Kungl. Maj:ts proposition nr 209 (Proposition 1937:209)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68
s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn beräkning
av strafftid, m. m.; given Stockholms slott den 5 mars
1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) om
verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av
internering av återfallsförbrytare.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid,1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

3 §•

Vållar den---strafftiden inräknas.

Skall, enligt vad därom särskilt stadgas, verkställighet av straffarbete eller
fängelsestraff anses avbruten under tid då fången undergår straff för ordningsförseelse,
må den tid, varunder sådant avbrott äger rum, ej heller inräknas
i strafftiden.

Har avbrott i verkställigheten av straffarbete eller fängelsestraff uppkommit
till följd därav att fången med vederbörligt tillstånd besökt närstående
under dennes sjukdom eller bevistat närståendes begravning, pröve fångvårdsstyrelsen,
huruvida tiden för avbrottet skall inräknas i strafftiden. Beslutet
skall gå i verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse se SFS 1929: 324.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90)
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

angående

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff skall införas en ny paragraf, betecknad
11 a §, av följande innehåll, dels ock att 13 § samma lag skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

11 a §.

Enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, fångvårdsstyrelsen må tillstånd lämnas fånge att besöka
närstående, som är svårt sjuk, så ock att bevista närståendes begravning.

13 §.

Fånge, som---äger utfärda.

I fråga örn svårare ordningsförseelse, som begås under avtjänande av
straffarbete på viss tid eller fängelse, må Konungen ock förordna att straffarbetets
eller fängelsestraffets verkställighet skall, efter beslut av fångvårdsstyrelsen,
anses avbruten under tid då fången undergår straff för förseelsen,
dock högst fjorton dagar varje gång. Ej må på grund av vad sålunda stadgats
verkställighet av straff anses avbruten längre tid än som sammanlagt
motsvarar en tredjedel av strafftiden, ej heller i något fall mera än sammanlagt
tre månader.

Beslut av fångvårdsstyrelsen, varom i andra stycket sägs, skall gå i verkställighet
utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) örn
verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 april 1927 om verkställighet av
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Angående rätt — — fängelsefånge stadgas.

Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes
stadgat örn tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjukdom
eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn
ändrade bestämmelser angående beräkning av strafftid m. m. samt anför:

»Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts den 20 april 1934 lämnade bemyndigande
chefen för justitiedepartementet genom beslut den 16 februari 1935 uppdragit
åt vissa sakkunniga att upprätta och inkomma med förslag till förordning
om fånges vård och behandling, ha dessa den 30 mars 1935 avlämnat av motiv
åtföljda förslag till förordning angående vård och behandling av personer,
intagna i statens fångvårdsanstalter, samt till lag om ändrad lydelse av
3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning
av strafftid.

Enligt förslaget till ändring i 1898 års lag skulle där upptagas dels en bestämmelse
att i strafftiden ej finge inräknas den tid fånge för disciplinär förseelse
hölies innesluten i straffcell, dels ett stadgande av innehåll, att om avbrott
i straffets verkställighet uppkomme därigenom att fånge med vederbörligt
tillstånd besökte anhörig eller annan närstående, som vore svårt sjuk, eller
bevistade anhörigs eller annan närståendes begravning, den tid varunder avbrottet
ägde rum skulle inräknas i strafftiden, därest fången inom föreskriven
tid återvände till straffanstalten. Tillstånd till sadant besök eller bevistande
av begravning skulle, enligt stadgande i förslaget till förordning, få
av fångvårdsstyrelsen meddelas fånge som tillhörde någon av vissa angivna
kategorier, dock endast såvida fara för missbruk syntes utesluten.

över de sakkunnigas förslag lia efter remiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
svenska fångvårdssällskapet och Sveriges fångvårdsmannaförbund.

Såvitt de sakkunnigas förslag enligt vad förut angivits avse möjliggörande
av avbrott i straffverkställighet kräves för deras genomförande riksdagens
medverkan. Dessa delar av förslagen torde jag nu få upptaga till behandling.

