Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961 (Proposition 1961:21)

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Nr 21

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340); given Stockholms slott den 30 december 1960.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att definitionen på skjutvapen i vapenförordningen
ändras främst för att klargöra att kolsyrevapen faller under förordningen.
Vidare skall enligt förslaget förordningens tillämpningsområde utvidgas
till att omfatta även vapen som gjorts obrukbara samt sådana framladdningsvapen
som hittills varit undantagna därifrån. Vapen som tillverkats
före 1860 avses dock falla utanför förordningen. Utlåningsbestämmelserna
förenklas såvitt gäller utlåning av gaspistol till anställd men skärps
i fråga om utlåning av vapen för älgjakt. Ytterligare föreslås en begränsning
i möjligheterna att utan tillstånd ändra skjutvapen. Tillstånd skall
sålunda fordras för alla väsentliga ändringar av ett skjutvapen, oberoende
av syftet med ändringarna.

Förslaget avser därjämte att bereda lättnader i gällande bestämmelser
om införsel av vapen, som vederbörande äger för personligt bruk inneha
i Sverige, och ammunition, som behörigen förvärvats här i riket.

Slutligen föreslås förtydligande av förverkandebestämmelserna och utvidgning
av kronans skyldighet att inlösa vapen och ammunition.

Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1961.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§, 8 § 1 mom., 11, 17 och 31 §§, 35 §
1 mom., 36 § 1 och 7 mom. samt 41 § 2 och 3 mom. vapenförordningen den
10 juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna
förordning

dels vapen, med vilka kulor, hagel
eller andra projektiler kunna utskjutas
medelst krutladdning eller annat
drivmedel,

dels sådana apparater eller anordningar,
vilka beträffande verkan och
ändamål äro jämförliga med vapen
som nyss nämnts, såsom eldsprutor
och apparater för spridande av tåreller
giftgaser eller annat ämne med
likartad verkan.

Vad i denna förordning stadgas
om skjutvapen äger även tillämpning
å lösa slutstycken, eldrör och
pipor till skjutvapen, dock ej å instickspipor
för kulgevär och pistoler
eller andra dylika fickvapen.

Bestämmelserna i denna förordning
gälla ej skjutvapen som gjorts

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna
förordning

dels vapen, med vilka kulor, hagel
eller andra projektiler kunna utskjutas
medelst krutladdning, kolsyreladdning,
komprimerad luft eller annat
utskjutningsmedel,

Vad i denna förordning stadgas om
skjutvapen äger även tillämpning å
obrukbara vapen, vilka i brukbart
skick skulle vara hänförliga till
skjutvapen, samt å lösa slutstycken,
eldrör och pipor till skjutvapen, dock
ej å instickspipor för kulgevär och
pistoler eller andra dylika fickvapen.

Bestämmelserna i denna förordning
gälla ej skjutvapen tillverkade

1 Senaste lydelse av 2 och 17 §§, 35 § 1 mom., 36 § 7 mom. samt 41 § 2 mom., se SFS 1955:118,
och av 11 § och 41 § 3 mom., se SFS 1952:291.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)
varaktigt obrukbara, eller andra för
framladdning avsedda skjutvapen än
sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning
och med dem likartade, ej
heller skjutapparater för slakt, signalgivning,
livräddning eller dylikt,
startpistoler eller sådana luft- eller
fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,
som äro avsedda för målskjutning.

(Föreslagen lydelse)
före 1860, skjutapparater för slakt,
signalgivning, livräddning eller dylikt,
startpistoler eller sådana lufteller
fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,
som äro avsedda för målskjutning.

2 §•

Med ammunition------

Från förordningens tillämpning
undantagas hagel, massiva kulor, hagelpatroner
och tändhattar för sådana
samt patron- och laddningshylsor
utan tändhattar, avsedda för sådana
handvapen för vilka förordningen
gäller, ävensom kulammunition
för jaktstudsare med kaliber
överstigande 6,5 millimeter.

Utöver vad-----— — och

6 §.

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2
mom. stadgas må den, som är berättigad
att innehava skjutvapen, för
kortare tid, högst två veckor, utlåna
vapnet för samma ändamål som tillståndet
avser eller, där vapnet innehaves
på grund av deklarationsbevis,
för jakt eller övnings- eller tävlingsskjutning.
Utlåning må dock ej ske
till den som ej fyllt aderton år eller
som upplåtaren veterligt fått skjutvapen
dömt förverkat eller meddelat
tillstånd till innehav av skjutvapen
återkallat eller förbjudits att innehava
sådant vapen, ej heller till per -

2 §•

- nu sagts.

Från förordningens tillämpning
undantagas hagel, massiva kulor, hagelpatroner
och tändhattar för sådana,
kolsyrepatroner samt patronoch
laddningshylsor utan tändhattar,
avsedda för sådana handvapen
för vilka förordningen gäller, ävensom
kulammunition för jaktstudsare
med kaliber överstigande 6,5
millimeter,
giftstadgan.

6 §•

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2
mom. stadgas må den, som är berättigad
att innehava skjutvapen, för
kortare tid, högst två veckor, utlåna
vapnet för samma ändamål som tillståndet
avser eller, om vapnet innehaves
på grund av deklarationsbevis,
för jakt eller övnings- eller tävlingsskjutning.
Utlåning må dock ej ske
till den, som ej fyllt aderton år eller
som upplåtaren veterligt fått skjutvapen
dömt förverkat eller meddelat
tillstånd till innehav av skjutvapen
återkallat eller förbjudits att innchava
sådant vapen, ej heller till per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)
son, som skäligen kan antagas komma
att missbruka vapnet.

Vid upplåtelse som i första stycket
sägs skall, såvida ej vapnet är
avsett att användas endast i upplåtarens
närvaro, upplåtaren till låntagaren
överlämna avskrift av sitt tillstånds-
eller deklarationsbevis, försedd
med påskrift om utlåningen,
låntagarens namn, födelsetid och
hemvist samt den tid och det ändamål
upplåtelsen avser. Tillhör låntagaren
upplåtarens familj, äger upplåtaren
dock i stället för sådan handling
till låntagaren överlämna sitt
tillstånds- eller deklarationsbevis.

Tillstånd enligt---

Om sammanslutnings

(Föreslagen lydelse)
son, som skäligen kan antagas komma
att missbruka vapnet. För jakt
efter älg må skjutvapen ej utlånas
till annan än den, som på grund av
tillstånd eller deklarationsbevis äger
innehava vapen lämpat för sådan
jakt.

Vid upplåtelse som i första stycket
sägs skall, såvida ej vapnet är
avsett att användas endast i upplåtarens
närvaro, upplåtaren till låntagaren
överlämna avskrift av sitt tillstånds-
eller deklarationsbevis, försedd
med påskrift om utlåningen,
låntagarens namn, födelsetid och
hemvist samt den tid och det ändamål
upplåtelsen avser. Tillhör låntagaren
upplåtarens familj eller är
fråga om upplåtelse av gas pistol till
anställd i och för dennes tjänst, erfordras
dock blott att upplåtaren
överlämnar sitt tillstånds- eller deklarationsbevis
till låntagaren.
rörande vapnet.

---i 9 §.

8 §■

1 mom. Tillstånd att----

Avser ansökan jaktvapen eller vapen,
som huvudsakligen har affektions-
eller prydnadsvärde, och har
vapnet förvärvats genom arv eller
testamente eller på grund av giftorätt,
må tillstånd att innehava vapnet
meddelas även om sökanden ej
finnes vara i behov av vapnet.

Är sökanden

8 §■

--är o därtill.

Avser ansökan jaktvapen, som förvärvats
genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt, må tillstånd
att innehava vapnet meddelas
även om sökanden ej finnes vara i
behov av vapnet. Tillstånd att innehava
vapen må jämväl meddelas
utan att behov av vapnet ådagalagts,
då vapnet huvudsakligen har affektions-
eller prydnadsvärde; vid sådant
tillstånd må knytas det villkor
för innehavet, att vapnet göres varaktigt
obrukbart.
hans person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

11 §.

Vill den som är berättigad att innehava
skjutvapen vidtaga sådan
förändring av vapnet, att det erhåller
annan kaliber än vad i tillståndseller
deklarationsbeviset angives, eller
vidtaga annan väsentlig förändring
i syfte att öka vapnets användbarhet
för annat ändamål än det för
vilket vapnet huvudsakligen är avsett,
har han att söka tillstånd därtill
hos myndighet som i 5 § 1 mom.
första stycket sägs. Därvid skola bestämmelserna
i 7, 8 och 10 §§ i tilllämpliga
delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava
vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslagits, skall vad i 15
och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning, såframt sökanden ej sist
inom tre månader från delfåendet av
avslagsbeslutet eller inom den längre
tid som den myndighet, vilken meddelat
avslagsbeslutet, i särskilt fall
bestämmer hos myndigheten styrker,
att egendomen överlåtits till någon,
som äger innehava densamma, eller
gjorts varaktigt obrukbar.

(Föreslagen lydelse)

11 §.

Vill den som är berättigad att innehava
skjutvapen vidtaga sådan förändring
av vapnet, att det erhåller
annan kaliber än vad i tillståndseller
deklarationsbeviset angives, eller
vidtaga annan väsentlig förändring
av vapnet såsom förkortning av
pipan, ändring av patronläget eller
slutstycket eller införande av repetersystem,
har han att söka tillstånd
därtill hos myndighet som i 5 §
1 mom. första stycket sägs. Därvid
skola bestämmelserna i 7, 8 och 10 §§
i tillämpliga delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava
vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslagits, skall vad i 15
och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning, såframt sökanden ej
inom tre månader från delfåendet
av avslagsbeslutet eller inom den
längre tid som den myndighet, vilken
meddelat avslagsbeslutet, i särskilt
fall bestämmer hos myndigheten
styrker, att egendomen överlåtits
till någon, som äger innehava densamma.

Vad i 15 och 16 §§ stadgas skall
ock äga motsvarande tillämpning beträffande
vapen, som någon innehar
utan tillstånd och som domstol funnit
ej böra förklaras förverkat, såframt
innehavaren ej inom tre månader
från det domen vann laga
kraft hos myndighet som avses i 5 §
t mom. första stycket antingen ansökt
om tillstånd att innehava egendomen
eller styrker, att egendomen

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

överlåtits till någon, som äger innehava
densamma. Har ansökan som
nu sagts avslagits, skall gälla vad
i första stycket stadgas för motsvarande
fall.

31 §.

I fråga------

Utan hinder av vad i 5
mom. samt 21 § 1 mom. stadgas må
handlande utlämna skjutvapen på
prov till spekulant jämte erforderlig
ammunition till vapnet. Därvid skall
vad i 6 § första stycket stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Vid upplåtelse-----

31 §.

motsvarande tillämpning.

1 och 2 Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2
mom. samt 21 § 1 mom. stadgas må
handlande för provskjutning utlämna
skjutvapen jämte erforderlig
ammunition till spekulant. Därvid
skall vad i 6 § första stycket andra
punkten stadgas äga motsvarande
tillämpning,
upplåtelsen avser.

35 §.

1 in o m. Utan tillstånd enligt vad
nedan sägs må skjutvapen och ammunition
ej införas till riket. Om
rätt för tillverkare och handlande
att till riket införa ammunition skall
dock gälla vad härutinnan stadgas i
förordningen om explosiva varor.

Tillstånd till-----— sitt

Avser ansökan jämväl tillstånd att
utan hinder av gällande utförselförbud
inom viss tid återutföra vapen,
som sökanden innehar för personligt
bruk, eller ammunition till sådant
vapen, ankommer det på länsstyrelsen
att även upptaga ansökningen i
denna del till prövning.

Beträffande tillstånd---— —

35 §.

1 m o in. Ej må i andra fall än nedan
sägs skjutvapen och ammunition
utan tillstånd införas till riket. Om
rätt för tillverkare och handlande att
till riket införa ammunition skall
dock gälla vad härutinnan stadgas i
förordningen om explosiva varor,
säte.

—- delar gälla.

Utan särskilt tillstånd må enskild
person införa skjutvapen, som han
enligt 3 § är berättigad att här i riket
innehava för personligt bruk, så
ock ammunition, som här i riket be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

Utan hinder av vad ovan stadgats
må, enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av generaltullstyrelsen,
svenska, danska, finska och
norska medborgare till Sverige från
Danmark, Finland eller Norge för
tillfällig användning härstädes vid
jakt eller tävling införa sedvanliga
jakt- och tävlingsskjutvapen jämte
tillhörande ammunition mot det att
vid införseln dels till tullmyndigheten
i införselorten avlämnas skriftlig
deklaration, dels för nämnda myndighet
uppvisas tillstånds- eller anmälningsbevis,
som i det av ovannämnda
länder, där vapnen innehavas,
må erfordras för rätt att innehava
desamma, eller ock bevis av
myndighet i nämnda land att för
sådan rätt ej kräves tillstånd eller
anmälan.

Den som erhållit tillstånd att införa
skjutvapen och ammunition
äger innehava egendomen för det
ändamål tillståndet avser. Vapen och
ammunition, som införts jämlikt
femte stycket, må under högst tre
månader från införseldagen innehavas
av den, som infört egendomen,
utan att särskilt tillstånd därtill erfordras.
Rörande innehavet i fall som
i detta stycke sägs skall vad förut i
denna förordning är stadgat om innehav
av vapen och ammunition äga
motsvarande tillämpning.

inom

(Föreslagen lydelse)
hörigcn förvärvats. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande sammanslutning som avses
i 9 §.

Utan tillstånd må ock, enligt de
närmare föreskrifter som meddelas
av generaltullstyrelsen, svenska,
danska, finska och norska medborgare
från Danmark, Finland eller
Norge för tillfällig användning härstädes
vid jakt eller tävling införa
sedvanliga jakt- och tävlingsskjutvapen
jämte tillhörande ammunition
mot det att vid införseln dels till tullmyndigheten
i införselorten avlämnas
skriftlig deklaration, dels för
nämnda myndighet uppvisas tillstånds-
eller anmälningsbevis, som i
det av ovannämnda länder, där vapnen
innehavas, må erfordras för rätt
att innehava desamma, eller ock bevis
av myndighet i nämnda land att
för sådan rätt ej kräves tillstånd eller
anmälan.

Den som erhållit tillstånd att införa
skjutvapen och ammunition
äger innehava egendomen för det ändamål
tillståndet avser. Denna rätt
må i tillståndet begränsas att avse
viss tid. Vapen och ammunition, som
införts jämlikt femte stycket, må
under högst tre månader från införseldagen
innehavas av den, som
infört egendomen, utan att särskilt
tillstånd därtill erfordras. Rörande
innehavet i fall som i detta stycke
sägs skall vad förut i denna förordning
är stadgat om innehav av vapen
och ammunition äga motsvarande
tillämpning,
riket.

Utan hinder

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

36 §.

1 m o in. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill;
eller

använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt
11 § tillstånd härtill erfordras, utan
att hava erhållit sådant tillstånd;
eller

underlåter innehavare av vapen
att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs,
avlämna vapnet och ammunition till
detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i
strid mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse,
och skall egendomen förklaras
förverkad till kronan. Har förseelsen
skett av förbiseende eller äro eljest
särskilda skäl därtill, äger rätten
pröva, huruvida egendomen skall vara
förverkad. Finnes egendomen ej i
behåll, må i stället värdet förklaras
förverkat.

Där vapen förklaras förverkat, må
jämväl för detsamma avsedd ammunition
som den dömde innehar förklaras
förverkad.

7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs
eller har eljest högre rätt avgjort
mål, vari sådan dom meddelats, åligger
det domstolen att ofördröjligen
om domen underrätta myndighet som
i 5 § 1 mom. första stycket avses
eller, där fråga är om den som idkar
handel med skjutvapen eller ammunition,
länsstyrelsen i det län, där

(Föreslagen lydelse)

36 §.

1 m o m. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill;
eller

använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt
11 § tillstånd härtill erfordras, utan
att hava erhållit sådant tillstånd;
eller

underlåter innehavare av vapen
att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs,
avlämna vapnet och ammunition till
detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i
strid mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Egendom, med vilken förfarits på
sätt i första stycket sägs, skall förklaras
förverkad till kronan, om det
ej är uppenbart obilligt. Finnes egendomen
ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat.

Förklaras vapen förverkat, må
jämväl för detsamma avsedd ammunition
som den felande innehar förklaras
förverkad.

