Kungl. Maj:ts proposition nr 20 (Proposition 1954:20)

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmän
förfogandelag m. m.; given Stockholms slott den 18
december 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om
hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen);
samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i kristider
möjliggöra åtgärder, som kunna finnas nödvändiga för att tillgodose behov
av viktiga förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig hushållning
med sådana. Den nuvarande tidsbegränsade allmänna förfogandelagen
föreslås skola ersättas med en ny lag av permanent karaktär. Vid
sidan av denna lag ställes en ny, icke tidsbegränsad allmän ransoneringslag.

De föreslagna förfogande- och ransoneringslagarna äro s. k. fullmaktslagar,
d. v. s. lagarna angiva endast en allmän ram beträffande arten och
innehållet i de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av dem.

Betingelserna för att de båda lagarna skola få tillämpas äro av tre olika
slag, nämligen a) krig, vari riket befinner sig; b) krigsfara, vari riket befinner
sig; och c) krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse, till följd
varav inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet
på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Allmänna förfogandelagen är avsedd att användas huvudsakligen i försörj
ningspolitiskt syfte; den får alltså icke utnyttjas t. ex. för enbart prispolitiska
syften. I förslaget ha de intressen, som avses bli tillgodosedda
genom lagen, preciserats närmare än som skett i gällande förfogandelag.
— Kungl. Maj :ts befogenheter ha både utvidgats och begränsats i förhållande
till nuvarande lag. — Beslagsinstitutet har behållits, men termen beslag
har utbytts mot uttrycket förfogandeförbud. Användningsområdet för
sådant förbud kommer att bli mindre än för det nuvarande beslaget, eftersom
bl. a. ransoneringsåtgärder avses skola vidtagas med stöd av den föreslagna
ransoneringslagen. Förfogandeförbud skall enligt förslaget användas
endast som förberedelse till förordnande om avstående av förnödenhet. —
Kungl. Maj :ts rätt att till underordnade myndigheter delegera sina befogenheter
regleras närmare i lagförslaget.

De i förslaget till förfogandelag lämnade reglerna om storleken av utgående
ersättningar överensstämma i stort sett med nu gällande ersättningsbestämmelser.
Sålunda upptager förslaget dels en allmängiltig huvudregel
för olika fall av förfoganden och dels ett stadgande om upprättande av särskilda
taxor, efter vilka ersättningarna i första hand böra utgå. Huvudregeln
har samma innebörd som för närvarande, men i förtydligande syfte har den
utformats något annorlunda. Stadgandet om taxepriser har i viss män utbyggts.
Enligt förslaget skola nämligen samtliga enligt prisregleringslagen
gällande priser —- alltså även ej prövade individuella stoppriser — gälla
som taxepriser. Den nuvarande regeln om rätt för riksvärderingsnämnden
att vid obillighet höja ersättningsbelopp har något utvidgats. — I fråga om
formerna för bestämmande av ersättning må nämnas att enligt förslaget
den enskilde sakägaren alltid har rätt att få sin sak prövad i två instanser.
Liksom nu är riksvärderingsnämnden högsta instans. Det förordas dock, att
den får en något annorlunda sammansättning än för närvarande.

Även den allmänna ransoneringslagen avses skola användas huvudsakligen
i försörjningspolitiskt syfte. Lagen är åsyftad att utgöra grunden för handels-,
användnings- och transportregleringar. Den reglerar också Kungl.
Maj:ts befogenheter att uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter.

Om föreskrift enligt ransoneringslagen i betydande mån begränsat möjligheten
för ägare av förnödenhet att tillgodogöra sig värdet av denna, kan
enligt förslaget ägaren under vissa förutsättningar få föreskriften för sin
del hävd eller förnödenheten inlöst av kronan i närmare angiven ordning.

I ransoneringslagen har inarbetats —- och delvis omarbetats — nuvarande
bestämmelser om straff och andra påföljder för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar
in. in. Handelsförbudet i lagen den 5 juni 1942 om
förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor har i förslaget utökats
med förbud att i rörelse använda förnödenhet, som är föremål för reglering.

Förslaget till lag om tillägg till krigssjukvårdslagen innebär, att de i gällande
förfogandelag upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål
överflyttas till krigssjukvårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Ändringen i rekvisitionslagen avser riksvärderingsnämndens sammansättning
samt reglerna om grunderna för bestämmande av ersättning vid rekvisition.
Dessa regler föreslås få i stort sett samma innebörd som motsvarande
regler i allmänna förfogandelagen.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1954,
då den nuvarande förfogandelagens giltighetstid utlöper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Kominer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att
det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som elj est är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen
med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första och tredje styckena
samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år
varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola däremot svarande
stadganden i 10—49 §§ tillämpas.

2 §.

För att tillgodose behov av förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller
för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen, må föreskrift meddelas i enlighet med vad i 3—9 §§
stadgas.

Därjämte må föreskrift enligt 4 § meddelas för beredande av tjänstelokal
åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål samt föreskrift enligt
8 § meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än att
tillgodose behov som i första stycket avses.

Föreskrift som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 §
tredje stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av förnödenhet,
beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet
uppstått till följd av händelse som där angives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Om förfogande.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
ägare eller innehavare av förnödenhet som avses i 2 § första stycket skall
avstå förnödenheten till kronan.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett
skick som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, äger
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ålägga ägaren eller
innehavaren av förnödenheten att, innan den avstås eller därefter, ombesörja
att den undergår nödig beredning i den mån sådan enligt gängse förfarande
och ortens sed skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om den ej
tagits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter
föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller ock införes till
riket eller inom riket införes till visst område.

4 §.

’ Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, järnväg, industriell
anläggning, starkströmsanläggning, lageranläggning eller annan anläggning
eller av fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel eller av flytdockor
eller lyftkranar eller av gräv- eller lastmaskiner eller andra större
arbetsmaskiner, som äro flyttbara, skall ej mindre till kronan upplåta egendomen
eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även
tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller
utrustningen.

Har föreskrift meddelats jämlikt föregående stycke om upplåtelse av fastighet
eller byggnad, är ägaren eller innehavaren berättigad att få sig anvisat
nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes
förfogar över bostad eller annat icke följer av särskilt stadgande.

5 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av fastighet eller gruva, från vilken i 2 § första stycket
omförmäld förnödenhet kan utvinnas, ombesörja, att sådan förnödenhet
frambringas och, om så erfordras och lämpligen kan ske, beredes för kronans
räkning.

6 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning
ombesörja, att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, tillverkas,
beredes eller iståndsättes för kronans räkning.

7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av lageranläggning ombesörja, att förnödenhet som avses
i 2 § första stycket lagras för kronans räkning.

8 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av järnväg, fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel
ombesörja, att forsling verkställes för kronans räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

9 §.

Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas
bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förförbjuda
ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma
( förf ogandeförbud).

Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande ägaren
eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver
han till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbudet
upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången
av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 3, 5 eller 6 §, må ägare eller innehavare
av förnödenhet som avses med föreskriften icke förfoga över förnödenheten.

I fall som i första stycket sägs ävensom då förfogandeförbud meddelats,
må dock ägaren eller innehavaren behålla eller använda så mycket av förnödenheten,
som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom
och den som av honom njuter kost eller stat. Där synnerliga skäl därtill
äro, äger dock Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda
ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som
förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där andra stycket första punkten vinner tillämpning, äger Konungen
eller myndighet som Konungen därtill förordnar bestämma, huru
mycket av förnödenheten som ägare eller innehavare må behålla eller använda.
Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande
för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren
dessförinnan vidtagit.

11 §•

I ärende enligt 3—8 §§ äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer förordna, att förnödenhet eller annan egendom skall avstås
eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt kronan utan åt
annan, som därvid bestämmes. Har sådant förordnande meddelats, skall vad
i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den,
som sålunda sättes i kronans ställe.

12 §.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 3—9 §§ skail tillses,
att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda förhållanden
för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den
som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav.

13 §.

Föreskrift varom i 3—9 §§ förmäles må avse alla eller blott vissa ägare
eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften skall gälla mot
ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift rörande
förnödenhet, vilken frambringas, tillverkas eller införes efter föreskriftens
delgivning, gälla från det förnödenheten frambringats, tillverkats eller införts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

14 §.

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till
kronan eller jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts
för kronans räkning eller beträffande vilken förfogandeförbud gäller,
är pliktig upplägga, förvara och vårda förnödenheten. Kan ägaren eller innehavaren
ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen
göra anmälan hos länsstyrelsen eller den myndighet, som meddelat
föreskriften.

15 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås eller enligt 4 § upplåtas till kronan
eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts
för kronans räkning, skall av ägaren eller innehavaren avlämnas inom
tid och på ort, som bestämmes av Konungen eller myndighet som Konungen
förordnar. Kan ägaren eller innehavaren ej fullgöra vad sålunda ålagts
honom, skall han därom ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller
den myndighet, som meddelat bestämmelser om avlämnandet.

16 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till kronan eller som enligt 5
eller 6 § frambringats eller tillverkats för kronans räkning, övergår i kronans
ägo, när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för kronans räkning.

17 §.

Har beslut i ärende som avses i 3—11 och 15 §§ meddelats av annan än
Konungen, må besvär anföras hos Konungen inom tre veckor från det klaganden
erhöll del av beslutet; dock skall beslutet lända till efterrättelse utan
hinder av anförda besvär, om ej annorlunda förordnas.

Om ersättning m. m.

18 §.

För förnödenhet, som jämlikt 3, 5 eller 6 § ställes till kronans förfogande
av annan än återförsäljare, utgår ersättning med belopp, som prövas skäligt
med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning
av sådan förnödenhet. Avstås förnödenheten av återförsäljare, lämnas ersättning
med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader
vid återanskaffning och återförsäljning av sådan förnödenhet.

Upplåtes egendom jämlikt 4 § till begagnande av kronan, lämnas skälig
ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan. Har
egendomen lidit skada eller avsevärd försämring, utgår skälig ersättning
jämväl härför.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning
av egendom, som upplåtits enligt 4 §, må, efter vad skäligt finnes,
ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren till följd därav fått vidkännas
samt för skada eller avsevärd försämring, som genom åtgärden kan hava
åsamkats förnödenheten.

För tjänst, som enligt 6, 7 eller 8 § utföres för kronans räkning, utgives
ersättning efter vad finnes skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid
utförande av sådan tjänst.

Har ägare eller innehavare enligt 14 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenhet,
må han därför åtnjuta ersättning; och skall i fråga om sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ersättning gälla vad i fjärde stycket är stadgat. Skall förnödenhet avlämnas
på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren
för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning
efter samma grund.

19 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning
enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upptages
pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18 § angivna
grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden
för taxans upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av
riket.

Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisreglering
visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall
priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån
än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.

Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 18 §, skall ersättningen
därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset på
grund av särskilda omständigheter innefatta obillighet, må ersättningen dock
av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp. Vid förfoganden
enligt 5—8 §§ skall tillämpning av taxepris alltid anses innefatta obillighet,
därest den som drabbas av förfogandet icke genom taxepriset erhåller ersättning
för sina nödvändiga kostnader.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan
ej föras.

20 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket,
då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket undergått
beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje stycket,
då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde,

om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då
frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått
beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på
grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredningen
eller iståndsättandet skedde, samt

om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts
enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten
utfördes.

21 §.

Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och
möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnödenheten
tages i besittning för kronans räkning, står kronan faran för att
förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas.

22 §.

Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten
avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av
lörfogandeförbudet, skall kronan lämna skälig ersättning för skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

23 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,
som Konungen bestämmer.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av de lokala värderingsnänmder,
som omförmälas i rekvisitionslagen, i följande ordning:

1) ersättning för hästar och hästfordon, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör
och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd;

2) ersättning för motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon, som
avstås enligt 3 §, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd; samt

3) ersättning för fartyg, som avstås enligt 3 § eller upplåtes enligt 4 §,
jämte utrustning bestämmes av fartygsvärderingsnämnd eller, där fartyg
skall avlämnas på ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall
annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.

Den värderingsnämnd, som enligt vad ovan sagts har att bestämma ersättning
för viss egendom, bestämmer jämväl den särskilda ersättning enligt
18 § andra, tredje och femte styckena, som hänför sig till samma
egendom.

Annan ersättning än nu sagts bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må på båda parternas skriftliga begäran
fråga om ersättning, som icke skall utgå efter taxa, upptagas omedelbart
av riksvärderingsnämnden.

I lokal värderingsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt i
beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring
hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Med enskild sakägare avses i detta stycke jämväl den som enligt
It § satts i kronans ställe.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej
föras.

24 §.

När ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige
äger klaga, skall, sedan tiden för överklagande gått till ända och
om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, det fastställda beloppet eller,
om beslutet överklagats av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som
icke omfattas av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Har ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige
ej äger klaga, skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §,
ersättningen i den mån den icke tidigare gäldats genast utbetalas till den
ersättningsberättigade.

Fullgör ej den, som enligt It § satts i kronans ställe, honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning, som bestämts enligt 23 §, är kronan pliktig
att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

25 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till
kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skal! gälla
i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för
förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,
där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet
förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om uppgiftsskyldighet.

26 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken myckenhet
han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat,
berett eller iståndsatt förnödenhet som avses i 2 § första stycket.

27 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats
jämlikt 26 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse
eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer
tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och
andra affärshandlingar.

28 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer
samt ombud för sådan myndighet äga för det i 27 § angivna syftet
undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och
annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

29 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 26—28 §§ inhämtats må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna
avsedda ändamålet.

30 §.

Har någon underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom
enligt 26 §, eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller har någon vägrat
att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll
i fall varom i 28 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen
bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

31 §.

Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av
denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller
annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen åsidosätter vad
på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse, som
meddelats med stöd av 3—8 §§, eller som uppsåtligen underlåter att fullgöra
honom enligt 14 eller 15 § åliggande skyldighet.

32 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom
förmäles i 26 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

33 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt
26 § osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Har brott varom förmäles i 31—33 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till
omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

35 §.

Är brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst
två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller om gärningsmannen
begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt
farlig art.

36 §.

Förövas gärning som i 31—33 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med
dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

37 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran
enligt 27 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

38 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.

39 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 31—33 samt 35—37 §§,
som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt
att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må straffet
ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av reglerna
i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff.

40 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 31—36 §§ är belagd med straff,
skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, egendom, som i
samband med gärningen mottagits eller genom gärningen undanhållits, förklaras
förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning,
till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat än penningar
och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller
innehar gärningsmannen ytterligare förråd av den förnödenhet gärningen
avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverkade.
Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

denheter, beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som
ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari
den förvaras, förklaras förverkat.

41 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag
varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den
underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,
må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första
stycket, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens
värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats
av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol som
har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan
ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall
intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas
i bank.

42 §.

Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

43 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

44 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid avlämna förnödenhet,
som jämlikt 3 § skall avstås eller jämlikt 4 § skall upplåtas till
kronan eller som jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller
iståndsatts för kronans räkning, äger polismyndighet uttaga förnödenheten.

45 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet jämlikt 3 § ännu ej blivit gällande
mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av paragrafens
bestämmelser i det hänseende varom fråga är upphör, är föreskriften utan
verkan. Föreskrift enligt någon av 4—9 §§ gäller ej längre än till tidpunkt,
då tillämpningen av paragrafen i det hänseende varom fråga är upphör, där
ej annat följer av vad i 46 eller 47 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill
någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid eller för upplåtelse som
därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

46 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen yanhävdad, på grund av
föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen
gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

las syn; och gäller om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas
med avseende på jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid
avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, äger kronan för det belopp, vartill
den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen
uppskattas, rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock
endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts
vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning
av fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;
och äger kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda
gäldats. Vid tillämpningen av vad i detta stycke stadgas skall byggnad
eller annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,
räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår
sin rätt till byggnaden eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan
enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med
samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbalken
stadgas, där det ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas på flera förfallodagar. Klandras
synen av jordägaren, bestämmes förfallotiden för kronan tillkommande
belopp av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äger kronan
på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp, som
enligt andra stycket tillkommer kronan.

Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar
göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar.

47 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 46 §
sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under
bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tillämpas
på gruva eller på byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast
egendom.

48 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, om verkställighet av föreskrift varom stadgas i 3—9 §§
samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag tagits
i anspråk så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

49 §.

Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk förnödenheter
eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkommer
militär myndighet eller ock civil myndighet för civilförsvarets behov
eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Där i lag eller författning hänvisas till allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), skall hänvisningen i stället avse motsvarande stadgande
i denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Förslag

till

Allmän ransoneringslag.

Härigenom för ordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §■

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som
erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som
eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen med
riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis,
skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock,
därest den grundas på förordnande enligt tredje stycket i denna paragraf,
meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller
betydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som där angives.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2—5 §§ skall tillses,
att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes.

Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§ äger tillämpning, skola även däremot
svarande stadganden i 6—46 §§ tillämpas.

Om reglering av handel m. m.

2 §.

För att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen
föreskriva

Kungl. Majrts proposition nr 20.

1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot
vederlag, överlåtas eller förvärvas;

2) att sådan förnödenhet må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas
eller förvärvas allenast i den ordning och på de villkor, som föreskrivas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer; eller

3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de
villkor och med de begränsningar, som föreskrivas av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

Föreskrift som nu sagts må meddelas även beträffande annan förnödenhet,
om så erfordras för att reglering, som genomförts med stöd av bestämmelserna
i första stycket, skall kunna tillfredställande kontrolleras.

Har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlåtelse
av viss förnödenhet, skall, där ej Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning med avseende å näringsidkares uttag av förnödenheten ur
sin rörelse.

3 §•

I den mån så finnes oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfredsställande
kontroll av reglering, som genomförts med stöd av 2 §, äger Konungen
föreskriva, att rätt att frambringa, tillverka, bereda eller använda
eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast 1)

den som, efter prövning av myndighet som Konungen bestämmer, äger
för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet
och i övrigt är lämplig samt innehar ändamålsenlig utrustning; eller

2) den som av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer erhållit
särskilt tillstånd.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, må Konungen meddela föreskrift som
i första stycket sägs jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger
men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av
förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet som avses i 2 § första
stycket.

Om särskilda avgifter.

4 §•

För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag,
som införas till riket, eller på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenheter
av samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas
inom riket, äger Konungen, om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet
som avses i 2 § första stycket, föreskriva att, enligt grunder som
Konungen bestämmer, i vissa fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och
i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes
till riket eller som frambringas eller tillverkas inom riket.

När särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs
avse jämväl förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet
träder i kraft.

5 §■

Om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet som avses i 2 §
första stycket må Konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsavgift)
skall erläggas för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder
som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

6 §.

Uppstår överskott vid clearingförfarande, bestämma Konungen och riksdagen
huru överskottsmedlen skola användas.

Konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel,
som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift.

7 §•

Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från
clearingavgift och prisutjämningsavgift.

Om inlösen.

8 §.

Har Konungen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet
beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare
av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd ansökan
om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio
dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall av
kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §
meddelats, i betydande män begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig
värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört allenast
ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna,
att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan
hinder av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits.

9 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att
inlösen av förnödenhet jämlikt 8 § skall verkställas icke av kronan utan
av annan, som därtill samtyckt. Har sådant förordnande meddelats, skall vad
i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som
sålunda sättes i kronans ställe.

10 §.

För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med
belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av
det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och
lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än
som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen
avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd,
som omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds
beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Över riksvärderingsnämndens
beslut må klagan ej föras.

11 §.

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan
tiden för överklagande gått till ända och om annat icke följer av bestämmelserna
i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut överklagats
av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som icke omfattas
av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke
följer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen i den mån den icke tidigare
gäldats genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Fullgör ej den, som enligt 9 § satts i kronans ställe, honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, är kronan
pliktig att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

12 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av
kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skall
gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet
för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,
där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet
förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om ransoneringsbevis.

13 §.

Bevis, som myndighet för reglering enligt 2 § utfärdat om rätt att förvärva
eller använda förnödenhet (ransoneringsbevis), må icke utbjudas till
avyttring mot vederlag eller mot vederlag överlåtas. Ej heller må sådant
bevis mot vederlag i penningar överlämnas att användas av annan än den,
för vilken beviset är utfärdat.

Har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid utdelning
av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis
gälla även sådant kort.

14 §.

Ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat
vederlag än penningar överlämnas att användas av annan än den, för vilken
beviset är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivas av
Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

15 §.

Näringsidkare må icke heller utan vederlag till begagnande av annan överlämna
eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i eller
för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskrivas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 §.

Ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombud
för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts av
oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddelade
föreskrifter icke är berättigad att innehava eller begagna beviset eller om
särskilda omständigheter eljest föranleda bevisets återkallande.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 20.

Kun f/l, Maj:ts proposition nr 20.

17 §.

Har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröj ligen
överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där annan
myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet.

18 §.

Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbetyg
till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat
det, eller till ombud för denna myndighet. Avlider någon för vilken sådant
bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egendom
i sin vård, överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagts.

Om uppgiftsskyldighet.

19 §•

Det åligger envar att, i den män Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken
myckenhet han innehar förnödenhet som avses i 2 § första stycket eller, då
föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket, sådan
förnödenhet som avses med föreskriften.

Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det en var som yrkesmässigt
frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt bedriven
verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften att,
i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlighet
med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de anteckningar
angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efterlevnad
samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter
angående rörelsen.

20 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats
jämlikt 19 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse
eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer
tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra affärshandlingar
ävensom sådana anteckningar som omförmälas i 19 § andra
stycket.

21 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer
samt ombud för sådan myndighet äga för det i 20 § angivna syftet
undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och
annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

22 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 19—21 §§ inhämtats må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda
ändamålet.

23 §.

Har någon underlåtit att fullgöra vad enligt 17 eller 18 § åligger honom
eller att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 19 §, eller att
efterkomma anfordran enligt 20 § eller har någon vägrat att lämna myndig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

het eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall varom i
21 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestämmer
förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

24 §.

Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,
använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift
eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen
frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper
eller säljer förnödenhet i strid mot föreskrift enligt 3 §.

25 §.

Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av
ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet
eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

26 §.

Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13—15 §§ sägs eller obehörigen förskaffar
sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen
använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen
obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom
förmäles i 19 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar
som i 19 § sägs införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, där
underlåtenheten innebär fara i bevishänseende.

29 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt
19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana
anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

30 §.

Har brott varom förmäles i 24—29 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till
omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

31 §.

Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst
två år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis
eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärningen
eljest varit av särskilt farlig art.

32 §.

Förövas gärning som i 24—29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med
dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

33 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran
enligt 20 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är undei-kastad ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.

35 §.

Åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande utav rörelsens förråd av
förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller
3 §, eller utav ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, den
omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd därav
icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämts,
dömes till dagsböter. Den som är anställd hos näringsidkare dömes ävenledes
till dagsböter, därest han vid omhänderhavande som nyss sagts åsidosätter
den omsorg som av honom skäligen kan påfordras och näringsidkaren
till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisen.

Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock
gälla anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka i
samband med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av
myndighet.

36 §.

Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder
förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §, åtal
väckts för brott varom i 24—29 §§,31 § eller 32 § andra stycket förmäles
och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor,
som meddelats enligt 2 §, må myndighet som Konungen bestämmer meddela
förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda sådan
förnödenhet som brottet avsåg. I den män särskilda förhållanden därtill föranleda
må förbud som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnödenheter,
beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.

Avsåg brottet förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med
stöd av 3 §, och har näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsidosatt
föreskrift enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden
därtill föranleda, förbud som i första stycket sägs meddelas honom med
avseende å förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd
av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet
omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

37 §.

Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd reglering
gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförinnan
upphäves.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i
strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, cm
gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes
med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

39 §.

Den för vilken förbud enligt 36 § meddelats är berättigad att få förnödenhet,
som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen
av detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet. Härvid
skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning.

40 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24—29 och 31—33 §§ samt
38 §, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom
vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt
att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må
straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av
reglerna i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff.

41 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är
belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,
egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits
eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller
förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts eller,
där föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats, beretts
eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga
skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat
än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras
förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen ytterligare förråd av förnödenhet
som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd
förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även
förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med
stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras
förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari
den förvaras, förklaras förverkat.

42 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det
slag varom fråga är.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den
underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,
må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första stycket,
och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde
till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren,
skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol, som har
att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens
hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall
intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas
i bank.

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller
medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

44 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga
om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från
det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för
överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som
meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen.
Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till
efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

46 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—5 §§ så ock i övrigt meddela
de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i
vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr
302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen
den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för
erhållande av inköpskort för ransonerade varor, in. in., kungörelsen den 16
januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort in. m. och kungörelsen
den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln
med ransonerade varor, in. in.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni
1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författningarna
i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas giltighetstid
skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslagen).

Härigenom förordnas att lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen)
från och med den 1 juli 1954 skall innehålla en ny paragraf, betecknad
7 a §, av följande lydelse.

7 a §.

Då 3 § tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen
finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i
erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets
behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).

Härigenom förordnas, att 9, 11, 12, 14 och 15 §§ rekvisitionslagen den
30 juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9 §.

9 §•

Riksvärderingsnämnden är--

Riksvärderingsnämnden skall bestå
av fem ledamöter, där ej enligt
vad nedan stadgas annorlunda föreskrives.
Konungen utser tre av ledamöterna
och förordnar en av dem
att vara ordförande. Av övriga ledamöter
utses den ene av kommerskollegium
och den andre av lantbruksstyrelsen,
där ej Konungen bestämmer,
att dessa ledamöter eller någon
av dem skola utses av andra centrala
myndigheter med sakkunskap inom
industriens eller folkhushållningens
område. För envar av ledamöterna
utses en suppleant. Av de utav Konungen
utsedda ledamöterna och
suppleanterna skola minst en ledamot
och en suppleant hava utövat domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn
till ärendenas mängd eller omfattning
äger Konungen föreskriva,
att riksvärderingsnämnden skall arbeta
å två eller flera avdelningar.
Varje avdelning skall bestå av fem
ledamöter, utsedda på sätt i andra
stycket föreskrives. Konungen förordnar
vice ordförande att leda arbetet
å avdelning, där ordföranden
ej tjänstgör. För envar av ledamöterna
utses en suppleant. Av de utav
Konungen utsedda ledamöterna och
suppleanterna å varje avdelning skola
minst en ledamot och en suppleant
hava utövat domarämbete. Ären -

— må föras.

Riksvärderingsnämnden skall, där
ej enligt vad nedan stadgas annorlunda
föreskrives, bestå av fem av
Konungen utsedda ledamöter. Konungen
förordnar en av ledamöterna,
vilken skall vara lagkunnig och i
domarvärv erfaren, att vara ordförande.
Av övriga ledamöter skall
minst en vara eller hava varit innehavare
av domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn
till ärendenas mängd eller omfattning,
äger Konungen föreskriva
att riksvärderingsnämnden skall arbeta
å två eller flera avdelningar
mellan vilka ärendena fördelas i enlighet
med bestämmelser som Konungen
meddelar efter förslag av
nämnden. Varje avdelning skall bestå
av fem av Konungen utsedda ledamöter.
Konungen förordnar en av
ledamöterna, vilken skall vara lagkunnig
och i domarvärv erfaren, att
såsom vice ordförande leda arbetet å
avdelning, där ordföranden ej tjänstgör.
Av övriga ledamöter skall minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

(Nuvarande lydelse.)

dena fördelas mellan de olika gvdelningarna
i enlighet med bestämmelser,
som Konungen meddelar efter
förslag av nämnden.

Ledamöter och

(Föreslagen lydelse.)

en å varje avdelning vara eller hava
varit innehavare av domarämbete.

Konungen utser ock en suppleant
för varje ledamot. Suppleant skall
uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.

fyra år.

11 §•

För förnödenhet, som övertages
med äganderätt, skall lämnas ersättning
med belopp, som prövas skäligt
med hänsyn till nödvändiga kostnader
vid produktion eller återförsäljning,
normal handelsvinst eller andra
på prissättningen regelmässigt inverkande
förhållanden. Övertages
med äganderätt egendom, som på
grund av tidigare ianspråktagande
innehaves med nyttjanderätt, skall
vid ersättningens bestämmande skälig
hänsyn tagas till den ersättning,
som utgått för egendomens nyttjande.

12 §.

Då förnödenhet tages i anspråk
med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning
efter den i 11 § angivna
grund för den för upplåtaren förlorade
avkastning eller nytta.

Har förnödenheten------

Har åtgärd---- — -—• ---

Har nyttjanderätt------

14 §.

I den------— —----

Riksvärderingsnämnden verkställer
Rilcsvärderingsnämnden äger — —
Taxa, som —---------

11 §•

För förnödenhet, som övertages
med äganderätt frän annan än återförsäljare,
skall lämnas ersättning
med belopp, som prövas skäligt med
hänsyn till nödvändiga kostnader vid
produktion eller äteranskaffning av
sådan förnödenhet. Övertages förnödenheten
från återförsäljare, utgår
ersättning med belopp som prövas
skäligt med hänsyn till nödvändiga
kostnader vid äteranskaffning och
återförsäljning av sådan förnödenhet.
Övertages med äganderätt egendom,
som på grund av tidigare ianspråktagande
innehaves med nyttjanderätt,
skall vid ersättningens bestämmande
skälig hänsyn tagas till den
ersättning, som utgått för egendomens
nyttjande.

12 §.

Då förnödenhet tages i anspråk
med nyttjanderätt, skall lämnas skälig
ersättning för den för upplåtaren
förlorade avkastningen eller nyttan.

- ersättning därför.

- genom åtgärden.

- av värderingsnämnd.

14 §.

---taxans upprättande.

- ---- ---eller ort.

----och tjänstbarheter.

- riksvärderingsnämndens prövning.

Gäller enligt lag om prisreglering
visst pris, skall så anses som om priset
varit upptaget i taxa; dock skall
priset icke gälla som taxepris för annat
område av riket eller i vidare
mån än priset år gällande enligt lag
som nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

(Nuvarande lydelse.)

15 §.

Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad
förnödenhet eller tjänstbarhet,
skall ersättningen därför utgå
i enlighet med taxan; dock må
riksvärderingsnämnden, där taxans
tillämpning på grund av särskilda
omständigheter skulle innefatta synnerlig
obillighet, på framställning bestämma
ersättningen till högre belopp.

(Föreslagen lydelse.)

15 §.

Gäller taxepris för rekvirerad förnödenhet
eller tjänstbarhet, skall ersättningen
därför utgå efter nämnda
pris; dock må riksvärderingsnämnden,
där taxeprisets tillämpning
på grund av särskilda omständigheter
skulle innefatta obillighet,
på framställning bestämma ersättningen
till högre belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

De ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts i enlighet med äldre
bestämmelser, så ock deras suppleanter skola fortfarande tjänstgöra under
den tid, för vilken de blivit utsedda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 13 november 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, inrikesoch
finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ericsson, fråga rörande ng allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag
m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Krislagstiftningen under världskrigen och tiden närmast efter dem.

Under såväl första som andra världskriget och under tiden närmast efter
dessa krig har Kungl. Maj:t i lagstiftningsväg erhållit vittgående befogenheter
för att i folkförsörjningens intresse reglera produktion, omsättning
och konsumtion samt för att kontrollera priserna. Redan strax efter första
världskrigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande
över vissa varor. Genom denna lag fick Konungen rätt att beträffande de viktigaste
förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om deras avstående
till kronan mot lösen. Denna kronans förfoganderätt motsvarade
i viss mån den rekvisitionsrätt, varom stadgades i lagen den 24 maj 1895
angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov. Förfogandelagstiftningen utbyggdes efter hand.
Bestämmelserna om maximipris och om förfogande uppdelades sålunda år
1916 på två särskilda författningar, varav den ena benämndes förfogande
lag och den andra maximiprislag. 1916 års förfogandelag, som avsåg alt
möjliggöra en reglering av väsentliga delar av vårt ekonomiska liv, fick er.
utformning som sedermera i stort sett behållits. Den ersattes år 1917 av en
ny förfogandelag. Samma år tillkom den s. k. prisockerlagen. 1917 års förfogandelag
avlöstes år 1918 av en ny, vilken var i kraft till den 1 mars 1921,
då även maximiprislagen och prisockerlagen upphörde att gälla.

Bland de arbetsuppgifter, som tillkom den år 1928 inrättade rikskommissionen
(numera riksnämnden) för ekonomisk försvarsberedskap, ingick att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

förbereda erforderliga författningar ocli instruktioner in. in. inom kommissionens
verksamhetsområde. Ett av kommissionen framlagt förslag ledde
till allmänna förfogandelagen, utfärdad den 22 juni 1939. Lagen, som är
uppbyggd efter mönster av 1918 års förfogandelag, är en s. k. fullmaktslag,
d. v. s. lagen anger endast en allmän ram beträffande arten av och innehållet
i de förordnanden Kungl. Maj :t får meddela för att tillgodose folkförsörjningen
under utomordentliga krisförhållanden. 1939 års förfogandelag gällde
ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har
därefter förlängts, vanligen för ett år i sänder, och lagen gäller nu till och
med den 30 juni 1954. Den har ändrats tre gånger, senast den 3 juni 1949.

Vid sidan av allmänna förfogandelagen har alltsedan år 1939 förekommit
ett flertal andra tidsbegränsade fullmaktslagar, vilka liksom förfogandelagen
i folkförsörjningens intresse givit Kungl. Maj :t möjlighet att vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden förordna att vad i lagarna stadgas skall äga tillämpning.
Sådan lagstiftning har bl. a. tillgripits till stöd för åtgärder på prisbildningens
område. För närvarande gäller i detta hänseende prisregleringslagen
den 30 juni 1947, som medger Kungl. Maj :t rätt att fastställa normalpris,
förordna om prisstopp m. in.

Vidare kan nämnas att 1895 års rekvisitionslag ersatts av de efter varandra
gällande rekvisitionslagarna den 31 mars 1938 och den 30 juni 1942.
Sistnämnda lag, som alltjämt gäller, är en ej tidsbegränsad fullmaktslag.
Den ger Kungl. Maj :t möjlighet att, sedan jämlikt § 74 regeringsformen förordnats
att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot, meddela
militära myndigheter rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter
och tjänstbarheter, som erfordras för att fylla sådana krigsmaktens oundgängliga
behov, vilka icke kan på annat sätt tillgodoses med tillräcklig
skyndsamhet.

Andra i nu förevarande sammanhang betydelsefulla, ej tidsbegränsade
lagar är beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 och civilförsvarslagen
den 15 juli 1944. Enligt den förra äger Kungl. Maj :t förordna om skyldigKet
lör ägare eller innehavare av viss egendom att på anfordran av militär myndighet
ställa egendomen till krigsmaktens förfogande, där så prövas nödvändigt
för att tillgodose beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som,
utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom sägs
i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling av tidigare anbefalld
beredskap. Civilförsvarslagen innehåller bl. a. bestämmelser om rätt för civilförsvarsmyndighet
att under civilförsvarsberedskap förfoga över viss egendom
för att fullgöra uppgift inom civilförsvaret.

Förutom med stöd av de fullmakter, som riksdagen lämnat genom den
allmänna förfogandelagstiftningen, har under båda världskrigen och tiden
närmast efter dessa olika krigsregleringar genomförts med stöd av § 89 regeringsformen,
d. v. s. utan riksdagens medverkan. Framförallt har detta gällt
regleringar av import och export, men också handels-, användnings- och
transportregleringar har företagits i denna ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Slutligen kan anmärkas att under andra världskriget och tiden därefter i
samband med regleringar av utrikeshandeln uttagits clearingavgifter för
att utjämna kostnader vid import samt prisutjämningsavgifter för att motverka
en av exportprisutvecklingen betingad stegring av de svenska hemmamarknadspriserna.
Sådana avgifter har uttagits med riksdagens godkännande.

Utredning angående ändrad krislagstiftning.

Som förut nämnts ändrades 1939 års allmänna förfogandelag senast den
3 juni 1949. Ändringarna var icke av mera genomgripande natur. Till grund
för lagändringen låg ett förslag, vilket utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga
— förfoganderättskommittén — med uppdrag bl. a. att företaga en
Översyn av förfogandelagens bestämmelser. Förslaget behandlades i propositionen
nr 210/1949. Föredragande departementschefen framhöll därvid,
att åtskilliga problem i hithörande frågor kvarstod olösta och att de borde
upptagas vid en grundligare översyn av lagen i belysning av erfarenheterna
från den gångna kristiden. För detta ändamål bemyndigade Kungl. Maj :t
mig den 13 oktober 1950 att tillkalla en utredningsman att utreda frågan
om revision av allmänna förfogandelagen och därmed sammanhängande
spörsmål samt den 8 juni 1951 att tillkalla högst åtta sakkunniga att under
utredningsarbetet stå till utredningsmannens förfogande för samråd.

Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallades den 7 november 1950 såsom
utredningsman generaldirektören O. A. V. Söderström samt den 19 juni 1951
såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören
G. I. Andersson, filosofie licentiaten K. D. M. Bonow, Kooperativa förbundet,
direktören i Sveriges köpmannaförbund N. O. G. J. Borgström, ledamoten
av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz, ledamoten av riksdagens
andra kammare, hemmansägaren E. E. Jacobsson, direktören i Dynäs
aktiebolag K. E. Nyberg, direktören i Sveriges lantbruksförbund C. E. Sjögren
och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A.
Svensson.

I direktiven för utredningens arbete erinrades om att ytterligare översyn
av allmänna förfogandelagen var påkallad och borde komma till stånd, varefter
bl. a. följande anfördes.

En genomgång bör till en början avse att belysa, huru under kristiden
behovet av ingripanden på handelns och förbrukningens områden i olika
fall tillgodosetts — med stöd av förfogandelagen eller på andra vägar. En
viktig uppgift blir att fastställa i vad mån sådana föreskrifter om handelsoch
förbrulmingsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande,
vilka under kristiden skett utan stöd av förfogandelagen, böra införas inom
förfogandelagens område. I den mån detta ej blir fallet uppkommer frågan
huruvida Kungl. Maj :ts befogenheter i avsedda hänseenden böra i annan
ordning närmare preciseras och eventuellt komma till uttryck i ny särskild
lagbestämmelse. Riktpunkten bör vara att å ena sidan ha en säker formell
bas för ett snabbt och effektivt ingripande i fall, där försörjnings- och varuutbytesförhållandena
det kräva, men å andra sidan sörja för att riksda -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

gens inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kan komma
till sin rätt. I sistnämnda hänseende bör särskilt övervägas huruvida möjligen
nya former kunna tänkas för riksdagens medverkan vid behandlingen
av dessa frågor. Undersökas bör naturligen också huru den nuvarande förfogandelagens
bestämmelser verkat i praktiken och vilka jämkningar som
mera tekniskt kunna vara påkallade med avseende å lagens utformning. Härvidlag
uppkommer bl. a. spörsmålet huruvida Kungl. Maj :t i mindre viktiga
fall bör uttryckligen medgivas att, i vidare mån än enligt lagens nuvarande
lydelse, på annan myndighet överföra sådant bestämmande som grundas
på lagen. Till prövning bör även upptagas, huruvida alla lagbestämmelser
i ämnet böra vara sammanförda i en författning eller om det kan
anses lämpligare att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt
en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Innebörden
av sistnämnda begrepp torde böra närmare preciseras. Särskild uppmärksamhet
bör ägnas beslagsinstitutet och frågan om dess lämplighet såsom
grund för krisregleringar. Vidare böra ersättningsreglerna omprövas med
ledning av riksvärderingsnämndens erfarenheter.

Utredningen har till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20 juni
1952 dagtecknat betänkande (SOU 1952: 24) med förslag till

1) allmän förfogandelag; och

2) allmän ransoneringslag.

De sakkunniga har förklarat, att de ansluter sig till de båda lagförslagen
med tillhörande motiv. Herrar Andersson och Herlitz har dock i några hänseenden
anmält avvikande uppfattning.

över betänkandet har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,
Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
fortifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
dåvarande statens bränslekommission, statens handels- och
industrikommission, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs
samt Norrbottens län, samtliga civilbefälhavare, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges redareförening. Vid kommerskollegiets
yttrande har fogats utlåtanden från flertalet av rikets handelskammare
och vid jordbruksnämndens yttrande utlåtande från Svenska
spannmålsbolaget. Biltrafiknämnden har vid sitt yttrande fogat utlåtande
från Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Slutligen har överståthållarämbetet
bilagt sitt yttrande ett utlåtande från slakthus- och saluhallsstyrelsen
i Stockholm.

På grundval av vad sålunda förekommit hax inom handelsdepartementet
upprättats förslag till ny allmän förfogandelag och till allmän ransoneringslag.
Ett genomförande av det förra förslaget nödvändiggör vissa ändringar
såväl i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 som i det på riksdagens prövning

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

beroende förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden. Dessa båda ändringsförslag har jämväl utarbetats
inom handelsdepartementet. Förslaget till allmän ransoneringslag medför
en ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. De fyra
inom handelsdepartementet upprättade förslagen torde som Bihang få fogas
till statsrådsprotokollet för denna dag.

Gällande lagstiftning.

1939 års allmänna förfogandelag.

Faktiska betingelser för lagens tillämpning.

Enligt 1 § förfogandelagen äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, för ordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning;
dock må, om riksdagssession ej pågår, sådant förordnande ej meddelas med
mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall
sammanträda inom trettio dagar. Skulle riksdagen icke godkänna förordnandet
inom trettio dagar eller, om förordnandet meddelats då session ej
pågår, inom trettio dagar från sessionens början, skall förordnandet upphöra
att gälla efter utgången av nämnda tid. Under andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas helt eller delvis skall äga tillämpning
under viss tid, högst ett år varje gång.

Befogenheter enligt lagen.

Jämlikt 2—7 §§ förfogandelagen äger Kungl. Maj :t under de i lagen angivna
förutsättningarna meddela föreskrifter av i huvudsak följande slag:

enligt 2 §: om avstående till kronan av förnödenhet för att tillgodose behovet
för befolkningen eller produktionen eller för krigsbruk eller för annat
ändamål av betydelse för det allmänna samt om viss skyldighet att verkställa
sedvanlig beredning av förnödenhet;

enligt 3 §: om beslag av sådan förnödenhet;

enligt 4 §: om upplåtelse med nyttjanderätt till kronan av fastighet, byggnad,
järnväg eller annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel
för behov som avses i 2 § eller för sjukvårdsändamål, för beredande
av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål; enligt

5 §: om skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik
eller annan anläggning, järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel
att för behov som avses i 2 § frambringa, tillverka, bereda, iståndsätta
eller tillhandahålla förnödenhet samt att för behov som nyss är sagt
eller eljest för tillgodoseende av ändamål av betydelse för det allmänna verkställa
forsling;

enligt 6 §: om upplåtelse av byggnad eller del därav eller markområde eller
annat utrymme till kronan för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring
av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt 7 §: om tillhandahållande av elektrisk kraft från starkströmsanläggning
för kronans räkning eller upplåtelse av sådan anläggning eller del
därav till kronan för att tillgodose befolkningens eller produktionens behov
av elektrisk kraft eller eljest för ändamål av betydelse för det allmänna.

I 8—13 §§ lämnas en del tillämpningsföreskrifter i anslutning till bestämmelserna
i 2—7 §§.

Utnyttjandet av befogenheterna.

I anslutning till nu återgivna bestämmelser må nämnas att de Kungl.
Maj :t tillkommande befogenheterna utnyttjats i mycket olika omfattning.1
Beslagsinstitutet har utan jämförelse använts mest. Beslaget innebär förbud
för ägare eller innehavare att utöver husbehov förfoga över den beslagtagna
förnödenheten. Förbudet avser både rättsliga och faktiska förfoganden.
I princip gäller beslaget i vems hand förnödenheten än må befinna sig.

När beslagsinstitutet infördes, vilket skedde genom 1916 års förfogandelag,
var avsikten att det skulle utgöra en förberedelse till en kommande expropriation
av förnödenheter. Det ansågs nödvändigt att kunna tillgripa beslag
för att göra förfoganderätten verkningsfull och sålunda under någon
tid förhindra att denna omintetgjordes av förnödenhetens ägare eller innehavare
genom försäljning eller onyttig förbrukning av befintliga förråd eller
dylikt. För att ett beslag icke skulle bli alltför betungande för näringslivet
och då föremålen för beslagsrätten kunde vara av så olika natur att
det intrång som ingripandet medförde kunde växla från fall till fall, infördes
redan från början en bestämmelse av innebörd, att varuinnehavaren
ägde att efter utgången av en i lagen angiven kort tid kräva beslagets bävande,
och att beslaget skulle anses hävt, om varan ej inlöstes inom viss tid
efter det begäran därom framställts. I gällande lag återfinns denna bestämmelse
i 3 § andra stycket.

Ganska snart förlorade emellertid beslagsinstitutet sin ursprungliga karaktär.
Anledningen härtill var den, att det i praktiken endast sällan blev
fråga om att expropriera en beslagtagen vara. I stället har beslaget, särskilt
under och efter andra världskriget, använts huvudsakligen såsom underlag
för regleringsåtgärder av olika slag. Beslagets betydelse har väsentligen kommit
att ligga däri, att beslaget ■—• i förening med det expropriationshot som
legat bakom — gjort det möjligt för regleringsmyndigheterna att beträffande
beslagtagen varas försäljning och användning lämna de inskränkande
föreskrifter, som försörjningsläget påkallat. Med hjälp av förordnande om
beslag bar exempelvis kunnat föreskrivas att den beslagtagna varan får säljas
endast till vissa särskilt auktoriserade uppköpare eller användas endast
för viss tillverkning. Vanligen har emellertid beslaget kompletterats med
en reglering av handeln med den beslagtagna varan. Därvid har i allmänhet
föreskrivits, att beslaget skall vara hävt dels i den mån tillstånd till försäljning
av varan lämnas av vederbörande försörjningskommission samt försälj -

1 En utförlig redogörelse lämnas i Bilaga nr 1 till SOU 1952:24.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning sker i den ordning och under de villkor som av kommissionen föreskrives
och dels i den mån försörj ningskommissionen lämnar tillstånd att på
annat sätt förfoga över varan och innehavaren uppfyller de för sådant tillstånd
meddelade villkoren. Man har sålunda i möjlig mån försökt undvika
att låta staten förfoga över beslagtagna varupartier och i stället strävat efter
att överlämna åt det enskilda näringslivet att inom regleringens ram sörja
för att förnödenheterna skulle komma till bästa möjliga användning. Vidare
må nämnas att beslagsinstitutet utnyttjats i samband med clearingförordnanden.
Sålunda har regleringsmyndigheten, när den lämnat tillstånd åt
enskild att förbruka eller överlåta beslagtagen vara, ansetts kunna föreskriva
att visst clearingpris tillämpas och att clearingavgift inbetalas.

Av det anförda framgår att bestämmelsen i 2 § om förnödenhets avstående
till kronan använts huvudsakligen såsom komplement till beslagsinstitutet.
Endast i undantagsfall har förordnande om avstående riktats mot viss ägare
eller innehavare.

Förfoganden enligt 4 och 5 §§ har icke förekommit i större utsträckning,
och bestämmelserna i 6 och 7 §§ har icke tillämpats i något fall.

Bestämmelser om ersättning.

14—21 §§ upptager utförliga regler om de grunder, efter vilka ersättning
skall utgå för vad som enligt lagen ställs till kronans förfogande. Enligt
14 § är huvudregeln att ersättning utgår med belopp, som prövas skäligt
med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning,
normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande
förhållanden. I fråga om egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt,
utgår ersättningen efter samma grund för den för upplåtaren förlorade avkastningen
eller nyttan. Jämlikt 15 § skall ersättningen, där så lämpligen
kan ske, utgå efter taxa, som upprättas av riksvärderingsnämnden. Har enligt
prisregleringslagen visst pris fastställts, skall så anses som om priset
varit upptaget i sådan taxa. Skulle tillämpningen av taxepriset på grund av
särskilda omständigheter innefatta obillighet, må dock riksvärderingsnämnden
bestämma ersättningen till högre belopp. I 16 § stadgas att ersättningen
skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande
taxor vid närmare angivna tidpunkter. Enligt 17 § är ägare eller innehavare
av förnödenhet som avstås i förekommande fall berättigad till ersättning
för vård- och transportkostnader. I 18 § lämnas föreskrifter bl. a. om kronans
skyldighet att betala ersättning för skada, som åsamkats förnödenhet
till följd av beslag, för den händelse detta hävs eller eljest upphör att gälla
utan att förnödenheten avstås. Vidare åligger det kronan att lämna skälig
ersättning i det fall att egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,
lidit skada eller avsevärd försämring. Jämlikt 19 § skall ersättning, som
utgår efter taxa, till beloppet fastställas av den myndighet Konungen därtill
bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut kan sökas hos riksvärderingsnämnden
inom tjugu dagar från det sakägaren fått del av beslutet.
Nämnden skall också såsom första och enda instans bestämma ersättning,
B Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

som icke utgår efter taxa. I 20 § stadgas hur ersättningen skall gäldas och
i 21 § lämnas regler om rätt för den, som har panträtt i avstådd förnödenhet,
att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran.

Uppgiftsskijldighet m. m.

Enligt 22 § åligger det envar att vid förfrågan av närmare angiven myndighet
lämna upplysning om innehav av förnödenhet som avses i 2 § eller
om produktion av sådan förnödenhet eller elektrisk kraft. Vidare lämnas
regler om rätt för myndighet att undersöka uppgiftsskyldigs kontor, lagerlokal
eller annan lägenhet ävensom att granska hans handelsböcker och
affärshandlingar. Härför förutsätts dock att den uppgiftsskyldige vägrat
lämna uppgift som avfordrats honom eller att det finns skälig anledning
misstänka att han söker vilseleda myndigheten rörande något varom upplysning
begärts.

Bestämmelser om straff in. m.

t 23—25 §§ återfinns stadganden om straff och förverkandepåföljd. Enligt
dessa kan den som åsidosätter föreskrift, vilken meddelats med stöd av
lagen, dömas till dagsböter eller fängelse. År brottet med hänsyn till omständigheterna
att anse som grovt, är straffet fängelse eller straffarbete i högst
två år. Fälls någon till straff skall även förverkande ådömas, där ej särskilda
förhållanden föranleder till annat. Därjämte finns föreskrifter om
straff för brott mot den i lagen stadgade tystnadsplikten.

I detta sammanhang bör jämväl erinras om de bestämmelser om straff
och andra påföljder, som under andra världskriget meddelats i anslutning
till de av Kungl. Maj :t med stöd av § 89 regeringsformen utfärdade författningarna
om regleringar av olika slag. Sådana bestämmelser återfinns i
kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln
med ransonerade varor, in. m. (straffkungörelsen), vilken gjorts tillämplig
på flertalet ransoneringsförfattningar.

I straffkungörelsen straffbeläggs olovlig överlåtelse och olovligt förvärv
av ransonerad vara samt olovlig förbrukning eller användning av sådan vara.
Vidare stadgas straff för brott mot villkorsbestämmelser, som knutits till
rätt att förvärva förnödenhet eller till annat tillstånd eller medgivande.
Också obehöriga förfaranden vid utfående eller begagnande av inköpsbevis
in. m. är straffbelagda. Detsamma gäller förseelse rörande antecknings- eller
uppgiftsskyldighet, som åläggs med stöd av bestämmelser i ransoneringsförfattning.
Slutligen föreskrivs straff för vårdslöshet vid omhänderhavande
av ransonerade varor eller inköpsbevis för sådana varor. — Straffet är vanligen
dagsböter eller fängelse i högst sex månader. I några fall stadgas fängelse
upp till två år.

I straffkungörelsen finns även ett stadgande enligt vilket husbonde i åtskilliga
fall ansvarar för förseelse, begången av hans husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom om förseelsen begåtts av honom själv, såframt
ej omständigheterna gör sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap
och vilja.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I likhet med förfogandelagen innehåller straffkungörelsen bestämmelser
om förverkandepåföljd vid flertalet brott, såvida icke särskilda förhållanden
föranleder till annat. Bestämmelserna i de båda författningarna är dock
icke helt sammanfallande. Sålunda kan domstolen enligt straffkungörelsen,
om synnerliga skäl därtill föranleder, förklara egendomen förverkad till
allenast viss del. Vidare må domstolen, om den tilltalade äger eller innehar
ytterligare förråd av den vara överträdelsen avsett, förklara jämväl sådana
förråd förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må domstolen även
förklara förråd av andra ransonerade varor som ägs eller innehas av den
tilltalade förverkade.

Möjlighet att utdöma väsentligt strängare straff än enligt straff kungörelsen
föreligger jämlikt lagen den 5 juni 1942 om straff för överträdelser
av vissa ransoneringsförfattningar (straff skärpning slag en).

Straff skärpningslagen är utformad såsom en fullmaktslag. Den bemyndigar
Kungl. Maj :t att förordna om tillämpning av de i lagen lämnade bestämmelserna.
Sådant förordnande har meddelats i straffkungörelsen. Straff
enligt lagen kan ådömas bl. a. för olovlig överlåtelse eller olovligt förvärv
av ransonerad vara samt för uppsåtlig underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet
eller att införa uppgifter i anteckningar, som skall föras
jämlikt ransoneringsförfattning. Vidare kan straff ådömas den som obehörigen
förskaffar sig eller annan inköpsbevis eller i sådant syfte lämnar
oriktiga uppgifter till myndighet. — Straffet må bestämmas till fängelse
eller straffarbete i högst två år, om brottet med hänsyn till omständigheterna
är att anse som grovt. I lagen anges att vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet
av varan eller ransoneringsbevis eller avsett ett flertal legitimationskort,
som utfärdats för kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade varor.

Slutligen kan erinras om den särskilda påföljd (handelsförbud), som infördes
genom lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med
ransonerade varor. Enligt denna lag kan handlande förbjudas att handla
med ransonerade varor, om han i väsentlig mån åsidosatt meddelad ransonerings-
eller prisbestämmelse beträffande vara, med vilken han idkar handel,
dock endast under förutsättning att åtal väckts för den gärning, på vilken
förbudet grundas. Förbudet skall upphävas, om åtalet ogillas eller fällande
dom upphävs av högre rätt. Handelsförbud meddelas av central krismyndighet,
som därvid avgör huruvida förbudet skall avse endast viss eller
vissa varor eller samtliga ransonerade varor som faller under myndighetens
verksamhetsområde. Annan central krismyndighet äger, i den mån särskilda
förhållanden föranleder därtill, utsträcka förbudet att gälla också ransonerade
varor som hör till dess verksamhetsområde. Beslut varigenom handelsförbud
meddelats kan överklagas hos regeringsrätten. Handlande som drabbats
av handelsförbud är berättigad påfordra, att vederbörande centrala
krismyndighet ombesörjer inlösen av de honom tillhöriga varor, som omfattas
av förbudet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Även i denna lag finns bestämmelser om straff, däribland för husbonde,
samt om förverkandepåföljd.

Rekvisitionslagen.

Såsom förut nämnts har denna lag tillkommit för att bereda Konungen
möjlighet att under närmare angiven förutsättning meddela militära myndigheter
rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter,
som erfordras för att fylla krigsmaktens oundgängliga behov. Tillämpningsföreskrifter
till lagen lämnas i rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942.
Enligt dessa författningar handläggs ärenden om ersättning dels av lokala
värderingsnämnder och dels av riksvärderingsnämnden.

Lokala värderingsnämnder.

De lokala nämnderna är av fyra slag, nämligen hästvärdering snämnder,
bilvärderingsnämnder, allmänna lokala värderingsnämnder och fartygsvårderingsnämnder.
De tre förstnämnda inrättas länsvis till det antal och med
de verksamhetsområden, som länsstyrelsen efter förslag av militärbefälhavaren
bestämmer. Far tygsvärd eringsnämnder inrättas i varje marindistrikt.
Kungl. Maj :t fastställer antalet nämnder i varje distrikt och arbetsfördelningen
mellan dem. De lokala värderingsnämnderna består av tre ledamöter
samt suppleanter. I allmän lokal värderingsnämnd finns två suppleanter
för varje ledamot och i övriga nämnder en suppleant för varje ledamot. Av
ledamöterna i hästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och allmän lokal
värderingsnämnd utses två, därav ordföranden, av länsstyrelsen samt den
tredje av militärbefälhavaren. Ledamöterna i hästvärderingsnämnd skall
äga sakkunskap om hästar och deras brukbarhet, och en av ledamöterna
skall dessutom ha ingående erfarenhet om värdering av hästar. Ledamöterna
i bilvärderingsnämnd skall vara förtrogna med motorfordons och motorredskaps
konstruktion och skötsel. En av ledamöterna skall tillika äga ingående
erfarenhet av värdering av motorfordon och motorredskap. Ledamöterna
i allmän lokal värderingsnämnd skall ha allmän erfarenhet i praktiska
värv. Av ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd utses två, därav ordföranden,
efter förslag av kommerskollegium, av länsstyrelsen i det län, där chefen
för marindistriktet har sitt säte. Den tredje ledamoten utses av chefen
för marindistriktet och skall vara mariningenjör eller, om sådan icke finns
att tillgå, annan lämplig ingenjör. Övriga ledamöter i nämnden skall ha
ingående kännedom om värdering av fartyg och om sjöfartsförhållanden.

Lokal värderingsnämnd är beslutmässig endast då samtliga ledamöter är
tillstädes. Värderingsnämnd äger höra sakkunnig, om så anses erforderligt.
Skall nämnden pröva fråga, för vars bedömande fordras särskild sakkunskap,
är nämnden skyldig att höra sakkunnig, om icke sakkunskap är företrädd
inom nämnden. Då allmän lokal värderingsnämnd skall bestämma ersättning
för förnödenhet, skall i regel värdering ske av tre gode män. Vid
bestämmande av ersättning för rekvirerat fartyg skall besiktning i närmare
angiven ordning äga rum för att utröna fartygets värde och beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Riksvärderingsnämnden.

Riksvärderingsnämnöen skall i princip bestå av fem ledamöter. Konungen
utser tre av ledamöterna och förordnar en av dem att vara ordförande. Av
övriga ledamöter utses den ene av kommerskollegium och den andre av
lantbruksstyrelsen, där ej Konungen bestämmer, att dessa eller en av dem
skall utses i annan ordning. För envar av ledamöterna utses en suppleant.
Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och suppleanterna skall minst
en ledamot och en suppleant ha utövat domarämbete.

Det åligger riksvärderingsnämnden att lämna lokal värderingsnämnd erforderliga
instruktioner och anvisningar för dess verksamhet. Riksvärderingsnämnden
skall fastställa riktprislista till ledning för häst- och bilvärderingsnämnderna.

Vid mobilisering eller eljest då Kungl. Maj :t så förordnar skall riksvärderingsnämnden
upprätta taxor till ledning för bestämmande av ersättning. I
viss utsträckning äger även de allmänna lokala värderingsnämnderna uppgöra
sådana taxor. Dessa skall översändas till riksvärderingsnämnden, som
sedan alla taxorna kommit in prövar och gör de ändringar i taxorna som
erfordras samt fastställer dessa.

Beträffande de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, gäller i tillämpliga
delar väsentligen samma regler som i allmänna förfogandelagen.

I fråga om vilken myndighet som har att bestämma ersättningen gäller i
huvudsak följande.

Ersättning, som utgår efter taxa, bestäms av den rekvirerande myndigheten
inom ramen för taxan. Enskild sakägare, som är missnöjd med myndighetens
beslut, äger anföra besvär hos allmän lokal värderingsnämnd inom
tjugu dagar från det han fick del av beslutet. Vill han göra gällande att
taxans tillämpning framstår såsom synnerligen obillig, kan han ansöka oro
ytterligare ersättning hos riksvärderingsnämnden. Över allmän lokal värderingsnämnds
beslut äger såväl den enskilde som kronan föra talan hos riksvärderingsnämnden
inom berörda tid.

I de fall då taxa saknas skall ersättningen bestämmas av lokal värderingsnämnd.
Arbetsfördelningen mellan de olika slagen av nämnder är närmare
angiven i rekvisitionsförordningen. Klagan över lokal värderingsnämnds
beslut må av parterna å ömse sidor föras hos riksvärderingsnämnden.
Denna är sista instans i alla ärenden.

Prisregleringslagen.

Jämlikt 3 § äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av tjänst.
Normalpriset får icke överskridas utan särskilt tillstånd.

I 6 § stadgas bl. a. att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt
utför viss tjänst icke utan tillstånd får överskrida det pris å förnö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

denheten eller tjänsten, som han tillämpade vid närmare angiven tidpunkt
(prisstopp). Stadgandet innebär, att den enskilde icke får sälja förnödenhet
eller utföra tjänst till högre pris än det för honom gällande stoppriset, förrän
vederbörligt tillstånd lämnats.

Allmänna grunder för en ny lagstiftning.

I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden.
Utredningen.

Inledningsvis erinras om att riksdagen genom ett antal fullmaktslagar bemyndigat
Kungl. Maj :t att själv under utomordentliga förhållanden besluta
om åtgärder, som eljest skulle kräva riksdagens medverkan, samt att grunden
härtill uppenbarligen är den, att det skulle vara förenat med allvarliga
olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall. Framför allt
när det gäller sådana ingripanden, som avses i allmänna förfogandelagen,
är det naturligt att man måste handla snabbt. Enighet
råder också därom att en fullmaktslag av väsentligen samma omfattning
som gällande förfogandelag i fortsättningen är erforderlig vid krig och krigsfara.
Beträffande frågan i vad män en sådan lag behövs även vid andra
utomordentliga förhållanden hänvisar utredningen till den följande framställningen
i betänkandet.

Utredningen behandlar i fortsättningen spörsmålet huruvida det är behövligt
att utvidga fullmaktslagstiftningen på folkförsörjningens område till
att omfatta andra ingripanden än förfogande över egendom. Det framhålls
att i första hand handels- och användningsregleringar,
transportregleringar samt import- och exportregler
inga r kommer i fråga samt att krisläget ofta kräver, att sådana regleringsåtgärder
genomförs utan omgång. Erfarenheten visar nämligen, att folkförsörjningens
intressen bäst tillgodoses om ransoneringar och andra regleringar
kan planeras i förväg och sedan utan dröjsmål genomföras, då så är
påkallat och lämpligt. Det är vanligen av största vikt, att regleringsåtgärder
icke blir kända i förväg. De kan därför i allmänhet icke grundas på någon
av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag för varje särskilt fall.
Lagråds- och riksdagsbehandlingen är oftast för tidskrävande, vartill kommer
den offentlighet som är förknippad med en sådan behandling. På grund
av det anförda måste enligt utredningens mening befogenheter finnas för
Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande besluta om regleringsåtgärder av
detta slag.

Härefter kommer utredningen in på frågan i vilken utsträckning nämnda
behov bör tillgodoses genom en fullmaktslagstiftning och framhåller därvid,
att frågan sammanhänger med omfattningen av de befogenheter, som enligt
§ 89 regeringsformen anses tillkomma Kungl. Maj :t. Utredningen erinrar,
att omfattningen alltsedan stadgandets tillkomst varit omstridd. Varken för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

arbetena eller doktrinen ger tillräcklig ledning för ett säkert bedömande
härav. Allmänt erkänt är endast att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens medverkan
kan vidtaga åtgärder, som innebär förfogande över ägande- eller
nyttjanderätt eller är att betrakta som beskattning. Icke heller praxis lämnar
en klar bild av omfattningen utav de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna
enligt § 89 regeringsformen. Handels-, användnings- och transportregleringar
har visserligen genomförts av Kungl. Maj :t utan riksdagens
medverkan och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats, men det är
oklart, i vilken utsträckning Kungl. Maj :t därvid stött sig på § 89 regeringsformen.
Det kan nämligen ifrågasättas om icke ett av Kungl. Maj :t
meddelat förordnande om handelsreglering utan beslag enligt förfogandelagen
grundat sig därpå att, eftersom Kungl. Maj :t är berättigad att jämlikt
denna lag lägga varorna under beslag, Kungl. Maj :t också måste vara befogad
tillgripa den mindre långt gående åtgärden att enbart genomföra
handelsreglering. Enligt utredningens mening är emellertid riktigheten härav
tveksam. Det framhålls vidare, att utvecklingen gått i den riktningen att
tillägga riksdagen allt större inflytande vid behandlingen av frågor om statliga
ingripanden på näringlivets område.

Utredningen anser, att de handels-, användnings- och transportregleringar,
som måste genomföras under kristider, ofta innebär
så väsentliga ingrepp i näringsfriheten, att de är jämförbara med de
fall, då kronan tager enskild egendom i anspråk. Enligt utredningens mening
är det med hänsyn härtill befogat, att riksdagen medverkar vid tillkomsten
av krisregleringar av denna art, såvida icke regleringarna avser ingripanden
av mindre betydelse.

I fråga om import-och exportregleringar framhåller utredningen,
att praxis utbildat sig därhän att Kungl. Maj :t äger genomföra dem
med stöd av § 89 regeringsformen utan riksdagens medverkan. Kungl. Maj :ts
befogenhet härutinnan är emellertid icke oomstridd. Även import- och
exportregleringar innebär i allmänhet betydande ingrepp i näringsfriheten
och härav följer att riksdagens medverkan skulle krävas för dessas genomförande.
Enligt utredningens åsikt leder emellertid särskilda omständigheter,
som måste beaktas då det gäller sådana regleringar, till annat resultat. Behov
av att snabbt vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma
även under tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i
kraft, t. ex. på grund av internationella valutaförhållanden. Det är dessutom
omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkningar
i importen eller exporten. Kungl. Maj :t måste därför ständigt ha befogenhet
att kunna vidtaga regleringsåtgärder härutinnan. Enligt utredningens
uppfattning föreligger ej anledning att bryta den fasta praxis, som utbildat
sig på detta område och som innebär att Kungl. Maj :t med stöd av
§ 89 regeringsformen äger vidtaga erforderliga ingripanden. Utredningen
tillägger emellertid, att i viss mån andra synpunkter kan anläggas på importregleringar,
som sker i rent protektionistiskt syfte. Starka skäl talar för
att sådana skall komma till stånd under medverkan av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I detta sammanhang behandlar utredningen olika slag av avgifter vid import
och export samt avgifter, som avser att utjämna priserna på inhemska
och utländska förnödenheter (clearing- och prisutjämningsavgifter).
Enligt utredningens uppfattning är dessa avgifter av sådan art,
att de icke får påläggas eller höjas utan riksdagens medverkan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att ändring icke bör göras i
rådande praxis beträffande Kungl. Maj :ts befogenheter att, såvitt syftet ej
är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen reglera import
och export. Utredningen anser däremot att riksdagen bör medverka då det
gäller handels-, användnings- och transportregleringar samt uttagande av
avgifter vid import och export ävensom avgifter, som syftar till att utjämna
priserna på inhemska och utländska förnödenheter. Fullmaktslagstiftningen
bör enligt utredningens mening utvidgas till att avse regleringar
och åtgärder av nämnt slag i den omfattning krisförhållandena kräver
och som närmare anges i det följande. Utredningen framhåller i anslutning
härtill, att om förslaget följs, så torde därigenom en precisering av
Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj :t
i fortsättningen icke på annan grund än med stöd av fullmaktslag — alltså
icke med stöd av § 89 regeringsformen -— bör vidtaga åtgärder, som
omfattas av lagen. Undantag måste dock göras för ingripanden, som är av
mindre betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även framdeles få
göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt.

