Kungl. Maj:ts proposition Nr 208 (Proposition 1923:208)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

Nr 208.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften; given Stockholms slott den 10
mars 1923.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i
vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

1 ,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 169 höft. (Nr 208.)

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 208.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914

(nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften skall i nedan angivna delar erhålla följande
andrade lydelse: ’

1 §''

... °™ stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna

till toljande avdelningar:

Fjärde avdelningen:
Rikets hovrätter; — — —
pensionering av folkskollärare med
stuteriöverstyrelsen.

skolöverstyrelsen; statens anstalt för
flera; lantmäteristyrelsen; — — —

sionen; —

Femte avdelningen:

Statsdepartementen samt luftfartsmyndigheten; nedre iustitiérevi1
’ vid Kungl. Maj:ts orden.

3 §•

1 avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med
de har nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

Besolution,

dock skall---— utlämnas.

angående föreläggande enligt 26 kap.
7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken
samt 218 § utsökningslagen
angående föreläggande enligt lagen

Expedition,---ark..........................

för — — — ifrågavarande lösen;
dock att sådan stämpelbeläggning
icke skal] äga rum beträffande expedition
från patent- och registreringsverket.

1 Avd.
Kr.

2 Avd. | 3 Avd. i 4 Avd.

5 Avd.

ö.; Kr. ö. Kr. ö. Kr. ö. Kr. ö.

1 —

2 _

2 —

Kungl. Maj.ts proposition Nr 208.

8 §.

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av
offentlig myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Avkomst eller annan förmån av fast egendom: — — — stämpel av
2 kronor.

Besvärsskrift, vilken ingives till annan hovrätt än krigshovrätt,
skall vid ingivandet förses med stämpel av 25 kronor. Från stämpelavgift,
som nu sagts, skola vara befriade allmän åklagare, tilltalad,
vilken i målet hålles häktad, annan tilltalad, som för talan i fråga om
honom ådömt ansvar, ävensom medellös person, då han författningsenligt
styrker sin fattigdom eller den eljest är kunnig, dock att uti
sådana mål, där tillämpning av lagen om fri rättegång kan komma i fråga,
stämpelfrihet äger rum endast för de fall, att fri rättegång beviljats.

Bodmeribrev; lika med Skuldebrev.

Undantagskontrakt; se Avkomst av fast egendom.

Vadeinlaga skall, då den ingives till hovrätt, förses med stämpel
av 25 kronor. Från stämpelavgift, som nu sagts, skall medellös
person vara befriad, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller
den* eljest är kunnig, dock att uti sådana mål, där tillämpning av lagen
om fri rättegång kan komma i fråga, stämpelfrihet äger rum endast
för de fall, att fri rättegång beviljats.

Vatten fallsrätt; se Nyttjanderätt till fast egendom.

34 §.

1. Åmbets- eller tjänsteman, notarius publicus — — — tillfalla
statsverket.

År annan handling än vadeinlaga och besvärsskrift till hovrätt
eller anmälan, varom sägs i andra stycket här ovan, icke behörigen försedd
med stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse penningar
till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen
ej är stämpelförsäljare, nämnda stämpelbelopp, må handlingen
icke mottagas. Beträffande vadeinlaga och besvärsskrift till hovrätt gällér
vad härutinnan i rättegångsbalken och utsökningslagen finnes stadgat.

Åmbets- eller tjänsteman, som — — — numrerad talong.

Då ämbets- eller tjänsteman jämlikt — — — för handlingen erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

56 §.

Generalpoststyrelsen — — — påtryckas.

Om stämpelavgift för arv, testamente och gåva, om stämpelavgift
för spelkort, om stämpelavgift för försäljning av punsch, arrak och rom,
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, om stämpelavgift för
nationalitets- och registreringsbevis för luftfartyg samt om stämpelavgift
för certifikat för förare, navigatör och mekaniker å luftfartyg är särskilt
stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 208.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1923.

Närva rande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BraNTING, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
ecklesiastik- och handelsdepartementen anför chefen för finansdepartementet,
statsrådet Thorsson:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Majtts prövning vissa
förslag till ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften. Åndringsförslagen, vilka avse skilda ämnen,
hänföra sig till 1, 3, 8 och 34 §§ ävensom till hänvisningen i slutet av
förordningen.