Någon bestämmelse, åsyftande att för visst tint tille bereda fänge möjlighet
till permission från straffanstalten, förekommer ej i vår

Kungl. Majlis proposition nr 209.

lagstiftning. Fångvårdsstyrelsen har emellertid ansett sig kunna lämna fånge
bistånd att under bevakning besöka en svårt sjuk nära anhörig eller bevista
en nära anhöngs begravning, när det kunnat ske utan att därför åtgått mera
an en dag. Har den anhörige varit bosatt å ort, långt avlägsen från den
straffanstalt där fången varit intagen men belägen i närheten av annan
straffanstalt, har styrelsen låtit förflytta fången till sistnämnda anstalt.

De sakkunniga uttalade såsom sin mening, att fångvårdsstyrelsen borde
erhålla utrycklig befogenhet att i vissa ömmande fall bevilja fånge permission
från fångvårdsanstalt, men att sådant medgivande finge lämnas endast
om fara for missbruk syntes utesluten. Till närmare motivering av den föreslagna
lagändringen i denna del anförde de sakkunniga:

Erforderliga anordningar måste givetvis träffas för tillsyn över fången under
permissionen. Permissionen bör ordnas så, att den icke medför avbrott
i verkställigheten av straffet, respektive förvaringen och interneringen. Det
kan emellertid inträffa, att dylikt avbrott måste äga rum. Återvänder fången
inom föreskriven tid till fångvårdsanstalten efter att hava besökt den anhörige
eller närstående eller bevistat den anhöriges eller närståendes begravning,
bör enligt de sakkunnigas åsikt den tid varunder avbrottet
ager rum inräknas i strafftiden. Missbrukar fången däremot det
honom givna förtroendet genom att icke använda permissionen för uppgivet
ändamål eller genom att icke inom föreskriven tid återkomma till anstalten,
bör tiden för avbrottet icke inräknas i strafftiden.___Beträf fande

förvarad och internerad erfordras icke något särskilt lagstadgande härutinnan,
da jämlikt 7 § andra stycket förvaringslagen och 14 § interneringslagen
vad i 3 § lagen den 1 juli 1898 finnes stadgat angående verkan av avbrott
i straffverkställigheten skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
da det gäller att beräkna minimitid för förvaring samt interneringstid. Där
ändring i meddelat förordnande örn verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff
ådömts, skulle påkallas av avbrott i verkställigheten, synes böra
galla vad i sista stycket av kungörelsen den 10 december 1909 angående sådant
förordnande sägs.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag har fångvårdsstyrelsen förklalat
sig så mycket mindre lia något att i princip erinra däremot, som styrelsen
redan i enstaka fall utan uttrycklig författningsföreskrift sökt bereda möjlighet
till besök varom nu vöre fråga, därvid styrelsen dock aldrig kunnat medgiva
besök som skolat avbryta straffverkställigheten, d. v. s. räcka mer än
en dag. Styrelsen har emellertid anmärkt, att grunderna för den ifrågasatta
anordningen borde regleras genom införande av bestämmelser i lagen den
24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Även
beträffande de ifrågasatta bestämmelsernas närmare innehåll har styrelsen
framställt vissa erinringar. I dessa delar anföres i utlåtandet:

Enligt styrelsens uppfattning bör en anordning, som innebär avbrytande
av straffverkställighet, åtminstone till sina huvuddrag angivas i författning
av lags karaktär. I lag, här verkställighetslagen, bör således upptagas förutsättningarna
för medgivande av permission samt angivas den myndighet å vilken
det ankommer att medgiva sadan. Ett ytterligare skäl för anordningens
reglerande genom lag är, att enligt de sakkunnigas förslag dennas inflytande
pa strafftidsberäkningen skulle bestämmas i lagform, nändigen genom ett
tillägg till 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

