Kungl. Maj:ts proposition nr 209 (Proposition 1926:209)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att
utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning
så ock att i visst fall upplåta mark till gata; given
Stockholms slott den 19 mars 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av
fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning
så ock att i visst fall upplåta mark till gata.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926

1 sand.

178 käft. (Nr 209.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag1

till

Lag

om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva
ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst

fall upplåta mark till gata.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Väckes i stad fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för tomtägarna
att till staden utgiva ersättning för anläggning av gata eller om ändring
i förut gällande dylik bestämmelse eller i bestämmelse angående skyldighet
för tomtägare att besörja gatas anläggning, och finna stadsfullmäktige,
att frågan bör komma under närmare prövning, läte stadsfullmäktige
verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen
må föranleda. Anses därvid tomtägarna böra helt eller delvis bekosta dylik
anläggning, skall förslaget angiva grunder för beräkningen av den kostnad,
som skall paföras tomtägarna, och dess fördelning dem emellan ävensom tid
och ordning för ersättningens utgörande. Vad nu sagts om gata skall jämväl
äga tillämpning å torg och annan dylik allmän plats.

Vid uppgörande av förslag skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse arbete, som vid den tid, då frågan
väcktes hos stadsfullmäktige, blivit fullbordat;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som vid
den tid, nyss sagts, upplåtits eller enligt 1 kap. 34 § av lagen den 12 maj 1917
(nr 2G9) om fastighetsbildning i stad skolat upplåtas till allmänt begagnande;

att tomtägare endast ma belastas med kostnad för gatuanläggning framför
sin tomt, vid torg och annan dylik allmän plats högst till nio meters bredd samt
vid gata till dess mitt, dock ej till större bredd än nio meter, därvid beträffande
gatukors ersättningsskyldigheten jämväl må omfatta den del av gatukorset,
som inneslutes av den nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer;

samt att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel
för tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig
mån avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest
på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

Sedan magistraten avgivit yttrande över förslaget, skola samtliga ärendet
rörande handlingar hallas för granskning tillgängliga under minst en månad

Kung!. Maj:ts proposition nr 209.

efter det kungörelse härom blivit införd i den eller de tidningar, där kommunala
meddelanden för staden införas. Efter det den tid tilländagå^ och
förslaget undergått den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava
förekommit, äge stadsfullmäktige att med tillämpning av ovan stadgade grunder
besluta i ärendet.

Lägges genom beslutet på tomtägarna skyldighet, som dem tidigare icke ålegat,
skall detsamma underställas Konungens prövning. Prövar Konungen
beslutet vara för stadens förhållanden lämpligt samt överensstämma med rättvisa
och billighet, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

Konungen må på framställning av stadsfullmäktige meddela förbud för
tomtägare, som enligt beslut, meddelat på grund av bestämmelserna i denna
lag, äro pliktiga till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, att å
de tomter, varå ersättningen belöper, företaga nybyggnad, innan ersättningen
guldits eller säkerhet ställts för ersättningens utgivande. Med avseende å nybyggnad,
varom nu sagts, skall vad i 1 kap. 45 § av lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vad i 1 § första, tredje, fjärde och femte styckena är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet för tomtägarna i stad att till
staden utgiva ersättning för anläggning av täckt kloakledning.

Vid uppgörande av förslag i det avseende, varom nu sagts, skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse kloakledning, som vid den tid, då
frågan om åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige,
redan var anlagd;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för kloakledning
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet
från gatumark jämte annat avlopp, för vilket kloakledningen tilläventyrs är
avsedd;

att tomtägarnas bidrag till kloakledningen skall fördelas på samtliga de tomter,
vilkas behov genom ledningen tillgodoses, efter den grund, som finnes
rättvis och billig;

samt att, där höjdförhållandena föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas
för olika delar av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden böra
verkställas särskilt för varje sådant kloaknät.

3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats å mark, som
skall avstas, samt för anordnande av täckt kloakledning, som där skall finnas,
eller a ogulden del av dylik ersättning lämna förbindelse och för densamma
ställa nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet, varom nu sagts, vare Kronan
fri.

Förordnande att utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan
allmän plats eller för anordnande av täckt kloakledning må ej meddelas vid
fastställande av stadsplan för stad, där eljest ersättningsskyldighet i nu nämnda
avseenden ej åligger fastighetsägare, eller efter grunder, som äro för markägaren
mera betungande än de eljest för staden gällande.

I det av Konungen meddelade förordnandet skola angivas gränserna för den
mark, som skall avstås,- ävensom grunderna för bestämmandet och gäldandet
av ersättning, varom ovan sägs.

Mark, som avstås, må ej vara besvärad av fordran eller rätt till avkomst
eller annan förmån, varför fast egendom på grund av inteckning eller eljest
häftar, ej heller av sådan nyttjande- eller servitutsrätt att markens användande
för avsett ändamål därigenom avsevärt hindras.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara
av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt
prövas.

För tomter inom område, beträffande vilket förordnande enligt första stycket
är gällande, skall ersättning för gatumark enligt 1 kap. 36 och 39 §§ i lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad ej utgå, ej heller vad som är
gällande angående tomtägares skyldighet att bekosta eller besörja gatas anläggande
eller nedläggande i densamma av täckt kloakledning äga tillämpning.

4 §.

Har efter det denna lag trätt i kraft ägare av fastighet i stad utfäst sig att
i ordning eller efter grunder, som för honom äro mera betungande än dem,
vilka enligt denna lag blivit för staden fastställda eller eljest äro gällande,
till staden avstå mark till gator, torg eller andra allmänna platser eller till staden
utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats
eller för anordnande av täckt kloakledning, må sådan utfästelse i den mån den
sålunda är för fastighetsägaren mera betungande ej göras gällande och vare
fastighetsägaren berättigad utbekomma ersättning för vad han på grund av utfästelsen
avstått eller utgivit utöver vad honom eljest ålegat.

Lag samma vare, där efter lagens ikraftträdande ägare av fastighet i stad
eljest i anledning av stadsplans fastställande utfaster sig att avstå mark eller
besörja arbete eller utgiva penningar eller annat utan motsvarande vederlag.

5 §•

Vad i denna lag stadgas beträffande stad äge ock tillämpning i fråga om
samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 5-

6 §.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i samhälle,
varom i 5 § sägs, den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga
den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige.

De åligganden, vilka enligt denna lag tillkomma magistraten, skola tillhöra
i Stockholm överståthållarämbetet, i stad, där magistrat ej finnes, den för
staden särskilt tillsatta styrelse och i samhälle, varom i 5 § sägs, dess kommunal-
eller municipalnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Kung1. Maj.ts proposition nr 209.

Historik.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1926.

N är varande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

N erm in, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:

»En av de frågor inom stadsplanelagstiftningens område, beträffande vilka
under de senaste åren krav på reformer kraftigast gjort sig gällande, är frågan
angående skyldighet för fastighetsägare att vidkännas kostnad för gatas iordningställande.
De regler, som härutinnan gälla inom olika städer och samhällen,
äro av synnerligen skiftande beskaffenhet. Innan jag redogör för de
beträffande lagstiftningen framkomna reformkraven, vill jag lämna en redogörelse
för nämnda regler och deras tillkomst.

Skyldigheten att anlägga gata har av gammalt i Sverige liksom i andra
länder ansetts såsom fastigheterna åvilande onera, vilka det ålegat vederbörande
ägare att var utanför sin tomt fullgöra. Eöreskrifter av dylik innebörd
finnas i Bjärköarätten, i Magnus Erikssons stadslag och i den av Gustav IT
Adolf år 1618 konfirmerade stadslagen. Dessa allmänna stadganden synas
hava kompletterats genom förordningar av lokal karaktär, varibland särskilt
märkes kungl. plakatet den 28 april 1649 om gatuläggningen och renlighet i
Stockholm. 1 detta förpliktas tomtägare att låta lägga halva gatan på sin
sida, så långt tomten räcker. I 1734 års lag saknas föreskrifter om gatas
anläggning. I byggningabalkens 29 kapitel, som har till rubrik »om husbyggnad
i städerna», hänvisas härutinnan endast till vad därom är särskilt stadgat.
Lagstiftarens mening synes hava varit, att om byggandet i städerna och om
deras gator föreskrifter skulle intagas i en särskild byggnadsstadga, vartill
förslag även blivit inom lagkommissionen utarbetat. Detta förslags 3 kapitel
handlade om gators, torgs, broars och andra platsers upptagande och renhållande.
Enligt förslaget skulle alla, som i staden ägde hus, gårdar och
tomter, vara skyldiga att var framför sin tomt fylla, jämna och stenlägga
gata till halva dess bredd. Då emellertid utfärdandet av den sålunda i lagen
förutsatta byggnadsstadgan fördröjdes, hava bestämmelser angående ga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

tors anläggning givits för varje stad för sig och ofta därvid influtit i vederbörande
byggnadsordningar. Vid tiden för de nya kommunallagarnas utarbetande
torde gatuhållningen i de flesta städer hava åvilat fastigheterna, ehuru
visserligen under olika former. I flertalet .städer torde den gamla regeln, att
gata skulle läggas av var husägare för sig, men torg och allmänna platser
av staden, fortfarande tillämpats jämväl i den mening, att det ålåg varje husägare
att själv låta ombesörja erforderliga arbeten. Här och där hade emellertid
denna naturaprestationsskyldighet förvandlats till en avgiftsskyldighet,
vara understundom fastställelse skett genom Kungl. brev eller resolutioner.
Även andra beskattningsföremål än fastigheter togos ibland i anspråk för bestridande
av kostnaderna för gatuväsendet.

Före 1862 års kommunallagstiftning hade de kommunala rättigheterna i stad
väsentligen varit förbehållna det burskapsägande borgerskapet, liksom detta
även i huvudsak hade att svara för de kommunala utgifterna. Genom de nya
kommunallagarna blev denna åtskillnad mellan olika klasser av stadsinvånare
i princip borttagen. Likställigheten blev dock ej fullt genomförd. Sålunda
blev — med hänsyn till den av kommunallagstiftningskommittén framhållna
vådan av att utan noggrann kännedom om varje stads ekonomiska
och finansiella ordningar stadga nya regler av allmänt bindande natur
— i 58 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad (nuvarande 58 § 2
mom.) föreskrivet, att då i lag eller allmän författning vore stadgat, att viss
utskyld skulle utgå efter annan än den i kommunalförordningen angivna allmänna
grund eller att vissa från skattskyldighet till staden eljest befriade invånare
skulle till fyllande av särskilda behov bidraga, skulle till efterrättelse
gälla vad i ty fall vore förordnat. Under denna bestämmelse folio, utom andra
utlagor, jämväl fastighetsägarna åliggande skyldighet att lägga gata.

Den sålunda i förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgade avvikelsen
från likställighetsgrundsatsen föranledde en motion vid 1862—1863 års riksdag,
vari föreslogs att, till åstadkommande av alla röstberättigade invånares likställighet
i kommunala rättigheter och skyldigheter, de i lag och författningar givna
stadganden och förpliktelser för vissa klasser av städernas invånare, borgare
eller fastighetsägare, att såsom medlemmar av kommunen fullgöra allmänna
skyldigheter måtte varda förändrade därhän, att åliggandet komrne att gälla
stad i stället för viss klass eller vissa klasser av stadsinvånarna och för den
skull vissa uppgivna ändringar vidtagas i omförmälda förordning. Med anledning
av motionen avläto rikets ständer en skrivelse, vari ständerna framhöllo,
att ständerna funno en förändring i nämnda förordning nödvändig för
vinnande av det syftemål, ständerna ansett böra eftersträvas, nämligen alla
stadsmedlemmars likställighet i fråga om kommunala rättigheter och skyldigheter,
varjämte ständerna, då ständerna ej vore i tillfälle utreda härför behövliga
åtgärder, helst förslag i dylikt hänseende ej förelåge från kommitterade
för utarbetande av förslag till nya kommunalförfattningar, anhöllo. att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att, i vidsträcktare mån än dittills
låtit sig göra, den i förordningen om kommunalstyrelse i stad nedlagda grundsats
om likställighet emellan kommunens alla medlemmar i avseende å kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

munala rättigheter och skyldigheter måtte kunna genomföras. Med ständernas
skrivelse torde, såsom av densamma framgår och såsom ock framhålles i
skatteregleringskommitténs promemoria nr 26, angående likställighetsöverenskommelserna
i städerna av A. Hedin, hava åsyftats, att Kungl Maj:t skulle
efter utredning av frågan framlägga en därpå grundad proposition. Med
anledning av skrivelsen utfärdade Kungl. Maj:t emellertid ett cirkulär den 10
juli 1863, varigenom förordnades, att överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i länen skulle, där icke redan överenskommelse blivit träffad
om sådan likställighet emellan kommunens alla medlemmar i avseende å
kommunala rättigheter och skyldigheter, som rikets ständer avsett, höra vederbörande,
huruvida de självmant ville om en dylik likställighet sig förena.
Härvid skulle i städer med stadsfullmäktige yttranden infordras särskilt från
dessa och särskilt från stadens borgerskap samt i städer, där kommunens beslutanderätt
utövades vid allmän rådstuga, borgerskapet lämnas tillfälle att
särskilt uttala sig i ämnet, om någon vid den allmänna rådstugan sådant påkallade.
Handlingarna i varje ärende skulle, åtföljda av magistratens och
Konungens befallmngshavandes utlåtande, underställas Kungl. Maj:ts provning.

Med anledning av detta cirkulär träffades under åren 1863—1866 i flertalet
stader s. k. likställighetsöverenskommelser. Vid dessa överenskommelser,
som närmast åsyftade utjämning av de burskaps- och icke-burskapsägande
samhällsmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, upptogs understundom
även ^frågan om de fastighetsägarna såsom sådana åliggande, särskilda bördor
i fråga om gatuhållningen. Sålunda förekomma likställighetsöverenskommelser,
i vilka uttryckligen förklaras, att de med fastigheterna förenade onera
och avgifter eller vissa av dem skulle för framtiden utgöras på allmän bekostnad,
under det att å andra sidan i en och annan av dessa överenskommelser
de med fastigheterna förenade onera och avgifter eller vissa särskilt uppräknade
sådana uttryckligen undantogos från den likställighet, som var avsedd
att genomföras, och om desamma föreskrevs, att de skulle utgöras på
sätt förut vant sed. I allmänhet voro emellertid likställighetsöverenskommelserna
avfattade i synnerligen allmänt hållna ordalag. Såframt icke redan vid
likställighetsöverenskommelsernas ingående reservationer framkommo mot likställighetens
utsträckande jämväl till fastighetsonera, i vilka fall Kungl. Maj:t
förklarade dessa fortfarande vara oberörda av vederbörande överenskommelse,
yppades fördenskull snart vid deras tillämpning tvivelsmål angående deras
verkliga innebörd. I en mängd fall har Kungl. Maj:t i utslag i besvärsmål
sedermera ställt sig på den ståndpunkten, att så snart vederbörande likställighetsöverenskommelse
icke uttryckligen innehåller, att de med hus, tomter och
jordar förenade särskilda fastighetsonera och avgifter skola av stadens samtliga
medlemmar utgöras, skola dessa fortfarande utgå efter förut gällande
grunder, till dess annorlunda kan varda i behörig ordning beslutat. I senare
prejudikat har därjämte den omständigheten, att fastighetsonera allt fortfarande
under en följd av år utgjorts efter samma grunder som före likställighetsöverenskommelsens
ingående ansetts utgöra presumtion för att någon ändring
i samma grunder icke ägt rum genom överenskommelsen i fråga. Det sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

nas dock icke rättsfall, i vilka Kungl. Maj:t ansett sig berättigad att av i
likställighetsö veren skommelserna använda ordalag eller omständigheterna vid
deras ingående sluta till, att den införda likställigheten jämväl medfört upphävande
av fastigheterna åliggande särskilda skyldigheter. Jämväl i dessa
fall har någon gång hänsyn tagits till under en följd av år tillämpad praxis.

Enär de tidigare ingångna likställighetsöverenskommelserna sålunda tämligen
allmänt ansågos innebära införandet av likställighet allenast mellan borgare
och icke-borgare, befanns det snart nödigt att åvägabringa reglering av
fastigheterna särskilt åliggande onera och avgifter. I detta syfte ingingos
likställighetsöverenskommelser mellan fastighetsägarna å ena sidan samt stadsfullmäktige,
respektive allmänna rådstugan såsom representanter för icke-fastighetsägare
å andra sidan. Den likställighet, som avsetts att införas genom
dessa överenskommelser, har varit av växlande omfattning. Vissa likställighetsöverenskommelser
hava sålunda huvudsakligen haft till syfte att åstadkomma
större enhetlighet i fastighetsbeskattningen, utan att någon egentlig rubbning
av fastigheternas utskyldsbörda varit avsedd, vilket tagit sig uttryck
däri att fastighetsskatterna mångenstädes givits en permanent karaktär. Ofta
hava dock i samband med dylik reglering verkliga lindringar i fastighetsägarnas
onera ägt rum. Andra överenskommelser hava däremot åsyftat beredande
av fullkomlig likställighet genom avlösning eller amortering av fastigheterna
åliggande naturaprestationer och avgifter. I allmänhet har det ansetts billigt,
att fastighetsägarna i någon form fått vidkännas vederlag för avlyftade onera.

Då sedermera frågan om särskild stadsplanelagstiftning upptogs till behandling,
blev frågan om skyldigheten att anlägga gata föremål för övervägande.
1885 års stadsplanelagskommitterade funno sig emellertid böra avstå från all
tanke på att föreslå allmänna bestämmelser i detta ämne och intogo i stället i
sitt lagförslag den bestämmelsen, att angående sättet för ordnande och anläggning
av gata ävensom skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas anläggning
och underhåll skulle gälla vad för varje samhälle vore eller bleve särskilt
stadgat. I enlighet med denna av 1904 års stadsplanelagsförslag biträdda
ståndpunkt intogs i lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti
1907 ett stadgande, att angående sättet för ordnande och anläggning av gata
och skyldigheten att ombesörja och bekosta gåtas underhåll skulle gälla vad
för varje stad vore föreskrivet. Denna bestämmelse har oförändrad influtit i
1 kap. 35 § andra stycket i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad.

Skyldigheten att anlägga gata är alltså såsom av det föregående framgår
lokalt reglerad. Såsom en allmän översikt hur härutinnan är ordnat kan anföras
följande:

I sextiosju städer, däribland Stockholm och Göteborg, bestridas samtliga
kostnader för gatas anläggning av staden. I nitton städer (Borgholm, Hudiksvall,
Härnösand, Hässleholm, Karlskrona, Kungälv, Köping, Lidköping, Nässjö,
Sala, Skara, Skövde, Strängnäs, Strömstad, Sölvesborg, Trälleborg, Växjö,
Ystad och Örebro) har staden skyldighet att anlägga gata, men tomtägarna äro

Gällande

stämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pliktiga deltaga i vissa anläggningskostnader. I Falun skall vid anläggning av
ny gata eller gatudel på överenskommelse bero, i vad mån och till vilket belopp
fastighetsägarna skola deltaga i anläggningskostnaderna. Enahanda bestämmelser
gälla i Ängelholm så/vitt avser nya i stadsplanen intagna områden. I elva
städer (Eskilstuna, Haparanda, Laholm, Lund, Malmö, Motala, Oskarshamn,
Torshälla, Vadstena, Varberg och Vaxholm) skall gatas anläggning bekostas
av tomtägarna. I Djursholm bekostar ett för samhällets anläggning bildat
bolag gatornas anläggning.

De rättsgrunder, på vilka bestämmelserna om gatuväsendet i de olika städerna
vila, äro av skiftande art, såsom likställighetsöverenskommelser, byggnadsordningar
eller andra kommunala stadgar, beslut om införlivningar, beslut
av allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, understundom allenast gammal
hävd.

I fråga om anläggning av gata i köpingar och municipalsamhällen förekomma
jämväl växlande förhållanden. I flertalet av de samhällen, för vilka användbara
uppgifter kunnat erhållas, isynes anläggning av gata bekostas av
samhället. Bestämda föreskrifter härom finnas dock endast i ett fåtal samhällen,
vanligen i respektive byggnadsordningar. Understundom hava tomtägarna
vissa mindre förpliktelser i fråga om gatuhållet, såsom beträffande rännstenar
o. cl. I några samhällen skall anläggning av gata bekostas av tomtägarna.

Jämväl med avseende a kloakledningar saknas reglerande bestämmelser i
gällande lag. Förhållandena med avseende å dem äro dock mindre invecklade
än beträffande gatas anläggning. I övervägande antalet städer och samhällen
gäller, att huvudledningar i gata bekostas av staden eller samhället. Orter finnas
dock, där kostnaden helt eller delvis uttages av tomtägarna. I Malmö
bekostas sålunda ledningarna av fastighetsägarna, enär den dem åliggande
skyldigheten att iordningställa gata anses innefatta jämväl däri nedlagd avloppsledning.
I Vadstena bekostas huvudledningarna genom uttaxering å tomtägarna.
I Hälsingborg och Huvudsta uttagas särskilda kloakavgifter av fastighetsägarna
såsom bidrag till täckande av kostnaden för huvudledningarna.
I Gävle kräves för anslutning till stadens kloaknät, att tomtägare bekostar
vissa gatuanläggningsarbeten. * Vad angår biledningar från tomtgränsen till
huvudledningen i gatan, synes flertalet städer och samhällen bekosta även
dessa, dock att understundom kostnaden skall drabba tomtägaren, om vissa
särskilda förhållanden föreligga, såsom om ledningen överstiger viss maximigräns,
om ledningen skall indragas å tomt, som icke ligger vid gata, väg eller
allmän plats, i vilken huvudledning finnes nedlagd, om biledningen måste hava
större dimensioner än vanligt o. s. v. I en mängd städer och samhällen skola
emellertid biledningarna bekostas helt av tomtägarna.

Vad beträffar stadsfullmäktiges befogenhet att genom beslut ålägga fastighetsägarna
nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållningen, synes
rättspraxis hava intagit den ståndpunkten, att stadsfullmäktige ej äga dylik
befogenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

De skiftande förhållandena på gatuväsendets område hava framkallat krav
på ett mera enhetligt ordnande av hithörande angelägenheter. I skrivelse den
21 mars 1908 anhöll Svenska kommunaltekniska föreningen, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning angående de grunder, efter vilka utvidgning
av kommunens väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom det planlagda
området borde ske. I denna skrivelse anfördes, bland annat, att genom
1907 års stadsplanelag visserligen ordnats frågan om lösen av gatumark, men
att däremot gatas anläggande och kostnaden härför lämnats oreglerade. De
skulle behandlas så som i dessa fall gällde för varje stad. I detta avseende
borde dock en principiellt lika behandling råda över hela landet. Avsevärda
svårigheter torde ej heller möta att i princip ordna kostnadsfördelningen lika
för alla samhällen. Ännu mindre hade i stadsplanelagen beaktats frågan om
ledningars framdragande i gatorna. Dessa omnämndes ej i lagen, icke ens
avloppsledningar, vilkas anläggande dock måste anses tillhöra en gatas iordningställande.
I detta fall vore dock kostnadsfrågan betydligt svårare än
angående gatans anläggning. Det kunde ifrågasättas att uppgöra kostnadsförslag
för ett helt område och sedan uppdela kostnaden efter viss lämplig grund.
Härvid framträdde dock ännu kraftigare än vid själva gatuplanets anordnande
nödvändigheten för samhället att träda emellan såsom central ordnande
myndighet med eventuell rätt att till viss gräns från tomtägarna gottgöra
sig för nedlagda kostnader för avloppsnätet, vilket dock liksom vid gatuarbetet
nödvändiggjorde ett lagligt bestämmande av den myndighet, som hade att
fastställa planerna för avloppets ordnande. Först härigenom kunde ernås en
enhetlig princip, efter vilken alla städer hade att rätta sig.

Över denna framställning avgavs den 19 december 1908 yttrande av ordföranden
i den då arbetande byggnadsstadgekommittén hovrättsrådet friherre
Henrik Wrede, i vilket yttrande framhölls: Bestämmelser i omförmälta hänseende
vore synnerligen välbehövliga. I fråga om gäldandet av kostnaderna
för gatornas anläggning borde den princip läggas till grund, att tomtägare
skulle vara skyldig skaffa sig nödig utfartsväg från sin tomt, och borde i överensstämmelse
härmed tomtägare vara pliktig gälda vad som åtginge för gatumarkens
försättande i sådant skick, att den verkligen kunde begagnas såsom
utfartsväg. Ville samhället ordna en gata på ett dyrbarare sätt. borde samhället
svara för de ökade kostnaderna. Samhället borde även svara för schaktnings-
och fyllnadsarbeten, som enligt fastställd gatuprofil kunde erfordras,
då dylika arbeten i de allra flesta fall torde nödvändiggöras av det samhälleliga
kravet att på lämpligaste sätt inrangera den nya gatan i det redan
befintliga gatunätet. Beträffande avloppsledningar erinrades om, att vid
tiden för byggnadsstadgans tillkomst regn- och spillvatten avleddes från tomten
och gatan genom rännstenar. Underjordiska ledningar funnes vid denna tid
endast i Stockholm och möjligen någon annan större stad. Först långt senare
hade underjordiska ledningar kommit till någon allmännare användning. Då
en tomtägare måste vara pliktig sörja för ej blott att regn- och spillvatten
avleddes från hans egen tomt utan även att ovanför liggande tomter erhölle sådant
avlopp förbi hans tomt, syntes kostnaden för rännstenars anbringande böra

Itrforiii krar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Kommittén
för kommunala
nybildningar.

drabba tomtägaren. Om samhället ur hygienens och prydlighetens synpunkt
ville hava underjordisk ledning, medförde sådant knappast någon förpliktelse
för tomtägaren att ersätta därav vallade kostnader. Dylika åtgärder vore vidtagna
i samhällets intresse och borde av samhället bekostas.

Vidare hava yttranden i ärendet avgivits av Svenska stadsförbundets styrelse
samt överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i länen.

Svenska stadsförbundets styrelse, som i frågans outredda läge ej ville närmare
ingå på grunderna för lagstiftningen, uttalade dock, att beträffande tomtägares
skyldighet att deltaga i gatukostnaden ej enbart gatans egenskap att
vara utfartsväg för tomt borde vara bestämmande, utan jämväl det förhållandet,
att fastighetsvärdet i icke oväsentlig mån påverkades av det skick, vari gatan
befunne sig. Vad rörledningsnätet anginge borde delvis andra principer komma
till uttryck än när det gällde gatorna, då avlopp och i viss mån även vattenledning
väsentligen hade allmänna sanitära ändamål.

Konungens befallningshavande hava i allmänhet ansett lagstiftning i ifrågavarande
ämne vara av behovet påkallad. Beträffande kostnadernas gäldande
och fördelning förklara sig flera Konungens befallningshavande icke kunna i
ärendets outredda skick uttala någon bestämd mening, andra ansluta sig väsentligen
till de principer, som finnas antydda av kommunaltekniska föreningen,
friherre Wrede eller stadsförbundet, andra åter angiva vissa enligt deras
mening lämpliga riktlinjer för en lagstiftning i ämnet (särskild gatuskatt.
bidragsskyldighet i förhållande till förutvarande prestationsskyldighet eller till
vederbörandes intresse av anläggningen).

Det första försöket till formulering av positiva lagstadganden i ämnet gjordes
av kommittén för avgivande av förslag till lagstiftning angående kommunala
nybildningar, vilken kommitté i sitt den 12 december 1917 avgivna betänkande
bland annat framlade ett förslag till lag om särskild bidragsskyldighet
för gatuhållning m. m. i vissa samhällen. Detta förslag var visserligen i
främsta rummet avsett att bilda ett komplement till det av samma kommitté
framlagda förslaget till lag om kommunal rote, men hade givits en avfattning,
som åt detsamma förlänade en betydligt vidsträcktare räckvidd. Syftet härmed
var, att detsamma skulle kunna tjäna som legalt underlag för en reglering
av gatuväsendet i allmänhet i städer och stadsliknande samhällen, där de nuvarande
förhållandena funnos kräva en sådan reglering.

Enligt detta lagförslag skulle i samhälle, där 1 kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad ävensom ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer
samt vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om stad eller någon av dessa
författningar vore gällande, kunna — där tillämpning av sådan författning
därtill föranledde och i övrigt med hänsyn till samhällets förhållanden prövaues
lämpligt samt med rättvisa och billighet överensstämmande -— för anläggning,
underhall och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser,
tillhanda hållande av vatten samt avledande av vatten och annan allmän renhållning
uttagas särskilt bidrag av de samhällets medlemmar, som för fastighet
eller rörelse av anordningen hade särskild fördel. Sådant bidrag skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 13

utgå efter den grund, som prövades skälig med hänsyn till ändamålet med den
kommunala anordning, varom fråga vore, och den särskilda fördel, som därav
kunde komma fastighet eller rörelse till godo. För behandling av uppkommc-n
fråga om dylik särskild bidragsskyldighet föreslogs ett förfarande, analogt
med det i 59 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad föreskrivna, med
tillägg att förslaget jämte den därom verkställda utredningen skulle under viss
tid för granskning tillhandahållas samhällets medlemmar. Beslut om införande
av särskild bidragsskyldighet skulle ej vara gällande, innan det blivit av Konungen
fastställt.

De båda lagförslagen angående kommunal rote och angående särskild bidragsskyldighet
blevo emellertid icke framlagda för riksdagen i sammanhang
med övriga av kommunala nybildningskommittén avgivna förslag och anfördes
av chefen för civildepartementet såsom skäl för att sistnämnda förslag ej framlades
de betänkligheter, som förelåge mot att framlägga detta förslag för sig
utan kännedom om de förslag, som kunde bliva resultatet av pågående bearbetning
av förslaget till kommunalskattelag.