Förut denna dag har Kungl. Maj:t beslutat förelägga riksdagen
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt
27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken ävensom till lag om ändrad lydelse
av 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen. Förslagen avse
vissa åtgärder till minskande av tillströmningen av mål till rikets ho vi ätter
samt till ökaDde av hovrätternas arbetsresultat. Den åtgärd, som i förstnämnda
syfte förordats, avser införande av en högre avgift än den nuvarande
vadepenningen för fullföljd av talan till hovrätt, vilken avgift
skall utgöra 25 kronor. Avgiften är avsedd att uttagas i form av
stämpelavgift. Berörda proposition innehaller i anledning häiav endast
förslag till de ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen, vilka
föranledas av införande av dylik avgift. I sådant hänseende stadgas i
förslaget, att, därest kärande eller klagande icke erlagt föreskriven
stämpelavgift och det ej är uppenbart, att sådana omständigheter föreligga,
att han är befriad från dylik avgift, det skall föreläggas honom
att inom viss tid erlägga avgiften eller styrka sådana omständigheter,

Stämpel å
vadeinlagor
och besväreskrifter
till
hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

s°m nyss sagts, vid äventyr att, om föreläggandet ej är fullgjort då
målet foretages till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan.

Utkast till förordning angående de ändringar i stämpelförordningen,
som föranledas av införande av en dylik stämpelavgift, finnes
togat till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 13
januari 1923 i det ärende, vari beslöts att inhämta lagrådets yttrande
over upprattat förslag till berörda ändringar i rättegångsbalken och
utsokningslagen. I vissa av de uttalanden, som vid förslagets behändig
1 lagrådet gjordes av dess ledamöter, beröres även nyssnämnda
utkast. J

Beträffande deri principiella motiveringen till införande av en
sådan stämpelavgift, som här omförmälts, ävensom angående nvssberorda
yttranden av lagrådets ledamöter samt frågan, huruvida de
närmare reglerna om stämpelavgiften böra upptagas i allmän lag eller
i stampelforordningen, tillåter jag mig att hänvisa till de protokollsutdrag,
som bilagts den förut denna dag beslutade propositionen om
andringar i rättegångsbalken m. m. Jag har följaktligen, sedan jag
bitratt chefens för justitiedepartementet uppfattning därom, att bestämmelserna
om stämpelns belopp m. m. böra upptagas i stämpelförordningen,
nu endast att, även med hänsyn till vad som inom lagrådet
anförts i fragan, redogöra för de erforderliga ändringarna i nämnda förordmug.

Enligt beiörda utkast till ändringar i stämpelförordningen skulle
bestämmelserna om fullföljdsstämpel införas i den i 8 § i förordningen
intagna forteckningen över enskilda handlingar, vilka skola förses med
stämpel. Inom lagrådet har av en ledamot anmärkts, att föreskrifter
om stämpel a besvärs- och vadeinlagor ej lämpligen borde införas i
nyssnämnda paragraf. Vad denna anmärkning angår, är det visserligen
sant att besvärsskrift^!’ och vadeinlagor i viss mån äro av annan natur
an de i 8 § enligt dess gällande lydelse uppräknade enskilda handlingar,
llenna omständighet lärer emellertid icke böra förhindra, att, då sådant
ur andra synpunkter måste anses lämpligt, nu ifrågavarande handlingar
miogas i den i bokstavsföljd uppställda förteckningen över enskilda
handlingar, vilka skola stämpelbeläggas.

Följderna av att besvärsskrift eller vadeinlaga icke åtföljes av
stämpelavgift äro reglerade genom de föreslagna, i rättegångsbalken intagna
bestämmelserna. Den omständigheten, att en besvärsskrift eller
vadeinlaga icke åtföljes av stadgad stämpelavgift, skall sålunda icke
medlora den i oi § 1 mom. tredje stycket stämpelförordningen för motsvarande
fall stadgade påföljden, att handlingen icke må av veder -

Kanyl. Maj:Is proposition Nr 208.

börande tjänsteman mottagas. IJå grund härav torde i 34 § 1 mom.
tredje stycket böra stadgas uttryckligt undantag från nyssnämnda påföljd.