beräkning av strafftid. Enligt de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av
nyssnämnda lagstadgande skulle, därest avbrott i straffets verkställighet uppkomme
genom avläggande av besök, varom nu är fråga, tiden för avbrottet
icke inräknas i strafftiden, därest fången inom föreskriven tid återvände till
straffanstalten. Härvid må erinras å ena sidan, att förhållandena kunna vara
sådana, att, ehuru fången återkommit först efter föreskriven tid, det skulle
innebära en onödig hårdhet att avbryta strafftidsberäkningen — exempelvis
om han kan visa laga förfall — samt å andra sidan att fånge, ehuru han
återkommit inom föreskriven tid, kan hava missbrukat permissionen sa, a 11
ett avbrytande av strafftidsberäkningen bör äga rum. Möjligen skulle spörsmålet
kunna lösas på det sätt, att fångvårdsstyrelsen Hnge för varje fall bestämma
örn permissionstiden skall inräknas i strafftiden eliel ej.

Svenska fångvårdssällskapet har funnit den föreslagna humana åtgäiden
till en början böra begränsas att gälla vid makes, barns eller föräldrars
sjukdom, då verkliga skäl och garantier mot missbruk förelåge. Sällskapet
har ock ifrågasatt, huruvida fånges närvaro vid begravning alltid vore önskvärd
för den besökande själv eller för andra som deltoge i begravningen,
detta i betraktande av det uppseende fången måhända kunde framkalla där.
Slutligen har understrukits, att bötesfångar med mycket kort strafftid ej borde
erhålla nu avsedd permission.

Anmärkas må, att i Norge befogenhet tillagts fångvårdschefen att giva permission
åt fånge, vars hälsotillstånd det påkallar eller som av andra viktiga
skäl anhåller om en kortare tids frihet. I Danmark äger fångvårdschefen
medgiva i ungdomsfängelse intagen fånge att avlägga tillfälligt besök hos
sin familj, om särskilda skäl därtill föreligga, eller hos annan, när detta
med hänsyn till fångens framtida sysselsättning anses lämpligt. I Finland
finns ej något stadgande om rätt för fångvårdsmyndighet att bevilja fånge
permission, men det lärer någon enstaka gång ha inträffat att fängelsedirektör
låtit fånge besöka nära anhörig på dödsbädden eller bevista sådan anhörigs
begravning.

Vidkommande härefter den av de sakkunniga behandlade frågan örn avbrott
i straffverkställigheten på grund av disciplinstraff erinras, att
den disciplinära bestraffningsordningen för fångar icke är i lag reglerad.
Enligt 13 § verkställighetslagen gäller i förevarande avseende allenast att
fånge, som bryter mot anbefalld ordning, straffas enligt bestämmelser som
Konungen äger utfärda utan hinder av stadgandena i nämnda lag.^ Sådana
administrativa bestämmelser återfinnas i 51 § instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten den 16 december 1910. Enligt vad där stadgas
må fånge, som bryter mot anbefalld ordning, tillrättavisas bland annat med
inneslutning i mörk cell under högst åtta dagar och må vid svårare förseelse
mot fängelseordningen manlig fånge, som undergår straffarbete, under vissa
förutsättningar kunna bestraffas med prygel eller lis.

De sakkunniga upptogo i sitt förslag varken mörkcells- eller prygelstraffet.
I stället föreslogs såsom straff för vägran att utföra förelagt arbete, brott
mot anbefalld ordning eller bristande i anständigt uppförande — förutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vissa lindrigare strafformer — inneslutning i straffcell under högst fjorton
dagar. Detta disciplinstraff skulle vara avsett för den som underginge straffarbete
på viss tid eller fängelsestraff och som gjorde sig skyldig till svårare
forsedse mot fangelseordningen. Under den tid fången vore innesluten i
straffcell skulle verkställigheten av straffarbetet eller fängelsestraffet avbrytas;
dock finge användande av nämnda disciplinstraff ej medföra längre
avbrott i verkställigheten än sammanlagt tre månader. Närmare anförde
de sakkunniga i denna del:

IS°Cip inStr.? ha£,.silt sarmarke och sin stränga innebörd i frihetsforlusten
såsom sadan. För den som icke underkastar sig det honom tillfrihetsstraffet,
torde den förlängda frihetsförlust som straffets avbry lhmen

rf°Va«a en.pafolJd som helt naturligt ansluter sig till behand mgen.

