Kungl. Maj:ts proposition nr 210 (Proposition 1938:210)

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till sjömanshusen
m. m.; given Stockholms slott den 25
februari 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Sköld:

I årets statsverksproposition (tionde huvudtiteln, punkt 54, samt elfte huvudtiteln,
punkterna 23—26) har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1938/1939 beräkna dels
till ersättning åt sjömanshusen ett anslag av 356,000 kronor dels ock till förbättring
av pensioneringen inom fjärde klassen vid handelsflottans pensionsanstalt
ett förslagsanslag av 38,400 kronor, till förbättring av pensioneringen
inom de tre första klasserna vid anstalten ett anslag av 116,300
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kronor, till tilläggspensioner under år 1938 åt pensionstagarna vid anstalten
ett förslagsanslag av 164,300 kronor och till förvaltningsbidrag åt anstalten
ett anslag av 6,100 kronor. Sedan utredningen i ärendet slutförts, torde jag
nu ånyo få anmäla detsamma.

Sjömanshusen.

Enligt § 1 förordningen den 13 juli 1911 (nr 86) angående sjömanshusen
i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. (sjömanshusförordningen)
ankommer det på Kungl. Majit att bestämma varest sjömanshus skall finnas.
För närvarande äro sjömanshusen till antalet 47, vart och ett med
sitt distrikt. Distrikten omfatta tillsammans hela riket.

Den allmänna uppsikten över sjömanshusen utövas av kommerskollegium.

Varje sjömanshus förvaltas av en direktion, bestående av fem ledamöter,
vilka väljas av redare och sjöfolk på visst fastställt sätt. Direktionsledamöterna
åtnjuta ej någon ersättning för uppdraget.

Vid varje sjömanshus skall finnas en ombudsman, vilken är föredragande
hos direktionen och äger deltaga i dess överläggningar men ej i besluten.
Ombudsman förordnas av kommerskollegium efter visst föreskrivet ansökningsförfarande.
Övriga biträden vid sjömanshus tillsättas av respektive
direktioner. Avlöningarna till sjömanshusens tjänstemän fastställas av kollegium
efter förslag av vederbörande direktioner.

Enligt § 1 mom. 1 förenämnda förordning, sådant stadgandet lyder genom
kungörelse den 22 december 1922 (nr 629), hava sjömanshusen till ändamål: att

föra förteckning över svenska sjömän, som användas i handelssjöfart,
samt anteckningar angående deras tjänstgöring å fartyg och värnpliktsförhållande; att

verkställa sjöfolks på- och avmönstring samt handhava därmed i samband
stående angelägenheter;

att i den ordning gällande värnpliktsförfattningar föreskriva tillhandagå
i avseende å de värnpliktigas inskrivning och redovisning;

att beträffande sjömännen och deras tjänstgöring meddela såväl vederbörande
myndigheter som redare och fartygsbefälhavare de upplysningar, varav
de kunna vara i behov;

att förvalta till sjömanshusen hörande kassor och fonder jämte inflytande
avgifter och övriga medel;

samt att ägna eftersyn åt sjömännen och bereda understöd åt såväl sjömän
som änkor och barn efter sjömän.

Sjömanshusens viktigaste inkomster utgöras av tonavgifter, hyresavgifter,
botes- och vitesmedel, som jämlikt särskilda bestämmelser kunna tillfalla sjömanshusen,
räntor å egna fonder samt anslag av statsmedel.

Tonavgift skall jämlikt § 21 sjömanshusförordningen, vilken paragraf
senast ändrats genom kungörelse den 8 december 1933 (nr 641), erläggas för
fartyg, som avgår från Sverige till utrikes ort, och utgår, örn fartyget är

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

svenskt eller tillhör en främmande nation, i vars hamnar svenska fartyg behandlas
lika med samma nations egna, med fem öre men i annat fall med
åtta öre för varje fullt ton av fartygets avgiftspliktiga dräktighet.

Hyresavgift skall jämlikt § 22 samma förordning, sådan paragrafen lyder
enligt kungörelsen nr 629/1922, vid avmönstring från svenskt fartyg, å
vilket besättning påmönstrats för utrikes fart, erläggas av befälhavare samt
av var och en av besättningen med en procent av deras under tiden från
påmönstringsdagen förtjänta lön eller hyra.

Vad angår sjömanshusens understödjande verksamhet är jämlikt § 18
sjömanshusförordningen sjöman, som är eller varit inskriven vid sjömanshus
och erlagt hyresavgift, därest han under anställning å svenskt fartyg
ådragit sig sådan kroppsskada eller sjuklighet eller ock iråkat den ålderdomsbräcklighet,
att han ej vidare kan göra sjötjänst, och om han är i torftiga
omständigheter, berättigad att från det sjömanshus han tillhör eller
senast tillhört erhålla ett efter hans nödtorft och sjömanshusets tillgångar
lämpat årligt understöd.

Änka och barn efter sjöman, som innehaft eller kunnat erhålla understöd
eller som avlidit under utövningen av sitt yrke, äga ock, där de äro i torftiga
omständigheter, att från det sjömanshus mannen eller fadern senast
tillhört åtnjuta ett efter deras nödtorft och sjömanshusets tillgångar lämpat
årligt understöd.

Anslag av statsmedel till ersättning till sjömanshusen utgick för vart och
ett av åren 1900—1911 med 30,000 kronor, för vart och ett av åren 1912—
1920 med 40,000 kronor och för vart och ett av åren 1921—1932 med 162,000
kronor. Efter förslag av den s. k. granskningsnämnden nedsattes anslaget
av 1933 års riksdag med omkring 10 procent eller 16,000 kronor till 146,000
kronor, med vilket belopp anslaget sedermera utgått. Av kommerskollegium
under senare åren gjorda upprepade framställningar örn höjning av anslaget
till åtminstone det belopp, varmed det före den vid 1933 års riksdag
vidtagna nedsättningen utgick eller 162,000 kronor, hava med hänsyn till det
läge, vari frågan om sjömanshusens organisation och därmed sammanhängande
förhållanden befunnit sig, icke vunnit statsmakternas bifall.

Vid föredragning den 11 juni 1937 av riksdagens skrivelse nr 10, punkt 42,
angående anslag till ersättning åt sjömanshusen för budgetåret 1937/1938 förordnade
Kungl. Majit, att för beredande under år 1937 åt sjömanshusen av
ersättning för dem åliggande bestyr med värnpliktigas inskrivning och redovisning
samt för andra dem åvilande uppgifter för statsverkets räkning skulle
utgå följande belopp till de särskilda sjömanshusen, nämligen:

Sjömanshuset i: Falkenberg......		400	Sjömanshuset i: Haparanda .....		100
Gävle ..........		500	Hudiksvall . . . .		100
Göteborg ......		18,300	Hälsingborg ... .	. . »	9,000
Halmstad ......	, . . »	5,600	Härnösand......		2,500

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Sjömanshuset i:			Sjömanshuset i:
Jönköping ......	. . kronor	100	Skellefteå ........	kronor	100
Kalmar ........	. . »	8,000	Stockholm ........		4,500
Karlshamn......	»	10,000	Strömstad ........	»	10,400
Karlskrona......	. . »	2,500	Sundsvall ........	»	1,000
Karlstad ........	»	400	Söderhamn ......		1,600
Kristianstad . . . .	. . »	1,400	Söderköping ......	»	100
Kungälv ........	. . »	300	Södertälje ........	»	900
Landskrona . ...	. . »	2,300	Sölvesborg ........		2,500
Lidköping ......	. . »	800	Trälleberg ........	»	500
Linköping ......	»	100	Uddevalla ........		15,100
Luleå ..........	. . »	100	Umeå ............	»	400
Lysekil ........	. . »	1,500	Uppsala ..........	»	100
Malmö ........	»	3,000	Vadstena..........	»	100
Marstrand ......		6,800	Varberg ..........	»	1,000
Norrköping . .. .		1,000	Visby ............		6,000
Nyköping ......		2,500	Västervik ........	»	10,700
Oskarshamn . . . .	. . »	7,500	Västerås ..........	»	300
Pitp/J		100	Ystad ............	»	100
Ronneby ........		100	Örnsköldsvik......		100
Simrishamn ... .	. . »	5,500	Summa	kronor	146,000

Handelsflottans pensionsanstalt.

Under rubriken Handelsflottans pensionsanstalt äro i riksstaten för budgetåret
1937/1938 under elfte huvudtiteln uppförda följande anslag:

Bidrag till pensionsanstalten, förslagsanslag ............ kronor 140,000

Förbättring av pensioneringen inom anstaltens fjärde klass,

förslagsanslag .................................... » 35,000

Förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna
............................................ » 31,000

Tilläggspensioner under år 1937 åt pensionstagarna, förslagsanslag
........................................ » 125,000

Förvaltningsbidrag .................................. » 1,500

Beträffande ifrågavarande fem anslags historik och användning torde här
få lämnas en kortfattad redogörelse.

Den genom handelsflottans pensionsanstalt utövade pensionsverksamheten
har sitt historiska ursprung i och anses i viss mån utgöra vederlag för den
sjöfolket tidigare sedan gammalt tillkommande men sedermera indragna
s. k. föringen.

Med föring menades ursprungligen en viss kvantitet varor, som sjömännen
ägde rätt att utan erläggande av frakt föra med sig ombord. Den vinst, de
vid försäljningen av dessa varor kunde erhålla, utgjorde — helt eller delvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

— deras lön. Då tullar infördes i landet, gjorde sjömännen emellertid
anspråk på att den tullfrihet, som var dem beviljad för gods, som de för
eget behov medförde, även skulle komma det gods till del, som de under
namn av töring hemförskaffade. Härigenom tillskyndades staten förluster,
och till följd därav upphävdes den fria föringen i dess ursprungliga betydelse
genom 1667 års sjölag, som i stället bestämde, att varje sjöman vid ankomst
till svensk hamn efter slutad utrikes resa skulle äga att vid tullverket
uppbära ett visst belopp penningar i förhållande till det värde skepparen
för varje läst betingat. Sedermera fixerades denna förmån till bestämda
belopp, olika för olika tjänstebefattningar ombord.

Sedan en kommitté, som skulle avgiva betänkande örn handelssjöfartens
behov och utvägar till dess befrämjande, år 1829 väckt förslag om ändring i
gällande bestämmelser angående föringen, uppdrog Kungl. Majit år 1837 åt
kommerskollegium att avgiva yttrande över berörda förslag. Kollegium ansåg,
att föringen borde upphöra och att i stället en motsvarande summa
skulle anslås till pensionering av sjöfolk jämte deras änkor och barn. Efter
ytterligare utredningar avgav Kungl. Majit vid 1862—1863 årens riksdag proposition,
vari föreslogs, att rikets ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande,
i enlighet med vissa i propositionen närmare angivna grunder, av en
pensionsanstalt för befälhavare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till utrikes
fart använda segel- och ångfartyg ävensom för maskinister och eldare
å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Majit rikets ständer att medgiva, att, såsom bidrag
till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få av tullmedlen
utgå ett belopp ungefärligen svarande mot föringen, vilken däremot ej
vidare skulle till sjöfolket utbetalas. Det belopp, som sålunda skulle tillkomma
pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande
till lästetalet av de fartyg, till vilkas besättningar föring utgått, samt
ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så att för det dåvarande,
då lästetalet av de till utrikes sjöfart begagnade svenska fartygen under
senaste åren uppgått till mellan 110,000 och 120,000 läster, anslaget fastställdes
till 24,000 riksdaler eller närmast det belopp, som föringen då utgjorde,
men framdeles bleve ökat med 1,000 riksdaler för varje fullt femtusental
utöver 120,000, varmed lästetalet å sådana fartyg kunde komma att
tillväxa.

Sedan rikets ständer bifallit Kungl. Majits berörda förslag, förordnade
Kungl. Majit den 29 januari 1864 örn inrättande av en handelsflottans pensionsanstalt,
varjämte reglemente för anstalten av Kungl. Majit samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten av tullmedlen utgående anslag,
vilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten såsom reservationsanslag
under rubriken bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, utgick till
en början till anstalten även ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och
sjöfartsfonden. I samband med indragning av sistnämnda anslag höjdes vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1869 års riksdag det förra av tullmedlen utgående anslaget med motsvarande
belopp eller 50,000 kronor.

Med anledning av under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes fart
använda svenska fartygens lästetal höjdes, på Kungl. Maj:ts framställning,
anslaget av 1871 års riksdag från förutvarande 74,000 kronor till 78,000 kronor.
I sammanhang därmed förändrades anslaget till förslagsanslag i den
mening, att den utbetalning till handelsflottans pensionsanstalt, som på grund
av nämnda anslag finge äga rum, skulle utöver de 50,000 riksdaler, som vid
1869 års xiksdag beviljats i stället för det förut utgående bidraget från handels
och sjöfartsfonden, utgöra, såsom motsvarande föringen, dels 24,000
riksdaler och dels därjämte 1,000 riksdaler för varje fullt tal av 2,880 nyläster
(5,000 svåra läster), varmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda
fartyg överstege 69,120 nyläster (120,000 svåra läster).

På grund av den fortsatta tillväxten i de svenska till utrikes sjöfart använda
fartygens lästetal höjdes anslaget av 1909 års riksdag till 101,000 kronor
och av 1928 års riksdag till 120,000 kronor. Från och med budgetåret
1934/1935 utgår anslaget med 140,000 kronor.

Till skillnad från sjömanshusens på behovsprincipen grundade understödsväsende
har den av handelsflottans pensionsanstalt utövade verksamheten
så till vida karaktären av en verklig pensionering, att vederbörande sjöman
är — oberoende av sin ekonomiska ställning — berättigad till pensions erhållande,
därest han uppfyller vissa villkor beträffande ålder och tjänstgöring.
Pensionerna åsyfta allenast ålderdomsförsörjning för sjömännen
själva.

Enligt reglementet för pensionsanstalten förvaltas densamma av en direktion,
som har sitt säte i Stockholm och består av en ordförande och två ledamöter,
vilka samtliga förordnas av Kungl. Majit.

Villkoren för pensions erhållande äro: att hava uppnått 55 års ålder samt
att hava varit 25 år inskriven å svenskt sjömanshus och, utan att hava gjort
sig skyldig till rymningsbrott, tillbragt denna tid huvudsakligen i tjänstgöring
under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd
å svenskt örlogsfartyg. På direktionens särskilda omprövning må emellertid
bero, huruvida den, som rymt men åter inställt sig och därefter pålitligt
tjänstgjort minst 15 år och så länge, att hans tjänstetid därigenom tillsammans
utgör 30 år, må, därest övriga föreskrivna villkor blivit uppfyllda,
tillgodonjuta pensionsrätt.

Förenänmda villkor örn viss tjänstgöring hava tillämpats så, att vederbörande
ansetts berättigad till pension, om han under de 25 år, han varit inskriven
å sjömanshus, tjänstgjort i utrikes sjöfart under 17 års tid sammanlagt
minst 150 månader.

Äro pensionssökande flera än som med anstaltens tillgångar kunna pensioneras,
skall den äga företräde till pension, vilken först blivit därtill berättigad.
Hava två eller flera samtidigt blivit pensionsberättigade och finnas
ej pensionsrum för alla, avgöres företrädet genom lottning.

Ansökan örn pension ingives i regel till direktionen för det sjömanshus,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

där sökanden är eller senast varit inskriven, och ankommer det på direktionen
att med utredning och yttrande vidarebefordra ansökan till anstalten.
Emellertid må ansökan, åtföljd av vederbörlig utredning, även ingivas direkt
till anstalten.

Pensionstagarna indelas i fyra klasser, nämligen:

första klassen, bestående av fartygsbefälhavare, som avlagt sjöofficerseller
sjökaptensexamen av första klassen (enligt Kungl. Maj:ts brev den 28
mars 1879 till pensionsanstaltens direktion skola hit också räknas fartygsbefälhavare,
som avlagt sjökaptensexamen vid navigationsskola i riket),

andra klassen, bestående av fartygsbefälhavare med sjökaptensexamen av
andra klass (enligt nyssnämnda brev skola hit också räknas styrmän,
som på grund av styrmansbrev föra befäl å handelsfartyg i fart bortom Skagen
och Lindesnäs),

tredje klassen, bestående av oexaminerade befälhavare, styrmän och ångmaskinister,
samt

fjärde klassen, bestående av övrigt sjöfolk och eldare å ångfartyg.

Antalet pensioner bestämdes ursprungligen sålunda:

i första klassen: 100 pensioner, vardera å 160 kronor;

i andra klassen: 100 pensioner, vardera å 120 kronor;

i tredje kassen: 100 pensioner, vardera å 100 kronor;

i fjärde klassen: 600 pensioner, vardera å 60 kronor.

I reglementet har emellertid meddelats föreskrift därom att, i den mån
pensionsfondens tillgångar sådant medgiva, skola pensionsrummens antal
inom de fyra klasserna i nyss angivna förhållande ökas.

Sedan det visat sig, att pensionsanstalten icke förmådde lämna pension
till alla, som uppfyllde de i reglementet för anstalten stadgade villkor för
pensions erhållande, gjordes redan under 1880-talet upprepade framställningar
om beredande av bättre pensionsförhållanden inom anstalten, vilka
framställningar emellertid ej ledde till något resultat.

1900 års riksdag beslöt, på grund av inom båda kamrarna väckta motioner,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta, så
snart ske kunde, utreda frågan örn ett förbättrat pensioneringssätt beträffande
sjömän och därom framlägga förslag vid en kommande riksdag. Sedan Kungl.
Maj:t tillsatt en kommitté för ändamålet, avgav denna, den s. k. sjömanspensioneringskommittén,
den 15 november 1904 förslag i ämnet. I ett den
11 januari 1909 häröver avgivet yttrande avstyrkte kommerskollegium på
anförda skäl kommitténs förslag. Samtidigt som kollegium i nämnda utlåtande
förutsatte ytterligare utredning av frågan i särskilt sammanhang förklarade
kollegium sig emellertid anse, att under tiden, tills frågan blivit löst,
vissa åtgärder borde vidtagas i syfte att pensioneringen av de tre första
klasserna skulle göras effektiv i så måtto, att de, som enligt reglementets
anda och mening vore berättigade till pension, också skulle komma i åtnjutande
därav vid den avsedda tiden samt att fjärde klassens med allenast

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

60 kronor årligen utgående pensionsbelopp måtte höjas till 90 kronor. I anslutning
härtill hemställde kollegium om anvisande för ändamålet av visst
angivet belopp.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Majit den 5 mars 1909 fann vederbörande
departementschef sig av anförda skäl icke kunna tillstyrka sjömanspensioneringskommitténs
förslag. Däremot beslöts proposition till riksdagen
avseende anvisande av ytterligare medel i form av förslagsanslag till
visst belopp för förbättring av pensioneringen från pensionsanstalten i huvudsaklig
överensstämmelse med kollegii förslag.

Statsutskottet vid 1909 års riksdag ansåg, att frågan om pensioneringens
utsträckning till större antal, än reglementet medgåve, borde tills
vidare anstå. Däremot menade utskottet, att hinder ej förelåge att tillmötesgå
det andra med förslagsanslaget avsedda ändamålet eller höjande av
pensionsbeloppen i fjärde klassen från 60 till 90 kronor, och hemställde utskottet,
att riksdagen måtte för detta ändamål bevilja å extra stat för år
1910 ett förslagsanslag å 31,000 kronor. Utskottets hemställan bifölls av
riksdagen. ,

Detta anslag har sedermera anvisats för varje helt budgetår, på senare år
med ett till 35,000 kronor förhöjt belopp. Anslaget har alltjämt förslagsanslags
natur. För anslagets användning gäller, att pensionsanstaltens direktion
äger att till en var, som i enlighet med bestämmelserna i reglementet för
anstalten och direktionens därå grundade beslut kommer att för respektive
halvår av varje budgetår eller någon del av dessa tidsperioder uppbära pension
inom fjärde klassen, för motsvarande tid utbetala fyllnadspension efter
30 kronor, för år räknat.

Medan sökande inom fjärde klassen i allmänhet erhöllo sina pensioner
inom i reglementet föreskriven tid, hade emellertid väntetiden för sökande
inom övriga tre klasser blivit allt längre. Härav föranledda övervägandena
ledde till framläggande vid 1912 års riksdag av en proposition, vari hemställdes
örn ett extra anslag av 31,000 kronor till handelsflottans pensionsanstalt,
åsyftande att möjliggöra väntetidens nedbringande till i huvudsak
högst fem år. Propositionen bifölls av riksdagen.

Beträffande ifrågavarande, till förbättring av pensioneringen inom anstaltens
tre första klasser sålunda beviljade anslag, vilket alltsedan år 1913
för varje helt budgetår utgått med oförändrat och till 31,000 kronor begränsat
belopp, har förordnats

att anslaget skall användas uteslutande för pensioneringen inom de tre
första klasserna av handelsflottans pensionsanstalt;

att de i reglementet för nämnda pensionsanstalt meddelade bestämmelser
angående proportionen av pensionsrummens antal i de olika klasserna icke
skola i fråga örn användningen av anslaget äga tillämpning;

att de tre första klasserna skola vid anslagets fördelning betraktas såsom
en pensionsklass och de inom densamma pensionssökande sålunda erhålla
pension från anslaget i den ordning, de blivit inom anstalten pensionsberättigade,
oavsett vilken klass de tillhöra; samt

Kungl. Majlis proposition nr 2i0.

att utbetalningen av de med tillhjälp av ifrågavarande anslag beviljade
nya pensionerna skall verkställas å den tid, i den ordning och efter de grunder,
som reglementet i övrigt föreskriver.

I detta sammanhang torde böra erinras örn att — sedan Kungl. Majit genom
brev den 24 mars 1871 medgivit, att ett belopp av högst 12,000 kronor
finge av överskottet å de för pensioneringen i fjärde klassen anvisade medel
årligen tillsvidare användas för uppehållande av pensioneringen i anstaltens
tre första klasser, tagna såsom en — förordnade Kungl. Majit genom brev
den 14 mars 1873 vidare, bland annat, att, såsom bidrag till uppehållande
av pensioneringen inom pensionsanstaltens tre första klasser, tagna såsom en,
finge, tillsvidare och så länge därav gjordes behov, årligen av fjärde klassens
årliga överskott användas ytterligare 12,000 kronor, allt med förbehåll att
ifrågavarande medel icke kunde finnas till hela eller någon del av sitt belopp
vara för sitt ursprungliga ändamål erforderliga, i vilket fall så stor del därav,
som då vore för pensioneringen i nämnda klass behövlig, skulle till detta i
reglementet avsedda behov behörigen användas.

Detta beslut, som sedermera alltjämt kunnat i viss omfattning tillgodogöras
för det avsedda syftet, möjliggjordes genom det förhållandet, att inom
fjärde klassen anmälda, till pension berättigade sökande understeg antalet för
nämnda klass bestämda pensionsrum.

Vidare har riksdagen, på framställning av Kungl. Majit, för vald och
ett av åren 1919—1922 för beredande av tilläggspensioner åt pensionstagarna
vid handelsflottans pensionsanstalt å tilläggsstat anvisat ett förslagsanslag
av 106,000 kronor. Från och med budgetåret 1923/1924 har anslag för ändamålet
upptagits å riksstaten. Anslaget utgår från och med budgetåret 1932/
1933 med ett till 125,000 kronor förhöjt belopp.

I avseende å användningen av sistnämnda anslag har pensionsanstaltens
direktion bemyndigats att till en var, som i enlighet med bestämmelserna i
anstaltens reglemente och direktionens därå grundade beslut under respektive
kalenderår eller någon del därav uppbure pension från anstalten, utbetala
tilläggspension med följande belopp, nämligen inom anstaltens första
klass med 80 kronor, inom den andra klassen med 60 kronor, inom den tredje
klassen med 50 kronor och inom den fjärde klassen med 45 kronor, därvid skall
iakttagas, att tilläggspensionerna skola till vederbörande pensionärer utgå
å de tider, i den ordning och efter de grunder, som gällande reglemente föreskriver
i fråga örn de från anstalten utgående ordinarie pensionerna.

Pensionsbeloppen äro sålunda i respektive klasser numera 240 (160 + 80),
180 (120 + 60), 150 (100 + 50) och 135 (60 + 30 +45) kronor.

På grund av avkastningen av pensionsanstaltens medelstillgångar och förenämnda
statsanslag har jämväl de ordinarie pensionsrummens antal efter
hand kunnat ökas, så att de numera uppgå till 260 i en var av de tre första
klasserna och 1,560 i fjärde klassen eller sålunda tillhopa 2,340.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Den 30 juni 1937 utgjorde pensionärernas antal:

i första klassen.................. 475

i andra » 174

i tredje > 459

i fjärde » 1,215

eller tillsammans 2,323.

Överskjutande antal pensionärer inom första och tredje klasserna har tillkommit
på grund av bestämmelserna i förenämnda brev den 14 mars 1873
och de förut omförmälda för användningen av anslaget å 31,000 kronor till
förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna, tagna såsom en
pensionsklass, meddelade föreskrifterna.

Enligt vad som upplysts föreligger emellertid ett antal till pension inom fjärde
klassen berättigade sökande, vilkas ansökningar icke kunnat upptagas till
slutlig prövning. Till följd av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts nyssnämnda
brev måste därför tillsvidare, tills jämvikt åter nåtts, med beviljandet av ytterligare
pensioner inom första och tredje klasserna anstå.

Vid pensionsanstalten äro anställda en kamrerare och sekreterare med arvode
av 3,300 kronor, en kanslist med arvode av 1,400 kronor och en vaktmästare
med arvode av 850 kronor, varjämte mindre arvoden utgå till visst
biträde i övrigt. Dessa arvoden liksom kostnaderna i övrigt för anstaltens
förvaltning bestridas ur anstaltens s. k. förvaltningskostnadsfond, varjämte
alltsedan år 1920 av riksdagen anvisats ett anslag såsom bidrag till täckande
av förvaltningskostnaderna. Bidraget är, såsom förut nämnts, i riksstaten
för innevarande budgetår upptaget till 1,500 kronor, därav 1,000 kronor avses
till beredande av samma arvoden åt anstaltens befattningshavare, som utgått
sedan år 1924, samt 500 kronor utgöra bidrag till anstaltens hyreskostnad.

Sedan direktionen över handelsflottans pensionsanstalt i skrivelse den 30
augusti 1937 hemställt om åtgärd för beredande av anslag åt anstalten för
budgetåret 1938/1939 för förenämnda olika ändamål till samma belopp som
de för löpande budgetår anvisade, framhöll emellertid direktionen i en annan
sagda dag avlåten skrivelse, att starka billighetsskäl talade för att särskilda
åtgärder snarast möjligt vidtoges i syfte att åtminstone väsentligen undanröja
väntetiden för pensions erhållande för sökande inom anstaltens samtliga pensionsklasser.
Enligt av direktionen verkställda preliminära beräkningar skulle
en omedelbar pensionering av sådana pensionssökande, vilkas ansökningar
på grund av bristande medelstillgång vore beroende på framtida prövning,
medföra en årlig kostnadsökning av omkring 118,000 kronor, som skulle fördela
sig å de tre anslagen till förbättring av pensioneringen inom anstaltens
fjärde klass, till förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna
och till tilläggspensioner åt pensionstagarna med respektive 3,400 kronor,
75,300 kronor och 39,300 kronor.

Vidare framhöll direktionen behovet av en tämligen genomgripande revision
av det för anstalten gällande reglementet av den 29 januari 1864. I sak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ligt hänseende hade därvid särskilt synts direktionen böra ifrågakomma viss
revidering av reglementets bestämmelser beträffande olika befattningshavares
inom handelsflottan fördelning på de olika klasserna. Den härav föranledda
kostnadsökningen beräknade direktionen till högst 10,000 kronor. Enligt direktionens
mening skulle slutligen den avsedda förbättringen av pensioneringen
från anstalten kräva ökad årlig arbetshjälp, vilken kostnad uppskattades
till 1,600 kronor, varjämte kostnaden för biträde vid erforderlig engångsprövning
av inneliggande ansökningar uppskattades till 3,000 kronor. Med utgångspunkt
från de av direktionen sålunda gjorda beräkningarna skulle medelsbehovet
under de särskilda anslagen till pensionsanstalten — bortsett
från anslaget till bidrag till anstalten — för budgetåret 1938/1939 belöpa sig
till respektive (35,000 + 3,400 =) 38,400 kronor, (31,000 + 75,300 + 10,000
=) 116,300 kronor, (125,000 + 39,300=) 164,300 kronor och (1,500 + 1,600
+ 3,000=) 6,100 kronor.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 4 januari 1938 av frågan om anslag
till handelsflottans pensionsanstalt för budgetåret 1938/1939 anförde jag följande: Den

av direktionen väckta frågan örn ytterligare förbättring av pensioneringen
från handelsflottans pensionsanstalt torde få anses äga starkt samband
med den inom kommerskollegium pågående utredningen rörande sjömanshusens
organisation och gestaltningen av den till sjömanshusen för närvarande
knutna understödsverksamheten. Med hänsyn därtill hade direktionens ifrågavarande
framställning överlämnats till kommerskollegium för att av kollegium
tagas under övervägande vid berörda utrednings bedrivande. Det vore
avsett, att ärendet skulle hinna slutberedas i sådan tid, att proposition kunde
föreläggas 1938 års riksdag. I avbidan därå torde i förslaget till riksstat för
budgetåret 1938/1939 samtliga nu ifrågavarande anslag böra allenast beräknas.
Anslagen syntes därvid böra upptagas med de av direktionen angivna
beloppen.

Kungl. Maj :ts framställning till riksdagen avläts i enlighet med min sålunda
gjorda hemställan.

Verkställda utredningar.

I anledning av väckt motion anhöll 1915 års riksdag i skrivelse nr 175, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande sjömanshusen i riket, i syfte
att dessa institutioner på ett ändamålsenligare sätt än dittills måtte tillvarataga
sjöfolkets intressen. Riksdagen anförde i berörda skrivelse bland annat, att
en undersökning borde företagas rörande sjömanshusens befattning med de
värnpliktigas inskrivning och redovisning, varvid även borde beräknas, till
vilket belopp kostnaderna därför ävensom för sjömanshusens förvaltning för
övriga statsändamål kunde belöpa sig. I samband därmed borde övervägas,
i vad mån ett särskiljande av sjömanshusens understödjande och förvaltande
myndighet kunde äga rum. Skulle för värnpliktsärendenas behandling en
centralisering visa sig lämplig, borde givetvis även undersökas, om så kunde

12 Kungl. Mapts proposition nr 210.

vara förhållandet jämväl för handhavandet av andra uppgifter, som sjömanshusen
hade att fylla.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att med tillhjälp av
sakkunniga verkställa den av riksdagen begärda utredningen ävensom att till
Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, avlämnade
av kollegium tillkallade sakkunniga, 1917 års sjömnnshuskommitterade,
den 18 november 1919 betänkande och förslag till sjömanshusens omorganisation,
därvid de sakkunniga i fråga om antalet sjömanshus förordade en
minskning från 47 till 31.

I anledning av hemställan av 1919 års riksdag i dess skrivelse nr 304, hade
Kungl. Maj:t den 20 september 1919 uppdragit åt de s. k. skeppstjänstkommitterade
att verkställa utredning angående förbättrad allmän pensionering av
sjömän. Sedan skeppstjänstkommitterade den 28 februari 1923 avgivit betänkande
med förslag till lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk, underkastades
förslaget i ett flertal över detsamma avgivna utlåtanden en kritisk
granskning, varvid bland annat yrkanden på en omarbetning av detsamma
framställdes i fråga om såväl huvudgrunder som detaljer.

Under framhållande, att något slutligt avgörande beträffande sjömanshuskommitterades
förslag till omorganisation av sjömanshusen icke kunde
åvägabringas, förrän ställning tagits till skeppstjänstkommitterades berörda
förslag angående ordnande av sjömanspensioneringen, men att det vore angeläget
att, i avvaktan på en slutlig lösning av de båda frågorna, en åtminstone
provisorisk omorganisation av sjömanshusen åstadkommes, framlade
kommerskollegium i skrivelse den 23 september 1927 förslag till indragning
av flertalet av de av sjömanshuskommitterade till indragning föreslagna sjömanshusen,
nämligen sjömanshusen i Piteå, Skellefteå, Hudiksvall, Uppsala,
Södertälje, Söderköping, Linköping, Vadstena, Jönköping, Ronneby, Falkenberg,
Kungälv och Lidköping, i samband varmed ny distriktsindelning
av sjömanshusen och ny indelning av dem å de olika rullföringsområdena
skulle verkställas.

Sedan till Kungl. Majit ingivits särskilda framställningar om bibehållande
av sjömanshusen i Ronneby, Falkenberg, Hudiksvall och Lidköping samt
kommerskollegium i utlåtanden häröver den 30 december 1927 icke funnit
anledning frångå sitt tidigare avgivna förslag om indragning av, bland andra,
nämnda sjömanshus, uttalade vid anmälan inför Kungl. Maj :t av frågan
örn anslag till sjömanshusen för budgetåret 1928/1929 dåvarande chefen för
handelsdepartementet efter erinran om kollegii ifrågavarande förslag, att
det vore hans avsikt att framdeles anmäla förslaget för Kungl. Maj:ts prövning.
1928 års riksdag anförde emellertid, att det icke syntes riksdagen
lämpligt att, innan slutlig ståndpunkt kunnat tagas till omorganisationsfrågan
i hela dess vidd, vidtaga indragning av vissa sjömanshus och i samband
därmed verkställa ny sjömanshusdistriktsindelning och ny indelning
av sjömanshusen å de olika sjörullföringsområdena, samt att riksdagen sålunda
icke kunde biträda kollegii av departementschefen förordade förslag
härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Efter det kommerskollegium genom särskild remiss anbefallts att utlåta
sig i anledning av, bland annat, vad vid riksdagen förekommit beträffande
kollega förslag i ämnet samt kollegium i utlåtande den 10 oktober 1928 förmält
sig icke hava funnit anledning frångå sitt ifrågavarande förslag och
hemställt örn åtgärder snarast möjligt för genomförande av de indragningar
av sjömanshus, varom kollegium tidigare gjort framställning, gjorde vid
1929 års riksdag dåvarande chefen för handelsdepartementet anmälan av
enahanda innebörd som den, vilken gjorts vid föregående riksdag. Riksdagen
framhöll emellertid, att anledning till frångående av 1928 års riksdags
uppfattning i ämnet icke heller då syntes i princip föreligga.

Sedan Kungl. Maj:t — i anledning av ett uttalande av 1933 års riksdag
— den 2 juni 1933 anbefallt kommerskollegium att avgiva yttrande och förslag
rörande åtgärder för nedbringande av sjömanshusens förvaltningskostnader,
anförde kollegium i skrivelse den 19 i sistnämnda månad, jämte det
kollegium gav anvisning på vissa mindre kostnadsbesparingar, att det mötte
stora svårigheter att med dåvarande organisation av sjömanshusen ernå någon
mera beaktansvärd minskning av sjömanshusens förvaltningskostnader.

I anledning härav anmodade dåvarande chefen för handelsdepartementet
i skrivelse den 29 september 1933 kommerskollegium att — enär det statsfinansiella
läget alltjämt nödvändiggjorde, att statens utgifter i möjligaste
mån hölles nere — verkställa den överarbetning av kollega i förenämnda
skrivelse den 23 september 1927 framlagda förslag angående indragning av
vissa sjömanshus, som, med hänsyn till vad sedermera förekommit eller eljest,
kunde finnas påkallad, ävensom att till handelsdepartementet inkomma
med sålunda reviderat förslag i ämnet.

I skrivelse den 22 november 1933 anförde kommerskollegium, att det vid
de undersökningar, som gjorts rörande verksamhetens omfattning vid sjömanshusen
och vissa därmed sammanhängande förhållanden, hade befunnits,
att de av kollegium förut till indragning föreslagna sjömanshusen alltjämt
tillhörde de sjömanshus, som i avseende å bland annat mönstringsverksamheten
hade den minsta omfattningen. I anslutning härtill föreslog
kollegium indragning från och med den 1 januari 1935 av förstnämnda sjömanshus
— 13 till antalet — samt ytterligare ett sjömanshus, nämligen sjömanshuset
i Haparanda, vars verksamhet i alldeles särskilt hög grad efter
den senaste undersökningen gått tillbaka.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 3 januari 1934 av frågan örn anslag
å riksstaten för budgetåret 1934/1935 till sjömanshusen uttalade vederbörande
departementschef, att då kommerskollegii förslag till indragning av
sjömanshus syntes honom väl grundat, det vore hans avsikt att framdeles
anmäla detsamma för Kungl. Maj:ts prövning; och framhöll departementschefen
i detta sammanhang, bland annat, att den indragning av vissa sjömanshus,
varom fråga alltså vöre, icke föregrepe spörsmålet örn sjömanshusorganisationens
definitiva ordnande och att den i ingen mån komme att
inkräkta på de understöd, som av sjömanshusens medel utginge till vissa
understödstagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1934 års riksdag uttalade i skrivelse nr 10, att den icke funnit anledning
att i princip frångå sin tidigare uttalade uppfattning i fråga om indragning
av sjömanshus. Visserligen syntes skäl tala för ett övervägande, huruvida
icke vissa sjömanshus med ringa omfattning, bland annat i fråga om sin
understödsverksamhet, kunde indragas för åstadkommande av förbilligande
av sjömanshusens administrationskostnader. Emellertid vore riksdagen av
den meningen, att en indragning i den av kommerskollegium och departementschefen
ifrågasatta omfattningen icke borde vidtagas, förrän frågan
om sjömanspensioneringens ordnande och i samband därmed frågan om sjömanshusens
organisation i hela dess vidd blivit lösta.

Med avseende å spörsmålet om sjömanspensioneringen hade Kungl. Majit,
på grund av bland annat de förut nämnda mot skeppstjänstkommitterades
förslag riktade anmärkningarna, den 31 maj 1929 uppdragit åt 1928 års
pensionsförscikringskommitté att utreda möjligheterna för en rationellare
samverkan mellan de olika former av pensioner och understöd, som stöde
till buds för invalida eller ålderstigna sjömän och för sjömäns efterlevande,
ävensom alt framlägga av utredningen betingade förslag härutinnan.

Nämnda kommitté, som den 26 april 1934 avgav betänkande med förslag
rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen, framhöll i särskild
skrivelse samma dag, att särbestämmelser rörande sjöfolket och deras efterlevande
icke lämpligen kunde infogas i den lagstiftning, som reglerade den
allmänna pensionsförsäkringen, samt att sjömanspensioneringsfrågan och
frågan om den allmänna pensionsförsäkringen icke ägde sådant sammanhang
med varandra, att de borde lösas i ett sammanhang. I anslutning härtill
hemställde kommittén, att uppdraget åt kommittén att verkställa ifrågavarande
utredning måtte återkallas.

Emellertid hade Kungl. Majit anbefallt kommerskollegium att avgiva yttrande
i anledning av vad 1934 års riksdag anfört beträffande frågan om indragning
av sjömanshus samt att inkomma med det förslag i ämnet, vartill
kollegium kunde finna anledning.

Kommerskollegium avgav utlåtande i ämnet den 17 maj 1934. Därvid
framhöll kollegium, att kollegium på närmare angivna skäl icke kunde finna,
att hänsynen till sjömanspensioneringsfrågan behövde förhindra den indragning
av sjömanshus, varom vore fråga; och framlade kollegium ett i obetydlig
grad modifierat förslag till sådan indragning. I samband härmed erinrade
kollegium örn 1928 års pensionsförsäkringskommittés nyssnämnda hemställan
och fäste uppmärksamheten på, hurusom det visat sig, att det svävande
läget av frågan örn åstadkommande av en särskild sjöfolkspensionering
lade vissa hinder i vägen för mera definitiva anordningar beträffande
sjömanshusen, särskilt i vad anginge ordnande av sjömanshuspersonalens
pensioneringsfråga och ett rättvist utmätande av statsbidraget
till sjömanshusens förvaltningskostnader. Då emellertid enligt
kollega mening betydande olägenheter föranleddes av ett ytterligare uppskov
med dessa frågors avgörande, hemställde kollegium i förevarande sammanhang,
att åtgärder med det snaraste vidtoges i syfte att åvägabringa ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sådant principavgörande beträffande frågan om sjöfolkspensioneringen, som
vore ägnat att skapa en fast utgångspunkt för de ytterligare förfoganden beträffande
sjömanshusens förvaltningsområde, vilka kunde anses av förhållandena
påkallade.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 15 juni 1934 av 1928 års pensionsförsäkringskommittés
skrivelse den 26 april 1934 beslöt Kungl. Majit återkalla
det kommittén den 31 maj 1929 meddelade utredningsuppdraget. Vid samtidigt
skedd anmälan inför Kungl. Majit av ärendet i övrigt anförde föredragande
departementschefen — efter att hava erinrat om vad som tidigare i
saken förekommit — bland annat följande:

Vid övervägande av frågan örn sjöfolkets pensionering hade han kommit
till den uppfattningen, att någon vidare åtgärd i syfte att införa särskilda
bestämmelser rörande sådan pensionering icke i dåvarande läge borde företagas.
Framhållas finge i detta sammanhang, att 1928 års pensionsförsäkringskommitté
i sitt nyssnämnda betänkande föreslagit en avsevärd uppmjukning
av då gällande regler för beskärning av pensionstillägg på grund av
pensionslagares inkomst, vilket skulle innebära väsentligt förbättrad ställning
för pensionsberättigade sjömän.

Frågan om sjömanshusens omorganisation syntes därför böra upptagas till
förnyad omprövning med utgångspunkt från att särskilda bestämmelser rörande
pensionering av sjöfolket icke ifrågasattes.

Vid denna omprövning borde övervägas, örn och i vilken utsträckning sjömanshusinstitutionen
borde bibehållas eller till sin allmänna natur förändras;
i samband därmed borde även frågorna om sjöfolkets inskrivning, mönstringsväsendet
och värnpliktsredovisningen, understödsväsendet samt sjömanshuspersonalens
stat och pensionering undersökas och övervägas.

I anslutning härtill hemställde departementschefen, att 1919 års riksdags
förenämnda skrivelse nr 304 om sjömanspensioneringen icke skulle föranleda
någon Kungl. Majits vidare åtgärd, att åt kommerskollegium måtte uppdragas
att verkställa utredning i de av honom angivna hänseenden, samt till
Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,
samt att kollegium måtte bemyndigas att för ifrågavarande utredningsarbete
anlita biträde av sakkunniga personer.

Kungl. Majit beslöt i enlighet med denna hemställan.