Herr Berlitz förklarar, att han ej kan ansluta sig till vad utredningen uttalat
om Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenhet att reglera utrikeshandeln.
Fast praxis, innebärande att Kungl. Maj :t, såvitt syftet ej är protektionistiskt,
äger vidtaga erforderliga ingripanden, torde icke föreligga.
I den mån sådan praxis kan urskiljas, kan starkt ifrågasättas, om den är
förenlig med regeringsformen. I varje fall innebär det, med den grundläggande
betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt ekonomiska
liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten att
utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Eftersom likväl
påtagliga praktiska behov nödvändiggör, att utrikeshandeln i viss omfattning
regleras av regeringen, förordas en särskild lagstiftning härom, som
utgår från riksdagens principiella medbestämmanderätt. Denna lagstiftning
torde, liksom förfogande- och ransoneringslagarna, kunna omedelbart
tillägga Kungl. Maj :t vidsträckta befogenheter i tider av krig och krigsfara,
men i övrigt låta det ankomma på riksdagen att årligen, efter vad förhållandena
påkallar, besluta inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket
sätt Kungl. Maj :t må stadga import- och exportförbud och vidtaga därmed
sammanhängande åtgärder.

I detta sammanhang bör nämnas att enligt hr Herlitz’ mening fullmaktslagstiftningen
icke heller bör inrymma rätt för Kungl. Maj :t att uttaga
prisutj ämningsavgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Remissinstanserna.

Ingen av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har bestritt
behovet av en fullmaktslagstiftning i den omfattning utredningen
förordar.

I den mån frågan särskilt beröres, uttalar remissinstanserna sin tillfredsställelse
över att Kungl. Maj :ts rätt att genomföra handels-, användnings-
och transportregleringar förts in under den
föreslagna fullmaktslagstiftningen, eftersom det är angeläget att undanröja
all tveksamhet angående Kungl. Maj :ts befogenheter.

Grossistförbundet anser emellertid, att gränsdragningen icke blivit tillräckligt
tydlig. Utredningens uttalande, att Kungl. Maj :t måste vara berättigad
att med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt företaga ingripanden
av mindre betydelse, är enligt förbundets mening alltför obestämt. Förbundet
frågar, huruvida detta spörsmål skall bedömas ur samhällets eller
den enskildes synvinkel. Ett förtydligande på denna punkt är viktigt, enär
en åtgärd av mindre betydelse för samhället kan vara av stor betydelse för
den enskilde. Dessutom torde det vara erforderligt att närmare angiva arten
av de ingripanden som avses. Eljest skapas utrymme för alltför långt
gående ingripanden. Över huvud är det ur rättssäkerhetens synpunkt angeläget
att tillförsäkra den enskilde, vilken är den svagare parten, betryggande
rättsskydd mot de administrativa organen.

Beträffande utredningens förslag att Kungl. Maj :t alltjämt skall äga genomföra
import- och exportregleringar utan riksdagens medverkan,
såvitt syftet icke är protektionistiskt, ifrågasätter köpmannaförbundet
samt åtskilliga handelskammare i likhet med hr Herlitz huruvida det
verkligen ingår i Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenheter att utan riksdagens
medverkan besluta om import- och exportregleringar. Enligt dessa
sammanslutningars mening bör fullmakter på detta område, i den mån de
anses nödvändiga, inflyta i särskild fullmaktslag.

Pris kontrollnämnden — som säger sig ej vilja närmare ingå på spörsmålet
huruvida Kungl. Maj :t äger genomföra import- och exportregleringar
med stöd av § 89 regeringsformen eller om härför fordras riksdagens medverkan
— anser att sådana regleringar likväl av praktiska skäl bör falla
utanför en allmän fullmaktslagstiftning. Nämnden utgår därvid främst från
att import- och exportregleringar kan bli erforderliga på grund av internationella
valutaförhållanden, även om läget i övrigt icke påkallar ikraftträdande
av den allmänna fullmaktslagstiftningen.

Flera remissinstanser motsätter sig, att den förordade fullmaktslagstiftningen
används för uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter.
Härom må emellertid hänvisas till framställningen under III i
det följande.

Departementschefen.

Erfarenheten från de båda världskrigen och tiden närmast efter dem visar,
att myndigheterna vid krig, krigsfara och andra utomordentliga för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

hållanden måste kunna ingripa på näringslivets område i syfte att trygga
folkförsörjningen och krigsmaktens behov. Bl. a. blir det nödvändigt att
reglera tillverkningen, omsättningen och förbrukningen av livsviktiga förnödenheter
av olika slag. Sådana krisåtgärder kan genomföras med stöd av
Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen eller
grundas på lagstiftning, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl.
Maj :t och riksdag, eller företagas genom förordnanden av Kungl. Maj :t enligt
särskilda av riksdagen lämnade fullmakter.

Krisåtgärder som nu nämnts innebär ofta betydande ingrepp i den enskildes
rätt och det vore därför i och för sig önskvärt, att fråga om sådana
åtgärder hänsköts till riksdagen i varje särskilt fall. Såsom utredningen
framhållit skulle det emellertid mestadels vara förenat med allvarliga olägenheter
att avvakta ett riksdagsbeslut. Det ligger i sakens natur, att en
krisåtgärd för att få avsedd verkan vanligen måste genomföras utan dröjsmål
och utan att åtgärden blir känd i förväg. Framförallt gäller detta vid
krig och krigsfara och då fråga är om att förfoga över förnödenheter, som
är av vikt för befolkningen eller det allmänna. Alltsedan det första världskriget
har också de författningar som reglerat förfoganderätten — däribland
nu gällande allmänna förfogandelag — utgjorts av fullmaktslagar.
Riksdagen har in. a. o. bemyndigat Kungl. Maj :t att under närmare angivna
förutsättningar och inom ramen för vissa i lagen mera allmänt uppdragna
riktlinjer själv besluta om förfogande över enskild egendom. Denna
ram har i regel lämnat Kungl. Maj :t en betydande frihet beträffande innehållet
i ett sådant beslut.

Varken utredningen eller någon av remissinstanserna har ifrågasatt annat
än att det även i fortsättningen måste finnas en fullmaktslag, vilken
medger Kungl. Maj :t rätt att vid krig eller krigsfara förordna om förfogande
över enskild egendom i ungefär samma omfattning som enligt gällande
förfogandelag. Icke heller enligt min mening är anledning att i detta
hänseende frångå den nuvarande ordningen. Frågan, huruvida och i vilken
mån rätten för Kungl. Maj :t att meddela beslut om förfogande bör föreligga
också under andra utomordentliga förhållanden än krig och krigsfara, behandlas
under IV i det följande.

Enligt sitt uppdrag har utredningen undersökt, om en fullmaktslagstiftning
bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att i folkförsörjningens intresse
företaga andra ingripanden i enskild rätt än förfoganden. Därvid
behandlas först handels- och användningsregleringar samt
transportregleringar.

Såsom utredningen angivit inträder ofta ett krisläge så hastigt, att det
icke kan bemästras utan statliga regleringar. Vad nyss sagts om nödvändigheten
av snabbhet och sekretess vid förfoganden gäller även i fråga om
nu avsedda regleringar. Erfarenheten från de båda världskrigen visar också
oförtydbart, att det i övervägande antalet fall icke är möjligt att med
avsedd verkan genomföra en reglering genom särskild lagstiftning av
Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt. I krislägen måste Kungl. Maj :t

Kungl. May.ts proposition nr 20.

kunna vidtaga nödiga åtgärder utan riksdagens hörande i varje särskilt
fall. Huruvida en fullmaktslagstiftning är behövlig härför beror, som utredningen
framhållit, på omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt
§ 89 regeringsformen.

Handels-, användnings- och transportregleringar har — såsom utredningen
erinrat — under de båda yärldskrigen genomförts utan särskilt
riksdagsbeslut och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats. Kungl.
Maj :ts befogenheter i förevarande avseenden har emellertid icke ansetts
otvetydiga. Enligt min mening är det angeläget, att oklarheten på detta
område undanröjs. Utredningen har efter en ingående prövning funnit, att
det knappast är förenligt med vår tids uppfattning att Kungl. Maj :t genomför
handels-, användnings- och transportregleringar under åberopande av
§ 89 regeringsformen och alltså helt utan riksdagens medverkan. Såsom
stöd för denna åsikt anförs främst att sådana regleringar ofta innebär minst
lika allvarliga ingrepp i enskilds rätt som då kronan genom ett förfogandebeslut
tvingar någon att avstå en förnödenhet. Det måste därför anses befogat,
att riksdagen i princip medverkar vid tillkomsten av de regleringar
varom nu är fråga. Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
har haft något att erinra häremot. Vad utredningen sålunda förordat
är enligt min åsikt välgrundat och jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt
i frågan.

Då utredningen behandlar motsvarande spörsmål såvitt angår importoch
exportregleringar, har den däremot stannat för det förslaget,
att en blivande fullmaktslagstiftning icke skall omfatta detta slags regleringar.
Det främsta skälet härför är, att ehuru en reglering av utrikeshandeln
mången gång kan vara lika betungande för den enskilde som en reglering
av inrikeshandeln, anledning saknas att rubba den fasta praxis som
utbildat sig på detta område. Denna praxis innebär, att Kungl. Maj :t — såvida
det icke är fråga om en importreglering med protektionistiskt syfte, då
riksdagens medverkan i vanlig ordning fordras — äger reglera utrikeshandeln
med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen.
Såsom ytterligare skäl åberopar utredningen behovet av att
kunna vidtaga regleringar av import och export även vid en tidpunkt, då
den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft, t. ex. i syfte att
bemästra de olägenheter som kan uppstå till följd av internationella valutaförhållanden.

Icke från något håll har ifrågasatts att bestämmelser om reglering av
utrikeshandeln skall inflyta i förevarande fullmaktslagstiftning. Herr Herlitz
samt några företrädare för det enskilda näringslivet bestrider emellertid
riktigheten av utredningens åsikt, att Kungl. Maj :t i något fall skulle
vara befogad att enbart med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt vidtaga
så ingripande åtgärder som import- och exportregleringar innebär.
Enligt deras mening krävs härför riksdagens godkännande, vilket dock bör
lämnas i särskild ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

För egen del finner jag de av utredningen anförda skälen bärande och
jag ansluter mig till utredningens förslag att lämna import- och exportregleringar
utanför en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt slag.

Ingen har bestritt riktigheten av utredningens åsikt, att clearing- och
prisutjämningsavgifter icke får påläggas eller höjas utan riksdagens
medverkan. Däremot har från åtskilliga håll gjorts gällande att det
icke är riktigt att, såsom utredningen föreslagit, reglera uttagandet av sådana
avgifter i en allmän fullmaktslagstiftning.

Av skäl som kommer att redovisas i ett senare avsnitt bör dock enligt min
mening utredningens förslag i denna del godtagas.

På grund av det anförda får jag förorda bifall till utredningens förslag,
att en blivande allmän fullmaktslagstiftning skall omfatta — förutom förfoganden
— handels-, användnings- och transportregleringar ävensom uttagande
av clearing- och prisutjämningsavgifter.

II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen.

Utredningen.

Till en början erinras om att gällande förfogandelag avser att möjliggöra
åtgärder, som erfordras för att tillgodose behovet av förnödenhet, i den mån
detta är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller för att bereda tillgång
till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål
av betydelse för det allmänna. Utredningen framhåller under hänvisning till
sm redogörelse för de krisåtgärder, som under andra världskriget vidtagits
med stöd av förfogandelagen, att dessa vanligen ytterst syftat till att tillgodose
befolkningens och krigsmaktens behov av förnödenheter och vissa
tjänstbarheter, d. v. s. haft försörjningspolitiskt syfte. Det framhålls emellertid,
att också andra intressen ibland varit den huvudsakliga anledningen
till att åtgärder av nyss nämnt slag vidtagits eller bibehållits. Sålunda har
regleringar i några fall genomförts i prisreglerings- eller priskontrollsyfte,
i valutapolitik! syfte eller i sysselsättningspolitiskt syfte.

Vid prövningen av frågan om vilka intressen, som bör tillgodoses genom
en allmän fullmaktslag, anför utredningen inledningsvis, att ju fler dessa
intressen är desto svåröverskådligare blir lagens verkningar och desto mera
höljda i dunkel beträffande syftet kan de åtgärder bli, som vidtages med
stöd av lagen. Utredningen anser därför, att en allmän fullmaktslags syften
bör begränsas till ett fåtal för riket eller befolkningen livsviktiga intressen.

Enligt utredningen är ett av de intressen, som bör tillgodoses genom förevarande
lagstiftning, befolkningens behov av förnödenheter
och ett annat försvarets behov härutinnan.

Utredningen behandlar härefter spörsmålet huruvida en allmän fullmaktslag
bör tillgodose även andra intressen än nu nämnda rent försörj ningspolitiskt
betingade.

Vad då först angår valutapolitiska intressen framhåller utredningen,
att ingripanden i form av ransoneringar ibland kan vara erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

der liga för att jämvikt i betalningsbalansen skall uppnås. Enligt utredningens
uppfattning bör man dock icke utan tvingande skäl anlita en allmän
fullmaktslag för ett dylikt ändamål. Det synes lämpligare att i ett sådant
läge söka andra utvägar.

I frågan huruvida en allmän fullmaktslag bör få anlitas som underlag för
åtgärder i prisregler ande syfte framhåller utredningen, att
även om en försörj ningsreglering genomförs uteslutande med hänsyn till
försörjningsintresset, så har den en prisreglerande verkan i samma mån som
den ökar tillförseln av eller minskar efterfrågan på den reglerade varan eller
andra varor. På motsvarande sätt kan en prisregleringsåtgärd få för sörj -ningspolitisk verkan genom att öka eller minska konsumtion eller produktion.
Det är emellertid enligt utredningen önskvärt att så långt möjligt hålla
en allmän fullmaktslag fri från prispolitiska syften. Frågan om åtgärder för
priskontroll torde därför i princip böra upptagas i anslutning till prisregleringslagen
eller bli föremål för särskild lagstiftning.

Utredningen anser slutligen att det ej bör ifrågakomma att inom ramen
för en allmän fullmaktslag tillgodose vissa andra speciella intressen.
Sålunda bör åtgärd för att förhindra verksamhet, vilken under rådande
förhållanden anses vara farlig av militära skäl, t. ex. förbud mot flygfotografering
och försäljning av flygfotografier, eller som betingas av säkerhetsskäl,
exempelvis kontroll av tillverkning av karbidlampor, eller som har
till syfte att försvåra sabotage eller som eljest är föranledd av skäl, som ej
har samband med landets försörjning, regleras i vanlig ordning, d. v. s. i
form av lagstiftning genom samfällda beslut av Kungl. Maj :t och riksdag
eller med utnyttjande av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt.

På grund av det anförda förordar utredningen, att en allmän fullmaktslag
i huvudsak skall ha endast försörjningspolitiskt syfte. Härav följer att
lagens bestämmelser måste utformas på ett något annorlunda sätt än för
närvarande. Liksom enligt gällande förfogandelag bör förfoganden — och
andra åtgärder — få ske för att tillgodose behovet av förnödenhet, som är
erforderlig för krigsbruk eller som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
men den nuvarande tänjbara bestämmelsen, att förfogande kan ske
för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för annat ändamål av
betydelse för det allmänna, torde böra ersättas med den mera entydiga föreskriften,
att förfoganden — och andra åtgärder — får ske för att tillgodose
behovet av förnödenhet, som är behövlig för ekonomisk försvarsberedskap,
d. v. s. för försvarsförberedelser i syfte att trygga folkförsörjningen
och försvarets behov av förnödenheter.

Herr Andersson anser, att de statliga myndigheterna, för att priskontrollen
skall bli verkningsfull, i vissa lägen bör ha möjlighet att i prisreglerande
syfte vidtaga sådana åtgärder, som avses med den föreslagna fullmaktslagstiftningen.
Han kan därför icke biträda utredningens uppfattning,
att denna lagstiftning ej skall få användas i rent prisreglerande syfte,
under annan förutsättning än att prisregleringslagstiftningen samtidigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

kompletteras med bestämmelser om befogenheter för myndigheterna att
vidtaga åtgärder av nämnt slag.

Remissinstanserna.

Så gott som undantagslöst ansluter sig de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
till utredningens uppfattning att i huvudsak endast f ö rsörjningspolitiska
intressen bör tillgodoses genom den föreslagna
fullmaktslagstiftningen. I samband därmed har en del remissinstanser
behandlat frågan om lagstiftningen bör tillgodose också p r i s p o 1 itiska
intressen.

Sålunda anför jordbruksnämnden, att begränsningen av lagstiftningens
räckvidd till att i princip avse försörjningsmässigt betingade åtgärder och
således icke åtgärder i huvudsakligen valuta- eller prispolitiska syften
synes vara följdriktig och uppenbarligen ägnad att skapa större klarhet
på området än vad hittills varit förhållandet. Nämnden förutsätter att
Kungl. Maj :t, när så bedöms aktuellt, överväger frågan om de speciella förfoganden
vilka i ett krisläge bör få tillgripas i exempelvis prisreglerande
syfte.

Kooperativa förbundet anser, att även om ransoneringar i ett skärpt läge
sannolikt icke kan göras effektiva utan stöd av priskontroll, detta icke
utgör skäl för att i den allmänna fullmaktslagstiftningen inbegripa även
prisreglering. Priskontroll bör icke införas såsom kontrollåtgärd vid regleringar
förrän behovet oundgängligen kräver. Föreskrifter härom bör då
helst grundas på särskild prisregleringslagstiftning.

Också grossistförbundet betonar vikten av att hålla lagstiftningen fri
från prispolitiska syften.

Handels- och industrikommissionen framhåller svårigheten att renodla
försörjningsintressena framförallt i förhållande till de prispolitiska intressena.
Erfarenheten visar, att de senare ofta kvarstår under längre tid än
de rena försörj ningsintressena. Detta har medfört att en reglering behållits
ur rent prispolitiska synpunkter, vilket är mindre tillfredsställande. Härtill
kommer att försörjnings- och prispolitiska intressen icke alltid sammanfaller,
varför det synes kommissionen lämpligt att de olika intressenas företrädare
i sådana fall får som hittills skett hänskjuta frågorna till Kungl.
Maj :t.

Även industriförbundet understryker svårigheten att draga en klar gräns
mellan olika intressen. Förbundet ifrågasätter, huruvida den av utredningen
förordade principiella ståndpunkten i praktiken alltid kommer att bli
avgörande.

Landsorganisationen vill icke uttala en bestämd mening i frågan huruvida
prispolitiska intressen bör tillgodoses i en allmän fullmaktslagstiftning
eller om prisregleringslagen bör kompletteras härutinnan. Enligt organisationens
åsikt är det dock av betydelse, att prisregleringslagstiftningen
icke försvagas.

Pris kontrollnämnden däremot motsätter sig utredningens förslag att full -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

maktslagstiftningen icke skall tillgodose prispolitiska intressen. Nämnden
framhåller, att utredningen gjort ett klart avsteg från de principer som tilllämpats
under det andra världskriget och därefter. Förfogandelagstiftningen
har nämligen i stor utsträckning utgjort grundval för prisregler ande
föreskrifter. Enligt nämndens uppfattning hade det varit av stort intresse,
om det inom ramen för utredningen varit möjligt att belysa det nära sambandet
mellan pris- och försörjningspolitiska frågor ävensom de för- och
nackdelar som kan vara förbundna med att fullmaktslagstiftningen brukas
jämväl i prisreglerande syfte. Nämnden instämmer med utredningen såtillvida,
att syftet med lagstiftningen i första hand bör vara försörj ningspolitiskt.
Ej heller har nämnden något att erinra mot att frågan om åtgärder
för priskontroll i princip upptages i anslutning till prisregleringslagen.
Nämnden vill däremot ifrågasätta, huruvida det är lämpligt att beröva
Kungl. Maj :t möjligheten att använda fullmaktslagstiftningen i prisreglerande
syfte samt huruvida en sådan begränsning över huvud taget är
möjlig.

I anslutning härtill anför nämnden följande.

Givetvis är det icke möjligt att här mera ingående belysa detta komplex
av frågor. Nämnden vill emellertid fästa uppmärksamheten på den allvarliga
situation, som skulle komma att uppstå genom ett undanryckande av
det stöd förfogandelagstiftningen hittills utgjort för prisregleringen. Erfarenheterna
under andra världskriget och tiden därefter ha otvetydigt givit
vid handen, att i den då rådande bristsituationen det icke skulle varit möjligt
att inom vissa för folkhushållet synnerligen betydelsefulla områden
uteslutande med stöd av prisregleringslagens bestämmelser åstadkomma
en effektiv och smidig prisreglering och samtidigt förhindra en förskjutning
av produktionen till enbart lönsamma varor. Härför erfordrades kompletterande
föreskrifter av förfogandelagstiftnings karaktär. Det må här
endast pekas på, att man icke skulle kunnat genomföra en effektiv prisreglering
på garner, vävnader, kläder eller skor, därest icke prisregleringen
intimt förbundits med bestämmelser utfärdade av vederbörande försörjningskommission.
Det ovan sagda gäller dock endast prisregleringen i fabrikantledet.
För prisregleringen i övriga handelsled ha prisregleringslagens
föreskrifter varit fullt tillräckliga. — I avsaknad av andra hållpunkter torde
det vara berättigat att utgå från att under ett skede, som tvingar till
återinförande av prisreglering, den ekonomiska situationen och förhållandena
i övrigt kunna komma att bli i stort sett likartade dem, som varit förhärskande
under den sistförflutna krigs- och efterkrigstiden. I vart fall
torde man kunna räkna med, att de regleringsmetoder som använts under
nyssnämnda tid därvid komma att bli normgivande. Om man utgår härifrån
och förutsätter att den föreslagna fullmaktslagstiftningen icke skulle
utgöra underlag för prisföreskrifter, blir det enligt nämndens erfarenheter
nödvändigt, att Kungl. Maj :t tillägges befogenheter, som i vissa fall gå avsevärt
utöver de i nuvarande prisregleringslag stadgade.

För att antyda arten av den lagstiftning, som sålunda skulle bli erforderlig
såsom komplement till prisregleringslagen, berör nämnden härefter
närmare en del av de befogenheter inom gällande förfogandelag, som haft
betydelse för prisregleringen. Nämnden omnämner därvid, att beslut om

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

avstående av förnödenhet i prisregleringssyfte visserligen förekommit endast
i ett 1 all, men att detta berott på att i övriga fall erforderliga överenskommelser
kunnat träffas med näringslivet. Det kan antagas, att denna möjlighet
underlättats av den omständigheten, att ett avstående eljest kunnat
framtvingas med stöd av förfogandelagen. — Vidare framhåller nämnden
att beslagsinstitutet i stor utsträckning använts såsom underlag för prisreglering.
Därvid har ett intimt samarbete förekommit mellan nämnden
och vederbörande för sörj ningskommission, varigenom en på samma gång
effektiv och smidig prisreglering kunnat genomföras. — Slutligen understryker
nämnden, att under sistförflutna kristid såväl clearing- som prisutjämningsavgifter
i ej obetydlig omfattning uttagits i prisreglerande syfte.
Enligt nämndens uppfattning måste man räkna med att dylika förfaranden
blir nödvändiga även i en eventuell ny kris.

Sammanfattningsvis anför nämnden i denna fråga följande.

Nämnden anser för sin del, att sambandet mellan de försörjningspolitiska
och de prispolitiska intressena är så intimt, att det i regel icke går att draga
en gräns för var det ena slutar och det andra börjar. Enligt nämndens mening
är det därför icke praktiskt genomförbart att särskilja en fullmaktslagstiftning
avsedd för försörjningsfrågor från en i väsentliga stycken likartad
lagstiftning för prisregleringsfrågor. En sådan uppdelning skulle dessutom
uppenbarligen kunna leda till svårlösta kompetenskonflikter mellan de
olika myndigheter som ha att administrera krisregleringarna. Under sistförflutna
kristid ha däremot — såvitt nämnden känner till — några väsentliga
olägenheter i administrativt hänseende icke uppstått av den anledningen,
att förfogandelagstiftningen tjänat som grund för prisregleringsföreskriftcr.
I en del fall har det visserligen varit nödvändigt att av prisregleringsskäl
bibehålla beslag på vissa råvaror längre än vad som enligt försörjningsmyndigheternas
mening varit erforderligt ur försörjningssynpunkt.
Varken för näringslivets eller för myndigheternas del synes dock olägenheter
ha vållats av detta förfarande, då i sådana fall de tidigare individuella
förbrukningstillstånden regelmässigt ersatts med generella.''— Som tidigare
antytts anser nämnden, med hänsyn till vad som ovan anförts om det nära
sambandet mellan försörjnings- och prisfrågorna, att det skulle varit lyckligare,
om hela detta frågekomplex samtidigt hade upptagits till behandling
med tillgodogörande av de erfarenheter som krismyndigheterna var för sig
vunnit under krigs- och efterkrigstiden. Då emellertid så icke skett, finner
nämnden det utomordentligt angeläget — speciellt mot bakgrunden av utredningens
uttalanden om begränsningen av fullmaktslagstiftningens intressesfär
— att frågan om en beredskapslagstiftning på prisregleringens område
snarast upptages till prövning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser, att en lagstiftning
om förfogande icke bör begränsas till försörj ningspolitiska intressen utan
skall kunna användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt intresse så påfordrar.

D epartem en tscbefen.

Enligt 2 § gällande förfogandelag är lagens syfte att tillgodose behovet
av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller att
bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat
ändamål av betydelse för det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Av ordalagen torde framgå att i lagen angivna åtgärder är avsedda att genomföras
främst då förnödenhet är erforderlig ur försörjningssynpunkt.
Utformningen av paragrafen hindrar emellertid icke, att lagen utnyttjas
för att tillgodose andra ändamål. Så har också skett under andra världskriget
och tiden närmast därefter. Förfogandelagens bestämmelser om avstående
av förnödenheter och om beslag har sålunda i några fall använts i
prisreglerings- eller priskontrollsyfte, i valutapolitiskt eller sysselsättningspolitiskt
syfte eller för att möjliggöra uttagande av clearingavgifter, som
icke varit behövliga ur försörjningssynpunkt.

Frågan om vilka intressen som lämpligen bör tillgodoses i en fullmaktslagstiftning
av allmänna förfogandelagens natur har under senare år varit
omstridd. Sålunda har den meningen framförts — bl. a. av riksnänmden för
ekonomisk försvarsberedskap i dess yttrande över utredningens förslag —
att en dylik lagstiftning bör kunna användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt
intresse så kräver. Å andra sidan har åtskilliga, däribland förfoganderättskommittén,
förfäktat att en allmän fullmaktslagstiftning icke bör få utnyttjas
för att tillgodose andra intressen än rent försörjningspolitiska. Andra
åter har i likhet med priskontrollnämnden varit förespråkare för den linjen,
att lagstiftningen förutom för försörj ningspolitiska intressen i allt fall måste
kunna tillämpas i prisreglerande syfte.

Vid sin prövning av detta spörsmål har utredningen stannat för att i huvudsak
endast för sörj ningspolitiska intressen bör få tillgodoses
inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning.

Uppenbarligen medför en fullmaktslagstiftning, som avser att tillgodose en
vid krets av intressen, vissa fördelar. Behovet av speciella fullmaktslagar
skulle med en så beskaffad allmän fullmaktslagstiftning minskas och därtill
kommer att ju vidare intressekretsen är, desto lättare blir det för de beslutande
myndigheterna att avgöra, huruvida den allmänna fullmaktslagstiftningen
må tillämpas eller ej. Vidare kan det synas föga följdriktigt, att en och
samma åtgärd — t. ex. ransonering av viss förnödenhet — får genomföras
med stöd av lagstiftningen, såvida åtgärden är behövlig ur försörjningssynpunkt,
men icke om den är erforderlig för att tillgodose exempelvis ett valutapolitiskt
syfte eller ett prisregleringsintresse.

En fullmaktslagstiftning med ett vidsträckt tillämpningsområde är emellertid
också ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Dess verkningar blir,
såsom utredningen betonat, svåra att överblicka. Fasta hållpunkter för tilliämpningen
saknas och lagstiftningen kan komma att åberopas som grund
för åtgärder, vilka strider mot dess ursprungliga syften eller icke varit av
lagstiftaren förutsedda och vilka alltså i själva verket vidtages utan riksdagens
godkännande. Det kan också göras gällande att en så beskaffad lagstiftning
kan begagnas för onödiga och godtyckliga ingripanden.

Enligt min mening är de fördelar, som enligt vad nyss sagts följer med
en vidsträckt fullmaktslagstiftning, icke så stora att de uppväger de betydande
olägenheterna. Jag ansluter mig därför till utredningens slutsats, att
den nu ifrågasatta lagstiftningens syften bör begränsas till ett fåtal för riket
eller befolkningen livsviktiga intressen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Ingen har haft något att erinra mot utredningens ståndpunkt, att b efolk
ningens och försvarets behov av förnödenheter
är ett sådant intresse. Det bör dock i detta sammanhang framhållas att det
måhända förefaller mindre lämpligt att i en lagstiftning sammanföra bestämmelser,
som gäller icke endast den civila befolkningens försörjning utan
även rent militära behov, och att det är mera följdriktigt att låta alla stadganden,
som avser förfoganden för militära ändamål, inflyta i rekvisitionslagen.
Detta spörsmål har emellertid alltsedan tillkomsten av 1916 års förfogandelag
dryftats i olika sammanhang och statsmakterna har varje gång
stannat för den ordning som nu gäller. Såsom skäl härför har anförts bl. a.
att rekvisitionslagen tillkommit med tanke på krigsmaktens mera tillfälliga
och lokala behov, medan här är fråga om förfoganden, vilka skall tillgodose
försvarets allmänna behov och sålunda har nära samband med förfoganden
för civilbefolkningens försörjning. Enligt min mening är den nuvarande
ordningen ändamålsenlig och den bör därför icke frångås.

Som förut nämnts har utredningen i princip avvisat tanken på att andra
intressen än försörjningspolitiska skall få tillgodoses genom en allmän
fullmaktslagstiftning. Övervägande antalet remissinstanser har anslutit sig
till denna ståndpunkt. Åtskilliga av dem uttalar särskilt sin tillfredsställelse
över att de prispolitiska intressena lämnats utanför lagstiftningen.
Några remissinstanser är emellertid tveksamma på denna punkt och priskontrollnämnden
uttalar sig för att lagstiftningen utformas så att den kan
tillgodose även prispolitiska intressen.

I och för sig kan givetvis skäl anföras för den av priskontrollnämnden
uttalade uppfattningen. Det kan sålunda knappast förnekas, att ett nära
samband föreligger mellan prispolitiska och försörj ningspolitiska frågor, eller
att en åtgärd som vidtages i prisreglerande syfte också kan få försörjningspolitiska
följder och tvärtom. Erfarenheten har vidare visat att under
kristider åtgärder, som har prisreglerande och priskontrollerande syfte, stundom
ej blir tillräckligt verkningsfulla, om icke den förnödenhet varom fråga
är ransoneras eller läggs under beslag eller förordnande om dess avstående
meddelas. Såväl förfoganderättslcommittén som utredningen har emellertid
funnit, att frågan om åtgärder för priskontroll i princip bör behandlas i prisregleringslagen
eller i annan särskild lagstiftning. Jag biträder denna uppfattning
och anser sålunda, att en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt
slag icke bör innefatta medgivande att genomföra åtgärder som i huvudsak
tillgodose endast prispolitiska syften. Därvid utgår jag från att det
nyss berörda nära sambandet mellan försörjnings- och prisfrågor i praktiken
ofta möjliggör en verksam priskontroll beträffande sådana förnödenheter,
som av försörj ningspolitiska skäl blivit föremål för åtgärder enligt
den allmänna fullmaktslagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda utredningens
förslag, att den blivande allmänna fullmaktslagstiftningen i princip skall
avse att under rådande utomordentliga förhållanden dels tillgodose behov
av förnödenhet, som är erforderlig för krigsbruk eller för ekonomisk för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

svar sberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen
och dels möjliggöra en av sådana förhållanden påkallad hushållning
med dylik förnödenhet.

III. Lagstiftningens omfattning.

Utredningen.

Enligt utredningens mening bör en blivande lagstiftning främst avse fullmakter
för Kungl. Maj:t, som möjliggör förfogande i nödig utsträckning
över förnödenheter samt över produktions- och transportmedel för
framställning eller distribution av förnödenheter. I fråga om gränserna för
denna förfoganderätt har utredningen funnit, att de befogenheter, som tillkommer
Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag, i stort sett är nödvändiga
och tillfyllest. Den omständigheten, att vissa av dem icke alls eller
endast i ringa utsträckning utnyttjats, kan enligt utredningens uppfattning
icke åberopas såsom stöd för ett antagande att dessa befogenheter utan
olägenhet skulle kunna undvaras. Förfogandelagen har nämligen varit avsedd
att gälla även under krig. Vidare torde befogenheterna haft viss betydelse,
även om de formellt icke använts. Det har sålunda förekommit att statliga
myndigheter i stället för att utnyttja de i lagen lämnade befogenheterna
kunnat träffa avtal med näringsidkare och andra. Dessa har känt till att
myndigheterna haft möjlighet att alternativt använda befogenheterna och
denna omständighet har säkerligen gjort dem benägna att ingå avtal.

Utredningen har emellertid ansett sig böra förorda vissa förtydliganden
av befogenheternas innehåll ävensom mindre utvidgningar och inskränkningar.
Sålunda föreslås att kretsen av den lösa egendom, som skall kunna
tagas i anspråk med nyttjanderätt, utvidgas att omfatta vissa transportabla
arbetsmaskiner. Vidare förordas att ägare eller innehavare av lageranläggning
skall kunna åläggas att förvara förnödenhet för kronans räkning. Å
andra sidan föreslås, att förfogande över byggnad eller annat utrymme för
att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arlrivalier eller samlingar
eller för annat liknande ändamål skall utgå. Fmligt utredningens mening
bör i stället frågan om behov av utrymmen för dessa ändamål, i den mån
den icke kan lösas med stöd av bestämmelser i civilförsvarslagen, regleras
genom särskild lagstiftning.

Även rätten att taga fastighet, byggnad eller annan egendom i anspråk
med nyttjanderätt för sjukvårdsändamål skall enligt utredningens förslag
bortfalla ur förfogandelagstiftningen. Utredningen hänvisar till att behovet
av förfoganderätt för detta ändamål är avsett att tillgodoses genom särskild
lagstiftning om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden.

Härom må i detta sammanhang följande nämnas.

I betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (SOU 1952: 22) har förslag framlagts till lag om
hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

slaget avser den allmänt civila hälso- och sjukvården. Enligt 3 § i förslaget
skall lagen tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det
eljest påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom
riket inträffade extraordinära händelser. Jämlikt förslagets 8 § skall, då 3 §
tillämpas, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen finns stadgat om
förutsättningarna för lagens tillämpning, denna lag i erforderliga delar gälla
för att tillgodose det allmänna civila medicinalväsendets behov.

Vidare föreslår utredningen, såsom förut nämnts, att fullmaktslagstiftningen
skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att besluta om handels-
och användningsregleringar. Utredningen understryker
därvid, att det under en kristid med brist på förnödenheter av olika slag är
nödvändigt att reglera förbrukningen av sådana varor, på vilka brist uppstått.
Detta sker enklast genom en reglering av handeln med varorna, innebärande
att överlåtelse får ske endast mot inköpsbevis, som utfärdats av myndighet.
I ett krisläge med varuknapphet är det dessutom angeläget tillse, att tillgängliga
varor används på ett ändamålsenligt sätt. Sålunda kan det bli
fråga om att förbjuda viss användning av förnödenhet eller föreskriva att
viss förnödenhet får begagnas endast för särskilt ändamål. Vidare kan det
bli ofrånkomligt att i varubesparingssyifte föreskriva, att en vara skall vara
sammansatt på visst sätt eller att inom vissa varugrupper endast standardiserade
artiklar får tillverkas.

Utredningen framhåller vidare, att vissa handels- och användningsregleringar
ej torde kunna bestå, i vart fall icke under längre tid, med mindre
Kungl. Maj :t tillerkänns särskilda befogenheter. I denna fråga anför utredningen
bl. a. följande.

Vissa ransoneringar kunna sålunda enligt vad erfarenheten visat icke tillfredsställande
kontrolleras, utan att kretsen av dem som tillverka, bereda
eller driva yrkesmässig handel med varan begränsas. Detta kan sammanhänga
med att det icke är praktiskt möjligt att anordna kontroll på mer
än ett begränsat antal platser, att man måste uppställa krav på bokföring
och redovisning av den ransonerade varan som icke kunna uppfyllas av vem
som helst, att man måste uppställa vissa krav på personliga kvalifikationer
hos den som skall ha hand om den ransonerade varan o. s. v. Exempel härpå
erbjuda ransoneringar av tvål, tvättmedel, ved, kött, mjöl och spannmål.
För att kunna övervaka bestämmelser om köttransonering blev det under
senaste kristiden nödvändigt att i kontrollsyfte begränsa rätten att utföra
slakt, vare sig denna skedde yrkesmässigt eller ej. Av motsvarande skäl blev
det nödvändigt att begränsa rätten att mala spannmål till mjöl, att tillverka
tvål och tvättmedel, att driva handel med ved o. s. v. till dem som erhållit
särskilt tillstånd härför. Är tillgången på en ransonerad vara mycket knapp,
kan det i en kristid innebära avsevärda risker att låta vem som helst etablera
sig som handlande med varan. Detta förutsätter nämligen, att vederbörande
tilldelas ett ingångslager, svarande mot hans omsättning, och sådan
tilldelning kan inte lämnas utan närmare prövning av sökandens allmänna
pålitlighet. Det blir alltså i dessa fall erforderligt att införa viss begränsning
i rätten att fritt grunda nya företag. Blir bristsituationen ännu mera
skärpt, kan det i undantagsfall rent av bli nödvändigt att begränsa rätten
att driva handel med varan ytterligare för att hindra att varan sprides för
mycket. Vissa förnödenheter, t. ex. skrot, är o vidare av den art, att en hus -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 53

hållning svårligen går att genomföra annat än medelst en auktorisation av
handeln.

I anslutning till det anförda förordar utredningen, att den blivande lagstiftningen
skall inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att genom föreskrifter
om auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar,
tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper eller säljer viss
förnödenhet när så oundgängligen erfordras för kontroll av handels- eller
användningsreglering. I undantagsfall bör befogenheten att meddela föreskrifter
om auktorisation få användas även då så är erforderligt för att åstadkomma
en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet. Vid
utövandet av dessa befogenheter måste tillses att rörlighet och konkurrens
icke begränsas i vidare mån än med hänsyn till syftet är oundgängligen nödvändigt.

Enligt utredningens förslag bör fulimaktslagstiftningen också inrymma
möjlighet för Konungen att genomföra transportregleringar. Utredningen
framhåller, att sådana kan bli nödvändiga i ett bristläge för att
åstadkomma hushållning med exempelvis drivmedel, smörjolja, gummi och
fordon eller för att möjliggöra kontroll av andra regleringar. I samband
med ransonering av bensin kan t. ex. räjongbegränsningar för bensindrivna
fordon föreskrivas. Utredningen understryker emellertid att det, helt oberoende
av en bristsituation, kan bli erforderligt med reglerande föreskrifter
för att tillgodose det allmänna transportbehovet på viss ort, samt att en
särskild regleringsfullmakt måste finnas för detta fall. Gällande förfogandelagsbestämmelser
om transportålägganden bör därför behållas.

Utredningen behandlar vidare frågan om cl earingför farande
(clearingavgifter och clearingbidrag) vid import och om.
prisutj ämningsavgif ter vid export.

Till en början erinras att sådana avgifter under den av andra världskriget
föranledda kristiden ibland uttagits i samband med regleringar av utrikeshandeln
för att utjämna import- och exportpriser. Enligt utredningens åsikt
torde det bli behövligt att uttaga detta slags avgifter även under kommande
kristider. Såsom utredningen förut framhållit bör avgifterna icke påläggas
utan riksdagens medverkan, men eftersom det oftast är av största vikt att
beslut om att avgift skall uttagas icke i förväg kommer till allmän kännedom,
bör fullmakt lämnas Kungl. Maj :t att vid behov meddela dylikt beslut.

Utredningen anser det vara tveksamt, huruvida bestämmelser om clearing-
och prisutjämningsavgifter bör inrymmas i den lagstiftning, varom nu
är fråga, eller i särskild fullmaktslag eller i en prisregleringslag. Till förmån
för det sista alternativet talar enligt utredningens mening att sådana avgifter
alltid får prisreglerande verkningar. Å andra sidan framhålls att avgifterna
i åtskilliga fall helt eller delvis är betingade av försörjningspolitiska
omständigheter. Till belysning härav anför utredningen.

Under kristider äro kostnaderna vid import av varor ofta stigande, och
kostnadsstegringen kan vara mycket olika vid import från olika områden,
import kommer givetvis icke till stånd, om icke importören får ersättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

för sina kostnader vid försäljning på hemmamarknaden. Priset inom landet
kan å andra sidan ofta icke tillåtas stiga så mycket som erfordras för
att import utan prisutjämning i någon form skall kunna ske från de länder,
vilkas export till Sverige belastas med höga kostnader. Äro möjligheterna
till import mot låga kostnader begränsade, kan utebliven import från
andra länder, där kostnaderna bli högre, giva upphov till varubrist. Genom
att lägga avgifter på import, som kan ske till låga kostnader, och använda
dessa avgifter för att delvis finansiera import, som kräver höga kostnader,
kan försörjningssituationen förbättras utan att priset inom landet behöver
bli högre än som motsvaras av det genomsnittliga importpriset. På motsvarande
sätt kan man genom att lägga clearingavgifter på de partier av en förnödenhet,
som kan tillverkas inom landet till lägre kostnad än den importerade
förnödenheten betingar, möjliggöra en nödvändig import till priser,
som ligga över det pris som kan medgivas vid försäljning inom landet. Situationen
blir givetvis i princip likartad, om kostnaderna för produktion
inom landet äro högre än importpriserna och det inhemska behovet endast
till en begränsad del kan täckas genom import. Genom att använda clearingavgifter
på importerade varukvantiteter till att delvis täcka kostnaderna
för den nödvändiga inhemska produktionen kan man hålla en jämn prisnivå,
som är lägre än som betingas av kostnaderna för produktion inom
landet.

Utredningen anser sig icke böra förorda, att denna lagstiftning skall inrymma
ett clearingförfarande för att öka den inhemska produktionen av en
förnödenhet, som icke alls eller endast i begränsad omfattning kan importeras.
Enligt utredningens mening är ett sådant förfarande ägnat att minska
företagens benägenhet att hålla produktionskostnaderna låga och risken
härför synes vara så stor, att riksdagens medverkan till clearing av detta
slag bör krävas i varje särskilt fall.

Under hänvisning till det anförda förordar utredningen, att Kungl. Maj :t,
såvitt angår förnödenheter av samma eller likartat slag, bör lämnas fullmakt
att genomföra clearingförfarande i syfte att dels utjämna priserna vid
import och dels utjämna priserna mellan importerade varor och inom landet
tillverkade partier. Utredningen framhåller därvid, att ett sådant förfarande i
första hand bör komma till stånd på frivillig väg genom överenskommelse
med importörerna.

Vad angår behovet av prisutjämningsavgifter i försörjningspolitiskt
syfte framhåller utredningen, att under kristider prisnivån på
världsmarknaden har en benägenhet att stiga. Är den svenska prisnivån
lägre, blir följden att förnödenheter exporteras, därvid brist på varor inom
landet kan uppstå. Denna utveckling kan visserligen hindras genom ett
exportförbud, men om varutillgången inom landet är tillräcklig för att
tillåta en i och för sig önskvärd export, måste exportmängden på något sätt
fördelas. Detta kan ske genom s. k. kvotering. En sådan åtgärd har emellertid
många ogynnsamma verkningar, konkurrensen hindras, gamla företag
konserveras o. s. v. Genom prisutjämningsavgifter kan exporten ofta begränsas
utan att ett mer eller mindre invecklat lcvoteringssystem behöver
tillgripas. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att den nu avsedda
fullmaktslagstiftningen ger Kungl. Maj :t möjlighet att i försörjningspoli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

tiskt syfte uttaga prisutjämningsavgifter. Utredningen uttalar sig emellertid
för att uttagande av sådana avgifter om möjligt bör ske i anslutning till
överenskommelser mellan staten och vederbörande branschorganisationer.
Tvång bör alltså tillgripas endast då det är oundgängligen nödvändigt.

Herr Herlitz förklarar sig icke kunna biträda förslaget om prisutjämningsavgifter.
Enligt hans mening kan sådana avgifter i vissa lägen vara ändamålsenliga,
men de bör — såsom hitintills torde ha varit fallet — grundas
på ett av riksdagen för varje särskilt fall givet bemyndigande. Utredningens
förslag synes även betänkligt med hänsyn särskilt till vad § 60 regeringsformen
stadgar om riksdagens befogenhet att bestämma om tullar.

I anslutning till vad utredningen sålunda föreslagit angående omfattningen
av en blivande fullmaktsiagstiftning behandlar utredningen frågan om
huru heslagsinstitutet skall begagnas. Det framhålls därvid, att
utrymmet för detta institut blir väsentligt mindre än förut. Beslag bör sålunda
icke längre användas såsom underlag för ingripanden i handels- och
användningsreglerande syfte, eftersom åtgärder i sådana hänseenden skall
vidtagas direkt med stöd av författningsbestämmelser. Beslagsinstitutet kan
därvid beräknas komma att användas huvudsakligen såsom förberedande
åtgärd till beslut om avstående av förnödenheter. I samband härmed kan
nämnas att utredningen föreslår att termen »beslag» utbyts mot förfogandeförbud.

Härutöver behandlar utredningen ett spörsmål av lagteknisk
natur, nämligen huruvida de befogenheter, som enligt förslaget skall tillkomma
Kungl. Maj :t, bör upptagas i en och samma lag eller uppdelas på
särskilda lagar. Utredningen betonar därvid, att bestämmelserna om förfoganderätt
avsevärt skiljer sig från de bestämmelser som avser ransoneringsåtgärder
av olika slag. Främst med hänsyn härtill finner utredningen det
vara lämpligt att uppdela bestämmelserna på två lagar. Av dessa skulle den
ena reglera förfoganderätten och därmed sammanhängande spörsmål och den
andra behandla överlåtelse och användning av varor, andra inskränkningar
i näringsfriheten samt uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter.

Till sist framhåller utredningen, att det för närvarande finns bestämmelser
om förfoganderätt — förutom i allmänna förfogandelagen — i rekvisitionslagen,
beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen, samt att tilllämpningsbestämmelser
till lagarna lämnas i tre olika författningar. En sådan
ordning kan i praktiken medföra olägenheter. Det får antagas, att svårigheterna
skulle bli mindre om bestämmelserna kunde införas exempelvis
i en huvudförfattning och en tillämpningsförfattning. Ett sådant sammanförande
fordrar emellertid en genomgång och granskning av hela det hithörande
författningskomplexet, något som utredningen ansett falla utanför
sitt uppdrag.

Remissinstanserna.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna har i stort sett icke
något att erinra mot att den tillämnade lagstiftningen i vad avser f ö r f o -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ganden skall inrymma i huvudsak de befogenheter, som enligt gällande
förfogandelag tillkommer Kungl. Maj :t.

Utredningens förslag att kretsen av den lösa egendom som får tagas i anspråk
med nyttjanderätt skall utvidgas med transportabla arbetsmaskiner
har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ifrågasätter dock, om icke kretsen lämpligen borde utvidgas
att omfatta även lyftkranar och flytdockor.

Icke heller förslaget att ägare eller innehavare av lageranläggning skall
kunna åläggas att lagra förnödenhet för kronans räkning har föranlett någon
invändning från remissinstansernas sida. Bränslekommissionen framhåller,
att härigenom möjliggörs åläggande för t. ex. innehavare av kolgård
eller tankanläggning att lagra kol eller bensin. Detta är till stor fördel, eftersom
enligt gäilande lag förfogande med nyttjanderätt är enda möjligheten
att åstadkomma sådan lagring. Även Kooperativa förbundet finner den ifrågasatta
bestämmelsen vara ändamålsenlig i vissa lägen.

Förslaget att utelämna gällande bestämmelse om rätt till förfogande över
fastighet eller annat utrymme för att bereda bostad åt husvilla eller för
förvaring av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål har
dryftats av några remissinstanser. Därvid framhålls allmänt den utomordentliga
betydelsen av att möjlighet finns att taga i anspråk erforderliga
utrymmen för dessa ändamål.

Byggnadsstyrelsen anser, att behovet av utrymmen i allt väsentligt kan
tillgodoses med stöd av de befogenheter, som enligt civilförsvarslagen tillkommer
civilförsvarsmyndigheterna. I fråga om arkivalier och samlingar
nämner styrelsen att, i vart fal! såvitt angår statsverkets egendom, vissa förvaringsutrymmen
antingen redan ordnats eller förberetts för användning
vid krig eller krigsfara. Styrelsen har därför icke något att invända mot att
denna bestämmelse utgår.

Icke heller marinförvaltningen har något att erinra häremot men framhåller
angelägenheten av att frågan om utrymmen för dessa behov skyndsamt
blir föremål för särskild lagstiftning, om den icke kan lösas på annat
sätt.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anför att, om utrymmen för ifrågavarande
ändamål ej kan tagas i anspråk med stöd av civilförsvarslagen, det
synes angeläget att denna fråga behandlas redan i detta sammanhang.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet ansluter sig till denna uppfattning
och framhåller därvid, att länsstyrelsen visserligen redan enligt civilförsvarslagen
kan taga byggnader och anläggningar i anspråk för omhändertagande
av utrymda och flyktingar, men att kompletterande bestämmelser torde
krävas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap däremot avstyrker förslaget
i den mån det innebär en begränsning av förfoganderätten enligt gällande
lag. Enligt riksnämndens mening är det — bortsett från att det är mindre
önskvärt att tillskapa nya förfogandelagar — angeläget att den blivande
fullmaktslagstiftningen kan användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

intresse så påfordrar. För övrigt kan även i fråga om förvaring av arkivalier
ett försörj ningspolitiskt intresse vara för handen. Sålunda ligger i stor utsträckning
försäkringsbolagens handlingar till grund för reglering av krigsskador
å fastigheter etc. Det är även av vikt, att försäkringar utbetalas redan
under krig, då det gäller att hålla ett krigsviktigt företag i gång. Även
andra exempel torde finnas. Slutligen understryker riksnämnden, att civilförsvarslagens
förfoganderegler icke omfattar alla behov, som kan uppkomma
i fråga om bostäder till husvilla.

I anslutning till förslaget att icke medtaga bestämmelsen om rätt att förfoga
över fastighet, byggnad eller annan egendom med nyttjanderätt för
sjukvårdsändamål har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt
civilbefälhavaren i andra civilområdet uttalat sig.

Riksnämnden avstyrker förslaget i den mån det innebär en begränsning
av förfoganderätten enligt nuvarande förfogandelag samt hänvisar därvid
till betänkandet med förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden. Riksnämnden framhåller, att nyssnämnda
förslag saknar särskild bestämmelse om förfoganderätt för sjukvårdsändamål.
Eftersom icke heller förslaget till den nya förfogandelagstiftningen
medger förfogande med nyttjanderätt för sjukvårdsändamål, skulle enligt
riksnämndens mening t. ex. planläggningen av lokaler för beredskapssjukhusen
i stor utsträckning bli värdelös. Riksnämnden har också i utlåtande
över förslaget till lag om hälso- och sjukhusvård avstyrkt bestämmelserna
i förslagets 8 §.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet betonar vikten av att möjlighet
finns att förfoga över fastighet m. m. för sjukvårdsändamål.

Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot förslaget, att en allmän
fullmaktslagstiftning bör inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att
genomföra handels- och användningsregleringar.

Däremot har det av utredningen förordade stadgandet om rätt för Kungl.
Maj :t att för kontroll av sådan reglering m. m. meddela auktorisation
ingivit betänkligheter hos åtskilliga remissinstanser.

Sålunda anser länsstyrelsen i Norrbottens län, att det ur vissa synpunkter
varit önskvärt att utesluta stadgandet ur lagstiftningen. Då detta likväl icke
synes möjligt, är det självfallet av vikt att stadgandet tillämpas med allra
största varsamhet.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämnden
vid tidigare samråd med utredningen ifrågasatt om icke föreskrift om
auktorisation borde i varje särskilt fall underställas riksdagen för godkännande
inom viss tid, förslagsvis 30 dagar. Denna möjlighet har icke behandlats
i betänkandet, men den torde likväl vara värd att överväga. Enligt riksnämndens
uppfattning bör i vart fall en klar förutsättning för fullmaktens
begagnande vara, att föreskriften icke blott är oundgängligen erforderlig
utan även att den måste genomföras med sådan snabbhet, att riksdagens
samtycke icke hinner inhämtas i förväg.

Grossistförbundet finner stadgandet vara otillfredsställande ur den all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

männa rättssäkerhetens synpunkt. Förbundet ifrågasätter, om icke stadgandet
strider mot § 16 regeringsformen. Det innebär nämligen, att administrativ
myndighet på icke närmare angivna lämplighetsgrunder kan beröva en
näringsidkare hans utkomstmöjligheter. Detta ingrepp är enligt förbundets
mening i och för sig så allvarligt, att — oavsett huru regeringsformen tolkas
i detta hänseende — administrativa myndigheter icke av kontrollskäl bör
tillerkännas så vittgående befogenheter som utredningen förordat.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, om
icke en sådan begränsning i näringsfriheten som en auktorisation innebär
hör genomföras genom vanlig lagstiftning, vartill tid i regel torde finnas.
Enligt handelskammarens uppfattning visar erfarenheten från det andra
världskrigets regleringar, att det är svårt att genomföra auktorisationer så
att de blir effektiva. Av allmänheten uppfattas de också i många fall som
onödiga eller rent av som otillåtna ingrepp i individens frihet. Det synes
därför handelskammaren oriktigt att — i allt fall då krig eller krigsfara
icke föreligger — tillåta auktorisationer på grundval av en fullmaktslagstiftning.

Enligt Kooperativa förbundets mening innebär det föreslagna stadgandet
om auktorisation ett åsidosättande av näringsfrihetsförordningens bestämmelser.
Det bör icke ifrågakomma att inom ramen för en lagstiftning, som
enligt förslaget kan avse reglering även i fredstid, lämna Kungl. Maj :t en så
vidsträckt fullmakt.

I anslutning härtill anför förbundet följande.

Förslaget innehåller visserligen den bestämmelsen, att det vid utfärdande
av auktorisation skall tillses, »att rörlighet och konkurrens icke begränsas
i vidare mån än som med hänsyn till syftet med föreskriften är oundgängligen
nödvändigt». Vad denna bestämmelse beträffar, synes den icke
innebära något annat än en allmän utfästelse att icke skärpa auktorisationsåtgärden
utöver det behov, som föreligger för varje särskilt syfte, vilket väl
bör anses gälla för alla föreskrifter, som utfärdas med stöd av lagen. I övrigt
gäller, att auktorisationsbestämmelsen kan bringas i tillämpning, när
detta är oundgängligen erforderligt för att ernå tillfredsställande kontroll
över regleringar men också för att åstadkomma en av förhållandena påkallad
hushållning med förnödenheter i en knapphetssituation, som uppkommit
till följd av utomordentliga händelser utom riket, alltså i fredstid. Det är
fullt tänkbart, att den i det sistnämnda fallet, om lagen satts i kraft, kan finna
användning för att i en övergående knapphet på världsmarknaden, vars
närmare beskaffenhet och särskilda krav konstateras genom mer eller mindre
ingående bedömning av administrativa myndigheter, tillskapa importeller
andra karteller, vilka när knappheten upphört fortsätta att i en eller
annan form utöva ett bestämmande inflytande över marknaden. Styrelsen är
därför av den meningen, att även om generell fullmakt för auktorisation
som ett medel till kontroll av regleringar, som snabbt måste genomföras,
kan vara motiverad i krigstid, den för knapphetssituationer i fredstid icke
borde förekomma, utan förslag till auktorisation i de fall, där den i en sådan
situation anses oundgängligen erforderlig, framläggas i form av särskild lag
och prövas från fall till fall av riksdagen.

Flertalet handelskammare anser i likhet med Kooperativa förbundet, att
en föreskrift om auktorisation innebär ett så långt gående ingrepp i den en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

skildes rätt att driva näring, att den i fredstid icke får tillgripas annat än
efter riksdagens ställningstagande till särskild proposition i ämnet.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har något
att invända mot förslaget, att lagstiftningen skall inrymma befogenhet för
Kungl. Maj :t att genomföra transport regleringar.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att inom ramen för lagstiftningen uttaga
clearing avgifter har behandlats av några utav remissinstanserna.

Kommerskoilegium har i princip icke något att invända mot förslaget.
Kollegium betonar emellertid, att systemet med clearingavgifter kan komma
att minska importörens eller tillverkarens intresse av att nedbringa
kostnaderna för varorna. Systemet bör därför handhas med stor försiktighet.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Smålands
och Blekinge handelskammare är tveksamma, huruvida uttagande av
clearingavgifter bör inrymmas bland de regleringar som Kungl. Maj :t själv
äger vidtaga, då krig eller krigsfara icke föreligger. Enligt deras mening bör
spörsmålet ytterligare övervägas.

Skånes handelskammare anser, att avgifter av denna typ principiellt icke
hör påläggas utan riksdagens hörande i det särskilda fallet. Därvid bör enligt
handelskammarens mening en bestämd maximigräns uppdragas för
varje slag av avgift. Det sätt varpå clearingavgifter under de senaste åren
uttagits har ofta lett till att den enskilde affärsmannen sett grunden undanryckas
för träffade af färsdispositioner. Därav har följt ekonomiska förluster
och långtgående menliga verkningar för verksamheten på längre sikt.
Enligt handelskammarens åsikt har den rättsosäkerhet, som härigenom
skapats, varit betydande. I verkligheten har det ofta rört sig om pålagor,
som för den enskilde verkar som en ren beskattning. På grund av det anförda
anser handelskammaren, att fullmakten i denna del under alla förhållanden
skall begränsas till förnödenheter av väsentlig betydelse för folkförsörj
ningen.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, om icke påläggandet av clearingavgifter
vid import kan komma i strid med den s. k. Havana-stadgan samt
det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT-avtalet), vilka båda biträtts av
vårt land. Härefter redogör förbundet tämligen utförligt för de olika konfliktlägen,
som i detta hänseende kan uppkomma.

Spannmålsbolaget ställer sig i princip avvisande mot förslaget, att fullmaktslagstiftningen
skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att uttaga
clearingavgifter.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vänder sig mot utredningens
förslag, att clearingavgifter icke får påläggas för att utjämna priserna
beträffande förnödenheter, som icke alls eller i endast ringa omfattning
importeras. Clearingförfarandets betydelse för försörjningen är dock
minst lika stor i fråga om sådana varor som övriga. Sålunda var det clearingförfarande
för ved, som gällde under senaste krigstiden, betingat av de
långa transportvägarna till en del stora förbrukningsområden och nödvän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

digheten av att där kunna tillhandahålla ved utan att behöva taga hänsyn till
varifrån veden kom. Likaså bestämdes clearingpriserna på flytande drivmedel
icke endast för att få viss proportion mellan priserna på olika spritblandningar
utan även kostnaderna för gengasdrift beaktades.

Också priskontrollnämnden behandlar frågan om clearing mellan priserna
på enbart inom landet tillverkade förnödenheter. I likhet med utredningen
anser nämnden ett sådant förfarande vara äventyrligt ur den synpunkten,
att det. är äanat att minska benägenheten hos företagen att hålla produktionskostnaderna
laga. Det är sannolikt, att intet står att vinna med ett dylikt
clearingsystem. Vill man uppmuntra till ökad produktion, torde i stället
en gynnsamt avvägd prissättning vara den bästa utvägen. Med hänsyn till
det anförda finner nämnden, att clearingförfarande av detta slag bör användas
endast i sällsynta undantagsfall eller under alldeles speciella förhållanden.

Förslaget om befogenhet för Kungl. Maj :t att inom lagstiftningens ram
uttaga p r i s u t j ämningsavgifte r har föranlett uttalanden från ett
flertal remissinstanser.

Pris kontrollnämnden säger sig icke ha annat att erinra än att möjlighet
att pålägga prisutjämningsavgift bör föreligga även när så är erforderligt
ur prispolitisk synpunkt. Nämnden erinrar om att gällande förordning om
prisutjämningsavgifter såsom förutsättning för införandet av sådan avgift
uttryckligen anger, att åtgärden skall vara påkallad av prispolitiska skäl.

I denna fråga anför industriförbundet, att det givetvis kan vara ett försörjningsintresse
att i lämplig omfattning hålla exporten tillbaka. Lika klart
är emellertid, att i sådant fall benägenheten att exportera väsentligen sammanhänger
med förhållandet mellan exportpriset och hemmamarknadspriset.
Om det senare tillätes anpassa sig efter exportpriset, torde knapphet på
varan icke behöva befaras på grund av för stor export. Den av utredningen
förordade bestämmelsen måste därför utgå från den förutsättningen, att
man genom priskontroll eller på annat sätt håller de inhemska priserna på
lägre nivå än priserna på världsmarknaden. Denna bestämmelse tillgodoser
därför enligt förbundets mening icke i första hand ett försörjningsintresse
utan intresset av att möjliggöra en inhemsk prissättning, som är oberoende
av världsmarknaden. Bestämmelsen synes till sitt egentliga syfte nära överensstämma
med förordningen om prisutjämningsavgift. Det kan därför enligt
förbundets uppfattning ifrågasättas om bestämmelsen fyller något behov
vid sidan av nämnda förordning. Frånsett vad nu anförts vill förbundet
i anslutning till herr Herlitz’ särskilda yttrande ifrågasätta, om det är lämpligt
att generellt bemyndiga Kungl. Maj :t att utan riksdagens medverkan i
det särskilda fallet uttaga avgifter, vilka för dem som drabbas därav har
samma karaktär som av riksdagen beslutade skatter.

Grossistförbundet, köpmannaförbundet, de flesta handelskamrarna och
spannmåls bolaget biträder herr Herlitz’ mening, att en allmän fullmaktslagstiftning
icke bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgifter,
utan att åtgärder av sådan art ovillkorligen kräver riksdagens
bemyndigande för varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Enligt grossistförbundets mening måste trängande skäl motivera ett avsteg
från riksdagens beskattningsrätt. Några praktiska skäl synes icke kunna
åberopas för införandet av en bestämmelse om prisutjämningsavgifter.
Syftet kan nämligen tillgodoses genom förhållandevis enkla administrativa
åtgärder utan intrång på riksdagens beskattningsrätt. Enklast är att tillgripa
ett exportlicensförfarande, som på bättre sätt än en generellt verkande
prisutjämningsavgift kan trygga de försörjningssyften, som avses bli skyddade.
Enligt förbundets åsikt skulle den administrativa kontrollapparaten
då icke bli mer omfattande än den som följer av utredningens förslag.

Köpmannaförbundet och Stockholms handelskammare finner införandet
av prisutjämningsavgifter ofta vara ägnat att medföra sådana allmänna
handelspolitiska konsekvenser, att redan på grund härav riksdagens medverkan
synes påkallad. Östergötlands och Södermanlands handelskammare
tillägger att, såvitt de senaste årens erfarenheter utvisar, uttagandet av prisutjämningsavgifter
har orsakat bestående skadeverkningar för vårt lands
handelsförbindelser med utländska avnämare.

Kommerskollegium finner vad i denna fråga anförts från handelskamrarnas
sida vägande. Enligt kollegiets mening måste å andra sidan beaktas, att
prisutjämningsavgifter utgör ett mera smidigt instrument för exportbegränsning
än exportförbud med kvoteringsförfarande, och att det under
utomordentliga förhållanden kan vara av stor betydelse att snabbt kunna
tillgripa en sådan åtgärd som uttagande av prisutjämningsavgifter. På grund
härav har kollegiet stannat för att godtaga utredningens förslag.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har något
att erinra mot utredningens förslag att bes lagsinstitutet hädanefter
skall användas huvudsakligen såsom förberedande åtgärd till beslut
om avstående av förnödenheter.

Skånes handelskammare betecknar förslaget såsom ett avgjort framsteg
i jämförelse med nuvarande ordning.

Den av utredningen förordade lagtekniska utformningen att
uppdela Kungl. Maj :ts befogenheter på en förfogandelag och en ransoneringslag
har vunnit samtliga remissinstansers gillande. Från flera håll har
därvid anförts, att uppdelningen är klarläggande och ändamålsenlig.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har betonat
angelägenheten av att sammanföra de olika bestämmelser som gäller på
förfoganderättens område i en författning och att frågan om ett sådant sammanförande
bör bli föremål för särskild utredning.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anser, att det ej borde stöta på
några större praktiska svårigheter att samla alla hithörande bestämmelser
i en författning. Vid krigsfall torde i många fall den praktiska tillämpningen
av de olika bestämmelserna komma att utövas av förhållandevis, åtminstone
på detta område, orutinerade befattningshavare, vilka saknar mera
ingående kännedom om samtliga nu gällande författningar i detta ämne.
Utan tvekan skulle det vara dessa befattningshavare till stor hjälp, om
samtliga bestämmelser funnes i en författning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det i vart fall böra tillses, alt analoga
situationer i de olika författningarna i görligaste mån regleras genom
enhetliga bestämmelser.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämnden
tidigare understrukit önskvärdheten av att sammanföra bestämmelserna
om förfoganderätt i färre författningar. Dessutom framhålls att utredningen
icke angivit någon klar gräns mellan allmänna förfogandelagens tillämpningsområde,
å ena, samt området för övriga rekvisitions- och förfogandebestämmelser,
å andra sidan. Riksnämnden förutsätter, att rekvisitionslagen
och beredskapsförfogandelagen får tillämpas endast av myndigheter tillhörande
krigsmakten för att tillgodose dess direkta behov. På motsvarande
vis förutsätts, att förfoganderätt enligt civilförsvarslagen får utnyttjas allenast
för att tillgodose vederbörande civilförsvarsmyndighets direkta behov.
Det skall icke förnekas att det är besvärligt att draga en klar gräns och att
fall kan uppkomma, där det t. ex. blir svårt för en länsstyrelse att avgöra,
om civilförsvarslagen eller allmänna förfogandelagen bör tillämpas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar särskilt de svårigheter
länsstyrelserna har i de av riksnämnden angivna hänseendena.

Också länsstyrelsen i Malmöhus län understryker, att den nuvarande uppdelningen
av bestämmelserna om förfoganderätt på ett flertal författningar
medför olägenheter i form av svåröverskådlighet samt tveksamhet beträffande
vilket lagrum som bör tillämpas i det särskilda fallet. Enligt länsstyrelsens
mening hade det därför varit önskvärt att utredningen mera ingående
behandlat frågan om möjligheterna att minska eller måhända helt
undanröja dessa olägenheter genom att sammanföra hithörande bestämmelser
i ett författningskomplex. På grund härav föreslår länsstyrelsen att denna
fråga utreds, om möjligt innan den av utredningen nu förordade lagstiftningen
genomförs. — Länsstyrelsen behandlar också en fråga, som icke
berörts i betänkandet. Det framhålls, att förfogandelagen avses bli tillämplig
endast å enskild egendom. Enligt länsstyrelsens mening kan därför tvekan
uppstå om huru skall förfaras med statlig eller kommunal egendom,
som mot lega uthyrts till enskild. Som exempel anför länsstyrelsen det fallet,
att i ett krigsläge brist uppstår på telefonapparater och att det då kan
bli nödvändigt att flytta hos enskilda uppsatta telefoner till platser, där de
ur försvarssynpunkt fyller en bättre uppgift. Enligt länsstyrelsens mening
bör denna fråga klarläggas, även om det anses böra ske utom ramen för
den föreslagna förfogandelagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom av närmast föregående avsnitt framgår förordas att den blivande
fullmaktslagstiftningen skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att genomföra
åtgärder, som är nödvändiga för att tillgodose befolkningens och
försvarets behov av förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig
hushållning med dylika. En i så allmänna ordalag hållen beskrivning kan
emellertid icke anses tillfyllest utan i lagstiftningen bör även anges de när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

mare befogenheter som skall tillkomma Kungl. Maj :t. Redan i detta sammanhang
bör förutskickas att enligt utredningens förslag fullmaktslagstiftningen
avses bli tillämplig icke endast då riket befinner sig i krig eller krigsfara
utan även under A;issa andra utomordentliga förhållanden, samt att den
följande framställningen i delta avsnitt hänför sig främst till förstnämnda
fall. I nästföljande avsnitt kommer den frågan att beröras, huruvida de befogenheter
som kan anses erforderliga under krig och krigsfara också bör
finnas under andra utomordentliga förhållanden.

