Kungl. Maj:ts proposition nr 209 (Proposition 1950:209)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Nr 209.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 500); given Stockholms
slott den 31 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. ,\Y 209.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I enlighet med vad statsmakterna förutsatte vid antagandet av 1943 års
sociala arrendelagstiftning föreslås i propositionen sådana ändringar i
ecklesiastik boställsordning att denna författnings arrendebestämmelser
komma att i huvudsak ansluta sig till nämnda lagstiftning. Arrendatorns
underhållsskyldighet skall dock enligt förslaget icke — såsom i den sociala
arrendelagstiftningen -—- avse endast mindre reparationer å byggnaderna
utan det normala underhållet av det ecklesiastika löneboställets laga hus.

I propositionen föreslås vidare den ändringen av ecklesiastik boställsnämnds
sammansättning, att den ledamot, som för närvarande förordnas
av stiftsnämnden, i stället skall utses av länsstyrelsen och vara arrendator
av jordbruksfastighet. Särskilt arvode förordas skola utgå även till annan
ledamot än ordförande i boställsnämnd vid deltagande i ekonomisk besiktning
och annan på boställsnämnd ankommande förrättning.

Enligt förslaget skall boställsnämnden bestämma arrendeavgiften och
övriga arrendevillkor vid upplåtelse av löneboställe.

Boställsnämnd och stiftsnämnd skola tilläggas befogenhet att — jämte
pastoratet enligt gällande bestämmelser — taga initiativ till ändrad disposition
av löneboställe. Dispositionsändring, som innebär att självständigt
jordbruk ej längre kan bedrivas å löneboställe, skall av stiftsnämnden
underställas Kungl. Maj :ts prövning, övriga dispositionsändringar skola
avgöras av stiftsnämnden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

om vissa ändringar i ecklesiastik bostiUlsordning den 30 augusti

1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, dels att 5, 19, 21, 23, 25, 26 och 28 §§, 30 § 1—3
inom., 31, 35, 36 och 38 §§, 39 § 1 och 3 mom. samt 57 och 58 §§ ecklesiastik
hoställsordningi den 30 augusti 1932 skola erhålla ändrad lydelse på
satt nedan angives, dels ock att 67 § andra stycket 7) hoställsordningen skall
upphöra att gälla.

\ uvarande lydelse:

5 §.

Boställsnämnd skall hestå av tre
i orten boende, i lantbruks- och därmed
sammanhängande affärsförhållanden
kunniga män. Två ledamöter
jämte lika antal ersättare utses
för tre år åt gången, den ene,
tillika ordförande, av länsstyrelsen
samt den andre av stiftsnämnden.
Såsom tredje ledamot i bostadsnämnden
inträder eu av dem, vilka
till ett antal av eu för varje till
tjänstgöringsområdet hörande pastorat
jämte ersättare skola pastoratsvis,
likaledes för tre år, utses för
tjänstgöring i boställsnämnden, därvid
vad om valbarhet till nämndeman
finnes stadgat skall äga motsvarande
tillämpning; skolande i
varje särskilt fall bland de sålunda
valda inkallas den, som med hänsyn
till boställets belägenhet eller eljest
finnes lämpligen höra tjänstgöra,

Föreslagen lydelse:

5 §.

Boställsnämnd skall bestå av tre
ledamöter, av vilka en skall vara
nämndens ordförande. Ledamöterna
skola vara med ortsförhållandena
förtrogna samt äga erforderlig insikt
i lantbruks- och därmed sammanhängande
affärsförhållanden.
Ledamot ma ej den vara, som icke
är svensk medborgare, ej heller den
som icke uppnått tjugufem års ålder
eller icke råder över sig och sitt
gods.

Ordföranden och eu av de andra
ledamöterna, vilken skall vara arrendator
av jordbruksfastighet, jämte
ersättare för vardera av dem förordnas
av länsstyrelsen för en Hd av
tre år åt gången. För tjänstgöring
såsom tredje ledamot utser varje
pastorat inom nämndens tjänstgöringsområde,
likaledes för tre år åt
gången, en person jämte ersättare;
av de sålunda valda skall i varje

1 Senaste lydelse av 58 § se 1942:233

Kungl. Maj.ts proposition nr 20!).

dock ej den, som tillhör det avärendet
berörda pastoratet.

Boställnämnds tjänstgöringsområde
bestämmes av Konungen. Där
sådant område omfattar delar av
skilda län, bestämmer Konungen,
vilken länsstyrelse skall utse ordförande
i nämnden.

Ordföranden åtnjuter årligt arvode
av kyrkofonden med belopp,
som Konungen bestämmer. Därjämte
äga ordföranden och annan ledamot
för resa, som påkallas av uppdraget,
av pastoratet åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet.

19 §.

Har tjänstinnehavare —• •— —
nye tjänstinnehavaren.

Vill ej---utan lösen.

Kan överenskommelse ej träffas
om vad pastoratet eller ny tjänstinnehavare
enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras
i den ordning, som stadgas i
2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

21 §.

Laga hus — ---av förvaltning en.

Då omständigheterna därtill giva

särskilt fall inkallas den, som med
hänsyn till boställets belägenhet eller
eljest finnes lämpligen böra
tjänstgöra, dock ej den, som utsetts
av det av ärendet berörda pastoratet.

Avgår ledamot eller ersättare före
utgången av den tid, för vilken
han blivit utsedd, skall ny ledamot
eller ersättare utses allenast för
den återstående tiden.

Boställsnämnds tjänstgöringsområde
bestämmes av Konungen. Där
sådant område omfattar delar avskilda
län, bestämmer Konungen,
vilken länsstyrelse som skall meddela
ovan omförmälda förordnanden.

Ordföranden åtnjuter årligt arvode
och de två andra ledamöterna
dagarvode ur kyrkofonden med belopp,
som Konungen bestämmer.
Därjämte äga ledamöterna vid resa,
som påkallas av uppdraget, av pastoratet
åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning enligt allmänna
resereglementet.

19 §.

Har tjänstinnehavare — — —-nye tjänstinnehavaren.

Vill ej---utan lösen.

Kan överenskommelse ej träffas
om vad pastoratet eller ny tjänstinnehavare
enligt denna paragraf bör
utgiva i lösen, skall frågan avgöras
i den ordning, som stadgas i 2 kap.
18 § fjärde stycket. lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

21 §.

Laga hus ----av förvaltning en.

Då omständigheterna därtill giva

Kungl. iMaj.ts proposition nr 209.

anledning, må ändring meddelas i
föreskrift rörande vilka laga hus,
som skola finnas, deras storlek, inredning
och beskaffenhet i övrigt;
dock skall bebyggelsen städse anpassas
efter löneboställets storlek och
avkastningsförmåga. För självständigt
jordbruk avsedd bebyggelse må
ej utan tillstånd av stiftsnämnden
inskränkas så, att sådant jordbruk
icke längre kan bedrivas å lönebostället.

23 §.

Pastoratet skall underhålla och
vid behov ombygga eller nybygga
löneboställets laga hus, så ock städse
hålla boställes åker och äng samt
därtill hörande anstalter i fullgott
stånd.

De laga------fulla värdet.

25 §.

Vid upplåtelse av löneboställe på
arrende skall pastoratet upprätta
och underställa boställsnämndens
prövning och godkännande förslag
till arrendekontrakt. I förslaget skall
upptagas den arrendeavgift, som optionsberättigad
arrendator skall hava
att erlägga, eller, då sådan arrendator
icke finnes, den avgift,
vartill bostället lägst må utarrenderas.

Nämnden äger föreskriva jämkning
i förslaget, därest detsamma
finnes vara ofullständigt eller prövas
lända till skada för bostället eller
eljest för det allmänna eller, såvitt
angår optionsberättigad arrendator,
be finnes icke tillgodose dennes
berättigade intresse.

23 §.

Det åligger pastoratet alt vid behov
ombygga eller nybygga löneboställes
laga hus, så ock att ansvara
för deras underhåll ävensom för att
boställes åker och äng jämte därtill
hörande anstalter städse hållas i
fullgott stånd.

De laga--— fulla värdet.

25 §.

1. När löneboställe skall upplåtas
på arrende till brukande, skall boställsnämnden
hålla ekonomisk besiktning
och därvid bestämma arrendevillkoren.

Arrendevillkoren, vilka icke må
lända till skada för bostället eller
eljest för det allmänna, skola bestämmas
med utgångspunkt från
att under arrendetiden icke erfordras
större byggnads- eller annat
grundförbättringsarbete, utöver vad
vid besiktningen i samband med utarrenderingen
föreskrivits, och så
att pastoratets och enligt 30 § optionsberättigad
arrendators intressen
skäligen tillgodoses.

Boställsnämnden skall pröva, huruvida
vid den nya utarrenderingen
optionsrätt tillkommer arrendalorn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

26 §.

I fråga om upplåtelse av löneboställe
på arrende skall, i den mån ej
annat följer av bestämmelserna i
denna boställsordning, gälla allmän
lag.

28 §.

Arrendator vare skyldig att avhjälpa
sådana brister å löneboställets
laga hus, som föranleda blott
mindre reparation, så ock att hålla
boställets åker och äng med därtill
hörande anstalter i fullgott stånd.
Arrendatorn må jämväl tillförbindas
att svara för annan än mindre repa -

2. Pastoratet äger vid utarrenderingen
ej frångå av boställsnämnden
fastställda arrendevillkor i annan
mån än att, då optionsberättigad arrendator
ej finnes, högre arrendeavgift
må betingas.

3. Kan boställe ej utarrenderas enligt
de av boställsnämnden fastställda
arrendevillkoren, skall anmälan
därom av pastoratet göras hos stiftsnämnden,
som har att meddela föreskrifter
för utarrenderingen eller
ock att vidtaga annan av förhållandena
påkallad åtgärd.

26 §.

1. I fråga om upplåtelse av löneboställe
på arrende till brukande skola,
i den mån ej annat i boställsordningen
föreskrives, gälla stadgandena
i 2 kap. 58—60 §§ lagen om nyttjanderätt
till fast egendom och i övrigt
vad i allmän lag stadgas till reglerande
av jordägares och nyttjanderättshavares
rättigheter och skyldigheter,
även om sådant stadgande
eljest skulle kunnat genom avtal
sättas ur tillämpning.

2. Med avseende å upplåtelse av
löneboställe på arrende för annat ändamål
än jordbruk gälle allmän lag,
i den mån i boställsordningen ej annat
särskilt stadgas.

28 §.

Arrendator skall i arrendekontraktet
tillförbindas att å löneboställets
laga hus verkställa sådant
underhållsarbete, som avser reparation
i egentlig mening (normalt
underhåll) och ej är att hänföra till
ändrings- och förbättringsarbete,
som är med om- eller nybyggnad

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

radon samt för ombyggnad eller nybyggnad
an laga hus ävensom atl
fullgöra pastoratet enligt 23 § åliggande
brandförsäkringsplikt. Pastoratet
svare dock för att de arrendatorn
sålunda åvilande skyldigheter
ej eftersättas.

Med mindre reparation förstås avhjälpande
av smärre brister å golv,
vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar,
trappor, eldstäder, murar och
fast inredning ävensom andra åtgärder,
vilka äro att anse såsom tillfällig
lagning.

Arrendatorns skyldigheter i de i
denna paragraf omförmälda hänseenden
skola angivas i arrendekontraktet.

30 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet
så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen av
arrendetiden uppgår till sju år, samt
väl brukat lönebostället, skall arrendatorn
eller, om han avlidit, hans
änka och barn äga förträdesrätt att
ånyo arrendera detsamma på de villkor,
som i vederbörlig ordning fastställas
(optionsrätt).

Har arrendatorn — — -— arrendetidens
utgång.

2. Har under de sista sju arrendeåren
arrendators dödsbodelägare
övertagit arrendet eller arrendator
å barn eller barns make överlåtit
arrenderätten, äger vid ny utarrendering
den, som på sådant sätt blivit
innehavare av arrenderätten, för
åtnjutande av optionsrätt räkna sig

jämställt. Arrendatorn skall ock i
kontraktet åläggas att i fullgott
stånd underhålla löneboställets övriga
anläggningar och tillhörigheter,
så att icke något därav under arrendetiden
försämras, ävensom att väl
hävda och i god växtkraft hålla boställets
åker och äng jämte därtill
hörande anstalter.

30 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet
så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen avarrendetiden
uppgår till fem år,
samt icke påtagligen eftersatt sina
förpliktelser såsom arrendator, skall
arrendatorn eller, om han avlidit,
hans make och barn äga företrädesrätt
att ånyo arrendera lönebostället
på de villkor, som i vederbörlig
ordning fastställas (optionsrätt).

Har arrendatorn---arren detidens

utgång.

2. Har under de sista fem arrendeåren
arrendators dödsbodelägare
övertagit arrendet eller arrendator
å make eller barn eller barns make
överlåtit arrenderätten, äger vid ny
utarrendering den, som på sådant
sätt blivit innehavare av arrenderätten,
för åtnjutande av options -

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

''S

till godo den tid, varunder företrädaren
varit i besittning av arrendet.

3. Vill pastoratet efter arrendetidens
utgång icke åimjo utarrendera
lönebostället i dess helhet eller till
någon del, eller vill pastoratet upplåta
bostället under ett arrende med
annan egendom eller ock särskilt
upplåta viss lott, skall frågan om
löneboställets utarrendering underställas
stiftsnämndens prövning och
avgörande. Går i fall, som nu sagts,
arrendator förlustig honom eljest
tillkommande optionsrätt, äger han
icke därför erhålla någon ersättning.

Om bostället--— vill bruka.

31 §.

Innan pastoratet utarrenderar löneboställe,
som ligger i nära grannskap
av prästgård, eller godkänner
överlåtelse av arrende av sådant boställe,
skall tjänstinnehavaren beredas
tillfälle att yttra sig i ärendet.

rätt räkna sig tillgodo den tid, varunder
företrädaren varit i besittning
av arrendet.

3. Går i följd av ändrad disposition
av löneboställe arrendator förlustig
honom eljest tillkommande
optionsrätt, äger han icke därför
erhålla någon ersättning.

Om bostället----vill bruka.

31 §.

1. Väckes i samband med löneboställes
utarrendering eller eljest förslag
om ändring i löneboställes disposition,
skall förslaget av boställsnämnden
underställas stift snämnden,
som — såvitt frågans avgörande
icke jämlikt 2 mom. skall ankomma
på Konungen — äger i
ärendet besluta. Fråga, som här avses,
må ock av stiftsnämnden omedelbart
upptagas.

2. Prövar stiftsnämnden föreslagen
ändring av löneboställes disposition
kunna medföra, att självständigt
och bärkraftigt jordbruk ej
längre kan å brukningsdel uppehållas i

följd av brukning sdelens undantagande
från utarrendering,

nedläggande av nödig bebyggelse
åi brukningsdelen,

avskiljande av område från brukningsdelen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

brukningsdelens sammanslagning
med annan fastighet, vård självständigt
jordbruk bedrives

eller i följd av annan därmed
jämförlig åtgärd

skall frågan av stiftsnämnden underställas
Konungens avgörande.

3. Bestämmelserna i 1 och 2 mom.
skola icke äga tillämpning, då ändringen
avser sådan upplåtelse, som i
24 § sägs.

35 §

1. Vid ekonomisk — — — iakttaga
följande:

a)---

c) Finnas å laga hus bristfälligheter,
skall nämnden pröva, huruvida
bristfälligheterna kunna avhjälpas
allenast genom mindre reparation.
Där så är fallet, skall sådan
mindre reparation föreskrivas.

d) Anser nämnden bristfälligheter
å laga hus föranleda annan än
mindre reparation, skall nämnden
meddela föreskrift därom.

e)----■

2. År löneboställe utarrenderat,
skola de föreskrifter, som meddelas
enligt 1 mom. c) och g), avse arrendatorn.
Vad nu är sagt gälle, i den
män arrendatorn tillförbundits att
fullgöra pastoratet åvilande skyldigheter
i avseende å annan än
mindre reparation, ombyggnad eller
nybyggnad av boställets laga hus
eller brandförsäkring av husen,

35 §

1. Vid ekonomisk — — — iakttaga
följande:

a)---

c) Finnas å laga hus bristfälligheter,
skall nämnden pröva, huruvida
dessa kunna avhjälpas genom sådant
underhållsarbete, som är att
hänföra till reparation i egentlig mening
(normalt underhåll). Där så
är fallet, skall sådan reparation
föreskrivas.

d) Anser nämnden bristfälligheter
å laga hus föranleda ändringseller
förbättringsarbete, som är med
om- eller nybyggnad jämställt, skall
nämnden ålägga pastoratet verkställa
arbetet.

e) -----

2. År löneboställe utarrenderat,
skola de föreskrifter, som meddelas
enligt 1 mom. c) och g), avse arrendatorn.
Pastoratet äge dock i fall,
som avses i detta moment, rätt till
talan jämte arrendatorn.

Kungi. Maj.ts proposition nr 209.

jämväl beträffande de föreskrifter,
som därutinnan meddelas. Pastoratet
äge dock i fall, som avses i
detta moment, rätt till talan jämte
arrendatorn.

36 §.

Har boställsnämnd-----un derrätta

stiftsnämnden.

Hava föreskrivna — — — hos
pastoratet.

Har föreskrivet arbete, vars utförande
ankommit på arrendator av
löneboställe, verkställts på pastoratets
bekostnad, äge pastoratet söka
sin kostnad åter av arrendatorn.
Förmenar pastoratet eller arrendatorn,
att föreskriven nybyggnad,
ombyggnad eller större reparation
eller brandförsäkring, som utförts
eller bekostats av den ene, enligt arrendekontraktet
rätteligen bort utföras
eller bekostas av den andre,
äge ock sådan talan.

38 §.

Innan boställsnämnden---

och arrendator.

Skall förrättning hållas å boställe,
åligger det boställsnämndens
ordförande att om tiden för förrättningen
minst en månad förut underrätta
ordföranden i kyrkostämman
eller, i pastorat där kyrkofullmäktige
finnas, ordföranden hos
dem. Om mottagandet av underrättelse
skall bevis genast av vederbörande
tillställas boställsnämndens
ordförande. Annan part skall minst
fjorton dagar före förrättningen
kallas till densamma. Har boställsnämndens
ordförande bevisligen

36 §.

Har boställsnämnd---un derrätta

stiftsnämnden.

Hava föreskrivna---hos

pastoratet.

I arrendekontraktet skall åt pastoratet
och arrendatorn förbehållas
rätt att, om föreskrivet arbete utförts
eller bekostats av den ene av
dem men rätteligen bort ankomma
på den andre, söka sin kostnad
åter av denne.

38 §.

Innan boställsnämnden — — —
och arrendator.

Skall förrättning hållas å boställe,
åligger det boställsnämndens ordförande
att om tiden för förrättningen
minst fjorton dagar förut underrätta
ordföranden i kyrkostämman
eller, i pastorat där kyrkofullmäktige
finnas, ordföranden hos dem. Om
mottagandet av underrättelse skall
bevis genast av vederbörande tillställas
boställsnämndens ordförande.
Annan part skall kallas till förrättningen
inom samma tid. Har
boställsnämndens ordförande iakttagit
vad sålunda åligger honom,

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

iakttagit vad sålunda åligger honom,
må parts eller ombuds uteblivande
ej utgöra hinder för förrättningens
företagande.

Innan beslut--— och arbets beskrivning.

39 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd
gälle: om han är med
part i skyldskap eller svågerlag,
som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken
om jäv mot domare sägs, eller om
han är parts vederdeloman eller uppenbare
ovän, eller om ledamot eller
den, som står till honom i skyldskap
eller svågerlag, som nämnt är.
äger del i målet eller eljest kan av
förrättningen vänta synnerlig nytta
eller skada eller är medlem av pastoratets
kyrkoråd eller boställsstyrelse.
Har ledamot, som innehar allmän
tjänst, å tjänstens vägnar rättegång
med part, eller söker någon
sak med ledamot eller tillfogar honom
något med ord eller gärning i
uppsåt att därmed göra honom jävig,
det må ej räknas för jäv.

3. Därest i det fall, att ordföranden
eller av stiftsnämnden utsedd ledamot
på grund av laga förfall eller
jäv är hindrad att deltaga i boställsnämnden,
sådant hinder möter
jämväl för ersättaren, åligger det
ordföranden att om förhållandet
göra anmälan hos länsstyrelsen,
som har att för ifrågavarande tillfälle
förordna ordförande eller ledamot
av nämnden.

må parts eller ombuds uteblivande
ej utgöra hinder för förrättningens
företagande.

Om förrättning, som i 25 § avses,
skall stiftsjägmästaren, där
skog finnes å lönebostället, underrättas.

Innan beslut —--och arbets beskrivning.

39 §.

1. Mot ledamot av boställsnämnd
gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken
gälla mot domare.

3. Därest i det fall, att ordföranden
eller den andre av länsstyrelsen
utsedde ledamoten på grund av laga
förfall eller jäv är hindrad att
deltaga i boställsnämnden, sådant
hinder möter jämväl för ersättaren,
åligger det ordföranden att om förhållandet
göra anmälan hos länsstyrelsen,
som har att för ifrågavarande
tillfälle förordna ordförande
eller ledamot av nämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

57 §.

över boställsnämnds beslut må
pastoratet ävensom, där beslutet
rör tjänstinnehavare eller arrendator,
denne föra klagan genom besvär
hos stiftsnämnden. Besvären skola
hava inkommit till stiftsnämnden
före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag, klaganden erhöll
del av beslutet.

Beslut av — — — optionsberättigad
arrendator.

58 §.

Klagan över stiftsnämnds beslut
må föras hos Konungen genom besvär,
vilka skola hava inkommit till
vederbörande statsdepartement före
klockan tolv å trettionde dagen
från den dag, klaganden erhöll del
av beslutet.

Då stiftsnämnd---beslutet

beröres.

över stiftsnämnds —--ej fö ras.

57 §.

över boställsnämnds beslut må
pastoratet ävensom, där beslutet
rör tjänstinnehavare eller arrendator,
denne föra klagan genom besvär
hos stiftsnämnden. Besvären
skola hava inkommit till stiftsnämnden
senast å trettionde dagen
från den dag, klaganden erhöll del
av beslutet.

Beslut av----optionsberätti gad

arrendator.

58 §.

Klagan över stiftsnämnds beslut
må föras hos Konungen genom besvär,
vilka skola hava inkommit till
vederbörande statsdepartement senast
å trettionde dagen från den
dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Då stiftsnämnd---beslutet

beröres.

över stiftsnämnds — •— •— ej föras.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen bestämmer.

Lagen skall dock icke — utom i
fråga om 30 § 1 och 2 mom. — rubba
de bestämmelser, som vid ikraftträdandet
äga tillämpning beträffande
dessförinnan tillkomna arrendeförhållanden.

Övriga i anledning av lagens
ikraftträdande erforderliga övergångsföreskrifter
meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Linc.-

MAN.