Med anledning av det kommerskollegium sålunda meddelade uppdraget
tillkallade kollegium såsom sakkunniga att biträda vid utredningsarbetet ledamoten
av riksdagens första kammare, verkställande direktören i Sveriges
redareförening sjökaptenen O. A. Nordborg, ledamoten av riksdagens andra
kammare, ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet C. A. Lindberg, verkställande
direktören i Sveriges fartygsbefälsförening sjökaptenen G. S. Osvald,
ombudsmannen vid sjömanshuset i Göteborg R. Bråkenhielm och förste aktuarien
i pensionsstyrelsen fil. licentiaten E. G. Lindh. I utredningen hava
därjämte deltagit såsom representant för marinstaben kommendörkaptenen
av första graden i marinen E. E. Ström, beträffande frågor som beröra de
värnpliktigas inskrivning och redovisning, samt såsom representant för socialstyrelsen
byråassistenten för sjöfartsärenden, sjökaptenen E. A. F. Eggert.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

De sakkunniga hava den 30 december 1937 till kommerskollegium överlämnat
en promemoria med utredning och förslag i fråga örn huvudgrunderna
för den framtida organisationen av sjömanshusen m. m.

Sedan yttranden över berörda promemoria avgivits av statskontoret, chefen
för marinen, försäkringsinspektionen, styrelsen för statens pensionsanstalt,
Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening,
Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewartsföreningen, direktionerna
för de olika sjömanshusen samt magistraterna respektive stadsstyrelserna
i vissa städer, har kommerskollegium med eget utlåtande den 15 februari
1938 till Kungl. Maj:t överlämnat nämnda promemoria och yttranden samtidigt
varmed kollegium uttalat sig dels, efter särskilda remisser, över en framställning
av Göteborgs fartygsbefälhavareförening om åtgärder i syfte att föreskrifter
måtte utfärdas därom att allenast den, som avlagt sjökaptensexamen,
skulle kunna förordnas till ombudsman vid sjömanshus, över en framställning
av »sjömanshuskonferensens» beredningsutskott örn sjömanshuspersonalens
pensionering och över en framställning av direktionen för sjömanshuset
i Ronneby örn bibehållande av därvarande sjömanshus dels ock över en
direkt till kollegium ingiven framställning av direktionen för sjömanshuset i
Södertälje om bibehållande av sjömanshuset därstädes.

Förslag till omorganisation m. m.

Vid den redogörelse jag nu går att lämna för de inom kommerskollegium
tillkallade sakkunnigas förslag jämte däröver avgivna yttranden och kollega
utlåtande i ämnet torde jag för översiktlighetens skull få behandla detta under
fem avdelningar, nämligen: 1. Sjömanshusens organisation, 2. Avlöningar och
omkostnader, 3. Statsbidrag till sjömanshusen, 4. Sjömanshuspersonalens pensionering
samt 5. Pensions- och understödsväsendet.

1. Sjömanshusens organisation.

Sakkunniga. Efter att bland annat hava redogjort för sjömanshusens arbetsuppgifter
ingå de sakkunniga på en redogörelse för av dem undersökta
möjligheter till förenklingar i den nuvarande organisationen med hänsyn dels
till sjömanshusens befattning med de värnpliktigas inskrivning och redovisning,
dels till sjöfolkets civila registrering ävensom på- och avmönstring med
därmed i mera omedelbart samband stående angelägenheter dels ock till
andra sjömanshusens uppgifter. De sakkunniga hava härvid inriktat sig på
en centralisering av sjömanshusorganisationen antingen genom sjömanshusens
ersättande med ett centralregister eller genom indragning
av vissa sjömanshus.

Vad angår sjömanshusens befattning med vårnpliktsangelågenheter sammanfatta
de sakkunniga resultatet av sina undersökningar på följande sätt:

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Det syntes kunna fastslås, att en del av de sjömanshusombudsmännen nu
åvilande uppgifterna för de värnpliktigas inskrivning och redovisning m. m.
skulle kunna övertagas och fullgöras av ett centralregister, som försåges med
härför lämpad personalutrustning, medan åter andra dithörande uppgifter
finge anförtros åt andra. Uppenbarligen skulle en ytterligare splittring av
de militära arbetsuppgifterna bliva följden och en ny myndighet för befattning
med sjöfolkets värnpliktsförhållanden tillkomma. Det syntes ock vara
påtagligt, att samma precision i avseende å ifrågavarande uppgifters bestridande,
som för närvarande kunde förutsättas, knappast skulle kunna i fortsättningen
påräknas.

Ehuru å andra sidan ur militär synpunkt icke kunde anses föreligga något
avgörande hinder mot sjömanshusens ersättande med ett centralregister, syntes
emellertid böra framhållas, att en omläggning på angivet sätt av sjöfolkets
redovisning ur samma synpunkt icke kunde vara önskvärd och att
sålunda en dylik omläggning icke borde komma till stånd, för såvitt icke
andra tvingande skäl därtill föranledde.

Det torde emellertid även framgå, att en mindre långt gående centralisering
av sjömanshusen icke kunde möta hinder ur militär synpunkt och att
ett antal av de minsta sjömanshusen utan nämnvärd olägenhet kunde indragas
men att det åter ur samma synpunkt icke kunde befinnas önskvärt att
utsträcka indragningen av sjömanshus härutöver.

Resultatet av de sakkunnigas undersökning rörande verkningarna beträffande
den civila inskrivningen och registreringen av sjöfolket av en mer eller
mindre långt driven centralisering av sjömanshusinstitutionen har synts de
sakkunniga angiva, att en så stark centralisering, som inrättandet av ett
centralregister skulle förutsätta, icke skulle medföra sådana fördelar, som
åtminstone för närvarande uppvägde de olägenheter, vilka skulle bliva förbundna
därmed. Däremot syntes det få anses ådagalagt, att en centralisering
av institutionen därhän, att antalet sjömanshus genom indragning av de 17
mindre sjömanshus, där antalet årligen förekommande mönstringar vore
jämförelsevis mycket ringa, inskränktes till 30, skulle, utan några nämnvärda
olägenheter, medföra vissa fördelar genom den koncentration av verksamheten,
som därav bleve en följd.

De sakkunniga anföra i detta sammanhang beträffande betydelsen av en
ändring av inskrivningsbestämmelserna vid en indragning av nyssnämnda 17
sjömanshus följande:

Av en härutinnan verkställd specialundersökning framginge, att under
femårsperioden 1930—1934 i genomsnitt per år nyinskrivits vid sjömanshusen
i hela landet 2,578 sjömän. Härav hade i genomsnitt per år allenast 396
sjömän eller 15.4 °/o nyinskrivits vid ifrågavarande 17 sjömanshus, och av
nämnda 396 sjömän hade endast 226 eller 57 %> varit personligen närvarande
vid det av dessa sjömanshus, som inskrivningen gällde, under det att
återstående 170 eller 43 °/o förmedlats av annat sjömanshus, där vederbörande
inställt sig i samband med påmönstring, medan av samtliga 2,578 nyinskrivna
sjömän icke mindre än 1,880 eller 72.9 % varit personligen närvarande vid
det dem tilldelade sjömanshuset och 698 eller 27.1 %> förmedlats. Av vid
återstående 30 sjömanshus nyinskrivna eller alltså 2,182 (=2,578—396) sjömän
hade 1,654 (= 1,880 — 226) eller 75.8 °/o inskrivits utan förmedling, un Bihang

lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210. 2

Kungl. Majlis proposition nr 210.

der det att återstoden eller 528 (=698— 170), d. v. s. 24.2 % vid inskrivningen
förmedlats av annat sjömanshus än det, de skulle tillhöra. Av samtliga 698
förmedlade utgjorde de vid nyssnämnda 17 sjömanshus med förmedling inskrivna
170 sjömännen 24 %; ett jämförelsevis högt procenttal i betraktande
av att antalet vid dessa sjömanshus (vid 1936 års slut) inskrivna, 6,746, uppgick
allenast till 13.6 % av samtliga i landet sjömanshusinskrivna, nämligen
49,444.

Vad mönstringarna anginge hade medelantalet dylika per år under perioden
1934—1936 vid nämnda 17 sjömanshus uppgått till 2,932 eller allenast 3.8
% av samtliga i riket under samma period till ett medelantal per år av 76,379
uppgående mönstringar.

Vidkommande andra sjömanshusens uppgifter än de förutnämnda framhålla
de sakkunniga vissa olägenheter rörande sjömanhusens ekonomiska
förvaltning m. m. vid en starkare centralisering av förvaltningsorganen, de
lokala direktionerna. I avseende härå uttala de sakkunniga följande:

Enligt gällande bestämmelser vore de nuvarande organisatoriska anordningarna
intimt anknutna till lokalt begränsade distrikt och därpå grundad
regional registrering av sjöfolket. Uppenbart vore, att, i mån som genom en
starkare centralisering av institutionen ett avlägsnande skedde från den sålunda
lokalt orienterade organisationen, svårigheter uppstode för bibehållande
av nuvarande former för förvaltningen av hithörande angelägenheter.
Skulle centraliseringen utmynna i slopandet av all lokal registrering av sjöfolket
och inrättandet av ett centralregister, bleve följden, att man finge
söka finna andra former än de nuvarande för en dock alltjämt i princip
bibehållen, på något sätt distriktsvis bestämd lokal förvaltning. Denna utväg
skulle emellertid medföra organisatoriska problem, vilkas lösande på ett
tillfredsställande sätt mötte svårigheter, vartill komme, att en organisation,
vilken på här avsett sätt skulle i väsentliga avseenden i varje fall till sin yttre
form frigöras från de lokalt betonade intressesynpunkterna, knappast skulle
kunna väntas bliva föremål för det intresse på vederbörligt håll, som dock
uppbure den nuvarande organisationsformen och i betydande grad utgjorde
en förutsättning för dess tillfredsställande administrering.

De sakkunniga tillägga emellertid, att de olägenheter i nu ifrågavarande
avseenden, som sålunda torde vara förbundna med en starkare centralisering
av sjömanshusen, däremot knappast skulle kunna beräknas göra sig
märkbart gällande vid en mera måttligt tilltagen indragning av sjömanshus,
förslagsvis i den omfattning, som tidigare angivits, eller alltså ned till
ett behållet antal av 30 sjömanshus. Nu åsyftade förhållande framginge
bland annat därav, att sjömanshuskassorna vid de 17 sjömanshus, som skulle
ifrågakomma till indragning, vid årsskiftet 1936/1937 uppginge till 1,399,207
kronor eller allenast 12.8 % av samtliga sjömanshusens motsvarande tillgångar
samt donationsfonderna vid samma tidpunkt till 3,040 kronor eller endast
0.17 % av motsvarande fonder vid samtliga sjömanshus.

Beträffande inverkan på organisationsspörsmålet av sjömanshusens från
deras uppkomst huvudsakligaste och alltjämt mycket betydelsefulla uppgift,
understödsverksamheten, framhålla de sakkunniga, att ett ur de sakkunnigas
undersökningar framkommet reformprogram — till vilket i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

följande återkommes — syftade till den nuvarande understödsverksamhetens
ombildning, såvitt anginge sjöfolket självt — befäl och manskap — till en
mera direkt pensionsbelonad verksamhet, som skulle centraliseras. De sakkunniga
anföra i anslutning härtill vidare:

Det vore uppenbart att realiserandet av delta reformprogram skulle kunna
anses i och för sig innefatta skäl för en starkare centralisering av verksamheten
vid sjömanshusen än den här föreslagna. Beaktas borde emellertid,
att understödsverksamhet efter behovsprincipen avsåges skola alltjämt i
viss omfattning tills vidare bibehållas, nämligen såvitt anginge sjömäns.
änkor. För bestridandet av denna verksamhetsgren vore bibehållandet av
nuvarande organisationsformer med till lokalt begränsade distrikt hänförda
sjömanshus, med hänsyn till den med utövandet av denna verksamhet förbundna,
av viss lokalkännedom betingade behovsprövningen, motiverad. Ur
synpunkten av här ifrågavarande intressen hade det synts som örn övervägande
skäl talade för att framgå med viss varsamhet vid en centraliserings
genomförande. Beaktas borde ock i detta sammanhang, att även donationsfondernas
vid sjömanshusen utnyttjande i regel förutsatte en på lokalkännedom
grundad behovsprövning.

Att emellertid en indragning av förut omförmälda 17 sjömanshus ur nu
anförda synpunkter icke borde kunna möta några betänkligheter framginge
av det förhållandet, att understödsverksamlieten redan enligt nuvarande bestämmelser
vid ifrågavarande sjömanshus hade jämförelsevis mycket blygsamma
proportioner. Av vid samtliga sjömanshus under år 1936 utdelade
understöd, uppgående till sammanlagt 725,443 kronor, belöpte på nämnda
17 sjömanshus allenast 66,993 kronor eller 9.2 %. Vid förevarande verksamhets
omläggning i antydd riktning skulle en på behovsprövning beroende
understöds1!Weilling vid dessa senare sjömanshus, därest de bibehölles, bliva
förhållandevis än mera obetydlig.

Efter att vidare hava framhållit att de sakkunniga undersökt möjligheterna
för — förutom en så stark centralisering av sjömanshusen som inrättandet
av ett centralregister förutsatte — en centralisering ned till allenast 14
bibehållna sjömanshus men icke heller funnit en så stark centralisering i
varje fall för närvarande vara att förorda, meddela de sakkunniga, hurusom
resultatet av undersökningarna därför blivit, att det ansetts lämpligt
att åtminstone för närvarande stanna vid en indragning av sjömanshusen f
Simrishamn, Lidköping, Västerås, Ronneby, Hudiksvall, Jönköping, Haparanda,
Varberg, Falkenberg, Södertälje, Söderköping, Skellefteå, Piteå, Kungälv,
Vadstena, Linköping och Uppsala.

De sakkunniga understryka i anslutning till delta sitt förslag, att av den i
skilda avseenden framlagda utredningen syntes få anses med tydlighet framgå,
att en centralisering av sjömanshusorganisationen i nu angiven omfattning
icke kunde väntas för vare sig sjöfolket, fartygen, vederbörande sjöfartsorter
eller de myndigheter, som avsåges skola övertaga de indragna sjömanshusen
hittills åvilande funktioner, föranleda några nämnvärda olägenheter,
då verksamheten vid de lill indragning föreslagna sjömanshusen vore
av förhållandevis mycket ringa omfattning. Däremot läge det i öppen dag,
att framträdande fördelar ur organisatoriska och andra synpunkter skulle
vinnas genom den koncentrering av verksamheten vid sjömanshusen, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skulle bliva följden av en centralisering i åtminstone här ifrågasatt utsträckning.
De sakkunniga anföra härutinnan:

Genom koncentrationen åstadkommes ett icke oväsentligt minskat behov av
rapportering sjömanshusen emellan beträffande sjöfolks tjänstgöring. Det
läge vidare i sakens natur, att ju färre och större de skilda sjömanshusens
distrikt bleve, ju färre anledningar komme att föreligga till sjömäns förflyttning
från ett till annat sjömanshus i samband med ombyte av kyrkobokföringsort.
En maktpåliggande uppgift för den övervakande myndigheten
läge i uppsikten över att vid de olika sjömanshusen enhetligt förfaringssätt
iakttoges med avseende på verksamhetens bedrivande såväl i vad anginge
förandet av register och liggare samt andra inre förvaltningsbestyr som beträffande
understöds- och pensionsväsendet samt övriga utåt riktade tjänsteåtgärder.
Uppenbarligen åstadkommes genom en väsentlig inskränkning av
sjömanshusens antal, sådan som den här föreslagna, en icke obetydlig lättnad
i fullgörandet av denna övervakningsuppgift, vilken lättnad sett på längre sikt
måste bliva till gagn för hela institutionen.

I detta sammanhang torde icke böra lämnas obeaktat, att om ock på senare
tid väsentliga förbättringar vunnits i avseende å sjömanshusens administrativa
skötsel, så hade dock tidigare vid vissa mindre sjömanshus missförhållanden
härutinnan förekommit av ganska allvarlig karaktär; missförhållanden,
vilkas rättelse föranlett avsevärt arbete och vilka kunde tänkas
bliva upprepade, därest vid ombyte av tjänstemän tillbörligt intresse för verksamhetens
noggranna bedrivande skulle visa sig icke föreligga. Genom indragning
av de mindre sjömanshusen, där tjänstemännen av naturliga skäl
icke kunde beredas någon större ersättning för det med tjänsten förbundna
arbetet, skulle utan tvivel anledningar till dylika missförhållanden väsentligen
undanröjas.

Vidare borde uppmärksammas, att genom de föreslagna indragningarna
helt naturligt viss kostnadsbesparing vunnes.

Ytterligare framhålla de sakkunniga, att om — i trots av de skäl, som ansetts
motivera en centralisering av sjömanshusen i åtminstone här föreslagen
omfattning — det likväl skulle av den ena eller den andra anledningen
befinnas kunna ifrågakomma att bibehålla något av de till indragning föreslagna
sjömanshusen, ett dylikt bibehållande icke under några förhållanden
borde få föranleda ökade kostnader för vare sig statsverket eller sjömanshuskassorna.
En oeftergivlig förutsättning för någon dylik jämkning i den
framlagda organisationsplanen — en jämkning, vilken emellertid bestämt
frånråddes — borde sålunda vara, att därav föranledda kostnader bestredes
i särskild ordning och då förslagsvis genom att vederbörande stad, vars intressen
kunde förmenas vara av frågan berörda, påtoge sig dessa kostnader
under villkor, som prövades vara betryggande för arbetsuppgifternas behöriga
utförande.

I detta sammanhang anföra de sakkunniga slutligen, att, såsom 1917 års
sjömanshuskommitterade vid avgivandet av sitt förslag örn indragning av
sjömanshus framhållit, genom en indragning efter nu angivna måttstock avsevärda
fördelar skulle vinnas i den med igångsättandet av förevarande utredning
avsedda riktning utan att därmed förbundes de olägenheter, som
vore förenade med en starkare centralisering. En dylik mera begränsad in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

dragning skulle sålunda ej innebära eit upprivande med ett slag från grunden
av den nuvarande sjömanshusorganisationen men väl kunna tänkas förmedla
övergången till en tilläventyrs ännu något längre gående centralisering,
förutsatt att statsmakterna efter vunnen erfarenhet om verkningarna
av en begränsad indragning framdeles, sedan det nya systemet under någon
mera avsevärd övergångstid vunnit viss stadga, skulle efter då företagen förnyad
utredning finna ett vidare gående på denna väg önskvärt. För dem,
som tilläventyrs skulle vara benägna att förorda en starkare centralisering,
behövde sålunda i själva verket godtagandet av förevarande förslag ingalunda
innebära ett uppgivande av denna tanke. Uppmärksammas borde
ock i detta sammanhang att örn, vilket sakkunniga förordade, registerföringen
vid sjömanshusen successivt omlades enligt kortsystem, underlättades i
framtiden, sedan detta inarbetats, genomförandet av en dylik starkare centralisering,
därest en sådan då skulle ifrågakomma.

De sakkunniga framhålla, att indragningarna påkallade vissa ändringar i
sjömanshusförordningens bestämmelser örn på- och avmönstring samt inskrivning.
På- och avmönstring av sjöfolket verkställdes nu dels vid sjömanshusen
genom ombudsmännen dels ock vid annan ort än där sjömanshus funnes,
av magistratssekreterare eller föreståndaren för tullanstalten, dock att påmönstring
av hel besättning å ort, där varken sjömanshus eller magistratssekreterare
funnes, skulle verkställas av sjömanshusombudsmannen eller magistratssekreterare
inom det sjömanshusdistrikt, dit orten hörde. Inskrivning
verkställdes enligt gällande bestämmelser av sjömanshusombudsman. Indragningen
av sjömanhus, av vilka en del vore belägna i städer utan magistrat,
borde få till följd, att även föreståndare för tullanstalt bemyndigades att påmönstra
hel besättning och utfärda sjömansrulla. Vidare borde inskrivning
av sjöman kunna ske jämväl inför annan mönstringsförrättare än sjömanshusombudsman.

I anslutning till sitt förslag örn indragning av vissa sjömanshus hava de
sakkunniga vidare framlagt förslag om ny indelning av riket i sjömanshusdistrikt,
om sjömanshustjänstemännens vid nämnda sjömanshus ställning
och örn förfogandet över kapitaltillgångarna vid desamma m. m.

Vad angår förslaget om ny distriktsindelning av sjömanshusen får jag erinra,
att gällande distriktsindelning är uppgjord i nära anslutning till de forna
tullkammardistrikten (numera tulldistrikt). I överensstämmelse med de förslag,
som framlagts vid tidigare tillfällen, då indragning av sjömanshus ifrågasatts,
föreslå de sakkunniga distriktsindelningen skola, med hänsyn till
dess betydelse för de värnpliktigas inskrivning och redovisning, på sådant
sätt nära ansluta sig till rikets indelning i rullföringsområden, att distriktens
gränser i största möjliga utsträckning sammanfalla med gränserna för
dessa senare områden. Enligt dessa grunder skulle de nuvarande distrikten
för de till indragning ifrågasatta sjömanshusen tillföras kvarblivande, närgränsande
sjömanshusdistrikt. Förslag till ny distriktsindelning har i anslutning
härtill upprättats av de sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I fråga om tjänstemännens vid de till indragning föreslagna sjömanshusen
ställning hava de sakkunniga anfört följande:

Ombudsmännen vid samtliga nu till indragning föreslagna sjömanshus, med
undantag av sjömanshusen i Varberg, Västerås och Simrishamn, vore, i avvaktan
på sjömanshusens omorganisation, tillsatta på förordnande allenast tillsvidare,
och då annan personal än dessa ombudsmän icke funnes vid dessa sjömanshus,
syntes särskilda åtgärder beträffande pensionering av eller gratifikation
till i samband med indragning av nämnda sjömanhus entledigade
befattningshavare icke ifrågakomma, så mycket mindre som ombudsmansbefattningarna
på ett undantag när, nämligen vid sjömanshuset i Skellefteå,
innehades såsom bisyssla. Anmärkas borde emellertid, att jämväl ombudsmansbefattningen
vid sistnämnda sjömanshus i och för sig till siu karaktär
i utpräglad grad vore bisyssla. Nu ifrågavarande förordnanden torde böra
förklaras skola från och med den dag, då beslut örn indragningarna av sjömanshusen
trädde i kraft, upphöra att gälla, dock med skyldighet för respektive
ombudsmän att även därefter mot det arvode, som kommerskollegium
efter förslag av vederbörande direktion fastställde, lämna direktionen
eljest brukligt biträde vid förvaltningen av sjömanshusets tillgångar intill
dess de redovisats till kollegium.

Vad därefter anginge ombudsmännen för sjömanshusen i Varberg, Västerås
och Simrishamn, vore att märka, att ehuru dessa icke liksom innehavarna av
nyssnämnda ombudsmansbefattningar vore förordnade allenast tillsvidare,
måste dock deras anställningsform, vilken utgjordes av ett av kommerskollegium
meddelat förordnande, möjliggöra deras entledigande, då förhållandena,
såsom vid en indragning av sjömanshus skulle bliva fallet, sådant påkallade,
i all synnerhet som sjömanshusförordningen uttryckligen föreskreve, att såväl
ombudsman som andra biträden vid sjömanshus kunde, när anledning
därtill förefunnes, entledigas från sina befattningar, den förre av kommerskollegium,
de senare av direktionen. Enahanda förfaringssätt, som förordnats beträffande
ombudsmännen vid övriga till indragning föreslagna sjömanshus,
torde alltså böra komma i tillämpning även beträffande här ifrågavarande
ombudsmän.

Ombudsmännen vid sjömanshusen i Varberg och Västerås vore den förre
tullförvaltare och den senare pensionerad tullförvaltare, och båda innehade
sålunda ombudsmanstjänsten såsom biförtjänst. Någon pension eller gratifikation
syntes därför ej heller beträffande dessa ombudsmän böra vid entledigande
komma i fråga.

Ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn, sjökaptenen Emil Gram,
som vore född den 21 december 1876, hade tillträtt sjömanshusombudsmansbefattningen
därstädes den 1 januari 1929 och åtnjöte i avlöning ett arvode å
2,800 kronor per år med ett intjänat ålderstillägg å 500 kronor jämte å nämnda
arvode och ålderstillägg utgående dyctidstillägg enligt de för icke reglerade
verk fastställda grunder. Vid utgången av år 1938, då indragningarna skulle
träda i kraft och Grams förordnande med förut angiven begränsning skulle
upphöra att gälla, skulle Gram sålunda hava uppnått en ålder av 62 år men
en tjänstetid av allenast 10 år. Vid bedömandet av frågan om skäligheten av
att Gram vid entledigandet tillerkändes någon pension borde beaktas, att
Gram vid sidan av sin ombudsmanstjänst innehade befattning såsom hamnkapten
i Simrishamn, för vilken han enligt uppgift åtnjöte ett årligt arvode av
2,500 kronor. I detta fall föreliggande omständigheter syntes tala för att
Gram vid entledigandet tillerkändes en mindre pension, som därvid borde
utmätas i förhållande till den tid, varunder han innehaft befattningen. Ett
årligt belopp av 800 kronor (= 10/25 X 2/3 X 3,300 avrundat nedåt med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

syn till att pensionsavgifter icke erlagts) jämte dyrtidstillägg härå enligt de för
icke reglerade pensioner gällande grunder syntes härvid vara skäligt.

Med avseende å spörsmålet om förfogandet över kapitaltillgångarna vid de
till indragning föreslagna sjömanshusen hava de sakkunniga anfört bland annat
följande:

Kapitaltillgångarna vid ifrågavarande sjömanshus uppginge, såsom förut
nämnts, vid årsskiftet 1936/1937 vad anginge de s. k. sjömanshuskassorna till
1,399,207 kronor och vad beträffade donationer till 3,040 kronor. Bland nämnde
kapitaltillgångar vore att märka en sjömanshuset i Skellefteå tillhörig fastighet
till ett bokfört värde av 85,000 kronor samt en sjömanshuset i Ronneby
tillhörig, till sjömanshem utnyttjad mindre byggnad, uppförd på av staden
kostnadsfritt upplåten tomt.

I anslutning till vad kommerskollegium vid avlämnandet av tidigare förslag
rörande sjömanshusens omorganisation ifrågasatt och till vad statskontoret
anfört i utlåtande den 22 oktober 1927, torde med de indragna sjömanshusens
kapitaltillgångar böra så förfaras, att dylika tillgångar, som den 31
december 1938 innehades av nämnda sjömanshus, i den mån kollegium icke,
beträffande eventuellt förefintliga inventarier av värde såsom museiföremål
eller dylikt, efter vederbörlig utredning annorledes förordnade, snarast möjligt
efter det revision av sjömanshusens förvaltning under år 1938 i behörig ordning
ägt rum och senast den 1 juni 1939 redovisades till kollegium, för att av
kollegium tills vidare förvaltas och göras räntebärande. Nämnda tillgångars
årliga ränteavkastning torde böra, under tiden för tillgångarnas förvaltning
av kollegium, av kollegium årligen fördelas mellan sjömanshusen efter deras
föreliggande behov. Kollegium torde tillika anbefallas att vid lämplig tidpunkt,
dock senast den 30 juni 1943 — då efter överföring till kvarblivande
sjömanshus av de vid indragna sjömanshus inskrivna sjömännen erforderlig
överblick kunnat vinnas rörande antalet olika sjömanshus rätteligen tillhörande
sjömän — efter erforderlig utredning avgiva förslag till Kungl. Maj:t örn
tillgångarnas fördelning mellan då befintliga sjömanshus.

Statskontoret hade i sitt nyssnämnda utlåtande föreslagit, att till indragning
föreslaget sjömanshus, som ägde fastighet, skulle anbefallas att försälja
densamma. Såvitt anginge sjömanshuset i Skellefteå syntes, i anslutning därtill,
åtgärder böra vidtagas för försäljning snarast möjligt och senast före den
1 juni 1939 av den nämnda sjömanshus tillhöriga fastigheten.

Vad anginge sjömanshuset i Ronneby, så torde den av nämnda sjömanshus
ägda, på ofri tomt uppförda byggnaden av vissa skäl icke böra för närvarande
realiseras utan torde en eventuell framtida försäljning därav få bliva beroende
på särskild prövning.

Vidkommande donationerna, en å 1,040 kronor tillhörig sjömanshuset i Hudiksvall
och två å vardera 1,000 kronor tillhöriga sjömanshuset i Varberg,
föreslå de sakkunniga, att dessa donationer tillföras sjömanshuset i Söderhamn
respektive sjömanshuset i Göteborg.

I fråga örn arkivalierna vid indragna sjömanshus föreslå de sakkunniga,
att dessa efter utgången av 1938 överflyttas till vissa angivna kvarblivande
sjömanshus. Därvid boinie göras undantag för sådana arkivhandlingar, som
efter utgången av år 1938 intill den 1 juni 1939 kunde erfordras för den fortsatta
förvaltningen i enlighet med vad tidigare nämnts av respektive sjömanshus
ekonomiska angelägenheter och för den under år 1939 infallande

Kungl Maj:ts proposition nr 210.

revisionen av sjömanshusens förvaltning under år 1938. Efter den 1 juni
1939 borde dessa senare arkivalier, i den mån de ej erfordrades för den av
kollegium övertagna förvaltningen av till kollegium överlämnade tillgångar
och sålunda för sådant ändamål insändes till kollegium, ofördröjligen tillställas
förut angivna respektive sjömanshus.

De sakkunniga framlägga härefter förslag till vissa övergångsanordningar
i fråga örn understödsverksamheten vid indragna sjömanshus. I fråga härom
hava de anfört följande:

På sätt av det följande komme att framgå, avsåges det, att sjömanshusens
hittillsvarande understödsverksamhet såvitt anginge sjömännen själva, befäl
och manskap, skulle omvandlas till en mera pensionsbetonad verksamhet och
i denna del centraliseras. Såväl nuvarande understödstagare av denna senare
kategori vid sjömanshusen som kommande pensionstagare av samma
kategori torde böra för framtiden tillgodoses från den centrala institutionen.
Ansökningar och framställningar från dessa torde emellertid böra dit vidarebefordras
genom vederbörande sjömanshus. Vad beträffade indragna sjömanshus
torde därför i detta sammanhang böra förordnas, att understödstagare
vid sjömanshus, som indragits, eller sjöman eller anhörig till sjöman,
som enligt gällande bestämmelser i avseende å understöd haft att hänvända
sig till sådant sjömanshus, därest detta funnits kvar, skulle i nu nämnt hänseende
tillhöra respektive hava att vända sig till det sjömanshus, inom vars
distrikt vederbörande vore kyrkobokförd.

Beträffande de ändringar i värnpliktslag och inskrivningsfförordning, som
erfordras i anledning av de föreslagna indragningarna och i samband därmed
förändrad distriktsindelning, uttala de sakkunniga, att det borde få ankomma
på chefen för marinen att i sinom tid inkomma med förslag till erforderliga
ändringar i gällande bestämmelser och till eventuellt nödvändiga
övergångsanordningar.

Yttranden. Frågan örn centralisering av sjömansliusorganisationen har i
yttrandena över de sakkunnigas förslag ingående behandlats. Yttrandena
från i ärendet hörda centrala myndigheter och sammanslutningar innehålla
härom i huvudsak följande:

Statskontoret delade de sakkunnigas uppfattning, att en centralisering av
sjömanshusorganisationen vore av behovet påkallad. Enligt ämbetsverkets
mening hade det varit önskvärt, örn centraliseringen kunnat göras ännu mer
omfattande än vad de sakkunniga tänkt sig. Även med de av dem föreslagna
indragningarna komme alltjämt ett flertal sjömanshus att finnas med endast
ett mindre antal inskrivna sjömän och med en tämligen obetydlig verksamhet.
Vid åtskilliga av de sjömanshus, som skulle kvarstå efter omorganisationen,
hade det sålunda enligt den av de sakkunniga utarbetade normalstaten
ansetts vara möjligt att i rätt betydande utsträckning räkna med att personal
icke behövde anställas med full daglig tjänstgöring utan endast med
en ända till halvtid begränsad daglig tjänstgöringsskyldighet. I detta sammanhang
finge även framhållas den ändring med avseende å sjömanshusens
arbetsuppgifter, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag till omläggning
av pensionerings- och understödsverksamheten vid sjömanshusen skulle
innebära. Även om statskontoret i anslutning till vad sålunda anförts när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

mast hade velat förorda en längre gående centralisering av sjömanshusorganisationen,
hade ämbetsverket emellertid i betraktande av vad de sakkunniga
anfört rörande de svårigheter i skilda hänseenden, som skulle möta vid ett
omedelbart genomförande av en genomgripande omorganisation, ansett sig
böra för närvarande tillstyrka de sakkunnigas föreliggande förslag. Ämbetsverket
förutsatte dock, att frågan örn sjömanshusens lämpliga organisation
följdes med uppmärksamhet och alt ytterligare reduktion av sjömanshusens
antal bomme att vidtagas allteftersom förhållandena det medgåve.

Chefen för marinen tillstyrkte indragning av sjömanshus i enlighet med
förslaget. Då marinens inskrivningsväsende i den gestaltning, det nu innehade
i sjörullföringsorganisationen, upprättades, möjliggjordes detta uteslutande
på grund av befintligheten av sjömanshusinstitutionen. Denna värdefulla
tillgång borde visserligen av praktiska skäl kunna vara föremål för
begränsade förändringar i lokal omfattning utan att dess värde därför nedsattes,
men en sådan klyvning av sjömanshusens arbetsuppgifter, som skulle
bliva följden vid inrättandet av ett centralregister med åtföljande lokala
mönstringskontor -— de senare med alltför begränsade möjligheter för att
kunna lämna tillräcklig hjälp i militärt avseende — skulle föra till en organisation,
som icke skulle vara av beskaffenhet att på ett tillfredsställande sätt
kunna utgöra en stomme för marinens värnpliktsväsende.

De sakkunniga hade förutsatt, att de av dem föreslagna organisationsändringarna
skulle träda i kraft den 1 januari 1939. Denna tidpunkt för centraliseringens
och den därmed sammanhängande nya distriktsindelningens
ikraftträdande vore emellertid olämplig särskilt med hänsyn till att förberedelserna
då påginge för förestående inskrivningsförrättningar, vilka icke vore
avslutade förrän med utgången av mars månad. Ikraftträdandet av organisationsförändringarna
borde sättas till den 1 juli 1939.

Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redareförening tillstyrkte
i promemorian framställda förslag.

Sveriges fartggsbefälsförening: Den företagna utredningen hade tydligt
ådagalagt, att en viss centralisering av sjömanshusens arbetsuppgifter syntes
vara att eftersträva. Den i sådant syfte föreslagna indragningen av 17
sjömanshus ansåge föreningen därför vala en åtgärd, som i begränsad omfattning
medförde en dylik ur olika synpunkter erforderlig centralisering, vilken
kunde genomföras utan att den nuvarande sjömanshusorganisationen
därigenom brötes sönder, samtidigt som viss omläggning av registreringen
vid sjömanshusen möjliggjorde en starkare centraliserings genomförande,
vilken utan större svårigheter sedermera kunde utföras, därest efter vunnen
erfarenhet en sådan skulle visa sig önskvärd. Någon olägenhet för sjöfarten
ur mönstringssynpunkt ansåge föreningen de ifrågasatta sjömanshusindragningarna
på intet sätt föranleda.

Svenska maskinbefålsförbundet ville framhålla, att ehuru förbundet icke
ansåge de sakkunnigas förslag såsom någon framtida lösning av sjömanshusens
omorganisation, förbundet dock ansåge, att förslaget borde antagas
såsom en kortvarig övergång till en mera rationell organisation. Förbundet
finge emellertid hemställa, alt allsidig utredning med det snaraste måtte
verkställas för att undersöka möjligheten att ersätta sjömanshusen med centralregister
med mönstringskontor, som samtidigt kunde få till uppgift att
ombesörja arbetsförmedling för sjöfolk.

Sveriges radiotelegrafislförening skulle vilja föreslå slopandet av hela sjömanshusorganisationen
och att dess åligganden överfördes dels på eli centralregister,
dels på redan förefintliga övervakande myndigheter. Trots detta
såge sig föreningen nödsakad att, dock endast som en tillfällig övergång till
radikalare reform av den nuvarande sjömanshusorganisationen, tillstyrka de

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sakkunnigas förslag, då detta likväl innebure en liten förbättring för sjömanskåren.

Svenska sjöfolksförbundet: En genomgripande reform på här ifrågavarande
område hade under så många år varit efterlängtad, välmotiverad och föremål
för så mångå utredningar och till i stort sett intet ledande förslag, att
man nu löryäntat, att den avslutade utredningen äntligen skulle komma att
utmynna i förslag om verkligt genomgripande förändring ägnad att åtminstone
lägga grunden till en verkligt effektiv sjömanspensionering. I detta
avseende innebure förslaget närmast en besvikelse. En åtgärd i denna riktning
skulle enligt förbundets förmenande hava varit sjömanshusens ersättande
med mönstringskontor — eventuellt i samband med nuvarande organ
för arbetsförmedlingen för sjöfolk -—• samt inrättandet av ett centralregister.
Sakkunniga syntes icke hava skänkt något beaktande åt tanken på det näraliggande
sambandet med arbetsförmedlingen men väl ägnat frågan i övrigt
stor uppmärksamhet. Emellertid innehölle förslaget dock åtskilliga förbättringar
jämfört med nu rådande förhållanden och skulle, om det genomfördes,
åtminstone borteliminera den ekonomiska orättvisa, som av staten begåtts
mot sjöfolket under en mångfald år. Ett frångående av den hittills
praktiserade behovsprincipen med avseende å understöd från sjömanshusen
innebure tillgodoseendet av skälighet och rättvisa, vilket det kunde finnas anledning
att uppskatta. Enär förslaget således på olika punkter vore ägnat
att medföra förbättringar, även örn dessa icke vore så långtgående som varit
önskvärt, och då ett uppskjutande av frågans avgörande nu troligen skulle
komma att fastlåsa förhållandena vid det nuvarande för oöverskådlig framtid,
ville förbundets styrelse för sin del icke framföra några invändningar mot
detsammas genomförande.

Svenska stewartsföreningen tillstyrkte det framlagda förslaget.

I ett av kommerskollegium särskilt överlämnat yttrande har vattenfallsstyrelsen
— under förmälan att styrelsen såsom förvaltare av Södertälje kanal givetvis
vore i hög grad intresserad av att sjötrafiken förbi Södertälje på allt sätt
befordrades — framhållit, att örn indragning av sjömanshuset i nämnda stad
genomfördes, vilken indragning styrelsen under rådande förhållanden icke
ville motsätta sig, möjligheter måste beredas vederbörande fartygsbefälhavare
att utan omgång på- och avmönstra sjöfolk i staden.

I yttranden från direktionerna för de sjömanshus, som enligt det föreliggande
förslaget avses skola bibehållas, tillstyrkes så gott som allmänt den föreslagna
indragningen av sjömanshus eller lämnas förslaget härutinnan utan
erinran. I flertalet fall avstyrkes omläggning till centralregister. Emellertid
uttalar direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg tvekan beträffande indragning
av sjömanshuset i Simrishamn, varjämte direktionen för sjömanshuset
i Härnösand anser Norrland genom förslaget missgynnat, i det att en
indragning av både Skellefteå och Haparanda och behållande av endast Luleå
på denna »väldiga kuststräcka» måste i hög grad försvåra bemanningen
och åstadkomma hinder och besvärligheter för sjöfarten på detta livliga och
viktiga avsnitt av Norrlandskusten. Direktionen för sjömanshuset i Luleå
uttalar sympatier för införande av centralregister men förklarar sig icke vilja
framföra något yrkande i detta hänseende, då de sakkunniga icke helt övergivit
tanken härpå.

Beträffande de sjömanshus, som föreslagits till indragning, tillstyrka direk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 27

Honerud för sjömanshusen i Kungälv, Linköping, Söderköping, Uppsala och
Vadstena förslaget.

Direktionen för sjömanshuset i Falkenberg: Sjömanshusets indragning
vore att beklaga, helst som det kunde påvisas en ökad omfattning av dess
verksamhet under år 1937 och samhället därtill arbetade synnerligen livligt
för sin hamn och dess vidare utveckling. Direktionen, som finge hänvisa till
i annat sammanhang år 1933 avgivet yttrande i samma fråga, hade samma
uppfattning som tidigare om sjömanshuset och dess gagnande verksamhet
icke minst i fråga om hjälp och understöd åt behövande, intill dess sjömanspensioneringen
blivit definitivt fastställd.

Under hänvisning bland annat till sjöfartens ökning efter djuphamnens inrättande
samt stigande export av malm och ökande import av kol kunde direktionen
för sjömanshuset i Västerås icke fria sig från tanken, att indragning
av sjömanshuset därstädes icke skulle vara till gagn för sjöfarten, varför
direktionen avstyrkte förslaget härutinnan.

Direktionen för sjömanshuset i Piteå ställde sig tveksam i fråga om sjömanshusets
indragning. Enligt förslaget skulle endast ett sjömanshus i hela
Norrbottens län med dess långa kuststräcka komma att bestå. För sjöfarten
och sjömännen förefölle det som om detta skulle komma att medföra vissa
besvärligheter, omgång och kostnader. Det borde härvid framhållas, att
Piteå nu vore den största exporthamnen i länet för trävaror och pappersmassa.
Statens eget sågverk å Lövholmen syntes vara statt i ytterligare utveckling
och hamnen befores årligen av ett betydande antal fartyg i in- och
utrikes fart. Direktionen kunde för närvarande icke giva någon anvisning
på något annat organ än sjömanshuset för sjöfolks på- och avmönstring, då
magistraten stöde under avveckling i sammanhang med stadens läggande
under landsrätt.

Direktionerna för övriga till indragning föreslagna sjömanshus, nämligen
sjömanshusen i Haparanda, Hudiksvall, Jönköping, Lidköping, Ronneby,
Simrishamn, Skellefteå, Södertälje och Varberg hava motsatt sig dylik indragning.
Direktionen för sjömanshuset i Hudiksvall har efter det kommerskollegii
utlåtande avgivits ytterligare utvecklat sina synpunkter i en till Kungl.
Maj:t ingiven skrivelse i ämnet.

Vad först angår de till indragning föreslagna sjömanshusen i Norrland,
nämligen i Haparanda, Piteå och Skellefteå samt Hudiksvall, framhållas av
direktionerna för förstnämnda tre sjömanshus -— liksom av Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare — de stora avstånden i Norrland. Genom
indragningar i enlighet med förslaget skulle oskäligt långa sträckor av
kusten bliva utan sjömanshus. Skalunda påpekar direktionen för sjömanshuset
i Skellefteå, att genom indragning av sjömanshuset i såväl Piteå som
Skellefteå skulle uppstå »en lucka» på i runt tal 300 kilometers längd utan
sjömanshus, nämligen sträckan Luleå—Umeå.

Flera direktioner framhålla såsom skäl mot indragning sjöfartens fortgående
ökning på respektive orter och därav orsakad ökning av sjömanshusens
anlitande — förhållanden, som de söka belysa med statistiska data — och i
samband härmed framhålles understundom den ökade kapaciteten hos inom
respektive distrikt befintliga industriella anläggningar med därav följande
utsikter till ökad export och import.

Ett framträdande och ofta förekommande argument för bibehållande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sjömanshus utgöres av en hänvisning till verkställda hamnförbättringar och
hamnutvidgningar eller till pågående eller planerade dylika. I förbindelse härmed
påpekas nödvändigheten att taga hänsyn till vederbörande hamns utvecklingsmöjligheter.