I enlighet med vad vid ärendets behandling i statsrådet den 13
januari 1923 anfördes, torde stämpelfrihet böra åtnjutas av kronan samt
därjämte i besvärsmål av allmän åklagare, tilltalad, som är häktad i
målet, samt annan tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt
ansvar. Från stämpelskyldighet bör även medellös person vara befriad,
dock allenast under de villkor, som föreskrivas i 7 § stämpelförordningen.
I mål, i vilka fri rättegång kan komma i fråga, kan sålunda stämpelfrihet
åtnjutas endast efter det hovrätten beviljat vederbörande fri rättegång
därstädes. Då fri rättegång ifrågasättes, kommer alltså regelmässigt
prövning av frågan, om stämpelfrihet skall åtnjutas, icke till
stånd, förrän efter det ifrågavarande handling ingivits. Har den
klagande efter erhållet förläggande ingivit ansökan om eller sökt styrka
omständigheter, som berättiga till fri rättegång, och erhålles ej sådan
förmån, är han skyldig att inom den i föreläggandet bestämda tiden
inkomma med stämpelavgift.

Till förtydligande därav, att stämpelavgift icke skall ifrågakomma
vid ingivande av handlingar till krigshovrätten, har uttryckligt undantag''
för denna hovrätt införts i de föreslagna bestämmelserna.

I överensstämmelse med vad av en ledamot i lagrådet anförts,
lärer, då det huvudsakliga stadgandet om den föreslagna avgiften införes
i stämpelförordningen, i fråga om denna avgift bliva tillämplig även
bestämmelsen i 21 § andra stycket av nämnda förordning därom, att
part, som måst vidkännas stämpelavgift, skall äga hos Konungen göra
ansökan om restitution av stämpelavgiften. För det fall att vederbörande
tjänsteman i hovrätten meddelat föreläggande för den klagande att inkomma
med stämpelavgift och denne ställt sig föreläggandet till efterrättelse,
bliver hovrätten icke i tillfälle att pröva de påståenden, som
klaganden kan vilja framställa därom, att föreläggandet av en eller annan
anledning icke bort meddelas. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligt,
att sådant påstående kan prövas i restitutionsväg, och jag har
därför icke funnit anledning att föreslå något undantag från berörda
bestämmelse i 21 §.

Enligt förut berörda förslag till ändringar i rättegångsbalken och
utsökningslagen är det avsett, att förelägganden att till hovrätten inkomma
med felande protokoll ävensom att erlägga stämpelavgift, respektive att
styrka omständigheter, som kunna befria från dylik avgift, icke skola,
såsom beträffande nu föreskrivna förelägganden gäller, meddelas av hov -

Stämpelavgift
å förelägganden
enligt 26
kap. 7 § och
27 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

Stämpel å
expediiioner
luftfartsärenden.

rätten utan av en dess tjänsteman. För närvarande utfärdas föreläggande
att till hovrätt inkomma med protokoll såsom protokollsutdrag, för vilket
erlägges stämpelavgift av åtta kronor. I enlighet med vad av chefen
för justitiedepartementet anförts vid remissen till lagrådet, torde, då
av dylik tjänsteman utfärdade förelägganden icke skulle komma att
expedieras i form av protokollsutdrag, erfordras föreskrift i stämpelförordningen,
att sådant föreläggande skall stämpelbeläggas. Då detsamma
närmast synes vara jämförligt med kommunikationsresolution, vilken
utfärdas av tjänsteman i hovrätten, ävensom resolution angående föreläggande
enligt vattenlagen, synes föreläggande av nu ifrågavarande
slag böra i 3 § stämpelförordningen införas under rubriken »Resolution»
samt beläggas med stämpelavgift av två kronor. Enligt den allmänna
bestämmelsen i 7 § i nämnda förordning kommer den, som erhållit fri
rättegång i hovrätten, att bliva befriad från denna avgift.