1916 års stadsplanelagskommitté upptog i sitt den 15 december 1920 avgivna
betänkande i 54—56 och 59 §§ av förslaget till stadsplanelag bestämmelser
angående skyldighet för tomtägare att bidraga till gatas anläggning
och kloakledning ävensom angående tomtägares skyldighet i fråga om gatas
underhåll och renhållning. Kommittén har i nämnda §§ ej föreslagit några
allmänna bestämmelser angående gatuhållnings fullgörande utan upptagit, att
efter verkställd utredning ett förslag skulle uppgöras, vilket skulle angiva grunder
lör beräkningen av den kostnad, som skulle påföras tomtägarna, och för
dess fördelning dem emellan ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande.
Stadsfullmäktige ägde därefter besluta i ärendet. Lades genom beslutet
på tomtägarna skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, skulle detsamma
underställas Konungens prövning. Prövade Konungen beslutet vara för samhällets
förhållanden lämpligt samt motsvara skäliga krav på rättvisa och billighet,
ägde Konungen fastställa beslutet till efterrättelse. Anläggning av torg,
park eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, till den del det
icke vore att anse såsom gata, skulle bekostas av staden. Beträffande anläggning
av gata skulle ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu
icke upplåtits till allmänt begagnande, kunna genom beslutet åläggas att helt
eller delvis bekosta anläggning av gatan. Därvid skulle iakttagas, dels att
iomtägarna icke finge belastas med kostnad för gatas anläggning till större
bredd än aderton meter, ej heller med kostnad, som utan motsvarande fördel för
vidliggande tomts bebyggande föranleddes därav, att gatans höjdläge skulle i
väsentlig mån avvika från markens naturliga höjdläge, dels ock att, om tomter
funnes endast på ena sidan av gatan, allenast hälften av kostnaden finge upptagas
till fördelning dem emellan. Beträffande skyldighet att bekosta kloakledning
skulle gälla enahanda bestämmelser som angående skyldigheten att bekosta
anläggning av gata samt skulle dessutom iakttagas, att bestämmelse,
varigenom å tomtägarna lades skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, ej finge

1910 års

stadspl altfiol]
skoj»-mitte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

meddelas beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut
redan var anlagd, att tomtägarna icke finge belastas med större andel av kostnaden
för kloaknätet än som kunde anses belöpa å avloppet från tomterna,
jämfört med avloppet från gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skulle
genom kloakledningen tillgodoses, att tomtägarnas bidrag till kloaknätet
skulle fördelas på samtliga de tomter, vilkas behov av avlopp genom detsamma
tillgodosåges, efter den grund, som funnes rättvis och billig, samt att, där höjdförhållandena
föranledde, att särskilda kloaknät borde anordnas för olika delar
av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden borde verkställas särskilt
för varje sådant kloaknät.

Stadsplanelagskommittén anförde beträffande det av kommittén framlagda
förslaget: »Kommittén hade haft under övervägande att i lag uppställa vissa
allmänna bestämmelser angående gatuhållets utgörande, vilka emellertid endast
skulle hava karaktären av normalregler, från vilka avvikelser kunde ske i den
mån bestående förhållanden eller andra omständigheter sådant föranledde.
Kommittén hade emellertid utom i en punkt funnit sig böra avstå från denna
tanke. Endast i fråga om torg eller annan dylik allmän plats, i den mån den
ej vore att anse såsom gata, syntes den princip, att samhället skulle draga
försorg om dess anläggning och underhåll vara så allmänt antagen och tillämpad,
att den kunde lagfästas. Beträffande åter gata framför tomt hade ur de
förhandenvarande förhållandena ej kunnat utdragas några mera allmänna grunder,
som kunde anses hava vunnit den anslutning, att de borde tillerkännas
normerande betydelse. Därtill komme, att dylika normalbestämmelser knappast
skulle kunna vinna omedelbar tillämpning annat än för nya städer eller
stadsdelar och att det även för sådana, särskilt samhällen på landet, där stadsplanelagen
finge tillämpning, ej sällan kunde finnas önskvärt och lämpligt att
ordna gatuhållningen på annat sätt. För övrigt syntes det kommittén ganska
rimligt, att en angelägenhet av den eminent lokala natur som gatuhållet finge
såsom hittills ordnas lokalt efter de särskilda orternas behov och förhållanden.
Kommittén hade alltså velat bibehålla denna gatuhållets karaktär av lokal angelägenhet,
som ordnades särskilt för varje samhälle. Om så skedde, framträdde
med så mycket större styrka behovet av att i lag giva regler för det sätt, vara
dylika angelägenheter skulle inom samhällena behandlas och avgöras, och om
den statliga kontroll, som skulle krävas, innan beslutet finge tillämpas. Sådana
regler hade kommittén inryckt i förslaget och hade därvid det förfarande,
som funnes utstakat i § 59 av förordningen om kommunalstyrelse i stad, ansett?
vara, med viss av ifrågavarande ärendens natur föranledd utbyggnad, lämpligt
att användas. Med hänsyn till den stora betydelse, som besluten kunde äga
för tomtägare och andra, som därav berördes, hade prövningen av dem ansetts
böra hänskjutas till Konungen. Gatuhållningsskyldigheten vore i grund och
botten en beskattningsfråga. Så hade den behandlats i det av kommunala nybildningskommittén
framlagda förslaget till särskild skattelag. Det kunde därför
ifrågasättas, om bestämmelser i detta ämne hade sin rätta plats i stadsplanelagen.
Då emellertid gatuhållet av ålder utgjorts in natura såsom ett
tomterna åliggande onus och understundom fortfarande så utgjordes, samt skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

digheten att bekosta gatuhållet för övrigt stode i mycket nära sammanhang
med andra gatuväsendet rörande, i stadsplanelagen behandlade ämnen, funne
kommittén det vara lika naturligt som lämpligt att nämnda skyldighet även
där reglerades. Ett särskilt skäl att i detta sammanhang upptaga ämnet företaga
däruti, att omförmälda förslag till kommunal rote och det i sammanhang
därmed stående förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning
m. m. i vissa samhällen icke blivit av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda,
under det att behovet av legala bestämmelser angående ordnandet av städernas
gatuhållning vore trängande.»

I skrivelse den 7 mars 1921 hava stadsfullmäktige i Göteborg hos Kungl. FramställMaj:t
gjort framställning om ett skyndsamt genomförande av sådan lagstift- 1''tadsfull
ning, som avsåges i det av kommittén för kommunala nybildningar avgivna mäktige i
förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning in. m. i vissa Göteborg,
samhällen. Stadsfullmäktige hava därefter i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
av den 10 december 1923 hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
förslag till lagstiftning angående skyldighet för jordägare att bidraga till
kostnaderna för gator och ledningar.

Sedan jag, enligt nådigt bemyndigande, den 11 februari 1925 tillkallat tre Stadsplanepersoner
att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda med fort- sakkunniga.
satt behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning rörande stadsplan
och tomtindelning jämte därmed sammanhängande författningar samt
bemyndigat de sakkunniga att överväga, i vad mån inom området för de sakkunnigas
uppdrag funnes fråga av beskaffenhet att böra lösas före slutbehandlingen
av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava de sakkunniga med skrivelse
den 24 oktober 1925 till mig överlämnat ett förslag till lag om gatuhållningsskyldighet
i stad. Nämnda skrivelse, med uteslutande av en däri intagen
redogörelse för sakens tidigare behandling, jämte det vid skrivelsen fogade
förslaget är av den lydelse bilaga A vid detta protokoll utvisar.

Över förslaget hava yttranden infordrats från överståthållarämbetet, Konungens
befallningshavande i länen, byggnadsstyrelsen, kammarrätten, kammarkollegium
och medicinalstyrelsen, varjämte stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg och Malmö, Svenska stadsförbundets styrelse, Kommunaltekniska
föreningens styrelse och Stockholms fastighetsägareförening beretts tillfälle
att yttra sig över förslaget. Yttrande har likväl ej inkommit från stadsfullmäktige
i Malmö. Genom Konungens befallningshavandes försorg hava yttranden
i åtskilliga fall inhämtats av magistrater, överlantmätare, länsarkitekter
samt stadsfullmäktige och andra kommunala myndigheter, varjämte fastighetsägareföreningar
i åtskilliga av rikets städer och Sveriges fastighetsägareförbund
utan särskild anmodan inkommit med yttranden över förslaget.

Ett sammandrag av inkomna yttranden finnes såsom bilaga B fogad vid detta
protokoll.

Av de avgivna yttrandena framgår, att i rikets två största städer ett starkt Departcbehov
gjort sig gällande av en lagstiftning, som giver städerna möjlighet att n‘entschc/m

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Behovet av av fastighetsägarna utkräva bidrag för gatas iordningställande. Såsom yttranla%Sämnet9
^ena utvisa> har ett liknande behov gjort sig gällande inom åtskilliga andra
städer och samhällen och överhuvud taget synas yttrandena giva vid handen,
att ett dylikt behov framträtt över allt, där en kraftigare utveckling av staden
eller samhället försiggår. Den omständigheten, att det ej varit möjligt för
kommunen att av fastighetsägarna utfå ersättning för gatas iordningställande,
har i många fall medfört, att städerna och samhällena dragit sig för att
utsträcka stadsplanen till områden, beträffande vilka förhållandena i övrigt
påkallat en dylik utsträckning, med mindre de kunnat med fastighetsägarna
träffa frivillig överenskommelse om bidrag till kostnaderna för gatas iordningställande.
Då dylik överenskommelse ofta nog varit omöjlig att träffa,
har följden blivit, att stadsplan ej blivit fastställd för områden, som nu nämnts.
Härigenom har givetvis, då områdena likväl bebyggts, ofta nog blivit följden,
att bebyggandet skett mera planlöst och oreglerat än som skulle hava varit
förhållandet, om områdena blivit stadsplanelagda. På dessa grunder anser jag,
att om en lagstiftning angående bidragsskyldighet för fastighetsägare till
gatas iordningställande i övrigt skulle visa sig möjlig och lämplig att genomföra,
den omständigheten att detta ej kan ske i samband med en revision av
stadsplanelagstiftningen i övrigt ej bör tilläggas avgörande betydelse.

I några av de avgivna yttrandena, särskilt från fastighetsägarehåll, har mot
den ifrågasatta lagstiftningen om fastighetsägares bidragsskyldighet till
gatas iordningställande invänts, att lagstiftningen skulle vara gentemot fastighetsägarna
obillig. Denna åsikt kan jag icke dela. I och med gatas iordningställande
ökas ofta i högst väsentlig mån värdet av fastigheterna vid densamma
och det kan förty ej anses såsom något obilligt, att fastighetsägarna inom
gränserna för denna värdeökning åläggas att till staden, som utfört iordningställandet,
utgiva ersättning. Föreligger ej dylik skyldighet för fastighetsägarna,
blir följden den, att de genom stadens iordningställande av gatan beredas
en oförtjänt värdeökning av sina fastigheter vid densamma.

Mot lagstiftningen har vidare i de avgivna yttrandena invänts, att genom
densamma tillkomsten av nya bostadslägenheter skulle försvåras, enär den
lägenhetsköparen palagda skyldigheten att bidraga till gatas iordningställande
i många fall skulle bliva för honom för tung att bära jämte de med bostadsbygget
förenade kostnaderna. Förhållandet torde emellertid vara, att vid bestämmande
av den köpeskilling, lägenhetsköparen haft att betala till ägaren av
det större markområde, som utstyckats till bostadslägenheter, priset hittills
ofta bestämts med hänsyn till fastighetens beräknade värdeökning genom stadens
eventuella iordningställande av gata till densamma. Genom att förhållandet
mellan staden och de enskilda markägarna i nu ifrågavarande hänseende
framdeles ordnas på ett med rättvisa och billighet överensstämmande sätt och
härigenom från början ordnade och reglerade förhållanden uppkomma, får
den, som förvärvar en tomt för att åt sig uppföra ett eget hem, lättare att överskåda
de rättigheter och skyldigheter, han i samband därmed erhåller och
ikläder sig. Pa sa sätt komma enligt min åsikt genom lagstiftningen sundare
förhållanden å bostadsmarknaden att tillskapas. Vid bestämmande av bidrags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

skyldigheten för sådana tomtköpare, som redan vid lagens ikraftträdande förvärvat
sina tomter och på grund av hittills rådande oklara förhållanden kommit
att såsom ovan nämnts för desamma betala allt för höga köpeskillingar,
bör man taga skälig hänsyn till nu nämnda förhållanden, så att dylika tomtköpare
ej bliva för hårt drabbade av lagstiftningen.

Den mening, som framkommit i vissa av de avgivna yttrandena, att frågan
om fastighetsägares bidrag till gatas iordningställande borde lösas först i samband
med den kommunala beskattningen, kan jag på de skäl, som härutinnan
anförts av stadsplanelagskommittén och de sakkunniga, icke dela.

Däremot är på sätt kammarrätten i sitt avgivna yttrande anfört sambandet
närmare mellan fastighetsägares skyldighet att besörja och bekosta gatas
underhåll och renhållning samt den kommunala beskattningen och då därtill
kommer, att lagstiftning rörande gatas underhåll och renhållning ej är av ett
trängande behov påkallad, har jag funnit mig ej böra i detta sammanhang
framlägga förslag till lagstiftning i denna fråga.

Beträffande frågan om fastighetsägares skyldighet att bidraga till gatas
iordningställande d. v. s. dess anläggning och förseende med kloakledning bär
jag på nu angivna grunder ansett mig nu böra framlägga förslag.

I vissa av de avgivna yttrandena har berörts frågan huruvida i samband
härmed borde genom lag regleras frågan angående fastighetsägares skyldighet
att bidraga till sådana städernas kostnader i fråga om vatten-, gas- och elektriska
ledningar, som icke täckas genom särskilda förbrukningsavgifter. Då
det emellertid torde stå kommunerna öppet att i reglementen för vatten-, gasoch
elektricitetsverk inrymma de bestämmelser angående täckande av anläggningskostnader,
som kunna finnas erforderliga, har jag ej ansett mig böra
framlägga förslag till lagstiftning rörande denna fråga.

Lagförslagets 1 § överensstämmer i huvudsak med 1 § i de sakkunnigas
förslag.

I några yttranden har påyrkats möjligheten av en sådan tillämpning av lagen,
att kostnadsbidraget skulle kunna mellan tomtägarna fördelas ej blott beträffande
var gata för sig utan jämväl i fråga om ett större område. Då den nuvarande
lagstiftningen hänför tomtägares skyldighet att utgiva ersättning för
gatumark till den framför hans tomt belägna marken, har jag emellertid, när nu
förevarande fråga utbrytes ur sitt sammanhang, ansett tomtägares bidragsskyldighet
i övrigt böra i lokalt avseende begränsas på enahanda sätt.

Beslut om bidragsskyldighet bör avse stads hela område, oavsett huruvida
stadsplan för särskilda delar därav ännji blivit fastställd eller icke. Ett motsatt
förhållande skulle lätt i tillämpningen kunna giva anledning till godtycklighet.

Frågan om lagens inverkan å före dess ikraftträdande tillkomna förhållanden
har på sätt av sammandraget av de avgivna yttrandena framgår i flera
av desamma berörts.

Beträffande denna fråga yttrade stadsplanelagskommittén i sitt betänkande:
»Givet vore, att ett förfogande, som för tomtägare skulle medföra bidrags Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 178 höft. (Nr 209.) -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

skyldighet, icke finge avse gata, som redan upplåtits till allmänt begagnande.
Tomtägama vid densamma vore då i fullt åtnjutande av rätten att begagna
gatan som trafikled, och retroaktiv avgiftsskyldighet borde uppenbarligen vara
utesluten. Ett beslut om bidragsskyldighet, som förut icke förefunnits, kunde
alltså fattas allenast beträffande gata, som icke upplåtits till allmänt begagnande.
Om fråga uppkomme att ändra tomtägarnas förpliktelser inom område,
för vilket stadsplan fastställts före en ny lags ikraftträdande, borde naturligtvis
synnerligt avseende fästas vid tomtägarnas förutvarande rättigheter
och skyldigheter i ifrågavarande hänseende. De ägde och hade förvärvat
sina tomter med de förpliktelser, som enligt gällande författningar och
kommunala stadgar därå vilade, och även om det ej finge anses uteslutet, att
en omreglering av dessa förpliktelser kunde äga rum, såvitt fråga vore om
ännu icke till allmänt begagnande upplåtna gator, borde dock en tomtägarnas
ytterligare belastning ej vidtagas utan synnerliga skäl och under alla förhållanden
hållas inom mycket måttliga gränser. Att i nu angivna fall icke å
tomtägarna lades oskälig tunga torde bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
då ett eventuellt beslut underställdes hans prövning.»

I några av de angivna yttrandena har hemställan gjorts, att lagstiftningen
måtte få tillämpning å jämväl före dess ikraftträdande utförda arbeten, i fall
skyldighet att utföra arbetena ej förelegat för staden. Jag har ej funnit mig
böra vidtaga den ändring, om vilken sålunda hemställts. Enligt min åsikt är det
ej skäligt, att bidrag utkräves beträffande arbete, som vid den tid, då fråga om
åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige, blivit fullbordat,
eller av ägare av tomt vid gata, som vid samma tid upplåtits eller enligt
1 kap. 34 § av lagen om fastighetsbildning i stad skolat upplåtas till allmänt
begagnande. I enlighet härmed har början av andra stycket omformulerats.

Beträffande senare delen av andra stycket anförde stadsplanelagskommittén
i sitt betänkande: »Det funnes vissa kostnader, som enligt kommitténs mening
icke borde under några förhållanden få övervältas å tomtägarna. Även
om man härutinnan icke ville gå så långt, som i ovan omförmälta, av byggnadsstadgekommitténs
ordförande angivna betänkande föreslagits d. v. s. att
göra tomtägarna ansvariga allenast för de kostnader, som kunde krävas för
gatans försättande i sådant skick, att den kunde tjäna som utfartsväg för deras
tomter, måste i allt fall den begränsning vara skälig, att tomtägarna ej skulle
deltaga i kostnad för bredare gata än 18 meter. Vad gatan i bredd översköte
sagda mått vore uppenbarligen tillkommet i syfte att tillgodose ett stadens
allmänna behov av rymligare trafikled och kostnaden härför borde alltså
drabba staden ensam. Likaså kunde det ej vara skäligt att belasta tomtägarna
med kostnad för större sprängnings-, schaktnings- eller fyllnadsarbeten, som
erfordrades för gatans behöriga profilering, men som för vidliggande tomter
understundom kunde medföra mera skada än gagn.»

Den i sista punkten av kommitténs yttrande angivna inskränkningen i tomtägares
bidragsskyldighet har i några av de avgivna yttrandena berörts och
har därvid bland annat hemställts, att berörda inskränkning måtte bortfalla.
Då jag anser nämnda inskränkning av bidragsskyldigheten överensstämma

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

med billighetens krav, kan jag ej biträda vad sålunda hemställts. Däremot
bar jag ansett mig böra, i enlighet med vad i ett yttrande föreslagits, göra den
ytterligare inskränkning i tomtägares bidragsskyldighet, att han ej må belastas
med kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts bebyggande föranledes
därav, att gatans anläggning av andra orsaker på grund av särskilda omständigheter
ställer sig mer än vanligt kostbar. Särskilt i det fall, att gatan är
avsedd för större genomgående trafik, kan det nämligen hända, att gatans
byggande med hänsyn till nämnda trafik måste draga större kostnad än eljest
skulle bliva fallet, och det kan icke anses billigt, att tomtägarna, om ej den
genomgående trafiken för dem medför någon fördel, skola hava att svara för
denna merkostnad.

Paragrafens sista stycke har blivit omformulerat för att av detsamma tydligare
skall framgå, att meningen med detsamma icke är, att däri avsett nybyggnadsförbud
behöver meddelas särskilt för varje tomt utan att detsamma
kan givas en vidsträcktare räckvidd eller meddelas generellt. Att såsom i
några av de avgivna yttrandena hemställts låta nybyggnadsförbudet automatiskt
inträda, utan särskilt förordnande, synes på grund av de skiftande regler,
stadsfullmäktiges beslut angående bidragsskyldighet kan innehålla, ej böra
ifrågakomma.

Beträffande bestämmelserna om kloakledning anförde stadsplanelagskommittén
i sitt betänkande: »Beträffande gäldande av kostnad för kloakledning ansåge
kommittén väsentligen samma principer böra gälla som i fråga om gatas anläggning.
Avlopp vore för tomts utnyttjande lika nödvändigt som utfartsväg.
Funne staden erforderligt, att avloppet anordnades i ledning under jord, borde
tomtägaren i samhällets intresse vara pliktig att begagna sig därav och att
bidraga till kostnaden därför lika väl som till avloppet i dagen (rännstenarna
å gatan). Därvid borde dock bestående förhållanden respekteras, intill dess
ändring däri i laga ordning skedde, liksom ock sådan ändring borde kunna
ske, då förhållandena det påkallade, lika väl som beträffande gatas anläggning.
Kommittén hade alltså föreslagit, att vad vore stadgat angående skyldighet
att bekosta anläggning av gata skulle äga motsvarande tillämpning
i fråga om skyldighet att bekosta kloakledning. Emellertid hade kommittén
ansett nödigt att i vissa hänseenden meddela särskilda bestämmelser angående
kloaker. Till en början hade, liksom i fråga om gata, därvid utsagts, att
bestämmelse, varigenom å tomtägarna lades skyldighet, som dem tidigare icke
ålegat, ej finge meddelas beträffande kloakledning, som redan var anlagd,
då beslutet om bidragsskyldigheten fattades. Vidare borde beaktas, att kloakledning
i hög grad tjänade allmänna sanitära intressen och beredde avlopp även
för gator, torg, parker och andra allmänna platser. Sagda intresse och behov
av avlopp borde det vara samhällets sak att tillgodose. Därför borde ej heller
tomtägarna kunna förpliktas att helt ersätta kostnaden för kloaknätet. Det
skäliga syntes vara, att kostnaden för kloakledningen uppdelades mellan å ena
sidan tomterna och å andra sidan staden, efter ty som envar av dem kunde
anses bliva genom anläggningen tillgodosedd, staden med hänsyn ej blott till

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

avlopp från staden tillhöriga områden utan även till allmänna sanitära intressen.
Endast vad av kostnaden, som därvid funnes belöpa å tomterna, finge
av tomtägarna utkrävas. I fråga om fördelning av den kostnad, som kunde
vara tomtägaren palagd, syntes det skäligt, att den fördelades mellan samtliga
tomter, som genom kloakledningen finge avlopp, ävensom att grunden
för fördelningen kunde bliva en annan än för gatuanläggningskostnaden. Kommittén
hade tänkt sig, att vid uppgörande av planen för ett kloaknät bestämdes
det område, vars behov av avlopp kunde genom nätet fyllas, och att därefter
den kostnad, för vilken tomtägarna skulle göras ansvariga, uppdelades
mellan samtliga inom området befintliga tomter efter någon skälig befunnen
grund för att sedan av dem gäldas i den tid och ordning, som bestämdes i beslutet
om ersättningens upptagande. Om en stad hade olika avrinningsförhållanden,
kunde flera av varandra oberoende kloaknät bliva erforderliga. Tomtägarnas
ersättningsskyldighet borde då därefter lämpas och regleras för varje
avrinningsområde för sig. Även härom hade kommittén ansett en bestämmelse
böra intagas i lagförslaget.»

2 § i de sakkunnigas förslag överensstämmer i huvudsak med stadsplanelagskommitténs
förslag angående bidrag till kloakledning.

Vid det remitterade förslagets överarbetning inom departementet har i likhet
med vad som skett i 1 § den beträffande stadgandenas återverkande kraft
kritiska tidpunkten bestämts till den tid, då frågan hos stadsfullmäktige väcktes.

Såväl stadsplanelagskommitténs som de sakkunnigas förslag, så vitt de avse
frågan om skyldighet för fastighetsägare att bidraga till anläggning av gata
och anbringande i densamma av täckt kloakledning, överensstämma därutinnan
att de lägga bidragsskyldigheten pa ägare av tomt. Förslagen avse sålunda, att
bidragsskyldigheten skall kunna bestämmas och utkrävas först sedan tomtmdelning
ägt rum. På sätt som framhållits i några av de avgivna yttrandena,
synes det emellertid vara av vikt, att ersättningsskyldigheten kan bestämmas
på ett så tidigt stadium som möjligt, så att, där fråga är om styckande av ett
större område till bostadslägenheter, ersättningsskyldigheten kan åläggas den
ursprunglige jordägaren. Är vid stadsplans fastställande ett större däri ingående
markområde i samme ägares hand, är det vidare lämpligt att redan
i det sammanhanget föreskriva angående markägarens skyldighet att avstå
gatumark. På dessa grunder har jag i lagförslagets 3 § infört en bestämmelse
av innehåll, att Konungen må på framställning av stadsfullmäktige vid fastställande
av stadsplan beträffande visst i samme ägares hand varande område
pa ägaren, såsom villkor för att tomtindelning skall få ske, lägga vissa i paragrafen
närmare angivna förpliktelser under förutsättning, att området är till
sin storlek, form och beskaffenhet sådant, att detta finnes kunna ske. För
att förekomma försök att kringgå lagens bestämmelser stadgas, att frågan,
huruvida området är i samme ägares hand, skall bedömas med hänsyn till förhållandena
vid den tidpunkt, då fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige
väcktes. Med anledning av att 3 § införts i lagen, har dess rubrik
blivit ändrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

De sakliga bestämmelserna i paragrafen överensstämma i huvudsak med de
bestämmelser stadsplanelagskommittén i sitt förslag till stadsplanelag föreslagit
rörande de skyldigheter, som skulle åligga markägare, som mot stadsfullmäktiges
önskan erhållit stadsplan fastställd å honom tillhörigt markområde.
Sådant område skulle ej utan stadsfullmäktiges medgivande få tomtindelas
(12 §), innan gatumark inom området fri från inteckning till staden blivit avstådd
utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal (23 §) samt
markägaren till staden gäldat ersättning för anläggning av gata, torg, park
eller annat för allmän samfärdsel avsett område, vartill mark skulle av honom
upplåtas, ävensom kloakledning, som skulle där finnas, eller därför ställt säkerhet.
Ersättningen skulle till staden utgivas i den mån arbetena bleve utförda.
Ur ställd säkerhet skulle staden äga göra sig betalt, ändå att marken övergått i
annan ägares hand. Från ställande av säkerhet skulle Kronan vara fri (58 §).

I det framlagda lagförslaget har Vä av hela områdets areal bestämts såsom
maximigräns för den mark, som skall avstås, samt stadgats, att Konungen
vid förordnandets meddelande skall angiva gränserna för nämnda mark.
Då markägaren i nu avsedda fall, i motsats till vad som är förhållandet i det
i stadsplanelagskommitténs förslag avsedda fallet, ej behöver hava själv begärt
stadsplanen, har jag ansett skäligt, att Konungen må kunna, beroende på omständigheterna
i det särskilda fallet, nedsätta markägarens skyldighet att avstå
gatumark till mindre än Vä av det stadsplanelagda områdets areal. Uppenbarligen
bör emellertid den mark, som skall avstås, ej understiga det i 1 kap. 36 §
i lagen om fastighetsbildning i stad angivna gatumarksområde, varför gatumarksersättning
av tomtägare skall utgivas. Då det icke kan anses billigt, att
en enstaka exploatör kan åläggas att till staden utgiva bidrag till anläggning
av gata och kloakledning, om bidragsskyldighet ej i övrigt finnes för fastighetsägarna
i staden, eller att utgiva bidrag efter mera betungande grunder än
dem som eljest gälla, har jag i andra stycket i paragrafen infört ett stadgande,
som förhindrar en dylik tillämpning av lagen. Konungen skall i det meddelade
förordnandet angiva grunderna för bestämmandet och gäldandet av ersättning
för gatas anläggning och förseende med täckt kloakledning.

Det i stadsplanelagskommitténs förslag upptagna villkoret att mark. som
skall avstås, skall vara fri från inteckning har i paragrafens fjärde stycke omformulerats.
Jag har nämligen ansett, å ena sidan att hänsyn bör tagas jämväl
till fordran och rätt, som i fastigheten gälla utan inteckning, och å andra
sidan att endast sådan nyttjande- eller servitutsrätt, som avsevärt hindrar markens
användande för avsett ändamål, bör tagas i betraktande.

Då det måste förutsättas, att understundom fall komma att inträffa, i vilka
på grund av ändrade omständigheter synnerliga skäl påkalla ändring i av
Konungen meddelat förordnande, har i femte stycket upptagits föreskrift, som
åt Konungen inrymmer befogenhet att i ty fall förordna efter vad som prövas
skäligt.

I paragrafens sista stycke har införts stadgande därom att för tomter inom
område, beträffande vilket förordnande enligt första stycket är gällande, eljest
för tomt i nu ifrågavarande avseende gällande stadganden ej skola tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För att markägaren ej må kunna undandraga sig förenämnda skyldigheter,
vilkas fullgörande gjorts såsom villkor för att markägaren skall kunna erhålla
tomtindelning, är det av vikt, att markägaren ej må bereda sig tillfälle
att, utan att tomtindelning skett, till bebyggande enligt stadsplanen utnyttja
markområdet. Konungens befallningshavande bör förty ej begagna sin dispensrätt
enligt 1 kap. 8 § i lagen om fastighetsbildning i stad för medgivande av
byggnadsföretag, som innebära ett utnyttjande av stadsplanen.

Sedan på sätt, för vilket jag nu redogjort, stad erhållit möjlighet att av
fastighetsägare i staden erhålla bidrag till anläggning av gata och kloakledning
samt därvid i lag angivits vissa maximigränser för denna bidragsskyldighet,
kan det ej anses billigt, om staden skulle kunna genom att gentemot
en enskild fastighetsägare utnyttja sin maktställning av denne tilltvinga sig
större vederlag för stadsplans utläggande å hans fastighet än fastighetsägaren
eljest varit skyldig utgiva. Då den bidragsskyldighet, varom nu är fråga,
därjämte i viss mån är att jämställa med en speciell beskattning, kan det ej
heller anses överensstämmande med grunderna för vad eljest om beskattning
gäller, om staden hade möjlighet att genom särskilda med enskilda fastighetsägare
ingångna avtal av dem utkräva bidrag efter mera betungande grunder
än dem, som för fastighetsägarna i övrigt gällde. Jag har därför såsom 4 §
i lagförslaget infört stadganden, avsedda att hindra, att stad avtalsvägen söker
mer än vederbör betunga enskild markägare.