Statsrådet Quensel anmäler efter gemensam beredning med cheferna för
justitie- och jordbruksdepartementen fråga om ändrade arrendebestämmelser
för ecklesiastika löneboställen m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Den 22 december 1943 utfärdades lag (nr 883) angående ändring av lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. De viktigaste bestämmelserna
i den nya lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1944, avse
en speciallagstiftning av social karaktär för vissa permanenta arrenden,
nämligen arrende av jord, tillhörig bolag, förening, stiftelse eller vissa kategorier
av enskilda personer.

Innebörden av 1943 års sociala arrendebestämmelser.

Nyttjanderättslagens andra kapitel innefattar numera dels allmänna bestämmelser,
gällande alla under lagen hänförliga jordbruksarrenden, dels i
49—69 §§ de av sociala skäl införda bestämmelserna för vissa kategorier
av arrendejordbruk. Redan före 1943 års ändringar funnos sociala arrendebestämmelser
i lagen. Den nya lagstiftningen ersätter icke blott dessa bestämmelser
utan även lagen om arrende av viss jord i Norrland och vissa
delar av Svealand.

De sociala arrendebestämmelserna skola tillämpas, om den utarrenderade
brukningsdelen 1) tillhör bolag, förening eller stiftelse eller 2) utgöres av
gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård och
tillhör enskild eller fideikommiss, eller 3) utgör allmänning1 eller 4) äges
av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastig 1

Jämför lagen (len 12 april 1916, nr 118.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

heten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av
jordbruket.

Såsom villkor för de speciella bestämmelsernas tillämplighet stadgar den
nya lagen (i likhet med äldre lag), att brukningsdelens storlek ej överskrider
en viss maximiareal. Denna s. k. övre arealgräns är bestämd till
femtio hektar odlad jord. Däremot har den nya lagstiftningen, i motsats till
vad förut gällt, för specialregleringens tillämplighet icke fastställt någon
så kallad nedre areaigräns, utan även de allra minsta arrenden falla numera
under regleringen. Dock bör anmärkas, att enligt 2 kap. 49 § andra
stycket nyttjanderättslagen de i specialregleringen inrymda stadgandena
angående minimiarrendetid, optionsrätt och förköpsrätt (50—57 och 07
§ §) icke skola äga tillämpning, om med arrendeupplåtelsen väsentligen
åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för jordbruk,
skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre
brukningsdel (huggartorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe),
där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

De sociala arrendebestämmelserna innehålla i korthet följande.

Arrendeupplåtelse för viss Hd skall ske för minst fem år; om kortare
arrendetid är avtalad, gäller upplåtelsen likväl för fem år (50 §).

I 51 § stadgas, att arrendatorn vid utgången av arrende, som gäller för
viss tid, äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år, och sådan rätt tillkommer
honom ånyo vid utgången av vart femte år. Denna rätt, som i lagen
benämnes optionsrätt, kan utövas hur länge som helst och kan vid arrendatorns
frånfälle övergå till hans arvinge. Förbehåll enligt vilket arrendet
skall upphöra med arrendatorns död gäller icke. Om arrendatorn
ej själv vill tillgodonjuta nytt arrende, skall han enligt 52 § tillkännagiva
detta för jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om
uppsägning är stadgat. Eljest skall arrendatorn anses ha åtagit sig nytt
arrende för en tid av fem år. Jordägaren kan enligt 53 § bryta optionsrätten,
a) om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
b) om jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling
eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten,
samt c) om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra
påtagligt men för jordägaren, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten.
För att optionsrätten skall kunna brytas, har jordägaren att iakttaga
vissa föreskrifter rörande meddelande in. m.

Därest vid arrendeperiodens utgång överenskommelse om arrendevillkoren
ej kan ernås, skall enligt 54 och 55 § § frågan därom avgöras av skiljemän.
Har skiljeavtal mellan parterna ej träffats, skall i dylikt fall såsom
skiljenämnd fungera den i 49 a § avsedda arrendenämnden1, i vilken Kungl.
Maj :t utser ordförande och länsstyrelsen de två övriga ledamöterna, varav
den ene skall vara ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator
av sådan fastighet. När tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring av
arrendevillkoren ännu icke avgjorts vid arrendetidens utgång, skola enligt
56 § interimistiskt de förut gällande arrendevillkoren tillämpas.

1 Jämför lagen den 30 juni 1947, nr 291.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Optionsberättigad arrendator äger enligt 57 §, i händelse fastigheten eller
del därav säljes, förköpsrätt enligt bestämmelserna i en särskild lag
den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt. Denna rätt innebär, att
arrendatorn, då försäljningen sker till någon utomstående, äger lösa till
sig fastigheten till det av köparen utfästa priset. Förköpsrätten må utövas
endast om försäljningen omfattar hela det arrenderade området eller om
den odlade jorden, som ingår i den försålda fastigheten, till större delen
omfattas av arrenderätten. Hätten får ej utövas allenast i fråga om eu del
av den försålda fastigheten. För att icke lagen skall kringgås, har i 67 §
nyttjanderättslagen upptagits ett stadgande av innebörd, att om optionsrätten
förfallit på den grund att jordägaren avsett att själv bruka fastigheten,
jordägaren skall vara skyldig inhämta arrendenämndens tillstånd,
om han vill sälja fastigheten, innan två år förflutit från arrendets upphörande.
Brott häremot straffas med dagsböter.

Arrendeavgiften skall enligt 58 § vara till sin storlek bestämd.

Byggnadsskyldigheten regleras i 59 och 60 §§. Det åligger jordägaren
att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar
vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även för jordbruket nödiga
ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas
ombyggnad eller annan än mindre reparation. Begreppet mindre reparation
är i lagen närmare bestämt. Byggnadsskyldighetens omfattning bestämmes
vid tillträdessyn, därvid bland annat bestämmes, vilka på fastigheten
befintliga byggnader, som äro nödiga för jordbruket. Verkställer ej jordägaren
honom vid synen ålagt byggnadsarbete inom utsatt tid, äger arrendatorn
utföra arbetet i jordägarens ställe med rätt till gottgörelse därför av
jordägaren. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick är arrendatorn
berättigad ej blott till skälig nedsättning i arrendeavgiften utan även till
skadestånd. Nybyggnadsskyldighet föreligger även med avseende å behov
som kunna inställa sig efter tillträdet. Därest under arrendetiden erfordras,
utan att vållande ligger arrendatorn till last, att ny- eller ombyggnad
sker av hus, som är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus
verkställes annan än mindre reparation, är jordägaren skyldig att utan
oskäligt dröjsmål därom besörja. Byggnadsföreläggande i det hänseende
nu sagts kan under arrendetiden meddelas vid särskild syn.

Beträffande arrendatorns hävde- och underhållsskyldighet gäller samma
regel som i fråga om arrenden i allmänhet (61 §), dock att i fråga om
egentliga byggnader underhållsskyldigheten är inskränkt till att avse mindre
reparationer.

I 62 § föreskrives dels att, om å fastigheten finnes hus, som enligt vad
vid tillträdessvnen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, det skall
anses undantaget från arrendet och dels att, om byggnaden ingår i arrendet,
angående nybyggnads- och underhållsskyldighet skall gälla vad om nödig
byggnad är stadgat.

I 63 § meddelas föreskrift om rätt för arrendatorn till husbehovsfiske,
och 64 § reglerar, vad norra delen av riket angår, arrendatorns rätt till
skogsfång och bete.

De sociala arrendebestämmelser för vilka redogörelse nu lämnats, med
undantag av 62 §, äro av tvingande karaktär enligt vad som föreskrives i
65 § andra stycket. Vissa i samma stycke uppräknade, i den allmänna avdelningen
av arrendekapitlet upptagna stadganden skola även vara Iving -

Kungi. Maj.ls proposition nr 209.

ande vid de arrenden, för vilka specialregleringen är tillämplig. De avsedda
stadgandena äro upptagna i: 8 § andra stycket (arrendatorns rätt att
lämna från sig arrendet, då avtalet är slutet för viss tid ej understigande
tio år), 9 § (vad i avseende å arrendeavtalet skall gälla i händelse av arrendatorns
död), 12 § sista stycket (jordägaren och arrendatorn skola gemensamt
vidkännas kostnaden för tillträdes- och avträdessyn), 17 § (arrendatorns
rätt till ersättning för förbättringsarbeten), 18 § tredje och
fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning (vissa föreskrifter i
avseende å det fall att jordägaren ej vill inlösa överloppshus m. in.) samt
20 § första stycket (arrendatorns rätt till nyodling).

I 65 § första stycket stadgas därjämte, att i 9 § första stycket avsett förbehåll
om arrendeavtals upphörande vid arrendators död, saknar verkan
vid arrende, som faller under de sociala arrendebestämmelserna.

Viktigast av de enligt 65 § andra stycket tvingande stadgandena äro de
som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten
(17 §). I detta hänseende tillerkännes arrendatorn under vissa i lagen angivna
förutsättningar rätt till ersättning för verkställd täckdikning och
gödselstadsanläggning, för anläggning av markväg, inrättande av silo för
konservering av foder eller utförande av annan varaktig för jordbruket
nyttig anläggning, som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning,
samt för nyodling, särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk
eller annan jordförbättring än sådan som avser bättrande av tillträdesbrist,
för såvitt fastighetens värde därigenom blivit på ett varaktigt
sätt förökat.

Enligt 68 § kan, därest särskilda omständigheter visas böra föranleda
därtill, dispens erhållas från en eller flera av de tvingande lagbestämmelserna.
Härför erfordras, att arrendeavtal upprättas och att i detta intagits
förbehåll att medgivande till dispens må sökas. Dispens sökes hos arrendenämnden,
över vars beslut klagan kan föras hos länsstyrelsen.

Slutligen må nämnas, att det enligt stadgande i 66 § ankommer på arrendenämnden
att på begäran av jordägaren eller arrendatorn granska
arrendeanlalel.

Tillämpning av 1943 års sociala arrendebestämmelser på arrenden
av jord av publik natur.

Till grund för de år 1943 utfärdade, i nyttjanderättslagen infogade sociala
arrendebestämmelserna låg ett lagförslag, framlagt för riksdagen i propositionen
nr 346 samma år. I samband med remiss till lagrådet av lagförslaget
uttalade föredragande departementschefen (prop. sid. 45), att
en revision av arrendelagstiftningen syntes böra medföra, att de särskilda
författningar, som reglerade förhållandena vid kropoarrenden och ecklesiastika
arrenden, underkastades en översyn i syfte att bringa dem i närmare
överensstämmelse med de ändrade stadgandena i arrendelagen. Med
anledning av vissa framställningar yttrade lagrådet (prop. sid. 195), att arrenden
av jord, tillhörig universitet med flera, borde underkastas speciella
bestämmelser. Härom borde enligt lagrådets mening särskild utredning

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

komina till stånd, en utredning, som borde omfatta även andra arrenden
å jord i allmän ägo eller eljest av i viss mening publik natur. Departementschefen
biträdde vad sålunda förordats (prop. sid. 208) och förklarade
sig alltså förutsätta, att arrenden av hithörande slag skulle bli föremål
för särskild reglering, vilken i huvudsak borde ansluta till de föreslagna
särskilda bestämmelserna i nyttjanderättslagen.

Vid behandling av propositionen yttrade riksdagens tredje särskilda utskott
(utlåtande nr 2 sid. 59), att utskottet, som ville understryka departementschefens
sistnämnda uttalande, för sin del ansåge, att i utredningen
aven borde inbegripas vissa arrenden å kommunal jord. Riksdagen (skriv,
nr 533) godkände utskottets utlåtande i denna del. Med vissa av utskottet
föreslagna ändringar antog riksdagen det i propositionen framlagda lagförslaget.

Beträffande arrenden av annan publik jord än den ecklesiastika ha de
här irån riksdagens sida uttalade önskemålen numera i det hela tillgodosetts.
Sålunda ha i anslutning till den nya sociala arrendelagstiftningen
utfärdats speciella bestämmelser för utarrenderingen

av de till domänfonden hörande jordbruksegendomarna genom förordningen
den 10 mars 1944 (nr 69) om ändring i förordningen den 22 juni
1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,

av de rikets universitet tillhöriga jordbruksegendomarna genom stadgan
den 15 november 1945 (nr 751) angående utarrendering av universitetsjord
samt

av jordbruksfastighet, tillhörig landskommun, köping, stad, församling,
municipalsamhälle, landsting eller annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal
förvaltningsenhet - - såframt utarrenderingen icke regleras av ecklesiastika
arrendebestämmelser — genom lagen den 12 april 1946 (nr 147)
med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Även beträffande utarrenderingen av de för kyrkliga ändamål disponerade
jordegendomarna (ecklesiastika arrenden) ha vissa författningsregleringar
i förevarande syfte kommit till stånd. Dessa regleringar ha emellertid
av flera anledningar, till vilka jag i det följande återkommer, hittills
icke kunnat göras i allo restfria. Innan jag går att redogöra för vad i
detta hänseende redan åtgjorts och för vad här ännu återstår att reglera,
far jag lämna några allmänt orienterande upplysningar om de särskilda
grupper av jordbruksfastigheter, som vanligen hänföras under beteckningen
ecklesiastik jord. I denna min inledande redogörelse skall jag även
meddela några kortfattade uppgifter om vem som beträffande utarrenderingen
av fastighet, hänförlig till den ena eller andra av hithörande grupper,
är den i sista hand avkomstberättigade intressenten samt om de___

härav betingade — olika former, i vilka förvaltningen av de ecklesiastika
jordbruksegendomarna av skiftande slag för närvarande äger rum.

liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. År 209.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

l)et för ularrendering avsedda ecklesiastika fastighetsbeståndet.
Statistiska uppgifter.

Den ecklesiastika jord, som i princip är avsedd att giva ekonomisk avkastning
genom upplåtelse på arrende eller eljest med nyttjanderätt, omfattar
följande rättsligt särställda slag av fastigheter:

1. löneboställen,

2. allmänna kyrkohemman,

8. klockarhemman.

4. biskopshemman,

5. stifts prästlönefondsheminan,

6. fastigheter anslagna domkyrkor,

7. fastigheter anslagna lokalkyrkor i landskapen Skåne, Halland och
Blekinge,

8. fastigheter anslagna lokalkyrkor i övriga delar av riket, samt

9. fastigheter anslagna vissa allmänna läroverk (»skolhemman»).

Löneboställena utgöra den ojämförligt största gruppen av hithörande
publika jordegendomar. De härröra med få undantag från de av församlingsprästerna
(kyrkoherdar och komministrar) under äldre avlöningssystem
på lön innehavda jordbruksfastigheterna. I och med 1910 års prästlönereform
avskildes i regel å dessa fastigheter ett särskilt område med erforderliga
åbyggnader, avsett för bostad åt prästen (prästgård). Återstoden
— jordbruksdelen jämte till fastigheten hörande skogsmark — bildade
lönebostället. Denna ombildning av de gamla prästboställena var vid 1920-talets slut praktiskt taget genomförd för hela riket. Farligt en per den 31
december 1949 sammanställd statistik uppgick vid nämnda tidpunkt de
ecklesiastika löneboställenas sammanlagda areal till omkring 113 000 har
åker, äng och bete, 276 000 har produktiv skogsmark och 81 000 har impediment.
Löneboställenas sammanlagda taxeringsvärde utgjorde 191,36
miljoner kronor, därav å »skogsdelarna» 62,93 miljoner kronor. Enligt en
något äldre statistisk sammanställning var åkerjorden fördelad på 2 979
brukningsdelar i följande storleksklasser:

över 50 hektar åker
15—50 » »

5—45 » »

0— 5 » »

397 stycken
1 509 »

771 »

302 »

Till belysning av detta jordbestånds relativa betydelse må nämnas, att
de till statens domäners fond hörande jordbruksfastigheterna den 31 december
1948 — efter en under de senaste årtiondena i rätt stor skala företagen
försäljning av dylika egendomar — omfattade 1 299 brukningsdelar
med en sammanlagd ägoareal av 59 036 hektar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

De allmänna kyrkohemmanen leda även sitt ursprung från de under
ett äldre rättsskede av församlingspräster på lön innehavda jordbruksfastigheterna,
men de tillhöra eu grupp dylika fastigheter, vilkas avkastning
indragits till central fond (tidigare prästerskapets löneregleringsfond, numera
från och med år 1914 — kyrkofonden). Kyrkohemmanens åkerjord
var den 31 december 1949 fördelad på 53 brukningsdelar.

Klockarhemman. Sedan ett tiotal ar tillhaka pågår — enligt bestämmelserna
i den så kallade klockarboställslagen (SFS 1938:732) — en
successiv avveckling av klockares och organists innehav på lön av boställsjord.
Vid denna, i samband med ikraftträdande av ny lönereglering för
hithörande befattningshavare skeende avveckling överlämnas lönefastighcten
i de allra flesta tallen till vederbörande församling med lika fri dispositionsrätt,
som gäller beträffande kommunal jord i allmänhet. I rätt stor
utsträckning förordnas om fastighetens försäljning. Men klockarboställslagen
anvisar även ett tredje alternativ för den förändrade dispositionen:
fastigheten kan, om den besitter erforderlig ekonomisk bärkraft och i övrigt
visar sig därtill lämplig, bibehållas såsom publik arrendegård, klockarhemman.
Förordnande av denna innebörd har — intill den 1 januari
1950 — meddelats av Kungl. Maj:t beträffande 23 stycken lönefastigheter
av ifrågavarande slag. Flertalet av dessa fastigheter äro belägna inom
församlingar tillhörande Lunds och Göteborgs stift.

Biskopshemman. I och med den för rikets biskopar år 1936 genomförda
allmänna löneregleringen blev dessa befattningshavares tidigare innehav
på lön av boställsjord definitivt avvecklad. De från löneförhållandet frigjorda
fastigheterna disponeras numera såsom publika arrendegårdar under
beteckningen biskopshemman. Antalet brukningsdelar med åkerjord
var vid senaste årsskiftet 116.

Vid 1949 års utgång redovisades för de allmänna kyrkohemmanen, klockarhemmanen
och biskopshemmanen tillhopa en total areal inägojord av
4 031 hektar och produktiv skogsmark 8 644 hektar. Sammanlagda taxeringsvärdet
för fastigheterna tillhörande dessa tre grupper uppgick till 8,1
miljoner kronor, därav för skogsdelarna 1,7 miljoner kronor.

Stifts prästlönefondshemman. Enligt lagen den 15 maj 1942, nr 232, angående
användande i vissa fall av prästlönefond nr. m. må fond, som utgör
tillgång för avlöning av prästerskapet i visst pastorat, användas till inköp
av fastighet. Inköp av fastighet må också kunna ske med (sammanskjutna)
medel tillhörande prästlönefonder från två eller flera pastorat. För sistnämnda
fall skola de för inköpet avsedda medlen ingå till en för stiftet
upplagd fond (stifts prästlönejordsfond), och fastighetsförvärvet skall ske
för denna fonds räkning. Sådan för stifts prästlönejordsfond inköpt fas
tighet benämnes stifts prästlönefondshemman. Till dato finnas endast två
dylika fastigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Fastigheter anslagna domkyrkor. Domkyrkornas fastigheter i gamla
Sverige äro fåtaliga. Jordbruksfastigheter innehavas endast av Strängnäs
och Västerås domkyrkor, två av vardera domkyrkan. Domkyrkosysslomansboställen
finnas vid Strängnäs och Västerås domkyrkor. Sammanlagda
arealen å här avsedda jordbruksfastigheter uppgick den 31 december
1949 till 194,7 hektar inägor och 405,4 hektar skogsmark.

Det ojämförligt största fastighetsbeståndet innehaves av Lunds domkyrka.
Denna domkyrka besitter sålunda — å landet — 117 jordbruksfastigheter
jämte en del lägenheter med en sammanlagd areal av 3 078 hektar.
Sammanlagda taxeringsvärdet å dessa landsfastigheter utgjorde vid nyss
angivna tidpunkt 7,9 miljoner kronor.

Fastigheter anslagna lokalkyrkor i Skåne, Halland och Blekinge. Enligt
en inom ecklesiastikdepartementet år 1938 sammanställd statistik utgjorde
antalet hemman och lägenheter av detta slag 941 stycken, varav huvuddelen
eller 828 i Lunds stift. Icke mindre än 707 fastigheter hade en
areal understigande 5 hektar och 586 hade lägre taxeringsvärde än 2 000
kronor. Antalet fastigheter med större areal inrösningsjord än 10 hektar
var 94.

Fastigheter anslagna lokalkyrkor i övriga delar av riket. Enligt nyssberörda
statistik utgjorde antalet till denna fastighetskategori hänförliga
hemman och lägenheter 325 stycken. Talrikast funnos dylika jordar inom
Skara; Linköpings och Göteborgs stift. Ungefär halva antalet fastigheter
hade en areal inrösningsjord, som understeg 1 hektar. Taxeringsvärdet utgjorde
för 190 fastigheter mindre än 2 000 kronor.

Fastigheter anslagna vissa allmänna läroverk (skolhemman). Denna
relativt fåtaliga kategori utgör en reminiscens från ett tidigare avlöningssystem
för lärare vid de första gymnasierna och vissa andra äldre stadsskolor.
Förutom en del obebyggda småjordar höra för närvarande hit något
över trettio egentliga arrendegårdar. De senare, som oftast äro av
kyrkligt ursprung, ha anvisats för sitt nuvarande ändamål av kronan utom
i ett fall, då ett dylikt skolhemman tillkommit genom en privat donation.
Det största antalet arrendegårdar eller 16 faller på gossläroverket i
Malmö. Gårdarna ha en åkerareal från cirka 12 upp till cirka 60 hektar;
över hälften saknar skogstillgång.

Del ekonomiska intressentskapet och förvaltningen.

Löneb o ställena blevo genom 1910 års allmänna prästlönereform i princip
anvisade att utgöra lokala tillgångar för pastoraten vid fullgörande
av deras skyldighet att — i första hand — svara för viss del av avlöningen
till det egna prästerskapet. Någon ensamrätt till behållningen av dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

tillgångar tillädes dock icke det enskilda pastoratet. Kyrkofonden, avsedd
för bestridande av utgifter för rikskyrkliga ändamål, fick här ett starkt
ekonomiskt medintresse i tillgångarna och deras avkastning. År 1932 företogs
en viss omläggning av finansieringsreglerna på hithörande område i
avsikt att söka stärka pastoratens intresse för en förbättring av lönefastigheternas
avkastningsförmåga. I samband härmed skedde en ingripande
förändring i sättet för löneboställenas förvaltning, den så kallade ecklesiastika
boställsreformen av nämnda år. Löneboställen hade dittills förvaltats,
jordbruksdelarna av länsstyrelserna och skogsmarkerna av domänverket.
I och med berörda reform uppdrogs inseendet och vården över
löneboställena åt tolv nyinrättade statsmyndigheter, stiftsnämndern
a, medan vissa förvaltningsbestyr hänlades till pastoraten och dessa
menigheters organ, kyrkoråd och eventuellt tillsatta bostallsstyrelser.
Ett betydelsefullt led i detta på en gång statliga och kommunala förvaltningssystem
utgöra de under stiftsnämnderna sorterande b o s t ä 11 snämnderna.