Genom proposition nr 127 till 1922 års riksdag inhämtade Kungl.
Maj:t riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till
förordning om luftfart, med förklarande att Kungl. Maj:t ville, efter
mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av
samma förslag och förordna om författnings utfärdande i ämnet. I § 41
av detta författningsförslag hade intagits bestämmelse därom, att Konungen
ägde meddela närmare föreskrifter om avgifter för registrering,
certifikats utfärdande och andra förrättningar enligt förordningen. I
skrivelse den 16 maj 1922, nr 159, har riksdagen anmält, att riksdagen
vid granskning av ifrågavarande förslag ej funnit skäl att mot detsamma
göra andra erinringar än dem, som i andra lagutskottets utlåtande nr 19
upptagits, vilka emellertid icke berörde nämnda paragraf i författningsförslaget.
Den 26 maj 1922 utfärdades härefter förordning (nr 383) om
luftfart och den 8 december 1922 kungörelse (nr 617) med vissa bestämmelser
rörande tillämpningen av luftfartsförordningen, vilka båda
författningar trätt i kraft den 1 januari 1923. I § 36 av berörda kungörelse
hava införts bestämmelser om stämpelavgift för nationalitetsoch
registreringsbevis för flygplan samt för ballonger och luftskepp, så
ock i fråga om certifikat för förare, navigatör och mekaniker å luftfartyg.
Nämnda paragraf är i denna del av följande lydelse:

»Nationalitets- och registreringsbevis för flygplan förses med stämpel
till belopp av 50 öre för varje fulla 10 kilogram av flygplanets lastförmåga.
Med lastförmågan förstås skillnaden mellan flygplanets största
tillåtna flygvikt och dess tomvikt, sådana de angivas i luttvärdighetsbeviset.

Kungl. May.ts proposition Nr 208.

Nationalitets- och registreringsbevis för ballonger och luftskepp
lorses med stämpel till belopp av en krona för varje fulla 100 kubikmeter
av luftskeppets eller ballongens rymd.

Certifikat för förare, navigatör och mekaniker förses med stämpel
till belopp av 10 kronor.»

I samma paragraf har tillika stadgats, att av luftfartsmyndigheten
i andra fall utfärdade expeditioner förses med stämpel till de belopp,
som i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
finnas stadgade lör statsmyndighet, vilken hänföres till femte

avdelningen i samma förordning.

Vid utmätande av förenämnda avgifter för nationalitets- och registreringsbevis
för luftfartyg har viss hänsyn tagits till storleken av de
stämpelavgifter, vilka enligt stämpelförordningen skola erläggas för
vanliga fartyg med värde, motsvarande värdet å luftfartyg av genomsnittstyp.

Det synes mig lämpligt, att, såsom ock skett i vissa andra tall,
genom ett "stadgande i stämpelförordningen de sålunda meddelade bestämmelserna
om stämpelavgifter för nationalitets- och registreringsbevis
för luftfartyg samt i fråga om certifikat för förare, navigatör och mekaniker
å luftfartyg bringas i erinran; och torde detta böra ske i samband
med övriga sådana i stämpelförordningen förekommande hänvisningar.
Då de uppgifter, som enligt luftfartsförordningen åligga luftfartsmyndigheten,
anförtrotts chefen för den byrå inom kommunikationsdepartementet,
som handhar ärenden angående allmänna arbeten, automobiloch
lufttrafik, statens kraftverk m. m., synes nämnda myndighet böra
intagas bland de under femte avdelningen i 1 § stämpeiförordningen upptagna
samt infogas å plats närmast statsdepartementen.

Genom kungörelse den 11 februari 1921 (nr 47) angående expeditionslösen
vid statens anstalt för pensionering av folkskollärare med
flera har förordnats, att pensionsanstalten skall ifråga om expeditionslösen
hänföras till den fjärde av de i § 1 av förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 (nr 64) upptagna avdelningar.

I skrivelse den 10 juli 1922 har pensionsanstaltens styrelse hemställt
om vidtagande av åtgärd för anstaltens upptagande jämväl bland
de i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
omförmälda myndigheter, i vilket hänseende styrelsen föreslagit, att anBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 169 höft. (Nr 208.) 2

Departements chefen.

Stämpel å
expeditioner
från statens
anstalt för
pensionering
av folkskollärare
m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

stalten måtte hänföras till den fjärde av de i 1 § av nämnda förordning
upptagna avdelningar.