7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs eller
har eljest högre rätt avgjort mål, vari
sådan dom meddelats, åligger det
domstolen att ofördröjligen om domen
underrätta myndighet som i 5 §
1 mom. första stycket avses eller,
där fråga är om den som idkar handel
med skjutvapen eller ammunition,
länsstyrelsen i det län, där ro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rörelsen utövas. Enahanda underrät- relsen utövas. Enahanda underrättelseplikt
åligger domstolen, där nå- telseplikt åligger domstolen, där någon
som övertygats om gärning som gon som övertygats om gärning som

avses i denna paragraf förklarats avses i denna paragraf förklarats

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej kun- jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna
fällas till ansvar. na fällas till ansvar, så ock då för verkande

av vapen eller ammunition
helt eller delvis eftergivits.

41 §.

2 m o in. Utan hinder av vad i
8 § 1 mom. är stadgat må tillstånd
att innehava skjutvapen beviljas den,
som författningsenligt är skyldig anordna
verkskydd, i den mån skj utvapen
enligt gällande specialplan för
verkskyddet erfordras för någon som
är inskriven i verkskyddets ordningsoch
bevakningstjänst. Tillstånd meddelas
i förekommande fall efter polischefens
och civilförsvarschefens hörande
av polismyndigheten i den ort,
där den anläggning eller byggnad är
belägen, för vilken verkskydd skall
vara organiserat, dock att i Stockholm
tillstånd meddelas av överståthållarämbetet.

Vad i 12, 25, 26 och 36 §§ stadgas
om sammanslutning som i 9 § sägs
och medlem av sådan sammanslutning
skall i tillämpliga delar gälla
dels den som fått tillstånd enligt vad
nu sagts dels ock den som är inskriven
i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst
med skyldighet enligt
gällande specialplan för verkskyddet
att vara utrustad med vapen. Tillstånd
att förvärva ammunition för
verkskyddsändamål meddelas av polismyndigheten
i den ort där verkskyddet
finnes eller, om verkskyddet
finnes i Stockholm, av övcrståt -

41 §.

2 in o m. Utan hinder av vad i 8 §
1 mom. är stadgat må tillstånd att
innehava skjutvapen beviljas den,
som författningsenligt är skyldig anordna
verkskydd, i den mån skjutvapen
enligt gällande specialplan för
verkskyddet erfordras för någon som
är krigsplacerad i verkskyddets ordnings-
och bevakningstj änst. Tillstånd
meddelas av polismyndigheten i den
ort, där den anläggning eller byggnad
är belägen, för vilken verkskydd
skall vara organiserat, dock att i
Stockholm tillstånd meddelas av
överståthållarämbetet.

Vad i 12, 25, 26 och 36 §§ stadgas
om sammanslutning som i 9 § sägs
och medlem av sådan sammanslutning
skall i tillämpliga delar gälla
dels den som fått tillstånd enligt
vad nu sagts dels ock den som är
krigsplacerad i verkskyddets ordnings-
och bevakningstjänst med
skyldighet enligt gällande specialplan
för verkskyddet att vara utrustad
med vapen. Tillstånd att förvärva
ammunition för verkskyddsändamål
meddelas av polismyndigheten i den
ort där verkskyddet finnes eller, om
verkskyddet finnes i Stockholm, av

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)
hållarämbetet. Vad i 25 § 2 mom.
stadgas om överlåtelse av ammunition
skall gälla jämväl annan överlåtelse
därav för verkskyddsändamål
än för övnings- eller tävlingsskjutning.

(Föreslagen lydelse)
överståthållarämbetet. Vad i 25 § 2
mom. stadgas om överlåtelse av ammunition
skall gälla jämväl annan
överlåtelse därav för verkskyddsändamål
än för övnings- eller tävlingsskjutning.

Vid tillstånd------finnas erforderliga.

3 mom. Vad i 5 § stadgas skall
ej gälla beträffande överlåtelse eller
upplåtelse till statens befattningshavare
eller person tillhörande försvars-,
civilförsvars- eller polisväsendet
av sådant vapen, som vederbörande
enligt utfärdade föreskrifter
är skyldig att innehava för
tjänsten, därest överlåtelsen eller
upplåtelsen sker från kronan eller
myndighet som i 1 mom. sägs, och
icke heller beträffande upplåtelse för
verkskyddsändamål till den som är
inskriven i verkskyddets ordningsoch
bevakningstjänst med skyldighet
enligt gällande specialplan att
vara utrustad med skjutvapen. Utan
hinder av vad i 5 § föreskrives må
vidare skjutvapen överlåtas eller
upplåtas från kronan till sammanslutning,
beträffande vilken Kungl.
Maj :t förordnat därom, eller till den
som för kronans räkning tillverkar
krigsmateriel. I fall som avses i detta
stycke äger vederbörande vapeninnehavare
jämväl utan tillstånd varom
stadgas i 21 § från kronan eller myndighet
som i 1 mom. sägs förvärva
erforderlig ammunition till vapnet.

gälla

3 m o m. Vad i 5 § stadgas skall ej
beträffande överlåtelse eller
upplåtelse till statens befattningshavare
eller person tillhörande försvars-,
civilförsvars- eller polisväsendet
av sådant vapen, som vederbörande
enligt utfärdade föreskrifter
är skyldig att innehava för tjänsten,
därest överlåtelsen eller upplåtelsen
sker från kronan eller myndighet
som i 1 mom. sägs, och icke heller
beträffande upplåtelse för verkskyddsändamål
till den som är krigsplacerad
i verkskyddets ordningsoeh
bevakningstjänst med skyldighet
enligt gällande specialplan att vara
utrustad med skjutvapen. Utan hinder
av vad i 5 § föreskrives må vidare
skjutvapen överlåtas eller upplåtas
från kronan till sammanslutning,
beträffande vilken Kungl. Maj :t
förordnat därom, eller till den som
för kronans räkning tillverkar krigsmateriel.
I fall som avses i detta stycke
äger vederbörande vapeninnehavare
jämväl utan tillstånd varom
stadgas i 21 § från kronan eller myndighet
som i 1 mom. sägs förvärva
erforderlig ammunition till vapnet.

Vill den-------motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Stadgandet i 36 § 1 mom. vapenförordningen
om påföljd, då någon
innehar skjutvapen utan att vara berättigad
därtill, skall icke gälla i fråga
om innehav av vapen, som efter
att hava gjorts varaktigt obrukbart
förvärvats före den 1 juli 1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, jordbruksoch
handelsdepartementen anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Johansson, fråga om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför
därvid följande.

Nu gällande vapenförordning trädde i kraft den 1 januari 1950. Den tillkom
efter ett omfattande utredningsarbete, och det har visat sig att bestämmelserna
i stort sett erhöll en ändamålsenlig utformning. Vissa ändringar
har dock skett. Sålunda har en successiv överflyttning av flertalet vapenärenden
från länsstyrelserna till polismyndigheterna genomförts och vissa
lättnader har medgivits för nordiska medborgare vid införsel av vapen och
ammunition.

I skilda sammanhang har emellertid kritik riktats mot en del bestämmelser
i förordningen, vilka vållat svårigheter vid tillämpningen. Även i
övrigt har en revision på särskilda punkter ansetts påkallad. Inom departementet
har med anledning härav upprättats en den 12 oktober 1960 dagtecknad
promemoria med förslag till vissa ändringar.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
justitiekanslersämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet,
chefen för försvarsstaben, armétygförvaltningen, krigsmaterielinspektören,
generaltullstyrelsen, statens handelslicensnämnd, statens kriminaltekniska
anstalt, sprängämnesinspektionen, statspolisintendenten, statskontoret, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, utredningen rörande specialstraffrätten,
1949 års jaktutredning, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, skytteförbundens överstyrelse, svenska jägareförbundet,
svenska pistolskytteförbundet, svenska sportskytteförbundet,
Sveriges vapenhandlareförening, svenska droskbilägareförbundet och
Sveriges grossistförbund. Vid åtskilliga av yttrandena har fogats utlåtanden
från sammanslutningar och underordnade myndigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

Vidare har landsfiskalen i Ulricehamns distrikt i skrivelse till departementet
den 3 juli 1959 ifrågasatt huruvida föreskrifterna rörande obrukbara
vapen inte borde ändras, över denna skrivelse har yttrande efter
remiss avgivits av statspolisintendenten.

Jag anhåller nu att få upptaga de sålunda berörda spörsmålen till närmare
behandling.

1. Vapenför ordningens tillämpningsområde

Gällande bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen krävs enligt vapenförordningen den 10
juni 1949 i regel, att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller införa
vapnet eller att vapnet enligt äldre bestämmelser deklarerats i särskild ordning.
överlåtelse eller upplåtelse av skjutvapen får ej ske till annan än den,
som på grund av tillstånd äger inneha vapnet. Undantag görs emellertid
för tillfällig utlåning av skjutvapen under vissa förutsättningar och utlämnande
på prov till spekulant. Vidare medges vissa lättnader för de nordiska
medborgare, som visar sig ha rätt att inneha skjutvapen i något av
de nordiska grannländerna.

Även för rätt att förvärva ammunition till skjutvapen fordras enligt förordningen
i regel, att särskilt tillstånd erhållits.

Över meddelat tillstånd att inneha skjutvapen eller förvärva ammunition
utfärdas bevis.

1 § i förordningen innehåller en definition av begreppet skjutvapen. Med
skjutvapen förstås dels vapen, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler
kan utskjutas medelst krutladdning eller annat drivmedel, dels sådana
apparater eller anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål är jämförliga
med nyssnämnda vapen, såsom eldsprutor och apparater för spridande
av tår- eller giftgaser eller annat ämne med likartad verkan. Vissa
skjutvapen, som skall vara undantagna från förordningens tillämpning,
uppräknas i tredje stycket. Där sägs, att förordningens bestämmelser ej
gäller skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbara, eller andra för framladdning
avsedda skjutvapen än sådana, som ingår i krigsmaktens utrustning
och med dem likartade, ej heller skjutapparater för slakt, signalgivning,
livräddning eller dylikt, startpistoler eller sådana luft- eller fjäderbössor
eller luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning.

I 2 § definieras begreppet ammunition. Därmed förstås dels patroner och
projektiler, avsedda för sådana handvapen, å vilka förordningen äger tilllämpning,
vare sig projektilerna är massiva eller fyllda med sprängämne
eller annat ämne, dels tändhattar och andra tändmedel, avsedda för ammunition,
som nyss nämnts. Från förordningens tillämpning undantages
emellertid enligt uppräkning i andra stycket hagel, massiva kulor, hagel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

patroner och tändhattar för sådana samt patron- och laddningshylsor utan
tändhattar, avsedda för sådana handvapen för vilka förordningen gäller,
ävensom kulammunition för jaktstudsare med kaliber överstigande 6,5 millimeter.

Tillstånd att inneha skjutvapen må jämlikt 8 § 1 mom. meddelas endast
enskild person. Denne må i regel ej erhålla tillstånd i annat fall än då han
finnes vara i behov av vapnet. Ytterligare krävs att han skäligen kan antagas
ej komma att missbruka vapnet. Är det fråga om pistol eller annat
dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas med mindre synnerliga skäl
föreligger.

Utan hinder av bestämmelsen, att tillstånd att inneha skjutvapen får
meddelas endast enskild person, må enligt 9 § tillstånd beviljas vissa sammanslutningar,
bl. a. skytteförbund och skytteföreningar tillhörande det
frivilliga statskontrollerade skytteväsendet.

Den som vill idka handel med skjutvapen måste söka tillstånd därtill.
Tillstånd meddelas endast den som är berättigad att idka handel i allmänhet
samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. Dylikt tillstånd
innefattar jämlikt 29 § tillika rätt för tillståndshavaren att för försäljning
förvärva och inneha de vapen tillståndet avser.

Tillstånd att förvärva ammunition må enligt 21 § 1 mom. och 23 § beviljas
allenast enskild person, som äger inneha sådant skjutvapen, för vilket
ammunitionen är avsedd, och som finnes vara i behov av ammunitionen
samt skäligen kan antagas ej komma att missbruka den. Tillståndet gäller
i regel ett år från dagen för dess meddelande. Överlåtelse av ammunition
får endast i speciella fall ske till annan än den som erhållit tillstånd att
förvärva ammunitionen.

Även från bestämmelserna om förvärv och överlåtelse av ammunition
görs undantag för sammanslutning, som avses i 9 §. Sammanslutningen
kan få tillstånd att förvärva ammunition och den får, utan hinder av att
förvärvaren ej erhållit tillstånd enligt 21 § 1 mom., till sina medlemmar
eller till medlem av annan dylik sammanslutning överlåta ammunition att
förbrukas vid övnings- eller tävlingsskjutning, som äger rum under sammanslutningens
kontroll.

Enligt 41 § äger förordningen ej tillämpning å bl. a. civilförsvarschef
och honom överordnad myndighet. Tillstånd till vapeninnehav må enligt
samma paragraf utan iakttagande av eljest gällande regler för tillståndsprövningen
meddelas den som författningsenligt är skyldig anordna verkskydd,
i den mån vapen enligt gällande specialplan för verkskyddet erfordras
för någon som är inskriven i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst.
Innan tillstånd i sådant fall beviljas skall bl. a. civilförsvarschefen
höras. Vidare gäller enligt samma paragraf förordningens bestämmelser
om tillstånd till förvärv och lån av skjutvapen inte vid överlåtelse eller
upplåtelse bl. a. från kronan eller civilförsvarsmyndighet till person, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

tillhör civilförsvarsväsendet, av vapen som vederbörande enligt utfärdade
föreskrifter är skyldig inneha för tjänsten. Ej heller gäller nämnda bestämmelser
beträffande upplåtelse av vapen för verkskyddsändamål till den
som är inskriven i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst med skyldighet
enligt gällande specialplan att vara utrustad med skjutvapen.

Kungl. Maj :t har senast den 25 november 1955 fastställt föreskrifter
och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen, vilka kompletterats
i fråga om innehav av kulsprutepistol den 9 november 1956.
I dessa sägs bl. a. att vapen, som enligt vapenförordningen inlösts av kronan
eller förklarats förverkade, skall med visst undantag överlämnas till
den tygstation eller tyganstalt, som armétygförvaltningen bestämmer. Vapen
som är lämpliga för användning inom försvarsväsendet, civilförsvaret, polisväsendet
eller tullverket skall av tygförråden reserveras för dessa organisationers
räkning. Övriga vapen, som är i brukbart skick, skall utbjudas
till försäljning. Det åligger enligt anvisningarna armétygförvaltningen att
utfärda närmare föreskrifter rörande försäljningen av vapnen.

För att vapen skall anses ha gjorts varaktigt obrukbart fordras enligt
anvisningarna att det gjorts permanent oanvändbart för skjutning, d. v. s.
att skott överhuvud inte kan lossas. Som exempel nämns att vapnets patronläge
svetsats igen sa att patron inte kan föras in i det eller, om patronerna
ligger i ett från pipan skilt magasin, vilket är fallet med bl. a. revolvrar,
att pipans bakre del svetsats ihop.

Promemorian

Inledningsvis redogörs i promemorian för ett av mig den 29 maj 1959
i riksdagens andra kammare lämnat svar på en interpellation, vari interpellanten
framhållit önskvärdheten av en utredning om möjligheterna att
hindra barn och ungdom från att använda bl. a. kolsyrepistoler. I svaret
uttalades, att kolsyrepistoler torde falla under vapenförordningen och således
inte fick införas till riket utan tillstånd av länsstyrelsen och inte
förvärvas eller innehavas utan tillstånd av polismyndighet. Därjämte upplystes,
att det vid undersökningar med anledning av interpellationen visat
sig att en del myndigheter betraktat kolsyrevapen som likställda med sådana
luftvapen, som är undantagna från vapenförordningen. Jag förklarade
med anledning härav, alt jag ämnade föranstalta om sådana åtgärder
att nagon tvekan inte kan råda om att införsel, förvärv och innehav
av kolsyrevapen fordrar myndighets tillstånd.

Beträffande definitionen av skjutvapen i 1 § vapenförordningen uttalas
i promemorian, att med drivmedel avses i definitionen alla de medel som
kan nyttjas för att driva ut projektiler ur ett vapen, vare sig utdrivningen
åstadkommes genom gastryck eller på mekanisk väg. Sålunda vore hl. a.
luft- och fjädervapen hänförliga till skjutvapen. I fråga om kolsyrevapnen
sker utskjutningen medelst gastryck erhållet från eu kolsyrepatron. Dessa

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

är enligt promemorian följaktligen att anse som skjutvapen enligt definitionen
i 1 §. Vidare anföres i promemorian.

Förordningens bestämmelser gäller inte luftvapen i den mån vapnen är
avsedda för målskjutning. Som framgår av interpellationssvaret har man
på sina håll ansett att kolsyrevapen är likställda med luftvapen och att de
följaktligen kan bl. a. införas, förvärvas och innehas utan tillstånd, om
de som vanligen torde vara fallet, är avsedda för målskjutning. Denna
uppfattning synes vara felaktig. Till luftvapen bör nämligen hanforas endast
sådana vapen, där utdrivning av projektilen sker genom anvandande
på ett eller annat sätt av luft, men inte vapen, dar drivmedlet ar en särskilt
framställd gas eller liknande.

Enligt promemorian bör emellertid den tveksamhet, som åtminstone före
remissvaret torde ha förelegat beträffande kolsyrevapnen, undanröjas genom
ett förtydligande av definitionen på skjutvapen. Storre tydlighet anses
i promemorian ernås om 1 § förordningen ändras på det satt att i satsen
»de/s vapen, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kunna utskjutas
medelst krutladdning eller annat drivmedel» sista delen utbyts mot »kunna
utskjutas medelst krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller
annat utskjutningsmedel». En sådan ändring anses undanröja tvekan om
inte blott att kolsyrevapen faller under vapenförordningen utan även att
de ej är likställda med luftvapen.

I promemorian påpekas att kolsyrepatroner används även för andra ändamål,
såsom till kolsyresifoner. Patronerna föreslås därför bliva undantagna
från förordningens bestämmelser om ammunition.

Angående behovet av övergångsbestämmelser med anledning av den föreslagna
ändringen i 1 § anföres i promemorian.

Med hänsyn till att vissa myndigheter tidigare ansett att kolsyrevapen
var undantagna från vapenförordningens bestämmelser, måste antas att
vapenförordningens bestämmelser i viss utsträckning inte iakttagits i fråga
om sådana vapen och att den felande kan ha handlat i förlitande på besked
av berörda myndigheter. Omständigheterna i dessa fall bör givetvis
beaktas vid prövning av fråga om påföljd för förseelsen. Så torde kunna
ske utan särskilt stadgande därom. I förarbetena till lagen om straff for
varusmuggling har såvitt gäller förverkandepåföljden uttalats att den omständigheten,
att gärningsmannen handlat under inflytande av rättsvillfarelse,
utgör ett särskilt skäl att efterge förverkande. Samma synpunkter
torde komma att anläggas när det gäller påföljder enligt vapenförordningen.
Särskilda föreskrifter för de här avsedda fallen torde därför kunna undvaras.

Landsfiskalens i Ulricehamns distrikt skrivelse

I skrivelsen hänvisas till ett vid denna fogat förundersökningsprotokoll
rörande olaga vapenförsäljning. Enligt protokollet hade vapen, som gjorts
obrukbara i enlighet med de föreskrifter därom som utfärdats av Kungl.
Maj:t, efter försäljning till enskilda ånyo försatts i funktionsdugligt skick
och därefter innehafts utan tillstånd. Det framhålls i skrivelsen, att en icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

obetydlig handel äger rum bl. a. med vapen, som gjorts obrukbara, och
ifrågasätts om inte i sådana fall — även om föreskrivna åtgärder vidtagits
— vapnen ändå tages i bruk efter viss behandling och användes utan licens.
Med visshet kunde förutsättas att vapnen förvärvas av olämpliga personer
för att utnyttjas i samband med brott. Även om ett vapen ej är brukbart
för skottlossning, kan det användas som slagvapen, och ett offer kan inte
bedöma om vapnet är funktionsdugligt eller ej. I skrivelsen uttalas, att det
från preventiv synpunkt är lämpligt att vapen, som saknar bruksvärde, helt
förstörs och inte utlämnas till enskilda. Den härigenom minskade inkomsten
för statsverket anses i skrivelsen mer än väl uppvägas av de fördelar som
ernås.

Remissyttrandena

Det i promemorian föreslagna förtydligandet av definitionen
på skjutvapen i 1 § vapenförordningen tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i så gott som alla remissyttranden. I samtliga yttranden godtages
den i promemorian uttalade uppfattningen, att kolsyrevapen enligt
gällande bestämmelser faller under förordningen, men samtidigt betonas
angelägenheten av att förordningens ordalydelse ej lämnar utrymme för
tvekan härom. Statens kriminaltekniska anstalt framhåller sålunda det principiellt
likartade verkningssättet hos kolsyrevapen och luftvapen och finner
det mycket välbetänkt att klarhet skapas i fråga om kravet på licens.
Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Jämtlands län, poliskammaren

1 Hälsingborg, statsåklagaren i Stockholm, landsfiskalen i Bodens distrikt
och Svenska pistolskytteförbundet.

Statspolisintendenten finner ändringen vara i och för sig motiverad till
undanröjande av tveksamhet beträffande kolsyrevapen men anser oklarhet
alltjämt komma att råda i fråga om licensplikt för luftvapen, om undantaget
för sådana vapen, som är avsedda för målskjutning, kvarstår. Landsfogden
i Kronobergs län ifrågasätter om inte förtydligandet beträffande
kolsyrevapen lämpligare bör göras i anvisningarna till vapenförordningen.

Övergångsbestämmelser i anslutning till ändringen i 1 § anses
i vissa remissyttranden inte kunna undvaras. Hovrätten för Nedre Norrland
anför.

Det skulle, som framgår av promemorian, kunna leda till obilliga resultat,
om den som vid ändringens ikraftträdande i god tro innehar ett kolsyrevapen,
ovillkorligen skulle bli underkastad ansvars- och förverkandepåföljd.
Att, såsom föreslagits, komma till rätta härmed uteslutande genom
anlitande av begreppet rättsvillfarelse synes ej helt tillfredsställande. Naturligtvis
kan riksåklagaren i cirkulärskrivelse till åklagarmyndigheterna ge
vissa förhållningsregler. Hovrätten ifrågasätter dock om ej det lämpligaste
vore att genom övergångsbestämmelser uttryckligen frita från påföljd den,
som vid ikraftträdandet innehar kolsyrevapen utan tillstånd, om han inom
viss tid, förslagsvis 3 månader, inger vederbörlig ansökan.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Liknande uppfattning har försvarsstaben, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Malmöhus län, poliskammaren i Göteborg och kriminalpolisintendenten
i Stockholm.

Till den i promemorian intagna ståndpunkten ansluter sig justitiekanslersämbetet
och riksåklagarämbetet. Justitiekanslersämbetet uttalar.

Under punkten B 2 behandlas fråga om påföljd, då någon underlåtit
iakttaga vapenförordningens bestämmelser beträffande kolsyrevapen och
därvid handlat i förlitande på besked av vederbörande myndighet, att förordningen
icke vore tillämplig å sådana vapen. I dessa fall bör tydligen
straff eller förverkandepåföljd ej inträda, och så torde ej heller bli förhållandet.
Visserligen lärer rättsvillfarelser regelmässigt icke leda till
frihet från straff, men här är tydligen fråga om sådant undantagsfall, då
gärningen skall lämnas straffri; jfr straffrättskommittén i förslaget till
brottsbalk (SOU 1953: 14) s. 377, remissen till lagrådet den 2 maj 1958
med förslag till brottsbalk s. 61 samt Thornstedt Om rättsvillfarelse s. 169
och s. 188. Justitiekanslersämbetet delar den i promemorian uttalade uppfattningen,
att särskilda föreskrifter för de här avsedda fallen torde kunna
undvaras. Emellertid synes kunna ifrågasättas ett övervägande, om icke
genom ett cirkulär från riksåklagarämbetet till åklagarna i riket här berörda
förhållande skulle klarläggas, så att ytterligare trygghet vunnes, att
den som icke iakttagit vapenförordningens bestämmelser beträffande kolsyrevapen
och skäligen må antagas därvid ha förlitat sig på besked av vederbörande
myndighet ej blir föremål för åtal.

Riksåklagarämbetet erinrar om att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1.
rättegångsbalken ej kan meddelas i här berörda fall, eftersom svårare straff
än böter kan förekomma. Ämbetet anser emellertid att ursäktlig rättsvillfarelse
torde föreligga i flertalet fall och medföra att gärningen inte bedöms
som straffbar. Möjligheten till åtalseftergift berörs även i yttrandet
av stats åklag ar en i Göteborg, som anser att det från åklagarsynpunkt vore
lämpligt att inte föreskriva strängare ansvar spåföljd för olovligt innehav
av kolsyrevapen än att åtalseftergift kunde meddelas. Alternativt föreslås
möjlighet att underlåta åtal vid ringa brott. Samma synpunkter anläggs
av Södermanlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

I sitt yttrande över landsfiskalens i Ulricehamns distrikt skrivelse rörande
vapen som gjorts varaktigt obrukbara erinrar statspolisintendenten
till en början om att armétygförvaltningen den 15 november 1956
utfärdat närmare föreskrifter angående försäljning av inlösta och förverkade
vapen, som överlämnats till tygstation eller tyganstalt. Enligt föreskrifterna
uppdelas vapnen i tre grupper. Två grupper omfattar vapen användbara för
försvarsväsendet och övriga i anvisningarna nämnda organisationer. Inom
den tredje gruppen, som omfattar alla övriga vapen, uppdelas vapnen i dels
moderna vapen av militär typ, dels vapen som saknar allt värde, dels ock
övriga vapen. De vapen som saknar värde skrotas, medan övriga vapen, hänförliga
till denna grupp, säljes antingen för fortsatt bruk till personer som
har licens eller för dekorationsändamål. I sistnämnda fall görs vapnen var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961 19

aktigt obrukbara och licens krävs alltså inte för förvärvet. Härefter redovisas
i yttrandet vissa sammanställningar från berörda tygstationer angående
inlösta och förverkade vapen in. m. Vidare heter det i yttrandet bl. a.

Av sammanställningarna kan utläsas att ett icke ringa antal pistoler och
andra fickvapen försålts för dekorationsändamål. De belopp, som dessa
vapen synes ha inbringat statsverket, sjmes emellertid vara förhållandevis
små.

Att med bibehållande av ett vapens särmärken göra det permanent oanvändbart
för skjutning torde vara mycket svårt. Köper någon ett vapen, som
betraktas som varaktigt obrukbart, i avsikt att göra det funktionsdugligt
torde det ej vara förenat med några större svårigheter att göra vapnet brukbart.

I flera fall under senare år har polisen påträffat funktionsdugliga vapen,
som tidigare betraktats som varaktigt obrukbara. Såväl innehållet i de hit
remitterade handlingarna som uppgifter jag erhållit under hand bekräftar
detta. En icke obetydlig handel med sådana vapen synes pågå på sina håll.
Vissa personer köpa upp vapen, som betraktas som varaktigt obrukbara,
i syfte att göra dem funktionsdugliga och därefter försälja dem.

De ingrepp som måste vidtagas för att sätta vapnet i sådant skick att
det går att skjuta med torde ofta vara så väsentliga att ett användande av
vapnet därefter blir förenat med betydande risker för skytten.

I yttrandet upplyses att man i Danmark har den uppfattningen att möjligheterna
att under angivna omständigheter göra en revolver eller pistol varaktigt
obrukbar är mycket små. Den danska vapenlagstiftningen säges ej
heller skilja mellan funktionsdugliga vapen och vapen, som på ett eller
annat sätt gjorts obrukbara. Personer som inte fyller fordringarna för att
få tillstånd att inneha ett funktionsdugligt vapen kan endast i undantagsfall
påräkna att få tillstånd till innehav av pistol eller revolver på villkor att
vapnet görs obrukbart.

Då erfarenheterna synes visa att det främst är fickvapen som återställs
i brukbart skick, bör man enligt statspolisintendenten främst söka förhindra
åtkomsten av sådana vapen som gjorts obrukbara. I detta syfte föreslås
en ändring i vapenförordningen av innehåll, att alla pistoler och dylika
fickvapen, brukbara såväl som obrukbara, blir omfattade av bestämmelserna
om tillståndstvång för innehav. Dock ifrågasätts om ej i anvisningarna
liberalare regler än eljest bör uppställas för tillstånd att inneha vapen
med enbart antikvärde. Alternativt rekommenderas ett övervägande om
ej all försäljning av inlösta och förverkade fickvapen — eventuellt med
undantag av vapen med enbart antikvärde — bör upphöra. I fråga om
vapen av gevärstyp anses skäl ej för närvarande finnas att ändra gällande
regler.

Nödvändigheten att ändra bestämmelserna i förevarande hänseende betonas
även av statens kriminaltekniska anstalt, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Stockholms län, kriminalpolisintendenten i Stockholm, landsfogden
i Stockholms län och Svenska pistolskytteförbundet. I yttrandet från

20 Kungi. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

statens kriminaltekniska anstalt anförs, att det med hänsyn till de tekniska
resurserna i dagens samhälle inte torde vara förenat med några större svårigheter
att återställa enligt föreskrifterna obrukbargjorda vapen i användbart
skick.

Undantaget i 1 § sista stycket vapenförordningen för andra för framladdning
avsedda vapen än sådana som ingår i krigsmaktens
utrustning och liknande tages upp i överståthållarämbetets yttrande. Sålunda
upplyses att förberedelse görs för ett eventuellt införande på den svenska
marknaden av en revolver av framladdningstyp avsedd för fem skott. Laddat
vore detta halvautomatiska fickvapen fullt jämförbart med en vanlig revolver.
För närvarande syntes denna revolvertyp kunna säljas och köpas
utan särskilt tillstånd. Ämbetet finner bärande skäl inte föreligga, att ett
dylikt vapen skulle vara undandraget kontroll, och ifrågasätter om inte
vapenförordningen bör ändras så att endast framladdningsvapen avsedda
för ett skott undantages.

Departementschefen

Bestämmelserna i vapenförordningen har kommit till efter en avvägning
mellan å ena sidan allmänhetens intresse att få tillgång till vapen för jakt
och målskjutning samt å andra sidan nödvändigheten av säkerhetsskäl att begränsa
möjligheterna för olämpliga personer att förfoga över farliga vapen.
Denna avvägning synes ha varit i stort sett ändamålsenlig. Emellertid har
efter vapenförordningens tillkomst nya typer av vapen kommit fram såsom
kolsyrevapen och framladdningsvapen, vilket nödvändiggör en precisering
eller ändring av bestämmelserna om förordningens tillämpningsområde.
I inte så få fall har vidare inträffat att vapen, som ansetts ha gjorts varaktigt
obrukbara och därför kunnat förvärvas utan tillstånd, därefter återställts i
brukbart skick, vilket förhållande likaledes motiverar en omprövning av till -ståndspliktens omfattning.

Vad först angår kolsyrevapnen torde sådana vapen, liksom luftvapen, innefattas
i nu gällande definition av skjutvapen. Den osäkerhet som rått om
licensplikt för vapnen synes ej heller ha avsett detta förhållande utan frågan,
om kolsyrevapen är att jämställa med luftvapen, vilka är licensfria om
de är avsedda för målskjutning. Kolsyrevapnen skiljer sig emellertid från
luftvapen därigenom, att utskjutningen sker medelst en särskilt framställd
gas. Härigenom kan vapnens användbarhet och samtidigt deras farlighet
ökas på ett sätt som inte torde vara möjligt när det gäller luftvapen. Enligt
vad jag inhämtat finns redan nu kolsyrevapen, med vilka ett hundratal
skott kan avlossas utan omladdning. Jag hyser alltså alltjämt den uppfattning
som jag gav uttryck för i det i promemorian redovisade interpellationssvaret,
nämligen att kolsyrevapen är licenspliktiga. En motsatt uppfattning
har inte heller hävdats i något remissyttrande.

I likhet med vad som uttalas i promemorian och allmänt understrykes i

Kungi. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

remissyttrandena anser jag ett förtydligande böra ske i fråga om licensplikten
för kolsyrevapen. Det förslag som i detta syfte framlagts i promemorian
har godtagits av det övervägande flertalet remissinstanser. Att, såsom i
något fall föreslagits, göra förtydligandet genom ett tillägg till anvisningarna
finner jag mindre lämpligt. I anvisningarna göres för närvarande inga
uttalanden rörande vapenförordningens tillämpningsområde. Jag förordar
alltså att definitionen på skjutvapen i 1 § ändras så att därmed förstås vapen
med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas medelst krutladdning,
kolsyreladdning, komprimerad luft eller annat utskjutningsmedel.

Jag biträder likaledes det i promemorian framlagda förslaget att från
vapenförordningens bestämmelser om ammunition undantaga kolsyrepatroner,
vilket förslag lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Som framgår av promemorian har vissa myndigheter tidigare ansett kolsyrevapen
vara licensfria. Det vore givetvis mindre tillfredsställande om den,
som i förlitan på sådan myndighets besked utan tillstånd anskaffat ett kolsyrevapen,
skulle straffas för sitt innehav av vapnet och få detta förklarat
förverkat. Enligt justitiekanslersämbetets och riksåklagarämbetets uppfattning
skall emellertid enligt allmänna grunder någon påföljd inte utdömas
i sådana fall, varför särskilda föreskrifter för dessa fall skulle kunna undvaras.
Justitiekanslersämbetet har även påpekat, att ytterligare trygghet
för att åtal ej anställes mot den som sålunda förlitat sig på myndighets besked
kan vinnas genom ett klargörande cirkulär från riksåklagaren till
åklagarna i riket. Med hänsyn härtill anser jag att frågan om frihet från
påföljd för olovligt innehav av kolsyrevapen i berörda fall kan överlämnas
åt rättstillämpningen och att några övergångsbestämmelser i denna del
följaktligen inte erfordras.

Vid vapenförordningens tillkomst 1949 infördes det fortfarande gällande
uttryckliga undantaget från förordningens tillämpningsområde för vapen
som gjorts varaktigt obrukbart. Bestämmelsen ansågs vara av formell natur.
Med skjutvapen avsågs nämligen tidigare — liksom enligt gällande definition
— endast vapen med vilka projektiler kunde utskjutas. Med anledning
av att betänkligheter hade framförts rörande lämpligheten att överlämna
åt vapeninnehavaren alt själv bedöma när vapnet vore att anse som
obrukbart framhölls i motiveringen till stadgandet, att tvekan om innebörden
därav näppeligen kunde befaras uppstå i tillämpningen, varjämte
anfördes de sedermera i anvisningarna till förordningen intagna exemplen
på åtgärder, som måste ha vidtagits med vapnet för alt det skall anses som
varaktigt obrukbart.

I den kritik som nu riktas mot undantagsstadgandet för varaktigt obrukbara
vapen göres gällande, att det med hänsyn till den tekniska utrustning,
som numera står de flesta till buds, inte föreligger några större svårigheter
att återställa etl obrukbargjort vapen i brukbart skick, inte ens om mer
långtgående åtgärder vidtagits med vapnet än som föreskrives i anvisning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

arna till vapenförordningen. Vidare har man från skilda håll vänt sig mot
den allt vanligare förekommande handeln med s. k. pluggade vapen. Dessa
utbjuds till höga priser och ofta med angivande av vapnets skjutegenskaper,
varför tvekan knappast kan råda om att vapnen anses användbara
även för annat än prydnadsändamål. Det är ej heller ovanligt att fabriksnya
vapen på föreskrivet sätt göres obrukbara. Man synes med fog kunna antaga
att dylika vapen anses kunna återställas i brukbart skick och att pluggningen
allenast syftar till att möjliggöra licensfri handel med dem. Enligt
vad jag erfarit har det förekommit att pluggade vapen förvärvats bl. a.
av ungdomar samt återställts i brukbart skick och kommit till användning
i samband med brottsliga handlingar. Även ett vapen som gjorts obrukbart
utgör för övrigt ett verksamt hjälpmedel vid brott, eftersom vapnet till det
yttre ofta inte företer olikheter i jämförelse med ett funktionsdugligt vapen.

Vad nu sagts torde ge vid handen, att ändrade bestämmelser beträffande
funktionsodugliga vapen måste övervägas. Att endast ändra föreskrifterna
och anvisningarna i fråga om obrukbargörande av vapen eller stoppa försäljningen
från kronans förråd av pluggade vapen synes härvid icke vara tillräckligt
för att stävja det påtalade missbruket. Jag har för min del kommit
till den uppfattningen att det enda effektiva sättet att på längre sikt få slut
på missbruket är att också obrukbara vapen föres in under vapenförordningen.
Jag föreslår därför sådan ändring i 1 § att bestämmelserna om skjutvapen
skall gälla även obrukbara vapen, vilka i brukbart skick skulle vara
hänförliga till skjutvapen.

Ändringen bör emellertid inte ges tillbakaverkande kraft, varför jag samtidigt
föreslår en övergångsbestämmelse av innebörd, att den som då ändringen
träder i kraft innehar vapen, som gjorts varaktigt obrukbart, även
i fortsättningen får inneha vapnet utan tillstånd. Övriga bestämmelser i
vapenförordningen, såsom stadgandena om överlåtelse, utlåning och ändring
av vapen, blir dock tillämpliga även i här berörda fall. Om vapen som
här avses återställts i brukbart skick utan att tillstånd till innehav av vapnet
sökts, torde redan enligt hittillsvarande bestämmelser innehavet vara
att betrakta som olovligt och vapnet således kunna förklaras förverkat.

Som följd av den föreslagna ändringen beträffande pluggade vapen kommer
ej heller handel med dessa vapen att få äga rum utan tillstånd. Eftersom
vapenförordningens bestämmelser inte gäller kronan, kan försäljning
av pluggade vapen från kronans förråd ske också i fortsättningen. Då emellertid
tillstånd krävs för förvärvet, torde i praktiken försäljningen komma
att nedgå väsentligt. Den saknar dock från ekonomisk synpunkt nämnvärd
betydelse för kronan. Inkomsterna av kronans vapenförsäljning uppgår
till 20 000—25 000 kronor om året. Av detta belopp torde avsevärt mindre
än hälften härröra från försäljning av pluggade vapen.

Enligt den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
krävs i allmänhet för tillstånd att inneha skjutvapen att sökanden finnes

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

vara i behov av vapnet och att han skäligen kan antagas ej komma att
missbruka det. Även om behov ej föreligger kan tillstånd dock meddelas, då
ansökan avser jaktvapen eller vapen, som huvudsakligen har affektionseller
prydnadsvärde, allt under förutsättning att vapnet förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund av giftorätt. Om möjligheten att licensfritt
inneha dekorationsvapen som gjorts varaktigt obrukbart nu såsom jag
föreslagit borttages, torde nyssnämnda avsteg från behovskravet böra gälla
i alla fall, då någon vill förvärva vapen som huvudsakligen har affektionseller
prydnadsvärde. Dock bör tillståndsmyndigheten kunna föreskriva, att
vapnet får innehavas endast om det göres varaktigt obrukbart. Sådant villkor
synes böra komma ifråga, om för vapnet användbar ammunition finnes
att tillgå i handeln. Jag förordar att bestämmelserna om tillståndsprövningen
i 8 § vapenförordningen ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

Från vapenförordningen undantages för närvarande andra framladdningsvapen
än sådana som ingår i krigsmaktens utrustning. I överståthållarämbetets
yttrande framhålles, att man nu ämnar på den svenska marknaden
införa en revolver av framladdningstyp, vilken kan laddas med flera
skott samtidigt. I likhet med ämbetet finner jag det uppenbart att ett dylikt
vapen inte bör vara undandraget licensplikt. Undantaget har tillkommit
för att äldre vapen, till vilka ammunition inte längre finns, skall kunna förvärvas
och innehavas utan tillstånd. Enligt vad som upplysts började alltjämt
användbara bakladdningsvapen för enhetspatroner tillverkas på 1860-talet. Syftet med det hittillsvarande undantaget skulle därför även kunna
nås om i stället vapen tillverkade före 1860 undantogs från förordningen.
Jag föreslår alltså att nu gällande undantagsbestämmelse för framladdningsvapen
ändras till att avse alla vapen tillverkade före 1860.

I 41 § föreslås vissa formella ändringar till följd av den ändrade lagstiftningen
rörande civilförsvaret. I detta sammanhang må endast nämnas, att
föreskriften om hörande av polischefen och civilförsvarschefen, innan tillstånd
till vapeninnehav i vissa fall meddelas den som författningsenligt är
skyldig anordna verkskydd, föreslås helt utgå. Det får förutsättas, att den
tillstånasbeviljande myndigheten utan uttrycklig föreskrift gör sig underrättad
om att förutsättningarna för tillstånd i dylika fall förefinns.

2. Utlåning av vapen

Gällande bestämmelser

I vissa fall får skjutvapen utlånas till person som själv ej har tillstånd att
inneha vapnet. Härom stadgas hl. a. i 6 § vapenförordningen alt den, som
är berättigad att inneha skjutvapen, må för kortare tid, högst två veckor,
utlåna vapnet för samma ändamål, som tillståndet avser. Utlåning må dock
ej ske till annan än den, som fyllt 18 år och i övrigt uppfyller vissa person -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

liga kvalifikationer. Om vapnet avses att användas annat än i upplåtarens
närvaro, skall upplåtaren enligt 6 § andra stycket till låntagaren överlämna
en avskrift av sitt tillstånds- eller deklarationsbevis, försedd med
påskrift om utlåningen, låntagarens namn, födelsetid och hemvist samt
den tid och det ändamål, upplåtelsen avser. Om låntagaren tillhör upplåtarens
familj, äger dock upplåtaren att i stället för sådan handling överlämna
tillstånds- eller deklarationsbeviset. Vidare må sammanslutning i enlighet
med vad som sägs i 9 § till medlem för övning eller tävling utlåna
skjutvapen, som sammanslutningen innehar med behörigt tillstånd, för den
tid och på de villkor, sammanslutningens styrelse bestämmer. Dessutom
må vapenhandlande enligt 31 § till spekulant på prov utlämna skjutvapen
och erforderlig ammunition till vapnet. Vapnet får inte utlämnas till den,
som inte fyller de i 6 § angivna kvalifikationerna. Vid utlämnandet skall
låntagaren erhålla ett intyg, vari skall anges bl. a. ändamålet med upplåtelsen.

I föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen
uttalas bl. a., att för tillstånd att inneha jaktstudsare, pistol eller
revolver regelmässigt bör fordras att sökanden fyllt 21 år. För andra vapen
bör i allmänhet krävas att sökanden fyllt 18 år. Tillstånd att förvärva
pistol eller dylikt vapen för skyddsändamål bör meddelas endast när ett
verkligt kvalificerat behov föreligger. Droskförare och andra, som i sin
yrkesutövning eller eljest är särskilt utsatta för risk för överfall, bör emellertid
regelmässigt och utan större omgång erhålla tillstånd att förvärva
gaspistol eller annat likartat vapen, som vid normal användning icke kan
medföra bestående skada å person.

Promemorian

I promemorian redovisas först en skrivelse från svenska droskbilägareförbundet
den 8 januari 1959, vari anföres.

Ett avsevärt antal droskförare har ansökt om och även erhållit tillstånd
att förvärva gaspistol. Utvecklingen på drosktrafikens område har
på de flesta platser lett till en övergång från så kallade dubbelpass till enkelpass.
Dubbleringar utföras endast i samband med veckosluten, i anslutning
till helger eller vid andra tillfällen, då ökad efterfrågan på transportmedel
från allmänhetens sida är att förvänta. Som förare tjänstgör i allmänhet
droskägaren själv, och anställd arbetskraft, i regel i form av extra förare,
som i allmänhet har annan ordinarie sysselsättning, tages i anspråk endast,
då dubbelpass måste insättas. Som en följd av att anställningen som extra
förare i regel avser korta tidsperioder och ofta av kortvarig natur är intresset
hos dessa förare ringa att själva anskaffa en gaspistol som skydd. Önskemål
har därför framkommit att möjlighet borde föreligga för samtliga
förare å en och samma droskbil att använda av droskägaren tillhandahållet
vapen, för vars förvärvande tillstånd erhållits av droskbilens ägare. Gaspistolen
borde följaktligen kunna betraktas som ett tillbehör till bilen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har förbundet hemställt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Kungl. Maj :t måtte medge att gaspistol, som förvärvats av ägare till droskbil,
får användas av samtliga förare av bilen.

I utlåtande över förbundets framställning har överståthållarämbetet anfört
följande.

Överståthållarämbetet finner för sin del det väl motiverat att söka tillgodose
syftet med den av Svenska Droskbilägareförbundet gjorda hemställan.
Detta torde i så fall böra ske genom en uppmjukning av de i 6 §
vapenförordningen meddelade bestämmelserna om tillfällig utlåning av
vapen. Uppmjukningen bör icke avse bestämmelserna i första stycket om
ändamålet och den längsta tid varunder utlåning får ske eller om utlånarens
skyldighet att beakta, att låntagaren uppfyller vissa personliga kvalifikationer,
utan bestämmelserna i 6 § andra stycket, vilka ha karaktär
av kontrollföreskrifter. Enligt de sistnämnda föreligger skyldighet för
upplåtare att till låntagaren överlämna avskrift av sitt tillstånds- eller
deklarationsbevis, försedd med påskrift om utlåningen, låntagarens namn,
födelsetid och hemvist samt den tid och det ändamål upplåtelsen avser.
Undantag härifrån medgives blott då vapnet är avsett att användas endast
i upplåtarens närvaro eller då låntagaren tillhör upplåtarens familj. På grund
av dessa bestämmelser är därför ägare av droskbil vid upplåtelse av gaspistol
till extra förare skyldig att göra den avskrift och de påteckningar,
om vilka bestämmelser givits i 6 § andra stycket, första punkten vapenförordningen.

De formella fordringar som uppställts beträffande den särskilda legitimationshandlingen
torde, då det gäller upplåtelser av vapen i allmänhet,
ej kunna anses vara mera långtgående än som är nödvändigt, om kontrollen
över ifrågavarande upplåtelser skall bliva någorlunda betryggande. Överståthållarämbetet
vill emellertid ifrågasätta huruvida icke bestämmelserna
vid tillämpning på upplåtelser av gaspistoler, som vid normal användning
icke kunna medföra bestående skada å person, äro väl omständliga. Även
om blanketter till upplåtelsehandlingar tillhandahållas kostnadsfritt, synes
det angivna förfaringssättet för t. ex. en ägare av droskbil, vilken har att
förvänta sig ett stort antal upplåtelsetillfällen, te sig som utslag av onödigt
krångel och därför medföra antingen att de speciella upplåtelser, om vilka
här är fråga och vilka ur allmän synpunkt äro att uppmuntra, icke komma
till stånd eller att formföreskrifterna icke iakttagas.

Jämlikt 6 § andra stycket andra punkten vapenförordningen står det upplåtaren
öppet att, då utlåning sker till familjemedlem, i stället för den
särskilda handlingen till låntagaren överlämna sitt deklarations- eller tillståndsbevis.
Enligt överståthållarämbetets mening borde samma enkla
förfaringssätt stå till buds vid upplåtelse av gaspistol.

Med hänsyn till att även andra kategorier av arbetsgivare än droskbilägare,
t. ex. affärsinnehavare, ha behov av att tillförsäkra anställda rätt
att använda av arbetsgivaren förvärvad gaspistol, synes ändringen icke
böra begränsas till att omfatta endast upplåtelser från ägare av droskbil.
Betänkligheter mot att på så sätt utöka kretsen av till användning av gaspistol
berättigade personer synas med hänsyn till vapnets relativa ofarlighet
icke behöva anses föreligga. Den mindre restriktiva utformning av de
angivna kontrollföreskrifterna som en sådan av praktiska skäl förestavad
ändring skulle leda till torde kunna sägas ligga i linje med den relativt
liberala tillståndsgivning som nu förekommer då ansökan avser gaspistol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Under åberopande av det anförda har överståthållarämbetet föreslagit
sådan ändring av de ifrågavarande föreskrifterna att det skall stå upplåtaren
fritt att i stället för särskild utlåningshandling till låntagaren överlämna
sitt deklarations- eller tillståndsbevis ej blott då låntagaren tillhör
upplåtarens familj utan även då låntagaren är anställd hos upplåtaren
och upplåtelsen avser gaspistol.

Överståthållarämbetets förslag vinner anslutning i promemorian. Där understrykes
att det vid normal användning av gaspistol inte finns risk för
bestående skador hos den mot vilken vapnet använts men att vapnet å andra
sidan är ett verksamt skydd mot överfall. Blotta förekomsten av en gaspistol
antages i många fall kunna bidraga till att avskräcka från försök till
övergrepp. Även andra arbetsgivare än droskbilägare anses ha ett berättigat
behov av att utan allt för många formaliteter låta anställda bruka av arbetsgivaren
förvärvad gaspistol.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker ändringsförslaget eller lämnar det
utan erinran. Statsåklagaren i Malmö anser, att till förhindrande av missbruk
uttryckligen bör angivas att utlåningen sker i anledning av den anställdes
tjänst.

1949 års jaktutredning tager i detta sammanhang upp frågan om lämpligheten
över huvud av gällande bestämmelser om tillfällig utlåning av skjutvapen.
Enligt utredningen utnyttjas bestämmelserna i stor utsträckning för
att kringgå de krav som i anvisningarna till vapenförordningen uppställes
för tillstånd till innehav av skjutvapen. Särskilt gäller detta lån av älgstudsare.
Den som inte kan få tillstånd att inneha ett dylikt vapen kan likväl
deltaga i älgjakt med lånat vapen. Än mer otillfredsställande ter sig
situationen om, såsom på sina håll sker, obligatoriskt skjutprov kräves för
att få licens på älgvapen. Även i fråga om salongsvapen leder utlåningsbestämmelserna
till att den i anvisningarna till förordningen föreskrivna
återhållsamheten vid tillståndsgivningen elimineras. Utredningen skulle
helst se att utlåningsbestämmelserna upphävdes vad gäller kulvapen och
att licensfri utlåning fick ske endast till familjemedlem och eventuellt
för en dag till jaktgäst eller granne. Vill man ej gå så långt vill utredningen
föreslå den ändring av 6 §, att kulvapen i allmänhet ej må utlånas för användning
vid jakt med mindre låntagaren, i den utsträckning och på det
sätt Kungl. Maj :t bestämmer, styrker att han äger nödig skjutskicklighet,
samt att vapen av salongstyp ej må utan tillstånd utlånas till annan än
familjemedlem. Genom ändringen i fråga om kulvapen i allmänhet utfylles
enligt utredningen den lucka i lagstiftningen som består i att exempelvis
18- och 19-åringar, som ju inte kan få tillstånd att inneha jaktstudsare,
fritt lånar sådant vapen.

Även svenska jägareförbundet framhåller att det föreligger bristande

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 dr 1961

överensstämmelse mellan reglerna om tillstånd till innehav av skjutvapen
och bestämmelserna om tillfällig utlåning av vapen. Förutom skillnad i
åldersgränserna påpekas, att ej heller villkoren i övrigt är desamma. Sålunda
kräves för licens att sökanden styrker sin skjutförmåga, vilket krav ej
uppställes för tillfälligt lån. Såsom särskilt olycklig betecknas den konsekvensen
av stadgandet i 6 § att ungdomar mellan 18 och 21 år kan skaffa
sig kulvapen och helt utan tillsyn eller kontroll använda vapnet vid jakt.
Därtill kommer att tidsgränsen för utlåning, två veckor, göres illusorisk
genom att nya upplåtelsehandlingar utfärdas fortlöpande. Särskilt med hänsyn
till älgjakten bör därför bestämmelserna skärpas. Å andra sidan anser
förbundet gällande regler vara onödigt stränga när det gäller upplåtelse av
skjutvapen för unga jägares utbildning och till tillfälliga jaktgäster. Förbundet
föreslår, att utlåning av vapen för älgjakt skall få äga rum endast
till den som är behörig att inneha älgvapen samt att utlåning för annan
jakt än älgjakt och för övnings- eller tävlingsskjutning skall få ske endast
om vapnet användes under upplåtarens överinseende eller eljest under betryggande
kontroll. Någon åldersgräns beträffande låntagaren eller tidsgräns
för upplåtelsen anses ej erforderlig. Ej heller bedömes upplåtelsehandling
eller överlämnande av tillståndsbevis böra krävas. Låntagaren
bör emellertid fylla de nu gällande villkoren i fråga om personlig vandel.
Anvisningarna anses böra kompletteras för att klargöra innebörden i uttrycket
»under upplåtarens överinseende». Därmed bör avses inte blott det
fall att upplåtaren personligen åtföljer och instruerar låntagaren utan också
det fall att vapnet användes under jakt, i vilken upplåtaren deltager utan
att städse uppehålla sig i låntagarens sällskap. Det avgörande bör vara att
låntagaren fått betryggande instruktioner för vapnets handhavande och
sitt uppträdande i övrigt under jakten. Utlåning av gaspistol till anställd
anses dock böra få ske utan att upplåtaren övar uppsikt över vapnets begagnande.
Ej heller vid sådan utlåning finnes det nödvändigt att licens
eller annan handling överlämnas till låntagaren. Slutligen framhåller förbundet
att även vapenhandlandes rätt att tillfälligt utlåna vapen på prov
till spekulant utnyttjas för att utan licens komma över vapen t. ex. för
älgjakt. På prov utlämnade skjutvapen föreslås därför inte få användas
för jakt. Den som lånar ett vapen för att prova det anses böra göra sig
förtrogen med vapnet genom skjutning på skjutbana.

I stort sett motsvarande synpunkter framföres av Västerbottens läns
jaktvårds förening. Även länsstyrelsen i Östergötlands län och Östergötlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser att möjlighet bör
finnas för den som ej fyllt 18 år att låna vapen.

Departementschefen

Enligt 5 § vapenförordningen måste den som vill låna ett skjutvapen ha
tillstånd därtill, och vapen får inte utlånas till annan än den som fått sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

tillstånd. Tillfällig utlåning för högst 14 dagar får dock enligt 6 § ske till
den som fyllt 18 år och dessutom uppfyller vissa personliga kvalifikationer
i övrigt. Vapenhandlare får jämlikt 31 § likaså utan att tillstånd krävs utlåna
vapen på prov till spekulant. För tillfällig utlåning fordras inte att
låntagaren styrker sin skjutskicklighet, vilket krav däremot uppställes för
tillstånd att låna eller inneha skjutvapen. Detta förhållande har påtalats
av bl. a. svenska jägareförbundet, som tillika pekat på att den som fyllt 18
år äger tillfälligt låna t. ex. en älgstudsare, medan han regelmässigt inte får
tillstånd att inneha sådant vapen förrän han fyllt 21 år. Dessa omständigheter
anses ha lett till missförhållanden särskilt i fråga om lån av vapen
för deltagande i älgjakt. Sålunda säges det inte vara ovanligt, att den som
får avslag på ansökan om licens för älgvapen i stället lånar sådant vapen
av någon bekant eller av vapenhandlare. Jag delar helt uppfattningen att
en sådan ordning inte är tillfredsställande. För licens på älgvapen kräves
redan nu på sina håll att sökanden avlagt särskilt skjutprov för älgjakt och
jag anser det lämpligt att, såsom svenska jägareförbundet i annat sammanhang
förordat, skärpta krav generellt uppställes på visad skjutskicklighet
innan licens meddelas för älgvapen. Det bör då inte få förekomma att personer
som inte uppfyller dessa krav likväl jagar med sådant vapen. Jag
biträder därför svenska jägareförbundets förslag om sådan ändring av 6 §
första stycket vapenförordningen att skjutvapen får utlånas för älgjakt endast
till den som på grund av tillstånd eller deklarationsbevis äger inneha
älgvapen. Vapenhandlandes utlåning av vapen till spekulant torde enligt
gällande bestämmelser inte få ske för jaktändamål. Den av mig förordade
ändringen av 6 § första stycket föranleder emellertid ett förtydligande av
31 §.

Däremot ställer jag mig tveksam till förslagen om en fullständig omreglering
av möjligheterna i övrigt till licensfri utlåning. Några väsentliga olägenheter
synes inte ha yppats i fråga om lån av andra vapen än älgvapen.
Det i ett yttrande omnämnda förfarandet, att skjutvapen utlånas för längre
tid genom att upplåtelsen fortlöpande förnyas efter utgången av varje tvåveckorsperiod,
torde strida mot 6 § och således i vart fall böra föranleda indragning
av upplåtarens licens. Att helt förbjuda all licensfri utlåning anser
jag därför inte vara befogat. Svenska jägareförbundet har förordat den
ordningen att tillfällig utlåning skall få äga rum endast om vapnet användes
under upplåtarens överinseende eller eljest under betryggande kontroll. Med
en sådan regel anses föreskrifter ej behövas beträffande tiden för utlåningen,
låntagarens ålder och bevis om utlåningen. Regeln synes dock kunna föranleda
tolkningssvårigheter. Också i övrigt kan lämpligheten av ett dylikt
stadgande sättas ifråga. Kravet på överinseende av upplåtaren vid jakt anser
förbundet nämligen böra vara uppfyllt om upplåtaren väl ej städse befinner
sig i låntagarens närhet men dock deltager i jakten och givit låntagaren betryggande
instruktioner. Fn minderårig skulle således kunna deltaga i

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

jakt med ett från sin fader lånat vapen, om fadern visserligen deltager i jakten
men icke övervakar den minderåriges handhavande av vapnet. Det måste
enligt min mening inge betänkligheter att i dylika former sätta skjutvapen
i händerna på minderåriga, som även om de besitter nödig skjutskicklighet
oftast torde sakna den sans och det omdöme som krävs av en skytt. Å
andra sidan anser jag det knappast påkallat att en till mogen ålder kommen
jaktgäst får begagna ett lånat jaktvapen endast i upplåtarens närvaro eller
att en tävlingsskytt ej får övnings- eller tävlingsskjuta med ett lånat vapen
utan att upplåtaren övervakar skjutningen eller kontroll över denna ordnas
på annat sätt. Såsom framgått av det anförda kan åtskilliga invändningar
riktas mot de framförda förslagen. Jag anser därför att dessa spörsmål
bör ytterligare övervägas innan slutlig ställning tages till frågan om
ändring av bestämmelserna i nu berörda del.

Det har vid skilda tillfällen framkommit önskemål från yrkesutövare, som
i särskilt hög grad är utsatta för risker för överfall, att erhålla vapen till
självförsvar. Dessa önskemål har i viss utsträckning beaktats i anvisningarna
till vapenförordningen. Där sägs visserligen att tillstånd att förvärva
pistol eller dylikt vapen för skyddsändamål bör meddelas endast då ett verkligt
kvalificerat behov föreligger. En motsvarande restriktivitet rekommenderas
dock inte i fråga om gaspistol eller annat likartat vapen, som vid normal
användning inte kan medföra bestående skada på person. Droskförare
och andra som i sin yrkesutövning eller eljest är särskilt utsatta för risk
för överfall bör enligt anvisningarna regelmässigt och utan större omgång
få tillstånd att förvärva sådana vapen.

De sålunda gällande föreskrifterna synes mig vara lämpliga. Såsom svenska
droskbilägareförbundet framhållit är det emellertid knappast att vänta,
att förare som anställes tillfälligt eller i vart fall för kortare perioder själva
anskaffar gaspistol, varför droskägaren har ett berättigat intresse av att
utan hindrande formaliteter kunna förse föraren med sådant vapen. Detta
synes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt som överståthållarämbetet
föreslagit och som allmänt godtagits av remissinstanserna, nämligen att
droskägaren får låna ut sin gaspistol till föraren och i samband därmed
endast behöver överlämna sitt tillslåndsbevis till honom. Motsvarande bör,
såsom överståthållarämbetet likaledes förordat utan att invändningar rests
däremot, gälla för andra kategorier som anses vara i behov av gaspistol.
Jag anser sålunda bestämmelserna i 6 § andra stycket vapenförordningen
böra ändras så att för utlåning av gaspistol till anställd blott skall fordras
att upplåtaren överlämnar sitt tillståndsbevis till låntagaren. Av stadgandet
bör vidare framgå, att denna lättnad endast skall gälla vid utlåning till den
anställde för dennes tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

3. Ändring av skjutvapen

Gällande bestämmelser

Vill den som är berättigad att inneha skjutvapen ändra detta, skall han
enligt It § vapenförordningen i x-egel söka tillstånd därtill. Tillstånd fordras
sålunda till sådan ändring av vapnet, att det erhåller annan kaliber än
vad som anges i tillstånds- eller deklarationsbeviset, och till annan väsentlig
förändring i syfte att öka vapnets användbarhet för annat ändamål än det,
för vilket vapnet huvudsakligen är avsett.

Promemorian

I promemorian refereras till en början en skrivelse den 19 maj 1959 från
Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag vari ifrågasatts bl. a. huruvida gällande
bestämmelser om ändring av vapen är tillräckliga. Det heter i skrivelsen.

Vanliga salongsgevär —• exempelvis sådana som Husqvarna tillverkar
och säljer — är konstruerade för patroner med relativt lågt gastryck (ungefär
1 300 atm.). Med anledning därav göres vapnet vanligtvis av relativt
mjukt material. Sålunda används i pipan ofta vanligt automatjärn och i låda
och slutstycke stål av ett eller annat slag, som dock inte härdas efter delarnas
färdigställande. Låsningen mellan pipa och låda göres oftast inte genom
gängning utan därigenom att ett hål borras så att dess centrum går in i
den cylindriska anliggningsytan mellan lådans främre insida och pipans
bakre utsida. I detta hål slås sedan en bult, som håller samman pipan och
lådan. Salongsgevärspipans räffelstigning, kalibermått, bombredd m. m. avpassas
efter det skott man avser att skjuta — kantantändningsskottet med
blykula.

Det har förekommit och förekommer fortfarande att sådana enkla vapen
omändras till att skjuta patroner med centralantändning. Därvid brotschas
patronläget upp och slutstycket ändras om till centralantändning, varjämte
låsningen mellan slutstycke och låda på ett eller annat sätt förstärks.

Vanligen sker omändringen så, att man kan skjuta en patron av kaliber
5,6 x 35 It i vapnet. I normalfall har en sådan patron ett gastryck av ungefär
1 450 atm. Det finns emellertid högre laddade patroner i exakt samma
yttre utförande — gastrycket går här upp till omkring 2 400 atm. Det
finns också en annan patron, som oftast mycket väl låter sig införas i ett
patronläge av ovannämnt utförande, nämligen den s. k. .22 Hornet. Denna
patron har vanligen ännu högre gastryck än den senast nämnda.

Ofta göres omändringar av detta slag utan att tillstånd härtill begärts.

Vi hyser för vår del de allvarligaste betänkligheter mot att över huvud
taget sådana omändringar göres. Det torde framgå av ovanstående att risken
för olyckshändelse med vapnet ökas i synnerligen hög grad, när man
i stället för att skjuta en patron av ungefär 1 300 atm. tryck skjuter en med
ungefär 2 400 atm. eller ännu högre tryck. Det finns vanligen inga detaljer
hos vapnet som är dimensionerade för detta ungefär dubbelt så höga gastryck.

Det bör observeras att i princip inga hinder möter att omändra salongsgevär
för ännu starkare patroner, ex. .222 Remington och .220 Swift med
gastryck på och över 3 000 atm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Skrivelsen utmynnar i ett förslag till ändring av 11 § vapenförordningen,
innebärande att i paragrafen uttryckligen anges, att särskilt tillstånd skall
sökas för sådan förändring av vapnet, att det erhåller annat patronläge
samt för ändring av vapnets slutstycke eller införande av repetersystem
eller dylikt.

Paragrafens nuvarande lydelse lämnar enligt promemorian otvivelaktigt
rum för ganska ingripande förändringar av ett vapen utan särskilt tillstånd.
Ett skjutvapen utgör emellertid, framhålls det, en konstruktion som avvägts
med hänsyn till förutsedda påfrestningar. En förändring av vapnet, utförd
utan kännedom om vapnets hållfasthet, kan medföra, att vapnet blir en
fara för såväl skytten som omgivningen. Det framstår därför som angeläget,
att bestämmelserna om tillståndstvång vid väsentlig förändring av skjutvapen
skärps. I promemorian förutsättes vidare, att vederbörande myndigheter
vid tillståndsprövningen anlitar nödig sakkunskap.

Smärre ändringar, som inte hänför sig till vapnets konstruktion, såsom
vapnets förseende med särskilt sikte och dylikt, föreslås som tidigare få
företas utan särskilt tillstånd.

Ändringen i 11 § anses böra formuleras så, att förutom ändring av vapnets
kaliber även all annan väsentlig förändring av vapnet skall kräva särskilt
tillstånd, varvid i förtydligande syfte sådan förändring exemplifieras såsom
förkortning av pipan, ändring av patronläget eller slutstycket eller införande
av repetersystem.

11 § anses vidare i sin föreslagna lydelse böra kompletteras med föreskrifter
och anvisningar rörande tillämpningen, i vilka innebörden av väsentlig
förändring närmare bestämmes. Ändringar, som medför vid materialvalet
och konstruktionen icke beaktade påfrestningar på vapnets olika delar, samt
ändringar av vapnets konstruktionstyp bör som regel bedömas såsom
väsentliga.

Remissyttrandena

I remissyttrandena betonas allmänt det befogade i den föreslagna ändringen.
Försvarsstaben och armétygförvaltningen förutsätter att tillstånd
som regel inte bör lämnas i fråga om vapen av modell som ingår i krigsmaktens
utrustning. Lämpligheten av att expertis anlitas vid tillståndsprövningen
understryks av länsstyrelsen i Jämtlands län och 1949 års jaktutredning.
Enligt utredningen bör föreskrifterna och anvisningarna utarbetas under
medverkan av vapenteknisk expertis, inte minst i fråga om jaktvapen,
eftersom det gäller att ge normer för prövning inte bara av ett vapens användbarhet
utan också av dess lämplighet. Sistnämnda synpunkt är av betydelse
från djurskyddssynpunkt.

Ett par remissinstanser gör vissa invändningar beträffande förslaget till
bestämmelsernas utformning. Sålunda anser statsåklagaren i Göteborg att
exempel på tillståndskrävande ändringar bör inlagas i föreskrifterna och

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

anvisningarna i stället för i författningstexten. Krigsmaterielinspektören
förordar att författningstexten utformas så att vidtagande av annan väsentlig
förändring av vapnet än ändring av kalibern skall syfta till »att göra
vapnet användbart för annat ändamål än det för vilket vapnet huvudsakligen
är avsett».

Departementschefen

Kravet på tillstånd till ändring av skjutvapen infördes år 1949. Orsaken
var främst att innehavare av mausergevär, som inköpts från kronans förråd,
i ganska stor utsträckning låtit ändra vapnen till jaktgevär (älgstudsare)
och att tillstånd därtill enligt praxis ej ansetts erforderligt. Stadgandet i 11 §
vapenförordningen har utformats med hänsyn till detta syfte. Utan tillstånd
torde alltjämt kunna vidtagas sådana ändringar, som inte avser vapnets kaliber
och ej heller syftar till att öka vapnets användbarhet för annat ändamål
än det för vilket vapnet huvudsakligen är avsett.

Uppenbarligen innebär det, som Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag
framhållit i sin i promemorian återgivna skrivelse, stora risker när vapen
ändras för att möjliggöra användande av patroner med högre gastryck an
det vapnet är konstruerat för. Även andra ändringar, som hänför sig till
vapnets konstruktion, kan medföra ej förutsatta påfrestningar på vapnet.
Det föreligger enligt min mening inte något beaktansvärt intresse av att
möjlighet finns för vapeninnehavare att fritt få företaga så väsentliga ändringar.
De jakt- och skyttesammanslutningar som yttrat sig över ändringsförslaget
i promemorian har inte haft något att invända emot att tillståndsplikt
stadgas för sådana ändringar av vapen och även övriga remissinstanser
anser detta befogat.

Väsentliga ändringar av skjutvapen bör alltså inte få göras utan tillstånd
även om ändringarna endast syftar till att öka vapnets användbarhet för det
ändamål för vilket vapnet är avsett. Nu gällande begränsning av tillståndstvånget
i detta hänseende bör därför utgå ur stadgandet i 11 §. Det synes mig
vidare lämpligt att exempel på vad som avses med väsentliga ändringar intages
i författningstexten. I föreskrifterna och anvisningarna bör i samråd
med vapenteknisk expertis ytterligare ledning ges för bedömandet av vad
som bör anses såsom väsentlig förändring av vapen.

4. In- och utförsel av skjutvapen och ammunition

Gällande bestämmelser

Tillstånd att inneha skjutvapen sökes enligt 5 § 1 mom. vapenförordningen
hos polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist, eller
om han har sitt hemvist i Stockholm hos överståthållarämbetet. Motsvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

bestämmelser gäller enligt 21 § 1 mom. för ansökan om tillstånd att förvärva
ammunition.

Tillstånd att idka handel med skjutvapen sökes hos länsstyrelsen i det
län, där rörelsen skall utövas.

Enligt 35 § 1 mom. må skjutvapen och ammunition ej införas till riket
utan tillstånd. Sådant tillstånd meddelas i fråga om den som bedriver tillverkning
av eller handel med skjutvapen av länsstyrelsen i det län, där rörelsen
utövas, och i övriga fall av länsstyrelsen i det län, där sökanden har
sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i riket, av länsstyrelsen i
det län, där förtullning av varan skall äga rum. Om någon vill införa
skjutvapen eller ammunition för deltagande i tävling eller övning, som anordnas
av sammanslutning som avses i 9 §, må dock tillstånd sökas hos
länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens styrelse har sitt säte. Avser
ansökan om införseltillstånd jämväl tillstånd att utan hinder av gällande
utförselförbud inom viss tid återutföra vapen, som sökanden innehar för
personligt bruk, eller ammunition till sådant vapen, ankommer det på länsstyrelsen
att upptaga ansökningen även i denna del till prövning. Den som
fått tillstånd att införa skjutvapen och ammunition äger inneha egendomen
för det ändamål tillståndet avser. Beträffande ansökan om tillstånd till införsel
skall tidigare redovisade bestämmelser angående ansökan om förvärv
och innehav av vapen och ammunition gälla i tillämpliga delar.

För resande tillhöriga vapen och ammunition, som införs för den resandes
personliga bruk, åtnjutes tullfrihet enligt 5 g d) tulltaxeförordningen
den 5 oktober 1929.

Då resande för personligt bruk hit till riket medför skjutvapen eller
ammunition utan att ha erhållit föreskrivet införseltillstånd, må egendomen
åter utföras, såvida den i behörig ordning anmälts till tullklarering. Sådan
egendom omhändertages med stöd av 35 § 2 mom. vapenförordningen och
10 § tullstadgan av vederbörande tullmyndighet. Återutföres egendomen
icke inom fyra månader efter det tullanstalt mottagit egendomen eller inom
den längre tid generaltullstyrelsen i särskilt fall bestämmer, tillfaller den
kronan.

För utförsel av vapen och ammunition erfordras särskilt tillstånd enligt
kungörelsen den 25 november 1959 angående förbud mot utförsel frän
riket av krigsmateriel. Ansökningar om tillstånd till utförsel av krigsmateriel
prövas i allmänhet av chefen för handelsdepartementet. I kungörelsen
erinras dock om möjligheten enligt 35 § vapenförordningen atl söka tillstånd
hos länsstyrelsen för utförsel av vapen och ammunition, som införts
till riket. Vidare föreskrives i kungörelsen, att om någon vill för personligt
bruk utföra vapen eller ammunition från riket och inom viss tid ämnar
återinföra vapnet eller överbliven ammunition, äger den länsstyrelse, som
enligt vapenförordningen må bevilja tillstånd till införseln, jämväl meddela
tillstånd till utförseln. Vill sammanslutning, som avses i 9 § vapenförord3
—■ Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 21

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

ningen, för medlems räkning utföra vapen eller ammunition för användning
vid utomlands anordnad tävling eller övning, i vilken sammanslutningen
ämnar delta, må utförseltillstånd meddelas av länsstyrelsen i det
län där sammanslutningens styrelse har sitt säte.

För svenska, danska, finska och norska medborgare gäller liberalare
regler för införsel av skjutvapen. Sålunda får sådana medborgare till riket
införa sedvanliga jakt- och tävlingsskjutvapen jämte tillhörande ammunition
från Danmark, Finland och Norge för tillfällig användning vid jakt
eller tävling mot det att vederbörande vid införseln avlämnar skriftlig deklaration
till tullmyndigheten i införselorten och för samma myndighet
uppvisar antingen sådant tillstånds- eller anmälningsbevis, som erfordras
för vapeninnehavet i det av nämnda länder, där vapnen innehaves, eller bevis,
att tillstånd eller anmälan inte krävs i ifrågavarande land. Vapen och
ammunition, som inföids till Sverige på detta sätt, får utan särskilt tillstånd
innehavas av den, som infört egendomen, under högst tre månader från
införseldagen, varvid vapenförordningens bestämmelser i övrigt om innehav
av vapen och ammunition skall äga motsvarande tillämpning. Återutförsel
må enligt 2 § krigsmaterielexportförbudskungörelsen äga rum i
samma ordning som införseln.

Promemorian

I promemorian erinras till en början om de lättnader som 1955 genomfördes
för svenska, danska, finska och norska medborgare att för tillfällig
användning här i riket in- och utföra sådana sedvanliga jakt- och tävlingsvapen
jämte ammunition, som behörigen innehaves i nordiskt land. Till
grund för dessa lättnader låg uttalanden av svenska gruppen av nordiska
parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. i en den 10 juli 1953
avgiven promemoria, i vilken anfördes bl. a.

Det synes kommittén vara ändamålsenligt, att föreskrifterna rörande
resandes in- och utförsel av vapen och ammunition för bruk under tillfällig
vistelse i landet resp. utlandet helt frikopplas från övriga bestämmelser
om in- och utförsel av vapen. För bedömning av frågan huruvida vapen skall
få tillfälligt införas resp. utföras genom resandetrafiken bör enligt kommitténs
uppfattning andra synpunkter ligga till grund än vid kommersiell
eller annan slutgiltig in- eller utförsel av vapen.

Önskvärd kontroll över att vapen inte definitivt in- eller utförs mellan de
nordiska länderna utan myndigheternas godkännande, borde enligt kommittén
kunna verkställas enbart genom anteckning vid gränstullstationerna
på visst närmare föreslaget sätt om införseln och återutförseln, respektive
utförseln och återinförseln av ifrågavarande vapen.

1 departementspromemorian påpekas, att den som i Sverige innehar
vapen med vederbörligt tillstånd och som önskar taga med sig vapnet vid
besök i annat nordiskt land dock alltjämt är skyldig att söka tillstånd till

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

utförseln och återinförseln av vapnet. Det framhålls som önskvärt att lättnader
så långt möjligt genomförs i fråga om denna skyldighet. Hela frågan
om utförsel och återinförsel av vapen bör enligt promemorian emellertid
ses i ett vidare sammanhang. Härom uttalas bl. a. följande.

I själva verket kan det ifrågasättas om det finns skäl att överhuvud
upprätthålla kravet att den, som i Sverige behörigen innehar vapen för personligt
bruk och som vill medtaga vapnet vid resa till annat land, skall söka
tillstånd att utföra och därefter återinföra vapnet. Tillståndstvånget medför
i praktiken bl. a. att vapeninnehavare, som tjänstgör på svenskt fartyg i
utrikes fart och som vill medföra vapen för personligt bruk ombord på
fartyget, måste utverka länsstyrelsens tillstånd till utförsel av vapnet och om
han senare önskar föra vapnet i land även ha tillstånd till införseln, och
en täylingsskytt, som måhända åtskilliga gånger om året medför sitt vapen
till tävlingar i olika främmande länder, måste varje gång söka tillstånd
till utförsel och återinförsel av vapnet.

Efter erinran om förbudet att utan tillstånd utföra krigsmateriel, bl. a.
skjut%rapen och ammunition, anföres vidare.

Syftet med förbudet torde vara att förhindra en okontrollerad handel
med krigsmateriel från Sverige, vilken bl. a. skulle kunna leda till internationella
förvecklingar. Även intresset av att bevara konstruktionshemligheter
avseende krigsmateriel torde ha motiverat förbudet.

Ett skjutvapen, som är avsett för personligt bruk, kan emellertid inte betraktas
såsom ett krigsredskap i första hand. Inte heller torde genom utförsel
av ett sådant vapen några mera betydelsefulla konstruktionshemligheter avslöjas
för främmande makt. Det framstår därför som en onödig omgång,
att utförseltillstånd skall sökas för vapnet då det utföres av enskild person,
som enligt 3 § vapenförordningen är berättigad att inneha det här i riket.

Beträffande bestämmelserna om tillstånd till återinförsel av vapen, avsedda
för personligt bruk, jämte till vapnet hörande ammunition uttalas
i promemorian.

Vad angår tillståndstvånget för återinförsel kunde det synas självfallet,
att den som fått tillstånd att i Sverige inneha vapen och ammunition skulle
kunna efter besök utomlands införa egendomen till riket utan särskilt tillstånd.
Vid länsstyrelsens prövning av ansökan om införseltillstånd skall
nämligen i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivits beträffande tillstånd
till förvärv och innehav av vapen och ammunition. I verkligheten sker alltså
i dessa fall eu förnyad prövning av ett redan givet tillstånd att inneha
egendomen. Härvid kan det inträffa att samma länsstyrelse på kort tid
flera gånger får företaga samma prövning, exempelvis när det gäller tävlingsskvtt
eller den som tjänstgör på fartyg i utrikes fart. Det kan också
tänkas att den, som fått tillstånd att inneha vapen och som medför vapnet
vid vistelse utomlands, vägras införseltillstånd och således ej längre får
inneha vapnet i riket, oaktat omständigheterna inte är sådana att hans
tillstånd till innehavet skulle ha återkallats, om han ej utfört vapnet.

Tillståndstvånget vid införsel av vapen och ammunition, som vederbörande
är berättigad inneha här i riket, synes alltså från både sakliga och
principiella synpunkter omotiverat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

I promemorian förordas därför att tillstånd ej skall krävas då enskild person
för personligt bruk utför vapen, som han enligt 3 § vapenförordningen
är berättigad att inneha här i riket, jämte erforderlig, till vapnet hörande
ammunition. Eftersom härigenom endast avses att underlätta utförandet
av enstaka skjutvapen för rent personligt bruk, anses motsvarande lättnad
ej böra införas för sammanslutning som avses i 9 § vapenförordningen.

Vad gäller återinförsel av vapen bör enligt promemorian övervägas att
genom ändring i vapenförordningen införa en sådan ordning, att såväl enskild
person som i 9 § vapenförordningen avsedd sammanslutning utan
särskilt tillstånd får införa dels skjutvapen, som vederbörande enligt 3 g
och motsvarande bestämmelser är berättigad att inneha här i riket, dels ock
här i riket behörigen förvärvad ammunition. Genom en ändring av dylik
innebörd anses icke de krav, som gäller för innehav av vapen jämte ammunition,
bli eftersatta men ett betydligt enklare förfarande i avsedda fall
vinnas, i det att det blir tillräckligt att vederbörande uppvisar tillståndsbeviset
eller deklarationsbeviset för tullmyndigheten.

I anslutning härtill föreslås en jämkning av ordalydelsen i 35 § 1 inom.
femte stycket så att bestämmelserna om införsel av vapen från Danmark,
Finland eller Norge inte kommer att gälla vapen som vederbörande har tillstånd
att inneha här. Svensk medborgare, som är berättigad att inneha
vapen i något av våra nordiska grannländer, skall däremot liksom hittills
få avge föreskriven skriftlig deklaration till tullmyndigheten i de fall författningsrummet
avser.

Den sålunda föreslagna ordningen för ut- och införsel av vapen anses i
vissa fall kunna leda till mindre önskvärda resultat. Eftersom införseltillstånd
berättigar till innehav av egendomen för det ändamål tillståndet avser
skulle den, som en gång fått tillstånd att för personligt bruk införa vapen,
utan tillstånd kunna utföra vapnet och därefter återinföra det utan
nytt införseltillstånd. En förnyad prövning finnes härvid ibland vara befogad.
Som exempel nämns att en utlänning, som får tillstånd att införa
vapen vid tillfällig vistelse i Sverige, kan antas vilja på nytt införa vapnet
först sedan lång tid förflutit efter det tillståndet gavs. Även eljest finnes
omständigheterna kunna göra en förnyad prövning önskvärd. Länsstyrelsen
föreslås för sådana fall få möjlighet att vid meddelande av införseltillstånd
föreskriva, att tillståndet medför rätt att inneha vapnet här i riket endast
under viss tid.

I detta sammanhang behandlas i promemorian fråga om överflyttning
av tillståndsgivningen för ut- och införsel av vapen i de fall, då beslutanderätten
nu ankommer på länsstyrelsen, från denna till polismyndigheten. En
sådan överflyttning har ifrågasatts av länsstyrelsen i Södermanlands län
i en till departementet avlämnad uppgift angående lämpliga decentraliseringsåtgärder
beträffande landskansliets verksamhetsområde. I promemorian
anföres.

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

Genomförs de föreslagna lättnaderna i fråga om tillståndstvång vid införsel
av skjutvapen torde tillståndsärendena till stor del komma att avse rätt
för tillverkare och handlande att införa vapen. Meddelande av tillstånd till
handel med skjutvapen och återkallande av sådant tillstånd ankommer på
länsstyrelsen i det län där rörelsen skall utövas. Det synes med hänsyn härtill
ändamålsenligt att tillstånd till införsel av vapen, såsom nu är fallet,
meddelas av samma myndighet. I dessa fall, liksom då det gäller tillstånd
för tillverkare till införsel, torde det dessutom ofta vara fråga om införsel
av en större mängd vapen. Även delta förhållande synes tala för att tillståndsprövningen
bör ske hos länsstyrelse och icke hos polismyndighet.

Prövning av tillstånd till utförsel av vapen kommer, om vad härutinnan
föreslagits genomföres, att ske hos länsstyrelsen endast då sammanslutning
som avses i 9 § vapenförordningen ansöker om utförseltillstånd. Eftersom
det också i dessa fall ofta torde sökas tillstånd att utföra ett flertal
vapen samtidigt, torde prövning av ansökningarna böra liksom nu ske hos
länsstyrelsen.

Remissyttrandena

De föreslagna lättnaderna beträffande ut- och införsel av skjutvapen
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Statens handelslicensnämnd
och länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att dessa lättnader i
allt väsentligt undanröjer nu erforderliga besvärliga och onödiga formaliteter.

Erinringar mot förslaget framställs av föreningen Norrbottens läns landsfiskaler.
Föreningen erinrar om de många vapenstölder som nu äger rum
och framhåller, att en hel del stulna vapen otvivelaktigt smugglas ur landet.
Rent praktiskt finner föreningen det lättare med övervakning, om
särskilt tillstandsbevis fordras för in- och utförsel, och ett ansökningsförfarande
bör ej förorsaka så stort besvär om ansökan, såsom föreningen
föreslår, sker hos polismyndigheten. Länsstyrelsen i Norrbottens län, som
tillstyrker ändringsförslaget, finner det ej oundgängligen nödvändigt att polismyndigheten
inkopplas på utförselärendena utan anser kontrollen böra
fungera tillräckligt effektivt genom skyldigheten att vid in- och utförsel
uppvisa vapenlicens. Länsstyrelsen håller för sannolikt att smugglingen
söker sig andra vägar än över tullstationerna.

Även statsåklagaren i Stockholm ställer sig negativ till lättnader i fråga
om utförsel av vapen. Statsåklagaren anser att man inte bör bortse från det
lörhållandet, att enskilda personer, t. ex. i en förtäckt politisk frivilligrörelse,
i betydande utsträckning och utan avgörande hinder skulle kunna
utföra vapen från Sverige att användas vid rörelsens insatser utomlands,
något som möjligen kunde leda till internationella förvecklingar. Däremot
finner statsåklagaren utförseltillstånd utan olägenhet kunna meddelas, exempelvis
när det gäller tävlingsskytt, för längre tid och ej för varje tillfälle då
vapnet skall utföras.

Försvarsstaben anser, att särskilda bestämmelser bör utfärdas för att

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

åstadkomma en begränsning av det antal vapen som får utföras av den, som
har tillstånd att inneha flera vapen. Förbudet att utan tillstånd utföra kulsprutepistol
bör kvarstå, hävdar länsstyrelsen i Stockholms lön.

Överståthållarämbetet föreslår att även sammanslutning som avses i 9 §
vapenförordningen skall äga rätt att utan tillstånd tillfälligt utföra sammanslutningen
tillhöriga eller för annans räkning omhänderhavda vapen. Enligt
ämbetets erfarenhet avser ansökan från sådan sammanslutning om utförsel
regelmässigt medlemmars vapen, vilka av transporttekniska skäl utföres av
sammanslutningen. Motsvarande förslag framställs av poliskammaren i
Göteborg och skytteförbundens överstyrelse.

Det övervägande antalet remissinstanser yttrar sig inte rörande frågan
om överflyttning från länsstyrelsen till polismyndigheten av prövnin ge
n av vissa in- och utförselärenden. Endast länsstyrelsen i Jämtlands län
uttalar sin anslutning till de i promemorian framlagda synpunkterna. Å
andra sidan har blott ett fåtal instanser ansett en överflyttning böra ske,
nämligen länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län samt föreningen
Norrbottens läns landsfiskaler. Förstnämnda länsstyrelse finner en överflyttning
befogad, åtminstone i fråga om skjutvapen för rent personligt bruk,
i vilka fall för prövningen i tillämpliga delar gäller vad som är föreskrivet
beträffande tillstånd till förvärv och innehav av vapen och ammunition.

Departementschefen

De år 1955 genomförda ändringarna i bestämmelserna om in- och utförsel
av skjutvapen avsåg att underlätta för medborgare i ett nordiskt land att
föra vapen med sig till annat nordiskt land. Svensk medborgare som vill utföra
vapen som han har tillstånd att inneha här i riket måste dock alltjämt
begära utförseltillstånd. I praktiken måste han också begära tillstånd till
återinförseln av vapnet.

Såsom anföres i promemorian bör emellertid i detta sammanhang hela
frågan om tillståndsplikt för utförsel och återinförsel av vapen, som någon
är berättigad att för personligt bruk inneha i Sverige, omprövas. Det finns
självfallet inte anledning att hindra den, som har licens för ett vapen i
Sverige, att införa och inneha vapnet här blott därför att han medfört vapnet
vid besök i annat land. En prövning vid införsel vore befogad om den
fyllde annat ändamål än kontroll av vederbörandes lämplighet att inneha
vapen, vilket dock inte är fallet. Inte heller torde syftet med förbudet att
utan tillstånd utföra krigsmateriel motivera att sådant förbud upprätthålles
beträffande vapen, som nu är i fråga. Jag biträder därför det i promemorian
upptagna och av så gott som samtliga remissinstanser gillade förslaget att
från tillståndstvånget undanta utförsel och återinförsel av skjutvapen, som
enskild person är berättigad att för personligt bruk inneha här i riket
jämte till vapnet hörande ammunition. Motsvarande lättnad bör även gälla
vid införsel av vapen som innehaves av sammanslutning här i riket. De så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 dr 1961 39

lunda förordade lättnaderna föranleder ändringar i 35 § 1 mom. vapenförordningen.

Den som inte har tillstånd att inneha vapen i Sverige skall även framgent
vara skyldig att söka tillstånd för införsel av vapen i riket. Ett införseltillstånd
måste emellertid självfallet medföra rätt alt inneha vapnet i landet.
För att den tidigare berörda ändringen i 35 § 1 mom. vapenförordningen
inte skall få den konsekvensen, att ett en gång givet införseltillstånd kan
åberopas för rätt att efter utförsel ånyo återinföra vapnet under obegränsad
tid, bör i samma författningsrum göras ett tillägg av innebörd att den
med tillståndet följande rätten att inneha vapnet i landet må begränsas att
avse viss tid.

Som jag inledningsvis anfört har tillståndsprövningen i vapenärendena
efter hand överflyttats från länsstyrelserna till polismyndigheterna utom i
Stockholm, där prövningen i samtliga dylika ärenden ankommer på överståthållarämbetet.
Prövningen av vissa vapenärenden åvilar dock fortfarande
länsstyrelserna. Det gäller framför allt tillstånd till handel med skjutvapen
samt tillstånd för tillverkare, handlande och enskilda att införa och i
vissa fall utföra vapen. Genomföres de föreslagna lättnaderna i tillståndsskyldigheten
för ut- och återinförsel av skjutvapen torde antalet ansökningar
från enskilda personer om export- och importlicens komma att minska
väsentligt. Härigenom åstadkommes givetvis även en lättnad i arbetsbelastningen
på länsstyrelserna. Att överflytta prövningen av övriga ärenden
angående in- och utförsel av vapen till polismyndigheten synes av skäl som
anföres i promemorian inte lämpligt. Jag kan sålunda inte ansluta mig till
det av länsstyrelsen i Södermanlands län och ett par remissinstanser framförda
förslaget därom. Inte heller anser jag det lämpligt att vissa införselärenden
handläggs av länsstyrelsen och andra av polismyndighet. Nu gällande
ordning för tillståndsprövningen synes därför böra bibehållas.

5. Förverkande av skjutvapen och ammunition m.m.

Gällande bestämmelser

Straffbestämmelser samt föreskrifter om förverkande av vapen och ammunition
återfinnes i 36 § vapenförordningen. Straffet är dagsböter eller fängelse
bl. a. för den, som innehar skjutvapen utan att vara berättigad därtill
eller, med uppenbart missbruk av sin rätt att inneha skjutvapen, använder
vapnet för annat ändamål än det, vartill han är berättigad, eller ändrar
vapen utan erforderligt tillstånd eller underlåter att avlämna vapen och
ammunition jämlikt särskilda föreskrifter härom eller utan tillstånd förvärvar
ammunition. I samtliga nämnda fall skall egendomen förklaras förverkad
till kronan. Rätten kan emellertid underlåta att förklara egendomen
förverkad, om förseelsen skett av förbiseende eller eljest särskilda skäl föreligger
därtill. Om egendomen inte finns i behåll, må i stället dess värde för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

klaras förverkat. När vapen förklaras förverkat, må även för vapnet avsedd
ammunition, som innehaves av den dömde, förklaras förverkad.

Beträffande påföljd för olovlig införsel av vapen eller ammunition och
för försök därtill hänvisas i 36 § 6 inom., i detta lagrums lydelse från och
med den 1 januari 1961 (SFS 450/1960), till vad därom stadgas i Ingen om
straff för varusmuggling. Enligt denna lag (SFS 418/1960), som träder i
kraft nyssnämnda dag, är straffet för varusmuggling normalt dagsböter,
lägst tio, eller fängelse. I 9 § samma lag föreskrivs att gods, som varit föremål
för varusmuggling, skall förklaras förverkat till kronan. Finns egendomen
inte i behåll, må i stället dess värde förklaras förverkat. Är förverkandepåföljden
uppenbart obillig, må den emellertid helt eller delvis efterges.

I övrigt kan nämnas, att den, som vid utlåning av skjutvapen bryter mot
formföreskrifterna i 6 § andra stycket vapenförordningen, straffas med böter
från och med tio till och med trehundra kronor.

Ådagalägger innehavare av skjutvapen sådana egenskaper, att han inte
vidare bör betros med vapeninnehav, eller finnes han olämplig att inneha
skjutvapen till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt, kan enligt
14 g tillstånd att inneha vapen återkallas eller, i fråga om deklarerat vapen,
förbud meddelas mot fortsatt vapeninnehav. Så kan också ske om det
eljest förekommer skälig anledning därtill. I nu avsedda fall må även för
vapeninnehavaren utfärdat tillstånd rörande ammunition till vapnet återkallas.
Tillstånd att förvärva ammunition kan i övrigt återkallas, om tillståndshavaren
utan att vara berättigad därtill överlåtit eller eljest missbrukat
ammunition, soin han förvärvat på grund av tillståndet, eller om
eljest skälig anledning förekommer därtill.

Om tillstånd att inneha vapen återkallats eller förbud mot innehav av
vapen meddelats, åligger det jämlikt 15 § innehavaren att efter anmaning
ofördröjligen avlämna vapnet jämte till vapnet hörande ammunition ävensom
tillstånds- eller deklarationsbeviset rörande vapnet till myndighet som
avses i 5 § 1 mom. eller till den, myndigheten bestämmer. Vapnet och
ammunitionen inlöses därefter av kronan i enlighet med bestämmelser i
16 §, såvida egendomen ej förklaras förverkad eller innehavaren inom viss
lid styrker, att egendomen överlåtits till någon som äger inneha den eller
att egendomen eljest tillhör annan, som själv är berättigad inneha den.
Bestämmelserna i 15 och 16 §§ skall enligt 17 § äga motsvarande tillämpning
vid avslag på ansökan om tillstånd att inneha vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund av giftorätt, såframt inte sökanden inom
viss tid styrker, att vapnet överlåtits till någon, som äger inneha det, eller
att det gjorts varaktigt obrukbart.

Slutligen må anmärkas, att domstol skall underrätta myndighet, som
avses i 5 § 1 mom. första stycket, bl. a. när domstolen dömt någon för
sådana förseelser som omförmäles i 36 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961 41

Promemorian

Efter redogörelse för de fall då påföljd ifrågakommer enligt 36 § 1 mom.
vapenförordningen, behandlas i promemorian spörsmålet, om vapen och
ammunition bör kunna förklaras förverkade, även om straff enligt förordningen
inte ådömes, såsom vid inträdd preskription eller vid eftergift av
åtal.

Till en början erinras i promemorian om att preskription av åtal för förseelser
mot vapenförordningen inträder om åtal ej sker inom två år. I flera
fall anses ett underlätet förverkande efter inträdd åtalspreskription inte
medföra orimliga resultat. När det gäller olovligt innehav av vapen förutsattes
för preskription, att det olovliga vapeninnehavet sedan minst två år
upphört, enär preskriptionstiden för förseelsen inte börjat löpa förrän så
skett. Innehar den felande inte längre vapnet, kan det icke förklaras förverkat.
I sådant fall kan det dock vara önskvärt, att vapnets värde eller i
varje fall därför avsedd ammunition, som kan finnas kvar hos den felande,
förklaras förverkad. Har någon använt vapen för annat ändamål än det vartill
han är berättigad, finns möjlighet att återkalla meddelad vapenlicens,
varefter vapnet inlöses. Det kan dock från vissa synpunkter anses otillfredsställande
att lösesumma i så fall skall erläggas. Motsvarande gäller vid obehörig
ändring av vapen.

De konsekvenser, som skulle inträda om olovligen förvärvad ammunition
ej kunde förklaras förverkad sedan förseelsen preskriberats, anses i promemorian
ej böra godtagas. Den felande skulle nämligen i så fall fritt
kunna behålla ammunitionen. För den händelse ammunitionen passar till
ett vapen, som vederbörande innehar, torde ammunitionen visserligen böra
betraktas såsom till vapnet hörande och således kunna förverkas eller indragas
i samband med vapnet. Ammunition, som inte kan anses höra till
vapen, som vederbörande innehar, anses emellertid böra kunna på något
sätt övertagas av kronan, även om straff ej kan ådömas. Antingen bör en
ändring ske i vapenförordningens bestämmelser om inlösen in. in. av innebörd,
att ifrågavarande ammunition efter anmaning ofördröjligen skall avlämnas
till tillståndsmyndigheten och sedermera inlösas av kronan, eller
— vilket synes vara att föredra —- en uttrycklig regel införas om att ammunitionen
kan förverkas, även om straff ej kan ådömas.

Även vid åtalseftergift anses det påkallat att förverkande kan ske utan
samband med ådömande av straff. Härom anföres i promemorian.

Om eftergift av åtal stadgas i 20 kap. 7 g rättegångsbalken att allmänt
åtal av åklagaren må efterges bl. a. om brottet förövats, innan den misstänkte
dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet
i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse. Var den misstänkte vid brottets begående ej 18 år,
må dessutom enligt lagen (ten 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa
underåriga åtal för brottet efterges dels om vederbörande omhändertagits

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

för skyddsuppfostran eller blivit föremål för liknande åtgärd eller utan
dylik åtgärd får särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det finns
skäl att anta att vad som är lämpligast för hans tillrättaförande härigenom
vidtas, dels ock om brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne
eller förhastande. Om åtal för förseelse mot vapenförordningens bestämmelser
efterges med stöd av nu berörda stadganden, får den felande behålla
vapen och ammunition, som han olovligen innehar, såvida möjlighet inte
finns att föra särskild talan om förverkande av egendomen. Det kan också
tänkas att vederbörande åklagare underlåter att meddela en eljest befogad
åtalseftergift i fråga om sådan förseelse, om ådömande av straff förutsätts
för förverkande. Ingetdera av dessa alternativ synes böra godtas.

Sammanfattningsvis konstateras att starka skäl talar för att möjlighet
bör finnas att förklara vapen och ammunition förverkade, även om straff
ej ådömes. Enär nuvarande lydelse av 36 § 1 mom. vapenförordningen förmodas
kunna föranleda uppfattningen att så ej kan ske, anses stadgandet
böra ändras så att full tydlighet ernås härvidlag. Ändringen föreslås ske så,
att stadgandet om förverkande intages i ett nytt andra stycke och erhåller
den lydelse att egendom, med vilken förfarits på sätt i första stycket sägs,
skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

Härefter uppmärksammas frågan vilken åtgärd som skall vidtagas med
skjutvapen jämte därtill hörande ammunition, som någon innehar utan
att vara berättigad därtill men som prövas jämlikt vapenförordningen eller
lagen om straff för varusmuggling inte böra förklaras förverkat. Sådant
vapen föreslås skola inlösas av kronan, därest vederbörande inte kan få
licens för vapnet eller vapnet, om tillstånd ej söks, inte inom viss tid antingen
överlåtits till någon som får inneha det eller gjorts varaktigt obrukbart.
Bestämmelser härom föreslås inflyta i 17 § vapenförordningen. Slutligen
framhålls att denna ändring torde böra medföra en utvidgning av domstols
underrättelseplikt till att avse även de fall, då förverkandepåföljd helt
eller delvis eftergivits.

Remissyttrandena

Vad som anföres i promemorian om behovet att kunna förklara
vapen och ammunition förverkade även om straff ej kan ådömas godtages
utan närmare kommentarer i de flesta remissyttrandena. Att sådan möjlighet
bör finnas betonas av justitiekanslersämbetet, statsåklagaren i Göteborg,
föreningen Sveriges landsfogdar, poliskammaren i Borås och 19b9 års jakfutredning.

Mera utförligt behandlas frågan av utredningen rörande specialstraffrätten,
som i anslutning till vad utredningen anfört i sitt betänkande »Förverkande
på grund av brott» (SOU 1960: 28) ställer sig i viss mån kritisk
till de föreslagna reglerna. Utredningen hävdar, att förverkande efter inträdd
preskription kan vara befogat, om förverkandet tjänar syftet att av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

värja fara som kan uppstå genom att vapnet stannar hos sin ägare. Från
denna synpunkt vänder sig utredningen mot vad som anförts i promemorian
därom, att förverkande i här avsedda fall bör kunna komma ifråga
för att vapenägaren inte skall få ut lösesumma för vapnet. Såsom påpekas
i promemorian finner utredningen problemet ha betydelse främst när det
gäller ammunition som förvärvats utan tillstånd. Även om inlösningsregler
vore mer tilltalande i detta fall liksom i fråga om vapen, vill utredningen
inte bestrida att en förverkanderegel kan vara lättare att infoga i författningen.
Utredningen har därför ingen invändning mot att en förverkanderegel
på föreslaget sätt knytes till straffstadgandet i 36 § förordningen.
Vidare ifrågasätts om inte uttrycket »skall förklaras förverkad till kronan,
om det ej är uppenbart obilligt» kan bytas ut mot »må förklaras förverkad
till kronan». Slutligen påpekas, att åtal kan underlåtas, förutom enligt reglerna
om åtalseftergift, även med stöd av lagen om ungdomsfängelse, lagen
om nykterhetsvård och barnavårdslagen. Därtill kommer möjligheten av
förverkande efter gärningsmannens död samt då överträdelser ej kan medföra
straff på grund av den handlandes underårighet eller psykiska
abnormitet.

Innebörden i gällande bestämmelser diskuteras bl. a. av hovrätten
för Nedre Norrland. Hovrätten hävdar, under hänvisning till nyssnämnda
betänkande, att förefintliga rättsfall inte ger någon allmänt godtagen
lösning av problemet i vad mån den omständigheten, att en straffrättslig
bestämmelse kräver fällande dom, hindrar förverkande då sådan dom
av någon anledning ej kan meddelas. I de författningar som tillämpats i
rättsfallen förutsättes enligt ordalagen för förverkande att någon dömts till
straff. Såsom 36 § vapenförordningen avfattats torde hinder ej möta att förordna
om förverkande oavsett huruvida straff ådömes. Hovrätten förordar
därför att nuvarande lydelse av 36 § 1 mom. första stycket bibehålies, varvid
dock orden »den dömde» i andra stycket bör utgå till förhindrande av missförstånd.
Mot en ändring av stadgandet anser hovrätten även tala det förhållandet,
att en allmän revision av specialstraffrättens förverkandebestämmelser
synes vara att vänta.

Även justitiekanslersämbetet tar upp frågan om icke redan nu finns
möjlighet att förverka vapen och ammunition, även om straff ej kan ådömas.
Det synes ämbetet berättigat hävda alt bestämmelserna i 5 kap. 13 § andra
stycket strafflagen om ådöinande av förverkande i händelse av förbrytares
död och i samma kapitel 19 a § om sådant ådöinande, då straff är förfallet,
i princip är analogiskt tillämpliga inom specialstraffrätten. Vad angår spörsmålet,
huruvida förverkandebestämmelserna i vapenförordningen förutsätter
straffdom, synes olika meningar kunna råda. De fall då åtal för en
gärning som kan föranleda förverkande eftergives, torde i förevarande hänseende
böra behandlas på samma sätt som de fall, då straff för gärningen
är förfallet. Ämbetet fortsätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t år 19(11

Den här förut uppställda frågan, om möjlighet finnes att redan med
gällande lydelse av vapenförordningens förverkandebestämmelser döma till
förverkande, ehuru straffdom ej föreligger, torde icke med full säkerhet
kunna besvaras jakande, ehuru ämbetet är böjt ansluta sig till en sådan
mening. Skulle berörda förverkandebestämmelser av departementschefen
i en proposition med begäran om riksdagens yttrande över förslag till
ändringar i vapenförordningen givas den tolkning, som nu nämnts, och
tolkningen lämnas utan erinran vid riksdagsbehandlingen, lärer det kunna
antagas, att densamma följes i rättstillämpningen. I så fall skulle en ändring
av 36 § 1 mom. kunna undvikas, något som synes lämpligt med hänsyn
till önskvärdheten att ej föranleda en uppfattning, att andra likartade
förverkandebestämmelser icke skulle kunna tillämpas utan straffdom. Bibehålies
36 § 1 mom. vapenförordningen i huvudsak oförändrat, undvikes
också den följd av den nya lydelsen av momentet, som icke synes kunna
uteslutas, nämligen att förutsättningarna för att förverkande ej skall inträda
uppfattas strängare enligt förslaget än för närvarande. En sådan
eventuell skärpning lärer icke vara avsedd. Justitiekanslersämbetet vill
alltså närmast uttala sig för att momentet lämnas oförändrat, dock att i
enlighet med förslag uttrycket »den dömde» i sista stycket av momentet
utbytes mot »den felande».

Riksåklagarämbetet finner det vara av värde, att det genom lagtextens
utformning klargörs att förverkande kan ske även om straff ej ådömes.
I huvudsak samma ståndpunkt intar utredningen rörande specialstraffrätten.

Den föreslagna utformningen av förverkandereglerna i 36 § 1
mom. lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Nedre
Norrland påpekar dock, att den i promemorian föreslagna lydelsen å ena
sidan ej täcker olovligt innehav och å andra sidan ordagrant tillämpad
innebär, att ett vapen, som missbrukats av tidigare innehavare, blir förverkat
oavsett att vapnet är i ny ägares hand.

I flera yttranden påpekas, att den i 36 § 7 mom. vapenförordningen föreskrivna
underrättelseskyldigheten bör utsträckas till att omfatta
även det fall, att vapen och ammunition förverkas utan samband med
ådömande av straff. Justitiekanslersämbetet föreslår att bestämmelsen avfattas
på det sätt att underrättelse skall ske, då särskild talan om förverkande
av vapen eller ammunition helt eller delvis lämnats utan bifall. Härigenom
undvikes dessutom uttrycket »förverkande eftergivits», vars lämplighet ämbetet
ifrågasätter. Inte heller utredningen rörande specialstraffrätten finner
detta uttryck lyckligt valt, enär intet uttalande torde göras i domslutet, när
förverkande ej ådömes.

Landsfogden i Värmlands län erinrar om stadgandet i 2 kap. 18 § strafflagen,
att, därest straff är förfallet, talan angående förverkandepåföljd av
åklagare må väckas allenast om statsåklagaren finner det vara påkallat
ur allmän synpunkt. Såvitt angår förverkande till kronan anses bestämmelsen
analogiskt tillämplig på specialstraffrättens område i den mån annat
inte är stadgat. Erinran härom bör enligt landsfogdens mening göras

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961 45

i 36 § vapenförordningen. Landsfogdens förslag biträdes av länsstyrelsen
i Värmlands län.

Vad som föreslagits i promemorian rörande ändrade bestämmelser om
inlösen av vapen har allmänt godtagits, varvid i något fall framhållits,
att förslaget torde avse icke blott de fall av underlätet förverkande, om
vilka närmast varit tal i promemorian, d. v. s. förverkande utan straffdom,
utan också de reguljära fallen, då i samband med ansvarstalan förverkande
helt eller delvis finnes ej böra äga rum.

Statskontoret erinrar om att statsverkets kostnader för inlösen av skjutvapen
bestrids från det under elfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i
riket stadgade ordning m. m. I avbidan på närmare erfarenheter rörande
storleken av de merutgifter, som kan uppstå vid bifall till förslaget om
vidgad skyldighet för kronan att inlösa skjutvapen in. m., synes någon anslagsuppräkning
för nästkommande budgetår inte böra ske.

Departementschefen

I den före 1950 gällande vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) stadgades
att den som förbröt sig mot kungörelsens föreskrifter i särskilt angivna
hänseenden skulle straffas med dagsböter eller fängelse »och have förverkat
egendomen». Vid vapenförordningens tillkomst utbyttes ordalydelsen
av straff- och förverkandebestämmelsen till den alltjämt gällande, nämligen
att den som gör sig skyldig till förseelser som omförmäls i 36 § 1 mom.
skall straffas med dagsböter eller fängelse »och skall egendomen förklaras
förverkad till kronan». Några uttalanden i anslutning härtill göres inte i
motiven.

Vad angår behovet av att kunna förklara vapen och ammunition förverkade
även om straff ej ådömes kan jag i stort sett ansluta mig till de
synpunkter som framlagts i promemorian och som i huvudsak accepterats
av remissinstanserna. Visserligen anser jag, i likhet med utredningen rörande
specialstraffrätten, att bestämmelser om förverkande efter det förseelse
mot vapenförordningen preskriberats skulle kunna undvaras när det gäller
vapen, enär vapnet ändå i regel kan fråntagas den felande. Annorlunda
ställer det sig emellertid vid olovligt förvärv av ammunition. Preskriptionstiden
för en sådan förseelse räknas nämligen från tidpunkten för förvärvet
och möjligheter saknas att efter preskriptionstidens utgång ingripa mot
den felandes innehav av ammunitionen. Men det är inte främst för nu
nämnda fall som jag anser det ofrånkomligt att möjlighet finns till förverkande
utan samband med ådömande av straff. I promemorian har
påpekats behovet härav vid åtalseftergift. Motsvarande gäller också när
fråga, huruvida åtal bör ske, prövas med stöd av 19 lagen om ungdomsfängelse,
57 § lagen om nykterhetsvård och 69 § nya barnavårdslagen. Jag
finner det uppenbart att prövningen av åtalsfrågan inte heller i dessa fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

bor påverkas av överväganden rörande nödvändigheten av att egendom förklaras
förverkad. Av säkerhetsskäl bör förverkandeförklaring även kunna
givas när gärningsmannen på grund av underårighct eller psykisk ohälsa ej
kan ådömas straff, liksom, framför allt beträffande ammunition, när gärningsmannen
avlidit. Förverkande av vapen eller ammunition bör alltså
enligt min mening kunna ske utan hinder av att straff ej kan ådömas.

Såväl av promemorian som av flera remissyttranden torde framgå, att
gällande bestämmelse i vapenförordningen om förverkande inte ger klart
besked huruvida ådömande av straff förutsättes för att egendom skall
kunna förklaras förverkad. Detta förhållande utgör enligt mitt förmenande
tillräcklig anledning till ändring av stadgandets ordalydelse. De under remissbehandlingen
uttryckta farhågorna för att en förtydligande ändring av
förverkandereglerna i vapenförordningen skulle kunna föranleda uppfattningen
att andra likartade regler ej kunde tillämpas utan straffdom, synes
mig icke böra leda till att man avstår från en sådan ändring. Inom specialstraffrätten
är reglerna om förverkande så oenhetligt utformade, att det
torde vara nödvändigt att pröva förverkandebestämmelsernas räckvidd för
varje författning för sig. I den samtidigt med vapenförordningen tillkomna
förordningen om explosiva varor ges för övrigt fullt klara regler om att förverkande
ej förutsätter straffdom. Jag delar således den från olika håll
framförda meningen att ändring i klarläggande syfte bör ske av vapenförordningens
förverkandebestämmelse. Förverkandepåföljden bör liksom hittills
vara fakultativ, men möjligheterna att underlåta förverkande bör anges
mera allmänt än i den nuvarande bestämmelsen. Utredningen rörande
specialstraffrätten har nyligen avgivit förslag angående revision av förverkandebestämmelserna.
Förslaget är för närvarande under remissbehandling
och man kan ännu inte bedöma vilka ändringar det kan leda till. Jag anser
därför att man vid utformningen av vapenförordningens förverkandebestämmelse
bör använda det numera vanliga uttryckssättet, att egendomen
skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. Ändringen torde
i praktiken inte leda till någon skärpning av förutsättningarna för att underlåta
förverkande. I detta sammanhang vill jag framhålla att förverkande
ej bör ske hos den, som i god tro förvärvat egendomen. Vidare ger undantagsbestämmelsen
möjlighet att taga hänsyn till sådana fall då förseelsen
begåtts av annan än egendomens ägare.

Förslaget att i förordningen intaga erinran om att prövning av statsåklagare
skall äga rum innan talan om förverkande anställes efter det straff
förfallit anser jag mig ej böra biträda, enär sådan erinran ej har skett i
andra specialstraffrättsliga författningar med liknande bestämmelser om
förverkande.

I enlighet med det anförda förordar jag att förverkandebestämmelserna
upptages i ett särskilt andra stycke efter straffbestämmelserna i 36 g 1 mom.
vapenförordningen och ges den avfattningen att egendom, med vilken för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

farits på sätt i första stycket sägs, skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt, samt att i anslutning härtill den nuvarande bestämmelsen
om subsidiärt värdeförverkande bibehålies.

Det måste anses vara en brist i vapenförordningen att inlösen ej kan ske
av egendom som finnes ej böra förklaras förverkad. Så skulle t. ex. den,
som utan tillstånd innehar skjutvapen och som förvärvat vapnet under sådana
omständigheter att förverkande ej bör ådöinas, fritt få behålla vapnet
ä\en om han måste anses vara olämplig att inneha det. I promemorian
har därför föreslagits, att i 17 § vapenförordningen införes ett nytt stycke,
vari stadgas att vapen som någon innehar utan tillstånd och som domstol
funnit ej böra förklaras förverkat skall inlösas av kronan, om innehavaren
inte efter ansökan inom viss tid erhåller tillstånd att inneha vapnet eller
inom viss tid överlåter det till någon som har sådant tillstånd. Jag finner
en sådan ändring, som allmänt godtagits av remissinstanserna, i hög grad
påkallad. De föreslagna bestämmelserna avser alla de fall då fråga uppkommer
om förverkande av vapen och därtill hörande ammunition, vare
sig det sker i samband med åtal eller efter särskild talan om förverkande
och även om frågan av domstol upptages ex officio. Särskild talan om förverkande
av kolsyrevapen, som någon i förlitan på myndighets besked
förvärvat utan tillstånd, bör ej väckas förrän vapeninnehavaren haft tillfälle
att söka licens för vapnet eller, om sådan ansökan avslagits, att överlåta
vapnet till någon som är berättigad att inneha det.

För att vederbörande myndighet skall få kännedom om när inlösenreglerna
skall träda i tillämpning bör bestämmelserna i 36 § 7 mom. vapenförordningen
rörande domstols underrättelseplikt kompletteras med ett stadgande,
att underrättelse också skall lämnas då förverkande av vapen eller
ammunition helt eller delvis eftergivits.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni
1949 (nr 340).

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1961. över
förslaget torde riksdagens yttrande böra inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1919 (nr 3k0).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Börje Alpsten

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM Cl
009560