5 och 6 §§ i lagförslaget överensstämma med 4 och 5 §§ i de sakkunnigas
förslag.

Med hänsyn till det behov av lagstiftning i ämnet, som föreligger, har jag i
lagförslaget upptagit, att lagen skall träda i kraft redan den 1 juli 1926.»

Föredraganden uppläser härefter Förslag till lag om skyldighet i visst fall
att upplåta mark till gata samt bidraga till anläggning av gata och kloakledning,
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att
lagrådets yttranden över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

om skyldighet i visst fall att upplåta mark till gata samt bidraga till
anläggning av gata och kloakledning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Väckes i stad fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för tomtägarna
att till staden utgiva ersättning för anläggning av gata eller om ändring
i förut gällande dylik bestämmelse eller i bestämmelse angående skyldighet
för tomtägare att besörja gatas anläggning, och finna stadsfullmäktige,
att frågan bör komma under närmare prövning, läte stadsfullmäktige
verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen
må föranleda. Förslaget skall angiva grunder för beräkningen av den kostnad,
som skall påföras tomtägarna, och dess fördelning dem emellan ävensom
tid och ordning för ersättningens utgörande. Vad nu sagts om gata skall
jämväl äga tillämpning å torg och annan dylik allmän plats.

Vid uppgörande av förslag skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse arbete, som vid den tid, då fråga om
åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige, blivit fullbordat
;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som vid
den tid, nyss sagts, upplåtits eller enligt 1 kap. 34 § av lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad skolat upplåtas till allmänt begagnande;

att tomtägare endast må belastas med kostnad för gatuanläggning framför
sin tomt, vid torg och annan dylik allmän plats högst till nio meters bredd samt
eljest vid gata till dess mitt, dock ej till större bredd än nio meter, därvid beträffande
gatukors ersättningsskyldigheten jämväl må omfatta den del av gatukorset,
som inneslutes av den nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer:

samt att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel
för tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig
mån avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning
eljest på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostbar.

Utredningen och förslaget skola, sedan magistraten däröver avgivit yttrande,
hållas stadens medlemmar för granskning tillgängliga under minst en månad
efter det kungörelse blivit införd i den eller de tidningar, där kommunala
meddelanden för staden införas. Sedan den tid tilländagått och förslaget
undergått den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava f öreko lignit,
äge stadsfullmäktige att besluta i ärendet.

Lägges genom beslutet på tomtägarna skyldighet, som dem tidigare icke ålegat,
skall detsamma underställas Konungens prövning. Prövar Konungen be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

slut vara för stadens förhållanden lämpligt samt överensstämma med rättvisa
och billighet, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

Konungen må på framställning av stadsfullmäktige meddela förbud för
ägare av tomter, som äro pliktiga ersätta staden på tomterna belöpande anläggningskostnad,
att å tomterna företaga nybyggnad, innan ersättningen guldits
eller säkerhet ställts för ersättningens utgivande. Med avseende å nybyggnad,
varom nu sagts, .skall vad i 1 kap. 44 och 45 §§ av lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 §.

Vad i 1 § första, tredje, fjärde och femte styckena är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet för tomtägarna i stad att bekosta
täckt kloakledning.

Vid meddelande av bestämmelse angående skyldighet att gälda sådan kostnad
skall iakttagas:

att bestämmelse, varigenom å tomtägarna lägges skyldighet, som dem tidigare
icke ålegat, ej må meddelas beträffande kloakledning, som vid den tid, då
fråga om åläggande av ersättningsskyldighet väcktes hos stadsfullmäktige,
redan var anlagd;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för kloaknätet
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet från
gatumark jämte annat avlopp, för vilket kloakledningen tilläventyrs är avsedd; att

tomtägarnas bidrag till kloaknätet skall fördelas på samtliga de tomter,
vilkas behov genom detsamma tillgodoses, efter den grund, som finnes rättvis
och billig;

3 §.

Vid fastställande av stadsplan för stad må Konungen, där sådant finnes
kunna ske med hänsyn till storlek, form och beskaffenhet av visst område,
som, när fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige väcktes,
var i samme ägares hand, på framställning av stadsfullmäktige, förordna, att
ägare av samma område skall, innan tomtindelning må äga rum, hava att
till staden utan ersättning avstå mark till gator, torg och andra allmänna
platser intill högst en tredjedel av områdets hela areal ävensom till staden utgiva
ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats å mark,
som skall avstås, samt för anordnande av täckt kloakledning, som där skall
finnas, eller å ogulden del av dylik ersättning utgiva förbindelse och för
densamma ställa nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet, varom nu
sagts, vare Kronan fri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

da avseenden ej åligger fastighetsägare, eller efter grunder, som äro för markägaren
mera betungande än de eljest för staden gällande.

I det av Konungen meddelade förordnandet skola angivas gränserna för den
mark, som skall avstås, ävensom grunderna för bestämmandet och gäldandet
av ersättning, varom ovan sägs.

Den mark, som skall avstås, skall ej besväras av fordran eller rätt till avkomst
eller annan förmån, varför fast egendom på grund av inteckning eller
eljest häftar, ej heller av sådan nyttjande- eller servitutsrätt att markens användande
för avsett ändamål därigenom avsevärt hindras.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara
av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt
prövas.

För tomter inom område, beträffande vilket förordnande enligt första stycket
är gällande, skall ersättning för gatumark enligt 1 kap. 36 och 39 §§ i lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad ej utgå, ej heller vad som är
gällande angående tomtägares skyldighet att bekosta gatas anläggande eller
nedläggande i densamma av täckt kloakledning äga tillämpning.

1 §.

Har efter det denna lag trätt i kraft ägare av fastighet i stad utfäst sig att
i ordning eller efter grunder, som för honom äro mera betungande än dem,
vilka enligt denna lag blivit för staden fastställda eller eljest äro gällande,
till staden avstå mark till gator, torg eller andra allmänna platser eller till staden
utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats
eller för anordnande av täckt kloakledning, må sådan utfästelse i den mån
genom densamma större tunga än vederbör lägges å fastighetsägaren ej göras
gällande och vare denne berättigad utbekomma ersättning för vad han på grund
av utfästelsen utöver vad honom eljest ålegat avstått eller utgivit.

Lag samma vare, där ägare av fastighet i stad eljest i anledning av stadsplans
fastställande utfäster sig att avstå mark eller besörja arbete eller utgiva
penningar eller annat utan motsvarande vederlag.

5 §•

Vad i denna lag stadgas beträffande stad äge ock tillämpning i fråga om
annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas.

6 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bil A.

Till Herr statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan herr statsrådet, jämlikt nådigt bemyndigande, den 11 februari 1925
tillkallat undertecknad Ehrenborg jämte fastighetsdirektören i Stockholm, kaptenen
Nils Hasselqvist och magistratssekreteraren i Stockholm Wilhelm Hilarion
Wistrand att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda vid
fortsatt behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning rörande
stadsplan och tomtindelning jämte därmed sammanhängande författningar,
ävensom förordnat undertecknad att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas
arbete, har för att tagas i övervägande vid fullgörandet av berörda uppdrag,
genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1925 överlämnats en av stadsfullmäktige
i Göteborg till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den 10 december
1923, däri fullmäktige hemställt, att Kungl. Majrt täcktes låta utarbeta förslag
till lagstiftning angående skyldighet för jordägare att bidraga till kostnaderna
för gator och ledningar.

Denna framställning ansluter sig till en av stadsfullmäktige i Göteborg i
skrivelse av den 7 mars 1921 hos Kungl. Maj:t gjord framställning om ett
skyndsamt genomförande av sådan lagstiftning, som avsåges i det av kommittén
för kommunala nybildningar den 12 december 1917 avgivna förslag till
lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m. i vissa samhällen.

Med anledning av de från Göteborgs stad framkomna önskemålen om en
skyndsam behandling av denna lagstiftningsfråga hava de sakkunniga, som
bemyndigats överväga i vad mån inom området för de sakkunnigas uppdrag
funnes fråga av beskaffenhet att böra lösas före slutbehandlingen av de sakkunnigas
uppdrag i övrigt, ansett sig böra undersöka, huruvida möjlighet förefinnes
att utbryta frågan om ifrågavarande bidragsskyldighet.

_ Härvid har då synts böra först undersökas, i vad mån gatuhållningsskyldighetens
ovan berörda karaktär av beskattningsfråga kan böra inverka på
spörsmålets behandling och särskilt i vad mån, då nu ändock fråga är om dess
utbrytning ur sitt sammanhang med stadsplanelagsförslaget, skäl kunde finnas
att återgå till kommunala nybildningskommitténs ståndpunkt och alltså nu
upptaga frågan ej blott om gatuhållningen utan även om de andra kommunala
anordningar, till vilka enligt nämnda kommittés förslag bidrag skulle kunna
utgå. Ett ytterligare skäl till en dylik undersökning kan måhända hämtas ur
staden Göteborgs ovan omnämnda första framställning av år 1921, vilken såsom
nämnts avsåg en lagstiftning i överensstämmelse just med kommunala
nybildningskommitténs förslag.

Erågan om dessa lagstiftningsfrågors hänförande till skattelagstiftningen
har, utöver vad ovan nämnts, ytterligare berörts i ett av kammarrätten den
30 september 1919 avgivet yttrande över kommunala nybildningskommitténs
förslag till lag om särskild bidragsskyldighet. Kammarrätten har därvid,
bland annat, i likhet med kommunala nybildningskommittén själv, betonat det
samband, som föreligger mellan den föreslagna lagen, i vad den angår gatuväsendet,
och stadsplanelagstiftningen, medan kammarrätten ansett eventuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

bestämmelser om bidrag till andra kommunala anordningar, varom ovan nämnts.
höra inarbetas i kommunallagarna.

[Vidare har samma spörsmål berörts, i samband med arbetet å ny kommunalskattelagstiftning.

Då Kungl. Maj :t den 27 maj 1921 beslöt tillsättande av 1921 års komniunalskattekommitté
yttrade chefen för finansdepartementet (se denna kommittés
betänkande sid. 119), bland annat, att till spörsmålet om grunderna för de
allmänna kommunalutskylderna i de borgerliga primärkommunerna anslöte sig
ett flertal utom detta spörsmål liggande speciella frågor, som väntade på sin
lösning. I första hand erinrade finansministern här om frågan angående den
s. k. speciella bidragsskyldigheten till kommunerna i form av avgifter och
bidrag för särskilda ändamål. I åtskilliga hänseenden rådde för närvarande
oklarhet angående kommunernas befogenhet att medelst upptagande av ^dylika
avgifter eller bidrag tillgodose sina behov. Givet vore, att de spörsmål, som
här gjorde sig gällande, icke vore utan sin inverkan på frågan om den allmänna
kommunala bidragsskyldigheten. Skulle den ifrågasatta^ kommittén
under sitt arbete finna, att ett klarläggande av nu berörda spörsmål borde betraktas
som en förutsättning för lösningen av frågan om den allmänna bidragsskyldigheten,
syntes anmälan därom böra göras hos chefen för finansdepartementet.
. .

Kommunalskattekommittén yttrar i sitt den 15 oktober 19-4 avgivna betänkande
(sid. 121), att kommittén icke funnit anledning att till undersökning
upptaga vare sig den s. k. speciella bidragsskyldigheten till kommunerna i
form av avgifter och bidrag för särskilda ändamål eller de speciella skatter
till kommunen, som nu utginge såsom hundskatt, nöjesskatt m. m. dylikt. Dessa
och andra sådana bidrags- och skattefrågor ordnades enligt kommitténs mening
lämpligast genom specialförfattningar utan sammanhang med och vid sidan a"s
den allmänna kommunalbeskattningen.

Å sid. 147 återkommer kommittén till denna fråga och framhåller, att kommittén
i nu förevarande sammanhang lämnar åsido bland annat avgifter för
utnyttjande av kommunala anordningar av varjehanda art, såsom avgifter för
vatten, ljus och elektrisk kraft, för anlitande av kommunala trafikinrättningar
o. dyl., ävensom speciella bidrag till vissa kommunala anläggningar, som understundom
kunde förekomma, såsom till anläggning eller underhåll av gata
i stad m. m. sådant.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hava de sakkunniga ansett sig
oförhindrade att, i likhet med 1916 års stadsplanelagskommitté, behandla spörsmålet
såsom en ren stadsplanelagstiftningsfråga. De sakkunniga hava därvid
ock ansett lämpligast att icke gå utöver den ram. som utstakas av nämnda
kommittés förslag, och sålunda ansett frågan om liknande bidrags skyldighet
för andra kommunala anordningar höra för närvarande, lämnas åsido.

Nästa fråga blir då, i vad mån 1916 års stadsplanelagskommittés förslag i
denna del kan anses stå i sådant sammanhang med kommitténs förslag i övrigt,
att en utbrytning på grund därav icke skulle låta sig göra. De^ sakkunniga
hava väl funnit vissa betänkligheter möta mot att behandla gatuhållningen
såsom ett från övriga delar av den blivande stadsplanelagstiftningen fristående
spörsmål, men hava dock ansett, att nämnda betänkligheter ej äro så störa
att de ej, därest ett verkligt behov att ordna ifrågakomna spörsmål genom en
särlagstiftning visades föreligga, måste få vika. Ett visst stöd för frågans
särbehandling synes jämväl kunna hämtas från kommunala nybildningskommitténs
behandling av frågan, som ju utgick från att bestämmelser härutinnan
skulle kunna lagfästas utan samband med den redan då påbörjade revisionen
av stadsplanelagstiftningen.

Kung!. Maj.ts proposition nr 209.

Eu annan fråga är givetvis, huruvida denna möjlighet till utbrytning av
denna lagstiftningsfråga verkligen bör begagnas. För att så bör ske, borde
man, såsom förut nämnts, kunna påvisa ett verkligt behov. De sakkunniga
hava av föreliggande uttalanden i frågan icke kunnat bilda sig någon fullt
bestämd uppfattning, huruvida ett dylikt behov föreligger. Då de sakkunniga
icke desto mindre ansett sig böra utarbeta och härmed framlägga ett förslag
till särlagstiftning om gatuhållningen, hava de sakkunniga räknat med, att de
yttranden, som kunna komma att infordras över detta förslag, möjligen skola
i detta hänseende giva ökad ledning.

Det sålunda utarbetade förslaget har givits formen av en särskild lag, då
det icke ansetts lämpligt att infoga detsamma i den nuvarande fastighetsbildningslagen.

Förslaget ansluter sig i huvudsak till de regler, som i stadsplanelngskommitténs
förslag återfinnas i §§ 54—56 och 59. Försiktigheten har dock ansetts
bjuda att för närvarande i ännu högre grad än kommittén avstå från att
giva materiella regler för gatuhållningsskyldighetens fördelning. De sakkunniga
hava sålunda ej upptagit kommitténs ovannämnda bestämmelse om skyldighet
för staden att bekosta anläggning av torg och annan allmän plats. Ej
heller hava de sakkunniga kunnat i detta sammanhang reflektera på de i vissa
yttranden över kommittéförslaget framkomna yrkandena på mera klargörande
regler exempelvis om giltigheten av gamla likställighetsavtal o. dyl. eller eljest
på ett ökande av städernas befogenheter, utöver vad kommittén föreslagit.
Ej heller eljest hava de sakkunniga funnit innehållet i de avgivna yttrandena
böra i detta sammanhang föranleda någon avvikelse från kommittéförslaget.
I. anledning av den i åtskilliga yttranden yppade tvekan, huruvida beslut om
bidragsskyldighet måste avse hela stadens område eller kunde inskränkas till
endast viss del därav, anse sig de sakkunniga böra uttala, att. då bestämmelsernas
avfattning icke torde kunna anses påfordra den förra tolkningen, hinder
icke bör möta mot en lokalt avgränsad tillämpning av desamma.

I fråga om de särskilda delarna i lagförslaget må i övrigt anföras följande.

I 1 § meddelas regler angående i vilka fall fråga om skyldighet att besörja
eller bekosta gatas anläggning skall kunna i här föreslagen ordning komma
under bedömande. Förslaget överensstämmer i huvudsak med kommitténs förslag
i 55 §, sammanställd med 54 § andra och tredje styckena med den ändring,
som föranledes av att reglerna gälla även torg och andra allmänna platser
samt att i följd av bestämmelsernas utbrytning ur sitt sammanhang en
särskild regel måst givas om gatukors i stället för det av kommittén i 78 §
därom intagna stadgande, därvid de sakkunniga givetvis anslutit sig till gällande
lags därifrån något avvikande regler om gatukorsets bestämmande. Att
märka är vidare, att de sakkunniga ansett den av kommittén gjorda begränsningen
till gator, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits till allmänt
begagnande, böra skärpas så att från ersättningsskyldighet undantagas även
gator, som enligt 1 kap. 34 § fastighetsbildningslagen skolat upplåtas, ehuru
upplåtande av någon anledning ännu icke skett.

1 sista stycket av 1 § har intagits en bestämmelse, avseende att möjliggöra
förbud för ersättningsskyldig tomtägare att företaga nybyggnad, innan ersättningen
guldits eller säkerhet därför ställts. Motsvarighet härtill finnes i
kommittéförslagets 13 § mom. i.

2 § motsvarar kommittéförslagets 56 § och avser skyldigheten att bekosta
kloakledning. Den av kommittén omförmälda bestämmelsen om avledande av
spillvatten m. m. i 1918 års vattenlag har numera genom lag den 11 juni 1920

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

ersatts av utförligare regler om kloakledning. Då dessa emellertid enligt uttryckligt
stadgande icke avse avledande inom samhälles planlagda område av
kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra allmänna platser inom
samhället, hava dessa bestämmelser i sak ingen inverkan på nu föreliggande
spörsmål. Det av kommittén i detta samband nyttjade uttrycket kloakledning
har i anslutning till terminologien i sistnämnda lag utbytts mot uttrycket
täckt kloakledning. Anordnande av avlopp i dagen är att inbegripa i gatas
anläggning.

I B § hava upptagits bestämmelser om underhåll och renhållning av gata i
anslutning till 59 § i kommittéförslaget med den avvikelse, som följer av vad
förut anförts angående torg och annan allmän plats.

Genom 4 § göres lagen i erforderlig mån tillämplig å annat samhälle än
stad, och 5 § innehåller erforderliga regler om de myndigheter, som i särskilda
fall skola fungera.

Bland de sakkunniga har vid behandlingen av föreliggande fråga ej yppats
skiljaktig mening. Stockholm den 24 oktober 1925.

Michael Ehrenborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

lag om gatuliållningsskyldigliet i stad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Väckes fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för ägare av
tomt vid gata i stad att till staden utgiva ersättning för anläggning av gatan
eller om ändring i förut gällande dylik bestämmelse eller i bestämmelse angående
skyldighet för tomtägare att besörja gatas anläggning, och finna stadsfullmäktige,
att frågan bör komma under närmare prövning, läte stadsfullmäktige
verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen
må föranleda. Förslaget skall angiva grunder för beräkningen av
den kostnad, som skall påföras tomtägarna, och dess fördelning dem emellan
ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande. Vad nu sagts om gator
skall jämväl äga tillämpning å torg och annan dylik allmän plats.

Därvid skall iakttagas, dels att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare
av tomt vid gata, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut upplåtits eller enligt
1 kap. 34 § av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skolat
upplåtas till allmänt begagnande, dels att tomtägare må belastas med kostnad
för gatuanläggning framför tomt vid torg och annan dylik allmän plats högst
till nio meters bredd samt eljest vid gata högst till dess mitt, dock ej till
större bredd än nio meter, därvid beträffande gatukors, ersättningsskyldigheten
jämväl må omfatta den del av gatukorset, som inneslutes av den nyss angivna
gatumarkens utdragna gränslinjer, dels ock att å tomtägare ej må läggas
kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts bebyggande föranledes
därav, att gatans höjdläge skall i väsentlig mån avvika från markens naturliga
höj dläge.

Utredningen och förslaget skola, sedan magistraten däröver avgivit yttrande,
hållas stadens medlemmar för granskning tillgängliga under minst en månad
efter det kungörelse blivit införd i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden
för staden införas. Sedan den tid tilländagått och förslaget undergått
den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava förekommit, äge stadsfullmäktige
att besluta i ärendet.

Lägges genom beslutet på tomtägare skyldighet, som dem tidigare icke ålegat,
skall detsamma underställas Konungens prövning. Prövar Konungen beslutet
vara för stadens förhållanden lämpligt samt motsvara skäliga krav på
rättvisa och billighet, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

Konungen må på framställning av stadsfullmäktige meddela förbud för ägare
av tomt, som är pliktig ersätta staden på tomten belöpande anläggningskostnad,
att å tomten företaga nybyggnad, innan ersättningen guldits eller säkerhet
ställts för ersättningens utgivande. Med avseende å nybyggnad, varom
nu sagts, skall vad i 1 kap. 44 och 45 §§ av lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad stadgats äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

2 §.

Vad i 1 § första, tredje, fjärde och femte styckena är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet för tomtägare i stad att bekosta
täckt kloakledning.

Vid bestämmelse, som meddelas angående skyldighet att gälda sådan kostnad,
skall iakttagas:

att bestämmelse, varigenom å tomtägare lägges skyldighet, som dem tidigare
icke ålegat, ej må meddelas beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges
beslut redan var anlagd;

att tomtägare icke må belastas med större andel av kostnaden för kloaknätet
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet
från gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skall genom kloakledningen
tillgodoses;

att tomtägares bidrag till kloaknätet skall fördelas på samtliga de tomter,
vilkas behov genom detsamma tillgodoses, efter den grund, som finnes rättvis
och billig;

samt att, där höjdförhållandena föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas
för olika delar av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden
bör verkställas särskilt för varje sådant kloaknät.

3 §.

I den i 1 § första, tredje och fjärde styckena stadgade ordning må bestämmelse
meddelas angående skyldighet att besörja och bekosta underhåll och renhållning
av gata i stad eller ändring göras i bestämmelse, som på grund av
sedvana eller särskild föreskrift därutinnan kan gälla.

Vad nu sagts beträffande gata skall med avseende å torg och annan dylik
allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd av aderton meter från tomtlinjerna
betraktas såsom gata.

4 §•

Vad i denna lag stadgas beträffande stad äge ock tillämpning i fråga, om
annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas.

5 §.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i samhälle,
varom i 4 § sägs, den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga
den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige.

De åligganden, vilka enligt denna lag tillkomma magistraten, skola tillhöra
i Stockholm överståthållarämbetet. i stad. där magistrat ej finnes, den
för staden särskilt tillsatta styrelse och i samhälle, varom i 4 § sägs. dess kommunal-
eller municipalnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Mai :ts proposition nr 209.

Behovet av
en lagstiftning
i ämnet
och förslagets
allmänna

grunder.

Bil. B.

Sammandrag a t yttranden över förslag till lag om gatuliållningsskyldighet
i stad avgivet av sakkunniga för revision av gällande lagstiftning
rörande stadsplan och tomtindelning.

Överståthållarämbetet: Det remitterade lagförslaget vilar säkerligen på en
riktig tanke. För så vitt en tomt i stad eller annat samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande gäller, vinner i värde genom av staden
eller samhället vidtagna åtgärder i fråga om anläggning av gator, utförande
av täckt kloakledning eller gatuunderhåll eller renhållning, så är det
fullt i sin ordning att vederbörande tomtägare deltager i kostnaderna härför.
Vad man har att vaka över, det är dels och först och främst att tomtägaren
genom beslut i detta avseende icke bliver kränkt i sin enskilda rätt och dels
att deltagandet i kostnaderna icke ålägges honom i vidare mån än skäligheten
medgiver. I förstnämnda avseende möter tydligen avsevärda svårigheter. Man
finner detta redan därav att man i fastighetsbildningslagen nödgats avstå från
att stadga några grunder i detta hänseende utan i 1 kapitlet 35 § 2 mom. fått
åtnöja sig med att stadga, att angående sättet för ordnande och anläggning av
gata ävensom skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll skall
gälla vad för varje stad är föreskrivet. I det nu utarbetade lagförslaget har
man velat gå längre och lämnat tillfälle till införande av nya bestämmelser,
men man har tydligen haft på känn, att man såmedelst öppnar möjligheter för
åläggande för tomtägare att underkasta sig skyldigheter, som de lagligen icke
äro pliktiga att bära. Genom att ingå på s. k. likställighetsöverenskommelser
med staden hava dessa nämligen mången gång blivit för alla tider befriade
från vissa åligganden och det är uppenbart, att det aldrig kan bliva tal om att
genom en bakport söka på nytt påföra dem desamma. Skall förevarande lagförslag
utbrytas ur sitt sammanhang med andra förslag rörande den blivande
stadsplanelagstiftningen ävensom kommunalskattelagstiftningen, så vågar
överståthållarämbetet hemställa, att nedannämnda synpunkter1 måtte vinna
beaktande vid lagförslagets fortsatta utarbetande.

Konungens befallning skavande i Stockholms län: Vad angår länet med dess
8 städer, 5 köpingar och 21 municipalsamhällen, måste det anses föreligga ett
verkligt behov av lagstiftning på området. Saknaden av en dylik har vid flera
tillfällen vållat Konungens befallningshavande svårigheter, då till avgörande
förelegat frågor av sådan art, som innefattas i förslaget.

Konungens befallningshavande i Uppsala län: Behovet av lagstiftning i ämnet
är icke tillräckligt starkt och trängande för att påkalla frågans isolerade
lösning. Sammanhanget med stadsplanelagstiftningen är påtagligt. Dessutom
kan det enligt Konungens befallningshavandes mening med allra största skäl
ifrågasättas, huruvida ej lösningen bör föregås av ett åtminstone principiellt
ståndspunktstagande i fråga om förhållandet mellan den allmänna kommunala
skattskyldigheten särskilt för fastighet och den så kallade speciella bidragsskyldigheten.
Många andra kommunala åtgärder än de i förslaget avsedda
äro uppenbarligen av beskaffenhet att medföra särskilda förmåner för vissa
fastighetsägare. I en lag skulle man för övrigt vänta att finna angivna bestämdare
grunder för tomtägares skyldigheter.

1 Se i sammandraget under detaljanmärkningar.

Kung!. Maj:ts proposition nr 209.

Magistraten i Uppsala: Behovet av lagstiftningen är icke så trängande, att
det överväger betänkligheterna emot sakens behandling såsom ett från stadsplanelagstiftningen
i övrigt fristående spörsmål, i all synnerhet som magistraten
förutsätter, att den även i andra avseenden angelägna revideringen av
stadsplanelagstiftningen kommer att slutföras inom en nära framtid.

Uppsala fastighetsägareförening: Ett utbredande av staden över en alltför

stor yta, vilket ofta blir en följd av de i vissa stadsplanebestämmelser givna
föreskrifter om låga och fristående hus, föranleder ett mindre ekonomiskt utnyttjande
av tomtmarken och avsevärt stegrade kostnader för dess förseende
med vatten, gas, elektricitet och avlopp. Med nu gällande lagstiftning drabbar
detta slöseri stadens samtliga skattdragare, däribland icke minst ägarna
av tomter inom det redan bebyggda området. I den mån lagförslaget åsyftar
att förbättra stadens ekonomi utan att på dessa gårdsägare lägga nya bördor,
saknar föreningen givetvis anledning avstyrka detsamma. Möjligen kan likväl
en lagstiftning i nu föreslagen riktning fortsättningsvis komma att medföra
konsekvenser, som icke överensstämma med rättvisa och billighet, för så
vitt nämligen ägare av fastighet i denna egenskap ålägges att bekosta anstalter,
som tillgodose ett för stadens alla invånare gemensamt behov. Detta
borde gälla exempelvis gatas omläggning för tung biltrafik, varav andra än
fastighetsägarna lära äga det övervägande intresset.

Konungens befallning skavande i Södermanlands län: Med förmälan att i

länet knappast torde hava visat sig verkligt behov av att irtbryta lagstiftningsfrågan
från stadsplanelagstiftningen, instämde Konungens befallningshavande
i vad överlantmätaren i länet anfört.

Överlantmätaren i Södermanlands lån: Gatuliållningsskyldigheten är i själva
verket en beskattningsfråga — av stor betydelse. Kravet att kostnaden för
gatas anläggning, underhåll och renhållning samt för anläggning av kloakledning
skall helt eller till viss del åläggas fastighetsägarna, är endast en ny
form av beskattning på fastigheterna och kommer väsentligt att inverka på
bärigheten och räntabiliteten av dessa. Den kommer därför ock i andra hand
att förorsaka höjning av de hyror, som måste av hyresgästerna utkrävas.
Dessa ökade kostnader på fastigheterna skola helt visst även komma att verka
hämmande på byggnadsverksamheten och fördyra denna ävensom att motarbeta
nu förekommande byggande av egna hem. Gatornas anläggning och tillfredsställande
underhåll kan icke rimligen anses vara en angelägenhet, som
enbart eller ens huvudsakligen berör fastighetsägare utan måste sägas vara
ett alla trafikerandes lika intresse, ett samhällsbehov. Lagstiftning i dessa
frågor måste framgå med största försiktighet, därest icke förhållandena på
bostadsmarknaden skola bliva svårare än de äro. Lagförslaget synes mig icke
träffa just själva kärnpunkten i denna fråga. I 1 § av förslaget talas nämligen
om »ägare av tomt» vid gata i stad. De sakkunniga hava härmed sålunda
satt likhetstecken emellan »jordägare» och »ägare av tomt» och detta är enligt
min mening icke riktigt. Det kommer alltid att finnas en del tomtägare, som
sedan de köpt sina tomter och kanske redan helt eller delvis bebyggt desamma,
icke kunna omslutas av de i förslagets 1 § andra stycke om förmälda undantag,
och för vilka ett utkrävande av sådan extra ersättning lagen avser masta
anses obilligt och orättvist. De måste nämligen anses bliva oskäligt beskattade,
därest man icke kan påvisa, att de redan före tomtköpet haft vetskap om
skyldighet att utgiva ersättning och sådan varit avtalad eller på annat sätt
lagligen bestämd. Skyldigheten att utgiva ifrågavarande ersättning bör således
vara bestämd på ett långt tidigare stadium än i förslaget förutsattes, så
att denna extra beskattning kommer att drabba jordägaren. som skördar vinsten
av tomtupplåtelserna. Ett dylikt fastslående av skyldighet att deltaga
i eller svara för gatas byggande och underhåll eller för anordnande av kloak Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 17S käft. (AV 209.) 3

Kung},. Maj:ts proposition nr 20!).

ledning torde därför bära förläggas till själva tomtbildningen, såsom vid tomtindelning
eller ingå såsom ett led i avstyckningsförrättning, som erfordras för
utbrytningen av en bostadstomt. Då först skulle enligt min tanke den verkligen
betalningsskyldige drabbas av den skälig ansedda ersättningen.

