Kungl. Maj:ts proposition nr 210

Proposition 1942:210

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den
fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets
för sv ar skr af ter; given Stockholms slott den 27 mars
1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210.

377 42

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Bosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter och anför härutinnan
följande:

Avd. I. Inledning.

Den av 1936 års riksdag antagna förs var sordningen är i princip ännu
gällande. Efter hand hava emellertid väsentliga ändringar i densamma vidtagits.
Den försvarsorganisation, som i dag är förhanden, företer därför —
även bortsett från de förhållanden, som sammanhänga med den förstärkta
försvarsberedskapen — en i betydelsefulla avseenden helt annan bild än den
ar 1936 beslutade. De vidtagna ändringarna hänföra sig i främsta rummet
till organisationen av själva försvarskrafterna, mindre till ordningen för försvarsväsendets
militära ledning. I sistnämnda hänseende kan sålunda sägas,
att de år 1936 fastställda reglerna i sina huvuddrag alltjämt äro oförändrade.
Vissa jämkningar med avseende å försvarsledningen hava dock vidtagits,
exempelvis de av 1941 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t fattade
besluten dels om inrättande av en biträdande inspektör för luftvärn sartilleriet
dels ock om utbyte av beställningen som chef för kustartilleriet mot en
inspektör för* samma vapen. Erinras bör också om tillkomsten av en hemvärnschef
med hemvärnsstab för handhavande under chefen för armén av
det år 1940 inrättade hemvärnets ledning.

I fråga om själva försvarskrafternas organisation hänföra sig förändringarna
främst till krigsorganisationen, vilken under de senare åren väsentligt förstärkts
i avseende å de däri ingående enheternas antal och även i övrigt avsevärt
förbättrats, icke minst i vad avser utbildning, beväpning och utrustning.
Denna förstärkning av arméns krigsorganisation har medfört, att de fasta
kadrerna vid armén gång efter annan utökats. Erånsett dessa kaderökningar
hava inga större förändringar gjorts i fråga om den år 1936 fastställda fredsorganisationen
för armén. Ett undantag utgör dock luftvärnsartilleriet, vars
fredsorganisation enligt fattade beslut skall utvidgas med dels ett nytt regemente
i Stockholm dels ock fem beredskapsdivisioner i Stockholm, Sundsvall,

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Boden, Göteborg och Malmö. I detta sammanhang bör ock nämnas tillkomsten
av hemvärnet, vilket organisatoriskt ingår i armén.

Vad beträffar marinen ha till en början flottans stridsmedel undergått
en icke oväsentlig utvidgning i förhållande till vad som beslöts år 1936.
Antalet fartygsenlieter har sålunda väsentligt utökats dels genom nybyggnader
av lätta fartyg dels ock genom inköp av de fyra italienska jagarna,
därjämte har stridsvärdet hos vissa äldre fartyg förhöjts genom omfattande
ombyggnadsarbeten. Arbetet pa förstärkning av flottan har emellertid asamkats
ett betydande avbräck genom den hösten 1941 inträffade förlusten av tre jagare.
Som bekant hava emellertid åtgärder för att ersätta denna förlust redan
vidtagits. I samband med förstärkningsarbetet på förevarande område ha
även flottans stamkadrer måst undergå utökningar; några väsentligare förändringar
därutöver ha däremot icke vidtagits i fråga om flottans fredsorganisation.
Vad beträffar kustartilleriet har dess krigsorganisation utvidgats
i förhållande till 1936 års beslut genom tillkomsten av ett flertal batterier
utöver dem, med vilka man då räknade. Denna utvidgning avspeglas i
fredsorganisationen dels genom utökade stamkadrer dels ock genom att
för bemanningen av Alvsborgs fästning vidtagits vissa åtgärder av permanent
natur.

De största förändringarna i fredsorganisationen, som ägt rum sedan 1936
års försvarsbeslut, hänföra sig emellertid till flygvapnet. Enligt nämnda
beslut skulle flygvapnet vara organiserat på — förutom flygkrigsskolan
sju flottiljer, därav fyra bombflottiljer, en jaktflottilj, eu armésamverkande
och en marinsamverkande flottilj. Genom särskilda beslut har denna organisation
utvidgats dels med nya jaktflottiljer dels ock med vissa spaningsförband.
Dessutom äro under uppsättning en redan beslutad fjärrspaningsflottilj och
Norrbottens flygbaskår, varjämte beslut föreligger om uppsättning av en bombflottilj.
Förberedande åtgärder för uppsättandet av ytterligare en jaktflottilj
samt en torped- och minflottilj ha därjämte vidtagits. Slutligen föreligga förslag
om ytterligare utökning av antalet flygflottiljer. Vissa av dessa förslag ha
av statsmakterna ansetts såtillvida böra utgöra norm för flygvapnets fortsatta
utbyggande, att de med vissa industriföretag ingångna avtalen om leverans
av flygmateriel under de närmaste åren grundats på ett genomförande av
förslagen i fråga. De redan beslutade utvidgningarna av flygvapnet ha medfört,
att flygvapnets stampersonal måst utökas i en helt annan takt än som
avsågs år 1936, varjämte andra särskilda åtgärder måst vidtagas i syfte att
tillgodose personalbehovet. Jämväl vissa andra organisatoriska åtgärder med
avseende å fredsorganisationen ha vidtagits.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om det väsentliga avsteg från
1936 års försvarsordning, som gjorts i fråga om fredstjänstgöringstiden för
de värnpliktiga. Bedan i början av år 1941 beslöt riksdagen en provisorisk
förlängning av övningstiden till 360 dagar, repetitionsövningar oräknade.
Detta provisoriska beslut har befästs genom riksdagens beslut hösten 1941 om
en övningstid för huvuddelen av de värnpliktiga om 450 dagar, i regel uppdelad
på en första tjänstgöringstid om 360 dagar jämte repetitions- och

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

efterutbildningsövningar, samt om förlängd tjänstgöring för värnpliktiga,
som befinnas lämpliga till officers- eller underofficersutbildning, och för
vissa specialister.

Preliminära undersökningar rörande genomförande av en förstärkt och
moderniserad försvarsordning hade redan under år 1940 pågått inom försvarsstaben
och de särskilda försvarsgrenarnas staber och mot slutet av år 1940
fortskridit sa långt, att vissa riktlinjer för utvecklingen på detta område voro
möjliga att uppdraga. För att erhålla en uppfattning om samhällets förmåga att
bära en permanent ökning av försvarsutgifterna höllos på min inbjudan under
tiden januari—mars 1941 rådplägningar med följande personer, nämligen chefredaktören,
filosofie doktorn Ivar Anderson, lantbrukaren Petrus Andersson,
Ununge, direktören J. H. Bergvall, skeppsredaren Gunnar Carlsson, Göteborg,
statssekreteraren Dag Hammarskjöld, direktören Torsten Hérnod, ordföranden
i Landsorganisationen i Sverige Aug. Lindberg, direktören Carl Lundholm,
generalen O. E. Nygren, sjökaptenen G. S. Osvald, direktören Ernst Persson,
numera landshövdingen Rickard Sandler, bankdirektören Helmer Stén samt
numera överdirektören Gerhard Strindlund. För konferensens räkning
utfördes vissa undersökningar ur nationalekonomiska och statsfinansiella
respektive försvarspolitiska perspektiv, varförutom olika alternativ för de
beräknade försvarsutgifternas nedbringande på min anmodan utarbetades
genom försvarsstabens försorg. På grundval av dessa utredningar och överväganden
godtogs ett av de sistnämnda alternativen som preliminär utgångspunkt
för försvarsorganisationens slutliga utformande.

Härefter beslöt Kungl. Maj:t den 20 juni 1941, att inom försvarsdepartementet
skulle under ledning av statssekreteraren T. G. Wärn företagas närmare
utredning i ämnet, syftande till uppgörande av förslag till en plan rörande
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter under
den närmaste femårsperioden jämte därtill hörande kostnadsberäkningar. Vid
utredningen — 1941 års försvarsutredning — ha de nyssnämnda övervägandena
rörande kostnadssummans storlek legat till grund.

Med Kungl. Maj:ts bemyndigande har jag sedermera dels för biträde med
utredningen tillkallat följande sakkunniga, nämligen för armén berörande
frågor överstelöjtnanten vid Signalregementet A. C. G:son Nordström, för
marinen berörande frågor kommendörkaptenen av 1. graden vid flottan
R. V. Wetterblad samt för flygvapnet berörande frågor majoren vid flygvapnet
K. J. A. Silfverberg, dels ock efter hand ställt ett avsevärt antal experter till
försvarsutredningens förfogande för att biträda med särskilda avsnitt av utredningsarbetet.

I samband med igångsättandet av utredningen anförde jag, efter att ha
erinrat om de huvudsakliga förändringar, som dittills gjorts i 1936 års försvarsordning,
bland annat följande:

För min del anser jag nu tiden vara inne att företaga eu grundlig och
enhetlig utredning rörande hela det frågekomplex som sammanhänger med
utvecklingen av försvarsorganisationen under de närmast framförliggande

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

åren. Denna utredning torde icke böra. syfta till att framlägga förslag till
eu i egentlig mening ny försvarsorganisation, utan bör snarare ha till
huvudsyfte att komma fram till en plan att ligga till grund för det fortsatta
organiseringsarbetet inom försvarsväsendet under en viss tidrymd.. Jag
har nämligen vid övervägande av dessa spörsmål kommit till den bestämda
uppfattningen, att ett fastställande för framtiden av en viss bestämd »försvarsordning»
knappast låter sig göra och i varje fall under de förhållanden,
som kunna förväntas föreligga under de närmaste åren, icke vore lämpligt.
Den tidrymd, för vilken en dylik plan närmast skulle gälla, synes mig böra
sättas till fem år; den utbyggnad av vissa vapengrenar som närmast kommer
i fråga torde nämligen väl låta sig inpassa i en sådan tidrymd, medan å
andra sidan en längre tid än denna knappast kan med någon grad av säkerhet
överblickas.

Yad beträffar de linjer, efter vilka iitredningen bör arbeta, avser jag att
efter hand lämna utredningen direktiv därför, varvid jag helt naturligt
kommer att rådföra mig såväl med överbefälhavaren som med cheferna för
de särskilda försvarsgrenarna. Som grundsats för utredningen torde emellertid
böra gälla, att vår försvarsorganisation bör. erhålla högsta möjliga ■
kvalitet, samtidigt som dess storlek naturligen måste anpassas efter vårt
samhälles ekonomiska bärkraft. Eftersom möjligheterna i sistberörda hänseende
äro begränsade uppkomma otvivelaktigt under utredningens gång vissa
avvägningsspörsmål av både ömtålig och vansklig natur. Med det utrjmme
i ekonomiskt hänseende, varmed man har att räkna, synas emellertid avvägningsproblemen
böra kunna bemästras utan alltför stora svårigheter.

Yid utredningens bedrivande synes särskild uppmärksamhet böra ägnas
åt angelägenheten av att söka förläna vår försvarsorganisation en sådan
elasticitet, att förändringar i densamma, som i framtiden kunna komma att
påkallas, skola låta sig genomföra utan alltför stora olägenheter. I sådant
syfte torde böra undersökas möjligheterna att låta en del av den för ständig
tjänstgöring avsedda militära personalen vara anställd på ett mindre bundet
sätt än som följer av det nuvarande fullmaktssystemet.

Jämsides med frågan om uppgörandet av en plan rörande våra försvarskrafters
utveckling under den närmaste femårsperioden måste även till behandling
upptagas spörsmålet om organisationen av den militära ledningen
av försvarskrafterna, därvid de erfarenheter som vunnits under den hittillsvarande
förstärkta försvarsberedskapen torde böra särskilt uppmärksammas.
I viss mån sammanhörande med ledningsproblemet är frågan om organisationen
av den militära förvaltningsapparaten. Sistnämnda fråga har som
bekant nyligen varit föremål för en principutredning genom särskilda sakkunniga
(militära förvaltningsutredningen), vilka den 24 februari 1941 avgivit
betänkande i ämnet. Över detta betänkande hava numera yttranden inkommit
från ett flertal remissmyndigheter. Frågan om förvaltningsorganisationen
behöver visserligen icke i sin helhet lösas samtidigt med frågan om försvarsorganisationen
i övrigt; tidpunkten för genomförande av reformer på detta
område kan bliva beroende av helt andra faktorer än då det gäller förändringar
av de rent militära delarna av försvarsorganisationen. Eörvaltmngsspörsmålet
synes därför böra göras till föremål för en .särskild, fristående
utredning. Med hänsyn till de beröringspunkter som förefinnas mellan frågan
om den militära högsta ledningen och förvaltningsorganisationen, synes det
emellertid vara lämpligt, att den fortsatta utredningen rörande förvaltningsorganisationen
bedrives i tiden jämsides med utredningen om den militära
organisationen och i nära kontakt med denna.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kiingl. Maj:t uppdrog därefter den 30 augusti 1941 åt statssekreteraren
Wärn att handkaYa och utföra fortsatt utredning rörande organisationen av
försvarsväsendets förvaltningsverksamhet ävensom att avgiva de förslag, vilka
av utredningen kunna föranledas (1941 års militära förvaltningsutredning).

Den 4 oktober 1941 överlämnade 1941 års försvarsutredning till Kungl.
Maj:t en promemoria med förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas
tjänstgöringstid, om höjning av värnpliktsåldern samt om upphävande av
gränsen mellan beväring och landstorm. Nämnda promemoria har sedermera
lagts till grund för hithörande delar av propositionen 1941:318 med förslag
till värnpliktslag.

Med skrivelse den 12 januari 1942 har försvarsutredningen därefter till fullgörande
av sitt uppdrag till Kungl. Maj:t överlämnat betänkande med förslag
till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet (statens off. utredn.
1942:1), vid vilket fogats vissa hemliga bilagor rörande krigsorganisationen
ävensom vissa person alförteckningar av natur att icke kunna i detalj publiceras.

Försvarsutredningens förslag avser närmast budgetåren 1942/43—1946/47.

I fråga om sättet för utredningsarbetets bedrivande har försvarsutredningen
anfört, att den icke funnit anledning att, i likhet med vad som i regel
skett vid tidigare utredningar av samma art, låta verkställa och till grund för
sitt förslag lägga ingående strategiska utredningar. För det syfte, varom vore
fråga, syntes det vara tillräckligt att fastslå såsom princip, att vår försvarsorganisation
borde erhålla största möjliga kvalitet. Landets försvarskraft vore
emellertid beroende icke blott av den militära organisationens styrka utan
även av det ekonomiska underlag och den försvarsvilja, varpå organisationen
vilade. I fråga om avvägningen mellan utgifterna till de olika försvarsgrenarna
hade med överbefälhavaren över rikets försvarskrafter hållits
ingående överläggningar, vilka i allt väsentligt varit vägledande för försvarsutredningens
arbete. Verksamheten inom utredningen hade bedrivits
på särskilda avdelningar, en för varje försvarsgren. Självfallet hade ett
nära samarbete ägt rum mellan dessa avdelningar, särskilt i frågor, som vore
mer eller mindre gemensamma för de olika försvarsgrenarna. Vidare hade
särskild sakkunskap varit tillgänglig för utredning rörande vissa viktigare
fristående frågor, exempelvis spörsmålet om den högsta militära ledningens
organisation. Jämsides med försvarsutredningen hade 1941 års militära förvaltningsutredning
till behandling förehaft spörsmålet om den militära förvaltningens
organisation. Ett fullständigt utformat förslag i detta ämne syntes
relativt snart kunna framläggas av förvaltningsutredningen.

För innebörden i försvarsutredningens förslag kommer i det följande —
efter en kortare orientering rörande förslagets huvuddrag — redogörelse att
lämnas vid behandlingen av varje särskild punkt.

över försvarsutredningens förslag ha yttranden infordrats av följande
myndigheter m. fl., nämligen överbefälhavaren över rikets försvarskrafter,
chefen för armén efter hörande av cheferna för första, andra, tredje och fjärde
arméfördelningarna, chefen för Övre Norrlands trupper samt militärbefälhavaren
på Gotland, chefen för marinen efter hörande av cheferna för Ost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. <

kustens och Sydkustens marindistrikt, chefen för kustflottan samt inspektören
för kustartilleriet, chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, statskontoret i vad avser förekommande pensionsfrågor,
skolöverstyrelsen i vad avser framlagt förslag rörande ett försvarsväsendets
läroverk, försvarsväsendets verkstadsnämnd, statens ammunitionsnämnd,
statens industrikommission, hemvärnsrådet, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
1940 års militära byggnadsutredning, 1940 års sakkunniga for den
högre tekniska undervisningen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vidare ha överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge,
Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, skytteförbundens överstyrelse,
Sveriges landstormsföreningars centralförbund, styrelsen för frivilliga
automobilkåren, överstyrelsen för svenska röda korset, centralstyrelserna
för föreningen svenska blå stjärnan, styrelsen för frivilliga motorcykelkåren,
chefen för sjövärnskåren, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet,
svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, föisvarsväsendets
underbefälsförbund, svenska arméns reservofficersforbund,
svenska flottans reservofficersforbund, kustartilleriets reservofficersforbund,
landstormsofficerssällskapens i Sverige riksförbund, försvarsväsendets civilmiiitära
ingenjörers förbund, försvarsverkens civila personals förbund, svenska
teknologföreningen, försvarets civila tjänstemannaförbund, civilmilitara tjänstemannaföreningen
i Sverige, svenska aeroklubben samt civilförvaltningens
personalförbund beretts tillfälle att yttra sig över försvarsutrednmgens betänkande.
.. , ,

Bör innehållet i yttrandena redogöres i det följande under de särskilda

avsnitt, som därav beröras. I den mån annat icke angivits ha de framlagda
förslagen i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 januari 1942 har jag tillkallat
ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen O. Andersson,
Malmö, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn G. Andrén, ledamoten
av riksdagens andra kammare, direktören J. H. Bergvall, generaldirektören
E. Bi. Stridsberg samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
G. H. Svensson, Grönvik, att såsom sakkunniga inom försvarsdepartementet,
enligt direktiv som under hand lämnades de sakkunmga och med
beaktande av de utlåtanden som avgåves över betänkandet, bitrada med fortsatt
beredning av frågan om försvarsväsendets organisation. Åt Stridsberg
uppdrog jag att tillika vara de sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1942 års försvarsberedning, ha
efter hand under tiden den 2—18 mars 1942 inkommit med 48 i det följande
berörda promemorior rörande skilda delar av försvarsutredningens betänkande
och i anledning av de i ärendet avgivna yttrandena.

Genom generalorder den 9 oktober 1941 beordrades kommendören vid
flottan H. H. I. Strömbäck att tills vidare stå till chefens för försvarsdepartementet
förfogande för särskilt utredningsuppdrag. Strömbäck har på uppdrag
av mig verkställt en taktisk-teknisk undersökning rörande sjöförsvarets
sammansättning. Över det av honom den 14 februari 1942 i ämnet aVgivna

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

hemliga betänkandet ha yttranden avgivits av överbefälhavaren över rikets
försvarskrafter, cheferna för marinen och flygvapnet samt statens industrikommission.
I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för vissa i sagda betänkande
framlagda förslag och däröver avgivna yttranden.

Yissa delar av föreliggande ärenden äro av den natur att närmare redogörelse
för deras innebörd än som av det följande framgår icke bör ske till
statsrådsprotokollet. Ytterligare upplysningar torde emellertid få lämnas

genom de handlingar, som komma att överlämnas till riksdagens vederbörande
utskott.

. ^ följande upptagas vidare till behandling vissa andra frågor, beträffande
vilka särskilda sakkunnigutredningar verkställts, bland annat frågan om socialvården
inom försvarsväsendet och rörande anordnande av fritidsundervisning
för försvarsväsendets personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

9

Avd. II. Allmänna synpunkter.

Försvarsutredningen.

Ekonomiska och statsfinansiella synpunkter.

Försvarsutredningen har sökt att i stora drag redogöra för den ekonomiska
och statsfinansiella bakgrunden till den försvarsorganisation, som utredningen
föreslagit, samt därvid anfört, att försvarskostnader å något över 700
miljoner kronor om året synas kunna ur ekonomisk synpunkt godtagas. Utredningen
har härom yttrat följande:

Den sakliga innebörden för landets ekonomiska liv av en vidgad försvarsorganisation
är, att viss del av samhällets arbetskraft och maskinkapital undandragés
användning för produktiva ändamål, med påföljd att den löpande konsumtionen
och nybildningen av kapital blir relativt mindre än eljest. Den
omedelbara inskränkningen kan mätas genom en jämförelse mellan nationalinkomstens
och försvarsutgifternas höjd. Den försämring i standarden som
därutöver så småningom bör inträda, till följd av att den minskade kapitalbildningen
verkar hämmande på nationalinkomstens utveckling, är svårare
att uppskatta.

Nationalinkomsten kan för närvarande antagas uppgå till ungefär 12 miljarder
kronor om året. Försvarskostnader å något över 700 miljoner kronor
innebära alltså en belastning av samhällets produktiva krafter med cirka 6 procent.
Denna belastning behöver icke på kort sikt väcka betänkligheter. Den nedpressning
av nationalinkomsten åter, som inträder först i den män verkningarna
av den minskade kapitalbildningen hinna göra sig gällande, bör icke komma
att innebära någon bestående reduktion av levnadsstandarden ens av den omfattning
som omedelbart framträder. En fullständig uppbromsning av nationalinkomstens
utveckling eller en nedpressning av nationalinkomsten under den
ursprungliga nivån kan icke följa av att produktionsmedel blott i nu ifrågasatt
omfattning disponeras för försvaret.

Den bedömning av möjligheten att bära en förstärkt försvarsordning, som
motiveras av det nyss sagda, måste emellertid något modifieras, när man
betraktar frågans statsfinansiella sida. Den arbetskraft och de produktionsmedel
i övrigt, som för en längre tid reserveras för försvarsändamål,
måste erhålla sin betalning ur statens löpande inkomster om ogynnsamma
återverkningar på penningväsendet skola undvikas. Att skaffa dessa inkomster
genom beskattning av medborgarnas intäkter är i själva verket medlet att anpassa
medelsförbrukningen i samhället efter den ändrade användningen av
de produktiva resurserna. Med hänsyn till att beskattningen drabbar blott
vissa delar av nationalinkomsten, kommer den emellertid att för skattebetalarna
framstå såsom en relativt tyngre belastning än en direkt jämförelse
med nationalinkomsten ger vid handen att den samhälleligt sett ar. Darior
kunna åtminstone på kortare sikt vissa psykologiska svårigheter gora sig gällande,
som begränsa möjligheterna till omdisposition av samhällsresurserna
efter försvarets behov starkare än objektiva hänsyn till samhällets ekonomiska

bärkraft motivera. .

För bedömandet av de senast berörda, i trängre mening finansiella svårig -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

heterna må erinras därom, att försvarsutgifter av storleksordningen 700—800
miljoner kronor, jämte de under kriget starkt ökade civila utgifterna för mera
normala behov, i riksstatsförslaget för budgetåret 1942/43 faktiskt täckas av
opande inkomster. Spörsmålet om finansieringen av försvarsutgifter av angiven
hojd kan alltså lösas.

i ?,rå;gani uppställer sig emellertid, om det nu för balansering erforderliga
skattetrycket skall behöva bibehållas, för att utgifterna för försvarsorganisationen
aven fortsättningsvis skola kunna täckas med löpande inkomster.
Svaret pa denna fråga är tydligen i första hand beroende på bedömningen av
den kommande utvecklingen av förhållandet mellan statsinkomsterna och utgifterna
for civila ändamål.

Räknar man med oförändrad prisnivå och bortser man tills vidare från det
inflytande en fortsatt ökning av nationalinkomsten kan utöva, talar sannolikheten
for att namnda förhållande icke kommer att utvecklas så, att utrymme
kommer att föreligga för de ökade försvarsutgifterna vid en sänkt skattenivå,
.besparingar på utgiftssidan äro visserligen att motse, bland annat på grund
av att denna belastas av vissa av krisen betingade kostnader, men dessa besparmgar
lära knappast bli större än att de helt motvägas av nytillkommande,
oavvisliga utgiftsbehov, exempelvis för förräntningen av den ökade statsskulden.’

Under förutsättning av ett prisfall skulle de civila utgifterna kraftigt reduceras,
främst till följd av att kostnaderna för kristillägg å löner, pensioner
och socialförsäkringar samt för prissubventioner skulle i större eller mindre
utsträckning bortfalla. Häremot står emellertid, att ett prisfall skulle medföra
aven en avsevärd nedgång i statsinkomsterna.

Även kostnaderna för den föreslagna försvarsorganisationen — och därmed
det skattebehov, vartill denna ger upphov — påverkas givetvis av prisutveckoförändrad
prisnivå synes försiktigheten med hänsyn till vad nyss
anföits bjuda, att man räknar med att genomförandet av den nya försvarsorganisationen
medför, att det inkomstbehov som- framträder i riksstatsförslaget
för budgetåret 1942/43 blir bestående. I samma mån som kostnaderna
för oiganisationen till följd av prisfall reduceras, minskas givetvis även inkomstbehovet.
Det anförda resonemanget måste emellertid kompletteras med
ett påpekande, att det ju icke är storleken av statens inkomster av skatter i
och för sig utan dessa inkomster i förhållande till nationalinkomsten som till
slut är av betydelse.

En ökning av nationalinkomsten tenderar i och för sig att förbättra balansen
mellan statens inkomster och utgifter. Den innebär emellertid vidare, att
ett och samma inkomstbehov för statsverket kommer att kunna tillgodoses
vid ett sjunkande relativt skattetryck. Om nationalinkomstens hittills forte
s^gripg icke avbrytes, bör alltså den vidgade försvarsorganisationen
på längre sikt i och för sig låta sig förena med en sänkt beskattning. Betydelsen
härav förringas emellertid av att man under en period av den längd det här
galler måste räkna med nytillkommande medelsbehov av annat slag, bland
annat för amortering av statsskulden.

... har framhållits, att de vidgade anspråken på produktionsmedlen

för försvarsväsendets räkning måste inverka menligt på nationalinkomstens
tillväxt. Det har dock också understrukits, att nu ifrågavarande utvidgning
aY föi svaret icke ensam är av sådan omfattning, att en fullständig uppbromsning
av utvecklingen eller ett omslag i denna är att befara. Någon anledning
att modifiera detta omdöme med hänsyn till statens övriga anspråk på landets
ekonomi torde icke nu föreligga. Då så icke är fallet och då frågan om finansieringen
av försvarsutgifter inom den nu aktuella ramen kan lösas, synes
denna kunna ur ekonomisk synpunkt godtagas.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Huvuddragen av försvarsutredningens förslag i
belysning av de senaste årens erfarenheter.

Försvarsutredningen har i sitt betänkande (sid. 15—28) lämnat en kortfattad
redogörelse för de senaste årens krigserfarenheter, sådana de te sig ur
de särskilda försvarsgrenarnas synvinklar, och i anslutning därtill lämnat en
översikt av utredningens förslag i stora drag. Här torde böra meddelas en
sammanfattning av vad försvarsutredningen salunda anfört.

Armén.

Försvarsutredningen har som karakteristiskt för de senare årens utveckling
på förevarande område, sådan den för stormakternas vidkommande under
det pågående kriget framträtt, framhållit den snabbhet, med vilken anfallsoperationer
kunnat genomföras. Detta hade, förutom genom flygvapnets
verksamhet, främst åstadkommits därigenom, att åt vissa operativa enheter
givits mycket stor slagkraft och stor rörlighet. Dessa enheter hade främst
utgjorts av pansarförband med stark beväpning samt stor terrängframkomlighet
och rörlighet. Därjämte hade uppträtt talrika motoriserade operativa enheter
med i stort sett samma slagkraft som vanliga infanterifördelningar men
med flerdubbelt större rörlighet. Även de vanliga infanterifördelningarnas
slagkraft hade ökats genom beväpningens stärkande. I fråga om artilleriet
kunde genomgående spåras en ökning av kalibern och därav följande starkare
projektilverkan. Särskilt stormartilleri — pansrade pjäser på bandlavettage
— hade på sina håll införts för att i stridens avgörande skeden medelst direkt
eld på korta avstånd stödja infanteriet. Förekomsten av pansarförband hade
medfört en stark utveckling av pansarvärnsbeväpningen.

Erfarenheterna från det pågående kriget syntes giva vid handen, att operationer
med dylika modernt utrustade och organiserade trupper vore möjliga
att utföra även i nordisk terräng. Yår organisation och beväpning borde därför
i möjligaste mån avpassas med hänsyn härtill. I det föreliggande förslaget
hade detta skett, så långt våra resurser ansetts göra detta möjligt.

Den stora utsträckningen av de områden, som kunde tänkas såsom operationsområden
för våra armékårer, och de under alla förhallanden begränsade
stridskrafter, som vi vore mäktiga att uppställa, gjorde det erforderligt att
skapa ökad tillgång på trupper med större rörlighet än som de vanliga operativa
enheterna besitta. Detta krav skärptes ytterligare, om man hade att räkna
med en motståndare, som kunde beräknas disponera över talrika lättrörliga
förband.

Den omständigheten, att våra truppförband i fält ständigt måste vara beredda
att möta anfall i stor skala av pansartrupper, medförde kravet på en
förstärkning av arméns pansarvärn. Även vid en avsevärd förstärkning av
pansarvärnet skulle dock icke fullständig trygghet kunna skapas mot att en
motståndares pansarenheter, insatta utan hänsyn till uppstående förlustei,
skulle kunna verkställa ett genombrott på en front. Efter ett sådant genombrott
inom ett armékårområde förelåge risk för att kårens ledning och underhållstjänst
reves upp och att frontfördelningarna inringades av motståndaren.

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

För att möta ett dylikt hot måste trupper med minst samma rörlighet, framkomlighet
och slagkraft som de anfallande pansarförbandens stå till försvararens
förfogande. Med dessa trupper kunde denne gå till motanfall och slå

lendens inbrytande pansarförband. De enda trupper, som med utsikt till framgång
kunde insättas för denna uppgift, vore egna pansartrupper.

Tillgången till pansartrupper gåve även i övrigt de egna armékårerna möjlighet
till ett offensivt uppträdande, utan vilket framgångsrikt försvar icke
i ore möjligt. Avvärjandet av anfall över kust eller gräns syntes för vår del
ofta få karaktären av snabbt insatta motanfall. För att motanfallsförbanden
skulle hinna ingripa i tid krävdes, att de vore mycket rörliga; därför lämpade
sig motor- och cykelbrigader väl för ändamålet. Men först då i motanfallsgruppen
ingmge även pansarförband av tillräcklig styrka, finge motanfallet
den kraft och tyngd, som erfordrades för dess snabba genomförande.

De särskilda terrängförhållanden, som vore rådande i landets norra delar,
gjorde det önskvärt att giva vissa av de trupper, som i första hand vore avsedda
för dessa terrängområden, en med hänsyn .härtill avpassad, särskild
organisation.

Vid en stridshandling, där avgörande söktes, vore i regel artilleriets insats
av utslagsgivande betydelse. Icke minst gällde detta det artilleri av grövre
kaliber, med vilket fiendens artilleri nedkämpades eller nedhölles. Tillgången
på dylikt artilleri, sammanhållet i kårförband, vore för närvarande inom vår
armé alltför ringa för att motsvara behovet.

Den ständigt stegrade risken för anfall av fiendens flygstridskrafter medförde
ökade krav på effektiva motåtgärder. Härvid komme i första rummet ett
slagkraftigt eget flygvapen. Detta kunde emellertid icke beräknas vara till
hands för att trygga alla förband. Arméns operativa enheter måste därför
själva vara beredda att värja sig mot anfall av fiendens flygstridskrafter. Såväl
truppförbandens eget luftvärn som fältluftvärnet borde därför ökas.

Den omständigheten, att en motståndare kunde beräknas rikta sina angreppshandlmgar
icke endast mot stridskrafterna utan även mot hemorten
hade medfört kravet på en effektivare organisation av hemortsförsvaret än
som tidigare ansetts nödigt. Om detta försvar skulle kunna vid ett krigsutbrott
omedelbart besitta nödig funktionsduglighet, erfordrades att försvarsområdena
erhölle en fastare organisation.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har försvarsutredningen beträffande
arméns krigsorganisation föreslagit i huvudsak följande:

Ett antal lättrörliga förband, motoriserade eller cykelutrustade, organiseras.
Forbanden sammanhållas i smärre operativa enheter, motorbrigader
eller cykelbrigader, inrymmande förband ur flera truppslag och med egen
underhållstjänst.

De lägre truppförbandens pansarvärn ökas. De självständiga motoriserade
pansarvärnskompanier, som redan ingå i organisationen, utbyggas till pansarvärnsbataljoner,
beväpnade även med tunga pansarvärnspjäser.

Ett antal pansarförband ingår i organisationen. Dessa bilda särskilda
operativa enheter, vilkas kärna utgöras av stridsvagnsförband; till dessa

Kungl. May.ts proposition nr 210. 13

komma vidare pansarinfanteri, pansarvärn, motorcykelförband, ingenjörtrupper,
artilleri m. m.

Ett antal jägarbrigader ingår i organisationen.

Rytteriet sammanföres i ryttarbataljoner, vilka få karaktären av kårförband.

Kårartilleriet utökas.

Truppförbandens eget luftvärn och fältluftvärnet förstärkes.

Organen för underhållstjänsten utbyggas.

Försvarsområdena erhålla en fastare organisation.

Hemortsluftvärnet utökas betydligt.

De föreslagna ändringarna i krigsorganisationen medföra vissa konsekvenser
i fråga om arméns fredsorganisation. De viktigaste av dessa
äro enligt vad försvarsutredningen anfört följande:

Ett nytt militärområde, omfattande Värmlands, Kopparbergs och Örebro
inskrivningsområden, upprättas.

Försvarsområdesorganisationen genomföres redan i fredstid.

Ett nytt truppslag, pansartrupperna, tillkommer. Vid detta sker utbildning
av personal i stridsvagns-, pansarbil-, pansarvärns-, motorcykel- och
pansarinfanteritjänst samt organisation av motsvarande förband. Till detta
truppslag överföras två infanteriregementen och ett kavalleriregemente.
Delar av ett annat kavalleriregemente överföras till ett fjärde regemente av
pansartrupperna.

Kavalleriet, som organiseras på tre förband, utbildas i ryttar- och cykeltjänst.

Artilleriet utökas med ett kårartilleriregemente.

Ett nytt truppslag, tygtrupperna, tillkommer för utbildning och organisation
av förband för tyg-, ammunitions- och reparationstjänsten.

Försvarsutredningen har därjämte föreslagit — utöver den ökning av befälskadrerna,
som genomförts efter beslut av 1940 och 1941 års riksdagar —
vissa ytterligare utökningar av framförallt den aktiva kadern.

M arinen.

Försvarsutredningen har framhållit, att den påtagligaste erfarenheten från
nu pågående krig rörande örlogsfartygens konstruktion och verkningsmöjligheter
vore den ökade hänsyn man hade att taga till flygstridskrafterna.
Det vore känt, att ett stort antal flyganfall insatts mot krigsfartyg och att de
uppnådda resultaten varit betydande såväl i fråga om totalförluster av krigsfartyg
som beträffande skador å sådana fartyg.

Med hänsyn till såväl dessa som andra erfarenheter från den pågående sjökrigföringen
kunde för vårt vidkommande följande slutsatser dragas beträffande
försvaret till sjöss.

De enskilda fartygens aktiva och passiva luftförsvar borde stärkas, d. v. s.
man borde öka antalet luftvärnskanoner och öka skyddet för fartygets vitala
delar mot bomber och bombsplitter. Båda dessa åtgärder medförde principiellt
en uppgång i fartygsstorleken jämfört med den storlek, som utan ökad hänsyn
till luftfaran ansetts tillräcklig för att bära viss bestyckning, visst maskinen

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

o. s. v. Därjämte borde flygstridskrafter på ett mer avgörande sätt än genom
enbart spaning komplettera stridsfartygens verksamhet. En växelverkan och
intim samverkan mellan sjö- och flygstridskrafter framstode som en alltmer
påtaglig nödvändighet.

Vid ställningstagandet till flottorganisationen och den nybyggnad av örlogsfartyg,
som borde äga rum i vårt land under den närmaste femårsperioden,
måste helt naturligt hänsyn främst tagas till de rent svenska förhållandena och
till de krav, som dessa uppställde för vårt sjöförsvar. Grundtanken hade härvid
varit att med beaktande av den roll ur såväl anfalls- som försvarssynpunkt, som
flygstoidskrafterna måste spela inom de begränsade operationsområden som
för vår del kunna bliva aktuella, skapa ett kombinerat sjö- och flygförsvar i
stånd att gå till de motanfall, som vore nödvändiga för framgång i ett försvarskrig.

Byggandet av tunga fartyg, pansarskepp, monitorer eller dylikt, syntes tills
vidare icke böra komma i fråga, bland annat med hänsyn till att ytterligare erfarenheter
av flygvapnets verkningsförmåga mot tunga sjöstridskrafter borde
avvaktas innan typfrågan avgjordes.

I den närmast aktuella utbyggnaden av sjöstridskrafterna borde därför
komma lätta kryssare — av vilka två redan vore beslutade — samt jagare,
torpedbåtar och undervattensbåtar.

En lätt flotta av här angivna fartygsslag borde räkna minst 3 kryssare, 12
jagare och 18 torpedbåtar. Dess insats kunde, alltefter lägets krav, ske antingen
samlad eller uppdelad på operationsgrupper, i vilka såväl kryssare som
jagare och torpedbåtar inginge. I båda fallen vore en med sjöstridskrafterna
val samövad flygeskader denna flottas nödvändiga komplement. Detsamma
vore förhållandet med undervattensbåtarna, vilka med hänsyn till påräknelig
förlustprocent måste hållas uppe i antal på storlekens bekostnad.

Med en stödstyrka, tills vidare bestående av de tre Sverigeskeppen med
kustjagare, torpedbåtar och minsvepare, fullständigades bilden av de krafter,
som kunde insättas i det rörliga sjökriget.

Världskriget 1914—1918 hade — enligt vad försvarsutredningen vidare anfört
— givit otvetydiga bevis för kustartilleriets stora betydelse vid försvar
av kuster och viktiga farvattensförträngningar. Erfarenheterna från
samma krig hade jämväl visat svårigheterna att med då tillgängliga anfallsmedel,
framförallt beskjutning från fartyg, nedkämpa i land grupperat artilleri.

Nu pågående krig kännetecknades, jämfört med världskriget 1914—1918,
måhända främst av flygvapnets ökade insats såväl vid försvar som anfall.
Kustartilleriets betydelse i av kriget berörda länder syntes dock härigenom
icke hava minskat. Genom flygvapnets utveckling hade visserligen möjligheterna
till nedkämpning av i land grupperat artilleri ökats, men erfarenheterna
visade dock, att i de fall, då effektiva luftförsvarsåtgärder vidtagits,
mål av sådan begränsad omfattning som det här vore fråga om ägde en betydande
motståndskraft.

Kustartilleriets uppgifter borde vara att inom vissa strategiskt särskilt be -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tydelsefulla kustområden och farvattensförträngningar främst i samverkan
med sjöstyrkor bilda försvarets kärna, att i samverkan med övriga stridskrafter
— främst ur armén — biträda vid försvaret av andra kustområden
samt att även annorledes utgöra skydd och stöd åt de svenska sjöstridskrafterna.
För fyllande av dessa uppgifter erfordrades i första hand sjöfrontsoch
luftvärnsartilleri samt mineringar.

För att alltefter krigsfallet eller krigsläget kunna utnyttja kustartilleriet
å olika delar av kusten borde den erforderliga förstärkningen till övervägande
del ske genom att tillföra kustartilleriet ytterligare rörligt (flyttbart) svårt
och medelsvårt sjöfrontsartilleri.

De i kustartilleriorganisationen ingående rörliga enheterna kunde och
borde komma till användning jämväl för andra ändamål än kustförsvar, därest
krigsläget så påkallade. Dylika enheter borde då närmast ställas till förfogande
för vederbörande befälhavare ur armén.

De hittillsvarande basområdena för sjöstridskrafterna borde bibehållas och
anstalterna därinom — såväl för flottan som för kustartilleriet — utvecklas
och effektiviseras. Behovet av en skyddad replipunkt på Norrlandskusten
framstode med hänsyn till det nutida krigets karaktär som en nödvändighet.
Betydelsen av en sådan replipunkt bortfölle ej, även om vissa slag av sjökrigsoperationer
norr om Ålands hav vid vissa krigsfall vore osannolika.

Försvarsutredningen har på grundval av det anförda beträffande marinen
föreslagit i huvudsak följande:

Anskaffningen av fartygsmateriel till flottan inriktas främst på att vidmakthålla
flottan vid den styrka den kommer att äga, sedan beslutade nybyggnader
under de närmaste åren färdigställts. Därutöver genomföres viss förstärkning
av torpedbåtsvapnet. Nybyggnad sker i huvudsak av större jagare,
kustubåtar samt torpedbåtar ävensom av ett övningsfartyg (segelfartyg), i
första hand avsett för sjömansskolan. Under femårsperioden påbörjas
byggandet av en kryssare av samma typ som de två år 1940 beslutade.

Gustafsviks örlogsdepå utbygges i viss mån, varjämte Hemsö kustartilleriförsvar
(motsvarande Hemsö fästning) förses med viss bemanning även i
fredstid.

På Gotland upprättas vissa anstalter, varigenom de lätta sjöstridskraftema
erhålla möjlighet att där komplettera sina bränsle- och ammunitionsförråd.

Den nuvarande Älvsborgs fästning, omvandlad till Göteborgs skärgårds
kustartilleriförsvar, förstärkes. Ett nytt kustartilleriregemente upprättas för
dess bemanning. Göteborgs örlogsdepå utvidgas avsevärt.

Kustartilleriet förstärkes genom att detsamma tillföres ytterligare rörligt
(flyttbart) svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri.

Utredningen har därjämte förutsatt en väsentlig ökning av personaltillgången
vid marinen.

Fly gvapnet.

Försvarsutredningen har framhållit, att flygstridskrafternas operationsmål
under det pågående kriget varit fiendens flygstridskrafter jämte flygindustri,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lantstridskrafter jämte förbindelser, sjöstridskrafter jämte sjöfart samt
hemort.

Kampen mot fiendens flygstridskrafter hade i regel varit flygvapnets primära
uppgift, vare sig det gällt anfall eller försvar. Endast i den mån denna
kamp så medgivit hade flygvapnet kunnat ägnas åt andra uppgifter.

Elygbasbekämpning hade utförts med bomb- och jaktplan under dager och
mörker. Flygbasbekämpning utförd av flyg hade, då motståndaren varit
mindre väl förberedd därpå, i många fall lett till att det fientliga flyget nedkämpats
på några dagar. Å andra sidan funnes exempel på att även ett underlägset
flyg kunde undgå att nedkämpas samt till och med gå till motanfall mot
fiendens flygbaser.

Jaktflygets verkningsförmåga hade under kriget visat sig vara större än
väntat. Luftvärnets verkan hade däremot icke alltid varit så kraftig som man
före kriget gjort sig förhoppning om, men det hade visat sig vara oumbärligt
för att försvåra fiendens uppträdande, både vid försvaret av stridskrafterna
och av hemorten. I flera fall hade luftvärnet haft stor verkan vid låganfall
mot lantstridskrafter, fartyg och flygplatser. Det syntes emellertid vara obestridligt,
att jaktförbanden utgjorde det effektivaste medlet i kampen mot
fiendens flygstridskrafter, vare sig det gällde försvar av hemorten eller stridskrafterna.

Flygstridskrafternas verkningsförmåga gentemot lantstridskrafter och förbindelser
hade under det pågående kriget kommit till påtagliga uttryck. Då
ett starkt flygvapen utan att verksamt hindras av motståndarens flyg kunnat
med full kraft sättas in mot lantstridskrafterna och deras förbindelser, hade
dess verkan i flera fall blivit ödesdiger. Lantstridskrafternas förmåga att
lösa sina uppgifter syntes sålunda i väsentlig grad bero av förhållandena i
luften. Om ett starkt fientligt flyg erhölle fritt spelrum utan att bekämpas
av eget flyg, bleve genomförandet av lantstridskrafternas uppgifter i hög grad
försvårat. Funnes ett starkt eget flyg i stånd att understödja lantstridskrafterna,
ökades verkningsförmågan även hos dessa senare. För dessa ändamål
erfordrades såväl jakt- som bombförband. Endast om sådana förband funnes
av tillräcklig styrka, kunde man påräkna, att lantstridskrafterna skulle äga sin
fulla verkningsförmåga.

Flygstridskrafternas verkningsförmåga gentemot sjöstridskrafter och sjöfart
hade under det pågående kriget upprepade gånger ådagalagts. De slutsatser,
som kunde dragas ur händelserna på detta område, vore i huvudsak,
att flygstridskrafter ägde stor betydelse för försvaret av egen kust och som
hinder mot invasion samt att de vore ett verksamt medel för angrepp mot
fiendens och till skydd av egen sjöfart. Torpedflygförband och störtbombförband
hade varit verksammast. Den kraftigaste verkan mot de största
fartygstyperna hade nåtts med flygtorpeder, medan lätta kryssare och jagare
kunnat verksamt bekämpas även med flygbomber. Samverkan mellan flygoch
sjöstridskrafter hade vid flera tillfällen givit större utbyte än om båda
opererat var för sig.

Om sjöstridskrafterna måste baseras och uppträda inom gott räckhåll för

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

starkt flyg, låge deras möjlighet att undvika nedkämpning främst i jaktflyg
vid kusten och luftvärn vid baserna samt uppträdande under mörker till sjöss.
Egna flygstridskrafter hade goda möjligheter att verka under dager till sjöss
och under mörker vid fiendens kust gentemot fiendens sjöstridskrafter och
sjöfart.

De hittillsvarande erfarenheterna från stormaktskriget i fråga om luftkrigföring
mot hemorten kunde givetvis icke direkt överföras på förhållandet mellan
en stormakt och en liten stat. Emellertid torde det kunna sägas, att, därest
både det aktiva och det passiva försvaret vore välordnat och så starkt som
resurserna medgåve, utsikter funnes för att luftkrigföringen mot hemorten
skulle bliva en tidsödande och osäker operation och att avgörandet i stället
söktes i de rent militära operationerna.

Ett svenskt flygvapen måste främst äga sådan styrka, att det med någon
utsikt till framgång och tillsammans med luftvärnet kunde upptaga strid
med fiendens flygstridskrafter. Det måste också vara i stånd att med tillräcklig
styrka direkt understödja lant- och sjöstridskrafterna i deras verksamhet.

Ett utomordentligt viktigt led i arbetet på försvarsväsendets utveckling
vore därför att tillse, att flygvapnet erhölle tillräcklig styrka. Enligt utredningens
mening vore det nödvändigt, att planen rörande flygvapnets utveckling
gjordes så vid som vapnets starkt ökade betydelse betingade, därvid dock
alltid hänsyn måste tagas till vad som vore praktiskt genomförbart under en
period, som nu kunde överblickas.

Bombförbanden skulle vara tillräckliga för att medgiva deras användning
för anfall mot fientliga flygbaser samt järnvägar och sjöförbindelser. De skulle
även kunna ingripa till direkt understöd åt lantstridskrafter och sjöstridskrafter
i försvaret mot invasion över landgränsen eller havet eller genom luften.
Flera slag av uppgifter kunde behöva lösas samtidigt eller nästan samtidigt på
vitt skilda krigsskådeplatser, varvid dock från en central basering avsevärda
möjligheter att operera åt olika håll med kort tidsmellanrum borde föreligga.
Sex bombflottiljer måste anses som ett minimum, om anfallen skulle kunna
erhålla verklig tyngd och slagkraften bibehållas trots förluster.

Jaktförbanden skulle äga tillräcklig kapacitet för att bereda ett effektivt
skydd åt egna flygstridskrafter i luften och på marken, lantstridskrafterna och
deras förbindelser, sjöstridskrafterna i hamn eller i kustens närhet och slutligen
hela hemorten. De vore även vid sidan av rörliga trupper det viktigaste
medlet gentemot fientlig luftinvasion. Uppgifterna måste i regel lösas inom
vitt skilda områden samtidigt och krävde, att jaktförbanden spredes ut till
de områden, där uppgifterna skulle lösas. Vore antalet jaktförband för litet,
måste viktiga områden eller stridskrafter lämnas oförsvarade. Sex jaktflottiljer
måste med hänsyn till vårt lands stora yta betraktas såsom ett knappt minimum.

Spaningsförbanden skulle kunna utföra övervakning av fiendens bakre
förbindelser samt havet och fiendens kust i syfte att skaffa underrättelser
om krigsläget i stort och förebygga fientliga överraskningar. De erfordrades
därjämte för taktisk spaning m. m. åt flyg-, lant- och sjöstridskrafterna, De tre

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

redan befintliga spaningsflottiljerna borde kunna någorlunda tillgodose dessa
behov.

Enligt utredningens mening borde slutligen i organisationen ingå en torpedflottilj.
Denna skulle medverka i övervakningen av havet och fiendens kust,
kunna understödja sjöstridskrafterna i strid samt utföra självständiga offensiva
företag med bomber, torpeder eller minor. Torpedflottiljen avlastade
bombförbanden från de dagliga uppgifterna över havet, ehuru de senare skulle
kunna ingripa även där, då avgörande operationer påginge till sjöss. Med
torpedflottiljen erhölles ökade möjligheter till offensiva operationer i sjökriget
utanför kustfarvattnen.

Eörsvarsutredningen har med hänsyn till vad sålunda anförts föreslagit i
huvudsak följande organisation av flygvapnet:

_ Flygvapnet organiseras på sex bombflottiljer, sex jaktflottiljer, tre spaningsflottiljer
och en torpedflottilj. Antalet reservflygplan ökas väsentligt.

Huvuddelen av flygförbanden i fred uppdelas på fyra flygeskadrar, var och
en under ledning av en eskaderchef med stab.

Landet indelas i fem flygbasområden, vart och ett under en chef med stab.

Därjämte har försvarsutredningen ansett en viss ökning av personalbestånden
vid flygförbanden erforderlig.

Försvarsutredningen har beträffande flygvapnets storlek anfört, att det
icke synts utredningen osannolikt, att utvecklingen under femårsperioden
kunde komma att tala för en ytterligare utökning av flygvapnet. Därvid syntes
i första hand ytterligare en jaktflottilj böra tillkomma.

Sammanfattning av kostnadsberäkningarna.

Försvarsutredningen har framhållit, att man, då det gällt att uppgöra beräkningar
över kostnaderna för den tilltänkta försvarsorganisationen, i dagens
läge saknade möjlighet att med någon större grad av säkerhet förutse, vilken
prisnivå som komme att vara rådande vid olika tidpunkter under de år, då
det planerade utbyggnads- och organisationsarbetet vore avsett att sättas i
verket. Det pågående krigets varaktighet ävensom bland annat omöjligheten
av att förutse, i vilken mån den sedan krigsutbrottet pågående förskjutningen
i relationen mellan olika priser komme att i sinom tid återgå, gjorde att alla
förutsägelser om den kommande prisutvecklingen endast kunde bliva gissningar.
Rörande hithörande spörsmål hade försvarsutredningen samrått med
statens industrikommissions prisbyrå. Vid överläggningarna hade enighet
vunnits därom, att kostnaderna borde beräknas efter senast tillgängliga prisuppgifter
och därefter — genom anlitande av tillgängliga prisindices — omräknas
till den prisnivå, som rådde närmast före krigsutbrottet.

Utredningen hade ansett sig böra skilja å ena sidan mellan årskostnader
och engångskostnader och å andra sidan mellan de kostnader, som
hänförde sig till uppsättningsperioden, och de som avsåge tiden därefter.
Då engångskostnaderna förutsattes skola koncentreras till uppsättningsperioden,
komme de beräknade kostnaderna efter denna period att helt
och hållet avse årskostnader.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Vad beträffar engångskostnaderna har utredningen ansett sig böra skilja
mellan engångskostnader för materiel m. m. å ena sidan, och byggnadskostnader
m. m., å den andra. Detta beror främst därpå, att de förra
direkt belasta driftbudgetens fjärde huvudtitel, medan byggnadskostnaderna
primärt utgå av kapitalmedel och belasta driftbudgeten endast i avskri vningsväg.
För att erhålla en rättvisande bild av de tre försvarsgrenarnas kostnader
för byggnader och markförvärv under uppsättningsåren har utredningen i
slutkostnaderna medtagit allenast den del av kapitalinvesteringarna, som bör
omedelbart avskrivas och sålunda belasta driftbudgeten, med andra ord
grundavskrivningsbehovet. Därvid har i stort sett den principen tillämpats,
att kostnader för nybyggnader, till- och ombyggnader, större ändringsarbeten,
kaj anläggningar in. m. avsetts böra schablonmässigt avskrivas med 50 procent
utan åtskillnad för olika slag av byggnader, att kostnader för arbeten å skjutbanor
och övningsfält, för iordningställande av flygfält, för flygplatsbelysning
m. m. skola avskrivas med 100 procent samt att kostnaderna för markförvärv
ävensom för insprängningar i berg icke till någon del skola avskrivas.
Den närmare tillämpningen av nämnda princip framgår omedelbart av uppställningen
av kostnadsberäkningarna.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att bland byggnadskostnaderna
för arméns del icke räknats med de med Stockholms garnisons utflyttning
till Järvafältet ävensom ammunitionsfabrikens förflyttning sammanhängande
kostnaderna. Dessa kostnader avses nämligen skola avskrivas i särskild
ordning. Icke heller har utredningen bland marinens byggnadskostnader medräknat
det belopp som kan bliva erforderligt för genomförande av den planerade
förflyttningen av Stockholms örlogsbas till annan plats än den nuvarande.
Förutom att nämnda kostnader äro vanskliga att för närvarande
beräkna, kunna de icke heller sägas direkt hänföra sig till den plan för försvarsorganisationen
som nu framlägges. Dessutom frigöras genom en sådan
förflyttning värden, som till stor del torde kompensera de därmed förenade
utgifterna. Slutligen hava bland kostnadsberäkningarna icke heller medtagits
kostnaderna för fullföljandet av de planerade nybyggnaderna för vissa stabsoch
förvaltningsorgan m. m. i Stockholm.

Byggnadskostnadernas beräkning har i stor utsträckning ägt rum i direkt
samarbete med 1940 års militära byggnadsutredning, vilken i de fall där den
icke själv utfört beräkningarna lämnat grundläggande synpunkter och direktiv
rörande beräkningarnas utförande.

Beträffande utredningens beräkning av personalkostnaderna torde få
hänvisas till vad i det följande under rubriken Yissa gemensamma anslagsoch
avlöningsfrågor yttras.

Yad beträffar de kostnader, vilka icke hänföra sig till de tre försvarsgrenarna
utan äro av för försvarsväsendet gemensam natur, har utredningen
icke ansett sig böra eller kunna framlägga noggranna kostnadsberäkningar på
samma sätt som beträffande försvarsgrenarna. Do utgifter som här avses hänföra
sig dels till de anslag å fjärde huvudtiteln, vilka avse försvarsdepartementet,
de centrala förvaltningsmyndigheterna och försvarsstaben, dels till
kostnaderna för de institutioner, som i riksstatens fjärde huvudtitel redovisas
under rubriken »D. Yissa försvarsväsendet tillhörande institutioner», dels
slutligen till de anslag, vilka i huvudtiteln redovisas under rubriken »E.
Diverse». Utredningen har uppskattat sammanlagda summan av ifrågavarande
för försvarsväsendet gemensamma utgifter till i medeltal 45 miljoner kronor

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

om året under uppsättningsperioden samt i runt tal 50 miljoner kronor om
året efter organisationens genomförande. Någon beräkning av kostnaderna
efter olika prisnivåer har här icke gjorts.

Med förenämnda principer som utgångspunkt har försvarsutredningen i
sina kostnadsberäkningar rörande den plan för försvarsväsendets utveckling,
för vilken i det följande redogöres, kommit till de resultat som framgå av
följande sammanfattning:

Sammanfattning1 av kostnaderna för genomförande av utredningens förslag.

Total kostnad under Medelkostnad per budgetår

uppsättningsperioden Under «PP^ttmngs.

Kostnad per budgetår
efter uppsättningsperioden -

	Prisläget	Prisläget	Prisläget	Prisläget	Prisläget	Prisläget
	1/7 1939	V» 1941	V? 1939	V? 1941	Vt 1939	Vt 1941
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Armén.
Årskostnader..........	861,441,000	1,070,959,000	172,288,000	214,191,000	189,381,000	238,207,000
Engångskostnader (utom
byggnader m. m.)... .	423,420,000	580,000,000	84,680,000	116,000,000	—	_
Avskrivningar å bygg-
nader m. m.........	49,667,000	66,200,000	9,933,000	13,240,000	—	—
Summa kronor	1,334,528,000	1,717,159,000	266,901,000	343,431,000	189,381,000	238,207,000
Marinen.
Årskostnader..........	504,860,000	656,400,000	100,972,000	131,280,000	111,000,000	144,880,000
Engångskostnader (utom
byggnader m. m.b . . .	36,028,000	41,360,000	7,205,600	8,272,000	—	_
Avskrivningar å bygg-
nader m. m.........	19,708,000	23,650,000	3,941,600	4,730,000	—	—
Summa kronor	560,596.000	721,410,000	112,119,200	144,282,000	111,000,000	144,880,000
Flygvapnet.
Årskostnader..........	725,798,000	928,167,000	145,159,600	185,633,400	164,583,000	212,787,000
Engångskostnader (utom
byggnader m. m.)....	82,912,000	99,099,000	16,582,400	19,819,800	_	_
Avskrivningar å bygg-
nader m. m.........	70,796,000	87,641,000	14,159,200	17,528,200	—	—
Summa kronor	879,506,000	1,114,907,000	175,901,200	222,981,400	164,583,000	212,787,000
Gemensamt	225,000,000	225,000,000	45,000,000	45,000,000	50,000,000	50,000,000
Summa summarum
kronor	2,999,630,000	3,778,476,000	599,921,400	755,694,400	514,964,000	645,874,000

Yttranden.

I flera av yttrandena har uttalats tillfredsställelse med den plan för organisationsarbetet
inom försvarsväsendet, som försvarsutredningen framlagt. I
vissa fall ha synpunkter av mer allmän innebörd anförts.

Chefen för fjärde arméfördelningen har sålunda anfört, att försvarsutredningens
förslag till organiserande av jägar-, pansar-, motor- och cykelbrigader

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 21

utan tvivel tillfredsställande löste behovet av slagkraftiga operativa enheter
med stor rörlighet.

Chefen för armén har funnit den av försvarsutredningen föreslagna
organisationen av olika staber och truppförband m. m. i stort sett väl avvägd
med hänsyn till normala fredsförhållanden, varvid emellertid framhållits, att
de föreslagna personalstaterna ur krigsorganisations- och utbildningssynpunkter
måste betraktas som ett minimum. I vissa avseenden har chefen för
armén föreslagit förstärkningar av arméns krigsorganisation, bland annat innebärande
utökning av antalet jägarbrigader, utökning av kårartilleriet och införande
av stormartilleri. Dessa förslag ha även medfört krav på utökning av
fredsorganisationen dels i form av kaderökningar och dels genom uppsättande
av ytterligare en artillerikår.

Chefen för marinen har framhållit, att med det framlagda förslaget icke
nåtts någon slutpunkt i fråga om flottans omfattning i försvarsorganisationen
men att en god grund blivit lagd för dess framtida utveckling, varvid dock
påpekats, att efter den femårsperiod, som med förslaget avsåges, planmässigt
borde följa ersättningsbyggnad för de i stödstyrkan ingående Sverigeskeppen.
Chefen för marinen har vidare framfört ett mycket bestämt krav
på en för samverkan med sjöstridskrafterna (närmast kustflottan) och torpedflygflottiljen
avsedd jaktflygflottilj utöver de av försvarsutredningen föreslagna.

Jämväl chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, vilka funnit resultatet
av försvarsutredningens arbete utomordentligt gott och därför i allt väsentligt
biträtt de av utredningen framlagda förslagen, ha föreslagit inrättande
av ytterligare en jaktflottilj utöver de av försvarsutredningen föreslagna.

Frågan om flygvapnets framtida ställning har upptagits till behandling av
chefen för Ostkustens marindistrikt, vilken förordat en uppdelning av flygvapnet
i två delar, vardera utgörande ett vapenslag inom armé och marin
samt med bibehållande av gemenskapen endast i fråga om materielanskaffning
och viss del av utbildningen.

Överbefälhavaren, som framhållit, att det nu föreliggande betänkandet i
huvudsak utgjorde en detaljbearbetning av de militära myndigheternas grundläggande
förslag, vilka i sina huvudlinjer följts, har under sådana förhållanden
icke haft något att erinra mot betänkandets principer. Beträffande åtskilliga
viktiga detaljer hade emellertid de militära myndigheternas förslag frångåtts,
delvis på grund av direktiv, som meddelats utredningsmännen av chefen för
försvarsdepartementet. Vidare funnes i betänkandet ett flertal frågor, till
vilka de militära myndigheterna tidigare ej beretts tillfälle att taga ställning.

Den föreslagna nya försvarsordningen utgjorde ett så väldigt komplex, att
det — trots det aktningsvärda arbete, som av utredningsmännen presterats
— icke varit möjligt att, även där samarbete skett med de militära myndigheterna,
tillräckligt grundligt genomtränga alla organisationsdetaljor, varken
beträffande deras struktur eller kostnader. Det komme utan tvivel att under
arbetet på försvarsordningens genomförande visa sig, att åtskilliga betänkliga

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

luckor funnes utöver de redan kända, likaså att i vissa fall en överorganisation
eller onödigt kostsamma anordningar föreslagits. Det vore därför synnerligen
önskvärt, att —- icke blott beträffande krigsorganisationen utan även
beträffande fredsorganisationen — riksdagen så mycket som möjligt undveke
att nu fastslå detaljer. Ett ytterligare skäl härför låge även däri, att under
den jämförelsevis långa tid, försvarsordningens genomförande komme att
kräva, nya krigserfarenheter kunde komma att fordra beaktande. Inträffande
förändringar i vårt militärpolitiska läge kunde även väl tänkas påkalla ett
annat ståndpunktstagande än det, som i nuvarande stund syntes mest ändamålsenligt.
Med hänsyn till dessa förhållanden och för att möjliggöra en
smidig och snabb anpassning av försvarsordningen efter utvecklingen samt
användning av anslagna medel på effektivaste sätt borde därför åt Kungl.
Maj:t och de militära myndigheterna lämnas största möjliga frihet att inom
en grundläggande organisations- och kostnadsram utforma försvarsordningens
detaljer.

Mot de synpunkter i fråga om krigsmaktens organisation och verksamhet samt
därpå grundade förslag, som utredningen i belysning av de senaste årens
krigserfarenheter framlagt, funnes inga väsentliga erinringar att framställa.
Såsom grundsats för utredningen hade gällt, att försvarsorganisationen borde
erhålla högsta möjliga kvalitet. Grundsatsen vore riktig, men endast under
förutsättning att kvantiteten icke härigenom bleve otillräcklig för de krav
härutinnan, som vore betingade av landets militärpolitiska läge. Till kvaliteten
hänfördes i detta sammanhang icke endast kaderstyrkan, befälets och
truppens utbildning, förbandens beväpning, utrustning och rörlighet, fartygsmaterielens
beskaffenhet o. s. v. utan även tillgången på ersättningsmateriel
av alla slag.

Det vore en avvägningsfråga, vilket som skänkte den största valutan ur
försvarssynpunkt,

en större kvantitet med lägre kvalitet eller

en mindre kvantitet med högre kvalitet.

Frågan gällde främst armén men i viss mån även marinen och flygvapnet.
Det gåves ett visst minimum av stridskrafter, som icke kunde underskridas.
Uppnåddes icke detta minimum, förelåge icke utsikter till framgång, även om
kvaliteten vore hög.

Beträffande armén hade utredningens krav på kvalitet i förening med kostnadsramen
medfört en begränsning av kvantiteten av de för operativ verksamhet
avsedda förbanden, som med hänsyn till ovan angivet minimikrav vore
svaga. I särskilt yttrande hade angivits, huru de brister, som i föreliggande
hänseende vidlådde förslaget, skulle kunna fyllas. Ökning av kostnadsramen
syntes för sådant ändamål icke oundgängligen erforderlig.

Beträffande detaljerna i överbefälhavarens ifrågavarande förslag till förstärkning
av arméns krigsorganisation torde få hänvisas till handlingar, som
komma att till riksdagens vederbörande utskott överlämnas, ävensom till redogörelsen
under avsnittet Arméns krigsorganisation i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 23

Vad marinen beträffar synes överbefälhavaren hava anslutit sig till huvudgrunderna
i försvarsutredningens förslag.

Vad åter angår flygvapnet, har överbefälhavaren, såsom av det följande
framgår, funnit det angelägnaste önskemålet i fråga om förbättringar av utredningens
förslag i dess helhet vara, att en sjunde jaktflottilj (F18) nu
beslutades. Till motvägande av den härigenom uppkommande kostnadsökningen
kunde vissa av försvarsutredningen till 4.7 miljoner kronor per år beräknade
engångskostnader inbesparas under förutsättning att organisationens
bredd och slagkraft ökades genom det tillskott, som F 18 innebure.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att kostnaderna för en sjunde jaktflottilj
(F 18) med utgångspunkt från prisläget den 1 juli 1941 och med tilllämpning
av de i årets statsverksproposition angivna reglerna för avskrivning
av nya kapitalinvesteringar kunna beräknas på följande sätt:

H	Under fem års-	Vid genomförd
	perioden	organisation
	Kr.	Kr.
Årskostnader ..............................................	») 8,500,000	9,900,000
Engångskostnader för anskaffning av flyg- och vapenmateriel	33.300,000	—
Engångskostnader för byggnader m. m.....................	8,365,000	—
Övriga engångskostnader ..................................	9,400,000	—
Summa kronor	59,565,000	9,900,000

Arméförvaltningen har såsom allmänt omdöme om den av försvarsutredningen
framlagda planen för organisationsarbetet inom försvarsväsendet uttalat,
att ett genomförande av densamma syntes vara ägnat att i skilda hänseenden
skänka ökad effektivitet och kraft åt landets försvar samt att giva
fasthet och planmässighet åt arbetet på försvarsanstalternas fortsatta utbyggande
och stärkande.

Jämväl marinförvaltningen har funnit försvarsutredningens organisationsplan
vara synnerligen väl ägnad att läggas till grund för det ytterligare
organisationsarbete inom marinen, som förhållandena gjorde nödvändigt.
Marinförvaltningen kunde i allt väsentligt ansluta sig till försvarsutredningens
förslag i olika hänseenden och hade vid granskningen av planen för
organisationens genomförande funnit anledning antaga, att de föreslagna
arbetena och anskaffningarna skulle kunna förverkligas inom avsedd tidrymd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att den med stor tillfredsställelse
konstaterat, att omsorgen om rikets försvar nu tagit form i ett förslag,
vars realiserande innebure en väsentlig förstärkning av försvarskrafterna.

Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört invändningar
mot uppgörandet av en plan för organisationsarbetet under så lång tid som
fem år, varvid anförts, att länsstyrelsen för sin del skulle ansett det nödvändigare
med hänsyn till vårt genom världskriget farofyllda läge, att planer

1 Giiller för budgetåret 1940/47.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nu hade uppgjorts för de försvarsanordningar, som med den yttersta kraftansträngning
hade kunnat vidtagas omedelbart eller inom det närmaste året.

Statens industrikommission har närmare utrett den föreslagna försvarsorganisationens
inverkan på arbetsmarknaden, särskilt med hänsyn till krigsindustrien,
samt därvid i huvudsak anfört följande:

Såsom en av de väsentligaste förutsättningarna för en försvarsorganisations
effektivitet gällde, att landets personella försvarskraft komme till användning
på bästa möjliga sätt. Det vore härvid dock ingalunda så, att effektiviteten
automatiskt komme att ökas i samma mån som antalet soldater vid
fronten. De stridandes försörjning med vapen och annan krigsmateriel
krävde nämligen också sina män. Hur fördelningen skulle ske mellan fronten
å ena sidan och hemorten och då speciellt krigsindustrien, å andra sidan,
bleve därför en avvägningsfråga av yttersta vikt.

I nu angivna hänseenden måste noggranna planer uppgöras i anslutning
till den framlagda försvarsordningen. Från statens sida borde därför redan i
förevarande läge anordningar förberedas, vilka vore erforderliga för ett snabbt
genomförande av den omställning på arbetsmarknaden, som bleve nödvändig
vid krig. Företagen måste icke endast beredas möjlighet utan även åläggas
skyldighet att föranstalta om den utbildning av ersättningspersonal, som vore
nödvändig men som bleve för sen att sätta igång, sedan kriget väl brutit ut.
För sådant ändamål erfordrades, att dylik personal redan nu ställdes till förfogande
för företagen. Då detta icke syntes kunna ske enbart på frivillighetens
väg, måste en tillämpning av lagen om tjänsteplikt i förevarande hänseende
övervägas. Att ett starkt ökat behov av kvinnlig arbetskraft komme
att uppstå vore otvivelaktigt. Åtgärder borde därför också vidtagas för att
tillgodose detta behov. Härvid syntes bland annat frågan om gifta kvinnors
överförande till den öppna arbetsmarknaden böra uppmärksammas.

För det fall, att en planering komme till stånd och åtgärder verkligen vidtages
av det slag, som nu antytts, ansåge sig kommissionen, bland annat efter
jämförelse med förhållandena hos de nu krigförande länderna, våga tro, att
det betydande militära personalbehov, varmed utredningen räknat för försvarsorganisationen,
skulle kunna tillgodoses, utan att den militära och civila
produktionen därför behövde lamslås.

Industrikommissionen har i detta sammanhang förordat vissa ändringar
beträffande nu gällande grunder för inkallelse till militärtjänstgöring av
personal tillhörande rustningsindustrien.

I fråga om materielanskaffningen har industrikommissionen kraftigt understrukit
försvarsutredningens uppfattning, att materielanskaffningen borde
genomföras i det snabbaste tempo, som med hänsyn till industriens kapacitet
och en noggrann planläggning vore möjligt. En koncentrering till de närmaste
åren borde sålunda komma till stånd. Förutsättningen härför vore liksom för
upprustningen överhuvud taget, att erforderliga råvaror och — även annorledes
än med avseende å personaltillgången — tillräckliga industriella möjligheter
stode upprustningen till buds.

Kommissionen ansåge sig efter verkställda undersökningar kunna konstatera,
att svårigheter utan tvivel i flera olika avseenden vore för handen men
att dessa svårigheter vore av den art, att desamma, om lämpliga åtgärder
vidtoges, syntes kunna övervinnas. Något avgörande hinder syntes därför
icke förefinnas mot att den föreslagna upprustningen skulle kunna genom -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

föras och detta på ett sådant sätt, att en väsentlig koncentrering av materieltillverkningen
till de närmaste åren verkligen komme till stånd.

Industrikommisionen, som funnit försvarsutredningens kostnadsberäkningar
så betryggande som på grund av föreliggande omständigheter rimligen
kunde krävas, har slutligen berört spörsmålet om den belastning, som
en försvarsorganisation av ifrågavarande storlek kunde komma att utova på
det civila folkhushållet under en blivande fredsperiod, särskilt med avseende
å industriell försörjning och produktion, samt därutinnan anfört följande.

Enligt försvarsutredningens beräkningar skulle kostnaderna för försvarsordningens
genomförande efter uppsättningsperioden enligt prislaget per den
1 juli 1939 uppgå till ett belopp av inemot 515 miljoner kronor per budgetar.
Försvarskostnaderna under förkrigsåret 1938/39 skulle på grund harav komma
att överstigas med närmare 300 miljoner kronor. Landets nationalinkomst
under tiden närmast före kriget hade uppskattats till omkring 10 miljarder
kronor per år. En jämförelse mellan ovannämnda siffra 300 miljoner kronoi
å ena sidan och nationalinkomsten å andra sidan kunde sagas ge vid handen,
att en utbyggnad av försvaret av ifrågavarande storlek vid oforandrade
ekonomiska förhållanden icke skulle i någon mera allvarlig grad komma att

belasta folkhushållet. ..... , . . , , , , • , „

Även om hänsyn toges till eventuella forandrmgar i landets ekonomiska
förhållanden syntes den föreslagna ökningen av försvarskostnaderna nationalekonomiskt
sett icke vara större än att densamma borde kunna baras, om
blott alla möjligheter till en effektivisering av näringslivet ti lvaratoges Härvid
bortsåge kommissionen från de sannolikt relativt svårlösta problem av
finanspolitisk natur, som framdeles kunde uppstå.

Yad särskilt anginge den föreslagna försvarsorganisationens verkningar
beträffande verkstadsindustrien, syntes en bestående belastning av denna
industri av den omfattning, som utredningen föreslagit, icke komma att nedsätta
densammas produktionsmöjligheter för civila ändamål i jämförelse med

förkrigstiden. .

Jämväl 1940 års militära byggnadsutredning har upptagit till behandling
frågan om den föreslagna försvarsorganisationens inverkan på näringslivet
och framhållit, att ett genomförande av det av försvarsutredningen föreslagna
byggnadsprogrammet inom i betänkandet angiven tidrymd måste komma att
medföra betydande belastning på byggnadsmarknaden med därav följande
minskad konkurrens mellan entreprenörer, ökade kostnader och försvårad
materielanskaffning.

Undersökningen rörande sjöförsvarets sammansättning.

I förutnämnda taktisk-tekniska undersökning rörande sjöförsvarets sammansättning,
vilken torde få närmare refereras i ett senare sammanhang och till
vars slutsatser såväl överbefälhavaren som övriga hörda militära myndigheter
anslutit sig, ha erfarenheterna från det pågående kriget ingående granskats
i den mån de beröra sjöstridskrafternas sammansättning och operativa uppträdande
samt de olika fartygstypernas konstruktion. Särskild uppmärksamhet
har därvid ägnats frågorna om sjöstridskrafternas försvar mot och samverkan
med flygstridskrafter. Krigets erfarenheter och för Sverige karak -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

teristiska militärgeografiska och andra faktorer komme enligt undersökningen
bland annat att leda till en viss förskjutning av sjöstridskrafternas operativa
uppträdande till dygnets mörka del. Med hänsyn härtill borde vår flotta
sammansättas av dels snabba men samtidigt slagkraftiga operationsgrupper,
som fiämst under mörker och dålig sikt men jämväl under dager kunde insattas
mot fientliga framstötar över havet, dels en mera långsamgående stödstyrka
avsedd för verksamhet i kustens närhet. I var och en av de snabba
operationsgrupperna, som i största utsträckning skulle samverka med flygstridskrafter
och undervattensvapnen, borde ingå en kryssare. Med sin stora
artilleristiska kraft och stridsuthållighet skulle dessa fartyg utgöra de snabba
och lättrörliga stridskrafternas kärna. Utan kryssarna komme de i grupperna
ingående lätta stridskrafternas operationsduglighet och kraftinsats att bliva
mycket begränsade och möjligheterna att möta fienden redan på avstånd från
våra kuster att starkt reduceras. De beslutade kryssarna av typ Tre Kronor
vore, enligt en samtidigt verkställd teknisk undersökning, väl lämpade för
ifrågavarande uppgift. Förutom kryssaren skulle i varje operationsgrupp
mgå jagare, vilka utgjorde sjökrigets mångsidigast användbara vapen, samt
vidare — i och för utökning av antalet torpeder och därmed offensivkraften
— sjödugliga torpedbåtar.

1942 års försvarsberedning.

Föisvarsberednmgen har framhållit, att beredningen ansett det ligga utom
dess uppgift att yttra sig angående den av försvarsutredningen uppställda
ekonomiska ramen för försvarsorganisationen, innebärande en medeltalsutgift
under den närmaste femårsperioden av i runt tal 755 miljoner kronor.
Beredningen hade ej heller inlåtit sig på en granskning av de statsfinansiella
synpunkter på försvarsutgifterna, som försvarsutredningen anlagt. Beredningen
hade betraktat den angivna medeltalskostnaden under femårsperioden
såsom en arbetshypotes, från vilken beredningen haft att utgå.

Beredningen hade fördenskull strävat efter att hålla sig inom den ungefärliga
kostnadsram, som ovan angivits. I anslutning härtill hade beredningen
sålunda, då den ansett sig böra föreslå kostnadskrävande förbättringar på
vissa punkter, sökt att ersätta kostnadsökningen genom besparingar på andra
punkter. Någon direkt besparingsgranskning hade beredningen ej utfört.
Den hade nämligen ansett sin huvuduppgift vara att medverka till att största
möjliga effekt utvunnes av de kostnader, som nu avsåges att läggas ned på
försvaret.

Vidare har beredningen framhållit bland annat följande allmänna synpunkter: Jämte

effektivitetssynpunkten borde enligt beredningens mening största
uppmärksamhet ägnas åt att anordningarna för försvarets stärkande kunde
snabbt genomföras och utnyttjas. En ur denna synpunkt önskvärd förskjutning
av engångsutgifterna till femårsperiodens första del hade beredningen
ansett ej möta hinder.

nämnda utgångspunkter hade beredningen intagit den ställningen, att
åtskilliga utgifter, som i och för sig kunde anses motiverade, borde om än
e.l nelt slopas i varje fall uppskjutas till efter utgången av femårsperioden.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Detta gällde sålunda vissa byggnadsföretag, som icke vore oundgängliga för
den nya försvarsordningens genomförande. Delvis kunde man narvid reda
sig med provisoriska anordningar, som senare kunde avlösas av definitiva
sådana, blott man från början planlade, huru en definitiv utbyggnad borde
äga rum. Även beträffande vissa personalorganisatoriska utvidgningar, som
icke eller endast i ringa mån hade betydelse för försvarets verkningsgrad,
ansåge beredningen, att uppskov borde ske till efter utgången av femårsperioden.

I flera av de yttranden, som avgivits över 1941 års försvarsutrednings betänkande,
hade bestämda önskemål framförts om uppsättandet av ytterligare en
jaktflottilj utöver vad som föreslagits av försvarsutredningen. De skäl, som
anförts till stöd för dessa önskemål och som väsentligen hänförde sig till
erfarenheter, vunna under det nu pågående kriget, hade synts beiedningen
så vägande, att även beredningen funnit sig för sm del böra ansluta sig till
desamma.

Beredningen hade även funnit det angeläget, att en ytterligare förstärkning
av arméns pansartrupper, utöver utredningens förslag, såvitt möjligt komme
till stånd. En utförligare motivering för denna ståndpunkt hade beredningen
icke funnit erforderlig. Krigserfarenheterna talade härutmnan ett tydligt
språk. Vid upprepade tillfällen hade en riklig tillgång på pansartrupper eller
— i motsatt riktning — en väsentlig underlägsenhet i detta avseende visat sig
vara av avgörande betydelse både vid offensiva och defensiva företag. Det
lämpliga sättet att tillgodose det sålunda av beredningen framförda önskemålet
syntes vara att utvidga det föreslagna Göta pansarlivgarde, sa att även
det fjärde pansarregementet komme att omfatta tre bataljoner.

Skulle här av beredningen framlagda förslag vinna beaktande, måste detta
komma att medföra väsentliga kostnadsökningar. Sålunda torde engångskostnaderna
för ytterligare en jaktflottilj enligt vad beredningen inhämtat,
kunna beräknas till i runt tal 53 miljoner kronor, däri inberäknat anskaffningen
av flyg- och vapenmateriel, samt årskostnaderna för densamma till
sammanlagt 8.2 miljoner kronor under uppsättningsperioden. Engångskostnaden
för en ny pansarbataljon kunde, enligt vad beredningen under hand
inhämtat, om full hänsyn toges till krigsorganisationens krav, beräknas till
i runt tal 41 miljoner kronor och årskostnaderna till omkring 1 miljon kronor.
De sammanlagda kostnaderna (såväl engångs- som årskostnader) för eu ny
flygflottilj och en ny pansarbataljon skulle alltså under femårsperioden
komma att belöpa sig till i runt tal 107 miljoner kronor.

Då beredningen ansett sig böra utgå ifrån att den kostnadsram, som försvarsutredningen
angivit, ej skulle överskridas, hade beredningen funnit sig
böra undersöka de möjligheter, som kunde finnas att under femårspeiioden
göra motsvarande besparingar genom uppskov med andra av försvarsutredningen
föreslagna åtgärder. Beredningen hade härvid såsom självfallet utgått
ifrån att ett uppskjutande icke borde ifrågakomma för materielanskaffningar
eller andra åtgärder, som kunde väntas komma att innebära ett verkligt tillskott
till vår försvarskraft under de närmaste åren.

Erån dessa utgångspunkter hade beredningen vid sina överväganden kom -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

mit till det resultatet, att de för genomförandet av beredningens förslag
eifoideiliga medlen med minsta olägenhet skulle kunna erhållas genom uppskov
med de beslutade eller planerade kryssarbyggena.

När 1940 års urtima riksdag beslöt, att två kryssare skulle byggas, fattades
— enligt beredningen — beslutet härom bland annat under den förutsättningen,
att ritningarna »kunna färdigställas inom mycket kort tid» och att
»byggnadstiden för de två föreslagna fartygen beräknas till drygt två och ett
halvt år». Enligt av beredningen nu under hand inhämtade uppgifter kunde
de emellertid icke beräknas vara färdiga förrän tidigast under senare halvåret
1946. Ytterligare förseningar torde emellertid ej vara uteslutna. De
komme således praktiskt taget icke att bliva något tillskott till vår försvarskraft
under femårsperioden. Det måste också komma att innebära en försening
av byggandet av andra krigsfartyg (de planerade större jagarna), som
eljest tidigare kunde bliva ett värdefullt tillskott till våra marina försvarskrafter.
Härtill komme till sist — men ej minst betydelsefullt — att deras
aktionsförmåga måste komma att bliva i hög grad begränsad, till dess vårt
flygvapen byggts ut med minst den av beredningen föreslagna jaktflottiljen,
innan denna och eventuellt ytterligare någon jaktflottilj kommit till stånd
vore vårt flygvapen icke tillräckligt för att ge dem den eskort av jaktflyg, som’
enligt vad krigserfarenheterna numera visat, vore nödvändig. Att bygga dessa
kryssare, mnan man kunde giva dem ett något så när tillfredsställande skydd
mot anfall från luften, syntes icke förenligt med sund militär ekonomi.

Ekonomiskt skulle resultatet av ett uppskov tills vidare med kryssarbygget
bliva i stort sett följande. Utredningen hade beräknat, att för färdigställande
av de två beslutade kryssarna utöver redan beviljade 55 miljoner
kronor skulle behövas i runt tal ytterligare 50 miljoner kronor. Uppgifter,
som beredningen under hand inhämtat från marinförvaltningen, visade, att
detta belopp icke vore tillräckligt. Ytterligare cirka 20 miljoner kronor kunde
enligt dessa uppgifter väntas bliva behövliga. För påbörjande av den tredje
kryssaren hade av försvarsutredningen för femårsperioden beräknats ett
belopp av 40 miljoner kronor. Härtill komme ytterligare vissa engångskostnader
för utvidgade dockningsmöjligheter in. m., till vilka, såvitt beredningen
kunnat finna, hänsyn icke tagits. I fråga om övriga med kryssarna förenade
kostnader personalkostnader m. m. — hade inga säkra uppgifter stått till
beredningens disposition.

Sammanlagt skulle alltså ett uppskjutande av kryssarbygget innebära ett
minskat behov av anslag för fartygsbyggnader under femårsperioden med i
runt tal 110 miljoner kronor, varjämte behovet av vissa andra i det föregående
antydda men ej till beloppet fixerade anslag skulle bortfalla. Nämnda belopp
vore fullt tillräckligt för bestridande av de kostnader under femårsperioden,
som vore förenade med uppsättande av en ny jaktflottilj och tillkomsten av
ytterligare en pansarbataljon.

Härtill komme emellertid, vilket även syntes beredningen värdefullt, att
det redan beviljade anslaget till kryssarbygget — 55 miljoner kronor — med
avdrag av den del av detta anslag, som redan disponerats för sitt ändamål,
bleve tillgängligt och kunde användas för byggande av fartyg, som tidigare
än kryssarna kunde bliva ett tillskott till vår marina försvarskraft. Beredningen
åsyftade härvid jagare, torpedbåtar eller ubåtar. Utan att i detta
avseende kunna framlägga något förslag, ville beredningen framhålla, att den
ansåge, att till utförande i första hand borde ifrågakomma fartyg, till vilka
konstruktionsritningar funnes färdiga och vilkas byggande därför kunde påbörjas
omedelbart sedan riksdagen fattat beslut.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Skulle vad beredningen föreslagit, med hänsyn till att vissa beställningar
redan gjorts för de beslutade kryssarna, anses innebära en alltför stark avvikelse
från tidigare fattade beslut — en avvikelse som dock motiverades av
senare gjorda krigserfarenheter — ville beredningen alternativt föreslå, att
allenast en av de beslutade kryssarna byggdes, medan byggandet av de två
övriga kryssarna uppskötes. I detta fall borde företräde dock lämnas åt
byggandet av utav försvarsutredningen förordade större jagare, som i sådant
fall enligt uppgift från marinförvaltningen beräknades vara färdiga i maj
1945. Valdes beredningens senare alternativ, erhölles, utan att kostnadsramen
sprängdes, möjlighet att uppsätta den föreslagna jaktflottiljen, vilket
önskemål beredningen ansåge sig böra sätta i första rummet. Medel bleve
däremot icke i sådant fall disponibla för båda de övriga av beredningen framförda
önskemålen — pansartruppernas förstärkning och byggandet av ytterligare
ett antal mindre fartyg — utan endast ettdera av dessa önskemål kunde
tillgodoses.

Såsom framgår av vad i det följande under avsnittet Arméns krigsorganisation
anföres har försvarsberedningen i viss utsträckning anslutit sig till överbefälhavarens
förslag rörande förstärkning av armén.

I särskilt yttrande har en av beredningens ledamöter, Andersson, framhållit,
att vid organiserandet och uppbyggandet av landets försvarsväsende
en lämplig avvägning borde äga rum mellan de olika vapenslagen, med beaktande
av de krav som vunna militära erfarenheter betingade och med hänsyn
tagen till landets ekonomiska möjligheter, önskningar kunde finnas om
utbyggnad och förstärkning av vissa vapenslag, utöver utredningens förslag.

Dessa önskemål kunde emellertid icke realiseras inom ramen av för försvaret
avsedda kostnader, såvitt icke denna förstärkning av visst vapenslag skedde
på bekostnad av anslagen till andra grenar av försvaret.

Att ställa beslutade kryssarbyggen på framtiden och använda härför avsedda
medel till utvidgning av andra vapenslag kunde medföra en avsevärd
ökning av den för försvaret gemensamma kostnadsramen, när tiden vore inne
för kryssarbyggenas utförande. Med dessa konsekvenser vore det icke tillrådligt
att uppskjuta byggandet av de beslutade kryssarna. Ett uppskjutande
av kryssarbygget syntes däremot böra ske om detta betingades av knapphet
på material eller om detta material bättre behövde användas för anskaffandet
av vapen, som bleve färdiga på kortare tid.

Försvarsutredningens förslag om vissa medel till byggandet av en tredje
kryssare avstyrktes emellertid. En utökning av jaktflyget vore säkerligen behövlig
och välmotiverad, såväl som även byggandet av mindre och snabbgående
krigsfartyg. De för den tredje kryssaren avsedda medlen syntes därför i stället
böra användas för byggandet av jaktflygplan eller mindre krigsfartyg som
tidigare kunde bli ett tillskott till landets försvarskraft. Så långt detta vore
lämpligt och möjligt, borde genom förskjutningar och indragningar på andra
områden ytterligare medel söka åstadkommas för detta ändamål.

Rikets försvarsmakt har såsom av den lämnade redogörelsen framgår på Departements
sistone undergått betydande förstärkningar och härigenom utökats utöver den

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

ram, som genom 1936 års försvarsbeslut angavs. Dessa förstärkningar ha betingats
av de erfarenheter rörande stridsmedlens och stridsteknikens utveckling,
som vunnits sedan det pågående stormaktskrigets utbrott, men även av
de erfarenheter rörande vårt lands behov av försvarsmedel, som inhämtats
under den långvariga förstärkta försvarsberedskapen.

De åtgärder, som i nämnda syfte vidtagits, ha varit av mycket genomgripande
natur men äro icke desto mindre närmast att betrakta som partiella reformer
av den år 1936 beslutade försvarsordningen. Den knappa tid, som vid
åtgärdernas genomförande stått till förfogande, har icke medgivit några uttömmande
överväganden rörande försvarsväsendets samlade behov och ej heller
rådrum för organisationens utformning i alla enskildheter. En granskning av de
hittills träffade anstalterna och en komplettering och översyn av vårt försvarsväsende
med ledning av de allra senaste erfarenheterna på krigsteknikens område
har med hänsyn härtill blivit ofrånkomlig. När jag den 20 juni 1941 utverkade
Kungl. Maj:ts bemyndigande att igångsätta en utredning i ämnet, betonade
jag att utredningen borde ha till huvudsyfte att komma fram till en
plan att under en viss tidrymd ligga till grund för det fortsatta organisationsarbetet
inom försvarsväsendet. Ett fastställande för framtiden av en viss bestämd
försvarsordning läte sig knappast göra och vore i varje fall icke lämpligt
under de förhållanden, som kunde förväntas föreligga under de närmaste
åren. Den tidrymd, för vilken en dylik plan närmast skulle gälla, fixerade jag
till fem år.

I anslutning till de sålunda angivna riktlinjerna har den i ämnet igångsatta
utredningen bedrivits. De förslag, i vilka utredningen utmynnat, avse närmast
budgetåren 1942/47. I syfte att redan på utredningsstadiet möjliggöra
en bedömning ur allmännare synpunkter av utredningsresultatet har jag, såsom
av den inledande redogörelsen framgår, föranstaltat om en granskning av
förslagen genom särskilt tillkallade sakkunniga, 1942 års försvarsberedning,
vilken jämväl ägnat uppmärksamhet åt de över försvarsutredningens betänkande
avgivna yttrandena,

Såsom försvarsutredningen påpekat, har någon allmän strategisk undersökning
icke ansetts nödvändig som underlag för en bedömning av frågan om
den svenska försvarsmaktens omfattning. I landets nuvarande situation torde
det te sig självklart för envar, att målet bör vara att i försvaret inrymma
folkets hela värnkraft. Huruvida någon ändring under överskådlig tid kan
väntas i detta läge, torde åtminstone för närvarande undandraga sig ett bedömande.
Att vänta på större klarhet i detta avseende kan icke vara rådligt.
Värnkraften begränsas av befolkningens storlek och moral samt landets produktiva
resurser. Genom redan vidtagna åtgärder ha försvarsmedlen principiellt
sett bringats upp till den möjliga kvantiteten. Nu återstår därför
i huvudsak att taga ställning till frågan om gränsen för de materiella uppoffringar,
som vi äro i stånd till för att giva försvarsmakten högsta möjliga
kvalitet genom förbättrad organisation, utbildning och utrustning.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I sistnämnda avseende ha, såsom tidigare omnämnts, redan innan den nu
fullbordade utredningen igångsattes överväganden skett i samråd med representanter
för olika sidor av det ekonomiska livet. De synpunkter, som därvid
framkommo, ha tagits till utgångspunkt vid avvägningen av den kostnadsram,
varifrån försvarsutredningen utgått vid uppgörande av sitt förslag. Utredningen
har i denna fråga för egen del framhållit, att försvarsutgifter av
nämnda storlek jämte de under kriget starkt ökade civila utgifterna för mera
normala behov faktiskt kunnat täckas av löpande inkomster i riksstatsförslaget
för budgetåret 1942/43, och på grund därav konstaterat, att spörsmålet
om finansieringen av försvarsutgifter av angiven höjd alltså kunde lösas. Här
antydda undersökningar utvisa i övrigt, att den angivna kostnadsramens
storlek i förhållande till nationalinkomsten icke är ägnad att väcka farhågor
ur allmänna ekonomiska synpunkter. Att däremot finanspolitiskt större svårigheter
kunna komma att yppa sig, fördöljes icke. Detta senare understrykes
också av industrikommissionen, som likväl kommit till den uppfattningen,
att en utbyggnad av försvaret på föreslaget sätt icke kan sägas vid oförändrade
ekonomiska förhållanden i någon mera allvarlig grad komma att belasta folkhushållet.

De sålunda framförda synpunkterna kan jag i allt väsentligt dela. Man kan
här icke undgå att observera, att ingen ansvarig myndighet ansett sig kunna
förorda en mer avsevärd utvidgning av kostnadsramen, ehuru tvivelsutan en
ytterligare förstärkning av försvarskrafterna i flera hänseenden ansetts
önskvärd. Detta beror enligt min mening därpå, att — även om de av utredningen
beräknade kostnaderna vid fortsatt ekonomiskt framåtskridande väl
kunna bäras — förhållandet vid ett ogynnsammare ekonomiskt läge kan bliva
ett annat. Skulle längre perioder av stagnation eller depression drabba vårt ekonomiska
liv, torde dessa kostnader komma att innebära en allvarlig ekonomisk
påfrestning för landet. På grund härav måste försiktighet iakttagas, när det
gäller att binda statens resurser för försvarsändamål under en följd av år.
Att gå utöver den föreslagna kostnadsramen bör därför icke komma i fråga.
Visserligen kan jag med hänsyn till de senaste årens hårda erfarenheter icke
förorda någon egentlig beskärning av försvarsutredningens förslag i avseende
å försvarskrafternas kvalitet eller kvantitet. Men jag förutsätter, att vid förslagets
genomförande alla möjligheter till besparingar tillvaratagas, som
kunna ske utan eftersättande av effektiviteten.

När det nu gäller att använda de för försvarsmaktens förstärkning avsedda
medlen till höjande av dess kvalitet, vill jag ge min anslutning till den
principiella uppläggningen av försvarsutredningens förslag, vilket tillkommit
efter samråd med mig i fråga om grundlinjerna. Det synes mig sålunda erforderligt
att giva vårt försvar en sådan utformning, att det mera anpassas
efter erfarenheterna under det pågående kriget. En av de väsentligaste av
dessa är, att ett lands försvar måste vara allsidigt. Både armé, marin och
flygvapen måste vara i förhållande till det hela starka. Försummas någon
försvarsgren, blir den en svag länk i kedjan, som lätt kan brista till obotligt
men för den gemensamma uppgiften. Försvarsutredningens förslag till re -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sursernas fördelning mellan de olika försvarsgrenarna har vunnit odelad anslutning
från militärt håll, vilket måste betecknas såsom en styrka. Även
jag ansluter mig till nämnda förslag. Beträffande användningen av de för varje
försvarsgren avsedda medlen har utredningens förslag på alla betydelsefulla
punkter tillstyrkts av de militära myndigheterna. I vissa avseenden ha dock
viktiga modifikationer ifrågasatts. Sålunda ha överbefälhavaren samt cheferna
för marinen och flygvapnet ävensom flygförvaltningen framställt förslag
om utökande av flygvapnet med ytterligare en jaktflottilj. Vidare ha
överbefälhavaren och chefen för armén, i vissa avseenden understödda av försvarsberedningen,
framlagt förslag om vissa ytterligare förbättringar av arméns
krigsorganisation, bland annat innebärande utökning av antalet jägarbrigader
och av kårartilleriet samt införande av stormartilleri.

Be merkostnader, som skulle uppstå genom angivna förbättringar av arméns
krigsorganisation, anser överbefälhavaren, såsom av handlingarna i ärendet
framgår, kunna kompenseras dels genom den minskning av kostnaderna för
ammunitionsanskaffning, som på vissa grunder beräknas, dels genom vissa
minskningar av arméns materielförsörjning i övrigt. Kostnaderna för den
sjunde jaktflottiljen kunna enligt överbefälhavarens beräkningar — såsom
närmare framgår av vad i det följande under avsnittet Flygförband m. m.
yttras — delvis täckas genom vissa besparingar i första hand inom flygvapnet
men till en del möjligen även inom försvarsväsendet i övrigt.

Med anledning av vad sålunda föreslagits vill jag till en början framhålla,
att en förutsättning vid planläggningen av försvarskrafternas sammansättning
och storlek måste vara, att organisationen erhåller tillräcklig bredd och
tillräckligt djup. En krigsorganisation, som icke fyller båda dessa krav, kan
icke anses tillfredsställande. Såvitt jag kan bedöma är ett godtagande av
vissa av överbefälhavarens förslag i avseende å materielförsörjningen ägnat
att leda till en försämring av försvarsorganisationens uthållighet. Av antydda
skäl kan jag icke tillstyrka bifall till ifrågavarande förslag. Denna min ståndpunkt
synes även 1942 års försvarsberedning dela. I likhet med försvarsberedningen
har jag däremot intet att erinra mot att de kostnadsminskningar,
som belöpa på ammunitionsanskaffningen, utnyttjas till förstärkning av
arméorganisationen. I det följande förordar jag därför, att ett antal infanteriförband
organiseras som cykelförband och att artilleriet motoriseras utöver
vad försvarsutredningens förslag innebär, varförutom mitt förslag till fredsorganisation
av armén förutsätter vissa förstärkningar i övrigt, på vilka jag
icke här kan närmare ingå. Däremot är det mig icke möjligt att inom kostnadsramen
bereda utrymme för en ytterligare förstärkning av det tunga artilleriet.

I motsats till de militära myndigheterna har 1942 års försvarsberedning
föreslagit en helt annan avvägning av de tre försvarsgrenarnas behov av förstärkning.
Sålunda har beredningen föreslagit, att armén tillföres ytterligare
en pansarbataljon och flygvapnet en jaktflottilj. De härav föranledda kostnaderna
skulle enligt beredningens mening täckas därigenom att inga som helst
medel under femårsperioden anvisas för byggande åt flottan av kryssare.
Beträffande detta förslag vill jag hänvisa till vad jag nyss anfört därom,

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

att försvarsutredningens förslag -bygger på en omsorgsfull avvägning av de tre
försvarsgrenarnas behov, en avvägning som med aktgivande på de olika försvarsmedlens
möjligheter till vårt lands skydd verkställts i samråd med de militära
myndigheterna. Vid utarbetande av planen för flottans förstärkning har därvid
förutsatts tillkomsten av dessa kryssare, och övriga förslag till nya fartygsbyggen
ha anpassats därefter. Att försvarsutredningens förslag på denna
punkt byggt på riktiga förutsättningar bestyrkes ytterligare av förutnämnda
inom försvarsdepartementet verkställda taktisk-tekniska undersökning rörande
sjöförsvarets sammansättning, vid vilken de allra senaste rönen på sjökrigets
område beaktats. Programmet för flottans ersättningsbyggnad skulle därför
komma att förvanskas, om kryssarbyggena uteslötes därur. Sålunda skulle
icke blott den tänkta förstärkningen av flottan reduceras till mindre än hälften
utan även den återstående delen tillkomma utan att dess användning inginge
i någon genomtänkt plan för flottans taktiska användning. Flottan
bleve härigenom en svag länk i det svenska försvarets kedja. En sådan
improviserad omvärdering av de tre försvarsgrenarnas uppgifter i riksförsvaret,
som beredningens förslag innebär, kan jag därför icke tillstyrka.

En annan sak är, att anledning icke nu föreligger att i annan mån taga
ståndpunkt till flottans ersättningsbyggnad än till den del därav, som låter
sig genomföra under den avsedda femårsperioden. Den från början framlagda
planen för färdigställande av de båda av 1940 års urtima riksdag beslutade
kryssarna har visat sig vara i hög grad missvisande. Marinförvaltningen har
icke mäktat genomföra konstruktionsarbetet i den takt, som avsetts. En noggrann
beräkning av föreliggande möjligheter visar dock, att de beslutade
kryssarna kunna, under förutsättning att materieltillgången det medgiver, färdigställas
inom femårsperioden. Om deras byggande till tiden förlägges före
de föreslagna större jagarnas, kunna de levereras år 1946, annars år 1947. Enär
vår tillgång av lätta, moderna fartyg är betydande — detta gäller även jagare,
sedan redan beslutade färdigställts — medan flottan bortsett från specialfartyget
Gotland icke under tjugo år tillförts något nytt artillerifartyg, säger
det sig självt, att tillkomsten av de beslutade kryssarna är det ur sjömilitär
synpunkt mest trängande. Därför böra dessa båda kryssare färdigställas före
de planerade större jagarna, såvida icke materielläget framtvingar en omkastning.
Frågan om tillgången på för fartygsbyggen erforderlig materiel kommer
att under sommarens lopp underkastas en ingående prövning, varefter slutlig
ståndpunkt till den ordning, vari fartygsbyggena böra ske, kan tagas.

Emellertid framgår av gjorda undersökningar, att påbörjandet av en tredje
kryssare, såsom försvarsutredningen föreslagit, icke kan ske inom den angivna
femårsperioden. Den bör därför utgå ur det nu aktuella ersättningsbyggnadsprogrammet.
De medel, som därigenom kunna bli disponibla, böra användas
för förstärkning på annat sätt av flottan. Närmast till hands ligger att omedelbart
igångsätta byggnad av två jagare av s. k. modifierad Göteborgstyp, vilket
kan ske utan att andra byggnadsplaner åsidosättas. I ett senare sammanhang
kommer jag att framställa ett dylikt förslag. Denna utökning av jagarbeståndet
bör givetvis föranleda, att under tiden efter femårsperiodens slut färre jagare

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 42 3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

by§8as för att bereda rum åt ytterligare artillerifartyg. Genom den av mig nu
senast förordade ändringen av ersättningsbyggnadsprogrammet för femårsperioden
bliva vissa av de av försvarsberedningen anförda synpunkterna
beaktade.

Yidkommande härefter de av beredningen förordade förstärkningarna med
dels en pansarbataljon och dels en jaktflottilj vill jag beträffande den
förra endast uttala, att behovet därav icke i detta sammanhang framhållits av
någon militär myndighet men att väl åtskilliga andra önskemål framställts,
som icke kunnat tillgodoses av ekonomiska skäl. Under sådana omständigheter
kan jag icke finna, att detta förslag bör föranleda någon åtgärd. Däremot
har behovet av en ytterligare förstärkning av flygvapnet understrukits
från många håll. Närmast har önskemålet varit att få till stånd ytterligare en
jaktflottilj. Även för mig framstår ett starkare flygvapen som betydelsefullt.
I princip har jag därför intet att erinra mot uppsättandet av en sjunde jaktflottilj.
Jag finner det emellertid icke nödvändigt att beslut redan nu fattas
härom. Det är nämligen ganska tveksamt, om denna ytterligare utökning av
flygvapnet kan med hänsyn till utbildningen av personal och till organisatoriska
svårigheter medhinnas inom femårsperioden. Vidtagas redan nu åtgärder
för att trygga leveransen av den erforderliga flygmaterielen, vilket jag
senare kommer att föreslå, kan med det slutliga avgörandet av denna fråga
anstå till 1944 års riksdag. Skulle det vid denna tidpunkt visa sig, att flottiljen
icke hinner uppsättas inom femårsperioden, har ingenting annat inträffat än
att övriga flottiljer kunna tillföras flygplan vid en tidigare tidpunkt än som
ursprungligen beräknats. Kan å andra sidan flottiljen uppsättas inom femårsperioden,
erfordras ett flygfält, som måste iordningställas under den närmaste
tiden. Ett dylikt fält är emellertid under alla omständigheter nödvändigt
för flygvapnets samverkan med flottan, varför jag, såsom i ett senare sammanhang
framhålles, utgår från att åtgärder skola vidtagas för anordnande av
ett sådant fält.

Då jag föreslår, att frågan om tillkomsten av denna sjunde jaktflottilj skjutes
något på framtiden, beror detta även därpå att ett beslut nu innebär, att statsmakterna
binda sig för ett överskridande av kostnadsramen med i genomsnitt
12 miljoner kronor om året. Några möjligheter till besparingar på annat håll,
som kunna godtagas, ha icke kunnat anvisas. Att lösgöra några för ändamålet
alldeles otillräckliga belopp genom att giva avkall på nödvändiga fordringar
i fråga om flygvapnets* materiella utrustning anser jag nämligen icke
rådligt. Enär såsom förut framhållits en utvidgning av kostnadsramen måste
ingiva stora betänkligheter, bör en dylik icke utan tvingande nödvändighet
ske. Vid den tidpunkt då beslut senast bör ha fattats — år 1944 — bör det
ha blivit klarlagt, antingen att uppsättandet av flottiljen icke medhinnes, i
vilket fall kostnaderna komma att falla på tiden efter femårsperiodens utgång,
då genom minskade materielanskaffningar bättre utrymme för bestridande av
nämnda kostnader kommer att föreligga, eller, i motsatt fall, i vad mån kostnaderna
för flottiljen kunna bestridas genom anlitande av de utvägar för
åstadkommande av besparingar på annat håll inom försvarsväsendet, som enligt

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överbefälhavarens mening möjligen kunna föreligga och som äro en förutsättning
för att den ifrågasatta utvidgningen skall kunna ske inom den avsedda
kostnadsramen.

Beträffande detaljerna i de förslag till utbyggnad av försvarsväsendet, som
av mig sålunda förordas, hänvisar jag till vad i det följande yttras. En sammanfattning
av kostnadsberäkningarna torde få lämnas i särskilda bilagor till
statsrådsprotokollet. Jag vill dock redan i detta sammanhang understryka, att
ifrågavarande förslag och kostnadsberäkningar icke äro avsedda att angiva
annat än den ram, inom vilken uppbyggnadsarbetet under den närmaste femårsperioden
bör förlöpa. Dels är det såsom överbefälhavaren framhållit icke
görligt att på detta stadium i alla enskildheter utforma organisationen och
fixera kostnadernas storlek. Dels pågå inom försvarsväsendet åtskilliga utredningar,
vilkas resultat torde komma att öva inverkan på uppbyggnadsarbetets
genomförande. Allenast må erinras om den militära förvaltningsutredningen
ävensom utredningarna rörande det militära expeditionsarbetets rationalisering,
om ersättning för vissa till officers- och underofficersutbildning uttagna
värnpliktiga samt om gamisonssjukvården i Karlskrona och Boden. Dels är
det, såsom i det följande kommer att närmare belysas, nödvändigt att till särskild
ytterligare utredning hänskjuta åtskilliga spörsmål, beträffande vilka försvarsutredningen
framlagt förslag. Slutligen bör framhållas att, i överensstämmelse
med försvarsutredningens förslag, vid kostnadsberäkningarna som underlag
valts den prisnivå, som rådde den 1 juli 1941.

Det bör även betonas, att de kostnadsberäkningar, som i det följande framläggas,
ha avseende på de fredsmässiga utgifterna för försvarsväsendet.
Vid sidan av dessa utgifter måste under nuvarande förhållanden bestridas
betydande kostnader för vidmakthållande av vår försvarsberedskap dels i
form av löpande utgifter, dels i form av engångsutgifter för beredskapens
stärkande. Bland dessa utgifter må särskilt nämnas kostnaderna för den
forcerade ammunitionstillverkningen, för anskaffning av vissa särskilda
partier vapen och annan materiel, för befästnings- och andra dylika anläggningar
samt för vissa speciella fartygsbyggnader. Självfallet är det icke möjligt
att inom den i det föregående angivna ramen tillgodose de utgiftsbehov,
som i dessa hänseenden uppkomma. Det härför erforderliga medelsbehovet
torde få bedömas och täckas från fall till fall vid sidan av femårsplanens kostnadskalkyler.
Yad speciellt angår befästningsanläggningar torde, därest särskilda
åtgärder befinnas erforderliga för arbetslöshetens bekämpande, utförandet
av sådana anläggningar kunna komma i fråga i angivet syfte.

De riktlinjer för försvarsväsendets organisatoriska utbyggnad — och därmed
för utvecklingen av dess materielförsörjning och byggnadsbestånd — som
här framläggas, avse sålunda i sin helhet ändamål, som enligt de i årets statsverksproposition
uppdragna principerna böra tillgodoses över riksstaten och
ej från anslag å förskottsstaten för försvarsväsendet. Oavsett hur utgifterna för
dessa ändamål fördela sig mellan driftbudgeten och kapitalbudgeten, representera
de givetvis en direkt belastning på statsfinanserna. Man kunde därför

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överväga att ange den finansiella ramen för organisationsförslaget genom en
summering av samtliga därav betingade utgifter, oavsett deras fördelning.
Emellertid ter det sig naturligare att vid bedömningen av kostnadsramen räkna
blott med de utgifter, för vilka omedelbar täckning med skattemedel i princip
kräves. Beräknade efter priserna sommaren 1941 utgöra dessa kostnader för
den föreslagna organisationen i runt tal 755 miljoner kronor.

Det avgörande beträffande försvarsväsendets fortsatta utveckling, som nu
bör träffas, avser såsom av det anförda framgått att i sak bestämma huvuddragen
av organisationen och vad därmed sammanhänger men icke att låsa en
bestämd finansiell ram för utvecklingen. Som emellertid organisationen avvägts
med hänsyn till den finansiella belastning för ändamålet, som ansetts
möjlig att godtaga, är det tydligt, att förändringar i kostnadsramen böra anses
tillåtna endast under vissa förutsättningar och i begränsad omfattning.
Om prisutvecklingen föranleder en väsentlig utvidgning av kostnadsramen
trots oförändrat sakinnehåll, torde denna ramförskjutning inom skäliga gränser
böra accepteras. Omvänt bör en reduktion av totalkostnaden under 755 miljoner
kronor till följd av prisfall icke få betraktas såsom en besparing, vilken
kan få utfyllas med utgifter för nya ändamål. Skulle i något fall av organisationsbeslutet
omfattade kostnader framdeles efter ytterligare prövning anses
böra förskjutas mellan driftbudgeten och kapitalbudgeten i ena eller andra
riktningen, synas ökade krav på skattebudgeten som uppkomma till följd därav
lika litet böra framtvinga en nedpressning av andra utgifter som av samma
anledning minskade krav böra föranleda en expansion på övriga punkter.

Förskjutningar i förhållandet mellan riksstat och förskottsstat böra endast
undantagsvis tillåtas. Gränsen är visserligen konventionellt bestämd men
just därför är det nödvändigt att man — om man vill ge finanspolitiken stadga
— strängt håller fast vid den. Skulle en överflyttning från förskottsstaten till
riksstaten anses böra ske, bör regeln vara att den motväges genom besparingar.

Såsom av det föregående framgår, har industrikommissionen icke funnit
något avgörande hinder förefinnas mot att den föreslagna utbyggnaden av
försvarsväsendet skall kunna genomföras med anlitande av de råvarutillgångar
och industriella möjligheter, som nu stå vårt land till buds. Vid
framläggandet i det följande av förslag till förstärkning av försvarsorganisationen
har jag tagit fasta på industrikommissionens ifrågavarande uttalande.
Jag förutsätter emellertid, att förbrukningen av materialier, som det råder
brist på, i görligaste mån begränsas genom lämpliga åtgärder. Här vill jag
även framhålla, att det är min avsikt att upptaga överläggningar rörande de
åtgärder, som kunna befinnas erforderliga för att trygga den föreslagna krigsorganisationens
behov av flytande drivmedel.

I anledning av 1940 års militära byggnadsutrednings yttrande rörande den
belastning av byggnadsmarknaden, som ett genomförande av försvarsutredningens
förslag kommer att medföra, vill jag endast framhålla, att det självfallet
ligger vikt uppå, att alla möjligheter tillvaratagas för byggnadskostna -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

37

demas nedbringande och att det omfattande byggnadsprogram, som försvarsväsendets
utökning nödvändiggör, genomföres på ett i alla hänseenden rationellt
och ekonomiskt sätt. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

I detta sammanhang vill jag även i anknytning till industrikommissionens
utlåtande framhålla vikten av att den översyn av försvarsväsendets behov,
som nu företagits, kompletteras med en undersökning rörande formerna för
tillgodoseendet vid beredskap, mobilisering och krig av hemortens och
speciellt den för krigföring viktiga produktionens behov av arbetskraft. I
likhet med kommissionen finner jag det vara av den största betydelse, att
denna fråga uppmärksammas liksom även frågan om grunderna för inkallelse
till militärtjänstgöring av personal, tillhörande rustningsindustrien. Dessa
frågor torde emellertid icke i detta sammanhang kunna eller böra upptagas till
närmare prövning.

För beräkning av kostnaderna för den föreslagna organisationens genomförande
har det varit erforderligt att i detalj beräkna behovet av personal,
materiel o. s. v. för de olika förband och staber m. m., som avses skola ingå
i den nya organisationen. Vad särskilt angår beräkningarna av personalbehovet,
framgå dessa av de förslag till personalförteckningar, som torde
böra överlämnas till riksdagens vederbörande utskott. Enär det emellertid
—- särskilt med hänsyn till att den föreslagna organisationen ju i många
avseenden innebär betydelsefulla nyheter i jämförelse med den nuvarande
organisationen — torde vara uteslutet att nu med säkerhet bedöma personalbehovet
i detalj för varje förband och stab i den slutligt utbyggda organisationen,
böra förslagen till personalförteckningar icke betraktas såsom slutgiltiga.
Ehuru personalförteckningarna sålunda icke nu böra definitivt fastställas,
synas de emellertid böra tjäna till grundval för de anslagsäskanden,
som under hänsynstagande till den pågående omorganisationen av försvarsväsendet
för varje budgetår skola föreläggas riksdagen. Avvikelser från
nämnda personalförteckningar torde därvid i många fall komma att visa sig
erforderliga, men det bör givetvis iakttagas, att den nu beräknade personalorganisationen
icke i huvudsakliga delar frångås. I det följande förutsätter
jag, att en ytterligare prövning i särskild ordning av personalbehovet skall för
varje budgetår komma till stånd.

I de fall, där jag med hänsyn till pågående eller planerade utredningar
eller andra överväganden icke nu kunnat fatta ståndpunkt till de föreliggande
förslagen, har jag vid kostnadskalkylerna ansett mig böra utgå från försvarsutredningens
beräkningar, där ej annat särskilt angivits. T allmänhet har jag
i detta sammanhang icke funnit mig böra till närmare prövning upptaga frågan
om behovet av pensionerad personal och annan icke-ordinarie personal. Utan
att fatta ståndpunkt till försvarsutredningens i dessa hänseenden framlagda
förslag, har jag emellertid ansett mig kunna lägga desamma till grund för
kostnadsberäkningarna.

Vid tiden för framläggandet av årets statsverksproposition var det mig
icke möjligt att grunda beräkningarna av vissa anslag under fjärde huvud -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

titeln på resultatet av 1941 års försvarsutrednings undersökningar, vilka ju
då ännu icke slutförts. I avbidan på en säkrare uppskattning framdeles av
kostnaderna för försvarsväsendet under nästa budgetår upptogos därför ett
flertal anslag med allenast beräknade belopp. Jag ämnar i annat sammanhang
hemställa om framläggande för riksdagen av förslag rörande omförmälda anslag.
Härvid kommer jag i likhet med försvarsberedningen att utgå från att,
i syfte att möjliggöra ett snabbt genomförande av försvarsplanen, en förskjutning
av engångsutgifterna till femårsperiodens första del skall komma till
stånd.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de framställda förslagen till
ändrad försvarsorganisation. Härvid upptager jag icke ett av överbefälhavaren
framfört önskemål om organiserandet av en försvarshögskola, i vilket avseende
slutligt förslag icke framställts av överbefälhavaren. Ett av överbefälhavaren
framlagt förslag om inrättande av ett krigskabinett eller motsvarighet
därtill torde liksom vissa av försvarsberedningen i ämnet anförda synpunkter
böra delgivas justitiedepartementet för handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

39

Avd. III. Vissa för försvarsgrenarna gemensamma frågor.

Vissa gemensamma personalfrågor.

Tjänstegrad och titel för beställningshavare

i lönegraden Öb 2.

För militära beställningshavare gäller såsom huvudregel, att varje lönegrad
enligt avlöningsreglementet motsvaras av en bestämd tjänstegrad och titel.
Undantag från regeln utgöra överste- och kommendörsgraderna, vilka i militära
avlöningsreglementet motsvaras av tre lönegrader, nämligen lönegraderna Oa 6,
Öb 1 och Öb 2.

F försvar s utredningen.

Försvarsutredningen har på anförda skäl kommit till det resultatet, att
starka skäl talade för att beställningshavare i lönegrad Öb 2 hänfördes till generalspersoner
(flaggmän). För dessa beställningshavare borde därför tillkomma
en ny generals- och amiralsgrad liggande mellan generalmajors- och överstegraderna
respektive konteramirals- och kommendörsgraderna. Titeln för beställningshavare
i den nya graden borde bliva generalmajor av 2. graden respektive
konteramiral av 2. graden. Detta medförde i sin tur, att de nuvarande
generalmajors- och konteramiralstitlarna borde ändras till generalmajor av

1. graden respektive konteramiral av 1. graden.

Y ttr anden.

Medan försvarsutredningens uttalande om behovet av ny tjänstegrad och
titel för beställningshavare i lönegraden Öb 2 i allmänhet lämnats utan erinran,
ha däremot de av utredningen föreslagna benämningarna avstyrkts av flertalet
myndigheter, som yttrat sig därom. I stället har i flera remissyttranden
föreslagits bland annat, att beställningshavare i lönegraden Öb 2 skola benämnas
generalmajor respektive konteramiral samt att övriga generalspersoner
(flaggmän) skola uppflyttas en tjänstegrad. Även vissa andra utvägar hava,
såsom av handlingarna i ärendet framgår, anvisats.

1942 års försvarsberedning.

Ej heller 1942 års försvarsberedning har funnit den av försvarsutredningen
föreslagna lösningen lämplig. Beredningen anser för sin del, att nuvarande
ordning, enligt vilken beställningshavarna i lönegraden Öb 2 under viss tid
bibehålla tidigare innehavd tjänstegrad såsom överste respektive kommendör
samt därefter befordras till närmast högre tjänstegrad, jämväl i fortsättningen
utan olägenhet kan bibehållas. Införandet av ett disponibilitetsinstitut, varom
proposition nu förelåge, gjorde det i fred mindre erforderligt än hittills att för
dessa beställningshavare införa en tjänstegrad av förtroendeämbetsmans
karaktär. Under krig, då befälsförhållandena mera än under fred kunde moti -

40

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

veia högre tjänsteställning åt dessa beställningshavare, kunde de givetvis konstitueras
(eventuellt befordras) till generalmajorer, respektive konteramiraler.

Beredningen funne sig sålunda böra avstyrka försvarsutredningens förevarande
förslag.

A id anmälan i statsrådet den 13 februari 1942 av frågan om avskiljande från
aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet framhöll jag (propositionen
nr 74, sid. 23), att den gränsdragning mellan förtroendeämbeten enligt
§ 35 regeringsformen och andra högre beställningar, som nu existerade, i
vissa avseenden icke kunde anses tillfredsställande, i det att exempelvis
överstar i regementschefs ställning tillhörande lönegraden Öb 1 vore att anse
såsom förtroendeämbetsmän, medan vissa högre befälhavare i lönegraden Öb 2
tillhörde denna kategori endast om de erhållit högre tjänsteställning än
överstes. Sedan jag redogjort för försvarsutredningens nu ifrågavarande förslag
till ny tjänstegrad för beställningshavare i lönegraden Öb 2, anförde jag,
att om denna nya tjänstegrad infördes, samtliga dessa beställningshavare
komme att hänföras till gruppen förtroendeämbetsmän.

Ett genomförande i princip av försvarsutredningens förslag om här avsedda
beställningshavares hänförande till generalspersoner (flaggmän) skulle bidraga
till att utan grundlagsändring klarare markera gränsdragningen mellan förtroendeämbetsmän
och övriga beställningshavare. Önskvärdheten av mera
preciserade föreskrifter härutinnan kvarstår även efter ett genomförande av det
i propositionen nr 74 förordade disponibilitetsinstitutet. Då emellertid enighet
om ett förslag, som kan av mig godtagas, icke uppnåtts bland de militära myndigheterna
och frågan för övrigt förlorar i betydelse, om ett disponibilitetsinstitut
införes, finner jag mig icke böra nu framlägga förslag i ämnet.

Fänriks anställnings- och löneförhållanden.

Enligt de före år 1939 gällande bestämmelserna konstituerades fänrikarna
av Kungl. Maj:t och kunde efter 2 år erhålla fullmakt. Genom 1939 års militära
avlöningsreglemente infördes kategorien extra ordinarie fänrikar, vilka
antagas av försvarsgrenscheferna genom antagningsbevis. Vid uppgörandet
av 1936 års statberäkningar utgick man ifrån såsom normalt, att en officer
skulle kvarstå som fänrik i 3 år och därefter befordras till löjtnant. Detta skulle
med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser innebära, att en officer
normalt skulle vara e. o. fänrik i 2 år och ordinarie fänrik med fullmakt i 1 år
för att därefter utnämnas till löjtnant. På grund av den stora expansion av
personalstaterna som ägt rum under de senaste åren ha emellertid befordringsförhållandena
på sistone varit sådana, att löjtnantsutnämning ofta ägt
rum redan efter två år eller något däröver; tiden som ordinarie fänrik har
sålunda krympt samman eller helt uteblivit.

Försvarsutredningen.

Vid beräkningen av staternas storlek har försvarsutredningen utgått ifrån
samma princip som legat till grund för 1936 års beräkningar, eller att fänriks -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tiden normalt skulle vara 3 år, innan befordran till löjtnant på stat ägde rum.
Utredningen hade därvid ansett sig böra föreslå, att begreppet ordinarie
fänrik skulle slopas och att alla fänrikar skulle vara icke-ordinarie tjänstemän
med titeln fänrik utan bestämningen »extra ordinarie». Detta medförde en betydande
förenkling i skilda hänseenden utan att för den enskilde officeren
medföra annat än obetydlig ekonomisk nackdel tillika med någon förlängning
av tiden som icke-ordinarie beställningshavare. Utredningen förutsatte, att
efter 3 år utnämning till löjtnant under alla förhållanden skulle äga rum, antingen
på ledig ordinarie beställning eller i regemente etc. Efter 2 år skulle
möjlighet föreligga att, därest löjtnantsbeställning funnes ledig, utnämna
fänrik i sådan beställning samt även att, om tjänsteförhållandena det påkallade,
utnämna en fänrik till löjtnant i regemente etc. I sistnämnda fall förutsattes,
att fänriken fortfarande skulle uppbära lön som fänrik.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att följderna av försvarsutredningens
förslag i rekryteringshänseende icke nu med säkerhet
kunde överblickas. Det vore dock icke uteslutet, att den förlängda osäkerheten
i fråga om anställning i förening med minskade löneförmåner kunde
komma att menligt påverka rekryteringen.

Chefen för Övre Norrlands trupper har anfört, att den föreslagna anordningen
innebure en uppenbar orättvisa för och missgynnande av de unga
officerare, som av dem ovidkommande omständigheter erhållit en sämre
befordringstur än kamrater vid andra förband, varför försvarsutredningens
förslag kunde tillstyrkas endast under den förutsättningen, att varje fänrik
efter två år, därest han skulle kvarstå på aktiv stat, erhölle fullmakt som
löjtnant vid regementet, om ledig beställning funnes, och eljest i regementet.

Likartade synpunkter och förslag ha framförts av chefen för armén, chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen samt chefen för kustflottan.

1942 års försvarsberedning.

Yad försvarsutredningen föreslagit beträffande fänriks anställnings- och
löneförhållanden har i princip icke givit anledning till erinran från beredningens
sida.

Med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma elasticitet i försvarsväsendets
personalorganisation anser beredningen emellertid erforderligt, att
tiden för extra ordinarie anställningen utsträckes. Beredningen håller sålunda
före, att de nyutnämnda officerarna böra innehava extra ordinarie anställning
under något längre tid än som av försvarsutredningen ifrågasatts, och föreslår
för sin del en tid av 4 år i stället för av försvarsutredningen föreslagna
3 år. Då det med hänsyn till de militära tjänstgörings- och befälsförhållandena
icke torde vara lämpligt, att de nyanställda officerarna kvarstå i fänriksgraden
under hela 4 år, har beredningen dessutom funnit sig böra föreslå, att de efter
2 års anställning såsom fänrikar skulle befordras till extra ordinarie löjtnanter.

42

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Sedan de innehaft denna anställning under ytterligare 2 år, borde de erhålla
fullmakter såsom löjtnanter vid eller i respektive regemente, kår o. s. v.

Införandet av beställningar för extra ordinarie löjtnanter medförde behov
av vissa ändringar i militära avlöningsreglementet ävensom i tjänste- och
familjepensionsreglementena. Med hänsyn tagen till de fänrikar, som före
reformens genomförande funnes anställda, erfordrades vissa övergångsbestämmelser.

Yad nu sagts om extra ordinarie fänrikar och löjtnanter borde i tillämpliga
delar gälla motsvarande civilmilitära befattningshavare.

Till det av försvarsberedningen framlagda förslaget kan jag icke taga ställning
förrän närmare utredning verkställts och de militära myndigheterna beretts
tillfälle belysa förslagets konsekvenser i olika hänseenden. Däremot
finner jag mig redan nu kunna förorda bifall till försvarsutredningens förslag,
vilket synes mig väl motiverat och avvägt och knappast ägnat att medföra
olägenheter i rekryteringshänseende. Den nya ordningen synes böra genomföras
från och med den 1 juli 1942. Erforderliga ändringar i avlönings- och
pensionsbestämmelser torde sedermera få anmälas av chefen för finansdepartementet.
I samband därmed torde få upptagas frågan om utfärdande av
övergångsbestämmelser.

Underofficerare i lönegraden UO 3.

Den normala slutgraden för underofficerare utgör lönegraden UO 2. I
lönegraden UO 3 inplaceras endast de underofficerare, som bestrida särskilda
och mera ansvarsfulla befattningar. Enligt den till militära avlöningsreglementet
fogade tjänsteförteckningen hänföras för närvarande till sistnämnda
lönegrad följande beställningar, nämligen vid armén förvaltare vid intendenturkåren,
regementskassör och redogöraren vid ridskolan samt vid marinen och
flygvapnet förrådsförvaltare.

F örsvarsutr edningen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att därutöver skola i lönegraden UO 3
inplaceras, inom armén förvaltare vid fälttygkåren och vid trängen, inom
marinen vissa redan förefintliga, mera krävande befattningar, vilka föreslås
skola betecknas såsom förvaltningsunderofficerare, samt inom flygvapnet nyskapade
beställningar såsom flygstationsmästare och flottiljkassör.

Y ttr anden.

Arméförvaltningen har erinrat om att ämbetsverket redan i sin framställning
rörande lantförsvarets medelsbehov för budgetåret 1942/43 framlagt förslag
om inrättande av nya beställningar för underofficerare i lönegraden U0 3,
nämligen förvaltarbeställningar vid fälttygkåren.

Svenska under officer sförbundet — som förklarat sig icke i princip ha
något att erinra mot att slutlönegraden för underofficerare såsom regel skall
vara UO 2 — har emellertid av närmare anförda skäl ifrågasatt en förutsätt -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningslös omprövning beträffande spörsmålet om utökning av antalet dylika
beställningar utöver vad utredningen föreslagit.

1942 års försvarsberedning.

I anslutning till beredningens i det följande redovisade uttalanden rörande
proportionen mellan antalet regementsofficerare och högre officerare samt
kompaniofficerare har beredningen anfört, att dessa uttalanden i viss man,
ehuru icke i samma omfattning, även gällde proportionen mellan de olika
underofficersgraderna. Som exempel härpå kunde, framhåller beredningen
nämnas regementskassörerna, vilka samtliga placerats i lönegraden •

samband med förslag om sammanförande av regementskassörerna till en
gemensam stat har beredningen i annat sammanhang förordat, att visst antal
av dessa beställningshavare hänfördes till lönegraden UO 2.

Mot försvarsutredningens förslag i förevarande avseende har jag i likhet
med remissmyndigheterna i och för sig intet att erinra. Utredningens förslag
i avseende å armén och flygvapnet kan jag — med den modifikation, som foranledes
av vad jag i det följande anför i avsnittet Fälttygkåren — godtaga,
dock att jag i enlighet med försvarsberedningens förslag vill fororda en uppdelning
av kassörsbefattningarna på lönegraderna UO 3 och UO 2. 1 avseende
å de föreslagna beställningarna för förvaltmngsunderofficerare vid
marinen saknas i utredningsförslaget närmare hållpunkter för ett bedömande
av den ifrågasatta lönesättningens skälighet med hansyn till arbetsuppgifter
och ansvar. Jag förutsätter i denna del en provning utifrån angivna synpun ter
för varje särskilt fall, varvid beaktande även bör skänkas frågan om lämpligheten
av att i enstaka fall eller mera generellt utbyta de ifrågasatta beställningarna
för förvaltmngsunderofficerare mot civil personal i lägre loneställning.

Förändringar i fråga om pensionsålder.

Chefen för flygvapnet har vid upprepade tillfällen föreslagit, att pensionsåldern
för flygvapnets personal skulle överlag sänkas.

Försvarsutredningen, som förklarat sig icke ha varit i tillfälle att ägna
närmare undersökning åt denna fråga, har emellertid ansett, att densamma i
sinom tid borde göras till föremål för särskild utredning, som dock icke syntes
böra begränsas till att avse blott flygvapnets personal utan borde omfatta den
militära personalen i gemen. Utredningen har därför inskränkt sig till att
föreslå vissa speciella ändringar i fråga om pensionsåldrar, vilka förändringar
mera direkt sammanhänga med den föreslagna försvarsorganisationen. Dessa
förändringar äro:

1. Pensionsåldern för underofficerare av 2. graden vid flottan och kustartilleriet
sänkes från 55 till 50 år.

2. Pensionsåldern för högbåtsmän vid flottan sänkes från 55 till 50 år.

3. Pensionsåldern för marinöverintendenten bestämmes till 65 år samt
sänkes för kommendör vid marinintendenturkåren från 65 till 60 år.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

4. Pensionsåldern för generalsperson i lönegrad Öb 3 vid flygvapnet sänkes
in 65 till 60 år.

5. Pensionsåldern för överfurirer vid flygvapnet bestämmes till 50 år

Forsvarsutredmngens förslag i nu förevarande hänseende har föranlett uttalanden
av chefen för armén, arméförvaltningen, chefen för kustflottan, statskontoret,
svenska under officer sförbundet samt för svar sväsendets underbefälsförbund.

Utiedningens förslag har jämväl varit föremål för prövning inom 1942 års
försvarsberedning, som därutöver framlagt vissa förslag i dessa frågor.

De förslag, om vilka nu är fråga, syfta dels till en allmän omprövning av
pensionsåldern för militär personal, dels ock till vissa speciella justeringar av
pensionsåldern för vissa befattningshavare eller kategorier därav.

Förslagen äro av beskaffenhet att böra i första hand anmälas av chefen
för finansdepartementet.

Vissa gemensamma anslags- och avlöningsfrågor.

Grunder för beräkning av av/öningskostnader.

Försvar sutredningen.

Beträffande beräkningen av personalkostnaderna vid genomförandet av
den av försvarsutredningen framlagda planen för organisationsarbetet inom
forsvarsväsendet har utredningen framhållit, att i de angivna lönekostnaderna,
vilka beräknats på grundval av nu gällande avlöningsreglementen, inginge
rörligt tillagg, men däremot icke kristillägg och icke heller dyrtidstillägg i
de fall då sådant förekomme. Sistnämnda bägge tilläggsgrupper hade i
stallet ansetts böra ingå i det för gemensamma kostnader beräknade beloppet.
Utgifterna for personalens pensionering inginge över huvud icke i kostnadsberäkningarna.

Vid beräkningen av kostnaderna för avlöning till under avlöningsanslagen
upptagna befattningshavare har försvarsutredningen tillämpat följande
grunder:

För personal med avlöning enligt löneplanerna Oa och Ca har räknats med
nettolon i nast högsta löneklassen inom lönegraden, utom för beställningshavare
i lönegraden Oa 2, för vilka räknats med nettolön i 4 löneklassen Vad
betraffar beställningshavare i lönegraden Oc 1 har räknats med nettolön i
lagsta löneklassen. Då beställning upptagits i alternativa lönegrader har
raknats med ett belopp, utgörande medeltalet av nettolönerna i näst högsta
loneklasserna av respektive lönegrader. I fråga om personal, avlönad enligt
loneplanen UO, liksom för personal med avlöning enligt militära icke-ordinanereglementet
har räknats med nettolön i den löneklass, vederbörande
uppnått efter två avlöningsförhöjningar inom lönegraden. För beställningshavare,
avlönad enligt lönegraden Mbl, har räknats med nettolön i näst
högsta löneklassen. I fråga om det fast anställda manskapet, avlönat enligt
loneplanen Ma, har för beställningshavare i lönegraden Ma 3 vid armén räknats
med lön i 8 löneklassen och för motsvarande beställningshavare vid
marinen och flygvapnet med lön enligt 7 löneklassen. För beställningshavare
i lönegraderna Ma 2 och Ma 1 har räknats med lön i 5 respektive 2 löneklas -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

45

serna, utom för volontärer över stat vid armén, för vilka räknats med lön
enligt 1 löneklassen. Med avseende å ortsgrupp har för personal vid armén
räknats med E-ort. För militär och civilmilitär personal vid marinen har
räknats med lön enligt F ort beträffande personal tillhörande flottan och för
marinen gemensamma kårer och med lön enligt E-ort för personal vid kustartilleriet.
I fråga om den extra ordinarie och extra personalen vid marinen
har räknats med lön enligt den för vederbörande tjänstemans stationeringsort
fastställda dyrorten. Yad slutligen beträffar flygvapnets personal har
räknats med I-ort för den civila personalen vid flygstaben och den i Stockholm
stationerade extra ordinarie personalen och med E-ort för all övrig personal.

I anslutning härtill må nämnas, att utredningen vid personalförteckningarnas
upprättande ansett sig böra föreslå, att de civila ordinarie tjänstemän
vid vissa staber, skolor m. m., vilka hittills avlönats enligt A-planen i
civila avlöningsreglementet, skola överföras till att avlönas enligt löneplanen
Ca i militära avlöningsreglementet. Detta förslag sammanhängde med att
enligt nuvarande ordning två avlöningsreglementen måste samtidigt tilllämpas
vid en och samma institution, vilket vore särskilt olägligt i de fall, där
en icke-ordinarie tjänsteman, avlönad enligt militära icke-ordinariereglementet,
skulle vikariera för en ordinarie tjänsteman, avlönad enligt civila avlöningsreglementet.
Emellertid medförde ett genomförande av försvarsutredningens
förslag i denna del, att vissa ändringar måste vidtagas i den till militära avlöningsreglementet
fogade tjänsteförteckningen.

Då ■ den under de olika försvarsgrenarnas avlöningsanslag uppförda delposten
till tillfälligt anställande av tjänstemän m. m. torde få anses vara avsedd
att tagas i anspråk allenast vid oförutsedda behov av extra arbetskraft,
hade utredningen för tillgodoseende av behov av extra personal, som på förhand
kunde beräknas bliva erforderlig med hänsyn till periodiskt återkommande
anhopning av arbetsuppgifter, i delposten: Extra ordinarie
tjänstemän inräknat ett visst belopp i avsikt att inom ramen för ifrågavarande
belopp (för armén 50,000 kronor, för marinen 35,000 kronor och för
flygvapnet 20,000 kronor) maximerade belopp skulle kunna ställas till vederbörande
myndigheters förfogande för nämnda ändamål. I konsekvens härmed
hade benämningen av delposten ändrats till: Extra ordinarie och extra
t j änstemän.

Försvarsutredningen har vidare framhållit, att vid uppgörandet av förslag
till personalförteckningar och därpå grundade kostnadsberäkningar utredningen
utgått från den förutsättningen, att mera stadigvarande vid försvarsväsendet
anställd icke-ordinarie personal skulle i princip avlönas med anlitande
av avlöningsanslag och icke såsom nu i stor utsträckning vore fallet
från sakanslag. Utredningen hade därvid i stort sett följt de principer, som
kommit till uttryck i vederbörande försvarsgrensförvaltningars medelsäskanden
för budgetåret 1942/43.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har inhämtat, att försvarsutredningen vid beräkningen av
lönekostnader utgått från nu gällande tjänste- och familjepensions -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

avdrag. Emellertid borde de i de från och med den 1 juli 1942 gällande
pensionsreglementena stadgade pensionsavdragen i stället tillämpas, varav
följde en kostnadsminskning, som approximativt kunde beräknas till 500,000
kronor.

Vad angår försvarsutredningens beräkningar av lönekostnaderna för
fast anställt manskap har försvarsberedningen framhållit, att utredningen
beräknat lönekostnaderna för manskap i lönegraden Ma 3, d. v. s.
furirer, enligt 7 löneklassen vid marinen och flygvapnet och enligt 8 löneklassen
vid armén. Då enligt erfarenhet marinens ifrågavarande manskap
visat sig kvarstå i tjänst under längre tid än vid armén och flygvapnet, vilket
vore en följd av den vid marinen tillämpade längre första anställningstiden,
syntes det beredningen, att lönekostnaderna för marinens furirer bort liksom
vid armén beräknas efter 8 löneklassen. Härav följde att avlöningsanslaget
vid genomförd organisation för marinen borde upptagas till ett med i runt tal
300,000 kronor förhöjt belopp.

Beredningen har vidare i anslutning till ett av chefen för armén framställt
förslag till behandling i förevarande sammanhang upptagit frågan om en
differentiering av de till pensionerade officerare och underofficerare
i arvodesbefattning utgående arvodena. Om detta spörsmål
har försvarsberedningen anfört följande:

Kostnaderna för pensionerad personal i arvodesbefattningar ha av försvarsutredningen
beräknats efter nu utgående arvodesbelopp, innebärande
bland annat, att för innehavare av arvodesbefattning för underofficer i regel
räknats med arvode å 2,130 kronor och för innehavare av arvodesbefattning
för officer med i regel 3,180 kronor, då befattningen avsetts skola innehavas
av pensionerad kapten. Vid upprepade tillfällen har fråga varit uppe om
differentiering av dessa och övriga arvoden till pensionerade officerare och
underofficerare i arvodesbefattningar med hänsyn till dels tjänstgöringsorternas
fördelning å olika ortsgrupper dels ock tjänstgöringsuppgifternas art.
I nu över försvarsutredningens betänkande och förslag avgivna utlåtanden
ha från vissa håll erinrats om tidigare förslag i ämnet. Chefen för armén
har föreslagit, att ifrågavarande arvoden skola bestämmas till belopp, som
utgör skillnaden mellan befattningshavarens pension och högsta löneklassen
i den lönegrad, som är bestämd för beställningshavare å ordinarie stat, vilken
uppehåller befattning motsvarande arvodestjänsten.

Jämväl beredningen har hållit före, att frågan om dessa arvodens storlek nu
borde bringas till sin lösning. Det funnes enligt beredningens uppfattning
nu ett ytterligare skäl därför utöver tidigare i olika sammanhang andragna,
nämligen att tjänstepensionsunderlagens belopp från och med den 1 juli
1942 komme att höjas för åtskilliga innehavare av arvodesbefattningar. Detta
komme att medföra, bland annat, att arvodesinnehavare å tjänstgöringsorter,
som vore hänförda till lägre ortsgrupper, i större utsträckning än hittills
komme i åtnjutande av sammanlagda förmåner — pension och arvode — vilka
överstege den lön, som tillkomme motsvarande befattningshavare på aktiv
stat. Detta borde undvikas.

Beträffande den tekniska utformningen av det nya arvodessystemet har
beredningen anfört:

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I likhet med chefen för armén finner försvarsberedningen skäl tala för att
arvodena bestämmas så, att de jämte pensionen motsvara vad som utgår till
beställningshavare på aktiv stat i motsvarande löneställning. Därvid bör
emellertid enligt beredningens mening avlöningsförmånerna för arvodesinnehavarna
bestämmas enligt viss löneklass i stället för enligt viss lönegrad. I
samband härmed uppkommer fråga, huruvida ifrågavarande befattningshavare
böra uppbära dem tillkommande tjänstepension eller denna möjligen bör
innehållas och deras förmåner alltså i sin helhet utgå från anslag under fjärde
huvudtiteln. Sistnämnda anordning torde få anses vara i sak riktigast. Detta
skulle emellertid medföra en icke oväsentlig ökning av fjärde huvudtitelns
avlöningsanslag, under det att i stället kostnaderna för det militära pensionsväsendet
komme att minskas i motsvarande utsträckning. Då detta ur vissa
synpunkter kan befinnas mindre lämpligt men å andra sidan praktiska skäl
tala för att innehavare av arvodestjänster uppbära sina förmåner på ett ställe
och i ett sammanhang, synes den anordningen böra införas, att i arvodet
inbegripes pensionen, medan dennas belopp i stället — av praktiska skäl
möjligen en gång varje budgetår — utanordnas av statskontoret till vederbörande
militära förvaltningsmyndighet, som därmed tillgodoför vederbörligt
avlöningsanslag.

Till innehavare av arvodesbefattning bör sålunda utgå arvode, motsvarande
nettolönen i viss bestämd löneklass. I vissa fall åtnjuta för närvarande
arvodesinnehavare lägre arvode än som i allmänhet utgar i motsvarande befattningar,
enär de utöver arvodet erhålla tjänstebostad in natura. Så är
exempelvis förhållandet med en underofficer (förrådsunderofficeren) vid ridskolan.
Dessa böra åtnjuta arvode med vanligt belopp och i stället erlägga
ersättning för den tjänstebostad, som tillhandahålles vederbörande.

Beredningen får sålunda föreslå följande ändring i fråga om de till pensionerade
officerare och underofficerare i arvodesbefattningar utgående
arvodena:

Nu utgående arvode	Antal arvoden enligt utredningen vid	Ersättes mod arvode motsvarande nettolön i löneklass
	armén	marinen	flygv.
5.820 kronor..................	6			Öb 1 (regementschef). Oa 15 (överste).
5,100 kronor..................	1	—	—
4,500 kronor..................	23	—	—	Oa 14 (överstelöjtnant i högsta löneklassen).!
3,790 kronor jämte natnraförm.	1	—	—	Oa 12 (major i högsta löneklassen).
3,600 kronor..................	6	i	—	Oa 11 (major i mellersta löneklassen).
3,480 kronor jämte natnraförm.	i	—	—	Oa 11 (d:o).
3,180 kronor..................	206	38	42	Oa 10 (kapten i högata löneklassen).
2,340 kronor..................	25	—	—	UO 8 (förvaltare m. fl. i näst högsta löneklassen).
i 2,070 kronor jämte naturaförm.	1	—	—	UO 8 (d:o).
2,130 kronor..................	610	136	61	UO 7 (fanjunkare m. fl. i högsta löne-klassen).
'' 1,980 kronor jämte naturaförm.	6	—		UO 7 (d:o).

Yad här ovan förordats kan beräknas medföra en kostnadsbesparing av omkring
250,000 kronor. Det föreslagna systemet bör tillämpas i fråga om
arvodesbefattningar, som tillsättas från och med den 1 juli 1942. Beträffande
äldre innehavare av arvodesbefattningar kan möjligen i vissa fall ytterligare
utredning erfordras rörande den löneklass, till vilken viss arvodesinnehavare
bör hänföras. Så är exempelvis fallet i fråga om kommendanten i Stockholm
och depåchefen vid Herrevadsklosters remontdepå. Den knappa tiden har
icke medgivit försvarsberedningen att nu verkställa utredning härom. För

Departements chefen.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

äldre arvodesinnehavare, som från och med den 1 juli 1942 komme i åtnjutande
av förhöjning i tjänstepension, torde beträffande rätten att i vissa fall få
förhöjd månadslön under tid, då krigsavlöningsreglementet tillämpas
(KAR 5 § 5 mom. c), böra föreskrivas, att i betraktande skall tagas
pension jämte dyrtidstillägg, som utgick för juni månad 1942, därest
summan av pensionen jämte rörligt tillägg enligt 1941 års pensionsreglemente
och arvodet enligt före den 1 juli 1942 gällande grunder överstiger
månadslön, som skall utgå enligt gällande bestämmelser i krigsavlöningsreglementet.

I samband med övergången till det ovan föreslagna arvodessystemet böra
bestämmelser meddelas därom, att innehavare av arvodestjänster skola tillsättas
tills vidare med 3 månaders uppsägningstid, d. v. s. enligt grunder
som extra ordinarie befattningshavare i statens tjänst. Detta skulle öka
elasticiteten i personalsystemet. Vidare bör stadgas, att innehavare av arvodestjänst
skall frånträda sin tjänst efter uppnådd viss levnadsålder, förslagsvis
vid fyllda 60 år eller vid 63 år, där fråga är om expeditionstjänst, som jämväl
vid mobilisering skall fullgöras på samma plats som i fred. Endast undantagsvis
— om lämplig sökande ej anmält sig till ledigförklarad befattning
— bör arvodesinnehavare medgivas kvarstå utöver nämnda ålder.

Om försvarsutredningens förslag att civila ordinarie tjänstemän vid vissa
staber, skolor m. m., vilka avlönas enligt A-planen i civila avlöningsreglementet,
skola överföras till löneplanen Ca i militära avlöningsreglementet, varav
skulle följa behov av vissa ändringar i den till detta avlöningsreglemente
fogade tjänsteförteckningen, har försvarsberedningen anfört, att även om
beredningen i likhet med försvarsutredningen funne vissa skäl tala för det
framlagda förslaget, beredningen likväl funne sig icke kunna tillstyrka detsamma.
Dess genomförande skulle icke allenast medföra det av försvarsutredningen
angivna behovet av ändringar i tjänsteförteckningen till militära
avlöningsreglementet utan även kräva vissa ändringar i själva reglementet.
Vidare skulle erfordras vissa ändringar i tjänstepensionsreglementet, i varje
fall i fråga om pensionsåldern.

Försvarsutredningens förslag, att den icke-ordinarie personal, som har
mera stadigvarande anställning vid försvarsväsendet, i princip skall avlönas
med anlitande av avlöningsanslag och icke som nu i stor utsträckning är
fallet från sakanslag, har icke givit försvarsberedningen anledning till
erinran, då detsamma medförde ökade möjligheter att erhålla översikt över
personaltillgången vid försvarsväsendet. Med förslagets genomförande
syntes likväl böra anstå till senare tidpunkt än budgetåret 1942/43, enär i
statsverkspropositionen till årets riksdag förutsatts, att nu tillämpad ordning
skulle bliva bestående jämväl under nästa budgetår.

Såsom försvarsberedningen anfört böra vid beräkningen av försvarsväsendets
lönekostnader tillämpas de pensionsavdrag, som komma att gälla från
och med ingången av nästa budgetår. Så kommer att ske i det förslag till
beräkning av nämnda kostnader för nästa budgetår, som jag i annat sammanhang
torde få anmäla för Kungl. Maj:t. Även vissa andra mindre avvikelser
från de av försvarsutredningen tillämpade grunderna för avlöningskostnadernas
beräkning synas böra äga rum. Med hänsyn till befordringsförhållandena

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för beställningshavare i lönegraden Oa 3 torde sålunda nettolönen för dessa
böra beräknas med utgångspunkt från den näst lägsta löneklassen i denna
lönegrad. Å andra sidan ha verkställda undersökningar visat, att löneställniugen
för det fast anställda manskapet vid marinen i genomsnitt ligger något
över 7:e löneklassen, dock icke så högt, som försvarsberedningen synes ha
förutsatt. Med hänsyn härtill ha de av försvarsutredningen beräknade avlöningskostnaderna
för nämnda personal förhöjts med ett avrundat belopp av
100,000 kronor per år vid fullt genomförd organisation. Motsvarande höjning
kommer att ske vid beräkningen av dessa kostnader för nästa budgetår.

Det av försvarsberedningen behandlade spörsmålet om reglering av förmånerna
för pensionerad personal i arvodesbefattning har sedan länge stått
på dagordningen. Tid efter annan ha myndigheter och personalsammanslutningar
gjort framställningar i angivet syfte. Frågan har ock varit föremål
för uppmärksamhet i samband med löneregleringsarbetet för försvarsväsendet.
Sålunda framhöll 1936 års lönekommitté i sitt år 1939 avgivna
betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente (statens off.
utredn. 1939: 10), att spörsmålet rörande omläggning av de materiella lönebestämmelserna
för ifrågavarande personalgrupp syntes få anses ingå i det
åt kommittén meddelade utredningsuppdraget. I denfla fråga vore emellertid
lönekommittén icke i tillfälle att för det dåvarande framlägga något förslag.
Kommittén ansåge närmare utredning härutinnan vara erforderlig, vilken
utredning kommittén hoppades kunna igångsätta och bedriva inom sådan tid,
att frågan kunde underställas 1940 års riksdag (betänkandet sid. 8 och 9). På
grund av rådande förhållanden har emellertid den tillärnade utredningen icke
kommit till stånd.

Försvarsberedningen har nu framlagt förslag syftande till ett slopande
av de nuvarande icke dyrortsgraderade arvodena för pensionerad militär
personal och dessa arvodens ersättande med belopp, anpassade efter olika
löneklasser i de för försvarsväsendets aktiva personal gällande löneplanerna,
av vilka flertalet upptager dyrortsgraderade löner. I anslutning härtill har
beredningen förordat, att kostnaderna för arvodespersonalens förmåner skola
i sin helhet utgå av fjärde huvudtiteln, vad beträffar pensionsdelei; dock
endast förskottsvis, i stället för att såsom nu delvis utgå av anslag under
tolfte huvudtiteln (pensionsbeloppen) och delvis av anslag under fjärde
huvudtiteln (arvodesbeloppen).

För egen del har jag funnit den av beredningen föreslagna anordningen
innebära en god lösning av föreliggande fråga. Jag biträder därför förslaget
och föreslår således, att till innehavare av för pensionerade officerare eller
underofficerare avsedda arvodesbefattningar skola utgå arvoden i de av försvarsberedningen
angivna löneklasserna. Härvid förutsätter jag, att rörliga
förmåner skola utgå enligt samma grunder som beträffande lönegradsplacerade
befattningar. Då pensionen innefattas i de sålunda utgående ersättningarna,
torde respektive avlöningsanslag böra i enlighet med försvarsberedningens
förslag tillföras ersättning i form av särskilda uppbördsmedel från vederbörande
pensionsanslag. Jämväl i övrigt synes beredningens förslag kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. m 42 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

läggas till grund för arvodesregleringen. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att efter den vidare utredning rörande vissa detaljer, som enligt
beredningens yttrande erfordras, meddela bestämmelser i ämnet, varvid
de nya bestämmelserna torde böra göras tillämpliga å befattningshavare, som
förordnas efter den 30 juni 1942. Rörande tidpunkten, då bestämmelserna
böra träda i kraft för befattningshavare, som förordnats före den 1 juli 1942,
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut. I fråga om äldre
ai\odesinnehavare, som från och med den 1 juli 1942 komma i åtnjutande av
pension enligt 1941 års tjänstepensionsreglemente, torde emellertid böra införas
en maximeringsregel i anslutning till det av försvarsberedningen framlagda
förslaget.

Yad försvarsberedningen yttrat rörande tillsättande av arvodestjänster tills
vidare med tre månaders uppsägningstid i syfte bland annat att öka elasticiteten
i personalorganisationen och rörande avgång från ifrågavarande tjänster''
vid viss levnadsålder ger mig icke anledning till erinran. De bestämmelser,
som beredningen i dessa hänseenden förordat, torde böra göras tillämpliga å
de arvodestjänster, som besättas efter den 30 juni 1942.

På av försvarsberedningen anförda skäl finner jag det icke tillrådligt att nu
på sätt utredningen föreslagit mera konsekvent tillämpa de militära löneplanerna
framför allt löneplanen Ca — på den inom militära staber, truppförband
och andra formationer tjänstgörande civila personalen.

Vidkommande slutligen frågan om överförande av vissa lönekostnader från
anskaffnings- och underhållsanslag till avlöningsanslag vill jag i detta sammanhang
endast åberopa vad jag i detta ämne anfört vid anmälan i årets statsverksproposition
av de till fjärde huvudtiteln hörande anslagsfrågorna. Jag finner
således med hänsyn till de vittgående konsekvenserna i löne- och anslagstekniskt
avseende, att en sadan åtgärd bör vidtagas först efter ingående överväganden
bland annat rörande behovet av ifrågavarande personal.

Personalstaternas konstruktion m. m.

1942 års försvar sberedning har i samband med sin granskning av de av 1941
års försvarsutredning förordade personalstaterna framhållit vissa allmänna
synpunkter, för vilka en redogörelse lämpligen torde böra lämnas i förevarande
sammanhang.

Beredningen har erinrat, att försvarsutredningen i samband med ökningen
av staterna för officerare och underofficerare syntes ha eftersträvat att åstadkomma
lika goda befordringsmöjligheter till och inom regementsofficersgraderna
vid samtliga befordringsenheter, samt i detta avseende vidare yttrat
följande:

Detta har medfört, bland annat, att för befattning såsom byråchef i t. ex.
intendentur- och tygdepartementen regelmässigt avses överste. Även om det
är uppenbart, att det ur rekryterings- och befordringssynpunkt är önskvärt
med goda och i stort sett lika befordringsmöjligheter inom samtliga befordringsenheter,
finner försvarsberedningen det likväl icke vara motiverat samt
stridande mot det statliga lönesystemet att vid en ökning av personalen inom
visst verksamhetsområde till följd av ökade arbetsuppgifter denna ökning
fördelas proportionellt så att befordringsutsikterna inom samtliga kategorier

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

bliva ungefärligen likvärdiga. Detta medför i vissa fall att antalet högre befattningar
blir större än som motiveras av arbetsuppgifterna. Löneställningen
måste i första hand bestämmas med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åligga
befattningshavaren. Därmed vill försvarsberedningen icke ha uttalat, att
man bör helt bortse från rekryterings- och befordringsmöjligheternas inverkan
på det kvalitativa beståndet inom viss personalkår, men beredningen anser,
att försvarsutredningen överskattat betydelsen av denna synpunkt. På grund
härav föreslår beredningen i anslutning till staterna vissa nedsättningar i
lönegradsplaceringarna för nya beställningshavare.

Vad ovan sagts rörande proportionen mellan antalet regementsofficerare
och högre officerare gäller i viss mån, ehuru icke i samma omfattning, även
proportionen mellan de olika underofficersgraderna. -----

I fråga om beställningar för fast anställt manskap har försvarsutredningen
beträffande armén föreslagit en procentuellt större ökning än för underofficerare.
Även om hänsyn tages till att ökningen av antalet furirer väsentligen
kan hänföras till att den första anställningstiden bestämmes till 4 år (med
provtjänstgöring 4V2 år), i stället för — i regel — 3 år för närvarande, varav
följer att manskapet under första kontraktstiden kommer att vinna befordran
till furirs beställning i större omfattning än som hittills skett, måste likväl
möjligheterna till underofficersbefordran bliva procentuellt mindre för dem,
som taga fast anställning vid armén, än vad för närvarande är fallet. Detta
kan leda till försämrad rekrytering. På grund härav anser sig beredningen
böra understryka det av försvarsväsendets underbefälsförbund i avgivet utlåtande
gjorda uttalandet, att civilanställningsmöjligheterna för avgående
manskap måste förbättras, varför nämnda fråga bör underkastas förnyad utredning.
För att öka möjligheterna till framtida försörjning vid försvarsväsendet
finner beredningen skäl tala för att ett mindre antal beställningar
för långtjänstunderbefäl, vilka beställningar böra förenas med rätt till tjänsteoch
familjepension, upptagas å staterna för arméns truppförband, medan
antalet furirer i motsvarande omfattning minskas. Beredningen får sålunda
tillstyrka underbefälsförbundets i detta ämne framlagda förslag.

I detta sammanhang anser beredningen sig böra fästa uppmärksamheten
på ett av försvarsväsendets underbefälsförbund gjort uttalande i fråga om
sambandet mellan värnpliktstjänstgöringens längd och antalet beställningar
för fast anställt manskap. Enligt förbundets uppfattning finnes numera anledning
överväga, huruvida icke en väsentlig minskning av personalgruppen
fast anställt manskap kan ske och i samband därmed införas en »truppinstruktörskår»,
avsedd att rekryteras av värnpliktiga, vilka avslutat sin första
tjänstgöring (tjänstgöring i en följd). Utan att vilja taga ställning till det
sålunda framlagda uppslaget synes det beredningen, att detsamma bör tagas
i närmare övervägande. Om förslaget visar sig genomförbart, kommer detsamma
nämligen att medföra väsentlig minskning i avlöningskostnaderna för
fast anställt manskap.

Försvarsutredningen har föreslagit en icke obetydlig ökning av antalet
arvodesbefattningar för pensionerade officerare och underofficerare, och i
avgivna utlåtanden ha vissa myndigheter hemställt om inrättande av ytterligare
ett antal dylika befattningar. Förslag ha vidare framlagts om att
ersätta vissa av de av försvarsutredningen föreslagna tjänsterna för arvodesporsonal
med beställningar för aktiv personal, t. ex. i fråga om köksföreståndare
vid arméns truppförband. Svenska
sin del betvivlat möjligheten att fylla alla de för pensionerade underofficerare
avsedda arvodestjänsterna.

Därest svårigheter skulle uppstå att tillsätta de för pensionerade underofficerare
avsedda befattningarna, böra enligt beredningens mening, såsom

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

chefen för armén i sitt yttrande i visst sammanhang framhåller, befattningarna
i fråga, trots de därmed förenade ökade kostnaderna, i stället uppehållas av
civila tjänstemän.

Beredningen ville överhuvudtaget ifrågasätta, om icke åtskilliga befattningar
inom försvarsväsendet, vilka nu uppehölles av militära beställningshavare
eller av pensionerade sådana, lämpligen skulle kunna uppehållas av
civila tjänstemän i extra ordinarie ställning.

Härigenom skulle vinnas —■ förutom en ökad elasticitet i personalorganisationen
— att militär personal i större utsträckning än vad för närvarande är
fallet skulle kunna tagas i anspråk för krigsorganisationen. Personal i reserven
skulle nämligen i dylikt fall icke i samma utsträckning som nu behöva
bindas vid expeditions- och förvaltningsuppgifter, en synpunkt som i
nuvarande läge är av särskild betydelse. Beträffande särskilt expeditionstjänsten
förutsätter beredningen, att frågan om användning av civil arbetskraft
kommer att ägnas uppmärksamhet vid den pågående utredningen angående
den militära expeditionstjänstens ordnande; i övrigt torde detta spörsmål
böra tagas under övervägande i samband med personalökningens successiva
genomförande. Såsom exempel på tjänstgöringsområden, där civila befattningshavare
borde kunna ersätta militär personal, må nämnas kasernvården
vid vissa truppförband och kameralförvaltningen vid örlogsstationerna;
departementsskrivarna i tygdepartementet torde jämväl kunna ersättas med
civila befattningshavare.

Enär det — enligt vad beredningen vidare anfört — med hänsyn till den
korta tid, som stått till beredningens förfogande icke varit möjligt att nu taga
slutlig ställning till försvarsutredningens och i ärendet hörda myndigheters
och personalsammanslutningars förslag till personalstater vid fullt genomförd
organisation och enär åtskilliga personalstater komme att röna inverkan av det
förslag till organisation av de militära förvaltningarna, som kunde förväntas
bliva framlagt, funne försvarsberedningen sig böra föreslå, att endast preliminärt
beräknade stater framlades för 1942 års riksdag, vilka stater kunde läggas
till grund för kostnadsberäkningarna för den helt genomförda, nu under utbyggnad
varande försvarsorganisationen.

Det syntes beredningen icke ens vara möjligt att nu taga slutlig ställning
till antalet beställningar och befattningar i olika lönegrader under budgetåret
1942/43. Visserligen borde i fråga om flertalet personalstater, som under
femårsperioden skulle tillföras ett ökat antal beställnings-(befattnings-) ha vare,
med hänsyn till rekryterings- och befordringsförhållanden redan vid ingången
av eller under budgetåret 1942/43 ökningar äga rum. Förslag till dylika
stater måste sålunda föreläggas riksdagen. För tillämpningen av dessa stater,
vilka borde betraktas såsom »högst-stater», torde emellertid böra gälla, att
Kungl. Maj :t skulle äga befogenhet att besluta, såväl om de nya beställningarna
skulle tillsättas som när så skulle ske. Beredningen förutsatte sålunda,
att, sedan förslaget till dessa »högst-stater» framlagts, Kungl. Maj:t
infordrade vederbörande myndigheters yttranden, i vilken utsträckning och
från och med vilken tidpunkt ifrågavarande beställningar (befattningar)
kunde och borde tillsättas, därvid av myndigheterna i fråga om nya beställningar
och befattningar särskilt skulle angivas vederbörandes arbetsuppgifter
och i förekommande fall tjänsteplacering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 53

Fortsatt personalökning borde enligt försvarsberedningen prövas budgetårsvis
på vanligt sätt.

Jämväl överbefälhavaren har berört frågan om den av försvarsutredningen
föreslagna fördelningen på olika lönegrader av försvarsgrenarnas officerskårer
samt i anslutning till en i yttrandet intagen sammanställning därom framhållit,
att ehuru personalens avsedda användning i krig främst borde vara
bestämmande för befälspersonalens fördelning på lönegrader, erforderlig hänsyn
dock även måste tagas till fredsanvändningen och befordringsmöjligheterna.
Det vore uppenbart, att full överensstämmelse mellan försvarsgrenarna
varken kunde eller borde eftersträvas. Å andra sidan vore det ett
önskemål, att en viss likformighet förefunnes. Ur denna synpunkt kunde
mot den av försvarsutredningen föreslagna fördelningen av officerspersonalen
på olika lönegrader riktas den erinran, att antalet beställningshavare i lönegraderna
Öb 2—-Öb 4 vore väl stort vid marinen samt att likformigheten mellan
försvarsgrenarna beträffande personalens fördelning på lönegraderna Oa 4 och
Oa 5 icke vore nöjaktigt tillgodosedd. En jämförelse ur samma synpunkter
mellan arméns skilda truppslag utvisade jämväl i vissa avseenden större
olikformighet än som ur rekryterings- och befordringssynpunkt kunde anses
lämpligt.

Såsom av försvarsberedningens yttrande framgår har försvar sväsendets
underbefälsförbund närmare ingått på vissa frågor rörande det fast anställda
manskapets omfattning och ställning i försvarsorganisationen.

Försvarsberedningen har i sitt nu återgivna yttrande till behandling upptagit
vissa för den militära lönesättningen och för anslagsberäkningen inom
försvarsväsendet betydelsefulla principspörsmål.

Vad först beträffar den av beredningen gjorda iakttagelsen att lönesättningen
för vissa militära beställningshavare och proportionen mellan högre
och lägre beställningshavare på sina håll av försvarsutredningen avvägts med
hänsyn i första hand till önskvärdheten att bereda en jämn befordringsgång
och först i andra hand till med vederbörande befattning förenade arbetsuppgifter
och ansvar, vill jag framhålla, att jag funnit beredningens uttalanden
i förevarande avseende värda allt beaktande. Även om man särskilt
beträffande de rent militära beställningarna — måste eftersträva en
rimlig proportion mellan högre och lägre befattningar, är det likväl uppenbart,
att denna synpunkt icke genomgående kan få inverka bestämmande på
lönesättningen. Vad nu sagts gäller i än högre grad beträffande vissa civilmilitära
kårer. Överbefälhavaren, som verkställt en närmare undersökning
rörande de olika försvarsgrenarnas officerskårers fördelning på olika
lönegrader, har i princip varit av samma uppfattning men dock för vinnande
av likformighet mellan olika försvarsgrenar och truppslag ur rekryteringsoch
befordringssynpunkt förordat vissa avvikelser från den av försvarsutredningen
föreslagna fördelningen av beställningshavarna på de olika lönegraderna.
Det är emellertid av naturliga skäl icke möjligt att i detta sammanhang
närmare ingå på dessa frågor; jag torde få anledning återkomma här -

Departements chefen.

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

till vid behandlingen i det följande av de olika försvarsgrenarnas personalfrågor.

De av försvarsberedningen berörda frågorna om det fast anställda manskapets
antal och kontraktstid samt civilanställningsförhållanden måste —
ehuru måhända i första hand innefattande ett arbetsmarknadspolitiskt problem
likväl allvarligt bedömas ur även rent militära synpunkter. En förutsättning
för en god manskapsrekrytering är nämligen, att dessa frågor erhålla
en tillfredsställande lösning. Till vissa av de avvägningsfrågor, som i detta
sammanhang av försvarsberedningen berörts, får jag anledning återkomma i det
följande vid detaljbehandlingen av försvarsutredningens förslag till personalorganisation.
Även om jag härvid i stort sett icke finner mig böra nu förorda
mera väsentliga avvikelser från försvarsutredningens förslag, utgår jag från
att de av försvarsberedningen berörda frågorna ägnas uppmärksamhet
med ledning av de erfarenheter, som successivt vinnas rörande personalorganisationens
utformning. I likhet med beredningen anser jag, att manskapets
civilanställningsfråga bör upptagas till förnyat övervägande, i samband varmed
även böra beaktas beredningens förslag om inrättandet vid armén och
kustartilleriet av ett antal pensionsreglerade befattningar för äldre manskap
samt av truppinstruktörsbefattningar, avsedda att rekryteras ur de värnpliktigas
led.

De av försvarsberedningen framförda synpunkterna om ökad användning
inom försvarsväsendet av civil arbetskraft finner jag likaledes beaktansvärda.
Sedan nagon tid användes kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning inom de
militära staberna och anstalterna, och även manlig civil arbetskraft har med
gott resultat anlitats särskilt inom flygvapnet. Det bör emellertid övervägas,
huruvida icke civil arbetskraft skulle kunna med fördel användas även för bestridande
av mera kvalificerade poster inom försvarsväsendet. Särskilt böra i
detta sammanhang beaktas vissa med förvaltnings- och expeditionsgöromål
förenade tjänster. I likhet med försvarsberedningen utgår jag från att möjligheterna
att i ökad utsträckning använda civil personal uppmärksammas vid
den nu pågående utredningen rörande den militära expeditionstjänstens organisation
och att i övrigt de i detta hänseende uppkommande frågorna bedömas
i samband med personalorganisationens fortsatta utbyggnad.

Till vad försvarsberedningen anfört rörande anlitande av s. k. högststater
kan jag helt lämna min anslutning. Genom en sådan anordning torde det
bliva möjligt att säkrare bedöma behovet av ifrågakommande nya beställningar
och befattningar. Jag förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:ts prövningsrätt
vad angår icke-ordinarie personal jämväl skall omfatta löne- och arvodesställningen
för nya tjänster. Vid anmälan i annat sammanhang av försvarsväsendets
avlöningsanslag för nästa budgetår återkommer jag till frågan om utformningen
av försvarsväsendets personalstater för nästa budgetår.

Arvodesväsendet.

I sitt den 23 december 1938 avgivna betänkande med förslag till militärt
avlöningsreglemente (statens off. utredn. 1938: 55) upptog 1936 års lönekom -

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

mitté även frågan om en rationalisering i vad gäller arvoden utöver lön
till personal inom försvarsväsendet. Kommittén anförde därvid, att det vore
önskvärt att i anslutning till en ny lönereglering söka åstadkomma en viss
upprensning och rationalisering på arvodesområdet med utgångspunkt från
den allmänna principen, att löneställningen för försvarsväsendets ordinarie
personal i möjligaste mån borde bestämmas genom lönegradsplacering och
tilläggsarvoden för sådan personal i möjligaste mån begränsas. Kommittén
ansåg, att frågan borde underkastas särskild utredning, vilken borde bedrivas
på sådant sätt, att frågan kunde i ett sammanhang underställas 1940 års riksdags
prövning. Den särskilda utredning angående reglering av arvodesväsendet
som i anledning härav påbörjats har emellertid på grund av rådande
förhållanden icke fullföljts.

Efter en kortfattad redogörelse för olika inom det militära lönesystemet
förekommande arvodestyper i anslutning till en av lönekommittén i dess förut
nämnda betänkande framlagd utförlig översikt har försvarsberedningen till
behandling upptagit föreliggande lönespörsmål med utgångspunkt från försvarsutredningens
förslag och därvid anfört följande:

Å förteckning å arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie
tjänstemän för innevarande budgetår finnas upptagna arvoden till följande
belopp, nämligen

för armén ....................................... kronor 228,772

» marinen .................................... » 177,329

» flygvapnet ...................... »_84,648

Summa kronor 490,749

Eörsvarsutredningen har vid genomförd organisation å nämnda arvodesförteckning
upptagit arvoden till följande belopp, nämligen

för armén ....................................... kronor 251,820

» marinen .................................... » 187,544

» flygvapnet ...................... » 134,402

Summa kronor 573,766

För arméns vidkommande beror ökningen av de föreslagna arvodena huvudsakligen
på de under rubriken »övriga skolor» upptagna lärararvodena. Därjämte
är att märka att arvoden av försvarsutredningen beräknats jämväl för
kompaniofficerare, tjänstgörande vid arméstaben.

Beträffande marinen är ökningen i arvodesbeloppet betingad huvudsakligen
av att ytterligare arvoden beräknats under rubriken marinens fasta undervisningsverk.
Därjämte ha tillkommit eu del arvoden vid kustartilleriförsvaret.
Slutligen har försvarsutredningen företagit en del höjningar av nu
utgående arvoden. Såsom exempel härå —- — — kan nämnas att till lärare i
artilleri på sjöofficerslinjen vid sjökrigsskolan utgående arvode å 1,750 kronor
höjts till 2,100 kronor.

Vidkommande slutligen flygvapnet är ökningen av arvodessumman i huvudsak
beroende dels på höjningen av ortstilläggen till flygattachéer från nu
gällande 24,000 kronor till 45,200 kronor, dels ock på lärararvoden vid de
föreslagna skolorna, t. ex. signalskolan och tekniska skolan.

Beredningen, som helt anslöte sig till de av 1936 års lönekommitté anförda
synpunkterna i fråga om det militära arvodesväsondet, funne en ytterligare

Departements chefen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utveckling av arvodesväsendet på sätt som föreslagits av försvarsutredningen
vara betänklig. Med hänsyn till önskvärdheten av att skapa klarhet i arvodesfrågan
i samband med den föreslagna utbyggnaden av försvarsväsendet
funne sig beredningen böra framhålla angelägenheten av att hithörande frågor
utan dröjsmål upptoges till särskild utredning. I avvaktan på genomförandet
av en sådan undersökning, som borde givas en slutgiltig karaktär, ansåge
sig beredningen böra uttala, att några nya arvoden — med undantag av lärararvoden
— icke borde tillskapas. Någon höjning av nu utgående arvoden
borde ej heller medgivas. Vid sådant förhållande borde förteckningarna å
arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie tjänstemän för nästa
budgetår i stort sett ansluta sig till nu gällande arvodesförteckningar. Storleken
av lärararvoden borde göras till föremål för särskild granskning i samband
med utarbetandet av förslag till arvodesförteckningar för nästa budgetår.

Inom finansdepartementet igångsattes sommaren 1939 en utredning för
rationalisering av det militära arvodesväsendet. I enlighet med vad som förordats
av 1936 års lönekommitté skulle denna utredning taga sikte på de
arvoden, som angivits i lönekommitténs betänkande med förslag till militärt
avlöningsreglemente. Kommitténs arbete avbröts emellertid hösten 1939 i
överensstämmelse med förslag i ämnet i propositionen 1939 U: 79.

Med hänsyn till den avsevärda utökning av antalet arvoden, som av försvarsutredningen
ifrågasatts, torde med en översyn av dessa arvodesfrågor
icke längre böra anstå. Efter att hava samrått med chefen för finansdepartementet
vill jag därför föreslå, att nyssnämnda hösten 1939 avbrutna utredning
med det snaraste åter igångsättes, varvid utredningsarbetet torde böra bedrivas
med sådan skyndsamhet, att förslag i ämnet kan föreläggas 1943 års riksdag.
Utredningen torde dock icke böra avse arvoden till pensionerad personal, då
jag i det föregående framlagt förslag till dylik arvodesreglering.

I avvaktan pa resultatet av denna utredning torde på sätt försvarsberedningen
förordat några nya arvoden som regel icke böra inrättas i
samband med beslut om det fortsatta organisationsarbetet inom försvarsväsendet.
Undantag torde emellertid böra göras för sådana arvoden, som
av försvarsberedningen föreslagits till inrättande, exempelvis fyllnadsarvode
till chefen för försvarsstaben. Beträffande nyinrättade lärarbefattningar
torde böra gälla, att i den mån sådana befattningar tillkomma under budgetåret
1942/43, deras innehavare böra komma i åtnjutande av arvoden enligt
de för nuvarande lärarbefattningar gällande grunderna. Emellertid vill jag
icke därmed ha fattat slutlig ståndpunkt till frågan, huruvida lärararvodena
även för framtiden böra bibehållas. Med avgörande därutinnan torde böra
anstå till dess resultatet av den nyssnämnda utredningen föreligger. Jag
förutsätter därför, att beställningshavare, som kommer i åtnjutande av sådant
arvode, skall vara underkastad de förändringar med avseende å detsamma, som
framdeles kunna bliva bestämda.

Möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen.

Såsom i det föregående anmärkts, yttrade jag till statsrådsprotokollet vid
tillsättandet av försvarsutredningen, att särskild-uppmärksamhet borde ägnas

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

åt angelägenheten av att söka förläna vår försvarsorganisation en sådan elasticitet,
att förändringar i densamma som i framtiden kunde komma att påkallas
skulle låta sig genomföra utan alltför stora olägenheter. I sådant syfte borde
undersökas möjligheterna att låta en del av den för ständig tjänstgöring avsedda
militära personalen vara anställd på ett mindre bundet sätt än som
följer av det nuvarande fullmaktssystemet.

F ör sv ars ut redning en.

Försvarsutredningen har upptagit denna fråga till behandling och därom
inledningsvis anfört:

Då det gäller att undersöka vilka vägar som stå till buds för att tillgodose
ett dylikt önskemål om en viss elasticitet i försvarsorganisationen, måste
hållas, att likaväl som en sådan elasticitet är ägnad att underlätta eu smidigt
genomförande av smärre förändringar i organisationen, den å andra sidan
icke får givas en sådan omfattning och form, att organisationen i någon man
får karaktären av ett provisorium. Detta skulle lätteligen medlora, att erforderlig
stadga i organisationen eftersattes till förfång för verksamheten inom

de Manskapskadrerna bestå av kontraktsanställd personal, som relativt snabbt
omsättes. Därav följer, att förändringar i dessa kadrer kunna inom mattligagränser
vidtagas på förhållandevis kort tid, därest så skulle anses nödvändigt.
Officers- och underofficerskadrerna utgöras däremot till största delen av personal
med fullmakt, ett system som utan tvivel bör allt framgent i princip bibehållas
— något annat skulle kunna allvarligt aventyra rekryteringen. Detta
medför emellertid, att möjligheterna att vid behov nedbringa dessa kadrars
storlek äro i avsevärd mån begränsade, därest man vid undvika det ur
många synpunkter ytterst betänkliga systemet med övergångsstater.

Försvarsutredningen har emellertid framhållit, att vissa åtgärder syntes
kunna vidtagas, som medförde, att behovet i fredstid av fullmaktsanställda
beställningshavare kunde i viss omfattning hållas nere under vad som eljest
vore ur fredstjänstens synpunkt nödvändigt, med påföljd att en viss begränsning
av organisationen i dess helhet kunde framdeles äga rum utan vidtagande
av alltför ingripande åtgärder. Sålunda hade man ansett det möjligt att vid
arméns truppförband räkna med att vissa kompaniofficers- och underofficersbeställningar,
som enligt de antagna beräkningsgrunderna hade bort upptagas
på ordinarie stat, ersattes med till ständig fredstjänstgönng inkallade officerare
och underofficerare i reserven, antingen reservutnämnda eller pensionsavgångna.
En sådan tjänstgöring, som måste tänkas vara frivillig, skulle också
medföra, att ett avsevärt antal officerare i reserven skulle erhålla en grundligare
erfarenhet av tjänsten än som eljest stode till buds, något som i och
för sig vore av värde. På motsvarande sätt hade man vid flottan och kustartilleriet
räknat med att vissa eljest erforderliga statbefattningar skulle kuima
ersättas med i tjänstgöring varande reservbefäl. Jämväl vid flygvapnet hade
man förutsatt, att för utfyllande av fredsbeliovet av ständigt tjänstgörande
officerare reservpersonal skulle få finnas permanent inkallad till tjänstgöiing.

Fn annan möjlighet att nedbringa det eljest föreliggande behovet av personal
på stat hade utredningen ansett böra undersökas, nämligen att låta ett
antal kaptener och fanjunkare (motsvarande) efter uppnådd pensionsålder

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kvarstå i tjänst ett eller två år med full lön. men över stat, med andra ord att
uppskjuta pensionsåldern för dem ett eller två år samtidigt som de finge lämna
små ordinarie beställningar för besättande i vanlig succession. Ett sådant
förfarande, vilket emellertid syntes förutsätta ändring i tjänstepensionsreglementet,
skulle säkerligen i enstaka fall kunna vara till fördel. Att det måste
tillämpas med försiktighet, vore emellertid uppenbart.

På grund av de åtgärder, som sålunda ansåges böra komma i fråga för nedbringande
av de ordinarie personalkadrerna, hade utredningen vad armén beträffar
räknat med en minskning av den eljest erforderliga statkadern med 1
kapten, 1 löjtnant och 1 sergeant vid varje regementsförband samt 1 löjtnant
och 1 sergeant vid varje kårförband. Jämväl vid flottan och kustartilleriet
hade vissa inskränkningar i de eljest erforderliga staterna kunnat äga rum.
Vid flygvapnet hade man däremot icke kunnat räkna med någon inskränkning
i personalkadern av nu nämnda anledningar.

Eörsvarsutredningen har vidare erinrat om att den i det föregående berörda,
av utredningen föreslagna ordningen för fänrikstidens längd och fänrikarnas
ställning som icke-ordinarie tjänstemän vore ägnad att i viss mån tillgodose
kravet på elasticitet i organisationen. Därest en minskning i officerskadrernas
storlek framdeles skulle visa sig önskvärd, kunde detta nämligen inom en
rimlig gräns ske genom att nedsätta den normala fänrikstiden till 2 år och samtidigt
under en övergångstid successivt minska rekryteringen från krigsskolorna,
till dess antalet fänrikar nedgått till 2!a av det antal som räknats med i
den nu föreslagna organisationen.

Ett ytterligare moment av elasticitet i personaluppsättningen låge i den
omfattande användning av pensionerade officerare och underofficerare i
arvodesbefattningar, som redan med nuvarande organisation tillämpades och
som i den föreslagna organisationen komme att ytterligare praktiseras. Det
kunde nämligen väl tänkas, att, därest så skulle befinnas påkallat, göromålen
a vissa av dessa befattningar framdeles övergångsvis kunde övertagas av officerare
och underofficerare på stat, varigenom en viss åtstramning av den samlade
personaluppsättningen skulle åstadkommas.

Ett motsvarande förfarande som det nyssnämnda kunde tänkas komma i tilllämpning
även med avseende å de befattningar för icke-ordinarie civil personal,
som avsåges skola inrättas vid flygvapnet för att nedbringa behovet av
militär personal i vissa sysslor. Försvarsutredningen har i detta sammanhang
anfört:

Som exempel på dylika befattningar må nämnas, att för tillgodseende av
flygvapnets behov av fotografipersonal civil personal beräknats i stället för att
införa en särskild yrkesgren som fotomekaniker bland underofficerare och
stammanskap. Vidare ha för flottiljernas sjukvårdsavdelningar upptagits
en civil sjukvårdsförmån och ett civilt sjukvårdsbiträde såsom ersättare för en
sjukvårdsunderofficer och en militär sjukvårdare. Tre civila signalister, vilka
föreslås vid varje flottilj, ersätta en underofficer och två militära signalmekaniker
o. s. v. Framhållas må emellertid, att flygvapnets behov av militär och
civilmilitär personal på stat enligt det föreliggande förslaget icke kommer att
kunna fyllas förrän efter utgången av den ifrågavarande 5-årsperioden, utan

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

bristerna därutinnan måste fyllas bland annat genom frivilligt tjänstgörande
reservpersonal samt kontraktsanställd civil personal.

Yttranden.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att de senaste årens
erfarenheter tydligt belyst de vådor, som vore förenade med att de aktiva
kadrarnas stabilitet rubbades. Vore av statsfinansiella skäl en begränsning av
försvarsutgifterna erforderlig, borde besparingarna utvinnas på andra områden
än de aktiva kadrarnas.

Däremot har chefen för armén icke funnit något att i princip erinra mot
försvarsutredningens förslag att ersätta vissa officerare och underofficerare
med till frivillig tjänstgöring inbeordrad reservpersonal. Antalet sådana
officerare vid varje regemente eller kår borde dock fastställas till två kompaniofficerare
utan uppdelning i de särskilda tjänstegraderna. Utredningens
förslag att i ökad utsträckning använda pensionerad personal i arvodesbefattning
i befattningar, för vilka eljest aktiv personal måste avses, biträddes.
Det borde dock tagas under övervägande, huruvida icke vissa av de för
pensionerad personal föreslagna befattningarna, t. ex. vissa befattningar såsom
expeditionsunderofficerare, lämpligen kunde bestridas med civil personal,
om det visade sig svårt att rekrytera de föreslagna befattningarna med lämplig
pensionerad personal. En dylik lösning medförde dock viss kostnadsökning,
enär den civile befattningshavarens avlöning måste bliva högre än
den pensionerade befattningshavarens arvode.

Inspektören för kustartilleriet, vilken i princip icke haft något att erinra
mot det av utredningen föreslagna systemet för åstadkommande av elasticitet
i personalorganisationen, har framhållit, att systemet måste tillämpas med
viss försiktighet. Därjämte har anförts, att den minskning av den eljest
erforderliga stampersonalen, som för kustartilleriets vidkommande föreslagits,
syntes väl hög, särskilt i vad avsåge officerare.

Statskontoret har anfört, att försvarsutredningens förslag att låta ett antal
officerare och underofficerare efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst
ett eller två år med full lön över stat innebure ett sadant avsteg från hittills
gällande principer inom pensionsväsendet, att ämbetsverket måste hjrsa allvarliga
betänkligheter mot detsamma. Några olägenheter syntes knappast
behöva uppkomma genom att denna utväg icke utnyttjades, då en lösning
av frågan syntes kunna vinnas enbart genom en tillämpning av förfaringssättet
att låta reservpersonal besätta vissa kompaniofficers- och underofficersbeställningar,
som enligt vanliga beräkningsgrunder bort upptagas
på ordinarie stat. En större elasticitet i organisationen skulle även vinnas,
om i likhet med vad som vore fallet inom civilförvaltningen de högre befattningarna
inom försvarsväsendet i större utsträckning än som för närvarande
vore fallet ombildades till förordnandetjänster samt härigenom uppkommande
vakanser fylldes genom förordnande av officerare i lägre lönegrad mot
vikariatslön.

Svenska officersförbundet har avstyrkt utredningens förslag i förevarande

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hänseende och därvid anfört, att förbundet rent principiellt funnit det mycket
betänkligt att vid planläggandet av en nyordning inom den militära organisationen,
vilken mer än kanske någon annan statsinstitution krävde inre fasthet
och stadga, utgå från förutsättningen av relativt snar omändring och detta just
i fråga om en så utomordentligt betydelsefull del av organisationen som den ständigt
tjänstgörande officerskadern. Som regel måste man räkna med att de officerare
i reserven, vilka ställde sig till förfogande för längre tids sammanhängande
tjänstgöring, utgjordes av sådana element, som icke kunde erhålla lämplig
anställning inom civila yrken. De sålunda disponibla officerarna måste alltså
förväntas bliva redan på grund härav kvalitativt mindre tillfredsställande
för dem påvilande uppgifter. Med hänsyn till att reservofficerare, i varje
fall vid äldre ar, saknade åtskilligt av den utbildning och rutin, som måste
krävas av en ersättare för fast anställd officer, måste slutligen en icke obetydlig
del av reservofficerens tjänstgöring användas för hans egen utbildning
till förfång för det arbete, han enligt organisationsplanen avsåges att utföra.

Svenska under officersförbundet har i fråga om förslaget att nedbringa
personalbehovet genom att ett mindre antal kaptener och fanjunkare tillätes
kvarstå i tjänst ett till två år efter uppnådd pensionsålder framhållit, att
systemet borde tillämpas med försiktighet och att tjänstgöringen i fråga
borde grundas på frivilligt åtagande. För att det av försvarsutredningen föreslagna
systemet med ökad användning av pensionerade officerare och underofficerare
i arvodesbefattningar skulle bliva av beräknat värde måste de för
arvodespersonalen avsedda befattningarna vara av lämplig art och antalet
befattningar stå i sådan proportion till antalet pensionsavgående, att de
kunde besättas med kvalificerade sökande, varjämte anställnings- och avlöningsförhållandena
borde vara så tillrättalagda, att de inbjöde till det frivilliga
åtagande, varpå organisationen byggde.

Enligt underofficersförbundets mening vore flertalet föreslagna arvodesbefattningar
att anse såsom lämpliga att bestridas av pensionärer. Befattningarna
såsom köksföreståndare och kasernunderofficer vid truppförbanden
samt såsom förrådsuppbördsman för intendenturmateriel vid försvarsområdesstaberna
borde dock besättas med aktiva underofficerare.

Det av försvarsutredningen förutsatta antalet befattningar, som skulle
besättas med pensionerade underofficerare i arvodesbefattning, vore så stort
att rekryteringssvårigheter skulle komma att uppstå. Med hänsyn härtill
borde arvodespersonal vid befattningens tillträdande — i stället för att förordnas
på tre år med tre månaders uppsägningstid — förordnas att upprätthålla
vederbörlig befattning intill en uppnådd levnadsålder av 60 år med en
ömsesidig uppsägningstid av sex månader. Därjämte borde av 1941 års
riksdag begärd utredning angående en reglering av arvodena för pensionerad
personal snarast igångsättas.

Underofficersförbundet finge slutligen avstyrka förslaget om att vid flygvapnets
flottiljer en sjukvårdsunderofficer skulle ersättas med en civil sjukvårdsförmån.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har framställt bestämda erinringar
mot försvarsutredningens förslag till åtgärder för att åstadkomma elasticitet
i personalorganisationen, vilkas genomförande huvudsakligen syntes komma
att äga rum på det fast anställda manskapets bekostnad.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen hade sålunda föreslagit en genomsnittligt mycket
obetydlig ökning av antalet underofficerare på aktiv stat men däremot en betydande
ökning av antalet underbefäl. Härigenom försattes det fast anställda
manskapet i en brydsammare situation än under nuvarande förhållanden, då
befordringsmöjligheterna varit relativt goda. Enligt förbundets uppfattning
finge en ökning av den fast anställda manskapskadern, vilken medförde en
försämring av befordringsutsikterna i den militära tjänsten, icke genomföras
utan att civilanställningsmöjligheterna förbättrades, i vilket avseende försvarsutredningen
icke framlagt något som helst förslag.

Jämväl det föreslagna systemet med ett utökat antal arvodistbefattnmgar
avstyrktes. I stället borde pensionsåldern för underofficerare höjas och i
samband därmed den utökning av kadern genomföras, som vore erforderlig
för att ett större antal underofficersbefattningar skulle kunna bestridas av
underofficerare på aktiv stat.

Underbefälsförbundet avstyrkte slutligen också förslaget att lata pensionerade
officerare och underofficerare fullgöra aktiv militärtjänst under omkring
två år i omedelbar följd på avgången från den aktiva tjänsten.

Såsom vid behandlingen av frågan om fänrikarnas anställningsförhållanden
anmärkts, har slutligen ett flertal militära myndigheter föreslagit sådan avvikelse
från försvarsutredningens därutinnan framlagda förslag, att den av
utredningen förutsatta möjligheten att därigenom tillgodose kravet på viss
elasticitet i organisationen icke skulle föreligga.

1942 års försvarsberedning.

Försvarsberedningen har för sin del biträtt de av försvarsutredningen
framlagda förslagen om begränsning av antalet officerare och underofficerare
på aktiv stat genom att i stället i viss utsträckning för ständig tjänstgöring
taga i anspråk personal i reserven i syfte att därigenom skapa elasticitet
i personalorganisationen. I fortsättningen har beredningen anfört
följande:

Beredningen delar jämväl 1941 års försvarsutrednings uppfattning att viss
elasticitet kan ernås genom att utnyttja möjligheterna att, vid uppkommande
behov att nedbringa avlöningskostnaderna, ersätta pensionerade officerare
och underofficerare i arvodesbefattningar genom att i deras tjänstebefattningar
placera aktiv personal. I syfte att skapa ökade förutsättningar att utnyttja
denna möjlighet utan alltför lång tidsutdräkt har beredningen i annat
sammanhang föreslagit, att innehavare av arvodestjänster skola tillsättas tills
vidare med 3 månaders uppsägningstid.

Andra av 1941 års försvarsutredning antydda möjligheter att nedbringa
avlöningskostnaderna —■ genom minskning av antalet fast anställda i manskapsbeställningar
samt av antalet icke-ordinarie civila befattningshavare i vissa
befattningar o. s. v. — ha icke föranlett någon erinran från beredningens
sida.

Det synes emellertid beredningen önskvärt att åstadkomma en an mera
ökad elasticitet i personalorganisationen, och beredningen har i annat sammanhang
framhållit, att det bör tagas i övervägande, huruvida icke militära
och civilmilitära beställningshavare på vissa tjänsteområden lämpligen kunna
ersättas med icke-ordinarie civila tjänstemän. Det av beredningen i annat
sammanhang framlagda förslaget om införande för nyutnämnda officerare på
aktiv stat av en fyraårig tjänstetid såsom extra ordinarie fänrikar och
löjtnanter, innan de tilldelas fullmakt å officersbeställning, är också ägnat att
öka elasticiteten.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

, Beredningen har också haft under övervägande frågan om icke underbefäl
vid befordran till underofficerare borde under viss tid anställas såsom extra
ordinarie beställningshavare. Med hänsyn emellertid till att ifrågavarande
personal under lång tid i manskapsbeställning innehaft tidsbegränsad anställning
och då statsmakterna i samband med 1939 års lönereglering för
militär personal efter förhandlingar med personalrepresentanter i detta spörsmål
uttalat sig för, att underofficer redan vid tillträdet av underofficersbeställningen
borde erhålla fullmakt å densamma, har beredningen funnit
sig icke böra föreslå extra ordinarie anställning för andra underofficerare än
sådana som nå underofficersbefordran före utgången av sjunde anställningsåret.

o Bärest elasticitet i personalorganisationen skall kunna åstadkommas i
någon mera avsevärd omfattning, vilket bör så långt möjligt är eftersträvas,
är det nödvändigt att antalet ordinarie beställningar och befattningar bestämmes
lägre än det totala antalet behövliga beställnings- och befattningshavare;
det mellanliggande antalet bör alltså tillsättas i annan ordning än
genom tilldelande av fullmakt å beställningen (befattningen). Beredningen
har förut berört denna fråga, i vad gäller anställning på aktiv stat för nyutnämnda
officerare.

Statskontoret har i sitt utlåtande ifrågasatt, huruvida icke ett ökat antal
befattningar vid försvarsväsendet borde tillsättas genom tidsbegränsade
förordnanden och därigenom ledigblivande lägre beställningar tillsättas
genom successionsförordnanden. Detta är givetvis ägnat att öka elasticiteten,
och i vad gäller chefsbefattningar i lönegraderna Öb 1 samt motsvarande och
högre lönegrader bör förslaget i fråga tagas under närmare övervägande. I
yad förslaget syftar till att därigenom få till stånd successionsförordnanden,
är beredningen dock tveksam rörande dess lämplighet inom försvarsväsendet.

Beredningen ville emellertid erinra därom, att ökat personalbehov inom den
civila statsförvaltningen, i vad gällde såväl högre som lägre tjänster, i förhållandevis
stor utsträckning tillgodosåges genom inrättandet av extra ordinarie
befattningar. Samma system syntes beredningen böra utan olägenhet
kunna komma till användning även inom försvarsorganisationen. I anslutning
härtill har beredningen ifrågasatt, att ett antal majors- och motsvarande beställningar
ävensom vissa beställningar för underofficerare i lönegraden UO 3
samt civilmilitära beställningar skulle i staterna upptagas såsom extra ordinarie
enligt vissa närmare angivna grunder. Härefter har beredningen yttrat
följande:

Då beredningen sålunda ifrågasätter införande av ett extra ordinariesystem
för vissa grupper av officerare och underofficerare m. fl., är beredningen väl
medveten om att det väckta förslaget innebär en sådan nyhet för försvarsväsendets
del, att detsamma måste göras till föremål för ingående övervägande
innan slutlig ståndpunkt kan fattas i ärendet. Beredningen har varit angelägen
om att finna ökade möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen
med hänsyn till vikten av att — om statsfinansiella skäl så skulle
påfordra ■— kunna i viss utsträckning nedbringa avlöningskostnaderna utan
att åtgärder behöva tillgripas, som minska krigsorganisationens effektivitet.
Uppenbart är att ett system, enligt vilket ordinarie beställningar (befattningar)
ersättas med extra ordinarie, medför sämre ställning för den därav
berörda personalen. Å andra sidan följer emellertid av extra ordinarieanställning
bättre förmåner, än om förordnandesystem i stället skulle tillämpas,
enär förordnad beställningshavare icke på grund av förordnandet kan grunda
rätt till mot den uppehållna beställningen svarande tjänste- och familj epen -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sion. I detta sammanhang vill beredningen också framhålla, att den betydande
ökningen av antalet officerare och underofficerare m. fl., som nu är
ifrågasatt och även i huvudsak torde komma till stånd, medför så väsentlig
förbättring i befordringsmöjligheterna, att det icke kan anses ske personalen
någon orättvisa, därest enskild beställningshavare vid befordran under någon
tid får åtnöjas med extra ordinarie beställningsliavares förmåner. Detta är
också i betydande utsträckning fallet inom den civila statsförvaltningen.
Man bör heller icke helt bortse från att den sedan några år pågående ökningen
av antalet högre beställningar inom officers- och underofficerskårerna medfört,
att kraven på de befordrades kvalifikationer äro något lägre än vad
fallet var före personalstaternas ökande. Sålunda bliva numera sådana beställningshavare
befordrade, som för några år sedan icke kunde räkna därmed.

I avvaktan på resultatet av den av beredningen sålunda förordade utredningen
borde Kungl. Maj:t utverka riksdagens medgivande att få meddela
föreskrift därom, att i staterna upptagna ordinarie beställningar för officerare
och underofficerare samt civilmilitära bef<rttningshavare skulle i den utsträckning,
som Kungl. Maj :t bestämde, tillsättas allenast på förordnande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har försvarsutredningen i
anslutning till de av mig lämnade direktiven för utredningens arbete framlagt
vissa uppslag syftande till att åvägabringa större elasticitet i personalorganisationen
än vad för närvarande är fallet. Utredningen har sålunda räknat
med att vissa kompaniofficers- och underofficersbeställningar, som bort
upptagas å ordinarie stat, kunde ersättas med till ständig tjänstgöring inkallade
officerare och underofficerare i reserven, antingen reservutnämnda eller
pensionsavgångna, eller med kaptener och fanjunkare (motsvarande), som
efter uppnådd pensionsålder erhållit tillstånd att kvarstå i tjänst ett
eller två år med full lön men över stat. Slutligen har utredningen
i detta sammanhang erinrat om det förut berörda förslaget om fänriks anställnings-
och avlöningsförhållanden, vilket funnits medföra en ytterligare ökning
av personalorganisationens elasticitet, samt om möjligheterna att om så
skulle befinnas påkallat låta de med vissa arvodesbefattningar för pensionerad
personal m. fl. förenade göromålen övergångsvis övertagas av officerare
och underofficerare på stat, varigenom en viss åtstramning av den samlade
personaluppsättningen skulle åstadkommas.

Mot försvarsutredningens framställning i denna del ha vissa militära myndigheter
och personalsammanslutningar riktat invändningar, varjämte statskontoret
av principiella skäl motsatt sig den ifrågasatta överstatsanställningen
för kaptener och fanjunkare (motsvarande). 1942 års försvarsberedning
åter har såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår funnit
sig kunna icke endast biträda utredningens förslag utan därutöver förorda
en utvidgad användning av extra ordinarie anställningsform inom det militära
lönesystemet. Beredningens framställning utmynnar emellertid icke i
ett konkret förslag utan förutsätter en utredning rörande den av beredningen
väckta frågan.

För egen del vill jag till en början framhålla, att jag funnit de av försvarsutredningen
framlagda förslagen till åvägabringande av elasticitet i personal -

Departements chefen.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

organisationen i huvudsak val lämpade för detta syfte. Mot förslaget att tillgodose
viss del av befälsbehovet medelst ständigt tjänstgörande reservofficerare
och reservunderofficerare har jag sålunda intet att erinra. Yad beträffar
överstatsanställning av officerare och underofficerare, finner jag en
dylik anordning icke av behovet påkallad, enär samma syfte enklare torde
kunna nås därigenom, att pensionsavgångna officerare och underofficerare
enligt eget åtagande inkallas till tjänstgöring och därvid åtnjuta avlöning motsvarande
pensionerad personals i arvodesbefattning. Jag vill anmärka, att
denna jämkning i försvarsutredningens förslag icke medför någon ändring i
utredningens personalberäkningar. För genomförande av den ifrågasatta
ständiga tjänstgöringen för vissa officerare och underofficerare i reserven
torde, såvitt nu kan bedömas, särskilda åtgärder icke vara av nöden.

Med hänsyn till de svårigheter av olika slag — rubbningar i den nuvarande
löneavvägningen, rekryteringsförhållanden m. m. — som äro förknippade med
ett realiserande av försvarsberedningens förslag om utvidgad tillämpning av
extra ordinarie anställningsform inom försvarsväsendets aktiva kadrar, måste,
såsom jämväl beredningen förutsatt, förslaget underkastas en mera ingående
prövning, innan ställning kan tagas till detsamma. Jag har för avsikt att
föranstalta om en dylik utredning, i vilken jämväl lämpligen bör ingå den
förut berörda frågan om införande av beställningar för extra ordinarie löjtnanter.
Då endast en del av de nya beställningar, som försvarsutredningen
förordat, torde kunna besättas innan avgörande i denna fråga träffats och
erforderligt utrymme för modifikationer i personalstaterna alltså torde komma
att föreligga, finner jag det icke behövligt, att ordinarie beställningar i avbidan
på utredningens slutförande uppehållas på förordnande i viss omfattning.

Sammanfattningsvis må erinras, att personalorganisationen vid bifall till
mitt förslag kommer att innefatta bland annat följande elasticitetsmoment:

a) Ett flertal beställningar, som bort upptagas på ordinarie stat, besättas
med till ständig fredstjänstgöring inkallade officerare och underofficerare i
reserven.

b) Fänrik tillsättes i extra ordinarie anställning i stället för såsom nu
efter viss prövotid som ordinarie beställningshavare, i samband varmed
fänrikstidens längd regleras.

c) Ett antal arvodesbefattningar samt icke-ordinarie civila befattningar,
av vilka behov under alla förhållanden föreligger, kan vid förefallande behov
bestridas av officerare och underofficerare på stat.

Härutöver bör erinras om den stora årliga avgången av aktiv personal inom
försvarsväsendet.

Personalvården.

Nuvarande organisation.

Personalvården inom försvarsväsendet — under vilken benämning här sammanfattas
den religiösa, kulturella och sociala omvårdnaden om de värnpliktiga
— bygger för närvarande i organisatoriskt avseende på den ordning för
den andliga vården inom försvarsväsendet, som stadfästes vid 1939 års lag -

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 65

tima riksdag (proposition nr 139, riksdagens skrivelse nr 4, punkten 174).
Denna organisation innebär i korthet följande:

a) Fredsorganisation. Under Kungl. Maj:t fungerar centralrådet för
religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet såsom ett befrämjande,
sammanhållande och kontrollerande organ för den andliga vården (instruktion
den 20 oktober 1939, nr 790). Centralrådet består av åtta ledamöter,
nämligen en generalsperson eller flaggman eller en regementsofficer, tillika
ordförande, en i Stockholm eller dess närhet boende präst i den svenska
kyrkan såsom verkställande prästerlig ledamot, en representant för svenska
kyrkans diakonistyrelse, en representant för frikyrkliga samarbetskommittén,
en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund samt tre representanter
för folkbildningsverksamheten i landet. För varje ledamot skall finnas
en suppleant.

Den religiösa verksamheten vid truppförband (motsvarande) ombesörjes
av militärpastorer, arvodesbefattningar av bisysslekaraktär, avsedda i första
hand för yngre obefordrade prästmän i truppförbandets närhet.

För den kulturella verksamheten vid truppförband (motsvarande) äro inrättade
bildningsråd. Dessa skola utgöra samlande, rådgivande och inspirerande
organ för den fria och frivilliga bildningsverksamheten. Bildningsråd
består av fem ledamöter, nämligen en officer såsom ordförande, utsedd av
truppförbandschefen, militärpastor (marinpastor), en representant för det fast
anställda manskapet, utsedd av chefen på förslag av underbefälet, samt två
representanter från de statsunderstödda bildningsorganisationerna, utsedda av
centralrådet på förslag av samverkande bildningsförbundens styrelse.

För befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet är i riksstaten
uppfört ett särskilt reservationsanslag, för innevarande budgetår — med bortseende
från sedermera beviljat tilläggsstatsanslag — å 120,000 kronor. Av
nämnda belopp avses 12,300 kronor för centralrådets egen verksamhet, 37,000
kronor för arvoden åt de i det föregående nämnda militärpastorerna, 45,000
kronor för bidrag till soldathemsverksamhet, 20,000 kronor för bildningsrådens
verksamhet vid truppförband (motsvarande) samt 5,700 kronor för oförutsedda
behov. Efter därom av Kungl. Maj:t i propositionen 1941: 305 (bilaga
2, punkten 7) framlagt förslag har anslaget av riksdagen (skrivelse nr 486,
punkten 6) förstärkts med tillhopa 41,700 kronor genom anvisande av sistnämnda
belopp å tilläggsstat för innevarande budgetår. Av beloppet avses
8,700 kronor för centralrådets egen verksamhet, 13,000 kronor för bildningsrådens
verksamhet, 10,000 kronor för arvoden åt professionella lärarkrafter vid
studiecirkel- och annan liknande verksamhet samt 10,000 kronor för anskaffning
av studiemateriel.

b) Krigsorganisation. Enligt den organisation för den andliga vården
vid försvarsväsendet i krig, som skisserats i det till grund för den i det föregående
refererade fredsorganisationen liggande betänkandet och förslaget
rörande den andliga vården inom försvarsväsendet (statens off. utredn. 1938:
33), skulle ledningen koncentreras till inom högkvarteret upprättade detaljer,
nämligen en själavårdsdetalj och en undervisningsdetalj. Centralrådet förut Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 5

66

Rungl. Maj:ts proposition nr 210.

sattes antingen upphöra att fungera, varvid dess uppgifter skulle övertagas av
högkvarteret, eller ock i något modifierad form fortsätta sin verksamhet.
Denna skulle då -— förutom på depåerna i hemorten — närmast inriktas på
att biträda vid anskaffning av personal och materiel för den andliga vården
vid fältförbanden. Motsvarigheter till högkvarterets nyssnämnda detaljer förutsattes
jämväl för kår- och andra högre staber.

Den religiösa verksamheten skulle omhänderhavas av fältpräster och fältpredikanter
under ledning av en fältprost, tillika chef för högkvarterets
själavårdsdetalj. Den kulturella Arerksamheten skulle företrädas av assistenter
(högre förband) och ombud (regementen och andra lägre förband).

Med tillämpning av de sålunda angivna riktlinjerna har krigsorganisationen

om än med vissa modifikationer — efterhand utbyggts. Ledningen utövas
av inom högkvarterets (försvarsstabens) avdelning för upplysning och press
organiserade själavårds- och kultursektioner. Kultursektionen är uppdelad i
tre detaljer, en socialdetalj, en bildningsdetalj och en förströelsedetalj. — Centralrådet
har sasom alternativt förutsattes i det i det föregående omnämnda
betänkandet — kommit att huvudsakligen inrikta sig på hemortsförbanden
(depåerna) samt att föreslå befattningshavare för den religiösa och kulturella
vården vid regemente och motsvarande eller högre förband.

Den religiösa verksamheten inom de mobiliserade eller på motsvarande
sätt organiserade förbanden inom krigsmakten är anförtrodd värnpliktiga eller
krigsfrivilliga fältpräster och fältpredikanter, rekryterade bland svenska
kyrkans prästerskap och de frikyrkliga samfunden. Den kulturella och —
efterhand och i allt väsentligare omfattning — den sociala verksamheten
inom krigsmaktens mobiliserade lägre förband omhänderhaves av assistenter
och ombud, likaledes värnpliktiga eller krigsfrivilliga.

Utredningsuppdrag.

I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen för den nu
gällande personalvårdsorganisationen inom försvarsväsendet får jag erinra,
att verkställande utskottet för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
hemställt om utredning rörande frågan om särskilda organ vid truppförbanden
med uppgift att vara förbindelselänk mellan förbandschefen och personalen
för framförande av önskemål i trevnadsfrågor in. m. Därjämte hade förbundet
tänkt sig, att ifrågavarande organ skulle bidraga till att undanröja
eventuellt förekommande misshälligheter. En undersökning förordades med
syfte att utröna, huru hittills vidtagna åtgärder i sådan riktning verkat samt
i vilken utsträckning sådana åtgärder vidtagits vid förläggningarna.

Vid anmälan den 25 oktober 1940 för Kungl. Maj:t av nämnda framställning
framhöll jag, att det spörsmål, som avsågs med framställningen, ingick
som ett led i en större fråga. Särskilt under mobilisering och förstärkt försvarsberedskap
måste frågan om personalens omhändertagande överhuvud
under fritid i vad avser sysselsättning och förströelse, påverkan i moraliskt
hänseende m. m., tillmätas den största betydelse. I fortsättningen framhöll
jag följande:

67

Kungl. Mcij:ts proposition nr 210.

Det har redan tidigt stått klart, att särskilda åtgärder i sådan riktning äro
nödvändiga under de särskilda förhållanden, som prägla tjänsten vid de krigsorganiserade
förbanden med dess stora anhopning av män i olika åldrar,
undandragna sin vanliga miljö. I enlighet härmed ha också dylika åtgärder
vidtagits inom de krigsorganiserade förbanden. Vissa av dessa åtgärder voro
redan planerade före den förstärkta försvarsberedskapens inträde, såsom placering
vid förbanden av fältpräster, predikanter och regementsombud o. s. v.
Andra åtgärder ha efter hand vidtagits efter initiativ från skilda håll. Att
dessa åtgärder varit av mycket olika beskaffenhet och effekt vid skilda förband,
ligger i sakens natur. Å andra sidan torde en riklig fond av erfarenhet
på ifrågavarande område ha samlats under det gångna året. Tiden synes
därför vara inne att söka ernå en överblick över vad som i detta hänseende
hittills åtgjorts. Detta synes lämpligast kunna ske genom att en undersökning
rörande hithörande förhållanden verkställes. På grundval av de erfarenheter
som den gångna försvarsberedskapstiden i detta hänseende erbjuder bör denna
utredning även sikta till att utarbeta förslag till erforderliga förbättringar och
kompletteringar av krigsorganisationen på förevarande område. Därvid synas
också de av socialdemokratiska ungdomsförbundet framförda önskemålen
kunna vinna beaktande, varvid dock bör iakttagas, att åtgärder icke kunna få
vidtagas, som verka försvagande på disciplin och befälsansvar.

Framhållas bör emellertid i detta sammanhang, att fritidsförhållandenas
ordnande icke är den enda och i många fall icke ens den viktigaste faktorn,
då det gäller att verka för att den till krigstjänstgöring inkallade personalen
skall med trivsel finna sig i de ur personlig synpunkt i många fall påfrestande
förhållandena under inkallelsen. Av ännu större betydelse är ofta att tillskapa
möjligheter för de inkallade att komma till rätta med sina personliga bekymmer.
Erfarenheten ger också vid handen, att en angelägenhet av största
betydelse är, att förmåner och rättigheter av olika slag, familjebidrag m. m.
komma de därtill berättigade till godo utan omgång och tidsutdräkt, liksom att
tjänstledighetsfrågor samt därmed jämförliga angelägenheter må kunna behandlas
med tillbörligt hänsynstagande även till de individuella behoven.
På åtskilliga håll ha provisoriska åtgärder vidtagits genom att därför lämpade
värnpliktiga fått tjänstgöra som rådgivare för kamraterna i angelägenheter av
personlig art. Enligt min mening vore det av värde, om man regelmässigt vid
de krigsorganiserade förbanden kunde äga tillgång till personal med särskild
uppgift att tillhandagå de inkallade med råd och anvisningar i dylika, angelägenheter,
däri även inbegripna frågor av juridisk innebörd. Detta spörsmål
torde därför böra uppmärksammas vid den ifrågavarande utredningen, därvid
även på grundval av redan vunna erfarenheter torde böra framläggas de förslag
av organisatorisk art som må finnas påkallade.

Yad nu sagts hänför sig huvudsakligen till krigsorganisationen. I förevarande
liksom i andra hänseenden bör denna emellertid vara förankrad i den i
fredstid gällande organisationen. För den s. k. andliga vården vid försvarsväsendet
finnes visserligen redan nu en fredsorganisation, bestående av centralrådet,
för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet med
underlydande organ vid do särskilda militära förbanden. Denna anordning
har emellertid icke varit organisatoriskt förbunden med motsvarande verksamhet
vid de krigsorganiserade förbanden, vilket haft till följd, att en viss villrådighet
uppstått i fråga om kompetensområdena för de olika organen. Den
av mig förordade utredningen bör ha till uppgift att söka finna former jämväl
för reglerande av förhållandet mellan freds- och krigsorganisationen på
ifrågavarande område.

Beträffande fredsorganisationen torde i övrigt särskilt böra uppmärksammas,
att i densamma icke för närvarande finnas några särskilda anord -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningar vidtagna för att den enskilde soldaten skall erhålla bistånd i personliga
angelägenheter av olika slag; sådant bistånd torde väl snarast ha förutsatts
skola i mån av behov åvila kompanichefer och därmed jämförliga chefer vid
sidan av deras egentliga åligganden. Frånsett att detta naturligen kan komma
att medföra, att resultatet blir synnerligen varierande beroende på skillnad
i personlig läggning och uppfattning, synes det ifrågavarande intresset vara
av så stor vikt, att det kan ifrågasättas, huruvida icke organ för ändamålet
böra tillskapas redan i fredstid vid de särskilda förbanden. Icke minst vore
detta av värde för förberedande av den motsvarande verksamheten under krigsförhållanden.
Uppenbart är emellertid, att området för denna verksamhet är
väsentligt mera begränsat i fredstid, då allenast ett relativt fåtal värnpliktiga
av de yngsta årsklasserna äro samlade vid förbanden under tider, som på förhand
äro bestämda. Till detta förhållande måste helt naturligt hänsyn tagas
då det gäller att överväga huru en dylik verksamhet i fredstid bör vara ordnad.
Rationellast vore måhända, att vid truppförbanden funnes en befattningshavare
med särskild uppgift att såsom tjänstegrenschef inför truppförbandschefen
föredraga frågor rörande de enskilda soldaternas intressen. Skulle
det under utredningen visa sig, att dessa arbetsuppgifter under fredsförhållanden
icke äro tillräckligt omfattande för att motivera en ny befattning för ändamålet,
torde det böra övervägas att på annat sätt ställa kompetent arbetskraft
till förfogande.

På därom av mig i anslutning till det anförda gjord hemställan bemyndigade
Kungl. Maj:t mig att utse högst sju utredningsmän att inom försvarsdepartementet
biträda med den utredning angående biträde åt viss militärpersonal i
personliga angelägenheter m. m., som i det föregående omnämnts, ävensom
avgiva det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

De med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade utredningsmännen1) —
vilka antagit benämningen 1940 års militära socialvårdskommitté — hava den
25 oktober 1941 avgivit betänkande och förslag angående soldatvården (statens
off. utredn. 1941:30). över nämnda betänkande hava, efter remiss, utlåtanden
avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen,
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet,
1940 års militära byggnadsutredning, 1941 års försvarsutredning,
socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statskontoret, försvarsväsendets
lönenämnd gemensamt med allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen,
samtliga domkapitel, statens informationsstyrelses sektion för kulturell
folkberedskap efter hörande av vissa närmare angivna religiösa och politiska
ungdomsorganisationer, samverkande bildningsförbunden, centralstyrelsen för
förbundet soldaternas vänner samt frikyrkliga samarbetskommittén. Härjämte
ha svenska kyrkans diakonistyrelse, försvarsväsendets underbefälsförbund
och beredskapsfolkets riksförbund inkommit med yttranden.

Översikt över militära social vårds kommitténs

förslag m. m.

Åtgärderna för att förbättra soldatvården böra enligt kommitténs mening i
främsta rummet avse att undanröja den enskilde soldatens bekymmer för familj

!) Översten C. H. Tottie, ordförande, översten K. G. Björck, majoren N. H. Jonson,
kyrkoherden J. A. B. Mogård, advokaten W. R. Moberg, ombudsmannen S. Andersson samt
generalsekreteraren F. Thunborg.

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

och anhöriga. I andra hand, men utan att anse dem mindre betydelsefulla,
föreslår kommittén sådana åtgärder, som äro ägnade att giva förströelse i olika
former under soldatens fritid.

Ansvaret för soldatvården måste enligt kommitténs mening läggas på vederbörande
militära chefer.

S ol d a t v år d e ns ledning. Socialvårdskommittén har förutsatt, att
under förstärkt försvarsberedskap och krig varje dualism i ledningen
och administrationen av soldatvården borde undvikas. På grundval härav
har kommittén förordat, att ledningen av soldatvården under angivna
förhållanden —- liksom för närvarande är fallet — förlägges till högkvarteret
(försvarsstaben), inom vilken handläggningen av hithörande ärenden
skulle åvila de inom avdelningen för upplysning och press organiserade
själavårds- och kultursektionerna. Inom sistnämnda sektion skulle arbetet fördelas
på de nu existerande social-, bildnings- och förströelsedetaljerna.

Då krigsorganisationen jämväl på förevarande område borde vara normerande
för den fredsmässiga organisationen, har socialvårdskommittén föreslagit,
att jämväl under fred ledningen av soldatvården anförtros åt en soldatvårdsavdelning
inom försvarsstaben. Denna avdelning skulle förutom expedition
samt press- och filmsektion bestå av själavårdssektion samt kultursektion,
den sistnämnda uppdelad på social- samt bildnings- och förströelsedetalj.
Avdelningen skulle stå under ledning av en avdelningschef, regementsofficer
i lönegraden Oa 5 eller Oa 4.

Till närmare utveckling av sitt förslag rörande fredsorganisationen har kommittén
anfört följande:

Soldatvårdsavdelningen måste självfallet beträffande vissa delar bli väsentligen
en mobiliseringsorganisation. Detta gäller i särskilt hög grad om själavårdssektionen,
då det under fred icke torde tarvas någon mera omfattande
ledning från försvarsstaben av militärpastorernas verksamhet ute vid truppförbanden.
. .

Det kan emellertid vara lämpligt, att den som fältprost vid mobilisering
avsedde prästmannen mot ett mindre arvode — förslagsvis 600 kronor per
år — står till förfogande för handläggning av vid själavårdssektionen uppkommande
spörsmål av rent prästerlig art. Vidare torde man böra utgå från att
vid avdelningen finnes en befattning för en kommenderad officer, som skall
handhava den formella handläggningen av mobiliseringsverket vid både själavårds-
och kultursektionerna.

Kommittén utgår ifrån att såväl mobiliseringsverket för fältprästerskapet
som mobiliseringsverken för de i kultursektionen ingående detaljerna skola
handhas av personal vid försvarsstaben, vilket ingalunda innebär, att
centralrådets medverkan för urval av lämplig personal skulle upphöra. Med
hänsyn till den synnerligen stränga sekretess, varmed mobiliseringsverket
alltid skall omgivas, måste man emellertid ifrågasätta lämpligheten av att
åt civil personal i en mer eller mindre fristående organisation överlämna
vården av '' dylika handlingar, som även inom den militära ledningen blott
kunna disponeras under starkt restriktiva, med vittgående säkerhetsåtgärder
omgivna former. Rent praktiska skäl tala också för att soldatvårdsavsnittet,
i mobiliseringsverket handhas av personal, som genom sin skolning är väl
förtrogen med militär organisation och militära former och som har tillfälle
att följa de förändringar inom organisationen, vilka gång efter annan inträffa.

70

Kungl. Maj:ts proposition ur 210.

Kultursektionen kräver även i fred sin specielle chef. För denne gäller
det . att sammanfoga soldatvårdsarbetets olika verksamhetsfält till ett enhetligt
helt. Kommittén föreslår, att chefsbefattningen inrättas som en
heltidsavlönad civil tjänst på försvarsstabens stat i lönegraden A 27 enligt
civila avlöningsreglementet.

I likhet med vad som anförts om själavårdssektionen torde förströelsedetaljens
verksamhet i fred väsentligen kunna begränsas-till mobiliseringsförberedelse.
Någon central ledning lär icke vara påkallad för förströelseverksamheten
vid'' de i allmänhet i städer förlagda fredsförbanden. Smidigast synes
det kommittén vara att under fred låta denna förpuppade förströelsedetalj
såsom en del ingå i bildningsdetaljen, vilken av många skäl, som närmare skola
utvecklas, måste utöva en omfattande verksamhet även under fredstid.

. Beredskapsperiodens erfarenheter ha enligt kommitténs förmenande vidare
givit vid handen, att man redan enbart ur mobiliseringssynpunkt måste äga
central ledning av försvarets biblioteksväsende även under fred. Det kan
nämligen icke i allmänhet vara möjligt att med biträde av enskilda givare vid
mobilisering improvisera ett sådant militärt centralbibliotek, som efter två
års ansträngningar nu står till förfogande, utan man måste vara så beredd,
att på normalt mobiliseringsvarsel fältbibliotek kunna sändas med den
mobiliserade truppen i fält. Detta förutsätter en fortgående understödjande
kontroll av förbandens bokköp och biblioteksverksamhet, sannolikt förbunden
med en statsunderstödd central upphandling. Redan det rationella handhavandet
av denna omfattande bibilioteksverksamhet torde kräva sin man. —
Att bildningsdetaljen bland sin fasta personal måste äga eu yrkesutbildad
biblioteksman synes därför kommittén ofrånkomligt. Samtidigt lär man böra
utgå ifrån att den speciella befattningen med biblioteksverksamheten icke
bör handhavas av detaljchefen, enär en rad andra uppgifter även måste
åligga honom. Han skall ha överinseendet över icke blott bildningsdetaljens
mobiliseringsverk utan även över den förpuppade förströelsedetaljens, han
skall på sitt område liandleda utbildningen av värnpliktig personal avsedd
till assistenter och ombud, han skall vid krigsskolorna och krigshögskolorna
samt underofficersskolorna kunna meddela undervisning rörande personalvårdsproblemen
och den krigsmässiga organisationen i detta syfte, han skall
även gentemot bildningsrådens verksamhet i fred vara en impulsgivande och
vägledande kraft i samarbete med centralrådet. Närmast under kultursektionschefen
skall slutligen detaljen leda den frivilliga fritidsundervisningen vid
krigsmakten. Som chef för bildningsdetaljen har kommittén tänkt sig eu
därför lämpad, civil person. Tjänsterna för berörda personal i bildningsdetaljen
böra inrättas som heltidstjänster och avlönas från försvarsstabens
stat. De böra hänföras till lönegraderna A 24 respektive A 21 enligt civila avlöningsreglementet.

I avdelningens fredsorganisation bör slutligen liksom vid tillämpad krigsorganisation
även ingå en socialdetalj. Då mobiliseringsverket beträffande
assistenter och ombud förlägges till bildningsdetaljen, kommer visserligen
denna socialdetalj icke att i större omfattning taga befattning med frågor
rörande mobilisering av personal. Den kommer dock att få sig ålagt ett
synnerligen viktigt mobiliseringsproblem, nämligen att från militär sida följa
statsmakternas, de socialvårdande myndigheternas samt särskilt familjebidragsnämndernas
förberedelser under fredstid för det allmännas omsorger vid
mobilisering om de inkallade värnpliktigas familjer och ekonomi. Även om
man måste fastslå att lösningen av detta problem, som kommittén i annat
sammanhang framhållit, främst är en samhällets civila uppgift och att vid
mobilisering de militära myndigheterna icke få belastas med de rutinmässiga
socialvårdande åtgärderna, anser kommittén ingen meningsskiljaktighet kunna

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

råda därom, att det är ett vitalt militärt intresse, att de speciella socialvårdsproblem,
som beröra de värnpliktiga och deras anhöriga, i fred underkastas
en sådan planmässig förberedelse, i lagstiftningsväg och administrativt, att
soldaten och hans familj få sitt rättmätiga vederlag utan friktion och utan
dröjsmål från den dag mobilisering kungöres. För att bevaka detta vitala
militära och medborgerliga intresse måste försvarsstaben ha till förfogande
sakkunnigt biträde, som kan ta initiativ samt utarbeta och föredraga yttranden
rörande dessa sociala mobiliseringsproblem men som också kan bevaka de
militära intressena beträffande de fredstida socialvårdsproblemen, som kunna
förväntas vinna allt större betydelse i och med tjänstgöringstidens förlängning
till över ett år. Såsom chef för en dylik socialdetalj har kommittén tänkt
sig en väl kvalificerad civil person. Chefen för socialdetaljen bör ha juridisk
utbildning och social erfarenhet.

övervägande skäl torde tala för att tjänsten tillsättes medelst förordnande
för viss tid. Av detaljchefen kommer att fordras bland annat stor initiativkraft.
Redan därför är det mindre lämpligt att tjänsten blir en sluttjänst.
Den bör innehavas av en jämförelsevis ung man, och ombyte efter en lagom
tidrymd är snarast en fördel. Inom de militära staberna saknas befordringsmöjlighet
för honom. Kommittén förutsätter därför, att tjänsten får besättas
av statlig tjänsteman, som får behålla plats och tur i sitt vanliga verk. Lämplig
tid för förordnandet synes vara tre år.

Med hänsyn till nödvändigheten av att få en kvalificerad person synas tämligen
goda löneförmåner böra tillförsäkras detaljchefen. Han lärer därför böra
sätta lägst i löneklass C 1 enligt civila avlöningsreglementet.

I fråga om kultursektionen gäller det, att den på nära håll bör äga tillgång
till militärt sakkunnigt biträde. En dylik hjälp torde ofta kunna erhållas
av avdelningschefen, vilken bör vara stabsutbildad regementsofficer, men
det kan starkt ifrågasättas, huruvida icke under åtminstone vissa perioder
en generalstabsaspirant lämpligen kunde kommenderas att tjänstgöra vid
kultursektionen. Härigenom skulle man icke blott vinna det eftersträvade
militära biträdet utan också ernå den väsentliga fördelen att inom försvarets
ledning ett antal generalstabsofficerare efter hand stiftat praktisk
kännedom med de kulturella och sociala soldatvårdsproblemen och vunnit
förståelse för dem.

För skrivhjälp in. m. torde för avdelningens soldatvårdsarbete böra inrättas
en befattning som kanslibiträde i lönegraden A 7 och en som kontorsbiträde
i lönegraden A 5. Den övriga hjälp i form av assistenter och ytterligare
skrivhjälp, som kan befinnas erforderlig, torde efter behovet kunna tillgodoses
med värnpliktig personal.

Centralrådet. Det nuvarande centralrådet -- för framtiden benämnt
soldatvårdsnämnden — bör enligt kommitténs mening frigöras från viss administrativ
befattning med den egentliga soldatvården i syfte att även under
fredsförhållanden eliminera risken för dualism mellan försvarsstaben och
nämnden. Av samma anledning borde försvarsstabens soldatvårdsavdelning
tillförsäkras förstärkt representation i nämnden. I samband härmed borde
nämndens rådgivande och vägledande ställning såsom en förbindelselänk mel
lan de olika militära soldatvårdsorganen och för uppgiften intresserade civila
myndigheter och organisationer understrykas.

Med på antytt sätt förändrat kompetens- och arbetsområde förutsättes
soldatvårdsnämnden skola fungera såväl i fred som under beredskapsförhållanden
och krig.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

. Nämndens sammansättning företer i förhållande till centralrådets vissa avvikelser,
vilka främst ha till syfte att bereda försvarsstabens soldatvårdsavdelning
representation i nämnden och därigenom undvika dualism i verksamheten.
Fältprosten vilken sålunda avses skola fungera även under fredsförhållanden
och icke såsom nu är fallet endast vid mobiliseringsförhållanden —
ingår i nämnden såsom verkställande prästerlig ledamot, representanten för
svenska kyrkans diakonistyrelse utgår ur nämnden, en representant för bildningsarbetet
utbytes mot en socialvårdssakkunnig representant, varjämte i
stället för den enligt gällande ordning såsom ordförande placerade högre officeren
tillkomma avdelningschefen i soldatvårdsavdelningen i försvarsstaben
och chefen för avdelningens kultursektion. Ordförande skulle utses av Kungl.
Maj;t bland de nu nämnda ledamöterna eller ock utanför deras krets. Verksamheten
skulle bedrivas på två sektioner, en religionsvårdssektion samt en kulturoch
socialvårdssektion. För varje sektion skulle finnas en sekreterare.

Bildningsnämnder m. m. Soldatvårdens organisation inom lägre truppförband
enligt socialvårdskommitténs förslag företer endast smärre avvikelser
från den ordning, som redan nu gäller. I de nu befintliga bildningsrådens
ställe skulle träda bildningsnämnder, i vilka — förutom nu företrädda personalgrupper
— även underofficerskåren och de värnpliktiga skulle bli representerade.
Truppförbandschef skulle fungera såsom bildningsnämnds ordförande
med rätt för honom att utse en officer såsom ställföreträdare. Bildningsnämnderna
skulle enligt kommitteförslaget fungera icke blott under fred
utan även under krig och då kvarbliva i hemorten. Nämnderna skulle i sin allmänna
verksamhet ställa sig till efterrättelse anvisningar från försvarsstaben
och soldatvårdsnämnden emot nu endast från centralrådet. Deras uppgift
skulle utvidgas till att omfatta även spridande av kännedom om gällande föreskrifter
rörande manskapets ekonomiska och sociala förmåner.

Såsom en nyhet i förhållande till nu gällande ordning kan antecknas
socialvårdskommitténs förslag, att vid varje kompani (motsvarande lägre enhet)
■— i överensstämmelse med vad redan nu vore fallet vid mobiliserade förband
— någon bland manskapet utsåges att vara kompanichefens (motsvarande
chefs) biträde för handläggning av trevnadsfrågor överhuvud och därmed fungera
såsom en förbindelselänk mellan vederbörande lägre truppförbandsenhet
och bildningsnämnd.

Ej heller beträffande assistenter och ombud innefattar socialvårdskommitténs
förslag några egentliga nyheter i förhållande till den organisation, som
i detta avseende vuxit fram under den gångna beredskapstiden. — Medan såsom
i det föregående angivits bildningsnämnderna avsetts för såväl fred som
krig, är ombuds- och assistentorganisationen uteslutande avsedd för mobiliserings-
och krigsförhållanden.

Kommittén sysselsätter sig ingående med ombudens och assistenternas uttagning
och utbildning samt tjänsteställning. Förslagen i denna del äro i allt
väsentligt av beskaffenhet att böra beaktas i annan ordning, varför det icke
torde vara erforderligt att redovisa framställningen i denna del till statsrådsprotokollet.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Lokalfrågor. Inom ramen för det socialvårdskommittén lämnade utredningsuppdraget
har kommittén även till behandling upptagit frågan om beredande
av lämpliga lokaler för soldatvården. Kommittén — som i denna
fråga samrått med 1940 års militära byggnadsutredning — har uppdragit vissa
riktlinjer för ett allmänt byggnadsprogram vid planerandet av de för soldatvården
oundgängligen nödvändiga fritidslokalerna. Kommittén har vidare berört
frågan om soldathemmens verksamhet och även uttalat sig för statsbidrag
med förslagsvis högst 50 procent av byggnadskostnaderna eller köpeskillingen
för anskaffande av lokaler för s. k. soldathus i större garnisonsorter med uppgift
att bereda förströelse och rekreation utanför kasernerna.

I detta sammanhang föreslår socialvårdskommittén även anordnande av
särskild rådgivning beträffande planering och inredning av lämpliga fritidslokaler
vid de militära etablissementen. Enligt förslaget borde belopp av
högst 200 kronor för ändamålet ställas till vederbörande truppförbandschefers
förfogande för budgetår räknat, av vilket belopp ersättning skulle utgå till
anlitad expertis. Med nu gällande organisation av försvarsväsendet skulle
årskostnaderna belöpa sig till 9,400 kronor vid armen, 1,200 kronor vid marinen
och 2,400 kronor vid flygvapnet.

Frivillig fritidsundervisning. Socialvårdskommittén har framlagt
förslag om anordnande av en frivillig fritidsundervisning för värnpliktiga.

Beträffande förutsättningarna för en dylik fritidsundervisning framhåller
kommittén, att frågan om en sådan undervisning kommit i ett nytt läge
genom införande av ettårig utbildningstid för de värnpliktiga samt att bland
annat till följd härav goda möjligheter syntes föreligga för ordnande av eu
fritidsundervisning med det dubbla syftet att gagna den militära andan och
stärka de värnpliktigas bildningsnivå.

Den form av folkbildningsarbete, som enligt kommitténs mening bäst
lämpade sig, vore frivilliga aftonkurser, i främsta rummet med praktisk syftning.
Även studiecirkeln borde i viss utsträckning komma till användning och
för vissa kategorier torde enskild korrespondensundervisning vara att föredraga
— stundom det enda tänkbara. Med hänsyn till den militära utbildningens
krav vore det emellertid nödvändigt att inskränka den frivilliga utbildningen
till en kortare period av vinterhalvåret, sammanlagt 3V* månader,
med i huvudsak endast 2 kvällar i veckan. Undervisningen skulle sålunda i
genomsnitt vid armén komma att omfatta drygt 28 kvällar med två 45 minuterslektioner.

Vid behandlingen av frågan om ämnesvalet för en på angivet sätt organiserad
fritidsundervisning har socialvårdskommittén understrukit, att undervisningen
i första hand borde omfatta praktiska ämnen med anknytning till
de värnpliktigas yrken och intressen, dock utan att härigenom utrymmet inskränktes
för undervisning i samhällskunskap och andra mera teoretiskt betonade
ämnen. Stor frihet borde enligt kommitténs förmenande råda vid
kursplanernas utformning och hänsyn tagas till lokala intressen och företeelser.
Särskild vikt borde fästas vid svenska språkets skriftliga behandling.

74

Kungl. Maj ds -proposition nr 210.

Organisationen av den frivilliga fritidsundervisningen har förutsatts äga
rum i vederbörande militära myndigheters regi. Kurserna skulle sålunda
underställas försvarsstaben i samråd med soldatvårdsnämnden. Kommittén
förutsätter befogenhet för skolöverstyrelsen att inspektera kursverksamheten
ur pedagogisk synpunkt. I lokalt avseende skulle kurserna ledas av truppförbandens
bildningsnämnder. En anmälningsavgift av förslagsvis två kronor
borde erläggas av varje i kursverksamheten deltagande värnpliktig. Deltagandet
skulle vara fullt frivilligt sålunda, att vederbörande värnpliktig
efter anmälan om deltagande i undervisningen icke hade att betrakta sin
fortsatta medverkan sasom en kommendering. Efter genomgången kurs skulle
bevis härom tillställas kursdeltagarna.

Vid sina kostnadsberäkningar för den frivilliga fritidsundervisningen i
enlighet med det nu refererade förslaget har socialvårdskommittén räknat
med att deltagandet kommer att begränsa sig till högst en fjärdedel av inneliggande
värnpliktskontingent. Erfarenheterna från i depå förlagda beredskapsförband
visade nämligen, att intresset för en frivillig fritidsundervisning
omfattade omkring 15 procent av styrkan. Lärararvodena borde enligt
kommitténs mening sättas till fyra kronor per undervisningstimme, lika för
civila och militära lärare. — Med angivna utgångspunkter beräknas årskostnaderna
för den frivilliga fritidsundervisningen för värnpliktiga preliminärt
till, i runt tal, 250,000 kronor.

Frågan om undervisning i icke-militära ämnen har —- ehuru från delvis
helt andra utgångspunkter — jämväl varit föremål för behandling inom den
med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 10 november 1939 tillsatta lantförsvarets
utbildningskommission, vilken den 29 november 1941 avgivit betänkande
med förslag angående utbildningen av värnpliktiga och fast anställt
manskap vid armén (stat. off. utredn. 1941:35). I betänkandet har kommissionen
sålunda framlagt förslag till anordnande av en medborgerlig fortbildning
i samband med värnpliktsutbildningen. Detta förslag torde lämpligen
böra anmälas i nu förevarande sammanhang.

Kommissionens förslag inledes med en översikt över tidigare strävanden
på detta område. Av översikten framgår, att man i vårt land visserligen tidigt
insett behovet och betydelsen av allmänt medborgerlig fortbildning i värnpliktsåldern
men att försöken att praktiskt genomföra en sådan fortbildning
ej skett på ett sådant sätt, att de kunnat lyckas.

Fortsättningsvis refererar utbildningskommissionen på senare tid verkställda
undersökningar av bildningstillståndet och bildningsbehovet hos
svensk värnpliktig ungdom. Dessa undersökningar — särskilt de av läroverksadjunkten
C. O. V. Cederblad utförda — bestyrka på ett slående sätt
den svenska värnpliktiga ungdomens faktiska och av den själv delvis kända
behov av allmänt medborgerlig fortbildning och äro även ur militär synpunkt
värda beaktande.

Om det allmänt medborgerliga bildningsarbetets betydelse ur sistnämnda
synpunkt anför utbildningskommissionen följande:

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Detta arbete kan — rätt lett och bedrivet — skapa ett mera gynnsamt
inre utgångsläge för värnpliktsutbildningen och verksamt bidraga till att
även under en förlängd övningstid vidmakthålla det intresse och överhuvud
taget den andliga disciplin, varav soldatuppfostrans effektivitet ej minst
beror. Detta kan bli särskilt viktigt i tider, då händelsernas egen utveckling
ej uppfordrar till en positiv inställning till försvaret.

Utbildningskommissionen upptager i anslutning till nyss anförda synpunkter
till behandling frågan om de nuvarande förutsättningarna för anordnande
av en undervisning i allmänt medborgerliga ämnen för värnpliktiga.
I detta avseende framhåller kommissionen följande:

En förlängning av övningstiden skulle helt visst lättare kunna fördragas av
såväl det allmänna som de enskilda, om den medförde vissa vinster även i allmänt
medborgerligt bildningsavseende. En sådan förhoppning kan man enligt
kommissionens mening våga hysa även nu. Fysiskt och disciplinärt medför ju
värnpliktsutbildningen under alla förhållanden vissa vinster ur allmänna folkuppfostringssynpunkter,
men den skulle kunna ge behållning även i andra och
ej mindre viktiga avseenden, om en del av övningstiden finge utnyttjas för
allmänt medborgerlig fortbildning. Såsom likaledes framhållits redan under
den tidigare diskussionen skulle värnpliktsutbildningen därigenom ej förlora
i effekt utan snarare bli mera verkningsfull, eftersom de värnpliktiga
säkerligen skulle bli betydligt mera intresserade av den militära utbildningen,
om de i samband med denna också kunde beredas tillfälle att göra sådana
bildningsframsteg, som man vid 20-årsåldern önskar och behöver för att komma
tillrätta i det allmänt medborgerliga livet.

På grundval av det sålunda anförda bär utbildningskommissionen uppdragit
riktlinjer för en allmänt medborgerlig fortbildning i värnpliktsåldern.
Ämnes- och tidsfördelningen vid en sådan fortbildningskurs, omfattande
sammanlagt 80 timmar, har kommissionen tänkt sig på följande sätt:

Föredrag om vårt militärpolitiska läge .................................... 5 timmar

Undervisning i medborgarkunskap ................. 30

» » modersmål (läsning och skrivning) .................. 30

» » räkning ............................................ ^

Summa 80 timmar

Enligt kommissionens mening bör huvuddelen av den allmänt medborgerliga
fortbildningen förläggas till den del av året, da väderleken försvårar ett
effektivt bedrivande av militära övningar utomhus, och då ett inslag av civilt
betonat studiearbete skulle kunna komma såsom en både nyttig och nöjsam
omväxling. Kommissionen har förutsatt, att handböcker till ledning vid undervisningen
skola utarbetas.

Avslutningsvis anställer utbildningskommissionen en jämförelse mellan
dess i det föregående i korthet återgivna förslag och socialvårdskommitténs
förslag om en frivillig fritidsundervisning. I denna del har kommissionen
uttalat bland annat följande:

Till skillnad från social vårdskommittén har lantförs varets utbildningskommission
med stöd av i det föregående refererade undersökningar utgått
ifrån, att samtliga värnpliktiga äro mer eller mindre i behov av allmänt medborgerlig
fortbildning. Kommissionen har vidare utgått ifrån erfarenheten,
att man genom en frivillig fritidsundervisning omöjligen kan nå den stora

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

grupp värnpliktiga, som allra mest är i behov av allmänt medborgerlig fort
bildning. För att verkligen kunna nå denna grupp skulle ju fritidsundervis°f§ein
behöva göras obligatorisk, vilket kommissionen i likhet med socialvärdskomnnttén
självfallet ej anser möjligt. Förutsättningen för att denna
tort bildning skall komma alla värnpliktiga till godo synes därför vara, att den

T, ?1å1S0.m kommissionen föreslagit — infogas som ett led i själva vämpliktsutbildmngen.
r

Kostnadsberäkningar. I sitt betänkande behandlar 1940 års militära
socialvårdskommitté avslutningsvis kostnaderna för de av kommittén förordade
åtgärderna.

Kostnaderna för soldatvårdsnämndens egen verksamhet hava med utgångspunkt
från den nu gällande omkostnadsstaten för centralrådet beräknats på
följande sätt:

Nu Förslag

Ordföranden, arvode ................................................... 400 400

Två sekreterare, arvoden ............................................ 2 000 2 000

Verkställande prästerlig ledamot ................................. 1,500 1500

Sammanträden och omkostnader ................................. 2,000 4 500

Expenser och oförutsedda utgifter ................................. 1 400 2 000

Kurser .................................................................■■■■ 5^000 5j000

Summa kronor 12,300 15,400

Socialvårdskommittén framhåller, att posten till kurser å 5,000 kronor kan

utgå, sedan utbildningen av de i ombudsorganisationen ingående befattningshavarna
övertagits av försvarsstaben. För framtiden skulle därför årskostnaderna
för soldatvårdsnämnden komma att stanna vid (15 400 — 5 000 =1
10,400 kronor. ’ ''

För försvarsstabens soldatvårdsavdelnings befattningshavare — enligt

den i det föregående lämnade redogörelsen 1 överstelöjtnant eller major i
lönegraden Oa 5 eller Oa 4, 1 sektionschef i lönegraden A 27, 2 detaljchefer
i lönegraden respektive C 1 och A 24, 1 bibliotekarie i lönegraden A 21, 1
kanslibiträde i lönegraden A 7, 1 kontorsbiträde i lönegraden A 5 samt en
fältprost med ett arvode av 600 kronor för år — har socialvårdskommittén
räknat med årliga avlöningskostnader enligt sedvanliga beräkningsgrunder
av tillsammans 55,191 kronor. Till nämnda belopp har socialvårdskommittén
lagt dels 5,000 kronor för resekostnader och dels 2,000 kronor för expenser
m. m., i följd varav de sammanlagda kostnaderna för soldatvårdsavdelningen
skulle uppgå till (55,191 + 5,000 + 2,000 =) 62,191 kronor. Härtill komma
lönekostnaderna för 1 till avdelningen kommenderad officer samt 1 generalstabsaspirant,
vilka kommittén förutsätter skola bestridas av andra anslag.

För bildningsnämnderna liksom för utbildningen av personal för soldatvårdsarbetet
i krig har socialvårdskommittén icke räknat med några särskilda
kostnader. Kommittén förutskickar emellertid, att det i samband med den
frivilliga fritidsundervisningen framdeles kan visa sig erforderligt att bereda
särskild gottgörelse åt den civila ledamot av bildningsnämnd, som skulle ha
att organisera fritidsundervisningen. Kostnaderna för utbildning av soldat -

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vårdspersonal anser socialvårdskommittén icke komma att bliva av nämnvärd
storlek med hänsyn särskilt till att undervisningen av personalen skulle
komma att åläggas befattningshavarna vid soldatvårdsavdelningen.

Slutligen beräknar socialvårdskommittén i anslutning till vad i det föregående
anförts vissa kostnader för rådgivning i frågor angående inredning
och övriga anordningar för manskapslokaler. Dessa kostnader har kommittén
beräknat till sammanlagt (9,400 + 1,200 + 2,400 =) 13,000 kronor.

På grund av det anförda beräknar socialvårdskommittén de sammanlagda
årskostnaderna vid genomförande av kommitténs förslag till (15,400 + 62,191
+ 13,000 =) 90,591 kronor, vartill dock skulle komma kostnaden för frivillig
fritidsundervisning med i runt tal 250,000 kronor.

Lantförsvarets uibildningskommission har beräknat lönekostnaderna vid ett
genomförande av dess förslag till allmänt medborgerlig fortbildning vid
armén till 255,200 kronor per år.

Avvikande mening. En av socialvårdskommitténs ledamöter, kyrkoherden
J. A. B. Mogård, har i ett till kommitténs betänkande fogat särskilt
yttrande framlagt vissa från betänkandet i övrigt skiljaktiga synpunkter, framför
allt i avseende å organisationen av soldatvårdens ledning.

Enligt reservantens mening borde soldatvården under såväl freds- som
krigsförhållanden under Kungl. Maj:t ledas av soldatvårdsnämnden, icke av
högkvarteret (försvarsstaben). Erforderligt samband med försvarsstaben
borde skapas genom att staben representerades i soldatvårdsnämnden. Till
nämnden borde vidare knytas representanter för den praktiska socialvården
och den sociallegislativa sakkunskapen. Vid soldatvårdsnämndens sida borde
ställas en kansliorganisation, bestående av statens arbetsmarknadskommissions
sektion för värnpliktshjälp, vilken alltså skulle uppgå i soldatvårdsnämnden.
Sektionschefen borde i kansliorganisationen beredas byrådirektörsställning
(lönegrad A 28). Till kansliet borde vidare knytas en befattningshavare
i sekreterargrad (lönegrad A 24) för kulturella ärenden.

Även i ett annat avseende har Mogård uttalat avvikande mening, nämligen
beträffande den religiösa organisationen vid truppförband. Denna borde
i fred bestå av militärpastorerna, arbetande i fria former och ej inordnade
under en särskild avdelning i försvarsstaben, och i krig av värnpliktiga fältpräster
och fältpredikanter utan särskild tjänsteställning.

Till stöd för reservationen har bland annat åberopats följande:

Ett starkt understrykande av soldatvårdens betydelse under utbildningsoch
inspektionsarbetet syntes bättre än inrättandet av en ny vidlyftig avdelning
inom försvarsstaben leda till åsyftat resultat. Däremot kunde förekomsten
av en särskild militär ledarorganisation lätteligen förväntas avtrubba
militärbefälets ansvar inför hithörande uppgifter. — Det religiösa
arbetet bland de värnpliktiga vore mer än någon annan verksamhet strängt
personligt betingat. På grund härav vore ett inordnande av den militära
själavårdens utövare i en strikt militär organisation, där alla poster oavsett
tillgången på lämpliga befattningshavare måste fyllas, högeligen olämpligt.
Eu dylik organisation — i vilken predikanter ur frikyrkosamfunden inginge
__ skulle således även innebära, att dessa samfund, som principiellt toge
avstånd från en statskyrka, skulle inordnas i en statlig militärkyrka.

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

78

Avgivna yttranden.

I remissvaren vitsordas betydelsen av de av socialvårdskommittén behandlade
spörsmålen ur såväl militära som allmänt medborgerliga synpunkter.
Ett flertal domkapitel ha starkt betonat den religiösa soldatvårdens egenart
i förhållande till soldatvårdens övriga sidor.

Beträffande målsättningen för den sociala, kulturella och religiösa omvårdnaden
om militärmanskapet råder ock enighet bland de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Chefen för marinen och centralrådet för
religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet ha ifrågasatt, huruvida
benämningen »soldatvard» gåve ett adekvat uttryck åt denna omvårdnad,
och i stället föreslagit benämningen »militär personalvård».

Ganska starka meningsbrytningar ha kommit till uttryck i avseende å frågan
om soldatvårdens organisatoriska ledning och dess ställning inom försvarsväsendet.

Flertalet militära myndigheter, försvarsutredningen, domkapitlen, skolöverstyrelsen,
informationstyrelsens sektion för kulturell folkberedskap
och de av sektionen hörda sammanslutningarna med två undantag samt
svenska kyrkans diakonistyrelse, centralstyrelsen för förbundet soldaternas
vänner ävensom en majoritet inom samverkande bildningsförbundens styrelse
ha i allt väsentligt anslutit sig till den av socialvårdskommitténs majoritet
hävdade uppfattningen i denna del. Följande uttalande av sektionen för
kulturell folkberedskap må anföras:

Yad beträffar den huvudlinje 1940 års militära socialvårdskommitté följer,
nämligen att såväl i fredstid som krigstid sammanföra den religiösa, kulturella
och sociala soldatvården under en gemensam ledning, synes det sektionen,
som om effektiviteten krävde en sådan anordning. Det finnes från civil synpunkt
även ett indirekt skäl härför. Soldatvården får inte endast vara eu
civil sak, ett civilt inslag i det militära systemet. Om det huvudsakliga ansvaret
för soldatvårdens inriktning och ledning skulle falla på civila instanser,
skulle det bli svårare att hos de militära befattningshavarna skapa
det intresse för uppgiften, som är erforderligt för ett gott resultat. Genom
att ledningen och ansvaret läggas på de militära instanserna komma dessa
att på ett helt annat sätt taga del i verksamheten och intressera sig för densamma.
Med tiden bör detta resultera i att insikten om soldatvårdens olika
sidor tränger ut till var och en militär befattningshavare.

De myndigheter och sammanslutningar, vilka hävdat en annan uppfattning,
ha i viss mån vägletts av Mogårds reservationsvis framförda
synpunkter. Sålunda har chefen för marinen funnit dessa synpunkter
beaktansvärda i vad avser den religiösa vården i fred och krig. En viss
anslutning till reservationen återfinnes ock i yttrandena av statskontoret,
allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd, socialstyrelsen,
frikyrkliga samarbetskommittén och svenska missionsförbundets ungdom.
Centralrådet och en minoritet inom samverkande bildningsförbundens styrelse
ävensom svenska landsbygdens ungdomsförbund ha i avseende å soldatvårdens
fredsorganisation framlagt synpunkter, som ansluta sig till reservantens.
I sistnämnda yttranden liksom i statens arbetsmarknadskommissions
utlåtande ifrågasättes ett uppskjutande av ställningstagandet till hit -

97

Kungl. Majds proposition nr 210.

hörande problem i avvaktan å resultaten av pågående utredningar om den
sociala försvarsberedskapens omgestaltning.

De myndigheter, som givit uttryck åt synpunkter liknande Mogårds,
ha därvid antingen förklarat sig dela dennes principiella inställning
i fråga om soldatvårdens ledning, såsom exempelvis socialstyrelsen och frikyrkliga
samarbetskommittén, eller ock ställt sig betänksamma inför storleken
av den av kommittémajoriteten föreslagna organisationen och de med
dennas genomförande och upprätthållande förbundna kostnaderna. Till sistnämnda
grupp höra framför allt statskontoret och lönenämnderna.

Vad angår den föreslagna soldatvårdsavdelningens organisation och personaluppsättning
ha lönenämnderna uttalat tvekan, huruvida soldatvårdsavdelningens
chef bör vara militär beställningsliavare. Vad angår själavårdssektionen
har försvarsutredningen ställt sig tveksam till frågan om sektionens
upprätthållande i fredsorganisationen. De förekommande mobiliseringsförberedelserna
anser utredningen kunna ombesörjas av avdelningens
militära personal med biträde av soldatvårdsnämnden. Vidare ifrågasätter
chefen för marinen, huruvida icke förströelseverksamheten för marinens
del borde handhavas av marinstaben i stället för den ifrågavarande avdelningens
förströelsedetalj (kultursektion). Kultursektionens personaluppsättning
har synts försvarsutredningen väl rikligt tilltagen, och skolöverstyrelsen
ifrågasätter, huruvida icke den till sektionen anknutna bibliotekariebefattningens
arbetsuppgifter borde i överensstämmelse med nu
gällande organisation av det militära biblioteksväsendet omhänderhavas av
styrelsens bibliotekskonsulenter. — Den föreslagna socialdetaljens ställning
har chefen för marinen funnit oklar med hänsyn till de militärsociala
göromål, som nu åvila arbetsmarknadskommissionen och i en framtid kunna
komma att åläggas den centrala värnpliktsbyrån inom arméstaben. Nämnde
chef har fördenskull förordat ytterligare överväganden på denna punkt. Chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen har ifrågasatt ett inordnande inom socialdetaljen
av arbetsmarknadskommissionens byrå för värnpliktshjälp. Arbetsmarknadskommissionen
har — med utgångspunkt från att socialdetaljens närmaste
uppgift vore att planlägga och organisera utbildningen av de sociala
ombuden — anfört, att detaljen icke syntes kunna inom sig rymma sakkunskap
på samtliga de i samband därmed aktuella områdena. Slutligen
har försvarsväsendets underbefälsförbund ifrågasatt, att socialdetaljen skulle
utmönstras och ersättas med militärassistenter, som skulle stå till arbetsmarknadskommissionens
förfogande. — Beträffande de kvalifikationer, som
enligt socialvårdskommittén borde förefinnas hos soldatvårdsavdelningens
militära personal, har chefen för marinen framhållit, att dugande truppofficerare
borde givas företräde framför stabsutbildad personal. - Statens informationsstyrelses
sektion för kulturell folkberedskap har beträffande
socialdetaljens chef anfört, att den viktigaste kvalifikationen hos denne befattningshavare
icke vore juridisk utan social utbildning.

I avseende å anställningsformen för soldatvårdsavdelningens civila personal
ha arméförvaltningen, försvarsutredningen och lönenämnderna uttalat

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sig för att personalen i fråga beredes endast extra ordinarie anställning. Mot
den för avdelningschefen ifrågasatta löneställningen ha lönenämnderna intet
haft att erinra. Beträffande löneställningen för den till soldatvårdsavdelningen
knutna civila personalen ha lönenämnderna i fråga om chefen för kultursektionen
understrukit, att en så hög placering som i lönegraden Eo 27
kunde godtagas endast under förutsättning att för befattningen krävdes förutom
teoretisk utbildning långvarig och mångsidig erfarenhet inom folkbildningsarbetet.
Yad angår chefen för socialdetaljen, som enligt kommittéförslaget
skulle placeras i lönegraden C 1 och allenast förordnas för tre år, ha
lönenämnderna funnit det vara ytterst olämpligt med täta ombyten på denna
befattning, vars innehavare måste kontinuerligt följa lagstiftningen på förevarande
område och dennas tillämpning i olika avseenden. Med hänsyn härtill
ha nämnderna förordat, att befattningen inrättas såsom extra ordinarie
tjänst med placering förslagsvis i lönegraden Eo 25. Chefen för bildningsoch
förströelsedetaljen samt bibliotekarien syntes nämnderna böra placeras i
lönegrad Eo 23 respektive Eo 21. Kanslibiträdet borde såsom extra ordinarie
tillhöra lönegrad Eo 7 och kontorsbiträdet Eo 4.

Beträffande soldatvårdsnämndens ställning och sammansättning ha ett flertal
myndigheter uttalat sig. Sålunda ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
ifrågasatt, huruvida en institution sådan som den ifrågavarande över
huvud taget vore behövlig och om icke det erforderliga samarbetet med bildningsrörelserna
m. fl. likaväl skulle kunna förmedlas genom befattningshavarna
vid soldatvårdsavdelningen. Överbefälhavaren, chefen för armén och
skolöverstyrelsen ha avstyrkt det av socialvårdskommittén framförda förslaget
om rätt för soldatvårdsnämnden att giva anvisningar i fråga om verksamheten
vid förbanden. Enligt dessa myndigheters uppfattning skulle en sådan anordning
tendera till bevarande av den dualism i soldatvårdsarbetets ledning, som enligt
kommitténs förslag borde elimineras. Å andra sidan har 1941 års försvarsutredning
uttalat sig för att de lokala bildningsnämnderna i sin allmänna verksamhet
borde ställa sig till efterrättelse anvisningar från soldatvårdsnämnden.
Eörsvarsutredningen har vidare anfört, att soldatvårdsnämnden borde avgiva
framställningar om medelsbehovet icke blott för sin egen verksamhet och för
bidrag till soldathem på sätt socialvårdskommittén föreslagit utan jämväl beträffande
arvodena till militärpastorer och kostnaderna för bildningsnämndernas
verksamhet, eller med andra ord för de utgiftsändamål, vilka enligt nu
gällande ordning bestridas av anslaget till befrämjande av den andliga vården
vid försvarsväsendet.

Centralrådet föreslår — i anslutning till dess förslag att här ifrågavarande
verksamhet skulle benämnas militär personalvård — att soldatvårdsnämnden
benämnes »förs vars väsendets personalvårdsnämnd» och att till densamma
knytes ett fast organiserat sekretariat i syfte att effektivisera dess arbete.

Beträffande soldatvårdsnämndens personaluppsättning uttalar 1941 års
försvarsutredning, att det knappast vore nödvändigt att två präster ur svenska
kyrkan inginge i nämnden. Det kunde nämligen enligt försvarsutredningens
mening ifrågasättas huruvida en särskild fältprost borde finnas även under

81

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

fredsförhållanden. Arméförvaltningen har uttalat ett allmänt önskemål om att
medicinsk sakkunskap måtte bliva representerad i de olika militära socialvårdsorganen
och fördenskull även inom soldatvårdsnämnden. Centralrådet,
skolöverstyrelsen och samverkande bildningsförbundens styrelse hava förordat,
att antalet representanter för folkbildningsarbetet måtte ökas från två
enligt socialvårdskommitténs förslag till tre. — Slutligen ha sistnämnda organisation
samt statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkberedskap
uttalat sig för att en representant för den organiserade nykterhetsrörelsen beredes
plats inom socialvårdsnämnden.

I avseende å de av socialvårdskommittén föreslagna bildningsnämnderna
vid truppförband (motsvarande) ha åtskilliga remissmyndigheter uttalat sig.
Sålunda ifrågasätter chefen för flygvapnet, huruvida dylika institutioner över
huvud taget vore ur militär synpunkt lämpliga och om icke bildningsnämnd
borde utbytas mot en inom vederbörande truppförbandsstab organiserad
soldatvårdsavdelning under en militär tjänstegrenschef, förslagsvis major
eller äldre kapten. — Beträffande spörsmålet om ordförandeskapet i bildningsnämnd
och därmed sammanhängande frågor ha cheferna för armén och
marinen anfört, att det icke vore lämpligt med vederbörande truppförbandschef
såsom nämndens ordförande. Jämväl 1941 års försvarsutredning har
givit uttryck åt samma ståndpunkt. I stället anses en av truppförbandschefen
utsedd officer böra fungera såsom bildningsnämndens ordförande. Överbefälhavaren
har föreslagit, att den av socialvårdskommittén ifrågasatta suppleanten
för ordföranden borde i fred vara soldatvårdsofficer och föredragande i
alla soldatvårdsfrågor samt stå till tjänst med social rådgivning.

Försvarsutredningen uttalar beträffande ökningen av antalet ledamöter i
bildningsnämnd från nuvarande fem (i bildningsråd) till sju, att denna ändring
kunde förväntas göra nämnderna mera tungarbetande. Informationsstyrelsens
sektion för kulturell folkberedskap har —- i anslutning till vad sektionen
anfört om soldatvårdsnämndens sammansättning — uttalat sig för insättande
av en representant för nykterhetsrörelsen i bildningsnämnderna. Yidare borde
enligt sektionens mening en socialvårdskunnig person från truppförbandets
förläggningsort beredas plats inom nämnderna.

Beträffande ombudsorganisationen framgår av de infordrade yttrandena,
att beteckningen »assistent» över lag ansetts vara den lämpligaste och mest
adekvata. — De av socialvårdskommittén framlagda riktlinjerna för assistenters
och ombuds uttagning och utbildning ha föranlett överbefälhavaren till
följande uttalande:

Då den speciella utbildningen av denna personalgrupp syntes böra förläggas
till den i det föreliggande förslaget till ny värnpliktslag till en senare
tidpunkt förlagda sista repetitionsövningen och då man med hänsyn till den
militära beredskapen icke för närvarande kunde förutse, när dylik repetitionsövning
kunde komma att äga rum under normala former, syntes man böra
tills vidare uppskjuta ett ställningstagande till rekryterings- och utbildningsfrågorna
i avsikt att under väntetiden bland annat vinna bättre överblick över
den tillgång på lämpliga värnpliktiga, som kunde erbjudas inom den blivande
försvarsorganisationens ram. Det vore överbefälhavarens avsikt att framdeles

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 2lo. 377 42 *>

82

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

i samråd med försvarsgrenscheferna och efter hörande av centralrådet för
religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet undersöka, huru den
erforderliga rekryteringen och utbildningen av soldatvårdspersonal lämpligast
kunde anordnas efter för krigsmakten gemensamma riktlinjer.

Med förmälan att erfarenheterna av ombudsorganisationen för högre förbands
del hittills i allmänhet varit goda men att mindre uppmuntrande resultat
i flera fall kunnat förmärkas av ombudsorganisationen vid kompanier
och motsvarande lägre förband har chefen för armén förordat, att frågan om
en ändring av den nuvarande organisationen tills vidare lämnades öppen till
dess att ytterligare erfarenheter vunnits på detta område. — Chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen ha anfört, att uttagningen av ombud borde äga
rum under medinflytande från vederbörande militäre chef.

Jämväl statens arbetsmarknadskommission har tagit ställning till frågan
om ombudens uttagning och utbildning och därvid anfört följande:

Kommissionen ville understryka vikten av att dessa assistenter och ombud
utvaldes med hänsyn till deras placering i det civila samhället. Vidare vore
det av vikt att de såsom kommittén föreslagit bereddes tillfälle att under
fredstid inhämta kännedom om gällande bestämmelser för social soldatvård,
och att denna undervisning leddes av personer, som ägde god erfarenhet på
området. Erfarenheterna av den nuvarande ombudsverksamheten vore icke
helt tillfredsställande. Svårigheterna att erhålla lämpliga värnpliktiga för
uppgiften och deras bristande utbildning hade medfört, att motsättningar på
många håll skapats mellan dessa ombud och de kommunala familjebidragsnämnderna.
De åsyftade ombuden syntes understundom ha fattat sin uppgift
så, att de under alla förhållanden skulle förhjälpa de värnpliktiga till högsta
familjebidrag för längsta möjliga tid, och då familjebidragsnämnd motsatt sig
dylika krav med hänvisning till gällande författningar om behovsprövning,
hade sådan nämnd i åtskilliga fall fått sina beslut överklagade och även blivit
beskylld för njugghet vid prövning av de värnpliktigas behov. En utveckling
därhän, att det uppkomme ett motsatsförhållande mellan å ena sidan de
militära myndigheterna, representerade av sociala assistenter och ombud, och
ä andra sidan landets kommunala familj ebidragsnämnder kunde icke vara
önskvärd. Det vore fördenskull av synnerlig betydelse, att de sociala ombudens
utbildning inriktades på att de skulle kunna väl fylla sin uppgift såsom
rådgivare och biträden åt de värnpliktiga men samtidigt samarbeta med
de civila myndigheter, vilka å det allmännas vägnar hade att besluta i ärenden
om familjebidrag m. m. Det vore också av stor betydelse att undervisning i
hithörande frågor meddelades blivande officerare och underofficerare ävensom
elever i militära högskolor och fortbildningskurser, så att denna personal
erhölle riktig kännedom om gällande bestämmelser.

Socialvårdskommitténs önskemål i fråga om lämpliga lokaler för fritidsverksamhet
vid de militära formationernas fredsförläggningsplatser ha understrukits
av överbefälhavaren, chefen för marinen, chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen, centralrådet samt 1940 års militära byggnadsutredning.
Sistnämnda remissinstans har gjort spörsmålet till föremål för en ingående
undersökning och på grundval av denna kommit till följande slutsatser:

Tillgodoseendet av behovet av fritidslokaler kunde icke ske efter ett för
alla förband likartat byggnadsprogram. I stället syntes det bliva nödvändigt
att för vart och ett av de befintliga truppförbanden göra upp en generalplan,
huru etablissementen borde utbyggas för tillgodoseende av alla de behov,

83

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

som på senare tid gjort sig gällande, således icke endast beträffande fritidslokaler
utan även i fråga om nya förläggningsutrymmen, lektionssalar, bostäder,
förråd m. in. Vid uppgörandet av sådana planer borde hänsyn tagas
till de förslag, som 1941 års försvarsutredning kunde komma att avgiva rörande
försvarets omorganisation. Ett omfattande förarbete hade i sådana avseenden
redan utförts av militära byggnadsutredningen. — För helt nya etablissement
kunde däremot ett mera allmängiltigt byggnadsprogram tillämpas
och vid uppgörandet av ett sådant program kunde de av socialvårdskommittén
anförda synpunkterna tjäna till ledning.

Socialvårdskommitténs förslag i fråga om anordnande av med statsmedel
finansierad rådgivning rörande fritidslokalernas ''planering och inredning har
mött gensagor hos några myndigheter. Flygförvaltningen, som framhållit, att
ämbetsverket vid uppgörandet av byggnadsprogram för nya flygflottiljer och
även eljest beaktat behovet i förevarande avseende, ansåge det därför
icke behövligt att särskilda medel ställdes till förbandschefernas förfogande för
anlitande av expertis på förevarande område. — Statskontoret, som i och
för sig ej haft något att erinra mot kommitténs ifrågavarande förslag, har
dock icke ansett sig kunna förorda att för detta ändamål särskilda sakkunniga
med årsarvode skulle anställas vid de olika truppförbanden. Endast i fall då
i samband med större nyanskaffningar behov av särskild sakkunskap uppkomme
och sådan icke kunde erhållas utan kostnad för statsverket på frivillighetens
väg, syntes särskilda medel härför böra anvisas. Arméförvaltningen
har anfört, att det av kommittén förordade anslaget å 13,000 kronor
för utgifter för viss rådgivning i frågor angående inredning av för manskapet
upplåtna lokaler knappast syntes erforderligt, då lägerkassornas medel lämpligen
borde tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

I avseende å den frivilliga fritidsundervisningen enligt socialvårdskommitténs
förslag föreligga yttranden från ett flertal myndigheter. Om den
principiella uppläggningen av en sådan undervisning ha statskontoret, skolöverstyrelsen,
statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkberedskap
samt samverkande bildningsförbundens styrelse gjort uttalanden.

Statskontoret har i förevarande avseende anfört följande:

Då inom ramen för den förlängda utbildningstiden för de värnpliktiga
avsevärd tid komme att anslås till medborgarskolning med däri ingående
undervisning i svenska och räkning, torde behov icke föreligga av särskild
frivillig undervisning på statsverkets bekostnad i allmänbildande ämnen. Däremot
syntes det önskvärt, att möjlighet öppnades för de värnpliktiga att utnyttja
en del av sin fritid för sin fortsatta civila utbildning. Att härför tillskapa
någon särskild organisation torde dock icke vara erforderligt, enär för
ernående av detta syfte andra utvägar torde stå till buds, i främsta rummet
den utvägen, att garnisonsstädernas läroanstalter för lägre yrkesundervisning
genom bildningsrådens förmedling hölles öppna för de värnpliktiga. I den
män särskilda parallellavdelningar av den anledningen måste inrättas eller
specialkurser anordnas, som medförde särskilda utgifter för skolornas huvudmän,
borde statsverket givetvis hålla huvudmännen skadeslösa härför.

Skolöverstyrelsen har helt anslutit sig till uppfattningen, att frivillig
undervisning under viss fritid för värnpliktiga skulle vara av värde icke blott
för de värnpliktigas trivsel och trevnad i det militära livet utan även ur all -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr ''HO.

mänt medborgerlig synpunkt. Om urvalet av de i undervisningen deltagande
värnpliktiga skedde med omsorg och varje deltagare finge ägna sig åt de delar
av undervisningen, för vilka han hyste ett bestämt intresse, syntes undervisningen
kunna komma att bliva av värde.

En oundgänglig förutsättning härför vore dock att lämpliga och kvalificerade
lärare kunde erhållas. Överstyrelsen vore tveksam, om detta bleve
möjligt med hänsyn till det relativt ringa arvode, som socialvårdskommittén
föreslagit, eller 4 kronor för timme. Särskilt i moderna språk torde det
knappast vara möjligt att förvärva fullt kompetenta lärarkrafter för så ringa
ersättning. Överstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke möjlighet
borde finnas att i vissa fall betala ett högre arvode, exempelvis 5—6 kronor.

Överstyrelsen ville ytterligare betona, att enligt överstyrelsens uppfattning
frivilliga aftonkurser i garnisonsorternas olika läroanstalter beredde de deltagande
värnpliktiga icke blott ett avbrott i den militära verksamheten utan
även en önskvärd anknytning till deras civila intressesfär. Det syntes överstyrelsen
önskvärt, att det frivilliga folkbildningsarbetet erhölle kontakt med
försvarsväsendet. Ännu värdefullare bleve denna kontakt därigenom att bildningsverksamheten
gjordes till en militär angelägenhet. De militära cheferna
finge därigenom anledning att söka anknytning till den fria folkbildningsrörelsen.
IJtöver frivilliga aftonkurser syntes också frivilliga studiecirklar och
populärvetenskapliga föreläsningar böra anordnas för den militära personalen.
— Vad kommittén föreslagit i fråga om fritidsundervisningens organisation
och om skolöverstyrelsens rätt att inspektera undervisningen ur pedagogisk
synpunkt gåve icke överstyrelsen anledning till någon erinran.

Sektionen för kulturell folkberedskap har framhållit vikten av att tillfälle
bereddes för studiecirkelmetodens användning i anslutning till det militära
bildningsarbetet, även om sektionen tillfullo insåge, att lektionsformen hade
en given plats i detta.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att vid utformningen
av den frivilliga fritidsundervisningen för flygvapnets del de tekniska
ämnena särskilt borde uppmärksammas.

Lönenämnderna ha anfört, att det särskilda timarvode å 4 kronor, som
enligt kommittéförslaget borde utgå till lärare, borde utgå allenast om läraren
besutte speciella kvalifikationer för den ifrågavarande undervisningen.

Av de myndigheter, som avgivit utlåtande över lantförsvarets utbildningsko
in missions förslag, ha chefen för armén, socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen berört kommissionens förslag i fråga om en allmänt medborgerlig
undervisning för de värnpliktiga.

Chefen för armén har anfört, att då det för närvarande påginge en av överbefälhavaren
över rikets försvarskrafter anbefalld, samtliga försvarsgrenar
omfattande utredning rörande fritidsundervisning, det syntes lämpligt att
upptaga kommissionens förslag till granskning i samband med nämnda utredning.

Socialstyrelsen framhåller, att det givetvis i och för sig vore mycket tillfredsställande,
om den allmänt medborgerliga utbildning av värnpliktiga,
vilken inginge i den av lantförsvarets utbildningskommission förordade planen,
kunde komma att ersätta en sådan blott frivillig fritidsundervisning i
vissa allmänbildande ämnen, som föreslagits av 1940 års militära socialvårdskommitté.

85

Kungl. Maj:ts •proposition nr 210.

Skolöverstyrelsen, som ägnat det av utbildningskommissionen framlagda
undervisningsprogrammet en ingående granskning, har förordat dels en utökning
av undervisningen i historia och dels undervisning jämväl i hälsolära,
på grund varav det av kommissionen beräknade timantalet skulle höjas från 195
till 215 per kompani. Vidare har överstyrelsen uttalat sig för införande av
kombinerade skriftliga och muntliga förhör och individuella betyg i kursens
tre huvudämnen, medborgarkunskap, modersmålet och räkning. Överstyrelsen
ville också framkasta den tanken, att hela undervisningen på ett och samma
kompani i fortbildningskursen, med undantag för de delar därav som anförtroddes
åt kompaniofficerarna, uppdroges åt en och samme lärare. En dylik
kompanilärartjänst kunde lämpligen vara förenad med fast arvode, avpassat
med hänsyn till det antal timmar, som komme att fastställas för denna kurs.

Försvarsutredningens föreliggande förslag.

I sitt betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet
har 1941 års försvarsutredning anfört följande rörande personalvårdens
handhavande inom försvarsstaben m. in.:

Den av socialvårdskommittén föreslagna upplysnings- och pressavdelnkmens
uppgifter böra enligt utredningens förmenande handhavas dels av en
press- och filmavdelning, motsvarande den av soldatvårdskommittén föreslagna
press- och filmsektionen, dels av en personalvårdsavdelning, motsvarande
kommitténs kultursektion. Däremot synes det utredningen icke erforderligt
att i fred inrätta någon själavårdsavdelning, motsvarande soldatvårdskommitténs
själavårdssektion. Det arbete med mobiliseringsverket för fältprasterskapet,
vilket kan behöva förekomma, bör enligt utredningens mening kunna
handhavas inom personalvårdsavdelningen med biträde av den av soldatvårdskommittén
föreslagna soldatvårdsnämnden. De uppgifter, som enligt soldatvårdskommitténs
förslag borde tillkomma avdelningschefen vid upplysmngsoch
pressavdelningen, har utredningen avsett skola fyllas av en av de av utredningen
föreslagna sektionscheferna. Innan organisationen vunnit stadga
och lämpliga befattningshavare kunnat prövas, har utredningen icke funnit
sig kunna förorda, att i press- och filmavdelningen samt i personalvårdsavdelningen
ingående civila tjänstemän upptagas på ordinarie stat. Å press- och
filmavdelningen torde böra anställas 2 stabsredaktörer i lönegraden MEo 24.
I fråga om personalbehovet på personalvårdsavdelningen anser utredningen,
att detsamma i varje fall till en början bör kunna i fredsorganisationen inskränkas
till, förutom avdelningschefen, vilken torde böra placeras i lönegraden
MEo 27, en detaljchef och en bibliotekarie i respektive lönegraderna
MEo 24 och MEo 21. Eventuellt kan bibliotekarien ersättas med en extra
befattningshavare med arvode.

Beträffande de i anledning av detta förslag avgivna yttrandena torde få hänvisas
till avsnittet Försvarsstaben i det följande.

Först på senare tid har på allvar till skärskådande upptagits frågan om de
till militärtjänst inkallades omhändertagande under fritid och om åtgärder
från det allmännas sida i syfte att bereda den enskilde soldaten bistånd i
personliga angelägenheter av skilda slag. På grundval av 1939 års lagtima
riksdags beslut ha på detta område vidtagits ett flertal anordningar, som
kunnat prövas både i freds- och under beredskapstid och beträffande vilkas

Departements chefen.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JO.

lämplighet och ändamålsenlighet man numera kan bilda sig en förhållandevis
säker uppfattning. Erfarenheten kan i stort sett sägas giva vid handen, att
organisationen i flera hänseenden fungerat tillfredsställande men att en utbyggnad
av densamma är nödvändig. Speciellt är det av betydelse att i ökad
utsträckning tillgodose den sociala sidan av verksamheten. Yidare är det av vikt
att häva den dualism i arbetet, som vållas genom att verksamheten omhänderhaves
av både civila och militära organ. Härjämte framstår det såsom angeläget
att redan under fredstid skapa betingelser för mötande av den avsevärda
utsvällning av verksamheten, som under beredskap eller krig måste äga rum,
och att bereda förutsättningar för att övergången från freds- till krigsorganisation
kan försiggå mjukt och snabbt.

Frågan om anordnande av en effektivare personalvård är av den vikt, att den
knappast kan förbigås vid en översyn av försvarsväsendets organisation och
behov under den närmaste framtiden. Det har därför synts mig lämpligt att i
detta sammanhang upptaga nämnda spörsmål till övervägande på grundval av
de utredningar, som enligt det föregående verkställts genom särskilt tillkallade
sakkunniga.

Socialvårdskommittén, som i sitt betänkande starkt understrukit betydelsen
av den religiösa, kulturella och framför allt den sociala vården om de värnpliktiga,
har utgått från den grundsatsen, att hithörande verksamhet i första
hand är en militär angelägenhet. Med denna utgångspunkt har kommittén
föreslagit, att ledningen av verksamheten i såväl fred som krig skall förläggas
till en särskild avdelning inom försvarsstaben (högkvarteret).

För egen del har jag funnit de av kommittén anförda skälen för eu dylik
anordning bärande. Icke minst med hänsyn till önskvärdheten att ernå största
möjliga enhetlighet och effektivitet synes mig kommittéförslaget bestämt vara
att föredraga framför den reservationsvis inom kommittén framförda tanken
på en mera civilt betonad organisation. Ett accepterande av den linje, som
förordats av kommittémajoriteten, synes vara så mycket mer att förorda, som
bland försvarsväsendets militära målsmän i allmänhet föreligger ett mycket
starkt intresse för verksamhet av detta slag. Detta intresse bör tillvaratagas,
vilket bäst sker genom att ansvaret för verksamheten och för dess rätta och
effektiva bedrivande både i fred och krig förlägges till militär myndighet. Om
jag sålunda ansluter mig till tanken på militär ledning av personalvården inom
försvarsväsendet, under vilken benämning här avsedd verksamhet synes böra
sammanfattas, vill jag å andra sidan betona, att detta ställningstagande icke
får anses såsom slutgiltigt. Skulle de inom kommittén reservationsvis framförda
och av vissa remissmyndigheter delade farhågorna komma att besannas,
ligger det i sakens natur, att en förnyad omprövning av denna organisationsfråga
bör äga rum. Yidare bör framhållas, att mitt ställningstagande icke innebär,
att den sakkunskap och det intresse, som på annat håll är tillfinnandes,
icke skall tagas i anspråk. Tvärtom är det ett önskemål att denna på lämpligt
sätt utnyttjas i förevarande verksamhet, något som synes böra beaktas vid
organisationens utformande.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag biträder således med den nyss angivna reservationen kommittéförslaget
om inordnandet av försvarsväsendets personalvård under en särskild
avdelning inom försvarsstaben, avsedd att fungera såväl under fred som vid
mobilisering och krig. Till denna avdelnings anslagsmässiga utformning i
detalj återkommer jag vid behandlingen av försvarsväsendets avlöningsanslag
för nästa budgetår. Här vill jag beträffande avdelningens organisation under
fred anföra följande.

Avdelningen synes icke böra på sätt socialvårdskommittén förordat sammanföras
med det organ inom försvarsstaben, som skall omhänderhava pressoch
filmfrågor, utan i enlighet med försvarsutredningens förslag organiseras
som en särskild personalvårdsavdelning, motsvarande den av kommittén
föreslagna kultursektionen. Jag delar jämväl försvarsutredningens uppfattning,
att det icke i fred bör vara erforderligt att inrätta någon själavårdsavdelning,
motsvarande socialvårdskommitténs själavårdssektion, utan utgår
från att dessa uppgifter böra kunna handhavas av personalvårdsavdelningen,
till vars förfogande bör för ändamålet ställas lämpligt prästerligt biträde.
Avdelningen bör indelas i detaljer på sätt som efter närmare omprövning
befinnes lämpligt — förslagsvis en socialdetalj samt en bildnings- och förströelsedetalj.
Jag utgår från att avdelningen kommer att bedriva sin verksamhet
i samarbete med arbetsmarknadskommissionens byrå för värnpliktshjälp.

I motsats till försvarsutredningen anser jag, att den militäre avdelningschefen
icke bör ha denna uppgift vid sidan av annan verksamhet. Det synes
mig av vikt att han odelat kan ägna sig åt personalvården. Jag föreslår därför,
att avdelningen skall förestås av en för uppgiften kvalificerad regementsofficer
ur armén, marinen eller flygvapnet i lönegraden Oa 5 eller Oa 4. Såsom
särskilt kompetensvillkor för innehavare av ifrågavarande befattning bör gälla,
att vederbörande under trupptjänstgöring ådagalagt intresse och fallenhet för
hithörande arbetsuppgifter. Däremot synes högre stabsutbildning icke böra
uppställas såsom något avgörande krav i förevarande avseende. Såsom chef
för bildnings- och förströelsedetaljen torde böra placeras en civil befattningshavare,
av vilken helst i överensstämmelse med vad lönenämnderna anfört
bör krävas förutom teoretisk utbildning långvarig och mångsidig erfarenhet
inom folkbildningsarbetet. För vinnande av möjlighet att till befattningen
knyta fullt kvalificerad kraft synes det mig lämpligt, att befattningen uppföres
såsom förordnandetjänst med lön enligt lönegraden C 2 i civila avlöningsreglementet.
I överensstämmelse med vad skolöverstyrelsen anfört torde det ej
vara erforderligt att inrätta eu särskild bibliotekariebefattning vid detaljen.
Förekommande ärenden angående militära bibliotek torde liksom hittills böra
handläggas av överstyrelsens bibliotekskonsulenter.

Yad härefter angår detaljen för socialärenden ha lönenämnderna ifrågasatt,
att dess chef borde placeras såsom extra ordinarie tjänsteman i lönegraden
Eo 25. Ehuru vissa skäl kunna tala för en dylik lönesättning, synes det mig
dock vara ur olika synpunkter lämpligare, att även denna befattning inrättas
såsom förordnandetjänst med lön enligt lönegraden C 2 i civila avlöningsreglementet.
Befattningen synes i första rummet böra avses för en yngre tjänste -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

man med social utbildning och helst även med erfarenhet om de speciella
militära socialvårdsproblemen.

Beträffande de nu nämnda befattningarna förutsätter jag i likhet med
socialvårdskommittén, att deras innehavare skola vara skyldiga att utan särskild
ersättning meddela undervisning för de personalvårdande befattningshavarna
vid lägre förband. Särskilt i avseende å socialdetaljen torde under
fredsförhållanden undervisningsverksamheten komma att bliva en huvuduppgift.

Kontorspersonalen för ifrågavarande avdelning inom försvarsstaben torde
i enlighet med vad lönenämnderna förordat böra beräknas till 1 kanslibiträde
i 7:e lönegraden och 1 kontorsbiträde i 4:e lönegraden. Jag utgår från att
dessa befattningar i avbidan på närmare erfarenhet rörande organisationens
lämplighet erhålla extra ordinarie karaktär. I avbidan på sådan erfarenhet
anser jag mig icke böra i vidare mån än nu föreslagits förorda, att befattningar
inrättas vid personalvårdsavdelningen. Det behov av biträdeshjälp, som i
övrigt för skilda uppgifter kommer att föreligga, torde böra tillgodoses genom
anställande av tillfällig personal. Jag föreslår, att för detta ändamål ett belopp
av 5,000 kronor ställes till förfogande. Ur detta belopp torde jämväl böra bestridas
arvode till den prästman, som enligt vad i det föregående sagts bör biträda
vid avdelningen.

Eventuellt behov av militär biträdeshjälp torde kunna tillgodoses genom
kommendering av lämpliga officerare och underofficerare åtminstone för kortare
tidsperioder. Jag räknar således — bortsett från avdelningschefen —
icke här med något behov av aktiv militär personal av beskaffenhet att böra
föranleda kaderökning.

Den av mig i det föregående berörda organisationen avser såsom förut
nämnts fredsförhållanden. Krigsorganisationen, vilken det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att fastställa, lärer i stort sett kunna friktionsfritt utbyggas
med den angivna fredsorganisationen som kärna.

Jag övergår så till den av socialvårdskommittén ingående behandlade frågan
om centralrådets ömbildning till en särskild nämnd. Vid min granskning
av kommittéförslaget i denna del har jag icke kunnat undgå att finna, att
nämndens ställning såväl till Kungl. Maj:t som till försvarsstaben skulle bli
ganska oklar. Frågan är rentav, huruvida några mera omfattande arbetsuppgifter
komme att åvila nämnden, därest denna i enlighet med kommitténs
förslag bleve allenast ett huvudsakligen rådgivande organ utan fast anknytning
till försvarsstaben. Det synes mig knappast erforderligt att för avsett
ändamål tillskapa ett särskilt, relativt omfattande organ. I stället torde
det av kommittén eftersträvade syftet med lika gott resultat kunna ernås
genom att till försvarsstabens personalvårdsavdelning knytes ett råd, representerande
exempelvis den religiösa verksamheten, bildningsrörelserna samt
nykterhetssträvandena och annat socialt arbete.

Denna försvarsstabens personalvårdsnämnd, vars ledamöter torde böra utses
av Kungl. Maj:t efter förslag av intresserade institutioner, bör i första
hand — ehuru i form av ett vid försvarsstabschefens sida ställt rådgivande

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

organ — taga befattning med vissa ärenden, som enligt nu gällande ordning
tillkomma centralrådet. Sålunda bör dess mening inhämtas och i skiiftlig
form biläggas försvarsstabschefens framställningar rörande medelsbehovet
under anslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvar sväsendet
samt beträffande fördelning av statsbidrag till soldathemsverksamhet. Även
vid besvarandet av viktigare remisser i hithörande frågor från Ivungl. Maj.t
eller annan statsmyndighet bör enahanda ordning iakttagas liksom ock beträffande
vissa personalplaceringsfrågor. För att åt rådet säkra möjligheterna
att taga initiativ i olika frågor torde det dessutom böra åligga chefen för försvarsstaben
att, därest rådet framställer önskan därom, till vederbörlig statsmyndighet
med eget yttrande vidarebefordra inom rådet väckta förslag.

Ehuru vad i det föregående anförts rörande personalvårdsnämndens ställning
väsentligen innefattar spörsmål, till vilka det torde ankomma på Kungl.
Maj:t att fatta ståndpunkt i instruktionsväg, har det synts mig lämpligt att
här klargöra de allmänna riktlinjerna för personalvårdsnämndens ställning
i förhållande till Kungl. Maj:t och den militära chefsmyndigheten.

Ledamöterna i nämnden torde böra tillerkännas dagarvode samt rese- och
traktamentsersättning enligt kommittékungörelsen. Med utgångspunkt från
ett ledamotsantal av sex torde man ej behöva räkna med större årskostnader
för rådet än 2,000 kronor. Som sekreterare torde utan särskild ersättning böra
tjänstgöra någon av de förutnämnda detaljcheferna.

Då jag således utgår från att det nuvarande centralrådet kommer att upphöra,
bör det ankomma på chefen för försvarsstaben att framlägga medelsäskanden
för de personalvården berörande anslagen.

Vad beträffar truppförbandens bildningsråd, såsom institutionen alltjämt
torde böra benämnas, synes vad av socialvårdskommittén och remissmyndigheterna
anförts motivera en översyn av dessas sammansättning. Det närmare
ställningstagandet till hithörande spörsmål torde få ankomma pa Kungl.
Maj:t. Jag förutsätter härvid, att det skall visa sig möjligt att inom ramen för
bildningsrådens nuvarande medlemsantal tillgodose de framförda önskemålen
om representation för olika intressegrupper. I likhet med socialvårdskommittén
utgår jag från att bildningsrådens verksamhet icke skall understödjas
ur anslag på riksstaten. Kostnaderna för verksamheten böra lämpligen bestridas
ur lägerkassorna (motsvarande kassor).

I detta sammanhang torde till behandling böra upptagas frågan om inrättande
vid truppförbanden av särskilda tjänstegrenschefer för personalvården
med uppgift att inför truppförbandschefen föredraga hithörande ärenden.
Såsom framgår av den av mig i det föregående lämnade redogörelsen framhöll
jag vid meddelandet av direktiven för socialvårdskommitténs arbete
önskvärdheten av att denna fråga rönte beaktande. Socialvårdskommittén
synes ha tänkt sig, att bildningsråden under fred skola vara de egentliga
organen för personalvården. I likhet med överbefälhavaren och chefen för
flygvapnet anser jag emellertid att åtskilliga fördelar skulle sta att vinna
genom inrättande av särskilda tjänstegrenschefer för ändamålet. På grund
härav vill jag förorda, att vid truppförband (motsvarande) inrättas bo -

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

fattningar för föredragande i personalvårdsärenden, motsvarande övriga
i regements- (motsvarande) stab nu ingående tjänstegrenschefer. För dessa
befattningar — vilka i fred icke torde bliva förenade med någon större
arbetsbörda — torde böra avses en yngre kompanichef eller motsvarande chef.
På grund av vad nyss anförts lärer inrättandet av ifrågavarande befattningar
icke komma att påkalla någon kaderökning vid förbanden. Beträffande utbildning
av personal för befattningarna och tjänstegrenschefernas ställning i förhållande
till bildningsråden samt ombuden (assistenterna) torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att efter förslag av chefen för försvarsstaben fatta
beslut. Jag förutsätter härvid såsom i det föregående anförts, att befattningshavarna
i försvarsstabens personalvårdsavdelning skola utan särskild gottgörelse
medverka vid denna utbildning.

Mot vad av kommittén anförts rörande personalvårdens omhänderhavande
i fred och krig av särskilda ombud (assistenter) vid såväl staber som lägre
förband till och med kompani (motsvarande) har jag intet att i huvudsak
erinra. Dessa spörsmål, som icke tarva riksdagens medverkan, torde dock icke
behöva i detta sammanhang närmare beröras. Utbildningen av för mobiliseringsplacering
såsom assistenter och ombud avsedda värnpliktiga torde
böra i sinom tid utformas i kommando väg. Jag förutsätter, att vad av statens
arbetsmarknadskommission anförts rörande ombudens (assistenternas) verksamhet
m. m. skall på lämpligt sätt tillgodoses.

Yad angår de av social vårdskommittén framförda önskemålen i fråga om
anordnande av trivsamma och ändamålsenliga fritidslokaler vid truppförbandens
etablissement, delar jag kommitténs uppfattning i denna del. Önskemålen
torde ock, i den mån anslagsmedel kunna beredas inom femårsperiodens
kostnadsram, komma att vinna beaktande vid genomförandet av de för nämnda
period planerade nybyggnadsarbetena; vad angår äldre etablissement torde
vid den successivt skeende moderniseringen av dessa erforderliga utrymmen
för här avsedda ändamål komma att beredas. — På sätt ärméförvaltningen
anfört lärer någon medelsanvisning över riksstaten för anlitande av expertis
vid anordnande och inredning av fritidslokaler icke erfordras; för detta ändamål
torde få anlitas medel ur vederbörlig lägerkassa (motsvarande kassa). -—
Yad beträffar den av socialvårdskommittén berörda frågan om bidrag till s. k.
soldathus, vill jag framhålla, att det lämpligen bör ankomma på prövning i
varje särskilt fall om och i vad mån bidrag av allmänna medel bör utgå för
sådant ändamål.

I likhet med socialvårdskommittén och lantförsvarets utbildningskommission
finner jag det vara av stor betydelse, att möjligheter skapas för de
värnpliktiga att under värnpliktstjänstgöringen erhålla kompletterande utbildning
i allmänt medborgerliga ämnen to. to. Härigenom skulle ett länge
närt önskemål förverkligas och ej oväsentliga vinster i folkbildningshänseende
kunna ernås.

Såsom av det föregående framgår pågå för närvarande inom militärmyndighetema
en samtliga försvarsgrenar omfattande utredning rörande anordnande
av utbildning av detta slag. Under hand har jag från arméstaben in -

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hämtat, att denna utredning i första hand avser att med utgångspunkt från det
av lantförsvarets utbildningskommission i ämnet framlagda förslaget såsom ett
led i själva värnpliktsutbildningen infoga utbildning i vissa medborgerliga
ämnen. Vid sidan av sådan utbildning föreligger emellertid enligt min mening
behov även av frivillig fritidsundervisning för de till värnpliktstjänstgöring
inkallade. Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har sådan undervisning
med gott resultat försökts vid ett par truppförband.

Jag finner mig sålunda böra förorda, att möjlighet till fritidsundervisning
beredes sådana värnpliktiga, som under värnpliktsutbildningen önska förbättra
sina kunskaper, och förutsätter givetvis, att samma möjligheter skola
beredas fast anställt manskap. Denna utbildning synes om möjligt böra bedrivas
med anknytning till förläggningsortens läroanstalter och folkbildningsinstitutioner.
Det moderna folkbildningsarbetets metoder — studiecirklar och
korrespondensundervisning —- böra i största möjliga utsträckning komma till
användning. I princip synes socialvårdskommitténs i ämnet framlagda förslag
kunna tjäna till ledning vid den närmare utformningen av fritidsutbildningen.
Till detaljerna i utbildningsprogrammet torde det få ankomma på Kungl. Maj.t
att efter ytterligare övervägande taga ställning.

Då anordningen till en början måste få försökskaraktär och en tillförlitlig
uppskattning av deltagarantalet eller verksamhetens omfattning icke för näivarande
kan ske, är det självfallet vanskligt att verkställa en säker kostnadsberäkning.
Det synes lämpligast att av riksdagen för ändamålet äskas ett till
beloppet bestämt anslag, vars storlek får bli normerande för verksamhetens
omfattning. På grundval av den föreliggande utredningen och med beaktande
av att lärararvodena icke torde böra understiga 5 kronor pei timme det
är av vikt att så goda lärarkrafter som möjligt förvärvas — anser jag mig böra
tills vidare räkna med ett anslagsbehov av 200,000 kronor per år. I likhet
med social vårdskommittén förutsätter jag, att deltagarna i kursverksamheten
skola erlägga en mindre avgift. De härigenom inflytande medlen torde få
tagas till uppbörd å vederbörligt riksstatsanslag.

Vad slutligen angår kostnaderna för den i det föregående av mig förordade
centrala personalvårdsorganisationen, torde i sådant avseende böra skiljas
mellan de kostnader, som komma att belasta försvarsstabens avlönings- och omkostnadsanslag,
och de kostnader, vilka äro av natur att böra bestlidas av
reservationsanslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet.

Till bedömande i förstnämnda avseende komma kostnaderna för löner åt de
befattningshavare m. fl., vilka avses för tjänstgöring i försvarsstabens personal
vårdsavdelning. De årliga lönekostnaderna för dessa - 1 avdelningschef
Oa 4—Oa 5, 2 detaljchefer C 2, 1 kanslibiträde Eo 7 och ett kontorsbiträde
Do 4 samt arvoden med 5,000 kronor för år till vissa biträden uppgå enligt
sedvanliga beräkningsgrunder till sammanlagt i avrundat tal 42,000 kronor.
Till nämnda belopp kommer så en post å 2,000 kronor för sammanträdesarvoden
m. in. åt de i det föregående angivna rådgivande representanterna

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

samt medel till resekostnader och expenser m. m. för personalvårdsavdelningen.
För sistnämnda ändamål torde böra beräknas i runt tal 7,000 kronor.

Till de ändringar i beräkningarna av försvarsstabens anslag till avlöningar
och till omkostnader samt av anslaget till befrämjande av, den andliga vården
vid försvarsväsendet, som föranledas av bifall till vad av mig nu föreslagits,
återkommer jag i anslagsberäkningarna för nästa budgetår.

Gemensam utbildning för manskap.

Utbildningen av det fast anställda manskapet omfattar förutom den rent
militära utbildningen jämväl undervisning i allmänbildande ämnen. Denna
undervisning avser att bibringa det fast anställda underbefälet och den
blivande underofficeren på aktiv stat det mått av allmänbildning, som anses
erforderligt för att de skola kunna fylla uppgifterna som trupputbildare
och truppförare i fredstid och vid mobilisering.;

Undervisningen i allmänbildande ämnen har vid samtliga försvarsgrenar
hittills bedrivits jämsides med den rent militära utbildningen.