Statskontoret har den 10 augusti 1922 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet.

Departementschefen.

I enlighet med vad statskontoret i ärendet föreslagit, torde den
ändring böra vidtagas i 1 § av stämpelförordningen, att statens anstalt
för pensionering av folkskollärare med flera hänföres till den fjärde av
de i samma paragraf upptagna avdelningarna, samt att anstalten bland
de under denna avdelning upptagna myndigheter placeras mellan skolöverstyrelsen
och lantmäteristyrelsen.

Patent- och Genom förordning den 7 juli 1921 (nr 394) angående ändring i

verket ti/u v*ssa delar av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelkommande
avgiften har i slutet av den i sistnämnda förordnings 3 § intagna tariffen
eXP|ösen°nS’ införts föreskrift därom, att expedition, som avses i de vid verkställd
som omsatts reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m.
'' avgift.61'' meddelade bestämmelser angående indragning av expeditionslösen, och
som är utfärdad av ämbets- eller tjänsteman, vilken är underkastad
sådan bestämmelse, skall förses utöver eljest utgående stämpelavgift
med stämpel till belopp, motsvarande den indragna lösen. Förenämnda
den 7 juli 1921 fogades genom en kungörelse (nr 397) till § 5 i förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen ett tredje stycke,
innefattande föreskrift om att lösen i fall, som nu sagts, ej skall debiteras
expeditionen, utan att stämpel till motsvarande belopp utgår.

Efter därom till 1922 års riksdag i ämnet avlåten proposition,
nr 224, vilken proposition i förevarande del av riksdagen bifallits, hava
emellertid genom förordning den 15 juni 1922 (nr 317) om ändring i
vissa delar av förordningen angående stämpelavgiften samt genom kungörelse
den 21 juni 1922 (nr 345) om ändrad lydelse av §§ 3 och 5 i
förordningen angående expeditionslösen sådana ändringar vidtagits i förberörda
båda författningsrum, att expeditionslösen omsättes i motsvarande
avgiftssatser enligt stämpelförordningen, icke blott då lösen blivit
indragen i sammanhang med verkställd reglering av ämbetsverks och
myndigheters löneförhållanden utan i varje fall, då expeditionslösen skall
författningsenligt redovisas till statsverket.

Vid omorganisationen av patent- och registreringsverket från och
med ingången av år 1915 förutsattes på sin tid, i fråga om den tjänstemän
hos verket tillkommande expeditionslösen, att, då det arbete, som i
patent- och registreringsverket betalades med lösen, vore av beskaffen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

het att böra hänföras till tjänsteåligganden, som skulle fullgöras mot
avlöning å stat, rätt till dylik expeditionslösen icke vidare borde av
vederbörande bibehållas och att, enär de med ifrågavarande expeditioner
förenade kostnader ävensom den gottgörelse för mistad expeditionslösen,
som till vederbörande tjänsteman kunde komma att utgå, skulle
likasom Övriga utgifter för upprätthållande av patent- och legistreiings
verkets verksamhet bestridas med till verket inflytande inkomster, de av
expeditionslösen härflytande inkomster borde komma ämbetsverket till
godo. Genom brev den 24 november 1914 förordnade ock Kungl.
Maj:t, att från och med år 1915 den tjänstemän i patent- och registreringsverket
författningsenligt tillkommande expeditionslösen skulle till
ämbetsverket redovisas, att det skulle åligga patent- och registreringsverket
att för varje år samtidigt med överlämnande av Övriga räkenskaper
till kammarrätten insända räkenskap jämväl för ifrågavarande
medel, samt att ämbetsverket skulle hava att meddela de för kontroll a
tjänstemännens lösenuppbörd erforderliga föreskrifter.