Konungens be fållning skavande i Östergötlands lön: Då det icke lärer kun na

förnekas, att fastighetsägarna i främsta rummet åtnjuta fördel av de gator
eller andra i förslaget åsyftade anordningar, som direkt beröra deras fastigheter,
synes det fullt riktigt, att vederbörande kommun beredes laglig möjlighet
att av fastighetsägarna erhålla vissa bidrag för ändamålet och detta även i
städer, där sådan skyldighet icke varit av ålder stadgad. 1 anslutning härtill
anser sig Konungens befallningshafvande böra förorda lagstiftning av i huvudsak
det innehåll, som återfinnes i det utarbetade förslaget.

Drätselkammaren i Norrköping: Gator och ledningar i staden hade hitintills
såsom regel framdragits över mark. som varit staden tillhörig. Fyrfaldiga
framställningar hava gjorts hos stadsfullmäktige och andra stadens myndigheter
om gatas anläggande å och ledningars utdragande till mark, som
äges av enskilda. Ehuru starka skäl för bifall till dylika framställningar ofta
kunna sägas hava förelegat och fog sålunda ej heller saknats för områdets läggande
under stadsplan, har lösningen av en sådan fråga i de flesta fall tyvärr
fått anstå, då det visat sig omöjligt att av vederbörande markägare utfå det
bidrag till kostnadernas bestridande, som staden ansett oundgängligt. Så
länge städerna icke av den enskilde markägaren kan utfå ersättning för gatukostnaderna,
bliva gatuutläggningarna å enskild mark för städerna förenade
med avsevärda uppoffringar, under det att den härav föranledda värdestegringen
å marken helt och hållet tillfaller fastighetsägaren. För städerna är
det därför av största vikt och av behovet synnerligen påkallat — helst i dessa
för städerna i ekonomiskt hänseende mindre gynnsamma tider -— att en lagstiftning,
som reglerar dessa mellanhavanden, snarast möjligt kommer till stånd.
En utbrytning ur sta dsplanelagstif 1 ningen i övrigt synes drätselkammaren väl
försvarlig.

Magistraten i Norrköping: Magistraten anser i likhet med drätselkamma ren

behov föreligga av lagstiftning i ämnet och finner ej magistraten anledning
till erinran mot att en lagstiftning kommer till stånd, grundad på de i
förslaget angivna principer.

Norrköpings fastighetsägareförening: Angelägenheten är en kvarleva från

den tidigare fastighetsbildningen, då varje gårdsägare i regel ensam med familj
bebodde sitt lilla hus och följaktligen ansågs skyldig bekosta såväl ga tuanläggningen,
underhållet och renhållningen utanför sitt hus. I och med de
stora hyreshusens tillkomst och den allt mer ökade gatutrafiken, som ställer
andra krav på renhållning och underhåll, kan ifrågasättas, huruvida det kan
anses förenligt med billighet och rättvisa, att fastighetsägarna ensamma få vidkännas
denna utgift. Rättvisa och billighet synas i stället kräva, att utgifterna
för ga tuanläggning, underhåll och renhållning ävensom kloakledningar betraktas
såsom en kommunal angelägenhet.

Magistraten i Linköping: Såvitt till magistratens kunskap kommit, har i

Linköping något behov av lagstiftning i ämnet oj gjort sig gällande och magistraten
håller för sannolikt, att om lagförslaget upphöjes till lag. lagen ej ofta
skall komma till användning. Emellertid kunde nog fall tänkas, då en sådan
lagstiftning skulle medföra avgjord nytta särskilt i fråga om skyldighet för
tomtägare att bekosta täckt kloakledning.

Linköpings fastighetsägareförening: Möjligen kunde under äldre tider skäl
föreligga för påståendet, att gårdsägarna hade största nyttan av gatorna men
nu är ej så förhållandet. Gatorna iiro lika oumbärliga för alla stadens invånare
och gäller detta ej minst på den grund att gatumarken disponeras för

Kung!. Maj:!* proposition nr 209.

vatten-, avlopps- oeli elektriska ledningar. Fastighetsägaren liar i denna sin
egenskap intet intresse av gatorna, som lian icke delar med Övriga städernas
invånare.

Konungens be fältning skavande i Jönköpings lön: Uppenbart är. att frågan
om gatuunderhallsskyldigheten i stad står i mycket nära samband med stadsplanelagstiftningen.
Denna upptager redan nu bestämmelser om skyldighet för
vederbörande tomtägare att till staden utgiva ersättning för värdet av gallmark
och det föreliggande förslaget avser att bereda städerna möjlighet att
pålägga tomtägare skyldighet att till staden utgiva ersättning jämväl för gatas
anläggning, underhåll och renhållning ävensom för anläggning av täckt
kloakledning. Enligt Konungens befallningshavandes uppfattning böra alla
dessa för fastighetsägarna synnerligen betydelsefulla frågor icke skiljas från
varandra utan lösas i ett sammanhang. Konungens befallningshavande anser
därför, i likhet med de sakkunniga, att frågan om gatuhållningen icke bör
göras till föremål för särlagstiftning, såframt icke ett verkligt behov därav
föreligger. De sakkunniga hava icke kunnat påvisa något sådant behov: ej
heller har i de av Konungens befallningshavande i ärendet infordrade yttranden
gjorts gällande, att ett dylikt behov för detta läns vidkommande är för
handen. Vid sadant förhållande anser Konungens befallningshavande sig
icke kunna tillstyrka den ifrågasatta lagstiftningens utbrytande från arbetet
på en reviderad stadsplanelagstiftning. För den händelse lag i ämnet dockskulle
anses böra utfärdas utan samband med stadsplanelagstiftning, har
Konungens befallningshavande icke något att erinra mot förslagets formella
avfattning.

Överlantmätaren i Jönköpings län: Förslaget synes väl motsvara ansprå ken

på lämpliga bestämmelser å ifrågavarande område, vadan detsamma synes
från den synpunkten vara förtjänt av att bliva upphöjt till lag. Med hänsyn
till det samband gatuhållningen emellertid har med övriga delar av blivande
stadsplanelagstiftning, synes däremot mera tveksamt, om man kan anse. att
ett ^verkligt behov för närvarande föreligger att genom en särlagstiftning ordna
ifrågavarande spörsmål.

Byggnadsnämnden i Jönköping: Förslagets upphöjande till lag skulle för

Jönköpings vidkommande innebära fördelar för staden, särskilt beträffande
de områden av stadsplanen, inom vilka staden ej äger tomtmark. Det kunde
ej anses stå i överensstämmelse med rättvisa och billighet, att den värdeökning
a marken, som uppstår genom gator och avloppsledningar, odelat tillfaller
tomtägarna på stadens bekostnad. Byggnadsnämnden vill tillstyrka förslagets
upphöjande till lag.

Jönköpings stads fastighetsägare förening: Förslaget bör icke föranleda proposition
i ämnet, då detsamma vore obehövligt, obilligt och föga med rättvisa
överensstämmande. Den å fastighetsägarna lagda nya pålagan måste för dem
kännas ännu mer obillig, då såsom i Jönköping är förhållandet stadens fastighetsägare
mot särskild ersättning, belöpande sig på åtskilliga 100.000-tals kronor,
redan löst sig från skyldigheten att underhålla och bekosta gata. Den
nya föreslagna ersättningen kan beträffande endast delvis bebyggda gator komma
att drabba även sådana fastighetsägare, som redan guhlit ersättning till
staden för gatan i fråga och dess framtida underhåll.

By g gnadsnäninden i Huskvarna framhåller, att beträffande staden icke för
närvarande är något trängande behov av det föreliggande lagförslaget, men
anser nämnden på samma gång, att en lag om gatuhållningsskyldighet i stad
kan vara motiverad, om densamma är avfattad så att den i sin tillämpning blir
till rättvisa och nytta för både samhällena och dess enskilda medlemmar.

Byggnadsnämnden i Nässjö. Då förslaget om det upphöjdes till låg kan
bliva till nytta för städerna, tillstyrker nämnden förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Nässjö städs fastighetsägareförening avstyrker lagförslaget, vilket icke torde
vara förenligt vare sig med rättvisa och billighet eller med praktiska synpunkter.

Byggnadsnämnden i Vetlanda tillstyrker förslaget.

Konungens befallning skapande i Kronobergs län: Såsom de sakkunniga

framhålla, äro för närvarande i hög grad skiftande regler inom olika städer och
samhällen gällande i avseende å kostnaderna för byggande och underhåll av
gator och ledningar. I brist på lagstiftning i ämnet står man emellertid ofta
i ovisshet angående tillämpningen av sådana föreskrifter, som stadga särskild
bidragsskyldighet för dessa ändamål av vissa samhällets medlemmar, och angående
möjligheten att åvägabringa nya bestämmelser i sådant hänseende. Det
synes därför i hög grad önskvärt, att genom en rättslig reglering bringa ordning
och reda i de nuvarande förhållandena. Med hänsyn till den utveckling
förhållandena på detta område tagit inom ett stort antal samhällen, synes det
därvid höra beredas möjlighet att i nu ifrågavarande avseende uttaga särskilt
bidrag av tomtägare, oaktat vissa principiella betänkligheter kunna anföras
mot en dylik anordning. Då av de sakkunnigas betänkande synes framgå, att
förevarande spörsmål ej kommer att upptagas till behandling i samband med
frågan om grunderna för kommunalbeskattningen, samt det skäl, som tidigare
år 1919 anförts mot framläggande inför riksdagen av förslag i ämnet, därmed
förfallit, vill Konungens befallningshavande tillstyrka, att en lagstiftning i
förevarande syfte nu kommer till stånd.

Magistraten och stadsfullmäktige i Växjö: I Växjö skall stensättning och
anläggning av trottoar och körbana utföras och bekostas av ägaren till angränsande
tomt. Dessa bestämmelser måste anses föråldrade och otillräckliga.
På grund härav och då för Växjö vidkommande allt större delar av stadens
ytterområden tagas i bruk för bebyggande, synes det för Växjö stads del vara
önskvärt, att förslaget snarast upphöjes till lag.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Älmhult, kommunalstämman
och kommunalnämnden i Tingsryd, municipalstämman, municipalnämnden och
byggnadsnämnden i Växjö Östregård, municipal fullmäktige och municipalnämnden
i Byd, municipal fullmäktige och municipalnämnden i Alvesta, municipal
fullmäktige i Ljungby tillstyrka förslaget eller hava intet att erinra mot
detsamma.

Municipalfullmäktige och municipalstämman i StrömsnäsbruJc avstyrka förslaget,
då det skulle lägga för stora pålagor å fastighetsägarna.

Municipalstämman och municipalnämnden i Lifhult avstyrka förslaget, då
en lag med så stränga bestämmelser icke borde få gälla för mindre municipalsamhällen.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Markaryd avstyrka förslaget,
då det å fastighetsägarna skulle ställa sådana krav i ekonomiskt hänseende
att dess konsekvenser ej kunna överskådas.

Municipalstämman och municipalnämnden i ''Åskåda avstyrka förslaget, då
tomtägare skulle åläggas så stora kostnader att det. särskilt i mindre samhällen,
kunde verka hämmande för byggnadsverksamheten och egnahemsbildningen.

Municipalstämman och municipalnämnden i Hovmantorp anse förslaget ej
lämpa sig för municipalsamhället.

Municipalnämnden i Vislanda avstyrker förslaget,

Municipalstämman i Vislanda lämnar förslaget utan erinran.

Konungens befallningshavande i Kalmar län: Konungens befallningshavande
anser sig kunna till fullo vitsorda, att förhållandena i detta län med de skiftande
bestämmelser rörande sättet för ordnande och anläggning av gata ävensom
skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll, som för närvarande

Kungl. Maj:fs proposition nr 209.

gälla i de olika städerna, synas påkalla, att enhetliga bestämmelser härvidlag
snarast möjligt och utan avvaktan på den slutliga revisionen av stadsplanela.
gen komma till stånd; och tillåter sig för den skull Konungens befallningshavande
tillstyrka lagförslaget.

Konungens befallningshavande i Gotlands län: Konungens befallningshavande
anser det vara önskligt, att lagbestämmelser i förslagets syfte komma till
stånd. Behov av dylika lagbestämmelser torde särskilt framträda beträffande
sådana stadssamhällen eller delar därav, i vilka i stadsplanen ingående gator
ännu ej blivit anlagda.

Drätselkammaren i Visby tillstyrker förslaget, då det kan vara av gagn i
många avseenden och särskilt med avseende å bidrag till kostnaderna för avloppsledningar
bör kunna medverka till att städerna i möjligaste mån beb5''ggas
inifrån och utåt i stället för det nu använda spridda bebyggandet. (En minoritet
avstyrker förslaget, enär det kommer att avsevärt fördyra byggnadstomterna
och sålunda verka hämmande på de mindre bemedlades strävanden att
skapa sig eget hem.)

'' Magistraten i Visby har ej något att erinra mot förslaget. Emellertid får
magistraten tillika uttala, att förhållandena inom Visby för närvarande icke
synas vara sådana, att det föreligger något behov att genomföra en särlagstiftning.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: De flesta samhällen hava

redan ordnat de i förslaget berörda frågorna. I den män så icke redan skett
lämna befintliga stadganden möjlighet till ett ordnande av dessa förhållanden,
vadan något behov av en lagstiftning i ämnet icke kan anses förefinnas.
åtminstone beträffande detta län. Konungens befallningshavande avstyrker
därför tillkomsten av ifrågavarande särlagstiftning. I allt fall torde med
denna lagstiftning saklöst kunna anstå för att möjligen upptagas i sammanhang
med en allmän revision av stadsplanelagstiftningen.

Magistraten i Karlskrona: I nya stadsdelar i Karlskrona eller där i gam mal

stadsdel gata på grund av fastställd plan anlägges, verkställes anläggningen
och övertages underhållet av dylika gator av kommunen, därvid kostnaden
för sprängnings-, fjdlnings- och andra planeringsarbeten i gata stannar å
kommunen, varemot vederbörande tomtägare under 20 år skola vara förpliktade
dels att till kommunen utgiva full ersättning för övriga arbeten såsom stensättning
eller makadamisering. gångbanor och rännstenars anbringande in. in., som
för gatas första försättande i fullgott skick erfordras, dels ock att i gatuskatt
erlägga ett årligt belopp, som per kvm motsvarar medeltalet av gatuskatten
i de gamla stadsdelarna. Denna gatuskatt, som utgår under 20 år, bestämmes
till hälften av gatans underhållskostnad. För Karlskrona finnes alltså ej behov
av lagstiftning i ämnet. Skulle nu en eller annan stad vara i behov av lagstadganden,
så kan ju, såvitt dessa stadssamhällen angår, saken, såsom i Karlskrona
skett, ordnas genom särskild stadga, som av Kungl. Maj:t fastställes.
De för Karlskrona gällande bestämmelserna överensstämma mera med rättvisa
och billighet än de som upptagits i förslaget särskilt för städer byggda på
klippgrund. Beträffande kloakledningar bör såsom i Karlskrona samhället
bekosta de allmänna ledningarna och tomtägarna biledningarna.

- Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Ronneby hava intet
att erinra mot förslaget.

Magistraten och stadsfullmäktige i Karlshamn avstyrka förslaget såsom
ägnat att motverka byggnadsverksamheten.

Magistraten och stadsfullmäktige i Sölvesborg, där tomtägare har att utlägga
gångbana, avstyrka förslaget, då det kommer att bidraga till nybyggnadsverksamhetens
avstannande.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län: Av yttranden av magi -

Kanal. Maj: tis pro position nr 209.

O O

siraterna i städerna i länet framgår, att eu särlagstiftning icke anses vara
påkallad av något verkligt behov. Vid sådant förhållande och då en lagstiftning
rörande skyldighet för fastighetsägare att särskilt bidraga till gatahåll
ningen torde böra föregås av en noggrann och allsidig utredning, finner sig
Konungens befallningshavande sakna anledning att tillstyrka den nu ifrågasatta
lagstiftningen.

Magistraten i Kristianstad anser, att för staden ej föreligger något verkligt
behov av särlagstiftning.

Kristianstads fastighetsägareförening: kitt överflyttande på fastighetsägarna
av skyldighet att bekosta nyanläggning av gator och kloakledningar samt underhåll
och renhållning av gator i vissa nya stadsdelar utöver vad som redan
förut kan vara gällande i respektive städer måste betraktas såsom en synnerligen
allvarlig och betungande beskattning av fastighetsägarna i sådana nya
stadsdelar, till fördel för dem som icke äro fastighet stigare i samhället. Rättvisa
och billighet kräva att fastighetsägarna likställas med övriga samhällsmedlemmar
och icke påläggas — direkt eller indirekt •— skatter för nyttigheter,
som ställas till alla medborgares begagnande, i synnerhet som fastighetsägarna
utgöra en tämligen ringa minoritet och sålunda, såsom samhällsgrupp
betraktad^ i vida mindre grad än övriga medborgare begagna sig av, slita på
eller nedsmutsa gator och avloppsledningar. Slitningen av gator sker huvudsakligen
genom de ofta tunga fordon, som transportera varor från och till fabriker
samt från köpmän och till köpare, vilken trafik dessutom ofta är genomgående
från och till andra orter än den, där de fastigheter äro, som skulle
få vidkännas underhållet av vederbörande trafikled. Att pålägga fastighetsägarna,
vilka som sådana mindre än andra medborgare nyttja gatorna, kostnaden
för gatornas underhåll vore eu påtaglig orättvisa. Intresset av väl lagda
och underhållna gator i en stad torde icke för fastighetsägarna vara större än
för övriga medborgaregrupper, exempelvis för alla av transportväsendet sysselsatta.
antingen med last- eller persontransporter, ävensom arbetare av olika
slag, vilka på ett eller annat sätt, gående, cyklande e. d., behöva måhända flera
gånger dagligen färdas längre eller kortare vägsträckor till och från sitt arbete.
Läggning och underhåll av gator och dess ledningar ävensom gatornas renhållning
måste betraktas, icke minst ur hygienisk synpunkt, som en allmän kommunal
angelägenhet, för vilken kostnaderna böra fördelas å alla skattepliktiga
medborgare enligt i kommunalförordningen angiven grund och ej påföras eu
särskild klass. Jämlikt lagförslaget skulle nämnda kostnader utgå efter skälighet
och rättvisa till fördelning å de ägare av fastigheter, som avses i förslaget.
Oavsett att skälighet är ett synnerligen tänjbart begrepp torde den
enklaste eftertanke klargöra, att vilken beräkningsgrund som än användes för
sådan fördelning, densamma dock aldrig kan fullt rättvist uträknas utan måste
bli till förfång för den ena eller den andra. Enbart utgiften för bokföring, uträkning
och lördelning av dylika kostnader torde dessutom komma att uppgå
till mycket betydande belopp och sålunda utgöra en ytterligare utgift, som
kommer att drabba antingen fastighetsägarna eller det allmänna. Ett fastslående
i lag av de principer, som äro tillfinnandes i lagförslaget, skulle dessutom
verka som ett införande av vägskatt å stadsfastighet, en beskattningsform, som
redan är utdömd för landsbygdens del såsom olämplig samt stadd på avveckling.
Att nu söka införa ett dylikt föråldrat och orättvist skattesystem i städer
måste anses vara ett betänkligt steg bakåt. Slutligen vill fastighetsägareföreningen
framhålla, att en skattläggning som den nu föreslagna i ^''uppväxande
ytterområden till städer och stadsliknande samhällen måste allvarligt
komma att hämma egnahemsbyggandet och otvivelaktigt avskräcka eventuella
egnahemsspekulanter från att bygga. Eu egnahemsägare i ett samhälle med
genomförd beskattning enligt förslaget är ju aldrig säker på att icke år efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

år belastas med ett gatuunderhåll. som i eu hänsynslös konnnunaliörvaltning.-.
hand kan bli av på förhand oberäknelig storlek. Det föreliggande lagförslaget
avser för närvarande endast nytillkommande stadsdelar, men det torde icke
vara minsta tvivel underkastat, att om förslaget skulle komma att upphöjas
till lag och få verka någon tid framåt, fastighet sägarna i de stadsdelar, som
skulle bliva utsatta för dess verkningar, komma att med ett visst berättigande
kräva att bliva likställda med Övriga fastighetsägare, antingen sa. att det dem
pålagda särskilda onus borttogos. eller så, att samma gatulia lningsbesyar
bleve likformigt pålagt alla fastighetsägare. Då man känner^till svårigheten
att få en avgift borttagen, sedan den en gång blivit pålagd, så torde det vara
att frukta, att den senare vägen komme att väljas. Föreningen maste dart or i
det föreliggande förslaget se endast ett första steg mot införandet av sky ldighet
för alla fastighetsägare att helt och hållet bekosta alla de i lagförslaget nämnda,
föi’ alla samhällsmedlemmar i lika grad avsedda nyttigheterna, varigenom
en ytterligare skatt skulle påläggas städernas fastighetsägare, utöver dem som
redan påvila dem, dels som medborgare i allmänhet och dels som särskild klass.
Med anledning av vad som anförts får föreningen som sin bestämda mening
uttala, att det föreliggande lagförslaget är olämpligt och orättvist och kommer
att även gentemot det allmänna verka hämmande på städernas normala utveckling,
varför detsamma icke bör bliva upphöjt till tag.

Magistraten i Ängelholm: Anledning till särlagstiftning förefinnes icke.

Ängelholms fastighetsägareförening i huvudsak lika med Kristianstads fastighetsägareförening.
. „ ,

Magistraten i Simrishamn: Särlagstiftning är icke pakallad av något ''verkligt
behov inom staden. .

Konungens befallning shav ande i Malmöhus lön: Genom en lag i enlighet

med förslaget erhålles icke någon likformighet mellan städerna. å isserligen
är det så, att likformighet på ifrågavarande område icke heller under nuvarande
förhållanden förefinnes, men härvid bör bemäTkas. att den förefintliga olikformigheten
är beroende på frånvaron av reglerande föreskrifter, vilken lämnat
rum för en fri. måhända icke alltid lyckosam utveckling, under det att den olikformighet,
som kunde uppkomma med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna,
skulle erhålla sitt stöd just i lagstiftningen. Konungens bcfallnmgshavande
kan ej finna det principiellt riktigt att på ett område som det
förevarande åvägabringa en lagstiftning, vilken avsiktligt möjliggör olika förfaringssätt
vid reglerande av ensartade angelägenheter. Utgångspunkten för
förslaget är uppenbarligen den. att ersättningsskyldighet beträffande gatas och
kloaklednings anläggande samt plikten att underhålla och rengöra gata anses
kunna med iakttagande av full rättvisa påläggas tomtägarna i den^ särskilda
ordning, som förslaget anvisar. För att bedöma, huruvida denna utgångspunkt
är riktig, är det till en början nödigt att hava klargjort, vad det bety dei att
anlägga och underhålla en gata och anordna eu kloakledning. Det finnes ju
många slag av gator. Stundom består gatan av en konstrikt byggd förbindelseled,
exempelvis en på betongunderlag uppbyggd körbana av i cement sammanfogad
tuktad sten. ofta utgöres den av en enkel makadamiserad väg. På samma
sätt äro kloakledningarna av olika värde och beskaffenhet, allt efter behovet
därav för den trakt, där de dragas fram. och på samma sätt växlar underhållet
av gata, dock att. vad underhållet angår, detsamma i fråga om kostnaden
kan stå i motsatt förhållande till gatans dyrbarhet. "Vidare bör beaktas den
olikhet, som råder i fråga om de vid en och samma gata liggande fastigheters
intresse av gatan. För en fastighet kan det vara av vikt, att en dyrbar och
förstklassig förbindelseled finnes framför densamma: för en annan fastighet
kan detta innebära rent av en nackdel och förringa dess värde. När alla dessa
skiftande förhållanden tagas i betraktande, inställa sig lätt tvivel i fråga om

Kung!. Maj.ts proposition nr 200.

iiiöjlighetcn att pa den föreslagna vägen åstadkomma rättvisa vid påläggande
av ersättnings- och underhållsskyldighet ä fastighetsägarna. För sin del anser
Konungens befallningshavande möjlighet därutinnan ej föreligga. Även
om anspråken på eu rättvis utskiftning av ifrågavarande börda ur praktisk
synpunkt böra sänkas, är systemet dock enligt Konungens befallningshavandes
förmenande förenat med betydande vanskligheter. Därest förslaget framkommit
tidigare, skulle detsamma enligt Konungens befallningshavandes mening^ägt
större berättigande än nu. Under de sista decennierna hava nämligen
förhållandena beträffande gatuhållningen undergått en genomgripande förändring
tack vare trafikmedlens utveckling. Kostnaden för anläggning av
en modern gata uppgår nu till belopp, som vida överstiger vad rimligtvis skulle
kunna påläggas de fastigheter, som råka vara belägna vid gatan. De här
berörda svårigheterna med avseende å fastställande av riktiga grunder för
påläggande å tomtägarna av den börda, varom här är fråga, anvisa i själva
verket en annan väg för lösning av spörsmålet, nämligen skattevägen. Det
ar enligt Konungens befallningshavandes förmenande uppenbart, att frågan
äger samband med omläggning av kommunalbeskattningen och bör lösas
i sammanhang därmed. I detta avseende må anmärkas, att, om å tomtägarna
rimligen kunde läggas en större börda beträffande gatuhållning än å
övriga skattedragare, detta kunde åstadkommas genom höjning av det för fastighetsbeskattningen
eljest gällande repartitionstalet eller genom införande av
en speciell beskattning. På grund av vad sålunda anförts får Konungens
befallningshavande uttala som sin mening, att den föreslagna lagstiftningen
icke måtte komma till stånd.

Fastighetsägareföreningarna i Malmö, Lund. Landskrona. Hälsingborg,
Ystad, Trälleborg och Eslöv = Kristianstads fastighetsägareförening.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Konungens befallningsha vande

biträder åsikten, att spörsmålet i fråga bör behandlas såsom en ren
stadsplanelags.tif
med och vid sidan av den allmänna kommunalbeskattningen. Vid sådant förhållande
bör emellertid, såsom jämväl de sakkunniga påpekat, tagas i noggrant
övervägande, huruvida frågan om gatuhållningsskyldigheten kan och bör utbrytas
från stadsplanelagstiftningen i övrigt och särskilt för sig göras till
föremål för prövning, hör sin del håller Konungens befallningshavande före,
att denna fråga står i så intimt samband med sagda lagstiftning i dess övriga,
delar, att en sådan särlagstiftning som den nu ifrågasatta icke utan trängande
skäl bör komma till stånd. Då. såvitt Konungens befallningshavande har
sig bekant, ett sa starkt behov av den föreslagna lagen icke gjort sig gällande,
att skäl för en dylik utbrytning föreligger, anser sig Konungens befallningshavande
böra hemställa, att det förevarande lagförslaget icke för närvarande
måtte till vidare åtgärd föranleda, utan att frågan till behandling upptages i
samband med revisionen av stadsplanelagen i övrigt.

Halmstads fastighetsägareförening = Kristianstads fastighetsägareförening.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Beträffande
behovet att redan nu åstadkomma en särlagstiftning i fråga om gatuhållningen
vill Konungens befallningshavande vitsorda, att sådant behov föreligger
åtminstone med hänsyn till förhållandena i Göteborgs stad. Saknaden av lagbestämmelser
har sålunda varit en väsentligt bidragande orsak därtill att stadsplan
icke^upprättats inom stora delar av den med staden införlivade Lundby
socken, något som givetvis måste betecknas såsom en bestämd nackdel. De
sakkunnigas föreliggande förslag ansluter sig i huvudsak till 1916 års stadsplanekommittés
förslag. .Emellertid hava de sakkunniga ansett försiktigheten
bjuda att för närvarande i ännu högre grad än som varit fallet med kommittén
avstå från att giva materiella regler för gatuhållningsskyldighetens fördel -

KungI. Maj ds proposition nr 200.

ning. För egen del kan Konungens befallningsliavande icke annat än dela
denna de sakkunnigas uppfattning, då man enligt Konungens befallningshavandes
mening vid lagstiftningen i ämnet måste framgå med viss varsamhet under
behörigt hänsyntagande till bestående förhållanden och andra av ortsförhållanden
beroende omständigheter. Konungens befallningsliavande får på grund
av det anförda förorda lagstiftningen med nedan angivna jämkningar.1

Konungens befallning skavande i Älvshorgs län: Ehuru något större behov
av en omedelbar lagstiftning på området icke torde ha gjort sig kännbart
inom länet, har Konungens befallningsliavande dock icke någon erinran att göra
mot den ifrågasatta särlagstiftningen.

Vänersborgs och Borås fastighetsägareföreningar i huvudsak lika med
Kristianstads fastighetsägareföreninpc

Konungens befallning skavande i Skaraborgs län: Behov av legala bestäm melser

angående ordnandet av gatuhållning har inom detta län gjort sig gällande
icke minst inom länets nybildade municipalsamhällen. Till frågan om
behovet av de i förslaget jämväl innefattade bestämmelser beträffande ordnandet
av kloakledningar ställer sig Konungens befallningsliavande visserligen
något tveksam, då frågan om sådana ledningars anordnande hittills allmänt
ansetts vara en samhällets gemensamma angelägenhet, till vilken samhällets
alla skattskyldiga medlemmar ansetts böra bidraga. Enär emellertid även
sistberörda bestämmelser liksom bestämmelserna om gatuhållningsskyldighet
lära åsyfta allenast att lämna ett legalt underlag för en reglering av hithörande
förhållanden inom de städer och stadsliknande samhällen, där de rådande, förhållandena
finnas kräva en sådan reglering, anser sig Konungens befallningshavande
icke böra avstyrka den föreslagna lagstiftningen i denna del.