Örn fangen gor sig skyldig till svårare förseelse mot fängelseordnmgen,
har han stadt sig utanför den vanliga fångbehandlingen och vållat
under , straffverkställigheten. Det kan därför aies S Skligd att E
ni å^ i?ar f0r overv!nnande av detta hinder icke inräknas i strafftiden
Jani bn0tt Si?.ln g°-res l stl''affverkställigheten får emellertid icke bliva för
långt. De sakkunniga hava darfor föreslagit en sådan begränsning, att användande
av detta disciplinstraff icke må medföra längre avbrott än sammanlagt
tre manader. Inneslutning i straffcell kan säges utgöra ett på sam fö?

SJÄ rCh h\lmant disCiplinS‘raff- Det användbart ej minst

förgår sig kort före frigivningsdagen eller när han
eljest av hälsoskäl skulle ga relativt straffri. Danska fångvårdsmän hava

framhålla att detta straff är det verksammaste av alla disciplinmedel _

nnm rm and™g i meddeiat förordnande om verkställighet av utslag, varigeom
frihetsstraff adomts, skulle påkallas av inneslutning i straff cell synes

aSufKroVrd„Mde,aS|g?ket k,mg6relsen 10 009 angående

De sakkunniga uttalade slutligen att, med hänsyn till den frihetsförlust
som inneslutning i straffcell medförde, rätten att ådöma detta disciplinstraff
borde handhavas endast av fångvårdsstyrelsen. — De sålunda förordade
föreskrifterna funnos upptagna i förslaget till förordning. Enligt de sakkunnigas
mening måste emellertid ett disciplinstraff av ifrågavarande art
grundas på ett uttryckligt lagstadgande, vilket lämpligen syntes kunna anslutas
till 3 § lagen den 1 juli 1898.

I de avgivna yttrandena har någon erinran icke framställts mot förslaget
i sist omförmälda delar.

Den norska fångvårdslagen upptager bland disciplinstraffen insättande i
straffcell för en tid av intill fjorton dagar, sålunda att denna tid icke medräknas
i den ådömda strafftiden, ävensom förlängning av strafftiden med
intill en månad. Användandet av dessa disciplinstraff må sammanlagt ej
medföra förlängning av strafftiden utöver tre månader. Enligt den danska
strafflagen kan såsom disciplinstraff användas insättande i straffcell intill
sextio dagar eller för fångar, som undergå Tamgsel’, tre månader. Den genom
insättande i straffcell förorsakade förlängningen av strafftiden må icke
utan samtycke av justitieministern överstiga en tredjedel och aldrig överstiga
hälften av strafftiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Såsom ett led i strävandena att humanisera fångbehandlingen har framförts
önskemålet att i vissa ömmande fall kunna bereda fånge tillfälle till
kortare avbrott i straffets avtjänande. I det yttrande till statsrådsprotokollet
den 20 april 1934, vari dåvarande chefen för justitiedepartementet motiverade
sin hemställan örn tillkallande av sakkunniga för utredning angående
reformer på bl. a. fångvårdens område, framhöll han bland de spörsmål
som här påkallade lösning öppnande av möjlighet för fånge att besöka anhörig
som vore allvarligt sjuk. Till det förslag till reglering av frågan örn
fånges permittering, som de sakkunniga framlagt, kan jag i huvudsak ansluta
mig. Befogenhet synes sålunda böra tilläggas fångvårdsstyrelsen att lämna
fånge, som undergår straffarbete eller fängelse eller förvaras i vårdanstalt
för förminskat tillräkneliga förbrytare eller är intagen i interneringsanstalt
för återfallsförbrytare, tillstånd att besöka anhörig eller annan närstående,
som är svårt sjuk, så ock att bevista anhörigs eller annan närståendes begravning.
Att, på sätt i ett yttrande över förslaget ifrågasatts, inskränka
möjligheten till permission att avse makes, barns eller föräldrars sjukdom
eller dödsfall synes icke vara att förorda, då det utan tvivel kan förekomma
att annan person står fången lika nära som nämnda anhöriga. Såsom
fångvårdsstyrelsen erinrat torde grunderna för den föreslagna anordningen
böra regleras i lag. I fråga örn straffångar och fängelsefångar, däri
inbegripet fångar som avtjäna förvandlingsstraff, kunna i sadant syfte behövliga
föreskrifter lämpligen införas i lagen angående verkställighet av
straffarbete och fängelsestraff. Då denna lag ej är utan vidare tillämplig å
förvarade och internerade, erfordras ock ett tillägg till den särskilda verkställighetslagen
den 22 april 1927 rörande fångar av dessa kategorier. Närmare
tillämpningsföreskrifter torde kunna utfärdas på administrativ väg.