Tvekan torde icke råda därom att lagstiftningen måste innehålla bestämmelser
om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om förfogande över förnödenheter
samt över produktions- och transportmedel för framställning
och fördelning av förnödenheter. Icke heller synes vara något att erinra mot
utredningens ståndpunkt, att de befogenheter som i nyss angivna avseenden
tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag i stort sett är nödvändiga
och tillfyllest.

Utredningens förslag innebär emellertid — utöver en del förtydliganden
vilka bör godtagas — såväl vissa utvidgningar av de nuvarande befogenheterna
som några inskränkningar i dem. Den ena utvidgningen avser flyttbara
gräv- och lastmaskiner och andra större arbetsmaskiner, vilka föreslås
bli förda under den lösa egendom, som får tagas i anspråk med nyttjanderätt.
Förslaget torde böra bifallas med det av en länsstyrelse förordade
tillägget, att samma sak bör gälla lyftkranar och flytdockor. Jämväl den
andra utvidgningen, som innebär att innehavare av lageranläggning skall
kunna åläggas att för kronans räkning ombesörja lagring av förnödenhet,
synes ändamålsenlig.

Vad härefter angår de av utredningen föreslagna inskränkningarna, så
avser den ena slopande av bestämmelsen om att kronan äger förfoga över
byggnad in. in., som är erforderlig för att bereda bostad åt husvilla eller för
att förvara arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål.
Enligt utredningens mening bör dessa syften tillgodoses inom ramen för
civilförsvarslagen eller, i den mån så är erforderligt, i särskild ordning.
Detta förslag har lämnats utan erinran bl. a. av civilförsvarsstyrelsen, med
vilken utredningen samrått på denna punkt. Endast riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap har avstyrkt förslaget. Avstyrkandet måste emellertid
ses främst mot bakgrunden av riksnämndens i annat sammanhang
omnämnda uppfattning, att en allmän förfogandelagstiftning bör få användas
så snart detta är påkallat ur allmän synpunkt. Väl är det riktigt, såsom
riksnämnden framhållit, att upplåtande av byggnad för något av de ändamål
varom nu är fråga kan tjäna ett försörjningspolitiskt intresse, men enligt
min åsikt är detta intresse vanligen icke så påtagligt eller omedelbart,
att det bör tillgodoses genom en allmän fullmaktslagstiftning. I likhet med
utredningen finner jag det ligga närmast till hands, att civilförsvarslagen
eller, därest denna icke skulle vara tillfyllest, särskild fullmaktslag används
för dessa syften.

Den andra inskränkningen gäller borttagande av bestämmelsen om rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

för kronan att med nyttjanderätt taga fastighet, byggnad, järnväg eller annat
transportmedel i anspråk för sjukvårdsändamål. Utredningen har därvid
utgått från att behovet av förfoganderätt för detta ändamål kommer att
tillgodoses genom särskild lagstiftning. Även i detta sammanhang har riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap motsatt sig, att de befogenheter
som tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag begränsas.

Genom proposition nr 222/1953 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag). Propositionen bygger i stort sett på det
lagförslag, som framlagts i SOU 1952: 22. Den skillnaden föreligger emellertid,
att Kungl. Maj :ts förslag saknar bestämmelser om förfoganderätt. Härom
anför föredragande departementschefen att —- eftersom proposition angående
ny allmän förfogandelag ännu icke utarbetats samt stadgandena i
gällande förfogandelag torde böra tills vidare godtagas för den allmänt civila
hälso- och sjukvårdsberedskapen lika väl som för annan civil beredskapsanläggning
— särskilda bestämmelser i ämnet icke bör meddelas i den
nya krigssjukvårdslagen. Propositionen angående denna lag har behandlats
av 1953 års riksdag under höstsessionen.

Uppenbarligen måste Kungl. Maj :t ha befogenhet att under utomordentliga
förhållanden förordna om förfogande över enskild egendom för sjukvårdsändamål.
För närvarande är detta krav tillgodosett genom bestämmelser
i rekvisitionslagen, civilförsvarslagen och allmänna förfogandelagen. I
de båda förstnämnda lagarna har krigsmaktens respektive civilförsvarets
intressen i detta hänseende tillvaratagits, medan de i förfogandelagen meddelade
bestämmelserna avser det allmänna civila medicinalväsendets behov.
Enligt min mening är det lämpligare om detta behov tillgodoses i den blivande
krigssjukvårdslagen, vilken reglerar den hälso- och sjukvårdande
verksamhet som under närmare angivna utomordentliga förhållanden avses
skola bedrivas av annan än krigsmakten och civilförsvaret. En sådan ordning
är desto mera påkallad som krigssjukvårdslagen avses skola träda i
tillämpning under delvis andra betingelser än dem som — enligt vad av
den följande framställningen framgår — föreslås beträffande den blivande
allmänna förfogandelagen. Vidare må framhållas att här knappast är fråga
om ett försörjningspolitiskt intresse i egentlig mening och att därför är i och
för säg önskvärt, att hithörande bestämmelser lämnas utanför förfogandelagen.

På grund av det anförda får jag förorda, att de i gällande förfogandelag
upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål utgår och
att erforderliga bestämmelser i stället lämnas i den blivande krigssjukvårdslagen.

Såsom av den tidigare framställningen framgår har ingen av remissinstanserna
haft något att erinra mot att den blivande fullmaktslagstiftningen inrymmer
befogenhet för Kungl. Maj :t att genomföra handels- och a nvändningsregle
ringar. Ej heller har anmärkts på de riktlinjer,
som utredningen uppdragit för den närmare utformningen av sådana regle -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 20.

ringar. Också enligt min mening är vad utredningen härutinnan förordat
ändamålsenligt och bör godtagas.

Däremot har åtskilliga remissinstanser — huvudsakligen företrädare för
det enskilda näringslivet — avstyrkt förslaget att lagstiftningen skall medge
Kung!. Maj :t rätt att, för kontroll av handels- och användningsregleringar
eller för att åstadkomma en nödvändig hushållning av förnödenhet, genom
auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar, tillverkar,
bereder, använder eller yrkesmässigt idkar handel med förnödenhet. Därvid
görs gällande att en fullmakt av angivet slag är alltför vidsträckt. Det framhålls
att ett beslut om auktorisation utgör ett allvarligt ingrepp i enskild
rätt och att det är betänkligt ur rättssäkerhetens synpunkt. Den meningen
har också uttalats att ett beslut om auktorisation skulle strida mot näringsfrihetsförordningens
bestämmelser, enär det innebär att administrativa myndigheter
fråntager vissa medborgare rätten att idka näring. Från ett håll
ifrågasätts till och med om icke det föreslagna stadgandet står i strid med
§ 16 regeringsformen. Enligt dessa remissinstansers mening bör föreskrift
om auktorisation — åtminstone i fredstid — icke lämnas utan riksdagens
medverkan i varje särskilt fall. Flertalet anser, att denna medverkan bör
ske i form av vanlig lagstiftning. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
förordar, att riksdagens godkännande skall inhämtas viss kortare
tid efter det föreskriften meddelats.

Otvivelaktigt kan skäl åberopas mot utredningens förslag. Det må även
erinras att statsmakterna tidigare i olika sammanhang betonat vikten av
att konkurrensen inom näringslivet är fri. Ur denna synpunkt är det önskvärt
att undvika en ordning, som innebär att endast särskilt utvalda företagare
får utöva visst näringsfång och som alltså har utpräglat konkurrensbegränsande
verkningar. Synpunkten kan dock icke under alla förhållanden
tillmätas avgörande betydelse. Ibland kan nämligen en dylik ordning
vara starkt påkallad av försörjningspolitiska skäl. Detta gäller framför
allt, då det råder hrist på någon viktig vara — ett förhållande som i och
för sig verkar konkurrensbegränsande. Såsom utredningen framhållit har
erfarenheten från tiden för andra världskriget klart utvisat, att syftet med
en handels- eller användningsreglering kan förfelas, därest icke de som skall
tillverka, använda eller idka handel med den reglerade förnödenheten eller
sålunda de som ytterst har ansvaret för regleringens genomförande uppfyller
vissa fordringar i fråga om redbarhet, yrkesskicklighet, kunnighet i bokföring
o. dyl. Ofta behövs en noggrann kontroll över att meddelade regleringsföreskrifter
efterlevs lör att exempelvis allmänhetens möjligheter att
anskaffa en ransonerad vara i avsedd omfattning icke skall äventyras. I
dessa och liknande fall är onekligen en auktorisation både det enklaste och
mest verksamma hjälpmedlet.

Enligt min mening saknas fog för uppfattningen, att ett beslut om auktorisation
skulle strida mot grundlagen eller näringsfrihetsförordningen.
Hinder synes icke möta att meddela sådant beslut med stöd av lagstiftning
som tillkommit under riksdagens medverkan. Huruvida denna medverkan
5 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 20.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

bör ske i form av lagstiftning i det särskilda fallet eller om det räcker med
att fullmakt lämnas inom ramen för den lagstiftning varom nu är fråga, kan
däremot vara tveksamt. Det kan ej bestridas, att en föreskrift om auktorisation
innebär ett så betydande ingrepp i enskildas rätt, att sedvanlig lagstiftning
är i och för sig önskvärd. Även i detta sammanhang måste emellertid
kravet på effektivitet och snabbhet tillgodoses. Uppkommer plötsligt
ett läge som gör en auktorisation nödvändig, torde det ej vara tillrådligt att
avvakta den tidskrävande och offentliga lagråds- och riksdagsbehandlingen.
Kungl. Maj:t måste då ha rätt att själv ofördröjligen fatta beslut. Härtill
kommer att en anordning som förutsätter lagstiftning i varje särskilt fall
kan antagas medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning icke minst för
riksdagen. Av skäl som kommer att redovisas under avsnitt VI kan jag
icke ansluta mig till riksnämndens ståndpunkt, att Kungl. Maj :t skulle
vara skyldig att inom viss kortare tid inhämta riksdagens godkännande av
beslutet.

På grund av det anförda biträder jag förslaget, att fullmaktslagstiftningen
skall berättiga Kungl. Maj :t att under de av utredningen förordade förutsättningarna
meddela föreskrift om auktorisation. Det föreslagna stadgandet
om att myndigheterna vid tillämpningen av dylik föreskrift skall tillse att
rörlighet och konkurrens icke begränsas mer än som är oundgängligen nödvändigt
synes böra utgå ur lagtexten. Såsom Kooperativa förbundet framhållit
är vad här uttalats självklart och är uppenbarligen tillämpligt beträffande
alla föreskrifter som utfärdats med stöd av lagstiftningen.

Vad utredningen anfört i anslutning till sitt förslag att den blivande lagstiftningen
skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att vidtaga tran sportregle
ringar har icke rönt gensaga från något håll och icke heller
enligt min mening finns något att erinra däremot.

Utredningens uppfattning, att fullmaktslagstiftningen skall berättiga
Kungl. Maj :t att förordna om clearingförf arande i form av clear
ingav g ifter och clearingbidrag för att utjämna kostnaderna
vid import ävensom att uttaga prisutj ämningsavgif ter för att
utjämna priserna vid export anser jag mig kunna biträda i allt väsentligt.
Det torde nämligen ej kunna förnekas att det — såsom var fallet under
andra världskriget — kan bli nödvändigt att i ett skärpt krisläge pålägga
clearing- och prisutjämningsavgifter. Likaså är det uppenbart, att ett beslut
härom mången gång måste kunna meddelas utan förvarning för att
få avsedd verkan. Blir den tilltänkta åtgärden känd i förväg, kan nämligen
befaras att näringsidkare, som anser åtgärden vara till sin nackdel,
äventyrar syftet med denna genom att öka importen eller exporten och därmed
vållar skada för landet i dess helhet. På grund härav är det önskvärt,
att riksdagen lämnar Kungl. Maj :t fullmakt att, när läget så kräver, förordna
om uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter. Icke heller kan
jag finna, att en sådan ordning är betänklig ur principiell synpunkt. Från
åtskilliga håll har visserligen gjorts gällande att dessa avgifter rätteligen
är att betrakta som ett slags skatter eller tullar och att riksdagens samtycke

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

därför är erforderligt i varje särskilt fall, men denna åsikt torde icke vara
riktig. Skatter och tullar har nämligen andra syften än clearing- och prisutjämningsavgifter.
Den mest påtagliga skillnaden är, att dessa avgifter
saknar allt samband med fiskaliska intressen. Vidare må erinras att riksdagen
i annat sammanhang, nämligen genom förordningen den 25 maj 1945
angående prisutjämningsavgift, redan lämnat Kungl. Maj :t generellt bemyndigande
att uttaga sådan avgift. Slutligen bör i anslutning till Kooperativa
förbundets yttrande framhållas att hänsynen till internationella avtal
icke i och för sig torde utgöra hinder för riksdagen att lämna Kungl. Maj :t
fullmakt att pålägga clearing- och prisutjämningsavgifter. Uppkommer fråga
att begagna det lämnade bemyndigandet, måste självfallet noga övervägas
huruvida den tillämnade åtgärden strider mot något av Sverige ingånget avtal.
Här som eljest bör vårt land söka uppfylla sina internationella förpliktelser
och det måste sålunda vara en förutsättning för fullmaktens begagnande,
att åtgärden icke strider mot dem. Det kan emellertid förutses,
att vissa av nu ifrågavarande internationella överenskommelser icke kommer
att tillämpas vid krig eller krigsfara.

I likhet med utredningen finner jag det emellertid vanskligt att avgöra,
huruvida bestämmelserna om fullmakt för Kungl. Maj :t att pålägga clearingeller
prisutjämningsavgifter bör lämnas i den lagstiftning varom här är
fråga. I annat sammanhang har betonats att lagstiftningen icke är avsedd
att användas för andra än försörjningspolitiska syften. Behov av clearingoch
prisutjämningsavgifter torde emellertid föreligga framför allt ur prispolitiska
synpunkter. Härtill kommer att, även om dylik avgift uttages av
andra skäl, den så gott som alltid får prisreglerande verkningar. Det ligger
därför onekligen nära till hands att förorda, åt! fullmakten meddelas i prisregleringslagen
eller annan särskild lagstiftning med syfte att tillgodose
prispolitiska intressen. I anslutning härtill må erinras om nyssnämnda förordning
om prisutjämningsavgifter, vilken har detta syfte. Av utredningens
ingående redogörelse torde å andra sidan framgå att under utomordentliga
förhållanden åtgärden att pålägga clearing- eller prisutjämningsavgifter i
många fall kan vara den som är bäst ägnad att avhjälpa uppkommen eller
hotande brist på en viktig förnödenhet och att åtgärden således är nödvändig
för att tillgodose rent försörj ningspolitiska intressen. Denna omständighet
väger enligt min åsikt tyngre än de skäl, som talar mot utredningens förslag.

Med hänsyn till det anförda förordas även från min sida att den allmänna
fullmaktslagstiftningen skall upptaga bestämmelser, som berättigar Kungl.
Maj:t att, när så är påkallat av försörj ningspolitiska skäl, genomföra clearingförfarande
i form av clearingavgifter och clearingbidrag ävensom föreskriva
om uttagande av prisutjämningsavgifter.

Det må emellertid betonas, att ett beslut om clearingförfarande kan få
ogynnsamma verkningar i olika avseenden. Sålunda är, såsom kommerskollegium
framhållit, clearingavgifter ägnade att minska importörens eller
tillverkarens intresse av att nedbringa kostnaderna för varorna. De fördelar

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

han i vanliga fall har av att hålla lägre kostnader än sina konkurrenter försvinner
nämligen, om han får betala detta i form av avgifter som tillgodoförs
dem. I fråga om förnödenheter som icke importeras utan tillverkas uteslutande
inom landet har utredningen — med instämmande av priskontrollnämnden
—• funnit denna olägenhet så betydande, att utredningen avvisat
tanken på att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall få användas för
att utjämna priserna på sådana förnödenheter. Enligt utredningens mening
bör, därest det är behövligt att tillgripa ett clearingförfarande för enbart
inom landet tillverkade förnödenheter, i stället riksdagens samtycke i varje
särskilt fall inhämtas. Visserligen bär riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
motsatt sig denna begränsning av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt
fullmaktslagstiftningen, men det av utredningen anförda skälet härför
synes mig så bärande, att dess linje bör följas.

Icke heller kan bortses från att clearing- och prisutjämningsavgifter —
även om de icke strider mot ingångna internationella avtal — stundom
betraktas med oblida ögon från utländskt håll. Vidare är det obestridligt
att dylika avgifter kan medföra ogynnsamma verkningar för enskilda näringsidkare.
Försiktigheten bjuder därför, att förevarande fullmakt utnyttjas
återhållsamt. Under andra världskriget och under tiden därefter har clearing-
och prisutjämningsförfaranden vanligen kunnat genomföras genom
frivilliga överenskommelser. Jag förutsätter att ett sådant tillvägagångssätt
även i framtiden skall kunna tillämpas och att tvång endast undantagsvis
skall behöva tillgripas. Här som eljest måste den grundsatsen gälla att en
åtgärd, som under normala förhållanden är otänkbar med hänsyn till de
ogynnsamma verkningarna, i ett skärpt krisläge ofta kan så påtagligt gagna
landet eller befolkningen att betänkligheterna får vika.

I anledning av industriförbundets uttalande bör framhållas att ett av försörj
ningspolitiska skäl fattat beslut att belägga exporten av viss vara med
prisutjämningsavgift icke med nödvändighet förutsätter, att det inhemska
priset på varan genom priskontroll hålls på lägre nivå än priset på världsmarknaden.
Detta sammanhänger med att dylikt beslut i och för sig har
denna verkan. I princip kan nämligen exportören sälja varan inom landet
till ett pris, som med avgiftens belopp understiger exportpriset, utan att göra
ekonomisk förlust. År tillgången på varan god, blir därför följden vanligen
den att exportören i stället för att sälja huvudparten av tillgängliga varupartier
till utlandet utbjuder en större del på hemmamarknaden till lägre
priser och därigenom medverkar till att avhjälpa ett bristläge.

Till sist må i anslutning till grossistförbundets yttrande understrykas att
systemet med prisutjämningsavgifter utgör en av de utvägar som står till
buds för att åstadkomma en reglering av exporten och att i varje särskilt
fall den anordning bör väljas som kan anses bäst tillgodose det med åtgärden
avsedda syftet.

I likhet med utredningen finner jag, att beslagsinstitutet hädanefter
i regel ej bör användas annat än som förberedande åtgärd till beslut
om avstående av förnödenhet. Såsom i specialmotiveringen kommer att när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

mare utvecklas anser jag mig böra biträda utredningens förslag att utbyta
uttrycket »beslag» mot förfogandeförbud.

Likaså tillstyrks den lagtekniska utformning som utredningen
förordat eller att Kungl. Maj :ts befogenheter enligt den blivande lagstiftningen
uppdelas på en allmän förfogandelag och en allmän ransoneringslag.

Vidare anser jag i likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser
det vara synnerligen önskvärt att den nuvarande splittringen på förfoganderättens
område undanröjs. Ett sammanförande av hithörande bestämmelser
kräver emellertid ingående utredningar och överväganden. På grund
härav och då det ur flera synpunkter är angeläget, att revisionen av den
allmänna förfogandelagstiftningen icke ytterligare fördröjs, bör sammanslagningen
få anstå.

Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda spörsmålet
angående kronans rätt att förfoga över statlig eller kommunal egendom,
som mot lega uthyrts till enskild person, må betonas att syftet med
den allmänna förfogandelagstiftningen är att under närmare angivna förutsättningar
möjliggöra för kronan att förfoga över förnödenhet som eljest
icke är åtkomlig. Självfallet är lagen i första hand tillämplig på egendom
som tillhör annan än kronan och alltså även på kommun tillhörig egendom.
Härutöver torde emellertid lagen kunna tillämpas på förnödenhet, som visserligen
ägs av kronan men upplåtits åt annan utan att kronan därvid förbehållit
sig rätten att återtaga förnödenheten i ett så utomordentligt läge
som då förfogandelagen är i kraft.

IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.
Utredningen.

Såsom förut anförts är de faktiska betingelserna för tillämpning av gällande
förfogandelag antingen krig eller krigsfara eller ock andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Utredningen redogör ingående för
tolkningen av dessa begrepp (betänkandet s. 78—82).

I fråga om den blivande lagstiftningen framhåller utredningen, att behovet
av handlingsfrihet för Kungl. Maj :t när det gäller att vidtaga de med
lagstiftningen avsedda åtgärderna växlar med krislägets art och styrka.
Enligt utredningens mening bör Kungl. Maj :t icke erhålla större befogenheter
än vad varje läge kräver. Förutsättningar för lagstiftningens tillämpning
bör alltså, i den mån så är möjligt, såsom enligt nuvarande ordning
anpassas till de olika lägen, som kan tänkas uppkomma.

Utredningen anser det uppenbart, att en vidsträckt handlingsfrihet för
Kungl. Maj :t är oundgängligen nödvändig under tid, då vårt land befinner
sig i krig eller i krigsfara. I sådant läge är det ofrånkomligt, att
stora delar av produktion och konsumtion läggs under allmän kontroll och
att kronan erhåller en omfattande förfoganderätt. På grund härav förordar
utredningen att, om landet kommer i krig eller krigsfara, Kungl. Maj:t till -

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

erkänns alla de befogenheter, som enligt vad förut sagts bör ingå i den fullmaktslagstiftning,
varom här är fråga (1 § första stycket).

Vid behandling av spörsmålet huruvida andra utomordentliga
förhållanden än krig och krigsfara bör utgöra betingelse för
att tillämpa fullmaktslagstiftningen framhåller utredningen, att brist på förnödenheter
kan uppstå även under tid, då riket icke befinner sig i krig eller
krigsfara, samt att omständigheterna kan vara sådana att bristen icke går
att avhjälpa genom import. Också i dylikt fall framträder behovet av att
tillerkänna Kungl. Maj :t extraordinära befogenheter av den art som här avses.
Det är dock naturligt att begränsa befogenheterna till sådana lägen, där
knapphet eller betydande fara för knapphet på försörjningsviktiga
förnödenheter uppstått. Utredningen anser det emellertid icke
utan vidare klart att alla händelser, som har sådana följder, kan godtagas
som förutsättningar för tillämpning av en allmän krislagstiftning av fullmaktsnatur.

För egen del finner utredningen, att tvekan icke torde råda därom att lagstiftningen
måste inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att göra nödvändiga
ingripanden för det fall att ett krig — utan att beröra eller ha berört
vårt land — orsakat knapphet på viktiga förnödenheter inom landet.

Utredningen framhåller vidare, att även andra händelser än krig kan medföra
sådan knapphet och vara av den natur, att de bör utgöra anledning att
tillämpa lagstiftningen. Skillnad bör dock göras mellan tilldragelser, som
hänför sig uteslutande till vårt land, samt händelser utom riket. I det förra
fallet — framhåller utredningen — rör det sig ofta om situationer, som är
självförvållade i den meningen, att de utgör följden av exempelvis den förda
ekonomiska politiken, omfattande arbetskonflikter eller dylikt. Enligt utredningens
åsikt torde det icke böra ifrågakomma att undanröja de ogynnsamma
verkningarna härav genom ingripanden i enskildas äganderätt eller
näringsfrihet. Förhållandena är visserligen icke desamma då det gäller sådana
inom riket inträffade händelser som missväxt, men dylika händelser
av den omfattning att avsevärda försörjningssvårigheter uppstår är så sällsynta,
att de med hänsyn till önskvärdheten av att få klara gränslinjer kan
lämnas ur räkningen i detta sammanhang. Utredningen anser därför att en
allmän förfogande- och ransoneringslagstiftning icke bör kunna tillämpas i
ett knapphetsläge, som uppkommit till följd av inrikespolitiska åtgärder eller
andra inom landet inträffade händelser, utan att svårigheterna i sådant
fall får lösas genom särskild lagstiftning.

När utredningen härefter behandlar frågan, i vilken utsträckning den allmänna
fullmaktslagstiftningen bör vara tillämplig i ett knapphetsläge, som
orsakats av tilldragelser utom riket, framhålls att världspolitiska spänningslillstånd
ofta leder till rustningskonjunkturer, som i sin tur förorsakar
brist på råvaror. Sådan brist eller fara för sådan brist kan ge upphov
till internationella överenskommelser om fördelning eller användning av
olika råvaror, t. ex. kol, järn eller stål. Är vårt land hänvisat till att helt
eller delvis täcka sitt behov av dylik vara genom import, kan det bli nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

vändigt att vidtaga inhemska regleringsåtgärder. Ett deltagande i internationella
råvaruallokeringar kan även tvinga Sverige att införa regleringar
beträffande varor som ej importeras samt t. o. m. i fråga om varor som
exporteras. För att få t. ex. kol kan vårt land nödgas biträda en råvaraallokering
angående järnmalm. Importsvårigheter kan vidare uppstå exempelvis
till följd av inre oroligheter i ett land, från vilket Sverige brukar
importera en ur försörj ningssynpunkt särskilt viktig vara. Sådana fÖl hållanden
är ofta svåra att förutse. Är möjligheten att anskaffa varan från
annat håll begränsad, kan samma bristläge uppkomma som vid en avspärrning
under krig. Knapphet på varor kan också uppstå på grund av bristande
jämvikt i betalningsbalansen med utlandet. Beror denna på någon utom
riket inträffad utomordentlig händelse, bör enligt utredningens mening befogenheterna
i den allmänna krislagstiftningen få användas för att råda
bot på varuknappheten. Har den bristande jämvikten däremot sin grund i
vårt lands ekonomiska politik, anser utredningen — såsom av det förut anförda
framgår — att denna lagstiftning icke får tillämpas.

Vad sålunda anförts talar enligt utredningens uppfattning för att världspolitiska
spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar och inre oroligheter
i främmande länder samt därmed jämförliga utom riket inträffade
händelser, därest de förorsakar knapphet eller betydande fara för knapphet
inom Sverige på viktiga förnödenheter, godtages såsom förutsättningar för
tillämpning av en allmän krislagstiftning.

Utredningen behandlar också frågan, huruvida en lagstiftning, som icke
innehåller förfoganderätt, är tillräcklig för det fall att riket icke befinner
sig i krig eller krigsfara. Det framhålls därvid till en början att behovet
av förfoganderätt i sådant fall icke framträder med samma styrka som då
riket befinner sig i krig eller krigsfara och att det i vissa lägen kan framstå
som obehövligt att tvångsvis förfoga över nyttigheter. Å andra sidan kan ur
försörj ningssynpunkt skillnaden i de olika fallen vara obetydlig. Under ett
krig mellan andra stater kan sålunda vid en viss tidpunkt krigsfara för vårt
land föreligga, varefter denna upphör utan att därför knappheten på livsviktiga
förnödenheter blir mindre. Med hänsyn härtill, och da det är önskvärt
att fullmakterna i lagtexten görs så vidsträckta att de medger av läget
påkallade ingripanden, bör enligt utredningens uppfattning möjlighet till
förfogande över nyttigheter finnas även då riket icke befinner sig i krig eller
krigsfara. Huruvida en förfoganderätt i visst knapphetsläge är erforderlig
eller ej, får bedömas med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Denna prövning bör, såsom närmare utvecklas i följande avsnitt, ankomma
på riksdagen, 5 samband med att den skall bestämma om och i vilken mån
fullmakt skall lämnas Kungl. Maj :t att tillämpa lagstiftningen. Utredningen
förutsätter — som också framgår av följande avsnitt — att riksdagens prövning
blir noggrann och ingående samt att tillämpningsförordnandet, vilket
må meddelas för högst ett år varje gång, inom ramen för lagstiftningen icke
görs vidare än som vid varje särskilt tillfälle erfordras.

Under hänvisning till vad sålunda sagts föreslår utredningen, att Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Maj :t får befogenheter enligt en allmän fullmaktslagstiftning av det slag,
varom här är fråga, att företaga behövliga åtgärder, då riket "befinner sig" i
krig eller krigsfara eller då till följd av krig eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse knapphet eller betydande fara för knapphet på
viktig förnödenhet uppkommit inom riket (1 § andra stycket).

Herr Herlitz anför, att man med hänsyn till jämvikten i vårt statsskick
måste hysa starka betänkligheter mot en förfogande- och ransoneringslagstiftning,
som gäller även då riket icke är i krig eller krigsfara. Likväl måste
man höja sig lör behovet av en på förhand noga övervägd och antagen ramlagstiftning,
som ger de planläggande myndigheterna fasta hållpunkter för
deras arbete och gör illa genomtänkta improvisationer överflödiga. Enligt
herr Herlitz’ mening är det emellertid synnerligen vanskligt att på ett tillfredsställande
sätt ange förutsättningarna för förordnanden i sådana fall, då
riket icke är i krig eller krigsfara. En stor svårighet ligger däri, att lagstiftaren
måste taga sikte på rätt olikartade situationer; å ena sidan den som
föreligger, då efterverkningarna av ett läge där lagarna tillämpats under
krig eller krigsfara gör sig gällande, samt å andra sidan en utomordentlig
situation som uppkommer av helt annan anledning. En annan svårighet är
att i fråga om andra händelser än krig närmare beskriva dessa. När en händelse
skall betecknas som »utomordentlig», är en vansklig bedömningsfråga.
Detsamma gäller det tänjbara begreppet »betydande fara för knapphet».
Det måste beklagas att utredningen nödgats uppge det principiellt betydelsetulla
kravet, att »utomordentliga förhållanden» skall ha uppkommit för att
lagarna skall få tillämpas. Huruvida ett visst läge uppkommit »till följd»
av händelser utom riket, blir med nödvändighet en omdömesfråga. I ett invecklat
sammanhang låter det sig sällan göra att utpeka en enda orsak som
avgörande.

Remissinstanserna.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har i
piincip motsatt sig förslaget, att Kungl. Maj :t bör tillerkännas de befogenheter
utredningen förordat, då riket kommer i krig eller krigsfara.

Kooperativa förbundet anser det vara i allo att tillråda, att en ramlagstiftning
för sådana befogenheter finns färdigställd och utfärdad för krigsfall,
som i betraktande av det moderna krigets natur kräver synnerligen snabba
ingiipanden till skydd för folkförsörjningen och konsumenternas berättigade
intressen av att priserna ej uppskruvas och viktiga förnödenheter ej undanhålls
marknaden etc.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför, att delade meningar
ej torde råda om att näringslivet i händelse av krig eller krigsfara
måste underkasta sig långt gående ingrepp till säkerställande av produktion,
som är nödvändig för försvaret och folkförsörjningen. Vidare måste möjlighet
föreligga att på ett ändamålsenligt sätt fördela förefintliga tillgångar.
Dessa ingrepp måste företagas utan onödigt dröjsmål. Det synes därför handelskammaren
välbetänkt, att den erforderliga lagstiftningen i form av be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

redskapslagar, färdiga att vid behov ges gällande kraft, redan i fredstid
utarbetas. Handelskammaren bär icke förbisett de allvarliga följder, som
dessa lagar kan få bl. a. för den enskilde näringsidkaren.

Flertalet övriga handelskammare anlägger liknande synpunkter.

Utredningens förslag, att fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas
då till följdav krig eller annan utom riket inträffad utomordentlig
händelse knapphet eller betydande fara för
knapphet på viktig förnödenhet uppkommit, tillstyrks av
bostadsstyrelsen, jordbruksnämnden, kommerskollegium, bränslekommissionen,
priskontrollnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands
och Kopparbergs län samt landsorganisationen. Överståthållarämbetet framhåller
därvid att riksdagsbehandlingen, som följer på en av Kungl. Maj:t
gjord framställning om tillämpning av lagstiftningen, torde borga för att
fullmakter icke lämnas utan tillräckliga skäl eller i vidare omfattning än
nödvändigt. Jordbruksnämnden har utgått från att förevarande bestämmelse
icke ges för vidsträckt tolkning.

Förslaget lämnas utan erinran också av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,
Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,
riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
biltrafiknåmnden, lantbruks styr elsen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län, civilbefälhavarna i första—fjärde civilområdena
ävensom slakthus- och saluhallsstyrelsen, spannmålsbolaget och
trafikbilägarnas riksorganisation.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ställer sig principiellt
välvillig till utredningens förslag men ifrågasätter, om icke de ingrepp som
kan försvaras då landet råkat i krig eller krigsfara borde i görligaste mån begränsas
vid andra krislägen. I allt fall måste man då hoppas på att lagarna
tillämpas med en klok och måttfull återhållsamhet, så att den enskildes rätt
ej mer än nödvändigt träds för nära, och att fullmakterna icke används för ej
avsedda syften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, Väslernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Gotlands
handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
köpmannaförbundet, industriförbundet, riksförbundet för landsbygdens
folk, lantbruksförbundet och redareföreningen kan endast med tvekan
godtaga utredningens förslag. De understryker därvid de betänkligheter, åt
vilka herr Herlitz givit uttryck.

Handels- och industrikommissionen finner det icke vara av större praktisk
betydelse om man inrymmer de befogenheter, som bör tillkomma Kungl.
Maj :t i annat fall än vid krig eller krigsfara, i en allmän fullmaktslagstiftning
eller om man väljer den utvägen att stifta ny lag i varje särskilt fall.

Även grossistförbundet anser det ur formella synpunkter relativt betydelselöst,
om bestämmelsen i 1 § andra stycket finns med i lagstiftningen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ej. Reellt sett innebär emellertid förekomsten av bestämmelsen ett föregripande
av förhållanden och ståndpunktstaganden, som för ögonblicket ej är
för handen men vilka — om de skulle bli aktuella — måste bedömas från
då rådande utgångspunkter. Förbundet anser det därför olämpligt att låsa
utgångsläget för den framtida bedömningen vid de nu föreslagna bestämmelserna.

Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands
och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att
utom riket inträffade särskilda förhållanden visserligen kan leda till så allvarliga
brister i försörjningshänseende, att extraordinära statliga ingrepp
är av nöden. I regel torde dock brådskan icke vara större, än att frågan kan
övervägas av statsmakterna i varje särskilt fall. Dessutom är det ytterst
vanskligt att för andra fall än krig och krigsfara i lagtext fastställa betingelserna
för lagstiftningens ikraftträdande. Bedömandet måste bli subjektivt
och det påverkas lätt av andra syften än dem fullmaktslagstiftningen avser
att trygga. Enligt handelskammarens uppfattning bör därför Kungl. Maj :ts
befogenheter vara mycket begränsade, då det gäller att vidtaga åtgärder i
andra utomordentliga lägen än krig och krigsfara. Handelskammaren anser,
att denna uppfattning i princip överensstämmer med utredningens egen.
Utredningen förutsätter ju, att i dessa lägen behovet av fullmakter skall
noggrant prövas. Såvitt handelskammaren kan finna, måste emellertid denna
prövning i praktiken bli tämligen formell. Det kan nämligen ej ens fordras,
att Kungl. Maj :t skall kunna fullständigt ange de skilda konkreta syften
som de begärda fullmakterna avser att tillgodose. Ej heller torde riksdagen
vara benägen att i mera viktiga hänseenden motsätta sig Kungl. Maj :ts
önskemål. Offentliga debatter lär knappast komma till stånd. Författningar,
som tillkommer med stöd av fullmaktslagstiftning, blir icke granskade av
lagrådet. Allmänna rättssäkerhetssynpunkter och intresset av att ej alltför
djupt ingripa i den enskildes rörelsefrihet kan uppenbarligen bättre tillgodoses,
då den sedvanliga lagstiftningsvägen beträds. Härtill kommer att statsregleringar,
som införts under en kris, gärna behålls även då skälet för deras
införande bortfallit. Vidsträckta fullmakter för myndigheterna leder lätt
till rättsosäkerhet och godtycke. Gränsen mellan myndigheternas kompetens
och den enskildes handlingsfrihet blir obestämd. Inom krisförvaltningen
utbildas lätt en felaktig uppfattning om de statliga organens rättigheter
och skyldigheter gentemot den enskilde. På grund av det anförda avstyrker
handelskammaren, att Kungl. Maj :t, då krig eller krigsfara ej föreligger,
lämnas fullmakt att förfoga över enskild egendom med nyttjanderätt eller
att ålägga ägare av fastighet eller industrianläggning att producera för kronans
räkning eller att förordna om lagring av förnödenheter för kronan eller
att föreskriva skyldighet att ställa transportmedel till kronans förfogande
eller att besluta om auktorisation för kontroll av handels- eller användningsreglering
in. m. Icke heller bör Kungl. Maj :t ha rätt att uttaga exportavgifter
och det är tveksamt, om icke detsamma borde gälla uttagande av clearingavgifter.
Om det i fredstid skulle visa sig nödvändigt att göra brådskan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

de ingrepp på försörjningsområdet, är det enligt handelskammarens mening
ej någon olägenhet, därest Kungl. Maj :ts befogenheter begränsas till genomförande
av handels- och användningsreglering samt förordnande om beslag.

Skånes handelskammare anlägger liknande synpunkter och framhåller
därvid bl. a. att riksdagen numera är samlad under större delen av året samt
att i brådskande fall under mellanterminerna riksdagen relativt snabbt kan
mkallas för att behandla en av Kungl. Maj :t i vanlig ordning gjord framställning
om fullmakt att i visst fall vidtaga en extraordinär åtgärd på folkförsörjningens
område. För den enskilde näringsidkaren skulle en sådan
lagstiftningsprocedur skapa en ökad känsla av trygghet och förtroende och
därmed även en ökad solidaritet med samhället. Att handelskammaren har
svårt att godtaga en fullmaktslagstiftning för andra utomordentliga lägen
än krig och krigsfara sammanhänger delvis med de mindre gynnsamma erfarenheter,
som stora grupper näringsidkare under efterkrigstiden haft av
förhandlingar med krismyndigheterna. Dessa har nämligen, för att få näringsidkare
att mer eller mindre frivilligt ansluta sig till olika regleringsåtgärder,
ej sällan hänvisat till de möjligheter som förfogandelagen erbjudit
för åtgärdernas genomförande tvångsvis. Samarbetet gagnas förvisso bäst
av att förhandlingarna förs i en förtroendefull anda och utan hänsyn till
statsmakternas möjligheter att tillgripa lagstiftningsåtgärder. Handelskammaren
hemställer därför, att Kungl. Maj :ts befogenheter, då krig eller krigsfara
ej föreligger, begränsas på sätt Stockholms handelskammare förordat.

Handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Gävle biträder denna
hemställan.

Enligt kommers kollegiets mening är de av handelskamrarna sålunda anförda
skälen för en begränsning av fullmakterna icke övertygande. Kollegiet
understryker, att även under andra utomordentliga förhållanden än
krig och krigsfara ett snabbt ingripande kan vara nödvändigt. Den omgång,
som vidtagande av provisoriska åtgärder i avvaktan på lagstiftning
i ämnet innebär, kan föranleda att det önskade resultatet icke uppnås. Särskild
lagstiftning beträffande varje ingripande skulle vidare kunna medföra
en väsentligt ökad arbetsbelastning för riksdagen.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet anser, att den föreslagna lagstiftningen
icke bör reglera andra ingripanden än dem, som måste vidtagas vid
krig eller krigsfara eller vid andra utomordentliga, av krig eller krigsfara
föranledda förhållanden, d. v. s. även under övergångstid efter det kriget
eller krigsfaran upphört. I andra fall bör enligt civilbefälhavarens mening
särskild lagstiftning tillgripas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa förbundet
ställer sig helt avvisande till förslaget att fullmaktslagstiftningen skulle
gälla i andra lägen än krig och krigsfara.

Riksnämnden bestrider icke, att behov av fullmakter för Kungl. Maj :t kan
föreligga även om riket icke är i krig eller krigsfara. Enligt riksnämndens
uppfattning torde dock frågan om i vilken utsträckning och under vilka
förutsättningar regleringsåtgärder bör tillgripas i fredstid ofta bli föremål

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

för delade meningar. Bestämmelser härom behövs icke i förväg, då det
står Kungl. Maj :t och riksdagen fritt att vid behov besluta om erforderliga
åtgärder. Härvid kan, om så finns lämpligt, förordnas att fullmaktslagarnas
stadganden skall träda i kraft. Genom att de föreslagna bestämmelserna i
1 § andra stycket inskränker giltigheten till viss tid och till vissa förutsättningar
uppdrages i förväg en gräns för riksdagens befogenhet att i framtiden
medge tillämpning av lagarna. Detta förefaller riksnämnden egendomligt
särskilt som det främsta syftet med lagarna är att ge befogenhet åt Kungl.
Maj :t. Lagarna kan behövas även under andra förutsättningar än som angivits
i förslaget. Riksdagen torde i så fall vara oförhindrad att medge detta
och eventuellt kan paragrafen när som helst ändras. Riksnämnden kan därför
icke finna något fog för de föreslagna bestämmelserna i 1 § andra
stycket.

Kooperativa förbundet framhåller, att nämnda bestämmelser innebär en
utvidgning i förhållande till gällande förfogandelag, eftersom hänvisning
sker till ett knapphetsläge. Lagstiftningen kan nämligen sättas i kraft i
nästan varje läge, då en internationell knapphet som påverkar även vårt
land uppträder. Minskad tillgång på en eller annan förnödenhet, åtföljd av
höga priser, är en vanligen återkommande företeelse på den internationella
marknaden. Intet synes hindra att lagstiftningens ikraftträdande upptages
till prövning vid varje sådant tillfälle, som är framkallat av utomordentlig
händelse utom riket. Betänkandet innehåller ej heller någon definition på
begreppen »knapphet» eller »fara för knapphet». Förbundet kan därför icke
finna den förordade ramlagstiftningen ändamålsenlig för att bemästra knapphetssituationer
i fredstid, vilka kan uppträda av högst växlande orsaker och
åtföljas av högst växlande yttringar. För att lagstiftningen skall kunna
träda i kraft i dessa fall fordras under alla förhållanden en, formellt sett,
normal riksdagsbehandling. Det förefaller därför förbundet egendomligt, att
denna behandling skulle avse frågan om, vilka delar av en i förväg uppgjord
ramlagstiftning som skulle sättas i kraft, i stället för en proposition berörande
erforderliga befogenheter för Kungl. Maj :t, avpassade efter särarten
av den föreliggande situationen.

Även grossistförbundet finner själva begreppsbestämningen »knapphet eller
betydande fara för knapphet» vara för tänjbar och obestämd. Enligt förbundets
mening kan bakom ett fastslående av att knapphet är för handen
ligga en bedömning med inslag av de mest skiftande politiska mål. Begreppsbestämningen
är därför av föga betydelse för begränsningen av ett
framtida handlande inom den av utredningen åsyftade ramen.

Bränslekommissionen däremot anser, att hänvisningen till ett knapphetsläge
innebär en klar begränsning i förhållande till gällande förfogandelag.
Det synes dock kommissionen riktigt, att denna begränsning görs.

Enligt landsorganisationens uppfattning inskränker lagstiftningen alltför
snävt Kungl. Maj :ts befogenheter genom att hänföra ifrågasatta åtgärder
till bristsituationer. Framför allt de i förslaget till ransoneringslag angivna
åtgärderna måste betraktas såsom självklara från samhällets sida vid lösningen
av försörjningsproblem av allmänt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 77

Tolkningen av uttrycket »knapphet» har ytterligare berörts av tre remissinstanser.

Sålunda bör enligt riksnämndens mening under alla förhållanden ordet
»knapphet» såsom alltför obestämt lämpligen utbytas mot ordet »brist».

Jordbruksnämnden betonar, att med uttrycket »knapphet» torde avses
— förutom verklig brist — endast sådana utpräglade knapphetslägen, som
gör en tillämpning av de föreslagna lagarna nödvändig.

Industriförbundet ifrågasätter, om icke förutsättningarna för tillämpning
av fullmakterna bort skärpas, såtillvida att ingripanden icke borde få förekomma
i andra fall än då fråga vore om förnödenhet som ur försörjningssynpunkt
är särskilt viktig.

Utredningens förslag att knapphetsläget skall hänföra sig till utom riket
inträffade utomordentliga händelser har föranlett uttalanden från några remissinstanser.

Sålunda understryker Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
angelägenheten av att utredningens förslag följs på denna punkt.

Pris kontrollnämnden har icke något att invända mot förslaget, men betydelsen
av förevarande begränsning får enligt nämndens mening icke överdrivas.
Det torde nämligen i praktiken bli mycket svårt att objektivt klarlägga,
huruvida t. ex. en bristande betalningsbalans uppstått på grund av
utrikespolitiska eller inrikespolitiska förhållanden. Någon instans, som kan
avgöra detta, torde icke finnas. Enligt nämndens uppfattning är det därför
sannolikt, att en sådan fråga kommer att avgöras under vanliga parlamentariska
former av regering och riksdag.

Handels- och industrikommissionen anlägger liknande synpunkter.

Bränslekommissionen ifrågasätter, huruvida icke även förhållanden vilka
uppkommit till följd av inom riket inträffade händelser, såsom missväxt
och isblockad i hamnarna, skall föras under fullmaktslagstiftningens tilllämpningsområde.
Sådana händelser är dock sällan av den omfattningen,
att de förorsakar avsevärda försörjningssvårigheter. På grund härav ansluter
sig kommissionen till utredningens ståndpunkt i denna fråga.

Bostadsstyrelsen erinrar om verkstadskonflikten år 1945 och den knapphet
på olika förnödenheter som då hotade. Styrelsen finner emellertid tillräckliga
skäl ej föreligga att frångå utredningens förslag, att inom riket inträffade
händelser ej får föranleda tillämpning av fullmaktslagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom i annat sammanhang betonats är grunden för en fullmaktslag, att
sådana förhållanden kan inträda att Kungl. Maj :t bör ha frihet vidtaga en
med lagen avsedd åtgärd utan att behöva inhämta riksdagens samtycke i
form av vanlig lagstiftning. Vissa faktiska betingelser måste m. a. o. vara
uppfyllda för att Kungl. Maj :t skall få använda de i lagen lämnade fullmakterna.

Alltsedan den första förfogandelagens tillkomst har, liksom beträffande
flertalet fullmaktslagar, gällt att Kungl. Maj :t ägt förordna om tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

av lagen, då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Nödvändigheten
härav har aldrig varit ifrågasatt och utredningen föreslår också, att
denna ordning skall behållas samt tillämpas jämväl i fråga om den förordade
ransoneringslagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att
erinra mot att Kungl. Maj :t, om landet råkar i krig eller krigsfara, får utnyttja
samtliga de befogenheter som anses böra ingå i en allmän fullmaktslagstiftning
av nu förevarande slag. Också enligt min mening talar alla skäl
för en sådan ordning.

Förutom vid krig eller krigsfara får gällande förfogandelag tillämpas vid
andra utomordentliga, av krig föranledda förhålland
e n. Stadgande härom återfanns redan i 1915 års förfogandelag och dess
berättigande i och för sig har knappast varit omstridd. Meningarna har däremot
stundom varit delade, när det gällt att bedöma huruvida berörda betingelser
kan anses föreligga vid ett visst skede. Särskilt har meningsmotsättningarna
framträtt under övergångstiden efter andra världskriget i samband
med att förordnande om fortsatt tillämpning av nu gällande allmänna förfogandelag
meddelats. Ä ena sidan har anförts att de utomordentliga förhållanden,
som alltjämt var för handen och nödvändiggjorde ransoneringsoch
regleringssystemets bibehållande, väsentligen hade sin grund i världskriget
och att sålunda formellt hinder ej mötte att behålla lagen i kraft.
Från åtskilliga håll har häremot invänts att begreppet »utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden» måste tolkas snävt och att, i allt fall ett par år
efter krigets slut, betingelser för lagens tillämpning saknades; de förhållanden
som åberopats hade i verkligheten andra orsaker, bl. a. inom riket
inträffade händelser.

Det enklaste sättet att undvika antydda meningsskiljaktigheter är onekligen
alt låta den blivande fullmaktslagstiftningen träda i tillämpning, endast
då riket kommer i krig eller krigsfara. Detta skulle medföra att särskild
lag måste stiftas, så snart eljest någon åtgärd av det slag varom här är fråga
skulle visa sig behövlig. Denna utväg skulle tillfredsställa de företrädare för
det enskilda näringslivet som i detta sammanhang — under åberopande av
att en allmän fullmaktslagstiftning möjliggör alltför långt gående ingrepp
i de enskildas frihet och egendom samt därför knappast uppfyller rättssäkerhetens
krav — mer eller mindre bestämt motsatt sig att lagstiftningen
skall vara tillämplig i fredstid. Hur beaktansvärda dessa synpunkter än är,
talar å andra sidan åtskilliga skäl mot att göra en sådan inskränkning. Sålunda
är det knappast möjligt att ange någon skarp gräns mellan begreppen
krigsfara och andra utomordentliga förhållanden. Exempelvis kan under ett
krig, som ej direkt berör vårt land, förhållandena växla från tid till annan,
så att under vissa skeden krigsfara kan anses föreligga medan så icke är
fallet under andra perioder. Begränsas lagstiftningens tillämplighet till tid,
då riket är i krig eller krigsfara, kan också riskeras att begreppet krigsfara
ges en alltför vidsträckt tolkning, vilket ur andra synpunkter kan vara
olämpligt. Slutligen må erinras att de praktiska olägenheterna av en lagstiftning
i det särskilda fallet mången gång är lika framträdande antingen
den tillämnade åtgärden har sin grund i krig eller krigsfara eller den orsa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

kas av andra därmed jämställda händelser. Svårigheterna att förse befolkningen
eller försvaret med viktiga förnödenheter kan vara lika påtagliga i
båda fallen. Också här gäller att syftet med erforderliga åtgärder kan äventyras,
om dessa blir kända i förväg, och att de därför måste kunna genomföras
tillräckligt snabbt. Ett behörigt hänsyntagande till de olika synpunkter
som sålunda kan anföras leder enligt min mening till att lagstiftningen
icke kan begränsas till att avse allenast krig eller krigsfara utan att den
måste kunna tillämpas även under andra förhållanden.

När det gäller att närmare ange övriga betingelser för lagstiftningens
tillämplighet än krig och krigsfara, vari landet befinner sig, är det
emellertid, med hänsyn till de betänkligheter som kan anföras mot en sådan
lagstiftning, angeläget tillse att tillämplighetsområdet icke blir för vidsträckt
och att hithörande stadganden blir så entydiga som möjligt. Utredningen
har också strävat efter att tillgodose dessa båda synpunkter.

Sålunda bör enligt utredningens mening av lagtexten otvetydigt framgå,
att inom riket knapphet eller betydande fara för knapphet
måste ha uppkommit på förnödenhet för att Kungl. Maj :t skall få utnyttja
fullmakterna. Den sålunda uppställda förutsättningen innebär —
såsom utredningen framhållit — en avsevärd inskränkning i förhållande
till vad som gäller enligt 1939 års allmänna förfogandelag. Denna begränsning
synes mig fullt naturlig såsom överensstämmande med de riktlinjer,
som uppdragits för att ange lagstiftningens allmänna syfte, nämligen att
avhjälpa och förebygga knapphetslägen på försörjningsområdet. Det kan
därför knappast anses tillrådligt alt, såsom landsorganisationen förordar,
låta lagstiftningen bli tillämplig även då sådant läge ej föreligger. Detta
skulle innebära ett klart avsteg från nämnda syfte. — Med anledning av
de uttalanden som ordet »knapphet» föranlett från ett par håll må framhållas,
att det torde vara ogörligt att finna ett uttryck som icke lämnar utrymme
för olika tolkningar. Ordet »knapphet» får visserligen anses ha en
något vidare innebörd än »brist», men det innebär dock att tillgången på
förnödenheten på ett påtagligt sätt understiger den normala. Också i fråga
om uttrycket »betydande fara för knapphet» framträder svårigheterna att
skapa ett begrepp som icke är tänjbart. Uttrycket synes dock vara tillräckligt
tydligt för att icke bli misstolkat. De farhågor som grossistförbundet
hyser i detta sammanhang synes mig överdrivna. Det saknas nämligen
grundad anledning antaga, att statsmakterna skulle fastslå förhandenvaron
av ett knapphetsläge enbart för att med hjälp av fullmaktslagstiftningen
söka uppnå ett allmänpolitiskt mål. Slutligen bör i anslutning till industriförbundets
yttrande betonas att en gradering mellan sådana förnödenheter,
som är särskilt viktiga ur försörjningssynpunkt, och andra förnödenheter
varken är möjlig eller lämplig. Även i detta sammanhang bör det räcka med
den allmänna förutsättningen för lagstiftningens tillämplighet, nämligen att
förnödenheten skall vara behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller i övrigt vara av vikt för befolkningen eller produktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Såsom utredningen framhållit kan knapphet eller betydande fara för
knapphet på förnödenhet uppkomma till följd av händelse som inträffat
antingen inom eller utom riket. Utredningen avvisar tanken på att tilldragelser
inom landet skulle kunna föranleda tillämpning av fullmaktslagstiftningen.
Härav följer att exempelvis den föreslagna ransoneringslagen icke
får tillgripas för att genomföra en handelsreglering i ett bristläge, som väsentligen
har sin grund i arbetskonflikter, missväxt, ishinder o. dyl. Ingen
av remissinstanserna har haft något att invända mot utredningens ståndpunkt.
Ett par av dem ifrågasätter visserligen, om icke den förordade lagstiftningen
borde vara tillämplig även i sådana fall, men de har slutligen
stannat för att tillräckliga skäl härför icke kan anses föreligga.

Icke heller enligt min mening är anledning att frångå utredningens förslag.
I fråga om tilldragelser inom riket av den art att de påverkar förhållandena
på försörjningsområdet finns uppenbarligen möjligheter att följa
utvecklingen. Plötsliga knapphetslägen torde sällan uppkomma och tiden
lärer därför medgiva lämpliga planeringsåtgärder i förväg. Skulle lagstiftning
visa sig nödvändig, bör den ske i vanlig ordning.

Däremot har utredningen funnit erforderligt, alt fullmaktslagstiftningen
skall kunna utnyttjas om knapphetsläget uppkommit genom krig eller
annan utom riket inträffad utomordentlig händelse.
Obestridligen är i sådant fall skälen för en tillämpning av lagstiftningen
långt starkare. Vårt land kan i dylika fall ofta icke påverka händelseförloppet
och kan oförmodat ställas inför ett läge, där knapphet på viktiga förnödenheter
uppstått eller hotar och som icke går att bemästra genom import
eller ökad inhemsk produktion.

Mot den av utredningen föreslagna lydelsen kan givetvis invändas att ordet
»utomordentlig» icke är entydigt utan kan föranleda tolkningssvårigheter.
Uppenbart är emellertid att de situationer som här åsyftas är så många
och av så skiftande slag att det svårligen låter sig göra att i en lagtext uttömmande
angiva dem.

I likhet med utredningen finner jag, att ett krig mellan främmande stater
är en sådan händelse som — därest övriga förutsättningar är uppfyllda —
skall kunna föranleda lagstiftningens tillämpning, samt att det är i och för
sig likgiltigt huruvida kriget pågår eller upphört eller om det innebär eller
i ett tidigare skede inneburit fara för vårt land. Ett stadgande av detta innehåll
måste för övrigt anses ha ännu större berättigande än det hade vid sin
tillkomst. Ett krig förorsakar nämligen numera vanligen katastrofala rubbningar
i de krigförande ländernas hela samhällsliv och verkningarna härav
uppträder ofta bl. a. i form av påfrestningar för andra länders näringsliv
på ett mera påtagligt sätt än tidigare.

Det kan icke förnekas att också andra utomlands timade tilldragelser än
krig kan ha svåra och ej förutsedda följder för vårt land ur försörjningssynpunkt.
Utredningen nämner i detta sammanhang främst världspolitiska
spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar samt inbördeskrig eller
andra inre oroligheter i främmande länder. De skäl som utredningen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

fört för att sådana och liknande utomordentliga händelser bör möjliggöra
ingripanden enligt fullmaktslagstiftningen synes mig bärande. Också här
gör sig den senaste tidens snabba utveckling på olika områden starkt gällande.
Tilldragelser som direkt hänför sig till ett eller flera land kan till
följd av den alltmer framträdande internationella gemenskapen lätt påverka
förhållandena i andra länder.

Såsom herr Herlitz och en del remissinstanser framhållit kan det självfallet
många gånger vara vanskligt att bedöma, huruvida ett inom riket uppkommet
knapphetsläge är en följd av utomlands inträffade händelser eller
har andra orsaker. Det måste dock förutsättas, att prövningen av denna
fråga blir noggrann och att den sker efter objektiva och sakliga grunder.

Vid ett ställningstagande till frågan om lagstiftningen skall gälla även
under andra förhållanden än krig eller krigsfara bör även beaktas det i följande
avsnitt framlagda förslaget, att Kungl. Maj :t under tid, då riket icke
är i krig eller krigsfara, får begagna fullmakterna endast med samtycke av
riksdagen, samt att samtycket kan begränsas till viss eller vissa fullmakter.
Det ligger sålunda i riksdagens hand att avgöra, huruvida betingelserna för
lagstiftningens tillämpning i allo är uppfyllda. Vidare blir det riksdagens
sak att pröva, vilken eller vilka fullmakter som lämpligen bör lämnas med
hänsyn till det föreliggande läget. Jag kan därför icke dela de betänkligheter,
som från några handelskammares sida framförts mot tanken att samtliga i
lagstiftningen inrymda fullmakter skall kunna tillämpas även om landet
icke befinner sig i krig eller krigsfara.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag, att den allmänna
fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas — förutom då riket
befinner sig i krig eller krigsfara — när till följd av krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet.

Slutligen må nämnas att jag icke biträder de synpunkter som anförts av
liksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Det vill synas som om riksnämnden
finner en i fredstid gällande fullmaktslagstiftning vara närmast
till hinders, såvida den ej kan tillämpas även under andra betingelser än de
av utredningen förordade. Av vad tidigare sagts torde emellertid framgå att
det knappast kan tänkas uppkomma ett ur försörjningssynpunkt så allvarligt
läge, att icke antingen fullmaktslagstiftningen får utnyttjas eller tiden
medger andra planeringsåtgärder eller särskild lagstiftning. Den omständigheten
att lagarna i fredstid får sättas i kraft endast under vissa betingelser
torde å andra sidan icke — såsom jämväl Kooperativa förbundet och grossistförbundet
tycks mena — föregripa eller försvåra åtgärder av samma eller
liknande slag, därest under andra betingelser dylika åtgärder av statsmakterna
bedöms som ändamålsenliga. Bedömandet måste rimligen bli detsamma,
vare sig fullmaktslagstiftningen finns eller icke. I anslutning till
handels- och industrikommissionens uttalande må till sist understrykas att
den praktiska fördelen med en i fredstid tillämplig fullmaktslagstiftning
framför allt är den, att riksdagsbehandlingen kan påbörjas kort tid efter det

6 Bihang till riksdagens protokoll 195h. 1 samt. Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den utomordentliga händelsen inträffat, eftersom tidsödande och omfattande
förarbeten icke är erforderliga.

V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen.

I betänkandet anförs att det knappast torde råda delade meningar om
lämpligheten av att låta en allmän ransonerings- och förfogandelagstiftning
gälla utan tidsbegränsning för det fall att landet kommer i krig eller krigsfara.
En permanent lagstiftning är nämligen till stor fördel för
det planeringsarbete som redan i fredstid måste göras för den militära och
ekonomiska försvarsberedskapen, främst därför att de planerande myndigheterna
får möjlighet alt bedöma vilka ingripanden, som kan göras och hur
dessa skall ske.

I fråga om lagstiftningens tillämpning i annat utomordentligt läge än då
riket befinner sig i krig eller krigsfara erinrar utredningen om att enligt gällande
förfogandelag riksdagens samtycke fordras för att lagen i sådant fall
skall träda i kraft, samt att ett beslut härom kan avse högst ett år. Behålls
denna ordning i den nya lagstiftningen, vilket utredningen — såsom av det
följande framgår —- finner lämpligt, kommer skillnaden mellan en permanent
och en tidsbegränsad lagstiftning från riksdagens synpunkt att bli
mycket liten.

Utredningen anser sig böra på grund av det anförda förorda, att den nya
ransonerings- och förfogandelagstiftningen blir permanent.

När utredningen behandlat spörsmålet om förutsättningarna för lagstiftningens
tillämpning vid krig eller krigsfara, har den övervägt att
— liksom förutsatts skola ske enligt lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om
skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten — låta lagstiftningen
träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksdagens
godkännande, då riket kommer i krig. Utredningen har emellertid icke
ansett sig böra tillstyrka en sådan ordning. Enligt utredningens mening
torde det nämligen vara principiellt riktigt att upprätthålla kravet på att
riksdagen skall godkänna ett förordnande om lagstiftningens ikraftträdande
och att avvikelse härifrån icke bör ske i annat fall än då hinder möter att
inhämta riksdagens godkännande. Sådant hinder kan visserligen uppkomma
t. ex. vid ett modernt blixtkrig, men frågan har betydelse långt utöver
området för denna lagstiftning och bör därför prövas i större sammanhang
för att lösas efter enhetliga linjer i olika fall. Utredningen uttalar sig därför
för att det nuvarande kravet på ett särskilt förordnande bibehålls också
för det fall att riket råkar i krig. Med hänsyn till behovet av snabbt handlande
måste Kungl. Maj:t å andra sidan ha befogenhet att vid krig eller
krigsfara utan riksdagens samtycke förordna, att lagstiftningen skall tilllämpas
under viss kortare tid. Denna bör dock enligt utredningens mening
vara längre än i gällande förfogandelag. Utredningen föreslår därför, att förordnande
av nyssnämnt slag skall underställas riksdagen inom en månad,

Kungl. May.ts proposition nr 20.

vid äventyr att det eljest förfaller, och att förordnandet skall vara förfallet
om det icke gillas av riksdagen inom två månader från det underställningen
skett.

I fråga om lagstiftningens tillämpning under andra utomordentliga
förhållanden än krig eller krigsfara anknyter utredningen delvis
till de under föregående avsnitt angivna synpunkterna. Sålunda erinras
om att behovet av en fullmaktslagstiftning icke är lika framträdande som
under krig eller krigsfara och att de omständigheter, som kan föranleda tilllämpning
av lagstiftningen, är mycket växlande. Utredningen finner det vara
en i det närmaste olöslig uppgift att i lagtext eller på annat sätt i förväg
uttömmande ange dessa omständigheter. Ej heller är det möjligt att i förväg
fastslå, i vilken omfattning fullmakter bör lämnas i ett visst läge. Vidare
bör — såsom utredningen tidigare framhållit — riksdagen i möjlig utsträckning
få tillfälle att göra sitt inflytande gällande. Utredningen anser
därför, när fråga är om andra utomordentliga förhållanden än krig och
krigsfara, den nuvarande ordningen vara riktig och ändamålsenlig. De i lagstiftningen
lämnade fullmakterna bör sålunda under nyss angivna förhållanden
kunna bringas i tillämpning, helt eller delvis, under en tid av högst
ett år i sänder, därvid riksdagens samtycke alltid erfordras. Denna ordning
medger, att fullmakternas omfattning och den tidrymd varunder de skall
gälla kan bestämmas med hänsyn till det läge som råder när de lämnas.
Utredningen framhåller därvid, att fullmakterna kan begränsas till att avse
endast vissa förfogande- eller ransoneringsåtgärder. Bemyndigande att uttaga
clearing- eller prisutjämningsavgifter krävs allenast under vissa förhållanden.
Det är vidare möjligt att inskränka fullmakterna till vissa försörjningsområden,
vissa varugrupper eller varor eller vissa behov. I fråga
om fullmakternas giltighetstid framhålls, att det ibland kan visa sig lämpligt
att bemyndigande lämnas för kortare tid än ett år, t. ex. för tid då riksdagssession
icke pågår jämte den tid som beräknas åtgå för att riksdagen
skall kunna besluta om förnyat bemyndigande. Jämväl i detta sammanhang
betonar utredningen angelägenheten av att frågan om i vilken omfattning
Kungl. Maj :t är i behov av de i lagstiftningen angivna fullmakterna ingående
prövas av riksdagen, samt att tillämpningsförordnandet icke görs vidare än
som vid varje särskilt tillfälle erfordras.

Herr Herlitz anser sig böra kraftigt understryka att lagstiftningens uppgift,
till den del den ej avser tid då riket befinner sig i krig eller krigsfara,
endast är att utgöra en ram, inom vilken Konung och riksdag får ingripa
när ett vanskligt läge uppkommit. Utvecklingen skulle bli helt snedvriden,
om det gjordes till regel att med en eller annan inskränkning sätta lagstiftningen
i tillämpning. Tvärtom måste ett förordnande härom föregås av ett
övervägande, lika noggrant som då ny lag stiftas, huruvida och i vilken
utsträckning Konungen bör utrustas med utomordentliga befogenheter. Försummas
en sådan prövning, blir lagstiftningen ett medel för en djupgående
omvandling av vårt statsskick. Enligt herr Herlitz’ åsikt hade det varit önsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

värt med en föreskrift som uttryckligen anger, att förutsättningen för förordnandet
är att det uppkomna läget gör ingripanden enligt lagstiftningen
nödvändiga.

Remissinstanserna.

Icke någon av remissinstanserna har något i och för sig att erinra mot att
den föreslagna lagstiftningen görs permanent och utfärdas redan i
fredstid.

Den av utredningen ej godtagna utvägen att låta lagstiftningen automatiskt
träda i tillämpning när riket råkar i krig har behandlats av länsstyrelsen
i Malmöhus län och civilbefälhavaren i femte civilområdei.

Länsstyrelsen kan ej dela utredningens uppfattning i detta hänseende.
Enligt länsstyrelsens mening bör den föreslagna lagstiftningen för att fylla
kravet på en godtagbar beredskap träda i automatisk tillämpning senast vid
den tidpunkt riket kommer i krig. Man måste räkna med att ett krig numera
kan öppnas utan varsel och medföra sådana följder, att ett tillämpningsförordnande
icke utan betydande tidsutdräkt kan utfärdas. Vidare kan
inträffa att ett meddelande om ett utfärdat förordnande på grund av förbindelseavbrott
eller liknande kommer myndigheterna för sent tillhanda.

Civilbefälhavaren ansluter sig till dessa synpunkter och ifrågasätter, om
icke de båda lagarna borde träda i automatisk tillämpning såväl vid krig
som krigsfara. Civilbefälhavaren framhåller, att de ämbets- och tjänstemän,
som under sådana förhållanden skall tillämpa lagarna, måste ha visshet om
att de gäller. Denna kan icke uppnås på annat sätt än genom en föreskrift,
att författningen ifråga vid en viss tidpunkt träder i automatisk tillämpning.
Enligt civilbefälhavarens mening synes denna tidpunkt böra bestämmas
till senast den dag, då Kungl. Maj :t låter tillkännage beredskapstillstånd
genom beredskap slarm. Denna ordning gäller enligt den tillämpningskungörelse,
som utfärdas i anslutning till rekvisitionslagen.

Remissinstanserna har icke i princip något att invända mot förslaget att
Kungl. Maj :t skall i förväg inhämta riksdagens samtycke för att i annan
utomordentlig situation än krig eller krigsfara få tilllämpa
i lagstiftningen inrymd fullmakt och att riksdagens beslut härom kan
avse högst ett år.