Magistraten och drätselkammaren i Skövde: I Skövde har sedan långliga
tider gällt, att fastighetsägare bekostat första stensättningen av gata och
trottoar men att staden därefter övertagit underhållet. Då i staden ej försports
något missnöje med denna ordning, synes från Skövde stads ståndpunkt
något verkligt behov av lagstiftning ej förefinnas.

Magistraten och drätselkammaren i Lidköping förorda lagstiftningen, magistraten
med tillägg att verkligt behov av densamma synes föreligga.

Drästelk ammar en i Skara vitsordar att behov av lagstiftningen förefinnes.

Magistraten i Skara: Endast i sådana fall, där det kan visas, att en tomt

får särskild nytta eller fördel av en ny gata, bör tomten därför lämna skäligt
bidrag till stadskassan. De skyldigheter, som nu påvila tomterna i vissa
städer, böra övertagas av städerna mot skäligt vederlag eller lösen av tomternas
ägare. Magistraten anser sig icke kunna tillstyrka förslaget i oförändrat
skick.

Magistraten i Falköping anser icke något verkligt behov av lagstiftningen
förefinnas.

Konungens befallning skavande i V ärmlands län: De föreslagna lagbestämmelserna
synas visserligen vara väl lämpade för ernående av de syften, som
genom förslaget avsetts att vinna. Städer och andra samhällen, där lagen
komme att tillämpas, skulle kunna neutralisera den ofta osunda tomtpolitik,
som drives i samhällenas nyare delar, de skulle med andra ord tillgodogöra sig
en skälig andel av den jordvärdestegring, som eljest göres till föremål för enskild
spekulation, och de skulle vidare, utan att behöva riskera alltför stora
utgifter för gatuanläggningar, kunna genomföra önskvärda inkorporeringar.
Likaså torde de garantier, som förslaget uppställer till förhindrande av en
alltför rigorös tillämpning av dess bestämmelser, få anses vara i stort sett
betryggande. Den föreliggande frågan — införande av legala bestämmelser
angående enskildas bidragsskyldighet till städernas gatuhållning — vilken

1 Se i samman draget under detaljanmärkningar.

4 2

Kitngl. Maj :ts proposition nr 200.

fråga ju ingår som en viktig del i det pågående arbetet med revidering av gällande
bestämmelser rörande stadsplan och tomtindelning in. in., är dock till
sin natur i grund och botten en beskattningsfråga och bör således ej. utan
att alldeles särskilda skäl därför förefinnas, utbrytas ur den blivande stadsplanelagstiftningen
och göras till föremål för en separat lagstiftning, helt
oberoende av de resultat, vartill det pågående arbetet med den nya kommunalskattelagen
kan leda. Du emellertid enligt Konungens befallningshavandes
åsikt några sådana skäl, som kunde motivera föreliggande frågas behandlingsåsom
ett fristående spörsmål icke äro för handen, anser sig Konungens befallningshavande
icke kunna för närvarande tillstyrka, att förevarande förslag
upphöjes till lag.

Stadsingenjören i Karlstad: Den föreslagna lagen skulle vara av synnerlig

vikt för ett samhälle, vilket som Karlstad har störa förstadskolonier. Dessa
måste ju förr eller senare intagas i stadsplanen och om staden ej då kan få uppgörelsen
träffad med vederbörande markägare om deras bidrag till stadsplanens
utbyggnad, blir helt säkert kostnaderna alltför betungande för samhället,
så att detta i det längsta försöker uppskjuta stadsplans antagande och genomförande.
Den föreslagna lagen lämnar staden en ovärderlig hjälp vid dylika
uppgörelser,^ i synnerhet som hygieniska och andra skäl kunna utöva tryck
på staden, så att stadsplan i varje fall blir nödvändig.

Drätselkammaren i Karlstad: Det kan ifrågasättas huruvida ej de med lagstiftningen
avsedda syftena kunna vinnas utan några lagändringar. I staden
hava i ett flertal fall fastighetsägare inom mera tätt bebyggda ytterområden
gjort framställning om framdragande av vattenledning och även fått sina
framställningar bifallna, men på det sätt, att de själva få ansvara för anläggningskostnaden.
som visserligen förskotteras av staden, men amorteras av
fastighetsägarna efter för varje fall med drätselkammaren träffad överenskommelse,
vilken underställes stadsfullmäktiges prövning. Ett dylikt förfaringssätt
borde ej vara omöjligt att tillämpa även i fråga om gatuhållningsskyldigheten.
I varje fall synes det, som om ett tillrättaläggande av förevarande
intresseförhållanden genom överenskommelser är att föredraga till eu
början för att därigenom vinna erfarenhet för att såmedelst erhålla en fastare
grund att bygga på, innan man skrider till lagstiftning.

Magistraten i Karlstad har icke något att erinra mot förslaget.

Karlstads fastighetsägareförening: En stads utbyggande från centrum bör
vara en kommunens gemensamma angelägenhet. Men erkännas måste, att
fall kunna förekomma, då en lag sådan som den föreslagna kan lämna en
stad eller stadsliknande samhälle hjälp mot ohemula anspråk på gators och
kloakledningars byggande t. ex. till avlägset liggande mark. I sådant fall
kan en lagstiftning sådan som den föreslagna synas vara berättigad. Förslaget
kommer emellertid, om det blir lag, att verka hämmande på förverkligandet
av önskemålet om ett eget hem. Ty det finns ingen möjlighet att tänka
sig, att den i ekonomiskt hänseende mindre välsituerade skall kunna utgöra
lösen för tomt- och gatumark, betala byggnadskostnaderna, utgöra skatterna
och därtill ikläda sig betalningsansvar för byggande av gata. 3 § bör utgå
såsom icke hörande till byggande av gata.

Magistraten i Kristinehamn: Det kan med allt skäl befaras, att genom lagstiftningen^
nybyggnadsverksamheten skulle väsentligen försvåras eller ock
fördyras så att i nya stadsdelar, lägenheterna måste betinga avsevärt högre
belopp än eljest. Magistraten finner utredningen icke utgöra vägande skäl
för lagstiftning i ämnet.

Kristinehamns drätselkammare har icke något att erinra mot förslaget.

. Stadsingenjören i Arvika: Förslaget synes motsvara skäliga krav på rätt visa

och billighet och torde komma att bringa ordning och reda i de numera

Kung!. Maj:ts j/roposifior nr 20!).

dunkla och ovissa förhållanden i avseende å skyldigheten att iordningställa
och underhålla gator och avloppsledningar in. in., smil hittills varit rådande.

Stads styr elsen i Arvika åberopar stadsingen.jörens yttrande under betonande
att lagen, då Arvika vore stadd i god utveckling, kunde i framtiden få betydelse
för staden.

Konungens befallning skärande i Örebro län: Med hänsyn till de nuvarande

oklara och skiftande bestämmelserna rörande gatuhållningsskyldigheten i stad
är det otvivelaktigt i och för sig önskvärt, att en lagstiftning kommer till
stånd, som är ägnad att åtminstone i viss mån reglera hithörande förhållanden.
Emellertid måste å andra sidan framhållas, att svårigheterna vid eu
dsdik lagstiftning äro synnerligen stora och detta med hänsyn ej mindre till
nyss avsedda lokala skiljaktigheter, än även till frågans ekonomiska räckvidd
och de stora intressemotsatser, som däri göra sig gällande. Det nya
förslaget avser heller icke, lika litet som 1916 års stadsplanekomnnttés betänkande
i ämnet, en definitiv, saklig och för alla orter lika reglering av gatuhållningsskyldigheten,
utan innefattar allenast bestämmelser, med stöd av
vilka vissa tomtägare kunna åläggas särskild bidragsskyldighet i sådant
hänseende. Kravet på en dylik lagstiftning har tydligen föranletts närmast
av det extensiva byggnadssätt, som nu under en följd av år förekommit inom
ett stort antal stadssamhällen och som orsakat, att dessas utgifter för anläggning
och underhåll av gator och avloppsledningar, där skyldigheten härutinnan
ålegat samhället, blivit synnerligen betungande. Det är till följd
härav väl förklarligt, om inom sådana samhällen den meningen gjort sig
gällande, att någon del av kostnaden härför bör bäras av vederbörande fastighetsägare
och detta särskilt om. såsom ofta torde vara fallet, erforderlig
tomtmark kunnat erhållas å annat område inom staden, där ett byggnadsföretag
i ifrågavarande hänseende skulle föranlett väsentligt mindre utgiftför
samhället. Å andra sidan bör häremot erinras att, särskilt under nuvarande
tid med dess så gott som allestädes rådande bostadsbrist, det måste anses
såsom en angelägenhet av mycket stor vikt att icke genom särskilda pålagor
fördyra de ändock höga kostnaderna för nya byggnader och därigenom även
motverka den av stat och kommun sedan åtskilliga år bedrivna verksamheten
för bostadsproduktion och billigare hyror. Rent principiellt måste emellertid
medgivas, att grundade skäl föreligga för den ifrågasatta särskilda bidragsskyldigheten;
och då det enligt förslaget skulle tillkomma kommunerna
själva att i första hand avgöra, huruvida bestämmelserna härom skola träda i
tillämpning eller icke. torde nyssberörda rent praktiska invändning mot förslaget
icke kunna tillmätas avgörande betydelse. På. grund härav och enär
lagens bestämmelser, rätt handhavda, otvivelaktigt tillika innefatta ett medel
för kommunerna att i lämplig riktning reglera byggnadsverksamheten, anser
Konungens befallningshavande sig böra i princip uttala sin anslutning till det
föreliggande förslaget.

Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Örebro: 1 betraktande
av det behov av lagstiftning, som måste anses föreligga, må frågan om
sambandet mellan lagstiftningsfrågan och den allmänna kommunalskattelagstiftningen
kunna tillsvidare ställas på framtiden.

Örebro fastighetsägareförening i huvudsak = Kristianstads fastighetsägareförening.

Magistraten och byggnadsnämnden i Askersund: Lagstiftningen vore så

vitt rör anläggning av gata synnerligen lämplig. Det berättigade och behövliga
i att pålägga tomtägaren kostnaden för täckt kloakledning vore tvivelaktigt.
enär en dylik ledning, ehuru visserligen till stort gagn för tomtägaren,
dock i huvudsak är avsedd att fylla ett mera allmänt sanitärt behov samt
möjlighet för kommunen finnes att genom fastställande av avgift för inkopp -

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ling i dylik ledning från tomt nedbringa det allmännas utgifter för anläggningen.

Magistraten och byggnadsnämnden i Nora: Behov av särlagstiftning före ligger

ej för Nora stads vidkommande.

Magistraten och byggnadsnämnden i Lindesberg: Bet är lämpligt och av
behovet påkallat, att lagstiftningen kommer till stånd.

Konungens befallning skavande i Västmanlands län: Syftemålet med för slaget

uppgives vara att ersätta eller utfylla de skiftande regler, som för närvarande
gälla i förevarande avseende, med en mera enhetlig lagstiftning i
ämnet. Enligt befallningshavandens förmenande är förslaget icke särdeles
ägnat att utfylla detta syftemål, då varje stad skulle äga att ålägga tomtägarna
_ skyldigheter i fråga, om gatuunderhåll och dylikt allt efter den mer
eller mindre tillfällen majoritetens mening och utan annan begränsning än att
beslutet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, om genom detsamma
på tomtägarna lägges skyldighet, som icke tidigare ålegat dem. Även i sistberörda.
fall kan ju tänkas, att allt efter regeringarnas olika sammansättning
skiftande meningar kunna komma till uttryck. Enligt befallningshavandens
förmenande bör förslaget kompletteras med vissa normerande materiella
regler.

Magistraten och stadsfullmäktige i Köping hava ej något att erinra mot
huvudgrunderna för förslaget.

Magistraten i Sala ställer sig tveksam, huruvida det är nödvändigt eller
lämpligt att behandla de bestämmelser, lagförslaget innehåller, såsom ett från
eu blivande ny stadsplanelagstiftning fristående spörsmål. I händelse att detta
emellertid, anses lämpligt, synas förslagets bestämmelser innebära en väl avvägd
lösning av frågan.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Kungsör tillstyrka förslaget.

Municipalstämman i Norberg lämnar förslaget utan erinran.

Konungens befallning shav ande i Kopparbergs län åberopar vad stadsfullmäktige
i Falun anfört.

Stadsfullmäktige i kalun på förslag av drätselkammaren och med instämmande
av magistraten: Då med. förslaget icke avses ett ställningstagande till
frågan om den s. k. speciella bidragsskyldighetens lämplighet i och för sig
utan allenast att bereda möjlighet för stad att under vissa i lag bestämda former
få en sådan bidragsskyldighet till stånd, hava fullmäktige icke något att erinra
mot förslaget.

Falu fastighetsägare förening: Som Falu stads gårdsägare sedan åtskilliga

ar tillbaka befriats från allt gatuanläggningsbesvär mot en viss överenskommen.
gatuskatt till staden, pakallar denna del av förslaget ej någon åtgärd från
fastighetsägarnas sida. Renhållningsbesväret bör såsom en allmän kommunal
angelägenhet fördelas på alla kommunens skattedragare.

Konungens befältning skavande i Gävleborgs län: Rättsgrunden för över förande

på en särskild grupp stadsinvånare, fastighetsägarna, av ifrågavarande
skyldigheter vilar uppenbarligen på den uppfattningen, att fastighetsägarna,
eller kanske rättare fastigheterna, skulle i särskild grad hava fördel och intresse
av gatunätet. I allmänhet torde väl ock så vara fallet, ehuru med skäl
torde kunna göras gällande, att gatorna tjäna även hela stadssamhällets intressen,
och att många, icke-fastighetsägare både hava större gagn av och
slita dem mera än fastighetsägarna, och att därför kostnaderna för gatornas
anläggande och underhåll borde bestridas av samhällets samtliga invånare i
form av kommunalskatt. Med visst fog kan även anmärkas emot en överflyttning
enligt förslaget av ifrågavarande skyldigheter på fastighetsägarna, att
dessa kunna komma att mycket ojämt drabbas härav och ingalunda alltid i

Kung!. Maj:ts proposition nr 200.

proportion till det gagn, varje fastighetsägare kan liava^ eller fä av gatunätet.
En liknande ojämn fördelning följer dock även med ifrågavarande kostnaders
uttagande på den allmänna kommunalskattens väg. Ej heller torde kunna
med fog påstås, att fastighetsägarna alltid skulle hava möjlighet att genom
förhöjda hyror hålla sig skadeslösa för de ökade krav, som genom berörda
skyldigheter komma att ställas på dem, liksom ej hör förbises den fara, som
onekligen ligger däri, att byggnadsverksamheten kan motverkas genom fastigheternas
belastande med ifrågavarande onera. Emellertid torde det icke kunna
bestridas, att i stort sett gatunätet med därtill hörande accessorier. är av en
alldeles särskild och stadigvarande betydelse för fastigheterna. Härtill komma
rent praktiska skäl för att på fastigheterna överföra ansvaret för hithörande
kostnader, nämligen bekvämligheten vid avgifternas debitering och den större
säkerheten för deras utfående, som ligger däri att fastigheterna svara för dem.
Konungens befallningshavande finner sig därför kunna, ehuru med tvekan, tillstyrka
en lagstiftning i syfte att möjliggöra ifrågavarande skyldigheters överförande
i viss omfattning på fastigheterna. Det torde dock kunna starkt ifrågasättas,
huruvida hela kostnaden för gatas anläggande och underhåll lämpligen
bör bestridas av fastighetsägarna och om det ej kunde vara ändamålsenligt att
uppdela berörda kostnader så, att en viss, skäligt begränsad kvotdel skulle
betalas av fastighetsägarna och återstoden uttagas genom den allmänna kommunalskatten.
Härigenom skulle i motsvarande grad kunna undvikas den obillighet,
som onekligen förefunnes däri, att en korporation skulle äga att ensam
bestämma om arbeten, som helt skulle bekostas av vissa skattedragare utan att
dessa senare skulle hava någon garanti för att kunna inverka på berörda beslut
eller övervaka och kontrollera arbetet. Alternativt synes kunna ifrågakomma
att från fastighetsägarnas åligganden undantaga skyldigheten att^ bidraga till
gatas underhåll. De många spörsmål, som med ifrågavarande skyldigheters
överförande på fastighetsägarna kunna uppstå angående gatornas beskaffenhet,
kostnadernas bestridande vid övergång från ett gatubeläggningsämne till ett
annat eller vid omläggning eller utvidgning av kloakledning etc., för omläggning
och underhåll av planteringar eller för gatornas upprivande och omläggning
för ledningar för elektrisk ström, gas och vatten in. fk detaljfrågor.
synas böra bliva föremål för närmare bestämmelser i de utredningar och förslag,
som enligt lagförslaget skola föregå vederbörande myndighets beslut i
frågan, och vilket beslut skall, för att vinna gällande kraft, underställas
Kungl. Maj:ts prövning och gillande. Därvid synes jämväl höra såvitt möjligt
närmare utredas och klargöras de allmänna grunder, enligt vilka de kostnader,
som föreslås överförda på fastighetsägarna, skola uppskattas och fördelas.
Beträffande slutligen behovet av att redan nu utbryta förevarande lagstiftningsfråga
ur den redan påbörjade revisionen av stadsplanelagstiftnmgen synes
för detta läns vidkommande något sådant behov knappast kunna sägas före 8Länsarkitekten

i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län: Da ge tan

är samhällets gemensamma tillhörighet, synes det fullt följdriktigt, att
kostnaden för anläggning och underhåll bestrides av samhället. Förslaget kommer
troligen i denna del att till viss grad verka hämmande på samhällets uppbyggande,
då ökade direkta kostnader påläggas fastigheterna. Kostnaderna
för kloakledningar däremot synes med större skäl kunna läggas på tomtägarna,
då enligt förslaget endast så stor del faller på respektive tomter, som kan anse -belöpa å avloppet från tomterna jämfört med avloppet från gatumark och annat
avlopp, som däri inledes. I fråga om tomtägares skyldighet att halla gata
ren, finner jag icke heller något att erinra, da detta sannolikt nu torde ■sam
regel.

Stadsarkitekten i Gärde: Förhållandena hava visat, att ståuerna ur eko -

Kung!. Maj ds proposition nr 20!,.

110misk synpunkt äro obenägna att stadsplanelägga förstadssamhällen, till stor
del beroende på gatuanläggningskostnaden och därmed förenat ansvar, hörslaget
måste därför anses vara val motiverat och önskvärt, om man än kan
ställa sig tveksam om nödvändigheten av dess tillkomst, innan stadsplanelagstiftningen
i sin helhet är utredd. För Gävle är lagens tillkomst icke av
överhängande betydelse. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida tillräckligt
skäl förefinnes för att i förslaget jämväl intaga bestämmelser om underhåll
och renhållning av gata.

Gävle fastighetsägare förening: Skyldigheten all bekosta anläggning och underhåll
av gata tillkommer av ålder städerna. »Städerna röje och hålle vägoch
broar, sa långt stadens ägor räcka (B 25: 8).» Denna regel synes rättvis
och riktig. Redan långt före världskriget hade nybyggnadsverksamheten
praktiskt taget avstannat i Gävle. Den för närvarande vanliga typen av nybygge
är en mindre villa med 2 å 3 lägenheter. I konkurrensen med de äldre
under gynnsammare förhållanden tillkomna fastigheterna är det omöjligt att
härav utfå den hyra, omständigheterna betinga. Ännu mera avskräckande
skulle nybyggnadsverksamheten te sig, om de, som bygga nya hem åt människot,
ytterligare kunna belastas med kostnaden för anläggning av gata. Det
skulle i framtiden bliva en avsevärd skillnad mellan att bygga hus. där gata
redan finnes, och där så ej är fallet. Man finge två olika slag av bebyggda
tomter.

. häda hamns och Bollnäs fastighetsägareföreningar: Gatuhållet bör betraktas
såsom en kommunal angelägenhet, varför förslaget avstyrkes.

Konungens befallningskavande i Västernorrlands län: Såvitt för Konungens
befallningshavande är känt, har något större behov av den nu ifrågasatta lagstiftningen
icke yppats, men det torde obetingat kunna sägas, att bristen på
författningsbestämmelser i de ämnen, som i förevarande lagförslag avses, lämpligen
bör avhjälpas.

Magistraten i Härnösand: Förslaget synes med hänsyn til! den utveckling,
stadsbyggandet tagit, vara riktigt och rättvist. Den ur social och hygienisk
synpunkt tilltalande trädgårdsstaden kommer, för den händelse städerna skola
bekosta alla ledningar och ordnande av gata, att medföra sådana kostnader,
att städerna icke kunna gå i land därmed.

Magistraten i Sundsvall: Bättre beläggning av gångbarnor (asfalt, tegel

och dylikt) bekostas i staden av tomtägaren, övriga arbeten av staden. För
anslutning av enskild tomtdränering till stadens kloakledningsnät erlägges särskild
avgift. Magistraten har ingen erinran att framställa mot förslaget.

Sundsvalls fastighetsägareförening: Förslaget är orättvist och förhindrar
byggnadsverksamheten, vadan detsamma avstyrkes.

Magistraten i Örnsköldsvik: Då ett synnerligt viktigt strävande från det allmännas
sida bör vara att bereda riklig tillgång på goda och billiga bostäder,
bör detta strävande icke försvåras genom en särlagstiftning, som kan komma
att lägga hinder för det eftersträvade målets vinnande.

Stadsstyrelsen i Sollefteå har ej funnit anledning till erinran mot förslaget.

Konungens befallningshavande i .Jämtlands län: Oaktat den till övervägande
del lormella karaktären hos förslaget torde detsamma innebära en
brytning med nu gällande rätt, sådan denna utvecklats efter kommunallagarnas
tillkomst. I rättspraxis hava under senare år vid åtskilliga tillfällen behandlats
dels frågor om vederbörande fullmäktiges befogenhet att genom sitt
k®slut ålägga fastighetsägarna nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållning
(anläggning, underhåll), dels ock frågor om vem skyldigheten i sådana
avseenden för närvarande skall anses pavila. I de senare fallen har avgörandet
måst bero pa utredningen i varje särskilt mål angående sedvanerätten eller
fastställda överenskommelser eller eljest gällande särbestämmelser för orten

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

i fråga samt på tolkningen av de sålunda framdragna rättsgrundernas räckvidd
(jämför t. ex. regeringsrättens årsbok 1915 sid. 134; 1922 sid. 99). 1

det förra fallet synes praxis hava intagit den ståndpunkten att icke stadsfullmäktige
eller municipalfullmäktige genom något sitt beslut kunna ålägga tomtägarna
nya eller ökade onera eller vissa tomtägare strängare förpliktelser än
andra (jämför t. ex. regeringsrättens årsbok 1916 sid. 11: 1918 sid. 123: 1922
sid. 198; 1924 sid. 183). Med den ståndpunkt praxis sålunda intagit, synes
uttalandena av den kommunala nybildningskommittén överensstämma. I denna
gällande rätt öppnar nu förslaget möjlighet till ändring på det sätt, att
vissa tomtägare kunna få sig särskild bidragsskyldighet pålagd. Möjligheten
torde — avsiktligt eller icke — enligt lagförslagets formulering sträcka sig
jämväl till sådana fall, då fastställd överenskommelse redan gäller beträffande
ännu icke upplåten gata (järn för regeringsrättens årsbok 1922 sid. 198). Syftet
lärer däremot icke vara att åstadkomma utjämning mellan olika medlemmar
av kommunen, ett syfte, som torde kunna vinnas redan med nu gällande lagstiftning.
Såsom kommunala nybildningskommittén och stadsplanekommittén
betonat, gäller det här frågan, huruvida en särskild intressebeskattning skall
införas för vissa fastighetsägare i vissa kommuner. Huruvida en sådan beskattningsform
över huvud taget är lämplig, är svårt att bedöma med ledning av
de upplysningar, som för Konungens befallningshavande varit tillgängliga. Det
kan i detta sammanhang erinras, att det vilande kommunalskatteförslaget
upptager särskilda skatter på fastighet och på näring, vilka tydligen i verkligheten
äro intresseskatter, fastän namnet undvikits. Det kan också erinras,
att de större städerna genom gällande bestämmelser angående automobilskattens
fördelning erhållit ett mjmket avsevärt tillskott till sina utgifter för gatuanläggningar.
Att ett trängande behov skulle föreligga att just nu införa en
specialskatt av den föreslagna beskaffenheten framgår åtminstone icke av
den föreliggande utredningen. Ej heller torde det finnas något behov av lagstiftning
för att råda bot på en besvärande rättsosäkerhet. Tvärtom synes
praxis hava fört till en konstant rättsutveckling. Såvitt för närvarande
kan bedömas, synes verkan av den ifrågasatta specialbeskattningen, med
det begränsade tillämpningsområde, det remitterade lagförslaget skulle erhålla,
i de större städerna huvudsakligen komma att drabba fastighetsägarna
i nya stadsdelar och särskilt kännbart sådana i områden med
glesare byggnadssätt. Oaktat de utgifter, dylika nybildningar säkerligen
vålla städerna, måste det dock förefalla tvivelaktigt, huruvida det är klok
politik att pålägga dessa fastighetsägare en särskild belastning, samtidigt som
stat och kommun med stora kapitalinsatser befrämja bostadsbyggandet, f
mindre, under utveckling varande samhällen skulle eu majoritet av mera lös
befolkning med användning av den föreslagna lagen kunna lägga en viktig del
av utgifterna för samhällets utveckling på dess bofasta invånare. Dessa anmärkningar,
vilka icke i det skick, vari ärendet nu föreligger, kunna vara uttömmande,
må dock anföras såsom stöd för Konungens belallningshavandes
uppfattning att den ifrågasatta lagen icke för närvarande bör genomföras.
Huruvida och i vilken omfattning en lagstiftning efter det ena eller det andra
av de föreliggande förslagen över huvud bör komma till stånd, synes böra bliva
föremål för närmare undersökning och icke avgöras förrän grunderna för den
kommunala beskattningen blivit bestämda och det således kan bedömas i vad
mån, utöver vad som sker genom nämnda grunder, ytterligare intresseskatt bör
påläggas särskilda kommunmedlemmar. Om ny utredning kommer till stånd,
är det önskvärt, att därvid ytterligare undersökes möjligheten att angiva åtminstone
vissa riktlinjer för den särskilda beskattningens materiella innebörd,
för vilken de formella bestämmelserna skola skapas genom lagstiftningen.

Konungens be fållning shav ande i Västerbottens län: \ ad först angar anlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ning av gata och täckt kloakledning vill Konungens befallningshavande framhålla,
att förslagets upphöjande till lag kan komma att föranleda en mycket
olika och därför orättvis behandling av fastighetsägare inom ett och samma
samhälle. De, som sitta i stadens centrum vid redan ordnade trafikleder, kunna
ej avfordras ersättning för redan utförda arbeten, under det att de, som äga
fastighet eller vilja förvärva sådan i de mera perifera delarna, för vilka stadsplan
redan kan vara upprättad, kunna få vidkännas högst betydande kostnader.
Då det vanligen är de ekonomiskt mindre bärkraftiga, som begynna
bebyggandet i städernas utkanter, drabbar lagförslagets antagande därigenom
än hårdare. Såsom skattdragare hava de måhända redan bidragit att ordna
förhållandena för sina mera lyckligt lottade medborgare. Det kan nu visserligen
invändas, att den föreslagna bestämmelsen skulle verka nedsättande på
tomtvärdena i samma grad, som de ifrågavarande anläggningarnas utförande
kunde beräknas vara förenad med kostnader. Denna invändning har dock ej
giltighet för dem, som redan köpt byggnadstomt och beräknat dess värde under
förutsättning av att samhället skulle bekosta gata och kloakledning. Såvitt
Konungens befallningshavande kan se, måste därför följden av lagförslagets
antagande bliva antingen en hämmad byggnadsverksamhet på grund av ovissa
förhållanden, under vilka verksamhetens utövare komma att arbeta, eller ock
höjda hyror för att neutralisera verkan av fastighetsägarens ej påräknade utgifter.
Om Konungens befallningshavande ej anser sig kunna tillstyrka lagförslagets
antagande för samhällen, vilka hittills själva bekostat anläggning av
gator och ledningar, så anser Konungens befallningshavande dock, att fall givas,
då bestämmelser, liknande de föreslagna, äro väl motiverade. Detta är särskilt
förhållandet, när ägare av större område inom stad eller stadsliknande samhälle,
för vilket område stadsplan ej upprättats, önskar få detta område reglerat.
I dylika fall bör det åligga ägaren att bekosta anläggningar av såväl
gator som ledningar. Vad nu beträffar underhåll och rengöring av gator, så
vill det synas Konungens befallningshavande som om båda dessa snarast vore
att betrakta som kommunens gemensamma angelägenheter, vilka icke böra
åläggas fastighetsägarna ensamma. Det torde kunna påstås, att dessa i denna
sin egenskap icke äro de, som huvudsakligen slita gatubeläggningen och mer
än andra medborgarklasser göra dess förnyande nödvändig. Andra näringsidkare,
som för utövande av sin verksamhet trafikera gatorna med tunga fordon,
torde vara i än högre grad orsak till att kostnader måste nedläggas på
dylika arbeten. Och vad nu särskilt renhållningen angår, så finner Konungens
befallningshavande denna vara en för hälsovården i samhället så viktig angelägenhet,
att den redan därför bör handhavas av samhället såsom sådant. Såsom
ytterligare skäl för att det nu föreliggande förslaget icke måtte vinna
bifall får Konungens befallningshavande slutligen framhålla det enligt dess mening
mindre välbetänkta uti föreskrifter, som överflytta samhälleliga uppgifter
på de enskilda individerna. Däruti kan otvivelaktigt ligga en viss fara, att de,
som representera samhället, vid behandlingen av dess budgetfrågor iakttaga
mindre varsamhet än som måhända vore fallet, därest de även hade att taga hänsyn
till utgifter för gatuhållningen. Den omständigheten att dessa utgifter måste
erläggas, ehuru de icke synas på debetsedeln, utgör intet skäl, varför de icke böra
tagas i betraktande vid stadsbudgetens uppgörande; de innebära icke desto
mindre ett anlitande av vissa medborgares skatteförmåga, något som dock lätt
förgätes av dem, som icke behöva erlägga utgiften. En erinran om densamma
erhålla dessa, om de finna den såsom en icke obetydlig post i samhällets budget.
En lagstiftning i ämnet bör alltså icke vila på de principer, som kommit till
aftryck i det föreliggande förslaget.