I framställning den 28 mars 1922 har nu patent- och registreringsverket,
med erinran om vad som sålunda vid verkets omorganisation
förekommit samt om 1921 års förenämnda författningsändringar i stämpelförordningen
och förordningen angående expeditionslösen, framhållit,
att det med hänsyn till ordalagen i dessa författningar skulle kunna
ifrågasättas, att desamma vore avsedda att gälla även den expeditionslösen,
som enligt berörda brev av den 24 november 1914 skulle redovisas
till patent- och registreringsverket. Då emellertid de skäl, som anförts
för denna lösens redovisande till patent- och registreringsverket, fortfarande
ägde gällande kraft, anhölle ämbetsverket, att, därest så funnes
erforderligt, åtgärder måtte vidtagas för undanröjande av berörda tvekan.
Frågans betydelse för ämbetsverket framginge bland annat därav, att
bruttoinkomsten av expeditionslösen år 1921 uppgått till över 33,000

kronor. .

Över patent- och registreringsverkets framställning avgav statskontoret
utlåtande den 24 april 1922, däri ämbetsverket anförde, bland
annat, att, då det vid patent- och registreringsverkets omorganisation
från ingången av år 1915 blivit fastställt, att den förut tjänstemännen
inom verket tillkommande expeditionslösen skulle inflyta till verket, åtgärder
syntes böra vidtagas i sådan riktning, att verket allt fortfarande
komrne i åtnjutande därav, och att således den genom förordningen
den 7 juli 1921 införda bestämmelsen om stämpelbeläggning i stället
för lösenavgift icke skulle tillämpas beträffande patent- och registreringsverket.
Statskontoret erinrade tillika om förutnämnda proposition nr

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

224 år 1922 och föreslog visst tillägg till den av Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelsen om lösens ersättande med stämpel å vissa expeditioner,
varigenom omförmälda syfte skulle vinnas.

Emellertid anbefallde Kungl. Maj:t genom remiss den 9 juni 1922
statskontoret och riksräkenskapsverket att gemensamt avgiva utlåtande
och förslag, huruvida och i vilken mån medel, som i form av stämpelavgift
inflöte till ämbetsverk, vilkas utgifter bestredes av särskilda inkomster,
borde disponeras av vederbörande verk, samt, därest sådant
ansåges böra ske, angående den form, i vilken berörda medel borde
tillgodokomma verket. Sådant utlåtande avgavs av ämbetsverken den
7 november 1922, och förklarade sig ämbetsverken icke kunna förorda
en rubbning av i ämnet gällande bestämmelser i riktning av återgång
beträffande de s. k. självförsörjande verken till den äldre ordningen för
uppbörd och redovisning av till statsverket indragen expeditionslösen,
då sagda bestämmelser blivit antagna på den grund, att expeditionslösens
utbytande mot stämpelavgift ansetts innebära stora fördelar ur
kontroll- och redovisningssynpunkt. Att medgiva återbetalning till
vederbörande verk av de vid verket i form av stämpel influtna och till
statskassan inlevererade lösenavgifter syntes endast vålla ökat arbete,
utan att verklig fördel därmed vunnes" Vad särskilt anginge patentoch
registreringsverket, anförde ämbetsverken, att, därest detta verk på
grund av frångången expeditionslösen skulle befinnas vara i behov av
ökning i inkomsterna i övrigt, sådan ökning torde kunna åstadkommas
genom höjning av patent-, varumärkes- eller registreringsavgifterna,
med vilka avgifter verkets utgifter egentligen skulle bestridas.

Eiån det sålunda fattade beslutet var emellertid föredraganden,
statskommissarien Ouchterlony, skiljaktig och anförde:

»Jag delar majoritetens uppfattning, att den egentliga stämpelavgiften, som
ostridigt äger skatts karaktär, icke bör komma vederbörande verk till godo. Vad
expeditionslösen angår är denna, även då den omsatts till stämpel, avsedd att utgöra
ersättning från den, som begärt expeditionen, för kostnaderna för densamma,
och då dessa, när expeditionslösen indragits till kronan, skola vid ett s. k. självförsörjande
verk helt bestridas av verkets egna inkomster, synes det mig vara
principiellt riktigt, att jämväl inkomsten av vid verket inflytande dylik lösen får
av verket disponeras. Av praktiska skäl torde emellertid jämväl vid dessa verk
expeditionslösen böra uttagas och redovisas såsom stämpelavgift för den händelse
inkomsten är ringa och sålunda av föga betydelse för verkets ekonomi. Så är
likväl icke fallet vid patent- och registreringsverket, och vid detta verks omorganisation
förutsattes uttryckligen, att expeditionslösen skulle komma verket till godo.
Den efter beslut av 1921 års riksdag vidtagna ändringen i förordningen om stämpelavgiften,
varigenom expeditionslösen i vissa fall utbyttes mot stämpel, torde ute -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