Särskilt från vissa håll göres gällande, att indragning skulle medföra olägenheter
för trafiken, därvid främst är att uppmärksamma yttrandet från
direktionen för sjömanshuset i Skellefteå, som åberopar uttalanden i vid yttrandet
fogade bilagor från tullförvaltaren samt exportföretag och skeppsklarerare
på orten, varjämte i huvudsak enahanda synpunkter framföras av Norrbottens
läns handelskammare. Direktionen för sjömanshuset i Södertälje
framhåller särskilt de olägenheter för trafiken, som skulle uppstå vid det
därstädes för Södertälje kanal passerande fartyg ofta förekommande behovet
av mönstringar nattetid, då såväl tullens som magistratens expeditioner vore
stängda.

Vidare framhållas i en del fall olägenheter, som kunde befaras genom indragning
göra sig gällande i avseende å sjömanshusens anlitande såsom upplysningskälla
beträffande sjöfolket (särskilt Simrishamn, Skellefteå och Varberg).
Jämväl direktionen för sjömanshuset i Hudiksvall understryker betydelsen
av sjömanshusets uppgifter av lokal natur.

Direktionen för sjömanshuset i Varberg förmenar ogynnsamma verkningar
av en indragning av sjömanshuset komma att till skada för trafiken göra
sig gällande i avseende å förmedlingen av sjöfolks arbetsanställning, vilken
förmedling ombudsmannen vid nämnda sjömanshus hittills bestritt.

Olägenheter av indragning befaras av direktionerna för sjömanshusen i
Ronneby och Simrishamn skola efter indragning uppkomma beträffande den
genom sjömanshusen alltjämt bedrivna understödsverksamheten.

Åtskilliga sjömanshusdirektioner förklara sig anse, att någon mera väsentlig
kostnadsbesparing genom indragningarna icke vore att emotse. Direktionerna
för sjömanshusen i Jönköping och Lidköping understryka de jämförelsevis
billiga omkostnaderna för nämnda sjömanshus. Direktionen för sjömanshuset
i Skellefteå hänvisar på sjömanshusets goda ekonomi, som till
största delen finge tillskrivas förutseende och sparsamhet vid handhavandet
av sjömanshusets förvaltning; något som borde »belönas med ett bättre öde
än vad en omotiverad indragning av sjömanshuset innebär». Även förutnämnda
handelskammare finner på anförda grunder ekonomiska skäl tala
för bibehållande av sjömanshuset i Skellefteå.

Direktionen för sjömanshuset i Ronneby bestrider, att tidigare gjorda anmärkningar
mot en del mindre sjömanshus sätt att sköta sina arbetsuppgifter
skulle kunna anföras såsom motiv för en så genomgripande reform som indragning
av 17 sjömanshus.

Vad slutligen särskilt angår sjömanshuset i Simrishamn, så understryker
direktionen för nämnda sjömanshus den stora understödsutdelningen därstädes,
i det att sjömanshuset i avseende å''äntalet understödstagare vore det
femte i ordningen i riket. Sjöfartsfrekvensen och följaktligen siffrorna beträffande
på- och avmönstringar under åren 1934—1936 hade påverkats av
att hamnen under huvuddelen av denna tid stått delvis under ombyggnad.
Flera fartyg hade därför fått hänvisas till andra hamnar. Vidare framhåller
direktionen, att medan antalet inskrivna vid sjömanshuset i Simrishamn
vid 1936 års utgång utgjorde 1.138, vore motsvarande antal vid sjömanshuset
i Ystad 418. Antalet inom Simrishamns sjömanshusdistrikt hemmahörande
fartyg vore enligt senaste skeppslista 49 mot allenast ett fartyg
i Ystad. Antalet i Simrishamn utfärdade sjömansrullor, som under vartdera
året 1930 och 1931 uppgick till 33, hade från 8 år 1936 åter stigit till 15 år

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1937. Efter framhållande, genom anförda exempel, av den hjälp i olika hänseenden,
som sjömanshuset på grund av sin belägenhet vore i stånd att
lämna sjöfartens utövare, och sedan direktionen påpekat, att Simrishamns
stad bekostade sjömanshusets lokaler, erinrar direktionen örn att med all
visshet en mycket betydande del av sydöstra Skånes sjöfarande befolkning i
staden Simrishamn såge dess kusts och hembygds naturliga huvudort. Genom
den föreslagna indragningen skulle större delen av allt verkligt sjöfolk inom
Kristianstads län komma att tillhöra sjömanshus inom Malmöhus län. Med
det långa avståndet mellan Ystad, dit sjömanshuset avsåges skola förläggas,
och de delar av distriktet, som läge norr örn staden Simrishamn, förefunnes
stor sannolikhet för att dessa delar av ett utvidgat Ystads sjömanshusdistrikt
icke skulle, då det gällde understödsverksamheten bli behandlade med samma
person- och lokalkännedom, d. v. s. med samma levande intresse för hjälpbehovet,
som Ystad mera närliggande trakters innebyggare. Direktionen
förklarar sig till sist inlägga sin bestämda gensaga emot sjömanshusets indragning.

Av magistraterna och stadsstgrelserna i städer med till indragning föreslagna
sjömanshus förklara kommunalborgmästaren i Kungälv samt magistraterna
i Linköping, Söderköping, Uppsala och Vadstena sig samtliga ej hava erinran
att framställa mot indragning av respektive sjömanshus därstädes, och
framhålla därvid magistraterna i Linköping och Söderköping uttryckligen,
att de ej heller hava något att erinra mot att magistratssekreteraren vid sjömanshusens
indragning får övertaga de hittills sjömanshusombudsmannen
åvilande mönstringsbestyren.

Stadsstyrelsen i Falkenberg finner det synnerligen beklagligt, därest sjömanshuset
därstädes skulle upphöra, helst som detta icke vore statt i tillbakagång
utan syntes kunna påvisa ökad omfattning under senaste tid. Härtill
komme den stora olägenheten för vid detta sjömanshus inskrivet sjöfolk
i händelse av indragning. Slutligen framhålles den stora utvecklingen av
Falkenbergs hamn under senare år.

Magistraten i Hudiksvall förklarar sig icke kunna värja sig för tanken, att
det förmånligaste vore bibehållandet av sjömanshuset därstädes, och finner fördelarna
av en koncentration till sjömanshuset i Söderhamn så pass diskutabla,
att det kunde ifrågasättas örn indragningen kunde gentemot de nackdelar
den komme att medföra anses vara ändamålsenlig.

Magistraterna i Jönköping och Lidköping göra intet uttalande om lämpligheten
av själva indragningen, medan magistraten i Piteå utan att direkt avstyrka
indragning av sjömanshuset därstädes uttalar vissa betänkligheter
mot så långtgående indragningar i Norrbottens län, som föreslagits.

övriga magistrater avstyrka mer eller mindre bestämt de ifrågasatta indragningarna
av sjömanhus i av dem representerade städer, därvid i huvudsak
enahanda skäl anföras, som kommit till uttryck i yttrandena från
respektive sjömanshusdirektioner.

Vidkommande frågan, vem som vid indragning av sjömanshus skulle övertaga
de hittills på sjömanshusombudsmannen ankommande mönstringsbestyren,
göra vissa av magistraterna särskilda uttalanden.

Kungl. Majlis proposition nr 210.

Sålunda framhålla magistraterna i Hudiksvall, Jönköping, Lidköping, Piteå,
Simrishamn och Varberg, att magistratssekreterare i nämnda städer icke funnes.
Enahanda synes förhållandet vara i Ronneby.

I Hudiksvall vore magistratssekreterares göromål uppdelade mellan borgmästaren
och en lagfaren ledamot. Mönstringsförrättningarna syntes säkerligen
bliva alltför betungande för magistratens ledamöter för att de borde
ifrågasättas för uppdraget härmed. I det av Kungl. Maj:t fastställda reglementet
för magistraten och rådhusrättens ledamöter hade befattning med
mönstringsbestyr icke heller förutsetts. Magistraten i Hudiksvall komme
sannolikt att framdeles upphöra. Det syntes därför nödvändigt, att mönstringsförrättningarna
anförtroddes åt annan myndighet. I konsekvens med nu
redan gällande bestämmelser, att i svensk hamn, där någon av de i § 34 under
a) sjömanshusförordningen omförmälda mönstringsförrättare icke funnes,
på- och avmönstringar i vissa fall skulle verkställas av därvarande föreståndare
för tullanstalt, vore det lämpligast, att denna bestämmelse utsträcktes
att gälla all på- och avmönstring i hamn, där sjömanshusombudsman ej
funnes. Härigenom skulle sjöfolket säkerligen bliva bäst betjänt.

Magistraten i Jönköping finge framhålla, att det syntes vara uppenbart, att
handhavandet av med på- och avmönstringarna förbundna uppgifter åtminstone
i vissa fall krävde praktisk erfarenhet och kännedom örn sjöfartsförhållandena.
En dylik praktisk erfarenhet syntes magistratssekreterarna i
de städer, örn vilka nu vore fråga, sällan besitta. Magistratsgöromålen vöre
i Jönköping uppdelade på borgmästaren och tredje rådmannen. Vilken av
dessa befattningshavare, som skulle vara pliktig handhava mönstringarna,
syntes tvivelaktigt. Borgmästaren borde icke lämpligen belastas med ifrågavarande
bestyr och ytterligare belastning av tredje rådmannen med dennes
redan nu stora arbetsbörda kunde icke ske. Den lämpligaste lösningen syntes
vara, att på- och avmönstringarna anförtroddes åt särskilt förordnad mönstringsförrättare.
I första hand syntes för ändamålet den nuvarande ombudsmannen
böra ifrågakomma.

Magistraten i Lidköping ville för sin del ifrågasätta ändring av hithörande
bestämmelser sålunda, att såsom mönstringsförrättare i magistratsstad,
där sjömanhus ej funnes, inträdde »lagfaren ledamot av magistraten»; i arbetsordningen
kunde sedermera bestämmas, vilken av de lagfarna magistratsledamöterna
skulle vara mönstringsförrättare. Därest sjömanhuset skulle
komma att indragas, hade magistraten intet att erinra mot ifrågavarande påföljd
av omorganisationsförslaget.

Magistraten i Piteå finge påpeka, att magistratssekreterare icke funnes i
staden. Någon möjlighet för borgmästaren att åtaga sig bestyret med sjömäns
på- och avmönstring funnes icke. Piteå skulle i sinom tid läggas under
landsrätt, något som syntes inträffa örn ett eller annat år. Det vore icke
uteslutet att efter stadens läggande under landsrätt mönstringsbestyret kunde
omhändertagas av den blivande kommunalborgmästaren. Man skulle därför
kunna tänka sig en tillfällig lösning på det sätt, att frågan om indragning
av sjömanshuset i Piteå finge anstå, till dess Piteå stad i judiciellt hänseende
blivit förenad med Piteå domsaga.

MagisUaten i Ronneby ville framhålla, att det ur olika synpunkter vore
olämpligt att mönstringarna anförtroddes åt magistraten. Utredning påginge
angående frågan örn stadens förenande i judiciellt hänseende med Östra
och Medelsta domsaga, örn denna förening inom en nära framtid komme till
stånd, vilket vore sannolikt, vore det lämpligast, att tullförvaltaren å orten
redan omedelbart efter en eventuell indragning av sjömanshuset kunde bliva
behörig mönstringsförrättare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Magistraten i Simrishamn: Då magistratssekreterare ej funnes och magistraten
i staden komme att indragas vid den nuvarande magistratsordförandens
avgång, syntes anordningen med mönstringarnas anförtroende åt magistratssekreteraren
icke kunna realiseras. En kommunalborgmästare kunde
icke heller lämpligen åläggas denna uppgift, då i ett flertal fäll på- och avmönstring
under de senare åren företagits å redden och det knappast syntes
kunna åläggas en dylik tjänsteman att vid vilken tid på dygnet som helst å
öppen kust och ofta under ogynnsam väderlek gå ombord å till redden an-,
kommande fartyg. Slutligen ifrågasalte magistraten, huruvida mönstringsbestyret
enligt den för magistraten gällande arbetsordningen kunde åläggas
magistratens ledamöter.

Magistraten i Skellefteå: Det syntes uteslutet, att magistratssekreteraren

skulle kunna belastas med ytterligare arbete, ett arbete desslikes, som otvivelaktigt
vore att anse såsom hans arbetsområde helt ovidkommande. Magistraten
motsatte sig med bestämdhet ett förslag av innebörd, att magistratssekreteraren
automatiskt skulle inträda såsom mönstringsförrättare i sjömanshusombudsmans
ställe.

Magistraten i Södertälje ville särskilt framhålla den avsevärda olägenhet
för sjöfarten, som utan tvivel skulle vållas därigenom att magistratsledamot
skulle tjänstgöra såsom mönstringsförrättare i stället för ombudsmannen vid
sjömanshuset.

Magistraten i Varberg: I brist på föreskrifter i arbetsordningen om magistratssekreterare
bleve det förste rådmannen, som finge åtaga sig att verkställa
mönstringar, därest sjömanshuset komme att indragas. Denne magistratsledamot,
för vilken detta nya tjänsteområde vöre helt främmande och
som av övrig tjänst vore helt upptagen, komme att påfordra särskilt, i hithörande
angelägenheter insatt biträde.

Magistraten i Västerås: En planerad omorganisation av magistraten, innefattande
indragning av en tjänst, skulle icke kunna genomföras, om förevarande
förslag realiserades. Ur ekonomisk synpunkt och i arbetshänseende
skulle för Västerås stad ett eventuellt överflyttande av sjömanshusombudsmannens
åligganden till magistraten komma ytterligt olämpligt. En omständighet,
som även förtjänade beaktas, vore att nian måste räkna med att hinder
kunde inträffa för magistratssekreteraren att verkställa mönstringar den
eller de dagar i veckan han tjänstgjorde i rådhusrätten. Magistraten avstyrkte
bestämt förslaget med hänsyn till såväl dess praktiska som ekonomiska
konsekvenser.

De sakkunnigas förslag, att i samband med omorganisationen registerföringen
vid sjömanshusen så småningom skulle omläggas enligt kortsgstem
har i allmänhet ej föranlett erinran. Vissa undantag föreligga dock.

Sålunda har direktionen för sjömanshuset i Göteborg framhållit såsom sin
mening, att det nuvarande systemet med inskrivningsregister och sättet för
registrering väl fyllde sin uppgift och således onödiggjorde införandet av
kortregister samt att systemet med kortregister skulle medföra, förutom ett
omfattande arbete med uppläggandet och därmed förknippade kostnader,
ett betydande arbete med kortens förande, något som vid därvarande .sjömanshus
.skulle kräva minst en arbetskraft. Även örn vissa fördelar kunde
påvisas följa med ett kortregister, syntes det dock i stor utsträckning onödigt,
och det vore ej jämförbart med t. ex. ett korlregister för civilbokföringen.
Direktionen avstyrkte därför förslaget härutinnan. Direktionerna för
sjömanshusen i Lysekil och Sundsvall hava givit uttryck för på kostnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

och praktikabilitetsskäl grundad tvekan i fråga om lämpligheten eller behovet
av övergång till kortregister. Direktionen för sjömanshuset i Söderhamn
anser, att det nuvarande inskrivningsregistret i form av liggare borde
bibehållas vid sidan av kortregister.

Vidkommande förslaget angående ny distriktsindelning av sjömanshusen
hava i de inkomna yttrandena anmärkningar mot detsamma framställts
av direktionerna för sjömanshusen i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona,
Karlstad, Kungälv och Ronneby.

Från Gävle föreslås, att R. O. 55 förlägges till sjömanshuset i Gävle och ej
till sjömanshuset i Stockholm. Sjömanshuset i Halmstad anser, att distriktet
för sjömanshuset i Varberg borde sammanslås med distriktet för förstnämnda
sjömanshus och ej förläggas till sjömanshuset i Göteborg. Direktionen för
sjömanshuset i Kalmar förklarar sig anse, att den del av R. O. 18 (södra delen)
, som av ålder tillhört sjömanshuset, borde fortfarande tilldelas detsamma
och ej, såsom föreslagits, förläggas till sjömanshuset i Oskarshamn. Direktionerna
för sjömanshusen i Karlskrona och Ronneby förorda, i händelse av
indragning av det senare sjömanshuset, förläggning av det indragna distriktet
till förstnämnda sjömanshus i stället för, såsom föreslagits, till sjömanshuset
i Karlshamn. Direktionen för sjömanshuset i Karlstad föreslår vissa jämkningar
i distriktsindelningen, avseende utvidgning av dess distrikt. Sålunda
föreslås bibehållande av den del av R. O. 34, som nu tillhör sjömanshuset
men föreslagits skola hänföras till sjömanshuset i Göteborg. Vidare förordas,
att R. O. 37 och 38, vilka likaledes föreslagits skola tillhöra sjömanshuset i
Göteborg, i stället förläggas till Karlstad. Direktionen ifrågasätter tillika distriktets
utökning med R. O. 41, som enligt förslaget förlagts till sjömanshuset
i Nyköping. Slutligen föreslår, med hänsyn till angivna kommunikationsförhållanden,
direktionen för sjömanshuset i Kungälv viss ändrad uppdelning
av dess distrikt mellan sjömanshusen i Göteborg, Uddevalla och
Marstrand.

Beträffande förslaget om sjömanshustjänstemännens vid indragna sjömanshus
ställning hava vissa erinringar framförts från direktionerna för sjömanshusen
i Falkenberg, Hudiksvall, Linköping, Ronneby, Simrishamn, Södertälje
och Vadstena. I fråga örn ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn
påtalar direktionen därstädes den för ombudsmannen föreslagna pensionens
ringa belopp. I övriga yttranden påyrkas i allmänhet någon pension
till avträdande ombudsman, och ifrågasättes beträffande sjömanshuset i Södertälje
utbetalande av gratifikation. Magistraterna i Linköping och Söderköping
ifrågasätta av billighetsskäl någon ersättning till där avträdande ombudsmän.

I en till Kungl. Majit avlåten skrivelse hava ombudsmännen vid 10 av de
till indragning föreslagna sjömanshusen hemställt, att någon indragning av
deras tjänster icke måtte beslutas, med mindre de erhölle antingen skälig ersättning
i form av pensioner eller gratifikationer eller ock särskilt förordnande
såsom mönstringsförrättare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kommerskollegium. Beträffande frågan om centralisering av sjömanshusorganisationen
hänvisar kollegium för åskådliggörande av verksamhetens
omfattning vid de till indragning föreslagna sjömanshusen till följande sammanställning,
avseende antalet inskrivna vid utgången av åren 1936 och 1937
samt antal mönstringar i genomsnitt per år under åren 1934—1936 och antal
mönstringar under år 1937 ävensom antal utfärdade sjömansrullor vid
nämnda sjömanshus under åren 1936 och 1937:

Sjömanshus	Antal inskrivet sjöfolk	Antal mönstringar	Antal utfärdade sjömansrullor
S1/l9 1936	31/u 1937	i genomsnitt per år under åren 1934—36	under år 1937	år 1936	år 1937
Falkenberg ....................	286	289	161	221	14	24
Haparanda ....................	419	513	44	61	3	4
Hudiksvall......................	355	403	319	538	5	7
Jönköping......................	438	460	93	65	4	5
Kungälv ......................	214	214	84	71	8	4
Lidköping......................	1,003	1,042	334	322	17	9
Linköping......................	205	213	9	1	1	1
Piteå ..........................	177	169	198	188	2	—
Ronneby ......................	451	467	228	266	3	2
Simrishamn ....................	1,138	1,139	175	226	8	15
Skellefteå ......................	208	255	170	304	1	6
Söderköping ....................	371	365	10	2	1
Södertälje ......................	273	2*9	168	252	1	2
Uppsala........................	143	146	5	4	—	—
Vadstena ......................	223	229	35	61	3	2
Varberg........................	256	266	310	345	10	8
Västerås........................	586	643	377	467	2	2
Summa	6,746	7,102	2,720	3,394	83	91
I procent av samtliga sjömanshus	13.6	14.0	3.7	3.9	5.2	5.7

Kommerskollegium anmärker härtill, att i sammanställningen upptagits
allenast de mönstringar, som verkställts vid och av ifrågavarande sjömanshus,
och sålunda ej mönstringar ute i distrikten av andra mönstringsförrättare
än sjömanshusombudsman. Det i sammanställningen uppgivna sammanlagda
antalet mönstringar i genomsnitt per år under åren 1934—1936, nämligen
2,720, motsvarade sålunda det i de sakkunnigas promemoria angivna antalet
2,932 efter fråndragande av mönstringar verkställda ute i vederbörande
sjömanshusdistrikt.

Kollegium anför härefter i huvudsak följande:

I vissa av de inkomna yttrandena hade givits uttryck för farhågor, att en
indragning av nu ifrågavarande sjömanshus, särskilt några av dem, skulle
bereda sjöfarten och näringslivet svårigheter och olägenheter genom ogynnsam
inverkan på möjligheterna att få mönstringarna av sjöfolket snabbt och
effektivt verkställda. Dessa farhågor underströkes ytterligare genom påpe liihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kandell om sjöfartens på respektive orter fortgående ökning samt väntade
ytterligare tillväxt genom verkställda hamnförbättringar m. m.

Av promemorian och än ytterligare av den här återgivna sammanställningen
framginge, att de till indragning föreslagna sjömanshusens tjänster endast i
mycket blygsam omfattning toges i anspråk av trafiken. Antalet mönstringar,
som utförts av ombudsmännen vid ifrågavarande sjömanshus, utgjorde i genomsnitt
per år för åren 1934—1936 endast 3.7 procent och under år 1937
icke mera än 3.9 procent av motsvarande mönstringar i hela riket. Av vikt
vore även att i detta sammanhang uppmärksamma, att antalet vid nämnda
sjömanshus under åren 1936 och 1937 utfärdade sjömansrullor utgjorde allenast
5.2 respektive 5.7 procent av samtliga rullor i riket.

Den jämförelsevis ringa omfattningen av mönstringarna vid de sjömanshus,
varom här vore fråga, framginge ytterligare av det förhållandet, att medan
medelantalet mönstringar per sjömanshus under år 1937 för hela riket var
1,872 motsvarande medelantal för nämnda sjömanshus var allenast 200. Med
beaktande av att de sakkunniga vid övervägandena angående vilka sjömanshus,
som skulle kunna indragas, haft till utgångspunkt, att antalet mönstringar
vid sådant mönstringsställe icke borde mera väsentligt överstiga 500,
vore det förtjänt att uppmärksammas, att icke heller under år 1937, som väl
med stor sannolikhet måste ur trafiksynpunkt betraktas såsom ett toppår,
hade antalet mönstringar vid något av de till indragning föreslagna sjömanshusen
överstigit den sålunda av de sakkunniga valda gränsen, en gräns som
kollegium funne väl avvägd. Vad särskilt anginge erinringarna mot de jämförelsevis
talrika indragningarna av norrländska sjömanshus, enkannerligen
i Norrbottens län, ville kollegium framhålla, att antalet mönstringar vid de
i Norrland till indragning föreslagna 4 sjömanshusen i Haparanda, Piteå,
Skellefteå och Hudiksvall uppgått i genomsnitt per år under åren 1934—1936
och under år 1937 till allenast 1.0 respektive 1.24 procent av samtliga mönstringar
i riket.

Med avseende å den särskilt på vissa orter förväntade ökningen av sjöfarten
på grund av redan verkställda eller planerade hamnförbättringar borde i
detta sammanhang framhållas, att även om en dylik ökning finge anses sannolik,
därav för jämförelsevis mindre sjöfartsorter ingalunda följde en motsvarande
ökning av antalet mönstringar. Av naturliga skäl hopade sig mönstringarna
företrädesvis vid de större sjöfartscentra, där sjöfolkets förhyrningsmöjligheter
vore störst. För åtskilliga av de orter, vilkas sjömanshus jämväl
nu föreslagits till indragning, hade motsvarande skäl långt tidigare åberopats
mot dylik indragning utan att den förutspådda sjöfartsökningen kunnat
avläsas i mera framträdande ökning av antalet mönstringar. Påståendet att
indragningen av sjömanshus skulle vara ägnad att hämma utvecklingsmöjligheterna
för en hamn, varom här vöre fråga, innebure enligt kollegii mening
en påtaglig överdrift.

Betecknande för farhågorna i nu angivet hänseende eller överhuvud taget
för ogynnsamma verkningar för trafiken och vederbörande hamnorter av de
föreslagna indragningarna vore, att de icke härrörde från de av sjömanshusorganisationen
närmast intresserade parterna, nämligen sjöfartens egna idkare
och anställda. Tvärtom hade såväl sjöfartsföreningen som redareföreningen
och fartygsbefälsföreningen reservationslöst tillstyrkt förslaget i denna
del, och i yttrandena bland annat från maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet
framskymtade snarast sympatier för än längre gående centralisering
av sjömanshusen än den förslaget avsåge. Kollegium kunde för
sin del icke finna annat än att farhågorna för olägenheter i här åsyftade hänseenden
av den föreslagna centraliseringen måste betraktas såsom ogrundade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Beträffande det i vissa yttranden särskilt avhandlade spörsmålet angående
på- och avmönstring av sjöfolk inom de av indragningarna berörda områdena
anför kommerskollegium följande:

En given förutsättning för att befarade ogynnsamma verkningar av sjömanshusindragningar
icke skulle behöva inställa sig vore, att effektiva anordningar
träffades för att mönstringar alltjämt skulle vid behov kunna försiggå
å de orter, där sådana hittills förekommit. Härutinnan borde uppmärksammas
— vad som ock anmärkts i de sakkunnigas promemoria och
även av kollegium tidigare nämnts — att redan nu i beaktansvärd omfattning,
utan påvisbara olägenheter för vare sig sjöfarten eller vederbörande
ortsintressen, förekomme, att mönstringar författningsenligt verkställdes av
andra myndigheter än sjömanhusombudsmän, nämligen av magistratssekreterare
och föreståndare för tullanstalt, och att dessa mönstringar visat sig
kunna på en ort under ett år uppgå till 343 (år 1936) inför magistratssekreterare
(Kristinehamn) respektive till 337 (år 1934) inför föreståndare för tullanstalt
(Oxelösund). Jämfördes dessa antal mönstringar med mönstringsfrekvensen
vid de till indragning föreslagna sjömanshusen framginge det,
att vid icke mindre än 14 av nämnda 17 sjömanshus antalet mönstringar understege
nämnda antal, och mönstringsfrekvensen vid de återstående 3 av
ifrågavarande sjömanshus överstege icke avsevärt samma antal.

I anslutning härtill hade de sakkunniga räknat med att mönstringsbestyren
å de orter, varom här vore fråga, skulle böra och kunna anförtros åt vederbörande
magistratssekreterare eller, i frånvaro av sådan, föreståndaren
för tullanstalt.

Med beaktande av det även i nu avgivna yttranden berörda förhållandet,
att frågan om indragningen av magistraterna i åtskilliga städer och dessa
städers förläggande under landsrätt fått och undan för undan finge ökad
aktualitet, hade kollegium vid framläggande med skrivelse den 22 november
1933 till dåvarande chefen för handelsdepartementet av sitt senaste förslag till
indragningar av vissa sjömanshus föreslagit erforderliga ändringar i § 34
sjömanshusförordningen i enlighet med följande formulering:

»§ 34.

Påmönstring av besättning å svenskt fartyg verkställes:

a) inom Sverige:

1. i hamn, där sjömanshus finnes, av sjömanshusombudsmannen;

2. i annan hamn:

därest hamnen ligger i stad, där magistrat finnes, av magistratssekreteraren,

därest hamnen ligger i stad, där magistrat icke finnes men tullanstalt är
anordnad, av föreståndaren för tullanstalten och

eljest antingen av sjömanshusombudsman eller magistratssekreterare inom
det sjömanshusdistrikt, dit hamnen hör, eller i den stad, som ligger hamnen
närmast eller ock, därest i närmaste stad varken finnes sjömanshus
eller magistrat men tullanstalt är anordnad, av föreståndaren för nämnda
tullanstalt; samt

b) utom Sverige:

å ort, där svenskt konsulat finnes, av konsuln, och

eljest av den svenske konsul, som under resan först anträffas.

Om besättningen förhyres i Sverige för att därifrån utsändas till fartyget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

må dock påmönstring kunna före utresan verkställas av någon av de under
a) omnämnda mönstringsförrättare.»

Detta förslag innebure i sak, att medan enligt gällande bestämmelser påmönstring
av hel besättning och utfärdande av sjömansrulla i svensk hamn
endast kunde verkställas av sjömanshusombudsman eller magistratssekreterare,
sådan mönstring skulle efter den föreslagna ändringens genomförande
kunna verkställas även av föreståndare för tullanstalt i stad.

Någon ändring av bestämmelserna i §§ 41 och 42 sjömanshusförordningen,
avseende påmönstring av enstaka besättningsmän respektive besättnings
eller besättningsmäns avmönstring, hade icke ansetts erforderlig, enär
ifrågavarande bestämmelser redan förutsatte möjligheten av föreståndares
för tullanstalt anlitande för dylika mönstringar.

Att magistratssekreterarnas medverkan vid mönstringar tillsvidare alltjämt
borde kunna, liksom nu, i viss utsträckning anlitas framginge av hittillsvarande
erfarenhet och den nu föreliggande utredningen. Beaktas borde i
detta sammanhang särskilt anförda uttalanden av magistraterna i Lidköping,
Linköping, Söderköping, Uppsala och Vadstena. Med hänsyn till vad magistraten
i Lidköping anfört borde emellertid måhända föreskrifterna härom i sinom
tid givas en något ändrad avfattning. Å andra sidan gåve utredningen vid
handen, dels att ett antal av nu ifrågavarande städer, nämligen Falkenberg,
Haparanda och Kungälv saknade magistrater, dels att åtskilliga av nämnda
städer inom jämförelsevis kort tid komme att sakna magistrat, dels ock
att beträffande en del av städerna mönstringsbestyren med hänsyn såväl
till organisatoriska förhållanden som till trafikens krav icke lämpligen kunde
anförtros åt magistraterna. I nu sist åsyftade fall hade det synts kollegium
som örn vederbörande föreståndare för tullanstalt borde kunna anförtros
ifrågavarande bestyr. I sin uppfattning härutinnan styrktes kollegium av
det redan förut omnämnda förhållandet, att föreståndare för tullanstalt redan
länge enligt gällande bestämmelser på vissa orter utan olägenhet hand
haft hithörande uppgifter. Beaktas borde i detta sammanhang även, att vid
icke mindre än 3 av nu ifrågavarande sjömanshus tulltjänstemän tjänstgjorde
såsom ombudsmän, nämligen tullförvaltarna i Haparanda och Varberg
samt kammarskrivaren vid tullkammaren i Jönköping.

Emellertid framginge av utredningen, att åtminstone i särskilda fall fråga
kunde uppstå om lämpligheten ur synpunkten av trafikanternas intressen
av den nu ifrågasatta anordningen. För dylik händelse eller örn i något eller
några fall ur tullverkets synpunkt hinder skulle resas däremot, finge det
ifrågakomma att efter prövning från fall till fall förordna särskild mönstringsförrättare
mot särskilt arvode som då lämpligen torde böra utmätas
till visst belopp per mönstrad man, förslagsvis 2—3 kronor, att av vederbörande
uppbäras jämte författningsenligt belöpande sportler. Några större
kostnader för en dylik anordning i särskilda fall skulle uppenbarligen icke
kunna uppkomma. Formellt skulle nu antydda anordning förutsätta, att
åt ingressen till § 34 sjömanshusförordningen gåves ungefär följande ändrade
lydelse: »Där ej Kungl. Majit för viss hamn annorledes förordnar,
verkställes påmönstring av besättning å svenskt fartyg.»

Örn organisatoriska föranstaltningar av nu angivet slag vidtoges, kunde
den föreslagna indragningen av vissa sjömanshus icke föranleda några menliga
verkningar, såvitt anginge mönstringarna av sjöfolk på här ifrågavarande
orter. Då den missuppfattningen på vissa håll gjort sig gällande, att
sjöman, som vid påmönstring skulle inskrivas vid sjömanshus och erhålla
sjöfartsbok, efter indragning av sjömanshus i vissa fall skulle behöva företaga
långa resor till närmaste sjömanshus för inskrivningens verkställande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ansåge kollegium sig böra i detta sammanhang framhålla, att de sakkunnigas
förslag, liksom tidigare förslag i ämnet av kollegium, förutsatt sådan
ändring av gällande bestämmelser, att inskrivningen skulle, i motsats mot
vad nu vore fallet, kunna verkställas i samband med påmönstring även inför
annan mönstringsförrättare än sjömanshusombudsman.

Med anledning av övriga i yttrandena framkomna invändningar mot de
föreslagna sjömanshusindragningarna anför kommerskollegium:

Vidkommande de från åtskilliga håll, särskilt från direktionen för sjömanshuset
i Simrishamn och företrädare för de norrländska sjömanshusen,
framställda farhågorna för ogynnsamma verkningar av sjömanshusens indragning
i avseende å den genom sjömanshusen förmedlade upplysningsverksamheten
för och beträffande inskrivet sjöfolk ville kollegium understryka,
att antalet vid de till indragning föreslagna 17 sjömanshusen inskrivna
vid slutet av åren 1936 och 1937 utgjorde allenast 13.6 respektive 14.0
procent av de vid samtliga sjömanshus i riket inskrivna. Vad särskilt anginge
de 4 norrländska sjömanshus, varom här vore fråga, borde uppmärksammas,
att antalet vid dessa sjömanshus inskrivna vid senaste årsskiftet uppgått
till sammanlagt 1,340 eller allenast 2.6 procent av samtliga i riket sjömanshusinskrivna.
Vid sjömanshuset i Skellefteå, beträffande vars indragning
gensagorna tagit sig särskilt starka uttryck, var antalet inskrivna vid
nämnda tidpunkt icke högre än 255, d. v. s. näst minst av ifrågavarande
sjömanshus (Piteå 169). De sakkunniga hade — enligt kollegii mening med
rätta -— tillerkänt de med upplysningsverksamheten vid sjömanshusen förbundna
intressesynpunkterna en framträdande vikt vid sitt bedömande av
indragningsspörsmålet. Det sade sig emellertid självt, att det icke lämpligen
läte sig göra att låta dessa synpunkter helt bliva utslagsgivande. En avvägning
måste här ske, och kollegium kunde icke finna annat än att de sakkunnigas
överväganden på denna punkt träffat det rimliga. Större betänkligheter
skulle då med hänsyn till det jämförelsevis höga antalet inskrivna
vid sjömanshuset i Simrishamn göra sig gällande beträffande detta sjömanshus.
Avgörande hade emellertid härvid varit dels det jämförelsevis ringa antalet
mönstringar därstädes, dels närbelägenheten till Ystad. Den av direktionen
påpekade omständigheten, att större delen av allt verkligt sjöfolk inom
Kristianstads län komme att efter indragningen av sjömanshuset tillhöra
sjömanshus inom Malmöhus län, kunde ju härvid icke spela någon nämnvärd
roll, så mycket mindre som redan nu vissa sjömanshusdistrikt omfattade
delar av olika län och så alltjämt måste komma att bliva förhållandet
även på andra håll.

Kollegium kunde sålunda för sin del icke finna, att de i sist berört avseende
framställda erinringarna borde föranleda avvikelser från de sakkunnigas
centraliseringsförslag.

Ej heller syntes de erinringar, sorn framställts i fråga örn befarade olägenheter
av indragningarna beträffande understödsutdelningen vid sjömanshusen,
böra medföra rubbning i de sakkunnigas förslag. Årsunderstöden vid
de till indragning föreslagna 17 sjömanshusen hade år 1936 utgjort allenast
61,352 kronor av de till 677,352 kronor uppgående årsunderstöden i hela
riket, eller sålunda endast 9 procent. Fråndroges årsunderstöden vid sjömanshuset
i Simrishamn, uppginge understöden vid de återstående 16 sjömanshusen
till allenast 3.5 procent av samtliga årsunderstöd i riket. Vad
anginge sjömanshuset i Simrishamn, så komme även efter en sammanslagning
av distriktet för nämnda sjömanshus med distriktet för sjömanshuset

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

i Ystad sistnämnda sjömanshus att få ett distrikt, som till omfattningen vida
understege åtskilliga av övriga sjömanshusdistrikt i riket. Härtill komme att,
ehuru -—- såsom i promemorian med rätta framhölles — den alltjämt bibehållna
behovsprövningen beträffande understöd till änkor motiverade en viss
decentralisering av de härför avsedda organen, denna behovsprövning dock
genom realiserandet av den föreslagna omläggningen av pensions- och understödsväsendet
för sjöfolk komme att för samtliga sjömanhus få en i förhållande
till vad nu vore fallet minskad räckvidd.

Ett i de inkomna yttrandena ofta framfört skäl mot indragning av de sjömanshus,
varom här vore fråga, vore att den därigenom vunna kostnadsbesparingen
vore ringa. Ibland gjordes det rent av gällande, att indragning
skulle medföra ökad kostnad. Med hänsyn till flera faktorer, bland annat
den samtidigt föreslagna löneregleringen samt hänsynen till det något ökade
personalbehov, som på vissa håll föranleddes av kortsystemets införande, läte
sig en exakt beräkning av den genom indragningarna vunna kostnadsbesparingen
icke verkställas. Så långt möjligt vore densamma emellertid belyst
i de sakkunnigas promemoria. Att en viss icke oväsentlig direkt kostnadsbesparing
vunnes vore där klarlagt. Därtill komme, att örn flera eller färre
av nu ifrågavarande sjömanshus skulle bibehållas, krav uppenbarligen skulle
med fog kunna framställas på reglering av lönerna jämväl vid dessa. Ett
påfallande bevis för riktigheten härav hade kollegium nyligen erhållit, i det
att kollegium ungefär samtidigt med mottagandet av yttrande i detta ärende
från direktionen för sjömanshuset i Jönköping, som livligt avstyrkte sjömanshusets
indragning och därvid åberopade sjömanshusets låga omkostnader,
mottagit framställning om i det närmaste fördubbling av arvodet till därvarande
ombudsman. I detta sammanhang ansåge sig kollegium för övrigt böra
understryka, att de medelstillgångar, som komme att stå till huds för det föreslagna
reformerade pensions- och understödsväsendet vore i och för sig så
jämförelsevis begränsade, att varje örn än relativt ringa tillskott, som kunde
vinnas genom besparingar på annat håll, måste anses vara av värde.

Att, såsom direktionen för sjömanshuset i Skellefteå gjort, framföra såsom
skäl för bibehållande av sjömanshuset, att dettas ekonomi vore synnerligen
god och bättre än vid andra sjömanshus, syntes kollegium så mycket mindre
befogat, som det tvärtom i enlighet med av riksdagen på sin tid uttalad önskan
under en följd av år utgjort en angelägen strävan hos kollegium att,
till gagn för understödsverksamhetens jämna bestridande, söka utjämna den
ekonomiska ställningen de olika sjömanshusen emellan; en strävan som i hög
grad försvårats just genom förefintligheten av så många som 47 förmögenhetsenheter
med sedan äldre tider på grund av ett flertal faktorer mycket
skiftande ekonomisk struktur.

Uttalandet av direktionen för sjömanshuset i Ronneby om att tidigare
gjorda anmärkningar mot skötseln av en del mindre sjömanshus icke skulle
kunna anföras såsom ett bland motiven för en så genomgripande reform som
den nu föreslagna, föranledde kollegium att såsom exempel på hur de ekonomiska
angelägenheterna vid ett mindre sjömanshus kuncle handläggas, erinra
om — vad kollegium redan tidigare i annat sammanhang haft anledning
att för Kungl. Majit anmäla — att direktionen just vid sjömanshuset i
Ronneby genom kontrakt med sjömanshusets egen ombudsman såsom tillika
ägare av fastighet i Ronneby bundit sjömanshuset vid förhyrning av lokal för
sjömanshuset i ombudsmannens fastighet för så lång tid som till år 1941 (årlig
hyra = 500 kronor). Det anmärkningsvärda i detta förfarande framträdde
med ökad styrka vid beaktande av att det varit för såväl direktionen
som ombudsmannen känt, att sjömanshuset i Ronneby vid upprepade tillfällen
föreslagits till indragning; ombudsmannen vore, på grund av Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Maj:ts beslut den 24 februari 1927, allenast förordnad att »tillsvidare och intill
dess frågan om sjömanshusens omorganisation blivit slutligt avgjord uppehålla
befattningen såsom ombudsman vid sjömanshuset i Ronneby». För
fullständighetens skull funne kollegium angeläget att tillägga, att mot den
administrativa skötseln i övrigt av sjömanshuset i Ronneby under den nuvarande
ombudsmannens tid icke funnes något att anmärka, utan förtjänade
denna skötsel, såvitt kollegium kunnat finna, ett gott vitsord.

Med anledning av vad i yttrandena från maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet
anförts därom, att de sakkunniga icke syntes hava undersökt
de möjligheter, som kunde finnas för att i samband med ordnande av centralregister
med mönstringskontor verkställa inbesparingar genom att sammanföra
mönstringskontorens verksamhet med den offentliga arbetsförmedlingen
för sjöfolk, framhåller kommerskollegium följande:

Kollegium ville upplysa, att det nu berörda spörsmålet varit föremål för ingående
dryftande av de sakkunniga. Då enighet förelegat därom, att i varje
fall med den organisation av sjömanshusen, som på angivna grunder befanns
för närvarande och tillsvidare böra förordas, någon författningsstadgad sammankoppling
av arbetsförmedlingen för sjöfolk med sjömanshusens verksamhet
icke borde ifrågakomma, hade de sakkunniga emellertid icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att i sin promemoria närmare dryfta ifrågavarande
spörsmål.

Med den utveckling av organisationen för arbetsförmedlingen av sjöfolk,
som jämförelsevis nyligen försiggått, nämligen från sjömanshusen till från
dessa institutioner helt fristående och numera till den offentliga arbetsförmedlingsorganisationen
anslutna organ, ville det också synas kollegium, som
om det icke funnes anledning att i samband med sjömanshusorganisationen
upptaga detta specialspörsmål till ett mera ingående dryftande. Då emellertid
tanken att åter organisatoriskt sammanföra den maritima arbetsförmedlingen
med sjömanshusen på senaste tid varit diskuterad, hade kollegium
ansett lämpligt att här något beröra ifrågavarande spörsmål.