Magistraten i Umeå: Skyldighet för tomtägare att utgiva ersättning för anläggning
och underhåll av gator och kloakledning skulle oskäligt fördyra bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 49

nadskostnaderna, verka hämmande å byggnadsverksamheten och föranleda högre
bostadshyror.

Drätselkammaren i Umeå: Förslagets bestämmelser synas innebära en uppenbar
orättvisa mot ägare av bebyggda eller obebyggda tomter i de delar av
stad, som ännu ej fått gator framdragna förbi sina tomter. (Drätseidirektören
Reis reserverade sig, enär det för städerna vore en stor fördel med en dvlik
lag.)

Magistraten och drätselkammaren i Skellefteå hava ej något att erinra mot
förslaget.

Konungens hcfallningshavande i A orrbotteus län: I sak har Konungens befallningshavande
ingen erinran att göra mot förslaget, varemot Konungens befallningshavande
är tveksam om lämpligheten av att utbryta denna fråga ur
dess sammanhang och göra den till föremål för särskild lagstiftning. Därest
emellertid den åberopade framställningen från Göteborgs stad anses motivera
en sådan åtgärd, torde i varje fall den nu ifrågasatta lagen böra givas provisorisk
karaktär och dess bestämmelser sedermera inarbetas i det blivande slutliga
förslaget till ny stadsplanelag.

Byggnadsstyrelsen: Enligt byggnadsstyrelsens åsikt bör förevarande spörsmål
om gatuhållningsskyldigheten uppredas i samband med stadsplanelagstiftningen.
På grund av sin störa ekonomiska betydelse torde frågan få anses
som en av de viktigaste i denna lagstiftning. Den är även en av de mest svårlösta,
enär förhållandena i hithörande avseenden utvecklats på synnerligen
skiftande sätt i olika samhällen. Det vill synas, som om stora svårigheter
maste möta att söka lösa spörsmålet om gatuhållningsskyldigheten utan intimt
sammanhang med stadsplanelagstiftningen i övrigt. Kostnaden för anläggning
av gator och avloppsledningar och i viss mån även dess underhåll är
givetvis beroende av de föreskrifter, som genom denna lagstiftning komma
att meddelas. Byggnadsstyrelsen vill erinra därom att, bland annat, i fråga
om genomgående trafikleder inom ett samhälle ett så betydande interkommunalt
intresse kan föreligga beträffande gatuanläggning och underhåll, att denna
fråga måste särskilt beaktas i blivande stadsplanelagstiftning. Inom samhälle
med nu åsyftade förhållanden kan icke rättvisligen krävas, att enskilda
tomtägare inom den del av samhället, där sålunda genomgående trafikleder
tillkomma, skulle ensamma hava att bekosta dessas anläggning och underhåll.
Lika litet kan.det vara lämpligt att, såsom nu ofta är fallet, i dylikt hänseende
väsentligen olika regler för utbekommande av kostnadsbidrag utbildas inom
de av frågan berörda samhällena. Motortrafiken å gatorna har numera ställt
helt andra krav å dessa i fråga om utrymme och hållbarhet än förut förelegat.
Gatorna hava blivit dyrare både i anläggning och underhåll, men därav har i
regel tomtägaren icke någon fördel. Tvärtom torde ej sällan den starka gututrafiken
valla tomtägare direkt skada; även dessa förhållanden "böra i lagen
beaktas. Byggnadsstyrelsen är livligt övertygad om behovet av att skyldigheten
att bekosta gatas anläggning och underhåll samt anordnande av täckt
kloakledning i lag regleras. Styrelsen finner emellertid det nu framlagda
lagförslaget mindre tillfredsställande, enär detta icke lämnar några tillräckliga
direktiv för spörsmålets rent praktiska lösande. På grund av de moderna
stadsförhållandena kan enligt styrelsens mening en så vitt möjligt enhetlig
lösning ^av dessa frågor ej längre undanskjutas. Enligt föreliggande förslag
skulle Kungl. Maj:t hava att för vart fall i mån av frågornas upptagande inom
samhällena företaga desamma till prövning. Därigenom skulle visserligen så
småningom en praxis vara att förvänta i ämnet, men denna prövning skulle
helt säkert betinga ett betydande arbete, enär städerna i brist på lagstadgade
allmänna regler kunna antagas komma att framlägga sinsemellan mycket olikartade
förslag i ämnet. Skulle, såsom byggnadsstyrelsen förmenar vara erfor Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 178 käft. (Nr 209.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

rlerligt, ovanberörda direktiv för gatuhållningsskyldighetens ordnande meddelas
i lagen, lär en fristående behandling av spörsmålet, såsom i föreliggande
lagförslag skett, svårligen kunna ifrågakomma. Även med den begränsning
lagförslaget bär. finner byggnadsstyrelsen det betänkligt att behandla ämnet
som ett fristående problem. Styrelsen anser det icke möjligt att ingå på någon
närmare detaljgranskning av förslagets innehåll på grund av svårigheten att
överskåda dess verkningar vid eu tillämpning å nutida förhållanden, innan
lagen i sin helhet omarbetats med hänsyn till dessa. Lagförslaget förutsätter,
att gatuhållningsskyldigheten lägges å ägare av tomt vid gata. Det synes
byggnadsstyrelsen som om riktigheten av denna princip i många fall kan ifrågasättas,
då den i sin verkan kan bliva alltför ojämn. Exempelvis må framhållas,
att en ägare av tomt, varå uppförts större hyreshus, har en väsentligt
annan möjlighet än ägare av en egnahemstomt att så gott som omedelbart tillgodogöra
sig ersättning för den kostnad, som gatans iordningställande för honom
medför. Den senare kan detta först i och med fastighetens försäljning.
Är gatans anläggning dyrbar, torde egnahemsbyggaren med sin i Tegel ekonomiskt
svaga ställning genom gatukostnadsbidraget riskera att komma i svårigheter.
Det får ej heller förbises, att genom sagda princip med gatuhållningsskyldighetens
förläggning endast å tomtägare en dubbelbeskattning kan
sägas komma att äga rum i de fall, att tomtköparen redan vid erläggande av
köpesumman inbetalt kostnaden för nödig vägs anläggande. I många fall vore
det lämpligt, att markexploatörerna i så stor utsträckning som möjligt pålades
kostnaderna för gatuhållningsskyldigheten. Detta önskemål synes icke genom
lagförslaget bliva fullt beaktat. Ehuru byggnadsstyrelsen alltså icke kan
finna förevarande lagförslag tillfredsställande som mera permanent lagstiftning
beträffande merberörda spörsmål, anser sig styrelsen dock icke böra avstyrka,
att detsamma, efter att hava underkastats en överarbetning i de avseenden
styrelsen antytt, lägges till grund för en provisorisk lagstiftning i ämnet.
därest Kungl. Maj:t skulle finna eu sådan vara trängande nödvändig.

Kammarrätten: Beträffande förslaget må framhållas, att detsamma torde
böra prövas med avseende fäst å de linjer, efter vilka kommunalskattefrågan
i dess helhet löses, och att den särskilda bidragsskyldigheten till gatu- och
kloakanläggningar har samband med frågan om anordnande av jordvärdestegringsskatt.
Det av 1921 års kommunalskattekommitté framlagda A-förslaget,
som upptager objektskatt å fastighet jämsides med skatt för inkomst av fast
egendom, innebär givetvis en relativt starkare kommunal belastning av fastighet
än den nu gällande lagstiftningen. Denna förskjutning av skattebördan,
som kammarrätten, på sätt i dess utlåtande den 30 juni 1925 anföres, funnit
befogad, motiveras därav, att fastighetsägarna i högre grad än andra skattskyldiga
inom kommunen hava fördel av vissa kommunala anordningar, däribland
anläggning av gator och deras underhåll äro av stor betydelse. Även
om det med ett sådant skattesystem kan befinnas förenligt, att tomtägare under
vissa förutsättningar får bidraga till en engångskostnad för anläggning av
gata eller anläggning av täckt kloakledning, med hänsyn till att anläggningen
omedelbart medför ett ökat värde å fastigheten, synes det däremot icke överensstämma
med skattesystemet att, såsom 3 § i lagförslaget stadgar, en procedur
införes, varigenom tomtägarna kan åläggas skyldighet att besörja eller
bekosta underhåll eller renhållning av gata i samhälle, där denna skyldighet
icke hittills ålegat dem. För det fall att skyldighet att besörja eller bekosta
underhåll eller renhållning av gata på grund av sedvana eller särskild föreskrift
nu föreligger, och beslut i den ordning, som stadgas i 1 § första och
tredje styckena, fattas om ändring härutinnan, synes lämpligt föreskriva, att
beslutet i likhet med vissa i kommunalförordningarna angivna beslut skall underställas
Konungens befallningshavandes prövning. (Kammarrättsrådet Af -

KlingI. Maj:ts proposition nr 200. Öl

zelius avstyrkte förslaget beträffande gatuunderhåll och renhållning på andra
iin majoritetens skäl.)

Kammarkollegium: Kollegium, som så långt dess erfarenhet på området
sträcker sig, icke är i tillfälle att vitsorda förefintligheten av behovet av lagstiftningen,
är för sin del av den meningen att i vilket fall som helst förevarande
fråga icke bör lösryckas från sitt sammanhang med andra till den pågående
revisionen av stadsplanelagstiftningen hörande lika viktiga och betydelsefulla
frågor, särskilt dem som beröra samhällets förpliktelser mot markägarna.
Förhållandet har sin särskilda betydelse i avseende å stadsplanens
utsträckande över förut icke planlagt område. Enligt nu gällande rätt är det
samhället allena, som härutinnan har rådigheten. På sätt i såväl det av särskilda
kommitterade år 1904 avgivna förslag, som legat till grund för 1908
års stadsplanelag, numera 1 kap. i fastighetsbildningslagen för stad, som ock
i stadsplanelagskommitténs betänkande av 1920 uppvisats, innesluter nämnda
monopol fara för nog så allvarsamma missbruk — missbruk, vilka lära visat
sig ingalunda verklighetsfrämmande. I stöd av sin allenarådighet över stadsplanen
har nämligen samhället i sin hand att. såsom villkor för planens utläggande,
av markägare, vilka ha oundgängligt behov att få sin mark planlagd,
kräva alltför betungande motprestationer, som markägarna icke skäligen kunna
underkasta sig. Det nödläge, vari markägarna sålunda kunna ställas, är i
båda de omnämnda förslagen beaktat, särskilt i 1920 års förslag, som vill råda
bot på förhållandet genom inrymmande av möjlighet för dem att under vissa
förutsättningar även mot samhällets bestridande få stadsplanen utlagd över deras
område, givetvis mot vissa särskilda, men dock till sin omfattning noga
bestämda skäliga förpliktelser (1920 års förslag till stadsplanelag, 6, 23, 58 §§),
däribland just skyldigheten att bekosta anläggning av gator och kloakledningar
å området. Hithörande bestämmelser äro visserligen tänkta att behöva
tillgripas endast i undantagsfall men indirekt böra de kunna få eu vidsträcktare
betydelse ur den synpunkten, att blotta förefintligheten av markägarnas tvångsrätt
i berörda avseende rimligtvis bör underlätta åstadkommandet av skäliga
och billiga uppgörelser. Annorlunda framställer sig förhållandet enligt det
remitterade förslaget, som'' lämnar stadsplanemonopolet utan rubbning, iled
detta förslag skall det kunna inträffa, att sedan samhället i förslagets ordning
fått till stånd en legal reglering, varigenom markägarna ålagts t. o. m.
nya och väl så tyngande skyldigheter i avseende å gatuhållningen m. in., samhället
i allt fall skall finna sig oförhindrat att pålägga vederbörande markägare
ytterligare vilka betungande förpliktelser som helst såsom villkor för
en för markägarnas i sig självt fullt legitima exploateringsbehov oavvisligen
nödvändig utläggning av stadsplanen. Detta synes icke tillfredsställande. En
legalisering av samhällets makt att i fråga om gatuhållningen pålägga fastigheterna
nya eller vidsträcktare skyldigheter än de förut på grund av lokala bestämmelser
eller sedvanerätt haft, bör enligt kollega mening icke komma i fråga
annorledes än i samband med uppbyggandet av stadsplaneförfattningen i dess
helhet, såsom den där bör ha till föremål att på en gång och i ett sammanhang
uppordna alla »rättsförhållandena mellan staden, å ena sidan och den enskilda
markägaren å den andra i fråga om den senares rätt att utnyttja sin mark och
hans förpliktelser gentemot samhället samt samhällets gent emot honom» (1920
års kommittébetänkande sid. 87). Vid anförda förhållanden anser kollegium
en särlagstiftning av nu föreslaget innehåll icke böra komma till stånd och
avstyrker förty förslagets upphöjande till lag.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke hava något att ur sanitär synpunkt
erinra mot förslaget.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa fastighetsnämndens skrivelse den
27 februari 1925: Ett hinder för åstadkommande av ordnad och reglerad be -

Kungl. jlaj:is proposition nr 209.

byggelse inom stadens förortsområde ligger i de oreglerade och mindervärdiga
stadsbildningar (s. k. kåkstäder), som uppkommit å stadens ytterområden och
i dess omgivningar. Av fastighetskontoret har verkställts en undersökning
av förhållandena i 57 privata villasamhällen i Stockholms närhet, av vilken
undersökning framgår, att de sanitära anordningarna uti dessa samhällen liksom
befintliga förbindelseleder i många fall äro synnerligen otillfredsställande.
Över hälften av samhällena sakna sålunda avlopps- och vattenledningar. Flera
samhällen äro även helt i saknad av tidsenliga vägar. För reglering och iståndsättande
av de oreglerade stadsbildningarna enbart inom Brännkyrka och Bromma
skulle enligt fastighetskontorets beräkning ett belopp av omkring 25 miljoner
kronor erfordras. Kostnaderna för genomförande av en sådan reglering
skulle med tillämpning av nu gällande ordning till större delen komma att
falla på staden. Med påpekande av dessa förhållanden har fastighetsdirektören
i en av honom på uppdrag av fastiglietsnämnden verkställd utredning betonat
vikten av att åtgärder ofördröjligen vidtagas till motverkande och förhindrande
av uppkomsten av mindervärdiga stadsbildningar inom stadens förortsområde.
Under uttalande av att lagstiftningen icke för närvarande disponerar
och sannolikt icke heller under lång tid framåt kommer att disponera
effektiva medel för kåkstadsproblemets lösande, anser fastighetsdirektören, att
enda möjligheten till problemets lösning är, att staden snarast möjligt söker
skaffa sig en dominerande ställning i fråga om förortsbildningen genom att
överföra flertalet av de nya byggnadsföretagen till sina egna områden. De
av fastighetsnämnden tillsatta delegerade för utredning angående dels erforderlig
revision av gällande tomträttsvillkor. dels sättet för upplåtelse av mark
å stadens ytterområden instämma uti sitt den 30 december 1924 dagtecknade
betänkande i den av fastighetsdirektören uttalade uppfattningen, att snara åtgärder
äro i hög grad påkallade för att förhindra uppkomsten och utvecklingen
av mindervärdiga stadsbildningar. Emellertid anse delegerade det icke antagligt,
att en effektiv lösning av frågan skulle kunna ernås med de av fastighetsdirektören
föreslagna åtgärderna. Enligt delegerades uppfattning är en
skärpt stadsplanelagstiftning det enda medel, varigenom man kan komma till
rätta med de oreglerade stadsbildningarna. I detta sammanhang framhålla
delegerade, att staden för närvarande icke har annan möjlighet att förhindra
olämpligt bebyggande å icke stadsplanelagt område än att begära stadsplans
upprättande för området. Emellertid kan enligt gällande lagstiftning jordägaren
icke åläggas att ikläda sig kostnaderna för stadsplanens genomförande,
frånsett avstående av visst minimum gatumark. Med hänsyn härtill och då
staden ej rimligen bör låta dessa kostnader, som avse iordningställande av
mark i enskild ägo, bäras av samtliga skattskyldiga, beror tillkomsten av
stadsplan vanligtvis på markägarens redobogenhet att åtaga sig de väsentliga
utgifterna för planens genomförande. Då sådana överenskommelser i regel
varit svåra att ernå, har följden blivit, att stadsplanen endast undantagsvis
kunnat utsträckas över enskild tillhörig mark i den takt och omfattning, som
för ett verkligt reglerande av bebyggandet skulle hava krävts. Ännu mindre
äro möjligheterna att reglera bebyggandet utanför stadsgränsen. Där är nämligen
byggnadsverksamheten i regel helt fri. Enligt tomrättsdelegerades uppfattning
giver icke heller 1916 års stadsplanelagskommittés förslag tillräckliga
möjligheter för staden att effektivt kunna ingripa mot de mindervärdiga
stadsbildningarna. Härutöver fordras, anse delegerade, ytterligare, dels att
möjlighet beredes staden att utfärda förbud mot utläggande av stadsplan över
för bebyggande olämpliga områden samt även över för bebyggande lämpliga
områden, om därmed försvåras genomförandet av en generalplan för stadens
hela intresseområde, dels att kostnaderna för stadsplans genomförande å enskild
tillhörigt område läggas på tomtmarken, på sätt som sker inom stadens

Kung!. Maj.ts proposition nr 200.

egna trädgårdsstäder. I detta syfte bör staden enligt delegerades mening beredas
möjlighet att av de enskilda markägarna utan ersättning erhålla all för
stadsplanen erforderlig gatumark ävensom rätt att av markägarna uttaga gottgörelse
för kostnaderna för stadsplanens genomförande. Dessa bestämmelser
böra, anse delegerade, gälla icke endast för inom stadens gräns belägen mark
utan även för sådana utanför stadsgränsen belägna, områden, vilka kunna anses
ligga inom stadens intressesfär. Delegerade hemställa, att framställning göres
hos Kungl. Maj:t om de ändringar i fastighetsbildningslagen och andra vederbörliga
författningar, som kunna vara erforderliga för tillgodoseende av nu
nämnda av delegerade framförda krav. Då emellertid förhållandena påkalla
ett omedelbart ingripande, hemställes, att. i avvaktan på eu revision av ifrågavarande
lagstiftningsområde i dess helhet, en provisorisk lagstiftning om
stadsplanetvång och ersättningsskyldighet om möjligt ofördröjligen måtte komma
till stånd. Därjämte hemställes, att den sålunda föreslagna provisoriska
lagstiftningen erhåller nödig retroaktiv verkan. En av fastighetsnämndens
tomträttsdelegerade, herr A. E. Magnusson, uttalar uti till delegerades betänkande
fogad reservation som sin uppfattning, att det enda sättet att effektivt
lösa kåkstadsproblemet är att medgiva äganderättsupplåtelser å stadens lantegendomar
för att på så sätt göra det möjligt för alla att bygga å stadens
mark. Därmed vill reservanten dock icke hava sagt, att de av delegerade
föreslagna åtgärderna till motverkande av oreglerade samhällsbildningar genom
skärpt stadsplanelagstiftning skulle vara obehövliga. Då de med »kåkstadsbildningen»
förenade olägenheterna äro särskilt framträdande i huvudstaden
och dess närmaste grannskap, har fastighetsnämnden i likhet med tomträttsdelegerade
av fleTa skäl funnit det vara synnerligen angeläget, att åtgärder
med det snaraste bliva vidtagna till förhindrande av mindervärdiga stadsbildningars
uppkomst och utveckling. Med hänsyn härtill har nämnden ansett
sig böra upptaga delegerades förslag i denna del till särskild behandling, innan
nämnden ingått i prövning av övriga av delegerade framställda yrkanden och
förslag. Nämnden delar delegerades uppfattning i hithörande hänseende såväl
beträffande nödvändigheten av ändringar i angiven riktning uti fastighetsbildninglagen
som i fråga om behovet av provisoriska lagstiftningsåtgärder i avvaktan
på revision av ifrågavarande lagstiftningsområde i dess helhet. 1 anledning
härav har nämnden nu velat framlägga frågan för stadsfullmäktige
under hemställan, att framställning i ämnet, på sätt delegerade föreslagit, måtte
göras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill och då, såsom nämnden ovan
framhållit, det för huvudstadens vidkommande är av särdeles stort intresse, att
lagstiftningsåtgärder av här ifrågavarande slag bliva vidtagna snarast möjligt,
får nämnden under hänvisning till vad sålunda anförts hemställa,

att stadsfullmäktige måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

1) om åtgärder för genomförande av sådana ändringar i lagen om fastighetsbildning
i stad och i andra vederbörliga författningar att:

a) mindervärdiga stadsbildningar å enskild jord effektivt omöjliggöras såväl
inom städernas och särskilt storstädernas egna områden som ock å annan mark
inom deras för överskådlig tid naturliga intressesfär;

b) kommunerna av exploatörer för stadsbildningar å enskild jord utan gotlgörelse
erhålla all mark, som i godkänd stadsplan utlagts för gator, torg, parker
och andra allmänna platser in. m. dylikt;

c) kommunerna beredas rätt att inom sistberörda stadsbildningar, liksom sker
inom huvudstadens kommunala trädgårdsstäder, av innehavarna av tomtmarken,
den oexploaterade såväl som den sålda, i skälig ordning uttaga gottgörelse för
de omkostnader, som nedlagts av kommunen för stadsplanens genomförande.;

2) att för i punkt 1) här ovan angivna ändamål en provisorisk lag om stadsplanetvång
och ersättningsskyldighet om möjligt ofördröjligen kommer till stånd

Kung''. Maj:ts proposition nr 209.

utan avvaktan på den förberedda revisionen av ifrågavarande lagstiftningsområde
i dess helhet; samt

3) att här omförmäld lagstiftning jämväl erhåller nödig retroaktiv verkan.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa vidare fastighetsnämndens yttrande
över förslaget, vari stadskollegiet instämt: För huvudstadens del har stadsplans
genomförande för vissa förstadssamhällen måst tills vidare undanskjutas
på grund av frånvaron av bestämmelser av här ifrågavarande
slag. Svårigheterna att på överenskommelsens väg — den enda, som
nu står öppen — träffa för staden godtagbart avtal om fördelning av anläggningskostnaderna
för vägar och ledningar växa givetvis, i den mån tomtförsäljningen
inom ett icke stadsplanelagt område fortskrider och därmed den
exploaterande markägarens ekonomiska intresse i företaget minskas. Den återhållsamhet
ur ekonomisk synpunkt beträffande stadsplaneläggandet, som blir
från stadens sida nödvändig i avvaktan på att vederbörandes andelsskyldighet
i kostnaderna genom lagstiftning klarlägges, kommer självfallet att vara en
besvärande olägenhet för såväl staden som tomtägaren och markexploatören.
Med hänsyn härtill och då kostnaderna för genomförandet av stadsplan enligt
nämndens mening i huvudsak böra belasta tomtmarken, vill nämnden även nu
betona den synnerliga angelägenheten av, att ifrågavarande lagstiftning snarast
möjligt genomföres. För det nu föreliggande lagförslaget torde kunna anses
såsom karakteristiskt, att detsamma i stor utsträckning överlämnar till kommunerna
att uppgöra de närmare grunder, efter vilka kostnader för gatuhållning
skola på tomtägarna fördelas. Läggas genom kommunens beslut skyldigheter
på tomtägarna, som ej tidigare åvilat dem, skall beslutet emellertid underställas
Konungens prövning. Denna lagförslagets bärande huvudprincip synes
nämnden antagbar med hänsyn till de med gatuhållningen samhörande frågornas
efter olika lokala förhållanden mycket växlande natur.

Borgmästaren Carl Lindhagen, som reserverat sig mot fastighetsnämndens
sista yttrande, anför i en senare ingiven skrift: Vid fastighetsnämndens granskning
förbisågs, att förslaget endast avser redan officiellt tomtindelad mark.
Sedermera har upplysts, att förslaget av sakkunnige i justitiedepartementet
ansetts ej böra omfatta den ursprungliga exploatörens ej tomtindelade mark.
1 denna del förmenades nämligen några bestämmelser ej lämpligen kunna utbrytas
provisoriskt från den definitiva lagstiftningen. Det synes mig svårt
att förstå en sådan betänksamhet. Det går för sig att komma överens med
markexploatören, att han ersätter staden dess utgifter, och då bör det väl också
kunna provisoriskt föreskrivas en liknande skyldighet för den händelse överenskommelse
ej kan träffas. Fn stadsplan bör ock helst avse ett någorlunda
avrundat område och kan svårligen sönderdelas med hänsyn till redan skedda
tomtindelningar. Slutligen kan en sådan begränsning av förslaget lätt bliva
ett krokben för detsamma i dess helhet. Det måste nämligen förefalla mången
egendomligt att stifta en lag, som ingriper mot de små tomtägarna men icke
mot den store jordägaren. .Tåg är övertygad om alt denna erinran skulle delats
av fastighetsnämnden i sin helhet, därest den kommit under diskussion i
nämnden.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava den 17 september 1925 förnyat sin framställning,
att Kung], Maj:t måtte utarbeta och förelägga 192G års riksdag förslag
till lagstiftning ang. skyldighet för jordägare att bidraga till kostnaderna
för gator och ledningar. I yttrande över förslaget förorda stadsfullmäktige
lagstiftning i förslagets syfte under åberopande av yttrande av andre stadsingenjören,
däri det bland annat heter: I Göteborg finnas för närvarande inga
bestämmelser, som stadga skyldighet för jordägare att vidkännas kostnader för
anläggning av gator och ledningar. Detta oaktat hava de kommunala myndig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

heterna i stort sett hittills lyckats genomföra den grundsatsen, att tomtmarken
ensam bör bära alla kostnader för stadsplanens genomförande. I och med
stadsplanens utsträckning till delar av de på senare tider inkorporerade socknarna
Lundby och Örgryte hava emellertid visat sig svårigheter att upprätthålla
denna grundsats. Detta förnämligast av den anledning, att marken här
Tedan före inkorporeringen i stor utsträckning var sönderstyckad i småfastigheter,
som med tiden kommit i en massa olika ägares händer, ofta till priser,
som på grund av bl. a. livlig spekulation nått en alltför hög nivå. för att
jordägaren skulle kunna pålägga jorden kostnaderna för gator och ledningar
utan att samtidigt gorå förluster. Många av dessa småfastigheter äro redan
bebyggda och andra hava förvärvats av sina nuvarande ägare i fullt lojal avsikt
att av dem bebyggas. — Den största delen av den ännu ej exploaterade
jorden i Göteborg torde dock utan svårighet kunna tåla att belastas med
gatuanläggningskostnaderna. — Det är således tydligt, att de smärre fastighetsägarna,
om uttrycket tillåtes, vilka förvärvat sina fastigheter från de större
tomtexploatörerna, bli hårdast drabbade, såvida ej vid bestämmandet av grunderna
för beräkning av den kostnad, som skall påföras de olika tomtägarna,
berättigad hänsyn tages till den artskillnad, som faktiskt förefinnes mellan
tomtexploatören och den mindre fastighetsägaren. En viss garanti för att
denna omständighet kommer att beaktas, torde dock ligga däri. att Kungl. Maj :t
ej äger fastställa stadsfullmäktiges beslut om gatuhållningsskyldighet, med
mindre beslutet prövats vara för stadens förhållande lämpligt samt motsvara
skäliga krav på rättvisa och billighet.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopa vidare yttrande av fasti ghetsdirektören,
däri det bland annat heter: Anledningen till de svårigheter, som efter
Lundby kommuns införlivning år 1906 med staden mött att genomföra grundsatsen
om, att jorden skall bära kostnaderna för gator och ledningar, torde
huvudsakligen vara att söka däri, att jorden i Lundby före införlivningen var
föremål för en ganska livlig spekulation, därvid jordprisen uppdrevos åtskilligt
över jordens verkliga värde. Att så kunde ske berodde säkerligen i
stor utsträckning därpå, att spekulanterna icke hade klart för sig skillnaden
i värde mellan en med gator och ledningar försedd tomt och ett jordområde,
som icke är försett med dessa anordningar. Spekulanterna hade kännedom
om, vilka pris, som betalts för tomter inom det äldre stadsområdet, och värderade
den oreglerade jorden i Lundby i förhållande till dessa priser utan
att betänka, att i priset på tomterna i den äldre staden ingingo kostnader
för gatumark samt för utläggning av gator och ledningar. Prisnivån å tomter
i Lundby kom därigenom att nå en sådan höjd, att jordägarna i ett flertal
fall icke utan förlust kunde pålägga jorden! kostnaderna för gator och ledningar.
En annan omständighet, som också bidragit till svårigheten att förmå
jordägarna i Lundby att vidkännas kostnaderna för gator och ledningar, är
den omfattande styckning, jorden därstädes varit föremål för. Inom det förutvarande
stadsområdet var den enskilda tillhörande jorden i allmänhet samlad
på få händer och varje ägare hade ett större område. I Lundby var däremot
jorden redan vid införlivningen till stor del uppdelad i mindre områden, s. k.
tomter, fördelade mellan ett flertal ägare. En överenskommelse om gatu- och
ledningskostnader kan som regel icke träffas endast för ett så litet område som
en tomt, utan överenskommelsen måste i allmänhet avse ett större sammanhängande
område. Det faller av sig självt, att om ett sådant område på exempelvis
en hektar är uppdelat mellan tio ägare, clet måste vara förenat med betydligt
större svårighet att få en överenskommelse i förevarande hänseende till
stånd, än om det äges av en person. Efter den med början av år 1922 ikraftträdda
införlivningen av Örgryte har staden fått ännu ett område, där liknande