I anslutning till förslaget att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall
bli permanent har arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och civilbefälhavaren i första civilområdet
upptagit frågan om nödvändigheten av att komplettera lagstiftningen
med en fullmaktslag på tjänstepliktens område.

Sålunda anför riksnämnden, att bestämmelserna i den föresiagna allmänna
fullmaktslagstiftningen icke är tillräckliga för att nå det avsedda syftet.
Ett åläggande att tillverka varor eller verkställa forsling kan icke efterkommas,
om vederbörande företagare icke har erforderlig arbetskraft. Vid planläggningen
har det visat sig, att detta i flera fall kan befaras beträffande
krigsvilttiga företag. Det är i hög grad önskvärt, att värnpliktiga förbehålls

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

krigstjänst, och därför bör värnpliktiga inom särskilt krigsviktiga företag
såvitt möjligt ersättas med icke-värnpliktiga från arbetsområden av mindre
betydelse. Härför behövs emellertid en tjänstepliktslag, som är tillgänglig
redan i fredstid såsom fullmaktslag att tillämpas vid krig eller krigsfara.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillägger, att avsaknaden av en fullmaktslag på
tjänstepliktens område medför att efter ett krigsutbrott vederbörande myndigheter
kan komma att under kortare eller längre tid stå utan befogenheter
att vidtaga effektiva åtgärder på arbetsmarknadsområdet.

Departementschefen.

De under första världskriget utfärdade allmänna förfogandelagarna var
tidsbegränsade; de gällde högst ett år i sänder. Samma ordning tillämpades
ursprungligen beträffande 1939 års förfogandelag. Förfoganderättskommittén
föreslog emellertid i sitt år 1949 framlagda betänkande angående vissa
ändringar i förfogandelagen, att denna i fortsättningen skulle gälla för obestämd
tid. I den proposition (nr 210/1949) som på grundval av betänkandet
utarbetades förklarade föredragande departementschefen sig biträda själva
tanken i detta förslag, men med hänsyn till den blivande grundliga översynen
av lagen förordades att giltighetstiden i avvaktan på resultatet härav
skulle begränsas till utgången av år 1952. Detta blev också riksdagens beslut.
Sedermera har lagen förlängts till den 1 juli 1954.

Vid bedömande av spörsmålet, huruvida den föreslagna fullmaktslagstiftningen
bör göras permanent eller tidsbegränsad, måste till en början
beaktas att den skall tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.
Såsom i andra sammanhang betonats är det av synnerlig vikt att Kungl.
Maj:t omedelbart kan utnyttja sina befogenheter enligt lagstiftningen, om
något av dessa båda fall inträffar. Den första förutsättningen för att så skall
kunna ske är, att den lagstiftning som inrymmer befogenheterna är i kraft.
Ur denna synpunkt är det av ringa värde att allenast ha en tidsbegränsad
fullmaktslagstiftning. Risken för ett oväntat angrepp på vårt land torde
aldrig kunna helt uteslutas, och statsmakterna skulle med hänsyn härtill
vara tvingade att förlänga giltighetstiden varje gång denna utlöpt. Det framstår
också såsom föga ändamålsenligt att, så länge riket befinner sig i krig
eller krigsfara, med vissa mellanrum behöva stifta särskild lag allenast för
att utsträcka nämnda tid. Härtill kommer, såsom utredningen framhållit,
att en permanent lagstiftning är till stor fördel för det planeringsarbete som
nödvändigt måste utföras i förväg för att möta svårigheterna på försörjningsområdet
vid krig eller krigsfara.

Om det sålunda framstår såsom riktigt och ändamålsenligt att lagstiftningen,
i vad den hänför sig till krig och krigsfara, får gälla utan tidsbegränsning,
är frågan mera vansklig i vad den rör lagstiftningens tillämpning
under fredstid. I ett sådant läge är tidsnöden icke så påtaglig, och det
kan därför med hänsyn till de principiella betänkligheterna ifrågasättas, om
lagstiftningen verkligen bör äga giltighet för obegränsad tid. I detta sammanhang
erinrar utredningen, att enligt gällande förfogandelag riksdagens

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

samtycke krävs för att lagen skall få tillämpas, då riket icke befinner sig i
krig eller krigsfara, och att samtycket gäller för högst ett år varje gång.
Såsom utredningen framhåller, medför denna omständighet att skillnaden
mellan en permanent och tidsbegränsad lagstiftning blir ringa ur riksdagens
synpunkt. Denna ordning bör enligt vad nedan sägs behållas.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda bifall till utredningens,
av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag, att de blivande förfogande-
och ransoneringslagarna icke skall vara tidsbegränsade.

Enligt gällande förfogandelag är den formella förutsättningen för att lagen
skall träda i tillämpning, att Kungl. Maj :t förordnar härom. Befinner
sig riket i krig eller krigsfara, må förordnandet meddelas utan
riksdagens hörande. Skyldighet föreligger dock att inom viss kortare tid inhämta
riksdagens samtycke. Enligt utredningens förslag skall i huvudsak
samma ordning tillämpas beträffande de ifrågasatta förfogande- och ransoneringslagarna.
Utredningen har dock övervägt tanken att låta lagarna
träda i automatisk tillämpning, om riket kommer i krig. Det framhålls
att vid ett modernt blixtkrig hinder kan möta att inhämta riksdagens godkännande.
Av principiella skäl vill emellertid utredningen upprätthålla kravet
på sådant godkännande och anser frågan böra prövas i större sammanhang
för att lösas efter enhetliga linjer i skilda fall. I likhet med ett par remissinstanser
finner jag emellertid, att lagarna knappast skulle fylla sin
uppgift som beredskapslagar på ett tillfredsställande sätt, om de icke träder
i tillämpning i samma ögonblick som kriget bryter ut. Det kan framhållas
att andra fullmaktslagar som behandlats under senare år utformats så att de
blir automatiskt tillämpliga, om landet skulle råka i krig. Detta gäller ej
endast den av utredningen särskilt omnämnda lagen utan även — sedan
den 12 mars 1953 — lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara in. in. Också förslaget till krigssjukvårdslag har en
bestämmelse av denna innebörd. På grund härav vill jag förorda att de blivande
förfogande- och ransoneringslagarna skall, därest riket kommer i krig,
träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksdagens godkännande.

Kravet på en omedelbar tillämpning är icke lika starkt, då riket kommer
i krigsfara. I sådant fall torde Kungl. Maj :ts förordnande kunna avvaktas
och ej heller synes det vara till olägenhet, om riksdagens godkännande
måste begäras och lämnas inom viss tid efter det förordnandet meddelats.
Den för nuvarande förfogandelag i detta hänseende gällande ordningen
bör därför, såsom utredningen förordat, tillämpas i fråga om den
blivande fullmaktslagsliftningen. Utredningens förslag, att den tidrymd inom
vilken riksdagen efter underställandet skall lämna sitt godkännande bör
utsträckas från en till två månader, synes ändamålsenligt och tillstyrks
därför.

Vad slutligen angår tid, då riket icke är i krig eller krigsf
a r a, innebär utredningens förslag att Kungl. Maj :t må förordna om till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lämpning av lagstiftningen endast under förutsättning av riksdagens samtycke.
Sådant förordnande får vidare enligt förslaget meddelas för högst
ett år i sänder och kan inskränkas till en eller flera fullmakter. Mot förslaget,
som i denna del bygger på nuvarande förfogandelag, har remissinstanserna
icke haft något i och för sig att invända. Enligt min mening är
den föreslagna ordningen ägnad att minska de betänkligheter, som ur principiell
synpunkt kan anföras mot en också i fredstid gällande allmän fullmaktslagstiftning.
Kravet på riksdagens samtycke borgar för att de tilltänkta
lagarna icke utnyttjas för ändamål, som strider mot deras sylte. Frågan,
huruvida samtliga förutsättningar för lagarnas tillämpning är för handen,
avgörs under sedvanliga parlamentariska former. Vid riksdagsdebatterna
kan frågan allsidigt belysas och riksdagen kan tillse, att endast sådana fullmakter
lämnas som är behövliga med hänsyn till föreliggande läge. Dessutom
har riksdagen möjlighet att avpassa fullmakternas giltighetstid efter
förhållandena i det särskilda fallet. Överhuvud finns alla förutsättningar
för att hithörande spörsmål skall bli lika noggrant prövade av riksdagen
som då det gäller att antaga ny lag. Enligt min mening saknas skäl förmoda
att riksdagen skulle försumma att göra en sådan prövning. Särskild
föreskrift om att ingripanden enligt lagstiftningen får ske endast då läget
så påkallar synes mig därför överflödig. På grund av det anförda tillstyrker
jag utredningens förslag.

Slutligen må framhållas att frågan, huruvida den föreslagna fullmaktslagstiftningen
bör kompletteras med en fullmaktslag på tjänstepliktens område,
icke kan lösas redan i detta sammanhang. Härför fordras särskilda undersökningar
och överväganden, vilka skulle medföra en ej önskvärd försening av
den lagstiftning varom nu är fråga.

VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter.
Utredningen.

Inledningsvis erinras om att riksdagen genom en fullmaktslag överlåter
bestämmanderätten i en rad olika frågor till Kungl. Maj:t och detta huvudsakligen
för att kravet på snabbhet och effektivitet skall tillgodoses. Utredningen
understryker därvid vikten av att icke gå längre än som betingas av
detta krav och upptager till behandling frågan, huruvida icke riksdagen på
något sätt kan beredas tillfälle att utöva inflytande även vid tillämpningen
av lämnade fullmakter, utan att berörda krav eftersätts. Det framhålls att
spörsmålet har betydelse främst, då det gäller fullmakter som hänför sig
till andra utomordentliga förhållanden än när riket befinner sig i krig eller
krigsfara.

Utredningen undersöker olika vägar för riksdagens medverkan i nyssnämnda
hänseende. Därvid behandlas först spörsmålet huruvida det bör åligga
Kungl. Maj :t att, när fullmakterna begärs, lämna riksdagen en redogörelse
för de ingripanden, som avses skola genomföras, och därigenom göra det
möjligt för riksdagen att närmare uttala sig om dessa. Efter att ha redovisat

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

de skäl, som talar mot eu sådan anordning (betänkandet s. 93—94), finner
utredningen, att lagstiftningen icke bör upptaga ett stadgande av dylik innebörd.
I stället anser utredningen att det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att
med utgångspunkt från de förhållanden, som råder då bemyndigandet begärs,
bedöma huruvida en redogörelse för tilltänkta åtgärder kan och hör
lämnas samt vad den bör omfatta. Utredningen betonar vikten av att redogörelsen
icke innehåller något som kan framkalla rykte om att ransonering
av hamstringsmöjlig vara är förestående, enär sådana rykten kan medföra
stora skadeverkningar, även om de är osanna. Å andra sidan framhålls att,
om skadeverkningar icke kan hefaras, redogörelse bör lämnas riksdagen.

1 fortsättningen dryftar utredningen möjligheten av att i lagstiftningen
införa ett stadgande av innebörd, att fullmakterna begränsas till att ge
Kungl. Maj :t rätt att förordna om provisoriska regleringsåtgärder, varefter
riksdagen i efterhand avgör om regleringarna skall bestå eller ej. Utredningen
erinrar om att denna fråga behandlades av 1949 års riksdag i samband
med prövningen av förfoganderättskommitténs förslag till vissa ändringar i
gällande förfogandelag, men att de praktiska olägenheter, som skulle följa
med ett sådant stadgande, ansågs vara alltför stora (betänkandet s. 94—
96). Utredningen delar de betänkligheter, som sålunda framförts mot att
genom ett uttryckligt stadgande i en allmän fullmaktslag tillerkänna Kungl.
Maj :t allenast en villkorlig befogenhet. Det framhålls också att — om i visst
läge med fog kan göras gällande att en sålunda beskaffad fullmakt skulle
räcka för att uppnå de syften lagstiftningen avser att tillgodose — eu sådan
begränsning kan ske i samband med att fullmakten lämnas.

En annan möjlighet att bereda riksdagen ökat inflytande i detta hänseende
är — framhåller utredningen — att riksdagen vid tillkomsten av de åtgärder,
som skall genomföras med stöd av lämnade fullmakter, representeras
av något lämpligt organ, med vilket samråd sker innan åtgärderna
vidtages (betänkandet s. 96—98). Utredningen erinrar därvid om att riksbanks-
och riksgäldsfullmäktige enligt regeringsformen tillagts vissa uppgifter
såsom förtroendemän för riksdagen. Det framhålls också att utrikesnämnden
är ett permanent organ, som kan anses representera riksdagen,
nämligen i utrikespolitiska angelägenheter. Vidare omnämner utredningen,
att 1951 års riksdag behandlade ett motionsvis väckt förslag om inrättande
av ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågor men att förslaget icke ledde till någon riksdagens
åtgärd. För egen del ger utredningen uttryck för den uppfattningen att den
bästa lösningen för att öka riksdagens inflytande på de åtgärder, som i kristider
måste genomföras på folkförsörjningens område, är att låta representanter
för riksdagen medverka vid ärendenas beredning. Utredningen vill
dock icke förorda eu anordning, där riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige
eller utrikesnämnden företräder riksdagen. Eftersom det för närvarande
icke finns något permanent riksdagsorgan, som bättre än de nu
nämnda lämpar sig för medverkan i försörjningspolitiska ärenden, anser
utredningen det böra närmare undersökas, huruvida icke ett särskilt organ

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

för sådan medverkan bör tillskapas. Denna fråga, som torde kräva grundlagsändring,
bör emellertid enligt utredningens uppfattning tagas upp i ett större
sammanhang. Inrättandet av ett eller flera sådana organ kan nämligen vara
av betydelse på andra områden än folkförsörjningens.

Slutligen har utredningen övervägt den anordningen, att det vid fullmakternas
beviljande uttryckligen föreskrivs att meddelande om åtgärder som
vidtagits med stöd av fullmakterna skall lämnas riksdagen. Därvid redogör
utredningen för de överväganden, som tidigare i olika sammanhang gjorts i
denna fråga i anslutning till gällande förfogandelag, varjämte utredningen
närmare undersöker de olika möjligheter som för närvarande står Kungl.
Maj :t till buds för att underrätta riksdagen om vidtagna åtgärder (betänkandet
s. 99—102). Utredningen uttalar, att det ur många synpunkter är
lämpligt att riksdagen i en eller annan form får meddelande om åtgärder,
som genomförts med stöd av givna fullmakter. Enligt utredningens mening
är det dock uppenbart, att meddelanden jämlikt § 56 riksdagsordningen är
ett system som av flera skäl icke kan förordas i detta sammanhang. Det är
i stället naturligt att Kungl. Maj :t, när ny fullmakt begärs av riksdagen, utförligt
redogör för de ingripanden, som gjorts på grundval av den tidigare
fullmakten. Därjämte torde redogörelse för vidtagna åtgärder kunna lämnas
riksdagen i samband med remissdebatter, allmänna ekonomiska debatter och
dylikt eller i samband med framställningar om anslag åt krismyndigheter
eller i andra sammanhang. Utredningen anser emellertid särskild lagföreskrift
härutinnan icke vara erforderlig.

Remissinstanserna.

Endast tre av remissinstanserna har berört denna fråga.

Grossistförbnndet och industriförbundet biträder utredningens uppfattning,
att en särskild utredning bör komma till stånd för att undersöka frågan,
huruvida icke ett särskilt organ för riksdagens medverkan bör tillskapas.

Skånes handelskammare förordar införandet av en föreskrift, enligt vilken
Kungl. Maj :t skulle vara skyldig att i efterhand redovisa för de lagstiftningsåtgärder,
som vidtagits med stöd av fullmakter, lämnade av riksdagen
vid krig eller krigsfara.

Departementschefen.

Såsom i andra sammanhang nämnts kan de åtgärder, som Kungl. Maj :t
under närmare angivna förutsättningar får vidtaga med stöd av den blivande
fullmaktslagstiftningen, innebära allvarliga ingrepp i näringslivet och enskildas
rätt. Med hänsyn härtill är det i och för sig önskvärt att riksdagen i
en eller annan form kan övertyga sig om att åtgärderna icke blir mer ingripande
än nödvändigt. Framförallt gäller detta under tid, då riket icke är i
krig eller krigsfara. Utredningen har ägnat detta spörsmål särskild uppmärksamhet
och noga prövat de olika vägar som står till buds. I allt väsentligt
kan jag biträda de slutsatser vartill utredningen kommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

På de av utredningen anförda skälen finner jag det sålunda icke böra föreskrivas
skyldighet för Kungl. Maj :t att i samband med att fullmakter begärs
lämna riksdagen redogörelse för de åtgärder som avses bli genomförda. Det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida och i vilken omfattning
en sådan redogörelse kan lämnas utan att syftet med den begärda fullmakten
äventyras till skada för folkförsörjningen.

Spörsmålet om lämpligheten av att göra en utav Kungl. Maj :t genomförd
regleringsåtgärd beroende av riksdagens godkännande i efterhand behandlades
ingående redan i samband med 1949 års ändringar i nuvarande förfogandelag.
Statsmakterna fann dock då, att flera omständigheter talade
mot en dylik ordning. Sålunda framhölls att en endast provisoriskt gällande
reglering skulle medföra osäkerhet och ovisshet samt hålla samtidigt med
regleringens införande träffade överenskommelser svävande, ävensom att
riksdagen kunde känna sig nödsakad att taga ansvaret för en dylik reglering
för att därigenom undvika olägenheterna av att kullkasta redan vidtagna
åtgärder. Samma invändningar kan fortfarande göras mot tanken att i en
allmän fullmaktslagstiftning tillerkänna Kungl. Maj :t endast villkorliga befogenheter.
Vidare bör beaktas att ett underställningsförfarande av detta
slag kan medföra en avsevärd arbetsbelastning för statsmakterna. Såsom
utredningen erinrar torde hinder ej möta för riksdagen att under tid, då
riket icke är i krig eller krigsfara, om så anses lämpligt i det särskilda fallet
föreskriva, att endast provisoriska åtgärder får vidtagas med stöd av lämnad
fullmakt.

Den av utredningen anvisade vägen att låta riksdagen företrädas av ett
särskilt organ, med vilket Kungl. Maj :t samråder innan åtgärder genomförs
på grundval av meddelade fullmakter, synes vara i och för sig framkomlig.
Såsom utredningen påpekat torde dock de nuvarande permanenta organen
— riksbanks- och riksgäldsfullmäktige samt utrikesnämnden — knappast
vara lämpade att medverka vid rent försörjningsmässiga avgöranden. På
grund härav och då frågan om skapandet av ett nytt organ med denna och
andra liknande uppgifter fordrar särskilda undersökningar och överväganden
finner jag lika med utredningen, att denna fråga, om så anses lämpligt,
får lösas i ett större sammanhang.

Slutligen avstyrker jag i likhet med utredningen ett uttryckligt stadgande
om skyldighet för Kungl. Maj :t att underrätta riksdagen om de åtgärder,
som genomförts med stöd av lämnade fullmakter. Bl. a. torde det icke vara
tillrådligt att binda en sådan redogörelse vid viss form. Jag vidhåller också
min i propositionen nr 193/1951 uttalade åsikt, att meddelanden enligt § 56
riksdagsordningen icke är ett ändamålsenligt förfarande. Det sagda innebär
självfallet icke, att redogörelse till riksdagen om vidtagna åtgärder ej
skall lämnas. Härför finns dock flera andra möjligheter. Sålunda kan, såsom
utredningen betonat, redogörelser avges — förutom i form av svar på enkla
frågor eller interpellationer — vid remissdebatter eller allmänna ekonomiska
debatter. Vidare är det naturligt, att Kungl. Maj:t i samband med
att nya fullmakter begärs eller då en allmän översikt av det ekonomiska
läget lämnas redogör för hur meddelade fullmakter utnyttjats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag.

Utredningen.

Under detta avsnitt lämnas först en utförlig redogörelse för de ersättningsgrunder
som hittills tillämpats vid förfoganden och för de överväganden
som gjorts i anslutning till ersättningsreglernas utformning (betänkandet
s. 103—112). Därvid framhåller utredningen, att i samband med tillkomsten
av 1941 års prisregleringslag en viss samordning skett av grunderna
för ersättningar i anledning av förfoganden samt reglerna för den allmänna
priskontrollen, sådana dessa utformats i prisregleringslagen. Enligt utredningens
åsikt är behovet av en dylik samordning särskilt påfallande i vissa
fall. I fråga om vara, som åsatts normalpris enligt prisregleringslagen, kan
sålunda ersättningen vid förfogande icke gärna bestämmas till högre belopp
än normalpriset. Varuinnehavaren skulle nämligen då bli mindre benägen
att genom frivillig försäljning avyttra varan till gällande normalpris.
Å andra sidan kan det enligt utredningens mening icke komma i fråga att
fastställa lägre ersättningar i samband med förfoganden än de normalpris
som kan erhållas vid frivillig avyttring. Gällande förfogandelag har också
godtagit principen, att ett enligt prisregleringslagen fastställt
pris skall tillämpas även vid förfoganden.

I fortsättningen framhåller utredningen, att en förfogandelag också måste
upptaga bestämmelser om grunder för fastställande av ersättning för sådana
nyttigheter som icke direkt omfattas av priskontrollen. Ofta beror det
på en tillfällighet vilka varor som vid en viss tidpunkt är underkastade
priskontroll. Det synes därför mest rättvist och följdriktigt att, då nyttighet
tages i anspråk enligt förfogandelagen, tillämpa i huvudsak samma grunder
för ersättningens bestämmande, vare sig nyttigheten är föremål för
priskontroll eller icke.

Det anförda leder enligt utredningens uppfattning närmast till att de allmänna
grunderna för ersättning jämlikt förfogandelagen utformas på ungefär
samma sätt som reglerna för fastställande av priser enligt prisregleringslagen.
Enligt sistnämnda lag är skäligheten avgörande vid bestämmande
av normalpris. I förfogandelagen skulle sålunda endast behöva stadgas,
att ersättning vid förfoganden skall utgå med belopp som prövas skäligt.
Till ledning för prövningen skulle då ligga de direktiv som vid varje tillfälle
gäller för den allmänna priskontrollen.

Utredningen betonar emellertid, att vissa olägenheter kan uppstå av en
så allmän formulering som förekommer i prisregleringslagen. Förutsättning
måste i så fall vara, antingen att den prisreglerande myndigheten blir företrädd
i den eller de nämnder, som skall handlägga ersättningsfrågor enligt
förfogandelagen, eller att dessa nämnder fortlöpande underrättas om priskontrollens
direktiv. En sådan ordning skulle kunna genomföras utan
större svårigheter, om ersättningarna enligt förfogandelagen bestämdes av
ett centralt organ, men frågan kommer i annat läge därest — såsom utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningen föreslår — fastställandet av ersättningarna överlämnas åt ett flertal
lokala organ som första instans. Utredningen finner det därför önskvärt,
att grunderna för ersättning enligt förfogandelagen även i
fortsättningen närmare anges i lagtexten.

Enligt nuvarande direktiv för priskontrollen är huvudregeln, att normalpris
för förnödenhet skall beräknas så att priset täcker produktions- och
anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst, därvid dessa kostnader
beräknas med ledning av återanskaffningsprisprincipen. Enligt utredningens
mening bör dessa grunder i förfogandelagen kunna uttryckas på
det sätt, att ersättning för förnödenhet som ställs till kronans förfogande
eller för tjänst som utförs för kronans räkning skall utgå med belopp, som
prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller
återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan tjänst.
Med nödvändiga kostnader förstås här icke kostnaderna i det särskilda fallet
utan kostnaderna hos rationellt arbetande företag. Vidare framhåller
utredningen att till kostnader vid produktion av förnödenhet bör räknas
kostnader för råvaror, arbetslöner -— däri inbegripet skälig ersättning till
företagaren för hans egen arbetsinsats — avskrivning på byggnader och inventarier
enligt grunder som gäller för den statliga priskontrollen, för närvarande
återanskaffningsprisprincipen, allmänna förvaltningskostnader och
andra omkostnader samt skälig förräntning av det i företaget investerade
kapitalet, värderat efter nyssnämnda grunder. Utredningen framhåller i
anslutning härtill, att i kostnaderna ingår även vad som i gällande lag
oegentligt benämns handelsvinst. Vad utredningen sålunda anfört om kostnader
vid produktion bör i tillämpliga delar gälla även distribution och dylikt.
I sådant fall där förnödenheten ej kan återanskaffas bör man enligt
utredningens åsikt använda återanskaffningsvärdet vid den tidpunkt, då
förnödenheten senast anskaffats.

Utredningen förordar, att gällande förfogandelags bestämmelser om upprättande
i förväg av taxor efter vilka ersättning utgår behålls, samt att
jämlikt prisregleringslagen fastställda priser — såsom för närvarande —
är tillämpliga vid förfoganden som om de varit upptagna i taxa.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om vilken verkan
som bör tillerkännas stoppris vid bestämmande av ersättning i
samband med förfoganden. Därvid erinras om att gällande förfogandelag
icke som taxepris godkänner ett ej prövat individuellt stoppris. Utredningen
betonar, att denna fråga kan ses ur två synpunkter. Sålunda kan krävas att
med taxepriser skall jämställas endast priser, som är lika för alla inom
visst område. I så fall kan blott normalpris användas som taxepris. Å andra
sidan kan fordras att ersättning enligt förfogandelagen skall överensstämma
med det pris, som skulle erhållas vid fri försäljning. Då bör både normalpriser
och stoppriser likställas med taxepriser. Utredningen tillägger, att det
ur nu angivna synpunkter icke är någon skillnad mellan stoppriser, som
prövats av priskontrollnämnden, och stoppriser som icke blivit föremål för
sådan prövning. Enligt utredningens mening överensstämmer individuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

stoppriser, vare sig de blivit prövade eller ej, oftast bättre med de faktiska
kostnadsförhållandena än vad normalpriserna gör. Detta gäller i varje fall
under tiden närmast efter prisstoppets genomförande. Det står också varje
säljare fritt att när som helst få individuellt stoppris prövat efter skälighetsprincipen.
Visserligen kan invändas att sådana priser under en krisperiod
med stigande priser icke följer utvecklingen utan släpar efter, men
denna invändning gäller även normalpris och särskilt fastställda taxepriser.
Utredningen anser att också praktiska skäl talar för att samtliga enligt
prisregleringslagen gällande priser godtages som taxepris. Den nuvarande
ordningen att såsom taxepris godkänna ett av priskontrollnämnden prövat
individuellt stoppris men icke stoppris, som grundar sig endast på Kungl.
Maj :ts beslut om allmänt prisstopp, förefaller utredningen högst irrationell.
För närvarande torde praktiskt taget alla stoppriser tillhöra den förra
gruppen.

På anförda skäl föreslår utredningen, att samtliga enligt prisregleringslagen
gällande priser skall anses som taxepris. Vidare förordas att en ny
förfogandelag skall upptaga den nuvarande jämkningsregeln, enligt vilken
ersättningen kan bestämmas till högre belopp än taxepriset, därest tillämpningen
av detta pris på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta
obillighet.

Härefter behandlar utredningen frågan om ersättning vid produktions-,
lagrings- och forslingsålägganden. Därvid framhålls
att det icke synes vara i enlighet med vedertagna rättsgrundsatser att
tvinga någon att utföra viss prestation med förlust för honom själv. Enligt
de för priskontrollen nu gällande direktiven får emellertid prishöjning
i allmänhet ej medges, såvida icke verkställd lönsamhetsberälcning visar
att i annat fall verksamheten inom företaget eller branschen som en helhet
kommer att ge en avkastning som uppenbarligen är för låg. Dessutom skall
vid prissättningen hänsyn tagas till förhållandena hos rationellt arbetande
företag. Dessa regler kan medföra, att vissa företagare icke utan förlust
kan frambringa förnödenheter till taxepris. Bestämmelserna om ersättning
vid åläggande enligt en förfogandelag bör därför enligt utredningens mening
icke låsas fast vid prisregleringslagens priser och ej heller vid de
särskilt fastställda taxepriserna. Utredningen framhåller, att man vid utformningen
av dessa bestämmelser kan välja mellan flera alternativ. En
möjlighet är sålunda att låta de allmänna reglerna för bestämmande av
ersättning formellt gälla även för nu förevarande fall men medge den ersättningsberättigade
att efter särskild prövning få högre ersättning, i den
mån så fordras för att han skall undgå förlust. Vidare kan en specialregel
för dessa fall anknyta till den nyss omnämnda jämkningsregeln, enligt
vilken ersättningen kan höjas när en tillämpning av huvudreglerna
skulle innefatta obillighet. Utredningen förordar för sin del den lösningen,
att till jämkningsregeln fogas en bestämmelse av innehåll, att tillämpning
av taxepris alltid skall anses innefatta obillighet, därest den som drabbats

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

av åläggande att frambringa förnödenhet, verkställa forsling eller lagra förnödenhet
icke får gottgörelse för sina nödvändiga kostnader.

Beträffande ersättning vid förfogande, som innebär att egendo
in tages i anspråk med nyttjanderätt, förordar utredningen
att gällande bestämmelser behålls. Utredningen anser också, att de
nuvarande reglerna om ersättning för vård- och transportkostnader
i vissa fall vid avstående av förnödenhet införs i en ny förfogandelag.
Vidare upptager utredningens förslag den nu gällande regeln att, om förfogandeförbud
(beslag) hävs eller eljest upphör utan att fönödenheten avstås,
kronan skall gälda skälig ersättning för skada, som åsamkats
förnödenheten till följd härav.

Slutligen framhåller utredningen att grunderna för ersättning i anledning
av rekvisition enligt rekvisitionslagen för närvarande är desamma
som för ersättning vid förfogande enligt förfogandelagen. Därest utredningens
förslag god tages, bör ersättningsreglerna i rekvisitionslagen bringas
i överensstämmelse med de nya bestämmelserna i förfogandelagen.

Remissinstanserna.

Ingen av remissinstanserna har haft något i och för sig att invända mot
principen att ersättning enligt förfogandelagen skall utgå efter de grunder
som gäller för den allmänna priskontrollen.

Allmänt anför emellertid grossistförbundet, att de för priskontrollen för
närvarande gällande direktiven icke är så utformade, att de tillgodoser
kravet på ekonomisk rättssäkerhet. En lagstiftning av den ekonomiskt genomgripande
natur som den nu föreslagna ter sig enligt förbundets mening
utomordentligt betänklig, då som faktisk grund för tillämpningen ligger
regler, vilka av Kungl. Maj :t i administrativ ordning fastställts för den
priskontrollerande verksamheten. Dessa regler har förändrats och anpassats
efter växlande politiska mål. Det är underförstått, att prisregleringslagen
också i fortsättningen skall kunna användas som ett medel i Kungl.
Maj :ts hand för att tillgodose allmänna politiska syften. För att det skall
vara möjligt att inom ramen av en beredskapslagstiftning upprätthålla kravet
på rättssäkerhet för den enskilde, är det nödvändigt att skapa garantier
för att även prisdirektiven erbjuder full rättssäkerhet och ej tjänar
andra syften än som föranlett den föreslagna fullmaktslagstiftningens tilllämpning.
Förbundet kan därför icke tillstyrka att ersättningsgrunderna
bestäms på sätt utredningen föreslagit. Gränsdragningen mellan den enskildes
och det allmännas rätt är otillfredsställande och möjliggör ej för
den enskilde att hävda sin rätt mot staten i besvärliga avvägnings- och skälighetsfrågor.

Flertalet handelskammare anlägger liknande synpunkter och betonar därtill
angelägenheten av att ingen skall vara skyldig att avstå något till det
allmänna utan att därför tillerkännas full ersättning.

Redareföreningen understryker, att såsom en ledande princip vid utformningen
av ersättningsbestämmelserna bör gälla att den, vars egendom tages

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

i anspråk, icke kommer i sämre ekonomiskt läge än den, vars tillgångar
av samma art icke tagits i anspråk. I så fall har den enskilde ej anledning
att söka undandraga sig fullgörandet av föreskrivna ålägganden.

Den av utredningen föreslagna huvudregeln för ersättning
enligt förfogandelagen, nämligen att ersättning för förnödenhet som avstås
till kronan eller för tjänst som utförs för kronans räkning skall utgå med
belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion
eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av
sådan tjänst, har föranlett anmärkningar från åtskilliga remissinstanser.

I fråga om begreppen återanskaffning och handelsvinst hänvisar köpmannaförbundet
till utredningens uttalande, att saklig ändring i gällande
förfogandelags ersättningsregler icke åsyftas. En jämförelse mellan avfattningen
av dessa regler och de föreslagna bestämmelserna synes dock visa,
att de senare för den enskildes del innebär både fördelar och nackdelar. Genom
att begreppet »återanskaffning» införts i lagtexten har fastslagits att
förnödenhetens inköpsvärde vid tidpunkten för avståendet skall utgöra en
av grunderna för ersättningens bestämmande. Utformningen är ägnad att
skingra hittills förekommande tvister på denna punkt. Å andra sidan inrymmer
nuvarande förfogandelag begreppen »återförsäljning» och »normal
handelsvinst», under det att dessa uttryck utelämnats ur förslaget. Av
stort värde är emellertid att utredningen i sina motiv klart utsäger, att till
kostnader vid distribution av förnödenhet bör räknas bl. a. sådana kostnader
som skälig ersättning till företagaren för hans egen arbetsinsats, skälig
förräntning av investerat kapital samt vad som i nuvarande lag benämnes
handelsvinst. Enligt förbundets mening överensstämmer den av utredningen
förordade lagtexten emellertid icke med vare sig allmänt språkbruk
eller företagarekonomisk terminologi, där »nödvändiga kostnader vid återanskaffning»
ingalunda torde täcka »alla nödvändiga kostnader vid återförsäljning».
På grund av det anförda vill förbundet förorda, att stadgandet

erhåller förslagsvis följande lydelse »--- — utgår ersättning med belopp,

som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid återanskaffning
samt vid produktion eller återförsäljning av sådan förnödenhet eller
vid utförande av sådan tjänst.»

Också Svea hovrätt, överståthållarämbetet, flertalet handelskammare och
redareföreningen anser, att den av utredningen föreslagna avfattningen av
detta stadgande i de av köpmannaförbundet angivna hänseendena icke täcker
vad utredningen förordat i motiven, samt att stadgandet därför bör behålla
nuvarande lydelse eller omformuleras på annat lämpligt sätt.

Jordbruksnämnden framhåller, att utredningens ståndpunkt för en handlandes
del innebär, att han skall ha ersättning icke endast för de egentliga
återanskaffningskostnaderna utan även för den handelsvinst han skulle
fått vid försäljning av den vara som avståtts. Nämnden ifrågasätter, om
den av utredningen föreslagna formuleringen av stadgandet tillräckligt tydligt
anger att man såvitt angår handel och dylikt avsett något mer än enbart
återanskaffningsprisprincipen. Enligt nämndens mening bör övervägas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

om icke stadgandet bör utformas i närmare anslutning till de för den prisreglerande
verksamheten gällande riktlinjerna. Där talas om »täckning av
produktions- eller anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst».

Även riksvärderingsnämnden, kommerskollegium och riksnåmnden för
ekonomisk försvarsberedskap anser, att en tydligare formulering är önskvärd.

Priskontrollnämnden vill till förebyggande av en felaktig tolkning av
utredningens uttalande i anslutning till begreppet »handelsvinst» framhålla
att, om skälig förräntning av investerat kapital inräknas i kostnaderna,
handelsvinst därutöver icke bör ingå i kostnadskalkylen. I annat fall skulle
nämligen den föreslagna beräkningen icke överensstämma med de för priskontrollen
gällande normerna. -—■ Vidare har nämnden uppmärksammat,
att uttrycket »återförsäljning» i gällande förfogandelag utbytts mot uttrycket
»återanskaffning». Den föreslagna ordalydelsen för emellertid tanken
närmast på ersättning i producentledet. Större klarhet skulle uppnås, om
även i lagtexten utsädes att vad som sagts om kostnader vid produktion i
tillämpliga delar skall gälla jämväl distribution.

Pi-iskontrollnämndens vice ordförande, herr Dahlin, har på anförda skäl
stannat för att begreppet »återförsäljning» är riktigare än »återanskaffning».
Han förordar därför, att stadgandet får följande avfattning: »— — -—■
skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader jämte vinst vid produktion
eller återförsäljning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan
tjänst.»

Tre av priskontrollnåmndens ledamöter anser i likhet med herr Dahlin,
att uttrycket »återförsäljning» bör behållas, då skäl icke anförts för en
ändring av gällande bestämmelser.

Industriförbundet berör utredningens uttalande, att till produktionskostnader
bör hänföras bl. a. avskrivning på byggnader och inventarier. Enligt
förbundets uppfattning behöver uttalandet förtydligas, ty enligt de principer
som gäller för s. k. lönsamhetsberäkningar i prisärenden skall som skälig
avskrivning å byggnad godkännas det av taxeringsmyndigheterna fastställda
värdeminskningsavdraget. Om man däremot utgår från principen
om återanskaffningspriset, kan avskrivningsbeloppet komma att betydligt
avvika från nämnda avdrag.

Riksvärderingsnåmnden framhåller, att tvekan kan råda om betydelsen
av det utav utredningen använda uttrycket »skälig förräntning». Enligt
nämndens mening bör uttrycket tolkas såsom motsvarande vanlig bankränta
(diskonto).

Skånes handelskammare erinrar i detta sammanhang om ett ersättningsfall,
som enligt handelskammarens åsikt väckte uppmärksamhet och irritation
under senaste världskriget. Då fick nämligen bilägare, som ålades
att till vederbörande myndighet inlämna sina bilringar, nöja sig med en ersättning,
motsvarande dåvarande värdet. När de sedermera skulle inköpa
nya bilringar, hade priserna stigit och de led därigenom en påtaglig förlust.
Ersättningen motsvarade alltså icke återanskaffningskostnaden. Enligt han -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

delskammarens åsikt vore det riktigaste i sådana fall, att ersättningen
fastställdes i två etapper, dels preliminärt vid avståendet och dels slutgiltigt,
då förnödenheten kan återanskaffas och den verkliga kostnaden fastslås.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet behandlar frågan om ersättning i
sådant fall då förnödenheten icke kan återanskaffas. Enligt civilbefälhavarens
mening är det icke riktigt att tillämpa återanskaffningsvärdet vid den
tidpunkt, då förnödenheten senast anskaffats. Lång tid kan ha förflutit
mellan denna tidpunkt och förfogandet, och under denna tidrymd kan prisnivån
ha ändrats så att nämnda värde framstår som orimligt eller obilligt
både i ena eller andra riktningen. Med hänsyn härtill bör ersättningen
i detta fall bestämmas efter rena skälighetssynpunkter.

En del av remissinstanserna uppehåller sig vid utredningens uttalande,
att med nödvändiga kostnader bör förstås kostnader hos rationellt arbetande
företag.

Enligt riksvärderingsnämndens mening är det vanskligt att bedöma, när
ett företag kan anses vara rationellt arbetande. I begreppet inryms företag
av olika rationaliseringsgrad. Det är svårt att bestämma vilket av dessa
företag som skall vara måttstocken. Det kan enligt nämndens åsikt icke
vara rimligt, att de företag som nått längst i fråga om rationalisering alltid
skall tagas som norm. Man bör icke kräva mera än att företaget skall ha
nått en rimlig grad av rationalisering. Därför bör hänvisningen »till rationellt
arbetande företag» icke vara mer än vägledande. I så fall nås ett
bättre resultat än som eljest skulle bli förhållandet.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig helt till de av riksvärderingsnämnden
anförda synpunkterna. Enligt styrelsens mening är det för jordbrukets del
redan med hänsyn till innebörden av 1947 års riksdagsbeslut angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken naturligt, att en så att säga
rimlig rationaliseringsgrad blir avgörande.

Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands
och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att det
bl. a. är utomordentligt vanskligt att objektivt bedöma vad som i varje
särskilt fall avses med rationellt arbetande företag. Graden av effektivitet
beror ofta icke endast på företaget. Svårighet att erhålla valutor för inköp
av arbetskraftsbesparande maskiner eller att få arbetstillstånd för nödvändiga
nybyggnader kan i hög grad ha försenat rationalisering av driften.
Men även om en dylik princip skulle kunna godtagas på prisområdet, kan
den icke godkännas då det gäller tvångsvis förfogande över enskild egendom.
Enligt handelskammarens mening måste grundsatsen här vara, att
den enskilde skall ha full ersättning för den egendom som avhänds honom.

Handelskammaren i Gävle anför liknande synpunkter och tillägger att
även investeringsskatten kan menligt inverka på ett företags möjlighet att
rationalisera driften.

Även industriförbundet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare förklarar sig

7 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

icke kunna instämma i utredningens uttalande om rationellt arbetande företag.

Mot förslaget att ersättningen om möjligt skall motsvara ett i särskild
taxa angivet pris har anmärkning ej framställts från remissinstansernas
sida.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner förslaget
vara fördelaktigt ur beredskapssynpunkt. Handelskammaren framhåller
emellertid, att taxorna kan bli missvisande om penningvärdet faller. Taxorna
bör därför enligt handelskammarens mening då och då överses.

Åtskilliga remissinstanser behandlar förslaget att alla enligt prisregleringslagen
gällande priser skall betraktas som taxepriser.

Pris kontrollnämnden framhåller endast, att förnödenheter i många fall
kan komma att avstås under andra betingelser än dem, som gällde eller förutsattes
då priset bestämdes genom prisreglering. Med hänsyn härtill synes
det nämnden erforderligt, att i särskilda fall jämkning av taxepriset kan
ske.

Bränslekommissionen bär intet att erinra mot förslaget. Kommissionen
har därvid beaktat, att så gott som samtliga stoppriser prövats av priskontrollnämnden
samt att ersättningen, om obillighet skulle föreligga, enligt
särskild föreskrift kan bestämmas till högre belopp än taxepriset.

Handels- och industrikommissionen, som icke heller har något att invända
mot förslaget, framhåller att svårigheter dock kan uppkomma vid tilllämpningen
av individuella stoppriser som taxepris. Beträffande ett sådant
— av priskontrollnämnden ej prövat stoppris — kan det vara vanskligt att
avgöra antingen vad priset är eller om det gäller för en bestämd vara.

Kommerskollegium hyser vissa betänkligheter mot förslaget att även individuella,
av priskontrollnämnden ej prövade stoppriser skall betraktas
som taxepris. Under hänvisning till de av bränslekommissionen anförda
synpunkterna har emellertid kollegiet funnit sig ej böra framställa någon
erinran mot dessa ersättningsregler.

Även köpmannaförbundet ifrågasätter lämpligheten av den utav utredningen
föreslagna utvidgningen. Förbundet erinrar därvid om att priskontrollnämnden
enligt sina direktiv kan avslå företags framställning om höjning
av ett förlustbringande individuellt stoppris, blott företagets lönsamhet
i övrigt är tillfredsställande.

Enligt industriförbundets mening måste beaktas att den som finner ett
av priskontrollnämnden fastställt pris vara för lågt i åtskilliga fall kan
skydda sig mot onödig förlust genom att inställa eller minska tillverkningen
eller försäljningen av varan. Den som drabbas av ett förfogandebeslut
har däremot icke motsvarande möjlighet. Det bör särskilt uppmärksammas
att rätten till högre ersättning än taxepriset vid obillighet icke är ovillkorlig.
Det heter nämligen i förslaget, att sådan ersättning »må» utgå.

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
handelskammaren i Karlstad samt Gotlands handelskammare delar industrioch
köpmannaförbundens betänkligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Skånes handelskammare anser det vara orimligt, att ett individuellt ej
prövat stoppris skall gälla såsom taxepris. Visserligen upptager förslaget
en bestämmelse om högre ersättning vid obillighet, men enligt handelskammarens
uppfattning är bestämmelsen mindre tilltalande ur principiell synpunkt.
Den ogynnsamma innebörden skärps ytterligare genom tillägget,
att obillighet alltid skall anses föreligga om den drabbade i vissa fall icke
genom taxepriset erhållit ersättning för sina »nödvändiga» kostnader. Hithörande
bestämmelser bör därför enligt handelskammarens åsikt omformas
så att de bättre överensstämmer med rättsgrundsatsen om full ersättning
till den, som nödgats avstå sin egendom till det allmänna.

Handelskammaren i Gävle motsätter sig helt förslaget att alla enligt prisregleringslagen
gällande priser skall betraktas som taxepris, enär dessa ofta
är förlustbringande.

Den särskilda frågan om ersättning vid produktions-, lagring soch
forslingsålägganden har föranlett uttalanden från Svea hovrätt,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och priskontrollnämnden.

Hovrätten anser, att ersättningen bör bestämmas efter samma grunder
som gäller vid avstående av förnödenhet.

Riksnämnden betonar inkonsekvensen i att skilda ersättningsregler förordas
för det fallet att en vara tillverkas efter föregående produktionsåläggande
och det fall att förfogandebeslutet kommer först efter det varan
tillverkats. Frågan kan bli aktuell, om t. ex. ett prisregleringspris sänks
efter tillverkningens avslutande. Riksnämnden förutsätter, att bestämmelsen
om att taxepris alltid skall anses innefatta obillighet, därest den som
drabbas av förfogandet icke får ersättning för sina nödvändiga kostnader,
ger möjlighet för den bestämmande myndigheten att taga erforderlig hänsyn
till nu angivna synpunkter.

Priskontrollnämnden finner berörda bestämmelse vara mindre lämplig
och anser därför att den bör utgå. Bestämmelsen synes nämligen kunna
inbjuda företag till att i spekulativt syfte nedlägga tillverkningen av förnödenheter,
som är betydelsefulla för folkförsörjningen. Nämnden erinrar
därvid om den allmänna regeln, att ersättningen må bestämmas till högre
belopp än taxepriset, om tillämpningen av detta pris på grund av särskilda
omständigheter skulle anses innefatta obillighet. Vidare framhåller nämnden,
att en ändring i de kalkyleringsnormer, som vid en viss tidrymd gäller
för prisregleringen, bör föranleda motsvarande ändring i reglerna för
beräkning av ersättning vid ålägganden. Sålunda bör t. ex., därest återanskaffningsprisprincipen
tillfälligt åsidosätts vid beräkning av priser vid frivillig
försäljning eller prestation, motsvarande inskränkning göras vid beräkning
av ersättning för tvångsförsäljning och tvångsprestation. Enligt
nämndens uppfattning är det överhuvudtaget önskvärt, att ersättningen vid
produktionsålägganden ej beräknas så att den förpliktade kommer i gynnsammare
läge än den, som får ersättningen beräknad enligt prisregleringens
priser. I detta sammanhang framhåller nämnden slutligen, att ett pro -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

duktionsåläggande kan leda till sänkta kostnader för ett företag. Om exempelvis
en tvålfabrik åläggs att för krigsmaktens räkning tillverka tvål, kommer
fabrikens kostnader för reklam och försäljning sannolikt att avsevärt
nedgå.

Jordbruksnämnden anser utformningen av de föreslagna allmänna ersättningsreglerna
icke utesluta gottgörelse jämväl för sådan förlust, som består
i att inneliggande lager av råvaror och halvfabrikat till följd av förfogandet
icke kan användas. I sak framhåller nämnden, att ett produktionsåläggande
vanligen icke omöjliggör ett färdigställande av inneliggande halvfabrikat
på samma avgörande sätt som vid upplåtelse av nyttjanderätt till
fabriksanläggning. Oavsett denna synpunkt kan emellertid en sträng tillämpning
av den utav utredningen angivna normen komma att te sig mindre
rättvis, framförallt mot bakgrunden av att jämkningsmöjligheter vid ersättning
enligt taxepris föreligger vid varje grad av obillighet.

Utredningens förslag till utformning av ersättningsreglerna vid sådant
förfogande, som innebär att egendom tages i anspråk
med nyttjanderätt, har behandlats av några remissinstanser.

Redareföreningen kan icke finna, att uttrycket »skälig ersättning» är det
rätta. Begreppet är mycket tänjbart. En vidsträckt befogenhet har enligt
lagtexten lämnats åt de myndigheter, som skall bestämma ersättningsbeloppens
storlek. För den enskilde medför detta oklarhet och oro. Stadgandet
bör därför enligt föreningens mening givas en fylligare utformning. Det
bör klart utsägas att erforderlig ersättning skall utgå för reparation av
uppkommen skada samt för sådan skada, som icke kan avhjälpas, varjämte
gottgörelse bör erhållas för förlust, som förnödenhetens ägare eller innehavare
lidit till följd av att han genom skadan å egendomen varit förhindrad
att under viss tid bruka denna.

Skånes handelskammare ifrågasätter om ersättningsreglerna är tillämpliga,
icke blott då egendom upplåtits till begagnande av kronan utan även
då ägaren genom myndigheternas åtgärder faktiskt förhindrats att förfoga
över egendomen och därigenom lidit skada. Huruvida reglerna har denna
innebörd framgår icke med önskvärd tydlighet. Enligt handelskammarens
mening bör dock ett förtydligande av angiven innebörd göras. Vidare vänder
sig handelskammaren mot att ersättningen för försämring, som egendomen
genom begagnandet kan ha lidit, förordas skola utgå endast om försämringen
är avsevärd. En sådan ersättningsregel är alltför snäv. Enligt handelskammarens
mening bör ordet »avsevärd» utbytas mot »onormal», vilket torde
bättre täcka vad som i detta fall kan anses skäligt.

Kommerskollegium ansluter sig till sist berörda förslag.

Mot den föreslagna regeln om ersättning för skada å förnödenhet
till följd av förfogandeförbud som hävs eller eljest upphör
att gälla har invändningar rests från en del remissinstanser.

Sålunda finner överståthållarämbetet det icke vara riktigt, att endast
skada å själva förnödenheten skall ersättas. Även andra skador bör ersättas.
Det läge, varom här är fråga, synes i allmänhet vara så påtagligt, att

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

frågor om ersättning efter ett upphävt förfogandeförbud torde kunna handläggas
i samma ordning som övriga ersättningsfrågor, även när det gäller
gottgörelse för andra verkningar av ett förfogandeförbud än skada å förnödenheten.

Köpmannaförbundet ansluter sig helt till överståthållarämbetets uppfattning.

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare
samt handelskammaren i Karlstad är medvetna om svårigheten att införa
en generell rätt till skadestånd för allmänna förluster, som uppkommer
genom ett förfogandeingrepp. Enligt handelskamrarnas uppfattning bör dock
i detta fall en klar ersättningsrätt föreligga även för andra skador än skada
å förnödenheten — i allt fall då krig eller krigsfara ej är för handen.

Gotlands handelskammare anser det vara självklart, att även ränteförluster,
utebliven vinst och dylikt skall ersättas, då ett förfogandeförbud
hävs. Enligt handelskammarens mening är detta desto mer befogat som
ett upphävt förbud kan bero på att beslutet från början grundats på ett
felaktigt bedömande av statsmakterna.

Kommerskollegium anser sig icke kunna biträda handelskamrarnas förslag
om ersättning för alla skador till följd av ett förfogandeförbud som
upphävs. Andra såväl direkta som indirekta skador än skada å själva förnödenheten
kan vara av så mångahanda slag och så svårbedömda, att en
allmän ersättningsrätt icke går att genomföra. Härtill kommer att vederbörande
enligt förslaget till ny ransoneringslag kan begära inlösen av förnödenheten.

Departementschefen.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som tvingas avstå eller upplåta
förnödenhet till kronan eller utföra tjänst för kronans räkning skall
ha ersättning för detta. Stadgande härom har också funnits i de allmänna
förfogandelagar, som utfärdats alltsedan tiden för första världskriget. De
regler som tillämpats i fråga om grunderna för ersättningens bestämmande
har emellertid varit skiftande. Ursprungligen stadgades att förnödenhet,
som avstods till kronan, skulle ersättas till fulla värdet. Under förarbetena
till gällande allmänna förfogandelag framhölls emellertid att ett dylikt stadgande
kunde leda till att ersättningarna fastställdes utan hänsynstagande
till objektivt bestämda beräkningsgrunder. Tillämpning av stadgandet kunde
också, särskilt i fråga om prissättning vid omfattande varuregleringar,
hindra det allmänna att föra en målmedveten prispolitik under krisförhållanden.
Efterhand trädde den uppfattningen i förgrunden att — eftersom
en allmän förfogandelag hade till huvudsaklig uppgift att under kristider
tillgodose hela befolkningens och försvarets behov av viktiga förnödenheter
— enligt lagen utgående ersättningar i princip borde bestämmas efter grunder,
som var förenliga med den rådande allmänna prispolitiken. Det låg
därvid närmast till hands att söka samordna prissättningen på förnödenheter,
som avstås till kronan jämlikt förfogandelagen, med den prissätt -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning som sker med stöd av gällande författningar på prisregleringens område.
Alltsedan andra världskrigets utbrott har denna princip mer eller
mindre klart påverkat utformningen av förfogandelagens ersättningsbestämmelser.

I prisregleringslagen stadgas för närvarande att visst pris, som prövas
skäligt, må i angiven ordning fastställas att gälla såsom normalpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av viss
tjänst. De beräkningsgrunder som härvid bör tillämpas är närmare angivna
i de för priskontrollen utfärdade direktiven. Enligt dem är huvudregeln
att normalpriset skall täcka produktions- och anskaffningskostnaderna —
beräknade med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen — jämte skälig
handelsvinst. Grunddragen i denna regel återfinns i nu gällande förfogandelag,
enligt vilken ersättningen för avstådd förnödenhet eller utförd
tjänst i princip skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till
nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst
eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Det
i prishänseende nära sambandet mellan de båda lagarna framträder ännu
tydligare genom de i förfogandelagen upptagna bestämmelserna om taxepris
och tillämpningen härav. Lagen förutsätter nämligen, att riksvärderingsnämnden
på förhand skall upprätta taxor, vari vissa priser å förnödenheter
och tjänster skall upptagas. I anslutning härtill föreskrivs att ett
enligt prisregleringslagen fastställt pris — normalpris eller av priskontrollnämnden
prövat stoppris — alltid skall betraktas som taxepris. Eftersom
en enligt förfogandelagen utgående ersättning endast undantagsvis får överstiga
gällande taxepris, blir följden att prisregleringslagens priser i väsentlig
mån blir normerande för prissättningen enligt förfogandelagen.

Också utredningens förslag till ersättningsbestämmelser i den blivande
förfogandelagen bygger på principen, att ersättningarna skall utgå efter de
grunder som gäller för den prisreglerande verksamheten. Häremot har remissinstanserna
ej haft något i och för sig att erinra. Bl. a. grossistförbundet
anser dock, att de för priskontrollen gällande direktiven icke är så utformade
att de kan fylla kravet på ekonomisk rättssäkerhet, enär de enligt
förbundets åsikt avser att tillgodose även allmänna politiska intressen, för
vilka en lagstiftning av detta slag bör stå främmande. Förbundet kan därför
icke tillstyrka de av utredningen föreslagna ersättningsgrunderna.

Enligt min mening råder ingen tvekan om att staten under kristider måste
ha ett avgörande inflytande på prispolitiken inom alla viktigare områden
och därmed även på den prissättning som sker enligt allmänna förfogandelagen.
Det är därför naturligt, att denna prissättning samordnas med den
allmänna prissättning som genomförs med stöd av prisregleringslagstiftningen.
I princip bör gälla att ersättningen enligt förfogandelagen skall motsvara
vad som kan erhållas vid frivillig försäljning inom ramen för sistnämnda
prissättning. En tillämpning av denna grundsats innebär, att den
ersättningsberättigade får samma ekonomiska utbyte som han eljest skulle
erhållit. Det kan vid sådant förhållande icke med skäl göras gällande att

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den som tvingas avstå förnödenhet till kronan och härför erhåller ersättning
enligt nu angivna grunder kommer i sämre ekonomiskt läge än den
vars tillgångar av samma slag icke tagits i anspråk. Såsom föredragande departementschefen
betonat i propositionen nr 210/1949 med förslag till vissa
ändringar i gällande förfogandelag kan emellertid icke bortses från att prissättningen
enligt prisregleringslagen kan bestämmas av intressen, som — i
och för sig fullt berättigade — icke bör få inverka på de enligt förfogandelagen
utgående ersättningarna. Som närmare framgår av den följande framställningen
torde denna synpunkt i erforderlig utsträckning ha beaktats vid
utformningen av ersättningsbestämmelserna. I anledning av vad grossistförbundet
i förevarande sammanhang anfört om reglerna för den priskontrollerande
verksamheten kan erinras om att direktiven för denna under senare
tid delgivits riksdagen.

Utredningen har understrukit behovet av en bestämmelse, som utan hänvisning
till prisregleringslagen klarlägger de grunder efter vilka ersättning
bör utgå för avstådd förnödenhet eller utförd tjänst. Behovet sammanhänger
därmed, att fall av förfogande kan tänkas uppkomma, där prissättning
enligt prisregleringslagen saknas. Emellertid avvisas tanken på att en dylik
bestämmelse skulle avfattas på motsvarande sätt som i nämnda lag eller
m. a. o. icke innehålla annat än att ersättningen skall fastställas till belopp,
som prövas skäligt, och att i övrigt de för priskontrollen gällande direktiven
skulle tillämpas vid prövningen. Av praktiska skäl finner utredningen
önskvärt, att i stället grunderna för ersättning enligt förfogandelagen mera
utförligt anges i lagtexten. Häremot har remissinstanserna icke haft något
att invända. Också enligt min mening bör förslaget, som överensstämmer
med nuvarande ordning, godtagas.

I utredningens förslag har den grundläggande bestämmelsen
om ersättning vid förfogande avfattats något annorlunda än i
nuvarande förfogandelag. Avsikten har dock ej varit att genomföra någon
saklig ändring. Enligt utredningens mening bör av lagtexten framgå, att återanskaffningsprisprincipen
är tillämplig. Vidare förordas att det i gällande lag
använda uttrycket »normal handelsvinst» skall utgå, uppenbarligen därför
att handelsvinst rent språkligt syftar endast på mellanhandens vinst. Slutligen
har utredningen funnit orden »eller andra på prissättningen regelmässigt
inverkande förhållanden» otydliga och överflödiga. På grund härav föreslås
den avfattningen, att ersättning för avstådd förnödenhet och utförd tjänst
skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader
vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid
utförande av sådan tjänst. Till förtydligande av lagtexten anför utredningen,
att med nödvändiga kostnader förstås kostnaderna hos rationellt arbetande
företag samt att i kostnaderna vid produktion av förnödenhet ingår
utgifter för råvaror, ersättning åt företagaren och anställda för deras arbetsinsats,
avskrivning på byggnader och inventarier enligt återanskaffningsprisprincipen,
allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader,
skälig ränta på nedlagt kapital, värderat efter nämnda princip, samt

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

»handelsvinst». Utredningen tillägger att vad sålunda anförts om kostnader
vid produktion i tillämpliga delar bör gälla också distribution. Kan förnödenheten
icke återanskaffas, bör enligt utredningens mening återanskaffningsvärdet
vid den tidpunkt den senast kunnat anskaffas ligga till grund för
ersättningen.

I sakligt hänseende torde i stort sett icke något vara att erinra mot utredningens
förslag. I likhet med priskontrollnämnden anser jag mig böra understryka,
att i »nödvändiga kostnader» väl ingår ersättning för företagarens
egen arbetsinsats samt förräntning av det utav företagaren investerade
kapitalet men icke vad i dagligt tal benämns företagarvinst eller handelsvinst.
Denna post bör nämligen, liksom då fråga är om prissättning enligt
prisregleringslagen, helt föras under förräntningsposten, som inbegriper ersättning
bl. a. för den risk företagaren står. Härav följer å andra sidan att
räntefoten icke, såsom riksvärderingsnämnden ifrågasatt, kan sättas så lågt
som diskontot. — Härjämte bör betonas att utgående ersättningar omfattar
endast nödvändiga kostnader och alltså ej inbegriper gottgörelse för indirekta
skador eller förluster. Skulle t. ex. en förfogandeåtgärd medföra att
en fabriksägare måste inskränka driften, kan han icke i denna ordning
erhålla vederlag för den förlust som därigenom kan tillfogas honom. — Beträffande
det av utredningen och några remissinstanser berörda sambandet
mellan begreppen »nödvändiga kostnader» och »kostnader hos rationellt arbetande
företag» biträder jag riksvärderingsnämndens och lantbruksstyrelsens
ståndpunkt, att måttstocken bör vara företag som nått en rimlig
grad av rationalisering och sålunda icke sådana företag som hunnit allra
längst i detta avseende. 1 övrigt må i anslutning till vissa uttalanden från
en del handelskammare framhållas att den av statsmakterna förda allmänna
ekonomiska politiken får anses verka i stort sett likformigt och därför
icke bör tillmätas avgörande vikt i förevarande sammanhang.

Såsom utredningen framhållit bör, liksom gäller beträffande den statliga
priskontrollen, de nödvändiga kostnaderna beräknas med ledning av åleranskaffningsprisprincipen.
I samband härmed må anmärkas att en varas återanskaffningsvärde
här motsvarar — under hänsynstagande till slitage och
dylikt — nuanskaffningsvärdet eller vad det skulle kosta den, mot vilken
förfogandeåtgärden är riktad, att anskaffa samma slags vara inom rimlig
tid. Den av Skånes handelskammare föreslagna ordningen, att ersättningen
i vissa fall för att förebygga ekonomisk förlust för den enskilde skulle fastställas
dels preliminärt, då förnödenheten avstås, och dels slutgiltigt, då
förnödenheten kan anskaffas och den verkliga kostnaden fastslås, är uppenbarligen
förenad med stora praktiska olägenheter i det att ersättningsfrågorna
skulle hållas svävande för obestämd tid. För övrigt kan ifrågasättas
om det angivna syftet skulle bli bättre tillgodosett genom en sådan ordning
än genom den av utredningen förordade, eftersom priserna kan vara lägre
vid den senare tidpunkten, då varutillgången regelmässigt kan antagas vara
rikligare än när varan avstods. — Såsom en civilbefälhavare framhållit måste
den av utredningen förordade principen i fråga om grunderna för ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

105

ningens bestämmande i de fall, då förnödenheten icke kan återanskaffas, tilllämpas
med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den
allmänna prisutvecklingen framstå som obilligt att använda återanskaffningsvärdet
vid den tidpunkt, när förnödenheten senast återanskaffats, bör
ersättningen jämkas efter vad prövas skäligt.

I formellt hänseende har från åtskilliga håll anmärkts att den grundläggande
ersättningsregeln i utredningens förslag icke avfattats så, att den i
alla avseenden ger uttryck åt vad enligt motiven varit avsett. Denna anmärkning
torde vara riktig. Avfattningen lär visserligen icke kunna missförstås,
såvitt angår ersättning vid utförande av tjänst eller ersättning för förnödenhet
som avstås av tillverkare eller förbrukare, men ordalydelsen är icke
lika tydlig då fråga är om ersättning till återförsäljare. Det kan nämligen
göras gällande att begreppet »nödvändiga kostnader vid återanskaffning»
icke avser annat än återanskaffningspriset eller m. a. o. i detta sammanhang
vad det enligt skäliga beräkningsgrunder skulle kosta återförsäljaren
att inom en snar framtid köpa och hemtaga samma slags förnödenhet, som
han tvingats avstå. Avsikten är emellertid, att återförsäljaren härutöver
skall ha ersättning för de nödvändiga kostnaderna i den egna rörelsen, d. v. s.
i princip för den del av hans kostnader för arbetslöner — däri inräknat
vederlag för egen arbetsinsats —- omkostnader och skälig förräntning av
nedlagt kapital, som enligt allmänna kalkyleringsgrunder kan anses belöpa
på det avstådda partiet. Tillämpligheten av denna grundsats bör tydligt
framgå av lagen och jag förordar därför, att den av utredningen föreslagna
lagtexten jämkas i enlighet härmed.

Vidare föreslår utredningen att den nuvarande ordningen med i förväg
upprättade taxor, enligt vilka ersättning bör utgå, skall behållas. Häremot
synes icke vara något att erinra och förslaget tillstyrks därför. I anslutning
till vad en handelskammare anfört i denna sak må framhållas att fastställda
taxor givetvis avses bli omprövade, när däri upptagna pris icke längre motsvarar
skälig ersättning enligt nyss angivna grunder. För övrigt må i detta
sammanhang hänvisas till den i det följande närmare berörda regeln, att
ersättning under vissa förutsättningar kan bestämmas till högre belopp än
taxepriset.

För närvarande stadgar förfogandelagen, såsom förut anmärkts, att enligt
prisregleringslagen fastställda priser, d. v. s. normalpriser och av priskontrollnämnden
prövade individuella stoppriser, skall betraktas som taxepris.
Stadgandet gäller alltså icke stoppriser, som allenast grundar sig på
Kungl. Maj:ts beslut om allmänt prisstopp. Utredningen förordar emellertid,
att samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser skall anses som taxepriser.
Avgörande för detta siåndpunktstagande är främst det tidigare berörda
kravet, att ersättning enligt förfogandelagen om möjligt bör motsvara
vad som kan erhållas vid frivillig försäljning. Därvid framhålls att stopppriser
— även om de icke är prövade — vanligen torde bättre än normalpriser
anpassa sig till det verkliga kostnadsläget, och att den möjligheten
alltid står öppen att hos priskontrollnämnden påkalla prövning av ett indi -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

viduellt stoppris. Allmänt understryker utredningen att, i den män invändningar
kan göras mot att betrakta stoppriser som taxepriser, detta i samma
grad gäller normalpriserna. Slutligen betonas de praktiska fördelar som följer
med ett enhetligt system.

Flera av de remissinstanser som företräder det enskilda näringslivet bär
mer eller mindre bestämt motsatt sig utredningens förslag. Främst gäller
detta utvidgningen beträffande sådana stoppriser, som ej prövats. Den avvisande
hållningen sammanhänger med farhågan för att de enligt prisregleringslagen
gällande priserna icke ger skäliga ersättningar vid förfoganden.

Enligt min mening är den nuvarande ordningen ändamålsenlig ur de synpunkter
som enligt vad förut sagts bör vara bestämmande för utformningen
av förfogandelagens ersättningsregler. Genom vad utredningen anfört har
jag vidare blivit övertygad om att samma synpunkter talar för att jämväl
ej prövade stoppriser bör betraktas som taxepriser. Utredningens förslag
tillstyrks därför. I anledning av handels- och industrikommissionens uttalande
må tilläggas att, därest det är ovisst huruvida stoppris finns eller vad
detta är, ersättningen bör bestämmas efter förut angivna allmänna beräkningsgrunder.

Då jag sålunda ansett mig böra tillstyrka utredningens förslag har jag
fäst avgörande vikt vid den tidigare omnämnda möjligheten till jämkning
av taxepris. Sålunda har utredningen behållit det nuvarande stadgandet, att
riksvärderingsnämnden må bestämma ersättningen till högre belopp än taxepriset,
då tillämpningen av detta på grund av särskilda omständigheter skulle
innefatta obillighet. Skulle det alltså visa sig att ett enligt prisregleringslagen
gällande pris är så lågt, att den enskilde icke får skälig ersättning enligt
de grunder som ansetts böra gälla vid förfoganden, kan han erhålla rättelse
genom en av riksvärderingsnämnden verkställd prövning av ersättningsfrågan.
Industriförbundets anmärkning mot stadgandets avfattning
torde ej böra föranleda någon omarbetning. Avfattningen har varit densamma
sedan stadgandets tillkomst och den överensstämmer med det språkbruk
som plägar användas, då fråga är om en skälighetsprövning.