Ett av de skäl för ett förnyat sammanförande av nu ifrågavarande arbetsuppgifter
till ett och samma organ, som vid diskussionen av frågan
skjutits i förgrunden, vore en förväntan, att därigenom skulle kunna vinnas
väsentliga besparingar i förvaltningskostnader. En närmare undersökning
av förhållandena utvisade emellertid ganska oförtydbart, att starkare fog
för ett dylikt antagande saknades. Enligt inhämtade upplysningar hade
samtliga löner och arvoden, som under år 1936 utbetalats till tjänstemän
och ombud vid sjömansförmedlingen i riket, uppgått till sammanlagt 74,223
kronor. Av ifrågavarande upplysningar framginge, att av nämnda belopp
icke mindre än 56,208 kronor belöpt på specialkontoren i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Hälsingborg eller sålunda mer än två tredjedelar av totala
kostnaden. Omfattningen av verksamheten vid ifrågavarande specialkontor
respektive vid sjömanshusen i motsvarande städer vore uppenbarligen så
stor, att ett sammanförande av verksamhetsgrenarna till en gemensam institution
icke skulle kunna, genom ett bättre utnyttjande av personalen och
därigenom i sin tur möjliggjord personalbegränsning eller eljest, medföra
någon mera avsevärd minskning av de med uppgifternas behöriga bestridande
förbundna kostnaderna. Oell vad anginge kostnaderna för sjömansförmedlingen
å andra orter än de sistnämnda, torde det få anses ligga i sakens
natur, att med den omfattning, arbetsförmedlingen hade åtminstone
vid vissa av dessa orter, det icke lämpligen läte sig göra ali utan särskild
fyllnadsersättning anförtro dithörande uppgifter åt befattningshavare, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för fullgörande av andra funktioner fått för sig utmätt viss i relation till
dessa uppgifter beräknad ersättning. Några besparingar av större betydelse
syntes på grund härav icke heller vara att förvänta beträffande dessa senare
orter.

Betraktade man förevarande organisationsfråga enbart ur kostnadssynpunkt,
torde sålunda tillräckliga skäl icke föreligga för en organisationsändring
i avsedd riktning.

Örn frågan såges ur historisk synvinkel, måste, i belysning av utvecklingen
mot mera direkt anknytande av sjömansförmedlingen till den offentliga arbetsförmedlingen,
en återgång till tidigare tillämpad organisationsform förutsätta,
att alldeles särskilda skäl på senare tid tillkommit, vilka talade för
åtgärder med sådant syfte. Några bärande skäl av detta slag kunde knappast
anses hava förebragts. Tvärtom torde vissa skäl direkt tala däremot.

Ett medverkande skäl till den utveckling på förevarande område, vilken
nu nämnts, måste antagas hava varit, att förhållandena på arbetsmarknaden
gestaltat sig på sådant sätt, att sjömanshusen faktiskt icke lämpade sig för
ifrågavarande verksamhetsgren. Ej minst i tider med knapp tillgång på
arbetssökande inom sjömansyrket torde en tillfredsställande skötsel av förmedlingsverksamheten
ställa sådana krav på förmedlaren i avseende å
snabbhet och eljest, att dessa krav, därest hithörande uppgifter mera allmänt
anförtroddes åt sjömanshusens tjänstemän, ibland icke skulle kunna behörigen
fyllas utan eftersättande av sjömanshusens funktioner i övrigt. Därtill
komme, att sjömansförmedlingen med hänsyn till speciella förhållanden
pa hithörande arbetsmarknad torde vara en verksamhet av i viss mån ömtåligare
karaktär än arbetsförmedling i allmänhet och att det därför icke
syntes vara lämpligt att regelmässigt och organisatoriskt förena den med
sjömanshusen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes i varje fall ett författningsstadgat
sammanförande av sjömansförmedlingen och sjömanshusen icke
böra förordas.

Även örn så vore fallet, torde detta emellertid icke böra hindra, att såsom
hittills i viss omfattning skett — i 10 fall — sjömansförmedling förenades
med tjänster vid sjömanshusen i sådana fall, där olägenheter därav
prövades icke behöva befaras. Därest en sådan förening icke grundade sig
på generella bestämmelser en gång för alla utan på prövning från fall till
fall, vunnes större smidighet i systemet och alltså större möjligheter att
skänka beaktande åt olika omständigheter i de särskilda fallen.

Det nära samband mellan förevarande verksamhetsgrenar, vilket otvivelaktigt
rådde, krävde emellertid ett intimt samarbete mellan de utövande
myndigheterna och funktionärerna, som ock hittills veterligen förlöpt på ett
fullt tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill torde icke heller anledning
föreligga att genomföra någon ändring i den förut omnämnda, år 1922 tillkomna
nya lydelsen av § 11 mom. 1 sjömanshusförordningen, vilket stadgande
för sjömanshusombudsmännen direkt anvisade dylikt samarbete. Av
naturliga skäl torde kunna förutsättas, att sjömansförmedlingen i sin tur
stöde och komme att stå till tjänst för sjömanshusen vid behov därifrån
av upplysningar om sjöfolk.

Kommerskollegium framhåller härefter, att i intimt sammanhang med
frågan om sjömanshusorganisationen stöde de sakkunnigas av kollegium redan
tidigare omnämnda förslag om övergång från liggare till kortsystem
beträffande inskrivningsregistren vid sjömanshusen. Kollegium anför i detta
ämne vidare följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Införande av kortsystem för inskrivningsregistren vid sjömanshusen funne
kollegium innebära en välmotiverad modernisering av den nuvarande registerföringen,
och skulle det därjämte väsentligt underlätta en längre gående
centralisering av sjömanshusinstitutionen, därest en sådan efter ytterligare
erfarenhet skulle befinnas önskvärd. Någon större engångskostnad
för kortregistrets uppläggning torde icke behöva befaras, då systemet borde
så till vida införas successivt, att beträffande redan inskrivet sjöfolk icke
borde ifrågakomma att i större utsträckning än tiden medgåve och praktiska
skäl oeftergivligt påkallade å korten införa uppgifter örn tidigare intjänt
sjödd. Vid de största sjömanshusen bomme förandet av korten att
kräva något ökad arbetskraft, men de sakkunniga hade vid uppgörandet av
normallönestaten tagit hänsyn till detta förhållande. Så vore bland annat
fallet beträffande sjömanshuset i Göteborg.

Vid utformandet av bestämmelserna om kortregistrets upprättande och
förande avsåge kollegium att anlita biträde av särskild expertis. Skulle det
vid de fortsatta undersökningar, som kollegium hade att underkasta denna
fråga, mot förmodan visa sig, att skäl förelåge att beträffande det största
sjömanshuset, nämligen sjömanshuset i Göteborg, ifrågasätta undantagsbestämmelser
i förevarande avseende, torde något hinder att genomföra dylika
icke komma att föreligga.

På grund av vad sålunda anförts har kommerskollegium tillstyrkt genomförande
av den av de sakkunniga förordade centraliseringen av sjömanshusinstitutionen.

Med avseende å de sakkunnigas förslag till ny distriktsinclelning för sjömanshusen
bär kommerskollegium förklarat sig anse, att något avgörande
i denna fråga icke behövde träffas i förevarande sammanhang, utan förutsatte
kollegium, att det finge ankomma på kollegium att i sinom tid efter
samråd med chefen för marinen avgiva slutligt, närmare utformat förslag
till nu ifrågavarande distriktsindelning, därvid även de jämkningsförslag,
som i vissa yttranden berörts, skulle komma under omprövning. I samband
härmed borde få avgivas förslag till ny fördelning av sjömanshusen mellan
de olika sjörullföringsområdena.

Kollegium har i detta sammanhang framhållit, att om det skulle efter ytterligare
utredning befinnas lämpligt att i anledning av de framförda erinringarna
i något mera väsentligt avseende jämka på den av de sakkunniga föreslagna
distriktsindelningen, en dylik jämkning kunde komma att på enstaka
punkter inverka på det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till normallönestat
för sjömanshusen. En sådan jämkning kunde emellertid i och för sig
icke få medföra någon total ökning av lönestatens slutsumma.

Beträffande sjömanshustjänstemännens vid indragna sjömanhus ställning
förordar kommerskollegium de sakkunnigas förslag till pension åt ombudsmannen
vid sjömanhuset i Simrishamn.

Vad angår övriga till indragning föreslagna sjömanshus har kollegium ansett
att, nied hänsyn till de ifrågavarande ombudsmanstjänsternas utpräglade
karaktär av bisysslor, årlig pension till de avträdande ombudsmännen icke
borde ifrågakomma, och detta så mycket mindre som ombudsmännen vid
samtliga nu ifrågavarande sjömanhus, med undantag av sjömanshusen i Simrishamn,
Varberg och Västerås, på grund av uttryckligt bemyndigande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj:t och med särskilt sikte på ett sådant läge, som nu förelåge, förordnats
allenast tillsvidare i avbidan på lösningen av frågan om sjömanshusens
omorganisation. Kollegium har emellertid därvid förutsatt, att det
skulle vara kollegium alltjämt obetaget att, därest i något enstaka fall en
närmare undersökning skulle ådagalägga särskilt framträdande billighetsskäl
för någon mindre ersättning åt avgående ombudsman, med tillämpning
av stadgandet i § 8 mom. 5 sjömanhusförordningen taga under övervägande
att tilldela vederbörande någon gratifikation från sjömanshuskassan.

Vidkommande härefter förfarandet med kapitaltillgångarna m. m. vid de
indragna sjömanshusen har kommerskollegium till en början —- i anledning
av chefens för marinen förslag att organisationsförändringarna borde träda
i kraft först den 1 juli 1939 -—- förklarat sig så mycket mindre vilja motsätta
sig en dylik framskjutning av tidpunkten för de förevarande reformernas
ikraftträdande, som deras utformande i detalj komme att kräva ett ganska
omfattande och tidsödande engångsarbete. Kollegium anför vidare följande:

Denna jämkning i de sakkunnigas organisationsplan påkallade emellertid
en del jämkningar i de av dem föreslagna tiderna för redovisningen av de indragna
sjömanshusens tillgångar m. m. Sålunda borde tidpunkten för redovisningen
till kollegium av nämnda tillgångar —- de s. k. sjömanshuskassorna
uppgingo vid 1937 års utgång till sammanlagt 1,444,759 kronor — framskjutas
från den av sakkunniga föreslagna dagen, senast den 1 juni 1939,
till förslagsvis senast den 1 oktober 1939. Ändringen av dagen för ikraftträdandet
krävde ock, att vid de indragna sjömanshusen särskilt bokslut gjordes
för och särskild revision anordnades beträffande förvaltningen under första
halvåret 1939, varom särskild föreskrift torde böra meddelas. Tidpunkten
för kollegii avlämnande till Kungl. Majit av utredning och förslag rörande
fördelning mellan de bibehållna sjömanshusen av nyssnämnda tillgångar torde
böra framskjutas till förslagsvis senast den 1 mars 1944. Någon ändring
av den tidpunkt, den 1 juni 1939, då sjömanshusets i Skellefteå fastighet om
möjligt borde vara försåld, syntes däremot icke vara erforderlig.

Valen av direktioner och revisorer för sjömanshusen i Skellefteå, Södertälje
och Vadstena borde före utgången av år 1938 äga rum i vanlig ordning och
avse tiden intill den 1 oktober 1939 i stället för den av de sakkunniga föreslagna
dagen, den 1 juli 1939.

I övrigt hade kollegium ej erinran att framställa mot den av de sakkunniga
i nu ifrågavarande avseenden föreslagna avvecklingsordningen, dock att särskilt
beslut icke erfordrades beträffande revision av 1938 års räkenskaper.

Beträffande särskilt det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet i fråga
örn det av sjömanshuset i Ronneby uppehållna sjömanshemmet biträdde
kollegium det av de sakkunniga härom framlagda förslaget, att ordnandet av
denna fråga måtte få bliva beroende på närmare åtgärder av kollegium, efter
det beslut fattats örn sjömanshusets indragning, och eventuellt särskild prövning
av Kungl. Majit. I detta sammanhang ansåge sig kollegium böra fästa
uppmärksamheten på att direktionen för sjömanshuset i Ronneby i sitt nu avgivna
yttrande upprepade ett tidigare framfört yrkande att för förevarande
ändamål måtte avsättas ett kapitalbelopp av 25,000 kronor i stället för förut
föreslaget belopp av allenast 15,000 kronor.

De sakkunnigas förslag, att vissa mindre donationsfonder vid sjömanshusen
i Hudiksvall och Varberg skulle överlämnas till de sjömanshus, med vilkas
distrikt nämnda sjömanshus införlivades, i och för förvaltning i enlighet
med donationsföreskrifterna biträddes av kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Slutligen har kommerskollegium beträffande ytterligare vissa av de sakkunniga
berörda spörsmål i sammanhang med de föreslagna indragningarna
anfört:

Kollegium biträdde de sakkunnigas förslag i fråga om ordningen för redovisningen
av de indragna sjömanshusens arkivnlier, dock att de av de sakkunniga
angivna tidpunkterna, utgången av år 1938 och den 1 juni 1939, i anledning
av vad kollegium förordat i fråga örn ikraftträdandet av beslut om
indragningar borde ändras till utgången av juni månad 1939 respektive den
1 oktober 1939.

Ej heller hade kollegium erinran att framställa mot de sakkunnigas förslag
rörande vissa övergångsanordningar i fråga om understödstagare vid sjömanshus,
som indragits, eller sjöman eller anhörig till sjöman, som enligt gällande
bestämmelser i avseende å understöd haft att hänvända sig till sådant sjömanshus,
därest detta funnits kvar.

I anslutning till de sakkunnigas förslag och chefens för marinen däröver nu
avgivna yttrande föresloge även kollegium, att det måtte få ankomma på denne
att i sinom tid avgiva förslag till lämpliga åtgärder för förhindrandet av
att de värnpliktiga i de nya och i territoriellt avseende förstorade sjömanshusdistrikten
skulle nödgas företaga alltför långa resor från hemorten (vistelseorten)
till platsen för inskrivning.

Slutligen har kommerskollegium upptagit till behandling två till kollegium
remitterade framställningar från Ronneby stad och direktionen för
därvarande sjömanshus. Den av Ronneby stad gjorda framställningen avser
en fordran å 12,500 kronor, som staden förklarat sig i händelse av sjömanshusets
indragning ämna göra gällande gentemot sjömanshuset. Denna
fordran avser dels återbetalning av vissa bidrag till sjömanshusets förvaltningskostnader,
som staden under åren 1883—1904 lämnat jämte ränta efter
5 procent, dels ock ett belopp av 500 kronor utgörande värdet av den för
ett sjömanshem till sjömanshuset upplåtna tomtplatsen. I framställningen
från direktionen för sjömanshuset i Ronneby uttalar direktionen en önskan
om ett uttalande från Kungl. Maj:ts sida beträffande ifrågavarande fordran
från stadens sida.

Kollegium har beträffande dessa framställningar anfört följande:

Kollegium hade för sin del redan tidigare uttalat sig i förevarande fråga.
I utlåtande den 10 oktober 1928 rörande då ifrågasatt omorganisation av
sjömanshusen hade kollegium i anledning av då föreliggande liknande framställning
av stadsfullmäktige i Ronneby anfört, att av utredningen i ärendet
oförtydbart framginge, att de bidrag, varom här vöre fråga, eller den medverkan,
som från stadens sida lämnats i fråga örn sjömanshemmets upprättande,
icke vore av beskaffenhet att grunda någon fordringsrätt från
stadens sida. Kollegium hemställde därför, att stadsfullmäktiges hemställan
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då staden Ronneby på sin tid beviljades stapelstadsrätt förbands därmed
det villkoret, att staden skulle vara underkastad de skyldigheter, som ålåge
rikets övriga stapelstäder och däribland förbindelsen att inrätta behörigt
sjömanshus. Dylikt eller liknande villkor för stads stapelstadsrätt hade ansetts
principiellt innebära ekonomiska förpliktelser från vederbörande stads
sida i avseende å sjömanshusets upprätthållande. De bidrag, som Ronneby
stad tidigare lämnat till sjömanshuset torde sålunda i själva verket få betraktas
såsom ett fullgörande av dylika förpliktelser. Den omständigheten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att staden genom sjömanshusets indragning sedermera befriades från nu
åsyftade skyldigheter, kunde icke gärna skapa rättsgrund för fordran på
återbekommande av tidigare i enlighet med förpliktelse erlagda belopp.

Kollegium, som icke anser något hava förekommit, som gåve kollegium
anledning att frångå den mening, varåt kollegium tidigare i denna angelägenhet
givit uttryck, hemställer, att varken Ronneby stads drätselkammares
eller direktionens för sjömanshuset framställning i förevarande ämne
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Dtpartement.s- Frågan om en omorganisation av sjömanshusen har sedan avsevärd tid
stått på dagordningen och varit föremål för ett flertal utredningar, vilka
dock hittills icke lett till något positivt resultat. Tidigare invändningar från
riksdagens sida mot förslag i ämnet hava närmast bottnat i den uppfattningen,
att med frågans avgörande borde anstå tills den kunde i ett sammanhang
upptagas i hela dess vidd. Förutsättningar för en allsidig behandling
av ärendet äro genom den inom kommerskollegium nu verkställda utredningen
för handen. Vissa detaljspörsmål torde visserligen behöva ytterligare
beredas, men i de grundläggande punkterna föreligger tillräckligt
material för definitiva beslut. Med hänsyn bland annat till den av riksdagen
uttalade och för övrigt inom intresserade kretsar allmänt närda önskan
att snarast möjligt få statens ställning i ekonomiskt hänseende till sjömanshusens
verksamhet slutligt fastställd, framstår det såsom angeläget, att ärendet
nu bringas till ett avgörande.

Det av kommerskollegium tillstyrkta förslaget till en viss centralisering av
sjömanshusorganisationen har i det stora flertalet yttranden ansetts väl motiverat.
För egen del ansluter jag mig till denna ståndpunkt. Under utredningen
har diskuterats lämpligheten av att, i stället för allenast indragning av vissa
sjömanshus, verkställa en genomgripande förändring av hela sjömanshusinstitutionen
genom de lokala registrens och sjömanshusens slopande samt
inrättande av ett centralregister i förening med lokala mönstringsförrättare.
Resultatet av undersökningarna rörande verkningarna av en dylik
långtgående centralisering beträffande de värnpliktigas inskrivning och
redovisning, den civila inskrivningen och registreringen av sjöfolket samt
sjömanshusens ekonomiska förvaltning m. m. synes emellertid visa, att de
fördelar, som på detta sätt skulle kunna uppnås, icke uppväga de olägenheter,
vilka, åtminstone för närvarande, skulle bliva förbundna därmed. Att även
en centralisation i den begränsade omfattning, som förslaget innebär, medför
vissa olägenheter är uppenbart. Emellertid torde dessa icke kunna tillmätas
någon väsentlig betydelse för den verksamhet, som genom sjömanshusorganisationen
utövas; de synas i främsta rummet beröra intressen av rent personlig
eller lokal karaktär. I varje fall torde nackdelarna vara förhållandevis
små, jämfört med fördelarna av den koncentration av verksamheten, som
genom indragningarna vinnes. Av de invändningar, vilka riktats mot förslaget,
lära ur allmänhetens synpunkt särskilt få beaktas de, vilka härleda sig från
farhågor att indragningarna skulle bereda sjöfarten och näringslivet svång -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

heter genom ogynnsam inverkan på möjligheterna att få mönstringarna av
sjöfolket snabbt och effektivt verkställda. Genom ändringar i sjömanshusförordningens
mönstringsbestämmelser av i huvudsak den innebörd, kommerskollegium
angivit, torde emellertid de sålunda befarade menliga inverkningarna
kunna i allt väsentligt undvikas. I detta sammanhang må med anledning
av de erinringar, som av magistraten i åtskilliga städer framställts
mot övertagande av sjömanshusombudsmännens mönstringsbestyr, framhållas,
att förslaget i denna del icke innebär annat än utsträckt tillämpning
av en redan nu gällande princip. Nämnas må emellertid också, att enligt
kollega förslag, mot vilket ej synes vara något att erinra, det skall ankomma
på Kungl. Maj:t att örn omständigheterna finnas därtill föranleda föranstalta
om förordnande av särskild mönstringsförrättare.

Jämväl övriga invändningar, som riktats mot de föreslagna indragningarna,
torde genom vad kommerskollegium anfört hava blivit övertygande bemötta.
De till indragning föreslagna sjömanshusen äro, såsom tidigare nämnts, följande,
nämligen sjömanshusen i Simrishamn, Lidköping, Västerås, Ronneby,
Hudiksvall, Jönköping, Haparanda, Varberg, Falkenberg, Södertälje, Söderköping,
Skellefteå, Piteå, Kungälv, Vadstena, Linköping och Uppsala. I
enlighet med chefens för marinen, av kommerskollegium biträdda förslag
torde organisationsändringarna böra träda i kraft först den 1 juli 1939. Förordnande
härom torde, därest erinran från riksdagens sida ej möter, få i sinom
tid meddelas av Kungl. Maj:t. I samband därmed torde till slutlig prövning
få upptagas vissa med förevarande organisationsspörsmål sammanhängande
detaljfrågor, såsom förfarandet med kapitaltillgångarna, redovisningen
av arkivalierna samt vidtagandet av övergångsanordningar beträffande
understödstagare vid indragna sjömanshus ävensom kommerskollegii förenämnda
förslag till ändring i sjömanshusförordningen. Redan nu vill jag
såsom min mening framhålla, att lösningen av berörda frågor lämpligen synes
kunna ske enligt de av kollegium angivna riktlinjer, för vilka redogörelse
i det föregående lämnats.

Med avseende å frågan örn ny distriktsindelning för de bibehållna sjömanshusen
ävensom om ny fördelning av sjömanshusen mellan de olika sjörullföringsområdena
lärer, på sätt kommerskollegium ifrågasatt, det få ankomma
på kollegium att i sinom tid, efter samråd med chefen för marinen, avgiva
slutligt, närmare utformat förslag.

Vad angår sjömanshustjänstemännen vid de till indragning föreslagna sjömanshusen
torde, såsom kommerskollegium ansett, beträffande flertalet, med
hänsyn till befattningarnas karaktär av bisysslor, någon pension icke kunna
ifrågakomma. Ett undantag utgör ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn.
Till frågan örn pension åt denne befattningshavare återkommer
jag senare. Emellertid må här framhållas att det jämlikt § 8 mom. 5 sjömanshusförordningen
är kommerskollegium obetaget att, om i visst fall särskilda
billigbetsskäl skulle kunna påvisas för någon mindre ersättning åt
avgående ombudsman, taga under övervägande att tilldela vederbörande
gratifikation från sjömanshuskassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2. Avlöningar och omkostnader.

Sakkunniga. De sakkunniga hava framlagt förslag till normallönestat förde
bibehållna sjömanshusen. Ifrågavarande förslag torde få såsom bilaga
A fogas till dagens protokoll.

Beträffande detta förslag hava de sakkunniga anfört bland annat följande: Ombudsman

vid sjömanshus tillsattes genom förordnande av kommerskollegium
efter förslag av vederbörandes sjömanshusdirektion, övriga tjänstemän
vid sjömanshusen tillsattes av direktionerna. Fastställandet av avlöningsförmånerna
till sjömanshusens tjänstemän vore beroende på beslut
av kommerskollegium.

Bestämmelserna om kollegii prövning av avlöningsstaterna för sjömanshusen
hade av naturliga skäl sin grund närmast i det förhållandet, att statsbidrag
utginge till deras förvaltningskostnader. Om emellertid, som i det
följande komme att föreslås, staten hädanefter komme att i högre proportion
än hittills och med beaktansvärt högt belopp lämna bidrag till dessa
förvaltningskostnaders bestridande, finge det icke anses annat än naturligt
och riktigt att kontrollen i nu ifrågavarande avseende skärptes. Det syntes
därför ändamålsenligt, att den kontroll, som hittills i huvudsak gällt allenast
avlöningsstaterna, utsträcktes att gälla även sjömanshusens omkostnader i
allmänhet. I anslutning härtill borde alltså bestämmelserna i förevarande
avseende ändras därhän, att avlönings- och omkostnadsstater för sjömanshusen
skulle fastställas av kollegium efter direktionernas hörande. Staterna
syntes böra fastställas att gälla tills vidare och ändringar däri borde lämpligen
icke förekomma under löpande räkenskapsår.

Den av de sakkunniga uppgjorda normalstaten vore beräknad på grundval
av i juni 1937 rådande förhållanden. I avlöningsstaten, vilken slutade å
ett belopp av 376,308 kronor, avseende avlöningen i näst högsta löneklassen
i vederbörande lönegrader, hade upptagits samtliga vid sjömanshusen, såvitt
nu kunde bedömas, erforderliga befattningshavare, dock att vid ett fåtal
av sjömanshusen, därvid tanke särskilt varit på sjömanshusen i Göteborg,
Karlshamn, Oskarshamn och Gävle, måhända kunde, åtminstone tidvis, bliva
erforderligt med någon förstärkning av personalen. Med hänsyn till sistnämnda
förhållande och i betraktande därav att vid sjömanshusen i Stockholm
och Göteborg alltjämt liksom hittills torde bliva erforderligt med ett
mindre arvode till särskild sekreterare åt direktionen, borde till staten fogas
en avlöningspost, avsedd för extra biträden vid behov jämte vikariatsersättningar
vid sjukdom m. m. å förslagsvis tillhopa 30,000 kronor. Då personalen
vidare borde tillerkännas rätt till semester i huvudsak enligt de för personal
vid statens verk gällande grunder, borde för härav föranledda kostnader
beräkna.*, visst årligt belopp, förslagsvis 22,000 kronor.

Uppmärksammas borde, att avlöningen till samtliga i staten specificerade
befattningshavare upptagits nied belopp svarande mot för ordinarie befattningshavare
i respektive lönegrader och löneklasser utgående avlöning. Det
borde emellertid härvid beaktas, att detta förfaringssätt avsåge allenast kostnadsberäkningarna
och icke innebure något avgörande beträffande respektive
befattningshavares slutliga ställning såsom ordinarie eller icke-ordinarie.

.d nyrekrytering förutsattes vederbörande i regel böra börja sin tjänstgöring
såsom extra befattningshavare och först efter viss tids väi vitsordad tjänst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

göring efter närmare bestämmelser, som torde böra meddelas av kommerskollegium,
beredas fastare anställning.

Vad anginge kostnadsberäkningarna, såvitt dessa läge till grund för beräkningen
i det följande av statsbidraget till sjömanshusen, borde beaktas,
att då det gällde beräkningen av anslag för avlöningsstaterna för statens
verk och inrättningar, utmätningen av anslagens belopp, d. v. s. anslagens
antagna belastning, numera grundade sig på respektive befattningshavares
slutavlöning, d. v. s. avlöning i högsta löneklassen av respektive lönegrader,
medan för beräkningen i förevarande fall avsåges att lägga till grund avlöningen
i näst högsta löneklassen i vederbörande lönegrader, vilken endast
för kvinnliga tjänstemän sammanfölle med slutavlöningen. Detta senare beräkningssätt
hade, då näst högsta löneklassen i en viss lönegrad för en manlig
ordinarie tjänsteman motsvarade slutavlöningen i samma lönegrad för
en manlig extra ordinarie tjänsteman, i förevarande fall anlitats för att förekomma
att till grund för statsbidragets beräknande Indes ett högre belopp än
som vederborde.

För ombudsmansbefattningarna förekomme i normalstaten tre olika lönegrader,
nämligen B24, B21 och B16, varjämte för tjänsten såsom ombudsman
vid sjömanshuset i Göteborg, med hänsyn till den, vid jämförelse med samtliga
övriga sjömanshus, så avsevärt större omfattningen av verksamheten
därstädes, avsetts ett särskilt tilläggsarvode å 2,000 kronor i ett för allt.

Vad anginge kvalifikationerna för sjömanshusombudsmännen hade 1917
års sjömanshuskommitterade föreslagit, att bland sökande till ombudsmansbefattning
skulle vid befattningens tillsättande av i övrigt lika kompetenta
den äga företräde, som med gott vitsord innehaft tjänstebefattning vid sjömanshus
eller bestritt annan administrativ befattning av beskaffenhet att
kunna anses vara till erhållande av ombudsmansbefattning meriterande ävensom
efter erhållet sjökaptensbrev tjänstgjort såsom befälhavare å handelsfartyg
i Östersjö- eller vidsträcktare fart.

Det vore förtjänt att uppmärksammas, att vid 27 av de 30 sjömanshus, som
föreslagits skola tillsvidare bibehållas, ombudsmanstjänsten bestredes av person,
som avlagt sjökaptensexamen, och att vid ett av de övriga ombudsmannen
avlagt styrmansexamen, medan endast vid de två återstående sjömanshusen
ombudsmanstjänsten besatts med person utan erfarenhet från sjön.

Göteborgs fartygsbefälhavareförening hade i en lill Kungl. Majit ställd,
den 5 april 1933 dagtecknad skrivelse, vilken överlämnats till kommerskollegium
för att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget att verkställa
utredning rörande sjömanshusens omorganisation, på anförda skäl hemställt
örn åtgärder i syfte att föreskrifter måtte utfärdas därom, att allenast den,
som avlagt sjökaptensexamen, skulle kunna förordnas till ombudsman vid
rikets sjömanshus.

Att gå så långt som nyssnämnda förening föreslagit syntes icke böra ifrågakomma.
Däremot syntes 1917 års sjömanshuskommitterades förslag giva
uttryck för en riktig tankegång. Den bakom nämnda förslag liggande principiella
inställningen överensstämde också i stort sett med de grunder, som
i regel tillämpats eller varit vägledande vid tillsättandet av ombudsmanstjänster
vid sjömanshusen. Det torde icke heller kunna råda något tvivel örn
att för de funktioner, som tillkomna- en sjömanshusombudsman, särskilt i
fråga örn att medla förlikning vid uppkommande tvister mellan fartygsbefälhavare
och besättning eller mellan besättningsmän inbördes, vid avdömandet
av avräkningstvister eller disciplinära mål eller vid bedömandet av bemanningsfrågor,
grundlig erfarenhet från sjön vore av stor betydelse. Beaktas
borde härvid, att vid prövningen av den enes eller den andres kompetens och

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

lämplighet för ombudsmanstjänst alltför stor vikt icke torde böra fästas vid
längden av vederbörandes tjänstgöring såsom befälhavare. Av betydelse vore
emellertid, att vederbörande under sin föregående tjänstgöring till sjöss /lått
fram till befälhavarepost och haft tillfälle att i egenskap av befälhavare åtminstone
under någon tid visa sin lämplighet för och duglighet i självständig
befälsföring. Det läge slutligen i sakens natur, att föregående tjänstgöring
inom sjöfartens olika grenar, och sålunda i såväl linje- som trampfart,
måste såsom merit för ombudsmanstjänst värdesättas högre än en mera specialiserad
tjänstgöring.

Redan de krav på grundlig erfarenhet och fristående ställning, som sålunda
måste ställas på en sjömanshusombudsman, samt den bundenhet, som
karakteriserade befattningen i fråga, gjorde den löneställning, som enligt
normallönestaten avsåges för ombudsmännen, fullt påkallad. Lämpligheten
av denna löneställning underströkes ytterligare vid beaktande av arten av de
arbetsuppgifter och det allmänna ansvar, som åvilade en sjömanshusombudsman.
Tilläggas borde, att den avlöning, som med den åsyftade löneställningen
skulle tillkomma en ombudsman även i den högsta lönegraden, icke
oväsentligt understege de inkomster, en befälhavare inom handelsflottan å
mera ansvarsfulla poster kunde påräkna. På senaste tiden genomförd pensionering
för befälet i svenska handelsflottan måste ock i sin mån verka försvårande
i avseende å möjligheterna att utan tillräcklig kompensation i den
erbjudna avlöningen och däremot svarande pensionsförmåner för nu ifrågavarande
poster förvärva dugliga aspiranter.

Då vid vissa mindre sjömanshus ombudsmannens arbetskraft icke kunde
beräknas bliva helt tagen i anspråk, hade i viss utsträckning avlöningen måst
reduceras till två tredjedelar respektive hälften av full avlöning i den lönegrad,
varom fråga vore.

Anmärkas borde att vid sjömanshus, som ägde fastighet, i några fall till
ombudsmannen vid sidan av den ordinarie avlöningen utgått särskilt arvode
för dennes bestyr såsom vicevärd för sjömanshusets fastighet. Detta vicevärdsarvode
hade i dylika fall plägat bokföras å särskilt konto för fastigheten.
Dylika särskilda arvoden hade ansetts böra bortfalla, då i normalstaten
upptagna avlöningar avsetts skola täcka även ombudsmännens arbete i nyssnämnda
egenskap. Dock hade undantag i ett fall gjorts i förevarande avseende,
nämligen såvitt anginge den av sjömanshuset i Umeå ägda fastigheten.
Då denna fastighet tagits i anspråk för hotellrörelse och på grund därav ombudsmannens
bestyr med fastighetsförvaltningen hade större omfattning än
eljest skulle behövt vara fallet, hade ansetts skäligt, att han vid sidan av sin
ordinarie lön finge uppbära ett särskilt arvode såsom vicevärd av 1,500 kronor
i ett för allt.

Då avsikten vöre att successivt övergå till inskrivningsregistrens förande
på kort och erfarenheten visat, att kvinnlig personal vore särskilt lämplig
för handhavandet av kortregister, byggde normalstaten på användningen i
största möjliga utsträckning av sådan personal för biträdesbefattningar. I
detta sammanhang torde böra anmärkas, att det torde vara lämpligt att i
stället för de till lönegraden 2 hänförda biträdestjänsterna i viss utsträckning
använda kvinnliga extra ordinarie tjänster i 4:e lönegraden, en skillnad
som emellertid icke nämnvärt inverkade på kostnadsberäkningen.

Det torde vara av intresse att i vissa avseenden jämföra de beräknade avlöningskostnaderna
enligt förevarande normalstat med avlöningarna vid motsvarande
sjömanshus enligt nu gällande avlöningsförhållanden. Medan normalstatens
avlöningskostnader, avseende avlöningen i näst högsta löneklassen
i respektive avlöningsgrader, slutade på en summa av 376,308 kronor,
uppginge avlöningen till befattningshavarna vid motsvarande sjömanshus

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

enligt nu gällande stat till sammanlagt 362,391 kronor. Avlöningarna vid
samtliga sjömanshus hade under år 1936 uppgått till sammanlagt 392,176
kronor. I sistnämnda två belopp inginge några mindre bidrag till f. d. befattningshavares
pensionering.

Beträffande övergången från nu gällande avlöningar för de olika befattningshavarna
till normallönestaten syntes böra gälla, att i regel icke någon
befattningshavare borde, — frånsett av erläggande av pensionsavgifter eventuellt
föranledd reduktion — genom de nya bestämmelserna erhålla lägre
avlöning än vederbörande hittills åtnjutit. Från denna regel borde emellertid
göras undantag för sådana fall, då befattningshavare uppenbarligen måste
anses innehava sin tjänst vid sjömanshus såsom bisyssla vid sidan av
jämförelsevis väl avlönad huvudtjänst inom annan förvaltning m. m. och
vars avlöningsförmåner vid den nu verkställda utredningen befunnits mera
väsentligt överstiga vad som vid jämförelse med förhållandena vid andra
sjömanshus kunde anses såsom skäligt. Avgörandet i dylika fall syntes böra
få ankomma på kollegium efter vederbörande sjömanshusdirektions hörande.

Vad angår sjömanshusens övriga omkostnader, d. v. s. verkliga driftkostnader
utöver avlöningar, hava de sakkunniga, under hänvisning till en
vid deras betänkande fogad bilaga angående sjömanshusens utgifter och kapitaltillgångar
m. m. under år 1936 — vilken torde få såsom bilaga B fogas
vid dagens protokoll -— i detta ämne vidare anfört följande:

Enligt ifrågavarande bilaga hade omkostnaderna uppgått för samtliga sjömanshus
under år 1936 till 129,095 kronor, varav vid de till bibehållande
föreslagna sjömanshusen 116,177 kronor. Uppmärksammas borde emellertid,
att vissa sjömanshus, som ägde fastighet, vari sjömanshusets lokaler
vore inrymda, icke bland utgifterna redovisat visst belopp i beräknad hyra
för dessa lokaler. De verkliga driftkostnaderna för dessa sjömanshus vore
därför i häremot svarande grad högre än de uppgivna. Fastighetsägande
sjömanshus hade i regel fört inkomster av och utgifter för fastigheten å särskilt
konto och tillgodofört sjömanshuskassan allenast nettobehållningen av
fastigheten. Då sjömanshusets innehav av fastighet för sjömanshuset såsom
sådan icke tjänade annat intresse än såsom en form för kapitalplacering,
vore nämnda förfaringssätt av naturliga skäl i princip riktigt. Följden härav
vore emellertid, att örn en beräknad hyra för sjömanshusets egna lokaler
tillgodoförts fastighetskontot såsom inkomst och sålunda bidragit att öka
det beräknade netto, som tillfördes sjömanshuskassan, borde också kassans
utgifter, om dessa skulle utvisa sjömanshusets verkliga driftkostnader, påföras
ett mot den beräknade hyran svarande belopp. Den exceptionellt höga
Posten för »verkliga driftkostnader i övrigt» för sjömanshuset i Söderhamn,
nämligen 15,567 kronor, berodde på att detta sjömanshus icke förfarit på
nyss angivna, principiellt riktiga sätt utan fört med fastighetsförvaltningen
förbundna såväl inkomster som utgifter direkt på sjömanshuskassan. För
att erhålla med övriga sjömanshus jämförligt belopp för »driftkostnader i
övrigt» för sjömanshuset i Söderhamn borde sålunda från nyssnämnda belopp
dragas ett mot de på fastigheten belöpande utgifterna svarande belopp.
Verkställda beräkningar hade visat, att det belopp, som .sålunda skulle avgå
från driftskostnaderna för sjömanshuset i Söderhanm i det närmaste svarade
mot summan av de belopp, som för vissa andra sjömanshus enligt vad
förut nämnts skulle tillkomma såsom beräknade hyror för lokaler i egna
hus. Driftskostnaderna kunde sålunda för nu ifrågavarande 30 sjömanshus
beräknas rätteligen hava under år 1936 uppgått lill clt belopp, som nära

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sand. Nr 210. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överensstämde med det i bilagan upptagna, eller sålunda till omkring 116,000
kronor. Därav utgjordes, enligt vad som framgått av särskild undersökning,
omkring 36,000 kronor av för sjömanshusens lokaler erlagda eller beräknade
hyror, däri inräknade kostnader för uppvärmning, i den mån särskild ersättning
härför utgått eller beräknats. Beträffande de sjömanshus, varom
här vore fråga, borde i detta sammanhang beaktas, att vid de till bibehållande
föreslagna sjömanshusen lokaler för närvarande upplätes kostnadsfritt
av vederbörande städer i Gävle, Karlstad, Krislianstad, Malmö, Trelleborg
och Ystad, i samtliga fall dock mot viss ersättning för uppvärmningen,
varjämte i Karlshamn utginge ett hyresbidrag å 200 kronor från staden.

Då indragning av ett antal sjömanshus och överflyttning delvis av dessas
verksamhet på kvarvarande sjömanshus knappast kunde beräknas medföra
nämnvärt ökade driftutgifter för dessa senare sjömanshus, torde dessa utgifter
för ifrågavarande sjömanshus alltså kunna beräknas till omkring

116,000 kronor.

I detta sammanhang finge framhållas, att med hänsyn till de särskilda
förhållanden, som föranlett vissa sjömanshus att placera kapital i egen fastighet,
och det härvid tillämpade bokföringssättet, varigenom med fastighetsförvaltningen
förbundna utgifter icke direkt påförts sjömanshuskassan
utan ingått i den nämnda kassa tillgodoförda nettobehållningen vid fastigheten,
i normallönestaten icke upptagits sådana befattningshavare, vilka
vore direkt anställda för fastighetens förvaltning och vilkas ersättning utginge
av fastighetens bruttoinkomster. Emellertid syntes jämväl avlöningsförmånerna
för dylik personal böra underställas kollega prövning, varjämte
pensionering, på sätt i det följande komme att ifrågasättas för övrig personal
vid sjömanshusen, borde ifrågakomma för sådan nu avsedd personal,
som hade mera fast anställning. Uppmärksammas borde sålunda, att vid
sjömanshuset i Göteborg funnes uteslutande för fastigheten, i vilken för närvarande
jämväl arbetsförmedlingen för sjöfolk mot viss årlig hyra vore inrymd,
anställd särskild vaktmästare (tillsyningsman och ordningsman med
polismans skydd), vilken för närvarande åtnjöte en månatlig avlöning, inklusive
dyrtidstillägg och ersättning för renhållning (60 kronor i månaden
i ett för allt), av omkring 375 kronor eller sålunda för år räknat omkring
4,500 kronor jämte förmånen av fri uniform. Avlöningen till denne vaktmästare,
som vöre född den 21 oktober 1881 och varit anställd vid fastigheten
sedan den 1 januari 1916, syntes böra beräknas enligt samma lönegrad,
som föreslagits för den i normallönestaten upptagna expeditionsvakten
vid sjömanshuset, nämligen lönegrad B 5 med en begynnelseavlöning inklusive
dyrtidstillägg (12 %) av 2,822 kronor och en slutavlöning av 3,520
kronor (näst högsta löneklassen 3,345 kronor) allt för år räknat. Härutöver
syntes böra få utgå en månatlig ersättning för renhållning av gård, gata och
trädgård av i ett för allt 60 kronor i månaden.

Enligt de sakkunnigas sålunda verkställda beräkningar skulle kostnaderna
för de till bibehållande föreslagna 30 sjömanshusen komma att gestalta sig

på följande sätt:

Avlöningar, inkl. dyrtidstillägg efter 12 % .............. kronor 376,308

Vikariatsersättningar under semester, inkl. dyrtidstillägg . . » 22,000

Extra biträden vid behov, vikariatsersättningar vid sjukdom

m. m., inkl. dyrtidstillägg............................ » 30,000

Omkostnader i övrigt ................................ » 116,000

Summa kronor 544,308.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Härtill hava de sakkunniga anfört, att ifrågavarande beräkningar grundade
sig på ett dyrtids tillägg av allenast 12 % mot nu utgående 14 %, vartill
komme, att i desamma icke inginge några mot provisorisk avlöningsförstärkning
svarande belopp, vilka enligt verkställd beräkning uppginge till sammanlagt
omkring 12,000 kronor. Med hänsyn härtill borde tillkomma ett
belopp av tillhopa 16- å 17,000 kronor, varigenom hela kostnaden för sjömanshusen,
frånsett kostnad för personalens pensionering, skulle komma att
uppgå till i runt tal 561,000 kronor.

Yttranden. Statskontoret framhåller, att ämbetsverket på den begränsade
tid, som stått ämbetsverket till buds, icke kunnat underkasta det av de sakkunniga
framlagda förslaget till normallönestat för sjömanshusen någon närmare
granskning i fråga örn skäligheten och behovet av de däri angivna kostnadsbeloppen.
Ämbetsverket hade emellertid icke kunnat undgå att få ett
allmänt intryck av att de beräknade kostnaderna vore väl högt tilltagna och
att det borde vara möjligt att åstadkomma för sjömanhusens arbetsuppgifter
erforderlig organisation inom en mindre kostnadsram än de sakkunniga räknat
med. I detta sammanhang finge framhållas, att de av de sakkunniga
använda grunderna för beräkning av lönekostnaderna (avlöning enligt näst
högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad) plägade anses inkludera
även kostnaderna för vikariatsersättningar under semester och vid sjukledighet,
vadan särskilda anslagsposter för dessa ändamål icke syntes böra beräknas.
Med hänsyn härtill syntes det belopp, vartill de sakkunniga upptagit
förvaltningskostnaderna, kunna nedsättas från 561,000 kronor till 525,000
kronor.