Kungl. May.ts proposition nr 200.

svårigheter i förevarande hänseende .som i Lundby göra. sig- gällande. Dock
äro dessa svårigheter här något mindre än i Lundby, beroende därpå, att jorden
i örgryte före införlivningen icke varit föremål för en så stark spekulation
som jorden i Lundby och ej heller för en så omfattande styckning. I Örgryte
bär staden också lyckats i betydligt större utsträckning än i Lundby träffa
överenskommelser med enskilda jordägare, varigenom dessa åtagit sig kostnaderna
för gator och ledningar. Fortfarande finnas dock inom Örgryte betydande
jordområden i enskild ägo, där frågan, vem som skall bestrida kostnaderna
för gator och ledningar, är svävande. Sannolikt torde det väl icke gå,
att på den frivilliga överenskommelsens väg få denna fråga ordnad beträffande
samtliga dessa enskilda områden. Ett frångående av ovan angivna grundsats,
att kostnaderna för gator och ledningar skola påvila jorden, skulle givetvis
betyda en avsevärd belastning av de skattskyldiga. Beträffande ett område i
Lundby, för vilket stadsplan för icke så länge sedan fastställts, och vilket är
beläget öster och norr om Ramberget, har drätselkammaren verkställt undersökning
om, vad kostnaderna för områdets! iordningställande med gator och
ledningar skulle belöpa sig till. Därvid har befunnits, att dessa kostnader för
nämnda område, som i areal innehaller omkring 42.3288 hektar, därav omkring
28.2000 hektar skola ingå i tomtkvarter, uppgå till i runt tal 2,500,000 kronor.
I detta belopp ingå kostnaderna för g''atornas utläggning samt för anordnande
av ledningar för avlopp, vatten och gatubelysning. Den huvudsakliga delen av
detta område äges av enskilda personer och bolag och staden kan således icke
beräkna att genom tomtförsäljningar återfå mer än en mindre del av dessa kostnader.
Vad övriga enskilda områden i Lundby beträffar hava några detaljerade
kostnadsberäkningar angående utläggning av gator och ledning-ar för
dessa, områden icke verkställts. Den enskilda jorden i Lundby innehåller, med
frånräknande av nyssnämnda område samt de mindre områden, beträffande
vilka överenskommelser med jordägarna träffats, i areal omkring 1,650 hektar.
Därest av denna areal 1,000 hektar beräknas komma alt ingå i byggnadskvarter
och om man uppskattar kostnaderna för gator och ledningar så lågt
som till fem kronor kvadratmetern av den i byggnadskvarter ingående marken,,
skulle dessa kostnader alltså för den i Lundby belägna enskilda jorden kunna
beräknas till 50,000,000 kronor. I Örgryte innehåller enligt å fastighetskontoret
verkställda beräkningar den i enskild äg-o befintliga jorden med avdrag av
den jord, beträffande vilken överenskommelser träffats, en areal av omkring
1,200 hektar. Om man beräknar, att härav 700 hektar komma att ingå i
byggnadskvarter, skulle efter samma beräkningsgrunder, som ovan använts i
fråga om Lundby, kostnaderna för utläggning av gator och ledningar för
denna mark uppgå till 35,000,000 kronor. Ovan beräknade belopp torde utgöra
minimikostnader. I verkligheten komma kostnaderna säkerligen att ställa
sig betydligt högre. För Lundby och örgryte kunna ifrågavarande kostnader
sammanlagt därför beräknas till minst 100,000,000 kronor. Ehuru dessa utgifter
givetvis komma att fördelas på en lång tidrymd, måste det dock betyda
åtskilligt för stadens skattskyldiga invånare, om utgifterna skola läggas på
jorden eller uttagas av samtliga skattskyldiga. För det sistnämnda förfaringssättet,
eller att de skattskyldiga i gemen skola betala dessa kostnader,
kan knappast anföras något rimligt skäl. Utgiften skulle i verkligheten bliva
en ren gåva till jordägarna. Genom att gator och ledningar anordnas för ett
område stiger jorden betydligt i värde och värdestegringen uppgår som regel
till minst lika stort belopp som gatu- och ledningskostnaderna. Denna värdestegring
är givetvis lika stor vare sig staden eller de enskilda jordägarna bekosta
gator och ledningar och priserna på de färdigställda tomterna komma i
båda fallen att bliva desamma. En annan sak är, att det inom såväl Lundby

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

som örgrytc finnas åtskilliga jordägare, vilka i spekulationssyfte inköpt sin
jord cell därvid betalt ett för högt pris. Såsom jag förut nämnt hava köparna
vid inköpen ofta värderat jorden i förhållande till värdet å reglerade med
gator och ledningar försedda tomter med förbiseende av att det ar förenat
med kostnader att få den oreglerade jorden iordningställd till sådana tomter.
Följden härav har blivit, att priset mången gång satis så högt, att värdestegringen
å densamma efter dess iordningställande med gator och ledningar knappast
kan beräknas bliva så stor, att värdestegringen betäcker gata- och ledningskostnaderna.
De, som sålt sådan jord, hava med andra ord lyckats i förväg
uttaga en del av den värdestegring, som uppkommer genom gators och
ledningars utläggning. Det är givet, att jordägare, vilka förvärvat sin jord
under sådana förhållanden, med all makt skola söka att få kostnaderna för
gator och ledningar överflyttade på staden. Men staden torde knappast hava
någon anledning att hålla dem skadeslösa för en felaktig spekulation. Den övervägande
delen av jorden torde dock icke stå respektive ägare i högre pris, än
att jorden mycket väl tål att belastas med kostnader för gator och ledningar
och dessutom kan lämna ägaren en icke obetydlig vinst. Detta gäller givetvis
först och främst sådan jord, som ej varit föremål för spekulation. Men även
i fråga, om spekulations jorden torde det pris, vari jorden står vederbörande
ägare, oftast icke vara högre, än att jorden kan bära gatu- och ledningskostnaderna.
Härpå har man bevis i åtskilliga av de överenskommelser, som träffats
mellan staden och enskilda tomtbolag.

Svenska stadsförbundets styrelse: I överensstämmelse med den uppfattning,
styrelsen förut uttalat, tillstyrker styrelsen på det livligaste åtgärders vidtagande
i syfte att förslaget snarast måtte upphöjas till lag. Bärande skäl
torde ej finnas att låta anstå med reglering av den s. k. speciella bidragsskyldigheten
för gatuväsendet och därmed sammanhängande uppgifter till den
måhända ganska avlägsna tidpunkt, då en fullständig revision av stadsplaneoch
byggnadslagstiftningen kan bliva verklighet. De otillräckliga möjligheter,
som nu erbjuda sig, när det gäller att efter rationella grunder fördela kostnaderna
för stadsplaners genomförande mellan vederbörande samhällen och
fastighetsägare, utgöra otvivelaktigt ett av de allra svåraste hindren för en
ordnad samhällsbildning. Tydligen skulle eu lagstiftning av här ifrågasatt
slag i många fall avlägsna detta hinder och därmed underlätta tillkomsten
av erforderliga nya stadsplaner. Då bidragsskyldighetens legala reglering
sålunda är ägnad att ur allmän synpunkt medföra betydande gagn, bör enligt
styrelsens mening denna angelägenhet icke vidare undanskjutas utan bringas
till avgörande i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Kommunaltekniska föreningens styrelse: Det nu föreliggande lagförslaget

överlämnar till städerna själva att besluta om de närmare grunder, efter vilka
kostnaderna för gatuhållningen skola på tomtägarna fördelas, samt om tid och
ordning för ersättningens utgörande. Lägges därvid på tomtägare skyldighet,
som dem tidigare icke ålegat, skall ärendet underställas Konungens prövning.
Denna lagförslagets huvudprincip synes styrelsen vara under rådande förhållanden
lämplig med hänsyn till de växlande lokala bestämmelserna för gatuhållning
och därmed samhörande frågor.

Stockholms fastighetsägareförening: Att fastighetsägarna mer än övriga skattedragare
skulle vara skyldiga att kontribuera till gatuhållningen synes förestavas
av den allmänt spridda åsikten att fastighetsägarna skulle hava större
fördel av gatunätet än andra medborgare, en åsikt som torde ligga till grund
för det hela föreliggande lagförslaget och av reformivrare i tid och otid framhålles
som självklar. Denna som »självklar» ansedda sats är emellertid högst
felaktig. Fastighetsägaren driver numera i regel såsom näringsfång lägenhetsutliyrning
och denna näringsutövning är givetvis i viss mån beroende av

Kungl. Maj:ls proposition nr £09.

gatuunderhallet. Men det är icke svårt att påvisa andra grupper av enskilda
och. näringsidkare, vilka härutinnan ha,va ett betydligt mycket större intresse,
exempelvis företag, som forsla personer eller gods med vagnar, lastbilar eller
omnibusar och som utan tvivel åstadkomma det mesta av den slitning av gatorna,
som nödvändiggör stora kostnader för dessas byggande och underhåll.
Ofta har, såsom många gånger framhållits, fastighetsägaren direkt skada av
denna trafik, på grund av det buller och de skakningar densamma åstadkommer
en skada som kan medföra stora förluster. Att märka är, att fastighetsägarna
ej nöta eller smutsa gatorna mer än andra invånare, exempelvis industriföretag,
reparationsverkstäder, åkeriägare, torghandlare, reklamutdelare m. fl., snarare
mindre, och det är långt ifrån givet att de ivrigast trafikerade och för
slitning mest utsatta gatudelarna äro de för fastighetsägarna mest ekonomiskt
inbringande. Bullrande, genomgående och stark trafik är exempelvis ur butiks-
och bostadssynpunkt icke till fördel och tendensen för stadsbildning torde
för framtiden bliva ett särskiljande mellan traiikleder och bostads- och butiksgator.
Föreningen vill i detta sammanhang även framhålla, att kloakväsendets
underhåll och fullkomnande, likaväl som tillhandahållandet av friskt och hälsosamt
vatten, ar en allmän, hygienisk och social samhällsuppgift, av största vikt
för kommunens samtliga medlemmars sundhet och trevnad, icke enbart för fastighetsägarnas.
Genom den föreslagna lagen skulle uppstå det egendomliga förhållandet,
, att en del av kostnaderna för gators anläggning och underhåll skulle
betalas av fastigheterna, en annan del betalas av skattemedel, van även de få
deltaga, som drabbas av lagen. När lagen vant tillämpad några år kommer
ganska visst förslag att framställas om densammas utvidgande att omfatta
kostnader även för andra ledningar än kloakledningar och sannolikt kommer att
inryckas även gamla gator, till och med där fastighetsägarna fått lösa sig till
»likställighet», till vilket senare skall återkommas. Alldeles säkert kan man vänta
sig, som en följd av detta övervältrande pa en klass av skattedragare, att den
nu ofta, exempelvis i Stockholm och sannolikt även i andra städer, förekommande
bristen pa samarbete mellan olika organ, vilken brist visar sig i gatornas
upprivande och återställande för ett ändamål, kort lid efteråt följd av
samma åtgärder för ett annat ändamål, kommer att bliva än mera framträdande,
då kostnaderna helt eller delvis tagas ut av fastighetsägarna. Man torde ej
misstaga sig, om man ser åtminstone en av orsakerna till att denna fråga nu
framkommit, i den omständigheten, att städerna tenderat att utbreda sig över
allt för vidsträckta områden och därvid i stor utsträckning invecklats uti
subventioneringsverksamhet beträffande särskilt nyanlagda trädgårds- och villastäder,
vilken verksamhet redan medfört för städerna betydande utgifter och
säkerligen under den närmaste framtiden kommer att förorsaka vissa städer
högst avsevärda förluster. Kommunalrepresentationerna synas i många fall
ej hava gjort klart för sig, att denna politik kommer att medföra mindre angenäma
följder på debetsedlarna, och då det nu är en allmän fordran alt dessas
belopp måste siinkas, är man angelägen om, att kunna på fastighetsägarna avlasta
en besvärande del av kommunens utgifter för att på så sätt finna en utväg
att icke nödgas alltför mycket öka skattebördan. Man glömmer emellertid
därvid, att vad kommunen på så sätt slipper ifrån att utdebitera såsom skatt,
nödgas fastighetsägaren uttaga genom hyresförhöjning, och det må klart och
tydligt sägas.ifrån alt det enligt föreningens åsikt alldeles icke kan vara klok
politik att stifta lagar, som ofrånkomligen måste medföra hyresförhöjningar.
På grund härav får föreningen bestämt avråda från den föreslagna lagstiftningen
i nu föreliggande lydelse. Det förefaller emellertid att den tanke,
som ligger till grund för denna lagstiftning, kan vara berättigad försåvitt densamma
avser exploatering av förut ej stadsplanelagda områden, dock under förutsättning
att redan träffade avtal mellan kommunen och enskilda, markägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 20!r.

genom lagstiftningen icke komma att kränkas. Uppstår fråga om läggande av
stadsplan över område, som förut ej varit stadsplanebelagt, kan nämligen genom
en dylik åtgärd för markägarna inom området uppstå så stora fördelar, att
dessa markägare rättvisligen böra till staden utgiva en mot den vunna fördelen
svarande kompensation. I praktiken torde i många fall denna angelägenhet
hava ordnats på så sätt, att markägarna avgiftsfritt som kompensation till
staden överlåtit gatumarken, försedd med behörig gatubeläggning och nödiga
ledningar. Där så icke skett bör emellertid enligt föreningens åsikt icke stadsfullmäktige
utan en opartisk nämnd, om vars tillsättande lagbestämmelser böra
givas, avväga intresset för stadsplanens läggande mellan kommunen och markägarna
och mellan markägarna inbördes, därvid avgörandet bör ske med hänsyn
till den fördel, envar kan förväntas hava av stadsplanens genomförande. Uppskattningsnämndens
beslut böra kunna överklagas hos Konungens befallningshavande
och hos Konungen. Sedan rättsförhållandena i samband med stadsplans
läggande blivit i nu angiven ordning reglerad mellan markägare och
kommun, bör kommunen hava skyldighet ombesörja all vidare gatläggning,
gatuunderhåll och ledningsunderhåll samt gaturenhållning. Stockholms fastighetsägare
hava genom erläggande av dryga löseskillingar redan friköpt sig
från såväl gaturenhållningsbesväret som gatuläggningskostnader m. in. Från
skyldigheten att ersätta gatuanläggning hava stadens fastighetsägare enligt
bestämmelserna i Kungl. brevet av den 24 april 1868 friköpt sig mot en till
åtskilliga miljoner kronor uppgående löseskilling, vilken löseskilling, åtföljd
såsom den var av ett överlåtande till kommunen av åtskilliga fastigheter och
annan egendom, säkerligen nu med tillagd ränteavkastning får anses representera
ett synnerligen respektingivande kapitalvärde. Enligt bestämmelserna i
Kungl. brevet skall gälla, att i den mån kostnaderna för nattbevakning, fattighus,
inkvartering, båtsmanshåll, flätning aning och gatubelysning ej kunna bestridas
med ett av fastigheterna efter 2 rdr för 1,000 rdrs taxeringsvärde utgående
årligt bidrag, vad därutöver erfordras utdebiteras å kommunens samtliga
skattskyldiga medlemmar efter den i gällande kommunalförordning stadgade
allmänna grund. Beträffande hela den genom bestämmelserna i Kungl. brevet
fastställda transaktionen är att märka, att med densamma åsyftats att mot
särskilt vederlag från fastighetsägarnas sida tillförsäkra dem full likställighet
med kommunens övriga skattedragande medlemmar i bl. a. bestridandet
av gatuläggningskostnaderna. Att, såsom nu föreslås, ånyo ålägga visserligen
icke alla fastighetsägare i huvudstaden, men dock en ej obetydlig del. att betala
gatuläggningskostnad, från vilken fastighetsägarna såsom samhällsklass
friköpt sig, synes föga överensstämmande med rättvisan, och den farhågan
har på många håll uttalats, att om nu ägare av tomt vid ny gata drabbas av
gatukostnader, torde i likställighetssträvandets namn snart yrkande framkomma
att enahanda tunga skall bäras av samtliga huvudstadens fastighetsägare.
Föreningen nödgas å huvudstadens fastighetsägares vägnar bestämt protestera
mot att först få mot dryg löseskilling förvärva rätten till likställighet
med andra skattedragare och därefter ånyo åter påläggas helt eller delvis det
onus, från vilket friköp ägt rum.

Sveriges fastighetsägareförbund: Genom förslaget synes man vilja återgå

till äldre principer, som flerstädes redan frångåtts och gå vidare på vägen att
beskatta fastighetsägarna som klass och pålägga dem den ena bördan efter den
andra, oavsett om de mera än andra hava gagn av de anordningar, som måste
finnas i ett ordnat samhälle. Denna tendens torde hava framkallats, dels
därav, att fastighetsvärdet, särskilt markvärdet ofta stiger genom vissa samhällets
åtgärder, såsom framdrangandet av gator och ledningar, dels av en
benägenhet att draga så mycket som möjligt av ett samhälles utgifter från beskattningen
och överflytta dem på fastigheterna, eu benägenhet, som samman -

Kungl. Maj ds proposition nr 200.

hänger med den säkerhet fastigheterna erbjuda att medlen verkligen kunna
indrivas. Yad stegringen av fastighetsvärdet beträffar, så är att märka, att
denna, där den inträffar, kommer till synes vid taxeringen och blir beskattad i
vanlig ordning. Det bör icke heller förbises, att om en stad har dryga kostnader
för att åstadkomma gator, så hava fastighetsägarna ännu större kostnader
för att åstadkomma de fastigheter, som ligga invid gatorna och utan vilka
gatorna icke hava något värde. En stad får sitt huvudsakliga värde genom
fastigheterna, dess bästa beskattningsobjekt och dess avnämare av elektrisk
ström, gas och vatten, till vars framförande och distribuering gatorna bland
annat tjäna med monopolistisk rätt för samhället. Det torde vara minst lika
viktigt att genom lagstiftningsåtgärder underlätta fastighetsbildandet och byggandet
genom enskilda företagare med relativt mindre resurser, som att underlätta
anordnandet av gator för samhällena med dess större möjligheter att anskaffa
kapital och täcka sina utgifter. Säkert är, att den föreslagna lagen är
ägnad att i hög grad hämma byggnadsverksamheten. Vad beträffar benägenheten
att täcka en del av städernas utgifter genom beskattning av en viss klass
i stället för genom’ allmän uttaxering, så är den lätt förklarlig, men den är
därför ingalunda försvarlig och åtgärder av dylik art måste få en menlig
inverkan på sparsamheten och ansvarskänslan hos en kommunalförvaltning, på
vilken i allmänhet endast respekten för skattedragarna i gemen och strävan att
hålla ned kommunalskatten kan utöva den oftast välbehövliga tillbakahållande
verkan i fråga om samhällsutgifterna. Fastighetsägarna hava, säkerligen till
skada för.det allmänna, oftast mycket ringa inflytande på såväl den kommunala
som statliga förvaltningen och de skulle tydligtvis komma att så gott som
helt och hållet sakna inflytande på de dryga kostnader, som genom den föreslagna
lagen skulle kunna påläggas dem. Särdeles anmärkningsvärt synes det,
att ett så djupt ingripande lagförslag som det ifrågavarande icke angiver
några som helst direktiv för de förslag, som stadsfullmäktige skola, låta
uppgöra, och vilka skola »angiva grunder för beräkning av den kostnad, som
skall påföras tomtägarna och dess fördelning dem emellan samt tid och ordning
för ersättningens utgivande». Det är möjligt, att man tänkt sig, att dessa
direktiv skola givas av Kungl. Maj:t i form av kungörelse eller förordning.
Här är fältet öppet för diverse antaganden och det synes icke uteslutet, snarare
högst antagligt, att en hel del olika bestämmelser komma att bliva rådande,
till och med inom ett och samma samhälle. Redan den dualism borde väcka
betänkligheter, vilken skulle uppstå därigenom att vissa gator i ett samhälle
skulle anläggas och underhållas på, samhällets bekostnad och kostnaderna
uttagas skattevägen, medan åter andra skulle bekostas av fastighetsägare,
vilka dessutom — något som bör särskilt betonas — skulle med skatt bidraga
även till övriga gators anläggning och underhåll och vilka sålunda finge betala
på två vägar för samhällsnyttigheter, som komma alla innevånare till gagn och
många innevånare till vida större gagn iin fastighetsägarna såsom sådana.
Ännu mera betänkligheter borde det väcka, att ingenting föreskrives om en
nämnd för uppgörande av dessa förslag, så sammansatt att fastighetsägarna
bleve vederbörligen representerade. Säkerligen skulle i många fall fördelningen
av kostnaderna komma att ske på samma summariska sätt, som'' nu i allmänhet
torde tillämpas i fråga om ersättandet av kostnaderna för gatumark.
Nu föreslås emellertid i särskild lagstiftning ännu mera, otillfredsställande bestämmelser
utan angivande av några rättsgrunder för fördelning och uttaxerande
av de dryga pålagor, som kunna bliva en följd av denna lagstiftning.
Man synes föreställa sig, att fastighetsägaren alltid och under alla förhållanden
kan fullgöra vilka och huru dryga beskattningar man än pålägger honom.
Men är det så alldeles säkert, att han kan det? En stad kan taga upp lån och
använda dem för olika ändamål, bland annat till att anlägga gator. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

gator bliva då betalade i samma mån som därtill använda lånebelopp amorteras.

Men ersättning såväl för gatumarken som för gatuanläggningen kan staden
uttaga av fastighetsägare, det förra så snart fastigheten blivit bebyggd, det
senare i den ordning, som kan bliva fastställd, och båda delarna oavsett om
fastigheten blivit uthyrd eller över huvud taget ger någon avkastning. Det
bör härvid bemärkas, att på fastighetens avkastningsförmåga har stadens
mark- och bostadspolitik ett väsentligt inflytande, som t. o. in. kan bliva i detta
avseende ödesdigert. Upptagande av nya trafikleder kan exempelvis medföra
trafikförskjutningar, som kunna verka i hög grad deprimerande på fastighetsavkastningen
utmed äldre trafikleder, och den subventionerade byggnadsverksamheten
kan komma att medföra stora rubbningar i samma avseende. Utan
tvivel skulle denna lag komma att få en mycket vittgående inverkan på städernas
mark- och bostadspolitik. Tidigare har denna oftast karakteriserats
av stor försiktighet, som tillsammans med andra omständigheter lett till ett
stundom alltför hopträngt och ohygieniskt byggande. På senare tider har tendensen
gått i motsatt riktning, till en alltför kraftig expansion. Det skulle
vara välgörande för städernas ekonomi och för en stund utveckling, om man
följde en medelväg mellan dessa båda utvecklingsriktningar. Men nu föreslagna
lagstadganden skulle med visshet komma att leda till en stegrad expansion,
med därav försämrad kommunal ekonomi. På grund av vad här ovan
framhållits, får förbundet hemställa., att det nu framlagda lagförslaget ej måtte
av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen.

Konungens befallning skavande i Östergötlands län: Förslagets benämning Detalj täcker

ej fullt dess innehåll, i det att ärenden om bidrag till kloakledningar ''• ,m^rn,n
knappast kunna hänföras till frågor om gatuhållningsskyldighet.

Kammarrätten: Lagens rubrik bör ändras exempelvis till »lag om särskild Rubriketi
bidragsskyldighet för gatuhållning in. in. i städer och vissa samhällen».^ Det''"
kan ifrågasättas om icke föreskrifterna om proceduren lämpligen böra skiljas
från de materiella bestämmelserna och bilda en särskild §.

Drätselkammaren i Norrköping: Städernas kostnader för vatten- och elekfriska
ledningar o. d. äro visserligen icke upptagna, men hava de sakkunniga
härvidlag tydligen förmenat, antingen att städerna genom särskilda förbruk- m
ningsavgifter skulle åtminstone i viss mån få sina utgifter ersatta eller ock att
kostnaderna för vissa av dessa anordningar icke äro av större betydenhet. I
praktiken och med hänsyn till den oklarhet, som gör sig gällande i fråga om
möjligheten för kommun att kunna ålägga sina invånare avgifter efter olika
beräkningsgrunder, kunna dock svårigheter tänkas uppstå för städerna att
utan stöd i lag få dessa kostnader ersätta.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: A ätten-, gas- och
elektriska ledningar äro ej upptagna. I den mån kostnaderna för ledningarna
ej beräknas skola förräntas genom utgående konsumtionsavgifter, torde kunna
fordras, att vederbörlig anpart av desamma bäras av tomtägarna. Det framgår
ej om de sakkunniga dela denna åsikt. Då det emellertid torde stå kommunerna
öppet att i respektive reglementen inrymma de bestämmelser ang. täckande
av stadens anläggningskostnader, som kunna finnas erforderliga, har nämnden
ej velat påyrka förslagets komplettering härutinnan.

Borgmästaren Lindhagen: Någon anledning att från lagen undantaga omkostnaderna
för vattenledning, som ej gottgöras med servisavgifter, finnes icke.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingenjören: Att ej

vatten-, gas- och andra ledningar, som normalt tillhöra en gatas utrustning,
jämställts med kloakledning torde väl bero på, att staden anses kunna i av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

gifterna för distribution av vatten, gas m. m. inräkna även kostnaderna för
erforderliga ledningar och deras underhåll.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av fastighetsdirektören: Anledning
saknas att frånkänna stad rätt att av jordägare uttaga även ersättning för
ledningar för gatubelysning.

Kommunaltekniska föreningen = fastighetsnämnden.

• Tomt* och Konungens befallningshavande i Västerbottens län: Orden i 1 § »tomt» och
mtägare». »tomtägare» torde böra utbytas mot andra t. ex. »mark» och »markägare». De
förra uttrycken synas giva vid handen, att tomtindelning av kvarter, som beröres
av gata, verkligen ägt rum. innan gatan anlägges. Detta är dock icke
visst och under sådant förhållande motsvarar ordet »tomt» icke det lagtekniska
begreppet.

Tidpunkten Kommunaltekniska föreningen: Skulle meningen vara att bidraget liksom

mn»e«7“ä7-gatumarksersättnillg icke ?kulle kunna utkrävas, förrän nybyggnad blivit å
dande. fonden uppförd, får föreningen yrka sådan ändring, att kommunen erhåller
möjlighet att ålägga tomtägare att utgiva eller ställa säkerhet för gatuhållningsbidraget,
så snart denne efter gatans färdigställande framför tomten vill .
betjäna sig av^någon av de i gatan framdragna ledningarna. Eljest finge stä- *
derna vänta på ersättning under oberäknelig tid.

Retroakti- Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Det förutsattes, att
vltcL den omständigheten, att en gata sammanfaller med av staden före stadsplans
fastställande i behörigt skick iordningställd och till allmänt begagnande upplåten
väg, icke må utgöra hinder för att staden skall äga rätt till ersättning
i samma omfattning, som om gatan anlagts efter det stadsplan fastställts. Det
synes nämligen icke vara rättvist och billigt, om staden vid ett framtida stadsplaneläggande
icke ägde möjlighet att utkräva ersättning för de allmänna vägar
inom enskild mark å stadens ytterområden, som staden, oaktat stadsplan ej
tinnes fastställd, funnit sig nödsakad att anlägga.

Borgmästaren Lindhagen: Lagens retroaktiva verkan med nödiga förbehåll
även på områden, som inom en viss nära förfluten tid blivit stadsplanelagda,
synes vara ett rimligt önskemål.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingenjören: Det förefaller
skäligt, att staden far rätt att uttaga bidrag till kostnaderna för sådana
gator, som efter stadsplanelagens ikraftträdande den 1 januari 1908 blivit
upplåtna utan att skyldighet enligt lag härtill förelegat.

Kommunaltekniska föreningen: I 1 §:s andra stycke insattes i st. för i förslaget
befintligt uttryck »enligt 1: 34 FBL i behörigt skick upplåtits eller
skolat upplåtas». Åtskilliga kommuner hava nämligen i väntan på lagstiftningen
sett sig nödsakade att trots franvaron av stadsplan inom vissa, områden
nedlägga avsevärda kostnader på gatu- och ledningsarbeten, utan att någon
skyldighet därtill funnits. Staden borde äga utkräva bidrag även för sådana
redan utförda arbeten. Jämväl inom fastställd stadsplan borde lagen retroaktivt
gälla arbeten, som staden utan att någon skyldighet därtill ålegat staden
utfört.

Byggnadsnämnden i Askersund: Att tomtägare ej bör avfordras ersättning
för redan före bestämmelsens antagande havda kostnader å gatan är fullt berättigat,
men om, såsom är vanligt, gatan iordningställts endast provisoriskt
eller på ett enklare sätt, synes det ej oberättigat, att tomtägare tillförbindes
kostnaden för senare arbeten å gatans förbättring. Något annat skäl emot
tomtägares skyldighet att deltaga i kostnad för gata, som redan före beslutet
skolat hava upplåtits, kan nämnden ej finna än att tomtägarens rättsliga ställ -

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

ning skulle anses fixerad genom stadsplanens fastställande, men av samma
skäl skulle samtliga områden inom den fastställda stadsplanen uteslutas från
inverkan av ifrågavarande bestämmelser, vilken konsekvens i förslaget emellertid
ej kommit till synes.

Stockholms fastighetsägareförening: Det borde klart uttryckas, att ägare Vidgning av
av tomt vid gammal gata, som vidgas, ej skall drabbas av ersättningsskyl- gammal
digliet. ^ata.

Konungens befallning shav ande i Östergötlands län: Möjligen hade det varit Bidragsskylvälbetänkt,
om något större åtskillnad kunnat göras mellan å ena sidan gator dighet betr.
samt å andra sidan torg och andra dylika allmänna platser, som i högre grad 019''

än gator gagna stadens invånare i gemen.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: Uttryckligt stadgande bör
meddelas om samhälles skyldighet att bekosta anläggning av torg och annan
allmän plats, såvitt detta ej ålagts tomtägarna.

Byggnadsstyrelsen: Ordalydelsen synes giva vid handen, att tomtägares bi- Bidragsskyldragsskyldighet
skulle vara begränsad till den del av gatan, som ligger digheten bär
intill hans tomt. En ändring torde böra ske så att kostnaden kan efter någon grän -

lämplig grund fördelas å samtliga tomtägare inom ett för ändamålet avpassat sande gatuområde.
område.