Den behållna avkastningen av allmänna kyrkohemman, klockarhemman
och biskopshemman ingår i sin helhet i kyrkofonden. Förvaltningen av
fastigheter av dessa slag omhänderhaves helt av stiftsnämnden. Behållen
avkastning av stifts prästlönefondshemman tillfaller, efter fördelning enligt
särskilda grunder, de pastorat, som av sina lokala prästlönefonder
sammanskjutit de för inköpet av fastigheten erforderliga medlen. Förvaltningen
av stifts prästlönefondshemman ombesörjes ävenledes helt av stiftsnämnden.

Den behållna avkastningen av domkyrkornas fastigheter tillfaller —
med undantag för de fåtaliga domkyrkosysslomansboställena, vilka alltjämt
innehavas på lön av vederbörande befattningshavare — odelat respektive
domkyrkor. Förvaltningen av domkyrkoegendomen tillkommer
enligt kyrkolagen biskopen och domkapitlet med sysslomannen såsom närmaste
förvaltare, varjämte i viktigare saker samråd skall ske med landshövdingen.
Fn viss medverkan från domkyrkoförsamlingens sida föreligger
i fråga om förvaltningen av Västerås domkyrka och dess egendom genom
den för ändamålet inrättade så kallade domkyrkokommissionen. Enligt
Kungl. Maj:ts stadga den 17 november 1859 med däri vidtagna ändringar
och tillägg skall den närmaste förvaltningen av Lunds domkyrkas
egendomar tillkomma det på visst sätt sammansatta domkyrkorådet. Utarrenderingen
av dessa egendomar skall dock jämlikt kungl. kungörelsen
den 16 september 1932, nr 432, ombesörjas av stiftsnämnden i Lund.

Den behållna avkastningen av de lokalkyrkor anslagna fastigheterna
tillkommer i hela riket — vederbörande församling och skall redovisas
till församlingens kyrkokassa. Förvaltningen av fastigheter av detta slag
omhänderhaves, i Skåne. Halland och Blekinge av församlingen och stifts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nämnden i förening samt i övriga delar av landet helt av församlingen
själv.

Skolhemmanens behållna avkastning uppbäres av vederbörande tjänstinnehavare.
Då dessa dock i rNegel äro skyldiga att vidkännas avdrag härför
å lönen, kommer avkastningen i motsvarande mån ytterst statsverket
till godo. Tjänstinnehavarna förvalta själva sina hemman; i Skåne ombesörjes
dock utarrenderingen m. in. av stiftsnämnden.

Hittills vidtagna åtgärder för tillämpning å eeklesiastik jord av 1943 års
sociala arrendebestämmelser samt härför ytterligare erforderlig
författningsreglering.

Den 26 september 1942 avlämnade särskilda inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga förslag till stadga angående stiftsnämnds
förvaltning av ecklesiastik jordegendom. Vid en senare företagen överarbetning
av berörda förslag beaktades den slutliga utformningen av den
sociala arrendelagstiftningen. Härefter utfärdades den 24 juni 1945 (nr
588) stadga angående stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastik jord (ecklesiastik
arrendestadga). Denna författning har fått omedelbar tillämpning
beträffande allmänna kyrkohemman, klockarhemman, biskopshemman
och stifts prästlönefondshemman.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 november 1946 tillkallade
jag samma dag stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt att såsom sakkunnig
inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva
förslag i fråga om de ändringar av gällande bestämmelser rörande utarrendering
av ecklesiastika löneboställen, som erfordrades för att bringa
dessa bestämmelser i närmare överensstämmelse med den så kallade sociala
arrendelagstiftningen.

Till Gynnerstedt överlämnades för att tagas i övervägande vid sakkunniguppdragets
fullgörande dels kyrkomötets skrivelse den 3 december 1946,
nr 16, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående
utseendet av ledamöter och suppleanter i boställsnämnd, dels kammarrådet
T. Wohlins i egenskap av sakkunnig den 15 augusti 1938 avgivna betänkande
angående enhetliga bestämmelser för stiftsnämnds förvaltning
av ecklesiastika fastigheter jämte däröver avgivna yttranden, dels f. d.
domänintendenten Bernhard Nilssons i Landeryd i egenskap av sakkunnig
den 7 februari 1944 avgivna betänkande angående de ecklesiastika
löneboställenas räntabilitet jämte däröver avgivna yttranden, dels ock ett
antal framställningar från stiftsnämnder, arrendatorssammanslutningar
med flera angående tillvaratagande av kyrkofondens intresse av nybyggnadskostnaderna
vid de ecklesiastika löneboställena, sättet för arrende -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 209.

villkorens bestämmande vid löneboställena, utarrenderingsförfarandet vid
löneboställena, överlåtelse av ecklesiastikt arrende, uppskattning av normalavkastning,
boställsnämndernas sammansättning, förändring av lön“-boställes disposition, mandattid för boställsnämndsordförande, ändrade
arrendebestämmelser för domkyrkojord in. in.

Med skrivelse den It juni 1947 avlämnade Gynnerstedt (i det följande
även kallad utredningsmannen) betänkande med utredning och förslag
angående vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning in. in. Det avgivna
betänkandet avsåg i första hand de ändringar, som med anledning av 1948
års sociala arrendelagstiftning syntes den sakkunnige böra vidtagas i bestämmelserna
rörande utarrenderingen av de ecklesiastika löneboställena.
Med föranledande bland annat av de till honom överlämnade ärendena föreslog
Gynnerstedt i sitt betänkande ävenledes vissa ändringar i fråga om
själva förvaltningen av löneboställena.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkolleyiet,
samtliga stiftsnämnder, statskontoret,_ domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
statens sakrevision, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Västernorrlands län, hushållningssällskapen i samma län,
svenska landskommunernas förbund, svenska pastoratens riksförbund och
riksförbundet landsbygdens folk; till vederbörande stiftsnämnders utlåtanden
ha vidare fogats yttranden av stifts jägmästaren i Linköpings stift,
ordförandena i boställsnämnderna inom II, V och IX boställsdistrikten i
Lunds stift och I och II boställsdistrikten i Visby stift samt ärkestiftets
pastoratsförbund, Östergötlands läns ecklesiastika arrendatorsförening,
Kronobergs läns arrendatorsförening och föreningen arrendatorer av ecklesiastika
hemman i Skåne it. p. a. Vid avgivandet av sitt utlåtande har
kammarkollegiet haft tillgång till samtliga de nämnda myndigheternas och
sammanslutningarnas yttranden med undantag av statskontorets, sakrevisionens
och landskommunernas förbunds. Det av statens sakrevision i
ärendet avgivna yttrandet innefattades i en av revisionen överlämnad, i november
1947 upprättad promemoria angående granskning av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning, i vilken av sakrevisionen särskilt tillkallade
granskningsmän — ledamoten av riksdagens andra kammare G. Hellbacken,
jägmästaren G. Tamm, skogschefen G. Wesslén jämte sekreteraren
hos sakrevisionen S. Granström sammanfattat iakttagelser och erfarenheter
vid en av dem, huvudsakligen genom en omfattande reseverksamhet,
verkställd granskning av det praktiska utförandet av stiftsnämndernas
verksamhet i vad avsåge ecklesiastik boställsjord och därmed sammanhängande
spörsmål. Då i granskningspromemorian ingående behandlats
icke enbart de av Gynnerstedt framlagda förslagen utan även vissa andra
för den ecklesiastika boställsförvaltningen och den kyrkliga ekonomien betydelsefulla
frågor, beslöts att genom remiss inhämta vissa myndigheters

K in tgl. Maj:is proposition nr 20!).

och sammanslutningars yttranden över de av sakrevisionen förordade
förslagen. I följd härav ha över granskningspromemorian yttranden avgivits
av kammarkollegiet, samtliga stiftsnämnder, statskontoret, domänstyrelsen,
svenska landskommunernas förbund och svenska pastoratens riksförbund;
vidare ha till respektive stiftsnämnders utlåtanden fogats yttranden
av stiftsjägmästarna i Linköpings, Skara och Strängnäs stift, ordföranden
i bostadsnämnderna i 1 och II boställsdistrikten i Visby stift samt de
tre förut nämnda arrendatorsföreningarna. Kammarkollegiet har vid utarbetandet
av sitt utlåtande över promemorian haft tillgång till övriga remissinstansers
yttranden med undantag av statskontorets, domänstyrelsens
och de nämnda förbundens.

I egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig har Gynnerstedt vidare överlämnat
dels den 31 oktober 1947 betänkande med utredning och förslag
angående förvaltning av domkyrkornas och lokalkyrkornas jordar ävensom
domkyrkosysslomansboställena, dels ock den 4 februari 1948 betänkande
med utredning och förslag angående dispositionen av vissa läroverkslärarboställen.

Sedermera ha särskilda, år 1946 tillkallade sakkunniga den 15 november
1949 avlämnat betänkande med förslag angående domkyrkornas förvaltning
och ekonomi (S. O. U. 1949:63), vari de sakkunniga bland annat avgivit
förslag till utarrenderingsbestämmelser för de domkyrkorna tillhöriga
jordbruksfastigheterna. Detta betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling.

I avbidan på den författningsreglering, som kan föranledas av sistnämnda
förslag, har Kungl. Maj :t genom cirkulär den 6 maj 1949, nr 206, utfärdat
provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter
i Skåne, Halland och Blekinge. Däri har förordnats, att vid därefter
skeende utarrendering av Lunds domkyrkas hemman och lägenheter samt
andra kyrkors hemman och lägenheter i Skåne, Halland och Blekinge skulle
— tillsvidare och intill dess ändrade bestämmelser rörande förvaltningen
av dessa fastigheter kunde bliva utfärdade — vad i 14 § ecklesiastika
arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588) föreskrevs i fråga om byggnads-
och underhållsskyldighet äga motsvarande tillämpning, därvid vad
i 2—6 mom. stadgades om stiftsnämnd i stället skulle avse, beträffande
Lunds domkyrkas fastigheter domkyrkorådet och eljest vederbörande församling.

Föredraganden.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att beträffande några grupper
av ecklesiastika fastigheter ännu återstår en del lagstiftningsarbete, innan
de s. k. sociala arrendebestämmelserna i full utsträckning kunna få
tillämpning med avseende på dem. Dessa grupper äro domkyrko- och lokalkyrkohemmanen,
de s. k. skolhemmanen samt löneboställena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20:9.

Beträffande domkyrkoheinmanen föreligger ett nyligen avgivet, ännu
icke remissbehandlat förslag av 1946 års domkyrkosakkunniga. Efter remissbehandlingen
kommer detta ärende att göras till föremål för ytterligare
beredning inom ecklesiastikdepartementet. I anslutning härtill synas
även böra upptagas till övervägande arrendebestämmelserna m. in. rörande
kyrkofastigheterna i övrigt.

I detta sammanhang får jag även framhålla, att chefen för ecklesiastikdepartementet
har under övervägande att förorda avlåtande till innevarande
års riksdag av förslag, vilket om det antages — medför, att de för
kronoegendomarna gällande ntarrenderingsbestämmelserna i tillämpliga
delar komma att lända till efterrättelse vid arrendeupplåtelser av de av
kronan anslagna skolhemmanen.

Utredningsmannen har i sitt betänkande rörande de ecklesiastika löneboställena
dels framlagt förslag om en av den sociala arrendelagstiftningen påkallad
revision av ecklesiastik boställsordning och dels även behandlat vissa
andra för boställsförvaltningen och den kyrkliga ekonomien betydelsefulla
problem, såsom frågorna om byggnadsverksamhetens rationalisering,
uppmjukning av normaluppskattningsbestämmelserna in. m. Statens sakrevision
åter har i den överlämnade promemorian över granskningen av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning berört — förutom dessa senare frågor —
bland annat även spörsmålen om byggnadskostnadernas finansiering, den
allmänna praktiska utformningen av skogsskötseln vid de ecklesiastika löneboställena,
boställsarrendatorernas rätt till husbehovsskog, försäljning
av kyrklig jord, placering av prästlönefondsmedel ävensom vissa kulturtekniska
frågor. En del av dessa spörsmål ha även undersökts av f. d. domänintendenten
Nilsson i dennes förut nämnda betänkande angående de
ecklesiastika löneboställenas räntabilitet in. in.

Liksom förslaget om en revision av boställsordningen efter grunderna
för den sociala arrendelagstiftningen äga självfallet även de nyss angivna
specialfrågorna stor betydelse för det ecklesiastika boställsväsendet och
därmed även för den kyrkliga ekonomien över huvud. Dessa frågor, av vilka
flera äro av komplicerad natur och därtill beröra vissa av huvudgrunderna
för den gällande kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen, anser jag dock
böra ytterligare beredas inom ecklesiastikdepartementet, innan ställning
härutinnan kan tagas.

Den i synnerhet för de ecklesiastika boställsarrendatorerna viktiga frågan
om sådana ändringar i och tillägg till boställsordningens arrendeföreskrifter,
att dessa i princip komma alt överensstämma med nyttjanderättslagens
sociala bestämmelser, synes emellertid nu böra få sin lösning. Härutöver
anser jag mig även böra framlägga förslag om ändring av de föreskrifter
i boställsordningen, som reglera boställsnämndens sammansättning.
sättet för arrendevillkorens bestämmande och förändring av lönebo -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 209.

ställets disposition, då dessa tre frågor äga ett omedelbart samband med
den sociala arrendelagstiftningens motsvarande tillämpning vid boställsförvaltningen
och spörsmålet om ändrad disposition jämväl med de av
statsmakterna antagna allmänna grunderna för den statliga jordbrukspolitiken.

Innan jag närmare ingår härpå, skall jag till en början lämna en översiktlig
redogörelse för de bestämmelser i boställsordningen, som ha betydelse
i detta sammanhang.

II. Gällande bestämmelser om ecklesiastika löneboställen

m. m.

Enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 skall löneboställe
förvaltas av pastoratet, som skall fullgöra de skyldigheter, vilka enligt
lag eller särskild författning åligga fastighets ägare. Pastoratets boställsförvaltning
står under uppsikt av boställsnämnd och stiftsnämnd.

Bostadsnämnden skall enligt boställsordningen bestå av tre i orten boende,
i lantbruks- och därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga
män. Två ledamöter jämte suppleanter skola utses för tre år åt
gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av
stiftsnämnden. Såsom tredje ledamot i bostadsnämnden skall inträda eu
pastoratsrepresentant, dock ej tillhörande det av förekommande ärende berörda
pastoratet. Varje pastorat inom boställsnämndens tjänstgöringsområde
skall för tre år åt gången utse en sådan representant jämte ersättare.
Såsom särskilt kompetenskrav för pastoratsrepresentant har stadgats, att
vederbörande skall vara valbar tid nämndeman.

I stiftsnämnden skall sitta fem ledamöter, av vilka tre jämte ersättare
för dem skola utses av Kungl. Maj :t för tre år åt gången. Dessa skola äga
erforderlig insikt i lantbruk och skogsbruk samt därmed sammanhängande
affärsförhållanden. De återstående två ledamöterna skola väljas av domkapitlet,
likaledes för tre år i sänder. Av de sistnämnda ledamöterna skall en
vara juridiskt bildad och tjänstgöra som sekreterare hos nämnden. Stiftsnämnden
väljer inom sig vice ordförande. Hos stiftsnämnd skola vara anställda
en eder flera stiftsjägmästare.

De närmare bestämmelserna om förvaltning av boställe meddelas huvudsakligen
i boställsordningen 21—31 §§, vilka reglera förhållandet ej blott
medan kontrollmyndigheterna och pastoratet utan även medan pastoratet
och arrendatorn. Det principiella särskiljandet medan förvaltning och kontroll
är icke strikt genomfört, utan kontrollmyndigheternas åtgärder ha i
vissa fall direkt avseende å arrendatorn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201).

I 21—-23 §§ meddelas bestämmelser rörande boställets bebyggelse och
hävd. Boställsordningen utgår från förhållandena vid dess ikraftträdande.
»Laga hus» utgjorde sålunda de byggnader, som enligt föreskrift skulle
finnas på bostället vid tiden för pastoratets övertagande av förvaltningen.
Då omständigheterna därtill giva anledning, må ändring härav ske. Bebyggelsen
skall dock alltid anpassas efter boställets storlek och avkastningsförmåga.
För självständigt jordbruk avsedd bebyggelse får icke utan
tillstånd av stiftsnämnden inskränkas så, att sådant jordbruk icke längre
kan bedrivas på bostället. I 22 § meddelas föreskrifter om laga hus på boställe,
som pastoratet förvärvar genom köp eller byte. Vidare ansvarar pastoratet
i första hand gentemot det allmänna för ny- och ombyggnad samt
underhåll av löneboställets byggnader ävensom för hävden av boställets
åker och äng m. in.

Pastoratet är icke skyldigt att utarrendera bostället utan kan driva jordbruket
i egen regi. Utarrendering är emellertid det i praktiken regelmässigt
förekommande. Vid utarrendering skall pastoratet enligt 25 § upprätta
och underställa boställsnämndens prövning och godkännande förslag till
arrendekontrakt. I förslaget skall upptagas den arrendeavgift, som optionsberättigad
arrendator skall ha att erlägga, eller, då sådan arrendator ej finnes,
den avgift, vartill bostället lägst må utarrenderas. Boställsnämnden
har rätt att enligt vissa regler ändra förslaget, bland annat om det befinnes
icke tillgodose optionsberättigad arrendators intresse.

I fråga om upplåtelse av bostället på arrende skall enligt 26 §, i den mån
ej annat följer av bestämmelserna i boställsordningen, gälla allmän lag.
De särskilda arrendebestämmelserna i boställsordningen äro fåtaliga och
för utarrenderingen gälla alltså i huvudsak de allmänna arrendebestämmelserna
i nyttjanderättslagen. De särskilda bestämmelserna i boställsordningen
äro av följande innehåll.

Utarrenderingen skall enligt 27 8 i regel ske på tio år.

Arrendatorn är jämlikt 28 § skyldig att utföra mindre reparation på boställets
laga hus. Begreppet mindre reparation är bestämt på samma sätt
som i de sociala arrendebestämmelserna. Enligt boställsordningen kan arrendatorn
även tillförbindas att svara för annan än mindre reparation
samt för om- eller nybyggnad av laga hus ävensom för brandförsäkringen.
Vidare skall arrendatorn hålla åker och äng i fullgott stånd. Pastoratet svarar
likväl för att de arrendatorn sålunda åvilande skyldigheterna ej eftersättas.
Arrendatorns skyldigheter skola angivas i arrendekontraktet.

Till- och avträdessyn samt annan syn på löneboställe skall enligt 29 8
verkställas av boställsnämndens tre ledamöter. Härvid är att märka, alt
ifrågavarande syn icke förrättas av boställsnämnden såsom sådan, utan
nämndens tre ledamöter äro att anse såsom synemän vid syner enligt 2
kap. 11 13 88 lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Denna lags be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

stämmelser — och i andra hand föreskrifterna i .32—43 §§ boställsordningen
— skola därför i tillämpliga delar följas vid synen. Kostnaden betalas av
pastoratet, som emellertid äger viss rätt till ersättning av arrendatorn.

I 30 § meddelas bestämmelser om arrendatorns optionsrätt. Om arrendatorns
föregående och återstående arrendetid uppgår till sju år och han väl
brukat bostället, skall han eller hans änka eller barn äga företrädesrätt till
förnyat arrende på de villkor, som fastställas i vederbörlig ordning. Pastoratet
skall hembjuda arrendet till arrendatorn. som skall bestämma sig
inom en månad, dock tidigast nio månader före arrendetidens utgång. Om
under de sista sju arrendeåren arrendatorns dödsbo övertagit arrendet eller
arrendatorn överlåtit arrenderätten på barn eller barns make, äger vederbörande
för åtnjutande av optionsrätt tillgodoräkna sig företrädarens
besittningstid. Optionsrätten gäller icke skogsmark och dylikt. Arrendatorn
kan inte fråntagas optionsrätten genom förbehåll i avtal. Vill pastoratet
icke ånyo utarrendera bostället eller del därav, eller vill pastoratet lägga
bostället i sambruk med annan egendom, skall frågan underställas
stiftsnämndens prövning. Går arrendatorn förlustig optionsrätten, äger han
icke erhålla ersättning därför.

Bland övriga bestämmelser i boställsordningen, vilka äro av intresse i
detta sammanhang, må nämnas, att bostadsnämnden bestämmer om löneboställes
bebyggande och övar tillsyn över hävden vid ekonomisk besiktning
på bostället, i regel vart femte år. Därvid äger boställsnämnden ålägga
pastoratet eller arrendatorn, om denne tillförbundits byggnadsskyldigheten,
att verkställa ny- eller ombyggnad av boställets laga hus. Innan beslut
fattas om ny- eller ombyggnad, skall tillfälle beredas pastoratet att inkomma
med förslag till ritningar och arbetsbeskrivning. Vidare äger boställsnämndens
ordförande, om detta anses behövligt, tillkalla byggnadsteknisk
expertis att biträda nämnden i byggnadsfrågor. Kostnaderna härför skola
bestridas av pastoratet. Om föreskrivna byggnadsarbeten icke utföras inom
utsatt tid, har stiftsnämnden möjlighet att hos överexekutor påkalla att
arbetena verkställas genom dennes försorg.

III. Förslag till vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning.

Utredningsmannen.

Utredningsmannen understryker i sin utredning, att ändamålen med
den sociala arrendelagstiftningen redan i betydande utsträckning äro tillgodosedda
i avseende å de ecklesiastika löneboställena med boställsordningens
nuvarande bestämmelser och den praxis vid dessas tillämpning, som numera
utvecklat sig. Han erinrar, att föreskrifter om optionsrätt för arren -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201).

dator sålunda tinnas, liksom bestämmelser om skyldighet för boställsnämnden
att jämka av pastoratet föreslagna arrendevillkor, om dessa icke befinnas
tillgodose optionsberättigad arrendators intressen. Vidare åvilar
principiellt nybyggnadsskyldigheten pastoratet, varjämte för självständigt
jordbruk avsedd bebyggelse ej må utan tillstånd av stiftsnämnden inskränkas
så, att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å bostället.

Efter dessa påpekanden framhåller utredningsmannen, att vissa ändringar
i anledning av den sociala arrendelagstiftningen dock äro påkallade
i boställsordningen och anför till en början i fråga om boställsnämnd
e n s sammansättning i huvudsak följande.

Fråga om förändring av arrendevillkoren vid arrende, som faller under
den sociala arrendelagstiftningen, skall, om överenskommelse ej träffas,
hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt lagen om skiljemän eller, om
skiljeavtal ej träffats mellan parterna, av vederbörande jordbrukskommission1.
I förstnämnda fall har arrendatorn ett direkt inflytande vid utseendet
av skiljemännen, i sistnämnda fall skall i kommissionen åtminstone en ledamot
vara arrendator av jordbruksfastighet. I båda fallen är sålunda arrendatorsintresset
representerat vid avgörandet av den föreliggande frågan.