I likhet med utredningen finner jag emellertid, att den nuvarande jämkningsregeln
bör utbyggas, såvitt angår förfoganden som innebär
produktions-, lagrings- eller forslingsålägganden. Det
bör uppmärksammas att enligt de för priskontrollcn gällande direktiven en i
och för sig skälig prishöjning ofta icke medges, därför att utförd lönsamhetsberäkning
visar att verksamheten inom företaget eller branschen i dess helhet
ändock lämnar skälig avkastning. Vidare må erinras att utgångspunkten
för en sådan beräkning är rationellt arbetande företag. Till följd härav kan
fall inträffa där taxepriset icke täcker företagarens nödvändiga kostnader.
Under i övrigt fria förhållanden kan företagaren förebygga onödig förlust
t. ex. genom att nedlägga tillverkningen, men denna möjlighet står honom
icke till buds vid ålägganden enligt förfogandelagen. Såsom utredningen anfört
måste det anses strida mot vedertagna rättsgrundsatser att tvinga någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

107

att frambringa förnödenheter eller utföra tjänster utan att ersätta honom för
de kostnader han åsamkas i samband därmed. Enligt min mening föreligger
här skäl för att avvika från de för prisregleringen gällande normerna. Visserligen
har priskontrollnämnden motsatt uppfattning, men detta får ses i
belysning av nämndens principiella inställning, att förfogandelagen skall
tjäna också rent prispolitiska ändamål. Farhågan för att en särbestämmelse
i antydd riktning skulle inbjuda företag att i spekulativt syfte nedlägga
tillverkningen av viktiga förnödenheter synes mig överdriven.

I utredningens förslag har denna särbestämmelse fått formen av ett tilllägg
till nu gällande jämkningsregel av innehåll, att vid produktionsålägganden
och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall
anses innefatta obillighet, därest den som drabbats av åläggandet icke får
ersättning för sina nödvändiga kostnader. Utformningen synes ändamålsenlig
och tillstyrks därför. I anledning av priskontrollnämndens yttrande må
framhållas att vid ett dylikt åläggande reklam- och försäljningskostnader
vanligen torde bli onödiga och sålunda icke omfattas av begreppet »nödvändiga
kostnader». — Slutligen bör i anslutning till vad riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap anfört betonas att den nya bestämmelsen icke
blir tillämplig i det fall att tillverkningen av en vara är avslutad, då beslut
om dess avstående meddelas, eftersom tillverkningen här skett utan att produktionsåläggande
förelegat.

Beträffande sådant förfogande som innebär att kronan
tager egendom i anspråk med nyttjanderätt föreslår utredningen,
att nuvarande beräkningsgrunder skall gälla. Upplåtaren bör sålunda
ha skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta samt för skada
eller avsevärd försämring, som den upplåtna egendomen lidit. Skäl synes
ej föreligga att frångå detta förslag. Uppenbarligen är det ogörligt att finna
en avfattning, som uttömmande anger alla de omständigheter vilka bör inverka
på ersättningens storlek. Det må dock understrykas, att ersättningen
icke heller i här avsedda fall inbegriper gottgörelse för annat än den enskildes
nödvändiga kostnader — d. v. s. förlorad avkastning eller nytta samt i förekommande
fall skada å själva förnödenheten — och alltså ej vederlag för
indirekta skador eller förluster. Ersättning i denna ordning kan sålunda icke
utgå för förlust, som uppkommer t. ex. därigenom att företagaren till följd
av upplåtelsen icke kan använda inneliggande lager av råvaror eller halvfabrikat.
I anslutning till redareföreningens utlåtande kan framhållas att, därest
av kronan nyttjad egendom vid återställandet är skadad, ägaren bör ha
skälig ersättning icke endast för reparationskostnaderna utan även för förlorad
avkastning eller nytta under reparationstiden. Med anledning av Skånes
handelskammares yttrande kan anmärkas att ersättning självfallet utgår
endast under förutsättning, att enskild efter därom meddelat beslut upplåtit
egendom till kronan. Skulle den enskilde genom annan statlig åtgärd
bli förhindrad att förfoga över sin egendom, exempelvis till följd av avspärrning
för militära ändamål utan att egendomen tages i anspråk, har han alltså
icke rätt till ersättning i denna ordning. — Slutligen saknas enligt min

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

mening'' anledning att utbyta det hittills använda ordet »avsevärd» mot »onormal».

Likaså tillstyrks utredningens förslag om att behålla den nuvarande ersättningsregeln
beträffande skada som åsamkats förnödenhet till
följd av förfogandeförbud. Icke heller i detta sammanhang
bör utgående ersättningar innefatta gottgörelse även för indirekta skador
och förluster. Samma principer torde nämligen böra gälla här som vid
andra former av förfoganden.

Till sist finner jag i likhet med utredningen, att ersättningsreglerna i rekvisitionslagen
bör ändras så att de också i fortsättningen kommer att överensstämma
med förfogandelagens bestämmelser i detta hänseende.

VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m.
Utredningen.

Inledningsvis framhålls att avsevärda förluster kan tillfogas enskilda genom
krisregleringar. Detta gäller främst dem, som direkt drabbas av en
reglering. Sålunda kan en fabriksidkare genom bestämmelser om användningsreglering
av viss förnödenhet nödgas inställa driften och bli urståndsatt
att ekonomiskt utnyttja råvaror, halvfabrikat och det i fabriken nedlagda
kapitalet. Vidare nämns att användningsreglering av bensin kan omöjliggöra
för motorfordonsägare att använda sina fordon. En handelsreglering
kan sänka handlandenas omsättning, och bestämmelser om auktorisation
av slakt kan medföra att vissa slakteriidkare måste upphöra med sin
verksamhet o. s. v. Utredningen framhåller emellertid, att även andra än
de som direkt berörs av en krisreglering kan åsamkas förluster genom denna.
T. ex. kan ett förbud att använda tenn för tillverkning av tuber medföra
förlust icke endast för tillverkaren av tuberna utan även för producenten
av den vara, för vilken tuberna skulle tjäna som förpackning. Även i
distributionsledet kan förluster uppstå både för återförsäljare av tuber och
för återförsäljare av den förpackade varan. Även konsumenter kan bli lidande
på regleringen, vilket särskilt gäller då varan används i näringsverksamhet.
Vidare kan i verksamheten anställda bli arbetslösa därför att driften
måste inskränkas.

I fortsättningen framhåller utredningen, att det icke torde föreligga någon
rättslig skyldighet — av sådant slag som kan göras gällande vid domstol
— för staten att ersätta enskilda för skador som uppkommer till följd
av handels-, produktions- eller användningsregleringar, import- eller exportförbud
eller begränsning i rätten att bedriva handel eller annan inskränkning
av yrkesutövning. Utredningen anser sig därför böra taga ställning
till frågan, huruvida en allmän ersättnings rätt för förluster
vid krisregleringar bör tillskapas.

Enligt utredningens mening kan med visst fog göras gällande att, därest
staten i det allmännas intresse företager ingrepp som medför skada för

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

109

någon medborgare, skadeverkningarna bör bäras av samtliga medborgare.
Det framhålls emellertid att genomförandet av en sådan princip stöter på
oöverstigliga svårigheter och leder till oöverskådliga ekonomiska följder för
staten. Sålunda understryker utredningen svårigheten att avgöra, om en
krisreglering är till skada eller ej. Vid bedömningen härav måste hänsyn
tagas till en mängd olika omständigheter. Mången gång kan ekonomiska förluster
på grund av statliga krisregleringar i viss utsträckning kompenseras
av andra statliga åtgärder. I andra fall är det omöjligt att bestämma något
ekonomiskt värde för den förlust eller skada som uppstår. Utredningen lämnar
i detta sammanhang ett flertal exempel, varom må hänvisas till betänkandet
s. 123—125.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att ett system med fullständig
ersättning för statliga ingrepp under kristider skulle möjliggöra ersättningstalan
mot staten i en omfattning, varom hittills varje erfarenhet saknas.
I extrema kristider skulle praktiskt taget varje medborgare kunna resa
ersättningsanspråk mot staten. Ett bedömande av anspråken skulle kräva
en omfattande och dyrbar apparat och det skulle visa sig omöjligt att ens
tillnärmelsevis åstadkomma full rättvisa.

Med beaktande av de anförda synpunkterna finner utredningen det ofrånkomligt,
att de enskilda medborgarna i regel själva måste bära de ekonomiska
förluster som krisregleringarna kan föra med sig. Att skapa en rätt
till ersättning för sådana förluster kan därför icke komma i fråga.

Utredningen behandlar också frågan om ersättning i särskilda
fall. Därvid framhålls att förhållandena vid krisregleringar undantagsvis
kan vara sådana, att det framstår som orimligt att begära att den som drabbats
av viss förlust genom ett statligt ingripande av kriskaraktär ensam skall
bära förlusten. Utredningen tänker därvid på sådana fall, då enstaka medborgare
drabbas särskilt hårt i förhållande till andra medborgare. I dessa
fall anser utredningen, att Kungl. Maj :t bör kunna efter ansökan medge
ersättning efter vad billigheten anses kräva. Därför förordas att ett stadgande
av denna innebörd skall upptagas i fullmaktslagstiftningen. Utredningen
understryker därvid, att frågan om och i vilken mån ersättning skall
utgå måste bedömas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Det torde
icke vara lämpligt eller möjligt att i förväg närmare ange de riktlinjer
efter vilka dessa ersättningsfrågor skall lösas. Utredningen finner emellertid
uppenbart, att ersättning enligt denna bestämmelse icke kan komma i fråga
vid generella konsumtionsregleringar.

Utredningen framhåller därefter, att ersättningsfrågor av likartat slag
som de nu behandlade kan uppkomma i samband med förfoganden. Så kan
t. ex. en näringsidkares rörelse lamslås lika väl därför att kronan förfogar
över hans lager av viss förnödenhet som på grund av att användningsförbud
utfärdas beträffande förnödenheten. Dessa ersättningsspörsmål vid
förfoganden — som alltså icke avser gottgörelse för förnödenhet som tagits
i anspråk, tjänst som utförts, egendom som upplåtits eller skada på sådan
egendom — måste enligt utredningens mening lösas efter samma linjer som

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

nyss angivits i fråga om förluster vid krisregleringar. Detta leder till att,
om kronan t. ex. förfogar över en fabrik och till följd därav vissa halvfabrikat
blir värdelösa, ägaren icke har någon lagligt skyddad rätt till ersättning
för halvfabrikaten utan blir hänvisad till Kungl. Maj :ts bedömande
av ersättningsfrågan. Ett sådant resultat kan te sig obilligt, men enligt
utredningens mening är det icke möjligt att utan oöverskådliga ekonomiska
följder lösa frågan efter andra än förut angivna linjer. Skulle en ovillkorlig
ersättningsrätt tillerkännas ägaren av halvfabrikaten, måste för likformighetens
skull motsvarande ersättningsrätt tillerkännas t. ex. ägare av motorfordon,
som blivit oanvändbara därför att kronan tagit däcken i anspråk
eller därför att restriktioner utfärdats beträffande rätten att använda flytande
drivmedel o. s. v. Detta kommer enligt utredningens åsikt att leda till
orimliga konsekvenser för statsverket.

Herr Andersson anser i likhet med utredningen, att fall kan uppstå, som
rimligen bör föranleda viss ersättning av statsmedel och som icke täcks av
lagstiftningens övriga ersättningsregler, men dessa fall måste bli så fåtaliga
att de icke motiverar särskilda lagbestämmelser. De föreslagna speciella
ersättningsreglerna kan enligt herr Anderssons mening befaras i onödan
ge upphov till grusade förhoppningar hos enskilda medborgare samt en
omfattande pappersexercis för dem och statliga myndigheter. Härtill kommer
att de närmare riktlinjerna icke kunnat uppdragas och det synes därför
icke tillfredsställande att, även om reglerna skall tillämpas restriktivt,
helt överlämna avgörandet till Kungl. Maj :t. Liksom hittills bör i de sällsynta
fall, då ersättning kan ifrågakomma, avgörandet träffas av Kungl. Maj :t
och riksdag gemensamt.

Sedan utredningen sålunda avvisat tanken på att skapa en allmän rätt
till ersättning av statsmedel för förluster till följd av krisregleringar, har
utredningen undersökt huruvida enskilda medborgares intressen vid ingrepp
av nu nämnt slag kan tillgodoses på annat sätt. Enligt utredningens
åsikt ligger därvid närmast till hands att pröva, om det är möjligt att utsträcka
den princip om inlösen rät t, som nu gäller enligt förfogandelagen.
Detta innebär, att varans ägare vid varje krisreglering skulle kunna
påkalla att varan inlöstes av kronan och att han, om inlösen vägrades, skulle
få överlåta eller använda varan utan hinder av regleringsföreskrifterna.
Utredningen finner motiven för en sådan inlösenrätt vara särskilt starka,
när en reglering medför att förväntningarna i fråga om möjligheten att utnyttja
varan icke alls eller endast i begränsad omfattning kan uppfyllas.
Med utgångspunkt härifrån förordar utredningen, att i lagstiftningen införs
en begränsad rätt till inlösen av varor som är föremål för krisreglering.
Det framhålls därvid att inlösenrätten icke får äventyra regleringarnas
genomförande och att inlösningen måste vara försvarbar ur statsfinansiel!
synpunkt.

Utredningen betonar, att sistnämnda krav omöjliggör inlösenrätt beträffande
alla förnödenheter som blir föremål för regleringar. Det kan sålunda
enligt utredningens mening icke komma i fråga att föreskriva inlösenskyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

111

dighet för kronan, om regleringen icke har sin grund i brist eller befarad
brist på förnödenheten. Vid handelsregleringar av exempelvis levande djur
eller mjölkskumningsmaskiner kan det alltså icke bli tal om inlösenrätt i
de fall, där regleringarna tillkommit endast såsom ett nödvändigt komplement
till bristregleringar och, om myndigheterna för att spara bränsle
och elektrisk kraft förbjuder användandet av centrala varmvattenberedare
och elektriska uppvärmningsapparater, kan ej heller ifrågakomma att föreskriva
rätt att få sådana föremål inlösta av kronan. Vidare är det otänkbart
att medge inlösen av bilar, därför att förbud mot att använda bilar på söndagar
utfärdats i bensinbesparande syfte. En inlösen skulle i dessa och liknande
fall få ren ersättningskaraktär och tanken på att skapa en allmän
ersättningsrätt för förluster vid krisregleringar har av utredningen tidigare
avvisats.

Sedan utredningen sålunda stannat för att inlösenrätt vid krisregleringar
måste begränsas till förnödenheter på vilka det råder knapphet eller på vilka
knapphet kan befaras, behandlar utredningen frågan huruvida ytterligare
förutsättningar för rätt att påkalla inlösen bör uppställas. Därvid framhålls
att en varuinnehavares behov och intresse av en inlösenrätt är starkare
ju större intrånget är. Det kan därför synas mest följdriktigt att medge
inlösen endast vid svåra intrång. Sålunda kan det tänkas att begränsa
inlösenrätten till sådana fall, då den fria förfoganderätten helt omintetgörs
genom att ägaren till följd av ingreppet varken kan använda eller överlåta
egendomen. Enligt utredningens mening skulle emellertid detta vara en
alltför snäv begränsning av inlösenrätten. För att denna skall få praktisk
betydelse, måste den finnas även vid sådana ingrepp som icke innebär totalt
användnings- eller överlåtelseförbud.

Som förutsättning för inlösenrätt skulle — anför utredningen vidare —-kunna föreskrivas att regleringen i betydande mån begränsat ägarens möjlighet
att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och att det men regleringen
medför icke är ringa. Utredningen betonar å andra sidan att en
på detta sätt uppdragen gräns är flytande och att det därför måste överlämnas
åt myndighet att pröva och avgöra huruvida inlösenrätt föreligger eller
ej. Med hänsyn till de praktiska olägenheterna av ett sådant förfarande ligger
det nära till hands att slopa kravet på att ingreppet skall vara betydande
och alltså medge inlösenrätt vid alla regleringar angående förnödenheter,
på vilka knapphet råder eller kan befaras. Detta skulle dock i vissa lägen
kunna leda till icke önskvärda resultat. Man måste nämligen räkna med att
näringsidkare och andra varuinnehavare med stöd av sina organisationer
kan uppträda enhetligt och samtidigt begära statsinlösen av stora partier av
viss förnödenhet. De statliga myndigheterna skulle då kunna ställas inför
valet att antingen slopa en nödvändig men jämförelsevis föga ingripande
reglering eller att för kronans räkning inlösa stora kvantiteter av förnödenheter.
Härigenom skulle genomförandet av nödvändiga regleringar kunna
äventyras eller försvåras.

På grund av det anförda har utredningen ansett sig böra förorda, att in -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lösenrätten görs beroende av ingreppets svårighetsgrad och det men ingreppet
förorsakar förnödenhetens ägare. Som förut nämnts måste då frågan,
huruvida inlösenrätt föreligger eller ej, prövas av myndighet. Denna bör ha
viss tid att fatta ståndpunkt till begäran om inlösen. I likhet med vad som
gäller enligt förfogandelagen torde denna tid kunna bestämmas till 30 dagar.

Härefter tager utredningen ställning till frågan huruvida rätten att påkalla
inlösen bör begränsas till viss tid efter regleringens genomförande. Utredningen
stannar därvid för att tidsbegränsning icke är erforderlig (betänkandet
s. 129—130).

Enligt utredningens uppfattning medför vidare de förut förordade begränsningarna
i inlösenrätten, att behov saknas att från sådan rätt undantaga
varupartier som förvärvats efter regleringens tillkomst.

Slutligen behandlar utredningen frågan om ersättning vid ett
inlösenförfarande. Därvid betonas att omständigheterna i sådant
fall ej är desamma som då egendom avstås enligt förfogandelagen. Ett inlösenförfarande
innebär icke att varuinnehavaren mot sin vilja berövas en
förnödenhet genom att det allmänna förfogar över denna utan avser endast
att förhindra att en ekonomisk förlust tillfogas honom på grund av varuinnehavet;
det står honom fritt att påkalla inlösen eller ej. Det synes därför
utredningen rimligt, att ersättning för förnödenhet vid inlösen bestäms efter
snävare grunder än som föreslagits vid förfoganden. Ersättningen bör
sålunda enligt utredningens mening icke innefatta utebliven vinst för ägaren
utan enbart avse dennes självkostnader, d. v. s. de faktiska kostnader
ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet. Ersättning för
ägarens eget arbete bör dock inräknas. För undvikande av spekulationsmöjligheter
bör såsom en subsidiär regel stadgas, att ersättning vid inlösen
icke i något fall får överstiga den ersättning som skulle utgått om kronan
med stöd av förfogandelagen exproprierat förnödenheten. Om grunderna
för ersättningen vid inlösen bestäms på angivna sätt, uppmuntras förnödenhetens
ägare att själv söka avsätta eller använda förnödenheten inom regleringens
ram i den mån han därigenom kan tillgodoföra sig vinst.

Remissinstanserna.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har uttalat
sig i anledning av utredningens förslag att Kungl. Maj :t i undantagsfall
skall kunna besluta om särskild ersättning för förlust, som
uppkommit till följd av krisreglering eller förfogande.

Riksvärderingsnåmnden, jordbruksnämnden, bränslekommissionen, handels-
och industrikommissionen, länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens
län, köpmannaförbundet, Stockholms handelskammare — med instämmande
av Smålands och Blekinge handelskammare och handelskammaren i
Karlstad — samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare tillstyrker
förslaget.

Riksvärderingsnåmnden finner det under vissa förhållanden vara obilligt,
om ersättning icke lämnas för halvfabrikat i det fall att kronan tager äga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

113

rens fabrik i anspråk med nyttjanderätt. Fabrikaten är visserligen icke föremål
för förfogandet, men de kan minska i värde och möjligen bli helt värdelösa.
Såsom utredningen framhållit skulle emellertid en ovillkorlig ersättningsrätt
i dessa fall medföra för statsverket orimliga konsekvenser. Nämnden
delar därför utredningens uppfattning, att ersättning bör utgå endast
där Kungl. Maj :t efter särskild prövning så funnit skäligt. Nämnden vill
dock förorda, att denna prövning icke sker alltför snävt.

Jordbruksnämnden, som anknyter till samma exempel, förutsätter att i
här avsedda skadefall Kungl. Maj:t verkligen utnyttjar sin rätt att besluta
om särskild ersättning.

Stockholms handelskammare betonar de utomordentliga svårigheter, som
möter då det gäller att införa en generell rätt till skadestånd för allmänna
förluster, uppkommande till följd av ingrepp enligt förfogande- och ransoneringslagstiftningen.
Fall där ersättning är både principiellt och sakligt befogad
torde svårligen kunna i lagtexten klart avgränsas från fall, där gottgörelse
rimligen icke kan komma i fråga. Enligt handelskammarens mening
lär det icke vara möjligt att i detta hänseende komma längre än vad utredningen
gjort.

Handels- och industrikommissionen framhåller i detta sammanhang, att
alltför hårda ersättningsbestämmelser torde avskräcka från sådan import av
försörjningsviktig vara, som till följd av ett krisläge måste ske till höga priser.
Vid ersättningens bestämmande bör i viss mån hänsyn kunna tagas även
till den risk importören löpt. Det är därför önskvärt, att lagarna lämnar
möjlighet för ersättning också i sådant fall.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet däremot ansluter sig till de av herr
Andersson anförda synpunkterna och anser följaktligen att nu förevarande
stadgande skall utgå. Civilbefälhavaren tillägger att, om stadgandet anses
böra upptagas i den nya lagstiftningen, detsamma bör kompletteras med skyldighet
för Kungl. Maj :t att årligen inför riksdagen redogöra för de fall då
stadgandet tillämpats. Enligt civilbefälhavarens mening bör ej heller Kungl.
Maj :t ha rätt att utan riksdagens hörande besluta om ersättning överstigande
visst belopp.

Icke heller grossistförbundet vill godtaga utredningens förslag. Enligt förbundets
mening är Kungl. Maj :t i statsrådet med hänsyn till kravet på rättssäkerhet
för den enskilde icke någon lämplig instans för att avgöra dessa
ersättningsärenden. Detta är desto påtagligare som detta stadgande kan komma
att tillämpas när krig eller krigsfara ej föreligger och då också i samband
med auktorisation av handeln.

Förslaget att vid krisregleringar öppna möjlighet för inlösen av förnödenhet
som drabbas av regleringen har föranlett några remissinstanser
att dryfta frågan om huru ersättningen skall bestämmas vid sådan inlösen.

Bränslekommissionen, handels- och industrikommissionen, priskontrollnämnden
samt Kooperativa förbundet ansluter sig till utredningens förslag,
att ersättningen icke skall bestämmas till högre belopp än som motsvarar
ägarens självkostnader.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195A. 1 saml. Nr 20.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Enligt priskontrollnämndens mening är emellertid utredningens uttalanden
på denna punkt icke fullt klara. Uppenbarligen har utredningen avsett,
att självkostnaderna skall beräknas efter anskaffningsvärdet och icke återanskaffningsvärdet.
Mot en sådan beräkningsgrund har nämnden intet att
erinra. För att betona detta bör det av utredningen förordade uttrycket
»kostnader för produktion eller inköp» utbytas mot »faktiska kostnader för
produktion och inköp».

Riksvärderingsnämnden kan icke helt ansluta sig till utredningens förslag.
Nämnden delar visserligen utredningens uppfattning, att ersättningen vid
inlösen icke skall inbegripa utebliven vinst, men enligt nämndens uppfattning
bör sakägaren likväl icke åsamkas förlust. I så fall bör i ersättningen
inräknas — utöver de faktiska kostnaderna för produktion och återinköp
samt gottgörelse för eget arbete — lagringskostnader och i förekommande
fall transportkostnader. Nämnden utgår därvid från att i lagringskostnaden
inräknas även normal ränta. Väljs denna utväg, kommer handelsvinst i bemärkelsen
företagarvinst icke att utgå vid inlösen enligt allmänna ransoneringslagen
men väl enligt allmänna förfogandelagen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl ej
föreligga att bestämma ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen till
lägre belopp än vid avstående enligt förfogandelagen. Nämnden framhåller
att, även om inlösen formellt sker efter framställning från varuägaren, denne
likväl i verkligheten kan befinna sig i ett tvångsläge t. ex. på grund av
brist på medel.

Grossistförbundet samt flertalet handelskammare ansluter sig till riksnämndens
uppfattning, att ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen
skall bestämmas efter samma normer som ersättningen vid avstående enligt
förfogandelagen och att alltså full gottgörelse, innefattande även utebliven
handelsvinst, skall utgå. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län anmärker därvid, att inlösen i verkligheten är att jämställa med ett
tvångsvis gjort ingripande från statens sida.

Departementschefen.

I föregående avsnitt har betonats, att förfogandelagens ersättningsbestämmelser
i princip tillkommit för att bereda den mot vilken ett förfogandebeslut
riktas rätt till ersättning för nödvändiga kostnader i samband med beslutets
fullgörande, men att han icke kan åberopa dessa regler för att få
gottgörelse för de indirekta förluster han lider genom beslutet. Ännu mindre
kan andra enskilda, som i ett eller annat avseende ekonomiskt förlorar till
följd av beslutet, få vederlag härför.

Under detta avsnitt behandlar utredningen frågan huruvida den blivande
fullmaktslagstiftningen genom särskild bestämmelse bör skapa en allmän
rätt till ersättning för enskilda, som i nyss nämnda fall
eller eljest till följd av ingrepp enligt lagstiftningen lider skada eller förlust.
Därvid redovisas för en mängd olika situationer, där en förfogande- eller
regleringsåtgärd kan förorsaka förluster för tillverkare, mellanhänder eller

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

förbrukare utan att dessa har någon möjlighet att domstolsvägen kräva skadestånd
av staten. Enligt utredningens mening kan med visst fog göras
gällande att samtliga medborgare bör bära de skadeverkningar som ett i
det allmännas intresse företaget ingrepp medför för någon medborgare. Vid
ett närmare övervägande finner emellertid utredningen denna tankegång
vara ogenomförbar i praktiken. Sålunda skulle det ofta vara omöjligt att
avgöra, om och i vilken mån ett ingrepp är till skada eller ej, och vidare
skulle en ordning med fullständig ersättning för alla ingrepp möjliggöra
skadeståndsanspråk i hittills okänd utsträckning. I utpräglade kristider
skulle så gott som varje medborgare kunna kräva ersättning av staten, och
en prövning av alla anspråk skulle nödvändiggöra en omfattande och dyrbar
apparat. Dessutom skulle de ekonomiska följderna för staten bli oöverskådliga.
Utredningen anser det därför ofrånkomligt, att de enskilda i regel själva
får bära de ekonomiska förluster, som kan uppstå till följd av förfoganden
eller krisregleringar. Enligt utredningens uppfattning bör dock denna
grundsats icke gälla helt utan undantag. Fall kan nämligen inträffa där
en med stöd av den förordade lagstiftningen vidtagen åtgärd drabbar enstaka
medborgare så avsevärt mycket hårdare än andra, att det skulle framstå
som orimligt att låta honom ensam svara för förlusten. Utredningen föreslår
därför ett stadgande om ersättning i särskilda fall av
innebörd, att Kungl. Maj :t i sådana fall skall kunna bevilja ersättning efter
vad som prövas skäligt. Därvid understryks svårigheten att i förväg närmare
uppdraga de riktlinjer som bör tillämpas vid prövningen av dessa ersättningsfrågor;
omständigheterna i det särskilda fallet måste bli avgörande.

I likhet med utredningen finner jag det uteslutet, att de föreslagna lagarna
skulle upptaga en bestämmelse av innehåll att envar, vilken åsamkas
förlust eller skada genom en krisåtgärd, skulle vara berättigad till ersättning
härför av staten. Emellertid kan jag ej heller förorda ett stadgande,
vilket skulle möjliggöra ersättning av statsmedel åt enskild medborgare som
drabbats särskilt hårt av en krisåtgärd. Jag anser mig därvid kunna i huvudsak
instämma i vad herr Andersson i sin reservation anfört i detta hänseende.
Visserligen kan fall tänkas uppkomma, då särskild ersättning är rimlig,
men några allmänna riktlinjer kan svårligen uppdragas för bedömande
av ersättningsfrågor av detta slag utan dessa måste avgöras efter skälighetsprövning
i varje särskilt fall. Det kan också förutses, att ersättning kommer
att kunna beviljas endast i mycket liten omfattning. Det torde därför
icke vara lämpligt att i lagstiftningen intaga ett allmänt stadgande om ersättningsrätt.
Mot en sådan anordning synes med skäl kunna invändas att
den är ägnad att väcka falska förhoppningar hos den enskilde. I de fåtaliga
fall där en ersättning av denna natur framstår såsom rimlig, bör frågan
prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Det kan framhållas, att även ett bifall
till utredningens förslag förutsätter en viss riksdagsbehandling av uppkomna
ersättningsfrågor, eftersom det ankommer på riksdagen att bevilja anslag
för ändamålet. Slutligen vill jag erinra, att utredningen i sitt förslag
till allmän förfogandelag medtagit vissa bestämmelser i gällande förfogan -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

delag till skydd för den enskilde. Det föreslås sålunda en föreskrift om att
det vid ingrepp enligt lagen skall tillses, att den vars rätt berörs icke lider
större förfång än omständigheterna föranleder. Vidare innehåller förslaget
ett stadgande av innehåll, att den som anser att eu förfogandeföreskrift på
grund av särskilda förhållanden medför synnerlig skada eller olägenhet kan
ansöka om att få föreskriften upphävd eller ändrad. Jag anser därför att
det av utredningen föreslagna stadgandet om särskild ersättning för förlust
vid krisregleringar bör utgå ur lagstiftningen.

Utredningen har också sökt tillgodose de enskildas intressen vid försörjningsregleringar
genom ett inlösenförfarande. Sålunda har utredningen
i syfte att mildra de ogynnsamma verkningarna av krisregleringar
föreslagit, att det i nuvarande förfogandelag upptagna stadgandet om rätt
för sakägaren att inom angiven tid påkalla prövning av frågan, huruvida
beslagtagen förnödenhet skall inlösas av kronan eller ej, i viss mån ges motsvarande
tillämpning såvitt angår med stöd av ransoneringslagen genomförda
regleringar. Grundtanken i förslaget är att ägaren av en ransonerad
vara skall kunna begära att kronan inlöser varan samt att, om hans begäran
icke bifalls inom 30 dagar, han därefter skall äga förfoga över varan
utan hinder av gällande ransoneringsföreskrifter. Det betonas emellertid
att en på detta sätt uppbyggd inlösenrätt av flera skäl icke kan göras ovillkorlig.
Sålunda finner utredningen det vara ur statsfinansiell synpunkt
ofrånkomligt, att inlösenrätten begränsas till förnödenheter, på vilka knapphet
råder eller kan befaras. Har ransonering av en vara tillkommit endast
såsom ett komplement till en bristreglering, kan det alltså icke bli tal om
inlösen av varan. Härjämte har utredningen ansett, att inlösenrätten bör
inskränkas till sådana fall, där regleringen medfört en betydande begränsning
i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och ej
förorsakat ägaren endast ringa men. Med hänsyn till att en på detta sätt
uppdragen gräns för inlösenrätten är ganska obestämd förordar utredningen,
att hithörande frågor i princip skall prövas av Kungl. Maj :t.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot en inlösenrätt
av den innebörd utredningen förordat.

Enligt min mening innebär det av utredningen föreslagna inlösenförfarandet
en skälig avvägning mellan å ena sidan intresset att i görligaste mån
begränsa de enskildas ekonomiska förluster och å andra sidan angelägenheten
av att staten icke ställs inför omfattande och till följderna oöverskådliga
ersättningsanspråk.

I fråga om grunderna för bestämmande av ersättning vid inlösen
har olika meningar gjort sig gällande. Utredningen anser, att ersättningen
i princip bör motsvara allenast ägarens faktiska kostnader för produktion
eller inköp jämte gottgörelse för ägarens eget arbete. Dessa grunder
är snävare än de som gäller vid förfoganden och enligt utredningens mening
är detta naturligt med hänsyn till att ett inlösenförfarande icke innebär,
att ägaren mot sin vilja avstår från en förnödenhet. Utredningens förslag
upptager även den bestämmelsen, att ersättningen vid inlösen aldrig

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

117

får överstiga vad som skulle utgått om förnödenheten avståtts till kronan
enligt förfogandelagen. Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens
förslag utan erinran och en del av dem, däribland priskontrollnämnden,
har uttryckligen biträtt utredningens synpunkter. Åtskilliga företrädare för
det enskilda näringslivet ävensom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
hyser däremot den åsikten, att ersättningen såväl vid förfogande
som inlösen bör bestämmas efter enahanda grunder, nämligen efter de i
förfogandelagen angivna. Såsom skäl anförs att ett inlösenförfarande i själva
verket är att betrakta som ett tvångsvis gjort ingripande från statens
sida. Riksvärderingsnämnden intager en mellanställning och förordar, att
ersättningen vid inlösen skall inbegripa — utöver faktiska kostnader för
produktion och inköp samt vederlag för ägarens eget arbete — uppkomna
transportkostnader samt kostnader för lagring, inberäknat normal ränta,
men däremot icke företagarvinst.

Även i denna fråga anser jag mig böra biträda grundtanken i utredningens
förslag. Det torde icke vara tillrådligt att låta de beräkningsgrunder, som
avses skola gälla vid bestämmande av ersättning för en enligt förfogandelagen
avstådd förnödenhet, bli tillfullo tillämpliga vid ett inlösenförfarande.
Enligt min mening kan icke med rätta påstås att ett sådant förfarande är
att jämställa med ett tvångsingripande från statens sida. Principen bör vara,
att ersättningen åt den som själv begärt att få en honom tillhörig förnödenhet
inlöst av kronan icke skall fastställas till högre belopp än som motsvarar
hans verkliga kostnader och alltså icke inbegripa företagarvinst. Såsom utredningen
antytt skulle en på detta sätt utformad ersättningsregel icke uppmuntra
ägare av ransonerade varor att försöka bli av med sina lager genom
att hembjuda dem till kronan. Tvärtom kommer det att ligga i deras intresse
att själva söka avsätta eller använda lagren för att icke gå miste om
sin vinst. Härigenom minskas avsevärt risken för att staten plötsligt skulle
försättas i det läget att behöva antingen inlösa stora varupartier eller helt
eller delvis häva en påbjuden ransonering. I anslutning till priskontrollnämndens
och riksvärderingsnämndens yttranden finner jag mig dock böra
förorda, att lagtexten får en något annorlunda avfattning. Det bör tydligt
tramgå, att ägarens kostnader skall beräknas efter anskaffningsvärdet och
att i dem ingår även de lagrings- och transportkostnader som ägaren kan
ha haft.

IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en
fullmaktslagstiftning.

Utredningen.

Till en början redogörs för handläggningen av ersättningsfrågor enligt
de förfogandelagar, som gällde under första världskriget, samt för de ändringsförslag
som därefter framkommit (betänkandet s. 132—135). Härefter
lämnar utredningen en översikt över gällande ordning för bestämmande av

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ersättning enligt förfogandelagen. I detta sammanhang erinras om att under
en kristid viss betalningsspärr i fråga om ersättningsbelopp för avstådda
förnödenheter kan vara erforderlig ur penningpolitik synpunkt ävensom
att sådan spärr förekommit under den senaste kristiden (betänkandet s. 136
—137). Utredningen redogör också för den ordning vid bestämmande av ersättning
som gäller enligt rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen och
civilförsvarslagen. Bl. a. framhålls att anspråk på ersättning för rekvisition
enligt någon av dessa tre lagar prövas i en och samma ordning, nämligen
genom lokala nämnder och riksvärderingsnämnden, och att närmare bestämmelser
om prövningen återfinns i rekvisitionslagen (betänkandet s. 138—
141).

I fortsättningen dryftar utredningen den lämpligaste formen för bestämmande
av sådan ersättning enligt den föreslagna förfogandelagen,
som icke skall utgå efter taxa. Därvid erinras om att ersättningen
i dylika fall enligt gällande förfogandelag fastställs av riksvärderingsnämnden
såsom enda instans. Ehuru denna ordning under den senaste
kristiden fungerat i stort sett tillfredsställande, kan enligt utredningens mening
starka skäl åberopas för att överföra dessa ersättningsfrågor till lokala
organ med möjlighet att få meddelade beslut prövade av en central överinstans.
Från olika håll har också, omnämner utredningen, önskemål framförts
att parterna i ett ersättningsärende skall kunna överklaga ett i ärendet
meddelat beslut och därigenom få tillfälle att i överinstansen förebringa
ny utredning beträffande anspråk som icke till fullo styrkts i första
instans. Enligt utredningens uppfattning är dessa önskemål berättigade
och de kan svårligen tillgodoses i annan ordning.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan huruvida det är
lämpligt att -— såsom ifrågasatts från flera håll — låta de allmänna domstolarna
pröva dessa ersättningsfrågor. Enligt utredningens åsikt skulle
dock ett domstolsförfarande bli alltför omständligt och tidsödande. Erfarenheten
visar, att domstolarna under kristider är mycket arbetstyngda, och de
ordinarie domstolarnas personalorganisationer kan icke utan svårighet utbyggas
för den ytterligare belastning som ersättningsfrågor av detta slag
skulle innebära. Härtill kommer att dessa frågor vanligen icke är av juridisk
natur utan rena värderingsspörsmål, varom de allmänna domstolarna saknar
särskild erfarenhet.

Nu anförda skäl kan enligt utredningens mening även åberopas mot den
stundom framförda tanken att skapa ett två-instanssystem genom att låta
riksvärderingsnämndens beslut bli föremål för prövning av högsta domstolen.
Något missnöje har icke försports med riksvärderingsnämndens sätt att
handha sin uppgift. Med hänsyn härtill och till den ändrade sammansättning
av nämnden, som utredningen avser att föreslå, anser utredningen något
behov av en instans över nämnden icke föreligga.

Som ytterligare skäl för att låta ersättningsfrågorna bli prövade av lokala
organ anför utredningen, att i sådant fall lokalt betingade omständigheter
lättare kan beaktas än om frågorna direkt skall avgöras av en central värderingsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

119

Vidare framhåller utredningen att, eftersom de förfoganden som kan ske
med stöd av rekvisitionslagen, beredskapsförfogandeiagen och civilförsvarslagen,
i allt väsentligt avser samma slags förnödenheter och tjänstbarheter
som kan tagas i anspråk jämlikt allmänna förfogandelagen, det torde kunna
förutsättas, att de i rekvisitionsJagen omnämnda lokala värderingsnämnderna
är skickade att pröva även ersättningsanspråk enligt allmänna förfogandelagen.
Vidare erinras om att det icke finns någon bestämd gräns
mellan förfogandelagstiftningen och rekvisitionslagstiftningen. Sålunda kan
en byggnad vid en viss tidpunkt tagas i anspråk med stöd av rekvisitionslagen
och vid en annan tidpunkt jämlikt förfogandelagen. Olikheten i förfarandet
vid bestämmande av ersättning kan medföra, att ersättningsfrågan
i de båda fallen behandlas på skilda sätt. Enligt utredningens mening är
detta föga rationellt. Uppenbarligen bör förfarandet göras så lika som
möjligt.

Slutligen erinrar utredningen om risken för att förbindelserna med den
centrala värderingsnämnden vid ett krigsfall blir så försvårade att systemet
icke fungerar, varför det då blir nödvändigt att överflytta avgörandet till lokala
organ. För närvarande har Kungl. Maj :t möjlighet härtill enligt lagen
med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheter och
deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. in. Därest utredningens förslag
genomförs, kommer detta intresse att tillgodoses redan genom förfogandelagen.

På grund av det anförda förordar utredningen alt sådan ersättning vid
förfoganden, som icke skall utgå efter taxa, i första instans bestäms av de
i rekvisitionslagen omförmälda lokala värderingsnämnderna med rätt för
parterna att överklaga meddelat beslut hos riksvärderingsnämnden. Därvid
bör reglerna om de olika lokala värderingsnämndernas kompetensområden
utformas i så nära anslutning till rekvisitionslagen som möjligt.

Beträffande sådan ersättning enligt förfogandelagen som skall utgå
efter taxa anför utredningen, att den i rekvisitionslagen för motsvarande
fall gällande ordningen icke lämpligen kan användas. Anledningen
härtill är att rekvisition alltid verkställs av underordnade myndigheter under
det att beslut om förfoganden i princip är förbehållna Kungl. Maj :t.
Enligt rekvisitionslagen bestäms ersättning för taxesatt nyttighet av den
rekvirerande myndigheten, vars beslut kan prövas av lokal värderingsnämnd
och riksvärderingsnämnden. Samma förfarande kan självfallet icke användas,
om Kungl. Maj :t förfogat över taxesatt förnödenhet. Utredningen anser
därför att, då ersättning skall utgå efter taxa, det enligt nuvarande förfogandelag
gällande systemet bör behållas. Ersättningen bör alltså bestämmas av
myndighet, som Kungl. Maj :t därtill utsett, med rätt för enskild sakägare
att söka ändring i beslutet hos riksvärderingsnämnden.

Utredningen behandlar härefter frågan om formerna för bestämmande av
ersättning vid inlösen av sådan förnödenhet, beträffande vilken
för sörj ningsreglering införts och som enligt utredningens förslag under vissa
förutsättningar kan inlösas av kronan på framställning av förnödenhe -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

tens ägare. Enligt utredningens mening bör förfarandet vara detsamma som
förordats i fråga om ersättning enligt förfogandelagen för icke taxesatt förnödenhet.
Detta innebär att lokal värderingsnämnd skall vara första och
riksvärderingsnämnden andra instans. Det framhålls emellertid, att de ersättningsgrunder
som föreslås bli tillämpade vid inlösen avviker från dem
som förordats gälla vid förfoganden. Med hänsyn härtill och då det endast
undantagsvis torde bli tal om inlösen av hästar, motorfordon eller fartyg,
saknas tillräckliga skäl för att koppla in de speciella lokala värderingsnämnderna.
I stället bör samtliga värderingsfrågor vid inlösen handhas av de allmänna
lokala värderingsnämnderna.

Utredningen har icke funnit anledning föreslå ändrad sammansättning
av de lokala värderingsnämnderna.

I fråga om riksvärderingsnämnden, som f. n. består av fem
ledamöter, har utredningen icke föreslagit någon ändring av antalet ledamöter.
Däremot behandlas frågan huruvida ledamöterna bör utses i annan
ordning än den som nu gäller. Sålunda ifrågasätts om icke det nära sambandet
mellan prisregleringslagen och de föreslagna bestämmelserna vid
förfoganden utgör skäl för att någon av priskontrollnämndens ledamöter
bör ingå i riksvärderingsnämnden. Utredningen avvisar emellertid denna
tanke, enär det kan framstå som mindre välbetänkt att låta statliga prisintressen
på detta omedelbara sätt bli företrädda i riksvärderingsnämnden.
Av motsvarande skäl finner utredningen det icke tillrådligt att låta några
av ledamöterna utses av försörj ningskommissioner. Enligt utredningens mening
är det lämpligast, att samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Därför
bör den nuvarande bestämmelsen, att en ledamot skall utses av kommerskollegium
och en ledamot av lantbruksstyrelsen, slopas. Vidare förordar
utredningen, att nämndens ordförande skall ha förvaltat något av rikets
högsta domarämbeten och att en av de övriga ledamöterna skall ha förvaltat
domarämbete. I övrigt bör Kungl. Maj :t ha fria liänder vid valet av ledamöter.

Enligt herr Anderssons mening bör garantier skapas för att det nära sambandet
mellan prisregleringslagen och de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna
kommer att upprätthållas. Detta torde lämpligast ske
genom ett uttryckligt stadgande, att någon av riksvärderingsnämndens ledamöter
skall ha ingående erfarenhet om den statliga priskontrollen.

Remissinstanserna.

Förslaget att ersättning som icke utgår efter taxa skall
bestämmas av lokal värderingsnämnd såsom första instans och av riksvärderingsnämnden
såsom andra och sista instans har lämnats utan erinran eller
tillstyrkts av övervägande antalet remissinstanser.

Endast Kooperativa förbundet och telegraf styrelsen har några invändningar
att göra.

Förbundet vill icke bestrida, att de av utredningen anförda skälen för den
föreslagna ordningen är delvis beaktansvärda och bärkraftiga. Förbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

121

betonar emellertid att ersättningsärendena enligt förfogandelagen berör så
stora värden att det icke kan vara riktigt att lägga avgörandet hos de lokala
värderingsnämnderna, även om överklagande hos riksvärderingsnämnden är
medgivet. Därest t. ex. ett tekniskt sett mångsidigt miljonföretag skall avstås
till kronan, kan man icke med säkerhet räkna med att den lokala värderingsnämnden
har den sakkunskap, som garanterar ett för båda parter rättvist
avgörande. Enligt förbundets mening är det därför ändamålsenligt och rättvist,
om ersättningssökande vars anspråk överstiger ett visst belopp, förslagsvis
20 000 kronor, medges rätt att framlägga sina anspråk direkt inför riksvärderingsnämnden.

Telegrafstyrelsen framhåller, att den materiel som telegrafverket upphandlar
till allra största delen är av så speciell natur att någon taxesättning
för densamma icke kan ifrågakomma. Priserna skulle följaktligen enligt förslaget
komma att bestämmas av de lokala värderingsnämnderna. Den av telegrafverket
upphandlade materielen är ofta av sådan omfattning, att den
icke kan inköpas från endast en tillverkare. Detta medför att samma materielslag
kommer att tillverkas på olika orter. Den situationen kan alltså inträffa
att flera lokala nämnder skall bestämma priser på en och samma materiel.
Då nämnderna icke gärna kan besitta fackkännedom i fråga om telegrafverkets
specialmateriel, kan samma vara komma att åsättas helt olika
pris. Det skulle därför för telegrafverkets del vara avgjort bättre att i prisfrågor
kunna förhandla med en enda central myndighet utan omvägen över
de lokala värderingsnämnderna.

Mot förslaget att ersättning som utgår efter taxa skall bestämmas
av den myndighet Konungen därtill bemyndigat har endast länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län haft något att invända. Enligt länsstyrelsens
mening är det eftersträvansvärt, att formerna vid ersättnings fastställande
görs så lika som möjligt oavsett vilken lag som tillämpas. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför, om icke den i rekvisitionslagen stadgade ordningen bör gälla
vid bestämmande av ersättning enligt förfogandelagen för taxesatt egendom.
I allt fall förutsätter länsstyrelsen afl vid krig en vidsträckt delegation sker
till de lokala organen och då närmast till de lokala värderingsnämnderna.

De av utredningen förordade formerna för bestämmande av ersättning
vid inlösen enligt ransoneringslagen har icke särskilt berörts av
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Spörsmålet om riksvärderingsnämnden s sammansättning
har behandlats av åtskilliga remissinstanser.

Flertalet av dem, däribland kommerskollegium och priskontrollnämnden
har tillstyrkt förslaget. Från enskilt håll betonas därvid angelägenheten av
att statliga prisintressen icke blir företrädda i riksvärderingsnämnden. Priskontrollnämnden
finner det önskvärt att riksvärderingsnämnden samråder
med den myndighet, som handhar den prisreglerande verksamheten. Jordbruksnämnden
förutsätter, att en eller flera av ledamöterna skall äga allmän
erfarenhet i ekonomiska ting.

Riksvärderingsnämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

län, Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
handelskammaren i Karlstad samt Kooperativa förbandet kan icke helt ansluta
sig till utredningens förslag.

Länsstyrelsen biträder herr Anderssons uppfattning, att uttrycklig föreskrift
bör införas om att åtminstone en av riksvärderingsnämndens ledamöter
skall ha ingående erfarenhet angående den statliga priskontrollen.

Riksvärderingsnämnden avstyrker förslaget, att Kungl. Maj :t skulle utse
samtliga ledamöter. Nämnden framhåller, att under de båda världskrigen
flertalet av nämnden handlagda ärenden varit av sådan beskaffenhet att sakkunskap
i industri-, handels- och jordbruksfrågor behövts. Enligt hittills gällande
ordning har sådan sakkunskap tillförsäkrats nämnden genom de ledamöter,
som utses av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen. Behölls denna
ordning, skulle det finnas säkerhet för att sakkunskap inom nyssnämnda
områden blev ständigt representerad i nämnden. Det framhålls även att utredningen
icke angivit något skäl för sitt ändringsförslag.

Lantbruksstyrelsen delar till fullo riksvärderingsnämndens synpunkter.

Kooperativa förbundet ansluter sig till utredningens uppfattning, att juridisk
sakkunskap bör vara företrädd i riksvärderingsnämnden. Såsom utredningen
framhållit är emellertid de flesta frågorna icke av juridisk utan affärsmässig
natur. Då utredningen icke angivit andra riktlinjer för nämndens
sammansättning än att två av ledamöterna skall ha viss domarerfarenhet,
skulle detta kunna leda till att det praktiska industri- och affärslivet
icke blev representerat i nämnden. För att tillföra nämnden ytterligare
sakkunskap och förebygga klagomål över ensidiga avgöranden synes det
förbundet lämpligt, att antalet ledamöter ökas från fem till sju. Härjämte
bör stadgas att två av ledamöterna, därav ordföranden, skall företräda den
juridiska sakkunskapen och äga domarerfarenhet i enlighet med utredningens
förslag samt två företräda det praktiska industri- och affärslivet.

Stockholms handelskammare ifrågasätter, om icke riksvärderingsnämnden
borde ha den sammansättning som föreskrevs i 1938 års rekvisitionslag. Enligt
denna lag skulle kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, för utseende
av två ledamöter, var för sig årligen upprätta förslag å personer med
sakkunskap inom särskilda näringsområden. Av de föreslagna skulle ordföranden
för varje ärende utse två att inträda i nämnden som ledamöter. Därvid
skulle iakttagas att den sakkunskap, som kunde erfordras för ärendet,
blev tillgodosedd. Enligt handelskammarens mening är den nuvarande ordningen
ägnad att beröva nämnden den sakkunskap som är nödvändig för att
garantera materiellt riktiga avgöranden i de ofta invecklade ersättningsfrågorna.
Skulle handelskammarens förslag härutinnan icke bifallas är i allt
fall den nuvarande sammansättningen att föredraga framför den av utredningen
förordade.

Departementschefen.

Vid prövning av ersättningsärenden enligt de under närmast föregående
båda avsnitt behandlade reglerna kommer säkerligen ofta både skiftande

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

123

och svårbedömda frågor att uppstå. Det är därför angeläget, att handläggningen
av dessa ärenden sker under betryggande former. Det ligger då nära
till hands att förorda en ordning, enligt vilken prövningen handhas av de
allmänna domstolarna. Ett närmare övervägande av spörsmålet leder emellertid
till att denna väg knappast är framkomlig. Såsom utredningen framhållit
är domstolsförfarandet i ett sammanhang som detta alltför omständligt
och tidsödande. Dessutom skulle handläggningen av dessa ärenden medföra
en avsevärt ökad arbetsbörda för domstolarna, och det skulle därför bli
nödvändigt att utöka deras personal för att undvika ytterligare tidsutdräkt.
Slutligen är det av vikt att prövningen sker under medverkan av ekonomisk
sakkunskap och sådan torde i allmänhet vara föga företrädd i våra domstolar.
På grund av det anförda biträder jag utredningens ståndpunkt att prövningen
av ersättningsfrågorna, såsom för närvarande gäller enligt allmänna
förfogandelagen, bör handhas av andra organ än de allmänna domstolarna.

Ur rättssäkerhetens synpunkt är det emellertid önskvärt att den enskilde
sakägaren — liksom annars vanligen är fallet i ärenden av detta slag — alltid
har möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade av två instanser.
En sådan ordning tillämpas enligt nu gällande förfogandelag endast såvitt
avser ersättningar, som utgår efter taxa. I dylikt fall skall nämligen myndighet,
som Kungl. Maj :t därtill utsett, i första hand fastställa ersättningsbeloppet,
varefter den enskilde sakägaren kan besvära sig över myndighetens
beslut hos riksvärderingsnämnden. Är däremot fråga om ersättning,
som icke utgår efter taxa, skall beloppet fastställas av riksvärderingsnämnden
såsom enda instans.

Enligt utredningens mening bör två-instanssystem göras tillämpligt för
samtliga fall, där ersättning skall bestämmas enligt den blivande fullmaktslagstiftningens
regler. I anslutning härtill erinras om att enligt rekvisitionslagens
bestämmelser ersättning, som icke utgår efter
taxa, skall bestämmas av lokal värderingsnämnd (hästvärderingsnämnd,
bilvärderingsnämnd, fartygsvärderingsnämnd eller allmän lokal värderingsnämnd)
såsom första instans, med rätt för parterna att överklaga meddelade
beslut hos riksvärderingsnämnden. Vidare framhålls att samma ordning
stadfästs i beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen. Utredningen
förordar nu, att denna ordning skall gälla också såvitt angår den
allmänna förfogandelagen. Därvid betonas att de lokala nämnderna bör vara
väl lämpade att handlägga ersättningsärenden enligt sistnämnda lag, eftersom
de förfogandeåtgärder som kan genomföras med stöd av de fyra lagarna
avser i huvudsak samma slags förnödenheter och tjänster. Förslaget
har bl. a. den fördelen, att lagbestämmelserna på detta område blir mer enhetliga,
varjämte lokalt betingade omständigheter lättare kan beaktas vid
tillämpningen av förfogandelagens ersättningsregler.

Utredningens förslag, som lämnats utan erinran av övervägande antalet
remissinstanser, synes mig väl ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav och
då även dess praktiska fördelar är påtagliga, finner jag mig i princip böra
biträda detsamma. Vad Kooperativa förbundet och telegrafstyrelsen anfört

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

därom, att en del ersättningsfrågor kan komma att avse så betydande värden
eller speciella förhållanden eller vara så invecklade att de icke lämpligen
bör anförtros åt de lokala värderingsnämnderna, har emellertid föranlett
mig att förorda en mindre jämkning i förslaget. Denna innebär, att ersättning
som icke utgår efter taxa skall bestämmas av riksvärderingsnämnden
som första och enda instans, därest parterna gemensamt hemställer
därom.

Beträffande sådan i förslaget till allmän förfogandelag omnämnd e rsättning
som utgår efter taxa föreslår utredningen, att den
nuvarande ordningen skall behållas. Utredningen har därvid avvisat tanken
på att efterbilda det i rekvisitionslagen föreskrivna förfarandet, som innebär
att ersättningsbeloppet skall fastställas av den rekvirerande myndigheten.
Såsom skäl åberopas att förfoganden till skillnad från rekvisitioner
i princip beslutes av Kungl. Maj :t och att det är naturligt att Kungl. Maj :t
också utser den myndighet som skall bestämma ersättningens storlek. Ingen
av remissinstanserna har motsatt sig utredningens förslag och icke heller
enligt min mening är anledning att frångå detsamma.

I fråga om sådan ersättning vid inlösen av förnödenhet som
kan utgå enligt förslaget till allmän ransoneringslag förordar utredningen,
att beloppet skall bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd som första
och riksvärderingsnämnden som andra instans. Förslaget, som godtagits
av remissinstanserna, synes ändamålsenligt och tillstyrks därför.

Icke heller torde något vara att invända mot utredningens förslag, att de
lokala värderingsnämnderna skall behålla sin nuvarande
sammansättning.

Vad beträffar rik svärdering snämndens sammansättning
innebär utredningens förslag ett par mindre ändringar i gällande
bestämmelser. Sålunda förordas att samtliga ledamöter skall utses av Kungl.
Maj :t och att alltså kommerskollegium och lantbruksstyrelsen icke längre
skall utse var sin ledamot. Med hänsyn till det nära sambandet mellan
prisregleringslagen och den föreslagna förfogandelagens ersättningsbestämmelser
har emellertid utredningen också övervägt att låta någon ledamot av
priskontrollnämnden ingå i riksvärderingsnämnden, vilket dock avvisas av
principiella skäl. Utredningen finner det nämligen vara mindre välbetänkt,
att statliga prisintressen på ett så påtagligt sätt blir företrädda i riksvärderingsnämnden.
Samma skäl åberopas mot tanken att låta försörj ningskommissionerna
bli representerade i nämnden. — Den andra ändringen innebär,
att i lagen uttryckligen anges att till riksvärderingsnämndens ordförande
skall utses person som förvaltat något av rikets högsta domarämbeten,
varjämte en av de övriga ledamöterna skall ha utövat domarämbete.

Även i denna fråga biträder jag utredningens förslag. Utredningens ståndpunkt
att nämndens sammansättning i princip icke får bestämmas av särskilda
intressen — t. ex. prispolitiska eller försörjningspolitiska — synes
mig riktig. Det är nämligen av vikt att den enskilde sakägaren icke bibringas
den uppfattningen, att nämnden har till huvudsaklig uppgift att till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

125

varataga det allmännas intressen vid bestämmandet av den ersättning, som
skall utgå i samband med en mot honom riktad tvångsåtgärd. Nämnden
fullgör på detta område en domstols uppgifter, och dit hänskjutna frågor
skall prövas sakligt och objektivt inom ramen för de i lagen lämnade ersättningsreglerna.
Enligt min mening är utredningens förslag väl ägnat att
tillgodose dessa synpunkter. Vidare finner jag det naturligt att Kungl. Maj :t
— såsom eljest är vanligt vid tillsättandet av viktigare befattningar inom
den centrala förvaltningen — utser samtliga ledamöter i nämnden. Uppenbarligen
har Kungl. Maj :t samma möjligheter som kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen eller anxran myndighet att tillse, att erforderlig sakkunskap
blir företrädd i nämnden. En sådan ordning synes mig innebära
garantier för att nämnden i sin helhet får en lämpligt avvägd sammansättning.
Icke heller anser jag det behövligt att, utöver vad utredningen förordat,
i lagtexten angiva de kvalifikationer som ledamöterna i nämnden bör äga.
Vidare synes enligt min uppfattning tillräckliga skäl ej föreligga att utöka
det nuvarande antalet ledamöter.

Slutligen vill jag framhålla att vad tidigare sagts om det nära samband
som bör råda mellan den statliga priskontrollen och ersättningsbestämmelserna
i nu förevarande lagstiftning givetvis förutsätter att de olika värderingsnämnderna
vid utövningen av sin verksamhet förskaffar sig ingående
kännedom om de föreskrifter och riktlinjer som vid varje tillfälle gäller
för den statliga priskontrollen.

X. Delegation av Kungl. Maj:ts befogenheter.

Utredningen.

Inledningsvis erinras om att gällande förfogandelag innehåller endast få
bestämmelser angående rätt för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätt till
underordnad myndighet. Utredningen finner detta förhållande vara i och för
sig ganska märkligt, särskilt som Kungl. Maj :t i andra fullmaktslagar, t. ex.
rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen, tillagts rätt att på underordnade
myndigheter överlåta vittgående befogenheter.

Utredningen framhåller emellertid, att Kungl. Maj :t i praktiken delegerat
sina befogenheter enligt allmänna förfogandelagen i större utsträckning än
ordalagen synes ge vid handen. Sålunda har i kungörelser angående beslag
i allmänhet stadgats att innehavare av beslagtagen vara, vilken vägrade att
på villkor som bestämdes av vederbörande försörjningskommission sälja varan
till anvisad köpare, skulle vara pliktig att i den mån kommissionen så
föreskrev avstå förnödenheten enligt förfogandelagen. Motsvarande bestämmelser
har någon gång också meddelats utan samband med beslag. Utredningen
betonar dock, att betänkligheter framförts mot att Kungl. Maj :t delegerat
frågor av grundläggande betydelse till försörjningskommissioner. Så har
bl. a. skett i en reservationsvis framförd anmärkning vid konstitutionsutskottets
granskning vid 1941 års riksdag av de i statsrådet förda protokollen.

126

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

I fortsättningen nämner utredningen, att Kungl. Maj :t i kungörelser om
reglering av handeln eller förbrukningen av förnödenheter — vare sig kungörelserna
grundat sig på allmänna förfogandelagen eller ej — regelmässigt
överlämnat åt vederbörande försörjningskommission att bestämma den ordning
och de villkor, under vilka förnödenheter skulle få avyttras, förvärvas
eller användas. Huvudgrunderna har dock i allmänhet bestämts av Kungl.
Maj:t, sedan försörjningskommissionen framlagt en plan. Utredningen framhåller
vidare, att beslut om införande av nya regleringar vanligen meddelats
av Kungl. Maj :t, även om det i ett fåtal fall förekommit att Kungl. Maj :t
delegerat sina befogenheter även i detta avseende.

I detta sammanhang erinrar utredningen om lagen den 13 mars 1942 med
särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och
deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. in. (administrativa fullmaktslagen).
I denna lag stadgas bl. a. att Kungl. Maj :t, då det är påkallat till följd
av krig eller krigsfara vari riket befinner sig eller utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, äger förordna att uppgift som tillkommer Kungl.
Maj :t skall i fråga om visst slag av ärenden övertagas av underordnad myndighet
och att de uppgifter som tillkommer viss statsmyndighet helt eller
delvis skall övertagas av annan statsmyndighet eller kommunalmyndighet.

Enligt utredningens åsikt är det av praktiska skäl nödvändigt att Kungl,
Maj:t på underordnade myndigheter — i första hand de centrala försörjningskommissionerna
—- överlåter att meddela flertalet av de beslut, som
grundar sig på förfogande- och ransoneringslagstiftningen. Sker icke detta,
blir arbetsanhopningen hos Kungl. Maj :t så stor att ärendena icke övervägs
tillräckligt noggrant eller att avgörandena i verkligheten kommer att ligga
hos underordnade departementstjänstemän. Härtill kommer att kommissionerna
inom sina områden ofta har en mera ingående kännedom om försörjningsläget
än Kungl. Maj :t. I den mån delegation sker till lokala myndigheter
kan också lokalt betingade förhållanden samt omständigheterna i det
särskilda fallet lättare beaktas.

Utredningen understryker emellertid, att en delegation till lokala myndigheter
medför en viss risk för att gällande bestämmelser icke tillämpas enhetligt.
Denna risk kan dock minskas genom att en central myndighet utfärdar
råd och anvisningar till de lokala myndigheterna och meddelar vägledande
beslut i ärenden som dragits under dess prövning. Vid krigstillfällen,
när landets kommunikationer lätt kan bli avbrutna och snabba beslut
i lokala frågor ofta är nödvändiga, är det ofrånkomligt att i mycket stor utsträckning
överlämna avgörandena till lokala myndigheter.

Enligt utredningens uppfattning måste det finnas en viss rätt för Kungl.
Maj :t att till underordnad myndighet delegera sina befogenheter enligt de
föreslagna fullmaktslagarna. Omfattningen av denna rätt bör dock enligt
utredningens mening uttryckligen regleras i lagarna. Därvid bör uppmärksammas
att vissa avgöranden innebär ett så starkt ingrepp i befolkningens
livsföring och kräver så allmänpolitiska ställningstaganden, att bestämmanderätten
icke gärna bör tillkomma annan än Kungl. Maj :t. Vidare be -

Kungl. May.ts proposition nr 20.

127

tonar utredningen, att i övriga fält delegation bör ske endast då så är erforderligt.
Det förutsätts att Kungi. Maj :t i samband med delegationen fastställer
huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas arbete. Detta
fastställande bör ske genom ett formellt beslut av Kungl. Maj :t. Tillämpningen
bör däremot ankomma helt på myndigheterna.

Utredningen anser, att bestämmelser om delegationsrätt krävs i både förfogandelagen
och ransoneringslagen. Beträffande rättens omfattning synes
som huvudregel böra gälla, att de stora avgörandena och de principiella
ställningstagandena — exempelvis införandet av nya ransoneringar — bör
tillkomma Kungl. Maj :t ensam, under det att Kungl. Maj :t bör ha rätt att
i betydande utsträckning på underordnade myndigheter överföra detaljregleringar.
Utredningens ståndpunkt innebär, att Kungl. Maj :t skulle få
rätt att delegera sina befogenheter då det gäller att vidtaga förfogandeåtgärder
samt mindre betydelsefulla ransoneringsåtgärder. Däremot skulle
lagstiftningen icke inrymma möjlighet för Kungl. Maj :t att på underordnad
myndighet överlåta avgörandet av sådana frågor som att införa handelseller
användningsregleringar eller att meddela bestämmelser om auktorisation
eller att föreskriva grunder för uttagande av clearing- eller prisutjämningsavgifter.

Slutligen framhåller utredningen, att behov av en mera omfattande delegationsrätt
kan föreligga då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Enligt
utredningens mening kan detta särskilda behov tillgodoses med stöd av den
administrativa fullmaktslagen.

Remissinstanserna.

Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har något
att erinra mot att Kungl. Maj :t får delegera sina befogenheter enligt fullmaktslagstiftningen
i den omfattning utredningen förordat.

Handels- och industrikommissionen, som understryker nödvändigheten
av att Kungl. Maj :ts delegationsrätt blir tillräckligt vidsträckt, ifrågasätter
emellertid om det icke skulle behövas en mer omfattande delegation när riket
befinner sig i krig eller krigsfara.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har samma uppfattning. Enligt
länsstyrelsens mening hade det varit av värde, om utredningen angivit hur
långt rätten skulle sträcka sig vid krig eller krigsfara. Ur planläggningssynpunkt
är det angeläget att detta blir fastslaget. Härigenom skulle också
underordnade myndigheters skyldighet att ingripa bli fastslagen. Länsstyrelsen
förutsätter, att sådana frågor som lokalt införande av handels- och användningsregleringar
skall kunna avgöras av länsstyrelse.

Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare anför i detta sammanhang,
att av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifter bör utformas
i samråd med representanter för berörda näringsgrenar. Enligt handelskammarens
mening bör detta komma till uttryck i lagtexten.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departementschefen.

J olika sammanhang har framhållits att de fullmakter som enligt de blivande
allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall kunna lämnas åt
Kungl. Maj:t möjliggör betydande ingrepp i det enskilda näringslivet. Med
hänsyn härtill skulle det vara önskvärt, om Kungl. Maj :t fattar beslut om
alla åtgärder som bör genomföras med stöd av lämnade fullmakter och icke
överlåter avgörandet härutinnan på underordnade myndigheter. Erfarenheten
från de båda världskrigen visar emellertid, att denna princip ej kan
upprätthållas i praktiken. Ärendena blir nämligen så många och av så skiftande
natur, att de medför en arbetsbelastning som säkerligen icke kan bemästras
vid en central handläggning. En sådan ordning kan också befaras
leda till att prövningen av de olika frågorna icke blir tillräckligt noggrann
och omsorgsfull. På grund härav finner jag i likhet med utredningen, att
Kungl. Maj :t måste medges rätt att i viss utsträckning delegera sina befogenheter
enligt de båda lagarna på underordnade myndigheter och då i
främsta rummet på försörjningskommissioner och dem underställda lokalt
betonade organ.

Utredningens ståndpunkt, att omfattningen av Kungl. Maj :ts delegationsrätt
bör uttryckligen anges i de båda lagarna, synes riktig. Såsom utredningen
framhållit bör den ledande grundsatsen härvid vara den att sådana
åtgärder, som berör befolkningen i dess helhet eller mera påtagligt ingriper
i enskild rätt, icke får beslutas av annan än Kungl. Maj :t, under det att
andra mindre ingripande åtgärder, när så prövas erforderligt, enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande kan få genomföras efter beslut av underordnad myndighet.
Enligt min mening är intet att erinra mot de riktlinjer, som utredningen
härutinnan uppdragit. Sålunda bör Kungl. Maj :t fatta beslut i alla
frågor, som avser införande av handels-, användnings- eller transportreglering,
meddelande av bestämmelser om auktorisation, införande av clearingförfarande
eller påläggande av prisutjämningsavgifter. Är fråga om förfogandeåtgärder
eller detaljregleringar bör hinder däremot ej möta för Kungl.
Maj :t att delegera sina befogenheter. I likhet med utredningen förutsätter
jag, att Kungl. Maj :t vid beslut om delegation också i största möjliga utsträckning
fastställer huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas
arbete. Däremot kan jag icke biträda det av en handelskammare väckta förslaget
om att införa ett stadgande av innehåll, att dessa tillämpningsföreskrifter
bör utformas i samråd med företrädare för näringslivet. Enligt min
mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida ett sådant
samråd är lämpligt i ett visst läge eller ej.