Fastighet snämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Tomterna borde få
belastas i förhållande till sin utnyttjningsbarhet. En tomt, som må bebyggas
med sammanhängande flervåningshus, bör sålunda oavsett arealen erlägga
större avgift för gatuhållningen än en tomt, avsedd för mindre enfamiljshus.

Lagtexten bör för att möjliggöra detta förtydligas.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingenjören: Det rationella,
ja, rent av enda i praktiken genomförbara torde vara att kostnaderna
för samtliga gator inom viss i stadsplanehänseende enhetlig rayon sammanräknas,
varefter bestämmes, hur stor del som belöper sig på hela tomtmarken inom
sagda rayon. Den kostnad, som faller på tomtmarken, fördelas sedermera på
de olika tomterna efter vissa enhetliga normer såsom storlek, värde, utnyttjningsbarhet
etc.

Kommunaltekniska föreningen: Fördelning bör ske för hela stadsområdet,
men i varje fall åtminstone inom ett med lämpliga gränser avdelat stadsplaneområde
efter sådana grunder att hänsyn tages till tomternas areal, befintlig
bebyggelse och möjlighet att utnyttjas enligt stadsplanen samt den större eller
mindre värdeökning, stadsplanens genomförande kan beräknas medföra. Någon
generell regel kan ej givas utan bör var kommun med hänsyn till lokala förhållanden
söka erhålla en rättvis fördelningsgrund. 1 1 § första stycket borde
orden »vid gata i stad» uteslutas och efterföljande ordet »gatan» utbytas mot
»gata».

Konungens befallning shavande i Kronobergs län: I anledning av yppad Lokal be tvekan,

huruvida beslut om bidragsskyldighet måste avse hela samhällets om- gräfning
råde eller kunde begränsas till endast viss del därav, hava de sakkunniga uttalat,
att då bestämmelsernas avfattning ej torde kunna anses påfordra den Sheten''
förra tolkningen, hinder icke borde möta mot en lokalt avgränsad tillämpning
av desamma. Konungens befallningshavande anser övervägande skäl tala för
att bidragsskyldighet skall avse hela samhällets område. En differentiering
kunde tänkas innebära frestelse till missbruk.

Kammarrätten: Av de sakkunnigas betänkande framgår, att de ansett, att
beslut om bidragsskyldighet må kunna inskränkas till viss del av stads område.

Detta torde i lagen böra uttryckligen angivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förhållanden,
som
minska bidragsskyldighet.

Förberedande
åtgärder.

Kvalificerad

majoritet.

Underställning
av
stadsfullmäktiges

beslut.

Konungens befallning skärande i Göteborgs och Bohus län: Även andra

omständigheter än ändring av naturligt höjdläge kunna föranleda, att ett samhälle
anser sig böra anordna en gata på ett dyrbarare sätt än som är erforderligt
för tillfredsställande av de närbelägna tomternas behov. I den härigenom
uppkomna merkostnaden torde väl knappast något rimligt skäl föreligga att
låta tomtägarna deltaga. Erinran därom torde böra intagas i lagen.

Konungens befallning skavande i Örebro län: Efter »markens naturliga

höjdläge» borde tilläggas »dock att härigenom inskränkning icke sker i den
skyldighet i ifrågavarande hänseende, som i vissa städer enligt därstädes tilllämpade
bestämmelser må åligga tomtägare».

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Inskränkningen i bidragsskyldighet
bör endast avse större bergskärningar och bankfyllningar för
huvudtrafikleder och ej sprängnings- och fyllningsarbeten för de lokala vägarna.
Därest kostnaderna fördelas på ett större område och möjlighet beredes att
anpassa bidragen efter tomternas utnyttjningsbarhet, torde nämligen inverkan
i kostnadshänseende av profilregleringar av sist angivna slag bliva av mindre
betydelse.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadslag enjör en: Uttrycket
»utan motsvarande fördel för tomts bebyggande» torde få anses hava den innebörd,
att kostnaderna för sprängnings-, schaktnings- och fyllningsarbeten för
de lokala gatorna i regel skola påvila tomterna men däremot ej kostnaderna
för större _ skärningar och bankfyllningar i huvudtrafikleder o. d. Detta
framgår ej tydligt av formuleringen, varför denna bör förtydligas. Därtill
hör »gatans höjdläge» utbytas mot »gatas höjdläge», ty i annat fall får man
aen uppfattningen, att gatukostnaderna för en viss tomt endast bestämmas
av ga tudelen omedelbart intill tomten.

Kommunaltekniska föreningen: Inskränkningen i bidrags skyldighet vid
ändring i höjdläge borde helt bortfalla. Bestämmelsen skulle icke kunna tilllämpas
i praktiken utan ständiga tvister med tomtägare, vilka kunna hava en
mot kommunen stridande uppfattning av den gräns, vid vilken gatans höjdläge
kan menligt inverka på tomtens bebyggande. Bestämmelsens formulering förhindrar
icke, att tomtägarna vid bedömandet av de olägenheter, de förmena sig
hava av gatans avvikande i höjdläge, även kunna anlägga estetiska synpunkter.
Det kan ifrågasättas, om det ej ligger i varje tomtägares intresse att gatans
profilering sker i enlighet med trafikens krav.

Överståthallarämbetet: Ämbetet borde ej hava att avgiva förberedande yttrande
i frågan, i vilken stadsfullmäktige sedan skulle besluta.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadslag en jör en: I fråga
om bestämmelserna om utredningens och förslagets kungörande och utställande
för allmänheten är det ur flera synpunkter önskvärt, att dessa bringas i full
överensstämmelse med vad som i detta hänseende gäller i fråga om stadsplan
och särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Det kan ifrågasättas, om
ej i analogi med vad som angående befrielse att bidraga till visst företag stadgats
i 33 § 2 mom. lagen om landsting kvalificerad majoritet bör fordras för
sådant beslut, varigenom tomtägare ålägges skyldighet, som icke tidigare ålegat
honom.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län: Det kan ifrågasättas, huruvida
icke stadsfullmäktiges beslut med hänsyn till dess karaktär av’ordmngsstadgande
bör underställas statlig myndighet även om ny skyldighet ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

genom detsamma pålägges. I sistberörda fall synes dock möjligen kunna vara
tillfyllest, att beslutet underställes Konungens befallningshavandes prövning.

Overståthållarämbetet: När de sakkunniga velat skydda tomtägarna hava
de valt en utväg, som måste betecknas som den sämsta möjliga nämligen prövning
av Kungl. Maj:t. Vidare vore anmärkningsvärt, att det ej är tal om rättssynpunkten
utan allenast om »skäliga» krav på rättvisa och billighet. Det är
alldeles tydligt, att de sakkunniga endast haft tanke på vad representationens
beslut innebär för framtiden, men icke på beslutets förhållande till föregående
avtal eller överenskommelse. Följden har blivit att man långt ifrån att skydda
tomtägarna lyckats åstadkomma precis motsatsen. Om ingen sådan bestämmelse
som nu föreslagits förefunnes, så hade varje tomtägare rätt att i vederbörlig
ordning hos Konungens befallningshavande och regeringsrätten överklaga
detsamma såsom kränkande hans enskilda rätt och i sista hand få saken
prövad av domstol. Nu däremot skulle det till en början icke bliva möjligt att
överklaga beslutet, då detsamma endast kan anses innefatta ett förslag till bestämmelse,
som för att bliva gällande skall av Kungl. Maj:t fastställas och
som, därest det blir sålunda fastställt, måste gälla, även om det kränker enskilds
rätt så mycket som helst. Värre kan man således svårligen avfatta
föreskriften än som här skett. Det synes tillrådligt att alldeles avstå från
Kungl. Maj:ts prövning och lämna tomtägarna tillfälle att enligt nu gällande
ordning bevaka sin rätt. De övriga här ovan nämnda instanserna bliva då i
tillfälle att undersöka, huruvida tomtägarens rätt blivit kränkt vare sig med
hänsyn till förut ingångna överenskommelser eller på grund av själva beslutets
egen innebörd.

Konungens befallningshavande i Västmanlands lön: Förslaget bör kom pletteras

med vissa normerande materiella regler för gatuhållningsskyldighetens
utgörande och fördelning eller åtminstone med en viss lagfästad begränsning
av de skyldigheter, som må kunna åläggas tomtägarna.

Fasti g het snämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Det är angeläget, att
f rågan ^om stadens möjlighet att av tomtägarna uttaga bidrag för ifrågavarande
ändamål lösgöres från beroendet av äldre, för nutida uppgifter otjänliga kostnadsregleringar.
Frågan bör lämnas åt kommunens eget avgörande allenast
med den inskränkning att åt Kungl. Maj:t förbehålles att pröva skäligheten
av de bidrag staden önskar avkräva tomtägare inom samhället i dess helhet
eller vissa delar därav. Det synes för Stockholms stads del vara av stor vikt,
att lagen på ifrågavarande punkt ej erhåller en formulering, som kan komma
att utgöra hinder för staden att oberoende av för staden gällande likställighetsöverenskommelse
uttaga bidrag, varom här är fråga.

Borgmästaren Lindhagen: Det måste förordas, att förslaget åtminstone stabiliseras
sa mycket att därav klart framgår, att rättvisa och billighet skola
gälla och vad därutinnan blivit fastslaget icke får av regeringen rubbas. I
motiven bör dessutom saken närmare klarläggas.

Konungens befallningshavande i Stockholms län: Förbudet bör inträda au tomatiskt,

vadan sista stycket bör ändras sålunda »Tomtägare, som är pliktig
ersätta staden på tomten belöpande anläggningskostnad, må icke å tomten företaga»
etc.

Magistraten i TJppsala: Det förefaller naturligare att, i analogi med vad som
gäller i fråga om tomtägares skyldighet att lösa gatumark, omedelbart i lagen
stadga förbud mot nybyggnad till säkerhet för ersättningens utfående.

Konungens befallningshavande i Uppsala län: Utvägen att genom nybyggnadsförbud
framtvinga betalning eller säkerhet synes icke tilltalande. 1 och
för sig är det sålunda relativt fördelaktigt, att bestämmelsen härom åtminstone

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. 178 höft. (Xr 200.) 5

Kj/hygg nadsför budet.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Redaktiotionell
anmärkning.

Kloakled ning.

St adg andena
höra
avse jämväl
område utom
stadsplan.

Omläggning
av kloakledning.

Retroalctivi tcten.

ej gjorts ovillkorlig, ehuru därigenom uppkommit den av magistraten anmärkta
olikheten mot vissa föreskrifter i fastighetsbildningslagen.

Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Örebro: Det vore ej
tydligt, om ett generellt förbud beträffande samtliga tomter med ersättningsskyldighet
kunde meddelas.

Byggnadsnämnden i A sker sund: Om byggnadsförbud bibehölles såsom
tvångsmedel, borde det inträda automatiskt. Men vilka tvångsmedel skola till
gripas gentemot bebyggd tomt? Det hade varit lyckligt, om kommunens fordringar
för gatuanläggning kunnat beredas en förmånsberättigad ställning uti
tomten.

Konungens befallning skapande i Örebro län: Förbudets meddelande bör anförtros
överexekutor eller eventuellt Konungens befallningshavande.

Stadsarkitekten i Gävle: (hiskligt vore, om bestämmelsen om nybyggnadsförbud
kunde ersättas med en mera effektiv, som gav möjlighet att erhålla ersättning
för ägare, som bebyggt sin tomt, innan den lades under stadsplan.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Formuleringen giver
möjlighet till den tolkningen att framställningen skall ske vid varje tillfälle, då
byggnadslov begäres. Framställningen bör kunna ske en gång för alla för
samtliga tomter, som beröras eller komma att beröras av beslut om ersättningsskyldighet.
Det vore dock lämpligast, om lagen utan vidare fastsloge dylikt
byggnadsförbud.

Stadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadslagenjören = fastighetsnämnden.

Kommunaltekniska föreningen = fastighetsnämnden.

Konungens befallningshavande i Stockholms län: 1 § första stycket sista

punkten bör lyda: »Vad nu sagts om gata» etc. I 1 § sista stycket bör det heta
»tomtägare, som» i stället för »ägare av tomt, som».

Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Örebro: Huruvida
med kloakledning avses även ledning för dag- och regnvatten är oklart. Tredje
stycket synes giva vid handen, att med kloakledning kan avses även ledning för
dag- eller regnvatten. Å andra sidan lämnar emellertid 8 kap. 1 § 2 st. vattenlagen
en definition av kloakledning, enligt vilken med dylik ledning icke torde
avses ledning^för avledande av allenast dag- eller regnvatten. Med hänsyn härtill
och då mångenstädes liksom i Örebro helt skilda ledningssystem användas
för avledande av spillvatten och rör avledande av dag- eller regnvatten, torde
ett förtydligande vara av nöden.

Konungens befallningshavande i Örebro län gör samma anmärkning.

Magistraten i Linköping: Magistraten skulle för sin del gärna se att bestämmelserna
om kloakledning utsträcktes att gälla utom städernas planlagda område.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län anser anmärkningen vara
värd allt beaktande.

Stockholms fastighet sä g ar förening: Uttrycklig bestämmelse bör lämnas därom,
att kostnad för underhåll, ändring i sträckningen, förstoring eller ombyggmng
av befintlig kloakledning ej må påföras fastighetsägare, som redan förut
Iran sin tomt har anslutning till stadens kloaknät.

Magistraten och stadsfullmäktige i Köping: I fråga om kloakledning bör
hinder ej mota för stadsfullmäktige att ålägga tomtägare dem förut ej åligga!!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 67

de skyldighet beträffande sådan ledning, som vid beslutets fattande redan var
anlagd, så mycket hellre som beslutet komme att underställas Konungens
prövning i avseende å dess lämplighet och billighet.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Staden bör kunna få
efter stadsplans fastställande från vederbörande tomtägare utkräva bidrag till
kostnaderna för tidigare anlagda kloakledningar, som ingå i det stadsplanelagda
områdets avloppsnät. Bestämmelse härom synes böra intagas i lagen.

Kommunaltekniska föreningen: Staden bör även bliva ersatt för avloppsanläggmingar,
vilka, därest desamma fått anstå tills lagstiftningen träder i kraft,
skulle kommit att bekostas av tomtägarna. En uttrycklig bestämmelse därom
bör införas i lagen.

Fastighetsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm: Till tomtägares avrinningsområde
bör läggas gatumark, för vars iordningställande kostnaderna
åvila dem.

Kommunaltekniska föreningen gör samma anmärkning.

Drätselkammaren i Skara anser, att mera detaljerade bestämmelser böra givas,
huru kostnaderna för täckt kloakledning böra fördelas mellan staden och
tomtägarna samt på tomtägarna sinsemellan.

Konungens befallning skärande i Blekinge län: Grunderna för tomtägares

bidragsskyldighet, sådana dessa angivas i 2 § av de sakkunnigas förslag, synas
vara väl mycket obestämda.

Borgmästaren Lindhagen: Underhållet avser mera framtiden och kan sålunda
lättare hänskjutas till den definitiva lagstiftningen.

Konungens befallning skärande i Örebro län: I förslaget bar upptagits, att
lagen skulle träda i kraft den 1 januari 1927. Här torde lämpligen böra tillläggas,
att utan hinder härav utredning och övriga förberedande åtgärder för
uppgörande av förslag enligt 1 § ävensom antagande av dylikt förslag samt
underställning därav dessförinnan må äga rum, så att de avsedda bestämmelserna
måtte i förekommande fall kunna träda i tillämpning samtidigt med
själva lagen.

Avrinnings området.

Behov av
ner detaljeade
bestämmelser.

Underhålls kostnader.

Ikraftträ dandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 mars
1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelics,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 februari
1926, hade Kung!. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om skyldighet i visst fall att upplåta mark till gata samt bidraga till anläggning
av gala och kloakledning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Michaél Ehrenborg.

I anledning av förslaget yttrade lagrådet:

Frågan om revision av gällande lagstiftning rörande stadsplan och tomtindelning
jämte därmed sammanhängande författningar är för närvarande under
behandling av särskilt tillkallade sakkunniga. Enligt inhämtad upplysning
kan förslag i ämnet vara att förvänta före innevarande års utgång. Att,
såsom nu föreslås, utan avvaktan å detta arbetes slutförande utbryta den viktiga
frågan om skyldigheten att bekosta anläggning av gata och kloakledning
och till viss del frågan om fastighetsägares skyldighet att upplåta mark till
gata samt provisoriskt ordna dessa frågor genom särlagstiftning måste naturligtvis
väcka starka betänkligheter. En sådan utbrytning bör tydligen
ifrågakomma allenast under förutsättning å ena sidan att utbrytningen lämpligen
och utan väsentlig olägenhet låter sig genomföras och å andra sidan
att behovet av en provisorisk lagstiftning är så trängande, att det kan betecknas
som fara i dröjsmål att låta med lösningen av frågorna anstå, tills refor•men
av stadsplanelagstiftningen i övrigt kan hinna genomföras.

Ingendera av dessa förutsättningar synes emellertid vara för handen. Frågan
om de skyldigheter, som uti ovan angivna hänseenden böra åligga ägare
av lastigheter i stad, torde knappast kunna vinna en i alla avseenden fullt
tillfredsställande lösning utan att samtidigt vederbörlig hänsyn tages såväl
till de övriga skyldigheter i förhållande till staden, vilka enligt stadsplanelagstiftningen
böra åligga denna grupp av samhällets medlemmar, som å andra
sidan till de motsvarande förpliktelser, vilka enligt samma lagstiftning böra
åligga staden gentemot fastighetsägarna. I detta sammanhang må vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

framhållas, hurusom vissa av de frågor, vilka beröras i den nu föreslagna
lagstiftningen, icke blivit där reglerade med den fullständighet, som torde kunna
förväntas i en definitiv lagstiftning. Sålunda saknas här något stadgande
—- motsvarande 47 § i stadsplanekommitténs förslag — varigenom fastslås
de olika slag av arbeten, som äro att hänföra till anläggning av gata, liksom
här icke heller lämnas någon vägledning beträffande frågan, huruvida omläggning
eller utvidgning av gata skall bedömas enligt reglerna för anläggning.

Vad angår behövligheten av särlagstiftning å området, är till en början att
beakta, att de sakkunniga själva vid sitt förslag anknutit det yttrande, att
de icke av då föreliggande uttalanden i frågan om gatuhållningen kunnat bilda
sig någon fullt bestämd uppfattning, huruvida ett dylikt behov förelåge. Av
de utlåtanden, som sedermera infordrats, framgår visserligen, att särskilt i
Stockholm och Göteborg ett starkt behov yppats att kunna med stöd av lagstiftning
och icke blott såsom för närvarande på den frivilliga överenskommelsens
väg av fastighetsägarna bekomma bidrag i angivna hänseenden till
stadsplanens genomförande. Men att vare sig i dessa städer eller i andra,
där liknande behov yppats, bristen å lagstiftning i ämnet skulle innebära sådana
vådor för samhällsutvecklingen, att man icke skulle kunna avvakta lösningen
av dessa frågor i deras naturliga sammanhang med stadsplanelagstiftningen
i övrigt, synes näppeligen ådagalagt.

På grund av vad sålunda anförts avstyrkes det remitterade förslagets upphöjande
till lag.

Under förutsättning att en lagstiftning i ämnet anses böra omedelbart genomföras,
har lagrådet funnit detaljerna i förslaget giva anledning till följande
erinringar.

R u b r i k e n.

Till bättre återgivande av förslagets syfte och innehåll synes rubriken böra
ändras till: Lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att
utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst
fall upplåta mark till gata.

1 §■

I paragrafens andra stycke upptages bland andra begränsningar i tomtägares
ersättningsskyldighet, dels att sådan skyldighet ej må avse arbete, som
vid den tid, då frågan hos stadsfullmäktige väcktes, blivit fullbordat, dels ock
att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som vid samma
tid upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begagnande. I de
sakkunnigas förslag förekom endast den senare av nämnda bestämmelser; den
förra har tillagts i det remitterade förslaget. Fråga synes nu kunna uppstå
om den rätta innebörden av detta tillägg, särskilt vilken betydelse uttrycket
fullbordat arbete här må äga. Att därmed icke kan avses allt det arbete, som
erfordras för en gatas iordningställande för allmän trafik, är tydligt redan
därav, att bestämmelsen i sådant fall icke skulle innehålla något utöver vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

som följer av det ursprungliga stadgandet. Å andra sidan lärer med fullbordat
arbete ej heller avses varje del av det för gatans tillkomst nödiga arbetet,
som blivit utförd, såsom t. ex. bortsprängning av viss kubikmassa berg, när
ytterligare dylikt arbete ännu återstår. Den mening, åt vilken man velat giva
uttryck, lärer vara, att därest viss sammanhängande avdelning av arbetet, exempelvis
all för en gatas framdragande erforderlig sprängning och schaktning,
slutförts, ehuru gatan ännu icke kommit i färdigt skick utan vissa andra
fristående arbeten återstå, tomtägaren icke må belastas med kostnad för den
sålunda fullbordade avdelningen av arbetet. Det kan dock icke förnekas, att
gränsen mellan ett fullbordat arbete i denna mening och vad som är att betrakta
endast som en verkställd del av ett arbete i särskilda fall måste bliva
synnerligen vansklig att uppdraga, och det synes ingalunda uteslutet, att härigenom
kunna uppstå svårlösta tvistigheter vid tillämpningen av stadsfullmäktiges
beslut.

Stadgandet i paragrafens sista stycke synes närmast föranleda den uppfattningen,
att det däri avsedda förordnandet om nybyggnadsförbud må äga
rum allenast i det fall att skyldigheten att ersätta kostnad för gatuanläggning
blivit bestämd enligt förevarande lag. För en sådan uppfattning talar
också i viss män vad departementschefen till remissprotokollet anfört i fråga
om berörda stycke. Emellertid lärer meningen vara, att på stadgandet skall
kunna grundas dylikt förbud även där ersättningsskyldigheten är reglerad i
annan ordning än enligt denna lag, såsom genom tidigare meddelad föreskrift
eller sedvana. Huruvida detta må vara lämpligt, kan dock med fog dragas i
tvivelsmål. Anses stadgandet böra erhålla dylik tillämpning, bör i varje fall
åt en sådan mening givas tydligt uttryck, och då härigenom skulle i lagen
införas en bestämmelse av fristående och självständig innebörd, torde densamma
icke böra meddelas i omedelbar anslutning till stadganden, som utgå
från andra förutsättningar, utan böra upptagas i en särskild paragraf.

Genom den i andra punkten av förevarande stycke lämnade föreskriften
skulle handräckning enligt 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen kunna äga
rum för borttagande av nybyggnad, som företagits, innan ersättning för gatuanläggningskostnad
guldits eller säkerhet ställts för ersättningens utgivande.
De fall, då sådan handräckning eljest enligt nämnda lagrum må ske, äro emellertid
av annan art än det nu ifrågavarande, i det att i dessa är fråga om nybyggnad
å gatumark eller utöver gällande tomtgräns eller innan tomtindelning
fastställts, medan här frågan endast gäller framtvingande av ersättning
eller säkerhet därför. Större likhet erbjuder det i 1 kap. 38 § fastighetsbildningslagen
avsedda fallet, att nybyggnad ej må företagas, innan säkerhet
ställts för utgivande av ersättning för gatumark, men i detta fall, som icke
är upptaget i 44 §, kan handräckning enligt samma lagrum således icke meddelas,
utan vederbörande äro hänvisade att förfara enligt bestämmelserna i
45 § byggnadsstadgan. Då sistnämnda bestämmelser torde även i hithörande
fall lämna tillräcklig garanti för förbudets upprätthållande, synes stadgandet
i denna punkt böra begränsas till att avse endast 45 § i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 209.

Det torde böra uppmärksammas, att enligt första stycket i denna paragraf
skyldigheten att avstå mark avser mark till gator, torg och »andra allmänna
platser», således bland annat även mark till parker och liknande utrymmen,
medan den skyldighet att ersätta anläggningskostnad, varom i 1 § förmärs,
är begränsad till gata, torg och »annan dylik allmän plats», vilket sistnämnda
uttryck icke lärer inbegripa t. ex. park. Den ersättningsskyldighet, som enligt
samma stycke kan åläggas markägaren, avser likaledes anläggning av gata,
torg eller »annan allmän plats», således även anläggande av en park. Emellertid
är att märka, att då enligt paragrafens andra stycke för dylik ersättningsskyldighet
icke må stadgas grunder, som äro för markägaren mera betungande
än de eljest för staden gällande, kostnad för anläggande av park
icke kan åläggas markägare i stad, där ersättningsskyldigheten i allmänhet
blivit ordnad jämlikt bestämmelserna i förslagets 1 §, eller överhuvud i annat
fall än där tilläventyrs enligt gällande äldre regler eller sedvana markägare
har att vidkännas dylik kostnad.

Ur protokollet:

A. V. Steril-illa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1926.

N ärva ra n de:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 11
mars 1926 avgivna utlåtande över det den 5 februari 1926 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om skyldighet i visst fall att upplåta mark till gata
samt bidraga till anläggning av gata och kloakledning.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden: »Lagrådet

har avstyrkt det remitterade förslagets upphöjande till lag, enär
ifrågavarande lagstiftningsfråga ej borde lösas före genomförandet, av ny stadsplanelagstiftning
i övrigt under andra förutsättningar än att dels utbrytningen
lämpligen och utan väsentlig olägenhet läte sig genomföras dels ock behovet
av en provisorisk lagstiftning vore så trängande, att det kunde betecknas
såsom fara i dröjsmål att lata med lösningen av frågan anstå. Ingendera av
dessa förutsättningar har dock synts lagrådet vara för handen. Enligt min
åsikt bör man emellertid varken överskatta de med frågans lösning genom särlagstiftning
förknippade olägenheterna eller underskatta det behov av en omedelbar
lösning av frågan, som gjort sig gällande.

Vad angår spörsmålet huruvida en fullt tillfredsställande lösning av förevarande
fråga kan vinnas utan att samtidigt regleras de övriga skyldigheter,
vilka fastighetsägarna i stad samt staden enligt stadsplanelagstiftningen gentemot
varandra böra vara underkastade, må framhållas följande. \''äl är det sant,
att genom förevarande lagförslag frågan huruvida markägare må kunna under
vissa förutsättningar gentemot staden genomdriva stadsplaneläggande av honom
tillhörigt område ej blivit löst, men denna omständighet torde ej vara av större
betydelse, enär, på sätt av lagförslagets 4 § framgår, staden icke kan begagna sin
rätt att avgöra huruvida visst område skall stadsplaneläggas till att avfordra
områdets ägare alltför höga ersättningsbelopp. Att lagförslaget på sätt lagrådet
framhållit saknar bestämmelse motsvarande 47 § av 1920 års förslag angående
vad som är att hänföra till anläggning av gata torde sakna väsentlig be -

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

tydelse, då nämnda paragraf i huvudsak ej innefattar annat än vad som redan
nu utan uttryckligt stadgande ansetts gälla i fråga om stads skyldighet att anlägga
gata. Lagförslaget avser icke omläggning eller utvidgning av gata, vilket
förhållande torde framgå såväl av förslagets lagtext som av en jämförelse
med 36 och 39 §§ i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

Vad angår behovet av en omedelbar lösning av frågan anser jag. i motsats
till lagrådet, att för stadssamhällen, där utvecklingen försiggår raskt, bristen å
lagstiftning i ämnet innebär sådana olägenheter, att frågans lösning bör så fort
ske kan åvägabringas. Att så är förhållandet finner jag särskilt bekräftat
av de yttranden över de sakkunnigas förslag, som avgivits av stadsfullmäktige
i Stockholm och Göteborg samt Svenska stadsförbundets styrelse.
De för revision av stadsplanelagstiftningen m. m. tillkallade sakkunniga hava
uppgivit, att det förslag, som av dem kommer att framläggas, troligen kommer
att innehålla så stora avvikelser från det av stadsplanelagskommittén
utarbetade förslaget, att det kan visa sig behövligt att infordra förnjade yttranden
från myndigheter och kommunala representationer. Blir så fallet — en fråga,
till vilken jag ännu icke varit i tillfälle att taga ståndpunkt — kan cn överarbetning
av de sakkunnigas förslag bliva erforderlig. Tidpunkten för genomförandet
av en reviderad stadsplanelagstiftning måste alltså betraktas såsom
oviss.

På grund härav synas de övervägande skälen tala för att denna fråga bör
lösas genom särlagstiftning.

Lagförslagets rubrik har blivit ändrad i enlighet med lagrådets hemställan.
Med anledning av vad lagrådet anfört angående viss i 1 § andra stycket
föreslagen begränsning i tomtägares ersättningsskyldighet vill jag framhålla,
att stadgandet bör anses äga den innebörd lagrådet angivit. Möjligheten att vid
tillämpningen tvistigheter kunna uppstå kan icke förnekas, men torde stadgandet,
beträffande vilket lagrådet ej hemställt om någon omformulering, giva tillräcklig
ledning för avgörandet.

På grund av vad lagrådet anmärkt beträffande 1 § sista stycket har jag låtit
på det sätt ändra lagförslaget, att meddelat förbud endast skall gälla tomtägare,
som är ersättningsskyldig enligt beslut, meddelat på grund av bestämmelserna i
denna lag, samt att i stycket gjord hänvisning till 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen
fått utgå.

Den av lagrådet påpekade olikheten i uttryckssättet i 1 och 3 §§ i lagförslaget
såvitt angår allmänna platser har föranletts därav, att det ansetts riktigast
att i 1 § följa uttryckssättet i 1 kap. 36 § sista stycket fastighetsbildningslagen,
under det att i 3 § sådant uttryckssätt valts för att utmärka, att under allmänna

platser jämväl inbegripes t. ex. park.

I redaktionellt avseende hava ändringar vidtagits i vissa paragrafer.»
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts omarbetat
förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i
stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att
i visst fall upplåta mark till gata och hemställer, att förslaget måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 178 höft. (Nr 209.) 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Stockholm 1926. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

26027t