Då det knappast kan vara tal om att göra dessa föreskrifter tillämpliga
vid utarrenderingen av löneboställena — det skulle i själva verket innebära,
att boställsnämnderna avkopplades från handhavandet av en av sina
viktigaste uppgifter, vilket för övrigt från arrendatorshåll icke ens ifrågasatts
— bör i stället övervägas lämplig förändring av boställsnämndernas
sammansättning. Om stiftsnämnden i stället för länsstyrelsen utser ordförande
i boställsnämnd, varom förslag även framlägges i detta sammanhang,
skall i stället för den av stiftsnämnden förordnade ledamoten på annat
sätt utses en ledamot. Möjlighet föreligger här att tillgodose arrendatorsintresset.
Att märka är emellertid, att boställsnämnd ej allenast har att
granska eller, som nu föreslås, upprätta förslag till arrendekontrakt och
därvid pröva frågor om arrendeavgifts storlek. Boställsnämnd skall också
bland annat verkställa ekonomiska besiktningar såväl å prästgård som å löneboställe,
upprätta förslag till normaluppskattningar och värdera till försäljning
ifrågasatt jord av ecklesiastik natur. Att i boställsnämnden insätta
en representant för det direkta arrendatorsintresset kan sålunda ej ifrågakomma.
Jordbrukskommissionens ordförande utses av Kungl. Maj :t. övriga
fyra ledamöter i kommissionen utses till lika antal av landstinget och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Det synes ur alla synpunkter
lämpligast, att någon av dessa båda korporationer utser en ledamot jämte
suppleant för honom i boställsnämnden. Bland annat ur synpunkten alt
hushållningssällskapets förvaltningsutskott kan sammanträda när som
helst under året föreslås, att denne ledamot utses av nämnda utskott. Samma
kompetenskrav, som gäller för syneman enligt nyttjandcrättslagen, bör
även gälla för denne ledamot liksom för den pastoratsvalde ledamoten i boställsnämnden.
Om vederbörande är jordägare eller arrendator torde icke
böra tillmätas betydelse — det väsentliga är, att han är socialt ansvarskän 1

Jämlikt lagen den JO juni 1917, nr 291, ha i. o. in. den 1 juli 1918 de på jordbrukskommissionerna
enligt nyttjanderättslagcn dessförinnan ankommande uppgifterna överflyttats till
särskilt inrättade arrendenämnder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

nande och har intresse för uppdraget. Valet torde med fullt förtroende
kunna läggas i förvaltningsutskottens händer.

Som förut antytts framlägger utredningsmannen i detta sammanhang
även förslag om att ordföranden i boställsnämnden skall utses av stiftsnämnden
i stället för — såsom för närvarande — länsstyrelsen. Efter att
ha framhållit att boställsnämnden sedan inrättandet år 1925 icke förändrats
i sin sammansättning i annan mån än att befogenheten att utse den ickepastoratsvalde
ledamoten 1932 överflyttats från domkapitlet till stiftsnämnden,
har Gynnerstedt lämnat en sammanfattande redogörelse för efter
1925 års boställsreform framkomna förslag i fråga om sättet för boställsnämndsordförandens
förordnande, därvid han i huvudsak anfört följande.

I propositionen 1932: 187, vari förslag till ny boställsordning framlades,
föreslogs icke någon ändring i boställsnämndens sammansättning. Tre
domkapitel hade föreslagit, att ordföranden skulle utses av domkapitlet.
Häremot invände föredragande departementschefen (sid. 259) bland annat
att nämndens beslut skulle få överklagas av domkapitlet, varför nämnden
borde erhålla en ganska fri ställning gentemot detta, och att länsstyrelsen
lättare komme i kontakt med lämpliga personer samt att den ekonomiska
besiktningen icke borde berövas den statliga karaktär, som den av ålder
haft.

Riksdagen, som införde stiftsnämnderna, gjorde icke någon ändring i
propositionens förslag om ett bibehållande av den hittillsvarande ordningen
för boställsnämndsordförandens tillsättande.

Vid 1941 års kyrkomöte väcktes av herr Turen motion (nr 19) om att
ordföranden i boställsnämnden skulle utses av stiftsnämnden, medan andre
ledamoten skulle utses av länsstyrelsen. Motionen bifölls emellertid icke av
kyrkomötet (kyrkolagsutskottets bet. nr 16).

I underdånig skrivelse den 11 maj 1942 föreslog stiftsnämnden i Visby,
att ordföranden i boställsnämnd skulle utses av stiftsnämnd. Tillika uttalade
stiftsnämnden, att ett vid nämnda kyrkomöte framkommet uppslag, att
andre ledamoten i boställsnämnden vid förfall för ordföranden skulle ersätta
denne, vore värt allt beaktande. Som motivering för framställningen
åberopade stiftsnämnden huvudsakligen motionen.

över stiftsnämndens förslag avgåvos utlåtanden av övriga stiftsnämnder
och kammarkollegiet. Sju stiftsnämnder tillstyrkte förslaget, varemot
fyra stiftsnämnder och kammarkollegiet avstyrkte, i varje fall för det dåvarande.
Flera stiftsnämnder — även sådana som förordade stiftsnämndens
i Visby förslag — vitsordade, att det nuvarande systemet ej medfört
olägenheter, emedan stiftsnämnderna beretts möjlighet att framföra önskemål
beträffande besättandet av ordförandeposterna. De stiftsnämnder, som
avstyrkte förslaget, framhöllo särskilt vikten av att ordförandena erhölle
en fri ställning gentemot stiftsnämnderna. Kammarkollegiet åberopade huvudsakligen,
att boställsnämndsordföranden borde ha en fri och självständig
ställning gentemot stiftsnämnden samt att den ifrågasatta omändringen
skulle kunna leda till byråkratisering av bostälisförvaltningen ävensom att
länsstyrelserna ägde bättre personkännedom och för övrigt i allmänhet toge
kontakt med stiftsnämnderna före tillsättningen.

Kunyl. Muj:ls proposition in 20i).

.''it

N id l()iti års kyrkomöte väcktes av hr Björkander motion (nr 22) om att
ordföranden i boställsnämnden skulle utses av stiftsnämnden och att den
icke-pastoratsvalde ledamoten, vilken tillika skulle vara ersättare för ordföranden,
skulle utses av domkapitlet. Kyrkomötet har i skrivelse nr 16
hemställt om vidtagande av åtgärder för sådan ändring i boställsordningen,
att ordföranden skulle utses av länsstyrelsen efter stiftsnämndens hörande
och att nyssnämnde ledamoten vid förfall för ordföranden skulle
fungera såsom ordförande.

Härefter framhåller utredningsmannen följande synpunkter till stöd för
det av honom upptagna förslaget, att stiftsnämnden hör anförtros uppgiften
att utse hoställsnämndsordförande.

En hoställsnämndsordförande torde icke hava någon kontakt med vederbörande
länsstyrelse i de angelägenheter, som beröra den ecklesiastika boställslagstiftningen.
1 stället är han hänvisad att av vederbörande stiftsnämnd
erhålla nödiga anvisningar, råd och upplysningar för ett rätt handh
avan de av sitt uppdrag. Vid sammanträden mellan stiftsnämnd och boställsnämndsordförande
diskuteras ingående olika spörsmål och framställda
förslag prövas för förvaltningens ändamålsenliga bedrivande. Ett
förtroendefullt samarbete mellan stiftsnämnd och boställsnämndsordförande
är en av de viktigaste förutsättningarna för att denna förvaltning skall
på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna bedrivas. Det torde icke
vara för mycket sagt, att boställsnämndsordförandena betrakta stiftsnämnderna
som sina huvudmän. Att boställsnämndsordförandena genom sin tillsättning
av vederbörande länsstyrelse skulle komma att intaga en mera
fristående ställning gentemot stiftsnämnderna torde böra hänvisas till de
teoretiska spekulationernas område. Ytterst bottnar denna spekulation i att
stiftsnämnd och hoställsnämndsordförande skulle hava att tillvarataga olika
intressen och att sålunda ett motsatsförhållande här skulle vara naturligt.
Ingenting vore mera verklighetsfrämmande än om dylika synpunkter
skulle vara avgörande. Skulle något byråkratisera denna förvaltning, skulle
det förvisso vara att framskapa det antydda motsatsförhållandet. Utgångsläget
är självfallet att stiftsnämnd och hoställsnämndsordförande
hava samma intressen att tillvarataga, nämligen att lagstiftningen inom
detta förvaltningsområde tillämpas praktiskt och på ett så föga omständligt
sätt som möjligt.

Ur synpunkten av förvaltningens rationalisering synes det därför vara
det rikligaste, att stiftsnämnderna utse hoställsnämndsordförande. Av
lättförklarliga skäl genomfördes detta ej vid denna lagstiftnings tillkomst.
Stiftsnämnderna skapades ju under riksdagens behandling av denna lagstiftningsfråga
och eu viss tveksamhet måste självfallet hava rått om på
vad sätt dessa nya förvaltningsorgan skulle komma att fungera. Länsstyrelserna
utsågo tidigare hoställsnämndsordförande och en fortsättning av
detta förfarande ansågs förmodligen minst riskfyllt. Propositionen byggde
också på den förutsättningen, att domkapitlet skulle kunna överklaga boställsnämnds
beslut. Inom riksdagen borttogos emellertid i stort sett domkapitlens
göromål med den nya hoställsförvaltningen och överlämnades dessa
göromål jämte andra till de nyinrättade stiftsnämnderna, vilka sistnämnda
hland annat icke kunde överklaga boställsnämndernas beslut. Pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20ti.

positionens uppställning kunde sålunda ej rimligtvis medgiva, att boställsnämndsordförandena
utsågos av domkapitlen.

Då stiftsnämnderna fungerat i nära 15 år och deras personkännedom
icke kan anses mindre än vederbörande länsstyrelses, synes den oforinlighet
nu böra upphöra, att länsstyrelserna utse boställsnämndsordförande.

Utredningsmannen ingår härefter på den av 1943 års arrendelagstiftning
påkallade revisionen av boställsordningens bestämmelser om byggnadsskyldighet,
brandförsäkringsplikt och underhållsskyldighet
samt anför.

Enligt boställsordningen kan arrendator tillförbindas att svara för ombyggnad
eller nybyggnad av laga hus ävensom att fullgöra pastoratet åvilande
brandförsäkringsplikt. I regel torde emellertid nybyggnadsskyldighet
med stöd av dessa bestämmelser icke hava ålagts arrendatorerna, men väl
skyldighet att gälda brandförsäkringsavgifterna för löneboställes laga hus.
Med hänsyn till föreskrifterna i den sociala arrendelagstiftningen torde
dessa bestämmelser böra utgå ur boställsordningen.

De sociala arrendebestämmelserna ålägga arrendator att allenast svara för
mindre reparationer å de för jordbruket nödiga byggnaderna. Nu gällande
utarrenderingsföreskrifter för publik jord, som till exempel beträffande
kronodomäner, universitetsjord och allmänna kyrkohemman, stadga emellertid,
att arrendatorerna skola tillförbindas svara för det fulla underhållet
av för jordbruket nödvändiga driftsbyggnader. Då dessa föreskrifter varit
föremål för omarbetning efter tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen,
och då samma skäl kunna åberopas för denna vidgade underhållsskyldighet
beträffande löneboställenas laga hus som vad angår byggnaderna
å nyss angivna fastighetskategorier, bör i boställsordningen stadgas,
att sådan underhållsskyldighet skall åvila arrendatorerna. 2 kap.
58—60 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom böra givas tillämplighet
vid utarrendering av löneboställena, dock med den ändring som betingas
av att arrendatorn skall svara för fullt underhåll och ej allenast för
mindre reparationer av löneboställes laga hus.

Vidare föreslår utredningsmannen, att jämväl 2 kap. 62 och 63 §§ nvttjanderättslagen,
vilka lagrum innehålla bestämmelser om överloppshus
och husbehovsfiske, böra erhålla motsvarande tillämpning
med avseende å löneboställena. Därjämte bör det i 65 § andra stycket
i samma kapitel meddelade stadgandet, jämlikt vilket vissa av de allmänna—
i och för sig dispositiva — arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen
skola ha tvingande karaktär beträffande de med den sociala arrendelagstiftningen
avsedda fastigheterna, enligt utredningsmannens mening
gälla även beträffande löneboställen, i den mån nämnda allmänna bestämmelser
äga giltighet i fråga om boställena. Då i den sociala arrendelagstiftningen
optionsrätten är knuten till ett arrendeinnehav av fem år,
synes det utredningsmannen självklart, att kvalifikationstiden för option i
boställsordningen bör förkortas från nuvarande sju år till fem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Övriga föreskrifter i den sociala arrendelagstiftningen
torde enligt utredningsmannens förmenande icke böra göras
tillämpliga beträffande löneboställena, enär avsikten med denna lagstiftning
ändock torde ha uppnåtts genom de av honom föreslagna ändringarna
av utarrenderingsbestäinmelserna.

Då ändrade föreskrifter om försäljning av kyrklig jord i annat sammanhang
äro föremål för utredning, har utredningsmannen ansett sig sakna
anledning att behandla denna fråga.

I sitt betänkande har utredningsmannen även ingått på frågan om a rrendevillkorens
bestämmande. Efter att ha erinrat om att
t. d. domänintendenten Bernhard Nilsson i det av honom år 1944 avgivna
betänkandet angående de ecklesiastika löneboställenas räntabilitet
m. in. föreslagit, att boställsnämnden skulle uppgöra förslag till arrendevillkor
vid upplåtelse av löneboställe, medan endast själva utarrenderingen
skulle ombesörjas av pastoratet, anför utredningsmannen vidare.

Mot det nuvarande sättet för utarrenderingen anmärkte Nilsson, att pastoratsmyndigheterna
i regel ägde ringa erfarenhet beträffande upprättande
av arrendeförslag och därmed sammanhängande frågor samt att det vore
svårt för boställsnämnden att ändra förslaget, emedan ett preliminärt kontrakt
redan ingåtts mellan pastoratet och arrendatorn. Då uppgörandet av
arrendeförslag och beslut om byggnadsarbeten icke skedde i ett sammanhang,
erhölles icke önskvärd enhetlighet och följdriktighet. En avgörande
förutsättning för uppnåendet av en tillfredsställande räntabilitet syntes
vara, att handläggningen och beslutanderätten i nu berörda hänseenden
sammanfördes till ett sakkunnigt organ, nämligen boställsnämnden.

I yttrandena över Nilssons betänkande fick hans förslag ungefär lika
många anhängare som motståndare. Avstyrkandena motiverades främst
med att förslagets genomförande skulle innebära en väsentlig rubbning av
grunderna för 1932 års boställslagstiftning. Pastoratens förvaltning skulle
endast bli en förvaltning till namnet, emedan för pastoraten blott skulle
komma att återstå rätten att antaga arrendator och skyldigheten att finansiera
byggenskapen.

Enligt utredningsmannens mening är det nuvarande systemet icke fullt
tillfredsställande. Han anser Nilssons förslag innebära betydande fördelar
och anför till stöd härför i huvudsak följande.

överflyttning till boställsnämnden av rätten att bestämma arrendevillkoren
torde i själva verket icke utgöra en så stor inskränkning i pastoratens
förvaltningsrätt som befarats. Redan nu har ju boställsnämnden långtgående
befogenhet i fråga om bestämmandet av arrendevillkoren. En överflyttning
kan därför betecknas som en cffektivisering och ett närmande i tiden
av denna befogenhet. Den alltmer detaljerade arrendelagstiftningen har
gjort behovet av sakkunnigt bistånd vid uppgörandet av arrendevillkoren
starkare. För att emellertid pastoratens förvaltningsrätt icke skall inskränkas
mer än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet har jag i mitt
förslag intagit en föreskrift om att boställsnämnden bör rätta sig efter pas Bihang

till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. AV 209

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

toratet-förvaltarens önskemål, såvida icke för ett frångående av önskemålen
samma förutsättningar föreligga som nu gälla beträffande boställsnämndens
rätt att ändra pastoratets förslag till arrendekontrakt.

Till den ekonomiska besiktning, i anslutning vartill bestämmandet av arrendevillkoren
skall äga rum, föreslår utredningsmannen, att obligatorisk
kallelse skall utgå till förutom pastoratet — jämväl arrendatorn. Samtidigt
med att boställsnämnden fastställer förslag till arrendevillkor, skall
enligt utredningsmannen nämnden fatta beslut, huruvida arrendatorn har
optionsrätt eller icke.

Utredningsmannen har jämväl föreslagit en revision av boställsordningens
bestämmelser om ändring av löneboställes disposition.
Han anför i denna fråga till en början i huvudsak följande.

Enligt de grundsatser, på vilka 1932 års boställsreform byggde, skulle
pastoratens förvaltning av boställena icke bindas av administrativa föreskrifter.
Boställsordningen innehåller därför inga bestämmelser om i vilken
form pastoraten skola tillgodogöra sig boställenas avkastningsförmåga.
Pastoratet är sålunda icke skyldigt att utarrendera ett för jordbruk lämpligt
boställe, ehuru detta dispositionssätt måste antagas vara det normala.
Denna pastoratens fria dispositionsrätt är dock i vissa avseenden inskränkt.
Enligt 21 § boställsordningen kan ändring meddelas i föreskrift rörande
vilka laga hus som skola finnas å boställe och enligt samma paragraf må
för självständigt jordbruk avsedd bebyggelse ej utan tillstånd av stiftsnämnden
inskränkas så, att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å
bostället. Vidare meddelas i 30 § särskilda bestämmelser om nedläggande
av arrende m. in., då optionsberättigad arrendator finnes.

I en av stiftsnämnden i Lund den 9 april 1943 hos Kungl. Maj :t i ämnet
gjord framställning har framhållits önskvärdheten av att boställs- och stiftsnämnderna
erhölle befogenhet att taga initiativ till ändrad disposition av
boställe. Stiftsnämnden har anfört, att åtskilliga boställsenheter med hänsyn
till deras storlek och beskaffenhet icke borde vidmakthållas såsom
självständiga jordbruk utan borde sammanslås med andra brukningsdelar,
utarrenderas obebyggda, disponeras för skogsodling eller dylikt. Det ekonomiska
intresset borde dock icke drivas längre än som vore förenligt med en
även ur social synpunkt sund förvaltningsprincip. I dessa frågor vore det
kyrkofonden, som hade det huvudsakliga ekonomiska intresset. Pastoraten,
som i de flesta fall uppbure tillskott från kyrkofonden, hade i allmänhet
ringa intresse av en rationellare boställsdisposition, emedan byggnadskostnader
avdroges vid normalavkastningsuppskattningen och minskad
boställsavkastning uppvägdes av ökat tillskott. De nuvarande bestämmelserna
gåve enligt stiftsnämndens mening icke boställs- eller stiftsnämnden
möjlighet att taga initiativ till åstadkommande av lämpligare boställsdisposition.

I Nilssons utredning berördes även frågan om ändrad disposition av boställen,
särskilt försäljning av oräntabla sådana.

Kammarkollegiet har i ämnet yttrat, att boställsnämndens nuvarande befogenhet
att bestämma om boställes bebyggelse torde, om den tillfullo utnyttjades,
kunna medföra det åsyftade resultatet, varför ändrade bestämmelser
knappast syntes påkallade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Härefter framhåller utredningsmannen de synpunkter, som enligt hans
mening tala för de av honom föreslagna ändrade bestämmelserna i boställsordningen
angående löneboställes disposition.

Med hänsyn till kyrkofondens intresse av att löneboställena disponeras
på förmånligaste sätt synes möjlighet böra skapas för kontrollmyndigheterna
att direkt ingripa för åstadkommandet av fördelaktigare disposition
av ett boställe. Visserligen torde myndigheterna redan nu kunna genom
påtryckningar indirekt framtvinga en bättre disposition, men erfarenheten
synes hava givit vid handen, att uttryckliga bestämmelser i ämnet
böra meddelas. Vid frågans bedömande måste också beaktas den intensifiering
av statskontrollen över jordbruksnäringen, som ägt rum efter
boställsordningens tillkomst. Det bör också erinras om den skärpta vanhävdslagstiftningen,
om strävandena att skapa tillräckligt stora och lämpligt
sammansatta brukningsenheter samt om den sociala arrendelagstiftningen.
Enligt ecklesiastika arrendestadgan skola frågor om ändrad disposition
av där avsedda fastigheter underställas Kungl. Maj :ts prövning. Liknande
bestämmelser torde böra införas även i boställsordningen. Den utvidgning,
som härigenom göres av kontrollmyndigheternas rätt att ingripa
i pastoratens boställsförvaltning, torde för detta fastighetsbestånds vidkommande
i praktiken icke vara av större betydelse.

I fråga om de av reformen betingade författningsändringarna
anser utredningsmannen — med hänsyn till att boställsnämnden hädanefter
skall fastställa arrendevillkoren för löneboställena och att nämnden
till ledning härvid skall av stiftsnämnden tillhandahållas kontraktsformulär
— att föreskrifterna i den sociala arrendelagstiftningen i huvudsak
icke behöva införas i boställsordningen; en hänvisning till nyttjanderättslagens
ifrågavarande bestämmelser syntes enligt hans mening vara
tillräcklig.

Yttranden.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har icke rests
någon erinran mot en revision av boställsordningen i princip efter grunderna
för de genom 1943 års sociala arrendelagstiftning ändrade eller nytillkomna
bestämmelserna i nyttjanderättslagen. Det har härvid ej heller från
något håll invänts, att från de sålunda reviderade delarna av boställsordningen
borde — såsom i nyttjanderättslagen — undantagas arrendefastigheter
med större areal odlad jord än 50 hektar.

De av utredningsmannens — här berörda — förslag som mötts av kritik
från remissinstansernas sida, ha varit de av honom förordade lösningarna
av frågorna om boställsnämndens sammansättning, underhållsskyldigheten,
arrendevillkorens bestämm
ande vid option och eljest och ändrad disposition av löneboställe.
Däremot ha de i betänkandet föreslagna bestämmelserna ro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

rande byggnadsskyldigheten, brandförsäkringsplikten
och optionsrätten i all huvudsak biträtts vid remissbehandlingen.

Bostadsnämndens sammansättning.

Vad först närmare angår boställsnämndens sammansättning, så har utredningsmannens
förslag, att nämndens ordförande framdeles skall utses
av stiftsnämnden, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna
eller sammanslutningarna med undantag av kammarkollegiet,
statskontoret, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län samt föreningen arrendatore.r av ecklesiastika hemman i Skåne
u. p. a.

Statens sakrevision, som biträtt förslaget, anser det vara ett organisatoriskt
fel i boställsförvaltningen, icke utan viss praktisk betydelse, att länsstyrelsen
utser ordförande i boställsnämnden. Vid boställsordningens tillkomst,
framhåller sakrevisionen vidare, torde väl denna ordning ha fallit
sig naturlig men, sedan stiftsnämnderna numera vunnit erforderlig stadga
och erfarenhet, bör det icke råda någon tvekan om att stiftsnämnden, som
främst står ansvarig för denna förvaltnings rätta utövande, bör få välja den
person, som närmast måste sägas vara organisationens nyckelman, nämligen
boställsnämndsordföranden.