De sakkunniga ha tillika föreslagit att, därest avbrott i straffverkställigheten
uppkommer till följd av fångens permittering, den tid varunder avbrottet
äger rum skall inräknas i strafftiden, örn fången inom föreskriven tid
återvänder till straffanstalten. Mot tanken att beviljad permission, där den
brukas på lojalt sätt, icke skall föranleda förlängning av strafftiden synes
intet vara att erinra. I likhet med fångvårdsstyrelsen finner jag det emellertid
ur olika synpunkter mindre riktigt att låta frågan, huruvida permissionstiden
skall inräknas i strafftiden eller ej, avgöras enbart med hänsyn till
tiden då fången återvänder. Lämpligare synes vara att lämna^ fångvårdsstyrelsen
diskretionär prövningsrätt i detta hänseende. — Nu ifrågasatta bestämmelser
torde böra få sin plats i lagen den 1 juli 1898. Såsom förut anmärkts
äga där stadgade grunder för beräkning av strafltid tillämpning jämväl
vid beräkning av minsta tid för förvaring och av interneringstid.

Fångvårdsstyrelsens beslut rörande Daga, huruvida permissionstid skall
inräknas i strafftiden, bör gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit
laga kraft. Klagan över beslutet lärer, med tillämpning av gällande bestämmelser
örn överklagande av fångvårdsstyrelsens beslut i allmänhet, fa
föras hos Kungl. Majit, i detta fall regeringsrätten. I administrativ ordning
torde det åläggas fångvårdsstyrelsen att, i lall då permissionstiden icke skall

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

inräknas i strafftiden, därom underrätta den myndighet som har att förordna
örn straffets verkställighet. Denna myndighet lärer därefter ha att
förfara i enlighet med föreskrifterna i sista stycket av kungörelsen den 10
december 1909 angående förordnande om verkställighet av utslag, varigenom
frihetsstraff ådömts.

Vid tillkomsten av lagen om ungdomsfängelse berördes frågan örn införande
för särskilda undantagsfall av möjlighet till permission för personer
som undergå dylikt straff.1 Därvid uttalades bland annat att bestämmelser
i ämnet — med hänsyn till att strafftiden vore obestämd — syntes kunna
utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning. I enlighet med detta uttalande
torde de avsedda bestämmelserna beträffande permission vid ungdomsfängelse
böra meddelas i sammanhang med de övriga föreskrifter av
administrativ natur, som påkallas av lagstiftningen om ungdomsfängelse.

Av de disciplinstraff, som nu finnas upptagna i instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten, har prygelstraffet icke någon gång kommit
till användning under de senast förflutna tio åren och mörkcellsstraffet
under samma tid mycket sällan tillgripits. De sakkunniga ha — tillsynes
på goda skäl —- uteslutit båda dessa disciplinstraff. I stället har med tanke
på svårare förseelser föreslagits införande av bestraffningsformen inneslutning
i straffcell under viss tid, högst fjorton dagar varje gång, varunder
straffverkställigheten skulle anses avbruten så att strafftiden i motsvarande
mån förlängdes. En sådan anordning synes väl ägnad att fylla det avsedda
ändamålet och samtidigt på ett naturligt sätt ansluta sig till den moderna
fångbehandlingens princip, att sättet för behandlingen och i viss mån
även den tid valunder straffet verkställes skall bero av fången själv. Gör
fangen sig skyldig till svarare förseelse mot fängelseordningen, måste han
anses ha ställt sig utanför den vanliga fångbehandlingen och själv vållat
hinder i straffverkställigheten. Det synes därför följdriktigt, att den tid
som åtgår för detta hinders övervinnande ej inräknas i strafftiden, liksom
enligt gällande bestämmelser däri ej inräknas den tid varunder avbrott vållas
genom fångens rymning. Såsom de sakkunniga framhållit bör emellertid
tillses, att det avbrott som göres i verkställigheten icke blir för långt. De
sakkunniga lia i detta syfte föreslagit en maximering av avbrottstiden till
sammanlagt tre mannder. Da emellertid även med en sådan begränsning
alltför stränga resultat skulle kunna uppkomma i fall då strafftiden är jämförelsevis
kort, synes den tillåtna avbrottstiden även böra ställas i visst förhållande
till strafftidens längd, så att straffverkställigheten ej må anses avbruten
under längre sammanlagd tid än som motsvarar viss del, förslagsvis
en tredjedel, av strafftiden.

Det synes antagligt att den nu ifrågasatta anordningen, liksom på senare
tid fallet varit med prygel- och mörkcellsstraffen, skall få sin huvudsakliga
betydelse ur preventiv synpunkt. Då emellertid anordningen åtminstone
kan tänkas leda till en ej oväsentlig förlängning av det ådömda frihetsstraf -

1 Jfr prop. 1935: 200 s. 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

fet, synes det riktiga vara att vissa grundläggande bestämmelser därom
meddelas ej blott i lagen angående beräkning av strafftid utan även i 1916
års verkställighetslag. Lämpligen torde åt dessa bestämmelser kunna givas
karaktären av ett bemyndigande för Kungl. Maj.t att i fråga örn svårare
ordningsförseelse, som begås under avtjänande av straffarbete på viss tid
eller fängelse, förordna att straffarbetets eller fängelsestraffets verkställighet
skall, efter beslut av fångvårdsstyrelsen, anses avbruten under tid då
fången undergår straff för förseelsen, dock med iakttagande av nyss angivna
begränsningar beträffande tiden. Något behov synes ej föreligga att göra
dessa föreskrifter tillämpliga å personer, som undergå ungdomsfängelse, eller
å förvarade och internerade, beträffande vilka tiden för anstaltsvistelsen ej
heller är på förhand bestämd.

I fråga örn verkställighet av sådant fångvårdsstyrelsens beslut som nyss
angivits, om klagan över beslutet, om åläggande för styrelsen att därom underrätta
den myndighet som förordnar rörande straffverkställigheten samt
örn sistnämnda myndighets åtgärder i anledning av beslutet torde vad nyss
nämnts beträffande fångvårdsstyrelsens beslut angående permissionstids inräknande
i strafftiden äga motsvarande giltighet.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109)
örn verkställighet av förvaring av förminskat tillråkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
örn beräkning av strafftid,1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

3 §•

Vållar den---strafftiden inräknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

lia §.

Enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen eller den
myndighet Konungen förordnar, må tillstånd lämnas fånge att besöka an 1

Senaste lydelse se SFS 1929: 324.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

horig eller annan närstående, som är svårt sjuk, så ock att bevista anhörigs
eller annan närståendes begravning.

13 §.

Fånge, som---äger utfärda.