Åtskilliga sjömanshusdirektioner hava framställt erinringar mot de föreslagna
avlöningsbeloppen och lönegradsplaceringarna enligt lönestaten. I
några fall hava ock framställts yrkanden på personalökning. I ej ringa utsträckning
har kritik riktats mot kravet på att i större utsträckning använda
kvinnlig arbetskraft. Från åtskilliga håll har därvid framhållits, att det
vore olämpligt med kvinnligt biträde i de fall, då jämte ombudsmannen
endast ett biträde funnes anställt. Vidare framhålles i en del fall, att kvinnlig
arbetskraft vöre mindre lämplig med hänsyn till vad som ibland kunde
förekomma vid mönstringsförrättningar. I ett fall åberopas därjämte hinder
eller olägenheter med hänsyn till expeditionslokalens beskaffenhet m. m.
Mot indragningen av vicevärdsarvodct inläggas i flera fall gensagor. I ett
fall (direktionen för sjömanshuset i Gävle) göres med styrka gällande, att
direktionen med hänsyn till sin stora kapitalförvaltning icke kunde avvara
juridiskt skolad sekreterare, till vilken för närvarande utginge ett årligt
arvode av 500 kronor.

Kommerskollegium. Kommerskollegium, som i allt väsentligt anslutit sig
lill de sakkunnigas kostnadsförslag, anför härutinnan:

I anledning av vad statskontoret anfört i ämnet ville kollegium icke bestrida,
att den nuvarande organisationen av sjömanshusen, även efter den centra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lisering, vilken nu föreslagits men som i så anmärkningsvärd utsträckning
mott gensagor från representanter för de lokala intressesynpunkterna, tedde
sig såsom jämförelsevis kostsam. Kollegium funne det även tor sin del önskvärt,
att kostnaderna kunde ytterligare nedbringas, och ansåge, att denna
sida av det föreliggande spörsmålet även för framtiden borde ägnas allvarlig
uppmärksamhet. Detta gällde icke blott personalkostnaderna utan jämväl
driftskostnaderna i övrigt. Vad särskilt anginge dessa senare, beräkningsvis
upptagna till ett årligt belopp av 110,000 kronor, ville kollegium erinra
örn att kollegium redan tidigare i annat sammanhang haft anledning att för
Kungl. Maj :t anmäla sin avsikt vara att vid företagna inspektioner undersöka
möjligheterna för dessa kostnaders nedbringande. Denna avsikt ämnade kollegium
av naturliga skäl fullfölja.

Vad personalbehovet och kostnaderna för dess tillgodoseende anginge hade
kollegium granskat den av de sakkunniga uppgjorda s. k. normallönestaten
och därvid funnit densamma i huvudsak godtagbar. Med hänsyn till de av
de sakkunniga angivna kvalifikationskraven beträffande ombudsmansbefattningarna
— vilka krav kollegium, i överensstämmelse med vad som i de avgivna
yttrandena kommit till uttryck, funnit väl avvägda -— syntes kollegium
de föreslagna lönegradsplaceringarna för dessa icke giva rum för berättigade
erinringar. Ej heller hade kollegium funnit sig beträffande lönestaten i övrigt
för närvarande kunna föreslå något avsteg fran vad de sakkunniga föreslagit
i annan mån än att ombudsmanstjänsten i Örnsköldsvik syntes kollegium
icke böra inplaceras i lönegrad utan göras till ren arvodestjänst, en föränring,
som emellertid icke vore av beskaffenhet att märkbart påverka kostnadsberäkningarna.
I förbigående ville kollegium anmärka, att i lönestaten
förekomme benämningen kontorsskrivare för befattningar i lönegraden 11.
Denna benämning borde i enlighet med gängse beteckningssätt ändras till

kansliskrivare. . ,

Kollegium hade sålunda icke funnit de fran vissa direktioner lramstallda
kraven på förbättrad löneställning för vissa befattningshavare eller på utökning
av personalen förtjäna avseende.

I män som erfarenheten skulle i enstaka fall framvisa behov av personalförstärkning,
torde sådant behov få tillgodoses inom ramen för anslagsposten
till extra biträden. Det från direktionen för sjömanshuset i Gävle framförda
yrkandet om bibehållande av ett arvode till särskild sekreterare, vilket
yrkande kollegium funne motiverat, torde likaledes fa tillgodoses fran nämnda
anslagspost. x ...... , . , ,.

De sakkunnigas uppfattning om lämpligheten av att kvinnlig arbetskraft
i större utsträckning komme till användning vid sjömanshusen biträddes av
kollegium. I anledning av framförda erinringar härutinnan ville kollegium
framhålla, att den omständigheten, att i förslaget till normallönestat i viss
utsträckning räknats med kvinnlig arbetskraft, ju icke kunde få anses bindande
på det sättet, att i varje särskilt fall, där staten upptoge avlöning till
kvinnligt biträde, sådan arbetskraft också skulle anlitas, utan finge vid tillsättandet
av här avsedda befattningar avgörande bliva tillgången på kvalificerade
manliga respektive kvinnliga sökande.

Likaledes biträdde kollegium de sakkunnigas uppfattning beträffande slopandet
såsom regel av särskilda arvoden till sjömanshustjänstemän för bestridande
av funktionen som vicevärd för sjömanhus tillhörig fastighet, en funktion,
som sålunda i allmänhet borde åvila vederbörande i tjänsten och täckas
av den för denna utmätta avlöningen såsom sådan.

Den omständigheten, att lönerna till sjömanshuspersonalen avsages skola
i regel utgå enligt de för reglerade verk fastställda löneplaneina, innebuie
icke? att motsvarande lönebestämmelser i övrigt skulle göras på denna per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sonal tillämpliga, utan hade kollegium tänkt sig, att det skulle få ankomma
på kollegium att fastställa de villkor och bestämmelser rörande avlöningsförmånernas
åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga. Härvid utginge
kollegium från lämpligheten av att utforma dessa efter mera summariska
och enkla normer än de eljest gängse. Nu avsedda bestämmelser avsåges
skola jämväl innefatta erforderliga villkor beträffande tjänste- och expeditionstider,
flyttningsskyldighet för vederbörande befattningshavare m. m.

Enligt kollegii åsikt borde sjömanshuspersonalen i största möjliga utsträckning
beredas fastare anställningsformer än för närvarande på sådant
sätt, att den komme i åtnjutande av viss uppsägningstid. Endast beträffande
sålunda mera fast anställd personal borde ifrågakomma lönesättning i
direkt anslutning till den statliga löneplanen.

Vad statskontoret anfört i fråga örn sättet för förvaltningskostnadernas
beräkning föranledde kollegium till följande erinringar.

Det vöre riktigt, att beräkningen av avlöningsanslag för ordinarie tjänstemän
vid statens verk och inrättningar tidigare grundats på avlöningen enligt
näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrader och att från de
sålunda framräknade posterna jämväl utgifterna för befattningarnas uppehållande
under semester eller vid sjukledighet för innehavaren bestritls.
Erfarenheten ådagalade emellertid, att på detta sätt beräknade avlöningsanslag
i stor omfattning överskredes och att således i verkligheten kostnaderna
för vikariatsersättningarna icke kunde täckas inom ramen för de
på grundval av näst högsta löneklassen beräknade avlöningsanslagen. Med
hänsyn härtill hade beräkningssättet numera omlagts så, att avlöningsanslagen
nu i allmänhet beräknades på grundval av avlöningen enligt högsta
löneklassen inom vederbörande lönegrader, därvid nyssnämnda särskilda
utgifter — som alltjämt avfördes från dessa poster -— ansetts bliva täckta.

En förutsättning för det sätt att beräkna medel för vikariatskostnader,
som sålunda tillämpades inom vissa delar av statsförvaltningen, vore emellertid
tydligen, att vikarie funnes att tillgå inom det egna verket och på
tjänstgöringsorten. Vikariatsersättning bleve då begränsad till den merersättning
i form av s. k. vikariatsersättning, som vid statliga verk jämte den
egna lönen utginge till tjänsteman, som uppehölle högre tjänst inom samma
verk och å samma tjänstgöringsort.

Angivna förutsättning förelåge i själva verket i stor utsträckning icke vid
sjömanshusen, i det att där mycket ofta måste räknas med att kompetent
vikarie icke stöde alt få utan anlitande av utanför sjömanshusens personal
stående personer. Detta komme att bli fallet beträffande flertalet av de
sjömanshus, där endast en ombudsman och ett biträde vore anställda.

Nu anförda förhållanden utgjorde tydligen grunden för det av de sakkunniga
tillämpade beräkningssättet. Även örn man skulle — något som
kollegium ansåge böra ifrågakomma — utgå ifrån lämpligheten av att träffa
sådana anordningar, att vikariatsersättning icke alltid skulle behöva utgå
vid fullgörande av andra arbetsuppgifter än en tjänstemans egna, föro (oile
det kollegium, med hänsyn till de speciella förhållandena vid sjömanshusen,
som örn den rimligaste beräkningsgrunden här vore att — såsom de sakkunniga
gjort — beräkna avlöningsposten efter näst högsta löneklassen och
därutöver upptaga visst belopp för vikarier och andra tillfälliga arbetskrafter.

Skulle det av statskontoret ifrågasatta beräkningssättet bliva utslagsgivande,
skulle för extra biträden vid behov stå till förfogande ett belopp av allenast
16,000 kronor (30,000 + 22,000 — 36,000) i eli för alli. Kollegium
hade icke kunnat undgå att finna den post å 30,000 kronor, som av de sakkunniga
avsetts till extra biträden, förutom vikariatsersättningar, viii lågt
beräknad vid det förhållandet, att arbetsbelastningen särskilt vid de större

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sjömanshusen starkt skiftade såväl med hänsyn till trafikfrekvensen såsom
sådan som till följd av ej sällan inträffande mer eller mindre tillfälliga
förskjutningar av trafiken de olika orterna emellan. En ytterligare omständighet,
som härvid borde tagas i betraktande, vore, att sjömanshusen
ofta måste inom området för sin verksamhet av det allmänna anlitas för
tids- och arbetskrävande specialutredningar, vid vilka extra arbetskraft
måste förutsättas behöva rent tillfälligt tagas i anspråk.

•Sammanfattningsvis uttalar kollegium, att nu anförda omständigheter
gjorde, att kollegium icke ansåge sig kunna räkna med mindre kostnader
för de ändamål, varom här vore fråga, än dem, varmed de sakkunniga kalkylerat.
Kollegium funne alltså det av de sakkunniga i dessa delar tilllämpade
beräkningssättet fullt försvarligt.

Departements- På sätt den vid dagens protokoll fogade bilagan A utvisar, sluta de i juni
»helen. 1937 utgående avlöningarna — inklusive dyrtidstillägg enligt de för oreglerade
verk fastställda grunder — till befattningshavarna vid de efter indragningen
bibehållna sjömanshusen å ett sammanlagt belopp av i runt tal 362,400
kronor samt den föreslagna normallönestatens avlöningskostnader — inklusive
dyrtidstillägg efter 12 procent — vid motsvarande sjömanshus, avseende
avlöningen i näst högsta löneklassen i respektive lönegrader, å en summa av
i avrundat tal 376,300 kronor. Utöver sistnämnda summa hava ytterligare
beräknats dels för vikariatsersättningar under semester — inklusive dyrtidstillägg
— ett belopp å 22,000 kronor, dels för extra biträden vid behov, vikariatsersättningar
vid sjukdom m. m. — inklusive dyrtidstillägg — ett belopp
å 30,000 kronor, dels ock för provisorisk avlöningsförstärkning samt för uppräkning
— enligt nu gällande procentsats — av dyrtidstillägg ett belopp av

17.000 kronor. Enär övriga årliga driftkostnader i båda fallen uppskattats
till i avrundat tal 116,000 kronor, utvisar en jämförelse mellan i juni 1937
utgående kostnader, (362,400 + 116,000=) 478,400 kronor, och de efter organisationens
genomförande beräknade kostnaderna, (376,300 + 22,000 +

30.000 + 17,000 + 116,000=) 561,300 kronor, en ökning av 82,900 kronor.
Emellertid är att märka, att de i förenämnda summa å 362,400 kronor ingående
dyrtidstillägg utgått i enlighet med den för juni 1937 gällande procentsatsen.
För en riktig jämförelse med de efter omorganisationen beräknade
avlöningskostnaderna lärer sistnämnda summa böra uppräknas med ett belopp
av omkring 5,000 kronor, varvid ökningen skulle stanna vid i runt tal

78.000 kronor.

De beräkningar, vilka ligga till grund för förslaget till normallönestat, synas
i stort sett kunna godtagas. Vad statskontoret erinrat beträffande vissa delar
av förslaget finner jag sålunda, med hänsyn till de upplysningar, som
av kommerskollegium därutinnan lämnats, icke böra föranleda ett frångående
av det resultat, vartill de sakkunniga kommit. Ej heller i fråga om
övriga kostnadsberäkningar har jag funnit anledning till erinran. Jag förutsätter
emellertid att möjligheterna för kostnadernas nedbringande, i enlighet
med kommerskollegii uttalande i ämnet, bliva föremål för ämbetsverkets uppmärksamhet.
Det torde få ankomma på kollegium att fastställa avlönings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

och omkostnadsstat för sjömanshusen ävensom de villkor och bestämmelser
rörande avlöningsförmånernas åtnjutande, som kunna befinnas erforderliga.

3. Statsbidrag till sjömanshusen.

Sakkunniga. De sakkunniga hava härefter till behandling upptagit spörsmålet
om storleken av det statsbidrag, som skäligen borde utgå till sjömanshusen.
Efter att bland annat hava framhållit att enligt de utredningar, som
tidigare verkställts i denna fråga, sjömanshusens arbete för statsverkets räkning
ansetts motsvara 75 procent av deras hela arbetsbörda men att de anslag,
som under årens lopp utgått till sjömanshusen, icke utgjort nöjaktig ersättning
för de bestyr, vilka staten sålunda pålagt dem, anföra de sakkunniga
vidare i huvudsak följande:

Under diskussionen om förevarande fråga hade den meningen med viss
skärpa gjorts gällande, att det enskilda intresset i sjömanshusen i själva verket
vore mindre än föregående utredningar givit vid handen samt att statens andel
i sjömanshusens arbetsuppgifter därför strängt taget borde föranleda, att
staten till större anpart än förenämnda 75 procent deltoge i förvaltningskostnadernas
bestridande. Med utgångspunkt från denna syn på frågan hade
det ansetts böra understrykas, att den till 75 procent beräknade andelen
finge anses såsom ett minimum.

Angelägenheten av att staten nu utan ytterligare uppskov bidroge till sjömanshusens
förvaltningskostnader i angiven utsträckning torde särskilt klart
framstå, om det beaktades, hurusom 1915 års riksdag uttalat, att, när en
undersökning rörande sjömanshusens förvaltningskostnader blivit verkställd,
borde staten omedelbart till sjömanshusen erlägga det årliga belopp, som
kunde befinnas utgöra skälig ersättning för sjömanshusens arbete för statens
räkning. Riksdagen hade sedermera än ytterligare understrukit detta
sitt uttalande, i det att riksdagen, i anledning av ett motionsvis framfört förslag
att på sjömanshusens understödsverksamhet skulle uppbyggas en effektiv
sjömanspensionering, funnit sig böra uttala, att förverkligandet av de
önskemål, som av riksdagen framhållits, nämligen ökat statsbidrag till sjömanshusens
förvaltningskostnader samt utjämning och förbättring av sjömanshusens
understödsverksamhet, icke finge fördröjas av en utredning av
pensionsfrågan och densammas slutliga lösning.

Förevarande spörsmål hade jämväl varit föremål för riksdagens revisorers
uppmärksamhet, i det att dessa i sin år 1936 avgivna berättelse (sid. 193—
197) framhållit, att de vid besök å ett antal sjömanshus erhållit vissa upplysningar,
gående ut på den uppfattningen, att den på senare tid företagna
minskningen av statsbidraget till sjömanshusens förvaltningskostnader i
själva verket innebure, att kostnaderna för vissa offentliga förvaltningsuppgifter,
vilka ålagts sjömanshusen i högre grad än från början varit avsett,
överfördes på sjöfolkets och redarnas avgifter eller inkomsterna av de fonder,
som bildats väsentligen på dessa. Revisorerna, som funnit det önskvärt.
att frågan örn sjömanshusinstitutionens definitiva organisation snarast
möjligt avgjordes, hade velat fästa riksdagens uppmärksamhet på vad vid
besöken förekommit.

De sakkunniga framhålla, att med utgångspunkt från förutnämnda belopp
av 561,000 kronor, vartill sjömanshusens årliga förvaltningskostnader
kunde beräknas uppgå, skulle statens bidrag, beräknat efter 75 %>, utgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

420.750 kronor. Emellertid uppginge den sjömanshusen tillkommande inkomsten
av sportler årligen i genomsnitt till omkring 60,000 kronor, varjämte
kostnaderna för de olika sjömanshusen jämlikt sjömanshusförordningen
genom kommerskollegii försorg tillhandahållna blanketter årligen utgjorde
i genomsnitt omkring 4,600 kronor. Det syntes skäligt, att vid beräkning
av statens anslag till sjömanshusen sistnämnda två belopp ginge i avräkning.
På grund härav borde ifrågavarande anslag fastställas att tillsvidare årligen
utgå med ett från 146,000 kronor till (420,750 — 64,600 med viss avrundning
=) 356,000 kronor förhöjt belopp, vilket överensstämde med det av
kollegium i skrivelse den 21 augusti 1937 för förevarande anslagsbehov preliminärt
anmälda beloppet.

Yttranden. Frågan om statens bidrag till sjömanshusen har i yttrandena
närmare berörts allenast av statskontoret, som härutinnan anfört, att såsom
villkor för statsanslagets åtnjutande borde gälla, att avlönings- och omkostnadsstaterna
för de olika sjömanshusen fastställdes av kommerskollegium
samt att skyldighet skulle föreligga för sjömanshusdirektionerna att underkasta
sig revision från statens — däri inbegripet statsrevisorernas — sida av
samtliga räkenskaper. Statskontoret har vidare uttalat att, därest det i fortsättningen
skulle visa sig möjligt att nedbringa sjömanshusens förvaltningskostnader,
en häremot svarande nedsättning av statsanslaget borde komma
till stånd.

Kommerskollegium. I överensstämmelse med kommerskollegii uttalanden
rörande sjömanshusens avlöningar och omkostnader har kollegium tillstyrkt,
att statsanslaget till sjömanshusens förvaltningskostnader för närvarande
fastställdes till det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 356,000 kronor.
Kollegium anför i detta ämne vidare följande:

Kollegium ville framhålla, att i mån som det förslag till nytt civilt avlöningsreglemente,
som framlagts av 1936 års lönekommitté, skulle bliva realiserat,
kollegium förutsatte, att där föreslagna lönesatser skulle läggas till
grund jämväl för avlöningarna till sjömanshusens personal. Härav skulle
föranledas viss kostnadsökning. En dylik kostnadsökning borde föranleda
motsvarande jämkning av statsanslaget. Ä andra sidan funne kollegium lika
med statskontoret riktigt att, därest det i fortsättningen skulle visa sig möjligt
att nedbringa sjömanshusens förvaltningskostnader, häremot svarande
nedsättning av statsanslaget borde komma till stånd.

Visserligen utginge kollegium, som förut nämnts, från att omorganisationen
såsom sådan icke skulle träda i kraft förrän den 1 juli 1939, varför det
måhända kunde anses oegentligt att redan för instundande budgetår grunda
beräkningarna av statsanslaget på förhållanden, som beräknats inträffa först
i och med omorganisationens ikraftträdande. Örn emellertid till grund för
statsanslagets beräknande lades förvaltningskostnaderna sådana dessa med
ledning av kostnaderna under år 1937 kunde antagas komma att faktiskt
ställa sig under budgetåret 1938/1939 — ifrågavarande kostnader hade under
år 1937 uppgått till i runt tal 552,300 kronor — skulle statsanslaget med utgångspunkt
från i övrigt tillämpade beräkningsgrunder komma att exakt
uppgå till i runt tal 350,000 kronor. Skillnaden mellan detta belopp och det

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

för tiden efter omorganisationens ikraftträdande förordade beloppet å 356,000
kronor hade synts kollegium icke vara större än att sistnämnda belopp borde
kunna få anvisas redan från början, helst som kollegium ansett sig kunna
utgå ifrån att för framtiden en prövning av anslagsbeloppet icke skulle ifrågakomma
varje år utan allenast då särskilda omständigheter av större betydelse
därtill föranledde.

Såsom villkor för statsanslagets åtnjutande borde, i överensstämmelse med
vad statskontoret förutsatt, gälla, att avlönings- och omkostnadsstaterna för
de olika sjömanshusen fastställdes av kollegium samt att skyldighet skulle
förefinnas för sjömanshusdirektionerna att underkasta sig revision från statens
— däri inbegripet statsrevisorernas — sida av samtliga räkenskaper.

Beträffande ytterligare villkor för statsanslaget återkomme kollegium i
samband med frågan örn ordnandet av sjömanshuspersonalens pensionering.

Enligt hittills gällande ordning hade fördelningen av statsanslaget till sjömanshusen
varit beroende på prövning av Kungl. Maj:t. Då det vore avsett,
att kollegium skulle utöva ingående kontroll i avseende å sjömanshusens förvaltningskostnader
samt fastställa såväl avlönings- som omkostnadsstaterna
för sjömanshusen och då i enlighet med den för en reform av pensions- och
understödsväsendet för sjöfolk föreslagna planen sjömanshusens inkomster
av annat slag än hyresavgifter — vilka senare skulle i sin helhet överlämnas
till handelsflottans pensionsanstalt för förvaltning och fondering —
skulle i första hand användas till bestridande av sjömanshusens förvaltningskostnader
och där bibehållen understödsverksamhet (understöd till änkor
samt tillfälliga understöd) och hela återstoden, större delen av tonavgifterna,
skulle efter grunder, vilka torde böra bliva föremål för närmare reglering,
överlämnas till nyssnämnda pensionsanstalt för att användas till utgifter för
pensioneringen, syntes det vara mest ändamålsenligt, att dispositionen och
fördelningen av statsanslaget för framtiden tillsvidare helt anförtroddes åt
kollegium.

De sakkunnigas av kommerskollegium tillstyrkta förslag om ökning till-Departement 356,

000 kronor av det nu såsom ersättning till sjömanshusen för dem åvilan- 0
de bestyr med värnpliktigas inskrivning och redovisning samt andra arbeten
för statsverkets räkning utgående anslaget å 146,000 kronor, ansluter sig till den
ståndpunkt, statsmakterna tidigare intagit, eller att sjömanshusens arbete för
staten motsvarar ungefär 75 procent av hela deras arbetsbörda. Då jag i det
föregående godtagit de sakkunnigas beräkningar av sjömanshusens förvaltningskostnader
efter omorganisationen, biträder jag jämväl nu förevarande
förslag. Jag utgår härvid i likhet med kommerskollegium från att anslagets
storlek icke skall behöva undergå årliga förändringar, alltefter förvaltningskostnadernas
växlingar, utan att det tillsvidare bibehålies vid nu beräknade
belopp, därest ej omständigheter av större betydelse påkalla en ändring. På
de av kollegium anförda skäl förordar jag, att det sålunda förhöjda anslaget
må utgå redan under nästinstundande budgetår, liksom även att dispositionen
och fördelningen av anslaget anförtros kollegium.

Såsom villkor för statsanslagets åtnjutande torde, i enlighet med vad statskontoret
framhållit, höra gälla — utöver att avlönings- och omkostnadsstaterna
för sjömanshusen skola fastställas av kommerskollegium — skyldighet
för sjömanshusdirektionerna att underkasta sig revision från statens sida av

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

samtliga räkenskaper. Härjämte torde böra uppställas fordran på anslutning
till statens pensionsanstalt. Till denna fråga återkommer jag under närmast
följande avdelning.

4. Sjömanshuspersonalens pensionering.

Sakkunniga. I anslutning till omorganisationsspörsmålen hava de sakkunniga
upptagit till behandling frågan örn pensionering av sjömanshusens personal.
De hava i detta ämne anfört bland annat följande:

Enligt § 8 mom. 5 sjömanshusförordningen kunde såväl ombudsmannen
som andra öiträden vid sjömanshus, när anledning därtill förefunnes, entledigas
från sina befattningar vid sjömanshuset, den förre av kommerskollegium,
de senare av direktionen. I särskilda fall finge därvid, då omständigheterna
ansåges betinga sådant, ankomma på direktionen att göra framställning
hos kollegium örn tilldelande åt den, som entledigades, av någon
gratifikation från sjömanshuskassan eller pension. Ansåge kollegium pension
från sjömanshuskassan eller eljest böra ifrågakomma, skulle ärendet av
kollegium underställas Konungens avgörande.

I anslutning till dessa bestämmelser hade i ett antal fall, där vederbörande
tjänsteman kunnat antagas vid avgång utan pension komma i ekonomiskt
trångmål, kommerskollegium gjort framställning till Kungl. Majit om tillerkännande
åt vederbörande av viss pension. I ett flertal fall hade fråga
härom föranlett framställning till riksdagen, som i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag tillerkänt vederbörande pension till visst belopp, under villkor att
pension till samma belopp utbetalades från vederbörande sjömanshuskassa.
Till följd härav hade pensionerna i nu ifrågavarande fall kommit att utgå
med ena hälften av statsmedel och andra hälften av sjömanshusmedel. I
samband med pensionens beviljande hade föreskrivits, att å den sammanlagda
pensionen finge utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som vore eller
kunde varda fastställda för f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande
att dyrtidstillägget skulle bestridas till hälften av statsmedel och
till hälften av sjömanshuskassans medel.

Vid bestämmande av beloppet av pension i förevarande fall hade i fråga
örn ombudsman senast till grund för beräkningarna lagts fordran å en tjänstetid
av 25 år för full pension, beräknad till två tredjedelar av senast åtnjuten
grundavlöning, inklusive ålderstillägg, med någon avrundning nedåt nied
hänsyn till att några pensionsavgifter icke erlagts. För annan befattningshavare
hade motsvarande fordran avsett längre tjänstetid än den nämnda.
Därest antalet för pension tillgodoräknade tjänstår understigit den angivna,
hade pensionen reducerats i förhållande härtill.

En omorganisation av sjömanshusen, sådan som den nu föreslagna, borde
av naturliga skäl jämväl omfatta åtgärder för ordnande av den vid sjömanshusen
anställda personalens pensionering.

Pensioneringen av sjömanshusens personal innefattade i sig två särskilda
spörsmål, det ena avseende huvudfrågan, d. v. s. pensioneringen av personalen
i stort, samt det andra den omedelbara pensioneringen av sådan vid
omorganisationens ikraftträdande befintlig personal, som då redan nått sådan
ålder, att den icke ens kunde genom särskilda övergångsbestämmelser
inrymmas inom den ordinarie pensioneringens ram.

Vad angår frågan om pensionering av sjömanshuspersonalen i allmänhet
framhålla de sakkunniga, att kommerskollegium på sin tid uppdragit åt för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ste aktuarien F. B. Kjellén i statens pensionsanstalt att verkställa en närmare
utredning av frågan. Kjellén hade den 21 december 1931 avgivit den
begärda utredningen, varöver vederbörande sjömanshusdirektioner beretts
tillfälle yttra sig.

Grunddragen av pensionsvillkoren för sjömanshuspersonalen enligt Kjellén
utredning vore följande:

Rätt till pension tillförsäkrades såväl befattningshavaren själv (tjänstepension)
som den vid befattningshavarens frånfälle efterlämnade familjen
(familjepension).

Befattnings tjänstepensionsunderlag (= beloppet av hel tjänstepension)
bestämdes i allmänhet till 2/3 av den vid godkänd tjänstereglering fastställda
minimiårsavlöningen i högsta lönegraden (eventuellt tillkommande ålderstillägg
således inräknade) och härvid toges hänsyn jämväl till naturaförmåner
(värdet av bostad och bränsle skulle jämlikt bestämmelse i pensionsreglementet
upptagas till Vs av avlöningen i övrigt). I fall, där det sålunda
bestämda tjänstepensionsunderlaget prövades icke stå i skäligt förhållande
till pensionsunderlaget för jämförlig befattning i statens tjänst eller annan
jämförlig befattning med pensionsrätt i statens pensionsanstalt eller i annan
av staten understödd pensionsinrättning, minskades emellertid underlaget i
erforderlig mån.

Pensionsåldern hade i enlighet med erhållna anvisningar antagits böra
sättas till 67 år för manliga och 62 år för kvinnliga befattningshavare. Då
sjömanshusombudsmännen i allmänhet anställdes vid relativt hög ålder, vore
en tämligen hög pensionsålder önskvärd, dels för att sjömanshusen under
något längre tid skulle få tillgodogöra sig ombudsmännens samlade erfarenhet,
dels för att underlätta intjänandet av det antal tjänstår, som föreskreves
för erhållande av hel pension; jämväl för övriga manliga befattningshavare
syntes det vara motiverat att föreskriva samma pensionsålder
som den för manliga statstjänare med kontors- eller expeditionsarbete vanligen
gällande (67 år).

Befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, kunde, örn medgivande
därtill lämnades av kommerskollegium, tillåtas kvarstå i befattningen, därest
och så länge han prövades kunna på ett tillfredsställande sätt sköta tjänsten,
dock icke längre än under fem år.

Genast börjande pension (till större eller mindre belopp) kunde under vissa
villkor vid fall av sjukdom, försvagad hälsa m. m. erhållas före pensionsålderns
uppnående.

Även befattningshavare, som avginge utan att rätt till genast börjande
pension förelåge, bevarade viss pensionsrätt; han finge nämligen i sådant
fall vid uppnådd pensionsålder eller vid dessförinnan inträffad varaktig oförmåga
till arbete uppbära en avkortad s. k. uppskjuten tjänstepension.

För att hel tjänstepension vid befattningshavarens avgång efter uppnådd
pensionsålder skulle kunna utgå, förutsattes komma att fordras 25 tjänstår
av ombudsman och 30 tjänstår av övriga befattningshavare; vore antalet
intjänade tjänstår vid avgången mindre än nu sagts, beräknades pensionen
försäkringstekniskt, vilket innebure en avkortning av pensionen, som i allmänhet
bleve något starkare, än örn avkortningen skedde proportionellt mot
antalet felande tjänstår. Örn befattningshavarna vid sjömanshusen i framtiden
komine att fördela sig efter anställningsålder på ungefär samma sätt
som nuvarande befattningshavare, komme med nämnda krav på tjänstår
ungefär 60 °/o av antalet befattningshavare alt erhålla hel pension vid avgång
efter uppnådd pensionsålder (genom att befattningshavare tillätes kvar -

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

stå i tjänst efter pensionsåldern kunde nyssnämnda procenttal komma att
ökas till 75 %).

Familjepensionsunderlaget (= beloppet av hel pension till efterlevande
änka) skulle utgöra 300 kronor + 20 % av befattningens tjänstepensionsunderlag.
Pensionens belopp vore beroende av den efterlämnade familjens
sammansättning.

Om befattningshavaren varit i tjänst från så unga år, att han till pensionsåldern
kunnat intjäna det för hel tjänstepension erforderliga antalet tjänstår,
utginge vid hans frånfälle hel familjepension (detta oberoende av hans
ålder vid frånfället). Hade han däremot inträtt i tjänst så sent, att det för
erhållande av hel tjänstepension föreskrivna antalet tjänstår ej till pensionsåldern
kunnat intjänas, erhölle de efterlevande avkortad familjepension, som
efter försäkringstekniska grunder bestämdes i förhållande till det antal
tjänstår, som till pensionsåldern kunnat intjänas.

Även i fråga om familjepension gällde, att viss pensionsrätt bibehölles för
en befattningshavare, som före pensionsåldern avginge utan att vara berättigad
till genast börjande tjänstepension; de efterlevande till en sådan f. d.
befattningshavare, som avlidit, hade rätt till avkortad familjepension, svarande
mot erlagda avgifter.

Från och med tidpunkten för befattnings förenande med pensionsrätt i
statsanstalten erlades årliga pensionsavgifter.

De totala årliga pensionsavgifter, som efter gällande lönevillkor och vid
tillämpning av ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabeller samt en
räntefot av 4 % beräknades vara erforderliga för de av utredningen omfattade
befattningarnas dåvarande innehavare, utgjorde i ungefärliga tal

för tjänstepensioner .................................. kronor 26,400

» familjepensioner .................................. » 13,600.

Fördelades dessa avgifter mellan befattningshavare, huvudmän (sjömans
husen) och staten, skulle årsavgifterna bliva följande:

Huvudmännens årsavgifter.............................. kronor 7,900

Befattningshavarnas årsavgifter:

a) för tjänstepensioner............................... » 7,900

b) för familjepensioner .............................. » 13,600

Statens årsavgifter .................................... » 10,600.

Den på staten belöpande delen av kostnaderna för tjänstepensioner vore,
som syntes, något större än 1/s av totalkostnaden. Allt efter som nuvarande
befattningshavare avginge och ersattes med befattningshavare, för vilka årsavgifter
erlades alltifrån första anställning i pensionsdelaktig befattning vid
sjömanshus, beräknades emellertid statens årsavgifter komma att nedgå och
förutsattes så småningom nå ned till det belopp, till vilket huvudmännens årsavgifter
upptagits.

De engångsavgifter, som vore erforderliga för att här ifrågavarande befattningshavare
av föregående tjänstgöring skulle få såsom tjänstår för pension
tillgodoräkna sig så mycket, som vore behövligt för tillförsäkrande av
största möjliga pensioner, kunde beräknas till följande belopp:

Engångsavgifter för tjänstepensioner .................... 426,000 kronor och

» » familjepensioner.................... 68,000 »

Engångsavgifterna hade beräknats under antagande att delaktighet i pensionsanstalten
beviljades från den 1 juli 1932 och avgifter hade upptagits
jämväl för befattningshavare, som då uppnått pensionsåldern, blott de icke
med mer än 5 år överskridit densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Av det för tjänstepensioner angivna beloppet beräknades 124,000 kronor
motsvara de årliga tjänstepensionsavgifter, som av befattningshavarna själva
skulle hava erlagts under retroaktivtiden, örn de då varit delägare i pensionsanstälten.
Detta senare belopp (liksom hela engångsavgiften för familjepension)
förutsattes jämlikt pensionsreglementets bestämmelser kunna uttagas
av befattningshavarna genom löneavdrag, som av pensionsanstalten brukade
beräknas att löpa under respektive befattningshavares återstående^ tjänstetid
intill pensionsåldern. På huvudmännens del skulle under sådana
förhållanden komma ett belopp å 302,000 kronor, såvida icke staten, såsom
i liknande fall tidigare skett, påtoge sig större eller mindre del därav. Det
syntes böra här framhållas, att staten vid inordnandet av nya delägargrupper
i pensionsanstalten vanligtvis ej inbetalt de andelar i engångsavgifter, som
den åtagit sig att svara för, utan anstalten hade i allmänhet blott erhållit
ränta å engångsbeloppen, så att den brist, som genom medgiven lindring i
engångsavgifterna uppstått i anstaltens försäkringsfond, ej skulle komma att
okas.

De beräkningar av pensionsavgifter (såväl engångs- som årliga), för vilka
i det föregående redogjorts, hade vilat på bland annat det antagandet, att
pensionsanstalten å sin försäkringsfond komme att hava en årlig ränteavkastning
av 4 %>. Emellertid hade vid bestämmandet av de statsanslag,
som anstalten för det dåvarande åtnjöte för pensioneringen, i allmänhet
räknats med att ränteavkastningen komme att hålla sig vid 5 °/o. Om jämväl
för sjömanshuspersonalens vidkommande statsbidragen till pensioneringen
beräknades med tillämpning av denna högre räntefot, bleve givetvis ifrågavarande
anslagsposter något lägre än som av de här refererade kostnadsberäkningarna
framginge.

Utöver de nu beräknade kostnaderna kunde för statsverkets del väntas
utgifter för dyrtidstillägg å blivande pensioner.

De sakkunniga anföra i anslutning härtill, att i de över Kjelléns utredning
avgivna yttrandena av naturliga skäl allmänt givits uttryck åt en önskan,
att förevarande pensionsfråga måtte bliva snarast möjligt definitivt ordnad.
Emellertid hade åtskilliga direktioner uttalat betänkligheter beträffande storleken
av de engångsavgifter, som skulle falla på huvudmännen, varjämte
i fråga om ett flertal äldre befattningshavare framhållits svårigheterna eller,
i vissa fall, omöjligheten för dessa att erlägga på dem fallande engångsavgifter.
Olika åsikter hade hos direktionerna kommit lill synes rörande frågorna,
huruvida beträffande de olika befattningarna vid sjömanshusen skulle
föreskrivas obligatorisk pcnsionsrätt eller pensionsrättens inträdande göras
beroende av initiativ från huvudmannen respektive huruvida föreskrift borde
meddelas örn obligatorisk rätt till retroaktiv tjänstårsberäkning eller erläggandet
av med sådan tjänstårsberäkning förbunden engångsavgift göras beroende
av beslut av huvudmannen och sålunda göras valfri för denne.

För egen del framhålla de sakkunniga, att det måste anses påtagligt såväl
att en regelrätt pensionering av sjömanshuspersonalen nu borde komma till
stånd som att den bästa för att icke säga enda utvägen härvid vore, att ifrågavarande
personal inordnades under statens pensionsanstalt och då lämpligen,
såsom Kjellén ifrågasatt, i nitra anslutning till de särskilda bestämmelser,
som meddelats rörande vissa läkare m. fl. i kap. VI av anstaltens reglemente.

De sakkunniga anföra vidare i ämnet följande: *

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Vidkommande frågan örn pensionsrätten för befattningshavarna skulle göras
obligatorisk eller icke hade Kjellén framhållit, att det syntes åtminstone
för det dåvarande ej vara anledning att föreskriva obligatorisk pensionsrätt
utan att delaktigheten i pensionsanstalten syntes böra göras beroende av initiativ
från huvudmannen. Utgångspunkten för detta förslag torde hava varit
nu gällande bestämmelser, varigenom initiativet rörande avlöningarna till
sjömanshusens tjänstemän lagts hos vederbörande sjömanshusdirektioner,
medan kollegium så till vida tillagts allenast en kontroll över avlöningsbeloppens
storlek, att direktionernas hithörande beslut skulle underställas
kollegii prövning. Enligt sakkunnigas förslag vore det, såsom av vad tidigare
anförts framginge, meningen att giva fastare form åt ordningen för
avlöningarnas fastställande och en form, som skapade större garantier för
en mera väl avvägd avlöningsskala för sjömanshusen. Beträffande personal,
vars avlöning fastställts i författning, vore det brukligt att föreskriva
obligatorisk pensionsrätt. Visserligen bleve icke ett motsvarande förhållande
gällande beträffande sjömanshusen, men formerna för lönesättningen komme
dock enligt förevarande förslag att i icke oväsentlig grad närma sig det nyssnämnda.
Härtill komme, att — ehuru det vore avsett att alltjämt ankomma
på Kungl. Majit att fördela statsanslaget, därest icke denna fördelning kunde
anförtros åt kollegium, och härvid självfallet måste tillses, att de olika sjömanshusen
tillfördes de inkomster, som erfordrades för det behöriga bedrivandet
av deras skilda verksamhetsgrenar — det torde kunna befaras, att
om bedömandet av frågan, huruvida pensionsrätt skulle tillerkännas befattningshavarna
eller icke, anförtroddes åt sjömanshusdirektionerna, olika synpunkter
bleve för olika direktioner utslagsgivande. På grund härav och då
det måste anses ej blott billigt utan även eljest angeläget, att sjömanshusens
personal nu definitivt bereddes tryggheten av ordnad pensionering, hade det
synts som örn övervägande skäl talade för att pensionsrätten för dem gjordes
i princip obligatorisk. Ett tåtal nuvarande befattningshavare vid sjömanshusen
innehade sina tjänster såsom bisyssla till andra befattningar,
varmed vore förenad i och för sig beaktansvärd avlöning, respektive pensionsrätt.
Dessa befattningshavare borde lämpligen, så länge de kvarstode
i sjömanshusens tjänst, undantagas fran den eljest obligatoriska pensionsrätten
vid sjömanshusen. Det torde böra få ankomma på kollegium att i
samråd med pensionsanstalten förordna om de undantag från ifrågavarande
pensionsrätt, som tills vidare kunde vara betingade av förhanden varande förhallanden.

Vad härefter anginge frågan om obligatorisk rätt till retroaktiv tjänstårsberakning
framginge av vad nyss anförts, att föreskrift härom borde meddelas,
och borde den därvid inflyta bland övergångsbestämmelserna till det
kapitel, i vilket befattningshavarna vid sjömanshusen komme att upptagas
Skulle pensioneringen för flertalet nuvarande befattningshavare vid sjömanshusen
erlin Fia önskvärd effektivitet, vöre en dylik föreskrift påtagligen av
rorhallandena pakallad. Vid fördelningen av vissa sjömanshusens inkomster
koni mea v naturliga skäl hänsyn jämväl alt tagas till de på respektive huvudman,
sjömanshusen, fallande engångsavgifter, som bleve förbundna med dvlik
retroaktivberakning. I samband med den slutliga utformningen av hithörande
bestämmelser torde för övrigt böra tagas i övervägande, huruvida icke
tffS?riiT Mkunf.det kunde lämnas ett bemyndigande för kollegium
a*1 fra" de t’11 k?Uegu förvaltning tills vidare överlämnade kapitaltillgångarna
utanordna de pa grund av pensioneringens genomförande på huvudmännen

tjänSepensionenn{7Sai;0'',^erna fÖF retroaktiv tjänstårsberäkning i fråga om
Beträffande de betänkligheter, som från vissa direktioners sida samt sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skilt av vissa äldre befattningshavare framförts i fråga om svårigheten för
dessa senare att erlägga på dem belöpande engångsavgifter för retroaktiv
tjänstårsberäkning, torde böra fästas uppmärksamheten på den pensionsanstalten
tillkommande befogenheten att, på ansökan från sådan befattningshavare,
helt eller delvis befria denne från att bidraga till engångsavgiften såväl
för tjänstepensionen som för familjepensionen. En befrielse från befattningshavares
engångsavgift medförde emellertid pensionsrättens minskning
med vad som försäkringstekniskt svarade mot den bortfallna delen av nämnda
avgift. Då omkring två tredjedelar av engångsavgiften för tjänstepensionen
avsåges skola, med större eller mindre bidrag från statens sida, falla på huvudmannen,
kunde emellertid befrielse helt från befattningshavarens engångsavgift
icke medföra större reduktion av den blivande tjänstepensionen än med
omkring en tredjedel av den pension, som eljest skulle tillkomma vederbörande.
I mån som befrielsen avsåge endast en del av engångsavgiften, bomme
reduktionen av egenpensionen att i motsvarande mån minskas. En befrielse
helt från engångsavgift för retroaktiv tjänstårsberäkning för familjepension
medförde däremot — då ju denna engångsavgift uteslutande belastade
befattningshavaren — att familjepension icke bomme att utgå med större belopp
än som försäkringstekniskt svarade mot de årsavgifter, som från inträdet
i pensionsanstalten beräknades komma att erläggas.