Till stöd för sitt avstyrkande har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört i
huvudsak följande.

Man bör vid dryftandet av detta spörsmål hålla i minnet, att länsstyrelsens
uppdrag i fråga om ordförandetillsättningen otvivelaktigt tillkommit
för att åt ordföranden skapa en mera självständig ställning gentemot
stiftsnämnden. Även om, såsom den sakkunnige framhållit, något motsatsförhållande
mellan boställsnämnd och stiftsnämnd icke finns och heller icke
bör finnas, kan dock antagas att såväl arrendatorerna av löneboställena
som ock vederbörande pastorat komma att få större förtroende för en
nämndsordförande, utsedd av annan myndighet än den, som avgör besvär
över boställsnämnds beslut. Då sålunda tilliten till boställsnämndens objektivitet
möjligen genom förslaget kunde komma i fara, synes det länsstyrelsen
riktigare att bestämmelsen i vad angår utseende av ordförande i
nämnden blir oförändrad. Länsstyrelsen finner jämväl visst stöd för denna
uppfattning i det motstånd, som tidigare förslag till ändring i sättet
att utse ordförande rönt. Här behöver endast erinras om att 1946 års kyrkomöte
i anledning av motion i ämnet allenast hemställt om vidtagande av
åtgärder för sådan ändring i boställsordningen, att ordföranden utses av
länsstyrelsen efter stiftsnämndens hörande. Mot en ändring i enlighet med
detta uttalande synes ingen erinran kunna göras. I fråga om tillsättandet av
ordförandeposten skulle för övrigt härigenom endast bliva lagfäst, vad tidigare
sannolikt regelmässigt tillämpats, nämligen att länsstyrelse och stiftsnämnd
samråda i denna angelägenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr ''200.

De iyra övriga remissinstanserna, som motsatt sig utredningsmannens
förslag och ansett, att boställsnämndsordföranden fortfarande hör utses av
länsstyrelsen, ha åheropat i stort sett samma skäl härför som länsstyrelsen
i Malmöhus län.

I fråga om tillsättandet av den icke-pastoratsvalde ledamoten i boställsnämnden
ha kammarkollegiet, statskontoret, stiftsnämnderna i Uppsala,
Skara, Strängnäs och Göteborgs stift, stifts jägmästarna i Linköpings,
Skara och Strängnäs stift, ordföranden i boställsnämnderna i I och
II boställsdistrikten i Visby stift, statens sakrenision, svenska landskommunernas
förbund samt föreningen arrendatorer av ecklesiastika hemman
i Skåne u. p. a. förklarat sig icke kunna biträda vad utredningsmannen
härutinnan föreslagit, över förslaget i denna del har kammarkollegiet
gjort följande uttalande.

Kollegiet kan icke finna, att den sakkunniges förslag om att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott skulle utse en ledamot skulle på särskilt sätt
komma att tillgodose arrendatorns intressen. Hushållningssällskapet har
att främja lanthushållningen i länet men har icke fått sig tillagt någon
uppgift att särskilt söka tillvarataga arrendatorernas intressen. För att deras
intressen skola kunna på bästa sätt tillgodoses, torde det nog vara lämpligast
att meddela föreskrift om att antingen — såsom skett beträffande en
av de av förvaltningsutskottet utsedda ledamöterna i jordbrukskommissionen
— ledamoten skall vara arrendator, eller, vilket kanske hellre bör
kunna ifrågakomma, att, såsom yrkats av Föreningen arrendatorer av ecklesiastika
hemman i Skåne u. p. a., vederbörande arrendatorsförening skulle
ha att utse ledamoten.

Fn dylik ändring i boställsnämndens sammansättning bör emellertid enligt
kollegiets mening ej vidtagas, för så vitt icke starka skäl tala därför.
Härvid synes följande böra beaktas.

De ecklesiastika löneboställena förvaltas av pastoraten, men detta sker
under sådan kontroll av boställsnämnd och stiftsnämnd, att förvaltningen
i själva verket icke i högre grad skiljer sig från vanlig myndighetsförvaltning.
Vidkommande myndighetsförvaltningen må erinras, att såvitt angår
av domänstyrelsen förvaltad jord det icke ansetts erforderligt att i den
nämnd, som uppgör förslag till arrendevillkor, insätta särskild representant
för arrendatorsintresset. Vid den omarbetning av bestämmelserna i
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom, som verkställdes i anledning av den sociala arrendelagstiftningen
och resulterade i förordning den 10 mars 1944 (nr 69), föreslogs
ingen ändring av bestämmelserna om uppskattningsnämnden. Icke
heller föreslogs vid den av samma lagstiftning föranledda överarbetningen
av förslaget till 1945 års ecklesiastika arrendestadga, enligt vilken faoställsnämnden
har att verkställa arrendeuppskattning av i samma stadga avsedd
jord, någon ändring av boställsnämndens sammansättning. Det synes kollegiet
vid sådana förhållanden kunna starkt ifrågasättas, huruvida eu dylik
ändring kan vara för de ecklesiastika löneboställena behövlig.

Det må erinras, att boställsnämnden har ett flertal uppgifter, såväl enligt
bostälIsordningen som enligt andra författningar, vilka uppgifter icke

Ku ngt. Maj:ts proposition nr 209.

beröra arrendatorsintresset (ekonomisk besiktning av prästgård, värdeuppskattningar
enligt kyrkliga försäljningslagen och klockarboställslagen
m. in.). Med hänsyn härtill synes, därest det må befinnas erforderligt att
låta arrendatorsintresset särskilt representeras i nämnden, närmast böra
ifrågakomma att ordna saken så, att vid de förrättningar, som direkt beröra
arrendatorn (uppgörande av arrendevillkor och verkställande av ekonomiska
besiktningar å löneboställe), låta i nämnden ingå, förutom vanliga
tre ledamöter, en ytterligare ledamot, representerande arrendatorsintresset.
Eventuellt skulle detta kunna få bli beroende av om särskild framställning
därom göres av arrendatorn. Det må anmärkas, att även enligt
gällande bestämmelser i boställsordningen (ekonomisk besiktning å löneboställe)
liksom i ecklesiastik arrendestadga (arrendeuppskattning) arrendatorn
kan utöva inflytande i fråga om det organ, som skall verkställa förrättningen.
Han kan sålunda påfordra att i fall, då stiftsnämnden anser förrättningen
kunna företagas av allenast boställsnämndsordföranden, förrättningen
i stället skall företagas av nämnden i dess helhet.

Statskontoret, Som motsatt sig förslaget om ändring av sättet för boställsnämndsordförandens
tillsättning, anser att den icke-pastoratsvalde
ledamoten i boställsnämnden även i fortsättningen bör utses av stiftsnämnden.

Stiftsnämnderna i Uppsala, Skara, Strängnäs och Göteborgs stift, stiftsjägmästarna
i Linköpings och Skara stift, statens sakrevision, svenska
landskommunernas förbund samt Östergötlands läns ecklesiastika arrendatorsförening,
vilka biträtt utredningsmannens förslag angående ordförandens
tillsättning, föreslå att den icke-pastoratsvalde ledamoten skall
förordnas av länsstyrelsen. Enligt sakrevisionens mening torde vid valet av
denne ledamot avgörande hänsyn böra tagas till önskemålet, att denne bör
vara ombud för det allmänna för att vid förekommande förrättningar iakttaga
och bevaka det allmännas intresse. Bästa garantin härför synes sakrevisionen
vara, att länsstyrelsen finge förordna honom. Mot förslaget att
ifrågavarande ledamot skall utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
göres från sakrevisionens sida gällande, att förvaltningsutskotten
efter hushållningssällskapens omorganisation från och med ingången av år
1948 med största sannolikhet komma att tillsättas efter politiska linjer. Då
ett val av berörde boställsledamot enligt sakrevisionens mening på goda
grunder kan befaras härav påverkas, anser sig revisionen för sin del icke
kunna förorda en sådan lösning.

Ordföranden i boställsnämnderna i I och ll boställsdistrikten i Visby
stift anser att — om ordföranden i boställsnämnden skall utses av stiftsnämnden
— den icke-pastoratsvalde ledamoten bör förordnas av domkapitlet
eller eljest av länsstyrelsen framför hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Därest nämnde ledamot finnes böra väljas av förvaltningsutskottet föreslår
stiftsnämnden i Skara stift, att boställsnämnden vid ekonomisk besikt -

Kungl. Maj ds proposition nr 200.

ning av prästgård utökas med en av domkapitlet utsedd ledamot, som vid
sådan förrättning kan tillgodose kyrkliga och prästerliga intressen.

Av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap har ifrågasatts, huruvida
icke antalet ledamöter i boställsnämnden horde utökas till fyra och eu
av dessa utses av lantbruksnämnden.

Stiftsnämnderna i Härnösand och Visby hålla före, att den av förvaltningsutskottet
valde ledamoten bör vid förfall för ordföranden tjänstgöra
i sådan egenskap och den för ordföranden utsedde suppleanten inträda
som ledamot i nämnden. Enligt den förra stiftsnämnden bör vidare stiftsnämndens
ordförande och sekreterare medgivas befogenhet att i nödfall
vid brådskande förrättningar utse tillfällig ledamot i boställsnämnden.

Den icke-pastoratsvalde ledamoten hör enligt föreningen arrendatorer av
ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. utses av vederbörande arrendatorsförening;
föreningen anför till stöd för sin uppfattning följande.

Vi vilja med skärpa framhålla att om boställsnämnden skall hava
den föreslagna befogenheten, måste dess ledamöter väljas på ett sådant sätt,
att nämnden blir fullt ojävig. Vid alla ekonomiska uppgörelser mellan olika
parter i samhället är man mån om att de nämnder, som träffa avgöranden,
äro sammansatta på ett sådant sätt, att de olika parternas intressen väga
jämnt. En arrendesättning är att jämföra med ett skiljenäinndsbeslut i
t. ex. en lönefråga för en samhällsgrupp. Det finns ingen anledning, varför
vi ecklesiastika arrendatorer skulle vara sämre ställda än arrendatorer av
universitetsjord eller arrendatorer enligt de sociala bestämmelserna i nyttjanderättslagen.
För dessa båda slag av arrendatorer avgöras arrendesättningsfrågor
av en nämnd med jämvikt mellan de olika intressena. Vi få därför
föreslå t. ex. den föreskriften, att en av ledamöterna i boställsnämnden
skall utses av vederbörande arrendatorsförening. Att boställsnämnden även
har sådana funktioner att fylla som att hålla ekonomiska besiktningar samt
verkställa normaluppskattningar och värdera till försäljning ifrågasatt jord
synes icke vara några skäl mot att en arrendator sitter i boställsnämnden.
Tvärtom torde en sådan anordning vara till fördel även för nyssnämnda slag
av förrättningar. En arrendator är nämligen mer än de flesta insatt i hithörande
frågor. Naturligtvis finge arrendatorsrepresentanten, lika litet som
de andra ledamöterna i boställsnämnden, deltaga i de förrättningar, där
jävighet enligt vanliga grunder förelåg för honom.

De av utredningsmannen förordade strängare valbarhetsvillkoren för annan
ledamot i boställsnämnd än ordförande ha ansetts alltför snäva av
kammarkollegiet, stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Strängnäs och
Karlstad, länsstyrelsen i Göteborg, statens sakrevision, svenska landskommunernas
förbund samt svenska pastoratens riksförbund, vilka funnit
tillräckliga skäl ej föreligga för en dylik skärpning, som skulle göra det
svårt att alltid erhålla lämpliga personer, villiga att åtaga sig här ifrågavarande
ledamotskap. Enligt dessa remissinstanser böra de nuvarande valbarhetsbestämmelserna
gälla oförändrade. Stiftsnämnden och ordföranden
i boslällsnämnderna i I och It boställsdistriktcn i Visby stift förorda, att

K ungt. Maj.ts proposition nr 209.

de av utredningsmannen föreslagna kompetenskraven allenast böra avse
den pastoratsvalde ledamoten.

Däremot understryker Östergötlands läns ecklesiastika arrendatorsförening
betydelsen av att — såsom utredningsmannen föreslår — samma valbarhetsvillkor
föreskrivas för nämnda ledamöter, som i nyttjanderättslagen
uppställts för syneman. Dessa villkor anser arrendatorsföreningen
nödvändiga, därför att ledamöterna i boställsnämnden jämväl skola tjänstgöra
som synemän. Stadgas angivna kompetenskrav, erhålla enligt föreningens
mening båda parter en garanti för att synen verkställes av personer,
som äga tillräcklig erfarenhet vid sådana förrättningar.

I detta sammanhang må framhållas, att riksförbundet landsbygdens folk
funnit det anmärkningsvärt, att de nuvarande synereglerna i boställsordningen
bibehållits i utredningsmannens förslag, och framhållit följande.

Det torde vara ett allmänt känt faktum, att boställsnämnderna av arrendatorerna
allmänt betraktas såsom representanter för jordägaren. Då det
här gäller att i ekonomiskt avseende skilja mellan jordägare och arrendator,
bör vederbörande organ icke ha en sådan ställning, att ens misstanken
om partiskhet skall behöva uppkomma. Förbundet hemställer därför
att de i allmänna arrendelagen intagna synebestämmelserna komma att
tillämpas vid de ecklesiastika arrendena liksom redan nu gäller vid alla
övriga arrendeformer. Därvid förutsätter förbundet, att även de i sociala
lagstiftningen intagna synebestämmelserna komma att gälla i tillämpliga
delar.

Arvode åt ledamot av hostäilsuäinnd.

I den av sakrevisionen överlämnade promemorian har även upptagits
frågan om beviljande av särskilt arvode åt annan ledamot i boställsnämnd
än ordförande. Sakrevisionen anför härom följande.

Annan ledamot i boställsnämnd än ordföranden uppbär ej något arvode
ulan erhåller endast resekostnads- och traktamentsersättning av pastoratet
enligt rese- och traktamentsklass II C för resa, som påkallas av uppdraget.
Det har ansetts önskvärt, att sådana ledamöter även skola få komma
i åtnjutande av visst mindre dagarvode vid förrättningar, enär de numera
av ekonomiska skäl ofta visa sig obenägna att ställa sig till förfogande,
då de kallas att närvara vid syn och ekonomisk besiktning. Detta synes
utredningsmännen skäligt.

Den kostnadsökning för boställsförvaltningen, som här har ifrågasatts,
måste ses mot bakgrunden av de värden, som boställsnämnden är satt att
bevaka. Enbart i byggnadskostnader ha sedan 1933 i genomsnitt årligen nedlagts
mellan 3 och 4 miljoner kronor å boställena.

Sakrevisionens förevarande förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser utom statskontoret, som icke funnit tillräcklig
anledning biträda detta förslag.

Kungl. \laj:ls proposition nr 209.

Underhållsskyldigheten.

Såsom förut omnämnts, har hos remissinstanserna rått en enhällig uppfattning
om att den nuvarande legala möjligheten att tillförbinda boställsarrendator
skyldighet att svara för ny-, till- eller ombyggnad av löneboställe
bör borttagas. Beträffande omfattningen av arrendatorns underhållsskyldighet
ha däremot skilda meningar framkommit i remissinstansernas
yttranden.

Utredningsmannens förslag om det fulla underhållets läggande å arrendatorn
har tillstyrkts av samtliga i ärendet hörda myndigheter och hushållningssällskap
samt av svenska pastoratens riksförbund. Statens sakrevision
har doek härutinnan förordat en betydelsefull modifikation, vilken
sedermera vid remissbehandlingen av den av sakrevisionen åberopade promemorian
vunnit anslutning från några remissinstansers sida.

De i ärendet hörda arrendatorssammanslutningarna och riksförbundet
landsbygdens folk ha under hänvisning till vad nyttjanderättslagens sociala
bestämmelser stadga om underhållsskyldighetens fördelning mellan
jordägaren och arrendatorn avstyrkt utredningsmannens förslag i denna del.

Stiftsjägmästaren i Linköpings stift har. med biträdande av utredningsmannens
förslag, anfört:

Visserligen avviker Gynnerstedts förslag i denna del mot föreskrifterna i
den sociala arrendelagstiftningen, men utredningsmannens motivering för
sitt förslag synes mig vara så stark genom hänvisning till nyligen företagen
omarbetning av utarrenderingsföreskrifter för publik jord, som t. ex.
beträffande kronodomäner, universitetsjord och allmänna kyrkohemman,
att skäl till uppmjukning icke synes föreligga.

För Linköpings stifts vidkommande har, med endast få undantag, vederbörande
arrendatorer i arrendekontrakten ålagts full underhållsskyldighet
ända till tiden för den arrendeperiod som började den 14 mars 1947.
Vid sammanträde inför stiftsnämnden i juni månad 1946 med ordförandena
och stiftsnämndens ledamöter i boställsnämnderna överenskoms
nämligen att de sociala arrendebestämmelserna beträffande arrendators underhållsskyldighet
skulle efter den 14 mars 1947 tillämpas generellt å alla
löneboställen inom stiftet. Beslutet härom var efter ingående diskussion i
frågan enhälligt. Fn skälig, inom vissa gränser fixerad förhöjning av arrendebeloppen
skulle efter omläggningen företagas. Att nu företaga en omändring
och att endast efter något år återgå till förut tillämpad praxis i detta
hänseende • för den händelse utredningsmannens förslag skulle lagfästas
— synes mig icke möta några svårigheter, enär frågan om den ena eller
andra bestämmelsen om underhållet är en ekonomisk fråga, som ganska
lätt kan beräknas på ett rättvist sätt.

Skulle den föreslagna bestämmelsen bliva lagfäst, bortelimineras den ofta
besvärliga frågan vad som menas med mindre och större reparation, en
fråga som ofta torde komma alt skapa irritation mellan parterna. En bestämmelse
om full underhållningsskyldighet torde också komma att premiera
den duktige och ordentlige arrendatorn, vilken i tid botar de mindre
bristerna, varigenom underhållet på lång sikt blir billigare både för ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20,9.

rendatorn och pastoratet, givetvis under förutsättning att arrendebeloppets
storlek regleras efter den större eller mindre underhållningsskvldigheten.

Statens sakrenision anser tveksamhet kunna råda om lämpligheten av
att i boställsordningen, i motsats till vad som gäller enligt föreskrifterna i
clen sociala arrendelagstiftningen, stadga skyldighet för arrendatorerna att
svara för det fulla underhållet samt anför vidare.

I mera utpräglade jordbruksbygder med bärkraftiga jordbruk har det
uppenbarligen gått bra att ålägga arrendatorn att utföra även annan än
mindre reparation. Men i skogsbygderna, framförallt i mellersta delarna av
Sverige och i Norrland, skulle införandet av en tvingande bestämmelse om
att arrendatorn skall vara underhållsskyldig få mycket olyckliga verkningar.
Granskningsmännens erfarenheter, vilka för majoriteten av granskningsmännen
vunnits icke blott under själva granskningsarbetet utan
kanske främst under deras ordinarie gärning och verksamhet i dessa trakter,
tala för att i så fall icke obetydliga svårigheter kunna uppstå att få
fullgoda arrendatorer till boställena, bland annat i konkurrens med bolagen,
vilkas jordbruk, med vilka jämförelse kan komma i fråga, falla under
sociala arrendelagens bestämmelser. Härtill kommer, att det i praktiken
visat sig svårt att trots den mest energiska kontroll förmå arrendatorn av
ett mindre boställe att utföra alla de underhållsarbeten, som i så fall skulle
åligga honom att verkställa. Det blir ofta jordägaren, som i dessa bygder
slutligen får stå för kostnaderna. Granskningsmännen vilja därför för sin
del yrka på att nuvarande ordning med valfrihet för pastoratet i denna fråga
bibehålies.

önskvärt vore dock om denna valfrihet ej finge gälla oinskränkt från
fall till fall. Stiftsnämnden borde genom utfärdade anvisningar kunna förmå
pastoraten att regionalt följa en gemensam linje.

Som skäl för att införa obligatorisk skyldighet för arrendatorn att ombesörja
hela underhållet har angivits svårigheten att i det enskilda fallet
draga gränsen mellan större eller mindre reparation. Denna svårighet har
högst avsevärt överdrivits. Begreppet mindre reparation har numera blivit
noggrant exemplifierat. I följande uppräkning, vilken inryckts i de flesta
bolagskontrakt i Bergslagsområdet, äro de arbeten angivna, som äro att
hänföra till mindre reparationer: underhåll av rödfärgning och tjärstrykning,
underhåll av all inre målning, omsättning av tapeter, ersättande av
trasiga tegelpannor och lagning av spåntak, lagning av golv och trappor, reparation
av fönster och dörrar, omsättning av kakelugnar, ersättande av
löstagbara, skadade delar av spisar, inläggning av nya pallar i stall och ladugård,
reparation av häckar därstädes, förnyande av vindskidor, nock och
stuprännor å åbyggnaderna, lagning och erforderlig rensning av vatten- och
värmeledning samt brunnar jämte alla åtgärder i övrigt, som kunna räknas
till löpande underhåll.

I avgivna yttranden över sakrevisionens promemoria ha kammarkollegiet,
stiftsnämnderna i Uppsala, Lunds, Karlstads, Härnösands, Luleå och
Visby stift samt svenska landskommunernas förbund anslutit sig till sakrevisionens
förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Föreningen arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a., Östergötlands
läns ecklesiastika arrendatorsförening, Kronobergs läns arrendatorsförening
och riksförbundet landsbygdens folk ha -—■ med avstyrkande
av såväl utredningsmannens som sakrevisionens förslag — hävdat,
att arrendator av löneboställe icke skäligen bör åläggas större underhållsskyldighet,
än som i nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser
föreskrives för bland annat vissa bolagsarrendatorer, vilka allenast kunna
tillförbindas att utföra mindre reparationer. Förstnämnda sammanslutning
har på denna punkt anfört följande.

Förslaget att arrendatorn skall svara för även större reparationer å husen
betyder ett steg bakåt. År 1932 ansåg man det påkallat att normalt befria
arrendatorerna från alla större reparationer. Samma bestämmelse har för
vissa arrendatorer genom den sociala arrendelagstiftningen införts så sent
som den 1 januari 1944. De skäl, som föranlett dessa ändringar, torde alltjämt
gälla i full utsträckning. I allmänhet anser man sig icke med förtroende
kunna överlåta nybyggande åt arrendatorerna. Då synes det icke heller
logiskt att ålägga dem att utföra större reparationer. Om man undantagsvis
likväl skulle kunna göra det och om man då även räknar med att
kunna få reparationen utförd billigare genom arrendatorn än genom någon
annan, så är det ju ingenting som hindrar, att pastoratet eller annan
representant för jordägaren överlåter åt arrendatorn att mot särskild betalning
verkställa reparationen. I detta sammanhang kan påpekas, att arbetskraften
på jordbruket kanske snart är lika dyrbar som inom byggnadsbranschen.
I varje fall är det mera ont om arbetskraft till jordbruket än
inom byggnadsbranschen. Även detta talar mot att större reparationer skulle
åläggas arrendatorn. Vi anhålla, att hithörande sociala bestämmelser
i nyttjanderättslagen måtte komma att gälla i fråga om reparationsskvldighet
på laga hus å löneboställen.