slutande hava dikterats av de fördelar i fråga om redovisning och kontroll, som
härigenom vunnos. Att patent- och registreringsverket som en följd härav skulle
komma att gå i mistning av inkomsten av lösen synes, så vitt av riksdagshandlingarna
framgår, icke hava beaktats. Under sådana förhållanden torde den omständigheten,
att genom den vidtagna författningsändringen expeditionslösen vid
patent- och registreringsverket formellt redan förvandlats till skatt, icke böra tillmätas
avgörande betydelse. Att verket, såsom majoriteten förutsätter, skulle beredas
eventuellt erforderlig ersättning för frångången expeditionslösen genom höjning av
patent- och registreringsavgifterna, synes mig icke utgöra någon lämplig lösning
av frågan. Med stöd av det anförda far jag alltså uttala mig för att inkomsten
av expeditionslösen vid patent- och registreringsverket kommer detta verk till godo.
och vill jag erinra, att jämväl statskontoret i sitt den 24 april 1922 daterade utlåtande
över patent- och registreringsverkets remitterade framställning ställt sig
på samma ståndpunkt.

Vad angår den form, under vilken patent- och registreringsverket bör tillföras
inkomsten i fråga, så torde, da den å expeditionerna belöpande egentliga
stämpelavgiften skall såsom skattemedel ingå till statsverket, det ur redovisningssynpunkt
vara lämpligast, att expeditionslösen icke omsättes i stämpel, föi vilken
verket sedan erhåller gottgörelse, utan att den uppbäres och redovisas för sig, och
lärer i så fall, på sätt i statskontorets bemälda utlåtande föreslagits, i stämpelavgifts-
och expeditionslösensförordningarna böra angivas, att stadgandet om expeditionslösens
utbytande mot stämpel icke äger avseende å patent- och registreringsverket.»

Vid övervägande av vad som i detta ärende förekommit har jag Departementsfunnit
mig böra biträda den av statskontoret i dess tidigare utlåtande c e ensamt
av reservanten vid gemensamt sammanträde mellan statskontoret
och riksräkenskapsverket uttalade meningen. Då kostnaderna för ett
ämbetsverk i sin helhet skola bestridas av verkets egna inkomster och
man inriktar sig på att söka få kostnader och inkomster för verket att
balansera, synes det mig — ej minst ur bokföringssynpunkt — vara
i sin ordning, att samtliga inkomster, som utgöra direkt ersättning för
verkets kostnader, alltså även inkomsten av vid verket inflytande expeditionslösen,
i princip få disponeras av verket. Av praktiska skäl vill jag
emellertid stanna vid att föreslå ett tillämpande härav endast beträffande
patent- och registreringsverket. Dels torde detta verk vara det enda,
för vilket frågan har någon större ekonomisk betydelse, och dels är
detta verk också det enda, för vilket vid omorganisationen förutsatts en
inkomst direkt till verket av ifrågavarande slag. En höjning, på sätt
statskontoret och riksräkenskapsverket ifrågasatt, av patent-, varumärkeseller
registreringsavgifterna utöver vad som under de senaste åren skett
torde utan vidare kunna betecknas såsom utesluten.

Jag anser mig sålunda böra föreslå, att nu åsyftade stadgande j
stämpelförordningen omformuleras i den riktning, som statskontoret i
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 169 häft. (Nr 208.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

sitt den 24 april 1922 avgivna utlåtande föreslagit. I sammanhang
härmed bör då också vidtagas en motsvarande ändring i det genom
kungörelsen den 7 juli 1921 (nr 397) tillagda och genom kungörelse
den 21 juni 1922 (nr 345) ändrade tredje stycket av§ 5 i förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen. På frågan om denna
ändring behöver jag dock icke nu närmare inlåta mig.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning1 om ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen
föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att
proposition av den lydelse, bil. litt. ... vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.