Den i Kjelléns utredning omnämnda lindringen i på huvudman fallande
engångsavgift för befattningshavares tjänstepension syntes — med hänsyn till
sjömanshusens speciella karaktär, vilken föranlett förslaget örn att staten
skulle bidraga med 75 % av sjömanshusens förvaltningskostnader — böra såvitt
anginge sjömanshusen genomföras på sådant sätt, att staten bidroge med
75 °/o av huvudmannens avgift. En dylik anordning skulle medföra, att av
hela engångsavgiften för retroaktiv tjänstårsberäkning för befattningshavarnas
vid siömanshusen tjänstepension staten bidroge med omkring hälften

samt befattningshavarna, därest befrielse icke helt eller delvis medgåves,
med återstående en tredjedel. Enligt Kjelléns kostnadsberäkningar skulle engångsavgifterna
i sin helhet komma att uppgå till 426,000 kronor, varav beräknades
belöpa på befattningshavarna, därest befrielse ej medgåves, 124,000
kronor eller något mindre än en tredjedel samt på huvudmännen återstoden,
302,000 kronor, eller något mera än två tredjedelar av hela engångsavgiften.

Örn staten i enlighet med vad som hade förordats påtoge sig 75 % av huvudmannens
andel i engångsavgiften, 302,000 kronor, eller sålunda 227,000
kronor, skulle på huvudmännen-sjömanshusen falla 75,000 kronor eller i
själva verket obetydligt över en sjättedel av den totala avgiften för tjänstepensioner,
426,000 kronor.

Kjellén hade framhållit, att staten vid inordnandet av nya delägargrupper
i pensionsanstalten vanligtvis ej inbetalt de andelar i engångsavgifter, som
staten åtagit sig att svara för, utan anstalten bade i allmänhet blott erhållit
ränta å engångsbeloppen, så att den brist, som genom medgiven lindring i engångsavgifterna
uppstått i anstaltens försäkringsfond, ej skulle komma att
okas. Det torde förtjäna i detta sammanhang erinras örn att, enligt vad under
hand upplysts, staten på senare tid även underlåtit att erlägga dylik ränta
å ifrågavarande engångsbelopp, därigenom uppskjutande staten åvilande betalningar
tills de blivit genom aktuella pensionsfall direkt påkallade.

Kjelléns kostnadsberäkningar grundade sig, såsom franninge av den lämnade
redogörelsen, på den honom från kommerskollegium lämnade anvisningen,
alt pensionsåldern bolde sättas till 67 år för manliga och 62 år för
kvinnliga befattningshavare, och hade Kjellén vid nämnda beräkningar lili -

75 2

, huvudmännen-sjömanshusen med omkring en sjättedel

100 x 3

€4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lika utgått från befogenhet för kollegium att efter närmare prövning tillåta
befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, att kvarstå i befattningen,
därest och så länge han prövades kunna på ett tillfredsställande sätt sköta
tjänsten, dock icke längre än under fem år.

Sedan nyssnämnda anvisningar lämnats, hade pensionsåldern för manliga
och kvinnliga statstjänstemän i betydande omfattning sänkts, så att den numera
i allmänhet vore för manliga tjänstemän 65 år och för med kvinnliga
tjänstemän vid sjömanshusen jämförliga kvinnliga befattningshavare 60 år.
Visserligen torde de förut anförda, av Kjellén omnämnda skälen för en pensionsålder
för manliga tjänstemän vid sjömanshusen av 67 år kunna anses,
åtminstone såvitt anginge sjömanshusombudsmännen, motiverad. Med hänsyn
till numera rådande uppfattning på förevarande område torde emellertid
icke tillräckliga skäl föreligga att sätta pensionsåldern för sjömanshusens
tjänstemän högre än för motsvarande tjänstemän inom andra förvaltningsgrenar.
Pensionsåldern torde alltså böra fastställas till 65 år för manliga
och 60 år för kvinnliga befattningshavare. Någon anledning förelåge vidare
icke att för sjömanshusens befattningshavare meddela annan föreskrift rörande
möjligheten att efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst än som i
§ 18 mom. 2 reglementet för statens pensionsanstalt stadgats, nämligen att
befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, kunde, där ej annorlunda
stadgades i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna, på i nämnda
bestämmelser angivna villkor av huvudmannen tillåtas kvarstå i befattningen,
därest och så länge han prövades på ett tillfredsställande sätt sköta
tjänsten, dock icke längre än under fem år. Dock borde huvudmannens ifrågavarande
prövningsrätt i förevarande fall, på sätt Kjellén föreslagit, ankomma
på kollegium, som torde böra hava att före avgörandet höra huvudmannen-sjömanshusdirektionen.
Genom att en bestämmelse av nu avsedd innebörd
bleve gällande även för sjömanshusen underlättades ock pensioneringens
genomförande på ett tillräckligt smidigt sätt.

Kjelléns i överensstämmelse med sjömanshuskommitterades uppfattning
förordade förslag örn fordran å 25 tjänstår för ombudsman och 30 tjänstår
för annan befattningshavare för erhållande av full pension torde få anses väl
avvägt.

Det vore tydligt, att den sålunda i förhållande till den ursprungliga avsikten
något sänkta pensionsåldern påverkade kostnadsberäkningarna i höjande
riktning, i samband varmed borde uppmärksammas de förskjutningar i avseende
å personalbeståndet och avlöningarna, som ägt rum och avsåges skola
ytterligare komma till stånd, sedan beräkningarna verkställdes. Sistnämnda
förskjutningar verkade emellertid i båda riktningarna eller sålunda en del
i höjande och en del i kostnadsminskande riktning. Vidare borde beaktas,
att de tidigare beräkningarna grundade sig på en tillämpning av ålderdomsförsäkringskommitténs
dödlighetstabeller och en räntefot av 4 °/o. Vid pensionering
på senaste tid av nya grupper i pensionsanstalten hade för beräkningarna
tillämpats något strängare grunder, och numera rådande forhållanden
kunde sålunda möjligen motivera något annorlunda beskaffade beräkningsgrunder
än de tidigare tillämpade. I betraktande av samtliga nu anförda
omständigheter i förening med det något högre pensionsunderlag, som
måste komma att uppstå på grund av den föreslagna regleringen av tjänstemännens
löner, torde man hava att i stort sett påräkna något högre kostnader
för den här avsedda pensioneringen, men nämnda omständigheter kunde
dock icke så väsentligt förändra kostnadsläget, att kostnadernas storleksordning
bleve en annan än den beräknade, detta så mycket mindre som vid
beräknandet av huvudmans och befattningshavares tjänstepensionsavgifter,
såsom framginge av Kjelléns utredning, räknats med ett mindre säkerhets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 65

tillägg utgörande skillnaden mellan 4.5 % och 4.1 % av tjänstepensionsunderlaget.

1 detta sammanhang finge erinras örn att till pensionering kunde beräknas
tillkomma en eller annan befattningshavare, som vore mera fast anställd vid
sjömanshusfastighets förvaltning; ett förhållande, som emellertid icke nämnvärt
påverkade kostnadsberäkningarna för pensioneringen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts tillstyrka de sakkunniga, att åtgärder
vidtagas i syfte att sjömanshusens personal måtte, i samband med sjömanshusens
omorganisation, i huvudsaklig överensstämmelse med av de sakkunniga
förordade grunder bliva ansluten till statens pensionsanstalt och att
personalens framtida pensionering därmed säkerställdes.

De sakkunniga framhålla härefter, att vid pensioneringens genomförande
i enlighet med de sålunda föreslagna grunderna borde uppmärksammas behovet
av särskilda åtgärder för omedelbar pensionering av viss personal, nämligen
sådan vid omorganisationens ikraftträdande befintlig personal, som då
redan nått sådan ålder — d. v. s. en ålder, som med mer än fem år överstege
för vederbörande befattningshavare enligt de förordade allmänna reglerna
föreskriven pensionsålder — att den icke ens kunde genom särskilda övergångsbestämmelser
inrymmas inom den ordinarie pensioneringens ram.

Enligt ett av de sakkunniga i anslutning härtill framlagt förslag skulle inalles
sex vid olika sjömanshus anställda befattningshavare vid omorganisationens
ikraftträdande erhålla pensioner till ett sammanlagt belopp av 13,100
kronor. I överensstämmelse med hittills tillämpad praxis borde hälften av
denna summa utgå från anslaget till diverse pensioner och understöd och
hälften utbetalas av vederbörande sjömanshuskassor. Å pensionerna i deras
helhet borde få utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som vore eller kunde
varda fastställda för f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande
att dyrtidstillägget skulle bestridas till hälften av statsmedel och till hälften
av vederbörande sjömanshuskassas medel. De sakkunniga anföra närmare
härom följande:

I anslutning till det sagda torde åtgärder böra vidtagas för pensionering
av följande personal.

Vid Stockholms sjömanshus: Ombudsmannen, sjökaptenen Carl Leonard
Schollin vore född den 14 september 1866 och tillträdde sin nuvarande befattning
den 1 december 1912. Schollin borde med hänsyn till redan nu uppnådd
ålder av något över 71 år, beredas pension från och med den 1 juli
1938. Hans nuvarande årslön utgjorde, inklusive 2 ålderstillägg å vartdera
500 kronor, 8,500 kronor, varå utginge dyrtidstillägg enligt för icke reglerade
verk gällande grunder. Vid sidan av de vid ombudsmanstjänsten utgående
avlöningsförmånerna åtnjöte Schollin årlig pension såsom f. d. reservofficer
i marinen, inberäknat dyrtidstillägg uppgående till omkring 700 kronor, samt
pension från handelsflottans pensionsanstalt å 240 kronor för år. Schollin

torde böra beredas en årlig pension med förslagsvis 5,000 kronor (= g X X

X 8,500 med viss reduktion för icke erlagda pensionsavgifter).

Vid sjömanshuset i Norrköping: Ombudsmannen, sjökaptenen Alfred Johansson
vore född den 10 april 1859 och tillträdde, utan föregående tjänst Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

göring vid sjömanshus, sin nuvarande befattning såsom tillförordnad den
1 mars 1916 och av kollegium slutligt förordnad den 18 maj 1916. Johansson
borde med hänsyn till sin höga ålder beredas pension från och med 1
juli 1938, då han kunde tillgodoräkna en tjänstetid av 22 år 4 månader.
Hans nuvarande årslön utgjorde, inklusive 2 ålderstillägg å vartdera 500 kronor,
7,000 kronor jämte dyrtidstillägg.

Johanssons pension svntes böra utgå med ett belopp av 3,600 kronor
. 22 J 2

(--25^ X g X 7,000 med viss reduktion för icke erlagda pensionsavgifter).

Vid sjömanshuset i Sölvesborg: Biträdet Elin Wilhelmina Herms vore

född den 26 oktober 1871 och tillträdde, utan föregående tjänstgöring vid
sjömanshus, sin nuvarande befattning den 1 mars 1923. Herms borde beredas
pension från och med den 1 november 1938, då hon vid en uppnådd ålder
av 67 år kunde tillgodoräkna en tjänstetid av 15 år 8 månader. Hennes nuvarande
årslön utgjorde, inberäknat ett ålderstillägg å 300 kronor, 1,800
kronor jämte dvrtidstillägg. Herms pension torde skäligen böra faststäl 15

?. 2

las till 600 kronor (= g^ X g X 1,800 med viss reduktion för icke er -

lagda pensionsavgifter).

Vid sjömanshuset i Härnösand: Biträdet och vaktmästaren Per Johan Lidborg
vore född den 7 september 1865 och tillträdde, utan föregående tjänstgöring
vid sjömanshus, sin nuvarande befattning den 1 maj 1923. Lidborg
borde med hänsyn till redan nu uppnådd ålder av över 72 år beredas pension
från och med den 1 juli 1938, då han kunde tillgodoräkna en tjänstetid
av drygt 15 år. Hans nuvarande årslön utgjorde 900 kronor jämte dyrtidstillägg.
Lidborgs pension torde skäligen böra fastställas till 300 kronor
15 O

>= 3Ö X 3 X 9°°>-

Vid sjömanshuset i Halmstad: Ombudsmannen, sjökaptenen Carl Oscar

Kihlberg vöre född den 12 maj 1866 och tillträdde sin nuvarande befattning
den 26 april 1910. Kihlberg borde beredas pension från och med den 1 juli
1938. Hans nuvarande årslön utgjorde, inklusive 2 ålderstillägg å vartdera
500 kronor, 4,800 kronor jämte dyrtidstillägg. Ivihlbergs pension torde böra

fastställas till 2,800 kronor (= g X 4,800 med viss reduktion för icke er -

lagda pensionsavgifter).

Till nu nämnda pensioner Lomme den i det föregående föreslagna pensionen
å 800 kronor till ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn, sjökaptenen
Emil Gram, att av denne uppbäras efter sjömanshusets indragning
efter utgången av år 1938.

Utöver förutnämnda, i pensionshänseende överåriga befattningshavare,
funnes ytterligare två sådana, nämligen ombudsmannen vid sjömanshuset i
Karlskrona, vilken numera vore något över 84 år gammal och sedan den
18 februari 1911 varit anställd i nämnda egenskap, samt biträdet vid sjömanshuset
i Trelleborg, vilket biträde nyss uppnått en ålder av 72 år och
sedan den 1 januari 1915 åtnjutit avlöning från sjömanshuskassan därstädes
efter att enligt uppgift tidigare från och med den 1 juli 1910 hava varit där anställd
mot avlöning av ombudsmannen. Ifrågavarande ombudsman vid sjömanshuset
i Karlskrona, vilken åtnjöte en årlig lön vid sjömanshuset, inklusive
2 ålderstillägg å vartdera 500 kronor, av 3,800 kronor jämte oreglerat
dyrtidstillägg, uppbure emellertid samtidigt från Karlskrona stad pension
å något över 4,200 kronor, däri inräknat dyrtidstillägg, såsom f. d. hamnkapten
därstädes. Biträdet vid sjömanshuset i Trelleborg åtnjöte, jämte en

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

avlöning från sjömanshuset av i ett för allt 1,300 kronor, från Trelleborgs
stad pension å 3,220 kronor i ett för allt såsom f. d. hamnkamrer.

Båda nu ifrågavarande befattningshavare torde böra entledigas från sina
befattningar förslagsvis från och med den 1 juli 1938. Med hänsyn till att
de måste anses hava innehaft sina respektive befattningar väsentligen såsom
bisyssla, syntes någon pension efter entledigandet icke lämpligen för dem
kunna ifrågakomma.

Yttranden. De sakkunnigas förslag i fråga om pensionering av sjömanshuspersonalen
genom dess inordnande under statens pensionsanstalt tillstyrkes
i princip av såväl nämnda anstalt som statskontoret.

Statens pensionsanstalt framhåller emellertid, att de sakkunniga avsett, att
samtliga i den av dem uppgjorda normallönestaten upptagna befattningar,
beträffande vilka blivande slutavlöning angivits, skulle förenas med pensionsrätt
i anstalten, dock att vissa nuvarande befattningshavare, vilka innehade
sina befattningar såsom bisyssla, föresloges bliva undantagna enligt kommerskollegii
i samråd med anstalten meddelade förordnande. Pensionsanstalten
framhåller vidare, att det icke av promemorian framginge, huruvida
pensionsrätt avsåges skola tillkomma ej endast ordinarie utan även ickeordinarie
befattningshavare och sålunda, bland annat, extraordinarie kvinnliga
tjänstemän. Enligt anstaltens mening borde pensionsrätt i anstalten ej
ifrågakomma för andra befattningshavare vid sjömanshusen än sådana, vilka
vöre fast anställda och därjämte fullt sysselsatta i sina befattningar. I anslutning
härtill ansåge pensionsanstalten, att från den ifrågasatta pensionsrätten
borde undantagas de befattningshavare, vilka förutsattes uppbära allenast
2U eller V2 normalavlöning, ävensom vid nyrekrytering anställda extra
befattningshavare. För att extraordinarie kvinnliga tjänster skulle upptagas
i pensionsanstalten borde enligt anstaltens mening fordras, att innehavarna
av tjänsterna vore att anse som fäst anställda. I anslutning till vad anstalten
sålunda förutsatt har anstalten i ett dess yttrande bifogat reglementsutkast
föreslagit uttrycklig bestämmelse, att pensionsrätten skulle avse befattningshavare
»med full sysselsättning».

Beträffande förslaget att erforderliga tjänstår skulle fastställas till 25 år
för ombudsmän och 30 år för övriga befattningshavare har pensionsanstalten
ansett, att för begränsning av pensioneringskostnaderna antalet tjänstår
borde bestämmas för framtida innehavare av ombudsmansbefattningarna till
30 år och för övriga befattningshavare till vad som normalt gällde för de till
Kap. VII i anstaltens reglemente hänförda befattningshavarna (andra manliga
befattningshavare än ombudsmän 33 år och kvinnliga tjänstemän 30
år). Såsom en övergångsanordning för nuvarande innehavare av dessa befattningar
har anstalten emellertid förordat, att hel pension skulle kunna
erhållas efter endast 25 år.

Med avseende å förslaget att staten skulle bidraga med 75 procent av huvudmännen-sjömanshusens
engångsavgifter för retroaktiv tjänstårsberäkning
i fråga om tjänstepension hava såväl pensionsanstalten som statskontoret
ansett sig icke kunna tillstyrka detta förslag i vidare män än som i allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

het tillämpades i dylika fall eller sålunda att huvudmännen befriades från
hälften av dessa avgifter.

Förslaget att delaktigheten i pensionsanstalten skulle vara obligatorisk
hava såväl pensionsanstalten som statskontoret jämväl motsatt sig, under
hänvisning till att huvudregeln vore, att delaktigheten vore obligatorisk endast
för innehavare av sådana befattningar, för vilka minimiavlöning blivit
fastställd i författning.

Emellertid framhåller statskontoret, att ämbetsverket föreställde sig att
syftet med den av de sakkunniga föreslagna obligatoriska pensionsrätten
kunde vinnas på ett annat sätt, nämligen därigenom att som villkor för erhållande
av statsbidrag föreskreves, att sjömanshusdirektion genom anslutning
till pensionsanstalten beredde pensionsrätt åt samtliga befattningshavare
vid vederbörande sjömanshus, vilka med tillämpning av bestämmelserna
i senare delen av § 5 i anstaltens reglemente kunde komma i åtnjutande
av dylik rätt. Befattningarna skulle därvid regleras av huvudmannen på sätt
i nämnda paragraf stadgades och denna reglering godkännas av statlig myndighet,
i förevarande fall kommerskollegium. Då med en sådan anordning
syntes kunna förutsättas, att de villkor, som i allmänhet gällde för pensionsrätt
i statens pensionsanstalt, jämväl här bleve iakttagna, syntes särskild bestämmelse
-— såsom anstalten föreslagit — att pensionsrätten endast skulle
avse befattningshavare med full sysselsättning, ej vara nödvändig.

De sakkunnigas förslag om pensionering av vissa överåriga befattningshavare
vid sjömanshusen tillstyrkes av statskontoret.

Kommerskollegium. Ämbetsverket har i detta ämne anfört följande:

Enligt kollegii mening borde samtliga befattningshavare med fast anställning,
vilken utgjorde vederbörandes huvudsakliga sysselsättning, beredas
möjlighet att erhålla pensionsrätt i anstalten. Att förutsättning härför icke
kunde anses föreligga beträffande nyrekryterad personal, som icke bereus
en mot extra ordinarie befattning svarande anställning, läge i öppen dag,
liksom att -— i motsats mot vad de sakkunniga syntes hava tänkt sig —
icke heller de befattingshavare, som enligt lönestaten avsåges skola uppbära
allenast V2 normalavlöning, kunde ifrågakomma för pensionsrätt. Annorlunda
ställde det sig enligt kollegii mening för de ombudsmän, för vilka
avlöningen av de sakkunniga angivits till 2/3 av avlöningen enligt viss lönegrad.
Denna reduktion av den enligt vederbörande utgående lönen innebure
icke, att ifrågavarande befattningshavare icke skulle anses innehava sina
tjänster såsom sin huvudsakliga sysselsättning. Befattningshavare, som här
avsåges, måste tvärtom förutsättas komma att i stort sett få ägna sig åt sin
tjänst under normal arbetstid, men den lägre lönen vore motiverad av det
förhållandet, att hans arbetskraft icke under denna tid toges i anspråk med
samma intensitet som vid sjömanshus, där lönen satts lika med hel avlöning
enligt vederbörlig lönegrad. Därtill komme, att ombudsmanstjänstens
innehavare på grund av arten av de med tjänsten förenade uppgifterna vöre
bunden att även utanför ordinarie tjänstetid vara tillgänglig för att lämna
sina tjänster åt trafiken. När de sakkunniga angivit lönen till 2/3 av avlöningen
i viss lönegrad, finge detta endast betraktas såsom en form att rent lönetekniskt
vinna en lämplig lönesättning, under hänsynstagande till arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

uppgifternas kvalitet och omfattning i de olika fallen. Motstycken härtill
torde icke saknas inom statsförvaltningen; såsom exempel finge nämnas
vissa lärartjänster vid undervisningsväsendet. Kollegium ansåge på grund
härav, att jämväl nu ifrågavarande befattningshavare borde inordnas under
pensionsrätten i anstalten. Kollegium förordade, att frågan på nu ifrågavarande
punkt ordnades i huvudsaklig överensstämmelse med vad statskontoret
föreslagit. För att ytterligare befordra syftet med de sakkunnigas
förslag om obligatorisk delaktighet i pensionsanstalten för sjömanshusens
befattningshavare förordade kollegium de sakkunnigas förslag örn bemyndigande
för kollegium att från de till kollegii förvaltning tillsvidare överlämnade
kapitaltillgångarna utanordna de på grund av pensioneringens genomförande
på huvudmännen belöpande engångsavgifterna för retroaktiv
tjänstårsberäkning i fråga om tjänstepension. De sakkunnigas beräkning
av den sammanlagda kapitalbehållningen vid 1938 års utgång av sjömanshuskassorna,
11,500,000 kronor, hade haft till utgångspunkt en dylik an-,
ordning.

De sakkunniga hade föreslagit antalet erforderliga tjänstår till 25 år för
ombudsmän och 30 år för övriga befattningshavare. Pensionsanstalten ansåge
emellertid, att för begränsning av pensioneringskostnaderna antalet
tjänstår borde bestämmas för framtida innehavare av ombudsmansbefattningarna
till 30 år och för övriga befattningshavare till vad som normalt
gällde för de till Kap. VII i anstaltens reglemente hänförda befattningshavarna
(andra manliga befattningshavare än ombudsmän 33 år och kvinnliga
tjänstemän 30 år), medan anstalten såsom en övergångsanordning för
nuvarande innehavare av dessa befattningar förordade medgivande, att hel
pension skulle kunna erhållas efter endast 25 år.

Ehuru kollegium funnit det önskvärt, att fordringen å tjänstår för ombudsmännen
med hänsyn till rekryteringsförhållandena kunnat sättas till
25 år, ville kollegium icke framföra någon erinran på denna punkt.

De sakkunniga hade föreslagit, att staten skulle bidraga med 75 procent
av huvudmännen-sjömanshusens engångsavgifter för retroaktiv tjänsteårsberäkning
i fråga örn tjänstepension. Då staten avsåges skola bidraga till
sjömanshusens förvaltningskostnader med 75 procent av dessa och staten
i särskilda fall påtagit sig hela retroaktivavgiften även då staten i betydligt
mindre omfattning än vad beträffande sjömanshusen avsåges skola bliva
fallet bidragit till förvaltningskostnaderna såsom sådana, syntes det kollegium
välmotiverat, att staten ock påtoge sig motsvarande ''anpart av nu
ifrågavarande avgifter. Kollegium hemställde därför, att huvudmännen i
förevarande fall i enlighet med de sakkunnigas förslag befriades åtminstone
från 75 procent av nämnda avgifter.

Kollegium tillstyrker alltså, alt sjömanshuspersonalens pensionsfråga i förevarande
sammanhang slutligt ordnas i överensstämmelse med föreliggande
förslag med de jämkningar, som kollegium angivit.

Kollegium tillstyrker jämväl de sakkunnigas förslag om pensionering av
vissa överåriga befattningshavare vid sjömanshusen.

Lika med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, tillstyrker jag i princip
de sakkunnigas förslag örn pensionering av sjömanshusens befattningshavare
genom beredande av delaktighet för dem i statens pensionsanstalt.

Frågan torde komma att upptagas till närmare behandling av chefen för
finansdepartementet.

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

5. Pensions- och understödsväsendet.

Sakkunniga. Efter att vidare hava behandlat vissa detaljspörsmål såsom
formerna för sjömanshusdirektions utseende, sjömanshuskonferens, mönstring
ombord och mönstringsförrättning på övertid m. m., vilka spörsmål jag
icke torde behöva här ingå på, ägna de sakkunniga återstoden av sitt betänkande
åt det redan förut antydda förslaget till omorganisation av sjömanshusens
understödsverksamhet och handelsflottans pensionsanstalts pensionsverksamhet.

De sakkunniga hänvisa till en början till vissa sammanställningar över utvecklingen
av sjömanshusens understödsverksamhet. Av dessa sammanställningar
må här återgivas följande uppgifter över lägsta utbetalade understöd
åren 1916 och 1934 till olika kategorier av anställda.

		1916		1934
Till	befälhavare...............		50 kronor
»	styrman .................	... 25 »	50	>
	maskinist.................	...40 »	75	>
>	övrigt sjöfolk.............	...5	25	» 1
	änka efter befälhavare.....	...20 »	60
>	> » styrman .......	...10 >	75	■»
»	» » maskinist.......	...20	50	» 2
>	» » övrigt sjöfolk .. .	5 »	30	» 3
>	barn efter sjöfolk.........	... obekant	obekant, men sannolikt, med

undantag för endast några
enstaka fall, lägst 50
kronor.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att under tidigare skeden
anmärkningar framställts mot sjömanshusen huvudsakligen i tre avseenden:

1. Till en början hade anmärkts, att vid understödsutdelningen befälhavarna
oskäligt gynnades på övriga sjöfolkskategoriers bekostnad.

2. Vidare hade påpekats såsom en allvarlig brist i sjömanshusens understödsverksamhet,
hurusom understödsbeloppen i allmänhet vore alltför ringa,
och hade därvid även gjorts gällande, att verksamheten med hänsyn härtill
vore av i det hela ringa betydelse.

3. Slutligen hade framhållits, att olikformighet med avseende å utdelningen
rådde vid de olika sjömanshusen, beroende

a) dels på skiftande uppfattning hos sjömanshusdirektionerna om de grunder,
som borde tillämpas vid utdelningen,

b) dels ock på olika medelstillgång.

De sakkunniga anföra härefter i huvudsak följande:

Även örn understöden vid sjömanshusen under senare tid såväl överhuvud
taget som genomsnittligt icke oväsentligt förbättrats liksom verksamheten
blivit vid de skilda sjömanshusen mera likformigt skött, kvarstode dock alltjämt
foget för den anmärkningen, att understödsbeloppen vöre förhållandevis
väl små.

1 Endast i 1 fall (i Oskarshamn), eljest lägsta 50 kronor.

s Endast i 1 fall (i Marstrand), > > 60 >

3 Endast i 1 fall (i Marstrand), » > 50 >

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Enligt tidigare gällande bestämmelser rörande den allmänna folkpensioneringen
förringades betydelsen av understöden i särskild ordning. Jämte den
s. k. avgiftspension utginge till mera behövande pensionstagare, vilkens årsinkomst
ej belöpte sig till för man 425 och för kvinna 400 kronor, ptt tillägg
av allmänna medel (pensionstillägg). Pensionstillägget utgjorde för år räknat
för man 225 och för kvinna 210 kronor, därvid emellertid avdrag gjordes
med u/iB av det belopp, varmed pensionstagares årsinkomst översteg 50 kronor.
I den mån en person åtnjöt understöd från sjömanshus, som översteg 50
kronor, reducerades sålunda pensionstillägget i nyssnämnda proportion, en
reduktion, som blev än mera framträdande, örn vederbörande jämte understöd
från sjömanshus åtnjöt pension från handelsflottans pensionsanstalt.

Genom 1935 års lag örn folkpensionering hade förhållandena för understöds-
och pensionstagare emellertid förbättrats. Enligt nämnda lag utginge
jämte grundpension tilläggspension till pensionsberättigad, vilkens årsinkomst
ej uppginge till 450 kronor, med ett belopp av 250 kronor minskat med ''Ilo
av vad den pensionsberättigades årsinkomst kunde överstiga 100 kronor.
Härvid borde emellertid uppmärksammas, att den nya lagen infört en privilegierad
inkomst så till vida som såsom inkomst bland annat icke räknades
pension eller understöd, som utan samband med olycksfall i arbetet utginge
på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, i den mån
beloppet sammanlagt icke överstege 300 kronor. Det sade sig sJRlvt, att värdet
av understöd från sjömanshus respektive pension från handelsflottans
pensionsanstalt härigenom icke oväsentligt ökats.

Den kritik, som med avseende å beloppens relativa ringhet riktats mot sjömanshusens
understödsverksamhet, hade i den allmänna opinionen inom sjöfarts-
och andra intresserade kretsar fått sin särskilda skärpa genom hänvisningen
till det förhållandet, att staten under gångna år icke deltagit och alltjämt
icke deltoge i sjömanshusens förvaltningskostnader med på långt när
den anpart, som svarade mot statens andel i sjömanshusens arbetsuppgifter,
och detta i trots av att särskilda sakkunniga och myndigheter från tid til! annan
verkställt beräkningar, vilka kunnat sägas bestyrka detta förhållande.
Härigenom hade sjömanshusens medelstillgångar undandragits understödsverksamlieten,
vilken säkerligen, om under tidigare år större statsbidrag utgått,
skulle kunnat befinna sig på en helt annan nivå än som för närvarande
vore fallet,

Den skärpta tillämpning av gällande sjömanshusförordnings bestämmelse
örn »torftiga omständigheter» såsom villkor i varje särskilt fall för
understöd, vilken framtvingats genom en kommerskollegii cirkulärskrivelse
den 19 februari 1934, hade emellertid förlänat skarpare belysning åt en på
senaste tid med allt större eftertryck framförd anmärkning mot understödsverksamheten
vid sjömanshusen, nämligen att densamma såsom grundande
sig på en behovsprövning vore, i varje fall såvitt anginge sjöfolket självt,
befäl och manskap, varken tidsenlig eller eljest baserad på riktiga principer.
Det hade sålunda beaktaft, hurusom ett stort flertal av det hvresavgiftsbetalande
sjöfolket, nämligen de, som vid slutad tjänstgöring till sjöss
på grund av föregående sparsamhet eller eljest icke befunne sig i »toritiga
omständigheter», icke för egen del finge någon som helst valuta för sina
avgifter. Icke minst hade härvid uppmärksammats de avsevärda belopp,
som i hyresavgifter under årens lopp betalades av betälhavare och övrigt
befäl utan alt de i annat än undantagsfall sedermera erhölle vederlag därför.

De i anledning av utredningsuppdraget verkställda undersökningarna bade
på grund härav redan jämförelsevis tidigt inriktats på överväganden, huruvida
icke nämnda verksamhet borde åtminstone delvis omläggas till en mera
pensionsbetonad sådan. Väl hade i de för utredningen givna direktiven

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

angivits, att utredningen hade att i princip utgå från att någon vidare åtgärd
i syfte att införa särskilda bestämmelser rörande sjöfolkets pensionering
icke i nuvarande läge borde företagas. Vid utredningsarbetet bade i anslutning
till dessa direktiv sistnämnda fråga såsom sådan icke heller varit föremål
för någon som helst omprövning. Utredningens sålunda givna begränsning
hade emellertid icke ansetts och syntes av naturliga skäl icke heller
böra lägga hinder i vägen för en rationalisering i nyss angiven riktning
av den nuvarande understödsverksamheten inom ramen för nuvarande anordningar
— nu utgående ton- och hyresavgifter och i huvudsak nu förefintliga
organisatoriska anordningar.

Den inriktning, utredningen sålunda redan tidigt fått, hade ytterligare
befästs genom det nya läge, vari hela frågan kommit i och med det nyligen
träffade avtal, varigenom stora grupper av den svenska befälskåren tillförsäkrats
regelrätt pensionering, grundad på avgifter av såväl befälet självt
som redarna, vid vilken pensionering det tagits i beräkning den valuta för
erlagda hyresavgifter, befälet skulle kunna påräkna genom en omläggning
av understödsväsendet till en delvis mera pensionsbetonad verksamhet.

Ett ytterligare stöd för att man i en dylik omläggning hade att finna det
bästa resultatet av den förevarande utredningen hade vidare ansetts ligga
däri, att den syntes stå i god samklang med de syften, som torde hava
legat till grijpd för Kungl. Maj:ts förut omnämnda beslut den 31 maj 1929,
varigenom avsågs att få utreda möjligheterna för en rationellare samverkan
än för det dåvarande av de olika former av pensioner och understöd, som
stöde till buds för invalida eller åldersstigna sjömän och för sjömäns efterlevande.

I anslutning till sålunda anförda synpunkter och med hänsyn till olika
på frågan inverkande omständigheter hava de sakkunniga föreslagit en omläggning
av den nuvarande understödsverksamheten på sådant sätt, att densamma
bibehölles i huvudsak oförändrad beträffande sjöfolks änkor men att
den i övrigt, eller alltså såvitt anginge sjöfolket självt, befäl och manskap,
förändrades till att bliva baserad på mera pensionsförsäkringstekniska
grunder.

Emellertid framhålla de sakkunniga, att det planerade reformprogrammet
icke med nuvarande tillgångar kunde tillfredsställande finansieras. De
sakkunniga uttala härvid, att intet tvivel rådde om att det skulle varit
väsentligt bättre ställt i ifrågavarande hänseende, om statsverket under tidigare
år bidragit till sjömanshusens förvaltningskostnader med belopp, som
stått i skäligare förhållande till statens andel i sjömanshusens arbetsuppgifter
än som hittills varit fallet.

De sakkunniga hava verkställt beräkningar rörande vilka belopp, som
under gångna tider borde hava utgått såsond bidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader,
därest vid skilda tider verksamma sakkunnigas och
myndigheters bedömanden härutinnan lett till därmed åsyftade resultat.
Enligt dessa beräkningar skulle, anföra de sakkunniga, om hänsyn foges till
verkligen lämnade statsbidrag, sjömanshusen hava undandragits ett belopp,
räntor oräknade, av approximativt åtminstone 5 miljoner kronor. Visserligen
hade de statsbidrag, som ansetts böra lämnas sjömanshusen från tid till
annan, varit i vederbörlig ordning prövade, varför det måhända kunde
synas mindre lämpligt att nu underkasta dessa beslut en förnyad ompröv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ning. Det syntes emellertid de sakkunniga oförnekligt, att förevarande
spörsmål numera fått en allsidigare belysning än tillförne, vartill komme,
att sedan 1915 års riksdag uppmärksammat den bristande överensstämmelsen
mellan å ena sidan statens andel i sjömanshusens förvaltningsuppgifter och
å andra sidan statens bidrag till deras förvaltningskostnader, det dock måste
med hänsyn till sjömanshusens och sjöfolkets befogade intressen anses hava
dröjt över hövan länge efter riksdagens utredningsinitiativ, tills dessa utredningar
avsatt resultat, som kunnat leda till definitiv rättelse av det missförhållande,
varom här vore fråga. Det visade sig också av de beräkningar,
som gjorts, att den ojämförligt största delen av det kapitalbelopp, som
de sakkunniga ansåge hava undandragits sjömanshusen, belöpte på tiden
efter det provisoriska beslutet år 1920 om statsbidragets höjande. Starka
billighetsskäl syntes därför tala för att den rättelse, som förevarande utlåning
avsåge att åvägabringa i hithörande förhållanden för framtiden, utsträcktes
att på det sättet gälla jämväl vissa redan gångna år, att staten till underlättande
av genomförandet av reformprogrammet beträffande understödsoch
pensionsväsendet lämnade ett årligt bidrag till sjömanshusens ifrågavarande
verksamhet med ett särskilt anslag, svarande mot ränta a nyssnämnda
belopp efter förslagsvis 4 procent, eller således med ett belopp av 200,000
kronor. I förslaget till reformerat pensions- och understödsväsende för sjöfolk
hava de sakkunniga alltså räknat med förefinlligheten av ett dylikt
bidrag från statens sida.

I detta sammanhang hava de sakkunniga yttrat sig över direktionens över
handelsflottans pensionsanstalt förenämnda framställning den 30 augusti
1937 örn åtgärder för nedbringande av väntetiden för pensions erhållande inom
anstalten samt om viss revision av det för anstalten gällande reglementet.
I detta ämne hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Vidkommande vilande ansökningar inom fjärde klassen, i augusti 1937
uppgående till sammanlagt 112, syntes dessa •— även om det toges hänsyn
till efter hand inkommande nya ansökningar — kunna inom en jämförelsevis
kort tid upptagas till slutlig prövning och avgörande.

Vad åter anginge vilande ansökningar inom de tre första klasserna, i augusti
1937 uppgående till inom första klassen tillhopa 257, inom andra klassen
tillsammans 24 och inom tredje klassen sammanlagt 245, vore det tydligt,
att genom av förut angivna skäl alltjämt tillsvidare beroende prövning
av ansökningarna inom första och tredje klasserna väntetiden för vederbörande
sökande komme att något förlängas, vartill komme tilloppet av nya
ansökningar till icke ringa antal. Beaktas borde emellertid, att väntetiden
först med 1937 års utgång för endast de äldre av sökandena komme att
överstiga 5 år, vilken tidrymd vid tidigare prövning av ett motsvarande pensioneringsläge
(år 1912) icke ansetts böra föranleda särskild åtgärd. Av större
vikt vore emellertid att, enligt de sakkunnigas förslag, åldersgränsen för
rätt till pension skulle för framtiden bliva — i stället för den nuvarande enligt
pensionsanstaltens reglemente allmänt gällande åldern 55 år—00 år för
befälhavare samt 57 år för styrmän och maskinister ävensom för övrig personal
55 år. Förutom att vid genomförandet av ett förslag i denna riktning
en viss väntetid för nu föreliggande ansökningar tedde sig i åtminstone någon
mån mindre obillig, borde uppmärksammas, att den för vissa kategorier

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

höjda åldersgränsen Romme att för en icke oväsentlig tid framåt minska
tilloppet av nya ansökningar och den därpå beroende påfrestningen på anstaltens
möjligheter.

Ehuru ett flertal av dem, vilkas ansökningar nu läge oprövade, redan uppnått
den ålder, som skulle göra dem berättigade till pension även enligt de
föreslagna nya grunderna, syntes dock med vidare åtgärder i här ifrågasatt
avseende böra anstå, tills förslaget till dessa nya grunder blivit slutligt prövat
och någon tid tillämpat samt därigenom större överblick i ämnet överhuvud
taget skapats.

Den föreslagna revisionen av pensionsanstaltens reglemente borde av naturliga
skäl snarast möjligt komma till stånd. Örn man bortsåge från de sakliga
lindringar, som bleve en omedelbar följd av genomförandet av det föreslagna
reformprogrammet på förevarande område, vilka ändringar i och för
sig emellertid bleve nog så genomgripande, inskränkte sig emellertid denna
revision väsentligen till en formell överarbetning av reglementet i fråga.

I två avseeenden syntes emellertid sakliga ändringar böra omedelbart genomföras.

Av direktionen påtalad orättvisa, som bestode i att övermaskinister vore
hänförda till tredje pensionsklassen inom anstalten, torde sålunda böra med
det snaraste undanröjas. Starka billighetsskäl talade för att övermaskinisterna,
såväl de av dessa, vilka redan nu åtnjöte pensioner, som de, vilka framdeles
tillkomme, tillerkändes pension enligt andra pensionsklassen. Det för
genomförandet härav beräknade erforderliga beloppet, 10,000 kronor, som
i själva verket syntes kunna sänkas till 7,000 kronor, torde kunna betraktas
såsom en jämförelsevis ringa tillökning av de för förevarande ändamål från
staten tillskjutna beloppen. Ett förslagsanslag till sist angivet belopp, avsett
för bestridande av skillnaden mellan pensioner enligt tredje och andra klassen,
torde alltså böra komma till stånd.

Även i ett annat, hittills icke berört hänseende, syntes en ändring i gällande
grunder för pensioneringen böra ifrågakomma. Härmed åsyftades det
förhållandet, att pension ibland erhölles medan vederbörande ännu utövade
tjänst till sjöss. Då i ett reformerat pensions- och understödsväsende för sjöfolk,
som byggde på grundprincipen att bringa de för närvarande förefintliga
olika formerna av pensioner och understöd till sjöfolk till rationellare
samverkan än hittills, ett dylikt förhållande icke lämpligen borde få förekomma,
föresloges bestämmelse åsyftande ett framtida förhindrande härav.

Då det, fortsätta de sakkunniga, nu gällde att upptaga till behandling frågan
örn den framtida gestaltningen au pensions- och understödsvåsendet för
sjöfolk och framlägga förslag rörande riktlinjerna för en reform på området,
borde det av naturliga skäl tagas sikte på att grunddragen för organisationen
avpassades på sådant sätt, att därest i framtiden — helt på frivillighetens
väg eller på annat sätt — en utvidgning av verksamheteen utanför
ramen för nuvarande anordningar skulle befinnas böra komma till stånd,
en dylik skulle kunna med största möjliga lätthet äga rum i nära anslutning
till redan befintliga former. De sakkunniga anföra vidare:

Det hade redan förut framhållits, hurusom det enligt givna direktiv icke
fått komma i fråga att grunda det förslag, som i förevarande sammanhang
kunde komma att framläggas, på tanken att någon åtgärd i syfte att införa
särskilda bestämmelser rörande en pensionering i sistnämnda, mera vidsträckta
bemärkelse i nuvarande läge borde företagas. 1 den mån som emellertid
framdeles planer skulle uppstå på att söka — i eller utan samband

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

med en mera allmän arbetarpensionering — lösa frågan örn åstadkommande
av en verklig sjömanspensionering, måste det förslag, som här skulle till
sina huvuddrag angivas, i större eller mindre grad betraktas såsom ett provisorium.

Med angivna utgångspunkter hade avsikten med ifrågavarande förslag i
huvudsak varit att, i vad beträffade sjömännen själva, befäl såväl som manskap,
söka ersätta de hittills från sjömanshusen utgående understöden, vilka
som förutsättning haft torftiga levnadsomständigheter hos dem, som därav
skulle kunna komma i åtnjutande, med av vederbörandes inkomstförhållanden
oberoende förmåner, som endast stöde i relation till deras hyresavgifter
och seglationstid. Behovsprincipen skulle sålunda beträffande sjömännen
själva avföras från tillämpning, med ett obetydligt undantag.