I fråga om svårare ordningsförseelse, som begås under avtjänande av
straffarbete på viss tid eller fängelse, må Konungen ock förordna att straffarbetets
eller fängelsestraffets verkställighet skall, efter beslut av fångvårdsstyrelsen,
anses avbruten under tid då fången undergår straff för förseelsen,
dock högst fjorton dagar varje gång. Ej må på grund av vad sålunda stadgats
verkställighet av straff anses avbruten längre tid än som sammanlagt
motsvarar en tredjedel av strafftiden, ej heller i något fall mera än sammanlagt
tre månader.

Beslut av fångvårdsstyrelsen, varom i andra stycket sägs, skall gå i verkställighet
utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) om
verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 april 1927 örn verkställighet
av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av
återfallsförbrytare skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Angående rätt---fängelsefånge stadgas.

Angående tillstånd för den förvarade eller internerade att besöka närstående
under dennes sjukdom eller att bevista närståendes begravning skall vad
om de i första stycket omförmälda fångar finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 mars
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 27 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 19 februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 2b mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109)
örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Carl Romberg.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Lagrådet:

Med anledning av ett uttalande i remissprotokollet vill lagrådet erinra, att
i sitt den 12 oktober 1936 avgivna yttrande över förslag till lag om tvångsuppfostran
(7 §) lagrådet ansett bestämmelse om permission för den, som
undergår tvångsuppfostran, vara av natur att böra givas i lag, därvid lagrådet
dock icke funnit anledning hemställa om ändring i förslaget under annan
förutsättning än att motsvarande ändring komme att göras i lagen om
ungdomsfängelse. Att i fråga om nämnda påföljder av brott, vilkas varaktighet
är inom vissa gränser obestämd, bestämmelser om permission måste erhålla
i viss mån annat innehåll än dylika föreskrifter med avseende å den,
som undergår frihetsstraff, synes icke utgöra skäl för att låta de i förra hänseendet
erforderliga bestämmelserna utfärdas i administrativ ordning utan uttryckligt
stöd av stadgande i lag.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

De föreslagna bestämmelserna örn permission för fånge äro närmast föranledda
av en av särskilt tillkallade sakkunniga verkställd utredning avse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ende, bland annat, humanisering av fångbehandlingen. Uppenbart är att en
sådan humanisering ej får drivas så långt, att frihetsstraffet mister den allvarliga
karaktär, det icke minst med hänsyn till sitt allmänpreventiva syfte
måste äga. Permission synes därför böra beviljas endast då skälen därtill äro
synnerligen starka. Jämväl hänsynen till fangens behandling lärer kräva
detta. Att skäl till permission kunna ligga däri att fånge önskar besöka honom
närstående, som är svårt sjuk, synes otvivelaktigt. Besöket hos en döende
nära anförvant kan också bliva fången en allvarlig maning till ett bättre
liv. Likaså torde den åstundan som den sjuke må hava att återse fången böra
beaktas. Däremot måste det dragas i tvivel, huruvida önskan att bevista närstående
persons begravning bör godtagas som tillräckligt skäl för permission.

I sistnämnda fall göra nämligen de humanitära skälen sig icke pa långt när
med samma styrka gällande, och såsom i ett av remissvaren framhållits måste
det många gånger framstå såsom föga önskvärt såväl för fången själv som för
andra deltagare att han är närvarande vid begravningsakten. Mot de anförda
synpunkterna kan icke med fog göras gällande att det i vissa fall förekommit
att permission för detta ändamål beviljats. Det är nämligen en väsentlig
skillnad mellan att sådan permission undantagsvis beviljas fånge och
det mera vanliga beviljandet därav som måste bliva en följd av en uttrycklig
bestämmelse i detta avseende.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa örn sådan jämkning av

II a § i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916
angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, att permission må
meddelas fånge allenast för att besöka honom närstående, som är svårt sjuk.
Därav föranledes motsvarande jämkning i den bestämmelse härom, vilken
skall ingå i lagen den 22 april 1927 om verkställighet av förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

Enligt det föreslagna tredje stycket av 3 § lagen den 1 juli 1898 innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid skall fångvårdsstyrelsen
äga befogenhet att pröva huruvida tid, varunder verkställighet av straffarbete
eller fängelsestraff avbrutits till följd av permission, skall inräknas i
strafftiden. Enligt vår mening saknas skäl för att i något fall medgiva sådant
inräknande. Dessutom skulle vetskapen om att det vore möjligt att erhålla
permission under strafftiden, utan att denna i motsvarande utsträckning
förlängdes, säkerligen framkalla en mängd obefogade permissionsansökningar.
Godtages denna uppfattning, bör det föreslagna tredje stycket i 3 § nämnda
lag utgå samt erforderlig ändring ske av första stycket i samma paragraf.

Lagrådet:

Annan myndighet än fångvårdsstyrelsen lärer icke ifrågakomma till sådant
förordnande som avses i den föreslagna 11 a § i lagen angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff. I enlighet härmed torde paragrafen
böra avfattas, varigenom för övrigt uppnås konsekvens med andra
stadganden i samma lag och med 7 § i lagen örn verkställighet av förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I det nya stadgandet i 4 § sistnämnda lag synes ej föreligga anledning att
föreskriva motsvarande tillämpning av bestämmelserna i första stycket, då
i fråga om permission icke åsyftas att i lag göra någon åtskillnad mellan
straffarbets- och fängelsefångar, samt de närmare föreskrifter, vilka härvid
kunna erfordras, torde, såsom beträffande dylika fångar, komma att utfärdas
i administrativ ordning (jfr 7 §). Stadgandet synes i stället böra upptaga
en hänvisning till vad lagen angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff i detta avseende innehåller.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över de den 19 februari 1937 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898
(nr 68 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid, lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff samt lag angående ändrad lydelse
av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) örn verkställighet av förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Med anledning av vad lagrådet uttalat beträffande utfärdande i administrativ
ordning av erforderliga bestämmelser om permission vid tvångsuppfostran
och ungdomsfängelse vill jag erinra att Kungl. Maj:t tagit ställning
till denna fråga, i det att föreskrifter angående permission ansetts ej behöva
upptagas i det för riksdagen numera framlagda förslaget till lag örn tvangsuppfostran
liksom ej heller dylika bestämmelser föreslagits till införande i
lagen om ungdomsfängelse.

Mot de i remissförslagen upptagna bestämmelserna angående permission
ha vissa erinringar framställts inom lagrådet. Ingen av ledamöterna har i
princip motsatt sig införandet av möjlighet till permission från fångvårdsanstalt,
men två av dem ha ansett, dels att permission ej bör ‘få beviljas för
annat ändamål än besök hos närstående som är svårt sjuk alltså icke för
bevistande av närståendes begravning — dels ock att den tid varunder straffverkställighet
avbrutits till följd av permission icke i något fall bör inräknas i
strafftiden. Vad dessa ledamöter anfört bar ej givit mig anledning frångå
den ståndpunkt jag tidigare intagit i dessa hänseenden. Jag vill nu allenast
understryka, att det uppenbarligen i varje särskilt fall, då permission lfrågasättes,
måste företagas en noggrann prövning av alla omständigheter som
kunna inverka på frågans bedömande; permission må icke förekomma i an 1

Jfr prop. 1937: 27.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 209. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nät fall än då starka skäl föreligga samt fara för missbruk måste anses utesluten.
Garantier för en sådan tillämpning böra kunna beredas genom de
administrativa föreskrifter som skola utfärdas.

Vad lagrådet i formellt hänseende erinrat beträffande dels den föreslagna
11 a § i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, dels
det nya stadgandet i 4 § lagen om verkställighet av förvaring av förminskat
tillrakneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare har beaktats.
Därutöver har en redaktionell jämkning vidtagits i förstnämnda paragraf.
»

Föredraganden hemställer att de i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition förelaggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371045