Kronobergs läns arrendatorsförening anser, att några bärande skäl överhuvud
icke kunna åberopas för att en arrendator av publik jord skall kunna
åläggas större skyldighet beträffande underhåll av egendomens hus än
en arrendator av bolagsjord eller privatägd jord, då ägare av publik jord
innehar denna av samma skäl som bolag eller enskild spekulant, nämligen
i syfte att äga realkapital.

Arrendevillkorens bestämmande.

Den av utredningsmannen föreslagna överflyttningen av uppgiften att
upprätta förslag till arrendekontrakt från pastorat till boställsnämnd avstyrkes
av stiftsnämnderna i Uppsala, Linköping, Strängnäs och Västerås
såsom stridande mot grundprincipen i gällande boställsordning om pastoratets
självförvaltningsrätt med avseende å löneboställena; samma stiftsnämnder
göra gällande, att syftet med förslaget kan vinnas utan lagändring
genom ett intimare samarbete mellan boställsnämnd och pastorat, sådant
detta för närvarande praktiseras inom vissa stift.

Även om genom förslaget större likformighet vid arrendesättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

skulle uppnås inom boställsdistrikten, är stiftsnämnden i Linköping icke
övertygad om att en sådan likformighet under alla förhållanden skulle vara
till enbart nytta.

Hänsyn till de lokala förhållandena och till arrendatorerna måste eftersättas
och detta i sin tur kan säkerligen leda till konsekvenser, som kunna
vara till skada för det allmänna. Före tillkomsten av 1932 års boställslagstiftning
fanns en dylik likformighet. Den ansågs med allt skäl icke giva
tillräckligt utrymme för de lokala intressenas bevakande.

Stiftsnämnden i Växjö som — av samma skäl som nyssnämnda stiftsnämnder
— ställt sig tveksam till förslaget, anser, att bestämmelsen om
skyldighet för boställsnämnden att efterkomma av pastoratets ombud framställda
önskemål i varje fall bör omredigeras.

Pastoratsombuden utses i regel utan att erhålla några direktiv. Pastoraten
—- kyrkoråd eller stämma — lära för övrigt, såvitt angår nu ifrågavarande
förrättningar, knappast hava möjlighet lämna sådana, eftersom ett
blivande arrendebelopps storlek i hög grad blir beroende av bl. a. de byggnadsförbättringar,
som boställsnämnden beslutar inför den nya arrendeperioden.
I realiteten komme nu enligt den sakkunniges förslag pastoratsombudet
— som icke sällan saknar tillräckligt jämförelsematerial för en riktig
arrendesättning och som kan befaras icke helt kunna frigöra sig från
personliga hänsyn — att tillerkännas en befogenhet, som, om den utnyttjas.
i realiteten bleve större än pastoratens organ äga enligt nu gällande
ordning. Att åt en enskild person inrymma så stora befogenheter, som föreslagits,
måste därför bestämt avstyrkas.

Även stiftsnämnderna i Skara och Karlstad hysa betänkligheter mot förslaget
av principiell art men vilja likväl icke motsätta sig detsamma, stiftsnämnden
i Skara, enär inskränkningen i pastoratens förvaltningsrätt —
med hänsyn till skyldigheten i princip för boställsnämnden att efterkomma
av pastoratets ombud framställda önskemål — i realiteten icke blir så
stor och stiftsnämnden i Karlstad med hänsyn till att hittills gällande ordning
i vissa fall icke varit tillfredsställande.

Stiftsnämnderna i Lund, Härnösand, Luleå och Visby tillstyrka i huvudsak
förslaget. Stiftsnämnden i Lund har i sitt yttrande gjort följande
påpekande.

Stiftsnämnden anser det nödvändigt att när utarrendering berör boställen
med skog, tillfälle beredes stiftsjägmästaren att yttra sig över uppgjort
förslag till arrendekontrakt. Det skulle i motsatt fall kunna inträffa
att kontraktsförslaget icke komme att överensstämma med bestämmelserna
i fastställd skogshushållningsplan eller bleve stridande mot kravet
på en rationell skogsvård. Lämpligen torde föreskrift härom inarbetas i
tillämpningskungörelsen.

Till den föreslagna bestämmelsen att boställsnämnd skall meddela beslut,
huruvida arrendatorn äger optionsrätt, vill stiftsnämnden i Luleå foga
ett tillägg och anför härom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Enär tillämpningen av optionsrättsinstitutet icke sällan stöter på svårigheter
och konsekvenserna av en felbedömning kunna bli jämförelsevis
allvarliga, torde böra övervägas, huruvida icke — i analogi med föreskriften
i 32 § 4 st. boställsordningen — till den föreslagna paragrafen borde
fogas ett tillägg av innehåll att, i sådana fall, då inom boställsnämnden
vid beslut om optionsrätt yppas skiljaktiga meningar eller vederbörande
arrendator så påyrkar, ärendet skall hänskjutas till stiftsnämnden för
prövning och avgörande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget innebära, att
pastoratens självverksamhet beskäres på ett mycket olyckligt sätt, och
anser det inkonsekvent att låta boställsnämnden bestämma arrendevillkoren
samtidigt som den är skyldig efterkomma framförda önskemål.

Ur rationell synpunkt kan säkerligen den i förslaget ifrågasatta ändrade
anordningen beträffande förfarandet vid upplåtelse av löneboställe förordas,
framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län. men länsstyrelsen hyser
dock vissa betänkligheter mot en sådan väsentlig ökning av boställsnämndens
åligganden, som ändringen skulle medföra. Länsstyrelsen anför i fråga
om förslaget i denna del vidare.

Redan för närvarande torde det vara förenat med ej ringa svårighet att
finna lämpliga personer, som jämsides med sin borgerliga gärning ha tillräcklig
tid att helt ägna sig åt detta bestyr. Visserligen förutsätter förslaget
en ökning av de till ledamöterna utgående arvodena, men länsstyrelsen
är icke helt övertygad om att den antydda svårigheten härigenom
elimineras. — Även om § 25 i övrigt godtages, synes i allt fall den ovillkorliga
föreskriften beträffande boställsnämnds efterkommande av pastoratsombudens
framställningar vid arrendevillkorens bestämmande böra
ändras på så sätt, att paragrafen endast utsäger, att framställningarna i
görligaste mån beaktas eller med andra ord att ordet »skall» utbytes mot
»bör i görligaste mån».

Jämväl kammarkollegiet har framfört vissa kritiska anmärkningar mot
utredningsmannens förslag på denna punkt.

Med hänsyn till den rätt, som enligt förslaget förefinnes för nämnden
att frångå pastoratets önskemål — och som motsvarar den rätt till jämkning
i pastoratets kontraktsförslag, nämnden för närvarande har — samt
den återverkan arrendevillkoren enligt tillämpningskungörelsen kommer
att utöva vid fastställandet av normalavkastningen, torde pastoratets intressen
knappast kunna anses bliva åsidosatta om i stället föreskrives, att
nämnden skall efter samråd med pastoratet fastställa arrendevillkoren.
Sådant samråd synes också böra ske med arrendatorn, om dylik finnes.
Kollegiet föreslår, att stadgandet avfattas i enlighet härmed. Oaktat bestämmanderätten
sålunda skulle helt tillkomma boställsnämnden, torde
dock i stadgandet böra — närmast såsom direktiv för nämnden — bibehållas
föreskriften om att arrendevillkoren icke må strida mot gällande
bestämmelser eller lända till skada för bostället eller eljest för det allmänna
ävensom att villkoren, såvitt angår optionsberättigad arrendator, skola
tillgodose dennes berättigade intresse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Även om invändningar av principiell natur möjligen kunna riktas mot
förslaget, att boställsnämnden skall bestämma arrendevillkoren, anser sig
statskontoret likväl böra förorda detsamma med hänsyn till den effektivisering
av den ekonomiska förvaltningen av boställena, som det kan väntas
medföra. Bestämmelsen om skyldighet för boställsnämnden att efterkomma
av pastoratets ombud framställda önskemål bör dock enligt ämbetsverkets
mening utbytas mot en bestämmelse av innehåll att arrendevillkoren
böra fastställas med beaktande av de önskemål, som kunna
framställas av nämnda ombud.

Av övriga remissinstanser tillstyrka egnahemsstyrelsen samt hushållningssällskapen
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands
län helt allmänt vad utredningsmannen på denna punkt föreslagit. Ärkestiftets
pastoratsförbund och svenska pastoratens riksförbund avstyrka
däremot förslaget, riksförbundet under förmenande att, även om den föreslagna
ändringen i sättet för arrendevillkorens bestämmande icke är så
stor, den dock kommer att få betydande psykologiska verkningar genom
att minska pastoratens intresse för sina boställen och känsla av ansvar
för deras förvaltning. Östergötlands läns ecklesiastika arrendatorsförening
finner förslaget innebära en förbättring i jämförelse med nu gällande
ordning genom att det är ägnat att medföra större enhetlighet och
jämnhet i arrendevillkoren samtidigt som det lämnar mindre spelrum för
personliga synpunkter, sympatier och antipatier vid arrendeuppgörelsen.
Föreningen arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skane tillstyrker förslaget
men anser bestämmelsen om skyldighet för boställsnämnden att efterkomma
av pastoratet framställda önskemal böra utgå sasom oförenlig
med kravet på partslikställighet mellan pastoratet och arrendatorn.

Utredningsmannens förslag i denna del har föranlett de av statens sakrevision
tillkallade granskningsmännen till följande uttalande.

Granskningsmännen ha under sin reseverksamhet med stöd av erhållna
skriftliga uppgifter, kompletterade med muntliga upplysningar vid besök
å boställena, sökt att närmare från fall till fall bedöma skäligheten av utgående
arrendeavgälder. De ha därvid funnit, att arrendesättningen i allmänhet
måste anses mycket ojämn. Ofta har den också visat sig vara låg,
stundom alltför låg.

Orsakerna härtill torde vara flera. I första hand ha granskningsmännen
fäst sig vid den mellanställning, som boställsnämndernas ordförande ofta
kommit att intaga mellan kyrkofondens berättigade intresse a\ att skäliga
arrenden utgå och arrendatorernas önskan, att ett så lågt arrende
som möjligt sättes. Då pastoraten därvid av lokala personliga hänsyn
m. m. stundom visat sig benägna att mera se till den tilltänkta arrendatorns
än kyrkofondens bästa, har boställsnämndens ordförande utsatts
för ett tryck, som ej sällan medvetet eller omedvetet resulterat i eftergift
för pastoratens önskemål. Detta är så mycket mera förklarligt som preliminärt
arrendekontrakt ofta redan ingåtts mellan pastoratet och arrenda -

Knngl. Maj.ts proposition nr 209.

lorn, innan boställsnämnden blivit i tillfälle att pröva förslaget till arrendevillkor.
För boställsnämnden är det då svårt att genomdriva mera väsentliga
ändringar av förslaget. Pastoratsmyndigheterna äga genom sin
starkt lokala förankring vidare ej alltid tillräcklig erfarenhet att rätt avväga
ett arrendebelopps storlek.

Förhållandena beträffande arrendesättningen äro enligt granskningsmännens
mening sådana, att åtgärder böra vidtagas för åstadkommande av
en mera enhetligt och objektivt fastställd arrendenivå.

Efter att hava tillstyrkt ett av utredningsmannen framlagt förslag om
samordning i tiden av förrättningar för ekonomisk besiktning, arrendeuppskattning
och uppskattning av normalavkastning anföra granskningsmännen
vidare.

Däremot anse sig granskningsmännen icke kunna tillstyrka en överflyttning
av arrendevillkorens bestämmande till boställsnämnden och därmed
ej heller förslaget, att pastoratet skall anmäla till stiftsnämnden, om det
ej kan åstadkomma utarrendering i enlighet med av boställsnämnden
fastställt förslag till arrendekontrakt. En sådan ändring av den nu tillämpade
ordningen torde enligt deras mening få anses alltför ingripande i grunderna
för 1932 års boställsordning. Pastoratens förvaltningsbefogenheter
skulle därigenom på en vital punkt så komma att inskränkas, att deras intresse
för boställsförvaltningen med stor sannolikhet allvarligt äventyras.
Visserligen föreslår Gynnerstedt, att »vid bestämmande av arrendevillkoren
skall boställsnämnden efterkomma av pastoratets ombud framställda
önskemål, såvida de icke strida mot gällande bestämmelser». Det är dock
uppenbart, att en sådan bestämmelse kan leda till besvärliga slitningar.
Vinsten med reformen torde bliva relativt ringa. Förslaget kan icke heller
på grund härav tillstyrkas. Den utförda granskningen av arrendesättningen
har heller ej givit vid handen, att ett så radikalt botemedel behöver
tillgripas, som här ifrågasatts. Ett studium av de förfaranden, som av vederbörande
pläga tillämpas vid arrendeavgäldernas bestämmande, synes
även tala för att andra vägar böra beträdas, i varje fall i första hand.

En samordning av ovannämnda tre förrättningar, på sätt föreslagits,
praktiseras redan inom bland andra Uppsala, Växjö och Lunds stift.
Granskningsmännen ha tyckt sig finna, att i de fall så skett arrendesättningen
bättre speglat de faktiska förhållandena å boställena och framförallt
bättre stått i överensstämmelse med planerade iståndsättningar av
byggbeståndet. Vidare har uppmärksammats, att åtskilliga pastorat inom
liera besökta stift med förkärlek vända sig till bostadsnämndens ordförande
med begäran om att denne skall för deras räkning verkställa arrendeuppskattning.
Uppenbarligen finna pastoratsmyndigheterna det innebära
en fördel att kunna förelägga arrendatorn ett på sa sätt uppgjort
opartiskt förslag till arrendeavgäld. Flera stiftsjägmästare ha slutligen utöver
sina författningsenliga arbetsuppgifter nedlagt ett oegennyttigt och
förtjänstfullt arbete i samband med uppskattningen av normalavkastningen
för uppnående av en skälig och enhetlig arrendesättning. Arrendesättningen
utvisar i sådana fall eu bild, som är gynnsammare ju större stiftsjägmästarens
arbetsinsats varit.

Dessa förhållanden ha bibragt granskningsmännen den uppfattningen,
att det bör vara möjligt att förbättra arrendesättningen utan att tillgripa

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

införandet av en myndighetsförvaltning, som Gynnerstedts förslag i denna
del torde få anses innebära. Granskningsmännen vilja i stället i anslutning
till vad som på sina håll redan tillämpats förorda en ordning, enligt vilken
pastoratet med bibehållen rätt att bestämma arrendevillkoren borde söka
hjälp av och samarbete med boställsnämndens ordförande vid fastställandet
av arrendeavgäldens storlek. Genom boställsnämndsordförandens försorg
borde verkställas en såvitt möjligt objektiv arrendeuppskattning. Till
ledning vid denna uppskattning, som skulle utföras i anslutning till den
■ekonomiska besiktningen, borde tjäna vissa normer och riktlinjer, enligt
vilka bestämda värden kunde åsättas de på arrendeavgäldens storlek inverkande
faktorerna vid ett boställe, t. ex. arealen åker och äng av olika godhetsklasser,
byggnadernas omfattning, ändamålsenlighet och beskaffenhet,
ägofigurering och gårdens läge. Denna normerade skriftliga arrendeuppskattning
borde verkställas i god tid, innan pastoratet hade att i vanlig ordning
upprätta och underställa boställsnämnden arrendekontraktet för
godkännande. Vid pastoratens ställningstagande till förslaget till arrendeavgäld,
liksom i regel vid uppgörande av arrendekontrakt, förutsättes, att
samråd äger rum med boställsnämndsordföranden.

Granskningsmännen ha även lämnat en närmare redogörelse för det enligt
deras mening lämpligaste tillvägagångssättet vid en sådan arrendeuppskattning.

De remissinstanser, som yttrat sig över vad sakrevisionen i förevarande
fråga anfört, hava i allmänhet endast hänvisat till sina yttranden över utredningsmannens
förslag. Stiftsniimnden i Skara har efter att hava erinrat
om sin tidigare uttalade ståndpunkt i frågan — vilken egentligen motiverats
av önskemålet att erhålla en jämnare arrendesättning — beträffande
sakrevisionens förslag anfört följande.

Stiftsnämnden anser sig icke hava anledning ändra sin sålunda uttalade
mening men finner sig å andra sidan icke helt kunna bortse från att förslaget
kan för pastoraten synas innebära en sådan inskränkning i deras förvaltningsbefogenheter,
att deras intresse för boställsförvaltningen minskas.
Stiftsnämnden skulle därför enbart med tillfredsställelse se, om det ginge
att skapa garantier för en mera enhetlig arrendesättning utan att vidtaga
av Gynnerstedt ifrågasatta ingripande åtgärder. Den av sakrevisionen föreslagna
normerade skriftliga arrendeuppskattningen genom boställsnämndsordförandens
försorg anser stiftsnämnden dock icke kunna tillgodose detta
önskemål.

I likhet med sakrevisionen anser stiftsnämnden i Härnösand normerad
skriftlig arrendeuppskattning vara att föredraga framför en överflyttning
till boställsnämnden av det definitiva fastställandet av arrendevillkoren.

Kammarkollegiet ställer sig kritiskt mot det av sakrevisionens granskningsmän
framförda förslaget och framhåller.

Enligt utredningsmännen skulle boställsnämndsordföranden ha att verkställa
en arrendeuppskattning efter vissa normer (»en skriftlig normerad

Kungl. Maj.ts proposition nr 20!).

arrendeuppskattning»), varefter pastoratet skulle efter samråd med boslällsnämndsordföranden
upprätta arrendekontrakt och underställa detta
boställsnämnden för godkännande. Kollegiet kan emellertid icke finna, att
detta omständliga förfarande skulle medföra någon nämnvärd fördel i sak
för pastoratet. Boställsnämndsordförandens arrendeuppskattning och rådgivning
torde nämligen bliva av sådan betydelse vid arrendevillkorens uppgörande,
att pastoratets berättigade intressen knappast kunna anses bliva
åsidosatta, om i stället arrendevillkoren uppgöras omedelbart av boställsnämnden
efter samråd med pastoratet.

Andrad disposition av lönebostälie.

Utredningsmannens förslag att stiftsnämnd och boställsnämnd jämte pastorat
skola kunna taga initiativ till ändrad disposition av boställe biträdes
av stiftsnämnderna i Linköpings, Strängnäs, Växjö, Lunds, Göteborgs och
Luleå stift. Stiftsnämnden i Strängnäs stift anser, att ett sådant initiativ bör
mot pastorats bestridande leda till ändrad disposition allenast, då synnerliga
skäl för ändring föreligga. Stiftsnämnden i Västerås stift uttalar starka
principiella betänkligheter mot förslaget med hänsyn till risken för att
pastoratens självförvaltning på det kyrkligt ekonomiska området genom utökningen
av kontrollmyndigheternas befogenheter icke blir stort mer än en
fiktion.

Den föreslagna bestämmelsen att ärenden angående ändrad disposition
av boställe skall underställas Kungl. Maj :ts prövning och avgörande, tillstyrkes
i princip av stiftsnämnden i Lund, som dock anser densamma böra
begränsas att avse endast större förändringar i dispositionen. Stiftsnämnden
anför härom följande.

Stiftsnämnden förutsätter att smärre förändringar av arrendeområdets
storlek såsom t. ex. anläggande av betesvallar på skogsmarken, överförande
till skogsmark av mindre områden, som icke längre äro tjänliga för jordbruk,
eller mindre regleringar mellan tvenne bredvid varandra liggande
arrendelotter icke böra underställas Kungl. Maj :ts prövning. Dylika oväsentliga
ändringar av arrendeområdes storlek äro icke av den vikt, att de
böra föras under Kungl. Maj :ts prövning, som i onödan skulle fördröja utarrenderingsförfarandet.
En dylik mindre ändring av arrendeområdets
storlek skulle på grund av det ifrågasatta omständliga förfaringssättet troligen
i många fall icke komma till stånd även om densamma vore synnerligen
önskvärd.

Övriga sliftsnämnder med undantag av stiftsnämnderna i Skara och
Härnösand, vilka icke yttrat sig på denna punkt, ställa sig mer eller mindre
avvisande mot det föreslagna underställningsförfarandet. Återkommande
argument äro därvid, att stiftsnämnderna genom sin sammansättning
äro bäst skickade att pröva och avgöra frågor som dessa, där praktisk erfarenhet
och god lokalkännedom utgöra förutsättningar för den lämpligaste
lösningen och där skyndsam handläggning på grund av deras ofta bråd -

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 209

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

skande natur är av nöden samt att förslaget strider mot det under senare
tid allt oftare uttalade önskemålet om en decentralisering inom förvaltningen.

Stiftsnämnden i Uppsala har mot det av utredningsmannen föreslagna
underställningsförfarandet anfört följande.

Den sakkunniges huvudsakliga skäl för detta förslag synes vara, att den
ecklesiastika arrendestadgan innehåller samma föreskrift. Dock förmodar
han, att den utvidgning, som härigenom göres av kontrollmyndigheternas
rätt att ingripa i pastoratens boställsförvaltning, för detta fastighetsbestånds
vidkommande i praktiken icke torde vara av större betydelse. Redan
av denna anledning anser stiftsnämnden ändring obehövlig. Dessa ärenden
måste vidare redan enligt nuvarande lagstiftning underkastas prövning
av kontrollerande myndighet, nämligen stiftsnämnden. Förhållandet
här och i fråga om ecklesiastika arrendestadgan är icke analogt. Ihågkommas
må, att stiftsnämnden själv förvaltar arrendestadgan omfattande fastigheter
och att det därför kan vara befogat att även annan myndighet än
förvaltaren prövar hithörande förslag.

Ordföranden i bostadsnämnderna i I och II boställsdistrikten i Visby
stift har å förslaget i denna del framlagt följande synpunkter.

På grund av svårigheterna att på Gotland erhålla duglig och ekonomiskt
vederhäftig arrendator å helhetsarrende äro många boställen utarrenderade
i lotter för arrondering av närliggande jordbruk. Det har visat sig, att arronderingsbehovet
sällan är konstant. För en och annan fastighet växlar
det starkt med innehavarens familjeförhållanden, hälsa och arbetskraft,
anskaffning av jordbruksmaskiner och mera sådant. I lotter utarrenderade
boställen ha därför visat sig fylla ett viktigt socialt behov såsom regulatorer
för arronderingsbehovet. Det händer ganska ofta t. o. m. under bestående
arrendeperiod, att en arrendator på grund av att han nödgas inskränka
sitt jordbruk begär att få överlåta arrendelott eller del därav till
annan, som kan behöva utvidga sitt. Det synes knappast nödvändigt eller
ens lämpligt att besvära Kungl. Maj :t med frågor om sammanslagning av
ett par arrendelotter eller överflyttning av några tunnland jord från en till
en annan. Det skulle också ofta innebära sådan tidsutdräkt att avsikten
med dispositionsändringen skulle omintetgöras.

Inom stiftet har hittills ej funnits något fall, där det varit lämpligt ändra
disposition av ett boställe, där ej pastoratet självmant eller efter påpekande
från boställsnämnden ingått till stiftsnämnden med begäran härom.
I de flesta fall har sådan ändrad disposition medfört avsevärd vinst.

Här kräves emellertid möjligast smidiga anordningar. Från synpunkten
härav skulle det vara lämpligast om i fall, där pastorat, arrendator och boställsnämnd
äro ense, boställsnämnden bestämmer och i andra fall stiftsnämnden
på framställning av pastorat, arrendator eller boställsnämnd äger
förordna om dispositionsändring. Nödigt korrektiv finnes ju i rätten att
överklaga såväl boställsnämndens som stiftsnämndens beslut.

Efter att ha framhållit att förslaget komme att medföra en ytterligare
byråkratisering av boställsförvaltningen, en utveckling, som vore direkt
skadlig, anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Utredningsmännen8 misstro till den lokala förvaltningens förmåga att
sjalv pröva oeh avgöra uppkommande frågor skymtar tydligt fram i förslagets
dl §. Beslutanderätten har där överlåtits på Kungl. Maj:t i de fall.
då pastoratet ej vill ånyo utarrendera jordbruksboställe eller pastoratet öns
ar andra arrendeområdets storlek eller boställets egenskap av självständigt
eller osjälvständigt jordbruk. Då vad sålunda stadgats om löneboställe
aven skall galla särskild arrendelott, torde överdriften ligga i öppen dag
Ändring i föreslagen riktning skulle bidraga att ytterligare binda pastoratens
handlingsfrihet.

Kammarkollegiet tillstyrker förslaget på denna punkt med följande
motivering.

Det kan måhända synas tveksamt, huruvida den av Gynnerstedt föreslagna
författningsändringen må vara behövlig, detta särskilt som för närvarande
undersökes olika möjligheter att decentralisera förvaltningsärenfen^j.
. ,an(^ra s*dan kan åberopas vad den sakkunnige anfört om den intensifiering
av statskontrollen över jordbruksärenden, som numera är aktuell.
Med beaktande av sistnämnda förhållande och med hänsyn till att
initiativ till dispositionsändringar enligt betänkandet må tagas ej allenast

av pastorat utan ock av boställsnämnd och stiftsnämnd samt därtill att

motsvarande underställning äger rum, såvitt angår de i ecklesiastik arrendestadga
avsedda fastigheterna, torde tillräckliga skäl kunna anses föreligga
tor den sakkunniges förslag i denna del.

Från statskontorets sida ifrågasättes, huruvida icke Kungl. Maj :ts befattning
med ärenden angående ändrad disposition av boställe kunde be gränsas

till mera betydelsefulla frågor och här avsedda spörsmål av mindic
vikt överlämnas till kammarkollegiets avgörande.

Egnahemsstyrelsen framhåller, att lantbruksnämnderna, på grund av
sin befattning med fastighetsplaneringen inom jordbruket, ha ett starkt
intresse av hur frågor om ändrad disposition av boställe lösas, och ifrågasätter
därför, huruvida icke föreskrift bör meddelas om inhämtande av
lantbruksnämnds yttrande i dylika ärenden.

Svenska pastoratens riksförbund samt hushållningssällskapen i Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län tillstyrka förslaget.

Föreningen arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. anser
det olämpligt, att pastoraten själva skola kunna få driva jordbruk på boställena,
enär denna möjlighet stundom använts för att avkoppla en för majoriteten
inom pastoratet misshaglig arrendator och därigenom beröva
denne honom eljest tillkommande optionsrätt.

Statens sakrevision avstyrker de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna
om ändring av löneboställes disposition och anför till stöd
för sin uppfattning följande.

Grundläggande för frågan om huru bebyggelsen å ett boställe skall utformas
är dispositionen i stort av bostället. Beslut i viktigare byggnadsfrågor
böra därför föregås av omsorgsfulla överväganden rörande planeringen av

Kungl. Maj. ts proposition nr 209.

den för gården ifråga lämpligaste ekonomiska driftsformen med hänsyn
till föreliggande betingelser, såsom läge, jordmån, åkerareal och avsattningsförhållanden.
Även socialt hänsynstagande är påkallat. Granskningsmännens
erfarenheter giva otvetydigt vid handen, att denna fråga numera
i allmänhet väl beaktas. Försyndelser ha kunnat påvisas men dessa ligga
längre tillbaka i tiden. Strävan, icke minst från pastoratens sida, att beakta
dessa synpunkter på planeringen är omisskännlig och ej annat än i rena
undantagsfall har någon obenägenhet från pastoratens sida kunnat spåras
att följa" av boställsnämnd och stiftsnämnd givna anvisningar.

Att under sådana förhållanden införa och lagfästa en ordning, vilken giver
kontrollmyndigheterna befogenhet att ytterligare ingripa i pastoratens
dispositionsrätt av ett boställe och som därtill förutsätter, att frågor av
denna art skola underställas Kungl. Maj :ts prövning, synes helt onödigt.
Ett sådant av Gynnerstedt föreslaget steg i centraliserande riktning torde
dessutom komma att väcka stark misstämning hos pastoraten. Då granskningsmännen
funnit resultatet av den nuvarande ordningen tillfredsställande,
enligt vilken, såsom det visat sig, möjlighet i praktiken redan finnes för
boställsnämnd och stiftsnämnd att med beaktande av arrendatorernas berättigade
intressen genomföra en såsom önskvärd ansedd ändring av ett
boställes disposition, t. ex. genom att sammanslå det med andra brukningsdelar
eller helt eller delvis utlägga det till skogsmark eller utarrendera det
såsom sidobruk är någon ändring av gällande bestämmelser icke sakligt påkallad.

De remissinstanser, som yttrat sig över vad sakrevisionen anfört, inskränka
sig i allmänhet till att hänvisa till sina yttranden över utredningsmannens
förslag. I motsats till sakrevisionen anser kammarkollegiet, att
boställsnämnd och stiftsnämnd böra erhålla en uttrycklig rätt att taga
initiativ till ändrad disposition och framhåller.

Anmärkas må emellertid, att enligt ordalydelsen av 30 § 3 punkt bootällsordningen
initiativ till förändrad disposition kan tagas endast av pastoratet.
Även om boställsnämnd och stiftsnämnd möjligen redan nu kunna
indirekt framtvinga en förändrad disposition, synes det vara lämpligt, att
nämnda vederbörande erhålla en författningsenlig rätt att taga initiativ
till en dispositionsändring, som må vara önskvärd.

Föredraganden.

Såsom inledningsvis framhållits, förutsatte statsmakterna vid antagandet
av 1943 års sociala arrendelagstiftning, att jämväl den ecklesiastika boställsordningens
arrendebestämmelser skulle bli föremål för en revision i
syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse med nämnda lagstiftning.
Vid utformningen av det förslag till ändringar av boställsordningen,
vilket jag i detta sammanhang förordar, ha också i huvudsak grunderna
för de år 1944 ikraftträdda bestämmelserna i nyttjanderättslagen ansetts
böra vara normerande. Härvid har sålunda iakttagits den rätt naturliga regeln,
att utarrendering av ecklesiastik — liksom även annan publik —
jord bör ske efter i görligaste mån samma bestämmelser som genom all -

Kungl. Maj:Is proposition nr 209.

män lagstiftning fastställts till reglerande av rättsförhållandet mellan enskilda
jordägare och arrendatorer. Denna princip har även varit vägledande
vid de åren 1944 och 1945 företagna omarbetningarna av arrendebestämmelserna
för kronoegendomar och ecklesiastika arrendegårdar. I de
båda författningar, vari meddelats arrendeföreskrifter för dessa två kategorier
av publik jord, har den regel, som jag nyss framhöll som naturlig,
följts icke blott på det sättet, att nyttjanderättslagens tvingande stadganden
genom motsvarande föreskrifter i allmänhet gjorts tillämpliga vid utarrendering
av dylik jord utan även så, att allmänna lagens dispositiva arrendebestämmelser
i stor utsträckning gjorts ovillkorligt gällande för de
i nämnda författningar reglerade publika arrendena. Denna lagstiftningsgrundsats
fastslogs av statsmakterna redan vid antagandet av 1934 års förordning
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Samma
grundsats iakttogs sedermera år 1945 i den i administrativ ordning utfärdade
ecklesiastika arrendestadgan.

Då den år 1932 tillkomna ecklesiastika boställsordningen nu skall omarbetas
i syfte att däri införa vissa av arrendesociala synpunkter betingade
stadganden av tvingande natur, synas tungt vägande skäl tala för att revisionen
utsträckes dithän, att även nyttjanderättslagens dispositiva bestämmelser
göras bindande vid arrendeupplåtelser av ecklesiastika löneboställen,
i den mån icke avvikelser därifrån av särskild anledning befinnas i
vissa fall påkallade. Härigenom komme de i skilda författningar meddelade
arrendebestämmelserna för kronojorden och huvuddelen av den ecklesiastika
jorden — löneboställen och arrendegårdar — att i detta betydelsefulla
hänseende överensstämma.

Vad närmare angår de sociala arrendebestämmelsernas införande i boställsordningen,
finner jag tillräcklig anledning icke föreligga att här —
såsom i nyttjanderättslagen — begränsa dessa bestämmelsers tillämpning
till arrendefastigheter, omfattande högst 50 hektar odlad jord. De reviderade
föreskrifterna i boställsordningen böra sålunda enligt min mening
gälla beträffande samtliga löneboställen oavsett deras storlek.

Vid den av 1943 års sociala arrendelagstiftning föranledda omarbetningen
av arrendebestämmelserna för kronoegendomarna samt vid utformningen
av arrendestadgan för de ecklesiastika arrendegårdarna ansågos på
grund av föreliggande speciella förhållanden vissa av de sociala arrendebestämmelserna
icke böra göras tillämpliga på dessa jordbruksfastigheter.
Sålunda begränsades ej underhållsplikten för arrendatorerna till skyldighet
att utföra endast mindre reparationer. I stället ålades arrendatorerna
att städse i fullgott stånd underhålla vid egendomen befintliga byggnader
och dess övriga tillhörigheter. Härvid utgick man emellertid från, att denna
underhållsskyldighet icke borde omfatta andra arbeten än sådana, som
vore hänförliga till det normala underhållet. Mera omfattande reparationer,

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

vilka kunde betraktas som ombyggnad och påkallades av byggnadernas
förslitning trots ett tillfredsställande underhåll, förutsattes skola åvila den
publike jordägaren. En närmare redogörelse för de skäl, som ansågos böra
föranleda den här avsedda avvikelsen från nyttjanderättslagens sociala bestämmelser,
har lämnats i den proposition (nr 61), varmed förslag framlades
till 1944 års ändringar i förordningen angående kronoegendomarnas
förvaltning. Enligt min mening få dessa skäl anses äga motsvarande giltighet
med avseende å de ecklesiastika löneboställena. Jag finner mig därför
böra förorda, att de ecklesiastika boställsarrendatorerna ålägges en
underhållsskyldighet av samma omfattning som publika arrendatorer i
övrigt.

I detta sammanhang synes även föreligga anledning att ompröva boställsnämndens
sammansättning. Enligt vissa kyrklig-ekonomiska författningar
ankommer på boställsnämnd ett flertal betydelsefulla uppgifter, såsom
ekonomisk besiktning av löneboställe och prästgård, godkännande av
förslag till arrendekontrakt för löneboställe, arrendeuppskattning å ecklesiastik
arrendegård, uppskattning av löneboställes normalavkastning och
värdering av till försäljning ifrågasatt kyrklig jord. Boställsnämndens tre
ledamöter skola enligt boställsordningen vidare å löneboställe förrätta i
nyttjanderättslagen avsedda till- och avträdessyner ävensom särskilt påkallade
syner.

De i vissa stift bildade ecklesiastika arrendatorsföreningarna ha vid olika
tillfällen gjort framställningar om beredande av utrymme i boställsuämnd
för det speciella arrendatorsintresset. I sitt förslag har utredningsmannen
även sökt tillgodose de från arrendatorerna härutinnan framställda
anspråken genom att förorda en föreskrift av innebörd, att hushållningssällskapens
förvaltningsutskott framdeles skulle utse den ledamot i
boställsnämnden, som för närvarande förordnas av stiftsnämnden. Samtidigt
har utredningsmannen också föreslagit, att stiftsnämnden i stället
för länsstyrelsen skulle utse ordföranden i boställsnämnden. Den sålunda
föreslagna ändrade sammansättningen av boställsnämnden har mött erinran
från en del remissinstanser, av vilka några förordat helt andra lösningar
på denna punkt.

Vad först angår ordföranden i boställsnämnden, så ha enligt min mening
de vid boställsordningens tillkomst anförda skälen för att låta denne
förordnas av länsstyrelsen icke förlorat sin giltighet. Vid en revision av
boställsordningen efter grunderna för den sociala arrendelagstiftningen
synes även det förhållandet, att boställsnämnden i boställsförvaltningen
får en med nämnda lagstiftnings arrendenämnd delvis jämförlig funktion,
ytterligare tala för att länsstyrelsen alltjämt skall utse boställsnämndsordföranden.

Med hänsyn till att boställsnämnden eller dess tre ledamöter ha att å lö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

neboställe förrätta ekonomisk besiktning och syn ävensom, då optionsberättigad
arrendator finnes, avgöra arrendevillkoren vid fortsatt arrende,
vid vilka förrättningar de av nämnden fattade besluten i allmänhet få stor
ekonomisk betydelse för arrendatorn, synes mig framkomna yrkanden om
ändring av boställsnämndens sammansättning för att få de speciella arrendatorsintressena
företrädda inom nämnden icke skäligen böra avvisas.
Flera alternativa lösningar för att tillvarataga dessa intressen vid boställsnämndens
förrättningar äro enligt min mening tänkbara. Stort avseende
synes i detta sammanhang böra fästas därvid, att enligt nyttjanderättslagens
synebestämmelser jordägaren och arrendatorn i första hand äga att
själva utse synemän. Vidare gäller enligt den sociala arrendelagstiftningen,
att av arrendenämndens tre ledamöter den ene av de två av länsstyrelsen
utsedda ledamöterna skall vara arrendator av jordbruksfastighet. Enligt
min mening tala övervägande skäl för att vid den här avsedda revisionen
av boställsordningen ändra boställsnämndens sammansättning så, att en
ledamot — i analogi med vad som gäller i fråga om arrendenämnderna —
skall vara arrendator och utses av länsstyrelsen. Att boställsnämnden även
har att verkställa förrättningar, vilka icke beröra något arrendatorsintresse,
synes mig icke kunna anföras såsom argument mot den av mig föreslagna
ändrade sammansättningen. Mot förslaget kan riktas den erinran, att den
krets av lämpliga personer, varur nämnde ledamot skall utses, kommer att
i avsevärd mån beskäras. En dylik invändning är givetvis i viss mån berättigad.
Framhållas må emellertid, att urvalet icke är begränsat till de ecklesiastika
boställsarrendatorerna; även arrendatorer av annan publik jord
och av enskild jordegendom kunna givetvis ifrågakomma till dylika uppdrag.
I övrigt är jag övertygad om att den av mig förordade ändringen i boställsnämndens
sammansättning icke skall medföra svårigheter att finna
för ledamotskap i boställsnämnd lämpliga personer.

Tillräckliga skäl föreligga enligt min mening icke för den i vissa remissyttranden
föreslagna utökningen av antalet ledamöter i boställsnämnden
till fyra.

Den av utredningsmannen föreslagna skärpningen av valbarhetsvillkoren
för annan ledamot av boställsnämnd än ordföranden har av vissa remissinstanser
ansetts komma att i alltför hög grad reducera kretsen av
för dessa uppdrag i övrigt kompetenta personer. Från arrendatorshåll har
däremot understrukits betydelsen av de föreslagna strängare valbarhetskraven,
därest ledamöterna i boställsnämnden fortfarande skola tjänstgöra
som synemän.

För min del kan jag icke finna det nödvändigt att — såsom föreslagits
— för ledamot i boställsnämnd uppställa de för synemän föreskrivna kompetensvillkoren.
I fråga om de ledamöter — ordföranden och arrendatorsrepresentanten
— som enligt mitt förslag skola förordnas av länsstyrelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

torde tillsättningsmyndigheten utgöra en tillräcklig garanti för att endast
lämpliga personer utses. Beträffande åter de av pastoraten för tjänstgöring
i boställsnämnd utsedda ledamöterna, så pläga härtill utses kommunala
förtroendemän eller andra personer fullt skickade för ifrågavarande uppdrag.

För pastoratsvald ledamot gäller för närvarande som allmänt kompetenskrav,
att han skall vara valbar till nämndeman. Enligt min mening
bör — förutom det nuvarande särskilda kravet att ledamöterna i boställsnämnd
skola vara i orten boende, i lantbruks- och därmed sammanhängande
affärsförhållanden kunniga personer — uppställas vissa allmänna,
för samtliga ledamöter enhetliga behörighetsvillkor. Det för pastoratsvald
ledamot nu föreskrivna allmänna kompetenskravet synes mig, bl. a. med
hänsyn till det för innehav av nämndemansbefattning gällande bostadsbandet,
härvid icke lämpligen böra göras tillämpligt på jämväl de övriga
två ledamöterna i boställsnämnden. Däremot anser jag de allmänna personliga
kvalifikationsvillkor, som skäligen böra uppställas på ledamot i
boställsnämnd, med fördel kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med de enligt hyresregleringslagen för hyresnämndens ledamöter gällande
valbarhetsvillkoren. I det av mig förordade förslaget till ändringar i
boställsordningen ha också de allmänna kompetenskraven för samtliga boställsnämndsledamöter
i huvudsak anpassats efter hyresregleringslagens
motsvarande bestämmelser.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag ha framförts yrkanden
om en sådan ändring av boställsordningen, att syneförrättningar å
löneboställe skola verkställas av synemän, utsedda i den ordning nyttjanderättslagen
föreskriver. Som skäl för den yrkade ändringen skulle kunna
åberopas, att genom 1943 års lagstiftning synenämnderna — jämlikt 2 kap.
59 och 60 §§ nyttjanderättslagen — tillagts en befogenhet att efter företagen
undersökning av arrendefastighetens byggnadsbestånd ålägga jordägaren
att verkställa ny- eller ombyggnad eller större reparation, där byggnaderna
icke uppfylla lagens fordringar. I detta sammanhang måste dock
beaktas, att boställsnämnd vid minst vart femte år återkommande ekonomisk
besiktning skall tillse, att löneboställets bebyggelse håller en med
hänsyn till ortens förhållanden tillfredsställande standard. Härvid äger
boställsnämnd otvivelaktigt möjlighet att ålägga pastoratet ny- eller ombyggnad
eller reparation å löneboställe i större utsträckning än som erfordras
för att uppnå den sociala arrendelagstiftningens minimikrav å
arrendefastighetens byggnader. För förvaltningens enhetlighet måste det
vidare anses som ett nästan oavvisligt krav, att ekonomisk besiktning, arrendeuppskattning,
syn och uppskattning av normalavkastning verkställas
av samma personer. Besluten vid dessa förrättningar äro oftast beroende
av varandra på ett sådant sätt, att förrättningarna i realiteten måste be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

traktas som en enhet. Ett brytande härav skulle därför ytterligare komplicera
den ecklesiastika boställsförvaltningen. Med hänsyn till vad jag här
framhållit och då arrendatorsintresset genom den av mig föreslagna sammansättningen
av boställsnämnden kommer att bli företrätt inom nämnden,
anser jag mig icke böra förorda upphävande av boställsordningens
från nyttjanderättslagen avvikande bestämmelser om att boställsnämndens
ledamöter i denna sin egenskap jämväl skola vara självskrivna synemän.

I sitt förslag förordar utredningsmannen borttagande av den nu gällande
bestämmelsen, att pastoratet skall upprätta och underställa boställsnämndens
prövning och godkännande förslag till arrendekontrakt. Han
föreslår i stället, att boställsnämnden skall före arrendeupplåtelsen, i parternas
närvaro, hålla ekonomisk besiktning och i anslutning härtill bestämma
arrendevillkoren. Vid arrendeavtalets fastställande skall boställsnämnden,
enligt utredningsmannens förslag, vara skyldig att efterkomma
av pastoratet framställda önskemål, såvida de icke befinnas strida mot
gällande bestämmelser eller prövas lända till skada för bostället eller eljest
för det allmänna eller icke skäligen tillgodose optionsberättigad arrendators
intressen. Ett flertal remissinstanser ha ansett dessa förslag i
alltför hög grad inkräkta på pastoratens självförvaltningsbefogenheter med
avseende å löneboställena. Statens sakrevision har — med avvisande av
förslaget — förordat införande av den ordningen inom ramen för de nuvarande
bestämmelserna, att pastoratet skulle, sedan boställsnämndsordföranden
verkställt en normerad skriftlig arrendeuppskattning, efter samråd
med denne upprätta förslag till arrendekontrakt och underställa detta
boställsnämnden för godkännande.

Det synes råda en rätt enig uppfattning om att arrendesättningen vid
löneboställena för närvarande ofta påverkas av ovidkommande lokala och
personliga hänsyn och att till följd härav arrendenivån är alltför ojämn.
Åtgärder för att vinna mera enhetligt och riktigt avvägda arrendeavgälder
synas därför påkallade.

Härtill kommer, att vid utarrendering av löneboställe optionsberättigad
arrendator i regel finnes. Värdet av optionsrätten till fortsatt arrende är
självfallet i väsentlig mån beroende av de arrendevillkor, som fastställas
för den nästföljande arrendeperioden. Givet är, att boställsnämnden har
lättare att bestämma ett efter de faktiska förhållandena objektivt avvägt
arrendebelopp, om den icke såsom för närvarande får sig förelagt ett av
pastoratet upprättat förslag till arrendekontrakt. Såsom jag förut antytt
föreligger enligt den sociala arrendelagstiftningen möjlighet för optionsberättigad
arrendator att genom skiljenämndsförfarande hos arrendenämnd
få arrendevillkoren vid förnyat arrende objektivt fastställda.

Eftersom den föreslagna revisionen av boställsordningen väsentligen av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

ser att bättre tillgodose arrendatorsintresset, synas starka skäl tala för att
den sociala arrendelagstiftningens subsidiära skiljenämndsförfarande får
på ett principiellt motsvarande sätt bli normaliserande för boställsordningens
legala tillvägagångssätt för arrendevillkorens bestämmande. Med
hänsyn härtill och till vad jag i övrigt anfört i denna fråga anser jag mig
böra förorda en bestämmelse av den innebörden, att boställsnämnden, som
i boställsförvaltningen redan har en funktion liknande arrendenämndens
enligt den sociala arrendelagstifningen, skall — i anslutning till ekonomisk
besiktning, till vilken pastoratet och arrendatorn skola kallas — bestämma
arrendevillkoren vid boställsupplåtelse.

Vid samma förrättning, varunder arrendevillkoren bestämmas, synes
boställsnämnden böra meddela beslut, huruvida optionsrätt i det förevarande
fallet tillkommer arrendator.

Under senare år ha genomförts vissa för jordbrukets utveckling betydelsefulla
reformer, som bland annat avse att genom yttre rationalisering underlätta
bildandet av bärkraftiga brukningsdelar genom sammanslagning
eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark. Samtidigt ha
statsmakterna antagit en skärpt lagstiftning i syfte att erhålla en effektiv
uppsikt över nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller del därav
eller bortförande av för jordbruket erforderliga byggnader. I anslutning
till nämnda jordbrukspolitiska reformer har utredningsmannen i sitt förslag
förordat en revision av boställsordningens bestämmelser om förändring
av löneboställes disposition. Han har härvid föreslagit införande av
rätt för boställsnämnd och stiftsnämnd att — i likhet med pastorat enligt
gällande föreskrifter — taga initiativ till ändrad disposition. Enligt förslaget
skola ärenden angående ändrad disposition underställas Kungl. Maj :t
för avgörande. I vissa remissyttranden har förslaget avstyrkts såsom stridande
dels mot pastoratens självförvaltningsrätt beträffande löneboställena
och dels mot decentraliseringssträvandena inom statsförvaltningen.

Enligt min mening saknas anledning att vid tillämpningen av den allmänna
statliga jordbrukspolitiken bereda det betydande fastighetsbestånd,
som de ecklesiastika löneboställena utgöra, en särställning i förhållande
till övriga jordbruksfastigheter. På grund härav anser jag en omarbetning
av boställsordningens bestämmelser om löneboställes disposition nödvändig.

I sin egenskap av uppsiktsmyndighet beträffande boställsförvaltningen
har stiftsnämnden redan nu vissa befogenheter i ärenden angående ändrad
disposition av löneboställe. Stiftsnämnderna kunna emellertid för närvarande
icke mot pastoratets bestridande genomföra en dylik ändring.

Utredningsmannen har enligt min mening förebragt vägande skäl för att
tillägga boställsnämnd och stiftsnämnd rätt att taga initiativ till ändrad
disposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I 1945 års ecklesiastika arrendestadga har föreskrivits, att ärenden angående
sådan ändrad disposition av för självständigt jordbruk upplåtna
brukningsdelar, som avser upplåtelse för sambruk eller sammanslagning
med annan fastighet, skola underställas Kungl. Maj :ts prövning. Vidkommande
frågor om ändrad disposition av löneboställe torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke de år 1948 inrättade lantbruksnämnderna, vilka ha
att taga befattning med ärenden angående jordbrukets yttre rationalisering,
kunde på lämpligt sätt lokalt inkopplas i handläggningen av här
avsedda dispositionsfrågor. En utväg vore sålunda att låta avgörandet av
dylika ärenden stanna hos stiftsnämnden, därest denna och vederbörande
lantbruksnämnd i ärendet hade samma mening. Ett sådant förfarande
skulle rätt väl överensstämma med decentraliseringssträvandena inom
statsförvaltningen. Men härvid är att märka, att dessa ärenden i händelse
av besvär komme att prövas av regeringsrätten, medan lantbruksnämndens
avgöranden i dylika ärenden besvärsvägen gå till Kungl. Maj :t i statsrådet.
I detta sammanhang måste även framhållas den nuvarande ecklesiastika
boställsförvaltningens komplicerade natur. Denna förvaltning är
uppdelad på pastorat, boställsnämnd och stiftsnämnd. Att i nämnda förvaltning
därjämte införa ett i vissa frågor med stiftsnämnden sidoordnat
organ — nämligen lantbruksnämnden — med viss bestämmanderätt,
skulle ytterligare inveckla förvaltningsapparaten. Med hänsyn härtill anser
jag det ändamålsenligast, att ärenden angående ändrad disposition av
löneboställe — liksom för närvarande dylika frågor avseende ecklesiastika
arrendegårdar — skola av stiftsnämnderna underställas Kungl. Maj :t
för avgörande.

De dispositionsändringar, som sålunda böra underställas Kungl.
Maj :ts prövning, äro frågor rörande brukningsdels upphörande såsom
självständigt jordbruk genom nedläggande av bebyggelsen, skogsplantering
och dylikt, sammanslagning av för självständigt jordbruk upplåtna
brukningsdelar till en enhet och uppdelning av sådan brukningsdel i flera
arrendelotter för brukande. Till sistnämnda grupp av underställningsärenden
hör dock icke avskiljande av område, varigenom återstoden av
brukningsdelen för framtiden icke äventyras såsom självständigt jordbruk.

Statens sakrevision har ansett det skäligt, att annan ledamot i boställsnämnd
än ordförande borde komma i åtnjutande av visst mindre dagarvode
vid förrättningar, enär de numera ofta av ekonomiska skäl vore obenägna
att ställa sig till förfogande. Det av sakrevisionen framlagda förslaget
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser
utom statskontoret. Förslaget synes mig välgrundat, och jag biträder därför
detsamma. Liksom de nuvarande årsarvodena åt boställsnämndsordförandena
torde det föreslagna dagarvodet böra bestämmas av Kungl. Maj :t.
Dagarvodet bör utgå för förrättningsdag. Jag anser dagarvodet för närva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

rande skäligen böra avvägas till femton kronor. De sammanlagda kostnaderna
för dessa dagarvoden kunna beräknas till omkring 35 000 kronor för
år. Dagarvodena böra — i likhet med ordförandearvodena — utgå ur kyrkofonden,
i anledning varav en mindre ändring av kyrkofondslagen bör vidtagas.

På av Gynnerstedt anförda skäl anser jag vissa av de föreslagna sociala
arrendebestämmelserna böra göras tillämpliga å löneboställena genom en
hänvisning till nyttjanderättslagens ifrågavarande stadganden. Därest ett
dylikt hänvisningsförfarande icke användes, bleve en omfattande omredigering
av boställsordningens lagtext nödvändig. En sådan redaktionell omstöpning
synes mig lämpligen icke nu böra ske utan i stället övervägas vid
den kommande beredningen av de icke här upptagna förslag till ändringar
i boställsordningen, som jag inledningsvis berörde.

I överensstämmelse med det anförda har inom ecklesiastikdepartementet
utarbetats förslag till dels lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr iOOJ, dels ock lag om ändrad lydelse av
G § lagen den 30 augusti 1932 (nr 40å) om kyrkofond, vilka lagförslag
torde få såsom bilagor (1 och 2) fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende1.

Jag torde härefter få något beröra de olika detaljbestämmelserna i förstnämnda
författningsförslag.

Speeialmotivering till lagförslaget om ändringar i boställsordningen.

5 §.

Såsom på vissa håll redan tillämpas, synes länsstyrelsen i ärenden angående
utseende av boställsnämndsordförande lämpligen böra höra
stiftsnämnden, så att dess uppfattning i fråga om personvalet blir för
länsstyrelsen känd. En bestämmelse härom bör införas i boställsordningens
tillämpningsföreskrifter. Därest någon representativ arrendatorssammanslutning
finnes i stiftet, torde länsstyrelsen före förordnande av arrendatorsrepresentant
i boställsnämnd, om omständigheterna därtill föranleda,
böra inhämta vederbörande sammanslutnings mening.

Liksom vid avfattningen av 2 kap. 49 a § nyttjanderättslagen angående
arrendenämnd har vid utformningen av förevarande paragraf ansetts obehövligt
att uttryckligen angiva, att ersättare för ledamot, som skall vara arrendator
av jordbruksfastighet, jämväl måste uppfylla detta valbarhetsvillkor.

Med de nya bestämmelserna i tredje stycket avses att tillgodose önskemålet,
att mandattiderna för boställsnämndens ledamöter skola utlöpa
samtidigt.

1 Dessa bilagor ha här uteslutits. Det i bilaga 1 intagna lagförslaget, avseende ändringar i
boställsordningen, är — med de undantag beträffande 5 §, som framgå av statsrådsprotokollet
för den 31 mars 1950 — likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget.

K ungt. Maj:ts proposition nr 209.

Med den av mig föreslaena sammansättningen av boställsnämnden bör
självfallet det av, bland andra, kyrkomötet framförda förslaget, att vid förfall
för ordföranden den icke-pastoratsvalde ledamoten skulle inträda som
ordförande, icke genomföras.

19 §.

I denna paragrafs tredje stycke har vidtagits en formell ändring, som
sammanhänger med 1943 års ändringar i nyttjanderättslagen.

21 §.

Begreppet »laga hus» är i fråga om löneboställe bestämt på sådant sätt,
att någon motsättning icke torde uppkomma vid den föreslagna tillämpningen
av 2 kap. 59 och 60 §§ nyttjanderättslagen, i all synnerhet som syn
alltjämt skall förrättas av boställsnämndens tre ledamöter.

Den i nuvarande sista meningen av 21 § givna föreskriften om att stiftsnämndens
tillstånd erfordras för vittgående inskränkning av bebyggelsen
torde egentligen ej tillkommit av sociala motiv utan synes vara grundat på
omtanke om det i bostället nedlagda kapitalet. Stadgandet föreslås skola
utgå, då det avsedda fallet täckes av de föreslagna bestämmelserna beträffande
ändrad disposition i 31 §.

23 §.

Denna paragraf har omformulerats med hänsyn till att enligt förslaget
pastoratet icke längre skall kunna i arrendekontraktet tillförbinda arrendatorn
byggnadsskyldigheten och brandförsäkringsplikten men väl fortfarande
skall gentemot det allmänna ansvara för att boställets åker och äng
samt därtill hörande anstalter hållas i fullgott stånd.

25 §.

I de säkerligen sällsynta fall, då utarrcndering icke kan ske på de fastställda
villkoren, bör stiftsnämnden äga rätt förordna om omprövning av
arrendevillkoren eller själv föreskriva ändring av dessa. Även andra åtgärder
kunna tänkas. Det synes icke här möjligt att närmare bestämma de
olika åtgärder stiftsnämnden bör vidtaga i de skiftande situationer, som i
praktiken kunna uppkomma. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke
i gällande lioställsordning, men en förekrift i ämnet torde vara behövlig
efter den föreslagna ändringen beträffande sättet för arrendevillkorens
bestämmande.

26 §.

I fråga om arrendators rätt till fiske gäller enligt de sociala arrendebestämmelserna
i nyttjanderättslagen — 2 kap. 63 § — att arrendatorn ej må
förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade
jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där särskilda åtgärder
av jordägaren vidtagits för fiskets förbättrande, eller kräftfångst. lin -

Bi haag till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 209.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

ligt boställsordningens gällande bestämmelser är boställsarrendator icke
tillförsäkrad en dylik rätt till husbehovsfiske. Vid de omarbetningar av
arrendebestämmelserna för kronoegendomar och ecklesiastika arrendegårdar,
som vidtogos med anledning av 1943 års sociala arrendelagstiftning,
ansågs en motsvarande rätt till husbehovsfiske icke böra införas för arrendator
av dylik publik jord. En sådan husbehovsrätt synes mig icke heller
vid den förevarande revisionen av boställsordningen böra tillförsäkras de
ecklesiastika boställsarrendatorerna. Enligt mitt förmenande böra dock dessa
arrendatorer, där så kan ske utan olägenhet, i arrendekontrakten tilläggas
rätt till husbehovsfiske. Någon bestämmelse härom i boställsordningen
anser jag dock knappast vara erforderlig.

Jämlikt de sociala bestämmelserna i 2 kap. 64 § nyttjanderättslagen är
arrendator av jordbruksfastighet, belägen inom vissa angivna delar av norra
och mellersta Sverige, förbehållen viss rätt till husbehovsvirke och bete
å fastighets skog. Dessa bestämmelser upptogos först i 1909 års norrländska
arrendelag och ha därifrån år 1943 överflyttats till nyttjanderättslagen.
Motsvarande förbehåll har hittills icke varit stadgat med avseende å
skog tillhörande kronodomäner, ecklesiastika boställen och universitetsegendomar.
Anledning att nu föreskriva något sådant förbehåll beträffande
löneboställenas skogar synes mig icke föreligga.

Bestämmelserna i paragrafens andra moment avse i 24 § boställsordningen
angivna nyttjanderättsupplåtelser.

28 §.

Den föreslagna lydelsen av paragrafen innebär i likhet med den nuvarande,
att arrendatorn ålägges underhållsskyldighet i förhållande till icke
blott pastoratet utan även det allmänna.

30 §.

Den för vinnande av optionsrätt erforderliga minimitiden har sänkts
från nuvarande sju till — i sociala arrendelagstiftningen stadgade — fem år.

Såsom förutsättning för åtnjutande av optionsrätt gäller för närvarande
— förutom viss arrendetid — att arrendatorn under arrendetiden väl brukat
lönebostället. I likhet med vad som föreskrivits i de sociala bestämmelserna,
har i förslaget i stället stadgats som villkor för erhållande av optionsrätt
att arrendatorn icke påtagligen eftersatt sina förpliktelser i denna
sin egenskap.

Genom en ändring av paragrafens andra moment har den bl. a. arrendatorns
barn nu medgivna rätten att tillgodoräkna företrädarens besittningstid
för åtnjutande av optionsrätt även — såsom i ecklesiastika arrendestadgan
— tillförsäkrats arrendators make.

31 §.

Innan ärende angående dispositionsändring underställes Kungl. Maj :t

Kungl. Maj.ts proposition nr 209. 63

synes stiftsnämnden böra ha inhämtat vederbörande lantbruksnämnds
yttrande i frågan.

Avsikten med det nuvarande stadgandet i 31 § om tjänstinnehavarens hörande
vid antagande av arrendator får anses icke vara förenlig med de sociala
arrendebestämmelsernas syfte, varför stadgandet hör utgå.

35 och 36 §§.

I dessa paragrafer ha vidtagits vissa redaktionella ändringar, som betingas
av de föreslagna nya bestämmelserna angående byggnads-, underhålls-
och brandförsäkringsskyldighetens fördelning mellan pastorat och
arrendator.

38 §.

Den nu i andra stycket föreskrivna tiden av minst en månad för underrättelse
av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges ordförande har visat
sig vara onödigt lång och vållat olägenheter. Ofta utse pastoraten för helt
år eller annan tid vissa personer att representera pastoratet vid förrättningar.

I samma stycke har ordet bevisligen ansetts kunna utgå, då förrättningarnas
art icke alltid kräver delgivning genom rekommenderad försändelse.
Det bör ankomma på boställsnämndsordföranden att själv avgöra, i vilka
fall dylik försändelse bör användas.

Utarrendering av löneboställe berör ofta frågor, vilka ha inflytande på
skogsvården såsom arrendeområdets omfattning och gräns mot skogsmarken,
anläggande av kulturbeten, rätt till bete, slåtter och husbehovsutsyning.
Det har därför ansetts nödvändigt att — i ett nytt tredje stycke —
föreskriva, att stiftsjägmästaren skall underrättas om ekonomisk besiktning,
i samband varmed arrendevillkoren skola bestämmas.

39 §.

Jävsföreskrifterna i första momentet, som måst omarbetas med hänsyn
till de nya bestämmelserna om domarejäv i 4 kap. 13 § nya rättegångsbalken,
ha ansetts kunna ersättas med en enkel hänvisning till nämnda
bestämmelser. En liknande hänvisning finnes i nyttjanderättslagen beträffande
synemän.

57 och 58 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer om att besvär skola ha inkommit före
visst klockslag ha borttagits med hänsyn till bestämmelserna i 2 § andra
stycket lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden, som tillhöra
stats- eller kommunal myndighets handläggning insända handlingar med
posten nr. in.

Kungl. Majds proposition nr 209.

övergångsbestämmelserna.

Den nya lagstiftningen — med undantag av bestämmelserna om optionsrätt
— har ansetts icke böra rubba gällande avtal om arrendeupplåtelser,
som tillkommit före lagens ikraftträdande. Ett stadgande härom
har införts i lagens övergångsbestämmelser.

Av stiftsnämnderna meddelade förordnanden för ledamot och ersättare
i boställsnämnd böra upphöra vid lagändringens ikraftträdande. De nya
arrendatorsrepresentanterna böra av länsstyrelserna förordnas intill utgången
av den tid, för vilken ordföranden i boställsnämnden blivit förordnad.
Härigenom kommer mandattiden för båda av de av länsstyrelserna utsedda
ledamöterna i boställsnämnden att utlöpa samtidigt. Det har ansetts
böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser härom ävensom
att i övrigt utfärda i anledning av ikraftträdandet erforderliga övergångsf
öreskrifter.

Föredraganden hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över det upprättade
förslaget till lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
måtte, i vad förslaget innebär ändrade bestämmelser angående synemän,
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

C. A. Ekbom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30
mars 1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 24 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 10 mars 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om vissa ändidngar i ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), i vad förslaget innebure
ändrade bestämmelser angående synemän.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. länsbokhållaren Nils Hörjel.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Lagrådet har genom föredraganden inhämtat att med remissen åsyftas
lagrådets granskning av ändringarna i 5 och 39 §§ boställsordningen ävensom
av slutbestämmelserna i vad de röra nämnda paragrafer. I enlighet
därmed har lagrådet låtit sin granskning omfatta nu nämnda stadganden
i förslaget.

Beträffande de av pastoraten valda ledamöterna gäller för närvarande,
på grund av kravet på valbarhet till nämndeman, att de måste vara svenska
medborgare. Sistnämnda krav synes nu lämpligen böra uttryckligen stadgas
för samtliga ledamöter.

Justitierådet Beckman:

Med de i 5 § föreslagna kvalifikationerna för ledamöter i boställsnämnd
torde det stundom kunna möta svårigheter att finna lämpliga och villiga
personer bland »i orten boende». De citerade orden synas därför lämpligen
kunna ändras till »med ortsförhållandena förtrogna», något som i stort sett
lärer överensstämma med nuvarande praxis.

Kungl. Maj:ls proposition nr 209.

Jnstitieråden Gei jer, Lecli och Beckman:

Bestämmelsen i 5 § andra stycket att såsom tredje ledamot ej må inkallas
den som tillhör det av ärendet berörda pastoratet, är hämtad från stadgandet
i dess gällande lydelse. Enligt förslaget är det emellertid icke föreskrivet
att den av pastoratet utsedda ledamoten skall ha sitt hemvist inom
valkretsen. Innebörden av förstnämnda bestämmelse framstår därigenom
mindre klart. Anses det nödvändigt — något som dock synes kunna ifrågasättas
— att ovillkorligen upprätthålla berörda hinder för ledamots inkallande,
torde därför bestämmelsen böra förtydligas. I annat fall synes den
böra utgå; det skulle då bli enligt jävsreglerna som det finge bedömas om
hinder i visst fall skulle anses föreligga.

Regeringsrådet Quensel:

Förslaget förutsätter att det alltid finnes två i orten boende jordbruksarrendatorer,
som uppnått 25 års ålder, äga vissa andra personliga kvalifikationer
och äro villiga att mottaga uppdrag som ledamot respektive
suppleant i boställsnämnd. Låt vara att kraven å bostad i orten och å vissa
insikter äro något tänjbara samt att jordbruksarrenden äro vanliga företeelser,
så synes dock icke alldeles uteslutet, att förslagets genomförande
kunde medföra att lagtillämparen i ett eller annat fall ställdes inför en
uppgift, som icke kunde lösas utan ett uppenbart avsteg från lagens bestämmelser.
Försiktigheten synes därför bjuda att antingen kravet å bostad
i orten eller kravet å innehav av jordbruksarrende förklaras kunna efterges
eller på visst sätt modifieras, om det erforderliga antalet ledamöter och
suppleanter eljest ej kan uppnås.

I likhet med vad nu gäller skulle enligt förslaget till tjänstgöring i varje
särskilt fall inkallas den av de av pastoraten utsedda ledamöterna, som
med hänsyn till boställets belägenhet eller eljest funnes lämpligen böra
tjänstgöra, dock ej den, som tillhör det av ärendet berörda pastoratet. Till
grund för sistnämnda förbehåll synes ligga tanken att, enär pastoratet intager
partsställning, medlemskap av pastoratet gör ledamot i nämnden
jävig. Förbehållet skulle då vara en erinran om jävsregeln i 39 §, och även
andra än de av pastoraten utsedda ledamöterna skulle få anses jäviga, så
snart de hade sitt hemvist i det ifrågavarande pastoratet. Emellertid är det
förevarande stadgandet i denna del ej fullt klart till sin innebörd, och en
sådan tolkning som här angivits synes i alltför hög grad utvidga jävsanledningarna.
Däremot finnes skäl att från tjänstgöring utesluta den, som
utsetts av det pastorat, varom fråga är, enär denne ledamot eljest skulle
komma att fungera som ett slags av part utsedd skiljeman men sakna motsvarighet
å andra partssidan. Orden »dock ej den, som tillhör» torde därför
böra ändras till »dock ej den, som utsetts av».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Statsrådet Quensel anmäler efter gemensam beredning med cheferna för
justitie- och jordbruksdepartementen lagrådets den 30 mars 1950 avgivna
utlåtande över det den 10 mars 1950 till lagrådet remitterade förslaget till
lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932
(nr 400).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I likhet med två av lagrådets ledamöter anser jag skäl tala för att i 5 §
första stycket lagförslaget utbyta det för boställsnämndens ledamöter stadgade
valbarhetsvillkoret, att de skola vara i orten boende, mot en föreskrift
om att de skola vara med ortsförhållandena förtrogna. Ett kompetenskrav
av den föreslagna innebörden gäller för närvarande beträffande synemän
enligt nyttjanderättslagen och för ledamöter i uppskattningsnämnd enligt
1934 års förordning angående grunder för förvaltningen av kronoegendom.
Såsom lagrådet framhållit synes i samma stycke böra införas en bestämmelse
om att ledamot i boställsnämnd skall vara svensk medborgare. I 5 §
andra stycket anser jag — med beaktande av vad lagrådets ledamöter därom
anfört och med hänsyn till grunden för stadgandet — ordet »tillhör»
böra utbytas mot uttrycket »utsetts av».

Vid förevarande ärendes föredragning i statsrådet den 10 mars 1950 föreslog
jag bl. a. en sådan ändring av 5 § ecklesiastik boställsordning, att
särskilt arvode även skulle utgå till annan ledamot än ordförande i boställsnämnd.
Införande av dylika ledomotsarvoden, som skulle utgå ur kyrkofonden,
påkallade jämväl en ändring i 6 § lagen om kyrkofond, vartill förslag
också upprättats inom ecklesiastikdepartementet. (Bilaga 2 till statsrådsprotokollet
i detta ärende den 10 mars 1950.) Då jag emellertid senare
i dag ämnar förorda, att proposition skall avlåtas till riksdagen angående
finansieringen av kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m„ innefattande bl. a. förslag till ändringar i lagen om kyrkofond, avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

jag att därvid även föreslå upptagande i nämnda proposition av förslag till
den för ledamotsarvodenas bestridande ur kyrkofonden erforderliga ändringen
av kyrkofondslagen.

Föredraganden hemställer därefter, att det sålunda ändrade förslaget till
lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning måtte föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin.

SVENSKA

TRYCKERIAKTIEBOLAGET
STOCKHOLM 1950

500520