Den nuvarande understöds- och pensioneringsverksamheten till sjömännens
förmån utövades, såsom redan framhållits, genom tvenne institutioner:
sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt. De från den sistnämnda
institutionen utgående pensionerna vore icke förenade med något villkor om
att pensionstagare!! skulle befinna sig i behövande omständigheter. Då det nu
förutsattes, att behovsprincipen, vad sjömännen själva beträffade, i huvudsak
skulle frångås, syntes det vara naturligt, att pensionerna från handelsflottans
pensionsanstalt inordnades i det nya pensionssystemet, varvid denna
anstalt gjordes till bärare av sjömännens egen pensionering. Däremot syntes
sjömanshusens understödsverksamhet till sjömäns efterlevande böra fortsättas
i ungefär samma omfattning som nu, dock att understöden till barn
efter sjömän successivt avvecklades. Vad anginge barn under 16 år, till vilka
understöd från sjömanshusen för övrigt endast i ringa omfattning utginge,
syntes behovet av dylika understöd nämligen väsentligt hava bortfallit i och
med genomförandet av den från 1938 års utgång gällande lagen om barnbidrag.
Beträffande äldre, invalida barn till sjömän, i allmänhet relativt
ålderstigna döttrar, syntes, med den numera genomförda förbättrade folkpensioneringen,
icke på långt när samma understödsbeliov föreligga som tidigare,
varför jämväl till denna grupp av personer nya understöd från sjömanshusen
knappast syntes höra beviljas.

Under erinran att utformningen av sjömanspensioneringen vore beroende
av för ändamålet tillgängliga medel, anföra dc sakkunniga härom vidare:

Då grundlinjerna för eti reformerat pensions- och understödsväsende
byggde på den principen, att — med undantag allenast för dem, som lämnade
sjötjänsten jämförelsevis mycket tidigt — de som tjänstgjort till sjöss
i utrikes fart skulle erhålla en grundpension, vilken enligt försäkringsmässiga
beräkningar svarade mot de erlagda hyresavgifterna, förutsattes härvid,
att av nyssnämnda medel årligen fonderades ett mot hyresavgiftsuppbörden
för året svarande belopp.

Inkomsterna vid sjömanshusen hade, bortsett från hyresavgifter, uppskattats
på följande sii 11. Tonavgifterna upptoges till medeltalet under den sista
tioårsperioden, 520,000 kronor, och räntan uppskattades till 2.75 % å

11.500.000 kronor, lill vilket belopp sjömanshuskassornas kapitaltillgång
kunde beräknas uppgå vid 1938 års utgång, eller i runt tal till 316,000 kronor
(nuvarande medelräntan å sjömanshuskassornas kapital vore omkring
3 °/o).

Statens bidrag till förvaltningskostnaderna hade föreslagits lill 356,000 kronor;
inkomsten av vissa sportler hade beräknats till i genomsnitt per år

60.000 kronor. Härtill komine vissa smärre inkomster (bötesandelar o. d.),
till vilka hänsyn icke hade tagits.

Sjömanshusens årliga förvaltningskostnader hade i det föregående henik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

näts till i runt tal 575,000 kronor (inklusive pensionsavgifter för sjömanshuspersonalen).

Kostnaderna för understödsverksamheten, i vad den avsåge sjömäns efterlevande
samt tillfälliga understöd, hade år 1936 uppgått till 410,000 kronor.
Till detta belopp syntes den också fortsättningsvis till en början böra beräknas.
I den mån understödsverksamheten till förmån för sjömäns efterlämnade
barn avvecklades, syntes emellertid kostnaden för nämnda understöd
komma att i viss mån minskas och, sedan barnunderstöden helt bortfallit,
syntes det kunna upptagas till omkring 375,000 kronor.

Inkomsterna, utöver hyresavgifterna, kunde alltså beräknas till (520,000 +

316.000 + 356,000 + 60,000 =) 1,252,000 kronor, och utgifterna, exklusive
understöd åt sjömännen själva, till (575,000 + 410,000 =) 985,000 kronor,
vilket belopp, sedan barnunderstöden bortfallit, skulle hava minskats till

950.000 kronor. För pensioner åt sjömännen själva skulle alltså för närvarande
kunna disponeras 267,000 kronor (sedan barnunderstöden helt bortfallit
302,000 kronor).

De inkomster, vilka för närvarande tillkomme handelsflottans pensionsanstalt,
utgjordes av statsbidrag, vilka utginge med ett sammanlagt belopp av
omkring 325,000 kronor och förutsattes skola för framtiden bestå. Härtill
komme ränteinkomster, vilka, efter samma räntefot som i det föregående antagits
beträffande sjömanshusen, skulle uppgå till 38,000 kronor. Sammanlagt
uppginge alltså inkomsterna till 363,000 kronor.

Till dessa inkomster hade dessutom beräknats komma ett ytterligare statsanslag
till förbättrande av sjömännens pensionering av 200,000 kronor, vilket
anslag i det föregående närmare hade motiverats.

Det sammanlagda belopp, vilket sålunda beräknats stå till förfogande för
sjömännens egen pensionering utöver de pensioner, vilka framdeles skulle
komma att utgå på grund av hyresavgifter, vilka erlagts efter den i det följande
föreslagna pensioneringsordningens ikraftträdande, skulle alltså uppgå
till (267,000 + 363,000 + 200,000 =) 830,000 kronor (sedan barnunderstöden
från sjömanshusen bortfallit 865,000 kronor).

Sammanfattningsvis framginge de för omläggningen av pensions- och understödsväsendet
för sjöfolket förutsatta årliga medelstillgångarna ur följande
sammanställning:

Inkomster:

kronor kronor

Hyresavgifter (den årliga uppbörden härav fonderades,
varför de här icke upptoges)

Tonavgifter ...................................... 520,000

Räntor å sjömanshuskassorna (2.75 %> å kronor

11,500,000) 316,000

Statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader . . 356,000

Sportler vid sjömanshusen ........................ 60,000

Från handelsflottans pensionsanstalt härrörande
statsanslag ................. kr. 325,000

Från d:o härrörande räntor ............38,000 363 000

Särskilt ytterligare statsanslag (4 °/o å kronor 5,000,000) 200,000

Utgifter:

Sjömanshusens förvaltningskostnader .............. 575,000

Understöd från sjömanshusen till sjöfolks efterlevande
och tillfälliga understöd ........................ 410,000

Alltså tillgängligt för pensioner till sjömännen själva

1,815,000.

985.000

830.000

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kronor, varlin, sedan barnunderstöden från sjömanshusen (inräknade i förestående
410,000 kronor) bortfallit, skulle komma ytterligare omkring 35,000
kronor.

Under förmälan att de beräkningar, vilka läge till grund för den i det följande
angivna omdaningen av pensions- och understödsväsendet för sjöfolk,
stödde sig på statistiska undersökningar, vilka för ändamålet verkställts under
ledning av förste aktuarien Lindh och vilka sammanfattats i en särskild
promemoria, anföra de sakkunniga härefter beträffande utgångsläget för den
nga pensionsordningen följande:

I pensionsordningens slutliga utformning förutsattes den de hittillsvarande
understöden från sjömanshusen och pensionerna från handelsflottans pensionsanstalt
ersättande pensioneringen av sjömännen skola grundas på de
hyresavgifter, de under sin tjänstgöring erlagt. Dessa hyresavgiftspensioner
skulle sedan av andra tillgängliga medel förstärkas med hänsyn tagen till
vederbörandes seglationstid. Denna förstärkning skulle dels — med vissa
inskränkningar -— utgöra en med den sökandes seglationstid stigande procent
av hyresavgiftspensionen, dels utgöra ett av hyresavgiftspensionen oberoende,
endast av seglationstiden avhängigt ytterligare fast tillägg till den sålunda
förhöjda hyresavgiftspensionen.

Den slutliga pensionsordningen kunde emellertid endast successivt förverkligas,
nämligen i den mån sjömän, som under hela sin tjänstgöringstid
erlagt hyresavgifter efter det att föreliggande förslag trätt i kraft, inträdde i
pensionsåldern. Det förutsattes sålunda en relativt lång övergångstid, under
vilken pensionsväsendet stegvis utvecklades från ett utgångsläge, som måste
utformas i närmaste anknytning till nu rådande pensions- och understödsförliållanden.

Detta utgångsläge skulle, i anslutning till vad förut sagts om behovsprincipens
frångående, innebära en utbyggnad av handelsflottans pensionsanstalt
att omfatta även dem, vilkas seglationstid i svensk utrikes fart uppginge till
lägst 120 månader. Systemet med ett visst antal pensionsrum skulle, som föråldrat,
avskaffas och pension skulle utgå från vissa fixerade pensionsåldrar:
för befälhavare med sjökaptens- eller styrmansexamen 60 år, för styrmän
och maskinister 57 år och för övriga 55 år.

Liksom nu vöre fallet i handelsflottans pensionsanstalt skulle i utgångsläget
ett system med fyra pensionsklasser bibehållas, med samma pensionsbelopp
efter intjänta 150 seglationsmånader som nu. För den, som intjänt 120
men ej 150 seglationsmånader i utrikes sjöfart å svenska handelsfartyg, skulle-
pensionen i varje klass, då seglationstiden vore 120 månader, utgå med
förslagsvis 2/3 härav för att sedan successivt stiga och vid 150 månaders seglationstid
uppnå det nyssnämnda maximibeloppet. I samband härmed borde
en viss lämplig omreglering ske beträffande klassernas omfattning. Förslagsvis
borde övermaskinister, som skäligt vore, överföras från tredje klassen
till den andra, en åtgärd, vars ekonomiska påföljder icke torde vara
mera betydande.

De nuvarande pensions- respektive understödstagarnas förmåner torde till
en början böra lämnas oförändrade. Dock syntes en successiv reglering böra
bringa dem till överensstämmelse med normalreglerna, i den mån så
prövades lämpligt och full översikt vunnes örn de därmed förenade kostnaderna.

Flir närvarande utgingc i ett ganska stort antal fall till samma person såväl
pension från pensionsanstalten som understöd från sjömanshus. I de fall,
då detta redan skedde, torde ändring icke böra vidtagas i de utgående be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

loppen, men efter en centralisering av hela pensionsväsendet kunde nya
fall av dylik dubbelpensionering tydligen icke förekomma.

En undersökning av de kostnader, som vore förenade med ett genomförande
av en sådan pensionsform som den nu antydda, hade givit följande
resultat.

Enligt de i den statistiska utredningen meddelade siffrorna syntes vid 1935
års utgång antalet från sjömanshusen årsunderstödda sjömän kunna uppskattas
till omkring 2,650 och antalet pensionstagare från pensionsanstalten
till något över 2,300. Av dessa åtnjöte omkring 1,150 förmåner från både
sjömanshusen och pensionsanstalten. Det totala antalet pensionärer uppginge
följaktligen till omkring 3,800. Den föreslagna omläggningen skulle
öka antalet pensionärer med omkring 900 å 1,000 och kostnadsökningen bliva
omkring 140,000 kronor. Då sjömanshusens kostnader för understöd åt
sjömännen själva kunde beräknas till omkring 315,000 kronor per år och
pensionsanstaltens årskostnader för pensioner till omkring 375,000 kronor,
skulle den sammanlagda kostnaden följaktligen uppgå till omkring 830,000
kronor. Härav medförde det hittillsvarande, förut påpekade understödjandet
av ett betydande antal personer från såväl pensionsanstalten som sjömanshusen
en kostnad av omkring 135,000 kronor pr år.

De beräkningar över kostnaderna i utgångsläge, för vilka sålunda redogjorts,
omfattade även de personer, vilka för närvarande erhöile understöd
på grund av invaliditet i tjänsten. För dylikt understöd gällde icke det krav
på viss seglationstid, som för övriga fall vore uppställt. Av skäl, vilka i det
följande .skulle dryftas, torde det vara ogörligt att för närvarande frångå
kravet på behovsprövning för invalida personer, vilka icke uppnått pensionsåldern.
På denna enda punkt skulle sålunda behovsprincipen fortfarande
komma att tillämpas.

De sakkunniga övergå härefter till en redogörelse för den pensionsordning,
vilken efter förslagets slutliga genomförande skulle gälla beträffande
sjömännen själva. I fråga härom hava de anfört följande:

Som redan framhållits, skulle pensionen, härrörande av hyresavgifterna,
således av sjömannens egna bidrag, i huvudsak vara en individuell, försäkringstekniskt
avvägd motsvarighet till dessa avgifter. Här finge dock framhållas,
att då inom sjömansyrket avgången vid tidigare år vore synnerligen
stor — redan vid trettio års ålder, då rekryteringen inom yrket finge anses
avslutad, hade mer än 70 % av dem, som inträtt i detsamma, lämnat sjön
— det särskilt av tekniska skäl ansetts lämpligt föreslå, att örn en person
avginge från yrket så tidigt som före förslagsvis fyllda 25 år, någon pensionsrätt
på grund av erlagda hyresavgifter icke borde tillkomma honom.
Dessa hyresavgiftsbelopp vöre i regel mycket små, enär vederbörande oftast
endast under ett fåtal månader varit till sjöss och då naturligtvis med låg
avlöning. Beräkning och utbetalning av pensioner på grund av dessa personers
avgifter skulle följaktligen medföra ett i förhållande till deras betydelse
oproportionerligt stort arbete.

För att giva en föreställning örn storleken av hyresavgiftspensionerna meddelades
här nedan ett par till typiska fall hänförbara exempel.

Det första avsåge en menig sjöman.

Han hade i exemplet antagits hava tjänstgjort 6 månader årligen och härvid
erlagt följande hyresavgifter per år:

från 15—22 år 3 kr.
från 23—27 år 6 kr.
från 28—54 år 9 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Med användning av dödlighetstabellen Rf;2 för män och en räntefot av
2.75 % kunde härur härledas en pension från fyllda 55 år av omkring 36
kronor pr år, eller något över 12 % på erlagda avgifter.

Det andra exemplet avsåge en person, som avlagt sjökaptensexamen, blivit
styrman och slutligen befälhavare. Denne hade antagits hava erlagt följande
årliga hyresavgifter:

från 15—22 år 3 kr.
från 23—24 år 6 kr.
från 25—37 år 25 kr.
från 38—59 år 50 kr.

Den efter samma grunder beräknade pensionen från fyllda 60 år skulle
bliva 201 kronor, eller 14.5 % av erlagda avgifter.

De av hyresavgifter härrörande pensionerna avsåges, som redan framhållits,
sedermera skola förstärkas av medel, som av tonavgifter eller övriga
inkomstkällor stöde till den pensionsbeviljande institutionens disposition.
Avvägningen av denna förstärkning av hyresavgiftspensionerna hade ansetts
böra inriktas på att främst tillgodose dem, vilka längst kvarstode i sjötjänst.
För dessa hade sålunda sjömansyrket icke endast varit en övergångssyssla
i avvaktan på den slutliga livsuppgiften. Å andra sidan hade de sjömän,
vilka relativt tidigt lämnade sin sjötjänst, icke ansetts böra lämnas helt
lottlösa i åtnjutandet av detta, till en del från tonavgifterna härrörande bidrag.
Hade en allmän pensionering av anställda varit åsyftad, torde det hava
varit naturligt, att bidraget använts att proportionellt höja varje av den
anställde erlagd avgift oberoende av om det yrke, han för tillfället tillhörde,
vore hans definitiva eller icke. Då det här emellertid vöre fråga örn ett isolerat
pensioneringsförfarande och då dessutom de medel, som stöde till förfogande,
vore knappa, hade annan utväg icke stått öppen än att begränsa
bidraget till först och främst de inom yrket varaktigt anställda.

Det hade varit önskvärt att hela förstärkningen av hyresavgiftspensionerna
kunnat genomföras efter enhetliga linjer. Som redan i det föregående
framhållits, hade det emellertid varit nödvändigt att begränsa en del av
förhöjningen till dem, vilka fullgjort minst 120 månaders seglation eller
ådragit sig viss invaliditet i tjänsten, då annars en pensionsnivå, ungefärligen
överensstämmande med den nuvarande, icke kunnat uppnås beträffande
meniga sjömän. Man finge sålunda dels en procentuell förhöjning å
hyresavgiftspensionen, där procenten ehuru med viss begränsning stöde i
proportion till seglationstiden, dels ett tillägg, som vore oberoende av hyresavgiftspensionens
storlek och endast inom vissa gränser varierade med seglationstidens
längd. Detta sistnämnda tillägg skulle utgå endast om seglationstiden
utgjorde minst 120 månader.

De årliga kostnaderna för förhöjningen av hyresavgiftspensionerna hade
för befäl och manskap, var för sig som särskild grupp betraktade, ansetts
böra stå i ungefär samma proportion som dessa båda gruppers hyresavgifter.

Nyssnämnda procentuella förhöjning av hyresavgiftspensionen torde böra
fastställas i proportion till antalet seglationsmånader i utrikes fart med svenska
handelsfartyg under tiden mellan fyllda 25 år och fastställd pensionsålder.
Härvid skulle emellertid ett sammanlagt högsta antal seglationsmånader
av 180 få medräknas, varav högst 30 seglationsmånader under varje
femårsperiod. För att åstadkomma den lämpliga proportionen i nyssnämnda
kostnader mellan befäl och manskap torde böra så förfaras, att endast den
del av hyresavgiftspensionen kunde bliva föremål för förhöjning, som härrörde
från avgifter upp till ett sammanlagt högsta belopp av 75 kronor för
varje femårsperiod intill pensionsåldern. Att oaktat dessa begränsningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kostnaderna för hyresavgiftspensionernas förhöjning bleve relativt stora för
befälet som grupp betraktad hade sin grund i de väsentligt olika avgångsförhållanden,
som rådde beträffande befäl och manskap. Under det att endast
ett relativt litet antal meniga uppnådde långa seglationstider och i följd
härav en större förhöjning av hyresavgiftspensionen, kvarstode ett proportionsvis
mycket stort antal personer i befälsställning till högre åldrar och till
pensionsåldern.

Avpassades nu denna procentuella förhöjning så, att en seglationstid av
180 månader, förvärvad mellan 25 års ålder och pensionsåldern, medförde
en fördubbling av den förhöjningsbara hyresavgiftspensionen, en motsvarande
seglationstid av 150 månader en ökning med 5/G, en seglationstid av
120 månader en ökning med 2/3 etc., skulle, med den begränsning av i och
för förhöjning tillgodoräkningsbar årlig hyresavgift, som i det föregående
föreslagits, den årliga kostnaden för förhöjningen i ett jämviktsläge kunna
beräknas till mellan 400,000 och 450,000 kronor.

Härigenom skulle den menige sjöman, vars hyresavgiftspension enligt förut
angivna exempel beräknats, erhålla en förhöjning av här behandlat slag av
denna sin pension med 36 kronor. Hade han endast 5 seglationsmånader
per år men samma hyresavgift per månad, skulle hans hyresavgiftspension
bliva 30 kronor och förhöjningen 25 kronor. Vore seglationstiden endast 4
månader per år, bleve hyresavgiftspensionen 24 kronor och förhöjningen 16
kronor. Den i det andra exemplet avsedde befälhavaren skulle, med den begränsning
av den förhöjningsbara hyresavgiftspensionen, som i det föregående
föreslagits, å sin från 60 års ålder utgående pension erhålla en förhöjning
av 85 kronor.

För att den nuvarande understödsnivån skulle kunna uppnås måste, som
förut framhållits, härtill läggas ett ytterligare tillägg, vilket av ekonomiska
skäl måst inskränkas till personer med lägst 120 månaders seglationstid.
Detta tillägg torde böra uppgå till 75 kronor per år vid 150 månaders seglationstid.
Vid 120 månaders seglationstid torde det lämpligen böra sättas till
50 kronor per år, och vid mellanliggande seglationstider utmätas i proportion
till de nyssnämnda beloppen.

I det första anförda exemplet, avseende en menig sjöman, skulle den fasta
förhöjningen uppgå till 75 kronor, varigenom hans sammanlagda pension
från fyllda 55 år skulle bliva 147 kronor. Räknades för honom endast med
5 respektive^ 4 seglationsmånader per år, skulle förhöjningen fortfarande
uppgå till 75 kronor per år, emedan seglationstiden fortfarande komme att
överstiga 150 månader. Den sammanlagda pensionen skulle då bliva 130,
respektive 110 kronor. Den nuvarande nivån skulle således ungefärligen
bibehållas. Den i det andra exemplet avsedde befälhavaren skulle från
fyllda 60 år erhålla en pension av 360 kronor.

Kostnaden för det tillägg av 50—75 kronor, vilket sålunda skulle utgå vid
en seglation av minst 120 månader, skulle kunna beräknas till i genomsnitt
70 kronor per pensionstagare med denna sjötid. Antalet personer över pensionsåldern
med minst 120 månaders seglationstid hade för närvarande i det
föregående uppskattats till omkring 4,800. Med hänsyn till den minskade
dödligheten och den något minskade avgången ur tjänst torde med det antal
ärligen rekryterade sjömän, som vid beräkningarna förutsatts, böra räknas
med ett till inemot 6,000 förhöjt antal. Den årliga kostnaden för det här
avsedda tillägget skulle alltså i jämviktsläge belöpa sig till omkring 400 000
kronor.

De sakkunniga sammanfatta sitt förslag på följande sätt:

Då det föreslagna pensionssystemet blivit helt genomfört, skulle en sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

folkspensionering föreligga, där pensionsbeloppen vore oberoende av vederbörandes
ekonomiska ställning och sönderfölle i tre delar:

1. hyresavgiftspension;

2. en förhöjning av en viss del av denna pension med en i relation till
pensionstagarens seglationstid stående procent;

3. ett ytterligare pensionstillägg, utgående till personer med minst 120
månaders seglationstid i svensk utrikes sjöfart.

Kostnaden i jämviktsläge skulle utöver hyresavgiftspensionerna, vilka helt
skulle bestridas av de fonderade hyresavgifterna och kunde antagas uppgå
till ett årligt belopp av omkring 800,000 kronor, belöpa sig till omkring
800,000—850,000 kronor eller således ungefär samma belopp som det, vilket
enligt de sakkunnigas beräkningar borde kunna stå till förfogande för ändamålet.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om invalidernas pensionering. I
detta ämne hava de anfört följande:

Invaliderna vore enligt gällande sjömanshusförordning berättigade till understöd
från sjömanshus utan hänsyn till den sjötjänst, som av dem fullgjorts.
Det hade varit önskvärt att från början inordna dem i det pensionssystem,
som här föreslagits, men detta torde för närvarande medföra svårigheter
till följd av den ringa kännedom om sjöfolkets sjukdomsinvaliditet,
som förelåge. Skulle invaliditeten tagas i beräkning vid pensionernas fastställande,
skulle det därför måhända behöva räknas med en relativt stor
säkerhetsmarginal, vilken mer än nödvändigt skulle reducera de redan förut
små pensionsbeloppen för icke-invalider. Denna fråga måste därför lämnas
till framtida utredning. Beträffande dessa invalider torde emellertid oberoende
av invaliditetsorsak böra gälla, att vid tilldelandet av pension från
fastställd pensionsålder villkoret om minst 120 månaders seglationstid borde
bortfalla för åtnjutandet av det fasta tillägget (50—75 kronor).

Då kostnaden för denna ytterligare förhöjning beräknades, hade även de
före pensionsåldern invalida personerna tagits i beräkning, även de som före
denna ålder erhölle ett efter deras behövande omständigheter avpassat understöd.
Emellertid skulle, särskilt örn invaliditeten inträffade tidigt, deras
förmåner efter pensionsordningens slutliga genomförande bliva sämre än i
utgångsläget, då i utgångsläget en menig invalid sjöman vid pensionsåldern
skulle komma i åtnjutande av 90 kronor per år mot, efter pensioneringens
fullständiga genomförande, endast 50 kronor jämte den vid tidig invaliditet
även efter procentuell förhöjning obetydliga hyresavgiftspensionen. För att
kompensera detta förhållande syntes medel böra ställas till förfogande för
att nied tillämpande av behovsprincipen såväl före som efter pensionsåldern
understödja personer, som i tjänsten ådragit sig sjukdomsinvaliditet. Olycksfall
i tjänsten torde icke härvid böra tagas i betraktande, då de därav träffade
personerna erhölle livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

För bestridandet av denna form av understödsverksamhet måste de beräknade
kostnadssiffrorna i viss mån höjas. Utöver att medel i viss omfattning
kunde förväntas återstå disponibla inom den framlagda kostnadsramen,
torde man böra taga i betraktande att vissa överskott med sannolikhet
kunde frigöras ur den av hyresavgifter bildade fonden, med hänsyn särskilt
till att hyresavgifter crlagda av personer, som före fyllda 25 år lämnade
sjötjänsten, enligt del föregående förslaget icke skulle medföra rätt till pension.
Dessutom torde ett icke ringa antal sjömän till följd av emigration
eller av annat skäl icke komma att utlaga sina pensioner. Man torde där I!

i hang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 210. 6

Kungl. Majlis proposition nr 219.

för kunna räkna med att tillräckliga medel skulle stå till disposition för här
avsedda understöd, utan att ytterligare anslag skulle behöva ifrågasättas för
ändamålet ifråga.

Vidare behandla de sakkunniga reglerna för pensionsordningens genomförande
under en övergångstid, som anses kunna beräknas till 30 år. I avseende
härå anföra de sakkunniga följande:

Först då så lång tid förflutit från den föreslagna pensionsordningens trädande
i kraft, att de sjömän, som vid tidpunkten i fråga trädde i sjötjänst,
närmade sig pensionsåldern, kunde pensionerna helt och hållet beräknas
efter de definitiva regler, som i det föregående angivits. Under den mellanliggande
tiden — som måhända kunde inskränkas till 30 år —- skulle pensionerna
beräknas efter regler, vilka till en början anknöte sig till utgångsläget
för att slutligen närma sig till de definitiva beräkningsföreskrifterna.
Det förefölle, som örn beräkningen skulle kunna försiggå sålunda, att hyresavgiftspensionen
såväl i sin helhet som den del därav, vilken kunde procentuellt
förhöjas, beräknades efter fastställda försäkringstekniska grunder.
Vad den procentuella förhöjningen beträffade, syntes för densamma särskilda
övergångsbestämmelser böra fastställas, vilka till en början medförde
en relativt starkare förhöjning av de beräknade liyresavgiftspensionerna,
för att successivt övergå i den föreslagna definitiva regeln. Slutligen skulle
härtill läggas den ytterligare förhöjningen av 50—75 kronor, beroende på
seglationstidens längd.

Under de första fem åren av övergångstiden torde till den så beräknade
pensionen böra läggas det för den sökande enligt bestämmelserna för utgångsläget
stadgade pensionsbeloppet, dock minskat med den nyss nämnda
förhöjningen av 50—75 kronor. Efter förloppet av dessa fem år torde till
den förhöjda hyresavgiftspensionen endast böra läggas så många tjugufemtedelar
av den på sätt här sagts minskade pensionen för utgångsläget, som svarade
mot det antal år, som återstode till slutet av den till trettio år beräknade
övergångstiden.

Kostnaderna torde på så sätt under övergångstiden kunna förväntas bliva
relativt konstanta.

De sakkunniga beröra härefter frågan om uppskjuten pension i visst fall.
Härom anföra de sakkunniga, att det syntes lämpligt, att pension icke utginge
till den som fortfarande fullgjorde aktiv sjötjänst efter uppnådd pensionsålder.
Det vore skäligt att, då i sådant fall pensionsåldern höjdes, den
redan intjänta pensionen med hänsyn härtill efter försäkringstekniska grunder
ökades och att ytterligare pension tilldelades vederbörande på grund av
efter den ursprungliga pensionsåldern erlagda hyresavgifter. Dock borde
dylika hyresavgifter icke få medräknas vid fastställandet av den hyresavgiftspension,
som finge procentuellt förhöjas på sätt, som föreslagits.

De sakkunniga hava ytterligare anfört följande:

De föreslagna pensionerna hade förutsatts utgå under pensionstagarens
hela livstid. Det syntes emellertid med styrka kunna ifrågasättas, huruvida
icke för meniga sjömän ett annat förfaringssätt ur såväl enskild som social
synpunkt skulle vara det mest önskvärda. Då en sjöman lämnade sin tjänst,
icke sällan till följd av nedsatta krafter eller annan minskad lämplighet för
sjön, hade han, särskilt örn han närmade sig den föreslagna pensionsåldern,
ofta svårt att anpassa sig efter sina nya levnadsbetingelser och att
erhålla en mot hans färdighetet passande sysselsättning. Det vore därför

Kungl Maj:ts proposition nr 210.

önskvärt att lian vid denna ålder erhölle ett så kraftigt understöd som möjligt,
kraftigare än den relativt ringa pension, som enligt det föregående kunde
komma att utgå. Detta skulle tilläventyrs kunna ske örn man beaktade, att
lian från 67 års ålder bleve berättigad till folkpension, i regel omfattande
tilläggspension. Man kunde därför låta den efter förenämnda förslag utgående
pensionen bliva begränsad att utgå endast intill 67 års ålder, varigenom
den naturligtvis skulle kunna i motsvarande mån ökas. I stället för en livstidspension
av exempelvis 130 kronor från 55 år skulle sålunda kunna meddelas
en temporär pension mellan 55 oell 67 år av 214 kronor per år, innebärande
en höjning av c:a 65 %>.

Beträffande handhavanclet av den föreslagna sjömanspensioneringen avser
sakkunnigas förslag en centralisering till handelsflottans pensionsanstalt.
De anföra i anslutning härtill:

De kostnader, vilka förvaltningen av den utvidgade pensioneringen komme
att medföra för handelsflottans pensionsanstalt måste visserligen förutses
bliva något större än anstaltens nuvarande förvaltningskostnader, men torde
dock knappast stiga till mera avsevärda belopp, då det klientel, som skulle
bliva föremål för anstaltens administration endast skulle omfatta pensionstagarna
och icke hela den kategori, som årligen erlade hyresavgifter, samt
dessa avgifters insamling och redovisning. Denna redovisning krävde ju en
avsevärd apparat, vilken framdeles som hittills torde böra påvila sjömanshusen
och kommerskollegium.

Den översikt över det försäkrade klientelet, som nödvändigt erfordrades
för ett bedömande av de befintliga fondernas tillräcklighet, torde kunna vinnas
genom en vid lämpliga tidsintervall återkommande statistisk undersökning
av sjömanshusens material, vilket, då detta material inom en ej avlägsen
framtid avsåges skola finnas upplagt å ett kortsystem, icke kunde väntas
erbjuda de svårigheter och kräva den arbetsinsats, som för närvarande med
nödvändighet vore förbundna med en dylik undersökning.

För utbetalning av de med tiden allt talrikare pensionerna för sjömän,
vilka redan tidigt lämnat sjötjänsten, torde måhända ett samarbete kunna
sökas med pensionsstyrelsen i syfte att åstadkomma dessa oftast mindre betydande
pensionsbelopps utbetalning i samband med folkpensionerna. De
skulle då, vederbörligen förhöjda, utgå först från fyllda 67 år eller från
mellan 55 och 67 års ålder inträffad invaliditet.

Yttranden. Samtliga sjö fartssammanslutningar, inklusive samtliga anställdas
organisationer, hava tillstyrkt det föreliggande förslaget beträffande
pensions- och understödsväsendets ordnande, och även direktionerna för
sjömanshusen i riket hava, med endast enstaka undantag, förordat detsamma.
Några direktioner påtala den försämring, som genom förslagets antagande
skulle uppstå i så måtto, att möjlighet ej längre skulle komma
att förefinnas att erhålla pension från handelsflottans pensionsanstalt
jämte understöd från sjömanshus eller på annat sätt motsvarande
förmåner. Några direktioner ifrågasätta pensions- och understödsväsendets
utvidgande till att gälla även sjöfolk, sysselsatt i inrikes
sjöfart. I eif flertal fall gives uttryck för tillfredsställelse med att ett realiserbart
förslag till samordnande och rationalisering av pensions- och understödsväsendet
för sjöfolk nu äntligen kunde anses föreligga. Svenska sjöfolksförbundet
förordar det angivna alternativförslaget med temporär pension
till 67-årsåldern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försäkringsinspektionen uttalar, att då, såvitt inspektionen kunnat finna,
de sakkunnigas förslag i stort sett åsyftade lämpligare former och rationellare
grundval än nuvarande för pensioneringen av de sjömän, som mera
stadigvarande ägnade sig åt yrket, utan att lägga hinder i vägen för ordnande
efter andra linjer av en pensionering av här ifrågavarande klientel, därest en
sådan skulle visa sig påkallad, syntes anledning till erinran mot detta förberedande
förslag ej föreligga. Försäkringsinspektionen anför vidare:

De statistiska utredningar och på dem grundade kostnadsberäkningar,
som åtföljde de sakkunnigas promemoria, vore, enligt lämnad uppgift, huvudsakligen
av preliminär karaktär och avsedda att ge en uppfattning rörande
storleksordningen av ifrågakommande belopp. Det syntes dock enligt
inspektionens mening vara i stort sett tillfyllestgörande för belysande av
förslagets ekonomiska konsekvenser. Med avseende på de kostnadsberäkningar,
som av de sakkunniga framlagts i samband med dryftandet av
frågan om ett rationellare ordnande av pensioneringen för sjömanshusens
personal och vilka på grund av sin inverkan på sjömanshusens omkostnader
bland annat sekundärt övade inflytande på beloppet av de medel, som
kunde komma att stå till buds för understöds- och pensioneringsverksamheten,
ville inspektionen framhålla, att numera rådande förhållanden motiverade
annorlunda beskaffade beräkningsgrunder än de vid beräkningarnas utförande
(1931) tillämpade och att sänkningen av de ursprungligen avsedda
pensionsåldrarna ävenledes påverkade beräkningarna i fördyrande riktning.

Statskontoret förklarar sig i och för sig icke hava något att erinra mot att
en pensioneringsordning för sjöfolket genomfördes i enlighet med de av
de sakkunniga angivna riktlinjerna. Emellertid framhåller statskontoret,
att förutsättningen härför syntes böra vara, att pensioneringen kunde genomföras
inom ramen av de medel, som stöde sjömanshusen till buds, utan
att ytterligare anslag behövde för ändamålet anvisas. Ämbetsverket anför
härutinnan ytterligare:

De sakkunniga hade räknat med ett särskilt statsanslag av 200,000 kronor.
Detta anslagskrav funne statskontoret vara ägnat att ingiva starka
betänkligheter, ej minst med hänsyn lill den för detsamma anförda motiveringen.
Såvida statsmakterna i detta fall skulle bevilja retroaktiv ersättning
för de statsbidragsbelopp, som skulle hava utgått, för den händelse
sedermera medgivna, förmånligare statsbidragsgrunder varit gällande under
förfluten tid, skulle liknande krav kunna ställas på statsverket ifrån ett
flertal kommunala och enskilda institutioner, som förmenade sig hava rätt
till ytterligare statsbidrag för gångna år. Därest statsmakterna skulle anse
sig böra anvisa medel för möjliggörande av den föreslagna pensioneringsordningen
för sjöfolket — något som statskontoret icke kunde tillstyrka —
torde detta fördenskull i varje fall böra ske utan att frågan sammanknötes
med de gångna årens statsbidragsgrunder.

Ämbetsverket ville för sin del förorda, att en undersökning konime till
stånd angående möjligheterna att ordna förevarande pensionering inom ramen
av de medel, som stöde till buds utan höjning av utgående statsbidrag.
I anslutning till vad föredragande departementschefen uttalat i sina direktiv
för den av de sakkunniga verkställda utredningen, finge statskontoret
härvid ifrågasätta, huruvida icke en behovsprövning i någon form borde
bibehållas. Sålunda syntes böra övervägas att begränsa de tillägg, som
skulle utgå utöver hyresavgiftspensionen, lill sådana innehavare av hyres -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

avgiftspension, som funnes vara i särskilt behov av dessa tilläggsförmåner.
Prövningen av rätten till dylikt tillägg syntes liksom pensioneringsförfarandet
i dess helhet kunna handhavas av handelsflottans pcnsionsanstalt i
enlighet med vad de sakkunniga föreslagit.

Slutligen ville statskontoret uttala, att ämbetsverket av principiella skäl
icke kunde biträda den av de sakkunniga antydda utvägen att låta pensionerna
utgå, icke — såsom i första hand föreslagits — intill vederbörandes
frånfälle utan allenast under tiden efter uppnådd pensionsålder till 67-årsåldern,
då rätten till folkpension, inbegripet i förekommande fall tilläggspension,
inträdde.

I en till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse den 23 februari 1938 bär direktionen
för handelsflottans pensionsanstalt förklarat sig i huvudsak kunna biträda
de sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium. Kollegium förklarar sig i likhet med försäkringsinspektionen
finna de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna för
ett reformerat pensions- och understödsväsende för sjöfolket innefatta lämpligare
former och rationellare grundval för denna verksamhet än nu gällande
ordning.

Kollegium anför i detta ämne vidare i huvudsak följande:

Frågan om den nuvarande behovsprövningen, såvitt anginge understöd
från sjömanshusen, hade varit föremål för ingående överväganden av de
sakkunniga. Dessa överväganden hade redan på ett ganska tidigt stadium
av utredningen lett till enhällig mening örn lämpligheten av behovsprövningens
åtminstone partiella slopande.

En understödsutdelning helt grundad på behovsprövning hade ansetts
vara varken tidsenlig eller rättvis. Det nuvarande understödsväsendet grundade
sig på vissa avgifter från de anställda själva och deras arbetsgivare,
redarna. Vissa kategorier av de förra -— de mera välavlönade -—- erlade under
sin seglationstid avsevärda avgiftsbelopp ulan garanti för att de sedermera
erhölle någon valuta härför, för såvitt de icke vid tiden för slutad sjötjänst
prövades vara i torftiga omständigheter. Kravet på dylik behovsprövning
medförde i själva verket att ett avsevärt antal personer av nu ifrågavarande
kategorier sjöfolk icke koinme i åtnjutande av sådant vederlag för
erlagda avgifter. Den nyligen för stora delar av den svenska handelsflottans
befäl avtalsvägen ordnade pensioneringen, innefattande även änke- och barnpensionering,
medförde, att otidsenligheten och orättvisan i det hittills gällande
systemet ur nyss antydd synpunkt bomme att framstå i än starkare
dager. Härtill komme, alt en behovsprövning alltid beredde särskilda vanskligheter
i avseende å möjligheterna att åstadkomma en likformig tillämpning.
Detta förhållande hade ansetts i sin mån tala för lämpligheten av att
i varje fall vidtaga åtgärder för att i möjligaste mån begränsa behovsprövningens
tillämpningsområde.

Av naturliga skäl hade det med hänsyn till nu anförda omständigheter
varit önskvärt att kunna helt frångå behovsprövningen och sålunda i stället
basera all understödsutdelning på strängt försäkringstekniska grunder. Den
begränsade medelstillgången hade emellertid omöjliggjort en så långtgående
reform, i det att de understödsbelopp, som med en dylik utgångspunkt skulle
ifrågakomma skulle blivit orimligt små, för såvitt icke särskilda medelstillskott
av betydande storleksordning ställts till förfogande. På grund av de
givna direktiven för den kollegium och de sakkunniga anbefallda utredningen
hade anspråk härå icke ansetts böra eller kunna uppställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Det vöre framför allt hänsynen till nu anförda förhållanden, som föranlett
de av de sakkunniga föreslagna normerna för ett samordnande av nu förefintliga
anordningar för pensionering av och understöd till sjöfolket och
deras efterlevande. Behovsprövningen hade alltså i huvudsak begränsats
till att avse endast änkor efter sjöfarande och såsom hittills förlagts till sjömanshusen,
medan den hittillsvarande verksamheten i övrigt på förevarande
område omvandlades till en på försäkringsmässiga grunder baserad pensionering,
sammanförd i handelsflottans pensionsansialt.

Att såsom statskontoret ifrågasatt delvis grunda även denna senare gren
av förevarande verksamhet på en behovsprövning läte sig icke göra redan
av den anledning, att man därigenom skulle åter framskapa dea orättvisa, vilken
man med den föreslagna omgestaltningen av understöds- och pensionsväsendet
velat väsentligen komma ifrån. Följden av den av statskontoret
föreslagna anordningen bleve nämligen, att praktiskt taget allt det befäl i
svenska handelsflottan, som komme i åtnjutande av pension i enlighet med
den avtalsvägen anordnade pensioneringen, väl finge försäkringsmässig valuta
för sina erlagda hyresavgifter men icke ens i minsta mån andel i motsvarande,
av vederbörande arbetsgivare erlagda avgifter, en andel, varmed
vederbörande dock, enligt vad som upplysts, vid uppgörelsen örn befälspensioneringen
räknat. I åtskilliga fall skulle ett realiserande av statskontorets
tankegång få såsom följd, att personer i befälsställning efter den nya anordningens
genomförande icke skulle bliva tillförsäkrade ens samma pensioner,
som nu utginge från handelsflottans pensionsanstalt. Den av statskontoret
föreslagna utvägen torde sålunda icke kunna anses framkomlig.

Vad härefter anginge det för genomförandet av de sakkunnigas förslag på
förevarande punkt erforderliga statsbidraget å 200,000 kronor, sa ansåge
kollegium avgörande för frågan örn nämnda anslags beviljande böra vara
en prövning, huruvida anvisandet av ett dylikt i föreliggande lall vore ur
allmänna skälighetssynpunkter motiverat.

Vid bedömande av denna sida av föreliggande spörsmål bolde beaktas,
att det ju här icke vore fråga örn att ordna en verklig pensionering för sjöfolket
— en fråga, som för övrigt de för utredningen givna direktiven uttryckligen
anvisat icke höra göras lill föremål för närmare överväganden
_utan endast att på ett rationellt och tidsenligt sätt samordna redan befintliga
anordningar på förevarande område.

Om det gällt att för en viss yrkesgrupp åvägabringa en helt ny pensionering,
vartill sålunda motsvarighet tidigare saknats, kunde utan tvivel betänkligheter
göra sig gällande mot att staten lämnade detta sitt stöd genom
årliga bidrag. Den genom sjömanshusen bedrivna understödsverksamheten,
vartill statsmakterna själva på sin tid tagit initiativet, vöre emellertid av
mycket gammalt datum och räknade nu en snart tvåhundraårig hävd. Det
rådde intet tvivel örn att en väsentlig anledning till att denna verksamhet icke
utvecklats till den effektivitet, som säkerligen från början varit åsyftad, vore
att hänföra till att det allmänna under gångna tider utan motsvarande vederlag
utnyttjat sjömanshusen för sina förvaltningsmässiga uppgifter. Inom
de grupper av företagare och anställda, som berördes av denna sak, hade
känslan härav framkallat en mycket stark opinion, från vilken man vid
frågans avgörande icke borde bortse. Aven till den genom handelsflottans
pensionsanstalt bedrivna verksamheten hade statsmakterna tagit^ initiativet,
och denna verksamhet hade ägt bestånd i nu snart 75 år. Ifrågavarande
verksamhet hade sitt historiska ursprung i och ansages i viss mån utgöra
vederlag för en sjöfolket tidigare sedan gammalt tillkommande men sedermera
av statsmakterna indragen ekonomisk förmån. Bland^ annat med hänsyn
tili penningvärdets förändringar hade statsmakterna på senare tid flin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 87

nit sig böra genom särskilda anslag lämna bidrag till verksamheten i ökad
omfattning.