Hittills anförda synpunkter hänför sig väsentligen till förhållandena under
tid, då riket icke befinner sig i krig eller överhängande krigsfara. Skulle
något av dessa båda fall inträffa, torde det — såsom utredningen och etl
par remissmyndigheter framhållit — bli ofrånkomligt med en mera vidsträckt
delegationsrätt än som förut förordats. Enligt min mening är det
emellertid icke nödvändigt att införa särskilda bestämmelser härom i de blivande
förfogande- och ransoneringslagarna. Den av utredningen omnämnda
administrativa fullmaktslagen torde nämligen väl fylla detta behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 129

XI. Uppgiftsskyldighet m. m.

Utredningen.

Inledningsvis framhålls att det för genomförandet av erforderlig krishushållning
är nödvändigt, att framför allt näringsidkare i jämförelsevis stor
utsträckning lämnar uppgifter av olika slag. Myndigheterna måste nämligen
ha möjlighet att beräkna landets förråd av försörjningsviktiga varor och få
veta var varorna finns för att planlägga och utforma nödvändiga konsumtionsregleringar.
Uppgiftsskyldighet är erforderlig även för att kunna kontrollera
hur utfärdade regleringsbestämmelser efterlevs. Även andra kontrollåtgärder
måste kunna företagas från myndigheternas sida.

Enligt utredningens uppfattning bör det därför enligt såväl förfogandelagen
som ransoneringslagen åligga envar att, i den mån så föreskrivs, lämna
uppgift om huruvida och i vilken myckenhet han innehar försörj ningsviktig
förnödenhet. Såvitt angår förfogande synes uppgiftsskyldighet böra
föreligga även beträffande den myckenhet av förnödenheten som frambringats,
tillverkats, beretts eller istandsatts. Har en ej försörjnings viktig
förnödenhet blivit föremål för reglering, måste sådan skyldighet kunna föreskrivas
även beträffande detta slags förnödenhet.

Utredningen förordar vidare, att den föreslagna lagstiftningen skall upptaga
bestämmelser om plikt för uppgiftsskyldig att för kontroll av riktigheten
och fullständigheten av lämnade uppgifter på anfordran tillhandahålla
handelsböcker och andra affärshandlingar.

Därjämte finner utredningen det vara ur kontrollsynpunkt erforderligt,
att myndighet i samband med föreskrifter om ransonering av förnödenhet,
om auktorisation eller om uttagande av clearing- eller prisutjämningsavgifter
skall kunna ålägga näringsidkare att föra anteckningar angående rörelsen
samt att på anfordran tillhandahålla anteckningarna. Även beträffande
dessa fall föreslås att myndigheten skall ha rätt att undersöka lokaler och
dylikt samt att näringsidkaren skall kunna bli ålagd att tillhandahålla handelsböcker
och andra affärshandlingar. Därvid betonas vikten av att undersökning
som nu sagts sker på sådant sätt, att den ej i onödan väcker irritation
hos den som blir föremål därför. Utredningen utgår emellertid från att
delta önskemål utan särskild lagföreskrift kommer att beaktas i instruktion
eller dylikt för undersökningspersonalen.

Slutligen förordar utredningen att, om någon underlåter att fullgöra deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller vägrar att lämna myndighet eller
dess ombud tillträde för kontroll, möjlighet bör finnas att förelägga vite.

Remissinstanserna.

Detta spörsmål har närmare berörts endast av två remissinstanser.

Fly gför vattning en erinrar, att enligt gällande förfogandelag undersökning
av kontor in. in. samt granskning av handelsböcker och affärshandlingar
icke far ske under annan förutsättning än att vederbörande vägrar lämna
begärd upplysning eller det finns skälig anledning antaga att han söker vil i)

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr

20.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

seleda myndighet rörande förhållanden, varom upplysning begärts. Enligt
flygförvaltningens mening borde denna begränsning behållas i den nya lagstiftningen.

Överståthåilarämbetet framhåller, att föreskrifter om skyldighet att för
kontroll tillhandahålla handelsböcker och affärshandlingar återfinns i taxerings-
och uppbördsförordningarna. Där stadgas emellertid att granskning
av handlingarna såvitt möjligt skall ske så att den ej hindrar vederbörande
i hans näringsutövning. I första hand skall granskningen göras hos honom.
Omhändertagna handlingar skall återställas till vederbörande så fort ske
kan. Slutligen skall denne snarast få besked om resultatet av granskningen.
Ämbetet vill ifrågasätta om icke motsvarande föreskrifter om skydd för den
enskilde bör införas även i förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

Departementsch ef en.

Sedan länge har den allmänna förfogandelagstiftningen upptagit bestämmelser
om skyldighet för envar att på anmodan av närmare angiven myndighet
uppge sitt innehav av viss vara m. m. ävensom angående rätt för
myndighet att — därest den uppgiftsskyldige vägrar att lämna begärd upplysning
eller det kan misstänkas att han försöker vilseleda myndigheten —
undersöka hans kontor o. dyl. samt granska hans handelsböcker och andra
affärshandlingar. Liknande bestämmelser har vanligen återfunnits i de ransoneringsförfattningar,
som gällt under andra världskriget och tiden därefter.
I dem har ofta dessutom föreskrivits att näringsidkare skall vara pliktig
föra de anteckningar, som kan finnas erforderliga för kontroll av regleringen.

Erfarenheten har visat, att bestämmelser av detta slag icke kan undvaras.
De behövs främst för att myndigheterna i kristider skall kunna planlägga
lämpliga åtgärder på folkförsörjningens område samt övervaka efterlevnaden
av meddelade regleringsföreskrifter. Utredningen har också förordat,
att de blivande allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall upptaga
stadganden, vilka i huvudsak har den innebörd som inledningsvis angivits.
Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot grundtanken i utredningens
förslag och även enligt min mening är den riktig, varför jag biträder
förslaget. I anledning av vad flygförvaltningen anfört vill jag framhålla,
att undersökning av kontor och andra affärslokaler samt granskning
av affärshandlingar får anses ingå som normala åtgärder i ett kontrollförfarande
av denna art. Med hänsyn härtill bör icke såsom förutsättning stadgas
att den uppgiftsskyldige vägrar lämna begärd uppgift eller att det skäligen
kan misstänkas att han söker vilseleda myndigheten. Kontrollåtgärderna
bör givetvis — såsom utredningen uttalat — i görligaste mån ske så att
de icke väcker onödig irritation. Vid utövningen av kontrollen bör också
tillses att den enskilde näringsidkaren lider minsta möjliga avbräck i sin
rörelse. Det synes emellertid knappast erforderligt att, såsom överståthållarämbetet
ifrågasatt, i lagtexten intaga särskilda bestämmelser härom utan bör
sådana inflyta i de instruktioner och anvisningar som vederbörande myndighet
kan komma att utfärda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

XII. Straff och andra påföljder m. m.

131

Utredningen.

Till en början understryks önskvärdheten av att vid utformningen av den
nya lagstiftningen söka sammanföra de för närvarande på flera lagar och
författningar spridda bestämmelserna om straff och andra påföljder för
överträdelser av sådana föreskrifter, som anses böra straffsanktioneras. Enligt
utredningens mening skulle — även om straffbestämmelser måste införas
i såväl förfogandelagen som ransoneringslagen — genom ett dylikt
sammanförande vinnas, att bestämmelserna kan göras mera översiktliga.
Utredningen anser, att de blivande straffbestämmelserna i stort sett kan ansluta
sig till nu gällande föreskrifter. Det bör emellertid eftersträvas att
göra dem enklare och överskådligare. I utredningens förslag har därför de
olika brotten indelats i vissa huvudgrupper. Sålunda har med några undantag
genomförts en indelning av brotten dels efter brottsfallets svårighetsgrad
och dels efter huruvida brottet begåtts uppsåtligt eller av oaktsamhet.

Utredningens förslag till straffbestämmelser upptager i likhet
med den nyare strafflagstiftningen tre svårighetsgrader, nämligen den normala
brottsgraden, ringa brott och grovt brott.

I anslutning till begreppet ringa brott erinrar utredningen om reglerna
i 20 kap. 7 § rättegångsbalken angående åtalseftergift. Enligt utredningens
mening bör dessa regler kunna tillämpas beträffande bagatellartade
överträdelser av ransoneringsbestämmelserna. För att åtalseftergift skall
kunna meddelas fordras att å brottet icke kan följa svårare straff än dagsböter.
Enligt utredningens förslag är straffet för oaktsamhetsbrott, som ej
är grovt, allenast böter, varav följer att åtalseftergift kan komma i fråga vid
dessa brott. Även ett uppsåtligt brott kan emellertid stundom vara så ringa,
att det förefaller onödigt att väcka åtal för brottet. Det har därför av utredningen
ansetts lämpligt att för sådana brottsfall införa en särskild brottsgrad,
där straffet icke överstiger dagsböter. Enligt utredningens mening bör
emellertid ett uppsåtligt brott icke kunna bedömas såsom ringa, om det förövats
vid utövning av yrkesmässig verksamhet eller utförts i vinningssyfte.
Vidare framhålls att införandet av en särskild bötesstraffskala för vissa ransoneringsbrott
också skulle medföra den fördelen, att sådana brott kan beivras
genom strafföreläggande.

I fråga om de grova b rott en har utredningen funnit lämpligt, att i
lagen närmare anges vad som normalt bör krävas för att en gärning skall
bedömas såsom grov. Sålunda upptager förslaget ett stadgande, enligt vilket
vid denna bedömning särskilt skall beaktas, om gärningen avsett betydande
myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis eller om gärningsmannen
missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat vilseledande bokföring
eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

Såsom förut nämnts har utredningen även uppdelat brotten efter den
skillnad i fråga om straffbarhet som regelmässigt bör råda mellan uppsåtliga
brott och gärningar som begåtts av oaktsamhet.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Framhållas kan att skilda bestämmelser om uppsåtliga brott i utredningens
förslag i visst avseende utformats på ett något olika sätt. Enligt
31 § förslaget till allmän förfogandelag straffas sålunda envar, som med
vetskap om att föreskrift meddelats med stöd av lagen uppsåtligen förfogar
över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller annat som föreskriften
avser. I 29 § förslaget till ransoneringslag stadgas straff för den
som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, med vetskap
om återkallelsen förfar på närmare angivet sätt. Under 24 § sistnämnda förslag
har utredningen infört ett stadgande, enligt vilket straff ådöms den
som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,
använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift eller
villkor som meddelats i enlighet med lagen. I detta fall krävs sålunda icke
att den felande har vetskap om föreskriften eller villkoret.

Vidkommande oaktsamhetsbrotten förordar utredningen, att
—- med visst undantag —■ gärningar som begås av grov oaktsamhet skall bestraffas,
medan vanlig oaktsamhet bör straffbeläggas endast i ett särskilt
fall, nämligen då näringsidkare åsidosätter den omsorg som skäligen kan påfordras
vid omhänderhavande av ransonerade varor eller ransoneringsbevis

1 rörelsen.

Utredningen övergår härefter till utformningen av straff skalorna
för de olika brottstyperna. Beträffande normalfallen av uppsåtliga brott föreslås
att straffet bestäms till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För
grov oaktsamhet förordar utredningen, såsom förut omtalats, dagsböter.
Samma straff uppställs för sådana uppsåtliga brott, vilka är att anse som
ringa. I fråga om de grova brotten föreslår utredningen, då gärningen är
uppsåtlig, en straffskala bestående av fängelse eller straffarbete i högst två
år och för de grova fallen av oaktsamhetsbrott fängelsestraff.

Vidare förordar utredningen, att det nuvarande stadgandet i straffkungörelsen
om husbondeansvar skall inflyta i såväl förfogandelagen
som ransoneringslagen. Enligt förslaget skall sålunda husbonde ansvara
för brott, vilket begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person
liksom brottet vore begånget av honom själv, därest ej omständigheterna gör
sannolikt att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I enlighet med nu
gällande grundsatser förordas emellertid den begränsningen, att stadgandet
ej får tillämpas, om brottet är att bedöma som grovt.

Utredningen föreslår också, att såväl den nya förfogandelagen som ransoneringslagen,
i likhet med gällande författningar på detta område, skall
upptaga bestämmelser om förverkande i vissa fall av egendom
m. in. Därvid framhålls att bestämmelserna utformats med ledning av motsvarande
stadganden i straffkungörelsen och handelsförbudslagen ävensom

2 kap. tö § strafflagen.

Enligt utredningens mening bör slutligen den blivande ransoneringslagen
upptaga cn bestämmelse om att förbud kan meddelas för näringsidkare att
i sin rörelse saluhålla, överlåta eller använda förnödenhet, som reglerats
med stöd av lagen (handels- och användningsförbud). Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

133

redningen anser, att erforderliga föreskrifter i detta ämne kan utformas i
nära anslutning till de stadganden, som nu gäller beträffande handelsförbud.
Dock bör åsidosättande av prisbestämmelse såsom förutsättning för meddelande
av förbud bortfalla. Stadgande av detta slag bör enligt utredningens
uppfattning, om så anses erforderligt, införas i prisregleringslagen.

Å andra sidan har utredningen funnit, att nuvarande föreskrifter om
handelsförbud i ett avseende bör utvidgas. För närvarande kan sådant förhud
icke riktas mot annan än den som idkar handel. Med den innebörd
som givits åt detta begrepp har handelsförbud icke ansetts kunna meddelas
för en jordbrukare. Ej heller har handelsförbudslagen ansetts vara tillämplig
å person eller företag, som driver restaurant-, pensionats- eller kaférörelse.
Vidare framhåller utredningen, att nämnda lag avser förbud för näringsidkare
att saluhålla, avyttra eller annorledes överlåta vara som reglerats.
Däremot är det icke möjligt att med stöd av lagen avstänga näringsidkaren
från att i sin rörelse använda ransonerade varor. Denne är sålunda
oförhindrad att idka handel med ej reglerade varor, vartill den ransonerade
varan utgör råvara. Exempelvis kan en tillverkare av konfityrer, även om
han grovt åsidosatt gällande bestämmelser om reglering av sockerförbrukningen,
icke förbjudas handla med sådana varor under annan förutsättning
än att också handeln med konfityrer är reglerad. Utredningen nämner
i detta sammanhang att myndigheterna i annan ordning sökt tillgodose syftet
med lagen i fall som nu berörts. Sålunda medgav livsmedelskommissionen
enligt tillämpad praxis icke tilldelning av ransonerade varor, då sådana omständigheter
förelåg att handelsförbud skulle kunnat meddelas om vederbörande
varit handlande. I mindre allvarliga fall uppställdes såsom villkor
för fortsatt tilldelning, att näringsidkaren skulle låta särskild kontrollant
övervaka rörelsen. Ingripanden av dessa slag har endast i undantagsfall varit
reglerade genom författningsbestämmelser.

Utredningen framhåller därefter att ett beslut, varigenom näringsidkare
avstängs från fortsatt tilldelning av reglerad vara, för näringsidkaren får
samma verkan som om han förbjudits använda varan. Såväl ett avstängningsbeslut
som ett beslut om handelsförbud kan överklagas hos Kungl.
Maj :t. Den skillnaden föreligger emellertid, att besvär över avstängningsbeslut
avgörs av Konungen i statsrådet, medan besvär över beslut om handelsförbud
upptages i regeringsrätten. En annan olikhet föreligger också i
det att en näringsidkare, för vilken handelsförbud meddelas, äger rätt att
få de varor förbudet omfattar inlösta, medan motsvarande rätt icke finns
för den som vägras fortsatt tilldelning av varor.

Ytterligare må nämnas att enligt utredningens förslag handels- eller användningsförbud
skall beslutas av myndighet som Konungen bestämmer.
Förbud får icke meddelas, förrän åtal väckts för brott varom förmäles i närmare
angivna lagrum.

På grund av det anförda har utredningen stannat för det förslaget, att i
ransoneringslagen bestämmelser skall införas icke blott om förbud att driva
handel med reglerad vara utan även om förbud att i rörelse använda sådan

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

vara. Utredningen förutsätter att —• ehuru de nya bestämmelserna blir tilllämpliga
på alla näringsidkare, bl. a. jordbrukare —• förbud endast sällan
kommer att meddelas, om det skulle leda till minskad produktion av en ur
försörj ningssynpunkt viktig vara. Vidare betonas att handelsförbud eller
användningsförbud medför fullständig avstängning från tilldelning av den
förnödenhet förbudet avser, ävensom att sådan avstängning icke får ske,
med mindre näringsidkaren meddelas förbud att driva handel med varan
eller använda denna.

Remissinstanserna.

Beträffande straffbestämmelserna har ingen av remissinstanserna
haft något att erinra mot den föreslagna indelningen av de olika brottstyperna
i vissa huvudgrupper.

Däremot har en del anmärkningar framställts mot utformningen av straffbestämmelserna.
Sålunda behandlar riksåklagarämbetet ingående reglerna
om uppsåtliga brott. Till en början betonas att stadgandet i 31 § förslaget
till förfogandelag i subjektivt hänseende innebär att uppsåt fordras både
beträffande förefintligheten av den föreskrift varom fråga är och angående
det olovliga förfogandet. Skulle endast culpa föreligga i något av dessa
hänseenden, kan endast straff för oaktsamt brott ifrågakomma. Ämbetet
framhåller att det vid första påseendet kan förefalla som om det skulle innebära
en onödig upprepning att vid sidan av rekvisitet »uppsåtligen» uppställa
en fordran på vetskap om föreskriftens existens. Detta lär dock icke
vara fallet, eftersom inom specialstraffrätten (särskilt i fråga om överträdelse
av ransoneringsföreskrifter och liknande) okunnighet om meddelade
föreskrifter torde leda till frihet från straff om den är ursäktlig. Detta innebär
å andra sidan, att vid. uppsåtligt brott — därest annat ej är särskilt
stadgat — icke fordras dolus utan i vart fall endast culpa i förhållande till
straffbudets förefintlighet. Av det anförda framgår att rekvisitet »vetskap
om att föreskrift meddelats» icke torde vara överflödigt. Ämbetet ifrågasätter
slutligen, om icke detta rekvisit bör inflyta också i ransoneringslagen.

Göta hovrätt däremot ifrågasätter huruvida det över huvud taget är erforderligt
att uppställa krav på vetskap om meddelad föreskrift, eftersom för
straffbarhet krävs att gärningen förövats uppsåtligen. Hovrätten hänvisar
därvid till att beträffande övriga i förslagen upptagna uppsåtliga brott lagtexten
icke upptager rekvisitet »med vetskap», utan att därmed torde ha åsyftats
att i subjektivt hänseende kräva annat än i 31 § förfogandelagen. I
enlighet härmed kan ifrågasättas, om icke de i 29 § förslaget till ransoneringslag
begagnade orden »med vetskap om återkallelsen» bör ersättas med
ordet »uppsåtligen».

Handelskammaren i Göteborg vänder sig mot utredningens förslag, att
brottsgraden ringa brott skall vara utesluten då gärningen begåtts vid
utövning av yrkesmässig verksamhet. Härav följer att företagare, som gör
sig skyldig till förseelse mot förfogande- eller ransoneringslagen, skulle
ställas utanför möjligheten att erhålla åtalseftergift. Detta synes handels -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

135

kammaren knappast skäligt. I många fall kan förseelser av denna art —
även om de begås av yrkesutövare — vara av så föga allvarlig beskaffenhet
att åtalseftergift vore naturlig. Handelskammaren hemställer därför att lagarna
ändras i enlighet härmed.

Stockholms handelskammare och handelskammaren i Gävle biträder denna
hemställan. Stockholms handelskammare ifrågasätter dessutom, om icke
åtalseftergift vid krisförseelser bör ifrågakomma även då strängare straff
än böter ingår i straffskalan och det framstår som uppenbart, att brottet i
det särskilda fallet icke bör förskylla högre straff.

I fråga om utformningen av bestämmelser om oaktsamhetsbrott
e n hänvisar riksåklagarämbetet till vad ämbetet anfört i anslutning till
de uppsåtliga brotten. Därvid framhålls att bestämmelserna i subjektivt hänseende
torde innebära, att beträffande förefintligheten av den föreskrift varom
fråga är endast vanlig culpa torde fordras. Det förefaller emellertid ämbetet
sannolikt, att det varit utredningens mening att culpan skulle vara grov
även i nu angivna hänseende. Ämbetet framhåller att — åtminstone när det
gäller olovliga förfoganden — den culpa som angår föreskriftens existens torde
vara den praktiskt sett ojämförligt mest betydelsefulla. Bortsett från att
dessa bestämmelser sålunda kan föranleda tveksamhet vid tillämpningen,
ifrågasätter ämbetet, med hänsyn bl. a. till svårigheterna vid gränsdragningen
mellan grov och vanlig culpa, huruvida icke det sakligt riktiga vore att
låta straffbuden avse oaktsamhet över huvud och alltså icke endast grov sådan.
Enligt ämbetets mening torde möjligheten till åtalseftergift innebära
tillräcklig garanti mot stötande följder vid tillämpningen av dylika straffstadganden.

Beträffande de grova brotten anser Göta hovrätt, att man måste
undvika en brottsbeteckning varigenom vissa brott begångna av grov oaktsamhet
betecknas som grova och andra som icke grova.

Enligt riksåklagarämbetets mening kan det vara tveksamt, om och i vilken
mån graden av culpa skall beaktas vid avgörandet av frågan huruvida
en viss gärning är att hänföra till sådan grov oaktsamhet som är grov och
sålunda förskyller fängelse. Även ur andra synpunkter synes det ämbetet
mindre lyckligt att använda termen grovt brott för att därigenom särskilja
vissa fall av grov oaktsamhet. Enligt ämbetets uppfattning kan svårigheten
lösas på det sättet, att såsom förutsättning för tillämpning av fängelsestraff
stadgas att gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller eljest
varit av särskilt farlig art. En sådan bestämmelse torde lämpligen kunna
sammanföras med stadgandet om straff för de okvalificerade fallen till en
paragraf, placerad efter straffbestämmelserna för olika grader av uppsåtliga
brott. Därest — såsom ämbetet förut ifrågasatt — straffbarheten icke
begränsas till grov culpa, synes en strängare straffskala för svårare fall böra
anknyta jämväl till graden av culpa. Vidare anser ämbetet, att även för de
svårare oaktsamhetsfallen möjlighet bör finnas att döma till böter. Det
kan även ifrågasättas, om icke straffmaximum bör bestämmas till ett års

136

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

fängelse. Man torde nämligen kunna räkna med att vid införande av ett
enhetligt frihetsstraff detta blir maximum i en straffskala av denna typ.

I anslutning till utredningens förslag, att domstolen vid bedömandet huruvida
ett brott är grovt skall taga särskild hänsyn bl. a. till om gärningsmannen
missbrukat ansvarsfull ställning, anför ämbetet att innebörden av
detta uttryck icke är fullt klar. Uppenbarligen skall därunder icke falla vilken
ansvarsfull ställning i samhället som helst, t. ex. en åklagares. Mera
tveksamt är, om en nyckelposition inom näringslivet beträffande den förnödenhet
varom fråga är skall anses som ansvarsfull ställning. Mot en sådan
tolkning kan anföras, att samma uttryck i strafflagen (t. ex. 22 kap.
3 §) används om ställning som grundar sig på tjänste- eller uppdragsförhållande
och att en näringsidkares förhållande till det allmänna är av annan
art. Slutligen är det tänkbart att under uttrycket hänföra endast ställning
inom kristidsbyråkratin, men då torde bestämmelsen icke få något större
utrymme. På grund av det anförda ifrågasätter ämbetet, om icke bestämmelsen
bör utgå.

Slutligen anser Göta hovrätt, att bestämmelserna om uppsåtliga brott —
den normala brottsgraden, ringa brott och grova brott — bör upptagas efter
varandra i nämnd ordning samt att först därefter bestämmelsen om straff
för samma brott begångna av grov oaktsamhet bör inflyta.

Det föreslagna stadgandet om husbondeansvar har berörts av
flera remissinstanser.

Riksåklagarämbetet finner det vara föga tillfredsställande, att husbonden
skall vara bättre ställd om ett av hans underordnade begånget brott är
grovt än om brottet är av normal svårighetsgrad. Å andra sidan synes det
ämbetet naturligt, att husbondeansvaret på grund av sin egenartade karaktär
icke skall kunna medföra alltför strängt straff. Ämbetet föreslår
därför, att husbonde skall ansvara för jämväl sådana av underordnade begångna
brott som är grova, dock att straffet för husbonden i dylikt fall begränsas
till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt ämbetets mening
kan vägande invändningar icke göras mot att husbondens och den underordnades
ansvar bedöms enligt två skilda straffskalor. Motsvarande situation
torde för övrigt kunna inträffa enligt nu gällande rätt vid tillämpning
av husbondestadgandet i straffkungörelsen.

Hos åtskilliga remissinstanser har stadgandet om husbondeansvar väckt
betänkligheter.

Sålunda finner civilbefälhavaren i första civilområdet det vara tveksamt
huruvida ett husbondeansvar är berättigat i vår tid, då företagen i stor utsträckning
är av sådan storleksordning att en chef omöjligen kan i detalj
överblicka verksamheten. Det synes emellertid civilbefälhavaren ej tillrådligt
att låta stadgandet utgå. Med riktig tillämpning av den undantagsbestämmelse
från ansvar, som förslaget upptager, torde stadgandet ej behöva
leda till obilligheter.

Överståthållarämbetet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län samt grossistförbundet anser att bestämmelserna om husbondes straff -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

137

ansvar bör mildras till att avse endast de fall, där omständigheterna gör
det sannolikt att brottet skett med husbondens vetskap och vilja.

Stockholms handelskammare — med instämmande av Smålands och Blekinge
handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — erinrar om innehållet
i en år 1943 till Kungl. Maj :t avlåten skrivelse, vari ett flertal enskilda
organisationer hemställde om åtgärder i denna fråga. I skrivelsen
hävdades bl. a. att det speciella husbondeansvaret uppenbarligen härstammade
från en tid, då mera patriarkaliska förhållanden rådde mellan handelsidkare
och deras anställda och då företagen icke var större än att
företagaren själv kunde övervaka verksamheten i detalj. Vidare framhölls
att utformningen av bevisreglerna kunde leda till orimliga konsekvenser.
Straffansvar bör föreskrivas endast då det är bevisat, att företagsledaren
brustit i den övervakningsskyldighet i fråga om anställda, som kan anses
påkallad. Handelskamrarna är alltjämt icke övertygade om att det för efterlevnaden
av krisförfattningar är oundgängligen nödvändigt att frångå allmänna
straffprocessuella regler och att utkräva ansvar av företagare, som
icke bevisligen gjort sig skyldig till förseelse. Sådana straffbestämmelser hör
icke hemma i en modern lag. Enligt handelskamrarnas mening är det för det
svenska näringslivet i hög grad önskvärt, att en allmän översyn av de författningar,
där dylika lagregler alltjämt förekommer, kommer till stånd.
Därest bestämmelserna om husbondeansvar anses icke kunna utgå, bör i
allt fall sannolikhetsbevisningen omkastas på sätt överståthåilarämbetet förordat.

Handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, Gotlands handelskammare,
handelskammaren i Gävle och köpmannaförbundet ansluter
sig till vad Stockholms handelskammare sålunda anfört.

Kommerskollegium hemställer under hänvisning till de av handelskamrarna
anförda synpunkterna, att en allmän översyn av bestämmelserna om
husbondeansvar måtte upptagas till prövning.

Industriförbundet understryker, att det under nutida förhållanden är
omöjligt för en företagare att effektivt övervaka varje anställd, och att därför
bestämmelserna om husbondeansvar bör utgå ur den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att benämningen »husbonde» icke
bör förekomma i lagstiftningen. Uttrycket torde mera sällan användas i modernt
språk. Länsstyrelsen föreslår därför, att i stället benämningen »företagare»
eller dylikt brukas.

I fråga om straffbestämmelserna i frågasätter Göta hovrätt slutligen, om
de icke bör kompletteras med ett uttryckligt stadgande av innehåll att till
straff enligt förfogandelagen eller ransoneringslagen icke får dömas, då
gärningen är belagd med strängare straff enligt strafflagen. Hovrätten hänvisar
därvid till 24 § straffkungörelsen, där ett sådant stadgande återfinns.

Principiell erinran mot de föreslagna reglerna om förverkandepåföljd
har icke framställts från något håll.

Jordbruksnämnden anför emellertid i anslutning till ransoneringslagen

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

att erfarenheten under senaste kristid torde ha visat, att bestämmelserna om
förverkande och vederlag leder till ekonomiskt långt kännbarare följder
än bestämmelserna om bötesstraff. Vederlag kunde emellertid förut icke utdömas
i de fall, då inköpsbevis ej kunde redovisas samt utredning om straffbart
förfarande med motsvarande vara icke förelåg. Det blev också efterhand
vanligt vid fall av redovisningsbrist att det från vederbörandes sida
åberopades, att bristen uppstått icke på varusidan utan genom att inköpsbevis
försvunnit. Nu föreslagna bestämmelser löser icke denna svårighet.
Nämnden kan ej heller föreslå någon lösning men ifrågasätter, om icke en
bättre effekt av påföljdsbestämmelserna möjligen skulle kunna ernås genom
en omläggning av bevisbördan, exempelvis i form av uppställandet av
eu presumtion av varusvinn vid redovisningsbrist.

Göta hovrätt framhåller, att lagförslagen bör upptaga bestämmelser om
att förverkad egendom eller värdet av sådan egendom skall tillfalla kronan.

Åtskilliga remissinstanser har yttrat sig över de av utredningen förordade
bestämmelserna om handels- och användningsförbud.

Pris kontrollnämnden tillstyrker förslaget med det tillägget, att ett åsidosättande
av prisbestämmelse även i fortsättningen bör medföra handelsförbud.
Enligt nämndens mening är det mindre välbetänkt att införa ett stadgande
härom i prisregleringslagen. Handelsförbud avser varor, vilkas användning
regleras genom ransoneringslagen, och stadgandet hör därför hemma
där.

Hos övriga remissinstanser har förslaget ingivit vissa betänkligheter.

Handelskammaren i Gävle förordar sålunda, att i lagtexten utsägs att förbud
icke får meddelas annat än i flagranta fall. Handelskammaren framhåller
därvid, att mången gång bristande kännedom om ransoneringsbestämmelserna
eller otillräcklig övervakning av anställd personal kan leda till
överträdelser, ehuru affärsinnehavaren haft de bästa avsikter att efterkomma
föreskrifterna.

Skånes handelskammare anför liknande synpunkter.

Även Stockholms handelskammare — med instämmande av Smålands och
Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — anser, att
ett förbud icke bör tillgripas i annat än sällsynta undantagsfall, såsom då
näringsidkare genom upprepade förseelser visar sig ovillig att respektera
gällande lagstiftning eller då eljest fortsatta överträdelser kan befaras. Detta
bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Ett avstängningsbeslut kan få
förödande verkningar för den drabbade, hans familj och anställda. Handelskamrarna
är icke övertygade om att myndigheterna under den gångna krisperioden
alltid varit tillräckligt återhållsamma i detta hänseende. Sålunda
har handelsförbud använts även om förseelsen berott på misstolkning av
uppenbart svårtolkade ransoneringsbestämmelser. Under inga förhållanden
bör enligt handelskamrarnas mening handelsförbud förekomma i andra
fall än då riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Köpmannaförbundet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
samt Gottands handelskammare biträder detta försias.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

139

Industriförbundet ifrågasätter, om det överensstämmer med moderna principer
inom strafflagstiftningen att vid sidan av ett vanligt straff behålla
sådana påföljder som ett handelsförbud.

Enligt Kooperativa förbundets mening bör bestämmelsen om handels- och
användningsförbud som straffpåföljd bortfalla ur lagen. En avstängning
från ransonerade varor i krissituationer kan visserligen, framhåller förbundet,
vara ett verksamt korrektiv mot grova ransoneringsbrott, men avstängningen
bör ske genom administrativa förfoganden efter överväganden av vederbörande
försörjningsmyndighet. Framförallt med hänsyn till dess prejudicerande
betydelse är det ej lämpligt att i lagstiftningen införa avstängning
såsom en judiciell straffåtgärd. I allmänhet torde också de i lagförslaget
stadgade bötes- och frihetsstraffen i förening med möjligheten att förklara
en vara förverkad vara tillräckliga som påföljd även vid mycket grova
brott. Slutligen framhåller förbundet, att en avstängning från ransonerade
varor icke får gå ut över konsumenterna. Så kan bli fallet om en ensam
varuförmedlare i en avlägsen landsdel avstängs från ransonerade varor.
För den händelse administrativ myndighet beslutar om avstängning, kan
lättare sådana hänsyn tagas än om handelsförbud vore stadgat i allmän lag.

Mot förslaget att handels- och användningsförbud skall meddelas av
myndighet som Konungen bestämmer har Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Karlstad
samt industriförbundet invänt, att sådant förbud är ett så allvarligt ingripande
mot den enskilde, att det bör meddelas av domstol. Stockholms handelskammare
framhåller därvid, att i brådskande fall, då risk föreligger för
att ransonerade förnödenheter skingras, skulle i samband med åtals väckande
interimistiska förordnanden kunna meddelas.

Industriförbundet, Skånes handelskammare samt handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län kan icke biträda utredningens ståndpunkt, att
handelsförbud bör få meddelas då åtal väckts för brottet. Dessa sammanslutningar
anser nämligen, att fällande dom måste föreligga.

Kooperativa förbundet finner det vara mindre tillfredsställande, att handelsförbud
kan träda i kraft redan då åtal väckts för att upphävas, om
domen skulle bli frikännande. En sådan straffåtgärd synes leda till följder,
som ter sig stötande för den allmänna rättskänslan, nämligen om den tilltalade
frikänns och hans rörelse under tiden lidit bestående skada.

Departementschefen.

Det i tidigare sammanhang berörda förslaget att vid sidan av en allmän
förfogandelag tillskapa en särskild ransoneringslag har bl. a. den fördelen
att den splittring på olika författningar av de bestämmelser om straff och
andra påföljder för överträdelser av meddelade ransoneringsföreskrifter,
som nu finns, kan undanröjas. Genom att alla de stadganden som anses erforderliga
i detta hänseende upptages i den blivande ransoneringslagen kan
ernås att dessa bli mera överskådliga än för närvarande.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

De av utredningen förordade straffbestämmelserna i de ifrågasatta
förfogande- och ransoneringslagarna anknyter till nu gällande föreskrifter.
Utredningen har emellertid eftersträvat att utforma de nya bestämmelserna
i enlighet med principer som under senare tid antagits inom strafflagstiftningen.
Sålunda har brotten uppdelats icke endast i uppsåtliga brott
och brott begångna av oaktsamhet utan också efter brottsfallets svårhetsgrad.
Brottsgraderna är i princip tre, nämligen den normala brottsgraden,
ringa brott och grovt brott. Såvitt angår ringa brott och oaktsamhetsbrott
som ej är grovt ingår enligt utredningens förslag icke strängare straff än
böter i straffskalan. Avsikten är att i dessa fall möjliggöra sådan åtalseftergift
varom stadgas i 20 kap. 7 § rättegångsbalken samt beivrande genom
strafföreläggande. Ingen av remissinstanserna har haft någon erinran mot
de sålunda uppdragna riktlinjerna. Också enligt min mening är dessa väl
avvägda och jag har därför funnit mig böra tillstyrka, att de läggs till grund
för straffbestämmelserna i den föreslagna fullmaktslagstiftningen.

I anslutning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående
straff för uppsåtliga brott kan erinras om den inom svensk straffrätt
gällande grundsatsen, alt okunnighet om viss handlings straffbarhet
(rättsvillfarelse) icke friar den som begår dylik handling från straff. Denna
grundsats är emellertid icke helt utan undantag. Sålunda har i rättspraxis
fall förekommit, där en rättsvillfarelse bedömts som så ursäktlig att handlingen
kunnat lämnas straffri. Det finns ock inom specialstraffrätten enstaka
exempel på att lagstiftaren såsom förutsättning för straffbarhet ansett
sig böra uttryckligen kräva vetskap om att närmare angivet förfarande
är otillåtet. Straffbestämmelserna i allmänna förfogandelagen har utformats
på detta sätt. Enligt denna lag inträder nämligen straffskyldighet endast
i det fall att vetskap föreligger om den föreskrift som överträtts. Stadgandet
härleder sig från 1914 års förfogandelag, där straffbestämmelserna
dock huvudsakligen avsåg ansvar för den som saluhöll förnödenhet till
högre pris än det av myndigheterna fastställda maximipriset. Däremot saknar
de under andra världskriget utfärdade ransoneringsförfattningarna,
straffkungörelsen och straffskärpningslagen regelmässigt stadganden av
denna innebörd. Här gäller alltså i princip att obekantskap om meddelade
föreskrifter eller stadgade villkor icke kan lända till straffrihet. I utredningens
förslag till förfogandelag och ransoneringslag har den nuvarande skillnaden
i detta hänseende i stort sett behållits. Det kan emellertid ifrågasättas,
om det finns tillräcklig anledning att bestämma förutsättningarna för
straffbarhet olika för brott mot förfogandelagen och för brott mot ransoneringslagen.
Enligt min mening är de förfaranden som straffbeläggs i de
båda lagarna så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga.
Då det gäller att avgöra vilken linje som bör följas, synes övervägande
skäl tala för att straffbestämmelserna utformas i enlighet med den
förut omnämnda grundsatsen inom straffrätten. Ingen av lagarna skulle
m. a. o. upptaga något uttalande av innebörd, att vetskap om meddelade
föreskrifter eller villkor erfordras för att straffbarhet skall inträda. Det
torde icke behöva befaras, att rättssäkerheten härigenom skulle äventyras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

141

Förordnanden enligt den blivande lagstiftningen eller med stöd därav meddelade
föreskrifter, vilka riktar sig till befolkningen i dess helhet eller till
vissa befolkningsgrupper, lär nu för tiden i regel kunna kungöras på sådant
sätt att de snabbt kommer till allmän kännedom. Det väsentliga innehållet
kan sålunda spridas genom dagspressen, medelst anslag på offentliga
platser eller genom tillkännagivande i radio. Det förutsätts att utförliga bestämmelser
om sättet för kungörande av dylika allmängiltiga föreskrifter
kommer att lämnas i de tillämpningsförfattningar som avses skola komplettera
fullmaktslagstiftningen. Skulle en föreskrift åter avse egendom, som
tillhör eller innehas av viss person, måste ägaren eller innehavaren delges
föreskriften, som därmed träder i kraft, och i sådant fall kan det alltså
knappast uppkomma fråga om rättsvillfarelse. Slutligen må hänvisas till att
domstolarna i fall av rättsvillfarelse liksom hittills har möjlighet att, om
eljest för den allmänna rättskänslan stötande följder skulle uppstå, befria
tilltalad från straff. Det kan sålunda ifrågakomma att icke utdöma straffansvar
för den som uppenbarligen i god tro förvärvat en förnödenhet, beträffande
vilken meddelats en förfogandeföreskrift som delgivits ägaren
eller innehavaren särskilt.

I fråga om de uppsåtliga brotten har utredningen ansett att gärningar,
som begåtts vid utövning av yrkesmässig förvärvsverksamhet, aldrig bör
bedömas såsom ringa brott. Tre handelskammare finner detta ställningstagande
otillfredsställande, eftersom därigenom åtalseftergift är utesluten
för yrkesutövare även i sådana fall där eftergift vore naturlig. Enligt min
åsikt är utredningens ståndpunkt riktig. Det måste nämligen fordras, att
de som under kristider bär huvudansvaret för genomförandet av anbefallda
regleringsåtgärder icke uppsåtligen bryter mot de föreskrifter som meddelats
för att säkerställa syftet med åtgärderna. Har däremot brottet begåtts
av oaktsamhet kan omständigheterna stundom vara sådana att åtalseftergift
bör meddelas och utredningens förslag öppnar också möjligheter härför.

I detta sammanhang kan framhållas att jag icke anser mig böra biträda
den av en handelskammare väckta tanken, att åtalseftergift under närmare
angiven förutsättning skulle kunna ifrågakomma vid krisförseelser, även då
strängare straff än böter ingår i straffskalan. Det synes mig nämligen icke
tillrådligt att beträffande brott av detta slag avvika från vad i rättegångsbalken
stadgas om åtalseftergift, vilket stadgande avses skola tillämpas
över hela rättsområdet.

Slutligen kan i fråga om de uppsåtliga brotten anmärkas att utredningen
— med strafflagen som förebild — i lagtexten angivit vissa hållpunkter för
bedömandet av frågan, huruvida ett brott skall föras under brottsgraden
grovt brott eller ej. Sålunda bör enligt utredningens mening därvid särskilt
beaktas, om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet
in. in. eller om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat
vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt
farlig art. Mot förslaget i denna del har från remissinstansernas sida icke
gjorts annan invändning än att riksåklagarämbetet hemställt, att orden

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

»eller om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning» måtte utgå.
Enligt ämbetets åsikt är begreppet »ansvarsfull ställning» så tänjbart och
obestämt, att det kan föranleda svårigheter vid rättstillämpningen. Visserligen
synes mig av sammanhanget framgå att utredningen avsett sådana fall,
där någon inom krisförvaltningen anställd person utnyttjat sin ställning
för att tillskansa sig eller annan obehöriga fördelar. Med hänsyn till att begreppet
kan ges en annan innebörd än den avsedda och då nyss angivna
fall uppenbarligen inryms under uttrycket »eller om gärningen eljest varit
av särskilt farlig art», finner jag mig böra tillstyrka riksåklagarämbetets
hemställan.

Ifråga om oa k tsa in hetsbrotten synes grundtanken i utredningens
förslag vara att de grövre fallen av oaktsamhet skall straffbeläggas medan
ringare grad av oaktsamhet icke skall föranleda straff. Vidare har utredningen
förordat en uppdelning av de straffbara fallen i brott, som begås
av grov oaktsamhet, samt dylikt brott, som med hänsyn till omständigheterna
är att betrakta som grovt. Ur saklig synpunkt torde någon
erinran icke kunna riktas mot utredningens tankegång, men bestämmelserna
torde böra utformas annorlunda än utredningen förordat. Såsom riksåklagarämbetet
framhållit kan nämligen gränsdragningen mellan vanlig och
grov oaktsamhet vålla svårigheter vid rättstillämpningen. Vidare bör såsom
riksåklagarämbetet och Göta hovrätt anmärkt brottsbeteckningen grov oaktsamhet
som är grov undvikas. Den förekommer varken i strafflagen eller i
det förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) som framlagts av straffrättskommittén.
I likhet med riksåklagarämbetet finner jag den bästa lösningen vara
att låta straffansvar i princip inträda för den som begår närmare angiven
handling av oaktsamhet. För att icke det straffbara området skall bli alltför
vidsträckt synes emellertid undantag böra göras för sådana fall, där oaktsamheten
är ringa. En sådan ordning överensstämmer med numera antagna
principer inom straffrätten. Sålunda upptager 1951 års lag om trafikbrott ett
stadgande av denna innebörd, och i förutnämnda förslag till brottsbalk återfinns
samma regel bland de bestämmelser, som avhandlar de allmänna grunderna
för straffbarhet och straffrihet.

I anledning av vad Göta hovrätt anmärkt förordas att bestämmelserna om
straff för oaktsamhet sammanförs i en paragraf, vilken får sin plats efter de
lagrum som behandlar de uppsåtliga brotten.

De av utredningen föreslagna straff skalorna vid uppsåtliga brott
— nämligen böter eller fängelse i högst sex månader såvitt angår den normala
brottsgraden, böter för ringa brott samt fängelse eller straffarbete i
högst två år för grovt brott — synes mig väl avvägda och jag biträder därför
utredningens förslag härutinnan. Vad härefter angår den för oaktsamhetsbrotten
tillämpliga straffskalan bör denna enligt min mening i princip icke
upptaga strängare straff än böter. Härav följer bl. a. att bestämmelserna
om åtalseftergift skulle bli tillämpliga vid dessa brott. Emellertid kan också
vid oaktsamhetsbrott omständigheterna vara sådana, att bötesstraff framstår
som en alltför ringa påföljd. I de grova fallen måste möjlighet finnas att

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

143

ådöma frihetsstraff och detta krav tillgodoses bäst genom en särskild straffskala.
Sålunda bör lämpligen stadgas att, om ett oaktsamhetsbrott är grovt,
straffet är fängelse i högst ett år eller böter. Det förtjänar framhållas att
straffmaximum bestämts under hänsynstagande till vad strafflagberedningen
i sitt betänkande »Enhetligt frihetsstraff m. in.» (SOU 1953: 17) anfört
om straffskalor i specialstraffrätt.

I den av utredningen föreslagna och närmast från straffkungörelsen hämtade
bestämmelsen om husbondeansvar stadgas, att husbonde svarar
för brott, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person,
liksom vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna gör
sannolikt att brottet begåtts utan hans vetskap och vilja. Bestämmelsen
bör dock enligt utredningens mening icke vara tillämplig på grova brott. Förslaget
om husbondeansvar bar rönt gensaga från olika remissinstanser och
då främst från företrädarna för det enskilda näringslivet. Sålunda har
gjorts gällande bl. a. att stadgandet skulle strida mot allmänt gällande straffprocessuella
grundsatser, enligt vilka bevisbördan åvilade åklagaren och icke
den tilltalade. Denna anmärkning kan väl vara riktig, såvitt angår större
delen av straffrättsområdet, men det finns dock en rad författningar —
exempelvis inom rusdryckslagstiftningen — där regeln om husbondeansvar
är intagen bland straffbestämmelserna. Erfarenheter från tiden för andra
världskriget visar, att motsvarande bestämmelse icke kan undvaras i förevarande
lagstiftning. En sådan bestämmelse får här också anses som mera
naturlig än eljest, eftersom det vid överträdelse av detta slag ofta är husbonden
som drar fördel av denna och därför framstår som den för vars
räkning överträdelsen begåtts. Jag anser mig därför böra tillstyrka utredningens
förslag att i lagstiftningen intaga ett dylikt stadgande, som bl. a.
är ägnat att hos företagarna inskärpa vikten av att övervaka de anställda, så
att dessa icke bryter mot meddelade föreskrifter. Förslaget bör emellertid
jämkas i vad gäller husbondens ansvar, då någon av hans anställda begått
ett grovt brott. Såsom riksåklagaren framhållit måste det anses otillfredsställande,
att husbonden i sådant fall skall vara helt straffri medan han kan
ådraga sig straffansvar om den anställde begår ett lindrigare brott. Det kan
emellertid icke anses påkallat att stadga lika strängt straff för husbonden
som för den anställde i det fall att denne begått ett grovt brott. Jag vill
därför i likhet med riksåklagaren förorda, att husbondeansvaret skall omfatta
också sådana av anställda begångna brott som är grova, men att straffet
vid husbondeansvar ej må överstiga fängelse i sex månader. I detta sammanhang
bör framhållas att, i den mån medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen
blir tillämpliga beträffande brott mot straffbestämmelserna i den blivande
fullmaktslagstiftningen, husbonde på grund av vanlig delaktighet i
anställds grova brott kan komma att ådömas strängare straff än nyss sagts.
Slutligen kan i frågan om husbondeansvar erinras om att riksdagen i skrivelse
den 9 maj 1953 begärt utredning angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten och om en översyn av gällande specialrättsliga
stadganden i förtydligande och enhetligande syfte. Det kan förut -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

sättas, att vid en dylik utredning frågan om husbondeansvaret och därmed
sammanhängande spörsmål kommer att närmare övervägas.

Ytterligare bör nämnas att jag icke, såsom Göta hovrätt ifrågasatt, kan
tillstyrka ett stadgande av innehåll att straff enligt förfogandelagen eller ransoneringslagen
icke får ådömas, då gärningen är belagd med strängare straff
i strafflagen. Dylika fall av brottskonkurrens bör bedömas jämlikt allmänna
regler.

I likhet med nuvarande förfogandelag och straffkungörelsen upptager utredningens
förslag — närmast med denna kungörelse som förebild — bestämmelser
om för ver k andepåföljd. Ingen av remissinstanserna
har haft något i och för sig att erinra mot förslaget. För egen del vill jag
förorda, att reglerna om förverkandepåföljd i den blivande fullmaktslagstiftningen
utformas i enlighet med utredningens förslag. Härav följer att
jag icke kan biträda jordbruksnämndens tanke att i närmare angivet fall
vidga möjligheterna att ådöma sådan påföljd genom en omkastning av bevisbördan.
Såsom Göta hovrätt framhållit bör emellertid bestämmelserna kompletteras
med ett stadgande om att förverkad egendom eller värdet därav
skall tillfalla kronan.

Slutligen har utredningen förordat, att bestämmelser om handelso
c h användningsf örbud upptages i den blivande ransoneringslagen.
Den huvudsakliga innebörden av nu gällande bestämmelser om handelsförbud
är, att vederbörande centrala kristidsmyndighet äger förbjuda
den som idkar handel med ransonerad vara att saluhålla, försälja eller annorledes
överlåta sådan vara om han i väsentlig mån åsidosatt meddelad
ransonerings- eller prisbestämmelse. Talan mot myndighetens beslut kan
föras hos regeringsrätten. Förutsättning för förbud är att åtal väckts för
den gärning, å vilken förbudet grundas. Ogillas åtalet eller upphävs fällande
dom av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas av kristidsmyndigheten.

Det skall ingalunda förnekas, att en åtgärd av detta slag innebär ett betydande
och kännbart ingrepp för den mot vilken åtgärden riktas och att
tvekan kan råda huruvida den bör vara tillåtlig. Förhållandena kan emellertid
vara sådana, framför allt i ett skärpt krisläge, att en dylik åtgärd
framstår som nödvändig för att komma till rätta med den som vägrar att
lojalt följa meddelade ransoneringsföreskrifter. Det kan förutses att redan
vetskapen, att en så hård påföljd kan följa vid ransoneringsbrott, är i hög
grad ägnad att avhålla den enskilde från att bryta mot gällande föreskrifter.
Också kan antagas att tillvaron av en dylik föreskrift innebär ett skydd för
alla de näringsidkare som ställer sig meddelade föreskrifter till efterrättelse.
Av förarbetena till handelsförbudslagen framgår att vid tillkomsten av den
nuvarande ordningen eftersträvades att avväga bestämmelserna så att kravet
på rättssäkerhet kunde upprätthållas utan att lagens syfte äventyrades.
Bl. a, ifrågasattes därvid att handelsförbud skulle få meddelas endast av
domstol eller ock att lagakraftvunnen fällande straffdom skulle föreligga,
innan kristidsmyndighet fick besluta dylikt förbud. Vidare dryftades att begränsa
rätten att meddela förbud till sådana fall, där den brottsliga gärningen

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

var att bedöma som grov. Det ansågs emellertid, att uppmjukningar av detta
slag kunde motverka ändamålet med lagstiftningen. Det kan nämnas att
första lagutskottet i sitt utlåtande över den blivande handelsförbudslagen
sammanfattningsvis uttalade, att enligt utskottets mening tillräckliga garantier
skapats för ett allsidigt och objektivt bedömande av frågor om meddelande
eller hävande av förbud.

De skäl som sålunda förestavat utformningen av den nuvarande lagstiftningen
på detta område har enligt min åsikt icke förlorat i styrka sedan
lagstiftningens tillkomst. På grund härav finner jag mig — trots de invändningar
som framkommit från en del remissinstansers sida — böra förorda
bifall till utredningens förslag, att bestämmelser om handelsförbud införs
i den blivande ransoneringslagen.

I utredningens förslag har emellertid nuvarande regler jämkats i några
hänseenden. Sålunda förordas att ett åsidosättande av meddelad prisbestämmelse
icke längre skall kunna föranleda handelsförbud. Visserligen har prislcontrollnämnden
motsatt sig denna begränsning, men med hänsyn till den
av mig intagna ståndpunkten att den blivande fullmaktslagstiftningen icke
bör tillgodose prispolitiska intressen tillstyrker jag utredningens förslag.

Å andra sidan förordas ett par utvidgningar. Sålunda kan enligt förslaget
icke endast sadan näringsidkare som driver handel med ransonerad vara
utan också den som i sin rörelse använder dylik vara förbjudas att saluhålla
eller överlåta förnödenhet som brottet avser. Detta betyder att hädanefter
t. ex. en jordbrukare, som i strid med gällande ransoneringsföreskrifter
avyttrat på sin fastighet utvunna produkter, skall kunna drabbas av
sådant förbud. Dessutom föreslås att näringsidkare, som bryter mot
meddelade ransoneringsbestämmelser skall kunna förbjudas att i rörelsen
använda förnödenhet som är föremål för brottet. Härav följer att t. ex.
en pensionatsinnehavare, som serverar kupongbelagda maträtter utan att
avkräva kupong, kan komma att förbjudas att använda ransonerade förnödenheter
i sin rörelse. Ytterligare skulle det bli möjligt att — därest
exempelvis handeln med skor är fri men förbrukningen av läder är reglerad

förbjuda den skotillverkare som bryter mot läderransoneringen att i fortsättningen
använda läder i sin rörelse. Enligt min uppfattning ligger de sålunda
förordade utvidgningarna helt i linje med grundtanken i gällande
bestämmelser och jag får därför tillstyrka dem. I likhet med utredningen
anser jag mig emellertid böra framhålla, att handels- eller användningsförbud
icke bör tillgripas, när menliga följder för folkförsörjningen kan uppstå,
t. ex. genom att produktionen av en livsviktig förnödenhet avsevärt minskas.
Ej heller bör förbud ifrågakomma i sådant fall, där allvarliga svårigheter
för konsumenterna på en viss ort skulle uppstå genom förbudet.

I ill sist bör nämnas att ett bifall till nu föreslagna bestämmelser förutsätter
en jämkning av stadgandet i regeringsrättslagens 2 § 14:o). Förslag
härom kommer att i annat sammanhang framläggas för riksdagen.

Jag övergår härefter till en redogörelse för särskilda stadganden i den
föreslagna lagstiftningen.

10 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 20.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Specialmotivering.
Förslaget till allmän förfogandelag.

1 §■

I denna paragraf anges de faktiska betingelser som fordras för att den
blivande förfogandelagen skall kunna träda i kraft. Betingelserna är av tre
olika slag, nämligen 1) krig, vari riket befinner sig (första stycket), 2)
krigsfara, vari riket befinner sig (andra stycket), och 3) krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse till
följd varav inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet
på förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen
(tredje stycket). Kommer riket i krig, träder lagen i automatisk tilllämpning.
För att lagen skall få tillämpas vid krigsfara krävs förordnande
av Kungl. Maj :t, vilket inom en månad skall underställas riksdagen för
prövning. Blir förordnandet icke av riksdagen godkänt inom två månader
från underställningen, är det förfallet. Särskilt förordnande fordras också
för att lagen skall få sättas i kraft vid ett knapphetsläge. Sådant förordnande
får icke meddelas utan riksdagens samtycke. Närmare redogörelse för
dessa frågor har lämnats i den allmänna motiveringen under rubriken »Faktiska
betingelser för lagstiftningens tillämpning».

Såsom utredningen framhållit ligger det i sakens natur, att ett förordnande
som meddelats med stöd av andra stycket icke skall bestå, när krigsfaran
upphört. Det kan emellertid förutses, att ett sådant förordnande under en
kanske lång övergångstid måste ersättas med ett förordnande enligt tredje
stycket. Av praktiska skäl och för att ett förordnande av sistnämnda slag
icke skall behöva forceras bör ett förordnande enligt andra stycket kunna
bestå någon tid efter det krigsfaran upphört. Stadgande härom har upptagits
i detta stycke.

2 §•

Av detta lagrum framgår för vilka ändamål förfoganden får ske. Hithörande
frågor har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen under
rubriken »Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen». Det synes
dock erforderligt att här beröra ytterligare ett par spörsmål.

I utredningens förslog upptager lagrummet till en början huvudregeln,
nämligen att föreskrift om förfogande får meddelas, då det finnes erforderligt
för att tillgodose behovet av sådan förnödenhet, varom förmäles i 1 §,
d. v. s. förnödenhet som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen.
Utredningen förordar emellertid en begränsning av huvudregeln, såvitt
angår föreskrift som utfärdas med stöd av 1 § tredje stycket. Enligt utredningens
mening bör nämligen i detta fall gälla, att förfogandeföreskrift

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

får meddelas endast om den är erforderlig för att tillgodose behovet av
förnödenhet, på vilken knapphet eller betydande fara för knapphet uppstått
till följd av händelse varom i samma stycke förmäles. Detta har angivits i
lagtexten.

Utredningen har också — efter samråd med riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap — förordat ett par utvidgningar av huvudregeln. Sålunda
föreslås att föreskrift om transportåläggande enligt 8 § skall kunna meddelas
för att tillgodose även andra ändamål av betydelse för det allmänna
än rent försörjningsmässiga. Härmed avses t. ex. transporter för att undanföra
värdefull egendom, som kan beräknas ej komma till användning under
krig, transporter i samband med utrymning och rent militära transporter.
Enligt förslaget kan vidare föreskrift om nyttjanderättsupplåtelse
jämlikt 4 § meddelas för att bereda tillgång till tjänstelokal åt offentlig
myndighet eller för annat liknande ändamål. Det bör anmärkas, att enligt
1 § kan dessa båda undantag från huvudregeln bli tillämpliga endast under
tid, då riket är i krig eller krigsfara.

I yttrande av fortifikations förvaltningen görs gällande, att utformningen
av 2 § är otillfredsställande ur försvarets synpunkt. Sålunda framhåller
förvaltningen, att försvarets behov av viss fastighet sällan torde grunda
sig på knapphet utan på fastighetens särskilda lämplighet för visst försvarsändamål.
Härav följer att detta behov icke skulle kunna tillgodoses
med stöd av förfogandelagen för det fall att förordnande meddelats jämlikt
1 § tredje stycket. Därvid anmärks att ett vanligt expropriationsförfarande
är för omständligt och tidsödande, då det gäller att snabbt kunna förfoga
över en fastighet t. ex. för befästningsändamål. Enligt förvaltningens uppfattning
bör därför 2 § avfattas så, att försvaret får möjlighet att förfoga
över fastighet även i nyss angivna fall.

Departementschefen. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen finner
jag det naturligt, att förfogandeföreskrift som grundas på förordnande
enligt 1 § tredje stycket icke bör meddelas i annat syfte än att tillgodose
behovet av förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller betydande fara
för knapphet uppkommit av anledning som där sägs. Att — såsom fortilikationsförvaltningen
föreslagit — göra undanlag beträffande försvarets
behov av fastighet synes mig varken behövligt eller tillrådligt. För övrigt
kan i detta sammanhang betonas att försvaret icke ens under tid, då riket
befinner sig i krig eller krigsfara, kan åberopa den föreslagna förfogandelagen
för att förfoga över fastighet för befästningsändamål. Den blivande
lagens huvudsyfte är nämligen att tillgodose behovet av viktiga förnödenheter,
och uppförandet av befästningsanläggningar — om än så nödvändigt ur
försvarssynpunkt — är knappast ägnat att tillgodose ett dylikt behov. Ej
heller lär begreppet förnödenhet omfatta fast egendom. År riket i krig, gäller
rekvisitionslagen och befinner sig riket i krigsfara, torde beredskapsförfogandelagen
vara i tillämpning och, eftersom jämlikt dessa mark kan
tagas i anspråk för bl. a. befästningsändamål, behöver ej befaras att militära
intressen i detta hänseende blir eftersatta. Under fredliga förhållanden bör

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt min mening militärt betingade behov av fastigheter kunna tillgodoses
genom köp i vanlig ordning eller genom expropriationsförfaranden vid allmän
domstol. — Skulle däremot försvaret behöva mark för att t. ex. uppföra
en fabrik för tillverkning av gevär, kommer kronan att med stöd av
den föreslagna förfogandelagen kunna tvinga ägaren att upplåta sin mark
för detta ändamål. Beaktas bör emellertid att, därest lagen trätt i tillämpning
genom förordnande enligt 1 § tredje stycket, sådan tvångsupplåtelse
kan ifrågakomma endast om det råder knapphet eller betydande fara för
knapphet på gevär.

På grund av det anförda och då även vad utredningen i övrigt föreslagit
synes ändamålsenligt får jag tillstyrka bifall till de av utredningen angivna
riktlinjerna.

3 §•

Lagrummet upptager närmare regler för det fall, att ägare eller innehavare
av förnödenhet åläggs att avstå förnödenhet tilll kronan. Det motsvarar
i huvudsak 2 § i nuvarande förfogandelag.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om den egendom, som kronan får
taga i anspråk med nyttjanderätt. I gällande förfogandelag återfinns motsvarande
stadganden i 4 och 7 §§.

Enligt 4 § första stycket första punkten i utredningens förslag är — liksom
för närvarande — ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, järnväg,
starkströmsanläggning eller annan anläggning, fartyg, motorfordon
eller annat transportmedel skyldig att till kronan upplåta egendomen eller
del därav. Såsom i den allmänna motiveringen under rubriken »Lagstiftningens
omfattning» anmärkts förordar utredningen, att vad nu sagts skall
gälla också ägare eller innehavare av lageranläggning. Härmed avses tankanläggning,
lagerhus och annan för lagringsändamål avsedd byggnad eller
del av byggnad samt sådana lagerutrymmen som utan att utgöra byggnad är
inrättade för lagring och utrustade med tekniska anordningar för lastning,
lossning eller dylikt, t. ex. kolgårdar med lastkranar. Vidare har utredningen,
för att undanröja all tvekan, i lagtexten angivit, att gruva hör till sådan
egendom som får tagas i anspråk med nyttjanderätt. Av vad anförts under
nyssnämnda rubrik framgår också att kretsen av den lösa egendom, beträffande
vilken tvångsupplåtelse förutsätts kunna ske, i förslaget utvidgats att
omfatta gräv- eller lastmaskiner eller andra större arbetsmaskiner, som är
avsedda att förflyttas. — Under andra punkten i första stycket återfinns
den nuvarande bestämmelsen, att föreskrift må meddelas om upplåtelse av
byggnad, som erfordras till bostad för driftspersonal. Utredningen förordar
emellertid den begränsningen, att sådan föreskrift får lämnas endast om
föreskrift meddelats enligt första punkten.

Lagrummets andra stycke upptager den från gällande förfogandelag hämtade
bestämmelsen, alt ägare eller innehavare av upplåten fastighet eller

149

Kungl. Maj:ls proposition nr 20.

byggnad är berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme på fastigheten
eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över bostad.

Under remissbehandlingen har marinförvaltningen ifrågasatt, om icke för
tydlighetens skull »industrianläggning» bör medtagas bland den i första
stycket uppräknade egendomen. Därvid framhålls att industriella anläggningar
och verkstäder särskilt omnämns i rekvisitionslagen.

Arméförvaltningen förordar under hänvisning till vägtrafikförordningen,
att ordet »motorfordon» utbyts mot uttrycket »motordrivet fordon, efterfordon».
Vidare anser förvaltningen, att orden »som äro avsedda att förflyttas»
bör ersättas med »flyttbara». — I anslutning till första stycket andra
punkten framhåller förvaltningen att, då knapphet eller betydande fara för
knapphet uppkommit på förnödenhet som är behövlig för krigsbruk, det
kan vara nödvändigt att omlägga och rationalisera den industriella driften
vid försvarets verkstäder och anstalter för att öka produktionen av sådan
förnödenhet. Eftersom därvid avsevärda personalförflyttningar kan bli nödvändiga,
är det av vikt för försvaret att även under tid, då rekvisitionslagen
icke är tillämplig, ha möjlighet att taga fastighet i anspråk för inkvartering
av personal m. m. Det är sålunda angeläget att förfogandelagen kan utnyttjas
för dylikt ändamål.

Beträffande andra stycket anför marinförvaltningen att det ur sekretesssynpunkt
ibland kan vara nödvändigt att för militärt ändamål helt avspärra
ianspråktagen byggnad från tillträde av obehörig och att det i sådant
fall måste finnas möjlighet att förhindra ägaren att bo kvar, även om han
icke förfogar över bostad på annat håll. Ägaren bör enligt förvaltningens
mening då vara skyldig att flytta till annan godtagbar bostad, som anvisas
av myndigheten.

Jordbruksnämnden är av den uppfattningen, att orden »såframt han ej
annorstädes förfogar över bostad» kan utgå. Ägaren bör nämligen ha rätt att
kräva »nödigt» bostadsutrymme på sin fastighet, även om han på annan
ort förfogar över bostad t. ex. en avlägset belägen sommarvilla.

Departementschefen. Utredningens förslag synes i stort sett vara väl avvägt.
Med anledning av vad remissinstanserna anfört finner jag mig dock
böra förorda några smärre jämkningar i förslaget. Sålunda torde vara lämpligt
att i förtydligande syfte införa ordet »industriell anläggning» bland den
egendom som får tagas i anspråk. Till denna egendom bör också, såsom
under den allmänna motiveringen förordats, lyftkranar och flytdockor föras.
— Vidare bör ordet »motorfordon» utbytas mot »motordrivet fordon».
Däremot synes onödigt att uttryckligen upptaga s. k. efterfordon bland nämnda
egendom. Sådant fordon faller nämligen under begreppet »annat transportmedel».
Likaså synes lämpligt att ersätta orden »avsedda att förflyttas»
med »flyttbara». — Med anledning av vad arméförvaltningen anfört föreslås
att stadgandet i första stycket andra punkten angående Kungl. Maj :ts
ellei myndighets rätt att meddela föreskrift om upplåtelse av byggnad, som
erfordras till bostad åt driftspersonal, skall utgå. Sådan föreskrift bör näm -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

ligen kunna meddelas utan samband med föreskrift enligt första punkten
nämnda stycke. Enligt min mening saknas anledning att i detta hänseende
inskränka tillämpligheten av huvudregeln i 2 § första stycket. Också här
bör det avgörande vara, om åtgärden erfordras för att tillgodose behovet av
viktig förnödenhet. Är sålunda tillgången på t. ex. gevär begränsad och anses
det nödvändigt att av militära skäl öka tillverkningen härav vid försvarets
fabriker, bör kronan ha möjlighet att anskaffa bostad åt erforderlig
extra arbetskraft genom att med nyttjanderätt förfoga över närbelägna
byggnader.

Beträffande 4 § andra stycket må i anslutning till vad marinförvaltningen
anfört erinras om lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret in. m. Enligt denna lag må Kungl. Maj :t eller efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande vederbörande militära befälhavare bl. a. förbjuda
obehöriga att beträda försvarsväsendet tillhöriga anläggningar, områden
in. in. Under närmare angivna förutsättningar må förbud som nu sagts
utfärdas även beträffande anläggning in. in. som eljest är av betydelse för
försvarsväsendet eller för folkförsörjningen. Enligt min mening är dessa
bestämmelser tillfyllest för att den av marinförvaltningen anförda synpunkten
skall kunna beaktas. Ett med stöd av nämnda lag utfärdat förbud att
beträda visst område måste självfallet kunna avse också inom området boende
personer. Det synes mig därför icke lämpligt att i den blivande förfogandelagen
intaga ett särskilt stadgande om att ägaren eller innehavaren
skall vara skyldig avflytta, när så är påkallat av militära skäl. Dock bör i
lagtexten erinras om att denne icke är berättigad kvarbo, då särskilda skäl
till annat föranleder. Det får förutsättas att vederbörande myndighet i sådant
fall anvisar annan bostad, som icke är olämplig för sitt ändamål och
ej heller är så avlägset belägen att allvarliga olägenheter uppstår. Detsamma
bör gälla om fråga uppkommer att ägaren eller innehavaren skall flytta
till annan bostad, varöver han förfogar, och en sådan flyttning får anses
medföra avsevärda olägenheter.