Försvars ut redningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att det sätt, på vilket undervisningen
i allmänbildande ämnen hittills varit anordnad, varit behäftat med vissa olägenheter,
främst beroende på att nämnda undervisning bedrivits jämsides med
den rent militära utbildningen, vilket vållat en viss konkurrens om elevernas
tid och intresse. Olägenheterna hade skärpts därigenom att underofficerselever,
som redan före första anställningens början förvärvat underofficerskompetens
i allmänbildande ämnen, tvingats följa i stort sett samma utbildning
som flertalet elever med betydligt mindre kunskaper.

Den utbildning av värnpliktigt befäl vid armén, som utredningen i förutnämnda
den 4 oktober 1941 överlämnade promemoria föreslagit, ävensom den
organisation av utbildningen till officer på aktiv stat vid armén, som utredningen
komme att föreslå (se avsnittet Utbildning), gåve möjlighet åt alla
värnpliktiga att nå officersbefordran och vinna anställning på aktiv stat. Då
det emellertid icke borde ifrågakomma att minska fordringarna på det mått
av allmänbildning, som en officer på aktiv stat måste äga, vore det erforderligt
att försvarsorganisationen inrymde en läroanstalt, vid vilken erforderliga
kunskaper i allmänbildande ämnen kunde inhämtas.

Anförda synpunkter på underbefälets utbildning till underofficer och jämväl
till officer på aktiv stat talade för ett åtskiljande till tiden av den militära
utbildningen och undervisningen i allmänbildande ämnen. Kraven på ett
sådant system förelåge främst inom armén. Då emellertid undervisningen i
allmänbildande ämnen vid alla tre försvarsgrenarna syftade till samma mål
och sålunda med fördel kunde anordnas gemensamt för dem alla, syntes det
utredningen mest rationellt att tillskapa en för hela försvarsväsendet gemensam
läroanstalt, förslagsvis benämnd försvarsväsendets läroverk.

Försvarsutredningen har föreslagit, att försvarsväsendets läroverk skall omfatta
fyra linjer, A-linjen för förvärvande av underofficerskompetens i allmän -

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

bildande ämnen, C linjen för förvärvande av officerskompetens i sådana
ämnen, T-linjen för förvärvande av för tjänstgöring vid pansartrupperna, artilleriet,
luftvärnet m. fl. truppslag avsedda kunskaper i huvudsakligen tekniskt
betonade ämnen samt slutligen B-linjen, förande fram till vanlig realexamen,
dock utan ämnet franska, och anordnad främst ur civilanställningssynpunkt.
A-, B- och C-linjerna skulle i huvudsak motsvara de vid nuvarande arméns
underofficersskola anordnade linjerna med motsvarande beteckningar.

Beträffande tidslängden för studierna m. in. har försvarsutredningen närmare
anfört följande:

Under förutsättning att den allmänbildande undervisningen under rekrytoch
underbefälsutbildningen (denna undervisning benämnes i det följande
»klass 1») bibringat eleverna ett kunskapsmatt i ämnena modersmålet,
historia med samhällslära, geografi och matematik motsvarande minst genomgången
klass 3 i 5-klassig realskola och att de äga vissa förkunskaper i språk,
synes det möjligt att uppnå ovan angivna studiemål i fråga om A-, T- och
B-linjerna på två år (klass 2—3) och i fråga om C-linjen på tre år (klass 2 4).
Studieåret måste dock i så fall utsträckas att omfatta tiden oktober mitten

av maj. „ ,

Ovan angivna förkunskaper i språk, vilkas omfattning framgar av den
närmare redogörelse för de olika linjerna, som lämnas nedan, föreslås inhämtade
lämpligen genom deltagande i korrespondensundervisning kombinerad
med deltagande i de studiecirklar, som planeras vid truppförbanden
(stationerna, flottiljerna). Ifrågavarande korrespondensundervisning torde kunna
bedrivas vid det för försvarsväsendet ifrågasatta gemensamma korrespondensinstitut,
till vilket chefen för armén av överbefälhavaren erhållit i uppdrag
att i samråd med övriga försvarsgrenschefer utarbeta förslag. Utredningen
vill redan i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att ett sadant
institut kommer till stånd, framförallt med hänsyn till den kursverksamhet
för reservofficerare och värnpliktigt befäl som utredningen i det följande

kommer att föreslå. .. .. %

Läroverkets olika linjer och klasser framgå av nedanstående översikt.

Från klass 1 vid truppförbanden
etc.

—klass 2 A''
—klass 2 T
—> klass 2 B
—y klass 2 C ■

A

4

T

klass 3 d
klass 3 T
klass 3 B
klass 3 C

■A klass 4 C

I fråga om försvarsutredningens förslag rörande undervisningens omfattning
på de olika linjerna hänvisas till betänkandet sid. 44 46. Utredningen

har förutsatt, att övergång mellan olika linjer skall kunna ske enligt vissa
närmare angivna grunder.

Försvarsutredningen har beräknat antalet elever vid fullt genomförd organisation
till omkring 790, varav 323 från armén, 360 från marinen och 107 från
flygvapnet. Elevernas beräknade fördelning på linjer och klasser framgår av
en tablå å sid. 48 i betänkandet. Undervisningstiden har beräknats omfatta
30 undervisningsveckor. Antalet elever i en läsavdelning har ansetts i regel
icke böra överstiga 26—28, varför antalet läsavdelningar skulle bliva 31.

Utredningen har föreslagit, att undervisningen skall ledas huvudsakligen
av fast anställda lärare samt till viss del med timlärare sålunda.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Lästimmar
per vecka.

9 lektorer med uudervisningsskyldighet om 26 timmar per vecka 234
26 adjunkter med undervisningsskyldigket om 30 timmar per vecka 780
Timlärare ................................................................ 486

Summa 1,500

Beträffande den i övrigt erforderliga personalen torde få hänvisas till betänkandet,
sid. 49.

Försvarsutredningen har ansett Uppsala vara den ur flera synpunkter lämpligaste
förläggningsplatsen för läroverket. Nuvarande arméns underofficersskola
kunde därvid med vissa ombyggnader användas såsom förläggningslokaler
för läroverkets elever.

En läroverksbyggnad innehållande lektionssalar jämte kemi-, fysik-,
biologi- och geografirum samt en samlingssal m. m. måste emellertid uppföras.

I fråga om läroverkets lydnadsställning har försvarsutredningen anfört följande
synpunkter:

Befälet över till läroverket beordrad militär personal ävensom över arméns
underofficersskola, som fortfarande avses vara förlagd till Uppsala, föres lämpligen
av en och samma chef, regementsofficer ur armén. Organisatoriskt
skulle sålunda under denne chef lyda dels underofficersskolan, organiserad
på ett kompani, dels läroverkets tre kompanier, ett för varje försvarsgren.
För verksamheten vid läroverket är däremot studierektor ledare; han föreslås
i detta avseende lyda under en styrelse, där skolans chef är ledamot
och de olika försvarsgrenarna äro representerade. I övrigt bör läroverket
vara underkastat kontroll m. m. av skolöverstyrelsen.

Jämväl i förvaltningshänseende synes det lämpligt att läroverket anknytes
till arméns underofficersskola på så sätt, att elevernas utspisning,
avlöning, redovisning m. m. omliänderhaves av chefen för sistnämnda skola.
Likaså bör förvaltningen och vården av samtliga byggnader ske genom
dennes försorg, varjämte kassaförvaltningen bör vara gemensam för läroverket
och underofficersskolan och lyda under chefen för sistnämnda skola.
Däremot synas särskilda anslag för försvarsväsendets läroverk böra upptagas
i riksstaten, fördelade som vanligt på avlönings- och omkostnadsanslag.

Yiss personal på underofficersskolans stat ävensom från marinen och
flygvapnet kommenderad personal (se under »Utbildningsanstalter») avses
handhava elevernas utbildning i gymnastik och idrott.

Läroverkets avlöningsanslag har av försvarsutredningen preliminärt beräknats
till högst 500,000 kronor. Omkostnadsanslaget, från vilket utgifter för
böcker, undervisningsmateriel, skrivmateriel, expenser m. m. skulle bestridas,
beräknas av försvarsutredningen till högst 50,000 kronor. Härvid har förutsatts,
att utgifter för bränsle, lyse, renhållning och dylikt skola bestridas från
arméns vederbörliga anslag.

Yttranden.

Chefen för armén, som förklarat sig i stort sett icke ha något att erinra
mot försvarsutredningens synpunkter och förslag beträffande försvarsväsen -

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dets läroverk, har anfört, att innan beslut fattades om inrättande av en särskild
teknisk linje, särskild utredning syntes erforderlig rörande därmed förenade
engångs- och driftskostnader, behov av lokaler in. m. Chefen för armén
har i detta hänseende hänvisat till vid yttrandet fogade avskrifter av yttranden
från chefen för arméns underofficersskola och studierektorn vid samma
skola, i vilka yttranden framställts vissa förslag till organisation av den tekniska
linjen, medförande en fördyring av försvarsutredningens förslag med
— förutom 250,000 kronor i ytterligare byggnadskostnader — 175,000 kronor
i engångskostnader för anskaffning av maskin- och verktygsutrustning samt
10,000 kronor i årliga driftskostnader. Chefen för armén har emellertid anmärkt,
att den tekniska undervisningen syntes kunna tillgodoses genom enklare
och billigare anordningar än vad sålunda föreslagits, men däremot förklarat
vissa andra av nyssnämnda befattningshavare framförda förslag med
avseende å organisationen av läroverket vara värda beaktande. — Läroverkets
uppsättande borde ske i anslutning till den övergång till ny organisation av
arméns underofficersskola, som chefen för armén i annat sammanhang förordade
och som innebure, att omorganisationen ägde rum efter hand som
redan påbörjade kurser lämnade skolan. Det vore emellertid av särskild vikt,
att nybyggnadsarbetet snarast möjligt igångsattes. Befattningen som rektor
vid läroverket borde tillsättas från och med budgetåret 1942/43.

Arméförvaltningen har framhållit, att en av anledningarna till mindre tillfredsställande
materielvård och reparationstjänst vid truppförbanden utan
tvivel vore, att tillgång icke funnes på skickliga och kvalificerade hantverksunderofficerare.
Då en tekniskt utbildad beställningsman vid befordran till
underofficer återfördes till trupplinjen, komme hans tidigare förvärvade tekniska
kunskaper icke att nyttiggöras i underofficersbefattningen. Enär den
av försvarsutredningen föreslagna tekniska linjen alltjämt syntes vara avsedd
för blivande truppunderofficerare vid de mera tekniskt betonade truppslagen,
kunde anordningen icke i och för sig innebära ett botemedel med avseende på
bristen på för reparationstjänst särskilt utbildade underofficerare. En närmare
utredning i denna fråga syntes vara erforderlig, varvid främst borde
undersökas, huruvida här avsedd underofficersutbildning för beställningsmän
borde förläggas till försvarsväsendets läroverk eller eventuellt helt eller delvis
till någon befintlig teknisk läroanstalt, t. ex. Örebro tekniska gymnasium.

Statskontoret har — med hänsyn till att undervisningstiden i försvarsutredningens
förslag beräknats omfatta allenast 30 undervisningsveckor mot
38 vid de allmänna läroverken — anfört, att större undervisningsskyldighet
per vecka än eljest borde avkrävas lektorer och adjunkter samt heltidsanställd
icke-ordinarie lärarpersonal. För nu ifrågavarande lärare borde därför
stadgas skyldighet att undervisa 30 respektive 36 timmar i veckan. Behovet
av lärarkrafter syntes dessutom kunna nedbringas genom att antalet
idever i varje klassavdelning utökades till att normalt uppgå till 30. De
ordinarie adjunktstjänsterna syntes i viss utsträckning böra utbytas mot extra
ordinarie adjunktsbefattningar. I betraktande av att kassaförvaltningen m. m.
vid läroverket avsetts skola lyda under chefen för arméns underofficersskola

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

syntes rektorns förvaltningsbestyr bliva betydligt mindre betungande än vid
de allmänna läroverken. Vid sådant förhållande borde en placering i lönegraden
EU vara tillräcklig. Av samma skäl syntes det knappast kunna vara
motiverat, att skolan utrustades med ett kanslibiträde och ett skrivbiträde.
För biträdeshjälp åt rektorn borde —- på sätt, som skedde vid de allmänna
läroverken •—- ett lämpligt avpassat anslagsbelopp ställas till förfogande.

« Skolöverstyrelsen har närmare granskat försvarsutredningens förslag med
avseende å inträdesfordringar, linjeuppdelning, undervisningens omfattning
m. m. Enligt skolöverstyrelsens mening vore det med hänsyn till elevmaterialets
förutsättningar och den erforderliga intensiteten i undervisningen
knappast riktigt att räkna med större elevantal i undervisningsavdelningarna
än 25, varför totala antalet parallellavdelningar, bortsett från eventuellt erforderlig
uppdelning av T-linjens avdelningar i mindre undervisningsgrupper,
syntes bliva lägst 32.

Beträffande lärarpersonalen har skolöverstyrelsen ifrågasatt en minskning
av antalet timlärartimmar till omkring 300 genom inrättande av 6 extra ordinarie
adjunktstjänster vid läroverket. Denna åtgärd skulle främja kontinuiteten
i läroverkets arbete och dessutom i viss mån skapa en rekryteringsbas
för de ordinarie tjänsterna vid läroverket. Med hänsyn till aftonundervisningen
och de många särskilda förhållanden, som påkallade noggrann och
intensiv handledning av eleverna, kunde det ifrågasättas, om icke undervisningsskyldigheten
tagits till i överkant. Den väsentligt ökade arbetsbelastningen
i jämförelse med lärarna vid de allmänna läroverken kompenserades
emellertid av 9 veckors längre ferier. Denna kompensation vore väl motiverad
av arbetskoncentrationen under det kortare läsåret.

Utöver de föreslagna rektors- och lärartjänsterna syntes de säregna förhållandena
vid detta läroverk kräva en särskild befattningshavare med uppgift
att under rektor övervaka elevernas linjeval och inprövningar samt att giva
dem erforderliga råd och upplysningar. Liksom rektor vid allmänt läroverk
ägde utse lämplig lärare till biträde å rektorsexpeditionen, borde studierektor
vid försvarsväsendets läroverk äga utse lämplig lärare att tjänstgöra som
rektors sekreterare och som studierådgivare med erforderlig minskning i
undervisningsskyldigheten.

Enär försvarsväsendets läroverk avsåges upprättas redan från och med
höstterminen 1942, borde enligt överstyrelsens mening åtgärder snarast vidtagas
för att från och med 1 juli besätta tjänsten som studierektor vid läroverket
och åtminstone 2 lektorstjänster, vilkas innehavare kunde vara rektorbehjälpliga
med organisationsarbetet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett besparingar kunna
vinnas genom slopande av B-linjen, vilken knappast försvarade sin plats i den
nya organisationen, då den ej erfordrades ur militär synpunkt utan endast med
hänsyn till personalens civila ställning. Länsstyrelsen, som härutöver anfört
vissa synpunkter i fråga om läroverkets organisation, har funnit det
mindre väl planlagt att icke utnyttja lärarkrafterna för åtminstone någon
del av sommarhalvåret. Det borde tagas under övervägande, om icke tjänst -

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

göring vid militära förband i den föreläsningsverksamhet, som där komme
att bedrivas, borde vara obligatorisk.

Medan sålunda länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordat slopande
av den till realexamen ledande Bdinjen, har svenska underofficersförbundet
föreslagit, att A-linjen borde slopas och att sålunda för tillträde till vederbörlig
underofficersskola borde uppställas såsom fordran, att elev med godkända
betyg genomgått B- eller T-linje vid försvarsväsendets läroverk. Såsom
skäl härför har anförts behovet att höja underbefälets och underofficerarnas
allmänna bildningsnivå, vilket ansetts vara av särskild betydelse, då det gällt
dessa befälskategoriers användning för trupputbildning.

Jämväl försvarsväsendets underbefäls förbund har föreslagit A-linjens slopande.
Den förbättrade undervisning i allmänbildande ämnen, som redan i
manskapsskolorna skulle med det föreslagna utbildningssystemet erhållas
och som för övrigt borde leda fram till högre allmänbildningsmått än det
försvarsutredningen uppställt, borde jämsides med den rationalisering av
undervisningen, som vunnes genom organisationen av försvarsväsendets läroverk,
kunna föra fram eleverna till ett högre kunskapsmått än som för närvarande
inhämtades på A-linjen vid arméns underofficersskola. Genom att
slopa denna linje vunnes också ur organisationssynpunkt vissa fördelar.

1942 års försvarsberedning.

Förslaget om inrättandet av ett gemensamt läroverk för försvarsväsendet
har synts beredningen lämpligt. Om förslagets detaljer har beredningen
anfört följande:

Mot den av försvarsutredningen föreslagna A-linjen, vilken avsetts skola
föra fram eleverna till realexamenskompetens i vissa ämnen (»vanliga underofficerslinjen»),
ha erinringar framställts av svenska underofficersförbundet
och försvarsväsendets underbefälsförbund. De båda personalorganisationerna
anse möjligt att före inträdet vid läroverket bibringa de fast anställda sådan
grundläggande utbildning i erforderliga allmänbildande ämnen, att ifrågavarande
elever vid läroverket kunna hänföras till B-linjen, vilken för fram
till fullständig realexamen. Med anledning härav vill beredningen uttala,
att denna fråga bör lösas med hänsyn till de erfarenheter, som komma att
vinnas efter det nya utbildningssystemets genomförande; visar det sig möjligt
att slopa A-linjen till förmån för B-linjen, synes hinder däremot icke
böra resas. Möjligheterna härtill bliva emellertid beroende av dels det kvalitativa
utfallet av manskapsrekryteringen, dels ock de utbildningsmål, som
kunna uppnås vid den allmänbildande undervisning, som meddelas före inträdet
i läroverket.

Frågan om den tekniska linjens ordnande med avseende å studiemål m. m.,
bör, såsom chefen för armén i sitt utlåtande framhåller, bliva föremål för
närmare utredning. Önskvärt är, att undervisningen för fram till ett mål,
som är direkt jämförligt med annan allmän läroanstalts. I detta sammanhang
anser sig beredningen böra uttala att det av arméförvaltningen framförda
uppslaget, att möjligheter böra beredas beställningsmän att i stället
för försvarsväsendets läroverk genomgå teknisk utbildning vid annan befintlig
teknisk läroanstalt, är förtjänt av närmare övervägande. I likhet med
armé förvaltningen anser beredningen, att tillgång på ett antal på så sätt
utbildade underofficerare skulle innebära ökade möjligheter att tillgodose

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. »77 42 7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

reparationstjänstens behov av val utbildad arbetsledare personal inom fältförbanden.
Utan tvivel skulle en dylik lösning, vilken synes i första hand
lämplig för underbefäl i beställningsmannatjänst vid de motoriserade förbanden,
därjämte medföra en kvalitativ förbättring av beställningsmannakategorien
inom personalgruppen fast anställt manskap.

Vad angår löneställningen för läroverkets rektor finner sig beredningen,
med hänsyn till det stora elevantalet och de säregna förhållandena vid denna
skola, böra tillstyrka försvarsutredningens förslag, att han skall hänföras till
lönegraden E 13, ehuru han icke såsom rektorerna vid de allmänna läroverken
har att befatta sig med skolans förvaltning.

I fråga om antalet lektorer och adjunkter, som föreslagits till 9 respektive
26, vill beredningen förorda, att av ifrågavarande antal allenast 8 lektors- och
2(3 adjunktstjänster tills vidare tillsättas såsom ordinarie befattningar; återstående
antal torde tills vidare böra i staten upptagas såsom extra ordinarie
adjunkter.

Den av utredningen föreslagna maskinistbefattningen synes icke erforderlig.
Läroverket och arméns underofficersskola skola stå under gemensam
förvaltning och å skolans stat finnas uppförd en maskinistbefattning. För
läroverkets behov torde vara tillräckligt med en eldare av 2. klassen i lönegraden
MEo 5.

Beredningen ställer sig tveksam till det av skolöverstyrelsen uppgivna
behovet att, minska antalet elever i vissa undervisningsavdelningar.

*Vad angar antalet fast anställt underbefäl, som beräknas erhålla kommendering
till läroverket, synes detta, såsom framhållits av berörda personalförbund,
vara väl knappt beräknat, om skolans syfte liksom de hittillsvarande
underofficersskolornas skall vara att tillgodose äldre manskaps behov att förvärva
kompetens för tillträde till vissa civila anställningar, framför allt i allmän
tjänst. Elevantalet vid läroverket synes icke vara beräknat högre än som
i stort sett motsvarar det beräknade behovet för officers- och underofficersrekryteringens
tillgodoseende. Under dessa förhållanden innebär det förändrade
utbildningssystemet — att skilja den allmänbildande undervisningen
fi ån den militära utbildningen i de hittills organiserade underofficersskolorna
— en ur det fast anställda manskapets intressesynpunkter avgjord försämring

Försvarsutredningen har föreslagit, att tre kompanichefer skulle avses för
läroverket. Det torde vara tillräckligt med en kompaniofficer såsom förläg»-ningschef för läroverket, då eleverna väsentligen äro underställda skolans
rektor.

Byggnadsprogrammet för försvarsväsendets läroverk torde böra granskas
av 1940 års militära byggnadsutredning. Då vissa myndigheter framställt
krav på en samlingssal av sådan storlek, att den samtidigt kan rymma läroverkets
samtliga elever m. fl. i stället för den av försvarsutredningen föreslagna
samlingssalen för 300 elever, vill beredningen uttala, att nödvändigheten
att iakttaga återhållsamhet i fråga om byggnadsföretag måste anses tafa
för den mindre samlingssalen.

Slutligen anser sig beredningen böra fästa uppmärksamheten därpå, att
något förslag icke framlagts rörande löneförmånerna för eleverna vid läroverket.
Beredningen förutsätter, att elever, som innehava beställning för fast
anställt manskap, under studietiden vid läroverket bibehålla med beställningen
förenade förmåner. För de värnpliktiga elevernas del torde ha beräknats
vanliga förmåner till i tjänst varande värnpliktiga. Det kan ifrågasättas,
om icke dessa förmåner äro för knappa för värnpliktig, vilken vunnit
inträde i läroverket för att kvalificera sig för inträde i vederbörlig försvarsgrens
krigsskola. Det förefaller icke osannolikt, att för utbildning till officerare
lämpliga värnpliktiga komma att tveka om sina möjligheter att utan

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

alltför stora uppoffringar komma fram till officersbanan, därest de under
studietiden vid läroverket måste nöja sig med värnpliktigs vanliga förmaner.

Frågan bör enligt beredningens uppfattning tagas under närmare övervägande.

"Vid en översyn av försvarsorganisationen bör en viktig synpunkt vara att Departement»-varje värnpliktig beredes möjlighet att i mån av duglighet vinna anställning ^
på aktiv stat och befordran till underofficer eller officer. I den av 1941 års
riksdag antagna värnpliktslagen har detta önskemål beaktats. I det följande
ämnar jag föreslå åtgärder, ägnade att ytterligare befordra en allsidig och god
rekrytering av försvarsväsendets militära personal på aktiv stat.

Som ett led i dessa åtgärder bör betraktas föreliggande förslag om inrättandet
av ett för försvarsväsendet gemensamt läroverk. Detta förslag, vilket i
huvudsak tillstyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna
samt 1942 års försvarsberedning, vill jag därför förorda. Härigenom
torde frågan om manskapets fortbildning vinna en i stort sett lämplig lösning
ur såväl försvarsväsendets som manskapets egen synpunkt.

I remissyttrandena ha framförts vissa synpunkter och förslag beträffande
läroverkets linjeuppdelning och studiemål. I princip synes försvarsutredningens
i dessa hänseenden framlagda förslag kunna godtagas. I likhet med förs
valberedningen utgår jag sålunda från att både A- och B-linje skola tills vidare
ingå i läroverkets organisation i avbidan på närmare erfarenheter rörande
det nya utbildningssystemets lämplighet i detalj. Likaledes förutsätter jag,
att den av försvarsutredningen förordade C-linjen skall komma till stånd.

Yad angår T-linjen, den tekniska utbildningslinjen, har i yttrandena en viss
tvekan försports rörande utformningen av denna. Att en sådan linje bör
ingå i läroverket torde vara tydligt. Jag har heller intet att i princip erinra
mot försvarsutredningens förslag att denna linje bör föra fram till en efter
militära behov anpassad teknisk realexamen. Däremot kunna olika synpunkter
göra sig gällande beträffande undervisningens omfattning. I likhet med försvarsutredningen
förutsätter jag, att denna fråga göres till föremål för närmare
utredning. I samband med denna utredning bör även övervägas,
huruvida icke beställningsmän inom försvarsväsendet böra beredas tillfälle
att på sätt arméförvaltningen och försvarsberedningen anfört tillgodogöra
sig utbildningen vid redan befintliga tekniska läroanstalter. Det
ligger i sakens natur, att det trängande behovet av väl utbildad personal
för bland annat reparationstjänsten inom försvarsväsendet bör tillgodoses i
den mån så är möjligt med anlitande av den tekniska yrkesundervisningens
nuvarande resurser. I ett par yttranden har framhållits, att försvarsutredningens
beräkningar rörande antalet fast anställt underbefäl, som bör erhalla
kominendering till läroverket, skulle ligga i underkant. Under nuvarande
förhållanden synes det icke möjligt att verkställa en tillförlitlig beräkning
rörande den omfattning i vilken dylik kommendering bör ske. Givet är emellertid,
att denna fråga bör i fortsättningen allvarligt uppmärksammas och att
de åtgärder böra vidtagas, till vilka erfarenheterna kunna giva anledning.

I ett par yttranden ha, såsom av handlingarna i ärendet framgår, uttryckts

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

farhågor för att den korta undervisningstiden skulle medföra en i jämförelse
med exempelvis de allmänna läroverken mycket stor arbetsbelastning för
eleverna, vilket skulle kunna äventyra ett gott arbetsresultat. Vid bedömandet
av denna fråga bör emellertid icke förglömmas, att det här är fråga om elever
i mogen ålder med stor uthållighet och arbetsförmåga, vilka förbereda sig
för sitt blivande yrke. En jämförelse med förhållandena vid de allmänna
läroverken måste därför bliva missvisande. För egen del har jag icke funnit
vägande invändningar kunna framställas mot det av försvarsutredningen förordade
tidsschemat.

I fråga om undervisningsavdelningarnas storlek har jag intet att erinra
mot försvarsutredningens förslag, vilket innebär en medelväg mellan de av
skolöverstyrelsen och statskontoret i ämnet anförda synpunkterna.

Lika med försvarsberedningen finner jag det skäligt, att läroverkets rektor
placeras i lönegraden E 13. Det är av särskild vikt, att för denna anstalt kan
förvärvas en i alla hänseenden väl kvalificerad innehavare av rektorsbefattningen,
något som icke kan ske, om löneställningen blir för låg. Innan närmare
erfarenhet vunnits, anser jag mig icke kunna tillstyrka skolöverstyrelsens
förslag om anställande av särskild befattningshavare med uppgift att
giva eleverna råd rörande studiernas bedrivande m. m.

Jag delar beredningens uppfattning, att av de föreslagna 9 lektors- och 26
adjunktstjänsterna allenast 8 lektors- och 20 adjunktstjänster upptagas å ordinarie
stat, medan återstående antal tills vidare bör upptagas såsom extra ordinarie
adjunkter. I likhet med länsstyrelsen i Göteborg finner jag det önskvärt,
att lärarpersonalen utnyttjas för föreläsningsverksamhet vid militära förband
i den mån tjänstgöringsskyldigheten vid läroverket understiger den för
lärare vid allmänna läroverk fastställda. Yisar sig en sådan anordning vara av
tekniska eller andra skäl icke möjlig att genomföra lärer tjänstgöringsskyldigheten
per vecka böra i anslutning till statskontorets förslag ytterligare utsträckas.
Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter närmare prövning
av denna fråga meddela erforderliga bestämmelser.

Personalbehovet i övrigt synes böra i vanlig ordning av riksdagen prövas
i samband med fastställande av stat för läroverket.

Försvarsutredningen har föreslagit, att läroverket skall förläggas till Uppsala
med anknytning i förvaltningshänseende till arméns underofficersskola.
I anledning härav har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse med skrivelse
den 3 mars 1942 överlämnat ett yttrande av underofficersskolans chef, av vilket
framgår, att den lämpligaste förläggningsplatsen för läroverket vore ett
område omedelbart norr om den mark, som nu disponeras för underofficersskolan.
Enligt beslut av 1935 års riksdag skulle emellertid till denna mark
förläggas en psykiatrisk klinik. Då detta syntes vara olämpligt, hemställde
skolchefen om förnyad prövning rörande platsen för den psykiatriska kliniken
samt, i händelse kliniken komme att förläggas till annan plats, beslut om
läroverkets förläggande till nämnda markområde.

Den sålunda väckta frågan är för närvarande föremål för övervägande. För
egen del finner jag det emellertid lämpligt, att läroverket förlägges till Upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 101

sala och att om möjligt även i lokalt hänseende anslutning sker till arméns
underofficersskola.

Vad försvarsutredningen anfört rörande läroverkets ställning i administrativt
hänseende m. m. ger mig icke anledning till annan erinran än att ställningstagandet
i denna fråga delvis är beroende av möjligheterna att förlägga
läroverket i anknytning till underofficersskolan.

På kostnadsberäkningarna har jag icke anledning i detta sammanhang närmare
ingå. Anslagsbehovet synes böra i vanlig ordning bedömas för varje
särskilt budgetår. Vad engångskostnaderna beträffar, synes utredningen icke
ha upptagit särskilda medel för läroverkets lösa inredning. I detta hänseende
uppstår alltså en merutgift, vars storlek icke nu synes kunna beräknas.
Det får förutsättas, att försvarsutredningens beräkningar i övrigt skola i det
väsentliga visa sig hållbara, varför de av mig läggas till grund vid kostnadskalkylerna
rörande försvarsväsendets medelsbehov under de närmaste åren.

Det av försvarsutredningen skisserade byggnadsprogrammet för försvarsväsendets
läroverk lärer på sätt jämväl beredningen föreslagit böra i besparingssyfte
överses inom 1940 års militära byggnadsutredning.

Vad slutligen angår frågan om löneförmånerna åt läroverkets elever utgår
jag i likhet med beredningen från att det fast anställda manskapet under
studietiden skall äga bibehålla eljest utgående förmåner. Den av försvarsberedningen
väckta frågan om särskild gottgörelse åt värnpliktiga under
vistelse vid försvarsväsendets läroverk synes böra göras till föremål för utredning.

Av vad nu anförts framgår, att i flera hänseenden det av försvarsutredningen
framlagda förslaget är i behov av en överarbetning. Då emellertid läroverket
icke torde kunna träda i verksamhet redan under nästa budgetår — erforderliga
lokaler torde kunna iordningställas tidigast under år 1943 —- föreligger
tillräcklig tidsfrist för de ytterligare överväganden, som sålunda äro påkallade.
Då det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa kursplaner och övriga
bestämmelser rörande läroverkets verksamhet och ställning, torde dessa frågor
emellertid icke behöva i vidare män än nu skett underställas riksdagens
prövning.

Av praktiska skäl är det lämpligt att rektor utses redan under nästkommande
budgetår. På denne bör nämligen ankomma att biträda vid den närmare
utformningen av läroverkets organisation och av lokalernas planläggning.
Förslag om uppförande av befattning för ändamålet framlägges av mig i
annat sammanhang.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Avd. IV. Försvarsväsendets högsta ledning.

A. Försvarsdepartementets kommandoexpeditioner.

Kommandoexpeditionerna äro för närvarande tre, en för varje försvarsgren.
Deras uppgift är att biträda chefen för försvarsdepartementet i militära
frågor rörande respektive försvarsgren. Deras huvudsakligaste arbetsområde
hänför sig till beredande till föredragning av de s. k. kommandomålen, d. v. s.
sådana mål som Konungen jämlikt § 15 regeringsformen i egenskap av
högste befälhavare över krigsmakten omedelbar ligen besörjer.

Enligt de i samband med 1936 års försvarsbeslut fastställda planerna jämte
däri sedermera vidtagna ändringar beräknas personalen på kommandoexpeditionerna
på följande sätt:

Lantförsvarets kommandoexpedition.

1 chef, lön enligt lönegraden C 8 på försvarsdepartementets stat,

1 souschef, regementsofficer ur generalstabskåren,

2 kaptener ur generalstabskåren,

2 kompaniofficerare, beordrade ur truppförbanden,

3 generalstabsaspiranter,

7 pensionerade officerare,

2 pensionerade underofficerare,

1 expeditionsvakt samt
1 e. o. kontorsbiträde.

Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Sjöförsvarets kommandoexpedition.

1 chef, lön enligt lönegraden C 8 på försvarsdepartementets stat,

2 kompaniofficerare ur flottan,

1 kompaniofficer ur kustartilleriet;

1 underofficer ur kustartilleriet,

3 pensionerade officerare,

3 pensionerade underofficerare,

1 expeditionsvakt samt
1 e. o. skrivbiträde.

Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Flygvapnets kommandoexpedition.

1 chef, regementsofficer ur flygvapnet,

1 kompaniofficer ur flygvapnet,

1 pensionerad officer samt
1 pensionerad underofficer.

Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Försvars utredningen.

Försvarsutredningen har erinrat om att i vissa tidigare sammanhang fråga
varit uppe om en sammanslagning av kommandoexpeditionerna till en enda
expedition. Sålunda hade 1930 års försvarskommission haft denna fråga uppe

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

till prövning men kommit till det resultatet, att en sammanslagning icke borde
ske. Vid framläggandet av 1936 års försvarsproposition hade föredragande
departementschefen på anförda skäl (prop. 1936:225, sid. 94) anslutit sig
till denna åsikt.

Försvarsutredningen har emellertid funnit de erfarenheter, som vunnits
sedan den tid, då frågan senast var uppe till behandling, giva anledning till
att detta spörsmål tages under förnyat övervägande samt därom närmare anfört
följande:

Genom tillkomsten av de tre försvarsgrenscheferna har beslutanderätten i
ett avsevärt antal kommandomål kunnat delegeras till dem. En ytterligare
dylik delegation synes också lämpligen böra genomföras. Å andra sidan har
genom tillkomsten av försvarsstaben ett flertal kommandoärenden kommit att
erhålla en för försvarsväsendet mera allmän räckvidd, vilket medför att deras
handläggning å en viss försvarsgrens kommandoexpedition kan sägas vara
mindre motiverad. Vidare har det befunnits, att på grund av flygvapnets förhållandevis
okomplicerade organisation antalet kommandomål för flygvapnets
del ävensom beskaffenheten av desamma knappast motivera en kommandoexpedition
för flygvapnet av den nuvarande omfattningen. Slutligen bör framhållas,
att den ‘ militära sakkunskap, som förut ansågs böra stå till departementschefens
omedelbara förfogande genom kommandocheferna, efter tillkomsten
av chefen för försvarsstaben och de tre försvarsgrenscheferna i allmänhet
tillgodoses genom personlig kontakt mellan departementschefen och
nämnda chefer, vadan kommandochefernas betydelse i sagda hänseende
väsentligt minskats. Däremot lärer det vara av betydelse för departementschefen
att i sin omedelbara närhet äga tillgång till en högt kvalificerad officer
i oberoende ställning i förhållande till försvarsledningen i övrigt, med vilken
han kan dryfta spörsmål av allmän militär och militärpolitisk beskaffenhet
utan särskild hänsyftning till någon av försvarsgrenarna.

Försvarsutredningen har med hänsyn härtill föreslagit en sammanslagning
av de tre nuvarande kommandoexpeditionerna till en enda expedition med en
generalsperson eller flaggman som chef. Genom en sadan åtgärd skulle också
kunna vinnas vissa förenklingar i rent administrativt hänseende, varjämte en
del personalbesparingar syntes kunna åstadkommas.

Chefen för kommandoexpeditionen, vilken enligt försvarsutredningens
mening borde kunna tillhöra vilken försvarsgren som helst, borde
upptagas i lönegraden Öb 2 eller Öb 3 på försvarsdepartementets stat. Till
sitt omedelbara förfogande borde han ha en adjutant, vilken regelmässigt
syntes böra vara en kapten ur generalstabskåren.

Centralt under chefen borde vidare stå en detalj för registrering och expedition,
en detalj för tjänstemeddelanden samt en bokdetalj. Yissa skäl kunde
sägas tala för att förlägga bokdetaljens verksamhet till försvarsgrensstaberna,
men bland annat med hänsyn till de befintliga lokalutrymmena hade utredningen
icke velat ifrågasätta en dylik åtgärd.

Försvarsutredningen har i detta sammanhang anfört:

Detaljen för registrering och expedition bör förestås av en pensionerad
officer, biträdd av en generalstabsaspirant eller en motsvarande för egen
stabsutbildning kommenderad officer ur marinen eller flygvapnet. Till denna
detalj torde också böra räknas de två nuvarande expeditionsvakterna även -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

som den kvinnliga skrivpersonalen och ordonnanspersonalen. För nedbringande
eller helst undanröjande av behovet av kommenderad militär skrivpersonal
torde antalet kvinnliga skrivbiträden böra utgöra 4.

Detaljen för tjänstemeddelanden, som bör handhava utgivandet av en för
försvarsväsendet gemensam publikation motsvarande nuvarande »TL» och
»TS», bör förestås av en pensionerad officer.

Bokdetaljen bör handhava de uppgifter som för närvarande fullgöras å de
två bokdetaljerna på lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner.
Detaljen bör förestås av en pensionerad officer. Därutöver torde erfordras
ytterligare 5 pensionerade officerare och 2 pensionerade underofficerare.

I övrigt borde, enligt vad försvarsutredningen vidare föreslagit, kommandoexpeditionen
under chefen vara organiserad på en armé-, en marin- och en
flygsektion.

Armésektionens chef borde vara en regementsofficer ur generalstabskåren,
major eller överstelöjtnant. Till sektionschefens omedelbara förfogande
syntes böra stå en generalstabsaspirant. Sektionen syntes böra uppdelas på
en vapenövnings- och personaldetalj, en mobiliseringsdetalj, en värm pliktsdetalj
och en rulldetalj.

Härom har försvarsutredningen anfört:

Vapenövnings- och personaldetaljen bör förestås av en kapten ur generalstabskåren
med en generalstabsaspirant som biträde.

Mobiliseringsdetaljen bör förestås av en pensionerad officer ur armén.

Värnpliktsdetaljen, å vilken torde böra handläggas värnpliktsärenden ur
samtliga försvarsgrenar, bör likaledes förestås av en pensionerad officer ur
armén. I erforderlig utsträckning bör här även tjänstgöra en officer från
marinsektionen.

Rulldetalj en, vilken förutsättes skola handhava rullans förande för samtliga
försvarsgrenar, bör förestås av en pensionerad officer ur armén. Till hans
förfogande bör stå en pensionerad underofficer ur marinen, varjämte den å
flygsektionen (se nedan) upptagne pensionerade underofficeren bör kunna
biträda jämväl å denna detalj.

Marinsektionens chef borde enligt försvarsutredningens mening vara en
regementsofficer ur flottan, örlogskapten eller kommendörkapten. Till sektionschefens
omedelbara förfogande syntes böra stå en för egen stabsutbildning
kommenderad officer ur marinen. Sektionen syntes böra indelas på två
detaljer, flottans detalj och kustartilleriets detalj. Den nuvarande isbrytardetaljen
förutsattes skola överflyttas till marinstaben.

Försvarsutredningen har härom närmare anfört följande:

Flottans detalj bör förestås av en kompaniofficer ur flottan. Som hans biträde
bör tjänstgöra en pensionerad underofficer.

Kustartilleriets detalj bör förestås av en kompaniofficer ur kustartilleriet.
Till sitt biträde bör han ha en pensionerad underofficer.

Flygsektionen borde, enligt vad försvarsutredningen vidare anfört, förestås
av en regementsofficer ur flygvapnet, major eller överstelöjtnant. Emellertid
syntes man böra räkna med att arbetet som chef för flygsektionen icke
komme att motsvara mera än en halvtidstjänst. Åt sektionschefen syntes därför
böra uppdragas även vissa andra uppgifter än som direkt sammanhängde
med tjänsten å kommandoexpeditionen. Sålunda syntes han lämpligen böra

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

handhava den kontakt med den frivilliga flygutbildningen, flygklubbarna
m. m., som ansåges böra finnas organiserad inom flygvapnets ledning. I sistnämnda
hänseende syntes han emellertid böra lyda under chefen för flygvapnet.
— Å flygsektionen syntes som detaljchef böra tjänstgöra en kompaniofficer
ur flygvapnet samt en pensionerad underofficer.

I förhållande till den personal, som enligt gällande beräkningar avsetts
för de tre nuvarande kommandoexpeditionerna, innebure vad sålunda föreslagits
en minskning med sammanlagt 3 kompaniofficerare på aktiv stat (2 ur
armén och 1 ur flottan) samt 1 underofficer på aktiv stat (ur kustartilleriet)
men däremot en viss mindre utökning av aspirantpersonalen. Att på detta
sätt personal på aktiv stat frigjordes för rent militära uppgifter syntes innebära
en påtaglig fördel. — Yidare tillkomme 2 nya kvinnliga kontorsbiträden,
men därigenom ansåges den nuvarande militära skrivpersonalen kunna
minskas eller avvaras, vilket likaledes måste anses vara till fördel.

Den personal som här föreslagits hänförde sig till fredsförhållanden.
Uppenbart vore, att under mobilisering personalen kunde behöva utökas på
samma sätt som för närvarande vore fallet.

Som adjutanter åt chefen för försvarsdepartementet borde tjänstgöra på
kommandoexpeditionen placerade kompaniofficerare ur de tre försvarsgrenarna.

Den kontakt med utländska militär-, marin- och flygattachéer, som hittills
förmedlats å de tre kommandoexpeditionerna, borde i fortsättningen äga rum
å den gemensamma kommandoexpeditionen. Ledandet av denna verksamhet
borde tillkomma chefen med biträde av adjutanten. I militära fackfrågor
syntes emellertid i stor utsträckning de tre sektionscheferna få anlitas för
den omedelbara kontakten med attachéerna.

Yad anginge genomförandet av den föreslagna nya organisationen syntes
detta kunna ske oberoende av övriga organisationsändringar inom försvarsväsendet.
Emellertid syntes vägande skäl tala för att med förändringens fullständiga
genomförande borde anstå till dess mera normala förhållanden inträtt
inom försvarsväsendet.

Därest med genomförandet av den nya organisationen skulle komma att
anstå ett eller flera budgetår, syntes i fråga om den nuvarande organisationen
böra vidtagas den formella ändringen, att för cheferna för lantförsvarets och
sjöförsvarets kommandoexpeditioner uppfördes beställningar å försvarsdepartementets
stat i lönegraden Öb 2 i stället för såsom nu C 8. Förutom att
det ur principiell och teknisk synpunkt vore riktigare att då fråga vore om
militärer tillämpa militära avlöningsreglementet än att införa dem under civila
avlöningsreglementet, skulle en dylik ändring medföra den fördelen, att de
nuvarande successionsförordnandena efter kommandocheferna kunde upphöra.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ifrågasatt, om icke kommandoexpeditionernas
omorganisation redan nu borde helt genomföras, enär det vore
av värde, att den av försvarsutredningen föreslagna organisationen mod eu

106 Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 210.

gemensam kommandoexpedition vid femårsperiodens slut vunnit tillräcklig
stadga.

Chefen för armén har däremot biträtt försvarsutredningens förslag, att med
omorganisationen borde anstå till dess mera normala förhållanden inträtt inom
försvarsväsendet. Oberoende därav syntes emellertid en mera omfattande
delegering till försvarsgrenscheferna av beslutanderätt i kommandomål kunna
snarast möjligt genomföras.

Chefen för kustflottan har anfört, att departementschefens närmaste rådgivare
i militära ting borde vara överbefälhavaren och de tre försvarsgrenscheferna.
Den gemensamma kommandochefen syntes därför onödig och skadlig,
varför kommandoexpeditionerna icke borde ändras i annan mån än att
deras personal möjligen kunde reduceras. De borde stå under befäl av var sin
regementsofficer. Sammanslagningen av TL och TS till en gemensam
publikation avstyrktes; en sådan skulle tvinga de perifera myndigheterna att
läsa en mängd onödiga ting, varigenom överskådligheten och uppmärksamheten
på det väsentliga skulle minskas.

Inspektören för kustartilleriet har ansett, att även en kustartilleriofficer
borde kunna ifrågakomma såsom chef för marinsektionen.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att med den föreslagna
organisationen den åsiktsbildning, som departementschefen genom samtal
med kommandoexpeditionschefen förskaffade sig, komme att bliva ensidig.
Den ernådda ringa besparingen syntes icke motivera den ändring av flygvapnets
kommandoexpedition, som innebure, att en mindre erfaren officer
ersatte en mera erfaren. Arbetsbelastningen för chefen för flygvapnets kommandoexpedition
syntes komma att ökas i proportion till flygvapnets utökning.
Frånsett detta krävde den snabba utvecklingen inom flygvapnet, att flygkommandochefen,
för att hålla departementschefen orienterad, i jämförelsevis stor
utsträckning följde tjänsten vid flygvapnets förband. Kontakten med den
civila flygutbildningen borde upprätthållas genom flygstabens utbildningsavdelning.
Principiellt sett borde alltså kommandoexpeditionscheferna fortfarande
vara fristående direkt under departementschefen. De tre cheferna
borde ha samma tjänstegrad och inflytande. En sänkning av tjänstegraden
vore möjlig under förutsättning att försvarsgrenscheferna såsom föredragande
övertoge vissa viktiga ärenden — i varje fall personalens befordran och placering
— varvid ytterligare kontakt knötes mellan dem och departementschefen.
Det åsiktsutbyte, som sålunda kunde komma till stånd, syntes värdefullare än
det, som enligt förslaget kunde äga rum mellan departementschefen och chefen
för den gemensamma expeditionen.

överbefälhavaren, som funnit utredningens förslag om en sammanslagning
av kommandoexpeditionerna välmotiverat och ägnat att åstadkomma, önskvärd
enhetlighet vid kommandoärendenas handläggning i högsta instans, har i an
ledning av vad försvarsutredningen anfört om kommandochefens ställning och
uppgifter såsom en rådgivare till departementschefen i »spörsmål av allmän
militär och militärpolitisk beskaffenhet» framhållit, att en sådan roll näppeligen
kunde tilldelas någon annan än den högste militäre representanten för

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

försvaret i dess helhet, överbefälhavaren. Det kunde icke anses lämpligt, att
en person utan motsvarande ansvarsställning tillädes samma uppgift. Behovet
av föreslagen rådgivning syntes desto mer opåkallat, som överbefälhavaren
genom den föreslagna omorganisationen av försvarsstaben komme att i större
utsträckning än nu frigöras från detaljarbete, varigenom hans möjligheter att
disponeras som rådgivare åt såväl departementschefen som regeringen i dess
helhet komme att bliva större än vad tidigare måhända varit fallet.

1942 års f ör svar sberedning.

Mot försvarsutredningens förslag att de tre nuvarande kommandoexpeditionerna
skola sammanslås till en gemensam expedition har beredningen icke
något att i princip erinra. Möjligheter härför syntes nämligen enligt beredningens
mening uppkomma, då överbefälhavare skulle finnas tillsatt redan i
fredstid och försvarsgrenscheferna skulle få ökad befogenhet att besluta i ärenden,
som hittills avgjorts efter föredragning av kommandochef.

I fråga om den gemensamma kommandoexpeditionens organisation har beredningen
anfört följande:

Beredningen har uppmärksammat, att de nuvarande till lantförsvarets och
sjöförsvarets kommandoexpeditioner hörande bokdetaljerna förutsatts skola
kvarbliva i den gemensamma kommandoexpeditionen, medan flygvapnets motsvarande
detalj liksom hittills skall förläggas till flygstaben. Beredningen
anser icke lämpligt, att till nämnda kommandoexpeditioner knutna bokdetaljer
i sin nuvarande form ingå i den nya kommandoexpeditionen, vilket bland annat
skulle innebära, att den sammanlagda bokdetaljen liksom för närvarande skulle
inom kommandoexpeditionernas lokaler rymma lager av böcker, instruktioner
och blanketter, varmed också följer behov av personal och lokaler för att packa
och expediera ifrågavarande tryckalster i mån som rekvisitioner inkomma från
förband, skolor o. s. v. Utredningen har visserligen upplyst, att lokalförhållandena
omöjliggöra ett förläggande av bokdetaljernas verksamhet till försvarsgrensstaberna,
Ven enligt beredningens mening bör i vart fall förlaget av
böcker, instruktioner och blanketter kunna inrymmas inom andra lokaler än
kommandoexpeditionens. Beredningen vill erinra därom, att upplagringen
tidigare omhänderhafts av visst bokförlag liksom också expedieringen, och
det synes böra tagas under övervägande, om icke en återgång till en dylik
ordning bör ske. Härigenom skulle vinnas ökat lokalutrymme för försvarsdepartementets
kansli och kommandoexpedition liksom minskat behov av
personal för expediering, packning och budsändning. Beredningen anser det
angeläget, att militär personal, i vilken ställning det vara må, icke tages i
anspråk för sysslor, som lika väl kunna skötas av civil personal. Beredningen
har också uppmärksammat det förhållandevis stora antal officerare och underofficerare,
6 respektive 2, som beräknas för bokdetaljen. Det vill synas att
sådana uppgifter som korrekturläsning nr. m. kunna ordnas pa ett rationellare
sätt än nu är fallet.

Beredningen får sålunda föreslå, att en närmare utredning snarast kommer
till stånd rörande bokdetaljens organisation m. m. Därvid bör, synes det
beredningen, jämväl utredas, huruvida icke bokdetaljen bör så omorganiseras,
att den blir en hela försvarsväsendets gemensamma tryckeridetalj, som åt
samtliga militära myndigheter ombesörjer tryckning av för dem erforderliga
böcker, instruktioner, blanketter m. m. eller i vart fall fungerar såsom tryckerikonsulent
för försvarsväsendet med motsvarande uppgifter, som åligga tryckeri -

108

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

konsulenten hos statskontoret. De militära myndigheterna skulle alltså åläggas
skyldighet att inhämta yttrande av tryckeriexpeditionen, innan trycksak, som
i kostnad överstiger visst belopp, beställes. Detaljen synes också med fördel
kunna fungera såsom en försvarsväsendets centrala annonsförmedling. En
dylik organisation kan komma att medföra icke obetydliga besparingar beträffande
trycknings- och annonskostnader. En förutsättning är dock, att vid
tryckeriexpeditionen finnes anställd befattningshavare, som äger erforderlig
insikt om prisberäkning å trycksaker, annonser m. m.

Vad angår personalbehovet i övrigt för försvarsväsendets kommandoexpedition
har beredningen anfört, att beredningen icke funnit erforderligt att
chefen för kommandoexpeditionen skulle kunna hänföras till lönegraden Öb 3.
För denne borde å försvarsdepartementets stat beräknas lön i lönegraden Öb 2.

Antalet generalstabsaspiranter syntes beredningen böra bestämmas till 2,
då ett ökat antal ärenden förutsattes skola avgöras av chefen för armén i stället
för att hänskjutas till kommandoexpeditionen för avgörande. Med hänsyn till
vad som anförts rörande den beräknade arbetsbelastningen i flygsektionen
torde någon officer ur flygvapnet icke böra för stabsutbildning kommenderas
till kommandoexpeditionen med mindre kompaniofficeren ur flygvapnet utgmge
ur personalförteckningen för expeditionen. För marinsektionen syntes
antalet pensionerade underofficerare kunna minskas till en, då två nya kontorsbiträden
avsåges skola tillkomma utöver nu inom expeditionerna anställda.
En expeditionsvakt borde vara tillräcklig för den gemensamma kommandoexpeditionen,
därest lokalerna för de olika sektionerna ordnades i anslutning
till varandra, och kommandoexpeditionen jämväl komme att äga tillgång till
kommenderad ordonnanspersonal.

Försvarsberedningen har slutligen berört frågan om en utsträckning av
delegationen av beslutanderätt i kommandomål. Beredningen framhåller i
denna del, att om beslutanderätten i kommandomål i viss utsträckning ytterligare
överflyttas till försvarsgrenscheferna, är det av vikt, att sådan delegation
icke sker i ärenden, som ha utrikespolitisk innebörd eller vilkas handläggning
kan få utrikespolitiska konsekvenser (t. ex. i ärenden angående
neutralitetsvaktens uppträdande vid gränskränkningar av olika slag).

Frågan om en sammanslagning av kommandoexpeditionerna till en för de
tre försvarsgrenarna gemensam expedition övervägdes i samband med till
komsten av 1936 års försvarsordning. Därvid beslöts att en sådan sammanslagning
icke skulle äga rum. Sedan numera erfarenhet vunnits rörande kom
mandoexpeditionernas arbetsuppgifter efter tillkomsten av försvarsstaben och
försvarsgrenscheferna med till dem anknutna stabsorgan, torde emellertid
frågan om kommandoexpeditionernas framtida ställning böra ånyo övervägas.
Jag finner mig härvid i allt väsentligt kunna instämma i försvarsutredningens
uttalanden i ämnet. Genom försvarsgrenschefernas tillkomst ha sålunda
kommandoexpeditionerna kunnat befrias från ett flertal enklare kommandomål,
och mål, som fortfarande ankomma på kommandoexpeditionernas handlägg
ning, torde oftare än förr beröra samtliga försvarsgrenar gemensamt. Därtill
kommer, att en särskild kommandoexpedition för flygvapnets del, om hänsyn

109

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

tages till förekommande ärendens antal och beskaffenhet, knappast synes
motiverad. De av cheferna för flygvapnet och kustflottan anförda skälen för
ett bibehållande av särskilda kommandoexpeditioner för de olika försvarsgrenarna
finner jag icke bärande. Jag föreslår alltså, att de nuvarande tre kommandoexpeditionerna
sammanslås till en för de tre försvarsgrenarna gemensam
expedition.

Beträffande den sålunda föreslagna kommandoexpeditionens organisation
kan jag i stort sett ansluta mig till försvarsutredningens förslag.

Jag föreslår emellertid i enlighet med beredningens förslag bokdetaljens
omorganisation till en för försvarsväsendet i dess helhet gemensam tryckeridetalj.
Detta organisationsspörsmål är emellertid såsom beredningen också
anfört av beskaffenhet att böra bliva föremål för särskild utredning. Vid denna
utrednings bedrivande synas de av försvarsberedningen anförda synpunkterna
kunna tjäna till ledning.

Vad angår löneställningen för kommandoexpeditionens chef torde denna i
enlighet med försvarsutredningens förslag böra fastställas till alternativt Öb 2
eller Öb 3. Det är nämligen av vikt att vid befattningens tillsättande största
möjliga valfrihet föreligger. —- Antalet i kommandoexpeditionen tjänstgörande
generalstabsaspiranter torde böra beräknas till tre. I övrigt ansluter jag mig
till utredningens förslag, dock att för marinsektionen bör beräknas en i stället
för två pensionerade underofficerare. Huruvida en expeditionsvakt är tillfyllest
för vaktmästargöromålens behöriga fullgörande inom kommandoexpeditionens
samtliga tre sektioner, torde icke kunna nu bedömas.

Jag förutsätter, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att inom ramen för
personalorganisationen utfärda närmare bestämmelser angående kommandoexpeditionens
uppdelning på olika detaljer.

Jag anser mig icke i detta sammanhang böra framlägga förslag i fråga om
tidpunkten för omorganisationens genomförande.

B. Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.

Genom 1936 års försvarsordning tillskapades en väsentligt mera
centraliserad organisation av försvarsväsendets högsta ledning än som dessförinnan
förefunnits.

1 fred tillkom en för de tre försvarsgrenarna gemensam försvarsstab med
huvuduppgift att närmast under Kungl. Maj:t handhava »planläggningen av
rikets samtliga försvarsmedels enhetliga användning samt utförandet och
säkerställandet av det för försvarsgrenarna gemensamma krigsförberedelsearbetet
i övrigt». Det operativa krigsförberedelsearbetet i fråga om marinstridskrafterna
skulle dock ankomma på försvarsstaben endast med avseende
på marinstridskrafternas uppgifter i stort och deras samverkan med övriga försvarsgrenar.

De olika försvarsgrenarna underställdes chefer, vilka närmast biträddes av
respektive armé-, marin- och flygstaberna samt av inspektörer (chefen för
kustartilleriet, eskaderchefen vid flygvapnet). Dessa stabers huvuduppgift

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

var lagd på utbildnings-, organisations- och personalfrågor. I marinstaben ingick
en särskild operationsavdelning för handläggning av operativa ärenden,
vilka, som nyss framhållits, i stor utsträckning icke skulle behandlas i försvarsstaben.
Inom armé- och flygstaberna skulle däremot sådana avdelningar
icke ingå, då det operativa förberedelsearbetet för dessa försvarsgrenar var
lagt på försvarsstaben. Armé-, marin- och flygförvaltningarna förblevo Kungl.
Maj:t direkt underställda. Cheferna för armén och marinen inträdde emellertid
i vissa fall — bland annat i frågor rörande budgetäskanden — som chefer
för förvaltningarna, till vilka de dessutom hade rättighet att giva militära anvisningar.
Vid flygvapnet skulle chefen jämväl vara chef för flygförvaltningen,
varvid han biträddes av en souschef.

Chefen för försvarsstaben likställdes i tjänsteställning m. m. med försvarsgrenarnas
chefer. Han erhöll, utöver vad som ovan nämnts, omfattande uppgifter
i avsikt att främja samverkan mellan försvarets olika grenar samt
mellan försvarsväsendet och den övriga statsförvaltningen. Beträffande försvarsgrenarnas
budgetäskanden hade försvarsstabschefen intet åliggande, utan
dessa skulle insändas direkt till Kungl. Maj:t utan bearbetning inom försvarsstaben.
Någon avvägning i en instans under Kungl. Maj:t avsågs sålunda icke
skola ske.

I lerig skulle en överbefälhavare tillsättas, närmast biträdd av ett högkvarter,
i vilket försvarsstaben och försvarsgrensledningarna, inklusive de
centrala förvaltningsorganen, ingingo. Överbefälhavaren ägde rätt att giva förvaltningarna
direktiv i förvaltningsfrågor, men i försvarsstaben ingick icke
någon särskild avdelning, som i samverkan med förvaltningarna skulle utarbeta
dessa direktiv. Detta arbete skulle i stället försiggå på operationsavdelningarna.

Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1937. Efter stormaktskrigets
utbrott tillsattes den 8 december 1939 en överbefälhavare över rikets
försvarskrafter. Härtill utsågs chefen för försvarsstaben. Någon efterträdare
till honom förordnades icke, utan endast en »ställföreträdande chef för försvarsstaben».

F ör sv ar sutredning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att 1936 års försvarsordnings organisation
av försvarsväsendets ledning sålunda prövats under såväl freds- som
krigsorganisatoriska förhållanden. Dock hade krigsorganisationen icke blivit
tillämpad under de förhållanden, nämligen verkligt krig, för vilka den främst
varit avsedd, utan endast under det mellantillstånd mellan fred och krig, som
den nuvarande beredskapsperioden ur försvarsmaktens synpunkt utgjorde.
Vid ett bedömande av de vunna erfarenheterna hade det förefallit utredningen
som om organisationen i stort sett fungerat tillfredsställande, särskilt
med hänsyn till dess karaktär av nyorganisation.

Försvarsutredningen har emellertid funnit, att inom ledningsorganisationen
framträtt även brister av den art att de borde avhjälpas, samt därom anfört
följande:

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Sålunda har en viss osäkerhet om befälslinjerna kunnat förmärkas som
ibland föranlett dubbelarbete, ibland oklarhet i uppfattningen om ansvarsfördelningen.
Särskilt har detta gällt de tider, då större delen av försvarskrafterna
varit organiserad efter fredsförhållanden och endast en mindre del efter
krigsförhållanden. Vidare har en viss svårighet måhända förelegat i att till
tid och ändamål planmässigt samordna främst arméstabens verksamhet med
försvarsstabens. Slutligen ha några önskemål om förändringar i personaltilldelningen
inom staberna framkommit, vilka önskemål emellertid redan delvis
tillgodosetts.

När det gällt att söka avhjälpa de här angivna bristerna har det, särskilt
med hänsyn till det alltjämt bestående allvarliga utrikesläget, synts utredningen
nödvändigt att om möjligt undvika alltför stora organisationsförändringar,
som under en övergångsperiod kunna minska effektiviteten. Utredningen
har även ansett det vara av största vikt att icke äventyra det förbättrade
samarbete mellan försvarsgrenarna, som åstadkommits under överbefälhavarens
och försvarsstabens ledning och som delvis kommit till stånd därigenom,
att ett relativt stort antal officerare från de olika försvarsgrenarna
tjänstgjort inom försvarsstaben. Enär försvarsledningens fullgoda funktionerande
i krigstid otvivelaktigt är det väsentligaste, ha förhållandena i krig
tillmätts avgörande betydelse för organisationen i vad rör dess principiella
utformande. Slutligen har organisationen måst göras sådan, att icke personalbehovet
vid staber och övriga centrala organ oproportionerligt utökas. Å andra
sidan har utredningen ansett det vara av vikt att tillse, att icke de högre stabernas
personal tillmätes alltför knappt i förhållande till den mångfald uppgifter
som i fredstid måste påläggas densamma.

Vid utarbetandet av organisationsförslaget har utredningen utgått ifrån att
militärbefälsstaberna skola erhålla en sådan organisation, att redan i fred visst
operativt krigsförberedelsearbete kan förläggas dit.

Det av försvarsutredningen utarbetade förslaget till organisation av försvarsmaktens
högsta ledning ansluter sig i princip till de grundlinjer för befälsförhållanden
och ansvarsfördelningen mellan försvarets högsta chefer,
som enligt 1936 års försvarsordning avsågs skola gälla i krig och som för närvarande
tillämpas. Förslaget medför i huvudsak följande ändringar i fredsorganisationen: Överbefälhavaren

tillkommer i fredsorganisationen. Han förordnas, liksom
försvarsgrenschefema, på högst sex år och uppföres i en ny lönegrad,
Öb 5, med en lön av förslagsvis 24,000 kronor.

Överbefälhavaren frigöres genom omorganisation av försvarsstaben från
allt detaljarbete och förses med en mindre, personlig stab bestående av adjutanter
och en med arvode anställd jurist.

överbefälhavaren biträdes av försvarsstaben samt försvarsgrenschefema
och deras stabsorgan.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna mellan försvarsstaben och försvarsgrensstaberna
samt vid utarbetandet av den därav följande detaljorganisationen
ha enligt försvarsutredningen nedanstående synpunkter särskilt beaktats: Det

operativa krigsförberedelsearbetet för armén bör, då arméns operativa
enheter i krig avses skola vara helt underställda överbefälhavaren, ccntrali -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

seras till försvarsstaben, därvid förutsattes, att visst detaljarbete enligt försvarsstabens
anvisningar skall äga rum i militärbefälsstaberiia.

Vid marinen och. flygvapnet är den operativa och organisatoriska verksamheten
i särskilt hög grad beroende av tekniska faktorer. Dessa båda försvarsgrenar
ha vidare i jämförelse med armén en ganska begränsad personalstyrka
och begränsad organisatorisk omfattning i övrigt, både i fred och krig. Dessa
omständigheter ha ansetts motivera, dels att de operativa enheterna ur dessa
försvarsgrenar i krig i regel lyda närmast under respektive försvarsgrenschefer
och endast undantagsvis under överbefälhavaren eller annan honom direkt
underställd chef, dels ock att som följd härav dessa försvarsgrenschefer erhålla
en särställning beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet, d. v. s. att
chefen för flygvapnet erhåller i huvudsak samma ställning i förhållande till
överbefälhavaren och försvarsstaben som chefen för marinen hittills haft. För
den skull böra operationsavdelningar ingå i såväl marin- som flygstaberna.
Dock böra givetvis frågor berörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter
och verksamhet i stort samt deras samverkan med övriga försvarsgrenar liksom
hittills handläggas inom försvarsstaben.

Chefen för armén och arméstaben böra i framtiden liksom hittills handlägga
de personalfrågor, som sammanhänga med den fast anställda personalen, samt
organisations- och utrustningsspörsmål. Härtill komma såväl för chefen för
armén som för de övriga försvarsgrenscheferna framförallt de mycket omfattande
utbildningsärendena.

Föredragande inför överbefälhavaren i operativa frågor bli i enlighet med
det anförda i såväl fred som krig:

chefen för försvarsstaben i vad rör dels för försvaret gemensamma frågor,
dels arméoperativa spörsmål, dels ock frågor rörande marin- och flygstridskrafternas
uppgifter i stort;

cheferna för marinen och flygvapnet i vad rör för dessa försvarsgrenar
speciella operativa problem, i den mån deras avgörande bör ankomma på överbefälhavaren.

Yttranden.

Mot försvarsutredningens förslag ha erinringar framställts av cheferna för
första och andra arméfördelningarna, chefen för Övre Norrlands trupper,
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen samt ordföranden
i statens ammunitionsnämnd.

Däremot ha, såvitt av yttrandena framgår, cheferna för armén och marinen
samt överbefälhavaren lämnat förslagen utan erinran.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att den av utredningen
anvisade vägen till lösning av föreliggande fråga syntes utgöra en kompromiss
mellan olika förslag och nuvarande organisation, vilken med vissa ändringar
i huvudsak bibehållits.

Enligt utredningens förslag komme arméns högre myndigheter, till skillnad
från de övriga försvarsgrenarnas, alltjämt att »tjäna två herrar». Frånsett
att detta principiellt sett icke kunde vara önskvärt, syntes det icke kunna
undvikas, att därav uppstode även praktiska svårigheter.

Härtill komme olägenheten av att befälslinjerna å flera områden syntes
komma att ändras vid krigsorganisation. Om det under krigsförhållanden
med dess mångfald av arbete ansåges möjligt att låta chefen för armén med
sina organ ingå i högkvarteret, borde en motsvarande lösning i fredstid icke
vara utesluten.

Den beträffande operativa frågor armébetonade verksamheten inom för -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

svarsstaben, från vilken arméns egen målsman vore helt utesluten, syntes
logiskt böra medföra, att chefen för försvarsstaben endast kunde väljas ur
armén. Utredningen förutsatte emellertid, att så icke med nödvändighet bleve
fallet. Följden måste då bliva endera, att överbefälhavaren, om han utginge
ur armén, betungades med åtskilligt detaljarbete, vilket utredningen ville
undvika, eller att den egentliga ledningen av arméns operativa planläggning
— icke i teorien men väl i praktiken — komme att påvila chefen för arméavdelningen.
Hur dugande kraft denne än kunde vara, låge det i sakens natur, att
han i regel näppeligen kunde ha förvärvat den allsidighet och framförallt
icke den erfarenhet, som erfordrades för hans i här förutsatt fall än mer ansvarsfulla
befattning. Vad sålunda anförts, syntes tala för att chefen för armén
även i operativt hänseende borde beredas motsvarande ställning till överbefälhavaren,
som cheferna för övriga försvarsgrenar.

Försvarsgrenscheferna borde bliva föredragande inför överbefälhavaren,
envar för sin försvarsgren, i mån operativ verksamhet icke delegerades till
dem.

Självfallet skulle, på sätt utredningen förutsatte beträffande marinen och
flygvapnet, frågor rörande samtliga försvarsgrenars uppgifter i stort samt
deras inbördes samverkan handläggas av ett överbefälhavareorgan, försvarsstaben.
Överbefälhavarens personliga stab syntes jämväl böra tillkomma.

Försvarsstaben borde givetvis i övrigt, enligt utredningens förslag, handlägga
frågor rörande all för försvarsgrenarna gemensam verksamhet.

Jämväl chefen för andra arméfördelningen har förordat arméoperationsavdelningens
överförande till arméstaben samt i frågan närmare anfört
följande:

Beträffande överbefälhavaren och försvarsgrenschefernas ställning och
befogenheter samt försvarsgrensstabernas därav beroende sammansättning
syntes två huvudalternativ tänkbara. Enligt det ena alternativet — i fortsättningen
benämnt alternativ I — centraliserades allt operativt krigsförberedelsearbete
vid samtliga försvarsgrenar till den överbefälhavaren
direkt biträdande centrala staben, försvarsstaben. I detta fall måste i nämnda
stab ingå alla de avdelningar, som för de olika försvarsgrenarna representerade
vad som oundgängligen erfordrades för det operativa krigsförberedelsearbetets
detaljutformning. För arméns del innebure detta, att i försvarsstaben
bland annat måste ingå operationsavdelning, organisationsavdelning,
utrustningsavdelning och underhållsavdelning. Olägenheterna av en annan
anordning — för närvarande inginge ju arméoperationsavdelningen i försvarsstaben
men organisationsavdelningen i arméstaben — hade, såsom försvarsutredningen
jämväl syntes framhålla, otvivelaktigt starkt framträtt under
hittillsvarande beredskapstid. Beträffande marinen och flygvapnet skulle i
detta alternativ på motsvarande sätt dessa försvarsgrenars respektive stabsorgan
sammanföras till försvarsstaben.

I det andra alternativet — i fortsättningen benämnt alternativ II —
decentraliserades till försvarsgrensstaberna det operativa krigsförberedelsearbetet
i vad avsåge varje enskild försvarsgren. Självfallet måste dock alltjämt
i försvarsstaben handläggas sådana operativa krigsförberedelser, som
berörde samverkan mellan alla tre försvarsgrenarna, ävensom de direktiv,
som härför och för krigsförberedelsearbetet i stort måste från överbefälhavaren
utgå till försvarsgrenscheferna för att säkerställa överbefälhavarens ledning
av riksförsvarets planläggning i sin helhet. I detta alternativ måste i alternativ
I till försvarsstaben hänförda avdelningar för det operativa planläggningsarbetet
överföras till försvarsgrensstaberna eller beträffande armén till arméstaben.

Bihang till riksdagens protokoll 19-12. 1 sand. Nr 210.

377 -12 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Med alternativ I följde en stark utsvällning av försvarsstaben, som med
nödvändighet framtvingade en sektionsindelning. Denna sektionsindelning i
enlighet med försvarsutredningens förslag komme emellertid icke att kunna
befria chefen för försvarsstaben från en arbetsbörda inom den löpande verksamheten
av mycket stora mått. Den försvarsstabschef, som snabbt och
effektivt kunde leda denna stabs arbete och därjämte vara i stånd att klarlägga
riktlinjerna för försvarsutvecklingen i stort på den längre sikten, måste
vara en man av utomordentliga mått med hänsyn till både intellekt och ledarförmåga.
En organisation borde icke uppbyggas på en dylik förutsättning,
som allt för ofta icke vore påräknelig.

Därest chefen för försvarsstaben icke snabbt och effektivt kunde bemästra
den stora organisations- och arbetsbörda, som enligt detta alternativ åvilade
honom, komme hela ledningsapparaten att klicka, och överbefälhavaren måste
själv ingripa och därmed belastas med operativa och andra detaljproblem.
Det framtvungna sysslandet härmed komme lätt att skymma hans överblick
över hela försvarsapparatens funktion och användning i nuet och den närmaste
framtiden; men just detta måste framför allt säkerställas genom en
väl avvägd organisation.

Med en lösning av ledningsfrågan enligt alternativ II följde, att överbefälhavaren
och försvarsstaben avkopplades från varje detaljplanläggning
beträffande de skilda försvarsgrenarnas operativa krigsförberedelsearbete och
följaktligen kunde ägna de större frågorna, försvarsgrenarnas samverkan i
stort, samverkan med de högre civila myndigheterna samt de allmännare
direktiven för krigsförberedelsearbetets uppläggning, den fulla uppmärksamhet
och tid, som i dessa väsentliga frågor måste anses oundgängliga, därest
för rikets försvarsberedskap bästa möjliga resultat skulle kunna ernås. Försvarsstabens
omfattning kunde i detta alternativ betydligt minskas, varigenom
denna centrala stabs arbetsformer måste bliva avsevärt mera lättrodda
till förmån för ökad snabbhet och effektivitet vid de väsentliga frågornas
handläggning. Försvarsgrenscheferna bleve i allt ansvariga inför
överbefälhavaren för sina försvarsgrenars krigsförberedelsearbete, operativt,
personellt, materiellt samt utbildningsmässigt. Den erfarenhet och sakkunskap,
som beträffande egen försvarsgren vid ett riktigt personval måste
anses föreligga hos en försvarsgrenschef, syntes i förening med den framskjutna
ansvariga ställning en sådan i detta alternativ intoge, borga för att
det operativa krigsförberedelsearbetet bleve effektivare vid den i detta alternativ
föreslagna decentraliseringen av detta arbete än i alternativ I.

Föredragande inför överbefälhavaren i operativa frågor berörande viss försvarsgren
bleve i detta alternativ vederbörande försvarsgrenschef mot i alternativ
I försvarsstabschefen för alla tre försvarsgrenarna. Den sistnämnde kunde
omöjligen behärska alla dessa grenar i samma utsträckning som envar försvarsgrenschef
behärskade sin särskilda försvarsgren. Risken för misstag
genom brist på erforderlig sakkunskap bleve därför i alternativ II avsevärt
minskad i förhållande till alternativ I.

Olägenheter förefunnes dock i viss utsträckning även i alternativ II. Sålunda
komme försvarsgrensstaberna i detta fall att svälla ut. Denna utsvällning
bleve dock relativt begränsad i förhållande till motsvarande utsvällning
av försvarsstaben i alternativ I och kunde t. ex. beträffande armén i
stort inskränkas till att operationsavdelningen överflyttades till arméstaben.

Därest överbefälhavaren vid krigstillfälle skulle föra det direkta befälet
över de olika försvarsgrenarnas högre operativa enheter, kunde även i alternativ
II de centrala stabernas freds- och krigsorganisation bliva fullt ensartade.
Detta åstadkommes genom att vederbörlig försvarsgrenschef i krig bleve
föredragande inför överbefälhavaren. För att denne i krig som i fred icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 115

skulle tyngas av detaljarbete borde flertalet ärenden kunna delegeras till
försvarsgrenschef.

Det kunde vidare väl ifrågasättas, om verkligen överbefälhavaren i krigstid
skulle föra det omedelbara befälet över de olika försvarsgrenarnas samtliga
högre operativa enheter. Särskilt beträffande den största försvarsgrenen,
armén, syntes det kunna vara väl så lämpligt, att försvarsgrenscliefen även i
krig under överbefälhavaren förde det omedelbara befälet över och hade det
hela och fulla ansvaret för markstridskrafterna och deras användning. Därigenom
säkerställdes ännu bättre, att överbefälhavaren även under krig mera
odelat kunde ägna sig åt de större krigföringsproblemen såsom de växlande
lägenas inverkan på stridskrafternas gruppering och uppgifter, de materiella
reservernas utnyttjande för krigföringen, samverkan med eventuella allierade
o. s. v. överbefälhavaren och försvarsstaben komme förvisso icke att bliva
arbetslösa, men de komme med denna organisation att kunna ägna huvuddelen
av sitt arbete åt de ledande uppgifterna i stort. Vissa psykologiska skäl
syntes även tala för en lösning i denna riktning. Så t. ex. vore det ur allmän
psykologisk och även politisk synpunkt lyckligare om vid ett eventuellt misslyckande
i något krigsskede en mellaninstans finge taga de hela och fulla
konsekvenserna härav, än att överbefälhavaren såsom den direkte befälhavaren
måste taga sådana konsekvenser och ett byte ske under ett kritiskt
skede av kriget på denna utomordentligt framskjutna befattning i riksförsvaret.

Arméstabschefens arbetsbörda bleve enligt detta alternativ betydande,
men icke för stor för att med normal personalbesättning kunna fungera
tillfredsställande. Arméinspektionens arbetsfält bleve icke heller större än
att detsamma borde kunna effektivt skötas.

Arméchefens arbetsbörda syntes med denna organisation icke bliva mer
betungande än att en effektiv arbetsledning med erforderlig överblick borde
kunna vinnas. Jämfört med nuvarande förhållanden stegrades arbetsbördan
genom det operativa momentets tillkomst. Å andra sidan komme arméchefen
att vida mindre behöva ägna tid åt utbildningssidan, sedan dennas organisation
effektiviserats.

Beträffande arméchefens ställning såsom chef för arméförvaltningen funnes
grundad anledning till den uppfattningen, att härmed sammanhängande arbete
snarast komme att underlättas genom den nya organisationen.

Av särskild betydelse bleve emellertid vid valet mellan de båda alternativen
frågan om de centrala förvaltningsmyndigheternas ställning till överbefälhavaren
respektive försvarsgrenscheferna och det därav avhängiga budgetarbetet.
Alternativ II måste även ur ren förvaltningssynpunkt vara att bestämt
föredraga, medan alternativ I knappast ur denna synpunkt kunde anses
godtagbart. I varje fall måste då helt nya linjer för förvaltningarnas ställning
till överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna uppdragas.

Mellan de båda huvudalternativen kunde slutligen vissa kompromisslösningar
uppställa sig. En sådan kompromiss utgjorde den av försvarsutredningen
föreslagna lösningen, vilken präglades av bristande konsekvens.
Varken det ena ellef det andra huvudalternativet följdes rätlinjigt. Endast
beträffande två av de tre försvarsgrenarna — marinen och flygvapnet-—-tilllämpades
huvudalternativet i full utsträckning. Det ville synas som om
arméns krigsförberedelsearbete, såsom varande avsevärt mycket mera omfattande
än övriga försvarsgrenars, borde ha inbjudit till en decentralisering,
d. v. s. en lösning enligt alternativ II, för att icke göra arbetet alltför
tungrott.

Den av utredningen föreslagna lösningen medförde visserligen såtillvida
icke fullt samma belastning av försvarsstabens och överbefälhavarens syss -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lande med detaljfrågor som ett konsekvent genomfört ledningssystem enligt
alternativ I, eftersom marinen och flygvapnet förutsattes följa alternativ II.
Icke förty bleve belastningen i huvudsak densamma, enär omfattningen av
arméfrågorna vore av en i förhållande till de övriga försvarsgrensfrågorna
dominerande storleksordning. Emellertid medförde kompromisslösningen
dessutom avsevärt ökade olägenheter utöver alternativ I. Med hänsyn till
att arméns operativa krigsförberedelsearbete förlagts till försvarsstaben måste
såväl överbefälhavaren som försvarsstabschefen med nödvändighet vara arméofficerare.
Detta medförde beträffande marinen och flygvapnet, att de frågor,
som berörande dessa försvarsgrenar skulle handläggas inom försvarsstaben -—-t. ex. budgetära frågor — alltid måste bliva i högsta instans föredragna av
en arméofficer inför en annan arméofficer.

Den av försvarsutredningen föreslagna kompromisslösningen mellan
alternativen I och II måste anses icke lämplig och sämre än något av dessa
båda huvudalternativ.

Även cliefen för Övre Norrlands trupper har framhållit, att det genom
utredningens förslag syntes föreligga stor risk för dels att överbefälhavaren
betungades med för mycket detaljarbete, dels ock måhända framför allt att
den högsta ledningen av försvarets angelägenheter i sin inställning till de tre
skilda försvarsgrenarna icke komme att kunna höja sig till verklig översikt.
Med hänsyn till dessa förhållanden borde lösningen sökas på basis av en
likartad ställning av de tre försvarsgrenscheferna gentemot överbefälhavaren.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha likaledes uttalat sig för
att arméoperationsavdelningen överflyttades till arméstaben. Dessa myndigheter
ha därvid anfört, bland annat, följande:

Yad flygvapnets och flygförvaltningens erfarenheter av den nuvarande
försvarsstaben anginge syntes bristerna mera ha berott på arbetssättet än
på försvarsstabens organisation. I stället för att koncentrera sig på den för
försvarsstaben avsedda huvuduppgiften —- nämligen operationsplanläggningar
— hade staben sysslat med de mest skiftande ärenden, omfattande alla områden
av verksamheten och med andra ord blivit en granskande myndighet
ovanför flygstaben och flygförvaltningen.

Genom denna arbetsordning hade en tendens till att behandla ärenden av
alla slag med därpå följande utsvällning av försvarsstaben fortgått. En följd
härav bleve dubbelarbete, oklar ansvarsfördelning och en delegering av
rätten att utfärda order på befallning i sådan utsträckning, att ingen kunde
ha överblicken över mängden av de order och föreskrifter, som komme att
utgå till truppförbanden.

Genom en lämplig arbetsordning syntes dessa förhållanden kunna förbättras.
Enär sakkunskapen beträffande flygvapnets organisation, utbildning,
materiel och anläggningar av olika slag m. m. måste vara representerad
främst i flygvapnet och flygförvaltningen, borde chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen som regel vara föredragande för överbefälhavaren i alla
sådana frågor berörande dessa grenar, som överhuvudtaget behövde föreläggas
överbefälhavaren.

I och med att överbefälhavaren och försvarsstaben i detalj skulle handhava
arméns operativa ärenden, syntes såväl överbefälhavaren som försvarsstabschefen
ständigt bliva arméofficerare. Det kunde icke vara riktigt, att
endast arméofficerare skulle kunna komma i fråga för dessa befattningar.
Eöljden av organisationen bleve även, att arméns ärenden komme att dominera
i överbefälhavarens och försvarsstabschefens arbete. Mängden av detalj -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

spörsmål komme att hindra dem att ägna sig åt de andra försvarsgrenarna,
lära sig dessa och se de stora sammanhangen. Detta kunde vinnas, om
ledningen av arméns operationer och operativa planläggning ordnades på
samma sätt som flygvapnets och marinens.

Icke heller arméförvaltningen har funnit motiveringen för att det operativa
krigsförberedelsearbetet beträffande armén principiellt och organisatoriskt
skulle ordnas på annat sätt än vid de båda andra försvarsgrenarna övertygande.

Ordföranden i statens ammunitionsnämnd har däremot ansett, att den operativa
ledningen för samtliga försvarsgrenar borde komma under enhetlig ledning
av överbefälhavaren, vilkens ställning eljest kunde äventyras genom
splittring i direktivrätten. Yad som av försvarsutredningen anförts därom, att
den operativa och organisatoriska verksamheten vid marinen och flygvapnet
vore i särskilt hög grad beroende av tekniska faktorer samt att nämnda båda
försvarsgrenar såväl i krig som fred hade en ganska begränsad personalstyrka
och organisatorisk omfattning i övrigt, syntes icke motivera den föreslagna
begränsningen av överbefälhavarens verksamhetsområde. Även för armén
kunde med skäl fastställas, att denna med sin moderna utrustning numera vore
minst lika beroende av tekniska faktorer som de båda övriga försvarsgrenarna.
Det förhållandet vidare, att marinen och flygvapnet hade en begränsad organisatorisk
omfattning, kunde näppeligen motivera dessa försvarsgrenars särställning
i förhållande till överbefälhavaren. Det intima samband, som under krig
måste upprätthållas mellan de olika försvarsgrenarna för ernående av största
stridsverkan, kunde svårligen åstadkommas, med mindre en sådan överbefälhavarens
enhetliga ledning vore förhanden.

Överbefälhavaren har. i sitt utlåtande intagit en förmedlande ställning
mellan de olika ståndpunkterna i föreliggande spörsmål. Inledningsvis har
överbefälhavaren förklarat sig icke ha något att erinra mot försvarsutredningens
förslag i ämnet, vilket tillkommit i samförstånd med honom och
vederbörande försvarsgrenschef. Till närmare utveckling av sin mening har
överbefälhavaren anfört följande:

Försvarsutredningens förslag företer i principiellt avseende ingen annan
olikhet mot den nu gällande försvarsordningen, än att chefen för flygvapnet
i fråga om det operativa krigsförberedelsearbetet föreslås få samma ställning
som chefen för marinen, en ändring vartill erfarenheterna, särskilt från beredskapstiden,
delvis givit anledning. Beträffande chefen för armén, vars ställning
i vissa myndigheters yttrande behandlas, vore en dylik anordning icke
ändamålsenlig. Man får i detta fall ej frampressa likformighet mellan försvarsgrenarna
på bekostnad av det praktiskt lämpliga. Erfarenheterna både hos
oss och utomlands peka på att mellan de högre armétruppförbanden och överbefälhavaren
med chefen för försvarsstaben som närmaste biträde icke bör i
operativt hänseende inskjutas en mellaninstans. Arméns ställning inom försvarsorganisationen
måsto i ett land med vårt militärpolitiska läge och våra
ekonomiska resurser under så lång tid, som nu kan överskådas, bliva så dominerande,
att den operativa planläggningen rörande de övriga försvarsgrenarna
i alla väsentliga delar blir direkt beroende av arméstridskrafternas tilltänkta
användning. Om den operativa planläggningen för arméns vidkommande skulle
ombesörjas av chefen för armén efter vissa allmänna direktiv från överbefälhavaren,
vilka direktiv givetvis måste utarbetas inom försvarsstaben, måste

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dessa direktiv gå rätt långt i detaljer och bland annat omfatta de högre truppförbandens
gruppering och uppgifter. Om den direkta ordergivningen för de
operativa krigsförberedelserna i fred och för den operativa verksamheten i krig
lägges på chefen för armén, kommer dennes verksamhet att i ganska stor utsträckning
bliva endast en omsättning i orderform av överbefälhavarens direktiv,
vilket ovillkorligen kommer att medföra en ofördelaktig försening, som i
brådskande lägen kan bliva farlig. En operationsavdelning inom arméstaben
måste tillkomma utan att motsvarande avdelning inom försvarsstaben skulle
kunna i avsevärd grad minskas; därigenom skulle ett väsentligt ökat personalbehov
uppstå. Den myndighet, som utarbetar de operativa föreskrifterna,
måste ha^ tillgång till en kommunikationsavdelning. Varje omgruppering
o., s. v. måste grundas på kommunikationsberäkningar och överbefälhavarens
direktiv förutsätta alltså, att sådana verkställts. Härvid måste hänsyn tagas
till kommunikationsbehoven vid samtliga försvarsgrenar. Även underhållstransporterna
måste ordnas i ett sammanhang för samtliga försvarsgrenar,
alltså ligga på försvarsstaben. Vad som här säges angående kommunikationsväsendet
gäller även för signaltjänsten, där enhetliga bestämmelser äro absolut
nödvändiga för att försvarsgrenarna skola kunna samarbeta. Ett överförande
av den operativa planläggningen från försvarsstaben till chefen för armén med
kommunikations- och signal tjänstavdelningens bibehållande inom försvarsstaben
förutsätter, att inom arméstaben även organ för kommunikations- och
signaltjänsten skulle tillkomma, vilket skulle medföra ökat personalbehov. X
en krigsmakt av den jämförelsevis ringa omfattning som den svenska vore
detta en påtaglig överorganisation. Det har i detta samband sitt intresse att
observera, hurusom någon särskild chef för armén överhuvudtaget icke
existerar i Finland, där förhållandena dock äro tämligen jämförbara med våra
egna. Där lyda alltså arméns högre chefer på samma sätt som cheferna för
marinen och flygvapnet i alla avseenden direkt under högste befälhavaren,
som för utbildning o. s. v. har under sig inspektörer. I Tyskland har till innevarande
vinter funnits en särskild chef för armén, som även synes haft den
operativa ledningen av härens huvudkrafter. Denna instans har emellertid
numera försvunnit, och högste befälhavaren har personligen övertagit det
direkta befälet över armén, under det marinen och flygvapnet fortfarande ha
särskilda chefer. Bland de orsaker, som anförts för denna förändring, äro den
dominerande betydelse arméns operationer i nuvarande läge ha för det hela
och önskvärdheten att eliminera en mellaninstans. Den tyska krigsmakten har
visserligen så väldiga dimensioner, att direkta jämförelser med^svenska förhållanden
ofta bliva missvisande, men i nu berört hänseende har likvisst utvecklingen
ett visst intresse. •

Även ett par andra skäl må beröras, vilka starkt tala emot att lägga den
operativa planläggningen på chefen för armén. Såväl under fred som krig
kräves för arméns del icke blott en operativ planläggning utan även en kraftig
och effektiv ledning av arméns mycket omfattande utbildnings-, personal-, ersättnings-
och utrustningsfrågor, ojämförligt mycket mer omfattande än vid
de andra försvarsgrenarna. Här är det önskvärt att ha en chef, som kan sammanhålla
det hela, och detta är chefens för armén naturliga arbetsfält. Om
emellertid denne dessutom skall svara för den operativa planläggningen, blir
arbetsbördan för stor. För att få erforderlig överblick över arméns behov och
egen kännedom om chefernas duglighet måste dessutom chefen för armén ofta
vara på resande fot. Han bör i dessa avseenden icke endast vara hänvisad till
andra personers omdöme. Redan under beredskapstiden har det ofta visat sig,
att behov av operativa beslut och ordergivning från överbefälhavarens sida
mycket hastigt uppstått. Detta blir säkerligen än mera fallet under krig.
Chefen för armén måste såsom nämnts för sina övriga uppgifter ofta vara

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

frånvarande från högkvarterets förläggningsort och kan ibland under flera
dagar icke vara till hands för att göra operativa föredragningar. Detta gäller
ej på långt när i samma grad vid övriga försvarsgrenar, allra minst vid marinen.
Ur denna synpunkt har jag varit något tveksam beträffande flygvapnet. Enligt
1936 års försvarsordning skulle som bekant detta i operativt avseende ha
samma ställning till överbefälhavaren som armén. Den operadiva planläggningen
är emellertid där betydligt enklare än vid armén, samtidigt som kravet
på personlig teknisk detaljkunskap vid den operativa planläggningen är större.
Jag har alltså föreslagit det avsteg från 1936 års organisation, som utredningen
upptagit. Beträffande chefens för armén ställning synes däremot 1936 års
försvarsordning vila på så hållbar grund, att jag anser en principiell ändring
skadlig.

Givetvis bör emellertid chefen för armén för att kunna fylla sina plikter beträffande
utbildning o. s. v. vara väl orienterad om den avsedda operativa användningen
av arméförbanden. Till honom kan även, i den mån hans egentliga
uppgifter det medgiva, av överbefälhavaren överlämnas handläggningen av
vissa inom den operativa planläggningen fallande detaljfrågor. Detta kan ske
utan rubbning av den föreslagna organisationen.

I särskild skrivelse den 5 mars 1942 har överbefälhavaren framfört vissa
synpunkter i anledning av det av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
avgivna yttrandet.

1942 års försvar sberedning.

Försvarsberedningen har till en början uppehållit sig vid frågan om överbefälhavarens
anställningsform och avlöningsförhållanden och därvid uttalat,
att de skäl som anförts för att denne befattningshavare förordnades på sex
år och placerades i den nya lönegraden Öb 5 med en årslön av 24,000 kronor
för närvarande syntes övertygande. Det vore, framhåller emellertid beredningen
i fortsättningen, kanske icke lika motiverat att under mera fredliga
tider på lång sikt prejudicera lösningen av frågan, vem som i krig skulle innehava
denna betydelsefulla och ansvarsfulla post. Det gällde emellertid att
tillse, att detta betydelsefulla ämbetes innehavare icke redan i fred försletes
och förbrukades genom ett omfattande administrativt rutinarbete.

Beträffande förhållandet mellan försvarsstaben och de olika försvarsgrenarnas
staber har försvarsberedningen anfört följande:

Det av 1941 års försvarsutredning framlagda förslaget har i detta stycke
karaktären av en kompromiss, som knappast kan betraktas som tillfredsställande.
Att arméns centrala ledning får en annan ställning till försvarsstaben
och dess chef än marinens och flygets är icke av avgörande betydelse. En
sådan formell olikformighet kan väl försvaras, om praktiska skäl tala därför.
Det bör emellertid i så fall klart utsägas, att om arméns ledning får en mera
osjälvständig ställning under försvarsstaben än marinens och flygets, så blir
det en självklar konsekvens, att överbefälhavaren måste tagas ur armén.

Mera anmärkningsvärt är emellertid, att försvarsutredningens förslag förlägger
det arméoperativa arbetet till försvarsstaben, medan arméstaben helt
har organisations- och utrustningsuppgifterna för arméns räkning under sin
handläggning. Att på detta sätt skilja uppgifter, som nära hänga tillsammans,
måste ingiva allvarliga betänkligheter. För de operativa uppgifternas lösning
fordras en så nära kontakt med arméns organisations- och utrustningsproblem,

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att det icke kan vara tillrådligt att förlägga organen för de olika uppgifterna
i olika staber.

Fasthåller man vid denna synpunkt, som måste tillmätas en avgörande
betydelse, yppa sig två olika alternativ för frågans lösning. Det första alternativet
är, att det operativa arbetet helt förlägges under överbefälhavaren i
försvarsstaben, som då också måste innesluta de olika försvarsgrenarnas
organ för organisationsarbetet, utrustnings- och underhållstjänsten. Försvarsstaben
blir härigenom den svenska försvarsmaktens helt dominerande
organ, och skenbart kan det se ut, som om man på detta sätt skapat fullt
betryggande garantier för riksförsvarets enhetliga ledning och försvarsgrenarnas
enhetliga uppträdande. Det torde emellertid endast i undantagsfall
vara möjligt för en man att behärska en så oerhörd organisation och bemästra

så omfattande uppgifter, som samlats till en sådan försvarsstab.--—

Tiden förspilles visserligen icke genom många instanser; men den kan lätt
förloras genom en våldsam anhopning av ärenden hos en enda man, genom
ett övermått av centralisering. Organisationens arbetsduglighet blir till sist
beroende av om i dess ledning finnes en man, som kan bemästra en så stor
organisation och så gigantiska uppgifter. Det är kanske icke tillrådligt att
uPPbygga försvarets högsta ledning på hypotesen, att en sådan man alltid
skall stå till förfogande.

Det andra alternativet — som i sina huvudlinjer skisserats av chefen för
andra arméfördelningen — innebär en mera decentraliserad organisation.
Beredningen förutsätter, att överbefälhavaren — — — med landets politiska
ledning har att i samarbete utarbeta förslagen till rikets krigspolitik, inklusive
principerna för operationerna. En lycklig lösning av denna uppgift förutsätter
först och främst att överbefälhavaren inom försvarsstaben har en
mindre operationsavdelning, bestående av representanter för de olika försvarsgrenarnas
operativa organ, väl förtrogna med dessas uppfattning och uppgifter.
Den förutsätter vidare, att framför allt chefen för armén och arméstabens
operationsavdelning — men också motsvarande organ för de övriga
försvarsgrenarna — ha ett intimt samarbete med överbefälhavaren.

--- — Försvarsgrenarnas chefer bliva härmed samtidigt verkligen vad

deras titel angiver — och ej blott inspektionsorgan för deras respektive vapen.
Inspektörernas erfarenheter inom de skilda försvarsgrenarna kunna omsättas
i praktiska åtgärder inom respektive staber. Operationsavdelningarna kunna
arbeta i intim kontakt med organisations- och utrustningsavdelningarna. På
ingen punkt synes arbetsbelastningen bliva så stor, att den ställer cheferna
inför omåttliga och omöjliga uppgifter.

En planläggning av försvarets högsta ledning enligt detta senare alternativ
har självklart sina konsekvenser både för försvarsstabens och försvarsgrensstabernas
organisation. Försvarsstaben blir relativt liten. Från denna måste
flyttas icke blott. den större delen av arméoperationsavdelningen utan dessutom
kommunikationsavdelningen, ty det operativa arbetet inom arméstaben
förutsätter med nödvändighet, att kommunikationsavdelningen står till dess
förfogande.

För att ingen dyrbar tid skall förspillas kan, som ovan blivit antytt, i brådskande
lägen föredragning ske av operationsavdelningens chef samtidigt för
arméchefen och överbefälhavaren — eventuellt även för de övriga försvarsgrenschefer,
vilkas mening man önskar inhämta, Beslutanderätten ligger emellertid
helt hos överbefälhavaren, såvida denne icke delegerar sin beslutanderätt till
arméchefen (eller vederbörande kårchef). Enligt första alternativet hade föredragningen
skett av försvarsstabschefen — vilket knappast kan innebära
någon tidsvinst.

För att arméchefen ej i onödan skall betungas torde det vara lämpligt att

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överflytta utbildningsfrågorna från arméstaben till arméinspektionen. Därigenom
vinnes bland annat att chefen för arméstaben lättare kan överblicka
handläggningen av de operativa uppgifterna och samarbetet mellan operations-,
kommunikations-, organisations- och utrustningsavdelningarna samt att
de erfarenheter, som arméinspektionen gör, lättare kunna omsättas i praktiska
åtgärder på den militära undervisningens område.

I särskilt yttrande har ledamoten Andersson framhållit, att det förefölle
riktigast att operationsavdelningen knötes till försvarsstaben icke enbart i
fråga om armén utan även beträffande försvarsväsendets övriga grenar. Emellertid
hade reservanten icke kunnat bilda sig någon bestämd mening i denna
svårbedömbara fråga.

Försvarsutredningens förslag i nu förevarande avseende innebär såsom Departementsframgår
av den förut lämnade redogörelsen, att en överbefälhavare, förordnad ^
för högst sex år med en årslön av 24,000 kronor, tillkommer i försvarsväsendets
fredsorganisation. Genom omorganisation av försvarsstaben frigöres
överbefälhavaren från allt sysslande med detaljarbete; till hans förfogande
ställes en mindre, personlig stab. Under överbefälhavaren sorterar försvarsstaben
med särskild chef samt försvarsgrenscheferna med dem underlydande
stabsorgan. Det operativa planläggnings- och ledningsarbetet i såväl fred som
krig fördelas på dessa staber så, att inom försvarsstaben handläggas dels för
försvaret gemensamma frågor, dels de för det fortsatta arbetet inom militärbefälsstaberna
vid armén grundläggande operativa bestämmelserna, dels ock
frågor rörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter i stort, medan inom
marin- och flygstaberna handläggas de för dessa försvarsgrenar speciella operativa
problemen.

I remissyttrandena råder enighet om att en överbefälhavare över
rikets försvarskrafter bör ingå i fredsorganisationen samt om avlönings- och
anställningsförhållandena för denne. Däremot hava olika meningar uttalats
rörande frågan om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna, enkannerligen beträffande problemets kärnpunkt,
nämligen handhavandet av det operativa krigsförberedelsearbetet för aiméstridskrafterna.
Medan försvarsutredningen och överbefälhavaren anse, att
detta förberedelsearbete bör anförtros försvarsstaben, ha ett flertal militära
remissmyndigheter samt 1942 års försvarsberedning förordat, att ledningen
av arméns operativa krigsförberedelser skall tillkomma chefen för armén med
biträde av arméstaben. Beträffande de skäl, som anförts till stöd för den ena
eller andra ståndpunkten, torde få hänvisas till den förut lämnade redogörelsen
samt till handlingarna i ärendet.

För egen del vill jag till en början ansluta mig till förslaget om inrättandet
redan i fred av en beställning för överbefälhavare över rikets försvarskrafter.
Erfarenheterna från det nuvarande beredskapstillståndet och myndigheternas
yttranden peka på den tvingande nödvändigheten av att äga tillgång
till en över försvarsgrenarna stående auktoritativ instans med uppgift
att förbereda och samordna krigsmaktens uppträdande i olika krigslägen och
även att förbereda de under fred svårbemästrade och ofta ömtåliga frågorna

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

om avvägningen av försvarsgrenarnas anslagsbehov inom ramen för våra begränsade
statsfinansiella resurser. Jag biträder försvarsutredningens förslag
om överbefälhavarens löneställning och anställningsform. Till frågan om de
ändringar i avlönings- och pensionsbestämmelsema, som vid ett genomförande
av detta förslag böra vidtagas, torde chefen för finansdepartementet framdeles
återkomma.

Vad härefter angår spörsmålet om ledningen av det operativa krigsförberedelsearbetet
förutsätter jag till en början, att den för marinen nu gällande
ordningen även skall tillämpas beträffande flygvapnet. I denna del föreligger
i stort sett enighet i remissyttrandena.

Beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet för arméstridskrafterna

— den fråga om vars lösning delade meningar kommit till uttryck — vill
jag meddela, att under förarbetet till försvarsutredningens förslag olika utvägar
prövats, varibland såväl den av försvarsberedningen, chefen för andra
arméfördelningen och chefen för flygvapnet som den av ordföranden i statens
ammunitionsnämnd och en reservant inom försvarsberedningen förordade.
Båda dessa lösningar äro principiellt rätlinjiga och därför tilltalande. Deras
praktiska tillämpning är emellertid förenad med betydande svårigheter.

En decentralisering av det operativa krigsförberedelsearbetet till försvarsgrensstaberna
i fråga om icke blott marinen och flygvapnet utan även armén
skulle nödvändiggöra överflyttandet av kommunikationsavdelningen till
arméstaben, varav skulle följa, att marinens och flygvapnets operationsarbete
gjordes beroende av arméstaben, vilket särskilt för flygvapnets del skulle
medföra åtskilliga konsekvenser. Det måste te sig oegentligt, att — ehuru försvarsstaben
finnes att tillgå som ett för försvarsväsendet gemensamt organ

— gemensamma angelägenheter av central betydelse tilldelas en försvarsgrensstab.
En dylik anordning kan icke vara rationell, så mycket mindre som
likartade problem uppstå beträffande signaltekniska frågor. Signaltjänstavdelningen
kan sålunda icke med hänsyn till dess samband med underrättelse
väsendet flyttas från försvarsstaben. Ett förläggande till arméstaben av det
operativa förberedelsearbetet för armén måste därför leda till en förbistring
i samarbetet mellan de olika operationsavdelningarna och de stabsavdelningar,
som äro erforderliga hjälporgan för krigsförberedelsearbetet.

En konsekvent tillämpning av centraliseringsprincipen på det operativa
krigsförberedelsearbetet beträffande armén skulle i och för sig kunna anses
motivera, att åtminstone organisationsavdelningen och eventuellt även utrustningsavdelningen
överflyttas från armé- till försvarsstaben. Bortsett från att
sistnämnda stab härigenom skulle bliva alltför stor och tungrodd måste det
emellertid beaktas, att tillgång till dessa avdelningar är nödvändig för den,
som skall utöva ledningen av arméns utbildning och förvaltning, alltså chefen
för armén. Denna omständighet synes av försvarsutredningen med rätta ha tillmätts
den betydelse, att dessa avdelningar i utredningens förslag hänförts till
arméstaben, trots de därmed förenade olägenheterna för försvarsstabens arméoperativa
arbete. Det ligger emellertid i sakens natur, att varje lösning, som
här kan komma i fråga, måste bliva behäftad med vissa organisatoriska brister.
Man rör sig här inom ett område, där de under organisationens praktiska till -

Kungl. Maj ds proposition nr 210. 123

lämpning vunna erfarenheterna få fälla utslaget i fråga om organisationens
lämplighet.

Den av försvarsutredningen föreslagna fördelningen av krigsförberedelsearbetet
innebär i förevarande avseende principiellt ett bibehållande av nu
rådande ordning. Denna har visat sig fylla ganska högt ställda krav på
effektivitet. Det har dock varit möjligt att utan nämnvärda friktioner hastigt
genomföra de upprepade och vid flera tillfällen mycket omfattande förändringar
i beredskapsstyrkorna, som påkallats av den allmänna händelseutvecklingen.
Detta bör icke nu förglömmas. Såsom försvarsutredningen påpekat ha
emellertid vissa brister förmärkts. Sålunda har förekommit dubbelarbete, en
viss oklarhet i ansvarsfördelningen och svårigheter att planmässigt samordna
arméstabens och försvarsstabens verksamhet. Dessa svagheter ha uppkommit
därigenom, att chefen för armén icke kunnat erhålla full kännedom om operationsförberedelsernas
gång och försvarsberedskapens anordningar, medan
chefen för försvarsstaben kanske ej heller alltid kunnat vara tillräckligt orienterad
om organisationsavdelningens arbete. Härpå kan bot rådas genom placering
av sambandsofficerare i båda riktningarna, vilket jag förutsätter skola
ske. Oklarheten i befälsförhållandena torde delvis ha uppkommit därigenom,
att under chefen för armén lydande chefer, som haft att utföra det detaljerade
operativa förberedelsearbetet, icke i detta avseende varit honom underställda.
I detta hänseende bör ändring ske därhän, att chefen för armén tillägges
inspektionsrätt beträffande underställda myndigheters krigsförberedelsearbete
och befogenhet att på grund av gjorda iakttagelser göra erforderliga
framställningar till överbefälhavaren. Dubbelarbete bör ytterligare kunna förhindras
genom att försvarsstabens befattning med underhållsfrågor i huvudsak
begränsas till sådana för försvarsväsendet gemensamma underhållsfrågor,
som avse fördelning av förnödenheter mellan försvarsgrenarna eller prioritet
till anskaffning av materiel och dylikt, ävensom med det operativa krigsförberedelsearbetet
direkt sammanhängande dylika frågor, allt i den omfattning
nämnda arbete åvilar försvarsstaben.

Såsom ett skäl för förläggandet till arméstaben av det operativa krigsförberedelsearbetet
för armén har anförts, att dess kvarblivande i försvarsstaben
skulle medföra en alltför tyngande arbetsbörda för överbefälhavaren. Emellertid
är det givet, att detta arbetes förläggning till arméstaben måste leda till
en mycket betydande arbetsbelastning för chefen för armén. På denne ankommer
handhavandet av frågorna om arméns personal, organisation, utrustning
och utbildning samt de armén berörande underhållsfrågor, som icke
enligt vad ovan sagts böra handläggas inom försvarsstaben. I en eller annan
form måste han i och för genomförande av dessa uppgifter samarbeta med
vederbörande förvaltningsmyndigheter. Eftersom armén till sin omfattning
är så ojämförligt mycket större än övriga försvarsgrenar, innebära dessa armécliefens
åligganden en högst betydande arbetsbörda. Denna torde bliva alltför
stor, om härtill skulle läggas handläggningen av arméns operativa krigsförberedelser
med därtill hörande underhålls-, kommunikations- och signaltekniska
frågor.

Det torde vara lättare att begränsa överbefälhavarens åligganden till att

124

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

allenast omfatta huvudlinjerna för det operativa krigsförberedelsearbetet än
att åstadkomma en motsvarande avgränsning för chefens för armén del. Vid
överbefälhavarens sida står nämligen chefen för försvarsstaben, som får förutsättas
vara en av vårt lands främsta operativa förmågor. Det kan icke vara
rimligt, att denne intar ställningen som stabschef åt överbefälhavaren. Åt
försvarsstabschefen måste tvärtom tillmätas en i hög grad självständig ställning.
I konsekvens härmed förutsätter jag såsom självklart och ämnar också
framdeles föreslå, att Kungl. Maj:t genom lämpligt avvägda instruktionsbestämmelser
skall avskära överbefälhavaren från sysslandet med andra delar
av krigsförberedelsearbetet än själva huvudlinjerna. Genom en sådan anordning
åstadkommes en viss arbetsfördelning mellan chefen för armén och
chefen för försvarsstaben, något som torde vara nödvändigt med hänsyn till
omfattningen av de uppgifter, som åligga arméns ledning. Jag förutsätter även,
att överbefälhavaren vid fattande av grundläggande operativa beslut beträffande
armén såvitt möjligt bereder chefen för armén tillfälle att framföra
sina synpunkter i frågor, som beröra dennes arbetsområde.

Det har från något håll invänts, att en anordning som den här förordade
skulle omöjliggöra att som chef för försvarsstaben förordnades annan än en
arméofficer. En dylik konsekvens torde icke vara nödvändig att draga. Självklart
kommer ingen att erhålla ett dylikt förordnande, som ej överblickar det
operativa krigsförberedelsearbetet. Med tillhjälp av den för arméoperationsarbete
skolade personal, varöver försvarsstaben kommer att förfoga, torde goda
förutsättningar för försvarsstabens arbete på ifrågavarande område föreligga,
även om chefen för försvarsstaben icke är arméofficer.

Emellertid lärer det icke räcka med att instruktionsledes binda överbefälhavarens
åligganden till de grundläggande linjerna för krigsförberedelsearbetet.
Även inom övriga delar av överbefälhavarens verksamhetsområde
torde en motsvarande begränsning böra åvägabringas i syfte att bevara överbefälhavarens
tid och förmåga åt de stora frågornas bemästrande. Det lärer
också vara nödvändigt att binda försvarsstabens arbetsuppgifter utöver de
tidigare behandlade operativa krigsförberedelsernas till att gälla för försvarsväsendet
gemensamma frågor om luftförsvar, kommunikationer, underrättelser,
signaltjänst, press, film och personalvård. Däremot bör försvarsstaben
icke hava att taga befattning med utformandet av överbefälhavarens anvisningar
åt försvarsgrenscheferna rörande organisation, utbildning och utrustning
och icke heller med anvisningarna åt förvaltningsmyndigheterna i annan
mån än som betingas av det direkta sammanhanget med försvarsstabens uppgifter
beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet. För sistnämnda uppgifter
bör till överbefälhavarens förfogande stå en personlig stab. Genom
dylika åtgärder torde försvarsstabens självständiga ställning kunna hävdas
samtidigt som motsättningar mellan försvarsgrenscheferna och försvarsstabschefen
undvikas.

Nu angivna överväganden ha föranlett mig att — med i det följande
förordade jämkningar — i princip godtaga den av försvarsutredningen framlagda
och av överbefälhavaren biträdda lösningen av frågan om fördelningen

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

av det operativa krigsförberedelsearbetet och enkannerligen av problemet om
vilket stabsorgan, som bör handhava ledningen av detta arbete i vad rör armén.
En förutsättning för denna lösning är, såsom jag framhållit, bland annat, att i
instruktionsväg sörjes för en effektiv avlastning av överbefälhavaren från allt
detaljarbete.

C. Försvarsstaben.

Enligt 1936 års försvarsordning är försvarsstaben under sin chef, generalsperson
eller flaggman i lönegraden Öb 4, uppdelad i, förutom expedition, nio
avdelningar, nämligen arméoperationsavdelning, marinoperationsavdelning,
flygoperationsavdelning, luftförsvarsavdelning, kommunikationsavdelning,
underrättelseavdelning, signal tjänsta vdelning, kryptoavdelning samt krigshistorisk
avdelning. Med undantag för krigshistoriska avdelningen, vilken
efter beslut av 1941 års riksdag ledes av en pensionerad officer, står varje avdelning
under ledning av en regementsofficer som avdelningschef.

Till försvarsstaben hava därjämte anknutits försvarsväsendets radioanstalt
och fotografiska centrallaboratoriet.

Under nuvarande beredskapstillstånd har givetvis viss förstärkning av försvarsstabens
organisation ägt-rum.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att försvarsstabens arbete borde ledas
av en direkt under överbefälhavaren lydande chef, tillsatt i fred och fungerande
jämväl i krig. På grund av det med detta chefskap förenade ansvaret
och kravet på direkt samarbete med försvarsgrenscheferna borde chefen för
försvarsstaben vara en generalsperson (flaggman). Med hänsyn till tillkomsten
av en överbefälhavare redan i fred och till önskvärdheten av att som
chef för försvarsstaben skulle kunna placeras en jämförelsevis ung kraft,
borde befattningen tillsättas med förordnande på högst sex år i lönegraden
Öb 3.

Försvarsstaben borde uppdelas på avdelningar. Enär dessas antal med nödvändighet
bleve relativt stort och i avsikt att befria försvarsstabschefen och än
mer överbefälhavaren från detaljarbete inom försvarsstaben, borde vissa sammanhörande
avdelningar kunna hopföras under en gemensam chef och bilda
en sektion. Sålunda kunde de avdelningar, som handlade frågor rörande
underrättelsetjänst och signaltjänst, sammanföras till en sektion, de avdelningar,
som handhade underhålls- och kommunikationsfrågor, till en sektion
och de avdelningar, som hade press-, film- och personalvårdsfrågorna om hand,
till en sektion. Även andra sätt för sektionsindelning av försvarsstaben vore
tänkbara. Enär chefen för försvarsstaben framför allt borde ägna sig åt och
vara ansvarig för de operativa spörsmålens handläggande, borde dock de avdelningar
som sysselsattes därmed — armé-, marin-, flyg- och luftförsvarsavdelningarna
— stå under hans direkta ledning och icke ingå i någon sektion.
Enligt utredningens mening borde sålunda i organisationen en möjlighet till

126

Kungl. May.ts proposition nr 210.

sektionsindelning av försvarsstaben skapas, för vilket ändamål tre sektionschefer
borde tillkomma. Det närmare bestämmandet av försvarsstabens sektionsindelning
kunde emellertid bliva beroende på ett flertal mer eller mindre
tillfälliga omständigheter, såsom personliga kvalifikationer hos sektions- och
avdelningscheferna, större förskjutningar i arbetsläget o. s. v. Det hade därför
synts utredningen riktigast, att avgörandet härom, under iakttagande av
vad nyss sagts om de operativa spörsmålens handläggande, överlätes till
chefen för försvarsstaben. Den inre organisationen av försvarsstabens särskilda
avdelningar och disponerandet av personalen vid och mellan dessa
borde överlåtas åt chefen för försvarsstaben. Den av utredningen i det
följande anförda organisationen vore därför i sistberörda hänseende icke att
betrakta såsom fast utan såsom en grund för beräkning av personalbehovet
för överbefälhavaren och försvarsstaben.

Sektionscheferna ha av försvarsutredningen föreslagits placerade en i lönegraden
Öb 2, tillika souschef vid försvarsstaben, och två i lönegraden Oa 6.
Till sektionschefernas förfogande borde stå ett antal officerare. Åt dessa
skulle bland annat kunna uppdragas, att alltefter arten av verksamheten vid
den sektion, där de vore tjänstgörande, upprätthålla sambandet mellan försvarsstaben
och arméstaben, förvaltningarna o. s. v.

Försvarsutredningen har föreslagit, att försvarsstaben uppdelas på tretton
avdelningar, och därom närmare anfört följande:

Det operativa förberedelsearbetet i vad rör armén, vilket enligt vad som
tidigare anförts bör utföras inom försvarsstaben, kräver en avdelning, i utredningens
förslag benämnd arméavdelning och motsvarande den nuvarande
arméoperationsavdelningen. Utredningen förutsätter, att verksamheten inom
arméavdelningen instruktionsmässigt så regleras, att en ständig kontakt med
arméstabens organisationsavdelning blir säkerställd.

För handläggning av frågor rörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter
i stort och samverkan med övriga försvarsgrenar erfordras i försvarsstaben
en marinavdelning och en flygavdelning. Dessa avdelningar innefatta
jämväl den personal ur marinen och flygvapnet, som erfordras för
att upprätthålla sambandet i verksamheten mellan å ena sidan försvarsstaben
och å andra sidan marin- respektive flygstaberna.

Luftförsvarsavdelningen och kommunikationsavdelningen, liksom avdelningarna
för utrikes och inrikes underrättelsetjänst, nämligen utrikesavdelmngen
och inrikesavdelningen, för vilka ingen ändring i de hittillsvarande
uppgifterna förutsatts, föreslås erhålla en utvidgad personaluppsättning, som
dock torde motsvara allenast minimikravet på personal vid dessa avdelningar.
Då med flygvapnets utsvällning kommunikationsavdelningen måste förutses
få handlägga även ett stort antal ärenden rörande flygvapnet, ingår i denna
avdelning en officer ur flygvapnet.---

Såsom ett organ, vilket fritt från löpande ärenden skall kunna studera
strategiens, taktikens och den militära teknikens utveckling, på grundval av
dessa studier till närmast berörda militära myndigheter avgiva förslag till
specialstudier, försök, experiment m. m. samt därefter följa dessa, föreslås
en studieavdelning med personal från samtliga försvarsgrenar. Avdelningen
bor aven kunna få till uppgift att i samarbete med armé-, marin-, flyg-, lufttorsvars-
och kvartermästaravdelningarna föreslå och uppdraga grundlinjerna
till gemensamma övningar för två eller flera försvarsgrenar.

Underhållsfrågor berörande mer än en försvarsgren ävensom underhålls -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

frågor av operativ betydelse för armén, vilka frågor tidigare handlagts vid
operationsavdelningarna och starkt betungat särskilt arméoperationsavdelningen,
föreslås skola handläggas å en kvartermästaravdelning. Här avses
även i samråd med de centrala förvaltningarna anvisningar till dessa skola
utarbetas. I avdelningen ingår personal ur samtliga försvarsgrenar, ur armén
bland annat från fälttyg- och intendenturkårerna, på sådant sätt, att erforderlig
sakkunskap blir företrädd.

De nuvarande signaltjänst- och kryptoavdelningarna föreslås skola sammanslås
till en signaltjänstavdelning, varigenom någon personalbesparing
kan ernås.

I försvarsstaben bör vidare liksom hittills ingå krigshistoriska avdelningen.

I det föregående (avsnittet Personalvården) har anmärkts, att försvarsutredningen
därjämte föreslagit organiserande av en press- och filmavdelning och
en personalvårdsavdelning inom försvarsstaben.

Samtliga avdelningschefer på försvarsstabens stat ha föreslagits placerade
i lönegraden Oa 5 eller Oa 4 med undantag för chefen för utrikesavdelningen,
vilken i betraktande av sin i förhållande till militär-, marin- och flygattachéerna
i viss mån överordnade ställning föreslagits placerad i lönegraden Oa 6.

Eörsvarsutredningen har föreslagit, att försvarsstabens expedition och
kom men dan t ur skola sammanföras till ett organ under en regementsofficer
som chef.

Beträffande det i expeditionen ingående försvarsstabens tryckeri har
utredningen anfört följande:

Vid detta utföres på fotografisk väg samt genom offsettryck reproduktion
av kartor, skisser, ritningar, instruktioner och dylikt samt fotobilder. Samtidigt
är tryckeriet utbildningsanstalt för den personal, som vid mobilisering
skall ingå i högkvarterets och vissa högre stabers fälttryckerier. Någon fast
anställd personal för verksamheten finnes emellertid icke nu. Föreståndarplatsen
upprätthålles för närvarande av en förste expeditionsvakt tillhörande
arméstaben. All övrig tjänst bestrides av värnpliktig personal.

I huvudsaklig överensstämmelse med ett av överbefälhavaren framlagt förslag
har försvarsutredningen förordat, att fast anställning borde beredas följande
tryckeripersonal, nämligen en tryckeriföreståndare (verkmästare), en
offsettryckare (MEo 8), en accidenstryckare (MEo 8) och en bokbindare
(MEo 8). Tryckeriföreståndaren borde upptagas som ordinarie i lönegraden
Ca 13, då den som avsåges för befattningen i fråga för närvarande vore anställd
som ordinarie tjänsteman vid arméstaben, förste expeditionsvakt. De tre sistnämnda
syntes först sedan organisationen vunnit fastare former böra bliva
ordinarie.

Beträffande kommendanturen har utredningen ansett sig böra taga
hänsyn till att försvarsstaben komme att stå i centrum av de militära staber
och institutioner, vilka inrymdes i militärstabsbyggnaden. Därför syntes lokalfördelningen
inom militärstabsbyggnaden och omsorgen om dennas bevakning,
skötsel och vård böra tillkomma försvarsstabschefen. I överensstämmelse härmed
hade den personal bestående av garageförman, expeditionsvakt, portvakter,
vaktmästare, maskinist och eldare, som erfordrades för militärstabs -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

byggnaden och som hittills tillhört arméstaben, överförts till försvarsstabens
kommendantur. Kommendanten i försvarsstaben, vilken hade att svara för
ordonnans-, transport- och vakttjänst m. m. inom försvarsstaben, borde vara en
pensionerad officer. Till kommendanturen borde även vicevärden för militärstabsbyggnaden
anknytas.

I kommendanturen inginge dessutom förutom automobilförare även personal
för militärstabernas automatväxel, vilken föresloges överförd från arméstaben
till försvarsstaben. Som chef för telefonväxeln syntes böra avses en
telefonvakt av 1. klassen i lönegraden Ca 4. Därutöver krävdes viss icke-ordinarie
personal.

Frågan om fotografitjänstens ställning inom försvarsväsendet hade
— enligt vad försvarsutredningen vidare anfört — varit föremål för utredning
inom försvarsstaben. Denna utredning hade även slutförts och verksamheten
därefter prövats och befunnits lämplig. I huvudsaklig överensstämmelse med
ett av överbefälhavaren framlagt förslag förordade utredningen, att en fotoanstalt,
innefattande det hittillsvarande fotografiska centrallaboratoriet, skulle
vara ansluten till försvarsstaben. Vid anstalten skulle vara anställd, under en
militär chef i lönegraden Oa 4 eller Oa 3, följande civila fackpersonal, nämligen
en fototeknisk ingenjör (MEo26), en fotokemisk ingenjör (MEo26), en verkmästare
av 1. klass (ME0I8), en verkmästare av 2. klass (MEo 15) samt
en fotograf (MEo 8). En för närvarande i lönegraden A 30 upptagen befattning
såsom föreståndare för fotografiska centrallaboratoriet syntes med den
nuvarande innehavarens avgång kunna indragas och borde därför uppföras på
övergångsstat.

Försvarsutredningen har ansett, att den för försvarsstaben och arméstaben
m. m. gemensamma kassaförvaltningen, som för närvarande tillhörde
arméstaben, borde överföras till försvarsstaben av principiellt samma skäl,
som anförts beträffande personalen för militärstabsbyggnadens förvaltning.
Till envar av redogöraren och kanslibiträdet vid arméstabens kassaförvaltning,
vilka omhänderhaft försvarsstabens kassa- och bokföringsgöromål, hade hittills
utgått ersättning i form av extra arvode om 660 kronor från försvarsstaben.
Med den omflyttning av kassaförvaltningen till försvarsstaben, som nu föresloges,
borde dessa ersättningar i fortsättningen utgå från arméstaben. För
att biträda redogöraren med kontroll av räkningar och avlöningar samt för
att därjämte utöva kontroll av persedeluppbörden, som på grund av nya organisationer
och materiel av teknisk art blivit alltmer omfattande, hade vid arméstabens
kassaförvaltning under senaste tiden varit anställd en civil tjänsteman
i lönegraden MEx 15 i stället för den pensionerade underofficer med arvode,
som tidigare avsetts för dessa göromål. Då behov av denne civile tjänsteman
även under normala fredstider komme att föreligga, hade utredningen velat
föreslå, att i staten för försvarsstaben upptoges en befattning i lönegraden Ca 15,
avsedd för en kontorsskrivare vid kassaförvaltningen.

Till försvarsstaben borde vidare vara anslutna dels försvarsväsendets
radioanstalt, dels krigsarkivet. Radioanstalten vore redan nu anknuten
till försvarsstaben. Krigsarkivets överflyttning från den nuvarande anknyt -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen till arméstaben till att hänföras under försvarsstaben sammanhängde
med att krigsarkivet för framtiden föresloges skola mottaga samtliga tre försvarsgrenars
samt försvarsstabens arkivhandlingar. En översyn över krigsarkivets
personalbehov syntes snarast möjligt böra vidtagas, men försvarsutredningen
hade för sin del icke ansett sig böra ingå därpå. Icke heller inginge
försvarsutredningen närmare på personalbehovet vid radioanstalten.

Behovet av militär personal för försvarsstaben har av försvarsutredningen
beräknats enligt följande tablå:

Militär personal vid försvarsstaben.

		På försvars-stabens stat		Ur general- stabs- kåren	O cd 3 CD !-<	Ur övriga personal-kårer	Pensio-nerad perso-nal i arvodes-
						P” O-	cd crq CD	Kompani officerare		befatt- ning
	Generalmajor av 1. graden	Generalmajor av 2. graden	Överstar	Övriga reg. off.	Major eller kapten	Regements- officerare	Kaptener	s SB 3 CD	3 CD 3 ert- 00 O 3 § •-1 P 3	cl	Ur H	a <	Ur A, M el. FV	Officerare	Underofficerarej
Chef för försvarsstaben......	i	i	2
Adjutanter, sambandsofficerare och personal till chefens för försvarsstaben och sektions-				i		i	3	1					3	2
						i	4	3	—	bi	—	—	—	2	—
	_	—	—	—	—	—	—	—	4)1		S)4	—	—	1	—
	_	—	__	_	—	—	—	—	4)1	—	—	4	—	1	—
	_	—	___	i	_	—	2	2		6)2	1	1	—	1	—
	_	—	—	i	—	—	1	—	—	6)2	1	—	1	—
Kvartermästaravdelningen.... Kommunikationsavdelningen. .			1	i l i	=	i i	2 3	2 3 1	—	7)2 2 4	1 1 2	1 1 1	8)5	1 2 4	-
	_	__	_	i	_	_	__	1	—	2	1	1	6	2	—
	_	_	__	i	__	_	1	_	—	°)2	2	1	2	1	—
Press- och filmavdelningen . . Personalvårdsavdelningen .... Krigshistoriska avdelningen . . Expedition och kommendantur		_	—	i io)i	_	i	__		—	1	1	1	1	1 2 u)5 3 12)1	2
	_	_		_	i	_	—	—	—	_	—	—	1	—	1
Summa	i	i	3	7	i	5	16	13	2	16	15	12	18	30	3

!) Ur fortifikationskåren eller ingenjörtrupperna.

*) Ur marinen.

3) Härav en ur kustartilleriet.

4) Ur flygvapnet.
r‘) Ur luftvärnet.

“) En ui vardera flottan och kustartilleriet.

’) En ur vardera fälttygkåren och intendenturkåren.

“) Två Oa 2, tre Oa 3.

*) Härav en ur signaltrupperna.

10) Beställningen kan ersättas med en befattning för pensionerad regementsofficer med
arvode av 3,000 kronor (chef för krigshistoriska avdelningen).

“) Härav två ur armén och två ur marinen.
ls) Redogörare.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 samt. Nr 210.

377 42 9

130

Rungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utöver vad förut anförts rörande behovet av civil personal har försvarsutredningen
framhållit, att antalet kanslibiträden, kontorsbiträden och skrivbiträden
på grund av det större antalet avdelningar inom försvarsstaben måste
undergå någon ökning. Sålunda föresloge utredningen, att antalet kansli -biträden utökades med två till tre, fördelade på en ordinarie och två extra ordinarie
befattningar. En av de två nya kanslibiträdesbefattningarna hade överförts
från arméstaben. Kontors- och skrivbiträdena föresloges till sammanlagt
24, beräknade efter i regel ett biträde per mindre avdelning samt två
biträden för de större avdelningarna, expeditionen och kassaförvaltningen. Av
de nämnda biträdena syntes 10 böra uppföras som ordinarie kontorsbiträden,
10 som extra ordinarie kontorsbiträden och 4 som extra ordinarie skrivbiträden.
Då erfarenheten visat, att vid försvarsstaben ständig tillgång erfordrades
till personal, kunnig i ritarbete, hade härutöver två ritbiträden i lönegrad
MEo 4 ansetts böra tillkomma.

Behovet av pensionerad personal i arvodesbefattning vid försvarsstaben
hade av försvarsutredningen beräknats i enlighet med en uppställning å sid.
66 i betänkandet.

Antalet arvoden å 600 kronor till kompaniofficerare, som tjänstgöra vid försvarsstaben,
har av utredningen beräknats till 28, vilket innebär någon minskning
mot det nuvarande antalet. Dessutom torde följande arvoden böra utgå,
nämligen till överbefälhavarens juridiska biträde 1,800 kronor, till en arkivarie
i krigshistoriska avdelningen 2,400 kronor samt till en vice värd vid militärstabsbyggnaden
2,400 kronor.

Anslagsbehovet har av utredningen uppskattats till 800,000 kronor, varav
635,000 kronor för avlöningar och 165,000 kronor för omkostnader. I dessa
belopp ha icke inräknats medel för radioanstalten eller för krigsarkivet.

Y ttr anden.

Försvarsutredningens förslag till organisation av försvarsstaben har föranlett
yttranden bland annat av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter,
chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen,
arméförvaltningen och försvarsverkens civila personals förbund.

överbefälhavaren har anfört i huvudsak följande:

Det borde ankomma på chefen för försvarsstaben att med det antal befattningshavare
av olika slag, som enligt staten för försvarsstaben stode till förfogande,
tillämpa den sektions- och avdelningsindelning, som med hänsyn till
arbetsuppgifter och personalförhållanden samt efter hand vunnen erfarenhet
om arbetsformerna befunnes vara den ändamålsenligaste. Det inom försvarsstaben
uppgjorda utkast som legat till grund för utredningens förslag hade
i viss mån grundats på erfarenheterna från beredskapstiden. Det vore möjligt
att, då normala fredsförhållanden inträdde, organisationen i vissa fall skulle
kunna givas en något mindre personalstyrka. Denna synpunkt kunde tillgodoses,
om frihet lämnades att framdeles utforma organisationens detaljer.

För att möjliggöra ett friare personval borde en av de av försvarsutredningen
till inplacering i lönegraden Oa 6 föreslagna sektionschefsbefattningarna
kunna besättas med befattningshavare i lönegraden Öb 1.

Det hade visat sig önskvärt att om möjligt nedbringa antalet officerare ur

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

generalstabskåren, detta i syfte att tillgodose militärbefälsstabernas behov
utan att samtidigt sänka kårens standard. Å andra sidan förelåge ett bestämt
önskemål att på vardera av press- och filmavdelningen och krigshistoriska avdelningen
placera en kapten ur generalstabskåren. Regementsofficeren till
förfogande ur generalstabskåren kunde, trots därmed förenade olägenheter,
utgå. Härigenom samt genom ändring av indelningen i avdelningar — den
särskilda studieavdelningen föresloges utgå —- kunde det bliva möjligt att,
samtidigt som press- och filmavdelningens krav tillgodosåges undvika ökning
av antalet generalstabsofficerare. I stället för det av utredningen angivna behovet
av 5 regementsofficerare och 16 kaptener ur generalstabskåren kunde
behovet beräknas till 4 regementsofficerare och 17 kaptener ur kåren.

I staten för försvarsstaben borde såsom arvoden uppföras 4 beställningar
i lönegrad Oa 4 eller Oa3 i stället för motsvarande antal beställningar ur armén,
marinen och flygvapnet i ändamål att kunna vid utrikesavdelningen och inrikesavdelningen
knyta tillräckligt kvalificerad personal under längre tid.
Vid signaltjänstavdelningen borde antalet kommenderade officerare ur marinen
minskas med 1, samtidigt som antalet officerare ur armén, marinen eller
flygvapnet ökades med 1.

Vid press- och filmavdelningen borde, som ovan angivits, tillkomma en
generalstabsofficer. Motiven härför, liksom i övrigt för avdelningens sammansättning,
framlades i särskild bilaga till yttrandet.

Även i fred borde en själavårdsavdelning finnas i försvarsstaben och stå
under ledning av fältprosten med arvode av 600 kronor årligen. Den för personalvårdsavdelningen
avsedda befattningen såsom chef för socialdetaljen
borde uppföras i lönegrad C 2 eller C 3 och besättas med förordnande på tre
år åt gången, varjämte den föreslagna bibliotekarietjänsten vid bildnings- och
förströelsedetaljen borde uppföras i lönegrad MEo 22.

Inom den förutvarande generalstabens krigshistoriska avdelning hade arbetet
i huvudsak begränsats till studium och bearbetning av Sveriges äldre
krigshistoria.

Numera hade emellertid huvudvikten av avdelningens arbete lagts på en
bearbetning med hänsyn till svenska förhållanden av erfarenheterna från de
senaste krigen.

Enligt försvarsutredningens förslag skulle i försvarsstaben tillkomma en
studieavdelning, som i viss mån skulle övertaga krigshistoriska avdelningens
uppgift att bearbeta erfarenheterna från de senaste krigen. En särskild studieavdelning
inom försvarsstaben vore mindre lämplig.

Därest kompetent officer skulle kunna erhållas såsom chef för krigshistoriska
avdelningen, syntes ett höjande av arvodet •— då pensionsavgången personal
toges i anspråk — till i paritet, jämte pensionen, med överstelöjtnants
lön vara oundgängligen erforderligt.

Beträffande kassaförvaltningen borde redogörarens arvode utgå med 3,600
kronor samt ett kanslibiträde i lönegrad MEo 7 utbytas mot en kontorsskrivare
i lönegrad Ca 15.

Starka skäl talade för att av försvarsutredningen på arméstabens stat uppförda
beställningar för militärassistenter upptoges på försvarsstabens stat.
Samtliga samarbetade i sin tjänst för vederbörliga verk huvudsakligen och
vissa uteslutande med försvarsstaben. Beställningarna för personalen i järnvägstjänst,
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst, i rikets allmänna kartverks
tjänst och i luftskyddsinspektionens tjänst borde därför upptagas på
försvarsstabens stat.

Av försvarsutredningen föreslagna befattningar för militärassistenter vid
telegrafverkets distrikt (pensionerade arvodister) borde uppföras på försvarsstabens
personalförteckning.

132

Kungt. Maj:ts proposition nr 210.

Liknande förhållanden gjorde sig gällande i fråga om militär-, marin- och
flygattachéerna. Till försvarsstaben vore centraliserat det militära underrättelseväsendet,
som bland annat byggde på det material, som införskaffades
av de militära attachéerna. Dessa vore emellertid — trots att deras verksamhet
enligt 1936 års försvarsbeslut principiellt skulle vara huvudsakligen
knuten till försvarsstaben — ännu icke tillräckligt fast fogade vid nämnda
stab, vilket förhållande medförde avsevärda olägenheter. De militära attachéerna
lydde i militärt avseende direkt under Konungen men hänfördes i löneavseende
till vederbörliga försvarsgrenar, under det att chefen för försvarsstaben
i stort reglerade deras verksamhet. Denna tredubbla lydnadsställning
med därav i flera fall följande oklarhet rörande skyldigheter och befogenheter
vore icke ändamålsenlig. Skäl talade sålunda för att de militära attachéerna
i militärt och ekonomiskt avseende underställdes chefen för försvarsstaben.

För detta ändamål borde militärattachéerna uppföras på försvarsstabens
stat och till denna stat överflyttas motsvarande beställningar ur marinen och
flygvapnet.

Behovet av militärattachéer vore för närvarande omöjligt att överblicka. Erfarenheten
visade, att behovet underginge täta växlingar och att tillsättandet
smidigt borde anpassas efter dessa. Lämpligast syntes vara att upptaga det
högsta antal attachéer, som för närvarande ansåges böra ifrågakomma, nämligen
8 ur armén, 6 ur marinen och 5 ur flygvapnet. Försvarsutredningen hade
emellertid endast förutsatt 6 ur armén, 3 ur marinen samt 4 ur flygvapnet.

I fråga om tjänsteställningen för attachéerna borde befattningarna icke
liksom Hittills vid armén vara bundna till överstelöjtnants- eller majorsbeställningar.
Möjligheter borde finnas att utvälja lämpliga officerare inom en
större personkrets. Detta kunde ske dels därigenom att för tjänsten lämpliga
officerare bereddes tillfälle att kvarstå i tjänst till 60 år samt dels därigenom
att jämväl kaptener kunde komma i fråga. I enlighet med dessa synpunkter
borde nedanstående löner upptagas på försvarsstabens stat, nämligen för attachéer
ur armén 1 Oa 6 eller Oa 5, 2—3 Oa 5 eller Oa 4, 3—4 Oa 4 eller Oa 3,
ur marinen 1 Oa 6 eller Oa 5, 1—2 Oa 5 eller Oa 4, 2—3 Oa 4 eller Oa 3
samt ur flygvapnet 2 Oa 6 eller Oa 5, 1 Oa 5 eller Oa 4 samt 1—2 Oa 4 eller
Oa 3. Ur armén beräknades sålunda minst 6 högst 8 löner, ur marinen minst
4 högst 6 löner och ur flygvapnet minst 4 högst 5 löner. Ur flygvapnet hade
föreslagits en något högre gradering av lönerna för att möjliggöra att flottiljcheferna
utan löneminskning skulle kunna överföras till denna stat, vilket
med hänsyn till förhållandena vid vapnet måste anses lämpligt. Det syntes
böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma med hänsyn till behovet, om
det högre antalet beställningar behövde utnyttjas.

Ortstillägg för attachéer borde sammanföras till försvarsstaben.

Under förutsättning att för kassaförvaltningen avsåges 2 kontorsskrivare i
Ca 15 (eventuellt 1 i Ca 15 och 1 i MEo 15) skulle de föreslagna 2 kanslibiträdena
i lönegrad MEo 7 kunna minskas till 1. Emellertid erfordrades på
inrikesavdelningen 2 manliga kanslibiträden, varför de 2 kanslibiträdena i
MEo 7 borde bibehållas. Kontors- och skrivbiträden hade föreslagits till sammanlagt
24, beräknade efter i regel ett biträde per mindre avdelning samt två
biträden för de större avdelningarna, expeditionen och kassaförvaltningen.
Under förutsättning att hela försvarsstaben komme att inrymmas i samma
byggnad, så att en skrivcentral kunde utnyttjas, torde det beräknade antalet
vara tillfyllest. Förutom ovannämnda skrivhjälp erfordrades 8 kvinnliga biträden,
förslagsvis benämnda statistikbiträden. Vid tryckeriet erfordrades för utförande
av fotografiskt reproduktionstryck en reproduktionsfotograf i lönegrad
MEo 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 133

Försvarsväsendets radioanstalt borde ingå i försvarsstaben, dock med från
denna skild stat och förvaltning.

De av försvarsutredningen till ett antal av 28 beräknade kompaniofficersarvodena
å 600 kronor vid försvarsstaben hade tillkommit för att underlätta
rekryteringen av personal, som bestrede sådana poster, vilka fordrade högskoleutbildning
eller annan därmed jämförlig utbildning. Då samtliga till
försvarsstaben kommenderade kompaniofficerare (57) icke torde kunna tilldelas
detta arvode syntes främst de kompaniofficerare, som utan att vara generalstabsofficerare
tjänstgjorde såsom detaljchefer, böra komma i åtnjutande
av denna förmån. Med den föreslagna organisationen komme antalet dylika
officerare att bliva 34. På grund av den förändring, som kunde komma att
genomföras i organisationen och då vissa detaljchefer kunde komma att vara
regementsofficerare borde antalet dylika arvoden beräknas till högst 84.

Övriga för försvarsstabens verksamhet erforderliga anslag hade beräknats
på följande sätt: omkostnadsanslag 243,900 kronor, fältövningar, studier, kurser
m. m. 10,000 kronor, fotografiska centrallaboratoriet 20,000 kronor, åskådningsmateriel
m. in. för identifiering av flygplan 30,000 kronor, krigshistoriska
avdelningens verksamhet 7,500 kronor samt representation 5,000 kronor eller
till sammanlagt 316,400 kronor.

Chefen för armén har förklarat sig ej ha något att erinra mot försvarsutredningens
förslag att överflytta krigsarkivet från arméstaben till försvarsstaben.
Den översyn av krigsarkivets personalbehov som försvarsutredningen
ifrågasatt vore i hög grad av behovet påkallad.

Chefen för marinen har anfört i huvudsak följande:

"Utredningens förslag till utvidgning av försvarsstaben innebure, att organisationen
fått svälla ut för mycket. Det borde nämligen beaktas, att överbefälhavaren
genom de organ, som inom högkvartersorganisationen (försvarsgrenschefer,
försvarsgrensstaber, förvaltningar) stode till hans förfogande,
hade tillgång till sakkunskap, som det förefölle onödigt att dessutom samla
i försvarsstaben. Ju större en sådan organisation som försvarsstaben bleve,
dess flera uppgifter funne den sig böra taga hand om och fordrade på grund
härav ytterligare utökning. Organisationen av försvarets högsta ledning borde
därför göras till föremål för förnyad granskning med särskilt syfte att förenkla
densamma. Härvid skulle följande begränsningar i försvarsstabens nu föreslagna
organisation lämpligen kunna åvägabringas.

Den hittillsvarande underrättelseavdelningen föresloges av försvarsutred
ningen uppdelad på tvenne avdelningar för utrikes och inrikes underrättelsetjänst.
Det väsentliga i underrättelsetjänsten vore emellertid ej insamlandet
och registreringen av underrättelser utan _ dessas bearbetande och nyttiggörande
för försvaret. Då den direkta operativa ledningen av marinen och
enligt det nu föreliggande förslaget - - jämväl av flygvapnet skulle utövas av
chefen för marinen respektive chefen för flygvapnet, låge det i sakens natur,
att bearbetningen, värderingen och nyttiggörandet av insamlade underrättelser
borde ske inom nämnda chefers verkställande organ, d. v. s. marinstaben och
flygstaben. Därför borde förslagsvis åtminstone 2 officerare ur marinen överföras
från försvarsstabens avdelning för underrättelsetjänst till marinstabens
operationsavdelning för att där bearbeta till försvarsstaben inkomna underrättelser
av marint intresse, vilka utan dröjsmål borde tillställas marinstaben
från uppsamlingsstället försvarsstaben enligt i instruktionsväg närmare angivna
grunder. ,

Särskild studieavdelning inom försvarsstaben syntes icke erforderlig vad
marinen beträffade.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

För marinen, vars beroende av materielen vore iögonenfallande, stode
underhållsfrågor alltid i främsta planet och sammanhängde på det allra närmaste
med krigsberedskap, operativ förmåga samt utbildning och övningar.
En väsentlig de! i chefens för marinen åligganden utgjordes av rättigheten och
skyldigheten att meddela marinförvaltningen erforderliga anvisningar i avseende
å dess verksamhet. Därför erfordrades icke för marinens vidkommande
någon särskild kvartermästaravdelning. Föreliggande underhållsfrågor av
operativ betydelse för armén syntes kunna överlåtas på en särskild sektion
eller detalj å arméavdelningen.

Då försvarsstaben avsåges att vara en för hela försvarsmakten gemensam
stab, vore det också av vikt, att detta komme till uttryck, då det gällde att
i verkligheten besätta de högre befattningarna i staben. Det borde därför angivas,
att sektionscheferna i allmänhet borde kommenderas en ur varje försvarsgren.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att med tillämpandet
av principen att använda försvarsgrensstaberna och förvaltningarna för arbete,
där deras sakkunskap erfordrades, och undvika dubbelarbete i försvarsstaben,
försvarsstaben torde kunna minskas. Bland annat måste det bestämt påyrkas,
att den s. k. studieavdelningen icke komme till stånd. Med hänsyn till de
jämförelsevis stora kostnader i allmän flygträning, som vore förbundna med
varje flygande officer, vore det önskvärt, att man begränsade antalet flygofficerare,
där flygsakkunskap icke vore erforderlig. Följande begränsningar
syntes i detta hänseende kunna göras vid försvarsstaben:

De underhållsärenden, som handlades i kvartermästaravdelningen och som
berörde flygvapnet, vore av relativt ringa omfattning. De berörde huvudsakligen
transportfrågor, vilka handlades å kommunikationsavdelningen. Ärenden,
som berörde underhållsfrågor, borde handläggas i flygstabens operationsavdelning,
där närmast den föreslagne chefen för underhållssektionen (i krig
underhållsavdelningen i flygstab 1) i samarbete med personal i försvarsstabens
kvartermästaravdelning förberedde ärendet. Ärenden berörande anvisningar
till de centrala förvaltningsmyndigheterna skulle handläggas i samråd med
berörd förvaltningsmyndighet, i detta fall flygförvaltningen. Bestämmande
för dessa anvisningar vore flygvapnets uppgifter och operationer i krig, vilka
frågor handlades i flygstaben samt i viss mån i försvarsstabens flygoperationsavdelning.
Den bästa handläggningen erhölles genom att dessa ärenden bereddes
av chefen för underhållssektionen i flygstaben i samråd med försvarsstabens
flygoperationsavdelning samt flygförvaltningen, d. v. s. i princip det
förfarande som för närvarande tillämpades. Elärigenom säkrades överensstämmelsen
mellan den operativa verksamheten och förvaltningsmyndigheternas
verksamhet. Arbetet i kommunikationsavdelningen krävde personal med
främst marktrafiktekniska kunskaper. Flygvapnets officerare vore mindre lämpade
härför. Bättre resultat torde — i likhet med vad nu vore fallet — erhållas
genom direkt samarbete mellan personal ur flygstabens operationsavdelning
och försvarsstabens kommunikationsavdelning. I varje fall syntes
en av de till dessa avdelningar upptagna flygofficerarna kunna utgå. Den återstående
torde kunna ombesörja flygvapnets angelägenheter å båda avdelningarna.
— Slutligen vore det synnerligen önskvärt ur besparingssynpunkt,
att de officerare, som beräknats skola alternativt ingå i försvarsstaben ur
armén, marinen eller flygvapnet, icke beräknades från flygvapnet.

Arméförvaltningen har i sitt utlåtande anfört följande:

Beträffande den föreslagna uppdelningen av försvarsstaben på sektioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 135

och avdelningar och dessas personalsammansättning hade arméförvaltningen
intet att erinra.

Utredningens förslag om handhavandet av soldatvården inom försvarsstaben
å en press- och filmavdelning samt en personalvårdsavdelning funne
ämbetsverket vara en mera ändamålsenlig organisation än den, som i sådant
hänseende föreslagits av 1940 års militära socialvårdskommitté.

Utan att ingå på en närmare granskning av löneställningen för befattningshavarna
vid personalvårdsavdelningen finge arméförvaltningen emellertid
framhålla, att den föreslagna lönesättningen för avdelningschefen på personalvårdsavdelningen
icke syntes stämma med vad som inom den civila statsförvaltningen
vore vedertaget. En inplacering i 26:e lönegraden syntes bättre
överensstämma med sistnämnda normer.

I fråga om försvarsstabens tryckeri hade utredningen ansett sig böra i
stort sett lämna sin anslutning till ett av överbefälhavaren i dennes framställning
med anslagsäskanden rörande försvarsstaben för budgetåret 1942/43
framlagt förslag. I utlåtande den 26 september 1941 över sistberörda framställning
hade ämbetsverket ifrågasatt, huruvida icke befattningen såsom
tryckeriföreståndare tills vidare borde uppföras såsom extra ordinarie i lönegraden
MEo 13 samt om icke befattningen såsom bokbindare —- i betraktande
av den avlöning, som på allmänna arbetsmarknaden tillkomme motsvarande
personal — borde placeras i lönegraden MEo 6.

Arméförvaltningen ansåge den föreslagna överflyttningen till försvarsstabens
kommendantur av den för militärstabsbyggnadens förvaltning,
bevakning, skötsel och vård avsedda personalen välbetänkt.

Yad anginge personalen vid den föreslagna fotoanstalten finge arméförvaltningen
erinra, att ämbetsverket i utlåtande den 26 september 1941 uttalat,
att det borde övervägas, om fotografiska centrallaboratoriets ingenjörer borde
inplaceras i 24:e eller 26:e lönegraden i löneplanen MEo, varjämte ämbetsverket
beträffande de båda verkmästarna och fotografen därstädes ifrågasatt,
huruvida tillräcklig grund förelåge att nu vidtaga jämkning i den så nyligen
beslutade placeringen av befattningshavarna i respektive lönegraderna MEo
12, 10 och 8.

Ämbetsverket anslöte sig till förslaget om överförandet till försvarsstaben
av den för denna och arméstaben gemensamma kassaförvaltningen. Den för
kassaförvaltningen beräknade personalen torde vara tillfyllest. Arméförvaltningen
ifrågasatte, om icke med hänsyn till de kvalifikationer, som måste
ställas på innehavaren av redogörarbefattningen, arvodet till redogöraren
borde sättas till 3,600 kronor eller samma belopp, som föreslagits för. en
expeditionsofficer vid försvarsstabens expedition och en pensionerad officer
till försvarsstabschefens förfogande. Härtill borde komma ett belopp motsvarande
det nu utgående extra arvodet eller 660 kronor. Då ifrågavarande
organisation syntes vara avsedd att bli bestående, borde rätteligen de båda
beloppen sammanläggas till ett totalarvode. För att undvika tillskapandet
av ett alldeles speciellt arvodesbelopp syntes emellertid därmed böra anstå
i avvaktan på en avsedd allmän reglering av dylika arvoden.

Enligt betänkandet skulle vid kassaförvaltningen finnas en befattningshavare
i lönegrad MEx 15. Framställning om anställande av en extra befattningshavare
i nämnda lönegrad hade också på sin tid gjorts av chefen för
armén, men enligt Kungl. Maj:ts brev den 3 oktober 1941 hade allenast medgivits
anställande av en extra tjänsteman i lönegrad MEx 10. Därest, med
hänsyn till vad som upplysts beträffande denne befattningshavares handhavande
och tillsyn av materiel, en inplacering i lönegrad Ca 10 icke skulle
anses tillfyllest, ifrågasattes dock, om icke i allt fall lönegrad Ca 13 vore tillräcklig.
Ärméförvaltningen ville i detta sammanhang erinra om den löne -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ställning, som i årets statsverksproposition föreslagits för materialförvaltaren
i pensionsstyrelsen. Med hänsyn till den personalförstärkning, som vunnes
genom tillkomsten av den nämnde civile befattningshavaren, syntes det även
kunna ifrågasättas, om det hittills medgivna extra arvodet till kanslibiträdet
vid kassaförvaltningen borde fortsättningsvis utgå, i allt fall efter ett ombyte
av tjänsteinnehavare.

Försvarsverkens civila personals förbund har i sitt yttrande berört den
föreslagna lönesättningen för personalen vid försvarsstabens tryckeri och
härom anfört följande:

Beträffande försvarsstabens tryckeri hade föreslagits viss utökning av personalen
vid tryckeriet, bland annat med en offsettryckare, en accidenstryckare
och en bokbindare. Nämnda personal föresloges placerad enligt militära
icke-ordinariereglementet, lönegrad 8. Enligt vad förbundet erfarit genom
vederbörande fackförbund, torde det icke gå att erhålla kvalificerad arbetskraft
för den lön, som skulle medfölja den ifrågasatta lönegradsplaceringen. I överbefälhavarens
yttrande hade framhållits, hurusom omhänderhavandet av den
dyrbara materielen krävde grundliga fackkunskaper, varför förbundet förutsatte,
att avsikten vore att anställa fullt kvalificerat folk. Lönen för fullgod
offsettryckare i Stockholm vore omkring 5,000 kronor per år exklusive indextillägg
enligt ramavtalet, för närvarande 16.7 procent. En fullgod accidenstryckare
åtnjöte cirka 4,500 kronor per år exklusive indextillägg, och för fullgod
bokbindare låge löneläget vid ungefär samma nivå. De anförda lönerna
innebure sålunda en inplacering enligt närmast MEo 15 för offsettryckaren
och MEo 13 för accidenstryckaren respektive bokbindaren, om fullgod arbetskraft
skulle kunna påräknas.

1942 års försvar sberedning.

Såsom i nästföregående avsnitt närmare berörts har försvarsberedningen
i avseende å överbefälhavarens förhållande till försvarsgrenscheferna framlagt
ett förslag, syftande till att arméns operativa krigsförberedelsearbete
ålägges chefen för armén och honom underlydande stabsorgan. Med denna
utgångspunkt har beredningen såvitt nu är i- fråga dels upprättat förslag till
den organisation av försvarsstaben, som borde fastställas, därest beredningens
förstnämnda förslag av statsmakterna godtoges, dels ock verkställt en
granskning av försvarsutredningens personalberäkningar från den förutsättningen
att utredningens förslag i fråga om handhavandet av arméns operativa
krigsförberedelser vunne bifall.

I förstnämnda avseende har försvarsberedningen anfört följande:

Av beredningens ifrågavarande förslag följer, att försvarsstabens organisation
kan begränsas till att avse, dels uppgiften att biträda överbefälhavaren
vid överledningen av försvarsgrenarnas operativa verksamhet, dels ock handläggning
av ärenden angående luftförsvar, underrättelsetjänst, personalvård
m. m. Kvartermästartjänsten förutsättes decentraliserad till försvarsgrenarna,
och något organ i försvarsstaben för handläggning av hithörande spörsmål
blir icke erforderligt. De direktiv i samordnande syfte, som i detta avseende
kunna behöva utarbetas i försvarsstaben, torde böra. åvila försvarsstabschefen
med biträde av den operativa avdelningen. En särskild beställning bör beräknas
för en souschef i staben. Åt denne bör uppdragas att besluta i vissa ärenden.

Uppgiften att biträda överbefälhavaren i överledningen av den operativa
verksamheten torde i allmänhet böra lösas genom utarbetande av direktiv

137

Kungl. Majds proposition nr 210.

för försvarsgrenarnas verksamhet samt reglerande av samverkan mellan stridskrafter
ur olika försvarsgrenar.

I anslutning till vad ovan anförts och efter granskning av försvarsutredningens
förslag rörande försvarsstaben i övrigt, får beredningen i fråga om
försvarsstabens organisation och militära personal anföra följande.

Beredningen har i annat sammanhang tillstyrkt, att överbefälhavaren
erhåller arvode enligt en ny lönegrad, Öb 5 (24,000 kronor).

För chefen för försvarsstaben bör beräknas arvode i lönegraden Öb 2 eller
Öb 3; därest nämnde chef åtnjuter lön enligt lönegraden Öb 2, bör därutöver
till honom utgå arvode enligt samma regler som för cheferna för armé-, marinoch
flygstaberna, d. v. s. med ett belopp av 1,892 kronor för år. Härigenom
möjliggöres i högre grad än enligt försvarsutredningens förslag, att som chef
för försvarsstaben kan placeras en jämförelsevis ung officer.

För souschef sbefattningen bör beräknas 1 överste i lönegraden Oa 6. De
av försvarsutredningen för sektionschefer beräknade särskilda beställningarna
böra utgå.

För en överbefälhavarens personliga stab m. m. beräknas: 1 regementsofficer
i lönegraden Oa 5 eller Oa 4, 2 officerare i Oa 4 eller Oa 3, 1 regementsofficer
ur generalstabskåren i Oa 5 eller Oa 4, 3 kaptener ur generalstabskåren
(Oa 3), 1 generalstabsaspirant samt 3 kompaniofficerare ur armén, marinen
eller flygvapnet ävensom 3 pensionerade officerare.

I stället för av försvarsutredningen föreslagna armé-, marin- och flygavdelningar
organiseras en operationsavdelning, och för denna bör beräknas
följande personal: 1 regementsofficer (Oa 5 eller Oa 4), en kapten ur generalstabskåren
(Oa 3), 1 generalstabsaspirant samt 2 kompaniofficerare ur armén,
1 regementsofficer och 2 kompaniofficerare ur marinen samt 1 regementsofficer
och 2 kompaniofficerare ur flygvapnet, ävensom 1 pensionerad officer i
arvodesbefattning.

För luftförsvar savdelningen beräknas den av försvarsutredningen angivna
personalen.

Studieavdelningen utgår ur försvarsstaben, då dess uppgifter bora hanföras
till de olika försvarsgrensstaberna.

Kvartermästar- och kommunikationsavdélningarna utgå likaledes ur försvarsstaben.

För utrikesavdelningen bör personalen beräknas på sätt forsvarsutredningen
angivit med den ändringen, att såsom chef för avdelningen bör beräknas
en överstelöjtnant i stället för en överste. Beredningen kan nämligen
icke finna de av försvarsutredningen anförda skälen för att denne avdelningschef
skulle placeras i lönegraden Oa 6 vara tillräckligt bärande. Även om
beredningen finner sig böra godtaga beräkningen av personalbehovet i övrigt
för utrikesavdelningen, vill beredningen dock framhålla, att detsamma synes
högt beräknat.

För inrikes- och signalavdelningarna bör personalen beraknas enligt iorsvarsutredningens
förslag, medan press- och filmavdelningen bör organiseras
och dess personalbehov beräknas på sätt överbefälhavaren i sitt utlåtande
föreslagit.

I fråga om den av försvarsutredningen föreslagna personalvarasavdelningen
hyser beredningen stor tvekan, om densamma hör hemma i försvarsstaben
och om den överhuvud taget är behövlig under fredsförhållanden. Det
synes beredningen icke uteslutet, att personalvårdsavdelningens uppgifter
skulle kunna med fördel åläggas andra organ, vilka äro sidoordnade de militära
myndigheterna, men där representation för dessa ordnas. De militära
myndigheterna böra nämligen enligt beredningens uppfattning icke omhänderhava
verksamhet, som är av utpräglat civil natur. Därest avdelningen likväl

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skall finnas såväl i freds- som krigsorganisationen, böra dess uppgifter bestämt
avgränsas, och den militära personalen inom avdelningen starkt begränsas.
Försvarsutredningens förslag att beräkna 2 pensionerade officerare för denna
avdelning kan därför endast med tvekan biträdas av beredningen. Beredningen
finner i likhet med försvarsutredningen ej erforderligt att i fred inrätta
någon själavårdsdetalj.

Krigshistoriska avdelningen bör såsom chef tilldelas pensionerad officer
i stället för regementsofficer på stat, varjämte antalet för densamma beräknade
pensionerade officerare, enligt försvarsutredningens förslag 5, bör minskas.

För expedition och kommendantur beräknad regementsofficer ur generalstabskåren
torde kunna ersättas med annan regementsofficer, för vilken beställning
uppföres på försvarsstabens stat, och antalet av försvarsutredningen
beräknade pensionerade officerare synes kunna minskas från 3 till 2.

För kassaförvaltningen beräknad pensionerad officer torde, om han icke
kan ersättas med civil kassör, vilket beredningen vill förorda, böra erhålla
arvode med 3,600 kronor (enligt beredningens i annat sammanhang avgivna
förslag motsvarande löneklassen Oa 11) i stället för arvode med 3,180 kronor
och i samband därmed åläggas att omhänderhava kassaärendena för arméstaben
utan att därför erhålla särskilt arvode.

I fråga om fotoanstalten får beredningen erinra, att allmänna lönenämnden
och försvarsväsendets lönenämnd i sitt den 23 oktober 1941 avgivna gemensamma
utlåtande angående då föreslagen utökad organisation för fotografiska
centrallaboratoriet uttalat tvekan om det erforderliga i att under
fredsförhållanden avse en särskild militär beställningshavare såsom chef för
anstalten (laboratoriet); det syntes lönenämnderna, att laboratoriet borde
kunna inordnas under någon av försvarsstabens övriga avdelningar.

Beträffande organisationen av försvarsstaben med utgångspunkt från försvarsutredningens
förslag i fråga om överbefälhavarens ställning till försvarsgrenscheferna
har beredningen inledningsvis anfört, att staben i sådant fall
måste givas i huvudsak den utformning, som föreslagits av försvarsutredningen.
Beredningens erinringar mot detta förslag har beredningen sammanfattat
sålunda:

För försvarsstabschefen bör löneställningen bestämmas på sätt beredningen
ovan anfört i samband med behandlingen av det av beredningen framlagda
förslaget till organisation för försvarsstaben.

Antalet sektionschefer bör begränsas till 2 mot av utredningen föreslagna
3, och den av utredningen föreslagna beställningen i lönegraden Öb 2 till
följd därav utgå ur förteckningen; en av övriga två sektionschefer i lönegraden
Oa 6 kan förordnas att samtidigt vara souschef i försvarsstaben. En
samordning av avdelningarna för press-, film- och personalvårdsfrågor till
en sektion synes icke erforderlig; deras uppgifter äro var för sig artskilda,
och beslutanderätten torde i flertalet ärenden kunna delegeras till avdelningscheferna
i fråga.

Även för detta alternativ till organisation av försvarsstaben kvarstå de
av beredningen framställda erinringarna, i vad gäller studie-, utrikes-, personalvårds-
och krigshistoriska avdelningarna liksom också i fråga om fotoanstalten
och i vad gäller chefen för expedition och kommendantur samt
kassaförval tningen.

Vad därefter angår försvarsstabens civila personal kan denna, om beredningens
alternativ till organisation av försvarsstaben följes, d. v. s. med arméoperationsavdelningen
m. m. förlagd till arméstaben, minskas i vad gäller

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

antalet kontorsbiträden och skrivbiträden ''till 6 ordinarie och 6 extraordinarie
kontorsbiträden i lönegraderna A 4 respektive MEo 4 samt 7 extraordinarie
skrivbiträden i lönegraden MEo 2.

Oavsett vilketdera alternativet till organisation av försvarsstaben, som
lägges till grund för beslut, har beredningen funnit anledning framställa
följande erinringar rörande av försvarsutredningen föreslagen löneställning
för den civila personalen.

Å press- och filmavdelningen har försvarsutredningen föreslagit anställande
av 2 stabsredaktörer i lönegraden MEo 24.

Beredningen anser, i likhet med lönenämnderna, som i annat sammanhang
yttrat sig i ärendet, att en placering av ifrågavarande stabsredaktörer i lönegraden
MEo 23 — motsvarande den för adjunkt vid de allmänna läroverken
fastställda lönegraden — skulle vara riktigare. .

Försvarsutredningen har å personalförteckningen för försvarsstaben i vad
rör tryckeriet upptagit, bland andra, en tryckeriföreståndare i lönegraden

Det må erinras att allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd

1 sitt den 23 oktober 1941 avgivna gemensamma utlåtande angående vissa
anslag till försvarsstaben för budgetåret 1942/43 ansett den för tryckeriföreståndaren
föreslagna löneställningen (A 13) för hög. Enligt nämndernas
mening borde för ändamålet vara tillräckligt med en extra ordinarie befattning
såsom arbetsförman av 2:a klass i lönegraden MEo 10.

Beredningen ansluter sig beträffande tryckeriföreståndarens vid försvarsstaben
löneställning till den av lönenämnderna uttalade meningen.

Försvarsutredningen har föreslagit inrättandet av en till försvarsstaben
ansluten fotoanstalt, innefattande det hittillsvarande fotografiska centrallaboratoriet.
Förutom den nuvarande föreståndaren för fotografiska centrallaboratoriet
skulle enligt försvarsutredningens förslag till fotoanstalten knytas

2 ingenjörer i lönegraden MEo 26, 1 förste verkmästare i lönegraden MEo 18,
1 andre verkmästare i lönegraden MEo 15 samt en fotograf i lönegraden

MEo 8. . ,1-1

Det må erinras, att å försvarsstabens avlönmgsstat for innevarande budgetår
medel ha beräknats för följande personal vid fotografiska centrallaboratoriet
nämligen — förutom föreståndaren -— 1 arbetsförman av l:a klass i
lönegraden MEo 12, 1 arbetsförman av 2:a klass i lönegraden MEo 10 samt
en fotograf i lönegraden MEo 8. _ ....... ...

Allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd ha i sitt den
23 oktober 1941 avgivna gemensamma utlåtande angående vissa anslag^ till
försvarsstaben för budgetåret 1942/43 uttalat sig om en föreslagen utökad
organisation för fotografiska centrallaboratoriet. Beträffande de då föreslagna
2 ingenjörsbefattningarna i lönegraden A 26 hade lönenämnderna icke
blivit övertygade om att stadigvarande behov förelåge av två befattningshavare
med heltidstjänstgöring i så hög löneställning. I den mån det för
fullföljande av vissa pågående arbeten kunde visa sig erforderligt att anställa
särskilda befattningshavare, syntes medel härför böra ställas^ till förfogande,
men några befattningar på stat syntes enligt nämndernas mening icke böra. inrättas
för detta ändamål. Därest det emellertid skulle anses lämpligt att inrätta
någon ingenjörsbefattning vid laboratoriet, borde en placering tills vidare i
lönegraden MEo 21 närmast komma i fråga. Vad vidare anginge förslaget,
om inrättande av verkmästarebefattningar av l:a och 2:a klass i lönegraderna
MEo 18 och MEo 15 vid laboratoriet, innebure detta förslag en uppflyttmng
till högre lönegrader av de befattningar, som inrättats så sent som genom

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

beslut; vid 1941 års riksdag. Med hänsyn härtill ansåge sig lönenämnderna
böra avstyrka förslaget i förevarande del.

Beredningen finner sig med hänsyn till det av lönenämnderna anförda
kunna tillstyrka upptagande å personalförteckningen för försvarsstaben —
i vad den berör fotoanstalten — av, förutom den nuvarande föreståndaren,
en ingenjör i lönegraden MEo 21, en arbetsförman av l:a klass i lönegraden
MEo 12, en arbetsförman av 2:a klass i lönegraden MEo 10 samt en fotograf
i lönegraden MEo 8.

I avlöningsstaten för arméstaben för innevarande budgetår hava medel
beräknats för särskild ersättning med 660 kronor till envar av redogöraren
och kanslibiträdet vid arméstaben, vilka omhänderhava försvarsstabens kassaoch
bokföringsgöromål. Försvarsutredningen har föreslagit, att den för försvarsstaben
och arméstaben m. m. gemensamma kassaförvaltningen, som för
närvarande tillhör arméstaben, skall överföras till försvarsstaben. Med den
oinflyttning av kassaförvaltningen till försvarsstaben, som sålunda föreslagits,
ha ovan omhandlade ersättningar ansetts i fortsättningen böra utgå från
arméstaben.

Beredningen har uppmärksammat, att ifrågavarande arvoden icke upptagits
i den av försvarsutredningen framlagda förteckningen å arvoden och övriga
ersättningar utöver lön till vissa tjänstemän. X det föregående har beredningen
uttalat sig rörande arvodet till redogöraren (pensionerad officer). Enligt
beredningens mening bör arvodet utgå till ifrågavarande kanslibiträde, endast
så länge vederbörande kvarstår i sin nuvarande befattning; arvodet bör därefter
indragas.

För att biträda redogöraren med kontroll av räkningar och avlöningar
samt för att därjämte utöva kontroll av persedeluppbörden, som på grund av
nya organisationer och materiel av teknisk art blivit alltmer omfattande, har
vid arméstabens kassaförvaltning under senaste tiden varit anställd en civil
tjänsteman i lönegrad MEx 15 i stället för den pensionerade underofficer
med arvode, som tidigare avsetts för dessa göromål. Då behov av denna
civila tjänsteman även under normala fredstider komme att föreligga, har
försvarsutredningen föreslagit, att å personalförteckningen för försvarsstaben
upptages en befattning i lönegrad Ca 15, avsedd för en kontorsskrivare vid
kassaförvaltningen.

Beredningen anser med hänsyn till de göromål, som avses skola bestridas
av tjänstemannen i fråga, en placering i lönegraden MEo 13 (kontorsskrivare
av 2:a klass) närmast böra ifrågakomma.

Försvarsutredningen har å personalförteckningen för försvarsstaben upptagit
2 stabsfotografer i lönegrad MEo 19. Beredningen får, under erinran
om att å tjänsteförteckningen till civila avlöningsreglementet befattningen som
ilygfotograf är uppförd i lönegrad A 15, framhålla, att ifrågavarande fotografer
torde böra uppföras högst i lönegrad MEo 15. Härav föranlett tillägg torde
göras å tjänsteförteckningen till militära icke-ordinariereglementet.

Av försvarsutredningen å personalförteckningen för försvarsstaben upptagna
2 ritbiträden i lönegrad MEo 4 torde ■— med bibehållen lönegradsplacering
— kunna benämnas kontorsbiträden.

Försvarsutredningen har å personalförteckningen för försvarsstaben upptagit
10 kontorsbiträden i lönegrad Ca 4, 10 kontorsbiträden i lönegrad MEo 4
samt 4 skrivbiträden i lönegrad MEo 2. Beredningen anser, att detta förslag
— om försvarsstaben skall organiseras enligt försvarsutredningens alternativ
~7 bc>r jämkas i så måtto att å personalförteckningen upptagas 8 kontorsbiträden
i lönegrad A 4, 8 kontorsbiträden i lönegrad MEo 4 samt 8 skrivbiträden
i lönegrad MEo 2. Vid nyanställning av ifrågavarande biträdespersonal
bör dock enligt beredningens mening extra ordinarie anställning icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

141

medgivas, förrän det till fullo styrkts att stadigvarande behov av personalen
föreligger.

Av vad ovan sagts framgår, att beredningen tillstyrker forsvarsutredningens
förslag rörande lönegradsplacering för den civila personalen vid
personalvårdsavdelningen, därest ifrågavarande avdelning nu skall mgå i
försvarsstaben; överbefälhavarens förslag till högre löneställning för vissa
av ifrågavarande befattningshavare kan beredningen icke tillstyrka.

Det förslag till organisation av försvarsstaben, som framlagts av försvars- Departement*■
utredningen, är utformat med tanke på att staben bland annat skall omhänderhava
det operativa krigsförberedelsearbetet för armén. Som jag vid behandlingen
av detta principspörsmål i nästföregående avsnitt i stort sett godtagit
utredningens förslag i denna del, följer härav, att jag i väsentliga delar kan
biträda utredningens förslag till organisation av försvarsstaben. I anslutning
till vad jag förut anfört samt med hänsyn till myndigheternas och försvarsberedningens
erinringar mot utredningens förslag i förevarande avseende
torde emellertid vissa jämkningar i förslaget böra vidtagas.

I likhet med försvarsutredningen och överbefälhavaren utgår jag från att
försvarsstabens organisation på olika avdelningar icke bör i detta sammanhang
bindas definitivt. I försvarsstabens inre organisation böra sadana jämkningar
framdeles kunna av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts beprövande,
av chefen för försvarsstaben utan riksdagens hörande vidtagas, som erfarenheten
visar vara nödvändiga och som kunna genomföras utan personalföistäikning.

Den ökning av försvarsstabens personal, som av försvarsutredningen och
överbefälhavaren föreslagits, är väsentligen betingad av sektionsindelningen
och tillkomsten av nya arbetsuppgifter. I anslutning till vad överbefälhavaren
uttalat vill jag dock framhålla, att jag förväntar, att alla möjligheter, sedan
normala fredsförhållanden inträtt, till reducering av försvarsstabens personalorganisation
beaktas vid chefens för försvarsstaben överväganden rörande
stabens inre organisation.

Vad först angår frågan om lönesättningen för chefen för försvarsstaben biträder
jag försvarsberedningens förslag, att för denne bör beräknas arvode i
alternativt lönegraden Öb 3 eller Öb 2, i sistnämnda fall med fyllnadsarvode
av 1,895 kronor för år, eller det arvode som med beaktande av de nya pensionsreglementenas
pensionsavdrag enligt nu gällande grunder utgår till
cheferna för försvarsgrensstaberna. Härigenom ernås möjlighet att inom eu
vidare personkrets utse lämplig innehavare av befattningen.

överbefälhavarens i föregående avsnitt omnämnda personliga stab synes
kunna begränsas till att omfatta en regementsofficer på försvarsstabens stat
och en kapten ur någon av försvarsgrenarna samt ett juridiskt biträde, jämväl
avsett för chefen för försvarsstaben.

Spörsmålet om inrättandet av befattningar för souschef och sektionschefer
inom försvarsstaben torde böra lösas i enlighet med de av försvarsberedningen
förordade riktlinjerna. Antalet sektionschefer bör sålunda begränsas
till två med placering i lönegraden Oa 6; åt den ene av dessa bör uppdragas att

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tillika fungera såsom försvarsstabens souschef. Jag anser mig sålunda icke
kunna biträda förslaget om att en av sektionscheferna placeras i lönegraden
Öb 1. Denna lönegrad bör med hänsyn till förutsättningarna för dess tillkomst
endast användas beträffande befattningshavare, som utövar befäl över
förband eller motsvarande, men icke i fråga om stabstjänster.

De av försvarsutredningen framlagda beräkningarna i avseende på armé-,
marin-, flyg-, luftförsvars-, kvartermästar- och signaltjänstavdelningarna finner
jag mig böra godtaga, i vissa fall dock med smärre jämkningar, som framgå
av en i slutet av detta avsnitt intagen tabell över den militära personalen vid
försvarsstaben.

I likhet med vissa remissmyndigheter och försvarsberedningen anser jag
mig ej kunna tillstyrka inrättandet av en särskild studieavdelning inom försvarsstaben.
De för denna avdelning avsedda arbetsuppgifterna synas böra
ankomma på vederbörande försvarsgrensstaber och krigshögskolor.

För avdelningschefen vid utrikesavdelningen beräknar jag i anslutning till
1942 års försvarsberednings förslag en beställning i lönegraden Oa 6 eller
Oa 5. Beräkningen i övrigt av personalbehovet vid denna avdelning liksom
vid inrikesavdelningen enligt försvarsutredningens förslag har icke givit mig
anledning till annan erinran än att jag funnit personaluppsättningen tilltagen
i högsta laget. En minskning av antalet till försvarsstaben kommenderad, för
dessa avdelningar avsedd personal bör framdeles övervägas vid organisationens
utformande i detalj.

Vidkommande personalvårdsavdelningen får jag erinra om det förslag till
avdelningens organisation, som jag framlagt vid behandlingen i det föregående
av personalvården.

Beträffande press- och filmavdelningen förutsätter jag i huvudsak inga
andra ändringar i förhållande till försvarsutredningens förslag än att avdelningen
tillföres en kapten ur generalstabskåren samt att de två stabsredaktörerna
å avdelningen placeras i lönegraden MEo 23 på sätt försvarsberedningen
förordat. Vissa önskemål rörande avdelningens organisation, som framförts
i en vid överbefälhavarens utlåtande fogad särskild bilaga, torde icke behöva
i detta sammanhang upptagas till prövning.

I likhet med försvarsutredningen och 1942 års försvarsberedning finner
jag att såsom avdelningschef vid krigshistoriska avdelningen bör beräknas
pensionerad officer i arvodesbefattning. För att skapa förutsättning för att till
denna befattning erhålla en högt kvalificerad kraft torde det emellertid, såsom
överbefälhavaren framhållit, vara erforderligt att för densamma beräkna ett
högre arvode än vad försvarsutredningen förutsatt. Jag föreslår sålunda att
sagda arvode beräknas enligt löneklass Oa 14. Behovet av militär personal
i övrigt vid avdelningen torde i anslutning till vad 1942 års försvarsberedning
i ärendet anfört tills vidare böra beräknas till 4 pensionerade officerare.

I anslutning till försvarsberedningens förslag i ämnet synes för försvarsstabens
expedition och kommendantur beräknad regementsofficer ur generalstabskåren
böra ersättas med en motsvarande beställningshavare på försvars -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

stabens stat, och antalet pensionerade officerare i arvodesbefattning minskas
från föreslagna tre till två.

Försvarsutredningen har biträtt ett av överbefälhavaren i dennes medelsäskanden
för nästa budgetår framlagt förslag rörande inrättandet av ett försvarsstabens
tryckeri. I det föregående har jag vid behandlingen av frågan
om kommandoexpeditionernas organisation förordat en utredning rörande
försvarsväsendets tryckeriförhållanden. I avbidan på resultatet av denna utredning
kan jag icke förorda, att vid försvarsstaben knytes fast anställd
tryckeripersonal. Jag förutsätter emellertid, att den av överbefälhavaren och
försvarsutredningen väckta frågan skall ägnas uppmärksamhet i samband med
nämnda utredning, varvid också de av försvarsberedningen och försvarsverkens
civila personals förbund berörda lönefrågorna torde få tagas under
övervägande.

Den av försvarsutredningen ifrågasatta och av arméförvaltningen biträdda
överflyttningen av viss för militärstabsbyggnaden avsedd fastighetsförvaltningspersonal
från arméstaben till försvarsstabens kommendantur giver mig
icke anledning till erinran.

Med avseende på fotoanstalten biträder jag försvarsutredningens och överbefälhavarens
förslag, att såsom chef för anstalten beräknas en beställningshavare
på försvarsstabens stat i lönegraden Oa 4 eller Oa 3. Fotoanstaltens
personal i övrigt — förutom den nu befintliga föreståndaren i lönegraden
A 30, vilken torde böra upptagas å övergångsstat — torde enligt försvarsberedningens
och lönenämndernas förslag böra beräknas till en ingenjör i lönegraden
MEo 21, en arbetsförman av 1. klass i lönegraden MEo 12, en arbetsförman
av 2. klass i lönegraden MEo 10 samt en fotograf i lönegraden MEo 8.
— LönestälLningen för de två av försvarsutredningen föreslagna befattningarna
för stabsfotograf i lönegraden MEo 19 lärer på av försvarsberedningen
anförda skäl böra beräknas till lönegraden MEo 15.

I anslutning till förslag i ämnet av försvarsberedningen vill jag förorda, att
för bestridande av kassagöromålen vid försvarsstaben och arméstaben en särskild
befattning inrättas för civil kassör. I avvaktan på utredning rörande löneställningen
för denne befattningshavare torde för ändamålet böra tills vidare
beräknas en pensionerad officer i löneklass Oa 11, vilken bör vara skyldig att
omhänderhava kassaärendena för arméstaben utan att därför- erhålla särskilt
arvode. I samband härmed torde det nu till redogöraren i arméstaben från
försvarsstaben utgående arvodet å 660 kronor böra bortfalla. Arvodet till
kanslibiträdet i arméstaben å likaledes 660 kronor bör såsom försvarsberedningen
förordat utgå endast så länge tjänstens nuvarande innehavare kvarstår
i sin befattning, varefter arvodet bör indragas. — Den av försvarsutredningen
föreslagna kontorsskrivarbefattningen i lönegraden Ca 15 vid kassaförvaltningen
torde i enlighet med beredningens förslag böra utbytas mot en befatt
ning för kontorsskrivare av 2. klass i lönegraden MEo 13.

I likhet med försvarsutredningen vill jag förorda, att krigsarkivet, som bör
bliva arkivorgan för samtliga försvarsgrenar, anknytes till försvarsstaben samt
att i samband därmed en översyn företages angående personalbehovet vid

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

arkivet. Såsom försvarsutredningen och överbefälhavaren, anfört bör försvarsväsendets
radioanstalt vara anknuten till försvarsstaben.

I detta sammanhang torde till behandling böra upptagas de av överbefälhavaren
i dennes yttrande berörda frågorna om överflyttning till försvarsstaben
av militär-, marin- och flygattachéerna samt militärassistenterna i vissa
civila verb och myndigheter.

Yad då först angår frågan om militär-, marin- och flygattachéernas ställning
har jag av överbefälhavarens i det föregående berörda utredning funnit övervägande
skäl tala för att dessa befattningshavare uppföras på försvarsstabens
stat. Framhållas må, att chefen för finansdepartementet torde komma att
anmäla frågan om en reglering av dessa attachéers löneförhållanden till
huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för utrikesförvaltningens
personal. Till frågan om de ändringar, som i anledning härav böra vidtagas
i försvarsstabens avlöningsstat, återkommer jag vid behandlingen av försvarsväsendets
avlönings- m. fl. anslag för nästa budgetår.

Beträffande antalet militär-, marin- och flygattachéer inhämtas av överbefälhavarens
yttrande, att denne räknat med minst sex, högst åtta militär
attachéer, minst fyra, högst sex marinattachéer samt minst fyra, högst fem
flygattachéer, eller sålunda tillhopa lägst 14 och högst 19 befattningshavare.
Enligt överbefälhavarens förslag skulle dessa befattningshavare med angiven
fördelning å den gemensamma staten uppföras i alternativa lönegrader, eller
sålunda i Oa 6 eller Oa 5, Oa 5 eller Oa 4 samt Oa 4 eller Oa 3. För egen del
har jag visserligen funnit, att den största möjliga frihet bör föreligga vid valet
av attachéer, varför ett system med alternativa lönegrader torde vara nödvändigt.
Emellertid torde endast regementsofficersgraderna böra komma i
fråga, vadan de alternativa lönegraderna böra omfatta i samtliga fall de tre
lönegraderna Oa 6, Oa 5 eller Oa 4, medan några kaptenslöner för ändamålet
icke böra upptagas. Yad angår antalet attachéer torde detta böra beräknas
till den lägre av överbefälhavaren angivna siffran, eller sålunda till 14, med
av överbefälhavaren angiven fördelning på de olika försvarsgrenarna, eller således
sex vid armén, fyra vid marinen och fyra vid flygvapnet. Attachéerna
torde böra i staten upptagas såsom försvarsattachéer.

I det av överbefälhavaren i dennes yttrande framlagda förslaget om överflyttning
till försvarsstabens stat av militär-, marin- och flygattachéerna har
icke behandlats frågan om en motsvarande åtgärd för de biträdande militärattachéernas
del. Icke heller jag räknar med att några särskilda beställningar
för biträdande militärattachéer skola uppföras på försvarsstabens stat. För
tjänstgöring i dessa befattningar torde — i likhet med vad för närvarande
är fallet — böra beräknas officerare å vederbörliga truppförbands (motsvarande)
stater. Däremot torde erforderliga medel för bestridande, enligt
chefens för finansdepartementet i det föregående omnämnda förslag, av ortstillägg
och övriga särskilda förmåner utöver lön till nu ifrågavarande befattningshavare
böra beräknas under försvarsstabens avlöningsanslag.

Yad härefter beträffar den av överbefälhavaren föreslagna överflyttningen
av militärassistenterna kan jag ansluta mig till detta förslag. Till försvarsstaben
torde sålunda böra överflyttas följande militära beställnings -

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

havare, nämligen officerare i järnvägstjänst, i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänst, i rikets allmänna kartverks tjänst och i luftskyddsinspektionens
tjänst, ävensom militärassistenterna vid telegrafverkets distrikt (pensionerade
officerare).

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag beräknat behovet
av militär personal vid försvarsstaben på sätt framgår av efterföljande tablå.
I anslutning till vad i det föregående yttrats må framhållas, att denna tablå
endast har karaktär av beräkningsgrund och icke bör vara normerande i fråga
om personalens fördelning på olika avdelningar.

Behovet av civil personal vid försvarsstaben har delvis berörts i det föregående.
Antalet kvinnliga biträden i lägre löneställning vid staben synes böra
beräknas enligt försvarsberedningens i förhållande till försvarsutredningens
något modifierade förslag.

I anslutning till vad i det föregående anförts beräknar jag den personal,
som skall uppbära avlöning från försvarsstabens avlöningsanslag på följande
sätt. Den militära personalen torde komma att bestå av 1 överbefälhavare
(Öb 5), 1 generalsperson (flaggman) eller överste (kommendör) (arvode Öb 3
eller Öb 2), 2 överstar (kommendörer) (Oa 6), 14 regementsofficerare, försvarsattachéer
(arvode Oa 6, Oa 5 eller Oa 4), 1 regementsofficer (Oa 6 eller Oa 5),
10 regementsofficerare (Oa 5 eller Oa 4), varav 2 militärassistenter, 2 majorer,
militärassistenter (Oa 4), 1 major eller kapten (Oa 4 eller Oa 3), 10 kaptener,
militärassistenter (arvode Oa 3), 3 kaptener eller löjtnanter, militärassistenter
(arvode Oa 3 eller Oa 2). Den civila personalen kommer enligt den
i det föregående förordade organisationen att omfatta — förutom den å övergångsstat
uppförde föreståndaren för fotografiska centrallaboratoriet i lönegrad
A 30 — 2 detaljchefer å personalvårdsavdelningen (C 2), 1 förste expeditionsvakt
(A 7), 1 kanslibiträde (A 7), 1 expeditionsvakt (A 5), 8 kontorsbiträden
(A 4), 1 telefonist (A4), 1 maskinist (A 12) samt 1 eldare av 1. klass (A 7).

Härtill komma så extra ordinarie befattningshavare, vilkas antal och löneställning
jag beräknar enligt försvarsutredningens förslag med de av mig i
det föregående förordade ändringarna.

Antalet befattningar för pensionerad personal i arvodesbefattning beräknar
jag sammanfattningsvis till 1 i löneklass Oa 14, 5 i löneklass Oa 11, 2o i löneklass
Oa 10 och 3 i löneklass UO 7.

Antalet arvoden ä 600 kronor till kompaniofficerare, som tjänstgöra vid
försvarsstaben, beräknar jag i enlighet med försvarsutredningens förslag till
28. Huruvida dessa arvoden böra framdeles bibehållas — något som synes
mig kunna ifrågasättas — torde böra upptagas till prövning vid den utredning
rörande vissa arvoden inom försvarsväsendet, som enligt vad jag i
annat sammanhang yttrat bör företagas. Dessutom torde arvoden böra beräknas
med 1,895 kronor till chefen för försvarsstaben, därest denne åtnjuter
arvode i lönegrad Öb 2, med 2,400 kronor till en arkivarie i krigshistoriska
avdelningen, med 2,400 kronor till en vicevärd i militärstabsbyggnaden
samt med 1,800 kronor till juridiskt biträde.

X enlighet med det anförda och under beaktande av att radioanstaltens

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 87742 10

146 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

Militär personal -vid försvarsstaben.

	På försvarsstabens stat	Ur general- stabskåren	Generalstabsaspiranter	Ur	Övriga personalkårer	Pensio-nerad pei-sonal i arvodes-befattDing
Generalsperson eller överste * **))	O: < a> ►i ce so >-<	Övriga reg.- officerare	Majorer, kapte- ner ; löjtn.-ter*)	Regements- officerare	Kaptener	llegements- officerare	Kompaniofficerare	Officerare	Under- officerare
Q >	a o »--i	C C	Ur A, M eller FV
Överbefälhavarens stab					1
Chef för försvarsstaben	■) i
Sektionschefer ........		2	_	_	■ _	_	_	_	_	_	_
Adjutanter, sambands-
officerare och personal
till chefens för för-
svarsstaben och sek-
tionschefernas för-
fogande ............	—	—	i	—	—	2	i	—	_	—	_	2	2	_
Arméavdelningen......	—	—	—	—	i	4	3	—	2) 1	—	—	—	2	_
Man nav delnia gen......	—	—	—	—	—	—	—	3>i		4)4	—	_	1	_
Flygavdelningen ......	—	—	—	—	—	—	—	ä) i	—		3	__	1	_
Luftförsvarsavdelningen	—	—	i	—	—	2	2		6) 2	1	1	__	1	_
Kvartermästaravdel-
ningen..............	—	—	—	—	i	2	2	—	7) 2	1	1	_	1	_
Kommunikationsavdel-
ningen..............	—	—	—	—	i	3	3	—	2	1	_	_	2	_
Utrikesavdelningen ....	—	—	8)i	—	—	—	1	—	4	2	1	8) 5	4	_
Inrikesavdelningen ....	—	—	i		—	—	1	—	2	1	1	6	2	_
Signaltjänstavdelningen	—	—	i	—	—	1	—	—	9) 2	2	1	2	1	_
Press- och filmavdel-
ningen ..............	—	—	i	—	—	1	—	—	1	1	1	—	1	—
Personalvårdsavdel-
ningen..............	—	—	i	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_
Krigshistoriska avdel-
ningen..............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	10)5	—
Expedition och kommen-
													2 n)l	2
Kassaförvaltning ......		—		—	_	_	_	_	_	_	_
Fotoanstalt............	—	—	—	12)1	—	—	—	—	—	—	_	1		1
Försvarsattachéer......	—	—	I3)14
Militärassistenter......	—	—	u)4	B)13	—	—	—	—	—	—	—	—	16)5	—
Summa	i	29	14	3	15	13	2	16	13	9	18	31	3

*) Arvode enligt lönegrad Öb 3 eller Öb 2. I sistnämnda fall utgår till beställningshavaren
särskilt arvode av 1,895 kronor för år.

2) Ur fortifikationskåren eller ingenjörtrupperna.

3) Ur marinen.

4) Härav en ur kustartilleriet.

6) Ur flygvapnet.

6) Ur luftvärnet.

7) En ur vardera fälttygkåren och intendenturkåren.

8) Avdelningschefen Oa 6 eller Oa 5. Av kompaniofficerarna två Oa 2, tre Oa 3.

9) Härav en ur signaltrupperna.

10) Härav en avdelningschef, pensionerad officer i löneklass Oa 14, samt två ur armén
och två ur marinen.

**) Redogörare, löneklass Oa 11.

12) I lönegrad Oa 4 eller Oa 3.

1S) Arvoden enligt lönegraderna Oa 6, Oa 5 eller Oa 4, varav sex militär-, fyra marin- och fyra
flygattachéer.

14) Två Oa 5 eller Oa 4, varav en i järnvägstjänst och en vid rikets allmänna kartverk,
samt två i Oa 4, varav en i järnvägstjänst och en i väg-och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst.

15) Tio Oa 3, varav nio i järnvägstjänst och en vid luftskyddsinspektionen, samt tre Oa 3
eller Oa 2, varav två i järnvägstjänst och en i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst.

16) Militärassistenter vid telegrafverkets distrikt.

*) Eller motsvarande grader inom flottan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 147

lönekostnader böra belasta förevarande anslag beräknar jag försvarsstabens
avlöningsanslag till omkring 2,600,000 kronor.

Yad härefter angår frågan om försvarsstabens omkostnads- m. fl. anslag
ha dessa av försvarsutredningen beräknats till omkring 165,000 kronor,
medan överbefälhavaren i sitt yttrande räknat med ett medelsbehov i förevarande
avseende av sammanlagt 316,400 kronor. Som någon ökning av
omkostnadsutgifterna vid försvarsstabens olika avdelningar i förhållande
till försvarsutredningens förslag torde böra beräknas, ehuru icke till det
avsevärda belopp som angivits av överbefälhavaren, synas de i förevarande
avseende beräkneliga utgifterna nu böra uppskattas till i runt tal 250,000
kronor. Till detta belopp torde böra läggas medel för bestridande av
omkostnader vid radioanstalten, vilka bl. a. med hänsyn till fortgående
materielanskaffningar icke kunna beräknas till lägre genomsnittligt belopp
än 330,000 kronor. På grund härav skulle det sammanlagda genomsnittliga
medelsbehovet i nu förevarande avseende uppgå till, i runt tal, 580,000
kronor.

De sammanlagda kostnaderna för försvarsstaben med radioanstalten komma
således att uppgå till, för år räknat, i runt tal 3,180,000 kronor.

D. Förvaltningsorganisationen.

Såsom förut i annat sammanhang omnämnts, är frågan om organisationen
av den militära förvaltningsapparaten föremål för särskild undersökning inom
1941 års militära förvaltningsutredning, vilken bedrivits jämsides med 1941
års försvarsutredning och i nära kontakt med denna.

Försvarsutredningen, som i sitt betänkande (sid. 67—73) lämnat en kortfattad
redogörelse för den i det föregående omnämnda år 1940 tillsatta militära
förvaltningsutredningens förslag ävensom för de riktlinjer, efter vilka
1941 års miltära förvaltningsutrednings förslag syntes komma att utformas,
har framhållit, att försvarsutredningen vid uppgörandet av personalstaterna
för de militära kårerna i stort sett utgått från den principiella organisation
av förvaltningsmyndigheterna, som nu gällde. Det borde emellertid förutskickas,
att förvaltningsutredningens blivande förslag syntes komma att nödvändiggöra
vissa ändringar i dessa stater. Dessa ändringar kunde på nuva
rande ståndpunkt icke till fullo överblickas.

I dagarna torde 1941 års militära förvaltningsutredning framlägga förslag Departementatill
ändrad organisation av den militära förvaltningsapparaten. I vad mån chefen.
förslaget är ägnat att läggas till grund för ett blivande beslut i denna omfattande
och svårbedömbara fråga kan först efter ärendets remissbehandling
bedömas. Det torde icke vara möjligt att förrän tidigast i början av år
1943 underställa riksdagen förslag i ämnet. I detta sammanhang vill jag
därför endast understryka den av försvarsutredningen anförda synpunkten,
att en omorganisation av den militära förvaltningen kommer att påverka
statberäkningarna. Särskilt kommer detta naturligen att bliva fallet beträffande

148

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 210.

de militära och civilmilitära specialkårer, till vilka en stor del av den i de
centrala militära förvaltningsorganen tjänstgörande personalen hör. Vid nu
angivna förhållanden måste i rådande läge viss återhållsamhet iakttagas vid
bedömandet av dessa kårers i förevarande sammanhang anmälda personalbehov.
Till hithörande frågor torde jag få återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

149

Avd. V. Arméns organisation,
i. Krigsorganisationen.

Arméns krigsorganisation enligt 1936 års försvarsordning har alltsedan
krigsutbrottet 1939 undergått väsentliga förändringar. Sålunda har antalet
operativa enheter utökats, i samband varmed vissa förändringar företagits
i avseende på deras sammansättning. Yidare har organisationens kvalitativa
värde i hög grad ökats genom tillkomsten av starkare befälskadrar, genom
en under beredskapstiden bedriven utbildning av befäl och trupp, genom
beväpningens och utrustningens fullständigande m. m.

Försvarsutredningen.

Med avseende å sitt förslag till ny krigsorganisation för armén har försvarsutredningen
anfört att militärt sett främst de erfarenheter, som kunde hämtas
från det pågående kriget, måste vid krigsorganisationens utformning i möjlig
omfattning tillgodogöras. Dessa vore emellertid självfallet icke alltid sådana,
att de kunde tillmätas ett bestående värde. Man måste räkna med en ständig
och i flera avseenden mycket snabb utveckling på det krigsorganisatoriska
området. Det gällde vidare att omsätta krigets lärdomar på svenska förhållanden,
vilket ytterligare försvårade arbetet. I vissa avseenden hade emellertid
rikliga erfarenheter kunnat hämtas från den gångna beredskapstiden. Slutligen
måste beaktas nödvändigheten av att så anpassa den blivande krigsorganisationen,
att övergång till densamma kunde ske utan att kravet på erforderlig
beredskap eftersattes.

Det förslag till krigsorganisation, som framgått som resultat av den med
beaktande av ovan berörda riktlinjer och synpunkter gjorda utredningen,
präglades av avsevärda kvalitativa förbättringar, i vissa fall av förändringar
i avseende på de operativa enheternas sammansättning, samt slutligen av en
strävan att åt krigsorganisationen giva en sådan elasticitet, att möjlighet funnes
att utan alltför stora rubbningar tillgodose utvecklingens krav.

Utredningens förslag innebär, att krigsförbanden sammanföras i följande
grupper, nämligen operativa förband, kust- och gränsförsvarsförband, kårförband
och territoriella förband.

Beträffande sitt förslag härutinnan har utredningen närmare anfört i huvudsak
följande:

De operativa förbanden utgöras av fördelningar, jägarbrigader, pansarbrigader,
motorbrigader och cykelbrigader.

Fördelningen — den operativa enheten i den nuvarande krigsorganisationen
— har befunnits vara mindre lämplig i viss skogs- och fjällterräng
samt för snabba omgrupperingar. Ett antal fördelningar ha därför uppdelats
i mindre operativa enheter — brigader. En omorganisation av ytterligare
fördelningar på brigader kan lätt verkställas, om så skulle visa sig
lämpligt. Därvid uppkommer dock ett större behov av underhållstrupper

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

m. m. Fördelningen och särskilt dess kärrorganiserade infanteri synes
emellertid val lämpad för uppträdande i vanlig nordisk terräng.

Jägarbrigaden utgör ett lättrörligt operativt förband. Detta bär prövats
under sommaren 1941 och befunnits väl lämpat för företag i vägfattig
skogs- och fjällterräng. Ytterligare försök äro dock erforderliga, innan sammansättningen
kan slutgiltigt fastställas.

Pansarbrigaden är pansartruppernas operativa förband. Denna enhet
har med hänsyn till dess sannolika användning och svenska vägförhållanden
gjorts lättrörligare än stormakternas pansarfördelningar samt försetts med
riklig utrustning för pansarvärn och luftvärn.

Motorbrigaden utgöres av bilburet infanteri samt pansarvärn, artilleri,
luftvärn, ingenjör- och underhållstrupper.--—

Cykelbrigaden har organiserats efter samma grunder som motorbrigaden.
Till följd av begränsad tillgång på motorfordon ha cyklar ingått i stället
för bilar. Vid ökad tillgång på bilar finnes möjlighet att motorisera cykelbrigaderna.

Vid landets kuster och gränser ha uppförts och äro under byggnad omfattande
_ befästningsanläggningar. Besättningarna i dessa anläggningar och
till de sistnämnda anslutna rörliga förband utgjordes tidigare av värnpliktiga
tillhörande äldre årsklasser. På grund av nämnda befästningars betydelse
vid försvar mot överraskande anfall och kuppförsök har det befunnits lämpligt
att rekrytera kust- och gränsförsvarsförbanden även med värnpliktiga
ur yngre årsklasser, bosatta i befästningarnas närhet. Vapenutrustningen
i nämnda befästningar har fnllständigats.

De organisatoriska förändringarna i fråga om kårförbanden och de
territoriella förbanden bestå huvudsakligen i en utbyggnad av kårartilleriet,
pansarvärnet och luftvärnet.

Erfarenheten från finsk-ryska kriget samt kriget på ostfronten har visat
betydelsen av att äga tillgång till tungt artilleri. Kårartilleriet har på grund
härav utökats med ett antal 15 cm. haubitsdivisioner. —--

Från alla fronter och under alla operationer, där pansartrupper deltagit
under det pågående kriget, har pansarvärnet spelat en avgörande roll vid försvar
mot pansaranfall. Pansarvärnskompaniet har därför utbyggts till förband,
som omfatta icke endast lättare pansarvärnspjäser utan även tunga pansarvärnspjäser
och pansarvärnsgevär.

Luftvärnet, som vid truppförbanden i regel består av pansarvärnsluftvärnspjäser,
användbara för såväl pansarvärn som luftvärn, och vid de operativa
förbanden av luftvärnsautomatkanonkompanier, utgöres vid kårförbanden
och de territoriella förbanden av:

kårluftvärnsförband, bestående av luftvärnsautomatkanonkompanier och
luftvärnsbatterier, sammanförda i luftvärnsdivisioner samt avsedda att förstärka
truppförbandens luftvärn;

fiygfältsluftvärn, bestående av luftvärnsförband för flygbasernas skydd;

territoriellt luftvärn för hemortens skydd.

o Samtliga slag av luftvärn förekomma i den nuvarande krigsorganisationen.
På grund av erfarenheter från det pågående kriget har det visat sig nödvändigt
att avsevärt förstärka luftvärnet för att hindra att flygvapnets dyrbara
materiel förstöres på flygbaserna, möjliggöra arméns mobilisering och
uppmarsch samt skydda verksamheten i hemorten.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har hävdat, att de inom I. militärområdet
uppsatta operativa enheterna borde givas en organisation, som förlänade
dem både stor slagkraft och rörlighet. Sålunda borde utöver försvarsutred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 151

ningens förslag vissa regementen motoriseras eller organiseras såsom cykelförband.

Chefen för tredje arméfördelningen bär framhållit vikten av att armén erhölle
modernt tungt kanonartilleri.

Chefen för fjärde arméfördelningen har ansett, att möjligheterna att öka de
operativa enheternas rörlighet under den närmaste, riskfyllda övergångstiden
borde tagas under omprövning. Kekryteringen av kust- och gränsförbanden
även med värnpliktiga ur yngre årsklasser vore en ändamålsenlig åtgärd.

Chefen för armén har funnit den av försvarsutredningen tillämpade indelningen
av krigsförbanden i grupper mindre lämplig. Både kust- och gränsförsvarsförband
och kårförband vore »operativa förband». Begreppet »territoriella
förband» borde utbytas mot »lokalförsvarsförband» och krigsförbanden
indelas i linjeförband och lokalförsvarsförband, i vilken senare grupp hemvärnet
borde inbegripas.

Överbefälhavaren har förklarat sig i princip kunna tillstyrka försvarsutredningens
förslag till arméns krigsorganisation samt har i anslutning härtill
närmare anfört följande:

De militära myndigheterna borde vid krigsorganisationens utformande
lämnas frihet att på bästa sätt förfoga över den personal och materiel m. m.,
som inrymdes i organisationsförslaget. En sådan frihet vore uppenbarligen
ofrånkomlig, om under arbetets gång eu ändamålsenlig anpassning efter därunder
vunna rön och successivt erhållna krigserfarenheter skulle bliva möjlig.

Även om alltså förslaget kunde i stort sett godtagas såsom en grund
för fortsatt, närmaste utbyggnad och modernisering av arméstridskrafterna,
vore likväl på vissa punkter ändringar motiverade.

Trots den föreslagna ökningen av arméns styrka kunde sålunda den omfattning,
som stridskrafterna enligt utredningen skulle erhålla, icke anses tillfredsställande
motsvara det strategiska lägets krav. Någon annan gräns än
den, som värnpliktstillgången utgör, syntes icke kunna och böra sättas för
krigsorganisationens kvantitet. Även sedan erforderlig hänsyn tagits till behovet
av arbetskraft för produktion och övrigt samhällsliv, syntes en utökning
vara möjlig att åstadkomma. Att åtgärder härför bleve vidtagna vore
av största vikt.

För att de begränsade arméstridskrafter, över vilka landet även med en
sådan utökning komme att förfoga, skulle kunna bliva i stånd att lösa sina
omfattande uppgifter, erfordrades emellertid, att en betydande del av dem
ägde särskilt stor rörlighet. Därigenom skulle nämligen i viss utsträckning
kunna kompenseras vad som bruste i avseende på kvantitet. Denna synpunkt
hade visserligen beaktats av utredningen, men det syntes nödvändigt att gå
ännu längre i denna riktning och att sålunda förbättra rörligheten hos ännu
flera enheter. I främsta rummet syntes härvid, bland annat av kostnadsskäl,
åtgärderna böra avse att skapa ett större antal cykelförband, vilka framför allt
i landets sydliga delar syntes väl lämpade för där ifrågakommande uppgifter.
Av betydelse vore emellertid, att de härvid bleve så utrustade med lämpliga
fordon, att icke trossen bleve helt bunden vid vägarna och därigenom komme
att hämma den taktiska användbarheten.

Den av utredningen tänkta krigsorganisationen innebure vidare en i jämförelse
med utländska organisationer och även enligt krigserfarenheterna
synnerligen ogynnsam proportion mellan infanteriet och artilleriet. Därtill
komme, att proportionen vore även ur kvalitetssynpunkt icke tillfredsställande.

152

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 210.

överbefälhavaren har i anslutning härtill kommit in på frågan om det
rörliga 15 cm kanonartilleriets ställning inom försvarsorganisationen i dess
helhet. För överbefälhavarens uttalanden i denna fråga redogöres under avsnittet
Kustartillerimaterielen.

Den närmare innebörden av sitt förslag om tillägg till eller ändringar av
den krigsorganisation, som försvarsutredningen framlagt såsom utgångspunkt
för sina övriga beräkningar, har överbefälhavaren klarlagt i en
särskild, hemlig skrivelse, därvid överbefälhavaren framhållit, att vad i
skrivelsen anfördes utformats i samråd med chefen för armén, som vore med
honom därutinnan enig. De fredsorganisatoriska följderna framginge av
chefens för armén yttrande över försvarsutredningens betänkande.

Därest det icke skulle anses möjligt att genom en ökning av den totala
kostnadsramen åstadkomma förutsättningar för genomförandet av ovanstående
förslag, syntes en framkomlig väg vara att något minska på de föreslagna
materielreserverna. Genom en sådan åtgärd syntes enligt verkställda beräkningar
kunna inbesparas ett betydande belopp. I fråga om den avvägning
mellan de antydda förbättringsförslagen och bibehållandet i full utsträckning
av de utav utredningen förutsatta materielreserverna, som sålunda kunde
tänkas bliva erforderlig, hade såväl överbefälhavaren som chefen för armén
kommit till den uppfattningen, att genomförandet av de förstnämnda vore att
bestämt föredraga.

överbefälhavaren har starkt ifrågasatt, huruvida icke det för hemorten och
flygbaserna avsedda luftförsvaret borde anknytas till flygvapnet. Utomlands
vunna erfarenheter talade därför. På grund av de stora organisationsförändringar
och utökningar, som nu förestode vid flygvapnet, kunde överbefälhavaren
dock icke för närvarande föreslå någon organisationsändring i antydd
riktning. Denna fråga borde emellertid uppmärksammas och möjligheten att
övergå till en annan organisation hållas öppen. En sådan övergång syntes
kunna genomföras utan kostnadsökning.

Avgörandet huru krigsförbanden lämpligast borde sammanföras i vissa
grupper borde ankomma på de militära myndigheterna. Utredningens förslag
i detta hänseende förefölle icke fullt lämpligt. »Lokalförsvarsförband» syntes
vara en bättre benämning än »territoriella» förband.

1942 års försvarsberedning.

De av överbefälhavaren framförda förslagen om viss ökning av arméns
krigsorganisation har 1942 års försvarsberedning ansett sig kunna tillstyrka
endast i den mån kostnaderna för desamma kunde inrymmas inom den i det
föregående angivna kostnadsramen, vilken icke borde överskridas. Beredningen
har därvid förklarat, att den icke kunde finna tillrådligt att i den
utsträckning, som överbefälhavaren föreslagit, åstadkomma kostnadsbesparingar
genom att beräkna minskat behov av ersättningsmateriel. Vissa av de
utav överbefälhavaren i sådant hänseende angivna kostnadsbesparingarna
syntes dock kunna godtagas.

Enär den av överbefälhavaren föreslagna utökningen av krigsförbandens

153

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

antal icke syntes kunna inrymmas i kostnadsramen, kunde förslaget därom
icke tillstyrkas. Däremot tillstyrkte beredningen ökning av antalet cykelföiband
och ökad motorisering av artilleriet. Kostnaderna härför ävensom för
vissa andra, i hemligt yttrande närmare angivna förstärkningar i krigsorganisationen
syntes i huvudsak kunna täckas genom vissa av beredningen förordade
besparingar.

Såsom jag redan i annat sammanhang anfört, anser jag mig icke kunna Departementsföreslå
en försvarsorganisation, för vilken kostnaderna gå utöver den i det
föregående angivna kostnadsramen. Ehuru givetvis, såsom överbefälhavaren
anfört, en utökning och förstärkning av arméns krigsorganisation, sådan
denna utformats i försvarsutredningens förslag, kan synas önskvärd i olika
avseenden, finner jag mig alltså icke kunna ifrågasätta förändringar i fölslaget
i annan mån än där kostnadsökningar motsvaras av genom andra
ändringar i förslaget vunna besparingar. Jag har redan anmärkt, att jag
därvid icke kan förorda åtgärder, som innebära, att en utökning av organisationen
vinnes på bekostnad av materielreserverna. I detta hänseende delar
jag den uppfattning, åt vilken försvarsberedningen givit uttryck.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig av kostnadsskäl i huvudsak
icke kunna biträda överbefälhavarens förslag om utökning av krigsförbandens
antal. Däremot torde vissa andra av överbefälhavaren föreslagna förbättringar
i organisationen kunna ur ekonomisk synpunkt godtagas. För vinnande
av ökad rörlighet hos arméstridskrafterna förordar jag sålunda, att —utöver
vad försvarsutredningen föreslagit — ytterligare ett antal fotinfanteriförband
organiseras såsom cykelförband. Vidare torde artilleriets motorisering böra
drivas längre än enligt utredningens förslag, varjämte vissa ytterligare förstärk
ningar, för vilka jag icke kan här närmare redogöra, synas böra genomföras.

Till frågan om det rörliga 15 cm kanonartilleriets inpassande i försvarsorganisationen
återkommer jag i avsnittet Kustartillerimaterielen.

Efter vidtagandet av de förutnämnda förbättringarna torde det av försvarsutredningen
framlagda förslaget till krigsorganisation för armén vara i
stort sett väl avvägt. Emellertid förutsätter jag, att de militära myndigheterna
vid det fortsatta utformandet av krigsorganisationen skola äga att i det framlagda
förslaget vidtaga de förändringar, till vilka fortsatta överväganden och
försök ävensom senare krigserfarenheter kunna giva anledning, givetvis
utan överskridande av den ram i fråga om personal, hästar och fordon m. m.,
som uppdragits i organisationsförslaget.

II. Fredsorganisationen.

A. Arméns ledande organ.

Arméstaben och arméinspektionen.

Allmänna synpunkter.

F ör svar sutredningen.

Med avseende å arméns högsta ledning har försvarsutredningen, såsom i
avsnittet överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna anmärkts, uttalat, att

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

det operativa förberedelsearbetet, i vad rör arméstridskrafterna, borde äga
lum inom försvarsstaben, under det att på chefen för armén skulle ankomma
att med biträde av underlydande stabs- och inspektionsorgan handhava frågor
löiande arméns organisation, utrustning och utbildning ävensom personalfrågor.

Enligt gällande organisation biträdes chefen för armén vid handläggningen
av dylika frågor av arméstaben och arméns inspektionsmyndigheter. Försvarsutredningen
har föreslagit, att den verksamhet, som hittills bedrivits vid dessa
myndigheter, skall uppdelas på två sidoordnade, direkt under chefen för armén
lydande organ, arméstaben med centrala värnpliktsbyrån och arméinspektionen,
samt därom närmare anfört följande:

ÅT, ^ren<^en> vdka chefen för armén sålunda har att handlägga, bilda
utbildmngsärendena en grupp för sig, under det att organisations- och
utiustmngsärendena med avseende på karaktär och inbördes sammanhang
kunna sammanföras till en grupp. Inom dessa båda grupper faller den övervägande
delen av de ärenden, som ankomma på chefen för armén, och denna
naturliga uppdelning i två grupper bör enligt försvarsutredningens mening
beaktas vid utformningen av de organ, som skola biträda chefen för armén
vid arendenas handläggning.

På grund av det intima sammanhang, som inom var och en av de angivna
grupperna råder mellan olika där förekommande frågor, synas ärenden tillhörande
en och samma grupp också i princip böra handläggas vid ett och
samma stabsorgan. Nuvarande organisation, enligt vilken chefen för armén
vid handläggning av exempelvis utbildningsärenden biträdes av ett flertal
sidoordnade stabsorgan, nämligen arméstaben och inspektionsmyndigheterna,
finner utredningen sålunda mindre ändamålsenlig. Att koncentrera handläggningen
av samtliga på chefen för armén ankommande ärenden till ett
enda gemensamt stabsorgan låter sig ur praktiska synpunkter icke lämpligen
göra. Detta organ skulle under sådana förhållanden bliva alltför omfattande och
tungt arbetande och dess verksamhet skulle icke kunna ledas och kontrolleras
av en chef. Försvarsutredningen vill för sin del förorda, att i enlighet med
den ovan nämnda indelningen i huvudgrupper den verksamhet, som hittills
bedrivits vid arméstaben och inspektionsmyndigheterna, uppdelas på två
sidoordnade, direkt under chefen för armen lydande organ, nämligen arméstaben
och arméinspektionen. Vid arméstaben böra av ovan angivna ärenden
handläggas organisations- och utrustningsärenden, medan utbildmngsärendena
böra beredas vid arméinspektionen.

Enligt det förslag till omläggning av inskrivningsväsendet och den territoriella
värnpliktsredovisningen, som utarbetats av försvarsväsendets rullföringsnämnd,
skall ledningen och övervakningen av inskrivningsväsendet
samt av registreringsverksamheten vid inskrivningsexpeditioner och truppförband
etc. utövas av en central myndighet, centrala värnpliktsbyrån. Denna
byia har förutsatts i flertalet avseenden vara underställd chefen för armén.
På grund av dess samtliga försvarsgrenar berörande uppgift och särskilda
ställning har rullföringsnämnden emellertid ansett, att den icke borde infogas
i arméstaben såsom en avdelning.

De ärenden, vilka komma att handläggas vid centrala värnpliktsbyrån,
beröra inskrivningsväsendet, den territoriella värnpliktsredovisningen, personalregistrering,
statistik rörande utbildning och tjänstgöring, uppskovsväsende
och krigsplacering. Det synes därjämte icke uteslutet, att byråns
registreringsmaskiner framdeles kunna komma att utnyttjas även för andra

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ändamål, t. ex. för redovisning av hästar och viss materiel. Här nämnda
ärenden beröra nära verksamheten vid de olika försvarsgrensstabernas organisationsavdelningar.
Därest centrala värnpliktsbyrån gives en helt fristående
ställning, måste vid varje försvarsgrensstab avses särskild personal för samarbetet
med byrån. Enär det ojämförligt största antalet värnpliktsärenden
hänför sig till armén, finner försvarsutredningen för sin del övervägande
skäl tala för, att centrala värnpliktsbyrån, med bibehållen organisation såsom
byrå enligt rullföringsnämndens förslag, anslutes till arméstaben, varigenom
en särskild värnpliktsavdelning kan undvaras vid denna.

I anslutning till vad ovan anförts föreslår försvarsutredningen, att direkt
under chefen för armén skola stå följande stabsorgan:

arméstaben med centrala värnpliktsbyrån för handläggning av organisations-,
utrustnings-, personal- och värnpliktsärenden jämte därmed sammanhängande
frågor samt

arméinspektionen för handläggning av utbildningsärenden.

Eörsvarsutredningens förslag till organisation i princip av arméns högsta
militära ledning framgår av ett å sid. 79 i betänkandet intaget diagram.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har i samband med framläggandet av
sina synpunkter beträffande förhållandet mellan överbefälhavaren och försvarsgrenarnas
chefer, vilka återgivits i det föregående, hävdat, att icke blott
arméns organisations-, utrustnings-, utbildnings- och personalärenden borde
handläggas av chefen för armén med underlydande stabsorgan utan principiellt
även arméns operativa krigsförberedelser.

Samma uppfattning har även framförts av chefen för andra arméfördelningen,
chefen för övre Norrlands trupper samt chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen.

Chefen för armén har uttalat, att den föreslagna indelningen av chefens för
armén organ för den militära ledningen av armén i en arméstab och en arméinspektion
vore lämplig. Förefintligheten av två underlydande högre chefer,
chefen för arméstaben och arméinspektören, vore en nödvändig förutsättning
för att chefen för armén skulle kunna intaga den ledande ställning, för vilken
han vore avsedd, och även få tid att utöva den ledning av förvaltningstjänsten,
som måste förenas med den militära ledningen.

1942 års för sv ar sberedning.

Försvarsberedningen har framhållit, att då vissa erinringar framställts mot
förslaget att organisera en studieavdelning inom försvarsstaben, och dessa
invändningar syntes vägande, beredningen förutsatte att studieavdelningens
uppgifter, i vad gällde armén, skulle kunna handhavas av personal inom arméledningen.

Lika med myndigheterna biträder jag försvarsutredningens förslag om en
uppdelning av chefens för armén organ för arméns ledning i en arméstab och
en arméinspektion. Vidkommande fördelningen i stort av arbetsuppgifterna
mellan försvarsstaben och chefen för armén underställda stabsorgan far jag

Departements

chefen.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hänvisa till vad jag tidigare anfört vid behandlingen av frågan om förhållandet
mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.

I enlighet med vad försvarsutredningen anfört synas övervägande skäl tala
för att centrala värnpliktsbyrån anknytes till arméstaben. Jag hänvisar dock
härutinnan till vad jag under nästföljande avsnitt härutinnan anför. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att genom instruktionsbestämmelser klargöra
chefens för marinen och chefens för flygvapnet befogenheter i avseende
å handläggningen av dem berörande värnpliktsärenden.

De uppgifter som försvarsutredningen ansett böra tillkomma studieavdelningen
inom försvarsstaben förutsätter jag såsom förut anförts skola i första
hand tillkomma försvarsgrenarnas staber och krigshögskolor.

Arméstaben med centrala värnpliktsbyrån.

Arméstabens uppgift är enligt gällande instruktion att biträda chefen för
armén vid utövningen av hans ämbete och bereda de ärenden han i denna sin
egenskap har att handlägga och avgöra. Inom arméstaben beredas jämväl
ärenden rörande generalstabskåren och inspektionsmyndigheten över militärläroverken.

Chefen för arméstaben är uppförd på arméstabens stat i lönegraden Öb 2
med fyllnadsarvode till lönegraden Öb 3. Han är tillika chef för generalstabskåren
och utövar inspektionsmyndigheten över militärläroverken. I
övrigt utgöres personalen vid arméstaben av vid staben placerade generalstabsofficerare,
vissa officerare m. fl. på arméstabens stat, generalstabsaspiranter
samt från truppförbanden kommenderade officerare. I den civilmilitära
och icke-ordinarie personalen vid arméstaben ingår viss personal
(maskinist, eldare, telefonvakter m. fl.), som betjänar även övriga staber och
myndigheter inom militärstabsbyggnaden.

Till arméstaben hänföras jämväl de på stat upptagna militärattachéerna
och i järn vägs tjänst kommenderade officerare.

Under chefen för arméstaben bedrives verksamheten inom staben på
följande avdelningar, nämligen en organisationsavdelning, en utbildningsavdelning,
en personalavdelning samt en expedition.

Till arméstaben höra jämväl en kassaförvaltning — gemensam för arméstaben,
försvarsstaben, truppslagsinspektionerna m. fl. — och ett bibliotek
ävensom ett stall för arméstabens hästar.

Slutligen är krigsarkivet för närvarande anknutet till arméstaben.

Försvarsutredningen.

I enlighet med de i det föregående angivna principerna för arméns högsta
ledning har försvarsutredningen föreslagit, att arméinspektionen skall övertaga
arméstabens och inspektionsmyndigheternas nuvarande uppgifter i vad rör
utbildningsfrågor. Såsom en följd härav borde utbildningsavdelningen överflyttas
från arméstaben till arméinspektionen. Vidare borde chefen för arméstaben
frånträda inspektionsmyndigheten över mili tär läroverken, vilken myndighet
borde övertagas av en generalsperson inom sagda inspektion.

I fråga om chefens för arméstaben ställning har försvarsutredningen i övrigt

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

icke ifrågasatt annan ändring än att denne, i likhet med övriga beställningshavare
i lönegraden Öb 2, borde överföras till generalitetets stat såsom generalmajor
av 2. graden. Chefen för arméstaben borde alltfort vara chef för
generalstabskåren och även åtnjuta samma fyllnadsarvode som hittills.

I överensstämmelse med vad som anförts under avsnittet Försvarsstaben
borde till nämnda stab från arméstaben överföras kassaförvaltningen ävensom
sådan civilmilitär och civil personal, vars verksamhet berörde samtliga eller
flera inom militärstabsbyggnaden inhysta staber m. m. Krigsarkivet borde
framdeles anknytas till försvarsstaben i stället för till arméstaben.

Enligt utredningens förslag skall arméstaben organiseras på följande avdelningar,
nämligen en organisationsavdelning, en utrustningsavdelning, en personalavdelning
samt en expedition.

Härtill komma enligt förslaget den till arméstaben anslutna centrala värnpliktsbyrån
och biblioteket samt en stamhästgrupp och ett stall.

Slutligen har föreslagits tillsättande av en särskild souschef, överste vid
generalstabskåren.

Till motivering av dessa förslag har utredningen anfört följande:

Ärenden rörande arméns organisation i fred och arméstridskrafternas
organisation i krig jämte mobiliseringsförberedelserna böra fortfarande handläggas
vid en organisationsavdelning. Denna bör givas en sådan utformning
och dess verksamhet instruktionsmässigt regleras så, att en ständig kontakt
med verksamheten vid försvarsstaben bliver säkerställd. De vid denna avdelning
hittills handlagda värnpliktsärendena böra däremot övertagas av centrala
värnpliktsbyrån.

Den ingående uppmärksamhet, som oavlåtligen måste ägnas frågorna
rörande arméns utrustning, har medfört, att utrustningsärendena efter hand
kommit att allt mera öka i omfattning. Dessa ärenden ha hittills handlagts
inom organisationsavdelningen. Enligt försvarsutredningens mening bör
emellertid en särskild utrustningsavdelning organiseras för deras handläggning.
Vid denna avdelning synas jämväl ärenden rörande gasskyddstjänsten
böra handläggas.

Såsom tidigare nämnts bör vid arméstaben liksom för närvarande tmnas
en personalavdelning för handläggning av personalärenden och därmed sammanhängande
frågor.

Liksom hittills erfordras vidare en för arméstaben gemensam expedition,
i vilken borde ingå en kapten på arméstabens stat såsom kommendant för handläggning
av frågor rörande vakttjänst, ordonnanstjänst, transporttjänst nr. m.

Erfarenheterna utvisa, att arméstaben ofta får att handlägga frågor av
större räckvidd och av huvudsakligen principiell betydelse, vilka icke lämpligen
kunna hänskjutas till handläggning vid någon av stabens avdelningar.
För dessa uppgifter, liksom för upprätthållandet av sambandet med försvarsstaben
och förvaltningsorganen, bör särskild personal stå till chefens för
arméstaben direkta förfogande. Med hänsyn till här ifrågavarande ärendens
vikt och för att lätta chefens för arméstaben arbetsbörda synes en särskild
souschef böra tillsättas vid arméstaben, varjämte vissa officerare utanför
avdelningarna böra beräknas för dessa arbetsuppgifter. Såsom souschef bör
avses en överste vid generalstabskåren.

I fråga om bibliotekets ställning och organisation ifrågasätter försvarsutredningen
ingen ändring.

Den för verksamheten vid arméstaben erforderliga personalen har försvarsutredningen
beräknat med ledning av erfarenheter från nuvarande organisa -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tion. I vad iöi den nyinrättade centrala värnpliktsbyrån har utredningen med
några smärre avvikelser följt det förslag till sammansättning som framlagts
av försvarsväsendets rullföringsnämnd. Den militära personal, som utredningen
beräknat normalt skola tjänstgöra vid arméstaben jämte centrala värnpliktsbyrån,
framgår av en å sid. 82 i betänkandet införd tablå, som beträffande
den aktiva personalen även angiver på vilka stater personalen förutsättes
uppförd. Utredningen har därjämte föreslagit, att på arméstabens stat utöver
den på tablån angivna personalen skall uppföras viss utom armén beordrad
militär personal.

Militärattachéerna samt de i järnvägstjänst kommenderade officerarna äro
för närvarande redovisade på arméstabens personalförteckning. Enligt försvarsutredningens
mening borde så i fortsättningen lämpligen ske även beträffande
andra utom armén för längre tid kommenderade officerare. Sålunda
borde på arméstabens stat upptagas tillsammans tjugu kompaniofficersbeställningar
för officerare ur armén, vilka kommenderats till flygvapnet såsom sambandsofficerare
vid flygstaben och eskaderstaberna eller såsom lärare eller
elever vid utbildning i arméspaningstjänst, På staten borde vidare uppföras
beställningar för vissa militärassistenter vid statliga verk m. fl. myndigheter,
nämligen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst en major och en kapten
eller löjtnant, i rikets allmänna kartverks tjänst en överstelöjtnant eller major
samt i luftskyddsinspektionens tjänst en kapten.

Såsom militärassistenter vid telegrafverkets distrikt har försvarsutredningen
beräknat fem pensionerade officerare i arvodesbefattning, vilka föreslagits
uppförda på arméstabens personalförteckning.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att vid bifall till det av
honom framlagda förslaget om inrättande av en operationsavdelning vid arméstaben
borde arméstabens personalavdelning överföras till arméinspektionen,
med vilken nämnda avdelning för övrigt även med den av utredningen föreslagna
organisationen närmast syntes höra tillsammans.

Chefen för armén har icke haft något att erinra mot den av utredningen
föreslagna indelningen av arméstaben i avdelningar. Chefen för arméstaben
borde upptagas i lönegrad Öb 2 eller Öb 3, varigenom personvalet skulle
underlättas. Som adjutant hos chefen för armén borde beräknas en generalstabskapten.
På arméstabens stat borde upptagas tre kaptener till förfogande,
avsedda att förstärka arbetskraften vid militärbefälsstaberna enligt chefens
för armén bestämmande.

Vid arméstabens utrustningsavdelning komme att handläggas frågor
rörande all slags materiel (tyg-, intendentur-, sjukvårdsmateriel o. s. v.).
Därför vore det icke lämpligt, att avdelningschefen såsom försvarsutredningen
förutsatt vore officer vid fälttygkåren och sålunda representant endast
för ett visst materielslag. Avdelningschefen borde representera den allsidiga
överblicken över samtliga materielslag och på grund därav vara regementsofficer
vid generalstabskåren, under det att övrig personal vid avdelningen
borde vara målsmän för olika materielslag eller olika truppslags materiel.

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 210,

Därest regementsofficer vid generalstabskåren placerades såsom avdelningschef
vid utrustningsavdelningen, borde i stället den för tjänstgöring vid avdelningen
avsedda generalstabskaptenen ersättas med en kapten ur fälttygkåren.
Regementsofficeren ur generalstabskåren borde ur befordringssynpunkt
lämpligen vara överstelöjtnant. Fälttygkåren borde samtidigt minskas
med en regementsofficer, lämpligen major. — Den av försvarsutredningen
föreslagna personaltilldelningen till utrustningsavdelningen vore för knapp.
En ökning med två kaptener vore nödvändig, och beställningar för dessa
borde uppföras på arméstabens stat. Därjämte borde en för avdelningen beräknad
pensionerad underofficer utbytas mot en pensionerad officer.

Mot personalberäkningarna i övrigt för arméstaben jämte centrala värnpliktsbyrån
syntes intet vara att erinra; dock borde för personalavdelningen
beräknas en generalstabsaspirant, medan i stället antalet generalstabsaspiranter
vid centrala värnpliktsbyrån kunde minskas från två till en. Den föreslagna
kaptensbeställningen på arméstabens stat vid personalavdelningen
borde utgå. Den ena av de för arméstabens expedition avsedda kanslibiträdesbefattningarna
borde uppföras såsom befattning i lönegraden Ca 13. Av de
föreslagna kaptenerna på arméstabens stat borde två upptagas i lönegrad Oa 4
eller Oa 3 för att skapa möjlighet att behålla välmeriterade kaptener genom
befordran till majorsbeställning.

Arméförvaltningen har ifrågasatt, huruvida icke den kapten ur fortifikationskåren
som avsetts tjänstgöra vid arméstaben i stället borde placeras till
tjänstgöring vid fortifikationsstyrelsen, då ju denna i sin helhet måste betraktas
såsom chefens för armén organ för alla frågor beträffande befästningars
och byggnaders planläggande. Den vid arméstaben tjänstgörande
officeren ur intendenturkåren borde avses såsom sambandsofficer mellan
intendenturdepartementet och arméstaben i utrustnings- och organisationsfrågor.
— Ehuru arméförvaltningen icke haft tillfälle att taga del av skälen
för den av försvarsutredningen föreslagna uppflyttningen av stallföreståndaren
vid arméstabens stall från lönegrad MEo 13 till MEo 18, ville ämbetsverket
ifrågasätta, om en sådan höjning kunde anses motiverad. —- I fråga om arméstabens
bibliotek finge arméförvaltningen erinra, att Kungl. Maj:t genom
beslut den 10 februari 1939 uppdragit åt chefen för armén att inkomma med
yttrande och förslag rörande de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas i
syfte att förenkla och förbilliga biblioteksorganisationen hos vissa högre
armémyndigheter. Något förslag härom hade emellertid, så vitt ämbetsverket
hade sig bekant, ännu icke förelagts Kungl. Maj:t och icke heller utvisade
försvarsutredningens betänkande, att dessa spörsmål vid utredningen kommit
under beaktande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt försvarsutredningens förslag
att på arméstabens personalförteckning uppfördes bland annat beställningar
för en major och en kapten eller löjtnant i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänst, vilket överensstämde med det förslag till organisation av
styrelsens militärbyrå, som styrelsen avgivit till Kungl. Maj:t den 21 februari
1941.

1G0

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har erinrat om att den i annat sammanhang på anförda skäl
föreslagit en principiell ändring i försvarsutredningens förslag beträffande
försvarsväsendets högsta ledning, innebärande att arméoperations- m. fl.
avdelningar skulle underställas chefen för armén och förläggas till arméstaben
i stället för till försvarsstaben. Härav följde vissa ändringar i försvarsutredningens
förslag i fråga om arméstabens organisation och personalbehov.
Sålunda skulle i arméstaben tillkomma operations-, kvartermästar- och kommunikationsavdelningar.
I samband härmed borde personalavdelningen
givas en från övriga avdelningar inom arméstaben fristående ställning, varigenom
chefen för arméstaben kunde frigöras från handläggning av befordrings-
och personalärenden till förmån för hans uppgift att samordna det
operativa arbetet med övrig verksamhet. Inom personalavdelningen borde
samtidigt inrymmas chefens för armén expedition och personliga adjutanter.
I fortsättningen har beredningen närmare redogjort för det ökade personalbehov
vid arméstaben och personalavdelningen, som bleve en följd av dess
ovan angivna förslag, samt i övrigt beträffande organisationen av arméstaben
anfört i huvudsak följande:

Behovet av den av försvarsutredningen föreslagna souschefen i arméstaben
syntes beredningen icke tillräckligt styrkt, varför beredningen ville
ifrågasätta om icke ifrågavarande överstebeställning borde utgå ur personalförteckningen
för generalstabskåren.

Till frågan huruvida regementsofficer ur generalstabskåren eller fälttygkåren
borde placeras såsom avdelningschef vid utrustningsavdelningen kunde
beredningen icke taga ställning, men funne sig böra förutsätta, att för denna
befattning avsåges en major ur endera kåren.

Med åberopande av vad försvarsväsendets lönenämnd tidigare i ärendet
anfört ville beredningen föreslå, att de av försvarsutredningen för centrala
värnpliktsbyrån beräknade ordinarie befattningarna för 1 förste aktuarie i
lönegrad Ca 26, 1 inspektör i lönegrad Ca 22 och 1 aktuarie i lönegrad
Ca 21 måtte i avvaktan på närmare erfarenhet rörande personalbehovet vid
byrån tills vidare utbytas mot följande befattningar för icke-ordinarie
personal, nämligen 1 förste aktuarie i lönegrad MEo 26, 1 byråinspektör i
lönegrad MEo 22 och 1 förste amanuens i lönegrad MEo 18.

Den för värnpliktsbyrån avsedda befattningen som kontorsskrivare av
2. klass i lönegrad MEo 13 vore helt ny och hade icke upptagits i det av rullföringsnämnden
på sin tid beräknade personalbehovet. På grund härav borde
med inrättandet av denna befattning anstå och behovet av personalökning vid
byrån, i den mån det redan vore aktuellt, tillgodoses genom anställning
tills vidare av extra befattningshavare.

Försvarsutredningen hade för arméstaben beräknat 12 kontorsbiträden i
lönegrad Ca 4, 13 kontorsbiträden i lönegrad MEo 4 och 12 skrivbiträden i
lönegrad MEo 2. Enligt beredningens mening borde ifrågavarande biträdespersonal
i stället upptagas med 10 befattningar i lönegrad A 4, 12 befattningar
i lönegrad MEo 4 och 15 befattningar i lönegrad MEo 2. Vid nyanställning
borde iakttagas, att anställning såsom extra ordinarie befattningshavare icke
medgåves, förrän ett stadigvarande behov av befattningen förelåge.

Befattningen såsom stallföreståndare vid arméstabens stall vore på personalförteckningen
för innevarande budgetår upptagen i lönegrad MEo 13
men hade av försvarsutredningen, under hänvisning till att arméstabens stam -

161

Kungl. Majds proposition nr 210.

hästgrupp i samband med truppslagsinspektionernas inordnande i arméinspektionen
och artilleristabskårens uppgående i generalstabskåren komme
att utökas, föreslagits uppflyttad i lönegrad MEo 18. Befattningen upprättliölles
för närvarande av en från övergångsstat pensionerad underofficer och
gällde för honom, att han enligt särskild av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift
skulle vidkännas visst avdrag å sina löneförmåner med hänsyn till den honom
tillkommande pensionen. Enligt i nu gällande personalförteckning intagen
särskild föreskrift skulle befattningen som stallföreståndare hänföras, så
länge nuvarande innehavare av befattningen kvarstode i densamma, till lönegrad
MEo 13. Frågan om befattningens framtida bestridande skulle därefter
hänskjutas till Kungl. Majds prövning. Beredningen funne med hänsyn till
angivna förhållanden ej skäl att hänföra stallföreståndarbefattningen till
högre lönegrad än MEo 13.

Befattningen som fodermarsk vid arméstabens stall hade av utredningen
upptagits i lönegrad MEo 6. Ifrågavarande befattning vore innevarande
budgetår uppförd i lönegrad MEo 6 med angivande av att befattningen vid
nuvarande innehavarens avgång skall uppföras i lönegrad MEo 5. Denna
anmärkning till staten borde tills vidare bibehållas.

I det föregående har jag i stort sett anslutit mig till det av försvarsutred- Departement*-ningen framlagda förslaget rörande principerna för försvarsväsendets högsta ehefenledning,
enkannerligen uppgiftsfördelningen mellan försvars- och arméstaberna.
Därav följer att jag icke kan acceptera den av försvarsberedningen
från dess utgångspunkt föreslagna organisationen av arméstaben, innebärande
att i sagda stab skola tillkomma operations-, kvartermästar- och kommunikationsavdelningar.

I fråga om arméstabens uppgifter och organisation på avdelningar kan
jag i huvudsak godtaga utredningens förslag. Vidkommande förslagen att
till försvarsstaben överföra den nuvarande arméstabens kassaförvaltning samt
krigsarkivet får jag hänvisa till vad jag därutinnan anfört vid behandlingen
i det föregående av frågan om försvarsstabens organisation och arbetsuppgifter.

På sätt försvarsutredningen föreslagit torde någon ändring icke böra ske
med avseende å chefens för arméstaben löneställning och chefskap över
generalstabskåren. Chefen för arméstaben bör i personalförteckningen icke
redovisas under generalitetet utan liksom hittills under arméstaben.

Försvarsutredningen har bland arméstabens personal upptagit en souschef,
överste vid generalstabskåren i lönegrad Oa 6. Försvarsberedningen har
icke funnit behovet av denna befattning styrkt. Försvarsutredningens förslag
innebär emellertid icke inrättande av någon ny befattning utan allenast ett
befästande av en redan bestående ordning. För närvarande är nämligen såsom
avdelningschef vid arméstabens expedition placerad en överste vid generalstabskåren,
vilken i själva verket fungerar såsom chefens för arméstaben ställ
företrädare. Med stöd av erfarenheter från den nuvarande organisationen har
nu utredningen i sitt förslag upptagit denna befattning såsom souschef utan
att binda honom vid expeditionen. Någon ersättare lör honom inom
expeditionen har icke ifrågasatts utan förutsättes, att den nuvarande expedi
tionsofficeren skall tjänstgöra jämväl såsom avdelningschef. Vid angivna

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

förhållanden torde skäl till frångående av utredningens förslag i detta
hänseende icke föreligga, varför jag finner mig böra biträda detsamma.

Mot försvarsutredningens beräkningar av behovet av militär personal vid
arméstaben med centrala värnpliktsbyrån har jag i stort sett intet att erinra.

I enlighet med den av flera myndigheter framförda uppfattningen lärer
såsom avdelningschef vid arméstabens utrustningsavdelning böra avses en
regementsofficer vid generalstabskåren i stället för vid fälttygkåren. Ett dylikt
utbyte kan ske utan att generalstabskåren därför behöver utökas. I samband
med denna förändring bör personalförteckningen för fälttygkåren minskas
med en överstelöjtnantsbeställning, beräknad för avdelningschefen vid arméstabens
utrustningsavdelning. Det synes icke erforderligt, att för avdelningen
jämväl avses en generalstabskapten, varför denne bör utbytas mot en kapten
vid fälttygkåren, för vilken en ny beställning bör uppföras på personalförteckningen
för nämnda kår.

Beträffande personalbehovet i övrigt vid utrustningsavdelningen har chefen
för armén anfört, att försvarsutredningen beräknat detta behov något för
knappt. Med anledning härav vill jag föreslå, att den för personalavdelningen
beräknade kaptenen på arméstabens stat i stället avses för utrustningsavdelningen.
Jag biträder likaledes chefens för armén förslag om utbytande av den
för samma avdelning beräknade pensionerade underofficeren mot en pensionerad
officer. — Den bland personal till förfogande redovisade kaptenen
ur generalstabskåren synes tillika kunna tjänstgöra såsom adjutant hos chefen
för armén och chefen för arméstaben.

Mot chefens för armén förslag, att två av de kaptensbeställningar som föreslagits
uppförda på arméstabens personalförteckning skola utbytas mot beställningar
för majorer eller kaptener, har jag intet att erinra, synnerligast
som nu gällande personalförteckning för arméstaben upptager fyra dylika beställningar.
— överbefälhavaren har, såsom i annat sammanhang yttrats,
framhållit nödvändigheten av viss personalförstärkning vid militärbefälsstaberna.
Bland annat erfordrades tre stabsutbildade officerare, avsedda för placering
vid vissa militärbefälsstaber enligt chefens för armén bestämmande.
Chefen för armén har i anslutning härtill föreslagit, att för nämnda officerare
skulle upptagas tre kaptensbeställningar på arméstabens personalförteckning.
Jag biträder chefens för armén förslag i denna del men föreslår, att antalet
beställningar tills vidare begränsas till två.

I det föregående har jag förordat, att följande av försvarsutredningen på
personalförteckningen för arméstaben uppförda personal överföres till försvarsstabens
personalförteckning, nämligen militärattachéerna, officerarna i
järnvägs tjänst, i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst, i rikets allmänna
kartverks tjänst och i luftskyddsinspektionens tjänst ävensom militärassistenterna
vid telegrafverkets distrikt.

I avbidan på slutförandet av den genom Kungl. Maj:ts beslut den 10
februari 1939 anbefallda utredningen rörande åtgärder i syfte att förenkla
och förbilliga biblioteksorganisationen hos vissa högre armémyndigheter har
jag intet att erinra mot att för arméstabens bibliotek upptagas två arvodesbefattningar
för pensionerad officerspersonal. Jag förutsätter emellertid, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 163

nämnda utredning utan ytterligare dröjsmål färdigställes, varefter en förnyad
omprövning av personalbehovet vid detta bibliotek bör ske.

Yad sålunda av mig förordats innebär en ökning av den militära personalen
vid arméstaben med två officerare utöver försvarsutredningens förslag. I
anslutning till det anförda beräknar jag den militära personal, som normalt
skall tjänstgöra vid arméstaben med centrala värnpliktsbyrån på sätt framgår
av följande tablå:

								Övriga
	Generalstabs- kåren	Arméstabens stat	personal- kårer	O ro	sionerad
								m. m.	ro »4 P	personal
	C:	O:		O:	O:	g		w	s	O	a
1	Cfc DO ©	o 3a5‘ O SÖ 2	*5 o ö	ro ►4 00 c+- ©	© »4 do ©	P o u g ro h	c-t- CO P	►ö c+- © a ro	oo p 00	ro ro ►4 p	© O
		% eg	-t	O	O		►4	*4	p	ro
		3 | O ö oa		c? to	P O	►4 — ro			ro >4		ro ►4 P n ©
Chef för arméstaben .......... Souschef vid arméstaben ......	1			,'')1
Personal till förfogande........	—	1	2)1	—	—	—	3)2	*)2	l	i	—
Organisationsavdelningen......	—	1	4	—	—	l	3	6)1	2	i	—
Utrustningsavdelningen........	—	1	—	—	—	l	3	6)2	1	i	—
Personalavdelningen ..........	—	1	1	—	—	—	—	—	1	3	l
Expeditionen..................	. -	—	—	—	—	—	1	—	1	1	l
Biblioteket....................										2	—
Centrala värnpliktsbyrån ......	—	—	1	—	1		1	7)1	1	8)6	.
Summa	1	4	7	1	1	2	10	6	7	15	2

J) Åtnjuter fyllnadsarvode till lönegrad Öb 3. — i) Adjutant hos chefen för armén och
chefen för arméstaben. — 3) Avsedda för tjänstgöring vid vissa militärbefälsstaber enligt
chefens för armén bestämmande. — 4) En ur vardera fortifikationskåren och intendenturkåren.
— 5) Ur luftvärnet. — 6) Ur fälttygkåren. — 7) Ur marinen. — 8) Därav minst en
ur armén, en ur marinen och två ur flygvapnet.

•Tåg vill emellertid framhålla att denna plan för personalorganisationen
inom arméstaben ej tjänar annat ändamål än att utgöra ett underlag för beräkningarna
av den för arméstaben sammanlagt erforderliga militära personalen.
I personalorganisationen liksom även i arméstabens avdelningsorganisation
böra under den förutsättning, som i motsvarande hänseende
angives beträffande arméinspektionen, sådana jämkningar framdeles kunna av
Kungl. Maj:t eller i förekommande fall chefen för armén utan riksdagens
hörande vidtagas, som erfarenheten visar vara nödvändiga, Därvid torde även
kunna tänkas, att centrala värnpliktsbyrån befinnes böra givas en i förhållande
till arméstaben mera självständig ställning.

Chefen för armén har föreslagit, att den ena av de två för arméstaben föreslagna
kanslibiträdesbefattningarna skall upptagas i lönegrad Ca 13. En placering
av ifrågavarande befattning i 11 :e lönegraden löneplanen MEo synes skälig.

Jag ansluter mig till 1942 års försvarsberednings förslag i vad avser fördelningen
på olika lönegrader m. m. av kontors- och skrivbiträden vid arméstaben
med centrala värnpliktsbyrån. I fråga om antalet civila befattningshavare
i övrigt vid värnpliktsbyrån biträder jag likaledes beredningens förslag.
Frågan om löneställningen för denna personal lärer böra prövas av Kungl.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Maj:t; vid kostnadsberäkningarna har jag tills vidare utgått ifrån de av beredningen
föreslagna, lönegraderna.

De nu förordade förändringarna i fråga om arméns ledande organ medföra
en ökning av antalet stamhästar vid arméstabens stall. I betraktande härav
synes en viss förbättring av löneställningen för stallföreståndaren påkallad.
Lämpligen torde stallföreståndaren böra hänföras till den för vissa beridare
vid hingstdepåerna gällande 16:e lönegraden och förty placeras i lönegraden
MEo 16. Även fodermarsken vid arméstabens stall kommer genom ökningen
av stamhästantalet att påläggas ökat arbete, varför ifrågavarande befattning
i motsats till vad nu gäller även efter den nuvarande innehavarens avgång
bör bibehållas i lönegraden MEo 6. Erinras må, att fodermarsken vid veterinärhögskolan
är placerad i lönegraden A 7.

Arméinspektionen.

Chefens för armén organ för den centrala ledningen av utbildningen vid
armén äro enligt nuvarande organisation dels arméstaben, dels de olika inspektionsmyndigheterna.

Vid arméstabens utbildningsavdelning handläggas utbildningsärenden,
som beröra armén i dess helhet eller flera truppslag gemensamt, under det att
ansvaret för den särskilda truppslagsutbildningen påvilar vederbörlig inspektionsmyndighet.

Inspektionsmyndigheter äro truppslagsinspektörerna, envar med sin truppslagsinspektion,
samt generalfältläkaren med sjukvårdsinspektionen och
överfältveterinären med veterinärinspektionen. Truppslagsinspektörerna och
truppslagsinspektionerna äro följande:

inspektören för infanteriet med infanteriinspektionen,
inspektören för kavalleriet med kavalleriinspektionen,
inspektören för artilleriet med artilleriinspektionen; inom artilleriinspektionen
handläggas ärenden rörande luftvärnsartilleriet av en biträdande inspektör
för luftvärnsartilleriet,

inspektören för ingenjörtrupperna med ingenjörinspektionen samt
inspektören för trängen med tränginspektionen.

Inspektör för intendenturtrupperna är generalintendenten.

Under år 1941 har såsom ett provisorium tillkommit en signalinspektion
med chefen för Signalregementet såsom inspektör.

Av truppslagsinspektörerna äro inspektörerna för infanteriet och för artilleriet
generalspersoner i lönegraden Öb 3, inspektören för kavalleriet generalsperson
i lönegraden Öb 2 samt övriga inspektörer överstar i lönegraden Öb 2.

Försvars utredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att den sålunda angivna organisationen,
enligt vilken utbildningsärendena handlades vid ett flertal chefen för armén
direkt underställda myndigheter, visat sig mindre ändamålsenlig. Särskilt hade
svårigheter förelegat att i erforderlig grad samordna de olika myndigheternas
verksamhet. Det intima samband, som i skilda avseenden rådde mellan de
olika truppslagens utbildningsfrågor, gjorde ett kontinuerligt samarbete mellan
alla berörda myndigheter nödvändigt. Detta krav tillgodosåges bäst, om alla

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

165

frågor, som berörde ledningen av utbildningen vid armén, handlades inom ett
gemensamt organ lydande direkt under chefen för armén, en arméinspektion.
Såsom chef för arméinspektionen borde finnas en arméinspektör, generalmajor
av 1. graden.

Kärnan i den föreslagna arméinspektionen borde enligt försvarsutredningens
mening bildas av den nuvarande arméstabens utbildningsavdelning, vilken
jämte den personal, som inom arméstaben handlade ärenden rörande verksamheten
vid militärläroverken, borde överflyttas till arméinspektionen och utgöra
dess centralavdelning. Inom denna avdelning borde handläggas ärenden
rörande utbildningsverksamheten inom armén i dess helhet ävensom utbildningen
i högre förband och befälsutbildningen i allmänhet. För handläggning
av frågor, vilka uteslutande berörde verksamheten vid de särskilda truppslagen,
borde därjämte inom arméinspektionen organiseras truppslagsavdelningar, i
regel lydande under en truppslagsinspektör såsom främste målsman för truppslaget
och ansvarig för dess utbildning enligt enhetliga grunder. Truppslagsinspektörerna
borde vara generalmajorer av 2. graden. Utbildningsverksamheten
i vad rörde de särskilda tjänstegrenarna sjukvård och veterinärvård syntes
vidare, vid sidan av den rent militära representationen genom personal vid
de olika truppslagsavdelningarna, böra företrädas av särskilda målsmän och
tjänstegrensavdelningar. Utredningen, som förutsatte, att generalfältläkare
och överfältläkare icke vidare skulle finnas vid armén, föresloge att för avdelningschefen
vid sjukvårdsavdelningen, tillika inspektör för armésjukvården
och förslagsvis benämnd arméöverläkare, uppfördes en särskild beställning i
lönegraden Cb 2 på fältläkarkårens stat. Överfältveterinären förutsattes vara
chef för veterinäravdelningen och tillika inspektör för veterinärvården vid
armén. Slutligen borde inrättas två souschef sbefattningar, generalmajorer av
2. graden. Vidare har utredningen föreslagit, att särskilda inspektörer tillsättas
för pansartrupperna och luftvärnet och att vissa ändringar i övrigt vidtagas i
inspektionsmyndigheternas sammansättning.

I enlighet med vad härutinnan å sid. 84 ff. i betänkandet anförts har försvarsutredningen
föreslagit, att arméinspektionen organiseras på följande avdelningar
m. m.:

centralavdelning,

inspektören för infanteriet och kavalleriet med infanteri- och kavalleriavdelning,

inspektören för pansartrupperna med pansaravdelning,
inspektören för artilleriet med artilleriavdelning,
inspektören för luftvärnet med luftvärnsavdelning,
inspektören för ingenjörtrupperna med ingenjöravdelning,
inspektören för signaltrupperna med signalavdelning,
inspektören för trängen med trängavdelning,
tygavdelning,
intendenturavdelning,

arméöverläkaren med sjukvårdsavdelning1),

>) Under förutsättning att ifrågasatt omorganisation av den neutrala sjukvårdsförvaltningen
genomföres.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överfältveterinären med veterinäravdelning,

inspektören för det frivilliga försvaret med avdelning för det frivilliga försvaret
samt

expedition.

De två souschefsbefattningarna borde inrättas för att organisatoriskt möjliggöra
antingen ett sammanförande av vissa avdelningar till grupper eller åtminstone
ett samordnande i vissa avseenden av avdelningarnas verksamhet
gruppvis. Utredningen anför härom följande:

Den ene souschefen bör ha till uppgift att samordna verksamheten vid
centralavdelningen och avdelningarna för de stridande truppslagen, särskilt
i fråga om utarbetande av reglementen och utbildningsbestämmelser, samt att
leda den högre befälsutbildningen och vara inspektör för vissa undervisningsverk
(krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, krigsskolan, arméns
underofficersskola). Det bör ankomma på arméinspektören att närmare reglera
de olika utbildningsanstalternas lydnadsställning.

Den andre souschefen bör fungera såsom inspektör för underhållstrupperna
med huvuduppgift att inspektera och åvägabringa enhetlighet i
underhållst jänstens bedrivande vid de olika truppslag, vilka organisera
underhållsförbanden, d. v. s. i första hand trängen, intendenturtrupperna och
tygtrupperna. Inspektören för trängen samt avdelningscheferna vid intendentur-
och tygavdelningarna böra vara underställda denne souschef, varjämte
arméöverläkaren och överfältveterinären i frågor berörande underhållsförbandens
verksamhet böra vara föredragande inför honom.

Med undantag för ovan nämnda tjänsten vid underhållsförbanden berörande
ärenden synas arméöverläkaren och överfältveterinären, liksom inspektören
för det frivilliga försvaret, böra vara föredragande inför arméinspektören,
för så vitt icke chefen för armén prövar lämpligt att i vissa fall anbefalla
direkt föredragning inför sig.

Tillkomsten av en särskild inspektör för underhållstrupperna bör enligt
försvarsutredningens mening icke hindra, att generalintendenten och generalfälttygmästaren
äga inspektionsrätt över intendenturtrupperna respektive tygtrupperna
i vad rör den särskilda intendentur- och tygtjänsten.

Det av utredningen i enlighet med ovan angivna grunder beräknade behovet
av militär och civilmilitär personal vid arméinspektionen framgår av en tablå
å sid. 89 i betänkandet.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har uttalat, att tillkomsten av arméinspektören
såsom en samordnande myndighet över inspektörerna för de olika truppslagen
vore en given fördel. Det kunde ifrågasättas huruvida arméinspektören
icke borde uppflyttas i högre lönegrad än Öb 3. Inspektörernas verksamhet
borde icke begränsas endast till utbildning utan beröra även utrustning och
organisation, vilket förutsatte ett nära samarbete med vederbörliga avdelningar
inom arméstaben. I centralavdelningen borde ingå en särskild representant för
motortjänst, officer eller ingenjör.

Chefen för andra arméfördelningen har likaledes ansett sammanförandet av
inspektionsverksamheten till en arméinspektion samt denna inspektions indelning
i vissa sektioner ändamålsenlig.

167

Kung/. Maj:tu proposition nr 210.

Den av föisvarsutredningen föreslagna organisationen av arméinspektionen,
enligt vilken cheferna för de olika truppslagsavdelningarna samtidigt
vore truppslagsinspektörer, vore i så måtto förmånlig, att varje truppslag
erhölle sin särskilda målsman. Å andra sidan kunde en sådan organisation
icke förordas utan en närmare undersökning av rekryteringsmöjligheterna.
Tillgången på högt kvalificerad personal vore för närvarande näppeligen
sådan, att alla de beställningar, vilka av föisvarsutredningen föreslagits uppförda
i lönegraden Öb 2, kunde besättas utan att allvarliga svårigheter uppstode
att förse truppen med kvalificerade förbandschefer. Därest cheferna
för de olika truppslagsavdelningarna i stället placerades i lönegraden Öb 2 eller
Öb 1, skulle i detta hänseende en förbättring inträda i det att rekryteringsbasen
vidgades. Härvid borde i första hand i lönegraden Öb 2 placeras de
chefer, som företrädde de största truppslagen, infanteriet och artilleriet. Även
företrädaren för pansartrupperna, för vilket truppslags snabba utveckling en
särskilt kraftfull ledning vore av nöden, borde placeras i denna lönegrad liksom
också inspektören för det frivilliga försvaret. I organisationen syntes
vidare den förenklingen kunna vidtagas, att souschefen för underhållssektionen
med sin befattning såsom inspektör för underhållstrupperna finge förena
inspektörskapet för trängtrupperna, varvid avdelningschefen vid trängavdelningen
kunde vara överste i lönegraden Oa 6.

Såsom ett alternativ till den här angivna organisationen har chefen för
andra arméfördelningen uppställt eu organisation, enligt vilken avdelningscheferna
endast vore föredragande rörande respektive truppslag inför sektionscheferna
(souscheferna) och eventuellt i visst fall direkt inför arméinspektören,
medan denne själv jämte sektionscheferna (souscheferna) bleve de
verkliga inspektörerna. Med detta alternativ kunde avdelningscheferna givas
en betydligt lägre tjänsteställning. Utöver de i försvarsutredningens förslag
upptagna båda souscheferna syntes emellertid i detta alternativ böra tillkomma
ytterligare tre beställningshavare i lönegraden Öb 2 till arméinspektörens
förfogande, avsedda att jämte souscheferna biträda med den inspekterande
verksamheten vid infanteriet, pansartrupperna, artilleriet, underhållstrupperna
och det frivilliga försvaret.

Därest en undersökning skulle utvisa, att några avsevärda svårigheter därvid
icke uppkomme i fråga om truppens förseende med kvalificerade truppförbandschefer,
ville arméfördelningschefen förorda det förstnämnda alternativet
(med den i förhållande till försvarsutredningens förslag ändrade löneplacering,
som ovan angivits) såsom givande en fastare ram åt inspekt,ions\erksamheten.
Det sistnämnda alternativet borde tillgripas endast om så med hänsyn
till rekryteringsförhållandena vore nödvändigt.

Oavsett vilket alternativ som valdes borde en särskild kavalleriavdelning
alltjämt ingå i arméinspektionen. Erfarenheterna från pågående krig ådagalade,
att kavalleriets betydelse ingalunda minskats utan tvärtom ökats, särskilt
vid strider under stränga vinterförhållanden. Ehuru infanteriet och
kavalleriet hade mycket gemensamt vad beträffar vapenutrustning och vissa
utbildningsgrenar, vore det likväl fortfarande mera som skilde än förenade.
Kavalleriets taktik måste väsentligt skilja sig från infanteriets, och det kunde
befaras, att dess särdrag icke i tillbörlig grad bleve beaktade, därest vapnet
icke företräddes av egen målsman. En särskild inspektör för kavalleriet borde
därför bibehållas med placering i lönegraden Öb 1. Även såsom inspektör för
ridutbildningen vid armén hade denne en betydelsefull uppgift att fylla.
Denna uppgift syntes icke med fördel kunna åläggas chefen för ridskolan såsom
föisvarsutredningen syntes ha räknat med. Såväl inspektionsverksamheten
som utbildningen på ridskolan måste bliva lidande av en sådan anordning.
Därest kavalleriinspcktörsbefattningen indroges, förelåge vidare risk

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för ogynnsamma återverkningar även med avseende på remonteringen, i det
att sammanhanget mellan hästanskaffningen, hästmaterialets användning, fördelning
och dressyr ävensom med ridutbildningen bleve brutet.

Även chefen för Övre Norrlands trupper har förklarat sig icke kunna biträda
försvarsutredningens förslag att bilda en gemensam avdelning för infanteriet
och kavalleriet inom arméinspektionen.

Försvårsutredningen syntes ha bortsett från den grundläggande betydelse,
som hästdressyr, ridning och hästvård jämte all med beridenhet sammanhängande
utrustning hade för kavalleriets utbildning och uppträdande.
Inspektörens för infanteriet och kavalleriet arbetsbörda komme att bliva
orimlig i förhållande till övriga inspektörers. Det måste ifrågasättas huruvida
han kunde medhinna en verksam inspektion av samtliga infanteri- och kavalleriregementen.
Det vore vidare icke tänkbart, att han kunde hinna förskaffa
sig sådan kännedom om kavalleriets officerskår, att han kunde på ett rätt sätt
utöva chefskapet över densamma. Kraven på en verksam inspektion av även
de övriga truppslagens ridning, hästvård och remontutbildning hade även
blivit alltmer framträdande. Att såsom utredningen föreslagit anförtro denna
uppgift åt chefen för ridskolan kunde icke vara lämpligt. Med hänsyn till de
här anförda skälen föresloges, att en särskild kavalleriavdelning skulle ingå
i arméinspektionen och att dennas verksamhet skulle omfatta jämväl inspektion
av remontdressyr, ridning och hästvård inom andra truppsiag.

Chefen för armén har icke haft något att erinra mot de synpunkter försvarsutredningen
framlagt rörande arméinspektionens uppgifter. Det borde dock
tillkomma chefen för armén och icke arméinspektören att reglera de olika utbilclningsanstalternas
lydnadsförhållanden.

I fråga om arméinspektionens inre organisation syntes följande riktlinjer
böra gälla:

__ Allenast en souschef syntes erforderlig. Denne avsåges dels som ställföreträdare
för arméinspektören, dels för att samordna större arbetsuppgifter.

Centralavdelningen vore att betrakta som ett arméinspektörens organ
för samordnandet av de övriga avdelningarnas verksamhet. För att skapa
större frihet vid val av chef för avdelningen borde en av beställningarna på
generalstabskårens stat upptagas alternativt i Oa 6 eller Oa 5. Yidare borde
tillkomma en generalstabskapten, två kaptener på arméinspektionens stat och
en generalstabsaspirant. Nämnda generalstabskapten och generalstabsaspirant
erhölles genom motsvarande minskning inom arméinspektionen i övrigt. Av
de föreslagna kaptensbeställningarna på arméinspektionens stat borde för att
göra det möjligt att behålla välmeriterade kaptener vid inspektionen en upptagas
i lönegrad Oa 4 eller Oa 3. Slutligen vore det önskvärt att inom centralavdelningen
ha tillgång till civila rådgivare i psykologi och pedagogik.

Chefen för armén kunde icke ansluta sig till utredningens förslag att sammanslå
infanteri- och kavalleriinspektionerna till en infanteri- och kavalleriavdelning.
Genom en särskild kavalleriinspektör erhölle kavalleriet en
egen målsman, som kunde helt ägna sig åt höjandet av truppslagets effektivitet.
För kavalleriavdelningen borde följande personal beräknas: en inspektör
Öb 2, en regementsofficer och en ryttmästare på kavalleriets stat, en
pensionerad officer samt en pensionerad underofficer. — Tillkomsten av en
särskild kavalleriavdelning komme att i vissa avseenden inverka på ridskolans
och remonteringsstyrelsens organisation.

För att åstadkomma större valfrihet vid placering av regementsofficeren i
pansaravdelningen vore det fördelaktigt om denna beställning uppfördes

169

Knngl. Maj:ts proposition nr g 10.

i lönegraden Oa 5 eller Oa 4. I pansaravdelningen syntes det vidare erforderligt
att placera en motoringenjör för att företräda motortjänsten inom inspektionen.
Slutligen borde med hänsyn till att inspektören för pansartrupperna
jämväl vore personalkårchef i pansaravdelningen ingå en pensionerad officer
för handläggning av personalärenden.

Utbildningen inom underhållstjänstens olika grenar måste ledas enhetligt.
För detta ändamål vore det lämpligt med införandet av en inspektör för
underhållstrupperna. De avdelningar som representerade underhållstjänsten,
d. v. s. träng-, tyg-, intendentur-, sjukvårds- och veterinäravdelningarna,
borde förenas till en underhållssektion under samma inspektör.
Denne syntes samtidigt kunna vara chef för trängens officers- och underofficerskårer.
Utredningens förslag med en souschef och inspektör för underhållstrupperna
och en inspektör för trängen skulle alltså komma att motsvaras
av en inspektör för underhållstrupperna, samtidigt personalkårchef vid
trängen. Inspektören borde vid sin sida ha en regementsofficer ur generalstabskåren
samt en kapten nr trängen.

Chefen för tränga v delningen syntes böra uppföras på trängens stat i
lönegraden Oa 6 eller Oa 5. Trängavdelningen borde i övrigt bestå av en
kapten på trängens stat, en kompaniofficer på samma stat i lönegraden Oa 3
eller Oa 2, en expeditionsofficer (pensionerad officer) samt en expeditionsunderofficer
(pensionerad underofficer).

Vidare vore det lämpligt att ställa de på de olika avdelningarna upptagna
generalstabskaptenerna till arméinspektörens förfogande att av honom fördelas
på avdelningarna alltefter arbetsläget.

Vad slutligen anginge inspektören samt avdelningen för det frivilliga
försvaret sjmtes de böra ersättas av en detalj för det frivilliga försvaret
inom centralavdelningen. Chefen för hemvärnet och hemvärnsstaben
borde bibehålla sin nuvarande ställning direkt under chefen för armén.

Arméförvaltningen har anslutit sig till utredningens förslag att inspektionsverksamheten
närmast under chefen för armén skulle ledas av en
särskild arméinspektör och ansett att denna anordning skulle innebära en
rationell lösning av hithörande problem. I fråga om arméinspektionens organisation
i övrigt har arméförvaltningen anfört följande:

Det syntes icke nödvändigt att inskjuta en mellaninstans mellan arméinspektören
och underhållstruppernas inspektionsmyndigheter. Sistnämnda
myndigheter hade hittills företrätt sina truppslag direkt hos chefen för armén,
varför det i fortsättningen torde kunna räcka med den nya mellaninstans, som
arméinspektören komme att utgöra. Den föreslagna organisationen syntes
bliva icke endast onödigt tungrodd utan jämväl såtillvida olämplig, att den
verkliga sakkunskapen beträffande underhållstrupperna icke hade möjlighet
att göra sig gällande hos arméchefen utan förmedling av icke mindre än två
nytillkomna instanser. Man nödgades även göra den reflexionen, att en
sådan organisation näppeligen kunde vara ägnad att bidraga till den förenkling
av expeditionstjänst och tjänstevägar som eftersträvades. Skulle en
särskild person i högre lönegrad anses behövlig för planläggning av etapporganisation
och underhållstj änsten i krig, torde denne böra ha sin plats i
försvarsstaben, till vars verksamhetsområde dessa uppgifter närmast vore att
hänföra, och icke inom arméinspektionen, som hade till uppgift att övervaka
truppens utbildning och vad därmed sammanhängde. — Inspektionsverksamheten
skulle enligt förslaget äga rum truppslagsvis genom särskilda truppslagsinspektörer.
Viss materiel — till exempel motorfordon, eldhandvapen,
luftvärnsvapen — vore emellertid gemensam för truppslagen, varför hand -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

havandet av sådan materiel icke kunde anses vara endast ett truppslags angelägenhet.
Det sjmtes därför arméförvaltningen som om åtgärder borde vidtagas
för enhetlig inspektion av samma eller likartad verksamhet inom samtliga
truppslag — t. ex. motortjänst, luft värnsskjutning in. m. I anslutning till
denna tankegång syntes det naturligt att inspektionen av den militära reparationstjänsten
anknötes till arméinspektionens tygavdelning. Därest ett sådant
förslag skulle vinna beaktande, syntes den för chefen för nämnda avdelning
avsedda beställningen med hänsyn till den verksamhet denne skulle komma
att utöva och för underlättande av lämpligt personalval böra upptagas i lönegrad
Oa 5 eller Oa 6. — Vid veterinäravdelningen hade av utredningen föreslagits
en pensionerad officer, överfältveterinären hade emellertid anmält
att behov av en sådan befattningshavare icke förelåge.

Statens industrikommission har anfört, att chefen för tygavdelningen borde
vara en särskild heltidsanställd avdelningschef, som tillika borde vara inspektör
för materielvården inom armén. Det vore även tänkbart, att den av
utredningen föreslagna arméöveringenjören kunde innehava ifrågavarande
befattning såsom avdelningschef samtidigt som han enligt vad som anförts i
annat sammanhang borde vara chef för arméingenjörkåren och fälttygteknikerna.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har för sin del ansett, att
utövandet av den centrala ledningen av materielvården inom armén borde i
arméinspektionen handhavas av en materielvårdsavdelning på motsvarande
sätt som t. ex. sjukvårds- och veterinäravdelningarna. Personalen borde utgöras
av arméingenjörer, upptagna på arméingenjörkårens stat,

I anslutning till frågan om den centrala ledningen av den frivilliga
utbildningen har i flera yttranden berörts frågan om hemvärnets
centrala ledning.

Sålunda har chefen för armén som nämnts förklarat sig icke kunna biträda
försvarsutredningens förslag, att hemvärnets självständiga ställning
skulle upphöra och att hemvärnsstaben skulle uppgå i arméinspektionens avdelning
för det frivilliga försvaret. Chefen för armén har i denna fråga anslutit
sig till vissa synpunkter, som anförts av hemvärnschefen.

Samma ståndpunkt har intagits av arméförvaltningen och hemvärnsrådet.

1941 års liemortsförsvarssakkunniga ha framhållit, att vid bedömandet av
frågan om hemvärnets centrala ledning hänsyn måste tagas till det förhållandet,
att hemvärnet stundom användes till andra uppgifter än rent militära,
t. ex. för skogsbrandsförsvar. Hemortsförsvarssakkunniga övervägde
olika alternativ till lösning av frågan om hemortsförsvarets högsta ledning
och hemställde, att spörsmålet om ändrad organisation av hemvärnets ledning
icke måtte upptagas till slutlig prövning, förrän de sakkunniga avgivit förslag
i ärendet. Därest hemvärnsledningen tills vidare bibehölles oförändrad, syntes
skäl saknas att inom arméinspektionen inrätta en särskild inspektörsbefattning
för de frivilliga försvarsorganisationerna.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har för sin del icke funnit anledning till erinran mot inrättande
av en arméinspektion. Likaledes syntes det beredningen lämpligt

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

att för arméinspektören upptaga en beställning i lönegraden Öb 3. Tillräckliga
skäl för inrättande av en särskild souschefsbefattning som mellaninstans
mellan arméinspektören och de olika truppslagsavdelningarna förelåge icke
enligt beredningens uppfattning. •— Centralavdelningen borde fungera som
arméinspektörens stabsorgan. Underhållsinspektören borde samtidigt fungera
som avdelningschef vid trängavdelningen, varigenom särskild beställning
som inspektör för trängen bleve obehövlig. Antalet officerare inom trängavdelningen
syntes beredningen i samband härmed böra ökas med en regementsofficer.

I avvaktan på 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas förslag vore det lämpligt
att tills vidare avstå från att taga slutlig ställning till frågan om inrättande
av en särskild avdelning för det frivilliga försvaret. Föreslagen inspektörsbeställning
borde därför utgå ur förslaget. Härav följde, att särskild beställning
för hemvärnschefen alltjämt borde beräknas och denne vara direkt underställd
chefen för armén. Ärenden rörande det frivilliga försvaret syntes vid
detta förhållande böra handläggas inom arméinspektionens centralavdelning.
Möjligen kunde uppdragas åt hemvärnschefen att tills vidare fungera som
inspektör för det frivilliga försvaret.

Yad anginge löneställningen för inspektörerna funne beredningen av skäl,
som anförts av chefen för andra arméfördelningen, denna böra bestämmas till
Öb 1 eller Öb 2. I likhet med försvarsutredningen funne beredningen, att
ärenden rörande kavalleriet borde handläggas inom en gemensam infanterioch
kavalleriavdelning. Sekundchefen för Livregementet till häst skulle —
i stället för chefen för ridskolan — kunna fungera som biträdande inspektör
för kavalleriet.

Den starkt fortgående motoriseringen och mekaniseringen av armén hade
medfört, att den tekniska skötseln av denna materiel blivit ett alltmera betydelsefullt
spörsmål. Den kontroll, som tygdepartementet hade att utöva,
kunde icke anses tillräcklig. En särskild målsman för dessa ärenden syntes
beredningen erforderlig inom arméns högsta ledning. En sådan målsman
kunde och borde icke heller anlägga endast tekniska synpunkter utan även
rent militära. Det vore enligt beredningens uppfattning nödvändigt, att detta
spörsmål beaktades vid det slutliga ställningstagandet i fråga om förvaltningsorganisationen
och arméingenjörkårens organisation. I avvaktan därpå syntes
det beredningen lämpligt, att ifrågavarande inspektionstjänst uppdroges åt
inspektören för pansartrupperna, som till sitt förfogande för detta ändamål
borde ha en ingenjör av framstående kapacitet.

Försvarsutredningens förslag om inrättande av en arméinspektion finner
jag lämpligt och ägnat att skänka enhetlighet och effektivitet åt den högsta
ledningen av utbildningsarbetet inom armén.

Olika meningar ha bland remissmyndigheterna kommit till uttryck med
avseende på de principer, som böra vara avgörande för arméinspektionens
organisation. En av de väsentligaste frågorna härvidlag är spörsmålet huruvida
truppslagsinspektörerna böra bibehållas eller mer allmänt inriktade in -

''eparternentschefen -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

spektörsbefattningar inrättas, vilkas innehavare skola jämte arméinspektören
handhava inspektionsverksamheten. Då jag har den uppfattningen att försvarsväsendet
i det hela bäst gagnas av att de olika truppslagen företrädas av
egna inspektörer med det egna vapnets förkovran som huvuduppgift, vill jag
för egen del i princip biträda utredningens förslag, innebärande att truppslagsinspektörer
skola finnas vid flertalet truppslag. I enlighet med vad jag
i annat sammanhang kommer att närmare beröra synas mig ifrågavarande
beställningshavare ävensom den i det följande berörda inspektören för underhållstrupperna
böra upptagas på arméinspektionens stat. Vad löneställningen
för dessa befattningshavare beträffar, vill jag i likhet med försvarsutredningen
föreslå, att inspektörerna placeras i lönegraden Öb 2.

I fråga om arméinspektionens organisation i övrigt får jag anföra följande.

Den ena av de av utredningen föreslagna två souscheferna synes mig böra
vara inspektör för underhållstrupperna med befäl över arméinspektionens
»underhållssektion», i vilken samtliga avdelningar representerande underhållstjänsten
böra ingå. I likhet med chefen för armén finner jag det lämpligt,
att inspektören för underhållstrupperna vid sin sida har dels en regementsofficer
ur generalstabskåren, dels en kapten, vilken senare emellertid torde
böra upptagas på arméinspektionens i stället för — såsom chefen för armén
synes ha förutsatt — på trängens personalförteckning. Den andra souschefsbefattningen
torde däremot böra i enlighet med försvarsberedningens förslag
uteslutas ur personalorganisationen. Såsom ställföreträdare åt arméinspektören
torde i mån av behov någon truppslagsinspektör kunna tjänstgöra. Den
viktiga uppgiften som inspektör för arméns fasta undervisningsverk bör
enligt min mening fullgöras av arméinspektören själv. För främjande av enhetligheten
inom arméns utbildningsverksamhet bör centralavdelningen på
sätt chefen för armén och 1942 års försvarsberedning förutsatt fungera såsom
arméinspektörens stabsorgan.

Med hänsyn till att infanteriets och kavalleriets utbildningsfrågor i stor
utsträckning äro gemensamma, synes det mig icke påkallat att inrätta en särskild
befattning som inspektör för kavalleriet. Utredningens förslag om inrättande
av en för infanteriet och kavalleriet gemensam inspektör och gemensam
avdelning vill jag därför biträda. Däremot vill jag i anslutning till försvarsberedningens
förslag förorda, att sekundchefen för Livregementet till
häst skall inom arméinspektionen biträda vid inspektionen av rid- och körutbildningen
samt remontutbildningen inom armén.

Jag kan icke dela utredningens uppfattning i vad avser behovet av en
tränginspektör. Det synes mig sålunda icke rationellt att i organisationen
upptaga såväl inspektör för underhållstrupperna som tränginspektör.
Sistnämnda befattning bör därför utgå ur organisationen. Såsom chef för
trängavdelningen och samtidigt som chef för trängens officers- och underofficerskårer
bör i anslutning härtill placeras eu överste ur trängen. Befattningen
bör på grund av vad nyss sagts i tjänsteställningsavseende vara överordnad
trängkårcheferna. Vid trängavdelningen bör jämväl tjänstgöra chefen
för arméns underhållsskola under de tider på året, då skolan icke är i verksamhet.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Såsom jag redan tidigare framhållit böra jämväl sjukvårds- och veterinäravdelningarna
ingå i arméinspektionens underhållssektion och stå under befäl
av inspektören för underhållstrupperna. I vissa för armén gemensamma frågor
beträffande sjukvårds- och veterinärtjänsten, som icke beröra utbildning eller
förvaltning, böra dock arméöverläkaren och överfältveterinären vara föredragande
direkt inför chefen för armén. Så länge den nuvarande sjukvårdsstyrelsen
och sjukvårdsinspektionen bestå under generalfältläkarens chefskap
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att reglera dennes ställning i förhållande
till chefen för armén och arméinspektören.

Utredningens förslag om inrättande av en inspektör och en avdelning inom
arméinspektionen för det frivilliga försvaret synes mig i och för sig innebära
en rationell lösning av frågan om det frivilliga försvarets centrala ledning.
På sätt försvarsberedningen föreslagit torde emellertid i avvaktan på 1941
års hemortsförsvarssakkunnigas förslag med ett slutgiltigt ställningstagande
till denna fråga böra anstå. Till följd härav bör hemvärnschefen fortfarande
lyda direkt under chefen för armén och hemvärnsstaben upptagas till oförändrad
omfattning. Frågor rörande den frivilliga befälsutbildningen in. in.
torde tills vidare böra handläggas inom centralavdelningen.

Försvarsberedningen har, såsom av handlingarna i ärendet framgår, ifrågasatt
att för hemvärnschefen borde beräknas beställning i lönegraden Öb 2
eller Öb 1. Då någon ändring i hemvärnschefens uppgifter icke avses, anser
jag mig fortfarande för lionom böra beräkna beställning i lönegraden Öb 1.

Mot den av utredningen föreslagna indelningen i avdelningar har jag i
övrigt icke något att erinra. I vad avser arméinspektionens och de olika
avdelningarnas inre organisation får jag anföra följande.

I fråga om generalstabskaptenerna delar jag arméchefens mening, att
enligt utredningens förslag på truppslagsavdelningarna placerade kaptener
böra ställas till arméinspektörens förfogande för att av honom alltefter
arbetsläget fördelas på centralavdelningen och truppslagsavdelningarna. Motsvarande
synpunkter böra gälla beträffande generalstabsaspiranterna.

Den av flera myndigheter uttalade uppfattningen om lämpligheten av att
till arméledningen knyta en teknisk representant för motortjänsten inom
armén finner jag beaktansvärd. Denna fråga torde tills vidare böra lösas
genom att en kvalificerad motoringenjör ställes till arméinspektörens förfogande
för att biträda denne och truppslagsinspektörerna vid inspektionsverksamheten
inom samtliga truppslag. I avvaktan på en slutgiltig lösning
av frågan angående arméingenjörkårens rekrytering och organisation — såsom
jag i det följande anför, bör denna fråga hänskjutas till särskild utredning —
torde denne ingenjör tills vidare böra kontraktsanställas av chefen för armén.

Vad angår det av chefen för armén framförda förslaget om en förstärkning
av personalen vid centralavdelningen synes det mig erforderligt att för avdelningen
beräkna ytterligare en generalstabskapten, en kapten på arméinspektionens
stat samt en generalstabsaspirant. Eu av beställningarna på
arméinspektionens stat vid centralavdelningen torde böra upptagas i lönegrad
Oa 4 eller Oa 3. För handläggningen av frågor rörande det frivilliga försvaret
bör avses en regementsofficer i lönegrad Oa 5 eller Oa 4 samt två

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kaptener. Slutligen finner jag i likhet med chefen för armén det lämpligt
att en med psykologiska frågor förtrogen sakkunnig ävensom en civil pedagog
knytas till avdelningen, varvid den senares arbetsuppgifter i huvudsak böra
hänföras till undervisningen i allmänbildande ämnen inom armén. För ifrågavarande
tjänster synas mig årsarvoden böra beräknas med respektive 1,000
kronor och 5,000 kronor.

I enlighet med chefens för armén förslag i ämnet beräknar jag en luftvärnsingenjör
för luftvärnsavdelningen. Denne torde böra kontraktsanställas av
generalfälttygmästaren samt placeras till tjänstgöring vid arméinspektionen.

Av myndigheterna framförda synpunkter beträffande vikten av materielvården
inom armén och önskvärdheten av att densamma representeras inom

Militär och cirilmilitär personal m. fl. vid arméinspektionen.

General stabskåren -

Arméinspektionens
stat

O

vriga militära
kårer

Arméinspektör........ 1

Personal till förfogande —

Central ar delning.

Infanteri- och kavalleri avdelning

........

Pansaravdelning ....
Artilleriavdelning . .
Luftvärnsavdelning
Ingenjöravdelning . .
Signalavdelning ....

Underhållssektion.
Inspektör för underhållstrupperna
m. fl.

Trängavdelning ......

Tygavdelning ........

Intendentura vdelning
Sjukvårdsavdelning . .
Veterinäravdelning. .

Expedition............

Summa

B 3.

05

5

10

S)1

e)2

9)2

4)4

14

°)1

18)1

U)1

l)l

''Jl

17)1

'')1

5)2

8)2

I2)3

14)2

I5)2

12

18)1

7 10

Q

Fältläkar- Fältveteri- Pensio kåren

närkåren nerade

S. >

06

10

1 1

1

12

Öl

01

0 Avsedda att placeras vid centralavdelningen eller annan avdelning enligt arméinspektörens
bestämmande. — 2) Motoringenjör. — ’) Chef för detaljen för frivilligt försvar. — 4) Därav
två för frivilligt försvar. — 6) En ur intendenturkåren, en ur flygvapnet. — 6) Därav en chef
för infanteriets och kavalleriets officersaspirantskola. — 7) Ur kavalleriet. — 8) Ur pansartrupperna.
— 9) Lärare vid artilleriskjutskolan. — 10) Ur luftvärnet, chef för luftvärnsskjutskolan.
— 41) Ur luftvärnet. — 1 *) Ur luftvärnet, därav en adjutant vid luftvärnsskjutskolan.
— 13) Luftvärnsingenjör. — 14) Ur ingenjörtrupperna. — 15J Ur signaltruppema.
— 11) Ur trängen. — 17) Ur fälttygkåren, i regel byråchef vid tygdepartementet. — 18) Ur
fälttygkåren. — 19) Ur intendenturkåren, i regel byråchef vid intendenturdepartementet. —
,0) Ur intendenturkåren.

Underofficerare

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

175

arméinspektionen finner jag beaktansvärda, ehuru jag icke finner det lämpligt
att föreslå inrättande av en särskild materielvårdsavdelning. Med den
av mig förordade organisationen komma emellertid inom underhållssektionen
att finnas representanter för alla slag av materiel, varigenom hithörande
frågor kunna förväntas bliva föremål för erforderlig uppmärksamhet.

I anslutning till vad jag sålunda anfört torde arméinspektionen böra erhålla
den omfattning, som framgår av vidstående tablå.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att det inspektionsorgan, som här föreslås,
i väsentliga avseenden innebär en nyskapelse inom försvarsväsendet,
beträffande vars lämplighet ett bestämt uttalande kan vågas först efter någon
tids verksamhet. Det synes troligt, att behov kan komma att föreligga av en
ändrad fördelning av arbetsuppgifterna mellan de särskilda inspektörerna
eller mellan de för arméinspektionen i övrigt avsedda befattningshavarna liksom
även av en ändring av arméinspektionens inre organisation. Jag
förutsätter, att Kungl. Maj:t och — vad detaljändringar beträffar —
chefen för armén skall äga att vidtaga de jämkningar i organisationen
och personalens disposition, som på grund av vunna erfarenheter sålunda
kunna visa sig erforderliga. En given förutsättning är emellertid, att
icke utan riksdagens hörande sådana ändringar vidtagas, som medföra ökning
av det sammanlagda antal beställningar eller befattningar, som avsetts för
arméinspektionen. Däremot bör såsom av det sagda framgår en ändrad fördelning
av arbetsuppgifterna mellan dessa tjänster kunna genomföras utan riksdagens
förnyade hörande.

Generalitetet och generalstabskåren.

För svar sutredningen.

Försvarsutredningen har förutsatt, att liksom tidigare samtliga generalspersoner
vid armén skola sammanföras till en särskild stat, generalitetet,
till vilken jämväl borde hänföras beställningshavare i lönegraden Öb 2, för
vilka, enligt vad i annat sammanhang anförts, föreslagits en ny tjänstegrad,
benämnd generalmajor av 2. graden. Den av utredningen föreslagna staten
för generalitetet framgår av följande tabell:

Beställning

Chef för armén ................................................

Arméinspektör..................................................

Militärbefälhavare för I., II., III., IV., V., VI. och VII. militärområdena
....................................................

Generalfälttygmästare ..........................................

Generalintendent ..............................................

Chef för arméstaben............................................

Souschefer vid arméinspektionen................................

Inspektör för infanteriet och kavalleriet ........................

» » pansartrupperna..................................

» » artilleriet ........................................

» » luftvärnet ........................................

» » ingenjörtrupperna ................................

» » signaltrupperna ..................................

» » trängen ..........................................

» » det frivilliga försvaret............................

Sektionschefer vid I., II., III., IV. och V. militärbefälsstaberna . .

Kommendant i Bodens fästning ................................

Chef för fortifikationskåren

Lönegrad Antal

Öb 4 1

Öb 3 1

Öb 3 7

Öb 3 1

Öb 3 1

Öb 2 1

Öb 2 2

Öb 2 1

Öb 2 1

Öb 2 1

Öb 2 1

Öb 2 1

Öb 2 1

Öb 2 1

Öb 2 1

Öb 2 5

Öb 2 1

Öb 2 1

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Generalstabskåren utgör en gemensam personalkår av generalstabsofficerare,
vilka bekläda vissa befattningar vid lantförsvarets kommandoexpedition,
försvarsstaben, arméstaben och arméfördelningsstaberna m. in.

Försvarsutredningen har icke förutsatt andra ändringar i fråga om kårens
ställning, organisation och sammansättning än sådana som betingas av dess
förslag till ny organisation av försvarsväsendets högsta ledning. Chefen för
arméstaben syntes liksom hittills tillika böra vara chef för generalstabskåren.
Därest nuvarande artilleriinspektionen, såsom försvarsutredningen föreslagit,
inordnades i arméinspektionen såsom en avdelning, syntes skäl icke längre
föreligga att bibehålla artilleristabskåren såsom en särskild stabskår. Utredningen
föresloge därför, att artilleristabskåren uppginge i generalstabskåren.
I samband därmed förutsattes, att två lärare vid artilleriskjutskolan uppfördes
på arméinspektionens stat.

Försvarsutredningen har beräknat behovet av generalstabsofficerare till 1
överste, 20 andra regementsofficerare och 48 kaptener, vilket i jämförelse med
nuvarande stater för generalstabs- och artilleristabskårerna innebär en minskning
med 3 regementsofficerare och en ökning med 4 kompaniofficerare.

Detaljerade beräkningar angående behovet av generalstabsofficerare framgå
av en å sid. 91 i betänkandet intagen tablå.

I betraktande av den utökning av det totala antalet officerare vid armén,
som försvarsutredningens förslag till organisation innebär, har försvarsutredningen
icke ansett ökningen av antalet generalstabskaptener orimlig. Försvarsutredningen
har emellertid betecknat det föreslagna antalet såsom ett
maximum, vilket icke borde överskridas, vid risk att de höga fordringar på
kårens kvalitet, som borde uppställas, icke kunde uppfyllas.

Y ttr anden.

Chefen för armén har i stort sett icke haft något att erinra mot den av
försvarsutredningen föreslagna personalförteckningen för generalstabskåren.
Det vore lämpligt, att nuvarande artilleristabskåren uppginge i generalstabskåren.
Det föreslagna antalet generalstabskaptener kunde med de närmaste
årens rekryteringsmöjligheter icke ytterligare höjas utan att avkall måste
göras på kvalitetskravet.

Det hade, såsom framginge av i andra sammanhang framförda erinringar,
under bearbetningen av försvarsutredningens förslag visat sig, att vissa av
utredningen icke förutsedda krav på generalstabsofficerare uppkommit, vilka
syntes i första hand böra tillgodoses. Sålunda borde en regementsofficer
ur generalstabskåren avses såsom avdelningschef vid arméstabens utrustningsavdelning,
varjämte II., Y. och VI. militärbefälsstaberna i likhet med I., III.
och IY. borde förfoga över vardera ytterligare en generalstabskapten. Vissa
ändringar i dispositionerna av generalstabsofficerare inom försvars- och arméstaberna
samt arméinspektionen borde i samband härmed vidtagas, varigenom
det bleve möjligt att tillgodose behovet av generalstabsofficerare utan annan
ändring i den föreslagna sammansättningen av generalstabskåren än en ökning
med en regementsofficer. Det bleve likväl härvid nödvändigt att i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 177

något öka antalet vid arméinspektionen tjänstgörande officerare på truppslagens
stater.

För att underlätta lämpligt personval vid placering av avdelningschef främst
vid arméinspektionens centralavdelning, syntes det lämpligt att uppföra den
nya regementsofficersbeställningen vid generalstabskåren i lönegrad Oa 6
eller Oa 5.

överbefälhavaren har för sin del beräknat behovet av generalstabskaptener
vid försvarsstaben till två utöver vad chefen för armén förutsatt. Av de
nämnda båda kaptenerna avsåges en skola tjänstgöra vid press- och filmavdelningen
och en vid krigshistoriska avdelningen.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har uttalat, att av vad den i andra sammanhang föreslagit
angående tjänstegrad och titel för beställningshavare i lönegraden Öb 2
ävensom angående beräkningen av personalbehovet för försvars- och arméstaberna
samt arméinspektionen följde, att personalförteckningen för generalitetet
borde ändras i förhållande till försvarsutredningens förslag.

Av vad jag i det föregående anfört med avseende på tjänstegrad och titel
för beställningshavare i lönegraden Öb 2 följer, att dessa beställningshavare
icke böra tillhöra generalitetet utan redovisas på personalförteckningen för
vederbörlig stab o. s. v. I övrigt har jag mot den av försvarsutredningen föreslagna
personalförteckningen för generalitetet intet att erinra.

Jag delar försvarsutredningens uppfattning, att chefen för arméstaben
liksom hittills tillika bör vara chef för generalstabskåren. Likaledes biträder
jag förslaget om artilleristabskårens uppgående i generalstabskåren.

Såsom framgår av vad som i andra sammanhang anföres förutsätter jag
vissa smärre jämkningar i försvarsutredningens förslag i vad avser antalet
generalstabsofficerare vid de olika högre staberna m. m. Det totala antalet
generalstabsofficerare av olika grader enligt utredningens förslag bliver dock
härigenom icke rubbat. Chefens för armén förslag, att en av regementsofficersbeställningarna
vid generalstabskåren skall uppföras i lönegrad Oa 6 eller
Oa 5 kan jag icke biträda.

Den av mig beräknade fördelningen av generalstabskårens officerare framgår
av nedanstående tablå.

	Överste	Övriga regemcnts- officerare	Kaptener
Försvars väsendets kommandoexpedition........		1	2
Försvarsstaben................................	—	3	15
Arméstaben med centrala värnpliktsbyrån......	1	4	7
Arméinspektionen ............................	—	5	10
Militärbefälsstaber m. m.......................	—	7	14
Summa	1	*) 20	48

'') Därav 6 överstelöjtnanter och 14 majorer.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. 877 12

Departements chefen.

12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Den mera detaljerade redovisning av generalstabsofficerares fördelning
till tjänstgöring vid de olika avdelningarna m. m. inom försvarsstaben, arméstaben
och arméinspektionen, som i det föregående lämnats i samband med
redogörelsen för dessa stabsorgan, torde böra betraktas endast såsom en beräkningsgrund.

Jag finner mig slutligen böra betona vikten av att fordringarna på hög
kvalitet hos generalstabsofficerarna icke eftergivas. Jag instämmer därför
med försvarsutredningen och chefen för armén däri, att en ytterligare ökning
av antalet generalstabskaptener ur denna synpunkt icke är rådlig eller lämplig.

B. Militärområden och högre truppförband m. m.

Territoriell indelning m. m.

Rikets territoriella indelning omfattar för närvarande fem militärområden
på fastlandet — Södra, Västra, östra, Norra militärområdet och övre Norrlands
militärområde — samt Gotland.

Arméns nuvarande organisation på högre truppförband anknyter direkt till
den territoriella indelningen och omfattar fyra arméfördelningar, Övre Norrlands
trupper och Gotlands trupper.

De högre truppförbandens sammansättning bestämmes av det antal truppförband,
som äro förlagda inom militärområdet. Arméfördelningarna i fredstid
äro på grund härav icke sinsemellan lika och organisationen överensstämmer
icke med fördelningens sammansättning i krig.

De fyra arméfördelningarna stå under chefskap av generalspersoner såsom
arméfördelningschefer. Chefen för övre Norrlands trupper är likaledes
generalsperson, medan Gotlands trupper lyda under militärbefälhavaren på
Gotland, överste i lönegrad Öb 2. Envar av nämnda chefer för högre truppförband
har till sitt förfogande en stab (arméfördelningsstab, staben vid
Övre Norrlands trupper, militärbefälsstaben på Gotland).

Vid var och en av de fyra arméfördelningarna finnes'' en ställföreträdande
arméfördelningschef, överste i lönegrad Öb 2. Inom Övre Norrlands trupper
finnes en kommendant i Bodens fästning, likaledes överste i lönegrad Öb 2.
Arméfördelningsstaberna och staben vid Övre Norrlands trupper bestå i
övrigt av stabschef (regementsofficer vid generalstabskåren), generalstabsofficer
(kapten vid generalstabskåren), tre adjutanter, tjänstegrenschefer för
intendenturförvaltning, fortifikationsförvaltning, sjukvård och veterinärvård,
viss pensionerad personal i arvodesbefattning samt icke-ordinarie personal
m. fl.

Vissa såsom armétruppförband angivna förband lyda endast i en del avseenden
(i territoriellt avseende, beträffande garnisonstjänst, inre ordning, mobiliseringsförberedelser
samt förvaltning) under vederbörande chef för högre
truppförband. I övrigt lyda de under vederbörande truppslagsinspektör.

Inom vart och ett av de fem militärområdena på fastlandet finnes en militärområdesbefälhavare
(pensionerad f. d. regementschef) jämte militärområdesstab.
Militärområdesbefälhavaren lyder under arméfördelningschefen, respek -

179

Iiungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

tive chefen för övre Norrlands trupper. På Gotland utövas befälet över
militärområdet av militärbefälhavaren, och för militärområdet avsedd personal
är upptagen i staten för militärbefälsstaben.

F ör sv ars utredning en.

Pörsvarsutredningen har anfört, att erfarenheterna från de år, under vilka
här angiven organisation med skilda arméfördelnings- och militärområdesstaber
ägt bestånd, och särskilt från beredskapstiden visat, att särskiljandet
av arméfördelningsstab och militärområdesstab icke vore ändamålsenligt.
Särskilt vid mobilisering, då arméfördelningschefen jämte huvuddelen av
arméfördelningsstaben försattes på fältfot och lämnade den ordinarie förläggningsorten
och den ordinarie verksamheten, hade olägenheterna kommit
till synes. Militärområdesstaben finge härvid övertaga flera av arméfördelningsstabens
uppgifter, för vilka den till följd av omfattningen av dess
verksamhet i fred icke vore tillräckligt förberedd. Utredningen funne det
bland annat med hänsyn härtill ändamålsenligt, att arméfördelningsstab och
militärområdesstab sammansloges till ett gemensamt stabsorgan under enhetlig
ledning av en befattningshavare, motsvarande den nuvarande arméfördelningschefen,
som med chefskapet för det högre truppförbandet förenade
befälet över motsvarande territoriella område.

En följd av en dylik anordning bleve, att begreppen arméfördelning och
militärområde icke längre borde förekomma parallellt. Begreppet arméfördelning,
såsom beteckning för högre truppförband i fred, borde sålunda avskaffas,
medan begreppet militärområde borde bibehållas. De inom ett visst
militärområde garnisonerade truppförbanden skulle därvid, i den mån de
behövde omnämnas med särskild benämning, utgöra »militärområdets
trupper». Chefen för ett militärområdes trupper — tillika territoriell befälhavare
för militärområdet — syntes utredningen lämpligen böra benämnas
militärbefälhavare och det av de sammanslagna arméfördelnings- och militärområdesstaberna
bildade stabsorganet »militärbefälsstab». Nuvarande
ställföreträdande arméfördelningschef och militärområdesbefälhavare borde
i samband med den föreslagna förändringen frånträda dessa benämningar och
bliva sektionschefer i militärbefälsstaben.

Enär den olikhet i lydnadsställning till militärbefälhavaren (hittillsvarande
arméfördelningschefen) mellan ett militärområdes truppförband, som vore
en följd av att vissa truppförband hade karaktären av armétruppförband,
icke vore ändamålsenlig, föresloge utredningen, att begreppet armétruppförband
utginge och att samtliga truppförband bleve i lydnadsförhållande till
militärbefälhavaren likställda. Endast beträffande befordringsfrågor inom
officers- och underofficerskårer, som omfattade hela truppslag, syntes för framtiden
vissa undantagsbestämmelser vara erforderliga.

Av nu befintliga militärområden på fastlandet vore särskilt östra, Yästra
och Norra militärområdena så omfattande, att planläggningsarbetet i fred och
försvarets ledning i krig försvårades. På grund av operativa och krigsorganisatoriska
skäl ville utredningen föreslå en indelning i fred av fastlandet i sex

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

militärområden i stället för nuvarande fem. Härtill komme Gotlands militärområde.
De erforderliga gränskorrigeringarna berörde främst Yästra, Östra
och Norra militärområdena.

Vid militärområdesindelningen liksom även vid den i ett senare sammanhang
behandlade indelningen i försvarsområden, syntes den civiladministrativa
indelningen i största möjliga utsträckning böra följas. Militärområdesgränserna
borde, om icke operativa skäl utgjorde absolut hinder härför,
överensstämma med länsgränserna. Samma synpunkt gjorde sig gällande även
i fråga om försvarsområdesgränserna.