Olika förslag till omdaning av förevarande anordningar hade tid efter annan
framlagts, utan att det blivit möjligt att bringa de föreliggande frågorna
till lösning. Anledningen härtill hade framför allt varit svårigheten att
finna en linje, som kunde vinna anslutning från de skilda intressegrupperna.
Det förslag, som nu förelåge, syntes däremot omfattas med gillande av en
nära nog enstämmig mening inom därav berörda kretsar.

Då den föreliggande utredningen hade synts kollegium giva vid handen,
att en omdaning på förevarande område, som länge framstått såsom angelägen,
svårligen läte sig genomföra utan att det föreslagna ytterligare statsbidraget
komme till stånd, hade kollegium funnit sig böra för sin del giva
sin anslutning till förslaget i denna del. Örn frågan såges i belysning av det
antydda historiska sammanhanget, förefölle det kollegium som om ett bifall
till förslaget på denna punkt icke kunde anses giva berättigande för de
av statskontoret framförda farhågorna för icke önskvärda konsekvenser på
annat håll.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker kollegium för sin
del nu föreliggande förslag till omläggning av handelsflottans pensionsanstalts
verksamhet.

I detta sammanhang har kollegium i anledning av försäkringsinspektionens
påpekande av den sekundära inverkan på den för förevarande verksamhet
beräknade medelstillgången, som de drygare kostnaderna för sjömanshuspersonalens
pensionering kunde väntas få, erinrat, att beräkningarna angående
den sammanlagda kapitalbehållningen av sjömanshuskassorna vid
1938 års utgång, 11,500,000 kronor, haft till utgångspunkt en dylik kostnadsstegring
i avseende å den på personalens huvudmän fallande retroaktivavgiften
för tjänstepension. Vad anninge de på huvudmännen fallande årliga
pensionsavgifterna kunde ökningen av beloppet härför icke fa sadan storleksordning,
att den nämnvärt påverkade kostnadsberäkningarna.

Med hänsyn till det av kollegium i anslutning till chefens för marinen förslag
förordade framskjutandet av tidpunkten för ikraftträdandet av sjömanshusens
omorganisation och då det närmare utformandet av bestämmelserna
för det reformerade pensions- och understödsväsendet måste taga icke obetydlig
tid i anspråk, förordar kollegium, att de nya anordningarna på nämnda
område icke bringas till ikraftträdande förrän med ingången av budgetåret
1939/1940. För instundande budgetår, framhåller kollegium, skulle sålunda
icke, i vidare mån än kollegium, delvis i anslutning till de sakkunnigas förslag,
i det följande komme att föreslå, krävas andra anslag för förevarande
ändamål lin som för innevarande budgetår anvisats.

Kollegium anför härefter vidare följande:

Statskontoret hade på principiella skäl framställt^erinran mot det alternativa
förslaget om temporär pension för manskap från pensionsåldern till 67-årsåldern. Under hänvisning till Svenska sjöfolksförbundets oreserverade tillstyrkan
till detta alternativ och till de sakkunnigas motivering för förslaget
finge kollegium för sin del tillstyrka, att möjlighet för en anordning sådan
som den lin nämnda lämnades öppen; dess genomförande skulle ju icke i
någon mån påverka kostnadsramen för förevarande verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kollegium ville slutligen även framhålla, hurusom det enligt kollegii mening
måste anses lämpligt, att Kungl. Majit tillförsäkrades befogenhet att
vid bestämmelsernas utformande vidtaga sådana mindre jämkningar i grunderna,
som av ekonomiska eller andra skäl kunde befinnas påkallade. Såsom
exempel härå finge nämnas, att förslaget förutsatte, att pension icke skulle
kunna erhållas så länge vederbörande efter uppnådd pensionsålder fortfarande
tjänstgjorde till sjöss. Förutsättning för pension torde därför böra
vara, förutom uppnådd pensionsålder, att vederbörande blivit avförd ur sjömanshusets
register såsom ej längre sjöfarande, vare sig nu detta avförande
bade skett efter förloppet av fyra kalenderår efter senaste sjötjänst (§ 16
mom. 2 sjömanshusförordningen) eller på grund av vederbörandes egen anmälan
jämlikt § 16 mom. 1 sjömanshusförordningen. Vederbörande torde
emellertid icke böra förmenas att efter pensions erhållande rent tillfälligtvis
taga anställning till sjöss, såsom för något eller några kortare vikariat eller
dylikt. Skulle däremot pensionär mera kontinuerligt tjänstgöra till sjöss,
hade givetvis förutsättningen för pensionen bortfallit och borde denna då
följaktligen temporärt indragas, intill dess vederbörande åter kunde anses
hava slutat sin sjötjänst. Det borde få ankomma på Kungl. Majit att i nu
antydda och liknande avseenden efter omprövning utforma närmare regulativ.

Med avseende å de sakkunnigas förslag — i anslutning till av direktionen
för handelsflottans pensionsanstalt gjord framställning — att visst anslag
måtte anvisas för möjliggörande av att övermaskinister kunde överföras från
tredje till andra klassen i pensionsreglementet, anför kommerskollegium:

Med övermaskinister torde även böra avses sådana maskinister, som avlagt
maskinistexamen av lia klass enligt äldre bestämmelser.

Enligt verkställd utredning vore 156 av pensionärerna i nuvarande tredje
klassen övermaskinister. Då skillnaden mellan pension (inkl. tilläggspension)
enligt andra och tredje klasserna utgjorde 30 kronor, skulle för nu
avsedd överföring erfordras ett belopp av 4,680 kronor. Enligt kollegii mening
borde med övermaskinister likställas sådana förste styrmän, som avlagt
sjökaptensexamen. Exakt uppgift örn antalet dylika pensionärer förelåge
visserligen icke, men av den utredning, som förebragts, kunde med säkerhet
slutas, att antalet icke vore så stort, att överförandet nämnvärt påverkade
anslagsbehovet. Då på skäl, som framginge av de sakkunnigas utredning,
pensionsanstalten för en avsevärd tid framåt måste inrikta sig på pensionering
allenast av pensionsberättigade sökande till fjärde klassen, torde något
större antal nga pensioner för nyss nämnda befälskategorier icke ifrågakomma.
Ett förslagsanslag å ett avrundat belopp av 5,000 kronor syntes
därför vara för förevarande ändamål tillräckligt.

Kommerskollegium tillstyrker alltså, att Kungl. Majit måtte utverka dels
riksdagens medgivande till att övermaskinister och med dem likställda samt
förste styrmän med sjökaptensexamen från och med den 1 juli 1938 skulle
tillhöra andra klassen i det för handelsflottans pensionsanstalt fastställda
reglementet dels ock anvisande av ett förslagsanslag för detta ändamål å

5,000 kronor.

Vidkommande det nuvarande förslagsanslaget å 125,000 kronor för beredande
av tilläggspensioner ät pensionstagarna vid handelsflottans pensionsanstalt
har kommerskollegium anfört följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I avseende å användningen av ifrågavarande anslag hade anstaltens direktion
bemyndigats att till en var, som i enlighet med bestämmelserna i anstaltens
reglemente och direktionens därå grundade beslut under respektive
kalenderår eller någon del därav uppbure pension från anstalten, utbetala
tilläggspension med vissa belopp. Då grundpensionerna, vilka i enlighet med
§ 11 i anstaltens reglemente utbetalades i efterskott för nästförflutna halvår,
den 1 mars respektive den l september, liksom tilläggspensionerna å 30 kronor
till pensionärer i fjärde klassen, grundade sig på anslag »för budgetår», hade
nu angivna skiljaktigbeter med avseende å de tidsperioder, till vilka de
olika delarna av pensionerna hänförde sig, föranlett, att de budgetår avseende
pensionsbeloppen i sin helhet utbetalades den 1 september för tiden marsaugusti
(6 månader) och den 1 mars för tiden september—februari (6 månader),
medan här avsedda tilläggspensioner utbetalades den 1 september för
tiden januari—augusti (8 månader) och den 1 mars för tiden september—
december (4 månader). Denna förskjutning vore ägnad att vålla expeditionella
besvärligheter, vartill konime, alt vid själva övergången till ett nytt
pensioneringssystem, sådant som det förut förordade, det måste vara ägnat
att bereda större reda i systemet, om de olika delarna av pensionerna löpte
jämsides.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förordar kommerskollegium,
att anslaget till tilläggspensioner för budgetåret 1938/1939 uppräknas från

125,000 kronor med en sjättedel därav — eller i runt tal 21,000 kronor, avseende
tilläggspensioner jämväl för månaderna januari och februari 1939 —
till 146,000 kronor och samtidigt förklaras skola avse tilläggspensioner för
tiden från och med januari 1938 till och med februari 1939.

I detta sammanhang må nämnas, att kommerskollegium förutsätter, att i
samband med omläggningen av understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk
riksstatsanslagen till handelsflottans pensionsanstalt sammanföras till
ett anslag.

Beträffande direktionens för handelsflottans pensionsanstalt framställning
örn vissa tilläggsanslag för nedbringande av väntetiden för sökande av pension
från anstalten har kollegium anfört följande:

Kollegium hade låtit verkställa en närmare undersökning rörande de den
15 januari 1938 till ett antal av tillhopa 610 uppgående ansökningar örn pension
från anstalten, vilka i brist på medel vore beroende på prövning. Av
undersökningen hade framgått, att, örn det föreslagna nya systemets pensionsåldrar
tillämpades och det föreslagna nya villkoret för pension örn slutad
tjänstgöring till sjöss skulle tillämpas nu omedelbart, endast 121 av de
på prövning beroende ansökningarna skulle kunna föranleda pensions beviljande.
Örn dessutom toges hänsyn till den för det nya systemet bärande
förutsättningen, att dubbelpensionering, d. v. s. såväl understöd från sjömanshus
som pension från anstalten, icke skulle få förekomma i fråga
örn nytillträdande, skulle antalet till pension berättigade ytterligare nedgå
till 88. Visserligen finge av den sålunda verkställda utredningen icke dragas
alltför vittgående slutsatser beträffande det framtida tilloppet av berättigade
sökande av pension enligt den föreslagna nya ordningen, enär det föreliggande
speciella utredningsresultatet kunde jämförelsevis tillfälligt hava påverkats
av den nu rådande konjunkturen inom sjöfarten med relativt stark
sysselsättning för handelsflottan och därav följande stark efterfrågan på
arbetskraften, men utredningen syntes dock bekräfta riktigheten av de sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kunnigas åsikt, att med hänsyn till det nya läge, som uppstått genom framläggandet
av förevarande omorganisationsförslag, med vidare åtgärd, utöver
vad i det föregående förordats, i anledning av direktionens för anstalten förevarande
framställning borde anstå. Tillräcklig anledning till säråtgärder
för den jämförelsevis korta tid, som, därest det avgivna förslaget till ändrade
grunder för pensions- och understödsväsendet bleve godkänt, skulle
återstå till det nya systemets ikraftträdande, syntes kollegium sålunda icke
föreligga.

Med avseende å de sakkunnigas förslag att handhavandet av sjömanspensioneringen
skulle centraliseras till handelsflottans pensionsanstalt, har kollegium
anfört i huvudsak följande:

De med handelsflottans pensionsanstalts nuvarande förvaltning förbundna
kostnaderna hade under budgetåret 1936/1937 uppgått till 11,288 kronor
74 öre, varav 8,950 kronor i arvoden, 1,500 kronor i hyra för expeditionslokal
och 830 kronor 90 öre för expenser. Till bestridande av nu ifrågavarande
kostnader stöde till anstaltens förfogande huvudsakligen räntor på
anstaltens s. k. förvaltningskostnadsfond, vilken vid slutet av nyssnämnda
budgetår uppgick till ett belopp av 240,703 kronor 42 öre, vissa bötesmedel
samt ett årligt statsanslag å 1,500 kronor.

Då kollegium ansett det nödvändigt, att uppgift förelåge åtminstone om
den antagliga storleksordningen av de med anstaltens utvidgade arbetsuppgifter
förbundna kostnaderna, hade kollegium i samråd med den av de sakkunniga
anlitade förste aktuarien Lindh verkställt vissa beräkningar härutinnan.

Kollegium utginge till en början från att någon förändring icke erfordrades
beträffande vare sig direktionens för anstalten nuvarande sammansättning
(3 ledamöter, varav en ordförande) eller de tili ledamöterna årligen
utgående arvodena (800 kronor till ordföranden och 600 kronor till vardera
av de övriga ledamöterna). Förutsättningen härför finge emellertid anses
vara, att anstalten försåges med kompetent och i övrigt lämplig personal
för det löpande arbetet. Det närmaste ansvaret för och ledningen av anstaltens
löpande uppgifter (föreståndare) syntes, med särskild hänsyn till att
viss försäkringsteknisk insikt och erfarenhet torde vara oundgänglig för tjänstens
vederbörliga fullgörande, icke kunna anförtros åt person, för vilken
avlöning utginge efter lägre norm än som vore bestämd för tjänsteman i
lönegraden B 26 enligt löneplanen för reglerade verk. Till biträde åt denne
borde få avses en kvinnlig tjänsteman i kanslibiträdes tjänsteställning, varjämte
borde beräknas visst belopp för erforderlig vaktmästarhjälp samt, för
tillfällen av särskild arbetsanhopning såsom vid pensionsutbetalningsterminerna,
extra skrivhjälp. I övrigt erfordrades vissa belopp för bestridande
av utgifter för lokalhyra, städning, telefon samt för expenser i övrigt.

Kostnaderna syntes, därest för föreståndaren avsåges full tjänst, kunna
antagas gestalta sig ungefärligen sålunda:

Avlöningskostnader:

Föreståndaren (löneklass 29) kronor 10,020

Kanslibiträde (löneklass 10) » 3,300

Vaktmästarhjälp (i ett för allt) ........................ » 1*500

Extra skrivhjälp (i ett för allt) ........................ » 500

Kronor 15,320.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Omkostnader i övrigt:

Hyra ............

Städning ........

Telefon ..........

Expenser i övrigt . .

kronor 2,000
» 360

» 240

»_3,400

Kronor 6,000.

Härtill skulle komma dyrtidstillägg m. m. å omkring 2,500 kronor.

Totalkostnaden skulle enligt nu anförda beräkningar årligen bliva i runt
tal 23,800 kronor. För bestridande härav kunde, med utgångspunkt från en
genomsnittsränta å 2.75 procent å förvaltningskostnadsfonden, beräknas sta
till förfogande räntemedel och bötesandelar å årligen i genomsnitt i runt tal

7.000 kronor, varför det årliga statsbidraget till anstaltens förvaltningskostnader,
med angivna utgångspunkt av erforderlig full tjänstetid för föreståndaren,
skulle behöva ökas från nu utgående jämförelsevis ringa belopp av 1,500
kronor till 16,800 kronor.

Enligt vad för kollegium upplysts skulle emellertid, under förutsättning
att det kvinnliga biträdet, såsom avsetts, Hnge full tjänstgöring, föreståndarens
arbetskraft icke behöva helt tagas i anspråk, varför undersökningar
borde verkställas, huruvida icke till föreståndare skulle kunna förvärvas
person med sysselsättning även på annat håll, i vilket fall avlöningen till
denne skulle kunna fastställas till lägre belopp än det här förutsatta och
utgå i form av arvode. Härigenom skulle kostnaderna för anstaltens förvaltning
liksom det erforderliga statsbidraget kunna icke oväsentligt nedbringas.
Slutligt förslag i förevarande angelägenhet torde få framläggas
inom sådan tid, att förslag i ämnet, i händelse den nu samlade riksdagen
godkände förslaget till huvudgrunder för ett reformerat pensions- och understödsväsende
för sjöfolket, kunda föreläggas nästkommande riksdag.

Den föreslagna omläggningen leonline helt naturligt att föranleda vissa engångskostnader.
Sålunda måste anstalten utrustas med vissa moderna hjälpmedel
för verksamhetens administrering. Enligt upplysning erfordrades härutinnan
anskaffande av, förutom kortregister, adressograf (med listforare)
till en beräknad kostnad av omkring 3,000 kronor, 2 räknemaskiner (multiplikations-)
betingande en kostnad av tillhopa omkring 550 kronor, en additionsapparat
till ett pris av omkring 900 kronor samt en skrivmaskin till en
kostnad av omkring 390 kronor. Härtill skulle komma kostnaden för ett till
adressografen hörande plåtskåp med 30 lador för präglade plåtar till ett
beräknat pris av omkring 500 kronor. Engångskostnaden för ett antal av

5.000 präglade plåtar beräknades till 1,150 kronor. Kostnad för den löpande
präglingen av nya plåtar hade beräknats skola täckas inom ramen for
den förutsatta anslagsposten till expenser.

Nu angivna engångskostnader skulle sålunda kunna bondenäs till i Turit
tal 6,500 kronor jämte en mindre kostnad för kortregister. Kollegium förutsatte,
att nu ifrågavarande engångskostnader skulle kunna få bestridas
från handels- och sjöfartsfonden.

Slutligen borde beaktas, att anstaltens nuvarande kamrerare och sekreterare
med hänsyn till sin ålder icke kunde förutsättas efter anstaltens omorganisation
ifrågakomma för tjänstgöring vid anstalten. Denne, som vore
född den 23 september 1860, hade, efter tjänstgöring vid anstalten som kanslist
sedan maj månad 1883, alltsedan år 1895 bestritt befattningen som anstaltens
kamrerare och sekreterare, i vilken egenskap lian sedan åtskilliga
år åtnjutit ett årligt arvode av i ett för allt 3,300 kronor. Det syntes kollegium
skäligt, att denne vid entledigande från sitt av anstaltens direktion

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

meddelade förordnande bereddes årlig pension med lämpligt belopp. Frågan
härom torde få prövas efter förslag i sinom tid i ämnet från anstaltens
direktion.

DtVd£mnii'' Såsom förut framhåHits bar den nu slutförda utredningen bedrivits nied
utgångspunkt från att särskilda åtgärder, avseende en pensionering i verklig
bemärkelse av handelsflottans folk icke borde ifrågakomma i detta sammanhang.
Jag delar den uppfattning som ligger till grund för de direktiv, utredningen
sålunda haft att följa. Däremot kan det icke anses annat än lämpligt,
att, inom nuvarande anordningars ram, en rationalisering av det för
sjöfolket gällande pensions- och understödsväsendet kommer till stånd. Det
förslag, som i sådant hänseende nu föreligger, innebär i huvudsak, att behovsprövningen
— vilken hittills varit utslagsgivande för rätten till understöd
från sjömanshusen — i princip övergives samt att den vid de olika sjömanshusen
bedrivna understödsverksamheten samordnas med verksamheten vid
handelsflottans pensionsanstalt till en på försäkringstekniska grunder uppbyggd
pensionering, i dess helhet handhavd av nämnda anstalt. Allenast beträffande
sjömäns efterlevande avses sjömanshusens understödsverksamliet,
sedan den nya ordningen trätt i tillämpning, skola fortsätta, dock att understödet
till barn efter sjöman förutsättes, med anledning av ikraftträdandet
av lagen om barnbidrag, skola successivt avvecklas. Förslaget
har, med enstaka undantag, tillstyrkts av dem som yttrat sig i ämnet.
För egen del har jag funnit detsamma vara till sina huvudgrunder väl avvägt.
Detaljspörsmålen torde det icke vara nödvändigt att i detta sammanhang
taga ställning till. Vad angår de invändningar, som från statskontorets sida
framkommit mot vissa principer i förslaget, kan jag inskränka mig till att
hänvisa till vad i kommerskollegii utlåtande i dessa delar anförts. Att, såsom
statskontoret ifrågasatt, bibehålla behovsprövningen i vidare utsträckning än
förslaget innebär lärer sålunda, på skäl som av kollegium härutinnan framhållits,
icke vara att förorda. Med hänsyn till den motivering, som förebragts
av de sakkunniga och kollegium, anser jag jämväl förslaget om temporär
pension i vissa fall för manskap, gällande allenast till fyllda 67 år, böra
godtagas, trots de principiella betänkligheter vilka, på sätt statskontoret erinrat,
kunna riktas däremot.

I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande ikraftträdandet
av sjömanshusens omorganisation torde de föreslagna nya anordningarna
beträffande pensions- och understödsväsendet böra träda i tillämpning först
trän och med den 1 juli 1939. De sakkunniga hava vid sina beräkningar
utgått från, att för ändamålet skulle av statsmedel tillskjutas ett extra bidrag
av 200,000 kronor årligen. Ehuru jag i likhet med statskontoret icke kan
godtaga den motivering, som de sakkunniga till stöd för sitt yrkande i denna
punkt anfört, vill jag dock, med hänsyn till vad kommerskollegium erinrat i
ämnet och då anslaget i fråga är nödvändigt för genomförande av en pensionering
enligt de förordade riktlinjerna även med förhållandevis blygsamma
belopp, icke ställa mig avvisande mot den föreslagna medelsanvisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beloppet torde, såsom kommerskollegium framhållit, icke behöva utanordnas
förrän från och med budgetåret 1939/1940.

Av vad kommerskollegium anfört framgår, att de genom ifrågavarande
omläggning utvidgade arbetsuppgifterna för statens pensionsanstalt beräknas
föranleda en icke oväsentlig ökning av förvaltningsbidraget till anstalten, för
närvarande upptaget till allenast 1,500 kronor, ävensom vissa engångskostnader.
Förslag i ämnet torde, sedan detsamma blivit föremål för närmare
överväganden, få i sinom tid framläggas. Utgifterna i fråga torde icke behöva
påverka riksstaten för nästkommande budgetår.

I anledning av vad de sakkunniga och kommerskollegium anfört beträffande
den av direktionen för handelsflottans pensionsanstalt gjorda framställningen
om böjning av vissa till anstalten nu utgående anslag tillstyrker jag,
dels att övermaskinister och med dem likställda samt förste styrmän med
sjökaptensexamen vid utanordning av pensioner, som äger rum efter den 1
juli 1938, skola anses tillhöra andra klassen i det för anstalten fastställda
reglementet, samt att för detta ändamål beräknas ett belopp av 5,000 kronor,
dels ock att det å löpande års riksstat för tilläggspensioner avsedda förslagsanslaget
å 125,000 kronor för nästa budgetår höjes till 146,000 kronor för beredande
av tilläggspensioner åt pensionstagarna vid anstalten ej blott under
1938 utan jämväl under tiden januari—februari 1939. I övrigt synes anledning
ej föreligga att för nästkommande budgetår frångå den beräkning av
anslagen för handelsflottans pensionsanstalt, som för innevarande budgetår
tillämpats. Jag förordar alltså, att de olika under rubriken Handelsflottans
pensionsanstalt uppförda anslag, vilka i riksstatsförslaget allenast
beräknats, för budgetåret 1938/1939 upptagas med följande belopp:
förslagsanslaget till förbättring av pensioneringen inom fjärde klassen med

35,000 kronor, anslaget till förbättring av pensioneringen inom de tre
första klasserna med 31,000 kronor, förslagsanslaget till tilläggspensioner åt
pensionstagarna med 146,000 kronor och anslaget till förvaltningsbidrag med
1,500 kronor. Det för uppfattning av vissa pensionärer från tredje till andra
klassen erforderliga beloppet å 5,000 kronor torde i enlighet med vad kommerskollegium
föreslagit därjämte böra anvisas såsom särskilt förslagsanslag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, därest riksdagen godtager här
förordade förslag till ordnande av pensions- och understödsväsendet för sjöfolk,
sedan detaljbestämmelserna ytterligare prövats meddela de föreskrifter,
som finnas erforderliga för förslagets genomförande.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1) såsom Bidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader
för budgetåret 1938/1939 under tionde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 356,000 kronor;

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2) godkänna det av mig förordade förslaget till pensionsoch
understödsväsende för sjöfolk ävensom bemyndiga Kungl.
Majit att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet i huvudsaklig
överensstämmelse med grundlinjerna för samma förslag; 3)

för budgetåret 1938/1939 under elfte huvudtiteln anvisa

till Handelsflottans pensionsanstalt: Förbättring av pensioneringen
inom fjärde klassen ett förslagsanslag av 35,000
kronor,

till Handelsflottans pensionsanstalt: Förbättring av pensioneringen
inom de tre första klasserna ett anslag av 31,000
kronor,

till Handelsflottans pensionsanstalt: Tilläggspensioner under
januari 1938—februari 1939 ett förslagsanslag av 146,000
kronor,

till Handelsflottans pensionsanstalt: Uppflyftning av vissa
pensionstagare från tredje till andra klassen ett förslagsanslag
av 5,000 kronor, samt

till Handelsflottans pensionsanstalt: Förvaltningsbidrag ett
anslag av 1,500 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Knut von Horn.

BILAGOR

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Förslag till normallönestat

	1	2	3	4
Befattning	Nu (juni 1937) utgående avlöning	Slutav- löning	Summa för sj hv Kol. 2	avlöning ömans- set Kol. 3 :
Göteborg G	Ombudsman........................	12,160	12,160
	Notarie (65 år) ....................	9,760	9,760
	Förste bokhållare..................	7,020	7,020
	3 förste bokhållare ................	21,060	21,060
	Bokhållare........................	5,850	5,850
	Kontorsskrivare (kvinnlig, nu manlig)..	5,850	5,850		i
	Kanslibiträde (kvinnligt, nu manligt)..	3,500	3,500
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	—	—
	Expeditionsvakt....................	3 380	3 380	68,580	68,580
Stockholm I	Ombudsman (71 år)................	10,660	10,660
	Notarie ..........................	8,970	8,970
	Förste bokhållare (67 år)............	6,110	6,110
	Bokhållare..........................	4,940	4,940
	Kanslibiträde (kvinnligt, nu manligt)..	5,135	5,135
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	2 2,916	2 2,916	38,731	38,731
Hälsingborg E	Ombudsman........................	8,150	9,660
	Notarie ............................	6,500	6,500
	Förste bokhållare....................	5.720	5,720
	Kontorsbiträde (kvinnligt)............	2,400	2,400	24,280	24,280
Malmö F	Ombudsman........................	8,450	9,100
	Förste bokhållare (notarie) ..........	5,460	5,460
	Kanslibiträde (kvinnligt, nu manligt)..	4,420	4,420	18,330	18,980
Lysekil D	Ombudsman........................	3 5,850	8 6 500
	Kontorsskrivare (manlig) ............	—	—
	Kanslibiträde (kvinnligt) ............	2,860	3,835	8,710	10,335
Kalmar E	Ombudsman........................	8,450	8,450
	Kontorsskrivare (manlig) ............	4 4,030	4 4,810
	Skrivbiträde (kvinnligt, nu manligt) ..	1,700	1,700	14,180	14,960
Landskrona E	Ombudsman........................	5,850	7,150
	Kontorsskrivare (manlig) ............	3,120	3,900
	Skrivbiträde (kvinnligt)"..............	1,200	1,200	10,170	12,250
Norrköping F	Ombudsman (78 år)..................	9,100	9,100
	Kanslibiträde (manligt)..............	3,510	3,510
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	5 2,000	6 2,000	14,610	14,610
Karlshamn C	Ombudsman........................	4,940	6,240
	Kanslibiträde (manligt)..............	2,340	3,120
	Vaktmästare (75 år) ................	1,194	1,194	8,474	10,554
Oskarshamn G	Ombudsman........................	4,550	5,850
	Kanslibiträde (manligt)..............	2,860	4,030	7,410	9,880

1 För kvinnlig befattningshavare upptages här liksom i kol. 9 slutavlöningen. — 1 2 2,916

av 439 kronor såsom vice värd för sjömanshusets fastighet. — 4 Åtnjuter ett särskilt arvode av

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Bilaga A.

för sjömanshusen.

6	6	7	8	9	10
	Beräknad		Avlöning i		Summa avlöning för sjömans-
Föreslagen	omedelbar		näst högsta	Slutav-		huset
lönegrad	avlöning		löne-	löning
	(Vi 1939)		klassen 1		Kol. 6	Kol. 8	I Kol. 9
24	12,068	10,588	11,588	12,068
särsk, ar
vode å
2,000 kr.
21	7,190	7,190	8,077	8,588
16	6,773	5,146	6,357	6,773
16	20,319	15,438	19,071	20,319
14	5,146	4,597	5,523	5,940
11	4,354	3,903	4,597	4,597
7	3,696	3,171	3,696	3,696
2 (ny)	2,298	2,298	2.822	2,822
5	3,520	2,822	3,345	3,520	65,364	65,076	68,323
24	8,977	8,977	9,948	10,428
21	8,977	7,560	8,460	8,977
16	7,129	5,456	6,699	7,129
14	5,839	4,891	5,839	6,268
7	3,964	3,420	3,964	3,964
2 (ny)	2,513	2,513	3,057	3.U57	37,399	37,967	39,823
24	8,077	8,077	9,072	9,588
21	8,077	6,720	7,580	8,077
16	6,330	4,797	5,940	6,330
4	2,942	2,458	2,942	2,942	25,426	25,534	26,937
21	7,828	6,955	7,828	8,332
16	6,552	4,972	6,148	6,552
7	3,561	3,057	3,561	3,561	17,941	17,537	18,445
21	7,331	6,484	7,331	7,822
11 (ny)	3,480	3,480	4,112	4,368
7	2,828	2,828	3,292	3,292	13,639	14,735	15,482
21	8,077	6,720	7,580	8,077
11	4,045	3,621	4.273	4,536
2	2,458	2,126	2,620	2,620	14,580	14,473	15,233
21	6,720	6,720	7,580	8,077
11	4,045	3,621	4,273	4,536
2	2,458	2,126	2,620	2,620	13,223	14,473	15,233
21	6,955	6,955	7,828	8,332
7	3,763	3,057	3,561	3,763
2 (ny)	2,217	2,217	2,721	2,721	12,935	14,110	14,816
21	6,666	6,249	7,082	7,566
7	2,862	2,714	3,158	3,339
—	—	—	—	—	9,528	10,240	10,905
21	7,633	7,190	8,077	8,588
7	3,171	3,171	3,696	3,903	10,804	11,773	12,491

kronor till bokföringsbiträde och extra biträdeshjälp i övrigt. — 8 Åtnjuter dessutom ett arvode
200 kronor för sekreterargöromål åt direktionen. — 5 2,000 kronor till extra biträdeshjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

	1	2	3	4
Befattning	Nu (juni 1937) utgående avlöning	Slutav- löning	''Summa för sjö hu Kol. 2	avlöning måns- dt Kol. 3
Gävle F	Ombudsman........................	9,100	9,100
	Kontorsskrivare ....................	4,290	5,070
	Skrivbiträde (manligt)................	2 2,200	2 2,200	15,590	16,370
Sundsvall H	Ombudsman........................	8,450	8,450
	Kanslibiträde (manligt)..............	5,070	5,070	13,520	13,520
Marstrand E	Ombudsman........................	6,240	6,240
	Kontorsbiträde (kvinnligt)............	3,120	3,120	9 360	9,360 1
Karlstad F	Ombudsman........................	3,900	5,200
	Kontorsbiträde (kvinnligt) ..........	31,560	31560	5,460	6,760
Sölvesborg B	Ombudsman........................	5,460	5,460
	Skrivbiträde (kvinnligt) (66 år) ......	2,340	2,340	7,800	7,800
Nyköping E	Ombudsman (66 år) ................	5,980	5,980
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	2,340	2,340	8,320	8,320
Ystad C	Ombudsman........................	2,990	2,990
	Skrivbiträde (kvinnligt, nu manligt 68 år)	1,000	1,000	3,990	3,990
Västervik D	Ombudsman........................	4,940	6,240
	Kontorsbiträde (kvinnligt)............	1,950	2,730	6,890	8,970
Kristianstad C	Ombudsman........................	3,380	3,380
	Skrivbiträde (kvinnligt, nu manligt)..	2,322	2,322	5,702	5,702
Halmstad D	Ombudsman (71 år)..................	6,240	6,240
	Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)	3,120	3,120	9,360	9,360
Härnösand F	Ombudsman (65 år)..................	6,240	6,240
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	2,730	2,730
	Biträde och vaktmästare (72 år)......	1,170	1,170	10,140	10,140
Strömstad D	Ombudsman........................	3,900	3,900
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	—	—	3,900	3,900
Visby D	Ombudsman (65 år)..................	5,460	5,460
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	2,340	2,340	7,800	7,800
Luleå H	Ombudsman........................	3,900	3,900
	Skrivbiträde (kvinnligt)..............	1,400	1,400	5,300	5,300
Karlskrona E	Ombudsman (84 år)..................	4,940	4,940
	Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)	1,560	1,560	6,500	6,500
Söderhamn F	Ombudsman........................	5,850	5,850
	Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)	2,730	3,120	8,580	8,970
Uddevalla D	Ombudsman........................	6,500	6,500
	Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)	2,964	2,964	9,464	9,464
Trelleborg D	Ombudsman........................	3,900	3,900
	Kontorsbiträde (kvinnligt) (72 år) ....	1,300	1,300	5,200	5,200
Umeå G	Ombudsman........................	4 2,860	4 3,640
	Skrivhjälp..........................	300	300	3,160	3,940
Örnsköldsvik E	Ombudsman........................	2,340	2,340
	Skrivhjälp..........................	540	540	2,880	2,880
	Summa	1	362,391	377,406

1 För kvinnlig befattningshavare upptages här liksom i kol. 9 slutavlöningen. — 2 2,200 kroning.
— 4 Åtnjuter dessutom ett arvode av 1,500 kronor såsom vicevärd för sjömanshusets

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Föreslagen

lönegrad

Beräknad
omedelbar
avlöning
(Vi 1939)

Avlöning
i lägsta löne-

Avlöning i
näst högsta
löne-

Slutav-

löning

Summa avlöning för sjömans-huset

klassen

klassen1

Kol. 6

Kol. 8

Kol. 9

1 11

8,332

4,200

6,955

3,763

7,828

4,435

8,332

4,704

12,582

12,263

13,036

8,843

4,045

7,425

3,285

8,326

3,830

8,843

4,045

12,888

12,156

12,888

i 2/s 21
i 4

5,385

2,942

4,480

2,458

5,053

2,942

5,385

2,942

8,327

7,995

8,327

f''-2v,

4,928

2,721

4,637

2,553

5,219

3,057

5,555

3,057

7,649

8,276

8,612

!2/8 2I

4,874

2,318

4,009

1,895

4,556

2,318

4,874

2,318

7,192

6,874

7,192

2/s 21

5,385

2,620

4,480

2,126

5,053

2,620

5,385

2,620

8,005

7,673

8,005

2/s 21

5.044

1,975

4,166

1,975

4,721

2,419

5,044

2,419

7,019

7,140

7,463

2/s 21

4,323

2,365

4,323

2,365

4,887

2,828

5,215

2,828

6,688

7,715

8,043

2/» 21

5,044

2,270

4,166

1,975

4,721

2,419

5,044

2,419

7,314

7,140

7,463

2/s 21

4,323

2,983

4,323

2,365

4,887

2,828

5,215

2,828

7,306

7,715

8,043

2/s 21

5,555

2,721

4,637

2,217

5,219

2,721

5,555

2,721

8,276

7,940

8,276

2/s 21

4,887

2,056

4,323

2,056

4,887

2,520

5,215

2,520

6,943

7,407

7,735

a/s 21

5,215

2,520

4,323

2,056

4,887

2,520

5,215

2,520

7,735

7,407

7,735

2/s 21

5,250

2,923

4,950

2,392

5,551

2,923

5,895

2,923

8,173

8,474

8,818

v» 21

3,360

2,126

3,360

2,126

3,790

2,620

4,039

2,620

5,486

6,410

6,659

2/3 21

5,555

2,889

4,637

2,553

5,219

3,057

5,555

3,057

8,444

8,276

8,612

1/i 21

3,911

2,983

3 242
2,365

3 666
2,828

3,911

2,828

6,894

6,494

6,739

V» 21

7>e.a.4

3,911

1,028

3,242

1,028

3,666

1,260

3,911

1,337

4,939

4,926

5,248

>/a 21

4 3,595

600

‘3,595

600

‘4,039

600

‘4,294

600

4,195

4,639

4,894

V* 16

2,580

500

2,399

500

2,970

500

3,165

500

3,080

3,470

3,665

| 369,924

376,308

395,141

nor till nödig vaktmästare- och skrivlijälp. — 3 1,560 kronor till biträdes- och vikariatsersättfastighet
(stadshotellet).

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bilaga B

Sjömanshusens utgifter och kapitaltillgångar m. m. under år 1936.

Nr	Sjömanshus	An- tal års- un- der- stöd	Summa års- under- stöd kr.	Till- fälliga under- stöd kr.	Avlö- ningar kr.	Verk-liga drift-kostna-der i övrigt kr.	övriga utgif-ter (av annat slag än under-stöd) 1 kr.	Summa utgifter kr.	Behållen kapital-tillgång (sjömans-huskas-san) vid slutet av år 1936 kr.	Kapital-behåll-ning av dona-tionerna vid slu-tet av år 1936 kr.	Antal in- skriv- na sjömän d. S1/l2 1936
1	Göteborg....	913	107,875	4,928	69,191	26,150		208,144	1,268,331	574,937	5,953
2	Stockholm ..	583	72,770	675	37,836	6,779	—	118,060	1,238,135	403,088	5,893
3	Hälsingborg	529	61,220	2,989	24,118	10,798	1,300	100,425	603,965	36,778	3,103
4	Malmö......	198	23,730	1,424	15,637	8,000	350	49,141	438,444	41,529	2,121
5	Lysekil ....	182	20,780	361	9,416	108	2,827	33,492	503,032	—	2,810
6	Kalmar ....	278	33,200	1,360	14,317	1,157	857	50,891	438,996	43,648	2.204
7	Landskrona	109	13,045	605	10,314	2,610	1,209	27,783	216,771	1,000	1,016
8	Norrköping	23	3,130	243	12,484	2,926	—	18,783	193.413	—	676
9	Karlshamn..	169	20,075	35	8,552	1,960	225	30,847	308,679	17,930	1,354
10	Oskarshamn	191	22,415	972	10,472	2,714	375	36,948	232,644	271	987
11	Gävle......	127	15,405	120	18,121	1,604	_	35,250	348,296	417,388	1,099
12	Sundsvall . .	95	11,635	1,477	13,519	2,830	—	29,461	304,199	—	1,083
13	Marstrand ..	176	21,195	4,500	10,818	2,737	—	39,250	292,336	—	1,375
14	Karlstad....	24	3,160	154	4,708	1,291	—	9,313	186,460	21,815	894
15	Sölvesborg ..	163	19,850	116	7,716	2,743	300	30,725	210,140	5,000	1,031
16	Nyköpins ..	30	4,375	600	8,533	2,127	200	15,835	98,537	9,694	518
17	Ystad ......	21	2,545	475	4,154	415	50	7,639	128,685	4,000	418
18	Västervik ..	135	15,845	443	8,720	3,223	400	28,631	242,449	106,520	1,061
19	Kristianstad	26	2,951	148	5,951	767	850	10,667	196,296	—	919
20	Halmstad ..	74	9,160	84	8,877	3,556	225	21,902	163,586	—	736
21	Härnösand..	169	20,380	849	10,609	3,735	300	35,873	271,400	_	1,128
22	Strömstad ..	139	16,690	16,005	3,000	1,194	100	36,989	259,373	—	1.169
23	Visby......	166	19,540	1,735	7,768	1,888	250	31,181	203,708	17,248	970
24	Luleå ......	23	2,770	560	5,263	1,911	—	10,504	125,886	—	331
25	Karlskrona..	27	3,885	269	6,438	1,326	—	11,918	212,877	1,100	993
26	Söderhamn..	53	6,800	236	8,020	15,567	475	31,098	119,337	111,032	562
27	Uddevalla ..	472	47,285	11	9,746	2,846	—	59,888	195,401	13,022	762
28	Trelleborg ..	42	5,965	14	5,203	668	150	12,000	153,282	—	701
29	Umeå......	50	6,804	582	3,258	1,635	400	12,679	255,859	11,000	416
30	Örnsköldsvik	12	1,615	445	3,032	912	200	6,204	110,566	—	415
	Summa	5,199	616,095	42,415	365,791	116,177	11,043	1,151,521	9,521,083	1,837,000	42,698
			658,510	481,968
31	Simrishamn	318	37.600	512	4,848	1,304	120	44,384	231,683	_	1,138
32	Linköping ..	18	1,956	85	2,318	507	—	4,866	90,076	—	1,003
33	Västerås ....	4	480	387	1,471	704	600	3,642	132,488	—	586
34	Ronneby....	8	940	232	1,449	1,474	950	5,045	52,148	—	451
35	Hudiksvall..	34	3,982	642	2,417	677	523	8,241	126,337	1,040	355

1 Avser utgifter jämlikt § 7 mom. 2 sjömanshusförordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

101

Nr	Sjömanshus	An- tal års- un- der- stöd	.Summa års- under- stöd kr.	Till- fälliga under- stöd kr.	Avlö- ningar kr.	Verk-liga drift-kostna-der i övrigt kr.	Övriga utgif-ter (av annat slag än under-stöd)1 kr.	Summa utgifter kr.	Behållen kapital-tillgång (sjömans-huskas-san) vid slutet av år 1936 kr.	Kapital-behåll-ning av dona-tionerna vid slu-tet av år 1936 kr.	Antal in- skriv- na sjömän d. 31/n 1936
36	Jönköping ..	6	710	30	667	411		1,818	38,664		438
37	Haparanda..	36	4,225	—	1.845	913	—	6,983	136jll8	_	419
38	Varberg ....	18	2,454	123	1,565	533	100	4,775	71442	2,000	256
39	Falkenberg..	18	2,150	1,068	1,300	1,380	—	5,898	49J40		286
40	Södertälje ..	4	750	365	1,589	1,664	10	4,378	66,959	—	273
41	Söderköping	13	1,750	36	1,284	189	_	3,250	77,555		371
42	Skellefteå ..	2	140	160	1,856	1,114	_	3,270	108’926		208
43	Piteå ......	22	3,020	—	1,786	743	_	5,549	100,877		177
44	Kungälv ....	11	1,100	10	500	189	_	1,799	36^934		214
45	Vadstena ..	—	—	1,444	680	547	—	2,671	26,946	—	223
46	Linköping ..	—	—	500	310	294	__	1,104	31,600		205
47	Uppsala ....	—	—	82	500	275	31	888	21,014	—	143
	Summa	512	61,257	5,676	26,385	12,918	2,334	108,570	1,399,207	3,040	6,746
			66,933	39,303
	S:a summ	5,711	677,352	48,091	392,176	129,095	13,377	1,260,091	10,920,290	1,840,040	49,444
			725,443	521,271

1 Avser utgifter jämlikt § 7 mom. 2 sjömanshusförordningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 210.