5 §•

Enligt 5 § i utredningens förslag må ägare eller innehavare av jordbrukseller
skogsfastighet eller av annan fastighet, från vilken kan utvinnas förnödenhet
varom förmäles i 2 § första stycket, åläggas ombesörja att sådan
förnödenhet frambringas och i visst fall beredes för kronans räkning. Motsvarande
stadgande återfinns i 5 § gällande förfogandelag, dock med en något
annorlunda utformning. Utredningen har avsett utmärka, att ägare
av fastighet kan åläggas att frambringa även sådan förnödenhet som han
vid tidpunkten för åläggandet icke producerar. Det betonas att icke endast
jordbruks- och skogsfastigheter avses utan också andra fastigheter såsom
trädgårdar, grustag, stenbrott, torvmossar och dylikt. Enligt utredningens
mening bör stadgandet tillämpas med stor varsamhet. Således bör en torvmosseägare,
som vanligen icke producerar torv, ej åläggas att göra detta
under annan förutsättning än att kronan tillhandahåller nödig teknisk utrustning
och sakkunskap eller han själv har möjlighet att skaffa sig sådan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

151

Innehavare av jordbruksfastighet bör som regel icke tvingas frambringa
andra alster än som normalt brukar produceras på jord av det slag fastigheten
innehåller.

I sitt yttrande anknyter lantbruksförbundet till sistnämnda uttalande.
Med hänsyn till risken för missbruk bör enligt förbundets mening av lagtexten
framgå, att ett produktionsåläggande får ifrågakomma endast om
så med hänsyn till fastighetens naturliga och tekniska förutsättningar kan
vara motiverat. Vidare bör i lagen utsägas att, då fastighetsägare åläggs
att frambringa produkt som normalt icke utvinns ur fastigheten, kronan
på begäran skall tillhandahålla nödig teknisk utrustning och sakkunskap.

Departementschefen. Såsom en allmän regel bör gälla, att myndigheterna
vid utövningen av sina befogenheter enligt den blivande förfogandelagen
skall eftersträva att icke göra allvarligare ingrepp i enskild rätt än som är
påkallat av omständigheterna. Erinran härom har intagits i 12 §. Det torde
emellertid icke vara möjligt att i lagtexten uttömmande ange på vad sätt
och i vilken omfattning denna grundsats skall iakttagas i ett visst läge.
Detta måste bedömas med utgångspunkt från förhållandena i det särskilda
fallet. På grund härav kan jag icke tillstyrka bifall till lantbruksförbundets
yrkande om ett förtydligande tillägg till 5 §.

6 §.

Utredningen föreslår under denna paragraf, att ägare eller innehavare av
fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning skall kunna åläggas
ombesörja, att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, bereds
eller iståndsätts för kronans räkning. Därvid erinras om att 7 § gällande
förfogandelag innehåller en särskild bestämmelse om elektrisk kraft
och elektriska anläggningar med särskilda regler beträffande förfarandet
vid ianspråktagandet. Vidare framhålls att förslaget visserligen saknar direkt
motsvarighet till denna bestämmelse, men eftersom med »förnödenhet»
avses icke endast lösöre utan även t. ex. elektrisk kraft innebär förslaget
icke någon ändring. Utredningen betonar dock, att en viss skillnad uppkommer
därigenom, att enligt gällande lag Kungl. Maj :t äger delegera sina
befogenheter till andra än myndigheter medan enligt förslaget delegation
avses kunna ske endast till myndighet. Enligt utredningens mening kan
detta ej medföra någon olägenhet. En sådan organisation som den centrala
driftledningen, vilken grundats genom överenskommelse mellan de större
kraftförelagen i landet och som upptagit samarbete mellan dessa företag,
kan exempelvis utan svårighet ges ställning av myndighet.

Vid remissbehandlingen har flygfärvaltningen såsom sin mening uttalat,
att av lagen alltjämt bör klart framgå att produktionsåläggande kan avse
alstrande av elektrisk kraft.

Vattenfallsstyrelsen understryker, att Kungl. Maj :t måste ha möjlighet
att delegera sina befogenheter i detta avseende och att vad utredningen anfört
härom bör beaktas.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det vara mindre tillfredsställande,
att t. ex. centrala driftledningen skulle ges ställning av myndighet.

Departementschefen. Tvekan torde icke råda därom, att elektrisk kraft
är en förnödenhet i förfogandelagens mening. Enligt min uppfattning är
det därför icke behövligt att förtydliga lagtexten i detta hänseende. — I
sak må understrykas att förslaget beträffande möjligheten att ålägga någon
att producera elektrisk kraft icke innebär ändring i förhållande till vad nu
gäller. Emellertid förtjänar framhållas att förslaget, lika litet som gällande
förfogandelag, ej torde vara tillfyllest för att i alla avseenden tillgodose landets
behov av elektrisk kraft. Sålunda kan det tänkas bli nödvändigt att
även under andra betingelser än de i förslaget till förfogandelag angivna
vidtaga förfogandeåtgärder för att trygga nämnda behov. Ett knapphetsläge
kan t. ex. uppkomma efter en längre period av torka inom landet. Vidare
fordras ibland särskilda åtgärder — exempelvis förbud för ägaren av en
kraftverksanläggning att under viss tid utnyttja ett vattenmagasin — för
att på längre sikt säkerställa behovet av elektrisk kraft. Eftersom det icke
synes lämpligt att just i detta hänseende skapa särskilda regler i förfogandelagen,
lär det bli ofrånkomligt med kompletterande lagstiftning. Förarbeten
härtill pågår också. För att åstadkomma en ändamålsenlig samordning
på den elektriska krafthushållningens område torde det emellertid
vara lämpligt att uppdraga handläggningen av alla hithörande frågor på
ett organ. I likhet med utredningen finner jag den centrala driftledningen
kunna anförtros denna uppgift, och enligt min mening föreligger ur principiell
synpunkt icke något hinder mot att förläna denna sammanslutning
ställning av myndighet.

7 §.

Enligt detta lagrum kan ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas
att lagra förnödenhet för kronans räkning. Bestämmelsen är ny.

8 §•

I denna paragraf återfinns det i gällande förfogandelag under 5 § införda
stadgandet om forslingsåläggande.

9 §.

Lagrummet, som behandlar beslagsinstitutet, motsvarar 3 § gällande förfogandelag.
Frågan har berörts i den allmänna motiveringen under rubriken
»Lagstiftningens omfattning».

Såsom av nämnda motivering framgår har utredningen föreslagit bl. a.
att benämningen »beslag» skall utbytas mot »förfogandeförbud». Utredningen
har velat undvika förväxling och sammanblandning med det beslag, som
regleras i 27 kap. rättegångsbalken. Där har beslag en helt annan innebörd
och beslutas av andra myndigheter än beslag enligt förfogandelagen. Efter
att ha vägt för- och nackdelar mot varandra har utredningen stannat för

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

153

uttrycket »förfogandeförbud», som bättre än ordet beslag täcker bestämmelsens
verkliga innehåll och därjämte antyder det ändrade användningsområde
som beslagsinstitutet avses skola ha i fortsättningen.

Vid remissbehandlingen har Stockholms handelskammare framhållit, att
uttrycket »förfogandeförbud» i viss mån är oegentligt. Lagens rubrik »Förfogandelag»
syftar på det allmännas rätt att förfoga över enskild egendom,
men i lagtexten används icke ordet »förfoga» i denna mening utan endast
i samband med den enskildes möjlighet att förfoga över sin egendom. Detta
blir särskilt iögonfallande, om begreppet »förfogandeförbud» införs. Enligt
handelskammarens mening är det riktigare att behålla ordet »beslag»,
vilket får anses ha vunnit hävd på detta område.

Även överståthållarämbetet ifrågasätter om den föreslagna termen är
lämplig.

Departementschefen. Såsom förut anförts anser jag, att ordet »beslag»
bör utbytas mot det av utredningen föreslagna ordet »förfogandeförbud».
Benämningen är visserligen icke helt tillfredsställande, men det torde vara
svårt att finna något annat uttryck som bättre täcker vad som avses.

10 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § första stycket sista punkten, 5 §
andra stycket samt 10 § första och andra styckena. — Med uttrycket »oundgängligt
behov» förstås liksom nu förbrukarens enskilda husbehov men ej
t. ex. en fabriks behov av råvaror. I vissa fall måste dock exempelvis en fabriksägare
få använda bränsle för att icke hans maskiner skall frysa sönder
eller en lantbrukare foder för att kreaturen icke skall behöva nedslaktas
etc. Vederbörlig hänsyn till dylika och med dem likartade behov får
tagas i samband med att föreskrift meddelas om förfogandeåtgärd.

11 §•

Motsvarande bestämmelser lämnas i 13 § gällande lag. Under tiden för
andra världskriget har dessa bestämmelser använts i stor utsträckning. Av
praktiska skäl synes nödvändigt att behålla dem i den nya lagen.

12 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 8 § första stycket.

Utredningen erinrar, att gällande förfogandelag under 8 § andra stycket
upptager en bestämmelse av innehåll att, om växande skog tages i anspråk
genom förfogande, avverkning må bedrivas av kronan eller åläggas ägaren
eller innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill som kan
finnas stadgade i lag, dock att avvikelse från vad som är förenligt med god
skogshushållning ej må ske utan tvingande skäl. Enligt utredningens mening
bör denna bestämmelse utgå. Undantagsbestämmelser av likartat slag
kan för förfogandelagens del bli behövliga på ett flertal andra områden än
skogsvårdslagstiftningens. Detta spörsmål har emellertid betydelse långt ut -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

över förfogandelagens område och det bör därför tagas upp i ett större
sammanhang. Spörsmålet är också under utredning.

Vid remissbehandlingen har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
förutsatt, att ett förfogandebeslut skall fullgöras av den enskilde även
om andra författningsbestämmelser skulle hindra honom att frivilligt vidtaga
åtgärden. Som exempel nämner riksnämnden, att den som åläggs att
verkställa forsling för kronans räkning icke skall vara skyldig att söka tillstånd
enligt förordningen om yrkesmässig biltrafik eller att den som får
sig förelagt att upplåta en fastighet med nyttjanderätt icke skall vara bunden
av hyresregleringsbestämmelser. Enligt riksnämndens mening är det
dock tveksamt, om t. ex. den som med anledning av ett produktionsåläggande
tillverkar viss förnödenhet är berättigad att åsidosätta säkerhetsföreskrifter
rörande tillverkningen, därest det skulle avsevärt underlätta för
honom att fullgöra åläggandet. Vidare frågar sig nämnden, om en skogsägare
som ålagts avverka ved kan åsidosätta skogsvårdslagens bestämmelser.

Biltrafiknämnden anknyter till exemplet om den som åläggs att verkställa
forsling för kronans räkning. Enligt nämndens uppfattning bör icke
krävas, att den enskilde skall inhämta trafiktillstånd för forslingens utförande.
Det synes därför nämnden erforderligt att vid den tidpunkt, när
forslingsåläggande kan ifrågakomma, genom tillägg eller ändring av förordningen
angående yrkesmässig trafik möjliggöra att forslingen sker utan
överträdelse av där lämnade bestämmelser.

Gotlands handelskammare framställer en anmärkning av närmast redaktionell
natur. Handelskammaren framhåller, att det självfallet står den
fritt som finner en föreskrift för honom medföra synnerlig skada eller olägenhet
att göra ansökan om föreskriftens hävande eller ändring. Den i lagrummet
intagna bestämmelsen härom bör i stället utformas så, att myndigheten
som meddelat föreskriften har att på därom gjord ansökan pröva,
huruvida föreskriften kan upphävas eller ändras.

Departementschefen. Allmänt måste gälla, att den som i anledning av ett
förfogandebeslut har att vidtaga vissa åtgärder därvid bör eftersträva att
ställa sig gällande lagar och författningar till efterrättelse. Det ligger emellertid
i sakens natur att en anbefalld åtgärd ibland kan komma att strida
mot någon i annat sammanhang utfärdad föreskrift. Såsom utredningen
framhållit torde det vara omöjligt att i förfogandelagen lösa frågan, huruvida
och i vilken mån den enskilde är berättigad att åsidosätta sådan föreskrift,
därest detta är nödvändigt för att han skall kunna fullgöra sin skyldighet
på ett tillfredsställande sätt. Eftersom denna fråga har betydelse
långt utöver förfogandelagens ram, bör den lösas i större sammanhang.
Resultatet av den undersökning som pågår i frågan bör avvaktas. I likhet
med utredningen finner jag vidare, att den nuvarande bestämmelsen angående
vad som bör iakttagas då växande skog tages i anspråk genom förfogande
bör utgå. Anledning att reglera just detta område torde saknas. —

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

155

I anslutning till vad Gotlands handelskammare anfört må anmärkas att
spörsmålet, huruvida vederbörande myndighet kan upphäva eller ändra
en meddelad förfogandeföreskrift, måste bedömas med beaktande av bl. a.
allmänna förvaltningsrättsliga regler. Det är icke möjligt att i förfogandelagen
ange de fall, där dessa regler ej hindrar myndigheten att upphäva
eller ändra en meddelad föreskrift. Den av handelskammaren berörda bestämmelsen
torde ha tillkommit för att erinra den enskilde om hans rätt
att påkalla omprövning och den bör enligt min mening lämnas oförändrad.

13 §.

Lagrummet motsvarar 9 § i gällande förfogandelag.

14 §.

Motsvarande bestämmelser återfinns i nuvarande 11 § första stycket. Den
utvidgningen föreslås dock, att vårdnadsplikten skall omfatta icke endast
egendom som skall avstås till kronan och som lagts under förfogandeförbud
utan även förnödenhet som frambringats, tillverkats, ber etts eller istån dsatts
för kronans räkning.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § andra stycket nuvarande lag.

Utredningens förslag överensstämmer dock icke helt med vad nu gäller.
För närvarande kan ägaren eller innehavaren av en avstådd förnödenhet
icke förpliktas avlämna förnödenheten på ort som är belägen utom länet
eller angränsande län, men enligt utredningens mening är denna inskränkning
obehövlig. På grund av kommunikationsväsendets utveckling är det
nämligen numera i stort sett likgiltigt för avlämnaren å vilken ort inom
landet han levererar förnödenheten. Visserligen innebär den nuvarande
inskränkningen en viss fördel beträffande skyldigheten att förskjuta fraktkostnader,
men denna fördel torde icke vara så stor att den motiverar att
inskränkningen kvarstår.

I sitt yttrande framhåller riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
att förhållandena kan vara sådana att avlämnaren icke har möjlighet att
fullgöra leveransskyldigheten på föreskrivet sätt, t. ex. på grund av transportsvårigheter
eller brist på medel att bekosta transporten. Enligt riksnämndens
uppfattning bör därför — i likhet med vad stadgas i 14 § — avlämnaren
vara skyldig att anmäla sådant hinder till myndighet som meddelat
föreskriften.

Departementschefen. Mot utredningens ändringsförslag synes icke vara
något att erinra. I likhet med riksnämnden finner jag emellertid lämpligt,
att stadgandet kompletteras med en föreskrift att ägaren eller innehavaren
genast skall anmäla hos länsstyrelsen eller den myndighet som meddelat
bestämmelserna om avlämnandet, därest han ej kan fullgöra åläggandet.

16 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

17 §.

Det i delta lagrum upptagna stadgandet är delvis nytt. En i viss mån
motsvarande bestämmelse återfinns dock i 10 § sista stycket gällande lag.
Med hänsyn till önskvärdheten av att förfogandeärenden avgörs snabbt
synes lämpligt, alt den enskilde får möjlighet att underställa beslut av underordnad
myndighet Kungl. Maj :ts prövning med förbigående av mellaninstanser.
Den i 10 § gällande lag angivna klagotiden tjugo dagar har utbytts
mot den numera vanligare besvärstiden tre veckor.

18 §.

Första stycket, som upptager den grundläggande regeln om storleken av
utgående ersättningar, motsvarar 14 § första stycket gällande lag.

I andra och tredje styckena lämnas regler om bestämmande av ersättning
i de fall, då egendom upplåtes med nyttjanderätt. De har samma innebörd
som reglerna i nuvarande 14 § andra stycket samt 18 § andra och fjärde
styckena.

Fjärde stycket upptager stadganden om fastställande av ersättning åt
den som utför tjänst för kronans räkning.

Femte stycket motsvarar nuvarande 17 §.

Närmare redogörelse för hithörande bestämmelser har lämnats i den allmänna
motiveringen under rubriken »Ersättningsgrunder vid förfoganden
enligt en allmän förfogandelag». Ännu ett par frågor bör dock beröras.

Jämlikt 18 § sista stycket i nuvarande förfogandelag skall — därest egendom
varöver kronan förfogat med nyttjanderätt lidit skada eller avsevärd försämring
— skälig ersättning utgå härför.

I utredningens förslag stadgas emellertid att skälig ersättning skall lämnas
för skada eller avsevärd försämring, som egendomen lidit genom begagnandet.

I gttrande anför Svea hovrätt att, såvitt av motiven framgår, utredningen
icke avsett att med den nya lydelsen göra någon saklig ändring i förhållande
till gällande lag. Enligt hovrättens mening bör alltså, liksom hittills, ersättning
kunna utgå även för skada eller försämring som uppkommit på annat
sätt än genom egendomens begagnande; stadgandet torde böra avfattas
så att möjligheten härtill icke utesluts.

Departementschefen. Beträffande stadgandet i 18 § andra stycket utredningens
förslag må framhållas, att orden »genom begagnandet» icke återfinns
vare sig i gällande förfogandelag eller i motsvarande bestämmelse i
rekvisitionslagen. Av förarbetena till dessa båda lagar framgår att ersättning
för skada eller försämring skall gäldas oberoende av huruvida den
kan anses ha uppkommit genom själva begagnandet. Inträffar skada t. ex.
av våda, skall sålunda ersättning likväl utgå och det torde t. o. in. kunna
förekomma fall, där ägaren får gottgörelse även om någon ringare grad av
vållande ligger honom till last. Såsom Svea hovrätt anmärkt framgår icke
av motiven, att utredningen avsett att göra någon ändring i gällande ord -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning. Enligt min mening är det icke anledning att nu frångå hittills tilllämpade
principer. Jag får därför förorda att nyss angivna båda ord utgår
ur den av utredningen föreslagna lagtexten.

I fråga om tredje stycket bör nämnas att enligt uttryckligt stadgande i
rekvisitionslagen ersättning i fall, som avses med detta stycke, utgår jämväl
för skada eller försämring, som förnödenheten kan ha åsamkats genom
den påfordrade åtgärden. Motsvarande stadgande återfinns däremot icke i
utredningens förslag. Enligt min mening bör dock av lagtexten tydligt
framgå, att berörda i samband med rekvisitioner gällande princip också
skall gälla vid förfoganden enligt den nya förfogandelagen.

19 §.

I första stycket, som motsvaras av 15 § första stycket gällande förfogandelag,
lämnas bestämmelser om upprättande av taxor enligt vilka ersättning
bör utgå.

Andra stycket motsvarar nuvarande 15 § andra stycket. Här stadgas bl. a.
att taxor skall upprättas av riksvärderingsnämnden samt att enligt prisregleringslag
gällande priser skall betraktas som taxepriser.

I tredje stycket — som i huvudsak motsvarar 15 § tredje stycket i 1939
års förfogandelag — stadgas att, om taxepris gäller för förnödenhet eller
tjänst m. m., ersättningen härför skall utgå efter taxepriset. Härtill har fogats
ett par stadganden, vilka i vissa fall möjliggör jämkning av ersättning
som skall utgå efter sådant pris.

Enligt fjärde stycket gäller liksom för närvarande, att klagan över riksvärderingsnämndens
beslut enligt denna paragraf icke må föras.

För närmare kännedom om nu berördå stadganden må hänvisas till vad
anförts under rubriken »Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän
förfogandelag». Därutöver kan framhållas att utredningen förutsatt
att bestämmelserna i tredje stycket om jämkning kommer att få ökad betydelse
om, såsom föreslås, samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser
likställs med taxepris. Såsom exempel på fall då jämkning bör ske nämner
utredningen, att ett företag, som tillämpat ett lågt pris på grund av särskilt
förmånliga inköp eller i konkurrens- eller reklamsyfte, vilket pris
sedan låsts genom prisstopp, åläggs att avstå förnödenheten till detta låga
pris.

20—22 §§.

Dessa paragrafer har samma innebörd som 16 §, 18 § första stycket
respektive 18 § tredje stycket gällande lag.

23 §.

Lagrummet, som motsvarar 19 § i nuvarande lag, har berörts i den allmänna
motiveringen under rubriken »Om formerna för bestämmande av ersättning
enligt en fullmaldslagstiftning». Ytterligare några frågor bör dock
bär behandlas.

158

Kangl. Maj:ts proposition nr 20.

Utredningen framhåller, att bestämmelserna om de lokala värderingsnämndernas
kompetensområden utformats i så nära anslutning som möjligt
till motsvarande regler i rekvisitionslagen. Bl. a. förordas att ersättning
för motorfordon, släpfordon och motorredskap skall bestämmas av bilvärderingsnämnd.
•— Enligt förslaget kan lokal värderingsnämnds beslut överklagas
både av kronan och enskild sakägare, medan beslut av myndighet
som omnämns i första stycket får överklagas endast av enskild sakägare.
Med sådan avses även den som enligt It § satts i kronans ställe.

I sitt yttrande föreslår arméförvaltningen att de förnödenheter, beträffande
vilka ersättning skall fastställas av bilvärderingsnämnd, anges såsom
»motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon».

Departementschefen. Utredningens förslag tillstyrks med den av arméförvaltningen
förordade ändringen, vilken anknyter till 1951 års vägtrafikförordning.

24 §.

Lagrummet upptager bestämmelser om sättet för utbetalande av ersättning.

Utredningen erinrar om att enligt förslaget lokal värderingsnämnd skall
bestämma ersättning som icke utgår efter taxa samt att beslut, meddelat av
sådan nämnd, kan överklagas hos riksvärderingsnämnden även av kronan.
För att icke den ersättningsberättigade skall behöva vänta alltför länge på
ersättningen är det enligt utredningens mening rimligt att, då besvärstiden
utgått men kronan överklagat den lokala nämndens beslut, den del av ersättningen
som icke omfattas av besvären genast utanordnas till den ersättningsberättigade.
Motsvarande bör gälla när ersättning skall utgå efter
taxa i sådant fall där kronan satt annan i sitt ställe. Beträffande övriga fall
förordar utredningen, att ersättningen gäldas genast efter det den blivit
till beloppet bestämd. Utredningens förslag upptager också den nuvarande
bestämmelsen att — därest den som satts i kronans ställe ej fullgör honom
åliggande skyldighet att gälda ersättning — kronan skall vara pliktig att på
ansökan av den ersättningsberättigade gälda ersättningen.

I yttrande av länsstyrelsen i Norrbottens län förordas ett uttryckligt stadgande
av innehåll, att i sistnämnda fall ersättningen skall utbetalas av kronan
så skyndsamt som omständigheterna medger.

Departementschefen. Enligt min mening kan med skäl göras gällande, att
den ersättningsberättigade även i det av länsstyrelsen berörda fallet bör
kunna kräva att erhålla honom tillkommande ersättning utan dröjsmål.
Kronan bör sålunda vara skyldig att utbetala ersättningen genast efter det
ansökan härom gjorts.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 21 §, upptager under första styc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

159

ket bestämmelser om rätt för den, som har panträtt i avstådd förnödenhet,
att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Andra stycket lämnar regler
för det fall, att ersättning skall utgå för förnödenhet som är utmätt eller
satts i kvarstad eller under skingringsförbud.

För närvarande finns i förfogandelagen inga andra bestämmelser än nu
nämnda om tredje mans rätt att erhålla betalning ur utgående ersättningar.
Vidare saknas stadganden som reglerar förhållandet mellan ägare och nyttjanderättshavare
i det fall, att kronan förfogar över egendom som upplåtits
med nyttjanderätt. Såsom utredningen framhållit uppkommer spörsmålet
om tredje mans rätt vid betydligt flera tillfällen än då egendom tages
i anspråk jämlikt förfogandelagen. Sålunda kan erinras om rekvisitionslagen,
1949 års lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. och
1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Spörsmålet
torde böra lösas i ett större sammanhang, och därför saknar även
förslaget till ny förfogandelag andra regler om tredje mans rätt än nyss
sagts.

Tredje stycket upptager ett nytt stadgande. Enligt detta skall utgående
ersättningsbelopp nedsättas hos överexekutor jämlikt 1927 års lag om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, därest ovisshet
skulle råda om vem som är berättigad att uppbära ersättningsbeloppet. Denna
regel förutsätter emellertid att tredje man får tillfälle att före beloppets
utbetalande göra sin rätt gällande. I förfogandeförordningen bör därför
meddelas föreskrift om förebringande av särskild utredning, huruvida ersättningsberättigad
tredje man finns.

26—28 §§.

Lagrummen upptager bestämmelser om skyldighet för envar att på anmodan
lämna uppgifter om sitt innehav av viss förnödenhet m. in. (26 §),
om uppgiftsskyldigs plikt att under närmare angiven förutsättning på anfordran
tillhandahålla myndighet handelsböcker eller andra affärshandlingar
(27 §) samt om rätt för myndighet att undersöka uppgiftsskyldigs kontor
in. in. (28 §). Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen
under rubriken »Uppgiftsskyldighet m. in.».

Om straff för den som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt
26 § eller att efterkomma anfordran enligt 27 § stadgas i respektive 32 §
och 37 §.

29 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 24 §. Den i sistnämnda lagrum upptagna
straffbestämmelsen återfinns i förslaget under 38 §.

30 §.

Enligt den i utredningens förslag under rubriken »Om straff m. m.» upptagna
43 § må länsstyrelse eller annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer
förelägga den lämpligt vite som underlåter att fullgöra uppgifts -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

skyldighet jämlikt 26 § eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller
vägrar myndighet att verkställa undersökning jämlikt 28 §. I anslutning
härtill stadgas att länsstyrelse äger utdöma förelagt vite. Utredningen framhåller,
att nuvarande förfogandelag saknar stadganden om vitesföreläggande
men att motsvarande bestämmelser är upptagna i straffkungörelsen.

I sitt yttrande framhåller Göta hovrätt att enligt förslaget underlåtenhet
att avlämna begärda uppgifter eller tillhandahålla infordrade handelsböclcer
kan komma att medföra såväl straffansvar som vitesföreläggande. Förhållandet
mellan straffsanktionen och vitesföreläggandet har emellertid icke
reglerats i förslaget. Tvekan kan därför uppkomma, huruvida straff får
ådömas den försumlige, ehuru denne förelagt vite utdömts. Hovrätten hänvisar
därvid till rättsfallet i SvJT 1943:67. Enligt hovrättens mening är bestämmelser
i frågan påkallade.

Departementschefen. Det lär icke kunna bestridas, att bestämmelser om
vitesföreläggande i den omfattning utredningen föreslagit är erforderliga
för att förfogandelagen skall kunna verksamt fylla sitt syfte.

Det av Göta hovrätt gjorda uttalandet angående förhållandet mellan straff
och vite torde kräva ett klarläggande. Till en början må därvid betonas att
enligt förslaget straffbarhet i princip föreligger i och med att den enskilde
underlåtit att inom föreskriven tid fullgöra honom med stöd av lagen ålagd
skyldighet, medan myndighets rätt att förelägga vite avses inträda först sedan
sådan försummelse konstaterats eller m. a. o. först efter det ett fullbordat
brott är begånget. Ett vitesföreläggande får alltså självständig betydelse
såsom ett effektivt och snabbt verkande påtryckningsmedel, när straffhotet
befunnits icke vara tillfyllest för att tvinga fram den önskade effekten.
Denna självständiga betydelse av ett vitesföreläggande framträder särskilt
tydligt därigenom att sådant föreläggande kan ske, även om den föregående
underlåtenheten på grund av omständigheterna icke är straffbar.
Av det sagda följer att länsstyrelse synes vara oförhindrad att — därest
förutsättningarna härför eljest är uppfyllda — utdöma förelagt vite, oaktat
domstol utmätt straff för den förseelse som föregått vitesföreläggandet. Däremot
torde det icke vara förenligt med allmänna rättsgrundsatser att utdöma
både straff och vite exempelvis i sådant fall, där ett brott uppkommer
i och med att den, som fått sig vid vite förelagt att fullgöra viss prestation,
underlåter detta. Emellertid synes det icke lämpligt att i lagtexten angiva
de regler som bör följas i olika fall utan hithörande frågor får lösas vid
rättstillämpningen. För att betona vitets karaktär av tvångsmedel finner
jag mig dock böra förorda, att stadgandet om vite införs i omedelbar anslutning
till de paragrafer som avhandlar uppgiftsskyldigheten m. m.

31—33 §§.

Lagrummen, som i nuvarande lag närmast motsvaras av bestämmelserna
i 23 § första stycket första punkten, upptager stadgande om straff för närmare
angivna uppsåtliga brott av den normala brottsgraden. Hithörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

161

frågor har närmare behandlats i allmänna motiveringen under rubriken
»Straff och andra påföljder m. m.».

34 §.

I paragrafen lämnas bestämmelser om straff i det fall, att brott varom
förmäles i 31—33 §§ med hänsyn till omständigheterna är att anse som
ringa.

35 §.

Detta lagrum, som motsvarar 23 § första stycket andra punkten i 1939
års förfogandelag, upptager stadganden om straff, då brott varom sägs i
31—33 §§ är att anse som grovt. Utöver vad som anförts under den allmänna
motiveringen må här nämnas följande av utredningen anförda synpunkter.

Vid bedömande huruvida en gärning avsett betydande myckenhet av förnödenhet
eller ej bör självfallet hänsyn tagas till den normala omsättningen
av förnödenheten. Sålunda torde i fråga om t. ex. kryddor betydande
myckenhet föreligga redan när mängden uppgår till några kilogram, medan
beträffande varor som socker och vetemjöl bör fordras att gärningen avsett
väsentligt större mängder. Vid prövningen bör också det aktuella försörj
ningsläget beaktas. I ett skärpt läge kan sålunda tänkas att även en gärning,
som avser förhållandevis små kvantiteter, bör bedömas som grov. —
En gärning av särskilt farlig art kan föreligga t. ex. om en för folkförsörjningen
synnerligen viktig produktion lidit avbräck till följd av att en vara
olovligen använts för otillåtet ändamål eller eljest undanhållits.

36 §.

I lagrummet, som saknar motsvarighet i gällande lag, stadgas straff för
den som av oaktsamhet begår gärning varom förmäles i 31—33 §§.

37 §.

Detta lagrum stadgar straff för den som underlåter att efterkomma anfordran
att tillhandahålla myndighet handelsböcker (jfr 27 §). Motsvarande
stadgande återfinns icke i 1939 års förfogandelag men väl i 13 § första stycket
straffkungörelsen.

I detta sammanhang kan nämnas att förslaget ej — lika litet som gällande
förfogandelag -— upptager någon bestämmelse om straff för den som vägrar
myndighet att undersöka kontor m. in. (jfr 28 §). Straff härför kan
utdömas jämlikt 10 kap. 12 § andra stycket strafflagen.

38 §.

Enligt denna paragraf straffas den som bryter mot vad i 29 § föreskrivits.
Bestämmelsen återfinns i nuvarande 24 §.

39 §.

Lagrummet upptager det i den allmänna motiveringen omnämnda stadgandet
om husbondeansvar.

II Bihang till riksdagens protokoll 195A. 1 saml. Nr 20.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

40 §.

Denna paragraf, som motsvaras av 25 § i nuvarande lag, upptager bestämmelser
om förverkandepåföljd. Bestämmelserna har omnämnts i den allmänna
motiveringen under rubriken »Straff och andra påföljder in. in.».
Det synes emellertid erforderligt att i detta sammanhang behandla dem mera
utförligt.

Utredningen framhåller, att förverkandebestämmelserna utformats närmast
med 2 kap. 16 § strafflagen samt straff kungörelsen som förebild. Detta
innebär bl. a., att förverkandebestämmelserna i nuvarande förfogandelag

1 vissa hänseenden påbyggts. Den viktigaste nyheten är, att det för ådömande
av förverkandepåföljd icke förutsätts att gärningsmannen fälls till straff,
utan sådan påföljd kan i princip följa, när någon förövat gärning som enligt
närmare angivna paragrafer i den föreslagna lagstiftningen är straffbelagd.
Domstolen avses sålunda hädanefter kunna meddela beslut om förverkande,
även om gärningsmannen till följd av minderårighet eller psykisk
abnormitet icke kan fällas till straff. Sådant beslut anser utredningen vidare
skola kunna meddelas i fall, där straff för gärningen är förfallet på grund
av preskription. Utredningen förutsätter emellertid, att i dylikt fall den i

2 kap. 18 § strafflagen stadgade begränsningen i talerätten skulle inträda
d. v. s. att, om straff är förfallet, talan angående förverkandepåföljd skulle
få väckas av åklagare endast då statsåklagaren finner det vara ur allmän
synpunkt påkallat.

Ifråga om utformningen av 40 § anför utredningen i anslutning till första
stycket första och andra punkterna, att förverkandepåföljd avses skola ådömas
så snart de formella förutsättningarna är för handen. Dessutom förutsätts
att jämkning vanligen icke skall förekomma vare sig beträffande mängden
av den förnödenhet som skall förklaras förverkad eller beträffande
storleken av det belopp som skall utges.

Beträffande tredje och fjärde punkterna i första stycket uttalar utredningen
att förverkande bör ske efter skälighetsprövning i det särskilda fallet.
Dessa bestämmelser bör förekomma främst i sådana fall, där det måste
antagas att svaranden haft för avsikt att undandraga sitt förråd av reglerade
förnödenheter, t. ex. genom olovlig överlåtelse eller genom att använda det
för en ej tillåten tillverkning. Detsamma bör gälla där vederbörande grovt
förbrutit sig mot gällande föreskrifter.

Ytterligare betonar utredningen, att — därest en brottslig handling innebär
överträdelse både av förfogandelagen och t. ex. prisregleringslagen —
dubbel påföljd icke får ådömas. I det fall åter att såväl säljare som köpare
av förnödenhet olovligen förfogat över förnödenhet bör dels säljaren förpliktas
utgiva den mottagna köpeskillingen, dels förnödenheten förklaras
förverkad eller, om den icke finns i behåll, köparen förpliktas utgiva dess
värde. -—- Är flera brottsliga, bör förverkandepåföljd ådömas solidariskt. I
särskilda fall kan dock enligt utredningens mening undantag göras från
denna regel. Har sålunda t. ex. både husbonde och anställd fällts till ansvar
för en av den senare begången förseelse, kan ibland anses skäligt att endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

163

husbonden ådöms förverkandepåföljd. — Med begreppet »värde» avser utredningen
här marknadsvärdet eller, om prisregleringspris gäller, detta pris.

Slutligen framhåller utredningen, att vad som skall förklaras förverkat
är den förnödenhet gärningen avser men icke förnödenhet som trätt i den
förras ställe. Har exempelvis ett parti hudar, beträffande vilka förfogandeförbud
meddelats, olovligen beretts till läder, kan den sålunda tillverkade
varan icke förklaras förverkad. I sådant fall skall förverkandepåföljden i
stället avse hudpartiets värde.

Vid remissbehandlingen har de av utredningen förordade förverkandereglerna
berörts av riksåklagarämbetet, som biträder utredningens ståndpunkt
att förverkandepåföljd bör följa, även om gärningsmannen ej kan straffas
på grund av minderårighet eller psykisk abnormitet eller till följd av åtalspreskription.
Ämbetet är också benäget att biträda ståndpunkten, att den i
2 kap. 18 § strafflagen stadgade begränsningen i talerätten bör tillämpas.
Enligt ämbetets uppfattning är det emellertid nödvändigt, att uttrycklig bestämmelse
härom intages i lagtexten.

Vidare anser ämbetet, att förfogandelagen bör upptaga bestämmelsen i 2
kap. 16 § strafflagen, att förverkande icke gäller mot den som är i god tro.
I anslutning härtill framhåller ämbetet att en analogisk tillämpning av
strafflagens förverkandebestämmelser icke är alldeles självklar med hänsyn
till den detaljreglering, som i detta avseende givits i den föreslagna
lagstiftningen.

Slutligen förordar ämbetet ett par redaktionella ändringar i lagtexten.

Grossistförbundet vänder sig mot den föreslagna bestämmelsen att — därest
särskild anledning föreligger därtill — även förråd av andra förnödenheter,
beträffande vilka förfogandeföreskrift meddelats och som ägs eller
innehas av den tilltalade, må förklaras förverkade. Enligt förbundets mening
är bestämmelsen högst tvivelaktig ur rättssäkerhetssynpunkt. Förverkandet
bör icke avse annan förnödenhet än den som är föremål för brottet.

Departementschefen. I utredningens förslag har bestämmelserna om förverkandepåföljd
utformats på något annorlunda sätt än motsvarande stadganden
i gällande förfogandelag, straffkungörelsen och prisregleringslagen.
Enligt ordalydelsen av dessa stadganden måste fällande straffdom föreligga
för att gärningsmannen skall kunna ådömas förverkandepåföljd. Jämlikt
utredningens förslag förutsätts för dylik påföljd icke att gärningsmannen
fälls till ansvar utan det räcker med att han begått viss straffbar handling.
Härmed har utredningen velat ernå, att förverkandepåföljd kan ådömas
t. ex. om gärningsmannen på grund av sin sinnesbeskaffenhet är straffri
eller om straff förfallit på grund av åtalspreskription. Förslaget överensstämmer
i detta avseende med vad som enligt 5 kap. 19 a § strafflagen gäller
om förverkandepåföljd som i 2 kap. 16 § samma lag sägs. Det anknyter
även till den rättspraxis som tidigare utbildat sig på detta område. Sålunda
hade högsta domstolen i en år 1950 meddelad dom — under hänvisning till
strafflagens nyssnämnda stadganden — förklarat den omständigheten, att

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

åtalspreskription förelåg beträffande en mot prisregleringslagen begången
förseelse, ej utgöra hinder för att gärningsmannen ådömdes förverkandepåföljd
(se NJA 1950: 477). I ett år 1952 avgjort plenimål, där samma fråga
var till bedömande, har emellertid högsta domstolen funnit uteslutet att,
till men för gärningsmannen, analogiskt tillämpa strafflagens bestämmelser
på sådan påföljd varom förmäles i prisregleringslagen och därför ansett
påföljden ha förfallit samtidigt med straffet (se NJA 1952:240). En stark
minoritet ansåg emellertid att förverkandepåföljd kunde ådömas.

Såsom framgår av vad anförts under den allmänna motiveringen har jag
förordat, att reglerna om förverkandepåföljd i den blivande förfogandelagen
utformas i enlighet med utredningens förslag. Härav följer att själva
avfattningen av reglerna hädanefter icke, såvitt angår förfogandelagen, kan
åberopas som hinder för att gärningsmannen ådöms förverkandepåföljd
också i sådant fall där han icke kan fällas till straff t. ex. därför att han
är sinnessjuk eller åtalspreskription inträtt. Frågan, huruvida en dylik påföljd
är utesluten på grund av allmänna rättsgrundsatser eller ej, får liksom
hittills lösas i rättspraxis. I detta sammanhang kan nämnas att strafflagberedningen
i sitt förut omtalade betänkande (SOU 1953: 17) förbehållit
sig att återkomma till förhållandet mellan böter och andra ekonomiska
brottssanktioner. Det kan antagas att spörsmålet om förverkandebestämmelsernas
framtida gestaltning prövas antingen av beredningen eller i samband
med den förut omnämnda utredningen av specialstraffrätten, varom
riksdagen hemställt.

Enligt min åsikt saknas anledning att komplettera de av utredningen
förordade förverkandebestämmelserna med ett särskilt stadgande av samma
innebörd som 2 kap. 18 § strafflagen. Av vedertagna principer på straffrättens
område följer nämligen, att bestämmelserna i strafflagens allmänna
del merendels är analogiskt tillämpliga beträffande specialstraffrätten, i
den mån ej annat framgår av vederbörande specialförfattning.

Den omständigheten att detaljerade regler om förverkandepåföljd är upptagna
i förslaget till allmän förfogandelag medför å andra sidan, att de i 2
kap. 16 § strafflagen lämnade bestämmelserna ej blir analogiskt tillämpliga.
Det i nämnda lagrum upptagna stadgandet, att förverkande ej gäller
mot den som är i god tro, kommer sålunda icke att få någon tillämpning
såvitt angår förfogandelagen. Riksåklagarämbetet har emellertid ifrågasatt
om icke förslaget borde kompletteras med ett motsvarande stadgande. Enligt
min mening saknas dock behov härav. Förverkandepåföljd enligt såväl
1939 års lag som förslaget till ny förfogandelag är nämligen — såsom torde
framgå av ordalydelsen och bekräftas av förarbetena till förstnämnda lag
— knuten till den brottsliga gärningen. Härutinnan skiljer sig bestämmelserna
från de i 2 kap. 16 § strafflagen och t. ex. 1923 års lag om straff för
olovlig varuinförsel lämnade förverkandereglerna, enligt vilka påföljden anknyter
till egendomen. Förverkandepåföljd enligt den blivande förfogandelagen
kan sålunda ifrågakomma endast för den som begått den brottsliga
gärningen eller medverkat däri på sådant sätt att straffbarhet kan inträda

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

jämlikt strafflagens medverkansregler. Däremot kommer dylik påföljd icke
att kunna ådömas den som exempelvis i enlighet med gällande ransoneringsföreskrifter
köper en förnödenhet, vilken av fångesmannen förvärvats i strid
mot meddelad ransoneringsföreskrift. Föreligger åter det fallet att någon i
och med förvärvet av förnödenhet bryter mot sådan föreskrift, bör enligt
min mening spörsmålet, huruvida förverkandepåföljd skall ådömas honom
eller ej, i stort sett lösas efter samma grunder som frågan, huruvida han
bör straffas eller icke. Är det uppenbart att ursäktlig rättsvillfarelse föreligger,
kan sålunda ifrågakomma att ej ådöma sådan påföljd. Här kan sägas
att »särskilda förhållanden» bör föranleda befrielse från påföljden.

I anledning av grossistförbundets yttrande må betonas att enligt förslaget
endast särskilda skäl kan föranleda förverkande av andra förnödenheter än
dem som den brottsliga gärningen avsett. Såsom utredningen framhållit kan
ett sådant skäl vara att gärningsmannen grovt förbrutit sig mot gällande
föreskrifter. Vidare synes det mig naturligt att tillämpa detta stadgande
t. ex. mot en icke näringsidkare, som i samband med en överträdelse av
meddelad föreskrift ertappas med att inneha förråd av andra förnödenheter
vilka är föremål för reglering, ehuru det icke kan till fullo styrkas att
han olovligen förvärvat dessa förnödenheter, samt det framstår som uppenbart
att han förvärvat dem för att handha dem i strid mot meddelade bestämmelser.

Slutligen ansluter jag mig till vad utredningen i övrigt uttalat i detta
sammanhang. Med anledning av vad riksåklagarämbetet anfört har dock
ett par jämkningar gjorts i ordalydelsen.

41 §.

Lagrummet, vari stadgas huru med förverkad förnödenhet skall förfaras,
motsvarar 20 § straffkungörelsen och har utformats i anslutning till stadgandet
i 7 § 2 mom. lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel.

42 §.

Denna paragraf motsvaras av 26 § första stycket gällande förfogandelag.

43 §.

1 lagrummet stadgas att värdet av förverkad egendom skall tillfalla kronan.

44 §.

Paragrafen är ny. Motsvarande stadgande upptages emellertid under 23 §
i rekvisitionslagen.

45—49 §§.

Lagrummen motsvarar 27—31 §§ gällande förfogandelag.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslaget till allmän ransoneringslag.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 §, 2 § tredje stycket och 12 § förslaget till
allmän förfogandelag.

2 §•

Bestämmelserna i detta lagrum har i viss mån berörts i den allmänna motiveringen
under rubriken »Lagstiftningens omfattning». Hithörande frågor
torde dock böra behandlas mera utförligt.

Beträffande första stycket 1) framhåller utredningen att här intagna stadgande
avser både tillfälliga, kortfristiga förbud i syfte att möjliggöra förberedelser,
som är nödvändiga för en kommande ransonering, och förbud av
längre varaktighet i rent hushållningssyfte. Som exempel på det första slaget
nämner -utredningen försäljningsförbud under kortare tid för inventering
av viss förnödenhet. Ett sådant förbud var det försäljningsstopp som föreskrevs
under andra världskriget vid införandet av textilransoneringen. I hushållningssyfte
åter kan ett förbud av här omnämnt slag ifrågakomma, då
tillgången på en vara för tillfället är så ringa, att varan icke lämpligen kan
fördelas mellan förbrukarna. I samma syfte kan ett försälj ningsförbud komma
att meddelas beträffande viss lagringsduglig förnödenhet för att leda
förbrukningen mot en annan förnödenhet, som är mindre lämplig att lagra,
t. ex. försälj ningsförbud för margarin för att tillfälligt öka förbrukningen
av smör.

I fråga om första stycket 2) anför utredningen att bestämmelsen är avsedd
att utgöra grundval för vanliga ransoneringar, som genomförs genom
kort- eller licenssystem. Utredningen betonar, att huvudgrunderna för en fördelning
av tillgängliga förnödenheter är behov och angelägenhetsgrad. Vid
bestämmande av behovet måste ofta särskilda grunder tillgripas. Som mått
kan därvid, såvitt angår näringsidkare, användas t. ex. den aktuella omsättningen
eller också förbrukningen eller försäljningen under en tidigare basperiod.
Angelägenhetsgraden får bedömas efter förhållandena vid den aktuella
tidpunkten och allmänna riktlinjer kan ej lämnas.

Vad angår första stycket 3) anmärker utredningen, att användningsförbud
och användningsregleringar av olika slag avses kunna meddelas med
stöd därav. Det framhålls att även här behov och angelägenhetsgrad blir av
grundläggande betydelse. Som exempel på användningsregleringar nämner
utredningen följande förbud: att inkavla matfett vid yrkesmässig tillverkning
av bröd, att använda ospaltat fett vid framställning av tvättmedel, att
nyttja torvströ som bränsle och att använda ved för framställning av träkol.

Vidare understryker utredningen, att i princip föreskrift enligt 2 § första
stycket får meddelas endast beträffande förnödenhet, som är behövlig för
krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt
för befolkningen eller produktionen. Grundas föreskriften på förordnande
enligt 1 § tredje stycket krävs dessutom — vilket framgår av samma para -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

167

grafs fjärde stycke — att knapphet eller betydande fara för knapphet uppkommit
på förnödenheten av anledning som i förstnämnda stycke sägs. Jämlikt
förslagets 2 § andra stycket får dock föreskrift enligt paragrafens första
stycke meddelas också beträffande annan förnödenhet, nämligen om så är
erforderligt för att kunna tillfredsställande övervaka en reglering som genomförts
med stöd av första stycket. Som exempel nämner utredningen att
det vid ransonering av nötkött och fläsk kan bli nödvändigt att ransonera
även hästkött, varå brist icke råder, för att t. ex. charkuterister icke skall
kunna använda kupongfritt hästkött i sina varor och sälja dessa mot inköpsbevis
för nötkött eller fläsk, och att det vid ransonering av ost kan vara
nödvändigt att handelsreglera ostlöpe för att kunna kontrollera osttillverkningen.

Ytterligare betonar utredningen att — såsom lagtexten utvisar — villkor
kan föreskrivas med stöd av 2 § 2) och 3). Dessa villkor kan ha till syfte
att åstadkomma en önskad användning av förnödenheten. De kan också
nyttjas för produktionsdirigerande ändamål eller i kontrollsyfte eller i syfte
att motverka olämpliga följdverkningar av en reglering. Utredningen framhåller
emellertid, att villkoren skall vara generella, d. v. s. gälla lika för alla,
och de får icke ha personlig eller individuell anknytning. De får alltså icke
innebära en förprövning av en persons lämplighet att distribuera eller använda
viss förnödenhet. Ej heller får de begränsa rätten att köpa, sälja eller
använda förnödenheten på ett sådant sätt att dylik rätt tillkommer endast
viss person, viss sammanslutning eller medlemmar av viss sammanslutning.
Är en sådan förprövning eller begränsning erforderlig, bör den — understryker
utredningen — ske på grundval av bestämmelserna i 3 §. Vidare bör
som villkor enligt 2 § icke uppställas krav på att vederbörande skall ställa
sig till efterrättelse vissa prisbestämmelser. Ransoneringslagen är nämligen
icke avsedd att användas i prisregleringssyfte. Självfallet får ej heller som
villkor uppställas krav på att vederbörande inbetalar viss avgift. Erfordras
exempelvis prisclearing, skall den vidtagas med stöd av 4 §. — Vad utredningen
här sagt om villkor enligt 2 § gäller i tillämpliga delar även de normer,
efter vilka fördelning av förnödenhet skall ske.

Utredningen framhåller därefter det omöjliga i att ens tillnärmelsevis ge
en fullständig förteckning över de villkor, som kan komma att föreskrivas
med stöd av 2 §. Utredningen lämnar emellertid några exempel härpå. Sålun
da kan som villkor för rätt att i en restaurationsrörelse använda vissa förnödenheter
uppställas, att maträtter får serveras endast mot avlämnande av
föreskrivet antal kuponger för varje rätt, att vid servering av framdukat
smörgåsbord antalet assietter skall begränsas på visst sätt, att antalet huvudrätter
av kött eller fläsk skall inskränkas i särskilt angiven utsträckning,
att på matsedeln skall angivas det antal kuponger, som skall avlämnas för
de på matsedeln upptagna rätterna, att vid servering av kupongfria kötträtter
skall anges det slag av kött, som ingår i rätterna, o. s. v. Som villkor för
användande av fettråvaror kan föreskrivas, att raffinering eller annan förädling
av vissa fettvaror icke skall få ske utan särskilt tillstånd av försörj -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningskommission, att tillverkare av margarin eller tvätt- och rengöringsmedel
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter angående proportionerna av i
varan ingående fettämnen av olika slag, som försörj ningskommissionen meddelat
eller kan komma att meddela, o. s. v. Som villkor för rätt att använda
fisk till konservering kan föreskrivas, att allt fiskavfall skall levereras till
person med tillstånd att tillverka tran eller fiskmjöl till avsalu.

Enligt 2 § sista stycket i utredningens förslag skall föreskrift, som jämlikt
första stycket 1) och 2) meddelats rörande överlåtelse av viss förnödenhet,
äga motsvarande tillämpning på uttag som näringsidkare gör ur sin
rörelse. Utredningen betonar i anslutning härtill att med näringsidkare avses
t. ex. lantbrukare.

I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i betänkandets 18
och 19 §§, vilka i departeinentsförslaget motsvaras av 13 och 14 §§. I 13 §
stadgas förbud att utbjuda ransoneringsbevis till avyttring eller att överlåta
detta mot vederlag. Ej heller får sådant bevis mot vederlag i penningar
utlämnas till annan än den, för vilken beviset är utfärdat, för att användas
såsom ransoneringsbevis. Jämlikt 14 § må ransoneringsbevis icke heller
utan vederlag överlåtas eller mot annat vederlag än penningar utlämnas att
användas av annan än den, för vilken beviset är utfärdat, i andra fall eller
på andra villkor än som bestämts av Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t förordnar. Däremot ges inga föreskrifter för utlämnande av
ransoneringsbevis utan vederlag, då fråga ej är om näringsidkare.

I yttrandena har utredningens uttalanden lämnats utan erinran. Jordbruksnämnden
framhåller i anslutning till 2 § första stycket 3), att stadgandet
också kan begagnas som grundval för utfodringsförbud beträffande
exempelvis brödsäd eller potatis.

Göta hovrätt framhåller, att bestämmelserna i 2 § första stycket 2) icke
i allo har samma innebörd som stadgandena i 13 och 14 §§. Sålunda äger
Kungl. Maj :t under angivna förutsättningar föreskriva, att förnödenhet må
saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas endast i den
ordning och på de villkor som Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t förordnad
myndighet bestämmer. Detta innebär bl. a. fullmakt att helt förbjuda överlåtelse
av ransonerad förnödenhet, oavsett om överlåtelsen sker mot vederlag
eller ej. Ett utlämnande utan vederlag av ransoneringsbevis att användas
av annan än den, för vilken beviset är utfärdat, får emellertid — anför
hovrätten — i verkligheten anses innebära, att mottagaren av beviset kan
skaffa sig ransonerad förnödenhet utöver honom tilldelad ranson, d. v. s.
detsamma som om mottagaren mot gällande pris men utan lämnande av
föreskrivet ransoneringsbevis förvärvar ransonerad förnödenhet. Ett sådant
utlämnande är sålunda alltid tillåtet, medan motsvarande förfogande
över den ransonerade förnödenheten kan vara förbjudet. Hovrätten ifrågasätter,
om icke dessa olika bestämmelser bör utformas i överensstämmelse
med varandra, så att den Kungl. Maj :t lämnade fullmakten blir lika omfattande
i båda avseendena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

169

Departementschefen. De av utredningen under denna paragraf föreslagna
bestämmelserna synes väl avvägda och de bör enligt min mening godtagas.
Ej heller torde något vara att erinra mot de uttalanden utredningen och
jordbruksnämnden gjort i anslutning till de olika bestämmelserna.

Med anledning av vad Göta hovrätt anfört om stadgandet i 2 § första
stycket 2) må framhållas följande. Det är riktigt, att viss skillnad föreligger
mellan detta stadgande och de föreslagna bestämmelserna i 13 och
14 §§. Enligt förstnämnda stadgande har Kungl. Maj :t befogenhet föreskriva,
att förnödenhet över huvud icke får överlåtas utanför ramen av en genomförd
ransonering. Detta innebär, att även vederlagsfria överlåtelser kan
förbjudas. Möjlighet att meddela sådant förbud måste finnas. Sålunda kan
det vara angeläget att förhindra gåvor mellan producenter och konsumenter.
I ett skärpt krisläge skulle nämligen genomförandet av en påbjuden
ransonering kunna allvarligt försvåras, om t. ex. jordbrukare hade rätt att
fritt skänka sina produkter till släktingar och bekanta. Härigenom skulle
avsevärda mängder av den ransonerade varan bli förbrukade utanför
ransoneringens ram, med påföljd att de allmänna ransonerna måste
minskas. Vidare skulle en sådan ordning i hög grad vara ägnad att fresta
de enskilda att söka kringgå ransoneringsbestämmelserna, eftersom det i
regel torde vara svårt för myndigheterna att vederlägga ett sanningslöst
påstående om att en överlåtelse haft karaktären av gåva. Nu anförda synpunkter
gäller väl vanligen icke vederlagsfria överlåtelser mellan konsumenter,
och gåvor dem emellan torde i flertalet fall kunna tillåtas. Vad åter
angår ransoneringsbevis reglerar de i 13 och 14 §§ meddelade bestämmelserna
icke utlämnande av sådant bevis utan vederlag. Det förutsätts sålunda,
att enskild förbrukare skall kunna utlämna bevis till annan att användas
för förvärv av förnödenhet som avses med beviset, om vederlag
icke utgår. Något mera påtagligt behov av att förbjuda utlämnande i dylika
fall synes icke föreligga. Visserligen öppnas möjlighet för den enskilde att
förvärva ransonerad förnödenhet utöver den honom tillmätta ransonen,
men eftersom förvärvet ändock faller inom ransoneringens ram kan det
knappast anses vara till förfång för regleringen i stort.

3 §.

Lagrummet, som innehåller bestämmelser om auktorisation, har behandlats
i den allmänna motiveringen under rubriken »Lagstiftningens omfattning».

4-7 §§.

I dessa paragrafer finns bestämmelser om clearingförfarande i form av
clearingbidrag och clearingavgifter samt om prisutjämningsavgifter.

För krisåtgärder av nyss angivna slag har redogörelse lämnats i den allmänna
motiveringen under rubriken »Lagstiftningens omfattning». Ytterligare
ett par frågor torde dock böra behandlas här.

Beträffande prisutjämningsavgift stadgas i 6 § sista stycket utredningens

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

förslag, att influtna medel skall användas på sätt som Konungen och riksdagen
bestämmer. Anledning till erinran mot detta stadgande torde icke
föreligga.

I fråga om clearingavgift har utredningen förordat en bestämmelse i 6 §
andra stycket av innebörd, att sådan avgift icke får användas för annat
ändamål än det för vilket den uttagits. Bestämmelsen — som står i samklang
med stadgandet i första stycket att avgift icke får uttagas i större
omfattning än som prövas erforderligt för att syftet med avgiften skall uppnås
— är naturlig och bör inflyta i lagtexten. Det må dock beaktas att det
ofta torde visa sig omöjligt att ordna ett clearingförfarande så, att clearingbidrag
och clearingavgifter helt motsvarar varandra. Uppstår underskott ankommer
det på Kungl. Maj:t och riksdagen att gemensamt bestämma huru
underskottet skall täckas. Särskild bestämmelse härom synes icke erforderlig
i nu förevarande sammanhang. Däremot bör det i lagen intagna stadgandet
rörande användning av clearingavgifter kompletteras med en föreskrift
om att, därest överskott uppkommer, Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt
skall bestämma angående användningen därav.

Slutligen förtjänar framhållas att clearing- och prisutjämningsavgifter
icke bör uttagas beträffande andra förnödenheter än sådana varom förmäles
i 2 § första stycket.

8 §•

Lagrummet, som reglerar rätten till inlösen av förnödenhet beträffande
vilken föreskrift meddelats jämlikt 2 eller 3 §, har utförligt behandlats i
den allmänna motiveringen under rubriken »Om beaktande av enskilds intresse
vid försörjningsregleringar in. in.». Det synes mig dock lämpligt att
i detta sammanhang ytterligare beröra bestämmelserna i detta lagrum.

Utredningens förslag innehåller i 8 § första stycket en bestämmelse om
att — därest Kungl. Maj :t på grund av knapphet eller väntad knapphet på
viss förnödenhet beträffande denna meddelat föreskrift enligt 2 eller 3 § —
ägaren av sådan förnödenhet må ansöka om inlösen av de förråd av förnödenheten,
som han innehar. I andra stycket föreskrivs att Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer inom trettio dagar från det ansökningen
ingavs skall besluta, huruvida förnödenheten skall av kronan
inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift som meddelats jämlikt 2 eller 3 §
medfört betydande begränsning i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet
av förnödenheten, skall förordnas att ägaren må överlåta eller använda
förnödenheten utan hinder av meddelade ransoneringsbestämmelser, såvida
icke föreskriften för honom medför allenast ringa men.

I sitt yttrande framhåller Svea hovrätt, att enligt vad utredningen uttalat i
motiven förutsättning för inlösenrätt är att föreskriften dels avser förnödenhet
på vilken det råder knapphet eller på vilken knapphet kan befaras
och dels i betydande mån begränsar ägarens möjlighet att tillgodogöra sig
förnödenhetens värde och att det men regleringen medfört icke är ringa.
Förstnämnda förutsättning bär emellertid angivits endast i lagrummets

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

171

första stycke vilket reglerar formerna för ansökan i ämnet. Enligt hovrättens
mening är en förtydligande omredigering av ifrågavarande stadgande
önskvärd.

Departementschefen. Enligt min uppfattning saknas tillräckliga skäl att
ändra lagrummets uppställning. Vad hovrätten anfört synes dock kräva ett
klarläggande i fråga om tolkningen av lagrummet. Såsom torde framgå av
lagtextens utformning och av vad i den allmänna motiveringen anförts avses
de enskilda medborgarna icke i något fall skola erhålla en ovillkorlig
rätt att få sina förråd av förnödenheter inlösta av kronan. I vissa fall skall
dock en vägran från kronans sida att bifalla en ansökan om inlösen kunna
medföra, att den enskilde äger förfoga över sitt förråd utan hinder av gällande
ransoneringsföreskrifter.

För att ett inlösenförfarande över huvud skall kunna ifrågakomma fordras
att föreskrift meddelats jämlikt 2 eller 3 § rörande viss förnödenhet
samt att föreskriften tillkommit därför att knapphet föreligger eller kan
väntas beträffande förnödenheten. Denna grundförutsättning har angivits
i 8 § första stycket i anslutning till stadgandet angående den enskildes rätt
att ansöka om inlösen. I andra stycket regleras de rättsverkningar som en
dylik ansökan kan få. Saknas nyss angivna förutsättning, skall inlösen icke
medges. Är förutsättningen däremot uppfylld, skall beaktas i vilken mån
meddelade regleringsföreskrifter begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra
sig förnödenhetens värde och vidare storleken av det men ägaren lider
genom regleringen. Skulle en dylik prövning ge vid handen, att de i 8 §
andra stycket angivna betingelserna icke är för handen, bör inlösen vägras.
Sökandens förråd av förnödenheten kommer då i fortsättningen att vara
underkastat de regleringsföreskrifter som allmänt gäller beträffande denna.
Skulle det däremot visa sig att nämnda betingelser föreligger, kan förnödenheten
inlösas eller kan meddelade föreskrifter uppmjukas så att betingelserna
eller endera av dem icke längre är tillfinnandes. Begagnas icke någon
av nämnda möjligheter, skall förordnande ges därom att ägaren i
fortsättningen får förfoga över sitt förråd utan hinder av meddelade ransoneringsföreskrifter.
Såsom exempel på ändrade regleringsföreskrifter av
nyss angivet slag må nämnas att vissa särskilda sortiment av någon vara,
vilka vid en konsumtionsreglering kan antagas bli svåra att avsätta, under
en övergångstid kan få överlåtas till lägre poängvärde.

9 §•

Denna paragraf motsvarar It § förslaget till förfogandelag.

10 §.

Lagrummet, som innehåller föreskrifter om grunderna för bestämmande
av ersättning vid inlösen samt om formerna för ersättningens bestämmande,
har behandlats i den allmänna motiveringen under rubrikerna »Om beaktande
av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m.» samt »Om formerna
för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslagstiftning».

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

11 §•

Paragrafen motsvaras av 24 § i förslaget till förfogandelag.

12 §.

Motsvarande bestämmelser återfinns under 25 § förslaget till förfogandelag.

13—15 §§.

Lagrummen (18—20 §§ utredningens förslag) motsvarar 9 § straffkungörelsen
och 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 angående särskilda legitimationskort
för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m. i
dess lydelse enligt kungörelsen den 25 februari 1944 (nr 63). Utöver vad
som anförts vid 2 § må följande anmärkas.

Bestämmelserna i 13—15 §§ avser främst ransoneringsbevis som möjliggör
förvärv av ransonerad vara (inköpskort eller inköpslicens). Även lösa
kuponger till sådana är att anse som ransoneringsbevis, om kupongerna enligt
meddelade bestämmelser gäller som bevis om rätt till inköp eller som
redovisning för försäljning av ransonerad vara. Som ransoneringsbevis räknas
även bevis om rätt till användning av ransonerad vara, exempelvis förmalningskort.
Inköpskort och inköpskuponger, vilka myndighet utfärdat
som förberedelse till en blivande ransonering eller för att hållas i beredskap
och vilka alltså ännu icke gäller för inköp av viss vara, är också att
betrakta som ransoneringsbevis.

Överlåtelse av ransoneringsbevis föreligger, då den som överlämnar beviset
till annan avser att därmed definitivt frånhända sig detta. Med utlämning
av ransoneringsbevis för användning åter avses sådana fall, då den
som överlämnar beviset vill låta mottagaren använda det för egen räkning
(för visst uttag eller tills vidare). Bestämmelserna om utlämnande av ransoneringsbevis
och användande av för annan utfärdat inköpsbevis är givetvis
icke tillämpliga, då någon gör inköp för egen räkning genom bud eller
dylikt. De åsyftar ej heller sådana fall, då inköp för ett enskilt hushåll eller
för någon hushållsmedlem sker på en av hushållsmedlemmarnas inköpskort.
Ej heller är bestämmelserna tillämpliga om någon, som allenast tillfälligt
tillhör ett hushåll, i samband med vistelsen låter hushållet förfoga över hans
inköpskort.

Lagtexten utgår från att ransoneringsbevis knyts till viss person, fysisk
eller juridisk. Om en rörelse byter innehavare, övergår bevis som mottagits
i eller för rörelsen alltså icke till den nye innehavaren i andra fall än då
vederbörande myndighet i enlighet med 14 eller 15 § — genom generellt
beslut eller i det särskilda fallet — så medgivit.

16—18 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer (21—23 §§ utredningens förslag)
motsvarar 4 § kungörelsen den 21 mars 1941 och 1—3 §§ kungörelsen den
16 januari 1942 angående återkallande av inköpskort in. in.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19—22 §§.

Lagrummen (14—17 §§ utredningens förslag) motsvarar i huvudsak 26
—29 §§ förslaget till förfogandelag.

23 §.

Paragrafen (45 § utredningens förslag) motsvarar 30 § förslaget till förfogandelag.

24 §.

Innehållet i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 5 och 6 §§, 7 §
andra stycket samt 8 § straffkungörelsen.

I 24 § straffbeläggs bl. a. olovligt saluhållande av ransonerad vara och
olovligt utbjudande av ransonerad vara till avyttring mot vederlag. I anslutning
härtill anför utredningen, att saluhållande av vara får anses föreligga,
då någon som är i tillfälle att avyttra varan på något sätt tillkännager
en vilja att avyttra varan till vem som helst. Denna vilja kan framträda
på olika sätt, exempelvis genom att varan förvaras i en försäljningslokal,
genom förklaring, som på förfrågan avges till obekant person, att
man är villig att försälja varan, genom försäljningsanbud till obekanta personer
o. s. v. Utbjudande av vara — anmärker utredningen vidare — föreligger
vid varje av eget initiativ till en annan riktat anbud om överlåtelse av
varan mot vederlag. I sådant fall är det likgiltigt, huruvida den utbjudande
kan anses ha varit beredd att till vem som helst avyttra varan. I utredningens
förslag straffbeläggs ytterligare olovlig överlåtelse. Beträffande detta begrepp
kan anmärkas att med överlåtelse här icke avses äganderättsövergång
till följd av arv, testamente, bodelning eller skifte. Däremot föreligger enligt
utredningens mening överlåtelse i det fall att någon till annan utlämnar en
viss mängd ransonerad vara mot löfte att sedermera återbekomma en lika
stor kvantitet av samma vara. Vidare stadgar 24 § straff bl. a. för den som
i strid mot föreskrift, meddelad enligt 3 §, yrkesmässigt säljer eller köper
förnödenhet.

Slutligen framhåller utredningen att ansvar enligt 24 § kan inträda endast
om gärningen förövats i strid mot meddelade föreskrifter och villkor. Huruvida
så är fallet får bedömas med ledning av de föreskrifter och villkor,
som vid varje särskilt fall gäller för den vara gärningen avsett. Därvid
skall exempelvis som överlåtelse av ransonerad vara i strid mot
ransoneringsbestämmelserna räknas ej blott de fall, då överlåtelsen över
huvud taget ej är tillåten, utan även sådana fall, då överlåtaren åsidosätter
gällande bestämmelser angående ordningen för överlåtelse av
varan i fråga. Som ytterligare exempel nämner utredningen att, om viss
ransonerad vara tills vidare eller under viss tid icke får försäljas i allmänna
handeln, straffbarhet för olovligt saluhållande torde inträda om en detaljhandlare
det oaktat förvarar varan på en försäljningsdisk eller eljest på
sådan tydligt synlig plats i butiken, där saluhållna varor brukar förvaras,

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

och ej medelst anslag å varan eller eljest på lämpligt sätt anger för kunderna,
att varan ej är till salu.

I sitt yttrande erinrar jordbruksnämnden om att straffkungörelsen för
straffbarhet vid olovlig överlåtelse av ransonerad vara förutsätter, att överlåtelsen
skett yrkesmässigt eller i vinningssyfte, såvida det icke är fråga
om vissa överlåtelser från producenter. De av utredningen förordade bestämmelserna
straffbelägger emellertid i princip även de talrika överlåtelser
av ransonerade varor som i form av gåvor eller försträckning sker mellan
olika hushåll. Eftersom en sådan utvidgning av det straffbelagda området
troligen icke åsyftats, förutsätter nämnden att i de särskilda ransoneringsbestämmelserna
positivt anges, i vilka fall överlåtelse av ransonerad vara
skall vara tillåten.