Utredningen har föreslagit följande militärområdesindelning och -numrering.

I. militärområdet motsvarande I. arméfördelningen och omfattande
nuvarande Södra militärområdet utom landstormsområde 22 b (militärbefälsstab:
Kristianstad).

II. militärområdet motsvarande II. arméfördelningen och omfattande
nuvarande Norra militärområdet minskat med Kopparbergs län och ökat med
Älvkarleby, Lövsta och Tierps landsfiskalsdistrikt (militärbefälsstab: Östersund)
.

III. militärområdet motsvarande III. arméfördelningen och omfattande
Hallands, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län (militärbefälsstab:
Skövde).

IV. militärområdet motsvarande IV. arméfördelningen och omfattande
nuvarande Östra militärområdet minskat med Örebro län, Älvkarleby, Lövsta
och Tierps landsfiskalsdistrikt och ökat med landstormsområde 22 b (militärbefälsstab:
Stockholm).

V. militärområdet omfattande Örebro, Värmlands och Kopparbergs
län (militärbefälsstab: Karlstad).

VI. militärområdet omfattande nuvarande Övre Norrlands militärområde
(militärbefälsstab: Luleå).

VII. militärområdet omfattade Gotland (militärbefälsstab: Visby).

Beträffande de nu befintliga eller av utredningen i andra sammanhang

föreslagna truppförbandens och försvarsområdenas fördelning mellan de olika
militärområdena torde få hänvisas till sid. 96 ff. i betänkandet.

Yttranden.

Cheferna för första, andra och fjärde arméfördelningarna, chefen för Övre
Norrlands trupper samt chefen för armén ha i stort sett intet haft att erinra
mot den av försvarsutredningen föreslagna indelningen av riket i militärområden.

överbefälhavaren har framhållit, att inrättandet av ett nytt militärområde
på fastlandet vore en synnerligen betydelsefull åtgärd, ägnad att underlätta
både det operativa planläggningsarbetet i fred och ledningen i krig.

1942 års försvar sberedning.

Mot den av försvarsutredningen föreslagna indelningen i fred i militärområden
har beredningen icke funnit anledning till erinran i annan mån än
att beredningen föreslagit en omnumrering av militärområdena, så att numreringen
följde landets vanliga administrativa indelning.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I likhet med försvarsutredningen föreslår jag, att arméfördelnings- och Departementsmilitiirområdesstaberna
sammanslås till gemensamma stabsorgan, militärbefäls- chefen
staber, under ledning av militärbefälhavare, samt att i samband därmed
landets indelning i militärområden underkastas revision. Den av försvarsutredningen
förordade ändrade indelningen i militärområden finner jag i
stort sett lämplig. I enlighet härmed föreslår jag, att riket indelas i sju
militärområden, varav ett omfattande Gotland. Avgränsningen av militärområdena
enligt utredningens förslag synes mig väl avvägd; vissa justeringar
torde dock kunna visa sig påkallade. Härom liksom rörande områdenas
numrering torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut,
varvid de under remissbehandlingen framkomna uppslagen torde böra göras
till föremål för prövning. I det följande kommer jag emellertid att utgå
från den av utredningen föreslagna numreringen av områdena. Till frågan
om förläggningsorter för militärbefälsstaberna återkommer jag i det följande.

Militärbefäl sstaberna m. m.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att de olika militärbefälsstaberna
skola organiseras på följande sätt:

Envar av I.—IY. militärbefälsstaberna bildas genom sammanslagning och
omorganisation av motsvarande arméfördelnings- och militärområdesstaber
med bibehållande av nuvarande förläggningsort.

Y. militärbefälsstaben nyorganiseras och förlägges till Karlstad.

VI. militärbefälsstaben organiseras genom sammanslagning och omorganisation
av Övre Norrlands truppers stab och motsvarande militärområdesstab.
Härvid utbrytes samtidigt kommendantsstaben i Boden och gives den fristående
ställning i förhållande till Yl. militärbefälsstaben, som svarar mot de vidgade
arbetsuppgifter, vilka enligt vad försvarsutredningen i det följande föreslår,
böra påläggas förstnämnda stab. Yägande skäl tala för att i samband härmed
förflytta den från de särskilda fästnmgsuppgifterna frigjorda Yl. militärbefälsstaben
till annan ort än Boden, förslagsvis Luleå. Försvarsutredningen
har för sin del räknat med denna förflyttning. Frågan är emellertid beroende
av flera faktorer av såväl freds- som krigsorganisatorisk art, vilka det icke
varit utredningen möjligt att ingående pröva, varför utredningen förordar, att
frågan göres till föremål för särskild undersökning genom de militära myndigheternas
försorg.

VII. militärbefälsstaben bildas av nuvarande militärbefälsstaben på Gotland”
något förstärkt.

Försvarsutredningen, som ansett det icke tillkomma utredningen att avgiva
definitiva förslag i fråga om militärbefälsstabernas inre organisation, har för
att visa den beräkningsgrund för personalbehovet i fred, som utredningen
använt, å sid. 100 i betänkandet framlagt ett exempel på sammansättningen
av en militärbefälsstab vid I.—V. militärområdena.

Beträffande personalbehovet vid militärbefälsstaberna torde få hänvisas
till betänkandet, sid. 101 ff.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har föreslagit, att kommendanten i Bodens
fästning tillika skall vara försvarsområdesbefälhavare för Bodens och
Luleå försvarsområden. Kommendanten, som förutsatts vara generalmajor
av 2. graden, borde vara underställd militärbefälhavaren för Yl. militärområdet.
Beträffande personalbehovet i kommendantsstaben torde få hänvisas
till betänkandet, sid. 103 f.

Med avseende på behovet av stabspersonal ur armén vid kustartilleriförsvarsstaberna
och marina försvarsområden har försvarsutredningen
föreslagit, att beställningen såsom infanteribefälhavare i Vaxholms fästning,
överstelöjtnant eller major, skall bibehållas. På grund av föreslagen ändring
i den marina organisationen borde beställningen dock benämnas »infanteribefälhavare
vid Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar». Denne borde
inom Stockholms skärgårds försvarsområde och i vad avsåge truppförband och
förråd m. m. ur armén i fredstid fullgöra jämväl försvarsområdesbefälhavares
åligganden samt i detta avseende lyda under militärbefälhavaren för IV.
militärområdet. För frivillig utbildning, materieluppbörd, förrådsvård m. m.
inom detta försvarsområde erforderlig personal föresloges ingå i en särskild
infanteribefälhavarstab, motsvarande försvarsområdesstab.

En motsvarande befattning såsom infanteribefälhavare borde tillkomma vid
Blekinge kustartilleriförsvar. Denne borde enligt ovan angivna princip
sköta försvarsområdesbefälhavares åligganden i fredstid inom Blekinge försvarsområde
och därvid lyda under militärbefälhavaren för I. militärområdet.
Infanteribefälhavaren vid Blekinge kustartilleriförsvar borde likaledes ha
en särskild infanteribefälhavarstab.

Beställningarna såsom infanteriadjutant i Vaxholms respektive Karlskrona
fästning föresloges skola utgå. De uppgifter, som ålegat infanteriadjutanterna
syntes lämpligen kunna i stället påvila personal i infanteribefälhavarstaberna.

Yttranden.

Från de militära lokalmyndigheternas sida ha framställts förslag om
utökning i skilda hänseenden av militärbefälsstabernas personal utöver vad
av försvarsutredningen föreslagits. Beträffande dessa förslag torde få hänvisas
till handlingarna i ärendet. Allenast må här framhållas, att chefen för
Övre Norrlands trupper anfört, att beträffande personalbehovet vid militärbefälsstaben
och kommendantsstaben i Boden utarbetats ett detaljerat förslag,
vilket i vad avsåge militärbefälsstaben endast obetydligt avveke från försvarsutredningens
förslag. I fråga om kommendantsstaben åter innebure förslaget
i huvudsak, att chefen för Bodens artilleriregemente tillika skulle
vara kommendant i Boden. En organisation enligt de sålunda utformade
förslagen om militärbefälsstabens och kommendantsstabens sammansättning
skulle komma att innebära en kostnadsminskning om 44,000 kronor per år.
— Den av försvarsutredningen föreslagna utflyttningen av Yl. militärbefälsstaben
från Boden till Luleå komme att medföra bestämda olägenheter,
bland annat därigenom att allt expeditionsarbete komme att tyngas och försenas.
Den nära kontakt mellan chef och underlydande, som för närva -

183

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

rande underlättade samarbetet i Boden, skulle brytas med ökat skriveri och
onödig omgång såsom följd. Härtill komme att bostadsläget i Luleå i närvarande
stund vore långt hårdare spänt än i Boden. Kostnaderna för erforderliga
nybyggnader för militärbefälsstabens förläggning till Luleå beräknades
till 1,300,000 kronor i stället för av försvar sutredningen angivna
370,000 kronor. Förslaget om militärbefälsstabens förläggande till Luleå
avstyrktes.

Chefen för armén har bland annat anfört, att förläggningen av Y. militärbefälsstaben
borde göras till föremål för särskild utredning, enär annan ort
än Karlstad av flera skäl kunde befinnas lämplig. — Yl. militärbefälsstabens
utflyttning ur Boden vore för närvarande föremål för närmare undersökning
av fortifikationsstyrelsen. Denna undersökning omfattade, förutom Luleå,
som föreslagits av utredningen, jämväl Umeå. Därest denna undersökning
skulle visa, att en utflyttning av militärbefälsstaben komme att medföra så
betydande kostnader, att den ur denna synpunkt icke borde ifrågakomma,
ville chefen för armén icke motsätta sig dess kvarblivande i Boden, dock
endast under uttrycklig förutsättning, att kommendantsstabens organisation
icke ordnades på sätt chefen för Övre Norrlands trupper föreslagit utan i
huvudsaklig överensstämmelse med försvarsutredningens förslag och enligt
vissa i yttrandet närmare angivna riktlinjer.

Chefen för armén har vidare framhållit, att i av försvarsutredningen
framlagt exempel på militärbefälsstabs sammansättning personalbehovet i
stort sett syntes tillfredsställande tillgodosett. I envar av I. Yl. militärbefälsstaberna
borde dock ingå två kaptener ur generalstabskåren. Därutöver
borde på arméstabens stat finnas uppförd en reserv omfattande tre stabsutbildade
kompaniofficerare, vilka enligt chefens för armén bestämmande
kunde tilldelas de militärbefälsstaber, som för tillfället mest vore i behov
av personalförstärkning. Det borde ankomma på militär myndighet att
fastställa den slutgiltiga organisationen av militärbefälsstab. Av chefen för
första arméfördelningen framfört förslag, att som chef för hemortssektion
borde kunna utses jämväl härför lämplig försvarsområdesbefälhavare, syntes
beaktansvärt. — Av chefen för fortifikationskåren m. fl. framfört yrkande på en
ritare av 2. klass i lönegrad MEo 11 vid varje militärbefälsstab vore värt
beaktande. Fn hel del av övriga framförda förslag i fråga om ändrad personaltilldelning
till militärbefälsstab kunde vara värda beaktande. Personalbehovet
måste dock avvägas med hänsyn till fredsförliållanden och icke
baseras på under nuvarande beredskapsläge rådande särskilda förhållanden.
Under övergången till den nya organisationen komme personalbehovet med
säkerhet att vara större än under normala fredsförliållanden, men detta
finge tillgodoses med extra personal.

Praktisk erfarenhet syntes böra vinnas rörande organisationen av en
militärbefälsstab — d. v. s. en sammanslagen arméfördelnings- och militärområdesstab
— innan mera vittgående ändringar gjordes i det av försvarsutredningen
beräknade personalbehovet.

Chefens för Övre Norrlands trupper förslag, att chefen för Bodens ar -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tilleriregemente tillika borde vara kommendant i Boden avstyrktes. Kommendantsstaben
föresloges organiseras i huvudsak enligt försvarsutredningens
förslag. Kommendanten borde, med hänsyn till sin uppgift i krig,
även i fred ha ständig befälsrätt över Bodens artilleriregemente, Signalregementets
till Boden förlagda kompani, Tredje tygkompaniet samt Tredje
intendenturkompaniet ävensom över Bodens fästnings försvarsområde, Luleå
försvarsområde, garnisonssjukhuset samt för fästnings- och garnisonstjänsten
avsedd personal (bland annat fästningspolisen och garnisonspastorn). Samtliga
i Boden förlagda förband borde vidare vara kommendanten underställda
i avseende på garnisonstjänsten. På grund av de särskilda förhållanden,
som rådde i Boden, borde alla mark- och byggnadsärenden därstädes handhavas
av kommendanten.

Chefen för marinen har ansett, att — enär cheferna för kustartilleriförsvaren
vore avsedda att ha under sitt befäl stridskrafter ur armén och
själva vore i militärt avseende underställda marindistriktscheferna — det
även i dessas staber borde ingå officerare ur armén för handläggning av
lantförsvaret berörande frågor. Tills vidare syntes behovet kunna inskränkas
till en kompaniofficer inom vardera av staberna vid Sydkustens och Ostkustens
marindistrikt.

Arméförvaltningen har anfört, att försvarsutredningens förslag, att den frivilliga
befälsutbildningen beträffande intendenturtjänst inom IY. och Yl.
militärområdena skulle skötas med i Stockholm respektive Boden stationerad
intendenturpersonal, icke vore genomförbart. Någon ytterligare arbetsuppgift
kunde icke påläggas denna personal. Ytterligare eu kapten ur
intendenturkåren borde därför tillkomma vid IV. och VI. militärbefälsstaberna.
Aven för VII. militärområdet erfordrades en biträdande intendent.
— Den förvaltningsofficer (pensionerad officer i arvodesbefattning), som enligt
gällande personalförteckning funnes vid IV. arméfördelningsstaben med
tjänstgöring vid dess intendenturavdelning, erfordrades jämväl vid IV. militärbefälsstaben,
varför denna befattning borde tillkomma i personalförteckningen
för denna stab. — Försvarsutredningens förslag, att vid varje militärbefälsstab
borde finnas en byggnadsingenjör i lönegrad MEo 21, vore
lämpligt. Med hänsyn till de stora värden, som uppvärmnings- och belysningsanläggningar
samt ledningar av olika slag representerade, ifrågasattes
dock, huruvida icke vid nämnda staber därjämte borde tillkomma eu värme
teknisk ingenjör samt en elektroteknisk ingenjör, båda i lönegrad MEo 21.
För kommendantsstaben i Boden vore dylika befattningar i varje fall nödvändiga.
— För fortgående revidering av vid militärbefälsstaberna befintliga
ritningar över militära byggnader och anläggningar med hänsyn till utförda
arbeten erfordrades vid varje militärbefälsstab en ritare av 2. klass i lönegrad
MEo 11. Den för kommendantsstaben i Boden uppförda befattningen
såsom skogvaktare av 2. klass i lönegrad MEo 8 borde uppflyttas till befattning
såsom skogvaktare av 1. klass i lönegrad MEo 9. — Vid militärbefälsstab
borde finnas tillgång till en med armésjukvård förtrogen befattningshavare,
vilken kunde stå till vederbörande fältläkares förfogande för

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utförande av expeditionsgöromål m. m. Därför föresloges att vid varje militärbefälsstab
(kommendantsstaben i Boden) uppfördes en befattning för pensionerad
underofficer med arvode om 2,130 kronor, avsedd såsom biträde åt
läkaren vid staben.

Överbefälhavaren bar anfört, att av flera skäl, vilka närmare behandlades
i särskild skrivelse, vissa personalförstärkningar borde komma till stånd vid
de föreslagna militärbefälsstaberna. Den minsta sammanlagda personalökning,
som syntes böra ifrågasättas, utgjorde: en generalmajor av 2. graden
såsom ställföreträdande militärbefälhavare vid Yl. militärområdet; två överstar
i lönegrad Öb 1, avsedda för tjänstgöring vid de militärbefälsstaber,
som hade största antalet fredstruppförband sig underställda, alltså I. och
IV. militärbefälsstaberna; tre kaptener vid generalstabskåren, avsedda för
placering vid envar av II., Y. och Yl. militärbefälsstaberna; samt tre stabsutbildade
officerare, avsedda såsom reserv för placering vid vissa militärbefälsstaber
enligt chefens för armén bestämmande.

1942 års f ör sv ar sb er edning.

Försvarsberedningen har om militärbefälsstabernas sammansättning m. m.
anfört bland annat följande:

Beredningen får föreslå, att vid militärbefälsstaberna placerade beställningshavare
i lönegraden Öb 2 upptagas under beteckningen »Ställföreträdande
militärbefälhavare» i stället för såsom sektionschefer.

I fråga om den civila personalen vid militärbefälsstaberna får beredningen
anföra följande.

Utredningen har för vardera av I.—VII. militärbefälsstaberna samt för
kommendantsstaben i Boden upptagit en byggnadsingenjör i lönegrad
MEo 21. Med anledning härav vill beredningen endast erinra därom, att
för innevarande budgetår anställts 10 byggnadsingenjörer i lönegrad MEx 18,
avsedda att biträda vid kasernärendens handläggning inom respektive I.—
IV. arméfördelningarnas staber, staben vid Övre Norrlands _,truPPer> Gotlands
truppers stab samt Bodens, Vaxholms, Karlskrona och Älvsborgs fästningar.
Då behovet av här nämnda befattningshavare komme att bliva för
framtiden bestående har arméförvaltningen hemställt, att befattningarna för
budgetåret 1942/43 måtte uppföras såsom extra ordinarie.

Beträffande av arméförvaltningen i nu avgivet utlåtande framställt förslag
om upptagande å nu ifrågavarande stater av befattningar för värmetekniska
ingenjörer och elektrotekniska ingenjörer får beredningen uttala, att förslaget
synes beaktansvärt. Frågan bör emellertid prövas i samband med
förvaltningsorganisationens bestämmande.

Det i vissa remissyttranden påpekade behovet av ritare av 2. klass i lönegraden
MEo 11 synes böra beaktas.

Beredningen har vidare anfört, att V. militärområdets stab borde i enlighet
med försvarsutredningens förslag förläggas till Karlstad, där lokalbehovet
torde kunna tillgodoses genom att den nuvarande chefsbostaden vid
Värmlands regemente toges i anspråk, samt att VI. militärområdets stab
alltjämt syntes böra vara förlagd till Boden.

I avseende å kommendantsstabens i Boden personalfrågor har försvarsberedningen
anfört följande:

Departements chefen.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Befattningen för 1 skogvaktare av 2. klass bör hänföras till lönegraden
MEo 9 i stället för till lönegraden MEo 8, varom arméförvaltningen tidigare
framlagt förslag, som tillstyrkts av försvarsväsendets lönenämnd.

_ Fråga är, om icke förrådshandräckningskarlarna vid fortifikationsförvaltningen
borde upptagas såsom befattningshavare i lönegraden MEo 5. Förslag
härom har tidigare framlagts av arméförvaltningen och tillstyrkts av försvarsväsendets
lönenämnd.

I det föregående har jag biträtt försvarsutredningens förslag om inrättande
av militärområden såsom grundval för rikets militärterritoriella indelning.
I nu förevarande avsnitt kommer jag att till närmare behandling upptaga
frågan om personalorganisationen m. m. för militärområdenas stabsorgan.

Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, vill jag något beröra frågan
om militärbefälsstabernas förläggningsorter. Yl. militärbefälsstaben har av
försvarsutredningen föreslagits skola förläggas till Luleå. De skäl som anförts
till stöd för detta förslag finner jag icke övertygande motivera en så
kostnadskrävande omflyttningsåtgärd som här är i fråga. Den utredning,
som på chefens för armén initiativ igångsatts i detta ärende, bör enligt
min mening avvaktas, innan ståndpunkt tages till hela frågan angående befälsförhållandena
i Övre Norrland. Det är min avsikt att återkomma i
denna fråga. Tills vidare torde man med smärre avvikelser böra räkna
med det personalbehov för högre staber i Övre Norrland, som försvarsutredningen
förutsatt för militärbefälsstaben och kommendantsstaben. För
det närmaste budgetåret räknar jag, i avvaktan på ovannämnda utredning,
utöver omorganisation av staben vid Övre Norrlands trupper till militärbefälsstab,
endast med tillkomsten av en försvarsområdesbefälhavare med
försvarsområdesstab.

I likhet med försvarsutredningen och försvarsberedningen anser jag, att
Y. militärbefälsstaben bör vara förlagd till Karlstad. Även i övrigt biträder
jag försvarsutredningens förslag i fråga om militärbefälsstabernas förläggningsorter.

Vad angår militärbefälsstabernas personalorganisation, sådan denna utformats
av försvarsutredningen, har jag i likhet med chefen för armén
funnit denna i stort sett lämpligt avvägd. Försvarsutredningens olika detaljförslag
ha föranlett mig till följande erinringar.

Jag har intet att erinra mot överbefälhavarens och försvarsberedningens
förslag att beställningshavare i Öb 2 vid militärbefälsstaberna betecknas
ställföreträdande militärbefälhavare. Till förslaget att sådan beställningshavare
skall ingå jämväl i VI. militärbefälsstaben ämnar jag återkomma i
samband med nyssberörda fråga om befälsförhållandena i Övre Norrland.

Jag anser mig ej kunna biträda enligt handlingarna i ärendet framförda
förslag om en förstärkning av militärbefälsstab med ytterligare en regementsofficer
på militärbefälsstabens stat eller om en utökning av I. och IV. militärbefälsstaberna
med vardera en överste i lönegrad Öb 1.

En utökning med en kapten ur generalstabskåren jämväl vid envar av
II., V. och VI. militärbefälsstaberna synes påkallad med hänsyn till vad

187

Kungl. May.ts proposition nr 210.

överbefälhavaren och chefen för armén anfört. Pa arméstabens personalförteckning
torde därjämte böra uppföras stabsutbildade kaptener, avsedda
att enligt chefens för armén bestämmande fördelas till tjänstgöring vid militärbefälsstaber,
där tillfälligt behov av personalförstärkning föreligger. I
avbidan på närmare erfarenhet rörande behovet av sådan personalförstärkning
torde, såsom tidigare under avsnittet Arméns ledande organ framhållits, antalet
kaptener böra begränsas till två.

Försvarsutredningen har såsom tygofficer vid varje militärbefälsstab beräknat
en major vid fälttygkåren. Enligt vad jag nedan under rubriken Fälttygkåren
kommer att närmare utveckla, är jag emellertid icke beredd att för
närvarande föreslå, att beställningar för sagda tygofficerare uppföras på fälttygkårens
stat, utan vill i stället förorda, att på personalförteckningen för
varje militärbefälsstab tills vidare upptages en beställning för major, avsedd
att handlägga ärenden rörande tygmateriel m. m.

På skäl, till vilka jag framdeles återkommer under rubriken Fortifikationskåren,
är jag icke heller beredd att för närvarande föreslå inrättande av befattningar
för biträdande fortifikationsofficerare vid militärbefälsstaberna.
Antalet kompaniofficerare ur fortifikationskåren vid kommendantsstaben i
Boden anser jag mig tills vidare böra beräkna till tva i stället för av utredningen
föreslagna tre.

Att signaltjänsten blir företrädd inom militärbefälsstaberna genom särskild
befattningshavare synes mig lämpligt.

Det av arméförvaltningen framförda förslaget om inrättande av befattningar
för ytterligare en biträdande intendent vid IY. och Yl. militärbefälsstaberna
samt biträdande intendent vid YII. militärbefälsstaben synes ej
tillräckligt styrkt, varför detsamma ej torde böra föranleda åtgärd. Yid IY.
arméfördelningsstaben befintlig befattning för förvaltningsofficer synes däremot
böra bibehållas och ingå i IY. militärbefälsstaben.

I enlighet med vad jag därom framdeles kommer att anföra under rubriken
Fältveterinärkåren böra av de för kommendantsstaben i Boden beräknade
veterinärerna regementsveterinären utgå och bataljonsveterinären överflyttas
till Yl. militärbefälsstaben.

I avbidan på den utredning rörande tillgodoseende av försvarsväsendets
behov av ingenjörspersonal, som av mig i det följande förordas, är jag icke
beredd att nu framlägga slutgiltigt förslag rörande militärbefälsstabernas
och kommendantsstabens i Boden ingenjörspersonal. Behovet av ingenjörer
lärer i avvaktan härpå få tillgodoses pa samma sätt som för närvarande.
De föreslagna verkmästarna böra tills vidare anställas såsom extra tjänstemän.
På av chefen för armén och arméförvaltningen anförda skäl finner jag
i likhet med försvarsberedningen det lämpligt, att i varje militärbefälsstab
ingår en ritare av 2. klass i lönegrad MEo 11. Jag kan däremot icke biträda
enligt handlingarna i ärendet framställt förslag om ytterligare en ritare vid
YII. militärbefälsstaben. Framförda förslag om eu permanent ökning av
antalet expeditionsunderofficerare samt kontors- och skrivbiträden torde innan
närmare erfarenhet vunnits rörande arbetsbelastningen ej böra föranleda åtgärd.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I enlighet med vad jag därom kommer att anföra under rubriken Tygstaten,
lärer på personalförteckningen för VII. militärbefälsstaben böra beräknas 1
och på kommendantsstaben i Boden 7 av de 8 fortmaskinister i lönegraden
Ca 12, vilka för närvarande äro redovisade på fälttygkåren. Såsom arméförvaltningen
föreslagit torde vidare en på kommendantsstabens personalförteckning
uppförd skogvaktarbefattning av 2. klass böra såsom skogsvaktarbefattning
av 1. klass hänföras till lönegraden MEo 9, varjämte förrådshandräckningskarlarna
vid fortifikationsförvaltningen böra beredas extra ordinarie
anställningsform och inplaceras i lönegraden MEo 5.

Ett flertal remissmyndigheter ha såsom av den i det föregående lämnade
redogörelsen framgår funnit sig böra framställa krav på ytterligare personal
av olika slag för militärbefälsstaberna. I likhet med chefen för armén anser
jag emellertid, att dessa personalbehov såsom sammanhängande med erforderliga
anordningar för övergången till den nya organisationen böra tillgodoses
medelst anlitande av extra personal. Dessutom torde reservbefäl
av olika kategorier kunna ifrågakomma för fyllande av uppkommande personalbehov.

Slutligen vill jag anföra, att vad i det föregående anförts rörande militärbefälsstabernas
personalbehov, vilket närmare framgår av tablåer, som komma
att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott, endast är att uppfatta
såsom beräkningsgrund och icke såsom ett fastslående av organisationens
detaljer. Beträffande dessa senare torde det få ankomma på Kungl. Maj:t
att sedermera taga ställning under den förutsättning, som i motsvarande
hänseende angivits i fråga om arméinspektionen.

C. Försvarsområden.

F ör svar s ut redning en.

Försvarsutredningen har föreslagit, att en permanent indelning i försvarsområden
skall fastställas och att försvarsområdesbefälhavare skola tillsättas
och försvarsområdesstaber organiseras redan i fred. Såsom skäl härför har
utredningen anfört följande:

Kännetecknande för nutida krigföring är bland annat den plötslighet, med
vilken fientligheter inledas. Genom främst flygets och lufttruppernas insatser
utsträckas de direkta krigshandlingarna från början långt utöver de egentliga
fronterna. En hänsynslös hemortsbekämpning har blivit ett av de medel, med
vilka angriparen söker bryta ned motståndarens försvarskraft. Vid organisationen
i fred av landets försvarskrafter måste därför liemortsförsvarets krav
uppmärksammas i högre grad än tillförne.

Ansvaret i fred för de territoriella truppförbanden och deras utrustning har
hittills pavilat infanteriregementscheferna i egenskap av inskrivningsområdesbefälhavare,
medan försvarsområdesorganisationen trätt i funktion först vid
förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Denna organisation kan emellertid
icke längre betecknas såsom tillfredsställande och detta huvudsakligen
av två skäl. Dels ha hemortsförsvarets anstalter och krigsmaterielutrustning
liksom mobiliseringsförberedelserna för hemortsförsvaret efter hand antagit
en sådan omfattning, att infanteriregementscheferna icke lämpligen vidare
kunna betungas med denna uppgift vid sidan av sin huvuduppgift, och dels
medför det nutida krigets natur att den territoriella försvarsorganisationen

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

måste givas en högre grad av krigsberedskap. Redan i fred böra följaktligen de
chefer vara tillsatta och stabsorgan organiserade, som vid krig skola leda hemortsförsvaret.
Den vidgade kännedom om vederbörligt försvarsområdes geografiska
förhållanden, civila administration, kommunikationer m. m., som härigenom
tillförsäkras den territoriella försvarsledningen, är ett viktigt led i
krigsberedskapen, vars betydelse ytterligare ökats till följd av det stora antal
permanenta försvarsanordningar och särskilda försvarsanstalter i övrigt, som
under den gångna beredskapstiden tillkommit inom olika områden.

Planläggningen och ledningen av hemortsförsvaret kräver ett omfattande
samarbete med de civila myndigheterna. Med hänsyn härtill framstår det som
önskvärt, att försvarsområdesindelningen, så långt det ur militär synpunkt
är möjligt, överensstämmer med den civiladministrativa indelningen i län och
landsfiskaisdistrikt. Vissa ändringar av nu gällande försvarsområdesgränser
böra i detta syfte vidtagas och i samband därmed hela systemet av militära
gränser för olika ändamål (luftbevakningsområden, hemvärnskretsar och hemvärnsområden,
marindistrikt, luftvärnsredovisningsområden m. m.) underkastas
en revision, så att bästa möjliga överensstämmelse åvägabringas.

På grundval av behovet av försvarsområden i krig har försvarsutredningen
föreslagit en indelning av riket i 31 lantmilitära och 4 marina försvarsområden,
vilken indelning borde gälla i såväl fred som krig.

Utredningen har emellertid icke funnit det erforderligt att redan i fredstid
permanent organisera särskilda försvarsområdesstaber inom varje försvarsområde.
I vissa fall kunde två angränsande försvarsområden, inom vilka
arbetsbelastningen på försvarsområdesstaberna i fredstid kunde förväntas
bliva tämligen ringa, sammanföras under gemensam fredsförvaltning av en
försvarsområdesstab, vilken vid krigstillfälle organiserade en stab för vartdera
försvarsområdet. Försvarsutredningen föresloge, att 15 av de lantmilitära
försvarsområdena erhölle egen försvarsområdesstab redan i fred, att 14 lantmilitära
försvarsområden parvis sammanfördes under tillsammans 7 försvarsområdesstaber
samt att 2 lantmilitära försvarsområden sammanfördes med
var sitt marint försvarsområde under vartdera en försvarsområdesstab. De
båda återstående marina försvarsområdena — Blekinge försvarsområde och
Stockholms skärgårds försvarsområde — intoge på grund av sitt särskilda
sammanhang med kustartilleriförsvaret en särställning. Inom dessa områden
borde försvarsområdesstaber icke organiseras utan i stället infanteribefälhavarstaber.
Inom VII. militärområdet erfordrades i fredstid icke någon
försvarsområdesindelning.

I enlighet med vad sålunda anförts har utredningen föreslagit, att för försvarsområdena
i fredstid skola organiseras 24 försvarsområdesstaber och 2
infanteribefälhavarstaber. Försvarsområdesstab borde förläggas till huvudort
inom området, i regel garnisonsort, och, liksom försvarsområdet, benämnas
efter denna ort. Försvarsområdesstab, som i fred vore gemensam för två
angränsande försvarsområden, borde förläggas till huvudort inom ettdera
området, men benämnas efter båda.

De arméstridskrafter, vilka vid krigstillfälle skulle organiseras och användas
inom Blekinge och Stockholms skärgårds försvarsområden, måste på
grund av do särskilda förhållanden, som här vore för handen, övas på ort och
ställe. Utredningen ansågo det därför ofrånkomligt, att efterutbildningen av

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sådan trupp skedde på platsen. Denna efterutbildning borde handhavas av
infanteribefälhavaren. Yid avvägningen av behovet av aktivt utbildningsbefäl
för olika försvarsområden hade utredningen tagit hänsyn till behovet av officerare
och underofficerare för denna efterutbildning. Erforderligt underbefäl
förutsattes kommenderas ur truppförbanden.

Försvarsområdesbefälhavarnas uppgifter ha av försvarsutredningen
sammanfattats sålunda:

1. Planläggning av försvarsområdets försvar och användningen av de
trupper och frivilliga försvarskrafter, som kunna stå till förfogande.

2. Samarbete med civiladministrativa myndigheter beträffande planläggningen
av hemortsförsvar, utrymning, skogsbrandskydd, luftskydd m. m.

3. Tillsyn och vård av permanenta befästningsanläggningar, vissa byggnader
m. m.

4. Uppbörd och vård av vissa territoriella förbands — kust- och gränsförsvarsförbands,
bevakningsförbands, luftförsvarsförbands m. fl. — utrustning
och materiel.

5. Hemvärnets utrustning och utbildning.

6. Övrig frivillig utbildning.

Med avseende på materieltjänsten m. m. inom försvarsområdena torde få
hänvisas till vissa av försvarsutredningen å sid. 108—109 i betänkandet därom
anförda synpunkter. I detta sammanhang har utredningen yttrat följande
beträffande de förråd, som skulle komma att lyda under försvarsområdesbefälhavaren: Under

försvarsområdesbefälhavaren lyder ett antal större och mindre
förråd. Förråden utgöras dels av förråd för kust- och gränsförsvarsförband,
innehållande utrustning för besättningarna till permanenta kusk och gränsförsvarsanläggningar,
dels av förråd för övriga territoriella förband. Förråden
innehålla såväl tyg- som intendentur- och sjukvårdsutrustning. Så långt kraven
på beredskap och på en för fientlig flygverkan i möjligaste mån tryggad utrustning
av förbanden det medgiva, förutsättes en centralisering av förråden
till minsta möjliga antal förrådsorter. För kust- och gränsförsvarsförbanden
och luftvärnsförbanden måste dock med hänsyn till kraven på snabb organisering
räknas med en tämligen långt gående decentralisering av förråden. Yarje
försvarsområde kommer därför att svara för ett betydande antal förråd.

Vid de mindre förråden förutsättes i fredstid endast skola finnas en civil
vakt (»tillsyningsman», »extra förrådsman»). Denne svarar dock endast för
tillsyn av förråden men icke för materielvården. Vid större förråd, där uppbördens
storlek ger daglig sysselsättning åt en förrådsman, räknas med en
på platsen bosatt förrådsman, vilken svarar för hela förrådet med dess olika
materielslag. Vissa förråd äro emellertid så stora, att tvenne förrådsmän
måste finnas, en för tygmaterielen och en för övrig materiel.

Materielvården vid förråd, där endast vakt finnes anställd, bör omhänderhavas
av resande förrådspersonal. Vid huvudorten inom försvarsområdet —
försvarsområdets huvudförråd — bör finnas ett antal förrådsvaktmästare och
förrådsmän, dels för förrådsvården vid själva huvudförrådet, dels för översyn
och inspektion av materielvården vid de övriga förråden. Enligt samma
grunder böra förberedda ställningar för luftvärn och anordningar för luftbevakningen
tillses och underhållas. Den resande förrådspersonalen avses
jämväl ombesörja tillsynen av de permanenta befästningarna.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beträffande försvarsområdesstabernas personal m. m. har försvarsutredningen
anfört, att försvarsområdesbefälhavare i fredstid och vid
mobilisering borde vara pensionerad regementsofficer, i regel överstelöjtnant,
med arvode av 4,500 kronor. Det syntes utredningen lämpligt, att försvarsområdesbefälhavaren
tillträdde sin befattning vid 50—55 års ålder och kvarstode
i densamma till 60 år. Inom Blekinge och Stockholms skärgårds försvarsområden
föresloges, att infanteribefälhavarna vid Blekinge respektive
Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar skulle fullgöra försvarsområdesbefälhavarens
åligganden i vad avsåge truppförband och förråd m. m. ur
armén. Inom Bodens och Luleå försvarsområden föresloges kommendanten
i Boden vara försvarsområdesbefälhavare och i Stockholms och Norrtälje försvarsområden
kommendanten i Stockholm, vilken senare förutsatts bibehålla
för närvarande utgående arvode av 5,100 kronor. Enligt denna beräkningsgrund
skulle antalet i fred befintliga försvarsområdesbefälhavare med arvode
om 4,500 kronor utgöra 22.

Stabschef vid försvarsområdesstab (motsvarande stab) föresloges vara
aktiv officer, kapten eller ryttmästare, ur infanteriet eller kavalleriet med
krigsplacering i samma befattning. Stabschefen borde tillika vara ledare för
det frivilliga utbildningsarbetet inom området.

Stabschefer borde redan i fred finnas för samtliga lantmilitära försvarsområden
samt för infanteribefälhavarstaberna i Blekinge och Stockholms
skärgårds försvarsområden. Antalet aktiva officerare placerade som stabschefer
vid försvarsområdesstaber (motsvarande staber), komme i enlighet med
det anförda att utgöra 33.

Såsom befäl för den frivilliga utbildningen inom försvarsområdena föresloges
aktiva officerare och underofficerare ur de olika truppslagen skola
kommenderas till tjänstgöring.

Enligt nuvarande organisation biträdde en hemvärnsofficer (pensionerad
officer), inskrivningsbefälhavaren i handläggning av hemvärnsärenden. I
stället föresloges nu en hemvärnsofficer skola ingå i flertalet försvarsområdesstaber
i fred, varjämte i fyra försvarsområden med hänsyn till arbetets
omfattning föresloges skola finnas en biträdande hemvärnsofficer. Inom
Blekinge försvarsområde syntes hemvärnsofficerens åligganden kunna skötas
av stabschefen vid infanteribefälhavarstaben. Vid samtliga i fred befintliga
försvarsområdesstaber samt vid infanteribefälhavarstaben i Stockholms skärgårds
försvarsområde borde som biträden åt hemvärnsofficerare finnas hemvärnsunderofficerare
(pensionerade underofficerare).

För viss utbildning av frivillig luftbevakningspersonal samt för övervakning
av för luftbevakningen uppförda byggnader och förbindelser m. m.
(torn för luftbevakningsstationer, baracker, telefoner m. in.) erfordrades inom
varje försvarsområde en luftbevaknings utbildad befattningshavare, »luftbevakningsofficer».
Såsom luftbevakningsofficerare kunde lämpligen användas i
luftbevakningstjänst utbildade reservofficerare eller värnpliktiga officerare.
Befattningarnas tillsättande borde sko efter frivilligt åtagande. Luftbevakningsofficer
beräknades icke erforderlig för ständig tjänstgöring. Denna
syntes kunna begränsas till omkring 4 veckor por år. Såsom ersättning härför
bordo förslagsvis utgå ett arvode om 400 kronor per år.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

För handhavande av materieluppbörd och materielvård inom försvarsområdena
beräknade utredningen, att följande personal i regel bleve erforderlig
vid varje försvarsområdesstab, nämligen:

för tygtjänsten en tygofficer (pensionerad officer med arvode), en förvaltare
vid fälttygkåren, en ammunitionsförvaltare (pensionerad underofficer
med arvode), samt ett antal tyghantverkare på tygstaten, förrådsvaktmästare,
förrådsmän, vakter m. m.;-

för intendenturtjänsten en intendent (pensionerad officer med arvode), en
förrådsunderofficer (uppbördsman, pensionerad underofficer med arvode)
samt ett antal förrådsvaktmästare, förrådsmän, vakter m. m.

Särskilda befattninghavare för fortifikationsförvaltningen ansåge utredningen
för närvarande erforderlig i allenast ett försvarsområde, för vilket
beräknats en barackofficer (pensionerad officer med arvode) och 5 biträden
åt denne.

För försvarsområdes expedition erfordrades en expeditionsunderofficer
(pensionerad underofficer med arvode). Yidare hade beräknats ett behov av
två skrivbiträden i lönegrad MEo 2.

För förrådsarbete erfordrades ett antal civila arbetare, då militär handräckningspersonal
icke kunde disponeras härför. Behovet av civila förrådsarbetare
hade beräknats till fem per försvarsområde..

För vakthållningen vid och tillsynen av permanenta värn, förråd m. m.
erfordrades inom varje försvarsområde ett antal vakter. Dessa borde utgöras
av pålitliga civila personer, bosatta i värnens eller förrådens närhet och med
en årlig ersättning om 150 kronor per man.

För Blekinge försvarsområde vore personalbehovet något mindre än nu
sagts, medan inom vissa försvarsområden erfordrades ytterligare personal för
särskilda ändamål.

Försvarsutredningen har i en tablå å sid. 112 och 113 i betänkandet lämnat
detaljerade uppgifter angående personalbehovet för försvarsområdena.

Den av försvarsutredningen föreslagna personalorganisationen är avsedd
att ersätta såväl de nuvarande landstormsområdesbefälhavarna och landstormsförrådsförvaltarna
som även de i gällande personalförteckningar för arméfördelningsstaberna
upptagna förrådsuppbördsmännen, förrådsmännen och extra
förrådsmännen ävensom den personal för tillsyn och vård av luftvärnsmateriel,
varom arméförvaltningen den 21 maj 1941 gjort framställning och som genom
beslut den 15 augusti 1941 provisoriskt ställts till förfogande för budgetåret
1941/42.

För försvarsområdesstaberna erforderliga expeditionslokaler ha av försvarsutredningen
förutsatts skola i regel anskaffas genom förhyrning.

Y ttr anden.

Chefen för armén har framhållit, att ett genomförande av den föreslagna
försvarsområdesorganisationen och tillskapandet av i fredstid arbetande försvarsområdesstaber
vore en av de viktigaste och väsentligaste organisatoriska
förändringarna enligt försvarsutredningens förslag.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De uppgifter, som föreslagits skola påvila försvarsområdesstaberna, syntes
lämpligt avvägda och framhävde nödvändigheten av denna nya organisation.
Utöver av försvarsutredningen föreslagna uppgifter borde det tillkomma
försvarsområdesbefälhavare att planlägga och genomföra mobiliseringen av
de territoriella förband, för vilkas utrustning han ansvarade. De chefer för
högre och lägre truppförband inom armén, vilka yttrat sig över den föreslagna
försvarsområdesorganisationen, hade samtliga vitsordat försvarsområdesorganisationens
nödvändighet och lämplighet. Under uppsättningstiden,
då bland annat förrådsorganisationen skulle ordnas, komrne med säkerhet
den föreslagna personalen att visa sig otillräcklig. Det ökade personalbehovet
måste då tillgodoses med extra arbetskraft. Den föreslagna tilldelningen till
försvarsområdena av förrådsmän och vakter vore baserad på en inom arméstaben
verkställd beräkning av ifrågavarande behov under normala fredsförhållanden
och vid genomförd organisation. Försvarsområdesbefälhavarnas
föreslagna ålder och grad syntes i princip lämplig. Under övergångstiden
kunde det måhända bli nödvändigt att även förordna pensionerade regementschefer
såsom försvarsområdesbefälhavare.

Mot den föreslagna försvarsområdesindelningen vore i huvudsak intet att
erinra. Det vore icke nödvändigt och lämpligt, att försvarsområdenas omfattning
i detalj fastställes av riksdagen, utan detta borde få ankomma på
överbefälhavaren.

Chefen för marinen har anfört följande:

Befäls- och ansvarsförhållandena i fred mellan kustartilleriförsvarscheferna,
infanteribefälhavarna vid Stockholms skärgårds och Blekinge kustartilleriförsvar
samt cheferna för Sollefteå och Göteborgs försvarsområden vore icke
fullt klarlagda. Då kustartilleriförsvarscheferna skulle vara försvarsområdesbefälhavare
under krig, borde de även i största möjliga utsträckning fullgöra
försvarsområdesbefälliavares åligganden i fredstid. Endast på denna väg
kunde krigsberedskapen på bästa sätt tillgodoses. —

Enär stabscheferna inom infanteribefälliavarstaberna i stor utsträckning
avsåges bliva upptagna av föreslagen efterutbildning och frivillig utbildning,
erfordrades inom vardera av dessa staber en förstärkning med en kompaniofficer.
Infanteribefälhavarstaben vid Blekinge försvarsområde borde ha samma
sammansättning som vid Stockholms skärgårds försvarsområde. Särskilt
betydelsefullt vore, att hemvärnsofficer och hemvärnsunderofficer tillfördes
staben, enär uppgifterna för hemvärnet inom detta försvarsområde vore lika
omfattande som t. ex. inom Stockholms skärgårds försvarsområde. — Inom
Hemsö och särskilt inom Älvsborgs kustartilleriförsvarsstab erfordrades en
kompaniofficer ur infanteriet såsom biträde åt kustartilleriförsvarscheferna
i lantmilitära frågor.

Överbefälhavaren har förklarat sig intet ha att i princip erinra mot den
föreslagna försvarsområdesorganisationen och försvarsområdesindelningen,
vilket förslag väsentligen uppgjorts inom högkvarteret, Yissa befäls- och
ansvarsförhållanden m. m. i fred mellan försvarsområdesbefälhavarna i de
marina försvarsområdena och infanteribefälhavarna respektive vissa försvarsområdesbefälhavare
i lantmilitära försvarsområden vore i betänkandet icke
fullt klarlagda.

Försvarsområdenas gränser borde bestämmas av överbefälhavaren och icke
genom beslut av riksdagen eller av Kungl. Maj:t, enär smärre justeringar i
detta avseende kunde komma att visa sig erforderliga. — Inom försvarsområde,
där luftbevakningscentral funnes, borde luftbevakningschefen eller

Bihang Ull riksdagens protokoll 1942. 1 sand. hr ‘Ilo. 37742 13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dennes ställföreträdare ingå i försvarsområdesstaben. Tjänstgöringstiden för
denne kunde beräknas till minst fyra månader per år. — Inom övriga försvarsområden
vore såsom försvarsutredningen föreslagit en luftbevakningsofficer
erforderlig. Tjänstgöringstiden för denne borde beräknas till åtta
veckor, och arvodet därför uppräknas till det dubbla i förhållande till det av
försvarsutredningen föreslagna.

Armé förvaltning en har anfört, att organiserandet av försvarsområdesstaber
redan i fred syntes vara ägnat att höja krigsberedskapen även på förvaltningens
område. Fortsättningsvis har ämbetsverket anfört följande:

Försvarsutredningens förslag att fortifikationsförvaltningen inom försvarsområdena
— omfattande tillsyn och underhåll av permanenta värn, förrådsbyggnader,
baracker, vissa byggnader och förbindelser för luftbevakningen,
vissa anordningar vid luftvärnets pjäsplatser m. m. — i regel icke skulle
företrädas av särskild befattningshavare, syntes icke lämpligt. Särskild
tjänstegrenschef härför syntes dock icke erforderlig inom varje försvarsområde.
Lämpligaste lösningen vore att tillföra militärbefälsstaberna ett
fast antal befattningshavare avsedda för tjänst inom försvarsområdena och
direkt lydande under fortifikationsofficeren vid militärbefälsstaben. Utredning
i denna sak påginge inom fortifikationsstyrelsen, varför förslag till
denna personalorganisation ännu icke kunde framläggas. Personalorganisationens
omfattning uppskattades dock till minst åtta kompaniofficerare i
arvodesbefattning samt ett antal tillsyningsmän och vakter.

Arméfördelnings- och likställda chefer ha till behandling upptagit vissa
detaljspörsmål beträffande försvarsområdenas indelning och personaluppsättning.
Beträffande dessa yttranden torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

1941 års hemortsförsvarssakkunniga ha tillstyrkt förslaget om en permanent
försvarsområdesindelning med staber, som skulle fungera även i fred,
samt framhållit, att en dylik anordning utgjorde en förutsättning för ett ändamålsenligt
organiserande av icke blott det militära utan jämväl det civila hemortsförsvaret.

Hemortsförsvarssakkunniga ha hävdat, att synnerligen vägande skäl talade
för att under krig det civila hemortsförsvaret i operativt hänseende underställdes
de militära myndigheterna, varvid ansvaret närmast komme att åvila
försvarsområdesbefälhavarna. Dessa borde därför redan i fred förskaffa sig
ingående kännedom om hemortsförsvaret, och tillfälle borde beredas dem att
göra sitt inflytande gällande i fråga om organiserandet av och förberedelserna
för nämnda försvar.

Hemortsförsvarssakkunniga ha vidare framhållit, att en grundförutsättning
för ett lyckligt samordnande av det militära och civila hemortsförsvaret
vore att civila och militära områdesindelningen så långt möjligt överensstämde
med varandra. Den av försvarsutredningen föreslagna försvarsområdesindelningen
vore visserligen i detta avseende avsevärt bättre än den nuvarande
men dock behäftad med vissa svagheter främst i fråga om gränsdragningen
för de marina försvarsområdena.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig med tillfredsställelse
notera, att försvarsutredningens förslag till försvarsområdesindelning innebure
en bättre överensstämmelse med den civiladministrativa indelningen än den
nuvarande militärterritoriella indelningen och länsstyrelsen tillstyrkte i vad
avsåge Stockholms län försvarsutredningens förslag.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som i inkommen skrift anfört vissa detaljerinringar
mot den av försvarsutredningen föreslagna indelningen i försvarsområden,
har på anförda skäl ifrågasatt, huruvida icke särskild försvarsområdesstab
borde upprättas inom länet.

Av personalsammanslutningarna har svenska underofficers förbundet anfört,
att förrådsunderofficeren för förvaltning av intendenturmateriel borde
vara underofficer på aktiv stat i lönegraden UO 3, tillhörande intendenturkåren,
medan försvarsverkens civila personals förbund yttrat, att lönen för de i försvarsområdesorganisationen
ingående civila förrådsarbetarna beräknats för
lågt. Lönen borde utgöra 3,600 kronor för år i stället för av försvarsutredningen
föreslagna 3,000 kronor.

• 5

1942 års f örsvar sb er edning.

Försvarsberedningen har funnit förslaget om indelning av riket i försvarsområden
lämpligt. Områdesindelningen underlättade jämväl hemortsförsvarets
ordnande. I fråga om indelningen syntes de av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
anförda synpunkterna böra beaktas. Förhållandena mellan
dessa försvarsområden och de marina försvarsområdena samt befälsförhållandenas
ordnande i dylika fall måste ägnas uppmärksamhet, då av försvarsutredningens
förslag ville framgå, att principerna härför icke vore fullt klarlagda.
Beredningen förutsatte, att lokaler för försvarsområdesstaberna skulle kunna
förhyras å vederbörliga orter, i den mån staten icke disponerade för ändamålet
erforderliga lokaler.

Beträffande det särskilda personalbehovet för försvarsområdena hade beredningen
icke funnit skäl till erinran mot försvarsutredningens förslag i annan
mån än att kostnaderna för avlönande av förrådsarbetare beräknats för lågt.
Det torde icke vara möjligt att beräkna dessa kostnader lägre än efter ett
belopp av 3,600 kronor per arbetare och år.

Ersättningen till förråds- och värnvakter borde betecknas »arvode».

Utredningen hade räknat med ett behov av minst en personbil och en lastbil
för varje försvarsområde. Med anledning härav funne beredningen sig
böra föreslå, att behovet av personbil, åtminstone tills vidare, tillgodosåges
genom att personalen i erforderliga fall medgåves använda sig av taxebil.

Till försvarsutredningens förslag om inrättande av en permanent försvarsområdesorganisation,
avsedd att fungera under såväl freds- som krigsförhållanden,
lämnar jag min anslutning. Beträffande indelningen i försvarsområden
och den för organisationen beräknade personaluppsättningen kan jag
i allt väsentligt följa försvarsutredningens förslag, med den avvikelse beträffande
Bodens—Luleå försvarsområdesstab, som jag i annat sammanhang
förutsatt. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen ha vissa meningsskiljaktigheter
yppats beträffande den föreslagna indelningen, särskilt gränsdragningen
mellan lantmilitära och marina försvarsområden. Som jag emellertid
förutsätter, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av
vederbörande militärmyndigheter fatta beslut rörande rikets indelning i försvarsområden,
torde de framförda erinringarna få tagas under omprövning i
annat sammanhang. På Kungl. Maj:t bör jämväl ankomma att meddela före -

Departements chefen.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skrifter rörande försvarsområdesbefälhavarnas uppgifter, i samband varmed
de av chefen för marinen och överbefälhavaren anförda synpunkterna böra
närmare övervägas.

Yad åter angår frågan om personalorganisationen inom försvarsområdena
är jag ense med chefen för armén därom, att denna såvitt nu kan bedömas
lämpligt avvägts av försvarsutredningen. Med anledning av den i det föregående
föreslagna regleringen av den pensionerade personalens arvoden bör
för försvarsområdesbefälhavare beräknas arvode i löneklass Oa 14. I enlighet
med vad försvarsberedningen i annat sammanhang anfört torde frågan
om storleken av arvodet till kommendanten i Stockholm böra göras till föremål
för ytterligare överväganden. Behovet av jämkningar i försvarsområdenas
personaluppsättning torde få bedömas med ledning av erfarenheterna under
någon tids fredsverksamhet. Jag förbiser emellertid icke, att såsom för
övrigt chefen för armén påpekat det kan visa sig erforderligt att under själva
uppsättningstiden vidtaga provisoriska åtgärder för personalbehovets tillgodoseende.
Beslut härom torde få ankomma på Kungl. Maj:t. Såsom av
handlingarna i ärendet framgår har chefen för Övre Norrlands trupper
funnit behov föreligga av en avsevärd förstärkning av den av försvarsutredningen
för Morjärvs försvarsområde föreslagna personalorganisationen. Ehuru
vissa skäl tala för en sådan förstärkning, är jag icke beredd att nu frångå
försvarsutredningens av chefen för armén i detta hänseende biträdda
förslag. Skulle emellertid med hänsyn till de inom detta område föreliggande
särskilda förhållandena en förstärkning av personalorganisationen visa sig
ofrånkomlig, lärer frågan böra ånyo underställas riksdagen. I avbidan därpå
torde Kungl. Maj:t, om så befinnes behövligt och medel för ändamålet
finnas tillgängliga, äga provisoriskt ställa nödiga anslagsbelopp till förfogande.

Lika med försvarsberedningen och försvarsverkens civila personals förbund
finner jag, att årslönerna för förrådsarbetare — av försvarsutredningen
beräknade till 3,000 kronor — äro väl lågt tilltagna. Beloppet torde på sätt
beredningen och personalförbundet förordat böra beräknas till 3,600 kronor för
år. De av försvarsutredningen upptagna ersättningarna till förråds- och värnvakter
böra på sedvanligt sätt benämnas arvoden.

I den mån statsverket icke disponerar lämpliga lokaler torde behovet av utrymmen
för försvarsområdesstaberna på sätt försvarsutredningen och försvarsberedningen
förutsatt böra i görligaste mån tillgodoses genom förhyrning.

Försvarsutredningen har räknat med ett behov av, bland annat, minst en
personbil för varje försvarsområde. Försvarsberedningen har i denna del föreslagit,
att föreliggande behov av personbil åtminstone tills vidare skall tillgodoses
genom medgivande för personalen att i erforderliga fall anlita taxeautomobil.
I avvaktan på närmare erfarenheter rörande omfattningen av antalet
tjänsteresor då bil behöver anlitas biträder jag försvarsberedningensförslag
i denna del.

Den föreslagna utbyggnaden av försvarsområdesorganisationen bör om
möjligt påbörjas redan under nästa budgetår. Jag anhåller att i annat sammanhang
få anmäla härav föranledda medelsbehov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

197

D. Lägre truppförband m. m.

Allmänna grunder.

F ör sv ars ut redning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att grundläggande för organisationen
av de lägre truppförbanden i främsta rummet bleve omfattningen av den utbildning,
som där skulle bedrivas. Den fast anställda befälspersonalen måste
förutom efter krigsorganisationens behov tillmätas efter utbildningsarbetets
krav, varjämte personal måste beräknas för stabs- och förvaltningstjänsten
och för vissa beställningsmannabefattningar. Vidare måste hänsyn tagas till
de tämligen omfattande kommenderingar av befälspersonal till olika skolor
och utbildningskurser in. in. utom truppförbanden, varmed man hade att
räkna. Slutligen måste någon reserv av personal beräknas för sjukdom,
semester och oförutsedda behov. Försvarsutredningen hade anknutit sina beräkningar
rörande utbildningsorganisationen och behovet av utbildningsbefäl
till utbildningsåret 1946, då den beräknade värnpliktskontingenten
vore lägre än något år dessförinnan.

Vid sina överväganden rörande behovet av befälspersonal för utbildningen
hade utredningen räknat med att utbildningskompanierna (motsvarande)
under rekrytskolan i regel icke borde ha större styrka än omkring 100 man.
Utbildningsplutonens (motsvarande) styrka hade beräknats till 30—40 man.

I fråga om utbildningsbefälets fördelning på olika befälskategorier har utredningen,
med tillämpning i huvudsak av de beräkningsgrunder, som på sin
tid använts av 1930 års försvarskommission, upptagit kompanichefer (motsvarande)
som kaptener (ryttmästare),kompaniadjutanter (motsvarande) såsom
fanjunkare (styckjunkare), plutonchefer (motsvarande) till två tredjedelar såsom
subalternofficerare och till en tredjedel såsom sergeanter, plutonchefers
ställföreträdare till en tredjedel såsom sergeanter och till två tredjedelar såsom
furirer samt gruppchefer såsom furirer och korpraler. Såsom chef för
plutonchefsskola borde i regel placeras kapten (ryttmästare).

Behovsberäkningarna hänförde sig till sommarhalvåret. Det starkt ökade
befälsbehovet under regementsövningarna, då i regel vartannat år två och
vartannat år fyra årsklasser samtidigt vore i tjänstgöring, förutsattes skola
fyllas med reservbefäl och värnpliktigt befäl.

Vad beträffar stabs- och förvaltningsorganen har utredningen förordat
en organisation, som mera än den nuvarande anknöte till och förberedde
krigsorganisationen. Hur utredningen i princip tänkt sig fredsorganisationen
för en regementsstab (motsvarande) framgår av en tablå å sid. 116 i betänkandet.
Utredningen har dock förutsatt, att det i princip bör ankomma på
regementschefen att bestämma enskildheterna i regementsstabens organisation
såväl i vad rör personalens användning som i fråga om tjänste- och föredragningsvägar.

I syfte att lätta regementschefens arbetsbörda hade utredningen tänkt sig
de olika tjänstegrenarna på förvaltningsområdet sammanförda till eu sektion

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

under gemensam chef, kvartermästaren. Utredningen hade emellertid icke
funnit det möjligt att för denna befattning avse en särskild officer utan förutsatte,
att en av truppförbandets regementsofficerare enligt regementschefens
bestämmande skulle beordras att, vid sidan av annan befattning inom stabsoch
utbildningsorganisationen, bestrida befattningen som kvartermästare.

Med hänsyn till tygtjänstens ökade omfattning har utredningen beräknat
en förvaltare såsom uppbördsman för tygmaterielen vid varje regemente och
kår. I annat sammanhang har utredningen föreslagit, att truppförbandens tygofficerare
och dessa förvaltare skulle uppföras på fälttygkårens stat.

Vid infanteri- och artilleriregementena syntes det nödvändigt att avse en
officer på vederbörligt regementes stat såsom biträde åt regementsintendenten
för att lätta dennes arbetsbörda.

För närvarande finnas regementskassörer endast vid regementena. Med
hänsyn till kassatjänstens omfattning vid kårerna har utredningen funnit sig
böra föreslå tillsättande av regementskassörer även vid dessa.

I syfte att för utbildningsarbetet frigöra ett ökat antal aktiva underofficerare
föreslår utredningen vidare, att befattningarna som köksföreståndare
och kasernunderofficerare upptagas såsom arvodesbefattningar för pensionerade
underofficerare.

Utredningen har förutsatt, att truppförbandens sjukvårdsunderofficerare
och sjukvårdsunderbefäl skola tillhöra trängen och sålunda uppföras på
trängens och trängtruppernas stater.

I fråga om inskrivningsväsendets inflytande på sammansättningen av truppförbandens
staber har försvarsutredningen med smärre avvikelser följt det
förslag, som försvarsväsendets rullföringsnämnd i denna fråga framlagt och
för vilket redogörelse lämnats i propositionen 1941:340. Utredningen har
förutsatt, att den för inskrivningsexpeditionerna erforderliga personalen upptages
å staterna för de förband, där sådan expedition skall finnas. I fråga om
inskrivningschefen vid sådana förband —■ d. v. s. samtliga infanteriregementen
samt P 3 och P 4 — ville utredningen emellertid för sin del föreslå
en viss avvikelse från rullföringsnämndens förslag. Nämndens förslag innebure,
att å varje sådant truppförbands stat skulle upptagas en särskild överstelöjtnantsbeställning,
avsedd för inskrivningschefen. Denna beställning skulle så
till vida intaga en särställning gentemot andra överstelöjtnantsbeställningar,
att pensionsåldern skulle höjas utöver 55 år till högst 60 år, i den mån förordnandet
som inskrivningschef förlängdes utöver 55:e levnadsåret. Inskrivningschefen
skulle samtidigt vara chef för förbandets mobiliseringsavdelning.
Gentemot detta förslag hade vissa erinringar framförts av de berörda militära
myndigheterna. Utredningen ville för sin del föreslå den lösningen, att å
staten för varje infanteriregemente upptoges en ny överstelöjtnantsbeställning,
vars innehavare regelmässigt avsåges skola av Kungl. Maj:t förordnas såsom
inskrivningschef. På staten för pansartrupperna borde på motsvarande sätt
upptagas två överstelöjtnantsbeställningar, avsedda för inskrivningscheferna
vid P 3 och P 4. Inskrivningschef borde vid sidan av inskrivningstjänsten
även fullgöra annan tjänst vid regementet, i regel såsom chef för sek -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tion III. Skulle anledning föreligga att i något fall förordna en pensionerad
regementsofficer som inskrivningschef — vilket särskilt under de
närmaste övergångsåren måhända bleve erforderligt -— borde den ifrågavarande
överstelöjtnantsbeställningen på stat hållas vakant så länge sådant förordnande
varade.

Försvarsutredningen har, i likhet med 1930 års försvarskommission, beräknat
behovet av personal i reserv till 5 procent i fråga om officerare och
underofficerare samt 2.5 procent i fråga om underbefäl.

Vid beräkningar rörande antalet utom truppförbanden (truppslagen)
kommenderade officerare, underofficerare och underbefäl hade utredningen
icke tagit hänsyn till kommenderingar till kortare utbildningskurser m. m.,
utan blott till sådana av längre varaktighet.

Vid avvägningen av relationen mellan antalet beställningar i olika grader
hade utredningen vidare sökt taga skälig hänsyn till befordringsförhållandena.
Härvid hade utredningen främst haft sin uppmärksamhet riktad på medelåldern
vid kaptensbefordran, vilken med de relationer mellan antalet beställningar
i olika officersgrader, som kännetecknat tidigare härordningar, vanligen
blivit orimligt hög. Utredningen hade utgått från en medelålder vid kaptensbefordran
av 35 år såsom ett skäligt genomsnittsvärde för hela armén, sedan
organisationen fullständigt genomförts och rekryteringen hunnit anpassas
därefter. Så långt som möjligt hade utredningen även sökt åvägabringa ensartade
befordringsförhållanden för de olika truppslagen. De behovssiffror i
fråga om personal, som framlades, ville utredningen beteckna som ett minimum
med hänsyn såväl till de ökade krav på den militära organisationen,
vilka bleve en följd av ökningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid, som till
krigsorganisationens fasthet.

Hänsyn till rådande rekryteringsläge samt strävan att jämlikt lämnade
direktiv tillgodose kravet på viss elasticitet i personalorganisationen hade
vidare föranlett utredningen att föreslå, att viss del av det beräknade minimibehovet
av befäl tills vidare skulle tillgodoses med reservpersonal, som enligt
eget åtagande inkallades till ständig tjänstgöring. Denna del hade utredningen
beräknat till i regel en kapten, en löjtnant och en sergeant per regemente
samt en löjtnant och en sergeant per kår.

Behovet av civilmilitär och civil personal hade försvarsutredningen beräknat
i huvudsaklig överensstämmelse med arméförvaltningens anslagsäskanden
för budgetåret 1942/43.

Y ttr anden.

Arméfördelningscheferna (motsvarande) ha anfört vissa erinringar mot
utredningens förslag.

Sålunda anser chefen för tredje arméfördelningen, att befattningen somköksföreståndare
icke borde upptagas såsom arvodesbefattning utan alltfort be
stridas av underofficer på aktiv stat. — Kasernofficerens arbetsuppgifter vore
numera så omfattande, att denna befattning icke lämpligen kunde, såsom för
svarsutredningen föreslagit, kombineras med annan tjänst. Kasernofficersbefattningen
borde därför avskiljas från andra befattningar och upptagas såsom

200

Kunrjl. Maj:ts ''proposition nr :!10.

arvodesbefattning för pensionerad officer. Kasernvårdsavdelningen borde
icke inordnas i regementsstabens sektion II utan ingå i regementsstaben såsom
en fristående avdelning.

Chefen för fjärde arméfördelningen erinrar, att försvarsutredningen anknutit
sina beräkningar rörande befälsbehovet till sommarhalvåret, varvid utredningen
uttalat, att det totala befälsbehovet beräknades bliva ungefär detsamma
året om. Enligt arméfördelningschefens uppfattning kunde det emellertid
ifrågasättas huruvida icke befälsläget bleve ogynnsammast under vinterhalvåret,
då utbildningen vore mera specialbetonad än under sommarhalvåret
och följaktligen måste uppdelas på ett större antal utbildningsenheter samtidigt
som befälstillgången väsentligt inskränktes till följd av kommenderingar
till skolor och utbildningskurser. — Den för regementsstaben beräknade
personalstyrkan syntes böra något utökas. Sålunda borde en regementsadjutant
tillkomma såsom biträde åt stabschefen. Kvartermästaren borde icke
samtidigt fullgöra annan tjänst. Tygtjänstens omfattning vid infanteri-, pansar-,
artilleri- och luftvärnsregementena samt ingenjör- och trängkårerna
gjorde det önskvärt, att en officer avsåges såsom biträde åt tygofficeren samt
att en pensionerad underofficer i arvodesbefattning tillkomme såsom förrådsoch
verkstadsunderofficer.

Chefen för övre Norrlands trupper bär ansett, att de vid infanteri- och
artilleriregementena såsom biträden åt regementsintendenten avsedda officerare,
vilka förutsatts tillhöra vederbörligt regementes stat, borde ersättas med
officerare på intendenturkårens stat. Det kunde ifrågasättas huruvida icke —
under förutsättning att biträdande intendent funnes — kasernvården kunde
överflyttas på regementsintendenten.

Militärbefälhavaren på Gotland har gjort gällande, att inskrivningschefen
borde vara pensionerad, med förtidspension avgången regementsofficer med
arvode motsvarande skillnaden mellan innehavd pension och överstelöjtnantslön
enligt vederbörlig dyrort. Inskrivningsväsendet borde icke hopkopplas
med mobiliseringsavdelningen.

Efter att ha inhämtat samtliga regementschefers (motsvarande) yttranden
har chefen för armén beträffande de lägre truppförbandens staber anfört i
huvudsak följande:

Försvarsutredningens principförslag med avseende på stabernas organisation
borde komma till utförande. Införandet av en kvartermästarbefattning
kunde vara välbetänkt ur synpunkten att avlasta regementschefens arbetsbörda.
Det vore likväl icke uteslutet att detta kunde bliva en fördröjande instans,
som kunde giva anledning till dubbelarbete. Kvartermästarbefattningen
kunde icke förenas med exempelvis bataljonschefstjänst. Endast om
den kombinerades med annan stabstjänst av mindre omfattning, syntes syftet
med dess införande kunna vinnas.

Med avseende på inskrivningschefen och chefskapet över regementsstabens
sektion III har chefen för armén närmare anfört följande:

Enligt försvarsutredningens förslag bör vid regemente, där inskrivningsexpedition
finnes, inskrivningschefen — överstelöjtnant på aktiv stat —- i
regel tillika vara chef för regementsstabens sektion III. Ett sådant arrangemang
skulle obestridligen medföra vissa fördelar, men är å andra sidan även
behäftat med bestämda olägenheter.

Av praktiska skäl bör såsom chef för sektion III placeras den officer, som
är avsedd att vid mobilisering bekläda befattning såsom depåchef. För denna
befattning torde inskrivningschefen icke kunna avses, dels emedan denne vid
mobilisering eller krig icke kan vid sidan av befattningen såsom inskrivnings -

201

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

chef betungas med den maktpåliggande tjänsten såsom depåchef, dels emedan
inskrivningschefen, som ofta under en följd av år ägnat sig åt den speciella
inskrivnings- och expeditionstjänsten, i regel icke torde vara skickad att leda
utbildningsarbetet vid depån.

Med hänsyn till vad ovan anförts samt till det nära samband, som råder
mellan verksamheten vid regementsstabens sektion II och sektion III, synes
följande organisation mera ändamålsenlig än den av försvarsutredningen föreslagna.
Såsom chef för sektion II, tillika chef för sektion III och depåchef
vid mobilisering, placeras en regementsofficer (överstelöjtnant eller major).
Inskrivningschefen uppföres i lönegraden »Oa 5 eller Oa 4» och bestrider icke
annan tjänst än inskrivningstjänsten samt uppföres på särskild stat enligt vad
nedan anföres. Enligt denna princip skulle vid ett infanteriregemente befattningarna
såsom a) regementsstabschef, b) chef för regementsstabens sektion
II och sektion III samt c)—e) tre bataljonschefer fördelas på en överstelöjtnant
och fyra majorer, medan för inskrivningschefen skall avses en särskild
beställning i lönegraden »Oa 5 eller Oa 4». Även vid regementen tillhörande
övriga truppslag synes i regel en regementsofficer böra placeras såsom chef för
sektion II och sektion III.

Inskrivningscheferna borde icke ingå i regementenas officerskårer utan
uppföras på särskild stat samt kunna kvarstå till 60 år.

Chefen för armén har lämnat sin anslutning till försvarsutredningens förslag,
att en förvaltare för uppbörd av tygmateriel skall tillkomma vid varje
regemente och kår samt att tygofficerare och sagda förvaltare skola uppföras
på fälttygkårens stat. På grund av tygmaterielens ökade omfattning borde
emellertid ytterligare en pensionerad underofficer tillkomma på tygtjänstavdelningen.

Förslaget att placera eu subalternofficer som biträde åt regementsintendenten
vore välbetänkt. Det kunde dock ifrågasättas, huruvida man på detta
sätt borde för längre tid binda en ung officer på aktiv stat. Mera ändamålsenligt
syntes vara, att denna befattning upprätthölles av för längre tid inbeordrad
kompaniofficer, helst i intendenturkårens reserv.

Det syntes tveksamt huruvida en kapten, sålunda i regel en kompanichef,
kunde bestrida befattningen såsom kasernofficer tillika luftskyddschef. För
att skapa kontinuitet i tjänsteutövningen och undvika att befattningshavaren
försvunne vid mobilisering borde vid samtliga regementen (motsvarande) inrättas
en arvodesbefattning för en pensionerad officer, avsedd såsom kasernofficer
tillika luftskyddschef. Kasernvårdsavdelningen borde icke ingå i regementsstabens
sektion II utan göras självständig och benämnas avdelning K.

Mobiliseringsdetaljen hade att handlägga hela krigsförberedelsearbetet,
d. v. s. frågor som berörde samtliga sektioner och avdelningar. Detaljen borde
därför utbrytas ur sektion III och bilda en fristående avdelning M. Den regementsofficer,
som enligt ovan föreslagits vara chef för sektion II och sektion
111, borde jämväl utöva chefskapet över avdelning M. Sistnämnda avdelning
borde ha egen expedition, där samtliga hemliga handlingar registrerades
och expedierades, medan den för hela staben gemensamma expeditionen, avdelning
VI, endast borde handhava öppna ärenden.

På köksföreståndarebefattningen krävdes stor arbetsförmåga förenad med
initiativrikedom. Det kunde därför ifrågasättas huruvida köksföreståndaren
såsom försvarsutredningen föreslagit borde vara pensionerad underofficer.

Chefen för armén har understrukit försvarsutredningens uttalande, att det.
i princip borde ankomma på regementschefen att bestämma enskildheterna i
organisationen såväl i vad rörde personalens användning som tjänste- och
1''Öredragningsvägar. T många fall syntes det, särskilt vid specialtruppslagen men

202

Kangl. Maj.ts proposition nr 210.

även vid infanteriet, på grund av personalskäl bliva omöjligt att upprätthålla
en fullständig sektionsindelning. Avdelningsindelningen borde dock under
alla förhållanden i princip bibehållas.

Tillsättandet av regementskassörer även vid kårerna vore välbetänkt. Det
syntes lämpligt att uppföra samtliga regementskassörer på intendenturkårens
stat.

Det av försvarsutredningen beräknade personalbehovet i reserv — 5 procent
för officerare och underofficerare samt 2.5 procent för underbefäl — vore
ett minimum.

Chefen för armén har även framhållit, att de av försvarsutredningen framlagda
behovssiffrorna för personalkadrarna vore ett minimum. Med hänsyn
till av utredningen förebragta skäl kunde de dock av chefen för armén godtagas.

överbefälhavaren har med hänsyn till kraven på användbarhet och hållfasthet
hos krigsförbanden funnit en ökning av det fast anställda befälet
starkt påkallad. Å andra sidan torde rekryteringsmöjligheterna under de
närmaste åren, då även övriga försvarsgrenar måste starkt utveckla sina
kadrar, påkalla en viss återhållsamhet, om kvalitetskraven icke skulle eftersättas
i icke önskvärd grad. Överbefälhavaren ansåge sig av detta skäl kunna
i stort sett godtaga utredningens förslag såsom en beräkningsgrund för de
närmaste åren. Särskild uppmärksamhet borde dock i fortsättningen ägnas
detta spörsmål, och det vore av stor vikt, om beslutet i detta hänseende kunde
så utformas, att förbättringar åtminstone inom vissa gränser bleve möjliga
enbart genom bestämmande av Kungl. Maj:t, därest detta av de fortsatta
erfarenheterna visade sig påkallat och rekryteringsläget det medgåve.

Arméförvaltningen har ansett sig böra avstyrka förslaget om införande i
organisationen av en kvartermästare med de uppgifter, försvarsutredningen
tänkt sig. Ämbetsverket har i sammanhanget uttalat, att en grundväsentlig
skillnad förelåge mellan förvaltningstjänsten i fred och underhållstjänsten i
krig. Den senare krävde otvivelaktigt en reglerande mellaninstans, kvartermästaren,
men för den förra vore detta ingalunda nödvändigt eller ens önskvärt.
Regementschefens administrativa arbetsbörda komme genom det nya
personalredovisningssystemet att lättas. De rutinmässiga förvaltningsangelägenheterna
borde kunna överlåtas åt tjänstegrenscheferna. I den mån det
befunnes nödvändigt att ytterligare lätta regementschefens arbetsbörda beträffande
egentliga förvaltningsärenden, syntes även detta enklast kunna ske
genom medgivande för denne att till tjänstegrenscheferna delegera avgörandet
av vissa ärenden av enklare beskaffenhet. -— Såsom biträde för kassatjänsten
borde beräknas en sergeant i stället för en furir såsom försvarsutredningen
föreslagit. Härigenom skulle en god rekryteringsgrund skapas för rekrytering
av regementskassörsbeställningarna. —- Arméförvaltningen har tillstyrkt utredningens
förslag om inrättande av beställningar för regementskassörer
även vid sådana förband, där dylika hittills icke funnits. Ämbetsverket har
förordat, att regementskassörsbeställningarna skola utgå ur truppförbandens
personalförteckningar och i stället upptagas såsom en särskild personalkår.

Arméförvaltningen har vidare uttalat, att försvarsutredningen genomgående

203

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

syntes ha beräknat antalet underbefäl i beställningsmannabefattning vid
infanteriet för knappt; särskilt gällde detta vid de motoriserade regementena.
Samma syntes förhållandet vara vid artilleriet och där framför allt vid de
båda kårartilleriregementena och Gotlands artillerikår. Det syntes erforderligt
att chefen för armén erhölle befogenhet att, därest en ökning av beställningsmännens
antal skulle befinnas nödvändig utan att samtidigt en
ökning av underbefälskadrarna kunde komma till stånd, bestämma antalet
heställningsmän inom den totala underbefälskaderns ram.

Svenska under officers förbundet har framhållit, att försvarsutredningens
förslag innebure en allvarlig sänkning av standarden på plutonchefers ställföreträdare.
Enligt förslaget avsåges nämligen dessa befattningar endast till
V3 bestridas av sergeanter och i övrigt av furirer, medan 1936 ars försvarsbeslut
räknade med hälften sergeanter och hälften furirer. Som stöd för sin
uppfattning åberopar förbundet vad lantförsvarets utbildningskommission i
sitt betänkande anfört beträffande nödvändigheten av kvalificerade befattningshavare
för ifrågavarande tjänst. — Befattningarna sasom köksföreståndare
och kasernunderofficer borde genomgående vid samtliga förband
uppföras såsom aktiv personal i lönegraden UO 2 respektive UO 3. Vidare
borde förslagsvis 3 furirsbeställningar vid varje truppförband utbytas mot
sergeantsbeställningar i avsikt att förbättra befordringsturen, vilken till följd
av manskapskadrarnas utökning eljest kunde befaras bliva ogynnsammare än
hittills — För tjänstgöring vid regementsstabens expedition syntes böra beräknas
en sergeant i stället för en furir. — Underofficersförbundet har vidare
anfört, att kompaniadjutanternas betungande arbetsförhållanden krävde en
snar reglering, och har ifrågasatt, huruvida icke en civil förrådsman borde
avses såsom biträde åt kompaniadjutanterna vid arméns truppförband. —
Den för regementsstabens kassaavdelning beräknade furiren syntes med fördel
kunna ersättas av en kvinnlig tjänsteman.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har såsom i andra sammanhang
framhålles hävdat, att med hänsyn till det fast anställda manskapets befordringsmöjligheter
befattningarna såsom plutonchefers ställföreträdare
borde till ena hälften bestridas av sergeanter och till den andra av
furirer. Härför krävdes en ökning av antalet sergeanter, varvid det, för
att säkerställa en lämplig avvägning mellan antalet beställningshavare i de
olika underofficersgraderna, bleve nödvändigt att även något öka antalet
fanjunkare (styckjunkare). Härvid borde i främsta rummet befattningarna
såsom köksföreståndare, kasernunderofficer och biträde åt regementsintendenten
avses för aktiva underofficerare. Därest den aktiva underofficerskadern
på detta sätt ökades, kunde en motsvarande minskning av antalet
furirer äga rum. — Förbundet har vidare ansett, att befattningarna såsom
stallfurir, köksfurir, matsalsfurir och väbelfurir m. fl., sammanlagt 8 ä 10 befattningar
per truppförband, lämpligen borde bestridas av s. k. långtjänst
underbefäl, vilka borde kvarstå i innehavande beställning intill en uppnådd
pensionsålder av 55 år. Fn motsvarande minskning av antalet övrigt undeibefäl
kunde i så fall ske.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Statskontoret har uttalat, att pensionsåldern för inskrivningschef borde
bestämmas till 60 år.

1942 års f ör sv ar sb er edning.

Försvarsberedningen har ansett sig i stort sett kunna biträda de av försvarsutredningen
angivna grunderna för de lägre truppförbandens organisation
och för beräkningen av behovet av fast anställd personal m. m.

För bestämmande av antalet beställnings- och befattningshavare och för
samma personals fördelning på lönegrader hade försvarsutredningen främst
tagit hänsyn till personalens avsedda användning i krig. Erforderlig hänsyn
hade emellertid även tagits till fredsanvändningen och befordringsmöjligheterna.
Enligt beredningens uppfattning hade sistnämnda synpunkt inom
vissa truppslag kommit att i allt för hög grad prägla försvarsutredningens
förslag till stater för officerare; för intendentur- och fälttygkårerna hade
sålunda, enligt beredningens uppfattning, beräknats ett större antal beställningar
inom den högsta regementsofficersgraden än som kunde anses motiverat
av de för beställningshavarna avsedda tjänsteuppgifterna, närmast såsom
byråchefer i vederbörliga departement. Denna beräkning borde ändras,
och för övrigt borde beaktas, att behovet av militära beställningshavare inom
förvaltningsorganen icke kunde slutligt bedömas, förrän förvaltningsutredningen
avslutats och dess förslag blivit prövat.

I detta sammanhang har beredningen ansett sig böra beröra grunderna för
befordran till kapten (ryttmästare), därvid beredningen bland annat uttalat
att det för försvarsväsendets effektivitet måste vara av betydelse, att subalternofficer,
som visat sig besitta större skicklighet än äldre och jämnåriga
kamrater, utan hinder av att han räknade tur efter dessa befordrades till kapten
och hans förmåga alltså toges i anspråk för uppgifter, för vilka han vore väl
lämpad, medan hans äldre kamrater endast skulle nöjaktigt kunna fullgöra
samma åligganden. Beredningen föresloge därför, att frågan om grunderna
för befordran till kapten (ryttmästare) gjordes till föremål för särskild utredning,
vilken utredning borde avse alla försvarsgrenar.

I fråga om avvägningen mellan antalet beställningar för underofficerare å
ena sidan och för fast anställt manskap å andra sidan hade beredningen i
likhet med svenska underofficersförbundet samt försvarsväsendets underbefälsförbund
funnit, att försvarsutredningens förslag innebure en proportionsförskjutning
till det sämre i förhållande till de hittills gällande
staterna. Visserligen kunde ökningen av antalet furirer närmast anses
hänförlig till den omständigheten, att den första kontraktstiden bestämts
till fyra år mot nu i allmänhet tillämpad första anställningstid av tre
år, men beredningen funne likväl skäl tala för att antalet underofficerare
något ökades och antalet furirer i motsvarande mån minskades. De
med en ökning av antalet underofficerare förenade kostnaderna syntes icke
beredningen bliva av den storleksordning, att desamma behövde utgöra
hinder för den förordade justeringen av försvarsutredningens förslag. Därest
det skulle befinnas erforderligt med hänsyn till kostnadsramen, kunde för

205

Kungl. May.ts proposition nr 210.

övrigt övervägas att något minska antalet beställningar för fast anställt manskap.
Beredningen hölle sålunda före, att antalet för trupptjänstgöring beräknade
underofficerare vid arméns truppförband borde bestämmas något
högre än i försvarsutredningens förslag till stater.

1 anslutning till försvarsväsendets underbefälsförbunds förslag i ämnet
har beredningen förordat, att för varje truppförband beräknades ett mindre
antal beställningar (högst 10 procent av antalet beräknade furirsbeställningar)
för »långtjänstunderbefäl» i lönegrad Mb 1 och att i anslutning härtill motsvarande
minskning företoges i de föreslagna staternas beställningar för underbefäl.

Beredningen har icke ansett det erforderligt att i fredstid binda en officer
på aktiv stat vid befattning såsom biträde åt regementsintendenten. Den
biträdeshjälp, som kunde vara erforderlig i fredsorganisationen, ansåge beredningen
kunna tillgodoses i annan ordning, jämväl utan att — såsom chefen
för armén föreslagit — taga i anspråk en reservofficer för ändamålet. På sätt
arméförvaltningen föreslagit borde en sergeant i stället för en furir avses för
tjänstgöring vid truppförbands kassaförvaltning. Skulle denna biträdeshjälp
icke vara tillräcklig för såväl regementsintendenten som för kassaförvaltningen,
syntes det ytterligare behovet böra tillgodoses genom anställande av ett extra
ordinarie kontorsbiträde, i första hand avsett för tjänstgöring hos regementskassören.
Beredningen föresloge sålunda, att antalet kompaniofficerare och
furirer minskades med vardera en och att antalet underofficerare ökades med
en vid truppförband med egen kassaförvaltning.

Beredningen hade icke funnit skäl till erinran mot att regementskassörer
beräknades jämväl för kårerna, men då omfattningen av kassagöromålen måste
anses vara väsentligt mindre där än vid regementena, borde de för kårerna
avsedda regementskassörerna hänföras till lönegrad UO 2 och benämnas regementskassörer
av 2. klassen samt innehava fanjunkares tjänsteställning. I
samband härmed borde beställningarna för regementskassörerna vid regementena
upptagas såsom beställningar för regementskassörer av 1. klassen.
Samtliga regementskassörer borde pensioneras vid 60 års ålder och tills vidare
uppföras på intendenturkårens stat. Det torde sedermera i samband med beslut
om förvaltningsorganisationen tagas i övervägande att underställa samtliga
regementskassörer »försvarsväsendets civilförvaltning», varmed skulle följa att
de hänfördes till civilmilitära beställningshavare med avlöning enligt löneplanen
Ca.

I fråga om köksföreståndarebefattningarna ansåge beredningen skäl tala
för att desamma inom fredsorganisationen bleve tillsatta med civila befattningshavare,
som vore specialutbildade för tjänsten i fråga. Om föi
dessa arbetsuppgifter avsåges militära befattningshavare, vore det av
vikt, att dessa erhölle tillräcklig utbildning härför. Den utbildning,
som hittills meddelats underofficerare, avsedda såsom köksföreståndare,
syntes icke ha givit dem tillräckliga yrkeskunskaper. Då befattningen
såsom köksföreståndare måste anses vara mera arbetstyngd än andra
för underofficerare avsedda arvodesbefattningar inom truppförbanden, sjn -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tes den med befattningen förenade inkomsten böra sättas något högre
än för arvodesbefattningar i allmänhet för underofficerare. Beredningen,
som i annat sammanhang föreslagit, att arvodena till pensionerade officerare
och underofficerare i arvodesbefattningar skulle utgå efter viss
löneklass, ville — för säkerställande av en god rekrytering av köksföreståndarebefattningarna
— föreslå, att arvodet för pensionerad underofficer i köksföreståndarebefattning
skulle beräknas efter löneklassen UO 8. I anslutning
till vad beredningen i annat sammanhang anfört rörande arvoden utöver lön
funne beredningen däremot icke erforderligt att köksföreståndare, som vore
underofficer på aktiv stat, åtnjöte särskilt arvode utöver lönen. Endast så
länge de nuvarande köksföreståndarna kvarstode i sina befattningar, syntes
skäl föreligga för bibehållande av de nuvarande köksföreståndararvodena.
Till frågan huruvida köksföreståndarebefattningen — därest den icke kunde
avses för civil befattningshavare — skulle uppehållas av underofficer på aktiv
stat eller pensionerad underofficer, funne sig emellertid beredningen icke
kunna på grundval av nu tillgängligt material taga bestämd ställning

Erågan om kasernvårdstjänstens ordnande borde enligt beredningens
mening lösas provisoriskt på sätt försvarsutredningen föreslagit i avvaktan
på närmare utredning rörande den slutliga organisationen. Det syntes nämligen
beredningen kunna ifrågasättas, huruvida icke särskild lokal byggnadsförvaltning
borde inrättas för samtliga fastigheter i statens ägo på en och
samma ort, antingen dessa fastigheter disponerades av militär eller civil
myndighet. Antydda ordning hade upptagits till övervägande i annat sammanhang,
och borde denna utrednings resultat avvaktas, innan slutlig ställning
toges.

Med hänsyn till den ökade tygmaterieltillgången uttalade beredningen sin
principiella anslutning till chefens för armén och arméförvaltningens förslag
om ytterligare arvodesbefattningar för pensionerade underofficerare, avsedda
för tjänstgöring inom truppförbandens tygavdelningar.

Yad anginge frågan om inskrivningschefens ställning vid de truppförband,
där inskrivningsexpedition skall finnas, har beredningen ansett, att för befattningen
såsom inskrivningschef borde avses pensionerad officer, i regel
major eller överstelöjtnant. Arvodet borde — enligt det förslag till arvodesreglering,
som beredningen i annat sammanhang framlagt — utgå enligt löneklassen
Oa 14, d. v. s. efter högsta löneklassen för överstelöjtnant. Anord
ningen medförde viss kostnadsbesparing och en ökad elasticitet i personalorganisationen.
Skulle likväl befattningen befinnas böra uppföras på aktiv
stat, borde särskilda beställningar upptagas för inskrivningscheferna i staterna
för vederbörliga truppförband och löneställningen angivas till Oa 5 eller
Oa 4. Pensionsålder för inskrivningschef borde i detta fall bestämmas till
60 år.

Beredningen hade vidare funnit sig böra tillstyrka försvarsutredningens
förslag till beräkning av antalet skrivbiträden liksom också att ett kontorsbiträde
upptoges i personalförteckningen för varje truppförband. Beredningen
förutsatte emellertid, att kontorsbiträdesbefattningen avsåges för

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kassaförvaltningen. I samband med att bemyndigande lämnades truppförbandscheferna
att anställa ifrågavarande kontors- och skrivbiträden borde
uppmärksamheten fästas därå, att vid nyanställning av personal anställning
icke omedelbart borde beredas vederbörande såsom extra ordinarie utan
borde viss tids provtjänstgöring såsom extra befattningshavare vara regel.

Antalet beställningsmän av olika slag borde enligt beredningens uppfattning
icke bindas utan borde det få ankomma på chefen för armén att meddela bestämmelser
rörande det antal beställningshavare av manskapet, som skulle
placeras i tjänstgöring såsom beställningsmän.

För att utbildningsarbetet vid truppförbanden skall kunna effektivt be
drivas och krigsförbanden sammanhållas i operationsdugliga enheter är det
självfallet av den största betydelse, att befälspersonal i tillräcklig utsträckning
står till förfogande. Såvitt jag kan bedöma, har försvarsutredningen vid
sina överväganden rörande befälskadrarnas storlek beaktat angelägenheten
härav men samtidigt sökt i görligaste mån tillvarataga möjligheterna att nedbringa
kostnaderna för personalorganisationen. Från vissa militära myndigheters
sida har framhållits, att de behovssiffror, i vilka utredningens förslag
utmynnat, måste betraktas som förhållandevis snävt tillmätta. Flertalet
myndigheter ha dock ansett sig kunna godtaga utredningens behovsberäkningar.
Även för egen del håller jag före, att utredningens förslag i princip
bör kunna läggas till grund vid personalorganisationens utformning, men
vill samtidigt framhålla, att de erfarenheter, som successivt vinnas rörande
värnpliktsutbildningens bedrivande enligt de i den nya värnpliktslagen fastställda
grunderna, kunna framdeles medföra behov av en förnyad omprövning
av denna fråga. I sådant avseende vill jag jämväl erinra om de synpunkter
och förslag rörande utbildningsarbetet inom armén, som innefattas i lantförsvarets
utbildningskommissions nyligen avgivna betänkande (statens off.
utredn. 1941:35).

Yad detaljerna i föreliggande förslag beträffar må följande anföras.

I likhet med 1942 års försvarsberedning finner jag det nödvändigt att,
innan den pågående förvaltningsutredningen ännu slutförts och dess förslag
blivit prövat, iakttaga en viss försiktighet vid prövning av förslag om utökning
av fälttyg-, fortifikations- och intendenturpersonal. Såsom framgår av
det följande kommer jag även att föreslå, att med sådana förändringar i sammansättningen
av nyssnämnda personalkårer, som sammanhänga med det
ökade personalbehovet inom den centrala förvaltningstjänsten, skall anstå intill
dess på grundval av förvaltningsutredningens betänkande behovet av
sådan personal kunnat bättre överblickas.

Såsom jag kommer att närmare klargöra under avsnittet Fälttygkåren anser
jag mig icke böra för närvarande biträda försvarsutredningens förslag, att
truppförbandens tygofficerare skola överföras till fälttygkåren, utan förutsätter
att såsom tygofficer liksom hittills kommenderas en kapten (ryttmästare)
på vederbörligt truppförbands (truppslags) stat. I anledning härav böra
de av försvarsutredningen föreslagna staterna för de olika truppförbanden

Departements chefen.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

(truppslagen) genomgående ökas med en kapten (ryttmästare) per regemente
och kår, medan fälttygkåren i stället minskas i samma omfattning.

Jag är icke lieller beredd att nu tillstyrka utredningens förslag om uppförande
på fälttygkårens stat av tillhopa 46 beställningar för förvaltare i lönegraden
UO o, avsedda såsom uppbördsmän för tygmateriel vid samtliga regementen
och kårer utom Signalregementet och ingenjörkårerna. I stället föreslår
jag, att för varje regemente och kår—-utom Signalregementet och ingenjörkårerna
— beräknas ytterligare en fanjunkare (styckjunkare), avsedd för denna
befattning, och att en beställning för denne tillkommer på personalförteckningen
för vederbörligt truppförband (truppslag).

På de av 1942 års försvarsberedning framförda förslagen om ändring av
grunderna för befordran till kapten (ryttmästare) är jag icke beredd att i
detta sammanhang närmare ingå. Allenast må påpekas, att med denna fråga
äro förbundna vissa avvägningsproblem av delvis ömtålig natur, berörande
bland annat personalens löne- och pensionsförhållanden. Jag vill i övrigt
hänvisa till vad jag i likartat sammanhang anfört i propositionen 1942: 74
angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet.

Svenska underofficersförbundet har uttalat farhågor för att med de av
försvarsutredningen tillämpade principerna för beräkning av befälsbehovet
skulle följa en sänkning av standarden på plutonchefers ställföreträdare.
Siffermässigt sett synes visst fog föreligga för denna uppfattning. Man bör
dock icke förbise, att furirer med underofficerskompetens under tider, då befordringsförhållandena
äro normala, i viss utsträckning finnas att tillgå.

Med tanke på befordringsutsikterna för det fast anställda manskapet har
underofficersförbundet liksom även försvarsväsendets underbefälsförbund
påyrkat en ökning av antalet underofficerare och en motsvarande minskning
av den fast anställda manskapskadern. Jämväl 1942 års försvarsberedning
har ansett skäl föreligga härför. För egen del anser jag mig icke kunna nu
taga ställning till frågan i vad mån en sådan förskjutning de olika personalgrupperna
emellan kan vara befogad, helst som en dylik åtgärd skulle leda till
minskad elasticitet i personalorganisationen och samtidigt medföra en icke
oväsentlig ökning av personalkostnaderna. Jag biträder därför i förevarande
hänseende utredningens förslag men förutsätter att frågan uppmärksammas
vid den förnyade utredningen rörande möjligheterna att tillgodose önskemålen
om elasticitet i försvarsorganisationen, som enligt vad jag i annat sammanhang
uttalat bör företagas.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har i sitt yttrande ifrågasatt, att ett
visst antal underbefälsbeställningar vid arméns truppförband skulle utbytas
mot beställningar för s. k. långtjänstunderbefäl. Till detta förslag har 1942
års försvarsberedning lämnat sin anslutning. Då emellertid denna fråga i detta
sammanhang icke varit föremål för de närmast ansvariga myndigheternas bedömande
och det sålunda icke varit möjligt att allsidigt pröva behovet av ett
dylikt utbyte eller för vilka uppgifter de nya beställningarna kunna vara
lämpade, är jag för närvarande icke beredd att framlägga något förslag i ämnet.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Därest en fortsatt undersökning skulle giva vid handen, att för vissa särskilda
befattningar föreligger behov av en sådan fastare anställningsform, torde
frågan böra på nytt upptagas till behandling.

Vad beträffar stabs- och förvaltningsorganisationen vid de lägre truppförbanden
ger jag min anslutning till den strävan att ernå viss överensstämmelse
mellan organisationen i krig och fred, som utmärker försvarsutredningens
principförslag. De erinringar av mera principiell innebörd, som från
de olika myndigheterna riktats mot förslaget, hänföra sig främst till inskrivningschefs-
och kvartermästarbefattningarna.

Med avseende på inskrivningschefens ställning och åligganden anförde
jag i fjol vid framläggande av proposition angående vissa med genomförandet
av ny organisation för värnpliktigas inskrivning och redovisning sammanhängande
frågor (1941:340), att de värnpliktigas inskrivning och deras fördelning
mellan olika vapenslag å ena sidan, deras redovisning vid truppförbanden
och användning för mobiliseringsändamål å den andra vore olika
sidor av en och samma verksamhet, vars huvudsyfte vore att bereda säkerhet
så långt sig göra läte för att varje värnpliktig uttoges för den utbildning, han
bäst lämpade sig för, och toges i anspråk på den plats, där han på bästa sätt
kunde tjäna vårt försvar. En anordning, som förutsatte att inskrivningschefen
jämväl skulle förestå vederbörande infanteriregementes mobiliseringsavdelning,
syntes vara ägnad att med avseende på tilldelning av värnpliktiga leda
till en anpassning efter truppförbandens praktiska behov. Även övriga truppförband
torde få fördel av en sådan anordning. De av rullföringsnämnden
verkställda beräkningarna rörande arbetsbelastningen för å ena sidan inskrivningschefen
och å andra sidan chefen för mobiliseringsavdelningen tydde
dessutom på att ett förenande av befattningarna i en person läte sig göra.
Av dessa skäl syntes anledning föreligga att vid den i viss mån interimistiska
lösning av personalfrågorna, jag ansåg mig böra förorda, försöksvis pröva
lämpligheten av den nu angivna anordningen.

Även försvarsutredningen har förutsatt, att inskrivningschefen i regel skall
fullgöra tjänst jämväl såsom chef för mobiliseringsavdelningen (sektion III).

Med den av mig och försvarsutredningen sålunda förordade organisationen
följer, att såsom inskrivningschef, tillika chef för regementsstabens sektion
III, principiellt bör avses aktiv regementsofficer på vederbörligt truppförbands
stat. Utredningen anser, att inskrivningschefen bör vara överstelöjtnant, och
föreslår, att på staten för varje regemente med inskrivningsexpedition inrättas
en överstelöjtnantsbeställning, avsedd för inskrivningschefen. För egen del
föreslår jag, att en ny beställning upptages såsom överstelöjtnant eller
major samt att denna beställning icke bindes till inskrivningschefen utan att
Kungl. Maj:t skall äga att såsom inskrivningschef förordna den av truppförbandets
regementsofficerare, som befinnes därtill bäst lämpad. I den mån
pensionerad regementsofficer övergångsvis finnes böra förordnas såsom
inskrivningschef, bör eu aktiv regementsofficersbeställning vid regementet
ställas vakant så länge sådant förordnande varar. Genom den av mig föreslagna
anordningen vinnes ökad frihet vid personvalet.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210.

877 42 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Med avseende på pensionsåldern för den av mig sålunda föreslagna nya
beställningen i lönegrad Oa 5 eller Oa 4 torde vid bifall till mitt förslag skäl
icke föreligga att ifrågasätta någon avvikelse från den för sådan beställning
stadgade, nämligen 55 år. Därest det skulle anses önskvärt, att inskrivningschef
kvarbliver i tjänst efter fyllda 55 år, torde detta böra ske med tillämpning
av 31 § 1 mom. 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente, enligt vilket
stadgande Kungl. Maj:t, då särskilda omständigheter därtill föranleda, må medgiva
beställningshavare i bland annat här avsedda lönegrader rätt att kvarstå
i tjänst högst fem år efter pensionsålderns inträde.

För att lätta regementschefens betungande arbetsbörda har försvarsutredningen
föreslagit, att förvaltningstjänstens olika grenar skola sammanföras
under en gemensam sektionschef av regementsofficers grad och benämnd kvartermästare.
Någon ökning av personalkadern skulle dock härigenom icke uppkomma;
utredningen har förutsatt, att en av truppförbandets regementsofficerare
skulle handhava denna uppgift vid sidan av sina övriga åligganden.
Visserligen ha meningarna rörande lämpligheten av försvarsutredningens
förevarande förslag i väsentliga avseenden gått i sär. För egen del har jag
emellertid funnit uppslaget förtjänt av att prövas i praktiken i avbidan på de
åtgärder, som kunna komma att vidtagas i syfte att reformera den militära
expeditionstjänsten. Att vid sidan härav allt bör göras för att genom en ändrad
fördelning av beslutanderätten och genom förenklingar överhuvudtaget rationalisera
expeditionstjänsten är utan vidare uppenbart men bör icke utesluta
ett försök med den av försvarsutredningen föreslagna anordningen.

Även om jag delar utredningens uppfattning, att det i princip bör ankomma
på truppförbandscheferna att bestämma enskildheterna i stabernas organisation
såväl i vad rör personalens användning som i fråga om tjänste- och föredragningsvägar,
står det dock klart, att organisationen i stort måste regleras
genom centralt utfärdade bestämmelser. Det torde böra ankomma på Kungl.
Maj:t att efter erforderlig prövotid bestämma den slutliga organisationen.

Det synes ådagalagt, att i fredstid särskild person bör avses såsom biträde åt
regementsintendenten vid infanteri- och artilleriregementena. Behovet härav
har av ingen bestritts. Däremot ha meningarna varit delade om hur det
bäst skall tillgodoses. Försvarsutredningen har för sin del funnit erforderligt
att härför beräkna en kompaniofficer på aktiv stat, medan bland de hörda
myndigheterna även funnits förespråkare för uppfattningen att för denna
tjänst bör avses underofficer eller civil befattningshavare. Sett allenast in*
fredstjänstens synpunkt torde vilken som helst av de nämnda lösningarna
kunna anses godtagbar. Emellertid är det ur krigsorganisatorisk synpunkt av*
synnerlig vikt att för fältförbanden kunna förfoga över ett tillräckligt antal
officerare med erfarenhet och rutin i fråga om tjänst i kvartermästare- och
intendentsbefattning. Alldenstund fredstjänstgöring såsom biträde åt regementsintendenten
måste anses vara en god utbildning härför, vill jag ansluta
mig till försvarsutredningens ståndpunkt och föreslår sålunda, att såsom
biträde åt regementsintendenten vid infanteri- och artilleriregementena beräknas
en aktiv kompaniofficer på vederbörligt regementes stat.

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag ansluter mig jämväl till försvarsutredningens förslag, att regementskassörer
skola finnas även vid kårerna, men anser i likhet med flera av de
hörda myndigheterna, att samtliga regementskassörer böra uppföras på gemensam
stat vid intendenturkåren. I vad avser regementskassörernas löneställning
delar jag 1942 års försvarsberednings uppfattning, att regementskassörema
vid kårerna böra upptagas i lönegrad UO 2. En uppdelning av regementskassörsbeställningarna
i sådana av 1. och 2. klassen, på sätt beredningen föreslagit,
finner jag emellertid icke lämplig. I stället föreslår jag, att innehavarna
av regementskassörsbefattningarna vid kårerna skola uppföras på intendenturkårens
stat i beställning såsom fanjunkare i lönegrad UO 2, varvid jag förutsätter,
att pensionsåldern blir densamma som för annan fanjunkare. Även
regementskassörema vid regementena böra uppföras på i itendenturkårens
stat, liksom hittills i regementskassörsbeställning i lönegrad U0 3. Härvid
utgår jag dock från att samtliga regementskassörsbeställningar liksom ock de
fanjunkarbeställningar vid intendenturkåren, som avses för i regementskassörsbefattning
vid kårerna placerade fanjunkare, alltfort skola rekryteras ur truppförbandens
(truppslagens) underofficerskårer.

I motsats till arméförvaltningen och försvarsberedningen kan jag icke finna
det ur tjänstesynpunkt behövligt att som biträde för tjänstgöring vid truppförbands
kassaförvaltning avse en sergeant i stället för en furir.

Befattningen såsom köksföreståndare finner jag i likhet med försvarsutredningen
böra bestridas av pensionerad underofficer i arvodesbefattning. Att,
såsom 1942 års försvarsberedning ifrågasatt, för ifrågavarande befattningshavare
beräkna förhöjt arvode finner jag icke erforderligt. I likhet med beredningen
förutsätter jag däremot, att de nuvarande köksföreståndararvodena
skola utgå till de nu som köksföreståndare förordnade underofficerarna, så
länge de innehava sådant förordnande.

Av försvarsutredningen föreslagen organisation för kasernvårdstjänsten vid
de lägre truppförbanden finner jag lämplig. Jag kan sålunda icke tillstyrka de
förslag om personalökning för ifrågavarande tjänst, som av vissa myndigheter
framlagts. Yad av försvarsberedningen i detta avseende anförts bör i fortsättningen
beaktas.

I likhet med flera av de hörda myndigheterna och 1942 års försvarsberedning
finner jag en utökning av det av försvarsutredningen beräknade antalet pensionerade
underofficerare i arvodesbefattning vid truppförbandens tygavdelningar
(tygunderofficerare) nödvändig med hänsyn till materieltjänstens ökade
omfattning. Till denna fråga återkommer jag i ett senare sammanhang.

Såsom jag tidigare anfört under avsnittet Personalvården lärer vid varje
regementsstab (motsvarande stab) böra inrättas befattning för en föredragande
i personalvårdsärenden, motsvarande övriga i staben ingående
tjänstegrenschefer. Jag har samtidigt uttalat, att nämnda befattning, vilken i
fred icke torde bliva förenad med någon större arbetsbörda, borde bestridas
* såsom deltidstjänst av en yngre kompanichef (motsvarande chef), varför inrättandet
av ifrågavarande befattning icke påkallade någon kaderökning vid
förbanden.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag instämmer i vad försvarsberedningen anfört om viss tids provtjänstgöring
såsom extra tjänstemän för skrivbiträden vid truppförbanden. Härom
torde Kungl. Maj:t få utfärda närmare föreskrifter.

På sätt arméförvaltningen och 1942 års försvarsberedning framhållit torde
antalet underbefäl i beställningsmannabefattning vid de olika truppförbanden
icke böra nu fixeras utan bör det ankomma på chefen för armén att meddela bestämmelser
rörande det antal beställningshavare av manskapet, som skall
placeras till tjänstgöring såsom beställningsmän.

Jag biträder i likhet med de hörda myndigheterna försvarsutredningens förslag,
att på staterna för trängen och trängkårerna skall uppföras all fast anställd
sjukvårdspersonal vid armén. Att såsom 1942 års försvarsberedning och arméförvaltningen
(se härom under rubriken Trängen och trängtrupperna) förordat
därjämte pålägga trängtrupperna uppgiften att tillhandahålla sjukvårdspersonal
till samtliga flygvapnets truppförband anser jag mig däremot, i varje
fält för närvarande, icke kunna tillstyrka. De organisationsuppgifter, som till
följd av eljest föreslagna ändringar i trängtruppernas freds- och krigsorganisation
under de närmaste åren komma att påvila detta truppslag, äro nämligen
redan nu så omfattande, att jag icke kan finna en ökning av desamma
tillrådlig.

Infanteriet.

Infanteriet utgöres för närvarande av 21 infanteriregementen jämte ett
fristående övningskompani för infanteriskjutskolan.

Infanteriregementena äro i fred normalt organiserade på två infanteribataljoner.
Från denna organisation avviker Svea livgarde (II), som med hänsyn
till garnisonstjänsten är organiserat på tre bataljoner, samt Norrbottens regemente
(119), som utöver de två infanteribataljonerna omfattar en skidlöparbataljon.
Vid vartdera av Skaraborgs regemente (19) och Södermanlands regemente
(110) är en av infanteribataljonerna ersatt med en pansarbataljon.
Värmlands regemente (12) slutligen har en reducerad organisation om endast
en bataljon. Till sistnämnda regemente är infanteriets officersaspirantskola
förlagd.

För sv ar sutredningen.

Med avseende på infanteriets fredsorganisation har försvarsutredningen,
såsom i annat sammanhang anförts, föreslagit, att de kombinerade infanterioch
pansarregementena, Skaraborgs regemente och Södermanlands regemente,
skola utbrytas ur infanteriet och överföras till pansartrupperna såsom
pansarregementen. För att undvika de med omnumrering följande olägenheterna
böra därvid enligt utredningens mening régementsnumren 19 och 110
vakantsättas.

Utredningen har vidare med hänsyn till den avsedda krigsorganisationen
föreslagit, att Värmlands regemente utökas till samma omfattning som övriga
regementen.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Såväl med hänsyn till övningsförhållandena som ur beredskapssynpunkt
har utredningen föreslagit, att Norrbottens regementes skidlöparbataljon
skall förläggas till Kiruna, där ett etablissement av enkel typ bör uppföras för
bataljonen. Den härigenom frigjorda s. k. skidlöparkasernen i Boden har förutsatts
kunna tagas i anspråk för förläggning av vissa andra förband, för vilka
nybyggnader eljest skulle bliva erforderliga.

Riskerna för överraskande angreppshandlingar mot Stockholms och Karlskrona
skärgårdsområden hade ökat. Det vore därför önskvärt att inom dessa
områden permanent förfoga över ett infanteriförband med fullständig lokalkännedom,
inövad förmåga att samarbeta med kustartilleriförsvaret och de
lokala sjöstyrkorna samt förtrogenhet med den särskilda båtmateriel m. in.,
som erfordrades vid strid i och om skärgårdsområden. Utredningen hade övervägt
möjligheten att till vart och ett av nämnda områden förlägga en infanterikår
men hade icke funnit detta oundgängligen nödvändigt utan förordade i
stället en särskild utformning av försvarsområdesorganisationen i vad rörde
ifrågavarande områden, varigenom kraven på specialutbildning av för dessa
områdens försvar avsedda trupper ansåges kunna tillgodoses.

Försvarsutredningen har erinrat om att enligt det av utredningen framlagda
förslaget till arméns krigsorganisation däri bland annat skulle ingå vissa
motoriserade infanteriförband och cykelinfanteriförband. Utredningen har
föreslagit, att fredsutbildningen i motoriserad infanteritjänst förlägges till
Svea livgarde, vars utflyttning till Järvafältet borde genomföras så snart ske
kunde, och till Södra skånska infanteriregementet. Utbildning i cykelinfanteritjänst
har föreslagits som hittills äga rum vid Gotlands infanteriregemente
samt därjämte vid Värmlands regemente och Livgrenadjärregementet. I samband
med Svea livgardes utflyttning till Järvafältet syntes den nuvarande
garnisonsbataljonen böra utgå ur regementet och ersättas med ett till Livregementet
till häst förlagt garnisonskompani. Officerare och underofficerare
för nämnda kompani borde dock alltjämt beräknas på Svea livgardes stat,
medan underbefäl borde beordras ur infanteriets truppförband. Svea livgarde
syntes även böra lämna befäl till det särskilda övningskompani, som borde
organiseras för krigsskolan.

I fråga om infanteriskjutskolans övningskompani har utredningen icke förutsatt
någon ändring. Kompaniet borde som hittills förläggas till Rosersberg
och befäl kommenderas ur infanteriets truppförband.

För att tillgodose behovet av övningstrupp vid krigsskolan borde organiseras
ett krigsskolans övningskompani, förlagt till Karlberg och underställt
chefen för krigsskolan.

För infanteriets officersaspirantskola borde uppföras ett nytt etablissement,
enär de för närvarande disponerade lokalerna vid Värmlands regemente
måste tagas i anspråk av regementet i samband med dess utökning till normalregemente
och andra lokaler icke funnes att tillgå. Försvarsutredningen hade
räknat med att skolan alltfort skulle förläggas till Karlstad och underställas
chefen för Värmlands regemente samt i förvaltningshänseende anslutas till

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nämnda regemente. Emellertid kunde skäl föreligga även för en förläggning
till annan ort, i första hand Östersund, som särskilt för vinterutbildningen
erbjöde goda möjligheter. Möjligheterna för samövningar med artilleriförband
vore även av värde. Då nya byggnader ändock måste uppföras för skolan,
medförde en förläggning till annan ort än Karlstad inga kostnader utöver
de av försvarsutredningen beräknade. Skolan syntes i regel böra organiseras
på två å tre kompanier. Skolchefen syntes i likhet med vid arméinspektionen
ständigt tjänstgörande infanteriofficerare böra upptagas på arméinspektionens
stat, medan övrigt befäl borde kommenderas ur infanteriets truppförband. I
skolan borde kavalleriets officersaspirantskola ingå som en underavdelning.

Försvarsutredningen har föreslagit, att flertalet infanteriregementen med
hänsyn till utbildningens omfattning borde organiseras på regementsstab och
tre bataljoner. Vid Norrbottens regemente borde under soldatskolan tillkomma
en skidlöparbataljon, förlagd till Kiruna.

Försvarsutredningen har erinrat om att utredningen i annat sammanhang
föreslagit organiserande i fred av permanenta försvarsområdesstaber med
aktiva kaptener såsom stabschefer. Flertalet av dessa stabschefer förutsattes
skola kommenderas ur infanteriets truppförband. Utredningen hade vidare föreslagit
ett system för frivillig utbildning, som förutsatte kommendering av ett
antal officerare och underofficerare från truppförbanden för ständig tjänstgöring
såsom instruktörer. För infanteriets vidkommande kunde antalet utom
truppförbanden ständigt kommenderade officerare för här nämnda befattningar
beräknas till 29 kaptener (stabschefer vid försvarsområdesstaber), 33
kaptener eller löjtnanter samt 38 underofficerare.

Med den omfattning motortjänsten vid Svea livgarde och Södra skånska
infanteriregementet enligt försvarsutredningens förslag komme att erhålla
i och med att utbildning i motoriserad infanteritjänst förlädes till dessa regementen
syntes ett permanent behov av en motoringenjör komma att uppstå
vid båda regementena. Försvarsutredningen hade räknat med, att en motoringenjör
ur arméingenjörkåren placerades till ständig tjänstgöring vid vartdera
regementet. Såsom motorunderofficer borde vid båda regementena beräknas
en underofficer på aktiv stat.

Infanteriets musikkårer borde i viss mån omorganiseras på sätt angives i
det följande under rubriken Armémusiken.

Med eu utbildningsorganisation vid normalinfanteriregementet, omfattande
fem gevärskompanier (varav ett kompani plutoncliefsskola), två tunga kompanier,
ett specialkompani, ett skolkompani, två efterutbildningskompanier,
en för militärområdet gemensam plutonchefsskola i viss specialtjänst ävensom
ett yrkeskompani har försvarsutredningen, såsom närmare angivits i tre å
sid. 122 och 123 i betänkandet intagna tabeller, beräknat behovet av aktivt
befäl vid infanteriregementena på sätt framgår av följande tabell:

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 215

........—	Officerare	Underofficerare	Under- befäl
	Överstar	Överste- löjtnanter	Majorer	1 Kaptener	Subaltern- officorarc	Regemcnts- kassörer	Fanjunkare	Sergeanter	Furirer	Korpraler
Vid vart och ett av 17 normalinfanteri-	i	2	4	23	35	i	16	24	86	40
	i	2	4	26	41	i	20	31	99	47
	i	2	5	25	36	i	18	25	88	40
Summa för 19 regementen	19	38	77	442	672	19	310	464	1,649	767

Siffrorna inrymma jämväl utom truppförbanden beordrad personal.

Härjämte har för varje infanteriregemente beräknats följande ständigt
tjänstgörande reservpersonal, nämligen en kapten, en löjtnant och en sergeant.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid vid infanteriet torde få hänvisas till fyra å sid. 124 och 125
i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har föreslagit, att Norra skånska infanteriregementet,
Kronobergs regemente, Jönköpings-Kalmar regemente och
Hallands regemente skola organiseras såsom cykelinfanteriregementen. För
Södra skånska infanteriregementet har arméfördelningschefen, med hänsyn
till regementets dubbelförläggning till Ystad och Revingehed. anmält behov
av en viss, mindre ökning av förvaltningspersonalen.

Chefen för tredje arméfördelningen har förordat Skövde såsom förläggningsort
för infanteriets officersaspirantskola.

Beträffande ordnandet av garnisonstjänsten i Stockholm har chefen för
fjärde arméfördelningen framfört visst ändringsförslag, vilket upptagits av
chefen för armén i dennes nedan refererade yttrande.

Chefen för övre Norrlands trupper har biträtt försvarsutredningens förslag
att förlägga skidlöparbataljonen till Kiruna, men ansett, att bataljonen borde
organiseras som en fristående, permanent infanterikår, Lapplands fjälljägarkår.

Militärbefälhavaren på Gotland har ansett, att en motoringenjör ur arméingenjörkåren
ständigt borde tjänstgöra vid Gotlands infanteriregemente. Härför
talade bland annat det förhållandet, att ett pansarkompani ur Göta pansarlivgarde
komme att permanent detacheras till regementet. Y iss utökning av
regementets förråds- och hantverkarpersonal vore även erforderlig.

Chefen för armén har icke haft något att erinra mot försvarsutredningens
förslag att förlägga Norrbottens regementes skidlöparbataljon till Kiruna.
Huruvida bataljonens verksamhet borde fortgå även sommartid borde göras
beroende av särskild utredning. Därest så bleve fallet, kunde viss ökning av
förvaltningspersonalen beräknas erforderlig.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Vad försvarsutredningen anfört beträffande önskvärdheten av permanenta
infanteriförband i Vaxholm och Karlskrona ville chefen för armén understryka.
Av kostnadsskäl ville han likväl icke framställa något yrkande härom.

Garnisonstjänsten i Stockholm borde i enlighet med nuvarande system bestridas
av samtliga förband ur Stockholms garnison och icke, på sätt försvarsutredningen
förordat, av ett till Livregementet till häst förlagt garnisonskompani.
Transporter till och från förläggningarna på Järvafältet syntes
kunna ordnas utan svårigheter. För garnisonskompaniet beräknade officerare
och underofficerare borde kvarstå på Svea livgardes stat.

Såsom en följd av vissa, av överbefälhavaren i samråd med chefen för
armén föreslagna ändringar i det av försvarsutredningen uppgjorda förslaget
till arméns krigsorganisation borde Svea livgarde organiseras såsom cykelinfanteriregemente
i stället för motorinfanteriregemente. Även Norra skånska
infanteriregementet och Hallands regemente borde organiseras såsom cykelinfanteriregementen
.

Det av överbefälhavaren och chefen för armén framlagda krigsorganisationsförslaget
medförde även ett ökat behov av kvalificerad personal vid infanteriet.
Den erforderliga kaderökningen kunde beräknas till 10 regementsofficerare,
20 kaptener, 38 subalternofficerare, 66 underofficerare och 134
underbefäl och borde fördelas på samtliga infanteriregementen. Vidare borde
4 kompaniofficerare och 20 underofficerare på pansartruppernas stat överföras
till infanteriet.

Mot de för infanteriregementena föreslagna personalkadrarna hade chefen
för armén i övrigt intet att erinra. Dock erfordrades för Södra skånska infanteriregementet
med hänsyn till dubbelförläggningen till Ystad och Revingehed
viss ökning av förvaltningspersonalen.

Enligt det föreslagna utbildningssystemet komme eleverna vid officersaspirantskolorna
att vara furirer, som redan genomgått plutonchefsskola. För
en officersaspirantskola av denna typ gjorde sig, när fråga vore om förläggningsort,
andra synpunkter gällande än beträffande förutvarande officersaspirantskolor.
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke infanteriets och kavalleriets
officersaspirantskola lämpligen borde förläggas i närheten av Karlberg. Utredning
i denna sak påginge.

Chefen för armén föresloge, att Jönköpings-Kalmar regementes namn ändrades
till Norra Smålands regemente samt att Norrbottens och Västerbottens
regementen kallades Norrbottens fältjägarregemente respektive Västerbottens
fältjägarregemente.

Länsstyrelsen i Blekinge län har med beklagande konstaterat att försvarsutredningen,
trots den starka motivering för förläggning till Karlskrona av ett
linjeinfanteriförband, som av utredningen förebragts, icke framlagt något förslag
härom.

Liknande synpunkter ha anförts av vissa marina myndigheter.

Utöver vad ovan anförts under rubriken Allmänna grunder ha de olika
personalförbunden icke haft några erinringar att framföra med avseende på
de av försvarsutredningen föreslagna personalstaterna för infanteriet.

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1942 års försvar sberedning.

1942 års försvarsberedning har biträtt försvarsutredningens förslag om utökning
av Värmlands regemente till normalinfanteriregemente samt förslaget
att förlägga den till Norrbottens regemente hörande skidlöparbatal jonen till
Kiruna. Därest bataljonen funnes böra vara organiserad jämväl sommartid,
borde den dock alltjämt utgöra en underavdelning av regementet, enär kostnaderna
för bataljonens förvaltning därigenom kunde hållas lägre än om
bataljonen skulle bilda ett självständigt förband.

Garnisonstjänsten i Stockholm borde bestridas på samma sätt som för närvarande
och det föreslagna garnisonskompaniet vid Livregementet till häst
sålunda icke organiseras. Svea livgardes stat borde av denna anledning
minskas med 1 subalternofficer och 1 sergeant.

Mot förslagen rörande två särskilda övningskompanier ur Svea livgarde
för infanteriskjutskolan och krigsskolan hade beredningen icke annat att
erinra än att det syntes beredningen kunna ifrågasättas, om icke behovet av
'' subalternofficerare för krigsskolans övningskompani skulle kunna delvis tillgodoses
genom att kadettofficerare och elever vid krigsskolan inträdde såsom
utbildningsbefäl.

I fråga om infanteriets officersaspirantskolas förläggning ville beredningen
allenast uttala, att vid bestämmandet av förläggningsorten hänsyn borde tagas
till önskvärdheten att begränsa byggnadsprogrammet; därest behovet av
lektionssalar för officersaspirantskolan kunde i stort sett tillgodoses vid krigsskolan,
kunde det, såsom chefen för armén ifrågasatt, tagas i övervägande att
förlägga officersaspirantskolan i närheten av Karlberg eller helst gemensamt
med krigsskolan.

Svea livgardes nuvarande musikkår av typ I borde bibehållas vid regementet,
varav följde att musikkår av nämnda typ icke borde organiseras vid
Livregementet till häst.

Yad anginge infanteriregementenas namn föresloge beredningen att Jönköpings-Kalmar
regemente benämndes Smålands grenadjärregemente.

Beträffande försvarsutredningens beräkning av behovet av icke-ordinarie
civil personal har beredningen anfört bland annat följande:

Yid Livregementets grenadjärer borde liksom för närvarande finnas en befattning
för tvättföreståndare av 2:a klassen i lönegrad MEo 7, i stället för av
utredningen föreslagen tvättföreståndare av l:a klassen i lönegrad MEo 9.

Beredningen hade icke något att erinra mot försvarsutredningens beräkning
av antalet förrådsmän i lönegraden MEo 5 samt husmödrar av 2:a klassen och
biträdande husmödrar.

Den av chefen för armén föreslagna ökningen i fråga om den civila personalen
vid Södra skånska infanteriregementet, med hänsyn till regementets
dubbelförläggning till Ystad och Bevingehed, har beredningen ansett erforderlig.

Såsom jag tidigare anfört under rubriken Arméns krigsorganisation har
jag ansett mig böra biträda överbefälhavarens i samråd med chefen för armén
framförda förslag om en ytterligare utökning av cykelinfanteriförbanden i

Departements chefen.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

krigsorganisationen. Dessa jämkningar i arméns krigsorganisation föranleda
vissa ändringar även i den föreslagna fredsorganisationen för infanteriet.

Med instämmande i vad chefen för armén i ärendet anfört föreslår jag sålunda
den ändringen i förhållande till försvarsutredningens förslag, att Svea
livgarde organiseras såsom cykelinfanteriregemente i stället för motorinfanteriregemente
samt att även Norra skånska infanteriregementet och Hallands
regemente organiseras såsom cykelinfanteriregementen.

Det av chefen för armén framlagda förslaget om utökning av infanteriets
personalkadrar samt överförande till infanteriet av ett antal officerare och
underofficerare vid pansartrupperna hänför sig till en av överbefälhavaren i
samråd med chefen för armén föreslagen utökning av arméns krigsstyrka, till
vilken jag, såsom jag tidigare framhållit, icke kunnat lämna min anslutning.
V id sadant förhållande föranleder icke heller förslaget angående kaderökningen
och överförandet av den nämnda befälspersonalen något yrkande från
min sida.

Jag biträder försvarsutredningens förslag, att Värmlands regemente skall
utökas till samma omfattning som övriga infanteriregementen samt att Norrbottens
regementes skidlöparbataljon skall förläggas till Kiruna. Såväl av
krigsorganisatoriska skäl som av beredskaps- och utbildningsskäl föreslår jag,
att bataljonens verksamhet skall fortgå även sommartid och att dess benämning
på grund härav ändras till Norrbottens regementes jägarbataljon. I
likhet med försvarsberedningen förutsätter jag att bataljonen alltjämt skall
utgöra en underavdelning av regementet.

Ehuru jag instämmer i vad försvarsutredningen och vissa remissmyndigheter
anfört med avseende på önskvärdheten av permanent förläggning
av infanteriförband till Vaxholm och Karlskrona, finner jag mig i likhet
med försvarsutredningen icke böra framlägga förslag härom. Regelmässigt
bedrivande av övningar inom dessa områden med trupp från närmaste
infanteriregementen samt ett rationellt utnyttjande av den nya försvarsområdesorganisationen
för specialutbildning av för områdenas försvar avsedda
trupper synes mig lämna en godtagbar ersättning för vad man velat uppnå med
de permanenta förbanden.

I fråga om sättet för bestridande av garnisonstjänsten i Stockholm ansluter
jag mig till av chefen för fjärde arméfördelningen, chefen för armén och försvarsberedningen
framfört förslag. Jag föreslår sålunda, att denna tjänst
ombesörjes av samtliga förband ur Stockholms garnison och att något
garnisonskompani icke skall ingå i organisationen. Till denna fråga återkommer
jag även framdeles under rubriken Kavalleriet.

Jag delar försvarsutredningens uppfattning angående lämpligheten av en
gemensam officersaspirantskola för infanteriet och kavalleriet. Med avseende
på förläggningsorten för skolan ha alternativa förslag framförts i utredningens
betänkande, varjämte chefen för tredje arméfördelningen, chefen för armén
och försvarsberedningen uttalat sig i frågan. Var skolan än förlägges, måste
ett nytt etablissement uppföras för densamma. Ett slutgiltigt ståndpunkts -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tagande i denna fråga lärer icke kunna ske förrän resultatet föreligger av den
utredning, varom chefen för armén föranstaltat. Därest riksdagen ej har något
att däremot erinra, torde Kungl. Maj:t äga att, sedan erforderlig utredning
förebragts, i ärendet träffa avgörande. Härvid förutsätter jag i likhet med
försvarsberedningen, att valet av förläggningsplats bör om möjligt ske på
sådant sätt, att byggnadskostnaderna i görligaste mån nedbringas.

Ändrade benämningar av regementena medföra utgifter och även merarbete
i administrativt hänseende. Endast i tvingande fall böra därför sådana ändringar
vidtagas. På grund härav finner jag mig icke böra förorda de ändrade
benämningar av vissa infanteriregementen, som chefen för armén och försvarsberedningen
ifrågasatt.

I likhet med försvarsutredningen utgår jag ifrån att den av den ansvällande
organisationen sedan en tid tillbaka nödvändiggjorda dubbelförläggningen
av Södra skånska infanteriregementet till Ystad och Revingehed blir bestående.

X enlighet med vad ovan anförts föreslår jag, att infanteriet i fredstid organiseras
på följande lägre truppförband:

I 1 Svea livgarde ...............................................

I 2 Värmlands regemente ..................-................

I 3 Livregementets grenad jär er ..........................

I 4 Livgrenadjärregementet ................................

I 5 Jämtlands fältjägarregemente .......................

I 6 Norra skånska infanteriregementet .................

I 7 Södra skånska infanteriregementet .................

I 8 Upplands regemente ......................................

I 11 Kronobergs regemente ...................................

I 12 Jönköpings-Kalmar regemente .......................

I 13 Dalregementet ............................................

I 14 Hälsinge regemente ......................................

I 15 Älvsborgs regemente ....................................

I 16 Hallands regemente ......................................

I 17 Bohusläns regemente ...................................

I 18 Gotlands infanteriregemente ..........................

I 19 Norrbottens regemente (med en jägarbataljon i

Kiruna) ......................................................

I 20 Västerbottens regemente ................................

I 21 Västernorrlands regemente ............................

Stockholm (Järvafältet)

Karlstad

Örebro

Linköping

Östersund

Kristianstad

Ystad och Revingehed

Uppsala

Växjö

Eksjö

Falun

Gävle

Borås

Halmstad

Uddevalla

Visby (Visborgs slätt)

Boden

Umeå

Sollefteå

Härtill komma krigsskolans övningskompani och infanteriskjutskolans ovningskompani.

De av försvarsutredningen beräknade personalkadrarna för infanteriet synas
mig i stort sett väl avvägda. Dock lärer, med anledning av det ändringsförslag
i vad avser bestridandet av garnisonstjänsten i Stockholm som ovan framlagts,
från personalförteckningen för Svea livgarde böra avföras följande för garnisonskompaniet
vid Ijivregementet till häst beräknade personal, nämligen 1
kapten, 2 löjtnanter, 1 fanjunkare och 3 sergeanter. En minskning av den av

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utredningen för krigsskolans övningskompani beräknade befälspersonalen
finner jag icke tillrådlig. I enlighet med vad chefen för armén och vederbörande
arméfördelningschef (motsvarande chef) därom anfört bör vidare för
Södra skånska infanteriregementet och för Norrbottens regemente beräknas
viss ökning av förvaltningspersonalen, föranledd beträffande förstnämnda
regemente av dubbelförläggningen till Ystad och Revingehed och beträffande
sistnämnda regemente av dess jägarbataljons permanenta förläggning till
Kiruna. På personalförteckningarna böra sålunda för vartdera regementet
beräknas ytterligare 1 kasernunderofficer (pensionerad underofficer), 1 maskinist,
1 eldare av 2. klass och 1 skrivbiträde. På personalförteckningarna
för trängen och trängkårerna samt för sjukvårds väsendet bör upptagas viss
för ifrågavarande båda infanteriregementen avsedd ytterligare sjukvårdspersonal.
Till dessa frågor återkommer jag närmare i senare sammanhang. Tvättföreståndaren
vid Livregementets grenadjärer bör, såsom försvarsberedningen
anmärkt, vara av 2. klass i lönegrad MEo 7.

Försvarsutredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att på staten
för varje infanteriregemente skulle uppföras en ny överstelöjtnantsbeställning,
avsedd för inskrivningschefen. I enlighet med vad jag i det föregående
under Allmänna grunder anfört, torde nämnda överstelöjtnantsbeställning
böra utbytas mot en beställning för överstelöjtnant eller major.

Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder förordar
jag, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygförvaltningstjänsten
vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall
upptagas på staten för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren.
På grund härav bör staten för varje infanteriregemente ökas med
1 kapten, avsedd såsom tygofficer, och 1 fanjunkare, avsedd såsom uppbördsman
för tygmateriel. För tygtjänsten bör därjämte, enligt de beräkningsgrunder
jag i ett senare sammanhang kommer att framlägga (avsnittet Fälttygkåren,
tygtrupperna, arméingenjörkåren och tygstaten. Allmänna grunder)
utöver det av försvarsutredningen föreslagna antalet för varje infanteriregemente
beräknas ytterligare 1 (för Södra skånska infanteriregementet och för
Norrbottens regemente 2) tygunderofficer, pensionerad underofficer i arvodesbefattning.

Såsom jag tidigare framhållit under Allmänna grunder förutsätter jag, att
de i personalförteckningen för de olika regementena upptagna regementskassörerna
skola överföras till intendenturkåren.''

Till frågan om musikkårernas organisation vid infanteriregementena återkommer
jag under rubriken Armémusiken.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag för de olika infanteriregementena
de personalkadrar, som framgå av personalförteckningar, vilka tillhandahållas
riksdagens vederbörande utskott. Förslaget innebär en utökning av den
nuvarande fast anställda militära personalen vid ett normalinfanteriregemente
med —- förutom en överstelöjtnant eller major, främst avsedd som inskrivningschef
— 5 kaptener, 1 löjtnant, 1 fanjunkare, 1 sergeant, 26 furirer, 2 korpraler

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

221

samt 2 vicekorpraler och meniga. Ökningen sammanhänger med det större behovet
av utbildningsbefäl i det nya, på utsträckt tjänstgöringstid för de värnpliktiga
baserade utbildningssystemet, som bland annat innebär, att ett mycket
stort antal värnpliktiga skall utbildas till befäl av olika grader. I vad avser
officers- och underofficerspersonalen är ökningen även betingad av personalbehovet
vid den nya försvarsområdesorganisationen (stabschefer vid försvarsområdesstaber)
och för den frivilliga befälsutbildningen, vilket behov till avsevärd
del avses skola fyllas genom kommenderingar ur infanteriets truppförband;
enligt vad i annat sammanhang framhålles beräknas ur infanteriet 62
officerare och 38 underofficerare ständigt vara kommenderade till sådan tjänstgöring,
vilket i genomsnitt per infanteriregemente gör något mer än 3 officerare
och 2 underofficerare. Tillkomsten av nya, delvis obligatoriska skolor
och utbildningskurser ökar även antalet kommenderingar utom truppförbanden.

Såsom ovan framhållits (avsnittet Arméstaben och arméinspektionen) biträder
jag försvarsutredningens förslag att chefen för infanteriets och kavalleriets
officersaspirantskola uppföres på personalförteckningen för arméinspektionen.

Kavalleriet.

Kavalleriet omfattar för närvarande fyra kavalleriregementen, vid vilka bedrives
utbildning såväl i ryttar- och cykeltjänst som i pansarbiltjänst. Vid
tre av regementena äger därjämte utbildning rum i motortjänst.

Försvar sutredningen.

Med avseende på kavalleriets fredsorganisation har försvarsutredningen,
såsom i samband med redogörelsen för pansartrupperna närmare angives,
föreslagit, att Skånska kavalleriregementet (K 2) utbrytes ur kavalleriet och
överföres till pansartrupperna, att delar av Livregementet till häst (K 1) likaledes
utbrytas ur kavalleriet och bilda stommen i ett till Järvafältet förlagt
pansarregemente samt att samtliga kavalleriregementens pansarbilskvadroner
överföras till pansartrupperna.

Sedan i kavalleriet nu ingående pansarbilförband sålunda utbrutits, har
kavalleriet med hänsyn till den föreslagna krigsorganisationen ansetts böra
bestå av tre kavalleriregementen, nämligen Livregementet till häst (Kl),
Norrlands dragonregemente, vars nummerbeteckning borde ändras från K 4
till K 2, samt Livregementets husarer (K 3). Förstnämnda regemente borde
givas en i förhållande till de båda övriga något reducerad organisation och
syntes under sådana förhållanden icke behöva utflyttas till Järvafältet utan
kunna bibehålla sin nuvarande förläggning. Vid samtliga ''regementen borde
utbildning bedrivas i såväl ryttar- som cykeltjänst.

Vid Svea livgardes utflyttning till Järvafältet borde Livregementet till
häst övertaga garnisonstjänsten och ett särskilt garnisonskompani därför
organiseras vid regementet. Officerare och underofficerare borde kommenderas
till detta kompani ur Svea livgarde och underbefäl ur infanteriets

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

truppförband. I samband med att Livregementet till häst övertoge garnisonstjänsten,
borde, på sätt angivits under rubriken Armémusiken, regementets
musikkår utbyggas till typ I, medan Svea livgardes musikkår samtidigt
reducerades till typ II. Vid Livregementet till häst syntes vidare böra
organiseras en stabsskvadron, där vid de högre staberna m. m. i Stockholm
tjänstgörande värnpliktiga skulle förläggas och redovisas.

Sedan ett kavalleriregemente utgått ur organisationen och Livregementet
till häst givits en reducerad organisation, syntes med hänsyn till rekryteringsoch
befordringsförhållandena kavalleriregementenas officers- och underofficerskårer
böra uppföras på en gemensam stat för kavalleriet med inspektören
för infanteriet och kavalleriet såsom personalkårchef.

Enär grunderna för kavalleriets och infanteriets strid vore gemensamma,
syntes det lämpligt, att kavalleriets officersaspirantskola inginge såsom en
underavdelning av infanteriets officersaspirantskola, varigenom de fåtaliga
officersaspiranterna ur kavalleriet erhölle ökade tillfällen till övningar i
fältstarka förband samt lärarkrafter och undervisningsmateriel m. m. utnyttjades
på mest rationella sätt. Befäl till kavalleriavdelningen borde kommenderas
ur kavalleriet.

Försvarsutredningen har i annat sammanhang föreslagit central utbildning

— vid ridskolan, Herrevadsklosters dressyranstalt eller något truppförband

— av remonter för sådana truppförband och staber, vilka icke lämpligen
själva kunna handhava sådan utbildning. Härför erforderliga remontryttare,
tillsammans 60 fast anställda underbefäl och meniga, borde enligt utredningens
mening uppföras fördelade på kavalleriregementenas stater.

Försvarsutredningen har räknat med en utbildningsorganisation, omfattande
vid Livregementet till häst två, vid Norrlands dragonregemente fyra och
vid Livregementets husarer tre ryttarskvadroner, samt därjämte vid vartdera
regementet en tung skvadron, en efterutbildningsskvadron och en remontskvadron.
Utredningen har vidare, såsom nyss anförts, räknat med att vid
Livregementet till häst organiseras en stabsskvadron och ett garnisonskompani.
Med den sålunda föreslagna organisationen av kavalleriregementena
har fredsbehovet av aktivt befäl vid kavalleriet och dess truppförband, såsom
närmare angivits i fyra å sid. 127—129 i betänkandet intagna tabeller, beräknats
på sätt framgår av följande tablå:

Livregementet till häst..................

Norrlands dragonregemente ............

Livregementets husarer ................

Officerare och underofficerare beordrade
utom kavalleriet m. m.................

Officerare	Under- officerare	Under- befäl
Överstar	Överste- löjtnanter	Majorer	Rytt- mästare	Subaltern- officerare	Regeraents- kassörer	Fanjunkare	Sergeanter	Furirer	Korpraler
i	_	1	8	9	i	7	9	56	53
i	i	2	8	14	i	8	12	82	77
i	i	2	7	12	i	7	10	71	66
—	—	1	11	15	—	4	5	—	—
3	2	6	34	50	3	26	36	209	196

Summa

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Viss reservpersonal har därjämte beräknats ständigt tjänstgöra vid kavalleriregementena,
nämligen vid Livregementet till häst en löjtnant och en sergeant
samt vid vartdera av de båda övriga regementena en ryttmästare, en löjtnant
och en sergeant.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid vid kavalleriet torde få hänvisas till fyra å sid. 129 och 130
i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden.

Chefen för Övre Norrlands trupper har ansett det mindre lyckligt, att
pansarbilskvadronerna utbrytas ur kavalleriet. Möjligheterna till intim samverkan
mellan pansarbilförband och övriga i en kavalleribataljon ingående
enheter komme genom en sådan organisationsförändring att äventyras. För
Livregementet till häst och Livregementets husarer förefunnes dock möjligheter
till samövningar med förband ur närliggande pansarregementen. Så vore
emellertid icke fallet beträffande Norrlands dragonregemente. Därest sistnämnda
regemente fråntoges sin pansarbilskvadron skulle dessutom möjligheterna
för truppförband inom VI. militärområdet att samöva med pansartrupp
bliva mycket små. Det kunde nämligen förutsättas, att av kostnadsskäl pansarförband
endast sällan skulle kunna sändas till Norrland för samövningar med
där förlagda truppförband. Med hänsyn härtill ville chefen för övre Norrlands
trupper föreslå, att åtminstone Norrlands dragonregemente måtte få
bibehålla sin pansarbilskvadron. Därest detta icke skulle anses möjligt, ville
han dock föreslå, att ett kompani ur pansartrupperna förlädes till sistnämnda
regemente, där erforderliga garage och verkstäder redan funnes.

Chefen för armén och chefen för fjärde arméfördelningen ha båda ansett,
att Norrlands dragonregemente borde få bibehålla sin nuvarande nummerbeteckning
(K 4) och att regementsnumret K 2 borde lämnas vakant.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har i sitt yttrande uttalat farhågoi
för att befordringsförhållandena inom kavalleriets manskapsgrader skulle
bliva mindre gynnsamma än inom motsvarande grader vid infanteriet. Detta
skulle enligt underbefälsförbundets förmenande medföra en mindre god rekrytering
vid kavalleriet. Med anledning härav har förbundet föreslagit en justering
av personalstaterna med aktgivande på befordringsförhållandena.

1942 års f ör svar sb er edning.

Vid behandlingen av arméinspektionen bär försvarsberedningen uttalat,
att det borde uppdragas åt sekundchefen för Livregementet till häst i stället
för åt chefen för ridskolan att biträda arméinspektionen vid inspektionen av
rid- och körutbildning ävensom remontutbildning inom armén. Beredningen
komme vidare i samband med behandlingen av remonteringsväsendet att föieslå,
att sekundchefen för Livregementet till häst förordnades tjänstgöra jäm
väl såsom chef för remonteringsväsendet. Vidare har beredningen uttalat, att
nämnde sekundchef i stället för inspektören för infanteriet och kavalleriet
möjligen kunde vara personalkårchef för kavalleriets på gemensam stat

Departements chefen.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

upptagna officerare och underofficerare. Till följd av den ökning i arbetsbördan,
som vid bifall till dessa förslag skulle komma att åläggas sekundchefen
för Livregementet till häst, ifrågasatte beredningen, om icke —- trots
det att regementets organisation vore mindre än övriga kavalleriregementens
— skäl förelåge att upptaga den för regementet avsedda överstebeställningen
i lönegraden Öb 1 eller Öb 2, d. v. s. på samma sätt som beredningen föreslagit
beträffande inspektörerna, I staten för kavalleriet syntes beställningen i så
fall böra betecknas: »Sekundchef, tillika biträdande inspektör för kavalleriet».
Vid sekundchefens bortovaro från regementet för fullgörandet av ovan angivna
särskilda tjänsteuppgifter, som enligt beredningens förslag skulle ankomma på
honom, skulle befälet över regementet föras av regementsofficeren, vilken för
den skull syntes böra innehava överstelöjtnants beställning. Beträffande organisationen
av Livregementet till häst har beredningen vidare i samband med
behandlingen av infanteriet uttalat, att garnisonskompaniet borde utgå ur
organisationen; detta medförde att regementets stat kunde minskas med en
korpral.

I fråga om beräkningen av personalbehovet vid kavalleriet ville beredningen,
utöver vad som anförts under rubrikerna Allmänna grunder och Infanteriet,
ifrågasätta, huruvida icke de för furageunderbefäl och stallfurirer beräknade
beställningarna — med hänsyn till att manskapet vid kavalleritruppförbanden
hade mindre befordringsmöjligheter än infanteriets manskap — skulle kunna
ersättas med befattningar för civila extra ordinarie tjänstemän.

I likhet med försvarsutredningen funne beredningen att den för Livregementet
till häst i personalförteckningen upptagna mästarbefattningen i lönegraden
MEo 14 icke borde tillsättas med ny tjänsteinnehavare vid den nuvarande
befattningshavarens avgång, enär frågan om befattningens fortsatta
bestridande då borde tagas under omprövning.

Jag kommer senare att närmare ingå på frågan om organiserandet av ett
särskilt pansartruppslag. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang framhålla,
att en rationell utbildning av pansartrupp synes kräva, att alla pansarenheter
inom armén sammanföras under enhetlig ledning, och utgår därför
från att kavalleriets pansarbilskvadroner överföras till pansartrupperna. Jag
anser det icke lämpligt att under pansarvapnets uppbyggnadsperiod till övre
Norrland förlägga något pansardetachement. Jag vill dock rikta uppmärksamheten
på önskvärdheten av att tillfälle till samövningar med pansarförband
i största möjliga utsträckning beredes även de i Norrland förlagda truppförbanden.

I det följande tillstyrker jag jämväl utredningens förslag rörande ombildning
till pansarregemente av det nuvarande Skånska kavalleriregementet och
om överförande till pansarvapnet av delar av Livregementet till häst.

I likhet med chefen för armén och chefen för fjärde arméfördelningen anser
jag det lämpligt att låta Norrlands dragonregemente bibehålla nuvarande
nummerbeteckning (K 4).

Yad angår befordringsförhållandena inom kavalleriets manskapsgrader vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

225

jag framhålla, att enligt försvarsutredningens förslag, vilket av mig i denna
punkt biträdes, antalet korpraler och vicekorpraler, avsedda såsom remontryttare,
begränsats till det oundgängligen nödvändiga. Dessa underbefäl erhålla
nämligen i regel icke furirsutbildning och kunna därför icke vinna furirsbefordran.
I samband med övervägandet av frågan angående behovet av långtjänstunderbefäl
synes mig böra tagas under omprövning, huruvida icke en del
befattningar såsom furageunderbefäl, stallunderbefäl och remontryttare lämpligen
böra bestridas med personal av sistnämnda kategori. Därigenom skulle
antalet korpraler och vicekorpraler, avsedda framför allt som remontryttare,
kunna ytterligare nedbringas.

Jag har tidigare vid behandlingen av arméinspektionen anslutit mig till
försvarsberedningens förslag att sekundchefen för Livregementet till häst
skulle inom arméinspektionen biträda vid inspektionen av rid- och körutbildningen
samt remontutbildningen inom armén. Att därtill göra honom till personalkårchef
för kavalleriets officerare och underofficerare anser jag icke påkallat.
De extra arbetsuppgifter, som sålunda avses för sekundchefen för Livregementet
till häst, torde väl motivera att han, trots regementets i förhållande
till övriga kavalleriregementen begränsade organisation, placeras i lönegrad
Öb 1. Någon högre lönegradsplacering bör dock icke ifrågakomma.

På av försvarsberedningen anförda skäl rörande tjänsteförhållandena vid
Livregementet till häst föreslår jag att för kavalleriet beräknas en överstelöjtnantsbeställning
mera och en majorsbeställning mindre än försvarsutredningen
föreslagit.

Såsom jag redan under avsnittet Infanteriet anfört, bör garnisonstjänsten
bestridas av samtliga förband ur Stockholms garnison. Som en följd härav bör
garnisonskompaniet utgå ur den av utredningen föreslagna organisationen av
Livregementet till häst, vilket för detta truppförbands vidkommande medför
en minskning i avseende på den aktiva kadern med en korpral. Här berörd
organisationsförändring lärer icke böra medföra någon avvikelse i avseende
på uppdelningen av värnpliktskontingenterna. Till frågan om sammansättningen
av Livregementets till häst musikkår återkommer jag under rubriken
Armémusiken.

Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder, förordar
jag, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygförvaltningstjänsten
vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall
upptagas på staten för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren.
På grund härav böra på personalförteckningen för kavalleriet uppföras
beställningar för ytterligare 3 ryttmästare och 3 fanjunkare, de förra avsedda
såsom tygofticerare och de senare såsom uppbördsmän för tygmateriel
vid kavalleriregementena. I enlighet med de beräkningsgrunder jag i ett
senare sammanhang framlägger bör vidare på personalförteckningen för varje
regemente uppföras ytterligare 1 tygunderofficer, pensionerad underofficer i
arvodesbefattning. Från kavalleriets personalförteckning böra däremot av Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. 377 42 15

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

föras regementskassörerna, vilka i stället böra redovisas under intendenturkåren.

I enlighet med vad jag sålunda anfört föreslår jag, att kavalleriet i fredstid
organiseras på följande lägre truppförband:

K 1 Livregementet till häst ................................................... Stockholm

K 3 Livregementets husarer ................................................ Skövde

K 4 Norrlands dragonregemente .......................................... Umeå

Jag beräknar vidare för kavalleriet personalkadrar i enlighet med personalförteckningar,
som komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.
I förhållande till den nuvarande aktiva militära personalen vid kavalleriets
truppförband innebär mitt förslag en minskning med 3 regementsofficerare,
5 ryttmästare, 25 löjtnanter, 5 fanjunkare, 10 sergeanter och 286 manskap.
Minskningen är betingad av att ett av de nuvarande kavalleriregementena
och delar av ett annat överföras till pansartrupperna.

Pansartrupperna.

Enligt arméns nuvarande organisation ingå pansarförband i fred i två
infanteriregementen, nämligen Skaraborgs regemente (19) och Södermanlands
regemente (110), vid vilka regementen förutom en infanteribataljon finnes
en pansarbataljon, där utbildning bedrives i stridsvagnstjänst och pansarvärnstjänst.
Utbildning i pansarbiltjänst äger däremot rum vid kavalleriregementena,
vilka vartdera inrymma bland annat en pansarbilskvadron.

F ör sv ars utredning en.

Beträffande pansartrupperna har försvarsutredningen erinrat om att utredningen
mot bakgrunden av otvetydiga erfarenheter från det pågående
stormaktskriget funnit sig böra med avseende å krigsorganisationen föreslå
en avsevärd utökning av de lägre förbandens pansarvärn och an utbyggnad
av de självständiga, motoriserade pansarvärnsförbanden, vilka därjämte borde
tillföras jämväl tyngre pansarvärnspjäser. Utredningen hade vidare föreslagit
tillskapandet av operativa pansarenheter, pansarbrigader, ägnade att i väsentlig
grad öka arméns rörlighet och slagkraft och därmed dess utsikter att med
framgång upptaga strid med en modernt organiserad och utrustad motståndare.

En dylik utökning av pansarförbanden i krigsorganisationen måste, enligt
vad utredningen vidare anfört, helt naturligt medföra, att pansarförbanden
även inom arméns fredsorganisation erhölle ett ökat utrymme, som svarade
mot mobiliseringsstyrkan och gjorde det möjligt att tillgodose det starkt
ökade behovet av personal utbildad i pansartjänst. Det bleve då icke längre
möjligt att för framtiden inrymma fredspansarförbanden inom infanteri- och
kavalleriregementenas ram och att utskifta pansarutbildningen på dessa. Utredningen
föresloge därför, att pansarförbanden utbrötes ur infanteriet och
kavalleriet och sammanfördes till ett särskilt truppslag, pansartrupperna, där

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utbildning i stridsvagns-, pansarbil-, pansarvärns-, pansarinfanteri- och motorcykeltjänst
skulle äga rum och varifrån samtliga i krigsorganisationen ingående
pansarförband skulle mobiliseras.

Skaraborgs regemente (19) och Södermanlands regemente (110), vilka
för närvarande inrymde vartdera en pansarbataljon, borde ombildas till
pansarregementen, förslagsvis benämnda Skaraborgs pansarregemente (P 4)
och Södermanlands pansarregemente (P3). Skånska kavalleriregementet
(K 2) borde likaledes ombildas till pansarregemente, förslagsvis benämnt
Skånska pansarregementet (P2). Slutligen borde delar av Livregementet
till häst utbrytas och bilda stommen till ett fjärde pansarregemente, vilket
lämpligen syntes kunna övertaga traditionerna från förutvarande Göta livgarde
och på grund härav förslagsvis benämnas Göta pansarlivgarde (Pl).
Detta pansarregemente borde disponera det för Livregementet till häst
planerade kasernetablissementet på Järvafältet, under det att sistnämnda
regemente, förminskat genom avsöndrandet av nuvarande pansarbilskvadron
m. m., kvarbleve i det nuvarande etablissementet i Stockholm. Med hänsyn
till den ökade risken för luftlandsättningar syntes ett pansarförband permanent
böra förläggas till Gotland. Utredningen föresloge därför, att ett kompani
ur Göta pansarlivgarde förlädes till Gotland och underställdes chefen för
Gotlands infanteriregemente.

Pansartruppernas officerare och underofficerare borde upptagas på en
gemensam stat för pansartrupperna.

Pansartruppernas officersaspirantskola borde förläggas till något av pansarregementena,
förslagsvis Göta pansarlivgarde.

Med hänsyn till utbildningens omfattning syntes Göta pansarlivgarde böra
organiseras på regementsstab och två bataljoner samt övriga pansarregementen
på regementsstab och tre bataljoner.

Stabs- och förvaltningsorganisationen borde utformas i huvudsak i enlighet
med det i betänkandet å sid. 116 lämnade exemplet på sammansättning av en
regementsstab. Enär inskrivningsexpeditioner komme att vara anknutna till
två av pansarregementena, nämligen Södermanlands och Skaraborgs, borde
två överstelöjtnantsbeställningar, avsedda för inskrivningschefer vid nämnda
regementen och tillika chefer för sektion III vid regementenas staber,
upptagas å staten för pansartrupperna, varjämte övrig för inskrivningsexpeditionerna
erforderlig personal borde upptagas å staterna för respektive regementen.
På grund av motor- och tygtjänstens omfattning borde vidare vid
varje pansarregemente beräknas en aktiv officer såsom motorofficer, en motorunderofficer
på aktiv stat och en motoringenjör ur arméingenjörkåren.

För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen
beräknades i regel 5 kompaniofficerare och 5 underofficerare komma att vara
beordrade utom pansartrupperna.

Såsom närmare angivits i fyra å sid. 133 och 134 i betänkandet intagna
tabeller har utredningen beräknat behovet av aktivt befäl vid pansartrupperna
och pansartruppförbanden på sätt framgår av följande tablå:

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

	Officerare	Under- officerare	Under- befäl
	Överstar	Överste- löjtnanter	Majorer	Kaptener	Subaltern- officerare	Regements- kassörer	Fanjunkare	Sergeanter	Furirer	Korpraler
Göta pansarlivgarde................	i	i	3	12	16	i	12	18	75	37
Skånska pansarregementet........	i	i	4	14	21	i	14	20	89	43
Södermanlands pansarregemente ........	i	2	4	14	21	i	14	20	89	43
Skaraborgs pansarregemente.....	i	2	4	14	21	i	14	20	89	43
Officerare och underofficerare beordrade
utom pansartrupperna m. m.....	—		2	16	27	—	10	18	—	—
Summa	4	6	17	70	106	4	64	96	342	166

Härutöver har viss reservpersonal beräknats ständigt tjänstgöra vid varje
pansarregemente, nämligen en kapten (ej vid Göta pansarlivgarde), en löjtnant
och en sergeant.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid vid pansartrupperna torde få hänvisas till fyra å sid. 135
och 136 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ifrågasatt, huruvida icke även de
motoriserade infanteriregementena borde sammanföras med pansarvapnet.

Chefen för fjärde arméfördelningen har framhållit, att förläggandet av Göta
pansarlivgarde till Järvafältet vore av stort värde för utbildningen av till
Stockholm eller dess närhet förlagda truppförband.

Chefen för övre Norrlands trupper har, såsom av avsnittet Kavalleriet
närmare framgår, framfört betänkligheter mot en utbrytning av pansarbilskvadronerna
ur kavalleriet.

Chefen för armén, som lämnat sin fulla anslutning till försvarsutredningens
synpunkter angående en väsentlig ökning av pansarvärnsförbanden och tillskapandet
av operativa pansarenheter, har med avseende på pansartruppernas
personalbehov i fred hävdat, att en signalingenjör ur arméingenjörkåren
permanent borde tjänstgöra vid varje pansarregemente. Vidare borde underbefälskadrarna
utökas avsevärt utöver utredningens förslag. I största möjliga
utsträckning borde nämligen stammanskap användas som stridsvagnsförare,
dels för att minska slitaget under fredsutbildningen, dels i syfte att skapa en
mobiliseringsreserv av f. d. fast anställda stridsvagnsförare. Sålunda borde
antalet furirer vid pansartrupperna ökas från 342 till 400, antalet korpraler från
166 till 374 och antalet vicekorpraler och meniga från 385 till 760.

Såsom en följd av det av överbefälhavaren efter samråd med chefen för
armén framlagda ändringsförslaget avseende arméns krigsorganisation, borde
4 kompaniofficerare och 20 underofficerare på pansartruppernas stat överföras
till infanteriet (jämför avsnittet Infanteriet ovan).

Försvar sväsendets underbefälsförbund har förklarat sig intet ha att
erinra mot försvarsutredningens beräkning av personalbehovet vid pansar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 229

trupperna i vad avser fast anställt manskap och den i samband därmed gjorda
avvägningen mellan olika beställningshavargrupper.

1942 års försvarsberedning m. m.

Försvarsutredningens förslag att bryta ut de nuvarande pansarförbanden
ur infanteriet och kavalleriet och att sammanföra dessa till ett särskilt truppslag
har icke givit beredningen anledning till erinran. Truppslagets organisation
på fyra fredsförband syntes beredningen också lämplig. I annat sammanhang
hade beredningen föreslagit, att samtliga förband skulle organiseras på
tre bataljoner, d. v. s. att det av försvarsutredningen föreslagna »Göta pansarlivgarde»
skulle erhålla tre i stället för av utredningen beräknade två bataljoner.
Beredningens ifrågavarande förslag hade framlagts under förutsättning,
att kostnaderna för bataljonens uppsättande kunde täckas inom den beräknade
kostnadsramen genom vidtagande av viss ändring i planerna för
annan materielanskaffning.

Beträffande pansartruppförbandens förläggning har beredningen anfört
följande:

Beredningen har intet att erinra emot att ett regemente förlägges till
Strängnäs och ett till Skövde och icke heller mot att ett detacherat kompani
förlägges i anslutning till'' Gotlands infanteriregemente.

Däremot hyser beredningen betänkligheter mot förslaget att Skånska pansarregementet
skulle övertaga nuvarande Skånska kavalleriregementets förläggning
i Hälsingborg, enär denna ort icke synes beredningen lämplig såsom

förläggningsort för pansarregemente.---- Försvarsutredningen har räknat

med att pansarregementets förläggning till detta etablissement medför behov
av byggnadsarbeten, som efter prisläget den 1 juli 1941 draga en kostnad av
4,996,400 kronor; de största posterna hänföra sig till garage (2,385,500 kronor),
tillbyggnad av kasernerna (1,011,700 kronor) och verkstäder (1,000,000
kronor). Även om den nuvarande kasernen är i mycket gott skick — detta är
enligt vad beredningen inhämtat fallet — och därför icke bör slopas, så bör
i vart fall icke pansarregementet i sin helhet dit förläggas. Det synes så
mycket mindre lämpligt, som beredningen också inhämtat, att Hälsingborgsförläggningen
och trakten däromkring har föga lämplig terräng för förbandets
övningar. Behovet av erforderligt skjutfält kan icke tillgodoses i förläggningsortens
närhet, och de övningsfält, som nu disponeras av Skånska
kavalleriregementet, lära icke bliva tillräckliga och tillfredsställande för pansarregementets
behov. Vid en utvidgning av övningsfälten skulle staten
nödgas inköpa god, men därför också dyrbar åkerjord. Samtliga dessa omständigheter
tala emot, att etablissementet och övningsfälten — för vars
ökning medel dock icke beräknats av försvarsutredningen — utvidgas. Man
skulle sålunda nödgas räkna med att regementet vid förläggning till Hälsingborg
måste förlägga övningarna med stridsvagnarna å avsevärda avstånd från
Hälsingborg. Dylika förflyttningar till lämplig övningsterräng medföra
emellertid förslitning av materielen och stor drivmedelsförbrukning.

Då beredningen, ehuru den finner skäl tala därför, likväl icke anser sig
böra föreslå, aft pansarregementet i sin helhet förlägges till annan ort än
Hälsingborg, är orsaken därtill allenast den, att etablissementet och övriga anläggningar
icke kunna med större fördel utnyttjas för annat försvarsändamål.
Ett fullständigt slopande av etablissementet och uppförande av ett nytt etablissement
å annan och lämpligare ort skulle föra med sig så stora kostnader,
att beredningen icke kan giva sitt förord åt en dylik lösning.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beredningen finner sig sålunda böra föreslå följande i fråga om ordnandet
av förläggningen av Skånska pansarregementet.

Till kavalleriregementets nuvarande etablissement förläggas — — —
pansarinfanterikompaniet, specialkompaniet, yrkeskompaniet och motorcykelavdelningen.
I viss utsträckning kan möjligen också pansarvärns- och pansarbilsutbildningen
förläggas dit.

Återstoden av regementet bör förläggas till en--- — plats i det inre av

Skåne. — ---Olika orter kunna därvid komma i fråga. Resultatet av en

undersökning, som beredningen verkställt, synes giva vid handen, att delar av

regementet lämpligen kunna förläggas till Ljungbyhed,---dit också en stor

del av kavalleriregementets utbildning är förlagd. Av sistnämnda regemente
disponerade byggnader, vilka enligt uppgift numera äro helt restaurerade, torde
jämväl kunna utnyttjas av pansarregementet. I anslutning till dessa byggnader
böra ytterligare behövliga anläggningar komma till utförande. Där böra sålunda
de beräknade nya garagebyggnadema och verkstadslokalerna m. m. uppföras.
Sannolikt kommer en på detta sätt delad förläggning, HälsingborgLjungbyhed,
att medföra något större kostnader, än om regementet i sin helhet
förlädes till Hälsingborg. Det har icke varit beredningen möjligt att närmare
utreda frågan, men beredningen finner sig likväl böra föreslå denna
delade förläggning av regementet. Ytterligare skäl härför äro, att Ljungbyhedstrakten
erbjuder god övningsterräng för ett pansarregemente och goda

möjligheter att där uppföra —- --garage och verkstäder ävensom utan

avsevärda kostnader ordna skjutbana och nödvändig skjutterräng. Marken
omkring Ljungbyhed tillhör kronan.

Yad därefter angår förläggningsorten för det fjärde pansarregementet (Göta
pansarlivgarde) finner sig beredningen icke kunna tillstyrka, att regementet
förlägges till Stockholm (Järvafältet), även om vissa skäl kunna tala därför,
såsom önskvärdheten att för samövningar m. m. där ha tillgång till ett
pansarförband. Andra skäl, som synas beredningen vara väsentligt mera
vägande, tala för att regementet förlägges till Kristinehamn, Filipstad, Karlskoga
eller annan ort i västra delen av mellan-Sverige. Förläggningsfrågan
för detta regemente synes beredningen böra lösas i anslutning till frågan om
förläggningen av det föreslagna nya artilleriregementet. Regementet bör i
samband härmed givas annat namn än det av försvarsutredningen föreslagna.

Beträffande personalbehovet för pansartruppförbanden har beredningen, i
likhet med chefen för armén, föreslagit en utökning av antalet beställningar
för fast anställt manskap. Beredningen hölle nämligen före, att en ökning av
antalet beställningar för fast anställt manskap i sådan utsträckning, att sådana
beställningshavare kunde disponeras för tjänst såsom stridsvagns- och pansarbilförare
liksom också för ett bättre tillgodoseende av reparationstjänstens
behov, icke medförde någon reell merkostnad. Genom en sådan anordning
skapades nämligen förutsättningar för att omkostnaderna för vagnarnas skötsel
och drift bleve mindre än om desamma tid efter annan skulle byta förare på
grund av den större omsättningen bland värnpliktiga. Med hänsyn till betydelsen
av en god rekrytering av manskapsgruppen funne beredningen dock
— till skillnad mot chefen för armén — erforderligt, att utökningen av manskapskadern
hänfördes till samtliga manskapsbeställningar, så att avvägningen
mellan antalet furirer, korpraler samt vicekorpraler och meniga bleve
ungefär densamma som i utredningens förslag. Yidare ville beredningen framhålla
vikten av att manskapet i fråga erhölle en grundlig motorteknisk och

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

annan teknisk utbildning, varigenom efter tjänstetidens utgång övergången
till civil verksamhet underlättades.

Utredningens förslag i övrigt rörande beräkningen av personalbehovet vid
pansartrupperna har icke givit beredningen anledning till särskilda erinringar.

Beträffande pensionsåldern för militär personal vid pansartrupperna har
beredningen i anslutning till förslaget om utredning rörande pensionsåldrarna
för militära beställningshavare uttalat, att pensionsåldern för nu ifragavarande
personal borde sättas lägre än för motsvarande personal vid andra av arméns
truppslag.

I anledning av beredningens förslag rörande förläggning av delar av Skånska
pansarregementet till Ljungbyhed har chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
i utlåtande den 19 mars 1942 funnit en sådan förläggning vara
ur flera viktiga synpunkter olämplig.

Flygkrigsskolans anläggningar utgjorde i och för sig ett sannolikt mål för
anfall från luften. Genom förläggning av del av pansarregementet till samma
plats, skulle sannolikheten för anfall och för en ökad anfallsfrekvens bliva
större.

Det strede mot de primära grundsatserna för militära anordningar att
anhopa värdefulla anläggningar och förråd. Även ur brandfaresynpunkt i
fredstid vore en dylik anhopning olämplig.

Som skäl för ifrågavarande förläggning anförde beredningen bland annat,
att Ljungbyhedstrakten erbjöde god övningsterräng för pansarförband. De
fält, beredningen torde åsyfta, måste emellertid allt framgent, liksom nu, helt
disponeras av flygkrigsskolan för landningsövningar och nödlandningar.

Vid flygning med det stora antalet elever vid flygkrigsskolan skulle riskerna
för större haverier vid nödlandning bliva ökade, om flygarna (särskilt
eleverna) vid sidan av andra svårigheter skulle ha att taga hänsyn till på
fälten uppträdande stridsvagnar.

För pansarförbandets skjututbildning kunde flygkrigsskolans skjutbanor
icke påräknas. Utbildningen i markskjutning bedreves nämligen företrädesvis
under icke-flygdagar, varför i förväg aldrig kunde bestämmas, när flygkrigsskolan
hade behov av skjutbanorna. Någon uppdelning av banorna
mellan flygkrigsskolan och pansarregementet vore således icke möjlig.

Slutligen måste framhållas, att möjligheterna att erhålla bostäder i Ljungbyhed
vore mycket små. För flygkrigsskolans personal hade också i försvarsutredningens
betänkande upptagits 405,000 kronor för tjänstebostäder för att
avhjälpa det mest trängande behovet av bostäder. För pansarregementets
personal torde behöva beräknas tjänstebostäder för samtlig personal. Huruvida
beredningen tagit denna synpunkt i beaktande eller icke framginge ej
av remissen, men torde i icke oväsentlig grad komma att påverka kostnadsberäkningarna.

Med anledning av det anförda finge chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
bestämt avstyrka, att delar av Skånska pansarregementet förlädes
till Ljungbyhed.

Jag biträder försvarsutredningens förslag såväl i vad rör pansartruppernas Departementsorganiserande
såsom ett särskilt truppslag som i fråga om fredsorganisationen cAe/''en för

detta truppslag och sättet för dess uppsättande genom utbrytning och om -

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

organisation av vissa till infanteriet och kavalleriet nu hörande truppförband.
Såsom jag i annat sammanhang anfört kan jag icke lämna min anslutning till
försvarsberedningens förslag att Göta pansarlivgarde skall, på bekostnad av
viss annan materielanskaffning, organiseras på tre bataljoner. Från de militära
myndigheternas sida har något yrkande i sådan riktning ej heller framkommit.

Yissa av överbefälhavaren i samråd med chefen för armén förordade ändringar
med avseende på pansarvärnsförbanden i krigsorganisationen, till vilka
jag ansett mig böra lämna min anslutning, äro icke av den art, att den föreslagna
fredsorganisationen därav bör röna inflytande.

Att såsom chefen för första arméfördelningen ifrågasatt till pansartrupperna
överföra jämväl de motoriserade infanteriregementena kan jag icke finna medföra
några egentliga fördelar, varför jag icke kan biträda detta förslag.

Ehuru jag väl inser, att Hälsingborg icke är någon idealisk förläggningsplats
för ett pansarförband, finner jag det dock svårt att frångå försvarsutredningens
förslag om förläggande av Skånska pansarregementet till nämnda
stad. En förläggning av regementet i dess helhet till annan plats synes komma
att medföra så avsevärda kostnader, att -—- såsom jämväl försvarsberedningen
förutsatt — en sådan lösning av frågan knappast kan ifrågakomma. En uppdelning
av regementet i enlighet med försvarsberedningens förslag på två
platser, Hälsingborg och Ljungbyhed, medför organisatoriska olägenheter och
höjda årskostnader samt är ej heller ägnad att ur de synpunkter, som varit
för beredningen utslagsgivande, innebära en mera påtaglig förbättring av försvarsutredningens
förslag. Det bör även framhållas, att mycket begränsade
möjligheter synas föreligga att i Ljungbyhed bereda utrymme för ytterligare
militära förband. En sådan förläggning av regementet skulle härförutom med
all sannolikhet, därest den låter sig genomföra, medföra betydande byggnadskostnader
och framför allt avsevärda utgifter för tjänstebostäder åt personalen.
Det synes troligt, att dessa kostnader komma att betydligt överstiga de utgifter
för utvidgning av övningsterrängen för ett till Hälsingborg förlagt
pansarregemente, som försvarsberedningen befarat bliva ofrånkomliga vid en
förläggning av regementet till nämnda stad. Med hänsyn härtill och då de
militära myndigheterna icke rest invändningar mot försvarsutredningens förslag
i denna del, anser jag mig böra förorda bifall till detsamma. Självfallet
böra emellertid sådana anordningar träffas, som ur de synpunkter, som legat
till grund för försvarsberedningens inställning, kunna befinnas lämpliga.

En förläggning av ett av de nytillkommande pansarförbanden till Stockholm
ökar möjligheterna till samövningar mellan pansarvapnet och andra
truppslag samt har av de militära myndigheterna även i andra hänseenden
funnits innebära en tillfredsställande lösning. På grund härav biträder jag
försvarsutredningens förslag och tillstyrker sålunda, att det pansarregemente,
som bör bildas genom utbrytning av delar av Livregementet till häst, förlägges
till Stockholm i det för Livregementet till häst planerade kasernetablissementet
på Järvafältet. Sistnämnda regemente torde i enlighet med försvarsutredningens
förslag böra kvarbliva i sitt nuvarande etablissement i Stock -

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

holm. Jag biträder jämväl förslaget, att ett kompani av ifrågavarande pansarregemente
permanent förlägges till Gotland och underställes chefen för Gotlands
infanteriregemente.

Jag föreslår sålunda, att pansartrupperna i fredstid organiseras på följande
lägre truppförband:

P 1 Göta pansarlivgarde (med ett till Gotlands in -

fanteriregemente detacherat kompani) ...... Stockholm (Järvafältet)

P 2 Skånska pansarregementet ........................ Hälsingborg

P3 Södermanlands pansarregemente ................... Strängnäs

P 4 Skaraborgs pansarregemente ..................... Skövde

De av försvarsutredningen för pansartrupperna föreslagna officers- och
underofficerskadrarna anser jag lämpligt avvägda. Av chefen för armén ifrågasatt
överföring av ett antal officerare och underofficerare från pansartrupperna
till infanteriet finner jag mig, såsom redan i det föregående framhållits, böra
avstyrka.

Försvarsutredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att på staten
för pansartrupperna skulle uppföras två överstelöjtnantsbeställningar, avsedda
för inskrivningscheferna vid Södermanlands och Skaraborgs pansarregementen.
I enlighet med vad jag i det föregående under Allmänna grunder
anfört, torde nämnda båda överstelöjtnantsbeställningar böra utbytas mot beställningar
för överstelöjtnant eller major.

Jag delar chefens för armén och försvarsberedningens uppfattning att
pansarregementenas manskapskadrar i försvarsutredningens förslag blivit väl
snävt tillmätta. Behovet av furirer beräknar jag i likhet med chefen för armén
till 400, fördelade med 85 på Göta pansarlivgarde och 105 på vart och ett av
de tre övriga pansarregementena. I fråga om antalet korpraler har jag däremot
funnit mig böra stanna vid att föreslå en utökning till 228, fördelade med 48
på Göta pansarlivgarde och 60 på vart och ett av de övriga pansarregementena.
Även i fråga om antalet vicekorpraler och volontärer finner jag det möjligt att
avsevärt begränsa den föreslagna utökningen, i det att jag räknar med att
pansartruppernas underbefälskadrar i större utsträckning än övriga truppslags
böra kunna rekryteras med värnpliktiga, vilka efter fullgjord första tjänstgöring
vinna fast anställning med treårig kontraktstid. Jag föreslår sålunda,
att antalet vicekorpraler och volontärer vid pansartrupperna fastställes till
418, därav vid Göta pansarlivgarde 88 och vid vart och ett av övriga pansarregementen
110. Frågan om behovet av en ytterligare utökning av pansartruppernas
manskapskadrar torde få bedömas sedan erfarenhet vunnits om
värnpliktigas användbarhet såsom stridsvagnsförare i jämförelse med fast anställt
manskaps.

Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder förordar
jag, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygförvaltningstjänsten
vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall upptagas
på staten för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren.
På gund härav böra på personalförteckningen för pansartrupperna

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

uppföras beställningar för ytterligare 4 kaptener och 4 fanjunkare, de förra
avsedda såsom tygofficerare och de senare såsom uppbördsmän för tygmateriel
vid pansarregementena. I enlighet med de beräkningsgrunder jag i ett senare
sammanhang kommer att framlägga lärer vidare antalet tygunderofficerare
(pensionerade underofficerare i arvodesbefattning) vid vart och ett av de tre
större pansarregementena böra ökas från 2 till 3.

Jag förutsätter, att pansartruppernas regementskassörer i likhet med övriga
truppslags överföras till personalförteckningen för intendenturkåren.

Till frågan om behovet av musikpersonal vid pansartrupperna återkommer
jag under rubriken Armémusiken.

Frågan om pensionsåldern för den militära personalen vid pansartruppema
torde komma att upptagas till prövning av chefen för finansdepartementet.

I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag för pansartrupperna och
pansartruppförbanden de personalkadrar, som framgå av personalförteckningar,
vilka komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

Artilleriet.

Artilleriet omfattar för närvarande i fred fyra fördelningsartilleriregementen,
ett kårartilleriregemente, ett fästningsartilleriregemente och två
artillerikårer. I artilleriet ingår även luftvärnsartilleriet, organiserat på tre
luftvärnsregementen och fyra beredskapsdivisioner.

Försvars utredningen.

Såsom framgår av det följande har försvarsutredningen föreslagit, att
luftvärnsartilleriregementena och beredskapsdivisionerna skola utbrytas ur
artilleriet och sammanföras till ett särskilt truppslag, luftvärnet.

Med avseende på artilleriets fredsorganisation i övrigt har försvarsutredningen
under hänvisning till kårartilleriets utökning i krigsorganisationen
föreslagit uppsättande av ett nytt kårartilleriregemente inom det nyskapade
Y. militärområdet. Regementet borde förslagsvis förläggas till Örebro, där
ett nytt kasernetablissement borde uppföras och benämnas Närkes artilleriregemente.
Benämningen Smålands arméartilleriregemente borde förenklas
till Smålands artilleriregemente.

Försvarsutredningen har förutsatt, att Wendes artilleriregementes planerade
förflyttning till Norra Åsum komme till stånd.

För artilleriskjutskolan borde liksom hittills årligen organiseras en övningsdivision
med värnpliktiga från artilleriets truppförband och med befäl likaledes
kommenderat från truppförbanden. Divisions- och batteriadjutanterna,
4 underofficerare, borde dock uppföras på skjutskolans stat.

Artilleriets officersaspirantskola borde förläggas till något av artilleriregementena,
förslagsvis Norrlands artilleriregemente.

Med hänsyn till utbildningens omfattning borde samtliga sju artilleriregementen
organiseras på regementsstab och tre divisioner samt de båda
artillerikårerna på kårstab och två divisioner.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Som en följd av denna organisation borde på staten för Gotlands artillerikår
uppföras ytterligare en regementsofficersbeställning, avsedd för en divisionschef.
En dylik utökning vore även betingad av krigsorganisatoriska skäl.
Utredningen ville för sin del föreslå, att den nya beställningen uppfördes såsom
en överstelöjtnantsbeställning, enär någon sådan för närvarande icke
funnes vid kåren.

Stabs- och förvaltningsorganisationen borde utformas i enlighet med det
i betänkandet å sid. 116 lämnade exemplet på sammansättning av en regementsstab,
dock att för motortjänsten borde vid vart och ett av Gotlands
artillerikår samt Smålands och Närkes artilleriregementen avses en motorofficer
(aktiv officer) och en motorunderofficer (aktiv underofficer), varjämte
vid vartdera av nämnda båda regementen borde placeras en motoringenjör ur
arméingenjörkåren för ständig tjänstgöring.

För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen
beräknades i regel 9 kompaniofficerare och 9 underofficerare komma att vara
beordrade utom truppförbanden.

Såsom närmare angivits i fem å sid. 138—140 i betänkandet intagna tabeller,
har utredningen beräknat behovet av aktivt befäl vid artilleriets truppförband
på sätt framgår av följande tabell:

								Under- 1
		Officerare		officerare	befäl
	Överstar	Överste- löjtnanter	Majorer	Kaptener	Subaltern- officerare	Regements- kassörer	Styck- junkare	Sergeanter	Furirer	W O e ce rf P sf
	1	i	5	20	31	i	17	23	85	65
Göta artilleriregemente ................	1	i	5	20	31	i	17	23	85	65
Wendes artilleriregemente..............	1	i	5	20	31	i	17	23	85	65
Norrlands artilleriregemente ............	1	i	5	20	31	i	17	23	85	65
Norrbottens artillerikår ................	1	i	2	12	18	i	10	13	41	31
Smålands artilleriregemente ............	1	i	5	20	31	i	17	23	80	64
	1	i	1	12	18	i	8	12	50	41
Bodens artilleriregemente ..............	1	i	4	17	27	i	15	20	82	64
Nårkes artilleriregemente ..............	1	i	5	20	31	i	17	23	80	64
Summa	9	9	37	161	249	1 9	135	183	673	524

Siffrorna inrymma jämväl utom truppförbanden beordrat befäl.
Härjämte har följande reservpersonal beräknats ständigt tjänstgöra vid
artilleriets truppförband, nämligen vid varje artilleriregemente 1 kapten, 1
löjtnant och 1 sergeant samt vid varje artillerikår 1 löjtnant och 1 sergeant.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid vid artilleriet torde få hänvisas till fyra å sid. 140 och 141
i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ansett, att Wendes artilleriregemente
borde motoriseras. Därest så icke bleve fallet, förelåge vid regementet behov

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

av ytterligare en aktiv underofficer, avsedd såsom hovslagarunderofficer, samt
en pensionerad underofficer, avsedd för regementsstabens hästdetalj.

Militärbefälhavaren på Gotland har funnit, att ytterligare en majorsbeställning
borde beräknas för Gotlands artillerikår. Vidare borde med hänsyn till
befordringsförhållandena vid kåren underofficerskadern ökas med 1 styckjunkare
och 2 sergeanter, varvid i stället antalet furirer kunde minskas med 5.
För kåren borde även, liksom för Gotlands infanteriregemente enligt vad
ovan anförts (se avsnittet Infanteriet), beräknas en ständigt tjänstgörande
motoringenjör ur arméingenjörkåren. I stället kunde den för militärbefälsstaben
avsedde motoringenjören utgå. För förrådsvården krävdes slutligen
ytterligare 2 förrådsvaktmästare och 3 förrådsmän.

Chefen för armén har uttalat, att Örebro syntes mindre lämpligt såsom
förläggningsort för det föreslagna nya kårartilleriregementet, och har förordat,
att regementet i stället förlägges till Kristinehamn. Dess namn borde därvid
bliva Bergslagens artilleriregemente. Såsom en följd av överbefälhavarens i
samråd med chefen för armén utarbetade ändringsförslag avseende arméns
krigsorganisation borde Wendes artilleriregemente motoriseras, varjämte en
ny kårartillerikår borde uppsättas, förslagsvis i Falun eller Västerås. Vid
Gotlands artillerikår borde tillkomma ett batteri och kårens personal utökas
med 1 major, 1 kapten, 1 subalternofficer, 1 underofficer och 3 fast anställda
underbefäl.

Vid Bodens artilleriregemente borde tillkomma en skjutfält- och kasernofficer
(pensionerad officer) och en skjutfältunderofficer (pensionerad underofficer)
ävensom en motorofficer och en motorunderofficer, båda på aktiv stat.

Svenska under officer sförbundet har ansett, att ytterligare en beställning
såsom aktiv underofficer, avsedd att tjänstgöra såsom motorunderofficer,
borde uppföras på staten för Bodens artilleriregemente.

F ör svar sväsendets underbefälsförbund har uttalat, att enligt försvarsutredningens
förslag proportionerna mellan antalet beställningshavare i de olika
manskapsgraderna vore sådana, att befordringsmöjligheterna vid artilleriet
bleve sämre än vid infanteriet.

Från Karlskoga, Kristinehamn och Örebro ha inkommit framställningar
rörande förläggningsorten för det föreslagna nya kårartilleriregementet,
beträffande vilka torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har biträtt försvarsutredningens förslag om uppsättande av
ett nytt kårartilleriregemente. Mot tanken att regementet — i stället för till
Örebro — förlädes till Kristinehamn eller annan ort inom V. militärområdet
— exempelvis Filipstad eller Karlskoga — hade beredningen icke funnit
något att invända.

I fråga om befälsbehovet för artilleriets truppförband har beredningen,
utöver vad som anförts under rubriken Allmänna grunder, ansett, att för
Gotlands artillerikår borde beräknas 2 majorsbeställningar, innebärande en
ökning av försvarsutredningens förslag till stat med en major. Vid samma

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kår borde antalet underofficerare ökas med 3 (1 styckjunkare och 2 sergeanter)
och i samband därmed antalet furirer minskas med 4 samt antalet
konstaplar med 1. Ändringen vore erforderlig för att åstadkomma
bättre befordringsmöjligheter för kårens fast anställda manskap. Erfarenheterna
hade givit vid handen, att kåren redan med hittillsvarande manskapskader
haft rekryteringssvårigheter, och dessa komme utan tvivel att ökas,
om icke befordringsmöjligheterna till underofficer förbättrades.

Chefens för armén förslag om ökning av personalen vid Bodens artilleriregemente
med 1 officer, 1 underofficer samt 1 pensionerad officer och 1
pensionerad underofficer i arvodesbefattningar syntes beredningen vara
förtjänt av närmare övervägande.

Jag biträder försvarsutredningens förslag om uppsättande av ett nytt kårartilleriregemente.
I vad avser förläggningsort för regementet pågår genom
arméförvaltningens fortifikationsstyrelses försorg närmare utredning, vars
resultat bör kunna föreligga i så god tid, att slutligt förslag i ämnet kan framläggas
senare under riksdagen. Jag anhåller således att framdeles få efter
slutförd utredning återkomma till denna fråga.

Det synes ovedersägligt, att Wendes artilleriregemente är i trängande behov
av utökade och förbättrade lokaler. I princip har jag intet att erinra mot försvarsutredningens
förslag om förflyttning av regementet till Norra Åsum. Till
de härmed sammanhängande markfrågorna torde jag få framdeles återkomma.

Såsom jag tidigare under rubriken Arméns krigsorganisation anfört, har
jag ansett mig böra biträda ett av överbefälhavaren i samråd med chefen för
armén framfört förslag avseende ökad motorisering av artilleriet i krigsorganisationen.
En av samma myndigheter förordad utökning av arméns tunga
kanonartilleri har jag däremot icke kunnat tillstyrka.

I konsekvens härmed föreslår jag den avvikelsen från försvarsutredningens
förslag till fredsorganisation för artilleriet, att Wendes artilleriregemente
blir motoriserat i stället för anspänt. Av chefen för armén framfört förslag
om uppsättande av en ny artillerikår kan jag däremot såsom förut nämnts
icke biträda liksom icke heller förslagen om utvidgad fredsorganisation och
kaderökning vid Gotlands artillerikår.

De av försvarsutredningen föreslagna personalkadrarna för artilleriets
truppförband finner jag lämpligt avvägda.

Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder förordar
jag emellertid, med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för
tygförvaltningstjänsten vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare
skall upptagas på staten för vederbörligt förband och icke på fälttygkåren.
På grund härav bör staten för varje artilleriregemente och artillerikår ökas
med 1 kapten, avsedd såsom tygofficer, och 1 styckjunkare, avsedd såsom
uppbördsman för tygmateriel. För tygtjänsten böra därjämte, enligt de beräkningsgrunder
jag i det följande kommer att framlägga, vid de större motoriserade
artilleriregementena beräknas ytterligare 2 och vid övriga artilleriregementen
1 tygunderofficer, pensionerade underofficerare i arvodesbefattning. I

Departementschefen.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överensstämmelse med chefens för armén förslag lärer vidare för Bodens
artilleriregemente böra beräknas en skjutfält- och kasernofficer (pensionerad
officer) och en skjutfältunderofficer (pensionerad underofficer). I övrigt
har jag icke ansett mig kunna biträda framförda förslag om utökning av
artilleriets personalkadrar.

I enlighet med vad jag därom anfört i det föregående under avsnittet
Allmänna grunder böra de på artilleritruppförbandens personalförteckningar
upptagna regementskassörerna överföras till intendenturkåren, de för regementena
avsedda i beställning såsom regementskassör i lönegrad UO 3 och
de för kårerna avsedda i beställning såsom fanjunkare i lönegrad UO 2.

Såsom en följd av mitt förslag om motorisering av Wendes artilleriregemente
bör staten för nämnda regemente minskas med 5 furirer, 1 konstapel,
5 vicekonstaplar och meniga samt 2 pensionerade underofficerare i arvodesbefattning
(nämligen 1 furageuppbördsman och 1 biträde åt mobiliseringsofficeren,
avsett för hästredovisningen). Däremot bör tillkomma 1 förrådsvaktmästare.

Till frågan om behovet av musikpersonal vid artilleriet återkommer jag
under rubriken Armémusiken.

I enlighet med vad ovan anförts föreslår jag, att artilleriet i fredstid
organiseras på följande lägre truppförband:

A 1 Svea artilleriregemente ................. Stockholm (Järvafältet)

A 2 Göta artilleriregemente ................. Göteborg

A 3 Wendes artilleriregemente .............. Kristianstad (Norra Åsum)

A 4 Norrlands artilleriregemente ........... Östersund

A 5 Norrbottens artillerikår ................. Boden

A 6 Smålands artilleriregemente ........... Jönköping

A 7 Gotlands artillerikår .................... Yisby

A 8 Bodens artilleriregemente .............. Boden

A9 ..................... artilleriregemente ... Förläggningsort bestämmes senare

Jag beräknar vidare för artilleriets truppförband de personalkadrar, som
framgå av personalförteckningar, vilka tillhandahållas riksdagens vederbörande
utskott. I förhållande till nu gällande personalförteckning innebär förslaget,
i vad avser den aktiva officers- och underofficerspersonalen vid normalartilleriregemente,
ökning med 2 kaptener och 1 styckjunkare men minskning med 2
löjtnanter. Av manskapsbeställningarna uppflyttas 10 konstapelsbeställningar
till furirsbeställningar, varjämte antalet beställningar för vicekorpraler och
meniga minskas med 3.

Luftvärnet.

Enligt gällande fredsorganisation ingår luftvärnsartilleriet som en del av
artilleriet och omfattar tre luftvämsregementen och fyra beredskapsdivisioner.

Försvars ut redningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att de ökade kraven på luftvärnsförband
i krigsorganisationen, såväl för fältförbanden som för hemortens
försvar, gjorde en utbyggnad av luftvärnsförbanden även i fredsorganisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

239

tionen nödvändig. Sålunda borde de fyra beredskapsdivisionerna göras
permanent bestående och organiseras såsom luftvärnskårer om normalt fyra
batterier. Med den ökade omfattning luftvämsartilleriet sålunda erhölle, syntes
det icke lämpligen längre böra kvarbliva inom artilleriet utan utbrytas därur
och bilda ett särskilt truppslag, luftvärnet.

I samband härmed borde nummerbeteckningarna för Karlsborgs, Östgöta
och Stockholms luftvärnsregementen (A 9, A 10 och A 11) ändras till respektive
Lv 1, Lv 2 och Lv 3. De till luftvärnskårer ombildade beredskapsdivisionerna
i Malmö, Göteborg, Sundsvall och Boden (Luleå) syntes förslagsvis
böra benämnas respektive Skånska luftvärnskåren (Lv4), Göteborgs luftvärnskår
(Lv6), Sundsvalls luftvärnskår (Lv 5) och Luleå luftvärnskår (Lv7).
Frågan om förläggningsort — och i samband därmed benämning — för Göteborgs
luftvärnskår borde dock göras beroende av en särskild undersökning
rörande övnings- och skjutmöjligheterna för kåren, vilken syntes böra utföras
genom de militära myndigheterna. Därest tillfredsställande möjligheter
i detta hänseende icke kunde åstadkommas i Göteborg, borde annan
förläggningsort sökas, antingen inom det nya Y. militärområdet eller på västkusten,
varvid i senare fallet Halmstad syntes böra främst komma i åtanke.
För Stockholms luftvärnsregemente borde uppföras ett nytt kasernetablissement
i trakten av Stockholm. Även för Göteborgs och Luleå luftvärnskårer
bleve nya kasernetablissement erforderliga.

I och med luftvärnets organiserande som ett särskilt truppslag inom armén
syntes det lämpligt, att luftvärnsförbanden på Gotland, utom de för kustartillerianläggningarna
avsedda, överfördes från marinen till armén och organiserades
såsom ett till Gotlands artillerikår förlagt och chefen för nämnda
kår underställt detacherat batteri ur Stockholms luftvärnsregemente.

Enär med ovan angiven organisation av luftvärnet intet luftvärnsförband
komme att i fred vara förlagt inom det nybildade Y. militärområdet, borde
vidare en luftvärnsmobiliseringscentral förläggas till särskild plats inom
nämnda militärområde.

I likhet med vad för närvarande vore fallet beträffande luftvämsartilleriet
syntes luftvärnets officerare och underofficerare böra uppföras på en gemensam
stat för luftvärnet med inspektören för luftvärnet såsom personalkårchef.

Luftvärnets officersaspirantskola borde förläggas till något av luftvärnsregementena,
förslagsvis Östgöta luftvärnsregemente.

Liksom vid artilleriet förelåge vid luftvärnet behov av en årligen återkommande
skjutskola. Luftvärnsskjutskolan borde förläggas till Väddö och
övningstrupp utgå ur luftvärnsförbanden. Såsom chef borde avses en överste
och såsom adjutant en kapten, båda på luftvärnets stat och tjänstgörande vid
arméinspektionens luftvärnsavdelning under de tider, då skjutskolan icke vore
i verksamhet.

Med hänsyn till utbildningens omfattning syntes luftvärnsregementena
böra organiseras på regementsstab och tre divisioner. Vid luftvärnskårerna,
vilka förutsattes organiserade på allenast fyra batterier, vore divisionsindelning
icke erforderlig, incn en särskild regementsofficer (major) borde avses
såsom utbildningschef.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Stabs- och förvaltningsorganisationen borde utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med det i betänkandet å sid. 116 anförda exemplet på
sammansättningen av en regementsstab, dock att för motortjänsten vid varje
förband erfordrades en motorofficer (aktiv officer) och en motorunderofficer
(aktiv underofficer), varjämte för tillsyn och vård av centralinstrumenten
m. m. en luftvärnsingenjör ur arméingenjörkåren borde placeras till ständig
tjänstgöring vid varje regemente och varje kår.

Försvarsutredningen hade i annat sammanhang föreslagit, att en major
eller kapten vid luftvärnet skulle avses som luftvärnsofficer, tillika luftbevakningsofficer,
vid envar av I.-—Yl. militärbefälsstaberna. För tjänstgöring
såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen beräknades i regel
24 kompaniofficerare komma att vara beordrade utom luftvärnet.

Försvarsutredningen har, såsom närmare angivits i fyra å sid. 144 och 145 i
betänkandet intagna tabeller, beräknat behovet av aktivt befäl vid luftvärnet
enligt följande tablå:

		Officerare	Under- officerare	Under- befäl
		O: < <s> oa So" ►i	Överste- löjtnanter	Majorer	Kaptener	Subaltern- officerare	Regemcnts- kassörer	Styck- junkare	Sergeanter	Furirer	Konstaplar
Karlsborgs luftvärnsregemente		1	i	4	13	19	i	13	20	104	68
Östgöta luftvärnsregemente ..		l	i	4	13	19	i	13	20	104	68
Stockholms luftvärnsregemente		1	i	4	14	20	i	14	21	in	75
Skånska luftvärnskåren ......		—	i	1	6	10	i	5	9	48	27
Sundsvalls luftvärnskår ......		—	i	1	6	10	i	5	9	48	27
Göteborgs luftvärnskår........		—	i	1	6	10	i	5	9	48	27
Luleå luftvärnskår............ Officerare och underofficerare	beordrade	—	i	1	6	10	i	5	9	48	27
		1	i	3	32	49	_	19	16	_	__
Summa	4	8	19	96	147	7	79	113	511	319

Härjämte har följande reservpersonal beräknats ständigt tjänstgöra vid
luftvärnsförbanden, nämligen vid varje luftvärnsregemente en kapten, en
löjtnant och en sergeant samt vid varje luftvärnskår en löjtnant och en
sergeant.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid för luftvärnet torde få hänvisas till fyra å sid. 146 och 147
i betänkandet intagna tabeller.

Y ttranden.

Militärbefälhavaren på Gotland har ansett, att befälsbehovet för Stockholms
luftvärnsregementes till Gotland detacherade batteri vore för lågt beräknat
och att den för batteriet avsedda befälspersonalen därför borde utökas med
1 löjtnant och 1 sergeant, varvid antalet furirer syntes kunna minskas med 2.

Chefen för armén, som inhämtat biträdande inspektörens för luftvärnsartilleriet
yttrande, har förklarat sig icke ha något att erinra mot försvarsutredningens
förslag angående luftvärnets fredsorganisation. Ett av nyss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

241

nämnde biträdande inspektör framfört förslag om placering av luftvärnskårcheferna
alternativt i lönegrad Oa 6 eller Oa 5 kunde icke av chefen för
armén biträdas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har, med anledning av att försvarsutredningen
ifrågasatt möjligheten av att förlägga Göteborgs luftvärnskår till
annan ort än Göteborg, som sin bestämda mening uttalat, att Göteborgs betydelse
såsom skyddsobjekt nödvändiggjorde kårens förläggning till Göteborg
eller dess omedelbara närhet.

Svenska underofficersförbundet har framhållit, att enligt försvarsutredningens
förslag luftvärnets underofficerare icke — liksom icke heller ingenjörtruppernas
— komme att anlitas för den frivilliga befälsutbildningen. Enligt
förbundets mening borde så emellertid ske och personalstaterna omarbetas
med hänsyn härtill.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har intet haft att erinra mot försvarsutredningens förslag
angående luftvärnets fredsorganisation.

Vad anginge det av försvarsutredningen beräknade behovet av regementsofficerare,
har beredningen ansett det kunna starkt ifrågasättas, om för varje
regemente skulle behöva beräknas — förutom chefen — 5 regementsofficerare.
Beredningen har — under förutsättning att hela det nämnda antalet regementsofficerare
icke vore oundgängligen erforderligt för krigsorganisationen —
föreslagit, att en överstelöjtnantsbeställning vid varje regemente skulle utgå.

För chefsbefattningen vid luftvärnsskjutskolan borde avses en överstelöjtnantsbeställning
i stället för av utredningen föreslagen överstebeställning i lönegraden
Oa 6. Vidare borde eu för kommendering till tjänstgöring vid arméinspektionens
luftvärnsavdelning beräknad regementsofficer upptagas såsom
major i stället för överstelöjtnant.

Jag förordar i enlighet med föreliggande förslag, att luftvärnsartilleriet Departementsutbrytes
ur artilleriet till ett särskilt truppslag, luftvärnet. Den av utred- chefenningen
föreslagna fredsorganisationen för luftvärnet finner jag lämplig. Jag
tillstyrker sålunda, att de fyra nuvarande beredskapsdivisionerna infogas såsom
permanenta kårer i det nya truppslaget. I fråga om Göteborgs luftvärnskår har
försvarsutredningen alternativt ifrågasatt förläggning till annan ort än Göteborg.
Jag delar emellertid länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län uppfattning
och föreslår sålunda, att kåren förlägges till Göteborg eller dess omedelbara
närhet. De av utredningen föreslagna truppförbandsbenämningarna och
nummerbeteckningarna föranleda från min sida ingen erinran.

De av utredningen förordade personalkadrarna för luftvärnet och luftvärnsförbanden
finner jag i stort sett väl avvägda. I enlighet med försvarsberedningens
förslag anser jag dock, att för tjänstgöring vid luftvärnsinspektionen
bör beräknas en major i stället för överstelöjtnant. De av beredningen i övrigt
föreslagna jämkningarna inom regementsofficersgraderna kan jag icke tillstyrka.
Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 42 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

förordar jag med avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygförvaltningstjänsten
vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall upptagas
på staten för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren.
På grund härav böra på personalförteckningen för luftvärnet beräknas
beställningar för ytterligare 7 kaptener och 7 styckjunkare, de förra avsedda
såsom tygofficerare och de senare såsom uppbördsmän för tygmateriel vid
luftvärnets truppförband. I enlighet med de beräkningsgrunder jag i ett senare
sammanhang kommer att framlägga bör vidare på personalförteckningen för
vartdera av Karlsborgs och Östgöta luftvärnsregementen uppföras ytterligare
en pensionerad underofficer i arvodesbefattning såsom tygunderofficer.

I enlighet med vad jag därom anfört i det föregående under avsnittet Allmänna
grunder böra de på luftvärnets personalförteckning upptagna regementskassörerna
överföras till intendenturkåren, de för luftvärnsregementena
avsedda i beställning såsom regementskassör i lönegrad UO 3 och de för
kårerna avsedda i beställning såsom fanjunkare i lönegrad UO 2.

Militärbefälhavaren på Gotland har framfört önskemål om förstärkning av
personalen vid Stockholms luftvärnsregementes batteri på Gotland. Då så
lärer vid behov kunna ske inom ramen för de föreslagna personalkadrarna,
torde det icke vara behövligt att för detta ändamål räkna med en utvidgning
av kadern.

Mot försvarsutredningens beräkning av behovet av instruktörer ur luftvärnet
för den frivilliga befälsutbildningen har jag icke funnit anledning till
erinran. Utredningen har ansett sig böra inskränka antalet instruktörer ur
luftvärnet till en per försvarsområde, i vissa fall en per två angränsande försvarsområden.
Enär instruktörernas uppgifter bland annat omfatta frivillig
officersutbildning, kunna underofficerare icke lämpligen avses härför, varför
jag icke finner det möjligt att i denna del biträda svenska underofficersförbundets
förslag.

I likhet med chefen för armén kan jag icke stödja biträdande inspektörens
för luftvärnsartilleriet förslag om förbättrad löneställning för luftvärnskårcheferna.

Såsom framgår av vad jag under rubriken Armémusiken kommer att anföra
beräknar jag icke, såsom av försvarsutredningen föreslagits, någon musikkår
för Luleå luftvärnskår.

I enlighet med vad sålunda yttrats föreslår jag, att luftvärnet i fredstid
organiseras på följande lägre truppförband:

Lv 1 Karlsborgs luftvärnsregemente (med en mobiliseringscen -

tral) ........................................................................... Karlsborg

Lv 2 Östgöta luftvärnsregemente .......................................... Linköping

Lv 3 Stockholms luftvärnsregemente (med ett till Gotlands artillerikår
detacherat luftvärnsbatteri) ................................. Stockholm

Lv 4 Skånska luftvärnskåren ................................................ Malmö

Lv 5 Sundsvalls luftvärnskår ................................................ Sundsvall

Lv 6 Göteborgs luftvärnskår ................................................ Göteborg

Lv 7 Luleå luftvärnskår ...................................................... Luleå

243

Iiungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beträffande de personalkadrar för luftvärnet och luftvärnsförbanden, som
jag anser mig böra räkna med, hänvisar jag till personalförteckningar, som
komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott. I förhållande till
de nuvarande officers- och underofficerskadrarna för luftvärnsartilleriet innebär
mitt förslag en ökning med 12 regementsofficerare, 40 kaptener, 44 löjtnanter
och 7 styckjunkare, vilken ökning främst betingas av tillkomsten av
luftvärnskårerna. Manskapskadern åter har redan enligt nu gällande personalförteckning
bringats upp till den erforderliga totalsumman. I fråga om denna
förutsätter jag därför ingen utökning utan endast en viss förskjutning mellan
de olika manskapsbeställningarna inom ramen för nu gällande totalantal.

Ingenjörtrupperna.

Ingenjörtrupperna bestå för närvarande av tre ingenjörkårer, varjämte
mobiliseringscentraler för ingenjörförband äro upprättade i Östersund och
Karlstad.

F ör sv ars ut redning en.

I ingenjörtruppernas organisation har försvarsutredningen icke förutsatt
annan ändring än att en ny mobiliseringscentral upprättas inom III. militärområdet,
avsedd att underlätta mobiliseringen av ingenjörförbanden för de
operativa enheter m. m., vilka vid krigstillfälle mobiliseras inom nämnda
militärområde.

Ingenjörtruppernas officersaspirantskola har ansetts liksom hittills böra
förläggas till någon av ingenjörkårerna, förslagsvis Svea ingenjörkår.

För att underlätta samövningar under utbildningstiden mellan ingenjörtrupp
och förband ur övriga truppslag inom II., III. och Y. militärområdena samt för
att öka mobiliseringsarbetets effektivitet vore det önskvärt, att mindre detachement
ur ingenjörkårerna kunde permanent förläggas till de olika mobiliseringscentralema.
Av ekonomiska skäl hade utredningen likväl icke ansett sig böra
framlägga förslag i denna riktning.

Stabs- och förvaltningsorganisationen borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med det å sid. 116 i betänkandet lämnade exemplet på sammansättning
av en regementsstab, dock att vid varje ingenjörkår erfordrades en
motorofficer (aktiv officer) och en motorunderofficer (aktiv underofficer) samt
en aktiv underofficer såsom stallunderofficer, tillika hovslagarunderofficer
och furageuppbördsman.

För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen
beräknades i regel 6 kompaniofficerare komma att vara kommenderade utom
ingenjörtrupperna.

Försvarsutredningen har för ingenjörkårerna räknat med en utbildningsorganisation,
omfattande vid Svea ingenjörkår fyra, vid Göta ingenjörkår tre
och vid Bodens ingenjörkår två övningskompanier samt därjämte vid varje
ingenjörkår ett skol-(ef terutbildnings) kompani med plutonchefsskola och ett
yrkeskompani. Vid Göta ingenjörkår har beräknats härutöver tillkomma ett

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

järnvägskompani. På grundval av den angivna utbildningsorganisationen har
utredningen, såsom närmare angivits i fyra å sid. 148—150 i betänkandet intagna
tabeller, beräknat behovet av aktivt befäl vid ingenjör trupperna och
ingenjörkårerna enligt följande tablå:

	Officerare	Under- officerare	Under- befäl
	Överstar	Överste- löjtnanter	Majorer	Kaptener	Subaltern- officerare	Regements- kassörer	Fanjunkare	.Sergeanter	Furirer	Korpraler
Svea ingenjörkår ......................	i	i	3	9	15	i	ii	16	76	38
Göta ingenjörkår ......................	i	i	2	9	15	i	ii	16	76	38
Bodens ingenjörkår .................... Officerare och underofficerare beordrade	i	—	2	7	9	i	8	11	52	26
utom ingenjörtrupperna m. m.........	_	i	_	16	27	_	6	7	_	_
Summa	3	3	7	41	66	3	36	50	204	102

Officerare och underofficerare ha förutsatts liksom hittills uppförda på
gemensam stat för ingenjörtrupperna och det fast anställda manskapet på
staten för vederbörlig ingenjörkår.

Utöver ovan angiven aktiv befälspersonal har försvarsutredningen beräknat
att vid varje ingenjörkår ständigt skall tjänstgöra en löjtnant och en sergeant
tillhörande arméns reservpersonal.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid vid ingenjörtrupperna torde få hänvisas till fyra å sid.
150 och 151 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har funnit det önskvärt och rimligt, att
ingenjörkårcheferna — liksom även trängkårcheferna — på grund av den
med regementschefer fullt jämförliga ansvarsställning, som dessa chefer intoge,
placerades i lönegraden Öb 1.

Chefen för tredje arméfördelningen har framhållit, att det av flera skäl vore
önskvärt, att ett ingenjörkompani förlädes till Skövde. Enbart ekonomiska
skäl borde icke få vara avgörande för denna fråga.

Chefen för armén, som inhämtat inspektörens för ingenjörtrupperna mening,
har uttalat, att han ansåge det erforderligt att inom varje militärområde
förfoga över ett ingenjörförband. Inspektören för ingen jörtrupperna hade
framlagt ett förslag, som fyllde detta krav inom rimliga kostnader, vilka dock
syntes falla utanför den av försvarsutredningen beräknade kostnadsramen.
Det nyssnämnda, av inspektören för ingenjörtrupperna uppgjorda förslaget
till ny f redsorganisation för ingen jörtrupperna innebure, att ingenjördetachement
av kompanis styrka skulle förläggas till Östersund och Borås, varjämte
en ny ingenjörkår skulle tillkomma i Karlstad. På samtliga nämnda platser
skulle nya etablissement uppföras, men i gengäld skulle vissa eljest erforderliga
nybyggnadsarbeten vid Svea och Göta ingenjörkårer inbesparas. Befäls -

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kadrarna skulle utökas med 3 regementsofficerare, 24 kompaniofficerare, 32
underofficerare, 58 furirer och 32 korpraler, varjämte ingenjörtruppernas årliga
värnpliktskontingent skulle behöva utökas med 220 man. — Chefen för armén
har vidare ansett ett av inspektören för ingenjörtruppema framfört förslag om
utökning av personalen vid ingenjörmobiliseringscentralerna med en tygförvaltare
av 1. klassen, en tyghantverkare och en förrådsvaktmästare beaktansvärt.

Länsstyrelsen i Blekinge län har konstaterat, att försvarsutredningen icke
berört det viktiga spörsmålet om Karlskrona fästnings förseende med ingenjörtrupp,
och har hänvisat till vad på sin tid från såväl militärt ansvarigt håll
som från länsstyrelsen anfördes mot indragningen av det då till Karlskrona
förlagda ingenjörkompaniet.

1942 års försvar sberedning.

Utredningens förslag i fråga om ingenjörtruppernas organisation och personalbehov
har icke föranlett försvarsberedningen till särskilt uttalande. Beredningen
har dock ansett det tveksamt, om befattningarna för husmödrar vid
ingenjörkårerna borde uppflyttas från 2. till 1. klass.

Jag delar försvarsutredningens och chefens för armén uppfattning om önskvärdheten
av att ett ingenjörförband står till förfogande inom varje militärområde.
Emellertid finner jag i likhet med försvarsutredningen det icke möjligt
att nu räkna med en så avsevärd utbyggnad av detta truppslag, vars konsekvenser
i fråga om kaderökningar torde framgå av den lämnade redogörelsen
och som i övrigt måste beräknas draga icke obetydliga byggnads- och andra
kostnader. Då jag icke heller kan biträda länsstyrelsens i Blekinge län förslag
om återupprättande av ingenjörkompaniet i Karlskrona, begränsar jag
mig till att i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag förorda, att
ingenjörtrupperna i fredstid organiseras på följande lägre truppförband:

Ing 1 Svea ingenjörkår (med en mobiliseringscentral) .............. Stockholm

Ing 2 Göta ingenjörkår (med två mobiliseringscentraler) ............ Eksjö

Ing 3 Bodens ingenjörkår ...................................................... Boden

De av utredningen föreslagna personalstaterna för ingenjörtrupperna och
ingenjörkårerna torde i huvudsak kunna läggas till grund för personalorganisationens
utformning.

Såsom jag i det föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder anser
jag mig icke för närvarande böra biträda försvarsutredningens förslag, att
truppförbandens tygofficerare skola överföras till fälttygkåren. Jag förutsätter
sålunda att såsom tygofficerare vid ingenjörkårerna liksom hittills skola
beordras kaptener vid ingenjörtrupperna. På grund härav böra för ingenjörtrupperna
beräknas ytterligare 3 kaptensbeställningar.

Såsom jag kommer att närmare angiva under Fälttygkåren, föreslår
jag för närvarande ingen ändring beträffande ingenjörförrådsförvaltarbeställningarna
utan förutsätter att dessa till oförändrat antal upptagas på personalförteckningen
för ingenjörtrupperna.

I enlighet med de beräkningsgrunder jag i ett senare sammanhang fram -

Departements chefen.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lägger lärer på personalförteckningen för vardera av Svea och Bodens ingenjörkårer
böra uppföras ytterligare 1 och för Göta ingenjörkår ytterligare 2 tygunderofficerare,
pensionerade underofficerare i arvodesbefattning. Av de båda
sistnämnda är eu närmast avsedd för Göta ingenjörkårs mobiliseringscentral
inom III. militärområdet. I övrigt kan jag icke biträda av inspektören för
ingenjörtrupperna framfört förslag om utökning av personalen vid ingenjörmobiliseringscentralerna.

Såsom framgår av vad i det föregående anförts under avsnittet Allmänna
grunder förutsätter jag, att de på personalförteckningen för ingenjörtrupperna
upptagna 3 regementskassörerna skola överföras till intendenturkåren i beställning
såsom fanjunkare i lönegrad UO 2.

Chefens för första arméfördelningen förslag om ändrad löneställning för
ingenjör- och trängkårcheferna kan jag icke biträda.

Jag anser det med hänsyn till den beräknade portionsstyrkan vid ingenjörkårerna
befogat, att för kårerna avses en husmoder av 1. klassen.

De för ingenjörtrupperna och ingenjörkårerna beräknade personalkadrarna
framgå av personalförteckningar, som tillhandahållas riksdagens vederbörande
utskott. I förhållande till nu gällande befälskader innebär förslaget en utökning
med 1 överstelöjtnantsbeställning, 3 kompaniofficersbeställningar och 45
beställningar för fast anställt manskap.

Signaltrupperna.

Enligt nuvarande organisation bestå signaltrupperna av Signalregementet
i Stockholm med ett kompani detacherat till Boden. Mobiliseringscentraler
för signaltrupp finnas inom envar av första, andra och tredje arméfördelningarna.

Försvars ut redningen.

För att öka möjligheterna till samövningar mellan signaltrupperna och
övriga truppslag ävensom för att underlätta mobiliseringen av de talrika
signalförbanden har utredningen föreslagit, att ett kompani ur Signalregementet
detacheras även till vardera Kristianstad och Skövde. De båda sålunda
detacherade kompanierna kunde samtidigt tjäna som mobiliseringscentraler
för signaltrupp inom I. respektive III. militärområdena, varför
några särskilda sådana centraler i fortsättningen icke erfordrades inom dessa
militärområden. Yad beträffade den nuvarande mobiliseringscentralen för
signaltrupp inom andra arméfördelningen syntes denna böra uppgå i en till
II. militärbefälsstaben ansluten stabsmobiliseringscentral.

I samband med att skidlöparbataljonen vid Norrbottens regemente förflyttades
till Kiruna borde Signalregementets kompani i Boden (S 1 B) förläggas
i den därigenom frigjorda s. k. skidlöparkasernen och till Norrbottens
artillerikår avträda de lokaler vid kårens etablissement, vilka för närvarande
vore upplåtna åt kompaniet. Förläggning för Signalregementets kompani
i Kristianstad syntes böra ordnas i Wendes artilleriregementes östra kasern,
vilken frigjordes i samband med nämnda regementes förflyttning till Norra
Åsum. För Signalregementets kompani i Skövde bleve nytt etablissement
erforderligt.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Såsom chefer för Signalregementets kompanier i Kristianstad, Skövde och
Boden borde avses majorer, vilka tillika borde ingå som signalofficerare i I. och
III. militärbefälsstaberna respektive vara fästningssignalofficer i Bodens
fästning.

Signaltruppernas officers- och underofficerskårer borde upptagas på
gemensam stat för signaltruppema med inspektören för signaltrupperna såsom
personalkårchef.

Den av försvarsutredningen i annat sammanhang (se avsnittet Utbildningsanstalter)
föreslagna arméns signalskola syntes böra förläggas till Signalregementet.
Lärarpersonal för skolan borde upptagas på staten för signaltrupperna.
På signaltruppernas stat borde vidare uppföras en major och en
kapten, avsedda såsom militärassistenter vid telegrafstyrelsen.

Signalregementets stabs- och förvaltningsorganisation borde utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med det å sid. 116 i betänkandet anförda
exemplet på sammansättning av en regementsstab, dock att därutöver för betjäning
av arméns fasta radionät erfordrades en underofficer och för motortjänsten
en motorunderofficer (underofficer på aktiv stat) samt såsom stalb
underofficer, tillika hovslagarunderofficer och furageuppbördsman, en aktiv
underofficer, varjämte för tillsyn och vård av signalmaterielen en signalingenjör
ur arméingenjörkåren borde placeras till tjänstgöring såväl vid
Signalregementet som vid vart och ett av dess detacherade kompanier.

Försvarsutredningen har vidare framhållit, att för varje militärbefälsstab
borde avses en kompaniofficer ur signaltrupperna såsom signalofficer, tillika
instruktör vid den frivilliga befälsutbildningen.

Det sammanlagda befälsbehovet för signaltrupperna och signaltruppförbanden
har utredningen, såsom närmare angivits i två å sid. 153 och 154 i
betänkandet intagna tabeller, beräknat på sätt som framgar av följande tabell:

Under befäl -

Under officerare -

Officerare

Signalregementet med detacherade kompanier.
...............................

Officerare och underofficerare beordrade
utom signaltrupperna m. in...........

Summa

Härutöver beräknas att en löjtnant och en sergeant tillhörande arméns
reservpersonal ständigt skola tjänstgöra vid Signalregementet.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid vid signaltrupperna torde få hänvisas till fyra å sid. 154 och
155 i betänkandet intagna tabeller.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att för Signalregementets
kompani i Kristianstad, som komme att förläggas i eget etablissement,
borde beräknas en maskinist och en eldare.

Departements chefen.

248 Ilungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för Övre Norrlands trupper har uttalat, att den föreslagna benämningen
på de detacherade kompanierna förefölle tung och icke stode i konsekvens
med tyg- och intendenturkompaniernas benämningar. I stället borde
signalförbanden betecknas SI, S 2, S 3 och S 4, varvid kompaniet i Boden
borde tilldelas nummerbeteckningen S 2.

Enligt militärbefälhavaren på Gotland borde staten för signaltruppema utökas
med en kapten, avsedd såsom signalofficer vid YII. militärbefälsstaben.

Chefen för armén har framhållit, att det av överbefälhavaren i samråd med
honom utarbetade förslaget till utökad krigsorganisation även medförde krav
på ökning av signaltruppernas personalkadrar med 2 subalternofficerare och 4
underofficerare. — I övrigt har chefen för armén, som inhämtat t. f. inspektörens
för signaltrupperna yttrande beträffande personalbehovet vid signaltrupperna,
uttalat, att den av försvarsutredningen gjorda personalberäkningen
för signaltrupperna syntes i stort tillfredsställande. Därvid förutsattes att
för försvarsväsendets radioanstalt avsedd personal icke inrymdes i det av utredningen
angivna antalet utom signaltrupperna beordrade officerare och
Underofficerare. Det vore önskvärt att — i överensstämmelse med vad utredningen
syntes ha beräknat — av den utom signaltrupperna beordrade befälspersonalen
1 kapten, 1 löjtnant och 2 underofficerare avsåges för tjänstgöring
vid Gotlands infanteriregemente. — Chefen för armén har vidare lämnat
sin anslutning till ett av generalfälttygmästaren framfört förslag, att den
på Signalregementets stat nu upptagna beställningen för en signalförrådsförvaltare
(lönegrad Ca 18) vid nuvarande innehavares avgång skulle indragas
och ersättas med en förvaltarebeställning på fälttygkårens stat (lönegrad
U0 3), avsedd för Signalregementet. Det syntes önskvärt, att de detacherade
signalförbanden benämndes detachement i stället för kompanier och numrerades
S 1—S 4 eller S 1 S, S 1 K, S 1 Sk och S 1 B.

1942 års försvarsberedning.

Försvarsberedningen har icke funnit anledning till erinran mot utredningens
förslag till organisation och beräkning av personalbehovet för signaltrupperna.

I likhet med försvarsutredningen finner jag det önskvärt, att ett kompani ur
Signalregementet detacheras, förutom såsom nu till Boden, även till vardera
Kristianstad och Skövde. Så bör emellertid givetvis ske först sedan lokaler
blivit disponibla för ändamålet. Även i övrigt biträder jag utredningens förslag
till fredsorganisation för signaltrupperna. Att såsom chefen för armén
föreslagit ändra benämningen på Signalregementets kompanier i Kristianstad,
Skövde och Boden till detachement finner jag icke påkallat.

De av utredningen verkställda behovsberäkningarna i fråga om personal
torde i huvudsak kunna godtagas. Såsom jag i det föregående anfört under
avsnittet Allmänna grunder, anser jag mig emellertid icke för närvarande böra
biträda försvarsutredningens förslag, att truppförbandens tygofficerare skola
överföras till fälttygkåren. Jag förutsätter sålunda, att såsom tygofficer vid

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Signalregementet skall liksom hittills beordras en kapten vid signaltrupperna.
På grund härav bör på personalförteckningen för nämnda truppslag uppföras
ytterligare 1 kaptensbeställning.

Den nuvarande beställningen för en signalförrådsförvaltare vid Signalregementet
torde, såsom jag kommer att närmare angiva under avsnittet Fälttygkåren,
tills vidare böra bibehållas.

I enlighet med de beräkningsgrunder jag i det följande framlägger lärer
för vartdera av Signalregementets tre detacherade kompanier böra beräknas
särskild tygunderofficer (pensionerad underofficer i arvodesbefattning), varigenom
antalet tygunderofficerare vid regementet ökas från 1 till 4.

Jag förutsätter att den på Signalregementets stat för närvarande upptagna
regementskassören överföres till intendenturkårens personalförteckning.

På av chefen för första arméfördelningen anfört skäl bör på vederbörlig
personalförteckning för Signalregementet uppföras ytterligare 1 maskinist,
avsedd för Signalregementets kompani i Kristianstad, varjämte en på samma
förteckning uppförd eldare av 2. klass bör avses för nämnda kompani.

Personal för försvarsväsendets radioanstalt bör enligt min mening icke upptagas
på signaltruppernas eller Signalregementets stat. Förslaget att utöka
signaltruppernas stat med en kapten, avsedd för VII. militärbefälsstaben,
kan icke av mig biträdas, önskvärda mindre ändringar i signaltruppemas
krigsorganisation böra kunna vidtagas inom ramen för de föreslagna personalstaterna.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår jag följande organisation i

fredstid för signaltrupperna:

SIS Signalregementet ..................................................... Stockholm

SIK Signalregementets kompani i Kristianstad ................. Kristianstad

S 1 Sk Signalregementets kompani i Skövde ....................... Skövde

S 1B Signalregementets kompani i Boden .......................... Boden

Vidare beräknar jag för signaltrupperna och Signalregementet personal i
överensstämmelse med förteckningar, som komma att överlämnas till riksdagens
vederbörande utskott. I förhållande till nu gällande befälskader innebär
förslaget en utökning med 1 major, 7 kaptener, 2 löjtnanter, 7 fanjunkare,
9 sergeanter och 22 furirer, vilken utökning främst är betingad av de båda
nytillkommande signalkompanierna i Kristianstad och Skövde.

Trängen och trängtrupperna.

I arméns fredsorganisation ingå för närvarande fyra trängkårer.

F ör sv ars ut redning en.

Den utökade krigsorganisationen av trängförbanden i förening med den
stegrade risken för företag från luften under mobiliseringstiden har föranlett
försvarsutredningen att föreslå, att för framtiden en mera spridd mobilisering
tillämpas för trängtrupperna än vad hittills varit fallet. Enligt utredningens
mening borde sålunda trängtruppernas fredsorganisation utökas med sju trängmobiliseringscentraler,
fördelade med två inom I., två inom II., en inom III.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

och två inom IV. militärområdet och förlagda till ur mobiliseringssynpunkt
lämpliga platser. Vidare borde, såväl med hänsyn till mobiliseringen som till
möjligheterna att under fredsutbildningen ordna samövningar mellan trängförband
och förband ur andra truppslag, ett kompani ur Göta trängkår förläggas
inom det nybildade V. militärområdet, lämpligen till Nora. Det sålunda
detacherade kompaniet borde förslagsvis benämnas Göta trängkårs kompani i
Nora (T 2 N). För kompaniet borde byggas ett nytt kasernetablissement.
I förvaltningshänseende borde kompaniet repliera på Göta trängkår.

Hittills hade samtliga truppslag var för sig rekryterat och utbildat sin sjukvårdspersonal.
Detta system hade icke givit önskat resultat beroende på att
rekryteringen ofta icke varit den bästa och att utbildningsenheterna varit för
små, varvid svårigheter mött att för varje sådan enhet avse kvalificerat befäl.
Enligt försvarsutredningens mening borde en förbättring kunna åvägabringas
därigenom, att trängtrupperna omhändertoge all rekrytering och utbildning av
fast anställd sjukvårdspersonal för hela armén och genom kommenderingar
tillhandahölle utbildad sådan personal till samtliga truppförband. Utredningen
föresloge därför, att trängens personalstater ökades i erforderlig grad för att
kunna fylla behovet av sjukvårdsunderofficerare och sjukvårdsunderbefäl vid
arméns truppförband.

I en å sid. 157 i betänkandet intagen tabell har försvarsutredningen angivit
den beräknade omfattningen av kommendering av personal ur trängen
och trängtrupperna till arméns truppförband.

Trängens officersaspirantskola borde liksom trängofficersskolan förläggas
till någon av trängkårerna. För den förstnämnda skolan syntes närmast Svea
trängkår och för den senare Göta trängkår böra komma i fråga. Till Göta trängkår
borde även arméns underhållsskola förläggas. Chef och lärare vid sistnämnda
skola borde uppföras på staten för trängen.

Stabs- och förvaltningsorganisationen har förutsatts i huvudsak överensstämma
med den å sid. 116 i betänkandet angivna sammansättningen av en
regementsstab, dock att på grund av motor- och verkstadstjänstens omfattning
varje trängkår borde tillföras en motorunderofficer och en verkstadsunderofficer,
båda på aktiv stat.

Erfarenheterna från beredskapstiden hade ådagalagt nödvändigheten av att
förråd av sjukvårdsmateriel i fred upplades vid trängkårerna. Såsom uppbördsman
för denna materiel, vilken representerade ett betydande värde, syntes
vid varje trängkår böra beräknas en förvaltare, uppförd på trängens stat och
med samma tjänsteställning och lönegrad som förvaltare vid fälttyg- och
intendenturkårerna.

För tjänstgöring såsom instruktörer vid den frivilliga befälsutbildningen
beräknades i regel 6 kompaniofficerare och 11 underofficerare komma att vara
beordrade utom trängen.

Till arméns truppförband kommenderad sjukvårdspersonal ur trängen och
trängtrupperna har av utredningen angivits till 19 fanjunkare, 27 sergeanter,
180 furirer och 104 korpraler.

Med en utbildningsorganisation vid trängkårerna omfattande ett anspannskompani,
ett bilkompani, fyra sjukvårdskompanier (vid Göta trängkår tre

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

jämte ett kompani i Nora), två skol-(efterutbildnings-)kompanier och ett yrkeskompani
samt vid Norrlands trängkår en plutonckefsskola har försvarsutredningen,
såsom närmare angivits i fem å sid. 158—160 i betänkandet intagna

Svea trängkår..................

Göta trängkår med kompaniet i Kora

Norrlands trängkår ............

Skånska trängkåren ............

Officerare och underofficerare (utom
sjukvårdsunderofficerare) beordrade

utom trängen m. m..............

Sjukvårdspersonal beordrad utom

trängtrupperna .................

Summa

Officerare	Under- officerare	Under- t befäl
Överstar	1 Övcrste- 1 löjtnanter	Majorer	Kaptener	Subaltern- officerare	Regements- kassörer	Förvaltare	P t5. c'' 3 p H CD	Sergeanter	Furirer	Korpraler
i	i	3	ii	18	i	i	11	18	95	47
i	_	3	ii	19	i	i	11	17	95	47
i	_	3	ii	18	i	i	12	IT	95	47
i	—	3	ii	18	i	i	11	17	95	47
—	2	—	16	22	—	—	14	20	—	—
_	—	—	—	—	—	—	19	27	180	104
| 4	3	12	60	95	1 4	4	78	116	560	292

Officerare och underofficerare ha förutsatts liksom hittills uppförda på
gemensam stat för trängen och det fast anställda manskapet på staten för
vederbörlig trängkår.

Utöver ovan angiven befälspersonal har försvarsutredningen beräknat att vid
varje trängkår ständigt skall tjänstgöra en löjtnant och en sergeant tillhörande
arméns reservpersonal.

Beträffande det av försvarsutredningen beräknade sammanlagda personalbehovet
i fredstid vid trängen och trängtrupperna torde få hänvisas till fyra
å sid. 160—161 i betänkandet intagna tabeller.

T ttr anden.

Chefen för fjärde arméfördelningen har gjort gällande, att en motoringenjör
ur arméingenjörkåren borde avses för ständig tjänstgöring vid varje trängkår.
Den vid militärbefälsstaben placerade ingenjören syntes nämligen icke på sätt
och i den utsträckning, som utredningen förutsatt, kunna ställas till de olika
truppförbandens förfogande.

Chefen för armén har yttrat, att trängtruppernas mobilisering borde decentraliseras
ännu mera än försvarsutredningen föreslagit. Salunda borde en
mobiliseringscentral organiseras för trängförbanden i Boden (eventuellt
Umeå). — Försvarsutredningens uppfattning, att kvaliteten hos arméns sjukvårdspersonal
skulle höjas genom att dess rekrytering, utbildning och kommendering
omliändertoges av trängen delades av chefen för armén. Den i utredningens
betänkande på sid. 157 införda tabellen borde blott få uppfattas
såsom en beräkningsgrund och vara bindande endast i fråga om antalet sjukvårdsunderofficerare
och sjukvårdsunderbefäl vid de olika truppförbanden
in. m., mon icke beträffande tjänstegraderna. Sålunda borde en sergeant kunna
placeras såsom sjukvårdsunderofficer vid ett infanteriregemente och en fanjunkare
vid regemente eller kår tillhörande annat truppslag o. s. v. Ett av in -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

spektören för trängen i ett till chefen för armén ställt yttrande framfört förslag,
att de till sammanlagt 284 uppgående, utom trängtrupperna beordrade sjukvårdsunderbefälen
skulle fördelas med 171 furirer och 113 korpraler i stället
för såsom försvarsutredningen föreslagit 180 furirer och 104 korpraler, biträddes
av chefen för armén. —- För personalredovisningen borde vid varje
trängmobiliseringscentral upptagas en pensionerad officer i arvodesbefattning
och ett skrivbiträde. — Vid Norrlands trängkår borde uppföras ett exercishus.

Jämväl arméförvaltningen har på av försvarsutredningen anförda skäl lämnat
sin anslutning till utredningens förslag, att trängtrupperna skola omhändertaga
all rekrytering och utbildning av fast anställd sjukvårdspersonal för hela
armén och genom kommenderingar tillhandahålla sådan personal till samtliga
truppförband. Övervägas borde, huruvida trängen icke lämpligen kunde tillhandahålla
sjukvårdspersonal jämväl åt flygvapnet. För sjukvårdstjänstens
behöriga bedrivande syntes det icke nödvändigt, att av sjukvårdsunderbefälet
så stor del vore furirer som utredningen föreslagit. Korpraler kunde i ökad
utsträckning tagas i anspråk; 135 furirer och 149 korpraler syntes vara en
lämplig relation. Vid Bodens artilleriregemente och var och en av luftvärnskårerna
erfordrades ytterligare ett sjukvårdsunderbefäl, men i gengäld kunde
antalet sjukvårdsunderbefäl vid varje kavalleriregemente minskas med ett.
För krigsskolan borde avses allenast en sjukvårdsfurir. Såsom reserv och på
utbildningskurser föresloges 12 furirer, varigenom totalantalet sjukvårdsunderbefäl
bleve detsamma som det av försvarsutredningen föreslagna.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har icke haft något att erinra mot
beräkningen av personalbehovet för de olika trängkårerna. Med avseende på
det utom trängtrupperna beordrade sjukvårdsunderbefälet syntes däremot
den förändringen böra vidtagas, att antalet furirer ökades, medan antalet korpraler
samtidigt minskades. Förslaget härom betingades av hänsyn till underbefälets
utbildnings- och befordringsmöjligheter. Fullständig underbefälsutbildning
borde kunna genomgås av samtliga berörda befattningshavare och
furirsbefordran normalt vinnas sedan denna utbildning avslutats med godkända
vitsord.

1942 års f örsv ar sb er ednin g.

Försvarsutredningens förslag därom, att personalstaterna vid trängen skola
beräknas så, att trängen kan fylla behovet av sjukvårdsunderofficerare och
sjukvårdsunderbefäl vid arméns samtliga truppförband, har beredningen
funnit lämpligt liksom även utredningens förslag till avvägning mellan antalet
furirer och korpraler vid trängen. Beredningen har emellertid funnit sig böra
föreslå, att trängen jämväl skall tillgodose flygvapnets behov av sjukvårdspersonal,
och har föreslagit därav betingad utökning av trängens underofficersoch
manskapskadrar.

I samband med behandlingen av byggnadsfrågorna har beredningen uttalat
tveksamhet beträffande nödvändigheten att förlägga ett kompani jämte mobiliseringscentral
ur Göta trängkår till Nora.

Yidare har beredningen, såsom under rubriken Arméinspektionen anmärkts,

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

föreslagit, att souschefen och inspektören för underhållstrupperna samtidigt
skulle vara inspektör för trängen, varav kunde följa behov av någon
ytterligare officer i trängavdelningen utöver det av försvarsutredningen beräknade
antalet. Detta eventuella behov har beredningen ansett kunna tillgodoses
genom att den såsom chef för arméns underhållsskola beräknade
regementsofficeren under tid, då skolan icke vore i verksamhet, fullgjorde
tjänstgöring inom trängavdelningen i arméinspektionen. Beredningen har
därvid förutsatt, att trängofficersskolan i enlighet med chefens för armén förslag
icke komme att organiseras.

En utökning av trängtruppernas fredsorganisation med sju trängmobiliseringscentraler
synes på av försvarsutredningen anförda skäl vara erforderlig.
En ytterligare utökning av antalet sådana centraler på sätt chefen för armén
förordat kan jag icke nu tillstyrka. Då det särskilt ur mobiliseringssynpunkt
synes lämpligt, att ett kompani ur Göta trängkår förlägges inom det nybildade
V. militärområdet, vill jag förorda utredningens i detta hänseende framställda
förslag och har intet att erinra mot att som förläggningsplats väljes Nora.
Såsom jag i avsnittet Allmänna grunder anfört, böra trängtrupperna omhändertaga
all rekrytering och utbildning av fast anställd sjukvårdspersonal
för hela armén och genom kommenderingar tillhandahålla sådan personal till
samtliga truppförband. Däremot finner jag mig för närvarande icke kunna
tillråda, att trängtrupperna åläggas uppgiften att tillhandahålla sjukvårdspersonal
även åt flygvapnet. Den i övrigt av försvarsutredningen förordade fredsorganisationen
för trängtrupperna synes lämplig och tillstyrkes av mig.

Beträffande tilldelningen av sjukvårdspersonal till andra truppförband än
trängens liksom i fråga om fördelningen av sjukvårdsunderbefälet på furirer
och korpraler ansluter jag mig till försvarsutredningens beräkningar. I vad rör
behovet av sjukvårdspersonal för kavalleriregementena, Bodens artilleriregemente,
luftvärnskårerna och krigsskolan biträder jag dock arméförvaltningens
förslag. Såsom jag tidigare framhållit under avsnittet Infanteriet lärer viss utökning
av sjukvårdspersonalen vara påkallad vid Södra skånska infanteriregementet
och Norrbottens regemente på grund av dessa regementens dubbelförläggning
till Ystad och Bevingehed respektive Boden och Kiruna. Jag beräknar
denna ökning till 1 sjukvårdsunderofficer och 2 sjukvårdsunderbefäl
vid vartdera regementet. I vad avser sjukvårdsunderbefälet förutsätter jag,
att detta behov kan fyllas inom ramen för det av försvarsutredningen beräknade
totala antalet sjukvårdsunderbefäl genom en motsvarande minskning av
det i reserv beräknade underbefälet. I fråga om antalet sjukvårdsunderofficerare
erfordras däremot en utökning med 2, lämpligen 1 fanjunkare och 1
sergeant. Jag räknar sålunda med att sjukvårdspersonal ur trängen och trängtrupperna
skall kommenderas till arméns truppförband i den omfattning, som
framgår av uppgifter, vilka komma att tillställas riksdagens vederbörande utskott.

Det av försvarsutredningen i övrigt beräknade personalbehovet vid trängen
och trängtrupperna finner jag i det stora hela riktigt avvägt. Den av mig för -

Departements chefen.

254

Kiingl. Maj:ts proposition nr 210.

ordade ändrade organisationen av arméinspektionens trängavdelning medför
dock, att på personalförteckningen för trängen bör tillkomma en överstebeställning,
medan i stället en majorsbeställning bör utgå. Såsom jag i det
föregående anfört under avsnittet Allmänna grunder, förordar jag vidare med
avsteg från försvarsutredningens förslag, att den för tygförvaltningstjänsten
vid truppförbanden avsedda personalen tills vidare skall upptagas på staten
för vederbörligt truppförband (truppslag) och icke på fälttygkåren. På grund
härav böra på personalförteckningen för trängen beräknas beställningar för
ytterligare 4 kaptener och 4 fanjunkare, de förra avsedda såsom tygofficerare
och de senare såsom uppbördsmän för tygmateriel vid trängkårerna.

I överensstämmelse med vad jag därom anfört i det föregående under avsnittet
Allmänna grunder, förutsätter jag, att de för trängkårerna avsedda
regementskassörerna, vilka av försvarsutredningen föreslagits uppförda på
personalförteckningen för trängen, skola överföras till intendenturkåren i beställning
såsom fanjunkare i lönegrad UO 2.

Behovet av musikpersonal vid trängen beräknar jag i enlighet med vad som
angives under avsnittet Armémusiken.

Till de i det föregående berörda byggnadsfrågorna återkommer jag i ett
senare sammanhang.

I enlighet med vad ovan anförts föreslår jag, att trängtrupperna i fredstid

organiseras på följande lägre truppförband:

T 1 Svea trängkår (med två mobiliseringscentraler) ............ Linköping

T 2 Göta trängkår (med en mobiliseringscentral) .................. Skövde

T 2 N Göta trängkårs kompani i Nora .................................... Nora

T 3 Norrlands trängkår (med två mobiliseringscentraler) ...... Sollefteå

T 4 Skånska trängkåren (med två mobiliseringscentraler) ...... Hässleholm

I fråga om trängens och trängtruppernas personalkadrar torde få hänvisas
till personalförteckningar, som överlämnas till vederbörande riksdagsutskott.
I förhållande till nuvarande personaltillgång innebär förslaget en utökning av
den militära personalen med 1 överste, 1 överstelöjtnant, 2 majorer, 26 kaptener,
20 löjtnanter, 4 förvaltare, 44 fanjunkare, 59 sergeanter, 440 furirer, 212
korpraler samt 456 vicekorpraler och meniga, ökningen betingas av utvidgad
freds- och krigsorganisation för trängtrupperna, den utsträckta första tjänstgöringstiden
för de värnpliktiga samt, i vad avser underofficerare och manskap,
sammanförandet till trängen och trängtrupperna av all fast anställd sjukvårdspersonal
vid armén.

Fälttygkåren, tygtrupperna, arméingenjörkåren och tygstaten.

Allmänna grunder.

I och med 1936 års försvarsordning sammanfördes huvuddelen av den aktiva
officerspersonal, som mera permanent är avsedd för tjänstgöring vid arméförvaltningens
tygdepartement och vid under samma departement lydande fabriker
och anstalter, ävensom därstädes och vid vissa truppförbands verkstäder

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tjänstgörande civilmilitär personal, i en särskild teknisk kår, fälttygkåren,
under befäl av generalfälttygmästaren. De på staten för fälttygkåren upptagna
beställningarna äro i regel icke knutna till särskilda befattningar. Behov av
ytterligare militär personal tillgodoses genom kommenderingar från truppförbanden.

Vid truppförbanden företrädes tygtjänsten för närvarande i regel av en
tygofficer. Såsom sådan beordras en aktiv officer på truppförbandets (truppslagets)
stat, vilken vid en tygofficerskurs bibringats viss utbildning härför.
Tygofficeren biträdes av en tygunderofficer (pensionerad underofficer). För
tillsyn och vård av vapenutrustningen är på staten för flertalet truppförband
uppförd en vapenhantverkare. Vid varje ingenjörkår finnes en ingenjörförrådsförvaltare
och vid Signalregementet en signalförrådsförvaltare.

F ör svar s utredning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att tygtjänsten genom de senaste årens
omfattande krigsmaterielanskaffningar erhållit ett väsentligt större omfång
än som förutsetts, när den nu gällande tygförvaltningsorganisationen skapades.
Det vore därför naturligt, att organisationen inför de ökade arbetsuppgifterna
visat sig otillräcklig. I vad rörde den centrala tygförvaltningen hade en viss
nödvändig personalförstärkning under den gångna beredskapstiden provisoriskt
åstadkommits dels genom ökad kommendering till tygdepartementet av
personal från truppförbanden, dels genom anställning jämlikt särskilt bemyndigande
av viss civil personal, i främsta rummet ingenjörer.

Genom verkställda, beslutade och föreslagna materielanskaffningar komme
materielvolymen vid armén att antaga en sådan storlek, att behovet av en utökad
och mera rationellt uppbyggd förvaltningsorganisation bleve permanent.
Det vore för övrigt på grund av krigsteknikens snabbt fortgående utveckling
sannolikt, att materielens betydelse komme att i en framtid ytterligare ökas.
Utredningen funne på grund härav en viss ökning av den vid arméförvaltningens
tygdepartement tjänstgörande personalen nödvändig. Då behovet av
personal för den centrala förvaltningstjänsten synts utredningen vara i stort
sett oberoende av förvaltningsorganens inre organisation, hade utredningen,
utan att därför vilja föregripa 1941 års militära förvaltningsutredning, ansett
sig i stånd att framlägga vissa behovsberäkningar i fråga om personal vid
tygdepartementet. Utredningen hade härvid utgått ifrån att personal för
departementets fabriker i fortsättningen icke komme att upptagas på militära
eller civilmilitära stater. Tygtjänsten borde vidare permanent företrädas av
särskild personal i de högre staberna.

Med de stegrade krav på grundlig utbildning och särskild kompetens, som
numera måste ställas på den personal som företrädde tygtjänsten vid truppförbanden,
syntes det utredningen mindre rationellt, att tygofficerstjänsten bestredes
av en såsom tygofficer kommenderad officer på respektive truppförbands
stat. Enligt försvarsutredningens mening säkerställdes den erforderliga
specialutbildningen och enhetligheten i tygtjänsten bäst om samtliga tygofficerare
vid truppförbanden tillhörde en och samma personalkår, lydande under
tygförvaltningstjänstens främste målsman, generalfälttygmästaren. Tygoffi -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

cerarna borde sålunda upptagas på fälttygkårens stat. Härigenom skapades
för tygmaterieltjänstens vidkommande en direkt motsvarighet till det system,
vilket sedan länge varit rådande med avseende på intendenturförvaltningstjänsten
och därvid visat sig fungera väl. Liksom intendenten vid ett truppförband
i fråga om intendenturförvaltningstjänsten biträddes av en förvaltare
vid intendenturkåren, borde tygofficeren biträdas av en specialutbildad aktiv
underofficer, vilken syntes böra uppföras på fälttygkårens stat såsom förvaltare.

Även den inom tygtjänsten verksamma civilmilitära personal, som för närvarande
vore upptagen på staterna för de olika truppförbanden (vapenhantverkare
m. fl.), syntes för vinnande av större effektivitet och enhetlighet böra sammanföras
på en gemensam stat lydande under generalfälttygmästaren. Försvarsutredningen
föresloge, att här nämnd personal jämte på staten för fälttygkåren
för närvarande upptagen civilmilitär personal utom tygingenjörerna uppfördes
på en särskild stat, förslagsvis benämnd tygstaten, med fälttygmästaren
såsom chef.

Såsom en följd av den utökade vapen- och materielutrustningen vid de
mobiliserade truppförbanden måste tygtjänsten även i krig givas en mera omfattande
organisation, vilket i sin tur medförde krav på mera omfattande förberedelser
i fredstid. Med hänsyn härtill föresloge försvarsutredningen organiserande
i fred av särskilda tygtrupper, vid vilka personal för tygtjänstens
underhållsförband utbildades och vilka vid mobilisering uppsatte dessa förband.

Det ökade behovet av personal vid tygdepartementet och för tygtjänsten vid
staber och truppförband, ävensom behovet av befäl vid de nytillkommande
tygtrupperna, föranledde utredningen att föreslå viss utökning och omorganisation
av fälttygkåren.

Enligt försvarsutredningens mening komme ett permanent behov av ingenjörer
inom olika specialfack att för framtiden göra sig gällande inom tygtjänsten
såväl vid tygdepartementet som vid vissa staber och truppförband.
På grund härav föresloge utredningen inrättande av en särskild civilmilitär
arméingenjörkår, lydande under generalfälttygmästaren. Till denna kår
syntes de på fälttygkårens stat för närvarande upptagna tygingenjörerna böra
överföras.

ökningen av materielvolymen och tillkomsten av ny krigsmateriel av delvis
komplicerad natur gjorde det nödvändigt, att den personal, som företrädde
tygtjänsten, bibringades en grundlig specialutbildning på detta område. I
betraktande av de stora ekonomiska värden, som tygmaterielen representerade,
bleve kravet härpå särskilt framträdande. Enligt försvarsutredningens mening
borde en särskild central utbildningsanstalt, tygförvaltningsskola,
skapas, till vilken utbildningskurser för olika kategorier av inom tygförvaltningstjänsten
verkande personal kunde förläggas.

Yttranden.

Chefen för första arméfördelningen har funnit, att samma skäl som föranlett
överflyttandet av sjukvårdspersonalen till trängtrupperna, talade för att truppförbandens
tygbeställningsmän överfördes till tygtrupperna.

257

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

Chefen för armén, som inhämtat generalfälttygmästarens yttrande, har i
likhet med denne biträtt försvarsutredningens förslag att truppförbandens
tygofficerare uppföras på fälttygkårens stat.

Tygtjänstens omfattning vid truppförbanden gjorde det nödvändigt, att
tygofficeren erhölle mera personal till förfogande än vad försvarsutredningen
räknat med. Enligt en av generalfälttygmästaren förebragd behovsberäkning,
som biträddes av chefen för armén, vore behovet av tygunderofficerare: vid
normalinfanteriregemente 2, motoriserat infanteriregemente och pansarregemente
3, kavalleriregemente 2, kårartilleriregemente 3, annat artilleriregemente
2, artillerikår 1, luftvärnsregemente 3 (Stockholms luftvärnsregemente 2),
luftvärnskår 1, ingenjörkår 2, ingenjörmobiliseringscentrålen inom III. militärområdet
1, Signalregementet och vart och ett av dess detacherade kompanier
1 samt trängkår 1 (Göta trängkår 2) eller tillhopa 110 i stället för av
försvarsutredningen beräknade 64. Tygunderofficerarna borde i enlighet med
försvarsutredningens förslag vara pensionerade underofficerare i arvodesbefattning.
Därest tillgången på lämpliga pensionerade underofficerare komme
att medföra svårigheter vid rekryteringen, vore det icke uteslutet att i viss
utsträckning besätta dessa befattningar med civila tjänstemän. Detta komme
dock att medföra kostnadsökning.

Mot försvarsutredningens förslag om organiserande av särskilda tygtrupper
funnes intet att erinra.

Förslaget om inrättande av en arméingenjörkår biträddes av chefen för
armén.

I full överensstämmelse med vad generalfälttygmästaren anfört i sitt ovan
nämnda, av chefen för armén biträdda förslag angående ökning av antalet tygunderofficerare
vid truppförbanden har arméförvaltningen beräknat det sammanlagda
behovet av tygunderofficerare till 110.

I syfte att rationalisera tygförvaltningstjänsten på Gotland borde där befintliga
förråd och verkstäder sammanföras till en tygstation, varigenom såväl
militärbefälsstaben som truppförbanden komme att avlastas från dem ovidkommande
tygförvaltningsärenden. En dylik anordning påkallade ingen personalförstärkning,
enär tygmästaren samtidigt kunde upprätthålla befattningen
såsom tygofficer i militärbefälsstaben.

Beträffande redovisningen av personalen vid tygdepartementets fabriker
och anstalter har arméförvaltningen uttalat, att det syntes ändamålsenligast,
att nämnda personal i personalförteckningarna upptoges under särskild rubrik
Försvarsväsendets fabriker. Under denna rubrik borde sålunda redovisas
2 styresmän, 4 tygingenjörer av 1. klassen, 5 tygförvaltare av 1. klassen, 10 tygverkmästare
av 1. klassen och 2 tygverkmästare av 2. klassen. Häremot har
chefen för armén förklarat sig icke hava något att erinra; dock borde rubriken
införas i personalförteckning för vissa för försvarsväsendet gemensamma institutioner
m. m.

Försvarsväsendets verlcstadsnämnd har ansett, att det icke kunde råda
någon tvekan om det riktiga i försvarsutredningens förslag, att personalen vid
de fabriker, som numera vore underställda nämnden, ej borde vara upptagen

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 37712 17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

på militär eller civilmilitär stat. Uttalandet gällde all för närvarande civilmilitär
personal vid dessa fabriker liksom vid andra fabriker, som kunde
komma att träda under annan än militär myndighet. Yissa vid fabrikerna nu
tjänstgörande tygförvaltare, tygverkmästare, tygskrivare och tyghantverkare
syntes lämpligen böra kvarbliva vid fabrikerna under annan anställningsform.
—- Keparationstjänsten syntes icke till fullo beaktad i försvarsutredningens
förslag, varför nämnden ville föreslå, att en kommitté, sammansatt av militär
och civil sakkunskap, snarast måtte tillsättas med uppgift att utreda hela
frågan om reparationstjänstens ordnande.

Statens industrikommission har betecknat försvarsutredningens förslag om
organiserande av särskilda tygtrupper och inrättande av en arméingenjörkår
såsom välbetänkta.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har hävdat, att ingenjörerna
inom försvarsväsendet borde tillerkännas betydligt större inflytande
i frågor rörande anskaffning och underhåll av ingenjörteknisk materiel än de
nu ägde samt att de i dessa frågor borde bliva även formellt ansvariga. — Förbundet
funne det egendomligt, att försvarsutredningen föreslagit en väsentlig
utökning av fälttygkårens officerspersonal, till förfång för befälstillgången vid
truppförbanden. Det naturliga vore, att arméingenjörkåren ökades till sådan
omfattning, att arméingenjörer i stället för officerare dels fyllde det ökade
personalbehovet vid tygdepartementet, dels ersatte de föreslagna tygofficerarna
vid militärbefälsstaberna (majorer vid fälttygkåren) och dels slutligen
även ersatte tygofficerarna vid truppförbanden. Enär det emellertid icke
syntes möjligt att under den närmaste femårsperioden medhinna rekrytering
av arméingenjörer för det stora antal tjänster, varom här vore fråga, ville
förbundet för närvarande inskränka sig till att föreslå, att tygofficerarna vid
truppförbanden icke upptoges på staten för fälttygkåren utan tills vidare såsom
hittills utgjordes av officerare på respektive truppförbands stat.

Svenska teknologföreningen tillstyrker i princip, att den inom tygförvaltningstjänsten
verksamma personalen sammanföres på fyra stater, fälttygkåren,
tygtrupperna, arméingenjörkåren och tygstaten. Dock borde den föreslagna
stora ökningen av fälttygkåren kunna begränsas och i stället flera ingenjörer
anställas i arméingenjörkåren. — Den tekniska personalen vid pansarregementena
— enligt försvarsutredningens förslag 1 motoringenjör, 2 tygverkmästare
och 6 tyghantverkare — borde utökas till minst det tredubbla. Motsvarande
personalförstärkning krävdes även vid motoriserade förband inom övriga
truppslag. Antalet signalingenjörer för placering vid truppförbanden borde
väsentligt utökas. — Arméingenjörkårens numerär måste bliva väsentligt större
än försvarsutredningen föreslagit; helt visst komme mer än 100 arméingenjörer
att behövas. — En särskild arméns försöksanstalt borde inrättas underiledning
av högt kvalificerad teknisk personal.

Civilmilitära tjänstemannaföreningen har betecknat uppdelningen av den
militära och civilmilitära personalen inom tygtjänsten i två personalkårer,
fälttygkåren och tygstaten, såsom en denna tjänst befrämjande åtgärd. Namnet
tygstaten vore väl funnet med gammal tradition inom armén. I fälttygmästaren

259

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

finge kåren en med tygtjänsten och den civilmilitära personalens olika förhållanden
väl förtrogen chef.

I skrivelse den 28 februari 1942 har statens krisrevision, under åberopande
av vissa på revisionens föranstaltande företagna undersökningar rörande vården
av tygmateriel, understrukit betydelsen av att tillräcklig personal beräk
nades för vården av sådan materiel samt att icke blott denna personal utan allt
befäl och manskap erhölle en tillfredsställande utbildning i tygmaterielvård.
Frågan om en sådan utbildning borde skyndsammast göras till föremål för en
genomgripande utredning.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har i likhet med försvarsutredningen funnit det med hänsyn
till arméns alltmera ökade tillgång på vapen och annan krigsmateriel ofrånkomligt
att utbygga och rationalisera tygförvaltningsorganisationen. Den
ifrågavarande organisationen kunde dock enligt beredningens mening icke nu
slutligt bestämmas. Härmed måste anstå till dess ställning kunde tagas till
de förslag, som komme att framläggas av 1941 års militära förvaltningsutredning,
ävensom till resultatet av den utredning, som beredningen i annat sam
manhang föreslagit i fråga om arméingenjörkåren. Berörda personalstater
borde icke nu slutligt bestämmas. Rätteligen borde tills vidare å staterna icke
uppföras andra beställningar än sådana, vilka kunde förväntas komma att
under alla förhållanden kvarstå å dessa. Beredningen har icke haft något att
erinra mot arméförvaltningens förslag om sammanförande till en tygstation
av tygverkstäder och tygförråd på Gotland.

Styresmännen vid tygdepartementets fabriker vore nu uppförda å fälttygkårens
stat. Försvarsutredningen hade föreslagit, att desamma för framtiden
skulle avföras från denna stat, enär dessa befattningar beräknades komma att
hänföras till nytillkommande central förvaltningsmyndighet. Om försvarsutredningens
förslag härom nu godtoges, skulle härav följa, att ifrågavarande
styresmän antingen måste få kvarstå i befattningar inom den nytillkommande
förvaltningsmyndighetens område eller ock överflyttas till indragningsstat.
Enär de ifrågavarande befattningarna såsom chefer för fabrikerna kunde
komma att avses för ingenjörer, syntes det beredningen lämpligare, att de nuvarande
styresmännen tills vidare kvarstode å fälttygkårens stat. Därigenom
skapades möjligheter att vid den nya förvaltningsorganisationens genomförande
antingen taga styresmännen i anspråk för fabrikerna eller att låta dem
kvarstå vid fälttygkåren, där de i så fall skulle tagas i anspråk för arbetsupp
gifter, vilka i allmänhet ankomme på fälttygkårens officerare. På grund härav
borde styresmännen under nästa budgetår kvarstå såsom innehavare av
överstebeställningar å fälttygkårens stat samt motsvarande antal dylika beställningar
-— på grund av att deras innehavare åtnjöte ledighet för att uppehålla
styresmannabefattningarna •— allenast tillsättas på förordnande.

De av försvarsutredningen föreslagna åtgärderna föf rationalisering och
effektivisering av tygtjänsten torde kunna i princip godtagas.

Departements chefen.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Såsom jag nedan under avsnittet Fälttygkåren kommer att närmare utveckla
är jag, med hänsyn till den pågående militära förvaltningsutredningen, icke
nu beredd att taga slutlig ståndpunkt till fälttygkårens personalsammansättning.
I avvaktan på resultatet av nämnda utredning vill jag därför ej heller
för närvarande föreslå vare sig ett överförande av truppförbandens tygofficerare
till fälttygkåren eller ett inrättande vid nämnda kår av nya beställningar
för tygofficerare vid militärbefälsstaberna eller för förvaltare, avsedda
såsom uppbördsmän för tygmateriel vid truppförbanden.

Jag biträder försvarsutredningens förslag om organiserande av särskilda
tygtrupper. Av chefen för första arméfördelningen framfört förslag, att truppförbandens
tygbeställningsmän skola överföras till tygtrupperna, anser jag mig
däremot för närvarande icke böra upptaga men finner det icke uteslutet att
så framdeles bör ske, dock först sedan uppsättandet av tygtrupperna genomförts
och organisationen vunnit i stadga.

Sammanförandet av den inom tygtjänsten verksamma civilmilitära personalen
till en särskild tygstat synes mig även lämpligt.

Jag delar försvarsutredningens samt de hörda myndigheternas och sammanslutningarnas
uppfattning att civila teknici i ökad utsträckning böra tagas i
anspråk inom arméorganisationen. Av skäl, vilka jag närmare kommer att utveckla
i det följande under rubriken Arméingenjörkåren, är jag emellertid
för närvarande icke beredd att framlägga förslag om inrättande av en särskild
civilmilitär arméingenjörkår.

Till vad chefen för armén och arméförvaltningen anfört rörande nödvändigheten
av att utöka det av försvarsutredningen beräknade antalet tygunderofficerare
ansluter jag mig. De i chefens för armén ovan refererade yttrande
angivna beräkningsgrunderna har jag ansett mig böra godtaga. Med de förändringar
i avseende å de lägre truppförbanden, vilka jag i det föregående
föreslagit, följer, att för Svea livgarde såsom cykelinfanteriregemente böra beräknas
endast 2 tygunderofficerare i stället för 3, medan antalet tygunderofficerare
vid Wendes artilleriregemente såsom en följd av regementets motorisering
i stället bör ökas från 2 till 3. Vidare lärer för Norrbottens regemente böra
beräknas en extra tygunderofficer med hänsyn till jägarbataljonens förläggning
till Kiruna. Enligt anförda grunder beräknar jag det totala behovet
av tygunderofficerare vid armén till 111 med den fördelning på truppförbanden,
som framgår av särskilda personalförteckningar, vilka överlämnas till
vederbörande riksdagsutskott. I likhet med försvarsutredningen, chefen för
armén och arméförvaltningen anser jag, att tygunderofficerarna böra vara
pensionerade underofficerare i arvodesbefattning, dock med bemyndigande
för Kungl. Maj:t att, därest svårigheter skulle uppkomma vid rekryteringen,
i stället uppehålla dessa befattningar med civila extra tjänstemän.

Förslaget att i rationaliseringssyfte sammanföra tygförråd och tygverkstäder
på Gotland till en tygstation torde böra ses i sammanhang med
frågan rörande försvarsväsendets verkstäder på Gotland. Åtgärden kan,
såsom ovan angivits i arméförvaltningens yttrande, genomföras utan personalförstärkning.

261

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

I likhet med försvarsutredningen och försvarsväsendets verkstadsnämnd
anser jag, att personal vid fabriker, som äro underställda annan än militär
myndighet, principiellt icke bör uppföras på militär eller civilmilitär stat. T
fråga om den framtida driftsformen m. m. för tygdepartementets fabriker lärer
förslag vara att vänta från 1941 års militära förvaltningsutredning. I avvaktan
på beslut i denna fråga torde vid fabrikerna tjänstgörande militär och civilmilitär
personal övergångsvis böra hänföras till fälttygkåren respektive tygstaten.
I likhet med försvarsberedningen förutsätter jag att, därest de nuvarande
innehavarna av ifrågavarande befattningar icke disponeras för
fabrikernas räkning, de i stället tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter,
vilka i allmänhet ankomma på sådan personal. Vid ledighet å tjänsterna böra
dessa icke uppehållas medelst förordnande.

Den personal, som i stället för den nu nämnda erfordras för fabrikernas
räkning, bör tills vidare avlönas från fabrikernas driftsmedel och alltså icke
uppföras på stat, som underställes riksdagens prövning.

Frågan om utbildningen av den för tygtjänst avsedda personalen torde böra
upptagas till slutligt avgörande i samband med prövningen av spörsmålet om
den ingenjörtekniskt utbildade personalens användning inom försvarsväsendet,
varom jag i det följande föreslår särskild utredning.

Fälttygkåren.

Fälttygkåren består för närvarande av 2 överstar, av vilka en är fälttygmästare
i lönegrad Oa 6, 2 styresmän vid tygdepartementets fabriker i lönegrad
Oa 6, 3 överstelöjtnanter, 6 majorer och 24 kaptener.

Härtill kommer viss civilmilitär personal, bland annat 8 tygingenjörer.

*

Försvarsutredningen.

I denna organisation har försvarsutredningen föreslagit vissa förändringar.
Sålunda har förordats, att från fälttygkårens stat borde avföras styresmännen
vid departementets fabriker, vilka för framtiden icke syntes böra upptagas på
militär eller civilmilitär stat. I enlighet med vad under »Allmänna grunder»
anförts, borde vidare tygingenjörerna överföras till den nybildade arméingenjörkåren
samt övrig fälttygkåren tillhörande civilmilitär personal överföras
till den likaledes nybildade tygstaten. Å andra sidan borde till fälttygkåren
överföras truppförbandens tygofficerare, vilka nu vore upptagna å truppförbandens
(truppslagens) stater. Även i övrigt borde viss utökning av fälttygkårens
personal äga rum för att möta nya och vidgade uppgifter inom tygförvaltningen
och för att lämna befäl till de nytillkommande tygtruppema. Här
nämnda förändringar avsåge såväl en utökning av antalet officerare vid fälttygkåren
som ett uppförande på fälttygkårens stat av ett antal underofficerare
och furirer, vilka båda senare personalkategorier för närvarande icke vore
representerade inom kåren.

Personalbehovet vid fälttygkåren har av försvarsutredningen, på sätt framgår
av en å sid. 166 i betänkandet intagen tabell, beräknats till 5 överstar, 5

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överstelöjtnanter, 16 majorer, 87 kaptener, 9 löjtnanter, 73 förvaltare, 10 fanjunkare,
15 sergeanter och 27 furirer.

Y ttr anden.

Chefen för armén har såsom en följd av i annat sammanhang framlagt
förslag om viss ändring i sammansättningen av arméstabens utrustningsavdelning
(se »Arméstaben och arméinspektionen») föreslagit, att en majorsbeställning
vid fälttygkåren skulle utbytas mot en kaptensbeställning. Yidare
borde tillkomma en kaptensbeställning, avsedd för försvarsstabens kvartermästaravdelning.

Arméförvaltningen har uttalat, att mot de av försvarsutredningen gjorda
personalberäkningarna för fälttygkåren i stort sett ingen anledning till erinran
förelåge. Den slutliga sammansättningen kunde dock komma att påverkas
av resultatet av den pågående förvaltningsutredningen. —- I den av försvarsutredningen
föreslagna staten för fälttygkåren borde 2 majorsbeställningar
uppflyttas till överstelöjtnantsbeställningar, varigenom möjlighet skulle
öppnas att placera överstelöjtnant såsom tygofficer vid militärbefälsstab och
befordringsförhållandena förbättras. Vidare borde tillkomma beställning för
en kapten, avsedd för försvarsstabens kvartermästaravdelning. — Tygförvaltningstjänstens
omfattning vid militärbefälsstaberna gjorde det nödvändigt
att för varje sådan stab avse en förvaltare i lönegraden UO 3 såsom biträde åt
tygofficeren. Ytterligare 7 förvaltarbeställningar borde sålunda tillkomma
vid fälttygkåren. — Efter hand som nuvarande ingenjörförrådsförvaltare och
signalförrådsförvaltare vid ingenjörtrupperna och Signalregementet avginge
med pension borde för dem avsedda 6 beställningar indragas och i stället
motsvarande antal beställningar för förvaltare i lönegraden UO 3 tillkomma
på fälttygkårens stat, avsedda för ingenjörkårerna och Signalregementet.

Såsom under »Allmänna grunder» framhållits, har försvarsväsendets
civilmilitära ingenjörers förbund anfört, att truppförbandens tygofficerare icke
borde överföras till fälttygkårens stat. Förbundet har vidare förklarat sig
anse, att det antal officerare vid fälttygkåren, som hittills tjänstgjort vid tygdepartementet,
även i fortsättningen vore tillräckligt. De ytterligare befattningar,
som erfordrades på grund av den ökade arbetsvolymen och den alltmera
komplicerade tekniska krigsmaterielen, borde i första hand fyllas genom
en ökning av antalet ingenjörer i arméingenjörkåren. Den av försvarsutredningen
föreslagna majoren vid varje militärbefälsstab behövde icke tillkomma
utan kunde ersättas av en arméingenjör. Förbundet ansåge sålunda, att behovet
av officerspersonal vid fälttygkåren borde beräknas lägre än enligt utredningens
förslag.

1942 års f ör sv ar sb er edning.

I fråga om antalet beställningar i de olika regementsofficersgraderna vid
fälttygkåren har beredningen anfört följande:

Utredningens förslag innebure, att drygt 21 procent av samtliga officerare
vid kåren skulle vara regementsofficerare; vid denna beräkning hade hänsyn
dock icke tagits till att generalfälttygmästarebeställningen torde komma att

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

även framdeles rekryteras ur kåren. Om sistnämnda beställningshavare hänfördes
till kåren, när det gällde beräkning av befordringsmöjligheterna, skulle
nära 5 procent av officersbeställningarna finnas i lönegraderna Oa 6 och Öb 3.
Enligt av överbefälhavaren verkställd sammanställning bleve motsvarande
relationstal för armén i sin helhet 16.27 procent respektive 3.43 procent.
Försvarsutredningen anförde som skäl för den föreslagna avvägningen mellan
antalet beställningar i de olika regementsofficersgraderna hänsyn såväl till
de olika befattningarnas vikt och ansvarsområde som till önskvärdheten av
att genom gynnsamma befordringsförhållanden tillförsäkra kåren en kvalitativt
god rekrytering. I anslutning härtill har utredningen beräknat 4 överstebeställningar
för byråchefer i tygdepartementet. Beredningen hölle före, att
detta innebure väl hög löneställning; överstelönen överstege väsentligen den
byråchef i civil statstjänst tillkommande lönen (lönegraden A 30), och åtskilliga
av dessa byråchefer syntes hava lika stort ansvar som nu ifrågavarande militära
byråchefer. Jämväl antalet överstelöjtnanter syntes beredningen vara högt
beräknat, och i någon mån kunde detta också sägas vara fallet i fråga om
majorerna.

På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning jämväl till de allmänna
synpunkter, som beredningen framfört rörande personalberäkningarna,
har beredningen föreslagit en på så sätt ändrad stat för fälttygkåren, att
vissa beställningar upptoges i alternativa lönegrader. Under förutsättning
att det av försvarsutredningen beräknade antalet regementsofficerare komme
att tillhöra fälttygkåren, då dess stat slutligt kunde beräknas, funne beredningen,
att antalet officersbeställningar borde fördelas sålunda:

Lönegrad Antal

Överste, fälttygmästare ............................................. Oa 6

överstar ............................................................... Oa 6 2

Överstar eller överstelöjtnanter ................................. Oa 6 el. Oa 5

överstelöjtnanter ................................................... Oa 5 3

överstelöjtnanter eller majorer ................................. Oa 5 el. Oa 4 2

Majorer ............................................................... Oa 4 12

Majorer eller kaptener ............................................. Oa 4 el. Oa 3 4

Kaptener ............................................................... Oa o 87

Löjtnanter ............................................................ Oa 2 9

Till staten borde, såsom tidigare framhållits, fogas anmärkning om att
de nuvarande styresmännen vid tygdepartementets fabriker tills vidare innehade
beställningar å fälttygkårens stat.

Beredningen har intet haft att erinra mot att de nuvarande ingenjörförråds-
och signalförrådsförvaltarbeställningarna förändrades till underofficersbeställningar
i lönegraden UO 3 på fälttygkårens stat, då de nuvarande
tjänsteinnehavarna avginge.

I samband med fälttygkårens omorganisation borde icke andra av truppförbandens
nuvarande tygofficerare överföras till kåren än sådana, som genomgått
erforderlig specialutbildning och jämväl i övrigt ådagalagt lämplighet
för fortsatt tjänst inom tygförvaltningsorganisationen. Om den nya organisationen
skulle motsvara de höga krav, som måste ställas pa densamma med
hänsyn till de betydande värden, som vapen och annan materiel inom krigs -

Departements chefen.

-64 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

makten numera representerade, vore det enligt beredningens uppfattning
nödvändigt att kårens rekrytering från början bleve den bästa möjliga.

Det är uppenbart, att, såsom både försvarsutredningen, arméförvaltningen
och försvarsberedningen framhållit, fälttygkårens slutliga sammansättning
måste bliva beroende av de beslut angående den militära förvaltningsorganisationen,
som kunna komma att fattas på grundval av den pågående
förvaltningsutredningen. Utan att vilja föregripa sistnämnda utredning har
försvarsutredningen framlagt vissa beräkningar rörande personalbehovet
inom den centrala tygförvaltningstjänsten, vilka beräkningar inverkat på det
förslag till personalförteckning för fälttygkåren, som av försvarsutredningen
framlagts.

För egen del är jag av den uppfattningen, att med sådana förändringar i
fråga om fälttygkårens sammansättning, som sammanhänga med det ökade
personalbehovet inom den centrala tygförvaltningstjänsten, bör anstå intill
dess på grundval av förvaltningsutredningens förslag personalbehovet kan
slutligt överblickas. Jag är alltså icke nu beredd att taga ställning till
försvarsutredningens förslag och de i anledning därav avgivna utlåtandena
i vad rör den vid arméförvaltningens tygdepartement tjänstgörande personalen
ur fälttygkåren utan räknar tills vidare med nuvarande personalsammansättning,
eller 2 överstar (varav 1 fälttygmästare), 6 övriga regementsofficerare
och 24 kaptener. Det ytterligare personalbehov, som kan föreligga
vid departemenfet intill dess frågan om dess framtida organisation bliver
slutgiltigt avgjord, torde böra fyllas genom tillfälliga kommenderingar eller
tillfällig anställning av civila teknici.

Då den blivande gestaltningen av arméns förvaltningsorganisation ävensom
den i avsnittet Arméingenjörkåren förordade utredningen rörande den
ingenjörtekniska organisationen inom försvarsväsendet torde komma att
öva inflytande även på sättet för tygtjänstens ordnande vid militärbefälsstaberna
och truppförbanden, anser jag mig icke heller böra för närvarande
ifrågasätta några sådana förändringar i den nu gällande ordningen i detta hänseende,
som komme att medföra överföring av personal från beställning vid
truppförbanden (truppslagen) till fälttygkåren eller inrättande av nya beställningar
vid nämnda kår.

Jag är sålunda, såsom redan under rubriken Militärområden och högre
truppförband m. m. anmärkts, icke beredd att för närvarande biträda försvarsutredningens
förslag om nyinrättande på fälttygkårens stat av 7 majorsbeställningar,
avsedda för tygofficerare vid militärbefälsstaberna, Då det
emellertid med hänsyn till omfattningen av tygmaterielärenden vid militärbefälsstaberna
obestridligen erfordras särskild, kvalificerad befattningshavare
för handläggning av dylika ärenden, bör i stället på personalförteckningen
för varje militärbefälsstab tills vidare upptagas en beställning för en major,
avsedd att bestrida dessa göromål.

Av ovan nämnd anledning finner jag mig icke heller för närvarande böra
tillstyrka utredningens förslag, att truppförbandens tygofficerare skola överföras
till fälttygkåren, utan förutsätter, såsom under rubriken Lägre trupp -

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

förband in. m. anmärkts, att liksom hittills en kapten (ryttmästare) på
vederbörligt truppförbands (truppslags) stat beordras såsom tygofficer.
En följd härav blir, att från den för fälttygkåren föreslagna personalförteckningen
böra avföras 50 kaptensbeställningar, medan i stället ett lika
stort antal beställningar för kaptener (ryttmästare) böra upptagas fördelade på
de olika truppförbandens (truppslagens) personalförteckningar.

Jag är icke heller, såsom i sistnämnda sammanhang anförts, beredd att nu
framlägga förslag om inrättande vid fälttygkåren av förvaltarbeställningar i
lönegrad U0 3 för truppförbandens uppbördsmän för tygmateriel. I stället
föreslår jag, att vid flertalet truppförband en fanjunkare (styckjunkare) på
truppförbandets stat beräknas såsom uppbördsmän för tygmateriel. På samma
sätt beräknas underofficerare på vissa truppslags stater för tjänstgöring såsom
tyguppbördsmän vid vederbörande truppslags förband. Vid ingenjörtrupperna
och Signalregementet torde, såsom förut anförts, tygmaterieluppbörden tills
vidare böra liksom hittills handhavas av nuvarande civilmilitära ingenjörförråds-
och signalförrådsförvaltare. Här nämnd förändring i förhållande till försvarsutredningens
förslag innebär, att från personalförteckningen för fälttygkåren
avföras 46 förvaltarbeställningar, medan i stället lika många beställningar
för fanjunkare (styckjunkare) upptagas fördelade på de olika trupp
förbandens (truppslagens) personalförteckningar.

Arméförvaltningens förslag om uppförande på fälttygkarens personalförteckning
av ytterligare 7 beställningar för förvaltare i lönegraden UO 3, avsedda
för militärbefälsstaberna, kan jag ej heller, såsom jag tidigare anfört,
biträda. I fråga om de för tygmaterieltjänsten vid försvarsområdena avsedda
25 förvaltarna vid fälttygkåren ifrågasätter jag däremot ingen avvikelse från
försvarsutredningens förslag.

I anledning av vad jag tidigare under avsnittet Arméstaben med centrala
värnpliktsbyrån anfört beträffande sammansättningen av arméstabens utrustningsavdelning
bör den för tjänstgöring vid nämnda avdelning avsedda
personalen ur fälttygkåren minskas med en regementsofficer - jämlikt försvarsutredningens
beräkningar rörande personalbehovet vid fälttygkåren
(betänkandet, sid. 166) en överstelöjtnant — men i stället ökas med en kapten.

Med den begränsning av den vid tygdepartementet tjänstgörande personalen
vid fälttygkåren, som jag ovan förordat, lärer det icke bliva möjligt att, såsom
försvarsutredningen förutsatt, en av byråcheferna vid departementet vid sidan
av sin tjänst vid departementet skall uppehålla befattningen som avdelningschef
vid arméinspektionens tygavdelning. På grund härav torde på personalförteckningen
för fälttygkåren böra uppföras ytterligare en beställning för
major, avsedd att endera placeras som avdelningschef vid tygavdelningen eller
övertaga arbetsuppgifter inom tygdepartementet, så att någon av byråcheferna
kan frigöras i den omfattning som erfordras för att han skall kunna jämväl
uppehålla avdelningschefsbefattningen i arméinspektionen.

Av arméförvaltningen väckt fråga angående utbyte av 2 majorsbeställningar
vid fälttygkåren mot överstelöjtnantsbeställningar, varigenom befordringsförhållandena
skulle bliva än gynnsammare än enligt försvarsutredningens för -

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

slag, torde icke böra föranleda åtgärd. Vid det slutliga fastställandet av fälttygkårens
sammansättning, varmed enligt vad jag nyss framhållit torde böra
anstå, lärer jämväl frågan om befordringsförkållandena komma att beaktas.

I avbidan på beslut om den framtida driftsformen m. m. för tygdepartementets
fabriker lärer, sasom jag i det föregående framhållit, styresmännen
vid nämnda fabriker böra övergångsvis hänföras till fälttygkåren.

Såsom jag ovan anfört och kommer att närmare motivera i det följande
under avsnittet Arméingenjörkåren, anser jag mig icke för närvarande böra
framlägga förslag om inrättande av en särskild arméingenjörkår. På grund
härav böra de på fälttygkårens nu gällande personalförteckning upptagna
tygingenjörerna fortfarande tills vidare redovisas därstädes.

I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag personalbehovet vid fälttygkåren
på sätt, som framgår av en tablå, vilken kommer att tillhandahållas
vederbörande riksdagsutskott, till, förutom styresmän och tygingenjörer,
2 överstar, 12 övriga regementsofficerare, 36 kaptener, 9 löjtnanter, 27 förvaltare,
6 fanjunkare, 12 sergeanter och 27 furirer. Härvid räknar jag med
att, såsom en följd av den pågående förvaltningsutredningen, ändringar framdeles
sannolikt bliva påkallade i vad rör den vid tygdepartementet tjänstgörande
personalen. I förhållande till nu gällande personalförteckning för fälttygkåren
innebär ovanstående beräkning en ökning med-3 majorer och 12 kaptener, varjämte
samtliga löjtnanter, underofficerare och furirer äro nytillkomna. Av majorerna
är 1 avsedd såsom avdelningschef vid arméinspektionens tygavdelning,
alternativt för vissa arbetsuppgifter inom tygdepartementet, och de 2 övriga
såsom chefer för arméns motorskola respektive tygförvaltningsskolan, medan
av kaptenerna 4 äro avsedda för tjänstgöring vid försvarsstaben, arméstaben
och arméinspektionen, 3 vid tygtrupperna och 3 vid skolor. Pörvaltarna äro
huvudsakligen avsedda för tygtjänsten vid försvarsområdena, under det att
samtliga löjtnanter, fanjunkare, sergeanter och furirer utgöra befäl vid de nyinrättade
tygtrupperna.

Tygtrupperna.

Försvars utredningen.

Behovet av tygtruppförband i fred har försvarsutredningen, med hänsyn
till krigsorganisationens omfattning och därmed följande krav på fredsutbildning
av personal för tygförbanden, beräknat till tre tygkompanier. Kompanierna
ha föreslagits skola benämnas respektive Första, Andra och Tredje tygkompaniet
med nummerbeteckningarna Tyg 1, Tyg 2 och Tyg 3.

Utredningen har uttalat, att ur utbildningssynpunkt vissa fördelar
syntes stå att vinna genom ett sammanförande av tygkompanierna till en
bataljon. Emellertid talade beredskapsskäl bestämt för att kompanierna förlädes
till skilda platser, därvid de av såväl praktiska som ekonomiska skäl
borde stationeras i anslutning till befintliga tygstationer.

Med avseende på förläggningen av de olika tygkompanierna har utredningen
vidare anfört:

För Tyg 1 erforderliga byggnader böra i samband med Stockholmsgami -

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sonens utflyttning till Järvafältet uppföras i anslutning till tygstationen. Den
ovan nämnda tygförvaltningsskolan synes även i lokal- och verkstadshänseende
böra anslutas till tygkompaniet och tygstationen. I samband med att
Int 2 och arméns intendenturförråd förflyttas från Karlsborg, varom utredningen
nedan framlägger förslag, bliva vissa lokalutrymmen frigjorda, vilka
böra utnyttjas för förläggning av Tyg 2. Tyg 3 bör, jämte Signalregementets
kompani i Boden, förläggas till den s. k. skidlöparkasernen vid Norrbottens
regemente, vilken kasern frigöres i och med skidlöparbataljonens förläggning
till Kiruna.

Befälsbehovet vid varje tygkompani har beräknats till 1 kapten, 3 löjtnanter,
2 fanjunkare, 4 sergeanter och 9 furirer, vilken personal föreslagits
uppförd på fälttygkårens stat.

Y ttr anden.

Mot den föreslagna organisationen av tygtrupperna har chefen för armén
förklarat sig icke hava något att erinra.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har uttalat, att inrättandet av tygtrupperna
enligt nämndens förmenande vore ett steg i rätt riktning. Med beaktande
av erfarenheter från stormaktskriget ville nämnden dock starkt ifrågasätta,
huruvida icke de föreslagna tre kompanierna borde utökas till minst det
dubbla.

Statens ammunitionsnämnd har framhållit, att tvgtrupperna dels borde
givas en central ledning, dels erhålla en större och starkare utbyggnad än vad
försvarsutredningen föreslagit. Ammunitionstjänsten borde i största möjliga
utsträckning handhavas av en organisation, tygtrupperna. Enligt försvarsutredningens
förslag vore såväl tygtrupperna som trängtrupperna engagerade i
denna tjänst och uppgiftsfördelningen dem emellan syntes icke fullt klarlagd.
Över huvud taget borde större hänsyn tagas till att för den tekniska tjänsten
i fält erfordrades en avsevärd personalstyrka, som måste erhålla en grundlig
utbildning.

Statens industrikommission har velat ifrågasätta, huruvida icke — i likhet
med vad utredningen föreslagit beträffande officersbeställningar vid fortifikationskåren
— även tygtruppernas officerare borde kunna rekryteras med kvalificerade
ingenjörer, som ägde eller förskaffade sig erforderliga militära kunskaper.

1942 års f ör sv ar sb er ednin g.

Beredningen har icke funnit något att erinra mot förslaget att uppsätta särskilda
tygtruppförband. Innan så skedde borde dessa förbands uppgifter dock
närmare preciseras. Det kunde även ifrågasättas, om den föreslagna fredsorganisationen
bleve tillräcklig för att tillgodose krigsorganisationens behov.

Jag biträder försvarsutredningens förslag om organiserandet av särskilda Departementstygtrupper.
''

Ehuru skäl kunna tala för att, såsom ifrågasatts, giva tygtrupperna en mera
omfattande fredsorganisation än vad försvarsutredningen föreslagit, anser jag

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

mig dock, med hänsyn såväl till möjligheterna att under de närmaste åren
genomföra uppsättandet av detta nya truppslag som till önskvärdheten av att
avvakta ytterligare erfarenheter innan ett mera vittgående beslut i frågan
fattas, böra ansluta mig till försvarsutredningens förslag även i fråga om tygtruppernas
omfattning i fred. Jag föreslår sålunda, att tygtruppema organiseras
på följande tygkompanier:

Tyg 1 Första tygkompaniet ................................................ Stockholm

Tyg 2 Andra tygkompaniet ................................................... Karlsborg

Tyg 3 Tredje tygkompaniet ................................................ Boden

Mot de av försvarsutredningen företedda personalberäkningarna för tygtrupperna
har jag intet att erinra; dock lärer för den omfattande personalredovisningen
vid varje tygkompani böra beräknas en pensionerad underofficer
såsom expeditionsunderofficer.

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att den aktiva militära personalen
vid tygtrupperna bör tillhöra fälttygkåren och givas den omfattning,
som framgår av personalförteckningar, vilka överlämnas till riksdagens vederbörande
utskott. Enär tygtrupperna äro rent militära förband, finner jag det
icke lämpligt att, på sätt statens industrikommission ifrågasatt, rekrytera
deras officerare annorledes än aktiva officersbeställningar i allmänhet.

Utöver den aktiva militära personalen vid fälttygkåren beräknar jag för tygtrupperna
behovet av personal på sätt, som framgår av nämnda personalförteckningar.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t och de militära myndigheterna att bestämma
uppgiftsfördelningen mellan de olika inom underhållstjänsten och
materielförvaltningstjänsten verksamma truppslagen.

Arméingenjörkåren.

På staten för fälttygkåren äro för närvarande uppförda 7 tygingenjörer av
1. klassen i lönegrad Ca 27 och 1 tygingenjör av 2. klassen i lönegrad Ca 24,
Sedan detta antal visat sig otillräckligt, har arméförvaltningens tygdepartement
efter erhållet särskilt bemyndigande för innevarande budgetår därutöver
medelst kontrakt anställt 9 luftvärnsingenjörer, 10 motoringenjörer och 4
signalingen j örer.

Försvarsutredningen.

Såsom förut nämnts har försvarsutredningen föreslagit, att en särskild
civilmilitär arméingenjörkår skulle skapas, omfattande ingenjörer av samtliga
de kategorier, vilka erfordras inom tygtjänsten, såväl vid tygdepartementet
som vid truppförbanden. Till denna kår borde de på fälttygkårens stat för
närvarande upptagna tygingenjörerna överföras, dock med undantag för fyra
vid tygdepartementets fabriker m. m. tjänstgörande tygingenjörer av 1. klassen,
beträffande vilkas framtida ställning förslag torde komma att framläggas av
1941 års militära förvaltningsutredning.

Försvarsutredningen, som förklarat, att behovet av ingenjörer främst hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

269

förde sig till motormaterielen, luftvärnets instrument-, signalmaterielen och
verkstadstjänsten, har, på sätt närmare angivits å sid. 169 och 170 i betänkandet,
beräknat, att för tjänstgöring vid tygdepartementet, militärbefälsstaberna,
truppförbanden och tygförvaltningsskolan skulle erfordras tillhopa 58 arméingenjörer,
varav 7 verkstadsingenjörer, 10 luftvärnsingenjörer, 18 motoringenjörer,
9 signalingenjörer och 9 specialingenjörer.

I fråga om arméingenjörernas löneställning har utredningen föreslagit, att
såsom chef för arméingenjörkåren borde avses en arméöveringenjör, vilken
borde tillsättas på förordnande för en tid av högst sex år och placeras i lönegraden
Cb 2. I övrigt borde kåren inrymma 2 respektive 4 beställningar såsom
förste arméingenjörer i lönegraderna Ca 30 respektive Ca 28, 14 arrnéingenjörer
av 1. graden i lönegrad Ca 27, 11 arméingenjörer av 2. graden i
lönegrad Ca 24 och 21 arméingenjörer av 3. graden i lönegrad Ca 22. Kåren
borde lyda under generalfälttygmästaren.

Arméöveringenjören syntes regelmässigt böra placeras i befattning såsom
chef för den centrala verkstadstjänsten. Beställningarna såsom förste arméingenjörer
borde avses för följande vid tygdepartementet tjänstgörande ingenjörer,
nämligen en verkstadsingenjör, en luftvärnsingenjör, en motoringenjöi,
en signalingenjör och två specialingenjörer. I övrigt borde beställningarna
icke bindas till viss tjänst. Flertalet motoringenjörer borde vara armémgenjörer
av 3. graden.

I fråga om arméingenjorkårens rekrytering och sammansättning har försvarsutredningen
uttalat följande:

Rekryteringen av arméingenjörkåren synes böra ske enligt de grunder,
vilka för närvarande gälla beträffande tygingenjörer vid fälttygkåren (Sv.
förf.-saml. 672/1937), varvid dock i fråga om motoringenjörer fordran på högskoleutbildning
i vissa fall torde kunna eftersättas. Innan ordinarie anställning
sker, bör såsom nu är fallet beträffande tygingenjörer beställning upprätthållas
på förordnande under högst två år mot i staten upptagna löneförmåner.
Det torde böra ankomma på generalfälttygmästaren att bestämma
huruvida vederbörande före ordinarie anställning skall genomgå viss utbildningskurs
avseende allmän orientering i militära frågor. —

Försvarsutredningen har även tagit under övervägande möjligheten av att
rekrytera arméingenjörkåren enligt motsvarande grunder som för närvarande
tillämpas i fråga om mariningenjörkåren, d. v. s. via arméingenjörsaspiranter,
vilka anställas såsom sådana redan före påbörjandet av studierna vid teknisk
högskola. Utredningen har emellertid för sin del funnit detta system mindre
ändamålsenligt för arméns vidkommande. De specialfack, inom vilka vid
armén behov av fast anställda arméingenjörer föreligga, äro nämligen av den
art, att det är önskvärt att vederbörande före anställning såsom arméingenjor
under ett antal år förskaffat sig utbildning och erfarenhet inom ett närliggande
civilt verksamhetsområde.

Y ttr anden.

Förslaget om inrättandet av en civilmilitär arméingenjörkår har tillstyrkts
av de myndigheter och institutioner, som yttrat sig i frågan. Beträffande
kårens personalsammansättning och arbetsuppgifter ha meningarna emellertid
varit delade.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för armén har ansett att arméingenjörerna främst borde vara placerade
vid de lägre truppförbanden och där ombesörja praktiska arbeten, för
vilka särskilda tekniska kvalifikationer erfordrades. Härför krävdes icke högskoleutbildade
ingenjörer utan praktiskt yrkeskunnigt folk av tekniskt skolad
verkmästartyp. De föreslagna lönegradsplaceringarna syntes väl höga i jämförelse
med löneställningen för militära beställningshavare samt militärläkare
och militärveterinärer i motsvarande ålder och tjänsteställning. Det beräknade
antalet arméingenjörer borde utökas med 4 (en signalingenjör för varje pansarregemente)
.

Arméförvaltningen har förordat en utökning av den föreslagna arméingenjörkåren
med 6 beställningar varjämte en viss justering i fråga om fördelningen
på olika lönegrader ifrågasatts.

Försvarsväsendets verJcstadsnämnd har uttalat, att nämnden betraktade inrättandet
av en arméingenjörkår såsom en betydelsefull nyhet i den föreslagna
försvarsorganisationen. Det antal arméingenjörer, utredningen föreslagit, vore
emellertid otillräckligt, och nämnden ansåge att under alla förhållanden en
utökning av antalet för tekniska uppgifter vid trupptjänsten avsedda ingenjörer
bleve nödvändig. Arméingenjörerna i ledande ställning måste erhålla
tillräckliga befogenheter, och ingenjörer få möjlighet att göra sin insats på
varje tekniskt område inom försvaret. Synnerligen starka skäl talade för att
arméingenjörerna icke blott gåves en verksamhet såsom tekniska rådgivare
och inspektörer utan även ställdes som ansvariga chefer för såväl materielen
i tekniskt hänseende som reparationstjänsten. Frågan syntes vara av sådan
betydelse för den tekniska utvecklingen inom försvaret, att nämnden ville
föreslå, att en särskild utredning snarast verkställdes rörande organisationen
av ingenjörtjänsten vid armén. Eventuellt borde utredningen utsträckas även
till övriga försvarsgrenar. Den borde bland annat taga sikte på att inrätta en
för hela ingenjörväsendet gemensam högsta ledning. Arméingenjörkåren enligt
försvarsutredningens förslag borde betraktas som en kader. Den borde med
hänsyn till ingenjöruppgifternas omfattning i krig kompletteras med en
reservarméingenjörkår, vars organisation och utbildning m. m. snarast borde
utredas.

Även statens industrikommission samt försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers
förbund ha ansett, att antalet arméingenjörer beräknats alldeles för lågt.
Det totala behovet av arméingenjörer har av nämnda förbund angivits till 122.
För tillgodoseende av krigsorganisationens behov borde en reservarméingenjörkår
inrättas.

1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen ha ansett,
att arméöveringenjören utöver verksamheten som chef för den centrala verkstadstjänsten
borde vara inspektör och personalchef för samtlig ingenjörsutbildad
personal inom armen, saväl den statsanställda som den värnpliktiga.
Detta vore särskilt betydelsefullt, om rekryteringen av arméingenjörkåren såsom
utredningen föreslagit huvudsakligen komme att ske bland de värnpliktiga
fälttygteknikerna. De sakkunniga ha vidare med utförlig motivering
uttalat, att uppenbara fördelar — särskilt på lång sikt — syntes stå att vinna

271

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

genom att till en viss del, exempelvis 40 procent, rekrytera arméingenjörkåren
via arméingen jörsaspiranter på motsvarande sätt, som sedan länge tillämpats
beträffande mariningenjörkåren. Emellertid insåge de sakkunniga jämväl, att
den av utredningen föreslagna rekryteringsvägen måste beträdas, då det gällde
att snabbt uppbygga den nya för försvaret så betydelsefulla arméingenjörkåren.
— Det kunde ifrågasättas huruvida icke vid armén på samma sätt som
vid marinen och flygvapnet borde inrättas en kader av reservingenjörer, som
genom regelbundet återkommande tjänstgöringsskyldighet bleve fastare knutna
till försvarsmakten än fälttygteknikerna.

1942 års f ör svar sb er edning.

Beredningen har förordat, att frågan om utnyttjandet av tekniskt utbildad
personal inom hela försvarsväsendet gjordes till föremål för en ingående utredning.
I anslutning härtill har beredningen anfört följande:

Den krigsmateriel, vars anskaffning och underhåll faller inom det ingenjörstekniska
området, är oftast av synnerligen komplicerad natur samt representerar
ett för vårt lands förhållanden mycket stort värde. Det måste därför vara
av synnerlig vikt, att kravet på en tillfredsställande och för sina uppgifter väl
lämpad organisation för handläggning av hithörande frågor tillgodoses på
bästa sätt. De av 1941 års försvarsutredning framlagda förslagen rörande
ingenjörstjänstens ordnande ha emellertid av i ärendet hörda myndigheter
och institutioner mötts av viss kritik. Sålunda har bland annat framhållits,
att den tekniska personal, som förutsatts skola disponeras för handhavande
av försvarets maskinella utrustning, icke är tillräcklig ävensom att denna personal
icke inordnats i organisationen på sådant sätt, att försvaret får största
möjliga nytta av dess kunskaper och erfarenheter. Yidare ha vissa erinringar
framställts beträffande ingenjörspersonalens rekrytering, utbildning och
löneställning. Det har därför från ett flertal håll framförts angelägenheten av
att frågan om den ingenjörstekniska organisationen inom försvarsväsendet
göres till föremål för förnyad utredning. Försvarsberedningen anser sig med
hänsyn till betydelsen av att denna fråga löses på ett för försvarsintresset tillfredsställande
sätt kunna ansluta sig till förslaget om att nämnda spörsmål
ytterligare övervägas, innan slutlig ställning tages till föreliggande organisationsförslag
rörande armé-, marin- och flygingenjörkårerna. Ett ytterligare
skäl härför är att behovet av ingenjörspersonal påverkas av resultatet av den
utredning, som nu pågår rörande den centrala förvaltningens organisation.

Vid den utredning, som således bör komma till stånd, synes även böra
övervägas, huruvida för handhavandet av de enklare uppgifter, som förekomma
i den dagliga verksamheten vid truppförbanden, såsom motormaterielens vård
och skötsel, behovet av personal bör såsom föreslagits tillgodoses genom anställandet
av högskoleutbildade ingenjörer. Det vill förefalla beredningen,
som om praktiskt erfaren personal med någon lägre teknisk skolning skulle
vara tillfyllest för utförandet av ifrågavarande sysslor. Även beträffande fartygsingenjörstjänsten
vid flottan synas enahanda synpunkter kunna göras gäl
lande. Genom anställande av mindre kvalificerad teknisk personal skulle de
högskoleutbildade mariningenjörerna kunna helt ägna sig åt högre fartygstekniska
uppgifter och även samtidigt tjänstgöra som fartygsinspektörer. Alltför
täta ombyten å mariningenjörstjänsterna skulle härigenom kunna undvikas.
— Jämväl beträffande flygvapnet synas i viss mån motsvarande anord
ningar kunna tänkas ifrågakomma.

Departements chefen.

272 Kungl. Maj.-ts proposition nr 210.

I avvaktan på resultatet av den sålunda ifrågasatta utredningen förutsätter
försvarsberedningen, att förekommande behov av ingenjörspersonal vid
armén tillgodoses såsom hittills genom anställning medelst kontrakt. Vad
marinens och flygvapnets ingenjörkårer beträffar synes det ytterligare erforderliga
behovet av personal kunna tills vidare täckas genom anställandet av
extra befattningshavare.

Beredningen har även i detta sammanhang berört frågan om reparationstjänstens
ordnande vid försvarsväsendet. Det ville förefalla försvarsberedningen,
som om detta betydelsefulla spörsmål väl beaktats i försvarsutredningens
förslag men att konsekvenserna härav icke i full utsträckning dragits.

Erfarenheterna av pågående stormaktskrig ha visat den stora vikten av att
den tekniska personalen är så utbildad och utrustad, att én omfattande reparationstjänst
kan utföras i närheten av fronten. Härför erfordras emellertid
att personalen är övad under situationer, som så nära som möjligt motsvara
de i krig förekommande. Betydelsen av att sådan personal finnes i erforderligt
antal kan icke överskattas. Beredningen anser därför, att denna fråga bör
ingående undersökas. Det kan givetvis icke förutsättas, att de värnpliktiga,
som tagas i anspråk för reparationstjänst, besitta nödig erfarenhet och kännedom
om den materiel, varom här är fråga. En utväg vore att såsom ett led
i syfte att åstadkomma en förstärkning av den tekniska personalen på förevarande
område viss kortare tid civilanställa värnpliktiga, som fullgjort sin
värnplikt vid motoriserade förband. Yidare synes det beredningen böra övervägas,
om icke i samma syfte antalet fast anställda beställningsmän, som
genomgå utbildning i motortjänst och annan reparationstjänst, bör ökas, en
fråga vilken beredningen närmare behandlar i annat sammanhang.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna äro eniga med försvarsutredningen
om behovet av att i ökad utsträckning taga ingenjörer i anspråk
inom arméorganisationen. Förslaget att sammanföra de inom tygmaterieltjänsten
verksamma ingenjörerna till en arméingenjörkår har även rönt allmän
anslutning. I fråga om arméingenjörkårens uppgifter och omfattning
ha emellertid meningarna varit delade liksom ock i fråga om sättet för dess
rekrytering och utbildning ävensom beträffande arméingenjörernas tjänste- och
löneställning m. m.

För egen del ansluter jag mig obetingat till den uppfattningen, att den utökning
av försvarsmaktens vapenutrustning, mekaniska stridsmedel och tekniska
materiel i övrigt, som redan ägt rum och som kommer att ytterligare
fortgå, även följdriktigt bör leda till att teknikens män beredas ökat utrymme
och inflytande inom försvarsorganisationen. Detta äger för övrigt sin giltighet
icke endast i vad rör själva krigsmaterielen utan även i fråga om den militära
byggnadsförvaltningen m. in. Till denna senare fråga återkommer jag
framdeles under avsnittet Fortifikationskåren.

Emellertid är jag icke beredd att på grundval av föreliggande utredningsmaterial
nu framlägga förslag om inrättande av en särskild civilmilitär arméingenjörkår
för tygmaterieltjänsten. Såsom jag redan framhållit ha i denna
fråga delade meningar rått i väsentliga stycken och i vissa av yttrandena har
påyrkats fortsatt utredning i olika avseenden. Jag ansluter mig till sistnämnda
uppfattning, särskilt som enligt min mening denna fråga bör ses i samman -

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hang med den militära förvaltningsorganisationen över huvud taget. Det synes
icke uteslutet att även inom andra områden än tygmaterieltjänsten ingenjörer
böra fast anställas vid försvarsväsendet. Det är min avsikt att, sedan 1941 års
militära förvaltningsutredning framlagt sitt betänkande, upptaga frågan om
en hela försvarsväsendet omspännande undersökning rörande utnyttjandet
inom den militära organisationen av ingenjörtekniskt utbildad personal.

Vissa av de hörda myndigheterna ha uttalat, att det vore önskvärt, att
armén på samma sätt som marinen och flygvapnet ägde tillgång till reservingenjörer,
vilka genom återkommande tjänstgöringsskyldighet knötes fastare
till försvarsväsendet än vad fallet vore med de värnpliktiga fälttygteknikerna.
Även försvarsutredningen har uppmärksammat denna fråga (betänkandet, sid.
221 och 222) och förutsatt, att värnpliktiga ingenjörer skulle kunna vinna anställning
i reserven vid utträdet ur värnpliktsåldern. I samband med den nyssnämnda
utredningen rörande ingenjörernas ställning inom försvarsväsendet
lärer även frågan om anställande av reservingenjörer böra närmare prövas
liksom spörsmålet om reparationstjänstens ordnande.

I avvaktan på resultatet av en sådan utredning torde behovet av ingenjörsutbildad
personal vid armén få tillgodoses genom tillfällig anställning i de
olika former, som för närvarande kommit till användning. Vid beräkningen
av medelsbehovet för anställning av extra tjänstemän har jag även beaktat
detta förhållande.

Tygstaten.

Försvars utredningen.

Såsom förut nämnts har försvarsutredningen föreslagit, att den inom tygförvaltningstjänsten
verksamma civilmilitära personalen, utom arméingenjörerna,
skall sammanföras till en särskild civilmilitär personalkår, tygstaten,
med fälttygmästaren såsom chef. Till tygstaten borde sålunda överföras dels
på fälttygkårens stat för närvarande uppförd civilmilitär personal utom tygingenjörerna,
dels på truppförbandens (truppslagens) stater upptagna vapen -

Personal ingående i tygstaten

Personalen motsvaras i nuvarande
organisation av:

Benämning

I.önegrad

Benämning

Lönegrad

Tygförvaltare av 1. klassen .

Departementsskrivare......

Tygförvaltare av 2. klassen

Tygskrivare ..............

Tygverkmästare av 1. klassen
Tygverkmästare av 2. klassen
Tyghantverkare av 1. klassen
Tyghantverkare av 2. klassen

Ca 18

Ca 17
Ca 15
Ca 12
Ca 17
Ca 14
Ca 14
Ca 12

Tygförvaltare av 1. klassen
Ingenjörförrådsförvaltare. . . .

Signalförrådsförvaltare......

Departementsskrivare ......

Tygförvaltare av 2. klassen
Tygskrivare

Tygverkmästare av 1.
Tygverkmästare av 2.
Tyghantverkare av 1.
Tyghantverkare av 2.
Vapenhantverkare
Fortmaskinister ......

klassen

klassen

klassen

klassen

Ca 18
Ca 18
Ca 18
Ca 17
Ca 15
Ca 12
Ca 17
Ca 14
Ca 14
Ca 12
Ca 12
Ca 12

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210.

18

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hantverkare, ingenjörförrådsförvaltare och signalförrådsförvaltare. Ett undantag
borde dock göras för tretton vid tygdepartementets fabriker m. m. tjänstgörande
tygverkmästare av 1. klassen vid fälttygkåren, beträffande vilkas framtida
ställning förslag vore att förvänta från 1941 års militära förvaltningsutredning.

I samband med bildandet av tygstaten borde viss enhetlighet i fråga om benämningarna
av den civilmilitära personalen åvägabringas på sätt tabellen å
föregående sida utvisar.

På sätt närmare angivits i en å sid. 172 i betänkandet intagen tabell har
försvarsutredningen beräknat behovet av personal å tygstaten till 17 tygförvaltare
av 1. klassen, 33 tygförvaltare av 2. klassen, 34 tygverkmästare av 1.
klassen, 36 tygverkmästare av 2. klassen, 36 tyghantverkare av 1. klassen, 184
tyghantverkare av 2. klassen, 2 departementsskrivare och 19 tygskrivare.

Yttranden.

Arméförvaltningen har uttalat, att beställningarna såsom ingenjörförrådsförvaltare
(5) och signalförrådsförvaltare (1) borde tills vidare kvarstå på
personalförteckningarna för respektive truppslag för att vid avgång ersättas
med förvaltare (UO 3) vid fälttygkåren. Tygstaten borde sålunda minskas
med 4 tygförvaltarbeställningar av 1. klassen och 2 av 2. klassen. — Fortmaskinisterna
borde icke överföras till tygstaten utan upptagas med 7 på
personalförteckningen för kommendantsstaben i Boden och 1 på VII. militärbefälsstaben.
På grund härav borde antalet beställningar för tyghantverkare
av 2. klassen vid tygstaten minskas med 8 till 176. — Beställningarna för 2
departementsskrivare i lönegrad Ca 17 borde utbytas mot tygförvaltarbeställningar
av 1. klassen (Ca 18) för att ernå bättre kontinuitet inom beställningshavarnas
verksamhetsområde vid tygdepartementet. Med nuvarande system
bleve dessa beställningar genomgångsposter, från vilka innehavarna vanligen
efter kort tid förflyttades till beställningar utom departementet såsom tygförvaltare
av 1. klassen.

I anslutning till vad därom anförts i arméförvaltningens anslagsäskanden
för budgetåret 1942/43 hade försvarsutredningen i den föreslagna personalförteckningen
för icke-ordinarie personal endast upptagit den för tygstationernas
förrådsavdelningar avsedda personalen. Sedan emellertid från och
med den 1 januari 1942 tygverkstäderna återgått från försvarsväsendets verkstadsnämnds
till tygdepartementets förvaltning, borde jämväl den för verkstadsavdelningarna
vid Stockholms, Karlsborgs, Bodens och den enligt ovan
föreslagna nya Gotlands tygstation upptagas å personalförteckningen. Det sammanlagda
personalbehovet för dessa verkstadsavdelningar utgjorde enligt av
arméförvaltningen i dess yttrande närmare angiven specifikation följande:

Antal Lönegrad

4 MEo 14

10 » 12

16 » 10

Mästare ...................

Arbetsförmän 1. klass

» 2. »

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 275

Antal Lönegrad

Kontorsskrivare 1. klass ..... 7 MEo 15

» 2. » 4 » 13

1. kontorister ......................................................... 10 » 10

Kontorister ............................................................ 8 » 8

Kontorsbiträde ...................................................... 1 » 4

Personalens fördelning på de olika tyganstalterna borde, bland annat med
hänsyn till eventuella förskjutningar inom de olika tygstationernas arbetsområden
samt till befordringsförhållandena, icke angivas i personalförteckningen,
utan det borde i stället ankomma på tygdepartementet att besluta om
denna fördelning.

Civilmilitära tjänstemannaföreningen har ansett att det föreslagna antalet
beställningshavare i olika lönegrader inom tygstaten, totalt sett, vore väl avvägt
ur befordringssynpunkt. Emellertid vore med hänsyn till tygtjänstens
krav viss personalökning erforderlig vid artilleritruppförbandens, ingenjörkårernas,
Östgöta luftvärnsregementes och trängkårernas tyganstalter. -— I likhet
med arméförvaltningen har föreningen funnit, att de båda departementsskrivarebeställningarna
borde utbytas mot beställningar såsom tygförvaltare av

1. klassen, varigenom antalet beställningar av sistnämnda slag komme att ökas
med 2 till 19. — Därest nuvarande 6 ingenjörförråds- och signalförrådsförvaltare
överfördes till tygstaten såsom tygförvaltare av 1. klassen, borde det
av utredningen beräknade antalet sådana tygförvaltare ökas med ytterligare

2, medan i stället antalet tygförvaltare av 2. klassen minskades med samma
antal.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har framhållit, att antalet beställningshavare på tygstaten
icke kunde slutligt bestämmas, förrän militära förvaltningsutredningens förslag
prövats.

Jag biträder försvarsutredningens av de hörda myndigheterna tillstyrkta Departementsförslag
om inrättandet av en särskild under fälttygmästarens chefskap stående Chefen.
tygstat, till vilken inom tygförvaltningstjänsten verksam civilmilitär personal
utom ingenjörspersonalen sammanföres.

Till de av försvarsutredningen förebragta personalberäkningarna för tygstaten
kan jag likaledes ansluta mig med de smärre avvikelser som framgå av
det följande.

Såsom jag tidigare i olika sammanhang framhållit (avsnitten Ingenjörtrupperna,
Signaltrupperna och Fälttygkåren) anser jag, att de nuvarande ingenjöroch
signalförrådsförvaltarbeställningarna tills vidare böra kvarstå på personalförteckningarna
för ingenjörtrupperna respektive signaltrupperna. På grund
härav bör tygstaten minskas med 4 tygförvaltarbeställningar av 1. klassen och
2 av 2. klassen.

Jag delar arméförvaltningens uppfattning, att fortmaskinisterna icke böra

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överföras till tygstaten utan upptagas med 7 på personalförteckningen för
kommendantsstaben i Boden och 1 på VII. militärbefälsstaben.

Av vissa hörda myndigheter framfört, förslag om utbyte av 2 departementsskrivarbeställningar
vid tygstaten mot beställningar såsom tygförvaltare av
1. klassen kan jag icke biträda. Enligt min tidigare uttalade mening böra
nämligen i avvaktan på förvaltningsutredningens förslag inga förändringar
vidtagas med avseende på den vid arméförvaltningens tygdepartement tjänstgörande
personalen.

I avvaktan på de beslut med avseende på den framtida driftsformen m. m.
för tygdepartementets fabriker, som kunna komma att fattas sedan den pågående
förvaltningsutredningen slutförts, lärer, på sätt jag ovan under avsnittet
Allmänna grunder föreslagit, den vid dessa fabriker för närvarande
tjänstgörande civilmilitära personalen utom tygingenjörerna böra tills vidare
redovisas vid tygstaten, som på grund härav bör utökas med 5 tygförvaltare
av 1. klassen, 10 tygverkmästare av 1. klassen och 2 tygverkmästare av 2.
klassen.

Jag kan icke biträda de förslag om förstärkning av personalen vid vissa
tyganstalter, som framförts av civilmilitära tjänstemannaföreningen.

I enlighet med vad ovan anförts föreslår jag för tygstaten den personalsammansättning,
som framgår av personalförteckningar, vilka överlämnas till
vederbörande riksdagsutskott. I förhållande till antalet inom armén för närvarande
befintliga beställningshavare av samma eller motsvarande kategorier
vid fälttygkåren och truppförbanden m. m. innebär förslaget en ökning med
19 tygförvaltare, 31 tygverkmästare, 83 tyghantverkare och 13 tygskrivare.
Härtill kommer den ovan angivna vid tygdepartementets fabriker tjänstgörande
personalen.

På av arméförvaltningen anförda skäl anser jag, att den icke-ordinarie personalen
vid tygverkstäderna bör uppföras på vederbörlig personalförteckning
på sätt och till den omfattning, som framgår av ämbetsverkets ovan återgivna
yttrande. , ,. , , i

Fortifikationskåren.

Fortifikationskåren utgör en personalkår, som i sig inrymmer personal
för bestridande av vissa officers- och underofficersbefattningar inom det
centrala militära befästnings- och byggnadsväsendet ävensom viss civilmilitär
personal. Kårens chef är tillika chef för arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
och dess personal fördelas till tjänstgöring på nämnda styrelse,
arméfördelningsstaberna och vissa fästningsstaber. Yiss personal vid kåren
är därjämte placerad till tjänstgöring vid övriga försvarsgrenar. Personal
för fastighetsförvaltningen vid de lägre truppförbanden utgår däremot icke
ur fortifikationskåren utan denna tjänst bestrides av personal på truppförbandens
stater, i regel en kasernofficer (aktiv regementsofficer eller kapten)
och en kasernunderofficer (aktiv underofficer) vid varje truppförband. Den
förre torde vanligen förena denna befattning med annan tjänst.

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

På staten för fortifikationskåren äro för närvarande uppförda, förutom chef
(tillika chef för arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, i lönegrad Öb 2) 1
överste, 2 överstelöjtnanter, 6 majorer, 13 kaptener, 7 kaptener eller löjtnanter,
11 fanjunkare, 3 sergeanter, 3 fortifikationskassörer, 1 departementsskrivare,
1 övermaskinist, 1 förste montör samt 1 montör.

F ör svar sutredningen.

Försvarsutredningen har med avseende på fortifikationskåren uttalat, att
kårens storlek och inre struktur måste bliva avhängig av det sätt, på vilket
byggnadsförvaltningen vid försvarsväsendet i en framtid kunde komma att
bliva ordnad. Utredningens förslag till sammansättning av kåren vore därför
att beteckna såsom preliminärt och kunde komma att behöva korrigeras såsom
en följd av det förslag i ärendet, vilket vore att förvänta från 1941 års militära
förval tningsutredning.

Med den omfattning byggnadsförvaltningen tagit genom de nybyggnader,
särskilt i fråga om befästningar, som ägt rum under de senaste åren, syntes
man böra räkna med en för framtiden bestående ökad arbetsbelastning för
förvaltningsorganen. En viss utökning av förvaltningspersonalen vore därför
nödvändig.

Försvarsutredningen har beräknat personalbehovet vid fortifikationskåren
till 2 överstar, 3 överstelöjtnanter, 4 majorer, 6 majorer eller kaptener, 22 kaptener,
11 kaptener eller löjtnanter, 13 fanjunkare, 4 sergeanter, 6 fortifikationskassörer
och 3 departementsskrivare. Chefen, generalmajor av 2. graden,
har förutsatts bliva upptagen på generalitetets stat. De å nuvarande stat upptagna
beställningarna såsom övermaskinist och montörer ha föreslagits skola
överföras till staten för kommendantsstaben i Boden.

Beträffande en särskild grupp av den sålunda beräknade personalen, fortifikationsofficerarna
i militärbefälsstaberna, har försvarsutredningen uttalat,
att dessa i betraktande av befattningens vikt och ansvar principiellt borde vara
regementsofficerare. Emellertid skulle fortifikationskårens redan starkt överbyggda
regementsofficersskikt därigenom bliva utökat på ett sätt som med
hänsyn till kraven på hög kvalitet hos regementsofficerarna knappast vore
försvarligt. För att ändock möjliggöra befordran till major i de fall, då kompetens
för sådan befordran förelåge, ville utredningen föreslå, att på staten
för fortifikationskåren uppfördes sex beställningar för majorer eller kaptener,
närmast avsedda för fortifikationsofficerarna vid militärbefälsstaberna.

Med avseende på behovet av speciell sakkunskap på det byggnadstekniska
området har utredningen uttalat följande:

Behovet av speciell sakkunskap på det byggnadstekniska området har
fortifikationsstyrelsen hittills tillgodosett genom tillfälligt anställd personal
eller genom kommendering av personal i arméns reserver med högre civilteknisk
utbildning. Med detta system hava emellertid följt täta personalbyten
till förfång för kontinuiteten. På grund därav har chefen för fortilikationskåren
hemställt om och för innevarande budgetår erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande
att anställa ett antal ingenjörer såsom extra tjänstemän vid fortifikationskåren.
Enär behovet vid fortifikationsstyrelsen av särskild ingenjör -

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

teknisk sakkunskap kan förutses bliva bestående, torde man även för framtiden
böra räkna med att viss härför avsedd ingenjörspersonal anställes på ett
mera stadigvarande sätt, förslagsvis såsom icke-ordinarie personal. Emellertid
synes enligt försvarsutredningens mening denna personal framdeles böra
upptagas på fortifikationsstyrelsens och icke på fortifikationskårens stat,
varför utredningen icke finner anledning att närmare ingå på behovet av
sådana ingenjörer eller dessas anställningsförhållanden.

Rörande de av försvarsutredningen i övrigt tillämpade grunderna för beräkningen
av personalbehovet vid fortifikationskåren torde få hänvisas till
vad därom anförts å sid. 173—176 i betänkandet.

I fråga om byggnadsförvaltningen vid truppförbanden har försvarsutredningen
icke förutsatt någon ändring utan utgått ifrån att denna tjänst alltfort
skall bestridas av personal på truppförbandens (truppslagens) stater.

T ttr anden.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna fatta ^ståndpunkt till försvarsutredningens
beräkning av personalbehovet vid fortifikationsstyrelsen.
Utredningens förslag att tillgodose behovet av särskild teknisk sakkunskap
genom att härför avsedd ingen jörspersonal anställdes såsom icke-ordinarie
personal ansåge chefen för armén lämpligt. I yttrande till chefen för armén
hade chefen för fortifikationskåren framhållit, att den grundläggande fortifikationsofficersutbildningen
borde förläggas till en särskild fortifikationsförvaltningsskola
i principiell likhet med utredningens förslag beträffande en
tygförvaltnings- och en intendenturförvaltningsskola. Förslaget syntes chefen
för armén lämpligt.

Inspektören för kustartilleriet har ansett, att befintliga och planerade befästningsanläggningar,
kasernetablissement och befälsbostäder m. m. tillhörande
Gotlands kustartilleriförsvar vore av sådan omfattning, att sagda
kustartilleriförsvar borde alltfort förfoga över egen fortifikationsförvaltning.

Arméförvaltningen har understrukit försvarsutredningens uttalande, att
staten för fortifikationskåren kunde komma att i hög grad påverkas av den
blivande förvaltningsorganisationen.

Genom 1936 års försvarsbeslut hade en nedsättning av chefens för fortifikationsstyrelsen
löneställning från lönegraden Öb 3 till Öb 2 ägt rum. Denna
nedsättning kunde, särskilt i betraktande av den utveckling på området, som
tidsförhållandena föranlett, icke anses motiverad.

Eortifikationsofficerarna vid militärbefälsstaberna, tillsammans 6, borde
obligatoriskt vara regementsofficerare och icke, såsom försvarsutredningen
föreslagit, upptagas alternativt såsom majorer eller kaptener. I samband med
anställning i kåren skedde en sådan gallring, att den av utredningen befarade
risken för en mindre god rekrytering av regementsofficersgraden, därest
denna svällde ut ytterligare, borde vara utesluten.

Såsom fortifikationsbefälhavare i Boden borde regelmässigt kunna placeras
en överstelöjtnant. För att möjliggöra detta borde en maj or sbeställning
utbytas mot en överstelöjtnantsbeställning. — I staten för fortifikationskåren

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

279

borde vidare tillkomma 3 kompaniofficerare, avsedda för befästningsstaberna
och 1 kompaniofficer, avsedd för försvarsstaben. —- För den i chefens för
armén yttrande angivna fortifikationsförvaltningsskolan borde beräknas

1 major och 1 kapten. — Inom fortifikationsstyrelsen borde inrättas en särskild
materielvårdsorganisation för handliavande av bland annat arbetsmaskiner och
vissa byggnadsförnödenheter. För denna uppgift erfordrades 1 major, 1
kapten, 1 departementsskrivare och 1 pensionerad underofficer. — Med hänsyn
till kommenderingar utanför fortifikationskåren borde kåren tillföras 2
kaptens- och 2 löjtnantsbeställningar. — På fortifikationskårens stat borde
vidare uppföras beställningar för 1 överste och 1 kapten, avsedda för flygförvaltningens
byggnadsavdelning.

Svenska underofficersförbundet har ansett, att det med hänsyn till den
avsevärda utökningen av de fortifikatoriska anläggningarna vore erforderligt
att vid vardera Bodens fästning samt Stockholms skärgårds, Blekinge, Göteborgs
skärgårds och Hemsö kustartilleriförsvarsstaber beräkna ytterligare

2 fanjunkare, avsedda såsom tyg- och expeditionsunderofficerare, varför
staten för fortifikationskåren borde utökas med sammanlagt 10 fanjunkarebeställningar.

Svenska teknologi öreningen har framhållit, att de högst betydande värden,
som vore bundna i och ytterligare avsåges nedläggas på försvarsväsendets
fastigheter, kunde bliva strängt ekonomiskt utnyttjade endast genom anlitande
av inom detta speciella område fullt sakkunniga ingenjörer. Av en
officer kunde icke krävas att han ens rent tekniskt och än mindre ekonomiskt
skulle behärska byggnadsyrket.

Enligt försvarsutredningens förslag komme den speciella, tekniska byggnadssakkunskapen
mycket litet att utnyttjas i försvarsorganisationen. Detta
kunde icke anses innebära god ekonomi och vore ej heller förenligt med syftemålet
att på effektivaste sätt utnyttja det aktiva officersmaterialet för rent
militära uppgifter. Under fredliga förhållanden syntes försvarets samtliga
byggnadsuppgifter kunna anförtros åt civilmilitär, eventuellt civil personal,
medan på den militära sakkunskapen endast behövde ankomma att angiva
hur byggnadsverken ur militär synpunkt borde vara beskaffade för att fylla
sin försvarsuppgift samt att under arbetets gång kontrollera, att de även
bleve utförda så, att de verkligen fyllde denna uppgift.

Ett rationellt ordnande av försvarets byggnadsorganisation kunde ej
erhållas, utan att i avsevärt antal och i självständig ställning i organisationen
inordnades väg- och vattenbyggnadsingenjörer ävensom arkitekter och husbyggnadsingenjörer.
Om dessa byggnadsteknici skulle sammanslutas till en
civilmilitär, självständig kår eller inordnas i redan befintliga kårer borde
bliva föremål för närmare överväganden. Att såsom försvarsutredningen förslagsvis
ifrågasatt, för denna tekniska personal genomgående förutsätta endast
extra ordinarie anställning vore säkerligen icke välbetänkt. För att försvaret
skulle kunna tillförsäkra sig goda krafter för de betydande uppgifter, varom
här vore fråga, måste i alla händelser vissa ledande tjänster bliva ordinarie.

En stark representation av civila teknici måste nödvändigtvis inrymmas i
fortifikationsförvaltningen, för att denna skulle kunna erhålla det dominerande
inflytande på fastighetsfrågorna, som försvarsutredningen avsett. Först sedan
fortifikationsförvaltningens framtida organisation närmare utformats kunde
emellertid väg- och vattenbyggnadsingenjörers, arkitekters och rena husbyggnadsingenjörers
ställning mom försvarsorganisationen preciseras.

Departements chefen.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1942 års f ör sv ar sb er ednin g.

Beredningen har erinrat om att fortifikationskårens ställning och uppgifter
inom försvarsorganisationen i väsentliga delar sammanhängde med
vad som komme att beslutas rörande försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan.
På grund härav borde ställning icke nu tagas till denna kårs organisation
eller personalsammansättning. Det syntes beredningen böra övervägas,
om icke åtskilliga av de av försvarsutredningen beräknade officerarna skulle
kunna ersättas med fackutbildade ingenjörer. Därest tjänsteuppgifterna alltjämt
skulle fullgöras av officerare vid kåren, borde officersbehovet i väsentlig
utsträckning fyllas genom att ingenjörer efter ansökan antoges till elever vid
särskilt anordnad fortifikationsofficerskurs, där de kunde meddelas de militära
kunskaper och färdigheter, som vore erforderliga för tjänstgöring såsom
officer vid denna kår. På så sätt syntes kåren komma att tillföras bättre
kvalificerade officerare än genom att, såsom chefen för fortifikationskåren
föreslagit, anordna en särskild fortifikationsförvaltningsskola, till vilken skulle
beordras officerare från andra truppslag, vilka önskade transport till fortifikationskåren.

Beredningen har med anledning av det anförda funnit sig böra föreslå
utredning rörande fortifikationskårens organisation och officersrekrytering
m. m. I samband härmed borde jämväl utredas övrigt personalbehov vid
fortifikationskåren, bland annat i fråga om underofficerare och civilmilitära
beställningshavare; fortifikationskassörema och departementsskrivarna syntes
beredningen med hänsyn till dem åliggande tjänsteuppgif ter ha en förhållandevis
hög löneställning. Möjligen borde de ersättas med civila tjänstemän.

I avvaktan på resultatet av den sålunda förordade utredningen borde den
nu gällande staten för kåren bibehållas oförändrad och personalbehovet därutöver
tillgodoses genom ianspråktagande av ingenjörer och reservpersonal
eller från andra truppslag kommenderade beställningshavare.

Jag har tidigare med avseende på fälttygkåren uttalat, att med sådana
förändringar i fråga om kårens sammansättning, som sammanhänga med det
ökade personalbehovet inom den centrala förvaltningstjänsten, borde anstå
intill dess förvaltningsutredningen slutfört sitt uppdrag och personalbehovet
sålunda kan bättre överblickas. Vad sålunda anförts äger i full utsträckning
sin giltighet jämväl för fortifikationskåren. Skälen för en avvaktande
hållning äro i själva verket i detta fall så mycket större som 1941 års militära
förvaltningsutredning i vad avser byggnads- och fortifikationsförvaltningen
inom försvarsväsendet lärer komma att framlägga mycket vittgående ändringsförslag.
Frågan om fortifikationskårens framtida sammansättning äger jämväl
ett nära sammanhang med problemet om den civiltekniska sakkunskapens
utnyttjande inom försvarsorganisationen och måste bliva beroende av en avvägning
mellan militär och civil eller civilmilitär personal för tekniska uppgifter
inom försvaret, för vilken tillräckligt underlag lärer föreligga först
efter slutförandet av den undersökning rörande ingenjörernas ställning inom

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

försvarsorganisationen, som jag ovan under avsnittet Arméingenjörkåren
förebådat. Jag är sålunda icke beredd att för närvarande framlägga förslag
om någon mera avsevärd utökning av fortifikationskåren.

Av arméförvaltningen väckt fråga angående förbättrad löneställning för
chefen för fortifikationskåren synes icke böra i detta sammanhang prövas.

Jag delar försvarsutredningens uppfattning, att rekryteringsläget vid
fortifikationskåren icke gör det möjligt att utöka antalet majorsbeställningar
vid kåren så m}7cket, att majorer regelmässigt kunna placeras såsom fortifikationsofficerare
vid militärbefälsstaberna. Utredningens förslag att för dessa
officerare beräkna beställningar i lönegrad Oa 4 eller Oa 3 finner jag sålunda
lämpligt.

Försvarsutredningen har för varje militärbefälsstab på fastlandet beräknat
en kapten eller löjtnant vid fortifikationskåren såsom biträdande fortifikationsofficer,
varjämte på personalförteckningen för varje sådan stab uppförts
följande för byggnadstjänsten beräknad icke-ordinarie personal, nämligen
1 byggnadsingenjör, 1 verkmästare och 1 ritare. Såsom under avsnittet Militärområden
och högre truppförband m. m. anmärkts, är jag icke beredd att nu
tillstyrka förslaget om inrättande av biträdande fortifikationsofficerare. Jag
anser det nämligen icke uteslutet, att den blivande utredningen rörande ingenjörernas
utnyttjande inom försvarsorganisationen kan komma att utvisa, att
det ökade behovet av personal för byggnadsförvaltningen vid militärbefälsstaberna
i stället bör fyllas med civila eller civilmilitära teknici.

Jag delar i princip försvarsutredningens uppfattning, att fortifikationsförvaltningen
på Gotland bör vara gemensam för armén och marinen men
anser att med ändring av den bestående ordningen bör anstå intill dess definitivt
beslut kan komma att fattas om den framtida gestaltningen av fortifikationsförvaltningen
vid försvarsväsendet i dess helhet.

Behovet av en permanent organiserad fortifikationsförvaltningsskola med
fast chef och lärare, som av chefen för armén och arméförvaltningen föreslagits,
finner jag icke tillräckligt styrkt. Enär denna fråga därtill nära sammanhänger
med fortifikationskårens framtida sammansättning och rekrytering,
till vilka frågor såsom ovan nämnts det icke är möjligt att för närvarande
taga slutlig ställning, finner jag mig icke nu böra framlägga något förslag i
ärendet.

Av arméförvaltningen framfört förslag om inrättande av en särskild
materielvårdsorganisation inom fortifikationsstyrelsen lärer i sinom tid böra
upptagas till prövning i samband med förvaltningsorganisationen i dess
helhet, varvid även bör övervägas huruvida militär personal lämpligen bör
bindas för denna uppgift.

Försvarsutredningen har förutsatt, att behovet av särskild teknisk sakkunskap
inom fortifikationsstyrelsen skall tillgodoses genom att viss ingenjörpersonal
anställes såsom icke-ordinarie personal. Denna för det militära byggnadsväsendet
viktiga fråga lärer böra ägnas särskild uppmärksamhet i samband
med undersökningen rörande ingenjörernas ställning inom försvarsorganisationen.

282

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Enär det är tveksamt, om vid en blivande omorganisation av den centrala
militära förvaltningen en särskild byggnadsavdelning kommer att bibehållas
vid flygförvaltningen, föranleder arméförvaltningens förslag angående uppförande
på fortifikationskårens stat av viss personal för en dylik avdelning
ingen åtgärd från min sida.

I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag personalbehovet vid fortifikationskåren
till, förutom chefen för fortifikationskåren, 1 överste, 2 överstelöjtnanter,
5 majorer, 6 majorer eller kaptener, 13 kaptener, 7 kaptener eller löjtnanter,
12 fanjunkare, 4 sergeanter, 3 fortifikationskassörer och 1 departementsskrivare.
Såsom en följd av den pågående förvaltningsutredningen kunna
ändringar härutinnan framdeles bliva påkallade. I förhållande till nu gällande
personalbestånd vid fortifikationskåren innebär beräkningen en ökning med 6
beställningar för majorer eller kaptener, 1 fanjunkarbeställning och 1 sergeantsbeställning.
Nu till fortifikationskåren hänförda beställningar såsom
övermaskinist, förste montör och montör har jag i enlighet med försvarsutredningens
förslag i personalförteckningen beräknat för kommendantsstab i
Boden. Den personalberäkning, som i anslutning till det anförda upprättats
och som kommer att överlämnas till vederbörande riksdagsutskott, bör betraktas
såsom en beräkningsgrund och icke vara bindande i fråga om personalens
fördelning till tjänstgöring.

Det ytterligare personalbehov, som kan föreligga inom fortifikationsförvaltningen
intill dess frågan om dess framtida organisation bliver slutligt avgjord,
torde böra fyllas genom tillfälliga kommenderingar och tillfällig anställning
av civila teknici.

Intendenturkåren och intendenturtrupperna m. m.

/ n t end en turkåren.

Intendenturkåren omfattar officerare och underofficerare samt civilmilitär
personal för förvaltningstjänsten dels vid arméförvaltningens intendenturdepartement
jämte under generalintendenten lydande centrala anstalter och
förråd dels vid staber och truppförband. Kåren inrymmer vidare befälspersonal
för intendenturtrupperna.

På staten för intendenturkåren äro för närvarande uppförda, förutom chef
(generalintendent, tillika chef för arméförvaltningens intendenturdepartement,
i lönegrad Öb 3), 2 överstar, 5 överstelöjtnanter, styresmannen för arméns centrala
beklädnadsverkstad (i lönegrad Oa 5), 11 majorer, 74 kaptener, 8 löjtnanter,
61 förvaltare, 8 fanjunkare, 14 sergeanter, 28 furirer, 2 departementsskrivare
och 3 förrådsvaktmästare.

F ör svar sutredningen.

I fråga om intendenturkårens sammansättning har försvarsutredningen
framhållit, att denna helt naturligt måste bliva beroende av den centrala för
valtningstjänstens blivande organisation. Emellertid syntes behovet av personal
för den centrala förvaltningstjänsten vara i stort oberoende av förvaltningsorganens
inre organisation. Försvarsutredningen hade därför, utan att

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vilja föregripa 1941 års militära förvaltningsutredning, ansett sig kunna verkställa
vissa behovsberäkningar i fråga om personal, baserade på i huvudsak
nuvarande organisation, varvid en viss utökning av intendenturkåren befunnits
erforderlig.

Med ledning av de verkställda beräkningarna har utredningen föreslagit, att
på intendenturkårens stat skola uppföras 4 överstar, 6 överstelöjtnanter, 14
majorer, 94 kaptener, 8 löjtnanter, 72 förvaltare, 8 fanjunkare, 15 sergeanter,
38 furirer, 2 departementsskrivare och 3 förrådsvaktmästare. Generalintendenten
har förutsatts bliva upptagen på generalitetets stat.

Rörande grunderna för de sålunda verkställda beräkningarna av personalbehovet
torde få hänvisas till vad därom anförts å sid. 177—180 i betänkandet.

Yttranden.

Chefen för armén har uttalat, att det av försvarsutredningen beräknade behovet
av personal för tjänstgöring vid intendenturdepartementet förefölle
stort. Det vore emellertid icke möjligt att för närvarande fatta slutlig standpunkt
till denna fråga. —- Såsom under »Lägre truppförband. Allmänna
grunder» framhållits, har chefen för armén ansett, att truppförbandens regementskassörer
borde sammanföras på gemensam stat. Lämpligen borde denna
stat uppföras under intendenturkåren.

Arméförvaltningen har, såsom ovan framhållits under »Militärområden och
högre truppförband m. in.», föreslagit att 3 kaptensbeställningar skola tillkomma
vid intendenturkåren, avsedda för biträdande intendenter vid IV., "VI.
och VII militärbefälsstaberna. — En av de 3 i reserv beräknade förvaltarbeställningarna
borde utbytas mot en fanjunkarebeställning. — Arméförvaltningen
hade icke något att erinra mot ett av generalintendenten framfört önskemål
om utbyte av 3 kaptensbeställningar vid intendenturkåren mot regementsofficersbeställningar,
lämpligen 1 överstebeställning och 2 majorsbeställningar,
varigenom en behövlig förstärkning av den kvalificerade intendenturpersonalen
skulle komma till stånd. — Den definitiva sammansättningen av
personalförteckningen bleve emellertid beroende av vad förvaltningsutredningen
kunde komma att föreslå.

1942 års f ör svar sb er edning.

Intendenturkårens personalbehov kunde, yttrar beredningen, icke beräknas
förrän i samband med beslutet om de centrala förvaltningsorganens organisation
m. m. Härav följde, att för arméns beklädnadsverkstad beräknade beställningshavare
icke nu borde upptagas å intendenturkårens stat på annat
sätt än som av beredningen föreslagits i fråga om styresmännen och viss annan
personal, som uppehölle befattningar vid tygdepartementets fabriker.

Av samma skäl som av beredningen anförts i samband med behandlingen
av fälttygkåren borde antalet av försvarsutredningen föreslagna beställningshavare
i lönegraderna Oa 6 och Oa 5 minskas. Sålunda borde för tjänstgöring
såsom byråchefer i intendenturdepartementet i stället för 4 överstar beräknas
2 överstar och 2 överstelöjtnanter, och av de för tjänstgöring vid militärbefäls -

Departements chefen.

284 Kungl. Maj ds proposition nr 210.

staberna beräknade regementsofficerarna borde 2 vara överstelöjtnanter och
5 majorer i stället för av utredningen upptagna 3 respektive 4.

Antalet beställningar i olika lönegrader för intendenturförråden och intendenturtrupperna
hade beredningen icke kunnat mera ingående pröva, men det
föreslagna antalet förefölle högt. Förvaltarbeställningarna vid intendenturkompanierna
syntes i varje fall icke vara tillräckligt motiverade. Behovet av
2 departementsskrivare i intendenturdepartementet hade heller icke kunnat
bedömas.

Vid av försvarsutredningen beräknat personalbehov — minskat med 1
överstelöjtnant, 1 kapten och 1 förvaltare, vilka hänförde sig till centrala beklädnadsverkstaden
samt med 3 förvaltare vid intendenturkompanierna —
borde staten för intendenturkåren upptaga tillsammans 2 överstar i lönegraden
Oa 6, 6 överstelöjtnanter, 15 majorer, 93 kaptener, 8 löjtnanter, 68 förvaltare,
8 fanjunkare och 15 sergeanter samt manskap och civilmilitär personal i enlighet
med försvarsutredningens förslag. Å staten borde därjämte upptagas
samtliga regementskassörer vid arméns truppförband i enlighet med vad beredningen
anfört under rubriken Allmänna grunder.

För nästa budgetår borde staten för intendenturkåren av angivna skäl
endast upptaga under budgetåret oundgängligen erforderliga beställningshavare,
enär personalbehovet därefter behövde bliva föremål för närmare
prövning.

Såsom framhållits av såväl försvarsutredningen som chefen för armén och
arméförvaltningen måste personalbehovet vid intendenturdepartementet och
därmed även sammansättningen av intendenturkåren bliva avhängig av den
blivande organisationen av den centrala förvaltningen. Försvarsutredningen
har dock ansett sig —- utan att vilja föregripa 1941 års militära förvaltningsutredning
— kunna framlägga vissa beräkningar rörande behovet av personal
vid intendenturdepartementet, under framhållande av att personalbehovet för
den centrala förvaltningstjänsten vore i stort oberoende av förvaltningsorganens
inre organisation. För egen del anser jag emellertid, i konsekvens med
vad jag tidigare anfört, såväl under avsnittet Allmänna grunder som i samband
med redogörelsen för fälttygkåren och fortifikationskåren, att med sådana
förändringar i fråga om intendenturkårens sammansättning, som sammanhänga
med det ökade personalbehovet vid intendenturdepartementet, bör
anstå intill dess förvaltningsutredningen slutfört sitt uppdrag och behovet
sålunda kan slutgiltigt överblickas.

Därest ingen utökning sker av den vid intendenturdepartementet tjänstgörande
personalen vid intendenturkåren, lärer det emellertid icke bliva
möjligt att, såsom försvarsutredningen förutsatt, låta en av byråcheferna vid
departementet vid sidan av sin tjänst vid departementet uppehålla befattningen
som avdelningschef vid arméinspektionens intendenturavdelning. På
grund härav torde på personalförteckningen för intendenturkåren böra uppföras
ytterligare 1 beställning för major, avsedd att endera placeras som avdelningschef
vid intendenturavdelningen eller övertaga arbetsuppgifter inom in -

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tendenturdepartementet, så att någon av byråcheferna kan frigöras i den omfattning
som erfordras för att han skall kunna jämväl uppehålla avdelningschefsbefattningen
i arméinspektionen.

Yad arméförvaltningen anfört rörande önskvärdheten av att utbyta 3 kaptensbeställningar
vid intendenturkåren mot 1 överste- och 2 majorsbeställningar
i syfte att öka den kvalificerade personalen vid kåren i än högre grad
än försvarsutredningen föreslagit, kan jag icke biträda. Icke heller kan jag,
såsom under rubriken Militärområden och högre truppförband m. m. anförts,
tillstyrka förslaget om utökning av intendenturkåren med 3 kaptener, avsedda
såsom biträdande intendenter vid IV., VI. och VII. militärbefälsstaberna. Mot
ämbetsverkets förslag att utbyta en av de 3 förvaltarbeställningarna i reserv
mot en fanjunkarbeställning har jag däremot intet att erinra.

Såsom jag tidigare framhållit under avsnittet Allmänna grunder anser
jag, att samtliga regementskassörer böra överföras till intendenturkåren.
Jag har samtidigt uttalat min anslutning till försvarsutredningens
förslag, att regementskassörer borde avses även för kårerna, dock att
för dessa icke borde beräknas beställningar såsom regementskassörer i lönegraden
UO 3 utan såsom fanjunkare vid intendenturkåren i lönegraden UO 2
med samma pensionsålder som övriga fanjunkare. Vidare har jag förutsatt,
att regementskassörsbeställningarna och de fanjunkarbeställningar, som avses
för i regementskassörsbefattning vid kårerna placerade fanjunkare vid intendenturkåren,
alltfort skola rekryteras ur truppförbandens (truppslagens)
underofficerskårer.

I övrigt har jag mot försvarsutredningens personalkalkyler för intendenturkåren
intet att erinra utan beräknar för närvarande personalbehovet vid kåren
till 2 överstar, 5 överstelöjtnanter, 1 styresman vid arméns centrala beklädnadsverkstad,
15 majorer, 91 kaptener, 8 löjtnanter, 71 förvaltare, 37 regementskassörer,
21 fanjunkare (därav 13 tjänstgörande i regementskassörsbefattning),
15 sergeanter, 38 furirer, 2 departementsskrivare och 3 förrådsvaktmästare.
Jag förutsätter att, såsom en följd av den pågående förvaltningsutredningen,
ändringar framdeles sannolikt bliva påkallade i vad rör den vid intendenturdepartementet
tjänstgörande personalen. I samband härmed lärer
frågan om befordringsförhållandena vid kåren böra uppmärksammas. Frågan
om bibehållande av omförmälda styresmannabefattning — vilken fråga för
närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i anledning av ett av statens
krisrevision framfört förslag i ämnet — torde få upptagas till bedömning i
samband med frågan om den centrala förvaltningstjänsten inom försvarsväsendet.
Tills vidare har jag dock ansett mig böra räkna med att denna beställning
redovisas å intendenturkårens stat.

I fråga om personalbehovet i övrigt vid arméns centrala beklädnadsverkstad
hänvisar jag till vad jag därom anför under rubriken Arméns centrala
intendenturanstalter och -förråd.

I förhållande till nu gällande personalförteckning för intendenturkåren
innebär ovanstående beräkning en ökning med 4 majorer, 17 kaptener, 37 regementskassörer,
10 förvaltare, 13 fanjunkare, 1 sergeant och 10 furirer. Av

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

majorerna är 1 avsedd för den nya Y. militärbefälsstaben, 1 såsom avdelningschef
vid arméinspektionens intendenturavdelning, alternativt för vissa arbetsnppgifter
inom intendenturdepartementet, 1 såsom chef för intendenturförvaltningsskolan
och 1 såsom chef för Första intendenturkompaniet, tillika chef för
intendenturtruppernas officersaspirantskola och krigskassörskola. Ökningen
av antalet kaptener fördelar sig på de högre staberna, nytillkommande truppförband
och intendenturtrupperna. Regementskassörerna ha tidigare redovisats
på truppförbandens personalförteckningar och fanjunkarna äro avsedda
att placeras till tjänstgöring i nytillkommande regementskassörsbefattningar
vid kårerna.

I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag preliminärt för intendenturkåren
den personalsammansättning, som framgår av personalförteckningar,
vilka komma att tillhandahållas vederbörande riksdagsutskott.

Arméns centrala intendenturanstalter och -förråd.

Följande centrala anstalter och förråd lyda för närvarande under generalintendenten,
nämligen arméns intendenturförråd i Stockholm, Karlsborg och
Boden, förplägnadsanstalterna i Hässleholm och Östersund, centrala beklädnadsverkstaden
samt de under år 1941 nytillkomna tre centralförråden.

F försvar sutredningen.

I vad rör dessa anstalter och förråd har försvarsutredningen icke förutsatt
någon ändring utom beträffande intendenturförrådet i Karlsborg, vilket föreslagits
skola förflyttas till trakten av Nässjö. Utredningen har härom anfört
följande:

Lokalutrymmena för i Karlsborg förlagda truppförband och anstalter
m. m. äro för närvarande otillräckliga, vilket särskilt ur mobiliseringssynpunkt
medför svårigheter. Angelägna nybyggnadsbehov föreligga bland annat
vid intendenturförrådet. Genom tillkomsten av Andra tygkompaniet, vilket
icke lämpligen kan förläggas till annan ort än Karlsborg, enär kompaniet
av praktiska skäl måste anslutas till befintlig tygstation, bliva förhållandena
i detta avseende ytterligare försämrade. Såväl på grund härav som med
hänsyn till kommunikationerna synes arméns intendenturförråd, utom kronobageriet
och havremagasinet, samt Int 2 böra förflyttas till annan ort, varvid
Tyg 2 kan övertaga frigjorda lokalutrymmen och mobiliseringsförhållandena
förbättras. Av krigsorganisatoriska skäl föreslår försvarsutredningen, att arméns
intendenturförråd i Karlsborg samt Int 2 förläggas till trakten av
Nässjö, där nya byggnader böra uppföras för förrådet och kompaniet.

Aktiv militär personal till intendenturanstalter och -förråd har förutsatts
skola utgå ur intendenturkåren. Utredningen har förutsatt, att övrig personal
upptages på arméförvaltningens stat.

Yttranden.

Arméförvaltningen har ansett, att den för intendenturanstalterna och -förråden
erforderliga pensionerade personalen i arvodesbefattning icke borde,
såsom försvarsutredningen föreslagit, upptagas på arméförvaltningens stat
utan på personalförteckningarna för aimén. I nämnda förteckningar borde
sålunda under rubriken Intendenturdepartementets anstalter upptagas arvoden
å 3,180 kronor för 3 pensionerade officerare, chefer för centralförråden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

287

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har uttalat, att något beslut i fråga om
personalen vid arméns centrala beklädnadsverkstad icke för närvarande borde
fattas utan att frågan angående de militära beklädnadsverkstädernas framtida
driftsform, organisation och ledning borde hållas öppen till dess 1941 års militära
förvaltningsutredning framlagt sitt betänkande.

1942 års försvar sberedning.

Personalförteckningen för icke-ordinarie personal in. fl. vid arméns centrala
intendenturanstalter har givit 1942 års försvarsberedning anledning till följande
erinringar. Den nuvarande eldaren av 1. klass i lönegraden MEo 7 vid
arméns tvättanstalt hade av utredningen föreslagits uppflyttad till maskinist
i lönegraden MEo 8. Vidare hade för vart och ett av intendenturförråden beräknats
en ny arbetsförman av 2. klass i lönegraden MEo 10, vilket innebure
uppflyttning av tre av de nuvarande förrådsvaktmästarna i lönegraden MEo 7.
Utredningen hade slutligen även föreslagit en uppflyttning av en kontorsskrivare
av 2. klass (MEo 13) och en kontorist (MEo 8) till kontorsskrivare av
1. klass (MEo 15) respektive förste kontorist (MEo 10). Samtliga de förslag
till uppflyttningar, som ovan angivits, hade redan tidigare av vederbörliga
myndigheter framförts men hade då av försvarsväsendets lönenämnd i utlåtande
den 8 september 1941 avstyrkts. Med hänvisning härtill finge beredningen
föreslå, att de förevarande befattningarna bibehölles i nu bestämda
lönegrader.

Ehuru jag finner de skäl vägande, som föranlett försvarsutredningens för
slag att förflytta arméns intendenturförråd jämte Andra intendenturkom
paniet från Karlsborg till trakten av Nässjö, är jag icke beredd att för närva
rande framlägga förslag härom. Frågan synes mig böra ytterligare utredas,
innan den kan bliva föremål för slutligt ställningstagande.

Jag anser icke anledning föreligga att frångå utredningens förslag om att
uppföra för intendenturanstalterna och intendenturförråden avsedd pensionerad
personal i arvodesbefattning på arméförvaltningens stat.

De av försvarsberedningen framförda erinringarna mot av försvarsutredningen
föreslagna lönegradsplaceringar för vissa extra ordinarie tjänstemän
ha av mig beaktats vid beräkningen av kostnaderna för avlönande av ickeordinarie
personal. Det ankommer på Kungl. Maj:t att pröva löneställningen
för extra ordinarie tjänstemän, som för närvarande avlönas från sakanslag.

Jag beräknar i enlighet med det anförda för arméns centrala intendenturanstalter
och -förråd den personal, som framgår av personalförteckningar, som
torde böra tillhandahållas vederbörande riksdagsutskott.

Intendenturtrupperna.

Intendenturtrupperna äro för närvarande i fredstid organiserade på tre
intendenturkompanier, förlagda till respektive Stockholm, Karlsborg och
Boden.

F ör sv ars utredning en.

Någon ändring med avseende å antalet intendenturkompanier har försvars
utredningen icke ifrågasatt. Beträffande kompaniernas förläggning har utred -

Departements chefen.

288

Departements chefen.

Kxingl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen uttalat, att för intendenturkompaniet i Stockholm ett nytt etablissement
borde uppföras på Järvafältet. Intendenturkompaniet i Karlsborg borde,
såsom vid behandlingen av frågan om intendenturförrådet i Karlsborg förordats,
förflyttas till trakten av Nässjö, där erforderliga byggnader borde uppföras
i anslutning till intendenturförrådet. Intendenturkompaniet i Boden
slutligen borde behålla nuvarande förläggning.

Vid intendenturkompaniet i Stockholm borde förläggas intendenturtruppernas
officersaspirantskola samt en krigskassörskola.

Det sammanlagda befälsbehovet för intendenturtrupperna har, på sätt närmare
angivits i en å sid. 180 i betänkandet intagen tabell, beräknats till 1
major, 6 kaptener, 8 löjtnanter, 3 förvaltare, 7 fanjunkare, 11 sergeanter och
37 furirer.

Militär och civilmilitär personal till intendenturkompanierna har förutsatts
skola utgå ur intendenturkåren.

Beträffande behovet av icke-ordinarie personal i förrådstjänst m. in. torde
få hänvisas till en tablå å sid. 181 i betänkandet.

Y ttr anden.

Chefen för armén har framhållit, att för personalredovisningen vid varje
intendenturkompani borde tillkomma en pensionerad underofficer och ett
skrivbiträde.

Arméförvaltningen har påvisat, att försvarsutredningen i sitt förslag till
stat för intendenturtrupperna (betänkandet sid. 181) icke upptagit de jämlikt
Kungl. Maj:ts brev den 30 december 1941 med vissa bestämmelser i samband
med övergången till nytt inskrivnings- och redovisningssystem för värnpliktiga
inrättade befattningarna för pensionerade underofficerare och skrivbiträden
(3 expeditionsunderofficerare och 3 skrivbiträden). För vartdera av
Andra och Tredje intendenturkompanierna borde vidare beräknas ytterligare
ett skrivbiträde.

1942 års försvarsberedning.

Beträffande beredningens yttrande hänvisas till det föregående (avsnittet
Intendenturkåren).

Såsom jag ovan framhållit anser jag mig icke för närvarande böra framlägga
förslag om förflyttning av Andra intendenturkompaniet från Karlsborg till
trakten av Nässjö.

I övrigt har jag mot den av försvarsutredningen föreslagna fredsorganisationen
för intendenturtrupperna intet att erinra utan föreslår, att dessa organiseras
på följande intendenturkompanier:

Int 1 Första intendenturkompaniet ....................... Stockholm (Järvafältet)

Int 2 Andra intendenturkompaniet ....................... Karlsborg

Int 3 Tredje intendenturkompaniet ....................... Boden

Utredningens personalberäkningar för intendenturtrupperna finner jag väl
avvägda; dock böra tidigare inrättade befattningar för en pensionerad under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 289

officer och ett skrivbiträde vid varje intendenturkompani, avsedda för personalredovisningen,
bibehållas.

Vad angår förvaltarna vid intendenturkompanierna äro dessa motiverade
av den stora förvaltningsbörda, som på grund av intendenturtruppernas i
förhållande till fredsstyrkan avsevärda krigsorganisation kommer att påvila
intendenturkompanierna. Jag anser mig därför böra tillstyrka försvarsutredningens
förslag att tillföra varje intendenturkompani 1 förvaltare.

Arméförvaltningens förslag om ytterligare ökning av antalet skrivbiträden
vid Andra och Tredje intendenturkompanierna kan jag icke tillstyrka.

Jag beräknar sålunda för intendenturtrupperna den personal, som framgår
av de personalförteckningar, vilka torde böra överlämnas till riksdagens vederbörande
utskott.

Fältläkarkåren.

Enligt nu gällande organisation omfattar fältläkarkåren
dels inom sjukvården vid armén permanent tjänstgörande läkare, nämligen
en generalfältläkare (chef för kåren, tillika inspektör för sjukvårdsväsendet vid
armén och chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse), 1 överfältläkare
(lönegrad Ca 30), 5 fältläkare, 40 regementsläkare samt 41 bataljonsläkare,
dels 30 bataljonsläkare vid fältläkarkåren, vilka äro skyldiga att tjänstgöra
högst 2Va månader årligen,

dels 10 extra bataljonsläkare vid vissa garnisonssjukhus samt
dels slutligen läkare på övergångsstat, på reservstat och i fältläkarkårens
reserv.

Till fältläkarkåren hörande, inom den militära sjukvården permanent tjänstgörande
läkare äro placerade till tjänstgöring vid sjukvårdsstyrelsen och sjukvårdsinspektionen,
garnisonssjukhusen, arméfördelningsstaberna (motsvarande)
och truppförbanden.

F örsvar sutredningen.

Försvarsutredningen har icke ifrågasatt någon principiell ändring av fältläkarkårens
sammansättning. I fråga om nu gällande placering till tjänstgöring
av kårens personal bleve emellertid vissa ändringar erforderliga dels
med hänsyn till det förslag om inrättande av en för hela försvarsväsendet
gemensam sjukvårdsförvaltning, som 1941 års militära förvaltningsutredning
väntades komma att framlägga, och dels i anledning av den ökade belastning
på sjukvårdsväsendet vid armén, som förlängningen av de värnpliktigas första
tjänstgöring kunde väntas medföra. Med avseende på sjukvårdstjänsten i
Boden syntes därjämte en principiell omläggning påkallad för att avlägsna
vissa olägenheter, vilka vidlådde nuvarande system.

Förslaget om inrättande av en för hela försvarsväsendet gemensam sjukvårdsförvaltning
innebure för armésjukvårdens vidkommande, att den gemensamma
sjukvårdsförvaltningen komme att övertaga huvuddelen av de uppgifter,
vilka för närvarande påvilade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Den nuvarande
generalfältläkarbeställningen komme därvid att bortfalla liksom även
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. « 19

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överfältläkarbeställningen. I stället borde tillkomma en arméöverläkare i lönegraden
Cb 2 på fältläkarkårens stat. Den nuvarande sjukvårdsinspektionen
avsåges skola inordnas i arméinspektionen och bilda dennas sjukvårdsavdelning
med arméöverläkaren såsom avdelningschef, tillika inspektör för sjukvården
vid armén.

Försvarsutredningen har räknat med att för varje militärbefälsstab borde,
liksom hittills för arméfördelningsstaberna, avses en fältläkare. Tidigare har
fältläkare icke funnits vid militärbefälsstaben på Gotland.

Beträffande sjukvårdstjänsten i Boden har utredningen anfört följande:

Den militära sjukvårdstjänsten i Boden är för närvarande organiserad på
följande sätt: Yid staben vid Övre Norrlands trupper tjänstgöra en fält läkare,

två regementsläkare och två bataljonsläkare, vilka samtliga tillika
upprätthålla befattningar vid garnisonssjukhuset, fältläkaren såsom chefläkare,
regementsläkarna såsom avdelningsläkare och batalj onsläkarna såsom
underläkare. Yid garnisonssjukhuset tjänstgöra därutöver två regementsläkare
samt ett antal extra bataljonsläkare, vilka vid sidan av sjukhustjänsten
tillfälligt kunnat beordras till tjänstgöring vid truppförbanden i
Boden. Särskilda läkare finnas icke vid något truppförband inom garnisonen.

Detta system för bestridande av sjukvårdstjänsten inom Bodens garnison
har visat sig medföra vissa olägenheter. De läkare, som ombesörjt läkarvården
vid de olika truppförbanden, hava icke blivit i erforderlig grad sammanknutna
med vederbörligt truppförband och därför ofta icke känt tillräckligt
ansvar för sjukvården vid detta. Truppförbandscheferna hava
också saknat det fasta stöd i sjukvårdsfrågor, som de måste göra anspråk
på och som endast torde kunna säkerställas genom att särskilda läkare permanent
placeras vid truppförbanden.

För att komma till rätta med dessa olägenheter vill försvarsutredningen
föreslå, att sjukvårdstjänsten inom Bodens garnison organiseras på följande
sätt. Yid kommendantsstabeu placeras en fältläkare, vilken tillika är chefläkare
vid garnisonssjukhuset. Yid garnisonssjukhuset placeras i övrigt
endast det antal läkare, som helt tages i anspråk av verksamheten vid sjukhuset,
nämligen tre regementsläkare och fyra extra bataljonsläkare. Yid 119
placeras, liksom vid övriga infanteriregementen, en regementsläkare och en
bataljonsläkare. Samma antal läkare placeras även vid A 8 och dessa läkare
bestrida jämväl sjukvårdstjänsten vid S 1 B, Tyg 3 och Int 3. Slutligen
placeras vid vardera A 5 och Ing 3 en bataljonsläkare. Truppförbandsläkarna
böra jämväl---fullgöra viss tjänst vid garnisonssjukhuset.

Med avseende å läkarpersonalen vid de övriga garnisonssjukhusen har försvarsutredningen
anfört, att nuvarande system, enligt vilket befattningarna
såsom chefläkare upprätthölles av regementsläkaren vid något på vederbörlig
ort förlagt truppförband vid sidan av dennes ordinarie tjänst vid regementet,
icke längre vore hållbart i betraktande av den ökade arbetsbörda, som på grund
av den utsträckta första tjänstgöringstiden för de värnpliktiga kunde beräknas
komma att påvila regementsläkarna. Särskilda beställningshavare borde därför
avses för chefläkarbefattningarna vid samtliga garnisonssjukhus utom i
Karlsborg, där regementsläkaren vid Karlsborgs luftvärnsregemente fortfarande
syntes kunna bestrida tjänsten såsom chefläkare. Yid garnisonssjukhusen
tjänstgörande läkare ur fältläkarkåren borde liksom för närvarande vore
fallet uppföras å staten för garnisonssjukhusen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 291

Behovet av läkare vid truppförbanden har av utredningen beräknats i huvudsak
enligt nu gällande grunder.

I enlighet med vad här anförts samt i övrigt enligt grunder, som närmare
angivits å sid. 182—185 i betänkandet, har försvarsutredningen beräknat personalbehovet
vid fältläkarkåren till 1 arméöverläkare, 8 fältläkare, 48 regementsläkare,
47 bataljonsläkare, 35 bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt 10
extra bataljonsläkare.

Yttranden.

Chefen för fjärde arméfördelningen har ansett, att behovet av bataljonsläkare
vid fältläkarkåren vore av utredningen alltför lågt beräknat.

Chefen för armén har funnit det av lokala skäl vara mindre lämpligt, att
sjukvårdstjänsten vid Signalregementets kompani i Boden, Tredje tygkom
paniet och Tredje intendenturkompaniet ombesörjdes av bataljonsläkaren vid
Bodens artilleriregemente. Denna tjänst borde i stället omhänderhavas av
läkarpersonalen vid Norrbottens regemente. — Den föreslagna benämningen
arméöverläkare borde utbytas mot den hävdvunna titeln överfältläkare. —
För arméinspektionens sjukvårdsavdelning borde avses en fältläkare och en
regementsläkare i stället för av utredningen föreslagna två regementsläkare. —
Bataljonsläkare vid truppförband, där regementsläkare saknades, borde till
ernående av paritet i lönehänseende med flygläkare av 1. graden uppföras i
lönegraden Ca 24 i stället för i lönegraden Ca 22.

Sistnämnda yrkande har framställts jämväl av arméförvaltningen, som
därutöver föreslagit att för infanteriets och kavalleriets officersaspirantskola
skulle beräknas en bataljonsläkare på ordinarie stat.

Utredningens förslag om ökning av de militära läkarkårerna har föranlett
statskontoret till uttalandet, att ordinarie läkarbeställningar med lön enligt
löneplan icke borde inrättas i andra fall än då omfattningen av läkarens tjänstgöring
kunde beräknas motsvara vad som för statliga befattningshavare i allmänhet
plägade betecknas såsom full tjänstgöring. Då så icke vore förhållandet,
syntes arvodesavlönade läkare böra anställas.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har erinrat att då förvaltningsutredningen beräknades komma
att framlägga förslag rörande gemensam sjukvårdsförvaltning för försvarsväsendet,
fältläkarkårens behov av läkare icke kunde nu slutligt bedömas.
Den av försvarsutredningen gjorda beräkningen av personalbehovet syntes
beredningen kunna tills vidare godtagas i vad gällde — förutom arméöverläkaren
eller »överfältläkaren» — fältläkare, regementsläkare och bataljonsläkare.
Vad anginge sistnämnda läkare funne beredningen emellertid, att 13
av batalj onsläkarna, vilka var för sig ensamma skulle omhänderhava läkarvården
vid vissa förband, borde uppflyttas till lönegraden Ca 24 av skäl, som i
tidigare gjord framställning anförts av arméförvaltningen; det ifrågavarande
förslaget hade tillstyrkts av försvarsväsendets lönenämnd. Dessa bataljonsläkare
borde i tjänsteförteckningen till militära avlöningsreglementet upptagas

292

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Departements chefen.

såsom bataljonsläkare av 1. klassen, medan bataljonsläkarna i lönegraden
Ca 22 borde upptagas såsom bataljonsläkare av 2. klassen.

Vad anginge batalj onsläkarna vid fältläkarkåren — vilkas antal av försvarsutredningen
upptagits till 35 mot nu 30 — ville det synas beredningen, att
denna ökning vore alltför ringa, såvida man icke ville vidtaga avsevärd utökning
av reservstaten för fältläkarkåren. På grund av erfarenheter från beredskapstiden
syntes det nämligen angeläget att minska användningen av
civila läkare, då dessa först efter lång tjänstgöring och under förutsättning
av särskilda personliga kvalifikationer kunde vinna den speciella förfarenhet,
som vore nödvändig för att rätt bedöma de militärmedicinska spörsmålen.
Visserligen kunde förhållandena förväntas bliva i viss mån annorlunda, då
med stöd av den nu gällande värnpliktslagens bestämmelser värnpliktiga
läkare finge underkasta sig längre tjänstgöring, men härav kunde försvarsväsendet
icke draga någon fördel ännu på åtskilliga år. Dessa läkares erfarenhet
som militärläkare komme emellertid under alla förhållanden att bliva
tämligen begränsad. Frågan om förstärkning av antalet bataljonsläkare vid
fältläkarkåren borde därför, enligt beredningens mening, tagas under förnyad,
grundlig omprövning.

Emot de grunder, som av utredningen tillämpats vid beräkningen av behovet
av läkare vid armén, har jag, med beaktande jämväl av de synpunkter
statskontoret framfört, i huvudsak intet att erinra. Med hänsyn till den
väsentligt ökade arbetsbörda, som den utsträckta första tjänstgöringstiden för
de värnpliktiga kan beräknas medföra för truppförbandsläkarna, finner jag
det lämpligt, att läkartjänsterna vid truppförbanden skiljas från sjukhusläkartjänsterna
vid de större garnisonssjukhusen. Det förslag till omorganisation
av sjukvårdstjänsten inom Bodens garnison, som av utredningen framlagts,
synes mig vara ägnat att avhjälpa de med nuvarande system förenade olägenheterna.
Det lärer emellertid få ankomma på kommendanten i Boden att
närmare reglera sjukvårdstjänsten vid de truppförband inom garnisonen,
vilka icke hava egna läkare.

Att, såsom chefen för armén föreslagit, beräkna en fältläkare för arméinspektionens
sjukvårdsavdelning finner jag icke vara av behovet påkallat.

Frågan om särskild läkare vid infanteriets och kavalleriets officersaspirantskola
sammanhänger med spörsmålet om var ifrågavarande skola kommer att
förläggas. Därest denna, såsom av chefen för armén i tidigare sammanhang
ifrågasatts, kommer att förläggas i anslutning till krigsskolan på Karlberg,
synes läkarvården vid de båda skolorna kunna bestridas av en och samme
befattningshavare. Skulle å andra sidan aspirantskolan komma att förläggas
i anslutning till något truppförband eller helt fristående, bör i enlighet med
vad arméförvaltningen föreslagit särskild läkare beräknas för skolans behov.
Jag vill härvid förorda, att därest så låter sig göra, frågan löses efter i princip
samma riktlinjer, som av utredningen föreslagits för krigsskolan. Jag är dock
icke beredd att härutinnan avgiva något slutgiltigt förslag, förrän beslut
fattats om officersaspirantskolans förläggning.

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Det av mig i annat sammanhang framlagda förslaget att året runt förlägga
en jägarbataljon ur Norrbottens regemente till Kiruna medför jämväl
konsekvenser i avseende på läkarpersonalen. Med hänsyn till de ringa möjligheter
till civil praktik, som erbjudas i Kiruna och trakten däromkring, vill jag
icke förorda, att någon bataljonsläkare på ordinarie stat ifrågakommer för
denna tjänst. Jag anser i stället, att behovet bör tillgodoses med bataljonsläkare
vid fältläkarkåren enligt samma grunder, som av utredningen föreslagits
för skidlöparbataljonen. En ökning i förhållande till det av utredningen
beräknade behovet av extra tjänstgöringsmånader med 7 månader
kommer enligt mitt förslag att uppstå. På grund härav bör antalet bataljonsläkare
vid fältläkarkåren utökas med tre.

Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse försvarsgrenarna
emellan i avseende på benämningen av vederbörlig inspektör för sjukvårdsväsendet
anser jag mig icke kunna biträda chefens för armén förslag, att arméöverläkaren
benämnes överfältläkare. Jag förordar bifall till försvarsutredningens
förslag.

Frågan om löneställningen för vissa bataljonsläkare synes böra tagas i
övervägande i samband med en blivande översyn av lönegradsplaceringarna
för den civilmilitära personalen i gemen. Jag finner därför icke anledning att
nu föreslå någon ändring härutinnan.

En sammanställning av det av mig förutsatta antalet läkare vid fältläkarkåren
framgår av en tablå, som kommer att överlämnas till vederbörande
riksdagsutskott. I denna har antalet läkare i försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning
upptagits till samma antal, som för närvarande tjänstgör i arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse. Den pågående förvaltningsutredningen kan
givetvis komma att medföra ändringar härutinnan.

I enlighet med nämnda tablå beräknar jag, att fältläkarkåren skall omfatta
följande personal, nämligen

1 arméöverläkare,

8 fältläkare,

48 regementsläkare,

47 bataljonsläkare,

38 bataljonsläkare vid fältläkarkåren,

II extra bataljonsläkare.

Jag förutsätter emellertid, att så länge den nuvarande sjukvårdsstyrelsen
består under generalfältläkarens chefskap, denne tills vidare alltjämt kvarstår
i fältläkarkåren, och att han bibehåller chefskapet jämväl över denna. Med
tillsättandet av beställningen som arméöverläkare synes böra anstå intill dess
beställningen som generalfältläkare vid armén indrages.

Fältveterinärkåren.

Fältveterinärkåren omfattar enligt nu gällande organisation dels inom
veterinärvården vid armén permanent tjänstgörande ordinarie veterinärer,
dels veterinärer i kårens reserv.

Den ordinarie personalen vid fältveterinärkåren utgöres av 1 överfält -

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

veterinär (chef för kåren, tillika inspektör för veterinärväsendet vid armén
och chef för arméförvaltningens intendenturdepartements häst- och veterinärbyrå,
i lönegrad Ca 30), 5 fältveterinärer, 7 regementsveterinärer och 15 bataljons
veterinärer.

F försvar sutredningen.

Den av utredningen föreslagna nya organisationen av arméns ledande organ
innebure för veterinärtjänstens vidkommande, enligt vad försvarsutredningen
anfört, att nuvarande veterinärinspektionen inordnades i arméinspektionen
med överfältveterinären såsom avdelningschef, tillika inspektör för veterinärvården
vid armén. Utan hinder härav borde överfältveterinären, vilken syntes
böra uppföras å staten för fältveterinärkåren med oförändrad löneställning,
alltfort kunna vara chef för intendenturdepartementets häst- och veterinärbyrå.

Vid beräkning av behovet av veterinärer vid staber, truppförband och
skolor m. in. har utredningen i huvudsak tillämpat nu gällande beräkningsgrunder.
Utredningen har i sammanhanget bland annat uttalat följande:

Vid övningar i högre förband uppstår årligen ett behov av extra veterinärer,
särskilt vid kavalleri- och artilleriregementena. Detta behov torde
emellertid i regel kunna tillgodoses genom anlitande av värnpliktiga veterinärer,
som fullgöra facktjänstgöring.

Ett ytterligare behov av extra veterinärer uppkommer vid ordinarie beställningshavares
semester eller förfall på grund av sjukdom eller kommendering
ävensom vid uppstående vakanser. Vid truppförband med två. veterinärer
torde man i regel icke behöva räkna med något behov av vikarier.
För övriga truppförband har försvarsutredningen beräknat behovet till sammanlagt
46 extra tjänstgöringsmånader.

För tillgodoseende av behovet av extra veterinärer har utredningen föreslagit,
att veterinärpersonalen utökas med ett antal icke-ordinarie bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren samt att en reservstat för fältveterinärkåren
inrättas. Utredningen har till stöd härför anfört:

Tidigare har behovet av extra veterinärer i stor utsträckning kunnat
fyllas genom att personal i reserven inkallats till tjänstgöring. På grund
av det nya system för rekrytering av fältveterinärkårens reserv som i annat

sammanhang---föreslås kommer emellertid tillgången på personal i

reserven att väsentligt nedgå. Till någon del torde denna nedgång kunna
kompenseras genom att värnpliktig personal i samband med facktjänstgöring
i ökad utsträckning tages i anspråk såsom vikarier för ordinarie veterinärer.
För att öka tillgången på militärveterinärer kommer försvarsutredningen
vidare i det följande att föreslå inrättande av en reservstat för fältveterinärkåren,
omfattande två fältveterinärer och två regementsveterinärer.

Genom anlitande av personal på reservstat och i reserven samt av värnpliktig
personal torde omkring 21 av de årligen erforderliga 46 extra tjänstgöringsmånaderna
kunna beräknas bliva fullgjorda, medan återstående behov,
omfattande 25 tjänstgöringsmånader, måste tillgodoses på annat sätt. På
grund härav föreslår försvarsutredningen, att en ny kategori av militärveterinärer
upptages på fältveterinärkårens stat, nämligen bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren, vilka inom fältveterinärkåren böra erhålla en
ställning motsvarande bataljonsläkarnas vid fältläkarkåren. Med en årlig
tjänstgöringsskyldighet för bataljonsveterinärerna vid fältveterinärkåren om

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2Va månader, uppgår behovet av sådana veterinärer till 10, vilket antal sålunda
bör uppföras på staten för fältveterinärkåren.

I enlighet med vad sålunda anförts och i övrigt enligt grunder, som närmare
angivits å sid. 186—188 i betänkandet, har utredningen beräknat personalbehovet
vid fältveterinärkåren till 1 överfältveterinär, 6 fältveterinärer,

7 regementsveterinärer, 17 bataljonsveterinärer samt 10 bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren.

Y ttr anden.

Chefen för fjärde arméfördelningen har ansett, att den för arméns underofficersskola
avsedda militärveterinärbefattningen borde upptagas såsom regementsveterinärbeställning
i stället för bataljonsveterinärbeställning. Yidare
har påpekats, att bestämmelser saknades för veterinärvårdens bestridande vid
krigsskolan.

Chefen för armén har föreslagit, att överfältveterinären såsom veterinärväsendets
målsman inom försvarsväsendet borde placeras i lönegrad Cb 2 i
stället för i lönegrad Ca 30. Chefen för armén har vidare uttalat sin anslutning
till av överfältveterinären i avgivet yttrande framlagt förslag om att
antalet batalj onsveterinärer vid fältveterinärkåren borde upptagas till 12 i
stället för av utredningen föreslaget antal av 10.

Arméförvaltningen har anfört, att överfältveterinärens arbetsområde borde
utsträckas att omfatta veterinärvården jämväl vid flygvapnet och marinen.
Ämbetsverket har i likhet med chefen för armén och av i yttrandet närmare
angivna skäl yrkat på att överfältveterinären måtte placeras i lönegrad Cb 2
i stället för i lönegrad Ca 30. I likhet med chefen för fjärde arméfördelningen
har arméförvaltningen föreslagit, att befattningen som veterinär vid arméns
underofficersskola borde upprätthållas av regementsvéterinär. Slutligen har
ämbetsverket framhållit, att en viss reserv av extra veterinärer vore erforderlig,
och på denna grund i likhet med överfältveterinären föreslagit, att
det av utredningen upptagna antalet batalj onsveterinärer borde ökas med
minst två.

1942 års för svar sber edning.

Beredningen har biträtt utredningens förslag rörande fältveterinärkårens
organisation. Dock funne beredningen i likhet med chefen för armén och
arméförvaltningen skäl tala för att överfältveterinärens löneställning förbättrades.
Han syntes emellertid icke böra hänföras till högre lönegrad än
Cb 1. Hans arbetsområde borde utsträckas till att omfatta jämväl handläggning
av ärenden rörande vården av hästar vid marinen och flygvapnet.

Jag ansluter mig i stort sett till de grunder, som av försvarsutredningen Vcpartementstillämpats
vid beräkningen av behovet i fred av veterinärer inom armén. Så- c,iefen.
lunda anser jag mig icke kunna biträda av arméförvaltningen och chefen för
fjärde arméfördelningen framförda förslag om att för militärveterinärbefatt -

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen vid arméns underofficersskola skulle upptagas 1 regementsveterinärbeställning
i stället för — såsom av utredningen föreslagits — en bataljonsveterinärbeställning.
Den av mig föreslagna organisationen av armén avviker
emellertid i vissa hänseenden från den av försvarsutredningen föreslagna,
vilket i sin tur måste föranleda smärre ändringar i fråga om fältveterinärkårens
sammansättning.

Med hänsyn till vad jag tidigare under rubriken Militärområden och högre
truppförband m. m. anfört rörande organisationen av VI. militärbefälsstaben
och kommendantsstaben i Boden, anser jag mig icke nu böra föreslå någon
förändring i fråga om antalet veterinärer i Boden. Jag räknar således med
att veterinärtjänsten därstädes tills vidare skall bestridas efter i huvudsak
samma grunder som för närvarande. Sålunda böra icke några veterinärer
beräknas för kommendantsstaben, under det att för VI. militärbefälsstaben
liksom hittills bör beräknas en fältveterinär och en bataljonsveterinär.

Den av mig föreslagna omorganisationen av Wendes artilleriregemente
till motoriserat artilleriregemente medför, att behovet av särskild bataljonsveterinär
vid detta truppförband bortfaller. Veterinärvården vid Wendes
artilleriregemente liksom vid övriga i Kristianstad förlagda truppförband bör
bestridas av fältveterinären vid I. militärbefälsstaben.

Veterinärvården vid krigsskolan lärer böra bestridas av bataljonsveterinären
vid arméinspektionens veterinäravdelning.

Jag biträder försvarsutredningens förslag om inrättandet av ieke-ordinarie
befattningar såsom bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren samt om uppsättandet
av en reservstat för fältveterinärkåren. Till spörsmålet om reservstatens
sammansättning m. m. återkommer jag i det följande under rubriken
Arméns övergångsstats- och reservpersonal.

Vidkommande fråggn om veterinärvårdens bestridande vid marinen och
flygvapnet lärer denna upptagas till prövning i samband med frågan om förvaltningstjänsten
inom försvarsväsendet.

Vad slutligen angår frågan rörande överfältveterinärens lönegradsplacering
finner jag icke anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring i det
av utredningen härutinnan avgivna förslaget.

En sammanfattning av det av mig beräknade antalet veterinärer i fältveterinärkåren
framgår av en tablå, som kommer att överlämnas till vederbörande
riksdagsutskott och i vilken jämväl redogöres för de åligganden, som
förutom veterinärvården vid det egna truppförbandet m. m. bör tillkomma vissa
befattningshavare. I denna tablå har antalet veterinärer i intendenturdepartementets
häst- och veterinärbyrå upptagits till samma antal som för närvarande,
därvid jag dock förutsatt att ifrågasatt ändrad rekvisitionslagstiftning och
den pågående förvaltningsutredningen därutinnan kan komma att medföra
ändringar.

På grund av vad sålunda och tidigare anförts utgår jag från att fältveterinärkåren
skall omfatta följande personal:

1 överfältveterinär,

6 fältveterinärer,

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

6 regementsveterinärer,

16 bataljons veterinärer,

10 bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren.

Arméns sjuksköterskekår.

Enligt nu gällande organisation finnes vid varje truppförband och vid varje
skola med egen sjukavdelning en sjuksköterska, eller tillhopa 48 sjuksköterskor,
samtliga i lönegraden MEo 7.

Vid beräknandet av behovet av sjuksköterskor har för svar sutredningen tilllämpat
i huvudsak samma beräkningsgrunder. Utöver den ökning av antalet
sjuksköterskor, som föranledes av utredningens förslag om fyra nya truppförband,
har utredningen räknat med ytterligare åtta sjuksköterskebefattningar,
nämligen för envar av trängkårerna och för Göta trängkårs kompani
i Nora ytterligare en befattning, avsedd för s. k. instruktionssköterska, en
befattning som sjuksköterska vid infanteriskjutskolan samt två befattningar
för ambulerande sjuksköterskor i Stockholm och Boden.

I enlighet med dessa beräkningar har försvarsutredningen föreslagit, att
på staten för arméns sjukvårdsväsende uppföras sammanlagt 60 befattningar
för sjuksköterskor i lönegraden MEo 7.

Chefen för armén och arméförvaltningen ha ansett sig kunna tills vidare
godtaga den av försvarsutredningen gjorda beräkningen av antalet extra ordinarie
sjuksköterskor vid armén. För Södra skånska infanteriregementet borde
dock på grund av regementets dubbelförläggning enligt chefens för armén
mening beräknas två sjuksköterskor.

Utredningens förslag i denna del har icke givit 1942 års försvarsberedning
anledning till något uttalande.

Försvarsutredningens beräkningar rörande behovet av extra ordinarie
sjuksköterskor vid armén anser jag mig i stort sett kunna godtaga som underlag
vid bedömandet av kostnaderna för den av mig förordade försvarsorganisationen.
På av chefen för armén anförda skäl böra dock för Södra skånska
infanteriregementet beräknas två sjuksköterskor. Det av mig i annat sammanhang
framlagda förslaget om förläggning året runt av en jägarbataljon till
Kiruna kräver dessutom en ytterligare utökning av sjuksköterskekåren med en
sköterska. I överensstämmelse med vad jag nedan under avsnittet Utbildningsanstalter
föreslår, bör slutligen en sjuksköterska beräknas för artilleriskjutskolan.

Utredningens förslag om tillsättandet av särskilda befattningar för inst.ruktionssköterskor
vid trängens truppförband finner jag innebära en lämplig utväg
att för utbildningsändamål utnyttja sjuksköterskepersonalen. Jag anser det
böra tagas under övervägande, huruvida icke personalbesparingar kunna göras
genom att gå vidare på denna väg. Intill dess erfarenhet på ifrågavarande om -

Departements chefen.

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

råde vunnits, är jag emellertid icke beredd att härutinnan framlägga något
bestämt förslag. Jag anser dock den möjligheten böra hållas öppen att, i
händelse erfarenheterna visa sig vara gynnsamma, ytterligare utöka antalet
instruktionssköterskor vid trängen, eventuellt genom utbyte mot annan personal.
Även i övrigt kommer måhända den föreslagna nya freds- och krigsorganisationen
att kräva, att vid vissa truppförband ytterligare en extra ordinarie
sjuksköterska anställes. Behovet härav torde — liksom i fråga om
den extra ordinarie personalen i övrigt — böra i vanlig ordning prövas år för
år i samband med budgetarbetet.

I överensstämmelse med vad ovan anförts har jag å personalförteckningen
för icke-ordinarie personal m. fl. upptagit sammanlagt 63 sjuksköterskebefattningar.
Dessutom beräknar jag, att för anställande av extra sjuksköterskor
ett belopp av 60,000 kronor skall bliva erforderligt.

Garnisonssjukhusen.

Antalet garnisonssjukhus är för närvarande sex, nämligen garnisonssjukhusen
i Karlsborg, Skövde, Eksjö, Linköping, Sollefteå och Boden. Därtill
komma garnisonsavdelningarna vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Försvar sutredningen.

Försvarsutredningen, som icke ifrågasatt någon förändring med avseende
å antalet gamisonssjukhus, har beträffande sjukhusens organisation erinrat
om att i ett den 3 november 1939 av inom försvarsdepartementet tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande angående vissa med vården av civila patienter
å garnisonssjukhusen sammanhängande organisationsfrågor föreslagits bland
annat vissa förändringar i fråga om garnisonssjukhusens personal samt att på
grundval härav därefter viss mindre ökning av såväl antalet läkare som övrig
personal av riksdagen beslutats. Med hänsyn till de ändrade förhållanden,
som inträtt, sedan betänkandet avgivits, förordade utredningen dock, att
frågan om personalbehovet vid garnisonssjukhusen upptoges till förnyad omprövning.
Med hänsyn till att garnisonssjukvården i Stockholm hade i viss
mån provisorisk karaktär och syntes komma att göras till föremål för övervägande
i särskild ordning, hade utredningen emellertid icke ansett sig böra
ingå på frågan om personalbehovet för garnisonsavdelningarna vid Karolinska
sjukhuset i Stockholm.

I fråga om läkarpersonalen vid garnisonssjukhuset i Karlsborg har utredningen
icke ifrågasatt någon ändring.

Vid garnisonssjukhuset i Skövde, som är avsett för kirurgiska fall, finnas
enligt nuvarande organisation en chefläkare, tillika regementsläkare vid Göta
trängkår, en röntgenläkare, tillika regementsläkare vid Skaraborgs regemente,
samt två biträdande läkare, av vilka en tillika är bataljonsläkare vid Skara
borgs regemente och en är extra bataljonsläkare på garnisonssjukhusens stat.

Försvarsutredningen har, i enlighet med vad förut framhållits, föreslagit
att en ny regementsläkarbeställning, avsedd för chef läkaren å garnisonssjuk -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

huset, måtte tillkomma. Befattningen som röntgenläkare syntes fortfarande
kunna upprätthållas av truppförbandsläkare. Enär det visat sig omöjligt för
bataljonsläkaren vid Skaraborgs regemente att samtidigt tjänstgöra såsom
läkare vid garnisonssjukhuset, vore det nödvändigt att förstärka läkarpersonalen
vid garnisonssjukhuset med ytterligare en extra bataljonsläkare.

Vid garnisonssjukhuset i Eksjö, som är avsett för medicinska fall och vars
sängantal uppgår till 90, finnas en chefläkare, tillika regementsläkare vid Jönköpings—Kalmar
regemente, en röntgenläkare, tillika bataljonsläkare vid
nämnda regemente, samt en biträdande läkare, extra bataljonsläkare på garnisonssjukhusens
stat.

Försvarsutredningen har av förut anförda skäl föreslagit, att en ny regementsläkarbeställning,
avsedd för chefläkaren å garnisonssjukhuset i Eksjö,
uppföres på garnisonssjukhusens stat.

Vid garnisonssjukhuset i Linköping, som är uppdelat på en allmän medicinsk
avdelning om 39 sängar och en avdelning för öron-, näs- och halssjukdomar
om 40 sängar, finnas för närvarande en chefläkare, tillika läkare vid
öronavdelningen, samt regementsläkare vid Livgrenadjärregementet, en läkare
på allmänna avdelningen, tillika regementsläkare vid Svea trängkår, samt en
biträdande läkare vid öronavdelningen, extra bataljonsläkare på garnisonssjukhusens
stat.

Försvarsutredningen har i överensstämmelse med vad som anförts beträffande
förut nämnda garnisonssjukhus föreslagit, att jämväl för chefläkaren
vid garnisonssjukhuset i Linköping å garnisonssjukhusens stat uppföres en
beställning som regementsläkare. På grund av att utredning påginge rörande
sjukhusets omfattning förutsatte utredningen i varje fall tills vidare ingen
förändring beträffande övriga läkare.

Vid garnisonssjukhuset i Sollefteå, som är avsett för medicinska fall och
vars sängantal uppgår till 90, finnas en chefläkare, tillika regementsläkare
vid Västernorrlands regemente, samt två biträdande läkare, extra bataljonsläkare
på garnisonssjukhusens stat.

Röntgenläkaren vid Sollefteå lasarett biträder för närvarande som konsulterande
röntgenläkare vid garnisonssjukhuset.

Försvarsutredningen har i fråga om denna personal icke ifrågasatt någon
annan ändring än att en för chefläkaren avsedd befattning som regementsläkare,
i analogi med vad som föreslagits för förut nämnda garnisonssjukhus,
borde uppföras på garnisonssjukhusens stat.

Garnisonssjukhuset i Boden, vars sammanlagda sängantal för närvarande
är 278, är uppdelat på en kirurgisk avdelning med 02, en medicinsk avdelning
med 76, en ögonavdelning med 14, en epidemiavdelning med 68, en reumatikeravdelning
med 48 och en barnbördsavdelning med 10 sängar.

Följande läkartjänster finnas för närvarande vid sjukhuset:

en chefläkare, tillika ögonläkare och därjämte fältläkare vid Övre Norrlands
truppers stab (fältläkare på fältläkarkårens stat) ;

överläkaren på kirurgiska avdelningen (regementsläkare på garnisonssjukhusens
stat);

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överläkaren på medicinska avdelningen med reumatiker- och epidemiavdelningarna
(regementsläkare på garnisonssjukhusens stat);

röntgenläkaren, tillika tjänstgörande som regementsläkare vid Bodens artilleriregemente,
vilken bestrider jämväl läkarvården vid Norrbottens artillerikår
och Signalregeruentets till Boden detacherade kompani samt Tredje intendenturkompaniet
(regementsläkare på fältläkarkårens stat);

överläkaren vid pediatriska avdelningen, tillika tjänstgörande som regementsläkare
vid Norrbottens regemente (regementsläkare på fältläkarkårens
stat);

förste underläkaren på medicinska avdelningen, tillika tjänstgörande som
bataljonsläkare vid Bodens artilleriregemente (bataljonsläkare på fältläkarkårens
stat);

förste underläkaren på kirurgiska avdelningen, tillika tjänstgörande som
bataljonsläkare vid Bodens ingenjörkår (bataljonsläkare på fältläkarkårens
stat) samt

ytterligare fem läkare, extra bataljonsläkare på garnisonssjukhusens stat.

Försvarsutredningen har — med avsteg i viss mån från de principer, som
tillämpats i fråga om läkartjänsterna vid övriga garnisonssjukhus — föreslagit,
att truppförbandsläkarna inom Bodens garnison jämväl skola kunna
fullgöra viss tjänst vid garnisonssjukhuset. För att emellertid tjänsten som
truppförbandsläkare skall kunna förenas med tjänsten som sjukhusläkare utan
att därför bliva alltför betungande, har liksom hittills antalet läkartjänster
vid garnisonssjukhuset beräknats till ett förhållandevis större antal än vid
övriga sjukhus. Fältläkaren vid kommendantsstaben i Boden, vilken enligt
utredningens förslag jämväl skall bestrida tjänsten som chefläkare vid garnisonssjukhuset,
har föreslagits dessutom vara överläkare vid någon av sjukhusets
avdelningar. Utredningen har vidare föreslagit, att en ny regementsläkarbeställning
avsedd för röntgenläkaren vid sjukhuset uppföres på garnisonssjukhusens
stat.

Försvarsutredningen har härjämte föreslagit, att övriga truppförbandsläkare
i Boden samtidigt skola bestrida viss tjänst vid garnisonssjukhuset i huvudsak
enligt följande:

regementsläkaren vid Norrbottens regemente: överläkare vid pediatriska
avdelningen;

regementsläkaren vid Bodens artilleriregemente: överläkare vid planerad
öronavdelning;

bataljonsläkaren vid Norrbottens regemente: underläkare vid röntgenavdelningen; bataljonsläkaren

vid Norrbottens artillerikår: förste underläkare vid kirurgiska
avdelningen;

bataljonsläkaren vid Bodens ingenjörkår: förste underläkare vid medicinska
avdelningen.

Med hänsyn till den förstärkning av läkarpersonalen vid sjukhuset, som
blir en följd av den föreslagna ökningen av antalet truppförbandsläkare, har
utredningen ansett sig kunna föreslå en minskning av antalet extra bataljons -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 301

läkare med en, varvid antalet läkare av denna kategori skulle bliva fyra
i stället för nuvarande fem.

I fråga om annan personal än läkarna har försvarsutredningen icke förutsatt
annan ändring än att i anslutning till vad som föreslagits i statsverkspropositionen
till 1942 års riksdag 25 sjukskötersketjänster skola överföras
på ordinarie stat med placering i lönegraden ÅT.

Yttranden.

Chefen för armén har efter att i ärendet ha inhämtat generalfältläkarens
yttrande på förslag av denne framhållit, att samtliga vid garnisonssjukhusen
anställda sjuksköterskor liksom även husmodern vid garnisonssjukhuset i
Boden borde uppföras på ordinarie stat med placering för husmodern i lönegrad
A 9 och för övriga sjuksköterskor (sammanlagt 50) i lönegrad A 7. Som
motiv för detta förslag har generalfältläkaren bland annat framhållit nödvändigheten
av att garnisonssjukhusen även i fråga om sjuksköterskepersonalen
tillförsäkrades lika högt kvalificerad personal som de civila sjukhusen.

Husmodern vid garnisonssjukhuset i Boden vore i avseende på arbetsuppgifter
och ansvarsställning likställd med husmoder-föreståndarinna på civilt
sjukhus. Övriga sjuksköterskor, om vilka här vore fråga, innehade samma
ställning som avdelnings-(operations-)sköterskor på de civila lasaretten och
deras anställningsförhållanden borde regleras med hänsyn härtill.

Arméförvaltningen har uttalat i huvudsak samma uppfattning som chefen
för armén och generalfältläkaren rörande sjuksköterskornas vid garnisonssjukhusen
löne- och anställningsvillkor. Vidkommande läkartjänsterna har
arméförvaltningen föreslagit, att garnisonssjukhuset i Eksjö borde tillföras
ytterligare en extra bataljonsläkare. Arméförvaltningen har härvid anställt
jämförelse med garnisonssjukhuset i Sollefteå. Detta sjukhus vore avsett
för samma sängantal som sjukhuset i Eksjö men hade icke förty en extra
bataljonsläkare mera. Förhållandena vid det sistnämnda sjukhuset vore
sådana, att en förstärkning av läkarpersonalen vore starkt av behovet påkallad.

I fråga om behovet av personal vid garnisonssjukhusen och sättet för till- Departementsgodoseendet
av detta behov ansluter jag mig i huvudsak till försvarsutred- chefen.
ningens beräkningar och förslag. Vid garnisonssjukhuset i Eksjö bör dock på
av arméförvaltningen anförda skäl tillkomma 1 extra bataljonsläkare. De
ifrågasatta ändringarna i personaluppsättningen torde böra genomföras tidigast
från och med budgetåret 1943/44. Jag erinrar, att i årets statsverksproposition
framlagts personalberäkningar för budgetåret 1942/43.

Vad angår frågan om beredande av ordinarie anställning åt husmodern
och sjuksköterskorna vid garnisonssjukhusen får jag erinra om vad jag i
anslutning till nämnda statsverksproposition i detta ärende anfört. Jag
framhöll i mitt yttrande till statsrådsprotokollet, att jag i princip intet
hade att erinra mot det förslag, som arméförvaltningen i anslagsäskandena
för budgetåret 1942/43 framfört om att uppföra husmodersbefattningen
och samtliga sjuksköterskebefattningar vid garnisonssjukhusen på
ordinarie stat. Då någon utredning att lägga till grund för en närmare om -

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

prövning rörande behovet av sjuksköterskor vid garnisonssjukhusen ännu icke
förelåge, såge jag mig dock nödsakad att i mitt förslag begränsa mig till att
allenast upptaga hälften av de föreslagna sjuksköterskebefattningarna som
ordinarie beställningar. Husmodern borde heller icke, av skäl som jag i förenämnda
statsverksproposition anfört, för närvarande överföras till ordinarie
stat.

Då någon ytterligare utredning i ärendet fortfarande icke föreligger,
finner jag icke anledning att frångå mitt i samband med innevarande års
statsverksproposition framlagda förslag till reglering av sjuksköterskornas
vid garnisonssjukhusen löneförhållanden. Jag ansluter mig sålunda till försvarsutredningens
förslag i här berört hänseende.

Armémusiken.

Armémusikens nuvarande omfattning samt de olika musikkårernas sammansättning
framgå av följande tablå:

	Typ I	Tvp II	Typ III
	I 1 och I J9	I 2—1 18, I 20, I 21	Kl, K 2, A 2. A 6. A 9, T 4
Musikdirektör.............	i	1	1
Musikfanjunkare .........	3	2	1
Musiksergeanter ..............	7	4	3
Musikfurirer .................	4	4	3
Musikkorpraler....................	4	2	1
Musikvicekorpraler och meniga . .	14	8	5 ;
Musikelever .................	7	5	4
Summa	40	26	18

Organisationen innebär, att inom varje hittillsvarande förläggningsort
finnes en musikkår, i Stockholm två.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har erinrat om att enligt den av utredningen föreslagna
fredsorganisationen för armén tre förläggningsorter tillkomme, nämligen
Malmö (Skånska luftvärnskåren), Sundsvall (Sundsvalls luftvärnskår)
samt Luleå (Yl. militärbefälsstaben och Luleå luftvärnskår). Utredningen
funne en musikkår önskvärd för var och en av dessa förläggningsorter men
ville av ekonomiska skäl inskränka sig till att föreslå uppsättande av en musikkår
vid Luleå luftvärnskår. Genom förläggningen till Luleå av såväl VI. milir
tärbefälsstaben som Luleå luftvärnskår och en flygbaskår bleve nämligen
denna stad såsom garnisonsort av sådan betydenhet, att den icke borde sakna
militärmusik. För Stockholms vidkommande inträdde, i och med att huvuddelen
av garnisonen utflyttade till Järvafältet och ett nytt pansarregemente,
Göta pansarlivgarde, tillkomme, i viss mån ett nytt läge i fråga om musiktjänsten.
I Stockholm komme att kvarbliva allenast Livregementet till häst
med tillhörande gamisonskompani m. m. Den dubbla uppgiften att utföra
musik vid förläggningarna på Järvafältet och bestrida musiken i samband med
vaktgöringen i Stockholm ställde musikorganisationen inför ökade krav, vilka

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

icke syntes kunna uppfyllas av de två befintliga musikkårerna vid Svea livgarde
och Livregementet till häst. Utredningen föresloge därför att en ny musikkår
uppsattes vid Svea artilleriregemente.

Den ringa numerären hos musikkårerna av typ III hade vållat stora svårigheter
att upprätthålla en tillfredsställande stämbesättning och vid förfall för
någon av den kvalificerade personalen, som trakterade ledande stämma, hade
möjligheterna att utföra musik i hög grad inskränkts. Utredningen ville därför
förorda, att de sex musikkårerna av typ III uppflyttades till typ II samt att
de föreslagna båda nya musikkårerna vid Svea artilleriregemente och Luleå
luftvärnskår likaledes gjordes av typ II. Då gamisonstjänsten enligt utredningens
förslag komme att vara anknuten till Livregementets till häst etablissement
i Stockholm, syntes det utredningen riktigast, att den musikkår av typ I,
som för närvarande funnes vid Svea livgarde, efter dettas utflyttande till
Järvafältet överfördes till Livregementet till häst och att Svea livgarde i
stället erhölle musikkår av typ II. Därav syntes icke behöva följa, att hela
musikkåren vid Livregementet till häst skulle vara beriden.

I fråga om musikdirektörernas löneförhållanden gällde för närvarande, att
musikdirektörsbeställningen vid Svea livgarde vore upptagen i lönegraden
Oa 3, varjämte Kungl. Maj:t kunde uppflytta ytterligare högst fyra musikdirektörer,
vilka erhållit kaptens tjänsteställning, till nämnda lönegrad. I
övrigt vore musikdirektörerna uppförda i lönegrad Oa 2. Utredningen föresloge,
att det antal musikdirektörer, som enligt Kungl. Maj:ts beslut kunde
uppflyttas från lönegrad Oa 2 till Oa 3, ökades till sju, varigenom flertalet
musikdirektörer syntes erhålla utsikt att före avgången ur tjänst uppnå lönegrad
Oa 3 med därmed följande pensionsförmåner. Efter genomförandet av
den föreslagna förändringen med avseende å Svea livgardes och Livregementets
till häst musikkårer syntes musikdirektörsbeställningen vid det senare
regementet i stället för den vid det förra böra obligatoriskt placeras i lönegrad
Oa 3.

Beträffande musikelevernas kontanta ersättning förutsatte utredningen, att
sagda ersättning skulle utgå med 360 kronor om året, eller 1 krona om dagen,
vilket motsvarade värnpliktigas dagavlöning.

Den föreslagna musikorganisationens omfattning framgår av en tablå å sid.
197 i betänkandet.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ansett, att en musikkår borde inrättas
vid Skånska luftvärnskåren.

Chefen för fjärde arméfördelningen har betecknat försvarsutredningens förslag
om uppsättande av en musikkår vid Svea artilleriregemente såsom en
nödvändig åtgärd. Eu decimering av Svea livgardes musikkår borde icke
företagas. Det syntes välmotiverat att bibehålla nämnda musikkår vid nuvarande
numerär samtidigt som musikkåren vid Livregementet till häst utökades
till typ I.

Chefen för armén bär ifrågasatt, huruvida icke den för Luleå luftvärnskår

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

avsedda musikkåren i stället borde tilldelas det nya kårartilleriregementet,
därest detta, enligt av cliefen för armén i annat sammanhang framfört föreslag,
komme att förläggas till Kristinehamn. — Förslaget att Livregementets
till häst musikkår skulle utbyggas till typ I, medan Svea livgardes
musikkår i stället reducerades till typ II, kunde chefen för armén icke biträda.
Svea livgardes musikkår borde allt fortfarande vara av typ I och
Livregementets till häst av typ II. Musikdirektören vid Svea livgarde
borde även framdeles vara skyldig lämna chefen för armén biträde vid
handläggning av ärenden berörande armémusiken. — Med hänsyn till den
speciella ställning Norrbottens regementes musikkår intoge som enda musikkår
inom Bodens garnison syntes musikdirektören vid regementet permanent
böra uppföras i lönegrad Oa 3 liksom nu gällde för musikdirektören
vid Svea livgarde. I samband därmed borde antalet musikdirektörer, som
enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle kunna uppflyttas till lönegraden Oa 3,
minskas från 7 till 6.

Svenska underofficersförbundet har icke haft något väsentligt att erinra
mot den föreslagna armémusikorganisationen. Dock syntes relationen mellan
antalet beställningar i lönegraderna U0 2 och UO 1 vid musikkårerna av
typ I något ogynnsammare än vid musikkårerna av typ II. I varje fall vid
Norrbottens regemente borde därför en musiksergeantbeställning utbytas mot
en musikfanjunkarbeställning. — Förbundet beklagade den föreslagna åtgärden
att nedskära Svea livgardes musikkår till typ II och ville ifrågasätta,
om icke det framtida behovet av militärmusik inom Stockholms garnison
komme att bliva så stort, att regementets musikkår borde bibehålla sin nuvarande
omfattning.

Försvarsväsendets underbefälsförbund ville ifrågasätta, huruvida icke vid
varje musikkår några av underbefälsbeställningarna borde utbytas mot långtjänstunderbefälsbeställningar,
varigenom möjligheterna att för den militära
musiktjänsten få behålla yrkesskicklig personal skulle ökas och musikpersonalens
befordringsförhållanden gynnsamt påverkas.

1942 års försvar sberedning.

Med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna har beredningen icke
ansett sig kunna tillstyrka, att arméns musikorganisation nu utökades på
sätt utredningen föreslagit. Några nya musikkårer borde sålunda icke uppsättas,
och musikkår av typ III borde alltjämt bibehållas vid de truppförband,
som nu hade dylik kår. Svea livgarde borde bibehålla sin nuvarande
musikkår. Försvarsutredningens förslag därom, att antalet löner för musikdirektörer
i lönegraden Oa 3 borde ökas till 7, varav en liksom nu skulle
avses för musikdirektören vid Svea livgarde, funne sig beredningen kunna
biträda. En dylik ökning hade visat sig erforderlig för tillgodoseendet av
det syfte, som på sin tid föranlett beslutet att bereda musikdirektörerna
möjligheter att nå kaptens lönegrad. Beredningen funne sig jämväl böra tillstyrka
förslaget om att musikeleverna skulle erhålla kontant ersättning med
360 kronor för år eller 1 krona om dagen.

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

I motsats till försvarsberedningen finner jag anledning icke föreligga Departementsatt
vid planläggningen av försvarsorganisationen åsidosätta denna speciella chefen.
gren av truppförbandens verksamhet. Såvitt jag kan bedöma, har musikorganisationen
i försvarsutredningens förslag erhållit en lämplig omfattning.

Jag är såhxnda enig med utredningen därom, att de nuvarande musikkårerna
av typ III böra utbyggas till typ II. De avvikelser i förhållande till
försvarsutredningens förslag i fråga om lägre truppförband m. m., vilka jag
i det föregående förordat, föranleda mig emellertid att föreslå vissa ändringar
även med avseende på musikorganisationen.

Såsom jag tidigare framhållit (avsnitten Infanteriet och Kavalleriet), bör
garnisonstjänsten i Stockholm i fortsättningen bestridas av samtliga i garnisonen
ingående truppförband och icke på sätt utredningen föreslagit av ett
särskilt till Livregementet till häst förlagt garnisonskompani. Vid sådant
förhållande saknas anledning att utbygga Livregementets till häst musikkår
till större omfattning än normaltypen (typ II), varigenom även skälen för
den föreslagna beskärningen av Svea livgardes musikkår bortfalla. Jag föreslår
sålunda, att Svea livgardes musikkår bibehålies såsom musikkår av
typ I samt att Livregementet till häst erhåller musikkår av typ II. Det
bör därvid alltfort ankomma på musikdirektören vid Svea livgarde att lämna
chefen för armén erforderligt biträde vid handläggning av ärenden berörande
armémusiken.

Under avsnittet Artilleriet har jag framhållit, att jag först framdeles är i
tillfälle att framlägga förslag rörande förläggningsort för det föreslagna nya
kårartilleriregementet. Emellertid anser jag mig böra preliminärt räkna med
sådan förläggning, att regementet, såsom chefen för armén föreslagit, bör
erhålla en musikkår av typ II, varvid i stället den för Luleå luftvärnskår
beräknade musikkåren bör utgå.

I fråga om antalet musikdirektörer, som enligt Kungl. Maj:ts beslut kan
uppflyttas till lönegraden Oa 3, biträder jag utredningens förslag.

Chefens för första arméfördelningen förslag om inrättande av en musikkår
vid Skånska luftvärnskåren kan jag icke tillstyrka liksom icke heller svenska
underofficersförbundets yrkande på ändrad sammansättning av musikkåren
vid Norrbottens regemente. Av försvarsväsendets underbefälsförbund ifrågasatt
inrättande av långtjänstunderbefälsbeställningar vid musikkårerna finner
jag mig icke heller böra nu förorda.

I likhet med försvarsberedningen tillstyrker jag förslaget att musikelevernas
ersättning höjes till 3G0 kronor för år eller 1 krona om dagen.

I enlighet med vad ovan anförts beräknar jag, att musikkår av typ I skall
finnas vid Svea livgarde och Norrbottens regemente samt musikkår av typ II
vid övriga infanteriregementen, Livregementet till häst, pansarregementena
(utom Göta pansarlivgarde), Svea, Göta och Smålands artilleriregementen,
det nya artilleriregementet, Karlsborgs luftvärnsregemente och Skånska trängkåren.
I förhållande till nuvarande musikorganisation innebär förslaget,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 20

Departements chefen.

306 Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 210.

att 6 musikkårer av typ III uppflyttas till typ II och att 2 nya musikkårer
av typ II tillkomma.

I fråga om sammansättningen av de olika musikkårerna hänvisar jag till
personalförteckningar, vilka komma att överlämnas till vederbörligt riksdagsutskott.
I dessa har musikpersonalen upptagits under vederbörande truppförband.

Polispersonalen.

Särskilt organiserad polis finnes för närvarande inom armén endast i Boden
och Karlsborg, underställd kommendanten i Bodens fästning respektive
platsbefälhavaren i Karlsborg.

Personalen utgöres av:

i Boden: 1 poliskommissarie, 5 överkonstaplar och 24 konstaplar samt

i Karlsborg: 1 överkonstapel och 1 konstapel.

För sv ar sutredning en har icke ansett någon principiell förändring av polispersonalens
uppgifter påkallad. I fråga om organisationen borde dock vissa
ändringar vidtagas i syfte att öka effektiviteten och säkerställa samarbetet med
det civila polisväsendet. Då utredning rörande en eventuell omorganisation
av polisväsendet i Boden för närvarande påginge genom särskilt tillkallade
sakkunniga, ansåge sig försvarsutredningen icke för närvarande böra avgiva
något ändringsförslag i vad avser polispersonalen i Boden. Icke heller beträffande
polispersonalen i Karlsborg funne utredningen anledning att föreslå
någon förändring.

Militärbefälhavaren på Gotland har föreslagit att även Gotland borde erhålla
polispersonal bland annat för övervakning av de civila vakterna vid
befästningsanläggningarna. Militärbefälhavaren har sålunda föreslagit inrättande
av beställningar för en överkonstapel och två konstaplar därstädes.

Med skrivelse den 7 mars 1942 hava inom försvarsdepartementet tillkallade
sakkunniga överlämnat förslag till omorganisation av fästningspolisen i Boden.
Förslagets genomförande medför för statsverket en årlig kostnadsökning
med omkring 22,600 kronor. Remissbehandlingen och beredningen i övrigt
av ärendet torde kunna slutföras i så god tid, att frågan kan underställas
1942 års riksdag. I avbidan härpå lärer polispersonalen i Boden och Karlsborg
böra här redovisas enligt nu gällande grunder. Jag anser mig icke
böra nu taga ställning till förslaget om anställande av polispersonal på
Gotland.

Arméhundväsendet.

Enligt nuvarande organisation finnas å staten för arméns hundväsende upptagna
en kapten (ryttmästare), en sergeant och två furirer jämte viss pensionerad
och civil personal.

Försvarsutredningen har icke funnit skäl föreligga att föreslå några ändringar
härutinnan.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för armén har framhållit, att för tjänstens behöriga gång vid arméhundgården
med arméhundskolan erfordrades för arméhundväsendet ytterligare
en aktiv officer såsom instruktionsofficer. Denne borde i personalförteckningen
uppföras såsom kapten eller löjtnant i lönegrad Oa 3 eller
Oa 2. Instruktionspersonalen vid arméhundskolan utgjordes för närvarande
av en förste instruktör — sergeant — och två andre instruktörer — furirer.

För att kunna vinna befordran måste denna personal lämna arméhundskolan,
vilket menligt inverkade på kontinuiteten i instruktörernas verksamhet.

Förste instruktören borde därför uppföras såsom fanjunkare eller sergeant
i lönegrad UO 2 eller UO 1 samt andre instruktörerna såsom sergeanter
eller furirer i lönegrad UO 1 eller Ma 3, varjämte borde föreskrivas, att befordran
till underofficer vid arméhundväsendet kunde ske efter viss tjänstetid
utan genomgång av underofficersskola. För förvaltningstjänsten vid
arméhundgården och arméhundskolan erfordrades, utöver den av utredningen
beräknade personalen, ytterligare en expeditionsunderofficer, pensionerad
underofficer, eller ock en för ändamålet lämplig civil tjänsteman.

Så sent som år 1941 har riksdagen beslutat en icke oväsentlig utökning Departementsav
personalen vid arméhundväsendet i enlighet med ett av chefen för armén chefen
framlagt förslag. På grund härav och då försvarsutredningen icke funnit
behov föreligga av ändring i den sålunda fastställda personalorganisationen,
kan jag icke biträda arméchefens nu föreliggande förslag om en ytterligare utökning
av den för arméhundväsendet avsedda personalen. Om det skulle
visa sig önskvärt att bibehålla en andre instruktör i tjänst vid arméhundskolan
efter den tidpunkt, då han på grund av uppnådd, för fast anställt
manskap stadgad högsta ålder eljest skulle avgå, föreligger alltid möjlighet,
att på därom gjord framställning bereda honom fortsatt anställning med avlöning
i lämplig lönegrad enligt militära icke-ordinariereglementet.

På grund av vad sålunda anförts beräknar jag personalbehovet vid arméhundväsendet
på sätt framgår av personalförteckningar, vilka komma att tillställas
vederbörande riksdagsutskott.

E. Arméns övergångsstats- och reservpersonal.

Övergångsstaten och reservstaten.

Från övergången till 1925 års härordning kvarstå ännu mer än 200 befattningshavare
på övergångsstat, huvudsakligen kompaniofficerare och underofficerare.
En del av särskilt de sistnämnda äro anställda i arvodesbefattningar
inom försvarsväsendet.

Jämlikt 1936 års försvarsordning skulle arméns reservstat för officerare
och underofficerare vid fullt genomförd organisation omfatta beställningar
för 1 generalmajor, 5 överstar, 81 majorer, 204 kompaniofficerare och 230
underofficerare. Keservstaten för fältläkarkåren skulle omfatta 2 fältläkare
och 1 regementsläkare. Någon reservstat för fältveterinärkåren är icke upptagen
i 1936 års försvarsordning.

308

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

Utöver ovannämnda beställningar på reservstat ha genom riksdagsbeslut
åren 1940 och 1941 tillkommit reservstatsbeställningar för 8 överstar, 24
majorer, 1 fältläkare och 2 regementsläkare.

Därutöver ha de militära myndigheterna under åren 1940—1941 begärt
ytterligare följande antal beställningar, nämligen:

6 överstar, 15 överstelöjtnanter, 25 majorer, 12 kompaniofficerare, 14 underofficerare,
2 fältveterinärer och 2 regementsveterinärer.

Dessa begärda beställningar skulle tillsammans med den år 1936 beslutade
reservstaten samt de beställningar, som enligt ovan tillkommit därutöver,
bilda eu reservstat av följande omfattning:

1 generalmajor, 19 överstar, 15 överstelöjtnanter, 130 majorer, 216 kompaniofficerare,
244 underofficerare, 3 fältläkare, 3 regementsläkare, 2 fältveterinärer
och 2 regementsveterinärer.

F ör svar s ut redning en.

Då krigsorganisationen endast i mycket begränsad utsträckning kunde tillgodoses
med aktiv personal, vore det, framhåller försvarsutredningen, desto
betydelsefullare att reservstaten bleve tillgodosedd. För den närmaste femårsperioden,
1942—47, borde emellertid icke flera reservstatsbeställningar
uppföras än som under samma period kunde beräknas bliva besatta vid
ungefär normal tillströmning och med upprätthållande av hittills uppställda
kvalitetskrav.

En undersökning med dessa utgångspunkter hade givit vid handen, att
följande antal beställningar borde förefinnas vid slutet av femårsperioden,
d. v. s. budgetåret 1946/47, nämligen:

1 generalmajor, 19 överstar, 15 överstelöjtnanter, 96 majorer, 85 kompaniofficerare,
120 underofficerare, 3 fältläkare, 3 regementsläkare, 2 fältveterinärer
och 2 regementsveterinärer.

Av ifrågavarande beställningar vore överstelöjtnants-, fältveterinär- och
regementsveterinärbeställningarna nytillkomna. Då det ur krigsorganisatorisk
synpunkt vore behövligt att öka tillgången på regementsofficerare med högre
kompetens än majors, kunde genom tillkomsten av överstelöjtnantsbeställningar
på reservstat för denna stat utnyttjas den jämförelsevis breda rekryteringsbas
som majorsgraden på aktiv stat utgjorde.

I fråga om grunderna för avlöning och pension för överstelöjtnant, fältveterinär
och regementsveterinär har försvarsutredningen anfört följande:

Beträffande avlöningsförmåner för överstelöjtnant på reservstat föreslås, att
dessa beräknas på för reservstaten vedertaget sätt. Sålunda bör reservstatslön
upptagas till ungefär 60 procent av lönen för beställningen på aktiv stat
å A-ort enligt 1927 års militära avlöningsreglemente samt pensionen beräknas
till 90 procent av lönebeloppet å reservstat. Samtidigt bör vid bestämmande
av löne- och pensionsbelopp beaktas, att ålderspension för överstelöjtnant på
reservstat bör något överstiga pension för major på aktiv stat, liksom tidigare
pension för major på reservstat bestämts så att den något överstiger pension
för kapten på aktiv stat. Ålderspension för major på aktiv stat utgår med

Iiungl. Maj:ts proposition nr 210. 309

5,640 kronor. Med utgångspunkt härifrån bör reservstatslönen för överstelöjtnant
bestämmas till 6,336 kronor och pensionen till 5,700 kronor.

Avlöning och pension för fältveterinär på reservstat bör utgå efter samma
grunder, som gälla för regementsläkare på reservstat, d. v. s. efter lönegrad
Ca 26, och allt efter löneklass vid avgången från aktiv stat efter någondera av
löneklassema 26—29.

För regementsveterinär föreslås att lön och pension utgå enligt nedanstående
tabell, varvid viss jämkning i beloppen skett med hänsyn till att de
böra vara jämnt delbara med 12.

Beställning	Lönegrad	Löneklass	Lön	Pension
Regementsveterinär....................	Ca 22	25	4,032	3,624
		24	3,780	3,396
		23	3,528	3,180
		22	3,312	2,976

Yttrande.

Arméförvaltningen har anfört, att ämbetsverket intet hade att erinra emot
inrättandet av beställningar på reservstat för överstelöjtnanter, fältveterinärer
och regementsveterinärer till det antal som av utredningen föreslagits. Denna
åtgärd stode i överensstämmelse med av arméförvaltningen tidigare framlagda
förslag. I fråga om antalet beställningar för veterinärer på reservstat har
arméförvaltningen anmält, att överfältveterinären framfört önskemål om inrättande
av ytterligare två beställningar för veterinärer på reservstat, nämligen
en fältveterinär- och en regementsveterinärbeställning.

1942 års försvar sberedning.

De av försvarsutredningen föreslagna löne- och pensionsbeloppen för fältveterinär
och regementsveterinär på reservstat ha icke föranlett någon erinran
från beredningens sida.

Beträffande av försvarsutredningen föreslagna löne- och pensionsbelopp
för överstelöjtnant på reservstat har beredningen — efter att ha erinrat om
att denna fråga varit föremål för behandling i försvarsväsendets lönenämnd,
som den 17 oktober 1938 avgivit utlåtande över en av arméförvaltningen gjord
framställning om uppförande på reservstaten från och med budgetåret 1939/40
av 15 överstelöjtnantsbeställningar — anfört följande:

Då lönen för major på reservstat nu utgör 54.12 procent av lönen i högsta
löneklassen å A-ort för major på aktiv stat enligt gällande militära avlöningsreglemente,
skulle, om lönen för överstelöjtnant på reservstat bestämdes
efter samma beräkningsgrunder, denna böra fastställas till 5,736 kronor.
Pensionen för överstelöjtnant på reservstat skulle då, med tillämpning av
eljest vanliga beräkningsgrunder, utgöra 90 procent av lönen eller 5,160
kronor. Dessa löne- och pensionsbelopp synas dock bliva allt för låga.

Den för överste på reservstat fastställda lönen utgör 56.9 0 procent av
A-ortslönen för överste på aktiv stat i lönegraden Oa 6. Om lönen för överstelöjtnant
på reservstat beräknas efter samma procenttal å högsta lönen för
överstelöjtnant på aktiv stat å A-ort, skulle överstelöjtnant å reservstat
erhålla en lön av 6,034 kronor. Pensionen skulle i så fall efter vanliga grunder
bliva 5,430 kronor. Beredningen finner dessa belopp — jämnade nedåt till

Departements chefen.

310 Kungl. May.ts proposition nr 210.

6,000 kronor respektive 5,400 kronor — vara att förorda såsom lön och pension
för överstelöjtnant. Den omständigheten, att pensionen för överstelöjtnant
kommer att något understiga pensionen för major på aktiv stat, bör icke
tillmätas avgörande betydelse. Samma förhållande föreligger redan nu i fråga
om generalmajor på reservstat, vilken erhåller lägre pension än överste på
aktiv stat.

Såsom redan i tidigare sammanhang närmare berörts har av ekonomiska
skäl den aktiva befälskadern måst starkt begränsas. Behovet av kvalificerat
befäl i krigsorganisationen kan därför icke tillnärmelsevis fyllas med aktiv
personal. Det ligger därför stor vikt uppå att reservstaten blir väl tillgodosedd.
Den gräns, som måste dragas med avseende å antalet reservstatsbeställningar,
synes främst vara betingad av de möjligheter, som förefinnas att inom
femårsperioden rekrytera ifrågavarande personalgrupp, och jag har intet att
erinra emot de beräkningsgrunder, som utredningen i detta hänseende tilllämpat.
Jag biträder likaledes utredningens förslag om tillskapandet av nya
reservstatsbeställningar för överstelöjtnanter samt fält- och regementsveterinärer.
Jag förutsätter sålunda, att arméns reservstater vid slutet av femårsperioden,
d. v. s. budgetåret 1946/47, skola omfatta 216 officerare, 120 underofficerare,
6 militärläkare och 4 militärveterinärer, fördelade på följande beställningar,
nämligen: 1 generalmajor, 19 överstar, 15 överstelöjtnanter, 96
majorer, 85 kompaniofficerare, 120 underofficerare, 3 fältläkare, 3 regementsläkare,
2 fältveterinärer och 2 regementsveterinärer.

I förhållande till staten för innevarande budgetår innebär detta en ökning
med 6 överstar, 15 överstelöjtnanter, 11 majorer, 16 kompaniofficerare, 17
underofficerare, 2 fältveterinärer och 2 regementsveterinärer, vilken ökning
torde vara den största, som med hänsyn till omfattningen av den aktiva kadern
kan åstadkommas.

Det av mig i annat sammanhang förordade utbildningssystemet för fast anställt
manskap torde komma att medföra en ökning av antalet furirer med
underofficerskompetens. I så fall komma möjligheterna för rekrytering av
arméns reservstat för underofficerare jämväl att ökas.

Mot de av försvarsutredningen föreslagna avlönings- och pensionsförmånerna
för fält- och regementsveterinärer synes icke vara något att erinra.
Jag föreslår alltså, att avlöning och pension för fältveterinär på reservstat
skola utgå efter samma grunder som gälla för regementsläkare på reservstat,
d. v. s. efter lönegrad Ca 26, samt alltefter löneklass vid avgången från aktiv
stat efter någondera av löneklasserna 26—29. För regementsveterinär bör lön
och pension utgå enligt den i det föregående intagna tabellen.

Det av försvarsutredningen framlagda förslaget rörande avlöning och
pension till överstelöjtnant har däremot mött invändning från 1942 års försvarsberedning,
som förordat något lägre belopp än som av försvarsutredningen
föreslagits. För egen del har jag på de av beredningen anförda skälen
ansett mig böra biträda dess förslag. Jag föreslår alltså, att lönen respektive
pensionen till överstelöjtnant på reservstat skall utgöra 6,000 kronor respektive
5,400 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 311

Bestämmelserna torde lämpligen böra träda i kraft från och med den tidpunkt,
som Kungl. Maj:t bestämmer.

Förtidsavgången och reservanställd personal.

Den förtidsavgångna och reservanställda personalen utgör enligt nu gällande
reservbefälsförordning jämte pensionsavgången personal arméns reserver.

Den förtidsavgångna personalen utgöres av officerare, underofficerare och
civilmilitär personal med officers eller underofficers tjänsteklass, vilka utan
rätt till pension avgått från aktiv stat, övergångsstat eller reservstat och som
på ansökan vunnit inträde i reserven.

Den reservutnämnda personalen utgöres dels av officerare och underofficerare,
vilka i reserven vunnit sin första officers- respektive underofficersanställning,
dels av underbefäl. Underbefälet i reserven utgöres dels
av med avskedspremie avgånget underbefäl, som är skyldigt inträda i vederbörlig
reserv, dels vidare av utan avskedspremie från aktiv stat avgånget
underbefäl, som på ansökan vunnit anställning i vederbörlig reserv, dels slutligen
av i reserven anställt värnpliktigt underbefäl.

Beservutnämnda officerare och underofficerare kvarstå krigstjänstgöringsskyldiga
i regel till 65 års ålder. Tjänstgöringsskyldigheten i fred för dessa
kategorier, en befälsövning om 10 dagar och en repetitionsövning av för vederbörligt
truppslag fastställd längd för varje treårsperiod, upphör dock vid 42
års ålder. För civilmilitär personal gälla motsvarande föreskrifter. Underbefäl
i reserven avföres vid 34 års ålder; tjänstgöringsskyldighet i fred påvilar
endast dem, som avgått med avskedspremie; dessa äro skyldiga fullgöra en
repetitionsövning inom tre år efter avgång från aktiv stat.

FörsvarsutrecLningen har anfört, att Kungl. Maj:t genom beslut den 8
augusti 1941 uppdragit åt chefen för armén att enligt vissa riktlinjer utarbeta
ny reservbefälsförordning. Det chefen för armén sålunda lämnade uppdraget
vore ännu icke slutfört. Försvarsutredningen hade emellertid beretts tillfälle
att taga del av det pågående utredningsarbetet. Beträffande den reservutnämnda
och förtidsavgångna personalen komme utredningen sannolikt att utmynna
i förslag om, förutom viss ökning av den i fredstid åliggande tjänstgöringsskyldigheten,
vissa ändringar beträffande anställningsförhållandena,
innebärande att tjänstetiden skulle indelas i perioder med i vissa fall olika
tjänsteförhållanden, samt anställning endast för en period i sänder. De principer
rörande den reservanställda personalens anställnings- och tjänstgöringsförhållanden,
som innefattades i det under utarbetande varande förslaget1),
syntes i stort sett innebära en tillfredsställande lösning av problemet rörande
denna personals utnyttjande i försvarsorganisationen. Emellertid syntes
frågan kunna bliva föremål för statsmakternas ställningstagande först sedan
det blivande förslaget till ny reservbefälsförordning underkastats en överarbetning,
bland annat för att säkerställa en önskvärd överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser rörande övriga försvarsgrenars reservpersonal.

*) En redogörelse härför finnes intagen å sid. 202 och 203 i betänkandet.

Departements chefen.

312 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Vad beträffar behovet av reservanställd personal har försvarsutredningen
beräknat, att en årlig nyrekrytering av omkring 220 officerare och 120 underofficerare
komme att bliva den normala. Under de närmaste åren syntes man
emellertid böra räkna med större årskontingenter för att inom rimlig tid fylla
mobiliseringsbehovet av reservofficerare och reservunderofficerare.

I ett flertal av remissyttrandena har närmare berörts det förslag till reservbefälsförordning,
som är under utarbetande inom arméstaben.

Ett par personalorganisationer ha därjämte uttalat önskemål om ändrade
bestämmelser rörande reservpersonalens avlönings- och övriga förmåner.

Samma fråga har även berörts av 1942 års försvarsberedning.

Enär förslag till ny reservbefälsförordning är under utarbetande inom arméstaben
och det i försvarsutredningens betänkande skisserade förslaget sålunda
icke är definitivt, har jag ansett mig icke böra här närmare redogöra för de
synpunkter och förslag, som i denna fråga framförts i inkomna yttranden. Vad
sålunda framkommit torde böra tagas under övervägande vid utredningsarbetet
inom arméstaben.

Av samma skäl anser jag mig för närvarande sakna möjlighet att taga
definitiv ståndpunkt till det av utredningen skisserade förslaget, vars principer
emellertid synas mig vara ägnade att läggas till grund för bestämmelser
i ämnet. Sedan utredningsarbetet inom arméstaben avslutats, torde för vinnande
av största möjliga enhetlighet på förevarande område frågan om reservpersonalens
ställning jämväl inom de andra försvarsgrenarna böra upptagas
till prövning.

Då det emellertid torde vara av vikt, att frågan om den förtidsavgångna
och reservanställda personalens anställnings- och tjänstgöringsförhållanden
utan onödigt uppskov avgöres, torde det böra få ankomma på Kungl. Maj:t
att — om så befinnes möjligt — utan frångående av nu gällande bestämmelserrörande
denna personals avlöningsförhållanden, i ämnet utfärda erforderliga
föreskrifter. Jag utgår därvid från att de i försvarsutredningens betänkande
skisserade principerna i huvudsak skola kunna följas.

I ett sammanhang torde sedan böra upptagas till behandling frågan om
reservpersonalens avlönings- och övriga förmåner inom hela försvarsväsendet.
Utredningen därom bör bedrivas på sådant sätt, att förslag kan om möjligt
föreläggas 1943 års riksdag.

I detta sammanhang må anmärkas, att jag med stöd av Kungl. Maj:ts den
13 februari 1942 givna bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för utredning
av frågan rörande ersättning till värnpliktiga officerare och underofficerare
under utbildningstiden samt om tillgodoräknande av sådan värnpliktstjänstgöring
för civil verksamhet. Jag förutsätter, att om i samband med
nämnda utredning framkomma synpunkter, som kunna vara av betydelse för
frågan om reservpersonalens förmåner under utbildning eller annan tjänstgöring,
dessa i görligaste mån komma att beaktas vid den av mig nu förordade
utredningen.

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Pensionsavgången personal.

Kategorien pensionsavgången personal utgöres för närvarande av de officerare,
underofficerare och civilmilitära beställningshavare med officers eller
underofficers tjänsteklass, vilka med rätt till pension (fyllnadspension,
ålderspension, förtidspension eller reservstatspension) avgått från aktiv stat,
övergångsstat eller reservstat.

Kompaniofficerare och underofficerare avgå med pension — med vissa
undantag — vid 50 års ålder, regementsofficerare i regel vid 55 eller 60 samt
generalspersoner vid 65 år. Pensionsavgångna generalspersoner äro skyldiga
att kvarstå i reserven till 70 och övrig personal till 65 år.

Pör civilmilitär personal äro i huvudsak motsvarande bestämmelser gällande.

Pensionsavgången personal är icke underkastad någon tjänstgöringsskyldighet
i fred.

F örsvar sidredningen har framhållit, att gällande bestämmelser sålunda
innebure, att kompaniofficerare och underofficerare i 15 och regementsofficerare
i 5 å 10 år icke finge tillfälle att vidmakthålla sin färdighet som befäl
eller närmare följa utvecklingen inom vederbörligt truppslag, vilket givetvis
hade till följd, att deras användbarhet för krigstjänstgöring nedginge. Emellertid
måste denna personal i krigsorganisationen tagas i anspråk i ansvarsfulla
befattningar och utgjorde främst till följd av sin grundliga erfarenhet
från den militära tjänsten och trots sin för krigstjänstgöring mindre lämpade
ålder för denna organisation en värdefull tillgång. Det syntes därför erforderligt
att för framtiden ålägga denna personal en tjänstgöringsskyldighet i fred
av sådan omfattning, att dess användbarhet för krigsbefattningarna vidmakthölles
och någorlunda säkerställdes. Vid avvägande av denna tjänstgörings
längd hade utredningen funnit sig kunna stanna vid 20 dagar per full treårsperiod
i reserven.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att pensionsavgången
personal icke borde kvarstå i reserven längre än den tid, under vilken den
genomsnittligt kunde anses användbar. Arméfördelningschefen har dock förordat,
att personalen efter avgång ur reserven borde kunna medgivas rätt att
såsom »i armén kvarstående officerare» få bibehålla viss anslutning till den
personalkår, vederbörande tidigare tillhört.

1942 års försvarsheredning har ansett förslaget om införande av viss tjänstgöringsskyldighet
i fredstid för pensionsavgången personal lämpligt.

I den mån den pensionsavgångna personalen beröres av det pågående
arbetet med omarbetning av gällande reservbefälsförordning lärer med prövningen
av den föreliggande frågan böra få anstå till dess chefens för armén
förslag därutinnan föreligger. Jag hänvisar till vad jag anfört vid behandlingen
av frågan om den reservanställda personalens löne- och anställningsförhållanden.

Departements

chefen.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Det synes ur militär synpunkt önskvärt, att pensionsavgången personal
under den tid den kvarstår i reserven ålägges viss tjänstgöringsskyldighet i
fred. Denna fråga synes emellertid tarva ytterligare överväganden, varför jag
icke här är i tillfälle att framlägga slutligt förslag.

Väg- och vattenbyggnadskåren.

Väg- och vattenbyggnadskåren erhöll genom 1936 års försvarsbeslut en
fastare organisation än den tidigare haft. Officerarna vid kåren erhöllo en
tjänstgöringsskyldighet i fred av i stort sett samma omfattning som gäller för
reservofficerare. Tiden för tjänstgöringsskyldighetens fullgörande utsträcktes
dock till 47 år i stället för 42, som gäller för reservofficerare. Kårens officerare,
som även kunna befordras till regementsofficers grad och som lyda
under en egen chef, kvarstå liksom reservofficerarna krigstjänstgöringsskyldiga
till 65 års ålder. Antalet officerare, som bestämmes av Kungl. Maj:t,
är för närvarande 263.

Försvarsutredningen har räknat med att kårens officerspersonal framdeles
i vissa fall skulle kunna kompletteras med värnpliktiga officerare, som vore
ingenjörer i väg- och vattenbyggnadsfacket och som vid förslagsvis 35 års
ålder överflyttades från det truppslag de ursprungligen tillhört. Utredningen
har utgått från att föreliggande underofficersbehov kunde fyllas med för
ändamålet utvalda värnpliktiga, vilka skulle erhålla mot uppgiften svarande
utbildning under efterutbildningsövning och eventuellt under repetitionsövning.

Chefen för väg- och vattenbyggnadskåren har i yttrande till chefen för
armén -— efter framhållande av vissa beräkningar rörande krigsorganisationens
behov av väg- och vattenbyggnadstekniker — anfört, att svårigheterna att tillgodose
det avsevärda behovet av sådan personal bland annat talade för en
rekrytering av kåren från alla truppslag och ej som nu företrädesvis från
ingenjörtrupperna. Det vore i princip riktigt, att i enlighet med utredningens
förslag värnpliktiga officerare med erfarenheter i väg- och vattenbyggnadsfacket
vid lämplig ålder överfördes till kåren.

Den av utredningen anvisade vägen att tillgodose behovet av tekniskt utbildade
underofficerare med för ändamålet utvalda värnpliktiga vore framkomlig,
ehuru därmed icke vunnes den stadga i organisationen, som skulle
kunna nås, därest en fast underofficerskår inrättades vid kåren.

Chefen för armén har ansett, att den av utredningen anvisade möjligheten
att rekrytera väg- och vattenbyggnadskårens officerspersonal med värnpliktiga
officerare, som vore ingenjörer i väg- och vattenbyggnadsfacket, borde beaktas
vid utformandet av kårens instruktion. För samma ändamål borde chefens för
väg- och vattenbyggnadskåren till chefen för armén ingivna yttrande över utredningens
förslag utnyttjas.

1942 års försvarsberedning har anfört, att förslaget att tillföra väg- och
vattenbyggnadskåren ett antal värnpliktiga underofficerare med praktisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 315

erfarenhet inom kårens arbetsområde syntes beredningen innebära en betydelsefull
förstärkning av nämnda kår.

I fråga om väg- och vattenbyggnadskårens organisation förutsätter jag i Departementsstort
sett icke någon ändring. chefen.

I likhet med försvarsutredningen finner jag det lämpligt, att kårens officerspersonal
framdeles i vissa fall kompletteras med därför lämpliga värnpliktiga
officerare ävensom att behovet av underofficerare tillgodoses genom
lämpligt utvalda värnpliktiga. Detta lärer böra beaktas vid den översyn av
kårens instruktion, som jag förutsätter skola ske i samband med utarbetandet
av ny reservbefälsförordning. I samband därmed torde även de synpunkter,
som av chefen för väg- och vattenbyggnadskåren framlagts, böra tagas under
övervägande.

Landstormsofficerare och officerare vid frivilliga automobilkåren.

Såsom i annat sammanhang angives har försvarsutredningen föreslagit, att i
fredstid konstituerade landstormsofficerare och officerare vid frivilliga automobilkåren,
som äro därtill lämpliga och kvalificerade och som lämnat värnpliktsåldern,
skola kunna anställas såsom officerare i reserven, dock utan rätt
till pension.

Frågan om landstormsofficerarnas och officerarnas vid frivilliga automobil- Departementskåren
ställning i den föreslagna organisationen kommer att närmare behandlas chefen.
under rubriken Rekrytering.

F. Rekrytering.

Rekrytering av värnpliktiga.

Inom försvarsutredningen ha utförts vissa beräkningar rörande årsklassernas
storlek åren 1942—46. På grundval därav har utredningen ansett
sig kunna fastställa det ungefärliga antalet inskrivningsskyldiga till:

1942

1943

1944

1945

1946

57.000

54.000

52.000

51.000

49.000

Utredningen har framhållit, att antalet för krigstjänst årligen
uttagna värnpliktiga väsentligen bleve beroende av de fordringar, som
uppställdes med avseende på de värnpliktigas kroppsbeskaffenhet. Antalet
värnpliktiga, vilka enligt hittillsvarande terminologi komme att hänföras till
kategorien vapenföra (besiktningsgrupperna 1—3) kunde beräknas utgöra cirka
80 procent av antalet inskrivningsskyldiga. Beträffande de icke vapenföra
borde man räkna med 4 å 5 procent.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Antalet inskrivna studenter och likställda kunde beräknas utgöra omkring
5 procent av antalet inskrivningsskyldiga, d. v. s. omkring 3,000.

Försvarsutredningen har för de år, utredningen avser, beräknat antalet årligen
inskrivna studenter och likställda till 5 procent, värnpliktiga i allmänhet,
tillhörande besiktningsgrupperna 1—3, till 75 procent och värnpliktiga i allmänhet,
tillhörande besiktningsgrupp 4, till 4.5 procent av antalet inskrivningsskyldiga.
Återstoden har beräknats utgöras av frikallade.

I fråga om uppdelningen av värnpliktskontingenterna har försvarsutredningen
framhållit, att mobiliseringsbehovet utgjorde den grund,
efter vilken huvuddelen av de värnpliktiga, sedan marinen och flygvapnet
erhållit erforderlig tilldelning, skulle fördelas på arméns olika truppslag och
tjänster samt truppförband. Fördelningen måste vidare göras på ett sådant
sätt, att de värnpliktiga kunde sammanföras till med hänsyn till utbildningsförhållanden
och förläggningsmöjligheter lämpliga enheter. Det vore därvid
önskvärt att fördela värnpliktskontingenten till de skilda truppförbanden så,
att olägenheterna av årsklassernas successiva minskning bleve så små som
möjligt. Bäst kunde detta önskemål tillgodoses därigenom, att specialtruppslagens
värnpliktstilldelning bibehölles i stort sett oförändrad år från år,
under det att infanteriet finge vidkännas en successivt minskad tilldelning av
värnpliktiga.

Det vore icke lämpligt att nu föreskriva, hur den armén tilldelade värnpliktskontingenten
under de kommande åren definitivt borde fördelas på truppslag
och tjänster. Förhållanden kunde inträffa, vilka det icke vore möjligt att
på förhand överblicka och vilka vid uppgörandet av de årliga bestämmelserna
i kommandoväg för uttagning och tilldelning vid inskrivningsförrättningama
kunde giva anledning till ett frångående av tidigare uppgjorda förslag.

Beträffande en av utredningen i ämnet verkställd detaljundersökning torde
få hänvisas till betänkandet, sid. 208 ff.

I detta sammanhang har utredningen yttrat, att jämväl sådana värnpliktiga,
som tillhörde besiktningsgrupp 4 och som enligt hittillsvarande bestämmelser
hänförts till gruppen icke vapenföra och utnyttjats till handräckningstjänst,
borde i krigsorganisationen kunna användas i den mån så vore möjligt utan
eftersättande av kravet på hänsynstagande till den enskildes fysiska och
psykiska kvalifikationer. Uppdelning av de krigstjänstdugliga värnpliktiga
på vapenföra och icke vapenföra samt särskild uttagning till linjetjänst eller
handräckningstjänst borde av denna anledning icke vidare äga rum. Det oaktat
syntes dock huvuddelen av till besiktningsgrupp 4 hänförda värnpliktiga på
grund av sin kroppsbeskaffenhet endast kunna användas till expeditions- och
handräckningstjänst. Därigenom komme viss del av truppförbandens behov
av arbetskraft för expeditions- och handräckningstjänst att kunna fyllas. Att
helt tillgodose detta behov med tillhjälp av till besiktningsgrupp 4 hänförda
värnpliktiga i allmänhet vore icke möjligt och icke heller ur militär synpunkt
önskvärt. Det med sådana värnpliktiga disponibla antalet handräckningsdagar
per år kunde icke beräknas uppgå till 500,000, medan behovet efter den av

317

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 210.

utredningen föreslagna organisationens genomförande kunde beräknas icke
understiga 1,000,000 handräckningsdagar. Även om för soldatutbildning avsedda
värnpliktiga i viss utsträckning skulle kunna utnyttjas för handräckningstjänst,
måste sålunda särskilda åtgärder vidtagas för täckande av den
förefintliga bristen med civil arbetskraft.

Ehuru förevarande frågor äro av beskaffenhet att böra bedömas och av- Departementsgöras
i kommandoväg, har jag ansett mig böra lämna en kortfattad redogörelse chefenför
vad försvarsutredningen därutinnan anfört. Jag torde däremot sakna anledning
att redogöra för de synpunkter och förslag, som i inkomna yttranden
anförts i dessa frågor, liksom jag icke heller anser mig i detta sammanhang
böra taga ställning till desamma.

I anledning av försvarsutredningens uttalande om behovet av åtgärder för
täckande av den förefintliga bristen på värnpliktig handräckningspersonal med
civil personal må anmärkas, att jag i likhet med försvarsutredningen bland
årskostnaderna för armén upptager kostnader för avlöning till civil handräckningspersonal.
Kostnaderna ha av mig beräknats till 2,650,000 kronor per år
vid genomförd organisation.

Rekrytering av personal på aktiv stat.

Officerare.

För erhållande av antagningsbevis eller fullmakt såsom officer på aktiv
stat fordras enligt gällande bestämmelser godkända avgångsbetyg från krigsskolans
officerskurs. För tillträde till denna kurs fordras bland annat studentexamen
eller, för elever från arméns underofficersskola, begränsad sådan
examen.

Rekrytering av officerare sker för närvarande till övervägande del genom
värnpliktiga officersaspiranter, vilka efter genomgången officersaspirantskola
vinna inträde vid krigsskolans officerskurs. Till en mindre del sker denna
rekrytering med fast anställt underbefäl, som vid arméns underofficersskola
förvärvat kompetens för inträde vid krigsskolan.

I samband med antagandet av den nu gällande försvarsorganisationen hemställde
1936 års riksdag om utredning rörande sådana förändrade bestämmelser
för rekrytering av försvarsväsendets officerskårer, att bredast möjliga
bas för densamma erhölles, med särskilt aktgivande på önskvärdheten att skapa
en på realexamen baserad utbildningslinje till officersbanan.

Sedan med anledning härav numera andre vice talmannen i riksdagens
andra kammare, chefredaktören Ivar österström tillkallats att såsom sakkunnig
verkställa en förberedande utredning rörande förändrade bestämmelser för
rekrytering av försvarsväsendets officerskårer m. in., överlämnade österström
den 23 november 1937 den sålunda verkställda förberedande utredningen.

För fortsatt utredning av hithörande frågor tillkallades därefter i januari
1939 tre utredningsmän, vilka den 21 december samma år avgåvo betänkande

318

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘210.

med utredning och förslag angående rekryteringen av försvarsväsendets officerskårer
m. m. (statens off. utredn. 1939:43). Utredningsmännens förslag, vilka
undergått remissbehandling i sedvanlig ordning, ha emellertid hittills icke
föranlett någon statsmakternas åtgärd.

För sv ars ut redningen.

Försvarsutredningen har icke funnit anledning föreslå någon ändring i
kraven för anställning såsom officer på aktiv stat. Med det utbildningssystem
för såväl värnpliktiga som fast anställda, som utredningen i annat
sammanhang föreslagit, komme emellertid möjligheter genom studier vid
försvarsväsendets läroverk att öppnas för inträde på den aktiva officersbanan
även för andra värnpliktiga än för dem, som före inträdet i tjänst avlagt
studentexamen. Förutsättning härför vore, att de vid genomgång av officersaspirantskola
visat sig lämpliga för officersutbildning. De elever av dessa
kategorier, som i sistnämnda skola prövades lämpliga för vidare utbildning
till officer på aktiv stat, hade före krigsskolekommendering att vid försvarsväsendets
läroverk avlägga begränsad studentexamen.

Anställning och befordran inom kompaniofficersgrad sker för närvarande
vid infanteriet, kavalleriet och artilleriet regements- eller kårvis samt vid övriga
truppslag truppslagsvis. Infanteriets, kavalleriets och artilleriets (utom luftvärnsartilleriets)
truppförband samt luftvärnsartilleriet, ingenjörtrupperna och
trängen ha egen officersrekrytering. Signaltrupperna, fälttygkåren, fortifikationskåren
och intendenturkåren äro liksom generalstabskåren och artilleristabskåren
hänvisade till rekrytering ur andra truppslag.

I förevarande avseenden har utredningen föreslagit vissa ändringar och nya
föreskrifter. Sålunda har utredningen föreslagit, att officerare vid kavalleriet
skola uppföras på en för truppslaget gemensam stat, varvid utredningen
förutsatt, att regementsofficersbeställningarna vid infanteriet skola kunna besättas
jämväl med officerare ur kavalleriet och omvänt.

Pansartrupperna borde enligt utredningens mening erhålla egen rekrytering
av officerare. Utbildning och transport av officerare ur övriga truppslag
bleve dock under den närmaste tiden i viss utsträckning erforderlig i syfte
att snarast fylla kadrarna och åstadkomma jämna befordringsförhållanden.
För att åstadkomma utjämning av befordringsförhållandena samt möjliggöra
erforderliga omplaceringar mellan de skilda regementena borde pansartruppernas
officerare uppföras på en för truppslaget gemensam stat.

Nu gällande bestämmelser föreskriva såsom villkor för anställning
vid fälttygkåren genomgång av artilleri- och ingenjörhögskolans högre
artilleri- eller ingenjörkurs. Utredningen hav framhållit, att detta medfört,
att kåren kommit att nära nog uteslutande rekryteras genom överflyttning
av officerare från artilleriet, ingenjörtrupperna och Signalregementet.
Utredningen hade i annat sammanhang föreslagit, att truppförbandens
tygofficerare genom rationellt lagd utbildning skulle göras bättre

319

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

skickade för sin tjänst, vilket utredningen funnit säkrast kunna ernås genom
dessa officerares överförande till fälttygkåren. En nödvändig konsekvens
kärav syntes bliva, att fälttygkåren för framtiden rekryterade sina officerare
ur samtliga truppslag, i princip enligt de grunder, som för närvarande tilllämpades
i fråga om intendenturkåren. Härom har utredningen närmare
anfört följande:

I enlighet med den här framlagda tankegången förutsätter utredningen att
för anställning vid fälttygkåren skall erfordras genomgång av särskild utbildningskurs
(tygofficerskurs) motsvarande den nuvarande militärförvaltningskursen.
Erforderlig högre teknisk utbildning skulle tillgodoses genom
kommendering av fälttygofficerare till artilleri- och ingenjörhögskolan ävensom
till specialstudier vid teknisk högskola. Den nämnda principen för
fälttygkårens rekrytering borde likväl icke utesluta möjligheten att jämväl
rekrytera kåren med officerare, vilka genomgått artilleri- och ingenjörhögskolans
högre kurser utan att dessförinnan hava haft anställning vid kåren
eller genomgått för sådan anställning stadgad undervisningskurs.

Fortifikationskårens officerskår rekryteras för närvarande med officerare
ur ingenjörtrupperna, vilka genomgått artilleri- och ingenjörhögskolans
högre ingenjörkurs. Med den omfattning av fortifikationskåren, som utredningen
föreslagit, syntes det icke bliva möjligt att i fortsättningen pålägga
ingenjörtrupperna uppgiften att ensamma rekrytera fortifikationskåren och
utjämna dess befordringsförhållanden. Utredningen funne det för sin del
naturligt, att rekryteringsbasen för fortifikationskåren med vissa närmare
angivna förbehåll utsträcktes till att omfatta hela armén, varigenom kåren
med avseende på anställningsförhållandena skulle komma att intaga samma
ställning som de båda övriga specialkårerna, fälttygkåren och intendenturkåren.
Försvarsutredningen ville emellertid även ifrågasätta, huruvida icke
officersbeställningar vid fortifikationskåren borde kunna besättas med civilingenjörer,
vilka ägde eller förskaffade sig erforderliga militära kunskaper
(officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren eller reservofficerare).

Y ttr anden.

Chefen för tredje arméfördelningen har icke ansett sig kunna biträda utredningens
förslag om gemensamma stater för kavalleriets, pansartruppernas
och luftvärnets officerare. De stora värden av moralisk natur, som vore förknippade
med befälskåremas uppdelning på regementsförband och därmed
följande fastare sammanhållning inom truppförbanden, borde icke utan tving
ande skäl spolieras. Erfarenheten hade visat, att ojämnheter i befordringshänseende
kunnat utjämnas —- då så varit oundgängligen nödvändigt —- även
med bibehållande av regementsförbandet i princip.

Arméförvaltningen har understrukit betydelsen av att fortifikationskåren
på sätt utredningen föreslagit rekryteras från hela armén. Icke ens detta
skulle dock skapa en tillräckligt bred rekryteringsbas. Den av utredningen
anvisade vägen att på vissa villkor bereda civilingenjörer inträde i kåren vore

Departements chefen.

320 Kungl. Maj.-ts proposition nr 210.

därför den enda framkomliga då det gällde att avhjälpa den brist på fortifikationsofficerare,
som kunde beräknas föreligga. Antalet aspiranter borde beräknas
så, att även erforderlig rekrytering av reservpersonal kunde ske.

Svenska officersförbundet har med tillfredsställelse konstaterat, att utredningen
icke ifrågasatt någon ändring i kraven för anställning såsom officer på
aktiv stat. Förbundet har emellertid ifrågasatt, huruvida den av utredningen
föreslagna omläggningen av officersaspiranternas antagning och utbildning
verkligen skulle komma att medföra de stora fördelar framför nuvarande antagnings-
och utbildningssystem, som utredningen ansett sig hava anledning
att förvänta.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har ansett, att det icke borde vara
uteslutet för dem som genomgått underofficersutbildning och därefter prövats
lämpliga för officersanställning att efter avlagd begränsad studentexamen vid
försvarsväsendets läroverk vinna inträde i krigsskolan utan genomgång av
officersaspirantskola.

1942 års försvarsberedning.

Det av försvarsutredningen framlagda förslaget rörande ordnandet av officersrekryteringen
har av beredningen tillstyrkts. Av försvarsväsendets underbefälsförbund
uttalat önskemål om beredande av möjlighet för furir, som
genomgått underofficersutbildning och därunder visat framstående duglighet,
att därefter få kommendering till krigsskolan för att undergå utbildning till
officer på stat syntes beredningen dock beaktansvärt, även om denna väg
endast undantagsvis kunde komma i fråga.

Rekryteringen av fortifikationskårens officerskår borde, såsom beredningen
i annat sammanhang framhållit, kunna ske även med civilingenjörer, och detta
rekryteringssystem borde enligt beredningens mening tillämpas i större utsträckning
än som syntes hava förutsatts av försvarsutredningen.

Frågan om rekryteringen och utbildningen av befälskårerna har varit föremål
för överväganden i samband med flertalet av de organisationsförändringar,
som under senare tid ägt rum inom försvarsväsendet. De förslag, som därvid
framkommit, ha kännetecknats av en strävan att höja dessa kårers kvalitet
och därigenom stärka riksförsvaret. Särskilt vad angår officerskårerna har
sedan länge framförts krav på ändrade rekryteringsgrunder, varvid främst
åstundats en bredare bas för officersrekryteringen. Ehuru dessa krav under
senare år i viss mån vunnit beaktande därigenom, att man möjliggjort för det
fast anställda manskapet att i vissa fall erhålla utbildning för befordran
till officer, torde frågorna rörande befälskårernas rekrytering ännu icke ha erhållit
en fullt tillfredsställande lösning.

Såsom nyss anförts ha i anledning av en hemställan från 1936 års riksdag
utredningar genom särskilt tillkallade utredningsmän verkställts rörande hit -

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hörande frågor. Efter vissa förberedande undersökningar utmynnade utredningsarbetet
i ett den 21 december 1939 avgivet betänkande, i vilket framlagts
vissa förslag rörande befälsrekryteringen samt utbildningen av den fast anställda
militära personalen.

De sålunda framlagda förslagen ävensom däröver avgivna yttranden ha
tagits under övervägande i samband med 1941 års försvarsutredning. Utredningsmännens
synpunkter ha därvid i väsentliga avseenden vunnit beaktande,
och försvarsutredningens förslag torde kunna sägas i görligaste mån ansluta sig
till de önskemål i fråga om officersrekryteringen, som av 1936 års riksdag
framfördes och som jag för egen del vill understryka. Jag kan därför i huvudsak
ansluta mig till de förslag med avseende å officersrekryteringen, som av
utredningen framlagts, ävensom till de därmed sammanhängande förslagen
rörande den fast anställda personalens utbildning.

Med den avsevärt förbättrade utbildning av värnpliktiga, som möjliggjorts
genom den nya värnpliktslagens bestämmelser, och med den utbildning, som
i den av mig föreslagna organisationen kan beredas de fast anställda, komma
sålunda möjligheter att öppnas för inträde på den aktiva officersbanan även
för dem som icke före inträdet i militärtjänst avlagt studentexamen. En förutsättning
härför är, att de vid genomgång av officersaspirantskola visat sig
lämpliga för officersutbildning. Visad duglighet under den militära utbildningen
kommer sålunda att bliva utslagsgivande vid prövningen av de blivande
officerarna, och en person med lägre skolunderbyggnad kommer att därvid
erhålla samma möjligheter att hävda sig som en student. Genom att på detta
sätt alla de, som för officersutbildning skola genomgå krigsskolan, gemensamt
prövas i en officersaspirantskola, erhålles möjlighet att före krigsskolan göra
en jämförelse mellan samtliga aspiranter på fortsatt utbildning, något som
med det nuvarande systemet för utbildning till officer av fast anställt manskap
icke varit möjligt. Enär denna organisationsförändring enligt min mening
är av största betydelse, då det gäller att söka åvägabringa en rättvis prövning
av aspiranterna å officersbanan, synes som regel för tillträde till krigsskolan
böra fordras genomgången officersaspirantskola. Detta hindrar emellertid
icke att, såsom 1942 års försvarsberedning med anledning av ett förslag från
underbefälsförbundet förutsatt, även furir, som icke genomgått aspirantskola
men som vid genomgången underofficersskola visat framstående duglighet,
undantagsvis skall kunna erhålla kommendering till krigsskolan. Emellertid
torde därvid böra förutsättas särskild av Kungl. Maj:t meddelad dispens.

Försvarsutredningens förslag om gemensam stat för kavalleriets officerskår
anser jag mig böra biträda, varvid förutsättes, att regementsofficersbeställ
ningarna vid infanteriet skola kunna besättas jämväl med officerare ur kavalleriet
och omvänt.

Med hänsyn till de speciella utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden,
som sammanhänga med pansartjänsten, biträder jag jämväl försvarsutredningens
förslag, att pansartrupperna skola erhålla egen rekrytering av offi Bihang

till riksdagens protokoll 19d2. 1 samt. Nr 210. sn 4* 21

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

cerare, varvid dook under den närmaste tiden transport av officerare från
andra truppslag blir erforderlig. Pansartruppernas officerare böra uppföras
på en gemensam stat.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande fälttygkårens
och fortifikationskårens organisation saknar jag anledning att nu taga ställning
till försvarsutredningens förslag i fråga om rekryteringen av dessa kårers
officerare.

I övrigt förutsätter jag i huvudsak ingen ändring i nu gällande grunder för
officersrekryteringen inom armén.

Underofficerare.

För anställning såsom underofficer på aktiv stat fordras enligt gällande
bestämmelser godkända avgångsbetyg från arméns underofficersskola. Eleverna
vid denna skola rekryteras bland fast anställt underbefäl, som avlagt
»med beröm godkänd» furirsexamen. Den nyanställde underofficeren erhåller
konstitutorial, vilket efter två års provtjänstgöring kan utbytas mot fullmakt
å beställning.

Försvar sutredningen.

Pörsvarsutredningen har med avseende å kraven för första anställning
såsom underofficer icke ifrågasatt någon ändring. Utredningen har framhållit,
att underofficerskåren enligt dess förslag till en del komme att rekryteras
med sådana fast anställda underbefäl, som redan före volontäranställningen
avlagt realexamen eller förvärvat motsvarande kompetens och som efter avlagd
furirsexamen och trupptjänst avlagt underofficersexamen vid ettårig
underofficerskurs vid arméns underofficersskola. Flertalet blivande underofficerare
hade emellertid att utöver nämnda underofficerskurs genomgå
klasserna 2 och 3 vid försvarsväsendets läroverk. Nyanställd underofficer
borde direkt erhålla fullmakt på beställningen. Ställningen såsom underofficer
förvärvades nämligen efter så många år i befälsställning, att någon
ytterligare prövotid icke vore erforderlig.

I fråga om rekryteringen av underofficerskårerna vid de olika truppslagen
m. m. har utredningen föreslagit, att kavalleriregementenas underofficerskårer
skola sammanslås till en gemensam kavalleriets underofficerskår. Likaså
borde pansartruppernas underofficerare utgöra en gemensam underofficerskår.
Fälttygkårens underofficerare borde rekryteras efter i stort sett samma
grunder som för närvarande gällde vid intendenturkåren, sålunda dels med
furirer vid fälttygkåren och dels genom överflyttning från andra truppslag.

Y ttranden.

Chefen för tredje arméfördelningen har uttalat betänkligheter mot den föreslagna
sammanslagningen av kavalleriregementenas, pansarregementenas och
luftvärnsförbandens underofficerskårer till för respektive truppslag gemensamma
kårer.

Chefen för armén har förklarat, att han icke kunnat ansluta sig till utred -

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningens förslag att nyutnämnd underofficer på aktiv stat utan föregående
provtjänstgöring direkt skulle erhålla fullmakt på beställningen. Med hänsyn
bland annat till att kompetens för underofficersbefordran kunde uppnås
redan efter fem tjänsteår förelåge ofta icke tillräckligt underlag för ett bedömande
av vederbörandes lämplighet för praktisk tjänstgöring som underofficer
vid trupp. Det vore därför nödvändigt att i någon form bibehålla den
enligt nuvarande bestämmelser obligatoriska provtjänstgöringen. Detta borde
lämpligen kunna ske på så sätt, att nyutnämnd underofficer anställdes
såsom »extra ordinarie sergeant» och sålunda icke direkt erhölle fullmakt utan
endast s. k. antagningsbevis. Efter två års provtjänstgöring med godkända
vitsord borde fullmakt erhållas på beställningen. Därest sergeantslön icke
vore disponibel vid andra tjänsteårets slut, borde fullmakt erhållas såsom
sergeant i regemente eller kår.

Arméförvaltningen har framhållit, att underlaget för rekrytering av fortifikationskårens
underofficerskader behövde ökas. Detta kunde enligt ämbetsverkets
förmenande ske därigenom, att underofficerare jämväl ur andra truppslag
än ingenjörtrupperna beordrades till särskild utbildningskurs för vinnande
av anställning vid kåren.

Svenska underofficersförbundet har ansett, att det skulle vara olyckligt,
om fast anställt manskap, som redan vid inträdet i tjänst ägde kunskaper utöver
de i folkskola meddelade, skulle erhålla snabbare befordran än övriga,
som samtidigt påbörjat sin utbildning. Det av försvarsutredningen föreslagna
utbildningssystemet syntes kunna få sådana konsekvenser.

Liknande synpunkter ha anförts av försvarsväsendets underbefälsförbund,
som tillika framhållit, att om gemensamma stater inrättades för kavalleriets,
pansartruppernas och luftvärnets underofficerskårer, svårigheterna att bedöma
befordringsförliållandena syntes blivit större än för närvarande. Förbundet
ifrågasatte därför, huruvida det av utredningen föreslagna systemet borde
genomföras.

1942 års för svar sber edning.

Beredningen hade tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att underofficerare
redan vid tillträdandet av underofficersbeställning borde erhålla
fullmakt. Härutinnan kunde dock undantag böra göras beträffande furir,
som före tillträdandet av anställningen vid försvarsväsendet avlagt realexamen
och på grund härav kunde förvärva kompetens för underofficersbefordran
på avsevärt kortare tid än sådan furir, som före underofficersutbildningen
måste genomgå försvarsväsendets läroverk. I sådant fall syntes böra
gälla, att vederbörande befordrades till extra ordinarie sergeant och bibehölles
i dylik anställning, till doss han uppnått en tjänstetid i manskaps- och
underofficersbeställning av minst sju år.

I likhet med vad som nu gäller förutsätter jag, att arméns underofficerare Departementsskola
rekryteras bland fast anställt manskap, som genomgått arméns under- «hefen.
officersskola. Enligt do grunder för underofficersutbildningen, som jag i det

324

Kungl. May.ts proposition nr 210.

följande förutsätter skola tillämpas, kan underofficerskompetens i normala
fall uppnås efter sju tjänsteår, det första halvåret i överstatsanställning däri
inräknat. De som vinna befordran till underofficer efter så lång tid ha innehaft
befälsgrad i så många år, att någon ytterligare prövning av deras kvalifikationer
icke synes erforderlig. De böra alltså direkt erhålla fullmakt på
underofficersbeställning. Emellertid finnes en kategori av fast anställda —
de som avlagt realexamen redan före volontäranställning — som enligt det
av mig förordade utbildningssystemet kan vinna underofficerskompetens
redan efter fyra och ett halvt tjänsteår, överstatshalvåret ej inräknat. Beträffande
dessa lärer, såsom chefen för armén framhållit, saknas tillräckligt underlag
för ett bedömande av vederbörandes lämplighet för underofficersbefattning.
Med hänsyn härtill torde icke heller dessa som regel böra befordras
till underofficer förrän efter sju år. Då det emellertid i vissa fall torde föreligga
skäl till tidigare underofficersbefordran men fullmakt å underofficersbeställning
icke synes böra erhållas förrän efter sju år, torde furir, beträffande
vilken tidigare underofficersbefordran ifrågakommer, böra antagas såsom
extra ordinarie sergeant, varefter fullmakt erhålles, sedan sju tjänsteår
uppnåtts. Med anledning härav erforderliga ändringar i avlönings- och pensionsbestämmelser
torde sedermera få anmälas av chefen för finansdepartementet.

I enlighet med vad som föreslagits beträffande kavalleriets och pansartruppernas
officerskårer förutsätter jag, att jämväl underofficerskårerna vid
dessa truppslag sammanslås till för respektive truppslag gemensamma kårer.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande fälttygkårens
och fortifikationskårens organisation saknar jag anledning att nu taga ställning
till frågan om rekryteringen av dessa kårers underofficerare.

Fast anställt manskap.

Det fast anställda manskapet antages för närvarande medelst kontrakt på
2, 3 eller 4 år. Anställningen påbörjas i regel den 1 november och förnyad
anställning kan vinnas varje gång för en tid av V* till 2 år, dock högst intill
28 års ålder för obefordrad volontär och 34 år för underbefäl. Den som innehaft
väl vitsordad anställning under minst 6 år, är tillförsäkrad anställning
över stat under ett halvt år för att erhålla en viss utbildning för civilanställning.

F ör sv ars utredning en.

Försvarsutredningen har med hänsyn till de regelbundna konjunkturväxlingarna
på arbetsmarknaden ansett det lämpligt, att anställning liksom
hittills skedde på hösten. Enligt nu tillämpat system skedde även avgång
ur tjänst vid samma årstid. Enär ur nyss nämnda synpunkt en förskjutning
av tidpunkten för avgången till våren vore till förmån för den fast anställde
och därmed även för rekryteringen, förordade utredningen att en sådan ändring
skedde. Ur militär synpunkt vore, bland annat med hänsyn till utbildningens
organisation, önskvärt, att anställningsåret började den 1 oktober. Då anställ -

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningsförhållandena inom näringslivet numera underkastats sådana förändringar,
att den l november i förevarande avseende icke längre hade samma
betydelse som förut, ville utredningen förorda en övergång till 1 oktober såsom
lämplig tidpunkt för anställningens påbörjande.

Med anledning av de av utredningen i annat sammanhang föreslagna
ändringarna i fråga om det fast anställda manskapets utbildning och med hänsyn
till behovet av fullt utbildade och rutinerade instruktörer har utredningen
föreslagit, att den första anställningstiden i regel skall omfatta 472 år, eller
från den 1 oktober första året till den 1 april femte året. För den, som avlagt
realexamen eller förvärvat minst motsvarande kunskapsmått, borde dock
anställningstiden lämpligen begränsas till fyra år. Hinder borde emellertid
icke föreligga för den, som så önskade, att bliva anställd den 1 oktober i
likhet med övriga volontärer.

På truppförbandens stater borde uppföras löner för manskapet med utgångspunkt
från att både nyanställning och avgång ägde rum den 1 april.
På sådan lön inträdde sålunda direkt volontär med realexamen eller motsvarande
kompetens. Övriga inträdde på sådan lön först efter ett halvårs
anställning. Under detta halvårs anställning, då lön enligt lönegrad Ma 1 i
lägsta löneklassen borde uppbäras, föresloges volontären upptagas över stat
vid truppförbandet. Bestämmandet av det antal volontärer över stat, som
årligen skulle anställas, borde överlämnas åt vederbörande truppförbandschef,
vilken vore i stånd att överblicka rekryteringsbehovet per 1 april vid
vederbörligt truppförband. Med hänsyn till att antalet för fortsatt utbildning
till underbefäl lämpliga volontärer undantagsvis syntes kunna bliva större
än det antal, för vilket lediga volontärlöner den 1 april disponerades av
vederbörande truppförbandschef, borde i kontrakt med volontär, som anställdes
1 oktober, inflyta föreskrift om skyldighet att efter ett halvt års
prövotid — och då truppförbandschef så prövade nödigt — efter eget val
och i mån av vakanta beställningar mottaga transport till annat truppförband
eller också avgå från anställning.

Civilanställningshalvåret borde som hittills förläggas till vinterhalvåret.
Därav följde emellertid, att det komme att infalla under den ordinarie
anställningen på stat och att personalbehovet på stat borde beräknas med
hänsyn härtill. Utredningen, som grundat sina personalberäkningar främst
på personalbehovet under sommarhalvåret, hade beträffande tjänsten under
vinterhalvåret räknat med att underbefäl, som uppnådde minst sex tjänsteår
påföljande 1 april och som icke avsåges rekapitulera utöver sistnämnda tidpunkt,
under ifrågavarande halvår skulle beredas tillfälle till eivilanställningsutbildning.
Detta halvår komme sålunda att motsvara det nuvarande civilanställningshalvåret.

Utredningen ville slutligen i fråga om det fast anställda manskapet såsom
sin mening framhålla, att bcfordringsgången borde vara i stort sett densamma
inom samtliga truppslag. Det syntes på grund härav erforderligt, att
graden vicekorpral tillkomme vid kavalleriet samt vicekonstapel vid artilleriet
och luftvärnet.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departements chefen.

Yttrande.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har ansett, att som en alternativ
lösning av frågan om det fast anställda manskapets ställning borde prövas
möjligheten av en radikal omläggning av volontärinstitutionen. Enligt de riktlinjer
härför, som förbundet velat anvisa, borde kadern av fast anställt manskap
i möjligaste mån begränsas. Detta borde kunna ske därigenom, att erforderligt
antal truppinstruktörer av manskaps grad rekryterades bland den värnpliktiga
personal, som genomgått befälsutbildning. Genom den begränsning
av antalet fast anställt manskap, som sålunda skulle komma till stånd, bleve
enligt förbundets uppfattning möjligheterna att lösa civilanställningsproblemet
gynnsammare.

Såsom förut anförts, har förbundet vidare föreslagit inrättande av ett
antal beställningar för s. k. långtjänstunderbefäl.

1942 års försvarsberedning.

Såsom redan under rubriken Personalstatemas konstruktion m. m. anförts
har 1942 års försvarsberedning framhållit, att den av utredningen föreslagna
ökningen av antalet beställningar för fast anställt manskap vid armén
vore procentuellt större än motsvarande ökning för underofficerare. Även
om hänsyn toges till att ökningen av antalet furirer väsentligen kunde hänföras
till att den första anställningstiden bestämts till 4 år (4Vs år därest
överstatshalvåret medräknades) i stället för — i regel — 3 år för närvarande,
varav följde att manskapet under första kontraktstiden komme att vinna befordran
till furirsbeställning i större omfattning än som hittills skett, måste likväl,
enligt försvarsberedningens förmenande, möjligheterna till underofficersbefordran
för framtiden bliva procentuellt mindre än vad för närvarande vore
fallet. Detta kunde leda till försämrad rekrytering. På grund härav ansåge
sig beredningen böra understryka det av försvarsväsendets underbefälsförbund
gjorda uttalandet, att civilanställningsmöjligheterna för avgående manskap
måste förbättras, varför nämnda fråga borde underkastas förnyad utredning.

Såsom förut anmärkts, har beredningen tillstyrkt underbefälsförbundets
förslag om inrättande av ett antal beställningar för långtjänstunderbefäl.

Beredningen har även ansett sig böra fästa uppmärksamheten på underbefälsförbundets
redan berörda förslag till omläggning av volontärinstitutionen.
Utan att taga ställning till det sålunda framlagda uppslaget har beredningen
dock som sin mening framhållit, att den ansåge förslaget böra tagas
under närmare övervägande.

Beredningen har slutligen påpekat, att den ifrågasatta omläggningen av
anställningsförhållandena syntes kräva vissa ändringar i manskapsavlöningsreglementet.

Jag har i huvudsak intet att erinra mot försvarsutredningens förslag rörande
manskapsrekryteringen. Det torde sålunda med hänsyn till läget på

327

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

den civila arbetsmarknaden vara lämpligt, att första anställning av fast
anställt manskap i regel sker den 1 oktober. Den första anställningstiden
lärer i enligbet med utredningens förslag i regel böra omfatta 4‘/2 år. Härigenom
vinnes bland annat, att avgång ur tjänst i allmänhet kommer att ske
på våren, vilket ur civilanställningssynpunkt är eftersträvansvärt. Den som
före fast anställning avlagt realexamen bör dock beredas möjlighet att direkt
vinna anställning på stat med inträde i tjänst den 1 april.

Vid beräkningen av truppförbandens stater torde man böra utgå från att
både nyanställning och avgång äger rum den 1 april. Under det första halvåret,
den 1 oktober—den 31 mars, synes volontären böra upptagas över stat
vid truppförbandet och därvid åtnjuta lön enligt lönegraden Ma 1.

Med hänsyn till att den anställde mot slutet av anställningstiden borde
beredas tillfälle att söka och kvalificera sig för civil anställning, har utredningen
föreslagit, att han under det sista halvåret av anställningstiden,
dock tidigast sjätte anställningsåret, skall liksom hittills erhålla vissa förmåner,
såsom vidsträckt rätt till tjänstledighet för provtjänstgöring. Enär
emellertid en anställd icke under sin enligt kontraktet bestämda anställningstid
torde kunna beredas sådana förmåner utan att i gällande manskapsavlöningsreglemente
vidtagas vissa ändringar, finner jag mig icke här kunna
taga ställning till denna fråga, vilken i stället synes böra upptagas till behandling
inom finansdepartementet. Jag vill emellertid framhålla, att frågans
lösning är av vikt med hänsyn till manskapskaderns utökning Även andra
åtgärder kunna i detta syfte visa sig erforderliga, och civilanställningsfrågan
bör sålunda, enligt vad jag tidigare under avsnittet Vissa gemensamma anslags-
och avlöningsfrågor framhållit, följas med särskild uppmärksamhet.

I samband med behandlingen av frågan om ändringar i manskapsavlöningsreglementet
torde jämväl böra utredas, huruvida det första halvåret av anställningen
bör tillgodoräknas vederbörande såsom tjänsteår vid löneklassuppflyttning.

I enlighet med försvarsutredningens förslag torde för vinnande av enhetlighet
mellan truppslagen följande tjänstegrader böra tillkomma, nämligen vid
kavalleriet vicekorpral samt vid artilleriet och luftvärnet vicekonstapel. Däremot
kan jag, såsom jag redan i annat sammanhang anfört, nu icke biträda
underbefälsförbundets av försvarsberedningen tillstyrkta förslag om inrättande
av ett antal beställningar för s. k. långtjänstunderbefäl.

Redan enligt nu gällande bestämmelser finnes möjlighet för värnpliktig
att under utbildningstiden eller efter dess avslutande vinna fast anställning,
varvid den tjänstgöring, som före sådan anställning fullgjorts i värnpliktsbefattning,
enligt särskilda grunder må tillgodoräknas vederbörande. Någon
ändring i dessa bestämmelser har icke förutsatts. Innan det av underbefälsförbundet
framlagda förslaget om övergång till ett helt nytt system för rekryteringen
av det fast anställda manskapet, helt uppbyggt på värnpliktsgrund,
tages under övervägande, anser jag emellertid, att det av utredningen föreslagna
systemet bör grundligt prövas. Framför allt måste erfarenhet vinnas

328

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

Departements chefen.

rörande den förlängda värnpliktstjänstgöringen och den kompetens, som det
värnpliktiga underbefälet därvid kan förväntas uppnå ävensom rörande omfattningen
av den rekrytering, som på denna väg är att påräkna.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser
rörande personalrekryteringen och därmed sammanhängande frågor. Jag
utgår från att det därvid icke skall föreligga hinder för Kungl. Maj:t att,
där så prövas lämpligt, göra avvikelser från de här angivna grunderna för
rekryteringen.

Musikpersonal.

I fråga om rekryteringen av musikpersonalen har försvarsutredningen
uttalat, att första anställning av musikvolontär borde ske efter samma grunder
som för annan volontär samt att musikvolontär borde obligatoriskt genomgå
klass 1 ävensom deltaga i den allmänbildande undervisningen i underbefälsskolorna.

Jag förutsätter, att i enlighet med utredningens förslag första anställning
av musikvolontär sker efter samma grunder som för annan volontär. I övrigt
ifrågasätter jag icke nu någon ändring i fråga om rekryteringen av musikpersonalen.

Rekrytering av arméns reservpersonal.

Denna personal utgöres för närvarande av:

personal på arméns reservstater,

personal i arméns reserver,

officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren,

i fredstid konstituerade landstormsofficerare samt

i fredstid till befäl vid frivilliga automobilkåren konstituerade officerare.
Reservstaterna utgöras av arméns reservstat för officerare och underofficerare
samt reservstaten för fältläkarkåren. Beställningarna på reservstat
besättas med personal, som på ansökan överflyttas från aktiv stat.

Personalen i arméns reserver särskiljes efter sättet för inträde i reserven
i pensionsavgången, förtidsavgången och reservutnämnd personal.

För sv ars ut redningen.

Försvarsutredningen har, såsom tidigare anförts, föreslagit att på arméns
reservstat skola upptagas ett antal överstelöjtnantsbeställningar samt att
en reservstat skall inrättas även för fältveterinärkåren. Utredningen har
icke ifrågasatt någon ändring med avseende å nu gällande villkor för inträde
på reservstat. I fråga om de slag av beställningar, som nytillkomma, hav
utredningen föreslagit, att bland annat följande villkor borde iakttagas. Till
överflyttning till beställning såsom överstelöjtnant å arméns reservstat kunde

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ifrågakomma överstelöjtnant eller major. Till överflyttning till beställning
såsom fältveterinär å reservstaten för fältveterinärkåren kunde ifrågakomma
fältveterinär eller regementsveterinär. Till överflyttning till beställning såsom
regementsveterinär å reservstaten för fältveterinärkåren kunde ifrågakomma
regementsveterinär eller bataljonsveterinär.

I fråga om personalen i arméns reserver har utredningen anfört,
att det förslag till ny reservbefälsförordning, som enligt vad förut i annat
sammanhang anförts är under utarbetande inom arméstaben syntes komma
att innebära vissa ändringar med avseende på reservpersonalens anställningsoch
tjänstgöringsförhållanden. Enär utredningsarbetet ännu icke vore slutfört,
kunde emellertid frågan om den framtida rekryteringen av personalen
i arméns reserver icke i detta sammanhang upptagas till prövning.

Yad beträffar de civilmilitära kårernas reserver har försvarsutredningen
räknat med att någon nyrekrytering av dessa kårer framdeles i regel icke
skall förekomma, då behovet av reservpersonal vid dessa kårer till övervägande
del torde kunna fyllas med värnpliktiga läkare, veterinärer m. fl.
Dock borde läkare och veterinärer vid avgång från anställning såsom bataljonsläkare
vid fältläkarkåren eller bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren
vara skyldiga att inträda i reserven.

Beträffande rekryteringen av väg- och vattenbyggnadskåren har
försvarsutredningen icke ifrågasatt någon ändring.

Med avseende å landsto rmsofficerarna har försvarsutredningen
framhållit, att en betydande del av dessa för närvarande utgjordes av i fredstid
konstituerade landstormsofficerare. Syftet med denna anställningsform
hade bland annat varit att på ett fastare sätt knyta detta befäl till armén.
Detta hade framför allt varit av betydelse i fråga om dem som icke längre
befunne sig i värnpliktsåldern. Samma förhållande har gällt frivilliga
automobilkårens befäl.

Utredningen har förutsatt, att såväl de fredskonstituerade landstormsofficerarna
som frivilliga automobilkåren skola utgå ur organisationen. Det
syntes emellertid förenligt med statens intresse, att den tillgång de i fredstid
konstituerade landstormsofficerarna utgjorde väl tillvaratoges, vilket framför
allt syntes bliva av betydelse under tiden intill dess det nya utbildningssystemets
verkningar gjort sig gällande. De landstormsofficerare och det
befäl vid frivilliga automobilkåren, som ännu vore i värnpliktsåldern, borde
sålunda enligt utredningens mening förordnas till värnpliktigt befäl.

I fråga om dem åter, vilka redan lämnat värnpliktsåldern, syntes andra
åtgärder bliva erforderliga. Utredningen föresloge, att dessa skulle kunna
anställas såsom officerare i reserven med den ställning i fråga om anställnings-,
tjänstgörings- och avlöningsförhållanden, som avsåges skola komma att framdeles
gälla för sådan officer under den av utredningen förutsatta s. k. tredje
perioden. Med hänsyn till att tjänstgöringsskyldighet i fredstid tidigare icke
ålegat landstormsofficer och till förhållandena i övrigt, syntes däremot på

330

Kungl. Maj-.ts ‘proposition nr 210.

här nämnt sätt anställd officer i reserven icke böra åtnjuta för annan reservofficer
fastställd pension eller däremot svarande förmåner. Endast därtill
villig och för anställningen lämplig personal borde kunna ifrågakomma för
anställningen.

Utredningen ville därutöver i princip uttala sig för att anställning såsom
officer i reserven på här antydda villkor framdeles borde efter passerandet
av 47-årsgränsen kunna medgivas även värnpliktiga kaptener och löjtnanter,
som besutte erforderlig kompetens.

F ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ansett, att med hänsyn till den befälsbrist,
som kunde befaras, om samtliga landstormsofficerare över värnpliktsåldern
avfördes, det vore ändamålsenligt att i enlighet med vad utredningen
förordat lämpliga officerare av nämnda kategori övergångsvis finge kvarstå
exempelvis som officerare i reserven. Billighetsskäl syntes tala för att landstormsbefäl
under en övergångstid medgåves rätt att bibehålla nuvarande
löneförmåner trots deras föreslagna överförande till värnpliktigt befäl. Motsvarande
syntes böra gälla jämväl för befäl vid frivilliga automobilkåren.

Chefen för armén har uttalat i huvudsak samma synpunkter rörande det
nuvarande landstormsbefälets ställning i den föreslagna organisationen.
Chefen för armén ville dock gå ytterligare ett steg längre, i det han förordade,
att jämväl landstormsofficerare i värnpliktsåldern borde beredas tillfälle att
efter viss prövning vinna anställning som reservofficerare. Psykologiska skäl
talade i främsta rummet härför. Frågan om officerarna vid frivilliga automobilkåren
borde hållas öppen i avvaktan på resultatet av den utredning, som borde
komma till stånd rörande kårens framtida uppgifter och ställning.

Jämväl arméförvaltningen har ansett, att vissa övergångsbestämmelser
borde utfärdas rörande avlöningsförmånerna till fredskonstituerade landsstormsofficerare
och officerare vid frivilliga automobilkåren. Dessa bestämmelser
borde innebära, att denna personal åtminstone under någon tid tillförsäkrades
enahanda förmåner vid krigstjänstgöring, som den enligt nu
gällande bestämmelser åtnjöte.

Sveriges landstormsföreningars centralförbund har förklarat sig icke vara
berett att nu taga ställning till förslaget, att i reserven anställd f. d. landstormsofficer
icke skulle få åtnjuta för annan reservofficer fastställd pension
eller däremot svarande förmåner, men ville dock framhålla önskvärdheten av,
att reservofficer, som förut varit fast anställd landstormsofficer, i en eller
annan form borde komma i åtnjutande av lämpligt avvägd pension eller
gratifikation.

Frivilliga automobilkåren har framhållit, att möjlighet borde finnas även
för kåren tillhörande officerare, vilka befinna sig i värnpliktsåldern, att övergå
till reserven. De, som överfördes till värnpliktiga officerare, borde vid tjänstgöring
bibehålla nuvarande avlöningsförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. - 331

Landstormsofficerssällslcapens i Sverige riksförbund har anfört, att förbundet
intet hade att erinra mot att landstormsofficerskåren såsom
sådan utginge ur organisationen. Riksförbundet ansåge emellertid, att icke
endast landstormsofficerare, som passerat 47 års ålder, utan jämväl landstormsofficerare
i värnpliktsåldern borde kunna överföras till reservofficerare,
i den mån de därtill befunnes lämpliga. De landstormsofficerare, som komme
att överföras till reserven, borde vare sig detta skedde medan de ännu kvarstode
i värnpliktsåldern eller senare tillerkännas rätt till viss pension samt
utrustningsbidrag.

Hur än frågan om landstormsofficerarnas överförande till reservofficerare
komme att lösas, borde dock sådana bestämmelser utfärdas att åtminstone
de nuvarande fast anställda landstormsofficerarna i samband med överförandet
till kategorien värnpliktiga officerare icke bleve ekonomiskt lidande.
Enligt riksförbundets förmenande borde de tillförsäkras sådana avlöningsförmåner
under rådande förstärkta försvarsberedskap och mobilisering, att
förmånerna motsvarade den lön, som de nu åtnjöte.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har ansett, att det för underlättande
av rekryteringen av arméns reservstat för underofficerare vore nödvändigt, att
kommendering till underofficersutbildning i framtiden skedde i större omfattning
samt att villkoren för att erhålla anställning som underofficer på
reservstat för framtiden icke borde inrymma krav på viss tjänst-etid,

1942 års försvarsberedning.

Försvarsberedningen, som i huvudsak biträtt utredningens förslag, har i
likhet med vissa remissmyndigheter ansett vissa övergångsbestämmelser
erforderliga med avseende å de fredskonstituerade landstormsofficerarna
samt officerarna vid frivilliga automobilkåren. Sålunda borde gälla, att de
officerare, som redan innehade anställning, under tjänstgöring borde bibehållas
vid rätt till dem nu tillkommande löneförmåner enligt krigsavlöningsreglementet,
så länge det nuvarande beredskapstillståndet fortfore, eller om
mobilisering i anslutning till detta tillstånd skulle anbefallas. Först därefter
borde dessa officerare avföras såsom sådana på det sätt som försvarsutredningen
föreslagit.

I fråga om de olika slag av beställningar, som böra upptagas på arméns
reservstat, hänvisar jag till vad därom under avsnittet Arméns övergångsstatsoch
reservpersonal närmare anförts.

Beträffande villkoren för inträde på reservstat i vad angår de slag av beställningar,
som enligt föreliggande förslag skola tillkomma utöver i staterna
hittills upptagna, torde i överensstämmelse med vad utredningen härom
anfört böra gälla följande. Till överflyttning till beställning såsom överstelöjtnant
på arméns reservstat skall kunna ifrågakomma överstelöjtnant eller
major på aktiv stat. Till överflyttning till beställning såsom fältveterinär
respektive regementsveterinär på reservstaten för fältveterinärkåren skall

Departements chefen.

332

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

kunna ifrågakomma fält- eller regementsveterinär respektive regements- eller
bataljons veterinär. Vad angår villkoren för överflyttning till övriga slag av
beställningar på reservstat förutsätter jag icke annan ändring i nu gällande
ordning än att bestämmelserna angående antalet tjänsteår för anställnings
vinnande underkastas översyn i syfte att underlätta tillträdet till reservstat,
bland annat för furir som avlagt underofficersexamen.

Vidkommande personalen i arméns reserver hänvisar jag till vad jag redan
i tidigare sammanhang anfört därom, att jag icke är beredd att rörande dess
ställning fatta slutlig ståndpunkt, förrän det under utarbetande varande förslaget
till ny reservbefälsförordning framlagts. Enär jämväl frågan om
rekryteringen av denna personal är beroende därav, är jag nu heller icke
beredd att härutinnan avgiva något förslag. Jag har därför ansett mig icke
böra här redogöra för vad i remissyttrandena därom anförts.

I likhet med försvarsutredningen förutsätter jag icke någon ändring beträffande
rekryteringen av väg- och vattenbyggnadskårens personal.

Jag biträder utredningens förslag om att personalkategorien landstormsofficerare
skall utgå ur organisationen och att därvid de landstormsofficerare,
som befinna sig i värnpliktsåldern, böra överföras till kategorien värnpliktiga
officerare, medan de som överskridit denna ålder skola kunna anställas såsom
reservofficerare, i båda fallen under förutsättning att de anses därtill utan
tvekan lämpliga. Jag kan däremot icke tillstyrka det från flera håll framförda
förslaget, att jämväl landstormsofficerare i värnpliktsåldern skola kunna överföras
till reservofficerare. De nuvarande landstormsofficerarnas berättigade
intressen torde tillräckligt tillgodoses, därest i enlighet med försvarsberedningens
och vissa myndigheters förslag övergångsvis bestämmes, att i fredstid
konstituerade landstormsofficerare under tjänstgöring bibehållas vid rätt till
dem nu tillkommande löneförmåner enligt krigsavlöningsreglementet, så
länge det nuvarande beredskapstillståndet fortfar eller om mobilisering i anslutning
till detta tillstånd skulle anbefallas. Huruvida de sålunda förutsatta
övergångsbestämmelserna böra föranleda, att de nuvarande landstormsofficerarna
tills vidare icke överföras till det värnpliktiga befälet, eller om
sådant överförande ändock bör ske och övergångsbestämmelserna sålunda
utformas såsom tillämpningsbestämmelser till krigsavlöningsreglementet,
torde icke behöva avgöras i detta sammanhang. Jag förutsätter, att det, om
den senare utvägen väljes, skall tillkomma Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
krigsavlöningsbestämmelser. Med hänsyn till att tjänstgöringsskyldighet
under fredstid icke tidigare ålegat landstormsofficerare torde pension
eller däremot svarande förmåner icke böra utgå till landstormsofficer, som
erhållit anställning såsom reservofficer.

I enlighet med försvarsutredningens förslag torde jämväl frivilliga automobilkåren
såsom militärt organiserad kår böra utgå ur organisationen, varvid
dess officerare på enahanda villkor, som förutsatts beträffande landstormsofficerare,
böra överföras till värnpliktiga officerare eller erhålla anställning
såsom reservofficerare. Frivilliga automobilkårens officerare böra givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 333

övergångsvis tillerkännas samma förmåner som de fredskonstituerade landstormsofficerarna.

De sålunda föreslagna organisationsförändringarna synas böra om möjligt
genomföras den 1 januari 1943.

Mot förslaget, att jämväl värnpliktiga officerare i framtiden under vissa
förutsättningar skola kunna vinna anställning såsom reservofficerare, sedan
de lämnat värnpliktsåldern, har jag intet att erinra.

G. Utbildning.

De värnpliktigas utbildning.

Frågan om de värnpliktigas utbildning torde icke böra behöva närmare
beröras, enär ny värnpliktslag, som utarbetats på grundval av försvarsutredningens
förslag i ämnet, redan av 1941 års riksdag antagits.

Utbildning av fast anställt befäl.

Försvar sutredningen har framhållit, att arméorganisationens stomme utgjordes
av det fast anställda befälet, vars kvalitet vore avgörande för fältförbandens
krigsduglighet. Rekrytering och utbildning av denna personal vore
därför en angelägenhet av största vikt.

Utbildningen till fast anställt underbefäl samt till fast anställd underofficer
och officer måste vara så organiserad att de befälsaspiranter, som ägde de
bästa kvalifikationerna, kunde komma i åtnjutande av fortsatt utbildning och
vinna befordran. Nuvarande krav på måttet av allmänbildning för befordran
till underofficer och officer (reservofficer) kunde dock med hänsyn till dessa
personalgrupper åvilande uppgifter icke minskas. Den, som ägde erforderliga
militära kvalifikationer men icke ett tillräckligt kunskapsmått i allmänbildande
ämnen, måste för att vinna fast anställning såsom officer eller underofficer
bibringas nödiga insikter i sistnämnda ämnen. Detta kunde ske vid försvarsväsendets
läroverk, som försvarsutredningen i annat sammanhang föreslagit
skola organiseras.

En under hela tjänstetiden fortgående utbildning av arméns befälskårer
vore därjämte en av grundbetingelserna för att arméns staber och förband
skulle kunna fylla sina uppgifter i fält. Såväl soldat- som befälsutbildningen
måste i största möjliga utsträckning vara förlagd till de lägre truppförbanden
och ansvaret för utbildningen påvila cheferna för dessa.

Chefen för forsta arméfördelningen har anfört, att det ville synas som om utredningen
visat benägenhet för att överskatta värdet av genomgångna kurser
av teoretisk eller frivillig art. Den praktiska tjänstgöringen vid trupp vore
i många hänseenden mera givande, vilket erfarenheterna från de senaste
åren än ytterligare belyste. Högeligen önskvärt vore därför, att riksdagsbeslut
i hithörande frågor icke bleve bindande i högre grad än som vore
oundgängligen nödvändigt.

Departementschefen.

334 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Såsom av det följande kommer att framgå, har jag i huvudsak intet att
erinra mot de förslag rörande utbildningen av det fast anställda befälet, som
försvarsutredningen framlagt. Givet är emellertid, att vid den närmare utformningen
av erforderliga bestämmelser vissa jämkningar i förslagen kunna
befinnas lämpliga, liksom ock erfarenheterna från utbildningsarbetet kunna
föranleda ändringar i utbildningsbestämmelserna. Jag förutsätter därför, att
det skall tillkomma Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts beprövande chefen
för armén att vidtaga sådana eventuellt erforderliga jämkningar, i den mån
dessa kunna verkställas inom ramen av den av mig förutsatta personal- och
skolorganisationen. I likhet med chefen för första arméfördelningen anser jag,
att den praktiska tjänstgöringen vid trupp är av största värde ur utbildningssynpunkt.
Emellertid torde de framlagda förslagen tillräckligt tillgodose
denna sida av befälsutbildningen samtidigt som de möjliggöra en önskvärd
förbättring och effektivisering av den teoretiska utbildningen.

Det fast anställda manskapets utbildning.

I nuvarande utbildningssystem för det fast anställda manskapet erfordras
för fullständig underbefälsutbildning (furirsutbildning) i regel omkring 2 år
och 10 månader, däri inräknat vid flertalet truppslag förekommande trupptjänstgöring.
I underbefälsutbildningen ingår jämsides med den rent militära
utbildningen undervisning i allmänbildande ämnen.

Utbildningen bedrives vid truppförbandsvis anordnade volontärsoldat(etc.
), korpral- (etc.) och furirskolor. Volontärsoldatskolan har en längd av
10—11 månader. Under de två därpå följande åren genomgå de fast anställda
korpral- och furirskolor, vardera i regel av omkring 11 månaders längd (trupptjänstgöring
inräknad).

Den första kontraktstiden utgör i regel 3 år. Det sätt på vilket underbefälsutbildningen
inpassats i första kontraktstiden medgiver, att de fast anställda
under denna tid tjänstgöra såsom instruktörer vid värnpliktsutbildningen
under sammanlagt omkring 10 månader.

F ör sv ar sutredning en.

Försvarsutredningen, som framhållit att underbefälsutbildningens mål vore
att skapa en kvalificerad underbefälskår och att lägga en god grund för fortsatt
utbildning till underofficer (officer), har å sid. 224—226 i betänkandet
lämnat en detaljerad redogörelse för huru underbefälsutbildningen enligt utredningens
mening borde ordnas. Ur redogörelsen må här anföras följande:

Den rent militära utbildningen borde enligt utredningens mening omfatta
en rekrytskola om 6 månader samt korpralskola och furirskola om vardera 11
månader (trupptjänstgöring inräknad).

Undervisningen i allmänbildande ämnen omfattade för närvarande i medel
tal omkring 600 timmar och förde fram till ett kunskapsmått i ämnena modersmålet,
historia med samhällskunskap, geografi och matematik, som motsvarade
genomgången klass 2 i 5-klassig realskola vid högre allmänt läroverk. Detta
kunskapsmått måste numera betraktas såsom väl litet, såväl med hänsyn till
önskvärdheten av högre allmänbildning hos det trupptjänstgörande under -

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

befälet som till den organisation av den fortsatta utbildningen till underofficer,
som föresloges i det följande. Det syntes därför lämpligt att undervisningen
förde fram till ett kunskapsmått motsvarande klass 3 i 5-klassig realskola.
Det sammanlagda antal timmar för undervisningen i allmänbildande
ämnen, som måste ingå i underbefälsutbildningen, kunde uppskattas till omkring
950 timmar.

För närvarande bedreves undervisningen i allmänbildande ämnen jämsides
med den militära delen av underbefälsutbildningen. Detta hade visat sig medföra
vissa nackdelar för båda arbetsområdena. Ur utbildningssynpunkt måste
därför hävdas, att undervisningen i allmänbildande ämnen så långt möjligt till
tiden borde skiljas från den rent militära utbildningen samt att den till större
delen borde förläggas före sistnämnda utbildning.

Det vore önskvärt att volontärernas rekrytskola toge sin början samtidigt
med rekrytskolan för de värnpliktiga och att utbildningen med hänsyn till
samövningar m. m. under det första året skedde i stort sett i takt med de värnpliktigas
utbildning. På grund härav syntes det lämpligt att förlägga huvuddelen
av den allmänbildande undervisningen till vinterhalvåret före rekrjdskolans
början (klass 1).

Med hänsyn till att det under vinterhalvåret vore möjligt att inrymma
allenast 672 av de 950 timmar, som undervisningen i allmänbildande ämnen
borde omfatta, återstode omkring 300 timmar att förläggas till tiden efter
klass 1. Dessa timmar syntes böra fördelas på korpralskolan och furirskolan,
vilket vid jämn fördelning utgjorde omkring 5 timmar per vecka. Denna ordning
innebure ett avsteg från principen att till tiden åtskilja den militära utbildningen
och undervisningen i allmänbildande ämnen. Med hänsyn till
önskvärdheten att bibehålla och förkovra i klass 1 förvärvade kunskaper, syntes
dock ett sådant avsteg berättigat.

Volontärerna hade vid första anställningens början i regel ett mycket varierande
mått av kunskaper i allmänbildande ämnen. Det kunde knappast anses
rationellt att låta undervisningen av samtliga elever bliva beroende av kunskapsmåttet
hos flertalet volontärer, som endast genomgått vanlig folkskola.
Det syntes därför lämpligt att låta de volontärer, som vid första anställningen
ägde ett kunskapsmått i allmänbildande ämnen, som motsvarade minst genomgången
klass 3 vid 5-klassig realskola, genomgå en särskild linje av klass 1,
som toge sikte på att vinna tid vid den fortsatta utbildningen till underofficer
(officer). Denna linje syntes lämpligen böra anordnas militärområdesvis.

För volontärer som före anställningens början avlagt realexamen syntes
klass 1 icke böra vara obligatorisk.

All undervisning i allmänbildande ämnen förutsattes skola ledas av civila
lärare. Vid sidan av denna undervisning i klass 1 borde bedrivas viss grundläggande
militär utbildning, särskilt gymnastik och militär idrott.

Den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av underbefälsutbildningen
framgår närmare av en å sid. 225 i betänkandet intagen översikt.

Lantförsvarets utbildningskommission.

I sitt den 29 november 1941 avgivna betänkande med förslag angående
utbildningen av värnpliktiga och fast anställt manskap vid armén (statens
off. utredn. 1941:35) har lantförsvarets utbildningskommission framlagt ett
förslag rörande det fast anställda manskapets utbildning, som i vissa avseenden
avviker från försvarsutredningens förslag.

Utbildningskommissionen har i sitt förslag i likhet med försvarsutred -

336

Depcvt-tements ekefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen förutsatt, att manskapsutbildningen skall inledas med en under första
vinterhalvåret anordnad undervisning i allmänbildande ämnen. Under den
återstående delen av utbildningstiden bär emellertid utbildningskommissionen
icke förutsatt någon obligatorisk allmänbildande Undervisning, medan
däremot försvarsutredningen som nämnts avsett, att under denna tid undervisning
i allmänbildande ämnen skall äga rum i omkring 300 timmar. Jämväl
beträffande den rent militära utbildningen avviker utbildningskommissionens
förslag i vissa avseenden från försvarsutredningens. Sålunda skall den
grundläggande soldatutbildningen enligt kommissionens förslag äga rum i
en ettårig volontärsoldatskola, varefter den egentliga underbefälsirtbildningen
skall bibringas det fast anställda manskapet i form av en sammanhängande
ettårig kurs i särskild underbefälsskola.

Utbildningskommissionens betänkande har i vanlig ordning varit föremål
för remissbehandling.

Yttranden över försvarsutredningens betänkande.

Chefen för armén har anslutit sig till utredningens förslag i fråga om principerna
för det fast anställda manskapets utbildning.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har i vad rör undervisningen i allmänbildande
ämnen under underbefälsutbildningen framhållit, att målet för
denna utbildning borde kunna sättas högre än vad utredningen förutsatt
eller till ett kunskapsmått motsvarande klass 4 i den femåriga realskolan.
Det syntes förbundet därjämte önskvärt, att undervisning i ett främmande
språk kunde inläggas i undervisningen. Även elever, som före anställningen
avlagt realexamen, borde genomgå klass 1. Olägenheterna härmed skulle
reduceras om målet för undervisningen i allmänbildande ämnen ändrades i
enlighet med vad förbundet föreslagit.

Skolöverstyrelsen har i fråga om manskapsutbildningen såsom sin mening
framhållit, att ämnet biologi med hälsolära borde inarbetas i undervisningsprogrammet
och att detta skulle vara möjligt att genomföra med bibehållen
målsättning för den allmänbildande undervisningen i samband med underbefälsutbildningen.
Det syntes även styrelsen erforderligt, att behovet av
grundläggande utbildning i ett av språken tyska och engelska för det underbefäl,
som kommenderades till försvarsväsendets läroverk, tillgodosåges.
Överstyrelsen ansåge det knappast möjligt att per korrespondens på ett tillfredsställande
sätt bibringa de grundläggande kunskaperna i moderna språk.

Ehuru utbildningen av den fast anställda personalen utgör en fråga, som
det tillkommer Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande reglera, har jag
ansett mig böra här lämna en kortfattad redogörelse för föreliggande förslag,
enär desamma i vissa avseenden äro av betydelse, då det gäller att
bedöma behovet av lärarpersonal, skollokaler o. s. v. Med hänsyn till syftet
med den sålunda lämnade redogörelsen har jag funnit mig icke böra närmare
referera inkomna yttranden i annan mån än där desamma kunnå tänkas
inverka på beräkningarna av nyss angivna behov.

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Det av försvarsutredningen framlagda förslaget rörande det fast anställda
manskapets utbildning synes mig kunna utgöra ett underlag för den fortsatta
prövning av föreliggande frågor, som torde vara erforderlig och vid
vilken givetvis de av lantförsvarets utbildningskommission anförda synpunkterna
böra prövas. Förslaget att förlägga en väsentlig del av undervisningen
i allmänbildande ämnen till anställningstidens början och att samtidigt låta
det därtill anslagna halvåret utgöra en prövotid synes mig vara av särskild
betydelse. De olägenheter, som varit förknippade med det hittillsvarande
systemet för allmänbildande undervisning, torde kunna antagas i huvudsak
bortfalla, därest detta förslag genomföres. Ehuru det skulle vara önskvärt,
om de i vissa yttranden framförda förslagen om en utökning av den
allmänbildande undervisningen utöver vad som i försvarsutredningens förslag
förutsatts kunde genomföras, synas svårigheter möta att inpassa en
sådan utökad undervisning i det av försvarsutredningen angivna utbildningsschemat.
Därest det emellertid vid närmare överväganden skulle visa sig
möjligt att åtminstone i vissa avseenden tillgodose de i yttrandena framförda
önskemålen, har jag intet att däremot erinra. Jag förutsätter dock
härvid, att detta kan ske inom ramen för den av försvarsutredningen förutsatta
skolorganisationen, vars omfattning synes mig i stort sett lämplig. Av
tidigare angivet skäl anser jag mig emellertid icke för närvarande böra taga
slutgiltig ställning till dessa frågor.

Underofficersutbildning.

För sv ar sutredningen.

I nuvarande utbildningssystem omfattar utbildningen till underofficer
på aktiv stat genomgång av arméns underofficersskola, vilken
genomgång kan ifrågakomma för dem som avslutat underbefälsutbildningen
med huvudbetyget »Med beröm godkänd». Underofficersskolan innefattar
»förberedande kurs» under omkring 8 månader samt därefter »allmän kurs»
under omkring 19 månader. Elever, som äga ett högre kunskapsmått i allmänbildande
ämnen, kunna efter prövning vinna inträde i allmänna kursen
utan genomgång av förberedande kursen. Undervisningen i allmänbildande
ämnen bedrives i vad avser inhämtande av underofficerskompetens på A- och
B-linje. A-linjen för fram till ett kunskapsmått motsvarande realexamen med
blott ett främmande språk, ämnet kristendomskunskap icke betygsatt och med
rätt för eleven att i två av återstående ämnen utom svensk skrivning hava
underbetyg. B-linjen för fram till vanlig realexamen, dock utan ämnet franska.

Försvarsutredningen, som framhållit, att underofficersutbildningens mål
vore att skapa kvalificerade underofficerare, ägnade att i fredstid och vid
mobilisering bestrida befattningar som trupputbildare, stabsunderofficerare
och kompaniadjutanter (motsvarande), har beträffande sättet för utbildningens
ordnande anfört:

Den nuvarande arméns underofficersskola kunde sägas fylla högt ställda
krav på ifrågavarande utbildning. I några avseenden vore emellertid utbild Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 42 22

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen icke rationell. Genom att den militära utbildningen bedreves jämsides
med undervisningen i allmänbildande ämnen, vore det icke möjligt för den som
i dessa ämnen redan ägde underofficerskompetens att snabbare kvalificera
sig för befordran. Såväl ur militär som ur den enskildes synpunkt vore det
önskvärt att bereda underbefäl med realexamen (motsvarande) möjligheter
att snabbare än som för närvarande kunde ske nå fram till underofficersexamen.
Härför krävdes möjlighet för elever med förkunskaper i allmänbildande
ämnen att förbigå sådan allmänbildande undervisning, som de redan
tidigare förskaffat sig. Denna möjlighet kunde skapas endast genom att
undervisningen i allmänbildande ämnen, i likhet med vad som föreslagits vid
utbildningen till underbefäl, skildes från den militära delen av underofficersutbildningen.
Undervisningen i allmänbildande ämnen borde ske vid ett för
de tre försvarsgrenarna gemensamt läroverk, försvarsväsendets läroverk.

Av den nuvarande utbildningstiden vid arméns underofficersskola, omkring
27 månader, åtginge omkring 11 månader för den rent militära utbildningen.
En rent militär underofficerskurs skulle sålunda med oförändrade
krav i fråga om denna utbildning behöva omfatta omkring 11 månader. Av
samma skäl som tidigare anförts i fråga om underbefälsutbildningen, borde
undervisningen vid försvarsväsendets läroverk föregå kommendering till underofficerskurs.
Det syntes vidare av flera skäl lämpligt att underofficerskurs
förlädes till tiden oktober—augusti.

Den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av underofficersutbildningen
framgår närmare av en å sid. 228 i betänkandet intagen översikt.

Till försvarsväsendets läroverk eller till underofficerskurs borde beordras
fast anställd furir, som i furirsexamen erhållit betyget »Med beröm godkänd»
och som efter furirskolans slut fullgjort omkring 13 månaders trupptjänstgöring.
Furir, som påbörjat studier på A-, T- eller B-linje vid försvarsväsendets
läroverk och av vederbörande truppförbandschef och av rektor vid läroverket
prövades äga för utbildning till officer erforderliga kunskaper och färdigheter,
borde efter ansökan kunna återgå till truppförbandet för att beredas tillfälle att
vid officersaspirantskola kvalificera sig för inträde vid C-linjen vid försvarsväsendets
läroverk, avlägga begränsad studentexamen och därefter erhålla
kommendering till officerskurs.

Enligt gällande bestämmelser får fast anställd furir efter avgång ur tjänst
anställas som underofficer i reserven, därest han fullgjort 7 repetitionsövningar,
varav en i reserven. Detta innebär, att endast den som varit fast anställd
i minst 6 år, kan ifrågakomma för anställning i reserven. Särskild utbildning
av blivande reservunderofficerare äger icke rum.

Försvarsutredningen har framhållit, att, enär underofficerens uppgifter i
fält icke sammanfölle med underbefälets, det syntes nödvändigt att fast anställd
furir före anställning såsom underofficer i reserven genomginge en
reservunderofficerskurs, avsedd att förbereda honom för ifrågavarande uppgifter.
Kommendering till denna kurs borde ske tidigast under sjätte anställningsåret
och endast ifrågakomma för dem som prövades lämpliga för framtida
befordran till underofficer i reserven. Kursen syntes böra ordnas truppslagsvis
och omfatta omkring tre månader.

I fråga om underofficerarnas fortsatta utbildning har försvarsutredningen
anfört följande:

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

_ Den utbildning, som syftade till att öka underofficerarnas användbarhet och
förbereda dem för tjänstgöring i vissa specialbefattningar, ägde i princip rum
främst vid truppförbanden. För att bereda även underofficerarna möjligheter
att ytterligare utveckla sin förmåga att utbilda trupp måste emellertid centrala
kurser i stridsutbildning, pionjärtjänst och dylikt anordnas. Dessa kurser
kunde i regel anslutas till vederbörliga truppslags skjutskolor och motsvarande
skolor.

Rekryteringen av intendenturkårens förvaltare måste som hittills ske
genom utbildning av förvaltaraspiranter vid en centralt anordnad förvaltarkurs.
På motsvarande sätt måste kurs för utbildning av regementskassörer
alltjämt anordnas enligt hittillsvarande grunder. För rekrytering av
de nyinrättade beställningarna såsom förvaltare vid fälttygkåren borde särskilda
kurser anordnas av omkring ett halvt års längd.

Vissa befattningar, som skulle bestridas av underofficerare, krävde sådana
specialkunskaper, att de icke kunde förvärvas vid truppförbanden. På grund
härav erfordrades centralt anordnade kurser (närmare angivna i en å sid.

229 i betänkandet intagen översikt).

För sergeanter i reserven, vilka skulle krigsplaceras som kompaniadjutanter
(motsvarande), borde, innan denna krigsplacering trädde i kraft,
anordnas en kompaniadjutantskurs. Kursen borde givas en längd av en
månad och anordnas under regementsövning centralt för hela armén. Den
förlädes lämpligen till arméns underofficersskola, som under tiden för regementsövningen
vore frigjord från ordinarie underofficersutbildning.

Yttrande.

Svenska underofficersförlundet har ansett erforderligt, att fast anställt underbefäl,
som vid inträdet i tjänst redan avlagt realexamen och därmed enligt
utredningens förslag skulle kunna beordras direkt till underofficersskolan,
före tillträdet till denna underkastades prövning i de i realexamen
ingående ämnena. Ifrågavarande elever skulle därigenom stimuleras till att
genom självstudier vidmakthålla sina kunskaper under manskapsutbildningen.
Det vore vidare önskvärt, att underofficerare ur samtliga truppslag
finge, i likhet med vad som föreslagits för officerare, deltaga i särskilt anordnade
skidkurser.

Försvarsutredningens förslag till ordnande av underofficersutbildningen Departement*-synes mig kunna läggas till grund för närmare bestämmelser i ämnet. chefen.
Genom ett åtskiljande av den rent militära utbildningen och undervisningen
i allmänbildande ämnen torde sålunda skapas förutsättningar för en rationell
underofficersutbildning. Fast anställda underbefäl, som redan före sin militära
anställning äga mera omfattande kunskaper i allmänbildande ämnen,
kunna genom det föreslagna utbildningssystemet bättre utnyttjas vid truppförbanden,
enär de redan efter omkring 472 tjänsteår kunna ernå underofficerskompetens.
Såsom jag tidigare framhållit bör dock befordran till
underofficer för dessa underbefäl i regel icke ske tidigare än för deras i
tjänsten jämnåriga kamrater.

Jag kan icke dela underofficersförbundets uppfattning, att inträdesprövning
till underofficersskolan bör krävas för sådana fast anställda, som före

340 Kungt. Maj:ts proposition nr 210.

anställningen avlagt realexamen. Det kan icke vara rimligt att begära att
dessa ånyo skola dokumentera sina kunskaper, framför allt med hänsyn
till att denna examen motsvarar ett kunskapsmått som är större än det
minsta kunskapsmåttet för underofficerskompetens.

I likhet med försvarsutredningen anser jag lämpligt, att furir, som önskar
anställning såsom underofficer i reserven, får genomgå en särskild reservunderofficer
skurs, avsedd att förbereda honom för hans uppgifter såsom
underofficer.

De av utredningen föreslagna kurserna för fortsatt utbildning av underofficerare
torde jämväl vara ägnade att öka underofficerarnas möjligheter att
väl fylla sina uppgifter i arméorganisationen. Underofficerarna synas böra
deltaga i skidkurser i den mån så visar sig erforderligt.

Officersutbildning.

För sv ar sutredningen.

Utbildningen till officer på aktiv stat omfattar enligt nu gällande
bestämmelser en rekrytskola om 34/2 månader, en officersaspirantskola om 8
månader, trupptjänstgöring under omkring 4 månader samt därefter en för
samtliga truppslag gemensam officerskurs vid krigsskolan av omkring 23
månaders längd (l:a krigsskoleåret 6 månader, trupptjänstgöring 6 månader
och 2:a krigsskoleåret 11 månader).

Fast anställt manskap kan vinna officersbefordran efter genomgång av
ovan angiven officerskurs vid krigsskolan. För tillträde till denna kurs
erfordras underofficersexamen med begränsad studentexamen. Studierna för
sistnämnda examen bedrivas vid arméns underofficersskola jämsides med
den militära utbildningen.

Försvarsutredningen har anfört, att första delen av den blivande officerens
utbildning måste helt sammanfalla med de värnpliktigas för att det skulle
bliva möjligt att rekrytera officerskåren ur samtliga värnpliktskategorier,
vilket enligt utredningens mening vore ett önskemål. Officersaspiranten föresloges
sålunda genomgå rekrytskola, förberedande plutonchefsskola, plutonchefsskola
och officersaspirantskola i likhet med dem som skulle bliva
värnpliktiga officerare. Officersaspirantskolan måste dock av officersaspiranten
fullgöras på vinterlinjen med hänsyn till den fortsatta utbildningen.

Rörande den fortsatta utbildningen har utredningen anfört följande:

Efter genomgången officersaspirantskola borde officersaspiranten fullgöra
trupptjänstgöring såsom plutonchefs ställföreträdare (motsvarande) under 5
månader samt därefter under 1 månad (regementsövningen) i regel såsom
plutonchef (motsvarande). Efter regementsövningens slut borde of ficersaspirant,
som ägde härför erforderliga kvalifikationer, kommenderas till en för samtliga
truppslag gemensam officerskurs vid krigsskolan. Aspirant, som vid officersaspirantskola
(vinterlinjen) kvalificerat sig för vidare utbildning till officer
på aktiv stat men icke ägde för ifrågavarande anställning erforderlig studie -

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kompetens, borde beredas tillfälle att före kommendering till krigsskolan avlägga
begränsad studentexamen vid försvarsväsendets läroverk.

Fast anställd furir, som önskade vidareutbildning till officer på aktiv stat
och ansåges därtill lämplig, borde efter avslutad underbefälsutbildning och därpå
följande trupptjänstgöring under omkring 13 månader kunna beordras till
officersaspirantskola (vinterlinjen). Därest ifrågavarande elev placerade sig
bland dem som förklarades lämpliga för fortsatt utbildning till officer på aktiv
stat, föresloges utbildningen därefter fullföljas på samma sätt som ovan
angivits för värnpliktig officersaspirant, som icke ägde för befordran till
officer erforderlig studiekompetens.

Ovan angiven organisation av utbildningen medgåve en direkt jämförelse
mellan officersaspiranter av skilda kategorier, dels under officersaspirantskolan,
dels under officerskursen vid krigsskolan. Den medförde emellertid väsentliga
förändringar i fråga om utbildningen vid krigsskolan.

Enligt krigsskolans nu gällande organisation hade flertalet elever före
kommendering till skolan fullgjort omkring 16 månaders tjänstgöring. Med
föreslaget system komme officersaspiranterna att erhålla kommendering till
officerskurs vid krigsskolan tidigast efter 30 månaders tjänstgöring. Detta
innebure att en väsentlig del av officersutbildningen (i stort sett första krigsskoleåret)
förskjutits från krigsskolan till officersaspirantskolorna.

Med hänsyn härtill syntes undervisningstiden vid krigsskolan kunna begränsas
till omkring 2,000 timmar eller 11 månader (uppehåll medräknade).
Kursen borde lämpligen förläggas till tiden oktober—augusti, d. v. s. till tiden
sammanfallande med nuvarande andra krigsskoleåret.

Den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av utbildningen till
officer på aktiv stat framgår närmare av en å sid. 231 i betänkandet intagen
tabell.

Utbildningen till officer i reserven omfattar enligt nu gällande bestämmelser
en rekrytskola av omkring 31/2 månaders längd, därefter en aspirantskola
av omkring 8 månaders längd, trupptjänstgöring i 4 månader, en för
samtliga truppslag gemensam reservofficerskurs vid krigsskolan av omkring
4 månaders längd samt därpå följande trupptjänstgöring om 25—30 dagar.
Utbildningen omfattar alltså sammanlagt omkring 21 månader.

Försvarsutredningen har framhållit, att den föreslagna organisationen av
de värnpliktigas utbildning måste medföra väsentliga förändringar med avseende
på utbildningen till reservofficer. Härom har utredningen närmare
anfört följande:

Den blivande reservofficeren skulle vid den första utbildningens slut vara
användbar som plutonchef eller i annan motsvarig befattning. Denna del
av utbildningen till reservofficer kunde sammanfalla med utbildningen till
värnpliktig officer. Den blivande reservofficeren borde alltså genomgå rekrytskola,
förberedande plutonchefsskola, plutonchefsskola samt officersaspirantskola
på vinter- eller sommarlinje, i full överensstämmelse med vad som föreslagits
för de värnpliktiga, som uttagits för utbildning till värnpliktiga officerare.
Någon differentiering i utbildningshänseende av de båda kategorierna
skulle icke ske förrän vid officersaspirantskolans slut.

Efter avslutad officersaspirantskola hade reservofficersaspiranten att fullgöra
regementsövning i egenskap av värnpliktig sergeant. Följande år fullgjordes
den första repetitionsövningen i egenskap av fänrik i reserven.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Fast anställd furir, som ägde för anställning som reservofficer erforderlig
studiekompetens, borde kunna beordras till officersaspirantskola och kvalificera
sig för sådan anställning.

Med avseende på officerarnas fortsatta utbildning har försvarsutredningen
framhållit, att den utbildning, som avsåge att öka de aktiva
officerarnas användbarhet i de befattningar de innehade ävensom att förbereda
dem för högre eller andra befattningar, principiellt borde ske vid vederbörliga
truppförband. Avsteg från denna princip måste emellertid göras beträffande
sådan utbildning, som av ekonomiska skäl eller på grund av bristande resurser
i fråga om lärare och materiel icke lämpligen kunde ordnas vid truppförbanden.
Denna utbildning måste bedrivas vid centralt anordnade skolor och
kurser. Dessa kunde indelas i:

obligatoriska skolor,

frivilliga skolor, till vilka officerare vunne tillträde efter ansökan och som
erfordrades för förvärvande av kompetens för vissa befattningar, transport till
vissa personalkårer o. s. v., samt

specialkurser, avsedda att säkerställa tillgången på vissa specialutbildade
officerare.

Utredningen har å sid. 232—236 i betänkandet närmare redogjort för de
skolor och kurser, som utredningen ansett erforderliga. Ur redogörelsen må
här anföras följande.

Av varje officer måste krävas förtrogenhet med eget truppslags materiel
och dennas användning. Utbildningen till officer avsåge bland annat att giva
officersaspiranterna en allmän kännedom i detta avseende. Att bibringa dem
grundliga sådana kunskaper medhunnes emellertid icke. Utbildningen till
officer måste därför fullständigas genom en särskild kurs eller skola, förlagd
till sådan tidpunkt efter officersexamen, att utbildningen kunde grundas på
de erfarenheter den unge officeren vunnit under en tillräckligt lång sammanhängande
tjänstgöring vid trupp. Denna utbildning borde därjämte taga sikte
på att göra eleverna skickade att föra kompani (motsvarande förband) i fält.

För att ifrågavarande utbildning skulle kunna göras enhetlig för truppslagets
officerare och för att behovet av kvalificerade lärare skulle kunna tillgodoses,
borde den centraliseras till särskilda truppslagsofficersskolor.

Vid infanteriet hade de yngre officerarnas utbildning de senaste åren tillgodosetts
vid infanteriofficersskola, förlagd till Stockholm, och vid trängen
vid en under ett år försöksvis anordnad trängofficersskola vid Göta trängkår.
Båda dessa skolor hade haft en längd av omkring 8 månader, vilken tid även
framdeles syntes lämplig. En praktisk del av utbildningen borde förläggas
till infanteriskjutskolan.

Vid kavalleriet hade officersutbildningen närmast efter krigsskolan hittills
omfattat obligatorisk genomgång av ridskolan. Enär åt den tekniska och
taktiska utbildningen kunnat anslås ytterst begränsad tid, syntes det nödvändigt,
att kavalleriofficerarna framdeles genomginge en kavalleriofficersskola
av motsvarande längd som infanteriofficersskolan och lämpligen sammanslagen
med denna. Kavalleriofficerarna borde dock efter genomgång av
kavalleriofficersskolan även framdeles genomgå subalternofficerskurs vid
ridskolan av omkring 9 månaders längd.

Med hänsyn till det nära sammanhang, som rådde mellan infanteriets och
pansartruppernas taktik och teknik, syntes det lämpligt att jämväl pansarofficersskolan
sammansloges med infanteriofficersskolan.

343

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Utbildningstiden vid den nuvarande allmänna kursen vid artilleri- och
ingenjörhögskolan borde minskas till 12 månader, och kursen borde i samband
därmed omorganiseras till en artilleri-, en luftvärns- och en ingenjörofficersskola
samtliga med en så praktisk inriktning som möjligt. Den mera högskolebetonade
undervisning, som för närvarande inginge i artilleri- och ingenjörhögskolans
allmänna kurs, men som icke krävdes för subalternofficerens tjänst
som trupputbildare, borde till en del överföras till skolans högre kurs. Skolornas
teoretiska del syntes åtminstone tills vidare böra bedrivas vid högskolan.
En praktisk del av dessa officersskolor borde förläggas till artilleriets skjutskola,
luftvärnets skjutskola respektive ingenjörtruppskolan.

Vid truppslag utan egen rekrytering av officerare på aktiv stat förelågs
icke behov av truppslagsofficersskola.

Äldre subalternofficerare och kaptener borde erhålla fortsatt utbildning i
vederbörligt truppslags taktik och teknik. Eleverna föresloges genomgå denna
fortsatta utbildning, innan de tillträdde befattningar som kompanichefer (motsvarande
chefer) respektive bataljonschefer (motsvarande chefer). Utbildningen
borde förläggas till i regel truppslagsvis anordnade skolor (kurser),
som borde hava en längd av 1—3 månader.

Motsvarighet till dessa skolor (kurser) funnes för närvarande endast vid
infanteriet, kavalleriet och artilleriet i form av skjutskolor för subalternofficerare,
kaptener och regementsofficerare. Dessa skjutskolor borde bibehållas.

Den tekniska och taktiska utvecklingen krävde, att motsvarande skolor
(kurser) anordnades jämväl för officerare ur övriga truppslag. Sålunda borde
organiseras: vid pansartrupperna en pansartruppskola, vid luftvärnet en skjutskola,
vid ingenjörtrupperna en ingenjörtruppskola, vid signaltrupperna en
signaltruppskola samt vid trängtrupperna en underhållsskola, avsedd även för
officerare ur tyg- och intendenturtrupperna m. fl.

Den utbildning i taktik och truppföring, som bibringades äldre subalternofficerare
och kaptener (ryttmästare) vid ovannämnda skolor, måste efter
hand fullständigas med ytterligare sådan utbildning dels för den personal,
som vore närmast ansvarig för den taktiska utbildningen inom truppförbanden,
nämligen regementscheferna (motsvarande chefer), dels för officerare,
som inom en nära framtid avsåges bliva befordrade till regementschefer.
Denna utbildning borde förläggas till en för armén gemensam stridsskola av
omkring en månads längd förlagd till krigshögskolan — arméns stridsskola
och genomgås dels av överstelöjtnanter, dels av överstar vart fjärde eller
femte år.

Ovan angiven fortsatt utbildning — vid truppslagsofficersskolor, ridskolan,
skjutskolor och motsvarande skolor samt vid arméns stridsskola — syntes utredningen
böra givas obligatorisk karaktär, varigenom garantier vunnes för att
officerskårens utbildning bleve enhetlig och tidsenlig.

Rekryteringen av officerskårerna vid signaltrupperna samt vid fälttygkåren,
fortifikationskåren och intendenturkåren måste som hittills av flera skäl
ske genom transport av officerare från övriga truppslag. För att förvärva för
sådan transport erforderliga kunskaper och färdigheter krävdes, förutom viss
provtjänstgöring, genomgång av särskilda utbildningskurser, nämligen signalofficerskurs,
tygofficerskurs, fortifikationsofficerskurs respektive mtendents kurs.

. .

Arméns behov av personal för högre stabstjänst, lärartjänst och allmän
teknisk tjänst borde som hittills fyllas av de från krigshögskolan och artillerioch
ingenjörhögskolnn utexaminerade eleverna.

Ytterligare högre teknisk undervisning och specialutbildning för erforder
ligt antal av de officerare, som genomgått artilleri- och ingenjörhögskolan,
syntes böra bibringas vid tekniska högskolan.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Yissa befattningar vid armén krävde specialkunskaper, vilka icke kunde förvärvas
vid de i det föregående behandlade skolorna (kurserna). För att fylla
behovet av specialutbildad personal måste på grund härav liksom hittills särskilda
kurser anordnas.

I fråga om reservofficerarnas fortsatta utbildning har försvarsutredningen
anfört, att följande synpunkter gjorde sig gällande:

Den fortsatta utbildningen av reservofficerare avsåge att göra dem användbara
såsom kompanichefer (bataljonschefs ersättare) i fält. Tjänstgöringsskyldigheten
för reservofficerare syntes per treårsperiod komma att omfatta
dels repetitionsövning om 35, i vissa fall 20 dagars längd, och dels i regel
två kurser om vardera 60 timmars längd. Kurserna avsåge att vidmakthålla
och vidareutveckla reservofficerarnas kunskaper, för att denna personal sedermera
under tjänstgöring vid trupp skulle kunna uppträda med större säkerhet
och bättre tillgodogöra sig de praktiska erfarenheterna.

o Utbildningen till och med andra repetitionsövningen borde koncentreras
på att utveckla och befästa de kunskaper och färdigheter, som vore erforderliga
för subalternofficersbefattning. Efter andra repetitionsövningen borde utbildningen
inriktas på kompanichefsutbildning.

Utbildningen under sista delen av officersanställningen borde i regel avse
direkt förberedelse för uppgifterna vid mobilisering samtidigt som den avsåge
att vidmakthålla reservofficerarnas förmåga att fylla dem i fält tillkommande
uppgifter.

Frivilliga kurser, främst skjutskolekurser och specialkurser, borde ifrågakomma
jämväl för reservofficerare.

För utbildningen av pensionsavgången personal borde ovan för utbildningen
under sista delen av de reservanställda officerarnas anställning angivna
grunder gälla.

Yttranden.

Den av utredningen föreslagna utbildningen till officer på aktiv stat har
icke mött någon principiell erinran.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har dock såsom förut nämnts ansett,
att möjlighet att vinna tillträde till C-linjen vid försvarsväsendets läroverk
för att efter avlagd begränsad studentexamen erhålla kommendering till
krigsskolan borde föreligga jämväl för fast anställd, som efter underofficersexamen
prövats lämplig för utbildning till officer på aktiv stat.

Under kommendering till underofficersskolan, där ju för närvarande de
för officersanställning nödvändiga allmänbildande kunskaperna inhämtades,
bibehölle den fast anställde vissa löneförmåner. Det syntes skäligt, att fast
anställd furir icke heller framdeles under kommendering till officersaspirantskola
och försvarsväsendets läroverk förlorade sina löneförmåner. Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke samtliga officersaspiranter borde beredas löneförmåner
såsom furirer, sedan aspirantskolan avslutats.

Med avseende å officerarnas fortsatta utbildning har chefen för armén
icke varit fullt övertygad om nödvändigheten av att anordna truppslagsofficersskolor
vid infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna och trängen.

Den rutin i trupptjänst med allt vad därtill hörde, som officeren förskaffade
sig omedelbart efter officersexamen under ett flertal års i huvud -

345

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

sak oavbruten tjänstgöring, vore av så stor betydelse för hans fortsatta verksamhet
såsom truppofficer eller stabsofficer, att den helst icke borde avbrytas
av en obligatorisk påbyggnad av de teoretiska kunskaperna några år
efter officersexamen. Det vore därför icke önskvärt att binda sig för obligatoriska
truppslagsofficersskolor. Skulle de framdeles visa sig erforderliga,
syntes de kunna anordnas utan annat beslut än i fråga om anslag.

Därest ovan angivna skolor vid infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna
och trängen icke skulle komma att anordnas under de närmaste åren, borde
den av utredningen föreslagna första kursen vid skjutskolor och motsvarande
skolor inläggas tidigare än vad försvarsutredningen förutsatt eller
förslagsvis under fjärde eller femte året efter officersanställningen. Sistnämnda
kurs måste därvid eventuellt givas en något ökad omfattning.

Truppslagsofficersskolorna vid artilleriet, luftvärnsartilleriet och ingenjörtrupperna,
vilka — ehuru ettåriga — ersatte de hittills såsom nödvändiga
ansedda tvååriga allmänna kurserna vid artilleri- och ingenjörhögskolan har
chefen för armén däremot funnit erforderliga.

I fråga om utbildningen till reservofficer har svenska arméns reservofficersförbund
ifrågasatt, huruvida det icke vore önskvärt, att en differentiering
mellan reservofficersaspiranter och blivande värnpliktiga officerare skedde
tidigare än vid officersaspirantskolans slut. Förbundet ansåge för sin del
att en särutbildning för reservofficersaspiranterna, förlagd till en för arméns
truppslag gemensam krigsskola, skulle befrämja reservofficerarnas fortsatta
utbildning.

Förbundet har vidare framhållit vikten av att reservofficerare, liksom
värnpliktiga officerare, bereddes skälig kompensation.

Underbefälsförbundet har ansett, att den omläggning av reservofficersutbildningen,
som av utredningen förordats, borde möjliggöra för den som
genomgått underofficersskola och alltså avlagt realexamen att utan ytterligare
utbildning vinna anställning såsom officer i reserven.

Utredningen förutsätter, att hittillsvarande krav i fråga om kunskaper i Departement»-allmänbildande ämnen för anställning som officer på aktiv stat bibehållas. chefen.
Det system för utbildningen, som utredningen förordar, gör det emellertid
såsom förut anförts möjligt för flertalet värnpliktiga och fast anställda att
i fri konkurrens nå fram till officersexamen. Förslaget synes mig därför
utgöra en tillfredsställande lösning av frågan om skapandet av en på bred
bas rekryterad, kvalitativt högtstående officerskår.

Jag har redan i samband med frågan om officerskårens rekrytering behandlat
spörsmålet om möjligheten för fast anställd personal, som avlagt
underofficersexamen, att avlägga begränsad studentexamen och erhålla kommendering
till krigsskolan.

Utredningens förslag med avseende å officerarnas fortsatta utbildning
synes mig i stort sett väl avvägt. Den obligatoriska utbildningen torde,
såsom utredningen framhållit, medföra garantier för vidmakthållandet av en
enhetlig och modernt utbildad officerskår. Förslaget förutsätter en viss
omorganisation av arméns undervisningsanstalter. Till denna fråga åter -

346

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

kommer jag i annat sammanhang. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet
i utbildningen synas i enlighet med förslaget truppslagsofficersskolor
böra anordnas även vid infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna och
trängen.

Med hänsyn till den i det föregående omförmälda utredningen rörande
den ingenjörstekniska organisationen inom försvarsväsendet saknar jag anledning
att för närvarande taga ställning till förslaget om anordnande av
tygofficers- och fortifikationsofficerskurser.

Mot utredningens förslag beträffande reservofficersutbildningen har jag i
huvudsak intet att erinra. I avbidan på utformningen av den nya reservbefälsförordningen
kan jag emellertid icke för närvarande fatta ståndpunkt
till vad utredningen anfört rörande tjänstgöringsskyldigheten för och vidareutbildningen
av sådana officerare.

Jag kan icke dela reservofficersförbundets uppfattning att differentieringen
av reservofficersaspiranter och blivande värnpliktiga officerare borde ske
tidigare. Utredningens förslag med subalternofficerskompetens som mål för
officersaspirantskolan synes mig väl avvägt. Beservofficerens vidareutbildning
är avsedd att infalla efter hans första officersår, d. v. s. efter det han
skaffat sig någon erfarenhet som plutonchef.

I enlighet med vad som anförts beträffande utbildningen av manskap
och underofficerare förutsätter jag, att Kungl. Maj:t vid den närmare utformningen
av bestämmelserna rörande officersutbildningen skall kunna vidtaga
de ändringar i de här angivna grunderna för utbildningen, som kunna
anses erforderliga. Jag förutsätter vidare, att Kungl. Maj.t därvid skall äga
meddela närmare bestämmelser rörande avlöningsförmånerna till fast anställda
under officersutbildning, givetvis utan frångående av de grunder,
som i övrigt gälla beträffande de fast anställdas avlöning.

H. Utbildningsanstalter.

Allmänna grunder.

Försvarsutredningen har framhållit, att flertalet i föregående avsnitt berörda
skolor och utbildningskurser vore av den karaktär och varaktighet, att
de borde förläggas till särskilda utbildningsanstalter och erhålla en fast
organisation. Beställningar för vissa lärare m. fl. borde uppföras på vederbörlig
utbildningsanstalts stat.

De skolor, vilka sålunda liksom hittills borde hava egna personalstater,
vore arméns underofficersskola, krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och
ingenjörhögskolan, skjui^kolan för infanteriet och kavalleriet, ridskolan samt
artilleriets skjutskola. Dessa skolor borde hänföras till arméns fasta undervisningsverk.
En del av dem borde undergå viss omorganisation i enlighet
med av utredningen i det följande framlagda förslag.

"Vid de utbildningsanstalter, som icke hade egna personalstater, borde läraroch
andra befattningar bestridas med från arméns truppförband och staber
kommenderad personal, varvid dock vissa lärare m. fl., avsedda att året om

Kungl. May.ts proposition nr 210. 347

tagas i anspråk för verksamheten vid anstalterna, föresloges uppförda på
vederbörligt truppslags eller vederbörlig personalkårs stat.

De utbildningsanstalter, som icke tillhörde arméns fasta undervisningsverk
men som med hänsyn till verksamheten likväl borde givas en fast organisation,
vore följande, nämligen truppslagsofficersskoloma, pansartruppskolan,
luftvärnsskjutskolan, ingenjörtruppskolan, arméns signalskola, arméns
underhållsskola, arméns motorskola, tygförvaltningsskolan, intendenturförvaltningsskolan
och arméhundskolan.

Av dessa skolor hade flertalet truppslagsofficersskolor samt intendenturförvaltningsskolan
(militärförvaltningskursen) i regel årligen varit organiserade,
under det att verksamheten vid övriga skolor haft sin motsvarighet
i tillfälligt anordnade kurser. Utredningen föresloge sålunda, att dessa
tillfälliga kurser skulle ersättas av skolor med fast organisation.

I den mån så varit möjligt hade skolorna föreslagits ansluta till redan befintliga
utbildningsanstalter. I vissa fall hade det emellertid visat sig vara
nödvändigt att utföra om- och tillbyggnadsarbeten.

Försvarsutredningen har i en å sid. 239—241 i betänkandet intagen översikt
angivit de enligt utredningens förslag erforderliga utbildningsanstalterna
med vid dem anordnade skolor (kurser).

Mot de av försvarsutredningen anförda allmänna grunderna för utbildningsanstalternas
organisation m. m. finner jag icke skäl till erinran. Förslagets
genomförande synes skapa fasthet och stadga i utbildningsverksamheten.

I anslutning till vad jag i tidigare sammanhang anfört rörande återupptagande
av en år 1939 igångsatt utredning rörande rationalisering av vissa
arvoden utöver lön till militära beställningshavare vill jag erinra om att jag
visserligen icke har något att invända mot att särskilda lärararvoden i enlighet
med utredningens förslag avses jämväl för nyinrättade lärartjänster men
att jag förutsätter, att desamma, därest så genom utredningen skulle befinnas
lämpligt, skola upphöra att utgå utan att därvid vederbörande lärare
beredas kompensation därför.

Jag vill i detta sammanhang jämväl anmärka, att frågan om skolchefernas
undervisningsskyldighet torde böra närmare övervägas.

Grundläggande befälsskolor.

Arméns underofficersskola.

För sv ars ut redningen.

Utredningen har föreslagit, att arméns underofficersskola (AUS) fortfarande
skall vara förlagd till Uppsala. Beträffande de krav, som framdeles
böra ställas på skolans organisation, har utredningen hänvisat till sina ovan
återgivna uttalanden beträffande utbildning till underofficer och officer på
aktiv stat samt erinrat om att det föreslagna försvarsväsendets läroverk förutsatts
skola i förvaltningshänseende anknytas till AUS och att eleverna vid

Departementschefen.

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

läroverket i militärt hänseende skulle vara underställda chefen för AUS.
Under chefen för AUS komme i enlighet härmed att framdeles lyda en underofficerskurs,
kompaniadjutantskurser för reservunderofficerare och värnpliktiga
underofficerare samt i internat samtliga elever vid försvarsväsendets
läroverk.

Underofficer skursen avsåges äga rum under tiden oktober—augusti
och omfatta 130—150 elever. Antalet elever krävde ur utbildningssynpunkt
en organisation på ett kompani. Med hänsyn till det stora antalet utbildningsavdelningar
och det omfattande planläggningsarbetet syntes förutom
kompanichef även en ställföreträdare för denne erforderlig.

Av eleverna beräknades 65—75 tillhöra infanteriet och återstoden övriga
truppslag. För utbildningen krävdes 6 övningsavdelningar samt såsom befäl
6 avdelningschefer (officerare), 5 andra officerare och 7 underofficerare, vilka
samtliga borde upptagas på skolans stat.

Kompaniadjutantskurser för reservunderofficerare och värnpliktiga
underofficerare föresloges äga rum under september månad och
omfatta omkring 85 elever. För dessa kurser syntes omkring hälften av
skolans lärarpersonal vara erforderlig.

Vid internatet för elever vid försvarsväsendets läroverk erfordrades för
handhavande av redovisning m. m. ävensom av fysisk fostran 3 kompanichefer
och 3 kompaniadjutanter, en av varje från vardera armén, marinen
och flygvapnet. Kompanichefen ur armén vore avsedd jämväl som kasernofficer
och gymnastikofficer vid AUS och borde därför upptagas på skolans
stat.

Försvarsutredningen har å sid. 242—244 i betänkandet i detalj angivit det
av utredningen beräknade personalbehovet för skolan.

Yissa i annat sammanhang närmare angivna om- och tillbyggnader bliva
enligt försvarsutredningens förslag erforderliga vid skolan.

F ttr anden.

Chefen för armén har funnit utredningens förslag till organisation av arméns
underofficersskola lämpligt. Den nya staten borde i princip träda i
kraft hösten 1942. Övergången till ny organisation måste ordnas med hänsyn
till påbörjade kurser och till verksamheten vid försvarsväsendets läroverk.

Statskontoret har fäst sig vid att bland personalen vid arméns underofficersskola
upptagits för kurserna 10 vaktmästare och 10 civila handräckningsmän
och för internatet 22 vaktmästare och 10 civila handräckningsmän och
hölle för sin del före, att betjäningspersonal i sådan utsträckning icke vore
erforderlig. I varje fall borde övervägas, om icke vaktmästarna skulle kunna,
åtminstone till en del, ersättas med billigare arbetskraft.

1942 års f örsvarsb er edning.

I likhet med statskontoret har försvarsberedningen funnit antalet vaktmästare
vara anmärkningsvärt stort. I varje fall kunde ifrågasättas, huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

349

vida icke personalbehovet för de göromål, varom här vore fråga, skulle
kunna åtminstone delvis tillgodoses genom användande av avtalsanställd
personal.

I likhet med chefen för armén finner jag utredningens förslag angående Departements skolans

organisation i stort sett lämpligt. chefen.

Om, såsom i det föregående anförts, försvarsväsendets läroverk i förvaltningshänseende
anknjtes till underofficersskolan samt eleverna vid läroverket,
vilka föreslagits skola förläggas i internat, skola vara i militärt hänseende
underställda chefen för underofficersskolan, erfordras för denna en
avsevärt utökad personal.

Jag beräknar alltså, i enlighet med försvarsutredningens förslag, behovet
av ordinarie personal på skolans stat till följande:

A. För kurserna.

1 chef, överste,

1 adjutant, kapten eller ryttmästare,

1 kompanichef, kapten,

1 kasernofficer, jämväl kompanichef vid internatet, kapten,

1 ställföreträdande kompanichef, kapten,

II avdelningschefer, kaptener, ryttmästare eller löjtnanter,

1 kompaniadjutant, fanjunkare eller styckjunkare,

7 kompaniunderofficerare, fanjunkare, styckjunkare eller sergeanter,

1 maskinist,

1 eldare av 1. klassen.

B. För internatet.

1 kompaniadjutant, fanjunkare eller styckjunkare ur armén,

1 eldare av 1. klassen.

Behovet av personal på andra försvarsväsendets stater kan beräknas
sålunda:

A. För kurserna.

1 bataljonsläkare,

1 bataljonsveterinär,

1 sjukvårdsfurir.

B. För internatet.

2 kompanichefer, 1 ur vardera marinen och flygvapnet, kaptener,

1 ställföreträdande kompanichef ur marinen, löjtnant,

2 kompaniadjutanter, 1 ur vardera marinen och flygvapnet, flaggunder officer

respektive fanjunkare,

1 sjuksköterska.

Härtill kommer arvodespersonal och annan icke-ordinarie personal ävensom
betjäningspersonal m. fl.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I vad rör betjäningspersonalen torde av utredningen föreslaget antal vaktmästare
och civila handräckningsmän enligt erfarenheten i stort motsvara
behovet. Såsom billigare arbetskraft än vaktmästare torde endast kunna
ifrågakomma värnpliktigt handräckningsmanskap. Då tillgången på sådant
manskap långt ifrån motsvarar behovet, låter sig ett sådant utbyte icke göra.
Såsom jag i det föregående anfört, anser jag mig emellertid icke för närvarande
böra fatta slutlig ståndpunkt till frågan om omfattningen av den
icke-ordinarie personalen.

Krigsskolan.

Försvars utred ningen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att krigsskolan (KS) fortfarande skall
vara förlagd till Karlberg. Det av utredningen föreslagna systemet för utbildning
till officer på aktiv stat medförde, att såväl den s. k. yngre officerskursen
som de båda reservofficerskurserna bortfölle ur skolans nuvarande
organisation. Den hittillsvarande s. k. äldre kursen skulle kvarbliva och benämndes
i det följande officerskursen. Till skolan borde därjämte förläggas
en kaptenskurs för reservofficerare, en kaptenskurs för värnpliktiga officerare
samt gymnastik- och idrottsskolan.

Liksom hittills borde ett övningskompani avses för krigsskolan.

Officerskursen borde förläggas till tiden oktober—augusti. Antalet
kadetter vid kursen beräknades till 140—150 och krävde ur utbildningssynpunkt
en organisation av:

för övningar i kompaniförband ett kadettkompani om fyra plutoner;

för teoretisk undervisning fyra läsavdelningar om ungefär 35 kadetter;
samt

för tillämpningsövningar i taktik m. fl. ämnen tio grupper med omkring
15 kadetter i vardera.

Med hänsyn till officerskursens varaktighet borde rid- och draghästar samt
motorfordon permanent uppställas vid KS. De erfordrades för elevernas ridoch
körutbildning, övningskompaniets utbildning, för tillämpningsövningar
m. m.

Kaptenskurserna för reservofficerare och värnpliktiga officerare
omfattade båda en månad (september). För utbildningen vid dessa
kurser måste huvuddelen av krigsskolans lärarpersonal tagas i anspråk.

Krigsskolans övningskompani hade hittills varit förlagt till Svea
livgarde och vid behov ställts till skolans förfogande. Utredningen föresloge,
att kompaniet i samband med detta regementes utflyttning till Järvafältet förlädes
till KS, där förläggningsutrymmen för ändamålet vore disponibla.

De värnpliktiga vid kompaniet måste med hänsyn till utbildningen vid
officerskursen inrycka till första tjänstgöring i oktober. Befäl för kompaniet
hade upptagits på staten för Svea livgarde. Kompaniadjutanten syntes
dock med hänsyn till materieluppbörd m. m. böra upptagas på KS stat.

351

Iiungl. Maj:ts proposition nr 210.

Såsom chef för gymnastik- och idrottsskolan (GIS) borde liksom
vid hittills anordnade gymnastik- och idrottsinstruktörskurser beordras härför
lämplig officer av lägst kaptens grad ur armén, marinen eller flygvapnet.

Såsom lärare (varav 1 tillika adjutant) borde beordras 4—5 kompaniofficerare
ur armén, marinen eller flygvapnet.

Till GIS föresloges förlagda dels en kurs för officerare med omkring 40
elever, dels en kurs för underofficerare med omkring 40 elever (20 i vardera
l:aoch 2:a årskursen).

Kursen för officerare sträckte sig över 6 månader, oktober—mars, samt
kursen för underofficerare över 12 månader fördelade på två år, oktober—
mars varje år.

Med hänsyn till att skolan endast vore organiserad under vinterhalvåret
syntes chef och lärare böra tillfälligt kommenderas till tjänstgöring vid
skolan. Det syntes dock lämpligt, att en expeditionsunderofficer för materieluppbörd
m. m. vid GIS uppfördes på krigsskolans stat. Under sommarhalvåret,
då kurs icke vore förlagd till skolan, toges expeditionsunderofficeren i
anspråk för tjänstgöring vid KS.

Försvarsutredningen har å sid. 245—247 i betänkandet i detalj angivit det
av utredningen beräknade personalbehovet för skolan.

Y ttr anden.

I fråga om krigsskolans organisation har chefen för armén framhållit att
utöver den av utredningen föreslagna personalen borde tillkomma viss ytterligare
personal, nämligen på skolans stat 1 andre adjutant, kapten eller
löjtnant, samt med lön på andra försvarsväsendets stater 4 furirer ur infanteriet,
1 furir ur motoriserat truppförband och 1 furir ur ingenjörtrupperna.
Utöver av utredningen föreslagna 23 vaktmästare borde upptagas
ytterligare 9 sådana befattningshavare. Slutligen har föreslagits viss utökning
av den pensionerade personalen i arvodesbefattning.

Statskontoret har för sin del efterlyst en närmare redogörelse för behovet
av betjäningspersonal och hållit före, att av utredningen föreslagna 23 vaktmästare
knappast vore av behovet påkallade. I varje fall borde övervägas
om icke vaktmästarna, åtminstone till en del, kunde ersättas med billigare
arbetskraft.

1942 års försvarsberedning.

Ehuru beredningen icke haft möjlighet att bedöma personalbehovet, har
beredningen dock funnit den beräknade personalen av olika kategorier vara
stor i förhållande till elevantalet. Beredningen förutsatte, att personalbehovet
i annan ordning bleve föremål för närmare prövning.

Den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av krigsskolan sy- Departementsnes
i stort sett lämpligt avvägd. Jag kan sålunda icke biträda chefens för chefen•

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

armén förslag om utökning av krigsskolans personal. Det är att observera,
att utredningens förslag hänför sig till genomförd organisation, då antalet
elever i officerskurserna blivit det av utredningen beräknade eller 140—150.
Då det emellertid under de närmaste åren för erforderlig rekrytering av
officerskåren torde bliva nödvändigt att hålla väsentligt större officerskurser,
kan en provisorisk ökning av personalen bliva erforderlig. Beträffande
militär personal torde ökningen kunna ske genom kommendering av därtill
lämplig personal. I anledning av vad 1942 års försvarsberedning anfört
vill jag framhålla, att om personalbehovet efter närmare undersökning skulle
visa sig vara mindre än jag förutsatt, den föreslagna personalökningen givetvis
bör begränsas i motsvarande mån.

Jag beräknar emellertid för närvarande behovet av ordinarie personal
på skolans stat ävensom av personal på andra försvarsväsendets stater i
enlighet med försvarsutredningens förslag till följande:

Ordinarie personal med lön (arvode) på skolans stat.

1 chef, överste,

1 adjutant, kapten eller ryttmästare,

1 kompanichef, kapten,

4 kadettofficerare och lärare ur infanteriet, kaptener eller löjtnanter,

1 kadettofficer och lärare ur kavalleriet, ryttmästare eller löjtnant,

1 kadettofficer och lärare ur pansartrupperna, kapten eller löjtnant,

1 kadettofficer och lärare ur artilleriet, biträdande lärare i vapenlära och
artilleriövningar, kapten eller löjtnant,

1 kadettofficer och lärare ur luftvärnet, biträdande lärare i vapenlära och
artilleriövningar, kapten eller löjtnant,

1 kadettofficer och lärare ur ingenjörtrupperna, biträdande lärare i fältarbeten,
kapten eller löjtnant,

1 kadettofficer och lärare ur trängtrupperna, lärare i motortjänst, kapten
eller löjtnant,

1 förste lärare i taktik och topografi med undervisningsskyldighet i läroämnet
försvarsorganisation med krigshistoria, major,

2 andre lärare i taktik och topografi, kaptener, ryttmästare eller löjtnanter,
1 lärare i topografi, biträdande lärare i taktik, kapten, ryttmästare eller

löjtnant,

1 lärare i vapenlära och artilleriövningar, kapten eller löjtnant,

1 lärare i fältarbeten, kapten eller löjtnant,

1 lärare i gymnastik med vapenföring och idrott, kapten, ryttmästare
eller löjtnant, samt

1 kompaniadjutant vid övningskompaniet, fanjunkare.

Personal med lön på andra försvarsväsendets stater.

3 lärare, 1 i vartdera läroämnet luftkrigskonst, militärförvaltning och
signaltjänst,

3 biträdande lärare, 1 i vartdera läroämnet luftkrigskonst, militärförvaltning
och signaltjänst,

Iiungl. Maj:ts ''proposition nr 210 353

1 bataljonsläkare vid fältläkarkåren (med fyllnadsarvode till lön såsom
bataljonsläkare),

1 sjukvårdsfurir samt
1 sjuksköterska.

I fråga om betjäningspersonalen får jag hänvisa till vad jag i motsvarande
spörsmål anfört vid behandlingen av frågan om arméns underofficersskolas
organisation.

Truppslagsofficersskolorna.

För sv ar sutredningen.

Såsom tidigare anförts har försvarsutredningen föreslagit anordnande av
truppslagsofficersskolor vid de truppslag, som ha egen officersrekrytering.
Enligt utredningens förslag borde truppslagsofficersskolorna utgöras av:
infanteriof ficersskolan,
kavalleriofficersskolan,
pansarofficersskolan,
artilleriofficersskolan,
luftvärnsofficersskolan,
ingenjörofficersskolan och
trängofficersskolan. .

Kavalleri- och pansarofficersskolorna ha föreslagits skola bedrivas
gemensamt med infanteriofficersskolan. Infanteriof ficersskolan
skulle därmed komma att omfatta omkring 90 elever. Skolan borde vara förlagd
till Stockholm under vinterhalvåret, där den enligt utredningens mening
borde beredas utrymme i den planerade högskolebyggnaden. Efter den teoretiska
delen i Stockholm borde en tillämpad del följa vid infanteriskjutskolan
av omkring 2 månaders längd. Infanteriofficersskolan föresloges lyda under
chefen för nämnda skola. För skolan avsåges i första hand infanteriskjutskolans
personal utnyttjas. I andra hand borde vissa för den teoretiska delen
erforderliga lärare kommenderas från staber och truppförband.

Artilleri-, luftvärns- och ingenjörofficersskolorna ha föreslagits
skola ansluta till artilleri- och ingenjörhögskolan och lyda under chefen
för nämnda skola. Skolorna, som vore att anse som en direkt motsvarighet
till nuvarande allmänna kurs vid högskolan, borde hava en längd av ett år
från oktober till och med september påföljande år. Under tiden 1 oktober—15
maj skulle bedrivas i huvudsak teoretisk undervisning vid artilleri- och ingenjörhögskolan
i Stockholm. Därefter skulle till slutet av augusti tillämpningsövningar
äga rum, för artillerielever vid artilleriets skjutskola, för luftvärnselever
vid artilleriets skjutskola (kortare tid) och luftvärnets skjutskola samt
för elever ur ingenjörtrupperna vid ingenjörtruppskolan. Under denna period
skulle jämväl fältövning och slutexamen äga rum. Under september månad
borde eleverna fullgöra trupptjänstgöring vid eget truppförband.

Artilleriofficersskolan komme att omfatta omkring 24 elever, luftvämsofficersskolan
14 å 15 och ingenjörofficersskolan 6 å 7. För skolornas beBihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 23

Departements chefen.

354 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

drivande erforderlig lärarpersonal hade upptagits på staten för artilleri- och
ingenjörhögskolan.

Vad slutligen trängofficersskolan beträffar, borde den förläggas till
arméns underhållsskola med en teoretisk del och under kortare tid med en
praktisk del vid infanteriskjutskolan tillsammans med infanteriofficersskolan.
Skolan komme årligen att omfatta omkring 10 elever.

Yttrande.

Chefen för armén har, såsom förut anmärkts, ansett, att infanteri-, kavalleri-,
pansar- och trängofficersskolor tills vidare icke borde anordnas.

1942 års f ör sv ar sb er edning.

Beredningen har förklarat, att om vissa truppslagsofficersskolor i enlighet
med chefens för armén förslag slopades, kunde detta möjligtvis påverka
vissa stater för truppslag och skolor.

Försvarsutredningens förslag angående truppslagsofficersskolornas organisation
föranleder mig icke till någon erinran.

Såsom jag i det föregående anfört, anser jag, att även infanteri-, kavalleri-,
pansar- och trängofficersskolor skola anordnas.

Skjutskolor och motsvarande skolor.

Infanteriskjutskolan.

För sv ar sutredningen.

Utredningen har förutsatt att skjutskolan för infanteriet och kavalleriet
alltjämt skall vara förlagd till Rosersberg. Dess namn borde ändras till Infanteriskjutskolan
(InfSS). Under skolans chef borde lyda:

infanteriets, kavalleriets och pansartruppernas skjutskolekurser, motsvarande
hittillsvarande subalternofficerskurser och kurser för kaptener (ryttmästare)
och regementsofficerare samt sergeantkurser,

infanteriofficersskolan (med kavalleri- och pansarofficersskolorna), vilken
även tidigare varit ansluten till infanteriskjutskolan,
skjutskolans övningskompani,

viss försöksverksamhet av infanteriteknisk natur samt
arméns gasskyddsskola.

Sistnämnda skola, vilken hittills endast förekommit i form av vid truppförband
och vid försvarsväsendets kemiska anstalt förlagda tillfälliga kurser,
borde tillkomma såsom en fast institution för utbildning av arméns personal
i gas-(skydds-) och röktjänst. Trots att stridsgaser icke ännu kommit
till användning i det pågående kriget, syntes försiktigheten bjuda att den
största omsorg ägnades gasskyddstjänsten. Enligt utredningens mening borde
därför denna utbildning erhålla en fastare organisation.

Antalet elever vid skjutskolan komme att under huvuddelen av tiden
1 april—-1 september uppgå till omkring 90. Detta medförde, att skolan
borde organiseras:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 355

för teoretisk undervisning på tre läsavdelningar med omkring 30 elever
samt

för tillämpningsövningar på sex övningsavdelningar med omkring 15 elever.

Infanteriskjutskolans personalorganisation borde främst avpassas med hänsyn
till skjutskolans krav. Personalen vore därjämte avsedd att användas vid
infanteriofficersskolan under den teoretiska delen av undervisningstiden.
Ovan angiven organisation på tre läs- och sex övningsavdelningar vore emellertid
lämplig även för officersskolan.

På grund härav erfordrades lärare i nedanstående omfattning:

1 förste och 6 andre lärare i stridsutbildning;

1 förste och 3 andre lärare i grundläggande skjututbildning; samt

1 förste och 3 andre lärare i vapenkunskap och skjutlära.

Dessutom erfordrades 1 chef för försöksavdelningen och 1 tygofficer.

Detta lärarbehov utgjorde en ökning med 1 officer i förhållande till nuvarande
organisation. Utredningen föresloge, att samtliga lärare uppfördes på
skolans stat. Det ytterligare behov av lärare i taktik, signaltjänst m. m., som
förelåge för infanteriofficersskolans teoretiska del, borde fyllas genom kommendering
av lärare från staber och truppförband.

Infanteriskjutskolans övningskompani borde liksom hittills förläggas till
InfSS. För att kompaniet skulle vara användbart såsom övningstrupp
under sommarhalvåret borde inryckning för de värnpliktiga lämpligen
äga rum i oktober. En del av kompaniets värnpliktiga avsåges skola utbildas
i teknisk tjänst för att vid mobilisering ingå i tekniska kompanier. Befäl
borde kommenderas årligen från truppförbanden. En kompaniadjutant syntes
dock böra uppföras på InfSS stat.

Arméns gasskyddsskolas uppgifter avsåges i huvudsak bliva följande:

utbildning av gasskyddstekniker i gas-(skydds-) och röktjänst;

utbildning av kader för tekniska kompanier i gas-(skydds-), rök-, brandsläcknings-
och maskeringstjänst;

specialutbildning av officerare och underofficerare i ovannämnda tjänster
samt

försöksverksamhet.

Elevantalet beräknades under större delen av året utgöra omkring 40. För
gasskyddsskolan erfordrades såsom chef en major och såsom lärare två kaptener,
ryttmästare eller subalternofficerare, vilka syntes böra uppföras på
InfSS stat. Dessutom borde jämväl 1 pensionerad underofficer upptagas såsom
adjutant.

Försvarsutredningen har å sid. 250—251 i betänkandet i detalj angivit det
av utredningen beräknade personalbehovet för skolan.

Utredningen har förutsatt relativt omfattande om- och tillbyggnadsarbeten
vid Bosersberg ävensom vissa markförvärv.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har ansett sig böra understryka vikten av att arméns gasskyddsskola
utrustas med högt kvalificerad kemiskt skolad civil personal.

Departements

chefen.

356 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utredningens förslag angående infanteriskjutskolans organisation synes
mig i stort sett lämpligt. Den av 1942 års försvarsberedning berörda frågan
om civil lärarpersonal till gasskyddsskolan synes mig böra närmare
övervägas. Därest behov av civil lärarpersonal skulle befinnas föreligga, torde
den militära personalen kunna i motsvarande mån minskas, varför kostnadsberäkningarna
icke torde röna nämnvärd inverkan av eu dylik omläggning.

Tills vidare torde emellertid den ordinarie personalen på skolans stat samt
personalen med lön på andra försvarsväsendets stater i enlighet med försvarsutredningens
förslag böra beräknas på följande sätt:

Ordinarie personal med lön (arvode) på skolans stat.

1 chef, överste,

1 adjutant, kapten eller löjtnant,

3 förste lärare, majorer eller kaptener,

12 andre lärare, kaptener, ryttmästare eller löjtnanter,

1 chef för försöksavdelningen, major eller kapten,

1 kompaniadjutant, avsedd för övningskompaniet, fanjunkare,

1 chef för arméns gasskyddsskola, major,

2 lärare vid samma skola, kaptener, ryttmästare eller löjtnanter,

1 maskinist,

1 eldare av 1. klassen.

Personal med lön på andra försvarsväsendets stater.

6 repetitörer (under sommarhalvåret),

1 tyghantverkare*

1 sjukvårdsfurir,

1 sjuksköterska.

Ridskolan.

Försvarsutredningen.

Beträffande ridskolan (RS) har försvarsutredningen uttalat, att skolan
fortfarande borde vara förlagd till Strömsholm. Utbildningen vid skolan
borde bedrivas i huvudsak enligt nu gällande organisation. Såsom utredningen
i annat sammanhang anfört, borde vidare vid ridskolan bedrivas utbildning
av vissa remonter tillhörande högre staber m. m. och truppförband, till
vilka sådan utbildning i större omfattning icke lämpligen kunde förläggas.
För denna utbildning syntes böra tillkomma 1 underofficer såsom biträdande
lärare.

I annat sammanhang hade föreslagits, att chefen för RS skulle tjänstgöra
— förutom såsom chef för skolan — jämväl såsom biträde åt arméinspektören
vid inspektionen av rid- och körutbildning ävensom remontutbildning
inom armén. Denna vidgade uppgift, som sammanhängde med den föreslagna
indragningen av den särskilda befattningen såsom inspektör för kavalleriet,
syntes göra det lämpligt att beställningen såsom chef för RS uppfördes såsom
överstebeställning.

Med hänsyn till ovan angiven inspektionsverksamhet för chefen syntes det

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utredningen dessutom erforderligt, att den nuvarande förste läraren, kapten
eller ryttmästare, uppfördes såsom major och ställföreträdande chef samt att
den hittillsvarande adjutanten, som tillika vore lärare vid skolan, upptoges
enbart som adjutant och att i samband därmed en lärarbefattning tillkomme.

Med hänsyn till omfattningen av skolans verksamhet syntes det utredningen
vidare erforderligt, att den nuvarande befattningen såsom redogörare,
underofficer, utbyttes mot en befattning som intendent och redogörare, pensionerad
officer.

Det beräknade personalbehovet vid skolan har av utredningen angivits i
detalj å sid. 251 och 252 i betänkandet.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har, såsom i samband med frågan om kavalleriets organisation
anmärkts, ansett, att det borde uppdragas åt sekundchefen för Livregementet
till häst i stället för åt chefen för ridskolan att biträda arméinspektören
vid inspektion av rid- och körutbildning ävensom remontutbildning
inom armén. Detta komme att minska den av förvar sutredningen för chefen
för ridskolan beräknade arbetsbördan, varför beredningen funne skäl föreslå,
att skolans chef skulle vara överstelöjtnant samt att å skolans stat i övrigt
icke heller skulle upptagas andra beställningar än de nuvarande, vilket skulle
innebära minskning av antalet officerare med en.

Som jag redan i annat sammanhang anfört ansluter jag mig till försvars- Departemenisberedningens
förslag, att sekundchefen för Livregementet till häst i stället Ok fen.

för, såsom utredningen föreslagit, chefen för ridskolan skall biträda arméinspektören
vid inspektion av rid- och körutbildning ävensom av remontutbildning
inom armén. Med hänsyn härtill bör ridskolans personalorganisation
bliva något annorlunda än den av försvarsutredningen föreslagna.

Skäl synas mig sålunda icke längre föreligga att uppföra befattningen som
chef för ridskolan i överstebeställning utan bör såväl denna befattning som
även befattningen som förste lärare uppföras i samma beställningar som för
närvarande är fallet, alltså såsom överstelöjtnant respektive kapten, ryttmästare
eller löjtnant.

Den föreslagna utökade remontutbildningen vid skolan finner jag utgöra
skäl till att å skolans stat beräknas, utöver nu upptagna lärarbeställningar,
ytterligare en. Jag förutsätter emellertid, att inga särskilda kostnader för
tjänstebostad skola föranledas därav. Då någon inspektionsverksamhet utanför
skolan icke ifrågakommer för chefen för skolan, synes mig adjutanten
jämväl i fortsättningen kunna tagas i anspråk för instruktörsverksamhet.

Av utredningen föreslagen nytillkommande underofficer torde kunna inbesparas.

Utredningens förslag till ridskolans organisation föranleder mig i övrigt
icke till någon erinran.

Jag beräknar alltså behovet av ordinarie personal med lön på skolans
stat på följande sätt:

Departements chefen.

358 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1 chef, överstelöjtnant,

1 adjutant, kapten, ryttmästare eller löjtnant, samt
1 förste lärare och 3 lärare, kaptener, ryttmästare eller löjtnanter.

På andra försvarsväsendets stater beräknar jag 1 regementsveterinär.

Pansartrupps kolan.

Försv ars ut redningen.

Med avseende på pansartruppskolan, vilken hittills icke varit organiserad,
har försvarsutredningen uttalat, att skolan lämpligen borde förläggas till
Skaraborgs pansarregemente.

Pansartruppskolan avsåges årligen bedrivas med kurser för subalternofficerare
och kaptener under maj och juni månader. Sådan kurs vid skolan borde
direkt följas av kurs vid infanteriskjutskolan. Till skolan borde dessutom
främst under vinterhalvåret förläggas specialkurser.

För att säkerställa den tekniska och taktiska utvecklingen inom pansarvapnet
vore en ständigt fortgående och omfattande försöksverksamhet nödvändig.
Till en väsentlig del bestode denna av praktiska försök, vilka med
hänsyn till den ordinarie utbildningens effektiva bedrivande icke lämpligen
kunde äga rum vid pansarregementena. För detta ändamål måste särskild
personal avses. Med hänsyn till omfattningen av utbildningsverksamheten
vid pansartruppskolan syntes skolans lärarpersonal kunna tagas i anspråk
jämväl för ifrågavarande försöksverksamhet.

För skolan föresloges såsom chef 1 major och såsom lärare 1 kapten, båda
på pansartruppernas stat.

Yttrande.

Chefen för armén har ifrågasatt huruvida pansartruppskolans organisation
icke vore för snävt tilltagen. Till dess erfarenheter förelåge borde dock utredningens
förslag komma till utförande, om möjligt redan från hösten 1942.

Den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av pansartruppskolan
synes lämpligt avvägd. I enlighet med chefens för armén förslag
torde skolan, om så befinnes möjligt, böra organiseras redan från och med
hösten 1942.

Artilleriskjutskolan.

F ör sv ars ut redning en.

Försvarsutredningen har föreslagit, att artilleriskjutskolan alltjämt skall
vara förlagd till Skillingaryd samt anfört, att utöver den hittillsvarande verksamheten
avsåges tillkomma, i enlighet med vad utredningen tidigare anfört,
en tillämpningsperiod för elever i artilleri- och luftvärnsofficersskolorna. Elevantalet
i övriga kurser komme dessutom att något ökas.

Utbildningen har föreslagits äga rum årligen under tiden 15 februari—1
september, och elevantalet har beräknats i allmänhet uppgå till 50 å 60 men
en kortare tid årligen överstiga 100.

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har anfört, att utbildad värnpliktig trupp icke funnes
vid truppförbanden under huvuddelen av den tid utbildningen vid skjutskolan
påginge. Med hänsyn därtill måste särskild övningstrupp — »övningsdivisionen»
— förläggas till och utbildas vid Skillingaryd. Denna utbildning
borde taga sin början omkring den 1 oktober för att divisionen skulle vara
användbar som övningstrupp från den 15 februari. Under tiden 1 september—
1 oktober föresloges de värnpliktiga tjänstgöra vid vederbörliga truppförband.
Eepetitions- och efterutbildningsövningar skulle jämväl fullgöras i vanlig
ordning vid dessa. Övningsdivisionen — sammanlagt omkring 250 värnpliktiga
—- syntes böra organiseras på stab, tre övningsbatterier, signal-, motorsamt
ekonomi- och handräckningsavdelning.

Enär övningstruppen komme att vara förlagd till Skillingaryd under 11
månader, borde viss förvaltnings- och underhållspersonal permanent förläggas
till skolan. Denna personal borde uppföras på skolans stat.

Av för skolan avsedd personal vore för närvarande endast chefen uppförd
på skolans stat. Lärarna, eu överstelöjtnant eller major och en major, samt
adjutanten, en kapten, vore uppförda på artilleristabskårens stat. Utredningen
förutsatte tills vidare ingen annan ändring härutinnan än att adjutanten
uppfördes på skolans stat samt att skolans lärare i samband med artilleristabskårens
indragning överflyttades till arméinspektionens stat.

Befälet vid skolans övningsdivision förutsattes liksom nu skola beordras från
artilleritruppförbanden. För att säkerställa kontinuiteten i fråga om materieluppbörden
föresloges, att fyra underofficerare, avsedda såsom divisions- och
batteriadjutanter, uppfördes på skolans stat.

Chef och lärarpersonal föresloges, i likhet med vad fallet för närvarande vore,
under den del av året, då skolverksamhet icke pågår, disponeras för tjänstgöring
vid artilleriavdelningen i arméinspektionen.

Det av ivtredningen beräknade personalbehovet för skolan har i detalj angivits
å sid. 253 och 254 i betänkandet.

Y ttr anden.

I fråga om artilleriskjutskolans organisation har chefen för armén helt anslutit
sig till följande av inspektören för artilleriet framförda synpunkter.

Särskilda vinter skjutkurser för batteri- och divisionschefer vore icke avsikten
att anordna, varför verksamheten vid skolan icke skulle behöva taga
sin början förrän omkring den 1 april. Då sålunda skolans verksamhet endast
påginge under omkring 5 månader syntes det av flera skäl icke lämpligt att
chef och adjutant upptoges på skolans stat med förläggningsort Skillingaryd.
Chefen för övningsdivisionen skulle under skolchefens tjänstgöring vid arméinspektionen
funktionera som ställföreträdare för denne, och borde uppföras
på skolans stat såsom överstelöjtnant eller major. Båda lärarna borde för
att frihet skulle finnas vid val av lärarkrafter uppföras såsom överstelöjtnanter
eller majorer. Befattningen som adjutant vid skolan borde uppföras
som adjutant tillika andre lärare, eu benämning som mera skulle motsvara
hans användning. Utöver den av utredningen föreslagna personalen

Departements chefen.

360 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

syntes erfarenheterna från de sistförflutna åren peka på nödvändigheten av
att tillföra skolan 1 sjuksköterska, 1 kontors- eller skrivbiträde samt 1 förrådsvaktmästare.

Det syntes slutligen lämpligt att till skolan jämväl förlägga skjutkurser
för underofficerare.

Sistnämnda förslag har jämväl framförts av svenska under officers förbundet.
1942 års försvar sberedning.

Beredningen har fäst uppmärksamheten på att försvarsutredningen för
chefsbostad vid artilleriskjutskolan upptagit ett så högt belopp som 100,000
kronor, vilket syntes tyda på att en felkalkyl förelåge.

Jag finner det förslag till stat för skolan, som utredningen framlagt, kunna
godtagas. Det synes mig vara rimligt, att chefen för skjutskolan med det
ansvar i fråga om utbildning, förvaltning m. m., som kommer att åvila honom,
upptages på skolans stat. Chefens verksamhet bör under större delen av
året vara förlagd till skolan, även om kursverksamheten endast pågår under
tiden april—september.

Därest chef och adjutant äro upptagna på skolans stat, finner jag det
icke erforderligt att på densamma jämväl upptaga chefen för övningsdivisionen.

Frihet vid val av lärarkrafter torde vara i tillräcklig utsträckning säkrad
genom att en av lärarna är upptagen som överstelöjtnant eller major. Jag
finner det lämpligt, att adjutanten upptages som adjutant, tillika lärare.

I enlighet med inspektörens för artilleriet av chefen för armén biträdda förslag
synes, såsom under rubriken Arméns sjuksköterskekår anmärkts, en sjuksköterska
redan nu böra tillföras skolan. Däremot torde icke en förrådsvaktmästare
och ytterligare ett kontors- eller skrivbiträde för närvarande vara
erforderliga.

Jag förutsätter att skjutkurser för underofficerare förläggas till skjutskolan,
i den mån så befinnes erforderligt.

I enlighet med det anförda beräknar jag behovet av ordinarie personal
på skolans stat samt på andra försvarsväsendets stater till följande:

Ordinarie personal med lön (arvode) på skolans stat.

1 chef, överste,

1 adjutant, tillika lärare, kapten,

1 divisionsadjutant, styckjunkare,

3 batteriadjutanter, styckjunkare.

Personal med lön på andra försvarsväsendets stater.

1 tyghantverkare,

1 sjuksköterska.

För kursverksamheten vid skolan i övrigt erforderlig personal, vilken
förutsättes skola upptagas på arméinspektionens stat, beräknar jag till

1 lärare, överstelöjtnant eller major, samt

1 lärare, major.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 361

För övningsdivisionen m. m. erforderlig personal beordras från truppförbanden.

För chefsbostaden vid skolan synes icke böra beräknas högre belopp än

60,000 kronor.

Luftvärnsskjutskolan.

Skjutskola för luftvärnet har hittills icke varit organiserad. I stället
hava skjutkurser tillfälligt anordnats vid luftvärnstruppförbanden.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att med den utveckling, som luftvärnet
nu fått och framdeles komme att få, en fast organisation av skjutskoleutbildningen
vid luftvärnet vore nödvändig. En luftvärnsskjutskola (LvSS) borde
sålunda årligen anordnas. Skolan föresloges förlagd till Yäddö, där kurser
för luftvärnspersonal under de senaste åren varit förlagda. Som chef för
skolan föresloges, såsom under rubriken Luftvärnet anmärkts, 1 överste samt
såsom adjutant, tillika lärare, 1 kapten, båda uppförda på luftvärnets stat.
övrig lärarpersonal m. fl. borde beordras från truppförbanden.

Utbildningen vid skolan föresloges äga rum årligen under tiden 1 februari—
1 mars och 1 maj—1 september, och elevantalet beräknades under olika delar
av nämnda tid variera mellan omkring 40 och 80.

Såsom övningstrupp vid skolan 1 februari—1 september borde stamskolor
ur luftvärnets regementen och kårer lämpligen kunna turvis disponeras.

Chef och adjutant samt viss expeditionspersonal föresloges under den del
av året, då skolverksamhet icke påginge, disponeras för tjänstgöring vid luftvärnsavdelningen
i arméinspektionen. Viss förvaltnings- och underhållspersonal
borde permanent förläggas till skjutplatsen och, då denna i förvaltningshänseende
lydde under Stockholms luftvärnsregemente, upptagas på
staten för detta regemente.

Det av utredningen beräknade personalbehovet för skolan har närmare
angivits å sid. 255 i betänkandet.

1942 års för svar sb eredning.

Beredningen har, såsom redan under rubriken Luftvärnet anmärkts, ansett
det tillräckligt, att såsom chef för luftvärnsskjutskolan avsåges en överstelöjtnant
i stället för överste.

Försvarsutredningens förslag angående luftvärnsskjutskolan synes mig i
stort sett lämpligt. Såsom chef för skolan torde med hänsyn till de kvalificerade
arbetsuppgifterna böra avses en överste. Därjämte bör för skolan
avses en adjutant, tillika lärare, kapten. Båda synas böra uppföras å luftvärnets
stat. Därutöver erforderlig lärarpersonal bör beordras ur luftvärnets
truppförband.

Jag förutsätter, att skolans personal under den del av året, då skolverksamhet
icke pågår, skall disponeras för tjänstgöring vid luftvärnsavdelningen
i arméinspektionen.

Departements chefen.

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departements chefen.

Ingenjörtruppskolan.

Ingenjörtruppskola har hittills icke varit organiserad.

Försvar sutredningen.

Utredningen har föreslagit att en sådan skola årligen skall anordnas med
förläggning till Svea ingenjörkår, där utrymme för skolan funnes tillgängligt.
Till skolan borde förläggas vissa för officerare vid ingenjörtrupperna anordnade
kurser, vilka beräknades pågå, med kortare uppehåll, årligen under tiden
15 maj—15 december, varjämte viss försöksverksamhet av ingenjörteknisk
natur avsåges skola bedrivas vid skolan. Elevantalet beräknades till högst 12
eller, om vissa kurser anordnades allenast vartannat år, det dubbla.

Den angivna kursverksamheten sträckte sig över så lång tid av året, att
skolan — även med hänsyn till en året runt pågående försöksverksamhet —
krävde särskild personal. Chefen för skolan, regementsofficer, borde upptagas
på ingenjörtruppernas stat. Lärare kunde beordras ur ingenjörtruppförbanden.

Yttrande.

Chefen för armén har ansett, att frågan om ingenjörtruppskolans förläggning
tills vidare borde hållas öppen.

1942 års för svar sberedning.

Försvarsberedningen har ansett, att behovet av en särskild major såsom
chef för denna skola kunde ifrågasättas, enär vissa kurser endast skulle anordnas
vart annat år och tillämpningskurs för ingenjörofficersskolans elever
endast komme att pågå under 2V2 månader årligen. Liksom i fråga om lärare
syntes kunna gälla, att en av ingenjörtruppernas majorer beordrades såsom
chef för skolan, varav följde, att ingenjörtruppernas stat skulle kunna
minskas med eu major.

Eörsvarsutredningens förslag rörande ingenjörtruppskolans organisation
synes kunna i stort sett biträdas. Enär chefen för skolan under de perioder,
då skolan ej är i verksamhet, torde komma att utnyttjas för lärarverksamhet
vid andra truppslag, anser jag, att för chefsbefattningen bör beräknas
en särskild regementsofficer. Jag kan sålunda icke förorda 1942 års försvarsberednings
förslag om viss minskning av antalet officerare å ingenjörtruppernas
stat. Med hänsyn till vad chefen för armén anfört torde frågan om ingenjörtruppskolans
förläggning tills vidare böra lämnas öppen.

Arméns signalskola.

Arméns signalskola har tidigare icke varit organiserad. Kurser i signaltjänst
för såväl officerare som underofficerare och underbefäl ur olika truppslag
ha emellertid under senare år varit anordnade vid Signalregementet.

Försvars ut redningen.

Försvarsutredningen har framhållit angelägenheten av att signalutbildningen
centraliseras och systematiseras, vilket bäst kunde ske genom inrät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 363

tancle av en arméns signalskola, lämpligen förlagd till Signalregementet. Utbildningen
vid skolan borde omfatta:

signal truppskola för vidareutbildning av officerare vid signaltrupperna;

kurser för utbildning till signalofficerare och signalunderofficerare vid
flertalet övriga truppslag;

signalunderbefälskurser för utbildning av signalunderbefäl vid de lägre
truppförbanden;

kurser i signaltjänst för regementsofficerare och stabspersonal vid infanteriet,
kavalleriet, pansartrupperna och artilleriet;

radiokurser, avseende högre teknisk utbildning för underofficerare och
äldre underbefäl främst vid signal trupperna; samt

signalmekanikerkurser för utbildning av underbefäl vid infanteriet, kavalleriet,
pansartrupperna och artilleriet samt för personal ur signaltrupperna.

Kurser ha beräknats pågå året runt.

Utredningen har framhållit, att den omfattande kursverksamheten krävde
ett relativt stort antal lärare, vilka borde utgöras av, förutom officerare och
underofficerare ur signaltrupperna, signalofficerare och signalunderofficerare
ur infanteriet och artilleriet samt vid arméförvaltningens tygdepartement
tjänstgörande arméingenjörer, vilka för olika perioder kommenderades till
skolan.

I ständig tjänstgöring vid skolan borde finnas:

1 chef tillika lärare, regementsofficer, 1 adjutant och lärare, kapten, 1 expeditionsunderofficer
samt 1 materielförvaltare, underofficer.

Sistnämnda personal har av utredningen föreslagits upptagen på signaltruppernas
stat.

Utredningen har anfört, att skolans inrättande krävde uppförande av en
särskild byggnad vid Signalregementet, vilken borde omfatta lektionssalar och
andra övningslokaler med för ändamålet lämpad inredning.

Yttrande.

Chefen för armén har funnit utredningens förslag lämpligt. Det syntes
dock önskvärt att, därest beredskapsläget det medgåve, skolan komme till
stånd redan hösten 1942. Yissa äldre lokaler kunde tagas i anspråk härför.

Arméns signalskola synes komma att fylla ett angeläget behov. I likhet Departementsmed
chefen för armén är jag av den meningen, att, därest beredskapsläget ^efen.
det medgiver, skolan bör påbörja sin verksamhet redan hösten 1942.

Personalbehovet för skolan torde kunna beräknas i enlighet med försvarsutredningens
förslag.

Arméns underhållsskola.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att erfarenheterna från de senaste
årens beredskapstjänstgöring gåve vid handen, att underhållstjänsten i fält

Departementschefen.

364 Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 210.

måste förberedas genom en grundligare och mera enhetlig utbildning av den
för ledningen av denna tjänst avsedda personalen än vad som hittills varit
fallet. Detta krav tillgodosåges bäst genom inrättande av en arméns underhållsstöd,
vilken borde förläggas till Göta trängkår och vars verksamhet
borde pågå årligen under tiden 1 juni—1 april och omfatta underhållskurser
för kaptener och subaltemofficerare samt trängofficersskola.

Till underhållskurs för subaltemofficerare borde beordras subalternofficerare
ur träng- och tygtrupperna samt till kursen för kaptener, kaptener ur
träng-, tyg- och intendenturtrupperna.

Till kurserna borde dessutom beordras såsom elever de officerare ur arméns
övriga truppslag, som vore avsedda att i fält handhava underhållstjänst, ävensom
läkare och veterinärer.

För verksamheten vid underhållsskolan erfordrades 1 chef, major, 1 lärare,
kapten, samt 1 expeditionsunderofficer (arvodesbefattning).

Nämnda personal har av utredningen föreslagits upptagen på trängens stat.
Med hänsyn till att undervisningen vid underhållskurserna berörde underhållstjänsten
i dess helhet avsåges dessutom lärare från andra truppslag tillfälligt
beordras till skolan.

Yttrande.

Chefen för armén har i avseende på arméns underhållsskola anfört, att
chefen borde upptagas med beställning som överstelöjtnant. Vidare borde
ett skrivbiträde tillföras skolan. Utredningens förslag syntes i övrigt lämpligt.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har, såsom i annat sammanhang anförts, beräknat, att underhållsskolans
chef, vilken av beredningen förutsatts vara överstelöjtnant, under
tid, då verksamheten vid skolan icke påginge, skulle kunna tjänstgöra vid
trängin spektionen.

Försvarsutredningens förslag synes mig kunna biträdas. Jag förutsätter,
att chefen uppföres med beställning som överstelöjtnant och att ett skrivbiträde
bör beräknas för skolan. Expeditionsunderofficeren och skrivbiträdet
torde lämpligen böra redovisas på staten för Göta trängkår.

Såsom redan i annat sammanhang anförts, förutsätter jag, att underliållsskolans
chef under tid, då verksamheten vid skolan ligger nere, skall tjänstgöra
vid arméinspektionens trängavdelning.

Arméns motorskola.

Försvar sutredningen.

Försvarsutredningen har anfört, att den ökade motoriseringen inom armén
nödvändiggjorde, att arméns personal bibringades ökad kunskap om och förståelse
för motormaterielen, dess rätta utnyttjande, handhavande och vård.
Detta vore nödvändigt icke blott med hänsyn till utbildningen utan även på

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

365

grund av de stora ekonomiska värden, som motormaterielen representerade.
En särskild central skola — arméns motorskola — vore därför erforderlig.

Arméns motorskola borde i förläggningshänseende ansluta till Göta pansarlivgarde.
Vid skolan borde årligen anordnas följande kurser, nämligen motorofficerskurs,
motorkurser för regementsofficerare och äldre kaptener samt för
reservofficerare, motorunderofficerskurs samt två å tre motorkurser för bilmekaniker
och hantverksbeställningsmän. Kursverksamheten beräknades, liksom
viss försöksverksamhet, pågå året om.

För skolan har försvarsutredningen beräknat en major såsom chef samt
två kaptener såsom lärare, vilka samtliga föreslagits upptagna på fälttvgkårens
stat.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har uttalat, att med hänsyn till undervisningens art lärarpersonalen
i större utsträckning än som av utredningen beräknats borde utgöras
av ingenjörspersonal.

Försvarsutredningens förslag, att vid armén skall organiseras en motorskola,
synes mig med hänsyn till den ökade motoriseringen inom armén
välbetänkt. Frågan om skolans lärarpersonal och organisation i övrigt torde
emellertid icke böra avgöras, förrän den i det föregående berörda utredningen
rörande den ingenjörstekniska organisationen inom försvarsväsendet
slutförts. Såsom chef för skolan har jag dock såsom tidigare anförts beräknat
en major vid fälttygkåren.

Tygförvaltningsskolan.

F ör sv ars ut redning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att någon fast organisation för utbildning
i tygförvaltningstjänst hittills icke funnits trots den betydelse och
omfattning som denna tjänst hade. Det syntes nödvändigt att organisera en
skola — tygförvaltningsskolan -— till vilken kunde förläggas huvuddelen av
den utbildning i tygförvaltning m. m., som måste bibringas arméns fast anställda
personal. Vid skolan, vilken borde förläggas i anslutning till 1. tygkompaniet,
borde sålunda anordnas utbildning av tygofficerare och tygunderofficerare,
förvaltare, hantverkare och mekaniker vid truppförbanden samt
specialkurser av olika slag.

För ifrågavarande utbildning, som komme att sträcka sig över hela året,
erfordrades en major såsom chef och en kapten såsom adjutant och lärare,
vilka båda borde upptagas på fälttygkårens stat. Såsom lärare borde vidare
beräknas en arméingenjör vid arméingenjörkåren, medan övrig erforderlig
lärarpersonal syntes kunna beordras från staber och truppförband m. m.

Yttrande.

Civilmilitära tjänstemannaföreningen, som ansett skolan fylla ett länge känt
behov, har emellertid framhållit, att om tygverkmästare och tyghantverkare
skulle kunna hållas ä jour med den tekniska utvecklingen i fråga om till -

Departements chefen.

Departements chefen.

Departementschefen.

366 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

verknings- ocli materialbehandlingsmetoder, måste det vid behov anordnas
kurser eller studiebesök vid större fabriker eller verkstäder, så att nya
praktiska erfarenhetsrön därifrån snarast kunde göras fruktbärande vid tygtjänstens
verkstäder.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har uttalat, att med hänsyn till undervisningens art lärarpersonalen
i större utsträckning än som av utredningen beräknats borde
utgöras av ingenjörspersonal.

I likhet med försvarsutredningen anser jag nödvändigt, att utbildningen
i tygförvaltningstjänst gives en fastare organisation genom inrättande av en
tygförvaltningsskola. Frågan om skolans lärarpersonal och organisation i
övrigt torde emellertid icke böra avgöras, förrän resultatet av utredningen
rörande den ingenjörstekniska organisationen inom försvarsväsendet föreligger.
Såsom chef för skolan har jag emellertid såsom tidigare anförts
beräknat en major vid fälttygkåren.

In t end en turförval tningsskolan.

Militärförvaltningskurs har hittills varit anordnad i regel årligen i Stockholm,
varvid lärarpersonal i erforderlig utsträckning beordrats i huvudsak ur
intendenturdepartementet. Under senare år har därjämte vid behov anordnats
förvaltar- och regementskassörskurser.

Försvarsutredningen har framhållit, att det vore ett sedan länge känt behov,
som under beredskapsåren ytterligare framträtt, att blivande kompanichefer
(motsvarande chefer) vid samtliga truppslag innan de tillträdde sin
befattning erhölle ökad kännedom om den freds- och krigsförvaltningstjänst,
som direkt berörde verksamheten inom kompani (motsvarande förband).

I syfte att åstadkomma rationalisering borde samtliga kurser berörande
intendenturförvaltningstjänsten sammanföras till en intendenturförvaltningsskola,
förlagd till militärförvaltningskursens nuvarande lokaler i Stockholm.
Under chefen för skolan borde lyda följande kurser, nämligen intendentskurs,
förvaltarkurs, regementskassörskurs samt kurser i förvaltningstjänst för blivande
kompanichefer (motsvarande).

Verksamheten vid intendenturförvaltningsskolan komme att sträcka sig
över större delen av året, varför det syntes erforderligt att ständigt disponera
viss personal för skolan.

Den till skolan permanent knutna aktiva militära personalen har försvarsutredningen
beräknat till en major såsom chef samt en kapten såsom adjutant och
lärare, vilka båda förutsatte uppförda på intendenturkårens stat. Övrig för undervisningen
erforderlig personal borde beordras från staber och truppförband.

Försvarsutredningens förslag om inrättande av eu intendenturförvaltningsskola
finner jag i huvudsak lämpligt och ägnat att medföra en önskvärd
rationalisering av undervisningen rörande inten den turförvaltningen. Skolans
personal torde böra beräknas i enlighet med försvarsutredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

367

Arméhundskolan.

I fråga om arméhundskolans organisation och verksamheten vid densamma
har försvarsutredningen icke funnit skäl föreligga att vidtaga någon förändring.

Jag ansluter mig till försvarsutredningens uppfattning.

Högskolor.

Krigshögskolan.

Enligt gällande organisation tjänstgöra vid krigshögskolan 19 militära
lärare och repetitörer, av vilka 6 äro uppförda såsom ordinarie beställningshavare
på skolans stat. Av dessa äro två lärare i taktik samt 1 lärare i vartdera
av ämnena strategi, stabstjänst, krigshistoria och vapenlära. Övriga lärare,
varav 1 i vartdera av ämnena luftkrigskonst och krigsbyggnadskonst, 2 biträdande
lärare i taktik samt 3 repetitörer, äro uppförda med lön på andra försvarsväsendets
stater.

F ör svar sutredning en.

Försvarsutredningen har föreslagit, att krigshögskolan (KHS) fortfarande
skall vara förlagd till Stockholm och bedrivas i huvudsak enligt nu gällande
organisation, dock att antalet elever i varje kurs med hänsyn till ökat behov
av högskoleutbildade officerare borde ökas från 25 till 35, en ökning som
redan provisoriskt genomförts.

Med hänsyn till föreslagen ökning av antalet elever och önskvärdheten av
att åstadkomma en enhetlig ledning av undervisningen i taktik och stabstjänst,
sammanslagna till ett ämne, syntes enligt utredningens mening vid varje kurs
följande lärare i detta ämne böra finnas, nämligen 1 förste lärare (på skolans
stat), 1 andre lärare (på skolans stat), 1 (vid äldre kursen 2) biträdande lärare
(generalstabsofficerare) samt 1 repetitör (generalstabsaspirant). Förslaget
innebure en ökning med sammanlagt 2 lärare, varav 1 på skolans stat. Samtidigt
kunde emellertid en repetitör indragas.

Med hänsyn till krigskonstens snabba utveckling på det tekniska området
och den nutida stridens natur vore det nödvändigt att dels giva undervisningen
i krigsbyggnadskonst och luftkrigskonst en ökad omfattning, dels
fastare än tidigare samordna denna undervisning med utbildningen i taktik.
Lärama i krigsbyggnads- ocli luftkrigskonst borde därför anställas på skolans
stat.

Av de 6 lärare som hittills varit uppförda på skolans stat hade 4 varit upptagna
såsom majorer eller kaptener och 2 som kaptener. Utredningen ville
förorda, att samtliga föreslagna 9 lärarbeställningar uppfördes såsom majorer
eller kaptener för att möjliggöra utnyttjande av de bästa lärarkrafterna.

Det av försvarsutredningen beräknade personalbehovet för krigshögskolan
har i detalj angivits å sid. 262 i betänkandet.

Båsom i annat sammanhang anförts, har försvarsutredningen föreslagit, att
i anslutning till krigshögskolan borde anordnas en särskild skola, arméns

Departements chefen.

368

Kungl. Ma j ds proposition nr 210.

Departements chefen.

st ridsskola, för taktisk utbildning av överstar och överstelöjtnanter ur infanteriet,
kavalleriet, pansartrupperna, artilleriet och ingenjörtrupperna. Skolan
föresloges uppdelad på en till krigshögskolan förlagd teoretisk del under
senare hälften av augusti månad, då krigshögskolans lokaler icke användes
för den ordinarie undervisningen, och en tillämpad del under tiden början
av september till omkring den 20 i samma månad, förlagd till någon övningsplats.
Sammanlagda antalet elever beräknades uppgå till 20—25 per år.

Såsom chef för stridsskolan borde beordras generalsperson (t. ex. en truppslagsinspektör).
Chefen för krigshögskolan föresloges vara skolans ställföreträdande
chef. Såsom lärare vid stridsskolan borde tjänstgöra krigshögskolans
samt artilleri- och ingenjörhögskolans lärarpersonal.

Yttrande.

Chefen för armén har i fråga om krigshögskolans organisation anfört, att
tre av de enligt utredningens förslag på skolans stat uppförda 9 lärarna,
majorer eller kaptener, borde upptagas såsom överstelöjtnanter, majorer eller
kaptener. Härigenom skulle ökade möjligheter vinnas att utnyttja framstående
lärarkrafter. Det vore icke lämpligt att till arméns stridsskola enbart
beordra lärare ur högskolorna. Det kunde nämligen vara lämpligt att
jämväl disponera personal från skjutskolor m. fl. skolor för verksamheten
vid stridsskolan. Övergången till den nya organisationen borde i huvudsak
äga rum hösten 1942. Beträffande undervisningen i det största ämnet, taktikoch
stabstjänst, vore denna övergång redan provisoriskt verkställd. En närmare
utredning rörande behovet av en genomgripande omläggning av undervisningen
vid krigshögskolan borde komma till stånd.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har ansett, att löneställningen för de officerare, som skulle
uppföras å krigshögskolans stat, icke borde bestämmas högre än som föreslagits
av försvarsutredningen.

Den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av krigshögskolan
synes vara väl avvägd med hänsyn till den ökning av antalet elever, som
visat sig erforderlig. Enär tillräcklig frihet vid valet av lärarkrafter torde
föreligga, därest de på skolans stat upptagna lärarna förutsättas vara majorer
eller kaptener, kan jag icke biträda chefens för armén förslag, att tre av
lärarna skola upptagas som överstelöjtnanter, majorer eller kaptener.

Såsom lärare vid arméns stridsskola bör även annan personal än lärarna
vid högskolorna kunna utnyttjas.

I enlighet med försvarsutredningens förslag beräknar jag behovet av ordinarie
personal på följande sätt:

Ordinarie personal med lön (arvode) på skolans stat.

1 chef, överste,

1 adjutant, kapten eller ryttmästare,

369

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

9 lärare i militära ämnen, majorer eller kaptener,

1 expeditionsvakt.

Personal med lön på andra färpvarsväsendets stater.

6 övriga lärare i militära ämnen,

3 biträdande lärare i militära ämnen,

2 repetitörer.

För språkundervisningen torde därjämte'' böra beräknas 5 civila lärare.

Jag förutsätter, att inom arméinspektionen med uppmärksamhet följes
frågan om behovet av en omläggning av undervisningen vid krigshögskolan.

Övergången till krigshögskolans nya organisation bör, om så visar sig
vara möjligt, äga rum redan från och med hösten 1942.

Artilleri- och ingenjörhögskolan.

F ör sv ar sut redning en.

Försvarsutredningen har ansett, att artilleri- och ingenjörhögskolan (AIHS)
alltjämt borde vara förlagd till Stockholm. Skolan borde emellertid givas en
ändrad organisation i enlighet med vad utredningen anfört i fråga om truppslagsofficersskolornas
organiserande.

Under chefen för skolan föresloges alltså lyda:

artilleri- och ingenjörhögskolan (motsvarande nuvarande högre kurs) samt

artilleri-, luftvärns- och ingenjörofficersskolorna (motsvarande nuvarande
allmänna kurs).

Högskolan borde omfatta en i likhet med nuvarande högre kursen vartannat
år påbörjad kurs med en längd av 2 år. Till varje kurs borde beordras omkring
30 elever, i huvudsak rekryterade från två på varandra följande truppslagsofficersskolor.

På grund av antalet elever i högskolekurs krävdes ur utbildningssynpunkt
en organisation på två läsavdelningar med vardera omkring 15 elever för de
delar av den teoretiska undervisningen, som vore gemensamma för samtliga
elever. För teoretisk undervisning, som icke lämpligen kunde göras gemensam
för samtliga elever, ävensom för tillämpningsövningar vore en uppdelning på
två eller tre övningsavdelningar för artilleri- och luftvärnselever samt en
övningsavdelning för elever ur ingenjörtrupperna erforderlig.

Med hänsyn till antalet elever i artilleri-, luftvärns- och ingenjörofficersskolorna
krävdes ur utbildningssynpunkt en organisation på två läsavdelningar
med omkring 22 elever i varje för gemensam teoretisk undervisning.
Vid annan teoretisk undervisning och vid tillämpningsövningar (applikatoriska
exempel, laborationer m. m.) vore en uppdelning på två övningsavdelningar
för artillerielever, en övningsavdelning för luftvärnselever och en övningsavdelning
för elever ur ingenjörtrupperna erforderlig.

Behovet av ordinarie militär personal med lön (arvode) på skolans stat
hade utredningen beräknat till 1 chef, överste, 1 adjutant, kapten, 8 lärare i militära
ämnen, majorer eller kaptener. Detta innebure en ökning med två lärare,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 877 48 24

Departements chefen.

370 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vilken ökning emellertid redan med nu tillämpad organisation visat sig erforderlig.

Därtill komme 12 lärare och 3 biträdande lärare i militära ämnen samt 7
repetitörer, vilka samtliga förutsattes kommenderade till skolan från truppförband
(truppslag) m. m., samt därjämte 10 lärare i civila ämnen, viss expeditionspersonal
m. fl. Förslaget innebure i förhållande till nuvarande organisation
en ökning med 6 militära och en civil lärare.

Utredningen har framhållit, att det med hänsyn till artilleri- och ingenjörhögskolans
i förhållande till nuvarande förhållanden väsentligt ändrade organisation
icke vore möjligt att slutgiltigt angiva personalbehovet förrän undervisningsplanerna
hunnit göras till föremål för noggrann prövning. Yissa
justeringar i de här angivna beräkningarna kunde därför bliva erforderliga.

Försvarsutredningen har slutligen ifrågasatt, huruvida artilleri-, luftvämsoch
ingenj örofficersskolorna lämpligen borde fortfarande inrymmas inom
artilleri- och ingenjörhögskolan, samt framhållit, att det jämväl kunde övervägas,
om icke krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan borde
sammanslås till en för armén gemensam krigshögskola, eventuellt med någon
förlängning av kurserna. Enär emellertid dessa frågor berörde problem av
så stor räckvidd, att utredningen icke kunde därutinnan avgiva slutgiltiga förslag,
förordade utredningen, att frågorna gjordes till föremål för särskild omprövning,
så att för- och nackdelar komme att närmare belysas.

Yttrande.

Chefen för armén har föreslagit, att tre av de på högskolans stat beräknade
lärarna skola upptagas såsom överstelöjtnanter, majorer eller kaptener
samt att omorganisationen av högskolan i huvudsak skall äga rum redan
hösten 1942. I anledning av vad utredningen anfört rörande en omprövning
av frågan om sammanslagning av krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan
till en för armén gemensam krigshögskola har chefen för
armén hemställt om uppdrag att verkställa en sådan utredning, varvid jämväl
frågan om den närmare utformningen av undervisningen vid artillerioch
ingenjörhögskolans högre kurser syntes böra upptagas till behandling.

1942 års Jör svar sberedning.

Beredningen har ansett, att löneställningen för högskolans lärare icke
borde bestämmas högre än försvarsutredningen föreslagit.

Såsom i annat sammanhang anmärkts, förutsätter försvarsutredningens av
mig förordade förslag till fortsatt utbildning av officerare bland annat genomgripande
förändringar med avseende å undervisningen vid artilleri- och
ingenjörhögskolan. Dennas nuvarande allmänna kurs avses skola ersättas
av tre truppslagsofficersskolor, artilleri-, luftvärns- och ingenjörofficersskolorna,
och i samband därmed skulle en del av den undervisning, som för
närvarande ingår i högskolans allmänna kurs, överföras till högskolans högre
kurs.

371

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

De sålunda förordade föräudringarna med avseende å kurserna vid högskolan
kräva viss förstärkning av skolans personalorganisation. Mot de förslag,
som i sådant hänseende framlagts av försvarsutredningen, har jag i
huvudsak intet att erinra, varvid jag dock vill förutskicka, att jämkningar i
den sålunda förutsatta organisationen kunna visa sig erforderliga, sedan
undervisningsplanerna hunnit göras till föremål för prövning. I enlighet
med vad som anförts beträffande krigshögskolan finner jag ej skäl att biträda
chefens för armén förslag, att vissa lärarbefattnin gar skola kunna besättas
med överstelöjtnanter.

Jag beräknar alltså tills vidare behovet av ordinarie personal för artillerioch
ingenjörhögskolan enligt följande uppställning:

Ordinarie personal med lön (arvode) på skolans stat.

1 chef, överste,

1 adjutant, kapten,

8 lärare i militära ämnen, majorer eller kaptener,

1 espeditionsvakt.

Personal med lön på andra för svar sväsendets stater.

12 lärare i militära ämnen,

3 biträdande lärare,

7 repetitörer.

Såsom civil lärarpersonal torde böra beräknas 10 lärare och 3 assistenter.

Övergången till den nya organisationen bör, om så visar sig möjligt, äga
rum från och med hösten 1942.

Den av försvarsutredningen väckta frågan om sammanslagning av krigshögskolan
samt artilleri- och ingenjörhögskolan till en för armén gemensam
krigshögskola synes böra allvarligt övervägas. En sådan åtgärd torde kunna
medföra en viss rationalisering av den högre officersutbildningen inom armén.
Jag har därför för avsikt att framdeles låta utreda denna fråga. Jag förutsätter
emellertid att en sådan omorganisation skall kunna äga rum inom ramen
för den personalorganisation, som jag här beräknat för de båda högskolorna;
den ifrågasatta sammanslagningen borde snarare medföra en viss personalbesparing.

I. De frivilliga försvarsorganisationerna.

För närvarande bedrives frivillig försvarsverksamhet inom följande organisationer,
nämligen den frivilliga landstormsrörelsen, lottarörelsen (ansluten
till landstormsrörelsen i Sveriges landstormsföreningars centralförbund), det
frivilliga skytteväsendet, hemvärnet, frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga
motorcykelkåren (FMCK), föreningen svenska röda korset samt föreningen
svenska blå stjärnan.

Härjämte verkar ytterligare eu grupp av organisationer för frivillig utbildning,
nämligen svenska arméns reservofficersförbund, Sveriges militära idrotts -

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

förbund, centralkommittén för fältsport, brevkursen om folkförsvaret (Brevskolan),
brevkursen om hemvärnet (Brevskolan) samt centralkommittén för
det frivilliga försvarsarbetet.

Den verksamhet dessa organisationer utöva syftar i främsta rummet till
att på frivillighetens väg komplettera tillgången på befäl och viss specialutbildad
personal inom försvarsväsendet. För hemvärnets del tillkommer förbandens
utbildning för lokala försvarsuppgifter. Verksamheten har ur ekonomisk
synpunkt möjliggjorts dels genom medel, som statsmakterna ställt till de
olika organisationernas förfogande, dels genom av dessa organisationer insamlade
eller på annat sätt anskaffade medel.

Anslag hava under fjärde huvudtiteln upptagits för den frivilliga landstormsutbildningen,
frivilliga automobilkåren, frivilliga sjuk vårds väsendet i
krig, frivilliga djursjukvården i krig samt frivilliga skytteväsendets befrämjande.
Även kostnaderna för hemvärnets övningar bestridas från anslag under
fjärde huvudtiteln.

Härutöver har staten lämnat understöd i skilda former, bland annat genom
att ställa vapen och annan utrustning till förfogande samt genom att ålägga de
militära myndigheterna att i viss utsträckning lämna ledare och instruktörer
samt övningstrupp m. m. för utbildningen inom de frivilliga organisationerna.

Det statliga inflytandet över verksamheten har säkrats genom de befogenheter
i fråga om utbildningen samt den inspektionsrätt, som tillerkänts
chefen för armén. Sambandet mellan de statliga myndigheterna och vederbörliga
frivilliga organisationer upprätthålles dessutom genom de ombud
eller militära ledamöter, som företräda Kungl. Maj:t eller chefen för armén
i vederbörliga organisationers överstyrelser. En viss kontroll av utbildningen
ligger därjämte däri, att densamma till övervägande del ledes av militära
instruktörer.

1942 års för svar sber edning.

Beredningen har anfört, att slutlig ställning till frågan om de olika frivilliga
försvarssammanslutningarna och deras uppgifter icke syntes kunna
tagas, förrän 1941 års hemortsförsvarssakkunniga avgivit sitt betänkande.

Departements- En del av det arbete, som utföres av de frivilliga försvarsorganisationerna,
chefen. [lar anknytning till hemortsförsvaret. I den mån så är fallet, kan givetvis
frågan om organisationernas framtida ställning påverkas av resultatet
av den utredning, som pågår genom 1941 års hemortsförsvarssakkunniga.
Emellertid torde redan på detta stadium — utan att liemortsförsvarssakkunnigas
blivande förslag föregripes — ståndpunkt kunna fattas till ett flertal
de frivilliga försvarsorganisationerna berörande frågor.

Den frivilliga landstorm srörelsen.

Försvar sutredningen.

Försvarsutredningen har erinrat om att befälsbehovet vid de mobiliserade
förbanden till betydande del måste fyllas med värnpliktig personal. Vidgade

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

krav komme i den nya organisationen att ställas på det värnpliktiga befälet,
som främst avsåges bestrida befattningar såsom plutonchefer och lägre chefer.
Förutsättningar för en god befälsutövning förelåge emellertid endast, därest
den en gång vunna förmågan vidmakthölles. Befälet måste beredas möjlighet
att bibehålla och vidareutveckla sin förmåga i såväl truppföring som trupputbildning.
Kraven på befälsutbildning och tjänstgöring kunde icke tillgodoses
inom ramen för den obligatoriska tjänstgöringstiden. Den fortsatta utbildningen
av det värnpliktiga befälet måste därför ske på frivillighetens väg.

Att redan i fredstid på frivillighetens väg tillgodose behovet av befäl vid
laiidstormsförbanden, framför allt i officersbefattningar, hade sedan länge
varit den frivilliga landstormsrörelsens huvuduppgift. Med hänsyn till den
stora erfarenhet i fråga om frivillig utbildning, som landstormsrörelsen sålunda
förvärvat, syntes uppgiften att meddela fortsatt befälsutbildning av de
värnpliktiga, vilka under den obligatoriska tjänstgöringen utbildats till befäl,
böra uppdragas åt denna rörelse. Sveriges landstormsföreningars centralförbund
borde i anslutning härtill ombildas till en organisation främst för främjande
och handhavande av frivillig fortsatt befälsutbildning vid armén. Dess
verksamhet bleve därmed icke enbart förknippad med vad som nu innefattades
i begreppet landstorm utan komme att beröra den frivilliga befälsutbildningen
över huvud taget och icke minst vidareutbildningen av de operativa förbandens
värnpliktiga befäl.

Målet för den frivilliga utbildningen — att förskaffa det värnpliktiga befälet
erforderlig rutin — kunde otvivelaktigt bäst uppnås genom att de värnpliktiga
fullgjorde tjänst såsom befäl i vederbörliga befattningar under en sammanhängande
tid av tillräcklig längd, lämpligen 30 dagar. En tjänstgöring av
nämnda omfattning skulle emellertid mången gång ställa alltför stora krav
på den enskilde, som på grund av sin civila verksamhet i regel icke kunde
disponera så lång sammanhängande tid för militär tjänstgöring. Möjligheter
borde därför beredas de värnpliktiga att på annat sätt förvärva motsvarande
utbildning. Detta borde kunna ske i form av kurser inom den frivilliga utbildningsorganisationen
på i princip samma sätt som inom den nuvarande landstormsrörelsen,
d. v. s. i huvudsak med anlitande av eftermiddagar, söndagar,
semester eller annan ledighet. Vissa mera teoretiskt betonade delar av utbildningen
syntes kunna inhämtas vid det i annat sammanhang omnämnda militära
korrespondensinstitutet. Härvid måste likväl kravet på utbildning till fullgoda
truppförare och trupputbildare särskilt beaktas. Med ledning av de erfarenheter,
som vunnits inom den frivilliga landstormsrörelsen, syntes en
sådan kurs böra omfatta 60—90 timmar. Under en 4-årsperiod syntes två sådana
kurser erforderliga.

Om användbarheten såsom befäl äventyrades på grund av att frivillig utbildning
i ovan angiven omfattning icke fullgjordes, syntes den värnpliktige
icke heller böra bibehållas i befälsbefattning. Befälsförordnande för värnpliktig
borde därför i princip icke gälla för längre tid än en 4-årsperiod och förordnandet
endast förnyas, därest frivillig utbildning fullgjorts under perioden
i fråga.

Kravet på frivillig utbildning som villkor för att bibehålla befälsförordnandet
svntes emellertid kunna eftersättas beträffande tiden mellan de båda
obligatoriska repetitionsövningarna. Frivillig utbildning under de 4-årsperioder,
då tjänstgöringsskyldighet enligt värnpliktslagen ålåge den värn -

374 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

pliktige, syntes icke heller böra föreskrivas som villkor för att förordnandet
skall förnyas.

Utöver den befälsutbildning, som i det föregående omförmälts, förelåge ett
behov av att bibringa ett visst antal värnpliktiga ytterligare kompetens för
tjänstgöring i något högre befattningar, främst vid de territoriella förbanden.
Behovet av kompanichefer och kompanichefs ersättare vid nämnda förband
samt i viss utsträckning även ersättare i bataljonschefsbefattning (motsvarande)
kunde nämligen icke i sin helhet fyllas med aktiva officerare eller reservofficerare.
Vidare borde ett visst antal värnpliktiga göras kompetenta att bestrida
kompaniadjutantsbefattning (motsvarande befattning). Med hänsyn
till ändamålet måste utbildningen för tjänstgöring i högre befattningar
än plutonchefs bliva av en i flera avseenden annan karaktär än övrig frivillig
befälsutbildning. Kursplanerna måste sålunda utöver fortsatt utbildning
i truppföring och trupputbildning även upptaga undervisning i avsikt
att vidga elevernas taktiska omdöme. Utbildningen till kompanichef och
bataljonschefs ersättare syntes med anledning härav böra under en och samma
4-årsperiod omfatta — förutom en kurs om 60 timmar i enlighet med vad i det
föregående föreslagits —- även en kurs med omkring 30 dagars varaktighet.
Sistnämnda kurs syntes lämpligen kunna förläggas till krigsskolan.

För att tillgodose behovet av kompaniadjutanter (motsvarande) vid territorialförbanden
vore särskilda åtgärder erforderliga. Dessa kunde dock inskränkas
till omskolning av värnpliktiga, som erhållit plutonchefsutbildning.
I den utbildning, som föreskreves för fortsatt förordnande under 4-årsperioden
närmast före efterutbildningsövningen, borde för vissa värnpliktiga av denna
kategori infogas adjutantsutbildning. Tänkbart vore ock, att efterutbildningsövningen
ersattes med en adjutantskurs om 30 dagars längd, förlagd till AUS
under september månad.

Yad här anförts hänförde sig till förhållandena vid fullt genomförd organisation.
För närvarande förelåge närmast ett ökat behov av befäl i lägre befattningar,
i synnerhet i furirs- och sergeantsgraderna. Ehuru tjänstgöring
under andra 4-årsperioden, enligt vad ovan föreslagits, icke borde utgöra villkor
för förnyat förordnande för påföljande period, framstode det som ett
önskemål att så många värnpliktiga som möjligt påbörjade den frivilliga utbildningen
redan före andra repetitionsövningen. För att stimulera härtill
syntes deltagande i sådan utbildning böra kunna bereda den värnpliktige någon
förmån, förslagsvis högre befälsställning under den följande repetitionsövningen.
Korpral och funr, som före andra repetitionsövningen genom frivillig
tjänstgöring eller genomgång av utbildningskurs förvärvat viss ökad
kompetens, borde sålunda befordras till närmast högre grad.

På motsvarande sätt borde även värnpliktig, som genomgått någon av ovan
nämnda 30-dagarskurser, förordnas till värnpliktig löjtnant respektive värnpliktig
kapten. Den ökade kompetens, som bibragts dessa värnpliktiga, komme
emellertid på grund av deras ålder att kunna utnyttjas endast under den
relativt korta tid, som återstode till värnpliktstidens utgång. I syfte att ytterligare
tillgodogöra försvarsväsendet den tillgång, som dessa personalkategorier
utgjorde, syntes möjlighet böra beredas värnpliktiga kaptener och löjtnanter,
som vore lampliga härför, att i samband med avgång ur värnpliktsåldern på
vissa villkor vinna anställning såsom officer i reserven.

Försvarsutredningen har förutsatt, att landstormens ungdomsrörelse skall
fortsätta sin verksamhet enligt i huvudsak samma grunder som hittills. Ungdomsrörelsen
borde närmast knytas till den föreslagna befälsutbildningen och
bland annat tillhandahålla övningstrupp vid denna. Samverkan borde även
ske med hemvärnsförbanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

375

Y Uran den.

Chefen för första arméfördelningen har funnit den frivilliga landstormsrörelsens
omorganisation till frivillig befälsutbildning ändamålsenlig. Det vore
dock tvivelaktigt, om deltagandet i sagda utbildning bleve tillfyllest stimulerat,
om det endast medförde, att vederbörande finge bibehålla förvärvad
befälsställning. Yissa utsikter att vinna befordran till högre befälsställning
borde hållas öppna för dem som ådagalagt verklig duglighet. Det syntes
kunna anföras vissa betänkligheter mot en alltför teoretiskt betonad kursutbildning
och icke minst mot värdet av korrespondensutbildning. Hur än
utbildningen ordnades måste beaktas nödvändigheten av att utbildning i
förande av de små förband, varom här kunde bliva fråga, förlädes till terrängen
och i görligaste män skedde med trupp under fältmässiga förhållanden.

Aven chefen för Övre Norrlands trupper har funnit utredningens förslag
rörande den frivilliga befälsutbildningen i stort sett lämpligt och ägnat att
leda till avsett resultat. Utbildningen borde dock icke splittras över en
lång tidrymd genom anlitande av eftermiddagar och söndagar utan borde
uteslutande givas formen av sammanhängande kurser av samma natur som
de s. k. lägerkurserna. Endast i denna form kunde den praktiska utbildningen
givas erforderlig koncentration och intensitet. Den teoretiska undervisningen
syntes i huvudsak kunna ske genom korrespondenskurser. Den
föreslagna kursen vid krigsskolan för kompanichefer och bataljonschefsersättare,
vilken föreslagits bliva av omkring 30 dagars varaktighet, vore alltför
kort tilltagen.

Chefen för armén har anfört, att mot det system för den fortsatta utbildningen,
som av försvarsutredningen framlagts, ingen invändning i princip
kunde resas. Dock kunde ifrågasättas om försvarsutredningens förslag
i erforderlig grad komme att stimulera till deltagande i den frivilliga befälsutbildningen
.

Enligt förslaget funnes ingen möjlighet för eu värnpliktig med underbefäls-
eller un der officer sgrad att genom fortsatt utbildning erhålla officerskompetens.
Även om detta icke ur krigsorganisatoriska synpunkter kunde
synas erforderligt, borde denna frågas psykologiska sida icke frånses. Det
kunde förutsättas, att ett icke obetydligt antal värnpliktiga vid mera mogen
ålder och genom sin joå det civila verksamhetsområdet förvärvade kompetens
komme att utgöra goda ämnen för fortsatt utbildning till värnpliktigt befäl,
jämväl med officers grad. Att en viss återhållsamhet måste finnas i detta
hänseende stode fullt klart, men möjligheten för värnpliktig med underbefälseller
underofficerskompetens att genom frivillig utbildning bliva officer
borde dock förefinnas.

Av försvarsutredningen framginge ej huruvida avsikten vore att bereda
även meniga värnpliktiga tillfälle att deltaga. Så borde emellertid bliva
fallet, varvid de iiven borde beredas möjlighet att efter genomgången utbildning
vinna befordran inom underbefälsgraderna. I varje fall borde menig
värnpliktig hava möjlighet att genom deltagande i frivillig utbildning vidmakthålla
under tidigare utbildning förvärvade kunskaper och färdigheter.

Chefen för armén har slutligen biträtt ett av hemvärnscliefen i avgivet
yttrande framfört förslag, att fortsatt befälsutbildning delvis skulle kunna

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Departementschefen■ -

ersättas med instruktörsverksamhet inom hemvärnet. Såsom instruktörer
inom hemvärnet borde nämligen i stor utsträckning kunna användas värnpliktigt
befäl.

Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som med tillfredsställelse
bemärkt försvarsutredningens förslag, att statsmakterna skulle uppdraga åt
centralförbundet att under chefens för armén ledning fortfarande omhänderha
frivillig befälsutbildning, har förklarat, att förbundet skulle söka att på bästa
sätt lösa de betydelsefulla uppgifter, som därmed uppdroges åt landstormsrörelsen.

1942 års för svar sberedning.

I likhet med chefen för armén har beredningen funnit önskvärt, att det
skapades möjligheter för värnpliktiga underbefäl och underofficerare att
genomgå frivilliga utbildningskurser för att därigenom kvalificera sig för
befordran till värnpliktiga officerare.

I den utökade arméorganisationen kommer det värnpliktiga befälet att
erhålla betydelsefulla uppgifter, och det ligger därför vikt uppå att detta
befäl genom en fullgod utbildning skickliggöres härför. Den grundläggande
befälsutbildning, som jämlikt 1941 års värnpliktslag skall komma det till
del, torde göra befälet skickat att utföra de uppgifter, för vilka det avses.
Emellertid måste den en gång förvärvade förmågan vidmakthållas, och den
härför erforderliga utbildningen måste väsentligen ske på frivillighetens väg.
Med hänsyn till den stora erfarenhet i fråga om frivillig utbildning, som
den frivilliga landstormsrörelsen under årens lopp förvärvat, synes, såsom
försvarsutredningen föreslagit, uppgiften att meddela fortsatt befälsutbildning
av värnpliktiga lämpligen böra enligt av chefen för armén utfärdade
närmare föreskrifter uppdragas åt denna rörelse. I samband därmed bör
förutsättas, att Sveriges landstormsföreningars centralförbund ombildas till
en organisation, som i första hand avser främjande och handhavande av
frivillig fortsatt befälsutbildning vid armén.

Mot de av försvarsutredningen angivna riktlinjerna för den fortsatta befälsutbildningen
har jag i huvudsak intet att erinra. Det torde emellertid
böra ankomma på Kungl. Maj:t och de militära myndigheterna att närmare
reglera förevarande spörsmål, och avvikelser från de sålunda förordade riktlinjerna
kunna därvid visa sig erforderliga. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att värnpliktig, som innehaft fast anställning som furir, bör liksom
värnpliktig furir som genomgått plutonchefsskola beredas tillfälle att
genom deltagande i frivillig utbildning vinna befordran till värnpliktig
sergeant.

Med anledning av vad chefen för armén anfört må framhållas, att den
värnpliktiga personal, som under sin ordinarie värnpliktstjänstgöring icke
erhållit befälsutbildning, givetvis icke bör vara utesluten från deltagande i
frivilligt försvarsarbete, men att detta arbete lämpligen torde kunna bedrivas
exempelvis genom deltagande i undervisning vid korrespondenskurser.

377

Kanyl. Mcij.ts proposition nr 210.

Om ändamålet med den föreslagna fortsatta befälsutbildningen skall vinnas,
får den frivilliga utbildningen, åtminstone till en början, icke givas för stor
bredd. Tillgången på instruktörer och förefintliga möjligheter att giva den
frivilliga utbildningen en praktisk inriktning genom tillämpningsövningar
torde ännu icke medgiva en mer omfattande utbildningsverksamhet. Emellertid
torde slutgiltig ställning till denna fråga icke kunna tagas, förrän vidare
erfarenhet vunnits rörande befälsutbildningen.

Givetvis bör intresset för deltagande i den frivilliga befälsutbildningen
på lämpligt sätt stimuleras och den i sådant hänseende från olika håll anvisade
utvägen att genom befordran uppmuntra till intresserat deltagande
i utbildningen torde böra övervägas. Jag anser dock i likhet med försvarsutredningen,
att den frivilliga befälsutbildningens främsta mål bör vara att
hos deltagarna vidmakthålla redan förvärvade militära kunskaper och färdigheter.
Praktisk erfarenhet och säkrare hållpunkter synas sålunda böra
avvaktas beträffande deltagarfrekvensen med det av försvarsutredningen förordade
utbildningssystemet, innan frågan om särskilda åtgärder för att
ytterligare stimulera deltagarintresset kan bliva aktuell.

Lotta rörelsen.

Från att ursprungligen ha omfattat huvudsakligen penninginsamling till förmån
för den frivilliga landstormsrörelsen har lottarörelsens verksamhet
efter hand vuxit i omfång. Lottorna utbildas nu för så vitt skilda uppgifter
som förplägnads-, expeditions-, telefon-, sjukvårds-, förråds- och transporttjänst
inom de olika försvarsgrenarna, inom hemvärnet och inom civila luftskyddet
samt för direkt medverkan inom det militära luftförsvaret.

Försvarsutredningen har anfört, att någon mera genomgripande förändring
beträffande lottarörelsens uppgifter icke syntes påkallad. Utredningen ville
dock i detta sammanhang framhålla, att den frivilliga sjukvårdstjänsten ur
principiell synpunkt syntes böra omhänderhavas av en enda organisation,
lämpligen röda korset, vadan det kunde ifrågasättas, huruvida denna tjänst
framdeles borde kvarstå på lottarörelsens program. Landstormens upphörande
såsom ett särskilt värnpliktsuppbåd ledde följdriktigt till att lottarörelsen
borde givas en fullt självständig ställning bland de frivilliga försvarsrörelserna.
Därmed syntes följa, att lottarörelsen borde äga sin egen överstyrelse.

Att lämna ekonomiskt stöd åt de frivilliga försvarsrörelserna syntes emellertid
alltfort komma att bliva en av de betydelsefullaste uppgifterna för lottarörelsen.
Denna verksamhet syntes sålunda i framtiden — utöver vad det egna
behovet krävde — främst böra inriktas på ett understödjande av den frivilliga
befälsutbildningen.

I remissyttrandena ha närmare behandlats försvarsutredningens uttalanden
rörande lottarörelsens frigörande från landstormsrörelsen i övrigt samt rörande
frågan om den frivilliga sjukvårdstjänsten framdeles borde kvarstå
på lottarörelsens program. Härutinnan torde få hänvisas till handlingarna i
ärendet.

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departemenis- I likliet med försvarsutredningen finner jag skäl icke föreligga för någon
'' llfen'' mera-genomgripande förändring i fråga om lottarörelsens uppgifter. Rörelsens
frigörande från Sveriges landstormsföreningars centralförbund torde vara eu
inre angelägenhet inom centralförbundet, som jag saknar anledning att nu taga
ställning till. Även om lottarörelsen skulle frigöras från centralförbundet
och bilda en självständig organisation, finner jag det naturligt, att denna
organisation fortfarande ekonomiskt understödjer frivillig befälsutbildning.

Frågan, huruvida frivillig sjukvårdstjänst fortfarande skall ingå bland
lottarörelsens uppgifter, torde icke böra prövas i detta sammanhang.

Den frivilliga skytterörelsen.

Det frivilliga skytteväsendets verksamhet syftar till att upprätthålla skjutskickligheten
hos de värnpliktiga ävensom att väcka intresse för skjutövningar
redan före värnpliktsaldern. Under de sista åren har verksamheten utvidgats
till att omfatta alla män i olika åldrar, som ingå i hemvärnet. Hittills har
huvudsakligen skjutning med gevär ägt rum, men även skjutning med kulsprutegevär
har förekommit på senare år.

För innevarande budgetår har för det frivilliga skytteväsendet av statsmedel
anvisats 950,000 kronor jämte 775,000 kronor såsom bidrag till skjutbanors
anordnande.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har anfört, att de uppgifter, som för närvarande påvilade
det frivilliga skytteväsendet, syntes alltfort vara av betydelse för ett
stärkande av försvarskraften. Erfarenheterna från pågående krig gåve vid
handen att precisionsskjutningen, trots tilltagande automatisering av eldvapnen,
icke förlorat i betydelse. Krigföringens natur hade därjämte alltmer
skärpt kravet pa att soldaten, vilken befattning han än bestrede, kunde använda
de allmännast förekommande handvapnen. Hemvärnets effektivitet vore i
väsentlig mån avhängig av de enskilda medlemmarnas skjutskicklighet.

Utvecklingen på det vapentekniska området syntes emellertid framtvinga
en omvärdering av det frivilliga skytteväsendets uppgifter. Det frivilliga
skytteväsendet syntes sålunda på sitt program böra upptaga -— förutom vanligt
gevärsskytte — pistol-, kulsprutepistol- och au tomatge värsskytte. I samband
därmed syntes böra tagas under övervägande att i en och samma organisation
förena alla de krafter, som verkade för ökad skjutskicklighet hos det svenska
folket. Det syntes vidare önskvärt, att de värnpliktiga, som inom armén utbildats
med tunga vapen, erhölle möjlighet att på frivillighetens väg vidmakthålla sin
skjutfärdighet. Detta syntes kunna ske på sådant sätt, att de olika truppförbanden
årligen anordnade en eller flera skyttedagar, då de värnpliktiga inbjödes
till truppförbandens övningsplatser och bereddes tillfälle till övningsskjutningar
enligt ett för det frivilliga skytteväsendet fastställt program.

Den utbildning med tunga vapen och lätta automatvapen, som utredningen
förordade, komme att ställa större krav på statsmakternas understöd än hittills,
icke minst på grund av det ökade ammunitionsbehovet. En närmare be -

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

räkning av detta hade icke kunnat ske. Utredningen ausåge sig dock böra
preliminärt uppskatta skytterörelsens medelsbehov per år till i genomsnitt

l, 000,000 kronor för organisation och verksamhet, varvid förutsatts, att tunga
vapen och ammunition för dessa ställdes till förfogande. För underhåll av
skjutbanor syntes därutöver ett årligt belopp på omkring 200,000 kronor bliva
erforderligt, medan för anordnandet av skjutbanor — utöver tidigare anvisade
medel — ett engångsanslag på inalles 500,000 kronor borde beräknas.

•

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ansett, att utbildning med tunga vapen

m. m. vore önskvärd men att det av försvarsutredningen föreslagna sättet
för utbildningens genomförande med vid truppförbanden anordnade skyttedagar
icke vore lämpligt, enär det icke med säkerhet gåve ett resultat, som
motsvarade kostnaderna.

Chefen för armén har däremot framhållit, att försvarsutredningens synpunkter
rörande införandet av skjutning med automatvapen äro värda beaktande.

Skytteförbundens överstyrelse har ansett det av försvarsutredningen beräknade
antalet anslagsberättigande skyttar för lågt. Med hänsyn härtill vore
av försvarsutredningen beräknade 1,000,000 kronor per år att anse såsom
ett minimum. Medelsbehovet för själva verksamheten uppskattades av styrelsen
till 1,200,000 kronor och för skjutbanors ordnande och underhåll till

250,000 kronor per år.

Försvarsutredningens synpunkter rörande de vapen, som borde komma
till användning vid skytteväsendets övningar, biträddes. De nya vapen, som
enligt förslaget skxxlle införas, måste såsom lån ställas till skytteväsendets
förfogande och förvaras hos skytteföreningarna. Kostnaderna för ammunition
till dessa vapen bleve för betungande för den enskilde skytten, varför
särskilt anslag eller tillhandahållande av fri ammunition syntes ofrånkomligt
för detta ändamål. Vid ett allmännare införande av skjutning med automatvapen
komme sanufolikt underhållskostnaderna för skytteväsendets skjutbanor
att ökas. Skytteförbundet vore berett medverka till att skyttar i värnpliktsåldern
komme att deltaga i de av försvarsutredningen föreslagna skyttedagarna
vid truppförbanden. En förutsättning för ett sådant deltagande
vore dock att alla kostnader härför, således även skyttarnas resor, bestredes
av de militära myndigheterna. . Yissa fördelar vore möjligen att vinna med
det av försvarsutredningen framförda förslaget, att i en organisation förena
alla de krafter, som verkade för ökad skjutskicklighet.

Jag biträder de av försvarsutredningen framlagda principerna beträffande
omfattningen av det frivilliga skytteväsendets verksamhet. Såsom jag anfört
vid anmälan av förevarande anslagsfråga i årets statsverksproposition, anser
jag, att de senare årens krigserfarenheter böra föranleda en omläggning av
det frivilliga skytteväsendets skjutprogram i av försvarsutredningen föreslagen
riktning.

Departements chefen.

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Lämpligheten av det av försvarsutredningen antydda projektet om ett
sammanförande av samtliga skytteorganisationer till ett centralförbund lärer
böra närmare övervägas. Ej heller är jag beredd att nu fatta ståndpunkt
till försvarsutredningens förslag om skyttedagar vid truppförbanden.

I årets statsverkspropositiou har för det frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1942/43 äskats ett anslag å 1,325,000 kronor, varav

5.000 kronor till svenska pistolskytteförbundet. Den höjning med omkring

370.000 kronor, som detta innebär i förhållande till närmast föregående
budgetår, betingas huvudsakligen därav, att antalet anslagsberättigande
skyttar beräknats stiga utöver det till grund för beräkningarna för sistnämnda
budgetår liggande antalet. Det är vanskligt att nu förutsäga, hur
skytteintresset och därmed antalet anslagsberättigande skyttar framdeles
kommer att gestalta sig. Jag finner mig dock i detta avseende kunna biträda
den beräkningsgrund, som försvarsutredningen använt, såsom ett sannolikt
medelvärde för kommande femårsperiod.

För det frivilliga skytteväsendets befrämjande torde sålunda böra beräknas
ett årligt anslag av 1,200,000 kronor.

Övriga frivilliga försvarsröre/ser.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att föreningen svenska röda korset,
som sedan länge åtnjöte ett årligt statsbidrag om 20,000 kronor, utöver den ursprungliga
uppgiften att understödja sjukvården inom försvarsväsendet numera
även utsträckt sin verksamhet till det civila luftskyddet och till hemvärnet.
Röda korset organiserade bland annat ett antal krigssjukvårdsanstalter,
avsedda att utgöra en komplettering av försvarsväsendets egna anstalter
av samma slag. Föreningen medverkade dessutom vid utbildningen
av den personal vid hemvärnet och luftskyddet, som avsåges för sjukvårdsuppgifter
inom dessa organisationer.

I ledningen av röda korsets verksamhet deltoge en av Kungl. Maj:t för
viss tid förordnad »generalkommissarie för den frivilliga sjukvården i krig»,
vilken ägde vissa befogenheter beträffande personalens utbildning, materielanskaffning
samt planläggning av sjukvården i krig in. m.

Försvarsutredningen hade icke ifrågasatt någon ändring i fråga om generalkommissariens
ställning och uppgifter. Utöver fyllande av de uppgifter, som
nu tillkomme röda korset, syntes denna organisation kunna göra en betydelsefull
insats genom att dess sakkunskap och vitt förgrenade organisation toges
i anspråk för ytterligare uppgifter inom sjukvårdens område, bland annat för
den frivilliga utbildningen i fredstid av värnpliktiga, som utbildats i sjukvårdstjänst.
Ur principiell synpunkt funne utredningen det riktigast, att de
värnpliktiga disponerades av och erhölle sin första utbildning inom försvarsväsendet,
medan röda korset baserade sin verksamhet uteslutande på kvinnlig
och icke värnpliktig personal. Krigsförberedelsearbetet syntes böra åvila
de militära myndigheterna, under det att röda korset endast ställde inom

381

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

denna organisation utbildad personal och av densamma anskaffad materiel till
förfogande för vissa sjukvårdsanstalter.

I fråga om de meniga värnpliktiga borde utbildningen inom röda korset
främst avse att vidmakthålla och utveckla förmågan att biträda inom sjukvårdens
olika områden. Utbildningen av det i sjukvårdstjänst utbildade värnpliktiga
befälet borde bedrivas efter samma grunder som övrig frivillig befälsutbildning
och omfatta vissa kurser under ledning av instruktörer ur trängtrupperna
samt tjänstgöring vid sjukvårdsförband. En viss del av en befälskurs
för sjukvårdsbefäl syntes emellertid med fördel kunna äga rum i anslutning
till röda korsets utbildning.

Utbildningen av personal, som tillhörde hemvärnet eller civila luftskyddet
och avsåges för sjukvården inom dessa, syntes alltfort böra äga rum under
röda korsets medverkan, dock utan att denna organisation i krigstid förfogade
över ifrågavarande personal.

Statsbidraget till röda korset syntes i fortsättningen böra upptagas med
oförändrat belopp. De kostnader, som kunde bliva en följd av att kurser för
värnpliktigt befäl eventuellt ordnades i samband med röda korsets utbildning,
borde bestridas av de medel, som ställdes till förfogande för den frivilliga
befälsutbildningen.

Föreningen svenska blå stjärnan har inom djursjukvården och djurvården
i huvudsak mot röda korset svarande ställning och uppgifter. För
innevarande budgetår utgår statsbidrag för verksamheten med 8,000 kronor.

Försvarsutredningen har icke funnit någon förändring med avseende å
denna förening påkallad.

Frivilliga automobilkårens verksamhet är i fredstid huvudsakligen
inriktad på att bibringa kårens aktiva medlemmar kompetens för att
i krigstid bestrida befälsbefattningar vid biltransportförband och vissa staber
m. m. Till aktiv medlem antages endast värnpliktig, som fullgjort sin första
tjänstgöring jämlikt värnpliktslagen, varvid företräde gives den, som tilldelats
trängtrupperna i biltjänst.

Verksamheten bedrives i stort sett efter samma grunder som den frivilliga
landstormsutbildningen. Rörelsen har särskilt eftersträvat att tillvarataga
de kvalifikationer i fråga om befälstjänst vid bilförband, som vissa värnpliktiga
kunnat förskaffa sig i sin civila verksamhet.

För innevarande budgetår utgår statsbidrag till frivilliga automobilkåren
med 10,000 kronor.

Försvarsutredningen har anfört, att för framtiden särskilda åtgärder för
att tillgodose befälsbehovet vid bilförbanden på sätt hittills ägt rum inom
frivilliga automobilkåren icke syntes bliva erforderliga. Enligt de principer
för den obligatoriska utbildningen inom armén som utredningen föreslagit,
komme fältförbandens behov av befäl att tillgodoses genom denna utbildning.

Då anledning således saknades att i fortsättningen bibehålla frivilliga
automobilkåren såsom en särskild utbildningsorganisation, syntes dess
karaktär av militärt organiserad kår böra upphöra och den frivilliga utbild -

382 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

ningen i biltjänst för det värnpliktiga befälet infogas i övrig befälsutbildning
av motsvarande slag.

Frivilliga motorcykelkåren har begränsat sin uppgift till att vidmakthålla
och förkovra medlemmarnas färdigheter såsom motorcykelförare
samt uppmuntra till nyrekrytering och utbildning på detta område. Utbildning
av befäl äger icke rum inom denna organisation. Statsbidrag till verksamheten
utgår icke.

Försvarsutredningen har uttalat, att befälsutbildning icke heller i fortsättningen
komme att behöva bedrivas vid kåren, enär vidareutbildningen av det
värnpliktiga befäl, som efter hand tillkomme vid motorcykelförbanden, borde
äga rum i anslutning till utbildningen av pansarförbandens befäl. Behovet av
motorcykelförare vore emellertid för närvarande betydande och komme framdeles
att bliva än större, framför allt för pansarförbanden och i övrigt för motoriserade
förband. På grund av utvecklingen mot lättare bilar på motorcyklarnas
bekostnad hade dock tillgången på utbildade motorcykelförare blivit allt
mindre, varför redan nu stora svårigheter förelåge att tillgodose behovet
medelst lämplig personal. Det vore därför önskvärt att på något sätt stimulera
intresset för denna verksamhet och därmed öka tillgången på värnpliktiga,
som vore lämpade för uttagning till motorcykelförare och motorcykelordonnanser.
I detta avseende hade frivilliga motorcykelkåren en uppgift att
fylla, vilken att döma av utvecklingen mot ökad motorisering komme att få
stor betydelse.

Kårens värde ur försvarssynpunkt syntes motivera, att den av statsmakterna
lämnades stöd i sin verksamhet. Utredningen ville därför förorda ett årligt
bidrag till utbildningsarbetet, vilket tills vidare, intill dess tillräckliga erfarenheter
vunnits rörande utbildningens omfattning och kostnader, syntes böra
uppgå till förslagsvis 10,000 kronor. Utredningen förutsatte härvid, att utbildningen
som hittills bedreves i nära samband med de militära myndigheterna
och att dessa myndigheter ställde materiel och drivmedel m. m. till
förfogande.

Y ttr anden.

I anledning av försvarsutredningens uttalanden rörande röda korsets framtida
ställning har överstyrelsen för svenska röda korset anfört, att utredningens
förslag, att det egentliga krigsförberedelsearbetet borde påvila de militära
myndigheterna, under det att röda korset endast skulle ställa frivillig personal
och materiel till förfogande för anstalterna, syntes väl avvägt. Det
vore dock omöjligt att ännu avgöra, i vilken utsträckning frivillig personal
kunde komma att stå till förfogande för krigsplacering, enär de nya värnpliktsbestämmelserna
härutinnan kunde komma att öva inflytande. Försvarsutredningens
förslag, att röda korset borde kunna göra en betydelsefull
insats genom att dess sakkunskap och vitt förgrenade organisation toges i
anspråk för den frivilliga utbildningen i fredstid av värnpliktiga, som utbildats
i sjukvårdstjänst, innebure en ur flera synpunkter tilltalande uppgift
för röda korset. Huru genomförandet av denna uppgift lämpligen borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 383

ske krävde emellertid ytterligare utredning. Beträffande röda korsets verksamhet
med avseende å hemvärnet borde ingen ändring ske.

Centralstyrelsen för svenska blå stjärnan har ansett, att någon orsak till
erinran mot försvarsntredningens förslag beträffande blå stjärnan icke förelåge,
enär ingen förändring av föreningens ställning och uppgifter föreslagits.
Anslaget till befrämjande av frivilliga djursjukvården i krig vore
emellertid för knappt på grund av de ökade utgifter, som förorsakats dels
av ökat antal utbildningskurser i hästvård och hästsjukvård, dels ock av att
hundsjukvård numera tillkommit såsom utbildningsgren.

Med avseende å frivilliga automobilkåren har chefen för armén anfört, att
han icke vore beredd att taga ställning till frågan om denna kårs kvarblivande
som militär organisation eller upphörande i enlighet med försvarsutredningens
förslag. Först då resultatet av pågående utredning rörande ändrade
uppgifter, främst på verkstadstjänstens område, förelåge, kunde frågan om
kårens framtida ställning avgöras.

Styrelsen för frivilliga automobilkåren har förordat, att kåren skulle få
bibehålla sin ställning som militärt organiserad kår med såsom främsta
uppgift att utbilda befäl på verkstadstjänstens område men jämväl att biträda
vid fortsatt utbildning av befäl i biltjänst.

Kåren hade sedan ett tiotal år tillbaka koncentrerat sin gärning på att
tillföra trängens befälskader ett tillskott av på motorismens område väl
kvalificerad personal. Ehuru kåren hade en förhållandevis begränsad omfattning,
ägde den sålunda ändå sin betydelse, och kårens betydelse kunde
bliva större i den mån motoriseringen inom armén ökades. Det vore därför
vanskligt att låta det föreslagna centralförbundet för frivillig befälsutbildning
övertaga en uppgift, som dess föregångare — Sveriges landstormsföreningars
centralförbund — i mycket begränsad omfattning sysslat med.
Det vore vidare värdefullt att för den allt viktigare verkstadstjänsten äga
tillgång till eu teknisk befälskader, vilken i sin civila gärning sysslade med
motsvarande arbete och vilken uppehölle kontakt med den militära materielens
förändringar och även bibehölle sin förmåga till befälsföring. En
framtida uppgift för kåren syntes vara att på frivillighetens väg bibringa
nämnda militärutbildning.

Inspektören för trängen har förordat, att någon förändring icke vidtoges
beträffande frivilliga automobilkåren.

Styrelsen för frivilliga motorcykelkåren har framhållit, att kårens huvuduppgift
vore att giva förberedande utbildning åt ett större antal ynglingar
i militär motorcykeltjänst för att underlätta urvalet vid kommande inskrivning.
Om denna förutbildning skulle bliva till verklig nytta, borde densamma
bedrivas i betydligt större omfattning än för närvarande. En oavvislig
förutsättning för att kårens verksamhet skall medföra avsedd nytta
vore, att sådana bestämmelser utfärdades för inskrivningsförfarandet, att de
av kåren förutbildade eleverna verkligen uttoges till motortjänst.

Jag biträder försvarsutredningens förslag beträffande föreningen svenska
röda korset tillkommande uppgifter. De kostnader, som bliva en följd av att

Departements chefen.

384

Kangl. Maj-.ts proposition nr ‘>10.

viss del av den frivilliga sjukvårdsutbildningen enligt försvarsutredningens
förslag ålägges röda korset, böra bestridas av medel, som anvisas för den
frivilliga befälsntbildningen. Jag förutsätter, att statsbidraget till röda korset,
som för närvarande utgör 20,000 kronor per år, skall tills vidare utgå med
oförändrat belopp.

Jag anser icke heller att någon ändring bör vidtagas i fråga om organisationen
av och uppgifterna för föreningen svenska blå stjärnan. Statsbidraget
till befrämjande av frivilliga djursjukvården i krig synes böra beräknas
till oförändrat belopp.

I fråga om frivilliga automobilkårens fortsatta verksamhet delar jag de
av försvarsutredningen anförda synpunkterna, Statsbidrag till ifrågavavarande
ändamål torde dock böra med belopp som prövas skäligt utgå till
dess utredning angående organisationens fortsatta verksamhet kunnat ske.

Jag har redan i samband med frågan om rekryteringen av arméns reservpersonal
berört spörsmålet om överförandet av de aktiva medlemmarna
av kåren till värnpliktiga officerare eller officerare i reserven. Någon nyrekrytering
av kåren torde icke böra förekomma.

Jag finner av försvarsutredningen föreslagen verksamhet för frivilliga
motorcykelkåren lämplig och anser, att för ifrågavarande verksamhet bör
beräknas ett årligt bidrag av 10,000 kronor.

Hemvärnet.

Hemvärnet intager en i vissa avseenden annan ställning än övriga frivilliga
försvarsrörelser. Framsprunget ur enskilt initiativ har det genom statsmakternas
medverkan på kort tid vuxit ut till en omfattande organisation, som
visserligen är baserad på de enskilda medlemmarnas frivilliga åtagande men
som ingår såsom en del av krigsmakten. Hemvärnet har också erhållit en rent
militär uppbyggnad i förband, som på frivillighetens grund rekryteras ur
vederbörliga hemvärnsområden bland icke värnpliktiga eller annan personal,
som icke tages i anspråk inom försvarsväsendet i övrigt.

Hemvärnets uppgift är främst att verka för den egna hemortens omedelbara
tryggande, i första hand mot företag från luftlandsatta trupper. Verksamheten
inom hemvärnet avser såväl befälets och den enskilde mannens utbildning
för sina uppgifter som ock de särskilda förberedelserna för att hemvärnsförbandet
skall kunna lösa vissa lokala försvarsuppgifter.

Vid hemvärnsorganisationens tillkomst beslöts, att hemvärnet i organisatoriskt
hänseende skulle anknyta till inskrivningsområdet, vars befälhavare
områdets samtliga förband även i utbildningsavseende skulle vara underställda.
Den högsta militära ledningen sknlle under chefen för armén utövas
av hemvärnschefen med hemvärnsstaben.

Sedan inskrivningsbefälhavarna från och med den 1 januari 1942 i samband
med inskrivningsväsendets omorganisation avskaffats, ha inskrivningsbefälhavarnas
befogenheter i angivet hänseende tills vidare övertagits av cheferna
för vederbörliga infanteriregementen.

Kostnaderna för hemvärnsorganisationen bestridas från arméns vederbörliga
anslag.

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

385

Försvars utredningen.

Försvarsutredningen liar uttalat, att hemvärnets omfattning och organisation
syntes i sina huvuddrag ha blivit väl avpassade efter de uppgifter,
rörelsen skulle fylla i krigstid. En ökning av antalet hemvärnsmän med 10,000
—15,000 borde dock eftersträvas i avsikt att särskilt tillgodose hemvärnet vid
statens verk och vissa industrier.

Enligt de förslag till värnpliktsväsendets omorganisation och till landets
militärterritoriella indelning i fredstid, som förut framlagts, komme inskrivningschefen
uteslutande att taga befattning med de värnpliktigas inskrivning
och redovisning, under det att inskrivningsbefälhavarens befogenheter i övrigt
överflyttades på försvarsområdesbefälhavaren. Därest sistnämnda befattningshavare
i enlighet med försvarsutredningens förslag tillsattes i fredstid,
syntes försvarsområdena böra läggas till grund för hemvärnsindelningen och
hemvärnets organisation ansluta till dessa. Försvarsområdesbefälhavaren bleve
därmed ansvarig för hemvärnets rekrytering, organisation och utbildning. Med
en sådan organisation borde följaktligen arvodesbefattningen såsom hemvärnsofficer,
vilken för närvarande vore knuten till vederbörande infanteriregemente,
överföras till försvarsområdesstaben. Då några mera betydande förändringar
beträffande uppgifterna och verksamhetens omfattning icke syntes
vara att förutse för den närmaste tiden, syntes medelsbehovet, även i betraktande
av den mindre ökning av antalet hemvärnsmän som här förordats,
komma att bliva i huvudsak oförändrat.

Y ttr anden.

Chefen för tredje arméfördelningen har anfört, att försvarsutredningen icke
berört frågan om en frivillig riksorganisation för hemvärnet, vilken fråga tid
efter annan varit uppe till diskussion. Därest en sådan organisation skulle
komma till stånd, vore det naturligast, om även den anslötes till centralorganisationen
för den frivilliga utbildningen. Yare sig en sådan organisation
komme till stånd eller icke, måste frivillig utbildning av hemvärnsbefäl
komma till stånd, och denna frivilliga utbildning borde lämligen ske
inom samma organisation, som handhade övrig frivillig befälsutbildning.
Denna organisation borde inom sig upptaga frivillig befälsutbildning för
armén, lottarörelsen och hemvärnet.

Hemvärnsrådet, som ansett, att hemvärnet av försvarsutredningen bort
redovisas som en del av lantförsvaret och icke som nu skett tillsammans
med föreningsmässigt ordnade försvarsrörelser, har funnit hemvärnets överförande
från infanteriregements- till försvarsområdesstaberna innebära avsevärda
fördelar.

1941 års hemortsförsvarssaJckunniga ha icke haft något att erinra mot att
hemvärnet anslötes till försvarsområdesorganisationen, enär detta överensstämde
med de sakkunnigas intentioner i fråga om samordningen inom liemortsförsvaret.
De sakkunniga reserverade sig emellertid mot försvarsutredningens
förslag, att rekryteringen till hemvärnet skulle åvila försvarsområdesbefälhavaren
ensam. Denne måste visserligen ha ett väsentligt in Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. »ti 25

Departements chefen.

386 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

flytande i detta hänseende, men viss jämkning i hans befogenheter måste
ske med hänsyn till det civila hemortsförsvarets intressen.

Enär hemvärnets framtida organisation och ställning äro föremål för utredning
genom 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, anser jag mig icke nu
böra närmare ingå därpå utan torde få anledning återkomma till dessa
frågor, sedan de sakkunnigas förslag i ämnet avgivits.

Oberoende därav torde emellertid i enlighet med försvarsutredningens
förslag det lokala hemvärnets ledning böra överflyttas från infanteriregementsstaben
till försvarsområdesstaben. Försvarsområdesbefälhavaren bör
därefter inom försvarsområdet ansvara för hemvärnets rekrytering, organisation
och utbildning, i fråga om rekryteringen dock med den begränsning,
vartill hemortsförsvarssakkunnigas förslag kan föranleda.

Jag har i mina kostnadsberäkningar förutsatt en ökning av antalet hemvärnsmän
med högst 15,000 man.

Det frivilliga försvarsarbetets organisation och ledning.

För sv ars utredningen.

Såsom förut anförts, har försvarsutredningen förutsatt, att en på frivillighetens
väg ordnad fortsatt utbildning av värnpliktigt befäl skall
komma till stånd samt att denna i främsta rummet skall ske i form av tjänstgöring
vid trupp men även skall kunna anordnas såsom särskilda kurser. Utbildningen
borde anknytas till försvarsområdesorganisationen och ansvaret
för det frivilliga utbildningsarbetets planläggning och ledning sålunda påläggas
försvarsområdesbefälhavarna.

Behovet av instruktörer för den frivilliga utbildningen kunde enligt utredningens
mening, liksom hittills i fråga om den frivilliga landstormsrörelsen, till
en del fyllas med officerare och underofficerare, vilka enligt eget åtagande och
mot särskild ersättning fullgjorde denna lärarverksamhet vid sidan av sin
ordinarie tjänst. Möjligheterna att till större delen tillgodose behovet av instruktörer
på denna väg syntes emellertid i regel vara tillfinnandes blott på
sådana orter, där truppförband i fred vore förlagt. Det ytterligare behovet av
instruktörer, främst för utbildningen på mera avsides belägna orter, måste
fyllas med särskild personal, som helt ägnade sig åt denna verksamhet.

Med hänsyn till den vikt, som ur försvarsberedskapens synpunkt måste tillmätas
det frivilliga försvarsarbetet, måste de kvalitativa kraven på instruktörerna
ställas högt. För dessa befattningar borde därför avses personal på aktiv
stat. Därest den frivilliga utbildningen i enlighet med utredningens förslag
anslötes till försvarsområdesorganisationen, syntes stabscheferna vid försvarsområdesstaberna
— vilka utredningen i annat sammanhang föreslagit skola
vara kaptener på aktiv stat — lämpligen kunna med avseende på denna utbildningsverksamhet
tilldelas en ställning, som i huvudsak överensstämde med
den nuvarande landstormsinstruktörens. Dessa stabschefer skulle sålunda

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

verka såsom chefsinstruktörer för den frivilliga befälsutbildningen inom vederbörligt
försvarsområde. Därutöver erfordrades emellertid ytterligare ett antal
instruktörer, såväl officerare som underofficerare.

En exakt beräkning av det erforderliga antalet instruktörer läte sig icke
göra, förrän erfarenheter vunnits beträffande den lämpligaste organisationen
av den frivilliga utbildningen och den genomsnittliga elevfrekvensen. Vid
en preliminär uppskattning av minimibehovet av instruktörer hade utredningen
emellertid funnit, att det för sagda ändamål skulle erfordras 66
officerare och 38 underofficerare ur infanteriet och kavalleriet, 5 officerare
och 5 underofficerare ur pansartruppema, 9 officerare och 9 underofficerare
ur artilleriet, 24 officerare ur luftvärnet, 6 officerare ur ingenjörtrupperna,
6 officerare och 11 underofficerare ur trängen samt 4 of i icerare ur intendenturkåren
eller tillhopa 120 officerare och 63 underofficerare.

Beträffande de grunder, enligt vilka beräkningarna verkställts, torde få
hänvisas till sid. 283 och 284 i betänkandet.

Utredningen hade funnit lämpligast, att instruktörerna för den frivilliga utbildningen
upptoges på de olika truppförbandens (truppslagens) stater och för
längre eller kortare tid kommenderades till tjänstgöring vid militärbefäls- eller
försvarsområdesstaber såsom instruktörer.

Instruktörerna för den frivilliga utbildningen syntes i viss utsträckning
kunna tagas i anspråk jämväl för hemvärnets övningar samt för skolungdomens
värn tjänstövningar ävensom såsom instruktörer inom skytterörelsen.

Det vore uppenbart, att den fortsatta utbildningen av det värnpliktiga
befälet ur krigsberedskapens synpunkt vore av sådant värde, att rörelsen borde
åtnjuta allt det stöd, som statsmakterna kunde lämna. Utöver vad ovan anförts
beträffande instruktörerna förutsatte utredningen sålunda även, att erforderlig
uniforms- och vapenutrustning, annan materiel samt ammunition av de
militära myndigheterna tillhandahölles den frivilliga organisationen efter
samma grunder som hittills tillämpats beträffande den frivilliga landstormsrörelsen,
samt att eleverna vid frivillig tjänstgöring åtnjöte fri inkvartering,
förplägnad och sjukvård ävensom avlöning i enlighet med sin tjänstegrad.

Härutöver erfordrades dock medel för att bestrida med övningsverksamheten
i övrigt förenade kostnader. På grundval av en preliminär uppskattning
av elevfrekvensen vid den frivilliga befälsutbildningen hade försvarsutredningen
beräknat det årliga medelsbehovet för de närmaste åren till
omkring 350,000 kronor, varav 25,000 för ungdomsrörelsen, medan motsvarande
behov beräknades vid genomfört system uppgå till omkring 450,000
kronor. Dessa medel borde ställas till de frivilliga organisationernas förfogande.
Utredningen ansåge sig dock böra fästa uppmärksamheten på att
det nu anförda medelsbehovet beräknats komma att täcka allenast en del av
kostnaderna, medan återstående kostnader förutsatts såsom hittills bestridas
av medel, som de frivilliga organisationerna själva anskaffade.

Försvarsutredningen har framhållit, att såsom av det föregående framginge,
frivilligt försvarsarbote bedreves efter flera olika linjer och inom vitt skilda
verksamhetsområden. Ett samordnande av det frivilliga försvars -

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

arbetet syntes emellertid önskvärt, enär vissa olägenheter vore förenade
med att ett så stort antal frivilliga organisationer utövade sin verksamhet vid
sidan av varandra, ofta i viss konkurrens vad beträffar personalrekryteringen.
Den centrala ledningen av all frivillig befälsutbildning syntes därför, i vad
rörde de värnpliktiga, lämpligen böra sammanföras i en organisation — ett
centralförbund för frivillig befälsutbildning —- i vilket även ungdomsrörelsen
borde inrymmas: Av samma anledning ansåge utredningen, att vissa fördelar
skulle kunna vinnas genom ett infogande i den frivilliga skytterörelsen av
de för pistolskjutning och sportskytte verkande organisationerna.

Enligt utredningens uppfattning syntes dock framför allt genomförandet av
en fast försvarsområdesindelning redan i fredstid samt tillkomsten av särskilda
territoriella organ bliva av betydelse för ett tillfredsställande samarbete
mellan de frivilliga försvarsrörelserna. Under förutsättning att de frivilliga
organisationerna i största möjliga utsträckning bringade sina underorganisationers
— d. v. s. förbundens eller distriktens — verksamhet i territoriell
överensstämmelse med försvarsområdesindelningen, syntes förutsättningar
skapas för en rationell samverkan, vilken ytterligare kunde underlättas genom
en ömsesidig representation i de olika lokala organisationerna och deras överstyrelser.

I detta sammanhang har utredningen erinrat om den verksamhet, som för
närvarande utövas av centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet,
vilken tillkom i mitten av år 1940 i syfte att utgöra ett organ för främjandet
av frivilligt försvarsarbete. Kommitténs verksamhet vore enligt utredningens
uppfattning av så stort värde, att densamma alltfort borde vara förtjänt av
all uppmuntran och statsmakternas stöd.

Eörsvarsutredningen har i fortsättningen erinrat om att den centrala
ledningen av den frivilliga utbildningen enligt nuvarande organisation
utövas av chefen för armén. Någon särskild personal för ärendenas
beredning hade dock hittills icke stått till förfogande, varför handläggningen
inom arméstaben ägt rum vid en eller flera avdelningar allteftersom ärendena
berört organisatoriska spörsmål, utbildningsfrågor o. s. v. Med hänsyn till
den betydelse, den frivilliga utbildningen enligt utredningens mening komme
att äga för personalens kvalitet, borde denna utbildning erhålla sin särskilde
målsman — inspektören för det frivilliga försvaret — varjämte en särskild
avdelning för det frivilliga försvaret borde inrättas inom arméinspektionen.
Denna borde företräda såväl den frivilliga befälsutbildningen som samtliga
frivilliga försvarsrörelser.

I detta sammanhang har utredningen jämväl upptagit frågan om hemvärnets
centrala ledning till behandling och därvid framhållit, att vägande
skäl talade för att även hemvärnets ledning anknötes till arméinspektionen.

I ett diagram å sid. 288 i betänkandet har försvarsutredningen åskådliggjort
de principer, efter vilka enligt försvarsutredningens mening det frivilliga
försvarsarbetet framdeles bör vara organiserat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

389

Y ttr anden.

Det av försvarsutredningen framlagda förslaget rörande fortsatt utbildning
av värnpliktigt befäl har föranlett chefen för första arméfördelningen att framhålla,
att det vore vanskligt att nu bedöma, om det vore möjligt eller lämpligt
att förlägga den frivilliga befälsutbildningen helt till den fasta försvarsområdesorganisationen.

Däremot har chefen för armén ansett eu anknytning av den frivilliga
befälsutbildningen, på sätt försvarsutredningen föreslagit, till försvarsområdesorganisationen
vara ändamålsenlig.

Sveriges landstormsföreningars centralförbund har anfört, att vid den av
centralförbundet hittills anordnade frivilliga befälsutbildningen betydande
svårigheter förelegat att på frivillighetens väg erhålla erforderligt antal
kvalificerade instruktörer. Försvarsutredningens förslag för instruktörsfrågans
lösning syntes godtagbart, varför detsamma tillstyrktes. Avlöningsfrågan för
den frivilliga befälsutbildningen syntes böra upptagas till omprövning, särskilt
i fråga om längre sammanhängande kurser.

I fråga om det frivilliga försvarsarbetets samordnande har chefen
för armén anfört, att innan slutligt ställningstagande därtill skedde, borde
1941 års hemortsförsvarssakkunnigas utredning avvaktas. Det vore chefens
för armén avsikt att därefter framlägga förslag rörande de frivilliga försvarsorganisationernas
ställning och samordnande.

1941 års hemortsförsvarssakkunniga ha understrukit vikten av, att det frivilliga
försvarsarbetet i största möjliga utsträckning bringades till territoriell överensstämmelse
med försvarsområdesindelningen för att åstadkomma ett effektivt
samarbete även mellan de frivilliga organisationerna och det civila hemortsförsvaret.
Hemortsförsvarssakkunniga komme troligen att föreslå, att i krig
det civila hemortsförsvaret i operativt hänseende skulle underställas försvarsområdesbefälhavarna.

Skytteförbundens överstyrelse har anfört, att det vore varken nödvändigt
eller lämpligt att bringa skytteförbundens verksamhet i territoriell överensstämmelse
med den föreslagna nya indelningen i försvarsområden. Skytteförbundens
uppgift vore att bibringa sina medlemmar största grad av skjutskicklighet,
men de hade inga som helst territoriella försvarsuppgifter och
lämnade ej heller personal till vissa bestämda territoriella förband. Skytteförbundsindelningen
anslöte sig till rikets administrativa indelning i län.
Därest den nya försvarsområdesindelningen skulle följas, skulle flera olägenheter
uppstå.

Liknande synpunkter ha anförts av överstyrelsen för svenska röda korset.

Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet har ansett det uppenbart,
att därest en organisatorisk plan för det frivilliga försvarsarbetet uppgjordes
och ett samordnande organ för denna verksamhet skapades, man i detta
sammanhang icke kunde underlåta att taga hänsyn även till bland annat det
civila luftskyddet. Erfarenheten hade visat, att förhållandet mellan luftskydd
och hemvärn visat sig vara i behov av en auktoritativ reglering. Enär de

Departementschefen.

390 Kungl. May.ts proposition nr 210.

problem, som sammanhängde med hemortsförsvarets utformning, för närvarande
vore föremål för utredning genom 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
borde dessas utredning avvaktas, innan en organisatorisk plan för
det frivilliga försvarsarbetet, i den mån detta avsåge hemortsförsvaret, fastställdes.

I fråga om principerna för den frivilliga befälsutbildningens anordnande
biträder jag, som jag i det föregående anfört, i allt väsentligt försvarsutredningens
förslag. Det av chefen för armén och hemvärn schefen väckta
förslaget, att viss del av den frivilliga befälsutbildningen skulle kunna fullgöras
såsom instruktörsarbete vid hemortens hemvärn, synes emellertid beaktansvärt.
Detta bör dock bedrivas under erforderlig tillsyn av försvarsområdenas
instruktörspersonal, t. ex. i form av kontroll av uppnådda utbildningsresultat.
Det vill synas, som om denna form för bibehållande och
förbättrande av under värnpliktstjänstgöringen bibringad befälsföringsförmåga
skulle kunna verka intresseväckande.

Jag biträder de av försvarsutredningen angivna principerna rörande tillhandahållande
av instruktörer för den frivilliga befälsutbildningen men finner
i likhet med utredningen, att ett fastställande av antalet instruktörer icke
bör ske innan praktisk erfarenhet vunnits rörande elevfrekvensen i den frivilliga
befälsutbildningen. Såsom beräkningsgrund för det sannolika behovet
av instruktörer finner jag mig kunna godtaga försvarsutredningens beräkningar.
Jag har vid kalkylerna rörande personalbehovet å de olika truppförbandens
(truppslagens) stater utgått från att där skall upptagas det antal
instruktörer för den frivilliga utbildningen, som försvarsutredningen angivit.
I den mån instruktörsverksamheten det medgiver, böra truppförbandscheferna
för andra ändamål äga disponera instruktörerna.

Det årliga anslaget för den frivilliga befälsutbildningen torde kunna beräknas
i anslutning till försvarsutredningens förslag. Mot det beräknade
beloppet om 450,000 kronor vid genomförd organisation finner jag nu icke
anledning till erinran. Det torde emellertid böra framhållas, att behovet av
anslagsmedel är beräknat under förutsättning, att lottaorganisationerna
fortfarande giva den frivilliga befälsutbildningen ekonomiskt stöd.

Jag finner skäl tala för försvarsutredningens uppfattning rörande de frivilliga
försvarsorganisationernas territoriella samordnande men finner dels
att resultatet av hemortsförsvarssakkunnigas utredning i denna sak bör föreligga,
innan slutlig ställning tages, dels att i vissa yttranden framförda synpunkter
tala för att ett i detalj genomfört territoriellt samordnande icke är
erforderligt.

Såsom i samband med frågan om arméinspektionens organisation anförts,
torde någon förändring i fråga om hemvärnets centrala ledning icke för närvarande
böra komma till stånd. Icke heller synes mig någon ändring i
hemvärnsstabens inre organisation tills vidare påkallad. Jag har i konsekvens
härmed förutsatt, att i arméinspektionen icke inrättas någon särskild

391

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

avdelning för det frivilliga försvaret. Ärenden rörande det frivilliga försvaret
lärer, såsom jag tidigare föreslagit, böra tills vidare handhavas av
arméinspektionens centralavdelning.

J. Remonteringsväsendet.

Stamhästar.

Antalet stamhästar vid armén uppgår för närvarande till 5,276, varav
5,118 ridhästar och 158 draghästar.

För svar sutredningen har beräknat behovet för den nya arméorganisationen
till 5,638, varav 5,269 ridhästar och 369 draghästar, ökningen har motiverats
främst av den förlängda utbildningstiden för de värnpliktiga.

Rörande grunderna för försvarsutredningens beräkningar torde få hänvisas
till vad därom anförts å sid. 290—294 i betänkandet. En sammanställning
av behovet av stamhästar återfinnes i en i samband med redogörelsen
för remonteringen intagen tabell. Stamhästarna ha uppförts på de olika
truppförbandens, stabernas och skolornas stater efter i huvudsak nu gällande
grunder.

Beträffande stamhästarna vid ridskolan och arméns underofficersskola
Itar utredningen dock föreslagit vissa avvikelser samt därom anfört:

På ridskolans stat ha hittills endast uppförts stamhästar avsedda som
tjänstehästar för skolans personal till ett sammanlagt antal av 12. Det synes
emellertid riktigare att jämväl de hästar, som tagas i anspråk för utbildningen
vid skolan uppföras på dennas stat. Elevers tjänstehästar böra dock liksom
hittills medföras från vederbörliga truppförband. Denna organisationsförändring
bör dock icke hindra, att erforderliga utbyten av för undervisningen
mindre lämpliga hästar sker. Det torde få ankomma på chefen för armén att
reglera sådana utbyten.

Behovet av stamhästar på ridskolans stat har beräknats till 104 inklusive
remonter, varav 99 hästar för ridbruk och 5 draghästar.

Pör närvarande finnas på staten för arméns underofficersskola upptagna 9
stamhästar, avsedda såsom tjänstehästar för skolans lärarpersonal. Hästar
för elevernas ridutbildning finnas för närvarande icke vid skolan. Det har
emellertid varit ett önskemål att utbildning till häst skulle kunna bibringas
elever tillhörande de beridna truppförbanden, i främsta rummet elever ur
kavalleriet. Utredningen anser, att detta önskemål bör tillgodoses, och föreslår
med hänsyn härtill, att antalet stamhästar vid skolan utökas med 11 till
sammanlagt 20.

Chefen för armén har anfört, att han intet hade att erinra emot utredningens
beräkningar rörande behovet av hästar vid armén. Fördelningen i
mobiliseringshänseende av hästarna mellan truppslag och förband borde vara
förbehållen chefen för armén.

Emot de grunder, som av utredningen tillämpats vid beräkningen av behovet
i fred av stamhästar vid armén, liar jag i huvudsak intet att erinra.
Då emellertid den av mig föreslagna fredsorganisationen av armén innebär
vissa avvikelser från den av utredningen föreslagna, kommer detta att med -

Departements chefen.

Departementschefen.

392 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

föra de ändringar i fråga om beräkningen av det totala antalet hästar, som
framgå av en nedan under rubriken Remonteringen införd tabell. På detaljberäkningarna
torde det icke vara behövligt att i detta sammanhang ingå.

Ackordhästar.

Behovet av ackordhästdagar har av försvarsutredningen beräknats komma att
ökas, främst såsom en följd av den förlängda utbildningstiden för de värnpliktiga
och den ökade tillgången på tunga vapen.

Utredningen har beräknat det årliga behovet av ackordhästdagar till 481,000,
vilket utgör en ökning med 241,000 dagar jämfört med för innevarande budgetår
beräknat behov. Härtill komma för större repetitionsövningar 50,000 ackordhästdagar.

Beträffande antalet ackordhästar har utredningen anfört att det för närvarande
funnes ungefär 5,000 ackordhästar. Då liksom hittills varje ackordhäst
icke borde beräknas fullgöra mer än högst 50 ackordhästdagar per
år, borde sålunda med hänsyn härtill en ökning av ackordhästbeståndet ske
med ungefär 4,600 hästar till ungefär 9,600 hästar. Vid vissa truppförband
inträdde emellertid vart annat år ett ytterligare ökat behov av ackordhästdagar
med anledning av de större repetitionsövningar, som då beräknades
äga rum. Behovet av ackordhästar för sistnämnda ändamål kunde beräknas
utgöra ungefär 3,300. Sammanlagt skulle sålunda behöva disponeras omkring

13.000 ackordhästar innebärande en ökning i förhållande till nuvarande antal
med omkring 8,000 hästar, en ökning, som med hänsyn till möjligheterna att
verkställa utackordering syntes vara möjlig att genomföra, ökningen syntes
böra ske sålunda, att till ackordhästar överfördes erforderligt antal av de
hästar, som av staten inköpts till armén för den förstärkta försvarsberedskapen.

Jag ansluter mig till de principer, som av försvarsutredningen tillämpats
vid beräkningen av behovet av ackordhästar.

Vid den av mig föreslagna fredsorganisationen av armén kommer behovet
dock att bliva något lägre än det av utredningen beräknade. Yid Norra
skånska infanteriregementet och Hallands regemente, vilka av mig föreslagits
skola organiseras som cykelregementen, samt vid Wendes artilleriregemente,
som föreslagits skola motoriseras, bortfaller behovet av ackordhästar.
Den besparing, som sålunda åstadkommes, har beräknats till (2 X 10,000 +

50.000 =) 70,000 ackordhästdagar. Det i enlighet med av försvarsutredningen
anförda beräkningsgrunder däremot svarande antalet ackordhästar utgör 1,400.
Härtill kommer en besparing i fråga om det ytterligare behov av ackordhästdagar,
som beräknats uppstå i samband med större repetitionsövningar.
Denna besparing har uppskattats till (2 X 1,000 + 7,000=) 9,000 dagar per år
räknat och det häremot svarande antalet hästar till 600.

Det årliga behovet av ackordhästdagar för armén skulle i enlighet med
ovan anförda beräkningar komma att uppgå till (481,000 + 50,000—70,000—-

9.000 =) 452,000 och behovet av ackordhästar till (13,000 —1,400 — 600=)

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 393

11,000, innebärande en ökning i förhållande till nuvarande antal med omkring

6,000 hästar.

Remon terings väsendets ledning.

Enligt''1914 års härordning ombesörjdes anskaffningen av de för armén
erforderliga remonterna av en under inspektören för kavalleriet stående remonteringsstyrelse,
vilken dessutom hade att förvalta statens remontdepåer. Remonteringsstyrelsen
bestod av chef och två ledamöter, vilka jämte fyra suppleanter
på förslag av inspektören för kavalleriet förordnades av Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till inspektörens för kavalleriet minskade arbetsområde avsågs
han enligt 1925 års härordning skola tjänstgöra jämväl som chef för remonteringsväsendet,
varför remonteringsstyrelsen upphörde och under inspektören
för kavalleriet ställdes en remonteringsnämnd på två ledamöter. Detta antal
ökades senare till tre, av vilka en skall vara ställföreträdare för chefen. För
nämndens ledamöter skulle finnas fyra suppleanter, av vilka tre borde vara
officerare (i regel på reservstat eller i reserven) samt en civil person känd
såsom framstående hästkännare. Denna organisation bibehölls i 1936 års försvarsordning.

Försvarsutredningen har uttalat, att på grund av den föreslagna omorganisationen
av truppslagsinspektionerna det vore lämpligt att i huvudsak
återgå till den organisation, som var rådande före genomförandet av 1925
års försvarsbeslut. Den nuvarande remonteringsnämnden borde sålunda
med oförändrat antal ledamöter och suppleanter benämnas remonteringsstyrelsen
och den nuvarande ställföreträdande chefen för remonteringsväsendet
bliva chef för styrelsen. Denne borde också utöva överledningen
över remontdepåerna. Som chef för remonteringsstyrelsen borde av Kungl.
Maj:t förordnas en pensionerad regementsofficer, vilken syntes böra äga
uppbära ett arvode av 4,500 kronor. För remonteringsstyrelsen avsåges dessutom
en pensionerad underofficer som expeditionsunderofficer. Remonteringsstyrelsen
borde lyda närmast under inspektören för infanteriet och kavalleriet.

Arméförvaltningen har1 ansett, att den nuvarande remonteringsnämnden
borde bibehållas och inordnas i intendenturdepartementet. Som motiv härför
har följande anförts:

Arméns remontering vore främst att betrakta som en teknisk-ekonomisk
förvaltningsangelägenhet. Det vore därför stridande mot de enhetliga grunder
för organisationen av försvarsväsendets ledande organ, som utredningen
i övrigt tillämpat, att underställa remonteringsstyrelsen inspektören för infanteriet
och kavalleriet. Genom den av arméförvaltningen föreslagna förändringen
skulle dessutom större överensstämmelse vinnas mellan fredsoch
krigsorganisation, enär remonteringsviisendet vid mobilisering avsåges
skola underställas intendenturdepartementet, som då hade att ombesörja
anskaffning av hästar för försvarsväsendets räkning.

I yttrande till chefen för armén har över fältveterinär en framlagt i huvudsak
samma synpunkter på frågan om remonteringsväsendets ledning som
arméförvaltningen.

Departements chefen.

394 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna ansluta sig till den av överfältveterinären
uttalade uppfattningen.

1942 års försvarsheredning liar i samband med behandlingen av kavalleriet
föreslagit, att sekundchefen för Livregementet till häst tillika skulle vara
chef för remonteringsväsendet. Härav har beredningen ansett böra följa,
att remonteringsväsendets ledning i övrigt bibehölle sin nuvarande organisation.
På grund härav funnes icke anledning att höja arvodet till den såsom
ställföreträdande chef fungerande pensionerade officeren.

Det existerar ett nära samband mellan remonteringen å ena sidan och
hästmaterialets användning samt dressyr och ridutbildning å den andra.
Det samarbete, som sålunda måste äga rum mellan remonteringsväsendets
ledning och de för utbildning och organisation i övrigt ansvariga militära
myndigheterna, synes säkerställas, därest remonteringsväsendet anknytes till
någon av de militära inspektionsmyndigheterna, lämpligen inspektören för
infanteriet och kavalleriet.

Några väsentliga olägenheter härav i avseende på krigsorganisationen
anser jag icke behöva befaras. Vid mobilisering och vid krigstillfälle övergår
remonteringsverksamheten till att huvudsakligast omfatta inköp av lämpliga
hästar. Genom att remonteringsstyrelsen därvid i huvudsak oförändrad
underställes intendenturdepartementet, säkerställes kontinuiteten i ärendenas
handläggning på ett fullt betryggande sätt.

I anslutning till utredningens förslag till organisation av remonteringsväsendets
ledning förordar jag, att denna handhaves av en remonteringsstyrelse
med följande sammansättning:

chef, pensionerad officer,

tre ledamöter,

fyra suppleanter,

en expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer i arvodesbefattning.

Arvodet till chefen synes böra beräknas med beaktande av den av mig
förordade arvodesregleringen för den pensionerade personalen i arvodesbefattning.
Lämpligen bör arvodet bestämmas efter löneklass Oa 14.

Som chef för remonteringsväsendets kassaförvaltning torde liksom hittills
böra avses en pensionerad officer på intendenturdepartementets stat.

Remonteringsstyrelsen bör vara underställd inspektören för infanteriet
och kavalleriet. Jag föreslår slutligen, att remontdepåerna underställas
chefen för remonteringsstyrelsen.

Remonteringen.

Enligt vad försvarsutredningen framhållit bör remonteringen av stam- och
ackordhästar ske i huvudsak enligt nu gällande grunder, dock med vissa å
sid. 296 och 297 i betänkandet angivna avvikelser. Den årliga remonteringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 395

av stamhästar har beräknats till 527 rid- och 36 draghästar mot nu respektive
512 och 16 (jfr tablån å sid. 298 i betänkandet).

Eemontdepåernas antal är för närvarande tre, nämligen Herrevadskloster,

Gudhem och Utnäslöt. Den sistnämnda är underställd chefen för ridskolan
och i förvaltningshänseende ansluten till nämnda skola.

Försvarsutredningen har föreslagit, att stallutrymmena vid Utnäslöt framdeles
skola disponeras av ridskolan, som enligt den nya organisationen beräknats
komma att få ett avsevärt ökat antal remonter i dressyr. På grund
därav borde remontdepån vid Utnäslöt nedläggas och det nuvarande remontantalet
på Utnäslöt fördelas på Herrevadsklosters och Gudhems remontdepåer.
Detta krävde bland annat vinterboning av vissa stallar på Gudhems
remontdepå, varjämte bostäder för 2 å 3 hästskötare därstädes måste uppföras.

De principer, som försvarsutredningen tillämpat vid beräkningen av re- Departementsmontbehovet,
synas icke giva anledning till erinran. Vad angar sättet för
utbildningen av arméns remonter anser jag likaledes, att denna bör bedrivas
i enlighet med de riktlinjer, som av utredningen uppdragits.

Behovet av stamhästar och remonter i enlighet med de av mig ovan angivna
beräkningsgrunderna samt sättet för utbildningen av remonterna framgår
av tablån å nästa sida.

Som ersättning för å depå störtade remonter torde dessutom liksom innevarande
budgetår årligen böra inköpas 12 hästar.

Jag biträder utredningens förslag om avveckling av Utnäslöts remontdepå
samt om uppdelning av arméns remonter på de båda återstående depåerna.

Med hänsyn till den av mig föreslagna minskningen av antalet remonter i
förhållande till det av utredningen föreslagna synes antalet vaktmästare vid
vardera depån kunna minskas med en.

Jag föreslår sålunda, att remontdepåernas antal minskas till två, nämligen
Herrevadskloster och Gudhem. Jag beräknar vidare för remontdepåerna
de personalkadrar, som framgå av personalförteckningar, vilka tillhandahållas
riksdagens vederbörande utskott. I förhållande till nuvarande stater
innebär mitt förslag en minskning med en stallföreståndare, betingad av att
depåernas antal minskas med en, samt en ökning med sammanlagt två
expeditionsunderofficerare och fyra vaktmästare, betingad av den relativt
tyngre arbetsbörda, som kommer att påvila personalen efter den till följd av
sammanslagningen väsentliga ökningen av antalet remonter på vardera av
de två kvarvarande depåerna. Emellertid förutsätter jag, att personalbehovet
skall framdeles närmare prövas i förut angiven ordning.

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Truppförband m. m.	Antalet stamhästar på vilket remonte-ring beräknas	O Arlig remontering; 10 % av stamhäst-antalet
	Rid- hästar	Drag- hästar	Kid- hästar	Drag- hästar
Högre staber m. fl.........	257		26
Infanteriet ................	399	166	40	17
Kavalleriet................	2,120	—	212	—
Pansartrupperna ..........	46	_	5	_
Artilleriet Icke motoriserade trupp-förband ..............	1,204		120
Motoriserade truppförband	122	—	12	—
Luftvärnet ................	100	—	10	__
Ingenjöi-trupperna ........	130	—	13	—
Signaltrupperna............	40	100	4	10
Trängtrupperna............	228	80	23	8
Intendenturtrupperna......	3	—	*)	—
Ridskolan ............	99	5	10	2)
Arméns underofficersskola. .	20	—	2
Remonter för högre staber, motoriserade förband m. fl.	198	_	20	_
Summa	4,966	351	497	35
Nuvarande antal ..........	5,118	158	512	16
Av utredningen föreslaget
antal....................	5,269	369	527	36

Utbildning av ridhästremonter -

\ Enligt chefens för armén bef
stämmande.

Vid kavalleriet.

{Enligt chefens för armén bestämmande.

Vid artilleriet.

^Enligt chefens för armén be|
stämmande.

Vid ingenjörtrupperna.
(Enligt chefens för armén be\
stämmande.

Vid trängtrupperna.

(Enligt chefens för armén bestämmande.

Vid ridskolan.

[Enligt chefens för armén bestämmande.

*) Erhåller vart tredje år en av de
2) Vartannat år inköpes en häst.

för artilleriet avsedda remonterna.

III. Byggnader m. m.

Försvar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att den föreslagna arméorganisationen
komme att kräva vissa byggnadsarbeten, föranledda såväl av tillkomsten av
nya truppförband som av den utsträckta tjänstgöringstiden och ökningen av
krigsmaterielen, särskilt i vad avser motorfordon.

Utredningen har förutsatt, att utflyttningen till Järvafältet av i Stockholm
garnisonerade truppförband skulle äga rum enligt uppgjord plan. Dock borde
det för Livregementet till häst planerade nya etablissementet i stället avses
för Göta pansarlivgarde. För Första tygkompaniet med tygförvaltningsskolan
borde uppföras ett nytt etablissement i anslutning till Stockholms tygstation.

Beträffande detaljerna i försvarsutredningens förslag till nybyggnads- och
omändringsarbeten i övrigt torde få hänvisas till å sid. 314 och 340—366 i betänkandet
intagna bilagor, varför här endast bör lämnas en redogörelse för
vissa av utredningen anförda mera allmänna uttalanden. De i samband därmed
meddelade kostnadsuppgifterna avse prisläget den 1 juli 1941.

Med avseende på behovet av nya etablissement har försvarsutredningen
anfört i huvudsak följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

397

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 har arméförvaltningen föreslagit
uppförande oav ett nytt kasernetablissement för Wendes artilleriregemente
vid Norra Åsum. Utredningen är jämväl av den uppfattningen, att ett
nytt kasernetablissement för detta regemente är ofrånkomligt och föreslår,
att ett sådant uppföres i enlighet med arméförvaltningens förslag.

Av det genom regementets utflyttning frigjorda etablissementet föreslås
östra kasernen disponeras såsom förläggning för Signalregementets kompani
i Kristianstad samt för 1. militärbefälsstabens stabsmobiliseringscentral.

I annat sammanhang har föreslagits, att Norrbottens regementes skidlöparbataljon
förlägges till Kiruna, varför ett kasernetablissement för bataljonen
därstädes bör uppföras.

De nuvarande skidlöparkasernerna vid Norrbottens regemente föreslås
disponeras såsom förläggning för det nyuppsatta Tredje tygkompaniet samt
för Signalregementets kompani i Boden. — — —

Stockholms luftvärnsregemente, som för närvarande är förlagt i f. d.
Göta livgardes kasern i Stockholm, föreslås flyttat till plats i huvudstadens
närhet, där nytt kasernetablissement bör uppföras för regementet.

Utredningen föreslår, att Andra intendenturkompaniet samt arméns intendenturförråd
i Karlsborg flyttas till Nässjö, där erforderliga byggnader
böra uppföras. Kronobageriet och havremagasinet förutsättas dock kvarbliva
i Karlsborg. De genom utflyttningen frigjorda lokalutrymmena avses
disponeras för Andra tygkompaniet.

Nya kasernetablissement föreslås i övrigt för följande nytillkommande
eller omorganiserade truppförband, nämligen:

Närkes artilleriregemente, Örebro,

Stockholms luftvärnsregementes batteri på Gotland,

Göteborgs luftvärnskår, Göteborg,

Luleå luftvärnskår, Luleå,

Göta pansarlivgardes kompani på Gotland,

Signalregementets kompani i Skövde samt
Göta trängkårs kompani i Nora.

För den nytillkommande Y. militärbefälsstaben — förläggningsort Karlstad
— samt för Yl. militärbefälsstaben, vilken föreslagits skola förläggas
till Luleå, föreligger ett behov av nybyggnad.

I samband härmed ledigblivna lokaler vid Övre Norrlands truppers stab
i Boden böra utnyttjas för att tillgodose det ytterligare lokalbehov, som
beräknas tillkomma vid kommendantsstaben i dennas egenskap av jämväl
försvarsområdesstab vid Bodens och Luleå försvarsområden.

Utöver det nu anförda föreligger ett behov av förrådsbyggnader m. m.
för förvaring och vård av den materiel, som icke lämpligen kan uppläggas
vid truppförbanden. Detta behov gör sig gällande dels beträffande materiel,
som avses för mobiliseringscentraler, dels ock i fråga om större delen av
den materiel, som avses för de territoriella förbanden.

Byggnader för dessa ändamål hava beräknats enligt följande:
eu stabsmobiliseringscentral inom vardera av II.—Yl. militärområdena;
eu luftvärnsmobiliseringscentral för Karlsborgs luftvärnsregemente;
en ingenjörmobiliseringscentral för Svea ingenjörkår och två för Göta
ingenjörkår;

två trängmobiliseringscentraler för vardera av Svea trängkår, Norrlands
trängkår och Skånska trängkår eu samt en för Göta trängkår;

förråd inom samtliga försvarsområden för förvaring av materiel för de
territoriella förbanden.

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De sammanlagda kostnaderna för nya etablissement ha av utredningen beräknats
till 72,970,000 kronor (avskrivningsbehov 39,690,000 kronor).

Försvarsutredningen har uttalat, att i vissa fall tillbyggnader å befintliga
etablissement bleve erforderliga, och härom anfört att utredningen
vid bedömandet av byggnadsbehovet för truppförbanden utgått ifrån
att samtliga värnpliktiga under första tjänstgöringen borde beredas förläggning
i kasern. Vid vissa etablissement vore det emellertid för närvarande icke
möjligt att förlägga den avsedda värnpliktskontingenten. I en del fall bleve
därför vissa till- eller ombyggnadsarbeten erforderliga för att tillgodose lokalbehovet.

De sammanlagda kostnaderna för tillbyggnader å befintliga etablissement
ha av utredningen beräknats till 10,630,000 kronor (avskrivningsbehov

5,310,000 kronor).

Det särskilda behov av förläggningslokaler, som med det föreslagna utbildningssystemet
komme att uppträda under repetitionsövningarna vartannat år,
borde enligt försvarsutredningens mening icke tillgodoses medelst ytterligare
kasernbyggnader. I stället borde detta behov fyllas genom baracker, varvid
byggnadsbehovet syntes kunna avsevärt nedbringas genom att under de relativt
korta repetitionsövningarna tillämpa en trängre förläggning än vad som
vore normalt.

För uppförande av erforderligt antal barackbyggnader har utredningen beräknat
ett belopp av 2,800,000 kronor (avskrivningsbehov 1,400,000 kronor).

Ökningen av motorfordonsbeståndet vid armén medförde, enligt vad försvarsutredningen
vidare framhållit, ett ökat behov av garageutrymmen
och kostnaderna härför ha av utredningen beräknats till sammanlagt 7,850,000
kronor (avskrivningsbehov 3,930,000 kronor).

Försvarsutredningen har funnit behovet av undervisningslokaler vid
truppförbanden trängande samt beräknat, att för varje samtidigt befintligt
kompani eller motsvarande förband (dock icke efterutbildnings- och yrkeskompani)
i regel erfordrades ett lektionsrum, rymmande omkring 50 man. Utredningen
har därom närmare anfört följande:

Frågan om behovet vid truppförbanden av undervisningslokaler —- lektionsrum,
gymnastiksalar och exercislius — liksom av dessa lokalers inredning
har upptagits av lantförsvarets utbildningskommission i skrivelse till
chefen för försvarsdepartementet den 20 februari 1941. I denna skrivelse
konstaterar kommissionen, att antalet lektionsrum för undervisningen i arméns
skolor och av de värnpliktiga redan med förut gällande första tjänstgöringstid
vore genomgående otillräckligt. Sålunda måste flerstädes dagrum, logement,
korridorer, putsrum etc. användas såsom lektionsrum. Flertalet dylika lokaler
ville kommissionen beteckna såsom för undervisningsändamål synnerligen
underhaltiga och ur hälsosynpunkt menliga. De angivna bristerna försvårade
i hög grad undervisningen och ett effektivt utnyttjande av utbildningstiden.
Behovet av särskilda lektionsrum komme att bliva än kännbarare, därest
tiden för den första tjänstgöringen utsträcktes till ett år.

Chefen för armén har även i skrivelse till överbefälhavaren den 29 juli
1941 med yttrande över 1940 års militära byggnadsutrednings förslag till
nya kaserntvper framhållit behovet av särskilda lektionsrum vid truppför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 399

banden samt önskvärdheten av att varje större truppförband disponerade
över såväl gymnastik- som exercishus.

Beträffande behovet av gymnastiklokaler är utredningen av den uppfattningen,
att detta för närvarande i regel är tillgodosett i erforderlig omfattning.

Utredningen har därjämte föreslagit, att en exercisbyggnad uppföres vid
varje truppförband där sådan för närvarande saknas.

Do sammanlagda kostnaderna för anordnande av lektionssalar och exercis
byggnader ha av utredningen beräknats till 9,550,000 kronor (avskrivningsbehov
4,770,000 kronor).

Beträffande behovet av furirbostäder har försvarsutredningen framhållit,
att ogifta furirer för närvarande i regel förlädes i furirrum, vilka vore
belägna i omedelbar anslutning till övriga förläggningslokaler. Dessa furirrum
beräknades emellertid nu behöva tagas i anspråk för andra ändamål.
Detta medförde, att motsvarande förläggningsutrymme för de ogifta furirerna
måste anskaffas. Med anledning härav föresloge utredningen, att särskilda
bostäder för furirer uppfördes i anslutning till de nuvarande kasernetablissementen.
Utredningen hade härvid utgått ifrån, att bostäder erfordrades för
omkring ~!z av antalet furirer på aktiv stat. Under regementsövningar eller
vid andra tillfällen, då ökat behov av förläggningsutrymme för befäl uppstode,
borde dessa bostäder genom en tätare förläggning även kunna utnyttjas för
andra befälskategorier.

De sammanlagda kostnaderna för anordnande av furirbostäder ha av utredningen
beräknats till 13,160,000 kronor (avskrivningsbehov 6,580,000
kronor).

I fråga om vissa särskilda byggnadsbehov har försvarsutredningen
anfört bland annat följande:

Infanteriets oflicersaspirantskola är för närvarande förlagd till Yärmlands
regemente. Om detta enligt utredningens förslag återgår till normalregemente,
bliva de av officersaspirantskolan för närvarande disponerade lokalutrymmena
erforderliga för regementets egen räkning. Då lämpliga byggnader
icke heller på annan plats stå till förfogande, blir nybyggnad för
officersaspirantskolan erforderlig.

För krigsskolans vidkommande erfordras vissa mindre tillbyggnader, i
främsta rummet betingade av övningskompaniets förläggning till Karlberg.

För infanteriskjutskolan erfordras på grund av det ökade antalet elever
samt tillkomsten av gasskyddsskolan vissa till- och ombyggnadsarbeten.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 har arméförvaltningen upptagit
vissa medel för nybyggnads- och omändringsarbeten vid ridskolan.
Utredningen biträder arméförvaltningens förslag. Dessutom föreslås uppförande
av ett nytt ridhus, betingat av remontutbildningens ökade omfattning,
samt vinterboning av stallar.

Vid Gudhems remontdepå föreligger visst byggnadsbehov, nämligen bostad
för en underofficer och tre hästskötare samt vinterboning av stallarna.

Även i fråga om artilleriskjutskolan bliva vissa byggnadsarbeten erforderliga
med hänsyn såväl till övningsdivisionens förläggning till skolan som
till det ökade elevantalet. Med hänsyn till de begränsade möjligheterna att
på orten erhålla lämpliga bostäder har utredningen ansett följande byggnads -

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

behov föreligga, nämligen cliefsbostad, fyra familjebostäder för officerare,
bostadsbyggnad för en underofficer och viss förvaltningspersonal samt bostadsbyggnad
för elever. Härtill komma lokaler för expedition, förråd m. m.

För den nytillkommande luftvärnsskjutskolan erfordras lokaler för förläggning
av officerare, underofficerare och manskap, matsalsbyggnad m. m.

För Skånska pansarregementet och Södermanlands pansarregemente har
utredningen förutsatt uppförande av vissa verkstäder.

Beträffande verkstäder vid Skaraborgs pansarregemente har utredningen
icke ansett sig böra avgiva något förslag, då frågan om en för samtliga i
Skövde förlagda truppförband gemensam verkstad ännu är föremål för särskild
utredning.

För försvarsområdesstaberna har intet byggnadsbehov beräknats. Utredningen
förutsätter, att därest lokalbehovet för dessa staber icke kan tillgodoses
vid på platsen befintligt truppförband, erforderliga lokaler anskaffas
genom förhyrning.

För försvarsväsendets läroverk i Uppsala erfordras vissa nybyggnads- och
omändringsarbeten. Nybyggnadsbehovet uppgår till en skolbyggnad omfattande
31 lärosalar för 25—30 elever, geografi-, biologi-, kemi- och fysikrum
jämte laboratorium i anslutning härtill, en samlingssal för omkring 300 elever,
rektorsexpedition, lärarrum samt vaktmästarbostad. Härtill kommer omändring
av kanslibyggnad och underofficersbostäder vid arméns underofficersskola
till förläggningslokaler för läroverkets elever jämte vissa av det ökade
elevantalet betingade ändringsarbeten på matsals-, bad- och marketenteribyggnaderna
vid arméns underofficersskola.

De sammanlagda kostnaderna för här angivna särskilda byggnadsbehov
ha av utredningen beräknats till 8,930,000 kronor (avskrivningsbehov 4,520,000
kronor).

Utredningen har slutligen erinrat om att vissa med byggnadsverksamheten
sammanhängande frågor, vilka icke ägde direkt samband med arméns omorganisation,
såsom förändringar beträffande matinrättningar och marketenterier
och av fritidslokaler, för närvarande vore föremål för prövning av 1940
års militära byggnadsutredning. Försvarsutredningen hade därför icke funnit
anledning att upptaga desamma till behandling.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har bland annat framhållit, att om
Wendes artilleriregemente bleve motoriserat, lokaler måste beräknas för
motormateriel i stället för stallar, ridhus in. m. — I samband med regementets
utflyttning borde uppföras lokaler jämväl för en tyganstalt. — Då det nya
etablissementet komme att bliva beläget på fem kilometers avstånd från
Kristianstad, syntes det ur arbetssynpunkt och ur disciplinär- och säkerhetssynpunkt
erforderligt att i närheten av den blivande kasernen uppföra bostäder
jämväl för regementschefen, en regementsofficer samt en officer per
batteri. Delvis syntes detta behov kunna tillgodoses genom att taga i anspråk
vissa inom avsett område befintliga byggnader. — Militärområdesövningsfält
vore icke beräknat i försvarsutredningens betänkande. Särskilt för truppförbanden
inom Skåne vore ordnandet av militärområdesövningsfält för övningar
i högre förband en fråga av största vikt. Kostnaderna för att anskaffa ett
dylikt övningsfält kunde bliva betydande. Tillgången till ett övningsfält vore

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

emellertid av avgörande betydelse för förbandens krigsmässiga utbildning,
varför åtgärder för ett lösande av övningsfältsfrågan på det kraftigaste förordades.

Chefen för fjärde arméfördelningen har anfört, att det icke vore sannolikt
att Livregementets till häst kasern kunde rymma den styrka, som försvarsutredningen
beräknat förläggas dit. Denna fråga tarvade ytterligare utredning.
Vidare påpekades att — sedan utflyttning till Järvafältet av huvuddelen av
Stockholms garnison genomförts — det syntes bliva nödvändigt att begagna
denna kasern för förläggning av till tillfälliga kurser i Stockholm kommenderad
personal. Härjämte har framhållits, att tillbyggnad av truppförbandens sjukhus
på flera håll vore nödvändig. Särskilt gällde detta inom Linköpings
garnison.

Chefen för Övre Norrlands trupper har anfört, att kostnaderna för nybyggnader
för VI. militärbefälsstaben i Luleå syntes böra uppskattas till 1,300,000
kronor i stället för av försvarsutredningen beräknade 330,000 kronor. — Försvarsutredningen
syntes icke hava tagit behörig hänsyn till de kostnader, som
måste uppstå för anordnande av garage och förråd för en förläggning vid Norrbottens
regemente av Signalregementets kompani i Boden. — Med en permanent
förläggning av Norrbottens regementes skidlöparbataljon till Kiruna
följde ovillkorligen uppförande av ett särskilt för bataljonen avsett exercishus.
De härav uppkommande kostnaderna kunde emellertid möjligen uppvägas
av att utredningens beräkningar för markförvärv i praktiken syntes
komma att visa sig alltför höga.

Militärbefälhavaren på Gotland har bland annat påpekat, att av försvarsutredningens
betänkande icke framginge, hur byggnadsverksamheten vid Gotlands
infanteriregemente och Gotlands artillerikår planerats. Militärbefälhavaren
har framhållit behovet av vissa nybyggnader vid förbanden samt förordat
närmare utredning därom i samband med ordnandet av förläggningarna
för Göta pansarlivgardes och Stockholms luftvärnsregementes till Gotland
förlagda kompanier.

Chefen för armén, som enligt det föregående förordat, att Wendes artilleriregemente
skall organiseras såsom motoriserat regemente, att Norra skånska infanteriregementet
och Hallands regementen skola organiseras såsom cykelförband
samt att Norrbottens regementes skidlöparbataljon i Kiruna skall givas permanent
natur, har icke närmare ingått på därmed förenade ändringar av föreslagna
nybyggnads- eller tillbyggnadsarbeten. — I fråga om förläggningen av infanteriets
officersaspirantskola har chefen för armén framhållit, att utredning därom
påginge och att skolans förläggning till annan plats än någon av dem, som försvarsutredningen
föreslagit, kunde medföra vissa ändringar i härför beräknade
byggnadskostnader. — Vad beträffar infanteriskjutskolan har chefen för
armén tillstyrkt ett av skolchefen framlagt förslag om förvärvande av Rosersbergs
slott och kungsgård samt vitsordat behovet av ytterligare ny- och ombyggnadsarbeten
för skolan. Frågan om utvidgning av skjutskolans nuvarande
övningsområde borde göras till föremål för särskild utredning. — I fråga om
byggnader för artilleriskjutskolan har chefen för armén anslutit sig till vissa

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. avi 42 26

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

av inspektören för artilleriet i avgivet yttrande anförda synpunkter och ansett,
att medel borde beräknas för uppförande av bad- och tvättinrättning, motorverkstad,
officers- och underofficersmässar samt marketenteri med underbefälsmäss.
— Arméchefen har tillika framhållit, att behov förelåge av markförvärv
för vissa skjutplatser utöver de av försvarsutredningen föreslagna.

Arméförvaltningen har påpekat, att försvarsutredningen upptagit till behandling
endast de frågor, vilka ägde direkt samband med arméns omorganisation,
men icke behandlat andra spörsmål som exempelvis förändringar av
matinrättningar och marketenterier vid truppförbanden m. m. Frågan om
erforderliga nybyggnads- och förändringsarbeten vid redan befintliga tygverkstäder
vore likaledes ett spörsmål, som måste erhålla sin lösning oberoende
av omorganisationen. — Försvarsutredningen hade beräknat kostnaderför
intendenturverkstäder vid vissa förband. Då inom intendenturdepartementet
utredning påginge rörande viss centralisering av reparationstjänsten
beträffande intendenturmateriel, borde emellertid tills vidare anstå med utförande
av de föreslagna intendenturverkstädema. -— Mot kostnadsberäkningarna
för helt nya etablissement syntes i stort sett intet vara att erinra.
Vissa smärre justeringar av de beräknade beloppen syntes dock erforderliga.
— En följd av såväl högre som lägre truppförbands organisationsförändringar
bleve med säkerhet ändringsarbeten inom expeditionslokaler. Härför erforderligt
belopp uppskattades till 1,500,000 kronor. — För anordnande av hundgårdar
vid truppförbanden borde beräknas ett belopp av 200,000 kronor.

På grund av avsedda personalökningar måste matsalsbyggnader, marketenterier
och sjukhus m. fl. byggnader givas en mot personalökningen svarande
utvidgning. Härför behövliga medel, vilka icke medräknats av försvarsutredningen,
komme att vara av betydande storlek. Ordnandet av förläggningen vid
Revingehed, varom utredning påginge, syntes komma att draga betydande
kostnader — omkring 2,000,000 kronor. — Erforderlig utbyggnad av stallar
syntes komma att draga en kostnad av omkring 6,300,000 kronor. — Rådande
bostadsbrist medförde sannolikt även behov av nya bostadsbyggnader på de
flesta orter, dit nya staber och truppförband avsåges skola förläggas.

För gymnastik- och idrottsskolan syntes vissa byggnadsarbeten bliva erforderliga.
— Utöver av försvarsutredningen beräknade nybyggnader för infanteriets
och kavalleriets officersaspirantskola syntes vissa byggnader böra tillkomma,
då av försvarsutredningen upptagits i stort sett endast själva förläggningsbyggnaderna.

Arméförvaltningen har vidare framhållit, att de markfrågor, som den nya
organisationen komme att föra med sig, icke kunde anses slutgiltigt reglerade
genom det föreliggande förslaget. Allt efter som den nya organisationen
genomfördes och bleve föremål för prövning i praktiken komme säkerligen
behov av ytterligare mark för truppförbanden att göra sig gällande. Redan nu
kunde förutses, att mark erfordrades för Gotlands artillerikår. Försvarsutredningens
beräkningar angående kostnaderna för markförvärv vore för övrigt
synnerligen approximativa. Med hänsyn härtill och då markvärdena efter 1
juli 1941 måste beräknas ha stigit, syntes det bliva nödvändigt att för mark -

Kungl. May.ts proposition nr 210. 403

förvärvens genomförande beräkna 4,000,000 kronor i stället för av försvarsutredningen
beräknade 3,280,000 kronor.

Slutligen har arméförvaltningen framhållit som önskvärt, att de för byggnader
och markförvärv beräknade medlen icke uppdelades på olika delposter
utan i sin helhet ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande, så att ökade kostnader
i vissa fall kunde kompenseras av besparingar i andra fäll.

Skolöverstyrelsen har påpekat, att försvarsutredningens förslag i fråga
om läroverksbyggnad för försvarsväsendets läroverk vore ytterst summariskt.
Det beräknade antalet lärosalar vore för lågt och borde höjas till 34. I planen
vore icke upptagna erforderliga verkstadslokaler. Icke heller vore i planen
beräknat bibliotek med tillhörande läsesal och studierum. Samlingssalen,
som av försvarsutredningen beräknats för 300 elever, borde enligt skolöverstyrelsen
utökas så att samtliga läroverkets elever, 900 stycken, kunde samlas
i densamma.

Svenska under officer sförbundet har framhållit, att försvarsutredningen
helt förbigått de frågor, som sammanhängde med tjänstebostäder åt viss
befälspersonal, däribland underofficerarna. Dessa frågor hade bort ägnas
närmare omprövning. Underofficersförbundet hemställde därför, att befälets
tjänstebostadsfråga måtte upptagas till behandling av 1940 års militära byggnadsutredning.
Underofficersförbundet har ifrågasatt, huruvida icke vissa i
kasernerna inrymda tjänstebostäder för underofficerare med fördel skulle
kunna avses för förläggning av furirer och de för furirbostäder avsedda
medlen i stället disponeras för uppförande av motsvarande antal tjänstebostäder
för underofficerare.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har med tillfredsställelse noterat
försvarsutredningens förslag om nybyggnad av furirbostäder. Mot beräkningen
av antalet bostäder vore i och för sig intet att erinra. Förbundet kunde
emellertid icke biträda försvarsutredningens uppfattning, att vissa furirrum
skulle kunna utrymmas eller en trängre förläggning ordnas för furirerna
under regementsövningarna i syfte att bereda rum för andra befälskategorier.
Med hänsyn härtill syntes det vara ofrånkomligt, att antalet furirbostäder
ökades utöver försvarsutredningens förslag.

1940 års militära byggnadsutredning har — såsom redan tidigare erinrats
— framhållit, att det i nuvarande ekonomiska läge vore angeläget, att endast
militärt sett absolut ofrånkomliga byggnadsprojekt komme till utförande.

I en i byggnadsutredningens utlåtande anmäld avvikande mening har byggnadsutredningens
ordförande, till vars synpunkter två ledamöter anslutit sig,
framhållit bland annat följande:

Kostnaderna för de för arméns truppförband avsedda byggnadsföretagen
syntes ha beräknats med hänsynstagande till de principiella synpunkter,
som byggnadsutredningen funnit vara i motsvarande fall tillämpliga. De kostnadsuppgifter,
som av utredningen lämnats till försvarsutredningen, grundade
sig emellertid till väsentliga delar på överslagsvis gjorda beräkningar. Först
när förslagsritningar till de olika byggnadsföretagen förelåge och slutligt
granskats, kunde definitiva kostnadsberäkningar till grund för slutliga medelsanvisningar
upprättas. Utredningen hade icke i något fall tagit principiell

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ställning till de framlagda byggnadsförslagen, utan allenast kostnadsberäknat
desamma i enlighet med de detaljerade program, som uppställts av försvarsutredningen.
Till frågan, huruvida förenklingar och besparingar beträffande
dessa program eller med avseende på materialbehandling och dylikt skulle
kunna ske, hade utredningen följaktligen icke tagit ställning. Innan de olika
byggnadsföretagen komme till utförande borde utredningen, såsom skett i
tidigare fall, lämnas tillfälle att efter ingående prövning i varje fall till Kungl.
Maj: t avgiva yttrande rörande desamma var för sig såväl beträffande byggnadsföretagens
olika delar som ock rörande planordningar, konstruktioner,
materialval och kostnader för byggnaderna. Standardisering av byggnader
och konstruktiva anordningar liksom olika inredningsdetaljer borde i möjligaste
mån tillämpas.

TJnder den relativt korta remisstiden hade möjligheter icke förelegat att
verkställa någon detaljgranskning av förslagen. Skäl för en dylik åtgärd förelåge
knappast, förrän statsmakterna fattat beslut angående de byggnadsföretag,
vilka skulle komma till utförande. Först sedan beslut härutinnan fattats,
syntes förslagen böra närmare utformas och kostnadsberäknas. De föreliggande
kostnadsuppgifterna, vilka givetvis i vissa delar kunde bedömas på
olikartat sätt och beträffande vissa detaljkostnader sakligt kritiseras, vore
emellertid sådana, att de i stort sett kunde läggas till grund för de ekonomiska
ställningstaganden, som kunde ifrågakomma vid den fortsatta behandlingen
av organisationsförslaget.

Emellertid syntes vissa allmängiltiga uttalanden böra göras. Med hänsyn
till statens finansiella ställning borde investeringar av kapital i militära byggnadsföretag
i möjligaste mån begränsas och sålunda endast de mest trängande
byggnadsbehoven i främsta rummet tillgodoses. Det syntes böra ytterligare
övervägas, huruvida icke vissa byggnadsföretag skulle kunna uppskjutas eller
avsevärt begränsas, tills mera gynnsamma statsfinansiella förhållanden möjligen
inträdde. Där så kunde ske, med hänsyn till förläggningarnas art, borde
byggnadstyperna i möjligaste mån förenklas och mindre byggnader sammanföras.
Även provisoriska anordningar syntes böra kunna i vissa fall ifrågakomma.

Vad anginge arméns byggnader m. m. vore det exempelvis ovisst, huruvida
behovet att uppföra ett nytt kasernetablissement för Wendes artilleriregemente
vid Norra Åsum med tillhörande nya ekonomibyggnader av olika slag
nödvändigtvis måste tillgodoses. En mera ingående undersökning syntes
böra verkställas beträffande möjligheten att allt fortfarande för ändamålet
utnyttja regementets hittillsvarande kasernetablissement i Kristianstad efter
erforderliga om- och tillbyggnader samt modernisering. Betydande kostnadsminskning
syntes därigenom stå att vinna. För Signalregementets kompani
i nämnda stad samt för första militärbefälsstabens stabsmobiliseringscentral,
vilka enligt förslaget skulle taga delar av artilleriregementets lokaler i anspråk,
skulle i sådant fäll uppföras förläggningslokaler m. in., men vissa
lokaler i övrigt anslutas till artilleriregementets. Liknande synpunkter
kunde läggas på frågan om ett nytt kasernetablissement för Norrbottens regementes
skidbataljons förläggning till Kiruna samt förläggningsutrymmen
för Tredje tygkompaniet och för Signalregementets kompani i Boden, ävensom
med avseende på Andra intendenturkompaniets och Arméns intendenturförråds
förflyttning till Nässjö samt förläggning av ett kompani av Göta
trängkår till Nora. Ytterligare byggnadsfrågor av liknande art syntes kunna
bedömas på enahanda sätt. Vissa lokalbehov för staber m. m. kunde möjligen
tillgodoses genom förhyrning eller genom fastighetsköp, om besparing härigenom
kunde vinnas.

Försvarsutredningen hade förutsatt, att det för Livregementet till häst till

Kungl. Maj:ts -proposition nr 210.

405

nyuppförande avsedda etablissementet å Järvafältet i stället borde avses för
Göta pansarlivgarde med den till detta regemente förlagda arméns motorskola,
och föreslagit, att för Stockholms luftvärnsregemente, som för närvarande
vore förlagt till f. d. Göta livgardes kasern i Stockholm, skulle uppföras
ett nytt kasernetablissement i Stockholms närhet. De gamla kasernetablissementen
för Svea livgarde och f. d. Göta livgarde syntes dock ännu
åtskilliga år framåt kunna tagas i anspråk för militärförläggning. Av betydelse
för denna frågas bedömande borde därför i främsta rummet vara behovet
av tillgång på tomtmark för bebyggelsen av Ladugårdsgärdet. Under
åtskilliga år framåt syntes efterfrågan å dylik mark bliva väsentligt förminskad
och då betydande områden därstädes alltjämt stode till disposition för tomtförsäljning,
däribland Svea artilleriregementes tomtområde från och med utgången
av år 1943, syntes särskilda skäl icke kräva, att de båda etablissementen
utrymdes inom närmast liggande tid. Utrymme syntes jämväl finnas
å Gärdet för vissa övningar. Luftvärnsregementet borde därför tills vidare
förläggas till f. d. Göta livgardes kasernetablissement och Göta pansarlivgarde
kaserneras inom Svea livgardes nuvarande etablissement., så snart sistnämnda
regemente avflyttat till sitt nya kasernetablissement å Järvafältet,
vilket borde kunna ske under loppet av år 1944. Kostnaderna för nya kasernetablissement
för luftvärnsartilleriregementet och pansarlivgardet kunde följaktligen
hänföras till budgetår utanför nu föreliggande femårsplan.

Byggnadsutredningen vore enligt särskilda uppdrag för närvarande sysselsatt
med förslag rörande fritidslokaler, marketenterier m. m., ävensom angående
modernisering av bostadslägenheter vid försvarsväsendets olika truppförband.
Beträffande dessa förslag kunde framhållas, att utredningen övervägde
ianspråktagande för manskapets behov av de efter nuvarande krav
mindre anpassade bostadslägenheterna inom kasernhusen för underofficerare,
varigenom tillgången till förläggningslokaler för manskapet kunde väsentligt
utvidgas och följaktligen lektions- och dagrum, åtminstone i viss utsträckning,
icke längre behöva tagas i anspråk för manskapsförläggning. Härigenom
skulle tillgång till undervisningslokaler i viss utsträckning kunna beredas
och behovet av nybyggnader i motsvarande omfattning begränsas. I regel
skulle dessa underofficerare bliva hänvisade att söka sig privata bostäder och
bostadstvånget för dem hävas.

Som en generell erinran kunde framhållas, att nya bostadslägenheter borde
uppföras i så begränsad omfattning som kunde ske. Försvarsväsendets befattningshavare
borde, därest icke i särskilda fall speciella förhållanden förelåge,
söka sig bostäder i allmänna marknaden liksom övriga statstjänstemän.
Likaså borde nybyggnader av militära verkstäder och dylikt endast förekomma
i sådana fall, då tillgång till civila verkstäder inom orten icke funnes,
vilka kunde utnyttjas för militära behov. Ej heller borde nybyggnader av
mera permanent natur uppföras för tillgodoseende av beredskapsbehov.

Yad gällde vissa av de av försvarsutredningen för ridskolan i Strömsholm
föreslagna byggnadsarbetena syntes i enlighet med ett av utredningen den
23 januari 1942 avgivet utlåtande viss begränsning bliva möjlig.

Vid besök å Kevingehed den 29 januari 1942 hade konstaterats, att väsentliga
moderniseringsarbeten borde ifrågakomma å därvarande byggnader för
att göra desamma användbara för sådan permanent förläggning av Södra
skånska infanteriregementet till övningsplatsen, som av försvarsutredningen
föreslagits. I utlåtande den 5 februari 1942 hade utredningen avgivit yttrande
rörande uppförande av nytt marketenteri för manskap, vissa fritidslokaler och
gymnastikbyggnad å Revingehed för en kostnad av 730,000 kronor. Därutöver
erfordrades ombyggnad dels av fem äldre manskapsbaracker, vars byggnadsstommar
befunne sig i gott skick, samt förseende av desamma med värme

406

Kung!. Majits proposition nr 210.

och sanitära anläggningar för att göra dem fullt användbara för manskapsförläggning
även vintertid, och dels av det befintliga, ävenledes i relativt gott
stånd varande sjukhuset. Därjämte behövde officers- och underofficersmässarna
i viss omfattning moderniseras och vinterbonas samt vissa bostadshus
för befattningshavare uppföras.

I sitt särskilda yttrande förordar byggnadsutredningens ordförande, att för
de med femårsplanen samhörande arbetena och sådana byggnadsarbeten, vilka
Kungl. Maj:t i övrigt funne skäl att härmed sammanföra, borde upprättas ett
tillfälligt byggnadsorgan med en livslängd begränsad till fem å sex år. Sedan
byggnadsarbetena fullbordats, borde de färdiga byggnaderna successivt överlämnas
för vård och förvaltning till ett under tiden färdigorganiserat för
samtliga försvarsgrenar gemensamt byggnadsförvaltningsorgan, vilket anpassats
för en verksamhet, som svarade mot dess blivande normala verksamhet.
Inom detta tillfälliga organ, där tekniska krafter med speciell erfarenhet
och skicklighet på byggnadsområdet skulle anställas, skulle plats jämväl beredas
för såväl den militära sakkunskapen inom de olika försvarsgrenarna som
ock representant för militär byggnadsverksamhet. Visst samarbete med de
nuvarande byggnadsorganisationerna inom de olika försvarsgrenarna förutsattes
ävenledes.

En av byggnadsutredningens ledamöter, Diös, har i vid utredningens
yttrande fogad avvikande mening framhållit, att en för försvarsväsendets
olika grenar gemensam organisation för den nu ifrågavarande mera tillfälliga
byggnadsverksamheten skulle bliva alltför omfattande för att
genast kunna organiseras och träda i verksamhet. I anslutning härtill
har ifrågavarande ledamot erinrat om att Kungl. Maj:t genom beslut
den 30 januari 1942 inrättat ett särskilt byggnadskontor inom arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse med uppgift att handhava den praktiska
byggnadstekniska verksamheten inom styrelsen. I princip syntes dylika byggnadskontor
böra inrättas även inom marin- och flygförvaltningarna. Med
hänsyn till att byggnadsverksamheten för marinens räkning i förhållande till
motsvarande verksamhet inom de två övriga försvarsgrenarna vore av relativt
ringa omfattning, kunde emellertid ifrågasättas att åt arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse anförtro uppförandet av även marinens nybyggnader,
därvid förutsattes att ett kontrollorgan liknande militära byggnadsutredningen
även i fortsättningen finge utgöra en instans för kontroll av ritningar och
kostnadsberäkningar.

1942 års f ör sv ar sb er edning.

Beredningen har anfört, att den icke haft möjlighet att underkasta försvarsutredningens
förslag någon detalj granskning, detta så mycket mindre,
som kostnadsberäkningarna icke grundats på utförda ritningar och undersökningar
på platsen utan allenast hänförde sig till uppskattningar efter antagen
byggnadsvolym och dylikt. Likaså hade de erinringar, som av arméförvaltningen
och vissa andra myndigheter framförts, endast undantagsvis kunnat
ägnas närmare granskning. Endast de ur militär synpunkt mest angelägna
byggnadsföretagen borde komma till utförande under femårsperioden. I

407

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

syfte att förhindra ett alltför starkt utbud av entreprenadarbeten under den
närmaste tiden med därav följande stegrade byggnadskostnader syntes byggnadsarbetena
lämpligen böra fördelas över en längre tid än som avsetts. Det
förefölle vidare, som om genom tillbyggnader och moderniseringar vissa
regementens hittillsvarande kasernetablissement alltjämt kunde tagas i anspråk
för sina nuvarande eller liknande ändamål. Även provisoriska byggnadsanordningar
syntes böra komma i fråga i den omfattning så vore möjligt.
Med hänsyn till ovissheten om försvarets framtida omfattning syntes man
under en övergångsperiod få pruta av på vissa krav, som i längden självfallet
måste tillgodoses. I anslutning härtill har försvarsberedningen anfört
bland annat följande:

Stockholms luftvärnsregemente borde enligt beredningens mening tills
vidare bibehålla sin förläggning i f. d. Göta livgardes kasernetablissement.
Om »Göta pansarlivgarde» skulle uppsättas och förläggas till Stockholm,
syntes detta regemente kunna tills vidare inrymmas i Svea livgardes nuvarande
etablissement. Det syntes även kunna ifrågasättas att — därest detta
etablissement ej toges i anspråk för nämnda pansarregemente — provisoriskt
dit förlägga vissa utbildningsanstalter, bland'' annat infanteriets officersaspirantskola.
Även andra byggnadsfrågor kunde bedömas från enahanda synpunkter.
Detta gällde exempelvis möjligheten att tills vidare vid Göta trängkår
i Skövde bibehålla det kompani av kåren, som föreslagits förläggas till
Nora. I stället borde en mobiliseringscentral utbyggas på sistnämnda ort.
Härförutom syntes böra undersökas, om icke det för Gotland avsedda
pansarkompaniet lämpligen kunde förläggas i anslutning till ettdera av de
befintliga truppförbanden i Visby, varigenom vissa ekonomi- och andra byggnader
skulle kunna uteslutas ur byggnadsprogrammet.

Till gemensamma enheter syntes kunna sammanföras åtskilliga byggnader,
exempelvis marketenterier med matinrättningar och dylikt. Beträffande
kasernetablissement, som avsåges förläggas till eller i närheten av städer,
syntes det ej vara nödvändigt att anordna fullständiga officers- och underofficersmässar,
utan torde dessa kunna ersättas med lunchrum, förlagda i samband
med annan byggnad. Det kunde ock tänkas att sammanföra enklare
mässar för nämnda båda kårer i en byggnad med gemensam köksanläggning.
Vidare syntes det böra övervägas, att logementsbyggnader, vilka vid kostnadsberäkningarnas
uppgörande planerats för normal (enkel-)förläggning, som ett
provisorium byggdes för dubbelbeläggning.

I fråga om nya statliga tjänstebostäder ville beredningen som allmänt
uttalande framhålla, att anordnandet av dylika bostäder borde äga rum i
minsta möjliga utsträckning och att försvarsväsendets befattningshavare
borde hänvisas till att söka bostäder i allmänna marknaden. Genom frigörande
av vissa inom förefintliga kaserner inrymda tjänstebostäder syntes möjlighet
föreligga att utan särskilda nybyggnader kunna i viss omfattning tillgodose
manskapets behov av förläggnings-, undervisnings- m. fl. lokaler.
Vidare ifrågasattes, om furirbostäder behövde uppföras i föreslagen omfattning.

Bland åtgärder i besparingssyfte beträffande byggnads- och liknande anläggningar
kunde framhållas, att föreslagna permanenta kasern- och andra
byggnader i ej ringa omfattning syntes kunna ersättas med barackbyggnader
av bättre kvalitet, att anläggande av idrottsplatser, idrottshallar och badanläggningar
tills vidare endast borde planeras men ej utföras, samt att musikbyggnader
vid nytillkomna förband för närvarande icke borde utföras.

Departements chefen.

408 Kungl. Ma]ds proposition nr 210.

Innan ifrågakommande byggnadsarbeten igångsattes, borde givetvis planerna
noga genomarbetas och kostnadsberäknas med beaktande av de besparingar,
som kunde utvinnas genom standardisering och förenkling.

Försvarsberedningen har slutligen framhållit angelägenheten av att i
möjligaste utsträckning enhetlig och sakkunnig ledning av byggnadsanläggningarna
säkerställdes.

Det av försvarsutredningen framlagda byggnadsprogrammet avser närmast
de åtgärder, som enligt utredningens förslag böra genomföras med hänsyn
till den av utredningen föreslagna utbyggnaden av arméorganisationen.
Endast ett mot kostnaderna för dessa byggnadsåtgärder svarande avskrivningsbehov
har medtagits i den av utredningen för femårsperioden 1942/47
beräknade kostnadsramen. Emellertid må i förevarande sammanhang framhållas,
att åtskilliga kostnader för byggnadsändamål, som icke direkt hänföra
sig till den sålunda föreslagna utbyggnaden, kunna beräknas bliva nödvändiga
under perioden. Eedan bland sina medelsäskanden för budgetåret
1942/43 har arméförvaltningen hemställt eller anmält sin avsikt vara att
framdeles hemställa om anvisande av medel för vissa byggnadsföretag och
markförvärv, som kunna sägas ligga vid sidan av försvarsutredningens förslag.
Det torde vara uppenbart, att än ytterligare medelsäskanden av samma
natur kunna förväntas under den närmaste femårsperioden. Därest en i
möjligaste mån rättvisande bild av de förväntade byggnadskostnaderna under
denna period skall erhållas, är det nödvändigt att, eventuellt i konkurrens med
de av försvarsutredningen såsom erforderliga angivna byggnadsåtgärderna,
taga vederbörlig hänsyn jämväl till dessa utanför försvarsutredningens beräkningar
fallande, av myndigheterna redan planerade eller eljest motsedda byggnadsbehov.

De belopp som sålunda av myndigheterna redan äskats eller förväntas
komma att äskas uppgå till avsevärda belopp. Endast för budgetåren 1941/43
uppgå de medelsäskanden, som ännu icke blivit tillgodosedda, till inemot
40,000,000 kronor, markförvärv däri inräknade. Det torde vara uppenbart, att
ett tillgodoseende av alla dessa äskanden av statsfinansiella skäl icke blir
möjligt, i vart fall icke inom den närmaste tiden. Yissa av äskandena synas
emellertid vara av den karaktär, att det icke är försvarligt att ställa dem på
framtiden.

Det har för mig framstått som angeläget att redan i förevarande sammanhang
söka överslagsvis komma fram till det medelsbehov, som kan erfordras
för försvarsväsendets byggnadsverksamhet i sin helhet inom den närmaste
femårsperioden. Av vad jag anfört torde framgå, att det icke är möjligt,
att, därest försvarsutredningens förslag till byggnadsåtgärder skall i full utsträckning
bringas till genomförande under femårsperioden, hålla samtliga
kostnader för arméns byggnader inom den av utredningen angivna ramen.
Å andra sidan har det ur olika synpunkter framstått såsom önskvärt, att det
av utredningen för byggnadsändamål för femårsperioden beräknade beloppet
icke mer väsentligt överskrides. Det är visserligen min förhoppning, att besparingar
skola visa sig möjliga att genomföra vid realiserandet av det av ut -

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

redningen framlagda byggnadsprogrammet, sådant jag i det följande i princip
tillstyrker detsamma. Dessa besparingar torde emellertid icke bliva av
den storleksordning, att de kunna bereda utrymme för de ytterligare medelsbehov,
jag i det föregående antytt. Jag har därför funnit mig nödsakad förorda,
att vissa av utredningen föreslagna byggnadsföretag uppskjutas till tid
efter femårsperiodens slut för att bereda utrymme för åtminstone en del av
de byggnadskostnader, till vilka utredningen vid sina kalkyler icke tagit
hänsyn.

Yad angår det av försvarsutredningen för arméorganisationen såsom erforderligt
ansedda byggnadsprogrammet, kostnadsberäknat till 125,890,000
kronor — däri dock icke inräknats kostnaderna för Stockholms garnisons utflyttning
till Järvafältet — är det såsom vissa av remissmyndigheterna framhållit
uppenbarligen icke möjligt att i förevarande sammanhang ingå på en
granskning i detalj vare sig ur behovs- eller ur kostnadssynpunkt. Det torde nu
vara tillräckligt att i princip taga ställning till det framlagda förslaget, därvid
de med dess genomförande förenade kostnaderna böra skjutas i förgrunden,
särskilt i vad avser den beräknade medelsåtgången under den kommande femårsperioden.
Jag får därvid till en början framhålla, att jag i stort sett icke
har någon erinran att framställa mot att de föreslagna byggnadsåtgärderna,
i den mån medel därför kunna ställas till förfogande, komma till utförande.
Yissa jämkningar bliva emellertid erforderliga vid genomförande av de modifikationer
i utredningens förslag, som jag i det föregående vid behandlingen av
arméorganisationen föreslagit. De avgivna yttrandena kunna ock i vissa hänseenden
föranleda ändringar i det av utredningen framlagda programmet.
Sålunda torde ändrade kostnadsberäkningar tarvas ifråga om det nya kårartilleriregementet,
därest detta förlägges till annan plats än Örebro. I och med
den permanenta förläggningen av Norrbottens regementes jägarbataljon
till Kiruna synes ett exercishus böra uppföras för denna förläggning.
Jämväl vid Norrlands trängkår synes behov av exercisbyggnad böra tillgodoses.
Yidare synes kunna beräknas, att vissa ytterligare förråds- och
garageutrymmen bliva erforderliga vid Norrbottens regemente för tillgodoseende
av utrymmesbehovet för Signalregementets kompani och
Tredje tygkompaniet. Tidigare har jag biträtt framställda förslag att
Norra skånska infanteriregementet och Hallands regemente organiseras såsom
cykelregementen. Behovet av garageutrymmen för dessa regementen
måste tillgodoses. Av chefen för armén framfört förslag om uppförande av
vissa ytterligare byggnader vid artilleriskjutskolan torde förtjäna beaktande.
Å andra sidan må framhållas, att medel för garagebyggnader, som försvarsutredningen
avsett skola uppföras vid vissa regementen, redan i viss utsträckning
blivit av riksdagen anvisade i annat sammanhang. Det för "Wendes artilleriregementes
utflyttning erforderliga beloppet synes, därest regementet
göres motoriserat, kunna något nedbringas. Yidare synes det för utbyggnad av
de territoriella förbandens förrådsbyggnader avsedda beloppet kunna minskas
och de för ridskolan beräknade kostnaderna kunna något nedbringas.

I övrigt synes försvarsutredningens förslag kunna i allt väsentligt läggas

410

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

till grund för en uppskattning av kostnaderna för den med arméorganisationens
utbyggnad förenade byggnadsverksamheten. Detta innebär givetvis
icke, att utredningens byggnadsprogram icke skall framdeles vid äskande av
anslag för ändamålet kunna göras till föremål för justeringar i ena eller andra
hänseendet med beaktande av de synpunkter rörande byggnadsprogrammets
slutliga utformning som kommit till uttryck i yttrandena.

En överslagsberäkning har givit vid handen, att de med arméorganisationens
utbyggnad förenade byggnadskostnaderna under hänsynstagande till vad jag
ovan anfört synas kunna beräknas till omkring 122 miljoner kronor. Försvarsutredningen
har förutsatt, att samtliga dessa byggnadsarbeten skola komma
till utförande under femårsperioden 1942/47. Av vad jag tidigare anfört framgår
emellertid, att jag funnit nödvändigt att förskjuta vissa byggnadsåtgärder
till tid bortom femårsperioden. Efter närmare överväganden har jag ansett mig
böra förorda, att i följande tablå upptagna byggnadsföretag icke utföras under
femårsperioden eller utföras under nämnda period i den begränsade omfattning
som i tablån angives.

Företag:

Av försvarsutredningen
för
femårsperioden
beräknat belopp

Nytt etablissement för Stockholms luftvärns regemente

.......................................... 9,250,000

Nytt etablissement för Andra intendenturkom paniet

samt arméns intendenturförråd, Nässjö 3,590,000

Lokaler för V. militärbefälsstaben ............... 310,000

Förrådsbyggnader för territoriella förband ... 12,400,000

Lektionsbyggnader ..............................5,150,000

Exeercisbyggnader för 16, 17, I 11, I 12, I 15,

I 16 och I 17, P 2, A 2, A 6, Ing 1 och S 1

(inklusive administration) ..................... 2,150,000

Furirbostäder .......................................... 13,160,000

46,010,000

Av departementschefen
för
femårsperioden
beräknat belopp

9,400,000

5,000,000

14,400,000

Yid mitt bedömande rörande vilka arbeten som böra förskjutas till tid
bortom femårsperioden har jag utgått från att sådana byggnadsföretag, som
framstått som nödvändiga för den nya organisationens genomförande, också
bliva utförda under femårsperioden. Endast för sådana företag, med vilka synts
kunna utan organisatoriska olägenheter anstå, har jag ansett mig böra räkna
med ett senare utförande. Jag vill emellertid framhålla, att förslaget till förskjutning
av byggnadskostnaderna icke är att anse som definitivt utan endast
avsett att utgöra en beräkningsgrund för att möjliggöra ett bestämmande av
det totala beloppet av inom femårsperioden fallande byggnadskostnader för
arméns behov. De till senare tidpunkt förskjutna byggnadsåtgärderna böra
genomföras under femårsperioden i den mån så kan ske utan att det för
arméns byggnadsåtgärder sammanlagt beräknade beloppet därigenom överskrides.
Sålunda synes det i hög grad önskvärt att lektions- och exercisbyggnaderna
skola åtminstone till någon del kunna beredas utrymme på byggnadsprogrammet.

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag får i detta sammanhang erinra, att försvarsutredningen — bortsett
från kostnaden för uppförande av furirbostäder —• beräknat, att åtskilliga kostnader
bliva erforderliga för iståndsättning eller uppförande av tjänstebostäder.
Icke minst gäller detta, såsom av det följande närmare framgår, beträffande
marinen och flygvapnet. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har
generell erinran riktats mot att bostadslägenheter uppföras i mera väsentlig omfattning.
Även försvarsberedningen har framhållit såsom önskvärt, att statliga
tjänstebostäder anordnas i minsta möjliga utsträckning. För egen del får
jag härutinnan erinra, att jag redan tidigare vid flera tillfällen givit uttryck
åt uppfattningen att man i görligaste mån bör söka undvika tjänstebostadsformen
med dess bostadstvång och betydande statliga underhålls- och administrationskostnader.
Enligt min mening bör statens medverkan vid ordnandet
av personalens bostadsfråga endast ifrågakomma i de fall, då bostadsfrågan
icke på annat sätt kan lösas, exempelvis då man icke kan räkna med att
bostadsbehovet kan tillgodoses i allmänna marknaden å förläggningsorten
eller då speciella hänsyn, exempelvis avsides belägen tjänstgöringsort, tala
för uppförandet av tjänstebostäder. Jag vill härtill framhålla, att under de
senaste åren en sådan form för såsom nödvändig ansedd bostadsbebyggelse
eftersträvats, att befattningshavarna skola antingen kunna förhyra de uppförda
lägenheterna utan bostadstvång eller ock få inköpa lägenheterna med
äganderätt. Bostadsbebyggelsen har därvid, när så funnits kunna ske, givits
karaktären av egnahemsbebyggelse. Så har exempelvis skett vid ordnandet
av bostadsfrågan för Yästgöta och Skaraborgs flygflottiljer. Bebyggelsens
ordnande har skett i egnahemsstyrelsens regi, åt vilken jämväl tills vidare
anförtrotts förvaltningen av de färdigställda fastigheterna. De erfarenheter,
som vunnits i samband med ifrågavarande bebyggelse, synas giva vid handen,
att den inslagna vägen är framkomlig och att det nya systemet, speciellt
eguahemsbildning, är att föredraga framför tjänstebostadsbebyggelse. Det
är därför min avsikt att föranstalta om en utredning, huruvida icke det av
försvarsutredningen beräknade bostadsbehovet skall kunna i ej oväsentlig
utsträckning tillgodoses genom egnahemsbebyggelse. Befinnes så kunna ske
torde Kungl. Maj:t äga att av de anslag, som ställas till förfogande för anordnande
av tjänstebostäder, disponera medel för anordnande av — förutom
tjänstebostäder — jämväl egnahem i den utsträckning, som inom ramen för
tillgängliga anslag befinnes lämplig, varefter framdeles beslut torde böra
fattas rörande anläggningarnas finansiering över statens utlåningsfonder.

Vid en förskjutning av de av försvarsutredningen föreslagna byggnadsåtgärderna
på sätt av mig här föreslagits kunna kostnaderna för det av
utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet under femårsperioden nedbringas
med (46,010,000 — 14,400,000 -—) i runt tal 32 miljoner kronor.
Emellertid torde de byggnadsåtgärder, som ligga vid sidan av försvarsutredningens
förslag, komma att erfordra medelstilldelning till belopp, som överstiga
vad sålunda kan under perioden inbesparas. Man torde sålunda böra
—- utöver de anslag, rörande vilka definitiva äskanden redan framlagts i årets
statsverksproposition — överslagsvis räkna med kapitalinvesteringar för ifrågavarande
ändamål under femårsperioden med inalles inemot 50,000,000 kronor.

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag räknar sålunda med att under femårsperioden 1942/47 medelsbehovet
för tillgodoseende av arméns byggnader skall komma att uppgå till (122,000,000
— 32,000,000 + 50,000,000=) 140 miljoner kronor. Det mot sistnämnda

belopp svarande avskrivningsbehovet torde — med tillämpning av de
i årets statsverksproposition angivna ändrade grunderna för avskrivning av
nya kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond — kunna beräknas
till omkring 65,000,000 kronor.

Sistnämnda belopp avser icke Stockholms garnisons utflyttning till Järvafältet,
beträffande vilken enligt nyss angivna grunder avskrivningsans] ag
icke skall beräknas. I detta sammanhang må framhållas, att jag i likhet
med försvarsutredningen finner att denna utflyttning bör fullföljas planenligt
med den modifikationen, att det för Livregementet till häst avsedda
nya etablissementet i stället bör avses för Göta pansarlivgarde och att Livregementet
till häst kvarbliver i nuvarande kaserner. Jag kan sålunda icke biträda
den i vissa yttranden framförda åsikten att Göta pansarlivgarde tills vidare
bör förläggas i Svea livgardes nuvarande kaserner.

I nämnda belopp ingå däremot kostnader för tjänstebostäder. I den mån
det finnes möjligt att ersätta dessa tjänstebostäder med egnahem, bliva, vid
det förhållandet att de av egnahemmens anordnande föranledda utgifterna
skola slutligt gäldas över statens utlåningsfonder, inom den av mig angivna
kostnadsramen medel disponibla för andra ändamål.

Såsom av det föregående framgår, har under ärendets remissbehandling
framförts den tanken, att förevarande byggnadsprogram skulle jämte marinens
och flygvapnets motsvarande byggnadsföretag utföras av ett gemensamt för
ändamålet tillskapat organ. På denna väg skulle, har det ansetts, byggnadsprogrammet
kunna färdigställas efter enhetliga grunder och på billigaste sätt
med tillvaratagande av de fördelar i upphandlings- och organisatoriskt hänseende,
som den ökade omfattningen av byggnadsverksamheten skulle möjliggöra.
I anledning härav vill jag framhålla att min avsikt är att föreslå Kungl. Maj:t
att vidtaga sådana åtgärder, att det omfattande byggnadsprogram, som föreslagits
för armén, marinen och flygvapnet, kan genomföras snabbt och rationellt
samt för lägsta möjliga kostnad. Jag lutar närmast åt den uppfattningen,
att det med hänsyn till verksamhetens omfattning icke är lämpligt
eller ens möjligt att till ett enda byggnadsorgan sammanföra ifrågavarande uppgifter,
utan att det blir nödvändigt att liksom hittills skett uppdela verksamheten
på de militära förvaltningarna.

Jag vill erinra, att inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse på
sistone inrättats ett civilt byggnadskontor med uppgift att omhänderhava
den praktiska byggnadsverksamheten för arméns räkning. Såvitt jag kan
finna bör det efter denna förstärkning vara för fortifikationsstyrelsen möjligt
att svara för sin anpart av byggnadsprogrammet. Även flygförvaltningens
byggnadsorgan synes böra erhålla en ändamålsenligare organisation. Att
märka är vidare, att vid byggnadsprogrammets genomförande torde kunna
tillämpas av 1940 års militära byggnadsutredning numera i det närmaste färdigställda
standardritningar, varför det icke lärer vara behövligt att i annan män

413

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

än då fråga är om ändringsarbeten och dylikt eller då eljest anledning därtill
prövas föreligga hänskjuta byggnadsfrågorna till denna utredning för prövning.
Härigenom ernås en icke oväsentlig tidsbesparing och förenkling av
byggnadsärendenas handläggning.

Jag är emellertid medveten om att svagheten i ett system med decentraliserad
byggnadsorganisation ligger däri, att en icke önskvärd konkurrens om
materiel och arbetskraft förvaltningarna emellan kan komma att uppstå, därest
icke särskilda förebyggande åtgärder vidtagas. Preliminära överväganden ha
utvisat, att möjligheter icke saknas att genom samordning av materielanskaffningen
och gemensam planläggning av utbuden utav entreprenader komma
till rätta med denna svårighet.

Den nu berörda frågan synes i det hela vara av beskaffenhet att kunna av
Kungl. Maj:t avgöras utan riksdagens hörande. Jag har emellertid i anledning
av vad i remissyttrandena anförts ansett mig böra på sätt nu skett angiva
min ståndpunkt.

Huruvida den egnahemsbebyggelse, som enligt vad tidigare anförts kan
tänkas böra ifrågasättas, bör utföras i samma ordning eller med anlitande
av ett för ändamålet särskilt tillskapat tillfälligt byggnadsorgan —
att taga egnahemsstyrelsen i anspråk för denna uppgift synes med hänsyn till
verksamhetens omfattning icke möjligt — torde icke i detta sammanhang böra
avgöras. Åt denna fråga torde emellertid Kungl. Maj:t böra framdeles ägna
uppmärksamhet.

Kostnaderna för den temporära utökning av den statliga byggnadsorganisationen,
som i enlighet med vad nyss anförts blir erforderlig, torde lämpligen
bestridas av de anslag, som ställas till förfogande för byggnadernas uppförande.
Till frågan om en mera permanent förstärkning av den militära byggnadsorganisationen
torde ställning böra tagas i samband med prövningen av
1941 års förvaltningsutrednings förslag.

Yissa av de byggnadsföretag, som ingå i den angivna kostnadsramen, äro
av den brådskande natur, att anslag för deras tillgodoseende bör upptagas å
tilläggsstat för innevarande budgetår. Till dessa frågor torde jag framdeles
få återkomma. Jag får vidare framhålla, att det är min avsikt att i särskild
proposition till årets riksdag upptaga de anslagsfrågor, som inom förut angiven
kostnadsram böra föranleda medelsanvisning för budgetåret 1942/43.

IV. Organisationens genomförande.

•F ör svar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att de föreslagna förändringarna inom
arméorganisationen borde genomföras så snabbt som möjligt.

Utökningen av officers- och underofficerskårerna borde med hänsyn till
kravet på fullgod rekrytering fördelas över hela femårsperioden. Antalet
kadetter vid krigsskolan borde under övergångsåren ökas till ungefär 190 och
antalet elever vid arméns underofficersskola till ungefär 170 per år.

I fråga om det fast anställda manskapet syntes den föreslagna ökningen vid

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

befintliga truppförband kunna genomföras på två eller högst tre år. Vid
pansartrupperna och det föreslagna nya artilleriregementet borde utökningen
fördelas över flera år. Tygtruppernas underbefäl borde anställas med en del
år 1942 och återstoden påföljande år. Det nya systemet med anställande av
volontärer över stat föresloges träda i kraft hösten 1942.

Materielanskaffningen borde påskyndas så mycket som möjligt.

Enär det vore av betydelse, att planläggningsarbetet för övergången till den
nya organisationen utfördes av de befälsinstanser, vilka komme att handhava
genomförandet, borde de föreslagna förändringarna med avseende på arméns
ledning, de högre truppförbandens staber och den territoriella indelningen i
största möjliga utsträckning genomföras redan den 1 juli 1942.

Svea livgardes och Södra skånska infanteriregementets motorisering borde
vara slutförd den 1 april 1943. Vid samma tidpunkt borde Värmlands regemente
och Livgrenadjärregementet kunna organiseras såsom cykelregementen.
Vid Norrbottens regemente borde skidlöparbataljonen, till en början med
provisorisk förläggning, organiseras efter det föreslagna systemet från hösten

1942. Skaraborgs och Södermanlands regementen borde överföras till pansartrupperna
från och med budgetåret 1942/43. I övrigt syntes den nya organisationen
vid infanteriets truppförband böra i huvudsak träda i kraft vid inryckningen
till första tjänstgöring i april 1943.

Skånska kavalleriregementet föresloges överflyttat till pansartrupperna den
1 juli 1942. Vid samma tidpunkt borde kavalleriets officerare och underofficerare
uppföras på gemensam stat. Kavalleriregementenas övergång till den
nya organisationen borde slutföras i samband med inryckningen till första
tjänstgöring i april 1943.

Det nya truppslaget pansartrupperna borde organiseras den 1 juli 1942,
då Skaraborgs regemente, Södermanlands regemente och Skånska kavalleriregementet
såsom ovan nämnts borde ombildas till pansarregemente. Överflyttning
av befäl från infanteriet och kavalleriet till pansartrupperna borde
även i största möjliga utsträckning ske vid samma tidpunkt. I den mån så
icke kunde ske, borde den äga rum successivt under tiden fram till den 1 juli

1943, då de tre pansarregementena borde i huvudsak vara organiserade enligt
den föreslagna organisationen. Hösten 1944 syntes organisationen kunna vara
genomförd. Organisationen av Göta pansarlivgarde borde påbörjas den 1
januari 1944 och, beroende på personalläget, utbyggas till full omfattning
senast under år 1945. Det för Gotland avsedda kompaniet borde emellertid
organiseras redan den 1 juli 1943 och från början provisoriskt tilldelas Södermanlands
pansarregemente för att överflyttas till Göta pansarlivgarde, när"
detta regemente organiserades.

De åtta nu befintliga artilleritruppförbanden borde slutgiltigt övergå till
den nya organisationen i samband med inryckningen till första tjänstgöring
i april 1943. Wendes artilleriregemente beräknades kunna taga sitt nya
etablissement i bruk hösten 1944. Det nytillkommande artilleriregementet borde
i fråga om en del av befälspersonalen organiseras den 1 januari 1944 och i
fråga om värnpliktsutbildningen den 1 april samma år.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 415

Luftvärnsförbanden borde övergå till den nya organisationen i april 1943;
dock borde batteriet på Gotland organiseras först i april 1944.

Ingenjörtruppernas organisation syntes kunna genomföras till april 1943.

Signalregementet och dess kompani i Boden beräknades kunna övergå till
den nya organisationen till april 1943. Signalregementets kompanier i Skövde
och Kristianstad syntes böra organiseras i april 1944, varvid det sistnämnda
kompaniet borde erhålla provisorisk förläggning vid något av regementena i
Kristianstad, intill dess inflyttning i den avsedda förläggningen kunde äga
rum på hösten.

Trängtruppernas övergång till den nya organisationen borde ske i april
1943, varvid Göta trängkårs kompani i Nora till en början borde organiseras
i Skövde för att sedermera överflyttas till Nora, när förläggning hunnit färdigställas
därstädes.

Intendenturtruppemas övergång till den nya organisationen borde ske i
april 1943; dock syntes Andra intendenturkompaniets flyttning från Karlsborg
till Nässjö kunna ske först sommaren 1944.

Vid det nya truppslaget tygtrupperna borde huvuddelen av det fast anställda
underbefälet anställas hösten 1942, då även ett antal värnpliktiga, som
fullgjort rekrytskola vid annat truppslag, borde uttagas för utbildning till
värnpliktigt underbefäl vid tygtrupperna. Med dessa båda personalkategorier
borde en första utbildning i tygtjänst äga rum vinterhalvåret 1942—1943, varefter
de tre tygkompanierna borde organiseras i april 1943. Härvid syntes för
Andra tygkompaniet provisorisk förläggning till en början få utnyttjas.

Omläggningen av utbildningen vid arméns underofficersskola och vid krigsskolan
borde träda i kraft hösten 1942, då även tygförvaltningsskolan borde
börja sin verksamhet. Övriga skolor borde organiseras (övergå till ny organisation)
först hösten 1943.

Övergången till det föreslagna systemet för anställning såsom officer eller
underofficer i reserven samt för förordnande såsom värnpliktigt befäl borde
enligt utredningens mening äga rum den 1 januari 1943.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har betonat svårigheterna att redan till
den 1 juli 1942 i avseende på personalplaceringar genomföra den territoriella
organisationen. Det vore på grund av bristen på kvalificerat befäl vid truppförbanden
nödvändigt att åtminstone i viss utsträckning tills vidare bibehålla
vid försvarsområdesstaberna för närvarande placerat befäl.

Chefen för tredje arméfördelningen har framhållit nödvändigheten av att omorganisationen
genomfördes på sådant sätt, att kraven på krigsberedskapen
icke eftersattes.

Chefen för fjärde arméfördelningen har anfört, att nuvarande beredskapsförhållanden
krävde mera personal i militärbefäls- och försvarsområdesstaber
in. fl. än under normala fredsförhållanden.

Chefen för armén har biträtt utredningens förslag, att förutsatta ändringar
i arméns ledning, de högre truppförbandens staber samt den territoriella in -

416

Departements chefen.

Kungl. Maj:t.s proposition nr 210.

delningen i största möjliga utsträckning borde genomföras redan den 1 juli
1942. I överensstämmelse härmed borde Y. militärbefälsstaben snarast organiseras.
Likaså borde vissa högre befattningar (inspektörer m. fl.) liksom befattningarna
såsom försvarsområdesbefälhavare, inskrivningschefer m. fl. tillkomma
nämnda datum. I samband härmed ansåge sig chefen för armén böra
framhålla, att det ur flera synpunkter kunde vara önskvärt och lämpligt —
bland annat till undvikande av onödiga kostnader i samband med flyttning —
att uppskjuta tillsättandet av vissa befattningar till den 1 oktober 1942. Med
hänsyn härtill ansåge chefen för armén det lämpligt, att i enlighet med utredningens
förslag möjligheter skapades att genomföra här berörda ändringar från
och med den 1 juli 1942, men att det sedermera måtte få ankomma på de militära
myndigheterna att avgiva förslag beträffande tidpunkten för organiserande
av staber m. m. liksom i fråga om de olika befattningarnas tillsättande.

Överbefälhavaren har anfört, att han betraktade den plan, som utredningen
föreslagit för organisationens genomförande, allenast som ett underlag för ett
bedömande i stort av förevarande spörsmål. På grund därav ville överbefälhavaren
endast framhålla nödvändigheten av att de åtgärder, som stode i samband
med organisationens genomförande, vidtoges under strängt beaktande av
beredskapskraven. Det borde sålunda endast i undantagsfall få förekomma,
att omorganisationen medförde nedgång — och i så fall endast tillfällig — av
den samlade effekten hos arméstridskrafterna på krigsfot.

Arméförvaltningen har framhållit, att det av utredningen avgivna förslaget
i vad avsåge personalstaterna i vissa fall innebure en indragning av tjänster,
som funnes upptagna i nu gällande personalförteckningar. Intill dess organisationen
i vad den berörde sådana befattningar genomfördes, borde befattningarna
upptagas på de särskilda för de inom femårsperioden fallande budgetåren
gällande personalförteckningarna. Vid indragning av ifrågavarande befattningar
kunde därjämte vissa övergångsbestämmelser bliva erforderliga.

Arméförvaltningen har vidare anfört, att det för Första tygkompaniet med
tygförvaltningsskolan avsedda etablissementet icke syntes kunna beräknas bliva
färdigt till hösten 1942. Tygförvaltningsskolan syntes med hänsyn härtill få
förläggas till provisoriska lokaler. En närmare utredning ansåges vidare erforderlig
rörande möjligheterna för förläggning av Andra tygkompaniet, vilket
av utredningen föreslagits böra uppsättas den 1''april 1943, under det att för
kompaniet avsedda kaserner kunde påräknas bliva lediga först under år 1944.

Jag delar till fullo den av försvarsutredningen uttalade meningen, att
de föreslagna förändringarna inom arméorganisationen böra genomföras så
snabbt som möjligt. Jag vill dock betona, att — i överensstämmelse med
vad utredningen lärer ha förutsatt — all hänsyn givetvis vid förändringarnas
genomförande måste tagas till nödvändigheten av att vidmakthålla
en stark försvarsberedskap.

Den plan för organisationsförändringarnas genomförande, som försvarsutredningen
framlagt, torde — med de avvikelser därifrån, som föranledas av
vad jag i det föregående i olika avseenden anfört — böra i huvudsak följas

417

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

vid det fortsatta organisationsarbetet. Emellertid kunna ytterligare avvikelser
från utredningens förslag bliva erforderliga. Sålunda torde svårigheter möta
att, såsom försvarsutredningen förutsatt, redan den 1 nästinstundande juli
genomföra några större organisationsförändringar — dessa kräva ju i allmänhet
vissa förbereredelser, såsom utfärdande av reglementen och instruktioner,
personalförflyttningar o. s. v. Takten för organisationsförändringarnas genomförande
påverkas givetvis även av ett flertal andra, nu svårbedömbara faktorer.
Sålunda kunna förseningar uppkomma med avseende å planerade byggnadsarbeten
och materielleveranser, svårigheter uppstå beträffande rekryteringen
m. m. Med hänsyn därtill kan det tänkas i vissa fall vara lämpligt att vidtaga
jämkningar i de uppgjorda planerna på det sätt, att vissa organisationsförändringar
genomföras vid en senare tidpunkt än som avsetts, medan andra i stället
verkställas tidigare än enligt den uppgjorda planen. För att alla möjligheter att
snabbt utbygga försvarsorganisationen skola kunna utnyttjas, torde det därför
böra ankomma på Kungl. Maj:t att inom ramen för de anslag och personalkadrar,
som för varje budgetår varda fastställda, besluta i vilken ordning och
vid vilka tidpunkter de olika organisationsförändringarna skola genomföras.
Det snabba tempo, i vilket föreslagna förändringar måste genomföras, torde
nödvändiggöra, att provisoriska åtgärder i många fall tillgripas.

Arméförvaltningens förslag om att beställningar, som föreslagits skola indragas,
tills vidare intill nuvarande beställningshavares avgång skola uppföras
på de personalförteckningar, vilka fastställas för inom femårsperioden fallande
budgetår, kommer givetvis att beaktas.

I likhet med vad som för närvarande är fallet torde rådande beredskapsläge
komma att medföra en ökning av personalbehovet i förhållande till fredsbehovet.
Jag förutsätter, att detta behov bliver tillgodosett efter enahanda
grunder, som nu tillämpas.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210.

877 48

27

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departementschefen.

Avd. VI. Marinens organisation.

I. Krigsorganisationen.

Marinens nuvarande krigsorganisation utgöres av — förutom chefen för
marinen, marinförvaltningen och övriga marinledningen tillhörande myndigheter
och inspektörer — dels i vidare mening operativa stridskrafter, nämligen
kustflottan samt vissa rörliga kustartilleristridskrafter, dels mera lokalt
betonade stridskrafter och organ, hänförda till de olika marindistrikten.

Försvarsutredningen har icke förordat några ändringar i huvudprinciperna
för marinens krigsorganisation. För utredningens förslag till krigsorganisation
har närmare redogjorts i hemligt bihang till utredningens betänkande.

Remissmyndigheterna ha i stort icke haft något att erinra mot sagda förslag.
Yissa synpunkter och erinringar, som framförts beträffande fredsorganisationen
och vartill jag senare återkommer, ha emellertid givetvis även
inflytande på krigsorganisationen.

Den utformning och omfattning, som av utredningen givits marinens krigsorganisation,
finner jag i stort sett lämplig. De vid granskningen av densamma
framkomna personalbehoven ha av mig lagts till grund för beräkningen
av marinens kadrar av fast anställd personal. Det torde ankomma på
Kungl. Maj :t att efter förslag av vederbörande militära myndigheter närmare
bestämma krigsorganisationens struktur.

II. Fredsorganisationen.

A. Marinens ledande organ.

Chefen för marinen och amiralitetet.

Den högsta militära ledningen av marinen utövas i fred enligt nu gällande
bestämmelser, under Kungl. Maj:t, av chefen för marinen, närmast biträdd av
marinstaben. Chefen för marinen biträdes vidare dels av inspektören för kustartilleriet,
dels ock, i avseende å särskilda tjänstegrenar, av inspektörerna för
undervattensbåtvapnet och minsvepningsväsendet, marinöverdirektören, chefen
för marinintendenturkåren och marinöverläkaren. Chefen för marinen är
jämväl chef för sjöofficerskåren.

F örsvarsutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att det chefen för marinen påvilande
chefskapet för sjöofficerskåren vore i viss mån oegentligt, då chefen för
marinen icke under alla förhållanden skulle vara sjöofficer. Övriga befälskårer
inom marinen hade sina särskilda chefer. Genom att föra samtliga flaggmän
på särskild stat skulle befattningen som chef för sjöofficerskåren ej behöva
läggas på den äldste flaggmannen utan kunna åläggas annan lämplig
befattningshavare, nämligen chefen för marinstaben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 419

Även ur andra synpunkter vore det lämpligt att sammanföra chefen för
marinen jämte övriga beställningshavare av flaggmans (generalspersons) grad
vid flottan och kustartilleriet till en särskild stat, amiralitetet, bland annat
av det skälet att vissa av de befattningar, för vilka lönerna vore avsedda,
kunde komma att tillsättas från antingen det ena eller det andra av nämnda
vapenslag. Till ifrågavarande särskilda stat borde hänföras jämväl officerare
i den för beställningshavare i lönegraden Öb 2 föreslagna nya tjänstegraden
konteramiral av 2. graden, respektive generalmajor av 2. graden. Till amiralitetet
borde jämväl hänföras chefen för marinintendenturkåren, vilken, enligt
vad i det följande föresloges, borde erhålla benämningen marinöverintendent
och, såsom beställningshavare i lönegraden Öb 2, bleve att hänföra till den
nya tjänstegraden. Amiralitetet borde följaktligen omfatta följande beställningshavare: -

Beställning	! Lönegrad
Chef för marinen..................	Öb 4
» » marinförvaltningen .......	Öb 3
» » kustflottan ............	Öb 3
» » Ostkustens marindistrikt.......	Öb 3
» » Sydkustens marindistrikt ........	Öb 3
Inspektör för kustartilleriet.......	Öb 3
Chef för marinstaben.........	Öb 2
» » Västkustens marindistrikt.....	Öb 2
» » Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar	Öb 2
» » Blekinge kustartilleriförsvar .. .	Öb 2
» » Karlskrona örlogsvarv......	Öb 2
Marinöverintendenten........	Öb 2

Y ttr anden.

Cheferna för Ostkustens och Sydkustens marindistrikt ha, föreslagit, att
marinöverdirektören skall ingå i amiralitetet — nämnda chefer ha i annat
sammanhang föreslagit att mariningenjörkåren skall omvandlas till en militär
kår.

Chefen för marinen, som intet haft att erinra mot inrättande av ett amiralitet,
har i enlighet med ett av chefen för kustflottan framfört förslag förordat,
att marinöverintendenten benämnes »amiralintendent». Det hade i vissa till
chefen för marinen avgivna yttranden ifrågasatts, att jämväl marinöverdirektören
och marinöverläkaren borde ingå i amiralitetet. Emellertid förelåge
icke några sakliga skäl härför. I generalitetet vid armén hade ej heller motsvarande
befattningshavare inrymts. Försvarsutredningens förslag, att chefen
för marinstaben borde vara chef för sjöofficerskåren, har av marinchefen avstyrkts.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ifrågasatt behovet av ett
amiralitet.

Marinförvaltningen har på anförda skäl föreslagit, att chefen för marinförvaltningen
utöver lön i lönegraden Öb 3 skall tillerkännas ett årligt arvode
av 2,000 kronor.

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departements chefen.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har ansett, att någon ökning av löneförmånerna till chefen för
marinförvaltningen icke borde ifrågakomma, särskilt som 1941 års militära
förvaltningsutrednings förslag ännu icke förelåge.

Förslaget att sammanföra chefen för marinen jämte övriga beställningshavare
av flaggmans (generalspersons) grad till en särskild stat, amiralitetet,
synes ur statteknisk synpunkt lämpligt och biträdes av mig. Endast militär
personal bör tillhöra amiralitetet. Jag finner mig därför icke kunna tillstyrka
att marinöverdirektören hänföres dit.

Av vad jag i det föregående anfört med avseende å tjänstegrad och titel för
beställningshavare i lönegraden Öb 2 följer, att dessa beställningshavare icke
böra hänföras till amiralitetet. På amiralitetets stat böra sålunda uppföras
allenast beställningshavare i lönegraderna Öb 4 och Öb 3. Av de i försvarsutredningens
förslag till stat för amiralitetet upptagna beställningarna i lönegraden
Öb 2 bör chefen för Västkustens marindistrikt uppföras å marindistriktets
stat, cheferna för marinstaben och Karlskrona örlogsvarv å flottans
stat samt cheferna för Stockholms och Blekinge kustartilleriförsvar å kustartilleriets
stat.

Frågan om chefsskapet för sjöofficerskåren torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att avgöra. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang framhålla,
att jag delar försvarsutredningens uppfattning att chefen för marinen
icke bör vara chef för denna kår.

Amiralitetet torde i enlighet med försvarsutredningens förslag böra upprättas
från och med budgetåret 1942/43, varvid å amiralitetets stat uppföras
de amirals- och generalsbefattningar vid marinen, som enligt vad i annat
sammanhang angives böra finnas under nämnda budgetår.

Frågan om chefens för marinförvaltningen löneförmåner torde icke böra
upptagas till prövning förrän i samband med avgörandet av frågan om den
centrala förvaltningen inom försvarsväsendet.

Marinstaben.

Marinstaben är för närvarande under sin chef, kommendör ur flottan i lönegrad
Öb 2 med fyllnadsarvode till lönegrad Öb 3, uppdelad på fyra avdelningar,
operationsavdelning, förbindelseavdelning, organisationsavdelning och
personalavdelning. I samband med den av 1941 års riksdag beslutade omläggningen
av kustartilleriets ledning inrättades en särskild souschefsbefattning
inom marinstaben, vilken avsågs för en regementsofficer ur kustartilleriet.
Antalet arvoden för pensionerad personal utgör 8 för officerare och 4 för
underofficerare.

För sv ars ut redningen.

Försvarsutredningen har, såsom tidigare i samband med redogörelsen för
chefen för marinen angivits, ansett att chefen för marinstaben bör vara chef
för sjöofficerskåren. För souschefsbefattningen borde avses en beställning i
lönegrad Oa 6, vilken borde besättas med kustartilleriofficer. I samband

421

Kungl. May.ts proposition nr 210.

med överförandet av vissa kustartilleriärendens handläggning från chefen
för kustartilleriet till marinstaben borde eu rationalisering av ärendenas
fördelning och handläggning inom marinstaben komma till stånd. Ett
steg i denna riktning vore skapandet av en särskild utbildningsavdelning,
vilken skulle handhava utbildningsfrågor för såväl flottan som kustartilleriet.
Till denna avdelning skulle överflyttas ärenden främst från nuvarande
organisations- och personalavdelningar. Med den omfattning vissa
avdelningar komme att erhålla ansåges det erforderligt att för dem upptaga
en yngre regementsofficer såsom assistent. Den för sjövärnskåren erforderliga
militära personalen borde upptagas bland å marinstaben tjänstgörande personal
med hänsyn till att expeditionen vore förlagd i anknytning till marinstaben.
Ledandet av den statliga isbrytningsverksamheten, som under vanliga
fredsförhållanden utövats från sjöförsvarets kommandoexpedition men
under försvarsberedskapstiden åvilat chefen för marinen, borde enligt försvarsutredningens
mening även i fredstid utövas av denne.

Införandet av en särskild inspektör för förbindelseväsendet hade ifrågasatts.
De uppgifter, som skulle tillkomma denne, ansåge utredningen emellertid
i huvudsak kunna handläggas inom marinstabens förbindelseavdelning,
varvid åt å avdelningen tjänstgörande regementsofficer instruktionsledes borde
uppdragas vissa åligganden och lämnas särskilda befogenheter, i tillämpliga
delar anknytande till tjänstegrensinspektörernas uppgifter och verksamhet.

Försvarsutredningen har beräknat personalbehovet för marinstaben på sätt
framgår av en å sid. 370 i betänkandet intagen tablå, i vilken upptagits 9
regementsofficerare, 23 kompaniofficerare och 1 underofficer på aktiv stat
samt 9 pensionerade officerare och 5 pensionerade underofficerare i arvodesbefattning.

Förutom i tablån upptagen personal borde -— enligt vad försvarsutredningen
vidare anfört — i marinstaben såsom aspiranter tjänstgöra ett antal
stabsutbildade yngre officerare, omkring 5 från flottan och 1—-2 från kustartilleriet.
Av dessa beräknades en för utbildning tjänstgöra i försvarsdepartementets
kommandoéxpedition. Å operationsavdelningen beräknades för ständig
tjänstgöring en kompaniofficer ur flygvapnet. I marinstaben avsåges
vidare i viss utsträckning tjänstgöra chefens för marinen adjutant. Särskilt
juridiskt biträde hade icke beräknats för marinstaben, utan det hade förutsatts,
att någon av marinförvaltningens tjänstemän med erforderlig juridisk
kompetens skulle tillhandagå även övriga till marinledningen hörande organ
med lokal i samma byggnad som marinförvaltningen med utredningar och utlåtanden
av rättslig natur.

Den ordinarie civila personalen har av försvarsutredningen föreslagits bliva
utökad med ett såsom biträde å expeditionen avsett kanslibiträde (lönegrad
Ca 7) och skulle sålunda komma att omfatta en förste expeditionsvakt (Ca 7),
två kanslibiträden (Ca 7) och ett kontorsbiträde (Ca 4). Utredningen har därvid
förutsatt, att i samband med att marinledningen inflyttade i nyuppförd
byggnad en centralisering av skrivbyråernas verksamhet för marinstaben och
inspektionsmyndigheterna m. fl. skulle kunna äga rum.

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utredningen har slutligen upptagit de enligt nuvarande organisation utgående
arvoden och övriga ersättningar utöver lön till chefen för marinstaben
och marinattachéerna med oförändrade belopp.

Y tf r anden.

I ett av chefen för marinen insänt yttrande av chefen för Stockholms örlogsstation
har anförts, att en särskild inspektion för flottans utbildningsväsende
borde skapas. Detta kunde ske genom att chefen för marinstabens utbildningsavdelning,
vilken borde vara kommendör, tilldelades uppgiften att tjänstgöra
såsom inspektör för flottans manskapsskolor m. m.

Chefen för kustflottan har framhållit, att redan i organisationsplanen borde
upptagas en särskild pressdetalj, i vilken borde ingå en stabsutbildad officer
ur flottan och en pensionerad officer. Behov av personalförstärkning å den nu
organiserade pressdetaljen förelåge sedan länge. Benämningen assistent för
vissa i marinstaben tjänstgörande officerare hörde enligt chefens för kustflottan
åsikt icke hemma inom militär verksamhet. Det förhållandet, att stabstjänstarvoden
icke upptagits för marinens stabsutbildade officerare innebure
en uppenbar orättvisa. Sådana arvoden borde utgå till i marinstaben (eventuellt
även till övriga i marindistriktsstaber och inspektörsstaber) tjänstgörande,
stabsutbildade kommendörkaptener och kaptener.

Även inspektören för kustartilleriet har framhållit önskvärdheten av att
arvoden tilldelas kompaniofficerare, tjänstgörande vid marinstaben och de
marina inspektionerna. Lämpligheten av en centralisering av skrivbyråerna
ifrågasattes. Kustartilleriinspektionen borde fortfarande ha sin egen skrivbyrå.

Marinförvaltningen har framhållit, att behov av personal från mariningenjörkåren
syntes föreligga å såväl operations- som utbildningsavdelningarna.
Jämväl för de frågor i samband med fartygsuttagning, som enligt av särskilda
sakkunniga utarbetat förslag skulle komma att behandlas inom marinstaben,
syntes i händelse förslaget genomfördes behov av mariningenjör komma att
föreligga. Även om personal från marinförvaltningens ingenjöravdelning tillfälligtvis
skulle kunna tagas i anspråk för berörda arbetsuppgifter, syntes en
sådan ordning icke kunna med hänsyn till uppdragets omfattning anses tillfredsställande.
Marinförvaltningen finge därför föreslå, att i personalförteckningen
för marinstaben även upptoges en marindirektör eller mariningenjör.

Marinförvaltningen har vidare föreslagit att i vederbörliga personalförteckningar
för marinstaben skall upptagas viss personal, som ämbetsverket beräknat
bliva erforderlig för den nya byggnaden för marinledningen, nämligen
en vicevärd, pensionerad officer med arvode å 3,180 kronor samt viss civil
icke-ordinarie personal. "Vicevärdens åliggande borde bland annat omfatta
handhavande av personal för bevakning, eldning, städning m. m., omhänderhavande
av möbler och inredning ävensom i stort sett de åligganden, som av
utredningen föreslagits för försvarsstabens kommendantur.

Enär arvoden upptagits för kompaniofficerare, tjänstgörande vid armé -

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

inspektionen och arméstaben, borde enligt marinförvaltningens åsikt samma
förmån tillkomma marinen tillhörande vid marinstaben och inspektionerna
tjänstgörande kompaniofficerare.

Chefen för marinen, som i stort sett icke haft något att erinra, har — efter
en redogörelse för de huvudsakliga uppgifter, som borde åvila den av utredningen
ifrågasatta inspektionsmyndigheten för förbindelseväsendet — anfört,
att det syntes önskvärt, att en befattning som inspektör för marinens förbindelseväsende
inrättades. Därigenom skulle skapas de lämpliga förutsättningarna
för ett friktionsfritt fullgörande av åliggandena med avseende å förbindelseväsendet,
varjämte på tillbörligt sätt skulle framhävas förbindelsetjänstens
betydelse för marinens operativa utnyttjande. Någon personalök-»
ning vore härför icke erforderlig, enär befattningen borde bestridas av chefen
för marinstabens förbindelseavdelning med en å avdelningen tjänstgörande
officer som adjutant.

Chefen för marinen har slutligen framhållit, att marinstaben i fråga om
arvoden till vissa befattningshavare vid staber m. m. vore särskilt missgynnad.

Hela frågan om arvoden borde göras till föremål för prövning. Till dess så
skett borde arvoden beräknas för 9 kompaniofficerare tjänstgörande i marinstaben.

Överbefälhavaren har anfört, att särskilda pressdetaljer icke borde finnas
inom de olika försvarsgrensstaberna utan att kontakt med pressen borde förmedlas
uteslutande genom försvarsstabens press- och filmavdelning.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har ansett, att behovet av assistenter åt cheferna för vissa
avdelningar borde tillgodoses, men att det därför icke syntes nödvändigt att,
såsom försvarsutredningen förutsatt, räkna med regementsofficerare; jämväl
kapten borde kunna kommenderas såsom assistent. I de fall, då assistent
skulle finnas å avdelningen, borde endera avdelningschefen eller assistenten
vara officer från kustartilleriet. Av skäl, som i vissa remissyttranden framhållits,
borde en mariningenjör ingå bland marinstabens personal. Mot förslaget,
att för souschefsbefattningen i marinstaben beräkna en överste ur
kustartilleriet funnes intet att erinra. Kustartilleriinspektionen, som intoge
en annan ställning än övriga inspektionsmyndigheter, t. ex. i fråga om personalärendens
handläggning m. m., borde förfoga över egen skrivpersonal.

Det syntes icke erforderligt, att den nya befattningen för kanslibiträde
uppfördes såsom ordinarie; för ett kanslibiträde borde alltså beräknas extra
ordinarie befattning i lönegraden MEo 7.

Det av chefen för marinen framlagda förslaget om inrättande av en inspek- Departements
tör för marinens förbindelseväsende synes endast innebära den olikheten mot chefenvad
försvarsutredningen föreslagit, att inspektörsbefattningen komme att upptagas
vid sidan av övriga tjänstegrensinspektörer i stället för inom marinstaben.
Enär inspektörsbefattningen förutsatts skola uppehållas av chefen
för marinstabens förbindelseavdelning samt någon personal utöver den av

424

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

försvarsutredningen beräknade icke härigenom synes bliva erforderlig, tillstyrker
jag marinchefens förslag.

På grund av de jämkningar i förhållande till försvarsutredningens förslag,
som gjorts med avseende å försvarsstabens organisation, kunna två kompaniofficerare
ur marinen (flottan) frigöras från försvarsstaben och placeras i
marinstaben. I avbidan på närmare erfarenhet kan jag icke förorda, att en
mariningenjör avses för tjänstgöring inom marinstaben. Eventuellt föreliggande
behov av ingenjörspersonal bör tillgodoses genom anlitande av personal
från marinförvaltningen.

I avbidan på närmare erfarenhet anser jag mig i likhet med försvarsutredningen
böra räkna med att jämväl i fortsättningen presstjänsten för marinens
del i viss utsträckning handhaves av officer i marinstaben.

Marinförvaltningens förslag om inrättande av särskilda befattningar för
skötseln av marinledningens nybyggnad och telefontjänsten där kan jag för
närvarande biträda endast i fråga om en pensionerad officer, vilken synes vara
erforderlig under alla förhållanden och som lämpligen bör placeras å marinstabens
expedition. Det torde nämligen kunna ifrågasättas, huruvida icke
efter utförandet av den för flygvapnets ledning planerade tillbyggnaden gemensam
personal för hela byggnadskomplexet bör anställas. Jag ämnar i annat
sammanhang återkomma till denna fråga i vad avser budgetåret 1942/43.

I anslutning till vad tidigare föreslagits, böra de för marinattachéerna avsedda
ortstilläggen in. in. icke vidare upptagas för marinstaben.

Jag har tidigare anfört, att i avvaktan på närmare utredning i regel inga
nya arvoden utöver lön borde inrättas för stabspersonal. I överensstämmelse
härmed kan jag icke nu tillstyrka chefens för marinen förslag om särskilda
arvoden till ett antal i marinstaben tjänstgörande officerare.

Yad försvarsberedningen anfört om assistenterna å marinstabens avdelningar
synes böra beaktas, och jag har därför ansett mig i mina personalberäkningar
böra minska antalet regementsofficerare med en samt öka antalet
kompaniofficerare med en. För ett nytillkommet kanslibiträde synes tills
vidare böra beräknas en extra ordinarie befattning i lönegraden MEo 7 i
stället för, såsom utredningen föreslagit, en ordinarie beställning. Den av
försvarsutredningen föreslagna centraliseringen av skrivbyråerna synes lämplig.
Emellertid lärer det ankomma på Kungl. Maj:t att med ledning av vunna
erfarenheter meddela närmare bestämmelser härom.

I övrigt finner jag försvarsutredningens förslag böra läggas till grund vid
beräkningen av personalbehovet för marinstaben. Omorganisationen av
marinstaben torde i enlighet med vad försvarsutredningen i annat sammanhang
föreslagit böra äga rum under budgetåret 1942/43, om detta med hänsyn
till personaltillgång och övriga förhållanden befinnes möjligt. Jag utgår därvid
från att Kungl. Maj:t vid behov skall inom ramen för personalorganisationen
kunna vidtaga de ändringar i marinstabens organisation, som må befinnas erforderliga.
Därvid kan tänkas, att jämkningar bliva erforderliga i samband
med den pågående översynen av isbrytarverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

425

Inspektören för kustartilleriet.

Inspektören för kustartilleriet tillkom genom beslut av 1941 års riksdag,
varefter hans åligganden fastställts i särskild instruktion. I stort sett har han
övertagit de inspektörsåligganden, som åvilade den förutvarande chefen
för kustartilleriet, varjämte han liksom denne är chef för kustartilleriets
personal.

För att biträda inspektören för kustartilleriet i hans ämbetsutövning står
till hans förfogande en stab under ledning av en regementsofficer såsom stabschef.
För staben äro därjämte för närvarande beräknade en regementsofficer
(souschef i staben) och fyra kompaniofficerare (adjutanter) ävensom expeditionspersonal,
omfattande tre underofficerare, en pensionerad officer i arvodesbefattning
(expeditionsofficer), en pensionerad underofficer i arvodesbefattning
(registrator) samt två kontorsbiträden.

F ör svar sutredningen.

Försvarsutredningen har icke ansett någon ändring i stort sett vara erforderlig
beträffande inspektörens för kustartilleriet ställning och tjänsteutövning
utan förutsatt, att en inspektör för kustartilleriet alltjämt skulle förefinnas
inom marinledningen och att härför borde beräknas en beställning i
lönegrad Öb 3, uppförd å amiralitetets stat.

Med hänsyn till de med kustartilleriets vidgade organisation följande ökade
arbetsuppgifterna borde inspektörens stab i viss utsträckning förstärkas och
givas en fastare organisation. Arbetet borde sålunda fördelas på tre avdelningar,
en personal- och organisationsavdelning, en utbildningsavdelning och
en materiel- och befästningsavdelning. Personalbehovet för staben beräknades
till 1 regementsofficer, stabschef, tillika avdelningschef, 1 regementsofficer,
avdelningschef, 1 kapten, avdelningschef, 6 kompaniofficerare, adjutanter,
3 underofficerare, expeditionsunderofficerare, 1 pensionerad officer, expeditionsofficer,
och 1 pensionerad underofficer, registrator.

Ett för närvarande upptaget arvode utöver lön till en såsom expeditionsvakt
tjänstgörande underofficer om 720 kronor har förutsatts alltjämt skola
utgå.

Inspektören för kustartilleriet jämte staben borde med ett gemensamt
namn benämnas »kustartilleriinspektionen».

Yttrande.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har framhållit, att inspektörens för
kustartilleriet stab enligt den av försvarsutredningen föreslagna organisationen
vore alltför omfattande och borde reduceras.

1942 års f ör sv ar sb er edning.

Beredningen hade inhämtat, att arvodet utöver lön till en såsom expeditionsvakt
tjänstgörande underofficer utginge till underofficer på aktiv stat,
som hade sig ålagt att övervaka städning m. in. inom kustartilleriinspektionens
lokaler; åliggandena fullgjordes omväxlande av endera av de inom inspektio -

426

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Departements chefen.

nen tjänstgörande underofficerarna. Beredningen ifrågasatte, huruvida ifrågavarande
arbetsuppgifter vore av den art, att de borde medföra särskild ersättning
utöver lön. Då marinledningen inflyttade i den nya ämbetsbyggnaden,
borde dessa arbetsuppgifter åläggas civil expeditionsvakt och det ifrågavarande
arvodet indragas.

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att någon ändring beträffande
inspektörens för kustartilleriet ställning och tjänsteutövning i stort sett icke
bör ifrågakomma. På grund av kustartilleriets utbyggnad torde man dock
böra räkna med en viss utökning av personalen i inspektörens stab. Mot det
av försvarsutredningen med hänsyn härtill angivna personalbehovet har
jag icke något att erinra. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela närmare bestämmelser med avseende å kustartilleriinspektionens
organisation inom ramen för den sålunda förordade personaluppsättningen.
Den av försvarsberedningen ifrågasatta indragningen av arvodet till en såsom
expeditionsvakt tjänstgörande underofficer anser jag böra övervägas.

Övriga inspektionsmyndigheter.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att det inom den nuvarande marinorganisationen
icke funnes någon direkt målsman för flottans artilleriutbildning.
Yissa därmed sammanhängande frågor hade handlagts dels inom marinförvaltningen,
som haft att följa den tekniska utvecklingen av artilleriet och
lämna tekniska anvisningar för artilleriutbildningen, och dels inom chefens
för kustflottan stab. Det vore emellertid icke riktigt att belasta en operativ
befälhavare som chefen för kustflottan med alla spörsmål rörande artilleriutbildning,
den detaljerade tekniska och taktiska granskningen av alla artilleriskjutningar
o. s. v. I stället borde tillskapas en särskild målsman för sjöartilleriet
med huvudsaklig uppgift att följa utvecklingen av detta artilleri,
att utarbeta planer för artilleriutbildningens enhetliga och rationella bedrivande,
att verkställa inspektioner av ombord och i land förlagda kurser och
skolor för artilleripersonalen, att sammanställa vunna erfarenheter och skjutresultat
från sjöstyrkorna och utbildningsanstalterna samt omsätta erfarenheterna
i förslag till instruktioner och föreskrifter m. m. Inspektören borde
vidare vid speciella skjutskolor ombord föra befälet samt leda och övervaka
utbildningen.

Försvarsutredningen har därför föreslagit inrättandet av en särskild befattning
såsom inspektör för sjöartilleriet. Denne inspektör borde ingå i
marinledningen och därvid intaga samma ställning som tillkomme övriga
tjänstegrensinspektörer. Inspektören, som borde vara kommendör (lönegraden
Oa 6), borde biträdas av tvenne adjutanter, en med specialutbildning såsom
flackbaneartillerist och en såsom luftvärnsartillerist. För tjänstgöring å expeditionen
borde avses en pensionerad underofficer.

Försvarsutredningen har ansett, att den nuvarande befattningen såsom inspektör
för undervattensbåtvapnet borde omändras till en för torped- och

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

undervattensbåtvapnen gemensam inspektörsbef attning. Beträffande
torpedvapnet gällde nämligen för närvarande, liksom för sjöartilleriet,
att någon särskild målsman med uppgift att samordna de tekniska och
taktiska synpunkterna på utbildningsfrågor, exercisreglementen o. s. v. icke
funnes, utan marinförvaltningens torpedavdelning och chefens för kustflottan
stab hade närmast kommit att sysselsättas med hithörande frågor. Åt inspektören
kunde eventuellt jämväl uppdragas vissa befogenheter beträffande
övervakande etc. av marinens dykeritjänst.

Såsom inspektör för torped- och undervattensbåtvapnen borde kunna utses
antingen torped- eller undervattensbåtutbildad kommendör (lönegrad Oa 6).
Till dennes förfogande borde stå dels en regementsofficer såsom assistent,
med föregående vapentjänst inom den av berörda tjänstegrenar, som inspektören
icke tillhört, dels två adjutanter med erfarenhet, den ene beträffande
undervattensbåtvapnet, den andre beträffande tjänsten och utbildningen å
övervattenstorpedfartygen. Å inspektörens expedition borde tjänstgöra en
pensionerad underofficer.

Försvarsutredningen har framhållit, att min vapnet i likhet med torpedvapnet
hittills saknat inspektör, under det att minsvepningsväsendet till följd
av ett allt starkare framträdande behov år 1933 erhöll en egen målsman i och
med tillsättandet av inspektören för minsvepningsväsendet. På liknande sätt
som för torpedvapnet hade det varit marinförvaltningens minavdelning och
chefens för kustflottan stab, som varit de av hithörande utbildnings- m. fl.
frågor närmast intresserade och berörda. Det givna sammanhang, som existerade
mellan mintjänsten och minsvepningstjänsten, gjorde det lämpligt, att
nämnda båda tjänstegrenar sammanfördes under en inspektör, inspektören för
minväsendet, varmed avsåges flottans minväsende. Till detta borde emellertid
hänföras allt som berörde okontrollerbara mineringar med därför avsedd materiel
samt minsvepningstjänsten med dess materiel, under det att till kustartilleriet
hänfördes de kontrollerbara mineringarna med deras materiel. För kustartilleriets
minvapen vore inspektören för kustartilleriet inspektör.

Inspektören för minväsendet borde vara kommendör (lönegrad Oa 6). Han
borde biträdas av två adjutanter, en för minvapnet och en för minsvepningstjänsten.
Å inspektörens expedition borde tjänstgöra en pensionerad underofficer.

I nuvarande organisation fungera marinöverdirektören, chefen för
marinintendenturkårcn och marinöverläkaren som inspektörer, var
och en inom sin tjänstegren, samt därjämte såsom chefer för respektive personalkårer,
mariningenjörkåren, marinintendenturkåren och marinläkarkåren.

Försvarsutredningen har icke förutsatt någon principiell förändring i fråga
om de tre sist angivna befattningshavarnas här nämnda funktioner. Dock
syntes det utredningen lämpligt att återinföra benämningen marinöverintendent
i stället för chef för marinintendenturkåren, enär sistnämnda titel
endast gåve uttryck för en mindre del av de befattningshavaren åliggande uppgifterna.
Att den militära titeln vore en annan — konteramiral av 2. graden
—■ borde här lika litet som i fråga om generalintendenten, vars militära titel
vore generalmajor, vara av betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

428

Y ttr anden.

Chefen för kustflottan har föreslagit införandet av en särskild inspektionsmyndighet
för maskintjänsten samt för maskin- och fartygsmaterielen. Inspektören
för torped- och undervattensbåtvapnen borde tjänstgöra jämväl som inspektör
för flygtorpedvapnet samt i denna sin egenskap vara underställd
chefen för flygvapnet. Till denne inspektörs förfogande borde ställas en kommenderad
officer ur flygvapnet. Inspektören för minväsendet borde på motsvarande
sätt tjänstgöra såsom inspektör för flygminväsendet. Inspektörens
för sjöartilleriet viktigaste uppgift vore att vara chef för skjutskolan. Vore
han icke det, kunde befattningens inrättande vara diskutabelt.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har föreslagit, att torped- och undervattensbåtvapnen
skola erhålla vart och ett sin inspektör, i båda fallen med
kommendörs tjänsteställning. Befattningen som inspektör för förbindelseväsendet
borde icke sammankopplas med annan befattning och inspektörerna
för såväl minväsendet som förbindelseväsendet borde bliva inspektörer inom
marinen i dess helhet, alltså beträffande såväl flottan som kustartilleriet.
Marinens inspektörer borde sammanföras under den gemensamma beteckningen
»marininspektionen», som i personalförteckningen uppfördes närmast
efter marinstaben.

I ett vid chefens för marinen yttrande fogat yttrande av marinöverdirektören
har i fråga om inspektörens för torped- och undervattensbåtvapnen befogenhet
att övervaka marinens dykeritjänst framhållits, att det syntes vara
lämpligast att såväl utbildnings- som materielfrågor rörande dykeri tjänsten
handhades av ingenjörsutbildad personal, eftersom denna tjänst vore synnerligen
ingenjörstekniskt betonad. Inspektionstjänsten för ingenjörmaterielen
måste omläggas och intensifieras, varför erforderlig arbetskraft för detta
arbetsområde borde ställas till marinöverdirektörens förfogande genom att
marinförvaltningens ingenjöravdelning erhölle härför erforderligt antal mariningenjörer.

Marinförvaltningen har i princip icke haft något att erinra mot försvarsutredningens
förslag men har framhållit att inspektörerna för torped- och undervattensbåtvapnen
samt för minväsendet borde benämnas inspektör för torpedvapnet
respektive inspektör för minvapnet. Inspektören för undervattensbåtvapnet
hade dock i yttrande till marinförvaltningen framhållit, att'', därest
allenast en beställningshavare avsåges för den förstnämnda inspektionsverksamheten,
dennes benämning borde vara den av försvarsutredningen föreslagna.
Marinförvaltningen har vidare anslutit sig till vad marinöverdirektören
uttalat rörande inspektionstjänsten för ingen jörmaterielen.

Chefen för marinen, som beträffande torped- och undervattensbåtvapnen
anslutit sig till försvarsutredningens uppfattning, att det effektivaste vore att
en ny inspektör för torpedvapnet tillkommer vid sidan av inspektören för undervattensbåtvapnet,
har emellertid ansett att man tills vidare borde lösa frågan
genom den föreslagna utvidgningen av sistnämnda inspektion. Denna utvidgning
borde emellertid begränsas till torpedbåtvapnet, dels för att icke uppgifterna
skulle bliva alltför omfattande och dels därför att torpedvapnet å

429

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

övriga torpedbärande fartyg huvudsakligen borde företrädas ur taktiska synpunkter
och av sjöstyrkebefälhavarna, i främsta rummet chefen för kustflottan.
Inspektören borde även i enlighet med utredningens förslag övervaka
marinens dykeri tjänst. Ett visst sammanhang f örefunnes mellan torpedbåtoch
flygtorpedvapnen och det kunde därför vara lämpligt att åt ifrågavarande
inspektör jämväl uppdraga övervakningen av frågor berörande flygtorpeden i
marinens tjänst.

Försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, som i samband med
frågan om marinförvaltningens organisation framlagt förslag om skapande av
en inspektionsbyrå inom marinförvaltningens ingenjöravdelning, har jämväl
föreslagit, att chefen för sagda byrå, som borde vara förste marindirektör,
tillika skulle bekläda en befattning som inspektör för fartygsmaterielen.

1942 års försvarsberedning.

Försvarsberedningen har påpekat, att chefen för kustflottan i sitt utlåtande
framhållit, att inspektörens för sjöartilleriet viktigaste uppgift bleve att
vara chef för skjutskolan. Beredningen funne för sin del behovet av denna
inspektörsbefattning knappast vara tillräckligt ådagalagt, men ville dock med
hänsyn till den av chefen för kustflottan angivna särskilda uppgiften icke
motsätta sig att befattningen inrättades. Bereddes såväl denne som också
övriga inspektörer vid flottan gemensamma expeditionslokaler, syntes det
böra övervägas, om icke samtliga dessa inspektioner kunde förses med gemensam
expedition, varigenom behovet av adjutanter och övrig personal borde
kunna nedbringas under det av försvarsutredningen beräknade.

Jag biträder i huvudsak försvarsutredningens förslag rörande marinens här
berörda inspektionsmyndigheter, till vilka även, såsom jag förut framhållit, bör
räknas inspektören för marinens förbindelseväsende. I några remissyttranden
framförda förslag rörande inspektionen av viss teknisk materiel torde icke
böra upptagas till bedömande, förrän den pågående utredningen rörande förvaltningsverksamheten
föreligger.

Den sakkunskap, som inspektörerna för torped- och undervattensbåtvapnen
samt för minväsendet besitta i fråga om torpeder och minor, synes i erforderlig
utsträckning kunna ställas till chefens för flygvapnet förfogande utan att
det dock därför bör ifrågakomma att göra vederbörande till tjänstegrensinspektörer
inom flygvapnet.

Beträffande de här föreslagna inspektörernas löneställning ävensom behovet
av biträdespersonal m. m. för dessa myndigheter ansluter jag mig till försvarsutredningens
förslag. Den av mig sålunda angivna organisationen av berörda
inspektionsmyndigheter synes böra genomföras under budgetåret
1942/43, därest detta med hänsyn till personaltillgången befinnes möjligt.

Kungl. Maj:t bör, på sätt i det föregående beträffande arméinspektionen
angivits, äga vidtaga de förändringar med avseende å organisationen, som
inom ramen av personalorganisationen må befinnas erforderliga. De av
försvarsberedningen anförda synpunkterna beträffande möjligheten att nedbringa
personalbehovet komma givetvis därvid att tagas under övervägande.

Departements chefen.

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 210

B. Marindistrikten.

Organisationen i allmänhet.

Marindistriktsorganisationen innebär i stort sett, att vissa till marinen
hörande mera lokalt betonade stridskrafter, organ och anstalter inom de olika
kustområdena (marindistrikten) sammanförts under ledning av särskilda
chefer, benämnda marindistriktschefer. Marindistrikten äro till antalet sex,
nämligen Norrlandskustens, Ostkustens, Gotlands, Sydkustens, Öresunds och
Västkustens marindistrikt.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att den utveckling av marindistriktsorganisationen,
som genomförts som följd av 1936 års försvarsbeslut, varit av
största betydelse för funktionerandet av den marina försvarsberedskapen
under de senaste åren. Det inbördes förhållandet mellan flottans och kustartilleriets
organ och anstalter under fred och krig inom de olika marindistrikten
hade varit reglerat genom särskilda föreskrifter, vilka under beredskapstiden
efter hand måst kompletteras och utvecklas. Såsom i propositionen
1941: 189 angående vissa spörsmål rörande kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen
framhållits, borde nu en mera definitiv lösning åvägabringas
beträffande dessa frågor. Härvid borde organisationen av marinens
olika organ och anstalter inom marindistrikten uppgöras efter såvitt möjligt
ensartade grunder.

Beträffande dessa grunder har utredningen framhållit följande:

Krigs- och fredsorganisationerna böra bringas till största möjliga överensstämmelse.
Beträffande befälsförhållandena under krig må emellertid erinras
om att enligt gällande instruktion för överbefälhavaren för rikets försvarskrafter
denne äger att för visst fall och i fråga om särskild del av marinstridskrafterna
vidtaga ändringar rörande ledningens utövande. För säkerställande
av samverkan mellan marinstridskrafter inom vissa kustområden och andra
stridskrafter i bakomvarande område kan sålunda ifrågakomma att upprätta
gemensamt befäl, exempelvis genom att vissa kustartilleriförsvarsstridskrafter
ställas under närmaste militärområdes- eller högre befälhavares befäl. Det
bör med hänsyn härtill i fredstid sörjas för att militärområdesbefälhavare
m. fl. erhålla kännedom om marina försvarsanstalter och planer för verksamheten
etc. inom framförvarande marina försvarsområde.

Normalt synes emellertid marindistriktschefen böra utöva den militära
ledningen över samtliga förband, organ och anstalter inom marindistriktet,
vare sig de äro upprättade av flottan eller av kustartilleriet.

Dessa förband m. m. äro:

lokala sjöstridskrafter (lokalstyrkor, i fredstid fartygsdepåer);

marindistriktets kustartilleriförsvar med däri ingående kustartilleriregemente
eller -kår;

örlogsstation eller örlogsdepå; samt

örlogsvarv.

Yad beträffar örlogsvarven torde marindistriktschefens befogenhet böra
inskränkas till att omfatta åtgärder och ansvar för försvaret mot fientliga
anfall samt viss befälsrätt över å varvet tjänstgörande militär och civilmilitär
personal.

431

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Ledningen av förbindelseväsendet inom marindistriktet utövas av i rnarindistriktsstaben
ingående organ. Förbindelseväsendet intar sålunda icke någon
självständig ställning.

Marindistriktschefen direkt underställda böra vidare vara vissa sjukvårdsoch
intendenturanstalter etc., vilka äro gemensamma för två eller flera ovan
angivna förband o. s. v., i den mån de icke lämpligare underställas någon
marindistriktschefen underlydande myndighet.

Under marindistriktschefen torde vidare böra stå ett särskilt organ, som
omhänderhar fastighetsförvaltningen inom marindistriktet. Hittills har organisationen
varit den, att örlogsvarvets byggnadsdepartement handhaft icke
blott varvet tillhörande byggnader, kajer, vägar m. m. utan jämväl övriga
fastigheter etc. som tillhöra marindistriktet. Härifrån hava dock varit undantagna
kustartilleriförsvarets (kustfästningens) fortifikatoriska anläggningar,
kustartilleritruppförbandens kaserner och övriga fastigheter m. m., vilka under
kommendanten handhafts av fästningens fortifikationsförvaltning.

Örlogsvarvens byggnader och övriga fasta anläggningar böra på grund av
sambandet mellan den industriella driften och byggnadstekniska åtgärder
alltjämt handhavas av ett respektive varv tillhörande organ. Men det synes
ohållbart att såväl chefen för örlogsstationen i fråga om stationens byggnader
som än mera marindistriktschefen beträffande marindistriktets fasta anläggningar
och byggnader m. m. skall sakna såväl förvaltningsorgan som tillräckligt
inflytande på fastighetsförvaltningen.

Lämpligast synes i förevarande fall vara, att nuvarande fortifikationsförvaltningen
inom kustfästning utvecklas till att bliva ett gemensamt förvaltningsorgan
för marindistriktets samtliga utom örlogsvarven belägna byggnader,
fastigheter, befästningar o. s. v. Härvid behöver icke göras någon ändring
i de rådande befälsförhållandena, Fortifikationsförvaltningen förblir alltjämt
underställd chefen för kustartilleriförsvaret i avseende å de förvaltningsärenden,
som beröra kustartilleriförsvaret och kustartilleritruppförbandet, under
det att fortifikationsförvaltningen i och för handläggande av byggnadsärenden,
som beröra marindistriktet i övrigt är direkt underställd marindistriktschefen.

---- Med hänsyn till att fortifikationsförvaltningens och fortifikations befälhavarens

verksamhet till större delen kan beräknas falla inom kustartilleriförsvaret,
bör förvaltningen vara förlagd i anslutning till övriga chefen
för kustartilleriförsvaret underställda förvaltnings- och stabsorgan.

Generellt förutsättes, att sådana reglementariska föreskrifter utfärdas beträffande
förvaltningsverksamheten, att de olika förvaltningarna inom marindistriktet
i huvudsak arbeta självständigt under sina närmaste chefer, så att
marindistriktschefen, om ej annat med hänsyn till särskilda förhållanden föreskrivits,
endast behöver handlägga sådana förvaltningsärenden, som äro av
väsentlig betydelse för krigsberedskapen och den militära verksamheten inom
marindistriktet.

Vid utövande av ledningen inom marindistriktet biträdes marindistriktschefen
av en stab, marindistriktsstaben, under befäl av en stabschef och uppdelad
på följande avdelningar:

Avdelning E, expedition, i allmänhet under en pensionerad officer som
expeditionsofficer;

Avdelning F, flottans avdelning, under en sjöofficer som chef, handlägger
ärenden rörande flottan, d. v. s. sjöstyrkor, örlogsstation eller örlogsdepå,
örlogsvarv, förbindelseväsende, sjöfart o. s. v.;

Avdelning K, kustartilleriavdelning, under en kustartilleriofficer som chef,
handlägger ärenden rörande kustartilleriförsvar, luftförsvar etc.;

432

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Avdelning 1, intendenturavdelning, under en intendenturofficer såsom chef,
handlägger ärenden rörande intendenturtjänsten etc.;

Avdelning S, sjukvårdsavdelning, under en marinläkare som chef, handlägger
ärenden rörande sjuk- och hälsovård.

I den mån icke annat föreskrives är stabschefen samtidigt chef för viss
avdelning (under fred förutsättes tills vidare så överallt vara fallet). Vid
mindre marindistriktsstab kunna flera avdelningar sammanföras under
gemensam chef.

För att tillförsäkra såväl marindistriktschefer som marindistriktens övriga
myndigheter tillgång å juridisk sakkunskap har utredningen i förteckningen å
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, upptagit arvoden
till juridiska biträden. I den mån icke annat framgår av förteckningen,
äro biträdena avsedda för samtliga marinens myndigheter inom marindistriktet.

Y ttr anden.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett det vara av väsentlig betydelse
att fartygsdepåerna redan i fredstid äro organiserade såsom lokalstyrkor.
Krigs- och fredsorganisationerna borde nämligen bringas till största
möjliga överensstämmelse. — Liksom vissa kustartilleristridskrafter stundom
borde ställas under befäl av närmaste militärområdes- eller högre befälhavare,
måste, om det marina försvarsområdet angrepes och angreppet utlöste behov
av ändrade befäls- och styrkeförhållanden, marindistriktschefen under sitt befäl
erhålla de ökade stridskrafter, även från armén, som kunde disponeras för
ändamålet.

Marindistriktschefen har framlagt ett närmare motiverat förslag till en avsevärd
omorganisation av marindistrikten.

Sålunda borde försvarets ledande inom de marina försvarsområdena ligga
direkt i marindistriktschefens hand, varför någon verklig uppgift i detta avseende
för kustartilleriförsvarschefen icke förelåge. Förefintligheten av särskilda
stabs- och förvaltningsorgan inom kustartilleriförsvaret innebure en
tyngande dubbelorganisation, och kustartilleriförsvarschef med stab och förvaltningar
borde uppgå i vederbörlig marindistriktschefs organ. I samband
med att fortifikationsbefälhavaren sålunda helt underställdes marindistriktschefen
borde byggnadsdepartementen lösgöras från örlogsvarven och införlivas
med fortifikationsförvaltningarna, varigenom skulle skapas ett gemensamt
organ för fortifikatorisk och byggnadsteknisk sakkunskap. Marindistriktens
sjötransportväsende borde centraliseras under marindistriktschefens ledning.
Detsamma gällde förbindelseväsende, intendentur och sjukvårdsväsende.
I den av utredningen föreslagna organisationen av marindistriktsstab
förordades följande ändringar. Stabschefen borde frigöras från uppgiften att
tillika vara chef för avdelning av staben, vilket krävde beräknande av särskild
chef för flottans avdelning. En särskild avdelning för förbindelseväsendet
borde anordnas, och adjutanten borde uppföras såsom särskilt organ i staben
vid sidan av avdelningarna i staben. Intendenturavdelningens arbetsområde
borde återföras till det nuvarande och tilldelas namnet »civilavdelningen».
Sjukvårdsavdelningen kunde indragas. Staben borde tillföras infanteri-, fortifikations-
och flygofficerare.

Marindistriktsstaben borde sålunda få följande indelning: adjutant, flottavdelning,
kustartilleriavdelning, förbindelseavdelning, civilavdelning och
expedition.

433

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Befattningarna såsom chefer för Ostkustens, Sydkustens och Västkustens
marindistrikt borde under alla förhållanden besättas med sjöofficerare.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har uttalat samma uppfattning i sistnämnda
fråga. Fortifikationsbefälhavaren borde helt underställas marindistriktscliefen,
vilket icke uteslöte, att nämnde befälhavare kunde ställas till
chefens för kustartilleriförsvaret förfogande i vad rörde nämnda försvar.

Stabschef i marindistriktsstab borde icke samtidigt upprätthålla avdelningschefsbefattning.
Särskild stabschef borde sålunda finnas tillgänglig.
Marindistriktsstab borde sammansättas av en militärexpedition och en civilexpedition
(kansli). Särskild uppdelning på avdelningar vore varken önskvärd
eller nödvändig; på stabschef en borde ankomma att efter marindistriktschefens
direktiv ordna tjänsten på ändamålsenligaste sätt. Sjukvårdsärenden
borde beredas och föredragas av förste läkaren, varför sjukvårdsavdelning
vore obehövlig.

Inspektören för kustartilleriet har icke haft något att erinra mot försvarsutredningens
förslag, dock under förutsättning att fortifikationsförvaltningarna
i avseende å de förvaltningsärenden, som berörde kustartilleriförsvaret,
alltjämt utan inskränkning förbleve underställda cheferna för kustartilleriförsvaren.

Chefen för kustflottan har i likhet med chefen för Ostkustens marindistrikt
föreslagit, att fartygsdepåerna även i fredstid skola vara organiserade såsom
lokalstyrkor och lokalstyrkecheferna (ställföreträdare) vara i tjänst med sina
staber.

Fortifikationsförvaltningarna inom marindistrikten borde vara marindistriktscheferna
direkt underställda och icke stå under cheferna för kustartilleriförsvaren.
I anslutning härtill borde byggnadsdepartementen utbrytas från
örlogsvarven och sortera direkt under vederbörlig fortifikationsförvaltning.
Uppdelningen av marindistriktsstaberna på en flottans avdelning och en kustartilleriets
avdelning vore felaktig. I princip borde alla staber inom en försvarsgren
organiseras lika, varvid för marinen marinstaben borde vara rättesnöret.
Stabschefen, som borde vara stabsutbildad, borde upptagas fristående
i personalstaterna. Intendenturofficer och läkare borde knytas till staben på
samma sätt som inom chefens för kustflottan stab. Sjötransportväsendet
inom ett marindistrikt borde centraliseras under marindistriktschefens ledning,
då ett upprätthållande av skilda transportväsenden måste leda till slöseri
med fartyg och personal. Vad slutligen beträffade intendenturförvaltningarna
vore den nuvarande organisationen inom Ostkustens marindistrikt —- med två
fristående förvaltningar, intendenturförvaltningen vid Ostkustens marindistrikt
och fästningsintendenturen i Vaxholm — icke ändamålsenlig. Det borde
därför övervägas, huruvida icke dessa båda förvaltningar kunde sammanslås
under en gemensam ledning.

Marinförvaltningen har i princip anslutit sig till den förenkling och ökade
enhetlighet i marinens förvaltningsorganisation, som försvarsutredningen
eftersträvat. Förvaltningsuppgifter av samma art vid ett marindistrikts olika
förband och anstalter borde sålunda i görligaste mån sammanföras under
gemensam ledning, varjämte de olika marindistriktens förvaltningsorganisation,
där icke särskilda skäl till annat föranledde, sinsemellan borde vara ensartad.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210.

377 42 28

434

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Till härmed sammanhängande frågor ansåge sig marinförvaltningen emellertid
icke kunna taga definitiv ställning så länge 1941 års militära förvaltningsutredning
ännu ej framlagt sitt förslag. Yissa framkomna förslag och
synpunkter ville ämbetsverket dock framlägga.

Sålunda hade marinöverläkaren föreslagit, att marindistrikt och vederbörande
kustartilleriförsvar skulle i fråga om sjukvårdsförvaltning ha en gemensam
organisation varjämte sjukvårdsförråden, i den mån de utgjorde
mobiliseringsförråd, direkt borde underställas marindistriktscheferna (även
å Gotland) under det att de ordinarie fredsutrustningarna för örlogsstationer,
depåer, kustartilleritruppförband m. m. skulle underställas respektive chefer.

Liknande synpunkter hade framkommit beträffande fortifrkationsförvaltningen
vid marindistrikten. Sålunda hade chefen för Ostkustens marindistrikt
föreslagit, att fortifikationsförvaltningen skulle bliva ett marindistriktschefen
direkt underställt organ och att byggnadsdepartementet å
Stockholms örlogsvarv i anslutning härtill skulle lösgöras från örlogsvarvet
och införlivas med fortifikationsförvaltningen. Härigenom skulle marindistriktschefen
få den erforderliga överblicken över distriktets alla byggnadsfrågor.
Frågan om örlogsvarvens byggnadsförvaltning kunde enligt marinförvaltningens
förmenande icke lösas, förrän i samband med den omorganisation
av örlogsvarven, som eventuellt komme till stånd såsom resultat av pågående
utredning rörande dessa varvs organisation.

Vid Ostkustens och Sydkustens marindistrikt syntes den nuvarande kamerala
organisationen böra bibehållas. Ämbetsverket funne det lämpligt, att —
såsom utredningen förutsatt — Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar och
Blekinge kustartilleriförsvar erhölle egna kameralförvaltningar. I fråga om
Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar läte det sig däremot för närvarande
icke med säkerhet bedöma, huruvida de kamerala göromålen komme att taga
en sådan omfattning, att de skulle kräva inrättandet av ett särskilt kameralkontor.

Då marindistriktschef vid det fåtal sjukvårdsärenden, som det ankoimpe
på honom att handlägga, alltid kunde anlita förste läkaren, syntes det
onödigt att låta marindistriktsstaben erhålla en särskild sjukvårdsavdelning.
Marindistriktsstabs intendenturavdelning borde benämnas kansliavdelning
för att undvika förväxling med marindistrikts intendenturförvaltning.

Chefen för marinen har erinrat om försvarsutredningens uttalande att överbefälhavaren
för rikets försvarskrafter enligt gällande instruktion ägde att
för visst fall och i fråga om särskild del av marindistriktskrafterna under krig
vidtaga ändringar rörande ledningens utövande. Häremot ville chefen för
marinen erinra, att om en sådan åtgärd avsåge ett marint försvarsområdes
kustartilleriförsvar, den komme att förorsaka ett icke önskvärt sönderbrytande
av den marina organisationen.

Den för marindistriktsstaberna föreslagna organisationen syntes böra
ändras till överensstämmelse med den för marinstaben gällande. Sedan kustartilleriförsvaret
inom samtliga marindistrikt blivit underställt en särskild,
med egen stab utrustad befälhavare, syntes något behov av från varandra avskilda
avdelningar för flottan och för kustartilleriförsvaret icke föreligga.
Naturligare och för samarbetet fördelaktigare vore att uppdela staben i
detaljer, motsvarande marinstabens avdelningar, alltså operations-, förbin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

435

delse-, organisations- och personaldetaljer. Stabschefen borde icke i en stab
av sådan vikt tillika vara avdelningschef. Han borde kunna vara antingen
sjö- eller kustartilleriofficer. Inom marindistrikt, vars chef vore kustartilleriofficer,
måste stabschefen dock vara sjöofficer. JJtabens detalj organisation
borde bestämmas av marindistriktschefen och likaså personalens fördelning
till detaljer.

Någon ändring i marindistriktsstabernas personalbehov föranleddes icke
av sålunda ifrågasatt frångående av förslaget.

Sammanförandet av sjö- och kustartilleriofficerare inom de olika detaljerna
samt införandet av verkliga stabschefsbefattningar vore ägnat att öka
sjö- och kustartilleriofficerarnas kännedom om varandras arbetsområden och
att därigenom säkerställa en effektiv samverkan inom marinen.

1942 års f ör sv ar sb er ednin g.

Beredningen har framhållit, att befälsförhållandena i de särskilda marina
försvarsområdena borde ägnas uppmärksamhet, enär förhållandet mellan
arméns och marinens myndigheter icke syntes vara av försvarsutredningen
fullt klarlagt. Det vore viktigt, att befälsförhållandena inom marindistrikten
bleve så ordnade, att svårigheter icke uppkomme, därest kustartilleriförsvarskrafter
underställdes närmaste militärområdeschef eller högre befälhavare vid
armén. Då kustartillerichef underställdes befälhavare ur armén, måste han
för att rätt kunna fylla sin uppgift givetvis disponera erforderliga förvaltnings-
m. fl. organ. För att organisationen inom marint försvarsområde icke
skulle sönderbrytas vid ett dylikt tillfälle, vore det av vikt, att marindistriktens
organisation redan i fredstid så ordnades, att chefen för kustartilleriförsvaret
förfogade över de organ, som han måste disponera i krig. Detta behov
tillgodosåges av försvarsutredningens förslag rörande befälsförhållandenas
m. m. ordnande inom marindistrikten, men så skulle icke bliva fallet, därest
i vissa yttranden framkomna förslag, vilka innebure avsteg från vad försvarsutredningen
föreslagit, lades till grund för organisationen av marindistrikten.

Ej heller det av chefen för marinen framlagda förslaget till organisation
av marindistriktsstaberna innebure någon tillfredsställande lösning av
frågan. Beredningen ville därför framhålla vikten av att försvarsutredningens
förslag rörande marindistriktens organisation godkändes, och att föreskrifterna
om denna organisation meddelades i sådan ordning, att över kustartilleriförsvarschef
stående militär myndighet icke ägde att genom reglementariska
eller andra föreskrifter inskränka haps befogenheter.

Mot försvarsutredningens förslag rörande marindistriktens organisation ha Depariementsi
remissyttrandena i olika avseenden framställts erinringar, av vilka en del chefen.
synas mig vara av den innebörd, att de icke utan vidare överväganden böra
helt avvisas. Även om vissa jämkningar skulle befinnas erforderliga i försvarsutredningens
förslag, torde likväl marindistriktens uppgifter i stort sett kunna
lösas inom ramen för den av försvarsutredningen föreslagna personalorganisa -

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tionen, från vilken jag alltså ansett mig i huvudsak böra utgå vid beräkningen
av kostnaderna för organisationens genomförande. Det torde böra ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter rörande ifrågavarande organisationsspörsmål.
Jag förutsätter, att därvid särskild uppmärksamhet kommer
att ägnas spörsmålet, hur ett effektivt samarbete mellan de marina befälhavarna
och vederbörande befälhavare ur armén skall kunna ernås.

Marindistriktens organisation.

De med kustartilleriets organisation sammanhängande frågorna beträffande
marindistrikten komma i förevarande avsnitt att beröras endast i den mån
sambandet så kräver. I övrigt behandlas denna fråga under avsnittet om kustartilleriet.

F ör sv ars utredning en.

Chefen för Sydkustens marindistrikt är i nuvarande organisation
jämväl kommendant i Karlskrona fästning. Honom underställda äro bland
annat örlogsstation, örlogsvarv (i militärt avseende), fartygsdepå, förbindelseväsende,
intendenturförvaltning, kameralkontor, sjukvårdsförvaltning samt
vissa till Karlskrona fästning hänförliga myndigheter och organ.

Försvarsutredningen har framhållit, att sammanförandet av befattningarna
såsom marindistriktschef och såsom kommendant med hänsyn till den stora
utvidgning av kustartilleristridskrafterna inom marindistriktet, som redan ägt
rum eller av utredningen komme att föreslås, borde upphöra. I samband med
att begreppet Karlskrona fästning, enligt vad utredningen vid behandlingen
av kustartilleriet komme att föreslå, förändrades till Blekinge kustartilleriförsvar
borde sålunda tillkomma en särskild chef för detta, tillika försvarsområdesbefälhavare.
Denne borde vara officer vid kustartilleriet i lönegrad Öb 2 och
i likhet med övriga innehavare vid marinen av sådan beställning tillhöra
amiralitetet. Till sitt förfogande borde han hava en särskild stab, motsvarande
vad som hittills benämnts fästningsstab.

Under chefen för marindistriktet borde lyda: lokalstyrka (fartygsdepå),
Blekinge kustartilleriförsvar med Karlskrona kustartilleriregemente, Karlskrona
örlogsstation, Karlskrona örlogsvarv, marindistriktets intendentur- och
kameralförvaltningar, marindistriktets sjukvårdsförvaltning med marinens
sjukhus i Karlskrona (sjukhuset torde eventuellt framdeles komma att uppgå i
länslasarettet i Karlskrona) samt marinens ecklesiastikpersonal i Karlskrona.

Marindistriktschefen i viss mån underställda borde jämväl vara de till
Karlskrona förlagda, för marinen, respektive flottan gemensamma marinens
underofficersskola och flottans sjömansskola.

För marindistriktsstaben har försvarsutredningen beräknat följande personal: Avdelning

E: pensionerad officer.

Avdelning F: 1 regementsofficer, 4 kompaniofficerare (Fl).

Avdelning K: 1 regementsofficer, 1 kompaniofficer (KA).

437

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Avdelning I: 1 regementsofficer (Int.).

Avdelning S: 1 marinläkare.

I fråga om behovet av underofficerare och manskap samt av civil personal
har försvarsutredningen — liksom beträffande övriga marindistrikt — hänvisat
till vederbörliga personalfördelningstablåer och personalförteckningar.

Beträffande försvarsutredningens förslag med avseende å förvaltningsorganisationen
inom marindistriktet torde få hänvisas till vad försvarsutredningen
å sid. 379 och 380 i betänkandet därom anfört.

Yad angår vissa lokalfrågor inom marindistriktet har utredningen erinrat
om att 1941 års riksdag beviljat medel till iordningställande av f. d. ingenjörkasernen
i Karlskrona till kanslihus för marindistriktschefen. Med hänsyn till
den av försvarsutredningen föreslagna organisationen syntes det emellertid
lämpligare, att ifrågavarande lokaler iordningställdes för chefen för kustartilleriförsvaret
med underlydande organ. Någon ny ämbetslokal borde ej avses
för marindistriktschefen. Erforderliga utrymmen för marindistriktsstaben
kunde erhållas i det nuvarande kanslihuset genom att chefens för Karlskrona
örlogsstation expedition bortflyttades och förlädes till den kasernbyggnad,
som försvarsutredningen, enligt vad under avsnittet Örlogsstationerna närmare
angåves, funne nödvändig och som borde uppföras invid förutvarande
skeppsgossekasernen.

Den nuvarande organisationen av Ostkustens mar in distrikt avviker
såtillvida från organisationen av Sydkustens marindistrikt, att en särskild,
marindistriktschefen i vissa avseenden underställd kommendant för vissa kustartilleriförsvarsanstalter
inom marindistriktet (Yaxholms fästning) redan nu
finnes.

Försvarsutredningen har icke ifrågasatt annan principiell ändring av den
nuvarande organisationen än att kustartilleriförsvaret inom Stockholms skärgårds
marina försvarsområde med Vaxholms kustartilleriregemente helt underställdes
marindistriktschefen. Chef för Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar,
tillika försvarsområdesbefälhavare, bleve sålunda den nuvarande kommendanten
i Yaxholms fästning. Hårsfjärdens depå, som hittills varit underställd
chefen för kustflottan, borde i stället lyda under marindistriktschefen.
Under denne skulle sålunda lyda: lokalstyrkor (fartygsdepå), Stockholms
skärgårds kustartilleriförsvar med Yaxholms kustartilleriregemente, Stockholms
örlogsstation, Stockholms örlogsvarv, Hårsfjärdens depå, marindistriktets
intendentur- och kameralförvaltningar, marindistriktets sjukvårdsförvaltning
samt marinens ecklesiastikpersonal i Stockholm.

Marindistriktsstaben borde organiseras på avdelningar på motsvarande sätt
och med samma sammansättning som angivits i fråga om Sydkustens marindistrikt.

Enär fortifikationsförvaltningen, enligt vad försvarsutredningen principiellt
uttalat, borde vara förlagd tillsammans med chefens för kustartilleriförsvaret
övriga förvaltningsorgan och sålunda komme att finnas i Vaxholm, vore det
enligt försvarsutredningens uppfattning lämpligt att till marindistriktschefens

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ständiga förfogande i Stockholm ställa en fortifikationsförvaltningen tillhörande
officer, vilken direkt kunde handlägga större delen av de ärenden,
som berörde byggnadsförvaltningen inom marindistriktet utom kustartilleriförsvaret.

Frågan om utflyttning från Stockholm av örlogsbasen inom Ostkustens
marindistrikt komme enligt utredningens mening att i viss mån inverka på
marindistriktets organisation. Härom har utredningen framhållit följande:

Den utflyttning av Stockholms örlogsbas, som i många år varit ifrågasatt,
blir på grund av utökningen av marinorganisationen i förhållande till 1936 års
försvarsordning ofrånkomlig. Då riksdagen emellertid nyligen beviljat medel
till viss modernisering av Stockholms örlogsvarv, synes det önskvärt — för
att undvika för stora samtidiga utgifter för örlogsbasanläggningen — att
utflyttningen till en början kommer till stånd för enbart örlogsstationen,
medan örlogsvarvet ännu ett antal år bör kvarligga på nuvarande plats. En
snar utflyttning av örlogsstationen är oundgängligen erforderlig med hänsyn
till att kaserner, skollokaler, exercisplats o. s. v. icke äro tillräckliga. Möjligheter
att tillfredsställande tillgodose förefintliga, oundgängliga krav saknas
jämväl på nuvarande platser. Erågan om örlogsstationens flyttande till annan
plats än den nuvarande förutsättes därför skola upptagas till slutlig behandling,
så snart som utredningens förslag om marinorganisationen vant föremål
för statsmakternas prövning.

Utredningen förutsätter, att chefen för Ostkustens marindistrikt tills
vidare, i varje fall intill dess flyttningen av hela örlogsbasen blivit genomförd,
kvarstannar i Stockholm.

Under sådana förhållanden torde det bliva erforderligt, att jämväl en del
av intendenturförvaltningen bibehålies i huvudstaden. Det synes nämligen
lämpligt att detta förvaltningsorgan bland annat tillägges uppgiften att planlägga
och till huvudsaklig del ombesörja livsmedelsanskaffningen för marindistriktet
i dess helhet samt därå replierande fartyg ävensom att utöva ledningen
av därav betingad förrådsverksamhet. Beklädnadsförråden och beklädnadsreparationsverkstaden
förutsättas emellertid vara förlagda till örlogsstationen
och böra därför efter utflyttningen tills vidare underställas stationschefen.

Därest, i enlighet med vad som under rubriken Örlogsstationerna föreslås,
särskilda ekonomikontor för kompanierna inrättas, synes sådant kontor vid
utflyttning av Stockholms örlogsstation kunna utvecklas till ett stationsförvaltningens
kameralkontor med uppgift att handlägga kassaärenden, ombesörja
bokföring och medelsredovisning och utöva förvaltningskontroll m. m.
i vad avser sagda förvaltning.

I fredstid är jämlikt nuvarande organisation chefen för Göteborgs örlogsdepå
samtidigt chef för Västkustens marindistrikt. Denne underställda
äro — förutom örlogsdepån —- Älvsborgs fästning, förlagd i materielreserv
och utan annan bemanning än vad som erfordras för materielens underhåll
och vård, samt en fartygsdepå.

Sedan år 1939 ha anstalterna för kustartilleriförsvaret erhållit en omfattande
förstärkning samt bemannats med till Västkusten förlagd personal
från andra kustartilleriförband. Sjöstridskrafterna ha erhållit ökad omfattning
och verksamheten inom marindistriktet i olika avseenden vidgats.
Särskild marindistriktschef — flaggman i reserven — har varit tillsatt.

439

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har erinrat om att, med den utveckling förhållandena
efter 1936 års försvarsbeslut tagit, en allt större vikt kommit att läggas på
försvarsanstalterna vid Yästkusten, vilka därför efter hand vuxit i omfattning.
Utredningen föresloge därför återupprättande av det före 1925 års försvarsordning
förefintliga kustartilleriförbandet på Yästkusten. De nuvarande
anstalterna vid Nya Varvet vore ej längre tillräckliga för såväl flottans som
kustartilleriets behov. Med hänsyn till olika förhållanden vore det mest ändamålsenligt
att anordna ny förläggning för kustartilleriförbandet, medan flottan
ensam finge disponera Nya Varvet.

Som chef för marindistriktet borde avses en särskild beställningshavare i
lönegrad Öb 2 och ingående i amiralitetet. Marindistriktschefen underställda
borde vara: lokalstyrka (fartygsdepå), Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar
med Älvsborgs kustartilleriregemente, Göteborgs örlogsdepå, marindistriktets
intendentur- och kameralförvaltningar samt marindistriktets sjukvårdsförvaltning.

I fredstid beräknades kustartilleriförsvaret och kustartilleriregementet stå
under gemensam chef. Såsom chef för örlogsdepån beräknades en regementsofficer
vid flottan.

Marindistriktsstaben beräknades vara sammansatt på följande sätt:

Avdelning E: pensionerad officer;

Avdelning F: 1 regementsofficer, 3 kompaniofficerare (Fl);

Avdelning K: 1 regementsofficer eller kompaniofficer (KA);

Avdelning I: 1 regementsofficer eller kompaniofficer (Int);

Avdelning S: 1 marinläkare (samtidigt läkare å örlogsdepån).

Beträffande förvaltningen inom marindistriktet har försvarsutredningen
å sid. 383 i betänkandet framfört vissa synpunkter, för vilka icke här torde
behöva redogöras närmare.

Försvarsutredningen har framhållit, att det i samband med den avsedda
utökningen av flottans personal och materiel å Nya Varvet bleve erforderligt
att vidtaga vissa omdispositioner av förefintliga lokaler samt att utföra en
del ombyggnader. Dessa frågor upptoges emellertid till behandling i annat
sammanhang, och utredningen inginge nu endast på frågan rörande ett för
flottan och kustartilleriet gemensamt sjukhus, beträffande vilken fråga anfördes
följande:

Det till sjukvårdsförvaltningen hörande sjukvårdsförrådet är avsett för
samtliga förband etc. inom marindistriktet. Härutöver bör upprättas ett gemensamt
sjukhus, innehållande förutom vårdplatser även tandklinik och röntgenavdelning.
Även om detta sjukhus kommer till stånd, erfordras dock inom
respektive kasernförläggningar mottagnings- och sjukrum för sjukmönstring
m. m.; härför böra avses vid Nya Varvet de nuvarande lokalerna och för kustartilleriregementet
särskilda lokaler i den nya kasernförläggningen.

Sjukhuset förutsättes liksom sjukvårdsförrådet tillhöra marindistriktets
sjukvårdsförvaltning. Stabsläkaren (örlogsdepåns läkare) bör samtidigt vara
såväl chef för sjukvårdsförvaltningen som läkare vid sjukhuset.

I fredstid är jämlikt nuvarande instruktion kommendanten i Hemsö fästning
samtidigt chef för Norrlandskustens marindistrikt, vilket för -

440

Kungl. Majds proposition nr 210.

utom den i materielreserv förlagda fästningen endast omfattar vissa förråd.
Den flottan tillhörande dock- och verkstadsanläggningen vid Gustafsvik
(Gustafsviks örlogsdepå) har varit utarrenderad till ett privat företag och har
avsetts tagas i bruk först vid mobilisering.

Sedan år 1939 ha vissa förstärkningsåtgärder vidtagits beträffande fästningen,
som bemannats med personal från kustartilleriets truppförband. Särskild
marindistriktschef, regementsofficer i reserven, har varit tillsatt, och
under denne ha även vissa sjöstridskrafter varit ställda.

Försvarsutredningen har ansett en effektivisering av den marina verksamheten
och de marina organen på Norrlandskusten erforderlig. En effektiv
marindistriktsledning borde upprättas, vissa fartyg med personal förläggas
till marindistriktet och Gustafsviks örlogsdepå tagas i bruk i fredstid och utvecklas.
Beträffande kustartilleriförsvaret borde åtgärder vidtagas för höjande
av beredskapen genom upprättandet av ett till Härnösand förlagt kustartilleridetachement.

Chefen för marindistriktet borde ha sin expedition förlagd till Härnösand
i ett med chefen för kustartilleriförsvaret gemensamt kanslihus. För befattningen
borde avses en särskild beställningshavare i lönegrad Oa 6.

Under marindistriktschefen skulle lyda: lokalstyrka (fartygsdepå), Hemsö
kustartilleriförsvar med Härnösands kustartilleridetachement samt Gustafsviks
örlogsdepå.

Marindistriktsstaben borde organiseras på avdelningar på sätt förut angivits.
Å vardera av avdelningarna F och K borde tjänstgöra en stamofficer.
Avdelningarna I och S borde underställas en officer ur marinintendenturkåren,
samtidigt tjänstgörande vid kustartilleriförsvaret.

Befattningen såsom chef för Gotlands marindistrikt upprätthålles
jämlikt nuvarande organisation av en regementsofficer, som i fredstid samtidigt
är placerad till tjänstgöring i marinstaben. Marindistriktschefen underställda
äro endast de lokala sjöstridskrafterna och de marina förbindelseanstalterna
å ön, under det att Gotlands kustartilleriförsvar i avseende å planläggningsarbete
och verksamhet lyder under militärbefälhavaren å Gotland. I fråga
om Gotlands försvar är marindistriktschefen i vissa avseenden underställd
militärbefälhavaren.

Försvarsutredningen har framhållit att det, med hänsyn till den ökade betydelse
Gotland kommit att intaga i och för rikets försvar, vore erforderligt att
företaga viss utbyggnad av de marina anstalterna på ön i vad avsåge flottan,
varjämte sådana åtgärder måste vidtagas, att marindistriktsledningen lättare än
för närvarande vore fallet kunde förbereda och genomföra sina åligganden.

I fråga om befälsförhållandena å Gotland syntes det vara lämpligt att i
såväl fred som krig under en gemensam chef sammanföra alla för Gotlands
försvar upprättade militära förband, försvarsanstalter och övriga organ etc.
Detta borde ske genom att åt militärbefälhavaren på Gotland uppdroges att
samtidigt vara marindistriktschef.

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Under militärbefälhavaren på Gotland i dennes egenskap av marindistriktschef
borde följaktligen lyda dels Gotlands kustartilleriförsvar med Gotlands
kustartillerikår, dels de för marindistriktet avsedda sjöstridskrafterna med
för dem avsedd basorganisation (Fårösunds förrådsdepå), dels det maiina föibindelseväsendet
å ön.

För att möjliggöra för militärbefälhavaren att utöva ledningen av marindistriktet
borde erforderliga stabsorgan tillkomma, i princip motsvarande dem
hos övriga marindistriktschefer. Militärbefälsstaben borde följaktligen utökas
med en avdelning F och en avdelning K, under det övriga avdelningar inom
staben syntes kunna omhänderhava även marindistriktets motsvarande äienden,
varvid samråd i erforderlig utsträckning förutsattes äga rum med nyssnämnda
avdelningar F och K.

I fredstid borde för avdelning F beräknas en regementsofficer och en kompaniofficer
ur flottan samt en pensionerad underofficer, under det att för avdelning
K avsåges en regementsofficer och en underofficer ur kustartilleriet.
Ytterligare personal ur kustartilleriet ägde militärbefälhavaren (marindistriktschefen)
vid förefallande behov beordra ur Gotlands kustartilleriförsvar.

Fortifikationsförvaltningen syntes kunna vara gemensam för samtliga militära
organ å Gotland. Med hänsyn till det permanenta behovet av fortifikationspersonal
i chefens för Gotlands kustartilleriförsvar stab borde emellertid
viss dylik personal vara förlagd till Fårösund.

Såsom chef för Öresunds marindistrikt tjänstgör jämlikt nuvarande
organisation i fredstid en kompaniofficer, vilken vid försvarsberedskap och
mobilisering varit avsedd att i egenskap av stabschef tjänstgöra hos en därvid
såsom marindistriktschef placerad regementsofficer. De marindistriktschefen
underställda organen utgöras av lokalstyrka jämte vissa förråd m. m.

Försvarsutredningen har framhållit, att det inom ramen för den föreslagna
organisationen icke ansetts nödvändigt att inom Öresunds marindistrikt upprätta
någon i fredstid bemannad örlogsbas. Den goda tillgången på privata
varv jämte befintligheten av vissa upprättade förråd syntes kunna säkerställa
de viktigaste kraven på en basorganisation för de sjöstridskrafter, som kunde
beräknas vid krig vara tilldelade marindistriktet.

För att planläggningsarbetet och övrig verksamhet inom marindistriktet
skulle kunna genomföras i den ökade omfattning, som ändock krävdes, borde
ledningen på olika sätt effektiviseras och förstärkas. Densamma borde som
hittills vara förlagd till Malmö. För marindistriktschefen borde avses en beställning
i lönegrad Oa 5.

Inom marindistriktet vore även upprättade vissa kustartilleriförsvarsanstalter.
Utrustning och bemanning av desamma borde åvila Yästkustens
marindistrikt (Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar), men planläggningen
för utnyttjandet borde tillkomma chefen för Öresunds marindistrikt. I marindistriktsstaben
borde därför ingå en kompaniofficer ur kustartilleriet, vilken
jämväl borde stå till de lantmilitära myndigheternas förfogande för handläg -

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

gande av kustartilleriärenden. Tills vidare under fredstid borde nämnde kustartilleriofficer
endast tillfälligt tjänstgöra inom marindistriktet samt i övrigt
tillhöra det av utredningen föreslagna Älvsborgs kustartilleriregemente, vilket
skulle bemanna kustartilleriförsvarsanstalterna inom marindistriktet.

I marindistriktsstaben borde under fred ingå två kompaniofficerare ur
flottan. Den ene av dessa vore vid mobilisering avsedd såsom adjutant hos
chef för lokalstyrka och borde under fred disponeras, förutom för planläggningsarbete,
såsom instruktör etc. för inom marindistriktet upprättade sjövärnsflottiljer.

Y ttr anden.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett, att nämnde chef med hänsyn
till honom åliggande representationsskyldighet borde tillerkännas ett representationsbidrag
om förslagsvis 2,400 kronor.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har föreslagit, att de fyra större marindistrikten
skola benämnas norra, östra, södra och västra. Som en följd av det
sätt, på vilket Gotlands marindistrikt föreslagits bliva organiserat, borde även
benämningen »marindistrikt» försvinna. Benämningen »chef för Blekinge
kustartilleriförsvar» borde ändras till det enligt marindistriktschefens åsikt
mera adekvata »chef för Sydkustens (södra marindistriktets) kustartilleri».
Motsvarande ändring borde vidtagas inom övriga marindistrikt.

Inspektören för kustartilleriet har anfört, att Gotlands kustartilleriförsvar
med hänsyn till den omfattning, som befästningsanläggningar, kasernetablissement,
befintliga och planerade befälsbostäder m. m. hade, borde förfoga över
egen fortifikationsförvaltning.

Marinförvaltningen har ifrågasatt, huruvida icke enhetligheten i förvaltningsorganisationen
inom Sydkustens och Ostkustens marindistrikt kunnat
drivas än längre, varvid särskilt syntes böra upptagas frågan om centrala beklädnadsförråd
inom marindistrikten och eventuell central anskaffning av utredning
i allmänhet, även sådan som anskaffades för tyg- och fortifikationsförvaltningarna.

Marinförvaltningen har i likhet med försvarsutredningen understrukit
vikten av att frågan om Stockholms örlogsstations utflyttning från Stockholm
snarast genomfördes. Från marinöverläkaren hade sålunda påtalats det ur
sanitär synpunkt synnerligen olämpliga i att en stor del av personalen vid
stationen förlädes ombord å logementsfartyg. Medel för förflyttning av stationen
borde därför upptagas vid beräknande av byggnadskostnader för
marinen.

Med den omfattning Västkustens marindistrikt enligt utredningen skulle
erhålla vore det enligt marinförvaltningens åsikt nödvändigt att vid distriktet
tillskapa en sjukvårdsförvaltning under en förste marinläkare. Liksom för Sydoch
Ostkustens marindistrikt syntes ett för marindistriktets samtliga förband
gemensamt förråd av förläggningsutrustning böra tillkomma. Ehuru utredningen
intet sade därom, syntes inrättandet av ett självständigt beklädnadsförråd
bliva erforderligt, vilket i så fall syntes böra underställas marindistrik -

443

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tets intendenturförvaltning. Nu befintliga, Göteborgs örlogsdepå tillhörande
materialutrednings- samt kol- och oljeförråd avsåges enligt utredningen utnyttjas
även av kustartilleriförsvarets förband och ställas under marindistriktets
intendenturförvaltning. Här förelåge alltså en längre driven centralisering
i förvaltningen än som förutsattes för Syd- och Ostkustens marindistrikt. Det
syntes måhända böra övervägas om icke för vinnande av likhet med övriga
marindistrikt i detta avseende örlogsdepån i Göteborg fortfarande borde handhava
utredningsförråden.

I samband med att organisationen av Öresunds marindistrikt utbyggdes
samt ett beklädnadsförråd tillfördes distriktet borde enligt marinförvaltningens
mening även en intendenturofficer avses för marindistriktets stab. Denne
skulle bereda intendentur- och vissa andra förvaltningsärenden samt tjänstgöra
som marindistriktschefens sekreterare. Med hänsyn till krigsförberedelsearbetet
vore det dessutom synnerligen önskvärt, att redan i fredstid vid
distriktet funnes en intendent, som vid intagande av förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering vore väl insatt i distriktets krigsorganisation.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har framhållit, att i avvaktan på lösandet av frågan om Stockholms
örlogsbas’ förläggning till annan plats än den nuvarande allenast oundgängligen
erforderliga ny- och ombyggnader m. m. inom det nuvarande förläggningsområdet
borde utföras.

Beredningen har vidare uttalat sin betänksamhet mot att till Karlskrona
förlädes nya institutioner och att där åtgärder vidtoges, som syftade till att
åstadkomma ökade möjligheter att dit förlägga fartyg och att där utföra
arbeten för försvarsväsendets räkning.

Beställningen såsom chef för Västkustens marindistrikt borde åtminstone
tills vidare upptagas i lönegraden Öb 2 eller Öb 1.

För befattningen såsom chef för Norrlandskustens marindistrikt borde, i
avvaktan på erfarenheter angående omfattningen och arten av de med befattningen
förenade göromålen, avses beställningshavare i lönegraden Oa 5 i
stället för av försvarsutredningen föreslagen högre beställningshavare.

Befattningen såsom chef för Öresunds marindistrikt borde hänföras till
lönegraden Oa 5 eller Oa 4.

Såsom jag tidigare anfört, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att efter ytterligare
överväganden träffa avgörande rörande marindistriktens inre organisation.
Jag saknar därför anledning att här i detalj behandla de olika förslag,
som i detta hänseende föreligga. Vid beräkningen av personalbehovet för de
olika marindistriktens ledning har jag emellertid som nämnts ansett mig
kunna i huvudsak utgå från försvarsutredningens beräkningar. Med hänsyn
till önskemålet att nedbringa antalet regementsofficerare vid kustartilleriet

_ varom närmare förmäles i annat sammanhang — torde emellertid för

marindistriktsstaben vid Västkustens marindistrikt böra avses allenast en
kompaniofficer.

Departements chefen.

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Behovet av ombyggnads- och nybyggnadsarbeten för marindistriktens räkning
— beträffande dessa frågor torde få hänvisas jämväl till avsnittet Marinens
byggnader m. m. i det följande -— torde kunna beräknas i anslutning till
försvarsutredningens förslag. De avvikelser från utredningens förslag till organisation
av marindistriktens ledning, som kunna visa sig erforderliga, torde
nämligen icke bliva av den omfattning, att väsentliga ändringar i byggnadsprogrammet
behöva ifrågakomma.

Beträffande Sydkustens marindistrikt äro emellertid distriktets lokalfrågor
i viss mån beroende av huru de i annat sammanhang berörda sjukhusfrågorna
lösas. Jag förutsätter, att inom detta distrikt sådana lokaldispositioner ej vidtagas,
som kunna föregripa den stundande omprövningen av sjukhusorganisationen
i Karlskrona.

Organisationen av Ostkustens marindistrikt påverkas i viss grad därav,
att frågan om förflyttningen av Stockholms örlogsbas till annan plats ännu
icke förts fram till en lösning. Den utredning i ämnet, som av chefen för
marinen efter erhållet uppdrag utförts och som överlämnats med skrivelse den
24 januari 1939, har hittills icke föranlett åtgärd. Vid anmälan av ärenden
rörande medelsanvisning för vissa byggnadsarbeten m. m.- å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1940/41 (proposition 1941: 221) anförde jag bland
annat, att chefen för marinen i skrivelse den 19 april 1941 upptagit frågan om
en förflyttning av Stockholms örlogsbas till förnyad behandling samt därvid
föreslagit en utflyttning i etapper av örlogsstationen och örlogsvarvet i huvudsaklig
överensstämmelse med det år 1939 ingivna förslaget. Jag ansåg mig
emellertid då icke kunna taga slutlig ståndpunkt till denna fråga.

Enär en utflyttning av örlogsbasen från Stockholm är ofrånkomlig men jag
icke utan ytterligare utredning anser mig kunna taga ställning till frågan, till
vilken plats örlogsbasen bör flyttas, synes tiden nu vara kommen att låta
underkasta de ingivna förslagen om örlogsbasens förflyttning en kompletterande
granskning såväl med hänsyn till den ändrade marinorganisationen som
med hänsyn till under de senaste åren vunna erfarenheter. Till frågan om en
dylik utredning får jag framdeles återkomma, sedan beslut fattats rörande
det fortsatta organisationsarbetet inom försvarsväsendet. Jag vill anmärka,
att i kostnadsberäkningarna för femårsperioden 1942—1947 icke upptagits
några kostnader i här angivet hänseende.

Anledning synes icke föreligga att tillerkänna chefen för Ostkustens marindistrikt,
vilken liksom hittills bör vara beställningshavare i lönegraden Öb 3,
särskilt representationsbidrag.

Vad angår Västkustens marindistrikt förordar jag, såsom i annat sammanhang
närmare angives, återuppsättande av det år 1925 indragna kustartilleriförbandet
på Västkusten. För detta synes böra uppföras ett nytt kasernetablissement,
varefter nuvarande anläggningar å Nya Varvet helt kunna disponeras
för flottans räkning, varvid dock vissa ombyggnadsarbeten bliva erforderliga.
Förutom dessa byggnadsarbeten för flottans räkning torde jämväl,
såsom försvarsutredningen anfört, erfordras upprättande av ett för flottan och

445

Kuugl. Maj:ts ''proposition nr 210.

kustartilleriet gemensamt sjukhus, vars uppförande emellertid av kostnadsskäl
möjligen torde få uppskjutas till efter femårsperiodens slut. Örlogsdepåns
läkare synes samtidigt kunna vara chef för sjukvårdsförvaltningen,
varför anledning icke föreligger att i enlighet med marinförvaltningens förslag
härför avse en förste marinläkare.

På grund av den utökade marina försvarsorganisationen på Västkusten
torde en särskild beställningshavare i lönegraden Öb 2 böra avses såsom
chef för marindistriktet, vilken såsom förut nämnts bör uppföras på distriktets
stat.

Såsom försvarsutredningen anfört, är en effektivisering av de marina
organen inom Norrlandskustens marindistrikt erforderlig. Mot de i detta hänseende
framlagda förslagen finner jag icke anledning till erinran. För befattningen
såsom marindistriktschef bör således avses en särskild beställningshavare,
som, med beaktande i viss mån av vad försvarsberedningen anfört,
synes böra tillhöra lönegraden Oa 6 eller Oa 5. Under nästa budgetår torde
befattningen liksom nu kunna uppehållas av en regementsofficer i reserven.
Till marindistriktschefens förfogande bör stå en stab, vars organisation dock,
enligt vad jag tidigare anfört, icke nu bör slutligen fastställas. Jag föreslår
vidare, att Gustafsviks örlogsdepå organiseras redan i fredstid samt att till
Härnösand förlägges ett särskilt kustartilleridetachement.

Chef för Gotlands marindistrikt bör vara militärbefälhavaren på Gotland.
Olägenheterna med de nuvarande befälsförhållandena torde därigenom komma
att bliva undanröjda. Beträffande militärbefälsstabens organisation vill jag
i detta sammanhang endast påpeka, att såsom förutsättning för inrättande
av den av försvarsutredningen förordade, för samtliga militära förband å
Gotland gemensamma fortifikationsförvaltningen bör gälla, att en för hela
försvarsväsendet gemensam fortifikationsstyrelse kommer till stånd. Intill
dess så skett torde fortifikationsförvaltningen på Gotland böra bibehållas
oförändrad.

Jämväl inom Öresunds marindistrikt synes marindistriktsorganisationen
böra förstärkas. För marindistriktschefen synes böra i enlighet med försvarsberedningens
förslag avses en beställning i lönegrad Oa 5 eller Oa 4. Mot den
av försvarsutredningen föreslagna organisationen av marindistriktsstaben har
jag intet att erinra. I motsats till marinförvaltningen har jag icke funnit behov
föreligga av en särskild intendenturofficer i fred. Genom att för krigstjänstgöring
å befattningen avsedd intendenturofficer i reserven fullgör sina
repetitionsövningar därstädes torde vad ämbetsverket eftersträvat i huvudsak
kunna ernås.

C. Flottan.

Örlogsstationerna.

Den år 1936 beslutade organisationen beträffande örlogsstationerna innebar
i stort sett, att under en stationschef — beställningshavare i lönegrad Öb 1
■— skulle lyda dels örlogsstationens underofficers- och sjömanskårer samt värn -

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

pliktiga, dels för denna personals förläggning och utbildning avsedda kaserner,
skolor o. s. v. Stationschefen skulle till sitt förfogande ha en expedition, i
vilken tjänstgjorde bland annat stationsadjutanter och stationsintendent.
Örlogsstationens personal skulle vara fördelad på två avdelningar, matrosavdelningen
(för däckspersonalen) och yrkesavdelningen (för ekonomi-, maskinoch
hantverkspersonalen). Vardera avdelningen, som skulle stå under befäl
av en regementsofficer, skulle vara uppdelad å kompanier, särskilda för stammanskap
och för värnpliktiga. Organisationen skulle genomföras så snart så
vore möjligt, dock att dess fullständiga genomförande beträffande Stockholms
örlogsstation icke ansågs kunna ske förrän frågan om örlogsstationens förläggning
lösts.

F ör sv ars utredning en.

Försvarsutredningen har erinrat om att den beslutade organisationen av
örlogsstationerna ännu icke kunnat helt genomföras, beroende på att vissa
lokalfrågor ännu vore olösta. Försvarsutredningen hade emellertid vid sina
personalberäkningar utgått från att organisationen blivit genomförd vid båda
örlogsstationerna.

Med hänsyn till den stora arbetsomfattning och det ansvar, som åvila de
nuvarande förste stationsadjutanterna (kaptener) har försvarsutredningen
ansett det vara lämpligt omvandla befattningarna till stationsstabschefer —
motsvarande regementsstabschefer vid armén — samt härför avsett regementsofficerare
i lägsta tjänstegraden. I samband med rullföringsväsendets omläggning,
bland annat slopandet av särskilda sjörullföringsområden, hade redan
upprättats särskilda mobiliseringsavdelningar.

Försvarsutredningen har räknat med en minskad användning av aktiv personal
i expeditionstjänsten å örlogsstationerna samt föreslagit, att densamma
skall ersättas med dels pensionerad personal i arvodesbefattningar, dels ickeordinarie
civil personal — kontors- och skrivbiträden. Ytterligare har försvarsutredningen
föreslagit, att icke-ordinarie civil personal skall utnyttjas i stället
för militär i befattningar såsom eldare och hantverkare i kasernerna, såsom förrådsmän
etc. För matinrättningarna har beräknats kvinnlig kökspersonal. Beträffande
organisationen i övrigt å örlogsstationerna har försvarsutredningen
icke förutsatt andra väsentliga ändringar än inrättandet av ett särskilt kompaniernas
ekonomikontor å vardera örlogsstationen. Härom har utredningen
framhållit följande:

Beträffande denna fråga vill utredningen erinra om att kompanicheferna
vid flottan enligt nuvarande organisation ha omfattande åligganden
beträffande manskapets avlöning och ekonomiska angelägenheter i övrigt.
Önskemål ha sedan länge förelegat att befria kompanicheferna från dessa
åligganden och att sammanföra hela den ekonomiska förvaltningen vid kompanierna
till ett för samtliga kompanier gemensamt kontor. Såsom motiv
härför har anförts bland annat,

att kompanicheferna därigenom bättre skulle kunna ägna sig åt den militära
tjänsten;

att kompanicheferna i allmänhet icke ägde de nödiga förutsättningarna i
utbildningshänseende för handläggningen av kassaärenden och dylikt, samt

447

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att kraven på enhetlighet och likformighet i den ekonomiska tjänsten
skulle bliva tillgodosedda vid ett dylikt gemensamt kontor.

Försvarsutredningen vill för sin del helt ansluta sig till tanken att
inrätta för kompanierna gemensamma ekonomikontor vid stationerna. Det
synes nämligen icke riktigt, att militär personal skall tagas i bruk för de
rent ekonomiska ärenden, som här avses. Den föreslagna anordningen behöver
ej utgöra hinder för kompanichefen att utöva den kontroll rörande
de ekonomiska förhållandena vid kompaniet som bör tillkomma honom. Att
denna fråga icke tidigare bragts till sin lösning, torde i hög grad få tillskrivas
bristen på lämpliga lokaler. Då nu ny- och tillbyggnad av kaserner
förutsättes skola ske, synas dylika ekonomikontor böra inrättas och härför
ändamålsenliga lokaler inredas. Ekonomikontoren förutsättas skola ingå i
stationsförvaltningarna.

Såsom chef för ekonomikontor bör avses en intendenturofficer. Personalen
i övrigt synes böra bestå av extra ordinarie tjänstemän, vilka lämpligen
kunna rekryteras med ur tjänst avgånget militärmanskap, som visat
sig äga för ekonomitjänst lämpliga egenskaper.

Försvarsutredningen, som i annat sammanhang förordat en centralisering
av rekryt- och underofficersutbildningen till gemensamma skolor, har framhållit,
att utbildningsverksamheten å örlogsstationerna i vad avsåge stammanskapet
komme att omfatta allenast underbefälsutbildning. Härigenom
vunnes en viss avlastning för stationernas del, men å andra sidan tillkomme
en vid vissa tider av året omfattande värnpliktsutbildning. För det därvid uppkomna
ökade personalbehovet beräknades personal i erforderlig utsträckning
få ställas till förfogande från fartygsdepåerna.

På grund av den utökade manskapskadern och den särskilt under vissa delar
av året stora omfattningen av å örlogsstationerna i tjänst varande värnpliktiga
har försvarsutredningen ansett erforderligt att närmare undersöka behovet
av och tillgången på förläggningslokaler i land vid örlogsstationerna. Utredningen
(sid. 387 f. i betänkandet) har därvid funnit, att för Karlskrona örlogsstation
kräves tillbyggnad av kasern Ankarstierna för ökning av dennas förläggningskapacitet
från 400 till omkring 900 man, medan behov av nybyggnader
för förläggningsutrymme vid Stockholms örlogsstation visserligen föreligger
men icke i nämnvärd utsträckning kan tillgodoses å Skeppsholmen.
Detta förhållande underströke enligt utredningens mening ytterligare kravet
på att Stockholms örlogsstation snarast möjligt förflyttas till annan plats.

Y ttr anden.

Chefen för Stockholms örlogsstation har i ett av chefen för marinen insänt
yttrande i fråga om behovet av ökat förläggningsutrymme samt ytterligare
skollokaler m. in. bland annat framhållit, att sjömanskårens skolor snarast
borde utflyttas till den plats, som kunde bliva bestämd för den nya örlogsstationen.
Yore man tveksam i valet av plats, kunde skoletablissementet jämväl
förläggas oberoende av personaldepå och varv.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har föreslagit, att cheferna för Stockholms
och Karlskrona örlogsstationer, vilkas ansvar och ämbetsuppgifter ansetts
vara mera omfattande än en regementschefs, skola tillerkännas särskilda
tilläggsarvoden.

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för Karlskrona örlogsstation har i avgivet yttrande anfört, att inga
fördelar stode att vinna vid ett genomförande av den föreslagna organisationen
med ett gemensamt ekonomikontor, bland annat med hänsyn till att
beklädnadsredovisningen alltjämt behövde bibehållas å kompanierna.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har föreslagit en i förhållande till
utredningen något avvikande plantor de befintliga lokalernas utnyttjande.
Kasernen Sparre borde sålunda avses för matrosavdelningen, kustartilleriets
stadskasern för sjömanskårens yrkesavdelning, kasernen Ankarstiema för
underofficersskolan, infanterikasernen för sjömansskolan, det nuvarande sjukhuset
för nuvarande medicinska avdelningen av marinens sjukhus, Rosenholms
baracker för infanteribesättningen samt kustartilleriets kaserner vid
Oscarsvärn för kustartilleriet. En ny kasern utanför Trossö borde uppföras
för kustartilleriet.

Marinförvaltningen, som understrukit önskemålet att befria kompanicheferna
från åligganden beträffande manskapets avlöning och ekonomiska
angelägenheter i övrigt, har tillstyrkt ett sammanförande av hela den ekonomiska
förvaltningen vid kompanierna till ett för samtliga kompanier gemensamt
kontor på sätt försvarsutredningen föreslagit. Ämbetsverket funne det
lämpligt, att kontoren hänfördes till stationsförvaltningarna, även om kontoren
skulle kunna inrymmas i kameralförvaltningarna. Då kontoren skulle
handlägga alla frågor, som sammanhängde med den ekonomiska sidan av manskapets
tillvaro, syntes det marinförvaltningen nödvändigt, att stations- och
kompanicheferna såsom manskapets personalchefer hade inseendet över ekonomikontoren.

Chefen för marinen har i princip intet haft att erinra mot inrättandet av
ekonomikontor vid örlogsstationerna. Då emellertid chefen för Sydkustens
marindistrikt framfört starka betänkligheter däremot, borde det ytterligare
undersökas, hur ett dylikt kontor borde ordnas för att medföra de avsedda
fördelarna och för att befarat dubbelarbete skulle kunna undvikas.

Frågan om ordnandet av förläggningsförhållandena vid örlogsstationerna
måste utan dröjsmål bringas till en godtagbar lösning. Chefen för marinen
hade tidigare upprepade gånger framhållit, att det oundgängligen måste givas
möjligheter att inom örlogsstationernas områden mottaga, förlägga, bespisa,
undervisa och i övrigt vårda de ifrågakommande personalkontingenterna.
Genom den utökning av personalstaterna, som redan skett och som ständigt
påginge, bleve det icke möjligt att på nöjaktigt sätt handhava persunalen.
En viss avlastning komme att ske så snart den avsedda sjömansskolan bleve
verklighet. Det vore sålunda av allra största betydelse, att åtgärder vidtoges
för att det för skolan avsedda kasernetablissementet i Karlskrona snarast
möjligt bleve inrett för skolans ändamål.

Det av chefen för Sydkustens marindistrikt framlagda förslaget rörande
de i Karlskrona befintliga lokalernas utnyttjande, vilket borde vidare undersökas,
skulle leda till en rationell lösning av det nu föreliggande byggnadsproblemet.
Chefen för marinen hade emellertid icke kunnat verkställa sådan
undersökning angående förslagets kostnader in. m., att ett ställningstagande
till frågan nu vore möjligt.

449

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I försvarsutredningens betänkande beräknades logementsfartygen Göta och
Niord fortfarande kunna tagas i anspråk för förläggning av manskap. Enär
emellertid dessa fartyg skulle utrangeras, bleve det erforderligt att i stället
uppföra baracker. Frågan om anskaffande av erforderligt förläggningsutrymme
m. m. å Stockholms örlogsstation vore om möjligt mera överhängande
än vad gällde Karlskrona.

För svar sväsendets underbefälsförbund har anslutit sig till försvarsutredningens
uppfattning, att kompanicheferna borde frigöras från handhavandet
av manskapets avlöning och ekonomiska angelägenheter i övrigt. Det vore
enligt förbundets åsikt önskvärt, att de organ, som handlade ifrågavarande
spörsmål, organisatoriskt underställdes stationernas kameralkontor, samtidigt
som ett intimt samarbete med kompaniernas kommenderingsdetaljer vore
ofrånkomligt. Avlöningsdetaljer borde därför bibehållas vid respektive kompanier,
men dessa detaljer borde vara underställda chefen för kameralkontoret.
Vid avlöningsdetaljerna borde äldre högbåtsmän lämpligen kunna utnyttjas
såsom biträden åt avlöningsunderofficerarna.

Slutligen borde det tagas under övervägande att mycket kraftigt höja hyresbidragen
till de lokala underbefälsföreningarna, vilka — i avsaknad av samlingslokaler
inom förläggilingarna — själva måst ordna lokaler utom desamma.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har förklarat sig hysa tvekan om lämpligheten av att inrätta
särskilda ekonomikontor vid örlogsstationerna. Inrättandet av dylika kontor
skulle nämligen medföra, att kompanicheferna mindre än hittills skulle få
personlig kännedom om dem underställda. Då erfarenheten givit vid handen,
att omhänderhavandet av underställd personals ekonomiska förhållanden i
hög grad skapade möjligheter att lära känna individen och därmed också att
bedöma honom i andra avseenden, skulle avlöningsärendenas handläggning
på annat håll än inom kompaniet komma att medföra, att kompanichefens befattning
med den anställde inskränktes till att omhänderhava hans rullföring,
kommendering och dylikt. Med hänsyn till dessa förhållanden borde frågan
om ekonomikontors inrättande tagas under ytterligare övervägande. Skulle
de komma till stånd, funnes icke anledning avse marinintendenter såsom
chefer för dessa kontor. Befattningarna borde uppehållas av civila befattningshavare
eller möjligen, såsom nu, av underofficerare. Sådan underofficer
borde emellertid liksom arméns regementskassörer ha genomgått särskild
utbildningskurs.

Vad anginge förläggningsförhållandena m.m. inom örlogsstationerna, borde
logementsfartyg endast undantagsvis tagas i anspråk för ändamålet. Till dess
Stockholms örlogsstations förläggningsfråga kunde lösas, borde endast barackbyggnader
uppföras å stationen. Vid Karlskrona örlogsstation sammanhängde
förläggningsfrågans ordnande med utnyttjandet av vissa byggnader, vilka av
försvarsutredningen beräknats skola ställas till flottans disposition, nämligen
infanterikasernen i Karlskrona samt marinens nuvarande sjukhusbyggnader.
Det av chefen för Sydkustens marindistrikt framlagda förslaget till annan lös

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. att 42 29

Departements chefen.

450 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

ning i fråga om förläggningsförhållandenas ordnande, vilket innebure uppförande
av ett nytt kasernetablissement för kustartilleriregementets huvuddel,
skulle medföra betydande kostnadsökningar i förhållande till försvarsutredningens
förslag. Andra lösningar syntes emellertid kunna komma i fråga,
bland annat i samband med ett förläggande av marinens underofficersskola
till annan ort än Karlskrona. Med hänsyn härtill syntes frågan om förläggningsförhållandenas
ordnande inom Sydkustens marindistrikt böra tagas under
ytterligare övervägande.

Det syntes böra övervägas, om icke sammanslutningar av personal, som nu
genom egna åtgöranden skaffat sig samlingslokaler, i erforderliga fall — såsom
i fråga om flottans underbefälssammanslutningar i Stockholm och Karlskrona
— borde erhålla ökat bidrag av statsmedel för sina lokaler, enär behovet
av mässlokaler, tillhandahållna av staten, därigenom minskades, vilket
skulle medföra minskat behov av nybyggnader.

Jag förutsätter i likhet med försvarsutredningen ingen ändring i den genom
1939 års militära lönereglering i princip bestämda löneställningen för stationscheferna,
lönegraden Öb 1. Jag finner ej anledning biträda det av chefen för
Ostkustens marindistrikt väckta förslaget om särskilda tilläggsarvoden till
stationscheferna. Jämväl i övrigt ansluter jag mig i allt väsentligt till vad försvarsutredningen
föreslagit. I likhet med utredningen finner jag det erforderligt
och lämpligt att inrätta ett kompaniernas ekonomikontor å vardera örlogsstationen.
De av försvarsberedningen anförda synpunkterna i fråga om kompanichefernas
möjligheter att erhålla personlig kännedom om sina underlydande
torde kunna i annan ordning bliva beaktade. Det torde vara möjligt
att ställa kontoren under överinseende av biträdande stationsintendenten. Därigenom
skulle viss personalbesparing kunna ernås. Emellertid bör frågan om
personalbehovet vid ekonomikontoren ytterligare granskas, innan organisationen
slutligen fastställes.

Jag delar chefens för marinen uppfattning, att frågan om ordnandet av förläggningsförhållandena
vid örlogsstationerna utan dröjsmål bör bringas till en
godtagbar lösning. Ehuru det synes sannolikt, att vissa praktiska fördelar
skulle kunna vinnas, därest den av chefen för Sydkustens marindistrikt framlagda
planen för disponerandet av vissa lokaler i Karlskrona följdes, anser
jag mig icke kunna ansluta mig till densamma, enär dess genomförande sannolikt
skulle kunna äga rum först efter avsevärd tidsutdräkt och komma att
draga kostnader, som högst väsentligt överstege de av utredningen beräknade.
I likhet med försvarsutredningen förordar jag i stället, att för Karlskrona
örlogsstation uppföres en ny kasernbyggnad samt kanslibyggnad för stationschefen
invid kasern Ankarstierna samt att f. d. infanterikasernen iordningställes
för sjömansskolan. Frågan om det nuvarande sjukhusets utnyttjande
samt om kustartilleriregementets byggnader och underofficersskolans förläggning
behandlar jag i ett senare sammanhang. I likhet med vad som anförts
beträffande Sydkustens marindistrikts lokalfrågor förutsätter jag, att för

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

örlogsstationen icke vidtagas sådana lokaldispositioner, att den stundande
omprövningen av sjukhusorganisationen i Karlskrona därav föregripes.

Yad beträffar Stockholms örlogsstation måste jag konstatera, att förläggningsförhållandena
äro mycket bekymmersamma. Med hänsyn till vad jag
tidigare anfört beträffande förflyttningen av Stockholms örlogsbas kan jag
emellertid icke nu förorda, att några ytterligare byggnader av mera permanent
natur uppföras å Skeppsholmen.

Vissa skäl synas mig tala för en förhöjning av hyresbidragen till underbefälsföreningarna
vid marinen. Denna fråga torde emellertid böra göras till
föremål för ytterligare undersökning av de marina myndigheterna i samband
med planläggningen av förestående nybyggnader.

Örlogsdepåerna.

I den nuvarande marinorganisationen ingå tvenne örlogsdepåer, nämligen
Göteborgs örlogsdepå och Gustafsviks örlogsdepå. Av dessa är emellertid
endast den förstnämnda i verksamhet i fredstid.

F ör svar sutr edningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att en väsentligt ökad vikt borde läggas
på örlogsdepåerna, och föreslagit, att de två befintliga depåerna skulle erhålla
ökad omfattning, varjämte Gustafsviks örlogsdepå skulle utnyttjas även under
fred. Vidare borde den förrådsdepå, som i viss mån redan upprättats inom
Gotlands marindistrikt vid Fårösund, kompletteras.

Göteborgs örlogsdepå borde organiseras på en stations- och en varvssektion,
vartill skulle komma en för båda dessa sektioner gemensam intendentursektion.

Vad beträffar stationssektionen borde en särskild underofficers- och sjömanskår
upprättas vid örlogsdepån, som alltså i detta hänseende frigjordes
från det nuvarande beroendet av Karlskrona örlogsstation. Särskilda kompanier,
ett för stammanskap och ett för värnpliktig personal, borde organiseras.

Varvssektionen borde organiseras å en ekipage- och en ingenjöravdelning.

Intendentursektionens arbetsuppgifter skulle huvudsakligen motsvara vad
som vid de större marindistrikten handhades av stationsförvaltningen men
skulle även i viss utsträckning omfatta till varvsförvaltningen hörande göromål.
I intendentursektionen borde ingå ett kompaniernas ekonomikontor.

Då utrymmena vid Nya Varvet vid genomförande av utredningens förslag
ej längre vore tillräckliga för såväl flottans som kustartilleriets behov, borde
såsom förut nämnts nytt kasernetablissement uppföras för kustartilleriregementet,
varefter de nuvarande förläggningslokalerna å Nya Varvet i stort sett
skulle vara tillfyllest för örlogsdepån. Vissa kompletterande byggnadsåtgärder
erfordrades dock. Sålunda borde dels vissa omdispositioner av tillgängliga
utrymmen verkställas, dels nybyggnad äga rum av exercis- och skollokaler
samt vissa förrådslokaler m. m.

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

För erhållande av tillräckliga kaj utrymmen borde örlogsdepåns område utvidgas
i ostlig riktning utefter Göta älv samt tvenne bryggor uppföras.

För depån avsåges, förutom personal på aktiv stat, 3 pensionerade officerare
med arvode, 7 pensionerade underofficerare med arvode samt viss ickeordinarie
personal.

Gustafsviks örlogsdepå avsåges -— enligt vad försvarsutredningen
vidare anfört — vara förläggnings- och utrustningsort för vissa örlogs- och
hjälpfartyg samt skulle vid försvarsberedskap och krig tjänstgöra såsom basorgan
i olika avseenden för i Bottenhavet opererande sjöstridskrafter. Depån
avsåges erhålla sin bemanning från Stockholms örlogsstation. Till depån
skulle i fredstid förläggas ett antal örlogsfartyg samt isbrytarfartygen Atle
och Ymer.

Den erforderliga utbyggnaden av anstalterna vid Gustafsvik skulle i huvudsak
omfatta utökning av förefintliga kajer, byggande av förrådslokaler —- delvis
fullträffsäkra — samt uppförande av kanslibyggnad, kasern- och ekonomibyggnader,
gymnastik- och exercishus samt vissa bostadslägenheter. Därjämte
borde för depån anskaffas en isbrytande bogserbåt.

För depåns betjänande avsåges i fredstid 1 regementsofficer, 2 kompaniofficerare,
1 pensionerad officer med arvode, 1 mariningenjör, 1 kompaniofficer
ur marinintendenturkåren, 10 underofficerare, 3 pensionerade underofficerare
med arvode, 35 underbefäl och meniga samt viss icke-ordinarie personal.

Särskild marinläkare på stat vore icke erforderlig för depån, utan sjukvården
borde ombesörjas av lämplig läkare på orten mot ett arvode av förslagsvis 3,000
kronor.

Beträffande anläggningarna i Fårösund hade det ifrågasatts att en planerad
hamnanläggning för kustartilleriets båtmateriel med särskild hänsyn till
flottans behov skulle utbyggas att omfatta dels kaj med ett kajdjup av 5 meter,
dels en slip eller docka och dels verkstadsresurser för reparation av lätta
fartyg. De beräknade kostnaderna uppginge emellertid till sådant belopp, att
viss minskning i anläggningarnas omfattning enligt utredningens mening vore
erforderlig. Sålunda borde slipen (dockan) slopas och hamnanläggningen få
ett enklare utförande.

I övrigt erfordrades för flottan anläggande av vissa — delvis bombsäkra
— förråd.

För handhavande av för flottan avsedda förråd m. m. avsåges 1 pensionerad
officer med arvode, 2 underofficerare, 1 pensionerad underofficer med arvode,
7 underbefäl och meniga samt 1 skrivbiträde (MEo 2).

Expeditionslokaler avsåges erhållas i de av Gotlands kustartilleriförsvar
disponerade byggnaderna. Manskapet borde förläggas i kustartillerikårens
kaserner. Frågan om befälsbostäder borde lösas i samband med motsvarande
fråga för Gotlands kustartilleriförsvar och kustartillerikår.

Y ttr anden.

Cheferna för Ostkustens och Sydkustens marindistrikt ha båda tillstyrkt
upprättandet av en särskild underofficers- och sjömanskår vid Göteborgs

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

örlogsdepå, medan däremot cliefen för Stockholms örlogsstation avstyrkt ock
chefen för Karlskrona örlogsstation i viss mån ställt sig tveksam till förslaget
härom. Chefen för Karlskrona örlogsstation har sålunda ansett det lämpligt,
att den till Göteborgs örlogsdepå förlagda personalen sammanfördes till de
av försvarsutredningen föreslagna kårerna men att chefen för Karlskrona
örlogsstation skulle äga att meddela direktiv för skapande av rättvisa rekryterings-,
befordrings- och sjökommenderingsförhållanden m. m.

Marinförvaltningen har ifrågasatt en uppdelning av den föreslagna ekipageavdelningen
vid Göteborgs örlogsdepå i en ekipage- och en vapenavdelning.
Något direkt förslag i denna riktning kunde dock icke nu framläggas,
då för närvarande särskild utredning angående varvsorganisationen påginge.
Ämbetsverket har vidare funnit sig böra starkt ifrågasätta lämpligheten av att
varvsverksamheten vid Gustafsviks örlogsdepå skall drivas av kronan.
De arrendeavgifter, som hittills tillförts kronan, hade till viss del kunnat förränta
det nedlagda kapitalet, och en fortsatt utarrendering syntes giva utsikter
till bättre förräntning. Yerkstadsdriften skulle, om den omhänderhades av
kronan, ej fullt kunna utnyttjas, enär marinens egna arbeten icke kunde lämna
tillräcklig eller jämn arbetstillgång. Det syntes icke möta hinder att trots
depåns utvidgning utarrendera dockanläggningen med tillhörande verkstäder
liksom hittills.

Ämbetsverket hade låtit införskaffa utredning om den hamn- och verkstadsanläggning,
som skulle kunna anskaffas i Fårösund inom den
av utredningen föreslagna kostnadsramen. Härav hade framgått, att verkstadsanläggningen
skulle bliva av så ringa omfattning, att alltjämt ett kännbart
behov av en fullgod sådan å Gotland komme att föreligga. I sistnämnda
avseende hade chefen för Gotlands kustartilleriförsvar uti till marinförvaltningen
avgivet yttrande bland annat framhållit, att om av ekonomiska
skäl docka eller slip för fartyg upp till jagares storlek icke kunde ifrågakomma,
syntes såsom ett andra alternativ en mindre torrsättningsanläggning
(slip) för 20 ä 30 meters fartyg (motortorpedbåtar, motorslupar in. m.) böra
anordnas.

Chefen för marinen har framhållit, att genom upprättandet av en särskild
underofficers- och sjömanskår vid Göteborgs örlogsdepå otvivelaktigt
vissa svårigheter skulle komma att uppstå med hänsyn till befordringsförhållandena
för underofficerare, för samordnandet av kommendering av personal
på fartyg i kustflottan från tre i stället för två stationer, för att fylla ut alla
yrkesgrenar inom Göteborgskårerna med egen personal m. m. Dessa svårigheter
kunde säkerligen under normala förhållanden bemästras men kunde icke
förbises under nuvarande beredskapsförhållanden. Enligt chefens för marinen
åsikt borde därför den föreslagna underofficers- och sjömanskåren i Göteborg
icke tills vidare upprättas. I stället borde organiseras ett detachement från
Karlskrona örlogsstation. Möjligheterna för en övergång till av utredningen
föreslagen organisation borde dock bibehållas så att denna övergång kunde
genomföras så snart omständigheterna därför bleve gynnsamma.

Dockanläggningama med tillhörande verkstäder vid Gustafsviks örlogs -

Departements chefen.

454 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

depå borde hållas i sådant skick att reparations- och underhållsarbeten även
å större örlogsfartyg där kunde utföras. Å andra sidan måste förutsättningar
finnas för tillräcklig arbetstillgång även å civila arbeten för att anläggningen,
driven av marinen, skulle kunna hållas i önskvärd form. En undersökning av
ovannämnda förhållanden borde därför ske, innan beslut fattades.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har ansett, att den av försvarsutredningen föreslagna särskilda
underofficers- och sjömanskåren vid Göteborgs örlogsdepå borde organiseras
såsom ett detachement från Karlskrona örlogsstation. Förutom de
skäl härför, som anförts av chefen för marinen, ville beredningen framhålla,
att en dylik ordning borde komma att underlätta manskapsrekryteringen vid
Karlskrona örlogsstation, vilket syntes önskvärt. Om anställningssökande till
flottan kunde räkna med att anställning vid Karlskrona örlogsstation innebure
möjlighet att erhålla placering jämväl vid detachementet i Göteborg, måste
detta komma att minska rekryteringssvårigheterna för sjömanskåren i Karlskrona.
Det vore jämväl ur civilanställningssynpunkt en fördel att kunna kommendera
manskap vid Karlskrona örlogsstation till tjänstgöring vid detachementet
i Göteborg, enär dylikt manskap under tjänstgöring vid detachementet
finge ökade möjligheter att förbereda övergång till civil verksamhet.

Beträffande Gustafsviks örlogsdepå delade beredningen den i vissa
utlåtanden uttalade uppfattningen, att varvsanläggningarna fortfarande borde
i fredstid utarrenderas, enär någon rationell varvsdrift för flottans räkning
icke där syntes kunna organiseras. Härav följde också minskat personalbehov
vid depån, vilket medförde lägre avlöningskostnader.

Vad anginge Fårösundsdepåns anläggningar syntes, med hänsyn till
vad marinförvaltningen härom anfört, ytterligare utredning vara erforderlig
före det slutliga ståndpunktstagandet.

Mot den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av Göteborgs
örlogsdepå har jag i huvudsak intet att erinra. Ett uppdelande, på sätt
marinförvaltningen ifrågasatt, av ekipageavdelningen synes emellertid med
fördel kunna ske. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare
föreskrifter därom, under förutsättning att härigenom icke uppstå merkostnader.
Särskilda underofficers- och sjömanskårer synas lämpligen böra
upprättas vid örlogsdepån. Om i samband med dessa kårers inrättande sådana
åtgärder anbefallas, som i görligaste mån säkerställa lämpliga och rättvisa rekryterings-,
befordrings-, utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden, torde de
av vissa remissmyndigheter samt försvarsberedningen befarade olägenheterna
kunna i väsentlig mån undanröjas. Med hänsyn till de svårigheter, som ofta
förelegat beträffande manskapsrekryteringen vid Karlskrona örlogsstation,
finner jag det betydelsefullt, att framför allt uppsättandet av en sjömanskår i
Göteborg icke fördröjes.

Jag ansluter mig vidare till försvarsutredningens förslag beträffande effektiviseringen
av Gustafsviks örlogsdepå. De av chefen för marinen an -

455

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

förda synpunkterna beträffande dock- och verkstadsanläggningarnas hållande
i sådant skick, att reparations- och underhållsarbeten även å större fartyg där
kunna utföras, tala enligt min mening för att dock- och verkstadsanläggningen
icke lämpligen bör uthyras utan bör drivas i marinens egen regi. Även med hänsyn
till att anläggningen är belägen i omedelbar närhet av förråd av vissa slag,
skyddsrum, förtöjningsplatser för vissa av fartygsdepåns fartyg m. m. synes
det icke lämpligt, att anläggningen disponeras av privat företag. Anläggningens
effektiva utnyttjande synes kunna tillgodoses dels genom att vissa
arbeten å andra än marindistriktets fartyg och båtar anförtros densamma, dels
genom att docknings- och andra arbeten för privata beställare jämväl komma
till utförande. Hela Gustafsviksbasen synes mig ur olika synpunkter så betydelsefull,
att man måste eftersträva skapandet av en enhetlig organisation,
vars militära kapacitet på olika sätt bör höjas. Den tidpunkt, från vilken anläggningen
bör övertagas av marinen, synes emellertid icke nu böra fixeras.

Jag finner mig däremot icke för närvarande kunna fatta standpunkt till
f örsvarsutredningens förslag angående vissa anläggningar vid Fårösunds förrådsdepå
utan anser ytterligare utredning därom erforderlig. Därvid torde
även böra undersökas det av chefen för Gotlands kustartilleriförsvar i yttrande
till marinförvaltningen ifrågasatta alternativet med en mindre slip, varjämte
utredning torde böra verkställas, huruvida icke marinens anläggningar skulle
kunna kombineras med vissa hamnbyggnader för civila ändamål, därest sådana
bliva erforderliga. Det torde vara möjligt att på sådant sätt tillgodose
både militära och civila krav inom en lägre totalkostnad för statsverket än om
anläggningarna byggas var för sig. Då salunda icke för närvarande kan bedömas,
huruvida och på vad sätt den ifrågasatta hamn- och verkstadsanläggningen
skall utföras, föreligga givetvis inga möjligheter att verkställa nagra
kostnadsberäkningar. Emellertid anser jag mig bland de för femårsperioden
1942/47 beräknade byggnadskostnaderna för marinen för ifrågavarande ändamål
böra upptaga ett belopp av 1,000,000 kronor. I den av mig föreslagna
planen för organisationsarbetet inom försvarsväsendet synes nämligen böra
beredas utrymme för här avsedda anläggningsarbeten, därest dessa efter närmare
utredning anses böra komma till stånd.

Mot försvarsutredningens beräkningar av personalbehovet för örlogsdepåerna
har jag intet att i huvudsak erinra.

Övriga örlogsbaser.

Inom de olika marindistrikten erfordras vid sidan av de permanenta örlogsbaserna
såväl i krig som stundom även i fred vissa andra örlogsbaser av mer
eller mindre tillfällig karaktär, avsedda bland annat för att under fred tjäna
till utgångspunkt för rustade sjöstridskrafters övningar. Enligt nuvarande
organisation finnes en dylik bas, nämligen den främst för kustflottan avsedda
basorganisationen vid Hårsfjärden (Hårsfjärdens depå).

Försvar sutredningen.

Försvarsutredningen bär beträffande Hårsfjärdens depå framhållit,
att denna hittills (med undantag för bränsleförråden) varit underställd chefen

456

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för kustflottan. Med den utökning av anläggningens omfattning, som redan
skett och som ytterligare vore att påräkna, syntes det emellertid mindre lämpligt
att ansvaret för densamma skulle åvila eu befälhavare till sjöss, vars ansvar
och befogenhetsområden helst borde inskränkas till de honom underställda
stridskrafterna. Vidare avsåges anstalterna vid Hårsfjärden enligt
organisationsförslaget icke endast för kustflottan utan även för andra förband.
Med hänsyn härtill borde Hårsfjärdens depå underställas chefen för Ostkustens
marindistrikt.

Försvarsutredningen har föreslagit, att personalen vid ifrågavarande depå
skall utökas med en arbetsförman av 1. klass och att för personalens förläggning
och förplägnad skola uppföras ett antal barackbyggnader, samt har därom
ävensom rörande vissa avlöningsfrågor anfört följande:

Den personal, som för närvarande i vederbörliga personalförteckningar
m. m. finnes upptagen för Hårsfjärdens depå är följande:

1 förrådsförvaltare, uppbördsman vid Hårsfjärdens depå,

1 pensionerad underofficer med arvode, uppbördsman för sporthallen,

1 tillsyningsman vid Hårsfjärdens depå, med arvode av 1,000 kronor.

Sedan numera en motorverkstad inrättats vid Hårsfjärdens depå, har det
ansetts önskvärt att för denna hava tillgång till en kunnig arbetsledare.
Denne, vilken under de tider av året, då fartyg icke äro förlagda å Hårsfjärden,
bör biträda de ovannämnda uppbördsmännen vid depån och vid sporthallen
vid materielens underhåll och vård, synes i personalförteckningen böra upptagas
såsom arbetsförman av 1. klass (MEol2).

För handhavandet av de olika anläggningarna vid Hårsfjärden i övrigt erforderlig
personal m. fl. har hittills i huvudsak varit förlagd å ett särskilt
fartyg såsom logcmentsfartyg. Härför har utnyttjats ett omändrat förutvarande
pansarskepp. Ett dylikt logementsfartyg drager emellertid oproportionerligt
dryga underhållskostnader. I dess ställe böra därför enligt utredningens
mening uppföras barackbyggnader för förläggning och förplägnad av
den ifrågavarande personalen, vilken beräknas till 12 officerare och vederlikar,
20 underofficerare och 200 manskap.

Den omständigheten att personalen vid Hårsfjärdens depå förlägges i land
i stället för ombord synes icke böra medföra förändring i till densamma utgående
förmåner. Enär tjänstgöringen är att betrakta som tjänstgöring utom
bostadsorten samt vidare i stor utsträckning består i verksamhet ombord å
olika fartyg och båtar m. m., torde man lämpligen böra likställa den med sjökommendering
i ekonomiskt avseende. Personalen bör sålunda vara berättigad
till sjötillägg, mässpenningar och skeppsportion. Så är för övrigt även fallet
med den å örlogsvarven för bemanning av bogserbåtar och andra farkoster
samt för utförande av förtöjnings- och förhalningsarbeten m. m. befintliga s. k.
sjöreserven.

Utredningen har vidare framhållit att det vore önskvärt, att även för de
till Västkusten förlagda fartygen ha tillgång till en mindre basorganisation
inom skärgårdsområdet Göteborg—Marstrand. Denna skulle
i huvudsak omfatta ett mindre område, å vilket skulle uppföras förrådsbyggnad
för målmateriel, kombinerad med en enkel slip för upptagning av målflottar,
samt erforderliga bryggor. Utredningen ville för sin del föreslå, att
en dylik mindre basorganisation skulle upprättas i närheten av Marstrand, där
erforderligt strandområde borde inköpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

457

Y ttr anden.

Chefen för kustflottan har framhållit, att det vore nödvändigt att organisationen
av Hårsfjärdens depå gåves en mera permanent karaktär än vad utredningens
förslag syntes leda till. Ett första villkor härför vore, att depåchefen
skulle vara ständigt tillsatt. Vissa garantier borde skapas, varigenom
åt kustflottan tillförsäkrades företrädesrätt vid utnyttjandet av depån. Chefen
för densamma borde därför, vid kustflottans förläggning till depån, stå under
chefens för kustflottan befäl i fråga om disponerandet av lokaler, målanordningar
m. m. Erfarenheten hade visat, att till depåchefens förfogande borde
stå en särskild expedition för kassagöromålens skötsel, uträkning av avlöningar
till civil arbetarpersonal, granskning av räkningar m. m.. Denna
expedition borde finnas även i fredstid och förestås av en intendenturofficer
med biträde av ett civilt skrivbiträde. Vid depån funnes vissa befattningar
inom telefontjänsten, verkstadsdriften, marketenterirörelsen m. m., där civil
personal utan olägenhet borde kunna användas i stället för militär.

Marinförvaltningen har ifrågasatt, huruvida icke Hårsfjärdens depå —■
med hänsyn till de verkstäder m. m., som där skulle finnas — borde vara underställd
chefen för Stockholms örlogsvarv. Något positivt förslag syntes dock
icke kunna avgivas, förrän frågan om örlogsvarvens organisation bleve avgjord.
För övervakning och tillsyn av vissa förråd av minammunition vore
det erforderligt, att en tillsynsman ständigt funnes på platsen. Utöver det av
utredningen förutsatta arvodet å 1,000 kronor till en tillsynsman vid depån
borde därför upptagas ytterligare ett arvode å samma belopp, avsett för en
tillsynsman vid Hårsfjärdens ammunitionsförråd.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har ansett, att frågan om sjötillägg m. m. åt personalen vid
Hårsfjärdens depå krävde närmare övervägande.

Jag ansluter mig i huvudsak till försvarsutredningens förslag beträffande DepartemmtsHårsfjärdens
depå. De av chefen för kustflottan framlagda synpunkterna chefen.
beträffande användande av civil personal för vissa arbetsuppgifter vid depån
synas emellertid böra närmare övervägas. Därvid torde även böra ägnas uppmärksamhet
åt de övrig» önskemål beträffande depåns organisation, som av
chefen för kustflottan anförts. Dessa torde i erforderlig grad och inom den
ifrågasatta personalorganisationens ram kunna beaktas vid utfärdandet av
bestämmelser rörande depåns organisation och verksamhet. I samband därmed
bör jämväl tagas ställning till det av marinförvaltningen framförda förslaget,
att depån bör vara underställd chefen för Stockholms örlogsvarv. Mot
det av marinförvaltningen föreslagna arvodet för en tillsynsman vid ammunitionsförrådet
har jag i och för sig intet att erinra. Härvid förutsätter jag,
att särskild bostadsbyggnad icke erfordras.

Med hänsyn till olägenheterna av att för en mera permanent förläggning avse
logementsfartyg och då sådana fartyg draga oproportionerligt stora underhållskostnader,
förordar jag, att vid Hårsfjärdens depå uppföras barackbygg -

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nader i av försvarsutredningen föreslagen omfattning. Huruvida personal,
som sålunda förlägges i land, bör komma i åtnjutande av sjötillägg, mässpenningar
och skeppsportion, torde böra göras till föremål för närmare övervägande
i annat sammanhang.

Mot vad försvarsutredningen föreslagit beträffande skapandet av en mindre
basorganisation inom skärgårdsområdet Göteborg—Marstrand har jag intet
att erinra.

Örlogsvarven.

Flottan äger enligt nuvarande organisation två örlogsvarv, av vilka det
större är förlagt till Karlskrona, det mindre till Stockholm. Ledningen vid
vartdera varvet utövas av en varvschef, vartill förordnas en sjöofficer i lönegrad
Ob-2 vid Karlskrona örlogsvarv och i lönegrad Öb 1 vid Stockholms
örlogsvarv. Yarvschefen lyder i militärt hänseende under vederbörande marindistriktschef,
i ekonomiskt hänseende under marinförvaltningen. Verksamheten
vid örlogsvarven är fördelad på särskilda varvsdepartement.

F ör sv ars ut redning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att den med hänsyn till en inom försvarsväsendets
verkstadsnämnd i samarbete med marinförvaltningen pågående
särskild utredning rörande örlogsvarvens ställning och organisation ej
kunnat upptaga de därmed sammanhängande frågorna till definitiv behandling.
Utredningen har visserligen sedan i sitt betänkande skisserat en tänkbar lösning
av denna fråga men har icke vid sina personal- och kostnadsberäkningar
kunnat utgå från annan grund än den nuvarande varvsorganisationen, i vilken
vidtagits de jämkningar, som erfarenheterna visat erforderliga.

Yissa byggnadsfrågor av lokal karaktär ha upptagits av försvarsutredningen.
I fråga om Karlskrona örlogsvarv har utredningen sålunda erinrat om att
behovet av kajutrymmen för fartygsdepån inom Sydkustens marindistrikt lokalt
berörde örlogsvarvet, ehuru depån organisatoriskt vore fristående därifrån.
Det vore nämligen framdeles ännu mindre än för närvarande möjligt att —
främst under vinterhalvåret — beräkna något utrymme vid den s. k. mobiliseringska
jen för andra än kustflottans fartyg. Utredningen hade därför i sina
beräkningar rörande erforderliga byggnadsarbete^ upptagit kostnader för
skapande av en redan under år 1939 av chefen för Sydkustens marindistrikt
föreslagen särskild förläggningsplats för de fartygsdepån tillhörande fartygen
samt därom närmare anfört:

Vid förläggningsplatsen skulle anordnas dels förtöjningspirar för fartygen,
dels expeditions- och vaktbyggnader m. m. Kostnaderna härför beräknades
med 1939 års priser uppgå till 500,000 kronor. Med vissa jämkningar i planen,
betingade av den utökade marinorganisationen, kunna kostnaderna nu beräknas
till 785,000 kronor (1941 års prisnivå).

Beträffande Stockholms örlogsvarv har försvarsutredningen erinrat
om att 1940 och 1941 års riksdagar anvisat medel för utförande av omfattande
byggnadsåtgärder för varvsdriftens effektivisering, varför det vore möjligt att
planera den ifrågasatta förflyttningen av Stockholms örlogsbas från nuva -

459

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

rande plats i etapper. Därvid skulle inga åtgärder för örlogsvarvets förflyttning
vidtagas, förrän örlogsstationen redan befunne sig på den nya platsen.
Ett principiellt ståndpunktstagande för en blivande förflyttning måste
emellertid inverka restriktivt på frågan om byggnadsåtgärder av större omfattning
vid de nuvarande anläggningarna. Bland annat av detta skäl hade
utredningen i kostnadsberäkningarna icke upptagit några medel för vissa av
varvschefen äskade förrådsbyggnader.

Y ttr anden.

Med hänsyn till den pågående särskilda utredningen rörande örlogsvarvens
organisation ha hörda myndigheter i allmänhet icke mera ingående berört
därmed sammanhängande frågor.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har föreslagit, att chefen för Stockholms
örlogsvarv skall tillerkännas särskilt tilläggsarvode.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har ansett att försvarsutredningens
förslag om förläggningsplats för fartygsdepån inom distriktet vore behäftat
med vissa olägenheter, varför han förordade vissa jämkningar i detsamma.
Kostnaden borde bland annat med hänsjm härtill överslagsvis beräknas till
en miljon kronor.

Marinförvaltningen har framhållit, att anordnande av dylik förläggningsplats
inom varvet borde undvikas, enär genom tillkomsten av de nya kryssarna
utrymmet i varvshamnen komme att bliva synnerligen begränsat. Det för
fartygsdepån tilltänkta utrymmet behövde därför anlitas för örlogsvarvets
eget behov. Då jämväl utrymmet inom örlogsvarvet i övrigt i första hand
syntes böra utnyttjas för varvets egen räkning, borde undersökas, om ej plats
utom örlogsvarvet kunde erhållas för fartygsdepåns förläggning.

Utöver de av försvarsutredningen föreslagna ombyggnadsarbetena vid
Stockholms örlogsvarv borde med hänsyn till tillkomsten av de båda av 1940
års urtima riksdag beslutade kryssarna jämväl verkställas förlängning av
Gustaf Yrs docka. Kostnaderna härför kunde beräknas uppgå till en miljon
kronor.

Försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers förhund har ingående behandlat
hithörande frågor och efter en kritik av det av försvarsutredningen antydda
alternativet till varvsorganisation bifogat ett inom förbundet uppgjort förslag
till ny organisation för örlogsvarven, åtföljt av bland annat uppgift å
det för örlogsvarven beräknade behovet av personal från mariningenjörkåren.

1942 års f ör sv ar sb er ednin g.

Beredningen har ansett, att i avvaktan på resultat av den pågående utredningen
rörande örlogsvarvens ställning och organisation löneställningen för
varvschefsbefattningarna icke nu borde fastställas och att, om någon sådan
befattning skulle bliva ledig, innan utredningen avslutats, befattningen icke
borde tillsättas annorledes än på förordnande. I anslutning till vad beredningen
i annat sammanhang uttalat rörande önskvärdheten att inskränka på
nyanläggningar i Karlskrona ville beredningen ifrågasätta, huruvida det icke
tills vidare borde anstå med att vid den s. k. mobiliseringskajen i Karlskrona

Departementschefen.

460 Kun tgl. Maj:ts proposition nr 210.

ordna särskild förläggningsplats för till fartygsdepån hörande fartyg. Det
borde i stället övervägas, om icke ifrågavarande fartyg kunde förläggas till
annan plats. Nya förrådsbyggnader för Stockholms örlogsvarv borde uppföras
först sedan den nya platsen för örlogsvarvet blivit bestämd. Drågan om
förlängning av Gustaf V:s docka syntes icke behöva prövas förrän senare,
enär behovet av förlängningen närmast sammanhängde med tillkomsten av
kryssare.

Med hänsyn till den pågående utredningen rörande örlogsvarvens framtida
ställning och organisation finner jag icke anledning att här närmare ingå
på denna fråga, Jag har därför icke ansett mig här böra taga definitiv ställning
till de av försvarsutredningen framlagda beräkningarna av örlogsvarvens
behov av personal samt dennas löneställning. Vid beräkningen av försvarsväsendets
medelsbehov under de närmaste åren torde emellertid dessa beräkningar
kunna tjäna till ledning. Med eventuellt ledigblivande varvschefsbefattningar
synes böra förfaras på sätt försvarsberedningen föreslagit.

De av försvarsutredningen omförmälda byggnadsfrågor^ synas emellertid
kunna behandlas oberoende av frågan om örlogsvarvens framtida organisation.
Vid Stockholms örlogsvarv torde böra verkställas den av marinförvaltningen
förordade förlängningen av Gustaf V:s docka. Arbetena behöva dock icke
utföras tidigare än att de kunna beräknas bliva fullbordade ungefär samtidigt
med färdigställandet av de båda år 1940 beslutade kryssarna. Kostnaderna
torde böra uppskattas till en miljon kronor.

Enär den av försvarsutredningen föreslagna anläggningen inom Karlskrona
örlogsvarvs område för de fartygsdepån tillhörande fartygen av kostnadsskäl
icke synes kunna påbörjas inom den närmaste femårsperioden,
saknar jag anledning att nu taga definitiv ståndpunkt till denna fråga, Jag
vill emellertid framhålla, att en anläggning på annan plats enligt mitt förmenande
skulle komma att medföra konsekvenser, vilka nu ej låta sig överblickas,
samt draga mycket stora kostnader.

Sjökrigsmaterielen.

Flottans fartyg hänföras enligt gällande bestämmelser till l:a, 2:a eller 3:e
linjen. l:a linjen omfattar kustflottans örlogsfartyg samt lokalstyrkomas
undervattensbåtar. 2:a linjen omfattar lokalstyrkornas övriga örlogsfartyg.
3:e linjen omfattar övriga örlogsfartyg, av vilka de flesta äro förlagda i
materielreserv, järnte samtliga hjälpfartyg.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att den flytande sjökrigsmaterielen,
med undantag för sådana icke utrangerade äldre fartyg, vilka borde tillhöra
en allmän materielreserv, framdeles skulle uppdelas på linjeflotta, reservflotta
och hjälpflotta. Till linjeflottan skulle hänföras stridsfartyg,
som icke uppnått de livslängder, vilka hittills i allmänhet legat till grund för
bedömande av fartygens lämplighet för kvarstående i främst kustflottan.
Givet vore därvid, att vissa genomgående ombyggnader av fartyg kunde göra

461

Kungl. Majits proposition nr 210.

dem lämpade att längre tid än som framginge av den från färdigställandet
räknade livslängden kvarstå i linjeflottan. Till reservflottan skulle räknas
de stridsfartyg, som icke inginge i linjeflottan. Till hjälpflottan skulle
hänföras samtliga vid försvarsberedskap eller mobilisering från handelsflottan
ianspråktagna fartyg, vilka utrustades såsom hjälpkryssare, hjälpkanonbåtar,
hjälpvedettbåtar o. s. v.

Utredningen, som i betänkandets hemliga del framlagt en särskild tablå
beträffande fartygsmaterielens beräknade omfattning samt fördelning
på linjeflotta och reservflotta vid slutet av femårsperioden 1942—47,
har framhållit, att utrangering av fartyg borde ske under iakttagande av viss
återhållsamhet, intill dess ytterligare fartygsmateriel blivit färdigställd utöver
den för närvarande befintliga eller till anskaffning planerade.

Beträffande flottans krigsberedskap och övningar har försvarsutredningen
framhållit kravet på en hög krigsberedskap såsom synnerligen betydelsefullt
med hänsyn till det moderna krigets överraskande och snabba
karaktär. De grundläggande förutsättningarna för att en tillfredsställande
beredskap skulle kunna hållas vore dels att tillräckliga medel avsåges för
flottans övningar, dels att en så stor del som möjligt av fartygsmaterielen
hölles ständigt rustad och att övriga fartyg i möjligaste mån förlädes i fartygsdepå
för underlättande av en snabb rustning. I föreliggande förslag hade fördenskull
förutsatts rustning och depåförläggning av fartygen i så stor utsträckning
som befunnits möjligt med utnyttjande av den ur mobiliseringsberäkningarna
framkomna omfattningen av flottans personal och under hänsynstagande
till de krav på utbildning, skolor och kurser, som framginge av
gällande skolreglementen eller särskilda planer m. m. I det hittills tillämpade
systemet med rörlig och stationär förläggning förutsattes icke någon ändring.

I övrigt torde beträffande utredningens förslag rörande flottans krigsberedskap
och övningar få hänvisas till betänkandet, sid. 396 f.

Någon plan för anskaffning av fartygsmateriel, omfattande ett antal år
framåt, föreligger icke för närvarande. En sådan plan, omfattande dels femårsperioden
1936—41, dels femårsperioden 1941—46, låg visserligen till grund
för 1936 års försvarsbeslut men har sedermera kommit att helt frångås.

Försvarsutredningen, som i betänkandets hemliga del mera ingående behandlat
frågan om behovet av nybyggnad av örlogsfartyg under femårsperioden
1942—47, har i den öppna delen framhållit, att anskaffningen av fartygsmateriel
under femårsperioden främst borde vara inriktad på att vidmakthålla
flottan vid den styrka den komme att äga sedan beslutade fartygsbyggnader
under de närmaste åren färdigställts. Därutöver borde viss förstärk
ning av torpedbåtsvapnet komma till stånd. Med hänsyn härtill borde under
femårsperioden, förutom fullföljande och färdigställande av redan påbörjade
eller beslutade fartyg, nybyggnad ske av större jagare, kustubåtar samt torpedbåtar.
Därtill komme ett övningsfartyg (segelfartyg), huvudsakligen avsett
för sjömansskolan, samt sex motorbåtar, avsedda för sjövärnskårens övningar.

Utredningen räknade vidare med att under femårsperioden byggandet av
ett artillerifartyg skulle kunna påbörjas. I anslutning till av chefen för

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

marinen framförda synpunkter funne utredningen sig böra föreslå, att detta
artillerifartyg bleve en kryssare av samma typ som de två år 1940 beslutade.

Slutligen borde bland kostnaderna upptagas medel för konstruktionsarbeten
för nya fartyg. Dylika medel hade tidigare i allmänhet endast i undantagsfall
utgått innan beslut om fartygs byggande fattats. Ändamålet med det
föreslagna anslaget, i medeltal 100,000 kronor per år, vore att ständigt kunna
följa sjökrigsmaterielens utveckling och hålla ritningar och kalkyler å aktuella
fartygstyper i reviderat skick.

Eörande fartygstyperna har försvarsutredningen anfört följande:

Jagarna beräknas bliva av en ny typ om 1,500—1,800 ton, bestyckade med
4 st. 12 cm kanoner och ett kraftigt luftvärnsartilleri. De skola vidare förses
med möjligast kraftiga skydd för skrov och besättning mot kulsprute- och
bombanfall från luften.

Kustubåtarna bliva av samma typ som de under färdigställande varande
kustubåtarna.

Torpedbåtarna beräknas bliva av tvenne olika typer, vilkas lämplighet
för våra förhållanden närmare klarlägges genom jämförande försök.

Övningsfartyget beräknas bliva av barktyp, försett med motor, samt avsett
för högst 150 elever jämte befäl. Beträffande motorbåtarna får utredningen
hänvisa till vad därom säges under avsnittet Sjövärnskåren.

Kostnaderna för nu angivna fartygsnybyggnader m. m. ha av försvarsutredningen
beräknats för femårsperioden komma att uppgå till omkring 127.8
miljoner kronor. Härtill komme ännu ej beviljade medel för färdigställande
av beslutade fartyg, 48.4 miljoner kronor. På grund av den inträffade prisstegringen
hade utredningen räknat med en höjning av detta belopp med 5
miljoner kronor. Det årliga anslaget till flottans ersättningsbyggnad beräknades
sålunda till 36.2 5 miljoner kronor.

I nämnda anslagsbehov vore icke inräknade kostnaderna för byggande av
nya jagare i stället för de i september 1941 förlorade tre jagarna Klas Hom,
Klas Uggla och Göteborg.

Inom f ör svar s departement et verkställd ytterligare utredning.

I den förut i korthet omnämnda undersökningen rörande sjöförsvarets sammansättning
har kommendören Strömbäck, efter en taktisk undersökning av hur
den offensivdugliga delen av vårt sjöförsvar borde vara sammansatt, anfört, att
undersökningen lett fram till ett försvarssystem, som materiellt sett byggde
på tre samverkande komponenter: lätta ytstridskrafter, flygstridskrafter och
undervattensvapnen. Såsom stöd och för lokalt försvar bakom de lätta vtstridskrafterna
samt för försvarsuppgifter inom andra områden än huvudoperationsområdet
räknades med artillerifartyg, kustjagare, kustubåtar m. m.
samt flygstridskrafter.

Kommendören Strömbäck har härom närmare anfört följande:

Den ledande tanken har varit att skapa kraftgrupper, som äro i stånd att
tillfoga en anfallande kännbara förluster eller skador såväl under dager som
under mörker och inskränkt sikt.

o Plygstridskrafterna ha under pågående krig noterat betydande framgångar
i sjökriget även mot de starkaste fartygsenheterna. Dessa resultat ha
till övervägande del vunnits under dager och visa otvetydigt nödvändigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

463

av att giva flygstridskrafterna eu mera framträdande plats i vårt sjöförsvar
än tidigare. I våra farvatten, där flygstridskrafter från båda sidorna i ett krig
lätt kunna ingripa från baser i land, komma ytstridskrafternas operationer
alltmer att förskjutas till dygnets mörka del. Denna del av dygnet blir för
våra förhållanden av särskild betydelse, enär avstånden äro så begränsade att
betydelsefulla anfallsoperationer mot oss i många fall kunna hinna utföras
helt under mörker eller inskränkt sikt. Våra ytstridskrafter böra därför främst
vara lämpade för strid under dylika förhållanden.

Man får emellertid icke frånse en sådan utveckling på det taktiska området,
att anfall under dager med enbart flygstridskrafter bliva för litet givande.
Sålunda torde värdefulla strids- och transportfartyg undvika att under dager
komma inom slagberedda flygstridskrafters verksamhetsområde utan eskort
av jaktflygplan och utan sidobevakning av lätta fartyg, som kunna bryta
torpedanfall från luften. Jämsides härmed måste man emotse en effektivisering
av fartygens luftvärn.

Tager man sålunda i betraktande den tänkbara utvecklingen av motåtgärderna
mot det nya dagvapnet i sjökriget, torpedflygplanen, kommer man fram
till behovet av en sådan kraftinsats även från ytan, som kan bidraga till att
minska motverkan mot våra flygstridskrafter och samtidigt öka effekten av
anfallet. Man bör med andra ord mot anfallsföretag av stor betydelse under
dager kunna insätta både flygstridskrafter och ytstridskrafter -—■ även om flygstridskrafter
vid andra tillfällen insättas ensamma — för att splittra fiendens
vapeninsats, fördela riskerna och öka möjligheterna att få in förstörelsemedel.

För våra ytstridskrafter, vilka enligt det föregående främst skulle vara
lämpade för strid under mörker och inskränkt sikt, innebär detta ett behov
av jaktskydd på stridsplatsen, starkt närluftvärn och krav på hög fart och
manövrerbarhet i anfallet. Redan den primära användningen av ytstridskrafterna,
mörkerstriden, gör ett stort antal automatkanoner, fördelade på många
lavettage, önskvärt. Likaså fart och manövrerbarhet. Ur ytstridskrafternas
synpunkt äro sålunda uppgifterna lätta att förena. Yad jaktskyddet beträffar
är det önskvärt att ytstridskrafterna under uppmarschen till stridsplatsen i
möjlig utsträckning disponera eget jaktskydd — nödvändigt redan under den
dagliga tillvaron på ankarplatsen — men enär egna flyg- och ytstridskrafter
samtidigt inträffa på stridsplatsen i ett gemensamt anfall, kan det med
bomb- och torpedflygplanen då samopererande jaktflyget i möjlig utsträckning
täcka även ytstridskrafternas behov av jaktskydd.

Den tredje komponenten i försvarssystemet, undervattensvapnen, d. v. s.
ubåtar och minor, äro till följd av sin mer eller mindre stationära natur icke
i stånd till så intim samverkan med de snabba ytstridskrafterna eller de ännu
snabbare flygstridskrafterna att de, i taktisk samverkan med dessa, på förutbestämda
tider kunna bringas till verkan mot en rörlig fiende. Deras användning
får anpassas mer efter strategiska än taktiska synpunkter i en strävan att
före ett avgörande motanfall av yt- och flygstridskrafter reducera de fientliga
krafternas stridsvärde. Ubåtarna — i kustens närhet i erforderlig utsträckning
biträdda av minsvepare m. in. — uppsöka själva sina verksamhetsområden,
där de skola kunna uppehålla sig jämförelsevis lång tid. Minor måste
hastigt och i stor omfattning långt till sjöss kunna utläggas av ytstridskrafter,
främst av specialfartyg, men även av kryssare och jagare ur den offensivdugliga
delen av sjöförsvaret.

Kommendören •Strömbäck har vidare anfört, att de offensiva ytstridskrafter,
vilka kunde komma i fråga att anskaffas under en begränsad tidrymd
och med våra begränsade resurser och som kunde anses vara ägnade att på
bästa sätt fylla dem tillkommande uppgifter i det nya sjöförsvarssystemet,

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vore av tre olika men varandra kompletterande slag, nämligen: kryssare,
jagare och torpedbåtar. Fartyg av dessa olika typer borde icke hopföras i
taktiska förband typvis, utan i ett antal operationsgrupper, vardera omfattande
en kryssare samt jagare och torpedbåtar, vartill borde komma såsom reserv
och för självständiga uppgifter utanför operationsgrupperna (spaning, ubåtsjakt,
luftbevakning m. m.) ett antal jagare och torpedbåtar.

De egenskaper hos fartygstyperna som ur taktisk synpunkt ansetts önskvärda
vore följande.

Kryssarna: 15 centimeters artilleri, användbart såväl mot yt- som luftmål;
stort antal automatkanonlavetter; torpedbestyckning; hög fart; skydd mot
medeltunga flygbomber och medelsvåra projektiler på normala stridsavstånd;
anordning för minfällning m. m.

Jagarna: 12 centimeters kanoner; stort antal automatkanonlavetter; 53
centimeters torpeder; sjunkbomber; hög fart; skydd för personal m. m. mot
bombsplitter och kulspruteeld; anordning för minfällning m. m.

Torpedbåtarna: 53 centimeters torpeder; luftvärnsautomatkanoner;

sjunkbomber; hög fart; sjövärdighet; anordning för minfällning m. m.

Den tekniska undersökningen har sammanfattningsvis givit följande
resultat.

Kryssare av den typ, vartill medel beviljats av 1940 års urtima riksdag
för byggande av två stycken, fyllde de ur taktisk synpunkt uppställda kraven
på det fartyg, som skulle vara ledare för operationsgrupperna. Den åtgärden
borde dock vidtagas att förse kryssaren med minräls, varjämte möjligheterna
att ytterligare stärka närluftvärnet borde undersökas. Dessa åtgärder behövde
i och för sig icke försena fartygens färdigställande.

De viktigaste krav, som ur taktisk synpunkt måste uppställas på våra
jagare, nämligen de på bestyckning och skydd, kunde fyllas inom ett deplacement
av cirka 1,800 ton. Det uppställda önskemålet beträffande farten kunde
icke fyllas utan deplacementsökning eller en motsvarande minskning av beräknade
prestanda i fråga om bestyckning eller skydd. En jagartyp om cirka
1,800 ton med de nyss angivna egenskaperna samt närmare angiven fart förordades.

Redan när kraven ur taktisk synpunkt på en ny typ torpedbåtar framlagts,
hade det stått klart, att det tekniska problemet skulle bliva mycket
svårt att lösa. Båten innebure i och för sig en konstruktiv motsättning, nämligen
litenhet och hög fart i (medelmåttig) sjö. De avgörande konstruktionsfrågorna
bleve därför skrovformen och framdrivningsmaskineriet. Yad svenska
ingenjörer och svensk industri på dessa områden förmådde åstadkomma för
att skapa den med hänsyn till våra förhållanden önskvärda vapenbäraren
kunde ännu icke helt överblickas.

Såsom en sammanfattning av frågan om anskaffningen av här behandlade
fartygstyper för den offensivdugliga delen av sjöförsvaret har anförts följande.

Målet borde vara att så snart som möjligt få operationsgrupperna sammansatta
och användbara. Konstruktionsarbeten och fartygsbygge toge emellertid
med våra resurser i detta hänseende tid. En övergångsperiod bleve
nödvändig att beräkna, då operationsgrupperna finge sammansättas av befintliga
fartyg och av sådana, som under perioden genom nybygge kunde tillföras
försvaret.

Befintliga äldre artillerifartyg, kustjagare, kustubåtar m. fl., vilka på

465

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

grund av ålder, otillräckliga taktiska egenskaper eller specialkonstruktion
icke kunde inpassas i det anfallsdugliga sjöförsvaret, hade viktiga uppgifter
att fylla, dels såsom stödstyrka åt operation sgrupperna, dels såsom rörligt
lokalförsvar inom de olika marindistrikten.

De åtgärder, som i fråga om denna kategori fartyg borde vidtagas under
den närmaste femårsperioden, framginge av följande.

Under byggnad befunne sig för närvarande ett antal kustjagare, vilka tillsammans
med Romulus och Remus tills vidare fyllde stödstyrkans behov av
denna fartygstyp. Vidare byggdes ett antal kustubåtar och torpedbåtar.

Härutöver borde under femårsperioden byggas kustubåtar och torpedbåtar
för lokalstyrkorna enligt vad av försvarsutredningens hemliga bilagor rörande
marinen framginge.

Ytterligare nybyggnader för denna del av sjöförsvaret syntes icke erforderliga
under den närmaste femårsperioden. Så snart lämpligen ske kunde, borde
dock frågan om ersättandet av de äldre artillerifartygen i stöd- och lokalstyrkorna
prövas och konstruktionsförslag uppgöras. Likaså borde konstruktionsarbeten
för utveckling av minsvepartyperna utföras.

Ombyggnad av gamla fartyg borde äga rum i den mån det ur försvars- och
ekonomisk synpunkt kunde anses lönande. Många faktorer spelade här in,
såsom vilket ändamål fartyget efter ombyggnaden eller moderniseringen avsåges
fylla och i vilket tillstånd skrov, pannor och maskiner m. m. befunne
sig. Att sträcka moderniseringarna till allt för gamla skrov lönade sig i regel
icke, dels enär på förhand okontrollerbara utmattningar i materielen kunde
förorsaka plötsliga och farliga haverier (nagelförband öppnade sig, propelleraxlar
bruste eller dylikt), dels enär erfarenheterna från pågående krig visat
att icke ens mycket grundliga moderniseringsarbeten förmådde giva gamla
skrov för fartygstypen i fråga tillfredsställande motståndskraft mot moderna
förstörelsemedel. En viktig faktor vid bedömandet av frågan om moderniseringen
av våra äldre fartyg voro också hur mycket de gamla fartygen varit
i gång, d. v. s. slitits under sin tidigare tjänst. Slutligen inverkade i väsentlig
grad på denna fråga det yttre läget — i krig behövdes alla fartyg som kunde
göra någon, även den minsta nytta — och tiden för moderniseringsarbetenas
genomförande.

Frågan om pansarskeppen av Sverige-typ eventuellt skulle underkastas en
mera genomgripande ombyggnad borde upptagas i sammanhang med den nyss
förutsatta omprövningen av artillerifartygens ersättande.

Av våra äldre pansarskepp vore Oscar II och Manligheten redan moderniserade.
Tapperheten och Äran befunne sig i det skick, att även de i nuvarande
läge borde givas en ombyggnad, som syftade till att effektivisera 15 centimeters
artilleriet, ersätta 21 centimeters kanonerna med 10.5 centimeters allmålskanoner
i dubbellavettage, förstärka närluftvärnet och förbättra horisontalskyddet.
Övriga äldre pansarskepp (utom två som avsåges för särskilt
ändamål) eller f. d. pansarskepp borde snarast nedskrotas och deras metaller
m. nr. i möjlig utsträckning tillvaratagas för byggandet av nya fartyg.

Flygplankryssaren Gotland borde utrustas med jaktplan och ombyggas till
luftvärnskryssare. Om jaktplan icke utan stora ombyggnader kunde medföras
å fartyget, borde det dock förses med starkast möjliga luftvärn och avses
som luftvärnskryssare i stödstyrkan (tillsammans med Sverige-divisionen)
eller i samband med viktigare transporter.

Yåra äldsta jagare hade under föregående världskrig varit utsatta för
mycket stark slitning. De kunde icke vidare avses för påfrestande tjänst, enär
utmattningshaverier tid efter annan måste beräknas uppstå. Högst sex av de
åtta äldsta jagarna borde iordningställas för tjänst såsom bevakningsfartyg,
snabbgående minsveparc, ubåtsjagare in. m. Deras torpedbostyckning borde

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 j>2 30

466

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utbytas mot sjunkbomber och en del av deras 75 millimeters artilleri mot 20
eller 25 millimeters luftvärnsautomatkanoner.

Enär en ombyggnad av fartyg aldrig kunde ersätta den nytillförsel av
kraft, som erfordrades för en örlogsflottas fortsatta utveckling och framtida
bestånd, borde kostnaderna för ombyggnader icke inkräkta på nybyggnadernas
medelstilldelning. Kunde medel icke avses för både nybyggnader och ombyggnader,
borde därför nybyggnaderna gå i förhand.

Utredningen utmynnar därefter i ett förslag av i huvudsak följande innebörd.

1. Principiellt beslutas att kustflottans utveckling skall avse skapandet av
tre operationsgrupper ytstridskrafter, vardera omfattande 1 kryssare samt visst
antal jagare och torpedbåtar ävensom utöver dessa ett förband jagare och ett
förband torpedbåtar. För samoperation med dessa ytstridskrafter skall kunna
avses ett antal ubåtar och en flygeskader bestående av spanings-, torped- och
jaktförband.

2. Under femårsperioden 1942/43—1946/47 nybyggas — förutom på stapel
befintliga eller redan beslutade fartyg — jagare av ny typ (omkring 1,800 ton,
4 stycken 12 centimeters kanoner, 53 centimeters torpedtuber m. m., visst
skydd), torpedbåtar av mindre typ, torpedbåtar av större torpedbåtstyp (omkring
125 ton, 53 centimeters torpedtuber m. m.) samt kustubåtar. Härjämte
påbörjas under femårsperioden byggandet av den tredje kryssaren i sådan
tid, att den vid periodens slut kan vara till omkring 2U färdig. För här
angivna nybyggen och för fullbordandet av pågående eller beslutade, beräknas
åtgå i runt tal 179 miljoner kronor.

3. Under femårsperioden utföras ombyggnader eller moderniseringar av
Tapperheten, Äran, Gotland samt sex äldre jagare enligt förslag, som ingivas
av chefen för marinen. Härför erforderliga medel äro att anse som utgifter
för beredskapens stärkande och ingå icke i de av försvarsutredningen upptagna
kostnaderna. Under senare hälften av femårsperioden skall frågan om
Sverige-skeppens och annan fartygsmateriels ersättning m. m. upptagas till
prövning. I samband härmed skall plan framläggas för den efter femårsperiodens
slut fortsatta byggnadsverksamheten i anslutning till principbeslutet
enligt punkt 1.

Y ttr anden.

Chefen för kustflottan har icke ansett någon ny indelningsgrund av fartygsmaterielen
erforderlig. Stationär förläggning av kustflottans fartyg under
vinterhalvåret komme att medföra en nedgång i stridsberedskapen.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har framhållit, att den marindistriktet
tilldelade lokalstyrkan, som vore den största av lokalstyrkorna, borde benämnas
eskader. Yiss ökning av stabspersonalen å nämnda lokalstyrka vore
även erforderlig. Lokalstyrkorna borde tillföras specialbyggda artillerifartyg,
varjämte för snabba transporter av för markstrid avsedd trupp erfordrades
andra specialbyggda, med lätt artilleri bestyckade, pansarskyddade och grundgående
farkoster, av vilka en del borde kunna medföra stridsvagn.

Marinförvaltningen har hänvisat till att anslaget till konstruktionsarbeten
tidigare utgått med 150,000 kronor om året och att ämbetsverket hemställt om
upptagande av 200,000 kronor å tilläggsstat för innevarande budgetår för
motsvarande ändamål. Anslaget borde nu upptagas till det av marinförvaltningen
sålunda begärda beloppet per år under hela femårsperioden. Medlen

467

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för dessa konstruktionsarbeten vore nämligen icke endast avsedda för det
egentliga konstruktionsarbetet på ingenjöravdelningen utan även för dylikt
arbete å andra avdelningar och för modellförsök, vissa undersökningar och
försök i och för konstruktionernas utförande, t. ex. svetsningsförsök å vissa
materialsorter. Dessutom kunde det bliva erforderligt att liksom hittills låta
utföra en del av arbetet vid den privata varvsindustrien.

De av försvarsutredningen beräknade tilläggskostnaderna om 5 miljoner
kronor för redan beviljade kryssare och kustjagare vore med hänsyn till prisstegringen
under det senaste året otillräckliga, och kostnaderna för byggandet
av större jagare vore ej heller tillräckligt högt beräknade.

Chefen för marinen har framhållit, att frågan om beräknandet av fartygens
iivslängder vore av utomordentlig betydelse. De livslängder, vilka angivits i
1936 års försvarsproposition vore otvivelaktigt i längsta laget och förutsatte
dels blott normal förslitning, d. v. s. fredsplanenlig användning av fartygen,
dels ett mycket gott underhåll, vilket — särskilt för de större fartygen —
även måste anses innefatta tid efter annan återkommande ombyggnader och
moderniseringar för tillgodoseende i möjligaste mån av kravet på relativt
bibehållen försvars- och anfallskraft med hänsyn till den ständigt fortgående
utvecklingen i fråga om sjökrigsmaterielen.

Chefen för marinen har i detta sammanhang understrukit kommendören
Strömbäcks uttalande rörande frågan om värdet av ombyggnad av äldre fartyg.

I en i yttrandet intagen tablå har chefen för marinen angivit de regler,
som med hänsyn till fartygens livslängd borde gälla beträffande fartygens
hänförande till linjeflottan respektive reservflottan. Av tablån framgår, att
chefen för marinen därvid i huvudsak tillämpat de i 1936 års försvarsproposition
(1936:225 sid. 557) angivna beräkningsgrunderna för fartygens hänförande
till kustflottan respektive lokalstyrka.

Chefen för marinen har vidare anfört, att det borde närmare få ankomma
på chefen för marinen att bestämma om fartygens rörliga och stationära förläggning
oberoende av årstiden, så att krigsberedskapskravet tillgodosåges.
Det måste understrykas, att kustflottan icke under hela vinterhalvåret kunde
få vara stationärt förlagd.

I fråga om nybyggnad av örlogsfartyg under femårsperioden har chefen för
marinen i allt väsentligt anslutit sig till försvarsutredningens plan. Därutöver
har särskilt framhållits, att ersättningsbyggnader för stödstyrkans tyngre
artillerifartyg borde påbörjas under budgetåret 1947/48 genom stapelsättandet
av tvenne tyngre artillerifartyg. Kostnaderna för dessa borde kunna hållas
inom rimliga gränser, enär fartkravet kunde sättas lägre än tidigare förutsatts;
kraven på artilleristisk slagkraft samt motståndskraft borde i främsta rummet
beaktas.

Skulle fråga uppkomma om ytterligare fartygsbyggen för femårsperioden
utöver vad försvarsutredningen föreslagit, beroende på behov av arbete för
skeppsvarven, borde i första hand färdigställas ytterligare två jagare av s. k.
förbättrad Göteborgstyp — d. v. s. den typ som nu byggdes såsom ersättare
för de hösten 1941 förlorade jagarna.

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beträffande ombyggnad och modernisering av äldre fartyg ville chefen för
marinen understryka vikten av att härför erforderliga medel icke toges från
de föreslagna anslagen till nybyggnader för linjeflottan. Från fall till fall
borde prövas i vilken utsträckning dylik ombyggnad och modernisering skulle
äga rum. Därest tekniska svårigheter skulle yppa sig mot framställandet av
torpedbåtar av större typ, borde ytterligare nybyggnad av mindre torpedbåtar
i stället ske jämsides med fortsatt försöksverksamhet.

Chefen för flygvapnet har i fråga om den av kommendören Strömbäck verkställda
utredningen i huvudsak intet haft att erinra samt framhållit, att utredningen
underströke behovet av en särskild jaktflottilj, främst avsedd för samverkan
med marinen.

överbefälhavaren har förklarat sig i princip intet hava att erinra mot de i
kommendören Strömbäcks undersökning framförda synpunkterna rörande
sjöstridskrafternas sammansättning och utnyttjande. Den föreslagna lösningen
syntes med hänsyn till våra förhållanden vara väl avpassad efter de
erfarenheter, som hittills stått till buds i fråga om modern krigföring till
sjöss. Med tanke på riksförsvaret i dess helhet och den samverkan, som vore
erforderlig mellan försvarsgrenarna, vore det framlagda förslaget, så vitt nu
kunde bedömas, lämpligt.

Överbefälhavaren anslöte sig till kustflottans utveckling med ett antal
operationsgrupper på sätt som föreslagits. I princip vore ingenting att erinra
mot utökningen med ett förband jagare och ett förband torpedbåtar, men
medel för ifrågavarande utökning stode icke till förfogande under den nu
aktuella femårsperioden. I fråga om föreslagna nybyggnader vore intet att
erinra. Det syntes dock kunna vara av betydelse, att, beroende på varvens
och industriens sysselsättningsgrad olika år, lämpa årskvoten för nybyggnader
inom ramen för det beräknade totala femårsanslaget efter det rådande
läget. En förskjutning av anslagen mot periodens början kunde visa sig ändamålsenlig.
Ombyggnader och moderniseringar av äldre fartyg borde prövas
från fall till fall. Frågan om Sverige-skeppens ersättande i den s. k. stödstyrkan
borde ej uppskjutas till senare hälften av femårsperioden. Med hänsyn
till det synnerligen tidskrävande arbete, som operativa överväganden,
framställande av konstruktions- och arbetsritningar, infordrande av anbud etc.
innebure, borde förberedande undersökningar av denna fråga snarast möjligt
igångsättas.

Försvarsutredningens uttalande, att anskaffningen av fartygsmateriel under
femårsperioden främst avsåges vara inriktad på att vidmakthålla flottan vid
den styrka den komme att äga sedan beslutade fartygsbyggnader under de
närmaste åren färdigställts, samt att därutöver avsåges viss förstärkning av
torpedbåtsvapnet, ville överbefälhavaren tyda så, att den utvidgning av flottans
fartygsbestånd, som ägt rum och beslutats under de senaste åren, i princip
borde upprätthållas genom framtida ersättningsbyggnader även efter den i utredningen
närmast berörda femårsperioden. Mot dessa principer vore intet
att erinra.

För erhållande av nödig stadga i flottans nybyggnadsplaner och för att

469

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

säkra tillgången av sjökrigsmateriel i reservflottan (marindistriktens lokalstyrkor)
ansåge överbefälhavaren det emellertid synnerligen önskvärt, att
vissa bestämda livslängder lades till grund för beräkningarna. Det vore därvidlag
ej anledning frångå de hittills tillämpade, nämligen för artillerifartyg
(pansarskepp och kryssare) 24 år i linjeflottan och 12 år i reservflottan. Den
förlängning, som nu gjordes i fråga om pansarskeppen, vore en nödfallsutväg,
som påkallats av att ersättningsbyggnad icke i tid verkställts. Denna ersättningsbyggnad
hade man sökt kompensera med modernisering.

Överbefälhavaren har i detta sammanhang beträffande ombyggnad av äldre
fartyg anfört liknande synpunkter som kommendören Strömbäck och chefen
för marinen.

Det av utredningen gjorda uttalandet, att utrangering av fartyg borde ske
under iakttagande av viss återhållsamhet, ägde ■— enligt vad överbefälhavaren
vidare anfört — sill tillämpbarhet endast på reservflottans fartyg och finge
icke drivas för långt, enär man eljest riskerade att passera den gräns, där de nedlagda
kostnaderna icke svarade mot de gamla fartygens användbarhet i sjökrigföringen.
Man borde även sträva efter att icke i alltför hög grad betunga
underhållsanslaget med stora summor för äldre fartyg.

Dessa synpunkter ledde fram till att livslängderna för de nuvarande artillerifartygen
icke borde förlängas utöver vad som vore oundgängligen erforderligt.
För framtiden vore det av synnerlig vikt att ersättningsbyggnader verkställdes
i tid. Det årliga anslag om 100,000 kronor, som avsåges för konstruktionsarbeten
för nya fartyg, borde av denna anledning i första hand utnyttjas
för att konstruera ersättningsbyggnad för de nuvarande Sverigeskeppen, så
att ersättningsbyggnader kunde igångsättas med ingången av budgetåret
1947/48.

I fråga om kustflottans krigsberedskap har överbefälhavaren framhållit,
att någon egentlig krigsberedskap enligt vad erfarenheterna visade icke kunde
upprätthållas utan relativt rikligt tillmätt rörlighet. Det hittills tillämpade
systemet beträffande rörlig och stationär förläggning borde därför ej tilllämpas.
Stationär förläggning borde i allmänhet endast utnyttjas under översynsperioder
och i övrigt endast i begränsad utsträckning samt för fartyg,
som icke krävdes för upprätthållande av ständig krigsberedskap (bland annat
ubåtar, då isen hindrade deras dykning).

Industrikommissionen har i avgivet hemligt yttrande över kommendören
Strömbäcks utredning främst uppehållit sig vid frågan om den inbördes ordningen
mellan olika fartygsbyggen med hänsyn till förhållandena vid materielframställningen.
Kommissionen har ävenledes påpekat, att möjlighet förelåge
att taga i anspråk mera av skeppsvarvens kapacitet för stärkandet av den
marina beredskapen, därest så bedömdes önskvärt ur andra synpunkter.

1942 års f ör svar sb er edning.

Försvarsberedningen har såsom tidigare angivits föreslagit, att byggandet
av de båda beslutade kryssarna, eventuellt endast den ena, borde uppskjutas.

470

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

Departements chefen.

Jag har icke ansett lämpligt att i vidare mån än i det följande sker närmare
ingå på frågan rörande antalet fartyg och fartygstyperna i det byggnadsprogram,
som av försvarsutredningen såväl som i kommendören Strömbäcks
undersökning föreslagits för femårsperioden 1942/47. Vederbörligt utskott
torde få bliva satt i tillfälle taga del av övriga ärendet berörande utredningar
och förslag. Jag vill emellertid erinra om att jag, såsom jag tidigare anfört,
i allt väsentligt delar de synpunkter, som framkommit vid den inom försvarsdepartementet
verkställda kompletterande utredningen. Resultatet av sistnämnda
utredning bekräftar de slutsatser, till vilka 1941 års försvarsutredning
kommit, och ådagalägger vikten av att åtgärder vidtagas för skapandet av planmässigt
sammansatta operationsgrupper av högt stridsvärde.

Jag föreslår i anslutning härtill, att planen för nybyggnad av örlogsfartyg
under femårsperioden i överensstämmelse med försvarsutredningens och
kommendören Strömbäcks förslag skall omfatta — förutom färdigställande
av under byggnad varande och beslutade fartyg — större jagare, kustubåtar
och torpedbåtar till det antal och av de typer, som framgå av handlingar, som
i särskild ordning torde få överlämnas till riksdagens vederbörande utskott.
Vidare böra byggas ett övningsf artyg och sex motorbåtar för sjö värnskåren
av de av försvarsutredningen föreslagna typerna. I fråga om den närmare utformningen
av de olika fartygstyperna böra givetvis de fortsatta krigserfarenheterna
vinna beaktande. Även vissa konstruktionsspörsmål kunna föranleda
behov av jämkningar i de förordade fartygstyperna.

Det torde, såsom inledningsvis nämnts, redan nu vara tydligt, att den föreslagna
tredje kryssaren av olika skäl icke kan påbörjas före femårsperiodens
slut. De medel — omkring 40 miljoner kronor — som beräknats bliva erforderliga
under femårsperioden för detta fartygsbygge, torde i så fall icke
behöva tagas i anspråk förrän senare. Fråga uppkommer då, huruvida
icke den ersättningsbyggnad, som lärer bliva erforderlig under åren närmast
efter femårsperiodens slut, i stället bör i viss utsträckning äga
rum redan under denna period. Därvid torde ur beredskapssynpunkt böra
övervägas nybyggnad av fartyg, som på relativt kort tid kunna färdigställas.
Den fartygstyp, som då närmast torde kunna ifrågakomma, är, såsom chefen
för marinen framhållit, jagare av s. k. modifierad Göteborgstyp, d. v. s. den
typ, som nu är under byggnad såsom ersättning för de hösten 1941 förlorade
jagarna. Denna typ kräver intet ytterligare konstruktionsarbete och kan därför,
om den nu förefintliga kapaciteten hos skeppsvarven utnyttjas, färdigställas
på relativt kort tid. Inom den av mig angivna kostnadsramen för
flottans nybyggnader under den närmaste femårsperioden synes kunna inrymmas
nybyggnad av två sådana jagare. Jag föreslår alltså i anslutning till
vad av mig inledningsvis yttrats, att — utöver det i det föregående berörda
nybyggnadsprogrammet — snarast möjligt igångsättes nybyggnad av två
jagare av s. k. modifierad Göteborgstyp. Det bör betonas, att denna nybyggnad
icke innebär någon utökning av den föreslagna flottplanen utan
endast, att vissa ersättningsbyggnader, som med hänsyn till nuvarande fartygsbestånds
ålder egentligen skulle ha ägt rum i slutet av femårsperioden men av

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 471

försvarsutredningen av kostnadsskäl helt skjutits över till nästa period, i
stället flyttas omkring 3—4 år tillbaka.

Kostnaderna för det av utredningen förordade byggnadsprogrammet under
femårsperioden ha av utredningen beräknats till 181.2 5 miljoner kronor.
Därest en av kryssarna icke medtages i byggnadsprogrammet, minskas, såsom
av det sagda framgår, nämnda kostnadsbelopp med omkring 40 miljoner
kronor. Å andra sidan uppkommer en ökning med omkring 24 miljoner kronor,
om de båda jagarna av Göteborgstyp medräknas. Strängt taget skulle sålunda
det av utredningen angivna totalbeloppet kunna vid bifall till mitt förslag
minskas med 16 miljoner kronor. Då emellertid kostnadsberäkningarna innehålla
vissa osäkerhetsmoment och det synes välbetänkt att räkna med viss
säkerhetsmarginal för mötande av oförutsedda behov, anser jag mig böra i
anslutning till utredningens kalkyler räkna med en kostnadssumma av 180
miljoner kronor. Härvid har jag i enlighet med marinförvaltningens förslag
förutsatt, att 1,000,000 kronor avses för konstruktionsarbeten. Det ligger nämligen
vikt uppå att tillräckliga medel för konstruktionsarbeten, avseende såväl
artillerifartyg som andra aktuella fartygstyper, stå till förfogande i syfte ätt
såvitt möjligt förkorta konstruktions- och byggnadstiden för de fartyg, som
enligt statsmakternas beslut skola komma till stånd. I det av mig angivna
beloppet äro emellertid icke inräknade erforderliga medel för färdigställande
av fartyg som ersättare för de hösten 1941 förlorade jagarna.

Självfallet är det icke görligt att nu verkställa tillförlitliga beräkningar
rörande möjligheterna att inom avsedd tid realisera det planerade byggnadsprogrammet.
Det torde lämpligen få ankomma på Kungl. Maj:t att efter övervägande
av de på frågans bedömande inverkande omständigheterna från fall
till fall träffa avgörande rörande den takt och ordning, i vilken nybyggnadsprogrammet
bör genomföras. Härvid bör ägnas uppmärksamhet jämväl åt de
av statens industrikommission i hemligt yttrande framförda synpunkterna.

Årskvoten för nybyggnadsprogrammet under femårsperioden uppgår enligt
hyss återgivna beräkningar till 36 miljoner kronor. Jag förutsätter emellertid,
att det årliga anslaget skall kunna variera med hänsyn till huru byggnadsverksamheten
kan komma att fördelas på de olika åren. En förskjutning
mot periodens början är därvid givetvis ur många synpunkter att eftersträva.
Frågan om anslagsfördelningen torde i vanlig ordning böra i samband med
beräkningen av fjärde huvudtitelns anslag underställas riksdagen för varje
särskilt år.

Ehuru i princip intet synes vara att erinra mot de av chefen för marinen
angivna beräkningarna rörande olika fartygstypers livslängd samt beträffande
fartygens hänförande till linjeflottan respektive reservflottan, kan jag icke
förorda, att dessa beräkningar fastställas för framtiden såsom en plan av
bindande karaktär. Däremot torde vederbörande myndigheter med utgångspunkt
från dessa beräkningar böra handlägga frågor om ersättningsbyggnader
samt erforderliga konstruktionsarbeten därför.

Frågan om den omfattning, i vilken rustade fartyg skola vara rörligt eller
stationärt förlagda, torde liksom hittills få avgöras med hänsyn till såväl

472

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

krigsberedskapskraven som kostnads-, personal- och materielfrågor. Det torde
kunna medgivas chefen för marinen att inom ramen för tillgängliga anslag
och med stöd av allmänt reglerande föreskrifter eller särskilda anvisningar
avgöra hithörande frågor.

Ur beredskapssynpunkt är det av stor vikt, att de äldre fartyg, över vilka
vår flotta förfogar och vilka äro tjänliga för modernisering, iståndsättas utan
dröjsmål på sätt skett med exempelvis pansarkryssaren Fylgia. På relativt
kort tid är det härigenom möjligt att tillföra vår flotta förhållandevis
verkningsdugliga stridsfartyg, vilka kunna tagas i anspråk speciellt för den
påkostande neutralitetsvakten. I detta hänseende föreligga vissa förslag,
vilka för närvarande äro föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. I likhet med
de hörda myndigheterna utgår jag, såsom redan i ett tidigare sammanhang
framhållits, från att kostnader av denna art skola bestridas i samma ordning
som andra utgifter för stärkande av vår nuvarande försvarsberedskap. Det
synes nämligen uppenbart, att moderniseringsarbeten av denna art ej skulle
komma till stånd, därest de ej framtvingades av de nuvarande förhållandena.

Flottans personal.

Officerare.

Enligt nuvarande organisation består flottans officerskår å aktiv stat av
4 flaggmän,

1 chef för marinstaben (lönegrad Öb 2),

1 chef för Karlskrona örlogsvarv (lönegrad Öb 2),

1 chef för Karlskrona örlogsstation (lönegrad Öb 2),

1 chef för Stockholms örlogsstation (lönegrad Obl),

1 chef för Stockholms örlogsvarv (lönegrad Obl),

3 kommendörer,

22 kommendörkaptener av 1. graden,

23 kommendörkaptener av 2. graden,

170 kaptener,

169 löjtnanter samt

30 fänrikar.

Härtill kommer ett antal extra ordinarie fänrikar, motsvarande de två från
sjökrigsskolan senast utexaminerade kurserna stamofficerare. Beställningen
i lönegrad Öb 2 för chefen för Karlskrona örlogsstation skall vid byte av
innehavare ändras till lönegrad Öb 1.

Antalet stamofficerare, de extra ordinarie fänrikarna icke inräknade, uppgår
sålunda till 426. Normalt skulle häremot svara omkring 50 extra ordinarie
fänrikar, varigenom de aktiva sjöofficerarna för närvarande böra beräknas till
omkring 475.

F ör sv ars utredning en.

Med stöd av vissa beräkningar rörande behovet av aktiva officerare och
deras fördelning på olika grader och beställningar (se sid. 398 och 399 i betänkandet)
har försvarsutredningen beräknat sjöofficerskåren — med undan -

473

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tag för 15 under särskilda rubriker för amiralitetet, marindistrikten och marinens
fasta undervisningsverk upptagna beställningar, vilka icke ansetts kunna
uppföras å sjöofficerskårens stat, främst av det skälet, att de i regel kunna besättas
av officerare ur antingen flottan eller kustartilleriet — skola erhålla
följande sammansättning:

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Kommendörer......................	Öb 1	3
Kommendörer......................	Oa B	8
Kommendörkaptener................	Oa 5	35
Örlogskaptener ....................	Oa 4	40
Kaptener ..........................	Oa 3	210
Löjtnanter..........................	Oa 2	219
Fänrikar (ej å sjöofficerskårens stat)	Oc 1	90
Summa	—	<505

Behovet i övrigt av sjöofficerare har ansetts kunna fyllas med dels 4
officerare i flottans reserv, vilka i särskild ordning inkallas för tjänstgöring
å statens isbrytarfartyg, dels 30 officerare i flottans reserv, vilka fullgöra
viss dem åliggande fredstjänstgöring (12 månaders fänrikstjänstgöring) samt
dels 10 officerare av flottans stam, vilka kvarstå i tjänst över stat de närmaste
två åren efter uppnådd pensionsålder.

De ordinarie beställningarna såsom kommendörer i lönegrad Oa 6 har utredningen
beräknat för följande befattningar, nämligen:
en avdelningschef i marinförvaltningen,
tre tjänstegrensinspektörer,

flaggkaptenen i chefens för kustflottan stab samt
tre förbandschefer inom kustflottan.

Då under byggnad varande kryssare färdigställts och ett ständigt rustat
kryssarförband ingår i kustflottan, kunde det enligt utredningens mening
tagas under övervägande att giva en av de nämnda förbandscheferna tjänstegraden
konteramiral av 2. graden. Utredningen hade emellertid ansett sig för
närvarande icke böra avgiva förslag härom.

Såsom av det anförda framgår förutsätter försvarsutredningens förslag, att de
hittillsvarande två kommendörkaptensgraderna skola ersättas med en grad
såsom kommendörkapten och en grad såsom örlogskapten. Beträffande de
till stöd härför anförda skälen torde få hänvisas till betänkandet, sid. 400 ff.

För tjänstegraden örlogskapten har utredningen avsett bland annat följande
befattningar: Assistenter å vissa avdelningar i marinstab och marinförvaltning,
äldste adjutanten i chefens för kustflottan stab, sekonder å nyare
pansarskepp och kryssare, fartygschefer på vissa större jagare (gruppchefsfartyg),
minfartyg, isbrytaren Ymer samt äldre pansarskepp och kryssare,
stationschefernas förste adjutanter (stationsstabschefer), chefer för sjömanskårens
större kompanier samt vissa chefer för varvsdepartement. Vad särskilt
beträffar de nyssnämnda kompanicheferna må framhållas, att dessa
med hänsyn till omfattningen av underlydande personal icke på något sätt
kunna jämföras med kompanichefer vid andra vapenslag. Exempelvis omfattar
2. matroskompaniet i Stockholm förutom flaggkorpraler redan vid

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nuvarande styrka av sjömanskåren 939 högbåtsmän, furirer, korpraler och
meniga; beväringskompanierna äro än mer omfattande.

I antalet befattningar i den lägre regementsofficersgraden har också inräknats
en chef för sjömätningssektion (eller -avdelning) i sjökarteverket. För
närvarande avses för denna befattning en kapten, men från sjökarteverkets
sida har sedan länge gjorts gällande, att befattningen borde uppehållas av en
regementsofficer. Ehuru befattningen här beräknats tillhöra den lägre regementsofficersgraden,
bör naturligtvis hinder icke möta att, därest så befinnes
lämpligare, placera en officer av högre graden i befattningen.

Utredningen har förutsatt, att den nya örlogskaptensgraden i en helt annan
omfattning än vad för den nuvarande lägre kommendörkaptensgraden varit
fallet komme att utgöra den slutliga tjänstegraden på stat för officerare, som
ansetts lämpliga att vidarebefordras från den högsta kompaniofficersgraden.

I fråga om fördelningen av beställningarna inom sjöofficerskåren har försvarsutredningen
anfört, att det visat sig möjligt att bibehålla den i 1936
års försvarsordning förefintliga relationen mellan antalet officerare i lönegrad
Oa 4 och högre och i lönegrad Oa 3 och lägre, varvid antalet fänrikar
upptagits till 90 (d. v. s. omkring 15 procent av hela officerskåren). Antalet
regementsofficerare och högre utgjorde sålunda i den föreslagna organisationen
15.8 procent av hela officerskåren.

Antalet arvoden för pensionerade officerare har av försvarsutredningen beräknats
till 26. Häri ha icke inberäknats de i försvarsdepartementets kommandoexpedition,
försvarsstaben och marinförvaltningen tjänstgörande pensionerade
officerare. Yissa av befattningarna ha förutsatts kunna besättas
av kustartilleriofficerare.

Yttranden.

Chefen för kustflottan har ansett det önskvärt, att beställningarna i lönegraden
Oa 6 i möjligaste mån även i staten fördelades på befattningar i likhet
med vad som skedde med beställningshavare i lönegraden Öb 1 och chefsbefattningarna
vid vissa skolor. — Åtminstone en av förbandschefsbefattningarna
vid kustflottan hade bort upptagas i lönegraden Öb 1. Avvägningen mellan
kommendörer och kommendörkaptener såsom förbandschefer sammanhängde
med den nya flottans indelning. Det ville synas som om fyra högre förbandschefer
borde vara kommendörer och en kommendörkapten. — Kommendörkaptensgradernas
ändring till kommendörkaptens- och örlogskaptensgraderna
vore en bestämd fördel. Önskade man en mycket stor gallring
mellan örlogskapten och kommendörkapten borde antalet av den senare
graden något minskas och motsvarande ökning ske bland örlogskaptenerna.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett, att regementsofficersgraderna
borde benämnas kommendörkapten, kommendör och flaggkommendör.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har — utan att framlägga något
förslag — ifrågasatt huruvida de av försvarsutredningen föreslagna proportionerna
mellan antalet beställningar i de olika officersgraderna vore fullt
rättvisa, om jämförelse gjordes med andra personalkårer.

475

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för marinen, som anslutit sig till de skäl, som av försvarsutredningen
åberopats för en ändrad benämning av tjänstegraden kommendörkapten
av 2. graden, har emellertid funnit de lämpligaste benämningarna på flottans
regementsofficersgrader vara kommendörkapten, kommendör, kommodor.
Skulle detta förslag icke bliva genomfört, borde den nuvarande graden kommendörkapten
av 2. graden bibehållas och utgöra slutgrad för vissa regementsofficerare.

överbefälhavaren har såsom förut anförts framhållit, att antalet beställningar
inom lönegraderna Öb 2—Öb 4 vid marinen vore väl stort samt att
likformigheten mellan försvarsgrenarna beträffande fördelningen på lönegraderna
Oa 4 och Oa 5 icke vore nöjaktigt tillgodosedd.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har uttalat, att antalet regementsofficerare för flottan syntes
ha beräknats för högt. Det syntes icke vara erforderligt att för alla uppräknade
befattningar, som hittills uppehållits av kaptener, i stället avse
regementsofficerare. Inom regementsofficersgraden vore vidare antalet beställningshavare
i lönegraden Oa 5 väl stort i förhållande till antalet regementsofficerare
i lönegraden Oa 4, särskilt om man jämförde motsvarande
antal beställningshavare i nämnda lönegrader vid armén och flygvapnet.
Beredningen funne sig sålunda böra föreslå, att till grund för kostnadsberäkningen
vid fullt genomförd organisation lädes en stat för sjöofficerskåren,
som, i förhållande till den av försvarsutredningen framlagda, innebure
en minskning av totala antalet regementsofficerare i lönegraderna Oa 6,
Oa 5 och Oa 4, vilken minskning i första hand borde avse antalet beställningshavare
i lönegraden Oa 5. Beredningen ville i detta sammanhang också
framhålla, att det kunde ifrågasättas, om det vore till gagn för flottans
effektivitet, att man för vissa befattningar avsåge regementsofficer i
stället för kapten, då detta kunde komma att innebära, att befattningarna
innehades av officerare i högre levnadsålder. Beredningen förutsatte, att
den nuvarande indelningen av kommendörkaptenerna i två grader bibehölles,
på sätt chefen för marinen föreslagit.

De synpunkter och skäl, som av försvarsutredningen anförts för införande
av ändrad benämning å den lägsta regementsofficersgraden, finner jag värda
beaktande. Då jag emellertid ställer mig tveksam till benämningen örlogskapten,
vilken benämning avstyrkts av chefen för marinen, samt förslaget om
överflyttande av benämningen kommendör på en lägre tjänstegrad än den
nuvarande icke kan av mig förordas, anser jag mig för närvarande icke kunna
föreslå någon ändring i nuvarande benämningar å ifrågavarande tjänstegrader.

De av försvarsutredningen verkställda beräkningarna rörande behovet av
officerare i olika grader har jag funnit mig kunna i huvudsak godtaga. Med
hänsyn till vad överbefälhavaren och försvarsberedningen framhållit, torde
dock en viss jämkning böra ske beträffande antalet beställningar i lönegraderna
Oa 5 och Oa 4 genom överflyttande av vissa beställningar från

Departements chefen.

476

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

högre till lägre lönegrad. Jag förutsätter, att den lägre kommendörkaptensgraden
i avsevärt större omfattning än tidigare varit fallet kommer att utgöra
den slutliga tjänstegraden på stat för officerare, som befunnits lämpliga
att vidarebefordras från den högsta kompaniofficersgraden.

Vissa jämkningar i försvarsutredningens beräkningar rörande staten för
flottans officerskår föranledas därav att marinattachéerna, såsom i det föregående
anförts, böra uppföras å försvarsstabens stat, ävensom av att beställningshavare
i lönegraden Öb 2 icke hänförts till amiralitetet.

Med hänsyn till vad här yttrats beräknar jag staten för flottans officerskår
i enlighet med följande tablå:

Tjänstcgrad (beställning)	Lönegrad	Antal
Chef för marinstaben .........	Öb	2	i
Chef för Karlskrona örlogsvarv . . .	Öb	2	i
Kommendörer........	Öb	1	3
Kommendörer.........	Oa	6	8
Kommendörkaptener av 1. graden . .	Oa	5	30
» » 2. »	Oa	4	41
Kaptener .....................	Oa	3	211
Löjtnanter..................	Oa	2	219
Fänrikar (å e. o. stat)..............	Oe	i	90
Summa	—		604

Givetvis kunna vissa jämkningar visa sig erforderliga i de av mig sålunda angivna
personalberäkningarna. Sålunda kan tillkomsten av nya stridsfartyg —
jag hänvisar till vad i detta hänseende i det föregående yttrats — medföra
rubbningar i beräkningarna. Dessa böra alltså allenast vara vägledande vid
planläggningen rörande rekrytering m. in., medan däremot ett fastställande
av officerskårens omfattning bör ske i vanlig ordning för varje budgetår.

Underofficerare.

Enligt nuvarande organisation består flottans underofficerskår av
21 förrådsförvaltare,

284 flaggunderofficerare och

499 underofficerare av 2. graden.

Underofficerarna tillhöra endera Stockholms eller Karlskrona örlogsstationer,
där de bilda särskilda kårer, vilkas chefer äro respektive stationschefer.

F ör svar sutr edningen.

Försvarsutredningen har, såsom tidigare angivits, ansett önskvärt, att en
särskild underofficerskår upprättas vid Göteborgs örlogsdepå. Denna kår
har av utredningen preliminärt beräknats böra omfatta 10 procent av det
totala antalet underofficerare vid flottan. Beträffande underofficerarnas befordringsförhållanden
efter en sådan omorganisation har utredningen framhållit
önskvärdheten av att åtgärder vidtagas för säkerställande av likformighet
i befordringsförhållandena inom hela underofficerskåren. Beträffande de
i detta hänseende framförda synpunkterna hänvisas till betänkandet, sid. 403.

477

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utredningen har förordat, att i samband med övriga organisationsfrågor
spörsmålet om flaggkorpralsgradens slopande och ersättande med underofficerare
av 2. graden nu upptages till avgörande. Utredningen har erinrat om
att chefen för marinen i ett den 24 januari 1940 avgivet yttrande över då föreliggande
förslag till manskapsreglemente bland annat anfört följande:

I detta sammanhang anser jag mig böra rikta uppmärksamheten på en annan
lösning av de här berörda frågorna, som återverkar på löneplanens sammansättning
och även förenklande. Denna lösning skulle ligga i borttagandet av
flaggkorpralerna i deras nuvarande ställning och hänförandet av dessa beställningshavare
till underofficerskåren såsom underofficerare av 2. graden,
med vilka de ur tjänstesynpunkt närmast höra samman. Inom övriga försvarsgrenar
sker befordran direkt från furir till sergeant, varför motsvarande tillvägagångssätt
också borde kunna ske vid marinen, i all synnerhet som marinens
underofficersskola lärer komma att bliva helt likartad med arméns och
flygvapnets i vad avser utbildningstidens längd. En dylik åtgärd vore i hög
grad ägnad att förenkla marinens nuvarande personalorganisation och skapa
den överensstämmelse mellan försvarsgrenarna, som kommittén eftersträvat.

Eörsvarsutredningen har för egen del ytterligare anfört:

Med hänsyn till den stora omfattningen av flaggkorpralsgraden ha tidigare
de ekonomiska förhållandena varit av väsentlig betydelse i förevarande
sammanhang. Sedan genom statsmakternas beslut år 1940 rörande manskapsavlöningsreglementet
flaggkorpralernas löneförmåner reglerats i principiell
överensstämmelse med underofficerarnas, samt skillnaden mellan den lägsta
underofficersgradens och flaggkorpralernas löneförmåner därigenom blivit
obetydlig, kunna de ekonomiska hindren icke längre tillmätas samma vikt.

Då vid tidigare tillfällen en ändrad fördelning av antalet löner för underofficerare
och flaggkorpraler ifrågasatts, avseende en ökning av de förra på
de senares bekostnad, har framhållits, att fartygens inredning vore en faktor,
som härvid spelade en stor roll. Det är också givet, att i fråga om förläggningsförhållanden
ombord inga väsentliga ändringar torde kunna göras å redan
färdiga fartyg, därest flaggkorpralerna ersättas med underofficerare av 2.
graden. Man torde därför få förutsätta en förläggning till gemensam mäss
för yngre underofficerare, varvid mässen tillika förutsattes använd för måltids
intagande på samma sätt som för närvarande är fallet. I fråga om under
sjötjänstgöring utgående förmåner förutsättas samma förmåner skola utgå
för nu nämnda yngre som för de äldre underofficerarna inom samma grad.

Även på sådana fartyg, vilka framdeles byggas, torde ur konstruktiv synpunkt
en viss differentiering i avseende å förläggningsförhållandena för äldre
och yngre underofficerare bliva erforderlig.

Försvarsutredningen har framhållit, att överflyttandet av de hittillsvarande
flaggkorpralsbeställningarna till underofficerskåren nödvändiggjorde en omprövning
av fördelningen av beställningarna inom denna kår samt att därvid,
såsom under rubriken Vissa gemensamma personalfrågor i korthet anmärkts,
ett antal mera kvalificerade underofficersbefattningar borde hänföras till
samma lönegrad som förrådsförvaltarna.

Utredningen har härom anfört följande:

I samband med införandet genom 1925 års försvarsordning av förrådsför
valtare vid flottan skapades en helt ny kategori inom dess underofficerskår,
med högre lön och högre pensionsålder än för övriga underofficerare. Emellertid
finnas inom flottan flera för underofficerare av maskinavdelningen av -

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sedda befattningar, vilka i fråga om krav på skicklighet, pålitlighet och ansvar
äro fullt jämställda med och i vissa fall måhända till och med stå på ett högre
plan än förvaltartjänsten. Detta förhållande har, genom den tekniska materielens
allt mer komplicerade art och ökade omfattning, blivit allt mer påfallande.
Såsom exempel härpå må nämnas befattningarna såsom uppbördsmaskinister
och uppbördselektriker på de med omfattande maskinanläggningar
utrustade större fartygen, vilka uppbördsmän närmast ansvara för denna dyrbara
materiel, vidare befattningarna såsom föreståndare för vissa större arbetsavdelningar
å örlogsvarvens ingenjördepartement etc. I själva verket bestrida
många av dessa underofficerare befattningar, för vilka i andra mariner avses
ingenjörer, låt vara att dessa som regel icke torde ha samma kompetens som
våra mariningenjörer. Det synes under sådana förhållanden berättigat att
nämnda befattningar för viss maskinteknisk personal besättas med underofficerare
med samma förmåner i avseende på lön och pensionsålder som förrådsförvaltarna.
I detta sammanhang torde få framhållas, att en viss kompletterande
utbildning för denna tekniska personal är önskvärd. Denna utbildning —
som lämpligen torde kunna ordnas såsom en särskild kurs vid marinens underofficersskola
— bör företrädesvis omfatta skeppsbyggnadskonst, maskinlära
och elektroteknik.

Verkställd utredning har givit vid handen, att det inom den reviderade
marinorganisationens avsedda ram för år 1947 finnas 23 dylika mera ansvarsfulla
befattningar. Vad åter beträffar behovet av förrådsförvaltare beräknas
detta vid samma tidpunkt uppgå till 42 mot 21 enligt gällande stat. Ökningen
är till stor del föranledd av den avsedda utbyggnaden av Göteborgs och
Gustafsviks örlogsdepåer.

Utöver de ovan nämnda förvaltarbefattningarna finnas ytterligare fyra befattningar,
vilka med hänsyn till deras stora vikt böra besättas med underofficerare
av den högsta tjänstegraden med därmed förenade löneförmåner,
nämligen dels föreståndarna för underofficersdetaljerna hos cheferna för de
tre underofficers- och sjömanskårerna, dels den underofficer som avses för
att på marinstabens personalavdelning biträda vid handläggning av underofficersfrågor.
De nämnda föreståndarna för underofficersdetaljerna ha sig
ålagt beredande av ärenden rörande underofficerarnas placering m. m., vilket
till följd av kadrarnas stora omfattning kräver såväl ingående personalkännedom
som förmåga att medhinna och rätt utföra ett synnerligen vidlyftigt, tidsödande
och ansvarsfullt arbete.

Försvarsutredningen har sålunda beräknat det sammanlagda antalet underofficerare
i högsta lönegraden till 69, vilket — med ett beräknat behov av
cirka 1,700 underofficerare på stat — motsvarar 4 procent av kaderns storlek.

Befattningarnas fördelning framgår av en å sid. 406 i betänkandet införd
tablå.

Försvarsutredningen har föreslagit, att ifrågavarande underofficerare i likhet
med arméns förvaltare och flygvapnets förrådsförvaltare skola hänföras till
särskild tjänstegrad, vilket icke helt varit fallet med flottans förrådsförvaltare.
De borde ha tjänsteställning i likhet med löjtnant i marinen och icke såsom
nu erhålla denna tjänsteställning endast under vissa angivna förutsättningar.
Pensionsåldern syntes böra vara densamma som för de nuvarande
förrådsförvaltarna, d. v. s. 60 år, varvid de äldre befattningshavarna företrädesvis
avsåges för tjänstgöring i land.

Titeln för tjänstegraden syntes böra vara »förvaltningsunderofficer». Förvaltningsunderofficerarna
borde benämnas förvaltare.

Kungt. Maj:ts proposition nr 210. 479

För vissa förvaltningsunderofficerare har utredningen förordat särskild
utbildning i form av en kurs vid underofficersskolan.

I detta sammanhang har försvarsutredningen upptagit till behandling
frågan om befordringsförhållandena inom flottans underofficerskår och därom
anfört:

I fråga om relationerna mellan antalet förvaltningsunderofficerare och flaggunderofficerare
å ena sidan och antalet underofficerare av 2. graden å den
andra må till en början erinras om att chefen för marinstaben i sitt 1935 avgivna
yttrande över försvarskommissionens betänkande framhöll, att det med
hänsyn till befordringsförhållandena borde eftersträvas en proportion mellan
flaggunderofficerare, underofficerare av 2. graden och flaggkorpraler av 2:3:2.
Denna proportion hölls ungefär, dock med viss ökning av den procentuella
andelen för flaggkorpralernas vidkommande, i de genom 1936 års försvarsbeslut
fastställda staterna. Vid de utökningar av staten som de senaste budgetåren
förekommit, har proportionen ävenledes ungefär bibehållits.

Det är ett faktum, att befordringsutsikterna inom arméns och flygvapnets
underofficerskårer i allmänhet äro väsentligt gynnsammare än inom flottans
underofficerskår, främst med hänsyn till de helt annorlunda proportionerna
mellan graderna. Det skulle därför vara naturligt att söka skapa ett gynnsammare
befordringsläge även för flottans underofficerare. I samband med
flaggkorpralsgradens upphörande och tillförandet till underofficerskåren av
motsvarande antal beställningar böra hithörande frågor upptagas till omprövning.

Den ökning av antalet flaggunderofficerare inom ett i huvudsak oförändrat
sammanlagt totalantal underofficerare och flaggkorpraler, vilken genomfördes år
1936, har i hög grad påverkat sammansättningen av den ombord tjänstgörande
personalkategorien underofficerare. Medan flaggunderofficerare tidigare i
regel endast tjänstgjorde såsom uppbördsmän på större fartyg, har den genomförda
ökningen medfört, att flaggunderofficerare tagits i anspråk såväl för
uppbördsmannabefattningar även på mindre fartyg som för tjänstgöring såsom
vaktgörande underofficerare m. m. Därest antalet förvaltningsunderofficerare
och flaggunderofficerare i procent av hela underofficerskåren (den
förutvarande flaggkorpralsgraden inbegripen) skulle växa i större utsträckning,
skulle konsekvensen bliva, att flaggunderofficerare i allt högre grad
komme att utnyttjas ombord för andra underofficersbefattningar och annan
underofficerstjänst än som tidigare avsetts. Detta kunde knappast undvikas,
framför allt under mobiliseringsförhållanden, då en mycket stor del av underofficerskåren
måste avses för tjänstgöring ombord. Det förhållandet, att en
vakthavande officer vore fänrik, medan vakthavande underofficeren vore flaggunderofficer,
skulle därvid ofta komma att inträffa, särskilt å de större fartygen,
något som icke vore ägnat att underlätta befälsföringen.

Under hänsynstagande såväl till nu antydda förhållande, att det icke är
lämpligt att för viss tjänst regelmässigt utnyttja personal med för hög tjänstegrad,
samt jämväl med iakttagande av att även kostnadsskäl bjuda till viss
återhållsamhet, synas emellertid möjliga förbättringar böra åstadkommas i de
ovan angivna proportionerna. Den omständigheten att pensionsåldern för
flottans flaggunderofficerare är 55 år, under det den vid armén och flygvapnet
är 50 år, skulle även vid lika proportioner mellan graderna inom de olika försvarsgrenarna
medföra, att befordringsåldern till den högre underofficersgraden
låge högre vid flottan än vid de andra försvarsgrenarna. Då den högre pensionsåldern
emellertid får anses vara till fördel för personalen, torde hänsyn
till nu senast antytt förhållande icke behöva tagas. En ökning av förvaltnings -

480

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

underofficerarnas och flaggunderofficerarnas procentuella andel av underofficerskåren
till sammanlagt 30 procent bör emellertid ur militära synpunkter
kunna godtagas, även om behovet i själva verket skulle kunna täckas även med
ett lägre procenttal. De återstående 70 procenten skulle utgöras av underofficerare
av 2. graden, däri inbegripet de till denna grad överförda förutvarande
flaggkorpralerna.

Försvarsutredningen har framhållit, att flottans underofficerare med hänsyn
till den högre befordringsåldern komme att tillhöra lönegrad UO 1 åtskilliga
år längre än övriga försvarsgrenars. De syntes följaktligen komma
att tillhöra den högsta löneklassen — den 5:e —- inom lönegraden så länge,
att de vid befordran omedelbart komme att tilläggas högsta löneklassen —
den 7:e —- inom lönegrad UO 2. Det kunde då ifrågasättas om icke med hänsyn
härtill för flottans underofficerares vidkommande lönegraden UO 1 skulle
kunna utökas med ytterligare en löneklass, den 6:e. Enär denna fråga jämväl
syntes kräva undersökning ur andra synpunkter, hade försvarsutredningen
icke ansett sig nu kunna avgiva direkt förslag därom.

Såsom förut sagts förutsattes pensionsåldern för flaggunderofficerare skola
bibehållas vid 55 år. För underofficerare av 2. graden borde däremot en sänkning
vidtagas från nuvarande 55 år till 50 år, d. v. s. samma pensionsålder
som gällde för motsvarande befattningshavare vid armén och flygvapnet.

Med stöd av vissa beräkningar rörande underofficerskårens omfattning (se
sid. 408—409 i betänkandet) har försvarsutredningen beräknat underofficerskårens
stat i enlighet med följande tabell:

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Förvaltningsunderofficerare..........	UO 3	69
Flaggunderofficerare................	UO 2	435
Underofficerare av 2. graden........	UO 1	1,176
Summa	—	1,680

Utredningen har räknat med att behovet av underofficerare vid flottan i
övrigt skall kunna fyllas genom tjänstgöring av underofficerare i reserven.
Det antal stamunderofficerare, som på detta sätt skulle kunna ersättas med
underofficerare i reserven, har beräknats till 65.

Antalet arvoden för pensionerade underofficerare har av försvarsutredningen
beräknats till sammanlagt 104. I detta antal ha icke inräknats de i
försvarsdepartementets kommandoexpedition, försvarsstaben och marinförvaltningen
tjänstgörande pensionerade underofficerarna. Vissa av de med
arvoden förenade befattningarna ha ansetts även kunna besättas med pensionerade
underofficerare från kustartilleriet.

Y ttr anden.

Chefen för Stockholms örlogsstation har i fråga om överförandet av flaggkorpralerna
till underofficerskåren förutsatt, att flaggkorpral, som ej genomgått
fullständig underofficersutbildning, skulle kvarstå i flaggkorpralsgraden
samt att det skulle överlåtas åt vederbörande stationschef att avgöra, i vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 481

utsträckning till flaggkorpraler nu under beredskapstiden konstituerade stammanskap
och värnpliktiga borde överflyttas till underofficerare av 2. graden.
I fråga om bestämmandet av antalet underofficerare å örlogsstationerna, som
finge bibehållas i tjänst två år efter uppnådd pensionsålder syntes det vara
lämpligt, att chefen för marinen ägde bemyndigande att verkställa fördelningen
på örlogsstationerna med hänsyn till tillgång och behov.

Chefen för Karlskrona örlogsstation har ansett, att befordringarna till och
inom underofficerskåren alltjämt borde äga rum på samma sätt som hittills,
och sålunda avstyrkt den rätt att reglera hithörande frågor mellan flottans
olika underofficerskårer, som försvarsutredningen velat tillägga chefen för
marinen. Titeln förvaltare vore missvisande och krävde ändring. Såsom
ny titel ville stationschefen föreslå »underlöjtnant», vilken nu ej längre
funnes för officerare. I fråga om slopandet av flaggkorpralsgraden har stationschefen
framfört samma synpunkter som chefen för Stockholms örlogsstation.
Med hänsyn till att kompetens för befordran till underofficer vid
flottan vunnes ett år senare än vid övriga vapenslag borde den erforderliga
tiden för uppflyttning från lägsta löneklass inom underofficersgraden till närmast
högre vara ett år kortare vid flottan, än vad som för övriga funnes föreskrivet.

Chefen för kustflottan har framhållit, att då tre underofficers- och sjömanskårer
uppsattes, av vilka en vore betydligt mindre än de två andra, borde
det tagas under övervägande, om icke vissa yrkesavdelningar endast skulle
förekomma inom en eller två av dessa kårer och personalbehovet i fråga om
dessa yrkesgrenar täckas genom kommendering från annat marindistrikt. Sålunda
syntes ekonomi- och hantverksavdelningarna kunna undvaras i Göteborg,
undervattensbåtspersonal endast förekomma i Göteborg och Karlskrona,
all radiopersonal tilldelas endera örlogsstationen i Stockholm eller Karlskrona
o. s. v. Huvudsaken syntes vara, att den stora massan av vid mobilisering
eller försvarsberedskap inryckande reservpersonal och värnpliktiga
kunde rullföras, mottagas och beklädas jämväl i Göteborg, där ett förhållandevis
stort antal fartyg måste i fred ingå i lokalstyrka (fartygsdepå) och
många örlogs- och hjälpfartyg rustas.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har ansett, att stationscheferna alltjämt
borde vara chefer för respektive underofficerskårer men att det borde
tillkomma chefen för marinen att utfärda erforderliga direktiv för att trygga
likformighet och rättvisa i befordringshänseende. — Utredningens förslag
att förbättra befordringsmöjligheterna genom att öka antalet beställningshavare
i högsta underofficersgraden (förvaltningsunderofficerare) vore välkommet.
Den valda titeln motsvarade dock föga sitt ändamål. Den av chefen
för Karlskrona örlogsstation föreslagna titeln »underlöjtnant» hade den nackdelen,
att den vore en traditionell officerstitel. Måhända kunde här en högre
underofficerstitel med gammal hävd återupptagas, nämligen »överstyrman»,
»övermaskinfst» etc.

Chefen för marinen har anfört, att den nuvarande flaggkorpralsgraden
borde bibehållas för att såsom högsta manskapsgrad utnyttjas för visst värn Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 31

482

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

pliktigt underbefäl och eventuellt även för furirer, som av en eller annan
orsak icke kunnat befordras till underofficerare av 2. graden. — Beträffande
lämpligheten av benämningen förvaltningsunderofficer och tilltalsordet förvaltare
för äldre underofficerare i vissa befattningar har chefen för marinen
ställt sig tveksam, enär benämningen icke endast skulle användas för sådana
underofficerare, som hade med direkt förvaltning att göra, utan jämväl för
andra, som beklädde viktigare befattningar. Någon annan lämplig benämning
hade emellertid icke kunnat finnas.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har framhållit, att reformen att avskaffa
flaggkorpralsgraden vore av så stort värde, att dess genomförande på
intet sätt finge hindras av svårigheter att omgående tillrättalägga alla detaljfrågor,
som sammanhängde med förläggning och utspisning ombord. Underofficerskadern
borde nu fördelas å tjänstegrader på sådant sätt, att fasta hållpunkter
erhölles vid bedömningen av befordringsutsikterna för framtiden
samt skälig avvägning vunnes i förhållande till vad som gällde för underofficerarna
vid andra försvarsgrenar. Förbundet hade icke kunnat finna, att
någon markerad gränsdragning mellan tjänsteuppgifterna för flaggunderofficer
och för underofficer av 2. graden kunde upprätthållas eller att det
skulle vara ett intresse ur effektivitetssynpunkt att göra alltför bestämd åtskillnad
mellan flaggunderofficerens och underofficerens av 2. graden arbetsområden.
Kostnadsskälen behövde knappast heller lägga hinder i vägen för
att proportionen mellan flaggunderofficerare och underofficerare bleve densamma
vid flottan som vid armén.

Svenska under officer sförbundet har yttrat, att de åtgärder, som utredningen
föreslagit i avsikt att skapa likformighet i befordringsförhållandena
för underofficerarna, från personalhåll icke vore att anse såsom tillfredsställande,
samt uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande system med skilda
befordringsenheter för de olika örlogsstationerna.

Förbundet har vidare, under hänvisning till en av förbundet tidigare ingiven
skrift, hemställt om vissa ändringar beträffande underofficerares tjänsteställning
och befälsrätt.

Utredningens förslag, att proportionen mellan sammanlagda antalet förvaltningsunderofficerare
och flaggunderofficerare i förhållande till antalet underofficerare
av 2. graden skulle vara 3:7, har förbundet funnit vara otillfredsställande.

Klara gränslinjer mellan vad som vore att anse som en flaggunderofficerseller
en annan underofficerstjänst läte sig blott i ett fåtal fall bestämmas. När
utredningen förklarade, att den högre pensionsåldern för flottans flaggunderofficerare
ekonomiskt uppvägde den i jämförelse med andra vapenslag väsentligt
senare uppflyttningen i lönegraden UO 2, syntes samtliga på frågan inverkande
faktorer icke ha beaktats. Då man enligt utredningens eget förslag
måste beräkna, att så gott som samtliga arméns underofficerare komme att
anlitas i arvodesbefattningar intill 60 års ålder, syntes kalkylen över de ekonomiska
återverkningarna av sen befordringsålder kunna lämnas *ir räkningen.
Ytterligare borde uppmärksammas det förhållandet, att underofficerens försörjningsbörda
oftast nådde sin höjdpunkt vid en ålder av 40—45 år, varför
den ekonomiska bärkraften för här ifrågavarande personalgrupper vid denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 483

tidpunkt otvivelaktigt borde röna inflytande av de mindre förbättringar en
uppflyttning till lönegraden UO 2 innebure.

Förbundet har därför framhållit som sin uppfattning, att i likhet med vad
som gällde för arméns och flygvapnets underofficerare även proportionen meh
lan marinens underofficerare i lönegraderna UO 3 och UO 2 jämförd med UO 1
borde vara 2:3.

Cheferna för Stockholms och Karlskrona örlogsstationer, marin}örvattningen
samt svenska underofficersförbundet ha därjämte framfört vissa förslag
rörande inrättande av beställningar i lönegraden UO 3 utöver vad försvarsutredningen
föreslagit.

I vissa yttranden gjorda uttalanden rörande försvarsutredningens förslag
om sänkning av pensionsåldern för underofficerare av 2. graden torde icke
behöva beröras i detta sammanhang, då nämnda fråga enligt vad förut anförts
lärer komma att upptagas till prövning inom finansdepartementet.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har erinrat om att den i annat sammanhang uttalat, att särskild
underofficerskår icke borde upprättas för Göteborgs örlogsdepå.

Flaggkorpralsgraden borde, så snart gradens nuvarande innehavare lämnat
innehavande beställningar på och över stat och värnpliktiga flaggkorpraler
hemförlovats, helt utgå ur marinorganisationen. Beredningen kunde sålunda
icke finna skäl för att, såsom chefen för marinen syntes avse, bibehålla flaggkorpralsgraden
för vissa värnpliktiga m. fl. Erfarenheterna från den nuvarande
beredskapstiden hade givit vid handen, att flottan genom beredande av
överstatsanställning såsom flaggkorpraler åt ett förhållandevis stort antal
värnpliktiga kommit att bereda dessa avlöningsförmåner, som vore avsevärt
bättre än de som tillkomme motsvarande värnpliktiga vid de övriga försvarsgrenarna.
Detta hade i vissa fall medfört onödiga kostnader för statsverket
och borde snarast bringas att upphöra. För värnpliktiga vid marinen borde
liksom vid armén furirsgraden vara högsta manskapsgrad. I mån som deras
tjänsteuppgifter det krävde och de uppfyllde därför särskilt stadgade fordringar,
borde de erhålla ställning såsom underofficerare.

Beredningen hade icke möjlighet att med säkerhet bedöma, i vilken utsträckning
arbetsuppgifterna vore sådana, att de motiverade en löneställning
för vissa underofficerare i lönegraden U0 3. Då antalet beställningar i lönegraden
UO 3 borde bestämmas uteslutande med hänsyn till de tjänsteuppgifter,
som ålåge vissa tjänsteinnehavare, borde frågan om antalet underofficersbeställningar
i lönegraden UO 3 bliva föremål för ytterligare överväganden
i samband med att den nya personalorganisationen genomfördes. I avvaktan
härpå borde antalet beställningar i lönegraden UO 3 beräknas till
högst det av försvarsutredningen föreslagna.

Beredningen kunde icke tillstyrka införandet av ytterligare en löneklass i
lönegraden UO 1. Detta skulle nämligen komma att medföra konsekvenser på
andra områden i statsförvaltningen och innebära ett väsentligt avsteg från

Departements chefen.

484 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

eljest tillämpade regler om fem löneklasser i varje lönegrad för ordinarie
tjänstemän i motsvarande löneställning. I stället borde, om det med hänsyn
till befordringsförhållandenas ordnande visade sig oundgängligen nödvändigt,
tagas i övervägande att inom den av försvarsutredningen föreslagna staten
för underofficerare vidtaga någon förskjutning mellan antalet beställningar
i lönegraderna IJO 2 och UO 1.

I samband med behandlingen av frågan om organisationen av Göteborgs
örlogsdepå har jag anfört, att en särskild underofficers- och sjömanskår borde
upprättas där. Med hänsyn till den ytterligare spridning av flottans underofficerare,
som sålunda föreslagits, och då rekryteringen kan förväntas variera
avsevärt inom de olika kårerna, torde särskilda åtgärder böra vidtagas för
åstadkommande av en jämn och rättvis befordringsgång. Den närmare utformningen
av de bestämmelser, som prövas lämpliga, torde tillkomma Kungl.
Maj :t.

Enär ett genomförande av försvarsutredningens förslag om slopande av
den nuvarande flaggkorpralsgraden för personal på aktiv stat synes vara
ägnat att i viss mån förenkla marinens personalorganisation ävensom skapa en
bättre överensstämmelse mellan de olika försvarsgrenarna, förordar jag detsamma,
oaktat en differentiering i avseende på förläggningsförhållandena
ombord för äldre och yngre underofficerare även i framtiden torde vara
ofrånkomlig. Befordran bör alltså ske direkt från furir till underofficer av 2.
graden. Den av försvarsberedningen berörda frågan om den enligt nuvarande
bestämmelser befintliga möjligheten för vissa värnpliktiga att vinna överstatsanställning
har samband med nuvarande beredskapsförhållanden. Beredningens
i nämnda fråga framförda förslag föranleder därför icke i detta
sammanhang något uttalande från min sida. Till frågan om flaggkorpralsgradens
bibehållande för vissa andra värnpliktiga m. fl. anser jag mig icke för
närvarande kunna taga ställning.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, saknas med avseende å de föreslagna
beställningarna i lönegraden UO 3 närmare hållpunkter för ett bedömande av
den ifrågasatta lönesättningens skälighet med hänsyn till arbetsuppgifter och
ansvar, varför jag förutsatt en prövning utifrån angivna synpunkter för varje
särskilt fall. Jag finner mig därför icke nu kunna taga slutlig ståndpunkt till
de av försvarsutredningen i sådant hänseende framlagda förslagen. Det torde
böra ankomma på prövning för varje budgetår, huruvida nya sådana beställningar
skola inrättas. I mina kostnadsberäkningar anser jag mig emellertid
böra preliminärt utgå från det av försvarsutredningen föreslagna antalet beställningshavare
i ifrågavarande lönegrad. Såsom titel för ifrågavarande beställningshavare
torde tills vidare böra begagnas den av försvarsutredningen
föreslagna benämningen förvaltningsunderofficerare. Ehuru vissa skäl tala
för att, såsom försvarsberedningen och vissa personalförbund ifrågasatt, en
viss ökning av antalet beställningar i lönegraden UO 2 och en motsvarande
minskning av beställningarna i lönegraden UO 1, allt i jämförelse med försvarsutredningens
förslag, kommer till stånd, kan jag emellertid icke för närvarande
biträda en sådan ytterligare förskjutning av den procentuella fördel -

485

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

'' ningen mellan beställningarna i nämnda lönegrader. Ett bifall till dessa förslag
skulle medföra, att för vissa tjänster regelmässigt skulle utnyttjas personal
med för hög tjänste- och löneställning. Jag finner emellertid i likhet
med försvarsutredningen, att vissa skäl tala för en kompensation för de äldre
underofficerarna av 2. graden, men med hänsyn till vad försvarsberedningen
anfört finner jag det tveksamt, om detta bör ske genom utökning av lönegrad
UO1 med ytterligare en löneklass. Frågan därom torde emellertid
böra upptagas i annan ordning.

Då jag icke i övrigt har något att erinra mot vad försvarsutredningen anfört
rörande behovet av underofficerare i olika grader, beräknar jag underofficerskårens
sammansättning vid fullt genomförd organisation i enlighet med

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Förvaltningsunderofficerare ........	UO 3	69
Flaggunderofficerare................	UO 2	435
Underofficerare av 2. graden........	UO 1	1,176
Summa	—	1,680

Såsom förut anförts förutsätter jag emellertid, att jämkningar skola kunna
visa sig erforderliga i de sålunda verkställda personalberäkningarna jämväl
med avseende å andra beställningshavare än förvaltningsunderofficerare. Den
av mig åberopade tablån torde alltså endast böra vara vägledande för myndigheterna
vid planläggning av rekrytering och dylikt, medan däremot antalet
beställningar i olika lönegrader å underofficersstaten givetvis bör i vanlig
ordning prövas för varje budgetår.

Manskap.

Flottans sjömanskår omfattar enligt nuvarande organisation
424 flaggkorpraler,

160 högbåtsmän,

1,511 furirer,

229 korpraler och

2,646 meniga.

Det ringa antalet korpraler i förhållande till övriga kategorier beror på att
befordran vid flottan normalt sker direkt från menig (2. klass sjöman) till
furir för den som genomgått fullständig underbefälsutbildning, under det att
till korpraler befordras sådana meniga, vilka genomgått en på visst sätt avkortad
underbefälsutbildning.

Sjömanskårens personal tillhör endera Stockholms eller Karlskrona örlogsstationer,
där de bilda särskilda kårer, vilkas chefer äro respektive stationschefer.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern för
högbåtsmännen samt vidare föreslagit, att tjänstetiteln flaggkorpral — vilken

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

genom det i annat sammanhang föreslagna överförandet av den nuvarande
flaggkorpralskategorien till underofficerskåren bleve ledig — borde ersätta
den nuvarande furirstiteln, vilken saknade historisk anknytning till flottan.

Sjömanskårens personal har av försvarsutredningen beräknats i princip
vara fördelad med 40 procent på Stockholms örlogsstation, 50 procent på
Karlskrona örlogsstation och 10 procent på Göteborgs örlogsdepå samt har
beräknats sammansatt på följande sätt:

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Högbåtsmän..............		Mb 1	215
Flaggkorpraler............		Ma 3	2,130
Korpraler ................		Ma 2	250
Korpraler eller meniga....		Ma 2 el.Mal	800
8 SS 3™	— 1,375)1 — 1,050)/	Mal	2,425
	Summa	—	5,820

Y ttr anden.

Cheferna för Stockholms och Karlskrona örlogsstationer ha båda motsatt
sig furirstitelns avskaffande.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har framlagt ett närmare motiverat förslag
till ny indelning av sjömanskårerna. Benämningen »matros» borde införas
för allt sjömanskårernas manskap; sjömanskårerna borde benämnas
»matroskårer» och avdelningarna »divisioner».

Chefen för kustflottan har ansett, att högbåtsmannainstitutionen icke i allo
slagit väl ut. Det kunde ifrågasättas, om icke högbåtsmän huvudsakligen borde
finnas endast inom vissa yrkesgrenar, främst eldare och ekonomister. Med
hänsyn härtill borde med utökningen av antalet högbåtsmän anstå. Förslaget
att benämna de nuvarande furirerna flaggkorpraler kunde av flera skäl icke
biträdas.

Chefen för marinen, som uttalat sig för ett bibehållande av den nuvarande
pensionsåldern för högbåtsmän, har anfört, att antalet befattningshavare i
denna ställning icke borde utökas på sätt utredningen föreslagit. Olägenheten
av den högre åldern gjorde sig mindre kännbar, om antalet begränsades. Därigenom
skulle man också närmast uppnå syftet med högbåtsmannainstitutionen,
som vore att bereda fortsatt anställning för särskilt dugliga furirer, som
icke kunnat genomgå underofficersutbildning och vinna vidare befordran.

Utredningens förslag, att nuvarande furirer skulle benämnas flaggkorpraler,
avstyrktes redan på grund av det i samband med behandlingen av underofficerskåren
gjorda uttalandet, att flaggkorpralsgraden borde bibehållas. Genom
införandet av furirsgraden hade överensstämmelse vunnits inom samtliga försvarsgrenar,
vilket vore av vikt, då det för befattningshavare i denna grad
bleve fråga om att söka civil anställning.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört, att den förlängda utbildningstiden
för de värnpliktiga borde göra det möjligt att i ökad omfattning

487

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utnyttja värnpliktiga för mera kvalificerade tjänster, vilket otvivelaktigt skulle
medföra ökat intresse för tjänsten och större tillfredsställelse med utbytet av
värnpliktstjänstgöringen. Därigenom skulle även vinnas möjlighet att beskära
den stora kadern av stammanskap, varigenom förbättring av befordringsutsikter
och utbildningsmöjligheter skulle uppstå för stammanskapet, jämväl
medförande en kvalitativt förbättrad rekrytering. För införandet av titeln
flaggkorpral i stället för furir förelåge icke tillräcklig motivering. Furirstiteln
vore lämplig icke minst vid sökande av civilanställning, och personalen
önskade själv behålla den.

Därjämte ha i vissa yttranden gjorts uttalanden i anledning av försvarsutredningens
förslag om sänkning av pensionsåldern för högbåtsmän. Då denna
fråga enligt vad förut anförts lärer komma att upptagas till prövning inom
finansdepartementet, saknar jag anledning att här närmare beröra nämnda
uttalanden.

Enär tjänstegraden flaggkorpral, i varje fall under en viss övergångstid, Departementssynes
böra bibehållas för viss värnpliktig personal och jämväl för stam- chefen.
personal, torde det av försvarsutredningen förordade utbytet av titeln furir
mot flaggkorpral icke böra ske.

Någon större minskning i det av försvarsutredningen föreslagna antalet
underbefäl och yrkesutbildat manskap synes icke kunna vidtagas, enär mobiliseringsbehovet
av dylik personal i så fall icke skulle kunna täckas samt
krigsberedskapen skulle bliva mindre tillfredsställande vid det förhållandet
att yrkesutbildade värnpliktiga endast en kortare del av året skulle kunna
beräknas innehava tillräcklig yrkesutbildning.

Jag förordar dock, att antalet högbåtsmän minskas från av utredningen föreslagna
215 till 190, vilket antal synes vara tillräckligt, medan antalet furirer
i stället ökas med 25.

Jämväl antalet meniga (3. klass sjömän) synes kunna minskas något, från
1,050 till 1,000. Genom att så sker och med hänsyn tagen till den avgång under
första utbildningsåret, som normalt kan beräknas äga rum, kunna kostnaderna
för avlöning och övriga förmåner för en årsklass stamrekryter hållas vid av utredningen
beräknade belopp, ehuru första anställningsåret, av skäl, som jag
senare kommer att angiva, bör omfatta 13 månader i stället för 12.

I övrigt har jag intet att erinra mot försvarsutredningens beräkningar
rörande personalbehovet. Jag beräknar sålunda sjömanskårens sammansättning
i enlighet med följande tablå.

T j ä n 8 t o g r a (1	Lönegrad	Antal
Högbåtsmän........................ Furirer ............................ Korpraler .......................... Korpraler eller meniga.............. M„ig. gkir''i“!g}.... Summa	Mb 1 Ma 3 Ma 2 Ma 2 el. Ma 1 Ma 1	190 2,155 250 800 2,375 5,770

488

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. _

Liksom i fråga om tidigare behandlade personalkategorier förutsätter jag,
att jämkningar kunna visa sig erforderliga i de här verkställda beräkningarna.

Musikorganisation.

Flottans musikorganisation omfattar för närvarande två musikkårer, en vid
vardera örlogsstationen. Vardera kåren består av en musikdirektör (lönegrad
Oa 3 vid Stockholms örlogsstation och lönegrad Oa 2 eller Oa 3 vid Karlskrona
örlogsstation), 10 underofficerare och flaggkorpraler, 22 underbefäl och
meniga samt 10 musikelever.

Flottans musikpersonal, vilken erhåller fullständig underofficers- respektive
underbefälsutbildning, utnyttjas såväl i land som ombord icke endast för
utförande av musik och signalblåsning utan jämväl för expeditionstjänst m. m.

Försv ars ut redningen.

I fråga om musikkårerna i Stockholm och Karlskrona har icke ifrågasatts
annan ändring — utöver den som följer av att flaggkorpralerna överföras till
underofficerare av 2. graden — än att vardera kårens numerär borde ökas med
2 underbefäl. Däremot har utredningen föreslagit upprättande av en mindre
musikkår vid Göteborgs örlogsdepå samt härom anfört följande:

Med den omfattning, som flottans personal vid Göteborgs örlogsdepå
enligt föreliggande organisationsförslag kommer att erhålla, synes det, med
hänsyn till musikens stora betydelse för personalens trevnad på den i förhållande
till staden Göteborg rätt avsides liggande förläggningen, vara önskvärt,
att en musikkår organiseras vid örlogsdepån. Enär den musikpersonal,
som därvid skulle erfordras, till följd av sin utbildning kan användas för
expeditionstjänst m. m. såväl i land som ombord, behöver icke upprättandet
av musikkåren medföra någon minskning i tillgången på för stridsmedlens
o. s. v. betjänande avsedd personal. Musikkåren avses även i viss utsträckning
utföra musik vid Älvsborgs kustartilleriregemente.

En vid Göteborgs örlogsdepå upprättad musikkår bör lämpligen vara sammansatt
av:

1 musikdirektör,

5 underofficerare,

4 underbefäl,

5 meniga och

5 musikelever.

Musikdirektören bör i likhet med musikdirektören för den i storlek jämförliga
musikkåren vid Karlskrona kustartilleriregemente uppföras i alternativt
lönegrad Oa 2 eller Oa 3.

Y ttr anden.

Chefen för Stockholms örlogsstation har med hänsyn till de representativa
uppgifter, som åvilade en i huvudstaden förlagd militärorkester, föreslagit utökning
av Stockholms örlogsstations musikkår med 1 förvaltare (musikuppbördsman),
2 underofficerare av 2. graden, 2 furirer och 3 meniga.

Chefen för kustflottan har framhållit, att flottans musikkårer borde i större
utsträckning än hittills avses för sjökommendering. I annat fall vore den
föreslagna utökningen av musikpersonalen icke motiverad.

Inspektören för kustartilleriet har ifrågasatt, huruvida icke den av försvars -

489

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utredningen föreslagna musikkåren vid Göteborgs örlogsdepå i stället borde
tilldelas Älvsborgs kustartilleriregemente, vars personalstyrka komme att
bliva avsevärt större än örlogsdepåns. Den nya musikkåren borde under alla
förhållanden bliva sammansatt enligt arméns typ II.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har icke ansett tillräckliga skäl föreligga att under femårsperioden
uppsätta en musikkår vid Göteborgs örlogsdepå. Därest i allt fall
musikkår ansåges böra där inrättas, borde i samband därmed viss ändring
vidtagas beträffande löneställningen för musikdirektörerna vid flottan. Med
hänvisning till att endast ett mindre antal av arméns musikdirektörer samtidigt
kunde nå beställning i lönegraden Oa 3, syntes personalförteckningen
för flottan böra upptaga 2 beställningar för musikdirektörer i lönegraden Oa 3
eller Oa 2 och 1 dylik beställning i lönegraden Oa 2.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, finner jag anledning icke föreligga Departementsatt
vid organisationsplanens upprättande åsidosätta musikorganisationen chefen.
inom de olika försvarsgrenarna. Jag biträder därför försvarsutredningens
förslag, att nu befintliga musikkårer vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer
bibehållas i huvudsak oförändrade samt att därutöver uppsättes
ytterligare en musikkår, avsedd för Göteborgs örlogsdepå och Älvsborgs kustartilleriregemente
samt med den organisation, som utredningen föreslagit. Äv
vissa organisatoriska skäl anser jag, att den nya musikkåren bör anknytas till
Göteborgs örlogsdepå. Musikdirektörsbeställningarna vid flottan torde, i enlighet
med vad försvarsutredningen anfört, böra omfatta 2 i lönegrad Oa 3 eller
Oa 2 samt 1 i lönegrad Oa 2. För musikeleverna har jag liksom beträffande
armén räknat med en till 360 kronor för år eller 1 krona för dag förhöjd ersättning.
I likhet med chefen för kustflottan förutsätter jag, att flottans musikkårer
i större utsträckning än hittills avses för sjökommendering.

Reservpersonal.

Enligt nuvarande organisation utgöres officerspersonalen i flottans
reserv av dels officerare, vilka med fyllnadspension, ålderspension, förtidspension
eller reservstatspension avgått från beställning på aktiv stat eller reservstat
(pensionsavgångna), dels officerare, vilka vid eller efter avgång från beställning
på aktiv stat eller reservstat, utan erhållande av pension, på ansökan
vunnit inträde i reserven (förtidsavgångna), samt dels officerare, vilka inom
reserven vunnit sin första anställning såsom officer (i reserven utnämnda eller
reservanställda). Den sistnämnda kategorien har främst rekryterats av personal,
som vid navigationsskola avlagt sjökaptensexamen, och i övrigt av sjökadetter,
vilka efter genomgången sjökrigsskola vunnit anställning i reserven.
Förtidsavgångna officerare äro i fredstid skyldiga att fullgöra en repetitionsövning
om 60 dagar under loppet av varje fyraårsperiod intill utgången av det
kalenderår, varunder de uppnå 40 års ålder. Beservanställda officerare med
sjökaptensexamen äro skyldiga att efter officersanställningen fullgöra en första

490

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

tjänstgöring om 10 månader (12 månader, om vederbörande efter frivilligt
åtagande utbildas till flygspanare) samt 2 repetitionsövningar om 60 dagar
(90 dagar om densamma fullgöres under vinterhalvåret) under 5:e respektive
10:e året såsom officer. Övriga reservanställda officerare fullgöra efter officersanställningen
12 månaders första tjänstgöring och därefter en repetitionsövning
om 60 dagar för varje fyraårsperiod intill utgången av det kalenderår,
varunder de uppnå 40 års ålder.

Beträffande sammansättningen av underofficerspersonalen i flottans
reserv gälla i stort sett motsvarande bestämmelser. Till flottans reserv höra
jämväl pensionsavgångna, förtidsavgångna och reservanställda flaggkorpraler.
Rekryteringen av den reservanställda underofficerspersonalen har så gott som
undantagslöst skett från reservanställda flaggkorpraler. Såsom sådana kunna
utnämnas dels furirer, som genomgått fullständig underofficersutbildning, och
dels furirer, vilka icke erhållit godkänt betyg från underofficersskolas högre
klass men godkänts i underofficersutbildningen i övrigt. Förtidsavgångna
underofficerare och flaggkorpraler äro i fredstid skyldiga att fullgöra en repetitionsövning
om 60 dagar under loppet av varje fyraårsperiod intill utgången
av det kalenderår, varunder de uppnå 40 års ålder. Reservanställda flaggkorpraler
äro skyldiga att fullgöra 12 månaders tjänstgöring, vilken som regel
sker i omedelbart sammanhang med inträdet i reserven.

F ör sv ars ut redning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att det —• med hänsyn till att det
föreliggande organisationsförslaget till stora delar byggde på anlitandet
av officerare i reserven — vore av vikt, att åtgärder vidtoges för att
uppbringa reserven i tillräcklig storlek. En åtgärd i detta syfte.vore den
utbildning av värnpliktiga sjökaptener till värnpliktiga officerare, som av
utredningen föreslagits i annat sammanhang.

Försvarsutredningen har föreslagit,’att för vinnande av det angivna syftet
skall anordnas utbildning till reservofficerare av ynglingar med lämpliga förkunskaper,
samt därom närmare anfört följande:

Flottans reserv av officerare bygger, beträffande de yngre årsklasserna,
sedan gammalt och av naturliga skäl så gott som uteslutande på personal, som
genomgått fullständig utbildning vid navigationsskola och som har verksamhet
på sjön som sitt yrke. Som det emellertid mången gång stöter på
praktiska hinder att undvara personal av denna kategori i dess civila tjänstgöring,
har det ansetts böra undersökas, huruvida icke flottans reserv skulle
kunna i viss utsträckning rekryteras jämväl med annan personal. Verkställda
undersökningar ha givit vid handen, att det är möjligt att på en tid av omkring
27 månader bibringa ynglingar med lämpliga förkunskaper en för
officer i flottans reserv erforderlig utbildning. Härvid böra i första hand
komma i fråga ynglingar, som avlagt studentexamen eller eljest sådan examen,
som i fråga om kunskaper i matematik och fysik är minst jämställd med
studentexamen å latinlinjen, exempelvis examen från tekniskt gymnasium.

Utbildningen till officer i reserven av nyssberörda kategori bör vara förlagd
till sjökrigsskolan. Dess första år bör helt sammanfalla, även i vad beträffar
kursplaner o. s. v., med aspirantskola och aspirantkurs å sjöofficerslinjen.
Härigenom vinner man dels att aspiranter, vilka från början avsett

491

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att utbilda sig till stamofficerare, efter aspirantutbildningens slut om de så
önska i stället kunna fortsätta å reservofficerslinjen, dels ock att aspiranter,
som ursprungligen tänkt bliva officerare i reserven, om de befinnas lämpliga
och så åstunda samt äga för antagning till stamkadett erforderliga kunskaper
i allmänbildande ämnen (studentexamen), i stället kunna få fortsätta som
stamsjökadetter. Efter aspirantutbildningens avslutande avses utbildningen
å den speciella reservofficerslinjen fortsätta dels under ett läsår i land vid
sjökrigsskolan, dels under därpå följande sommar ombord å fartyg i sjökrigsskolavdelningen.

Antagning till fänrik bör icke ske omedelbart efter avslutad utbildning utan
först samtidigt med att kurskamraterna vid stammen bliva officerare.

I fråga om tjänstgöringsskyldigheten för sålunda antagna reservofficerare
har utredningen anfört, att vederbörande efter antagningen till fänrik borde
fullgöra ett års tjänst, varunder han genomginge viss specialutbildning.
Detta år motsvarade följaktligen helt övriga i reserven utnämnda officerares
första fänrikstjänstgöring. Med hänsyn till vederbörandes civila verksamhet
eller fortsatta studier borde första fänrikstjänstgöringen få fullgöras vid tid
under de fyra första fänriksåren, som befunnes för honom själv fördelaktigast,
samt jämväl kunna sammanslås med första repetitionsövningen. Officerare
i reserven av här avsedd kategori borde i likhet med förtidsavgångna officerare
vara skyldiga att fullgöra en repetitionsövning för varje 5-årsperiod
intill uppnådda 47 års ålder. En av repetitionsövningarna borde ha formen
av kaptenskurs, och godkänd genomgång av densamma borde utgöra villkor
för befordran till kapten.

Beträffande nuvarande kategorier reservpersonals tjänstgöringsskyldighet
har utredningen framhållit, att redan tidigare fråga varit uppe om införande
för kategorien i reserven utnämnda officerare av ytterligare en repetitionsövning
utöver de för närvarande obligatoriska tvenne. Denna tredje repetitionsövning,
vilken skulle vara frivillig, borde främst avses för sådana i reserven
utnämnda officerare, vilka icke hade sin civila verksamhet förlagd till sjön,
och vilka följaktligen icke kunde erhålla kompetens för kaptensbefordran.
Repetitionsövningen borde i likhet med de övriga repetitionsövningarna omfatta
60 dagar samt ha karaktären av och organiseras såsom en utbildningskurs.

Den för närvarande gällande föreskriften, att repetitionsövningarna för
denna personalkategori skola omfatta 60 dagar, därest de till övervägande
delen fullgöras under tiden maj—oktober, men eljest 90 dagar, har försvarsutredningen
ansett böra ersättas med generell bestämmelse, att tiden skall
vara 60 dagar. De bättre övnings- och utbildningsmöjligheterna vintertid
som skapats genom fartygsdepåernas effektivisering motiverade slopandet av
en undantagsbestämmelse, som icke gällde för andra kategorier reservpersonal.

Försvarsutredningen har framhållit, att för närvarande de i reserven utnämnda
officerarna vore skyldiga att omedelbart efter avslutad officersutbildning
fullgöra en första fänrikstjänstgöring om 10 månader (12 för den
som efter ansökan uttoges för utbildning till flygspanare). Med hänsyn till

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att de till varje ny kurs hörande officerarna i allmänhet hade sin tjänstgöring
förlagd till rustade fartyg, vore det en betydande olägenhet ur beredskapssynpunkt
att tjänstgöringen icke omfattade ett helt år i oavbruten följd.
Därigenom uppstode under två månader av året vakanser i officersbemanningen
ombord å fartygen, vilka icke kunde fyllas förrän en ny årskurs
fänrikar i reserven utexaminerats. Då ett utsträckande av första fänrikstjänstgöringen
med ytterligare 2 månader även skulle medföra en ökad användbarhet
för mobiliseringstjänstgöring av vederbörande officer, borde tiden för
första fänrikstjänstgöring för samtliga i reserven utnämnda officerare utsträckas
från 10 till 12 månader.

Förtidsavgångna officerare samt sådana officerare i reserven, vilka efter
genomgången stamofficersutbildning vid sjökrigsskolan erhållit sin första
officersanställning i reserven, borde fullgöra en repetitionsövning vart femte
år, varvid tidsrymden, inom vilken detta skulle ske, borde utsträckas till
och med det år under vilket vederbörande uppnådde 47 års ålder.

Yad beträffar reservpersonalens löneförmåner har utredningen ansett, att
frågan om de förändringar därutinnan, som skulle vara påkallade, borde upptagas
till särskild undersökning, därvid så stor likformighet som möjligt
borde eftersträvas icke blott mellan marinens olika reservkategorier inbördes
utan även mellan de olika försvarsgrenarnas reservpersonal.

I fråga om reservkadetternas förmåner har utredningen dock ansett en
omprövning erforderlig redan i detta sammanhang, varvid föreslagits, att
de i huvudsak skulle åtnjuta värnpliktigas förmåner. Utredningen har härom
anfört följande:

Reservkadetter, vilka avlagt sjökaptensexamen, åtnjuta för närvarande lön
i likhet med flaggkorpral på stat (efter 72 månaders tjänst), vartill kommer
ekiperingshjälp om 600 kronor vid antagningen. Enär, såsom i annat sammanhang
föreslagits, den nuvarande flaggkorpralsgraden kommer att försvinna
och lönegraden sålunda utgår ur manskapsavlöningsreglementet, blir redan
av denna anledning en omprövning av reservkadetternas löneförmåner erforderlig.
Härtill kommer emellertid även, att hela denna lönefråga måste
ses i ett större sammanhang.

När flottans reservkadetter eller, som de tidigare kallades, reservofficersaspiranter
erhöllo särskilda förmåner utöver vad som tillerkändes annan
personal under utbildning till reservofficer, torde anledningen härtill ha
varit, att man ansåg sig böra bereda vederbörande gottgörelse för den särskilda
yrkesutbildning, sjökaptensexamen, som han förskaffat sig och som då
utgjorde förutsättning för att flottan skulle kunna rekrytera sin reservofficerskader
annorledes än genom övergång från stammen. I och med att de
värnpliktigas utbildningstid nu utsträckts, har det befunnits möjligt att låta
samtliga värnpliktiga sjökaptener erhålla reservofficersutbildning. Under sådana
förhållanden synes det oegentligt, att vissa av eleverna i en utbildningskurs
skulle erhålla en väsentligt högre avlöning än de övriga enbart av den
anledningen att de efter utbildningstidens slut skola erhålla viss fast anställning
vid flottan. Naturligast synes vara att även reservkadetterna med sjökaptensexamen
endast erhålla värnpliktigs förmåner under kadettiden.

Samma förmåner böra givetvis även tillkomma den andra kategorien
reservkadetter vid flottan, den som rekryteras av värnpliktiga utan naviga -

493

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

tionsskolekompetens. För båda kategorierna bör emellertid gälla, att de för
den del av utbildningstiden, som, med inberäknande av den föregående värnpliktstjänstgöringen
(tjänstgöringen såsom reservofficersaspirant), överstiger
den för de värnpliktiga stadgade utbildningstiden 15 månader, få åtnjuta
särskild ersättning med ett belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden
mellan V365 av den menig vid flottan tillkommande begynnelselönen och det
till värnpliktig under tjänstgöring utgående penningbidraget.

Enär reservkadetterna böra likställas med värnpliktiga i avseende å samtliga
förmåner, böra de även åtnjuta beklädnad in natura. I stället för att som
hittills vid antagningen till kadett erhålla beklädnadshjälp med 600 kronor
och vid antagningen till fänrik erhålla ytterligare beklädnadshjälp med 400
kronor, bör vederbörande endast vid sistnämnda tidpunkt komma i åtnjutande
av beklädnadshjälp, vilken därvid, i överensstämmelse med vad för arméns
reservofficerare är fallet, bör uppgå till 750 kronor.

Yad angår underofficerarna har försvarsutredningen, under erinran
om förslaget att slopa den nuvarande flaggkorpralsgraden för stampersonalens
del, ansett att samma åtgärd borde vidtagas i fråga om reserven. I stället för
den nuvarande kategorien »i reserven utnämnda flaggkorpraler» borde följaktligen
komma »i reserven utnämnda underofficerare».

Med hänsyn till att behovet av underofficerare i reserven är mycket stort
har utredningen ansett, att en ny rekryterings- och utbildningsväg borde
skapas. Utredningen har därom anfört följande:

Behovet kan endast i obetydlig grad fyllas av pensions- och förtidsavgången
personal. Däremot bidrager flottans B-klass (främst styrmän och
maskinister) avsevärt till behovets täckande. Med hänsyn till sjöfartens egna
behov kan flottan emellertid icke göra för djupa grepp i denna kategori. Ett
avsevärt antal i reserven utnämnda underofficerare är därför erforderligt. Det
kan emellertid konstateras, att man hittills haft endast obetydlig rekrytering
av denna kategori. En ny rekryterings- och utbildningsväg bör därför skapas.

De underbefäl, som skola genomgå underofficersutbildning för anställning
på stat, påbörja denna vid 6:e anställningsårets början. Vid samma tidpunkt
böra underbefäl (flaggkorpraler), som önska vinna anställning som underofficerare
i reserven, antagas till reservunderofficersaspiranter till ett av
Kungl. Maj:t för varje år bestämt antal. Dessa aspiranter böra antagas på
ett år och böra erhålia samma förmåner, som skolat tillkomma dem vid fortsatt
anställning som underbefäl. Utbildningen avses äga rum dels i en reservunderofficersklass
om cirka 6 månader vid marinens underofficersskola, förlagd
till tiden oktober—april, dels såsom praktisk tjänstgöring i underofficersbefattning
ombord, jämväl innefattande vissa yrkeskurser. Efter avslutad
utbildning sker utnämning till underofficer i reserven.

Enär de underbefäl av samma årsklass, som samtidigt genomgått första
året av den treåriga utbildningen till underofficer på stat, först efter ytterligare
minst två år kunna beräknas bliva stamunderofficerare, böra bestämmelser
utfärdas, som reglera turberäkningen mellan vederbörande vid framtida
gemensam tjänstgöring såsom underofficerare.

De underbefäl, som genomgått reservunderofficersutbildningen, förutsättas,
som ovan angivits, ha gjort detta under sitt 6:e anställningsår. De
böra följaktligen bliva berättigade att vid utbildningsårets slut eller efter
avslutandet av i omedelbar följd därefter fullgjord första tjänstgöring vinna
anställning på civilanställningsstat och erhålla därmed förenade förmåner såväl
som avskedspremier. Under nämnda anställning böra de i lönehänseende

494 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

icke betraktas såsom underofficerare i reserven utan som flaggkorpraler över
stat.

Den fortsatta tjänstgöringen för nu nämnda underofficerare i reserven bör
utgöras av dels en första tjänstgöring om 6 månader, förlagd till första eller
andra anställningsåret i reserven, dels repetitionsövningar om 60 dagar, en
för varje period av 5 år intill utgången av det år, då vederbörande uppnå 47
års ålder.

Beträffande förtidsavgången personal har försvarsutredningen förordat, att
denna liksom för närvarande borde vara skyldig fullgöra repetitionsövningar
(en för varje period om 5 år), dock att den åldersgräns, vid vilken denna
skyldighet upphörde, borde utgöra 47 år liksom för övriga kategorier befäl i
marinens reserver.

Försvarsutredningen har slutligen föreslagit ändringar i gällande bestämmelser
angående ekiperingshjälp och därom anfört:

Den ekiperingshjälp om 600 kronor, som enligt gällande bestämmelser för
närvarande tillkommer i reserven utnämnd flaggkorpral, bör i stället tillkomma
i reserven utnämnd underofficer. Såsom en övergång synes emellertid
erforderligt att införa en föreskrift, att i reserven redan utnämnd flaggkorpral
vid överförandet till underofficer bör erhålla ekiperingshjälp med 400 kronor.
Som regel torde nämligen de uniformspersedlar, som den i reserven utnämnde
flaggkorpralen tidigare anskaffat, ha förslitits under första flaggkorpralstjänstgöringen
eller annan tjänstgöring, och då ekiperingsbidrag icke utgår
till reservpersonal under tjänstgöring, synes en förnyad ekiperingshjälp väl
motiverad, helst som dylik utgår vid motsvarande befordran inom kustartilleriets
reserv.

Y ttr anden.

Chefen för Stockholms örlogsstation har förordat dels att de reservunderofficersaspiranter,
som avslutat sin utbildning, borde konstitueras till underofficerare
av 2. graden och ej befordras i reserven förrän deras jämnåriga befordras
till underofficerare i stammen, dels att antalet reservunderofficersaspiranter
per år borde sättas avsevärt mycket högre än utredningen beräknat.

Chefen för marinen har föreslagit, att i den nya organisationen skulle
införas en reservstat för flottan, förslagsvis omfattande 1 kommendör, 3
kommendörkaptener av 1. graden, 4 kommendörkaptener av 2. graden och 12
kaptener. Beservstaten avsåges i första hand för dugliga officerare, som avgått
med förtidspension. Genom en tjänstgöringsskyldighet av 60 dagar
vartannat år skulle dessa officerare kunna behålla kontakten med tjänsten på
ett effektivare sätt än personal i reserven och på grund därav vara fullt användbara
för sjötjänst vid mobilisering. Reservstat funnes vid övriga försvarsgrenar
och vid kustartilleriet och utgjorde en värdefull del av organisationen,
som borde finnas även vid flottan.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har framhållit, att särskilda skäl
kunde åberopas mot en sänkning av nu utgående förmåner för de över

495

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

underofficersskolan rekryterade reservkadetterna. Dessa hade långvarig fast
anställning bakom sig, hade högre levnadsålder än övriga reservkadetter samt
stundom försörjningsskyldighet mot familj eller andra anhöriga. Därest
dessa f. d. underbefäl icke komme att erhålla annat än värnpliktigs förmåner,
skulle sannolikt ingen rekrytering denna väg kunna påräknas. — Mot den
föreslagna reservunderofficersutbildningen hade förbundet intet att erinra.
Ur synpunkten av att så många som möjligt av de fast anställda borde beredas
möjlighet till högre utbildning än till underbefäl, vore den föreslagna
årliga rekryteringen av reservunderofficerskadern för liten. Genom att utbilda
flera av de fast anställda till reservunderofficerare kunde behovet av
värnpliktiga underofficerare minskas, vilket vore en fördel ur sjöfartens synpunkt.
Förstnämnda kategori av underofficerare vore för övrigt kvalitativt
överlägsen de värnpliktsvägen utbildade.

Svenska flottans reservofficer sförbund har icke haft något att erinra mot
den föreslagna nya vägen för rekrytering av reservofficerare. Förbundet
hyste dock den åsikten, att personal med dylik utbildning i första hand borde
avses för tjänstgöring, där nautiska kunskaper och sjövana ej vore oavvisliga
krav. I detta sammanhang ville förbundet framföra önskemålet, att frågan
om reservofficers befordran till kommendörkapten av 2. graden upptoges till
prövning. Det syntes ej ligga utom möjligheternas gräns att lösa denna fråga
på sa sätt, att därav förtjänta reservofficerare av kaptens grad vid avgången
ur reserven erhölle denna titel såsom erkänsla för sitt välförhållande. — Det
syntes förbundet önskvärt, att åldersgränsen för fullgörande av repetitionsövningar
sattes till 42 år i stället för — såsom utredningen föreslagit — 47
år. — Försvarsutredningens förslag angående minskande av löneförmånerna
för reservkadetter komme enligt förbundets mening att på ett ödesdigert
sätt verka hämmande på rekryteringen. Det kunde nämligen befaras, att
flertalet examinerade sjökaptener komme att anse, att de förmåner en reservofficer
åtnjöte utöver en värnpliktig officers, icke komme att uppväga den
nackdel, som för reservofficeren låge i att få utträda i förvärvslivet ett år
senare än sina kamrater. Även i fortsättningen borde därför viss extra löneförmån
förbehållas de utbildade sjökaptener, som hade för avsikt att utbilda
sig till reservofficerare. Beklädnadshjälpen borde höjas till 800 kronor, varjämte
det kunde ifrågasättas, huruvida icke detta belopp skulle utgå med 200
kronor vid befordran till flaggkadett och med 600 kronor vid befordran till
officer.

Slutligen har förbundet velat fästa uppmärksamheten på att det hänt,
att reservofficerare fått ett mindre gynnsamt mottagande vid sökandet av
plats hos vissa rederier, enär dessa ej ansett sig ha användning för personal,
som plötsligt kunde fråntagas dem. För att motverka detta borde övervägas
antingen att giva de reservofficerare, som så önskade, utbildning till radiotelegrafister
eller ock att bereda fartyg, på vilket reservofficer tjänstgjorde
såsom befälhavare eller styrman, vissa lättnader i lotsplikten, varigenom
reservofficerarnas förvärvade kunskaper i skärgårdsnavigering skulle utnyttjas.

496

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departements chefen.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har framhållit önskvärdheten av att de ekonomiska förmånerna
för reservpersonalen vid flottan ävensom samma personals sammanlagda
tjänstgöringsskyldighet så långt möjligt bragtes i överensstämmelse
med vad som komme att gälla för arméns motsvarande personal. Fast anställt
underbefäl vid flottan borde liksom hittills äga möjlighet att genomgå utbildning
i syfte att vinna anställning såsom reservofficerare vid vapnet.

Av chefen för marinen framlagt förslag om att en reservstat för officerare
vid flottan måtte inrättas syntes beredningen vara beaktansvärt, helst som
tillgången på en dylik reservstat syntes kunna möjliggöra, att antalet officerare
på aktiv stat något minskades.

En reservstat av samma art som den vid de båda övriga försvarsgrenarna
och kustartilleriet beslutade har tidigare funnits vid flottan. År 1925 beslöts
emellertid dess indragning, då den icke ansågs tillräckligt effektiv, och under
sistlidet år har den siste beställningshavaren å flottans reservstat inträtt i
reserven. Det av chefen för marinen framlagda förslaget till reservstat vid
flottan åsyftar icke direkt en reservstat av samma typ som motsvarande stater
vid de övriga försvarsgrenarna utan avser i stället ett utnyttjande av den
möjlighet till avgång före pensionsålderns inträdande, som tjänstepensionsreglementet
medgiver. Det nya är därvid endast, att personal, som avgått med
förtidspension, skulle vara skyldig att fullgöra vissa repetitionsövningar intill
tidpunkten för uppnående av den eljest föreskrivna avgångsåldern. Enär
förtidspensionering i regel lärer medgivas endast för det fall, att vederbörande
på grund av sjuklighet eller annan liknande orsak har svårt att sköta
sin tjänst, torde den föreslagna anordningen kunna tänkas bliva använd
allenast i undantagsfall. Försvarsberedningen har med anledning därav ifrågasatt
inrättande av en reservstat av samma art som de vid övriga försvarsgrenar
och kustartilleriet befintliga. Jag anser mig icke för närvarande kunna
taga ställning till denna fråga utan finner densamma böra bliva föremål för
vidare överväganden.

Den organisation av flottan, som av mig föreslås, förutsätter en avsevärd
ökning av antalet officerare och underofficerare i reserven. Med hänsyn
därtill synes det nödvändigt, att även andra rekryteringsvägar än de nuvarande
försökas. De av försvarsutredningen föreslagna nya rekryteringslinjerna
för reservofficerare och reservunderofficerare synas mig i sådant
hänseende lämpliga. Samma är förhållandet med utredningens förslag rörande
reservpersonalens tjänstgöringsskyldighet. Ehuru förhållandena inom
flottan i många avseenden avvika från vad som gäller vid de övriga försvarsgrenarna
och vid kustartilleriet, är det emellertid, såsom försvarsberedningen
framhållit, önskvärt, att tjänstgöringsbestämmelserna för reservpersonalen
givas en så enhetlig utformning som möjligt. Enär frågan om anställningsoch
tjänstgöringsbestämmelserna för arméns reservpersonal för närvarande
är föremål för utredning, förutsätter jag alltså, att motsvarande bestämmelser
för flottans reservpersonal icke nu slutgiltigt fastställas. Jag saknar därför anledning
att nu ingå därpå i vidare mån än här skett.

497

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Enär den i det föregående omnämnda utredningen av frågan rörande ersättning
till värnpliktiga officerare och underofficerare under utbildningstiden
samt om tillgodoräknande av sådan värnpliktstjänstgöring för civil verksamhet
synes kunna påverka bedömningen av försvarsutredningens förslag i fråga om
avlönings- och övriga förmåner för reservkadetter, anser jag mig icke kunna
nu upptaga sistnämnda fråga till övervägande. Jag förutsätter, att frågan beaktas
i samband med nämnda utredning. De särskilda bestämmelser rörande
reservkadetternas förmåner, som kunna visa sig behövliga genom detta uppskov,
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att i anslutning till de nuvarande
bestämmelserna meddela.

Antalet reservofficers- och reservunderofficersaspiranter torde få närmare
regleras årligen efter från chefen för marinen ingivet förslag.

Ekiperingshjälp till reservkadetter synes i enlighet med utredningens förslag
icke vidare böra utgå.

I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit förordar jag, att
reservunderofficersaspirant, som genomgått reservunderofficersutbildningen
under sitt sjätte anställningsår, efter dettas slut skall vara berättigad till
anställning på civilanställningsstat och till avskedspremie.

I övrigt hänvisar jag till vad i det föregående yttrats rörande behovet av
en allmän utredning rörande avlönings- och övriga förmåner för reservpersonalen
inom krigsmakten.

Övrig personal.

Till flottan hör, utöver den förut i detta avsnitt upptagna militära personalen,
jämväl viss civil personal. Denna omfattar dels den i gällande personalförteckningar
upptagna civila personalen, dels ock vid flottan eljest anställda
civila tjänstemän och arbetare m. fl. Denna sistnämnda personal avlönas i
huvudsak från de s. k. sakanslagen.

För sv ars ut redningen.

Försvarsutredningen har beträffande viss civil personal, som avses för
ständig tjänstgöring vid flottan, anfört följande:

Civil personal har på olika ställen i utredningen upptagits för tjänstgöring
vid olika organ och anstalter, såsom staber, förvaltningsorgan, utbildningsanstalter
o. s. v. Denna personal redovisas närmare dels i personalförteckningen
för ordinarie tjänstemän, dels i personalförteckningen för icke-ordinarie
personal m. fl., dels slutligen i förteckningen å arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t. På grund av den pågående utredningen
rörande tandvårdens organisation ha tandläkarbiträden ej upptagits
bland den icke-ordinarie personalen.

Strävandena att avse den militära personalen för främst de rent militära uppgifterna
ha sålunda lett till att åtskillig civil personal nu avsetts för befattningar,
vilka hittills besatts med dels stam-, dels värnpliktig personal. Vissa
härmed sammanhängande frågor av mindre vikt ha icke upptagits till bedömande,
exempelvis anställande av springpojkar som ersättning för mera
kvalificerad personal. Dylika spörsmål torde böra lösas genom vederbörande

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr. 210. 377 42 32

498 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

myndigheters egen försorg i. den mån medel härför kunna ställas till förfogande.

Försvarsutredningen har i detta sammanhang upptagit till behandling ett
av marinförvaltningen i skrivelse den 29 augusti 1941 angående anslag för
marinen för budgetåret 1942/43 framställt förslag, att för kustflottan skulle
avses vissa icke-ordinarie tjänstemän, avsedda för tjänstgöring vid den
radioreparationsavdelning, som funnes inrättad vid kustflottan ombord å ett
av fartygen.

Mot behovet av angivna personal för ifrågavarande tjänst har försvarsutredningen
icke funnit något att erinra. På chefen för Stockholms örlogsstation
borde ankomma att antaga, fastställa löneklass m. m. för och till tjänstgöring
placera ifrågavarande personal, vilken borde vara skyldig att tjänstgöra
såväl ombord som vid örlogsvarv.

Försvarsutredningen har föreslagit, att nu berörd personal under sjötjänstgöring
skall komma i åtnjutande av de särskilda förmåner, vilka utgå till annan
närmast jämställd personal i form av inkvartering, mässpenningar och sjötillägg.

Y ttr anden.

Chefen för kustflottan har ansett, att ett juridiskt biträde borde såväl 1
krig som i fred ingå i kustflottans stab.

Marinförvaltningen har, efter ytterligare övervägande av frågan om den
radiotekniska personalens anställningsförhållanden, funnit sig böra föreslå,
att denna personal skulle anställas såsom civilmilitär och inplaceras å personalförteckningen
för ordinarie personal. Härför talade synnerligen starkt det
förhållandet, att motsvarande personal vid de två övriga försvarsgrenarna vore
civilmilitär.

Marinförvaltningen har vidare erinrat om att sedan lång tid tillbaka frågan
om inrättande av ordinarie befattningar för viss personal upptagen i tjänsteförteckningen
till militära icke-ordinariereglementet varit aktuell. Det skulle
otvivelaktigt vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att efter särskild
utredning vissa ordinarie befattningar inrättades, i all synnerhet i de
fall att ordinarie befattning inom särskild lönegrad funnes vid en eller två
av försvarsgrenarna men icke vid alla.

Chefen för marinen har framhållit den mycket stora betydelse, som en väl
organiserad och säkert arbetande väderlekstjänst hade för sjöstyrkor och kustartilleriförsvar.
Det nu pågående kriget hade vid flerfaldiga tillfällen visat,
att så varit fallet. Det vore ej nog med att ha tillgång till goda väderleksprognoser
och artillerimeteorologiska sammanställningar från statens meteorologisk-hydrografiska
anstalts militäravdelning, utan man måste även vid staberna
inom sjöstyrkor och kustartilleriförsvar m. m. ha tillgång till särskilt
utbildade marinmeteorologer, vilkas erfarenhet om förhållandena till sjöss
gjorde dem skickade att vara rådgivare åt vederbörlig chef i avseende på väderlekstjänsten.
I avvaktan på närmare erfarenheter och för att iakttaga största
sparsamhet borde tills vidare endast kustflottan tilldelas ett väderleksorgan,

499

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

lämpligen av den storlek, som avsetts för flygdepå, d. v. s. en meteorolog
(MEo 18), en förste väderleksassistent (MEo 15) och en andre väderleksassistent
(MEo 12).

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida befattningar, förenade med pensionsrätt,
borde i den utsträckning, som syntes vara avsedd, inrättas för civil
biträdespersonal vid staber, skolor och förband. Bland annat med hänsyn
till pågående utredning rörande den militära expeditionstjänsten vore återhållsamhet
i detta avseende bestämt att tillråda.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har beträffande förslaget, att för kustflottan skulle avses vissa
ieke-ordinarie befattningshavare för tjänstgöring vid radioreparationsavdelningen,
funnit sig böra föreslå, att i avvaktan på närmare utredning dessas
löneförmåner bestämdes på sätt försvarsutredningen förordat. I detta sammanhang
ville beredningen också uttala, att av chefen för marinen framlagt
förslag om inrättande av ett väderleksorgan för kustflottan syntes vara förtjänt
av beaktande, men förslaget borde dock bliva föremål för ytterligare utredning,
innan beslut därom fattades.

I likhet med försvarsutredningen har jag ansett, att militär personal främst Departement»-bör avses för rent militära uppgifter, varför åtskillig civil personal beräknas chefen''
för befattningar, vilka hittills besatts med stam- eller värnpliktig personal. Såsom
tidigare anförts, anser jag mig emellertid icke för närvarande böra i detalj
granska försvarsutredningens förslag rörande den civila personalen ävensom
däröver inkomna yttranden. Frågan härom torde nämligen böra göras till
föremål för prövning för varje budgetår, varvid jag förutsätter, att en mera
ingående prövning av personalbehov och lönegradsplaceringar skall bliva
möjlig på grundval av då föreliggande framställningar från marinförvaltningen.
Härav följer ock, att jag icke nu anser mig ha möjlighet att upptaga
till behandling frågan om en fastare anställning för civil icke-ordinarie
personal. I likhet med statskontoret förutsätter jag vidare, att vid inrättandet
av nya befattningar en viss återhållsamhet bör iakttagas med hänsyn till den
pågående utredningen rörande den militära expeditionstjänsten. I mina kostnadsberäkningar
har jag emellertid funnit mig böra i huvudsak utgå från
det av försvarsutredningen angivna personalbehovet såsom ett maximiprogram.

Chefens för marinen förslag om inrättande redan i fred av ett väderleksorgan
för kustflottan kan jag icke utan närmare utredning tillstyrka, och jag
kan icke heller finna, att bärande skäl anförts för anställande av juridiskt
biträde åt chefen för kustflottan.

Försvarsutredningen har föreslagit, att till viss extra ordinarie radiopersonal
borde under sjötjänstgöring utgå samma särskilda förmåner, som tillkomma
militär personal, såsom mässpenningar och sjötillägg. Emellertid
torde denna fråga böra göras till föremål för övervägande i annat sammanhang,
liksom ock marinförvaltningens förslag om nämnda personals anställ -

500

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ning såsom civilmilitär. Tills vidare bör nämnda personal i enlighet med försvarsutredningens
och beredningens förslag anställas såsom extra ordinarie.

Personalens f''redsfördelning.

Fredsfördelningen av flottans personal är i nuvarande organisation beroende
av dels kravet på hållande i krigsberedskap av vissa ständigt rustade
sjöstridskrafter, dels möjligheterna att vid sidan därav giva flottans aktiva
och värnpliktiga personal erforderlig utbildning. Med hänsyn härtill ha
olika grunder varit gällande för personalfördelningen under vinterhalvåret
och under sommarhalvåret, varvid utbildningen vid i land ordnade skolor och
kurser varit koncentrerad till vinterhalvåret, medan särskilda fartyg rustats
för tillgodoseende av kraven på materiel för utbildningsändamål under
sommarhalvåret, samtidigt med att även de direkta beredskapsstyrkorna
kunnat ökas.

Försvarsutredningen, som hänvisat till mera detaljerade tabeller rörande
personalens fredsfördelning i betänkandets hemliga del, har i den öppna
delen å sid. 417 framlagt ett sammandrag av fredsfördelningen under vinterhalvåret
av flottans personal och personalen vid mariningenjör-, marinintendentur-
och marinläkarkårerna.

Försvarsutredningen har emellertid framhållit, att de olika tabellerna, varå
sammandraget vore grundat, icke finge betraktas som bindande, bland annat
med hänsyn till att tid efter annan förändringar av olika skäl måste förutsättas
bliva vidtagna i de rustade och depåförlagda förbandens sammansättning,
varjämte elevantalet i olika skolor icke kunde exakt beräknas.

De hörda myndigheterna ha lämnat vad försvarsutredningen i detta sammanhang
anfört utan erinran. Dock ha i samband med andra frågor vissa''
förslag beträffande personalbehov och personalfördelning framlagts, vilka
givetvis utöva inflytande på personalens fredsfördelning.

Departements- De ändringar i de av försvarsutredningen framlagda förslagen till nybyggchefen.
nader av fartyg under femårsperioden 1942/47, som jag tidigare föreslagit,
komma att medföra vissa ändringar i de av utredningen verkställda behovsberäkningarna
vid mobilisering. Kompletterande beräkningar ha emellertid
visat, att för närvarande inga jämkningar på grund därav synas behöva vidtagas
i det för femårsperiodens slut beräknade totala behovet av stampersonal.
Huru frågan kommer att ställa sig för tiden därefter, kan ej nu avgöras.
På densamma inverkar ej endast tillkomsten av ny materiel utan jämväl
överförandet till reservflottan av nu i linjeflottan befintliga fartyg samt
utrangering av äldre fartyg m. m. I fråga om personalens fredsfördelning
bliva likaledes, såvitt nu kan bedömas, endast smärre jämkningar inom den
totala personaltillgångens ram erforderliga med hänsyn till de synpunkter och
förslag, som här redan framkommit eller som jag i fortsättningen kommer att
beröra. Med hänsyn härtill och då det torde få ankomma på chefen för
marinen att utarbeta fullständiga personalfördelningsplaner i samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 501

marinorganisationens detaljutformning, finner jag icke anledning att närmare
ingå på frågan om personalfördelningen.

Rekrytering.

Värnpliktiga.

Behovet av värnpliktiga för flottan bestämmes icke endast med hänsyn
till mobiliseringsförhållandena utan jämväl av kravet på tillräckligt omfattande
ständig krigsberedskap för sjöstridskrafterna. Enär årskontingenten
av de sjömanshusinskrivna värnpliktiga icke är tillräckligt stor, är det erforderligt
att tilldela flottan jämväl andra vapenföra värnpliktiga.

Krigsbehovet av värnpliktiga vid flottan är emellertid icke så stort, att
samtliga årsklasser värnpliktiga av sistnämnda kategori erfordras för dess
fyllande, även om hänsyn tages till att en del av de sjömanshusinskrivna
värnpliktiga icke kunna eller böra inkallas till krigstjänst på grund av deras
tjänstgöring vid handelsflottan.

Försvarsutredningen, som påpekat nu angivna förhållande, har beträffande
flottans behov av värnpliktiga ytterligare framhållit att allenast omkring 10
årsklasser — de 10 yngsta — av de icke sjömanshusinskrivna, flottan tilldelade
värnpliktiga beräknades böra avses för krigstjänst vid flottan, under
det att äldre årsklasser kunde överföras till armén. I samband med dylik
överföring borde dessa värnpliktiga undergå omskolning för att bättre kunna
utnyttjas för nya krigstjänstuppgifter. Med hänsyn till omskolningen av icke
sjömanshusinskrivna värnpliktiga, för vilken avsåges en tid av en månad,
borde dessa värnpliktiga för tjänstgöring vid flottan av de.n totala tjänstgöringstiden
i fred — 15 månader — fullgöra endast 14 månader, varefter den
återstående tjänstgöringen (efterutbildningsövningen) skulle fullgöras vid
armén.

Flottans totala behov av året runt tjänstgörande värnpliktiga har av försvarsutredningen
beräknats på sätt framgår av sid. 418 i betänkandet.

De hörda myndigheterna ha lämnat vad försvarsutredningen anfört utan
erinran. Dock har chefen för sjövärnskåren i fråga om kårens rekrytering
framhållit vissa synpunkter beträffande antalet värnpliktiga av olika kategorier,
vilka, efter att ha vid kåren undergått aspirantutbildning, skulle äga rätt
att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring vid flottan.

Enär det ankommer på Kungl. Maj:t att i kommandoväg reglera dessa
frågor, saknar jag anledning att taga ställning till försvarsutredningens beräkningar
rörande flottans årsbehov av värnpliktiga.

Vid mina kostnadsberäkningar har jag emellertid utgått från det av försvarsutredningen
angivna behovet, dock att behovet av specialister enligt
27 § 1 mom. D värnpliktslagen, officersaspiranter och mariningenjörsaspiranter
torde böra beräknas vara större än utredningen förutsatt.

Departements chefen.

502

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Fast anställd personal.

F örsvar snt redning en.

Sjöofficerskåren rekryteras för närvarande huvudsakligast av värnpliktiga
studenter, vilka efter genomgången utbildning vid sjökrigsskolan antagas
till extra ordinarie fänrikar vid flottan. Därjämte finnes en möjlighet för
underbefäl (underofficerare) att efter avlagd examen vid någon av flottans
underofficersskolor erhålla stipendium — vanligen under två års tid — för avläggande
av begränsad studentexamen samt sedan söka inträde i sjökrigsskolan
och där vidareutbildas till officerare tillsammans med nyssnämnda
kategori. Slutligen har under de senaste åren anställning såsom aktiv officer
kunnat vinnas av officer i reserven, med eller utan särskild ytterligare utbildning,
varjämte kurs för närvarande pågår för vidareutbildning av vissa underofficerare
och flaggkorpraler till officerare.

Såsom i annat sammanhang anmärkts, har den i anledning av hemställan
från 1936 års riksdag verkställda utredningen rörande ändrade grunder för
officersrekryteringen ännu icke föranlett några åtgärder. En kortfattad redogörelse
för det av de sakkunniga den 21 december 1939 avgivna förslaget, i
vad detta rör flottan, ävensom ett av chefen för marinen däröver avgivet yttrande
finnes intagen å sid. 418—420 i betänkandet.

Försvarsutredningen, som i annat sammanhang behandlat frågan om sjömanskårens
utbildning in. m., har till belysning av sjöofficerskårens rekryterings-
och utbildningsfrågor framhållit följande:

Under de senaste åren har det på grund av beslutade utökningar av sjöofficerskåren
visat sig erforderligt att vidtaga särskilda åtgärder för att på
ett snabbare sätt än som på den vanliga studentvägen varit möjligt rekrytera
densamma. För detta ändamål anordnades till en början särskilda
kurser vid sjökrigsskolan för sådana officerare i reserven, som ingivit ansökan
om anställning på stat. Efter avslutad sådan utbildning och viss tids praktisk
tjänstgöring följde utnämningen till stamofficer. Vid nu senast företagen
utökning av officerskåren har på grund av de med försvarsberedskapen
sammanhängande personalförhållandena utrymme för någon särskild kurs
icke förefunnits, utan vederbörande officerare ha överförts från reserven med
det mått av allmän och militär bildning, som de efter genomgången av olika
militära och civila utbildningsanstalter kunnat förvärva. Avsikten är emellertid
att framdeles genom lämpliga kurser söka komplettera förefintliga luckor i
utbildningen.

Samtliga de officerare, som på detta sätt antagits, ha avlagt sjökaptensexamen
vid navigationsskola. I övrigt äro deras kunskaper baserade på
genomgång av olika utbildning vid allmänna undervisningsanstalter och i
vissa fall vid militära skolor. Däribland finnas sådana som avlagt studentexamen,
sådana som avlagt realexamen eller gått visst antal år i allmänt
läroverk eller realskola samt sådana som vid flottans underofficersskolor
erhållit underofficersutbildning. Vad särskilt den senare kategorien beträffar,
har ju däcksavdelningens manskap sedan åtskilliga år ägt möjlighet att
efter avslutad underofficersutbildning erhålla tjänstledighet för avläggande
av examen i navigationsskolas sjökaptensklass i ändamål att därefter genomgå
utbildning till officer i flottans reserv.

Vidare har under år 1941 en annan väg för rekrytering av officerskåren
öppnats, i det möjlighet beretts för flaggkorpraler (underofficerare av 2. gr.)
på stat att erhålla kompletterande utbildning under omkring D/s år för att

503

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

därefter vinna anställning såsom stamofficer. Enär kursen icke avslutas
förrän liösten 1942, kunna definitiva erfarenheter av densamma ännu ej
dragas. Denna utbildningsform torde emellertid icke böra bliva annat än
av rent tillfällig art och erfordras icke då officersutbildningen manskapsvägen
kommer i gång.

Av det anförda framgår, att varken den hittills till buds stående vägen
för en stamanställd matros att studiestipendievägen vinna anställning såsom
officer vid flottan eller de av 1939 års utredningsmän anvisade manskapsoch
realexamensvägarna kunnat utnyttjas, utan ha av omständigheterna
framtvingade vägar vid sidan härav kommit att beträdas.

Under avsnittet »Officersutbildning» redogöres närmare för de grunder,
efter vilka utbildningen hädanefter synes böra organiseras vid rekrytering
från manskapsgraden.

För att den under de närmaste åren erforderliga utökningen av sjöofficerskåren
skall kunna genomföras, torde det bliva erforderligt att även utnyttja
rekrytering via reservofficersutbildning och möjligen även via den ovannämnda
underofficersvägen. Huruvida reservofficersvägen — för vilken jämväl
närmare redogöres under »Officersutbildning» — även under normala
fredsförhållanden möjligen bör hållas öppen, torde få bliva beroende på om
behov av densamma även då föreligger, ävensom på de erfarenheter som
under utbyggnadsperioden vunnits.

I fråga om kvotsiffrorna för rekrytering olika vägar synes man tills vidare
böra räkna med att vid antagning till kadetter ett visst år omkring 75 procent
av platserna avses för rekrytering studentvägen och 25 procent för rekrytering
från det fast anställda manskapet. I vilken omfattning rekrytering eventuellt
skall ske reservofficersvägen torde få avgöras från fall till fall med hänsyn
till såväl tillgången på kvalificerade sökande som antalet vakanser etc.

Underofficerskåren rekryteras för närvarande uteslutande från fast
anställt manskap, som genomgått underofficersutbildning.

Försvarsutredningen har icke ifrågasatt annan principiell ändring härutinnan
än den som följer med ändrade grunder för själva underofficersutbildningen.

Flottans manskap rekryteras numera, sedan skeppsgossekåren till följd
av 1936 års försvarsbeslut indragits, uteslutande av kontraktsanställt manskap.

Försvarsutredningen har icke ifrågasatt någon principiell ändring i detta
system men ifrågasatt en sänkning av antagningsåldern för rekryter vid
flottan från 17 till 16 år samt vidare anfört vissa synpunkter beträffande
tidpunkten för vinnande av anställning och beträffande anställningstiden
(sid. 421 f.). Sålunda har föreslagits, att antagningen av stamrekryter borde
äga rum den 1 oktober, den 1 februari och den 1 juli. Anställningstiden borde
som regel omfatta fem år och icke annat än i undantagsfall upphöra vid annan
tidpunkt än den 30 september. Med hänsyn till den omfattande utbildning,
som underofficersutbildat manskap erhölle, syntes det ur försvarets synpunkt
vara ett billigt krav, att sådant manskap före kommendering till dylik utbildning
förbunde sig att kvarstanna i tjänst såsom underbefäl under ytterligare
ett anställningsår efter det, varunder underofficersutbildningen avslutats, såframt
icke underofficersbefordran därunder erhölles eller tjänstledighet för
påbörjande av utbildning till reservofficer medgåves.

504

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Y ttr anden.

Försvarsutredningens uttalanden rörande rekryteringen av officers- och
underofficerskårerna ha icke föranlett erinran från de hörda myndigheternas
sida. Däremot ha vissa erinringar framförts mot utredningens förslag beträffande
manskapsrekryteringen.

Sålunda har chefen för Stockholms örlogsstation avstyrkt såväl den föreslagna
sänkningen av antagningsåldern som förlängningen av den första anställningstiden.

Åtgärder borde vidtagas för att möjliggöra för personal från samtliga yrkesgrenar
att rekrytera såväl den nya sjöofficerslinjen som den nya intendenturofficerslinjen.

Chefen för Karlskrona örlogsstation har uttalat sig för att huvudrekryteringen
borde förläggas till omkring den 20 oktober.

Chefen för marinen har, med hänsyn till tillkomsten av en sjömansskola
och den utbildning som avsåges komma att där bedrivas, ansett, att den ifrågasatta
sänkningen av antagningsåldern för rekryter vore ändamålsenlig. Rekryter,
som antoges vid 16 års ålder, kunde förmodas under utbildningen vid
sjömansskolan erhålla den fysiska utveckling, som erfordrades i tjänsten vid
flottan. Chefen för marinen ansåge sig böra understryka önskvärdheten av att
anställningsdagen för huvuddelen av flottans rekryter också framgent bleve
den 1 november. En så avvägd rekryteringstid skulle bäst överensstämma
med den för flottan gällande utbildningsplanen.

Med hänsyn till att anställningstiden vid övriga försvarsgrenar beräknats
till fyra år kunde det ifrågasättas, om det ur rekryteringssynpunkt vore fördelaktigt
att för flottans vidkommande fastställa en längre tid. Frågan om
anställningstidens längd stode därjämte i visst samband med den sänkta
antagningsåldern och det kunde även ur den synpunkten ifrågasättas om
icke anställningstiden, trots de fördelar för flottans vidkommande, som den
längre tiden skulle erbjuda, borde fastställas till att som regel vara 4 år.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har ansett de av utredningen åberopade
skälen för en sänkning av antagningsåldern icke vara av den styrka,
att de uppvägde de nackdelar, som enligt förbundets mening måste bli följden
av en sådan åtgärd. I den mån åtgärden skulle leda till att ynglingar sökte
anställning vid sjömanskåren omedelbart efter avslutad skolgång komme
vederbörande vid sin avgång från den militära tjänsten att helt sakna erfarenhet
av eller anknytningspunkt till civilt förvärvsarbete. Detta vore med
hänsyn till möjligheten att efter avsked vinna civilanställning betänkligt.
Med den föreslagna låga antagningsåldern skulle vidare åldersskillnaden
mellan det nvbefordrade underbefälet och de värnpliktiga bliva större än
för närvarande, vilket förbundet funne olämpligt. Slutligen vore möjligheterna
för individen att grunda valet av militäryrket på ett noggrant och
moget övervägande mindre vid lägre antagnings&lder.

Den av försvarsutredningen avsedda sänkningen av medelåldern hos dem
av manskapet, som efter särskild utbildning vunne anställning som officerare,

505

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kunde vinnas även på andra vägar, exempelvis genom tidigare kommendering
till läroverket än utredningen förutsatt.

I fråga om den första anställningstidens längd funne förbundet det önskvärt,
att samma anspråk i detta avseende uppställdes på de anställningssökande
inom hela försvarsväsendet. Även vid flottan borde nämnda tid därför
sättas till fyra år. Även andra skäl talade för denna kortare anställningstid.

Den av försvarsutredningen föreslagna skyldigheten att kvarstå i tjänst
under ytterligare ett år efter avslutad underofficersutbildning kunde förbundet
icke utan vidare avvisa. Dock måste även härvid beaktas, att anspråken
borde vara likformiga inom försvarets olika grenar. Något motsvarande krav
uppställdes emellertid icke beträffande underbefälet vid armén men ifrågasattes
däremot vid kustartilleriet och flygvapnet. Vid samtliga dessa vapenslag
gällde emellertid, att kommendering till underofficersutbildning avsåges
äga rum tidigare än vid flottan med följd, att kompetens för underofficersbefordran
även vunnes tidigare. Med hänsyn härtill hävdade förbundet, att
något krav på ytterligare tjänstgöring i underbefälsbeställning icke rimligen
borde uppställas för flottans underbefäl. Därest emellertid kommendering
till militärläroverkets 2. klass ägde rum vid femte anställningsårets början
— varom förbundet i annat sammanhang avgivit förslag — komme förslaget
om skyldighet att kvarstå i tjänst ett år efter underofficersutbildningens avslutande
icke att innebära större anspråk på flottans än på kustartilleriets
personal.

Förbundet förutsatte, att manskap, som före inträdet i tjänst avlagt realexamen
och på grund därav enligt det av utredningen föreslagna utbildningssystemet
kunde direkt kommenderas till den militära underofficersutbildningen
vid sjätte anställningsårets början icke skulle kunna befordras till
underofficerare före sina årskamrater.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har förutsatt, att officerskåren vid flottan komme att rekryteras
från det fast anställda manskapet i den utsträckning, som av försvarsutredningen
beräknats. I fråga om underofficerare borde gälla motsvarande
rekryteringsbestämmelser, som föreslagits i fråga om armén, vilket innebure,
att underbefäl, som befordrades till underofficer, omedelbart borde erhålla
fullmakt å beställningen, därest dylik befordran icke vunnes på avsevärt
kortare tid än som vore normalt för manskap, som före kommendering till
underofficersskolan genomginge försvarsväsendets läroverk.

I likhet med chefen för marinen ansåge försvarsberedningen, att den första
kontraktstiden som regel icke borde bestämmas längre än till fyra år; en längre
första anställningstid kunde försvåra manskapsrekryteringen. Beredningen
kunde icke biträda förslaget att anställningsåldern skulle sänkas till 16 år. En
sänkning av åldern kunde dock komma i fråga på så sätt, att yngling kunde
vinna anställning under det kalenderår, varunder han uppnådde 17 års ålder.
Försvarsutredningen hade vidare räknat med, att anställningstiden liksom nu
borde utgå på hösten. Det borde sedermera närmare övervägas, om icke an -

Departements chefen.

506 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ställningsförhållandena för manskap kunde så ordnas, att anställningstiden —
liksom vid armén — utlöpte på våren.

Vid bifall till vad av mig i annat sammanhang föreslås rörande utbildning
till officer, synes det av 1936 års riksdag uttalade önskemålet om bredast
möjliga bas för officersrekryteringen bliva i görligaste mån tillgodosett. I
likhet med försvarsutredningen anser jag, att den nuvarande studentlinjen
därjämte bör bibehållas. Huruvida rekrytering jämväl efter verkställd utbyggnad
av flottan bör äga rum reservofficersvägen kan icke för närvarande
med säkerhet bedömas.

Underofficersrekryteringen bör i princip äga rum på samma sätt som för
närvarande. Vissa jämkningar bliva dock erforderliga på grund av de i det
följande föreslagna förändringarna med avseende å underofficersutbildningen.

I fråga om rekryteringen av det fast anställda manskapet ha vissa erinringar
framförts mot försvarsutredningens förslag om sänkning av antagningsåldern
till 16 år. Även enligt min mening synes en sådan generell sänkning
av antagningsåldern kunna medföra vissa ogynnsamma konsekvenser. Givetvis
kan emellertid en antagningsålder av 16 år i vissa fall visa sig önskvärd.
Det synes därför böra ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, i vilken ordning
en antagningsålder av lägst uppnådda 16 år må medgivas.

Jämväl försvarsutredningens förslag, att antagning av rekryter skall äga
rum bland annat den 1 oktober, har mött gensagor från olika håll. Invändningarna
torde emellertid främst rikta sig mot att avgång ur tjänst med anledning
därav kommer att äga rum den 30 september. Med hänsyn till flottans
övningsår ha nämligen obestridliga fördelar varit förenade med att avgången
ur tjänst skett omkring den 31 oktober. Å andra sidan är det önskvärt
med en gemensam rekryteringstidpunkt för hela krigsmakten. En anordning,
som tillgodoser båda dessa krav, synes kunna ernås genom att det första
anställningsåret beräknas till 13 månader och de därpå följande omfatta 12
månader. Härigenom skulle man jämväl få bättre möjligheter att under första
anställningsåret medhinna den omfattande utbildning i allmänbildande ämnen,
som utredningen föreslagit för de stamanställda. Frågan om tjänstetidsberäkning
för löneklassuppflyttning, i vad gäller det första anställningsårets
trettonde månad, bör bliva föremål för närmare övervägande.

Med hänsyn till de erinringar, som av chefen för marinen och underbefälsförbundet
samt försvarsberedningen framförts mot utredningens förslag om
en anställningstid av fem år, torde den nuvarande anställningstiden om fyra
år — i anslutning till vad nyss sagts om det första anställningsårets utökning
med en månad — böra bibehållas.

Beträffande befordran av manskap, som före inträdet i militärtjänst avlagt
realexamen och på grund därav enligt det av mig i det följande förordade utbildningssystemet
kan vinna inträde i underofficersskola tidigare än övrigt
manskap, torde böra gälla motsvarande bestämmelser, som av mig i det föregående
förordats beträffande armén.

Utredningens uttalanden i övrigt beträffande fast anställd personals rekrytering
föranleda från min sida ingen erinran.

507

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De bestämmelser, som böra meddelas i förevarande avseende, äro i huvudsak
av natur att kunna av Kungl. Maj:t utfärdas utan riksdagens hörande.
Emellertid har jag ansett mig böra för sammanhangets skull lämna en redogörelse
i ämnet. Jag utgår därvid från att det eventuellt kan visa sig lämpligt
att vidtaga vissa jämkningar i de här angivna riktlinjerna för rekryteringen.
Med hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande vid flottan,
synes det dock knappast möjligt att tillgodose det av försvarsberedningen uttalade
önskemålet om anställningstidens utlöpande på våren.

Utbildning.

I fråga om utbildningen av värnpliktiga vid marinen på grundval
av den nya värnpliktslagens bestämmelser har försvarsutredningen framfört
vissa synpunkter och förslag, beträffande vilka torde få hänvisas till betänkandet,
sid. 422—425.

Det fast anställda manskapets utbildning.

Gången av utbildningen av det fast anställda manskapet är i nuvarande
organisation i stort sett följande.

l:a anställningsåret avses för rekrytutbildningen. Efter detta års slut blir
stamrekryten uppflyttad till 2. klass sjöman. 2:a anställningsåret avses för
praktisk tjänstgöring ombord. Under 3:e anställningsåret äger underbefälsutbildningen
rum, varpå följa 2 års praktisk tjänstgöring såsom furir eller
korpral, huvudsakligen ombord. Underofficersutbildningen genomgås därpå
av därtill kompetenta furirer under 6:e och 7:e anställningsåren. Såväl rekrytsom
underbefäls- och underofficersutbildningen sker dels i teoretiska skolor i
land, dels vid praktiska (yrkes-) kurser i land och ombord. I de teoretiska
skolorna meddelas i samtliga stadier undervisning i både militära och allmänbildande
ämnen.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen, som eftersträvat att anordna det fast anställda manskapets
utbildning inom hela försvarsväsendet efter så ensartade grunder som
möjligt, dock med hänsyn tagen till de särskilda försvarsgrenarnas speciella
krav, har å sid. 425—429 i betänkandet lämnat en detaljerad redogörelse för
huru flottans manskapsutbildning enligt utredningens mening borde ordnas.
Den för huvudkontingenten av de stamanställda föreslagna allmänna utbildningsplanen
framgår närmare av en å sid. 426 i betänkandet intagen tablå.

Ur försvarsutredningens förslag till ordnande av manskapsutbildningen må
här anföras följande:

Enligt den av utredningen föreslagna allmänna utbildningsplanen, från
vilken naturligen avvikelser i vissa hänseenden kunde bliva påkallade,
komme utbildningen till underofficer för flottans del att draga 8 år, under
det den vid andra försvarsgrenar normalt beräknades draga ett år kortare
tid. På grund av det stora behovet av underbefäl å rustade fartyg samt
för upprätthållande av kontinuitet ombord läte det sig emellertid icke göra
att avse flaggkorpralerna för fortsatt utbildning förrän efter 2 års praktisk
tjänst i underbefälsbefattning.

508

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De alltmer växande kraven på flottans manskap, såväl beträffande allrnänmilitär
utbildning som i fråga om de rent yrkesmässiga kunskaperna och
färdigheterna, gjorde det erforderligt, att största möjliga omsorg nedlades på
den första utbildningen av den nyantagne stamrekryten. I detta syfte föresloge
utredningen, att en för flottan gemensam rekrytskola (sjömansskolan)
organiserades, lämpligen förlagd till Karlskrona.

Rekrytutbildningen borde uppdelas i perioder, olika långa för olika yrkesgrenar.
Den första perioden borde emellertid för samtliga omfatta minst 6
månader samt bestå i en noggrant genomförd grundläggande allmänutbildning
och fysisk och disciplinerande fostran. I allmänbildningsavseende borde målet
vara ernående av motsvarande kunskaper i ämnena modersmålet, matematik,
historia med samhällslära och geografi, som i högre allmänt läroverk
erhållas i klass 24 (85). Utbildningen i dessa ämnen borde, på samma sätt
som under beredskapstiden varit förhållandet, i huvudsak ledas av civil
lärarpersonal. Utbildningen beräknades omfatta 800 timmar. Den allmänbildande
undervisningen borde emellertid delvis få fortsättas jämväl under
underbefälsutbildningen.

Den grundläggande utbildningen ombord vore avsedd att som regel äga
rum å i fartygsdepå (Karlskronaavdelningen) ingående fartyg av olika typer,
pansarskepp, jagare, minsvepare och ubåtar.

Utbildningen på segelfartyg för däcksavdelningen vore avsedd att ske på
de befintliga övningsskeppen Najaden och Jarramas. Från denna utbildning
borde undantagas radiomatroserna, vilkas utbildningsförhållanden icke
medgåve någon segelfartygsperiod. Med hänsyn till att utrymmet å de nämnda
fartygen vore så begränsat, att rekryterna måste uppdelas på flera perioder,
vore det önskvärt att kunna disponera ytterligare något fartyg. Lämpligen
borde därvid nybyggnad komma till stånd och ett fartyg anskaffas, som rymde
cirka 150 rekryter jämte erforderligt befäl etc. Beräknade kostnaden för ett
dylikt fartyg, cirka 1.3 miljoner kronor, hade upptagits bland kostnaderna för
flottans nybyggnader.

Genom att utbildningen i de allmänbildande ämnena koncentrerades till
rekrytutbildningen, komme underbefälsutbildningen att så gott som uteslutande
avse militära ämnen. Härigenom ökades förutsättningarna för den
militära utbildningens lämpliga bedrivande, samtidigt som det även bleve
möjligt att i viss omfattning förlägga densamma ombord. Detta skulle
medföra vissa fördelar, bland annat ökad kontinuitet i manskapskommenderingarna.
I själva verket hade systemet redan prövats, i det att utbildningen
under de senaste åren av beredskapsskäl varit förlagd ombord. Resultatet
hade i huvudsak varit tillfredsställande.

Den frivilliga utbildningen hade icke endast varit ett den enskilde mannens
intresse utan hade jämväl i tjänstens intresse ansetts böra uppmuntras genom
särskilda åtgärder, bland annat anordnande av kurser vid örlogsstationerna.
Den största svårigheten hade emellertid varit och vore, att antalet av dem som
kunde komma i fråga för deltagande i dessa kurser vore begränsat, då den i
land tjänstgörande personalen till övervägande delen redan vore sysselsatt
med genomgående av de skolor, som tillhörde rekryt-, underbefäls- eller underofficersutbildningen.
Med den här föreslagna organisationen komme
emellertid att å fartygsdepåerna förefinnas ett visst antal meniga och underbefäl,
för vilka frivilliga kurser i allmänbildande ämnen väl kunde ordnas.
Dessa kurser borde närmast avse att vidmakthålla och förkovra de i rekrytutbildningen
förvärvade kunskaperna för att underlätta de blivande studierna
i underofficersutbildningen. Den frivilliga utbildningen, som borde
bekostas av statsmedel, borde vara avsedd för manskap, som erhållit under -

Kungl.- Maj:ts proposition nr 210. 509

befälsutbildning, samt lielst ledas av civila lärare eller eljest av härför kompetenta
officerare och underofficerare.

För att samtidigt sätta sjökommenderad personal av motsvarande kategori
i stånd att erhålla liknande utbildning syntes ombord å fartygen särskilda
studiecirklar kunna bildas, för vilkas medlemmar utbildningen skedde per
korrespondens. Deltagande skulle även här vara frivilligt samt bekostas av
statsmedel.

Kurserna i land och ombord borde vara upplagda på liknande sätt, så att
samma slutmål i båda fallen ernåddes av en vinters utbildning (1 oktober—
31 mars). Då kommenderingarna för underbefäl i allmänhet avsåges bliva
tvååriga, borde årligen kunna förekomma såväl en lägre som en högre kurs,
lagda efter samma system i land och ombord. Eventuellt kunde även i land
utbildningen ske genom deltagande i korrespondenskurser, vilka organiserades
på samma sätt som ombord och i sin helhet anknöte till en för de olika
försvarsgrenarna gemensamt upplagd »brevskola».

Yttranden.

Chefen för Karlskrona örlogsstation har ställt sig starkt tvivlande till
värdet av de föreslagna frivilliga kurserna samt ansett, att obligatorisk undervisning
i allmänbildande ämnen måste äga rum även någon gång under den
41/2 år långa tiden mellan sjömansskolan och underofficersutbildningen.
Värdet av undervisning i allmänbildande ämnen ombord hade av utredningen
överskattats. Med hänsyn härtill borde underbefälsutbildningen omläggas
och under sin första hälft förläggas i land, varunder ett relativt omfattande
pensum i allmänbildande ämnen borde göras till föremål för studier.

Chefen för Stockholms örlogsstation har anfört, att underbefälsutbildningen
i viss utsträckning — förslagsvis under omkring två månader — borde
äga rum i land. Även utbildning i humaniora borde ingå i underbefälsutbildningen.
Musikpersonalens utbildning borde omläggas och huvudsakligen inriktas
på musik och expeditionstjänst. Befordran till underofficer borde ske
i tur med personalen i trupp, utan genomgång av underofficersskola.

Chefen för kustflottan har ställt sig mycket tvivlande till möjligheterna att
kunna bedriva en effektiv segelfartygsutbildning med stamrekrytema, även
om en sådan vore aldrig så eftersträvansvärd. Dels vore det tvivelaktigt, om
tillräcklig tillgång numera funnes på förstklassigt segelutbildat befäl, dels
syntes det som om tiden för segelutbildningen för varje rekryt skulle bliva så
kort, att värdet av utbildningen icke stode i proportion till de på densamma
nedlagda kostnaderna och övningstiden.

Chefen för marinen har anfört, att tillkomsten av en sjömansskola för utbildning
av flottans rekrjder vore ett steg i rätt och gynnsam riktning. Denna
skola borde så snart som möjligt organiseras. En betydande avlastning i utbildningsarbetet
å örlogsstationerna skulle härigenom uppstå, varjämte en
viss lättnad kornme att inträda jämväl i fråga om förläggningsutrymmet vid
örlogsstationerna. Därest samtliga rekryter skulle utbildas i Karlskrona,
vore det erforderligt att sörja för att anordningar vidtoges för bedrivande av
rekryternas yrkesutbildning. Det kunde komma att visa sig erforderligt att
anordna viss yrkesutbildning även på annat sätt än som utredningen avsett.

510

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

Av de befintliga övningsskeppen syntes endast Jarramas numera vara användbart.
Fartyget vore emellertid föråldrat och icke längre lämpat för utbildning
av rekryter. För att tillgodose behovet av segelfartyg borde därför
nybyggnad ske antingen av ett fartyg som rymde ett större antal elever eller
två mindre fartyg rymmande, såsom det av utredningen föreslagna, omkring
150 elever vardera. För att segelfartygsutbildningen skulle kunna bedrivas
måste det jämväl sörjas för att personal i erforderligt antal bibringades segelutbildning.

Underbefälsutbildningen vore en mycket viktig detalj i manskapets utbildning,
varför det vore av stor betydelse, att densamma kunde bibringas vederbörande
på ett sådant sätt, att manskapet verkligen bereddes tillfälle att tillfullo
draga nytta av densamma. Då det dessutom vore nödvändigt att till underbefälsutbildningen
förlägga viss utbildning i allmänbildande ämnen, måste
densamma, åtminstone till sin första hälft, förläggas till lokaler i land. Under
det andra halvåret syntes däremot eleverna med fördel kunna kommenderas
ombord, allt naturligtvis under förutsättning av en lämplig uppdelning av
kursplanerna.

Chefen för marinen ansåge det därför önskvärt, att underbefälsskolan under
sin första hälft förlädes i land och att därunder ett relativt omfattande pensum
i allmänbildande ämnen gjordes till föremål för studier samt att organisationen
anpassades härefter.

Frågan angående frivilliga kurser borde tills vidare lösas på sätt utredningen
föreslagit. Skulle rekryteringen till underofficersskolan enligt nu
föreliggande förslag visa sig svår att genomföra, borde obligatoriska kurser
såsom förberedelse för inträde i försvarsväsendets läroverk anordnas.

Jämväl marinförvaltningen har anfört, att övningsfartyget Najaden för
närvarande vore i dåligt skick och krävde en genomgripande reparation.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har anfört, att en omläggning av den
utav utredningen framlagda utbildningsplanen för fast anställt manskap vore
erforderlig därhän, att utbildningen till underofficer även vid flottan normalt
komme att taga 7 i stället för 8 år i anspråk. Kommendering till försvarsväsendets
läroverk borde därför ske vid början av femte anställningsåret.
Härav komme att följa en något minskad tillgång på underbefäl för praktisk
tjänst, vilken nackdel enligt förbundets åsikt uppvägdes av att bland annat förbättrad
rekrytering kunde väntas vid införande av en snabbare utbildning.

Beträffande särskilt utbildningen av flottans musikunderbefäl kunde ifrågasättas,
huruvida icke genomgång av marinens underofficersskola på en särskild
linje med för musikpersonalens behov tillrättalagd undervisningsplan
borde kunna anses tillfyllest för befordran till musikunderofficer.

Det vore önskvärt, att det första anställningsåret i praktiken komme att
utgöra en provtjänstgöring, under vilken gallring företoges. Önskvärt vore,
att dylik gallring skedde redan vid avslutandet av första halvårets teoretiska
utbildning och i en andra etapp efter rekrytutbildningens praktiska del.

Försvarsutredningens förslag om att underbefälsutbildningen i viss omfattning
skulle förläggas ombord kunde förbundet icke biträda. Om en förbättring
av underbefälsutbildningen skulle kunna åstadkommas, något som ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 511

bildningsplanen i sin helhet gåve goda möjligheter till, kunde den militära
delen av underbefälsutbildningen icke förenas med tjänstgöring ombord.

Jämväl svenska underofficersförbundet har gjort invändning mot utredningens
förslag om underbefälsutbildningens förläggande ombord samt förklarat,
att utredningen tillmätt en så anordnad utbildning alltför stor
betydelse.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har framhållit, att även om vissa skäl talade för att en för
flottan gemensam rekrytskola skulle organiseras och förläggas till Karlskrona,
så ställde sig beredningen dock tveksam till lämpligheten av att på detta sätt
centralisera utbildningen för manskap, som sökt och vunnit anställning vid
annan sjömanskår än den i Karlskrona förlagda. Fråga vore, om icke detta
komme att försvåra rekryteringen av sjömanskåren i Stockholm och, om
örlogsdepån i Göteborg skulle ha egen manskapsrekrytering, jämväl denna
depås rekrytering. Det skulle komma att innebära, att manskap, som dock
tillhörde sjömanskårerna i Stockholm och Göteborg, under hälften av anställningstiden
fram till underofficersexamen skulle komma att vara förlagt å
annan ort än egen förläggningsort, nämligen under två år till Karlskrona för
genomgång av rekrytskola och underofficersskola och under två år till Uppsala
för studier vid försvarsväsendets läroverk. Av skäl, som anförts av chefen
för kustflottan, hyste beredningen också stor tvekan om nödvändigheten av
segelfartygsutbildning för flottans däcksmanskap. Därest denna segelfartygsutbildning
slopades, kunde också därigenom rekrytutbildningen lättare
förläggas till vederbörliga stationer i stället för till en gemensamt organiserad
sjömansskola.

I fråga om underbefälsutbildningen ville beredningen på i remissutlåtandena
anförda skäl föreslå, att densamma regelmässigt förlädes i land i stället
för ombord. I fråga om undervisningsplanerna för rekryt- och underbefälsutbildning
borde beaktas önskvärdheten av att manskapet bibringades kunskaper
i allmänbildande ämnen i samma omfattning som vid armén. Så hade
hittills icke varit fallet, och detta hade medfört svårigheter för flottans underbefäl
att erhålla civilanställning på samma områden som arméns underbefäl,
t. ex. vid polisväsendet. Även med hänsyn till detta förhållande syntes det
vara önskvärt, att frågan om rekryt- och underbefälsutbildningen vid flottan
underkastades förnyad utredning i syfte att så långt som möjligt få densamma
ordnad enligt samma regler som vid armén, där försvarsutredningens förslag
i fråga om utbildningens mål i huvudsak byggde på det förslag, som framlagts
av lantförsvarets utbildningskommission.

Frågan om utbildningens ordnande vid marinen för värnpliktiga och fast anställt
manskap torde böra i sin helhet göras till föremål för utredning i särskild
ordning, motsvarande den utredning i samma ämne för arméns del, som
under år 1941 slutförts av den i tidigare sammanhang omförmälda lantförsvarets
utbildningskommission. På grund härav finner jag nu icke anledning

Departements chefen -

512

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

att i förevarande sammanhang ingå på de olika detaljspörsmålen med avseende
på manskapsutbildningen vid flottan. Jag förutsätter, att därvid de i remissyttrandena
och av försvarsberedningen anförda synpunkterna, speciellt rörande
undervisningen i allmänbildande ämnen, tagas under övervägande. Därjämte
torde, i den mån så är möjligt, eftersträvas likformighet med utbildningen
vid de andra försvarsgrenarna. Den närmare utformningen av utbildningsbestämmelserna
lärer ankomma på Kungl Maj:t och vederbörande marinmyndigheter.
Jag anser emellertid utredningens förslag i avseende å principerna
för rekrytutbildningen vara tillräckligt klarläggande för att kunna
läggas till grund för organiserandet av den härför erforderliga utbildningsanstalten,
flottans sjömansskola. Den föreslagna centraliseringen av rekrytutbildningen
synes mig äga så stora fördelar ur ekonomisk synpunkt
och med avseende å utbildningens effektivitet, att de av försvarsberedningen
anförda skälen mot densamma, främst farhågor för försvårad rekrytering,
torde få vika. Jag biträder alltså i huvudsak försvarsutredningens förslag om
centralisering av rekrytutbildningen till en för flottan gemensam sjömansskola.
Ehuru vissa invändningar ha framställts mot försvarsutredningens förslag
angående rekrytutbildningens förläggande ombord å övningsfartyg med
segel, torde dock sådan utbildning böra anordnas, därvid behov föreligger
av ett nytt för utbildning av däcksavdelningens manskap avsett seglande
fartyg. Jag har därför i annat sammanhang föreslagit, att ett sådant fartyg
skall byggas under den närmaste femårsperioden. Förutom det sålunda föreslagna
fartyget torde de båda äldre, nu befintliga övningsfartygen fortfarande
kunna begagnas för utbildningsändamål. Därest reparation av övningsfartyget
Najaden skulle befinnas oundgängligen nödvändig, torde denna kunna verkställas
före sommaren 1944, då utbildningen för de hösten 1943 antagna
rekryterna bör äga rum enligt de nya linjerna.

Underofficersutbildning.

Såsom redan i samband med det fast anställda manskapets utbildning angivits,
pågår i nuvarande organisation utbildningen till underofficer vid
flottan under 2 år. Den teoretiska utbildningen, som omfattar såväl militära
som allmänbildande ämnen, äger rum i land vid å vardera örlogsstationen
anordnad underofficersskola tvenne på varandra följande läsår (i stort sett
motsvarande vinterhalvåren), under det mellanliggande sommarhalvår avses
för yrkeskurser i land och ombord.

Försv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har, såsom tidigare i annat sammanhang framhållits,
ansett det önskvärt att en viss del av underofficersutbildningen kunde ske
efter ensartade grunder för hela försvarsväsendet och med utnyttjande av en
gemensam utbildningsanstalt. Beträffande flottans underofficersutbildning
har utredningen i förevarande sammanhang framhållit följande:

Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att en till tre år beräknad
utbildning av underbefäl till underofficer jämväl vid flottan kan organi -

513

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

seras . på samma sätt som vid armén, d. v. s. med två års utbildning i allmänbildande
ämnen och ett års militär utbildning. Den förstnämnda utbildningen
bör ske gemensamt med övriga försvarsgrenar och äga rum vid
försvarsväsendets läroverk under genomgång av dess 2:a och 3:e klasser.

Manskap, som avlagt realexamen före vinnande av anställning vid marinen,
behöver givetvis icke genomgå försvarsväsendets läroverk utan kan,
tidigast vid 6:e tjänsteårets början, kommenderas direkt till den militära
underofficersutbildningen.

Den egentliga underofficersutbildningen föreslås skola äga rum vid marinens
underofficersskola. Utbildningstiden beräknas vara olika för olika
kategorier — längst för maskinavdelningens elever med cirka 45 effektiva
veckor, därnäst för däcksavdelningens fullständiga styrmanslinje med cirka
40 veckor och för övriga med cirka 31 veckor.

Y ttr anden.

Försvarsutredningens förslag rörande underofficersutbildningen har icke
föranlett annan erinran från remissmyndigheternas sida än att chefen för Sydkustens
marindistrikt ansett, att underofficersutbildningen vid marinen icke
ägnats samma intresse som motsvarande utbildning vid armén.

F örsvarsväsendets underbefäls förbund har i likhet med vad svenska underofficersförbundet
beträffande realexaminerade furirers tillträde till arméns
underofficersskola ansett, att även vid marinen borde tillkomma kunskapsprövning
såsom villkor för tillträde till marinens underofficersskola.

1942 års f ör sv ar sb er edning.

Beredningen har med hänsyn till personalens intresse att så snart som
möjligt få genomgå fortsatt utbildning till underofficerare och då det endast
bleve fråga om ett förhållandevis ringa antal beställningshavare, som kunde
kommenderas till försvarsväsendets läroverk och därefter till underofficersskolan,
ifrågasatt, huruvida det icke borde ytterligare övervägas att så ordna,
att jämväl flottans manskap kunde påbörja underofficersutbildningen vid
början av det sjunde anställningsåret. 1939 års rekryteringssakkunniga hade
ansett detta möjligt.

Försvarsutredningens förslag rörande underofficersutbildningen, vilket Departementsansluter
sig till det av mig i det föregående förordade förslaget om inrättande chefen.
av ett gemensamt läroverk för hela försvarsväsendet, synes mig vara väl ägnat
att läggas till grund för utformandet av närmare bestämmelser därom.

Emellertid torde därmed böra anstå i avbidan på den i det föregående berörda
utredningen rörande utbildningen inom marinen. De av försvarsberedningen
och personalförbunden anförda synpunkterna böra givetvis därvid tagas under
övervägande, och tillika torde böra eftersträvas, att utbildningen i den mån
så är möjligt anordnas på samma sätt som vid de övriga försvarsgrenarna. Utfärdandet
av erforderliga utbildningsbestämmelser lärer ankomma på Kungl.

Maj: t.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210.

977 42 33

514

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Officersutbildning.

Den nuvarande officersutbildningen vid flottan omfattar en tid av
omkring 39 månader. Efter aspirantantagningen omkring den 1 juli äger utbildningen
rum dels i land under 3 månader och dels ombord under 6 månader,
varefter följer antagning till kadett. Kadetterna utbildas därpå under tre
somrar ombord och mellanliggande två vintrar i land vid sjökrigsskolan. Efter
den tredje sommaren ombord sker antagning till extra ordinarie fänrik.

F ör sv ars tit redning en.

Försvarsutredningen har, såsom redan vid behandlingen av frågan rörande
sjöofficerarnas rekrytering angivits, föreslagit, att rekrytering skulle kunna
ske enligt tre olika linjer, nämligen studentlinjen, manskapslinjen och reservofficerslinjen,
av vilka den sistnämnda dock möjligen komme att få extraordinär
karaktär. Den år 1941 införda rekryteringen från underofficerskåren
— om vilken för övrigt inga erfarenheter ännu förelåge — vore att anse såsom
rent tillfällig.

Beträffande studentlinjen förutsätter utredningen inga principiella förändringar
i förhållande till vad som nu gäller.

I fråga om manskapslinjen och reservofficerslinjen har utredningen närmare
anfört följande:

Manskapslinjen synes hädanefter böra organiseras enligt följande
grunder. Manskap, som avses att erhålla vidareutbildning till officer (vid
flottan såväl som vid marinintendenturkåren), bör kunna uttagas därtill
efter minst omkring ett års tjänstgöring som flaggkorpral, varvid krav bör
ställas på såväl vissa kvalificerande betyg från föregående utbildning som
ådagalagd lämplighet för vidarebefordran. Sådant manskaps fortsatta utbildning
bör i vad avser inhämtande av erforderlig allmänutbildning ske vid det
gemensamma försvarsväsendets läroverk. A läroverkets C-linje erhålla här avsedda
flaggkorpraler under 3 eller 2 år — olika beroende på omfattningen
av föregående skolutbildning — en utbildning motsvarande avkortad studentexamen.
Sedan sådan avlagts, bör omedelbart inträde vinnas vid sjökrigsskolan
med anknytning till dennas första sjökurs. För att möjliggöra
denna anknytning blir det emellertid erforderligt, att ifrågavarande flaggkorpraler
under sommarhalvåren mellan klasserna i läroverket genomgå
kompletterande kurser för att i avseende å navigation, trigonometri m. in.
inhämta samma kunskaper som sjökadetterna bibringats under aspiranttiden.
För flaggkorpraler, vilka tidigare avlagt realexamen och följaktligen
endast behöva genomgå två klasser i lävoverket, böra för samma ändamål
avses dels sommaren före påbörjandet av studierna i läroverket, dels sommaren
mellan de båda klasserna.

Reservofficerslinjen avses skola organiseras på följande sätt:

Sedan reservkadettutbildningen avslutats, sker utnämning till fänrik i
flottans reserv, varpå följer föreskriven första fänrikstjänstgöring. Först
sedan denna fänrikstjänstgöring avslutats, vidtager utbildningen för sådana

officerare i reserven, vilka önska vinna anställning på stat---. Som villkor

för att antagas bör stipuleras dels vissa minimibetyg från utbildningen å
sjökrigsskolans reservofficerslinje, dels utlåtande angående lämplighet för
vidareutbildning såväl från de chefer, under vilka vederbörande officer tjänstgjort
minst en månad, som även från chefen för sjökrigsskolan.

Den fortsatta utbildningen för fänrikarna torde böra omfatta omkring 12

515

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

månader samt i huvudsak förläggas till sjökrigsskolan. Under tiden för denna
utbildning böra fänrikarna vara inkallade till tjänstgöring och åtnjuta fänriks
förmåner samt vara inkasernerade i likhet med sjökrigsskolans övriga elever.
Utbildningen äger rum i tvenne särskilda kurser, nämligen dels kompletterande
kurs i de militära ämnen, där utbildningen i reservofficerskursen
varit av mindre omfattning än för stamkadetterna, dels en kurs i icke militära
ämnen, avseende att öka elevernas mått av allmänbildning till att
ungefärligen motsvara den avkortade studentexamens. Enär för dessa elever
icke erfordras mera sjötjänst, då de redan prövats liärutinnan, kan den till
12 månader utsträckta koncentrerade utbildningen förväntas i huvudsak tillgodose
uppställda krav på allmänbildning såväl som militära kunskaper.

Den första kursen bör till tiden sammanfalla med läsåret vid kadettskolan;
den andra kursen förlägges till sommarhalvåret därefter. Från genomgång
av den andra kursen böra sådana officerare frikallas, som tidigare avlagt
studentexamen. De böra i stället kommenderas till praktisk tjänstgöring
såsom fänrikar.

Sedan kursen vid sjökrigsskolan avslutats (samt eventuellt kompletterats
med fänrikskurs vid skjutskola), torde eleverna kunna utnämnas till officerare
på stat. Med hänsyn till deras föregående praktiska tjänstgöring
till sjöss samt högre levnadsålder och mera omfattande erfarenhet bör
någon ytterligare fordran på fänrikstjänstgöring icke uppställas, utan vederbörande
bör, sedan han godkänts i kompletteringskursen, kunna direkt
utnämnas till löjtnant, varvid turberäkningen sker i anslutning till de officerare,
vilka då fullgjort två års tjänst som stamfänrikar. Därest löjtnantsbeställning
icke finnes ledig, vinnes anställning som fänrik vid flottan.

I fråga om den fortsatta utbildningen såsom officer har utredningen i
huvudsak icke förutsatt några väsentliga ändringar i nu rådande förhållanden.

Dock har ansetts erforderligt att förlänga utbildningstiden i vissa tekniska
kurser vid sjökrigshögskolan från ett läsår till något mer än tre terminer. Det
har vidare synts utredningen angeläget att så organisera officerarnas utbildning
och tjänstgöring, att samtliga bibringas viss förtrogenhet med krigföringens
medel och metoder vid kustartilleriet.

Y ttranden.

Försvarsutredningens förslag rörande utbildningen till officer har icke föranlett
erinran från remissmyndigheternas sida.

Icke heller försvarsväsendets underbefälsförbund har funnit anledning till
erinran mot förslaget. Den av utredningen föreslagna utbildningslinjen till
officer på stat för fast anställt manskap vore sålunda ägnad att lösa vidarebefordringsfrågan
vid flottan på ett mera tillfredsställande sätt än det hittills
tillämpade stipendiesystemet. De synpunkter i fråga om avlöningsförmåner åt
den f. d. fast anställde under officersutbildningen, som förbundet anfört under
motsvarande avsnitt av utredningens förslag i fråga om armén, hade giltighet
även för flottans vidkommande.

Såsom jag redan vid behandlingen av frågan om rekrytering av flottans Departementsofficerskår
anfört, bör officersutbildningen bedrivas efter tre olika linjer, chefen.
studentlinjen, manskapslinjen och reservofficerslinjen. Huruvida sistnämnda
utbildningslinje, vilken icke torde kunna undvaras under femårsperioden med

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dess avsevärda ökning i officerskadrarna, bör bibehållas även sedan föreslagna
organisationsförändringar genomförts, kan icke för närvarande bedömas.

Beträffande studentlinjen förutsätter jag i huvudsak ingen ändring i nu
rådande förhållanden.

Manskapslinjen torde för framtiden få stor betydelse för rekryteringen av
flottans officerskår. Jag förutsätter, att det skall visa sig möjligt att vid antagning
av kadetter avse omkring en fjärdedel av platserna för rekrytering
från det fast anställda manskapet. Försvarsutredningens förslag synes mig
vara väl ägnat att läggas till grund för utformningen av närmare bestämmelser
i ämnet. Med hänsyn till den av mig förordade utredningen rörande ordnandet
av utbildningen inom marinen torde dock därmed tills vidare böra anstå. Utfärdandet
av erforderliga utbildningsbestämmelser lärer ankomma på Kungl.
Maj :t.

Mot den av försvarsutredningen föreslagna utformningen av reservofficerslinjen
har jag i huvudsak intet att erinra, varvid jag likväl förutsätter, att
jämkningar kunna visa sig erforderliga.

Den fortsatta utbildningen såsom officer torde böra bedrivas i huvudsak
enligt nu gällande regler, varvid dock i enlighet med försvarsutredningens
förslag utbildningstiden för vissa tekniska kurser vid sjökrigshögskolan synes
böra förlängas från ett läsår till något mer än tre terminer. I likhet med utredningen
finner jag angeläget, att officerarnas utbildning och tjänstgöring
ordnas på sådant sätt, att samtliga officerare vid flottan bibringas viss förtrogenhet
med krigföringens medel och metoder vid kustartilleriet.

Frågan om avlöningsförmånerna till personal, som på här föreslaget sätt
undergår utbildning till officer, har jag redan berört i samband med redogörelsen
för utbildningen till officer vid armén.

D. Kustartilleriet.

Allmänna synpunkter.

F ör sv ar sutredning en.

Försvarsutredningen har till prövning upptagit frågan om kustartilleriets
ställning inom försvarsorganisationen och därvid funnit, att kustartilleriet
alltjämt borde såsom ett särskilt vapenslag ingå i marinen. Utredningen har
dock föreslagit vissa i det följande närmare omförmälda förändringar beträffande
vapnets struktur.

Y ttr anden.

Frågan om kustartilleriets ställning har upptagits till behandling i flera
yttranden.

Sålunda har militärbefälhavaren på Gotland föreslagit, att kustartilleriet
skall överföras till armén.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har icke funnit den av försvarsutredningen
föreslagna organisationen av kustartilleriet tillfredsställande. Frågan
härom borde upptagas till förnyad prövning efter den riktlinjen, att kust -

517

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

artilleriet alltjämt skulle tillhöra marinen men att denna skulle befrias från
de dubbelorganisationer, som nu betungade densamma och som vore följden
av kustartilleriets nuvarande organisation.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har förordat utredning rörande en
sammanslagning av flottan och kustartilleriet. Försvarsutredningens förslag
borde därför genomföras på sådant sätt, att det toge sikte på en kommande
sammanslagning.

Inspektören för kustartilleriet har i princip tillstyrkt försvarsutredningens
förslag.

Chefen för marinen har ansett det vara av stort vikt för arbetet inom marinen,
att det nu bleve slutgiltigt fastslaget, att kustartilleriet skulle ingå i
marinen.

Även överbefälhavaren har i princip anslutit sig till förslaget om kustartilleriets
kvarblivande såsom en del av marinen. Erfarenheterna från den
gångna beredskapen gåve icke anledning till ändring härutinnan.

Utredningen hade icke alls berört frågan, huruvida det skulle vara lämpligt
att göra åtminstone officerskåren gemensam för flottan och kustartilleriet.
Den första officersutbildningen skulle i så fall äga rum vid flottan och tjänstgöringen
sedan omväxlande ske vid flottan och vid kustartilleriet. Åtskilliga
ganska starka skäl syntes tala härför. Därigenom skulle bland annat vinnas
möjlighet att ännu bättre nyttiggöra officerare, som, ehuru i övrigt fullt användbara,
dock visat sig mindre väl tåla den mången gång synnerligen påfrestande
tjänsten till sjöss. Vidare skulle samarbetet mellan flottan och
kustartilleriet främjas, genom att samtliga officerare ägde ingående förtrogenhet
med marinens bägge vapen. Befordringsutsikterna skulle bliva
jämnare, då officerskåren bleve större. Givetvis funnes å andra sidan skäl,
som talade emot den gemensamma befälskåren. Omläggningen av det nuvarande
systemet borde i varje fall börja underifrån och måste taga avsevärd
tid i anspråk. Överbefälhavaren motsatte sig därför ingalunda, att tills vidare
den nuvarande anordningen med skilda officerskårer bleve bestående, men
ville framhålla, att det nu berörda spörsmålet borde utan dröjsmål närmare
utredas, på det att framdeles en omläggning eventuellt kunde tagas under
prövning.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen hade den uppfattningen, att det vore av den största betydelse
för kustartilleriets krigsduglighet, att vapnet erhölle en organisation, som
inrymde tillräcklig rörelsefrihet och självständighet inom försvarsorganisationen
såväl för kustartilleriets främste målsman som för vapnets företrädare
inom marindistrikten. För att marinens båda vapengrenar skulle rätt fylla
sina uppgifter i riksförsvarets tjänst förutsattes ett intimt samarbete mellan
flottans och kustartilleriets målsmän.

Även om beredningen icke ansåge den år 1941 genomförda reformen i fråga
om kustartilleriets ledning m. m. vara den i alla avseenden ändamålsenligaste,
ansåge dock beredningen, i anslutning till vad chefen för marinen uttalat i
sitt utlåtande, att med hänsyn till arbetet inom marinen eu ytterligare omprövning
av denna fråga i nuvarande läge icke borde ske, och att det således
nu borde anses avgjort, att kustartilleriet skulle ingå i marinen.

Departements chefen.

518 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beredningen ville dock med bestämdhet avråda från vidtagande av alla
åtgärder i form av såväl organisatoriska som reglementariska och andra föreskrifter,
som skulle medföra ett försvagande av kustartilleriets nuvarande
ställning inom marinorganisationen. Beredningen toge följaktligen bestämt
avstånd från den uppfattning rörande kustartilleriets organisation och de
lokala kustartillerimyndigheternas ställning, varåt vissa chefen för marinen
underställda myndigheter inom flottan givit uttryck.

Vid anmälan i propositionen 1941:189 av vissa spörsmål rörande kustartilleriets
ställning i försvarsorganisationen framhöll jag bland annat, att frågan
om kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen hörde till de spörsmål,
som vid utformandet av 1936 års försvarsorganisation ansetts böra bliva
föremål för fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas sida för att ånyo
upptagas till prövning, då förhållandena kunde därtill föranleda. Jag erinrade
vidare om att erfarenheterna i nämnda hänseende lämnat belägg för att den
organisatoriska ställning, som kustartilleriet år 1936 erhållit, icke vore i allo
tillfredsställande. Jag framhöll även, att överbefälhavaren på grundval av
gjorda utredningar visserligen kommit till den uppfattningen, att kustartilleriet
alltjämt borde såsom ett särskilt vapenslag tillhöra marinen, men att
han samtidigt givit uttryck åt den tanken, att vissa rörliga delar av kustartilleriet,
nämligen det rörliga sjöfrontsartilleriet och det rörliga luftvärnet,
måhända skulle med fördel kunna överföras till armén. Med hänsyn till de
avsevärda rubbningar i det gällande försvarssystemet och därav följande temporära
olägenheter, som en sådan åtgärd skulle medföra, hade överbefälhavaren
emellertid ansett, att med frågan därom borde anstå till dess lugnare
förhållanden inträtt. För egen del anslöt jag mig till överbefälhavarens sistberörda
ståndpunkt utan att dock därmed vilja binda mig vid någon slutgiltig
uppfattning i fråga om kustartilleriets ställning i försvarssystemet. Jag framhöll
emellertid, att det förefölle uppenbart, att frågan om kustartilleriets förhållande
till armén och marinen inom en icke alltför avlägsen framtid krävde
sin lösning.

Såsom framgår av vad ovan anförts har frågan om kustartilleriets ställning
inom försvarsmakten varit svävande. För det fortsatta organisationsarbetet
är det av vikt, att detta spörsmål nu bringas till en mera slutgiltig lösning.
Härav äro nämligen ett flertal betydelsefulla organisationsfrågor avhängiga.
Såväl överbefälhavaren som chefen för marinen ha anfört, att erfarenheterna
under den hittills gångna beredskapstiden icke givit anledning till ändring av
kustartilleriets nuvarande ställning inom försvarssystemet. Av vad som kunnat
utrönas i fråga om erfarenheterna i detta avseende hos de krigförande, har
heller intet framkommit, som tyder på att någon annan anordning skulle vara
mera lämplig.

I de med anledning av försvarsutredningens förslag avgivna yttrandena ha
likväl vissa förändringar i kustartilleriets ställning ifrågasatts. Sålunda har
dess överförande till armén förordats av militärbefälhavaren på Gotland. Självklart
är, att kustartilleriet måste kunna samarbeta med såväl armé som flotta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

519

Regelmässigt torde dock samverkan med sjöstridskrafter bliva det vanligaste.
Både flotta och kustartilleri ha till huvuduppgift att bekämpa rörliga sjömål. Då
vidare kustartilleriet är av för liten omfattning för att kunna utgöra en egen
försvarsgren, torde det vara naturligast, att kustartilleriet tillhör samma försvarsgren
som flottan.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har föreslagit, att flottan och kustartilleriet
skola sammanslås. Även överbefälhavaren har ansett skäl tala för
åtgärder i samma riktning genom sammanslagning av de båda officerskårerna.
Ed dylik utveckling kan jag icke finna ändamålsenlig. Effektiviteten torde
tvärtom kräva allt större specialisering. I detta avseende är att märka, hurusom
för arméns del numera fältartilleri och luftvärnsartilleri skilts åt. Jag
vill därför i princip förorda, att kustartilleriet liksom hittills skall i enlighet
med försvarsutredningens förslag utgöra ett särskilt vapenslag inom marinen.
Detta bör fastslås såsom en grundval för det fortsatta organisationsarbetet.

Det är emellertid ett önskemål, att officerarna inom marinens båda vapenslag
bibringas en ingående kunskap om och förståelse för hela marinens uppgifter
och verksamhet. Dessa utbildnings- och tjänstgöringsfrågor böra givetvis
vara föremål för ständig uppmärksamhet och effektiva åtgärder genomföras
för uppnående av bästa möjliga resultat. I tjänstgöringen för de yngre officerarna
av båda vapenslagen böra sålunda inläggas vissa kommenderingar till
kustartilleritjänst respektive sjötjänst, varigenom en mera allsidig förtrogenhet
med hela den marina krigföringens medel och metoder kan bibringas dem.
För högskoleutbildade officerare bör fortsatt växeltjänstgöring äga rum. Att
så icke redan kunnat ske har främst varit beroende på att personaltillgången
ej medgivit frågans rationella lösande.

Kustartilleriets uppgifter ha hittills varit ganska heterogena. Försvarsutredningens
förslag innebär emellertid en förenkling härutinnan, därigenom att
av artilleri endast fast och rörligt sjöfrontsartilleri samt för marina uppgifter
i land avsett luftvärnsartilleri hänföras hit. Av mineringarna skall kustartilleriet
enligt förslaget endast ha att taga befattning med de kontrollerbara.
Dessa åtgärder, vilka äro ägnade att förenkla organisationen och utbildningen
vid kustartilleriet, böra dock icke utesluta ytterligare rationalisering, i den
mån sådan kan visa sig möjlig att genomföra utan att vapnets ställning inom
försvarsorganisationen förändras.

Kustartilleriförsvarets lokala organisation.

Kus tartilleriförs varets indelning.

Enligt nuvarande terminologi utgöres kustartilleriförsvaret främst av kustfästningar.
Högsta befälet inom kustfästning utövas av en kommendant, vilken
är ansvarig för fästningens försvar. För lösande av denna uppgift tilldelas
fästningen vissa stridskrafter, huvudsakligen ur kustartilleriet och armén.

Kustfästningarna äro Hemsö, Vaxholms, Karlskrona och Älvsborgs fästningar.
Härtill kommer Gotlands kustartilleriförsvar. Hemsö och Älvsborgs
fästningar äro förlagda i materielreserv.

520

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utöver de försvarsanstalter m. m., som erfordras för fästning (kustartilleriförsvar),
kunna av kustartilleritruppförbanden uppsättas vissa andra förband
(t. ex. fasta eller rörliga — flyttbara — sjöfrontsbatterier, minspärrningar
m. m.), som främst avses för lösande av uppgifter utanför fästnings (kustartilleriförsvars)
försvarsområde.

Försvar sutr edningen.

Försvarsutredningen har på anförda skäl (sid. 433 i betänkandet) funnit
lämpligt föreslå, att fästningsbegreppet icke längre skulle komma till användning
inom den marina organisationen utan ersättas av begreppet kustartilleriförsvar.
Kustartilleriförsvaret borde omfatta:

Hemsö kustartilleriförsvar,

Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar,

Gotlands kustartilleriförsvar,

Blekinge kustartilleriförsvar samt
Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar.

För kustartilleriförsvar å fastlandet borde av Kungl. Maj:t fastställas ett
försvarsområde (marint försvarsområde), inom vilket kustartilleriförsvarschefen
skulle vara försvarsområdesbefälhavare. Försvarsområde för Gotlands
kustartilleriförsvar borde däremot avdelas av militärbefälhavaren på Gotland.

Y ttr anden.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har ansett, att benämningen kustartilleriförsvar
borde utgå och efter omständigheterna ersättas med kustartilleri
eller kustartilleristridskrafter. Inspektören för kustartilleriet har
icke velat motsätta sig den föreslagna benämningen kustartilleriförsvar.
Chefen för marinen har uttalat, att benämningen kustartilleriförsvar bättre
än fästningsbeteckningen syntes motsvara numera rådande förhållanden och
därför vara att föredraga. De av utredningen föreslagna namnen på organisationerna
inom Stockholms och Göteborgs skärgårdar syntes dock böra förenklas
till Stockholms kustartilleriförsvar och Göteborgs kustartilleriförsvar,
varigenom också överensstämmelse skulle erhållas med övriga benämningar.

I anslutning till försvarsutredningens förslag föreslår jag, med beaktande
av vissa i remissyttrandena framförda synpunkter, att kustartilleriförsvaret
skall omfatta:

Hemsö kustartilleriförsvar,

Stockholms kustartilleriförsvar,

Gotlands kustartilleriförsvar,

Blekinge kustartilleriförsvar samt
Göteborgs kustartilleriförsvar.

Till kustartilleriförsvaret böra hänföras även sådana kustartilleriförband,
t. ex. fasta eller rörliga (flyttbara) sjöfrontsbatterier, minspärrningar m. fl., som
uppsättas av kustartilleritruppförbanden men som främst avses för lösande

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 521

av uppgifter, självständigt eller i samverkan med andra stridskrafter, utanför
de angivna kustartilleriförsvarens försvarsområden.

Kustartilleriförsvarscheferna och deras stabs och

förvaltningsorgan.

Enligt nuvarande organisation stå kustfästningarna under befäl av kommendanter.
Såsom kommendant i Karlskrona fästning tjänstgör chefen för
Sydkustens marindistrikt. Övriga kommendanter liksom chefen för Gotlands
kustartilleriförsvar äro kustartilleriofficerare. Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar
är tillika chef för Gotlands kustartillerikår.

Kommendanterna (chefen för Gotlands kustartilleriförsvar) biträdas i sin
tjänsteutövning av fästningsstaber (motsvarande stabsorgan), i vilka även tygmästaren,
fortifikationsbefälhavaren, fästningsintendenten och fästningsläkaren
ingå såsom tjänstegrenschefer. I vissa fästningsstaber ingå vidare en
artilleribefälhavare (vederbörande truppförbandschef vid kustartilleriet) och en
infanteribefälhavare.

Kustfästnings förvaltningsgrenar äro: tygförvaltning, fortifikationsförvaltning,
fästningsintendentur och sjukvårdsförvaltning. Kommendant (motsvarande)
lyder i tekniskt och ekonomiskt avseende närmast under marinförvaltningen.

F ör sv ar sutredning en.

Försvarsutredningen har föreslagit, att för varje kustartilleriförsvar skall
finnas en kustartilleriofficer såsom chef, motsvarande nuvarande kommendanten.
Denne borde i sin ämbetsutövning biträdas av en stab, benämnd kustartilleriförsvarsstab,
varjämte vissa förvaltningsorgan liksom hittills borde stå
till chefens förfogande.

Med hänsyn till vederbörligt kustartilleriförsvars omfattning m. m. borde
chefskapet för Stockholms skärgårds respektive Blekinge kustartilleriförsvar
icke förenas med chefskapet för kustartilleritruppförbandet inom vederbörligt
försvarsområde. I överensstämmelse härmed borde såsom chefer för
nämnda kustartilleriförsvar tillsättas särskilda befattningshavare i lönegrad
Öb 2, vilka beställningar enligt det föregående upptagits å amiralitetet. Vid
övriga tre kustartilleriförsvar borde däremot kustartilleriförsvarschefen samtidigt
kunna bestrida befattningen såsom truppförbandschef (detachementschef),
under förutsättning dock att en särskild regementsofficer ställdes till
hans förfogande för att biträda honom vid utövandet av chefskapet över truppförbandet
eller detachementet. Såsom chef för Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar,
tillika chef för Älvsborgs kustartilleriregemente, beräknades
en officer i lönegraden Öb 1 och såsom chef för Gotlands kustartilleriförsvar,
tillika chef för däri ingående kustartillerikår, en officer i lönegraden Oa 6.
Såsom chef för Hemsö kustartilleriförsvar, tillika chef för Härnösands kustartilleridetachement,
beräknades en regementsofficer.

Chef för kustartilleriförsvar bordo i militärt avseende vara underställd vederbörande
marindistriktschef. I tekniskt-ekonomiskt avseende däremot borde

522

Kungl. Maj:ts proposition m 210.

han principiellt vara underställd vederbörlig central förvaltningsmyndighet.
Såsom i samband med redogörelsen för marindistriktsorganisationen föreslagits,
borde dock marindistriktschef tillförsäkras visst inflytande jämväl beträffande
förval tningsverksamheten.

Chef för kustartilleriförsvar borde utöva befälsrätt i militärt avseende över
vederbörligt kustartilleritruppförband, medan han i förvaltningsavseende
endast borde ha principiellt sett motsvarande inflytande över truppförbandet
som marindistriktschef ägde i avseende å denne underställt kustartilleriförsvar.
I sistnämnda avseende borde truppförbandet i övrigt lyda
direkt under vederbörlig central förvaltningsmyndighet.

Kustartilleriförsvarsstab borde principiellt sett organiseras på motsvarande
sätt som de nuvarande fästningsstaberna. Staben borde sålunda stå under
befäl av en regementsofficer — vid Hemsö kustartilleriförsvar en kapten —
ur kustartilleriet såsom stabschef. Härjämte borde ingå adjutanter ur kustartilleriet
samt i vissa fall ur flottan och armén, ävensom en expedition. I
fredstid syntes vidare kustartilleriförsvarets förbindelseavdelning böra anslutas
till staben.

Tjänstegrenschefer i staben borde vara cheferna för kustartilleriförsvarets
förvaltningsgrenar, d. v. s. tygmästaren, fortifikationsbefälhavaren, stabsintendenten
och stabsläkaren.

För att biträda kustartilleriförsvarschefen vid handläggning av frågor
rörande personalen och dennas utbildning borde slutligen i staben jämväl ingå
chefen för i vederbörligt kustartilleriförsvar ingående truppförband ur kustartilleriet.
För att biträda kustartilleriförsvarschefen i frågor rörande användningen
m. m. av de förband ur armén, som komme att ingå i vederbörligt kustartilleriförsvar,
borde även inom vissa kustartilleriförsvar en infanteribefälhavare
ingå i kustartilleriförsvarsstaben.

Beträffande kustartilleriförsvarens förvaltning har utredningen anfört, att
denna syntes böra gestaltas i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande
förhållanden inom kustfästning. Förvaltningsorganen inom kustartilleriförsvar
borde som regel omfatta:

en tygförvaltning under en kustartilleriofficer såsom tygmästare;

en fortifikationsförvaltning under en officer ur fortifikationskåren såsom
fortifikationsbefälhavare (beträffande Gotlands kustartilleriförsvar: se ovan
under Gotlands marindistrikt);

en intendenturförvaltning under en officer ur marinintendenturkåren såsom
stabsintendent samt

en sjukvårdsförvaltning under en läkare ur marinläkarkåren såsom stabsläkare.

Till kustartilleriförsvars förvaltning syntes slutligen böra knytas en be
siktningsofficer med biträde (besiktningsexpedition). Denne borde liksom
hittills även avses för vederbörligt kustartilleritruppförband.

Med avseende å tygverkstäderna vid Gotlands kustartilleriförsvar, vilka
för närvarande äro underställda och drivas av förs vars väsendets verkstads -

523

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nämnd, har försvarsutredningen anfört, att desamma borde underställas tygförvaltningen
vid kustartilleriförsvaret. Detta gällde även beträffande den av
utredningen i annat sammanhang föreslagna hamn- och verkstadsanläggningen
i Fårösund.

Vid beräkning av personal för respektive kustartilleriförsvars verkstäder
hade förutsatts, att denna främst komme att utgöras av civil personal.

Den omfattande materiel av olika slag, som numera inginge i samtliga kustartilleriförsvar
och som vid genomförande av den materielanskaffning, som av
utredningen föresloges, än ytterligare komme att ökas, borde, framför allt å sjöfronterna,
fördelas till uppbörder efter territoriella grunder. Kustartilleriförsvarschefen
underställt område borde därför uppdelas i lämpligt stora delområden
— uppbördsområden — för vilka alltefter materielens omfattning
och art borde avses en eller flera tyguppbördsmän. Utredningen hade vid beräkningarna
av byggnadskostnadema för den nya organisationen tagit hänsyn
till behovet av tjänstebostäder för sådana uppbördsmän. Utredningen hade
vidare förutsatt, att tyguppbördsmännen skulle vara uppbördsmän icke blott
för tygmaterielen utan även för annan materiel, t. ex. intendenturmateriel,
som förvarades i anslutning till försvarsanstalterna. Yiss underhållspersonal
för materielens skötsel och vård borde jämväl vara förlagd i anslutning till
materielen.

Den nuvarande förvaltningsorganisationen hade i huvudsak utgjort grund
för beräkning av personalbehoven för förvaltningsorganen inom kustartilleriförsvar
och kustartilleritruppförband. Skäl kunde emellertid anföras för en
förändring av nämnda organisation. Det kunde sålunda ifrågasättas att gestalta
kustartilleriförsvarets intendenturförvaltning i närmare överensstämmelse
med motsvarande förvaltningsgren inom marindistriktsförvaltningen i övrigt
och att inrätta särskilda kameralkontor med i stort sett enahanda uppgifter
som de befintliga kameralkontoren fyllde vid distriktsförvaltningarna. Därigenom
skulle en eftersträvansvärd likhet ernås beträffande organisationen
inom olika förvaltningsområden och en önskvärd minskning av arbetsuppgifterna
för regementsintendenturen åvägabringas. I samband härmed torde
jämväl den i vissa fortifikationsförvaltningar ingående särskilda kassan kunna
slopas.

Försvarsutredningen har i en å sid. 436 och 437 i betänkandet intagen tablå
angivit behovet av den officers- och underofficerspersonal, som beräknats bliva
erforderlig för respektive kustartilleriförsvars staber och förvaltningar, kustartilleriförsvarscheferna
inräknade. Av tablån framgår, att behov skulle föreligga
av, förutom de två å amiralitetets stat uppförda kustartilleriförsvarscheferna,
sammanlagt 10 regementsofficerare, 19 kompaniofficerare, 78 underofficerare,
9 pensionerade officerare samt 19 pensionerade underofficerare.

Yttranden.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har anfört, att marindistriktschefs
inflytande i förvaltningshänseende borde vara av sådan art, att all dualism

524

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

undvekes, och så att sagde chef kunde i stort bestämma inom alla områden
i tekniskt och ekonomiskt avseende. De av försvarsutredningen vid behandlingen
av marindistriktsorganisationen angivna riktlinjerna syntes böra följas.

Inspektören för kustartilleriet har anfört, att den arbetsbörda och det
ekonomiska ansvar, som komme att åvila chefen för Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar,
tillika chef för Älvsborgs kustartilleriregemente, syntes bliva
mycket stora. En uppdelning av befattningarna komme måhända i längden
att bliva ofrånkomlig. Frågan därom syntes böra bliva beroende av de erfarenheter,
som framtiden komme att giva. Jämväl beträffande Gotlands kustartilleriförsvar
kunde framföras starka skäl, som talade för en tudelning av
befattningen som chef för Gotlands kustartilleriförsvar, tillika chef för Gotlands
kustartillerikår. Inspektören hade emellertid härutinnan för närvarande
intet yrkande. Däremot vore placering av denne befattningshavare i lönegrad
Oa 6 alltför låg. Denna lönegrad vore normalt avsedd för kårchef. Det
syntes dock vara ställt utom allt tvivel, att chefens för Gotlands kustartilleriförsvar
och chefens för Gotlands kustartillerikår arbetsbörda och icke minst
ekonomiska ansvar vida överstege även vad som åvilade en regementschef.
Med beaktande jämväl av den icke obetydliga representationsskyldighet, som
måste anses åvila befattningshavare i nämnde chefs ställning och å hans
tjänstgöringsplats, framstode såsom både befogat och skäligt, att han erhölle
en löneställning motsvarande regementschef. Inspektören föresloge sålunda,
att chefen för Gotlands kustartilleriförsvar uppflyttades i lönegrad Öb 1.

Vidare erfordrades en viss utökning av den i försvarsutredningens förslag
upptagna icke-ordinarie personalen, varjämte förordades viss förändring beträffande
utredningens förslag med avseende å ett arvode å 600 kronor till eu
tillsynsman å Älvsborgsön. Detta arvode utginge för närvarande till en av tygförvaltningens
uppbördsmän, vilken år 1943 uppnådde pensionsålder. Det
kunde icke anses lämpligt, att tjänsten som förrådsuppbördsman förenades
med tillsynsmannatjänst. Såsom tillsynsman å denna ö borde avses civil
befattningshavare med arvode om 2,130 kronor jämte fri bostad, bränsle
och lyse.

Jämväl marinför vattning en har ansett, att chefen för Gotlands kustartilleriförsvar
borde placeras i lönegrad Öb 1. I fråga om den civila personalen vid
kustartilleriförsvaren föresloges, att ytterligare 4 radioförmän och 4 förste
radioreparatörer måtte upptagas, avsedda för tygförvaltningarna. Det syntes
ämbetsverket vidare, som om fortifikationsbefälhavarnas arbetsbörda och ansvar
motiverade likställighet med tygmästarna i arvodeshänseende. I förteckningen
å arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, hade
under Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar upptagits ett belopp av 5,800
kronor för tillsyningsmän m. fl. vid befästningar, kruthus m. m. Här förelåge
uppenbarligen ett tryckfel, då beloppet borde vara 15,800 kronor.

Chefen för marinen, som biträtt utredningens förslag beträffande organisationen
av kustartilleriförsvarsstaberna, har likaledes anfört, att chefen för
Gotlands kustartilleriförsvar borde uppflyttas i lönegrad Öb 1. I fråga om
kustartilleriförsvarens förvaltningsorgan hade marinöverläkaren föreslagit

525

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vissa jämkningar med avseende å sjukvårdsförvaltningarna. Chefen för
marinen ansåge sig icke nu kunna taga ställning till denna fråga, som borde
vidare utredas i anslutning till den pågående förvaltningsutredningen.

Arméförvaltningen bär ansett, att förslaget om slopande av den i vissa
fortifikationsförvaltningar ingående särskilda kassan icke borde genomföras.

Förut gjorda undersökningar i sådant avseende beträffande fortifikationsförvaltningen
i Boden hade tydligt ådagalagt olämpligheten av en sådan åtgärd.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har i anledning av försvarsutredningens
förslag, att tygverkstäderna vid Gotlands kustartilleriförsvar skulle underställas
tygförvaltningen därstädes, framhållit, att arméförvaltningens tygdepartement,
marinförvaltningen och nämnden jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 20 december 1941 erhållit i uppdrag att utreda frågan om den framtida
ledningen av ifrågavarande tygverkstäder i Fårösund. Resultatet av
denna utredning borde avvaktas.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen, som uttalat sin anslutning till försvarsutredningens förslag,
har icke funnit anledning till erinran mot den av försvarsutredningen föreslagna
löneställningen för kustartilleriförsvarscheferna. Förslaget, att chefen
för Gotlands kustartilleriförsvar skulle hänföras till lönegraden Obli stället
för till lönegraden Oa 6, kunde beredningen sålunda icke biträda.

I samband med det senare genomförandet av en ny förvaltningsorganisation
kunde givetvis ändringar bliva påkallade i försvarsutredningens nu föreslagna
organisation i fråga om förvaltningen inom kustartilleriförsvaret, men
tills vidare borde försvarsutredningens förslag läggas till grund för organisationens
ordnande. Beredningen funne sig sålunda icke kunna tillstyrka de
ändringsförslag — t. ex. i fråga om sjukvårdsförvaltningen — som framförts
av vissa myndigheter i deras remissutlåtanden.

Av försvarsutredningen beräknat behov av personal för kustartilleriförsvarsstaber
och kustartilleriförsvarsförvaltningar gåve ej skäl till erinran
från beredningens sida i annan mån än beträffande icke-ordinarie civil personal.
Frågorna rörande denna personal behandlades i annat sammanhang.

Till försvarsutredningens förslag i fråga om kustartilleriförsvarscheferna iDepartementsoch
deras stabs- och förvaltningsorgan kan jag i stort sett lämna min anslut- chefen.
ning. Enär chefens för Gotlands kustartilleriförsvar ansvar och arbetsuppgifter
icke kunna anses vara av den omfattning, att de böra föranleda beställningens
placering i lönegrad Öb 1, finner jag mig böra i likhet med beredningen
avstyrka marinmyndigheternas därom framställda förslag. Den omständigheten
att Fårösund har en avlägsen belägenhet bör icke få medföra att
denne chef belastas med utgifter för gästfrihet mot personer, som å tjänstens
vägnar besöka förläggningsplatsen. Förplägnad in. m. bör om ej annan möjlighet
gives kunna erhållas å vederbörliga mässar mot ersättning.

I fråga om förvaltningsorganisationen inom kustartilleriförsvaren torde den
närmare utformningen härav kunna komma att röna inflytande av resultatet

526

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

av den pågående förvaltningsutredningen. Jag förutsätter, att det skall ankomma
på Kungl. Maj:t att därutinnan utfärda närmare föreskrifter.

Jag finner mig icke kunna nu pröva det av inspektören för kustartilleriet
framlagda förslaget om utökning av den extra ordinarie personalen vid kustartilleriförsvarsstaberna.
Däremot biträder jag den föreslagna ändringen
beträffande arvodet till tillsynsmannen å Älvsborgsön.

I fråga om marinförvaltningens förslag om ökning av antalet radioförmän
och förste radioreparatörer må framhållas, att vissa i försvarsutredningens förslag
till personalförteckningar upptagna arbetsförmän av 1. och 2. klass i
stort sett motsvara de av marinförvaltningen föreslagna tjänsterna, varför
ämbetsverkets framställning icke bör föranleda någon åtgärd.

Till marinförvaltningens förslag att tilldela fortifikationsbefälhavarna inom
kustartilleriförsvaren särskilda arvoden i likhet med vad redan nu är fallet
beträffande tygmästarna är jag icke beredd att nu taga ställning, utan synes
med denna fråga böra anstå i avvaktan på såväl den närmare utformningen
av den centrala och lokala fastighetsförvaltningen som den förut omnämnda
utredningen angående arvoden utöver lön till viss personal.

Det av försvarsutredningen beräknade beloppet för arvoden till tillsynsman
m. fl. för befästningar, kruthus m. m. bör i anslutning till vad marinförvaltningen
härutinnan anfört höjas med 10,000 kronor.

Beträffande frågan om tygverkstädernas vid Gotlands kustartilleriförsvar
ställning hänvisar jag till vad jag därom anfört under rubriken Fälttygkåren,
tygtrupperna, arméingenjörkåren och tygstaten.

Jag beräknar alltså — med den nyss angivna jämkningen beträffande ett
arvode till en tillsynsman — personalbehovet för kustartilleriförsvarscheferna
och deras stabs- och förvaltningsorgan i enlighet med försvarsutredningens
förslag.

Kustartilleriets truppförband.

Kustartilleriets truppförband utgöras enligt nuvarande organisation av

Yaxholms kustartilleriregemente, organiserat å regementsstab, tre bataljoner
med sammanlagt sju kompanier samt en detacherad avdelning i Hemsö
fästning;

Karlskrona kustartilleriregemente, organiserat å regementsstab, tre bataljoner
med sammanlagt åtta kompanier och en detacherad avdelning i Älvsborgs
fästning; samt

Gotlands kustartillerikår, organiserad å kårstab och fyra kompanier.

Vid de båda regementena finnas särskilda truppförbandschefer, medan
chefen för Gotlands kustartilleriförsvar samtidigt är chef för Gotlands kustartillerikår.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att de tre befintliga truppförbanden
alltjämt borde bibehållas. Med hänsyn till nytillkommen eller av utredningen

527

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

till anskaffning föreslagen materiel — liksom för att erhålla tillräckliga bemanningar
— krävdes emellertid en förstärkning av förbandens personalstyrka,
särskilt i vad rörde befälspersonalen.

Älvsborgs och Hemsö fästningar, vilka som förut nämnts varit förlagda i
materielreserv, ha av försvarsutredningen föreslagits bliva återupprättade
i form av Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar och Hemsö kustartilleriförsvar.
Utredningen har därom närmare anfört följande:

Personal för bemanning av dessa fästningar beräknades i 1936 års försvarsbeslut
icke vare sig i freds- eller krigsorganisationen med undantag av en obetydlig
styrka för materielens underhåll och vård. De avsevärda svårigheter
som de senaste åren under rådande förhållanden förelegat för att iståndsätta
och utveckla de nämnda fästningarna ävensom för att erhålla personal för
deras bemannande — vilket endast kunnat ske med eftersättande av andra
viktiga krav och med ett mycket hårt utnyttjande av den befintliga personalen
— visa oförtydbart på nödvändigheten av att den hittillsvarande organisationen
snarast upphör. —--

För bemanning av de kustartilleristiska försvarsanstalterna bör inom Göteborgs
skärgårds kustartilleriförsvar ett nytt kustartilleritruppförband upprättas.
Förbandet bör i sig innesluta jämväl vissa rörliga (flyttbara) kustartilleriförband.
Med hänsyn till storleksordningen bör det organiseras såsom
regemente, Älvsborgs kustartilleriregemente.

För att lämna bemanning till Hemsö kustartilleriförsvar föreslår utredningen,
att ett detachement ur kustartilleriet förlägges till Härnösand. Detachementet
synes organisatoriskt böra anslutas till Älvsborgs kustartilleriregemente.

Utredningen har sålunda föreslagit, att kustartilleriets truppförband skola
vara följande:

Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1), ingående i Stockholms skärgårds
kustartilleriförsvar (S SK),

Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2), ingående i Blekinge kustartilleriförsvar
(BK),

Gotlands kustartillerikår (KA 3), ingående i Gotlands kustartilleriförsvar
(GK), och

Älvshorgs kustartilleriregemente (KA 4), ingående i Göteborgs skärgårds
kustartilleriförsvar (GSK), med

Härnösands kustartilleridetachement (KA4H), ingående i Hemsö kustartilleriförsvar
(HK).

Utredningen, som enligt vad i annat sammanhang anförts förutsatt, att
särskilda truppförbandschefer alltjämt skola finnas vid Vaxholms och Karlskrona
kustartilleriregementen, har anfört, att en särskild regementsofficer
borde ställas till dessa truppforbandschefers förfogande såsom biträde i syfte
att lätta regementschefernas arbetsbörda, särskilt i vad avsåge handläggning
av mera oväsentliga förvaltningsärenden, kasernärenden m. m., och därigenom
möjliggöra för dem att ägna mera tid och kraft åt sin egentliga uppgift, utbildningsarbetet.
Chefskapet för Älvsborgs kustartilleriregemente och för
Gotlands kustartillerikår samt Härnösands kustartilleridetachement borde såsom
tidigare föreslagits upprätthållas av chefen för vederbörligt kustartilleriförsvar.
För att biträda dessa chefer vid utövandet av chefskapet för truppför -

528

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

bandet borde också en särskild regementsofficer beräknas. Åt denne skulle
uppdragas även handläggning av vissa förvaltningsärenden m. m.

Truppförbandens staber borde organiseras på en militärexpedition under
en regementsstabschef, en intendenturexpedition under en regementsintendent,
en sjukvårdsexpedition under en regementsläkare och en rullföringsexpedition
under en rullföringsofficer.

Det av utredningen beräknade behovet av officers- och underofficerspersonal
ur kustartilleriet för regements-, kår- och detachementsstaber, truppförbandschefer
och ovannämnda biträden till dessa inräknade, framgår av
en å sid. 440 i betänkandet intagen tablå, av vilken inhämtas följande:

För vartdera av Yaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen har
behovet beräknats till 3 regementsofficerare, 2 kompaniofficerare, 7 underofficerare,
1 pensionerad officer och 3 pensionerade underofficerare.

Personalbehovet för Älvsborgs kustartilleriregemente har antagits vara detsamma,
dock att endast 2 regementsofficerare ansetts erforderliga.

Vid Gotlands kustartillerikår har behovet angivits till 1 regementsofficer,
3 kompaniofficerare, 5 underofficerare och 3 pensionerade underofficerare.

För Härnösands kustartilleridetachement har beräknats 1 regementsofficer,
1 kompaniofficer och 1 underofficer.

För den personal ur de för marinen gemensamma kårerna, som ansetts böra
ingå i nämnda staber, har utredningen redogjort i annat sammanhang. För
att ombesörja sjukvården vid Hemsö kustartilleriförsvar och Härnösands
kustartilleridetachement har utredningen beräknat anställande av en läkare
å orten mot åtnjutande av arvode av förslagsvis 3,000 kronor.

Antalet kompanier och bataljoner vid kustartilleri truppförbanden utgör enligt
utredningens förslag:

vid Yaxholms kustartilleriregemente nio kompanier och tre bataljoner,
vid Karlskrona kustartilleriregemente elva kompanier och fyra bataljoner,
vid Gotlands kustartillerikår fyra kompanier,

vid Älvsborgs kustartilleriregemente nio kompanier och fyra bataljoner samt
vid Härnösands kustartilleridetachement två kompanier.

Utbildningen av viss personal för Hemsö kustartilleriförsvar borde enligt
utredningens mening ske vid Älvsborgs kustartilleriregemente.

Behovet av officerare och underofficerare såsom bataljons- och kompanichefer
och för bataljons- och kompanistaber har av utredningen beräknats
sålunda:

Truppförband	Regements- officerare	Kompani- officerare	Underofficerare
KA 1 ..................	3	12	13
KA 2..................	4	15	16
KA 3 ..................	—	4	5
KA 4..................	4	13	14
KA 4 H................	—	2	2

För varje bataljon har avsetts en regementsofficer, chef, en kompaniofficer,
adjutant, och en underofficer, expeditionsunderofficer, och för varje kompani

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 529

en kompaniofficer, chef, och en underofficer, kompaniadjutant. För varje
yrkeskompani har därutöver en underofficer beräknats erforderlig.

Det av utredningen beräknade antalet officerare och underofficerare avsedda
för tjänstgöring inom truppförbanden i övrigt och inom vederbörliga
kustartilleriförsvar -— med undantag för musikpersonal, för vilken redogöres
nedan — framgår av följande sammanställning:

Truppförband	Kompani- officerare	Underofficerare
KA 1 ..................	37	133
KA 2............''......	45	120
KA 3..................	11	36
KA 4..................	30	82
KA 4 II ................	7	21

Y ttr anden.

Inspektören för kustartilleriet har i fråga om organisationen av kustartilleritruppförbandens
staber framlagt vissa förslag, beträffande vilka torde få hänvisas
till handlingarna i ärendet. Inspektören har vidare uttalat, att det syntes
med fog kunna anmärkas, att den för truppförbandens staber beräknade personalen
representerade ett utpräglat minimum. För att lätta truppförbandschefens
jwbetsbörda borde därför utöver av försvarsutredningen upptagen
personal ytterligare en kompaniofficer ingå i truppförbandsstabens militäravdelning.

Inspektören för kustartilleriet och marinförvaltningen ha därjämte framfört
vissa förslag rörande den icke-ordinarie personalen.

Chefen för marinen har i fråga om organisationen av truppförbandens
staber framställt samma erinringar som inspektören för kustartilleriet.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har i likhet med försvarsutredningen funnit erforderligt, att
nya truppförband upprättades. Personalbehovet vid förbanden syntes i huvudsak
kunna beräknas på sätt försvarsutredningen föreslagit; dock borde det
knappast ifrågakomma att beräkna en regementsofficer såsom biträde åt truppförbandscheferna
för handläggning av förvaltningsärenden. Förvaltningsutredningens
förslag syntes först böra avvaktas, då dess genomförande kunde
påverka behovet av denne regementsofficer. I samband med behandlingen av
kustartilleriets personalstater uttalade beredningen för övrigt, att antalet
regementsofficerare borde något nedbringas under det av försvarsutredningen
beräknade antalet.

Mot försvarsutredningens förslag beträffande kustartilleriets truppförband Departementshar
jag i stort sett intet att erinra. Ett nytt till Göteborg förlagt kustartilleri- chet''»-regemente, Älvsborgs kustartilleriregemente, bör alltså upprättas, varjämte
till Härnösand bör förläggas ett detachement av nämnda regemente, Härnösands
kustartilleridetachement.

Bihang till riksdagens protokoll 19-12. 1 sand. Nr 210.

377 42 34

530

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag föreslår därför, att kustartilleriets truppförband skola vara följande:

A7axholms kustartilleriregemente (KA1), ingående i Stockholms kustartilleriförsvar,

Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2), ingående i Blekinge kustartilleriförsvar,

Gotlands kustartillerikår (KA 3), ingående i Gotlands kustartilleriförsvar,

Älvsborgs kustartilleriregemente (KA 4), ingående i Göteborgs kustartilleriförsvar,
samt

Härnösands kustartilleridetachement (KA 4 H),’ ingående i Hemsö kustartilleriförsvar.

Marinmyndigheternas förslag om en i förhållande till försvarsutredningens
förslag något förändrad organisation av truppförbandens staber synes vara
ändamålsenligt. Något ökat behov av personal uppkommer icke härigenom.
Emellertid torde stabsorganisationen icke i detta sammanhang böra i detalj
fastställas.

Inspektörens för kustartilleriet förslag om ökning med en kompaniofficer
av antalet officerare i truppförbandsstabernas militäravdelning kan jag icke
biträda i annan mån än att erforderlig arbetskraft vid behov synes böra tillgodoses
genom ianspråktagande av eljest för truppförbanden avsedd personal.
Någon ökning av kustartilleriets kader för förevarande ändamål kan jag icke
tillstyrka.

Å andra sidan kan jag emellertid icke heller biträda försvarsberedningens
förslag att icke beräkna särskilda regementsofficerare såsom biträden åt vederbörande
truppförbandschefer. Erfarenheterna giva tydligt vid handen, att åtgärder
måste vidtagas för att lätta arbetsbördan för truppförbandscheferna vid
kustartilleriet för att därigenom såsom försvarsutredningen framhållit möjliggöra
för dem att ägna mera tid och kraft åt deras egentliga uppgift, utbildningsarbetet.
Försvarsutredningens förslag står ock i överensstämmelse med
vad 1940 års militära förvaltningsutredning i förevarande fråga förordat. Det
torde i detta sammanhang särskilt böra framhållas, att den spridda förläggningen
av utbildningsenheterna inom kustartilleritruppförbanden ställer större
krav på truppförbandens ledning än eljest. Exempelvis måste med hänsyn
till de spridda förläggningarna och de långa transporterna avsevärd tid åtgå
för truppförbandschefernas inspektioner och övervakning av utbildningen i
övrigt. Slutligen må uppmärksammas, att det av försvarsutredningen beräknade
antalet regementsofficerare å aktiv stat synes erforderligt jämväl med
hänsyn till mobiliseringsbehovet. Ehuru jag sålunda ansluter mig till vad försvarsutredningen
anfört rörande behovet av särskilt biträde åt truppförbandscheferna,
torde emellertid för nedbringande av behovet av regementsofficerare
den för Härnösands kustartilleridetachement avsedde regementsofficeren
kunna utbytas mot en kapten.

I enlighet med vad tidigare anförts finner jag mig icke böra nu taga ställning
till framförda förslag om utökning av den civila personalen.

Jag föreslår alltså, att personalbehovet för kustartilleriets truppförband,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 531

med den nyss angivna avvikelsen, beräknas i enlighet med försvarsutredningens
förslag.

Kustartilleriets musikorganisation.

Enligt gällande organisation utgöres kustartilleriets musikorganisation av
en musikkår vid Vaxholms kustartilleriregemente, motsvarande musikkår av
typ II vid armén, och en musikkår vid Karlskrona kustartilleriregemente,
motsvarande typ III.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har anfört att behovet av förströelse för personalen
gjort sig starkt gällande vid kustartilleriet, där långvariga förläggningar till
avsides liggande platser även under fredstid ur utbildnings- och beredskapssynpunkt
vore nödvändiga. En viss utbyggnad av vapnets musikorganisation
syntes därför motiverad, varför utredningen föresloge, att en musikkår tillfördes
Gotlands kustartillerikår.

Under hänsynstagande till den förändring i underofficers- och manskapsorganisationen
vid marinen, som i annat sammanhang föreslagits och som
bland annat innebär de nuvarande flaggkorpralernas uppgående i underofficerskåren
samt ett utbyte av den nuvarande furirsbenämningen mot benämningen
flaggkorpral, har utredningen beräknat behovet av musikpersonal vid
var och en av de föreslagna tre musikkårerna till 1 musikdirektör, 2 flaggunderofficerare,
3 underofficerare av 2. graden, 3 flaggkorpraler, 1 korpral, 5
meniga och 5 musikelever. För musikkåren vid Vaxholms kustartilleriregemente
ha därutöver beräknats 1 flaggunderofficer, 2 underofficerare av 2.
graden och 3 meniga.

T tt rande.

Inspektören för kustartilleriet har framhållit, att enär vid den ringa
numerären hos musikkårer av typ III svårigheter att upprätthålla en tillfredsställande
stämbesättning lätt uppstode, det vore önskvärt att musikpersonalens
antal vid Karlskrona kustartilleriregemente och Gotlands kustartillerikår ökades.
Det syntes härvid riktigast, att i likhet med vad försvarsutredningen föreslagit
beträffande armémusiken, kustartilleriets musikkårer av typ III uppflyttades
till typ II.

1942 års för svar sberedning.

Även om särskilda skäl förelåge för inrättande av en musikkår vid Gotlands
kustartillerikår, funne beredningen likväl tveksamt, om en ny musikkår nu
borde uppsättas vid kustartilleriet med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna.
Om så skulle ske, borde i samband därmed — av skäl som anförts
vid behandlingen av flottans musikorganisation — antalet beställningar för
musikdirektörer vid kustartilleriet i lönegraden Oa 3 eller Oa 2 bestämmas
till 2, medan en musikdirektörsbeställning borde hänföras till lönegraden Oa 2.

Vidare ville beredningen fästa uppmärksamheten därpå, att musikkåren vid
Vaxholms kustartilleriregemente i förhållande till arméns musikkårer av typ

532

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

II hade ett större antal underofficerare men samtidigt ett mindre antal underbefäl;
sammanlagda antalet beställningshavare vid kåren utgjorde 20 liksom
vid ovannämnda musikkårer av typ II. Nu ifrågavarande musikkår syntes
böra sammansättas på samma sätt som motsvarande kårer vid armén, varav
följde att antalet underofficerare borde bestämmas till 6 (2 i lönegraden UO 2
och 4 i lönegraden UOl), antalet beställningshavare av manskapet i lönegraden
Ma 3 till 4 och i lönegraden Ma 2 till 2.

Departements- Samma skäl, som av mig anförts till stöd för en förstärkning av armé
chefen. musiken, föranleder mig att biträda försvarsutredningens förslag om upprättande
av en musikkår vid Gotlands kustartillerikår. I vad avser beräkningen
av musikpersonalen vid kustartilleriet ansluter jag mig beträffande
musikkåren vid Vaxholms kustartilleriregemente till vad försvarsberedningen
föreslagit. I övrigt har jag mot försvarsutredningens beräkningar ingen annan
erinran än att i överensstämmelse med vad i annat sammanhang föreslås beträffande
bibehållandet av furirstiteln det beräknade antalet flaggkorpraler
bör ersättas av motsvarande antal furirer.

Ehuru det måhända kunde vara önskvärt att giva musikkårerna vid Karlskrona
kustartilleriregemente och Gotlands kustartillerikår en sammansättning
närmare överensstämmande med musikkår av nuvarande typ II, anser
jag mig dock på grund av de därmed förenade kostnaderna icke kunna nu
tillstyrka bifall till inspektörens för kustartilleriet förslag härutinnan. Den
av försvarsutredningen föreslagna organisationen av musikkårerna vid Karlskrona
kustartilleriregemente och Gotlands kustartillerikår innebär dock i
jämförelse med den hittills vid armén använda typ III en viss förstärkning.

I anslutning till vad sålunda anförts beräknar jag kustartilleriets musikpersonal
enligt följande tablå.

	KA 1	KA 2	KA 3	Summa j
Musikdirektörer..................	1	!	1	3
Flaggunderofficerare ............	2	2	2	6
Underofficerare av 2. graden ....	4	3	3	10
Furirer..........................	4	3	3	10
Korpraler........................	2	1	1	4
Meniga..........................	8	5	5	18
Musikelever ....................	5	5	5	15

Av musikdirektörerna böra i enlighet med vad som föreslagits av försvarsberedningen
två tillhöra lönegrad Oa 3 eller Oa 2 och en lönegrad Oa 2.
För musikeleverna har jag liksom beträffande armén och flottan räknat med
en kontant ersättning av 360 kronor per år eller 1 krona per dag.

Kustartilleriets skjutskola.

I nuvarande organisation är i fredstid för kustartilleriets skjutskola beräknad
följande personal, nämligen 1 chef, regementsofficer, 1 adjutant, kompaniofficer,
2 lärare, därav en regementsofficer eller kapten och en kompaniofficer,
1 målofficer, kompaniofficer, samt 1 skoluppbördsman, underofficer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 533

Chefen för skjutskolan jämte adjutant hänföres under tid, då övningar vid
skjutskolan icke förekomma, till kustartilleriinspektionen.

Försvarsutredningen, som icke funnit anledning till erinran mot gällande
personalberäkning, har föreslagit, att jämväl skoluppbördsmannen, som samtidigt
borde vara expeditionsunderofficer vid skjutskolan, hänföres till kustartilleriinspektionen
under tid, då övningar vid skjutskolan icke förekomma.

Inspektören för kustartilleriet har framhållit, att chefen för kustartilleriets
skjutskola i likhet med vad fallet vore vid arméns artilleri- respektive luftvärnsskjutskolor
borde vara överste, samt i anslutning härtill föreslagit, att i
kustartilleriets personalförteckning en beställning i lönegraden Oa 5 måtte
överföras till en beställning i lönegraden Oa 6. Under den tid, då övningar vid
skjutskolan icke förekomme, borde jämväl en av lärarna hänföras till kustartilleriinspektionen.
Slutligen borde frågan om arvoden till chef och lärare vid
kustartilleriets skjutskola göras till föremål för prövning i likhet med vad utredningen
föreslagit beträffande motsvarande personal vid armén och flygvapnet.

Mot försvarsutredningens förslag till beräkning av personalbehovet för
kustartilleriets skjutskola, som icke avviker från nu gällande personalberäkning,
har jag intet att erinra.

Inspektörens för kustartilleriet förslag om uppflyttning av skjutskolechefen
till lönegraden Oa 6 kan jag icke biträda. Däremot har jag intet att erinra mot
att jämväl en av lärarna under tid, då övningar vid skolan icke förekomma,
tjänstgör vid kustartilleriinspektionen. Härigenom uppstår icke något ökat
personalbehov.

Frågan om eventuella arvoden till chef och lärare vid kustartilleriets skjutskola
torde böra upptagas till behandling i samband med den i det föregående
berörda utredningen rörande tilläggsarvoden utöver lön till ordinarie personal.

Kustartillerimaterielen.

Kustartilleriets materiel omfattar i stort sett sjöfrontsartilleri, luftvärnsartilleri
och materiel för anordnande av mineringar av olika slag.

Sjöfrontsartilleriet, vars huvuduppgift är att bekämpa mål på sjön, kan
vara av svår, medelsvår eller lätt kaliber samt är fast eller rörligt. Det omfattar
såväl kanoner som haubitser.

Luftvärnsartilleriet omfattar luftvärnskanoner och luftvärnsautomatkanoner
ävensom strålkastare m. m. Det avses i främsta rummet för de marina
stridskrafternas försvar.

Minmaterielen utgöres av materiel dels för s. k. kontrollerbara mineringar
— d. v. s. mineringar, där minorna genom kablar äro anslutna till i land anordnade
minstationer — dels för s. k. okontrollerbara mineringar, där minorna,
sedan de utlagts, icke längre kunna vare sig kontrolleras eller hemtagas
annat än genom svepning.

F ör svar sutredningen.

Beträffande sjöfrontsartilleriet, till vilket enligt försvarsutredningens
förslag böra hänföras även för detsamma erforderliga strålkastare, har utred -

Departements chefen.

534

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningen — av skäl, som närmare angivits å sid. 444 i betänkandet — förordat
att såväl rörliga som fasta sjöfrontsbatterier skola tillhöra samma organisation,
d. v. s. det vapen, som hitintills avsetts för bemanning och handhavande
av sjöfrontsartilleriet, nämligen kustartilleriet.

Vissa kustartilleriet nu tillhörande rörliga batterier, nämligen 10.5 och 15
cm haubitsbatterier, vilka i brist å erforderligt antal lämpliga kanonbatterier
måst utnyttjas såsom sjöfrontsartilleri, borde däremot — med undantag av
viss eldlednings- och annan utrustning av kustartillerityp, vilken alltjämt anses
erforderlig inom kustartilleriet — överföras till och bemannas av armén.

Kustartilleriets rörliga sjöfrontsartilleri omfattar även ett antal kanonbatterier
av 10.5 cm kaliber. Även dessa batterier böra enligt utredningens
förslag överföras till och bemannas av armén.

Försvarsutredningen har erinrat om att genom beslut vid 1941 års riksdag
medel ställts till arméförvaltningens tygdepartements förfogande för anskaffning
av ett antal tunga (medelsvåra) fältkanoner av motsvarande typ som de,
vilka redan funnes vid kustartilleriet. Försvarsutredningen ville för sin del
föreslå, att denna materiel överfördes till och bemannades av kustartilleriet.
Härigenom komme en del av behovet av sjöfrontsartilleri att tillgodoses, med
påföljd att anskaffningen av ytterligare sådant artilleri kunde begränsas.

Till belysande av huvudsakligen frågan, huruvida denna åtgärd skulle
kunna vara till men för sådant artilleris samverkan med arméstridskrafter,
har utredningen å sid. 445—447 i betänkandet anfört ett flertal synpunkter,
beträffande vilka torde få hänvisas till betänkandet.

Med avseende å kustartilleriets luftvärnsartilleri har utredningen påpekat,
att vissa rörliga luftvärnsförband på Gotland icke vore företrädesvis
avsedda för de marina stridskrafternas skydd. Då det emellertid syntes utredningen
lämpligt, att kustartilleriet endast bemannade det för marina stridskrafters
skydd eller för marina uppgifters lösande erforderliga luftvärnet
i land — varigenom en klar gräns skulle erhållas mellan kustartilleriets luftvärn
och övrigt luftvärn — borde det rörliga luftvärnet å Gotland överföras
ti]J och bemannas av armén.

Beträffande kustartilleriets minmateriel har utredningen framhållit, att
högst väsentliga olikheter föreligga mellan s. k. kontrollerbara och okontrollerbara
mineringar, samt — av skäl, som närmare angivits å sid. 448 i betänkandet
— föreslagit, att de kontrollerbara mineringarna med därför avsedd
utläggnings-, hemtagnings- och annan materiel alltjämt skola handhavas
av kustartilleriet, under det att marinens minväsende i övrigt omhänderhaves
av flottan.

Behovet av anskaffning av artilleri- och annan materiel för kustartilleriet
har av utredningen behandlats i betänkandets hemliga del.

Y ttr anden.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har ansett, att de rörliga kustartilleribatterierna
borde överföras till armén.

Chefen för kustflottan har uttalat, att försvarsutredningen visserligen före -

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

535

slagit en överflyttning av viss del av luftvärnet på Gotland till armén, men att
fråga vore, om icke allt det luftvärn, som avsåges för fasta anstalter eller
som uppställdes relativt fast, borde ingå i ett enhetligt luftvärnsartilleri,
lydande under armén. Yäsentliga fördelar i fråga om utbildning m. m. vore
säkerligen att hämta av en sådan organisation. Enligt chefens för kustflottan
mening borde allt minförsvar tillhöra flottan. Fördelarna härav vore att
finna dels i marinförvaltningen, där organisationen måste bliva lättare, dels
ock främst inom marindistrikten, där härigenom all båtmateriel kunde disponeras,
bemannas och underhållas på ett enhetligare sätt. Större delen av
kustartilleriets min- och maskinpersonal borde sålunda återbördas till flottan,
från vilken motsvarande personal för 40 år sedan aldrig borde ha utbrutits.
Skulle de kontrollerbara mineringarna kvarbliva under kustartilleriet, syntes
de enligt chefens för kustflottan mening i allt fall böra underkastas inspektion
av inspektören för minväsendet, i vilkens stab då borde ingå en officer
från kustartilleriet.

Även chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett, att samtliga mineringar
borde sammanföras till flottan.

Inspektören för kustartilleriet har däremot icke haft något att erinra mot
försvarsutredningens förslag beträffande kustartillerimaterielen.

Chefen för marinen har framhållit, att det för arbetet inom kustartilleriet
vore av vikt, att försvarsutredningens förslag om att kustartilleriet skulle
tillföras ytterligare rörligt (flyttbart) svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri
bleve fastslaget av statsmakterna genom ett så klart beslut, att detsamma
icke utan på verklig erfarenhet grundade skäl åter upptoges till omprövning.

Överbefälhavaren har i samband med frågan om utökning av kårartilleriet
med långskjutande tungt kanonartilleri kommit in på frågan om det rörliga
15 cm kanonartilleriets ställning inom försvarsorganisationen i dess helhet.
Överbefälhavaren har framhållit, att mot utredningens förslag i detta hänseende
starkt vägande motiv kunde göras gällande.

Överbefälhavaren har härom i huvudsak anfört följande:

Allt rörligt artilleri måste kunna utnyttjas för samverkan med lantstridskrafter,
när detta erfordras, likaväl som detta artilleri vid de tillfällen, då
det grupperats för kustförsvarsuppgifter, måste kunna användas för sjömålsbekämpning.
Någon skillnad mellan å ena sidan kår-, brigad- och fördelningsartilleri
och å andra sidan rörligt kustartilleri betingas sålunda icke av olikhet
i stridsuppgifter, enär dessa kunna växla för ett och samma förband. Vid
den styrka, som 15 cm kanonartilleriet skulle erhålla enligt utredningens
förslag, måste i snart sagt varje tänkbart krigsfall en avsevärd del alltifrån
den första grupperingens intagande detacheras för direkt samverkan med
arméstridskrafterna. Det är då olämpligt att organisatoriskt sammanföra
samtliga ifrågavarande pjäser med kustartilleriet. Samverkan med lantstridskrafter
förutsätter dels taktisk utbildning av artilleriförbanden, dels att dessa
fullt behärska de eldtekniska metoderna för markmålsbekämpning. Sjömålsbekämpning
innebär endast ett eldtekniskt förfaringssätt, som kräver vissa
hjälporgan och viss utbildning hos artilleriförbandet för hjälporganens utnyttjande.

Den taktiska utbildningen måste för att bliva effektiv ske gemensamt med
övriga truppslag. Gemensamma reglementsföreskrifter måste ligga till grund

Departements<chefen• -

5;>(i Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för all verksamhet. Deltagande i större övningar eller kortare kommenderingar
av officerare till skolor och kurser är icke tillfyllest. Alla officerare
och även övrig personal inom artilleriförbanden måste vara från början utbildade
för att samordna artilleriets verksamhet med de övriga truppslagens.

De eldtekniska metoderna för markmålsbekämpning innebära även, att
vissa hjälporgan användas för eldledning, såsom flyg-, ljus- och ljudmätförband.
Tillkommer härutöver för sjömålsbekämpning, att ytterligare ett
hjälporgan — särskild eldledningsavdelning — behöver anlitas, innebär detta
icke, att artilleriförbandet behöver specialorganiseras för att utnyttja detta
hjälporgan. Artilleriförbandet måste helt naturligt utbildas och utrustas för
att kunna samverka med de olika hjälporganen. Avkall får emellertid icke
göras på förbandets användbarhet i andra avseenden. För 15 cm kanonartilleriets
del betyder detta, att det måste i alla lägen kunna lösa kårartilleriet
tillkommande elduppgifter, vilket förutsätter, att alla eldtekniska metoder för
markmålsbekämpning behärskas.

I jämförelse med vad som framförts angående markmålsbekämpningen kan
framhållas, att sjömålsbekämpningen alltid förutsätter mera stationära förhållanden.
Eldledningsorganen grupperas på inmätta observationsplatser
längs kusten samt en sammanställningsplats. Målen uppträda i regel på
likartat sätt, och alltför avsevärda skiljaktigheter i eldledningsmetoden betingas
icke av motståndarens uppträdande. Något eldtekniskt samordnande
av batterierna i likhet med den vid fältartilleriet förekommande divisionsvisa
elden torde icke äga rum.

Av de ovan framförda synpunkterna på behov av utbildning m. m. vid
artilleriförband för att säkerställa deras användbarhet för samverkan med
lantstridskrafer framgår, att detta behov är mycket omfattande. Å andra sidan
kunna kårartilleriförband genom att utrustas med hjälporgan för sjömålsbekämpning
göras väl lämpade för lösandet av dylika uppgifter.

Den slutsats, till vilken jag kommit efter ett övervägande av samtliga på
detta spörsmål inverkande faktorer är alltså följande. Om 15 cm kanonartilleriet
skall sammanföras till en försvarsgren bör detta ske till armén,
eljest bör det såsom hittills fördelas på båda försvarsgrenarna. Den av försvarsutredningen
föreslagna organisationen måste jag bestämt avstyrka.

Försvarsutredningens förslag, att kustartilleriet i sig alltjämt skall innesluta
såväl fast som rörligt sjöfrontsartilleri, synes mig ändamålsenligt. Av
det rörliga sjöfrontsartilleriet måste dock haubitsartilleriet anses olämpligt för
bekämpning av fartygsmål, och jag anser därför försvarsutredningens förslag
om överförande av denna materiel till armén välbetänkt. Överförandet till
armén av vissa vid kustartilleriet nu befintliga 10.5 cm kanonbatterier kan jag
på av försvarsutredningen anförda skäl och under av denna angivna förutsättningar
jämväl tillstyrka. De sålunda föreslagna åtgärderna synas mig vara
rationella och väl ägnade att förenkla utbildning och organisation vid kustartilleriet.

Försvarsutredningen har vidare föreslagit, att vissa tunga fältkanoner av
motsvarande typ som de, vilka redan finnas vid kustartilleriet och som ära
under anskaffning genom försorg av arméförvaltningens tygdepartement,
skola tillföras kustartilleriet. Genom denna åtgärd skulle allt tungt 15 cm
kanonartilleri komma att tillhöra kustartilleriet.

Beträffande denna fråga, om det tunga 15 cm kanonartilleriets ställning
inom försvarsorganisationen, göra sig bland den militära expertisen delade

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

537

meningar gällande. En åsiktsriktning, företrädd främst av överbefälhavaren,
hävdar att det tunga kanonartilleriet helst borde sammanföras till armén eller
eljest liksom hittills fördelas på armén och kustartilleriet. En annan riktning,
för vilken förutom försvarsutredningen vissa marina myndigheter äro
förespråkare, gör gällande, att 15 cm kanonartilleriet, med den omfattning detta
enligt försvarsutredningens förslag skulle komma att få, i sin helhet bör
sammanföras till kustartilleriet.

Med den begränsade omfattning ifrågavarande artilleri enligt det av mig
förordade förslaget erhåller, anser jag en uppdelning på två försvarsgrenar
mindre lämplig. Icke minst utbildningsskäl tala för att allt artilleri av
detta slag sammanföres till en försvarsgren. Alla ifrågavarande pjäser måste
kunna användas mot rörliga mål på sjön. Utbildningen för detta ändamål inom
armén skulle bliva förenad med betydande svagheter.

Den för pjäsernas bemanning avsedda personalen måste sålunda, oaktat
pjäserna tillhörde armén, bibringas viss kustartilleriutbildning. Även om det
skulle förutsättas, att bemanning till de för skjutning mot rörliga mål
på sjön erforderliga speciella eldledningsorganen i ett sådant fall lämnades
från kustartilleriet, under det att övrig personal lämnades från
armén — en organisation som i och för sig måste anses olämplig — så vore
därmed icke problemet löst. För att batterierna skola kunna utnyttjas för
fartygsbekämpning måste, såsom ock försvarsutredningen framhållit, icke
blott den personal, som skall betjäna eldledningsmaterielen, utan även övrig
personal vid batterierna bibringas kustartilleriutbildning. Denna omfattar
dels särskild utbildning vid pjäserna, bland annat riktarutbildning mot rörligt
sjömål såväl under dager som mörker, och dels omfattande samövningar
mellan eldledningsorganen och batteriet i övrigt under eldexcercis och skarpskjutningar.
För all denna utbildning, som kräver lång tid, erfordras bland
annat tillgång å båtmateriel för målgång och målbogsering, särskilda mätavdelningar
för erforderlig kontroll vid skarpskjutningar samt strålkastare för
stridsbelysning.

Självfallet måste dessa rörliga batterier — liksom för övrigt även de fasta
—- jämväl kunna samverka med arméstridskrafter vid strid till lands.
Bland annat bör härför största möjliga samstämmighet åvägabringas i
arméns och kustartilleriets grundläggande reglementen och instruktioner.
En dylik samstämmighet skapar även grundval för dessa rörliga batteriers
samverkan i taktiskt avseende med arméstridskrafter, vilken därjämte
underlättas genom regelmässiga kommenderingar av kustartilleriofficerare till
armén och genom kustartilleriförbands deltagande i arméns fälttjänstövningar,
artilleriskjutskola etc. Det bör ankomma på de militära myndigheterna att
åvägabringa denna samstämmighet och samordning.

Yad nu sagts gäller fredsorganisation och fredsutbildning. För krigsorganisationens
del ankommer det på överbefälhavaren att i sina krigsförberedelser
tilldela dessa rörliga batterier de uppgifter, som i förekommande krigsfall anses
vara de angelägnaste.

Jag finner på grund av det anförda övervägande skäl tala för försvarsutred -

538

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

ningens förslag, att till kustartilleriet skola hänföras såväl nu befintliga som
under anskaffning varande 15 cm rörliga kanonbatterier. Anmärkas må, att
härigenom behovet av fast kustartilleri förminskas.

I fråga om kustartillerimaterielen har försvarsutredningen vidare föreslagit,
att kustartilleriets luftvärnsartilleri endast skall omfatta den materiel i land,
som kräves för marina stridskrafters skydd eller eljest erfordras för lösande
av marina uppgifter, samt att minmaterielen endast skall omfatta de s. k. kontrollerbara
mineringarna. Denna avgränsning av kustartilleriets uppgifter
synes mig såvitt nu kan bedömas ändamålsenlig och ägnad att förenkla särskilt
utbildningen inom vapnet, varför jag tillstyrker försvarsutredningens förslag
härutinnan.

Mot den av försvarsutredningen föreslagna anskaffningen av materiel för
kustartilleriet har jag intet att erinra.

Kustartilleriets personal.

Officerare.

Vid nuvarande organisation består kustartilleriets officerskår å aktiv stat
av 1 inspektör för kustartilleriet (lönegrad Öb 3), 1 kommendant i Vaxholms
fästning (lönegrad Öb 2), 2 regementschefer (lönegrad Obl), 1 chef för Gotlands
kustartilleriförsvar, tillika chef för Gotlands kustartillerikår (Oa6),, 6
överstelöjtnanter, 13 majorer, 55 kaptener, 58 löjtnanter samt 20 fänrikar.

Härtill komma ett antal extra-ordinarie fänrikar, motsvarande de två från
sjökrigsskolan senast utexaminerade kurserna stamofficerare.

Antalet stamofficerare, de extra-ordinarie fänrikarna icke inberäknade, uppgår
sålunda till 157. Normalt skulle häremot svara omkring 18 extra-ordinarie
fänrikar, varför antalet kustartilleriofficerare å aktiv stat bör beräknas till 175.

För sv ars utredningen.

Försvarsutredningen har anfört, att kustartilleriets mobiliseringsbehov av
officerare tillhörande kustartilleriets stam uppginge till sammanlagt 310.
Detta motsvarade jämväl behovet i fredstid. Med hänsyn till önskvärdheten
av en viss elasticitet i personalorganisationen förutsattes liksom vid flottan,
att av angivna antal ett visst antal officerare ersattes av personal, som icke
vore på aktiv stat. För kustartilleriets vidkommande räknades härvid med
4 f. d. stamofficerare (2 regementsofficerare och 2 kaptener), vilka skulle
kvarstå i tjänst ett eller två år efter uppnådd pensionsålder, och 10 officerare
i kustartilleriets reserv, som skulle fullgöra längre sammanhängande frivillig
tjänstgöring.

Behovet i övrigt av kustartilleriofficerare — med undantag för 8 under särskilda
rubriker, nämligen amiralitetet, vissa marindistrikt och marinens fasta
undervisningsverk, upptagna beställningar — har av försvarsutredningen beräknats
enligt följande tablå:

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

539

Tjänetegrad	Lönegrad	Antal
Överstar, regementschefer............	Öb 1	3
Överstar............................	Oa 6	2
Överstelöjtnanter....................	Oa 5	16
Majorer ............................	Oa 4	20
Kaptener............................	Oa 3	100
Löjtnanter..........................	Oa 2	102
Fänrikar (ej i personalförteckningen för kustartilleriets officerskår)......	Oc 1	45
Summa	—	288

Antalet regementsofficerare utgjorde liksom vid flottan 15.8 procent av
hela officerskåren.

Antalet fänrikar, som årligen beräknades bliva utexaminerade från sjökrigsskolan,
beräknades vid genomförd organisation till 15. Under uppsättningsåren
måste dock beräknas ett större antal.

Antalet arvoden för pensionerade officerare, som borde upptagas för kustartilleriet
i vederbörlig personalförteckning, beräknades till 13.

•

Yttrande.

Inspektören för kustartilleriet har uttalat vissa tvivelsmål rörande möjligheterna
— i vad avser officerare — att åvägabringa elasticitet i personalorganisationen
till den omfattning utredningen föreslagit. Det finge nämligen
anses sannolikt, att det icke skulle bliva möjligt att fylla det av utredningen
föreslagna antalet av 10 officerare i kustartilleriets reserv, som ständigt skulle
vara i tjänstgöring. Under nu rådande läge och ett par år framåt efter inträdet
av mera normala förhållanden kunde måhända förslaget vara genomförbart,
men ej i ett mera framskridet skede med en beräknad normal anställning
av endast 20 reservofficerare per år. En statökning syntes därför
med all sannolikhet komma att bliva erforderlig för att kompensera bristen
å långtidstjänstgörande reservofficerare. I samband härmed framhölles, att
för tjänstgöring i samtliga 14 beställningar urval borde kunna äga rum inom
samtliga reservofficerskategorier (motsvarande borde gälla även för underofficerare)
.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har — såsom i annat sammanhang anmärkts — framhållit, att
antalet regementsofficerare borde något minskas, samt föreslagit, att det tills
vidare borde anstå med beräknande av en särskild regementsofficer vid varje
truppförband för handläggning av förvaltningsärenden. I samband därmed
borde antalet överstelöjtnanter nedbringas från 16 till 11. I övrigt hade beredningen
icke funnit anledning till erinran mot det beräknade antalet officerare
vid kustartilleriet.

En granskning av de av försvarsutredningen gjorda beräkningarna rörande Departementsomfattningen
av kustartilleriets officerskår giver mig icke anledning till chefen.

540

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

annan erinran än att jag i likhet med försvarsberedningen anser, att antalet
regementsofficerare bör något minskas. I överensstämmelse med vad tidigare
anförts har jag därför räknat med, att en regementsoffioer, avsedd för tjänstgöring
vid Härnösands kustartilleridetachement, utbytes mot en kaptensbeställning
samt att en kapten i stället för en regementsofficer avses för marindistriktsstaben
vid Västkustens marindistrikt.

Mot inspektörens för kustartilleriet förslag, att för tjänstgöring i samtliga
beställningar för reservpersonal urval skall få äga rum inom alla förekommande
kategorier av reservpersonal har jag intet att erinra.

Såsom i annat sammanhang föreslagits böra cheferna för Stockholms och
Blekinge kustartilleriförsvar upptagas såsom överstar i stället för såsom generalmajorer
av 2. graden. De böra sålunda utgå ur staten för amiralitetet och
i stället upptagas i personalförteckningen för kustartilleriets officerskår.

I anslutning till vad sålunda anförts ävensom med beaktande av den tidigare
av överbefälhavaren föreslagna utjämningen inom marinen av antalet
befattningshavare i lönegraderna Oa 5 och Oa 4 beräknar jag, att kustartilleriets
officerskår skall erhålla följande sammansättning:

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Överstar, kustartilleriförsvarsohefer. .	Öb 2	2
Överstar, regementschefer ..........	Öb 1	3
Överstar ..........................	Oa 6	2
Överstelöjtnanter ..................	Oa 5	14
Majorer............................	Oa 4	20
Kaptener ..........................	Oa 3	102
Löjtnanter..........................	Oa 2	102
Fänrikar (å e. o. stat):...............	Oc 1	45
Summa		290

Jag förutsätter emellertid, att det vid det fortsatta organisationsarbetet kan
föreligga anledning till jämkningar i de sålunda verkställda beräkningarna.

Underofficerare. «

Vid nuvarande organisation består kustartilleriets underofficerskår å aktiv
^tat av 15 förrådsförvaltare, 80 flaggunderofficerare samt 124 underofficerare
av 2. graden.

Tjänst såsom underofficerare bestrides därjämte av de till högsta manskapsgraden
hörande flaggkorpralerna, vilka under vanliga förhållanden icke
kunna befordras till nämnda grad förrän de genomgått fullständig underofficersutbildning.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har anfört, att kustartilleriets behov av underofficerare
enligt mobiliseringsberäkningarna utgjorde 582. Detta antal motsvarade
ock fredsbehovet. Utredningen föresloge för kustartilleriet liksom vid
flottan, att den nuvarande flaggkorpralsgraden slopades och att de hittills -

541

Iiungl. Maj:ts proposition nr 210.

varande flaggkorpralsbeställningarna överflyttades till underofficerskåren.
Underofficerarnas av 2. graden pensionsålder syntes liksom vid flottan böra
sänkas till 50 år. För åstadkommande av viss elasticitet i personalorganisationen
beräknades — på motsvarande sätt som föreslagits beträffande officerskåren
— att ett visst antal av ovan angivna underofficerare skulle utgöras av
personal, tillhörande kustartilleriets reserv. Härvid räknades med 18 f. d.
stamunderofficerare, vilka skulle kvarstå i tjänst ett eller två år efter uppnådd
pensionsålder, och 6 underofficerare i kustartilleriets reserv, som fullgjorde
längre sammanhängande frivillig tjänstgöring.

Kustartilleriets aktiva underofficerskår komme sålunda att omfatta 558
underofficerare.

Av underofficerarna ha 35 beräknats vara förvaltningsunderofficerare i
lönegraden UO 3. Deras fördelning framgår av en å sid. 450 i betänkandet
intagen tablå.

Med bibehållande i stort sett av proportionen mellan flaggunderofficerare
och underofficerare av 2. graden (flaggkorpralerna inbegripna) enligt 1936
års försvarsorganisation, har utredningen ansett, att de återstående underofficersbeställningarna
borde utgöras av 170 flaggunderofficerare och 353
underofficerare av 2. graden.

I anslutning till vad ovan anförts har underofficerskåren föreslagits erhålla
följande omfattning:

Tjänstegrad	Löuegrad	Antal
Förvaltningsunderofficerare ..........	UO 3	35
Flaggunderofficerare ................	UO 2	170
Underofficerare av 2. graden ........	UO 1	353
Summa	—	558

Antalet arvoden för pensionerade underofficerare har av försvarsutredningen
beräknats till sammanlagt 32.

Yttranden.

Svenska underofficersförbundet har framhållit, att proportionen mellan
underofficerare tillhörande lönegraderna UO 3 och UO 2 jämförda med dem
tillhörande lönegraden UO 1 — i likhet med förbundets förslag beträffande
flottans underofficerskår — borde vara 2: 3.

Försvar sväsendets underbefälsförbund har anfört, att proportionen mellan
underofficersgraderna vid kustartilleriet vore oförmånligare än den som föreslagits
för arméns underofficerare, vilket förbundet icke kunde finna skäligt.
Tjänstgöringsförhållandena vid kustartilleriet vore i många hänseenden jäm
förbara med dem som ifrågakomme vid armén, varför förbundet funne det
riktigast, att samma avvägning mellan underofficersgraderna också tilläm
pades.

542

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departements chefen.

1942 års försvarsberedning.

Försvarsberedningen har förklarat, att beredningen icke kunnat bilda sig
någon bestämd uppfattning om behovet av underofficerare i lönegraden UO 3.
Beredningen funne sig dock böra förorda, att beställningarna för kassörer
liksom vid armén fördelades på lönegraderna TJO 3 och UO 2. I samband därmed
borde särskilda beställningar upptagas i staten för underofficerare vid
kustartilleriet, nämligen för regementskassörer av 1. klassen i lönegraden
UO 3 och för regementskassörer av 2. klassen i lönegraden UO 2. Till sistnämnda
lönegrad borde hänföras regementskassören vid Gotlands kustartilleriförsvar
och Gotlands kustartillerikår.

Antalet övriga underofficerare vid kustartilleriet komme att väsentligen
ökas genom att de hittillsvarande flaggkorpralsbeställningarna föresloges
överförda till underofficerskåren. Beredningen tillstyrkte detta förslag.

Proportionen mellan antalet underofficerare i lönegraderna UO 2 och UO 1,
vore här något bättre än vid flottan men något sämre än vid armén. Av personalförbunden
hade yrkats, att det av försvarsutredningen föreslagna antalet
underofficersbeställningar i den högre lönegraden något ökades och antalet
i den lägre lönegraden i stället minskades. En förutsättning härför vore dock
enligt beredningens mening, att tjänstgöringsuppgifterna motiverade förändringen.
Om sådan förutsättning förefunnes, kunde icke av beredningen bedömas.

Försvarsutredningens förslag i fråga om underofficerskårens vid kustartilleriet
totala omfattning föranleder icke någon erinran i princip från min
sida. I likhet med vad som anförts vid behandlingen av frågan om flottans
underofficerskår anser jag mig emellertid för närvarande icke kunna fatta
ståndpunkt till försvarsutredningens förslag rörande ett antal befattningshavares
placering i lönegraden UO 3. Bland förvaltningsunderofficerarna ingå
enligt försvarsutredningens förslag bland annat fyra beställningar såsom kassörer.
Försvarsberedningen har föreslagit, att av dessa beställningar tre
borde upptagas i lönegraden UO 3, under det att den fjärde, kassören vid
Gotlands kustartilleriförsvar och Gotlands kustartillerikår, borde upptagas i
lönegraden UO 2. I överensstämmelse med vad jag i motsvarande fråga anfört
beträffande armén, anser jag mig böra biträda försvarsberedningens förslag.
Jag förutsätter, att andra jämkningar i utredningens personalberäkningar
kunna visa sig erforderliga under det fortsatta organisationsarbetet. Personalförbundens
förslag om ändrad avvägning mellan underofficersgraderna, innebärande
uppflyttning av ett antal beställningar från den lägsta till de högre
lönegraderna, kan jag icke för närvarande biträda. Jag anser i likhet med försvarsberedningen,
att tjänstgöringsuppgifterna härvidlag böra vara avgörande.

Ehuru jag sålunda icke nu anser mig kunna fatta definitiv ståndpunkt till
detaljerna i försvarsutredningens beräkningar rörande personalbehovet, anser
jag mig böra utgå från dem vid mina kostnadsberäkningar med nyssnämnda
jämkning i fråga om kassörerna samt de jämkningar beträffande musik -

543

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

personalens sammansättning, varom jag tidigare uttalat mig. Jag beräknar sålunda,
att kustartilleriets underofficerskår skall erhålla följande omfattning:

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Förvaltningsunderofficerare..........	UO 3	34
Flaggunderofficerare................	UO 2	170
Underofficerare av 2. graden........	UO 1	352
Summa	—	556

Manskap.

Kustartilleriets stammanskap utgöres vid nuvarande organisation av 83
flaggkorpraler, 228 furirer, 193 korpraler samt 695 meniga.

Härtill komma 10 musikelever.

F ör sv ar sutr edningen.

Försvarsutredningen har, enligt vad förut i samband med redogörelsen för
underofficerskåren angivits, föreslagit, att den nuvarande flaggkorpralsgraden
skall slopas, och att de hittillsvarande flaggkorpralsbeställningarna skola överflyttas
till underofficerskåren.

För vinnande av likformighet med flottan har utredningen vidare föreslagit,
att flaggkorpralstiteln jämväl vid kustartilleriet skall ersätta den nuvarande
furirs titeln.

Kustartilleriets manskapspersonal har av utredningen beräknats sammansatt
på följande sätt:

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Flaggkorpraler......................	Ma 3	600
Korpraler ..........................	Ma 2	50
Korpraler under 6 månader ........	Ma 2
Meniga under 6 månader............	Ma 1
Meniga ............................	Ma 1	950
Summa	—	1,855

Härutöver tillkomma 15 musikelever.

Försvarsutredningen har slutligen framhållit, att på grund av den utökade
tjänstgöringstiden för de värnpliktiga förläggning av personal för utbildning
till vissa försvarsanstalter inom kustartilleriförsvaren (de s. k. ytterförläggningarna)
komme att bliva erforderlig under praktiskt taget hela året. Detta
nödvändiggjorde, att viss betjäningspersonal avsåges för tjänstgöring i officers-
och underofficersmässar, liksom fallet vore ombord å flottans fartyg.
Utredningen har i anslutning härtill föreslagit, att yrkesgrenen hovmästare
vid ekonomiavdelningen, vilken tidigare funnits vid kustartilleriet, skall återinföras.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

544

Yttrande n.

Inspektören för kustartilleriet har framhållit, att utredningens förslag förutsatte,
att de elever, som på våren avslutade sin underbefälsutbildning och
utnämndes till korpraler, under det påföljande sommarhalvåret utnyttjades
såsom instruktörer. Detta hade möjliggjorts genom att den nuvarande underbefälsutbildningen
avkortats med ett halvår. En sådan avkortning måste betraktas
såsom en svaghet. Vissa möjligheter förelåge dock för anordnande
av särskilda militära utbildningskurser efter avslutad normal utbildning till
underbefäl, vilka i viss utsträckning kunde kompensera den avkortade underbefälsutbildningen.
Erfarenheterna kunde emellertid i sinom tid måhända
påvisa olämpligheten med en sådan avkortad utbildning och framtvinga en
återgång till nuvarande längd å underbefälsutbildningen. Detta komme i så
fall att medföra ett ökat behov av underbefäl.

I fråga om försvarsutredningens förslag om furirstitelns slopande har inspektören
för kustartilleriet uttalat liknande synpunkter som de chefen för
marinen anfört beträffande furirstitelns avskaffande inom flottan.

Chefen för marinen har i likhet med vad som anförts beträffande flottan
förordat, att sådana värnpliktiga, som under beredskapstiden konstituerats
till flaggkorpraler i kustartilleriets reserv, icke borde överföras till underofficerskåren
utan borde kvarstå i den nuvarande flaggkorpralsgraden intill
den tid, då deras konstitutorial upphörde. Furirstiteln borde enligt chefens
för marinen mening även vid kustartilleriet bibehållas.

Försvar sväsendets underbefälsförbund har under åberopande av samma
skäl som i fråga om furirstiteln vid flottan avstyrkt den föreslagna ändringen
med avseende å denna titel även för kustartilleriets vidkommande. Beställningar
för långtjänstunderbefäl borde (jfr förbundets förslag beträffande
arméns manskap) inrättas även vid kustartilleriet. Principen vid urvalet av
de tjänster, vilka borde bestridas av dessa beställningshavare, syntes böra
bliva densamma, som av förbundet hade förutsatts vid armén. En minskning
av den fast anställda manskapskaderns storlek även vid kustartilleriet vore
önskvärd och möjlig. Eördelningen av manskapsbeställningarna på olika
grader vore behäftad med den ur personalsynpunkt framträdande olägenheten,
att antalet meniga vore alltför stort i förhållande till antalet underbefäl. Härigenom
påverkades befordringsförhållandena i ogynnsam riktning, och liksom
hittills vore det sannolikt, att också i den nya organisationen ett antal fast
anställda icke komme att få möjlighet att genomgå fullständig underbefälsutbildning.
Förbundet ansåge därför, att en gynnsammare fördelning ur befordrings-
och utbildningssynpunkt av det totala antalet manskapsstater på de
olika graderna borde genomföras.

1942 års för sv ar sberedning.

Beredningen har tillstyrkt, att de nuvarande flaggkorpralsbeställningarna
hänföras till underofficerskåren. Liksom vid flottan borde i samband därmed
flaggkorpralsgraden helt försvinna, så snart de nuvarande innehavarna
av graden avgått från innehavande beställning eller, i vad gäller värnpliktiga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 545

hemförlovats. Furirstiteln borde bibehållas här liksom vid flottan för beställningshavare
av manskapet i lönegraden Ma 3.

Liksom för armén ifrågasatte beredningen, om icke även vid kustartilleriet
borde inrättas ett antal långtjänstunderbefälsbeställningar, enär behov av
äldre beställningshavare av manskapet syntes förefinnas för uppehållande av
vissa befattningar, framförallt inom truppförbandens förvaltning. Beredningen
finge i anslutning härtill föreslå, att 60 underbefälsbeställuingar förändrades
till beställningar för långtjänstunderbefäl. Härigenom syntes framtidsmöjligheterna
för manskap inom vapnet förbättras på ett sätt, som kunde fördelaktigt
inverka på vapnets rekryteringsmöjligheter. Rekryteringssvårigheter
hade hittills förelegat vid kustartilleriet, framförallt för vissa truppförband.
Fast anställda underbefäl borde icke användas såsom betjäningspersonal vid
officers- och underofficersmässar. Yrkesgrenen hovmästare vid ekonomiavdelningen
borde därför icke återinföras, om detta icke vore oundgängligen
erforderligt för att rekrytera underofficersbeställningar inom ekonomiavdelningen.

Mot den av försvarsutredningen föreslagna sammansättningen av kustartilleriets
manskapsstat har jag i stort sett intet att erinra. Självfallet kunna
dock jämkningar i beräkningarna av personalbehovet visa sig erforderliga
under det fortsatta organisationsarbetet. Liksom jag i annat sammanhang föreslagit
beträffande flottan bör furirstiteln alltjämt bibehållas och flaggkorpralstiteln
övergångsvis avses för dem som av en eller annan anledning icke böra
ifrågakomma för överflyttning till underofficerskåren.

Försvarsberedningen har föreslagit införande jämväl vid kustartilleriet av
ett antal långtjänstunderbefälsbeställningar. I likhet med vad jag i motsvarande
fråga avseende armén anfört, anser jag mig icke utan vidare kunna
biträda detta förslag. Därest en fortsatt undersökning skulle giva vid handen,
att för vissa särskilda befattningar föreligger behov av äldre underbefäl i pensionsberättigande
beställningar, torde frågan böra på nytt upptagas till behandling.

Försvarsutredningen har framhållit behovet av viss betjäningspersonal för
tjänstgöring vid officers- och underofficersmässarna vid kustartilleriets ytterförläggningar.
Då anställande av civil personal för detta ändamål med hänsyn
till förläggningarnas karaktär icke lämpligen bör ifrågakomma och en
sådan anordning därjämte skulle medföra ökat behov av förläggningsutrymmen,
anser jag mig principiellt böra tillstyrka försvarsutredningens förslag.
Med hänsyn till rekryteringen av underofficerskåren inom ekonomiavdelningen
är det för övrigt nödvändigt att räkna med det av försvarsutredningen
beräknade antalet manskap vid denna avdelning. Enär emellertid den av
försvarsutredningen föreslagna benämningen hovmästare icke synes lämplig,
torde det böra ankomma på de militära myndigheterna att i sinom tid avge
förslag till annan lämpligare benämning.

Gentemot underbefälsförbundets uttalande om den ur personalsynpunkt
framträdande olägenheten, att antalet meniga vore alltför stort i förhållande

Biliang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210.

Departements chefen.

377 42 35

546

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

till antalet underbefäl, bör framhållas, att utredningens förslag härutinnan
innebär en avsevärd förbättring i förhållande till 1936 års försvarsorganisation.
Antalet underbefäl utgör sålunda enligt utredningens förslag omkring
49 procent av hela manskapsstaten mot omkring 39 procent enligt 1936 års
försvarsorganisation.

I anslutning till vad sålunda anförts och med beaktande av den jämkning
beträffande musikpersonalens omfattning, som jag i annat sammanhang förordat,
beräknar jag kustartilleriets manskapsstat enligt följande tablå:

Tj än stegrad	Lönegrad	Antal
Furirer ............................	Ma 3	601
Korpraler..........................	Ma 2	Öl
Korpraler eller meniga..............	Ma 2 el. Ma 1	255
Meniga ............................	Ma 1	950
Sunarna	—	1,857

Reservpersonal.

Vid kustartilleriet finnes enligt nuvarande organisation en reservstat, vilken
upptager beställningar för 1 överste, 2 majorer, 5 kompaniofficerare och
6 underofficerare.

Kustartilleriets reservpersonal i övrigt omfattar såväl officerare och underofficerare
som flaggkorpraler. Keservpersonalen kan tillhöra någon av kategorierna
pensionsavgångna, förtidsavgångna eller i reserven utnämnda.

Förtidsavgångna och i reserven utnämnda beställningshavare äro i fredstid
skyldiga att under varje period av tre år fullgöra en repetitionsövning om 40
dagar intill utgången av det kalenderår, under vilket de uppnå 42 års ålder.

F ör sv ars utredning en.

Försvarsutredningen har beträffande kustartilleriets reservstat icke förutsatt
annan ändring än att antalet beställningar med hänsyn till mobiliseringsbehovet
borde ökas med en majorsbeställning.

Beträffande reservpersonalen i övrigt har utredningen, under framhållande
av att slopandet av den nuvarande flaggkorpralsgraden och flaggkorpralernas
överförande till underofficerskåren även borde gälla flaggkorpraler i reserven,
föreslagit, att kustartilleriets reserv endast skall omfatta officerare och underofficerare.
Någon nyanställning av flaggkorpraler i reserven borde icke längre
äga rum, och befintliga beställningshavare borde överföras till underofficerare
av 2. graden i reserven.

Utredningen har ansett, att kustartilleriets reservpersonal i huvudsakliga
delar borde organiseras på motsvarande sätt som vid armén. Där ej av det följande
annorlunda framgår, har utredningen sålunda förutsatt, att vad tidigare
anförts beträffande arméns reservpersonal i huvudsak och i tillämpliga delar
jämväl borde gälla med avseende å kustartilleriets reservpersonal. Behovet
av officerare och underofficerare i reserven borde liksom hittills i första hand
tillgodoses på frivillighetens väg, d. v. s. genom anställning och utbildning

547

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

av sådan personal, som därom gjorde ansökan. Endast lör den händelse denna
väg för fyllande av behovet icke skulle giva tillfredsställande resultat, borde
tvångsvis uttagning av värnpliktiga för utbildning till värnpliktiga officerare
eller underofficerare tillgripas.

I fråga om rekryteringen av officerare i reserven har försvarsutredningen
anfört följande:

Kustartilleriets reserv av officerare bör alltjämt omfatta pensionsavgångna,
förtidsavgångna och i reserven utnämnda. Rekryteringen av de i reserven utnämnda
officerarna bör liksom hittills grunda sig på utbildning av sådana studenter
och andra värnpliktiga med ungefär motsvarande kvalifikationer, som vid
kustartilleriet fullgjort viss tjänstgöring. För att de, som önska erhålla utbildning
till officer i kustartilleriets reserv, skola bliva tilldelade kustartilleriet,
böra de — liksom fallet är med dem, vilka önska anställning som officerare
å aktiv stat vid kustartilleriet — därom kunna göra ansökan i samband med
inskrivningen och därvid tilldelas kustartilleriet såsom reservofficersaspiranter.
Ett sådant förfarande bör dock icke utgöra hinder för antagning till
reservofficersaspirant (reservkadett) jämväl av värnpliktig, vilken — efter
att hava tilldelats kustartilleriet utan att därom hava gjort ansökan — önskar
utbilda sig till officer i kustartilleriets reserv. För att åstadkomma en vidgad
rekryteringsbas för kustartilleriets reservofficerare synes den förändringen
böra vidtagas i förhållande till nu gällande bestämmelser, att såsom kompetens
för antagning till reservofficersaspirant (reservkadett) räknas icke blott avgångsexamen
från de i kungl. brev den 21 januari 1938, § 18 c) angivna läroanstalterna,
utan jämväl avgångsexamen från vissa andra icke statliga eller
statsunderstödda tekniska läroanstalter (t. ex. Stockholms Tekniska Institut),
allt i den mån i nämnda läroanstalter inhämtat kunskapsmått kan anses motsvara
minst begränsad studentexamen.

Utbildning till och anställning såsom officer i kustartilleriets reserv bör
också — liksom för närvarande — kunna vinnas av underbefäl (flaggkorpral)
eller underofficer vid kustartilleriet, vilka vid försvarsväsendets läroverk
eller eljest avlagt begränsad eller fullständig studentexamen.

För utbildning till officer i kustartilleriets reserv beräknas krävas ett år
utöver den tid av tretton månader, som motsvarar de värnpliktigas första
tjänstgöring och första repetitionsövning. Utbildningen bör alltjämt specialiseras
å sjöfrontsartilleritjänst, luftvärnsartilleritjänst samt signal- och mintjänst.

Antalet officerare, som årligen borde vinna anställning i kustartilleriets
reserv, har av utredningen beräknats till 20 vid genomförd organisation. För
de närmaste åren har dock räknats med en något större årskontingent.

Försvarsutredningen har erinrat om att kustartilleriets reserv av underofficerare
för närvarande rekryteras av dels pensionsavgångna, dels förtidsavgångna,
dels ock i reserven utnämnda underofficerare. Behovet av underofficerare
vore relativt stort och kunde endast till viss grad fyllas av de tvenne
förstnämnda kategorierna. Härtill komme, att även genom den sist angivna
kategorien en relativt liten rekrytering ägt rum. Liksom vid armén och flottan
borde därför en ny utbildningsväg skapas och då i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som för nämnda försvarsgrenar härutinnan föreslagits.

Härom har försvarsutredningen närmare anfört följande:

På hösten vid sjätte anställningsårets början eller senare böra de underbefäl
(flaggkorpraler), som önska vinna anställning som underofficerare i

548

Kungl. Maj:ts proposition m 210.

reserven men eljest skolat avgå från sin anställning, antagas till reservunderofficersaspiranter
till ett av Kungl. Maj:t för varje år bestämt antal.

Liksom vid flottan böra dessa aspiranter erhålla samma förmåner, som
skoiat tillkomma dem vid fortsatt anställning som underbefäl på ett år.

Utbildningen av reservunderofficersaspiranter bör omfatta en tid av tolv
månader och föreslås äga rum dels under omkring sex månader (för elever
tillhörande maskinavdelningen omkring åtta månader) vid marinens underofficersskola,
dels under omkring sex månader (för elever tillhörande maskinavdelningen
omkring fyra månader) vid kustartilleriet. Sistnämnda utbildning
bör främst vara av praktisk art. Enär de flaggkorpraler av samma årskurs,
som genomgå utbildning till underofficer på aktiv stat, först efter ytterligare
ett år kunna beräknas bliva stamunderofficerare, böra sådana bestämmelser
utfärdas, som reglera turberäkningen mellan vederbörande vid framtida
gemensam tjänstgöring såsom underofficerare.

De flaggkorpraler, som genomgått utbildning till reservunderofficer, förutsättas
liksom vid flottan bliva berättigade att vid utbildningens avslutande
vinna anställning på civilanställningsstat och erhålla därmed förenade förmåner.
Under denna tid äro de att betrakta såsom flaggkorpraler över stat.

I reserven utnämnd underofficer borde enligt utredningens mening erhålla
ekiperingshjälp om 600 kronor. Såsom tidigare föreslagits, borde de nuvarande
flaggkorpralerna i reserven överföras till underofficerskåren. Vid befordran
till underofficer av 2. graden i samband härmed borde alltjämt till
sådan flaggkorpral utgå ekiperingshjälp med 400 kronor på motsvarande sätt,
som nu vore fallet.

Antalet underofficerare, som årligen beräknats böra tillföras kustartilleriets
reserv, utgjorde vid genomförd organisation omkring 15. Under de närmaste
åren finge man emellertid räkna med större årskontingenter för att
inom rimlig tid fylla behovet.

Y ttr anden.

Chefen för marinen har i princip intet haft att erinra mot det föreslagna
systemet för tillgodoseende av befälsbehovet vid mobilisering. En överbearbetning
av förslaget, i första hand för att vinna överensstämmelse försvarsgrenarna
emellan, syntes dock bliva erforderlig. Därvid måste särskilt frågan
om övergångsbestämmelser för den nuvarande reservpersonalen beaktas.

Kustartilleriets reservofficersförhund har, under framhållande av att enligt
försvarsutredningens förslag kustartilleriets reservpersonal i huvudsakliga
delar borde organiseras på motsvarande sätt som vid armén, framhållit, att
de principer rörande reservpersonalens anställnings- och tjänstgöringsförhållanden,
som innefattades i det förslag, för vars innehåll redogjorts under
betänkandets avsnitt om personalen i arméns reserver, innebure i flera avseenden
synnerligen betydelsefulla förändringar i förhållande till nu gällande
reservbefälsförordning. Mot det system att tillgodose befälsbehovet vid mobilisering,
som det under utarbetande varande förslaget innebure, syntes i
princip intet vara att erinra. Att förslaget dock måste bliva föremål för överarbetning
vore uppenbart.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har intet haft att erinra mot den
föreslagna utbildningslinjen för reservunderofficerare vid kustartilleriet,

549

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vilken i allt väsentligt överensstämde med vad som i detta avseende föreslagits
för flottans del. Förbundet ansåge dock, att även vid kustartilleriet
den normala rekryteringen borde omfatta ett större antal beställningshavare
årligen än försvarsutredningen förutsatt.

1942 års försvarsberedning.

Försvarsutredningens förslag rörande reservpersonalen vid kustartilleriet
gåve icke beredningen anledning till uttalande i annan mån än att reservpersonalens
förmåner och tjänstgöring syntes böra ordnas enligt samma principer
som vid armén.

Med hänsyn till att det i det föregående omnämnda, inom arméstaben
under utarbetande varande förslaget till ny reservbefälsförordning för
armén torde kunna i huvudsakliga delar läggas till grund för regleringen av
jämväl kustartilleriets reservpersonals ställning, har jag icke här ansett mig
böra närmare redogöra för de synpunkter och förslag som i denna fråga framförts
i yttrandena. Yad sålunda framkommit bör dock tagas under övervägande
i samband med den fortsatta utredning rörande kustartilleriets reservpersonals
ställning, som torde bliva erforderlig, sedan det inom arméstaben
pågående utredningsarbetet fullbordats.

I likhet med vad som förutsatts beträffande arméns reservpersonal lärer
det sedermera böra ankomma på Kungl. Maj:t att på grundval av myndigheternas
förslag utfärda erforderliga föreskrifter rörande reservpersonalens
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden.

I anledning av vad underbefälsförbundet anfört beträffande det antal
elever, som årligen bör antagas för utbildning till underofficerare i reserven,
må framhållas, att detta givetvis måste avpassas med hänsyn till mobiliseringsbehovet.

Frågan om reservpersonalens avlönings- och övriga förmåner bör, såsom
jag förut anfört, för hela försvarsväsendet upptagas till behandling i ett sammanhang.

Övrig personal.

Till kustartilleriet hör, utöver den i personalförteckningarna upptagna
militära personalen, jämväl viss civil personal. Denna omfattar dels den i
gällande personalförteckningar upptagna civila personalen, dels ock vid kustartilleriet
eljest anställda civila tjänstemän och arbetare m. fl. Denna sistnämnda
personal avlönas i huvudsak från de s. k. sakanslagen.

Försvarsutredningen har, för att i möjligaste mån minska behovet av militär
personal och för att möjliggöra ett utnyttjande av denna för sina huvuduppgifter,
d. v. s. för militära uppgifter, för kustartilleriet liksom för flottan
för tjänstgöring inom staber, förvaltningar m. m. i ökad utsträckning upptagit
civil personal. Kostnaderna för avlöning av den civila personalen avses att
bestridas från avlöningsanslag, vilket innebär överflyttning från sak- till avlöningsanslag
av lönekostnaderna för viss civil personal.

Departements chefen.

Departements chefen.

Departements chefen.

550 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningens beräkningar rörande behovet av civil personal och
rörande löneställningen för denna personal torde i huvudsak kunna godtagas
som underlag för bedömandet av kostnaderna för den av mig förordade försvarsorganisationen.
Härmed har jag dock icke tagit ställning i detalj till de
framställda förslagen; dessa torde böra i vanlig ordning prövas år för år i
samband med budgetarbetet. Jag hänvisar härutinnan till vad jag inledningsvis
yttrat.

Rekrytering.

Värnpliktiga.

försvar sutredning en har utgått från att samtliga kustartilleriet tilldelade
värnpliktiga under hela sin värnpliktstid skola tillhöra kustartilleriet. Kustartilleriets
sammanlagda årsbehov av värnpliktiga (inskrivningskontingent)
har av försvarsutredningen beräknats på sätt framgår av sid. 456 i betänkandet.

Chefen för marinen och inspektören för kustartilleriet ha framhållit,
att tilldelningen till kustartilleriet av värnpliktiga avsedda för handräckningstjänst
icke kunde anses fylla de krav, som komme att framträda i och med
den nya organisationens genomförande. För kustartilleriet förelåge behov
av en årskontingent på omkring 300 man mot av utredningen beräknade 200
man. På grund av rådande total brist på värnpliktiga av denna kategori kunde
dock något yrkande i denna fråga för närvarande icke framställas.

Enär det ankommer på Kungl. Maj:t att i kommandoväg utfärda närmare
bestämmelser rörande de värnpliktigas tilldelning, saknar jag anledning att
taga ställning till försvarsutredningens beräkningar rörande kustartilleriets
årsbehov av värnpliktiga.

Vid mina kostnadsberäkningar har jag emellertid utgått från det av försvarsutredningen
angivna behovet.

Fast anställd personal.

Kustartilleriets officerskår rekryteras för närvarande på i princip samma
sätt som sjöofficerskåren. Underofficerskåren rekryteras uteslutande från det
fast anställda manskapet. Kustartilleriets manskap rekryteras helt genom
kontraktsanställning med en första anställningstid omfattande tre år.

F ör svar s utredning en.

Försvarsutredningen har beträffande officersrekryteringen anfört att
denna syntes böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits
beträffande flottan. Rekryteringen borde sålunda ske dels över den s. k.
studentvägen, dels över manskapsvägen. Den nuvarande rekryteringen manskapsvägen
med anlitande av studiestipendier föresloges ej längre skola
komma till användning. I fråga om kvotsiffrorna för rekrytering olika vägar
borde gälla motsvarande som för flottan.

Även vid kustartilleriet hade under senare år viss rekrytering av officerskåren
skett genom ordnande av särskilda utbildningskurser för officerare i
kustartilleriets reserv och för underofficerare å aktiv stat. För att under de

551

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

närmaste åren kunna genomföra den enligt förevarande utredning erforderliga
utökningen av kustartilleriets officerskår kunde det måhända bliva nödvändigt
att jämväl i fortsättningen i viss utsträckning utnyttja angivna rekryteringsvägar.

Beträffande underofficerskårens rekrytering har utredningen icke
förutsatt annan ändring än den som följer av de ändrade grunderna för utbildningen,
för vilka redogöres i närmast följande avsnitt.

I avseende å rekryteringen av manskap har utredningen anfört, att
densamma syntes i stort sett böra ske på motsvarande sätt som för närvarande.
Första anställningstiden borde dock omfatta fyra år. Utredningen hade tagit
under övervägande frågan, om även vid kustartilleriet manskap borde vinna
anställning över stat under ett halvt år före den egentliga anställningstiden, på
sätt som föreslagits för arméns vidkommande. För vinnande av överensstämmelse
med marinen i övrigt hade emellertid utredningen icke ansett sig böra
föreslå ett sådant förfarande. Sedan lämpligheten av ett dylikt anställningssystem
prövats och erforderlig erfarenhet vunnits, kunde måhända spörsmålet
för kustartilleriets del upptagas till förnyad prövning. Liksom föreslagits beträffande
flottan, borde vid kustartilleriet manskap före kommendering till
underofficersutbildning förbinda sig att kvarstanna i tjänst såsom flaggkorpral
under ytterligare ett anställningsår efter det underofficersutbildningen avslutats,
därest underofficersbefordran icke därunder erhölles.

Yttranden.

Inspektören för kustartilleriet har, under erinran om sistnämnda förslag,
ifrågasatt huruvida icke med hänsyn till den omfattande utbildning, som av
staten beståtts vederbörande, förbindelsen i stället borde utsträckas att omfatta
förslagsvis två år. Detta borde då gälla hela krigsmakten.

För svar sväsendets underbefälsförbund har icke haft något att erinra mot
den föreslagna omläggningen av den s. k. manskapsvägen vid officersutbildningen.
Förbundet har emellertid därvid förutsatt även för kustartilleriet,
att beställningshavare, som genomgått underofficersutbildning och som befunnes
väl lämpad för fortsatt utbildning till officer, skulle kunna återkommenderas
till läroverket för avläggande av begränsad studentexamen och därefter
erhålla kommendering till sjökrigsskolan. — För vinnande av överensstämmelse
med arméns rekryteringssystem borde jämväl vid kustartilleriet
manskap anställas över stat under ett halvt år före den egentliga anställningstiden.
Detta skulle möjliggöra en effektivare gallring bland aspirantema
på den fasta anställningen.

1942 års försvarsberedning.

Försvarsutredningens förslag rörande officersrekryteringens ordnande hade
icke givit beredningen anledning till annat uttalande än att beredningen, liksom
i fråga om armén, förutsatt, att underbefäl efter genomgången underofficersutbildning
undantagsvis borde, om beställningshavaren först då visat särskild
lämplighet för anställning som officer, kunna beredas möjlighet till fortsatt
officersutbildning.

Departements chefen.

552 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I fråga om underofficersrekryteringen finge beredningen hänvisa till sitt
uttalande rörande rekryteringen av flottans underofficerare.

Vad slutligen anginge rekryteringen av fast anställt manskap borde, sedan
erfarenheter vunnits av det för armén avsedda systemet för manskapsrekryteringen,
övervägas, om icke samma system borde komma i tillämpning vid
kustartilleriet. Därest detsamma utfölle väl vid armén, syntes nämligen fördelarna
av provtjänstgöring för de nyanställda och kontraktstidens utgång på
våren vara så stora, att de borde utnyttjas också för kustartilleriets del.

Mot försvarsutredningens förslag i fråga om rekryteringen av den fast
anställda personalen vid kustartilleriet har jag i huvudsak intet att erinra.
Förslagen ansluta sig i stort sett till de tidigare i annat sammanhang framförda
förslagen om rekrytering av flottans personal. Enär det emellertid
torde tillkomma Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande meddela närmare
bestämmelser härom, finner jag mig icke nu böra taga slutgiltig ställning
till detaljerna i förslaget. Vid frågans ytterligare handläggning torde de av
underbefälsförbundet och försvarsberedningen framförda synpunkterna beträffande
anställning över stat under ett halvt år före den egentliga anställningstiden
böra tagas under övervägande. Det av inspektören för kustartilleriet
framförda förslaget synes däremot icke för närvarande böra föranleda
åtgärd. Beträffande den av underbefälsförbundet och försvarsberedningen
berörda frågan om möjlighet för underbefäl att efter genomgången
underofficersutbildning erhålla fortsatt officersutbildning får jag hänvisa till
vad jag i motsvarande avseende anfört beträffande armén.

Utbildning.

Allmänna synpunkter.

Försvarsutredningen har å sid. 457 ff. i betänkandet anfört vissa allmänna
synpunkter på kustartilleriets utbildningsfråga ävensom rörande de värnpliktigas
utbildning. Utredningen har därvid förutsatt; att den utökade tjänstgöringstiden
för de värnpliktiga liksom föreslagna förändringar i organisationen
i övrigt krävde en omfattande revidering av formerna och föreskrifterna
för utbildningens organisation och bedrivande inom kustartilleriet. Enär en
utformning i detalj av dessa spörsmål icke varit möjlig att verkställa inom
utredningen, förutsattes, att en sådan i sinom tid komme till stånd. Yissa
modifikationer i de av försvarsutredningen i det följande angivna grunderna
för utbildningens ordnande kunde måhända därvid bliva erforderliga. Erinras
må, att ny värnpliktslag, som utarbetats på grundval av försvarsutredningens
förslag i ämnet, antagits av 1941 års riksdag.

Inspektören för kustartilleriet, som instämt i försvarsutredningens uttalande
om behovet av en revidering av gällande bestämmelser om utbildningen
vid kustartilleriet, har ansett, att en utredning därom snarast borde
komma till stånd. Mot vad utredningen anfört i fråga om utbildningen vore
emellertid i det väsentliga intet att erinra.

553

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Mot de av utredningen anförda synpunkterna beträffande utbildningen Departementsvid
kustartilleriet har jag i stort sett intet att erinra. Såsom i det föregående c efenanförts
har jag emellertid förutsatt, att en särskild utredning kommer till
stånd rörande organiserandet av utbildningsarbetet inom marinen.

Det fast anställda manskapets utbildning.

Gången av det fast anställda manskapets utbildning är enligt nuvarande
organisation i stora drag följande.

Första anställningsåret avses för rekrytutbildningen, efter vars slut stamrekryten
blir uppflyttad till 2. klass kustartillerist. Under andra anställningsåret
genomgås korpralskola och under tredje anställningsåret furirskola, varefter
följer ett å två års praktisk tjänstgöring. Underofficersutbildningen,
som är tvåårig eller i vissa fall treårig, genomgås i regel under sjätte och
sjunde anställningsåren. Såväl rekryt- som underbefäls- och underofficersutbildningen
äger rum dels i teoretiska skolor —- i både militära och allmänbildande
ämnen — dels i praktiska kurser.

För svar sutredningen har såsom tidigare angivits strävat efter att lägga det
fast anställda manskapets utbildning inom hela försvarsväsendet efter så ensartade
grunder som möjligt med hänsyn tagen till de särskilda försvarsgrenarnas
speciella krav. Utredningen har beträffande utbildningen av kustartilleriets
fast anställda manskap i huvudsak anfört följande:

För underbefälsutbildningen erfordrades enligt utredningens mening två
och ett halvt år. Första året genomginge de fast anställda rekrytskola, omfattande
en första och en andra kurs, vardera av omkring sex månaders längd.

För att eleverna i allmänbildningsavseende skulle erhålla ett tillfredsställande
utgångsläge för sin militära skolning, bibringades dessa under första
kursen huvudsakligen undervisning i allmänbildande ämnen (motsvarande
första klassen i skolsystemet). Vid sidan av den bokliga undervisningen ansloges
även viss tid till fysisk och allmän militär fostran. Andra kursen i
rekrytskolan vore helt praktisk och genomginges tillsammans med de värnpliktiga
i allmänhet.

Efter avslutad rekrytskola följde vid början av det andra anställningsåret
en underbefälsskola av ett och ett halvt års längd. Nämnda skola uppdelades
i tre kurser, varav utbildningen under den första kursen bedreves inom ramen
av taktiska förband och i likhet med andra kursen gåves en mera praktisk inriktning.
Under den andra kursen skedde den fortsatta utbildningen inom
vederbörlig bataljon. Tredje kursen däremot förutsattes komma att huvudsakligen
omfatta teoretisk utbildning.

Vid avslutandet av underbefälsskolans tredje kurs skedde utnämning till
korpral. Korpral, som under tjänstgöring det därpå följande sommarhalvåret
befunnes lämplig, kunde den 1 oktober samma år vinna befordran till flaggkorpral.

Under den fortsatta tjänstgöringen borde underbefälet genomgå särskilda
utbildningskurser, avseende att vidmakthålla och utöka förut inhämtade kunskaper
och färdigheter i olika grenar av tjänsten ävensom att bibringa viss
specialutbildning.

Yad beträffade anordnande av frivilliga kurser i allmänbildande ämnen för
kustartilleriets manskap borde i stort sett gälla motsvarande som i denna
fråga anförts under avsnittet om utbildningen vid flottan.

Departements*

chefen.

554 Kungl. Maj ds proposition nr 210.

Gången av stammanskapets utbildning och tjänstgöring under första anställningstiden
enligt försvarsutredningens förslag framgår av en å sid. 460
i betänkandet intagen tablå.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har i fråga om den framlagda utbildningsplanen
i princip icke haft något att erinra. Förbundet önskade
dock framhålla önskvärdheten av att viss undervisning i allmänbildande
ämnen inginge också i underbefälsutbildningen.

Försvarsutredningens förslag föranleder från min sida intet annat yttrande
än att detsamma synes väl ägnat att ligga till grund för de fortsatta
överväganden rörande det fast anställda manskapets utbildning, som enligt
det föregående böra komma till stånd. Såsom jag under rubriken Rekrytering
anfört, bör därvid bland annat övervägas möjligheten att låta anställningstiden
börja med ett halvt års anställning över stat. Jag har förutsatt, att
nämnda halvår i så fall skulle väsentligen utnyttjas för undervisning i allmänbildande
ämnen.

Underofficersutbildningen.

Såsom redan i samband med det fast anställda manskapets utbildning angivits,
pågår vid nuvarande organisation utbildningen till underofficer vid
kustartilleriet under två eller i vissa fall tre år. Den teoretiska utbildningen
äger i regel rum vid kustartilleriets underofficersskola i Karlskrona under
tvenne på varandra följande läsår. Sommaren mellan de båda läsåren utnyttjas
för trupp tjänstgöring. För en mindre del av underofficerseleverna
äger utbildningen rum under två år vid arméns underofficersskola i Uppsala,
i vilket fall dock i regel ett års förberedande utbildning erfordras.

För svar sutredningen, som i annat sammanhang framhållit önskvärdheten
av att underofficersutbildningen i vad avser allmänbildande ämnen äger rum
vid en för försvarsväsendet gemensam läroanstalt — försvarsväsendets läroverk
—- bär i förevarande sammanhang anfört följande:

Utbildningen till underofficer på aktiv stat skulle enligt utredningens förslag
bedrivas dels vid försvarsväsendets läroverk, dels vid marinen. Inträde
i läroverkets andra klass beräknades normalt kunna ske vid början av femte
anställningsåret.

Efter genomgång av försvarsväsendets läroverk skulle eleverna — normalt
vid början av sjunde anställningsåret — beordras till marinens underofficersskola.
Under den därpå följande sommaren avslutades utbildningen till underofficer
med en kurs av huvudsakligen praktisk art vid kustartilleriet. Kompetens
för befordran till underofficer av 2. graden inträdde den 1 oktober det
år utbildningen avslutades.

Den praktiska kursen vid kustartilleriet borde för elever tillhörande
maskinavdelningen förläggas till sommaren omedelbart före kommenderingen
till marinens underofficersskola.

Underofficerare å aktiv stat borde under sin tjänstgöring för vidmakthållande
och utökande av tidigare inhämtade kunskaper och färdigheter, ävensom
för att bibringas viss specialutbildning, genomgå särskilda utbildningskurser.

Utbildningen till underofficer på aktiv stat enligt av försvarsutredningen
sålunda angivna riktlinjer framgår närmare av en å sid. 461 i betänkandet intagen
översikt.

555

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har med principiell anslutning till
utredningens förslag rörande organisationen av underofficersutbildningen vid
kustartilleriet endast velat framhålla, att de synpunkter, som i fråga om utbildningen
vid flottan anförts beträffande tidigare kommendering till underofficersutbildning
av realskoleynglingar samt dessas tur till underofficersbefordran,
ägde motsvarande tillämplighet för kustartilleriets del.

Icke heller mot utredningens förslag i denna del har jag i princip något Departement
att erinra. Den av underbefälsförbundet väckta frågan om tidigare kommen- c,irtendering
till underofficersutbildning av manskap, som avlagt realexamen, torde
böra tagas under övervägande i samband med den förut berörda utredningen
rörande utbildningen inom marinen.

Officersutbildningen.

Utbildningen till officer på aktiv stat vid kustartilleriet omfattar vid nuvarande
organisation en tid av omkring 39 månader. Efter aspirantantagning
omkring den 15 juni bedrives utbildningen vid en aspirantkurs i omkring
tre månader, varefter följer antagning till kadett. Kadetterna utbildas därefter
under en vinter och tre somrar vid truppförbanden och under de två
sista vintrarna vid sjökrigsskolan. Efter tredje sommarens utbildning sker
antagning till e. o. fänrik.

Utbildningen till reservofficer omfattar vid nuvarande organisation omkring
17 månader. Efter fullgjord första värnpliktstjänstgöring sker antagning till
reservkadett, varefter utbildningen omfattar tre månader vid sjökrigsskolan och
fem månaders utbildning vid truppförband, varpå nästkommande år följer en
månads utbildning vid truppförband under regementsövningarna.

Försvarsutredningen har i anslutning till vad utredningen anfört vid behandlingen
av frågan om kustartilleriets officersrekrytering yttrat följande:

Rekryteringen av såväl stam- som reservofficerare borde för kustartilleriets
vidkommande alltjämt i första hand ske genom antagning och utbildning av
officers- och reservofficersaspiranter (kadetter och reservkadetter). I utbildningen
till officer å aktiv stat borde — liksom sedermera under tjänstetiden
såsom officer — även ingå tjänstgöring (kurs) ombord å flottans fartyg. Utbildningen
av reservofficersaspiranter borde från och med underbefälskursens
början liksom nu uppdelas å följande utbildningsgrenar, nämligen sjöfrontsartilleritjänst,
luftvärnsartilleritjänst samt signal- och mintjänst. Oaktat denna
uppdelning borde under den fortsatta utbildningen elever, tillhörande endera
utbildningsgrenen, bibringas vissa både teoretiska och praktiska insikter
beträffande övriga utbildningsgrenar.

Vid utbildningen av officers- och reservofficersaspiranter borde principiellt
eftersträvas en såvitt möjligt gemensam utbildning såväl de båda kategorierna
sinsemellan som med övriga värnpliktiga. Med hänsyn till nödvändigheten
av en relativt tidig specialisering av utbildningen hade dock utredningen
funnit, att vissa svårigheter förelåge härför. Under första vinterhalvåret,
då samtliga kategorier borde fördelas till utbildning inom ramen av taktiska
förband, syntes dock i viss utsträckning såväl gemensam utbildning som
gemensam förläggning kunna åvägabringas.

I den mån antalet platser och övriga omständigheter det medgåve, kunde

Departements chefen.

006 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

reservofficersaspiranter ävensom värnpliktiga i allmänhet, som fyllde fastställda
fordringar, under utbildningens gång övergå till utbildning till officer
på aktiv stat.

Underbefäl vid kustartilleriet, som önskade erhålla utbildning till officer å
aktiv stat, skulle till en början avlägga examen å C-linjen vid försvarsväsendets
läroverk. Denna utbildning, som krävde tre vinterhalvår (för dem som
avlagt realexamen två), påbörjades normalt vid ingången av femte anställningsåret.
Under sommarhalvåren mellan de olika klasserna och efter tredje
klassen fullgjorde eleverna trupptjänstgöring vid kustartilleriet. Därunder
genomginge de jämväl kompletterande utbildning: för elever, som tillhörde
artilleriavdelningen, vid signal- och minavdelningen, och för dem, som tillhörde
den senare avdelningen, vid artilleriavdelningen. På hösten vid ingången av
åttonde anställningsåret skedde antagning till kadett och kommendering till
sjökrigsskolans lägre kurs. Utbildningen vore därefter gemensam med övriga
kadetter.

För underbefäl och underofficerare vid kustartilleriet, vilka avlagt begränsad
eller fullständig studentexamen och önskade vinna anställning såsom
officerare i reserven, borde utbildningen omfatta omkring tolv månader
och anslutas till reservofficersaspiranternas underofficerskurs och reservkadetternas
kurs vid sjökrigsskolan.

Gången av utbildningen till officer på aktiv stat och till reservofficer enligt
utredningens förslag framgår av två å sid. 463 och 464 i betänkandet intagna
översikter.

Inspektören för kustartilleriet har i fråga om den fortsatta utbildningen
såsom officer framhållit, att det syntes angeläget, att vissa elever vid sjökrigshögskolan
bibringades förtrogenhet med krigföringens medel och metoder
vid andra försvarsgrenar. Lika angeläget vore, att kustartilleriofficeren
under de första tjänstgöringsåren liksom efter avslutad högskoleutbildning
bleve förtrogen med tjänsten vid flottan. I sådant syfte borde vissa kvalificerade
officerare årligen beordras till tjänstgöring därstädes.

Kustartilleriets reservofficersförbund har anfört, att antagning till fänrik,
vilken av försvarsutredningen föreslagits skola äga rum den 1 oktober eller
en månad senare än vid armén, borde ske senast den 1 september fjärde
året. En ändring i denna riktning skulle vara till båtnad för tjänsten under
regementsövningarna samt underlätta den frivilliga rekryteringen till reservofficerskåren
vid kustartilleriet, vilken enligt betänkandet förutsattes såsom
den normala.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har ansett, att underbefäl, som
genomgått kustartilleriets underofficersskola, efter viss komplettering av kunskaperna
i matematik och fysik borde liksom hittills kunna vinna anställning
som reservkadett för utbildning till reservofficer.

Det av försvarsutredningen framlagda förslaget rörande officersutbildningen
vid kustartilleriet synes i huvudsak böra läggas till grund för utformandet
av erforderliga bestämmelser i ämnet. Den i det föregående förordade
utredningen rörande utbildningen inom marinen kan givetvis föranleda
vissa jämkningar i förslaget.

557

Kunyl. Maj:ts proposition nr 210.

Såsom kustartilleriets reservofficersförbund anfört, torde officersutbildningen
böra avkortas med en månad för att utnämningen till fänrik i likhet
med vad som avses bliva fallet vid armén skall kunna äga rum omedelbart
före regementsövningarna i stället för efter dessa. Enär officersutbildningen
vid flottan icke synes kunna förkortas på motsvarande sätt, kommer härigenom
olikhet att råda inom marinens båda vapenslag. För vinnande av
rättvisa med avseende å turberäkningen inom marinen torde möjligen särskilda
bestämmelser bliva erforderliga.

Den nuvarande av underbefälsförbundet omnämnda utbildningsvägen till
reservofficer för underbefäl, som genomgått underofficersskola och därefter
kompletterat kunskaperna i matematik och fysik, torde alltjämt böra hållas
* öppen.

Jämväl beträffande här berörda utbildningsfrågor lärer det ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela beslut.

E. För marinen gemensam personal.

Mariningenjörkåren.

Stampersonal.

Mariningenjörkåren utgör en civilmilitär kår under ledning av en chef,
marinöverdirektören (i lönegraden Cb2), tillika chef för marinförvaltningens
ingenjöravdelning. I övrigt omfattar kåren för innevarande budgetår
3 marindirektörer av 1. graden,

5 marindirektörer av 2. graden,

13 förste mariningenjörer,

8 mariningenjörer av 1. graden,

16 mariningenjörer av 2. graden,

5 specialingenjörer av 1. graden,

2 specialingenjörer av 1. eller 2. graden,

12 specialingenjörer av 2. graden,

10 specialingenjörer av 3. graden,

5 extra mariningenjörer,

5 mariningenjörsstipendiater och
8 marinunderingenjörer.

Mariningenjörkåren är för närvarande uppdelad i två grupper, egentliga
mariningenjörer och specialingenjörer. Under det att de sistnämnda direkt
antagas i vederbörliga fack såsom färdigutbildade ingenjörer, sker de egentliga
mariningenjöremas rekrytering från marinens kadettkår tillhörande
mariningenjörskadetter, vilka i särskild ordning kommenderats till ingenjörsutbildning.
Specialingenjörerna tillhöra följande olika fack: elektro-, radio-,
artilleri-, torped-, min-, verkstads- och stationsingenjörer samt kemister,
varvid den tekniska utbildningen beträffande artilleri-, torped-, min- och verkstadsingenjörerna
som regel bibringats i teknisk högskolas fackavdelning för
maskinteknik, under det att stationsingenjörernas utbildning ägt rum vid fackavdelning
för väg- och vattenbyggnad.

558

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvar sutredningen.

Försvarsutredningen har i fråga om specialingenjörerna framhållit, att
erfarenheterna beträffande rekryteringen av specialingenjörer givit vid
handen, att dessa ingenjörer vid antagningen i regel saknade den militära och
marintekniska utbildning, som vore en förutsättning för ett effektivt arbete.

Den bästa vägen att råda bot för de angivna olägenheterna syntes utredningen
vara att dels tillämpa ett enhetligt system för antagning och utbildning
av all personal vid mariningenjörkåren, dels genom koncentrering på ett
mindre antal specialiteter inom kårens ram söka bereda bättre och jämnare
befordringsmöjligheter för samtliga fackingenjörer. Härom har utredningen
anfört:

Frågan rörande rekrytering och utbildning belyses närmare i ett följande
sammanhang och utredningen vill här endast framhålla, att vid en likartad
rekrytering och anställning skäl icke längre föreligga att bibehålla en uppdelning
av mariningenjörkåren i egentliga mariningenjörer och specialingenjörer.
Det torde ur organisatorisk synpunkt vara fördelaktigt att samtliga betraktas
som egentliga mariningenjörer, ehuru de vid sidan av en enhetlig
grundläggande marin utbildning äga olika teknisk specialutbildning.

För att underlätta uppnåendet av enhetlighet borde — enligt vad utredningen
vidare föreslagit — huvuddelen av de nuvarande specialingenjörerna
överföras till att bliva egentliga mariningenjörer. Återstående specialingenjörer,
tillhörande specialiteter utan sjömilitär betoning, borde i stället efter
hand avföras från kåren och ersättas med civil personal. Det syntes sålunda
ej erforderligt att inom mariningenjörkårens ram bibehålla verkstadsingenjörer,
stationsingenjörer och kemist. Denna personal avsåges icke under några
förhållanden för tjänstgöring ombord å örlogsfartygen och syntes icke heller
vid tjänstgöring i land böra ha annat än civil ställning. De nuvarande innehavarna
av förefintliga befattningar i dessa tre fack borde därför, med bibehållande
av full tjänstgöringsskyldighet och löneförmåner enligt avlöningsreglementet,
överföras på övergångsstat.

I fråga om personalens tjänstgöringsförhållanden och mariningenjörkårens
omfattning har det synts försvarsutredningen vara en naturlig sak, att mariningenjörer
med specialutbildning såsom elektro-, radio-, artilleri-, torped- eller
miningenjör efter avslutad utbildning — d. v. s. efter vunnen anställning så*som
mariningenjörer av 2. graden — avsåges för tjänstgöring uteslutande inom
eget fack. För mariningenjörer med specialutbildning som skeppsbyggnadsingenjörer
borde ur effektivitetssynpunkt såväl en ytterligare specialisering
som en begränsning av antalet verksamhetsgrenar komma till stånd. Förutom
för sjötjänstgöring borde dessa ingenjörer sålunda i huvudsak avses för konstruktions-
och planläggningsverksamhet, kontrollantverksamhet vid örlogsoch
privatvarv samt lärarbefattningar vid marinens skolor. Däremot borde
vissa befattningar inom marinförvaltningen och i örlogsvarven, som hittills
bestritts av mariningenjörer, med fördel kunna omhändertagas av civil personal,
direkt anställd för respektive befattningar.

Behovet av stampersonal vid mariningenjörkåren har av utredningen efter

559

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dessa grunder beräknats till 104. Fredsfördelningen för vinterhalvåret framgår
av en å sid. 467 i betänkandet införd tablå.

I fråga om behovsberäkningen bär försvarsutredningen ytterligare framhållit,
att densamma uppgjorts under förutsättning att den nuvarande organisationen
av örlogsvarven i princip bibehölles. Skulle organisationen komma
att ändras i den riktningen, att särskilda marinverkstäder skapades, beräknades
antalet skeppsbyggnadsingenjörer kunna minskas med 5.

Försvarsutredningen har vidare anfört, att den omfattande ökningen av
marinens fartygsmateriel medfört en väsentlig ökning i arbetsbördan för
marinöverdirektören och preliminärt förordat en placering för denne i lönegraden
Cb 3.

Enligt utredningens mening borde inom marinförvaltningen skapas en ny
tjänstegrad inom mariningenjörkåren, vilken i principiell anslutning till övriga
tjänstegrader inom kåren borde benämnas förste marindirektör. Beställningen,
vilken liksom nu vore fallet med marinöverdirektörsbeställningen borde tillsättas
med förordnande på viss tid, borde uppföras i lönegraden Cb 1.

Försvarsutredningen har å sid. 468 i betänkandet redogjort för de grunder,
efter vilka fördelningen av beställningarna för marindirektörer av 1. graden
och marindirektörer av 2. graden borde ske.

Sammansättningen av mariningenjörkåren enligt utredningens förslag framgår
av en å sid. 469 i betänkandet intagen tabell.

Försvarsutredningen har framhållit, att så länge frågorna rörande den centrala
försvarsförvaltningens och örlogsvarvens organisation icke vore lösta,
den föreslagna personalförteckningen icke kunde anses definitiv. Jämkningar i
olika riktningar kunde komma att visa sig erforderliga. På de totala lönekostnaderna
för mariningenjörkåren syntes de emellertid icke komma att utöva
större inflytande.

Såsom nyss anförts, har försvarsutredningen föreslagit, att vissa specialingenjörer,
nämligen stationsingenjörer, verkstadsingenjörer och kemist, skola
överföras på övergångsstat och efter hand ersättas med civil personal. Därvid
borde enligt utredningens mening i stället för stationsingenjörerna vid örlogsvarven
anställas civila byggnadsingenjörer, förslagsvis uppförda i lönegrad
MEo 27. Såväl dessa byggnadsingenjörer som de civila ingenjörer, som komme
att ersätta verkstadsingenjörerna och kemisten, borde framdeles avlönas med
anlitande av sakanslag.

Yttranden.

Försvarsutredningens förslag beträffande mariningenjörkåren har upptagits
till behandling i flera av yttrandena.

Sålunda ha cheferna för Ostkustens och Sydkustens marindistrikt ansett,
att åtminstone vissa av mariningenjörerna borde vara officerare.

Förslaget om överflyttande av ett flertal av mariningenjörkårens nuvarande
uppgifter å civil ingenjörspersonal har mött invändningar av marinöverdirelctören,
av försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund samt i viss mån
även av svenska teknologföreningen, medan däremot chefen för kustflottan

Departements chefen.

560 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

uttalat, att vissa uppgifter, för vilka utredningen förutsatt mariningenjörer, i
stället borde fullgöras av civil arbetskraft.

I samtliga här berörda yttranden har framhållits, att det av försvarsutredningen
beräknade antalet ingenjörer vore alltför litet. I samma riktning har
jämväl marinförvaltningen uttalat sig.

Slutligen ha i ett flertal yttranden anförts vissa synpunkter i avlöningsfrågorna.

1942 års för sv ar sberedning.

Försvarsberedningen, som hänvisat till att den i annat sammanhang behandlat
frågor angående samtliga ingenjörkårer vid försvarsväsendet, har
föreslagit, att några ändringar i mariningenjörkårens sammansättning icke
vidtoges, förrän resultatet av den föreslagna utredningen rörande den ingenjörtekniska
organisationen inom försvarsväsendet förelåge och kunde prövas.
Beredningen ville dock redan nu uttala, att densamma icke funne något att
erinra mot att för marinöverdirektören avsåges en högre löneställning än
den som för närvarande vore bestämd. Till dess slutlig ställning kunde
tagas till mariningenjörkårens organisation och sammansättning borde det
ökade behovet av mariningenjörer, i den mån det omedelbart måste tillgodoses,
fyllas genom anställande av extra personal, och då i första hand
för sådana befattningar, där nu placerade mariningenjörer kunde ersättas
med civila ingenjörer. Därest civila byggnadsingenjörer skulle ersätta stationsingenjörerna
vid örlogsvarven, borde de civila byggnadsingenjörerna
tills vidare icke placeras i högre lönegrad än MEo 21, d. v. s. samma lönegrad
som den, vilken beräknats för byggnadsingenjörerna vid militärbefälsstaberna.
I samband med den tidigare omnämnda utredningen borde jämväl
frågan om mariningenjörkårens rekrytering och utbildning bliva föremål
för övervägande.

I annat sammanhang har jag anfört, att fragan om utnyttjandet inom den
militära organisationen av ingenjörtekniskt utbildad personal borde göras
till föremål för särskild utredning. Enär denna utredning bör omfatta jämväl
mariningenjörkårens ställning och arbetsuppgifter, har jag ansett mig här
böra allenast kortfattat redogöra för de förslag och synpunkter, som framkommit
i de avgivna yttrandena. I avvaktan på resultatet av nämnda utredning
och då mariningenjörkårens sammansättning jämväl är i hög grad
avhängig av den militära förvaltningsapparatens framtida organisation, anser
jag mig icke för närvarande böra taga slutlig ståndpunkt till frågan om mariningenjörkårens
organisation.

Såsom utgångspunkt för mina kostnadsberäkningar har jag emellertid använt
de av försvarsutredningen framlagda beräkningarna rörande personalbehovet
inom mariningenjörkåren. Därest det fortsatta utredningsarbetet
skulle giva vid handen, att mariningenjörkåren bör givas större omfattning än
vad utredningen förutsatt, varvid i stället den mindre fast anställda ingenjörspersonalen
skulle kunna decimeras, torde detta icke behöva föranleda någon

561

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

mer avsevärd kostnadsökning. Medan avlöningskostnaderna för mariningenjörkåren
ökas, torde nämligen vissa sakanslag — med hänsyn till att desamma
i mindre utsträckning behöva tagas i anspråk för avlöning av civila ingenjörer
— kunna i motsvarande mån reduceras.

Jag återkommer i annat sammanhang till frågan, huruvida redan för nästkommande
budgetår bör — utan avbidan på nyss berörda utredningar —
möjliggöras en mindre ökning av mariningenjörkårens personal. I avbidan på
resultatet av den pågående förvaltningsutredningen kan jag emellertid icke
förorda ändrad löneställning för marinöverdirektören eller tillskapande för
en befattningshavare inom marinförvaltningen av en ny tjänstegrad inom
mariningenjörkåren.

Reservpersonal.

Mariningenjörkårens reserv rekryteras för närvarande förutom av pensionsavgången
personal endast genom tillförande av sådana mariningenjörer av
2. graden i mariningenjörkårens reserv, f. d. mariningenjörsstipendiater, vilka
av en eller annan anledning ej kunnat eller ej önskat erhålla anställning på
stat. Behovet av reservpersonal har varit väsentligt större än tillgången.

Försvarsutredningen har framhållit att verkställda beräkningar utvisa behovet
av en omfattande reserv av mariningenjörer. Det har därför synts försvarsutredningen
erforderligt att införa en ny kategori mariningenjörer i
reserven, vilka redan såsom marinunderingenjörer skulle anställas i densamma
och sålunda bilda en kategori »reservanställda».

Antalet aspiranter, som skulle få antagas till kadetter, borde bestämmas
med hänsyn till det önskade sammanlagda antalet marinunderingenjörer vid
stammen och reserven. Efter avlagd examen vid teknisk högskola borde
kadetterna, beroende på antalet lediga platser samt kunskaper och lämplighet
ävensom vederbörandes egna önskemål, utnämnas till marinunderingenjörer
antingen vid stammen eller i reserven.

De marinunderingenjörer, som utnämnts i reserven, borde för vidare utbildning
omedelbart fullgöra lika lång tjänst som marinunderingenjörerna vid
stammen, d. v. s. 18 månader. Dels vore denna tjänstgöring av direkt betydelse
och värde både för deras användbarhet som ingenjörer i reserven och för deras
fortsatta civila tekniska verksamhet, dels kunde ådagalagd lämplighet och duglighet
under underingenjörstiden för de samma årskurs tillhörande medföra
en förnyad omprövning av förutsättningarna för vinnande av stipendium och
anställning på stat.

Efter fullgjord tjänstgöring borde de reservanställda marinunderingenjörerna
utnämnas till mariningenjörer av 2. graden i reserven. Intill 47 års
ålder borde de sedan vara skyldiga att fullgöra en repetitionsövning om 60
dagar för varje femårsperiod. Efter fullgjorda två repetitionsövningar borde
utnämning ske till mariningenjör av 1. graden i reserven. Reservanställd mariningenjör
borde kvarstå i reserven intill fyllda 55 år samt vara berättigad till
pension etc. enligt samma grunder, som gällde för motsvarande officerare i
flottans reserv.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210.

377 42 36

Departements chefen.

562 Kungl. May.ts proposition nr 210.

Enär samtliga frågor rörande mariningenjörkåren böra lösas i ett sammanhang,
bör jämväl mariningenjölkarens reservorganisation upptagas till
granskning i den förutnämnda utredningen rörande utrfytt jandet av den ingen
jörtekniskt utbildade personalen inom försvarsväsendet. Jag är därför icke
beredd att nu framlägga något förslag i frågan. Av samma skäl bär jag ansett
mig kunna underlåta att här redogöra för vissa detaljspörsmål, som behandlats
i de av marinöverdirektören, flottans reservofficersförbund och försvarsväsendets
civilmilitära ingenjörers förbund avgivna yttrandena.

Rekrytering och utbildning.

För närvarande rekryteras mariningenjörkåren — med undantag av specialingenjörerna
— i princip endast bland studenter, vilka såsom mariningenjörsaspiranter
och mariningenjörskadetter undergå en till flottan förlagd militär
och praktisk utbildning, under det den teoretiska tekniska utbildningen sker
vid tekniska högskolan i Stockholm. Under de senaste åren har på grund av
det ökade personalbehovet rekrytering av egentliga mariningenjörer tillfälligtvis
måst ske även av skeppsbyggnadsingenjörer, vilka icke varit mariningenjörsaspiranter
och mariningenjörskadetter.

Försvarsutredningen har beträffande mariningenjörkårens rekrytering och
utbildning icke kunnat finna någon annan rekryteringsväg än den nuvarande
studentvägen möjlig. Härom har utredningen yttrat följande:

Den grundläggande utbildningen för alla mariningenjörer bör bibringas
under anställning såsom mariningenjörsaspirant. Först efter avslutad aspirantutbildning
synes det erforderligt, att definitiv uttagning göres beträffande
tjänstegren. De mariningenjörskadetter, vilka efter gallring bland aspiranterna
antagas, böra därefter genomgå vederbörlig fackavdelning vid teknisk högskola,
för skeppsbyggnad, maskinteknik eller elektroteknik. Utbildningen
under kadettiden bör i övrigt följa nuvarande principiella program med sommaruppehållen
utnyttjade för utbildning och praktisk tjänstgöring ombord
eller å örlogsvarv m. m.

Vidare har utredningen förordat vissa jämkningar i bestämmelserna rörande
antagning av mariningenjörskadetter samt föreslagit, att mariningenjörskadetter
na under tiden för kommendering till teknisk högskola fortfarande
skola tillhöra sjökrigsskolan och äga åtnjuta samma naturaförmåner som
marinens övriga kadetter.

Marinöver direktör en har ställt sig tveksam till förslaget, att mariningenjörskadetterna
även under studietiden vid teknisk högskola skulle åtnjuta värnpliktigs
förmåner i avseende å bland annat såväl förplägnad som förläggning
och beklädnad. Ett av försvarsutredningen framställt förslag att de båda
yngsta årskurserna mariningenjörskadetter skulle förläggas till sjökrigsskolan
avstyrktes bestämt.

Sistnämnda förslag har jämväl avstyrkts av försvarsväsendets civilmilitära
ingenjörers förbund och 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen,
vilka även anfört vissa synpunkter beträffande villkoren för tillträde
till teknisk högskola.

563

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jämväl i övrigt ha i yttrandena anförts vissa synpunkter beträffande mariningenjörskadetternas
rekrytering och utbildning, för vilka icke här torde
behöva redogöras.

I samband med förutnämnda utredning rörande utnyttjandet inom försvars- Departementsväsendet
av ingenjörtekniskt utbildad personal böra till behandling upptagas chefen.
de av försvarsutredningen framlagda förslagen rörande antagning och utbildning
till mariningenjör ävensom de däröver avgivna yttrandena. Jag har därför
icke nu ansett mig kunna fatta ståndpunkt till desamma.

Marinintendenturkåren.

Stampersonal.

Marinintendenturkåren utgör en militär kår under ledning av en chef, kommendör
vid marinintendenturkåren, tillika chef för marinförvaltningens intendenturavdelning.
I övrigt omfattar kåren innevarande budgetår

4 kommendörkaptener av 1. graden,

1 chef för marinens centrala beklädnadsverkstad (lönegrad Oa 5),

8 kommendörkaptener av 2. graden,

32 kaptener,

20 löjtnanter och

5 fänrikar.

Härtill kommer ett antal extra ordinarie fänrikar.
Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att chefen för marinintendenturkåren,
vilken för närvarande tillhör lönegraden Öb 1, i enlighet med ett av marinförvaltningen
avgivet förslag skall placeras i lönegrad Öb 2 samt att vid kåren
skola tillkomma två beställningar i lönegraden Oa 6. Utredningen har härom
närmare anfört följande:

På grund av redan vidtagen ökning av marinens personal och materiel har
intendenturverksamheten kraftigt vuxit i omfattning. En fortsatt utveckling
förknippas med den planerade utvidgningen av marinorganisationen och anläggningen
av nya samt utbyggnaden av befintliga förläggningsanstalter och intendenturförråd.
Denna expansion avspeglar sig även i en betydande ökning av

marinintendenturkåren, varvid---även beställningar i lönegraden Oa 6

avses tillkomma. Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då chefen
för kåren bör innehava högre tjänstegrad än därnäst vid kåren förekommande,
har utredningen funnit det motiverat att under benämningen marinöverintendent
upptaga chefsbeställningen i fråga i lönegraden Öb 2. Härvid har
även hänsyn tagits till att en omorganisation av marinförvaltningen med all
sannolikhet kommer att leda till att avdelningscheferna därstädes erhålla
vidgade befogenheter.

I lönegrad Oa 6 föreslår utredningen skola uppföras tvenne beställningar,
av vilka den ena avses för assistenten å marinförvaltningens intendenturavdelning
och den andra för chefen för Sydkustens marindistrikts intendenturförvaltning.

Utredningen har vidare föreslagit, att den nuvarande beställningen i lönegraden
Oa 5 för chefen för marinens centrala beklädnadsverkstad skulle utgå

564

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

ur staten och ersättas med en beställning som kommendörkapten. Den nuvarande
anordningen hade nämligen visat sig medföra väsentliga svårigheter,
då det gällde ett smidigt utnyttjande av kårens regementsofficerare. I samband
med upptagandet i staten av tvenne beställningar i lönegrad Oa 6 borde
pensionsåldern för kommendör vid marinintendenturkaren ändras från nuvarande
65 till 60 år. Den högre pensionsåldern borde avses endast för marinöverintendenten.

Sammansättningen av marinintendenturkåren har av utredningen med
ledning av verkställda mobiliseringsberäkningar sedda i samband med den
avsedda fredsorganisationen föreslagits bliva följande:

Tjänstegrad	Lönegrad	Antal
Chef, marinöverintendent ..................................	Öb 2	i
Kommendörer..............................................	Oa 6	2
Kommendörkaptener........................................	Oa 5	8
Orlogskaptener ............................................	Oa 4	9
Kaptener . . ................................................	Oa 3	42
Löjtnanter...................................................	Oa 2	28
Fänrikar (ej å marintendenturkårens stat)....................	Oc 1	10
Summa	—	100

I fråga om principerna för beräkningen av antalet fänrikar samt för fänrikarnas
anställnings- och befordringsförhållanden har försvarsutredningen
tillämpat samma grunder som beträffande flottans fänrikar.

Av marinintendenturkårens personal har försvarsutredningen beräknat
sammanlagt 16 officerare för ordinarie tjänstgöring vid kustartilleriet.

Utredningen har med hänsyn till det sätt, på vilket beräkningarna för fredsorganisationen
blivit gjorda, ansett det som regel icke bliva erforderligt att
placera första årets fänrikar på mera självständiga befattningar, vilket vid
nuvarande organisation på grund av kårens ringa storlek och avsaknaden av
ersättningspersonal i allmänhet varit förhållandet.

Y ttr anden.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har ansett, att förvaltningsarbetet
inom marinen borde kunna nedskäras och ordnas på billigare sätt. En jämförelse
med armén och flygvapnet visade, att intendenturpersonalen vid
marinen droge proportionsvis alltför stora kostnader. Antingen vore förvaltningsformerna
olämpliga eller ock användes onödigt dyrbar personal. Sålunda
utnyttjades ett alltför stort antal intendenturofficerare i ren kontor stjänst,
där de borde kunna ersättas med civila befattningshavare. Marinintendenturkårens
organisation borde därför underkastas särskild utredning.

Chefen för kustflottan har påpekat, att intendenturförvaltningen vid Ostkustens
marindistrikt kunde väntas bliva i hög grad tagen i anspråk för säkerställande
av försörjningen även för betydande sjöstyrkor inom Stockholms
skärgård. Särskilt därest nämnda förvaltningsorgan, på sätt chefen för kustflottan
i annat sammanhang föreslagit, skulle övertaga de å fästningsintenden -

565

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

turen i Vaxholm för närvarande vilande göromålen, bleve arbetsomfattningen
mycket betydande. Med hänsyn härtill borde för chefen för ifrågavarande förvaltning
avses beställning i lönegraden Oa 6.

Inspektören för kustartilleriet har beräknat behovet av intendenturofficerare
för tjänstgöring vid kustartilleriet till 18. Två beställningshavare borde
sålunda tillkomma utöver försvarsutredningens förslag.

För att intendenturofficerare i högre grad än vad nu är fallet skola erhålla
en grundlig kännedom om tjänsten vid kustartilleriet borde under utbildningen
till officer liksom sedermera under tjänstetiden såsom officer inrymmas
tjänstgöring (utbildning) vid detta vapenslag.

Marinförvaltningen har understrukit, att den föreslagna avsevärda utökningen
av marinintendenturkårens numerär syntes vara ofrånkomlig. De
senaste årens erfarenheter hade tydligt givit vid handen, att kårens numerär
nu vore för liten, varför en ökning även med bibehållen organisation skulle
varit nödvändig. Den ökning av antalet intendenturofficerare, som utredningen
föreslagit, komme troligen snabbt att icke blott absorberas utan även
visa sig alltför ringa. Om så skulle bliva förhållandet kunde man måhända
för att undvika ytterligare utvidgning av kåren, anställa civil personal i stället
för intendenturpersonal.

Då marinförvaltningen under rubriken Öresunds marindistrikt föreslagit
inrättandet i fredstid av en intendenturbefattning för subalternofficer, hemställde
ämbetsverket, att antalet löjtnantsbeställningar vid marinintendenturkåren
måtte ökas till 29.

Chefen för marinen har framhållit, att för vartdera av Göteborgs skärgårds
kustartilleriförsvar (Älvsborgs kustartilleriregemente) och Hemsö kustartilleriförsvar
(Härnösands kustartilleridetachement) borde tillkomma en befattningshavare
ur marinintendenturkåren utöver av utredningen beräknade tre
respektive en.

1942 års för sv a rsb eredning.

Beredningen har icke ansett sig kunna tillstyrka vare sig den föreslagna
omfattande utökningen av marinintendenturkåren eller att chefen för kåren
uppflyttades i lönegraden Öb 2. Yad anginge löneställningen för kårens
chef ville beredningen erinra därom, att denna bestämts så sent som vid 1941
års riksdag; befattningen hade då uppflyttats från lönegraden Oa 6 till lönegraden
Öb 1. Med hänsyn därtill och då intendenturförvaltningens vid
marinen organisation med all säkerhet komme ett påverkas av resultatet
av den pågående förvaltningsutredningen, funnes icke anledning att nu överväga
någon ändrad löneställning för chefen för marinintendenturkåren. Mot
förslaget att chefen för kåren erhölle benämningen marinöverintendent syntes
intet vara att erinra. Jämväl frågan om antalet beställningshavare vid
marinintendenturkåren komme att bliva beroende av förvaltningsutredningens
resultat, och redan detta förhållande talade emot att kåren skulle så väsentligt
ökas som försvarsutredningen föreslagit. Beredningen ville vidare erinra
därom, att frågan om eu avsevärd ökning av antalet beställningshavare

566

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vid kåren varit föremål för prövning vid 1941 års riksdag men att ökningen
då väsentligen begränsats i förhållande till det av chefen för marinintendentnrkåren
framlagda förslaget. Mot den nu föreslagna ökningen hade jämväl
chefen för Sydkustens marindistrikt framställt erinringar. Beredningen delade
denna av chefen för Sydkustens marindistrikt uttalade uppfattning. Det
syntes nämligen beredningen, att åtskilliga befattningar inom marinen, vilka
nu uppehölles av officerare ur marinintendenturkåren, med fördel skulle
kunna besättas med civil personal. Såsom exempel liärå ville beredningen
nämna befattningarna såsom chefer för marindistriktens kameralkontor och
såsom kamrerare vid örlogsvarven, för vilka nu toges i anspråk kommendörkaptener
vid marinintendenturkåren. Vidare kunde nämnas befattningarna
såsom chefer för avlöningsdetaljen och revisionen inom samma kameralkontor.
Även chefsbefattningarna vid de av försvarsutredningen föreslagna
ekonomikontoren vid örlogsstationerna borde tillsättas med civila befattningshavare,
om dessa kontor skulle inrättas, något som beredningen dock
funnit tveksamt. För samtliga angivna befattningar liksom för flera andra
liknande tjänsteuppgifter borde alltså civila befattningshavare komma i fråga
i stället för officerare. I samband härmed borde iakttagas, att åtminstone
vissa av de kamerala befattningarna vid lokalförvaltningarna borde rekryteras
av personal från marinförvaltningens motsvarande civila avdelning (den
nya centrala civilförvaltningen), och tvärtom. Det maste nämligen vara till
fördel för tjänsten, att en viss personalcirkulation komme till stånd mellan
den centrala och de lokala förvaltningarna.

För befattningen såsom chef för marinens centrala beklädnadsverkstad
nu uppförd såsom en särskild beställning å marinintendenturkårens stat
hade försvarsutredningen beräknat en kommendörkapten i lönegraden Oa 5.
Med anledning härav ville beredningen erinra därom, att frågan om marinens
centrala beklädnad sverkstads ställning vore föremål för utredning och att
det kunde anses såsom sannolikt, att för verkstaden komme att avses annan
chef än en beställningshavare på marinintendenturkårens stat. På grund
härav borde icke nu beräknas en beställningshavare pa marinintendenturkårens
stat för denna chefsbefattning. I kårens stat borde visserligen den
nuvarande beställningen för chefen för denna verkstad tills vidare sammanföras
med övriga kommendörkaptensbeställningar i lönegraden Oa 5, men
härav följde, att en kommendörkaptensbeställning i nämnda lönegrad vid
uppkommande vakans borde indragas. Om en kommendörkapten i lönegraden
Oa 5 vid nyssnämnda tidpunkt alltjämt toges i anspråk såsom chef
för marinens centrala beklädnadsverkstad, borde han anses sasom tjänstledig
i sin egenskap av kommendörkapten vid marinintendenturkåren, och hans
kommendörkaptensbestallning tills vidare uppehållas pa förordnande. Till
staten för marinintendenturkåren borde fogas en anmärkning med nu angivet
innehåll.

Beredningen har slutligen föreslagit, att fragan om marinintendenturkårens
organisation göres till föremål för utredning. Därvid borde jämväl
sättet för marinintendenturkårens rekrytering bliva föremål för övervägande.

567

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I avvaktan på utredningens resultat borde kåren bibehållas vid nuvarande
antal beställningshavare i de olika lönegraderna, dock med iakttagande av
vad som anförts beträffande beställningen såsom chef för marinens centrala
beklädnadsverkstad. Ofrånkomliga behov av marinintendenter för nya tjänstebefattningar
borde tills vidare tillgodoses genom att av beredningen angivna,
vid kameralkontoren och såsom kamrerare vid örlogsvarven placerade
officerare toges i anspråk och på sina nu innehavande befattningar ersattes
med civila extra tjänstemän.

Bland annat med hänsyn till den avsevärda utvidgning av marinorganisa- Departement
tionen, som försvarsutredningen föreslagit, har utredningen ansett erforder- chefen.
ligt med en omfattande utökning av marinintendenturkåren. Chefen för Sydkustens
marindistrikt har emellertid gentemot detta invänt, att intendenturpersonalen
vid marinen i jämförelse med motsvarande personal vid armén och
flygvapnet droge proportionsvis alltför höga kostnader samt att förvaltningsarbetet
inom marinen borde kunna nedskäras och ordnas på billigare sätt.

Därvid har bland annat framhållits, att ett stort antal intendenturofficerare
nyttjades i ren kontorstjänst, som skulle kunna fullgöras av civil personal.

Samma synpunkter hava jämväl framförts av försvarsberedningen. Å andra
sidan har marinförvaltningen framhållit, att den av utredningen föreslagna
personalorganisationen troligen snart komme att visa sig vara för liten.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit anser jag mig icke för närvarande
kunna fatta slutgiltig ståndpunkt till det föreliggande förslaget beträffande
marinintendenturkårens omfattning. Behovet av intendenturofficerare torde
för övrigt jämväl påverkas av resultatet av utredningarna rörande den centrala
förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet ävensom rörande expeditionstjänstens
förenkling och örlogsvarvens organisation.

Frågan om marinintendenturkårens omfattning torde därför böra göras till
föremål för särskild utredning, varvid jämväl bör undersökas huruvida vissa
av försvarsutredningen upptagna befattningar eventuellt kunna besättas med
civil personal. Frågan om uppförande av chefen för marinintendenturkåren,
vilken torde böra benämnas marinöverintendent, i lönegrad Öb 2, och om
uppförande av en kommendörsbeställning för assistenten å marinförvaltningens
intendenturavdelning finner jag mig icke böra upptaga till prövning,
förrän beslut fattats rörande den centrala försvarsförvaltningen.

Ehuru jag sålunda icke anser mig kunna fatta ståndpunkt till försvarsutredningens
beräkningar rörande behovet av intendenturpersonal, torde beräkningarna
emellertid kunna ligga till grund för mina kostnadskalkyler, då ett
ersättande av intendenturpersonal med civil personal icke torde medföra
större ändringar i fråga om lönekostnaderna. Beställningen för chefen för
marinens centrala beklädnadsverkstad synes tills vidare, såsom försvarsutredningen
föreslagit, böra utbytas mot en vanlig beställning såsom kommendörkapten
av 1. graden, varigenom avkommendering från befattningen, när
så erfordras, kan äga rum.

Enär emellertid under alla förhållanden en viss utökning av marininten -

568

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

denturkåren redan under nästkommande budgetår synes erforderlig, lärer möjlighet
böra beredas Kungl. Maj:t att genomföra en begränsad personalförstärkning.
Jag återkommer därtill i annat sammanhang.

Reservpersonal.

Enligt gällande bestämmelser åligger det i marinintendenturkårens reserv
utnämnd (»reservanställd») personal en sammanlagd tjänstgöringsskyldighet
i fredstid av högst 180 dagar, fördelade på tre repetitionsövningar.

Fö r sv ars ut redningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att erfarenheterna från senaste årens
försvarsberedskap givit vid handen, att vissa officerare i reserven, framför
allt sådana vilkas första utbildning legat längre tillbaka i tiden, icke på fullt
tillfredsställande sätt kunnat utföra dem förelagda uppgifter. Det ville också
synas, som om en sammanlagd tjänstgöringstid av icke mer än 6 månader i
officersbefattning efter avslutad utbildning knappast kunde anses som tillräckligt
vederlag för erhållande av pension. För övriga befälskategorier låge
samma tjänstgöringstid rätt väsentligt högre, vartill komme att man genom
dylik längre tjänstgöring kunde i viss mån minska behovet av stampersonal.

I principiell överensstämmelse med vad som redan gäller för flottans reservofficerare
och som av utredningen föreslagits att gälla för bland andra marinunderingenjörer
i reserven har utredningen förordat, att reservanställda
fänrikar samt sådana fänrikar i marinintendenturkårens reserv, vilka efter
genomgången stamofficersutbildning vid sjökrigsskolan icke erhållit anställning
vid stammen, borde vara skyldiga att fullgöra 12 månaders fänrikstjänstgöring.
Med hänsyn till vederbörandes civila utbildning borde denna fänrikstjänstgöring
kunna få fullgöras under något av de första officersåren. Fullgjord
fänrikstjänstgöring skulle utgöra ett villkor för vidarebefordran. Vederbörande
officer borde därefter vara skyldig att fullgöra en repetitionsövning
om 2 månader för varje femårsperiod intill uppnådda 47 års ålder. Den tredje
repetitionsövningen borde givas formen av en särskild utbildningskurs, vars
genomgående borde vara villkor för befordran till kapten. Sådan förtidsavgången
personal, som icke minst 4 år varit officer på stat, borde jämväl för
erhållande av befordran till kapten vara skyldig genomgå nyss angivna utbildningskurs.

Frågan i vad mån de sålunda av utredningen föreslagna bestämmelserna
om tjänstgöringsskyldighet för personalen i marinintendenturkårens reserv
skola kunna göras tillämpliga jämväl å personal, som redan nu tillhör denna
reserv, har utredningen ansett böra upptagas till prövning i samband med den
översyn av bestämmelserna rörande denna reserv som utredningen förutsatt
snarast möjligt böra vidtagas.

Försvarsutredningen har erinrat om att visst befäl i flottans reserv jämlikt
gällande reservbefälsförordning vore berättigat att efter fyllda 42 år i stället
för pensionen utbekomma ett mot densamma efter 5 procent kapitaliserade värde
svarande belopp samt föreslagit att samma bestämmelse borde gälla motsvarande
personal i marinintendenturkårens reserv.

569

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Ekiperingshjälp till reservintendentskadetter och fänrikar i marinintendenturkårens
reserv borde enligt försvarsutredningens uppfattning utgå efter
samma grunder som föreslagits beträffande motsvarande personal i flottans
reserv, d. v. s. endast i samband med antagningen till fänrik och då med 750
kronor.

Y ttr anden.

Mot försvarsutredningens förslag ha marinmyndigheterna icke haft något
att erinra.

Svenska flottans reservofficersförbund har däremot uttalat farhågor för att
en så lång fänrikstjänstgöring som den föreslagna — 12 månader — skulle
medföra vissa vådor för rekryteringen. Med hänsyn till vederbörandes civila
utbildning borde vidare fänrikstjänstgöringen följa omedelbart efter reservofficersexamen.
Dess längd borde begränsas till 6 månader. — Förbundet förordade
vidare, att repetitionsövningarna skulle fullgöras med en månad för
varje treårsperiod. —- Den av utredningen föreslagna obligatoriska kursen för
vinnande av befordran till kapten syntes icke motsvara något nämnvärt beho\,
då här ifrågavarande reservofficerare i regel hade sådana civila sysselsättningar,
som ägde väsentliga beröringspunkter med deras militära tjänstgöring.

Försvarsutredningens förslag synes mig i stort sett kunna läggas till grund Departementsför
utformningen av erforderliga bestämmelser rörande marinintendentur
kårens reservpersonal. Emellertid lärer med den slutliga regleringen av denna
personals anställningsförhållanden böra anstå i avbidan på resultatet av den
i annat sammanhang omförmälda utredningen rörande arméns reservpersonal.

Det är nämligen önskvärt, att i den mån så är möjligt överensstämmelse vinnes
med avseende å anställningsförhållandena för de olika kategorier reservpersonal,
som finnas inom försvarsväsendet.

Rekrytering.

Marinintendenturkåren rekryteras för närvarande endast av studenter,
vilka såsom marinintendentsaspiranter och marinintendentskadetter utbildas
dels vid sjökrigsskolan, dels vid flottan och kustartilleriet.

För svar sutredningen har erinrat om att utredningen vid behandlingen av
sjöofficerskårens rekrytering upptagit frågan om skapande av en annan rekryteringsväg
utöver den nuvarande ordinarie s. k. studentvägen. Utredningen ansåge
för sin del, att i princip samma möjligheter borde öppnas för manskap att
bliva officerare vid marinintendenturkåren som förut angivits i fråga om flottan
och kustartilleriet.

Såsom förut i annat sammanhang angivits, borde sålunda det manskap,
som ansåges böra vidareutbildas till officerare, bibringas den härför erforderliga
allmänutbildningen vid försvarsväsendets läroverk. I dettas C-linje
erhölle de uttagna flaggkorpralerna under 3 eller 2 år — alltså beroende på
omfattningen av föregående skolutbildning — en utbildning motsvarande
avkortad studentexamen. Sedan sådan avlagts, borde inträde omedelbart

570

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vinnas vid sjökrigsskolan med anknytning till dennas första landkurs. För att
möjliggöra denna anknytning bleve det emellertid erforderligt, att ifrågavarande
flaggkorpraler under sommarhalvåren mellan klasserna i läroverket
genomginge kompletterande kurser för att inhämta motsvarande kunskaper
som övriga intendentskadetter bibringats under aspiranttiden. För dem, vilka
tidigare avlagt realexamen och följaktligen endast behövde genomgå två
klasser i läroverket, ägde kurserna rum dels sommaren före påbörjandet av
studierna i läroverket, dels sommaren mellan de båda läsåren. Yad här sagts
gällde för utbildning till officerare vid marinintendenturkåren antagna flaggkorpraler,
vare sig de kommit från flottan eller från kustartilleriet.

I fråga om kvotsiffrorna för rekrytering av marinintendentskadetter olika
vägar syntes man tills vidare böra räkna med samma som för sjöofficerskårens
rekrytering, d. v. s. att omkring 75 procent av platserna borde avses för
aspiranterna och 25 procent för manskap, som genomgått försvarsväsendets
läroverk. Med hänsyn till marinintenden turkår ens ringa storlek bleve emellertid
antalet manskapsvägen komna kadetter obetydligt och borde endast undantagsvis
uppgå till mer än en om året.

Marinintendenturkårens rekrytering bör, såsom försvarsutredningen föreslagit,
kunna ske såväl studentvägen som manskapsvägen med, i sistnämnda
fallet, möjligheter till vidareutbildning för både flottans och kustartilleriets
stammanskap.

Mot vad utredningen i övrigt anfört har jag intet att erinra. Vid utfärdandet
av erforderliga bestämmelser i ämnet bör det ankomma på Kungl. Maj:t
att verkställa de jämkningar i utredningens förslag, som må befinnas lämpliga.

Marinläkarkåren.

Marinläkarkåren utgör en civilmilitär kår under ledning av en chef, marinöverläkaren,
tillika chef för marinförvaltningens sanitetsavdelning. I övrigt
omfattar kåren för innevarande budgetår
3 förste marinläkare,

9 marinläkare av 1. graden,

24 marinläkare av 2. graden samt

12 marinläkarstipendiater.

Härtill komma 2 ögonläkare samt 14 marinläkarstipendiater över stat.

Marinöverläkaren, förste marinläkarna och marinläkarna av 1. graden åtnjuta
lön på stat samt äro tjänstgöringsskyldiga året runt, medan marinläkarna
av 2. graden och marinläkarstipendiaterna på stat, vilka äro tjänstgöringsskyldiga
endast viss del av året, uppbära arvode samt under tjänstgöring
särskild ersättning. Ögonläkarna uppbära arvoden och marinläkarstipendiaterna
över stat under tjänstgöring viss ersättning per dag.

Marinläkarkårens reserv utgöres av pensionsavgången personal samt i
reserven förordnad personal.

F ör svar sutr edning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att den ökade omfattning av marinorganisationen,
som utredningens förslag innebure, jämväl nödvändiggjorde
en utökning av marinläkarkåren. I samband med förlängningen av tjänst -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 571

göringstiden för de värnpliktiga läkarna bleve det emellertid möjligt att i
större omfattning än hittills skett utnyttja dessa för facktjänstgöring.

De vid örlogsstationema och kustartilleriregementena tjänstgörande marinläkarna
av 1. graden hade hittills hänförts till lönegrad Ca 24, under det
att arméns motsvarande befattningar vore uppdelade på regementsläkareoch
bataljonsläkarebeställningar, hänförda till lönegrad Ca 26 respektive
Ca 22. Vid den nu planerade utökningen av örlogsstationema och kustartilleritruppförbanden
kunde det ifrågasättas att vidtaga en omläggning av
vissa beställningar vid marinläkarkåren i principiell överensstämmelse härmed,
detta så mycket mera som marinens ifrågavarande förband m. m. i avseende
på personalstyrka syntes vara större än arméns motsvarande. Med hän-*
syn till den allmänna översyn av tjänsteförteckningarna i de olika avlöningsreglementena,
som avsåges skola äga rum, upptoges emellertid frågan icke i
föreliggande sammanhang.

Utredningen har erinrat om att för arbetet å marinförvaltningens sanitetsavdelning
—- tillika chefens för marinläkarkåren expedition — hittills varit
upptagen en marinläkare av 2. graden, sålunda en till tjänstgöring inkallad
rnarinläkare, vilken åtnjutit dels årsarvode, dels dagarvode. Enär inkallelsen
pågått året runt samt det eftersträvats att kunna binda samme tjänstgörande
läkare till befattningen för längre tid, hade denna anställningsform icke varit
lämplig och icke motsvarat de utgångspunkter, på vilka organisationsformen
med arvodesanställda marinläkare med en minsta årlig tjänstgöringstid om 90
dagar grundats. Då en ständigt arbetande läkare erfordrades och kontinuitet
i befattningen vore önskvärd, borde motsvarande beställningshavare uppföras
å stat. Arbetets art och därmed förenat ansvar borde föranleda att för befattningen
avsåges en beställning såsom förste marinläkare. Den ifrågavarande
beställningen syntes utredningen erforderlig även efter genomförande av en
eventuell koncentrering av den militära sjukvårdsförvaltningen till ett för försvarsväsendet
gemensamt organ.

Det i hög grad ökade arbetet inom sanitetsavdelningen krävde emellertid
tillgång till ytterligare medicinskt utbildad personal. Härför borde avses en
marinläkare av 1. graden, samtidigt tjänstgörande såsom adjutant hos marinöverläkaren
i dennes egenskap av chef för marinläkarkåren och inspektör för
marinens sjukvård.

Försvarsutredningen har föreslagit, att de värnpliktiga läkarna skola med
stöd av den nya värnpliktslagens bestämmelser om utökad tjänstgöringstid erhålla
en grundligare militär utbildning än hittills varit möjligt (jfr sid. 477 f. i betänkandet),
samt har vidare framhållit, att den förutsatta utökningen av tjänstgöringstiden
för värnpliktiga läkare medförde, att de läkarbefattningar, som
tidigare besatts med marinläkarstipendiater på och över stat, hädanefter kunde
besättas med värnpliktiga läkare. Då stipendiatinstitutionen ej heller vore
erforderlig för marinläkarkårens rekrytering, syntes densamma efter en övergångsperiod
böra avskaffas. Denna period måste emellertid omfatta längre
tid än fem år. Av den nuvarande arvodesanställda marinläkarpersonalen
borde följaktligen endast kvarstå — förutom ögonläkarna — marinläkarna av

572

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2. graden vid marinläkarkåren. Dessa beställningar tillsattes för närvarande
på 10 år, varvid årsarvodet under de tre första åren utginge med 2,700 kronor
och under de följande åren med 3,000 kronor. För att ernå viss motsvarighet
till de värnpliktiga läkarnas tjänstgöringsskyldighet syntes anställningstiden
böra utsträckas till 12 år.

Behovet av marinläkare (och värnpliktiga läkare) framginge av de verkställda
mobiliserings- och fredsorganisationsberäkningarna. Vid avvägningen
av i vilken omfattning behovet borde tillgodoses med marinläkare med fast
lön på stat, avsedda för helår stjänstgöring, eller med marinläkare av 2. graden
och värnpliktiga läkare hade i huvudsak nuvarande grunder tillämpats. Utredningen
förutsatte dock, att det ökade behov av läkare, som under vissa månader
av året uppkomme i samband med de värnpliktigas första tjänstgöring
å örlogsstationerna (och vid kustartilleriet), skulle tillgodoses genom kommendering
av icke helårstjänstgörande personal. Benämningen kasernläkare
borde utbytas mot den mera adekvata »stationsläkare».

Personalen å marinläkarkårens stat har av utredningen enligt en å sid.
478 f. i betänkandet införd specifikation beräknats till sammanlagt
1 marinöverläkare,

4 förste marinläkare och

14 marinläkare av 1. graden.

Härtill komma enligt förslaget 2 ögonläkare liksom i nuvarande organisation.

Försvarsutredningen har icke i sitt förslag upptagit några beställningar
för sjukhusläkare å marinläkarkårens stat, enär utredningen utgår från att en
sammanslagning av marinens sjukhus i Karlskrona och länslasarettet där —
vilken fråga enligt vad förut nämnts är föremål för särskild utredning — skall
komma till stånd.

Behovet av marinläkare av 2. graden uppgår enligt försvarsutredningens
beräkningar (sid. 480 i betänkandet) till 38 och det årliga behovet
av värnpliktiga läkare till 16. Mot sistnämnda behov beräknas svara ett
inskrivningsbehov av 20—24 ynglingar, som uppgiva sig skola bedriva medicinska
studier. Utredningen har härvid uppskattat antalet erforderliga tjänstgöringsmånader
till 304.

Beträffande marinläkarkårens reserv har försvarsutredningen framhållit,
att den föreslagna anordningen för de värnpliktiga läkarnas tjänstgöring
medförde, att någon rekrytering direkt till reserven icke längre borde
ifrågakomma. Kårens reserv komme i enlighet därmed att framdeles utgöras
av pensionerad personal och förtidsavgången personal av marinläkares av
1. graden eller högre tjänstegrad. Därtill borde komma sådana f. d. marinläkare
av 2. graden, vilka antingen fullgjort 12 års tjänstgöring som sådana
eller ock vid tidigare avgång erhållit tillstånd att inträda i reserven. Sådant
tillstånd borde dock icke beviljas, med mindre vederbörande tillhört marinläkarkåren
under minst 4 år. Eventuellt borde också öppnas en möjlighet för
värnpliktiga läkare att efter värnpliktstidens utgång inträda i reserven, dock
givetvis utan rätt till reservpension. Övrig personal i marinläkarkårens reserv

573

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

borde för erhållande av reservpension vara skyldig att fullgöra en repetitionsövning
om 2 månader för varje period av 5 år intill uppnådda 47 års ålder.

Frågan om tandvårdens ordnande vid marinen har av utredningen
icke upptagits till behandling, enär densamma av Kungl. Maj:t hänskjutits
till särskild utredning.

Yttranden.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har funnit det oriktigt, att chef för
sjukvårdsförvaltning (förste läkare) skall äga rätt att bedriva privatpraktik,
vilket utan tvekan vore till men för tjänsten. Därest rätten till privatpraktik
förbjödes, måste givetvis avlöningen beräknas så att kompetent innehavare
trots detta kunde erhållas.

Inspektören för kustartilleriet har föreslagit en ökning av antalet marinläkare
på stat vid Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar från en till två.
För beräkningen av behovet av marinläkare av 2. graden och värnpliktiga
läkare hade försvarsutredningen förutsatt, att vid kustartilleriet skulle föreligga
behov av 81 tjänstgöringsmånader för sådana läkare. Emellertid beräknade
inspektören behovet till 97 tjänstgöringsmånader.

Inspektören har vidare framlagt vissa förslag beträffande utbildningen av
marinläkare, betingade av de speciella tjänstgöringsförhållandena vid kustartilleriet.

Marinförvaltningen har ansett, att den av försvarsutredningen ifrågasatta
uppdelningen av marinläkarna av 1. graden på två lönegrader, Ca 26 och Ca 22,
borde genomföras med ingången av budgetåret 1942/43, enär man vid nyrekryteringen
eljest bleve bunden vid den nuvarande lönegraden, Ca 24, ett
förhållande, som kunde komma att medföra ökade statsutgifter.

Den föreslagna befattningen i marinöverläkarens expedition som marinläkare
av 1. graden borde, liksom förste marinläkartjänsterna och bataljonsläkartjänsten
vid arméinspektionens sjukvårdsavdelning, utan ansökan tillsättas.
Motivet härför vore att på denna post erfordrades en ung kraft, som
efter ett antal år borde utbytas vid förekommande möjlighet till transport
till annan tjänst. På grund av den utvidgning av örlogsstationerna, som utredningen
föresloge, borde stationsläkartjänsterna vid vardera Stockholms
och Karlskrona örlogsstationer utökas till två. Vid Västkustens marindistrikt
utom kustartilleriförsvaret borde tillkomma en förste marinläkare. Även om
en sammanslagning av marinens sjukhus i Karlskrona och länslasarettet i
Blekinge län komme till stånd, kunde det väl tänkas, att läkare på marinläkarkårens
stat bleve erforderliga vid det gemensamma sjukhuset. Härför
borde beräknas två marinläkare av 1. graden. Den vid Västkustens marindistrikt
utom kustartilleriförsvaret placerade marinläkaren av 1. graden borde
benämnas »depåläkare».

Marinförvaltningen har emellertid samtidigt framhållit, att marinöverläkaren
i yttrande till marinförvaltningen uttalat, att förste marinläkarbefattningen
i Vaxholm (vid Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar) skulle
kunna indragas och stabsläkarbefattningen utövas av regementsläkaren vid
Vaxholms kustartilleriregemente.

Frågan om sättet för tillgodoseende av behovet av läkare för stabsläkar -

Departements chefen.

574 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tjänsten vid kustflottan hade en längre tid varit föremål för utredning. Marinöverläkaren
hade föreslagit, att marinläkarkåren för ändamålet skulle tillföras
en reservstat omfattande två marinläkare av 1. graden (Ca 26). Marinförvaltningen,
som i princip tillstyrkte förslaget, ansåge emellertid, att denna
fråga borde göras till föremål för närmare utredning, innan förslag i ämnet
framlades. Därest de två reservstatsbefattningarna tillkomme, kunde antalet
marinläkare av 2. graden minskas med två, varför behovet vid sådant förhållande
skulle uppgå till 36.

Marinförvaltningen har slutligen förordat en reglering av marinöverläkarens
avlöningsförmåner.

Jämväl chefen för Icustflottan har berört frågan om stabsläkartjänsten vid
kustflottan och därvid framhållit, att man för vinnande av bättre kontinuitet
måste avse läkare med högre tjänstegrad än marinläkare av 2. graden för
ifrågavarande tjänst.

Chefen för marinen har upptagit samma fråga till behandling och därvid
tillstyrkt marinöverläkarens förslag att för ändamålet skapa en reservstat av
två marinläkare av 1. graden. Marinöverläkaren borde — utan att ingå i
amiralitetet — tilldelas konteramirals av 2. graden tjänsteklass samt hänföras
till lönegrad Cb 2. För Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar erfordrades
ytterligare en marinläkare på stat utöver den härför enligt utredningen avsedda.

Flottans reservofficersförbund, som i stort sett anslutit sig till utredningens
förslag, har framhållit, att svårigheter kunde komma att uppstå att rekrytera
marinläkare av 2. graden från de värnpliktiga läkarnas led. Det vore därför
nödvändigt, att befattningarna uppfördes på stat och i likhet med arméns
bataljonsläkarbeställningar hänfördes till lönegrad Ca 22. Antalet beställningar,
38 enligt utredningens förslag, syntes i sådant fall kunna något
minskas.

1942 års för sv ar sberedning.

Beredningen har ansett, att antalet beställningshavare vid marinläkarkaren
tills vidare, i avvaktan på resultatet av förvaltningsutredningen, borde
beräknas på sätt som av försvarsutredningen föreslagits. Under sådana
förhållanden borde icke ifrågakomma att höja marinöverläkarens löneställning.
Beredningen funne icke anledning till erinran mot förslaget om eu
uppdelning av marinläkarna av 1. graden på två lönegrader, men i så fall
borde löneställningen för ifrågavarande läkare bliva föremål för närmare
prövning. Till dess denna hunnit verkställas borde nytillkommande marinläkare
placeras i lönegraden Ca 22, d. v. s. i samma, lönegrad som flertalet
av bataljonsläkarna vid armén. Jämväl frågan om utbildningen av de värnpliktiga
läkarna vid marinen borde, av skäl som anförts av vissa myndigheter,
bliva föremål för närmare övervägande.

På av marinförvaltningen anfört skäl förordar jag, att beställningarna
såsom marinläkare av 1. graden uppdelas på två lönegrader. I avbidan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 575

en revision av tjänsteförteckningen i de olika avlöningsreglementena torde
dock härvidlag för närvarande endast lönegraderna Ca 24 och Ca 22 böra
komma i fråga.

Förslaget att marinöverläkaren skall erhålla beställning i lönegrad Cb 2
bör icke upptagas till prövning, förrän frågan om marinöverläkarens uppgifter
och verksamhet klarlagts i samband med ett beslut rörande den centrala försvarsförvaltningen.

Frågan om utfärdande av normer beträffande den omfattning, i vilken
militärläkare, som åtnjuter lön enligt löneplan Ca, skall vara berättigad att
bedriva privat praktik, ävensom beträffande krav på tjänstgöringstid för
sådan läkare torde närmast ankomma på chefens för finansdepartementet
föredragning, varför jag här icke ingår på denna fråga. I avvaktan på
resultatet av den pågående utredningen rörande den ifrågasatta sammanslagningen
av marinens sjukhus i Karlskrona med länslasarettet därstädes,
finner jag mig för närvarande icke böra ifrågasätta någon ändring i
det av försvarsutredningen förutsatta antalet förste marinläkare och marinläkare
av 1. graden, utöver indragning av den för Stockholms kustartilleriförsvar
avsedde förste marinläkaren. Hinder synas nämligen icke föreligga
att, såsom marinöverläkaren föreslagit, indraga denna befattning och låta
vederbörande regementsläkare där samtidigt vara stabsläkare. Såsom av det
föregående framgår kan jag för närvarande icke förorda marinmyndigheternas
förslag om uppförande av en beställning som förste marinläkare för Västkustens
marindistrikt, avsedd såsom chef för sjukvårdsförvaltningen. Jag har
vidare ej räknat med några sjukhusläkare å marinläkarkårens stat vid genomförd
organisation.

De nytillkommande beställningarna såsom marinläkare av 1. graden
synas samtliga tills vidare i enlighet med beredningens förslag böra hänföras
till lönegraden Ca 22.

I anslutning till vad marinförvaltningen anfört beträffande tillsättande av
vissa marinläkarbefattningar utan ansökan torde få erinras om att marinläkarna
med lön å Ca-löneplanen (sjukhusläkarna undantagna) äro skyldiga
att tjänstgöra i olika befattningar och å olika orter. Däri ingår sålunda även
skyldighet att göra sjötjänst, ehuru sådan av andra skäl i allmänhet icke
ålagts, främst på grund av att den fåtaliga fast anställda marinläkarpersonalen
icke kunnat avvaras från vissa bestämda befattningar. Därest dylik skyldighet
till sjötjänst för fredstid begränsas till exempelvis tre månader årligen —
mera torde med hänsyn till rekryteringen icke böra ifrågasättas — skulle
frågan om stabsläkarbefattningen å kustflottan kunna vinna sin lösning utan
införande av någon reservstat. Samtidigt kunde även den av vissa marinmyndigheter
föreslagna ytterligare ökningen av marinläkare av 1. graden ske
utan ökad totalkostnad till följd av att minskning i de arvodesanställda läkarnas
antal då bleve möjlig att genomföra utan ändring i det disponibla
antalet tjänstgöringsmånader. Till frågan om införande av en särskild reservstat
för marinläkare anser jag mig därför icke utan närmare utredning kunna
taga ställning.

576

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Vacl beträffar det sammanlagda antalet tjänstgöringsmånader för marinläkare
av 2. graden och värnpliktiga läkare finner jag mig böra böja behovssiffrorna
från 304 till 322 månader. Någon ändring i det av utredningen föreslagna
antalet marinläkare av 2. graden finner jag mig emellertid tills vidare
icke böra föreslå.

Vad utredningen föreslagit beträffande de värnpliktiga läkarna föranleder
ingen annan erinran från min sida än att det får förutsättas, att de av inspektören
för kustartilleriet framförda synpunkterna komma att bliva föremål för
överväganden före fastställandet av utbildnings- och tjänstgöringsbestämmplser
för ifrågavarande personalkategori.

I fråga om marinläkarkårens reserv gäller detsamma som för övrig reservpersonal,
nämligen att avlönings- och övriga förmåner böra bliva föremål för
särskild undersökning.

Marinens poliskår.

Marinens poliskår är avsedd för bevakning av anläggningarna å örlogsstationer
och örlogsvarv med dit förlagda fartyg och förråd.

Poliskåren upptager enligt 1936 års försvarsordning följande beställningar:

Beställning		Antal		Lönegrad
	Karlskrona	Stockholm	Summa
Överkonstaplar, tillika poliskommis-sarier ..........................	i	i	2	Ca 14
Överkonstaplar....................	i	i	2	Ca 12
Konstaplar........................	17	15	32	Ca 10
Extra ordinarie konstaplar ........	4	2	6	MEo 9

Försvarsutredningen har icke föreslagit annan ändring i poliskårens organisation
än att för Göteborgs örlogsdepå borde anställas särskild polispersonal,
av vilken anledning utredningen beräknat, att marinens poliskår behöver
utvidgas med 1 överkonstapel, 2 konstaplar samt 2 extra ordinarie konstaplar.

Utredningen har, under erinran om att marinens poliskår endast vore avsedd
för flottans anläggningar, ifrågasatt, huruvida man icke jämväl för kustartilleriets
del borde anställa särskild polispersonal för bevakning och kontroll.
Emellertid har utredningen ansett, att man tills vidare kunde nöja sig med
att dels något utöka antalet tillsyningsmän, dels förlägga uppbördsmän för
materielen å befästningar o. s. v. till respektive platser.

Chefen för mannen har framhållit, att anställande av särskild polispersonal
för kustartilleriförsvaret vore den enda väg, på vilken behovet av personal
med polisiär utbildning kunde fyllas. Denna fråga borde därför göras till föremål
för utredning.

1942 års försvarsberedning har ej funnit något vara att erinra mot att
polispersonal beräknades jämväl för Göteborgs örlogsdepå, men har velat

577

Kungl. May.ts proposition nr 210.

ifrågasätta en utredning av frågan, huruvida icke bevakningen av anläggningarna
å örlogsstationer och örlogsvarv (örlogsdepå) kunde ombesörjas i
annan ordning än genom särskild polisorganisation för marinen. Liksom
i fråga om fästningspolisen i Boden borde sålunda utredas, huruvida icke
särskilda statspolisavdelningar kunde övertaga ifrågavarande bevakningsuppgifter.

Frågan om ersättande av den nuvarande marinens poliskår med särskilda
statspolisavdelningar synes mig böra upptagas till utredning, innan någon
utökning av den nuvarande polisorganisationen genomföres. Jag finner mig
därför icke kunna nu tillstyrka försvarsutredningens förslag om särskild
polispersonal vid Göteborgs örlogsdepå.

Marinens ecklesiastikstat.

Vid marinen finnas för närvarande tvenne icke-territoriella församlingar,
Skeppsholms församling i Stockholm och Karlskrona amiralitetsförsamling i
Karlskrona, för vilka finnes upptagen viss personal, nämligen två amiralitetspastorer,
två amiralitetspredikanter, en extra amiralitetspredikant, två klockare
och en kyrkvaktare.

Försvarsutredningen har icke förutsatt annan förändring med avseende å
ecklesiastikstaten än en höjning av till kyrkvaktaren i Karlskrona amiralitetsförsamling
utgående ersättning för mistad bostadsförmån enligt av marinförvaltningen
avgivet förslag från 350 till 800 kronor.

Vid bifall till särskild till årets riksdag avlåten proposition komma förevarande
kostnader att bestridas av kyrkofonden till den del de ej belöpa å
klockare och kyrkvaktare.

F. Utbildningsanstalter.

Flottans rekrytskola (sjömansskolan).

Någon gemensam rekrytskola för flottans manskap finnes för närvarande
icke, utan utbildningen bedrives dels vid örlogsstationerna, dels å olika rustade
fartyg.

Försvarsutredningen har såsom förut angivits framlagt förslag om organiserande
av en för flottan gemensam rekrytskola (sjömansskolan), lämpligen
förlagd till Karlskrona.

Skolans behov av förläggningslokaler har utredningen ansett kunna tillgodoses
i förutvarande Karlskrona grenadjärregementes kaserner, vilka genom
sitt läge vid vatten och avskildheten från övriga militärförläggningar i Karlskrona
syntes väl lämpa sig för en dylik central utbildningsanstalt. Etablissementet
läte sig väl utbyggas och moderniseras för att i olika avseenden möta
kravet på lokaler för sjömansskolan.

Sjömansskolan har av utredningen förutsatts organiserad på olika avdelningar,
vilka för undvikande av förväxling med sjömanskårernas kompanier

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. 377 4» 37

Departementschefen.

Departements chefen.

Departements chefen.

578 Kungl. Maj ds proposition nr 210.

lämpligen borde benämnas »divisioner». Elevantalet beräknades uppgå till
högst cirka 1,050 man. Antalet divisioner borde med hänsyn härtill uppgå till

3 för rekryter tillhörande däcksavdelningen, 2 för maskinavdelningen och 1
för ekonomi- och hantverksavdelningarna gemensamt.

Skolan avsåges stå under befäl av en chef, kommendörkapten. För vardera
av de olika divisionerna avsåges normalt 1 kapten såsom divisionsbefälhavare,

4 instruktionsofficerare, 1 expeditionsunderofficer samt 10 instruktionsunderofficerare.
För undervisningen i vissa allmänbildande ämnen avsåges arvodesanställda
civila lärare. Bland dessa borde ingå därtill lämpliga lärare bland de
för närvarande å övergångsstat uppförda förutvarande lärarna vid de nedlagda
skeppsgosseskolorna.

Skolans militära och civilmilitära personal har av försvarsutredningen beräknats
sålunda:

1 chef, kommendörkapten,

1 adjutant, kompaniofficer,

1 intendent, kompaniofficer,

6 divisionsbefälhavare, kaptener1),

1 ledare av gymnastik och idrott, kompaniofficer,

24 instruktionsofficerare, subalternofficerare,

1 kasernläkare, marinläkare av 1. graden,

1 expeditionsunderofficer,

1 » , pensionerad underofficer med arvode,

1 kasernuppbördsman, underofficer,

1 uppbördsman för matinrättning, underofficer och

66 instruktionsunderofficerare och expeditionsunderofficerare å divisionsexpeditionerna.

Till skolan skall enligt utredningens förslag kommenderas erforderlig
handräckningspersonal samt underbefäl för vakttjänst m. in. från flottan. För
vakttjänst i övrigt avses rekryterna.

Remissmyndigheterna ha endast framfört smärre detaljerinringar mot
den föreslagna organisationen av sjömansskolan.

1942 års försvarsberedning har i annat sammanhang ifrågasatt lämpligheten
av att organisera en för flottan gemensam sjömansskola. Därest skolan
ansåges böra komma till stånd, kunde ifrågasättas, om för denna skola skulle
behövas en så omfattande personal som den av försvarsutredningen beräknade.
Framför allt syntes antalet instruktionsofficerare och instruktionsunderofficerare
vara anmärkningsvärt stort. Yisst antal av underofficerarna borde i
vart fall kunna ersättas med underbefäl.

Såsom i annat sammanhang anförts, anser jag mig böra biträda utredningens
förslag om anordnande av en gemensam rekrytskola för flottans
stammanskap. Mot den av utredningen föreslagna organisationen av skolan
samt utnyttjandet för ändamålet av f. d. Karlskrona grenadjärregementes
kaserner har jag i huvudsak intet att erinra. Behovet av instruktionspersonal
blir givetvis sammanhängande med antalet elever och växlar sålunda

'') Varav 1 tillika kaseriibefälbavare.

579

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

samtidigt med detta samt med hänsyn till olika kursers förläggning i land
och ombord etc. Jag förutsätter emellertid självfallet att ej större personal
sysselsättes vid skolan än som visar sig oundgängligen nödvändig.

Marinens underofficerssko/a.

Underofficersutbildningen vid marinen äger för närvarande rum dels vid
de båda örlogsstationerna och dels vid en för kustartilleriet gemensam underofficersskola
i Karlskrona, varjämte vissa elever från kustartilleriet kommenderas
till arméns underofficersskola.

F försvar sutredningen.

Försvarsutredningen, som enligt vad förut angivits framlagt förslag rörande
omorganisation av underofficersutbildningen vid marinen, har erinrat om
att denna utbildning enligt förslaget skulle omfatta genomgång av dels två
klasser i försvarsväsendets läroverk, dels den för vederbörlig yrkesavdelning
(yrkesgren) avsedda klassen i marinens underofficersskola, dels slutligen
vissa särskilda yrkeskurser.

Utredningen har vidare såsom motivering för en gemensam marinens underofficersskola
anfört följande:

Enär underofficersskolan i egentlig mening kommer att omfatta endast
ett läsår, skulle ett fortsatt bedrivande av densamma på såväl örlogsstationerna
som vid kustartilleriet ur olika synpunkter bliva mindre ekonomiskt.
Samtidigt synes det vara en fördel att de elever, som de båda föregående
läsåren i läroverket tillsammans bedrivit studier, även det sista året
av underofficersutbildningen gå i gemensam skola. Därest det ur lokalsynpunkt
är möjligt, böra därför flottans och kustartilleriets underofficerselever
föras tillsammans i en marinens underofficersskola.

Lokalbehovet för den gemensamma underofficersskolan har utredningen
ansett kunna tillgodoses genom de nuvarande byggnaderna och lokalerna för
marinens sjukhus i Karlskrona, vilka skulle bliva lediga vid den av utredningen
förutsatta sammanslagningen av marinens sjukhus med länslasarettet
i Karlskrona.

Underofficersskolans organisation har av utredningen beräknats under förutsättning
av ett elevantal av 130 på stamunderofficerslinjen och 52 på reservunderofficerslinjen.
Erforderliga avdelningar (klasser) framgå av en å sid.
484 i betänkandet intagen tablå.

Skolans militära och civilmilitära personal har utredningen beräknat på
följande sätt:

1 chef, regementsofficer ur flottan eller kustartilleriet, lönegrad Oa 6, å
skolans stat,

1 souschef, regementsofficer ur flottan eller kustartilleriet, lönegrad Oa 4,
å skolans stat,

1 adjutant, kompaniofficer ur flottan,

1 lärare i gymnastik och idrott, kompaniofficer ur flottan eller kustartilleriet,
lönegrad Oa 3 eller Oa 2, å skolans stat,

15 klassföreståndare och instruktionsofficerare (-ingenjörer), varav 7 från
flottan, 5 från kustartilleriet, 2 från mariningenjörkåren och 1 från marinintendenturkåren,

580 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

1 expeditionsunderofficer, tillika uppbördsman, pensionerad underofficer
med arvode,

1 expeditionsunderofficer, underofficer ur flottan,

20 instruktionsunderofficerare, varav 16 från flottan och 4 från kustartilleriet,
samt

1 marinläkare med åliggande att förutom hälsovården jämväl bestrida
viss undervisning (tjänstgöringen beräknas kunna förenas med annan ordinarie
tjänst såsom marinläkare).

Till skolan förutsattes erforderlig handräcknings- och vaktpersonal från
flottan och kustartilleriet bliva kommenderad.

Till lärare i gymnastik och idrott, klassföreståndare och instruktionsofficerare
(-ingenjörer) avses utgå årliga arvoden å 600 kronor, till instruktionsunderofficerare
årliga arvoden å 300 kronor. För läkaren har arvode
beräknats till 1,200 kronor.

Utredningen har avsett, att eleverna icke skola vara förlagda i skolan utan
i stor utsträckning böra medgivas bo utom kasern.

Läsåret har beräknats för samtliga elever taga sin början omkring den 1
oktober. Då utbildningstidens längd för olika klasser beräknats uppgå till
mellan 25 och 45 veckor, har utbildningen för samtliga klasser sålunda ansetts
kunna vara avslutad, innan ny årskurs börjar sitt läsår.

Genomgång av styrmanslinjen för flottans däcksavdelning (som enligt utredningens
mening alltjämt borde motsvara navigationsskolans styrmansklass)
avsåges vara frivillig, varvid vissa kvalificerande betyg i matematik och fysik
från examen i försvarsväsendets läroverk (realexamen) borde utgöra förutsättning
för ansökan. Kursplanerna för maskinavdelningen borde vara så avpassade,
att examen å stamunderofficerslinjen skulle motsvara övermaskinistexamen
och examen å reservunderofficerslinjen motsvara 2. maskinistexamen
vid navigationsskola.

Yttranden.

Chefen för Stockholms örlogsstation har framhållit, att de för skolan avsedda
lokalerna icke vore lämpliga. Lokalerna borde medgiva inkasernering
av åtminstone de ogifta eleverna samt ligga på landet och ha tillgång till
exercisplan. Lämpligast vore, om skolan kunde förläggas i närheten av Stockholm,
varigenom bland annat skulle vinnas större balans i stammanskapets
vistelse å eller i närheten av egen station. Man borde sålunda inrikta sig
på en flyttning av skolan till Stockholm i samband med lösandet av frågan
om örlogsstationens förflyttning. Antalet elever å reservunderofficerslinjen
borde avsevärt ökas.

Chefen för Karlskrona örlogsstation har anfört, att skolan borde ordnas
såsom internat, vilket syntes låta sig göra, därest samtliga marinens sjukhus
tillhörande lokaliteter utnyttjades för underofficersskolan.

Försvarsväsendets underbefäls förhund har ansett, att elevantalet av utredningen
genomgående beräknats för lågt. Arvodena till instruktionsunderofficerare
borde höjas till 600 kronor i syfte att få bästa möjliga lärarkrafter
till skolan.

Svenska underofficersförbundet har framhållit, att elevantalet från flottan

Kungl. May.ts proposition nr 210.

581

syntes vara jämförelsevis lågt tilltaget. Härigenom infördes en icke önskvärd
begränsning av urvalsmöjligheterna vid utnämning till underofficer, varför
förbundet förordade ett något ökat antal elevplatser. Arvodena till instruktionsunderofficerare
syntes böra höjas till 450 kronor.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har föreslagit, att såsom chef för denna skola skall beräknas
en beställningshavare i lönegraden Oa 5 i stället för den av utredningen
föreslagna lönegraden Oa 6. Även om elevantalet i marinens underofficersskola
vore lika stort som i arméns underofficersskola, utgjorde detta dock
icke skäl för att liksom vid armén beräkna en beställningshavare i lönegraden
Oa 6 för befattningen såsom skolchef. Det borde nämligen beaktas,
att på chefen för arméns underofficersskola jämväl skulle ankomma att omhänderhava
förvaltningen vid försvarsväsendets läroverk. För souschefsbefattningen
avsedd regementsofficer borde samtidigt kunna tjänstgöra såsom
lärare vid skolan, varigenom antalet militära lärare borde kunna nedbringas
med en. Beredningen förutsatte vidare, att såsom
rare ( ingenjörer) och instruktionsunderofficerare kommenderade beställningshavare
åtminstone i viss utsträckning samtidigt fullgjorde annan tjänstgöring
inom marindistriktet. I annat fall vore denna personal vid skolan av anmärkningsvärt
stor omfattning, även om antalet måste vara förhållandevis
stort på grund av elevernas fördelning å olika yrkesgrenar.

Beträffande underofficersskolans förläggning syntes det beredningen kunna
ifrågasättas, om denna borde förläggas till Karlskrona. Det syntes i stället
kunna ifrågakomma att förlägga skolan till Stockholm och att därvid taga i
anspråk av arméns truppförband nu disponerat etablissement, som kunde
bliva ledigt genom vederbörande förbands utflyttning utanför huvudstaden.

En förläggning av underofficersskolan till Stockholm syntes särskilt motiverad,
om man därigenom lättare kunde tillgodose andra lokalbehov inom
Sydkustens marindistrikt.

I andra sammanhang har jag behandlat vissa lokalfrågor i Karlskrona och Departementsdärvid
berört jämväl frågan om utnyttjande av marinens sjukhus. Med hänsyn chefen.
dels till de önskemål, som föreligga beträffande sjukhusets användande för
annat ändamål än underofficersskolan (för kustartilleriregementet), dels till
de erinringar, som framförts mot den av försvarsutredningen föreslagna organisationen
av underofficersskolan,, finner jag det icke lämpligt att nu upptaga
lokalfrågan till avgörande.

Jag har tidigare framhållit behovet av en kompletterande utredning beträffande
frågan om Stockholms örlogsstations utflyttning. De synpunkter
beträffande förläggandet av marinens underofficersskola i anslutning till
Stockholms örlogsstation, som chefen för nämnda örlogsstation framhållit,
förtjäna tvivelsutan beaktande. Genom att underofficersskolan förlägges till
örlogsstationen, kan nyanläggningsbehovet för skolan inskränkas till vad
som erfordras direkt för denna, såsom lektions- och expeditionslokaler jämte
förläggningsutrymme för eleverna, under det att förplägnads-, fritids-, gym -

582

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

nastik- och idrottsanläggningar m. m. bliva gemensamma med örlogsstationens.
Vid inom 1940 års militära byggnadsutredning verkställd överslagsberäkning
av kostnaderna för underofficersskolans nybyggnader under nu angivna
förutsättning, ba kostnaderna uppskattats till omkring 1,160,000 kronor.
Vidare synes den omständigheten böra beaktas, att en koncentration till
Karlskrona av för många utbildningsanstalter bör undvikas. Jag får sålunda
förorda, att frågan om underofficersskolans förläggning upptages till särskild
utredning i samband med frågan om förflyttningen av Stockholms örlogsbas.
Det synes icke vara möjligt att, på sätt försvarsberedningen ifrågasatt, för
underofficersskolan utnyttja något av arméns nuvarande kasernetablissement
i Stockholm.

I fråga om antalet elever vid underofficersskolan synes endast böra framhållas,
att en ökning därav med upp till 20 ä 25 procent icke torde föranleda
någon nämnvärd ändring av skolans organisatoriska ram. Det torde få ankomma
på chefen för marinen att efter närmare klarläggande av behovet av
underofficersutbildad personal m. m. inkomma med därav betingade förslag.

Med hänsyn till den tidigare omnämnda särskilda utredningen rörande
storlek och omfattning av arvoden utöver lön till ordinarie tjänstemän finner
jag mig icke nu kunna upptaga frågan om de till instruktionsunderofficerare
vid underofficersskolan utgående arvodenas storlek.

Mot den av utredningen föreslagna organisationen av marinens underofficersskola
har jag i övrigt intet att erinra; dock synes, i anslutning till vad försvarsberedningen
framhållit, för chefen kunna avses en beställning i lönegrad
Oa 5 samt för souschefen en beställning i lönegrad Oa 3, varjämte den sistnämnde
samtidigt bör tjänstgöra såsom lärare. Jag utgår vidare från att åtminstone
vissa lärare samtidigt fullgöra annan tjänst.

Sjökrigsskolan.

Sjökrigsskolan har under de senare åren undergått en omfattande omorganisation
i syfte att giva utformning åt genom 1936 års försvarsbeslut
fastställda omläggningar samt att i övrigt bringa utbildningen i samklang
med utvecklingen på det militära området.

Genom beslut av 1941 års riksdag har den för skolans verksamhet betydelsefulla
lokalfrågan fått sin lösning. I samband härmed kommer skolan att omvandlas
till internatskola.

Å skolans stat äro för närvarande uppförda en chef (lönegrad Oa 5) samt
en vaktmästare, en expeditionsvakt (båda i lönegrad A 5) och ettkontorsbiträde
(lönegrad MEo4). Vid skolan tjänstgör en pensionerad underofficer med
arvode.

Antalet kadettofficers- (kadettingenjörs-) arvoden (om 600 kronor) uppgår
till 13 för helt år och 7 för del av år.

F ör svar sutredningen.

Försvarsutredningen har förutsatt en avsevärd ökning av antalet elever
vid sjökrigsskolan samt härom anfört följande:

583

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Sjökrigsskolans organisation och omfattning bör avpassas med hänsyn
till att följande ungefärliga antal officerare m. fl. normalt böra tillföras de
olika kårerna för varje år, nämligen:

Fänrikar vid flottan........................................................ 25—35

» i flottans reserv.................................................. 25—35

vid kustartilleriet................................................ 15—20

i kustartilleriets reserv.......................................... 15—20

» vid marinintendenturkåren...................................... 3—5

» i marinintendenturkårens reserv .............................. 3—5

Marinunderingenjörer...................................................... 8_10

Vid skolan beräknas därjämte vara anordnade särskilda kurser för utbildning
av värnpliktiga specialister. Denna fråga beröres närmare under
avsnitten om de värnpliktigas utbildning och marinläkarkåren.

Det kan slutligen också ifrågakomma att, därest härmed sammanhängande
frågor icke bliva, på annat lämpligt sätt lösta, under vinterhalvåret till sjökrigsskolan
förlägga en kurs för utbildning av gymnastik- och idrottsledare,
avsedd för marinens officerare och underofficerare. Enär, som av det följande
framgår, särskilda lärarbefattningar i gymnastik och idrott avses skola
uppföras på skolans stat och skolan även skall disponera över särskild läkare,
synas förutsättningarna för att utan större kostnader erhålla instruktionspersonal
för dylik kurs vara goda.

Försvarsutredningen har framhållit, att sjökrigsskolans organisation borde
besitta tillräcklig elasticitet för att kunna tillgodose kravet på att under en
period av forcerad ökning av befälskadern ytterligare personal skall kunna
utbildas utöver vad som sålunda angivits. Vid en så utökad omfattning av
antalet elever vid sjökrigsskolan som av utredningen föresloges vore det
givet, att behovet av personal för skolans ledning och omhänderhavande
samt för undervisningen måste undergå en väsentlig ökning i förhållande
till den nuvarande för motsvarande ändamål avsedda personalen. Det bleve
sålunda erforderligt att för full tjänstgöring under vinterhalvåret avse 3
officerare ur flottan som lärare i ämnena navigation, artilleri och sjökrigskonst
samt 2 officerare ur kustartilleriet som lärare i ämnena artilleri och
kustartilleritaktik ävensom för tjänstgöring hela året 2 officerare ur flottan
eller kustartilleriet för gymnastik och idrott. Omfattningen av undervisningsskyldigheten
för de nämnda lärarna bleve nämligen så betydande, att de icke
kunde bestrida annan tjänst vid sidan därav.

Chef för skolan borde vara officer i lönegrad Oa 6. Vid en så omfattande
organisation erfordrades därjämte en yngre regementsofficer såsom chefens
ställföreträdare, såsom kasernbefälhavare samt för handläggning av speciella
ärenden m. in. Härför syntes kunna avses en officer i lönegrad Oa 4. Med
hänsyn till de uppgifter, som åvilade chefen för skolan, förutsattes denne
vara sjöofficer, under det att souschefen borde vara kustartilleriofficer.

Skolans militära och civilmilitära personal har av försvarsutredningen
beräknats komma att utgöras av:

1 chef, regementsofficer, lönegrad Oa 6, å skolans stat,

1 souschef, regementsofficer, lönegrad Oa 4, å skolans stat,

1 adjutant, kapten ur flottan,

1 intendent, kapten,

584

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

1 biträdande intendent, tillika kadettofficer, kompaniofficer,

2 lärare i gymnastik och idrott, tillika kadettofficerare, kompaniofficerare
ur flottan eller kustartilleriet, lönegrad Oa 3 eller Oa 2, å skolans stat,

5 lärare i navigation, artilleri m. m., varav 3 från flottan och 2 från kustartilleriet,
kompaniofficerare,

3 kompanichefer, tillika kadettofficerare, varav 2 från flottan och 1 från
kustartilleriet, kompaniofficerare,

13 kadettofficerare, varav 10 från flottan, 2 från kustartilleriet och 1 från
marinintendenturkåren, kompaniofficerare,

2 kadettingenjörer, mariningenjörer,

1 marinläkare av 1. graden,

1 expeditionsofficer, pensionerad officer med arvode,

16 underofficerare, varav 15 från flottan och 1 från kustartilleriet och
5 underofficerare, pensionerade med arvode.

Anm. Av ovan angivna kadettofficerare, kadettingenjörer och. underofficerare beräknas
vintertid 5 sjöofficerare, 1 intendenturofficer, 1 mariningenjör och 6 underofficerare för
tjänstgöring vid ombord anordnad utbildning.

Erforderlig handräcknings- och vaktpersonal in. m. har förutsatts skola
kommenderas från flottan och kustartilleriet.

Antalet kadettofficersarvoden (om 600 kronor) har beräknats till 21 och
antalet arvoden till instruktionsunderofficerare (om 300 kronor) till 12.

Y ttrande.

Marinförvaltningen har framhållit, att den av försvarsutredningen föreslagna
organisationen vore tillräcklig efter genomförd utökning av marinens
officerskår (omkring år 1947). För åren dessförinnan krävdes emellertid en
något större organisation, medförande ökade kostnader. I likhet med vad som
gällde för personal vid Koslagens flygflottilj borde personalen vid sjökrigsskolan
efter dennas förläggning till Näsby under vissa förutsättningar erhålla
rätt till fria resor mellan Stockholm och Näsby.

1942 års f ör svar sberedning.

Beredningen har ansett, att den för sjökrigsskolans behov beräknade militära
och civilmilitära personalen vore anmärkningsvärt omfattande. För chefsbefattningen
vid skolan borde liksom i fråga om underofficersskolan avses en
beställningshavare i lönegraden Oa 5; under normala förhållanden bleve nämligen
elevantalet icke så stort, att det kunde motivera, att befattningen hänfördes
till lönegraden Oa 6. Det borde beaktas, att den nuvarande löneställningen
blivit bestämd för blott få år sedan. Det vore ej erforderligt att för skolan
avse två officerare ur marinintendenturkåren. Skolans intendent borde samtidigt
kunna tjänstgöra såsom kadett- och kompaniofficer, varför den biträdande
intendenten borde utgå ur personalförteckningen. I den mån intendenten
därigenom skulle få alltför stor arbetsbörda, borde liksom vid krigsskolan
en pensionerad officer kunna tagas i anspråk för vissa tjänsteuppgifter. Ej
heller syntes det erforderligt att avse en särskild marinläkare för tjänstgöring
enbart vid sjökrigsskolan. Deu av marinförvaltningen väckta frågan om beredande
av särskild ersättning för resor till personal, som skulle tjänstgöra
vid sjökrigsskolan, borde bliva föremål för närmare utredning.

585

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Mot försvarsutredningens förslag har jag i huvudsak intet att erinra. Med
hänsyn till de omfattande arbetsuppgifter, som komma att åvila skolans chef,
sedan skolans nya lokaler tagits i bruk och skolan omvandlats till internatskola,
torde sålunda den av försvarsutredningen för nämnde chef föreslagna löneställningen,
lönegraden Oa 6, vara lämpligt avvägd. I anledning av vad försvarsberedningen
anfört i fråga om behovet av intendenter vill jag erinra om
att en omfattande undervisningsskyldighet, främst å intendenturlinjen men
jämväl å övriga stam- och reservofficerslinjer, tillkommer dessa befattningshavare,
varför jag tills vidare beräknar, att tvenne intendenturofficerare bliva
erforderliga. I likhet med försvarsutredningen finner jag mig böra förorda,
att särskild marinläkare avses för sjökrigsskolan, då befattningen icke torde
kunna förenas med annan och systemet med arvodesanställd läkare här ej
synes lämpligt. Med hänsyn till den tidigare omnämnda utredningen rörande
arvoden utöver lön till ordinarie tjänstemän anser jag mig icke för
närvarande böra taga ställning till frågan om sådana arvoden till officerare
och underofficerare, som tjänstgöra vid sjökrigsskolan. I mina kostnadsberäkningar
utgår jag emellertid från utredningens förslag. Enär utbildningen
vid sjökrigsskolan under de närmaste åren kommer att avse större personalkontingenter
än som äro att anse som normala med hänsyn till befälskadrarnas
storlek, komma vissa kostnader att överstiga de av försvarsutredningen för
den genomförda organisationen beräknade. Merkostnaderna per budgetår
under uppsättningsperioden torde kunna beräknas till i genomsnitt 20,000
kronor. Jag förutsätter, att skolan under uppsättningsperioden icke gives
större fast organisation än som erfordras för utbildningskontingenterna efter
uppsättningsperiodens slut.

I anledning av marinförvaltningens förslag om rätt för personalen vid sjökrigsskolan
att i viss utsträckning erhålla fria resor får jag erinra om att
Kungl. Maj:t i proposition nr 61 till innevarande års riksdag hemställt om
bemyndigande att i enlighet med vissa i propositionen närmare angivna riktlinjer
meddela beslut rörande ersättning till befattningshavare inom försvarsväsendet
för av tjänstgöringen föranledda resor mellan bostads- och förläggningsorten.
Sedan propositionen numera vunnit riksdagens bifall (skrivelse
nr 91), lärer det alltså ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, i vad mån rätt till
fria resor bör tillerkännas här berörd personal. Om personalen tillerkännes
rätt till fria resor, torde kostnaderna för sådana resor kunna inrymmas i det
av försvarsutredningen upptagna anslaget för reseersättningar m. m.

Beträffande arvoden utöver lön till vid sjökrigsskolan tjänstgörande personal
hänvisar jag till vad jag anfört under rubriken Yissa gemensamma anslags-
och avlöningsfrågor.

Sjökrigshögskolan.

Sjökrigshögskolan omfattar för närvarande dels en ettårig allmän kurs,
dels ett antal högre kurser nämligen: stabskurs och artillerikurs (tvååriga)
samt torpedkurs, minkurs, förbindelsekurs och nautisk kurs (samtliga ettåriga)
.

Departements chefen.

586

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

Allmän kurs börjar på hösten varje år, stabskursen varje jämnt årtal och
de tekniska kurserna varje udda årtal. Med anledning härav tillämpas för
sjökrigshögskolan omväxlande två olika stater, den ena för budgetår, som
börjar under jämnt år, den andra för budgetår, som börjar under udda år.

Å skolans stat äro för närvarande uppförda en chef (lönegrad Oa 6) samt
en expeditionsvakt (lönegrad A 5).

Försvarsutredningen — som erinrat om att beräkningen av medelsbehovet
för sjökrigshögskolan för innevarande budgetår (se proposition 1941:155 sid.
99—100) i huvudsak grundats på ett av chefen för skolan utarbetat förslag
till partiell omorganisation av skolan och en i anslutning'' därtill av marinförvaltningen
i skrivelse den 6 december 1940 gjord framställning i ämnet —-har efter en redogörelse för huvudpunkterna i nyssnämnda förslag anfört
att i detsamma såväl som i marinförvaltningens skrivelse jämväl framhållits
behovet av en förlängning av de tekniska kurser vid högskolan, vilka för närvarande
vore ettåriga, nämligen torpedkurs, minkurs, förbindelsekurs och
nautisk kurs. Med hänsyn till sjökrigsmaterielens alltmera komplicerade
tekniska beskaffenhet vore det även enligt utredningens mening ofrånkomligt,
för att den specialutbildade personalen skulle erhålla en tillräckligt omfattande
och noggrann utbildning, att i erforderlig grad förlänga de ovannämnda
tekniska kurserna. Gjorda undersökningar gåve emellertid vid
handen, att kurserna i fråga syntes kunna lämna ett tillfredsställande resultat,
om de utsträcktes till att omfatta något mer än 3 terminer, vilket utredningen
för sin del ville föreslå. På sjökrigshögskolans organisation inverkade denna
förlängning icke i annan mån än att lärararvodena behövde ökas. Med hänsyn
till att en del ämnen vore gemensamma för olika kurser samt att genom förlängning
av kurserna en viss utjämning mellan staterna för udda och jämna
år enligt nuvarande organisation komme till stånd, beräknades den erforderliga
årliga kostnadsökningen icke komma att uppgå till mer än omkring

4,000 kronor.

Enligt 1936 års försvarsbeslut hade, enligt vad utredningen vidare anfört,
avsetts, att vissa militära lärare för sjökrigshögskolan, nämligen de i strategi,
taktik och kustfästningslära, skulle vara avkopplade från annan tjänstgöring
för att kunna odelat ägna sig åt undervisningen och därmed sammanhängande
förberedelseverksamhet. Till följd av brist på personal hade svårigheter
hittills förelegat att låta dessa lärare helt ägna sig åt den avsedda verksamheten.
I den mån tillgången på personal ökades, måste man emellertid sträva
efter att snarast genomföra den avsedda organisationen. Erfarenheten gåve
för övrigt vid handen, att för ytterligare vissa ämnen av större omfattning
särskilda militära lärare borde avses, nämligen för ämnena artilleri och stabstjänst.

Av de angivna fem lärarebefattningarna vore tre, nämligen för ämnena
strategi, artilleri och stabstjänst, av den art, att de kunde bestridas antingen
av sjöofficer eller av kustartilleriofficer. Med hänsyn härtill borde dessa

587

Kungl. Mcij:ts proposition nr 210.

lärarebefattningar uppföras å skolans stat. För att lämna frihet i valet av
lärare syntes de härför avsedda beställningarna böra uppföras alternativt i
lönegrad Oa 3 eller Oa 4. Som eu normal sammansättning av dessa lärarkrafter
finge beräknas, att två officerare tillhörde flottan och en kustartilleriet.

Antalet elever från flottan och kustartilleriet har beräknats till sammanlagt
omkring 80 per år.

Den av försvarsutredningen föreslagna förlängningen av vissa kurser Departementssynes
vara erforderlig för att tillgodose kraven på fullgoda tekniska kun- cAe^
skaper hos vissa specialutbildade officerare. Icke heller i övrigt har jag i
huvudsak något att erinra mot försvarsutredningens förslag. Beträffande
arvoden till beställningshavare vid försvarsväsendet med tjänstgöring vid
sjökrigshögskolan hänvisar jag till vad jag i andra sammanhang anfört i motsvarande
hänseende.

G. Frivilliga försvarsorganisationer.

Sjövärnskåren.

Sjövärnskåren utgör eu direkt fortsättning av den förutvarande Sveriges
frivilliga motorbåtskår. Nytt reglemente för sjövärnskåren bär nyligen utfärdats
att gälla från och med den 1 november 1941.

Sjövärnskåren är en på frivillighetens väg bildad organisation, som bär
till uppgift att vid mobilisering och försvarsberedskap ställa för vissa ändamål
utbildad personal till krigsmaktens förfogande. I viss omfattning tillhandahåller
kåren motorbåtar för övningsändamål.

Sjövärnskåren är för sin verksamhet uppdelad på flottiljer. Kåren står
under ledning av en av Kungl. Maj:t utsedd kårchef, vilken biträdes av en
kårstab. Kårchefen förutsattes som regel vara officer i flottans reserv.

Flottiljerna fördelas till olika marindistrikt. De stå under ledning av
var sin flottiljchef, som förordnas av chefen för marinen. Sjövärnskårens
medlemmar utgöras av aspiranter och aktiva medlemmar. Till aspiranter
antagas ynglingar mellan 16 och 19 år, vilka ej äro inskrivna såsom värnpliktiga.
Till aktiva medlemmar kunna antagas dels aspiranter, som genomgått
fullständig aspirantutbildning och fullgjort sin värnpliktstjänstgöring
vid marinen, dels andra värnpliktiga, vilka äro tilldelade marinen och vilkas
krigsplacering vid kåren är önskvärd, dels slutligen vissa ej specialutbildade
värnpliktiga, som fullgjort sin fredstjänstgöring vid annan försvarsgren än
marinen, dock tidigast under 19:e året efter inskrivningsåret.

Aspiranter, som tillfredsställande genomgått fullständig aspirantutbildning,
tilldelas vid inskrivningen flottan. Efter fullgjord värnpliktstjänstgöring
placeras de såsom aktiva medlemmar vid respektive flottiljer.

Fredstjänstgöringen fullgöres av aspiranter och aktiva medlemmar i form
av dels genomgång av vissa utbildningskurser, dels deltagande i särskilt
anordnade övningar, kurser m. m.

588

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Aktiva medlemmar förordnas till olika tjänstegrader såsom officerare
och underbefäl efter viss genomgången utbildning. Antalet medlemmar av
olika grader i de olika flottiljerna bestämmes med hänsyn till mobiliseringsbehovet.

Krigstjänstgöring fullgöres i olika befattningar vid bevakningstjänst, sjötransport-
och sjökommunikationstjänst, sjöfartskontroll, expeditionstjänst,
krigspolistjänst samt å hjälpfartyg. Krigsplaceringen anbefalles av vederbörande
marindistriktschef.

Kåren åtnjuter nu statsanslag med 45,000 kronor, vilket vid bifall till i årets
statsverksproposition framställt förslag höjes till 60,000 kronor.

F örsvar sutredningen.

Försvarsutredningen har icke ifrågasatt några ändringar i den just fastställda
organisationen av sjövärnskåren. I fråga om den fartygsmateriel, med
vilken sjövärnskårens övningar till stor del utföras, har utredningen framhållit,
att gjorda framställningar om anskaffande genom statens försorg av
lämpliga båtar för sjövärnskårens utbildning och övningar hittills icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Kårens olika flottiljer ställde visserligen
båtmateriel till förfogande för fredsövningar; den båtmateriel, som på detta
sätt erhölles, vore emellertid icke av den art, att den lämpade sig för all slags
verksamhet, vartill kårens medlemmar måste utbildas. Inom de olika marindistrikten
borde därför finnas att tillgå motorbåtar, vilka av vederbörande
chef i erforderlig utsträckning kunde ställas till flottiljernas förfogande.

I avvaktan på lösning av frågan rörande eventuellt inköp av ett antal
motorfiskebåtar för flottans räkning, borde tills vidare endast upptagas anskaffning
av ett mindre antal, förslagsvis 6, av de ovannämnda motorbåtarna.
Kostnaden för en dylik båt hade av marinförvaltningen beräknats till 90,000
kronor. Erforderliga medel hade upptagits under anslaget till fartygsbyggnader
för flottan.

Det till sjövärnskåren utgående bidraget syntes tills vidare böra upptagas
till av marinförvaltningen, efter förslag av kårstyrelsen, i skrivelse angående
anslag för marinen för budgetåret 1942/43 äskat belopp, 65,000 kronor.

Y ttrande.

Chefen för sjövärnskåren har framhållit att den nuvarande organisationen
förutsatte, att flottiljerna skulle hålla egna expeditionslokaler samt att flottiljcheferna
(flottiljstabema) skulle ombesörja expeditionsarbete. Enär därvid
ett mycket ansvarsfullt arbete pålagts flottiljcheferna, såsom aspirantutbildningen
samt de värnpliktigas rullföring och inkallelse, syntes det skäligt, att
flottiljerna erhölle bidrag till lokalhyra samt flottiljcheferna (staberna)
ersättning för utfört expeditionsarbete.

Förutom de av försvarsutredningen föreslagna motorbåtarna borde även
ett antal andra motorbåtar, lämpliga för såväl krigsbruk som för utbildning
och övningar vid sjövärnskåren, i fredstid anskaffas av staten. Möjligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 589

kunde tänkas, att flottiljer och anställda medlemmar framdeles skulle vilja
förvärva dylika båtar, om statsbidrag erhölles.

Chefen för sjövärnskåren har vidare föreslagit vissa ändringar med avseende
å sjö värnskårens ställning i försvarsorganisationen och vissa därmed
sammanhängande frågor samt därvid i huvudsak anfört följande:

Den totala utbildnings- och tjänstgöringstiden för förordnande till officer
vid sjövärnskåren utgjorde 24 eller 25 månader, därav en fänrikskurs om 6
eller 7 månader. Denna kurs borde, för att göras så effektiv som möjligt, sammandragas
till sjökrigsskolan och underställas denna skolas ledning. Utbildningen
till sjövärnsofficer bleve efter det nu gällande systemet grundlig, och
icke minst betydelsefull vore skyldigheten för de blivande officerarna att
fullgöra värnpliktstjänstgöringen vid flottan. Sjövärnsofficer borde därför i
militärt hänseende likställas med värnpliktiga officerare vid flottan. Enligt
reglementets tjänstgöringsföreskrifter vore medlemmarna vid tjänstgöring
krigsmän och lydde då under krigslagarna. Under sådana förhållanden borde
sjövärnskåren likställas med de militära kårerna. Detta förhållande borde
emellertid icke rubba karaktären av rekryteringen vid sjövärnskåren, vilken
borde förbliva frivillig — det enda frivilliga förhållande, som kvarstode från
den tidigare frivilliga motorbåtskåren.

Under nu pågående försvarsberedskap hade det visat sig, att officerare,
som tillhört Sveriges frivilliga motorbåtskår och som innehaft civil statsbefattning,
icke erhållit samma del av den civila lönen som exempelvis landstormsofficerare.
Icke värnpliktig statstjänsteman, som inkallats till tjänstgöring
såsom befäl eller underbefäl vid frivilliga motorbåtskåren, hade icke
erhållit lön från statsverket, enär tjänstgöringen ansetts såsom helt frivillig.
Dessa exempel underströke nödvändigheten av att sjövärnskåren icke, såsom
hittills, hänfördes till kategorien frivilliga försvarsorganisationer.

Enär reglemente för sjövärnskåren utfärdats så nyligen som-i oktober 1941, Departementsvarvid
den förutvarande Sveriges frivilliga motorbåtskår omorganiserades till chefen.
sjövärnskår, finner jag icke lämpligt att nu vidtaga några väsentligare ändringar
i kårens organisation. Däremot är det givet, att vissa kompletteringar
kunna bliva erforderliga med hänsyn till den nya värnpliktslagens och inskrivningsförordningens
bestämmelser, vartill kommer, att de föreslagna ändringarna
i marinens organisation jämväl kunna medföra konsekvenser i avseende
å sjövärnskåren.

Sjövärnskåren omfattar i åldersavseende tre olika kategorier personal,
nämligen underårig, värnpliktig och överårig personal. För de förstnämnda
och sistnämnda kategorierna är tjänstgöringen helt beroende av frivilligt
åtagande, som dock ej kan hävas under försvarsberedskap eller mobilisering
annat än på grund av oduglighet för krigstjänst. För den värnpliktiga personalen
är själva medlemskapet frivilligt, medan däremot tjänstgöringen —
även den i fredstid — kan sägas vara i stor utsträckning obligatorisk.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, avses de nuvarande landstormsofficerarna
i värnpliktsåldern, i den mån de därtill befinnas lämpliga, skola överföras
till värnpliktiga officerare. Kategorien landstormsofficerare kommer så -

590

• Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lunda att försvinna ur organisationen. Vid sådant förhållande synes det följdriktigt,
att befäl i sjövärnskåren för framtiden ur de synpunkter i avlöningshänseende
m. m., som chefen för sjövärnskåren berört, betraktas såsom värnpliktigt
befäl.

Mot att fänriksutbildningen förlägges till sjökrigsskolan synes, under förutsättning
att den äger rum sommartid, intet vara att erinra.

Jag finner det lämpligt, att de olika sjövärnsflottiljerna erhålla bidrag till
bestridande av kostnaderna för expeditionslokaler. Dylikt bidrag synes mig
böra utgå av reservationsanslaget till bidrag till sjövärnskåren. Däremot
anser jag mig, vid det förhållandet att flottiljernas arbete ju grundas på frivillighet,
icke av principiella skäl kunna förorda någon ersättning till flottiljcheferna
för utfört expeditionsarbete.

I fråga om den för sjövärnskåren avsedda materielen vill jag förorda
byggandet av motorbåtar av den typ och till det antal, som av försvarsutredningen
föreslagits. Medel för ändamålet ha beräknats i det föregående under
anslaget för flottans ersättningsbyggnader. I vad mån ytterligare båtmateriel
framdeles bör anskaffas för sjövärnskåren, synes böra avgöras först sedan
erfarenheter av den nämnda materielen vunnits.

Eeservationsanslaget till bidrag till sjövärnskåren torde efter utgången av
budgetåret 1942/43 tills vidare böra utgå med det av försvarsutredningen föreslagna
beloppet 65,000 kronor. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att besluta
om anslagets disposition.

Maritim ungdomsverksamhet.

Kungl. Maj:t uppdrog den 24 januari 1941 åt chefen för marinen att med
anlitande av särskilda sakkunniga föranstalta om utredning rörande anordnande
av en på frivillighetens grund vilande sjömilitär undervisnings- och
övningsverksamhet för ungdom. Sedan chefen för marinen överlämnat ett
av de sakkunniga uppgjort preliminärt förslag, innefattande, förutom redogörelse
i huvuddrag för den planerade verksamheten, även förslag till sådan
verksamhet för sommaren 1941, medgav Kungl. Maj:t, att maritim ungdomsverksamhet
finge anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med omförmälda
förslag, samt anvisade för ändamålet en summa av högst 25,000 kronor.

Försvarsutredningen, som erinrat om de sakkunnigas arbete, har, i avvaktan
på att detta skulle bliva behandlat av chefen för marinen och definitiva
förslag framläggas, ej ansett tillräckliga skäl föreligga för att fatta ståndpunkt
till frågan, huruvida och i vilken omfattning bidrag till den maritima
ungdomsverksamheten borde utgå.

Chefen för marinen har i skrivelse den 10 mars 1942, med bifogande av den
nämnda av särskilda sakkunniga verkställda utredningen, ingivit förslag till
den maritima ungdomsverksamhetens anordnande.

591

Kungt. Maj:ts proposition nr 210.

Jag finner för närvarande icke tillräckligt material föreligga för ett slutligt Departementsståndpunktstagande
till frågan huru den maritima ungdomsrörelsen bör chefen.
ordnas och huruvida något statligt bidrag regelmässigt bör utgå till densamma.

Lottarörelsen.

Den i samband med arméorganisationen närmare behandlade lottarörelsen
har genom särskilt upprättade marinlottakårer trätt i verksamhet jämväl
inom den marina organisationens ram. Marinlottorna ha sålunda efter genomgången
utbildning under beredskapstiden tagits i anspråk såsom krigsfrivilliga
för bland annat förplägnadstjänst, sjukvårdstjänst, expeditionstjänst,
förbindelsetjänst samt lagnings- och utrustningstjänst.

För svar sutredningen har hänvisat till att vissa frågor angående lottarörelsen
vore under utredning inom marinstaben, varför utredningen icke ansett
sig böra närmare ingå på den marina lottarörelsens organisation.

Yad utredningen anfört ger mig icke anledning till särskilt uttalande. Departements chefen.

III. Marinens byggnader m. m.

För genomförande av föreliggande förslag i vad avser marinens organisation
äro ett flertal nybyggnadsarbeten ävensom iståndsättnings- och omändringsarbeten
å byggnader m. m. erforderliga. Rörande mera detaljerade beräkningar
av kostnaderna härför hänvisas till i försvarsutredningens betänkande
(sid. 514 och 528—536) intagna bilagor. I det följande angivna belopp avse
prisläget den 1 juli 1941.

Allmänt.

Försvarsutredningen, som under denna rubrik behandlat vissa byggnadsarbeten,
som icke lämpligen ansetts kunna hänföras till de olika marindistrikten,
har beräknat kostnaderna därför till 6,468,000 kronor samt därom
anfört följande:

Fortsatta elektrifieringsåtgärder a''v marinens landanläggningar
För utförande av vissa elektrifieringsåtgärder vid marinen har av marinförvaltningen,
på sätt i ämbetsverkets skrivelse angående anslag för marinen
för budgetåret 1942/43 angives, beräknats utgå — utöver redan anvisade
medel — ytterligare 500,000 kronor, vilket belopp även upptagits av utredningen.

Nybyggnader för sjökrigsskol an. Beträffande sjökrigsskolans nybyggnad
hänvisas till Kungl.Maj:ts proposition till riksdagen (1941:330). Utredningen
har upptagit de återstående kostnaderna för denna anläggning.

Brännoljecisterner för flottan. På sätt i marinförvaltningens hemliga
skrivelse angående anslag för marinen 1942/43 angives har ämbetsverket
beräknat kostnaderna för uppförande av vissa brännoljecisterner till 4,938,000

592

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kronor samt hemställt om anvisande av 2,500,000 kronor för budgetåret
1942/43. Utredningen bär icke funnit det möjligt att i anslagen för femårsperioden
inrymma medel för samtliga i skrivelsen nämnda anläggningar
utan bär upptagit ett belopp av 2,498,000 kronor, avsett för de två enligt
utredningens mening mest betydelsefulla anläggningarna.

Centralförråd för marinens intendenturmateriel. Beträffande
ifrågavarande anslagspost får utredningen hänvisa till marinförvaltningens
skrivelse den 29 augusti 1941 angående tilläggsstat för budgetåret 1941/42.

Inklädsel av vissa ammunitionsförråd jämte avfuktningsaggregat.
I ett flertal av marinens artilleri-, min- och torpedammunitionsförråd
har fuktbildning visat sig uppstå i sådan omfattning, att den i förråden förvarade
dyrbara materielen utsättes för risk att bliva skadad. Utredningen
har därför sett sig nödsakad att upptaga medel för ifrågavarande förråds
inklädsel och förseende med avfuktningsaggregat. Kostnaderna härför hava
av marinförvaltningen beräknats till sammanlagt 1,200,000 kronor.

Fullträffsäkra skyddstunnlar för lätta fartyg. Marinförvaltningen
har i hemlig skrivelse den 29 augusti 1941 angående tilläggsstat för budgetåret
1941/42 anmält ett medelsbehov av 5,100,000 kronor för byggande av
fullträffsäkra skyddstunnlar för lätta fartyg samt hemställt om anvisande av
3,000,000 kronor för påbörjande av nämnda arbeten. Försvarsutredningen
har emellertid av kostnadsskäl icke ansett sig kunna nu förorda utförande
av dessa anläggningar, men förutsätter att frågan därom kan upptagas till
Kungl. Maj:ts prövning, därest önskemål skulle uppkomma om arbetsobjekt
för motverkande av arbetslöshet.

Norrlandskustens marindistrikt.

Försvarsutredningen har beräknat kostnaderna för byggnadsarbeten inom
Norrlandskustens marindistrikt till 6,475,000 kronor samt därom anfört
följande:

Inom detta marindistrikt krävas omfattande nybyggnader, såväl för flottan
som för kustartilleriet. Lokalbehovet för marindistriktsledningen tillgodoses
i samband med att kustartilleriförsvarets byggnadsfrågor lösas.

Gustafsviks örlogsdepå. Kronan äger redan såväl den mark, där nuvarande
dock- och verkstadsanläggning är belägen, som även huvuddelen av
det område, som erfordras för utbyggande av örlogsdepån i anslutning till
förut till sina huvuddrag angivna dispositioner. För markförvärv erfordras
därför endast 150,000 kronor. Kostnaderna för själva anläggningen fördela
sig med omkring 2 miljoner kronor på varvsanläggningen med dess kajer,
förråds- och verkstadsbyggnader m. in., samt omkring 2.5 miljoner kronor
för kanslihus, kaserner och övriga anläggningar för personalen. Én betydande
del av kostnaderna för varvsanläggningen, nämligen 835,000 kronor, beräknas
för kajbyggnader, vilka äro ofrånkomliga för att kunna åstadkomma förläggningsplatser
för fartygsdepåns fartyg. Planerna för kajanläggningarna hava
dock, i ändamål att nedbringa kostnaderna, väsentligt reducerats mot vad ursprungligen
avsetts. I nyssnämnda kostnader för kanslihus, kasern m. in.
ingå 465,000 kronor för byggande av bostäder. Sådana hava avsetts endast
för den till tjänstgöring vid örlogsdepån fast knutna personalen, men icke
för de å de depåförlagda fartygen tjänstgörande officerarna och underofficerarna.

Hemsö kustartilleriförsvar och Härnösands kustartilleridetachement.
Verkställda undersökningar hava givit vid handen, att kust -

593

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

artilleridetachementets kasernetablissement lämpligast bör förläggas till
Härnösands stad. Den mark, som därvid närmast bör komma i fråga, synes
vara statens dövstumskolas nuvarande område. Att utredningen ansett sig
kunna förorda detta område, beror bland annat på att de nuvarande lokalerna
för dövstumskolan avsetts skola utrymmas och ny skola uppföras på
annan plats i Härnösand. De förefintliga byggnaderna hava vid besiktning
befunnits kunna efter vissa ombyggnadsarbeten utnyttjas för kustartilleridetachementets
förläggning. Yissa ytterligare byggnader krävas emellertid
härför, vilka i huvudsak kunna förläggas å skolans tomtområde. För förläggningens
lämpliga ordnande och för erhållande av utrymme för liandvapensexercis
m. m. erfordras dock ytterligare några angränsande kvartersområden,
vilka torde kunna förvärvas för en kostnad av ungefär 35,000
kronor.

För att kunna utnyttja området, vilket äger egen strand vid det s. k.
Södra sundet i Härnösand, kräves anläggande av en mindre brygga med
tillräckligt djup för kustartilleriets båtar jämte båtskjul. Det förutsättes
även, att vissa kajplatser — liksom för närvarande är fallet — i fortsättningen
komma att kunna disponeras i stadens hamn.

I det för kustartilleriförsvaret och detachementet avsedda kanslihuset anordnas
lokaler även för marindistriktschefen med stab.

Inga tjänstebostäder avses för kustartilleridetacliementets personal med
undantag av att bostäder för sammanlagt 4 underofficerare — uppbördsmän
— uppföras å platser utanför kasernetablissementet i anslutning till de fasta
anläggningarna vid kustartilleriförsvaret. Bostäderna fördelas på två platser.
De erforderliga byggnaderna böra inredas att även omfatta fyra enkelrum
för tillfällig förläggning av underofficerare på vardera platsen.

Genom att sålunda för kustartilleriförsvarets och detachementets förläggning
kunna utnyttja _ en redan befintlig anläggning hava icke oväsentliga besparingar
kunnat vinnas.

Ostkustens marindistrikt.

Försvarsutredningen har beräknat kostnaderna för byggnadsarbeten inom
Ostkustens marindistrikt till 4,007,000 kronor samt därom anfört följande:

För marindistriktet gemensamma lokaler m. m. samt Stockholms
örlogsstation och örlogsvarv. Den för marindistriktet mest betydelsefulla
och omfattande byggnadsfrågan — förflyttning av Stockholms
örlogsbas —- upptages, av skäl som tidigare angivits, icke i detta sammanhang.

Sedan sjökrigsskolan avflyttat till sitt nya etablissement, synes den nuvarande
sjökrigsskolebyggnaden lämpligen böra användas som kanslihus för
marindistriktschefen. Erforderliga medel för vissa mindre ombyggnadsarbeten
i samband härmed hava upptagits av utredningen.

Beträffande anslagen till vattenledningar in. m. vid örlogsbasen samt till
vissa hygieniska anordningar vid örlogsvarvet får utredningen hänvisa till
marinförvaltningens skrivelse angående anslag för marinen för budgetåret
1942/43 samt beträffande anslaget till förläggnings- och förplägnadsanstalter
å Bergholmen till ämbetsverkets skrivelse angående tilläggsstat för budgetåret
1941/42.

Hårsfjärdens depå. De byggnader vid Hårsfjärdens depå, som — enligt
vad i annat sammanhang angivits — äro erforderliga för förläggning
och bespisning av personal i land, avses skola uppföras å kronans område.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 samt. Nr 210. 377 42 38

594

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

För nedbringande av kostnaderna utföras de av trä med enkel inredning
men vinterbonas och förses med värmeledning. De åtta förläggningsbarackerna
för manskap rymma vardera 24 man vid enkelbeläggning.

Det vid Yitså brygga befintliga lilla garageskjulet är redan nu helt otillräckligt
för sitt ändamål och därtill icke uppvärmt. Marinförvaltningen har
beräknat kostnaderna för ett varmgarage av erforderlig storlek till 70,000
kronor, vilket belopp av utredningen upptagits.

Stockholms skärgårds kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente.
Av det belopp, som av utredningen upptagits för
kustartilleriförsvaret och kustartilleriregementet, avses större delen eller omkring
2 miljoner kronor för ordnandet av tjänstebostäder. Eu avsevärd brist
på framför allt underofficersbostäder kommer nämligen att uppstå vid genomförd
organisation. Sålunda erfordras vid Oscar-Fredriksborg 58 nya lägenheter
för underofficerare samt i anslutning till vissa befästningar m. m. 15
nya lägenheter för uppbördsmän m. m. Vidare äro 5 officers- och 30 underofficerslägenheter
i behov av viss modernisering och ombyggnad och slutligen
föreligger behov av 24 förläggningsrum för underofficerare vid vissa
befästningar. För personal tjänstgörande i Vaxholm förutsätter utredningen,
att bostadsfrågan ordnas genom anlitande av den allmänna hyresmarknaden,
i den mån tjänstebostäder ej redan finnas. Ett undantag bör dock göras
för chefen för kustartilleriförsvaret, för vilken ny tjänstebostad bör uppföras,
enär den av kommendanten tidigare disponerade för närvarande är under
omändring till officerslägenheter. I detta sammanhang kan nämnas att ökningen
av underofficerskåren även medför att underofficersmässen å OscarFredriksborg
måste utökas genom tillbyggnad.

Såsom kanslihus för chefen för kustartilleriförsvaret avses f. d. Ing. 1 V:s
kasernhus utnyttjas. Erforderliga medel för vissa ombyggnadsarbeten hava
upptagits av utredningen.

I det upptagna beloppet för utvändiga ledningar ingår även det anslag
på 40,000 kronor, som marinförvaltningen begärt för omläggning av elektriska
ledningar m. in. på ordinarie stat för budgetåret 1942/43. I beloppet
för utbyggnad av värmecentral m. m. ingå av marinförvaltningen begärda
anslag för motsvarande ändamål med dels 125,000 kronor å ordinarie stat
för budgetåret 1942/43 och dels 75,000 kronor å tilläggsstat för budgetåret
1941/42.

Beträffande behovet av exercishall med mäthus får utredningen hänvisa
till marinförvaltningens skrivelse angående tilläggsstat för budgetåret 1941/42.

Gotlands marindistrikt.

Försvarsutredningen har beräknat kostnaderna för byggnadsarbeten inom
Gotlands marindistrikt till 3,900,000 kronor samt därom anfört följande:

Vissa gemensamma anläggningar. Kostnaderna för utförande av
erforderlig dock-, kaj- och verkstadsanläggning i Fårösund liava av marinförvaltningen
beräknats till 2,200,000 kronor.

Såsom i annat sammanhang angivits, finner utredningen sig av ekonomiska
och andra skäl icke kunna förorda utförande av en så dyrbar anläggning,
vars kapacitet icke torde kunna effektivt utnyttjas. Utredningen anser,
att en för marinen tillräckligt omfattande anläggning bör kunna utföras inom
en mera begränsad kostnadsram, och har i sina beräkningar härför upptagit
ett belopp av 1,000,000 kronor.

595

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Gotlands kustartilleriförsvar och Gotlands kustartillerikår.

Beträffande medelsbehovet för sjukhusbyggnad, exercishall med mäthus samt
ytterligare utbyggnad av elektriska distributionsanläggningar får utredningen
hänvisa till marinförvaltningens skrivelse angående tilläggsstat för budgetåret
1941/42. För sjukhusbyggnad har utredningen dock — efter hörande
av 1941 års militära byggnadsutredning — upptagit endast 290,000 kronor,
medan marinförvaltningen äskat 350,000 kronor.

Enär det befintliga kanslihuset redan nu har visat sig otillräckligt och
därtill kommer, att eu förstärkning av såväl stabens som förvaltningarnas
personal avses äga rum, har det befunnits erforderligt att beräkna medel för
en tillbyggnad av kanslihuset. I detta avses även inrymmas erforderliga
expeditionslokaler för Fårösunds förrådsdepå.

Då lägenheter i tillräckligt antal icke finnas att hyra inom Fårösund eller
i dess närhet, har utredningen upptagit 1,330,000 kronor för byggande av
tjänstebostäder, avsedda för 13 officerare (vederlikar) och 37 underofficerare,
inbegripet den för Fårösunds förrådsdepå avsedda personalen. Det bör
emellertid undersökas, huruvida icke den enskilda företagsverksamheten kan
genom lämpliga åtgärder stimuleras, varigenom en minskning av nämnda
kostnader skulle kunna vinnas.

Sydkustens marindistrikt.

Försvarsutredningen har beräknat kostnaderna för byggnadsarbeten inom
Sydkustens marindistrikt till 11,149,000 kronor samt därom anfört följande:

För marinen i dess helhet eller för marindistriktet gemensamma
lokaler m. m. Såsom i annat sammanhang anförts, förutsätter försvarsutredningen,
att marinens nuvarande sjukhus kommer att sammanslås med
länslasarettet i Karlskrona. De å staten fallande kostnaderna för ett nytt
gemensamt sjukhus hava icke av utredningen upptagits i kostnadsberäkningarna.
Efter sammanslagningen bliva de lokaler, som för närvarande användas
av marinens sjukhus, disponibla för andra ändamål. Den egentliga
sjukhusbyggnaden samt den s. k. ekonomibyggnaden avses att ändras till
lokaler för marinens underofficersskola och för Karlskrona örlogsstations
radioskola, som i viss mån är gemensam för olika delar av marinen. Kostnaderna
för ändringarna hava beräknats till 375,000 kronor.

Sjukhuset tillhörigt läkarboställe avses att ändras till lokaler för marindistriktets
sjukvårds- och kameralförvaltningar för en kostnad av 45,000 kronor.

I skrivelse den 29 augusti 1941 har marinförvaltningen anmält, att ändringsarbeten
erfordras å vissa intendenturförråd i Karlskrona. Utredningen
har funnit dessa ändringsarbeten nödvändiga och beräknat kostnaderna °för
desamma till 195,000 kronor.

I Karlskrona äro anordningarna för utövande av annan idrott än simning
synnerligen bristfälliga. Utredningen har därför ansett sig böra föreslå,
att en idrottsplats anordnas och en sporthall uppföres. Dessa böra förläggas
till sådana platser, att det till stadskasernerna förlagda manskapet lätt kan
utnyttja dem. Emellertid föreligga väsentliga svårigheter att erhålla för
dessa ändamål lämplig mark. Enda möjligheten synes vara att förlägga
sporthallen å Stumholmen och idrottsplatsen å eu utfyllnad vid Kungshall.
Kostnaderna, som på grund härav bliva höga, hava beräknats till sammanlagt
600,000 kronor.

I övrigt erfordras en de! mindre iståndsättnings- och nybyggnadsarbeten,
vilkas omfattning framgår av kostnadstablåerna.

596

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Karlskrona örlogsstation. Som i annat sammanhang anförts beräknas
det erforderligt dels att modernisera och ändra de befintliga kasernerna
Sparre och Ankarstierna, dels även att intill sistnämnda kasern
uppföra en ny kasern. I samband härmed böra även nya expeditionslokaler
anordnas för chefen för örlogsstationen. De av stationscliefen nu disponerade
lokalerna avses för marindistriktschefen. Vid kasern Sparre böra
vissa kajarbeten utföras. Kostnaderna för samtliga dessa arbeten hava beräknats
till omkring 2,285,000 kronor.

Som tidigare anförts avses att i Karlskrona i f. d. Karlskrona grenadjarregementes
kasern förlägga en för flottan gemensam sjömansskola. Befintligt
kanslihus kan utan väsentliga ändringar avses för skolans ledning.
Norra och östra kasernerna, i vilka ett flertal underofficersbostäder och
expeditionslokaler nu äro anordnade, måste ändras och renoveras för att
sjömansskolans manskap skall kunna inkvarteras där. Matinrättningen
måste renoveras och utbyggas, så att utspisning enligt system »fri skaffning»
kan ske. Sjukhusavdelningen avses att renoveras. För närvarande
är ett marketenteri inrymt i en våning, som dock ursprungligen innehållit
logement. Då detta utrymme erfordras för förläggning av manskap, bör en
ny marketenteribyggnad uppföras. Befintlig gymnastiksal kräver renovering.
Därjämte erfordras nybyggnad av ett gymnastikhus (exercishus). Marketenteri
och gymnastikhus kunna vara sammanbyggda. I övrigt erfordras
en del mindre ändringsarbeten för att befintliga lokaler skola kunna anpassas
för skolans behov. Kostnaderna för nybyggnads- och ändringsarbetena
för sjömansskolan hava beräknats till omkring 2,280,000 kronor.

Karlskrona örlogsvarv. I sina skrivelser den 29 augusti 1941 angående
anslag för marinen, beträffande dels tilläggsstat för budgetåret
1941/42, dels ordinarie stat för budgetåret 1942/43, har marinförvaltningen
hemställt, att medel måtte äskas för ett flertal olika ändamål avseende
iståndsättning och modernisering av örlogsvarvet. Försvarsutredningen har
vid prövning av ifrågavarande framställningar funnit, att de föreslagna anordningarna
m. m. böra komma till utförande. Storleken av kostnaderna
för de sålunda föreslagna arbetena framgår av kostnadsberäkningarna.

För att kunna bereda utrymme för i fartygsdepån ingående fartyg, särskilt
vid sådana tillfällen, då även delar av kustflottan äro förlagda till
örlogsstationen, är det erforderligt att anordna nya kajer eller pirar. Utredningen
har funnit, att dylika lämpligast kunna anordnas inom örlogsvarvets
område vid Söderstjärna. Vid förläggning i fartygsdepå avses personalen
å de större fartygen åtminstone tidvis vara förlagd ombord, eventuellt
dock sammanförd till ett eller flera fartyg. Personalen på ubåtar och
torpedbåtar bör emellertid icke vara förlagd på sina fartyg; för denna personal
bör därför uppföras eu mindre förläggningslokal i omedelbar närhet
av förtöjningsplatserna. Uppvärmning och belysning av fartygen sker mest
ekonomiskt genom att anordna värme- och elektrisk central i land. Nu
nämnda kaj och byggnadsarbeten m. m. beräknas kosta 785,000 kronor.

Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona kustartilleriregemente.
Chefen för Blekinge kustartilleriförsvar bör såsom kanslihus
lämpligen erhålla den förutvarande ingenjörkasernen. Tidigare har avsetts
att ändra denna kasern till kanslihus för marindistriktschefen och har för
detta ändamål anvisats ett belopp av 125,000 kronor. Härutöver beräknas
emellertid ett belopp av 175,000 kronor vara erforderligt.

Avsedd utökning av Karlskrona kustartilleriregemente medför, dels att
ändringar måste vidtagas i de befintliga stadskasernerna, dels att förläggningslokaler
m. in. måste nybyggas å Oscarsvärn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

597

I staden böra lokaler för regeinents- och bataljonsstaberna m. m. inrymmas
i den befintliga underofficersbyggnaden. Ungefär en tredjedel av
sistnämnda byggnad bör bibehållas oförändrad och avses bland annat för
väbel, köksföreståndare och två expeditionsunderofficerare. Norra och södra
kasernerna böra omändras, varvid vissa befintliga bostadslägenheter utnyttjas
såsom kompaniexpeditioner, varjämte antalet förläggningsplatser ökas. Manskapsmässen
bör utökas och eu exercishall med mätlius uppföras. Kostnaderna
för de nämnda ändringarna och nybyggnaderna hava beräknats till

565,000 kronor.

Vid Oscarsvärn, där tre kompanier avses vara förlagda, uppföres en barack
för tillfällig förläggning av en bataljonsstab samt med rum och mässlokaler
för 10 officerare. Två kasernbyggnader, beräknade för en normal beläggning
med omkring 250 man, barack med skollokaler och mäss för underbefäl samt
en mindre exercishall böra nybyggas. Av befintliga byggnader bör manskapsbaracken
renoveras samt matinrättningen och manskapsmässen utbyggas.
Kostnaderna för byggnadsarbetena å Oscarsvärn hava beräknats till 995,000
kronor.

Vid vissa försvarsanstalter befintliga baracker böra renoveras. Tjänstebostäder
för sammanlagt 10 underofficerare (uppbördsmän m. m.) erfordras
på sex olika platser, varjämte i anslutning till dessa erfordras 24 stycken enkelrum
för tillfällig förläggning av underofficerare. Slutligen erfordras en del
utvändiga arbeten av olika slag. Kostnaderna för nämnda byggnader m. m.
hava beräknats till 470,000 kronor.

Västkustens marindistrikt.

Försvarsutredningen har beräknat kostnaderna för byggnadsarbeten inom
Västkustens marindistrikt till 11,645,000 kronor samt därom anfört följande:

För förläggning av Alvsborgs kustartilleriregemente erfordras uppförande
av nytt kasernetablissement, vilket av utrymmesskäl ej kan förläggas till
kronans område vid Nya Varvet. Såsom lämpligaste plats för den nya kustartilleriförläggningen
förordar utredningen området mellan Hinskolmshöjden
och Västerberget i Nya Varvets närhet. Nya Varvet bör helt avses för
Göteborgs örlogsdepå.

Göteborgs örlogsdepå. Ehuru de nuvarande förläggningslokalerna å Nya
Varvet i stort sett äro tillfyllest för örlogsdepåns personal, erfordras dock
vissa nybyggnads- och omändringsarbeten med hänsyn till den ökade omfattning
av depån som föreslås ävensom till den av utredningen förutsatta
uppdelningen på en stations- och eu varvssektion.

För omändrings- och renoveringsarbeten på befintliga byggnader har upptagits
ett belopp av omkring 550,000 kronor. Häri ingå medel för ändring
av befintlig gymnastikbyggnad till matinrättning. Denna förändring har befunnits
erforderlig av flera skäl, bland annat enär den nuvarande matinrättningen
är belägen inom varvssektionens område. Sistnämnda matinrättning
avses utnyttjas dels såsom förrådsbyggnad för varvssektionen, dels för lokaler
för fartygsdepån.

För stationssektioneu erfordras främst nybyggnad av eu gymnastik- och
exercisbyggnad med bastubad samt en skolbyggnad. Av kostnadsskäl hava
medel för uppförande av simhall icke upptagits, ehuru detta varit önskvärt
med hänsyn till det stora avståndet till närmaste simhall i staden.

Såsom i annat sammanhang angivits böra vissa gemensamma sjukhuslokaler
för örlogsdepån och kustartilleriregementet uppföras, vilka lämpligen

598

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

torde böra förläggas inom Nya Yarvets område. Vid såväl örlogsdepån som
kustartilleriregementet erfordras därjämte inredande av vissa mottagningslokaler
för den dagliga sjukmönstringen m. m. På örlogsdepån belöpande
kostnader för sjukvårdsanläggningen hava beräknats till 220,000 kronor.

Inom kronans område vid Nya Yarvet finnas för närvarande vissa byggnader,
som ägas av civila personer. Detta är icke lämpligt, varför en undersökning
bör göras av möjligheterna att förvärva ifrågavarande byggnader,
vilka därefter skulle tagas i anspråk såsom tjänstebostäder. Medel härför
hava upptagits av utredningen. Nybyggnad av tjänstebostäder avses däremot
icke äga rum.

För varvssektionen erfordras dels uppförande av vissa verkstads- och
förrådsbyggnader, dels en utvidgning av hamnanläggningen för att bereda
plats för fartygsdepåns fartyg. Medel hava sålunda upptagits för anläggning
av tvenne bryggor samt för i samband härmed stående planerings- och
sprängningsarbeten. Erforderligt markförvärv torde, på sätt i annat sammanhang
angivits, kunna äga rum utan särskild kostnad för kronan.

Slutligen liava, under rubriken Göteborgs örlogsdepå, även upptagits
medel för anläggande av den föreslagna övningsbasen i närheten av Marstrand.

Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvar och Älvsborgs kustartilleriregemente.
Huvuddelen av det av utredningen upptagna beloppet
är avsedd för erforderliga nybyggnadsarbeten för förläggning av Älvsborgs
kustartilleriregemente. Beträffande de olika anslagsposterna torde i detta
sammanhang endast följande vara att anföra.

Kanslihuset avses inrymma lokaler för såväl Göteborgs skärgårds kustartilleriförsvars
stab och förvaltningsorgan som ock för kustartilleriregementets
regements- och bataljonsstaber m. m.

De nio kasernerna komma att vid normal beläggning rymma tillsammans
864 man. Baracker vid de olika försvarsanstalterna äro redan i betydande
omfattning uppförda, varför inga ytterligare medel för detta ändamål ansetts
erforderliga.

På kustartilleriregementet belöpande kostnader för sjukvårdsanläggning
(jfr ovan) hava beräknats till 350,000 kronor.

De relativt betydande belopp, som upptagits för förrådsbyggnader, garage
m. m., äro delvis betingade av att till regementet avses förläggas vissa till
nyanskaffning föreslagna flyttbara batterier.

'' Tjänstebostäder hava beräknats uppföras för ett mindre antal underofficerare
(företrädesvis uppbördsmän) samt för väbel, köksföreståndare,
maskinist, eldare och husmoder.

För utsprängning av tunnel m. m. upptagna medel — 100,000 kronor —
avses för anordnande av förbindelseled till Oscar II:s fort. Tunneln avses
jämväl utnyttjas såsom skyddsrum.

Y ttr anden.

Chefen för kustflottan har funnit det synnerligen beklagligt, att utredningen
endast i begränsad omfattning ansett sig böra föreslå tillgodoseende
av behovet av brännoljecisterner och att utredningen icke ansett sig böra tillmäta
de fullträffsäkra skyddstunnlarna för lätta fartyg större betydelse.

Inspektören för kustartilleriet, som i princip icke haft något att erinra mot
de framlagda förslagen till lösning av kustartilleriets byggnadsfrågor, har

599

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

emellertid ifrågasatt, huruvida icke underofficersbyggnaden vid Karlskrona
kustartilleriregemente lämpligen borde bibehållas för bostadsändamål och
i stället förläggningsfrågan lösas genom nybyggnad. I fråga om förläggningen
av det rörliga artilleriet till Oscarsvärn utanför Karlskrona har inspektören
framhållit, att för möjliggörande av övningar ävensom förläggning av vissa
förråd m. m. betingelser borde skapas att utnyttja (eventuellt övertaga) det
under arméförvaltningens vård stående Rosenholmsfältet.

Marinförvaltningen har anmält, att de av utredningen upptagna kostnaderna
för nybyggnader för sjökrigsskolan syntes böra ökas med 100,000 kronor för
anläggande av tvenne baracker, vilka vore erforderliga under de närmaste
åren med hänsyn till det på grund av befälskårernas snabba utbyggande
onormalt höga elevantalet. — I fråga om nybyggnadsarbetena vid Hemsö
kustartilleriförsvar och Härnösands kustartilleridetachement borde även beräknas
medel, 100,000 kronor, för inköp av det s. k. Beckers förråd i Härnösand,
vilket under försvarsberedskapstiden varit rekvirerat och allt framgent
erfordrades. Förvärvet skulle medgiva ett nöjaktigt tillgodoseende av behovet
av förrådsutrymmen vid Hemsö fästning. — Nu disponibla lokaler medgåve
icke tillräckliga expeditionslokaler för infanteribefälhavarestaben i Vaxholm.
Ej heller stode några tjänstebostäder för gift personal ingående i sagda
stab till förfogande. Varken expeditionslokaler eller bostäder syntes kunna
förhyras i Vaxholm. Med fastställandet av dessa lokalbehov och därmed förenade
kostnader borde dock lämpligen anstå till dess 1941 års militära förvaltningsutrednings
förslag förelåge.

Årskostnaderna för vattenförsörjningen å Rindön m. fl. platser uppginge
till betydande belopp. Marinförvaltningen hade därför under utredning utförandet
av nya anordningar för ifrågavarande vattenförsörjning, varigenom
årskostnaderna högst avsevärt skulle kunna nedbringas. Kostnaderna för de
nya anordningarna kunde preliminärt angivas till 550,000 kronor. Nuvarande
årskostnader uppginge till så betydande belopp, att den ifrågasatta nyanläggningen
skulle bliva amorterad efter ett fåtal år. — Under kostnaderna för
iståndsättnings- och omändringsarbeten å Stockholms örlogsvarv borde även
inräknas kostnad för förlängning av Gustaf V:s docka med 1,000,000 kronor.
Marinförvaltningen ansåge det nämligen nödvändigt, med hänsyn till tillkomsten
av de båda nya kryssarna, att möjlighet för desammas dockning
bereddes även i Stockholm. — För Gotlands kustartilleriförsvar och Gotlands
kustartillerikår borde enligt marinförvaltningens mening beräknas ett belopp
av 200,000 kronor för genomförande av vissa närmare angivna markförvärv. —-Beträffande iståndsättnings- och omändringsarbetena för Sydkustens marindistrikt
syntes böra beräknas medel för restaurering och inläggning av värmeledning
i amiralitetskyrkan i Karlskrona. —• Det för iståndsättningsarbeten
vid Älvsborgs kustartilleriregemente beräknade beloppet syntes böra uppräknas,
enär det vore nödvändigt, att modernisering och iståndsättningsarbeten
verkställdes på vissa där befintliga bostadshus. Det av utredningen
upptagna beloppet för markförvärv för Göteborgs kustartilleriförsvar och

600

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Älvsborgs kustartilleriregemente syntes med hänsyn till det föreslagna regementets
omfattning icke vara tillfyllest för erhållande av erforderlig mark
för bland annat tillräckligt utrymme såsom rangeringsplats för rörliga kustartilleripjäser.
Kostnaderna för ifrågavarande markförvärv borde därför beräknas
till 1,700,000 kronor.

Chefen för marinen har understrukit, att det vore ett önskemål av ej ringa
vikt, att fullträffsäkra skyddstunnlar för lätta fartyg komme till stånd. För
chefens för marinen synpunkter å vissa byggnadsfrågor för örlogsstationerna
har tidigare redogjorts.

Svenska under officers förbundet har framhållit, att underofficersmässen
vid Stockholms örlogsstation, som redan under nuvarande förhållanden vore
otillräcklig, borde utökas. — Den föreslagna nybyggnaden av tillhopa 58
underofficersbostäder vid Vaxholms kustartilleriregemente borde så genomföras,
att icke mer än 2—4 lägenheter sammanfördes i en byggnad. — I avseende
på omändringen av underofficersbyggnaden vid Karlskrona kustartilleriregemente
har förbundet framfört liknande synpunkter som inspektören
för kustartilleriet.

1940 års militära by g gnadsutredning har framhållit, att de av försvarsutredningen
upptagna byggnadskostnaderna vad anginge marinens om- och nybyggnadsarbeten
till betydande omfattning beräknats i samråd med byggnadsutredningen.
De av sistnämnda utredning lämnade kostnaduppgifterna vore
emellertid endast överslagsvis beräknade. Utredningen förutsatte dock, att
standardtyper, som vid den tidpunkt då byggnadsarbetena komme att igångsättas
kunde förväntas vara färdiga beträffande flertalet byggnader, skulle
tillämpas och att kostnaderna skulle kunna hållas inom den angivna ramen.

I särskilt yttrande har utredningens ordförande samt ledamöterna Diös och
Edler beträffande byggnadsbehovet för marinen framhållit, att för anordnande
av centralförråd för marinens intendenturmateriel försvarsutredningen
upptagit ett belopp av 400,000 kronor. Kostnaderna för förrådet
syntes emellertid icke böra sättas högre än 225,000 kronor. — De befintliga
byggnaderna vid statens dövstumskola i Härnösand syntes kunna med
mindre omfattande om- och tillbyggnader än avsetts utnyttjas för de två kompanier,
varav kustartilleridetachementet i nämnda stad skulle bestå. De för
detachementets förläggning upptagna kostnaderna syntes kunna icke oväsentligt
nedbringas.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att det förefölle, som om den av
utredningen framlagda byggnadsplanen för ordnande av förläggningsutrymmena
i Karlskrona skulle behöva bli föremål för översyn. Det syntes sålunda
ännu vara ovisst, huruvida den av utredningen förutsatta sammanslagningen
av marinens sjukhus med länslasarettet i Karlskrona överhuvud taget eller i
allt fall inom den närmaste tiden kunde komma till stånd. Länsstyrelsen ville
i vart fall ifrågasätta, huruvida, därest sjukhussammanslagningen komme till
stånd, det ej från såväl ändamålsenlighetens som ekonomisk synpunkt vore
fördelaktigare att uppföra en nybyggnad för underofficersskolan och i stället

601

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ombilda marinens sjukhus — som redan nu vore av »kaserntyp» — till
kasern. — Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt lämpligheten av att ombygga
kustartilleriets nuvarande bostadsbyggnad för underofficerare för att i fortsättningen
bereda plats för bland annat tjänstelokaler. Med hänsyn till rådande bostadsbrist
vore det oavvisligt, att från statens sida åtgärder vidtoges för tillgodoseende
av det ökade behovet av officers- och underofficersbostäder, som
vore att förutse vid genomförandet av utredningens förslag. Såväl härvid
som när det gällde ett slutligt uppgörande av marinens byggnadsprogram i
övrigt syntes ett intimt samarbete med Karlskrona stads myndigheter vara
tacknämligt. —- Enligt länsstyrelsens mening hade försvarsutredningen vid
framläggandet av förslaget om anläggandet av en idrottsplats och en sporthall
knappast tagit vederbörlig hänsyn till sparsamhetens krav. Att kostnaderna
för idrottsplatsen måste bli stora, syntes länsstyrelsen naturligt, då
förslagets genomförande tarvade en mycket kostsam utfyllnad. Härtill
komme, att den föreslagna platsen finge anses som en av de för blåst mest
utsatta i Karlskrona, Hela denna fråga syntes därför böra bli föremål för ny
omprövning, därvid borde tagas under allvarligt övervägande, huruvida ej
stadens förnämliga och väl skyddade idrottsplats skulle kunna komma till användning
även för den militära idrotten, trots att den låge på avsevärt avstånd
från stadskasernerna. -— Länsstyrelsen har vidare framhållit, att en
synnerligen viktig fråga, som icke syntes ha beaktats av utredningen, vore
nödvändigheten av att redan i fredstid tillräckligt effektiva åtgärder vidtoges
för säkerställandet av erforderlig tillgång till dricksvatten för det fall att
staden i orostider skulle bli avskuren från sin nuvarande dricksvattentillförsel.

1942 års försvar sberedning.

Beträffande de allmänna synpunkter, som av försvarsberedningen anförts
rörande vissa av utredningen behandlade byggnadsfrågor, torde få hänvisas
till redogörelsen för arméns byggnader.

Det byggnadsprogram, som enligt försvarsutredningens förslag bör genom- Departemenisföras
i samband med marinorganisationens utbyggnad under den närmaste chefen.
femårsperioden, har med utgångspunkt från prisläget den 1 juli 1941 kostnadsberäknats
till 43,644,000 kronor, motsvarande enligt utredningens beräkning
ett avskrivningsbehov av 23,650,500 kronor. Såsom jag vid behandlingen av
de för armén ifrågakommande byggnadsåtgärderna framhållit, är det icke
möjligt att nu ingå på eu närmare granskning av det framlagda byggnadsprogrammets
detaljer vare sig i fråga om planläggningen eller beträffande
kostnadsberäkningarna. Dessa spörsmål torde böra upptagas till behandling
i samband med framläggandet av definitiva äskanden av anslag å riksstaten
för de i perioden ingående budgetåren. I förevarande sammanhang gäller det
att bilda sig en uppfattning om huruvida det framlagda förslaget, särskilt
med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna, bör kunna i stora drag godtagas
som grundval för femårsplanens kostnadsberäkningar.

För egen del har jag vid den allmänna granskning, som i detta samman -

602

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hang sålunda bör ske, funnit vissa av de i yttrandena framkomna synpunkterna
böra beaktas i samband med beslut om medelsäskanden för de olika ändamålen.
Sålunda torde exempelvis redan nu kunna förutses, att vissa besparingar
äro möjliga i förhållande till försvarsutredningens förslag i fråga om
anordnandet av det för marinen avsedda intendenturförrådet. Yidare torde
hänsyn icke ha tagits till att ett belopp om sammanlagt 250,000 kronor
redan anvisats, ehuru ej tagits i användning, för vissa ändringsarbeten
å f. d. infanterikasernerna i Karlskrona. Frågorna om utnyttjandet av
marinens sjukhus i Karlskrona, därest en sammanslagning av sjukhuset
med länslasarettet i nämnda stad kommer till stånd, ävensom om användningen
av den för Karlskrona kustartilleriregemente utnyttjade underofficersbyggnaden
synas tarva ytterligare överväganden; dessa spörsmål äga
för övrigt samband med frågan om förläggningsort för marinens underofficersskola.
De på staten fallande kostnaderna för ett sådant gemensamt sjukhus
har utredningen icke medtagit i kostnadsberäkningarna, ehuru under femårsperioden
utgifter för detta ändamål torde vara ofrånkomliga. Kostnaderna för
markförvärv för vissa av utredningen föreslagna nybyggnader inom Göteborgs
kustartilleriförsvar och för Älvsborgs kustartilleriregemente torde utredningen
ha beräknat i underkant. Beträffande utgifterna för anordnande av tjänstebostäder
kunna delade meningar göra sig gällande. Å ena sidan vill det förefalla
som om eu minskning av de av utredningen för detta ändamål beräknade
kostnaderna borde kunna ske. Å andra sidan ha vid remissbehandlingen
framkommit önskemål om ytterligare tjänstebostäder. Till denna fråga återkommer
jag i det följande.

I allt väsentligt synes trots dessa erinringar försvarsutredningens byggnadsprogram
giva en nöjaktig uppfattning om den byggnadsverksamhet, som
nödvändiggöres vid ett genomförande av den av mig förordade utbyggnaden
av marinorganisationen.

Emellertid ha vid remissbehandlingen framkommit önskemål rörande
ytterligare byggnads- och anläggningsarbeten utöver de av försvarsutredningen
föreslagna. Yissa av dessa önskemål torde icke kunna avvisas. Yidare har
marinförvaltningen i sina anslagsäskanden för nästa budgetår hemställt om
anslag till vissa byggnadsarbeten, vilka icke ingå i det av försvarsutredningen
förordade byggnadsprogrammet. Det torde vara att förvänta att även framdeles
ytterligare äskanden om anslag till byggnadsarbeten vid sidan av de av
utredningen förordade komma att framställas av de marina myndigheterna.

Då det synes mig angeläget, att de av försvarsutredningen för marinens del
under femårsperioden beräknade byggnadskostnaderna såvitt möjligt icke
överskridas, har jag med hänsyn härtill nödgats utgå från att vissa av de av
utredningen förordade byggnadsarbetena icke komma till stånd eller i varje
fall uppskjutas till tid efter femårsperiodens slut. Efter en preliminär granskning
har jag, med tillämpning av de principer, som i motsvarande hänseende
följts i fråga om arméns byggnadsföretag, funnit mig böra utgå från att följande
företag icke utföras under femårsperioden eller utföras under nämnda
period i den begränsade omfattning, som i det följande angives:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

603

Av försvarsutredningen
för

Företag femårsperioden

beräknat

belopp:

Bostadslägenheter vid Gustafsviks örlogsdepå ... 465,000

Kajer vid nämnda depå ................................. 425,000

Bostadslägenheter för Hemsö kustartilleriförsvar

och Härnösands kustartilleridetachement ...... 75,000

Tjänstebostäder för officerare och underofficerare
vid Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms
kustartilleriregemente ..................... 1,760,000

Bostadslägenheter för Gotlands kustartilleriföjsvar

och Gotlands kustartillerikår ..................... 1,330,000

Idrottsplats för Sydkustens marindistrikt ......... 250,000

Förtöjningsplatser och lokaler för fartygsdepå vid

Karlskrona örlogsvarv .............................. 785,000

Ombyggnad av underofficersbyggnad vid Blekinge
kustartilleriförsvar och Karlskrona kustartilleri regemente

............................................. 180,000

Tjänstebostäder för underofficerare vid d:o......... 370,000

Bergrum för arkiv och militärspecialer vid Göteborgs
örlogsdepå ....................................... 30,000

Delkostnader för sjukvårdsanläggningar vid

nämnda depå .......................................... 220,000

Målslip m. m. för samma depå ........................ 100,000

Förvärv av bostadslägenheter m. m. för samma

depå ...................................................... 100,000

Delkostnader för sjukvårdsanläggning för Göteborgs
kustartilleriförsvar och Älvsborgs kust artilleriregemente

.................................... 350,000

Bostadslägenheter för d:o ...,.......................... 350,000

Summa kronor 6,790,000

Av departementschefen

för femårsperioden

beräknat
belopp:

200,000

300,000

37,500

760.000

800.000

270,000

50,000

300,000

2,717,500

Härigenom skulle sålunda ernås en kostnadsminskning under femårsperioden
i fråga om de av försvarsutredningen föreslagna arbetena med (6,790,000 —
2,717,500 =) 4,072,500 kronor.

Givetvis är mitt förslag till reduktioner i byggnadsprogrammet eller uppskov
med arbetenas utförande icke definitivt; kunna marinmyndigheterna
efter närmare övervägande anvisa andra utvägar för byggnadskostnadernas
nedbringande, bör frågan ånyo upptagas till övervägande. Jag utgår emellertid
från att en besparing under femårsperioden med minst det av mig angivna
beloppet skall stå att ernå. Härvid lämnar jag öppet, om icke vissa av de
tjänstebostäder, som enligt vad nyss anförts skulle falla utanför femårs -

604

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

periodens byggnadsprogram, liksom även en del av de i byggnadsprogrammet
kvarstående tjänstebostäderna skola kunna anordnas såsom egnahem med
statsunderstöd i särskild ordning vid sidan av det för femårsperioden beräknade
medelsbehovet.

Kostnaderna för de å femårsperioden fallande, av försvarsutredningens
förslag betingade byggnadsåtgärderna uppskattar jag alltså till (43,644,000 —
4,072,500=) omkring 39.5 miljoner kronor. För vid sidan av försvarsutredningens
förslag liggande byggnadsföretag skulle sålunda bliva disponibelt
ett belopp av omkring 4 miljoner kronor. Försiktigheten synes mig emellertid
bjuda att för nya ändamål under femårsperioden beräkna ytterligare 4
miljoner kronor utöver den medelsanvisning beträffande vilken definitiva
äskanden redan framställts i årets statsverksproposition. Jag förutsätter
således, att marinens byggnadsarbeten med utgångspunkt från prisnivån den
1 juli 1941 skola under nämnda period — utöver sistnämnda medelsanvisning
— hållas inom en kostnadsram av omkring 48 miljoner kronor. Det mot
sistnämnda belopp svarande avskrivningsbehovet torde — med tillämpning
av de ändrade grunder för avskrivning av nya kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond, som angivits i årets statsverksproposition — kunna
beräknas till omkring 23 miljoner kronor.

Vissa av de företag, som ingå i de sålunda angivna kostnadsbeloppen, äro
av den brådskande natur, att anslag för ändamålet torde böra upptagas redan
på tilläggsstat för innevarande budgetår. Till denna fråga torde jag framdeles
få återkomma.

Jag får i detta sammanhang slutligen dels erinra, att Kungl. Maj:t å tillläggsstat
för innevarande budgetår äskat medel för tillgodoseende av marinförvaltningens
i förenämnda yttrande gjorda hemställan om restaurering av
amiralitetskyrkan i Karlskrona, dels ock framhålla, att det är min avsikt att
i särskild proposition till årets riksdag till behandling upptaga de anslagsfrågor,
som finnas böra föranleda medelsanvisning för budgetåret 1942/43.

IV. Organisationens genomförande.

För svars ut redningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att de av utredningen föreslagna ändringarna
i marinens organisation med några smärre undantag beräknades
kunna genomföras under femårsperioden.

Amiralitetet borde upprättas med ingången av budgetåret 1942/43 och omorganisationen
av marinstaben äga rum under samma budgetår.

De organisatoriska förändringarna i de olika marindistriktsledningarna
borde i huvudsak genomföras under budgetåret 1942/43. Dock borde under
nämnda budgetår befattningen såsom chef för Blekinge kustartilleriförsvar
upprätthållas av marindistriktschefen.

Organisationen av örlogsstationerna och Göteborgs örlogsdepå sammanhängde
intimt med byggnadsfrågorna, vilka snarast borde bringas till lösning..

605

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De föreslagna tre ekonomikontoren borde inrättas under budgetåret 1943/44.
Utbyggandet av Gustafsviks örlogsdepå borde omedelbart påbörjas. De nya
grunderna för fartygsmaterielens indelning borde tillämpas från ingången av
budgetåret 1942/43 och de nya grunderna för rustning samt depåförläggning
i fredstid, så snart förhållandena det medgåve.

Organisationen av kustartilleriförsvaren och framförallt kustartilleritruppförbanden
sammanhängde intimt med genomförandet av byggnadsfrågorna,
vilka därför snarast måste lösas. Kasernetablissement för Älvsborgs kustartilleriregemente
borde sålunda omedelbart komma till utförande, och vissa
kompanier för detta regemente borde kunna uppsättas redan från och med den
1 oktober 1942. Härnösands kustartilleridetachement borde träda i funktion
under budgetåret 1943/44.

Beträffande utökningarna av flottans och kustartilleriets personalkårer har
försvarsutredningen framhållit, att under ett antal år framåt inom kaptensoch
löjtnantsgraderna komme att förefinnas vissa vakanser, vilka dock delvis
komme att uppvägas av ett överskott på fänrikar. Antalet underofficerare
måste i väsentlig omfattning utökas redan under första uppsättningsåret. I
den mån vakanser komme att förefinnas inom underofficersgraderna borde ett
mot antalet vakanta löner svarande extra antal furirsbeställningar få upptagas
i staten för manskapskårerna.

Bekryteringen av mariningenjörkåren måste under femårsperioden beträffande
vissa specialgrenar ske »från sidan».

Antalet marinläkare av 2. graden måste ökas så snabbt som rekryteringsmöjligheterna
medgåve. Under hela femårsperioden måste marinläkarstipendiater
på stat bibehållas.

Utökningen av marinens poliskår borde ske från och med budgetåret
1942/43.

Arbetena med färdigställande av nya lokaler för flottans sjömanskår borde
snarast påbörjas. Skedde så, borde verksamheten vid sjömansskolan kunna
taga sin början under budgetåret 1942/43. Underofficersskolan borde träda i
funktion tidigast under budgetåret 1946/47. För sjökrigsskolan beräknades
verksamheten i nya lokaler kunna taga sin början under budgetåret 1942/43.
Sjökrigshögskolans övergång till förlängd utbildning i vissa högre kurser vore
beroende av förhållanden, som för närvarande icke helt läte sig överblickas.

Försvarsutredningen har å sid. 500—509 i betänkandet närmare angivit,
hur de av utredningen beräknade personalökningarna böra fördelas på de
olika budgetåren under femårsperioden.

Y ttr anden.

Inspektören för kustartilleriet har framhållit betydelsen av att byggnadsarbetena
vid Älvsborgs kustartilleriregementes kasernetablissement snarast
genomfördes samt att även Karlskrona kustartilleriregementes förläggning å
Oscarsvärn skyndsamt ordnades.

Chefen för marinen har anfört, att genomförandet av den nya organisationen
intimt hängde samman med byggnadsfrågorna och att det därför vore

Departements chefen.

606 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

angeläget, att dessa frågor bringades till snar lösning och att byggnadsarbetet
igångsattes.

Försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har ansett, att utökningen
av mariningenjörkåren, särskilt i de högre graderna, borde ske snabbare
än försvarsutredningen föreslagit.

19i2 års försvar sberedning.

Beredningen har ansett, att det med hänsyn till rådande förhållanden vore
av betydelse, att den nya organisationen av Blekinge kustartilleriförsvar så
snart som möjligt genomfördes. Därest så icke lämpligen kunde ske redan
under budgetåret 1942/43, borde det i vart fall åligga chefen för Karlskrona
kustartilleriregemente att under nästkommande budgetår förbereda den nya
organisationen av kustartilleriförsvaret inom Sydkustens marindistrikt.

Beträffande genomförandet av de föreslagna förändringarna med avseende
å marinorganisationen torde kunna anföras samma synpunkter som beträffande
genomförandet av ändringarna i arméorganisationen, och jag får alltså hänvisa
till vad jag uttalat vid behandlingen av sistnämnda spörsmål.

I enlighet med vad sålunda anförts förutsätter jag, att de av försvarsutredningen
angivna riktlinjerna för omorganisationens genomförande — med de
avvikelser därifrån, som betingas av vad jag i det föregående i olika avseenden
anfört — skola kunna i stort sett läggas till grund för det fortsatta organisationsarbetet.
Det torde emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att inom
ramen för de anslag och personalkadrar, som för varje budgetår bliva fastställda,
besluta i vilken ordning och vid vilka tidpunkter de olika organisationsändringarna
skola genomföras.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

607

Avd. VII. Flygvapnets organisation.

I. Krigsorganisationen.

Genom 1936 års försvarsbeslut fastställdes flygvapnets krigsorganisation
till att omfatta — förutom flygledningen i högkvarteret, bestående av chefen
för flygvapnet med flygstaben samt flygförvaltningen ■— en eskaderchef med
stab, ett antal krigsflygförband och depåer, en utbildningscentral för nyutbildning
av flygförare, benämnd flygkrigsskolan, samt centrala flygverkstäder.

Yid utformningen av den på försvarsbeslutet grundade försvarsordningen
vidtogos efter hand vissa smärre förändringar. Sålunda bortföllo bland annat
staberna vid armé- och marinspaningsflottiljerna, varjämte basförband tillkommo.
Basförbanden omfattade fem basdivisioner om vardera tre basavdelningar
samt fem sjöbasavdelningar.

Sedermera ha tillkommit ett antal basförband, varjämte antalet i krigsorganisationen
ingående enheter väsentligt utökats utöver 1936 års försvarsbesluts
ram.

Från överbefälhavarens sida föreligger därutöver förslag om ytterligare utökning
av flygvapnets krigsorganisation.

För sv ar sutredningen har föreslagit att flygvapnets krigsorganisation skall
omfatta:

1. Flygledningen i högkvarteret, bestående av:

chefen för flygvapnet med flygstaben samt flygförvaltningen.

2. Ett antal krigsflygförband.

3. Fem flygbas o mrå den, vardera under befäl av flygbasområdeschef jämte
stab.

4. Ett antal basförband, vilka uppsättas dels av fredsflottiljerna (krigsflygskolan)
dels av flygbaskåren.

5. Depåer, en för varje mobiliserad flottilj, för fjärr-, armé- och marinspaningsförbanden
samt för flygbaskåren.

6. Krigsflygskolan, som fortsätter sin verksamhet i krig.

7. Flygkadettskolan, som fortsätter sin verksamhet i krig antingen som
kadettskola eller som flygskola för utbildning av flygförare.

8. Signalskolan, som med viss inskränkning fortsätter sin verksamhet i
krig.

9. Centrala flygverkstäder.

Utredningen har i särskilt hemligt bihang lämnat en närmare redogörelse
för den föreslagna krigsorganisationen.

Chefen för marinen har påyrkat viss förstärkning av flygvapnets krigsorganisation.

överbefälhavaren samt chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i
stort sett icke haft annan erinran mot försvarsutredningens förslag än att

Departements chefen.

608 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

myndigheterna i likhet med chefen för marinen påyrkat viss förstärkning av
organisationen.

Den utformning och omfattning, som av försvarsutredningen givits flygvapnets
krigsorganisation, finner jag i stort sett lämplig. Jag är sålunda icke
nu beredd att föreslå någon förstärkning av organisationen. Det torde ankomma
på Kungl. Maj:t att efter förslag av vederbörliga militära myndigheter
närmare bestämma krigsorganisationens struktur. De vid granskningen av
organisationen framkomna personalbehoven ha av mig lagts till grund vid
beräkningen av flygvapnets kadrar av fast anställd personal.

II. Fredsorganisationen.

A. Chefen för flygvapnet och flygstaben.

Enligt nuvarande organisation skall chefen för flygvapnet vara
generalsperson i lönegrad Öb 4 samt tillsättas på förordnande på viss tid.
Till chefens för flygvapnet förfogande står flygstaben, till vilken jämväl
chefens för flygvapnet adjutant hänföres.

Chefen för flygvapnet utövar samtidigt chefskapet över flygförvaltningen.
Vid flygförvaltningen finnes en souschef i lönegraden Öb .2, vilken under chefen
för flygvapnet och enligt dennes anvisningar handhar överinseendet över verksamhetens
bedrivande och som härför tillagts beslutanderätt och ansvar i
ärenden av löpande natur. Souschefen åtnjuter utöver lönen ett årligt arvode
av 1,892 kronor.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle flygstaben under befäl av en
stabschef bestå av en expedition och två avdelningar, nämligen en organisationsavdelning
och en utbildningsavdelning.

Personalbehovet vid flygstaben beräknades utgöra, av aktiv personal 3
regementsofficerare och 8 kompaniofficerare samt av pensionerad personal
4 officerare och 2 underofficerare. Utöver nu nämnd personal skulle förste
flygläkaren ingå i utbildningsavdelningen.

Under övergångsåren, intill en i 1936 års försvarsbeslut förutsatt eskaderchef
med stab bleve tillsatt, skulle i flygstaben jämväl ingå en operationsavdelning,
sammansatt av personal, som senare skulle ingå i eskaderstaben.

Chefen för flygstaben tillhör numera lönegraden Öb 2 och åtnjuter utöver
lönen ett årligt arvode av 1,892 kronor.

På grund av tjänstens krav ha sedermera vissa ändringar av provisorisk
karaktär måst vidtagas i flygstabens organisation.

F ör sv ars utredning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att den ställning, som chefen för
flygvapnet enligt nuvarande organisation innehar, visat sig lämplig.
Chefen för flygvapnet borde sålunda jämväl i fortsättningen utöva högsta

609

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

chefskapet över flygförvaltningen. Souschefen vid flygförvaltningen borde
vidare intaga samma ställning som nu, dock att hans löneställning borde
bestämmas till lönegraden Öb 3.

Beträffande flygstabens organisation och personalbehov har försvarsutredningen
framhållit, att flygstabens arbetsuppgifter efter tillkomsten av den
på grundval av 1936 års försvarsbeslut utformade försvarsordningen ökats i
väsentlig grad. Anledningen härtill vore framför allt att tillskriva flygvapnets
från våren 1940 pågående, starkt markerade utökning. Den ökade arbetsbördan
hade medfört behov av utökad arbetskraft, vilket behov icke kunnat tillgodoses
på annat sätt än att till tjänstgöring i flygstaben kommendera ett antal för
flottiljerna (motsvarande) ursprungligen avsedda aktiva officerare. Därmed
hade emellertid följt den allvarliga olägenheten, att förbandens redan knappa
tillgång på stampersonal blivit än ytterligare beskuren.

Det vore sålunda ett framträdande krav, att flygstabens personalstyrka
ökades för tillgodoseende av behovet av militär personal såsom permanent
arbetskraft. För att effektivisera stabsarbetet vore det ävenledes nödvändigt
att — såsom redan genom provisoriska åtgärder skett — vidtaga vissa förändringar
i flygstabens organisation.

För att i möjligaste mån minska chefens för flygstaben arbetsbörda borde en
befattning såsom souschef vid flygstaben inrättas. Souschefen borde
vara ställföreträdare för chefen för flygstaben. Åt souschefen borde dessutom
kunna uppdragas inspektion av vissa skolor och kurser. Befattningen
såsom souschef borde därför lämpligen uppdragas åt chefen för utbildningsavdelningen,
vilken med hänsyn till denna sin ställning borde vara överste i
lönegraden Oa 6. Till chefens för flygstaben förfogande borde stå en juridisk
rådgivare, vilken tillika kunde tjänstgöra såsom sekreterare i den flygsäkerhets-
och haverisektion, som utredningen i det följande föresloge skola ingå
i utbildningsavdelningen.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle chefen för flygstabens expedition
vara pensionerad officer. Med hänsyn till det starkt ökade antalet ärenden i
expeditionen samt därmed följande ökat ansvar, vore detta icke längre lämpligt.
Expeditionen borde inrättas såsom en särskild avdelning i flygstaben.
Såsom avdelningschef borde avses en regementsofficer. Personalen på
expeditionen borde i övrigt utgöras av:

3 pensionerade officerare,

3 pensionerade underofficerare,

1 kanslibiträde,

1 expeditionsvakt,

2 portvakter,

1 garageförman,

4 kontorsbiträden,

6 civila skrivbiträden,

2 telefonvakter samt

25 värnpliktiga såsom bilförare och skrivbiträden m. m.1)

'') Inbegriper jämväl flygförvaltningens behov.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 39

610

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Organisationsavdelningen borde utökas med 3 kaptener och 1 pensionerad
underofficer till att omfatta:

1 överstelöjtnant, avdelningschef,

7 kaptener,

1 pensionerad officer samt

1 pensionerad underofficer.

För handläggning av utbildningsärenden erfordrades inom utbildningsavdelningen: 8

kaptener,

1 pensionerad officer samt

1 pensionerad underofficer.

Inom utbildningsavdelningen hade provisoriskt organiserats eu särskild
personalsektion. Med hänsyn till arbetsbördan inom utbildningsavdelningen
syntes denna organisationsform ändamålsenlig och borde bestå även framdeles.

På personalsektionen borde tjänstgöra:

1 major, sektionschef,

1 kapten samt

1 pensionerad underofficer.

Försvarsutredningen har funnit, att handläggningen av ärenden angående
flyghaverier icke vore lämpligt organiserad, samt därför föreslagit inrättande
av en särskild flygsäkerhets- och haverisektion inom utbildningsavdelningen,
vid vilken skulle handläggas ärenden rörande flygsäkerhetstjänsten, haverier
m. m.

Körande den nuvarande handläggningen av dessa ärenden har utredningen
anfört:

Ärenden rörande flyghaverier handläggas inom flygstaben på utbildningsavdelningen.
Beträffande större haverier omfatta dessa ärenden beordrande
av haverikommission samt de omedelbara åtgärder, som böra vidtagas med
anledning av haveriet — eventuellt i samråd med flygförvaltningen. Inom utbildningsavdelningen
granskas sedermera haverikommissionens rapport och
sammanställas de militära och tekniska synpunkterna till grund för ett chefens
för flygvapnet beslut. Rapporter rörande smärre haverier och haveritillbud,
vilka kvartalsvis insändas till chefen för flygvapnet, granskas även inom utbildningsavdelningen,
som — eventuellt i samråd med flygförvaltningen —
förbereder de åtgärder, vartill haverierna kunna föranleda.

Haveriärendenas antal är — oaktat att haverifrekvensen inom flygvapnet
icke kan anses hög — redan nu betydande, varför utbildningsavdelningens
arbetsbörda i samband med handläggningen av dessa ärenden är stor. — —- —
Även sedan de åtgärder för flygsäkerhetstjänstens höjande, som försvarsutredningen
i det följande föreslår —--blivit genomförda, har man anled ning

räkna med att antalet haverier ändock kommer att öka med det avsevärt
ökade flygtimantal, som följer med den utökade flygvapenorganisationen. Det
är därför icke lämpligt eller möjligt att dessa ärenden i fortsättningen handläggas
på sätt, som hittills skett.

Haverikommission består under nuvarande förhållanden i regel av en regementsofficer
såsom ordförande, en kompaniofficer, en flygingenjör och en sekreterare
(jurist).---Utredningen räknar med, att haverikommission

även i fortsättningen kommer att tillsättas enligt de grunder, som för när -

611

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

varande tillämpas. Av haverikommissionens ledamöter bör emellertid åtminstone
någon besitta vana och erfarenhet i undersökningsförfarandet, varjämte
åtgärder böra vidtagas för att fastare knyta haverikommissionerna till flygledningen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att å flygsäkerhets- och haverisektionen
skola tjänstgöra:

1 major, sektionschef,

1 kapten,

1 flygingenjör och

1 sekreterare i lönegraden MEo 24 (jämväl chefens för flygstaben juridiske
rådgivare).

Försvarsutredningen har vidare framhållit, att med hänsyn till att flygvapnets
krigsförberedelsearbete avsåges skola äga rum inom flygstaben, i denna
alltjämt borde ingå en operationsavdelning med huvudsaklig uppgift
att handlägga operationsärenden, ärenden rörande samverkan med armé- och
marinstridskrafter, luft- och markförsvar samt underhållstjänst, vartill komme
ärenden rörande flygfält, vilka inom operationsavdelningen borde handläggas
inom en särskild flygfältssektion. Denna sektion avsåges övertaga den nuvarande
flygfältsavdelningens arbetsuppgifter.

Personalen på operationsavdelningen, med undantag för flygfältssektionen,
borde bestå av:

1 överstelöjtnant, avdelningschef,

4 kaptener,

1 pensionerad officer samt

1 pensionerad underofficer.

Därtill komme en stabs- och flygspanarutbildad officer ur vardera armén
och marinen.

På flygfältssektionen borde tjänstgöra 1 kapten, sektionschef.

Med hänsyn till signal- och väderlekstjänstens såväl ökade omfattning, till
följd av flygvapnets utökning, som dess vikt, har försvarsutredningen ansett
det väl motiverat, att ärenden rörande signal-, krypto-, krigspost-, censur- och
väderlekstjänst samt viss navigeringstjänst handläggas vid ett särskilt organ
inom flygstaben i stället för såsom tidigare vid organisationsavdelningen. En
för närvarande provisoriskt inrättad signal- och väderleksdetalj borde därför
bestå även framdeles, dock med den skillnaden, att densamma upprättades
såsom en självständig avdelning.

Vid signal- och väderleksavdelningen borde tjänstgöra:

1 major, avdelningschef,

2 kaptener,

1 pensionerad officer,

1 underofficer (signalutbildad),

6 stammanskap (signalmekaniker) samt

6 värnpliktiga (telefonister).

Vid avdelningen borde dessutom tjänstgöra en signalmästare, vilken dock
jämväl kunde bestrida befattning i flygförvaltningen och som borde redovisas
därstädes.

612

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen liar framhållit, att det visat sig nödvändigt att inom
flygstaben provisoriskt organisera en pressdetalj för handläggning av ärenden
rörande press- och upplysningsverksamhet, samt anfört, att ett dylikt organ,
lämpligen benämnt pressektion, även framdeles borde ingå i flygstaben.

På pressektionen borde tjänstgöra:

1 kapten, sektionschef, och

1 pensionerad officer.

Flygöverläkaren borde enligt försvarsutredningens mening i sin egenskap
av tjänstegrenschef lyda direkt under chefen för flygvapnet samt vara
föredragande i ärenden rörande hälsovård och sjukvård inom flygvapnet. Han
borde dessutom tjänstgöra såsom inspektör för hälso- och sjukvården vid flygvapnets
förband. Till flygöverläkarens förfogande borde av skäl, som närmare
angivits i avsnittet Civilmilitär personal, stå en assistent, förste flygläkare,
samt en mindre expedition, i vilken borde ingå 1 pensionerad underofficer och
1 civilt skrivbiträde. De båda senare borde dock redovisas på flygstaben.

Flygstabens personalbehov enligt försvarsutredningens förslag (med undantag
av kommenderad personal och icke-ordinarie civil personal) framgår av
en å sid. 546 i betänkandet intagen tablå. Till flygstaben borde därutöver hänföras
en kompaniofficer, adjutant hos chefen för flygvapnet.

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha föreslagit, att befattningen
såsom souschef vid flygstaben skall vara fristående och sålunda
icke kombineras med chefskapet för utbildningsavdelningen, varvid souschefen
i enlighet med försvarsutredningens förslag borde upptagas i lönegraden Oa 6.
För att chefen för flygstaben skulle kunna ägna tillräcklig tid för det organisatoriska
arbetet och krigsförberedelsearbetet borde han i viss utsträckning
kunna frigöras från inspektionsverksamheten, vilken verksamhet i stället
borde anförtros åt souschefen vid flygstaben. Att såsom försvarsutredningen
föreslagit kombinera befattningarna såsom souschef vid flygstaben och chef
för flygstabens utbildningsavdelning vore med hänsyn till omfattningen av
den sistnämndes arbetsuppgifter icke möjligt.

Såsom chef för utbildningsavdelningen borde avses en särskild befattningshavare,
som med hänsyn till arbetsbördan inom avdelningen borde
vara överstelöjtnant. Den arbetsbörda, som åvilade personalsektionen inom
utbildningsavdelningen, vore utomordentligt stor och ansvarsfull, enär sektionen
centralt handhade redovisning, placering, befordran m. m. för flygvapnets
hela officers-, underofficers-, ingenjörs- m. fl. personalgrupper. Med
hänsyn härtill och för vinnande av kontinuitet i arbetet borde sektionen utökas
med en pensionerad officer.

För att effektivt kunna leda och övervaka den allmänbildande undervisningen
för stammanskapet vid flottiljerna (motsvarande) erfordrades en vid
flygstaben heltidsanställd civil lärare — studierektor — med tjänstgöring i
utbildningsavdelningen. Denne studierektors arbetsuppgifter borde främst
vara att uppgöra detaljerade kursplaner och kontrollprov, att granska dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 613

kontrollprov, att övervaka de civila lärarnas vid flottiljerna verksamhet samt
att hålla undervisningsplanen modern.

Med hänsyn till den omfattande arbetsbörda, som komme att åvila studierektorn,
borde hans löneförmåner motsvara folkskolinspektörs, d. v. s. beräknas
enligt lönegraden A 26. Till studierektorns förfogande borde stå ett
skrivbiträde i lönegraden MEo 2.

Utbildningsavdelningens arbetsbörda vore av en sådan storleksordning, att
varje möjlighet till avlastning borde beaktas. Den flygsäkerhets- och haverisektion,
som av försvarsutredningen föreslagits skola ingå i utbildningsavdelningen,
borde därför utbrytas ur denna och organiseras såsom en självständigavdelning—
flygsäkerhets- och haveriavdelningen —lydande
direkt under chefen för flygstaben. Med hänsyn till att chefen för ifrågavarande
avdelning enligt försvarsutredningens åsikt borde ingå såsom ordförande
i flygvapnets haverikommission, syntes han böra innehava minst
överstelöjtnants grad. Den av försvarsutredningen föreslagna sekreterarebefattningen
i lönegraden MEo 24 vore specialbetonad och komme därför
sannolikt icke att bliva meriterande för andra befattningar. Såsom en följd
härav skulle befattningshavaren sannolikt komma att kvarstå så länge, att
hans ålder menligt inverkade på förmågan att under svåra förhållanden deltaga
i haverikommissionens utredningar (bland annat flygningar). Befattningen
borde därför, såsom för närvarande vore fallet beträffande befattningen
såsom sekreterare i haverikommissionen, besättas med jurist, vilken i övrigt
tjänstgjorde utom flygvapnet och som avlönades medelst arvode1). Härigenom
vunnes jämväl den betydelsefulla fördelen att sekreteraren vore en flygvapnet
utomstående person utan ansvar för utfärdade bestämmelser.

Det vore otvivelaktigt nödvändigt att, åtminstone i fredstid, låta den civila,
regelbundet arbetande luftfarten fortgå i möjlig mån tabellenligt. Det borde
därför i allmänhet ankomma på den militära luftfarten att ur flygsäkerhetssynpunkt
taga den hänsyn till den förra, som vore förenlig med de nödvändiga
flygmilitära övningarna. Enligt försvarsutredningens förslag skulle varje
flygflottilj tillföras två civila trafikledare för att åvägabringa en nödvändig
likartad flygsäkerhetsorganisation vid militära och civila flygplatser. Utredningen
hade emellertid icke upptagit ett fullt arbetsdugligt centralt reglerande
organ för flygsäkerhetstjänsten inom flygvapnet. Detta skulle kunna åstadkommas,
om den av försvarsutredningen i samband med behandlingen av
civilflygets förhållande till flygvapnet föreslagne assistenten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(regementsofficer ur flygvapnet) jämväl tjänstgjorde i
flygstabens flygsäkerhets- och haveriavdelning. För att möjliggöra en central
flygsäkerhetsledning inom flygvapnet syntes det dessutom vara nödvändigt
att tillföra flygsäkerhets- och haveriavdelningen två civila trafikledare, avsedda
att fullgöra de mera rutinbetonade sysslorna inom avdelningen.

Personalbehovet i flygsäkerhets- och haveriavdelningen kunde sålunda beräknas
utgöra 1 överstelöjtnant, avdelningschef, 1 kapten, 1 flygingenjör,
1 sekreterare i arvodesbefattning samt 2 civila förste trafikledare i lönegraden

'') Utgkr för nlirvarande mod 5,000 kronor.

614

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

MEo 18. Inom avdelningen borde jämväl assistenten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tidvis tjänstgöra.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha vidare föreslagit, att
chefen för signal- och väderleksavdelningen skall vara överstelöjtnant.
Enär signal- och väderlekstjänsterna inom flygvapnet vore av den allra
största betydelse för flygförbandens operationer samt för flygsäkerhetstjänsten,
komme nämligen ett stort ansvar att åvila denne avdelningschef.

Signal- och väderlekstjänstens betydelse och omfattning vid flygvapnet
medförde vidare behov av ett stort antal specialutbildade signalofficerare
(kaptener). För att stimulera intresset för dessa specialtjänster bland vapnets
officerare och förbättra rekryteringsmöjligheterna inom tjänstegrenen i fråga
syntes åtminstone en överstelöjtnants- och en majorsbefattning (den senare
chef för flygvapnets signalskola) böra avses för ifrågavarande personal.

Överbefälhavaren har såsom i annat sammanhang anförts ansett, att särskilda
pressdetaljer icke borde finnas inom de olika försvarsgrensstaberna
utan att kontakt med pressen borde förmedlas uteslutande genom försvarsstabens
press- och filmavdelning.

Svenska under officer sförbundet har ifrågasatt, huruvida icke den vid
personalsektionen tjänstgörande underofficeren borde vara underofficer på
aktiv stat.

1942 års f ör svar sb er edning.

Beredningen har ansett, att souschefens i flygförvaltningen löneställning
och till honom utgående arvode tills vidare i avvaktan på resultatet
av den pågående förvaltningsutredningen borde förbliva oförändrade.

Beredningen har i likhet med chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
ansett, att befattningen såsom souschef vid flygstaben borde inrättas
såsom en särskild befattning och icke, såsom försvarsutredningen föreslagit,
kombineras med chefskapet för utbildningsavdelningen.

Den befattning såsom studierektor, som av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
föreslagits skola tillkomma inom utbildningsavdelningen,
vore enligt beredningens mening icke erforderlig, därest den allmänbildande
undervisningen för stammanskapet förlädes till flygvapnets manskapsskolor.
Om däremot befattningen, i enlighet med chefens för flygvapnet och flygförvaltningens
förslag till ordnande av undervisningen i allmänbildande ämnen,
ansåges böra inrättas, syntes densamma böra tills vidare uppföras å extra
ordinarie stat och hänföras till lönegrad, motsvarande den som tillkomme
adjunkt vid högre allmänt läroverk eller 23:e lönegraden.

Chefen för den flygsäkerhets- och haverisektion, som av försvarsutredningen
föreslagits skola ingå i flygstabens utbildningsavdelning, borde
enligt försvarsberedningens mening vara överstelöjtnant eller major. I likhet
med flygvapnets myndigheter ansåge beredningen, att befattningen såsom
sekreterare i sektionen liksom hittills borde vara en arvodesbefattning. Beredningen
ville vidare föreslå, att sektionen utökades med en utanför flygvapnet
stående flygteknisk expert, helst med kontakt med flygindustrien.

615

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De rön och erfarenheter, som denne kunde komma att förvärva vid undersökningen
av inträffande flyghaverier, skulle härigenom komma konstruktionsoch
byggnadsarbetena inom flygmaterielindustrien till godo samt jämväl ingiva
allmänheten en särskilt för flygvapnet värdefull uppfattning om utredningsarbetets
objektivitet.

Personalbehovet inom pressektionen kunde påverkas av den organisation
av försvarsstabens pressdetalj som beredningen förordat.

Behovet av en assistent hos flygöverläkaren ifrågasattes. Därest
emellertid befattningen ansåges böra komma till stånd, syntes densamma icke
böra placeras i högre lönegrad än Ca 24, motsvarande vad som föreslagits för
flygläkare av första graden.

Beträffande försvarsutredningens beräkningar av behovet av civil personal
vid flygstaben — utöver sekreteraren vid flygsäkerhets- och haverisektionen
samt studierektorn — hade beredningen intet att erinra. I fråga om anställningsformen
för denna personal ville beredningen erinra om att chefen för
finansdepartementet i årets statsverksproposition — för flera huvudtitlar gemensamma
frågor — i samband med behandlingen av tjänsteförteckningssakkunnigas
förslag om allmänt inrättande vid verken av skrivbiträdesbefattningar
samt om begränsning av extra ordinarie befattningar till att avse allenast
skrivbiträdesgraden förklarat att frågan härom, såsom de sakkunniga
påpekat, tarvade undersökning för varje verk. I avvaktan på resultatet av
sådana undersökningar hade någon allmän omläggning av den lägre biträdespersonalens
löneställning icke föreslagits under de olika huvudtitlarna. Beredningen
funne med hänsyn till det anförda, att såsom ordinarie civila befattningshavare
vid flygstaben borde tills vidare upptagas allenast den personal,
som under innevarande budgetår vore upptagen såsom ordinarie, varvid
den alltjämt borde hänföras till civila avlöningsreglementet. Personalförteckningen
för ordinarie tjänstemän borde alltså upptaga 1 expeditionsvakt
i lönegraden A 5 och ett kontorsbiträde i lönegraden A 4. Övrig civil personal
borde upptagas såsom extra ordinarie i av försvarsutredningen föreslagna
lönegrader. I

I avbidan på den omprövning av de militära förvaltningarnas organisation, Departements
som i en nära framtid torde komma till stånd, kan jag ansluta mig till för- chef‘nsvarsutredningens
förslag att chefen för flygvapnet bör utöva högsta chefsskapet
över flygförvaltningen. I likhet med försvarsberedningen anser jag, att
spörsmålet om löneställningen för souschefen vid flygförvaltningen bör upptagas
till övervägande först i samband med nämnda organisationsfråga.

I fråga om flygstabens organisation kan jag i huvudsak biträda försvarsutredningeus
förslag. De skäl, som chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
anfört för att befattningen såsom souschef vid flygstaben icke såsom
försvarsutredningen föreslagit bör förenas med annan befattning, anser jag
emellertid i likhet med försvarsberedningen vara bärande. För befattningen
såsom souschef vid flygstaben synes böra upptagas en särskild överstebeställning
i lönegraden Oa G.

616

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

Såsom en följd liärav bör en särskild befattningshavare avses såsom chef
för flygstabens utbildningsavdelning. I likhet med chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen anser jag, att befattningen bör innehavas av en överstelöjtnant.
Jag biträder ävenledes myndigheternas förslag att utöka personalen
på personalsektionen inom utbildningsavdelningen med en pensionerad officer.
Däremot kan jag icke biträda svenska underofficersförbundets förslag, att den
vid nämnda sektion tjänstgörande underofficeren skall vara underofficer på
aktiv stat.

Med hänsyn till den stora betydelse, en välordnad undervisning för stammanskapet
i ailmänbildande ämnen äger, finner jag mig böra tillstyrka chefens
för flygvapnet och flygförvaltningens förslag om inrättande av en befattning
som studierektor i flygstabens utbildningsavdelning. Med den löneställning,
som myndigheterna föreslagit för studierektorn, A 26, kommer emellertid befattningen
närmast att bliva en slutpost. Då det är ett önskemål, att befattningen
besättes med en yngre lärarkraft, som genom sin tjänstgöring beredes
tillfälle meritera sig för fortsatt verksamhet såsom lärare, synes befattningen,
på sätt jämväl försvarsberedningen föreslagit, böra upptagas i lönegraden''
MEo 23. Enär det av försvarsutredningen beräknade antalet skrivbiträden icke
torde vara tillräckligt för att tillgodose jämväl studierektorns behov av skrivhjälp,
synes bland den icke-ordinarie personalen böra beräknas ytterligare 1
skrivbiträde.

De skäl, som chefen för flygvapnet och flygförvaltningen anfört för att flygsäkerhets-
och haverisektionen bör utbrytas ur utbildningsavdelningen och
organiseras såsom en självständig, direkt under chefen för flygstaben lydande
avdelning, anser jag mig kunna godtaga. Jag ansluter mig till försvarsberedningens
uppfattning att chefen för avdelningen bör vara överstelöjtnant eller
major. I likhet med flygvapnets myndigheter och försvarsberedningen anser
jag, att sekreteraren bör vara en mot ett årligt arvode av 5,000 kronor anställd
jurist, vilken jämväl bör vara skyldig att fungera såsom juridisk rådgivare åt
chefen för flygstaben. Jag delar försvarsberedningens uppfattning, att vissa
fördelar kunna vinnas genom en utökning av avdelningens personal med en
utanför flygvapnet stående flygteknisk expert. Emellertid synes anordningen
icke kunna utan ytterligare utredning genomföras. Yissa praktiska svårigheter
torde sålunda möjligen föreligga att för uppgiften förvärva en tekniskt
kunnig och ur andra synpunkter lämplig expert, som har tillfälle
att när som helst lämna sitt civila arbete för deltagande i haveriundersökningar.
Jag anser mig därför icke för närvarande kunna fatta ståndpunkt till
frågan men har för avsikt att ägna densamma fortsatt uppmärksamhet.

Såsom chefen för flygvapnet och flygförvaltningen föreslagit bör den regementsofficer,
som enligt försvarsutredningens förslag skall tjänstgöra såsom
assistent i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, jämväl tjänstgöra i flygsäkerhetsoch
haveriavdelningen. Däremot är jag icke beredd att nu tillstyrka myndigheternas
förslag om anställande av två civila trafikledare å avdelningen. Denna
fråga bör icke tagas upp till övervägande förrän erfarenheter vunnits beträffande
avdelningens av mig förordade organisation.

617

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag kan icke nu biträda chefens för flygvapnet och flygförvaltningens förslag
att chefen för signal- och väderleksavdelningen borde vara överstelöjtnant
utan förordar, att för nämnda befattning i enlighet med försvarsutredningens
förslag avses en major.

I avbidan på närmare erfarenhet anser jag mig böra i likhet med försvarsutredningen
räkna med att en pressektion även i fortsättningen skall ingå i
flygstaben. Emellertid anser jag det icke uteslutet, att det under fredsförhållauden
kan liksom vid marinen befinnas tillräckligt med en officer för
presstjänsten. Tills vidare utgår jag emellertid från försvarsutredningens
förslag.

Beträffande flygstabens organisation i övrigt finner jag mig kunna i det
väsentliga biträda försvarsutredningens förslag.

I enlighet med vad sålunda anförts bör flygstaben bestå av — förutom
chef och souschef -— en expedition, en organisationsavdelning, en utbildningsavdelning,
en operationsavdelning, en flygsäkerhets- och haveriavdelning,
en signal- och väderleksavdelning samt en pressektion. Denna organisation
bör dock av praktiska skäl icke i detalj nu fastlåsas. Lämpligen bör det
ankomma på Kungl. Maj:t att medgiva de jämkningar i organisationen, som
kunna visa sig önskvärda och utan kostnadsökning äro möjliga att genomföra.

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att flygöverläkaren i sin egenskap
av tjänstegrenschef bör lyda direkt under chefen för flygvapnet såsom
föredragande i ärenden rörande hälsovård och sjukvård inom flygvapnet.
Han bör dessutom tjänstgöra såsom inspektör för hälso- och sjukvården vid
flygvapnets förband. Flygöverläkaren bör till sitt förfogande ha en flygläkare
såsom assistent samt en mindre expedition. Med hänsyn till att assistenten
under krig förutsättes skola föra befäl över flottiljläkarna, torde för
befattningen böra upptagas en beställning som förste flygläkare.

I anslutning till vad jag inledningsvis yttrat må framhållas, att det icke
synes nödvändigt eller lämpligt att redan på detta stadium i vidare mån än
nu skett fixera flygstabens personalorganisation i övrigt; frågor om inrättande
av nya befattningar torde få i vanlig ordning prövas för varje särskilt
budgetår. Vid beräkningen av flygvapnets årskostnader torde emellertid försvarsutredningens
kalkyler rörande flygstabens personalbehov kunna i huvudsak
läggas till grund. Jag ansluter mig dock till försvarsberedningens uppfattning,
att såsom ordinarie civil personal vid flygstaben tills vidare i avbidan
på de närmare undersökningar som beredningen omnämnt endast böra upptagas
1 expeditionsvakt i lönegraden A 5 och 1 kontorsbiträde i lönegraden
A 4. övrig civil personal vid staben bör uppföras såsom extra ordinarie.

Jag beräknar i enlighet med det anförda flygstabens behov av militär och
civilmilitär personal på aktiv stat till 35 officerare (1 överste i lönegraden
Öb 2, 1 överste i lönegraden Oa 6, 7 övriga regementsofficerare och 26 kaptener),
1 underofficer (fanjunkare), 6 stammanskap (på staten för Koslagens
flygflottilj) samt 1 flygingenjör.

618

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

B. Flygförvaltningen.

Enligt 1936 års försvarsbeslut är flygförvaltningen organiserad på förutom
expedition:

en materielavdelning, bestående av en expedition, militärteknisk byrå,
industribyrå och kontrollbyrå,

en intendenturavdelning,

en byggnadsavdelning och

en civilbyrå.

Chefen för flygvapnet utövar chefskapet över flygförvaltningen. Vid flygförvaltningen
finnes dessutom en souschef.

F ör sv ar sutredning en.

Försvarsutredningen har framhållit att erfarenheterna rörande flygförvaltningens
organisation givit vid handen, att de olika avdelningarnas personaltillgång
samt materielavdelningens organisation icke vore tillfredsställande.
Då förvaltningsorganisationen vore föremål för särskild utredning, inskränkte
sig försvarsutredningen till att angiva behovet av militär och civilmilitär
personal på stat i vad avsåge souschefen, flygförvaltningens expedition, materielavdelningen
och intendenturavdelningen. Personalbehovet beräknades med
ledning av flygförvaltningens nuvarande organisation ävensom ett av flygförvaltningen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 augusti 1941 framlagt förslag
till omorganisation av materielavdelningen. Yid beräkningarna hade hänsyn
tagits till dels det ökade personalbehov, som bleve en följd av flygvapnets utökning,
dels behovet av en regementsofficer för handläggning av flygfältsärenden.

Försvarsutredningen har beräknat flygförvaltningens behov av militär och
civilmilitär personal på stat i enlighet med en å sid. 547 i betänkandet intagen
tabell.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i likhet med försvarsutredningen
framhållit, att materielavdelningens nuvarande organisation icke
är lämplig. Avdelningen borde för att kunna fylla sina i samband med genomförandet
av flygvapnets utökning väsentligt vidgade uppgifter omorganiseras
redan från och med budgetåret 1942/43. I samband med denna omorganisation
bleve sannolikt vissa förändringar i de av försvarsutredningen upptagna
personalstaterna erforderliga.

Chefen för materielavdelningen, vilken enligt 1936 års försvarsbeslut uppbure
lön enligt lönegraden Oa 6 jämte ett årligt arvode av 1,800 kronor, borde
placeras i lönegraden Öb 2, varjämte han borde åtnjuta ett årligt arvode av
1,200 kronor. Till stöd härför har anförts följande:

Chefen för materielavdelningen vore inom flygförvaltningen närmast ansvarig
för anskaffning och underhåll av samtlig flygvapnets flyg- och vapenmateriel
och därmed för följandet av den flygtekniska utvecklingen, för den
del av flygsäkerheten som vore att hänföra till materielens beskaffenhet samt

619

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för verksamheten vid de centrala flygverkstäderna och flottiljverkstäderna.
Denna verksamhet hade genom flygvapnets utökning utöver 1936 års försvarsbesluts
ram fått mångdubbelt ökad omfattning och komme i samband
med genomförandet av den nu föreslagna utökningen av flygvapnet att bliva
än mera vidgad. Sålunda uppginge kostnaderna för flygmaterielanskaffning
under budgetåret 1941/42 till närmare 200 miljoner kronor, under det att motsvarande
siffra enligt 1936 års försvarsbeslut vore omkring 14 miljoner kronor.
För uppsättningsperioden (budgetåren 1942/47) beräknades anslagen för anskaffning
och underhåll av flyg- och vapenmateriel till över 700 miljoner
kronor. Flygförvaltningen hade i sin skrivelse angående medelsbehovet för
budgetåret 1942/43 föreslagit, att det till chefen för materielavdelningen utgående
årliga arvodet skulle höjas till 3,000 kronor.

För svar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har i likhet med chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen föreslagit, att chefen för flygförvaltningens
materielavdelning skall vara generalsperson. Enär de med befattningen
förenade arbetsuppgifterna emellertid vore i huvudsak tekniskt betonade
samt svårigheter framdeles kunde uppstå att rekrytera denna betydelsefulla
chefspost med lämplig officer, borde befattningen såsom chef för materielavdelningen
stå öppen för den officer eller flygingenjör, som vore mest
kvalificerad för befattningen i fråga.

Förbundet har vidare funnit- det av försvarsutredningen preliminärt beräknade
antalet flygingenjörer i flygförvaltningen otillräckligt. Enligt förbundets
beräkningar borde i flygförvaltningen ingå 1 flygöverdirektör, 1 verkstadsdirektör,
14 flygdirektörer och 36 flygingenjörer.

1942 års f ör svar sb er eånin g.

Beredningen har i avvaktan på resultatet av pågående utredning av flygförvaltningens
organisation icke ansett sig böra föreslå några förändringar i flygförvaltningens
personalstater i förhållande till vad som nu gäller. Härav följde
att beredningen icke nu kunde biträda framfört förslag om ändrad löneställning
för chefen för materielavdelningen. I

I likhet med försvarsutredningen och försvarsberedningen anser jag, att
frågan rörande flygförvaltningens slutgiltiga organisation och personalbehov
icke nu kan bedömas utan måste anstå i avbidan på en prövning av förvaltningsutredningens
resultat. Såsom utgångspunkt för bedömande av kostnaderna
för den föreslagna försvarsorganisationen torde utredningens beräkningar
av personalbehovet vid flygförvaltningen dock i stort sett vara godtagbara.
Jag har därför vid uppgörande av personalförteckningarna för flygvapnet
i huvudsak följt utredningens förslag, därvid jag förutsätter att en ny
förvaltningsorganisation kan komma att föranleda icke oväsentliga ändringar
i förteckningarna.

På frågan om höjning av chefens för materielavdelningen löneställning
anser jag mig nu icke böra ingå. Jag kan icke heller nu biträda chefens för
flygvapnet och flygförvaltningens förslag om höjning av det till avdelningschefen
utgående arvodet till 3,000 kronor. I annat sammanhang har jag förordat
en närmare utredning rörande utnyttjandet inom''den militära organisa -

Departements chefen.

620

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

tionen av ingenjörtekniskt utbildad personal. I avbi dan på utredningens
resultat och med hänsyn jämväl till den pågående förvaltningsutredningen
anser jag mig icke nu böra föreslå någon utökning av den fast anställda ingenjörspersonalen,
där så ej är oundgängligen nödvändigt. De av försvarsväsendets
civilmilitära ingenjörers förbund framförda förslagen angående besättande av
befattningen såsom chef för materielavdelningen alternativt med officer eller
flygingenjör samt om utökning av antalet flygingenjörer i flygförvaltningen
finner jag mig på grund härav icke för närvarande kunna upptaga.

C. Flygbasområden.

I 1936 års försvarsbeslut förutsattes icke någon indelning av landet i flygterritoriellt
hänseende vara erforderlig. Sedermera ha tillkommit ett antal
nya övningsplatser, flera ammunitions- och drivmedelsförråd, avsedda för
flygförbanden i krig, samt ett stort antal krigsflygfält jämte anläggningar vid
dessa, övningsplatsema ha, i likhet med vad som tidigare varit fallet, i
förvaltningsavseende underställts närmaste fredsflottiljchef. Ammunitionsoch
drivmedelsförråden ha i regel anordnats i anslutning till fredsflottiljs
ordinarie förläggningsplats eller övningsplats samt i förvaltningsavseende
underställts vederbörlig fredsflottiljchef. Förvaltningen av krigsflygfälten
handhaves tills vidare direkt av flygförvaltningen, som härför anställt särskilda
tillsynsmän.

F örsvar sutredningen. ,

Försvarsutredningen har föreslagit, att landet skall indelas i fem flygbasområden,
vart och ett under befäl av en flygbasområdeschef jämte stab
med uppgift att i fred handhava förvaltningen av övningsplatser och krigsflygfält
jämte anläggningar och förråd vid dessa ävensom att förbereda flygstridskrafternas
basering i krig. Förande den närmare motiveringen härför
hänvisas till betänkandet sid. 549 och 550.

Indelningen i flygbasområden skulle enligt utredningens förslag bliva
följande:

Södra flygbasområdet, sammanfallande med I. militärområdet;

Västra flygbasområdet, omfattande III. militärområdet jämte Örebro
och Värmlands län av V. militärområdet;

Östra flygbasområdet, omfattande IV. militärområdet ökat med Älvkarleby,
Lövsta och Tierps landsfiskalsdistrikt samt VII. militärområdet;

Norra flygbasområdet, omfattande Kopparbergs län av V. militärområdet,
II. militärområdet utom Älvkarleby, Lövsta och Tierps landsfiskalsdistrikt
samt Umeå försvarsområde av VI. militärområdet; ävensom

övre Norrlands flygbasområde, omfattande VI. militärområdet utom
Umeå försvarsområde.

Flygbasområdeschef borde lyda direkt under chefen för flygvapnet.
Med hänsyn till den arbetsbörda och det ansvar, som ålåge flygbasområdeschef,
samt förhållandena i krig, då depåcheferna i viss utsträckning trädde

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 621

under hans befäl, syntes befattningen såsom flygbasområdeschef böra upptagas
såsom överstebeställning i lönegraden Oa 6.

Flygbasområdeschef borde till sitt förfogande ha en stab, lämpligen benämnd
flygbasområdesstab, vilken av ekonomiska skäl och i avvaktan
på erfarenheter beträffande organisationen i fred borde givas minsta möjliga
omfattning. Flygbasområdesstab borde stå under befäl av en major och bestå
av en stabsavdelning och en underhållsavdelning.

Stabsavdelningen, som jämväl omfattade expedition, borde ha till
huvuduppgift att handlägga ärenden rörande krigsförberedelsearbetet, luftoch
markförsvar, befästningsarbeten och signaltjänst.

Personalen på stabsavdelningen borde utgöras av:

1 pensionerad officer, avdelningschef,

1 underofficer (signalutbildad),

1 pensionerad underofficer samt

1 civilt skrivbiträde.

Underhållsavdelningen borde ha till huvudsaklig uppgift att handlägga
ärenden rörande underhållstjänst samt vård och förvaltning av såväl
övningsplatser som krigsflygfält med anläggningar vid dessa.

Personalen på underhållsavdelningen borde utgöras av:

1 pensionerad officer, avdelningschef, och

1 pensionerad underofficer.

För den omedelbara tillsynen och vården av inom flygbasområde befintliga
övningsplatser och krigsflygfält samt anläggningar i anslutning till dessa erfordrades
ett antal tillsynsmän, vilka borde lyda direkt under flygbasområdeschefen.

Utöver den personal, som sålunda avsåges skola ingå i flygbasområdesstab
eller lyda direkt under flygbasområdeschef, erfordrades viss annan personal,
som mera tillfälligt ställdes till flygbasområdeschefs förfogande.

Chefen för flygbaskåren (F 21) borde tillika tjänstgöra såsom flygbasområdeschef
inom övre Norrlands flygbasområde; kårstaben vid flygbaskåren
borde jämväl fungera såsom flygbasområdesstab.

Yad slutligen beträffar flygbasområdesstabernas förläggningsplatser
har försvarsutredningen framhållit, att sådan stab för att underlätta samarbetet
i fred med vederbörande militärbefälhavare ävensom för underlättande
av verksamheten i övrigt borde förläggas i nära anslutning såväl till militärbefälsstab
som till någon av flottiljernas förläggningsplatser. östra och Västra
flygbasområdesstaberna borde förläggas i nära anslutning till de i senare sammanhang
föreslagna första respektive andra eskaderstaberna. Med utgångspunkt
från dessa synpunkter borde Södra, Västra, östra och Norra flygbasområdesstaberna
förläggas till respektive Ängelholm, Göteborg, Stockholm
och Östersund.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, som icke haft något att erinra
mot försvarsutredningens förslag beträffande indelning i flygbasområden

622

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Departements chefen.

samt flygbasområdesstabernas organisation och förläggningsplatser, ha föreslagit,
att befattningen såsom flygbasområdeschef skall upptagas i lönegraden
Öb 1 och därvid anfört följande:

Befattning som flygbasområdeschef syntes som regel komma att besättas
av sådan flottilj chef, som på grund av uppnådd ålder eller av andra orsaker
icke längre vore lämpad att föra befäl över flygförband i luften. Med hänsyn
därtill och då i krig depåchef (vilken kunde vara fredsflottiljchef) i vissa avseenden
trädde under flygbasområdeschefens befäl, måste denne inneha minst
lika hög tjänstegrad som flottiljchef.

Enär flottiljchef i annat sammanhang föresloges placerad i lönegraden Öb 1,
måste alltså även flygbasområdeschef upptagas i lägst denna lönegrad.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har icke funnit det erforderligt att för befattningen såsom
flygbasområdeschef avse officer på aktiv stat. Med hänsyn till enligt 1941
års pensionsreglemente gällande pensionsålder för flottiljcheferna syntes befattningen
i fråga med fördel kunna besättas med pensionerad flottiljchef. Beredningen
har därför föreslagit, att åt flygbasområdescheferna, bortsett från
chefen för flygbaskåren, i stället inrättades arvoden, vilka, om arvodena för
pensionerad personal, på sätt beredningen i annat sammanhang föreslagit, bestämdes
efter löneklass, borde utgå efter löneklassen Oa 15.

Jag förordar, att landet indelas i fem flygbasområden, nämligen Södra,
Västra, östra, Norra och Övre Norrlands, med den avgränsning som utredningen
föreslagit. Det torde emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att
vidtaga de jämkningar i flygbasområdenas avgränsning, vartill erfarenheterna
kunna föranleda. Varje flygbasområde synes böra stå under befäl av en direkt
under chefen för flygvapnet lydande chef, flygbasområdeschef, vars stab synes
böra i huvudsak organiseras på sätt utredningen föreslagit. I fråga om stabsorganisationen
utgår jag dock från att hinder ej bör möta att inom ramen för
personalorganisationen vidtaga de jämkningar, som må befinnas lämpliga.

Det av försvarsberedningen framförda förslaget att för befattningarna såsom
flygbasområdeschefer för Södra, Västra, Östra och Norra flygbasområdena
avse pensionerade flottiljchefer, avlönade medelst arvoden utgående efter
löneklassen Oa 15, finner jag innebära påtagliga fördelar. Jag anser det emellertid
icke lämpligt, att endast f. d. flottiljchefer skola komma i fråga för befattningarna.
Det bör enligt min mening även kunna stå öppet att besätta befattningarna
med andra äldre officerare, vilka av en eller annan anledning icke
längre böra kvarstå i flygtjänst och som beviljats avsked med förtidspension.
Det torde få anses vara med statens intressen förenligt, att en officer, som på
grund av sin ålder eller av andra skäl icke längre lämpar sig för flygtjänst,
avgår med förtidspension för tillträdande av en befattning som flygbasområdeschef.
En sådan anordning skulle nämligen på ett ändamålsenligt sätt
kunna bidraga till föryngring av den flygande personalen i de högre chefsbefattningarna.
Jag förordar sålunda, att för befattningarna såsom flygbasområdeschefer
inom Södra, Västra, Östra och Norra flygbasområdena skola avses

623

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

generalspersoner eller regementsofficerare ur flygvapnet, vilka avgått ur aktiv
tjänst, samt att till befattningshavarna i fråga skola utgå arvoden, motsvarande
lön i löneklassen Oa 15.

I enlighet med försvarsutredningens förslag bör chefen för Norrbottens flygbaskår
tillika tjänstgöra såsom flygbasområdeschef inom Övre Norrlands flygbasområde
och kårstaben vid flygbaskåren jämväl fungera såsom flygbasområdesstab.

Beträffande försvarsutredningens beräkningar rörande personalbehovet vid
Södra, Västra, Östra och Norra flygbasområdesstaberna har jag intet att
erinra. För den omedelbara tillsynen och vården av inom flygbasområde befintliga
övningsplatser och förråd samt anläggningar i anslutning till dessa
erfordras ett antal direkt under flygbasområdeschefen lydande tillsynsmän,
i första hand pensionerade underofficerare. Antalet erforderliga arvoden har
jag enligt utredningens förslag beräknat till 27.

Jag biträder försvarsutredningens synpunkter beträffande förläggningsplatser
för flygbasområdesstaberna och tillstyrker följande förläggningsplatser:
för Västra flygbasområdesstaben Göteborg,

» Östra » Stockholm,

» Norra » Östersund samt

» Övre Norrlands flygbasområdesstab Luleå.

Södra flygbasområdesstaben har av försvarsutredningen föreslagits skola
förläggas till Ängelholm, dit Tionde flygflottiljen (F 10) enligt utredningens
förslag slutgiltigt skulle förläggas. Såsom jag i ett senare sammanhang kommer
att framhålla, är jag emellertid icke för närvarande beredd att föreslå
Ängelholm såsom slutgiltig förläggningsplats för nämnda flottilj. Av denna
anledning kan jag nu icke heller framlägga förslag till förläggningsplats för
Södra flygbasområdesstaben. Därest flottiljen blir förlagd till plats i Skåne,
torde Södra flygbasområdesstaben böra förläggas till flottiljens blivande förläggningsplats
eller plats i anslutning till denna. För den händelse flottiljen
icke blir förlagd till plats i Skåne, får jag återkomma med förslag till förläggningsplats
för ifrågavarande stab.

D. Flygförband m. m.

Indelning i förband, förläggningsplatser m. m.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle, såsom förut anmärkts, i flygvapnets
fredsorganisation bland annat ingå en eskaderchef jämte stab och
följande flygförband:

två tunga bombflottiljer (Fl och F7),
två lätta bomb flottilj er (F 4 och F6),
en jaktflottilj (F8),

en arméflygflottilj (F3), sedermera benämnd arméspaningsflottilj, samt
en marinflygflottilj (F2), sedermera benämnd marinspaningsflottilj.
Eskaderchefen med stab, som skulle tillsättas under budgetåret 1941/42,
har emellertid tills vidare icke kommit till stånd.

624

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Uppsättningen av de år 1936 beslutade fljgförbanden är i huvudsak fullföljd.
Flygvapnets fredsorganisation har emellertid sedermera utökats med
ett antal nya flygförband utöver dem, som skulle finnas enligt 1936 års försvarsbeslut.

Sålunda hava tillkommit:

två jaktflottiljer (F 9 och F 10) med uppsättning från och med den 1 juli
1940;

en fjärrspaningsdivision, anknuten till arméspaningsflottiljen, med uppsättning
från och med den 1 juli 1940;

en marinspaningsdivision, anknuten till marinspaningsflottiljen, med uppsättning
från och med den 1 juli 1940 samt

en fjärrspaningsflottilj (F 11) med uppsättning från och med den 1 juli 1941.

Den nyssnämnda fjärrspaningsdivisionen har efter fjärrspaningsflottiljens
tillkomst överförts till denna flottilj.

Riksdagen har dessutom beslutat uppsättning av en lätt bombflottilj (F 12)
från och med den 1 juli 1942.

Från överbefälhavarens sida föreligga därutöver förslag om ytterligare utökning
av flygvapnets fredsorganisation.

Riksdagen har numera fattat beslut om vidtagande av vissa förberedelser
för förläggning av en jaktflottilj till Norrköping samt en torped- och minflottilj

till trakten av Karlskrona.

Fredsförläggningsplatser äro för:

Västmanlands flygflottilj (Fl), tung bombflottilj ........ Västerås,

Roslagens flygflottilj (F 2), marinspaningsflottilj ........... Hägernäs,

Östgöta flygflottilj (F 3), arméspaningsflottilj .............. Malmen,

Jämtlands flygflottilj (F 4), lätt bombflottilj .............. Östersund (Frösön),

Västgöta flygflottilj (F 6), lätt bombflottilj ................. Karlsborg,

Skaraborgs flygflottilj (F7), tung bombflottilj ........... Såtenäs,

Svea flygflottilj (F8), jaktflottilj ................................ Barkarby,

Göta flygflottilj (F9), jaktflottilj ................................ Säve,

Tionde flygflottiljen (F10), jaktflottilj ....................... Malmö,

Södermanlands flygflottilj (Fil), fjärrspaningsflottilj .. Nyköping.

Förläggningsplats för Kalmar flygflottilj (F12), lätt bombflottilj, som
skall uppsättas från och med den 1 juli 1942, är fastställd till Kalmar.

Förläggningen av F 10 till Malmö är provisorisk och vald med hänsyn till
möjligheten att från början repliera på där redan befintliga verkstadstillgångar.

F försvar sutredningen.

Försvarsutredningen har, såsom inledningsvis anmärkts, föreslagit, att
flygvapnets fredsorganisation bland annat skall omfatta sexton flygflottiljer.
Flygflottiljerna, vilka även framdeles borde förläggas flottilj vis, borde
utgöras av tre tunga bombflottiljer, tre lätta bombflottiljer, sex jaktflottiljer,
en torped- och minflottilj, en fjärrspaningsflottilj, en arméspaningsflottilj
samt en marinspaningsflottilj.

62 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Enligt försvarsutredningens förslag borde flygförbanden — av skäl som
anföras under rubriken Flygeskadrarna —■ i fred indelas på fyra flygeskadrar
och en arméspaningsflottilj.

Såsom f redsförläggnings platser för eskaderstaberna har försvarsutredningen
föreslagit Stockholm (första, tredje och fjärde eskaderstaberna)
samt Göteborg (andra eskaderstaben).

Försvarsutredningen har icke förutsatt annan ändring beträffande fredsförläggningen
av nu befintliga flottiljer än att slutgiltig förläggningsplats
fastställes för F 10, som nu är provisoriskt förlagd till Malmö. Utredningen
har framhållit, att chefen för flygvapnet föreslagit två alternativa platser, nämligen
Ödåkra vid Hälsingborg, som förordats, och Barkåkra invid Ängelholm,
överbefälhavaren hade av militära skäl avstyrkt Ödåkra såsom förläggningsplats
men icke velat motsätta sig en förläggning till Barkåkra. Försvarsutredningen
föresloge därför, att F 10 förlädes till Barkåkra invid Ängelholm, varvid
flottiljens benämning borde ändras till »Skånska flygflottiljen».

De nytillkommande flygflottiljerna har försvarsutredningen föreslagit
skola förläggas till följande platser, nämligen en jaktflottilj till Norrköping,
en tung bombflottilj till Halmstad, en jaktflottilj till Umeå, en jaktflottilj till
Uppsala samt torped- och minflottiljen till Eamdala (eventuellt annan plats
i Blekinge).

Yad beträffar den jaktflottilj, som enligt försvarsutredningens förslag
skulle förläggas till Umeå, har utredningen anfört, att chefen för flygvapnet
såsom förläggningsplats för denna flottilj föreslagit alternativt Umeå, som
förordats, eller Söderhamn. I sitt yttrande över chefens för flygvapnet förslag
till förläggningsplatser för de nytillkommande flygflottiljerna hade överbefälhavaren
tillstyrkt förläggning av en flygflottilj till Umeå. Utredningen har
därför stannat för att föreslå Umeå såsom förläggningsplats för flottiljen men
ville därmed icke ha sagt, att alternativet Söderhamn borde vara helt uteslutet.

Försvarsutredningen har föreslagit, att de nytillkommande flygförbanden
skulle erhålla följande benämningar:

En jaktflottilj med förläggning till Norrköping:

F 13. Bråvalla flygflottilj.

En tung bombflottilj med förläggning till Halmstad:

F 14. Hallands flygflottilj.

En jaktflottilj med förläggning till Umeå:

• F15. Västerbottens flygflottilj.

En jaktflottilj med förläggning till Uppsala:

F 16. Upplands flygflottilj.

Torped- och minflottiljen (i fortsättningen benämnd »torpedflottiljen»)
med förläggning till Ramdala (eller annan plats i Blekinge):

F 17. Blekinge flygflottilj.

Y t tr anden.

Militärbefälhavaren på Gotland har uttalat sig för förläggning av en jaktflottilj
till Gotland redan i fredstid.

Chefen för marinen har, såsom förut i korthet anmärkts, framhållit,
att det ur marin synpunkt framstode såsom ett synnerligen viktigt krav, att

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 42 40

626

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ytterligare eu jaktflottilj med uppgift att uteslutande samverka med sjöstridskrafterna
(främst kustflottan) och torpedflottiljen tillkomme i den föreslagna
flygvapenorganisationen.

Jaktflyg vore nämligen ett gott komplement till även det starkaste luftvärn,
som kunde tänkas anordnat vid en permanent krigsankarplats för sjöstridskrafter.
Jaktflyg vore vidare ett oundgängligt komplement till fartygens
eget luftvärn vid gång i skärgård och längs kust samt vore lika nödvändigt
för sjöstridskrafternas skydd mot flyganfall av olika slag under gång till
sjöss, som jagare eller lätta fartyg vore för sjöstridskrafternas skydd mot
ubåtsanfall i fritt farvatten. Jaktflyg måste slutligen även kunna stödjande
ingripa i sjöstrider under dager, närhälst en sådan strid utkämpades inom
räckhåll för en fiendes land- eller sjöbaserade tyngre flygstridskrafter. —
Jaktflyg vore med ett ord städse nödvändigt och måste städse vara omedelbart
tillgängligt för varje större sjöstyrka (operativ sjökrigsenhet), som vore
baserad invid eller uppträdde i farvatten av så begränsad omfattning som de
Sverige omgivande farvattnen.

Av de sex jaktflottiljer, som enligt försvarsutredningens förslag skulle ingå
i flygvapenorganisationen, vore ingen avsedd uteslutande för samverkan med
sjöstridskrafterna, främst kustflottan. Starka farhågor förelåge därför för att
kustflottan icke komme att erhålla effektivt jaktskydd just i det ögonblick,
sådant skydd bäst behövdes.

Därest den föreslagna sjunde jaktflottiljen komme till uppsättning, borde
den förslagsvis baseras vid Nyköping eller någonstädes på Södertörn.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att krigserfarenheterna
från det nu pågående kriget, särskilt den senaste tidens krigshändelser,
med oerhörd skärpa påvisat flygstridskrafternas betydelse för såväl
krigföringen i stort som framför allt för lant- och sjökrigföringen. Det
framstode därför såsom ett primärt önskemål att våra flygstridskrafter utbyggdes
till den största möjliga omfattning. Gränsen för denna utbyggnad
borde — såsom även försvarsutredningen framhållit — vara möjligheterna,
att uppsätta förband. Vidtagna undersökningar hade givit vid handen, att
utöver de av försvarsutredningen till nyuppsättning föreslagna flygförbanden
ytterligare en jaktflottilj kunde uppsättas under femårsperioden. Chefen för
flygvapnet och flygförvaltningen ville därför föreslå, att inom flygvapnets organisation
skulle tillkomma, ytterligare en jaktflottilj med uppsättning från
och med den 1 juli 1946.

Mot försvarsutredningens förslag, att flygförbanden i fred skola indelas på
fyra flygeskadrar och en arméspaningsflottilj, ha chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen icke haft något att erinra. Fredsförläggningsplats för samtliga
eskaderstaber borde egentligen vara Stockholm. Då eskadercheferna avsåges
samtidigt tjänstgöra såsom flygslagsinspektörer, borde nämligen eskaderstaberna
nära anknytas till flygledningen. Med hänsyn till flygförbandens
fredsförläggningsplatser syntes det emellertid lämpligt — ehuru vissa bestämda
nackdelar vore förenade därmed — att i enlighet med försvarsutreduingens
förslag förlägga andra eskaderstaben till Göteborg.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha föreslagit, att beträffande följande
redan befintliga flottiljer, nämligen Roslagens, Östgöta, Jämtlands, Svea,
Göta och Södermanlands flygflottiljer, borde såsom fredsförläggningsplatser

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

627

fastställas vissa i närheten av respektive flygflottiljer belägna större samhällen,
till vilka personalen vore hänvisad för de skilda förnödenheterna för
livsuppehället, där en större eller mindre del av personalen måste vara bosatt
och vilkas dyrortsgruppering således borde vara bestämmande för lönesättningen.
I konsekvens härmed borde även fredsförläggningsorten för centrala
flygverkstaden vid Malmen och försökscentralen därstädes fastställas till Linköping.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra
mot de av försvarsutredningen föreslagna förläggningsplatserna för F 10
(slutgiltig förläggningsplats) eller för de nytillkommande flottiljerna. På
grundval av undersökningar som igångsatts med anledning av en framställning
från länsstyrelsen i Blekinge län, att Ramdala med hänsyn till områdets
stora betydelse ur jordbrukssynpunkt icke borde ifrågakomma såsom förläggningsplats
för en flygflottilj, ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
emellertid föreslagit, att torpedflottiljen skall förläggas till Ronneby
(Bredåkra) i stället för till Ramdala.

Därest, såsom chefen för flygvapnet och flygförvaltningen i det föregående
föreslagit, ytterligare en jaktflottilj tillkomme, borde denna med hänsyn till
önskemålet att underlätta samövningar med marinen förläggas i östra Södermanland
(Södertörn).

I händelse flottiljen komme till stånd och bleve förlagd till plats på Södertörn,
föresloges dess benämning bliva F 18, Södertörns flygflottilj.

Överbefälhavaren har anfört, att sjunde jaktflottiljen, som främst borde
avses för samverkan med flottan, syntes, särskilt i belysning av den sista
tidens krigshändelser, så nödvändig, att allvarliga ansträngningar borde göras
för att åstadkomma densamma. Överbefälhavaren hade anmodat chefen för
flygvapnet att undersöka, dels huruvida inom den tilltänkta kostnadsramen
för flygvapnet vissa mindre viktiga detaljer kunde inbesparas eller beskäras
för detta ändamål, dels huruvida den svenska flygindustriens kapacitet skulle
kunna med rimlig säkerhet beräknas medgiva den erforderliga materieltillverkningen.
Chefen för flygvapnet hade jakande besvarat dessa frågor. Den
sistnämnda frågan hade även ställts till industrikommissionen, som ansett,
att saken vore möjlig under vissa förutsättningar. Överbefälhavaren har vidare
anfört:

Det syntes uteslutet, att kostnaderna för en ny jaktflottilj skulle kunna
helt täckas genom besparingar inom andra delar av flygvapnet. Yad som
föreslagits för de andra försvarsgrenarnas utbyggande i fråga om organisationsramen
kunde icke heller tåla några avprutningar, då mycket betänkliga
beskärningar både vid armén och marinen redan måst göras under avvägningen
inom den ungefärliga kostnadsram, som fixerats. Även där måste tillses,
huruvida man genom beskärning på vissa poster skulle kunna tillgodose
en del önskemål, som i förslaget slopats. Detta skulle i så fall möjligen kunna
ifrågasättas beträffande den i fred befintliga ersättningsmaterielen. För arméns
vidkommande hade en preliminär undersökning i detta avseende verkställts,
för vars resultat överbefälhavaren redogjorde i särskilt yttrande. Man
kunde även tänka sig, att anskaffningen av viss materiel utbreddes över något
liingre tid än som avsetts, eu sak som för övrigt mycket väl kunde komma

628

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

att visa sig ofrånkomlig av andra skäl, t. ex. bristande industriell kapacitet
eller råvarubrist. Härom kunde emellertid klarhet vinnas först under 5-årsperioden.
Ju mindre riksdagen bestämde detaljerna i försvarsordningen, desto
större bleve möjligheterna att åstadkomma besparingar på lämpliga punkter.
Jaktflottiljen hade enligt överbefälhavarens åsikt så stor betydelse för försvaret
i dess helhet, att han icke vore främmande för den tanken, att eventuella
besparingar på armén och marinen i någon omfattning skulle kunna
komma ifrågavarande flottilj till godo.

De möjliga besparingarna inom flygvapnets nu föreslagna kostnadsram
beräknades av chefen för flygvapnet till högst 4.7 miljoner kronor per år i
engångskostnader under femårsperioden, dock endast under förutsättning
att organisationens bredd och slagkraft ökades genom det tillskott, som flot
tiljen innebure.1 * * * * * * * 9)

Under sådana förhållanden ansåge överbefälhavaren, att den sjunde jaktflottiljen
nu borde beslutas, även med de eventuella konsekvenser för de
andra försvarsgrenarnas materielanskaffning, som därav kunde bliva följden,
och även om därigenom kostnadsramen för försvarsordningen i dess helhet
skulle komma att höjas över vad som tills vidare approximativt beräknats.
Ett omedelbart beslut medförde den stora fördelen, att materielanskaffning
och personaluppsättning kunde i god tid förberedas, vilket i viss mån säkerställde
möjligheten att under perioden uppsätta flottiljen. Detta vore enligt
överbefälhavarens mening det angelägnaste önskemålet i fråga om förbättringar
på utredningens förslag i dess helhet. Den föreslagna nya jaktflottiljen
borde uppsättas under budgetåret 1946/47, då enligt försvarsutredningens
förslag intet annat förband avsåges tillkomma eller vore under uppsättning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt, att Tionde flygflottiljen
(F10), som nu är provisoriskt förlagd till den i luftfartsfonden ingående
civila trafikflygplatsen Malmö—Bulltofta, flyttas på sätt utredningen föreslagit.
Därest Upplands flygflottilj (F16) i enlighet med försvarsutredningens
förslag bleve förlagd i anslutning till den genom statens försorg för
allmänt bruk anlagda flygplatsen vid Ärna utanför Uppsala, förutsatte styrelsen,
att den civila flygverksamhetens behov av flygplats i trakten av Uppsala
bleve tillgodosett på lämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Blekinge län har livligt förordat, att torpedflottiljen för
lägges till Bredåkra i stället för Bamdala.

I skrivelse den 26 februari 1942 har länsstyrelsen i Västerbottens lön

anfört, att därest flygfält för F 15 på sätt föreslagits anlades vid Böbäcks slätten

söder om Umeå stad, betydande olägenheter skulle uppstå för ett stort

antal jordbrukare, som härigenom skulle nödgas avstå större delen av sill

åkerjord. Länsstyrelsen framförde fördenskull ett förslag till flygfältets för
läggning till öppen terräng nordväst om Umeå stad, varvid för beredande

av erforderligt utrymme järnvägen Vännäs—Umeå skulle omläggas till eu

sydligare sträckning i huvudsaklig överensstämmelse med ett år 1934 uppgjort

förslag.

9 Beträffande kostnaderna för flottiljens uppsättande torde få hänvisas till avd. II.

629

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i yttrande över länsstyrelsens
skrivelse anfört följande:

Det av länsstyrelsen föreslagna fältets dimensioner skulle visserligen bliva
tillräckliga enligt nuvarande fordringar, men dess användning skulle betydligt
inskränkas av kringliggande höjdsträckningar, vilka även förhindrade en
eventuell erforderlig utvidgning. Fältet vore därför mindre väl lämpat för
ändamålet.. Härtill komme de stora kostnaderna för järnvägens omläggning.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen finge därför avstyrka länsstyrelsens
förslag.

Beträffande det rekognoscerade området söder om Umeå (Röbäcksområdet)
hade tidigare erhållits kännedom om de av länsstyrelsen framförda betänkligheterna
med hänsyn till olägenheterna för lantbrukarbefolkningen. På grund
härav hade på senaste tid ytterligare undersökningar utförts, vilka givit vid
handen, att inom ett område omedelbart söder om älven (Böleåområdet), där
även ett godtagbart flygfält kunde anordnas, om än icke med samma utvecklingsmöjligheter
som på Böbäcksslätten, förhållandena för lantbrukets del
gestaltade sig annorlunda.

Man kunde utgå från att kostnaderna för detta fält komme att understiga
de för Röbäcksalternativet beräknade.

I detta sammanhang finge chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
meddela, att förnyad rekognoscering, vid Söderhamn verkställts. Vid den
grundliga rekognoscering, som nu medliunnits, hade befunnits, att det ifrågasatta
flygfältet vore med hänsyn till omgivande terräng ur flygsäkerhetssynpunkt
mindre lämpligt beläget. Nödlandningsmöjligheter funnes icke, vartill
komme, att fria inflygningsriktningar endast kunde erhållas från öster
samt inom en mycket begränsad sektor i nordväst. Med för närvarande i
bruk varande flygplantyper kunde erhållas ett godtagbart, ehuru icke särskilt
lämpligt flygfält. Sett mot bakgrunden av den utveckling, som flygmaterielen
med största sannolikhet inom en mycket snar framtid kunde
förutses gå till mötes, ansåge emellertid chefen för flygvapnet och flygförvaltningen,
att det vore synnerligen tveksamt, huruvida fältet i framtiden
bleve tillfyllest.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har, såsom inledningsvis anmärkts, förordat uppsättande av
jämväl en sjunde jaktflottilj. I fråga om flygförbandens fördelning på
eskadrar har beredningen på sätt i det följande under rubriken Flygeskadrarna
närmare angives, föreslagit att i fredstid tills vidare allenast två eskaderstaber
skola finnas organiserade.

En av de viktigaste åtgärderna vid genomförandet av en ny försvarsorganisation
måste vara att skapa ett starkt och slagkraftigt flygvapen. Den år 1986
beslutade fredsorganisationen av flygvapnet måste även efter de förstärkningar,
som därefter vidtagits, anses otillräcklig. Den av försvarsutredningen
förordade utökningen måste betraktas som ett minimiprogram, vilket såsom
sådant kan godtagas av mig. En ytterligare utvidgning av denna försvarsgren
är, såsom jag inledningsvis framhållit, önskvärd. Jag har sålunda i princip
intet att erinra mot uppsättandet av ytterligare en jaktflottilj utöver de sek,
som av försvarsutredningen föreslagits skola ingå i flygvapnets organisation.
Såsom jag i nämnda sammanhang yttrat, är jag dock icke för närvarande beredd
att utan ytterligare överväganden taga slutlig ställning i denna fråga.

Departements chefen.

630

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

För att icke fördröja flottiljens uppsättning, därest beslut härom skulle komma
att fattas i en nära framtid, vill jag emellertid förorda, att arbetena med iordningställande
av ett flygfält, som vid behov kan utnyttjas för en sjunde jaktflottiljs
räkning, snarast skola påbörjas samt att sådana förberedelser redan nu
vidtagas, att av flottiljens materiel- och personaltilldelning föranledd anskaffning
och utbildning kan inläggas i anskaffnings- och utbildningsprogrammen.

Jag biträder försvarsutredningens förslag, att flygvapnets fredsörganisation
bland annat skall omfatta sexton flygflottiljer, nämligen sex bombflottiljer,
sex jaktflottiljer, en torped- och minflottilj (i det följande benämnd torpedflottilj),
en fjärrspaningsflottilj, en arméspaningsflottilj samt en marinspaningsflottilj.
Förbanden böra förläggas flottiljvis.

Flygförbanden böra av skäl, som i det följande närmare angivas, i fred
indelas på fyra flygeskadrar och en arméspaningsflottilj.

Såsom förläggningsplatser för eskaderstaberna föreslår jag, för första,
tredje och fjärde eskaderstaberna Stockholm och för andra eskaderstaben
Göteborg.

Chefens för flygvapnet och flygförvaltningens förslag, att såsom förläggningsplatser
för vissa nu befintliga flygflottiljer skulle fastställas i närheten
av flottiljerna belägna större samhällen, kan jag icke tillstyrka. Därest myndigheterna
anse förhållandena motivera en för personalen vid berörda flottiljer
förmånligare dyrortsgruppering, torde framställning därom böra göras i vanlig
ordning.

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att Tionde flygflottiljen (F 10
bör förflyttas från sin nuvarande provisoriska förläggning i Malmö till annan
plats. Emellertid är jag icke beredd att nu föreslå slutgiltig förläggningsplats
för flottiljen. Utöver de av försvarsutredningen omnämnda förläggningsplatserna
anser jag det icke uteslutet, att även annan och eventuellt lämpligare
förläggningsplats för flottiljen kan komma i fråga. Detta spörsmål synes
mig därför kräva ytterligare överväganden. Om möjligt ämnar jag föreslå
Kungl. Maj:t att före riksdagens avslutande framlägga förslag om slutgiltig
förläggningsplats för flottiljen.

Av de nytillkommande flottiljerna torde i enlighet med försvarsutredningens
av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen tillstyrkta förslag en
jaktflottilj böra förläggas till Norrköping, en bombflottilj till Halmstad samt
en jaktflottilj till Uppsala (Ärna).

1941 års riksdag har beviljat ett belopp om 900,000 kronor till markförvärv
in. m. för en torped- och minflottilj. Vid anmälan av proposition till riksdagen
i nämnda fråga (proposition 1941: 319, sid. 21) anförde jag, att flottiljen avsåges
skola förläggas till trakten av Karlskrona men att, därest det vid närmare
undersökning skulle befinnas lämpligt att flottiljen förlädes till annan
plats, frågan därom framdeles finge underställas riksdagen.

Sedermera ha länsstyrelsen i Blekinge län och länets hushållningssällskap
i särskilda skrivelser framhållit, att flottiljens förläggning till den av flygmyndigheterna
avsedda platsen i närheten av Karlskrona, Ramdala, mötte de
största betänkligheter ur jordbruks- och folkförsörjningssynpunkt samt även

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

631

ur social och humanitär synpunkt. Det ifrågasattes därför, om icke annan förläggningsplats
för flottiljen skulle kunna väljas, varvid syntes böra övervägas
en förläggning antingen till Jämjö socken eller ock till Bredåkra omkring 5
kilometer från Ronneby. Det senare alternativet hade i skrivelse till länsstyrelsen
föreslagits av kommitterade för Ronneby stad och landskommun.

Ett antal representanter för Jämjö kommun ha därefter inkommit med en
framställning om flottiljens förläggning till Binga i Jämjö socken.

Sedan flygförvaltningen anmodats att avgiva utlåtande i ärendet, har förvaltningen
i skrivelse den 25 februari 1942 anfört, att en förläggning till Binga
icke kunde åstadkommas för rimliga kostnader men att det däremot vore möjligt
att förlägga flottiljen till Bredåkra.

Enligt vad jag inhämtat från flygförvaltningen kunna kostnaderna för
flottiljens förläggning till Bredåkra respektive Jämjö preliminärt uppskattas
till 16,550,000 kronor respektive 17,851,000 kronor. Avskrivningsbehovet
har beräknats till 11,348,500 kronor respektive 12,041,000 kronor1). Till
jämförelse må nämnas, att motsvarande kostnader för flottiljens förläggning
till Ramdala av försvarsutredningen beräknats till 16,641,000 kronor2) med
ett avskrivningsbehov av 9,631,000 kronor1).

Av den förebragta utredningen framgår, att en förläggning av torped*
flottiljen till Ramdala skulle medföra ogynnsamma konsekvenser främst ur
social synpunkt och med hänsyn till folkförsörjningen. Det föreslagna flygfältet
vid Ramdala består nämligen av synnerligen bördig jord, som är uppdelad
på ett flertal bärkraftiga jordbruk. Med hänsyn härtill synes det angeläget,
att om möjligt en annan förläggningsplats väljes. Enär Jämjöalternativet
av olika skäl icke synes kunna godtagas, finner jag mig i likhet med
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen böra föreslå, att såsom förläggningsplats
för torpedflottiljen väljes Bredåkra, varvid dock med hänsyn till
att en stor del av den fast anställda personalen torde komma att bliva bosatt
i Ronneby, förläggningsorten torde böra fastställas till Ronneby (Bredåkra).
Kostnaderna för flottiljens uppsättande på denna plats ha beräknats bliva
ungefär desamma som för förläggningen till Ramdala, ehuru avskrivningsbehovet
för sistnämnda alternativ beräknats bliva något lägre.

För den jaktflottilj, som enligt försvarsutredningens förslag skulle förläggas
till Umeå, föreligger liksom för Tionde flygflottiljen förslag om alternativa
förläggningsplatser, nämligen Umeå, som förordats av chefen för flygvapnet,
och Söderhamn. Såsom grund för sitt ställningstagande har chefen
för flygvapnet verkställt en jämförande undersökning mellan de båda platserna
och därvid i huvudsak konstaterat följande. Ur strategisk-taktisk
synpunkt kunde företräde knappast givas någon av de båda platserna. Mobilisering
skulle med hänsyn till personalens restider kunna genomföras
på kortare tid vid en förläggning till Söderhamn än till Umeå, vilket alltså
talade för förläggning till Söderhamn. Ur flygsäkerhetssynpunkt vore Umeå

,) Enligt de av försvarsutredningen tillämpade grunderna.

2) I detta belopp ingå av 1941 års riksdag beviljade medel för markförvärv m. m.

632

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

med hänsyn till den omgivande terrängens beskaffenhet att föredraga framför
Söderhamn. Ur personalsynpunkt vore Umeå att föredraga framför
Söderhamn på grund av lägre skatter, bättre skolor, mindre avstånd mellan
förläggning och stad samt bättre förläggningsområde. Slutligen skulle en förläggning
vid Umeå kunna anordnas för lägre kostnader än vid Söderhamn.
Dessa senare omständigheter talade för en förläggning vid Umeå.

Till de av chefen för flygvapnet framförda synpunkterna skulle emellertid
även kunna läggas följande. Till Umeå äro redan nu förlagda ett stort
antal statliga institutioner och militära förband, under det att sådana saknas
i Söderhamn. Dagarna äro under vinterhalvåret längre i Söderhamn än i
Umeå, vilket underlättar bedrivandet av flygövningar under denna årstid.
Dessa båda omständigheter tala för en förläggning till Söderhamn. ^

Yad möjligheterna att anordna flygfält beträffar, föreligga enligt det föregående
i fråga om Umeå tre alternativa förslag, av vilka''två kunnat av chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen godtagas. Beträffande Söderhamn föreligger
i detta hänseende ett förslag, vilket av nämnda myndigheter befunnits
godtagbart med för närvarande i bruk varande flygplantyper.

Anläggningskostnaderna för ifrågavarande flygflottilj ha av försvarsutredningen
beräknats till 13,368,000 kronor, därest Umeå väljes som förläggningsplats
och det ursprungligen förordade fältet därvid tages i anspråk
som flygfält. Om i stället flygflottiljen förlägges till Söderhamn kunna anläggningskostnaderna
enligt verkställda beräkningar uppskattas till omkring

16,200,000 kronor. Kostnadsökningen belöper huvudsakligen på flygfältsarbeten
och tjänstebostäder.

För egen del har jag vid prövningen av de föreliggande förslagen funnit
mig böra förorda, att flygflottiljen förlägges till Söderhamn. Visserligen
bliva anläggningskostnaderna vid detta alternativ -högre än enligt det alternativ,
försvarsutredningen räknat med. Ä andra sidan går vid ett genomförande
av detta förslag icke värdefull jordbruksmark till spillo. Framhållas
må, att om flygfältet förlägges till Röbäcksslätten ett mycket stort
antal jordbrukare nödgas avstå större delen av sin åkerjord, som enligt
länsstyrelsens åsikt är att räkna till den bördigaste i Västerbotten, samt
att ersättningsjord torde finnas i mycket ringa utsträckning. Motsvarande
synpunkter göra sig i viss mån gällande även beträffande Böleåalternativet.
Vidare synes det icke lämpligt att till Umeå förlägga ytterligare militära
förband utöver dem som redan äro förlagda dit.

Jag biträder försvarsutredningens förslag till benämningar på följande
flottiljer, nämligen:

En jaktflottilj (Norrköping) ............... F 13, Bråvalla flygflottilj.

En bombflottilj (Halmstad) ............... F 14, Hallands flygflottilj.

En jaktflottilj (Uppsala) ..................... F 16, Upplands flygflottilj.

Torpedflottiljen (Ronneby) .................. F 17, Blekinge flygflottilj.

Beträffande benämningen av F 10 torde jag få återkomma i samband med

framläggande av förslag till förläggningsplats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 633

Den jaktflottilj, som bör förläggas till Söderhamn, synes böra benämnas
F 15, Hälsinge flygflottilj.

Flygeskadrarna.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle eskaderchefen i krig föra det omedelbara
befälet över de krigsflygförband, vilka skulle ingå i flygeskadern.

Eskaderchefens uppgift i fred skulle bland annat vara att under chefen
för flygvapnet planlägga taktiska och operativa övningar samt ha inspektionsskyldighet
i fråga om sådana övningar vid flottiljerna. Han skulle vidare
leda såväl samövningar mellan de olika flottiljerna som större tillämpningsövningar.
Eskaderchefen skulle sålunda icke ha ständigt befäl i fred över
de i eskadern i krig ingående flottiljerna utan endast tillfälligt taga befälet
över dessa under vissa övningar. Efter övningarnas slut skulle flygförbanden
återgå under chefens för flygvapnet direkta befäl.

Eskaderstaben skulle i fred bestå av

1 regementsofficer, stabschef,

1 kompaniofficer, adjutant,

1 pensionerad underofficer, expeditionsunderofficer.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att eskaderchef även i fred borde föra
befälet över de i flygeskadern ingående flygförbanden och under chefen för
flygvapnet ansvara för dessas taktiska och operativa utbildning, krigsförberedelser
och krigsduglighet. I annat fall skulle sambandet mellan krigsförberedelser
i fred och förbandens användning under krig brytas. Sedan flygvapnet
numera nått en avsevärt större omfattning än den, som förutsatts i
1936 års försvarsbeslut och framför allt sedan flygvapnet utökats till den omfattning,
som försvarsutredningen föreslagit, skulle det dessutom enligt försvarsutredningens
mening komma att stöta på väsentliga svårigheter för
chefen för flygvapnet att leda den taktiska och operativa utbildningen vid
flottiljerna. Härför erfordrades en befälsinstans under chefen för flygvapnet,
vilken befälsinstans borde utgöras av eskadercheferna. Försvarsutredningen
ansåge det därför nödvändigt, att eskadercheferna förde ständigt befäl i fred
över i flygeskadrarna ingående förband i vad avsåge taktiska och operativa
övningar.

Försvarsutredningen har med hänsyn till flygförbandens förläggningsplatser
föreslagit följande eskaderindelning i fred:

Första flygeskadern: Eskaderstab: Stockholm. Flygförband: Fl, F4,
F 12 och F 15.

Andra flygeskadern: Eskaderstab: Göteborg. Flygförband: F 6, F 7,
F 9 och F 14.

Tredje flygeskadern: Eskaderstab: Stockholm. Flygförband: F 8, F 10,
F 13 och F 16.

Fjärde flygeskadern: Eskaderstab: Stockholm. Flygförband: F 2, F 11
och F 17.

634 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Beträffande eskader chefs uppgifter i fred har försvarsutredningen
anfört följande:

Eskaderchefs uppgift i fred bör bliva

att på grundval av chefens för flygvapnet direktiv verkställa operativ
planläggning i vad rör flygeskaderns verksamhet;

att ansvara för i flygeskadern ingående flygförbands krigsförberedelser
och krigsduglighet;

att planlägga, leda och inspektera taktiska övningar och tillämpningsövningar
inom flygförband tillhörande flygeskadern; samt

att tjänstgöra såsom inspektör för vissa vid egen eskader anordnade skolor
och utbildningskurser.

Det torde vidare vara lämpligt att eskadercheferna specialiseras på att
biträda chefen för flygvapnet vid planläggning och genomförande av viss
flygslagsutbildning. Sålunda skulle cheferna för första och andra flygeskadrarna
lämpligen kunna specialiseras på flygslagsutbildning vid de lätta respektive
tunga bombförbanden och chefen för tredje flygeskadern på flygslagsutbildning
vid jaktförbanden. Chefen för fjärde flygeskadern slutligen skulle
kunna specialiseras på utbildningen vid fjärrspanings- och marinspaningsförbanden.

Försvarsutredningen har anfört, att eskaderchef med hänsyn till sin ställning
borde vara generalsperson. Den största arbetsbördan och det största
ansvaret syntes komma att åvila cheferna för första och andra flygeskadrarna,
som normalt förde befäl över tre bombflottiljer och en jaktflottilj. Chefen
för tredje flygeskadern förde normalt befäl över fyra jaktflottiljer, d. v. s.
flottiljer av enhetligt flygslag, varför hans arbetsbörda och ansvar möjligen
vore något mindre. I krig kunde det emellertid inträffa, att flottiljer alltefter
läget överfördes från en flygeskader till en annan och att en flygeskader
sålunda bleve större än en annan. Det syntes därför knappast vara
riktigt att fastlåsa någon gradskillnad beträffande cheferna för första, andra
och tredje flygeskadrarna. Det vore i och för sig motiverat att dessa tre
eskaderchefer upptoges i lönegraden Öb 3, medan chefen för fjärde flygeskadern,
som komme att föra befäl över högst tre flottiljer, möjligen skulle
kunna upptagas i lönegraden Öb 2. Allvarliga olägenheter skulle emellertid
uppstå -— särskilt under den närmaste framtiden — om vissa befattningar
som eskaderchef fastlåstes till lönegraden Öb 3 och andra till lönegraden Öb 2.
Det borde därför tills vidare stå öppet och ankomma på Kungl. Maj :ts prövning
i varje särskilt fall, om eskaderchef skulle tillsättas i den högre eller lägre av
dessa lönegrader. Försvarsutredningen ansåge sålunda, att eskaderchef vid
flygvapnet — utan åtskillnad — skulle kunna inneha beställning antingen i
lönegraden Öb 3 eller i lönegraden Öb 2.

För de omfattande arbetsuppgifter, som enligt försvarsutredningens mening
borde åvila eskaderchef jämte stab, vore den i 1936 års försvarsbeslut beräknade
personalstyrkan icke tillfyllest. Erfarenheterna från de senaste årens flygvapenövningar
—- och särskilt från förhållandena under beredskapstiden —
hade visat att i eskaderstab borde ingå följande personal:

1 regementsofficer, stabschef,

3 kaptener, adjutanter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

<135

1 kapten, signalofficer,

1 kapten, chef för underhållsavdelningen,

1 kapten, eskaderintendent1),

1 flygingenjör, eskaderingenjör1),

1 fanjunkare, signalunderofficer2),

1 pensionerad officer, expeditionsofficer,

1 pensionerad underofficer, expeditionsunderofficer, samt

2 civila skrivbiträden.

I envar av första och andra eskaderstaben borde dessutom ingå 1 flygspanar-
och stabsutbildad officer ur vardera armén och marinen. I tredje
eskaderstaben borde ingå 1 officer ur luftvärnsartilleriet och i fjärde eskaderstaben
1 flygspanar- och stabsutbildad officer ur marinen.

Y ttr anden.

Chefen för marinen har föreslagit att, därest ytterligare en jaktflottilj tillkommer,
denna skall ingå i fjärde flygeskadern.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra
mot den av försvarsutredningen föreslagna eskaderindelningen. Myndigheterna
ha i likhet med chefen för marinen föreslagit, att den eventuellt
tillkommande sjunde jaktflottiljen skall ingå i fjärde flygeskadern.

Vid bedömandet av frågan om eskaderchefernas löneställning vore det nödvändigt
att taga hänsyn till det förhållandet, att eskadercheferna vid sidan av
sina ordinarie uppgifter —• att under chefen för flygvapnet ansvara för de i
flygeskadern ingående förbandens taktiska och operativa övningar, krigsförberedelser
och krigsduglighet — dessutom skulle tjänstgöra såsom flygslagsinspektörer.
Det hade givitvis varit önskvärt att inom flygvapnet liksom
inom armén och marinen ha tillgång till särskilda inspektörer. Den av försvarsutredningen
föreslagna lösningen syntes emellertid i avvaktan på erfarenheter
rörande organisationen kunna godtagas. Genom att eskadercheferna
samtidigt avsåges tjänstgöra såsom flygslagsinspektörer komme deras arbetsbörda
att bliva avsevärd. Eskaderchefs ansvar i samband med anordnande av
flygövningar vore såväl i personal- som materieljiänseende stort och betydligt
större än för vissa motsvarande befattningshavare vid armén och marinen.
Det vore därför väl motiverat, att samtliga eskaderchefer upptoges i lönegraden
Öb b. De skäl, som försvarsutredningen anfört för att eskadercheferna tills
vidare skulle kunna inneha beställning antingen i lönegraden Öb 3 eller Öb 2,
syntes emellertid kunna godtagas. Vid fullt uppsatt flygvapen borde dock
samtliga eskaderchefer upptagas i lönegraden Öb 3.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra
mot den av försvarsutredningen föreslagna sammansättningen av eskaderstaberna.

*) Tjänstgör jämväl i flygförvaltningen.

2) Tjänstgör tillika sorn flygsignalist.

636

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departements chefen.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen liar icke ansett det lämpligt att åtminstone tills vidare och
i avvaktan på närmare erfarenhet rörande behovet av antalet eskadrar redan
nu permanent organisera samtliga de av försvarsutredningen föreslagna fyra
eskaderstaberna. Arbetsbelastningen under fredstid syntes icke motivera
detta. Beredningen funne sig därför böra förorda, att allenast två eskaderstaber
— en i Stockholm och en i Göteborg — nu upprättades. I var och
eu av de två eskaderstaberna borde på anförda skäl ingå, förutom eskaderchefen,
en ställföreträdande eskaderchef, vilken lämpligen borde placeras i
lönegraden Öb 1, samt viss stabs- och förvaltningspersonal, beräknad med
hänsyn till fredseskaderstabens behov samt därutöver för arbetsuppgifter,
som ägde samband med mobiliseringsorganisationens förberedande. Beträffande
de närmare skälen till den av beredningen föreslagna organisationen
torde få hänvisas till de handlingar, som böra överlämnas till riksdagens
vederbörande utskott.

På grund av den stora omfattning flygvapnet efter den av mig förordade
utbyggnaden kommer att erhålla torde det icke bliva möjligt för chefen för
flygvapnet att direkt föra befälet över flygflottiljerna, i vad avser dessas taktiska
och operativa utbildning, ävensom att ha det omedelbara ansvaret för förbandens
krigsförberedelser och krigsduglighet. Såsom förut anförts tillskapades
genom 1936 års försvarsbeslut en befälsinstans mellan chefen för
flygvapnet och flottilj cheferna, eskaderchefen, vilken dock tills vidare icke
blivit tillsatt i fred. Det synes vara lämpligt att nu bygga vidare på denna
organisation, varvid med hänsyn till flygvapnets utökning och de vidgade
uppgifter jag här berört antalet eskaderchefer bör ökas till fyra. En följd
härav blir, att flygförbanden i fred indelas på fyra flygeskadrar, i vilka böra
ingå samtliga flygflottiljer med undantag av arméspaningsflottiljen.

Jag kan icke dela försvarsberedningens uppfattning, att antalet eskaderstaber
i fred skulle kunna inskränkas till endast två och att till var och
en av dessa skulle anknytas en ställföreträdande eskaderchef jämte viss
stabs- och förvaltningspersonal. En sådan anordning synes icke kunna godtagas
ur beredskapssynpunkt.'' Flygeskadrarna måste vara beredda att omedelbart
kunna träda i verksamhet vid krigsutbrott och måste sålunda besitta
hög krigsberedskap. Detta innebär, att eskadrarna icke endast skola
kunna mobiliseras på mycket kort tid, de måste framför allt vara väl utbildade
och övade för sina uppgifter redan i fred. Ingen av dessa primära
fordringar, särskilt icke den senare, torde kunna på tillfredsställande sätt
uppfyllas med den organisation, som försvarsberedningen förordar. Yad beträffar
eskaderchefernas arbetsbörda i fred vill jag hänvisa till att eskadercheferna
enligt försvarsutredningens förslag, vilket jag även i denna del
biträder, vid sidan av sina ordinarie uppgifter skola tjänstgöra såsom flygslagsinspektörer.
Denna anordning synes önskvärd för att minska flygled -

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

037

ningens arbetsbörda. Genom att eskadercheferna sålunda tillika komma att
tjänstgöra såsom flygslagsinspektörer, torde deras arbetskapacitet komma att
bliva fullt utnyttjad.

Jag föreslår således, att under chefen för flygvapnet skola lyda fyra
eskaderchefer, var och en med befäl över en flygeskader.

Jag har intet att erinra mot den av försvarsutredningen föreslagna eskaderindelningen
i fred men vill framhålla, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i indelningen, till vilka erfarenheterna eller ytterligare
överväganden kunna giva anledning. Den av utredningen föreslagna
eskaderindelningen innebär nämligen för vårt land en i princip ny och
oprövad organisation. Det är icke osannolikt, att erfarenheterna kunna föranleda
en förnyad omprövning jämväl av frågan om flygeskadrarnas uppgifter.

Beträffande eskaderchefs uppgift i fred ansluter jag mig till de av försvarsutredningen
anförda synpunkterna. De angivna uppgifterna böra emellertid
icke få betraktas såsom bindande. Kungl. Maj:t bör äga att anpassa
eskaderchefs uppgifter efter de erfarenheter, som vinnas beträffande organisationens
lämplighet.

De synpunkter chefen för flygvapnet och flygförvaltningen anfört beträffande
eskaderchefernas löneställning ha icke övertygat mig om att eskadercheferna
för närvarande böra placeras i högre lönegrad än Öb 2. Emellertid
finner jag icke uteslutet, att efter vunna erfarenheter rörande eskaderchefs
ansvar och arbetsuppgifter en omprövning av löneställningen kan befinnas
påkallad.

Försvarsutredningens förslag rörande eskaderstabernas personalorganisation
synes i avbidan på närmare erfarenheter kunna läggas till grund för
kostnadsberäkningarna.

Flygflottiljerna.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle flottiljförbandet utgöra administrativ
enhet i fred. Flottiljen skulle vara organiserad på chef, flottiljstab och tre
divisioner.

Flottiljchefen skulle vara överste eller överstelöjtnant. Flottiljchefens
löneställning har sedermera — oavsett innehavd tjänstegrad — fastställts till
lönegraden Oa 6.

Till flottiljchefens förfogande skulle stå en regementsofficer, major, med
uppgift att leda viss del av utbildningsarbetet.

Flottilj staben skulle bestå av tio avdelningar för ledning och förvaltning,
nämligen stabsavdelning, vapenavdelning, byggnadsavdelning, intendenturavdelning,
sjukvårdsavdelning, tygavdelning, signalavdelning, fotografiavdelning,
väderleksavdelning och mobiliseringsavdelning.

Vid utformningen av den på försvarsbeslutet grundade försvarsordningen
ha sedermera de projekterade självständiga fotografi- och väderleksavdelningarna
inordnats såsom detaljer inom stabsavdelningen, benämnda fotografidetalj
respektive navigations- och väderleksdetalj.

638

Iiungl. Maj:ts proposition nr 210.

Divisionen skulle i fred utgöra den lägsta taktiska och administrativa enheten
och vara organiserad på chef, stab, flygstyrka och stationsavdelning.

F örsvar s utredning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att flottiljförbandet enligt utredningens
mening jämväl i fortsättningen borde utgöra administrativ enhet i
fred.

Beträffande flottiljens inre organisation har försvarsutredningen föreslagit,
att flottiljen skall organiseras på fyra divisioner, nämligen två övnings-,
en skol- och en specialdivision. Såsom motivering för denna organisationsändring
har utredningen anfört följande:

Flygförbandens fredsorganisation bör principiellt sett ha en sådan utformning,
att förbanden besitta erforderlig krigsberedskap, vilket förutsätter
att möjligheter föreligga att bedriva taktiska och operativa övningar i flottiljoch
eskaderförband.

Enligt den i 1936 års försvarsbeslut framlagda normalplanen för flygvapnets
övningar, skulle flygövningar bedrivas med en övningsdivision per flottilj
under vinterhalvåret, med två övningsdivisioner under huvuddelen av sommarhalvåret
samt med tre övningsdivisioner under september månad. Yid tilllämpningen
av denna plan kan under huvuddelen av året endast en division
vara utbildad för att bedriva krigsmässiga övningar, nämligen den övningsdivision,
som bedriver flvgövningar året runt.

För att tillgodose kravet på erforderlig beredskap böra enligt försvarsutredningens
mening flygövningar bedrivas med två övningsdivisioner per
flottilj under vinterhalvåret, med två övningsdivisioner och en skoldivision
under huvuddelen av sommarhalvåret samt med tre övningsdivisioner under
♦ september månad. Övningsdivisionema böra ha en i möjligaste mån krigsmässig
sammansättning. Härigenom komma året runt två övningsdivisioner
per flottilj att inneha hög krigsberedskap.

För att flygövningar skola kunna bedrivas året runt med minst två övningsdivisioner,
måste emellertid flottiljens nuvarande organisationsform undergå
vissa förändringar. Det föreligger nämligen alltjämt behov av en skoldivision
för utbildningsverksamhet och en specialdivision för bestridande av vaktoch
beredskapstjänst samt handräckningstjänst. Saknas specialdivision måste
vakt- och beredskapstjänst fördelas på övnings- och skoldivisionerna, vilket
är till stor nackdel för övningarna och utbildningsverksamheten vid dessa.
Det synes därför vara nödvändigt, att flottiljen fredsorganiseras på fyra
divisioner, därav en specialdivision. Denna specialdivision (fjärde divisionen)
bör organiseras uteslutande för marktjänst. Dess uppgift bör bliva
att bestrida vakt- och brandberedskap samt handräcknings- och specialtjänst
av olika slag inom flottiljen. Vid specialdivisionen böra flottiljens i tjänst
varande värnpliktiga centralt redovisas ävensom undergå allmänmilitär utbildning
samt vissa värnpliktiga specialutbildas för markstridsuppgifter och
luftförsvar. Vid flottiljstabens avdelningar tjänstgörande fast anställt manskap
och värnpliktiga böra tillhöra specialdivisionen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att övnings- och skoldivisionerna
skola organiseras på chef, stab, flygstyrka och markstyrka. Specialdivisionen,
som icke bedreve flygövningar, borde vara organiserad på chef, stab, avdelning
för i flottiljstab tjänstgörande manskapspersonal samt vakt- och
beredskapsavdelning.

639

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har verkställt detaljerade beräkningar rörande personalbehovet
vid flottiljerna samt anfört, att för de båda övningsdivisioner,
som enligt planen året runt skulle finnas vid varje flottilj, beräknats
ett personalbehov, som tillgodosåge fordringarna på hög beredskap.
För flottiljen i övrigt hade beräknats personal i den utsträckning, som erfordrades
för att fredstjänsten skulle kunna bedrivas på ett rationellt och
effektivt sätt.

Den personalorganisation, som försvarsutredningens beräkningar lett fram
till, innebure -— i jämförelse med den nuvarande — huvudsakligen en förstärkning
av stampersonalen, vilken dock icke utökats utöver den i krig nödvändiga.
För att begränsa behovet av främst officerare och underofficerare
förutsattes denna personal alltjämt, ehuru i mindre utsträckning än i nuvarande
organisation, bestrida dubbelbefattningar. För att tillgodose behovet
av yrkesskickligt, skolfritt manskap med furirsutbildning föresloges, att
manskapsstaterna skulle tillföras en särskild underbefälskategori med tjänstetiteln
»överfurir».

Försvarsutredningen har framhållit, att personalbehovet varierade något
vid de olika flottiljerna. Orsakerna härtill vore dels flottiljernas olika
materiel och uppgifter, dels att vissa utbildningsanstalter vore förlagda i
anslutning till vissa flottiljer, dels slutligen att personal för vissa staber och
förband vid förstärkt försvarsberedskap, mobilisering eller större tillämpningsövningar
skulle utgå ur vissa flottiljer.

Såsom utgångspunkt för personalberäkningarna har utredningen valt en
lätt bombflottilj (betecknad såsom »normalflottilj»), i vilken ingår den
personal, som i fred måste finnas för uppsättning av det antal basförband,
som en lätt bombflottilj skall uppsätta i krig, varemot för sambandsuppgifter
i krig avsedd personal icke medtagits. I fråga om normalflottiljens organisation
har utredningen anfört, att densamma borde bestå av chef, stab och
fyra divisioner, nämligen två övningsdivisioner, en skoldivision samt en
specialdivision.

Flottilj chefen borde, såsom nu vore fallet, tillhöra lönegraden Oa 6
samt, med hänsyn till det ansvar som åvilade honom, i regel även ha
överstes grad. Med den sammansättning, som försvarsutredningen förordade,
komme nämligen flottiljen att bliva till omfattningen betydligt större än
flottiljen enligt 1936 års försvarsbeslut. — Till flottiljchefens förfogande
borde liksom i nuvarande organisation stå en regementsofficer, vilken med
hänsyn till främst flygövningarnas ökade omfattning borde vara överstelöjtnant.
Till denne regementsofficers förfogande borde ställas en löjtnant
för att biträda vid planläggning av utbildning och övningar. Denne borde
redovisas på flottiljstabens stabsavdelning. — Till ffottiljchefens förfogande
borde dessutom, i enlighet med 1940 års militära förvaltningsutrednings av
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen biträdda förslag, stå en regementsofficer
med uppgift att biträda vid handläggning av förvaltningsärenden.

Flottiljstabens indelning på underavdelningar och de olika avdelningarnas
arbetsuppgifter borde i huvudsak förbliva oförändrade. Den nu -

640

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

varande navigations- och väderleksdetaljen borde dock uppgå i signalavdelningen,
vars benämning i samband härmed borde ändras till »signal- och
väderleksavdelningen».

Det sammanlagda personalbehovet vid en normalflottiljs stab enligt försvarsutredningens
beräkningar framgår av en tabell å sid. 565 i betänkandet
(icke-ordinarie civil personal ej medtagen). Rörande den närmare motiveringen
för dessa beräkningar torde få hänvisas till sid. 563—565 i betänkandet.

Divisionerna borde organiseras:

övnings- och skoldivisionerna på stab, flygstyrka och markstyrka samt

specialdivisionen på stab, avdelning för i flottiljstab tjänstgörande manskapspersonal
ävensom vakt- och beredskapsavdelning.

Divisionschefen borde liksom nu vara kapten.

Övningsdivisionerna borde ha en i det närmaste krigsmässig sammansättning.
Flygstyrkan borde sålunda indelas i tre grupper och en reservgrupp,
var och en om tre flygplan. Markstyrkan skulle bestå av en stationsavdelning,
indelad i stationssektion, verkstadssektion och vapensektion.

Skoldivisionen borde organiseras i huvudsak enligt samma grunder som
övningsdivisionerna. Dess sammansättning borde dock främst anpassas med
hänsyn till utbildningsverksamheten.

Personalbehovet för en normalflottiljs divisioner enligt försvarsutredningens
beräkningar framgår av en tabell å sid. 567 i betänkandet (icke-ordinarie
civil personal ej medtagen). Beträffande den närmare motiveringen för
dessa beräkningar torde få hänvisas till sid. 566 och 567 i betänkandet.

Försvarsutredningen har framhållit, att personalbehovet för de särskilda
flottiljerna i olika avseenden avveke från behovet av personal å den här avsedda
normalflottiljen. Sålunda vore personalbehovet vid de tunga bombflottiljerna,
fjärrspaningsflottiljen och torpedflottiljen med hänsyn till beskaffenheten
av den där använda materielen större än vid normalflottiljen,
medan behovet av personal vid jaktflottiljerna, vilkas flygande divisioner
förutsattes organiserade på två grupper och en reservgrupp, envar om fyra
ensitsiga flygplan, vore lägre, dock med undantag för Svea flygflottilj (F8),
vilken på grund av särskilda uppgifter krävde större personal än normalflottiljen.
Personalbehovet vid armé- och marinspaningsflottiljerna överensstämde
i huvudsak med personalbehovet vid normalflottiljen.

En närmare redogörelse för de olika flottiljernas personalbehov i jämförelse
med personalbehovet vid normalflottiljen är intagen å sid. 567—570
i betänkandet, varjämte personalbehovet vid de olika flottiljerna i detalj
angivits å tablåer, som införts i betänkandet å sid. 571—586.

Beträffande vissa av försvarsutredningen framlagda förslag om införande
av nya kategorier av underofficerare och manskap (flygstationsmästare,
flottiljkassörer och överfurirer) hänvisas till vad därom anföres under redogörelsen
för flygvapnets personal.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra
mot försvarsutredningens förslag, att flottilj förbandet även i fortsättningen

641

Kungl. May.ts proposition nr 210.

skulle utgöra administrativ enhet. Mot utredningens förslag beträffande
flottiljens inre organisation ha myndigheterna icke heller haft något att
erinra. Den personalorganisation, som försvarsutredningen föreslagit, vore
visserligen snävt beräknad särskilt beträffande staber och skolförband men
tillfredsställde i stort sett fordringarna på erforderlig beredskap samt rationellt
bedriven fredstjänst. Befattningen såsom flottiljchef borde emellertid
på anförda skäl upptagas i lönegraden Öb 1. Chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen ha vidare framhållit, att för befattningarna såsom
mobiliseringsofficerare vid flottiljerna (motsvarande) med hänsyn till
dessa befattningshavares betydelsefulla uppgifter i krigsförberedelsearbetet
framdeles borde avses officerare på aktiv stat. Försvarsutredningen hade
med hänsyn till personalläget vid flygvapnet sett sig nödsakad att för
befattningarna i fråga avse pensionerade officerare i arvodesbefattning.
Antalet underofficerare i arvodesbefattning vid flottiljstab borde enligt
myndigheternas mening, intill dess den beräknade staten för stamunderofficerare
blivit fylld, beräknas till tre i stället för två, som vore behovet enligt
försvarsutredningens beräkningar.

Svenska underofficersförbundet har föreslagit, att i flottilj stabens tygavdelning
skall ingå ytterligare en förrådsman, avsedd att handhava packning
av fallskärmar samt utbildning av personal i fallskärmspackning.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har framhållit, att antalet flygande
stammanskap i övningsdivisionerna borde vara större än det av försvarsutredningen
beräknade. Utredningen hade i övningsdivisionernas flygstyrkor
räknat med 1 stammanskap såsom flygförare och 1 stammanskap såsom flygskytt.
Genom att antalet stammanskap såsom flygförare ökades skulle ett
större antal stammanskap än som försvarsutredningen föreslagit komma i
åtnjutande av flygutbildning, vilket förbundet ansåge berättigat med hänsyn
till manskapskaderns omfattning. Förbundet kunde icke finna det innebära
någon minskning i flygvapnets effektivitet, att flygförarutbildningen av det
fast anställda manskapet gåves större omfattning. Antalet stammanskap
såsom flygskyttar borde enligt förbundets mening beräknas till minst 2 per
övningsdi vision.

Enligt förbundets mening kunde antalet stammanskap såsom flygplanmekaniker
i övningsdivisionerna reduceras. I stället borde antalet värnpliktiga
ökas något i förhållande till försvarsutredningens förslag Utredningens
förslag syntes innebära en väl stor anhopning av kvalificerade mekaniker vid
övningsdivisionerna, vilket måste medföra, att arbetsuppgifterna i förhållande
till beställningshavarnas utbildning, tjänstetid och grad bleve väl enkla. Härigenom
äventyrades vederbörandes ambition och intresse.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har anfört, att försvarsutredningen
för varje flottilj beräknat 2 flygingenjörer med undantag för Svea
flygflottilj (F 8) och Upplands flygflottilj (F16), för vilka beräknats 3 flygingenjörer.
Enligt förbundets mening krävdes för kontroll, skötsel och underhåll
av den alltmer komplicerade flygplan-, motor- och utrustningsmaterielen
ytterligare minst 1 flygingenjör för varje flygflottilj. Vid Blekinge flygflottilj

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. m 41

Departements chefen.

642 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

(F 17) borde enligt förbundets mening en befattning såsom torpedofficer i
flottiljstabens vapenavdelning utbytas mot en befattning såsom flygingenjör —
vapenutbildad -—- vilken samtidigt skulle vara chef för flottiljens torpedverkstad.

Överbefälhavaren har framhållit, att erfarenheterna från det nu pågående
kriget utvisade behovet att inom försvarsorganisationen förfoga över ett
transportflygförband för transport flygledes av såväl materiel som personal.
Behovet förelåge främst för arméns underhållstransporter. Förbandet syntes
kunna anknytas till någon av flygvapnets flottiljer och i fredstid begränsas
till eu kader, erforderlig för övningar och försök. Kostnaderna hade uppskattats
till omkring 5.2 miljoner kronor per år under femårsperioden och
därefter till omkring 0.8 miljoner kronor per år. Därvid hade antagits, att
all flygmateriel skulle inköpas och att förbandet skulle bliva fullt uppsatt
från och med budgetåret 1946/47. Då emellertid möjligheterna att under
femårsperioden kunna tillgodose ett sådant transportflygförbands behov av
materiel icke kunde överblickas, ville överbefälhavaren icke nu påyrka dess
uppsättande. Så snart förutsättningar för organisationens genomförande
förelåge, vore det emellertid hans avsikt att åter taga upp denna fråga.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har förklarat sig i huvudsak kunna biträda försvarsutredningens
förslag i fråga om flottiljernas sammansättning och personalbehov.
Med inrättandet vid varje flygflottilj (motsvarande) av ytterligare en beställning
som regementsofficer med uppgift att biträda vid handläggning av förvaltningsärenden
borde dock anstå i avvaktan på resultatet av den pågående
f örvaltningsutredningen.

På sätt försvarsutredningen förordat torde flottiljförbandet även i fortsättningen
böra utgöra administrativ enhet.

Vid tillämpning av den i 1936 års försvarsbeslut fastställda normalplanen
för flygvapnets övningar kunde under huvuddelen av året endast en division
vara utbildad för att bedriva krigsmässiga övningar. De krav på hög krigsberedskap,
som numera måste ställas på flygflottiljerna jämväl under fredstid,
synas icke härigenom uppfyllda. För att tillgodose behovet av erforderlig
beredskap böra därför, såsom försvarsutredningen framhållit, flygövningar
året runt bedrivas med minst två övningsdivisioner. Med hänsyn härtill blir
det emellertid nödvändigt att organisera flottiljerna på fyra divisioner: två
övningsdivisioner, en skoldivision och en specialdivision. Den sistnämnda,
som avses för bestridande av vakt-, beredskaps- och handräckningstjänst ävensom
för vissa uppgifter med avseende å de värnpliktiga, bör organiseras uteslutande
för marktjänst.

Jag föreslår alltså i enlighet med försvarsutredningens förslag, att flottilj
organiseras på chef, stab och fyra divisioner, nämligen två övnings-, en skoloch
en specialdivision. Emellertid torde Kungl. Maj:t böra vara oförhindrad
att utan personalökning vidtaga ändringar i organisationen i mån av vunna
erfarenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 643

Förs vars utredningens beräkningar rörande personalbehovet vid flottiljerna
anser jag mig i huvudsak kunna biträda.

På det av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen framförda förslaget
att befattningen såsom flottiljchef bör upptagas i lönegraden Öb 1 anser jag
mig icke böra i detta sammanhang närmare ingå. Allenast må erinras, att
flottilj chefernas löneställning reglerades så nyligen som år 1941. Flottiljchef
bör alltså, såsom nu är fallet, tillhöra lönegraden Oa 6.

En avlastning av flottiljchefens arbetsbörda torde vara önskvärd för att
han skall kunna få tillfälle att ägna sig åt sin huvuduppgift, utbildningen
och övningarna vid flottiljen. Av denna anledning har försvarsutredningen
föreslagit inrättandet av ytterligare en beställning såsom regementsofficer
vid varje flottilj (flygbaskårer) med uppgift att biträda vid handläggningen
av förvaltningsärenden. Ehuru jag icke delar försvarsberedningens uppfattning,
att med denna åtgärd bör anstå i avbidan på en omläggning av förvaltningsorganisationen,
torde det å andra sidan förhålla sig så, att det
under nuvarande förhållanden möter vissa svårigheter att rekrytera dessa
beställningar. Vid den tidpunkt, då rekrytering kan ske, torde det vara
möjligt att bilda sig en säkrare uppfattning om tjänsternas behövlighet.
Tills vidare anser jag mig böra vid kostnadskalkylerna räkna med bifall till
försvarsutredningens förslag på denna punkt.

Det skulle visserligen vara önskvärt, om, såsom chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen förordat, för befattningarna såsom mobiliseringsofficerare
vid flottiljerna kunde avses kaptener på aktiv stat. Med hänsyn till personalläget
vid flygvapnet anser jag mig emellertid nu böra beräkna pensionerade
officerare för dessa befattningar. Jag har intet att erinra mot att behovet av
pensionerade underofficerare i arvodesbefattning vid flottiljstab beräknas
till tre i stället för två under uppsättningsperioden och intill dess behovet av
aktiva underofficerare blivit fyllt.

Svenska underofficersförbundets förslag att ytterligare en förrådsman, avsedd
att handhava packning av fallskärmar samt utbildning av personal i fallskärmspackning,
skall ingå i flottiljstabs tygavdelning ger mig anledning
framhålla, att enligt försvarsutredningens av mig tillstyrkta förslag till organisation
av flottiljstab i tygavdelningen ingå två förrådsmän, av vilka den ene är
avsedd för de uppgifter, som förbundet åsyftar.

Ej heller försvarsväsendets underbefälsförbunds förslag att öka antalet
flygande stammanskap inom flygvapnet kan jag förorda. Huvuddelen av stammanskapet
vid flygvapnet är avsett för den tekniska tjänsten; till flygförarutbildning
bör i princip endast beordras stammanskap till den omfattning,
som erfordras för rekrytering av flygförarutbildade underofficerare. Då det
av försvarsutredningen beräknade antalet stammanskap såsom flygskyttar
synes motsvara behovet av sådan personal, finner jag icke heller anledning
förorda någon ökning härutinnan utöver utredningens förslag. I detta sammanhang
bör jämväl framhållas, att förbundet vid sitt bedömande av utredningens
beräkningar torde ha utgått från den föreslagna personalsammansättningen
vid normalflottiljen, vilken närmast motsvarar en lätt bombflottilj och

644

Rungl. Maj:ts proposition nr 210.

således endast är att betrakta såsom ett exempel på flottiljens organisation.
Av tablåerna på sid. 571—586 i försvarsutredningens betänkande framgår emellertid,
att antalet stammanskap i flygtjänst vid exempelvis de tunga bombflottiljerna
är avsevärt högre än vid de lätta bombflottiljerna.

I anledning av förbundets uttalande rörande önskvärdheten av att det av
försvarsutredningen beräknade antalet stammanskap såsom flygplanmekaniker
i övningsdivisionerna minskas och i viss utsträckning ersättes medelst värnpliktiga,
vill jag framhålla, att flygmaterielen blivit alltmer komplicerad och
svårskött och att för dess skötsel erfordras ett stort antal väl kvalificerade
mekaniker, vilkas arbete är av största betydelse för flygsäkerheten. De värnpliktiga
torde icke kunna, även med den numera fastställda förlängda utbildningstiden,
ernå sådana kunskaper och färdigheter, att de kunna ersätta stammanskapet.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det är behovet i krig som
bör vara normgivande vid beräkningar rörande personalbehovet vid flottiljerna.
Om en tillfredsställande beredskap skall kunna upprätthållas, torde antalet
stammanskap icke kunna minskas under det av försvarsutredningen beräknade.

hörs vars väsendets civilmilitära ingenjörers förbunds förslag om utökning av
antalet flygingenjörer vid flottiljerna synes mig icke tillräckligt motiverat.
Det antal flygingenjörer, som av försvarsutredningen föreslagits, har av de
ansvariga flygmyndigheterna ansetts tillräckligt, och anledning torde saknas
att utan närmare utredning beräkna ytterligare ingenjörspersonal för flottiljerna.
Jag kan icke heller biträda förbundets förslag att utbyta befattningen
såsom torpedofficer i flottilj stab en vid Blekinge flygflottilj mot en vapen
utbildad flygingenjör. Däremot torde det vara lämpligt att tillföra vapenavdelningen
en på torpeder specialutbildad flygingenjör av 1. graden, som samtidigt
bör vara chef för flottiljens torpedverkstad. Torpedofficeren bör emellertid
alltjämt kvarstå i flottiljstabens vapenavdelning såsom representant för
de militära synpunkterna på torpedtjänsten.

I enlighet med det anförda beräknar jag flygflottiljernas behov av militär
och civilmilitär personal på aktiv stat till 458 officerare (16 flottiljchefer, 16
överstelöjtnanter, 16 majorer, 179 kaptener och 231 löjtnanter), 740 underofficerare
(32 förrådsförvaltare, 8 flottiljkassörer, 52 flygstationsmästare, 260
fanjunkare och 388 sergeanter), 3,946 stammanskap (811 överfurirer, 1,424
furirer, 622 korpraler och 1,089 vicekorpraler och meniga) samt 351 civilmilitärer
(varav 35 flygingenjörer och 16 flygläkare). Underofficerskårens sammansättning
har påverkats av den i det följande förordade uppdelningen av
flottilj kassörbefattningarna på flottiljkassörer och fanjunkare.

Beträffande nya kategorier av underofficerare och manskap (flygstationsmästare,
flottiljkassörer och överfurirer) torde få hänvisas till vad som därom
anföres i samband med redogörelsen för flygvapnets personal.

Då, såsom överbefälhavaren även framhållit, möjligheterna att anskaffa
materiel för ett transportflygförband för närvarande icke kunna överblickas,
kan jag icke nu taga ställning till frågan om uppsättande av ett sådant.
Anmärkas må, att kostnaderna för förbandet icke utan särskilda besparingar
på annat håll kunna inrymmas inom den ekonomiska ram, som lagts till
grund för uppbyggnadsarbetet inom försvarsväsendet.

645

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Flygbaskåren.

Det basförband, som enligt beslut av 1941 års riksdag skulle uppsättas och
förläggas vid Kallaxheden invid Luleå, numera benämnt Norrbottens flygbaskår
(F21), befinner sig sedan den 1 juli 1941 under uppsättning därstädes.
Flygbaskårens huvudsakliga uppgift i fred är att utgöra en central för övning
och utbildning av flygvapnets samtliga förband för tjänst under norrländska
vinterförhållanden. Under vissa perioder av året avses bomb- och skjutskolan
förläggas till flygbaskåren.

Chefen för flygbaskåren är en regementsofficer. Flygbaskåren är i fred
organiserad på kårstab, specialdivision och en basbataljon (tidigare benämnd
basdivision) om tre basavdelningar. Basbataljonen är avsedd att på sammanlagt
högst tre olika flygfält betjäna flygförband, som förläggas för övningar till
övre Norrland.

Försvarsutredningen, som för sin del icke förutsatt någon ändring i flygbaskårens
organisation, har framhållit, att chefen för flygbaskåren borde
placeras i lönegraden Oa 6. Kårchefens åligganden, arbetsuppgifter och
ansvar måste nämligen anses vara likställda med flottiljchefernas. Kårchefens
pensionsålder borde vara lika med den för överste vid flygvapnet
fastställda, alltså 60 år. Chefen för flygbaskåren borde därför inräknas bland
de överstebeställningar, som upptagas i flygvapnets personalförteckning för
ordinarie tjänstemän.

Till kårchefens förfogande borde stå en regementsofficer med uppgift att
biträda vid handläggning av förvaltningsärenden. Kårstabens organisation
borde i huvudsak överensstämma med flottiljstabens. Specialdivisionen
borde organiseras i likhet med specialdivision vid flottilj. Basbataljonen
borde i princip vara sammansatt såsom i krig.

Det av försvarsutredningen beräknade personalbehovet framgår närmare
av en å sid. 587 i betänkandet intagen tablå.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra
mot den av försvarsutredningen föreslagna organisationen av flygbaskåren.

1942 års försvarsberedning har förklarat sig biträda försvarsutredningens förslag
att befattningen såsom chef för flygbaskåren bör placeras i lönegraden Oa 6. I

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att flygbaskåren i fred bör vara
organiserad på chef — överste i lönegraden Oa 6 — ävensom stab, en specialdivision
och en basbataljon. Beträffande kårstabens, specialdivisionens och
basbataljonens organisation ansluter jag mig likaledes till utredningens förslag.
Kungl. Maj:t torde emellertid böra äga vidtaga av erfarenheterna betingade
ändringar i flygbaskårens organisation. Såsom förut anförts bör chefen för
flygbaskåren tillika vara chef för övre Norrlands flygbasområde.

Jag beräknar behovet av militär och civilmilitär personal på stat vid flygbaskåren
förutom chef (överste) till 9 officerare (1 major, 3 kaptener och 5
löjtnanter), 21 underofficerare (2 förrådsförvaltare, 1 flygstationsmästare, 8
fanjunkare och 10 sergeanter), 157 stammanskap (5 överfurirer, 70 furirer,
30 korpraler och 52 vicekorpraler och meniga) samt 9 civilmilitärer (varav 1
flygingenjör och 1 flygläkare).

Departements chefen.

646

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

E. Centrala flygverkstäder m. m.

Centrala flygverkstäderna.

Genom 1936 års försvarsbeslut fastställdes, att i flygvapnets organisation
skulle ingå två centrala flygverkstäder, den ena förlagd till Malmen och den
andra till Västerås.

Storleken av dessa båda verkstäder beräknades med hänsyn till att i flygvapnets
organisation ingingo sju flygflottiljer och en flygkrigsskola. Sedan
dess har flygvapnets organisation ökats med två jaktflottiljer, en fjärrspaningsflottilj,
en flygbaskår och en marinspaningsdivision. De centrala verkstädernas
kapacitet har också utökats, dock icke i takt med ökningen av flygvapnets
förband.

F örsvar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att den utökning av flygvapnets
organisation, vartill försvarsutredningens förslag syftade, nödvändiggjorde
en förstärkning av den centrala verkstadsorganisationen vid flygvapnet. Då
en sådan förstärkning icke kunde vinnas enbart genom att utöka de redan
befintliga verkstädernas kapacitet, ansåge utredningen det oundgängligen
nödvändigt att upprätta ytterligare en central flygverkstad.

Utredningen vore icke i tillfälle att framlägga definitivt förslag i fråga om
förläggningsplats för den nya verkstaden. På frågan inverkade bland annat
vissa strategiska, industriella, ekonomiska och kommunikationstekniska synpunkter,
vilka måste göras till föremål för ytterligare överväganden. Undersökningar
påginge inom flygvapnet och såsom alternativa platser hade nämnts
Örebro, Eskilstuna, Arboga och Köping.

Omfattningen av verksamheten vid den nya verkstaden beräknades bliva
minst lika stor som vid de redan befintliga flygverkstäderna. I genomsnitt
borde varje central flygverkstad äga en kapacitet motsvarande sex flygflottiljers
behov. Eftersom den av utredningen föreslagna flygvapenorganisationen
omfattade 18 flygförband (motsvarande), borde sålunda samtliga de
tre flygverkstäderna erhålla i stort sett samma kapacitet.

Arbetsuppgifterna för verkstäderna borde i stort sett bliva desamma som
i nuvarande organisation, d. v. s. huvudsakligen reparations- och översynsarbeten
jämte arbeten i samband med större ändringar på materielen. De
olika verkstäderna borde specialisera sig på vissa bestämda flygplan- och
motortyper samt viss utrustning. Härigenom kunde dels inbesparingar i
fråga om utrustning och personal göras, dels enhetlighet i arbetet ernås.

Beträffande flygverkstädernas personal har utredningen förordat, att de
nuvarande civilmilitära verkmästarna skola ersättas med kontraktsanställd,
civil personal.

Försvarsutredningen har beräknat behovet av civilmilitär personal på stat
vid envar av de centrala flygverkstäderna vid Malmen och i Västerås till en
flygdirektör och 6 flygingenjörer samt vid den nya centrala flygverkstaden
till en flygdirektör och 5 flygingenjörer.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 647

Vid envar av verkstäderna har en av flygingenjörerna förutsatts vara
flygande.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört följande:

Undersökningar angående den lämpligaste förläggningsplatsen för den nya
centrala flygverkstaden pågå fortfarande och beräknas kunna avslutas inom
den närmaste tiden. Förslag till förläggningsort för verkstaden kommer att
ingivas till Kungl. Maj:t.

Vad beträffar de centrala verkstädernas personal har försvarsutredningen
förordat, att verkmästare i civilmilitär tjänsteklass skola utbytas mot kontraktsanställd
civil personal. Detta kan i så mån tillstyrkas, att verkmästarna
som regel anställas såsom extra ordinarie tjänstemän med lön enligt löneplanen
MEo.---

Enär de nu vid centrala flygverkstädema placerade civilmilitära verkmästarna
med hänsyn till specialisering icke kunna utplaceras på flottiljerna och
då det är nödvändigt att tills vidare behålla dem i de befattningar, de nu
innehava, böra de tills vidare och intill avgång kvarstå i tjänst.

Kassagöromålen vid de centrala flygverkstädema omhänderhavas för närvarande
av förrådsförvaltare på stat. Med hänsyn till den omfattning dessa
göromål erhållit bör en extra ordinarie kamrerarebefattning vid varje flygverkstad
inrättas. Till sitt förfogande bör kamreraren ha en kassör, likaledes
extra ordinarie. Försvarsutredningen har icke beräknat någon förvaltarpersonal
för de centrala verkstäderna, vilket tolkats så, att utredningen förutsatt,
att särskilda civila kamrerarebefattningar skola inrättas därstädes. Emellertid
böra de förvaltare, som nu innehava redogörarebefattningarna vid verkstäderna,
kvarstå intill dess de avgå med pension, vilket inträffar år 1945.

-----— Det bör härvid erinras, att nu nämnda personal i likhet med övrig

civil personal vid de centrala flygverkstäderna bör avlönas från sakanslag.

För handläggning av frågor rörande mobilisering, luftskydd, uppskov m. m.
erfordras vid varje central flygverkstad en mobiliseringsofficer, tillika luftskyddsofficer.
Denna befattning synes lämpligen böra upprätthållas av pensionerad
officer i arvodesbefattning med ett årligt arvode av 3,180 kronor.

Med hänsyn till den omfattning flygverkstäderna kunna beräknas erhålla
samt det ansvar, som härigenom kommer att åvila styresmännen för nämnda
verkstäder, torde en förbättring av dessas löneställning framdeles bliva erforderlig.

Svenska under officers förbundet har i anslutning till det av försvarsutredningen
angivna personalbehovet hävdat, att förvaltare och kassaredogörare
även framgent borde besättas med underofficerare i lönegraden UO 3. Förbundets
yttrande i frågan är återgivet i det följande under rubriken Centralförråden.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har i likhet med flygmyndigheterna
ansett en förbättring av löneställningen för flygverkstädernas
styresmän önskvärd. Det ansvar och de omfattande arbetsuppgifter, som
åvilade den tekniska ledningen vid verkstäderna, motiverade, att ytterligare
en flygdirektör beräknades för varje central flygverkstad. Denne skulle inneha
befäl tning motsvarande överingenjör vid en privat industri samt vara ställföreträdare
för styresmannen. Antalet övriga flygingenjörer kunde i så fall
vid varje verkstad minskas med en.

Departements chefen.

648 Kungl. Maj:ls proposition nr 210.

Civilmilitära tjänstemannaföreningen har i anledning av försvarsutredningens
förslag att ersätta verkmästarna vid de centrala flygverkstäderna med
kontraktsanställd, civil personal framfört önskemål om att dessa verkmästare
skulle överflyttas på en särskild stat för de centrala flygverkstäderna med
tjänstgöringsskyldighet vid dessa intill uppnådd pensionsålder. Denna stat
skulle minskas undan för undan, efter hand som verkmästarna uppnådde pensionsåldern.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har i anslutning till förslaget att inrätta extra ordinarie kamrerare-
och kassörsbefattningar för handläggning av kassagöromålen vid de
centrala flygverkstäderna anfört, att beredningen icke hade något att erinra
häremot men hade funnit den av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
föreslagna löneställningen för hög.

De två nu befintliga centrala flygverkstäderna torde icke äga tillräcklig kapacitet
för det utökade flygvapen, som jag i det föregående föreslagit. Då erforderlig
förstärkning av flygvapnets centrala verkstadsorganisation icke synes
kunna vinnas enbart genom en utbyggnad av de nuvarande verkstäderna, föreslår
jag. att ytterligare en central flygverkstad inrättas. Jag är icke i tillfälle
att nu framlägga förslag beträffande den nya verkstadens förläggningsplats.
Undersökningar härom pågå inom flygvapnet.

Yad beträffar de olika flygverkstädernas kapacitet och arbetsuppgifter ansluter
jag mig till de av försvarsutredningen anförda synpunkterna. Varje verkstad
bör sålunda äga en kapacitet ungefär motsvarande sex flygflottiljers behov
och bör i möjligaste mån specialiseras på vissa bestämda materielslag för att
därigenom möjliggöra inbesparingar i fråga om personal och utrustning samt
rationalisering av arbetet. Det bör ankomma på flygvapnets myndigheter att
närmare planlägga verksamheten vid verkstäderna efter här angivna riktlinjer.

De civilmilitära verkmästare, som för närvarande äro placerade vid de
centrala verkstäderna, böra efter hand som nuvarande beställningshavare
uppnå pensionsåldern ersättas med civil personal.

Jag är icke beredd att på grundval av den nu föreliggande utredningen
förorda bifall till flygmyndigheternas förslag om inrättande för kassagöromålen
vid de centrala flygverkstäderna av extra ordinarie kamrerare- och
kassörsbefattningar, efterhand som nuvarande militära beställningshavare
(förrådsförvaltare) avgå med pension. Jag förutsätter, att flygförvaltningen
i sinom tid företer ytterligare utredning i denna fråga med beaktande av vad
av försvarsberedningen anförts.

I anslutning till flygmyndigheternas förslag torde böra beräknas en arvodesbefattning
för pensionerad officer vid envar av de centrala flygverkstäderna
för att handlägga frågor rörande mobilisering, luftskydd, uppskov m. m.

Frågan om löneställningen för styresmännen vid de centrala flygverkstädema
torde icke böra upptagas till prövning i detta sammanhang.

Det synes icke föreligga anledning att i enlighet med försvarsväsendets

649

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

civilmilitära ingenjörers förbunds förslag beräkna två flygdirektörer för varje
verkstad. Ej heller i övrigt finner jag skäl att avvika från försvarsutredningens
beräkningar rörande behovet av civilmilitär personal på stat. Jag
vill emellertid påpeka, att avvikelser från den av mig förutsatta personalorganisationen
kunna befinnas påkallade i anledning av den av mig i annat
sammanhang förutsatta utredningen rörande den ingenjörutbildade personalens
användning inom försvarsväsendet.

De centrala flygverkstädernas sammanlagda behov av civilmilitär personal
på stat beräknar jag i enlighet med det anförda tills vidare till en flygdirektör
och 6 flygingenjörer vid envar av flygverkstäderna vid Malmen och i Västerås
samt en flygdirektör och 5 flygingenjörer vid den nya flygverkstaden.

Försökscentralen.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle till flygförvaltningens militärtekniska
byrå höra en försökscentral. En sådan har inrättats i anslutning till centrala
flygverkstaden vid Malmen. Såsom chef för försökscentralen tjänstgör en regementsofficer.
Personalen i övrigt utgöres av dels kommenderade officerare,
underofficerare, flygingenjörer och mästare, dels civil personal.

F örsvar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att försökscentralens verksamhet under
de senare åren väsentligt vidgats. Orsakerna härtill vore dels flygvapnets
utökade omfattning, dels och framför allt den omständigheten att flygplan och
motorer samt utrustning för såväl flygplan som markändamål numera i
stor utsträckning tillverkades inom landet. Då förvaltningsorganisationen och
därmed försökscentralens organisation vore föremål för särskild utredning,
inskränkte sig försvarsutredningen till att angiva det behov av militär och
civilmilitär personal på stat, som erfordrades vid försökscentralen. Enligt utredningens
beräkningar utgjorde detta personalbehov: 1 regementsofficer, chef,
3 kompaniofficerare, 1 förrådsförvaltare, 2 sergeanter, 2 flygdirektörer (varav
1 flygande), 2 flygingenjörer (varav 1 flygande), 1 verkmästare samt 3 mästare.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att
erinra mot försvarsutredningens beräkningar rörande behovet av militär och
civilmilitär personal vid försökscentralen.

Svenska teknologföreningen har framhållit, att då försöksverksamheten
vore av både militär och teknisk art, syntes det fördelaktigare, att chefsbefattningen
vid försökscentralen skulle kunna beklädas av antingen regementsofficer
eller flygdirektör. Regeln borde vara, att den person, som hade
största dugligheten och mångsidigaste erfarenheten, skulle vara ledande.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har anfört att de
arbetsuppgifter som åvilade dels försökscentralens elektriska detalj, dels ock
provflygningsdetaljen vore av sådan art, att högkvalificerad ingenjörspersonal
vore erforderlig. Personalen vid vardera av dessa båda detaljer borde utökas

Departementschef
eti.

650 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

med en flygingenjör; därvid borde provflygningsdetaljens flygingenjör vara
flygande.

Försökscentralens organisation faller direkt inom det område, som torde
komma att beröras av den ifrågasatta omorganisationen av den centrala förvaltningen
inom försvarsväsendet. Det är därför icke möjligt att nu taga
definitiv ställning till personalbehovet utan att föregripa avgörandet rörande
förvaltningsorganisationen. I avvaktan härpå beräknar jag reservationsvis
behovet av militär och civilmilitär personal på stat vid försökscentralen i
enlighet med försvarsutredningens förslag.

Centralförråden.

Centralförråd för olika huvudgrupper av materiel, såsom flygmateriel,
vapenmateriel och intendenturmateriel, ha tidigare icke ingått i flygvapnets
organisation. Flygvapnets redan beslutade utökning utöver 1936 års försvarsbesluts
organisationsram har emellertid nödvändiggjort vidtagande av vissa
provisoriska åtgärder i fråga om materielens centrala förrådshållning. Sålunda
ha centrala flygverkstäderna vid Malmen och i Västerås pålagts vissa uppgifter
beträffande förrådshållning av flygmateriel, vilka rätteligen borde åvila
en centralförrådsorganisation.

För sv ars ut redning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att behovet av en central förrådsorganisation
för olika materielgrupper inom flygvapnet vore trängande och
framträdde allt starkare, därest flygvapnet erhölle den av utredningen föreslagna
omfattningen. Utredningen har därför föreslagit inrättande av följande
centrala förrådsorganisation:

för flygmateriel ett huvudkontor jämte centralförråd samt ytterligare två
under huvudkontoret sorterande centralförråd;

för vapenmateriel ett huvudkontor jämte centralförråd samt ytterligare ett
under huvudkontoret sorterande centralförråd;

för intendenturmateriel ett centralförråd.

Försvarsutredningen har inskränkt sig till att angiva det behov av militär och
civilmilitär personal på stat, som bedömts erforderligt för den centrala förrådsorganisationen.
Detta personalbehov utgör enligt utredningens beräkningar 1

förrådsförvaltare,

1 flygdirektör och

2 mästare.

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att med hänsyn
till den omfattning, förrådstjänsten vid centralförrådet för intendenturmateriel
i Västerås kunde beräknas komma att få, behov av en förrådsvaktmästare
därstädes syntes komma att uppstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

651

Svenska underofficersförbundet har hävdat, att förvaltare och kassaredogörare
även framgent borde besättas med underofficerare i lönegraden UO 3.

Under den tid ifrågavarande tjänster upprätthållits av underofficerare, hade
det förbundet veterligt icke funnits anledning till erinran häremot. Skäl
syntes sålunda saknas för att nu frångå detta system till förmån för annat,
obeprövat sådant.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har ansett, att förrådstjänsten
komme att medföra en så omfattande kontrolltjänst, att behov förelåge
av en flygingenjör som kontrollingenjör. Denne flygingenjör behövdes
dessutom såsom ställföreträdare för flygdirektören. Med hänsyn tagen till de
omfattande arbetsuppgifter och det ekonomiskt stora förvaltningsansvar, som
chefskapet över ett flertal förråd med miljonvärden innebure, borde chefen
för den centrala förrådsorganisationen erhålla löneförmåner motsvarande
lönegrad C 7.

Med den utökning flygvapnet enligt mitt förslag kommer att erhålla krävas Departementssärskilda
anstalter för materielens centrala förrådshållning. Den av försvars- chefen■

utredningen föreslagna organisationen därav synes mig ändamålsenlig och
av lämplig omfattning. Jag förordar därför, att vid flygvapnet inrättas en i
anslutning till utredningens förslag utformad centralförrådsorganisation.
Organisationens ställning till flygvapnets centrala förvaltningsapparat torde
röna inverkan av resultatet av den pågående förvaltningsutredningen. Behovet
av militär och civilmilitär personal på stat vid förrådsorganisationen
torde kunna beräknas i enlighet med vad försvarsutredningen angivit.

F. Flygmaterielen.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle flygvapnets materielanskaffning såväl
under uppsättningen som vid materielens förnyelse ske successivt i enlighet
med en av Kungl. Maj:t på förslag av chefen för flygvapnet fastställd materielplan.
Materielanskaffningen borde ordnas på sådant sätt, att därigenom möjliggjordes
och underlättades utvecklingen av en för vår försvarsberedskap
nödvändig inhemsk flygmaterielindustri. Detta finge dock icke utgöra hinder
för att under övergångsåren anskaffa materiel genom inköp från utlandet i den
mån detta kunde visa sig erforderligt för att tillföra flygvapnet den materiel,
som krävdes för ett planenligt genomförande av den nya organisationen.

Redan hösten 1936 upptog flygförvaltningen vissa förhandlingar i syfte
att inom landet få till stånd en flygindustri, som vore kapabel att tillverka
flygplan enligt en då av Kungl. Maj:t fastställd materielplan. Vid förhandlingarna
visade det sig, att de beställningar, som kunde ske inom ramen för
tillgängliga medel, icke vore av den storleksordning, att de lämpligen kunde
fördelas på flera industriföretag. Med anledning härav och då befintlig flygindustri
i första hand borde utnyttjas, avslöt flygförvaltningen våren 1937
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande ett avtal rörande leverans av flygplan med
det då under bildande varando Aktiebolaget Förenade Flygverkstäder, vilket

652 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

företag i sig inneslöt praktiskt taget hela den inom landet befintliga flygplanindustrien.

Sedan det under år 1939 visat sig nödvändigt att höja tillverkningskapaciteten
av flygmateriel inom landet, avslöts hösten 1939 ett avtal mellan
svenska staten och Svenska Aeroplan Aktiebolaget, som vid denna tidpunkt
ägde de inhemska företag, vilka tillverkade flygplan, rörande utvidgning av
bolagets tillverkningskapacitet. Enligt avtalet skulle bolaget på vissa villkor
utvidga sina anläggningar motsvarande en ökning av tillverkningskapaciteten
med omkring 50 procent.

Yad beträffar flygmotorer bör erinras om att redan år 1923 en utredning
angående inhemsk tillverkning av flygmotorer igångsattes genom statsmakternas
föranstaltande. Denna utredning utmynnade år 1930 i ett förvärv av
tillverkningsrätten för vissa utländska flygmotortyper. Genom kontrakt den
28 april 1930 överlämnades tillverkningen till Aktiebolaget Nydqvist & Holm,
Trollhättan, som genom sitt dotterbolag Nohab Flygmotorfabriker Aktiebolag
omedelbart igångsatte tillverkning av flygmotorer av typ, som fastställdes av
dåvarande flygstyrelsen. Tillverkning av motorer har sedan år 1930 oavbrutet
pågått vid detta bolag, vilket numera benämnes Svenska Flygmotor A.-B.
Tillverkningskapaciteten har successivt ökats därhän, att den för närvarande
är omkring tre gånger större än den ursprungligen kontrakterade.

I anledning av den av 1940 års riksdag beslutade utökningen av flygvapnet
med två jaktflottiljer, en arméspaningsdivision och en marinspaningsdivision
samt den ytterligare utökning av flygvapnet med fem flottiljer och en basorganisation
i övre Norrland, som överbefälhavaren sedermera föreslagit,
träffades hösten 1940 tvenne avtal* mellan flygförvaltningen, å ena sidan,
samt Svenska Aeroplan Aktiebolaget ävensom Nohab Flygmotorfabriker Aktiebolag
jämte vissa medleverantörer, å den andra, åsyftande ökning av produktionen
av flygmateriel. Avtalen fastställdes av 1940 års urtima riksdag.

Avtalen, vilka benämnas »ramavtal», avse beställning av flygplan och flygmotorer
i enlighet med av flygförvaltningen uppgjorda planer. De båda företagen
ha åtagit sig, aeroplanbolaget att leverera flygplan och flygplanreservdelar
och flygmotorbolaget att leverera motorer och motorreservdelar
samt propellrar och propellerreservdelar enligt vissa till respektive avtal
fogade leveransplaner. Företagen ha vidare iklätt sig förpliktelse att under
vissa förutsättningar ytterligare utöka sin kapacitet upp till en viss bestämd
omfattning samt att verkställa härför erforderlig utbyggnad av sina industriella
anläggningar.

För sv ars ut redningen.

Försvarsutredningen har anfört, att den inhemska flygindustrien
icke tillnärmelsevis kunnat täcka behovet av flygplan och motorer under flygvapnets
sedan våren 1940 i snabbt tempo pågående utökning. Inköp från utlandet
hade därför i stor utsträckning måst äga rum. Sedan de i ovannämnda
ramavtal inneslutna industriföretagen uppnått full produktionskapacitet, kunde
emellertid tillverkning inom landet av de två stora huvudgrupperna av flyg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 653

materiel — flygplan och motorer —- i stort sett anses vara säkerställd för en
jämn förnyelse av flygplansbeståndet.

På grund av svårigheten att under nuvarande förhållanden erhålla flygmateriel
från utlandet hade jämväl tillverkning av annan flygmateriel än flygplan
och motorer, såsom instrument, säkerhetsutrustning, fotografisk materiel
m. m., igångsatts inom landet. Den materiel, som på detta sätt tillförts flygvapnet,
hade vad kvaliteten beträffade i regel varit fullt likvärdig med motsvarande
utländsk materiel, i vissa fall till och med bättre.

Försvarsutredningen har vidare framhållit den stora betydelsen av att inom
landet ha tillgång till en högt uppdriven konstruktions- och försöksverksamhet.
Konstruktionsverksamheten komme sannolikt att framdeles bliva tillgodosedd
på ett tillfredsställande sätt genom de konstruktionsavdelningar, som
inrättats inom respektive industriföretag. Försöksverksamheten finge, i vad
avsåge flygplan och utrustning, anses vara tillfredsställande tillgodosedd
genom befintligheten av flygtekniska försöksanstalten och flygvapnets försökscentral.
Möjligheter till vetenskapliga undersökningar beträffande flygmotorer
och propellrar saknades däremot i stort sett. Det syntes därför utredningen
vara av största betydelse, att även denna fråga snarast möjligt finge en tillfredsställande
lösning.

Vid undersökning, huruvida möjligheter föreligga att genom den inhemska
flygindustrien förse ett flygvapen av den omfattning utredningen föreslagit
med flygplan och motorer för nytillkommande förband och för förnyelse av
materielen vid befintliga förband, har utredningen funnit, att behovet av flygplan
jämte motorer till dessa i stort sett kunde tillgodoses genom leverans från
de till de tidigare nämnda ramavtalen anslutna industriföretagen. Behovet av
övrig flygmateriel och vapenmateriel beräknades ävenledes kunna täckas genom
inhemsk tillverkning.

Försvarsutredningen har framhållit, att de åtgärder, som av statsmakterna
vidtagits för att öka den inhemska flygindustriens produktionskapacitet, utmynnat
i en utvidgning av de inom landet befintliga företagen. I det läge, som
varit för handen, hade detta befunnits vara den enda möjliga lösningen. Utredningen
ansåge sig emellertid böra framhålla, att vissa olägenheter otvivelaktigt
vore förknippade med det system, varpå flygvapnets materielförsörjning
för närvarande vilade. Den monopolställning, som de berörda företagen
onekligen intoge, kunde helt naturligt medföra, att avsaknaden av den sporre,
som fri konkurrens innebure, i längden skulle visa sig medföra mindre gynnsamma
verkningar både ekonomiskt och i konstruktionshänseende. Den koncentrering,
som nu vore för handen, innebure, att endast ett fåtal typer samtidigt
kunde tillverkas. Ur luftskyddssynpunkt vore den heller icke önskvärd.
Ur krigsberedskaps- och ekonomisk synpunkt framstode det som ett önskemål,
att vår flygindustri, så snart detta vore möjligt, utvecklades på bredden. Ett
syftemål för framtiden syntes böra vara en konkurrenskraftig flygindustri, fördelad
på flera från varandra fristående företag.

Försvarsutredningen har framlagt vissa allmänna synpunkter på
frågan om flygvapnets materielanskaffning och därvid anfört, att
vid anskaffning av flygmateriel följande synpunkter borde beaktas:

654

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

a) erforderlig materiell beredskap måste upprätthållas;

b) materielen måste tillgodose kraven på modernitet;

c) materielen bör vara i möjligaste mån enhetlig;

d) materielen bör i största möjliga utsträckning kunna tillverkas inom
landet;

e) materielen bör utnyttjas på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
sätt.

Flygvapnets materiella beredskap måste, enligt vad försvarsutredningen
anfört, vara hög. Den tidsfrist, som före en konflikt kunde komma att
stå till buds för att höja den materiella beredskapen, måste nämligen beräknas
bliva kort. Det vore därför nödvändigt att i fred hålla ett så stort antal flygplan,
att i första hand krigsflygförbandens behov vid mobilisering vore tillgodosett.
Härutöver måste dessutom finnas ett visst antal flygplan för att
täcka förlusterna under de första krigsmånaderna.

Flygplanens modernitet vore av största betydelse för flygförbandens krigsduglighet.
Hög kvalitet hos personalen kunde nämligen icke uppväga låg
kvalitet hos materielen.

Utvecklingen på det flygtekniska området ginge snabbt. Ett flygplan, som
för blott ett fåtal år sedan ansetts fullt modernt, vore i dag föråldrat. Ett flygplans
livslängd måste därför beräknas vara kort. Den största livslängd, som
ur modernitetssynpunkt kunde godtagas för ett krigsflygplan i första linjen,
vore sju år. Flygplanen borde vara i möjligaste mån enhetliga, d. v. s. antalet
flygplantyper borde vara så litet som möjligt. Härmed följde nämligen vissa
stora fördelar, såsom lägre anskaffnings- och underhållskostnader, förenklad
utbildning samt i viss mån ökad krigsberedskap och förenklad ersättningstjänst
i krig.

Ur ekonomisk synpunkt borde anskaffningen ordnas så, att flygplanen
bleve på ett tillfredsställande sätt ekonomiskt utnyttjade. Ett flygplan kunde
sägas vara ekonomiskt väl utnyttjat, om det vid den beräknade livslängdens
slut vore så förslitet, att det borde kasseras. Detta innebure i regel, att livslängden
borde göras lång och betydligt längre än vad som ur modernitetssynpunkt
kunde tillåtas. Modernitetssynpunkten måste emellertid bliva den avgörande,
då det gällde att bestämma, huru länge ett flygplan borde kvarstå
i första linjen. Ett flygplan borde sålunda avföras ur första linjen senast
efter sju år. Yissa flygplan, som avförts ur första linjen, kunde och borde
emellertid därefter användas för ett flertal andra uppgifter, såsom övningsflygning,
målflygning och transportflygning m. m.

Beträffande flygmaterielens förnyelse har försvarsutredningen
framhållit, att den förnyelse, som vore betingad av materielens förslitning,
läte sig tämligen väl beräkna på grundval av erfarenheter från likartade typer
samt ekonomiska förhållanden i samband med materielens underhåll. Den
förnyelse, som måste komma till stånd för att tillgodose modernitetskravet,
vore mera svårbestämbar och varierade alltefter utvecklingen på det flygtekniska
området.

Flygmaterielens förnyelse kunde ske efter två principiellt olika metoder,

655

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

antingen så, att roaterielen i sin helhet förnyades med hjälp av betydande engångsanslag
under en kort tidsperiod, eller på så sätt, att materielen successivt
anskaffades och förnyades, för vilket ändamål årliga, tämligen jämna anslag
borde utgå. I 1936 års försvarsbeslut hade den senare principen förordats.

Försvarsutredningen har helt anslutit sig till den senare principen för flygmaterielens
förnyelse. Förnyelsen av materielen borde vidare enligt utredningens
mening i princip ske så, att icke ett och samma flygslag (t. ex. jaktflottiljerna)
samtidigt erhölle ny materiel. Härigenom skulle nämligen hela
flygslaget mot slutet av vederbörande flygplanstyps livslängd vara omodernt.
Dessutom skulle det vid en skärpt situation kunna inträffa, att någon lämplig
flygplantyp tillhörande ett visst flygslag icke stode till buds för forcerad tillverkning,
emedan den rbruk varande typen förlorat för mycket av sitt värde
med hänsyn till modernitet och ersättningstypen i konstruktionshänseende
icke nått ett sådant stadium, att serietillverkning inom rimlig tid kunde komma
till stånd.

Ett visst antal flottiljer borde emellertid erhålla ny materiel samtidigt.
Med hänsyn till totalbehovet av flygplan samt till industriens produktionskapacitet
borde detta antal i föreliggande fall vara tre.

Flygmaterielens förnyelse måste planläggas på lång sikt och dylika planer
måste konsekvent genomföras. Detta förhållande underströke nödvändigheten
av att de för planernas genomförande erforderliga medlen med säkerhet
kunde påräknas, enär flygvapnets hela effektivitet i annat fall äventyrades.

Ifråga om flygmaterielens underhåll har försvarsutredningen framhållit,
att materielen för att kunna hållas i tjänstdugligt skick måste undergå
en fortlöpande följd av underhållsarbeten. Dessa arbeten utfördes dels vid
flottiljerna, dels vid flygvapnets centrala verkstäder.

Den direkta ekonomiska grunden för flygverksamhetens omfattning i fred
utgjordes av anslaget till flygmaterielens underhåll och den del av anslaget
till flygvapnets övningar, som berörde kostnaderna för drivmedel. Beträffande
båda dessa anslagsposter voro beräkningarna i huvudsak grundade på ett
flygtidsbehov, som skulle uttagas på vissa bestämda flygplantyper. Underhållsanslaget
innehölle delposter av svårbedömbar karaktär, exempelvis
kostnader för haverireparationer. För att hålla säkerhetsmarginalen inom
rimliga gränser måste detta anslag beräknas efter normal haverifrekvens.
Under ett år med stora haverikostnader komme anslagen i otakt på så sätt, att
underhållsanslaget icke medgåve, att det ursprungligen beräknade flygtimantalet
uttoges. På anslaget till drivmedel komme att uppstå ett överskott,
motsvarande kostnaderna för antalet outtagna flygtimmar. Liknande otakt
kunde göra sig gällande under vissa andra förutsättningar.

Försvarsutredningen har övervägt olika möjligheter att bringa de ovan
nämnda anslagen i sådant förhållande till varandra, att olägenheten med den
ovan berörda otakten dem emellan eliminerades. Frågan skulle enligt utredningens
mening möjligen kunna lättare lösas, om handhavandet av drivmedelsförsörjningen
inom flygförvaltningen överflyttades från intendenturavdelningens
till materielavdelningens förvaltningsområde, då ju materielavdel -

656

Kungl. Majds proposition nr 210.

ningen handlade alla med underhållet av flygmaterielen sammanhängande
spörsmål. En sådan omläggning skulle emellertid medföra ytterligare ökning
av materielavdelningens förut synnerligen omfattande verksamhetsområde
och kunde icke genomföras utan att hänsyn toges härtill vid utformningen av
materielavdelningens organisation. Då förvaltningsorganisationen vore föremål
för särskild utredning, ansåge sig försvarsutredningen icke böra närmare
ingå på detta spörsmål. Därest en organisationsändring i antydd riktning icke
ansåges böra genomföras, borde i varje fall tagas under övervägande, huruvida
icke balansen mellan drivmedels- och underhållsanslagen skulle kunna
säkerställas genom att en möjlighet öppnades att överföra medel från det ena
anslaget till det andra. ^

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, vilka icke haft något att erinra
mot de synpunkter, förslag och kostnadsberäkningar, som framlagts av försvarsutredningen
rörande flygmaterielen, ha jämväl anslutit sig till utredningens
uttalande, att flygvapnets materielförsörjning för framtiden borde
grundas på en konkurrenskraftig flygindustri, fördelad på flera från varandra
fristående företag.

Jämväl statens industrikommission har upptagit denna fråga till behandling
samt därvid erinrat om att kommissionen år 1940 i samband med verkställda
undersökningar rörande möjligheterna att höja den inhemska tillverkningskapaciteten
beträffande flygmateriel framhållit, att — med hänsyn till
knappheten på kunnig inhemsk personal och då utländska yrkesmän icke
stode att få — en uppdelning av leveranserna på konkurrerande företag ej
kunde komma till stånd utan att den tillgängliga kvalificerade arbetskraften
bleve allvarligt splittrad (se sid. 594 i betänkandet). Med instämmande i utredningens
principiella ståndpunkt, att en fri konkurrens inom flygindustrien
med tiden kunde bli lämplig, ville kommissionen framhålla, att de synpunkter,
för vilka kommissionen tidigare gjort sig till tolk, i nuvarande läge alltjämt
ägde sin fulla giltighet. Kommissionen kunde därför icke tillråda, att bildandet
av en ny flygindustri i nuvarande läge stimulerades. I stället borde
tills vidare från statens sida en stark kontroll utövas på de bestående företagen
i syfte att kraven på rationalisering, effektivitet i tillverkningen och
rimlighet i prissättningen i största möjliga utsträckning skulle kunna tillgodoses.

Beträffande möjligheten att tillgodose flygvapnets behov av flygplan och
motorer har industrikommissionen uttalat såsom sin uppfattning, att utredningens
förslag kunde genomföras samt att, därest en redan igångsatt rationalisering
strängt och målmedvetet fullföljdes, flygindustrien syntes vara i
stånd att inom femårsperioden leverera flygplan till ytterligare en flygflottilj
utöver de som utredningen föreslagit.

Svenska Aeroplan Aktiebolaget har med anledning av försvarsutredningens
uttalande, att syftemålet med avseende å den svenska flygindustrien borde
vara en konkurrenskraftig flygindustri, fördelad på flera från varandra fri -

657

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

stående företag, inkommit med en skrift, i vilken bolaget — efter en närmare
redogörelse för bolagets tillkomst -— framhållit, att erfarenheten bekräftat
riktigheten av den ståndpunkt, som från början intagits av flygförvaltningen,
nämligen att flygplantillverkningen vid nuvarande omfattning lämpligast
borde handhavas av ett enda kvalificerat företag. De av försvarsutredningen
föreslagna ökningarna av flygvapnet vore icke av den omfattning, att de föranledde
en ändring av de hittills vunna erfarenheterna.

Sedan flygvapnet utbyggts till det omfång, som försvarsutredningen föreslagit,
fordrades en årlig ersättningstillverkning, som ur industriell synpunkt
vore av så ringa storlek, att den ej lämpligen kunde uppdelas på två eller
flera företag. Intet av dessa skulle då vara i tillfälle att driva en rationaliserad
serietillverkning.

Sett ur ekonomisk synpunkt måste således vid ifrågavarande storleksordning
av flygvapnet ett fullföljande av försvarsutredningens önskemål leda till
att tillverknings-, konstruktions- och administrationskostnader bleve väsentligen
ökade jämfört med vad som nu gällde, utan att bättre konstruktioner
eller ökad tillverkningskapacitet uppnåddes.

Det förelåge icke risk för att ett enda företag skulle kunna tänkas betinga
sig sådana priser, att kostnaderna för staten, trots de betydligt lägre framställningskostnaderna,
skulle bliva högre än vid flera företag. Prissättningen vore
nämligen helt bestämd i gällande avtal med flygförvaltningen, och en fortlöpande
kontroll från flygförvaltningens sida påginge ständigt.

Bolagets nuvarande kapacitet räckte för att fylla de årliga krav på såväl
konstruktionsverksamhet som tillverkning av flygplan, som komme såväl
under utbyggnadstiden som därefter att framställas av flygvapnet, sådant detta
föreslagits av försvarsutredningen.

1942 års f ör sv ar sb er ednin g.

Beredningen har i fråga om flygmaterielanskaffningen velat understryka
vikten av att alla åtgärder, som vore möjliga, vidtoges för att påskynda densamma.
Industri, sysselsatt med tillverkning av flyg- och vapenmateriel för
flygvapnets behov, borde bringas upp till högsta möjliga produktionskapacitet
i syfte att förkorta uppsättningsperioden. I detta sammanhang ville beredningen
understryka vikten av att endast oundgängligen erforderliga ändringar
i för serietillverkning godkända flygplan- och motortyper komme till utförande
under denna period, enär ändringar måste fördröja uppsättningen. I

I likhet med försvarsutredningen anser jag det vara av största betydelse Departement}-för vårt land att på detta område ha tillgång till en högt uppdriven kon- chefen.
struktions- och försöksverksamhet. Jag finner det därför angeläget, att betingelser
beredas för vetenskapliga undersökningar inom landet jämväl beträffande
flygmotorer och propellrar.

Åtgärder i syfte att nu genomföra en uppdelning av den för tillverkning
av krigsflygplan erforderliga industrien skulle medföra fördröjning av pro
duktionen. I nuvarande läge synas alla ansträngningar böra koncentreras
på att ernå största möjliga rationalisering och högsta möjliga effektivitet vid
de redan befintliga företagen. Härigenom tillgodoses också bäst de av försvarsberedningen
framförda önskemålen, vilka jag till fullo delar. Flyg Biliang

till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 2 K). 377 42 42

658

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

industriens framtida organisation torde bliva beroende av faktorer, som icke nu
kunna bedömas. Någon anledning att i detta sammanhang taga ställning till
denna fråga anser jag därför icke föreligga.

•Jag ansluter mig i allt väsentligt till de av försvarsutredningen anförda
synpunkterna på flygvapnets materielanskaffning. Det är således ur beredskapssynpunkt
nödvändigt att i fred, utöver vad som erfordras för att tillgodose
behovet vid mobilisering, hålla ett visst antal flygplan avsedda att
täcka förlusterna under de första krigsmånaderna. Enär krigsflygplan relativt
hastigt bli omoderna, torde någon gensaga icke kunna riktas mot utredningens
konstaterande, att den största livslängd, som kan godtagas för ett
krigsflygplan i första linjen, är sju år. Ehuru det ur ekonomisk synpunkt är
i hög grad önskvärt, att flygplanen bliva på ett tillfredsställande sätt ekonomiskt
utnyttjade och att sålunda flygplanens livslängd i regel blir så lång som
möjligt, måste dock modernitetssynpunkten bliva avgörande, då det gäller att
bestämma flygplanens livslängd. Skälig hänsyn bör dock även tagas till
önskemålet att ekonomiskt utnyttja materielen. Vid beräkningarna rörande
kostnaderna för ersättningsbyggnad av flygmateriel har jag sålunda utgått
från att flygplanen i regel avföras ur första linjen senast efter sju år. Givet
är, att flygplan, som sålunda avförts från första linjen, i många fall kunna
användas för andra uppgifter, såsom övningsflygning, målflygning och transportflygning.
Jag vill tillägga, att jag i likhet med utredningen finner det
vara av största betydelse — ej minst ur ekonomisk synpunkt — att antalet
typer av krigsflygplan nedbringas så långt detta är möjligt.

Elygmaterielens anskaffning och förnyelse bör ske successivt och jag förutsätter
alltså, att för ändamålet årligen tämligen jämna anslag ställas till förfogande.

Såsom försvarsutredningen framhållit, skulle vissa fördelar stå att vinna,
därest balansen mellan anslaget till flygmaterielens underhåll och anslaget
till drivmedel kunde säkerställas genom att en möjlighet att överföra medel
från det ena anslaget till det andra öppnades. Emellertid torde frågan härom
icke böra upptagas till prövning, förrän ställning tagits till frågan om förvaltningsorganisationen.

De av utredningen framlagda kostnadsberäkningarna rörande flygmaterielen,
beträffande vilka torde få hänvisas till handlingarna i ärendet, ha icke
givit mig anledning till erinran.

G. Flygvapnets personal.

Allmänna synpunkter.

Flygvapnets personal utgöres av militär personal (officerare, underofficerare,
stammanskap, värnpliktiga, pensionerad personal i arvodesbefattning,
reservpersonal och personal kommenderad ur annan försvarsgren),
civilmilitär personal (flygingenjörer, flygläkare, verkmästare, mästare, övrig
civilmilitär personal på stat och civilmilitär personal på reservstat eller i
reserven) samt civil personal. Militär och civilmilitär personal utgöres av
flygande personal och markpersonal.

659

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

F örsvar sutredningen.

Försvarsutredningen har erinrat om att flygvapnets personella beredskap
måste vara hög. Detta innebure, att väl utbildad personal ständigt måste
finnas disponibel i den omfattning, som erfordrades för att tillgodose behovet
vid mobilisering. Fordran på hög beredskap bleve sålunda bestämmande för
personalens kvantitet och kvalitet.

Flygmaterielen vore dyrbar, komplicerad och ömtålig. Av personalen
krävdes därför en långt gående specialisering och en högt utvecklad yrkesskicklighet.

Den personalorganisation, som fastställts genom 1936 års försvarsbeslut,
hade icke tillgodosett fordringarna på personalen vare sig i kvantitativt eller
kvalitativt hänseende. Försvarsutredningen hade vid sina beräkningar rörande
personalorganisationens omfattning och sammansättning utgått från de erfarenheter,
som vunnits rörande den nuvarande personalorganisationen, samt
de krigserfarenheter, som förelåge från det nu pågående kriget.

Ur beredskapssynpunkt borde enligt utredningens mening helst samtlig
personal i krigsflygförbanden utgöras av stampersonal. Detta skulle emellertid
medföra en sådan utökning av flygvapnets stater, att dels kostnaderna skulle
bliva alltför stora, dels personalstaternas utfyllande skulle taga orimligt lång
tid i anspråk. Utredningen hade därför räknat med att personalen i krigsflygförbandens
flygstyrkor skulle utgöras av i medeltal 2/s stampersonal och
Vs reservpersonal eller värnpliktiga. Dessa proportioner syntes giva en godtagbar
beredskap under förutsättning att den reservpersonal och de värnpliktiga,
som avsåges ingå i krigsflygförbanden, besutte fullgod utbildning
för tjänst i luften.

För att tillgodose fordringarna på markpersonalens specialisering har utredningen
föreslagit dels en utökning av den tekniska personalen, dels införande
av vissa nya personalkategorier.

För att slutligen främja yrkesskickligheten har utredningen föreslagit
dels införande av en ny manskapskategori med lång tjänstetid, dels viss
omläggning av manskapets utbildning.

Försvarsutredningen har framhållit, att utredningen, samtidigt som den
förordat en utökning och kvalitativ förbättring av flygvapnets personal, dock
beaktat möjligheterna att förläna önskvärd elasticitet åt personalorganisationen.
Sålunda hade aktiv personal, så långt detta varit möjligt, ersatts med
reservpersonal och värnpliktiga, varjämte ett antal befattningar beräknats
skola besättas med civil icke-ordinarie personal i stället för med militär eller
civilmilitär personal.

Utredningen har — bland annat för att erhålla samma organisation inom
samtliga försvarsgrenar samt för att lätta flygledningens arbetsbörda — haft
frågan om inrättande av kårer för flygvapnets intendents-, flygingenjörs- och
flygläkarpersonal under övervägande. Ehuru förslag icke framlagts om inrättande
av sådana kårer, har utredningen dock ansett, att denna fråga borde
tagas under noggrann prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departementschefen.

660

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha såsom tidigare anförts framhållit,
att den personalorganisation, som försvarsutredningen föreslagit, visserligen
vore snävt beräknad särskilt beträffande staber och skolförband men
att den dock i stort sett tillfredsställde fordringarna på erforderlig beredskap
och rationellt bedriven fredstjänst.

Flygvapnets myndigheter ha däremot på anförda skäl bestämt motsatt sig
införande av kårer för flygvapnets intendents-, flygingenjörs- och flygläkarpersonal.

Å andra sidan ha 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen,
svenska teknologföreningen och försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers
förbund uttalat sig för inrättande av en flygingenjörkår.

Svenska underofficersförbundet har framhållit, att förbundet vidhölle sin
tidigare hävdade uppfattning, att civilmilitär personal av underofficers tjänsteklass
lämpligen borde överföras till militär stat.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har anfört, att den avvägning mellan
den militära och tekniska personalen, som försvarsutredningen föreslagit,
syntes mindre lämplig. Det kunde enligt förbundets mening icke innebära
någon påtaglig fördel att hålla en relativt stor kader av civilmilitär personal
av underofficers tjänsteklass. Det syntes vara mera ändamålsenligt att för
den civilmilitära personalen inrätta ett motsvarande antal militära beställningar.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har ansett det vara förenat med vissa svårigheter att nu
bedöma det vid flygvapnet erforderliga behovet av personal. Detta komme
delvis att påverkas av resultatet av förvaltningsutredningen och bleve givetvis
även beroende av den takt, i vilken flygvapnet med hänsyn till flygmaterieltillverkningen
och andra näraliggande faktorer kunde komma att utbyggas.
Det kunde därför ifrågasättas, om definitiv ställning nu borde tagas
till denna fråga och om icke i stället personalbehovet lämpligen borde prövas
alltefter utbyggnadens fortskridande. Beredningen erinrade om att den i
annat sammanhang föreslagit upprättande av ytterligare en flygflottilj. Ett
bifall till detta förslag komme givetvis att föranleda ökat personalbehov
utöver det av försvarsutredningen beräknade.

Jag anser mig icke för närvarande kunna taga slutgiltig ställning till frågan
om inrättande av kårer för flygvapnets intendents-, flygingenjörs- och flygläkarpersonal.
Med hänsyn till vad i ärendet framkommit synes detta
spörsmål böra göras till föremål för ytterligare överväganden, varvid frågan
om inrättande av en flygingenjörkår bör prövas i samband med den i det
föregående förordade utredningen rörande den ingenjörstekniska organisationen
inom försvarsväsendet.

De skäl, som underofficers- och underbefälsförbunden anfört för ett överförande
till militär stat av viss civilmilitär personal finner jag icke bärande.

Ilungl. Maj ds proposition nr 210. 661

Arbetsuppgifterna för ifrågavarande personal, d. v. s. verkmästare och mästare,
äro av helt annat slag än de uppgifter, som åvila den militära personalen av
underofficers tjänstegrad. Den av försvarsutredningen föreslagna avvägningen
mellan personal i militär och teknisk tjänst torde kunna i huvudsak godtagas.

Jag vill i detta sammanhang framhålla den skillnad i tjänstgöringsförhållanden,
som förefinnes mellan stammanskapet vid flygvapnet och stammanskapet
vid övriga försvarsgrenar. Huvuddelen av stammanskapet vid
flygvapnet tjänstgör i teknisk tjänst, d. v. s. främst under ansvarsfyllt arbete
med flygmateriel av olika slag, och fullgör sålunda icke någon egentlig underbefälstjänst
av samma slag, som förekommer vid exempelvis armén. Detta förhållande
inverkar såväl på stammanskapets ställning inom vapnet som på dess
rekrytering och utbildning.

Beträffande personalbehovet vid flygvapnet har jag i vissa avseenden
redan yttrat mig vid behandlingen av flygvapnets ledande organ, flygbasområdena,
flygförbanden, flygverkstäderna m. m. I fortsättningen kommer
jag att ytterligare beröra frågan i samband med granskningen av de olika
personalkategoriernas sammansättning. Resultatet av personalbehovsberäkningarna
framgår av personalförteckningar, vilka komma att tillhandahållas
riksdagens vederbörande utskott. I enlighet med vad jag tidigare anfört
anser jag i likhet med försvarsberedningen, att de föreslagna personalstaterna
närmast äro att betrakta såsom en beräkningsgrund. Frågan om inrättandet
av nya befattningar bör, såsom inledningsvis beträffande försvarsväsendet
i dess helhet förutsatts, prövas för varje särskilt budgetår alltefter
organisationens utbyggande.

Yad beträffar den av beredningen föreslagna sjunde jaktflottiljen vill jag
hänvisa till vad jag i annat sammanhang anfört.

Militär personal.

F ör svar s ut redning en.

Enligt 1936 års försvarsbeslut beräknades antalet officerare (utom i
intendenturbefattning) vid flygvapnet till 244 (därav 34, d. v. s. 13.9 procent,
generalspersoner och regementsofficerare); samtliga skulle vara flygande.

Försvarsutredningen har beräknat behovet av officerare vid fullt uppsatt
flygvapen till 751, samtliga — med undantag för ett fåtal äldre regementsofficerare
— flygande. Av dessa skulle 103 (13.7 procent) vara generalspersoner
och regementsofficerare; omkring 135 ha beräknats vara fänrikar.

Under uppsättningsperioden ha staterna beräknats kunna fyllas till omkring
80 procent. De ha beräknats vara fullständigt fyllda omkring år 1949.

Enligt 1936 års försvarsbeslut beräknades antalet officerare i intendenturbefattning
till 11. Av dessa voro 2, d. v. s. 18.2 procent, regementsofficerare
och återstoden kaptener.

Försvarsutredningen har beräknat behovet av officerare i intendenturbefattning
vid fullt uppsatt flygvapen till 34, samtliga i marktjänst. Av dessa ha

662

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

5 (14.7 procent) förutsatts vara regementsofficerare. Ett mindre antal skulle
utgöras av löjtnanter, avsedda att i fred tjänstgöra såsom biträdande intendenter
vid vissa tunga flottiljer och krigsflygskolan ävensom såsom intendent
vid flygkadettskolan samt jämväl avsedda att i krig tjänstgöra såsom depåintendenter.
Staterna ha beräknats kunna fyllas i takt med flygvapnets utökning.

Enligt 1936 års försvarsbeslut beräknades antalet underofficerare till
175. Av dessa skulle 45 (26 procent) vara flygande och 130 (74 procent) i marktjänst.
Fördelningen på de olika lönegraderna fastslogs till 18 UO 3 (10 procent),
63 UO 2 (36 procent) och 94 UO 1 (54 procent).

Försvarsutredningen har såsom förut anmärkts föreslagit införande av tre
nya kategorier av underofficerare, nämligen flygstationsmästare, flottiljkassörer
och trupputbildare.

Befattningen såsom chef för divisions stationsavdelning, vilken befattning
vore markbetonad, skulle enligt 1936 års försvarsbeslut besättas med
yngre officer. Då det vore ekonomiskt ofördelaktigt att i dylika befattningar
placera personal, som underhölle dyrbar flygutbildning, borde befattningen
såsom stationsofficer slopas och ersättas med en befattning såsom stationsavdelningschef.
Denna befattning kunde bestridas av äldre underofficer,
vilken borde erhålla tjänstetiteln »flygstationsmästare». Härigenom vunnes
jämväl den fördelen, att ett förhållandevis stort antal officersbeställningar
inbesparades. Flygstationsmästarens uppgift komme bland annat att bliva
att närmast under divisionschefen eller dennes ställföreträdare svara för
skötsel och vård av den flygmateriel, som utlämnats till förbandet. Med
hänsyn till det betydande ansvar, som vore förknippat med denna tjänst,
vore det motiverat att befattningen såsom flygstationsmästare upptoges i
lönegraden U0 3.

Flottiljintendentens arbetsbörda hade efter hand betydligt ökats utöver
vad som kunnat förutses i 1936 års försvarsbeslut. Detta hade sin grund
uti dels flygflottiljernas avsevärt ökade personalstyrka, dels medelsförvaltningens
ökade omfattning, dels slutligen de alltmer framträdande fordringarna
på rörlighet hos flygförbanden. På grund härav framstode det som ett önskemål,
att flottiljintendenten avlastades från de direkta kassagöromålen. Vid
flertalet av arméns truppförband — däribland sådana som med avseende på
personalstyrkan icke vore större än en flygflottilj — funnes för detta ändamål
upptagna befattningar såsom regementskassörer (lönegraden U0 3). Det
syntes utredningen lämpligt att — såsom 1940 års militära förvaltningsutredning
i princip föreslagit — liknande befattningar inrättades vid flygflottiljerna
(motsvarande) och upptoges i lönegraden UO 3. Befattningshavarna borde
benämnas »flottiljkassörer».

I de vakt- och beredskapsavdelningar, som enligt utredningens förslag
skulle ingå vid flottiljernas (motsvarande) specialdivisioner, förelåge behov
av ett antal underofficerare — trupputbildare — med uppgift att biträda vid
stammanskapets och de värnpliktigas allmänmilitära utbildning samt att
föra befäl över vakt- och beredskapsavdelningarna.

663

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har framhållit, att befattningarna såsom kasernunderofficer
och köksföreståndare, vilka enligt 1936 års försvarsbeslut skulle besättas
med underofficerare, i samband med flygvapnets nu pågående utökning
på grund av personalbrist ersatts med kontraktsanställd civil personal,
benämnd kasernföreståndare respektive köksföreståndare. Erfarenheterna
av detta system hade varit goda. Enär svårigheter komme att möta
att fylla flygvapnets behov av underofficerare, borde denna provisoriska
anordning alltjämt tillämpas och givas fastare form. Befattningarna såsom
kasernföreståndare och köksföreståndare borde sålunda upptagas bland flygvapnets
civilmilitära personal. Detta borde emellertid icke utesluta, att
framdeles, då flygvapnets underofficersstater blivit fyllda, återgång skedde
till det tidigare tillämpade systemet att låta äldre underofficerare bestrida
befattningarna i fråga.

Behovet av underofficerare (utom musikpersonal) har av försvarsutredningen
beräknats till 820 vid fullt uppsatt flygvapen. Av dessa skulle sammanlagt
357 (43.5 procent) vara flygande och 463 (56.5 procent) i marktjänst.
Lönegraderna borde fördela sig ungefär enligt följande: 112 U0 3 (13.7
procent), 284 UO 2 (35.1 procent) och 424 UO 1 (51.2 procent).

Staterna ha under uppsättningsperioden beräknats kunna fyllas till sammanlagt
omkring 60 procent. De ha beräknats vara fullständigt fyllda omkring
år 1951.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle flygvapnets stammanskap utgöras
av 1,015 man, varav 133 (13.i procent) flygande och 882 (86.9 procent)
i marktjänst. Avvägningen mellan manskapsgraderna var följande: furirer
354 (35 procent), korpraler 200 (20 procent), vicekorpraler och meniga 461
(45 procent). Yrkesgrenarna voro mekaniker, radiomän, vapensmeder och
sjukvårdare.

Försvarsutredningen har, i syfte att åvägabringa större enhetlighet mellan
de mera tekniskt betonade yrkesgrenarna, föreslagit, att dessas benämningar
skola ändras till »flygplanmekaniker», »signalmekaniker» och »vapenmekaniker»,
varjämte borde införas en ny yrkesgren, benämnd »trupputbildare och expeditionsbiträden».
Härigenom skulle jämväl vinnas den fördelen, att manskap tillhörande
de tekniska yrkesgrenarna kunde frigöras från vakt-, expeditions- och
trupputbildningstjänst, varigenom denna personals specialisering skulle
främjas. På torpedmateriel specialutbildat manskap borde upptagas såsom en
särskild yrkesgren, benämnd »torpedmekaniker».

För att tillgodose flygförbandens behov av stammanskap med högt utvecklad
yrkesskicklighet borde såsom förut anmärkts enligt utredningens mening införas
en särskild kategori av stammanskap, som genom långvarig anställning
och praktisk tjänstgöring bleve särskilt kunnig och rutinerad inom respektive
yrkesgrenar. Därigenom skulle flygvapnet också kunna på ett effektivare sätt
än som hittills varit möjligt tillgodogöra sig den omfattande och dyrbara utbildning,
som nedlades på stammanskapet. Denna nya manskapskategori
borde erhålla tjänsteställning över furir, benämnas »överfurir» och upptagas

664

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

i lönegraden Mb 1. Det vore främst på den tekniska sidan av tjänsten, som
värdet av en personalkategori med lång praktisk tjänstgöring bakom sig
bleve särskilt framträdande. Utredningen hade därför räknat med att överfurirer
skulle placeras i stort sett i följande befattningar, nämligen chefmekaniker,
gruppmekaniker på skolflygplan, 1. mekaniker på samtliga i krigsflygförbanden
(utom reservgrupperna) ingående krigsflygplan samt vissa
flygplan i depåerna, flygsignalist (2 per division vid flygslag, där flygsignalister
finnas), chefsignalist, signaltekniker, 1. vapenmekaniker samt
1. torpedmekaniker.

För antagning till överfurir borde fordras en tjänstetid av minst sex år
(en minskning till fem år under uppsättningstiden syntes dock bliva
erforderlig).

För uppsättning av beräknat antal flygande divisioner måste flygvapnet
i fred utöver överfurirerna disponera minst en årskurs skolfritt stammanskap.
För att tillgodose detta behov borde tiden för första anställning fastställas
till lägst fyra år. Manskapsutbildningen borde koncentreras till de tre första
anställningsåren. Yidare borde furirer, som beordrades såsom elever i underofficersskolan,
få förbinda sig att kvarstanna i tjänst under minst 12 månader
efter skolans slut, även om befordran till underofficer härunder icke erhölles.

Dessa omständigheter jämte det förhållandet, att man även i framtiden
borde räkna med rekapitulering — måhända i ökad omfattning på grund av
överfurirsbeställningarnas tillkomst — inverkade på avvägningen mellan de
olika manskapsgraderna så att antalet furirer komme att öka, under det att
antalet vicekorpraler och meniga komme att minska.

Behovet av stammanskap har av försvarsutredningen beräknats vid fullt
uppsatt flygvapen uppgå till

864 överfurirer, varav 48 (5.5 procent) flygande och 816 (94.5 procent) i
marktjänst samt

3,501 övrigt stammanskap, varav 242 (7 procent) flygande och 3,259 (93
procent) i marktjänst.

Av övrigt stammanskap ha 1,594 beräknats vara furirer, 696 korpraler samt
1,211 vicekorpraler och meniga.

Överfurirsbeställningarna ha beräknats under uppsättningsperioden kunna
fyllas till omkring 40 procent. De ha beräknats vara fullständigt fyllda omkring
år 1951, medan övriga manskapsbeställningar beräknats kunna fyllas i
takt med flygvapnets utökning.

Enligt 1936 års försvarsbeslut beräknades flygvapnets behov av pensionerad
personal i arvodesbefattning till 14 officerare och 24
underofficerare. Sedan ett antal officerare och underofficerare, avsedda för
flottilj stabernas (motsvarande stabers) mobiliseringsavdelningar, tillkommit,
omfattar ifrågavarande personalkategori numera 19 officerare och 34 underofficerare.

Försvarsutredningen har beräknat flygvapnets behov av pensionerad personal
i arvodesbefattning till 42 officerare och 88 underofficerare, varav i

Kungl. Maj:ts proposition nr 210 665

expeditionstjänst samtliga officerare och 61 underofficerare samt såsom tillsynsman
vid krigsflygfält och övningsplatser 27 underofficerare.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle flygvapnets reservstat utgöras av
8 majorer, 28 kompaniofficerare och 34 underofficerare.

Någon reservstat har emellertid hittills icke inrättats vid flygvapnet.

Försvarsutredningen har beräknat, att behovet av personal på reservstat vid
fullt uppsatt flygvapen uppgår till 2 överstar, 6 överstelöjtnanter (varav 1 i
intendenturbefattning), 11 majorer (varav 1 i intendenturbefattning), 3
kaptener (varav 1 i intendenturbefattning), 18 fanjunkare och 2 sergeanter.

Försvarsutredningen har framhållit, att rekryteringen till reservstaten under
de närmaste åren sannolikt komme att bliva mindre god. De befattningar,
som enligt försvarsutredningens beräkningar i krig borde bestridas av personal
på reservstat, måste, intill dess reservstaterna blivit fyllda, bestridas
med personal i reserven.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle flygvapnets personal i reserven
(militär personal) utgöras av 340 officerare, varav 334 (98 procent) flygande
och 6 (2 procent) i marktjänst, samt 89 underofficerare, varav 59 (66 procent)
flygande och 30 (34 procent) i marktjänst. Personalen i reserven skulle utgöras
av pensions- eller förtidsavgången personal samt i reserven utnämnd
personal.

Försvarsutredningen har räknat med att personalen i reserven även framdeles
skall utgöras av pensions- eller förtidsavgången personal samt i reserven
utnämnd (reservanställd) personal.

Beträffande reservanställda officerare har försvarsutredningen föreslagit
införande av en i förhållande till 1936 års försvarsbeslut ny personalkategori,
nämligen officerare i reserven i intendenturbefattning. Dessa reservofficerare
vore avsedda att tjänstgöra såsom depåintendenter i krig vid sådana depåer,
där biträdande intendenter saknas i fred, samt såsom intendenter i basförbanden.

Behovet av reservanställda officerare, tjänstgöringsskyldiga i fred, har av
utredningen beräknats vid fullt uppsatt flygvapen utgöra:

officerare (utom i intendenturbefattning) 457, varav 307 (67 procent) flygande
och 150 (33 procent) i marktjänst, samt

officerare i intendenturbefattning 48, samtliga i marktjänst.

Behovet av officerare i intendenturbefattning har beräknats kunna fyllas i
takt med flygvapnets utökning, medan behovet av övriga officerare beräknats
kunna fyllas till 80 procent under uppsättningsperioden och vara fullständigt
fyllt omkring år 1948.

Försvarsutredningen har föreslagit, att krigsflygförbandens behov av flygsignalister
och stabsunderofficerare samt chefer för vakt- och beredskapsavdelningar
i viss utsträckning skulle täckas medelst reservanställda underoffice -

666

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

rare. Enär de värnpliktigas utbildningstid ansetts vara för kort för att medgiva
utbildning till flygsignalist, har utredningen räknat med att samtliga flygsignalister,
som icke utgöras av stampersonal, skall vara reservpersonal, varav
omkring 2/s underofficerare och återstoden underbefäl. —- Behovet av stabsunderofficerare
samt chefer för vakt- och beredskapsavdelningar vid de i krig
organiserade basförbanden har utredningen avsett skola täckas dels med underofficerare
i reserven, dels med värnpliktiga underofficerare, varvid utredningen
dock inskränkt sig till att för befattningarna i fråga beräkna ett mindre antal
underofficerare i reserven.

För att säkerställa att flygvapnet effektivt tillgodogjordes sådana flygförarutbildade
underbefäl, som av en eller annan anledning icke bliva underofficerare
på stat, har utredningen förordat ytterligare ett begränsat antal beställningar
för underofficerare i reserven.

Behovet av reservanställda underofficerare, tjänstgöringsskyldiga i fred,
har av försvarsutredningen beräknats vid fullt uppsatt flygvapen uppgå till
200, varav omkring 135 (67 procent) flygande och omkring 65 (33 procent) i
marktjänst.

Försvarsutredningen har framhållit, att för krigstjänstgöring såsom flygsignalister
förelåge behov av ett antal underbefäl i reserven, tjänstgöringsskyldiga
i fred. Därutöver borde ett mindre antal beställningar upptagas för att
säkerställa, att flygvapnet kunde tillgodogöra sig sådana flygförarutbildade
underbefäl, som av en eller annan anledning icke bleve underofficerare. Det
sammanlagda behovet av underbefäl i reserven utgjorde enligt försvarsutredningens
beräkningar vid fullt uppsatt flygvapen 80.

Enligt nu gällande bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet äro
förtidsavgångna eller i reserven utnämnda officerare och underofficerare
skyldiga att vartannat år till och med det kalenderår, vederbörande uppnår
40 års ålder, fullgöra en repetitionsövning av nedan angiven längd:
officerare och underofficerare, som ha sådan civil sysselsättning,

att de härunder kunna beräknas vidmakthålla sin flygträning

(t. ex. trafikflygare) ............................................................ 30 dagar

officerare i intendenturbefattning ............................................. 30 »

icke flygutbildade underofficerare ............................................. 30 »

övriga .................................................................................... 45 »

Pensionsavgången personal har för närvarande ingen tjänstgöringsskyldighet
i fred.

Försvarsutredningen har framhållit, att tjänstgöringsskyldigheten, för att
flygvapnet skulle kunna förfoga över tillräckligt antal reservpersonal och för
att de olika årskurserna icke skulle behöva göras alltför stora, för förtidsavgången
eller reservanställd personal borde utsträckas att gälla till och med
det kalenderår, vederbörande uppnådde 47 års ålder. Enär den äldre reservpersonalen
beräknades komma att tjänstgöra i märktjänstbefattningar av olika
slag, innebure detta ingen olägenhet i åldershänseende.

667

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Reservpersonal i flygtjänst (flygförare, flygspanare och flygsignalister)
borde för att kunna underhålla sina kunskaper och färdigheter fullgöra en
repetitionsövning om 45 dagar vartannat år. Undantag från denna regel kunde
göras för dels de officerare och underofficerare, som hade sådan civil sysselsättning,
att de härunder kunde beräknas vidmakthålla flygträningen, dels
underbefäl i reserven, vilka i regel vore unga och för vilka en tjänstgöringsskyldighet
av angiven omfattning sannolikt skulle innebära ett alltför allvarligt
avbräck i den civila verksamheten. För dessa syntes en repetitionsövning
om 30 dagar vartannat år vara tillräcklig. För reservpersonal i marktjänst borde
föreskrivas en repetitionsövning om 35 dagar vart tredje år.

Pensionsavgången personal måste i relativt stor utsträckning placeras i
sådana krigsbefattningar, som krävde, att vederbörande åtminstone i någon
utsträckning följt utvecklingen inom vapnet. På grund härav borde pensionsavgången
personal åläggas att fullgöra en repetitionsövning om 20 dagar vart
tredje år, så länge vederbörande kvarstode i flygvapnets reserv.

Försvarsutredningen har utgått ifrån, att reservpersonal i relativt stor utsträckning
komme att fullgöra frivillig tjänstgöring i fred under uppsättningsperioden
och intill dess flygvapnets personalstater blivit i huvudsak fyllda.
Detta vore nämligen en nödvändig förutsättning för att flygförbandens personalbehov
skulle bliva tillgodosett och att erforderlig personell beredskap
skulle kunna upprätthållas. Sådan tjänstgöring vid flygvapnet under längre
tid medförde emellertid i de flesta fall väsentliga olägenheter för vederbörandes
civila verksamhet. Det kunde därför komma att visa sig nödvändigt
att vidtaga särskilda åtgärder för att kompensera dessa olägenheter, exempelvis
genom särskilda premier åt dem, som underkastade sig frivillig tjänstgöring.
Utredning härom borde företagas i annat sammanhang.

Beträffande försvarsutredningens beräkningar rörande behovet av till flygvapnet
kommenderad personal och av värnpliktiga torde få hänvisas
till betänkandet, sid. 613 f. respektive sid. 607 ff.

Y ttr anden.

Försvarsutredningens förslag med avseende å flygvapnets officerare ha
icke föranlett erinran från remissmyndigheternas sida.

Yissa frågor rörande flygvapnets underofficerare ha däremot upptagits
till behandling av svenska underofficersförbundet, som framhållit, att
det icke kunde vara i statsnyttans intresse att en underofficer vid tillträde
till den av försvarsutredningen föreslagna befattningen såsom flygstationsmästare
avkopplades från flygtjänst. Den dyrbara flygutbildningen kunde
alltjämt i denna tjänst nyttiggöras i vissa uppdrag vid sidan av ordinarie
verksamhet, exempelvis provflygningar samt transport- och förflyttningsflygningar.
— Beträffande de föreslagna nya beställningarna för underofficerare
i lönegraden UO 3 ville förbundet framhålla önskvärdheten av att de jämte
tidigare befintliga sådana beställningshavare måtte erhålla beställning såsom
förvaltare med tjänstetitlarna tyg-, intendentur-, kassa- och stationsförvaltare.

668

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

— Utredningens förslag att uppföra befattningarna såsom kasernföreståndare
och köksföreståndare på civilmilitär stat vore enligt förbundets mening att
anse såsom mindre lämpligt. Alldenstund utredningen förutsatte, att aktiva
underofficerare i framtiden skulle övertaga tjänsterna i fråga, syntes försiktigheten
bjuda att icke genom inrättandet av civilmilitära beställningar fördröja
en sådan utveckling. Intill dess underofficerare på aktiv stat ånyo kunde avses
för de båda tjänsterna syntes nuvarande form med »underofficersersättare»
böra kvarstå.

Försvarsutredningens förslag i fråga om flygvapnets stammanskap har
upptagits till behandling i flera yttranden.

Sålunda ha cliefen för flygvapnet och flygförvaltningen framhållit, att det
för underlättande av utbildningen vid flygvapnet vore lämpligt, att manskap
tillhörande yrkesgrenen trupputbildare och exepeditionsbiträden rekryterades
direkt i furirsgraden genom anställning av underbefäl från annan försvarsgren.
— Genom tillkomsten av de av försvarsutredningen föreslagna överfurirsbeställningama
skulle enligt myndigheternas mening ett länge känt behov
av yrkesskicklig teknisk personal vid flygvapnet bliva tillgodosett. Mot försvarsutredningens
beräkningsgrunder rörande antalet överfurirer vore för närvarande
med hänsyn till personalläget vid flygvapnet intet att erinra. Framdeles,
då personalläget det medgåve, borde emellertid den i flygförbanden
för närvarande — och enligt försvarsutredningens förslag — ingående kontraktsanställda
civila mekanikerpersonalen ersättas med överfurirer. Det vore
av flera skäl (bland annat med hänsyn till krigstukt, förläggning och förplägnad)
mindre lämpligt, att civil personal till denna omfattning inginge i
flygförbanden.

Svenska underofficers förbundet har framhållit, att det av försvarsutredningen
beräknade antalet överfurirer syntes vara så högt tilltaget, att de
tjänster, som kunde avses för övriga furirer, icke komme att bliva verkliga
underbefälsbefattningar. Med anledning härav ville förbundet ifrågasätta,
om icke överfurirernas tjänsteuppgifter borde begränsas nedåt till 1. mekaniker
å tunga förband och gruppmekaniker å lätta, varigenom antalet överfurirer
skulle kunna minskas i motsvarande utsträckning.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har såsom förut i korthet anmärkts
framhållit, att det ur personalsynpunkt framstode såsom ett önskemål att
åstadkomma den begränsning av den omsättningsbara delen av det fast anställda
manskapet, som vore nödvändig för att den relativt kortvariga militäranställningen
skulle giva den anställde skäligt utbyte.

En sådan begränsning skulle enligt förbundets mening kunna åstadkommas
dels genom effektiviserad utbildning av de värnpliktiga, varigenom dessa
skulle kunna övertaga vissa av stammanskapets arbetsuppgifter, dels genom
ökad tilldelning av värnpliktiga till flygvapnet, dels slutligen genom att civil
personal allt fortfarande i betydande utsträckning avsåges att tagas i anspråk
inom den tekniska tjänsten.

Underbefälsförbundet har ställt sig mycket tveksamt till inrättandet av
överfurirsbeställningar i den utsträckning, som försvarsutredningen föreslagit.

669

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I princip innebure inrättandet av en ny befälskategori en förskjutning
nedåt av arbetsuppgifterna för den närmast lägre befälskategorien och (eller)
att den nya befälskategorien lielt eller delvis övertoge de arbetsuppgifter,
som tidigare bestritts av närmast högre kategori. Inrättandet av långtjänstunderbefälsbeställningar
för de av försvarsutredningen upptagna befattningarna
medförde båda dessa följder, vilket icke kunde vara till gagn för
tjänsten. Genom tillkomsten av överfurirsbeställningarna begränsades furirernas
hittillsvarande arbetsområden, och hinder uppkomme för erhållande
av en bättre kvalificerad furirskader. En viss dualism måste vidare uppkomma
av att en del flygsignalistbefattningar i framtiden skulle bestridas
av överfurirer utan möjligheter till militär befordran och andra av underofficerare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes för dessa beställningshavare
allenast följande befattningar böra ifrågakomma, nämligen chefmekaniker,
signaltekniker, 1. vapenmekaniker samt 1. torpedmekaniker. Behovet
av långtjänstunderbefäl skulle därmed kunna begränsas till omkring 14 per
normalflottilj. Antalet måste givetvis bli något varierande vid olika flottiljer.

Även om furir och överfurir vore avsedda för helt olikartade tjänstgöringsuppgifter,
syntes det icke föreligga skäl för att sätta tjänsteåldersvillkoret
lägre vid befordran till överfurir än som i praktiken komme att tillämpas
vid befordran till underofficer, eller sju år.

Försvarsutredningens förslag med avseende å övriga kategorier av flygvapnets
militära personal ha icke föranlett erinringar från remissmyndigheternas
sida.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har uttalat, att det föreslagna antalet officerare i intendenturbefattning
syntes vara väl högt men har ansett sig sakna tillräckligt
underlag för att närmare kunna bedöma behovet härav. Dock syntes det
beredningen med hänsyn till göromålens omfattning icke erforderligt, att
beställningar inrättades för biträdande flottiljintendenter vid andra flottiljer
än vid de tunga bombflottiljerna.

Försvarsberedningen har biträtt försvarsutredningens förslag om inrättande
av befattningar för flottiljkassörer. Samtliga dessa befattningshavare
borde dock icke hänföras till lönegraden UO 3. Under åberopande av vad
som anförts rörande arméns regementskassörer föresloge beredningen, att
de för de mindre flottiljerna (motsvarande) beräknade flottiljkassörerna hänfördes
till lönegraden UO 2.

Mot införande av de föreslagna överfurirsbeställningarna har försvarsberedningen
intet haft att erinra men har ansett det föreslagna antalet beställningar
(864) alltför högt. Såsom försvarsväsendets underbefälsförbund
framhållit innebure införandet av beställningar för överfurirer i princip, att
dessa övertoge furirernas arbetsuppgifter, medan furirerna i regel finge sig
tilldelade lägre uppgifter. Detta kunde knappast vara motiverat, om hänsyn
toges till den utbildning, som furirerna förutsattes skola ha genomgått.
Det syntes beredningen därför vara att förorda, att åtminstone under flygvapnets
utbyggnadstid och innan ytterligare erfarenhet vunnits, antalet överfurirer
reducerades till ett antal, som svarade i första hand mot befattningarna

Departementschefen.

670 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

såsom chefmekaniker, gruppmekaniker på skolflygplan, signaltekniker, 1.
vapenmekaniker samt 1. torpedmekaniker. Antalet överfurirer syntes för
sådant fall komma att stanna under hälften av det utav försvarsutredningen
angivna.

Mot försvarsutredningens förslag om införande av yrkesgrenen trupputbildare
och expeditionsbiträden, avsedda för vakt- och beredskapsavdelningar
samt för expeditionstjänst, har försvarsberedningen intet haft att erinra.
För underlättandet av utbildningen vid flygvapnet funne sig beredningen
kunna förorda chefens för flygvapnet och flygförvaltningens förslag
att rekrytera trupputbildare direkt i furirsgraden genom att taga i anspråk
underbefäl från annan försvarsgren. Beredningen förutsatte därvid, att eu
dylik anordning icke medförde några olägenheter med avseende å personalbehovet
för vederbörande försvarsgren. Det föreslagna rekryteringsförfarandet
medförde minskat behov av korpraler samt vicekorpraler och meniga vid
flygvapnet, varför den föreslagna staten för fast anställt manskap kunde
nedskäras i fråga om dylika beställningar.

Beredningen hade uppmärksammat, att ett avsevärt antal värnpliktiga
avsetts för skrivbiträdestjänster. Med hänsyn till den knappa tillgången på
värnpliktiga och då dessa i första hand borde utnyttjas för att öka den
personella beredskapen, ville det synas beredningen, att för nu ifrågavarande
befattningar civil personal borde anlitas i större utsträckning än som föreslagits.

Försvarsutredningens förslag att samtliga officerare på stat utom i
intendenturbefattning — skola vara flygande, vilket förslag jag biträder,
medför vissa ändringar i militära avlöningsreglementet i vad rör flygtjänstgöring
för vissa beställningshavare. Denna fråga torde komma att anmälas
av chefen för finansdepartementet.

Beredningens uppfattning, att det med hänsyn till göromålens art och
omfattning icke är erforderligt att inrätta beställningar för biträdande intendenter
vid andra flottiljer än de tunga bombflottiljerna, kan jag icke dela.
Biträdande intendenter skulle enligt försvarsutredningens förslag förutom
vid de tunga flottiljerna även finnas vid torped- och fjärrspaningsflottiljerna
samt vid krigsflygskolan och flygkadettskolan. Någon skillnad i flottiljintendenternas
arbetsbörda vid de tunga bomb-, torped- och fjärrspaningsflottiljerna
torde knappast förefinnas. Vid var och en av dessa flottiljer
torde erfordras en biträdande intendent för att minska flottiljintendentens
arbetsbörda. "Vid krigsflygskolan och flygkadettskolan synes föreligga behov
av en biträdande intendent för lärarverksamhet..

Såsom jag i annat sammanhang anfört, tillstyrker jag försvarsutredningens
förslag om inrättande av beställningar i lönegraden UO 3 för flygstationsmästare
och flottiljkassörer. Svenska underofficersförbundets förslag om
nya titlar för underofficerare i nu ifrågavarande lönegrad kan jag icke biträda.
Till det av förbundet framförda förslaget, att flygstationsmästarna icke skola
avkopplas från flygtjänst, kan jag ej heller giva min anslutning. Ett av de

671

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

väsentligaste skälen för införandet av denna nya underofficerskategori är,
att det synes ur ekonomisk synpunkt olämpligt att för en markbetonad tjänst
avse yngre officer, som måste underhålla dyrbar flygutbildning.

Av försvarsberedningen framfört förslag, att vissa flottiljkassörer skola,
i likhet med regementskassörerna vid arméns kårer, hänföras till lönegraden
UO 2, finner jag mig kunna på det sätt biträda, att jag för flottiljkassörs -befattningar beräknar 9 fanjunkare i lönegraden UO 2 och 9 flottiljkassörer
i lönegraden UO 3.

Försvarsutredningen har förutsatt, att befattningarna såsom kasernunderofficer
och köksföreståndare, sedan flygvapnets underofficersstater blivit
fyllda, möjligen skola kunna — liksom tidigare varit fallet — besättas med
äldre underofficerare. Såsom närmare framgår av det följande anser jag
emellertid, att dessa befattningar framdeles böra bestridas av pensionerad
personal i arvodesbefattning. Med hänsyn härtill torde det vara mindre lämpligt
att nu bereda den icke militära personal, som i samband med rådande personalbrist
använts i nämnda befattningar, ordinarie anställning. Befattningarna
böra alltså, såsom nu är fallet, uppehållas med kontraktsanställd
civil personal. Detta system har, enligt vad försvarsutredningen anfört,
fungerat väl.

Yrkesgrenen trupputbildare och expeditionsbiträden kommer, vad antalet
stammanskap beträffar, att bliva av betydande omfattning, i stort sett jämförbar
med yrkesgrenen vapenmekaniker. Med hänsyn till att det av chefen för
flygvapnet och flygförvaltningen samt försvarsberedningen framlagda förslaget
om rekrytering av förstnämnda yrkesgren direkt i furirsgraden genom anställning
av underbefäl från annan försvarsgren icke torde vara genomförbart
som en normal anordning, bör yrkesgrenen i princip rekryteras och uppbyggas
på samma sätt som övriga yrkesgrenar inom flygvapnet. Hinder torde
dock icke böra möta att delvis rekrytera denna personal från annan försvarsgren,
i den mån detta är praktiskt genomförbart.

Såsom under rubriken Flygflottiljerna anförts kan jag icke biträda försvarsväsendets
underbefälsförbunds förslag om begränsning av den omsättningsbara
delen av det fast anställda manskapet. Det torde ej kunna göras
gällande, att befordringsmöjligheterna inom flygvapnet äro otillräckliga. I
den personalorganisation, som försvarsutredningen föreslagit, lärer omkring
60 procent av manskapet (utom överfurirer) kunna erhålla en tryggad framtid
vid flygvapnet såsom underofficerare, verkmästare, mästare eller överfurirer.

I princip har jag intet att erinra mot försvarsutredningens förslag om inrättande
av en ny manskapsgrad, överfurirer. Ett genomförande av detta förslag
synes medföra, att de äldre furirerna komma att ersättas med överfurirer,
och behöver därför icke innebära ett intrång på andra personalgruppers verksamhetsområden.
Behovet av överfurirer har av försvarsutredningen beräknats
med utgångspunkt från att de skola utnyttjas i sådana för stammanskap
avsedda befattningar, som fordra högt utvecklad yrkesskicklighet. Jag anser
mig icke för närvarande kunna bedöma, huruvida detta behov är för högt beräknat.
Behovet av överfurirer kan emellertid, enligt försvarsutredningens

672

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

beräkningar, icke vara fyllt förrän år 1951. Dessförinnan torde sådana erfarenheter
ha vunnits, att detta behov säkrare kan bedömas. Då således goda
möjligheter föreligga att under femårsperiodens gång lämpa beställningshavarnas
antal efter de successivt inhämtade erfarenheterna rörande verkningarna
i personalhänseende, anser jag mig nu kunna preliminärt ansluta,
mig till utredningens behovsberäkningar.

Med hänsyn till personalläget vid flygvapnet torde fordringarna på tjänstetid
för antagning till överfurir för närvarande icke böra sättas högre än 5—6
år. I en framtid, då flygvapnets behov av överfurirer blivit fyllt och befordran
till underofficer måhända kommer att ske vid en högre tjänsteålder än nu är
fallet, bör övervägas, huruvida icke en förskjutning uppåt av fordringarna på
tjänstetid för antagning till överfurir bör ske.

Mot försvarsutredningens förslag beträffande anställningstid och tjänstgöringsskyldighet
för stammanskapet har jag intet att invända.

I enlighet med utredningens förslag förordar jag, att för flygvapnet inrättas
en reservstat för militär personal, innefattande de beställningar, som framdeles
efter närmare prövning av personalbehovet bestämmas. Till grund för
kostnadsberäkningarna bör tills vidare kunna läggas det antal beställningar
på reservstat, som försvarsutredningen föreslagit. Reservstatspersonalens
avlönings- och tjänstgöringsvillkor torde böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller för arméns reservstater, dock med hänsyn
tagen till flygvapnets speciella förhållanden. Enär reservstaten icke synes
kunna till någon del rekryteras under nästkommande budgetår, torde med
utformningen av nämnda bestämmelser tills vidare kunna anstå.

Mot utredningens förslag om införande av en ny kategori reservanställda
officerare — officerare i reserven i intendenturbefattning — har jag intet att
erinra.

Ehuru jag känner mig tveksam beträffande inrättandet av kategorien underbefäl
i reserven, har jag dock icke heller ansett mig böra motsätta mig förslaget
i denna del.

De av utredningen framlagda förslagen med avseende å reservpersonalens
tjänstgöringsskyldighet synas i huvudsak kunna läggas till grund för utformandet
av erforderliga bestämmelser. Jag förutsätter, att det ankommer på
Kungl. Maj:t att efter närmare utredning utfärda dessa bestämmelser samt
att därvid jämkningar må kunna vidtagas i utredningens förslag. Likformighet
med övriga försvarsgrenar bör därvid i görligaste mån eftersträvas. Beträffande
pensionsavgången personal gäller vad i motsvarande hänseende i det
föregående yttrats rörande armén.

Mot de av försvarsutredningen angivna beräkningarna rörande behovet av
kommenderad personal från andra försvarsgrenar samt av värnpliktiga synes
icke finnas något att erinra.

Det av försvarsberedningen uttalade önskemålet att i större utsträckning
än nu är fallet värnpliktiga i skrivbiträdestjänst ersättas med civil personal
synes värt allt beaktande. I avvaktan på den pågående utredningen om den

673

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

militära expeditionstjänsten anser jag mig emellertid icke böra taga ställning
till frågan. Jag vill dock i detta sammanhang erinra, att frågan om värnpliktigas
utbildning till skrivbiträden även sammanhänger med behovet av
sådan personal i krig. Värnpliktiga måste sålunda utbildas till skrivbiträden
i fred till det antal, som erfordras för att fylla mobiliseringsbehovet.

Civilmilitär personal.

Flygvapnets civilmilitära personal utgöres i nuvarande organisation av
flygingenjörer, flygläkare, verkmästare, mästare samt förrådsvaktmästare.

F ör sv ars utredning en.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle antalet flygingenjörer uppgå till
40, samtliga flygande. Av dessa skulle 6 (15 procent) vara flygdirektörer.

Försvarsutredningen har framhållit, att behovet av ingenjörer avsevärt
stigit under de senaste åren. Detta berodde — förutom på flygvapnets
utökning —- dels på teknikens snabba utveckling, vilken medfört, att de tekniska
problemen blivit avsevärt mera komplicerade och av större omfattning,
dels ock på övergången till inhemsk konstruktion och tillverkning, vars planläggning
och kontroll medfört ökad arbetsbörda inom flygförvaltningen. De
centrala flygverkstädernas väsentligt ökade verksamhet hade även medfört
ökat behov av flygingenjörer.

Med hänsyn till främst betydelsen av att flygvapnet erhölle en god rekrytering
av flygingenjörer ävensom till den ökning av antalet flygingenjörer, som
blivit en följd av ovan berörda förhållanden, borde en flygingenjör kunna
beredas möjlighet att uppnå högre löne- och tjänsteställning, än som nu vore
möjligt. Försvarsutredningen föresloge därför, att en befattning såsom flygöverdirektör
med överstes tjänsteställning skulle tillkomma inom flygvapnet.
Denne befattningshavare borde i anslutning till sin ordinarie befattning —
sannolikt chef för verkstadsbyrån i flygförvaltningens materielavdelning —
tillika tjänstgöra dels såsom chef för flygvapnets centrala verkstadsdrift, dels
såsom ställföreträdare för chefen för materielavdelningen. Med hänsyn till
den arbetsbörda och det ansvar, som komme att vara förknippade med dessa
tjänster, borde befattningen såsom flygöverdirektör upptagas i lönegraden
Cb 2.

Behovet av flygingenjörer vid fullt uppsatt flygvapen har av försvarsutredningen
beräknats till sammanlagt 103, av vilka 16 (15.5 procent) borde vara
flygdirektörer. Av flygingenjörerna borde omkring 40 vara flygförarutbildade.
Behovet syntes i stort sett kunna fyllas i takt med flygvapnets utökning.

Enligt 1936 års försvarsordning skulle antalet flygläkare utgöra 9,
nämligen en förste flygläkare samt en flygläkare av 1. graden vid varje flottilj
(flygkrigsskolan).

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210.

877 42 43

674

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har anfört, att liksom hittills en flygläkare av 1. graden
borde avses för varje flottilj (motsvarande). Förste flygläkarens — eller
såsom befattningen numera benämndes flygöverläkarens —■ arbetsbörda hade
de senaste åren avsevärt ökats utöver vad som kunde förutses i 1936 års försvarsbeslut.
Detta sammanhängde främst med flygvapnets utökning. De
ökade arbetsuppgifterna hade föranlett, att flygöverläkaren i alltför hög grad
måste ägna sig åt göromål av mera expeditionell natur. Inspektionen av flygförbandens
sjukvårdstjänst, vilken givetvis vore en av huvuduppgifterna för
flygöverläkaren, hade härigenom och på grund av bristen på ställföreträdare
inom flygstaben och flygförvaltningen kunnat komma till utförande endast i
relativt begränsad omfattning. Med anledning av det anförda borde, såsom
under rubriken Chefen för flygvapnet och flygstaben anförts, en befattning
såsom assistent åt flygöverläkaren inrättas. Denne assistent avsåges i
fred vara flygöverläkarens ställföreträdare, varigenom kontinuitet i arbetet
vid förfall för flygöverläkaren kunde erhållas. Med hänsyn till förhållandena
under krig, då assistenten borde ingå i flygstaben för att biträda vid ledningen
av sjukvårdstjänsten vid krigsförbanden, borde han ha högre tjänsteställning
än flottiljläkarna.

Utöver flygvapnets ordinarie läkarpersonal förelåge ett visst ytterligare
behov av läkarkrafter, bland annat för bestridande av läkarvården vid flottiljerna
under den ordinarie läkarens semester, sjukdom eller frånvaro av annan
anledning. Dessutom erfordrades extra läkare för bestridande av vissa andra
uppgifter. Erfarenheten hade visat, att läkare ur armén eller marinen på
grund av bristande tillgång icke kunde beordras till tjänstgöring vid flygvapnet
för ifrågavarande ändamål. Det behov av extra läkarkrafter, som sålunda förelåge,
hade därför hittills fyllts genom anlitande av civila läkare. I vissa fall
hade det emellertid visat sig svårt att på detta sätt tillgodose behovet, särskilt
då det gällt att erhålla läkare vid ensligt belägna flottiljförläggningar eller
övningsplatser. Då det dessutom vore önskvärt, att läkare med speciell utbildning
för tjänsten vid flygvapnet och med erfarenheter från dylik tjänstgöring
i viss utsträckning kunde disponeras, borde enligt försvarsutredningens mening
särskilda läkarbeställningar — flygläkare av 2. graden vid flygvapnet -—
inrättas. Flygläkare av 2. graden borde, i likhet med bataljonsläkare vid fältläkarkåren
och marinläkare av 2. graden vid marinläkarkåren, endast ha viss
årlig tjänstgöringsskyldighet — nämligen 90 dagar. Antalet flygläkare av 2.
graden borde beräknas till 6.

Behovet av flygläkare har ansetts kunna fyllas under uppsättningsperioden.

De väsentligt utökade arbetsuppgifter, som i den nya flygvapenorganisationen
komme att åvila flygläkarna, motiverade enligt utredningens mening
en omprövning av deras löneställning. Något slutgiltigt förslag härutinnan
ansåge sig utredningen icke böra framlägga men hade dock i sina kostnadsberäkningar
utgått ifrån att löneställningen för flygöverläkaren framdeles komme
att höjas från nuvarande Ca 28 till Ca 30, att förste flygläkaren placerades i lönegraden
Ca 28 samt att löneställningen för flygläkare av 1. graden höjdes från
nuvarande Ca 22 till Ca 24, d. v. s. samma lönegrad som marinläkama av 1.

675

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

graden. Utredningen hade vidare beräknat, att flygläkare av 2. graden komme
att avlönas dels med ett årligt arvode av 2,700 kronor, vilket efter en tjänstetid
av 3 år höjdes med 300 kronor, dels — under tjänstgöring -— med ett dagarvode
av 12 kronor.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle antalet verkmästare vid flygvapnet
utgöra 11 (1 vid flertalet flottiljer och 2 vid varje central flygverkstad). Antalet
hantverkare (numera benämnda mästare) beräknades till 50, d. v. s. i
medeltal 2 för varje division.

Försvarsutredningen har under erinran om betydelsen av att ha tillgång till
kunnig teknisk personal beräknat behovet av verkmästare och mästare vid
fullt uppsatt flygvapen till 19 verkmästare av 1. klassen, 20 verkmästare av
2. klassen och 254 mästare. Möjligheterna att fylla behovet av denna personal
ha ansetts helt bliva beroende på i vilken utsträckning ifrågavarande befattningar
ansåges böra förbehållas flygvapnets egen personal, särskilt överfurirerna.
Då såväl tjänsteskäl som omtanke om personalen talade för att detta
borde ske i största möjliga utsträckning, hade utredningen räknat med, att
endast ett mindre antal mästarbeställningar borde besättas med utifrån
rekryterad, civil personal. Under sådana omständigheter kunde behovet fyllas
till omkring 60 procent under uppsättningsperioden och beräknas vara helt
fyllt år 1951.

Såsom tidigare i annat sammanhang anförts har försvarsutredningen föreslagit,
att för befattningarna såsom kasern under officer och köksföreståndare
vid flygflottiljerna borde avses civilmilitär personal. Befattningshavarna
borde tilläggas tjänsteställning i likhet med sergeant. Befattningarna
borde i avvaktan på erfarenheter rörande lämpligheten av det föreslagna systemet
upptagas som extra ordinarie, förslagsvis i lönegraden MEo 12. För vinnande
av enhetlighet borde benämningen kasernunderofficer ändras till
»kasernföreståndare».

I likhet med vad som förutsattes i 1936 års försvarsbeslut har försvarsutredningen
slutligen föreslagit 2 för rådsvaktmästare per flottilj (motsvarande)
eller för hela flygvapnet 36.

Beträffande flygvapnets behov av civilmilitär personal på reservstat
och i reserven har försvarsutredningen erinrat om att assistenten hos flygöverläkaren
i krig avsetts skola ingå i flygstaben. Behovet av en assistent hos
flygöverläkaren bleve emellertid minst lika framträdande i krig som i fred.
Med anledning härav borde å flygvapnets reservstat upptagas en flygläkare av
1. graden, avsedd att i krig tjänstgöra såsom assistent hos flygöverläkaren.

Enligt 1936 års försvarsordning skulle antalet flygingenjörer i reserven utgöra
36, vilka samtliga skulle vara flygförarutbildade. Erfarenheten hade givit
vid handen, att flygingenjörerna i reserven i stor utsträckning bleve engagerade
i flygindustrien och därför endast delvis kunde disponeras av flygvapnet

67G

Kungl. May.ts proposition nr 210.

vid mobilisering, eftersom då samtidigt de största krav ställdes på ifrågavarande
industri. Försvarsutredningen ansåge därför, att flygvapnets behov av
flygingenjörer i reserven i möjligaste mån borde begränsas. Utredningen räknade
sålunda endast med ett behov av 20 flygingenjörer i reserven. Dessas
tjänstgöring borde, i förekommande fall genom överenskommelse med flygindustrien,
ordnas på ett sådant sätt, att samtliga kunde disponeras av flygvapnet
vid mobilisering. Av flygingenjörerna i reserven borde endast ett så
stort antal (omkring 40 procent) vara flygförarutbildade, som erfordrades för
att säkerställa rekryteringen av flygingenjörer på stat.

Försvarsutredningen har vidare erinrat om att chefen för flygvapnet i skrivelse
den 18 april 1941 gjort framställning om inrättande av en tjänsteklass
såsom flygunderingenjör i flygvapnets reserv. Framställningen hade motiverats
med att större likhet i tjänsteställnings- och löneavseende borde åvägabringas
mellan officerare och flygingenjörer tillhörande samma årskurs vid aspirantskolan.
Försvarsutredningen har i överensstämmelse med förslaget förordat,
att en tjänsteklass såsom flygunderingenjör i flygvapnets reserv inrättas. Flygunderingenjör
borde — i likhet med marimxnderingenjör — avlönas medelst
arvode enligt löneplan Ca i militära avlöningsreglementet, 16:e löneklassen.

Flygingenjör i reserven borde vara tjänstgöringsskyldig i fred till och
med det kalenderår, under vilket han uppnådde 47 års ålder, och därunder fullgöra
repetitionsövningar enligt följande:

personal i flygtjänst — en repetitionsövning om 45 dagar vartannat år;

personal i marktjänst — en repetitionsövning om 35 dagar vart tredje år.

Y ttr anden.

Frågan om flygingenjörernas ställning har berörts av försvarsväsendets
civilmilitära ingenjörers förbund, vilket föreslagit en höjning av flygöverdirektörens
löneställning till lönegraden Cb 3. För flygvapnets centrala
verkstadsdrift borde avses en verkstadsdirektör i lönegraden Cb 2, tillika chef
för flygförvaltningens verkstadsbyrå. Det av försvarsutredningen beräknade
antalet flygingenjörer vore enligt förbundets mening icke tillräckligt utan
borde ökas till 142, av vilka 25 borde vara flygdirektörer.

Försvarsutredningens förslag om höjning av löneställningen för flygläkare
av 1. graden från lönegraden Ca 22 till lönegraden Ca24>har tillstyrkts
av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, vilka jämväl — utan
att framlägga förslag därom — ansett önskvärt, att flygläkarna vid Västmanlands
och Upplands flygflottiljer samt krigsflygskolan med hänsyn till arten
och omfattningen av läkartjänsten vid dessa förband därutöver bereddes viss
kompensation i lönehänseende.

Frågan om flygvapnets verkmästare och mästare har berörts i flera
yttranden.

Sålunda har svenska under officers förbundet framhållit, att den av försvarsutredningen
föreslagna ökningen av antalet beställningar för mästare i
jämförelse med verkmästare ånyo aktualiserat önskemålet om uppförande av
ett mindre antal mästare såsom mästare av 1. klassen med placering i lönegraden

677

Kungl. Maj:ts •proposition nr 210.

Ca 14. För att vinna jämställdhet med tygstaten vid armén föresloges, att
70 mästare uppfördes som mästare av 1. klassen. Tygstatens personal komme
emellertid, även om detta förslag genomfördes, att erhålla bättre befordringsutsikter
än vad flygvapnets civilmilitära personal av underofficers tjänsteklass
erhölle. Mästare av 1. klassen borde enligt förbundets mening kunna tilläggas
tjänsteställning i likhet med fanjunkare.

Jämväl försvar sväsendets underbefälsförbund och civilmilitära tjänstemannaföreningen
i Sverige ha framhållit, att befordringsmöjligheterna för
flygvapnets mästare vid jämförelse med motsvarande befattningshavare vid
armén komme att bliva mycket begränsade och därför ifrågasatt en uppdelning
av mästarbeställningarna på två lönegrader.

Sistnämnda förening har i sådant hänseende föreslagit, att av de utav försvarsutredningen
föreslagna mästarna 40 skola upptagas såsom mästare av
1. klassen i lönegraden Ca 14.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har föreslagit, att befattningarna
såsom kasernföreståndare och köksföreståndare vid flygflottiljerna
skola upptagas i lönegraden MEo 14.

1942 års försvarsberedning.

Beredningen har framhållit, att behovet av flygingenjörer bleve beroende
av resultatet av den pågående förvaltningsutredningen, varför definitiv ställning
nu icke borde tagas till denna fråga. Beredningen ville vidare erinra
om sitt i annat sammanhang gjorda uttalande rörande ingenjörspersonalen
vid försvarsväsendet i allmänhet.

I fråga om besättandet av köksföreståndarbefattningarna ävensom handhavandet
av kasernförvaltningarna ville beredningen hänvisa till vad beredningen
anfört beträffande motsvarande fråga för armén. Den av beredningen
förordade lösningen i fråga om kasernvården komme att lätta flottiljintendenternas
arbetsbörda.

Frågorna rörande flygingenjörernas antal, löneställning och arbetsuppgifter DeparttmenUäro
i vissa avseenden avhängiga av två i det föregående berörda utredningar, chefen.
1941 års militära förvaltningsutredning samt den av mig förordade utredningen
rörande ingenjörsorganisationen inom försvarsväsendet. I avvaktan
på resultatet av dessa utredningar anser jag mig alltså icke nu kunna fatta
definitiv ståndpunkt till dessa frågor. I andra sammanhang föreslår jag
dock, att vid vardera av Blekinge flygflottilj och krigsflygskolan inrättas en
befattning såsom flygingenjör av 1. graden utöver vad försvarsutredningen föreslagit,
varvid givetvis förutsättes, att utredningen rörande ingen jörsorganisationen
icke kommer att föranleda en genomgripande omgestaltning av de
civilmilitära ingenjörernas anställningsförhållanden. Utan att fatta ståndpunkt
till det slutliga antalet flygingenjörer förutsätter jag emellertid för
nästa budgetår en viss av flygvapnets utbyggnad betingad utökning av antalet
flygingenjörer. Till denna fråga återkommer jag i annat sammanhang.

Beträffande förslaget om inrättande av en befattning såsom assistent åt

678

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

flygöverläkaren — förste flygläkare — hänvisar jag till vad av mig i det föregående
yttrats under avsnittet Chefen för flygvapnet och flygstaben. I avvaktan
på den kommande översynen av tjänsteförteckningen för civilmilitära
beställningshavare torde löneställningen för förste flygläkaren böra bestämmas
till lönegraden Ca 26. För bestridande av vissa mera tillfälliga behov av
läkare förordar jag försvarsutredningens förslag om införande av en ny
kategori flygläkare — flygläkare av 2. graden — med en årlig tjänstgöringsskyldighet
av 90 dagar. Försvarsutredningens beräkning av det antal flygläkare
av 2. graden, som erfordras, föranleder ingen erinran från min sida.
De av försvarsutredningen berörda frågorna om löneställningen såväl för
flygläkare av 2. graden som för vissa andra läkare torde böra prövas i annan
ordning. Därvid synes böra iakttagas, att överensstämmelse såvitt möjligt
erhålles mellan de olika försvarsgrenarna.

De skäl, som svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund
och civilmilitära tjänstemannaföreningen i Sverige anfört för
en uppdelning av mästarna i två klasser, finner jag visserligen värda beaktande,
men anser mig icke, förrän närmare utredning verkställts angående
det antal, som bör placeras i den högre lönegraden, kunna för närvarande förorda
en högre lönegradsplacering än försvarsutredningen föreslagit.

Försvarsutredningens förslag att för befattningarna såsom kasernunderofficerare
och köksföreståndare bör avses civilmilitär personal kan jag såsom
förut anförts icke biträda. Under hänvisning till vad jag anfört beträffande motsvarande
befattningar vid arméns truppförband föreslår jag, att befattningarna i
fråga även vid flygvapnets förband bestridas av pensionerade underofficerare i
arvodesbefattning. I avbidan på att behovet skall kunna fyllas medelst
pensionerade underofficerare torde befattningarna böra bestridas på sätt nu
sker, nämligen medelst kontraktsanställd civil personal.

För hela flygvapnet torde böra i enlighet med utredningens förslag beräknas
tillhopa 36 förrådsvaktmästare.

Jag biträder försvarsutredningens förslag om inrättande av en reservstat
för en flygläkare av 1. graden. Enär flygläkare av 1. graden är placerad
i lönegraden Ca 22 eller samma lönegrad som regementsveterinär, torde
avlöning och pension till flygläkare av 1. graden på reservstat böra bestämmas
efter samma grunder som i avsnittet Arméns övergångsstats- och reservpersonal
föreslagits för regementsveterinär på reservstat.

Med hänsyn till förordad utredning rörande ingenjörsorganisationen inom
försvarsväsendet torde försvarsutredningens förslag rörande flygingenjörer i
flygvapnets reserv icke böra nu upptagas till prövning.

De modifikationer i försvarsutredningens förslag, som kunna föranledas
av vad av mig nu anförts, torde icke komma att mer avsevärt påverka de av försvarsutredningen
för flygvapnet beräknade sammanlagda kostnaderna.

Civil personal.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle flygvapnets civila personal, förutom
sådan vid flygförvaltningens civilbyrå och civil expeditionspersonal vid flyg -

679

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ledningen, utgöras av 1 maskinist, 1 eldare av 1. klassen, 1 eldare av 2. klass,
2 förrådsmän, 1 kontorsbiträde, 1 telefonvakt och 1 sjuksköterska vid varje
flottilj (flygkrigsskolan).

Ett starkt ökat behov av personal för olika uppgifter har emellertid gjort
sig alltmer gällande i samband med flygvapnets utökning. Detta behov har i
ett flertal fall fyllts medelst civil icke-ordinarie personal med avlöning dels från
vederbörligt avlöningsanslag, dels ock från sakanslag. Detta förfaringssätt har
visat sig lämpligt med hänsyn till såväl tjänstens krav som önskvärdheten att
i möjligaste mån göra personalorganisationen elastisk. Sålunda har i olika
repriser följande icke-ordinarie civila personal tillförts flygvapnet, nämligen väderleksassistenter

— 2 per flottilj och flygkrigsskolan samt 5 vid flygbaskåren,

husmödrar av 1. klass och garageförmän —- 1 per flottilj (motsvarande) av
varje kategori,

förrådsmän — 4 per flottilj och flygkrigsskolan samt 2 vid flygbaskåren,
skrivbiträden — i medeltal 2 per flottilj (motsvarande),
vaktmästare — 5 vid flygkrigsskolan,

biträdande husmödrar — 1 vid vardera Västmanlands flygflottilj och flygkrigsskolan
samt 3 vid flygbaskåren,

portvakt — 1 vid Västmanlands flygflottiljs etablissement vid Hässlö.
För att tillgodose driften vid flottilj verkstäderna samt för handhavandet
av vissa förråd m. m. finnes ävenledes anställd civil icke-ordinarie personal,
för närvarande avlönad från sakanslag.

Försv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att behovet av civil icke-ordinarie personal
vid flottiljverkstäder, förråd m. m. av flygförvaltningen i dess förslag
angående flygvapnets medelsbehov för budgetåret 1942/43 beräknats till
följande, nämligen

konstruktör av 3. klass, ritare, kontorsskrivare, kanslibiträde, fotograf,
drivmedelsförrådsman — i medeltal 1 per flottilj (motsvarande) av varje
kategori;

kontorister, kontorsbiträden och skrivbiträden — i medeltal 2 per flottilj
(motsvarande) av varje kategori;

arbetsförmän — i medeltal 5 per flottilj (motsvarande) samt
tvättförestånderska — 1 per flottilj, där tvättinrättning finnes.

Därtill komme, utöver extra ordinarie personal, behov av civila yrkesarbetare
allt efter respektive verkstäders storlek och belastning ävensom civil
kökspersonal m. fl. Dessa skulle avlönas enligt kollektivavtal.

Försvarsutredningen har funnit de angivna beräkningsgrunderna i stort sett
kunna godtagas men föreslagit, att ytterligare civil personal skulle upptagas.

Beträffande de av försvarsutredningen anförda skälen för de härutinnan
framförda förslagen torde få hänvisas till sid. 619—622 i betänkandet, varför
här endast lämnas en kortfattad redogörelse för förslagens innebörd.

680

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Enligt vad försvarsutredningen anfört, borde det med hänsyn till dels manskapsstyrkans
ökning, dels önskemålet att kunna ordna utspisningen mera
ekonomiskt vid förband, förlagda utom den ordinarie förläggningsorten, finnas
1 biträdande husmoder vid varje flottilj och krigsflygskolan. — För handhavandet
av de vid flottiljerna befintliga elektriska anläggningarna borde förbanden
tillföras en särskild befattningshavare, som borde vara kvalificerad
elektriker. Denne borde i lönehänseende jämställas med maskinisterna, d. v. s.
upptagas i lönegraden Ca 12. Befattningshavarens tjänstetitel föresloges bliva
»elektriker». — Enär väderleksassistenterna, vilka tillförts flygvapnet under
de senare åren, icke kunde anses kvalificerade att göra meteorologiska bedömanden
och prognoser, borde varje flygflottilj (motsvarande) tillföras en
meteorolog. — Antalet väderleksassistenter borde i regel, såsom nu vore fallet,
vara två per flottilj (en förste och en andre). Vid Roslagens flygflottilj (F 2),
som skulle kunna bemanna en permanent väderleksstation i Fårösund, erfordrades
emellertid ytterligare två assistenter. Norrbottens flygbaskår (F 21),
som skulle kunna bemanna en och tidvis två permanenta väderleksstationer i
Övre Norrland (utöver den ordinarie vid Luleå), borde ävenledes tillföras ytterligare
två väderleksassistenter. — Kungl. Maj:t hade genom beslut den 7 mars
och 1 augusti 1941 medgivit anställande av tre civila radiotelegrafister per
flottilj (motsvarande), varav en i lönegraden MEx 12 och två i lönegraden
MEx 10. Dessa befattningar borde bibehållas och givas fastare form på så
sätt, att för varje flottilj (motsvarande) beräknades en förste och två andre
signalister. Befattningen såsom förste signalist borde uppföras i lönegraden
ME o 12 och befattningen såsom andre signalist i lönegraden MEo 9. — Väderleks-
och signaltjänstorganisationen borde kompletteras med en trafikledarorganisation
— i princip lika med den, som funnes vid de civila flygplatserna.
För detta ändamål borde varje flottilj (motsvarande) tillföras 1 förste och
1 andre trafikledare, båda civila. — För att tillgodose behovet av uppbördsmän
för sjukvårdsmaterielen borde varje flottilj (motsvarande) tillföras 1 civil
befattningshavare, som borde tilläggas tjänstetiteln »sjukvårdsförmån». —-För att underlätta vakttjänstgöringen vid flottiljernas (motsvarande) sjukavdelningar
samt möjliggöra avdelande av kunnig sjukvårdspersonal till flygförband,
som baserades utom förläggningsorten, borde varje flottilj (motsvarande)
tillföras 1 kvinnligt sjukvårdsbiträde. —- För tillgodoseende av behovet
av yrkesskickliga fotografer borde bomb-, torped- och marinspaningsflottiljerna
tillföras vardera 1 civilt fotografibiträde samt fjärr- och arméspaningsflottiljerna
vardera 3 civila fotografibiträden. Den för närvarande vid varje
flottilj anställde fotografen borde tillika vara fotografiuppbördsman. —

Utredningen vore icke beredd att avgiva slutgiltigt förslag beträffande löneställningen
för vissa av ovan berörda personalkategorier, utan borde detta
spörsmål göras till föremål för utredning i annan ordning. Utredningen hade
emellertid i sina kostnadsberäkningar utgått ifrån att löneställningen bleve för

meteorolog och 1. trafikledare lönegraden MEo 18,

1. väderleksassistent och 2. trafikledare lönegraden MEo 15,

2. väderleksassistent lönegraden MEo 12,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210. 681

sjukvårdsförmån och fotograf, tillika fotografiuppbördsman, lönegraden
MEo 10 samt

sjukvårdsbiträde och fotografibiträde lönegraden MEo 4.

Försvarsutredningen har vidare erinrat om att vid flygflottiljerna (motsvarande)
under de senaste åren i olika omgångar tillkommit kontraktsanställd
civil personal i expeditionstjänst och mekanikertjänst. Denna åtgärd hade
närmast tillgripits för att kompensera bristen på stampersonal. Allteftersom
flygvapnets stater bleve fyllda, borde personalen i expeditionstjänst helt avvecklas.
Den kontraktsanställda civila mekanikerpersonalen borde däremot
bibehållas och ingå i respektive markstyrkors verkstadssektioner, för vilka
stampersonal (flygplanmekaniker) icke beräknats. Detta bidroge jämväl till
att giva elasticitet åt flygvapnets personalorganisation. Behovet av sådan
kontraktsanställd civil personal framgår av sid. 623 i betänkandet.

Då den mekanikerpersonal, varom här vore fråga, avsåges för verkstadstjänst
eller motsvarande tjänst, syntes densamma böra avlönas enligt kollektivavtal.
Medel för avlöningen hade därför av utredningen beräknats under
vederbörligt sakanslag.

Yttranden.

Svenska underofficersförbundet har framhållit, att de av försvarsutredningen
föreslagna civila trafikledarna lämpligen kunde ersättas av officerare
och underofficerare, som icke längre kunde ägna sig åt flygtjänst. Dessa
officerare och underofficerare kunde sedermera vid uppnådd pensionsålder
kvarstå i befattningarna såsom arvodister. Vidare kunde de av försvarsutredningen
föreslagna civila radiotelegrafisterna enligt förbundets mening helt
ersättas med överfurirer. Den kontraktsanställda civila mekanikerpersonalen
(flygplanmontörer, motormontörer, elektriker in. fl.), som nu inginge i flygförbanden
och som enligt försvarsutredningens förslag skulle bibehållas även
framdeles, syntes enligt förbundets mening icke vara erforderlig. Personalens
arbetsuppgifter kunde lämpligen fullgöras av överfurirerna.

Jämväl försvarsväsendets underbefälsförbund har framhållit, att den kontraktsanställda
civila mekanikerpersonalen principiellt sett borde avvecklas.
Förbundet hade för sin del tidigare framhållit önskvärdheten av att antalet
överfurirer avsevärt begränsades. Därest ett mycket stort antal långtjänstbeställningar
ändock komrne att inrättas vid flygvapnet, vore det enligt förbundets
mening lämpligt, att dessa beställningshavare disponerades i de befattningar,
som avsetts för den kontraktsanställda civila mekanikerpersonalen.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett, att den vid flygflottiljerna
hittills anställda civila expeditionspersonalen (kotorsföreståndarna)
vid det förhållande, att underofficersstaterna icke syntes kunna
fyllas förrän tidigast år 1951, borde beredas anställning såsom extra ordinarie
tjänstemän i sina nuvarande befattningar för att senare, om så befunnes lämpligt,
överföras till motsvarande befattningar vid flygförvaltningen eller de
centrala verkstäderna. Härvid vore att märka att dessa tjänstemän vid
nämnda tidpunkt innehade 10—12 tjänsteår och sannolikt vore bättre skickade
för sina befattningar i merkantil ställning än underofficerare.

Departements chefen.

682 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1942 års för sv av sberedning.

Beredningen har beträffande den av försvarsutredningen föreslagna befattningen
såsom elektriker vid flottiljerna (motsvarande) erinrat om att flygförvaltningen
i sin skrivelse rörande flygvapnets medelsbehov för budgetåret
1942/43 föreslagit upptagande å ordinarie stat av motsvarande befattning,
förslagsvis benämnd förste montör, med placering i lönegrad Ca 12.
I häröver den 17 oktober 1941 avgivet utlåtande hade försvarsväsendets
lönenämnd funnit vad flygförvaltningen anfört som stöd för inrättandet av
befattningar för elektriker övertygande. I avvaktan på närmare erfarenheter
hade lönenämnden dock ansett, att tills vidare endast befattningar såsom
arbetsförmän av 2. klass i lönegrad MEo 10 borde inrättas för ändamålet.
Beredningen funne icke skäl till erinran mot inrättande av särskilda elektrikerbefattningar
men ansåge i likhet med lönenämnden att befattningarna
tills vidare borde upptagas såsom arbetsförmän av 2. klass i lönegraden
MEo 10.

Försvarsberedningen har icke haft något att erinra mot den av försvarsutredningen
föreslagna löneställningen för meteorolog, MEo 18, då beredningen
förutsatte, att de kompetenskrav, som komme att ställas på innehavarna
av dessa befattningar, måste sättas relativt högt.

Beredningen har föreslagit, att de civila radiotelegrafisterna vid flottiljerna
(motsvarande) skola placeras, förste signalist i lönegraden MEo 12
och andre signalist i lönegraden MEo 10, varigenom andre signalist komme
att erhålla samma löneförmåner som telegrafverkets motsvarande befattningshavare
i ordinarie ställning.

De föreslagna befattningarna för sjukvårdsförmån och sjukvårdsbiträden
ävensom de för sjukvårdstjänst avsedda furirerna borde enligt beredningens
mening utgå, enär behovet av sjukvårdspersonal vid flygvapnet, såsom beredningen
i annat sammanhang föreslagit, borde tillgodoses av trängen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att bland den civila ordinarie personalen
skall upptagas en ny kategori, elektriker, med uppgift att handhava de
vid flottiljerna befintliga elektriska anläggningarna. Med hänsyn till de omfattande
och delvis komplicerade elektriska anläggningar, som finnas vid en
flygflottilj (motsvarande), såsom flygplatsbelysnings- och signalanläggningar,
ett flertal transformatorstationer in. m., har jag intet att erinra mot att särskilda
elektrikerbefattningar inrättas vid flottiljerna (motsvarande). I avbidan på
närmare erfarenheter rörande elektrikernas verksamhet torde dessa emellertid
tills vidare i enlighet med försvarsberedningens förslag böra placeras såsom
extra ordinarie befattningshavare i lönegraden MEo 10. I övrigt har jag i
huvudsak intet att erinra mot försvarsutredningens förslag med avseende å
civil ordinarie personal.

Såsom jag redan i olika sammanhang framhållit, anser jag mig icke böra
närmare ingå på vare sig behovet av civil extra ordinarie personal eller denna
personals löneställning. Jag ämnar alltså endast behandla några frågor av
mera principiell betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

683

Svenska underofficersförbundet har föreslagit, att officerare och underofficerare,
som icke längre kunna ägna sig åt flygtjänst, skola fungera såsom
trafikledare, varför civila befattningshavare icke borde avses härför. Personalläget
inom flygvapnet medgiver emellertid icke inom överskådlig framtid,
att trafikledarna ersättas med officerare och underofficerare. För att behovet
av trafikledare skall kunna fyllas måste därför — i varje fall tills vidare —
civil personal användas. I en framtid torde det måhända icke vara uteslutet
att åtminstone delvis kunna tillgodose behovet av trafikledare på det sätt
underofficersförbundet föreslagit.

Försvar sberedningens förslag, att behovet av sjukvårdspersonal vid flygvapnet
skulle tillgodoses av trängen och att därför befattningarna som sjukvårdsförmän
och sjukvårdsbiträden ävensom de för sjukvårdstjänst avsedda
furirerna skola utgå, kan jag, såsom framgår redan av vad jag i tidigare
sammanhang anfört, icke biträda.

Jag finner icke tillräckliga skäl föreligga för att, såsom försvarets civila
tjänstemannaförbund föreslagit, överföra den vid flygvapnet för närvarande
anställda civila expeditionspersonalen (kontorsföreståndarna) till extra
ordinarie tjänstemän. Däremot torde, såsom försvarsutredningen framhållit,
förutsättningar finnas att efter kompletterande utbildning överföra
den civila kontorspersonal, som visat sig duglig och lämplig, till underofficerare
på stat.

Svenska underofficersförbundets och försvarsväsendets underbefälsförbunds
förslag att ersätta den kontraktsanställda civila mekanikerpersonalen
vid flygvapnet med överfurirer kan jag med hänsyn till personalläget vid
flygvapnet icke nu biträda. Den civila mekanikerpersonalen bidrager dessutom
till att giva önskvärd elasticitet åt personalorganisationen. De erfarenheter,
som framdeles vinnas beträffande överfurirernas användbarhet, böra läggas
till grund för ett slutgiltigt bedömande av denna fråga.

I det föregående har jag föreslagit, att befattningarna såsom köksföreståndare
och kasernföreståndare vid flygvapnets förband tills vidare skola —
i likhet med vad nu är fallet — bestridas av kontraktsanställd civil personal.

H. Rekrytering.

För sv ar sutredningen.

Efter att ha framlagt vissa förslag beträffande tillgodoseende av flygvapnets
behov av värnpliktiga (jfr sid. 625 f. i betänkandet) har försvarsutredningen
i fråga om rekryteringen av fast anställd personal i huvudsak anfört
följande:

Flygvapnets rekrytering av stammanskap hade hitintills varit god.
Detta förhållande samt nu gällande bestämmelser för uttagningen hade
i regel medfört, att de ynglingar, som haft god skolunderbyggnad, i första
hand blivit antagna såsom volontärer. Enär huvuddelen av flygvapnets stammanskap
tjänstgjorde i teknisk tjänst samt goda mekanikerämnen icke alltid

684

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

vore tillfinnandes bland de i allmänbildningshänseende högst kvalificerade
sökandena, framstode det såsom ett önskemål att söka åstadkomma ett säkrare
underlag för uttagningen av volontärerna, än som nu vore fallet. Det syntes
härvid försvarsutredningen lämpligast, att sökande till de tekniska yrkesgrenarna
före uttagningen till volontär genomginge en praktisk, teknisk utbildning
av sådan omfattning, att deras lämplighet för teknisk tjänst härunder kunde
prövas. En sådan utbildning borde enligt utredningens mening anordnas vid
de inom landet befintliga yrkesskolorna. Vid dessa borde lämpligen inrättas
en särskild ett- eller tvåårig »mekanikerlinje», tillrättalagd för att förbereda
eleverna för anställning i första hand såsom flygplan- eller vapenmekaniker
men även såsom signalmekaniker. För att rekryteringsbasen skulle bliva så
allsidig och bred som möjligt, vore det önskvärt, att yrkesskolor med bland
annat denna mekanikerlinje inrättades inom alla delar av landet. Sökande till
volontäranställning i teknisk yrkesgren, vilken genomgått denna utbildning
med godkända vitsord och i övrigt bedömts lämplig för anställning vid flygvapnet,
borde i regel givas företräde framför övriga sökande. Försvarsutredningen
ville emellertid framhålla, att sådan förutbildning icke finge anses
garantera, att vederbörande bleve antagen såsom volontär vid flygvapnet. Flygvapnet
kunde nämligen icke förbinda sig att antaga samtliga sökande, som
genomgått ifrågavarande mekanikerlinje.

Underbefäl i reserven borde rekryteras bland stammanskap, som med
godkända vitsord genomgått furirsutbildning och som innehade en sammanlagd
tjänstgöringstid vid flygvapnet av minst fem år.

Underofficerare på stat borde rekryteras bland stammanskap, som
genomgått utbildning till underofficer. Till sådan utbildning borde uttagas
härför lämpligt manskap i stort sett ur följande personalgrupper:

flygplan-, vapen- och torpedmekaniker, som genomgått utbildning till flygförare; signalmekaniker,

som genomgått utbildning till flygsignalist; samt

trupputbildare och expeditionsbiträden, oavsett om flygutbildning genomgåtts
eller icke.

Underofficerare i reserven borde främst rekryteras bland härför
lämpligt stammanskap, som genomgått utbildning till underofficer i reserven.
Därjämte borde till underofficerare i reserven kunna antagas dels manskap,
som genomgått flygvapnets underofficersskola men icke vunnit befordran till
underofficer på stat, dels underbefäl i reserven, som fullgjort minst tre väl
vitsordade repetitionsövningar.

Officerare på stat och i reserven — utom i intendenturbefattning —
borde rekryteras enligt nu gällande grunder.

Officerare på stat i intendenturbefattning hade hittills rekryten
rats genom överföring av personal från armén och marinen. Enligt 1936 års
försvarsbeslut förelåge jämväl möjlighet för sådana av flygvapnets egna officerare,
som av en eller annan orsak avslutat sin flygtjänstgöring, att efter
vederbörlig specialutbildning övergå till intendenturtjänst. Dessa rekryteringsprinciper
borde alltjämt tillämpas. Enligt försvarsutredningens mening borde

685

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

dessutom i viss mindre utsträckning härför lämpliga officerare i intendenturbefattning
i flygvapnets reserv efter kompletterande utbildning kunna överföras
på stat.

Rekryteringen av officerare i intendenturbefattning i flygvapnets
reserv borde säkerställas genom utbildning av sådan personal inom
flygvapnet. För antagning till reservintendentsaspirant borde gälla i huvudsak
samma fordringar som för antagning till reservofficersaspirant, d. v. s.
studentexamen eller motsvarande för intendenturtjänsten kvalificerande
examen.

Flygingenjörer på stat borde rekryteras enligt nu gällande grunder,
d. v. s. dels bland flygingenjörer i reserven, vilka uppfyllde fastställda fordringar
med avseende på praktisk erfarenhet, dels genom direkt anställning av
ingenjörsutbildad personal, som uppfyllde fastställda fordringar med avseende
på teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet. Genom den förra rekryteringsvägen
beräknades flygvapnets behov av flygförarutbildade flygingenjörer,
d. v. s. omkring 40 procent av hela antalet, bliva tillgodosett.

Flygingenjörer i reserven borde rekryteras till omkring 40 procent
genom utbildning av flygingenjörsaspiranter och i övrigt genom direkt anställning
av personal, som — bortsett från flygutbildningen — besutte motsvarande
kompetens.

Flygläkare av 1. och 2. graden borde i regel rekryteras medelst härför
lämpliga sökande, vilka fullgjort dem i fredstid åliggande värnpliktstjänstgöring
till och med fackutbildningen.

Rekryteringen av mästare och verkmästare hade hittills — och särskilt
de senaste åren — i stor utsträckning skett genom överföring till flygvapnet
av civil personal. Detta förfaringssätt, som varit nödvändigt för att flygvapnets
behov av ifrågavarande personal skulle kunna fyllas, måste sannolikt i
viss utsträckning tillämpas även under uppsättningsperioden. I princip
borde emellertid mästarna rekryteras genom befordran av överfurirer, som
vid flygvapnets tekniska skola genomgått mästarkurs. Till verkmästare vid
flottiljerna borde i regel utnämnas härför lämpliga mästare, som dessutom
genomgått erforderlig kompletterande utbildning vid flygverkstad. Genom
en rekrytering efter dessa grunder komme befordringsmöjligheterna för flygvapnets
tekniska personal att bliva lämpligt avvägda.

Rekrytering av flygvapnets civila persona 1 borde i förekommande fall
tillgå så, att personal i högre befattningar i första hand rekryterades bland
personal i lägre befattningar inom samma verksamhetsområde. Sålunda borde
t. ex. förste signalister rekryteras bland andre signalister, fotografer bland
fotografibiträden o. s. v. — Rehovet av meteorologer borde i första hand tillgodoses
genom utbildning av härför lämpliga och kvalificerade förste väderleksassistenter.
Den praktiska utbildningen borde äga rum vid flygvapnets
förband och vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalts militärmeteoroloi
giska avdelning. I samband med den praktiska utbildningen vid militärmeteorologiska
avdelningen borde väderleksassistenterna beredas möjlighet att
vid högskola inhämta det erforderliga teoretiska, vetenskapliga kunskaps -

686

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

måttet. — Trafikledare borde i viss utsträckning kunna rekryteras bland flygförarutbildade
officerare och underofficerare i reserven. Härigenom öppnades
ävenledes möjligheter att bereda fast anställning och tryggad framtid inom
flygvapnet för sådan reservpersonal, som med åsidosättande av eventuell civil
verksamhet fullgjorde frivillig tjänstgöring under uppsättningsperioden. —
Sjukvårdsförmän borde om möjligt rekryteras bland flygvapnets sjukvårds-;
underbefäl.

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att en särskild
avdelning, avsedd att förbereda personal för anställning såsom signalmeka-
niker, icke vore erforderlig vid yrkesskolorna. Utbildningen i radiotelegrafering,
vilket vore det väsentliga, borde helst ske vid flygvapnet. Förutbildning
i radioteknik samt i monterings- och reparationsarbeten av radiomateriel m. in.
kunde erhållas i nu befintliga avdelningar för radiomontörer, som funnes vid
en del yrkesskolor. — Det vore enligt myndigheternas mening icke lämpligt
att, såsom försvarsutredningen föreslagit, även framdeles rekrytera flygingenjörer
genom direkt anställning av ingenjörsutbildad personal, vilken icke erhållit
någon militär utbildning vid flygvapnet. Blivande flygingenjörer borde
utom i undantagsfall anställas såsom flygingenjörsaspiranter. Under uppsättningsperioden
vore det dock nödvändigt att i viss utsträckning rekrytera flygingenjörerna
genom direkt anställning.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig intet ha att erinra mot försvarsutredningens
förslag att inrätta en särskild mekanikerlinje vid landets yrkesskolor
för att åstadkomma ett bättre underlag för rekryteringen av det fast anställda
manskapet.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har på anförda skäl föreslagit, att
det fast anställda manskapet skall rekryteras efter samma grunder som vid
armén, d. v. s. den fasta anställningen skulle föregås av anställning över stat
under sex månader med början den 1 oktober.

Medan rekryteringen vid flygvapnet av olika skäl kunde antagas efter
genomförandet av försvarsutredningens förslag bliva försvårad, komme säkerligen
den anställning över stat av ett halvt års varaktighet, som vid armén
skulle föregå den fasta anställningen, att öka rekryteringsfrekvensen vid
armén. Icke minst den omständigheten, att den allmänbildande undervisningen
skulle koncentreras till tiden för anställningen över stat, borde bidraga
härtill.

Tjänsten vid flygvapnet vore mera tekniskt betonad än vid armén. Kraven
på personalen bleve därför förhållandevis höga. Fullgörandet av praktiskteknisk
tjänst förutsatte emellertid enligt förbundets uppfattning en god
allmänbildning, om än speciellt inriktad. En prövning av de anställningssökandes
lämplighet för den fasta anställningen, kombinerad med erforderlig
undervisning och utbildning under längre tid, syntes därför minst lika
motiverad vid flygvapnet som vid någon annan försvarsgren. Den fasta anställningen
vid flygvapnet borde alltså föregås av anställning över stat under
en tid av sex månader, varunder de anställningssökandes allmänna lämplighet
för den fasta anställningen kunde prövas och viss undervisning och utbildning
kunde bedrivas. Härigenom vunnes också den ur civilanställnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 687

synpunkt mycket betydelsefulla fördelen, att anställningstiden komme att
utlöpa på våren.

Mot utredningens förslag, att underbefäl i reserven skulle kunna rekryteras
bland avgående fast anställt underbefäl med en tjänstetid av minst fem år
har förbundet icke haft annat att erinra, än att kvalitetsfordringarna lättare
borde kunna upprätthållas, om anställningsvillkoret höjdes från fem till sex
år. — Personal ur yrkesgrenarna flygplan-, vapen- och torpedmekaniker
komme enligt utredningens förslag att i huvudsak vara hänvisad till att följa
den tekniska linjen, d. v. s. åtnöja sig med befordran till överfurir och en —
enligt försvarsutredningens personalstater — mycket begränsad möjlighet att
vinna befordran till mästare. Förhållandet vore icke ägnat att hos det fast
anställda manskapet skapa den arbetsglädje, ambition och framåtanda, som
borde finnas och uppmuntras. — Rekryteringen av underofficerare i reserven
borde äga rum uteslutande bland sådana fast anställda, som genomgått underofficersutbildning
eller reservunderofficerskurs. Därest befordran till reservunderofficer
ändock ansåges böra ifrågakomma för underbefäl i reserven, som
icke genomgått sådan utbildning, borde kravet på antalet fullgjorda repetitionsövningar
nedsättas. Därest, såsom förbundet i annat sammanhang föreslagit,
för inträde såsom underbefäl i reserven krävdes minst sex års tjänst,
borde det vara tillräckligt att för befordran till underofficer av underbefäl
i reserven kräva allenast två i reserven fullgjorda repetitionsövningar. —
Rekryteringen av mästare borde, såsom förbundet i annat sammanhang framhållit,
äga rum uteslutande bland därtill lämpliga överfurirer och alltså i
princip få karaktär av befordran. Enahanda borde vara förhållandet beträffande
rekryteringen av verkmästare, vilka alltså borde utväljas ur den
förhållandevis stora mästargruppen.

Försvarsverkens civila personals förbund har föreslagit, att mästarna i
största utsträckning skola rekryteras bland de yrkesutbildade arbetarna vid
flygvapnets verkstäder. Enligt förbundets mening borde tillträde till den
föreslagna mästarkursen vid flygvapnets tekniska skola stå öppen för välkvalificerade
civila yrkesarbetare vid flygvapnets verkstäder. Fordran för
tillträde till dylik mästarkurs borde företrädesvis vara godkänd genomgång
av den till tekniska skolan anknutna lärlingsskolan och därpå följande yrkespraktik.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har ansett, att mästarna, vilka huvudsakligast komme att
sysselsättas med mekaniskt reparationsarbete, liksom hittills borde rekryteras
även bland yrkesutbildade arbetare m. fl. Med hänsyn till vikten av
att äga tillgång till kunnig, teknisk personal på flygvapnets område syntes
det lämpligt, att de mästare, som icke före tillträdandet av dylik beställning
genomgått kurs vid flygvapnet, bereddes möjlighet att genomgå den specialkurs,
som avsåges att inrättas vid den föreslagna tekniska skolan vid flygvapnet.
Jämväl detta av beredningen förordade rekryteringsförfarande i
fråga om mästarna talade för eu begriinsning av antalet överfurirer.

688

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departements chefen.

Ehuru förevarande frågor äro av beskaffenhet att kunna av Kungl. Maj:t
avgöras utan riksdagens hörande, har jag för sammanhangets skull ansett
mig böra lämna en närmare redogörelse för desamma. Jag utgår emellertid
från att den slutliga regleringen av rekryteringsfrågorna skall ankomma på
Kungl. Maj:t.

De av försvarsutredningen framställda förslagen synas ägnade att möjliggöra
en förhållandevis god rekrytering av flygvapnets personal. I huvudsak
böra dessa förslag kunna läggas till grund för den fortsatta behandlingen
av förevarande frågor. Särskilt vill jag framhålla önskvärdheten av att vid
yrkesundervisningsanstalter särskilda utbildningslinjer anordnas för dem,
som önska förbereda sig för anställning som flygplan- eller vapenmekaniker.
Såsom chefen för flygvapnet och flygförvaltningen anfört, torde sådana
linjer dock icke böra inrättas för blivande signalmekaniker. Anmärkas må,
att Kungl. Maj:t genom beslut den 28 juni 1941 uppdragit åt chefen för
flygvapnet att verkställa utredning om yrkesutbildning för ynglingar, som
önska anställning vid flygvapnet.

I likhet med försvarsväsendets underbefälsförbund anser jag, att jämväl
vid flygvapnet bör anordnas obligatorisk undervisning i allmänbildande
ämnen, vilken dock om möjligt bör inriktas så, att den blir till direkt nytta
för den tekniska utbildningen. Härtill återkommer jag i det följande.

Ett genomförande av underbefälsförbundets förslag om ett halvt års överstatsanställning
med utbildningen därunder huvudsakligen lagd på allmänbildande
ämnen skulle allvarligt försvåra utbildningsarbetet. Verksamheten
vid flygvapnet måste nämligen i stor utsträckning tillrättaläggas med hänsyn
till flygutbildningen, vilken av flera skäl måste koncentreras till sommarhalvåret,
och rekrytutbildningen måste därför taga sin början på hösten och bedrivas
under vinterhalvåret, vilket medför, att en eventuell prövotid skulle
behöva förläggas till sommarhalvåret. Mot en sådan anordning kunna emellertid
flera skäl anföras. Icke minst ur rekryteringssynpunkt torde det vara
olägligt att låta anställningstiden börja på våren eller försommaren. Den
av utredningen förutsatta prövningen i samband med förutbildning vid
yrkesskolorna synes mig för övrigt bättre lämpad för verkställande av urval
vid rekryteringen.

Jag kan icke dela underbefälsförbundets uppfattning, att befordringsutsikterna
för stammanskapet i de tekniska yrkesgrenarna skulle vara mycket
begränsade. I den av försvarsutredningen föreslagna personalorganisationen
torde i medeltal 15—20 procent av stammanskap tillhörande yrkesgrenarna
flygplan-, vapen- och torpedmekaniker kunna vinna befordran till underofficer.
Av återstoden torde omkring 35 procent kunna vinna befordran till överfurir,
varefter omkring 30 procent av överfurirerna kunna bliva mästare.
Jag finner dessa befordringsutsikter vara förhållandevis gynnsamma.

I annat sammanhang har jag förordat en utredning rörande ingenjörsorganisationen
inom försvarsväsendet, däri inbegripet ingenjörernas rekryteringsoch
anställningsförhållanden. Med hänsyn därtill saknar jag anledning att nu
taga ställning till försvarsutredningens därutinnan framlagda förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

689

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att rekryteringen av mästare
i princip bör ske genom befordran av överfurirer. Såväl tjänsteskäl som
omtanke om personalen tala härför. Mästarna komma vid sin tjänsteutövning
vid flera tillfällen att leda viss teknisk tjänst med till förfogande ställd militär
personal. Ehuru denna tjänst icke är av rent militär art är det dock
av betydelse, att mästarna besitta militär rutin. Ur personalsynpunkt är
det betydelsefullt att mästarna rekryteras ur överfurirernas led, emedan befordringsmöjligheterna
för flygvapnets tekniska personal härigenom lämpligt''
avvägas. I den mån så är nödvändigt för att flygvapnets stater skola kunna
fyllas eller av andra skäl böra emellertid mästarna, såsom försvarsutredningen
föreslagit, även i viss utsträckning kunna rekryteras bland civil personal.
Därvid bör i första hand kunna ifrågakomma vid flygvapnet anställd
civil personal i teknisk tjänst. Möjlighet att genomgå mästarkurs bör därför,
såsom försvarsverkens civila personals förbund och försvarsberedningen
föreslagit, hållas öppen för sådana välkvalificerade civila yrkesarbetare vid
flygvapnet, som kunna tänkas komma i fråga för anställning såsom mästare.

Vad beträffar försvarsberedningens uttalande om möjligheterna att begränsa
antalet överfurirer vill jag hänvisa till vad jag tidigare anfört rörande
antalet överfurirsbeställningar vid flygvapnet.

I övrigt finner jag icke skäl till uttalanden i anledning av utredningens
förslag, vilket jag såsom förut nämnts anser mig i huvudsak kunna godtaga.

I. Utbildning.

De värnpliktigas utbildning.

Frågan om de värnpliktigas utbildning, vilken av försvarsutredningen
behandlats å sid. 629 och 630 i betänkandet, torde icke behöva här närmare
beröras, enär ny värnpliktslag, som utarbetats på grundval av försvarsutredningens
förslag, redan antagits av 1941 års riksdag.

Utbildning av fast anställd personal.

Det fast anställda manskapets utbildning.

Stammanskapets utbildning till och med furirsutbildningen förlöper för
närvarande på i stort sätt följande sätt. Antagning till volontär äger
rum på hösten. Efter omkring två månaders rekrytutbildning sker uppdelningen
på yrkesgrenar. Rekryt- och vicekorpralsutbildning äger rum
under första, korpralsutbildning under andra och furirsutbildning under
fjärde anställningsåret. Tredje anställningsåret är skolfritt. Utbildningen
bedrives under vinterhalvåret i huvudsak såsom teoretisk utbildning på
särskilda skolor och under sommarhalvåret i huvudsak såsom praktisk
tjänstgöring vid förband. Gången av utbildningen av manskap tillhörande
yrkesgrenen signalmekaniker avviker något från det här skisserade förloppet.
Utbildningen av manskap tillhörande denna yrkesgren bedrives nämligen
under hela första anställningsåret såsom i huvudsak teoretisk och under hela

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210. 377 42 44

690 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

andra anställningsåret såsom i huvudsak praktisk utbildning och tjänstgöring
vid förband.

I samband med manskapsutbildningen meddelas undervisning i allmänbildande
ämnen. Den allmänbildande undervisningen leder fram till ett kunskapsmått
i de lästa ämnena, som i stort sett motsvarar godkända vitsord i
fjärde klassen av 5-årig realskola.

Uttagning till grundläggande flygutbildning kan ske tidigast efter omkring
* tre och ett halvt års anställning (alltså efter avslutandet av furirsutbildningens
teoretiska del).

Mellan manskapsutbildningens avslutande och underofficersutbildningens
påbörjande infaller ett skolfritt år, femte anställningsåret.

Manskap, som uttages för vidareutbildning till officer, erhåller den härför
erforderliga allmänbildande undervisningen vid »studentkurs för underbefäl»,
vilken utbildning äger rum under ett eller två vinterhalvår med början tidigast
under sjätte anställningsåret.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att utbildningen vid flygvapnet främst
påverkas av personalens uppdelning i flygande personal och markpersonal
samt vapnets utpräglat tekniska natur. Utbildningen av flygande personal å ena
sidan och markpersonal å den andra måste i huvudsak bedrivas var för sig.
Detta förhållande komplicerade utbildningen.

Flygvapnets tekniska natur medförde, att den tekniska utbildningen måste
ägnas den största omsorg. Försvarsutredningen hade i annat sammanhang föreslagit
införande av en ny yrkesgren inom flygvapnets stammanskap, benämnd
trupputbildare och expeditionsbiträden. Härigenom skulle stammanskap tillhörande
yrkesgrenarna flygplan-, signal-, vapen- och torpedmekaniker kunna
frigöras från vissa uppgifter i fråga om vakt- och expeditionstjänst samt
trupputbildning, som tidigare åvilat dem vid sidan av huvuduppgiften, den
tekniska tjänsten. Utbildningen för stammanskap tillhörande dessa tekniska
yrkesgrenar borde i framtiden göras renodlat teknisk. Härigenom särskildes
från anställningens början personal i teknisk tjänst från personal i annan,
mera allmänmilitär tjänst, vilket borde bidraga till att rationalisera manskapsutbildningen
inom flygvapnet. För att ytterligare främja den tekniska utbildningen
vid flygvapnet komme försvarsutredningen i ett senare sammanhang
att föreslå inrättande av en särskild utbildningsanstalt, tekniska skolan,
för utbildning av viss teknisk personal.

Försvarsutredningen har å sid. 630—634 i betänkandet lämnat en detaljerad
redogörelse för huru stammanskapets utbildning borde ordnas. Ur redogörelsen
må här anföras följande:

Försvarsutredningen räknade med att stammanskapet skulle vara användbart
för tjänst i lägre befattningar i krigsförbanden efter ett års utbildning
(signalmekaniker två). För att detta mål skulle kunna ernås, borde hela det
första anställningsåret (för signalmekaniker hela första och halva andra anställningsåret)
tagas i anspråk för grundläggande, teoretisk och praktisk utbildning.
Den praktiska tjänstgöringen vid förband samt undervisningen i

(391

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

allmänbildande ämnen borde sålunda anstå till andra anställningsåret. Flygvapnet
måste i fred disponera minst en årskurs skolfritt manskap för att kunna
uppsätta beräknat antal flygande divisioner. Det skolfria året under manskapsutbildningen
infölle för närvarande under tredje anställningsåret. Enär
detta av olika skäl vore mindre lämpligt, ansåge utredningen, att manskapsutbildningen
borde äga rum i en följd under de tre första anställningsåren
och att det skolfria året borde infalla under fjärde anställningsåret.

Uttagning av manskap, tillhörande de tekniska yrkesgrenarna, till flygförarutbildning
borde — såsom för närvarande vore fallet — i huvudsak hava
karaktär av belöning åt särskilt dugligt manskap. Det manskap, som uttoges
till sådan utbildning och därigenom överginge till den mera militärt betonade
sidan av tjänsten, borde i regel kunna vidareutbildas till underofficer (eller
officer). Uttagning av manskap, tillhörande yrkesgrenen signalmekaniker,
till flygsignalistutbildning borde äga rum råd flygvapnets signalskola under
där pågående furirskolas sista skede. Flertalet av det manskap, som uttoges
till sådan utbildning, borde kunna vidareutbildas till underofficerare -— ett
mindre antal kunde bliva överfurirer.

Undervisning i allmänbildande ämnen vid flygvapnet bedreves för närvarande
dels i samband med manskapsutbildningen, dels under den grundläggande
flygutbildningen, dels slutligen i anslutning till manskapets utbildning
till underofficer och officer. Denna undervisning borde i princip avpassas
med hänsyn till de fordringar, som främst ur militär synpunkt borde ställas
på befattningshavarna. Officerare och underofficerare borde således besitta
relativt hög allmänbildning, medan fordringarna i detta hänseende kunde
sättas lägre beträffande personal av underofficers tjänsteklass i teknisk tjänst
och ytterligare eftergivas i fråga om personal, som kvarstannade i manskaps
grad. Deltagande i den allmänbildande undervisningen borde därför vara frivilligt.

Den allmänbildande undervisning, som inginge i manskapets utbildning
till underofficer och officer borde, såsom i annat sammanhang anförts, äga
rum vid försvarsväsendets läroverk. Undervisningen vid detta läroverk beräknades
för manskap i allmänhet komma att omfatta, för utbildning till
underofficer två och för utbildning till officer tre klasser. I de olika klasserna
avsåges undervisningen äga rum under vinterhalvåret. De förkunskaper
i allmänbildande ämnen, som erfordrades för inträde i detta läroverks lägsta
klass, inhämtades vid flygvapnet i samband med manskapsutbildningen,
därest de icke inhämtats redan före anställningen såsom volontär. För
manskap ur flygvapnet, som uttagits för utbildning till underofficer, komme
undervisningen vid läroverket i regel att infalla under femte och sjätte anställningsåren.

För stammanskap, som genomgått flygförarutbildning, gällde i viss mån
särskilda synpunkter, I samband med denna utbildning kunde nämligen
personalen i fråga meddelas en relativt omfattande allmänbildande undervisning.
Denna undervisning borde tillrättaläggas så, att eleverna bibringades
erforderliga förkunskaper för att kunna intagas direkt i läroverkets näst lägsta
klass. Utbildningen vid läroverket skulle i så fall för kategorien flygförarutbildat
stammanskap, som skulle utbildas till underofficer, i regel kunna begränsas
till det vinterhalvår, som infölle under femte anställningsåret. För
stammanskap ur flygvapnet, som uttagits för vidareutbildning till officer,
vore flygförarutbildning obligatorisk. Försvarsutredningen räknade med att
begränsad studentexamen av denna personalkategori i regel skulle kunna avläggas
efter två vinterhalvårs studier vid läroverket i stället för efter tre,
vilket beräknats vara erforderligt för manskap i allmänhet. Dessa båda vinter
halvår skulle i så fall i regel infalla under femte och sjätte anställningsåren.

Departements chefen.

692 Kungl. May.ts proposition nr 210.

Schematisk framställning av den av försvarsutredningen föreslagna gången
för utbildning av stammanskap återfinnes i å sid. 633 i betänkandet intagen
tablå.

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att de av försvarsutredningen
framförda synpunkterna på den allmänbildande undervisningen
i samband med manskapsutbildningen helt överensstämde med myndigheternas
åsikt. Den tekniska personalen borde så långt möjligt specialutbildas
för teknisk tjänst. Det vore främst yrkesskicklig, praktisk och arbetande
teknisk personal, som flygvapnet hade behov av. Skulle den tekniska
personalen erhålla underofficersutbildning (mötsvarande undervisning i
allmänbildande ämnen), vore det sannolikt, att dess intressen för själva det
tekniska arbetet skulle minskas, vilket vore en bestämd nackdel.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har framhållit, att förbundet i
princip icke hade något att erinra mot försvarsutredningens förslag att utbildningen
av stammanskap tillhörande de tekniska yrkesgrenarna i framtiden
borde göras renodlat teknisk. Det vore emellertid nödvändigt att den tekniska
utbildningen gjordes mera omfattande än försvarsutredningen föreslagit.
Förutsättningen för att den fast anställde skulle kunna tillgodogöra sig den
tekniska utbildningen vore enligt förbundets uppfattning, att han besutte ett
relativt stort allmänbildningsmått. I den män den nyanställdes allmänbildande
kunskaper icke vore tillräckliga för att den militära eller militär-tekniska utbildningen
skulle kunna inhämtas, vore det nödvändigt att införa en del allmänbildande
undervisning före påbörjandet av annan utbildning. Fordringarna
på den i teknisk tjänst sysselsatta personalen kunde icke så eftergivas,
att undervisningen i allmänbildande ämnen gjordes frivillig.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har framhållit, att det såväl ur personal- som tjänstesynpunkt
syntes vara av stor betydelse, att den allmänbildande undervisningen
icke eftersattes i flygvapnets manskapsskolor. Beredningen kunde således
icke dela försvarsutredningens. av chefen för flygvapnet understrukna mening,
att fordringarna i detta hänseende kunde i stor utsträckning eftergivas
beträffande personal i manskapsgrad. Enär underbefälsförbundets förslag
att allmänbildande undervisning borde införas före påbörjandet av annan
utbildning och att härför inrättades ett provhalvår vid flygvapnet liksom
vid armén syntes komma att medföra vissa svårigheter för flygvapnet med
hänsyn till behovet av i praktisk tjänst utbildat manskap vid flygförbanden,
inskränkte sig beredningen till att föreslå, att frågan toges under närmare
övervägande.

Jag har tidigare framhållit, att någon egentlig underbefälstjänst av samma
slag som exempelvis vid armén icke förekommer för flygvapnets stammanskap
i teknisk tjänst. Flygvapnet har behov av yrkesskickligt och praktiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

693

stammanskap i de tekniska yrkesgrenarna. Fordringarna på lämplighet för
tjänstgöring såsom instruktörer och förmän komma för denna personalkategori
i andra hand. Jag finner med hänsyn härtill försvarsutredningens förslag
rörande utbildningen ägnat att läggas till grund för den vidare prövningen
av frågan om manskapsutbildningen vid flygvapnet. I likhet med försvarsberedningen
anser jag emellertid, att den allmänbildande undervisningen i
manskapsskolorna icke bör eftersättas. Jag ansluter mig därför i denna fråga
till försvarsväsendets underbefälsförbunds förslag att undervisningen i fråga
bör vara obligatorisk.

Utbildning till underofficer.

Utbildningen till underofficer på stat omfattar för närvarande utbildning
vid flygvapnets underofficersskola under två på varandra följande
vinterhalvår samt praktisk utbildning vid förband eller verkstad under mellanliggande
sommarhalvår. Utbildningen vid underofficersskolan, som omfattar
två årskurser (en äldre och en yngre kurs), påbörjas tidigast under sjätte anställningsåret
och omfattar såväl militära som allmänbildande ämnen. Underofficersexamen
avlägges tidigast under sjunde anställningsåret.

Enligt 1936 års försvarsbeslut avsågs behovet av underofficerare i
flygvapnets reserv skola fyllas genom antagning-av furirer eller förutvarande
furirer, som antingen fullgjort fordringarna för befordran till sergeant
vid flygvapnet eller genomgått flygförarutbildning och därefter under minst
två år fullgjort flygtjänstgöring vid flygvapnet. Någon särskild utbildning
till underofficer i flygvapnets reserv förekommer därför för närvarande icke
vid flygvapnet.

Försvarsutredningen har ansett, att utbildningen vid underofficersskolan
skulle kunna avsevärt förkortas därigenom att den allmänbildande undervisningen
utbrötes ur underofficersskolan och förlädes till ett för försvarsgrenarna
gemensamt läroverk. Utbildningen vid underofficersskolan kunde
nämligen därigenom helt inriktas på militära ämnen och övningsgrenar. Försvarsutredningen
räknade med att flygvapnets underofficersskola skulle
kunna begränsas till att omfatta allenast en årskurs samt att utbildningstiden
vid skolan skulle kunna minskas till omkring 8 månader i stället för såsom
nu sammanlagt omkring 12. Utbildningen vid underofficersskolan borde
lämpligen förläggas till tiden oktober—maj. Därest särskild praktisk utbildning
ansåges böra inläggas i utbildningen, syntes denna böra äga rum
under sommarhalvåret närmast före utbildningen vid underofficersskolan.
Den omläggning av manskapsutbildningen, som utredningen i det föregående
föreslagit, komme att medföra, att underofficersexamen kunde avläggas
tidigast sjätte anställningsåret.

Det avsevärt ökade behov av underofficerare i reserven, som förelåge i
den av försvarsutredningen föreslagna flygvapenorganisationen, måste i
första hand fyllas genom rekrytéring bland stammanskap, som genomgått
utbildning till underofficer i flygvapnets reserv. En särskild reservunder -

Departements chefen.

694 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

officersutbildning borde sålunda, så snart ske kunde, organiseras vid flygvapnet.

Remissmyndigheterna ha i huvudsak icke haft något att erinra mot vad
försvarsutredningen föreslagit beträffande utbildningen till underofficer på
stat och till reservunderofficer.

Icke heller jag har något att erinra mot försvarsutredningens förslag till
ordnande av utbildningen vid underofficersskolan. Utbildningen bör emellertid
icke nu definitivt fastlåsas till sin omfattning, utan möjlighet bör hållas
öppen att vidtaga de jämkningar, vartill erfarenheterna kunna föranleda.

I likhet med utredningen anser jag, att en särskild reservunderofficersutbildning
så snart ske kan bör organiseras vid flygvapnet.

Utbildning till officer (utom i intendentur befattning).

Utbildning till officer på stat vid flygvapnet försiggår för närvarande
på i stort sett följande sätt.

Antagning till officersaspirant sker —- utom beträffande stammanskap, som
uttagits för vidareutbildning till officer på stat — på våren. Omkring den
1 juli påbörjas aspirantskolan, som omfattar omkring 10 månaders utbildning
och som omedelbart åtföljes av omkring 6 månaders grundläggande flygslagsutbildning,
1. perioden, vid flottilj. Andra vinterhalvåret infaller kadettskolans

1. årskurs och tredje sommarhalvåret grundläggande flygslagsutbildning,

2. perioden, vid flottilj. Utbildningen avslutas med kadettskolans 2. årskurs,
och antagning till officer (fänrik) äger rum på våren fjärde utbildningsåret.

Stammanskap, som uttagits för vidareutbildning till officer, antages såsom
officersaspirant efter avlagd begränsad studentexamen, d. v. s. på försommaren.
Därefter sammanfaller utbildningen i stort sett med utbildningen för den årskurs
aspiranter, som senast genomgått aspirantskola. Antagning till officer
(fänrik) kan ske under åttonde eller nionde anställningsåret.

Utbildning till officer i flygvapnets reserv äger för närvarande rum
på i stort sett följande sätt.

Antagning till reservofficersaspirant, utbildning vid aspirantskola samt
grundläggande flygslagsutbildning, 1. perioden, sker enligt de grunder, som
ovan angivits för officersaspirant. Under andra vinterhalvåret äger uppehåll
rum i utbildningen. Reservofficersaspiranten har då möjlighet att fortsätta
eventuellt påbörjad civil utbildning eller på annat sätt ägna sig åt civil verksamhet.
Under tredje sommarhalvåret infaller en reservofficerskurs på omkring
4 månader, omedelbart åtföljd av grundläggande flygslagsutbildning,

2. perioden, omfattande omkring 2 månader. Det tredje vinterhalvåret är liksom
andra vinterhalvåret fritt från militär utbildning. Antagning till officer
(fänrik) i flygvapnets reserv äger rum på våren fjärde utbildningsåret.

Försvarsutredningen har ansett erfarenheterna av den nuvarande utbildningen
till officer på stat vara goda och därför icke funnit anledning föreslå
någon ändring i utbildnings förloppet. Den omläggning av manskapsutbild -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

695

ningen, som utredningen i det föregående föreslagit, komme emellertid att
medföra, att stammanskap, som uttagits för vidareutbildning till officer, i
bästa fall kunde antagas till fänrik redan under sjunde anställningsåret.

Keservofficerare inginge i relativt stor utsträckning i krigsflygförbanden.

Detta innebure, att reservofficerare ur beredskapssynpunkt i fred måste bibringas
en grundlig och befästad utbildning. Den nuvarande utbildningstiden
medgåve icke detta. Särskilt vore flygslagsutbildningen — omfattande 8
månader — alltför kort. För att bibringa personalen en tillfredsställande flygslagsutbildning
erfordrades en utbildningstid av minst 12 månader. Med
anledning härav borde tiden för utbildning till reservofficer utökas med 4
månader från nuvarande 22 till 26 månader. Flygslagsutbildningen borde
uppdelas i två perioder om vardera 6 månader. Av dessa borde den första -—
såsom för närvarande vore fallet — infalla omedelbart efter avslutad aspirantskola.
Den andra perioden däremot borde, beroende på vederbörandes
civila utbildning och verksamhet, infalla antingen under andra eller tredje
vinterhalvåret.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har anfört, att det syntes önskvärt,
att därtill lämpligt flygförarutbildat manskap, som icke kvarstode i anställning
på aktiv stat, kunde erhålla utbildning till reservofficer. Den för övriga
aspiranter avpassade utbildningslinjen syntes emellertid föga lämplig härför.

Det kunde av denna anledning ifrågasättas, om icke reservofficersutbildningen
för de fast anställda borde begränsas att omfatta endast genomgång av den
föreslagna reservofficerskursen.

I likhet med försvarsutredningen finner jag erfarenheterna från den nu- Departementsvarande
officersutbildningen vid flygvapnet goda. Jag anser mig därför icke chefen.
böra ifrågasätta ändrade grunder för denna utbildningsverksamhet.

Den av försvarsutredningen föreslagna förlängningen av utbildningen till
officer i flygvapnets reserv finner jag mig böra biträda.

Jag vill emellertid framhålla, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t och i
vissa fall försvarsgrenschefen att vidtaga de jämkningar beträffande officersutbildningen
vid flygvapnet, vartill erfarenheterna framdeles kunna föranleda.

Försvarsväsendets underbefälsförbunds förslag, att flygförarutbildat manskap,
som icke kvarstår i anställning på aktiv stat, skall kunna utbildas till
officer i reserven, finner jag mig kunna biträda. Fn förutsättning är, att vederbörande
är lämplig härför samt uppfyller de fordringar i allmänbildningshänseende,
som uppställas för antagning till reservofficersaspirant.

Utbildning till officer i intendenturbefattning

Officerare på stat i intendenturbefattning ha hittills, såsom i
det föregående framhållits, rekryterats från andra försvarsgrenar. Särskild
utbildning av denna personalkategori har därför icke varit anordnad vid
flygvapnet.

Kurs för utbildning av officerare i intendenturbefattning i flygvapnets
reserv har varit anordnad vid ett tillfälle.

696

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försvar sutredningen har icke ansett behovet av officerare på stat i intendenturbefattning
vara av den storleksordning, att det motiverade anordnande
av en regelbundet återkommande utbildning av sådan personal. Utbildning
av officerare på stat eller av officerare i reserven i intendenturbefattning,
vilka avsåges skola överföras till officerare på stat i intendenturbefattning,
borde därför anordnas från fall till fall.

Rekryteringen av officerare i intendenturbefattning i flygvapnets reserv
borde säkerställas genom utbildning av sådan personal inom flygvapnet.
Denna utbildning borde, vad utbildningstidens längd, periodindelning m. m.
beträffade, i stort sett kunna givas samma förlopp som för närvarande tilllämpades
för övriga officerare i reserven.

Remissmyndigheterna ha icke haft något att erinra mot försvarsutredningens
förevarande förslag.

Departements- I likhet med försvarsutredningen anser jag, att utbildning till officer på
chefen- sta.t i intendenturbefattning bör anordnas från fall till fall. Jag biträder
likaledes utredningens förslag att utbildning av officer i intendenturbefattning
i flygvapnets reserv bör äga rum inom flygvapnet. Bestämmelser för
utbildningen torde böra fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av chefen för
flygvapnet.

Utbildning till flygingenjör i reserven.

Utbildning till flygingenjör i reserven försiggår för närvarande på i stort
sett följande sätt.

Antagning till flygingenjörsaspirant äger rum på våren. För sådan antagning
erfordras att bland annat vara antagen till ordinarie studerande vid
teknisk högskola, samt att ha följt undervisningen därstädes under minst
första årskursen. Omkring den 1 juli påbörjas en aspirantskola på omkring
10 månader, omedelbart åtföljd av omkring 4 månaders grundläggande
flygslagsutbildning vid flottilj. Under påföljande vinterhalvår bedrivas
studier vid teknisk högskola. Under det tredje sommarhalvåret infaller en
ingenjörskurs vid central flygverkstad på omkring 3 månader. Under det
därpå följande vinterhalvåret bedrivas ånyo studier vid teknisk högskola. På
sommaren fjärde utbildningsåret tjänstgör flygingenjörsaspiranten under omkring
3 månader i biträdande ingenjörsbefattning vid flottilj. Förordnande
till flygingenjör i flygvapnets reserv kan därefter äga rum, under förutsättning
att studierna vid teknisk högskola avslutats och civilingenjörsexamen
avlagts.

Försvarsutredningen har framhållit, att erfarenheterna från den nuvarande
utbildningen till flygingenjör i reserven vore goda, varför försvarsutredningen
icke ansåge sig böra föreslå någon ändring härutinnan. Därest emellertid
krav skulle komma att uppstå på att huvuddelen av värnpliktstjänstgöringen
skulle vara fullgjord före påbörjandet av studierna vid teknisk högskola,
kunde en omläggning av flygingenjörsaspiranternas utbildning i denna riktning
sannolikt ske utan allvarligare olägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 697

Under utbildningen vid teknisk högskola borde fly gingen jörsaspir ant åtnjuta
samma förmåner, som utredningen föreslagit för mariningenjörskadett.

Såsom jag i tidigare sammanhang anfört, har jag för avsikt att föranstalta
om utredning rörande försvarsväsendets ingenjörsorganisation. Jag förutsätter,
att därvid även upptages frågan om flygingenjörernas rekrytering och
utbildning. I avvaktan på nämnda utredning anser jag mig icke för närvarande
kunna taga ställning till föreliggande av försvarsutredningen framlagda
förslag.

Utbildning till mästare och verkmästare.

Enligt nu gällande bestämmelser förekommer icke någon särskild utbildning
av den personal, som avses till antagning såsom mästare.

Försvarsutredningen har anfört, att mästarna måste vara väl förtrogna med
den materiel, de skola handhava. De borde därjämte kunna tjänstgöra såsom
instruktörer i den tekniska utbildning, som ägde rum vid flottiljerna. Eörsvarsutredningen
ansåge därför, att en särskild »mästarkurs» borde anordnas
vid flygvapnet. Kursen, som borde förläggas till flygvapnets tekniska skola,
borde lämpligen omfatta omkring ett vinterhalvårs- utbildning och infalla
under 8:e—10:e anställningsåren.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att utbildningstiden
vid den tekniska skolans mästarkurs borde ökas till omkring 12 månader.

Liknande uppfattning har uttalats av försvarsväsendets underbefälsförbund.

Svenska under officersförbundet har anfört, att det syntes lämpligt att jämväl
inrätta en kurs för utbildning av mästare till verkmästare. Kursen borde
benämnas verkmästarkurs.

Civilmilitära tjänstemannaföreningen i Sverige har föreslagit, att mästarkurs
för överfurirer skall påbörjas under personalens 7:e anställningsår, givas
en varaktighet av ungefär V/s år samt organiseras så, att eleverna i olika
yrkesgrenar bibringas ett kunskapsmått, närmast motsvarande godkänd verkmästarutbildning
vid tekniska institut.

Det vore, enligt vad förbundet vidare anfört, ur rekryteringssynpunkt synnerligen
betydelsefullt att de blivande mästarna och verkmästarna bibringades
den för dessa beställningar erforderliga utbildningen vid en icke alltför sen
tjänste- och levnadsålder i förhållande till eleverna i den rent militära underofficersutbildningen;
detta även för att utbildningen lättare skulle kunna tillgodogöras.
Liksom utbildningen i underofficersskolan i ett sammanhang
bibringade erforderlig kompetens för befordran till samtliga underofficersgrader
(med behörig komplettering för den speciella förvaltartjänsten), borde
principiellt samma skäl och behov föreligga härför för den tekniska personalens
utbildning. Behovet av ett visst antal överfurirer i ständig praktisk
tjänstgöring kunde tillgodoses med lämpligt avvägda bestämmelser om skyl -

Departements•
cliefen.

Departementschefen.

698 Kungl. Maj ds proposition nr 210.

dighet för sålunda utbildad personal att kvarstå i tjänst vid flygvapnet viss
tid efter genomgången utbildning.

Försvarsutredningens förslag synes vara i stort sett väl avvägt, ehuru
jämkningar däri givetvis kunna visa sig erforderliga. Sålunda synas de i
remissyttrandena anförda skälen för en förlängning av mästarkursen böra beaktas.
Kursen torde i enlighet med chefens för flygvapnet och flygförvaltningens
förslag böra givas en längd av omkring 12 månader. Enär erfarenheter
saknas rörande den här avsedda utbildningen, kunna givetvis även
andra jämkningar i försvarsutredningens förslag visa sig erforderliga. Den
närmare prövningen av dessa frågor torde böra ankomma på Kungl. Maj:t
eller i förekommande fall chefen för flygvapnet.

Det ringa antalet verkmästare gör det knappast nödvändigt att, såsom
svenska underofficersförbundet föreslagit, anordna en särskild verkmästarkurs.
Den utbildning av verkmästare, som bedömes erforderlig, torde på
ändamålsenligaste sätt kunna anordnas från fall till fall.

Fortsatt underofficers- och officersutbildning.

Den vidareutbildning av underofficerare, som för närvarande
äger rum inom flygvapnet, inskränker sig i huvudsak till utbildning av förrådsförvaltare
och köksföreståndare.

Vidareutbildning av officerare äger för närvarande i huvudsak
rum vid vapen-, signal-, fotografi- och navigationsofficerskurser samt vid flygkrigshögskolan.

Försvarsutredningen har föreslagit, att utbildningen av förrådsförvaltare
även i fortsättningen skall äga rum inom flygvapnet. Då enligt försvarsutredningens
förslag befattningen såsom köksföreståndare under de närmaste åren
borde bestridas av civilmilitär personal, borde utbildning av underofficerare
till köksföreståndare tills vidare icke äga rum.

Tillkomsten av befattningarna såsom stationsavdelningschef och flottiljkassör
medförde behov av särskilda utbildningskurser för dessa befattningshavare.
Utbildning till stationsavdelningschef borde äga rum vid »flygstationsmästarkurs».
Till denna kurs borde i regel beordras flygförarutbildad
underofficer, som avslutat sin flygtjänstgöring och vore lämplig för att bestrida
befattningen såsom stationsavdelningschef. Efter avslutad kurs borde
följa några års tjänstgöring såsom stationsunderofficer, innan befordran till
flygstationsmästare ägde rum. Kursen borde förläggas till flygvapnets
tekniska skola.

Utbildning av underofficerare till flottiljkassörer borde lämpligen kunna
ske vid inom armén anordnade utbildningskurser för motsvarande personal ur
armén.

Vidareutbildning av officerare borde ske enligt nu gällande grunder. Den
lägre tekniska utbildningen — t. ex. vapen-, signal- och fotografiofficerskurser

Kungl. Maj. ts proposition nr 210. 699

— borde lämpligen förläggas till flygvapnets tekniska skola, medan motsvarande
högre utbildning borde förläggas till flygkrigshögskolan.

Remissmyndigheterna ha icke haft något att erinra mot försvarsutredningens
ifrågavarande förslag.

Jag anser i likhet med försvarsutredningen, att underofficerare vid flygvapnet
böra vidareutbildas till förrådsförvaltare, stationsavdelningschefer och
flottiljkassörer. Utbildningen bör i huvudsak anordnas på sätt utredningen
föreslagit.

Mot försvarsutredningens förslag i vad avser vidareutbildning av officerare
har jag intet att erinra.

Flygövningarnas omfattning.

Försvarsutredningen har framhållit, att flygutbildningens och därmed flygövningarnas
omfattning främst bestämdes av fordringarna på beredskap,
fordringarna på den enskilde individens färdighet samt den flygande personalens
antal.

Ur beredskapssynpunkt borde två övningsdivisioner per flottilj ständigt
vara organiserade i fred. Dessa divisioners utbildning måste stå på en hög
nivå. Med hänsyn härtill måste omfattande flygövningar bedrivas vid övningsdivisionerna.
Utvecklingen på flygteknikens område medförde även, att flygövningarna
numera måste göras betydligt mera omfattande än tidigare för att
ett visst bestämt utbildningsmål skulle kunna uppnås.

Det antal flygtimmar, som enligt försvarsutredningens mening borde anslås
för utbildning av och Övningar för olika kategorier av flygande personal, för
att den enskilde individens färdighet skall kunna tillgodoses och underhållas,
framgår av en å sid. 639 i betänkandet intagen tabell.

Utöver den flygtid, som sålunda erfordras för personalens utbildning, tillkommer,
enligt vad utredningen vidare framhållit, visst behov av flygtimmar
för sambandsflygning (för armén) och målflygning. Det sammanlagda flygtidsbehovet
för hela flygvapnet per år har av utredningen beräknats till 167,100
flygtimmar. Behovet härutöver av flygtid för målflygning för arméns och
marinens räkning har angivits under rubriken Övriga frågor.

Remissmyndigheterna ha lämnat försvarsutredningens förevarande förslag
utan erinran.

Jag ansluter mig till de av försvarsutredningen framförda synpunkterna
på flygövningarnas omfattning. Det sammanlagda årliga flygtidsbehovet för
hela flygvapnet, med undantag för flygtid för målflygning för arméns och
marinens räkning, beräknar jag till omkring 167,000 flygtimmar.

J. Utbildningsanstalter.

Enligt nuvarande organisation finnas följande särskilda utbildningsanstalter
vid flygvapnet:

Departements chefen -

Departements chefen.

700

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

en flygkrigsskola, direkt underställd chefen för flygvapnet och förlagd till
Ljungbyhed och Eslöv (flygreservskolan);

en underofficersskola, förlagd i anslutning till Västmanlands flygflottilj

(Fl);

en provisoriskt organiserad signalskola, förlagd i anslutning till Västmanlands
flygflottilj (Fl); samt

en flygkrigshögskola, direkt underställd chefen för flygvapnet och förlagd
till Stockholm.

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle dessutom finnas en bomb- och skjutskola,
som skulle förläggas i anslutning till en av flottiljerna. Denna utbildningsanstalt
har emellertid hitintills icke blivit organiserad.

Krigsflygskolan (F 5).

Flygkrigsskolan är för närvarande organiserad på chef, stab, kadettskola,
aspirantskola, flygreservskola, stationsavdelning och truppdivision samt förlagd
med huvuddelen till Ljungbyhed och med flygreservskolan till Eslöv.

F ör svar sutredningen.

Beträffande flygkrigsskolans organisation har försvarsutredningen —
såsom i annat sammanhang närmare omförmäles — föreslagit, att kadettskolan
skall utbrytas ur skolan och förläggas till annan plats. Efter denna
organisationsändring komme flygkrigsskolan att få karaktären av ren flygskola.
På grund härav och för att särskilja flygkrigsskolan från civila flygskolor
borde dess benämning ändras till »krigsflygskolan».

Chefen för krigsflygskolan vore med avseende på ansvar och arbetsbörda
likställd med flottiljchef och borde därför i likhet med flottiljchef tillhöra
lönegraden Oa 6 och i regel vara överste.

Krigsflygskolans stab borde, såsom nu vore fallet, organiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med fredsflottiljstab.

Aspirantskolan borde, enligt försvarsutredningens beräkningar, vid fullt
uppsatt flygvapen årligen kunna färdigutbilda omkring 45 officersaspiranter,
25 reservofficersaspiranter, 2 flygingenjörsaspiranter och 25 underbefäl. Sammanlagda
antalet inryckande elever borde med hänsyn till avgång under utbildningen
beräknas till omkring 150. Chefen för aspirantskolan borde vara
regementsofficer. Skolan borde bestå av en stabsavdelning och en skolavdelning.

Flygreservskolans förläggning till Eslöv vore provisorisk. Ur organisatorisk
och ekonomisk synpunkt borde flygreservskolan, så snart ske kunde,
förläggas till Ljungbyhed. Årskurserna vid flygreservskolan komme emellertid
under uppsättningsperioden att bliva av betydande omfattning. Utredningen
hade beräknat, att medeltalet elever för de olika årskurserna, när
dessa vore som störst, komme att uppgå till omkring 100. Med hänsyn till
att även utbildningsverksamheten vid aspirantskolan under motsvarande tidsperiod
komme att vara mycket omfattande, borde flygreservskolans överflyttning
till Ljungbyhed därför anstå till efter uppsättningsperiodens slut.

701

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Flygreservskolan borde vid fullt uppsatt flygvapen kunna utbilda omkring
35 värnpliktiga flygförare (reservflygare) per år. Antalet inryckande elever
borde med hänsyn till avgång under utbildningen beräknas till omkring
50. Chefen för flygreservskolan borde vara kapten. Skolan borde i övrigt,
i likhet med aspirantskolan, bestå av en stabsavdelning och en skolavdelning.

Krigsflygskolan borde förutom chef, stab, aspirantskola och flygreservskola
bestå av en flygstation och en specialdivision. Dessa båda senare organ
motsvarade och hade i huvudsak samma funktioner som de i den nuvarande
flygkrigsskolan ingående stationsavdelningen respektive truppdivisionen.

Ffygstationen borde bestå av två stationsavdelningar, en större, avsedd att
huvudsakligen betjäna aspirantskolan, och en mindre, avsedd att huvudsakligen
betjäna flygreservskolan. Chefen för flygstationen borde vara kapten.

Vid specialdivisionen borde allt manskap (stammanskap och i tjänst
varande värnpliktiga) vid krigsflygskolan redovisas. Detta innebure, att
specialdivisionen vid krigsflygskolan komme att bliva betydligt större än
specialdivisionerna vid flottiljerna (flygbaskåren). På grund härav borde
chefen för specialdivisionen, i likhet med chefen för den nuvarande truppdivisionen,
vara regementsofficer.

Försvarsutredningen har å sid. 641 och 643 i betänkandet lämnat detaljerade
uppgifter rörande krigsflygskolans personalbehov, varjämte å sid. 642
intagits en sammanställning därav. Av uppgifterna framgår, att utredningen
räknat med att omkring en tredjedel av behovet av flyglärare skulle kunna fyllas
med officerare i reserven och värnpliktiga (reservflygare), vilka fullgöra
frivillig tjänstgöring. Därest brist på sådan personal skulle uppstå, har behovet
avsetts skola täckas genom kommenderad personal ur flottiljerna.

Behovet av fast anställd militär personal har med hänsyn härtill av utredningen
beräknats till, förutom chef (regementsofficer),

36 officerare (2 majorer, 10 kaptener, 16 löjtnanter och 8 fänrikar);

38 underofficerare (2 förrådsförvaltare, 1 flottiljkassör, 2 flygstationsmästare,
13 fanjunkare och 20 sergeanter); samt

210 fast anställda i manskapsgrad (27 överfurirer, 82 furirer, 37 korpraler
samt 64 vicekorpraler och meniga).

Såsom pensionerad personal i arvodesbefattning ha i beräkningarna upptagits
1 officer och 2 underofficerare.

Den civilmilitära personalen på stat har beräknats till 1 flygingenjör av 1.
graden, 1 flygingenjör av 2. graden, 1 flygläkare av 1. graden samt 11 andra
befattningshavare.

Försvarsutredningen har anfört, att beräkningarna vore baserade dels på
den av utredningen föreslagna organisationen, dels på det förhållandet att
ur krigsflygskolan skulle utgå viss personal för uppsättning av basförband
samt av Södra och Västra flygbasområdesstaberna.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha föreslagit, att chefen för
krigsflygskolan, i likhet med vad som föreslagits i fråga om flottiljchef,

Departements chefen.

702 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skall hänföras till lönegraden Öb 1. Myndigheterna ha vidare framhållit,
att behovet av lärarkraft för den tekniska utbildningen vid krigsflygskolan
vore mindre väl tillgodosett i den av försvarsutredningen föreslagna personalorganisationen
för utbildningsanstalten i fråga.

För svar sväsendets eivilmiliiära ingenjörers förbund har föreslagit, att krigsflygskolan
skall utöver de av försvarsutredningen beräknade flygingenjörerna
tillföras ytterligare en flygingenjör av 1. graden, avsedd att handhava undervisningen
i tekniska ämnen vid skolan. - De två flygingenjörer, som av försvarsutredningen
föreslagits skola ingå i krigsflygskolan, syntes enligt förbundets
mening komma att helt krävas för flygmaterielens underhåll, skötsel
och vård.

Samma förslag har framförts av svenska teknologföreningen.

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att krigsflygskolan (F 5) bör
organiseras på chef, stab, aspirantskola, flygreservskola, flygstation och
specialdivision. Jag vill emellertid framhålla lämpligheten av att organisationen
icke här i detalj fixeras; av praktiska skäl bör det ankomma på Kungl.
Maj:t att vidtaga de mindre ändringar i krigsflygskolans organisation, som
kunna finnas behövliga.

Av skäl som jag tidigare anfört i samband med behandlingen av frågan
om flottiljchefs löneställning kan jag icke biträda chefens för flygvapnet och
flygförvaltningens förslag att höja chefens för krigsflygskolan löneställning
till lönegraden Öb 1.

Såsom i remissyttrandena framhållits, torde behovet av lärarpersonal för
den tekniska undervisningen vid krigsflygskolan vara mindre väl tillgodosett
i den av försvarsutredningen föreslagna organisationen. Jag anser därför,
att krigsflygskolan bör tillföras en flygingenjör av 1. graden med huvudsaklig
uppgift att handhava den tekniska undervisningen vid krigsflygskolan.

I övrigt har jag intet att erinra mot försvarsutredningens förslag rörande
personalen vid krigsflygskolan. Jag beräknar alltså personalbehovet i enlighet
med försvarsutredningens förslag, dock att bland den civilmilitära personalen
bör upptagas ytterligare en flygingenjör av 1. graden.

Flygkadettskolan (F 20).

Flygvapnets kadettskola ingår för närvarande tillsammans med aspirantskolan
i flygkrigsskolans till Ljungbyhed förlagda huvuddel.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att årskurserna vid kadett- och aspirantskolan
i samband med den forcerade utbildningen under flygvapnets uppsättningsperiod
komme att successivt öka till att omfatta, för kadettskolan
omkring 140 och för aspirantskolan i medeltal omkring 160 elever. Även vid
fullt uppsatt flygvapen komme elevantalet att vara betydande, nämligen vid
kadettskolan omkring 100 och vid aspirantskolan i medeltal omkring 120.
Dessa skolors sammanlagda utbildningsverksamhet, särskilt flygverksam -

703

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

heten, konime därför i framtiden att bliva av sådan omfattning, att allvarliga
svårigheter skulle uppstå att på ett tillfredsställande sätt organisera och
leda utbildningen. Luftrummet i anslutning till förläggningsplatsen konnne
bland annat icke att kunna upptaga den flygfrekvens, som följde med det
stora elevantalet. Det allvarligaste vore emellertid, att det trånga luftutrymme,
som stode till buds vid förläggning av dessa båda skolor till en och samma
plats, komme att menligt inverka på flygsäkerheten med därav följande ökade
risker för förlust av personal och materiel. På grund härav kunde kadett- och
aspirantskolorna i fortsättningen icke längre vara förlagda till samma plats.

Erfarenheterna från tjänsten vid kadettskolan hade givit vid handen, att
svårigheter förelåge att på den nuvarande förläggningsplatsen, Ljungbyhed,
tillgodose behovet av kvalificerade lärare, såväl militära som civila. Sådana
kvalificerade lärare kunde lättast erhållas, om kadettskolan förlädes till närheten
av Stockholm. Ur ekonomisk synpunkt innebure det stora fördelar att
förlägga kadettskolan i anslutning till en flottilj, emedan härmed skulle följa
icke oväsentliga besparingar i flygvapnets byggnads- och administrationskostnader.
Efter verkställda undersökningar hade. försvarsutredningen stannat för
att kadettskolan borde förläggas i anslutning till Upplands flygflottilj (F 16),
vilken av utredningen föreslagits skola förläggas vid Ärna utanför Uppsala.
I samband med förflyttningen från Ljungbyhed borde kadettskolans benämning
ändras till »flygkadettskolan».

Flygkadettskolan borde bestå av chef, stabsavdelning, skolavdelning och
stationsavdelning.

Chefen för flygkadettskolan borde vara regementsofficer.

Elevantalet vid fullt uppsatt flygvapen har beräknats till, under vinterhalvåret
på officerskurser sammanlagt omkring 100 och under sommarhalvåret på
reservofficerskurs omkring 30.

Chefen för flygkadettskolan borde lyda direkt under chefen för flygvapnet
utom i vad rörde förläggning, förplägnad och sjukvård, i vilka avseenden han
borde lyda under chefen för F 16. Den flygmateriel, som erfordrades för flygkadettskolans
övningar, borde ställas till förfogande av chefen för F 16. Materielvården
borde åvila F 16 utom beträffande klargöring och dagligt underhåll
av utlämnad materiel, som borde åvila flygkadettskolan. På grund av den
ökade belastning, som vården av den för flygkadettskolan avsedda materielen
komme att medföra vid F 16 flottiljverkstad, borde flottiljen tillföras särskild
personal, nämligen 1 flygingenjör och 1 arbetsförman. Flygingenjören borde
jämväl i viss utsträckning tjänstgöra såsom lärare vid flygkadettskolan. Av
Elygkadettskolans personal borde stammanskap och värnpliktiga tillhöra F 16
men kommenderas till tjänstgöring vid skolan. Övrig personal borde redovisas
vid flygkadettskolan.

Försvarsutredningen har å sid. 645 och 646 i betänkandet lämnat detaljerade
uppgifter rörande flygkadettskolans personalbehov, varjämte å sid. 645 intagits
en sammanställning därav. Av denna framgår, att behovet av fast an
ställd personal beräknats utgöra, förutom chef (regementsofficer)

10 officerare (4 kaptener och 6 subalternofficerare);

Departements chefen.

704 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2 underofficerare (1 flygstationsmästare och 1 fanjunkare); samt

40 fast anställda i manskapsgrad (9 överfurirer, 18 furirer, 7 korpraler och
6 vicekorpraler).

Utredningen har vidare ansett det föreligga behov av en pensionerad underofficer
i arvodesbefattning.

Den civilmilitära och civila personalen slutligen har beräknats till 3 respektive
9 befattningshavare.

Yttranden.

Remissmyndigheterna ha icke haft något att erinra mot den av försvarsutredningen
föreslagna förläggningen eller organisationen av flygkadettskolan.

Yid genomförandet av den förstärkning av flygvapnet, som jag föreslagit,
komma årskurserna vid kadett- och aspirantskolorna att avsevärt utökas.
Medan det årliga antalet flygelever vid aspirant- och kadettskolorna i 1936
års försvarsordning beräknades till i medeltal 65 respektive 25 å 30, torde
motsvarande antal under den av mig föreslagna utbyggnaden av flygvapnet
komma att successivt ökas till 160 för aspirantskolan och 140 för kadettskolan.
Även vid fullt uppsatt vapen kommer elevantalet att vara avsevärt, nämligen
vid aspirantskolan i medeltal omkring 120 och vid kadettskolan omkring 100.
Skolornas sammanlagda utbildningsverksamhet, särskilt flygverksamheten,
kommer därför att bliva av den omfattning, att det ur organisatoriska synpunkter
blir svårt och ur flygsäkerhetssynpunkt oförsvarligt att låta skolorna
kvarbliva på samma plats. Jag anser därför i likhet med försvarsutredningen,
att flygvapnets kadettskola bör förflyttas från Ljungbyhed. Den av utredningen
föreslagna förläggningen av kadettskolan i anslutning till Upplands
flygflottilj synes mig ur olika synpunkter vara lämplig. I samband därmed
bör skolans benämning ändras till Flygkadettskolan (F20).

Jag har intet att erinra mot den av försvarsutredningen föreslagna organisationen
av flygkadettskolan och anser sålunda, att denna bör bestå av chef,
stabsavdelning, skolavdelning och stationsavdelning. Såsom förutsatts beträffande
krigsflygskolan bör det emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att
vidtaga de mindre ändringar i flygkadettskolans organisation, vartill erfarenheterna
kunna föranleda.

Såsom chef för flygkadettskolan bör avses regementsofficer.

I fråga om flygkadettskolans och dess chefs ställning i administrativt
hänseende bör det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser.

På grund av den ökade belastning, som vården av den för flygkadettskolan
avsedda materielen kommer att medföra vid Upplands flygflottiljs
verkstad, har jag vid beräkningen av personalbehovet för denna upptagit,
utöver den för flottiljens egen materiel erforderliga personalen, 1 flygingenjör
och 1 arbetsförman.

Mot försvarsutredningens beräkningar rörande personalbehovet vid flvgkadettskolan
har jag intet att erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

705

Flygvapnets underofficers-, signal- och tekniska skolor.

Flygvapnets underofficersskola, vilken är förlagd i anslutning till Västmanlands
flygflottilj (Fl), omfattar för närvarande två årskurser (en äldre och
en yngre kurs).

Den vid flygvapnet provisoriskt organiserade signalskolan, likaledes förlagd
i anslutning till Västmanlands flygflottilj, omfattar jämväl två årskurser
(en signalvicekorpralskola och en signalfurirskola).

Försvar s utredning en.

Försvarsutredningen har, såsom tidigare i annat sammanhang anmärkts, föreslagit,
att utbildningen vid underofficersskolan framdeles skall begränsas
till att omfatta endast en årskurs med en utbildningstid vid skolan av omkring
8 månader. Årskursen beräknades vid fullt uppsatt flygvapen komma att omfatta
omkring 50 elever. Utöver denna utbildning kunde till underofficersskolan
komma att förläggas en regelbundet återkommande reservunderofficerskurs.
Underofficersskolan borde även i fortsättningen vara förlagd inom
Västmanlands flygflottiljs (F 1) nuvarande etablissement i Västerås.

Underofficersskolans personalbehov har av utredningen beräknats till 1
major, chef, 1 pensionerad officer i arvodesbefattning, expeditionsofficer, 1
pensionerad underofficer i arvodesbefattning, expeditionsunderofficer, 1 civil
förrådsman samt 1 civilt skrivbiträde.

Utredningen har därjämte förutsatt, att det kommer att föreligga behov av
kommenderad personal såsom lärare, ordonnanser m. fl.

Beträffande signalskolan har försvarsutredningen anfört, att erfarenheterna
från utbildningsverksamheten inom flygvapnet givit vid handen, att
den teoretiska och praktiska manskapsutbildningen för signalmekaniker i
största möjliga utsträckning borde bedrivas centralt. Härigenom vunnes
enhetlighet i utbildningen, varjämte den för utbildningen nödvändiga omfattande
och dyrbara undervisningsmaterielen bleve utnyttjad på ett rationellt
sätt. Erfarenheterna från utbildningen vid flygvapnets signalskola vore goda.
Utredningen ansåge därför, att huvuddelen av den teoretiska och praktiska
manskapsutbildningen för signalmekaniker även framdeles borde bedrivas
vid en central utbildningsanstalt inom flygvapnet. För ändamålet borde en
permanent signalskola organiseras och förläggas inom F 1 nuvarande etablissement
i Västerås. Utbildningen vid signalskolan borde bedrivas på två kurser,
en yngre — vicekorpralskola — och en äldre — furirskola. Försvarsutredningen
räknade med, att elevantalet vid fullt uppsatt flygvapen komme att
uppgå till omkring 130 i vicekorpralskolan och omkring 100 i furirskolan.

Signalskolans personalbehov har av utredningen beräknats till 1 major,
chef, 2 kaptener, skolchefer, 1 löjtnant, adjutant, 1 pensionerad underofficer i
arvodesbefattning, expeditionsunderofficer, 4 fanjunkare, lärare, 12 överfurirer,
lärare, 1 flygingenjör av 2. graden, lärare, 1 civil förrådsman samt
1 civilt skrivbiträde.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210. 377 42 45

706

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Därtill förelåge behov av kommenderad personal såsom ordonnanser m. fl.

I fråga om behovet av en teknisk skola har försvarsutredningen framhållit,
att det stött på svårigheter att ändamålsenligt organisera den tekniska
utbildningen av flygvapnets personal. Sålunda hade den tekniska utbildning,
som icke kunnat bedrivas i samband med manskapsutbildningen, måst förläggas
till flygvapnets verkstäder, vid vilka utbildningen bland annat med
hänsyn till personalbrist endast med svårighet kunnat bedrivas utan störningar
för övrig verksamhet.

Med anledning härav har försvarsutredningen föreslagit inrättande av en
central teknisk utbildningsanstalt vid flygvapnet, lämpligen benämnd »flygvapnets
tekniska skola», samt rörande dennas uppgifter anfört:

Till denna utbildningsanstalt bör helt eller delvis förläggas utbildningen
av bland annat vapen-, signal- och fotografiofficerare, förrådsförvaltare, flygstationsmästare,
flygplan-, signal- och vapenmästare, biträdande ingenjörer
och vapeningenjörer, fotografitekniker samt vapenmekaniker. För rekryteringen
av de centrala verkstädernas och flottilj verkstädernas yrkesarbetare
bör vidare en särskild lärlingsskola inrättas och anknytas till den tekniska
skolan. Kurser för äldre personal i teknisk tjänst böra ävenledes anordnas
vid tekniska skolan med ändamål att hålla vederbörande i kontakt med utvecklingen
på det flygtekniska området samt befästa tidigare vunna kunskaper
och färdigheter. Vid sidan av utbildningsarbetet bör tekniska skolan även
hava till uppgift att utarbeta läroböcker och instruktioner i teknisk tjänst.

Den tekniska skolan har av försvarsutredningen föreslagits skola förläggas
till Yästerås, där erforderliga förläggningsutrymmen efter Västmanlands flygflottiljs
(Fl) av utredningen i annat sammanhang föreslagna förflyttning till
Hässlö kunna disponeras inom flottiljens nuvarande etablissement.

Tekniska skolans personalbehov har av försvarsutredningen beräknats till
1 major, chef, 1 pensionerad officer i arvodesbefattning, expeditionsofficer,
1 pensionerad underofficer i arvodesbefattning, expeditionsunderofficer, 1
flygingenjör av 1. graden, lärare, 1 civil förrådsman samt 1 civilt skrivbiträde.

Utredningen har därjämte förutsatt, att behov kommer att föreligga av
kommenderad personal såsom lärare, ordonnanser m. fl.

Försvarsutredningen har förordat, att cheferna för de tre utbildningsanstalter
(underofficersskolan, signalskolan och tekniska skolan), vilka sålunda
enligt försvarsutredningens förslag borde förläggas inom Västmanlands flygflottiljs
(F 1) nuvarande kasernetablissement i Yästerås, i utbildningshänseende
borde lyda direkt under chefen för flygvapnet. I vad rörde förläggning,
förplägnad och sjukvård m. m. borde skolcheferna vara underställda chefen
för F 1. För de utökade administrativa uppgifter, som sålunda komme att
åvila chefen för F 1, borde flottiljen, särskild med hänsyn till att dess nya
etablissement komme att vara beläget på omkring 4 kilometers avstånd från
skolornas förläggning, tillföras särskild personal. Försvarsutredningen hade
beräknat detta personalbehov till 1 maskinist (tillika biträdande kasernföreståndare),
1 eldare av 1. klassen, 1 biträdande köksföreståndare, 1 sjuksköterska,
2 portvakter, 1 eldare av 2. klass, 1 biträdande husmoder, 1 sjukvårdsbiträde
samt 20 värnpliktiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

707

Den flygmateriel, som erfordrades för flygövningar vid underofficersskolan,
signalskolan och tekniska skolan — vilka övningar komme att bliva av relativt
stor omfattning — borde ställas till förfogande av chefen för F 1. Flygmaterielen
borde utgöras av äldre krigsflygplan. För klargöring samt dagligt underhåll
av denna flygmateriel borde flottiljen tillföras särskild personal, nämligen
1 underofficer och 20 stammanskap.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha föreslagit, att det gemensamma
chefskapet över underofficersskolan, signalskolan och tekniska skolan
skall föras av den äldste skolchefen, som borde vara överstelöjtnant. Den
organisation som försvarsutredningen föreslagit, nämligen att skolcheferna
för de tre nämnda skolorna i vad rörde förläggning, förplägnad och sjukvård
m. m. skulle vara underställda chefen för Västmanlands flygflottilj, vore enligt
myndigheternas mening icke lämplig. Den arbetsbörda, som åvilade chefen
för Västmanlands flygflottilj i hans egenskap av flottiljchef, vore i och för sig
så stor, att han icke borde belastas med chefskapet för de tre nämnda utbildningsanstalterna,
särskilt som dessa vore förlagda på ett avstånd av omkring
fyra kilometer från flottiljen.

Genom den föreslagna organisationsändringen komme skilda förvaltningar
att erfordras för flottiljen å ena sidan och skolorna å andra sidan. Till den
gemensamme chefens förfogande borde därför såsom redogörare ställas en
pensionerad officer i intendenturbefattning. Då uppbörden vid proviantmagasinet
för de tre skolorna komme att bliva fristående i förhållande till
proviantmagasinet vid Västmanlands flygflottiljs matinrättning å Hässlö,
borde dessutom för skolorna avses en särskild köksföreståndare samt en
husmoder av 1. klass. Den av försvarsutredningen upptagna biträdande köksföreståndaren
kunde i samband härmed utgå.

1942 års för svar sberedning.

Beredningen har ansett, att underofficers-, signal- och tekniska skolorna
med hänsyn till det beräknade jämförelsevis ringa antalet elever och det
förhållandet, att skolorna avsåges förläggas inom ett och samma kasernetablissement,
utan olägenhet borde kunna sammanföras under gemensam
ledning. I stället för de föreslagna tre skolcheferna (majorer) föresloge beredningen
alltså, att skolorna skulle underställas en chef, vilken då borde
vara överstelöjtnant.

Därest skolorna, på sätt beredningen förordat, sammanfördes under gemensam
ledning, syntes det beredningen, att det av försvarsutredningen för
skolorna beräknade antalet arvodesbefattningar (2 pensionerade officerare
och 3 pensionerade underofficerare) borde kunna nedbringas till 1 för pensionerad
officer och 2 för pensionerade underofficerare.

Erfarenheterna ha givit vid handen, att manskapsutbildningen för signal- Departement)!-mekaniker, för vinnande av enhetlighet i utbildningen och ekonomiskt ut- Oiefen.

708

Kungl. Majits proposition nr 210.

nyttjande av materielen, bör bedrivas centralt, varför för ändamålet bör inrättas
en permanent signalskola. Enär svårigheter uppstått, då det gällt
att med nuvarande organisation ändamålsenligt ordna den tekniska undervisningen
av flygvapnets personal, synes det jämväl vara erforderligt att
inrätta en central teknisk utbildningsanstalt vid flygvapnet. Jag ansluter
mig därför till försvarsutredningens förslag om inrättande av flygvapnets
signalskola och flygvapnets tekniska skola. Skolorna böra förläggas till
Västmanlands flygflottiljs nuvarande kasernetablissement i Västerås, där
utrymmen bliva disponibla efter flottiljens i annat sammanhang föreslagna
förflyttning till Hässlö. Flygvapnets underofficersskola, vilken redan nu
är inrymd i nämnda etablissement, bör i enlighet med utredningens förslag
kvarligga där.

Jag har i huvudsak intet att erinra mot den av försvarsutredningen föreslagna
organisationen av underofficers-, signal- och tekniska skolorna. Med
hänsyn till skolornas storlek och speciella karaktär torde erfordras en särskild
chef för var och en av dem. En av dessa chefer synes på sätt chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen förordat böra vara överstelöjtnant med skyldighet
för honom att utöva det gemensamma chefskapet över de tre skolorna. De
två återstående skolcheferna böra lämpligen vara majorer eller kaptener. Vad
angår expeditionspersonalen bör i sinom tid tagas under övervägande,
huruvida den kan begränsas. I anslutning till vad i motsvarande hänseende
tidigare anförts bör det ankomma på Kungl. Maj:t att inom personalorganisationens
ram vidtaga erforderliga ändringar beträffande skolornas
organisation.

Mot försvarsutredningens beräkningar rörande personalbehovet vid de
tre utbildningsanstalterna har jag med undantag av vad jag nyss anfört rörande
skolchefernas löneställning m. m. intet att i huvudsak erinra. Med anledning
av den förändrade ställning skolorna enligt mitt förslag komma att
erhålla torde dock den för skolorna gemensamma personalen, vilken bör lyda
direkt under den gemensamme chefen, böra beräknas något annorlunda än enligt
utredningens förslag. Detta personalbehov synes kunna preliminärt beräknas
till 1 pensionerad officer i arvodesbefattning, 1 köksföreståndare, 1 maskinist,
1 eldare av 1. klassen, 1 husmoder av 1. klassen, 1 sjuksköterska, 2 portvakter,
1 eldare av 2. klassen, 1 sjukvårdsbiträde samt 20 värnpliktiga.

Därutöver erfordras förstärkning av Västmanlands flygflottiljs personal
med 1 underofficer och 20 stammanskap för klargöring och underhåll av den
flygmateriel, som erfordras för utbildningen vid skolorna. Denna personal
har jag upptagit i beräkningarna av personalbehovet vid flygflottiljen.

Flygvapnets bomb- och skjutskola.

Försvarsutredningen har föreslagit, att bomb- och skjutskolan, vilken såsom
nämnts i 1936 års försvarsbeslut förutsatts skola inrättas men ännu icke blivit
organiserad, skall organiseras i början av femårsperioden. Skolan beräknades
i regel vara organiserad i full utsträckning endast under sommar -

709

Kungl. Maj:ts proposition nr 210

halvåret, då utbildning och övningar bedreves vid skolan. Under denna tidsperiod
borde skolan vara förlagd till Norrbottens flygbaskårs (F 21) förläggningsplats,
där möjligheterna till bombfällning och skjutning vore goda och
där förläggning, förplägnad och erforderliga övriga utrymmen kunde tillhandahållas
samt personal för flygstationstjänst och målhandräckning m. m.
ställas till förfogande. Den flygstationstjänst, som måste bedrivas för bomboch
skjutskolans räkning, komme samtidigt att bereda möjlighet till utbildning
av flygbaskårens personal. Under vinterhalvåret beräknades bomb- och
skjutskolans organisation i regel kunna avsevärt inskränkas. Flygövningar
bedreves sålunda i allmänhet icke. Vid skolan försigginge bearbetning av
resultaten av sommarens övningar samt planlades och förbereddes övningarna
under kommande sommarhalvår. Skolans fasta personal beräknades tillfälligt
kunna komma att leda eller deltaga i försök med bomb- och vapenmateriel.
Under denna tidsperiod borde skolan i regel vara förlagd till Stockholm.

Bomb- och skjutskolans personalbehov har av försvarsutredningen beräknats
till 1 överstelöjtnant, chef, 1 kapten, lärare, 1 pensionerad officer i
arvodesbefattning, expeditionsofficer, samt 1 civilt skrivbiträde.

Därtill förelåge behov av kommenderad personal såsom lärare, ordonnanser
m. fl.

Remissmyndigheterna ha icke haft något att erinra mot försvarsutredningens
förslag.

1942 års försvarsberedning har ansett, att befattningen såsom chef för
bomb- och skjutskolan skulle kunna besättas med major i stället för överstelöjtnant.
Då skolan icke komme att vara sammandragen under hela året, och
den till skolan hörande militära personalen komme att tjänstgöra vid Norrbottens
flygbaskår men i övrigt i Stockholm, syntes behovet av skrivhjälp vid
skolan böra tillgodoses genom anställande av tillfällig personal; någon extra
ordinarie skrivbiträdesbefattning borde alltså icke inrättas vid skolan.

Såsom förutsattes i 1936 års försvarsbeslut bör vid flygvapnet inrättas
en bomb- och skjutskola. I enlighet med försvarsutredningens förslag bör
densamma under sommarhalvåret, då utbildning och övningar förutsättas
skola bedrivas i full utsträckning, förläggas till Norrbottens flygbaskårs
förläggningsplats. Under vintern torde ingen egentlig utbildningsverksamhet
böra äga rum, och skolan kan då lämpligen förläggas till Stockholm.

Mot den organisation av skolan, som försvarsutredningen föreslagit, har
jag i huvudsak intet att erinra men förutsätter, att Kungl. Maj:t skall äga
att inom personalorganisationens ram vidtaga de ändringar i skolans organisation,
som prövas erforderliga.

Med hänsyn till den begränsade verksamheten vid bomb- och skjutskolan
anser jag — i likhet med försvarsberedningen — att chefen för skolan bör
vara major i stället för överstelöjtnant. Då skolan under sommarhalvåret
kommer att vara förlagd till Luleå och under vinterhalvåret till Stockholm,
torde skolans behov av skrivhjälp få tillgodoses genom anställande av tillfällig
personal. -Tag beräknar i övrigt personalbehovet vid bomb- och skjutskolan i

Departements chefen.

Departements chefen.

710 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

enlighet med försvarsutredningens förslag. Jag förutsätter emellertid därvid,
att personalen under vintern, då någon utbildningsverksamhet såsom nämnts
som regel icke skall äga rum, kommer att fullt utnyttjas för andra uppgifter
inom eller utom skolan.

Flygkrigshögskolan.

Flygkrigshögskolan, som är förlagd till Stockholm, omfattar för närvarande
en årskurs (stabskurs).

Försvarsutredningen har anfört, att utbildningen vid flygkrigshögskolan
borde äga rum vid allmän kurs, stabskurs samt en eller flera högre tekniska
kurser. Utredningen har beräknat elevantalet vid fullt uppsatt flygvapen till
omkring 40 i allmän kurs, 10—15 i stabskurs, som sannolikt komme att
äga rum vartannat år, samt omkring 10 i teknisk (a) kurs (er), som likaledes
borde äga rum vartannat år.

Med hänsyn till antalet elever samt utbildningens art och omfattning
komme verksamheten vid flygkrigshögskolan att bliva av ungefär motsvarande
omfattning som vid arméns och marinens motsvarande högskolor. Chefen för
flygkrigshögskolan, som enligt 1936 års försvarsbeslut skulle vara överstelöjtnant,
borde därför jämställas med och erhålla samma löneförmåner som
cheferna för krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan samt sjökrigshögskolan,
vilka samtliga hänfördes till lönegraden Oa 6.

Flygkrigshögskolans personalbehov har av utredningen beräknats till
1 överste, chef, 1 major, lärare, 1 kapten, adjutant, 1 kapten, lärare, 1 pensionerad
officer i arvodesbefattning, expeditionsofficer, 1 pensionerad underofficer
i arvodesbefattning, expeditionsunderofficer, samt 1 civilt skrivbiträde.

Därtill förelåge behov av kommenderad personal såsom lärare, ordonnanser
m. fl.

Bemissmyndigheterna ha icke haft något att erinra mot den av försvarsutredningen
föreslagna organisationen av flygkrigshögskolan.

Jag biträder försvarsutredningens förslag beträffande flygkrigshögskolans
organisation. Även i fråga om denna skola bör Kungl. Maj:t. äga att inom
ramen för personalorganisationen lämpa skolans organisation efter de erfarenheter,
som kunna komma att vinnas.

I likhet med försvarsutredningen anser jag, att chefen för flygkrigshögskolan
bör vara överste i lönegraden Oa 6.

Jämväl personalbehovet i övrigt vid flygkrigshögskolan torde kunna beräknas
i enlighet med försvarsutredningens förslag.

K. Musikorganisationen.

Enligt nuvarande organisation saknar flygvapnet musikkårer.

I sitt betänkande föreslog visserligen 1930 års försvarskommission, att en
musikkår av arméns typ II skulle uppsättas i anslutning till någon av flyg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 711

vapnets flottiljer. Förslaget upptogs emellertid av kostnadsskäl icke av
Kungl. Maj:t i proposition till riksdagen.

För sv ars ut redningen.

Försvarsutredningen har föreslagit, att en musikorganisation omfattande
sju musikkårer skall inrättas vid flygvapnet. Såsom motivering för detta förslag
har utredningen i huvudsak anfört följande:

Militärmusikens betydelse för truppförbanden torde vara alltför bekant
för att närmare behöva klarläggas. Här må endast framhållas militärmusikens
uppgift att bidraga till manskapets underhållning och trevnad i förläggningarna
ävensom dess erkända förmåga att uppliva den militära andan och
därmed verka befästande på disciplinen. Det sagda må vara nog för att understryka
önskvärdheten av att militärmusik finnes vid varje förläggningsplats.

Ku gällande princip för tilldelning av musikkår till militära förband innebär
i stort sett, att en militärmusikkår skall finnas vid varje militär förläggningsplats.
Stockholm och större garnisonsorter kunna dock hava flera musikkårer.
Av kostnadsskäl synes denna princip riktig i vad rör mindre garnisonsorter,
där en musikkår mycket väl torde kunna ombesörja musikunderhållningen
samt utbilda signalgivare till samtliga på orten förlagda förband. Med
tillämpande av denna princip borde följande flygförband erhålla yrkesmusikkår,
nämligen Västmanlands flygflottilj (Fl), Krigsflygskolan (F5), Skaraborgs
flygflottilj (F7), Svea flygflottilj (F8), Södermanlands flygflottilj
(Fil), Kalmar flygflottilj (F 12) och Bråvalla flygflottilj (F13).

Beträffande de olika musikkårernas storlek har utredningen anfört, att den
vid F 8 uppsatta musikkåren med hänsyn till viss representationsskyldighet i
samband med vakt- och garnisonstjänst syntes böra vara något större än
övriga förbands musikkårer.

Utredningen har beräknat personalbehovet för envar av musikkårerna vid
Fl, F 5, F 7, F 11, F 12 och F 13 till 1 musikdirektör, 2 musikfanjunkare, 3
musiksergeanter, 4 musikfurirer, 2 musikkorpraler, 4 musikvicekorpraler och
meniga samt 4 musikelever. För den större musikkåren (vid F 8) har därutöver
räknats med 1 musiksergeant, 2 musikfurirer, 1 musikkorpral, 1 musikvicekorpral
eller menig samt 1 musikelev.

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra
mot försvarsutredningens förslag.

För svar sväsendets underbefäls förbund har ansett, att det borde tagas under
övervägande, om icke flygvapnets musikkårer borde bli av samma typ som vid
armén. Därest detta av kostnadsskäl icke läte sig göra, syntes det mera ändamålsenligt
att begränsa antalet musikkårer än att begränsa antalet beställningshavare
inom var och en av desamma. Förbundet föresloge därjämte inrättandet
av ett mindre antal långtjänstunderbefälsbeställningar.

1042 års försvar sberedning.

Beredningen bär ansett, att med frågan om inrättandet av en musikorganisation
vid flygvapnet med hänsyn till de jämförelsevis stora kostnader,

712

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

som vore förenade därmed, tills vidare borde anstå. Härigenom nedbringades
också byggnadskostnaderna, enär musikbyggnaderna kunde utgå ur byggnadsprogrammet.

Därest den av försvarsutredningen föreslagna musikorganisationen skulle
uppsättas, borde av de 7 beställningarna för musikdirektörer flertalet liksom
vid armén hänföras till lönegraden Oa 2. Beredningen ville sålunda föreslå,
att 2 beställningar för musikdirektörer uppfördes i lönegraden Oa 2 eller
Oa 3 samt 5 musikdirektörsbeställningar i lönegraden Oa 2.

För egen del finner jag det befogat, att även flygvapnet utrustas med särskilda
musikkårer. Givetvis måste härvid av kostnadsskäl återhållsamhet iakttagas,
och som regel böra därför icke inrättas musikkårer vid sådana flygflottiljer,
som äro förlagda till platser, där militärmusikkår redan finnes tillgänglig
eller där musikkår tillhörande närbeläget militärt förband kan disponeras.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts förordar jag i likhet med försvarsutredningen,
att följande flygförband skola erhålla yrkesmusikkår, nämligen
Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås, krigsflygskolan (F 5) å Ljungbyhed,
Skaraborgs flygflottilj (F 7) i Såtenäs, Svea flygflottilj (F 8) i Barkarby,
Södermanlands flygflottilj (F 11) i Nyköping samt Kalmar flygflottilj
(F 12) i Kalmar. Med hänsyn till att jag såsom förläggningsplats för Blekinge
flygflottilj (F 17) föreslagit Ronneby, där militärmusik icke finnes, bör denna
flottilj i stället för Bråvalla flygflottilj (F 13) tilldelas egen musikkår. Sistnämnda
flottilj bör vid behov kunna disponera musikkåren vid Södermanlands
flygflottilj. Då vidare Hälsinge flygflottilj (F 15) vid bifall till mitt förslag
blir förlagd till plats — Söderhamn — där militärmusik saknas, bör även
denna flottilj utrustas med musikkår. Emellertid föreslår jag, att denna fråga
ställes på framtiden liksom också frågan om inrättande av musikkår för
Tionde flygflottiljen (F 10), därest denna skulle bli förlagd på enahanda sätt.

Den av försvarsutredningen föreslagna sammansättningen av musikkårerna
— för flertalet kårer arméns typ III med viss förstärkning -— synes mig
vara lämplig. Av kostnadsskäl kan jag icke tillstyrka att större kårer upprättas
annat än vid Svea fl}''gflottilj, där musikkåren i enlighet med försvarsutredningens
förslag bör bliva av arméns typ II. Såsom jag vid anmälan av
motsvarande fråga för arméns del anfört, anser jag mig icke kunna för närvarande
förorda införande av långtjänstbefattningar för musikunderbefälet.

Behovet av personal för flygvapnets musikorganisation beräknar jag i enlighet
med försvarsutredningens förslag. I likhet med försvarsberedningen anser
jag emellertid, att musikdirektörsbeställningarna böra uppföras, två i lönegraden
Oa 3 eller Oa 2 och återstoden i lönegraden Oa 2.

L. Övriga frågor.

Försvarsutredningen.

Försvarsutredningen har på anförda skäl (se sid. 652 i betänkandet) utgått
från att den målflygning -—- omfattande målgång och målbogsering

713

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

— som erfordrades för arméns och marinens räkning, och som för närvarande
så gott som uteslutande utfördes genom försorg av privata civila flygföretag,
även i fortsättningen i största möjliga utsträckning borde ombesörjas av civila
flygföretag.

För utbildningen av luftvärnsförbanden erfordrades emellertid i viss utsträckning
målgång under utförande av stridsmässiga manövrer samt målbogsering
med hastigheter, som icke alltför mycket understege dem, vilka
moderna krigsflygplan presterade. Utförda beräkningar hade givit vid handen,
att det årliga behovet av sådan, mera kvalificerad målflygning uppginge till,
för armén omkring 2,000 flygtimmar och för marinen omkring 1,200 flygtimmar.
Denna målflygning borde, för att det avsedda utbildningsmålet skulle
kunna uppnås, utföras genom flygvapnets försorg. Med hänsyn till personaloch
materielläget vid flygvapnet kunde detta emellertid icke ske — i varje
fall icke i full utsträckning — förrän tidigast från och med budgetåret 1945/46.
Kostnaderna för målflygningen borde — i vad avsåge materielens löpande
underhåll samt drivmedel — bestridas av arméns respektive marinens anslag.
Övriga kostnader — främst personalkostnader — borde bestridas av flygvapnets
anslag.

Utredningen har framhållit värdet ur militär synpunkt av en omfattande
och välorganiserad civil flygverksamhet, vilket redan 1930 års försvarskommission
funnit vara av betydelse för flygvapnet, främst därigenom, att
privatflygningen borde kunna skapa en reserv av flygförare, vilka vid krigstillfälle
skulle stå till flygvapnets förfogande och färdigutbildas därstädes.
Sedermera och särskilt under beredskapstiden hade vidgade erfarenheter
vunnits beträffande civilflygningens värde ur militär synpunkt. Linjetrafiken
hade visat sig väl motsvara förväntningarna i vad avsåge reservpersonalens
flygskicklighet.

Privat- och sportflygningens största betydelse låge emellertid enligt utredningens
mening icke så mycket däruti, att den skapade reserver av flygförare
utan fastmer uti det förhållandet, att den verksamt bidroge till att
sprida intresse för flygning över huvud taget inom vårt lands skilda delar. Ur
flygvapnets synpunkt värdefullast vore härvidlag i första hand modell- och
segelflygning samt byggverksamhet av olika slag, i andra hand motorflygning.
Dessa former av civil- och sportflygning ökade förståelsen för flygvapnet och
dess verksamhet samt gagnade dess rekrytering. På grund härav borde enligt
utredningens mening privat- och sportflygningen stödjas av staten.

Chefen för flygvapnet hade — enligt vad utredningen vidare anfört — i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1941 föreslagit, att frågan om den civila
luftfartens ställning i förhållande till flygvapnet skulle regleras främst så,
att större likhet skulle skapas mellan fredsorganisationen och krigsorganisationen.
Enligt nu gällande bestämmelser vore nämligen civilflyget i fredstid
fristående från flygvapnet, medan det under förstärkt försvarsberedskap och
mobilisering sorterade under chefen för flygvapnet. Chefen för flygvapnet
hade i skrivelsen föreslagit, att fredsorganisationen skulle ändras bland annat
såtillvida, att flygsäkerhets-, signal- och väderlekstjänsterna på militära och

714

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

civila flygplatser samordnades samt att chefen för flygvapnet skulle få inflytande
på privatflygningen i vad avsåge utbildning, flygträning, materielanskaffning
m. m. Kungl. Maj:t hade emellertid den 17 oktober 1941 beslutat,
att framställningen icke skulle föranleda någon åtgärd, varvid förutsatts, att
luftfartsmyndigheten under tid, då förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering
ej vore anbefalld, i alla frågor av militär vikt skulle samråda med chefen
för flygvapnet.

För att säkerställa kontinuerlig kontakt mellan chefen för flygvapnet samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dessa viktiga spörsmål hade försvarsutredningen
räknat med att en regementsofficer ur flygvapnet ständigt skulle
tjänstgöra såsom assistent i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utredningen
ansåge vidare, att sambandet mellan flygvapnet och Svenska Aeroklubben i
dess egenskap av centralorgan för den egentliga sportflygningen med vad därtill
hörde i form av utbildning och annan verksamhet bland ungdomen borde
under chefen för flygvapnet handhavas av en särskild officer. Arbetet härmed
borde åligga den regementsofficer ur flygvapnet, som enligt utredningens förslag
avsåges tjänstgöra såsom chef för flygsektionen i försvarsdepartementets
kommandoexpedition.

Enligt beslut av 1941 års riksdag skulle för skötseln av den centrala militära
väderlekstjänsten en särskild avdelning, benämnd militärmeteorologiska
avdelningen, inrättas inom statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.
Denna avdelning skulle i allt vad som rörde avdelningens fackverksamhet vara
anknuten till flygvapnet. Detta skulle ske på så sätt, att chefen för flygvapnet
ägde att till avdelningens chef (byrådirektören) giva de direktiv för verksamhetens
bedrivande, som ur militär synpunkt vore påkallade. Särskilt skulle
chefen för flygvapnet föreskriva, hur samarbetet skulle ske mellan avdelningen
å ena sidan och flygvapnets väderleksstationer å den andra. Denna organisation
skulle emellertid enligt departementschefens i propositionen uttalade
mening icke anses utgöra en slutgiltig lösning av frågan rörande det militära,
centrala väderleksorganets ställning. Om organisationen vid prövning icke
skulle befinnas vara ändamålsenlig, borde sådan ändring åstadkommas, att
den militärmeteorologiska avdelningen i sin helhet komme att sortera under
militär myndighet. Då den nya organisationen ännu icke kunnat prövas, kunde
försvarsutredningen icke taga ståndpunkt till frågan rörande den militärmeteorologiska
avdelningens framtida ställning.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och fly g förvaltning en ha beträffande den militära
väderlekstjänstens organisation föreslagit, att militärmeteorologiska avdelningen
inom statens meteorologisk-hydrografiska anstalt skall utbrytas ur
anstalten och inordnas under flygvapnets myndigheter. Försvarsutredningen
hade anfört, att den av 1941 års riksdag beslutade organisationen av militärmeteorologiska
avdelningen icke ännu prövats, varför utredningen icke kunnat
taga ståndpunkt till frågan rörande avdelningens framtida ställning. Enär
emellertid avdelningen med avseende å sin verksamhet varken i princip eller

715

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

i praktiken undergått någon egentlig organisatorisk förändring sedan år 1936,
då avdelningen enligt en av anstaltens chef utfärdad instruktion förlänats en
fullt självständig ställning, förelåge sålunda mångåriga erfarenheter beträffande
olägenheterna med dess nuvarande ställning. Därest avdelningen skulle
kvarbliva såsom en avdelning inom statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
samt avdelningschefen vara civil, krävdes ytterligare en regementsofficer för
handläggning inom flygstabens signal- och väderleksavdelning av hithörande
ärenden. Ur militär och ekonomisk synpunkt vore det därför lämpligast, om
avdelningen brötes ut ur statens meteorologisk-hydrografiska anstalt och inordnades
under flygvapnet.

överbefälhavaren har framhållit, att det vore ett militärt intresse att civilflygningen,
främst modell- och segelflygningen, understöddes av staten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anslutit sig till försvarsutredningens
uppfattning, att privat- och sportflygningen bör stödjas av staten. Tillkomsten
av en särskild befattningshavare såsom assistent i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
överensstämde med styrelsens tidigare uttalade önskemål.

Svenska teknologföreningen har framhållit, att de av försvarsutredningen
föreslagna åtgärderna för ordnande av samarbete med civilflyget syntes välbetänkta.
Föreningen ville understryka behovet av att tillräckligt stöd lämnades
såväl för modell- och segelflygning som också för motorflygning.

Liknande synpunkter ha anförts av svenska aeroklubben, som jämväl framhållit,
att de målflygningar, vilka för närvarande utfördes för försvarets räkning
av till klubben anslutna flygklubbar, vore i hög grad ägnade att öka möjligheterna
för de civila certifikatinnehavarna att vidmakthålla sin flygträning.
Den samhörighet med försvarets intressen, som privatflygverksamheten
ägde, syntes väl motivera att privatflygningen vunne en fastare anknytning till
staten än nuvarande organisation medgåve, med ty åtföljande vidgat militärt
inflytande i vad avsåge utbildning, flygträning, materielanskaffning m. m.
Huruvida i samband därmed de till understöd av privatflyget utgående anslagen
lämpligen borde överflyttas till fjärde huvudtiteln syntes böra tagas
under övervägande.

Jag ansluter mig till försvarsutredningens uppfattning, att målflygning för
arméns och marinens räkning även i fortsättningen i största möjliga utsträckning
bör ombesörjas av civila flygföretag. Jag delar även utredningens uppfattning,
att den mera kvalificerade målflygningen bör utföras genom flygvapnets
försorg i den utsträckning, som personal- och materielläget vid vapnet
det medgiva, och att härvid kostnaderna för flygmaterielens underhåll samt
drivmedel böra bestridas av arméns respektive marinens anslag.

I likhet med försvarsutredningen och överbefälhavaren anser jag privat- och
sportflygningen vara av sådan betydelse ur militär synpunkt, att den bör
stödjas av staten. Denna fråga liksom frågan om don civila flygverksamhetens
ställning till flygvapnet tarvar emellertid särskild utredning, vid vilken bör
övervägas bland annat frågan på vad sätt staten kan tillgodogöra sig den
civila flygverksamhetens insatser. Tills vidare biträder jag försvarsutred -

Departements chefen.

716

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningens förslag att beräkna en regementsofficer ur flygvapnet såsom assistent
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken officer jämväl bör tjänstgöra i flygstabens
flygsäkerhets- och haveriavdelning. Härförutom utgår jag från att den
regementsofficer ur flygvapnet, som vid bifall till mitt i det föregående framställda
förslag kommer att tjänstgöra såsom chef för flygsektionen inom försvarsdepartementets
kommandoexpedition, skall sörja för samarbetet mellan
flygvapnet och den egentliga sportflygningen.

Jag kan icke biträda chefens för flygvapnet och flygförvaltningens förslag
att nu utbryta den militärmeteorologiska avdelningen ur statens meteorologiskhydrografiska
anstalt och inordna avdelningen under flygvapnets myndigheter.
Den av 1941 års riksdag beslutade organisationen av den militära väderlekstjänstens
centralorgan har ännu icke helt genomförts och än mindre prövats.
Under sådana förhållanden kan jag icke nu föreslå någon ändring i denna
organisation. Någon personalökning å flygstabens signal- och väderleksavdelning
med anledning av den nuvarande organisationens bibehållande synes icke
erforderlig.

III. Flygvapnets byggnader och flygfält.

Försvars ut redningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att den ökning av flygvapnets personalorganisation,
som utredningen föreslagit, bland annat komme att medföra
behov av vissa omändrings- och nybyggnadsarbeten vid nu befintliga
eller beslutade förband.

För den specialdivision, som utredningen föreslagit skola tillkomma vid
flottiljerna (motsvarande), erfordrades dels en särskild kasern, dels en vaktoch
beredskapsbyggnad inrymmande vakt- och arrestlokaler, förläggningslokaler
för vakt- och beredskapspersonal samt i anslutning till dessa förläggningslokaler
garage för brand- och beredskapsbilar. Med hänsyn till
svårigheten att vid vissa flottiljer (motsvarande), särskilt sådana som vore
förlagda relativt avlägset ifrån större samhälle, erhålla bostäder för personalen
genom privat byggnadsverksamhet hade utredningen sett sig nödsakad
att i viss utsträckning beräkna medel för uppförande av tjänstebostäder
för personalen. Sådana bostäder, som avsåges skola uppföras utanför det inhägnade,
militära området, förutsattes emellertid i första hand skola tillkomma
genom privat eller halvstatlig byggnadsverksamhet.

Jämväl den av utredningen föreslagna materielorganisationen medförde
behov av omändrings- och nybyggnadsarbeten, varjämte erfordrades vissa
centralförråd för såväl flyg-, vapen- som intendenturmateriel. Hangarutrymmen
vore beräknade med utgångspunkt från de flygplantyper, som utredningen
bedömde skulle komma till användning under de närmaste tio åren.

För att under alla förhållanden trygga flygförbandens operationsfrihet
måste man räkna med att flygfälten borde äga en storlek av i regel 1,500 x

1,500 meter. Sannolikheten talade även för att den framtida utvecklingen av
flygmaterielen kunde komma att medföra krav på ännu större start- och land -

717

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ningssträckor, framför allt för start och landning i vindstilla och under mörker.
Utredningen hade därför vid planerandet av nya flygfält räknat med att fälten
i en riktning skulle kunna utvidgas till 2,000 meter. I den mån redan befintliga
och till sin storlek otillräckliga flygfält för rimliga kostnader kunde utvidgas,
hade utredningen räknat därmed. Vid de platser, där behov av permanentbanor
oundgängligen förelåge och sådana icke redan funnes, hade utredningen
räknat med anläggning av sådana banor.

Beträffande detaljerna i försvarsutredningens förslag till omändrings- och
nybyggnadsarbeten jämte kostnadsberäkningar torde få hänvisas till å sid.
696—725 i betänkandet intagna bilagor därom, varför här endast torde böra
lämnas uppgift å de för varje flygflottilj, flygverkstad eller motsvarande angivna
sammanlagda kostnaderna för förslagens genomförande ävensom, i förekommande
fall, av utredningen anförda skäl för förslagen. Kostnadsbeloppen
avse prisläget den 1 juli 1941.

Försvarsutredningen har anfört, att vid Västmanlands flygflottilj
(F 1) flygfältet jämte hangarer, förråd och verkstäder vore beläget vid Hässlö
på omkring 4 kilometers avstånd från flottiljens kasernetablissement i
Västerås. Detta förhållande innebure allvarliga och på tjänstens behöriga
gång inverkande olägenheter, enär den viktigaste delen och huvuddelen av
flottiljens verksamhet vore förlagd till flygfältet och anläggningarna vid detta.
Omfattande, dyrbara men framförallt tidsödande transporter av så gott
som hela flottiljens personal bleve bland annat följden. Godtagbar beredskap
och flygstationstjänst kunde icke upprätthållas med en sådan
förläggning. Utredningen ansåge därför, att för flottiljen borde anordnas
ett nytt etablissement vid Hässlö. Det gamla kasernetablissementet erfordrades
så gott som helt för underofficers-, signal- och tekniska skolornas
behov, för vilka i annat fall nya byggnader måste uppföras. Vissa lokaler avsåges
dessutom skola tagas i anspråk för flygförvaltningens centralförråd för
intendenturmateriel. Genom ändamålsenliga iståndsättnings- och inredningsarbeten
kunde det gamla kasernetablissementet göras lämpligt för att tillgodose
ovannämnda behov. Utökning av flygfältet i ost-västlig riktning
vore nödvändig och möjlig att utföra.

De sammanlagda kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid
Västmanlands flygflottilj ha beräknats till 7,628,000 kronor (avskrivningsbehov

4,689,500 kronor).

Den beträffande Eoslagens flygflottilj (F 2) upptagna kostnaden för
skolskjutningsbana avsåge, enligt vad utredningen anfört, anläggande av en
korthållsbana för pistolskjutning och inskjutning av kulsprutor sPmt en skjutbana
för övriga handvapen- och kulspruteskjutningar. Skjutbanorna borde
även disponeras för den till Näsby förlagda sjökrigsskolan.

De sammanlagda kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid
Eoslagens flygflottilj ha beräknats till 1,926,000 kronor (avskrivningsbeliov

1,150,000 kronor).

Den vid Östgöta flygflottilj (F3) föreslagna utvidgningen av flygfältet
avser utökning av flygfältet i sydlig och ostlig riktning.

718

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De sammanlagda kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid
Östgöta flygflottilj ha beräknats till 1,576,000 kronor (avskrivningsbehov

1,111,500 kronor).

För de vid Jämtlands flygflottilj (F 4) erforderliga omändrings- och
nybyggnadsarbetena ha de sammanlagda kostnaderna beräknats utgöra

1,980,000 kronor (avskrivningsbehov 1,181,000).

Försvarsutredningen har beträffande krigsflygskolan (F5) anfört, att
den vid nuvarande flygkrigsskolan befintliga kadettskolans förläggningsutrymmen
efter kadettskolans avflyttning från Ljungbyhed och då flygvapnets
utökning framdeles vore fullt genomförd borde disponeras av den nu till
Eslöv provisoriskt förlagda flygreservskolan.

De sammanlagda kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid
krigsflygskolan (flygkrigsskolan) ha beräknats till 1,501,000 kronor (avskrivningsbehov
890,500 kronor).

Beträffande Västgöta flygflottilj (F6) har utredningen framhållit,
att det visat sig omöjligt att genom privat byggnadsverksamhet erhålla erforderligt
antal bostäder för flottiljens personal. Av denna anledning hade under
år 1941 uppförts ett antal tjänstebostäder. Detta antal vore emellertid otillräckligt,
varför ytterligare bebyggelse antingen i form av tjänstebostäder eller
på annat sätt måste tillkomma. Utökningen av flygfältet i sydlig riktning
vore nödvändig och möjlig att utföra. Den längs flygfältets västra gräns
löpande, elektrifierade järnvägslinjen utgjorde ett allvarligt flyghinder, som
borde undanröjas. Denna fråga borde göras till föremål för särskild utredning.
De sammanlagda kostnaderna för erforderliga arbeten vid Västgöta
flygflottilj ha beräknats till 2,251,000 kronor (avskrivningsbehov 1,450,000
kronor.)

Även vid Skaraborgs flygflottilj (F 7) hade det, enligt vad utredningen
anfört, visat sig omöjligt att genom privat byggnadsverksamhet erhålla
erforderligt antal bostäder för flottiljens personal. Av denna anledning hade
dels ett avsevärt antal tjänstebostäder uppförts inom flottiljens område, dels
även i egnahemsstyrelsens regi uppförts ett omfattande bostadsområde i nära
anslutning till förläggningsområdet. Såväl antalet tjänstebostäder som antalet
bostäder inom egnahemsområdet vore emellertid otillräckligt, varför ytterligare
bostäder måste tillkomma.

De sammanlagda kostnaderna för erforderliga arbeten vid Skaraborgs flygflottilj
ha beräknats till 3,978,000 kronor (avskrivningsbehov 2,425,000 kronor).

Vid Svea flygflottilj (F8) ha vissa tjänste- och hangarutrymmen för
tillgodoseende av flygvapnets huvudstations och tre eskaderstabers behov ansetts
erforderliga.

De sammanlagda kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid
denna flottilj ha beräknats till 2,163,000 kronor (avskrivningsbehov 1,272,000
kronor).

Vid Göta flygflottilj (F 9) har ansetts föreligga ett trängande behov
av handvapenskjutbana, inskjutningsbana och skjutbana för kulsprutor samt
skjutbana för skjutning med kulspruta från luften.

719

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

De sammanlagda kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid
Göta flygflottilj ha beräknats till 2,451,000 kronor (avskrivningsbehov

1.588.000 kronor).

Utredningen har erinrat om att Skånska flygflottiljen (F10), som
för närvarande benämndes Tionde flygflottiljen, i enlighet med beslut av
1941 års riksdag vore provisoriskt förlagd till Malmö. Utredningen hade
såsom slutgiltig förläggningsplats för denna flottilj föreslagit Ängelholm
(Barkåkra). Flottiljens förläggning till Ängelholm förutsatte uppförande av
helt nytt flottiljetablissement och iordningställande av flygfält i anslutning
till detta.

De sammanlagda kostnaderna för dessa arbeten ha beräknats till 11,764,000
kronor (avskrivningsbehov 6,819,000 kronor).

För flottiljetablissementet vid Södermanlands flygflottilj (Fil),
vilken i enlighet med beslut av 1940 års urtima riksdag är under uppsättning,
har anvisats ett sammanlagt belopp av 8,500,000 kronor.

Med anledning av försvarsutredningens förslag ytterligare erforderliga nybyggnads-
och tilläggsarbeten ha beräknats till sammanlagt 1,082,000 kronor
(avskrivningsbehov 582,500 kronor).

Kalmar flygflottilj (F12) skall enligt 1941 års riksdags beslut förläggas
till Kalmar och uppsättas från och med budgetåret 1942/43. Arbetena
med såväl flottiljetablissementets som flygfältets iordningställande pågå och
beräknas vara slutförda under hösten 1942. För ifrågavarande arbeten har
anvisats ett belopp av 9,300,000 kronor.

Försvarsutredningen, som bland annat ansett utvidgning av det under anläggning
varande flygfältet erforderlig har beräknat de sammanlagda kostnaderna
för tilläggs- och nybyggnadsarbeten vid flottiljen till 1,373,000 kronor
(avskrivningsbehov 830,000 kronor).

Bråvalla flygflottilj (F13), som enligt 1941 års riksdags beslut skall
förläggas till Norrköping, har av utredningen föreslagits skola uppsättas från
och med budgetåret 1943/44. För markförvärv och påbörjande av arbetena
med flygfältet har 1941 års riksdag anvisat ett belopp av 2,230,000 kronor.

Återstående kostnader för flottiljetablissementet och flygfältet ha beräknats
till 9,564,000 kronor (avskrivningsbehov 5,761,500 kronor).

Hallands flygflottilj (F14) har av utredningen föreslagits skola förläggas
till Halmstad med uppsättning från och med budgetåret 1944/45.

Kostnaderna för uppförande av helt nytt flottiljetablissement och iordningställande
av flygfält i anslutning till etablissementet ha beräknats till

12.164.000 kronor (avskrivningsbehov 7,518,000 kronor).

Västerbottens flygflottilj (F15) har av utredningen föreslagits

skola förläggas till Umeå med uppsättning från och med budgetåret 1945/46.

Försvarsutredningen har uppgivit, att Umeå stad vid preliminära förhandlingar
ställt i utsikt att medverka till att bostäder för flottiljens icke inkasernerade
personal komme att finnas i erforderlig omfattning. Med hänsyn
till tjänstens krav vore det dock önskvärt, att vissa tjänstebostäder uppfördes
i anslutning till flottiljetablissementet, varför kostnader beräknats härför.

720

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kostnaderna för flottilj etablissement och övriga erforderliga arbeten ha
beräknats till 13,368,000 kronor (avskrivningsbehov 8,236,000 kronor).

Upplands flygflottilj (F 16) har av utredningen föreslagits skola förläggas
till Uppsala med uppsättning från och med budgetåret 1943/44.

Försvarsutredningen har erinrat om att flottiljen avsåges förläggas till flygfält,
som genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg vore under arbete.
Flygfältet förutsattes sålunda skola överföras till flygvapnet. Utredningen
hade i annat sammanhang framhållit, att flygkadettskolan (F 20) så snart ske
kunde borde förflyttas från Ljungbyhed och förläggas i anslutning till Upplands
flygflottilj. Härigenom komme avsevärda besparingar att göras genom
att ett flertal byggnader och flygfältet kunde vara gemensamma med flottiljen.
Upplands flygflottiljs och flygkadettskolans förläggning till Uppsala förutsatte
uppförande av dels helt nytt flottilj etablissement, vilket i flera avseenden
avsåges bliva gemensamt med flygkadettskolan, dels ock särskilda byggnader
för flygkadettskolan. Det under anläggning varande flygfältet måste därjämte
utvidgas.

De sammanlagda kostnaderna för de arbeten, som avsetts för flygflottiljen
och flygkadettskolan gemensamt, ha beräknats till 13,762,000 kronor (avskrivningsbehov
8,492,500 kronor).

Blekinge flygflottilj (F 17) har av utredningen föreslagits skola förläggas
till Ramdala, cirka 17 kilometer från Karlskrona, eller annan lämplig
förläggningsplats i Blekinge med uppsättning från och med budgetåret 1944/45.
För markförvärv och påbörjande av arbetena med flygfältet har 1941 års
riksdag anvisat ett belopp av 900,000 kronor.

Försvarsutredningen har anfört, att flottiljens förläggning till Blekinge
förutsatte uppförande av helt nytt flottiljetablissement och iordningställande
av flygfält i anslutning till etablissementet. Vid denna flottilj erfordrades
speciella anordningar för torpeders och minors förvaring och skötsel. Då
bostäder för flottiljens personal icke syntes kunna erhållas på orten, erfordrades
en omfattande tjänstebostadsbebyggelse eller på annat sätt ordnad
bebyggelse eller en kombination av bådadera.

Kostnaderna för erforderliga arbeten ha beräknats till 15,741,000 kronor
(avskrivningsbehov 9,631,000 kronor).

För flygkadettskolan (F 20) erforderliga arbeten, som icke upptagits
under Upplands flygflottilj, ha beräknats draga en kostnad av sammanlagt

2,444,000 kronor (avskrivningsbehov 1,291,000 kronor).

Norrbottens flygbaskår (F 21) är i enlighet med 1941 års riksdags
beslut under uppsättning vid Luleå. För kårens etablissement har anvisats
ett sammanlagt belopp av 6,200,000 kronor, vartill komma 1,095,000 kronor för
den första tjänstebostadsbebyggelsen i Luleå. Försvarsutredningen har anfört,
att flygfältet, som tidigare varit krigsflygfält, icke vore tillräckligt stort,
varför detsamma måste utvidgas. Flygfältet måste därjämte — för erhållande
av gräsvall och sandens bindande — täckas med ett mat jordslager. För bomboch
skjututbildningen erfordrades ett målområde, som icke kunde inrymmas
inom kronan nu tillhörigt markområde. Detta målområde måste därför för -

varvas.

Kungl. Maj-.ts -proposition nr 210. 721

De sammanlagda kostnaderna för tilläggs- och nybyggnadsarbeten (de
senare jämväl omfattande i Kungl. Maj:ts proposition 1941:267 under »1944
års byggnadsprogram» omnämnd bostadsbebyggelse) ha beräknats till

3.303.000 kronor (avskrivningsbehov 2,166,500 kronor).

Försvarsutredningen har framhållit, att de båda nu befintliga centrala
fljgverkstäderna, en vid Malmen och en i Västerås, av skäl som utredningen
tidigare anfört vore i behov av utvidgning. Dessutom borde en ny
central flygverkstad tillkomma. Den nya centrala flygverkstadens tillkomst
förutsatte, att ett helt nytt verkstadsetablissement uppfördes. Till vilken
plats denna verkstad skulle förläggas vore för närvarande icke möjligt att avgöra.
Undersökningar härom påginge inom flygvapnet, och såsom alternativa
platser hade nämnts Örebro, Eskilstuna, Arboga och Köping.

Kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid de nu befintliga
flygverkstäderna ha beräknats till, för centrala flygverkstaden vid Malmen
(jämte försökscentral) 4,457,000 kronor (avskrivningsbehov 2,794,500 kronor)
och för centrala flygverkstaden i Västerås (med filial i Hässlö) 3,660,000
kronor (avskrivningsbehov 2,295,500 kronor). Kostnaderna för den nya centrala
flygverkstaden ha beräknats till 10,155,000 kronor (avskrivningsbehov

5.878.000 kronor).

Utredningen har såsom i annat sammanhang framhållits föreslagit, att
vissa centralförråd för olika huvudgrupper av materiel borde inrättas.
Utrymmena för nuvarande flyg- och vapenmaterielförråden vid Malmen samt
flygmaterielförrådet i Västerås avsåges därvid även i fortsättningen komma
till användning. Viss komplettering genom nybyggnad erfordrades emellertid.
För centrala intendenturförrådet i Västerås beräknades lokaler i Västmanlands
flygflottiljs nuvarande etablissement kunna iordningställas.

De sammanlagda kostnaderna för centralförrådens iordningställande ha
beräknats till 1,946,000 kronor (avskrivningsbehov 916,000 kronor).

Flygvapnets underof f icersskola, signalskola och tekniska
skola ha av utredningen föreslagits skola förläggas till Västerås i Västmanlands
flygflottiljs nuvarande kasernetablissement.

Försvarsutredningen har framhållit, att det, för att dessa skolor snarast
möjligt skulle kunna organiseras i enlighet med utredningens förslag, vore
önskvärt, att Västmanlands flygflottiljs nya etablissement vid Hässlö snarast
uppfördes.

Kostnaderna för erforderliga omändringsarbeten för skolornas behov ha
beräknats till 646,000 kronor (avskrivningsbehov 341,000 kronor).

Eskaderstabernas behov av tjänstelokaler borde enligt utredningens
mening lösas på följande sätt.

Första, tredje och fjärde eskaderstaberna kunde, enligt vad 1940 års militära
byggnadsutredning meddelat, erhålla tjänsteutrymmen i flygvapnets blivande
ämbetsbyggnad i Stockholm. Härvid hade räknats med att för varje eskaderstab
skulle erfordras ett sammanlagt utrymme om cirka 286 kvadratmeter. Då
medel saknades för dessa lokalers anordnande, inredning m. m. i ämbets Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 210. 377 « 46

722

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

byggnaden, hade i kostnadsberäkningarna härför upptagits ett belopp på

150.000 kronor (avskrivningsbehov 75,000 kronor).

Andra eskaderstaben, som enligt utredningens förslag borde förläggas till
Göteborg, kunde genom förhyrning erhålla erforderliga tjänstelokaler i riksbanken
tillhörig fastighet.

Flygbasområdesstabernas behov av tjänstelokaler, utgörande för
vardera sammanlagt cirka 267 kvardratmeter, borde enligt utredningens mening
lösas på följande sätt.

För södra flygbasområdesstaben, som enligt utredningens förslag borde
förläggas till Ängelholm, erfordrades nybyggnad.

Kostnaderna härför ha beräknats till 110,000 kronor (avskrivningsbehov

55.000 kronor).

Västra flygbasområdesstaben, som enligt utredningens förslag borde förläggas
till Göteborg, kunde — i likhet med andra eskaderstaben — genom förhyrning
erhålla erforderliga tjänstelokaler i riksbanken tillhörig fastighet.

Östra flygbasområdesstaben, som enligt utredningens förslag borde förläggas
till Stockholm, kunde erhålla tjänstelokaler i flygvapnets blivande
ämbetsbyggnad.

Kostnaderna för lokalernas anordnande och inredning ha beräknats till

45.000 kronor (avskrivningsbehov 22,500 kronor).

Norra flygbasområdesstaben, som enligt utredningens mening borde förläggas
till Östersund, kunde erhålla tjänstelokaler uti staten tillhörig byggnad, nämligen
antingen inom postverkets blivande lokaler, i vilket fall inga kostnader
för lokalernas iordningställande behövde beräknas i detta sammanhang, eller
i f. d. statens järnvägars änke- och pupillkassas byggnad, vilken sannolikt
komme att överföras till byggnadsstyrelsens förvaltning. I händelse av förläggning
enligt det senare alternativet uppstode vissa kostnader för omändrings-
och inredningsarbeten, vilka kostnader beräknades till 40,000 kronor
(avskrivningsbehov 20,000 kronor).

Då kårstaben vid Norrbottens flygbaskår jämväl fungerade såsom flygbasområdesstab
inom Övre Norrlands flygbasområde, erfordrades inga särskilda
lokaler för denna senare stab.

Vid flygvapnets övningsplatser erfordrades, enligt vad utredningen
vidare anfört, vissa kompletterande byggnads- och flygfältsarbeten.

Vid Boden erfordrades sålunda utökning av flygfältet samt i samband därmed
förlängning av tre permanentbanor jämte förbindelsebanor. Därest så
befunnes lämpligt, borde de medel, som avsåges för dessa ändamål, i stället
få disponeras för motsvarande anordningar vid ett inom Övre Norrland beläget
krigsflygfält.

Vid Kalix och Boma erfordrades utökning av flygfälten.

Vid Gällivare eller Kiruna erfordrades vissa baracker.

För anordnande av övningsplats på Öland hade ett mindre belopp beräknats.
Denna övningsplats finge närmast karaktären av nödlandningsplats, avsedd
att främst kunna användas av flygplan tillhörande Kalmar flygflottilj i

723

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 210.

samband med bombfällnings- och skjutövningar ävensom vid övriga tillfällen,
då av olika skäl landning i Kalmar icke vore möjlig.

Vid vardera av övningsplatserna Ripa och Sövdeborg erfordrades ett
mindre antal baracker, nämligen en expeditionsbarack, en barack för vaktpersonal
och omklädnadsrum för flygande personal, en lektionsbarack och en
förläggningsbarack.

De sammanlagda kostnaderna för omändrings- och nybyggnadsarbeten vid
flygvapnets övningsplatser ha beräknats till 1,644,000 kronor (avskri vningsbehov
1,192,500 kronor).

För anläggning och utvidgning av krigsflygfält, anläggning av permanentbanor
på dessa samt iordningställande av baracker och tjänstebostäder
för tillsynsmän vid krigsflygfält har slutligen beräknats ett belopp av 7,764,000
kronor (avskrivningsbehov 6,985,500 kronor).

De sammanlagda engångskostnaderna för flygvapnets byggnader m. in.
ha av försvarsutredningen angivits till 140,586,000 kronor, motsvarande ett avskrivningsbehov
av 87,641,000 kronor.

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i gemensamt utlåtande
framhållit, bland annat, att vissa byggnader, markförvärv, flygfältsarbeten
m. m. visat sig nödvändiga utöver de av utredningen upptagna. Å andra sidan
hade av försvarsutredningen upptagits vissa byggnader, för vilkas utförande
medel redan ställts till flygförvaltningens förfogande. Verkställda undersökningar
hade vidare givit vid handen, att vissa arbeten icke längre vore erfor
derliga.

Beträffande de olika flygflottiljerna (motsvarande) hade framhållits, att försvarsutredningen
funnit en utökning av flygfältet vid Jämtlands flygflottilj
önskvärd, men att utökningen icke läte sig genomföra för rimliga
kostnader varför utredningen icke beräknat medel för ändamålet. Verkställda
undersökningar hade emellertid givit vid handen, att en utökning vore
möjlig ehuru kostnaderna bleve stora. De syntes dock icke orimliga i jämförelse
med de kostnader, som redan nedlagts på denna förläggningsplats.
En utökning av flygfältet syntes framdeles bliva erforderlig. — Verkställda
undersökningar beträffande flygfältet vid Svea flygflottilj hade vidare
givit vid handen, att möjligheter förelåge att för rimliga kostnader utöka detta
flygfält.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha vidare föreslagit, att vid
varje flottilj skall uppföras en särskild fritidsbyggnad för manskapet.

I sitt yttrande ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen framhållit
avsikten vara att senare inkomma med särskild skrivelse rörande de byggnader
m. m., som ansåges nödvändiga utöver de av försvarsutredningen upptagna,
ävensom i fråga om de förändringar i utredningens förslag, som
betingades av att medel redan ställts till förfogande eller av att verkställda
utredningar givit vid handen att byggnadsföretagen icke vore erforderliga.
I skrivelse den 24 februari 1942 har flygförvaltningen över -

Departements

chefen.

724 Eungl. May.ts proposition nr 210.

lämnat en utredning i ämnet. I tablån framhålles bland annat, att för vissa
av de av försvarsutredningen föreslagna byggnadsåtgärderna medel redan
ställts till förfogande på tilläggsstat för innevarande budgetår till ett belopp
av 1,304,000 kronor (proposition 1942: 2). I tablån ha vidare vissa byggnadsåtgärder
angivits såsom erforderliga utöver de i försvarsutredningens förslag
upptagna. Yissa av försvarsutredningen upptagna byggnadsåtgärder ha angivits
komma att draga högre kostnader än vad utredningen räknat med. Å
andra sidan ha angivits vissa byggnadsarbeten, vilka enligt flygförvaltningens
mening icke ansetts erforderliga att utföra. Merkostnaden enligt det av flygförvaltningen
framlagda förslaget uppgår till 481,000 kronor. Flygförvaltningen
har förutsatt, att de ökade kostnaderna skola kunna täckas genom besparingar
vid genomförandet av försvarsutredningens förslag.

1940 års militära byggnadsutredning har i sitt remissyttrande bland annat
anfört, att av försvarsutredningen upptagna byggnadskostnader för flygvapnet,
utom vad avsåge kostnader för utvändiga arbeten av olika slag, till betydande
omfattning beräknats i samråd med utredningen men att de av byggnadsutredningen
därvid lämnade kostnadsuppgifterna endast varit överslagsvis beräknade.

Byggnadsutredningens ordförande, med vilken ledamöterna Edler och
Diös förklarat sig ense, har beträffande flygvapnet framhållit, att det syntes
som om de nya kasernetablissementen, vilka betingade höga kostnader, kunde
i vissa avseenden förenklas, varvid i första hand borde övervägas om icke
hangarerna åtminstone i viss utsträckning kunde uppföras i lättare konstruktion.

Här må vidare framhållas, att utredningens ordförande dels i skrivelse den
6 mars 1942 anmält, att kostnaderna för anordnande och inredning av lokaler
första, tredje och fjärde flygeskaderstaberna i Stockholm — av försvarsutredningen
upptagna till 150,000 kronor — numera inräknats i de av 1940 års civila
byggnadsutredning beräknade kostnaderna för flygledningens ämbetsbyggnad
i Stockholm, dels och i en den 7 mars 1942 dagtecknad promemoria redogjort
för en på mitt uppdrag verkställd utredning i fråga om anordnande av lokaler
för de flygvapnets skolor m. m., som äro eller beräknas bliva förlagda i anslutning
till Västmanlands flygflottilj.

Svenska underofficersförbundet har påtalat behovet av snara åtgärder till
en förbättring av de äldre tjänstebostäder, som upplåtits åt flygvapnets undeiofficerare,
och framhållit, att uppmärksamhet även borde ägnas frågan om
nybyggnader av dylika bostäder.

Försvar sväsendets underbefälsförbund har bland annat erinrat om betydelsen
av att rymliga och trivsamma fritidslokaler för det fast anställda manskapet
uppfördes.

Tidigare har jag beträffande flygvapnets förläggningsplatser framhållit,
att frågan om ändrad förläggningsplats för Tionde flygflottiljen krävde ytterligare
överväganden. Vidare har jag erinrat, att den av mig förordade ändrade

725

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

förläggningen av Blekinge flygflottilj respektive F 15 medför vissa ändringar
i försvarsutredningens kostnadskalkyler.

I de delar, som icke beröras av frågan om förändrade förläggningsplatser
för förenämnda tre flottiljer ha mera väsentliga erinringar icke framställts
mot försvarsutredningens byggnadsprogram. Vad särskilt angår de av flygförvaltningen
i dess skrivelse den 24 februari 1942 såsom önskvärda angivna
förändringarna torde dessa sägas utgöra allenast detaljspörsmål i planläggningen
och kostnadsberäkningarna av den art att, såsom jag vid behandlingen
av arméns och marinens byggnadsfrågor framhållit, desamma icke lämpligen
böra upptagas i förevarande sammanhang. Jag finner försvarsutredningens
förslag i allt väsentligt kunna läggas till grund för de med flygvapnets
utbyggnad förenade byggnadsåtgärderna. I den mån avvikelser från programmet
finnas böra ske torde dessa frågor få upptagas i samband med framläggandet
av medelsäskanden för de olika ändamålen.

För att för femårsperioden bereda viss säkerhetsmarginal, vilken kan behöva
tagas i anspråk för bestridande av dels de ökade kostnader, som föranledas av
de ändrade förläggningsplatserna för förutnämnda tre flygflottiljer, dels de
utgifter för nya anläggningar, av vilka behov under femårsperioden kunna uppkomma
vid sidan av de av försvarsutredningen beräknade, finner jag mig böra
räkna med att vissa av de av försvarsutredningen angivna, av flygvapnets utbyggnad
föranledda byggnadsarbetena komma till utförande först efter femårsperiodens
slut eller under femårsperioden utföras endast i begränsad omfattning.
Till sådana byggnadsföretag, vilka visserligen synas i och för sig
motiverade men som sålunda kunna befinnas böra stå tillbaka för andra, angelägnare
äskanden, finner jag mig böra i första hand hänföra följande:

Av försvarsutredningen
för
femårsperioden
beräknat belopp:

Hangar av trä vid Västmanlands flygflottilj 190,000
Tjänstebostäder vid Roslagens flygflottilj ... 155,000

Tjänstebostäder för underofficerare vid krigs flygskolan

....................................... 200,000

Tjänstebostäder vid Skaraborgs flygflottilj ... 1,830,000

Tjänstebostäder för 1 kapten, 1 löjtnant och

4 underofficerare vid Göta flygflottilj ... 160,000

Bostadsbyggnader för ogifta officerare och

underofficerare vid Brå valla flygflottilj ... 95,000

Bostadsbyggnader för ogifta officerare och

underofficerare vid Hallands flygflottilj ... 125,000

Tjänstebostäder vid Blekinge flygflottilj ...... 1,230,000

Tjänstebostäder vid centrala flygverkstaden

vid Malmen ....................................... 1,797,000

Tjänstebostäder vid centrala flygverkstaden i

Västerås .......................................... 2,139,000

Tjänstebostäder vid ny central flygverkstad 1,400,000

Av departementschefen
för
femårsperioden
beräknat belopp:

100,000

915,000

615.000
898,500

1,069,500

700.000

Summa kronor 9,321,000

4,298,000

726

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Härigenom skulle sålunda under femårsperioden inom den av försvarsutredningen
angivna kostnadsramen ett belopp av (9,321,000 — 4,298,000=)

5,023,000 kronor bliva disponibelt till bestridande av förutnämnda ökade kostnader
på grund av ändrad förläggning av flottiljer och av sådana byggnadskostnader,
vilka finnas böra tillerkännas förtur framför de i tablån upptagna.

Med hänsyn till flygteknikens snabba utveckling synes det emellertid tillrådligt
att härutöver räkna med ytterligare ett belopp som säkerhetsmarginal.
Jag föreslår, att engångskostnaderna för flygvapnets byggnader m. m. under
femårsperioden till den del slutliga anslagsäskanden icke redan fiamlagts i
årets statsverksproposition beräknas till sammanlagt 145 miljoner kronor utifrån
prisnivån av den 1 juli 1941, motsvarande ett avskrivningsbehov av i
runt tal 70 miljoner kronor med tillämpning av de ändrade grunder för avskrivning
av nya kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond, som angivits
i årets statsverksproposition.

Jag vill betona, att i det föregående angivna reduktioner i femårsplanens
bvggnadsprogram icke få betraktas såsom definitiva utan mera äro att anse
som ett försök att komma fram till en beräknad ram för samtliga inom perioden
fallande byggnadskostnader för flygvapnets behov. I den mån de sålunda
förskjutna byggnadsåtgärderna genom iakttagande av sträng sparsamhet vid
byggnadsprogrammets genomförande finnas kunna utföras utan att ramen
överskrides, torde frågan om behovens tillgodoseende få upptagas till behandling
från fall till fall. Jag vill i detta sammanhang även åberopa vad jag under
arméns motsvarande avsnitt anfört beträffande anordnande av tjänstebostäder
för försvarsväsendets personal.

I fråga om de organisatoriska förutsättningarna för genomförandet av bygg
nadsprogrammet får jag hänvisa till vad därom anförts under arméns motsvarande
avsnitt. . .

Slutligen vill jag framhålla, att det är min avsikt att senare i särskild
proposition behandla de byggnadsfrågor, som finnas bora föranleda anslagsäskanden
till innevarande års riksdag. Därvid torde för tillgodoseende av vissa
av flygvapnets inom förenämnda kostnadsram av 145 miljoner kronor fallande
byggnadsbehov anslag komma att äskas jämväl å tilläggsstat för innevarande
budgetår.

IV. Organisationens genomförande.

För sv ars utredning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att flygvapnets utökning, med hänsyn
till önskvärdheten att snarast höja flygvapnets effektivitet, borde genomföras
inom en så kort tidrymd som möjligt. På utökningens genomförande inverkade
å andra sidan möjligheterna att tillgodose det ökade personal- och materielbehovet
samt, då det gällde uppsättning av flygförband, möjligheterna att
iordningställa flygfält och byggnader. Utbildning av personal toge avsevärd
tid i anspråk. För utbildning till officer erfordrades sålunda en utbildningstid

727

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

av omkring tre år. Utbildning till underofficer och till för tjänsten fullt användbart
stammanskap krävde sju respektive tre år. Tillverkning av flygmateriel
måste planläggas på lång sikt. Arbeten med iordningställande av
flygfält borde påbörjas minst tre år innan fältet skulle tagas i bruk. Iordningställande
av byggnader för en flygflottilj toge omkring två år i anspråk.
Med hänsyn till dessa förhållanden måste alltså utökningen förberedas i god
tid och tidrymden för dess genomförande vara relativt lång. Verkställda
undersökningar hade emellertid givit vid handen, att den utökning av flygvapnet,
som försvarsutredningen föreslagit, i huvudsak kunde genomföras
inom en tidrymd av fem år.

Med utgångspunkt från det beräknade läget den 1 juli 1942 har försvarsutredningen
uppgjort följande plan för flygvapnets utökning under femårsperioden.

Flygstabens omorganisation och utbyggnad skulle påbörjas under första
och fullföljas under andra året.

Eskaderstabernas organisation skulle genomföras, första eskaderstabens
under första året, andra eskaderstabens delvis under första och helt under
andra året, tredje eskaderstabens delvis under andra och helt under tredje
samt fjärde eskaderstabens delvis under tredje och helt under fjärde året.

De nytillkommande flygflottiljerna skulle uppsättas, Bråvalla flygflottilj
(F 13) och Upplands flygflottilj (F 16) under andra och tredje åren, Hallands
flygflottilj (F 14) och Blekinge flygflottilj (F 17) under tredje och fjärde åren
samt slutligen Västerbottens flygflottilj (F 15) under fjärde och femte åren.

Flygbasområdesstaberna skulle organiseras, Övre Norrlands (= kårstaben,
F 21) under första året, Östra under första och/eller andra året, Västra under
andra och/eller tredje året, Södra under tredje och/eller fjärde året samt slutligen
Norra under fjärde och/eller femte året.

Den nya centrala flygverkstadens uppsättning skulle påbörjas under andra
och fullföljas under tredje året.

De nytillkommande utbildningsanstalterna skulle organiseras, bomb- och
skjutskolan och signalskolan under första samt tekniska skolan under andra
året.

Musikorganisationen skulle uppsättas med fyra musikkårer under första
och med tre musikkårer under andra året.

I anslutning till denna allmänna plan för organisationens genomförande
har försvarsutredningen framhållit, att flygvapnets personal i vissa avseenden
icke kunde utökas i den takt, som vore påkallad av nyuppsättningen av förband.
Det vore därför ett framträdande önskemål att, bland annat genom
forcerad utbildning, snarast fylla flygvapnets personalkadrar.

Beträffande de åtgärder, som — förutom forcerad utbildningsverksamhet
— borde vidtagas för att fylla den personalbrist, som under uppsättningsperioden
och åren närmast därefter komme att förefinnas inom flygvapnet,
har utredningen framlagt vissa förslag, beträffande vilka torde få hänvisas till
betänkandet, sid. 672 och 675—678.

Departements chefen.

728 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Försvarsutredningen har å sid. 673 och 674 i betänkandet närmare angivit,
huru de av utredningen beräknade personalökningarna skulle fördelas på de
olika budgetåren under femårsperioden.

Y ttr anden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra
mot försvarsutredningens förslag till organisationens genomförande.

Svenska under officers förbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund
ha framfört vissa önskemål beträffande rekryteringen av bland annat befattningar
som flottiljkassörer och underofficerare, beträffande vilka torde få
hänvisas till handlingarna i ärendet.

I fråga om genomförandet av flygvapnets utbyggnad göra sig liknande synpunkter
gällande som beträffande de övriga försvarsgrenarna. Jag får hänvisa
till vad jag därutinnan anfört i fråga om arméns organisation. Såsom av försvarsutredningens
betänkande framgår, föreligga emellertid beträffande flygvapnet
vissa särskilda svårigheter, då det gäller att utöka personalen i erforderlig
omfattning. De åtgärder, som försvarsutredningen föreslagit för avhjälpande
av dessa svårigheter, torde vara i stort sett lämpliga. Det synes
ankomma på Kungl. Maj:t att taga ställning till förslaget i denna del, varvid
de av personalsammanslutningarna anförda synpunkterna torde böra närmare
övervägas.

Jämväl i övrigt synes försvarsutredningens förslag rörande organisationens
genomförande kunna i huvudsak läggas till grund för det fortsatta
arbetet. Vissa avvikelser från förslaget bliva dock erforderliga med hänsyn
till att jag i det föregående i en del avseenden frångått försvarsutredningens
förslag. Av skäl, som anförts i samband med behandlingen av frågan om
arméorganisationens genomförande, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att inom ramen för de anslag och personalkadrar, som för varje budgetår
bliva fastställda, besluta i vilken ordning och vid vilka tidpunkter de olika
organisationsändringarna skola genomföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

729

Avd. VIII. Sammandrag av kostnadsberäkningar.

Såsom jag inledningsvis anfört äro de verkställda beräkningarna av kostnaderna
för den föreslagna försvarsorganisationen icke avsedda att angiva
annat än den ram, inom vilken uppbyggnadsarbetet under den närmaste femårsperioden
bör förlöpa. Såsom underlag för beräkningarna har valts den prisnivå,
som rådde den 1 juli 1941. Beträffande beräkningen av personalkostnaderna
får jag hänvisa till vad jag därom anfört under avsnittet Vissa gemensamma
anslags- och avlöningsfrågor. Med utgångspunkt från förenämnda principer
och från vad jag i övrigt i det föregående anfört har totalkostnaden under
uppsättningsperioden, medelkostnaden per budgetår under uppsättningsperioden
och kostnaden per budgetår vid genomförd organisation beräknats på
sätt framgår av följande sammanfattande tablå:

	Total kostnad under uppsättningsperioden	Medelkostnad per budgetår under uppsättningsperioden	Kostnad per budgetår vid genomförd organisation
	Kr.	Kr.	Kr.
Armén:
	1,001,140,000 65,000,000 643,000,000	200,228,000 13,000,000 128,600,000	238,604,000
Avskrivningar å byggnader . . Övriga engångskostnader ....
Summa kronor	1,709,140,000	341,828,000	238,604,000
Marinen:
Årskostnader ................ Avskrivningar å byggnader . . Övriga engångskostnader ....	656,155,000 23,000,000 40,910,000	131,231,000 4.600.000 8.182.000	144,842,000
Summa kronor	720,065,000	144,013,000	144,842,000
Flygvapnet:
	929,610,000 70,000,000 99,100,000	185,922,000 14,000,000 19,820,000	212,981,000
Avskrivningar å byggnader . . Övriga engångskostnader ....
Summa kronor	1,098.710,000	219,742,000	212,981,000
Gemensamt	245,000,000	49,000,000	54,000,000
Summa summarum	3,772,915,000	754,583,000	650,427,000

Utförligare specifikationer av kostnaderna för de olika försvarsgrenarna
torde få lämnas i särskilda bilagor till detta protokoll (bil. A—C).

I fråga om detaljberäkningarna får jag ytterligare hänvisa till de handlingar,
som torde böra överlämnas till riksdagens vederbörande utskott. Vad beträffar
de kostnader, vilka icke hänföra sig till de tre försvarsgrenarna utan äro
av för försvarsväsendet gemensam natur, har jag i likhet med försvarsutredningen
icke ansett mig kunna framlägga detaljerade beräkningar. Jag har
emellertid funnit mig böra försiktigtvis i detta hänseende räkna med något

730

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.

högre kostnader än försvarsutredningen, varvid jämväl beaktats den kostnadsökning,
som uppstår vid bifall till mina i det föregående framställda förslag
beträffande bland annat försvarsväsendets radioanstalt och personalvården,
ävensom den kostnadsökning, som inträder vid ett genomförande av ändrad
rekvisitionslagstiftning samt disponibilitets- och avgångsstater för vissa beställningshavare
inom försvarsväsendet på sätt i särskilda propositioner
föreslagits.

Sammanfattningsvis må erinras, att kostnaderna för den föreslagna försvarsorganisationen,
om prisläget den 1 juli 1941 lägges till grund, beräknas
till följande avrundade belopp (inom parentes angivas motsvarande på grundval
av prisläget per den 1 juli 1939 beräknade kostnader), nämligen

den totala kostnaden under uppsättningsperioden till 3.8 miljarder kronor
(3 miljarder kronor),

medelkostnaden per budgetår under uppsättningsperioden till 755 miljoner
kronor (600 miljoner kronor) och

kostnaden per budgetår vid genomförd organisation till 650 miljoner kronor
(515 miljoner kronor).

Anmärkas må, att vid kostnadsberäkningarna hänsyn icke tagits till vissa
byggnadskostnader, som enligt vad i det föregående anförts preliminärt beräknats
icke skola falla på femårsperioden men som möjligen kunna efter närmare
prövning befinnas böra bestridas efter periodens utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

731

Avd. IX. Departementschefens hemställan.

Av den lämnade framställningen torde framgå, att utbyggnaden av
försvarsväsendet i huvudsaklig överensstämmelse med den plan, som av mig
angivits, synes kunna äga rum inom en kostnadsram av i genomsnitt omkring
755 miljoner kronor per år under femårsperioden enligt prisläget den
1 juli 1941. Då det för vinnande av största möjliga effektivitet i det fortsatta
organisationsarbetet är av vikt, att en plan för detta fastställes, torde Kungl.
Maj:t böra föreslå riksdagen att fastställa nämnda plan för det fortsatta utbyggnads-
och organisationsarbetet inom försvarsväsendet. I enlighet med vad
i det föregående anförts bör det ankomma på Kungl. Maj :t att träffa avgörande
rörande utbyggnadens genomförande, givetvis inom ramen för de anslag, som
för varje budgetår anvisas av riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

besluta, att den fortsatta utbyggnaden och organisationen av
landets försvarskrafter under budgetåren 1942/43—1946/47 skall
äga rum efter i huvudsak den plan, som av mig i det föregående
angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johan Treschow.

732

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kostnadsberäkningar för armén.

1. Årskostnader vid genomförd organisation.

Bilaga A.

Not

9.

10.

10.

11.

Avlöningar till fast anställd personal.

Avlöningar till aktiv personal m. fl., förslagsanslag:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ....

2. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefatt

ning. förslagsvis ..................................

3. Avlöningar till fänrikar, förslagsvis..................

4. Avlöningar till volontärer över stat, förslagsvis ....

5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis
:

a) extra ordinarie och extra tjänstemän, förslagsvis

b) bataljonsläkare vid fältläkarkåren, förslagsvis . .

c) batalj onsveterinärer vid fältveterinärkåren, förslagsvis
......................................

d) betjäningspersonal m. fl., förslagsvis ..........

e) musikelever ..................................

f) extra sjuksköterskor m. m.....................

g) tillfälligt anställande av tjänstemän m.m., förslagsvis

6. Avlöningar till civil handräckningspersonal, förslagsvis

7. Arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie
tjänstemän..................................

8. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda a\

Kungl. Maj:t......................................

9. Stipendier för underlättande av officersrekryteringen

i Boden, förslagsvis................................

Dagavlöning och dagavlöningstillägg åt indelt manskap,
förslagsvis ..................................

Börligt tillägg, förslagsvis ........................

Avlöningar till personal å övergångsstat, förslagsanslag. . . .

Avlöningar till personal å reservstat, förslagsanslag......

Avlöningar till personal i arméns reserver, förslagsanslag
Bekryteringskostnader och avskedspremier, förslagsanslag
Ekiperingsersättningar, förslagsanslag .................

Avlöningar och familjebidrag åt värnpliktiga.

De värnpliktigas avlöning, förslagsanslag .............

Familjebidrag åt värnpliktiga, förslagsanslag...........

Sjukvård.

Sjukvård, förslagsanslag................................

Sjukvårdsmateriel, reservationsanslag....................

Resor och militärtransporter■

Inskrivnings- och färdkostnader, förslagsanslag..........

Beseersättningar m. m., förslagsanslag..................

Besor och traktamentskostnader m. m. för hästuttagningsmyndigheterna,
förslagsanslag ........................

Expenser m. m.

Bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt, förslagsanslag

Övriga expenser m. m., reservationsanslag............

Publikationstryck, förslagsanslag......................

Kostnad

Kronor

47,875,000

1.900.000

1.200.000

820,000

5.090.000

91.000

24.000

30.000

54.000

60.000

50.000

2.650.000

190.000

785.000

20.000

50,000

8.540.000

500.000

1.400.000

2.200.000

550.000

1,000,000

17,500,000

700,000

975.000

525.000

1.300.000

1.400.000

8,800,000

1,200,000

220,000

Kronor

69,429,000

5,650,000

18,200,000

1,500,000

35>000 2,735,000

10,220,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

733

Not		Kostnad
	Kronor	Kronor
	Mathållning in. in.
11.	Mathållning, förslagsanslag ............................ Furagering, förslagsanslag..............................	27.100.000 4.600.000	31,700,000
	Intendenturmateriel m. m.
	Munderingsutrustning, reservationsanslag .............. Kasern- och förplägnadsutredning, reservationsanslag ....	15,200,000 2,100,000	17,300,000
	Undervisning och övningar.
12.	Undervisningsmateriel m. m., reservationsanslag........ Vissa kostnader för de fasta undervisningsverken, särskilda utbildningskurser m. m., reservationsanslag............ Truppförbandens övningar, reservationsanslag............ Fält- och fälttjänstövningar, reservationsanslag..........	350,000 1.850.000 11,000,000 2.200.000	15,400,000
	Anskaffning och vård av hästar m. m.
13. 14.	Kemontering, reservationsanslag ........................ Veterinärvård, reservationsanslag........................ Arméhund väsendet, reservations anslag................. Arméns brevduveväsende, reservationsanslag............	1.792,000 148,000 54,000 5,000	1,994,000
	Tygmateriel m. m.
15.	Vapen och ammunition m. m., reservationsanslag........ Signal- och ingenjörteknisk materiel m. m., reservations-anslag .............................................. Motor- och anspannsfordon m. m., reservationsanslag.... Förnyelse av stridsvagnsmateriel m. m., reservationsanslag Försök med viss tygmateriel, reservationsanslag ........	32.000. 000 1.500.000 8.150.000 20.000. 000 400,000	62,050,000
	Fortifikatoriska■ anläggningar. Befästningars underhåll m. in...........................	700.000
700,000
	Bidrag och understöd.
	Understöd åt frivilligt försvarsarbete, reservationsanslag Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig, reservationsanslag . . Frivilliga djursjukvården i krig, reservationsanslag...... Frivilliga skytteväsendets befrämjande, reservationsanslag Understöd åt vissa föreningar m. m., reservationsanslag Bidrag åt föreningen Körsvarsfilm, reservationsanslag . . Bidrag till frivilliga tjänstehundväsendet, reservationsanslag	450,000 20,000 8,000 1,200,000 20,000 25,000 3,000	1.726,000
	Summa kronor		238,004.000

1. Kostnaderna ha beräknats i enlighet med de under avsnittet Vissa gemensamma
anslags- och avlöningsfrågor förordade grunderna.

2. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefattningar ha beräknats i enlighet med
1942 års försvarsberednings förslag till arvodesreglering. Här upptaget belopp, 1,900,000
kronor, utgör fjärde huvudtitelns beräknade del i arvodeskostnaderna (exklusive rörligt
tillägg).

3. Med hänsyn till förslaget att en arméingenjörkår tills vidare icke skall uppsättas
utan ingenjörsbehovet tillgodoses med extra personal, har denna anslagspost uppräknats
med 605,000 kronor i förhållande till försvarsutredningens beräkning.

734

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

4. Beloppet har beräknats med utgångspunkt från det föreslagna utökade antalet
bataljonsläkare vid fältläkarkåren.

o. Genom att vissa såsom betjäningspersonal nu redovisade befattningshavare överföras
till extra ordinarie personal har ifrågavarande belopp minskats med 5,000 kronor i
förhållande till försvarsutredningens beräkning.

6. Anslaget har beräknats med utgångspunkt från en avlöning av 3,600 kronor för man
och år mot av försvarsutredningen beräknade 3,000 kronor.

7. Minskningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning har i huvudsak föranletts
av vissa arvodens överförande till försvarsstabens avlöningsanslag.

8. Ökningen i förhållande till försvarsutredningens förslag är en följd av den föreslagna
arvodesregleringen för pensionerad personal i arvode sbefattning, varigenom jämväl
denna personalkategori kommer i åtnjutande av rörligt tillägg.

9. Ifrågavarande anslag har beräknats i huvudsak efter de principer för de värnpliktigas
avlöning, som föreslagits av försvarsväsendets lönenämnd. Efter vissa justeringar av
det av försvarsutredningen beräknade tjänstgöringsdagsantalet för olika kategorier
värnpliktiga har för penningbidrag räknats med ett belopp av omkring 15,500,000
kronor och för premier med omkring 2,000,000 kronor.

10. Försvarsutredningen har beräknat detta anslag till 1,100,000 kronor och arméförvaltningen
till 1,300,000 kronor. På av arméförvaltningen anförda skäl har räknats med
ett belopp av 1,200,000 kronor.

11. På grund av förslaget om omorganisation av vissa hästanspända förband till motoreller
cykelförband har anslaget minskats till 4,600,000 kronor mot av försvarsutredningen
beräknade 5,000,000 kronor.

12. Försvarsutredningen har vid beräkningen av ifrågavarande anslag räknat med att
kostnaderna för drivmedel skulle uppgå till 7,635,000 kronor. Detta belopp har ansetts
kunna minskas till högst 7,000,000 kronor och anslaget i sin helhet från 11,700,000
till 11,000,000 kronor.

13. Med hänsyn till det minskade hästantalet vid genomförande av den förordade organisationen
torde anslaget till remontering kunna beräknas till 1,792,000 kronor, varav
827,000 kronor belöpa på remonter och stamhästar för dragbruk och 965,000 kronor
på aekordshästar.

14. Anslaget till veterinärvård beräknas för 2,600,000 hästunderhållsdagar till 143,000
kronor.

15. Eu minskning av detta anslag i förhållande till försvarsutredningens förslag har ansetts
kunna ske med hänsyn till de föreslagna förändringarna i fråga om förarpersonalen
för pansartruppernas specialfordon, vilka gynnsamt påverka underhållskostnaderna
för dessa fordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

735

2. Kostnader under uppsättningsperiodeii.

Avlöningar till fast anställd personal. Avlöningar till aktiv personal m. fl., förslagsanslag:	Totalkostnad Kronor	Medelkostnad per budgetår I Kronor
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ......	220,755,000	44,151,000 :
2. Arvoden till pensionerad personal i arv.-befattn., för-
slagsvis..............................................	9,350,000	1,870,000
3. Avlöningar till fänrikar, förslagsvis ..................	6,580,000	1,316,000
4. Avlöningar till volontärer över stat, förslagsvis........	4,100,000	820,000
5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis:
a) e. o. tjänstemän, förslagsvis ......................	22,490,000	4,498,000
b) bataljonsläkare vid fältläkarkåren, förslagsvis......	450,000	90,000
c) bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren, förslagsvis	75,000	15.000
d) betjäningspersonal m. fl., förslagsvis ..............	150,000	30,000
e) musikelever .................................	270,000	54,000
f) extra sjuksköterskor m. m...........................	300,000	60,000
g) tillfäll, anställande av tjänstemän m. in., förslagsvis	250,000	50,000
6. Avlöningar till civil bandräckningspersonal, förslagsvis	12,950,000	2,590,000
7. Arvoden o. övriga ersättn. utöver lön till ord. tjänstemän	942,000	188,400
8. Arvoden o. särskilda ersättn., bestämda av Kungl. Maj:t 9. Stipendier för underl. av officersrekryter i Boden, för-	3,925,000	785,000
slagsvis..............................................	170,000	34,000
10. Dagavl. o. dagavl.-tillägg åt indelt manskap, förslagsvis	360,000	72,000
11. Avgånget manskaps anställn. å civilanställn.-stat, för-
slagsvis.............. ........	250,000	50,000
12. Rörligt tillägg, förslagsvis............................	39,687,000	7,937,400
Avlöningar till personal å övergångsstat, förslagsanslag ....	2,920,000	584,000
Avlöningar till personal på reservstat, förslagsanslag ......	6,120,000	1,224,000
Avlöningar till personal i arméns reserver, förslagsanslag . .	8,600,000	1,720,000
Rekrytering och avskedspremier, förslagsanslag ............	2,640,000	528,000
Ekiperingsersättn., förslagsanslag ..........................	5,650,000	1,130,000
Avlöningar och familjebidrag åt värnpliktiga.
De värnpl. avlöning, förslagsanslag ........................	88,000,000	17,600,000
Familjebidrag åt värnpl., förslagsanslag ....................	3,400,000	680,000
Sjukvård-
Sjukvård, förslagsanslag ..................................	4,855,000	971,000
Sjukvårdsmateriel, reservationsanslag ......................	2,655,000	531,000
Resor och militärtransporter.
Inskrivnings- och färdkostnader, förslagsanslag ............	6,350,000	1,270,000
Reseersättningar m. m., förslagsanslag ....................	6.775,000	1,355,000
Resor och traktainentskostnader m. m. för hästuttagnings-
myndigheterna, förslagsanslag............................	175,000	35,000
Expenser m. m.
Bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt, förslagsanslag . .	44,100,000	8,820,000
Övriga expenser m. m., reservationsanslag..................	6,000,000	1,200,000
Publikationstryck, förslagsanslag ..........................	1,100,000	220,000
Mathållning m. m.
Mathållning, förslagsanslag................................	140,700,000	28,140,000
Furagering, förslagsanslag ................................	23,100,000	4,620,000
Intendenturmateriel m. m.
Munderingsutrustning, reservationsanslag..................	79,200,000	15,840,000
Kasern- och förplägnadsutredning, reservationsanslag......	10,575,000	2,115,000

736

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

	..	Medelkostnad
	Totalkostnad	per budgetår
Undervisning och övningar.	Kronor	Kronor
Undervisningsmateriel m. m., reservationsanslag............	1.600.000	320,000
Yissa kostnader för de fasta undervisningsverken, särskilda
utbildn.kurser m. m., reservationsanslag..................	8,750,000	1.750.000 9.800.000
Truppförbandens övningar, reservationsanslag..............	49,000.000
Fält- och fälttjänstövningar, reservationsanslag ............	10,800,000	2,160,000
Anskaffning och vård av hästar m. m.
Bemontering, reservationsanslag............................	6.740,000	1,348,000
Veterinärvård, reservationsanslag ..........................	721,000	144,200
Arméhundväsendet, reservationsanslag......................	270,000	54,000
Arméns brevduveväsende, reservationsanslag ..............	25,000	5,000
Tygmateriel m. in.
Vapen och ammunition m. m., reservationsanslag ..........	97,000,000	19,400,000
Signal- och ingenjörteknisk materiel m. m., reservationsanslag	7,250,000	1,450,000
Motor- och anspannsfordon m. m., reservationsanslag......	38,350,000	7,670,000
Försök med viss tygmateriel m. m., reservationsanslag ....	2.100.000	420,000
Fortifikatoriska anläggningar.
Befästningars underhåll m. m...............................	3,450,000	690,000
Bidrag och understöd.
Understöd åt frivilligt försvarsarbete, reservationsanslag ....	2,110,000	422,000
Frivilliga sjukv-årdsväsendet i krig, reservationsanslag ....	100,000	20,000
Frivilliga djursjukvården i krig, reservationsanslag ........	40,000	8,000
Frivilliga skytteväsendets befrämj., reservationsanslag......	6,125,000	1.225,000
Bidrag till skjutbanors anordnande, reservationsanslag ....	500,000	100,000
Understöd åt vissa föreningar m. m., reservationsanslag ....	100,000	20,000
Bidrag åt föreningen Försvarsfilm, reservationsanslag ......	125,000	25,000
Bidrag till frivilliga tjänstehundväsendet, reservationsanslag	15,000	3,000
Summa kronor	1,001,140,000	200,228,000

Anm.: Förekommande avvikelser från de av försvarsutredningen framlagda siffrorna
sammanhänga i flertalet fall med de ändrade kostnadsberäkningarna för fullt genomförd
organisation. I vissa fall ha noggrannare beräkningar lett till något avvikande
belopp. Beträffande minskningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning av anslaget
till vapen och ammunition m. m. hänvisas till de handlingar, som i särskild ordning
komma att överlämnas till riksdagens vederbörande utskott.

3. Engångskostnader.

Materiel	Kostnad Kronor
Tygmateriel ....................................................	520,810,000
Ammunition ..............................................	7l|500|000
Intendenturmateriel.........	48,500,000
Sjukvårdsmateriel........................................................	1,430,000
Viss båtmateriel ........................................................	760,000
Byggnader (beräknat avskrivningsbehov) ................................	65,000,000
Summa kronor	*) 708,000,000

'') Beträffande ökningen i förhållande till försvarsutredningens beräkningar hänvisas till
de handlingar, som i särskild ordning komma att tillhandahållas riksdagens vederbörande
utskott.

Eungl. Maj:ts proposition nr 210. 737

4. Sammanfattning av kostnaderna för armén.

	Under uppsättningsperioden	Vid genomförd
	Total kostnad	Medelkostnad per budgetår	organisation
	Kronor	Kronor	Kronor
Årskostnader ..................................	1,001,140,000	200,228,000	238,604,000
Engångskostnader.
a) Byggnader (avskrivningsbehov)............	65,000,000	13,000,000	—
b) Övriga engångskostnader..................	643,000,000	128,600,000	—
Summa kronor	1,709,140,000	841,828,000	238,604,000

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210.

377 42 47

738

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Bilaga B.

Kostnadsberäkningar för marinen.

1. Årskostnader rid genomförd organisation.''

Not

6.

3.

4.

Avlöningar ni. m. till fast anställd personal.

Avlöningar till

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis......

2. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefattning,

förslagsvis............................................

Avlöningar till fänrikar, förslagsvis..................

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis:

a) extra ordinarie och extra tjänstemän, förslagsvis......

b) viss icke-ordinarie personal vid mariningenjörkåren,

förslagsvis ........................................

c) viss icke-ordinarie personal vid marinläkarkåren, förslagsvis
............................................

d) betjäningspersonal m. fl., förslagsvis................

e) musikelever......................................

f) tillfälligt anställande av tjänstemän m. m., förslagsvis
Arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie

tjänstemän ..........................................

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t ................................................

Sjötillägg m. m., förslagsvis ..................•.......

Avgånget manskaps anställning å civilanställningsstat,

förslagsvis............................................

Körligt tillägg, förslagsvis ............................

Avlöningar till personal å övergångsstat, förslagsanslag ....

Avlöningar till personal å reservstat, förslagsanslag......

Avlöningar till personal i marinens reserver, förslagsanslag
Rekryteringskostnader och avskedspremier m. m., förslagsanslag
................................................

Ekiperingsersättningar, förslagsanslag ....................

5.

6.

7.

8.

9.

Avlöningar och familjebidrag åt värnpliktiga.

De värnpliktigas avlöning, förslagsanslag................... -100000

Familjebidrag åt värnpliktiga, förslagsanslag ...............1UU,UUU

Sjukvård.

Sjukvård, förslagsanslag ............

Sjukvårdsmateriel, reservationsanslag

Resor och militärtransporter.

De värnpliktigas färdkostnader, förslagsanslag.
Reseersättningar m. m., förslagsanslag .....

Expenser m. m.

Bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt, förslagsanslag

Övriga expenser m. m-, reservationsanslag................

Publikationstryck, förslagsanslag ........................

Mathållning.

Mathållning, förslagsanslag ..............................

K 0 8	t n a d
Kronor	Kronor
26,680,000
400.000 450.000
1,760,000
50,000
150,000 2,500 14,500 20,000
140,000
390,000 1,850,000
540,000 4,040,000	36,487,000
300.000 45,000 910.000
330.000 795.000	2.380,000
3,220.000 100,000	3,320,000
350,000 80,000	430,000
200,000 290,000	490,000
2,200,000 460,000 90,000	2,750,000
11,420,000	11,420,000

Ilungl. Maj:ts proposition nr 210.

739

		Kostnad
Not
	lntendenturmateriel m. m.	Kronor	Kronor
	Beklädnad, reservationsanslag..............................	4,620,000
	Kasern- och förplägnadsutredning, reservationsanslag......	510,000	5,130,000
	Undervisning och övningar.
	Undervisningsmateriel m. m., reservationsanslag ........	135,000
	Vissa kostnader för de fasta undervisningsverken, särskilda
	utbildningskurser m. m., reservationsanslag ..............	210,000
7.	Flottans övningar, reservationsanslag .....................	17,800,000
7.	Kustartilleriets övningar, reservationsanslag................	2,375,000	20,520,000
	Flytande materiel, artillerimateriel m. m.
! 8.	Fartygsbyggnader för flottan, reservationsanslag............	36,000,000
	Fartygsbyggnader för kustartilleriet, reservationsanslag......	1,300,000
	Underhåll av flottans fartyg m. m., reservationsanslag......	15,000,000
	Underhåll av kustartilleriets materiel m. m., reservations-
	anslag .................................	1,500,000
9.	Anskaffning och underhåll av motorfordon, reservationsanslag	140,000
	Anskaffning av artilleri- och annan teknisk materiel, reserva-
	tionsanslag...........................	7,000,000
	Vissa materielförsök, reservationsanslag ........	400,000	61,340,000
	Fortifikatoriska anläggningar.
	Befästningars underhåll m. m., reservationsanslag ..........	500,000	500,000
	Bidrag och understöd.
	Bidrag till sjövärnskåren, reservationsanslag ..............	65,000
	Understöd åt föreningar m. m., reservationsanslag .........	10,000
	Summa kronor		144,842,000

1. Kostnaderna ha beräknats i enlighet med de under avsnittet Vissa gemensamma
anslags- och avlöningsfrågor förordade principerna.

2. Arvoden till pensionerad personal i ar vo des befattningar ha beräknats i enlighet med
1942 års försvarsberednings förslag till arvodesreglering. Hfir upptaget belopp, 400,000
kronor, utgör fjärde huvudtitelns beräknade del i arvodeskostnaderna (exklusive rörligt
tillägg).

3. I likhet med vad som skett i fråga om armén har avlöningen till musikelev beräknats
till 360 kronor för år. Försvarsutredningen har här räknat med 180 kronor.

4. Minskningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning har föranletts av vissa
arvodens överförande till försvarsstabens avlönings anslag.

5. Ökningen i förhållande till försvarsutredningens förslag är en följd av den föreslagna
arvodesregleringen för pensionerad personal i arvodesbefattning, varigenom jämväl
denna personalkategori kommer i åtnjutande av rörligt tillägg.

6. Ifrågavarande anslag har beräknats i huvudsak efter de principer för de värnpliktigas
avlöning, som föreslagits av försvarsväsendets lönenämnd.

7. De ökade kostnaderna för de värnpliktigas avlöning ha nödvändiggjort besparingar,
vilka ansetts kunna fördelas på anslagen till flottans och kustartilleriets övningar.

8. Beträffande minskningen av detta anslag hänvisas till vad därom anförts vid redogörelsen
för fartygsmaterielen.

9. En nedskärning av den för sjökrigsskolan beräknade motorfordonsparken har medfört
en minskning av detta anslag med 10,000 kronor i förhållande till försvarsutredningens
förslag.

740

Kungl. May.ts proposition nr 210.

2. Kostnader under uppsättningsperioden.

Anslag	Totalkostnad Kronor	Medelkostnad per budgetår Kronor
Avlöningar till aktiv personal m. fl.........................	161.100,000	32,220,000
Avlöningar till personal å övergångsstat ....................	2,760,000	552,000
Avlöningar till personal å reservstat ........................	210,000	42.0U0
Avlöningar till personal i marinens reserver................	2,560,000	512,000
Rekryteringslcostnader och avskedspremier m. m.............	1,650,000	330,000
Ekiperingsersättningar......................................	3,425,000	685,000
De värnpliktigas avlöning ..................................	15,000,000	3,000,000
Familjebidrag åt värnpliktiga ..............................	500,000	100,000
Sjukvård ..................................................	1,610,000	322,000
Sjukvårdsmateriel ..........................................	380,000	76,000
De värnpliktigas färdkostnader..............................	920,000	184,000
Reseersättningar m. m.....................................	1.220,000	244,000
Bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt ..................	9,880,000	1,976,000
Övriga expenser m. m.......................................	2,010,000	402,000
Publikationstryck ..........................................	460,000	92,000
	49,470,000	9,894,000
Beklädnad..................................................	21,675,000	4,335,000
Kasern- och förplägnadsutredning ..........................	2,610,000	522,000
Undervisningsmateriel m. m................................. Vissa kostnader för de fasta,undervisningsverken, särskilda	585,000	117,000
utbildningskurser m. m...................................	900,000	180,000
Flottans övningar ..........................................	66,250,000	13,250,000
Kustartilleriets övningar....................................	9,465,000	1,893,000
Fartygsbyggnader för flottan................................	180,000,000	36,000,000
Fartygsbyggnader för kustartilleriet ........................	6,110,000	1,222,000
Underhåll av flottans fartyg m. m.........................	66,950.000	13,390,000
Underhåll av kustartilleriets materiel m. m...................	7,970,000	1,594,000
Anskaffning och underhåll av motorfordon ..................	510,1)00	102,000
Anskaffning av artilleri- och annan teknisk materiel........	35,000,000	7,000,000
Vissa materielförsök.......................................	2,165,000	433,000
Industriens krigsorganisation................................	100,000	20,000
Befästningars underhåll m. m...............................	2,340.000	468,000
Bidrag och understöd ......................................	370,000	74,000
Summa kronor	656,155,000	131,231.000

Anm. Förekommande avvikelser från de av försvarsutredningen framlagda siffrorna
sammanhänga i flertalet fall med de ändrade kostnadsberäkningarna för fullt
genomförd organisation. I vissa fall ha förskjutningar i organisationens utbyggande
under uppsättningsperioden lett till något avvikande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 741

3. Engångskostnader.

	Kostnad
Allmänt.	Kronor
Experiment och konstruktionsarbete för torpedbåtar...................... Båtmateriel för sjökrigsskolan .......................................... Viss övrig materielanskaffning för sjökrigsskolan ........................ Intendenturmateriel för marinen ........................................ Artillerimateriel m. m. för kustartilleriet ................................ Maskeringsmateriel för marinen.......................................... Byggnader (beräknat avskrivningsbehov)..................................	350.000 120.000 1,000,000 8,550,000 29.000. 000 500,000 23.000. 000
Norrlandskustens marindistrikt.
Isbrytande bogserbåt m. m. för Gustafsviks örlogsdepå ..................	560,000
Ostkustens marindistrikt.
Utrustning av gyroklotverkstad..........................................	60,000
Sydkustens marindistrikt.
Undervisningsmateriel för underofficersskolan ............................ Båtmateriel och undervisningsmateriel m. m. för sjömansskolan........ Komplettering av utrustning för gyroklotverkstad ....................... Förbättring av verkstadskursens vid ingenjördepartementet maskin- och verktygsutrustning m. m...............................................	50.000 305,000 20.000 60,000
Västkustens marindistrikt.
Inspektionsbåt för marindistriktschefen .................................. Bogserbåt för Göteborgs örlogsdepå......................................	35,000 300,000
Summa kronor	63,910,000

4. Sammanfattning av kostnaderna för marinen.

	Under uppsättningsperioden	Vid
			genomförd
		Medelkostnad	organisation
		per budgetår
	Kronor	Kronor	Kronor
Årskostnader....................................	656,155,000	131,231,000	144,842,000
Engångskostnader.
a) Byggnader (avskrivningsbehov) ............	23,000,000	4,600,000	—
b) Övriga engångskostnader ..................	40,910,000	8,182.000	—
Summa kronor	720,065,000	144,013,000	144,842,000

742

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Bilaga C.

Kostnadsberäkningar för flygvapnet.

1. Årskostnader vid genomförd organisation.

Not		Kos	t n a d
	Avlöningar m. m. till fast anställd personal.	Kronor	Kronor
1. 2.	Avlöningar till aktiv personal m. fl., förslagsanslag: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 2. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefattning	18,400,000 355.000 400.000 3,064,000 23.000 10,600 14.000 89,200 155.000
1 3.	3. Avlöningar till extra ordinarie fänrikar, förslagsvis.. 4. Avlöningar till övr. icke-ordinarie personal, förslagsvis a) extra ordinarie och extra tjänstemän, förslagsvis..
	d) tillfälligt anställande av tjänstemän m. m., för-
i 4.	5. Arvoden och övriga ersättningar utöver lön till or-
5.	6. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
	7. Flygtillägg* m. in., förslagsvis......................	5,600^000 70,000 3,269,200
	8. Avgånget manskaps anställning å civilanställnings stat, förslagsvis ........................................
6.	9. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................	31,450,000
	Avlöningar till personal å reservstat, förslagsanslag...... Avlöningar till personal i flygvapnets reserv, förslags-anslag................................................	162,000 210,000 110,000 585,000
	Rekryteringskostnader och avskedspremier m. in., förslags-anslag ..............................................
	Ekiperingsersättningar, förslagsanslag ..................	1,067,000
! 7.	Avlöningar och familjebidrag åt värnpliktiga. De värnpliktigas avlöning, förslagsanslag................	2,644,000
	Familjebidrag åt värnpliktiga, förslagsanslag............	70,000	2,714,000
	Sjukvård. Sjukvård, förslagsanslag................................	. 287,000 43,000
	Sjukvårdsmateriel, reservationsanslag....................	330,000
	Resor och militärtransporter. De värnpliktigas färdkostnader, förslagsanslag ..........	290.000 200.000
	Reseersättningar m. m., förslagsanslag ..................
	Expenser m. m. Bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt, förslagsanslag Övriga expenser m. m., reservationsanslag ..............	2,500,000 324.000 100.000	490,000
	Publikationstryck, förslagsanslag.......................	2,924,000
	Mathållning, förslagsanslag............................	—	6,000,000
	Intendenturmateriel m. m. Beklädnad, reservationsanslag .........................	3,328,000 589,000 21,000
	Kasern- och förplägnadsutredning, reservationsanslag.... Musikmateriel, reservationsanslag........................	3,938,000
	Undervisning och övningar. Undervisningsmateriel m. m., reservationsanslag..........	200,000
	Flygvapnets övningar, reservationsanslag................	28,340,000	28,540,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

743

		Kostnad
Not
		Kronor	Kronor
	Flygmateriel m. in.
	Anskaffning av flygmateriel, reservationsanslag..........	109,300,000
	Underhåll av flygmateriel, reservationsanslag............	14,976,000
	Vapen och ammunition, reservationsanslag ..............	8,480,000
	Motorfordon och motorbåtar, reservationsanslag ........	1,850,000
	Motorvältar för flygfälten, reservationsanslag............	275,000
	Snöröjningsmateriel, reservationsanslag..................	647,000	135,528,000
	Summa kronor		212,981,000

1. Kostnaderna ha beräknats i enlighet med de under avsnittet Yissa gemensamma
anslags- och avlöningsfrågor förordade grunderna.

Minskningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning är föranledd av att
viss såsom ordinarie upptagen personal överflyttats till icke-ordinarie.

2. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefattning ha beräknats i enlighet med
1942 års försvarsberednings förslag till arvodesreglering. Här upptaget belopp, 355,000
kronor, utgör fjärde huvudtitelns beräknade del i arvodeskostnaderna (exklusive rörligt
tillägg). Ökningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning är främst föranledd
av förslaget att för befattningarna såsom kasernunderofficer och köksföreståndare skall
avses pensionerad personal i arvodesbefattning.

3. Minskningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning är — oaktat att ökning
föranletts av att viss ordinarie personal överflyttats till icke-ordinarie — föranledd av
att kasernunderofficerare och köksföreståndare upptagits såsom pensionerad personal i
arvodesbefattning.

4. Minskningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning har föranletts av överförandet
av vissa arvoden till försvarsstabens avlöningsanslag.

5. Ökningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning är föranledd av att för
sekreteraren i flygvapnets haverikommission beräknats ett årligt arvode av 5,000 kronor.

0. Ökningen i förhållande till försvarsutredningens beräkning är en följd av den föreslagna
arvodesregleringen för pensionerad personal i arvodesbefattning, varigenom jämväl
denna personalkategori kommer i åtnjutande av rörligt tillägg.

7. Ifrågavarande anslag har beräknats i huvudsak efter de principer för de värnpliktigas
avlöning, som föreslagits av försvarsväsendets lönenämnd.

744 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2. Årskostnader nnder uppsättningsperioden.

Anslag	Totalkostnad Kronor	Medelkostnad per budgetår Kronor
Avlöningar till aktiv personal m. fl........	106,802,000	21,360,400
Avlöningar till personal å reservstat.....	195,000	39,000
Avlöningar till personal i flygvapnets reserv .,	3,278,000	655,600
Rekryteringskostnader och avskedspremier m. m.	510,000	102,000
Ekiperingsersättningar...............	1,746,000	349,200
De värnpliktigas avlöning ......................	12,570,000	2,514,000
Familjebidrag åt värnpliktiga ..................	260,000	52,000
Sjukvård ...................	1,263,000	252,600
Sjukvårdsmateriel ..........	193,000	38,600
De värnpliktigas färdkostnader . .	1,180,000	236,000
Beseersättningar m. m.....	820,000	164,000
Bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt......	11,543,000	2,308,600
Övriga expenser...............	1,405,000	281,000
Publikationstryck ..............................	400,000	80,000
Mathållning....................................	27,764,000	5,552,800
Beklädnad ....	15,393,000	3,078,600
Kasern- och förplägnadsutredning ..............	2,720,000	544,000
Musikmateriel . .	96,000	19,200
Undervisningsmateriel ..........................	940,000	188,000
Flygvapnets övningar ..........................	102,177,000	20,435,400
Anskaffning av flygmateriel ....................	506,500,000	101,300,000
Underhåll av flygmateriel ......................	66,818,000	13,363,600
Vapen och ammunition .......................	53,141,000	10,628,200
Motorfordon och motorbåtar....................	8,037,000	1,607,400
Motorvältar för flygfälten .....................	1,050,000	210,000
Snöröjningsmateriel ............................	2,809,000	561,800
Summa kronor	929,610,000	185,922,000

3. Engångskostnader.

	Kostnad
	Kronor
Sjukvårdsmateriel...........................................	270,000
Intendenturmateriei m. m................................	17,140,000
Undervisningsmateriel....................................................	841,000
Övriga expenser .......................................................	565,000
Anskaffning av mobiliseringsammunition...........................	75,007,000
Motorfordon och motorbåtar ................	2,316,000
Motorvältar m. m. för flygfälten...................................	615,000
Eldsläckningsmateriel....................................................	1,146,000
Snöröjningsmateriel ....................................................	1,200,000
Byggnader (beräknat avskrivningsbehov)..................................	70,000,000
Summa kronor	169,100,000

4. Sammanfattning av flygvapnets kostnader.

	Under uppsättningsperioden	Vid genomförd organisation
	Total kostnad Kronor	Medelkostnad per budgetår Kronor	Kostnad per budgetår Kronor
Årskostnader....................................	929,610,000	185,922,000	212,981,000
Engångskostnader.
a) Byggnader (avskrivningsbehov) ............	70,000,000	14,000,000	—
b) Övriga engångskostnader ..................	99,100,000	19,820,000	—
Summa kronor	1,098,710,000	219,742,000	212,981,000

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

745

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Avd. I. Inledning- ...................................... 2

Avd. II. Allmänna synpunkter.................................................. 9

Försvarsutredningen .................................................... 9

Ekonomiska och statsfinansiella synpunkter sid. 9. Huvuddragen av försvarsutredningens
förslag i belysning av de senaste årens erfarenheter
sid. 11. Sammanfattning av kostnadsberäkningarna sid. 18.

Yttranden........................................................ 20

Undersökningen rörande sjöförsvarets sammansättning................ 25

1942 års försvarsberedning.............................................. 2g

Departementschefen................... 29

Avd. III. Vissa för försvarsgrenarna gemensamma frågor...................... 39

Vissa gemensamma personalfrågor...................................... 39

Tjänstegrad och titel för beställningshavare i lönegraden Öb 2 sid. 39.
Fänriks anställnings- och löneförhållanden sid. 40. Underofficerare i
lönegraden UO 3 sid. 42. Förändringar i fråga om pensionsålder sid. 43.

Vissa gemensamma anslags- och avlöningsfrågor...................... 44

Grunder för beräkning av avlöningskostnader sid. 44. Personalstaternas
konstruktion m. m. sid. 50. Arvodesväsendet sid. 54.

Möjligheter att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen...... 56

Personalvården .......................................................... 04

Nuvarande organisation sid. 64. Utredningsuppdrag sid. 66. Översikt
över socialvårdskommitténs förslag m. m. sid. 68. Avgivna yttranden
sid. 78. Försvarsutredningens föreliggande förslag sid. 85.

Gemensam utbildning för manskap .................................... 92

Avd. IV. FörsvarsvUsendets högsta ledning...................................... 102

A. Försvarsdepartementets kommandoexpeditioner .................... 102

B. Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna........................ 109

C. Försvarsstaben........................................................ 125

D. Förvaltningsorganisationen .......................................... 147

Avd. V. Arméns organisation .................................................. 149

I. Krigsorganisationen...................................................... 149

II. Fredsorganisationen................... 153

A. Arméns ledande organ ................... I53

Arméstaben och arméinspektionen sid. 163. (Allmänna synpunkter sid.

153. Arméstaben med centrala värnpliktsbyrån sid. 156. År
tionen sid. 164.) Generalitetet och generalstabskåren sid. 175.

Bihang till riksdagens protokoll 1042. 1 samt. Nr 210.

377 42 48

746

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Sid.

B. Militärområden och högre truppförband m. m..................... 178

Territoriell indelning m. m. sid. 178. Militärbefälsstaberna m. m. sid. 181.

C. Försvarsområden...................................................... 188

D. Lägre truppförband m. m........................................... 197

Allmänna grunder sid. 197. Infanteriet sid. 212. Kavalleriet sid. 221.
Pansartrupperna sid. 226. Artilleriet sid. 234. Luftvärnet sid. 238. Ingenjörtrupperna
sid. 243. Signaltrupperna sid. 246. Trängen och trängtrupperna
sid. 249. Fälttygkåren, tygtrupperna, arméingenjörkåren och tygstaten
sid. 254. (Allmänna grunder sid. 254. Fälttygkåren sid. 261. Tygtrupperna
sid. 266. Arméingenjörkåren sid. 268. Tygstaten sid. 273.)
Fortifikationskåren sid. 276. Intendenturkåren och intendenturtrupperna
m. m. sid, 282. (Intendenturkåren sid. 282. Arméns centrala intendenturanstalter
och -förråd sid. 286. Intendenturtrupperna sid. 287.) Fältläkarkåren
sid. 289. Fältveterinärkåren sid. 293. Arméns sjuksköterskekår
sid. 297. Gamisonssjukhusen sid. 298. Armémusiken sid. 302. Polispersonalen
sid. 306. Arméhundväsendet sid. 306.

E. Arméns övergångsstats- och reservpersonal ........................ 307

Övergångsstaten och reservstaten sid. 307. Förtidsavgången och reserv-,
anställd personal sid. 311. Pensionsavgången personal sid. 313. Vägoch
vattenbyggnadskåren sid. 314. Landstormsofficerare och officerare
vid frivilliga automobilkåren sid. 315.

F. Rekrytering ..........................................................

Rekrytering av värnpliktiga sid, 315. Rekrytering av personal på aktiv
stat sid. 317. (Officerare sid. 317. Underofficerare sid. 322. Fast anställt
manskap sid. 324. Musikpersonal sid. 328.) Rekrytering av arméns
reservpersonal sid. 328.

G. Utbildning....................... ....................................

De värnpliktigas utbildning sid. 333. Utbildning av fast anställt befäl
sid. 333. (Det fast anställda manskapets utbildning sid. 334. Underofficersutbildning
sid. 337. Officersutbildning sid. 340.)

H. Utbildningsanstalter..................................................

Allmänna grunder sid. 346. Grundläggande befälsskolor sid. 347. (Arméns
underofficersskola sid. 347. Krigsskolan sid. 350. Truppslagsofficersskolorna
sid. 353.) Skjutskolor och motsvarande skolor sid. 354. (Infanteriskjutskolan
sid. 354. Ridskolan sid. 356. Pansartruppskolan sid. 358,
* Artilleriskjutskolan sid. 358. Luftvärnsskjutskolan sid. 361. Ingenjörtruppskolan
sid. 362. Arméns signalskola sid. 362. Arméns underhållsskola
sid. 363. Arméns motorskola sid. 364. Tygförvaltningsskolan sid.
365. Intendenturförvaltningsskolan sid. 366. Arméhundskolan sid. 367.)
Högskolor sid. 367. (Krigshögskolan sid. 367. Artilleri- och ingenjörhögskolan
sid. 369.)

I. De frivilliga försvarsorganisationerna................................

Den frivilliga landstormsrörelsen sid. 372. Lottarörelsen sid. 377. Den
frivilliga skytterörelsen sid. 378. Övriga frivilliga försvarsrörelser sid.
380. Hemvärnet sid. 384. Det frivilliga försvarsarbetets organisation
och ledning sid. 386.

J. Remonteringsväsendet................................................

Stamhästar sid. 391. Ackordhästar sid. 392. Remonteringsväsendets ledning
sid. 393. Remonteringen sid. 394.

III. Byggnader m. m. ........................

IV. Organisationens genomförande —...................................

371

391

396

413

Kungl. Maj ds proposition nr ti 10. 747

Sid.

Avd. Yl. Marinens organisation .................................................. 418

I. Krigsorganisationen...................................................... 418

II. Fredsorganisationen .................................................... 418

A. . Marinens ledande organ ............. 418

Chefen för marinen och amiralitetet sid. 418. Marinstaben sid. 420.
Inspektören för kustartilleriet sid. 425. Övriga inspektionsmyndigheter
sid. 426.

B. Marindistrikten ...................................................... 430

Organisationen i allmänhet sid. 430. Marindistriktens organisation sid. 436.

C. Flottan................................................................ 445

Örlogsstationerna sid. 445. Örlogsdepåerna sid. 451. Övriga örlogsbaser
sid. 455. Örlogsvarven sid. 458. Sjökrigsmaterielen sid. 460. Flottans
personal sid. 472. (Officerare sid. 472. Underofficerare sid. 476. Manskap
sid. 485. Musikorganisation sid. 488. Reservpersonal sid. 489. Övrig
personal sid. 497. Personalens fredsfördelning sid. 500.) Rekrytering
sid. 501. (Värnpliktiga sid. 501. Fast anställd personal sid. 502 ) Utbildningsid.
507. (Det fast anställda manskapets utbildning sid. 507. Underofficersutbildning
sid. 512. Officersutbildning sid. 514.)

D. Kustartilleriet........................................................ 516

Allmänna synpunkter sid. 516. Kustartilleriförsvarets lokala organisation
sid. 519. (Kustartilleriförsvarets indelning sid. 519. Kustartilleriförsvarscheferna
och deras stabs- och förvaltningsorgan sid. 521. Kustartilleriets
truppförband sid. 526. Kustartilleriets musikorganisation sid. 531. Kustartilleriets
skjutskola sid. 532.) Kustartillerimaterielen sid. 533. Kustartilleriets
personal sid. 538. (Officerare sid. 538. Underofficerare sid.

540. Manskap sid. 543. Reservpersonal sid. 546. Övrig personal sid.

549.) Rekrytering sid. 550. (Värnpliktiga sid. 550. Fast anställd personal
sid. 550.) Utbildning sid. 552. (Allmänna synpunkter sid. 552. Det
fast anställda manskapets utbildning sid. 553. Underofficersutbildningen
sid. 554. Officersutbildningen sid. 555.)

E. För marinen gemensam personal.................................... 557

Mariningenjörkåren sid. 557. (Stampersonal sid. 557. Reservpersonal
sid. 561. Rekrytering och utbildning sid. 562.) Marinintendenturkåren
sid. 563. (Stampersonal sid. 563. Reservpersonal sid. 568. Rekrytering

sid. 569.) Marinläkarkåren sid. 570. Marinens poliskår sid. 576. Marinens
ecklesiastikstat sid. 577.

F. Utbildningsanstalter.................................................. 577

Flottans rekrytskola (sjömansskolan) sid. 577. Marinens underofficersskola
sid. 579. Sjökrigsskolan sid. 582. Sjökrigshögskolan sid. 585.

G. Frivilliga försvarsorganisationer .................................... 587

S.jövärnskåren sid. 587. Maritim ungdomsverksamhet sid. 590- Lottarörelsen
sid. 591.

III. Marinens byggnader m. m............................................... 591

Allmänt sid. 591. Norrlandskustens marindistrikt sid. 592. Ostkastens
marindistrikt sid. 593. Gotlands marindistrikt sid. 594. Sydkustens marindistrikt
sid. 595. Västkustens marindistrikt sid. 597.

IV. Organisationens genomförande .......................................... 604

Avd. VII. Flygvapnets organisation ............................................ 607

I. Krigsorganisationen...................................................... 607

II. Fredsorganisationen...................................................... 608

748

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

A. Chefen för flygvapnet och flygstaben

B. Flygförvaltningen ....................

C. Flygbasområden......................

D. Flygförband m. m...................................................

Indelning i förband, förläggningsplatser m. m. sid. 623. Flygeskadrarna
sid. 633. Flygflottiljerna sid. 637. Flygbaskåren sid. 645.

Sid.

608

618

620

623

E. Centrala flygverkstäder m. m.......................................

Centrala flygverkstäderna sid. 646. Försökscentralen sid. 649. Centralförråden
sid. 650.

646

F. Flygmaterielen

651

658

G. Flygvapnets personal ................................................

Allmänna synpunkter sid. 658. Militär personal sid. 661. Civilmilitär
personal sid. 673. Civil personal sid. 678.

H. Rekrytering

I. Utbildning .

683

689

De värnpliktigas utbildning sid. 689. Utbildning av fast anställd personal
sid. 689. (Det fast anställda manskapets utbildning sid. 689. Utbildning
till underofficer sid. 693. Utbildning till officer utom i intendenturbefattning
sid. 694. Utbildning till officer i intendenturbefattning sid. 695.
Utbildning till flygingenjör i reserven sid. 696. Utbildning till mästare
och verkmästare sid. 697. Fortsatt underofficers- och officersutbildning
sid. 698.) Flygövningarnas omfattning sid. 699.

J. Utbildningsanstalter.................................................. 699

Krigsflygskolan (F 5) sid. 700. Flygkadettskolan (F 20) sid. 702. Flygvapnets
underofficers-, signal- och tekniska skolor sid. 705. Flygvapnets
bomb- och skjutskola sid. 708. Flygkrigshögskolan sid. 710.

K. Musikorganisationen.............. 710

L. Övriga frågor ........................................................ 712

III. Flygvapnets byggnader och flygfält .................................... 716

IV. Organisationens genomförande.......................................... 726

Avd. VIII. Sammandrag av kostnadsberäkningar................................ 729

Avd. IX. Departementschefens hemställan ...................................... 731

Bilagor: Kostnadsberäkningar för armén ...................................... 732

Kostnadsberäkningar för marinen
Kostnadsberäkningar för flygvapnet

738

742

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.