Departementschefen. Anledning till erinran mot de av utredningen förordade
bestämmelserna synes icke föreligga. Jag kan även ansluta mig till
de uttalanden som utredningen gjort i anslutning till bestämmelserna. Med
anledning av vad jordbruksnämnden anfört må ytterligare betonas att straff
icke kan utdömas i andra fall än där gärningen begåtts i strid mot meddelade
föreskrifter och villkor. Såsom framhållits vid 2 § kan det understundom
anses påkallat att reglera varje form av överlåtelse. Har det exempelvis
befunnits nödvändigt att förbjuda överlåtelser av ransonerade varor
i form av gåvor mellan olika hushåll, måste också straff kunna utmätas
för överträdelse av förbudet. Utan straffsanktion blir nämligen meddelade
föreskrifter eller villkor mer eller mindre verkningslösa. Det må i detta
sammanhang tilläggas att, om överträdelsen är ringa eller om den skett
av oaktsamhet, möjlighet till åtalseftergift föreligger.

25 §.

I lagrummet (27 § i utredningens förslag), som motsvarar It § straffkungörelsen,
5 § kungörelsen den 21 mars 1941 och 5 § kungörelsen den 16
januari 1942, stadgas straff för den som lämnar osann uppgift i ärende om
utfående eller återkallande av ransoneringsbevis. På föranledande av Göta
hovrätt har i departementsförslaget tillkommit ett stadgande om straff för
den som i ärende avseende tillstånd, varom i 3 § förmäles, lämnar osann
uppgift.

26—27 §§.

I paragraferna (28—29 §§ utredningens förslag) straffbeläggs obehöriga
förfaranden med ransoneringsbevis. Motsvarande bestämmelser återfinns i
9, 10 och 12 §§ straffkungörelsen, 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 samt
5 § kungörelsen den 16 januari 1942.

I 26 § stadgas straff även för den som på annat sätt än i 13—15 §§ sägs
obehörigen förfogar över ransoneringsbevis. Härmed avses bl. a. att straffbelägga
de fall då någon, som mottagit ransoneringsbevis till förvaring, vägrar
att återlämna beviset till den för vilken det utfärdats. Begagnar innehavaren
beviset för det ändamål beviset avser, är han straffbar enligt 27 §.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Enligt 27 § straffas bl. a. den som obehörigen begagnar för annan utfärdat
ransoneringsbevis. Såsom olovligt begagnande räknas varje fall, då någon
använder ransoneringsbevis, som överlåtits eller utlämnats till honom, i
strid mot av myndighet meddelade föreskrifter. Huruvida överlåtaren eller
utlämnaren samtyckt till användandet eller ej, saknar i detta sammanhang
betydelse. Till olovligt användande hänförs vidare de fall, då någon behörigen
utlämnat ett för honom utfärdat ransoneringsbevis till annan för
användande, men mottagaren begagnar beviset i större utsträckning än utlämnaren
medgivit eller i strid mot särskilda villkor, som uppställts av myndighet.
Straff för olovligt användande inträder vidare för den, som på annat
sätt än genom överlåtelse eller utlämnande obehörigen kommit i besittning
av ett för annan utfärdat ransoneringsbevis och därefter nyttjar detta.

I vissa fall kan straff för olovligt användande följa även då överlåtelse
eller utlämnande eller obehörigt förskaffande av ransoneringsbeviset ej
förekommit. Som exempel härpå kan nämnas att dödsbodelägare, som jämlikt
bestämmelserna i 18 § skulle ha överlämnat beviset, använder beviset
efter den tidpunkt, då det skulle skett.

28 §.

Bestämmelserna i denna paragraf (25 § utredningens förslag), vilka återfinns
i 13 § första stycket straffkungörelsen, stadgar straff såväl för den
som uppsåtligen underlåter fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 19 § förslaget
till ransoneringslag som för den som underlåter att i anteckningar, varom
i sistnämnda paragraf förmäles, införa uppgift som bort där införas. I
senare fallet gäller som förutsättning för straffbarhet jämväl att underlåtenheten
innebär fara i bevishänseende.

29 §.

Också de i denna paragraf (26 § utredningens förslag) lämnade bestämmelserna
återfinns i 13 § första stycket straffkungörelsen. Enligt dessa
straffas den som lämnar osann uppgift, som innebär fara i bevishänseende,
antingen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 19 § eller i sådana anteckningar
varom i samma paragraf sägs.

Det må framhållas att bestämmelserna i 29 § liksom även de i 25 § upptagna
fyller en självständig uppgift vid sidan av 13 kap. 10 § strafflagen.

30 §.

Lagrummet — vilket upptager bestämmelser om straff, då brott varom
förmäles i 24—29 §§ är att anse som ringa — motsvaras av 34 § förslaget
till förfogandelag.

I detta sammanhang må följande av utredningen anförda synpunkter
återges.

Såsom i den allmänna motiveringen under rubriken »Straff och andra
påföljder m. m.» anmärkts får det anses önskvärt att rättegångsbalkens

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

bestämmelser om åtalseftergift blir tillämpliga på överträdelser av ransoneringsföreskrifter.
Huruvida åtalseftergift skall meddelas eller icke, bör
givetvis främst bedömas ur de synpunkter som vanligen tillämpas vid prövning
av sådana frågor. Blir det under en kristid aktuellt att mera allmänt
tillämpa de föreslagna straffbestämmelserna, torde det vara önskvärt att
allmänna riktlinjer till ledning för bedömningen av frågor om åtalseftergift
utfärdas av riksåklagarämbetet i samråd med vederbörande centrala
försörjningsmyndigheter. Som exempel på fall då åtalseftergift för förvärvaren
vanligen synes kunna ifrågakomma kan nämnas, att enskild förbrukare
vid något enstaka tillfälle hos handlande förvärvat ransonerad vara
mot avlämnande av inköpskuponger för varan, vilkas giltighetstid dock utgått
någon eller några dagar före förvärvet eller börjat först någon eller
några dagar därefter. Åtalseftergift synes ock kunna meddelas, då gärningen
består i att den enskilde vid något tillfälle hos handlande förvärvat viss
ransonerad vara, exempelvis smör, och därvid avlämnat i och för sig giltig
kupong, som dock gällt endast för inköp av margarin. Ett annat exempel
är, att enskild förbrukare i strid mot meddelade bestämmelser förvärvat
ransonerade jordbruksprodukter men det kan antagas, att tillstånd till överlåtelse
skulle ha beviljats om ansökan gjorts. Eftergift torde också böra
meddelas om förvärv som nyss sagts skett utan vederlag och avsett allenast
en ringa mängd samt förvärvaren är släkting till eller bekant med
överlåtaren. — Åtalseftergift torde däremot endast rent undantagsvis böra
meddelas om omständigheterna gör det sannolikt att förvärvaren förlett
överlåtaren till gärningen.

31 §.

Denna paragraf, som väsentligen motsvarar de i straffskärpningslagen lämnade
straffbestämmelserna och 35 § förslaget till förfogandelag, upptager
stadganden om straff, då brott varom sägs i 24—29 §§ är att bedöma som
grovt.

32 §.

Lagrummet stadgar straff för den som av oaktsamhet begår gärning varom
förmäles i 24—29 §§ och har samma innebörd som 36 § förslaget till
förfogandelag.

33—34 §§.

Lagrummen motsvarar 37 och 38 §§ förslaget till förfogandelag.

35 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 16 § straffkungörelsen. En viss
utvidgning har dock skett därigenom att bestämmelsen gjorts tillämplig
på alla näringsidkare, sålunda även på jordbrukare.

Genom bestämmelsen avses främst att möjliggöra straffansvar i sådana
fall, där storleken av förefintlig brist i lagret visserligen gör det i hög grad
sannolikt, att olovlig avyttring skett av varor eller av ransoneringsbevis, men

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

full bevisning härom icke kan förebringas. Stadgandet är härjämte ägnat
att inskärpa angelägenheten av att i ett knapphetsläge väl vårda ur försörj -ningssynpunkt viktiga förnödenheter. Som exempel på fall, där bristande
omsorg bör anses föreligga, kan nämnas att en näringsidkare icke vidtager
normala försiktighetsmått för att skydda sitt förråd av ransonerade varor
och ransoneringsbevis från stöld eller åsidosätter den kontroll över anställdas
förfarande med förrådet, som skäligen kan påfordras av honom.

För att straff skall kunna inträda fordras ej blott, att näringsidkaren
vid omhänderhavandet av rörelsens förråd av ransonerade varor och ransoneringsbevis
åsidosatt den omsorg, som av honom skäligen kan påfordras,
utan även att denna vårdslöshet föranlett, att han ej kan redovisa varuförrådet
eller ransoneringsbevisen i den ordning vederbörande centrala krislidsmyndighet
bestämt. En handlande, som låter ett förråd av ransonerade
varor ligga på en för tjuvar lätt åtkomlig plats, exempelvis i ett olåst skjul,
är sålunda icke i och med denna vårdslöshet förvunnen till straff enligt denna
paragraf, utan för att sådant straff skall kunna inträda fordras även,
att varor förkommit till följd av vårdslösheten.

Brott mot 35 § får jämlikt 43 § andra stycket åtalas endast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.

36—39 §§.

Lagrummen behandlar handels- och användningsförbud samt därmed
sammanhängande trågor. Innebörden av dem framgår av vad förut anförts
i den allmänna motiveringen under rubriken »Straff och andra påföljder
m. in.».

Bestämmelserna har väsentligen samma innehåll som stadgandena i den
nu gällande handelsförbudslagen.

40 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § förslaget till förfogandelag.

41 §.

Bestämmelserna i detta lagrum motsvaras av stadgandena i 40 § förslaget
till förfogandelag och för närmare kännedom om bestämmelsernas innebörd
må hänvisas till specialmotiveringen till nämnda paragraf. Här skall dock
ytterligare beröras ett par frågor.

Tillämpning av bestämmelserna i 41 § första stycket tredje och fjärde
punkterna kan vara påkallad i fall, då varuförrådet utgörs av varor som
enligt gällande föreskrifter över huvud ej får saluhållas eller försäljas eller
icke får saluhallas eller försäljas i det skick, vari de befinner sig. Som
exempel kan nämnas, att svaranden innehar förråd av ransonerade ersättningsmedel,
som ej alls får saluhallas eller ej må säljas i de förpackningar
svaranden använt för varan. Ett annat exempel är, att svaranden innehar
charkuterivaror, som till följd av utfärdade bestämmelser om sortimentsbegränsning
ej får saluhållas.

12 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Bestämmelsen i första punkten är tillämplig även på ransoneringsbevis.
I detta sammanhang kan erinras att ransoneringsbevis, som är falskt, kan
förklaras förverkat med stöd av 2 kap. 17 § strafflagen, även om det icke
använts vid brott.

Slutligen kan framhållas att i departementsförslaget ordalagen i första
punkten något jämkats. Denna formella jämkning har tillkommit med anledning
av ett uttalande av riksåklagarämbetet.

42 §.

Paragrafen motsvarar 41 § förslaget till förfogandelag.

43 §.

Lagrummets första stycke motsvarar 42 § förslaget till förfogandelag.

Andra stycket har hämtats från 22 § andra stycket straffkungörelsen.

44 §.

I lagrummet lämnas bestämmelser angående sättet för överklagande av
myndighets beslut.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 43 § förslaget till förfogandelag.

46 §.

Lagrummet motsvaras av 48 § förslaget till förfogandelag.

Avslutningsvis må här anmärkas att den av utredningen föreslagna lagtexten
i de blivande förfogande- och ransoneringslagarna — utöver vad av
den tidigare framställningen framgått — på en del punkter jämkats i redaktionellt
hänseende.

Förslaget om tillägg till krigssjukvårdslagen.

7 a §.

Såsom framgår av vad i den allmänna motiveringen under rubriken »Lagstiftningens
omfattning» anförts har jag förordat, att de i gällande förfogandelag
lämnade bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål
icke skall inflyta i den blivande förfogandelagen utan att i stället erforderliga
stadganden härom skall upptagas i krigssjukvårdslagen. Fråga uppkommer
då huru dessa stadganden lämpligen bör utformas. I betänkandet
angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(SOU 1952: 22) anfördes i denna fråga, att det givetvis var tänkbart
att ingående regler om ianspråktagande av de lokaler och förnödenheter,
som erfordrades för att tillgodose sjukvårdens behov, upptogs i krigssjukvårdslagen.
Å andra sidan framhölls att en sådan ordning skulle innebära

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

en tyngande utvidgning, som icke var motiverad med hänsyn till de ingående
förfogandebestämmelser som meddelats i gällande förfogandelag och
som kunde väntas inflyta i den blivande förfogandelagen. Det borde därför
räcka med ett stadgande i krigssjukvårdslagen av innebörd att, oavsett vad
allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning,
förfogandelagen skall i erforderliga delar gälla för att tillgodose det
allmänt civila medicinalväsendets behov, då 3 § krigssjukvårdslagen tilllämpas.

Icke heller enligt min uppfattning är det tillrådligt att belasta krigssjukvårdslagen
med utförliga bestämmelser angående huru erforderliga förfogandeåtgärder
må genomföras, efter vilka grunder ersättning skall utgå och
i vilken ordning ersättningen skall bestämmas in. m. Den lösning av frågan,
som förordats i nämnda betänkande, synes mig ändamålsenlig och jag får
därför tillstyrka densamma.

Förslaget till vissa ändringar i rekvisitionslagen.

9 §•

Lagrummet, som lämnar föreskrifter om riksvärderingsnämndens sammansättning,
har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken
»Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslagstiftning».

11 §•

Paragrafen upptager regler angående grunderna för bestämmande av ersättning
för förnödenhet, som övertages med äganderätt. Huvudregeln i
paragrafens första punkt har samma innebörd som ersättningsregeln i
18 § första stycket förslaget till förfogandelag.

12 §.

Lagrummet motsvarar i stort sett 18 § andra och tredje styckena förslaget
till förfogandelag.

14 §.

Nu gällande bestämmelser har — med förebild från 19 § förslaget till förfogandelag
— kompletterats med ett stadgande av innebörd att, därest enligt
prisregleringslag visst pris gäller, skall så anses som om priset är
upptaget i taxa. I detta sammanhang kan erinras om ett uttalande av föredragande
departementschefen i proposition nr 231/1941 med förslag till lag
om fortsatt giltighet av 1939 års förfogandelag. I propositionen — som även
upptog ett förslag till ändring av då gällande bestämmelser om taxepris av
innebörd, att enligt prisregleringslagen fastställda priser skulle anses som
taxepriser — underströks nämligen angelägenheten av att hithörande regler
hade samma lydelse i allmänna förfogandelagen och rekvisitionslagen.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

15 §.

Paragrafen har utformats i anslutning till stadgandena i 19 § tredje
stycket första och andra punkterna i förslaget till förfogandelag.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen); samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 194-2 (nr 583).

Hemställan.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till allmän
färfogandelag, allmän ransonering slag och lag angående tillägg till lagen
om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslagen), av den lydelse bihang till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Carl Gustaf Gyllenhaal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

181

Bihang.

Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ äga tillämpning.

Vid krigsfara, våld riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas
senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Har till följd av krig mellan främmande makter eller annan utom riket
inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara
för knapphet inom riket på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller
för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen, äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att
vad i 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis
skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola även 10—49 §§
gälla.

2 §■

Föreskrift, som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 §
tredje stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av förnödenhet,
beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet
uppstått till följd av händelse som i sistnämnda lagrum angives.

Om förfogande.

3 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
ägare eller innehavare av förnödenhet, som i 2 § första stycket avses, skall
avstå förnödenheten till kronan.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

4 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, järnväg, industriell
anläggning, starkströmsanläggning, lageranläggning eller annan anläggning
eller av fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel eller av flytdoclcor
eller lyftkranar eller av gräv- eller lastmaskiner eller andra större
arbetsmaskiner, som äro flyttbara, skall ej mindre till kronan upplåta egendomen
eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även
tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller
utrustningen.

Har föreskrift meddelats jämlikt föregående stycke om upplåtelse av fastighet
eller byggnad, är ägaren eller innehavaren berättigad att få sig anvisat
nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller byggnaden, såframt han ej annorstädes
förfogar över bostad eller eljest icke särskilda skäl till annat föranleda.

5 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av jordbruks- eller skogsfastighet eller av annan fastighet,
från vilken i 2 § första stycket omförmäld förnödenhet kan utvinnas, ombesörja,
att sådan förnödenhet frambringas och, om så erfordras och lämpligen
kan ske, beredes för kronans räkning.

6 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning ombesörja,
att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, tillverkas,
beredes eller iståndsättes för kronans räkning.

7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare
eller innehavare av lageranläggning ombesörja, att förnödenhet som i 2 §
första stycket avses lagras för kronans räkning.

8 §•

9 §•

Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas
bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet som

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

183

Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förbjuda
ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma (förfogandeförbud
).

Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande, ägaren
eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han
till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbudet
upphöra att gälla där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången
av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 3, 5, 6 eller 9 §, må ägare eller innehavare
av förnödenhet som avses med föreskriften icke förfoga över förnödenheten.

Utan hinder av vad i föregående stycke stadgas må dock ägaren eller innehavaren
behålla eller använda så mycket av förnödenheten, som ej uppenbarligen
överstiger oundgängligt behov för honom och den som av honom
njuter kost eller stat. Där i särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda ägare eller
innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som förvärvats i uppenbart
syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger Konungen
eller myndighet som Konungen därtill förordnar bestämma, huru
mycket av förnödenheten som ägare eller innehavare må behålla eller använda.
Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande
för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren
dessförinnan vidtagit.

11 §•

Meddelas föreskrift varom i 3—8 §§ sägs, äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer tillika förordna, att förnödenhet eller annan egendom
skall avstås eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt
kronan utan åt annan, som därvid bestämmes. Har sådant förordnande meddelats,
skall vad i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande
den, som sålunda sättes i kronans ställe.

12 §.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,
att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda förhållanden
för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den
som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav.

13 §.

14 §.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

är pliktig upplägga, förvara och vårda förnödenheten. Kan ägaren eller innehavaren
ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröj
ligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller den myndighet, som meddelat
föreskriften.

15 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås eller enligt 4 § upplåtas till kronan
eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts
för kronans räkning, skall av ägaren eller innehavaren avlämnas inom
tid och på ort, som bestämmes av Konungen eller myndighet som Konungen
förordnar. Kan ägax-en eller innehavaren ej fullgöra vad sålunda ålagts
honom, skall han därom ofördröj ligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller
den myndighet, som meddelat bestämmelser om avlämnandet.

16 §.

17 §.

Om ersättning m. m.

18 §.

För tjänst, som enligt 6, 7 eller 8 § utföres för kronans räkning, utgives
ersättning efter vad finnes skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid
utförande av sådan tjänst.

Har ägare eller innehavare enligt 14 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenhet,
må han därför åtnjuta ersättning; och skall i fråga om sådan
ersättning i tillämpliga delar gälla vad i fjärde stycket är stadgat. Skall förnödenhet
avlämnas på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren
eller innehavaren för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet
åtnjuta ersättning efter samma grund.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19 §.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan
ej föras.

20 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket,
då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket undergått
beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje stycket,
då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde,

om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då
frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått
beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på
grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredningen
eller iståndsättandet skedde, samt

om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts
enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten
utfördes.

21 §.

Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och
möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnödenheten
tages i besittning för kronans räkning, står kronan risken för att förnödenheten
av våda förstöres, försämras eller minskas.

22 §.

Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten
avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av
förfogandeförbudet, skall kronan lämna skälig ersättning för skadan.

23 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,
som Konungen därtill bemyndigar.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av de lokala värderingsnämnder,
som omförmälas i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr
583), i följande ordning

1) ersättning för hästar och hästfordon, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör
och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd;

2) ersättning för motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon, som
avstås enligt 3 §, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd; samt

Annan ersättning än nu sagts bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må på båda parternas skriftliga begäran
fråga om ersättning, som icke skall utgå efter taxa, upptagas omedelbart
av riksvärderingsnämnden.

I lokal värderingsnämnds beslut må kronan eller enskild sakägare och i
beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring
hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av
beslutet.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej
föras.

24 §.

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd eller, då ersättning
i fall som i 11 § avses skall utgå efter taxa, av myndighet varom förmäles
i 23 § första stycket, skall, sedan tiden för överklagande gått till ända
och annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, det fastställda beloppet
eller, om ersättningsbeslutet överklagats av kronan eller annan ersättningsskyldig,
den del av beloppet som icke omfattas av överklagandet genast utbetalas
till den ersättningsberättigade.

Har myndighet som i 23 § första stycket sägs i annat fall än som avses i
11 § fastställt ersättning enligt taxa eller riksvärderingsnämnden avgjort
ersättningsfråga, skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, ersättningen
till den del den icke tidigare guldits genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Ersättning skall gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar
vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Fullgör ej den, som enligt 11 § satts i kronans ställe, honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning, som bestämts enligt 23 §, är kronan pliktig
att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

25 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till
kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock
gälla i fråga om den som har rätt att ltvarhålla förnödenheten till säkerhet
för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp lör förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö -

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Är ifall som i första stycket sägs eller eljest ovisst vem som är berättigad
att uppbära ersättningsbelopp, skall detta nedsättas hos överexekutor jämlikt
1 § andra stycket lagen den 24 mars 1927 (nr 56) om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Om uppgiftsskyldighet m. m.

26 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer det föreskriver, lämna uppgift om huruvida och i vilken myckenhet
han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat,
berett eller iståndsatt förnödenhet som i 2 § första stycket sägs.

27 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av jämlikt 26 § infordrade
uppgifter är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse
eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer
tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra
affärshandlingar.

28 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer
eller ombud för sådan myndighet äger för det i 27 § angivna syftet
undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- eller lagerlokal, ladugård
eller annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyidige förfogar.

29 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 26—28 §§ inhämtats må ej
yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna
avsedda ändamålet.

30 §.

Har någon underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom
enligt 26 § eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller har någon vägrat
att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll
i fall varom i 28 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen
bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

31 §.

Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av
denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller
annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen underlåter att fullgöra
honom enligt 14 § åliggande skyldighet eller eljest uppsåtligen åsidosätter
vad på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse,
som meddelats med stöd av denna lag.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

32 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom
förmäles i 26 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

33 §.

Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 26 § uppsåtligen
osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

35 §.

År brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst
två år.

36 §.

Förövas gärning som i 31—33 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med
dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

37 §.

Var som underlåter att efterkomma anfordran enligt 27 §, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

38 §.

Bryter någon mot vad i 29 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är
underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, till dagsböter eller fängelse.

39 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 31—33 samt 35—37 §§,
som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt
att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må dock
straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader.

40 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

189

de. Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnödenheter,
beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som
ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari
den förvaras, förklaras förverkat.

41 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag
varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom och är den underkastad förskämning eller
snar förstörelse eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas under
iakttagande av bestämmelserna i första stycket, och skall så alltid ske
om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till etthundra kronor
eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd
till försäljningen sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om
egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut
om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall
intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas
i bank.

42 §.

Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit brottet till åtal. Skall brottet straffas efter allmänna
strafflagen, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

43 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

44 §.

45 §.

46 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av
föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen
gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas
syn; och gäller om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas
med avseende på jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid
avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, äger kronan för det belopp, vartill
den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen
uppskattas, rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock
endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts
vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning
av fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;
och äger kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda
guldits. Vid tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad
eller annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,
räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår
sin rätt till byggnaden eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan
enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med
samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbalken
stadgas, där det ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Om
så finnes lämpligt, må beloppet fördelas på flera förfallodagar. Klandras
synen av jordägaren, bestämmes förfallotiden för kronan tillkommande belopp
av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äger kronan på
grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp, som
enligt andra stycket tillkommer kronan.

Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar
göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare
föreskrifter Konungen meddelar.

47 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 46 §
sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under
bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tillämpas
på byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast egendom.

48 §.

49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Där i lag eller författning hänvisas till allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), skall hänvisningen i stället avse motsvarande" stadgande
i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

191

Förslag

till

Allmän ransoneringslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ äga tillämpning.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas
senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Har till följ d av krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara
för knapphet inom riket på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller
för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen, äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att
vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning.

Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock,
därest den grundas på förordnande enligt föregående stycke i denna paragraf,
meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet
eller betydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som
där sägs.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2—5 §§ skall tillses,
att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna
föranledes.

Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§ äger tillämpning, skola även 6—46 §§
gälla.

Om reglering av handel, m. m.

2 §•

1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot
vederlag, överlåtas eller förvärvas;

3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de
villkor och med de begränsningar, som föreskrivas av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Föreskrift som nu sagts må dock meddelas även beträffande annan förnödenhet,
ifall den erfordras för att reglering, som genomförts med stöd av
bestämmelserna i första stycket, skall kunna tillfredsställande kontrolleras.

Har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlåtelse
av viss förnödenhet, skall, där ej Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning på uttag av förnödenhet, som näringsidkare verkställer
ur sin rörelse.

3 §■

den som, efter prövning av myndighet som Konungen bestämmer, äger
för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet
och i övrigt anses lämplig samt innehar ändamålsenlig utrustning; eller

2) den som av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer erhållit
särskilt tillstånd.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, må Konungen meddela föreskrift som
i föregående stycke sägs jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger
men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av
förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet, som i 2 § första stycket
sägs.

Om särskilda avgifter m. m.

4 §•

För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag,
som införas till riket, eller på sådana förnödenheter och förnödenheter av
samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas inom riket, äger
Konungen föreskriva att, enligt grunder som Konungen bestämmer, i vissa
fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag)
skall utgå för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas
eller tillverkas inom riket.

När särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs
avse jämväl förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet
träder i kraft.

5 §.

När behov därav prövas föreligga ur försörjningspolitiska synpunkter, må
Konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas
för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder som Konungen bestämmer.

6 §•

Clearingavgift eller prisutjämningsavgift må icke uttagas i större omfattning
än som prövas erforderligt för att syftet med avgiften skall uppnås.

Clearingavgift skall bestämmas så, att näringsidkare som importerar, frambringar
eller tillverkar förnödenheten icke förlorar intresset för att import,
frambringande eller tillverkning sker till lägsta möjliga kostnad. Sådan avgift
må icke användas för annat ändamål än det för vilket den uttagits. Uppstår
överskott vid clearingförfarande, bestämma Konungen och riksdagen
huru överskottsmedlen skola användas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

193

Konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel,
som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift.

7 §•

Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från
clearingavgift och prisutjämningsavgift.

Om inlösen.

8 §•

Har Konungen på grund av knapphet eller väntad knapphet på viss förnödenhet
beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare
av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd ansökan
om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio
dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall av
kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §
meddelats, i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig
värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört allenast
ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna,
att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan
hinder av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits.

9 §•

10 §.

För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med
belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av
det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och
lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än
som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen
avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd,
som omförmäles i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583). Ändring
i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan eller enskild sakägare
sökas hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick
del av beslutet. Över riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras.

11 §■

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan
tiden för överklagande gått till ända och annat icke följer av bestämmelserna
i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut överklagats av
kronan, den del av beloppet som icke omfattas av kronans överklagande genast
utbetalas till den ersättningsberättigade.

Har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke
följer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen till den del den icke tidigare
guldits genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Ersättning skall gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar
vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

18 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 20.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

12 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av
kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock
gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet
för förfallen fordran.

Är i fall som i första stycket sägs eller eljest ovisst vem som är berättigad
att uppbära ersättningsbelopp, skall detta nedsättas hos överexekutor jämlikt
1 § andra stycket lagen den 24 mars 1927 (nr 56) om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Om ransoneringsbevis.

13 §.

Har vid förberedande eller genomförande av reglering som i 2 § sägs
myndighet utfärdat bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet
(ransoneringsbevis), må sådant bevis icke utbjudas till avyttring mot vederlag
eller mot vederlag överlåtas. Ej heller må sådant bevis mot vederlag i
penningar utlämnas till annan än den, för vilken beviset är utfärdat, för att
användas såsom ransoneringsbevis.

Har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid utdelning
av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis
även gälla sådant kort.

14 §.

Ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat
vederlag än penningar utlämnas att användas av annan än den, för vilken
beviset är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivas av
Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

15 §.

Näringsidkare må icke heller utan vederlag till begagnande av annan utlämna
eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i eller
för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskrivas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 §.

Ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombud
för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts av
osann uppgift, som inneburit fara i bevishänseende, eller om den, för vilken
beviset utfärdats, enligt meddelade föreskrifter icke är berättigad att innehava
eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest föranleda
bevisets återkallande.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

17 §.

18 §.

Om uppgiftsskyldighet m. m.

19 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer det föreskriver, lämna uppgift om huruvida och i vilken
myckenhet han innehar förnödenhet, som i 2 § första stycket angives, eller,
då föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket,
sådan förnödenhet som avses med föreskriften.

Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det vidare en var som
yrkesmässigt frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt
bedriven verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften att,
i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlighet
med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de anteckningar
angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efterlevnad
samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter
angående rörelsen.

20 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av jämlikt 19 § infordrade
uppgifter är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse
eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer
tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och
andra affärshandlingar ävensom sådana anteckningar varom i 19 § andra
stycket förmäles.

21 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer
eller ombud för sådan myndighet äger för det i 20 § angivna syftet
undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- eller lagerlokal, ladugård
eller annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

22 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 19—21 §§ inhämtats må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda
ändamålet.

23 §.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestämmer
förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

24 §.

25 §.

26 §.

Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13 § sägs eller i strid mot föreskrift
eller villkor, som i 14 eller 15 § avses, eller eljest obehörigen förfogar över
ransoneringsbevis eller obehörigen förskaffar sig eller annan sådant bevis,
dömes, även om beviset är falskt, till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

27 §.

Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen
använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen
obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis för det ändamål
beviset avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

29 §.

Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 19 § uppsåtligen
osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sadana
anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

30 §.

Har brott varom förmäles i 24—29 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hansyn till
omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

31 §.

Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

197

32 §.

Förövas gärning som i 24—29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med
dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

33 §.

Var som underlåter att efterkomma anfordran enligt 20 §, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Bryter någon mot vad i 22 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är
underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, till dagsböter eller fängelse.

35 §.

Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock gälla
anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka i samband
med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av
myndighet.

36 §.

Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder
förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller
3 §, åtal väckts för brott varom i 24—29 §§, 31 § eller 32 § andra stycket
förmäles och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift
eller villkor, som meddelats enligt 2 eller 3 §, må myndighet som Konungen
bestämmer meddela förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller
använda förnödenhet som brottet avser och som är föremål för reglering
enligt 2 §. I den mån särskilda förhållanden därtill föranleda må förbud
som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnödenheter, beträffande
vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet
omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.

37 §.

Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd reglering
gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförinnan
upphäves.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i
strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.

39 §.

Den för vilken i 36 § omförmält förbud meddelats är berättigad att få
förnödenhet, som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen
av detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet.
Härvid skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning.

40 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24—29 §§, 31—33 §§ eller
38 §, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom
vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt
att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må
dock straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader.

41 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är
belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,
egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits
eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller
förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts
eller, där föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats,
beretts eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga
skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat
än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras
förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen ytterligare förråd av förnödenhet
som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd
förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även
förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med
stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras
förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari
den förvaras, förklaras förverkat.

42 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det
slag varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom och är den underkastad förskämning eller
snar förstörelse eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas under
iakttagande av bestämmelserna i första stycket, och skall så alltid ske om
ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till etthundra kronor eller
mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen
sökas hos den domstol, som har att upptaga frågan om egendo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

199

mens förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut om
egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall
intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas
i bank.

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit brottet till åtal. Skall brottet straffas efter allmänna
strafflagen, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller
medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

44 §.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga
om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från
det klagandan erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för
överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som
meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen.
Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till
efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

45 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i
vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr
302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen
den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för
erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16
januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort m. m. och kungörelsen
den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln
med ransonerade varor, m. m.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni
1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författningarna
i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas giltighetstid
skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen).

Härigenom förordnas — med giltighet från och med den 1 juli 1954 —
att i krigssjukvårdslagen skall införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av
följande lydelse.

7 a §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

201

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den tö december
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerrerg.

Enligt lagrådet den 30 november 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 13 november 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) allmän förfogandelag;

2) allmän ransoneringslag; samt

3) lag angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen).

Eörslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn Anders Lindstedt.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till allmän förfogandelag.

1 §•

Lagrådet:

Av stadgandena i denna paragraf synes följa att, om riket kommer i krig,
lagens bestämmelser automatiskt skola äga tillämpning från krigsutbrottet
till krigets slut men att de icke utan vidare skola vara och endast i händelse
av krigsfara kunna göras tillämpliga under tiden efter kriget.

Helt annorlunda förhåller det sig om riket råkar i krigsfara. Då träda lagens
bestämmelser icke automatiskt i tillämpning, men Konungen kan förordna
om deras tillämplighet, och sker så samt upphör sedermera krigsfaran,
medför icke sistnämnda förhållande att även tillämpligheten upphör.
Konungen kan nämligen dröja med att upphäva det meddelade förordnandet
till slutet av nästkommande riksdagssession. Och under tiden äger Konungen
möjlighet att, om betingelser härför finnas, utverka riksdagens samtycke
till ett nytt förordnande, grundat på att det till följd av krig mellan

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse
uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på viss
eller vissa förnödenheter.

Den nu påvisade skillnaden synes icke i allo berättigad. Om det kan antagas
föreligga behov av att, sedan en krigsfara upphört, under någon tid låta
lagens bestämmelser fortfarande vara tillämpliga, måste behovet härav befaras
bliva än mer trängande under en måhända lång övergångstid efter ett
av riket ut ståndet krig.

Skiljaktigheten i fråga förelåg icke så markerad i utredningens förslag,
som helt likställde krig med krigsfara och därför måste anses vara att i nu
förevarande hänseende förorda framför det remitterade förslaget. Emellertid
var utredningsförslaget behäftat med den svagheten, att ett tillämpningsförordnande
i anslutning till krig — till skillnad från ett i anslutning till
krigsfara — knappast kunde tänkas bliva ersatt med ett annat tillämpningsförordnande
och att därför lagens bestämmelser, sedan fred inträtt, före
nästkommande riksdagssessions avslutande skulle upphöra att äga tillämpning.

Såsom departementschefen framhållit synes lagen -— i likhet med vissa
andra beredskapslagar — böra bliva automatiskt tillämplig om landet skulle
råka i krig. Tillämpligheten bör emellertid, som ovan antytts, icke upphöra
vid krigets slut utan bibehållas under viss tid därefter. Förslagsvis kan som
förebild för bestämmelser härutinnan tjäna vad i det remitterade förslaget
stadgas för det fall då krigsfara upphör, dock under beaktande av att, när
det gäller krig, något särskilt förordnande om lagens trädande i tillämpning
icke meddelats samt att, enligt vad lagrådet här nedan vill förorda, möjlighet
må föreligga för Konungen att efter ett krig, vari riket befunnit sig,
med riksdagens samtycke göra lagens bestämmelser helt eller delvis tilllämpliga.
I den mån så skett ävensom då förordnande enligt andra stycket
meddelats, kan det knappast komma i fråga att uttryckligen upphäva den
automatiska tillämplighet av lagen som grundats på kriget.

I anslutning till vad tidigare anförts rörande behovet av att göra lagen
tillämplig under en övergångstid efter ett krig vill lagrådet vidare förorda,
att till de faktiska betingelser, som enligt 1 § tredje stycket skola föreligga
för ett av Konungen med riksdagens samtycke meddelat förordnande varom
där sägs, hänföres även att knappheten eller faran för knapphet på förnödenhet
orsakats av krig, vari riket befunnit sig.

4 §•

Lagrådet:

Enligt andra stycket av denna paragraf är ägare eller innehavare av fastighet
eller byggnad, därest föreskrift om upplåtelse av denna meddelats
jämlikt första stycket, berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme
på fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över
bostad eller eljest icke särskilda skäl till annat föranleda. Sistnämnda förbehåll
synes alltför obestämt när det gäller en så allvarlig åtgärd som att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

203

taga ägaren eller innehavaren rätten att använda fastigheten eller byggnaden
till egen bostad. Förbehållet saknar ock motsvarighet i gällande lag.
Däremot bör naturligen vederbörandes intresse av att tillgodonjuta dylikt
bostadsutrymme få vika i de fall, då kronan i förevarande hänseende kan
åberopa särskilda lagregler, såsom stadgandena i den av departementschefen
anmärkta lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
Lagrådet förordar därför, att orden »eljest icke särskilda skäl till annat föranleda»
utbytas mot »annat icke följer av särskilt stadgande».

5 §•

Lagrådet:

Till egendom, som kronan enligt 4 § kan taga i anspråk med nyttjanderätt,
hör enligt uttryckligt stadgande därstädes även gruva. I förevarande
paragraf åter omnämnas väl jordbruks- och skogsfastighet samt annan fastighet
men icke gruva. Något bärande skäl för en sådan olikhet synes icke
vara för handen. Lagrådet hemställer förty om en komplettering av paragrafen
i detta hänseende, exempelvis i den formen att ifrågavarande åläggande
får avse ägare eller innehavare av fastighet eller gruva, från vilken i 2 §
första stycket omförmäld förnödenhet kan utvinnas.

10 §.

Lagrådet:

Eftersom redan av 9 § framgår, att då ett förfogandeförbud meddelats,
ägaren eller innehavaren av den förnödenhet förbudet omfattar icke äger
förfoga över densamma, innebär första stycket av 10 §, i vad däri avses föreskrift
enligt 9 §, en upprepning. Lagrådet förordar därför, att regeln i första
stycket av 10 § knytes till att föreskrift meddelats enligt 3, 5 eller 6 § samt
att åt det i första punkten i andra stycket av 10 § upptagna undantagsstadgandet
gives sådan lydelse, att det blir tillämpligt i fall som i första stycket
sägs ävensom då förfogandeförbud meddelats. Någon erinran i 9 § om undantagsstadgandet
synes ej erforderlig.

21 §.

Lagrådet:

Det i denna paragraf använda uttrycket, att kronan står risken för att
förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas, synes icke fullt
klart. Vad som åsyftas lärer vara, att kronan i här avsedda fall står faran
för dylik förstörelse, försämring eller minskning, d. v. s. är pliktig att utgiva
samma vederlag eller ersättning som om vådahändelsen icke inträffat
(jfr 17 § köplagen). Ordet »risken» torde därför böra utbytas mot »faran»,
vilket sistnämnda ord ock förekommer i motsvarande bestämmelse i gällande
lag.

204

Kungl. May.ts proposition nr 20.
23 §.

Lagrådet:

Med uttrycket »enskild sakägare» i sjätte stycket av förevarande paragraf
avses, enligt vad remissprotokollet utvisar, jämväl den som enligt 11 § satts
i kronans ställe. På grund av innehållet i andra punkten av sistnämnda paragraf
synes det lämpligt att sagda stycke fullständigas med ett uttryckligt
stadgande härom.

24 §.

Lagrådet:

Avfattningen av denna paragrafs två första stycken torde, särskilt om
23 § fullständigas på sätt lagrådet förordat, kunna förenklas därigenom att
reglerna i de båda styckena hänföras till att ersättningsbelopp bestämts genom
beslut, varöver den ersättningsskyldige, i fråga om första stycket, äger
och, beträffande andra stycket, ej äger klaga.

Tredje stycket synes såsom obehövligt kunna utgå.

25 §.

Lagrådet:

Lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar
har tillkommit i vederbörande gäldenärs intresse; ändamålet är att han
i sådana fall då borgenären vägrar sin medverkan därtill eller är hindrad
mottaga prestationen eller det är ovisst vem som är rätt borgenär ändock
skall kunna fullgöra sin prestation och därigenom undgå menliga följder
av ett dröjsmål. Utan närmare motivering har denna rätt uti tredje stycket
av förevarande paragraf föreslagits skola under vissa omständigheter övergå
till en skyldighet. För en sådan utbyggnad är lagens utformning icke i
allo tjänlig. I detta hänseende kan man peka på 4 §. Väl förekommer en dylik
bestämmelse i rekvisitionsförordningen, men situationen är i där avsedda
fält en annan. Ersättningsskyldighet varom där är fråga kan icke åligga annan
än kronan, och den — i administrativ ordning utfärdade —- bestämmelsen
kan närmast uppfattas som en instruktion för vederbörande myndighet
att begagna sin rätt enligt nämnda lag. Tillräckliga skäl torde icke kunna
anföras till stöd för att inom ramen för förevarande lagstiftning göra en
specialreglering av angivna art. I detta sammanhang bör även observeras den
till skydd för de ersättningsberättigade givna föreskriften i 24 § sista stycket
i förslaget till allmän förfogandelag. Lagrådet hemställer att tredje stycket
av 25 § får utgå.

30 §.

Lagrådet:

Ehuru straff och vite i viktiga hänseenden fullfölja skilda uppgifter, ha
i lagstiftning och rättstillämpning framträtt vissa betänkligheter mot att
ltumulera dessa bägge sanktioner. Grunden härtill torde närmast ha varit, att
om ett och samma beteende ådroge någon såväl straff som förpliktelse att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

205

utgiva vite, detta i verkligheten måste, med hänsyn till den gemenskap med
straffet som vitespåföljden dock i viss utsträckning kan anses äga, te sig
som en stötande dubbelbestraffning, varjämte det väl understundom kunnat
framstå såsom tveksamt, huruvida praktiskt behov av en dylik kumulering
förelåge, enär blott endera sanktionen kunde vara tillfyllest för att, i det enskilda
fallet eller hos samhällsmedlemmarna i allmänhet, genomdriva det
handlande varom fråga är.

Enligt lagförslaget kan nu en sådan underlåtenhet som omförmäles i förevarande
paragraf medföra såväl att den försumlige bestraffas som ock att
myndighet förelägger honom vite och sedermera utdömer detta. I ett remissyttrande
har i anledning därav anmärkts, att förhållandet mellan straffsanktionen
och vitesföreläggandet icke reglerats i förslaget, att tvekan därför
kunde uppkomma huruvida straff finge ådömas den försumlige, ehuru denne
förelagt vite utdömts, samt att bestämmelser i frågan vore påkallade. På
sätt departementschefen framhållit gäller emellertid enligt paragrafen som
betingelse redan för föreläggande av vite, att en underlåtenhet förelupit av
beskaffenhet att i princip föranleda straff. Det är således först när, efter
straffbarhetens inträde, underlåtenheten fortsätter, som man reagerar genom
vitespåföljd. Straff- och vitessanktionerna komma med andra ord att
åtminstone delvis avse underlåtenhet icke under samma tid utan under olika
tidsperioder. Det eventuellt stötande i kumuleringen av de båda påföljderna
förringas därmed högst avsevärt. Att den som på grund av sin underlåtenhet
förskyllt straff därjämte vid fortsatt tredska utsättes för vitespåföljd
synes icke ingiva principiella betänkligheter. Detta gäller oavsett om underlåtenhetsbrottet
som sådant kan sägas vara avslutat i och med att den tid
gått till ända, före vars utgång vederbörande, om han skall undgå ansvar,
har att handla, eller om brottet såsom perdurerande omfattar även underlåtenhet
i tiden därefter, ett spörsmål som det alltså icke finnes anledning
att här ingå på. Och ur praktiska synpunkter är, såsom departementschefen
antytt, vitespåföljden just i nu avsedda situation av påtagligt värde, emedan
den fortsatta underlåtenheten efter straffbarhetens inträde ger vid handen,
att istraffhotet icke varit tillräckligt verksamt för att tvinga fram den
önskade effekten. Omvänt synes det kunna försvaras, att om under den
förutsättning förevarande paragraf angiver vite ålägges och utdömes, detta
icke utgör hinder för att den försumlige jämväl blir bestraffad. Ty såsom
av det sagda följer har detta straff förskyllts redan under den tid som föregick
föreläggandet och utdömandet av vite. Det ligger uppenbarligen icke i
sakens natur, att den som en gång förskyllt straff skall befrias från detta
genom att han sedermera gör sig skyldig till ytterligare dröjsmål och i anledning
därav drabbas av annan påföljd. Av motsvarande skäl bör för övrigt
den försumlige icke heller genom att ställa sig vitesföreläggandet till efterrättelse
undgå ansvar för den förseelse, vartill han genom sin underlåtenhet
redan gjort sig skyldig.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes lagförslaget i förevarande del
kunna, utan ytterligare bestämmelser i ämnet, godtagas.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

31 och 32 §§.

Lagrådet:

Den i 32 § straffbelagda underlåtenheten att fullgöra uppgiftsskyldighet
varom förmäles i 26 § synes jämväl hänförlig under straffbestämmelsen i
31 § andra punkten. Då vidare innehållet i sistnämnda punkt med fördel
torde kunna bilda en särskild paragraf, hemställer lagrådet att punkten i
fråga får utgå ur 31 § samt att det i stället i 32 § stadgas straff av dagsböter
eller fängelse i högst sex månader för den som uppsåtligen underlåter
att fullgöra honom enligt 14 § åliggande skyldighet eller uppgiftsskyldighet
varom förmäles i 26 § eller som eljest uppsåtligen åsidosätter vad på honom
ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse, som meddelats
med stöd av denna lag.

37 och 38 §§.

Lagrådet:

Dessa paragrafer avvika redaktionellt från de föregående straffbestämmelserna
såtillvida att de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet icke
angivas. Meningen lärer vara att såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser
skola omfattas av paragraferna; även ringa oaktsamhet skall falla
under kriminaliseringen. För att detta skall framgå synes erforderligt att i
båda paragraferna inskjuta orden »uppsåtligen eller av oaktsamhet».

39 §.

Lagrådet:

En regel om husbondeansvar sådan som den i första punkten av förevarande
paragraf föreslagna torde beträffande husbondens ansvar utesluta
tillämpning av strafflagens medverkansregler. Om man nu för detta fall begränsar
strafflatituden, som enligt föreliggande lagförslag under vissa omständigheter
omfattar upp till två års straffarbete, till fängelse i sex månader,
skulle det medföra att exempelvis vid anstiftan från husbondens sida
av grovt brott husbonden ej skulle kunna ådömas strängare straff än det
sist angivna. Detta har emellertid, enligt vad remissprotokollet utvisar, ej
varit förslagets mening. Till undvikande av sagda konsekvens kunde till
andra punkten i förevarande paragraf göras ett tillägg av innebörd, att huvudregeln
i nämnda punkt skall gälla endast där icke tillämpning av reglerna
i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff. Av ett dylikt tillägg skulle
framgå, att strafflagens medverkansregler icke i allo satts ur tillämpning
genom stadgandet i första punkten.

47 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet under 5 § anfört förordas, att i andra punkten
av förevarande paragraf jämväl gruva omnämnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

207

Förslaget till allmän ransoneringslag.

1 §•

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid behandlingen av 1 § i förslaget
till allmän förfogandelag hemställer lagrådet om motsvarande ändringar
av första och tredje styckena i förevarande paragraf.

4 och 5 §§.

Lagrådet:

I remissprotokollet framhålles, att clearing- och prisutjämningsavgifter
icke böra uttagas beträffande andra förnödenheter än sådana varom förmäles
i 2 § första stycket. Denna begränsning av ifrågavarande stadgandens
tillämplighet synes böra komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet hemställer
alltså, att i 4 § efter orden »äger Konungen» införes satsen »om så erfordras
för att tillgodose behov av förnödenhet som avses i 2 § första stycket»
samt att i 5 § de inledande orden »när behov därav prövas föreligga ur
försörjningspolitiska synpunkter» ersättas med en sats av nyss föreslagen
lydelse.

6 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket, att clearingavgift eller prisutjämningsavgift
icke må uttagas i större omfattning än som prövas erforderligt för att syftet
med avgiften skall uppnås, utsäger icke något annat än som även utan bestämmelse
härom måste anses gälla. Det kan knappast vara behövligt att
i lagtexten varna för det missbruk av lagstiftningen, som det skulle innebära,
om en dylik avgift uttoges i större omfattning än syftet med densamma betingade.

Motsvarande kan sägas om den i visst samband med nämnda stadgande
stående föreskriften i andra styckets andra punkt, att sådan avgift icke må
användas för annat ändamål än det för vilket den uttagits. Även detta
ligger i sakens natur, och regeln måste alltså anses äga tillämplighet, såvitt
ej undantag därifrån stadgas. Så har för övrigt skett genom bestämmelsen i
tredje punkten i samma stycke, dock utan att där kommit till uttryck, att
bestämmelsen utgör ett undantag i förhållande till angivna huvudregel.

Innehållet i den — väl närmast instruktionella — föreskrift, som innefattas
i andra styckets första punkt, synes likaledes alltför självfallet för
att föreskriftens upptagande i lagen skall kunna anses motiverat.

Lagrådet hemställer följaktligen, att nu anmärkta tre bestämmelser få
utgå.

11 §•

Lagrådet:

Tredje stycket i denna paragraf torde, som lagrådet beträffande motsvarande
stadgande i förslaget till allmän förfogandelag anmärkt, kunna utgå.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

12 §.

Lagrådet:

Under åberopande av det ovan under 25 § i förslaget till allmän förfogandelag
anförda hemställes, att tredje stycket i förevarande paragraf får utgå.

16 §.

Lagrådet:

I denna paragraf angivas de fall, då utfärdat ransoneringsbevis må återkallas.
Ett sådant fall föreligger, då tilldelningen av beviset föranletts av
osann uppgift, som inneburit fara i bevishänseende. Att uppgiften varit av
sist angiven beskaffenhet synes icke behöva utsägas, då detta torde framgå
redan av att den skall ha föranlett tilldelningen av ransoneringsbeviset. Vidare
bör det för återkallelse icke fordras, att den som lämnat uppgiften varit
medveten om dess oriktighet. Det sist sagda skulle framträda klarare,
om ordet »osann» ersättes med »oriktig».

23 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet under 30 § i förslaget till allmän förfogandelag anfört äger
motsvarande tillämpning beträffande förevarande paragraf.

26 och 27 §§.

Lagrådet:

Enligt 26 § inträder straffansvar bland annat för den som uppsåtligen i
strid mot föreskrift eller villkor, som i 14 eller 15 § avses, förfogar över ransoneringsbevis.
Stadgandet förutsätter alltså, att Konungen eller myndighet
som Konungen förordnat har begagnat sig av det bemyndigande som innefattas
i dessa båda paragrafer och utfärdat särskilda föreskrifter, varigenom
vissa enligt huvudreglerna i paragraferna förbjudna förfaranden blivit tillåtliga.
Om emellertid sådana föreskrifter icke meddelats, komma överträdelser
av 14 och 15 §§ såvitt gäller antydda huvudregler icke att inrymmas under
den anmärkta straffbestämmelsen på sätt densamma enligt förslaget är avfattad.
En rättelse av detta säkerligen icke åsyftade förhållande synes böra vidtagas.
Detta kan lämpligen ske genom att i 26 § såsom betingelse för straffansvar
i förevarande hänseende angives, att vederbörande bryter mot vad i
14 eller 15 § sägs. Att denna lydelse tillika täcker överträdelser av föreskrifter
utfärdade med stöd av samma paragrafer är uppenbart. Lagrådet förordar
förty, att i 26 § »vad i 13 § sägs eller i strid mot föreskrift eller villkor, som.
i 14 eller 15 § avses» utbytes mot »vad i 13, 14 eller 15 § sägs».

I fortsättningen av 26 § stadgas straff för den som eljest — d. v. s. utan att
överträdelse av bestämmelserna i 13, 14 eller 15 § föreligger —• uppsåtligen
obehörigen förfogar över ransoneringsbevis. Vad som här skall anses obehörigt
lär enligt förslaget icke vara att bestämma med ledning av reglerna i förevarande
lag utan med utgångspunkt från allmänna civilrättsliga eller eljest
gällande rättsregler. I remissprotokollet framhålles ock, att med stadgandet
avses att straffbelägga bl. a. de fall då någon, som mottagit ransoneringsbevis

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

till förvaring, vägrar att återlämna beviset till den för vilken det utfärdats.
Emellertid lär anledning saknas att i denna ordning införa en straffbestämmelse
beträffande sådana förfoganden över ransoneringsbevis, som ej stå i
strid mot någon regel i allmänna ransoneringslagen. Om det över huvud
kan anses erforderligt, exempelvis, att civilrättsligt obehöriga förfoganden
av en depositarie, en låntagare eller en syssloman kriminaliseras i större
utsträckning eller enligt andra normer när det gäller ransoneringsbevis än då
fråga är om lös egendom i allmänhet, synes spörsmålet härom böra utredas
och lösas i annat sammanhang. Vid sådant förhållande och då förfoganden
i strid mot ransoneringslagens bestämmelser alltid torde — om lagrådets
ovan gjorda hemställan vinner beaktande —• falla in under övriga straffbud
i hithörande avsnitt av lagen, kan nu dryftade regel om straff för obehörigt
förfogande över ransoneringsbevis utan olägenhet utgå. Lagrådet förordar
att så sker. Av skäl motsvarande de ovan anförda bör då även, vad angår det
i 26 § ytterligare upptagna stadgandet om straff för den som uppsåtligen
obehörigen förskaffar sig eller annan ransoneringsbevis, ett obehörigt handlande
i stadgandets mening icke anses föreligga med mindre handlandet
kommer i strid mot någon bestämmelse i allmänna ransoneringslagen.

Utgår ur 26 § förut anmärkta straffbestämmelse, torde tillika ur 27 §
kunna utmönstras orden »för det ändamål beviset avser». Det obehöriga
begagnande av ett för annan utfärdat ransoneringsbevis, som är straffbart
enligt sistnämnda paragraf, måste nämligen städse, om ovan utvecklade
innebörd av begreppet obehörig fasthålles, utgöra ett begagnande för det ändamål
beviset avser.

33 och 34 §§.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad lagrådet under 37 och 38 § § i förslaget till
allmän förfogandelag förordat torde i förevarande paragrafer böra inskjutas
orden »uppsåtligen eller av oaktsamhet».

36 §.

Lagrådet:

Att rätt uppfatta och bedöma innebörden av stadgandet i första punkten i
denna paragrafs första stycke är, såvitt angår det fall att reglering genomförts
med stöd av 3 § och näringsidkaren genom brottet åsidosatt föreskrifter
enligt samma paragraf, förenat med vissa svårigheter. Tvekan kan sålunda
i förstone uppkomma därom, huruvida stadgandet har någon egentlig
uppgift att fylla. Är det en jämlikt 3 § auktoriserad näringsidkare,
som överträtt de enligt paragrafen meddelade föreskrifterna, torde den
närmast till hands liggande påföljden vara, icke förbud att i rörelsen saluhålla,
överlåta eller använda sådan förnödenhet som brottet avsåg utan
indragning eller begränsning av auktorisationen. Befogenhet till sådan åtgärd
måste nämligen anses tillkomma Konungen — eller den i 3 § åsyftade
myndighet som Konungen bestämmer — när helst vägande skäl härför föreligga.
Och ha föreskrifterna åsidosatts av någon som icke tillgodonjuler

14 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 20.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

sagda auktorisation, kunde ett förbud av i stadgandet angiven beskaffenhet
förefalla obehövligt. En dylik näringsidkare är ju, kunde det synas,
omedelbart på grund av innehållet i 3 §, jämfört med straffbestämmelsen
i 24 § andra punkten, förpliktad att icke i strid mot föreskrifterna i förstnämnda
paragraf saluhålla, överlåta eller använda ifrågavarande förnödenhet
i sin rörelse.

Emellertid torde, även om det föreliggande stadgandets praktiska betydelse
av nu berörda skäl är begränsad, fall kunna förekomma, då detsamma
kan vara erforderligt. Detta gäller t. ex., om auktorisationen enligt 3 § blott
omfattar försäljning av viss förnödenhet men icke användning därav. Åsidosättas
i detta läge de rörande försäljningen utfärdade föreskrifterna —• av
annan än den auktoriserade näringsidkaren eller, där försäljningsrätten är
på visst sätt inskränkt, av denne själv — är det måhända av vikt, att
med stöd av 36 § förbud avseende användning av förnödenheten kan meddelas
vederbörande. Ett annat exempel erbjuder det fall, att en auktoriserad
näringsidkare, som brutit mot föreskrifter enligt 3 §, åtalats först sedan
samma föreskrifter upphävts och alltså vid en tidpunkt då den ovannämnda
påföljden, att auktorisationen indrages eller begränsas, icke längre står
till buds. För övrigt kan det vara eu fördel, att såsom grund för dylikt
ingrepp mot en auktoriserad näringsidkare kan åberopas, att denne gjort
sig skyldig till straffbart förfarande av beskaffenhet som i 36 § sägs; ingreppet
framstår härigenom som berättigat i högre grad än eljest.

Om alltså några invändningar icke kunna resas mot att jämväl för nu
åsyftade fall i sak bibehålla regeln i första punkten av förevarande paragraf,
torde dock för ernående av större klarhet och lättfattlighet en huvudsakligen
formell omredigering av paragrafen böra vidtagas på det sätt, att
första punkten får hänföra sig endast till de lägen, där reglering genomförts
med stöd av 2 § samt näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån
åsidosatt föreskrift eller villkor som meddelats enligt 2 §, samt att de fall,
där reglering genomförts enligt 3 §, behandlas i ett särskilt stycke, som
lämpligen kan införas mellan de föreslagna första och andra styckena i 36 §.
1 första punkten kunde därvid orden »och som är föremål för reglering enligt
2 §» såsom överflödiga utgå, helst en jämförelse med 37 § bestyrker, att
fråga ej kan vara om annan förnödenhet än de citerade orden utmärka.

Ett bifall till vad här förordats föranleder ingen ändring av andra punkten
i första stycket. Men enär detta stadgande är avsett att tillämpas även
i de fall, där reglering skett med stöd av 3 §, bör det nya andra stycket
avfattas så, att det öppnar möjlighet att utsträcka förbudet till att gälla
jämväl förnödenhet som omförmäles i denna punkt. Det må tilläggas att
någon olägenhet icke synes uppkomma, om man helt allmänt som betingelse
för ifrågavarande förbud, och alltså icke blott för sådant utsträckande
därav som nu senast berörts, upptager att »särskilda förhållanden därtill
föranleda».

Det nya andra stycket kunde förslagsvis få det innehållet, att om brottet
avsåg förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3 §, och näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift
enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda,
förbud som i första stycket sägs meddelas honom med avseende å
förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §.

40 §.

Lagrådet:

Till andra punkten i denna paragraf lärer böra göras samma tillägg som
det lagrådet under 39 § i förslaget till allmän förfogandelag förordat.

44 och 45 §§.

Lagrådet:

Den förra av dessa paragrafer synes med avseende å sitt innehåll lämpligen
böra flyttas till det avsnitt av lagen, vilket rubricerats som särskilda
bestämmelser, och där sättas först. Den föreslagna 45 § skulle, om så sker,
betecknas 44 §.

Förslaget till lag angående tillägg till krigssjukvårdslagen.

Justiiieråden Nissen och Hellquist:

Enligt ingressen skall den nya 7 a § införas i krigssjukvårdslagen »med
giltighet från och med den 1 juli 1954». Bestämmelsen torde icke ha annan
innebörd än ett stadgande om den dag från och med vilken krigssjukvårdslagen
skall äga den ändrade lydelse som avses med tilläggslagen. Oavsett
om krigssjukvårdslagen kommer att träda i kraft tidigare eller senare än
den nu föreslagna allmänna förfogandelagen — beträffande vilken dagen
för ikraftträdandet i förslaget angives till den 1 juli 1954 — kan samma
dag lämpligen angivas i den nu ifrågavarande lagen. Detta synes dock enligt
vedertaget bruk böra ske i en slutbestämmelse. Det citerade stadgandet
bör då utgå.

Justitierådet Karlgren och regeringsrådet Eckerberg:

När i ingressen till denna lag säges, att det förordnas — med »giltighet»
från och med den 1 juli 1954 — att i krigssjukvårdslagen skall införas ifrågavarande
nya paragraf, kan detta ge intryck av att paragrafen då blir gällande
i den meningen, att de i densamma avsedda rättsverkningarna inträda.
Så kommer ju dock icke att ske med mindre krigssjukvårdslagen vid
nämnda tidpunkt genom Konungens förordnande satts i kraft. Den åsyftade
innebörden torde angivas bättre, om det får heta, att det förordnas att
krigssjukvårdslagen skall från och med den 1 juli 1954 innehålla jämväl
förevarande nya paragraf. Det hemställes att ingressen ändras i överensstämmelse
härmed.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

212

Kungl. Mnj:ts proposition nr 26.

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, inrikesoch
finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ericsson, lagrådets den 15 december 1953 avgivna utlåtande över de till
lagrådet den 13 november 1953 remitterade förslagen till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag; samt

3. tåg angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av
lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna avser väsentligen detaljfrågor.

Vad först angår förslaget till allmän förfogandelag bär vad lagrådet yttrat
beträffande 1 och 4 §§ beaktas, och bestämmelserna har omarbetats i
enlighet med vad lagrådet förordat.

De erinringar lagrådet framställt i fråga om avfattningen av 5, 10, 21, 23,
24, 25, 37, 38, 39 och 47 §§, vilka till övervägande del avser frågor av lagteknisk
eller eljest formell art, har jag funnit mig böra beakta och bestämmelserna
bar därför omarbetats i enlighet med vad lagrådet anfört. Jag utgår
därvid från att erforderliga bestämmelser om sättet för gäldande av
utgående ersättningar och om nedsättning av ersättningsbelopp i allmänt
förvar kommer att inflyta i den tillämpningsförfattning, som avses skola
komplettera den föreslagna lagstiftningen.

I anslutning till 31 och 32 §§ har lagrådet framhållit, att den i 32 § straffbelagda
underlåtenheten att fullgöra uppgiftsskyldighet jämlikt 26 § synes
hänförlig jämväl under straffbestämmelsen i 31 § andra punkten i det remitterade
förslaget. Lagrådet har därför hemställt, att 31 och 32 §§ måtte
omarbetas på närmare angivet sätt. Även enligt min mening bör den anmärkta
oklarheten undanröjas. Detta torde dock böra ske genom att 31 g

Iiungl. Maj.ts proposition nr 20.

213

omformuleras, så att däri uttömmande angives de fall då ett åsidosättande
av föreskrift eller bestämmelse om förfogande, som meddelats med stöd
av lagen, skall medföra straffansvar. Det synes nämligen önskvärt att behålla
32 § vid sin föreslagna lydelse. Den däri upptagna straffbestämmelsen
avser ju ett brottsfall, som är artskilt från de i 31 § åsyftade brottstyperna,
och det framstår därför ur systematisk synpunkt såsom motiverat
att bestämmelsen — liksom gäller beträffande de närbesläktade straffbestämmelserna
under 37 och 38 §§ — gives en självständig plats i lagen.
Därigenom vinnes också den fördelen, att förslaget i detta hänseende kommer
att överensstämma med förslaget till allmän ransoneringslag, där motsvarande
straffbestämmelse återfinns under 28 §.

Beträffande förslaget till allmän ransoneringslag har på lagrådets hemställan
i 1 § vidtagits ändringar svarande mot ändringarna i 1 § förslaget
till allmän förfogandelag.

Vad lagrådet yttrat vid 4 och 5 §§ har föranlett att bestämmelserna jämkats
i enlighet med lagrådets hemställan.

I fråga om 6 § har lagrådet ansett, att innehållet i första stycket samt
andra stycket första och andra punkterna av det remitterade förslaget är
självklart och att dessa bestämmelser därför bör utgå. Det må framhållas
att bestämmelserna upptogs i förslaget för att inskärpa vikten av att systemet
med clearing- och prisutjämningsavgifter icke får göras mera omfattande
eller ingripande än som är oundgängligen nödvändigt för att inom
ramen av fullmaktslagstiftningen uppnå syftet med sådan avgift. Med hänsyn
till lagrådets ståndpunkt vill jag emellertid icke motsätta mig, att bestämmelserna
utgår ur förslaget.

De av lagrådet beträffande 11, 12, 33, 34 och 40 §§ gjorda erinringarna,
vilka i allt väsentligt har samma innebörd som lagrådets anmärkningar mot
24, 25, 37, 38 respektive 39 § i förslaget till allmän förfogandelag, har
iakttagits.

Bestämmelserna i 16, 26, 27 och 36 §§ har omarbetats med beaktande av
vad lagrådet anfört.

Jämväl har de av lagrådet i fråga om 44 och 45 § § förordade ändringarna
vidtagits.

Vad slutligen angår förslaget till lag angående tillägg till krigssjukvårdslagen
har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka den avfattning av ingressen
till tilläggslagen, som förordats i det remitterade förslaget. Delade
meningar har emellertid yppats angående den lämpligaste utformningen.
För egen del anser jag mig böra biträda det av två ledamöter väckta förslaget,
att i ingressen angives att krigssjulcvårdslagen från och med den 1 juli
1954 skall innehålla en ny paragraf, betecknad 7 a §.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar
skett i de till lagrådet remitterade lagförslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga i enlighet med det föregående omarbetade
förslag till

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om
hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen);
samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 19)2 (nr 583).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Ljungar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 215

Innehållsförteckning.

Propositionen ........................................................ 1

Författningsförslag ...................................... 4

Utdrag av protokoll över handelsärenden den 13 november 1953 ............ 27

Inledning .......................................................... 27

Gällande lagstiftning ................................................ 31

Allmänna grunder för en ny lagstiftning.

I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden.

Utredningen .................................................. 38

Remissinstanserna .............................................. 41

Departementschefen ............................................ 41

II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen.

Utredningen..................................... 44

Remissinstanserna .......................... 46

Departementschefen ............................................ 48

III. Lagstiftningens omfattning.

Utredningen .................................................. 51

Remissinstanserna ............................................. 55

Departementschefen ............................................ 62

IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen .................................................. 69

Remissinstanserna .............................................. 72

Departementschefen ............................................ 77

V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen .................................................. 82

Remissinstanserna .............................................. 84

Departementschefen ............................................ 85

VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter.

Utredningen.................................................... 87

Remissinstanserna .............................................. 89

Departementschefen ............................................ 89

VII. Ersättningsgr under vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag.

Utredningen.................................................... 91

Remissinstanserna .............................................. 94

Departementschefen ............................................ 101

VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar in. in.

Utredningen .................................................. 108

Remissinstanserna .............................................. 112

Departementschefen ............................................ 114

IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslagstiftning.

21(5 Kunyl. Maj.ts proposition nr 20.

Utredningen ............................................ 117

Remissinstanserna .............................................. 120

Departementschefen ............................................ 122

X. Delegation av Kungl. Maj:ts befogenheter.

Utredningen .................................................. 125

Remissinstanserna .............................................. 127

Departementschefen ............................................ 128

XI. Uppgiftsskyldighet in. in.

Utredningen ................................................. 129

Remissinstanserna ........ 129

Departementschefen ..........................................• • 130

XII. Straff och andra påföljder in. in.

Utredningen ............... 131

Remissinstanserna .................................... 134

Departementschefen .......................... 139

Specialmotivering.

Förslaget till allmän förfogandelag .................................. 146

Förslaget till allmän ransoneringslag ................................ 166

Förslaget om tillägg till krigssjukvårdslagen .......................... 178

Förslaget till vissa ändringar i rekvisitionslagen ...................... 179

Hemställan ........................................................ ISO

Bihang ............................................................ 131

Lagrådets yttrande.................................................... 201

Utdrag av protokollet över handelsärenden den 18 december 1953............ 212

537701. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag