Kungl. Maj:ts proposition nr 206 (Proposition 1948:206)

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa
frågor rörande försvarets organisation; given Stockholms
slott den 9 april 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Allan Vougt.

Sammanfattning.

Propositionen innefattar förslag om en avsevärd förstärkning av flygvapnet,
riktlinjer för ett fortsatt utredningsarbete beträffande vissa delar av försvarsorganisationen
samt en serie delförslag men innebär ej förslag till en ny försvarsordning
eller försvarsplan i vedertagen bemärkelse. Propositionen innebär
i sina huvuddrag följande.

Förslag framlägges om komplettering av försvarets högsta ledning med ett
organ — militärledningen -— bestående av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.

Yad armén beträffar ha — i avvaktan på militära remissyttranden — inga
frågor, som sammanhänga med de värnpliktigas rekrytering och utbildning
i förevarande sammanhang kunnat upptagas till prövning. I propositionen
räknas med vissa förbättringar av arméns krigsorganisation, som kunna vidtagas
i huvudsak inom ramen för nuvarande personal- och materieltillgång. 1 avbidan
på resultat av en ytterligare utredning rörande krigsorganisationens utformning
vid armén samt rörande mobiliseringsorganisationens anpassning

1—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

efter befolkningstätheten m. in. ha några mera omfattande ändringar av arméns
fredsorganisation icke nu kunnat föreslås. Förslag framläggas emellertid
rörande viss ändring av arméledningens organisation, indragning av ett kavalleriregemente
(Livregementet till häst), sammanslagning av träng-, tyg- och
intendenturtrupperna till ett nytt truppslag — underhållstrupperna — samt
en avsevärd reducering av antalet rid- och ackordhästar. Förslag framlägges
om effektivisering av arméns officersutbildning, i huvudsak enligt arméns officersutbildningskommittés
förslag, innebärande bland annat organiserande av
arméhögskola och arméns truppslagsofficersskolor. I fråga om hemvärnet
föreslås såväl förberedelser för en utökning av krigsorganisationen i enlighet
med försvarskommitténs förslag som utökning av hemvärnsbefälet vid försvarsområdena.

I fråga om marinens organisation föreslås inga mera genomgripande förändringar.
Kustartilleriet avses åtminstone tills vidare kvarstå inom marinen.
För flottan föreslås ersättningsbyggnad av ett antal lätta fartyg samt vissa
förändringar i gällande livslängdsberäkningar för fartygen. Frågan om utflyttning
av Stockholms örlogsvarv och örlogsstation till Stockholms skärgård
föreslås snarast bli utredd. Flottans baseringsmöjligheter vid krig och
beredskap avses skola förbättras. I avseende på marinens personal förutsättas
inga större förändringar med undantag för en viss ökning av mariningenjörkåren.
De marina underofficerskårernas arbetsuppgifter, ansvarsområden m. m.
föreslås bli föremål för särskild utredning. Utbildningen för flottans stammanskap
och värnpliktiga föreslås omlagd. I samband härmed skapas en ny
central utbildningsanstalt benämnd flottans värnpliktsskola. Enligt förslaget
skola Hemsö kustartilleriförsvar och Härnösands kustartilleridetachement tills
vidare bibehållas samt luftvärnskanonutbildningen rationaliseras. Sjö va inskären
avses få fastare organisation.

Beträffande flygvapnet innebär förslaget i huvudsak följande. Nuvarande
flygförband bibehållas med undantag för spaningsflottiljen F 2, som indrages.
Bedan beslutad förskjutning från bomb-(attack-) och spaningsförband till
dagjaktförband fullföljes. Dagjaktflyget utbygges därutöver inom flottiljorganisationens
ram, varvid i första hand tre flottiljer förstärkas med 50 %.
Nattjaktflyg tillkommer genom ombildning av en attackflottilj. Luftbevakningen
överföres till flygvapnet och moderniseras. Vissa inspektionsorgan tillkomma.
Väsentliga omläggningar av personalorganisationen företagas. Vissa
utbildningsanstalter omorganiseras och en radarskola tillkommer.

I övrigt må här nämnas förslag om provisorisk förstärkning av personalvårdsorganisationen
och ökning av den på militära syften inriktade forskningsverksamhetens
resurser, bland annat genom utbyggnad av den försvarsmedicinska
forskningen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

Utdrag av •protokollet över för sv ar särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Qcjensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, vissa frågor rörande försvarets
organisation och anför därvid följande.

Avd. I. INLEDNING.

Genom beslut vid 1942 års riksdag (propositionen 210, riksdagens skrivelse
374) fastställdes en plan för den fortsatta utbyggnaden och organisationen av
landets försvarskrafter under en femårsperiod, omfattande budgetåren 1942/43
—1946/47.1 sammanhang med beslutet gjordes även uttalanden om kostnaderna
för försvaret för tiden efter femårsprogrammets genomförande, men beslutet
innefattade likväl icke något principavgörande rörande försvarsorganisationens
gestaltning för tiden efter budgetåret 1946/47.

För att erhålla underlag för den utredning angående försvarsorganisationens
utformande efter femårsperiodens slut, som bedömdes erforderlig, uppdrog
min företrädare i ämbetet den 28 juni 1944 åt överbefälhavaren att utarbeta
organisationsförslag på grundval av strategiska bedömanden samt under hänsynstagande
till erfarenheterna från det då pågående kriget och till utvecklingstendenserna.

Den fortsatta utredningen ansågs lämpligen böra utföras inom försvarsdepartementet
av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga. I samband
med att i propositionen 1945: 45 fråga underställdes riksdagen om utläggande
av vissa beställningar för flygvapnet framlades för riksdagen vissa riktlinjer,
efter vilka försvarsorganisationen kunde tänkas bliva utformad under tiden
närmast efter den löpande femårsperiodens utgång. Sedan riksdagen i skrivelse
den 13 juni 1945, nr 368, i det väsentliga givit sin anslutning till vad i nämnda
sammanhang yttrats, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1945
chefen för försvarsdepartementet att åt en kommitté — 1945 års försvarskommitté
— uppdraga att verkställa utredning rörande försvarets organisation efter
utgången av budgetåret 1946/47 samt framlägga de förslag, som av utredningen
kunde föranledas.

Med stöd av nämnda bemyndigande utsåg min företrädare i ämbetet samma
dag

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

till ledamöter i kommittén landshövdingen i Stockholms län K. S. Levinson,
ledamoten av riksdagens första kammare, chefredaktören J. E. Andersson,
partisekreteraren i socialdemokratiska partistyrelsen S. Andersson, direktören
i lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag E. Bjelle, ledamoten av
riksdagens första kammare, direktören K. G. Ewerlöf, förbundssekreteraren i
svenska metallindustriarbetareförbundet A. Geijer, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, redaktören K. H. Hagberg och deputeraden i riksbanken
D. E. Hall, ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren
K. E. H. von Heland, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören A.
Å:son Törnkvist samt bankdirektören J. Wallenberg, därvid Levinson tillika
anmodades att i egenskap av ordförande leda kommitténs arbete,

till generalsekreterare i kommittén statssekreteraren i försvarsdepartementet
N. R. W. Lundberg samt

till sakkunniga chefen för arméstaben, generalmajoren G. I. Backlund, dåvarande
chefen för försvarsstaben, generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd
(sedermera i anledning av utnämning och ändrad tjänstgöringsort ersatt av
souschefen vid försvarsstaben, översten greve T. C. Bonde), souschefen vid
marinförvaltningen, konteramiralen S. H:son Ericson, professorn vid konjunkturinstitutet
E. F. Lundberg, direktören R. A. Malcolm, souschefen vid flygstaben,
översten vid flygvapnet K. J. A. öilfverberg och krigsrådet vid försvarets
civilförvaltning E. T. H. Ström.

Yidare ställdes efter hand ett avsevärt antal experter till kommitténs förfogande.

Med hänvisning till de allmänna riktlinjer för utredningsarbetet, vilka angivits
i nämnda proposition och riksdagsskrivelse, anfördes i de i samband
med kommitténs tillsättande meddelade direktiven bland annat följande:

Erfarenheterna från det andra världskriget, vilket inneburit en delvis genomgripande
utveckling av krigstekniken, måste i skilda hänseenden påverka även
den nu gällande så sent som år 1942 beslutade försvarsorganisationen. En viktig
uppgift för försvarskommittén bleve att söka ytterligare anpassa försvarets organisation
och inriktning efter dessa erfarenheter. Ifrågavarande erfarenheter, som
ofta icke vore entydiga, måste granskas och sovras. De måste bedömas med hänsyn
tagen till vårt lands speciella förhållanden och ekonomiska möjligheter. Det
material och de slutsatser, som framkomme som resultat av den inom försvarsledningen
pågående utredningen, måste härvid tillgodogöras. De rön, som särskilt
under beredskapstiden gjorts inom vårt land, måste beaktas och resultatet av den
forskningsverksamhet på det militära området, som under denna tid energiskt bedrivits,
tillvaratagas i den mån så borde ske. Målet måste vara en ytterligare
effektivisering och modernisering av försvarsmedlen och försvarsorganisationen
inom ramen för våra ekonomiska möjligheter och med aktgivande på att försvarsorganisationen
— exempelvis genom långt driven motorisering — icke bleve i så
hög grad beroende av tillförsel från utlandet eller av industriell kapacitet, att
den vid avspärrning icke kunde effektivt under längre tid fungera. Denna del av
utredningen måste ske förutsättningslöst även i den meningen att utredningen
icke finge tveka att slopa eller med andra försvarsanstalter ersätta sådana delar
av försvarsorganisationen, som till äventyrs kunde finnas icke längre ha berättigande.
Krigserfarenheterna utvisade nödvändigheten för en försvarsorganisation
att äga en effektiv och modern utrustning och den snabba utvecklingen under de

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

senare åren hade framkallat behov av en komplettering av försvarets materielutrustning
med nya försvarsmedel. Även de taktiska metoderna och därmed de
krav, som ställdes på de särskilda försvarsenheternas organisation och sammansättning,
hade påverkats av den senaste tidens utveckling. De sålunda refererade
synpunkterna borde uppmärksammas av försvarskommittén. Dess uppgift bleve
att noggrant beakta de vunna erfarenheterna vid övervägandena rörande försvarsorganisationens
utformning men även tillse, att möjligheter skapades för att så
skulle kunna ske även successivt i fortsättningen.

Med avseende å övningstiden för de värnpliktiga hade riksdagen i sin förberörda
skrivelse framhållit, att några delade meningar icke rådde därom att,
såsom krigserfarenheterna också bestyrkt, en god utbildning vore en viktig förutsättning
för att ett försvarsväsende skulle kunna effektivt fylla sina uppgifter.
Frågan om övningstidens längd borde, erinrade riksdagen, givetvis bedömas från
denna utgångspunkt och med hänsyn tagen till den skärpning i olika hänseenden
av de krav, som det moderna kriget ställde på den enskilde soldaten. Riksdagen
hade tillika framhållit, att vid utredningsarbetet hänsyn även borde tagas till att
den minskning i värnpliktskontingenterna, som bleve en följd av nativitetsminskningen
under 1920-talet och någon tid därefter, nödvändiggjorde en utbildning
av alla vapenföra. Dessa synpunkter borde vid utredningsarbetet uppmärksammas.
Vid utredningen borde även övervägas lämpliga åtgärder i syfte att undvika att
värnpliktiga, utbildade i vapentjänst, i så relativt stor utsträckning som för närvarande
vore fallet toges i anspråk för andra uppgifter i krigstid. Såsom riksdagen
anfört borde uppmärksamhet jämväl ägnas frågan om de inskrivningsskyldigas
uttagning till värnpliktstjänstgöring, så att befogade invändningar ur hälsosynpunkt
icke kunde framställas.

Vid utredningen måste de ekonomiska synpunkterna noga beaktas. En ingående
granskning av organisationen borde ske i avsikt att skära bort alla kostnader,
som icke vore strängt nödvändiga, och för att skapa betingelser för större
stramhet i medelsanvändningen. Resultatet av det genom olika organ pågående
rationaliseringsarbetet borde härvid utnyttjas.

Kommittén syntes vid sin översyn av försvarsorganisationen ur dessa synpunkter
komma att stöta på vissa svårigheter i arbetsorganisatoriskt hänseende.
Då det vore angeläget, att pågående besparingssträvanden inom försvaret icke
försvårades, finge det förutsättas, att kommittén sökte lägga sitt arbete så att det
rationaliseringsarbete, som bedreves av förvaltningsmyndigheterna och av statens
organisationsnämnd, kunde i möjligaste mån ostört fortgå. Lämpligen borde
utredningen använda dessa organ för de rationaliseringsundersökningar, som
funnes påkallade, och borde eftersträva att samordna dessa undersökningar med
de eljest pågående.

Det borde vara möjligt att på denna väg, genom en rationaliserad och förenklad
organisation, ernå åtskilliga besparingar och påtagligt minska försvarets
andel i de totala statsutgifterna. Om så icke prövades möjligt i tillräcklig omfattning
och förhållandena syntes möjliggöra fredens bevarande i vår närmaste omgivning,
kunde det — med hänsyn till vårt lands ansträngda finansiella läge efter
försvarsberedskapens avveckling -—- bliva erforderligt att åstadkomma kostnadsminskningar
genom justeringar i den organisationsram, som genom 1942 års försvarsbeslut
avsetts för försvaret. Härvid borde iakttagas, att den blivande försvarsorganisationen
kundo effektivt fungera och från fred snabbt omställas till att
slagfärdigt möta angreppsföretag mot vårt land. Det bleve utredningens uppgift
att med beaktande härav framlägga förslag till den avvägning som i dessa hänseenden
kunde bliva erforderlig.

Departementschefen erinrade, att beträffande ett par av de frågor, på vilka
kommittén finge anledning ingå, utredningar redan förelåge, verkställda av särskilt
tillkallade sakkunniga, under det att andra spörsmål, som vid försvarskom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mitténs arbete komme att beröras, vore föremål för utredning i annan ordning.
Flertalet av dessa utredningar kunde icke bedömas isolerade från den på försvarskommittén
ankommande utredningen rörande försvarets organisation. Resultaten
av berörda delutredningar borde antingen överlämnas till försvarskommittén för
övervägande i samband med fullgörandet av dess uppdrag eller också hänskjutas
till kommittén för yttrande, med ledning varav finge bedömas i vad mån olika
förslag kunde realiseras utan avbidan på en omprövning av försvarsorganisationen
i stort. Å andra sidan kunde det komma att visa sig lämpligt att till särskild
utredning hänskjuta vissa frågor, som fölle under eller hade samband med
kommitténs uppdrag. Skulle det vid bedrivandet av kommitténs arbete visa sig
påkallat och lämpligt att till särskild utredning utbryta vissa spörsmål, som tillhörde
det kommittén givna uppdraget, borde det vara kommittén obetaget att
göra framställning i sådant hänseende.

Kommittén borde vidare, i den män så prövades erforderligt, före det slutliga
ståndpunkttagandet i uppkommande personalfrågor av större betydelse träda i
kontakt med de civila och militära personalsammanslutningar, som berördes av
dylika frågor.

Det borde åligga kommittén att utarbeta fullständiga och noggranna beräkningar
rörande kostnaderna för den försvarsorganisation, som av densamma förordades,
såväl övergångskostnader som slutliga kostnader. Kommittén borde
vidare ha att framlägga förslag rörande sättet för genomförandet av de åtgärder
som funnes böra vidtagas. Huruvida det förslag som av kommittén framlades
borde begränsas till att avse viss tidsperiod — exempelvis ytterligare en femårsperiod
— eller kunde utformas att omspänna en längre tid, lämnade departementschefen
öppet i avbidan på den bedömning av läget och möjligheterna i berörda
hänseende som i första hand borde verkställas genom kommitténs försorg.

Det förberedande utredningsarbete, som i anledning av förenämnda uppdrag
den 28 juni 1944 till överbefälhavaren bedrevs inom högkvarteret, syftade ursprungligen
närmast till en femårsplan, avsedd att följa efter den år 1942 beslutade.
I skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 11 oktober
1945 anmälde emellertid överbefälhavaren, att nytillkomna omständigheter
och förnyade överväganden lett honom till en reviderad uppfattning, till
vilken försvarsgrenscheferna anslutit sig, samt att han med anledning därav
givit nya anvisningar för försvarsgrenschefernas utredningsarbete. Anvisningarna
innebure i huvudsak, att något förslag till ny femårsplan icke skulle
framläggas utan att partiella reformer i stället skulle genomföras successivt.

Till försvarskommittén överlämnades sedermera en inom högkvarteret
utarbetad, den 11 oktober 1945 dagtecknad strategisk studie, som legat till
grund för det därstädes bedrivna arbetet med utarbetandet av en ny försvarsorganisation,
och under vintern 1945—1946 mottog kommittén efterhand förslag
om försvarets högsta ledning, om försvarsgrenarnas organisation, om
kostnader av för försvaret gemensam natur och om reviderad militärterritoriell
indelning. I skrivelse den 7 april 1946 lämnade överbefälhavaren en avslutande
sammanfattning av dessförinnan framlagda delförslag. I sina redogörelser
för resultatet av de verkställda utredningarna betonade överbefälhavaren
bland annat, att han icke i dåvarande läge ansett sig kunna föreslå
genomgripande organisatoriska förändringar, som först på lång sikt medförde
besparingar men till en början merutgifter. Han förklarade sig emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

avse, att, alltefter det förhållandena därtill föranledde, avgiva nya förslag
samt därvid sträva efter att genom rationaliseringar och förenklingar av fredsorganisationen
tillvarataga alla möjligheter till besparingar.

I skrivelse den 14 juni 1946 till chefen för försvarsdepartementet anmälde
försvarskommittén, att kommittén i anledning av överbefälhavarens förslag för
sin del funnit nödvändigt att med undanskjutande tills vidare av frågan om
den utrikespolitiska utvecklingen söka vinna överblick över de möjligheter,
som kunde föreligga att med utgångspunkt från dittills gjorda rön på militärteknikens
område genom mera genomgripande organisatoriska förändringar
nedbringa kostnaderna för försvarets fredsorganisation. I sådant syfte anhöll
kommittén — med överlämnande av en promemoria angående frågor beträffande
vilka skilda ledamöter av kommittén önskat utredning att åt överbefälhavaren
måtte uppdragas att verkställa utredning rörande de förändringar
i försvarsorganisationen, som med samtidigt tillgodoseende i
största möjliga utsträckning av effektivitetens krav borde ifrågakomma
för att begränsa de årliga försvarskostnaderna till alternativt 650, 750
och 900 miljoner kronor med iakttagande av att i kostnaderna skulle inbegripas
årskvoter för all erforderlig ersättnings- och nyanskaffning av materiel
ävensom kostnader för grundavskrivningar å byggnader samt att kostnaderna
skulle angivas efter pris- och löneläget den 1 juli 1946.

Genom skrivelse den 21 juni 1946 uppdrog chefen för försvarsdepartementet
åt överbefälhavaren att under hänsynstagande till nämnda promemoria
verkställa och till försvarskommittén överlämna den av kommittén begärda
utredningen. Denna överlämnades av överbefälhavaren till kommittén i tre
etapper, nämligen den 2 december 1946 samt den 12 februari och den 15 mars
1947. I anslutning härtill överlämnade överbefälhavaren vidare den 31 mars
1947 till kommittén en sammanfattning benämnd »Överbefälhavarens försvarsförslag.
Mars 1947».

Med skrivelse den 25 november 1947 har 1945 års försvarskommitté till fullgörande
av sitt uppdrag till chefen för försvarsdepartementet överlämnat betänkande
med förslag angående försvarets organisation, del 1 och 11 (SOU
1947: 72 o. 73), av vilka del I innefattar kommitténs förslag och del 11 vissa
av kommitténs ledamöter och sakkunniga till förslaget fogade särskilda yttranden.
Vidare ha i särskild ordning överlämnats förslag till personalförteckningar
in. m. samt en till betänkandet hörande hemlig del, innehållande uppgifter
rörande försvarsgrenarnas krigsorganisation m. m: I skrivelsen har an mälts,

att kommittéledamoten Törnkvist sedan slutet av april 1947 på grund
av sjukdom varit förhindrad deltaga i kommitténs överläggningar och beslut.

För huvuddragen av försvarskommitténs förslag kommer en redogörelse att
lämnas i det följande. I den mån ställningstagandet därvid föranleder därtill,
kommer jag att närmare redogöra för innebörden av förslagen vid behandlingen
av de enskilda punkterna i betänkandet.

Över försvarskommitténs förslag ha yttranden infordrats av följande myndigheter
m. fl., nämligen överbefälhavaren, chefen för armén — efter hörande

Kungl. Majsts proposition nr 206.

av samtliga militärbefälhavare, kemvärnschefen och chefen för väg- och vattenbyggnadskåren
—, chefen för marinen — efter hörande av marindistriktscheferna,
chefen för kustflottan, inspektören för kustartilleriet och chefen för sjövärnskåren
—, chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning,
krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, arméns fortifikationsförvaltning,
sjökarteverket, krigsarkivet, nämnden för armémuseum, försvarets forskningsanstalt,
försvarsväsendets radioanstalt, försvarets socialbyrå, styrelsen för försvarets
läroverk, försvarsväsendets personalvårdsnämnd, statens arbetsmarknadskommission
(arbetsmarknadsstyrelsen), civilförsvarsstyrelsen, bevakningsinspektören,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut i vad avser väderleksorganisationen inom försvaret, luftfartsstyrelsen,
statskontoret — särskilt i vad avser förekommande frågor om
övergångsstater och reservstater —, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
statens organisationsnämnd, kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, statens industrikommission och 1946 års militära förvaltningsutredning.

Vidare har tillfälle att yttra sig över försvarskommitténs betänkande beretts
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västemorrlands och Norrbottens län, skytteförbundens överstyrelse, styrelsen
för svenska pistolskytteförbundet, styrelsen för svenska sportskytteförbundet,
centralförbundet för befälsutbildning, styrelsen för frivilliga motorcykelkåren,
överstyrelsen för riksförbundet Sveriges lottakårer, överstyrelsen för
svenska röda korset,, centralstyrelsen för föreningen svenska blå stjärnan, svenska
brevduveförbundet, hemvärnsrådet, maritima ungdomsrådet, svenska aeroklubben,
centralkommittén Folk och Försvar, föreningen Sveriges flotta, riksförbundet
för Sveriges försvar, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet,
försvarsväsendets underbefälsförbund, centralstyrelsen för de
svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet, värnpliktiga
officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares förening, statsverkens
ingenjörsförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, försvarsverkens
civila personals förbund, svenska teknologföreningen, försvarets
civila tjänstemannaförbund, civilmilitära tjänstemannaförbundet, civilförvaltningens
personalförbund, Sveriges arbetsledarförbund, svenska militärläkarföreningen,
svenska militärveterinärsällskapet, försvarsväsendets radioanstalts
personalförening, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,
riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och tjänstemännens
centralorganisation. I anledning av betänkandet ha flottans reservofficersförbund
och svenska polisförbundet i ingivna skrifter yttrat sig över
vissa delar av kommitténs förslag. Vidare har lantbruksstyrelsen överlämnat
en skrift av Kalmar läns södra hushållningssällskaps hästavelsnämnd angående
arméns remontering.

I den omfattning ställningstagandet i det följande därtill föranleder kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mer en redogörelse för innehållet i yttrandena att lämnas under de särskilda
avsnitt, som därav beröras. Om därvid annat icke angivits, ha de behandlade
förslagen i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Chefen för marinen och marinförvaltningen ha avgivit gemensamt yttrande
och därvid benämnt sig marinledningen. Vid återgivandet av remissyttrandena
i fortsättningen kommer denna benämning att användas för att beteckna dessa
båda myndigheter.

Vissa delar av förevarande ärende äro av den natur, att närmare redogörelse
för deras innebörd än som av det följande framgår icke bör lämnas till statsrådsprotokollet.
Ytterligare upplysningar torde emellertid få lämnas genom
de handlingar, som komma att överlämnas till riksdagens vederbörande utskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Avd. II. ALLMÄNNA SYNPUNKTER.

I. Strategiska synpunkter på frågan om försvarets ordnande.

A. Krigsteknikens utveckling och det moderna kriget.

I den i det föregående omförmälda sammanfattning, som överbefälhavaren
överlämnat till försvarskommittén, har under rubriken »Det nutida kriget»
lämnats en redogörelse för de moderna stridsmedlen och därmed sammanhängande
betvingelsemetoder. Försvarskommittén har i sitt betänkande redogjort
för överbefälhavarens synpunkter härutinnan.1 Rörande den närmare
innebörden därav torde få hänvisas till betänkandet s. 14—22.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har för sin del i detta ämne anfört följande.

Den redogörelse för det nutida krigets stridsmedel och betvingelsemetoder,
som överbefälhavaren sålunda lämnat, överensstämmer i stort sett med försvarskommitténs
uppfattning om förhållandena på detta område. Redan
i början av det andra världskriget satte tekniken och de tekniska hjälpmedlen
sin prägel på operationerna och under krigets gång blev detta i ökad grad
fallet. Den militärtekniska utvecklingen försiggick språngvis och under
ianspråktagande av de krigförande makternas alla för ändamålet tillgängliga
resurser. Kulmen nåddes i och med atombombens utexperimenterande och
användande. Även om utvecklingen efter krigsslutet icke fortgått i samma
tempo som dessförinnan, har densamma förvisso icke avstannat. Vid den fortsatta
sammanställningen och bearbetningen av forskningsresultat och praktiska
erfarenheter ha segrarmakterna efter krigsslutet kunnat tillgodogöra
sig även motståndarnas senaste rön.

Må vara, att de resultat, som utvecklingen på militärteknikens område
redan avsatt, måste anses synnerligen betydelsefulla, så är försvarskommittén
i likhet med överbefälhavaren icke benägen att betrakta dem såsom omvälvande
i fråga om formerna för krigföringen. Även om den fortsatta utvecklingen
kan tänkas komma att leda till en dylik omvälvning, råder dock alltjämt
icke blott på atomfysikens utan även på andra teknisk-vetenskapliga
områden av militär betydelse i åtskilliga hänseenden stor ovisshet. I ett flertal
fall kunna visserligen redan nu de sannolika utvecklingslinjerna skönjas.
Kvar står dock att — såsom överbefälhavaren framhållit — många av andra
världskrigets nya stridsmedel ännu knappast hunnit längre än till eller strax
över försöksstadiet och att man därför under relativt lång tid måste vara
osäker såväl om deras närmare utformning som om deras slutliga användningsområden.
För närvarande föreligga sålunda icke förutsättningar att er 1

Därjämte finnes sammanfattningen i sin helhet utgiven i tryck under titeln »Vårt
framtida försvar. Överbefälhavarens förslag.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

sätta det förhållandevis goda försvar, som vi nu ha, med stridskrafter av
helt ny struktur och sammansättning. Såsom överbefälhavaren påpekat, har
heller intet av de länder, som deltagit i det senaste världskriget, ansett sig
kunna på teknikens nuvarande ståndpunkt inrikta sig på en så radikal lösning
av försvarsproblemet. Enligt försvarskommitténs mening blir det därför
nödvändigt att tills vidare i huvudsak bygga på nuvarande grundvalar. Detta
bör dock självfallet ej hindra, att teknikens landvinningar i särskilda hänseenden
successivt tillvaratagas för försvaret. Därvid får i det särskilda fallet
övervägas, om och i vad mån ett nyskapat stridsmedel kan och bör träda i
stället för ett nu förefintligt av konventionell typ.

Av det nu anförda följer, att försvarsorganisationen enligt kommitténs
mening icke kan i alla sina enskildheter bindas för längre tid. Vid översynen
av organisationen gäller det därför att tillse, att densamma, i den mån förhållandena
medgiva, göres så elastisk, att utrymme för moderniseringar och
förbättringar kan beredas inom den organisatoriska ramen.

Det ligger även i linje med försvarskommitténs syn på frågan om den
militärtekniska utvecklingen, att vårt land noggrant och i den utsträckning
våra resurser medgiva följer denna utveckling för att om möjligt i god tid
kunna få fram ändamålsenliga stridsmedel samt därigenom i görligaste mån
säkerställa sig mot överraskningar. För sådant ändamål finnes redan nu inrättad
en försvarets forskningsanstalt med uppgift att under Kungl. Maj:t
omhänderha den på militära syften inriktade naturvetenskapliga och tekniskvetenskapliga
forskningen. Det ligger i sakens natur, att ett litet land som
vårt icke kan avse tillnärmelsevis så betydande belopp för forsknings- och
försöksverksamhet som en stormakt. Även den begränsade tillgången på för
sådan verksamhet kvalificerad personal torde här sätta en gräns för våra
möjligheter. Starka skäl tala emellertid för att vi i mån av vår förmåga ställa
erforderliga resurser till förfogande för ifrågavarande ändamål.

Av erfarenheterna från andra världskriget äro de, som ha avseende å luftkrigföringen,
särskilt framträdande. Framför allt denna form av krigföring
har genom sin inriktning icke blott mot fasta försvarsanstalter och rörliga
stridskrafter utan även mot civilbefolkning, försörjning och kommunikationer
givit det nutida kriget dess totala karaktär och har därför ställt särskilda anspråk
på luftförsvar och civilförsvar. Utvecklingen inom teletekniken har
vidare öppnat möjlighet såväl för en angripare att utföra flyganfall även under
mörker och i dålig sikt som för försvararen att på ett tidigare stadium upptäcka
sådana anfall.

Även i fråga om sjökrigföringen har radar visat sig vara av stor betydelse.
För sjöstridskrafternas del peka erfarenheterna från luftkriget i
övrigt på behovet av jaktskydd, framför allt för större fartyg och för fartyg
överhuvudtaget, när do befinna sig till sjöss. I den man sådant skydd i tillräcklig
omfattning icke kan beredas, inställer sig kravet på övergång till en
lätt flotta, som till sjöss är förhållandevis svår att nedkämpa från luften och
som kan skyddas i bergrum på sina baser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

För arméns vidkommande aktualiserar flyghotet mot kommunikationerna
samt invasionsteknikens utveckling — särskilt luftlandsättningens tillkomst
— kravet på större terrängframkomlighet och snabbhet.

Vid utarbetandet av kommitténs förslag bar det visserligen varit möjligt
att i en del hänseenden tillgodogöra sig nu berörda krigserfarenheter. Att
till fullo draga ut konsekvenserna av dem synes emellertid, med hänsyn till
föreliggande bundenhet vid nuvarande materielutrustning, icke för närvarande
kunna ifrågakomma.

En annan krigserfarenhet är, såsom också överbefälhavaren konstaterat,
att de aktiva motmedlen mot pansartrupp starkt utvecklats, särskilt de som
komma till användning vid bekämpning från luften och på närstridshåll —
i senare fallet projektiler och laddningar med riktad sprängverkan — samt
att stridsvagnar på grund av motmedlens ständigt ökade effekt icke längre
användas för självständiga stridsuppgifter i samma utsträckning som under
krigets första år. Försvarskommittén tilltror sig icke att härav draga några
bestämda slutsatser beträffande stridsvagnsvapnets framtida betydelse. Enligt
kommitténs mening giva emellertid nyssnämnda omständigheter anledning
till viss tveksamhet beträffande frågan, huruvida det militära värdet
av detta vapen framdeles kan komma att motsvara de betydande kostnader,
som detsamma, särskilt för materielens förnyande, drager. Kommittén håller
före, att man i detta hänseende bör ställa sig avvaktande. Då det befintliga
stridsvagnsbeståndet med nu för sådan materiel gällande livslängdsberäkningar
icke behöver förnyas inom de närmaste tio åren, finnes tydligen rådrum för
ytterligare överväganden av hithörande spörsmål. Yad angår luftvärnet släpar
detta med hänsyn till ökningen av flyghastigheten och flyghöjden för närvarande
efter i utvecklingen. Genom relativt lätt genomförbara förbättringar
av den nuvarande materielen synas emellertid goda möjligheter till
en avsevärd effektivisering av luftvärnet föreligga. Beträffande såväl luftvärnet
som artilleriet gäller, att de kunna röna inflytande av raketvapnens
utveckling.

I denna del ha vissa av kommitténs ledamöter och sakkunniga i de vid försvarskommitténs
betänkande fogade särskilda yttrandena framhållit
vissa speciella synpunkter.

Sålunda har kommitténs ordförande funnit det böra beaktas, att osäkerhet
ännu gjorde sig gällande i fråga om den på erfarenheterna från det senaste
världskriget grundade krigstekniska utvecklingen.

Kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson ha i ett
gemensamt yttrande framhållit bl. a. följande.

Den ovisshet, som ännu råder om det internationella lägets utveckling,
måste givetvis påverka bedömandet av Sveriges försvarspolitiska problem.
Såsom försvarskommittén i sitt betänkande hävdar är det med hänsyn därtill
nödvändigt att de förändringar i försvarets organisation, som nu kunna komma i
fråga, ske under beaktande av att försvarets effektivitet under de närmaste åren
icke påtagligt försvagas. Genomgripande förändringar i den organisation, som

Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.

under världskrigets beredskapstid utbyggdes och prövades, böra därför nu ej
genomföras. Även övriga omständigheter, såsom osäkerhet om de nya stridsmedlens
utveckling och inverkan på krigföringen, tala för att tiden ännu icke
är inne för en radikal förändring av organisationen, grundad på en militärteknisk
utveckling, om vars slutliga struktur man ännu intet eller ringa vet.

Detta förhållande får emellertid icke tagas till intäkt för ett fastlåsande av
organisationen i de konventionella former, som kännetecknade krigstekniken
under 1930-talet. Tillräckligt många tekniska och taktiska förändringar hade
vid andra världskrigets slut så klart kunnat konstateras att de böra ge anledning
till en begynnande omprövning. Det torde här räcka med att framhålla
den alltmer ökade användningen av lufttrupper och mekaniserade förband,
flygkrigets utveckling, särskilt i fråga om kommunikationsledernas förstöring
och dess insats mot fartyg, samt tillkomsten av fjärrstyrda vapen och atombomben.
Det är riktigt, som försvarskommittén framhåller, att ingen stormakt
av dessa anledningar helt ändrat organisationen av sitt försvar. För en liten
stat, där både de materiella och de personliga tillgångarna äro otillräckliga
för den massverkan, som stormakterna kunna åstadkomma, kan det dock bli
nödvändigt att söka ernå effektivitet i försvaret även på andra vägar än genom
att öka de operativa förbandens rörlighet och slagkraft.

De slutsatser, till vilka ifrågavarande kommittéledamöter med nu angivna
utgångspunkter kommit, återgivas i det följande i anslutning till redogörelsen
för huvuddragen av kommitténs förslag.

Kommittéledamoten Hagberg har i förevarande avseende anfört följande.

Krigsutvecklingen synes för ett litet land ha passerat det skede, när en väldig
koncentration av tunga stridsformationer kunde utveckla sin kraft. En på
flygets område övermäktig motståndare kan genom förstörelse av kommunikationer,
kraftverk och större industrier lamslå stridskrafter av konventionell
uPPbyggnad och omfattning långt snabbare än stridskrafter som har sin utrustning,
sina stridsuppgifter och formering i själva hemorten. Det fria kriget
har ingått som en viktig del i de reguljära stridskrafternas sammandrabbningar
och dess utveckling har blivit så mycket nödvändigare som möjligheterna
för en modem stormakt att luftledes landsätta 10 000, ja 100 000 soldater
långt inne i landet skapats. Ju fler svenskar som på hemorten står beredda
att stoppa en angripare med handvapen, andra lättare vapen och sprängmedel
desto starkare stöd blir detta för stöttrupperna och desto större seghet
och anpassningsförmåga kommer detta att ge motståndet i dess helhet.

Kommittéledamoten von Heland har påpekat, att enligt kommittéförslaget
arméns materiella standard närmast bleve jämförlig med den, de krigförande
hade i början av andra världskriget. Utvecklingen under dess senare del hade
kännetecknats bl. a. av fullständig automatisering av infanteriets handvapen,
organisation av närpansarväm och grovt fjärrpansarvärn, övergång från lätta
till tunga stridsvagnar, mångdubbling av artilleriet samt alltmer fullständig
motorisering, varvid särskild vikt lagts vid terränggående motorfordon. Denna
utveckling har sålunda icke kunnat följas. I en kritisk situation kunde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vara svårare att fylla det materiella behovet än att med efterutbildning utbilda
folket, von Heland har vidare anfört bl. a. följande.

Samtliga ledande nationer ha deklarerat sin vilja att med alla medel förebygga
ett nytt krig. Å andra sidan har det klarlagts att en forskning och
militärteknisk försöksverksamhet av enorm omfattning och intensitet pågått
sedan några år tillbaka, icke minst på reaktions-, raket- och atomvapnens
område. Det råder nu intet tvivel om, att reaktions- och raketvapen i vissa
avseenden spelat en stor roll under det andra världskriget. Uppgifter om
massinsatser av artilleri ha sålunda i många fall avsett raketartilleri. I varje
fall är det uppenbart, att vi vid fastställandet av en ny försvarsorganisation
måste taga ställning till frågan, huruvida de nya vapnen kunna medföra en
ändrad uppfattning om den hittillsvarande militära taktiken. Om det kan
påvisas, att vissa stridsmedel utan eftergift på effekten kunna ersättas eller
verksamt kompletteras med andra, som äro billigare och enklare att tillverka
samt personalbesparande, måste detta i tid beaktas. Möjligheterna för en liten
nation att i ett kritiskt läge åstadkomma improvisationer, vilka kunna innebära
radikala ändringar av försvarets struktur, äro icke stora. Många torde
sålunda förvänta en snabb utveckling av reaktions- och raketdrivna projektiler
i olika former, så att bombflyget i egenskap av fjärrartilleri ävensom det
nuvarande fältartilleriet skulle bli omodernt. Detta är något som vi, med
hänsyn till att det grova artilleriet snart står inför nyanskaffning, måste
beakta.

För arméns del borde det enligt von Helands uppfattning vara nödvändigt
att tillgodogöra sig alla moderniteter på krigsteknikens område och att sålunda
ständigt hålla en mindre del av armén på höjden av modernitet för att
nyheter på krigsteknikens område skulle kunna praktiskt prövas och erfarenheter
vinnas.

von Heland har vidare i syfte att belysa flygstridskrafternas insatser i sjökriget
framlagt viss statistik över fartygsförluster under det- senaste kriget
(betänkandet del II s. 31 och 32). De sammanlagda brittiska, tyska, italienska
och japanska krigsfartygsförlusterna ha enligt denna statistik förorsakats av
fartyg i 35,5 % fall, av flygplan i 31, l % fall och av annan eller okänd orsak
i 33,4 % fall. Nedkämpningen av den japanska handelsflottan har förorsakats
av fartyg till 55,7 %, av flygplan till 30,8 % och av annan orsak till 13,5 %.

Av de särskilda sakkunniga har generalmajor Backhmd framhållit, att ingen
allvarlig erinran kunde riktas mot att kommittén ansåge sig böra utgå från
arméns nuvarande organisation och materielbestånd vid utformandet av sitt
förslag till arméorganisation. För detta talade nämligen dels den snabba utvecklingen
i fråga om vissa viktigare krigsmaterielgrupper, dels praktiska svårigheter
att under de närmaste åren anskaffa önskvärd materiel. På grund
härav vore det emellertid så mycket angelägnare att en omorganisation och
modernisering av arméstridskrafterna komme till stånd så snart förhållandena
det medgåve.

Den under beredskapsåren anskaffade materielen hade — såsom också

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

kommittén framhållit — höjt upp armén till en kvalitativ ståndpunkt jämförlig
med den de krigförande hade i början av kriget, d. v. s. år 1939. Därest
icke avsevärda materielanslag komme att ställas till förfogande, komme
arméns nuvarande standard att i huvudsak bibehållas fram till år 1958. Detta
innebure i materiellt avseende ett 20-årigt stillastående, vilket med hänsyn
icke minst, till den snabba tekniska utvecklingen måste betecknas såsom
mycket allvarligt.

Konteramiral Ericson har behandlat här ifrågavarande spörsmål i samband
med en ingående granskning av krigs- och beredskapserfarenheterna från det
senaste kriget (betänkandet del II s. 75—83). Bland därvid anförda synpunkter
må här framhållas följande.

Yad som särskilt karakteriserade det moderna kriget till lands, till sjöss
och i luften vore rörlighet och slagkraft. Dessa egenskaper vore oundgängliga
hos en försvarsmakt för att åstadkomma kraftkoncentration på rätt plats i
rätt tid och för att tillgodose det betydelsefulla överraskningsmomentet.
Den taktiska offensivens betydelse även under strategisk defensiv hade klart
belysts. Krigsförloppet utvisade, att det för länder med sjögräns och intressen
till sjöss utgjorde en fara att icke äga de stridsmedel, som erfordrades
för att effektivt bekämpa motståndaren till sjöss. Vid överskeppningsföretag
visade den stora insatsen av sjöstridskrafter på den anfallande sidan, att även
relativt begränsade, operativa sjöstridskrafter på den försvarande sidan bedömts
utgöra en fara, som måste kompenseras med mångdubbel överlägsenhet.
Samtliga erfarenheter pekade på att sjöförsvarets kärna måste utgöras av ett
antal lättrörliga och slagkraftiga operativa enheter, vilka i samverkan med
flygstridskrafter och med stöd av kustartilleri och mineringar förmådde bjuda
ett effektivt motstånd mot invasion samt skydda för krigföring och försörjning
erforderliga sjöförbindelser.

Överste Silfverberg har framhållit bl. a. följande synpunkter.

Kommittén har i sitt organisationsförslag icke funnit anledning framhålla
den avsevärda förändring i militärpolitiskt och strategiskt hänseende som
åstadkommits av luftkrigföringen mot hemorten. Efter andra världskrigets
erfarenheter -— främst vad gäller Japan och Tyskland — synes det uppenbart,
att en stormakt numera mycket väl kan tänkas tvinga en mindre stat med
svagt luftförsvar till underkastelse eller eftergifter med enbart luftkrig eller
hot härom. Särskilt synes detta möjligt, om det gäller eftergifter av begränsad
natur. För småstaternas del synes detta böra betecknas som den största principiella
förändringen av krigets natur sedan 1942 års försvarsbeslut.

Kontinuerliga flyganfall mot omsorgsfullt utvalda mål framkalla avgörande
resultat, om de riktas mot ett lands livscentra. Mest talande är måhända det
japanska väldets kapitulation såsom följd av flyganfall och blockad, långt
innan den planerade invasionen mot moderlandet kom till utförande. Ovannämnda
resultat uppnåddes i en kraftmätning mellan stormakter. Detta bör
uppmärksammas, då man bedömer en stormakts möjligheter att bekämpa cn
liten stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Erfarenheterna från kriget visa emellertid icke endast, att luftkrigföringen
mot hemorten på längre sikt nöter ut ett lands försvarskraft och försvarsvilja.
De visa även, att hårda slag från luften mot hemorten eller stridskrafterna i
ett krigs begynnelseskede kunna bli avgörande för krigets varaktighet och förlopp.
Erfarenheterna från Polens, Hollands, Belgiens, Erankrikes och Jugoslaviens
nedkämpande under det senaste kriget tala härvidlag sitt tydliga
språk. Det kanske mest talande exemplet på hur ryggraden i ett lands försvar
kan knäckas redan i krigets inledningsskede utgör det tyska angreppet mot
Jugoslavien. Detta inleddes med häftiga flyganfall mot bland annat mobiliseringsorter,
kommunikationer samt huvudstaden som centrum för politisk och
militär ledning, varigenom försvaret förlamades redan vid krigsöppnandet.
Verkningarna av de inledande flyganfallen kommo därför att i hög grad påverka
krigets fortsatta förlopp och varaktighet — omkring 10 dagar. De stridande
parternas markstyrkor voro i utgångsläget numerärt likvärdiga, men försvararens
voro ej tillräckligt tillgodosedda i materiellt hänseende och kunde endast
erhålla svagt flygskydd.

Silfverberg har ansett, att försvarskommittén med hänvisning till den
moderna luftkrigföringens betydelse bort uttala, att ett effektivt och i förhållande
till försvarsorganisationen i övrigt rätt avpassat luftförsvar -— häri
inräknat civilförsvarets luftskyddsuppgifter — numera utgjorde grundvalen
för en nations möjligheter att föra krig. Silfverberg har vidare funnit det stridande
mot krigserfarenheter och utvecklingstendenser att — såsom kommittén
föreslagit — beskära jaktflygets komplement inom luftförsvaret, luftvärnet,
och samtidigt ställa dess materielersättning på framtiden. Alla tecken tydde
på att man beträffande fj ärrluftvärnet hade att vänta ett successivt införande
av styrda raketprojektiler, ehuru dessa vapens detaljutformning för närvarande
tedde sig ganska oviss. Det vore icke rimligt att under sådana förhållanden
göra luftvärnets tekniska utveckling beroende av framtida mycket ovissa
engångsanslag. Luftvärnets successiva utveckling och övergång till förbättrade
eller helt nya vapen borde i stället säkras genom kontinuerliga materielersättningsanslag.
Med hänsyn till krigserfarenheterna och utvecklingstendenserna
hade kommittén icke till fullo beaktat luftförsvarets betydelse för
tryggande av övriga stridskrafters verksamhet och för skyddet av hemorten.

Silfverberg har vidare anslutit sig till kommitténs uttalande angående de
betydelsefulla förändringar, som den moderna invasionstekniken medfört för
försvaret. Invasionen kunde nu ske med större snabbhet än tidigare, vilket
sammanhängde med invasionsfarkosternas och de snabba truppernas utveckling
samt framför allt med luftlandsättningens tillkomst som en strategiskt
betydelsefull faktor. För försvarets del innebure detta skärpta krav på snabbhet
och rörlighet i vad gällde stridskrafternas förflyttning ej blott mot kuster
och gränser utan mot praktiskt taget varje del av landet.

Remissyttranden.

Krigsteknikens utveckling och det nutida kriget ha i remissyttrandena från
olika sidor ingående belysts. Med hänsyn till de förändringar av stor räckvidd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

som på detta område kunna konstateras eller förutses, och till den grundläggande
betydelse hithörande spörsmål ha för bedömningen av frågan om vårt
försvars utformning synes det påkallat att lämna en relativt utförlig redo
görelse för yttrandenas innehåll i förevarande avseende.

Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande framhållit, att ytterligare forskningsresultat
vunnits och nya utländska erfarenheter och uttalanden blivit
kända, sedan överbefälhavaren i mars 1947 avgav sin förutnämnda sammanfattning.
Utöver vad då framhållits om nya stridsmedel förtjänade följande
att uppmärksammas (återgives här i sammandrag).

Radar utvecklades ständigt. Behovet av motmedel bleve samtidigt allt
större och därvid hade störningsproblemet trätt i förgrunden.

Utvecklingen av fjärrvapnm tillmättes inom stormakterna den största betydelse,
och verksamheten på detta område kännetecknades av ett intensivt
vetenskapligt och tekniskt arbete på bred bas, vilket kunde beräknas småningom
föra fram till långt mera effektiva vapen än de nu allmänt kända.
Tyskarna hade vid andra världskrigets slut haft användbara fjärrvapen, V-l
och V-2, med räckvidder på 300—400 km. Precisionen hade dock till följd av
otillfredsställande styrningsmetoder varit mindre god. Med all sannolikhet
funnes redan nu bättre vapen, robotflygplan av V-typ, som skulle kunna nå
vårt land från kringliggande territorier. Förenta Staterna hade för närvarande
icke några långtgående projektiler, jämförbara med den tyska V-2 eller större,
men en experimentmodell av en typ med V-2:s dubbla räckvidd torde bli färdig
inom två till tre år. Om de första resultaten bleve lyckade, torde det dröja
omkring fem år, innan en sådan projektil kunde byggas i serie. Sovjetunionen
hade dock måhända kommit längre än Förenta Staterna på detta område. Pro
blemet att styra alla slags fjärrvapen med tillräcklig precision mot målet vore
svårt att lösa. Styrningen av framtidens mer utvecklade fjärrvapen torde
komma att ske med hjälp av radiovågor och därmed vore ett av de viktigaste
rnotmedlen, radiostörningen, givet. Fjärrvapen av V-2-typ med transoceana
räckvidder kunde beräknas vara färdiga för massproduktion först om 10—25 år.

Utvecklingen av fhjgmaterielen ginge vidare mot ökade hastigheter, längre
räckvidder, ökad operationshöjd (12 000—15 000 m) och större lastförmåga.
De reaktionsdrivna flygplanens toppfarter låge strax under ljudhastigheten,
vilket gåvc dem möjlighet att ingripa mot fjärrvapen av V-l-typ. En intensiv
forsknings- och försöksverksamhet påginge inom stormakterna för att överskrida
denna gräns. Seriebyggda flygplan med överljudshastighet beräknades
dock icke vara i bruk inom den närmaste 10-årsperioden. De tyngsta bombflygplanens
räckvidder uppgingo till 0 000 km. Genom reaktionsdrift kunde
bombflygplanens hastighet ökas, men samtidigt nedginge räckvidden. Transportflygplanens
räckvidder, lastförmåga och hastighet hade ökats. Övergång
till reaktionsdrift för dessa flygplan vore ej sannolik inom närmaste framtid.

De tekniska möjligheterna för luftlandsättning hade i hög grad ökats
genom förbättrade fallskärmar, som kunde användas vid större hastigheter
och som hade större bärkraft, genom glidplan, som kunde medföra större last,
även medeltunga stridsvagnar, samt genom anordningar på transportplan,
som medgåve landning på mindre och sämre fält än tidigare.

Flygplanens allt större hastigheter och ökade stigförmåga minskade allt
mera förvarningstiden och tiden för luftvärnets målföljning, eldledning och
eldgivning. Det nu gängse luftvärnets verkningsförmåga kunde höjas genom
ökad automatisering av pjäserna, förbättring av instrumenten samt införande
av radar och radartändrör. Salvpjäser för krutraketer hade redan under det
avslutade kriget använts för spärrskjutningar. Vätskedrivna, från marken

2—404 48 Bihav g till riksdagens protokoll 1948. / samt. Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

styrda och målsökande luftvärnsprojektiler kunde i framtiden få stor betydelse.
Mot de snabbaste robotprojektilerna kunde luftvärnet för närvarande
ej verka.

Flygplanens högre prestanda ökade även kraven på luftbevakning och jaktstridsledning.
Den optiska luftbevakningen måste redan nu kompletteras med
radar. I den mån anfallsflygets hastigheter närmade sig jaktflygets, bleve det
nödvändigt att skjuta fram radarstationerna längre eller att öka deras räckvidd.
Mot plan och projektiler med överljudshastigheter torde luftbevakningen
och jaktstridsledningen bli helt beroende av radar. Dennas effektivitet vore
i sin tur beroende av fiendens möjligheter att störa. De snabbaste robotprojektilerna
torde icke kunna nedskjutas från jaktplan, eftersom dessa projektiler
alltid kunde beräknas vara överlägsna i hastighet. Det aktiva försvaret mot
dessa projektiler måste därför syfta till att störa deras styrsystem eller att
med sannolikt komplicerade självstyrda projektiler träffa dem i banan.

Beträffande atombombernas användning och verkan kunde man vänta, att
det omfattande forskningsarbete, som nu påginge på många håll, komme att
leda till konstruktion av bomber med mångdubbelt större verkan än de hittills
använda. Åtgärder, som syftade till att förebygga antändning genom värmestrålning,
bleve då av ännu större betydelse än nu. Även mot dylika bomber
torde det dock vara möjligt att bygga effektiva skyddsrum. Hur långt utvecklingen
av atombomberna komme att gå, kunde i dag icke avgöras, liksom ej
heller i vad män de passiva skyddsmedlen kunde hålla jämna steg därmed. När
flertalet stormakter hunnit lösa problemet att framställa atombomber, kunde
icke förutses med säkerhet. Den av president Truman tillsatta luftförsvarskommittén
hade uttalat, att man icke kunde lita på att andra stater än Förenta
Staterna icke hade atomvapen i betydande antal i slutet av år 1952. Till denna
uppfattning hade även den svenska forskningsanstalten kommit. Problemet
att utnyttja atomenergien såsom drivkraft syntes ta längre tid att lösa än man
ursprungligen förmodat.

Vid framställning av atombomber eller användning av atomenergi som
kraftkälla uppstode dels radioaktiva biprodukter, dels en strålning, som kunde
göra en del vanliga ämnen radioaktiva. Man syntes därför ha anledning
att räkna med ett helt nytt stridsmedel, radioaktiva ämnen, utspridda på liknande
sätt som stridsgaser — i fast form, som vätska eller som gas. Den radioaktiva
strålningen kunde leda till döden eller medföra bestående eller långvariga
fysiologiska rubbningar. Medicinska metoder för behandling av skadade
vore ännu icke fullt utvecklade.

Radioaktiva ämnen kunde upptäckas med speciell apparatur. Skyddsrum
kunde konstrueras så, att de utestängde radioaktiv strålning och radioaktiva
ämnen. Någon metod att påverka det radioaktiva sönderfallet torde däremot
icke nu finnas, och det vore därför mycket svårt om ens praktiskt möjligt att
sanera ett med radioaktiva ämnen belagt område. Detta torde bli obeboeligt
för månader och måste därför fullständigt utrymmas.

Vid bakteriologisk krigföring användes organismer, som förorsakade
smittosamma sjukdomar på människor, djur eller växter, eller av dylika organismer
alstrade gifter. Enligt utländska åsikter skulle framställning av smittämnen
kunna ske i vanliga bakteriologiska och kemiska laboratorier till relativt
låga kostnader. Både själva forskningsarbetet och framställningen undandroge
sig sålunda kontroll av utomstående.

Smittämnen kunde spridas från flygplan eller robotprojektiler eller genom
sabotage. Motåtgärderna kunde bestå i indikering, sanering, vaccinering,
serumbehandling, isolering. Man borde räkna med att stormakterna nu skuUe
kunna föra ett bakteriologiskt krig.

Den tekniska utvecklingen av stridsgaser och underrättelser utifrån tydde

Kungl. Maj. ts proposition nr 206.

på att detta stridsmedel kunde bli använt i stor skala i ett kommande krig,
särskilt vid överraskande anfall. Nya stridsgaser med delvis andra verkningar
än de äldre samt nya gasbeläggningsmetoder, möjliggjorda genom flygets och
fjärrvapnens utveckling, kunde komma att ställa stora krav på gasskyddet, icke
minst inom civilförsvaret.

Infraröd strålning kunde icke uppfattas av det mänskliga ögat men kunde
i likhet med radar registreras på en bildskärm. Den kunde utnyttjas för spa
ning och skjutning i mörker utan synlig belysning, för strålkastare på fordon
samt för målsökningsapparatur på robotprojektiler.

De lätta pansar värnsvapnen hade under senaste tid ytterligare utvecklats,
varvid längre skottvidder, ökad precision och bättre verkan uppnåtts. Själva
vapnen vore enkla, lättillverkade och billiga, medan ammunitionen vore förhållandevis
tung och dyrbar. Underkalibrig ammunition kunde medföra ökad
genomslagsförmåga hos fjärrpansarvapen utan att vajrenvikten behövde ökas.
Förbättrade mintyper vore även att vänta. Möjligheterna att bekämpa pansarfordon
hade sålunda ökats. I vad mån dessa kunde få ökat skydd med hjälp
av lättmetall, konstmassor eller dylikt kunde icke nu förutsägas.

Parallellt med utvecklingen av de rekylfria pansarbekämpnings vapnen påginge
ett framgångsrikt arbete på konstruktion av grovkalibnga infanterivapen
med spränggranater.

Genom automatisering av artilleriet kunde större eldhastigheter uppnås.

Raketartilleri hade redan under kriget nått en betydande utveckling men
på grund av stor spridning, stark flarn- och rökutveckling, som röjde pjäsplatserna,
och avsevärda ammunitionsvikter kunde det åtminstone tills vidare
icke tänkas ersätta annat artilleri. Långskjutande artilleri av V-vapentyp
kunde även bli användbart.

Örlogsfartygens konstruktion anpassades dels med hänsyn till skyddet mot
moderna angreppsmedel, främst atombomber och radioaktiva gaser, dels med
hänsyn till nya fartygsburna vapen. Fartygens fart och aktionsradier komme
sannolikt att ökas. Experiment påginge för att på små fartyg — torpedbåtar —
ersätta nuvarande kolvmotorer med gasturbiner eller eventuellt reaktions
motorer. Större farter i undervattensläge torde komma att avsevärt öka
ubåtarnas verkningsmöjligheter.

Det svåra fartygsartilleriet kunde måhända komma att kompletteras med
eller ersättas av V-vapen. I Förenta Staterna utprovades för närvarande övervattensfartyg,
som vore speciellt byggda för långdistansraketer, och även
ubåtar kunde tänkas få sådana vapen.

Torpedernas fart, räckvidd och sprängverkan hade ökats. Styrbara, målsökande
torpeder för luft- eller undervattensgång torde i framtiden få stor
betydelse.

Överbefälhavaren har framhållit, att samtliga ovan berörda tekniska hjälpmedel
vore föremål för ingående studium inom försvarets forskningsanstalt,
hos de militära förvaltningsmyndigheterna samt inom de organ av olika slag,
som inom och utanför försvaret anlitades för militärtekniskt forsknings- och
utvecklingsarbete. På grund av våra begränsade resurser måste mera djupgående
forskningar och experiment koncentreras till områden, där vi hade
särskilt goda förutsättningar att lyckas eller där behovet framträdde särskilt
starkt. Andra områden undersöktes blott i den mån så ansåges erforderligt
för att icke farliga luckor skulle uppstå i vår kännedom om det nutida kriget.
Några aktuella frågor på detta område ha av överbefälhavaren belysts, såsom
atomenergiens utnyttjande, arbetet med raketvapen, robotvapen och reaktions -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

drivna projektiler eller farkoster, utnyttjandet av radar samt radiostyrning
och förbindelseteknik, motmedlen mot den teletekniska apparaturen, nya sprängämnen,
utveckling av stridsgaser, rök och dimma, brandmaterielfrågor, skyddet
mot bakteriologisk krigföring, utnyttjandet av infraröd strålning, utveckling
av vapentekniken samt fartygs- och flygmaterielen ävensom metoderna för
konservering av materielen i förråd. Överbefälhavaren har i detta sammanhang
betonat, att militär forsknings- och försöksverksamhet icke vore endast en
teknisk angelägenhet utan i minst lika hög grad en strategisk-taktisk.

Vid det militärtekniska utvecklingsarbetet gällde det enligt överbefälhavarens
mening icke endast att följa med i nyskapandet utan även att med utnyttjande
av krigserfarenheter, vetenskapliga framsteg och nya uppfinningar
förbättra redan existerande stridsmedel och stridsmetoder. De forskningsresultat
och erfarenheter, som hittills stode till buds, gåve underlag icke för
revolutionerande förändringar men väl för tekniska förbättringar, som i flera
fall skulle avsevärt höja effektiviteten och som efter hand borde genomföras.
Större förändringar droge emellertid stora kostnader. En liten stat, som icke
hade stormaktens resurser, måste i många fall nöja sig med det användbara
och avstå från det exklusiva. Av beredskapsskäl kunde vapen icke slopas utan
ersättning, även om de ej längre vore fullt moderna. Allra minst borde beprövade
stridsmedel och stridsmetoder vrakas för nyheter, vilkas värde icke
bestyrkts eller vilka ännu icke praktiskt utformats. Vi måste därför tills
vidare i stor utsträckning bygga på nuvarande grundval och söka följa med
utvecklingen genom partiella reformer.

Chefen för armén har i förevarande avseende anfört i huvudsak följande
synpunkter.

Även i andra världskrigets sista skede genomfördes lantoperationer på alla
krigsskådeplatser av arméer, som i stort sett i sig innefattade stridsmedel
och organisationsformer av hävdvunnen art. Det vore ej sannolikt, att man
redan inom kort hos oss komme till resultat, på vilka man kunde bygga en
radikal ombeväpning eller omorganisation av lantstridskrafterna. Till följd
härav måste de konventionella stridsmedlen och de organisationer i form av
truppförband o. s. v., som vore bärare av dessa, vidmakthållas tills så skett.

I fråga om luftvärnet hade enligt arméchefens mening utvecklingslinjerna
redan klarnat i vad avsåge möjligheter till verkan mot även hypersnabba flygplan.
Genom materiella förbättringar — utnyttjande av radar, moderna centralinstrument,
maskinriktning och fjärrstyrning av pjäser samt vissa betydelsefulla
förändringar av ammunition — funnes redan nu möjligheter att
åstadkomma mångdubbelt större verkan av luftvärnets eld. Lösningen av
frågan om ett praktiskt utnyttjande av robotprojektiler eller dylikt för luftmålsbekämpning
syntes däremot alltjämt vara avlägsen.

För att luftvärnet skulle kunna lösa sina viktiga uppgifter icke blott för
stridskrafternas operationsfrihet utan jämväl och icke minst för hemortens
skydd måste dess materiel ständigt stå på toppen av modernitet.

Särskild uppmärksamhet syntes böra ägnas stridsmedel av ny typ, närmast
raketvapen och robotprojektiler. Ett förstahandsobjekt för den fortsatta forskningen
på luftvärnets område borde vara motmedel mot robotprojektiler med

Kuugl. Maj-.ts proposition nr 206. 21

överljudshastighet, varvid ett medel kunde tänkas vara målsökande luftvärnsraketer.

Krigserfarenheterna visade artilleriets starkt ökade betydelse. Ingenting
hade framkommit, som talade mot att »konventionella» artilleripjäser för avsevärd
tid framåt komme att utgöra stommen i och huvuddelen av artilleribeväpningen.
En förskjutning mot mera tungt och långskjutande artilleri —
oftast i självgående lavettage — hade däremot gjort sig märkbar. Vapen av
såväl kortdistansrakettyp som lång- och fjärrskjutande typer (V-typer) syntes
dock inom en nära framtid ha nått en sådan utveckling och betydelse, att frågan
om deras inordnande i vårt artilleri kunde bli aktuell. En reducering av artilleriets
fredsorganisation kunde därför icke anses välbetänkt.

Även om utvecklingen beträffande pansrade stridsfordon vore svår att förutsäga
och utnyttjandet av projektiler med riktad sprängverkan mot pansar
otvivelaktigt medfört, att stridsfordonen blivit mera sårbara än tidigare, hade
detta, av föreliggande underrättelser från utlandet att döma, icke medfört, att
pansarförbandens värde ifrågasatts.

Möjligheterna till lufttransport av stridsvagnsförband hade ökat. En snabb
förstärkning av pansarvärnet vid alla truppslag vore därför oundgängligen
nödvändig. För det direkta närförsvaret syntes härvid en godtagbar lösning
under den närmaste tiden vara att förvänta i granatgeväret.

Utvecklingen beträffande den personliga beväpningen företedde vid alla
truppslag en tydlig strävan mot ökad användning av automatvapen. Med hänsyn
till den nutida stridens karaktär och hastigt skiftande lägen löpte alla
delar av arméstridskrafterna nu mera än förr risk att råka in i infanteristrider
av större eller mindre omfattning. En förbättring av den personliga beväpningen
vid alla truppslag och tilldelning av automatvapen till varje fordon
vore därför nödvändig.

Genom den nutida krigföringens karaktär med operationer på från varandra
långt avlägsna platser, snabba lägesförändringar och spridd gruppering måste
sambandet alltmera upprätthållas med signalmedel. Fn oerhörd utveckling
hade under kriget ägt rum på det teletekniska området. En höjning av signalmaterielens,
främst radiomaterielens, kvalitet och kvantitet vore därför nödvändig.

Det moderna kriget ställde krav på ökad rörlighet, ökad terrängframkomlighet
och ökad eldkraft hos krigsorganisationen.

Arméns nuvarande krigsorganisation motsvarade i många väsentliga avseenden
icke den senaste utvecklingen på krigskonstens och teknikens områden.
Den byggde snarast på erfarenheter från de första åren av andra världskriget.
I stort sett erbjöde vår nuvarande krigsorganisation bilden av ett efter
förhållandena inom olika delar av vårt land avpassat lokalförsvar, kompletterat
med rörliga stridskrafter av högre kvalitet. Arméchefen ansåge, att knappast
ens ett ekonomiskt nödläge kunde motivera ett kvarblivande vid nuvarande
materiella standard på sätt, försvarskommitténs förslag innebure.

Militärbefälhavaren för 7. militärområdet har framhållit, att det inför den
krigstekniska utvecklingen, med alltmera ökade möjligheter till flyganfall, luftlandsättning
och kustinvasion, vore omotiverat att minska våra stridskrafters
kvantitet. Ett anfall mot Sverige komme säkerligen att inledas med anfall av
förstklassiga flygförband, luftlandsättningstrupp av elitkaraktär med hypermodern
vapenutrustning samt, vid kustinvasion, av likaledes förstklassiga förband
med grundlig utbildning och väl försedda med effektiva vapen. Mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

dylika trupper vore ett försvar baserat främst på hemvärn eller på lokalförsvarsförband
av nuvarande art dömt att snabbt bryta samman. Det vore önskvärt
med förbättrad vapenutrustning för lokalförsvarsförband och hemvärn
samt nödvändigt, att dessa trupper under strid samverkade med talrika lättrörliga
och slagkraftiga fältförband. Dessa senare vore de enda trupper, som
kunde hållas någorlunda kvalitativt likvärdiga med en motståndare. Vidare
erfordrades, att särskilt de för strandförsvar insatta förbanden kunde stödja
sig på starka och tidsenliga befästningar.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har beklagat, att försvarskommittén
icke dragit ut konsekvenserna av lärdomarna från krigserfarenheterna.
Förslaget vittnade om en stelhet i vapentekniskt och organisatoriskt hänseende,
som kunde bli mycket svår att övervinna. Utvecklingen beträffande
raketvapen och fjärrvapen samt inom luftvärnet kunde ändra grundvalarna
för luftförsvaret. Det vore icke uteslutet, att genom denna utveckling jaktens
dominerande roll konnne att övertagas av luftvärnet. Ett effektivt pansarvärn
och minor erfordrades såsom motmedel mot stridsvagnar. Utvecklingen visade
nödvändigheten av ökning av artilleriet i stället för minskning. Genom underkalibrering
av artilleriet erhölles medel att bekämpa fientligt artilleri. Plats
inom organisationen för robotflyg och atombomber borde i tid förberedas.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har framhållit betydelsen av
forskning beträffande såväl nya stridsmedel och motmedel mot dessa som
modernisering och effektivisering av traditionella vapen. Det syntes oundgängligen
nödvändigt, att främst vårt svaga och delvis omoderna pansarvärn
och luftvärn genom nyanskaffning moderniserades och utökades. Man borde
bland annat undersöka möjligheten att skaffa en artilleristisk enhetspjäs på
bandlavettage, användbar såväl för pansarvärn och luftvärn som för vanlig
artillerield. Försök i sådan riktning påginge i Amerika. Särskilt betydelsefull
för Yl. militärområdet vore utvecklingen av krigföringen inom polarregionen.

Marinledningen har lämnat en omfattande utblick över sjökrigsmaterielens
sannolika framtida utveckling. Framtidsutblicken begränsades till den rent
tekniska sidan. Marinledningen har härom anfört i huvudsak följande.

Atomvapnets användning syntes för lång tid framåt vara bunden vid
någon form av flygburen atombomb eller reaktionsdriven bärare av atomsprängladdningen
och till sin karaktär komme atomvapnet att i princip förbli
ett huvudsakligen strategiskt vapen, ej lämpat för taktiskt bruk till sjöss.
Tänkbart vore dock, att dess användande mot en landstigningsoperation kunde
anses lönande. Skyddsmedel mot atomvapen vore att söka dels i bergrumsförläggning,
dels i åtgärder av fartygskonstruktiv och taktisk art, de sistnämnda
främst syftande till en lämplig spridning av skyddsföremålen. Genom
sådana åtgärder kunde uppnås i ena fallet fullt skydd, i andra fallet en begränsning
av totalförluster till endast ett fartyg för varje fälld atombomb.

Även om reaktion svapnens betydelse kunde förväntas bli stor, motiverade
deras karaktär en kritisk inställning till deras möjligheter att övertaga
det konventionella artilleriets roll. Reaktionsvapnen följde i stort sett två utvecklingslinjer:
de luftburna med för närvarande underljudshastighet och de
icke luftburna med sluthastigheter 2—3 gånger så stora som ljudets. Då hög
hastighet stode i motsatsförhållande till kraven på styrbarhet och precision,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.

komme de icke luftbuma reaktionsvapnen med sina stora hastigheter och räckvidder
att tillhöra de strategiska vapnen, medan de med måttliga hastigheter
kunde tänkas utvecklas till sjötaktiskt användbara vapen och i så fall övertaga
det svåra artilleriets plats. Sannolikheten för att reaktionsvapnen skulle ersätta
artilleriet vore störst för det svåra artilleriet, medan det medelsvåra allmålsartilleriet
tills vidare icke lämpligen kunde ersättas med reaktionsvapen. Däremot
erbjöde för våra förhållanden lufttorpeden en lovande utvecklingslinje
som komplement till det konventionella torpedvapnet.

Artilleriets egenskaper, främst dess goda precision, hade på alla utvecklingsstadier
givit det en obestridd rangplats bland sjökrigets vapen såväl
för strategiska som taktiska uppgifter. Inför den utveckling, som nu kunde
väntas, vore det sannolikt, att de strategiska uppgifterna i vissa fall kunde
komma att övertagas av reaktionsvapen. För de taktiska uppgifterna däremot
komme artilleriet att bibehålla sin ställning lång tid framåt. Artilleriets huvudproblem
vore därför att med bibehållen eller ökad effekt kunna svara upp
mot den ökning av målhastigheterna, som karakteriserade utvecklingen. De
tidsvinster, som uppnåtts med anlitande av radar, fjärrstyrd maskinriktning
och målföljning, automatiserad langning och laddning, fjärravfyring och ökad
utgångshastighet, vore redan nu mycket stora. Av särskild betydelse vore denna
utveckling för htftvärnet.

Torpedvapnets utveckling följde i princip samma linjer som artilleriet.
Med anlitande av effektivare torpedmaskinerier syntes torpedfarter på omkring
60 knop på kortare distanser möjliga inom en nära framtid eller ock en räckviddsökning
med upp till 200 %. Viktigare än farten vore dock frågan om
torpedens styrning, varvid utvecklingen fört fram till den fjärrstyrda och målsökande
torpeden, mycket svår att undvika genom undanmanövrer av målfartyget.
Avståndsinitiering av sprängladdningen vidgade torpedens träffmöjligheter
och verkningsområde. Som komplement till vattentorpeden kunde
lufttorpeden erbjuda fördelar med sin omkring 10 gånger högre fart och helt
bestrykande bana. Medan dess verkan riktade sig mot fartygens övervattensdelar
och därför i första hand vore av nedhållande karaktär, komme vattentorpeden
att bibehålla sin ställning som destruktivt vapen.

An ti ubåts vapen hade under kriget fått ökad betydelse och undergått
stark utveckling i avseende på såväl de spanande och målsökande hjälpmedlen
som sjunkbombmaterielen. Sjunkbombvapnet hade sitt tidsproblem koncentrerat
till sjunkhastigheten, som ökats 3 ä 4 gånger genom raketdrift under
vattnet. Massverkan medelst salvskjutning, avståndständning och förbättrade
eldledningsanordningar hade fört sjunkbombvapnet in på en utvecklingslinje,
som kunde föra det fram mot precisionsvapnens klass.

Min vapnet vore det bland sjökrigets vapen, som måhända undergått den
starkaste karaktärsändringen, vilken främst hänförde sig till sättet för minans
tändning. Den tidigare erforderliga kontakten mellan mina och fartyg vore
ej längre nödvändig, sedan olika former av fjärrpåverkad utlösning tillkommit.
Härigenom mångfaldigades minans verkningsområde, verkan mot målet ökades,
varjämte olika typer av utlösningsfördröjning försvårade minsvepningsarbetet,
gjorde det mera tidsödande och tvingade till ett ständigt utexperimenterande
av nya svepmetoder, vilka i sin tur ställde ökade krav på svepfartygens
typutformning, antal och kvalitet.

Flygvapnets samverkan med sjöstridskrafterna krävde för sin taktiska
ledning från fartygen en i deras stridsledningsorganisation ingående flygledningsorganisation.

Ännu förelåge icke några konkreta underlag för bedömning av fartygstypernas
framtida utformning. Stor ovisshet omgåve exempelvis frågan,
huruvida reaktionsvapnens användbarhet på fartyg i framtiden komme att

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ligga på det strategiska eller taktiska planet. Denna frågas lösning bleve i
stor utsträckning avgörande för de framtida flottornas typsammansättning,
taktiska uppträdande och uppgiftsområde. Tankegångar av detta slag syntes
ligga bakom vissa amerikanska uttalanden, vari skisserats en förutsedd typdifferentiering
med starkt strategiskt inslag. Strategiska uppgifter för sjöstridskrafter
vore i och för sig intet nytt. Det nya låge i att fartygsburna
vapen, bättre lämpade för detta ändamål än de konventionella, förutsattes
komma att stå till förfogande. Konsekvensen bleve, att vissa fartygstyper
ersattes med eller delvis omvandlades till strategiska typer, medan andra för
utsattes kvarstå som taktiska fartygstyper, nämligen kryssaren med konventionellt
artilleri eller tunga raketvapen, jagaren och ubåten, den senare även
i strategisk version.

Ehuru avpassad efter amerikanska flottans uppgiftsområde vore denna prognos
av stort intresse även för en jämförande bedömning av vår flottas framtida
typutveckling. Prognosen överensstämde sålunda nära med marinledningens
uppfattning om utvecklingen av våra operativa sjöstridskrafters sammansättning.
Flottans uppgift kunde emellertid för vårt vidkommande principiellt
begränsas till taktisk verksamhet och flottan kunde alltså vara sammansatt av
taktiska fartygstyper. Förutom de operativa sjöstridskrafterna erfordrades
även andra enheter, bland vilka minsveparna vore de viktigaste.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att han kunde ansluta sig till vad försvarskommittén
anfört rörande luftkrigföringens roll i ett nutida krig men
därutöver ville inskärpa, att de enligt krigserfarenheterna mest betydelsefulla
nya dragen i detta hänseende vore följande:

1) Luftkrigföringen mot hemorten kan, såväl med som utan atombomber,
framkalla krigsavgörande resultat, utan att invasion behöver tillgripas. Mot
medlet häremot är ett dag- och nattjaktflyg — tillräckligt talrikt för att täcka
de viktigaste anfallsriktningarna och tillräckligt uthålligt för att icke nedkämpas
alltför snabbt — stött av luftbevakning och luftvärn ävensom ett välorganiserat
och personalkrävande civilförsvar. (Exempel: Tyskland 1944—45,
Japan 1945).

2) Luftanfall mot huvudstad, kommunikationer och mobiliseringseentra
såsom krigsöppning kunna lamslå motståndskraften även hos en till synes
stark militärmakt, om beredskapen är låg och luftförsvaret svagt. (Exempel:
Jugoslavien 1941).

3) Kustinvasion och gränsinvasion kunna icke igångsättas eller med framgång
genomföras, förrän den anfallande nedkämpat den försvarandes jaktflyg.
Ett väl organiserat och lett jaktflyg med erforderliga reserver kan icke nedkämpas
utan betydande kraftinsats av flyg och tidsödande operationer. (Exempel:
England 1940, Normandie 1944.)

4) Luftinvasion är en sannolik betvingelsemetod. Den kan bli ytterst farlig,
om den icke mötes främst med jaktflyg och därefter — om erforderligt — med
lättrörliga trupper på marken. Den torde icke igångsättas så länge ett aktivt
jaktflyg existerar. (Exempel: Kreta 1941, Västeuropa 1944—45.)

5) Lantstridskrafter ha i regel icke varit i stånd att föra ett segt och uthålligt
försvar, om de samtidigt anfallas på marken och i luften utan att
fiendens flyg bekämpas i luften. (Exempel: Polen 1939, Västeuropa 1940,
Stilla Havet 1944—45.) Endast då terrängen varit särskilt gynnsam, har
undantag härifrån förekommit. (Exempel: Finland 1939, Italien 1944.)

6) Sjöstridskrafter ha, om de utsatts för ohämmade fientliga flyganfall,
satts ur stridbart skick eller icke kunnat utnyttja sin operationsförmåga, till
och med om de varit överlägsna fiendens sjöstridskrafter. Sjöförbindelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ha för afl vara, skyddade måst tryggas av både sjö- och flygstridskrafter.
(Exempel: Medelhavet 1941—43, Stilla Havet 1941—45.)

7) Åttackflyg är ett verksamt medel i försvaret mot gränsinvasion och kustinvasion,
om det skyddas av jaktflyg. (Exempel: Kanalhamnarna 1940, NordAfrika
1942, Stilla Havet 1943.)''''Frånvaron av attackflyg på försvarssidan
innebär stora lättnader och stor tidsvinst för den anfallande. (Exempel: Norge
1940, Normandie 1944).

8) Flygspaning är nödvändig för planläggning av alla operationer och
förebyggande av strategisk och taktisk överraskning.

9) Undsättningsexpeditioner till allierade ha tagit tid att besluta, organisera
och genomföra. Otillräckligt luftförsvarade sådana ha katastrofalt misslyckats.
(Exempel: Norge, Grekland.) Då det rått brist, på flygstridskrafter
och angriparen varit stark i luften, har hjälpen helt uteblivit. (Fixempel: Frankrike
1940.)

Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål har
chefen för flygvapnet anfört i huvudsak följande.

Det vore en vanlig misstolkning av krigserfarenheterna, att de polska, holländska,
belgiska och franska flygvapnens ringa verkan och uthållighet under
det senaste kriget kunde tjäna som bevis för att^ även ett svenskt flygvapen
snabbt skulle sopas bort, kanske redan från krigsutbrottet. Man förbisåge
härvid, att förstnämnda länders flygvapen — ehuru numeriskt icke oansenliga

— i fråga om sammansättning och ledning icke motsvarat moderna krav. De
hade fått karaktären av bivapen till armén med spaning och samverkan på
slagfältet till huvuduppgifter. De hade därför saknat enhetlig ledning och
varit splittrade på arméns större operativa enheter. Flygvapnen hade också
överraskats under låg beredskap och hade icke vidtagit betryggande anordningar
för skyddad krigsbasering. De försvarande lantstridskrafternas uthållighet
inför det kombinerade trycket från luften och marken blev obetydligt

— från 5 till 38 dagar i de anförda exemplen. Ett väl sammansatt och lett
flygvapens uthållighet framginge i stället av slaget om England 1940. Det
engelska jaktflygets linjestyrka var ej större än att en motsvarande skulle
kunna uppnås inom ett svenskt försvar, som — i jämförelse med ett stormaktsflyg
— däremot ej behövde belastas med något dyrbart bombflyg.

Utvecklingen efter kriget visade, att stormakterna byggde vidare på krigserfarenheterna.
I Förenta Staterna lades tonvikten på en strategisk luftflotta
med långtgående bombplan för atombomber och andra bomber jämte eskortjaktförband.
Flygvapnet avsåges skola fördubblas från 1947 till 1949. I Storbritannien
bibehölles det strategiska bombflyget som flygvapnets kärna samtidigt
som man genom teknisk effektivering av jaktflyget och dess ledning beredde
sig på att motstå en offensiv från kontinenten. I det brittiska försvarsprogrammet
hade bibehållandet av flygvapnets organisation och slagkraft i
fråga om angelägenhetsgrad placerats näst efter den tekniska forskningen,
före flottan och armén. I Sovjetunionen utbyggdes ett strategiskt bombvapen.
Inom alla stormakterna övades speciellt luftinvasioner och byggdes härför avsedda
trupptransportplan med avsevärt högre kapacitet än tidigare.

Slutsatsen härav bleve, att ett kommande krig i ännu högre grad än andra
världskriget komme att kännetecknas av operationer i luften. Förhållandena
vore sfi. förändrade i förhållande till 1941, då vår nuvarande försvarsordning
utformades, att beteckningen »omvälvande» vore väl på sin plats.

Då införandet av reaktionsdrift ginge i snabbare takt vid jaktflyget än vid
bombflyget, hade skillnaden i prestanda mellan dessa båda flygslag ökats.
Därest,''försvararen hade ett tillräckligt, starkt reaktionsjaktflyg, hade därför
hans möjligheter att föra ett framgångsrikt försvar ii v en ökats. Samtidigt hade

Kungl. Alaj:ts proposition nr 206.

möjligheterna att genom offensivt uppträdande nedkämpa detta jaktflyg minskat,
såvida angriparen icke ägde mycket närbelägna baser för sina reaktionsjaktförband.
Dessa fördelar på försvarssidan komme att avtaga, då bombtorbanden
bleve reaktionsdrivna, vilket beräknades vara allmänt genomfört först
mot tioårsperiodens slut. Jaktflyget beräknades även framdeles vara det utslagsgivande
försvarsmedlet i luftkrigföringen.

Då försvarskommittén framhållit ovissheten i fråga om den militärtekniska
utvecklingen, torde den — vad luftkrigföringen beträffar — främst ha avsett
robotvapnens framtida användning och betydelse. Beträffande dessa vapen
påginge utvecklingsarbete inom alla stormakter. Detta hade likväl ej hindrat,
att flygvapnen alltjämt organiserades med flygförband för strategisk offensiv
och för offensivt stöd vid invasioner. Härav följde oavvisliga krav på ett
tillfredsställande jaktflyg hos den försvarande, oavsett vilka försvarsmedel
som kunde komma att befinnas lämpligast mot robotvapen. Robotvapen av
A l-typ med underljudshastighet bekämpades för övrigt på samma sätt som
bombplan. Robotvapen av Y1 typ med överljudshastighet vore ännu mycket
långt från sin tekniska lösning. Robotvapen av V2-typ kunde under överskådlig
tid icke bekämpas i luften utan måste mötas med anfall mot baserna.
Sådana anfall kunde utföras endast av bomb- eller attackförband.

Ett starkt jaktflyg vore därför första förutsättningen för framgång även i
ett endast uppehållande försvar i ett nutida krig och så syntes komma att vara
fallet inom överskådlig tid. I en modern krigsmakt, vars uppgift vore strategisk
defensiv, erfordrades därjämte såväl attack- som spaningsflyg.

Chefen för flygvapnet har i fortsättningen skisserat de enligt hans uppfattning
sannolika huvuddragen av ett framtida anfallskrig, i vilket första hindret
att övervinna för angriparen vore ett starkt luftförsvar, och därvid betonat
flygvapnets utslagsgivande betydelse för det totala försvaret.

Chefen för flygvapnet framhåller vidare, att de sannolika följderna av att
försumma motmedlen mot eu angripares luftkrigföring kunde bli nedbrytande
icke blott för stridskrafterna utan även för hela samhällsmaskineriet och folkets
försörjning såväl under kriget som måhända många år efter krigets slut.
Luftanfall i ett krigs inledningsskede mot huvudstaden, administrativa centra
i landsorten, järnvägarna och kraftförsörjningen kunde lamslå den centrala
och lokala ledningen av det civila och militära försvaret, omöjliggöra nödvändiga
civila och militära transporter och förorsaka kaos i den civila försörjningen
och den militära mobiliseringen samt i utrymningsarbetet. Samtidigt
som krigsförberedelsernas planenliga genomförande förhindrades, försvårades
övergång till improviserade åtgärder i motsvarande syfte, då ledningscentra
och signalförbindelser förstörts. Härtill komme angrepp mot stridskrafterna
och deras baser. Krigsmaktens möjligheter att motstå en invasion bleve väsentligt
reducerade redan innan en sådan påbörjats.

Därest angriparen icke eftersträvade en snabb invasion, komme luftanfallen
mot hemorten att fortsätta som huvudsaklig betvingelsemetod. Anfall komme
härvid att riktas mot bland annat storstäder, viktigare järnvägar, som hölles
kontinuerligt avbrutna, samt mot kraftförsörjningen, som sattes ur funktion.
Kraven på reparations- och röjningsarbeten komme att ställa civilförsvaret
inför olösliga uppgifter. Såväl befolkningens som krigsmaktens uthållighet
bleve kort i jämförelse med vad förhållandet skulle vara, om anfallen i regel
kunde mötas i luften. — Om snabb ockupation åsyftades, torde invasion
igångsättas parallellt med fortsatta luftanfall mot kommunikationer och försörjning.
I brist på aktivt luftförsvar kunde de avsedda invasionsområdena
genom luftanfall isoleras från tillförsel utifrån och försvararens stridskrafter
kunde nedkämpas del efter del, utan att han kunde föra fram rörliga reserver.

Här angivna vådor av ett svagt luftförsvar kunde visserligen reduceras, om

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

den politiska och militära beredskapen mot anfall vore så hög, att krigsmakten
och civilförsvaret mobiliserats och utrymning skett i god tid. Möjligheterna
för såväl hemorten som stridskrafterna att hålla ut måste dock bli relativt
små, om angriparens flyg redan efter kort tid bleve i stand att operera utan
hänsyn till försvarande flyg. Kostnader, som nedlagts på invasionsförsvaret,
kunde visa sig vara till föga nytta, om luftförsvaret försummats sa mycket, att
enbart angriparens luftanfall kunde framtvinga avgörandet.

Flygförvaltningen har belyst, hur man inom stormakterna ser på utvecklingen
i stort genom att hänvisa till en utredning, som i Förenta Staterna
verkställts av en av presidenten tillsatt luftförsvarskommission och vars resultat
framlagts i en rapport i början av innevarande år. Kommissionen, som
bestått av fem civila ledamöter och haft presidentens direktiv att se problemet
ur vidast möjliga synvinkel, hade utarbetat sin rapport efter hörande av
bland annat representanter för alla tre försvarsgrenarna. Enligt flygförvaltningens
mening hade man i Förenta Staterna väsentligt bättre möjligheter än
här i landet att förutsäga den sannolika militärtekniska utvecklingen. Den
amerikanska kommissionens rekommendationer ginge bland annat ut på att
anslagen till flygvapnet (utom marinflyget) i förhållande till innevarande
budgetår skulle ökas med cirka 45 % under 1948 och cirka 90 ^ undei 1949.
Den föreslagna anslagsökningen för marinflyget vore av liknande storleksordning.

Beträffande den flygtekniska utvecklingen har flygförvaltningen på grundval
av flygteknikens nuvarande ståndpunkt samt de utvecklingstendenser, som
kunna iakttagas, ställt följande prognos för den närmaste tioårsperioden i
vad avser bemannade flygplan.

1. Inom cirka 5 år: .

Alla jaktflygplan äro reaktionsdrivna med maximihastigheter, som alltmer
närma sig ljudhastigheten och troligen komma att liggå inom omiådet 1 000

1 150 km/tim. . ,

Bombflygplan av tyngre typer äro fortfarande sannolikt propelierdnvna med
maximihastighet sannolikt inom området 700 750 km/tim. och med opera tionshöjd

upp till cirka 12 000 m.

2. Inom cirka 10 år:

Av jaktflygplan torde framkomma några olika huvudtyper, av vilka ioljande
bedömas sannolika.

a) Jaktflygplan av extrem interceptortyp (för ortsförsvar) med maxiniihastigheter
för vissa typer över ljudhastigheten upp till storleksordningen
1 500 km/tim. Vissa typer jaktflygplan torde ha såväl reaktionsmotor som
raketmotor, den senare för tillsatsdrivkraft bland annat under stigning och då
maximihastighet erfordras. Sannolikt framkomma jämsides även typer med
enbart raketmotor och som följd härav mycket kort flygtid. Operationshojden
torde uppgå till minst 15 000 m eller däröver för båda typerna.

b) Eskort-jaktflygplan av tyngre typ med reaktionsmotorer och relativt
lång flygsträcka för eskort över långa distanser. Maximihastigheten torde för
dessa fortfarande ligga under ljudhastigheten, sannolikt i området 1 000—
1 150 km/tim. Operationshöjden torde uppgå till cirka 15 000 m eller möjligen

däröver. . , ,

Bombflygplan torde efter hand komma att utrustas med reaktionsmotorer och
få maximihastigheter av storleksordningen 900—1 000 km/tim. och operationshöjd
av minst 12 000 in, möjligen närmare 15 000 m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

^ lygiörvaltningen har i anslutning härtill framhållit, att utvecklingen av
n)''a flygplantyper kontinuerligt påginge inom landet för att man skulle kunna
hålla jämna steg med utvecklingen utomlands. En förutsättning för konstruktion
av högvärdiga, moderna krigsflygplan vore dock tillräckliga forskningsresurser
och en intensivt bedriven flygteknisk forskning.

Flygförvaltningen har därefter gått in på frågan om nya vapen och
framhållit, hurusom vid andra världskrigets slut i Tyskland hade utvecklats
robotvapen till sådan teknisk ståndpunkt och i sådan omfattning, att de
redan då hade betydelse för krigföringen. Inom stormakterna lades för närvarande
stor vikt vid arbetet på detta område och betydande anslag avsåges
föi ändamålet. Beträffande utvecklingstendenserna har flygförvaltningen
vidare anfört i huvudsak följande.

I fråga om robotvapen för offensiva ändamål tydde vad som vore känt av
utvecklingen utomlands på att de robotflygplan, som kunde väntas vara i
tjänst under de närmaste 5—10 åren, komme att flyga med hastighet lägre än
ljudets och sannolikt ej över 1 000 km/tim. De komme därför att vara mycket
mera sårbara för snabba jaktflygplan än bemannade bombflygplan, vilket berodde
på deras begränsade fart och oförmåga att göra undanmanövrer ävensom
på frånvaron av defensiv beväpning. Detta förhållande, som kraftigt
understrukits av nyssnämnda amerikanska kommission, visade att under de
närmaste 5—10 åren det säkraste motmedlet mot robotflygplan vore moderna,
snabba och väl beväpnade jaktflygplan. Den amerikanska kommissionen hade
även framhållit, att bemannade bombflygplan under överskådlig tid komme
att vara det viktigaste och för den angripne farligaste medlet i en strategisk
luftkrigföring.

Beträffande robotvapen för defensiva ändamål nedlades utomlands
mycket arbete på utveckling av styrda raketdrivna luftvärnsprojektiler,
vilka i jämförelse med nuvarande luftvärnsartilleri avsåges få större träffsannolikhet,
större verkan av det enskilda skottet samt större räckvidd. Ännu
funnes emellertid såvitt känt ingen typ utvecklad till praktisk användbarhet
och det kunde ej heller förutsägas, när så kunde bli fallet, Detta sammanhängde
med de många svåra problem, som måste lösas i fråga om dessa luftvärnsprojektilers
styrning. Härtill komme, att deras styrsystem kunde förutses
bli utsatt för störning av olika slag. Det måste sålunda fastslås, att det
enda effektiva och tillförlitliga motmedlet i luftkriget allt fortfarande utgjordes
av jaktflyg. När styrda raketprojektiler komme att utvecklas, torde de
i första hand kunna utföras som flygplanburna typer och sålunda utgöra en förstärkning
av jaktflygplanens beväpning. Problemen beträffande styrning
m. m. bedömdes nämligen i detta fall icke vara så svårlösta som för markbaserade
styrda luftvärnsprojektiler.

Det nyssnämnda gällde bekämpning av robotflygplan med hastighet avsevärt
under ljudhastigheten. Mot robotprojektiler av typen V 2 med hastighet
långt över ljudhastigheten funnes allt fortfarande intet annat motmedel
känt än bekämpning av utskjutningsbaserna m. m. För bekämpning av utskjutningsbaser
och styrstationer vore för närvarande attackflyg det enda vapen
som kunde insättas.

Beträffande utvecklingen av robotvapen inom landet gällde sålunda som
huvuduppgifter dels att skaffa sådan erfarenhet av robotvapen, att effektiva
motmedel kunde framställas, dels att komplettera i första hand jakt- och
attackflyg samt luftvärn med sådana vapen för att öka försvarets effektivitet.
Eget forsknings- och utvecklingsarbete torde vara av stor betydelse, enär möj -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 206. 29

ligheterna att erhålla kännedom om utländska robotvapens konstruktion självfallet
vore begränsade.

Problemen vid arbetet på robotvapen vore i hög grad likartade för olika
typer, oavsett användningsändamål, varför man i stor utsträckning måste
anlita samma forskningsanstalter, industrier etc. De aerodynamiska och konstruktiva
problemen vore sålunda i stor utsträckning desamma, varjämte lik
artad styrapparatur kunde bli användbar för flera olika typer. Det vore sålunda
klart, att utvecklingsarbetet i varje fall måste bedrivas i intim samverkan
mellan berörda försvarsgrenar och andra parter. Många skäl talade för
att utveckling av likartade typer sammanfördes under ledning av en försvarsgren,
som besutte den mesta expertisen och största erfarenheten på området.
Enär aerodynamiska, konstruktions- och styrningsproblem av liknande
art som för flygplan förelåge beträffande de flesta robotvapen, talade starka
skäl för att sammanföra en stor del av nämnda utvecklingsarbete under flygvapnet.
I detta sammanhang kunde anföras, att i Förenta Staterna all forskning
och utveckling i fråga om robotflygplan och robotprojektiler utfördes
under amerikanska flygvapnets ledning och ansvar, oavsett inom vilka försvarsgrenar
nämnda vapen avsåges skola användas. Motsvarande förhållande
gällde i England.

Arméförvaltningen har framhållit att begränsningen i våra ekonomiska
möjligheter och forskningsresurser samt i vår industriella kapacitet på vissa
områden måste för vårt vidkommande leda till en annan målsättning för den
krigstekniska utvecklingen än vad fallet vore inom en stormakt. Med hänsyn
till den intensiva forskningsverksamhet, som nu bedreves inom stormakterna,
måste man vid ett krigsutbrott inom den närmaste tiden räkna med att nya
vapen av olika slag komme att tagas i bruk. De nya stridsmedlen komme av
naturliga skäl att hos stormakterna erhålla en utformning främst i offensivt
syfte. För den stat, vars försvarsmakt vore avsedd för strategisk defensiv,
kunde arbetet på att skapa skydd mot nya anfallsvapen i form av aktiva motmedel
och passiva åtgärder komma att träda i förgrunden. Ett omfattande
forsknings- och försöksarbete måste pågå för att genom förbättringar och
kompletteringar höja effektiviteten av arméstridskrafternas utrustning. Principiellt
nya stridsmedel, som toges i bruk av stormakterna, borde icke a priori
förutsättas skola ingå även i ett litet lands krigsmakt och därmed möjligen
mer eller mindre radikalt förändra dennas struktur. Det förhållandet, att stormakterna
innehade eller komme att anskaffa ett flertal nya vapen med starkt
ökad förstörelseverkan, vore icke tillräcklig anledning att radikalt omskapa
vårt försvars organisation eller beväpning. Utveckling och förbättring av
stridsmedlen skedde med olika hastighet för skilda slag av stridsmedel.
Ämbetsverket ville poängtera kravet på moderniseringsåtgärder för höjande
av luftvärnets effektivitet.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har anmärkt, att försvarskommittén icke
beaktat de konsekvenser, till vilka (ten krigstekniska utvecklingen ledde för
militärsjukvårdens del. Exempelvis atombomber, raketvapen, reaktionsdrivna
projektiler eller farkoster kunde förväntas i ett framtida krig medföra en
ökning av avtalet patienter med helt andra och svårare skador än man hittills
haft att räkna med. Till följd av de moderna förstörelsemedlens stora räck

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vidd bleve det nödvändigt att samtidigt på en mängd olika för angrepp utsatta
platser omhändertaga sårade och snabbt befordra dem till vårdanstalter.
Med hänsyn till riskerna för bakteriologisk och kemisk krigföring med massinsjuknande
som följd måste förutses nya, utomordentliga krav på sjukvårdens
kapacitet. En stor del av sjukvården måste förläggas i bergrum, varjämte
erfordrades organiserande av omfattande vetenskaplig forskning. En
ny och allsidig utredning om militärsjukvårdens organisation vore ofrånkomlig
och borde snarast ske med anlitande jämväl av militärmedicinsk expertis.

Försvarets forskningsanstalt har framhållit, att den tekniska utvecklingen
redan före utgången av de närmaste tio åren kunde leda till krav på en genom
gripande omvandling av vårt försvar, ehuru tillräckliga skäl icke syntes föreligga
att nu frångå gällande grundprinciper för dess uppbyggnad. Tekniska
resurser funnes i vårt land för icke obetydliga förbättringar av beväpning och
utrustning inom stora delar av vår krigsmakt. I princip vore det riktigast att
vidtaga erforderliga reformer efter hand som forskning, studier och försök
gåve anledning härtill. Forskningsanstalten har vidare framlagt vissa synpunkter
på utvecklingen beträffande signal- och radarmateriel, radiotekniska
motmedel, infraröd strålning, robotvapen, sprängämnen, stridsgaser, atombomber,
radioaktivt gaskrig och bakteriologisk krigföring i huvudsaklig överensstämmelse
med de av överbefälhavaren angivna.

Statens organisationsnämnd har påtalat, att försvarskommittén efter att ha
lämnat redogörelse för den vapentekniska utvecklingen mot bakgrunden av
andra världskrigets erfarenheter likväl föreslagit en försvarsorganisation
grundad på förhållanden, som rådde före det sista världskriget.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit, att med
krigsteknikens nuvarande utveckling landets totala värnkraft i största möjliga
utsträckning måste tagas i anspråk för att kunna avvärja ett fientligt angrepp.
I detta totala försvar inginge såsom grenar i första hand krigsmakten och
civilförsvaret. Det militära och civila försvaret måste emellertid underbyggas
av den övriga samhällsverksamheten (hälso- och sjukvård, rättsväsen, socialvård,
säkerhetstjänst m. in.). Med hänsyn till krigsteknikens utveckling och
nödvändigheten av att vid ett överraskande anfall på mycket kort tid bringa
upp försvaret till största möjliga effektivitet måste förberedelser redan under
fredstid vidtagas på försvarets samtliga områden. Brister i beredskapen på
enstaka väsentliga punkter kunde få ödesdigra följder för försvaret i dess
helhet.

överståthållaräm betet har betonat betydelsen av luftförsvaret, här taget i
dess vidsträcktaste betydelse från jaktflyg och luftvärn till erforderliga åtgärder
för att varna och skydda civilbefolkningen. I den mån någon av de i
luftförsvaret ingående delarna, vilka utgjorde oskiljaktiga komplement till
varandra, försvagades, innebure detta i motsvarande grad en minskad möjlighet
för de övriga delarna att möta fientliga luftanfall eller förminska deras
skadeverkningar. Det vore därför betänkligt att försvaga flygvapnet och
luftvärnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att den krigstekniska utvecklingen
ej tilläte ett försvagande av vår försvarsorganisations effektivitet. Detta omdöme
gällde även civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har efterlyst fasta grunder för gränsdragningen
och samarbetet mellan det militära och civila försvaret.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit det märkligt, att försvarskommittén
med hänsyn till det nutida krigets totala karaktär icke berört civilförsvaret.
En försvagning av den militära organisationen måste medföra ökade
krav på civilförsvaret.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har understrukit vikten av utökad
forskningsverksamhet på det militära området och inom de forskningsgrenar,
som eljest ägde betydelse för försvaret, atomenergiforskning ej att förglömma.
Länsstyrelsen har vidare påtalat, att civilförsvaret ej berörts av försvarskommittén.
För bedömande av det totala försvaret borde samordnade utredningar
rörande det militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska krigsberedskapen
ha gjorts.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett, att den krigstekniska utvecklingen
och det allmänna läget icke inbjöde till beskärningar. Förhoppningen
om en uppbyggnadsperiod under ett utbrutet krig vore mer vansklig nu än förr.

B Sveriges militärpolitiska läge.

I överbefälhavarens förut omförmälda, den 31 mars 1947 till försvarskommittén
överlämnade sammanfattning ingår ett av utrikesministern granskat
och godkänt avsnitt om Sveriges militärpolitiska läge. Överbefälhavaren har
däri framhållit, att vårt lands läge sett ur militärpolitisk synpunkt främst
finge sin karaktär av den nya maktfördelning och maktgruppering i världen,
som vuxit fram efter andra världskriget, samt av den nya organisation för
fredens bevarande, som skapats i form av de Förenta Nationerna. En utförlig
redogörelse för överbefälhavarens synpunkter härutinnan återfinnes i försvarskommitténs
betänkande å s. 24—SO.1 Till denna redogörelse torde här få hänvisas.

Försvar skommittén.

För egen del har försvarskommittén begränsat sig till följande uttalande.

Den ovisshet om utvecklingen av det internationella läget, som rådde vid den
tidpunkt, då överbefälhavaren framlade sina nyssnämnda synpunkter på frågan,
har icke sedan dess blivit skingrad. Även om man i förevarande sammanhang
icke kan bortse från de strävanden efter fred och säkerhet, som äro företrädda
inom Förenta Nationerna, äro dock de senaste årens erfarenheter av det internationella
samarbetet icke ägnade att inge någon optimism beträffande den
framtida utvecklingen. Situationen karakteriseras framför allt av den ömse 1

Se även den tryckta upplagan av sammanfattningen (»Vårt framtida försvar. Överbefälhavarens
förslag.») 8. 58 tf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

sidiga misstron mellan vissa av stormakterna och av den omständigheten, att
betydande delar av stormakternas stridskrafter alltjämt äro under vapen.
Emellertid anser sig försvarskommittén i likhet med överbefälhavaren icke i
rådande motsättningar mellan stormakterna finna grund för någon tro på eu
omedelbar krigsfara. Vid sidan av de stora svårigheter, med vilka man för närvarande
har att kämpa i olika delar av världen, torde de psykologiska faktorerna
härvidlag verka såsom återhållande moment. Möjligheterna till en avspänning
synas svåra att nu överblicka. Det sätt, varpå Tysklands problem
löses, kommer härvid otvivelaktigt att öva ett betydande inflytande i ena eller
andra riktningen.

Ehuru försvarskommittén icke tilltror sig att förutsäga utvecklingen på
det utrikespolitiska området, har kommittén vid utformandet av förevarande
förslag utgått från den förutsättningen att nu rådande motsättningar icke
skola leda till öppen konflikt och att, trots dagens läge, återuppbyggnadsarbetet
i de krigshärjade länderna skall kunna bidraga till att utjämna motsättningarna
samt att härigenom väg skall banas för en fredsperiod av icke
alltför obetydlig längd. Kommittén har dock icke kunnat bortse från möjligheten
av en stormaktskonflikt, i vilken även vårt land, trots sin önskan att
upprätthålla en sträng neutralitet, på grund av sitt geografiska läge kan
riskera att bli indraget. Att i en sådan situation stora krav komme att ställas
på vårt försvar ligger i öppen dag.

I de vid betänkandet fogade särskilda yttrandena ha vissa synpunkter
på det militärpolitiska läget anförts. Sålunda har kommittéledamoten Ewerlöf
med hänvisning till kommittémajoritetens uttalande om en fredsperiod av
icke alltför obetydlig längd förklarat sig anse det nuvarande läget i världen
icke berättiga till att en sådan förutsättning lades till grund för en försvarsorganisation,
avsedd att gälla under 10 år framåt. Även om någon omedelbar
krigsfara icke kunde anses föreligga, syntes inga säkra hållpunkter finnas
för att nu bedöma, huruvida utvecklingen under 10-årsperioden kunde väntas
gå emot krig eller fred. Den nuvarande tidpunkten tedde sig föga ägnad för
beslut om en ny, långsiktig och till inskränkningar syftande försvarsplan.
De begränsningar, som just nu kunde tvinga sig fram, borde givas allenast
tillfällig karaktär.

Generalmajor Backlund har ansett, att den förutsättning rörande utvecklingen
på det utrikespolitiska området, från vilken kommittén utgått vid utformandet
av sitt förslag, för närvarande icke vore för handen. Enligt hans uppfattning
förelåge allvarliga risker för att den utrikespolitiska spänningen
skulle kunna utlösa en stormaktskonflikt redan inom den närmaste tioårsperioden,
mot vars slut svagheterna i den av kommittén för armén föreslagna
krigsorganisationen komme att göra sig starkt gällande. Det ovissa utrikesläget
syntes snarare mana till återhållsamhet i fråga om organisatoriska
ingrepp.

Överste Bonde har framhållit, att den arbetshypotes om en fredsperiod av
icke alltför obetydlig längd, som kommittén lagt till grund för sitt vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 2U6.

arbete, i stort sett endast uttryckte naturliga önskningar, som hystes av varje
fredsälskande människa. Den faktiska utvecklingen hade allt starkare framhävt
motsättningarna mellan öst och väst och begränsningen i Förenta Nationernas
möjligheter. Den allmänna tendensen innebure stegrad risk för att
världen kunde delas i två mot varandra stående block. Ingen hade med sakligt
underlag kunnat peka på någon utjämning av de faktiska motsättningarna.
Den vitt spridda krigströttheten och inre svårigheter icke minst av ekonomisk
natur angåves i stället allmänt som de huvudsakliga fredsgarantiema. Man
borde då beakta, att krigströttheten kunde få återverkningar, som för vår del
icke vore enbart gynnsamma. Den verkade självfallet fredsbevarande, om en
aggression väntades leda till en lång och kraftförödande strid med oviss utgång.
Men den gjorde också folken ovilliga att ingripa i konflikter, där de
egna intressena ej syntes vara direkt hotade. Detta förhållande kunde en
stormakt, som ville förbättra sina strategiska positioner, utnyttja för isolerade
aktioner mot svaga småstater.

Bonde har vidare anfört, att försvarskommittén även i viss mån syntes dela
den av honom utvecklade uppfattningen. Kommittén hade sålunda uttalat, att
det internationella läget ännu ej stabiliserats, varför försvarets effektivitet
under de närmaste åren icke borde påtagligt försvagas. Motsättningarna, de på
många håll pyrande oroligheterna, som ofta närmade sig inbördeskrigets karaktär
och som lätt kunde blossa upp till öppen konflikt, samt den alltjämt olösta
frågan om Centraleuropas fred, allt syntes mana till att ännu något se tiden
an, då det gällde större organisatoriska förändringar i syfte att inskränka
vårt försvar. Sveriges läge mellan öst och väst vore i själva verket nu allvarligare
än vad det varit under den långa tid vi åtnjutit fred. Under inga omständigheter
hade Bonde kunnat finna en sådan politisk stabilitet, att man därpå
skulle kunna grunda ett nedrustningsprogram, som omfattade de närmaste tio
åren och sträckte sina verkningar ännu längre in i framtiden.

Den utrikespolitiska utvecklingen hade sålunda enligt Bondes mening icke
skapat de förutsättningar för fredens bevarande, som enligt försvarsministerns
av riksdagen gillade direktiv skulle vara för handen, om organisationen skulle
beskäras.

Även försvarskommitténs mera optimistiska förutsättning hade, enligt vad
Bonde vidare framhållit, sin starka begränsning. Det vore rimligt att antaga,
att efter någon tid såväl krigströtthet som ekonomiska svårigheter komme att
övervinnas. Därmed hade även de av kommittén angivna, nu mest betydelsefulla
fredsbevarande krafterna upphört att verka. Uteslutet vore icke, att de
kunde ersättas av andra sådana, måhända verksammare och varaktigare, men
det vore även tänkbart, att nationernas återvunna kraft komme att inriktas på
att med våld lösa tvistefrågorna. Utvecklingen kunde i dag omöjligen förutses
och bristen på överblick borde ej ersättas med önsketänkande. Vad vi än
önskade, så kunde tiden efter den beräknade fredsperioden uppenbarligen
medföra allvarliga risker för länder som Sverige.

Ehuru Bonde icke ansåge, att man av det utrikespolitiska läget kunde draga

3—104 48 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

så optimistiska slutsatser som försvarskommittén, menade han dock, att fred
vore sannolikare än krig under de närmaste åren. Men risken för krig funnes
och den bleve större i samma mån som vi bleve svagare.

Konteramiral Encson har ansett, att försiktigheten bort bjuda kommittén
att vid utformandet av sitt förslag icke utgå från förutsättningen av en kommande
»fredsperiod av icke alltför obetydlig längd».

Ericson har särskilt framhållit, att östersjöinloppen i händelse av krig mellan
stormakterna kunde komma att bli en strategisk brännpunkt. Detta skärpte
kravet på att svenska sjöstridskrafter måste kunna utgångsgrupperas i både
Östersjön och Västerhavet.

Erfarenheterna från beredskapen visade, att flottan, i första hand de operativa
styrkorna, utgjorde en viktig fredsbevarande faktor samt att sjöstridskrafterna
kunde snabbt omställas från freds- till krigsförhållanden.

Av Ericson i yttrandet framförda förslag beträffande marinen avsåge endast
att bibehålla densamma vid den minimistyrka, som erfordrades under förutsättning,
att kommitténs relativt optimistiska syn på det politiska läget och
dess framtida utveckling visade sig riktig. En skärpning av läget måste ovillkorligen
medföra åtgärder, som ginge utöver förslaget.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren, som ansett det vara en allvarlig brist i kommitténs framställning,
att icke även den utrikespolitiska utvecklingen under sommaren och
hösten 1947 värdesatts och att inga slutsatser dragits av densamma, har riktat
uppmärksamheten på några väsentliga drag i den senaste tidens utveckling.

I den del av Europa, som stode under rysk kontroll, hade det ryska inflytandet
stärkts, varvid de olika ländernas kommunistiska grupper vid sidan av
de ryska militära och diplomatiska organen spelat en huvudroll. Den militära
kontrollen hade genom tvångsvis införd likriktning kompletterats med en
politisk kontroll, som måste anses innebära en konsolidering av det sovjetryska
inflytandet så att detta bleve oberoende av om sovjetryska trupper
stode i länderna eller icke. Hand i hand därmed hade gått dels en mer eller
mindre hastigt genomförd anslutning till det kommunistiska ekonomiska
systemet, dels en allt närmare ekonomisk anknytning till Sovjetunionen. Slutligen
hade en tydlig strävan framträtt att med varandra närmare förbinda de
sovjetdominerade staterna i en slavisk union. Även utanför den ryska intressesfären
hade aktiviteten ökats. Så hade fallet varit i Grekland samt i Italien
och Frankrike.

Betydelsefullt vore, att såsom en ersättning för den under andra världskriget
upplösta kommunistiska internationalen en ny internationell partisammanslutning
bildats under benämningen Kominform, till vilken förutom de
östliga staternas partier även de kommunistiska partierna i Italien och Frankrike
anslutits.

Även om man fortfarande icke kunde tala om ett utpräglat politiskt och
militärt västblock på samma sätt som om ett östblock, så avtecknade sig dock
allt tydligare en sammanslutning av stater under en alltmera målmedveten
amerikansk ledning. Trumandeklarationen den 12 mars 1947 hade följts av
Marshallplanen, vilken redan börjat förverkligas i syfte att understödja
Europas ekonomiska återuppbyggande under samverkan mellan de till planen
anslutna staterna. Genom målmedvetna amerikanska åtgärder hade Grek -

Kungl. Maj: Is proposition nr 206.

land och Turkiet fått politiskt och direkt militärt stöd, det senare i form av
materiel, ekonomisk hjälp och militära rådgivare. Amerikanska protester
mot vissa politiska händelser inom den ryska intressesfären hade blivit utan
resultat. Den amerikanska statsledningen hade emellertid på olika sätt energiskt
gjort gällande, att den icke komme att tolerera en rysk expansion utanför
denna sfär, under vilka former den än framträdde. Amerikas Förenta
Stater hade framställt sig som beskyddare för stater utanför östblocket mot
en eventuell aggression. Till den amerikanska maktgruppen hade vid sidan
av det brittiska statsförbundet Frankrike och Beneluxgruppen allt tydligare
anslutit sig. På den amerikanska dubbelkontinenten hade under Förenta
Staternas ledning utformats ett försvarssamarbete, som kunde få växande betydelse
för framtiden.

Klarläggande för den omvälvning, som ägt rum i amerikansk uppfattning,
vore det enhälliga förslag om allmän värnplikt i fred, som i maj 1947 överlämlats
till president Truman av en av denne tillsatt kommitté.

De utrikespolitiska motsättningarna hade under det gångna året satt sin
prägel på den rad av konferenser, vid vilka representanter för de motsatta
grupperingarna mötts. Så blev fallet vid utrikesministerkonferenserna i
Moskva och London, vid konferensen om Marshallplanen i Paris —- utan att
dock det fortsatta arbetet på planens utformning därigenom hindrades —
samt vid olika FN-sammankomster. Viktigare än den alltmera hetsiga tonen
i meningsutbytena och de skarpa anklagelserna vore, att länge eftersträvade
överenskommelser icke kunnat träffas. Den för Europas återuppbyggnad viktiga
uppgörelsen om en tysk fred hade icke kunnat nås. Det enda betydelsefulla
FN-beslutet, vilket gällde Palestina, hade vunnits utan Storbritanniens anslutning
och hade utlöst blodiga oroligheter.

Över huvud taget hade väpnad kamp fortsatts eller utlösts på många håll.
Förutom i Grekland och Palestina fördes öppna strider i främre och bortre
Indien samt i fjärran Östern, där de ökat i omfattning. I Korea, som vore delat
mellan ryssar och amerikaner, hade alltjämt ingen uppgörelse kunnat komma
till stånd om återupprättande av en självständig regering för hela landet.

Denna serie konflikter, vilkas allvarliga utrikespolitiska innebörd ej finge
undanskymmas av att de till formen vore inbördeskrig, hade icke nämnvärt
påverkats av Förenta Nationerna; endast i förspelet till en nyligen träffad uppgörelse
i Nederländska Indien hade FN deltagit. I själva verket hade det
senaste årets händelser bekräftat och understrukit analysen i försvarsförslaget
i mars 1947 av FN:s begränsade möjligheter. Icke heller det på utrikesminister
Max-shalls initiativ tillkomna ständiga interimsutskottet för fred och säkerhet,
den s. k. lilla församlingen, i vilken alla medlemsstater kunde vara representerade,
kunde härutinnan medföra någon ändring, enär de avgörande besluten
dock alltid måste fattas av rådet, där den under detta år så ofta brukade vetorätten
alltjämt kunde oinskränkt nyttjas.

De allt tydligare framträdande utrikespolitiska motsättningarna hade kompletterats
genom militära beredskapsåtgärder. Det nyligen i Förenta Staterna
tillkännagivna budgetförslaget upptoge också ökade anslag till krigsmakten.
I Sovjetunionen hade de organiserade militära styrkorna minskats något
genom hemförlovning, men icke desto mindre vore lan t- och flygstridskrafterna
vida talrikare än motsidans. På ömse sidor arbetades intensivt på den fortsatta
militärtekniska utvecklingen.

I vår omedelbara närhet rådde alltjämt praktiskt taget militärt vacuum.
Våra grannländers kvarstående militära svaghet och Skandinaviens strategiska
betydelse vid en världskonflikt vore alltjämt en källa till allvarlig oro. Finlands
politiska och militära situation, med bland annat en framskjuten sovjetrysk
bas vid Porkala, påverkade Sveriges läge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utvecklingen under det gångna året innebure ingen principiell förändring
av läget, sådant det återgivits i överbefälhavarens strategiska studie. De redan
förut existerande motsättningarna hade skärpts och riskerna för krig hade
ökats.

Motsättningarna hade framträtt allt tydligare under den korta tid, som förlupit,
sedan försvarskommittén avgav sitt betänkande. Till bestyrkande härav
åberopades uttalanden av utrikesminister Bevin och den amerikanska luftförsvarskommittén.
Den sistnämnda hade i januari 1948 bland annat anfört: »Det
kan hända någonting sådant som att man snubblar in i ett krig och vi måste
därför vara beredda på krig även under den närmaste tidsperioden.»

De krafter, som vore ägnade att motverka krigströttheten, hade vuxit i
styrka och utsikterna till politisk, ekonomisk och ideologisk utjämning av motsättningarna
hade försvagats. Sannolikheten av en fredsbefrämjande insats
genom Förenta Nationerna hade minskats. Ehuru sannolikheten icke kunde
sägas bestämt tala för att freden skulle komma att brytas under den närmaste
tiden, kunde man icke bortse från att riskerna för väpnad konflikt vid en närmare
tidpunkt hade ökats. Den tid, under vilken man kunde räkna med att
fred vore sannolikare än krig, vore icke längre än att sådana begränsningar av
försvaret måste undvikas, som skulle försvåra en upprustning. Allra minst
syntes läget i världen nu vara sådant, att det kunde jämställas med den situation,
i vilken enligt statsmakternas direktiv justeringar nedåt i gällande krigsorganisation
kunde komma i fråga. En effektiv krigsmakt komme under den
framtid, som vi nu kunde överblicka, att vara en grundförutsättning för att
Sveriges regering skulle kunna åt vårt folk bevara frihet och fred.

Chefen för armén har påpekat, att Sveriges militärpolitiska läge försämrats
genom det sista världskriget och ytterligare försämrats under den tid försvarskommittén
arbetat. Motsättningarna mellan de två världsmakterna, Amerikas
Förenta Stater och Sovjet-Unionen, hade än mera skärpts. De på senhösten
1947 strandade förhandlingarna i London, förhållandena i Tyskland samt det
labila läget i Grekland och Främre Orienten gåve besked härom. Det vore
visserligen oriktigt att med utgångspunkt från dessa hänvisningar a priori
utgå från att ett n}dt världskrig omedelbart stode för dörren, men det vore
enligt arméchefen icke försvarligt att grunda en försvarsorganisation på förhoppningen
om en längre fredsperiod. Det vore därför oriktigt att nu inleda
reducering av våra försvarskrafter. En liten stat kunde genom att vara beredd
på en strid till det yttersta väl hävda sin neutralitet. Det vore därför oriktigt
att nu göra avkall på kravet, att varje vapenför man i värnpliktsåldern skulle
kunna deltaga i rikets försvar.

Marinledningen har ansett tiden nu icke vara mogen att fastlåsa försvarsorganisationen
vid en tioårsplan, som ginge ut på att på lång sikt minska densamma,
samt därvid särskilt hänvisat till det allmänna politiska läget i världen,
vars utveckling knappast infriat de förhoppningar, som vid andra världskrigets
avslutande ansåges motiverade. Ännu vore ej fred sluten mellan de huvudkrigförande,
och förhållandet mellan de under kriget allierade öst- och västmakterna
hade utvecklats därhän, att det karakteriserats såsom »det kalla
kriget». Tidsläget vore sålunda icke ägnat att inbjuda till ens teoretiska beslut
om en nedskrivning av vår militärorganisation i en särdeles oviss framtid.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att den flygtekniska utvecklingen,
trots att de kolvmotordrivna bombplanens aktionsradie avsevärt ökats, skärpt

Kungl. May.ts proposition nr 206.

luftkrigföringens krav på framskjutna baser. Detta motiverades främst av att
den som ville framföra bombplan till fientligt område behövde jaktbaser för
eskort, medan den som försvarade sig mot bombplan eller robotar behövde
framskjuten luftbevakning och slutligen den som ville framsända robotar behövde
framskjutna radiostyrstationer, tills vidare även relativt framskjutna utskjutningsstationer.
Skandinaviska halvön komme därför att vara åtråvärd i
ett framtida krig.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har funnit försvarskommitténs
bedömande av det militärpolitiska läget egenartat. Trots att detta utgjorde
grunden för försvarsorganisationens utformande, syntes kommittén dock ha undvikit
ingående diskussioner på detta område. Kommitténs optimistiska hänvisning
till att återuppbyggnadsarbetet skulle kunna bidraga till att utjämna motsättningarna
mellan väst och öst ställdes, enligt militärbefälhavarens mening,
i en säregen belysning genom Londonkonferensens strandande, kampen kring
Marshallplanen och de tydliga åtstramningarna i drabantstaterna i öster. Slutligen
anfördes, att det säkerligen hade varit till fördel, om kommittén närmare
utvecklat innebörden av uttalandet om att vårt land på grund av sitt geografiska
läge kunde bli indraget i en stormaktskonflikt och att härvid stora krav
komme att ställas på vårt försvar. Denna tanke borde därefter ha fasthållits
under utarbetandet av betänkandets huvuddel.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ansett de händelser i utrikespolitiskt
avseende, som inträffat sedan försvarskommittén avgav sitt
betänkande, ha ryckt bort villkoret »fredens bevarande», som varit en förutsättning
för justering av 1942 års försvarsbeslut. Frågan om Tysklands framtid
ingåve betänkligheter i sådant avseende.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har instämt i överste Bondes
särskilda uttalande i denna del.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har framhållit, att frågan om
Tysklands framtid lösts på ett sätt, som minskat möjligheterna för avspänning.
Eftersom försvaret enligt försvarskommittén avsetts successivt minskas under
de närmaste tio åren, skulle det bli avsevärt försämrat vid en tidpunkt, då det
kanske bäst skulle behövas.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har delat den starkt kritiska
inställning, som intagits av kommittéledamoten Ewerlöf och överste Bonde
i fråga om kommitténs bedömande av det militärpolitiska läget. Det världspolitiska
läget hade sedan den tidpunkt, då betänkandet avgavs, undergått en
påtaglig försämring. Själva grundvalen för kommitténs förslag förefölle därför
nu än mera ohållbar än förut.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har framhållit, att utsikterna för en
fredlig framtid icke ljusnat, sedan försvarskommittén avgav sitt betänkande.
Tvärtom gåve utvecklingen på det utrikespolitiska området anledning till ökad
oro beträffande möjligheten till fredens bevarande, vilket måste beaktas då
det gällde att fatta beslut om försvarets utformning.

Kommerskollegium har i likhet med Sveriges industriförbund och Sveriges

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

redareförening, vilka av kollegiet beretts tillfälle yttra sig i ärendet, understrukit
att förhoppningarna på avspänning i det internationella läget och utjämning
av intressemotsättningarna mellan stormaktsgrupperna, vilka måhända
varit berättigade vid tiden för andra världskrigets avslutande, alltmera
försvagats. Motsättningarna hade efter det kommittén avgivit sitt betänkande
i själva verket ytterligare skärpts. Det vore därför ej försvarligt att i nu rådande
farofyllda läge utforma en försvarsorganisation från förutsättningen av
en fredsperiod av icke alltför obetydlig längd. Försvarskommittén hade ju även
själv i sådan grad kringgärdat sina slutsatser med förbehåll, att dess förslag
i själva verket vore starkt villkorliga.

Överståthållarämbetet har ansett den utrikespolitiska situationen vara en
annan och sämre än den, på vilken man ännu vid krigsslutet ansett sig ha anledning
kunna hoppas. Försvarskommittén hade vid utformandet av sitt förslag
utgått från att en fredsperiod av icke obetydlig längd kunde väntas. Detta uttalande
vore snarare en önskan än ett på objektiva fakta grundat konstaterande,
efter vilket vi kunde inrätta vårt försvar. Enligt ämbetets förmenande
borde vi vid utformandet av försvarets organisation i stället räkna med möjligheterna
av en väpnad konflikt mellan olika stormaktsintressen. 1 den offentliga
diskussionen hade man ganska allmänt utgått från icke blott att vårt land
vid en väpnad konflikt måste till den grad befinna sig i själva oroscentrum,
att det knappast kunde undgå att bli indraget i krig, utan även att det i händelse
av angrepp från den ena sidan hade att räkna med snar hjälp från den
icke angripande parten. Intressemotsättningarna i världen hänförde sig
emellertid icke i första hand till Norden utan till andra delar av världen. Till
följd därav vore vårt lands läge knappast så utsatt som man syntes böjd att
antaga. Skulle Sverige komma att indragas i en konflikt, bleve det sannolikt
av rent strategiska orsaker och på det sättet, att den ena av två varandra motsatta
maktgrupper, som antingen skulle anse sig ha möjlighet att med Sverige
som plattform lättare rikta ett angrepp mot den andra parten eller också icke
helt litade på Sveriges förmåga och vilja att tillräckligt kraftigt värna sig mot
kränkningar av dess neutralitet, handlade efter principen att hellre förekomma
än förekommas.

Länsstyrelsen i Gotlands län har med hänsyn till läget ute i världen — såvitt
länsstyrelsen kunde bedöma avsevärt skärpt sedan försvarskommittén
avgav sitt betänkande — framfört de starkaste betänkligheter mot ett genomförande
av det föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett kommitténs karakteristik av det
militärpolitiska läget sakna bärkraft. Vissa uttalanden av kommittén gåve anledning
understryka, hur mycket lättare det vore att framdeles skriva ned försvarsanstalter,
om läget lättade, än att bygga upp dem, om läget skärptes.
Sveriges nu mer utsatta läge och ovissheten rörande den framtida politiska
utvecklingen gjorde förhoppningen om en uppbyggnadsperiod under ett utbrutet
krig mer vansklig än förr.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört, att kommitténs förslag, be -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 2U(i.

dömt mot bakgrunden av det rådande utrikespolitiska läget och vårt lands
för närvarande mer än tillförne utsatta militära läge, lämnade utrymme för
undran i åtskilliga avseenden.

Centralstyrelsen för de svenska reservojjicersfärbunden har ansett, att
dagens läge i fråga om den militärpolitiska utvecklingen näppeligen erbjöde
underlag för annat än kortfristiga bedömanden. Den påtalade misstron mellan
vissa stormakter hade avsevärt ökats sedan den tidpunkt, då kommittén gjorde
sitt bedömande.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har framhållit, att ett av överbefälhavaren
i betänkandet återgivet uttalande, att ett starkt svenskt försvar
tjänade icke blott det egna landets syften utan hela världens och utgjorde den
kanske verksammaste insats, som vårt folk kunde göra för fredens sak, vore
värt allt beaktande och förtjänt att spridas i vida kretsar.

Tjänstemännens centralorganisation har anfört, att den utveckling av den
utrikespolitiska situationen, som ägt rum på den senaste tiden, syntes mana
till den yttersta försiktighet i fråga om antaganden rörande längden av innevarande
fredsperiod.

Sveriges lantbruks förbund har anfört, att den internationella utvecklingen
under efterkrigstiden präglats av starka motsättningar och intressekonflikter.
Förhoppningarna om att de gemensamma kraftansträngningarna efter den
slutliga segern skulle avlösas av ett samarbete med fredliga mål hade icke infriats.
I stället hade den politiska spänningen och den ömsesidiga misstron
lett till en strävan hos de ledande makterna att politiskt och militärt utvidga
och trygga sina egna intressesfärer. Sveriges geografiska och militärpolitiska
läge syntes i denna situation innebära betydande risker. På grund härav
syntes det förbundet angeläget, att den blivande försvarsorganisationen genom
rationalisering och förbättring av den tekniska utrustningen bleve så uppbyggd,
att den inrymde största möjliga effekt.

C Målsättningen för krigsmakten.

Överbefälhavaren har i sin förut berörda sammanfattning anfört vissa synpunkter
beträffande den målsättning, som borde uppställas för krigsmakten.
Härutinnan torde få hänvisas till försvarskommitténs betänkande s. 31—32.1
För sammanhangets skull torde dock här få erinras om några huvudpunkter
i överbefälhavarens framställning.

Vid en brytning mellan stormakterna bleve den närmaste uppgiften för
vår krigsmakt att vara ett stöd för svensk neutralitetspolitik. En förutsättning
för att svensk neutralitet skulle respekteras vore, att krigsmakten vore organiserad
och grupperad för att försvara Sveriges självständighet.

För att få en fast grund för fastställandet av målen för våra försvarsförberedelser
borde vi räkna med den farligaste situation, som syntes möjlig.
Självfallet måste krigsmakten organiseras så, att en ändamålsenlig gruppering
för försvar i samtliga tänkbara fall bleve möjlig.

1 Se även den tryckta upplagan av sammanfattningen s. 126 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vi måste räkna med att i händelse av krig en angripare kunde insätta
mycket överlägsna stridskrafter mot vårt land. Våra försvarsförberedelser i
fred och vår strategi i krig måste vara sådana, att förutsättningar skapades
för att erhålla militärt understöd. Svensk krigföring måste vid fientligt aniall
gå ut på att vinna tid, så att understödsaktioner från annan sida hunne
genomföras. Av mycket stor betydelse bleve därför, att huvuddelen av våra
stridskrafter icke utsattes för förintande begynnelsemotgångar samt att förbindelserna
åt andra sidan hölles öppna.

En strategisk defensiv, som syftade till fiendens fördröjande, måste tilllämpas.
Med hänsyn till styrkeförhållandena bleve det nödvändigt att samla
styrkorna till vissa områden, där försvaret gjordes starkare än inom andra.
En strategi av denna art kunde medföra, att delar av vårt land efter kraftigt
motstånd successivt måste uppgivas. Motståndet måste där fortsättas i det
»fria krigets» former.

Vår krigsmakt måste vara utformad för att genom ett segt djupförsvar
vinna tid. En svensk krigsmakt, organiserad för att möta angrepp mot
Sverige, kunde enligt överbefälhavarens mening säkert även ställa upp de
styrkor, som medlemskapet av Förenta Nationerna komme att kräva,

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har i förevarande avseende anfört följande.

Försvarskommittén kan i stort sett ansluta sig till de synpunkter, överbefälhavaren
i förevarande hänseende anfört. En förutsättning för att våra
försvarsanstalter skola kunna fylla sin freds- och frihetsbevarande uppgift
är att de, i den mån de icke genom sin blotta tillvaro förmå att verka återhållande
på angrepp mot vårt lands integritet, kunna bjuda en angripare ett
verksamt motstånd. Med hänsyn härtill måste stridskrafterna organiseras
på sådant sätt, att de kunna möta ett anfall, från vilket håll det än kommer,
och att en omgruppering av dem alltefter det aktuella läget vid en konfliktrisk
kan äga rum. Vidare måste försvarsorganisationen vara skickad att motstå
en överrumpling, som syftar till att förhindra stridskrafternas mobilisering
och förflyttning, och försvaret mot invasion kunna anpassas efter den
moderna invasionsteknikens möjligheter till överraskning.

Även om våra personella och ekonomiska resurser sätta en gräns för våra
möjligheter att bygga upp ett försvar, som utan bistånd utifrån skulle kunna
på längre sikt hålla stånd mot en angripande stormakt, böra dock försvarsanstalterna
utformas så, att angriparen i det längsta förhindras få fast fot
på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd.
I sistnämnda syfte måste bland annat lokalförsvarsförband och hemvärn
— med utnyttjande av olika landsdelars speciella terräng- och kommunikationsförhållanden
och stödda på befintliga befästningar och hinderanordningar
samt verkställda förbindelseförstöringar — kunna ingripa
omedelbart vid en överraskande invasion. Härigenom ernås den tidsvinst, som
erfordras för att fältförbanden skola hinna ingripa, innan den invaderande
kunnat säkra sin ställning och förbereda sin fortsatta framryckning. Där
en ockupation icke kan förhindras, bör motståndet kunna fortsättas såväl
aktivt av partisanförband som passivt från civilbefolkningens sida i syfte att

Kungl. Maj ds proposition nr 206.

bjuda segt motstånd. Försvarssystemets utformande efter här angivna riktlinjer
synes så mycket mera betydelsefullt som en angripande stormakt kan
tänkas ha särskilt intresse av att sätta sig i besittning av en viss exempelvis
såsom bas för flygstridskrafter lämplig landsdel men däremot icke finna tillräcklig
anledning att ockupera landet i övrigt.

Försvarskommittén räknar med att en för ovan angivna uppgifter organiserad
krigsmakt även bör kunna fylla de krav, som vårt medlemskap i Förenta
Nationerna kan komma att ställa.

I de vid kommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena ha,
delvis med syftning på kommitténs förslag om en begränsning av försvarsorganisationen,
i huvudsak följande synpunkter framlagts.

Generalmajor Backlund, har framhållit, att ur riksförsvarets synpunkt borde
såsom mål vid ett organisationsövervägande uppställas kravet på att skapa
arméstridskrafter av en mot vårt lands ytvidd och dess strategiska läge svarande
kvantitet med fullt modern utbildning, organisation, beväpning och
övrig utrustning. I sin målsättning för landets krigsmakt, framhålles vidare,
hade kommittén understrukit att våra stridskrafter måste organiseras på ett
sådant sätt, att de kunde möta ett anfall från vilket håll det än komme samt
att försvarsanstalterna borde utformas så, att angriparen i det längsta förhindrades
få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet behövde
uppgivas utan segt motstånd. När kommittén i besparingssyfte bland annat
valt vägen att minska arméns krigsorganisation, måste det betecknas som anmärkningsvärt,
att detta skett utan att beräkningar gjorts, huruvida de föreslagna
arméstridskrafterna vore tillräckliga för att kunna lösa de uppgifter
kommittén i sin målsättning angåve. Strategiska beräkningar rörande utnyttjandet
av i enlighet med kommitténs förslag reducerade arméstridskrafter
visade klart, att dessa icke försloge till att lösa de uppgifter, som svarade
mot den av försvarskommittén gjorda målsättningen. Då denna målsättning
icke syntes böra begränsas, exempelvis därigenom att delar av landet avsåges
skola uppgivas utan segt motstånd, syntes det nödvändigt, att sådana ändringar
vidtoges i det av kommittén framlagda härordningsförslaget, att den
nuvarande armékrigsorganisationen till sin omfattning i huvudsak kunde bibehållas
och landets totala personella värnkraft därigenom bättre utnyttjas.
Med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan mål och medel i
försvarskommitténs förslag vore det nödvändigt, att av de av kommittén till
indragning föreslagna förbanden fältinfanteriregementena med erforderliga
understödsförband samt huvuddelen av de lokalförsvarsförband, som organiserades
av infanteriet och luftvärnet, kvarstode i arméns krigsorganisation.

Överste Bonde har anfört bland annat, att försvarskommitténs förslag till
begränsningar av försvaret icke byggde på strategiska överväganden. Kommittén
hade icke framlagt någon utredning om landets behov av stridskrafter
och de krav, som måste ställas på deras kvantitet och kvalitet. De strategiska
konsekvenserna av förslaget hade icke utretts. Målsättningen vore riktig,
men det måsto med skärpa hävdas, att medlen icke anpassats efter målet.
Yi måste redan vid försvarets nuvarande omfattning och styrka räkna med

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

att vara mycket underlägsna en angripare. Underlägsenheten komme vid ett
genomförande av kommitténs förslag att bli än större, särskilt som ett energiskt
arbete bedreves utomlands på att förbättra stridskrafternas tekniska
utrustning. Genomfördes kommitténs förslag, försvårades avsevärt den rörliga
krigföring, som vore en förutsättning för en seg strategisk defensiv.

Konteramiral Ericson har ansett, att det första krav, som borde ställas
på vårt försvar, vore att det utgjorde en maktfaktor, som förmådde hävda
landets neutralitet, d. v. s. hålla landet utanför kriget. Därest detta icke
lyckades, måste försvaret vara så sammansatt, att vi kunde hålla största
möjliga del av landet fri från invasion under längsta möjliga tid samtidigt
som förbindelserna med vänskapliga nationer hölles öppna. Detta krävde tillgång
på operativa sjöstridskrafter, vilka visat sig vara en betydelsefull fredsbevarande
faktor och i händelse av krig vore ägnade att förhindra en överrumpling
över sjön i krigets inledande skede, att fördröja och försvåra en
kustinvasion i ett senare skede samt att skydda sjöförbindelserna. Sjöstridskrafterna
måste jämväl kunna bekämpa fientliga underhållstransporter till
havs. Med hänsyn till landets ringa territoriella djup i ost-västlig riktning
vore det för försvarets seghet nödvändigt att utnyttja även havet för försvaret.
Detta medförde krav på att de stridskrafter, som främst hade att svara för
djupförsvaret utanför kusten, icke försummades. Ej heller kunde man avstå
från den fördröjning vid kusten, som kustartilleriförsvar kunde åstadkomma.

Då försvarskommittén understrukit flottans betydelse icke blott för invasionsförsvaret
utan även för neutralitetens bevarande och sjöfartens skyddande
hade den i fråga om marinen kommit fram till en målsättning, som i
stort sett legat till grund även för 1942 års försvarsbeslut och till vilken
Ericson i princip kunde ansluta sig. Kommittén hade emellertid icke dragit
konsekvenserna härav då den låtit anslagsminskningen i särskilt hög grad
drabba marinen. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle innebära,
att marinen successivt försvagades under tioårsperioden och vid dennas slut
försattes i ett läge, som kunde förbättras endast genom stora engångsanslag.
Dessa frågor ha ingående behandlats i yttrandet, till vilket torde få hänvisas.

Ericson har vidare erinrat, att det vore en grundläggande princip för vårt
försvar att hålla möjligheterna öppna för erhållande av militär och annan
hjälp utifrån. Denna princip kunde icke genomföras, om icke sjöförbindelserna
hölles öppna, enär huvuddelen av hjälpen måste framföras över havet. Skyddet
av dessa förbindelser måste åtminstone i närheten av vår egen kust bestridas
av svenska sjöstridskrafter. Det måste även understrykas, att i ett läge,
där en mot oss fientlig stormakt kontrollerade östersjöinloppen, sjöstridskrafter
från allierad makt icke kunde förstärka de svenska sjöstridskrafterna på
andra sidan spärren.

Överste Silfverberg har framhållit den grundläggande betydelse, som försvaret
gentemot kommunikationsbekämpning från luften ägde vid invasionsförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren liar framhållit i huvudsak följande synpunkter. Den
begränsade men realistiska målsättning, han i sitt till kommittén ingivna för -slag angivit, vore avvägd med hänsyn till de av överbefälhavaren föreslagna
försvarskrafterna. Därest denna målsättning bibehölles, men de för målets
vinnande föreslagna styrkorna minskades och försämrades enligt kommitténs
förslag, komme mål och medel icke att stå i proportion till varandra. Kommitténs
betänkande förespeglade sålunda möjligheterna till ett motstånd, som
icke i verkligheten kunde komma att bjudas. Det vore av utomordentlig vikt
för vårt lands motstånds vilja och motståndskraft i krig, att det redan i fred
upplystes icke blott om det nutida krigets karaktär utan även om de sannolika
följderna av ett angrepp mot vårt land. Det vore därför nödvändigt framhålla,
att de reducerade och sämre stridskrafter, som skulle bli en följd av
kommittéförslagets genomförande, icke förmådde lösa de genom målsättningen
givna uppgifterna.

Villkoret för att krigsmakten skulle kunna fylla sin fredsbevarande uppgift
— att genom sin blotta tillvaro avhålla från angrepp — vore, att den
kunde bjuda en angripare så verksamt motstånd, att han tvingades insätta
starka krafter under förlustbringande långvariga operationer. Begreppet
neutralitetsförsvar som en form av ett särskilt slags försvar hade ofta medfört
en skadlig begreppsförvirring. Krigsmaktens verksamhet under krig mellan
främmande stater, då Sverige vore neutralt, bleve självfallet av annan art än
om vårt land vore indraget i konflikt, men neutralitetens bevarande ställde
samma potentiella krav som försvaret mot fientligt angrepp. Ingendera parten
av två krigförande skulle kunna räkna med att utan avsevärd kraftinsats vinna
fördelar på svenskt territorium. I händelse av krig skulle vår krigsmakt ställas
inför försvar mot flyg- och fjärrvapenanfall, eventuellt i förening med avspärrning
samt försvar mot olika former av invasion. Vore icke landet väl
berett för båda uppgifterna, skulle ett angrepp mot landet underlättas.

En kombination av luftangrepp och invasion framstode som det farligaste
hotet. För att möta detta vore det nödvändigt med ett effektivt luftförsvar,
innefattande jaktflyg, luftvärn och luftbevakning samt icke minst ett välordnat
och funktionsdugligt civilförsvar. De moderna förstörelsemedlens styrka och
omöjligheten att säkert avvärja angrepp genom luften underströke civilfor
svarets utomordentliga betydelse för det militära försvaret och för motståndsförmågan
över huvud taget. Vi måste räkna med att en angripare vid invasion
komme att sätta in överlägsna, välutbildade styrkor med förstklassig
materiel, som fördes mot vårt land genom luften, över havet och över landgränsen
och att han samtidigt anfölle med starka luftstridskrafter och fjärrvapen.
Vi skulle då tvingas att strida inom eget territorium. Organisationen
borde med utgångspunkt härifrån formas så, att den möjliggjorde ett segt
djupförsvar.

Chefen för armén har anslutit sig till den av försvarskommittén angivna
målsättningen för krigsmakten men erinrat, att enligt kommitténs förslag
tillkomme — utöver den av överbefälhavaren angivna målsättningen — kraven
att krigsmakten måste kunna möta överrumplingsförsök och i det längsta
förhindra en angripare att få fast fot på svensk mark samt att ingen del av
landet skulle behöva uppgivas utan segt motstånd. Kommittén hade enligt
arméchefens mening skärpt kraven på krigsmakten men samtidigt föreslagit,
att såväl kvantitet som kvalitet efter hand skulle väsentligt sänkas. Detta förhållande
vore anmärkningsvärt, enär kommittén icke undersökt, om den före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

slagna krigsmakten vore tillräcklig för att lösa sina uppgifter. Varje försök
att lösa vår försvarsfråga utan sådana undersökningar vore ohållbart.

Marinledningen har kunnat ansluta sig till den av kommittén angivna målsättningen
men ansett, att kommittén vid utformningen av försvarsorganisationen
icke dragit konsekvenserna härav. Det syntes snarare, som om de
begränsningar av organisationen, som kommittén föreslagit, vore grundade
främst på ekonomiska skäl.

Chefen för flygvapnet har i förevarande hänseende anfört i huvudsak
följande.

Försvarskommittén hade räknat med att det svenska försvaret skulle
vara i stånd att möta ett anfall från vilket håll det än komme. Härvid
torde ha avsetts anfall såväl över vattnet och över landgränsen som genom
luften. Med denna målsättning uppstode högst betydande krav på jaktflyg
på grund av vårt lands stora ytor och det stora antal områden, som behövde
kontinuerligt jaktförsvaras. Det erfordrades också tillgång till centralt baserade
attackförband, som kunde snabbt ingripa i olika invasionsriktningar. T
detta sammanhang borde kommittén ha med större skärpa framhållit nödvändigheten
av att skydda försörjning, kommunikationer och befolkning mot
förödande luftanfall. Om luftförsvar och civilförsvar icke vore tillfredsställande,
undanrycktes även grunden för invasionsförsvaret. Dessa krav skärptes
ytterligare, då kommittén påyrkade, att försvaret skulle kunna möta en överrumpling,
som kunde förhindra stridskrafternas mobilisering. Flygförband
vore de stridskrafter, som lättast kunde sättas i hög beredskap för ett dylikt
kuppförsvar och förutom luftvärnet de enda, som kunde möta flyganfall riktade
mot mobiliseringscentra och kommunikationer.

Då kommittén vidare uppsatte målet, att angriparen i det längsta skulle
förhindras få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet skulle uppgivas
utan segt motstånd, framträdde med ännu större klarhet behovet av
flygstridskrafter såväl för att skydda våra stridskrafter i övrigt som för
direkt medverkan i invasionsförsvaret.

Det kunde ifrågasättas, om det över huvud taget vore möjligt att med enbart
svenska stridskrafter tillgodose kommitténs målsättning, i varje fall inom
den angivna kostnadsramen. Det syntes med hänsyn till våra resurser bli nödvändigt
att sänka kraven i målsättningen. Även om så skedde, bleve behovet
av flygstridskrafter grundläggande för försvaret i dess helhet.

Yad därefter beträffar frågan om att efter ett angrepp erhålla hjälp till
vårt land av stormaktsstridskrafter kunde sådan hjälp, som kunde omfatta land-,
sjö- och flygstridskrafter, tillföras landet huvudsakligen luft- och sjöledes.
Även om huvuddelen av hjälpen skulle komma luftledes, erfordrades betydande
sjötransporter. En grundläggande förutsättning för såväl sjö- som
lufttransporter vore, att flygningen över svenskt område samt därpå följande
landning och »uppladdning» av flygbaser kunde givas ett betryggande luftförsvar.
Det torde vara uteslutet, att man inom en stormakt i ett krigs inledande
skede —- särskilt som den angripande då måste förmodas överlägsen
i luften inom krigsskådeplatsen i fråga — skulle vilja riskera sina dyrbara
flygstridskrafter och deras markutrustning, om de kunde nedkämpas efter
hand i samband med överföringen till vårt land. Detsamma gällde säkerligen
om luft- eller sjötransporterade lantstridskrafter och annan undsättning.
Endast därest vårt luftförsvar vore tillräckligt starkt och vid tidpunkten för
undsättningsoperationen alltjämt effektivt, kunde en sådan hjälp påräknas.
Även efter det att hjälpen börjat komma in i landet, skulle det taga avsevärd
tid, innan de främmande förbanden blivit operationsdugliga på svenskt område
och inarbetade med den svenska luftbevakningen och i stridslednings -

Kungl. May.ts proposition nr 206.

systemet. Krigserfarenheterna visade slutligen, att det kunde draga betydande
tid, innan beslut inom en stormakt fattades att lämna hjälp, och ytterligare
tid, innan hjälpoperationen kunde igångsättas. .

Ur synpunkten »hjälp utifrån» syntes det nödvändigt att antingen helt
uppgiva tanken på hävdvunnen neutralitetspolitik eller också att giva vårt
jaktflyg ökad styrka och uthållighet för ett segt försvar.

Om vårt land''i en stormaktskonflikt till en början kunde hålla sig utanför,
bleve neutralitetsvakten av framträdande betydelse. Yår vilja och förmåga
att hävda neutraliteten komme ej att respekteras, om icke flygvapnet vore i
stånd att över hela riket med kraft ingripa mot neutralitetskränkningar.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har påtalat, att försvarskommittén
i jämförelse med överbefälhavarens målsättning skärpt kraven men ändock
sänkt krigsmaktens kvalitet och kvantitet. Kommittén hade ej alls diskuterat
våra stridskrafters kvalitet i förhållande till eventuella motståndare utan
syntes utgå från att stora uppgifter skulle kunna lösas av stridskrafter, som
visste, att de hade sämre materiel än motståndaren, att de utbildats väsentligt
kortare tid och att försvaret icke underlättats genom moderna befästningar.

Militärbefälhavaren för II. militärområdet har framhållit, att försvarskommitténs
uttalande, att ingen del av landet finge uppgivas utan segt motstånd,
borde satts som ledmotiv för försvarsorganisationens utformande.
Genom de föreslagna reduceringarna av förband, förlagda till mellersta
Norrland kunde detta bälte av landet genom sina försvarsanordningars svaghet
bli lockande för en stormakt för att där vidtaga vissa åtgärder mot en
eventuell fiendes möjliga dispositioner. Just detta bälte av landet utgjorde
kortaste vägen mellan vår östra kust och Atlanten.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har anfört, att försvarskommitténs
skärpning av målsättningen helt säkert omfattades av hela nationen men
att den förpliktade och komme att öka kraven på utformningen av krigsmakten
i förhållande till det organisationsförslag, som överbefälhavaren framlagt som
sitt och vilket han ansett utgöra ett minimum för att förverkliga den av
honom framlagda målsättningen. Hade vi icke råd att bibehålla och modernisera
vår krigsmakt, borde man uppriktigt taga konsekvenserna härav och icke
skärpa målsättningen i likhet med vad försvarskommittén gjort. Mål och
medel borde stå i riktiga proportioner till varandra.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet hade intet att erinra mot den
allmänna målsättning för krigsmakten, som försvarskommittén uppställt. Det
vore givetvis riktigt, att vissa personella och ekonomiska resurser satte en
gräns för våra möjligheter att bygga upp ett försvar. Så mycket angelägnare
vore det då, att dessa möjligheter väl utnyttjades och icke genom en frivillig
gränsdragning försämrades.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har anfört, att den krigsmakt,
som förslaget skapade, icke stode i överensstämmelse med direktivens målsättning
och i väsentliga avseenden icke motsvarade de uppgifter, som måste
ställas på en effektiv försvarsorganisation. Det måste anses som anmärkningsvärt,
att man ansett sig kunna företaga betydande minskningar i krigs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

organisationen utan en undersökning av huruvida den föreslagna krigsmakten
vore tillräcklig för att kunna lösa sina uppgifter. För Gotland gällde vad
här sagts i ännu högre grad, särskilt i jämförelse med kommitténs uttalande,
att försvarsanstalterna borde utformas så, att angriparen i det längsta förhindrades
att få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet finge
uppgivas utan segt motstånd.

Chefen för kustflottan har ansett, att den av försvarskommittén angivna
målsättningen ställde höga krav på operativa sjöstridskrafter och med dessa
samverkande flygstridskrafter. Det vore därför icke logiskt, att såsom kommittén
föreslagit särskilt starkt beskära dessa stridskrafter. En sådan nedvärdering
av flottan, som kommitténs förslag innebär, vore enligt chefens för
kustflottan mening icke försvarlig, vilket framginge av erfarenheter, som gjorts
vid kustflottan under försvarsberedskapen och av de krav, som därunder ställdes
på sjöstridskrafterna från såväl statsledningen som överbefälhavaren.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har framhållit den betydelse, som lättrörliga
och slagkraftiga sjöstridskrafter hade som politisk maktfaktor samt
örlogsflottans och med den samverkande flygstridskrafters uppgift att till
sjöss försvara rikets där befintliga och yttersit betydelsefulla intressen. Uppgiften
att försvara transportvägarna till sjöss för tillförsel utifrån av krigsviktiga
förnödenheter vore lika viktig som försvaret av landterritoriet.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har erinrat om, att försvarskommittén
i sitt uttalande rörande målsättningen tagit bestämt avstånd från den s. k.
centralförsvarstanken. För att i det längsta hindra en angripare från att få
fast fot på svensk mark, vilket kommittén uppsatt såsom ett mål för försvaret,
krävdes enligt marindistriktschefens mening sjöstridskrafter, som ägde snabbhet
och slagkraft.

Arméförvaltningen har gjort gällande, att grunden för försvarskommitténs
förslag icke varit den av kommittén angivna målsättningen utan en viss
ekonomisk ram.

Föreningen Sveriges flotta har anmärkt, att försvarskommittén icke beaktat
de riksstrategiska faktorerna. För landets försörjning vore det enligt
föreningens mening nödvändigt, att handelsförbindelserna med utlandet erhölle
skydd av sjö- och luftstridskrafter till sjöss. Då det gällde försvarsgrenarnas
uppgifter, vore det tydligt, att man icke borde utgå från vad en
försvarsgren rent fysiskt kunde uträtta, utan vad den inom riksförsvarets
ram nödvändigtvis måste utföra.

II. Försvarsorganisationens utformande.

Det av 1942 års riksdag fattade beslutet rörande försvarsorganisationen
innebar en plan för försvarets uppbyggnad för budgetåren 1942/43—1946/47
men icke något principavgörande rörande organisationens gestaltning för tiden
efter budgetåret 1946/47.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Av de inledningsvis återgivna direktiven för försvarskommittén framgår, att
kommittén skulle å ena sidan söka ytterligare anpassa försvarets organisation
och inriktning efter erfarenheterna från det andra världskriget och därjämte
uppmärksamma behovet av en god utbildning av alla vapenföra samt å
andra sidan eftersträva att skära bort alla kostnader, som icke äro
strängt nödvändiga, och skapa betingelser för större stramhet i medelsanvändningen.
I sistnämnda hänseende har i direktiven pekats på möjligheten
att genom en rationalisering och förenkling av försvarsorganisationen
ernå åtskilliga besparingar och påtagligt minska försvarets andel
i de totala statsutgifterna. Om detta icke kunde ske i tillräcklig omfattning
och förhållandena syntes möjliggöra fredens bevarande i vår närmaste omgivning,
kunde det enligt direktiven — med hänsyn till vårt lands ansträngda
finansiella läge efter försvarsberedskapens avveckling — bli erforderligt
att åstadkomma kostnadsminskningar genom justering i den organisationsram,
som genom 1942 års försvarsbeslut avsetts för försvaret. Härvid borde
iakttagas, att den blivande försvarsorganisationen kunde effektivt fungera
och från fred snabbt omställas till att slagfärdigt möta angreppsföretag mot
vårt land.

Vidare må erinras om det i direktiven för försvarskommittén gjorda uttalandet,
att frågan, huruvida det förslag, som av kommittén komme att framläggas,
borde begränsas till att avse viss tidsperiod — exempelvis ytterligare
en femårsperiod — eller kunde utformas att omspänna en längre tid, lämnades
öppen i avbidan på den bedömning, som i första hand borde verkställas
genom kommitténs försorg.

I sistnämnda uttalande har överbefälhavaren, såsom framgår av hans i det
föregående omförmälda sammanfattning, velat inlägga den meningen, att frågan,
huruvida utredningsarbetet borde inriktas på att åstadkomma en ny fast
försvarsordning på längre sikt eller en kontinuerlig utveckling med partiella
reformer på den gällande försvarsordningens grund, lämnats öppen, överbefälhavaren
har emellertid samtidigt framhållit, att det skulle vara en förenkling,
om man generellt uppställde problemet som ett val mellan å ena sidan
genomgripande förändringar med långa tidsmellanrum och å andra sidan
kontinuerlig utveckling genom partiella reformer. Även om det befunnes
önskvärt, att den militära verksamheten — liksom varje varaktig verksamhet
— finge utvecklas utan störande ryck, så kunde plötsligt omständigheter inträffa,
vid vilka ett dröjsmål med genomgripande åtgärder icke vore försvarligt.
Det förhållandet, att försvarsfrågorna vore beroende av politiska och
militärtekniska faktorer, över vilka vi ej rådde, kunde emellertid enligt överbefälhavarens
mening aldrig anföras som ett skäl mot att eftersträva en jämn
utveckling under tider, då inga tvära omkastningar skedde i de förhållanden,
som måste vara bestämmande för försvarets utformning. Även en utveckling
genom partiella reformer krävde självfallet — enligt vad överbefälhavaren
vidare anfört — en förutseende planläggning, som toge hänsyn till
alla delar av försvaret.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.

I den förut angivna sammanfattningen har överbefälhavaren närmare utvecklat
de allmängiltiga skäl, som enligt hans mening kunde anföras för eu
kontinuerlig utveckling av krigsmakten utan långa utredningsperioder. Rörande
de omständigheter, som härvidlag främst påkallade beaktande, samt det
förslag till försvarets organisation, som överbefälhavaren under nu rådande
förhållanden ansåge sig kunna förorda, hänvisas till kommitténs betänkande
s. 34—37.

I stort sett innebar överbefälhavarens förslag, att de minskningar av försvaret,
som kunde bli påkallade i ett lugnt läge, i första hand måste gå ut
över materielen. Det nuvarande läget ställde så höga krav på beredskap, att
genomgripande förändringar icke borde företagas utan synnerligen vägande
skäl. I en brytningstid som den nuvarande, då nya genomgripande tekniska
förändringar när som helst kunde inträffa, vore det av särskild betydelse att
följa den tekniska utvecklingen, att lära känna de moderna stridsmedlen och
att om möjligt finna motmedel mot dem. Samtidigt gällde det att bevara den
nuvarande krigsmakten i slagkraftigt, skick men att för närvarande begränsa
anskaffningen till sådan materiel som sannolikt förbleve användbar, även sedan
vi kunnat tillgodogöra oss de senaste årens tekniska utveckling. För
forskning och försök borde betydande medel anvisas. För att emellertid
krigsmaktens effektivitet icke skulle lida allvarliga följder måste medel efter
hand anvisas för materielanskaffning, därvid nya tekniska rön borde beaktas.
Överbefälhavaren hänvisade i detta sammanhang till ett av chefen för försvarsdepartementet
i 1947 års statsverksproposition gjort uttalande, att materielanskaffningen
icke utan våda kunde inskränkas under en följd av år, varför
en avsevärd ökning av kostnaderna för anskaffning av materiel vore att
emotse inom de närmaste åren, därest riksförsvaret skulle motsvara de krav,
som kunde ställas på detsamma.. Någon fast och allmän plan på längre sikt
borde icke nu uppgöras för organisationsarbetet inom krigsmakten. I stället
boide successiva och partiella beslut meddelas rörande ändringar i organisationen
i syfte att åstadkomma ett varaktigare och fastare sammanhang i organisationens
huvuddrag. Beslut om större rustningsreduktioner borde fattas
först när garanti verkligen skapats för att freden varaktigt kunde upprätthållas
icke blott i vår närhet utan även i världen i övrigt, ty en lokal konflikt kunde
lätt växa till en världsbrand.

överbefälhavaren föreslog med sin principiella inställning, att organisationen
skulle i allt väsentligt bevaras, dock anpassad efter vunna erfarenheter,
att flygvapnet skulle utökas med en nattjaktflottilj, som skulle uppsättas
under aren 1948 1951, att materielanskaffningen skulle inskränkas under de
närmaste åren utom vid flygvapnet, där den liksom hittills skulle bli kontinuerlig,
och beträffande viss ersättningsbyggnad av lätta fartyg vid flottan,
samt att den fortsatta anpassningen efter det militärpolitiska lägets krav och
krigsteknikens utveckling skulle regleras efter hand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

F ör sv ars k o m mit t én.

De årliga kostnaderna för den av överbefälhavaren förordade försvarsorganisationen,
inberäknat utgifter för uppförande av befästningar samt grundavskrivningar
å byggnader och med utgångspunkt från pris- och löneläget den
1 juli 1947, ha av försvarskommittén för budgetåret 1948/49 beräknats till
965 miljoner kronor samt för tiden efter det den föreslagna nattjaktflottiljen
uppsatts, värnpliktsutbildningen vid armén återupptagits i full utsträckning och
nuvarande vakanser fyllts till 1 005 miljoner kronor. Om i årskostnaderna
inräknas utgifter för förnyelse av all den materiel, som erfordrades för den
föreslagna organisationen, skulle kostnaderna stiga till 1 120 miljoner kronor.

Kommittén har i anslutning till det nyss sagda anfört i huvudsak följande
(se närmare betänkandet s. 37 ff.).

De överväganden, försvarskommittén ägnat frågan om utformandet av försvarsorganisationen,
ha lett till att kommittén icke kunnat ansluta sig till
överbefälhavarens uppfattning om att någon fast och allmän plan på längre
sikt icke nu borde uppgöras för organisationsarbetet inom krigsmakten utan
att man beträffande organisation, utrustning och utbildning borde inrikta sig
på successiva och partiella reformer. Kommittén håller nämligen före, att
den sålunda av överbefälhavaren förordade metoden icke är användbar, om
man vill på längre sikt vidtaga mera genomgripande ändringar i organisationen
och därigenom nedbringa försvarskostnaderna. Försvarskommittén har
för sin del funnit erforderligt att söka för något längre tid än de allra närmaste
åren övefblicka de personella och materiella resurser, med vilka vi
ha att räkna, samt därav draga vissa slutsatser med avseende å planläggningen
av försvarsorganisationen.

En ytterligare anledning att noggrant pröva möjligheterna att begränsa
vårt lands insatser för försvarsväsendet —• såväl personella som materiella
— ligger däri, att det rådande läget ställer skärpta krav på återhållsamhet i
vad avser det allmännas ianspråktagande av arbetskraft och varutillgångar.
Även om nu framträdande svårigheter i angivna hänseenden i stor utsträckning
kunna förväntas vara till tiden någorlunda begränsade, torde det ej
kunna anses uteslutet, att åtminstone brist på arbetskraft kommer att göra
sig gällande under ett antal år framåt. Det måste hållas i minnet, att sammanlagda
antalet personer i vad som hittills betraktats såsom arbetsför ålder
under en följd av år kommer att nedgå och att vändpunkten härvidlag, såvitt
nu kan bedömas, infaller först under senare delen av 1950-talet.

Ur nu angivna synpunkter har försvarskommittén undersökt möjligheterna
att genom rationalisering och förenkling av försvarsorganisationen vinna påtagliga
besparingar. Kommittén har emellertid funnit, att det icke låter sig
göra att på sådant sätt nå fram till utgiftsminskningar av någon betydenhet.
I följd härav har kommittén gått vidare på den i direktiven anvisade vägen
och till undersökning upptagit frågan, i vad mån kostnadsminskningar böra
åvägabringas genom justeringar i den organisationsram, som genom 1942 års
försvarsbeslut avsetts för försvaret. Vid denna undersökning har försvars 4—404

18 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kommittén till en början granskat det av överbefälhavaren såsom eget förslag
framlagda organisationsalternativet. Ett förslag av sådan ekonomisk
innebörd synes icke fylla de i direktiven för kommittén uppställda besparingskraven.

Kommittén har ansett sig böra med utgångspunkt från den nuvarande försvarsorganisationen
och den befintliga, i avsevärd utsträckning från tiden
för det senaste kriget härrörande materielutrustningen samt den kostnadsram,
som i innevarande års budget tillmätts försvaret, undersöka möjligheterna
dels att begränsa och konsolidera organisationen med aktgivande på
det av överbefälhavaren omfattade önskemålet att åstadkomma ett varaktigare
och fastare sammanhang i organisationens huvuddrag, dels ock att nedbringa
övningstiden. Undersökningarna ha bibragt kommittén den uppfattningen, att
det bör vara möjligt att inrikta sig på vissa begränsningar av försvarsorganisationen
i vad avser samtliga tre försvarsgrenar.

Då det internationella läget ännu ej stabiliserats, måste emellertid genomförandet
av sådana begränsningar som nyss antytts ske under beaktande av
att försvarets effektivitet under de närmaste åren icke påtagligt försvagas.
Brådstörtade förändringar i den nuvarande, under det andra världskrigets beredskapstid
utbyggda och prövade försvarsorganisationen böra med hänsyn
till kravet på upprätthållande av en god beredskap undvikas. Försvarskommittén
utgår därför från att, därest läget skulle komma att skärpas, övergången
till en ny försvarsorganisation skall ske på sådant sätt, att skärpningen
må kunna föranleda en smidig anpassning av organisationen efter
lägets krav genom förskjutning av övergångsplanen i vissa hänseenden, ökad
medelstilldelning för anskaffning av modern materiel eller andra åtgärder,
ägnade att förstärka försvaret.

Ur beredskapssynpunkt och för att en någorlunda jämn årskostnad skall
kunna hållas har kommittén räknat med ifrågasatta ändringars vidtagande
under loppet av en tioårsperiod. Därmed har kommittén dock icke velat föreslå,
att denna tidrymd fixeras såsom en under alla förhållanden gällande
organisationsperiod. Kommittén förbiser icke, att sådana omständigheter —
av militärpolitisk, militärteknisk eller annan natur — kunna inträffa som
redan före utgången av en så lång period aktualisera en mer eller mindre
fullständig omprövning av försvarsorganisationen. Det ligger i sakens natur,
att ovissheten härvidlag gör sig särskilt gällande i fråga om den senare
delen av perioden. Kommittén håller ej för uteslutet, att redan vid mitten
av perioden fastare hållpunkter kunna föreligga för en längre driven anpassning
av organisationen efter krigserfarenheterna samt utvecklingslinjerna på
militärteknikens område.

Ett ytterligare skäl att icke alltför hårt binda sig för den nu föreslagna
organisationen under periodens senare del är, att för ett vidmakthållande
av densamma krävas särskilda anslag för anskaffning av vissa slag av materiel
mot slutet av perioden.

Med det nu sagda har kommittén givetvis icke velat uttala sig mot att i

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

mån av tillgängliga medel successiva och partiella reformer redan under
periodens förra del vidtagas i moderniseringssyfte. Självfallet anser kommittén
att så bör ske liksom också, att uppmärksamhet oavlåtligen bör ägnas
åt att förefintliga besparingsmöjligheter noggrant tillvaratagas.

Kommittén vill i detta sammanhang understryka, att kommitténs förslag
och kostnadsberäkningar närmast äro avsedda att angiva en ram för försvarsorganisationen.
Vad särskilt angår frågor om inrättande av nya beställningar
eller befattningar samt om överförande till ordinarie stat av sådana ickeordinarie
tjänster, som befinnas erforderliga för arbetsuppgifter av bestående
art, har kommittén sålunda utgått från att — även om dess kalkyler rörande
personalbehovet kunna i huvudsak läggas till grund vid beräkningen av försvarskostnaderna
— dylika frågor likväl skola i vanlig ordning prövas för varje
särskilt budgetår. Det må vidare framhållas att, såsom i det följande på vissa
punkter påpekas, resultatet av inom försvaret pågående organisationsundersökningar
och andra utredningar kan komma att i mångt och mycket påverka
försvarsorganisationens utformning samt att kommittén funnit anledning
föreslå, att vissa frågor skola hänskjutas till särskild utredning.

I ett flertal av de vid kommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena
har frågan om försvarsorganisationens utformande behandlats.

Kommitténs ordförande har anfört, att det enligt hans mening varit önskvärt,
att man genom sammanpressning av fredsorganisationen kunnat i större
utsträckning än förslaget innebure inom den antagna kostnadsramen avse
medel för materielanskaffning. Emellertid hade detta i nuvarande labila utrikespolitiska
läge icke befunnits möjligt. De samlade kraven på statskassan
i förening med knappheten på arbetskraft och råvaror samt den av valutaskäl
framtvungna importbegränsningen för de närmaste åren syntes emellertid
komma att resa hinder mot mera omfattande materielanskaffningar. Beaktas
borde vidare, att osäkerhet ännu gjorde sig gällande i fråga om den på erfarenheterna
från det senaste världskriget grundade krigstekniska utvecklingen.
I likhet med flertalet av kommitténs övriga ledamöter förutsatte ordföranden
att, därest icke en önskvärd stabilisering av det internationella läget
komme till stånd, frågan om materielanslagen ägnades förnyad prövning, när
det ekonomiska trycket lättat.

Kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson ha i gemensamt
yttrande framhållit, att tiden ännu icke syntes ^ara inne för en radikal
förändring av försvarsorganisationen men att anledning förelåge till en begynnande
omprövning. Ifrågavarande ledamöter ha härvid pekat på luftkrigets
utveckling samt bland annat framhållit, att militära sakkunniga syntes
vara eniga om att mobiliseringar och truppförflyttningar på järnväg och landsväg
i luftkrigets tidevarv vore svåra, ofta omöjliga att utföra. Det vore med
hänsyn härtill värt att pröva, om icke effektiviteten i vårt försvar bäst skulle
främjas av ett decentraliserat, lokalt bundet försvar, kombinerat med operativa,
efter vår förmåga rörliga och slagkraftiga reserver.

Slutligen ha dessa ledamöter betonat, att frågan om materielanslagen borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ägnas förnyad prövning vid ett förbättrat ekonomiskt och materiellt läge och
sedan ökad erfarenhet vunnits om de moderna vapnens utveckling, därest den
internationella situationen fortfarande vore präglad av nu rådande ovisshet.

En närmare redogörelse för nu berörda yttrande i dess särskilda delar lämnas
under avsnitten Krigsteknikens utveckling och det moderna kriget och
Huvuddragen av försvarskommitténs förslag.

Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha i ett gemensamt yttrande framhållit,
att de medel, som av kommittén avsetts för materiel till armén och
marinen, icke vore tillräckliga för att medge erforderlig omsättning och modernisering
samt för täckande av föreliggande brister. Balans mellan materielanslagen
och anslagen till organisation m. m. komme därför icke att uppnås
under tioårsperioden. I stället skapades ett läge, som under senare delen
av perioden komme att nödvändiggöra stora engångsanslag för materiel eller
en avsevärd nedskärning av de nämnda försvarsgrenarnas organisation. Enligt
dessa ledamöters mening vore det möjligt att genom en måttlig höjning
av anslagen till materiel åstadkomma en avsevärd förbättring i berörda avseende.
Härigenom skulle även en ur såväl försvarets som produktionens synpunkt
önskvärd jämnare fördelning av materielanskaffningen kunna ernås.
Under det eller de närmaste åren vore det dock nödvändigt att iakttaga särskild
återhållsamhet med hänsyn till rådande brist på materiel och arbetskraft,
varigenom en viss förskjutning av materielanskaffningen mot periodens
senare del kunde bli nödvändig.

Ifrågavarande ledamöter ha jämväl understrukit betydelsen av att fortsatta
undersökningar för nedbringande av organisationskostnaderna inom försvaret
i dess helhet snarast komme till stånd.

Ledamoten Ewerlöf har icke kunnat ansluta sig till kommitténs förslag att
nu framlägga en organisationsplan för en tioårsperiod. Enligt Ewerlöfs mening
vore nuvarande tidpunkt ej lämpad för beslut om en ny och till inskränkningar
syftande långsiktig försvarsplan utan kommittén borde i stället
— i likhet med överbefälhavaren — ha inriktat sitt arbete på successiva och
partiella reformer. Den av kommittén angivna kostnadsramen innebure en
väsentlig nedsättning av kostnaderna för uppehållande av nu gällande organisation
i full omfattning. I nuvarande ansträngda ekonomiska läge med brist
jämväl på arbetskraft och materiel vore återhållsamhet av nöden, men enligt
Ewerlöfs mening borde dagens läge ej läggas till grund för bedömande av
landets möjligheter att tillgodose försvaret för tio år framåt. De begränsningar,
som just nu kunde tvinga sig fram, borde därför givas en tillfällig
karaktär. De ekonomiska uppoffringar, som kunde krävas för att avhjälpa de
mest framträdande bristerna i kommittéförslaget, vore väl värda sitt pris, särskilt
sådana brister, som det kunde bli för sent att bota i ett skärpt läge. Enligt
Ewerlöfs mening vilade försvarets effektivitet just på de medel, som kunde
ställas till förfogande utöver de ofrånkomliga bottenkostnaderna.

Ledamoten Hagberg har framhållit, att han kunnat ansluta sig till den av
kommittén fixerade kostnadsramen under den förutsättningen, att den finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

betraktas som en maximal ram — inom vilken åtskilliga besparingar vore möjliga
— för de närmaste fem åren. För bedömande av försvarets organisation
för tiden därefter borde förnyad utredning komma till stånd. Härför talade
även den omständigheten, att tillräckligt underlag för bedömande av erfarenheterna
från det senaste kriget ännu icke förelåge.

Hagberg har påtalat stelheten i den militära organisationen. De flesta utgifterna
inom den av kommittén förordade kostnadsramen vore bundna för
åtskilliga år framåt. Stora kostnadsminskningar i försvarsorganisationen vore
icke möjliga inom överskådlig tid utan att man begränsade försvarsorganisationens
materielanslag.

Hagberg har varit inne på tanken att uppdela armén i en »elitarmé», en
milisarmé och lokalförsvarsförband.1

Hagberg har vidare påtalat tendensen i kommittéförslaget att utöka antalet
högre tjänster inom försvaret.

Ledamoten von Heland har ansett, att man alltför traditionsbundet byggt
upp arméns krigsorganisation.1

I fråga om avvägningen mellan de olika försvarsgrenarna har von Heland
påpekat, att överbefälhavaren ansett armé- och flygstridskrafterna utgöra kärnan
i vårt försvar mot invasion. Försvarskommittén hade emellertid i avsevärd
grad bundits genom befintligheten av de två nya kryssarna. Enligt von
Helands mening kunde dock ifrågasättas, huruvida icke kommittén i högre
grad än som skett bort minska flottans kostnadsram för att öka arméns och
flygvapnets andel, von Heland har även framhållit, att land- och sjöstridskrafternas
omfång måste bedömas med hänsyn till möjligheterna att hålla tillräckligt
jaktflyg för deras skydd. Mot denna bakgrund ställde sig von Heland
frågande till våra möjligheter att utnyttja de för flyganfall sårbara kryssarna
utan samtidig utbyggnad av flygstridskrafterna, Vid avvägningen mellan fältoch
lokalförsvarsförband syntes försvarskommittén ej heller ha tagit hänsyn
till de nödvändiga proportionerna mellan operativa enheter och för deras
skydd erforderligt jaktflyg. Utan detta jaktskydd vore dessa enheter ej operativt
användbara.

Beträffande avvägningen mellan organisations- och materielkostnader har
von Heland funnit de rena organisationskostnaderna för höga. Dessa kostnader
skulle enligt hans mening kunna nedbringas genom delegering av beslutanderätten
i olika frågor till lägre instanser. Undersökning härom borde
göras. Jämväl rationaliseringar skulle medverka till nedpressning av organisationskostnaderna.
Han förutsatte, att statens organisationsnämnd och
1946 års förvaltningsutredning skulle komma att framlägga förslag i detta
hänseende.

De särskilda synpunkter von Heland i olika hänseenden hävdat borde kunna
beaktas vid försvarsfrågans avgörande eller, i den mån detta icke läte sig
göra, under den föreslagna tioårsperioden.

1 Hiirför redogöres närmare under avsnittet Huvuddragen av försvarskommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Generalmajor Backlund har påpekat den bristande överensstämmelsen
mellan mål och medel vid försvarsorganisationens utformande enligt kommitténs
förslag. Hans uppfattning i detta hänseende är redovisad under avsnittet
Målsättningen för krigsmakten.

Beträffande begränsningarna i materielanskaffningen för armén har Backlund
anfört vissa synpunkter, för vilka redogöres under avsnittet Armén. 11.
Krigsmaterielen.

Överste Bonde har anfört, att försvarsorganisationen måste utformas så,
att statsmakterna på relativt kort tid och utan att behöva ställa oproportionerligt
ökade krav på landets vapenföra män eller dess ekonomi åter kunde
stärka försvaret så att det motsvarade ett försämrat läges krav. Den begränsning
av försvaret, som befunnes möjlig under en antagen fredsperiod, finge
sålunda icke sträcka sina verkningar så långt in i framtiden, att försvarets
återuppbyggande allvarligt försvårades eller fördröjdes. De av försvarskommittén
föreslagna åtgärderna skulle leda till en successiv minskning av krigsorganisationen
i både omfattning och kvalitet så att försvaret vore svagast
vid tioårsperiodens utgång. Inskränkningarna i främst utbildningen av värnpliktiga
men även i materielen vore så stora, att de icke medgåve en snahb
förstärkning av försvaret vid slutet av tioårsperioden. Någon tioårsplan borde
icke uppgöras nu.

I fråga om materielanskaffningen hade kommitténs ställningstagande helt
naturligt skett även med hänsyn till nu rådande bristläge och ekonomiska
situation. Enligt Bondes mening syntes kommittén ha handlat under den
förutsättningen, att svårigheterna vore permanenta. Väl vore statsutgifterna
för närvarande höga och manade till en allmän återhållsamhet, från vilken
försvaret ej kunde vara undantaget, men den av försvarskommittén föreslagna
kostnadsramen hade icke tillmätts efter någon undersökning rörande våra
ekonomiska möjligheter. Den vore ej heller grundad på någon undersökning
om tillräckligheten och ändamålsenligheten av det försvar, som inom densamma
kunde uppställas. Kommittéförslaget innebure därför ett i förhållande
till kostnaderna föga effektivt, d. v. s. relativt sett mycket dyrt försvar.

Med hänsyn till att under de närmaste åren fred vore sannolikare än krig
samt nödvändigheten att i varje fall för den omedelbara framtiden begränsa
statsutgifterna kunde och borde enligt Bondes mening vissa beskärningar
göras, vilka på det personella området icke finge ges större omfattning i princip
än att en krigsorganisation av ungefär nuvarande storlek kunde uppställas
såväl före som efter den närmaste tioårsperioden utan vittgående åtgärder i
form av kompletterande utbildning o. s. v. De större besparingarna borde
göras på materielen. Icke heller här finge man emellertid ställa allt för mycket
på framtiden för att anskaffas i ett skärpt läge, då inköp bleve dyrare och
kanske delvis helt omöjliga. Materielanslagen borde — även om en avvaktande
hållning tills vidare intoges — avsevärt höjas.

Såsom vid behandlingen av målsättningen för krigsmakten omnämnts
har Bonde vidare anfört, att försvarskommitténs förslag icke byggde på
strategiska överväganden. Den organisation, kommittén förordat, skulle icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 20H.

kunna uppfylla den målsättning kommittén angivit. Medlen hade icke anpassats
efter målet. Redan nu måste vi räkna med att vara underlägsna en motståndare.
Därest kommitténs förslag skulle genomföras, bleve underlägsenheten
ännu större, varjämte den rörliga krigföring, som vore en förutsättning
för en seg strategisk defensiv, skulle försvåras. Organisationen borde tills
vidare bevaras i allt väsentligt och anpassas efter erfarenheterna under iakttagande
av all den sparsamhet, som vore möjlig utan att effektiviteten nedsattes.

Konteramiral Ericson har framhållit, att man inför nödvändigheten att göra
besparingar, finansiella såväl som materiella och personella, borde — med särskild
hänsyn till det osäkra politiska läget — inskränka sig till sådana besparingsåtgärder,
som icke på längre sikt undergrävde försvarets effektivitet. Medelstilldelningen
finge ej heller så beskäras, att utvecklingen i enlighet med det
nutida krigets krav väsentligen försvårades. I avvaktan på en stabilisering
av det politiska läget och en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna
borde vi bibehålla försvarets organisatoriska ram — inom vilken möjliga
rationaliserings- och besparingsåtgärder borde vidtagas — och koncentrera
den materielanskaffning, som kunde äga rum, till de viktigaste områdena. En
allmän och genomgripande modernisering av försvaret i dess helhet, som
otvivelaktigt vore av krigserfarenheterna påkallad, måste ske så snart ekonomiska
och andra förutsättningar härför förelåge.

Med stöd av en ingående granskning av erfarenheterna från det senaste kriget
har Ericson särskilt understrukit vikten av att det svenska försvaret vore allsidigt
uppbyggt. En försvarsgren, som i förhållande till de andra vore otillräckligt
tillgodosedd, skulle utgöra en uppenbar svaghet, som fienden kunde
utnyttja för att snabbt bryta våld motstånd. Krigserfarenheterna påvisade,
att flottan måste disponera fartyg och förband, som hade möjlighet att uppträda
offensivt, vartill fordras rörlighet och slagkraft. Betydelsen av samoch
växelverkan mellan försvarsgrenarna hade klart belysts. Erfarenheterna
från neutralitetsvakten klarlade, att redan uppgiften att skydda neutraliteten
krävde tillgång till eu flotta, som omfattade operativa förband, att sjöfartsskyddet
pekade på behovet av ett stort antal lätta fartyg av sådan storleksordning,
att de vore i stånd att operera även vintertid, samt att den försvårade
och alltmera tidsödande minsvepningstjänsten förde med sig ett ökat behov
av för minsvepning lämpade fartyg.

överste Silfverberg har ställt sig oförstående till den konservativa inställning,
som enligt hans mening kommit att prägla kommittémajoritetens
förslag beträffande stora delar av försvaret. Svårigheter förelåge visserligen
i vissa hänseenden — t. ex. i fråga om fjärrvapnen — att nu draga bestämda
slutsatser av utvecklingen, men detta finge ej leda till att reformerna ställdes
på framtiden. Då den föreslagna kostnadsramen medförde en begränsning av
den nuvarande krigsmakten, vore det angeläget, att man erhölle en efter modernaste
principer uppbyggd försvarsorganisation, som gåve mesta möjliga ut
byte inom den fixerade ramen. Detta hade enligt Silfverbergs mening ej
beaktats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kommittémajoritetens konservativa inställning hade bland annat lett till
att luftförsvaret ej erhållit en styrka, som stode i lämplig proportion till övriga
stridskrafters och som erfordrades för att trygga dessas verksamhet samt
skydda hemorten. Silfverberg har även framhållit, att nutida invasionsteknik
på ett helt annat sätt än förut ställde krav på snabbhet och rörlighet hos
försvararens krigsmakt.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har framhållit, att det totala kriget ställde nya personalkrävande
uppgifter icke endast på försvaret — det militära och det civila —
utan även på alla andra för samhällets bestånd nödvändiga verksamhetsområden.
I vårt land måste detta krav tillgodoses genom en vidgad personaluttagning,
en omsorgsfull avvägning mellan behoven på skilda områden i
samhället och en strävan att sätta varje medborgare på den plats, där han
bäst behövdes. Varje svensk måste därför fostras till motståndsvilja samt alla
därför lämpade utbildas och utrustas så, att denna vilja kunde omsättas i
handling. En god utbildning vore nödvändig för alla, nu mer än tidigare,
med hänsyn till att ett verksamt utnyttjande av de allt mer komplicerade men
även mer effektiva tekniska hjälpmedlen krävde kunskaper och rutin.

Huvuddelen av de svenska fältförbanden hade en relativt enkel utrustning,
som, ehuru moderniseringar vore synnerligen önskvärda, dock vore i huvudsak
fullt användbar. Genom att, på sätt ifrågasatts i vissa av de vid kommittébetänkandet
fogade särskilda yttrandena, nedklassa dessa förband till lokalförsvarsförband
skulle man därför inom de närmaste åren göra endast obetydliga
besparingar, särskilt som den kvantitativa minskningen då måste kompenseras
genom en förbättrad utrustning vid »elit»-delen. Även om man räknade
med de genomsnittliga kostnaderna under en längre följd av år, skulle
utgifterna för underhåll av elitförbandens materiel långt ifrån täckas av besparingarna.
Så vore t. ex. materielersättningskostnaderna för en pansarbrigad
med fullt moderna stridsvagnar, vapen och fordon 12—14 gånger så stora
som motsvarande kostnader för en infanteribrigad. Det ringa antal förband,
som på detta sätt kunde förbättras, stode sålunda icke i rimligt förhållande
till det stora antal, som måste nedklassas. Metoden kunde därför icke förordas.
Däremot vore det ingalunda uteslutet, att den modernare materiel,
som framdeles kunde komma att anskaffas, delvis borde sammanhållas till
vissa fältförband, som gjordes effektivare utan att kvaliteten vid de övriga
försämrades.

Med hänsyn till risken för »blixtanfall» främst från luften borde mobiliseringsorganisationen
i möjligaste mån vara decentraliserad. Detta gällde icke
minst för de värdefulla operativa förbanden. Materiel och förnödenheter i
fred borde förvaras spridda på många platser, avpassade efter befolkningsfördelningen,
och rekryteringen borde vara regional, önskvärt vore, att förband,
som organiserades inom en trakt, vore av sådan art, att de vid överraskande
anfall tillsammans kunde bilda en styrka, lämpad för självständig stridsverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

samhet. Kostnaderna bleve emellertid vida högre vid en sådan organisation
än vid en mera centraliserad, särskilt beträffande komplicerad materiel såsom
stridsvagnar, flygplan, luftvärnsmateriel och fartyg. Av dessa skäl hade systemet
kunnat genomföras endast i ringa utsträckning. En ökad decentralisering
av förråd och mobiliseringsorganisation inom alla försvarsgrenar vore därför
ett starkt framträdande önskemål. Detta kunde i allmänhet icke tillgodoses
utan nybyggnader, men målet måste hållas i sikte, när en mera omfattande
byggnadsverksamhet inom försvaret åter bleve möjlig.

Den dominerande faktorn vid utformandet av kommitténs förslag syntes ha
varit önskemålet att minska försvarskostnaderna. Med hänsyn härtill vore
det en brist, att kommittén icke närmare granskat det ekonomiska underlaget
för dessa kostnader liksom icke heller närmare övervägt frågan om avvägningen
mellan dessa kostnader och andra behov. Man maste bemöta varje
tendens att ‘betrakta försvaret framför andra samhällsuppgifter som en budget-,
en valuta- och en arbetsmarknadsregulator.

Direktiven för kommittén hade blott givit allmänna riktlinjer i ekonomiskt
hänseende och därvid gjort kostnadsminskningar genom justeringar i oiganisationsramen
beroende av det utrikespolitiska läget. Direktiven hade icke
bundit kommittén vid någon bestämd årskostnad. Ej heller hade det av
finansministern våren 1946 gjorda uttalandet om en minskning av försvarsutgifterna
till högst 700 miljoner kronor uppställts såsom direktiv för kommittén.

De för vårt försvarsproblem väsentliga ekonomiska faktorer, som försvarskommittén
erinrat om —- det sedan 1945 minskade statsfinansiella utrymmet
samt näringslivets nuvarande och sannolikt under viss tid bestående bristsituation
— vore uppenbarligen blott i relativ mening begränsande för vårt
lands förmåga att uppbygga ett starkt försvar. Ett lands produktiva resurser
— dess arbetskraft, råvaror och produktionsanläggningar — kunde över en
viss gräns användas för alternativa ändamål, bland vilka försvaret vanligen
vore ett. Under denna gräns låge de behov av livsmedel, bostäder, beklädnadsvaror
o. s. v., som oundgängligen måste fyllas för att folket skulle kunna
leva vidare; över denna gräns låge de ej oumbärliga behov, som kunde anges
med de graderade uttrycken välstånd, komfort, lyx. Frågan vilket försvar vi
hade »råd till» vore en fråga om avvägning mellan medborgerliga behov av
olika angelägenhetsgrad. Denna avvägning måste göras med hänsyn dels till
de krav på försvarskrafter, som en realistisk syn på det utrikespolitiska läget
uppställde, dels till den sociala angelägenhetsgraden av de civila behoven.

Försvarets uppgift och de för dess genomförande erforderliga kostnaderna
måste, har överbefälhavaren vidare anfört, vägas mot andra väsentliga samhällsuppgifter
och kostnaderna för dessa. Försvaret finge icke sättas i efterhand.
Även i nuvarande svåra läge borde det vara möjligt att tillgodose de
tills vidare starkt begränsade anslag till försvaret, som överbefälhavaren ansåge
oundgängliga, utan att kraven på full försörjning äventyrades.

Även i andra hänseenden kunde invändningar göras mot kommitténs syn

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 206.

på vårt lands ekonomiska möjligheter. Beträffande vårt arbe tsk raf tsp ro b 1 e m
vore det visserligen riktigt, att man räknat med en absolut nedgång av de arbetsföra
i åldrarna 20 till 65 år. Men på sistone tillgänglig statistik syntes
ge vid handen, att denna nedgång bleve mindre än som förut beräknats, därför
att man använt för höga dödlighetstal. I själva verket behövde man icke
alls räkna med någon absolut nedgång. Mer än full kompensation gåves nämligen
av de i landet varaktigt bosatta utlänningarna, vilka tydligen icke medtagits
i kommitténs kalkyler. Därest varje utlänning skulle lämna landet, så
bleve det ändå icke någon nedgång, om man till den arbetsföra befolkningen
räknade personer mellan 15 och 65 år. Den relativa nedgång, som likväl inträdde
i förhållande till antalet åldringar och barn, borde med normal utveckling
kunna uppvägas genom produktivitetsökning. Ur arbetsmarknadssynpunkt
vore det vidare ogynnsamt att skjuta både utbildning och materiel
produktion på framtiden i sådan omfattning som kommittén tänkt sig.

Överbefälhavaren har även berört försvarets materielanskaffningsfråga i ett
förändrat konjunkturläge och därvid framhållit, att en särskild utredning
borde göras om försvarets investeringsbehov.

Sammanfattningsvis har överbefälhavaren framhållit, att försvarskommit
téns slutsatser icke svarade mot premisserna och medlen icke mot målet. En
försvagning av våra styrkor, samtidigt som stormakterna energiskt arbetade
på att utveckla sin tekniska utrustning, skulle leda till att vår redan nu stora
underlägsenhet i förhållande till en angripare bleve än större.

Kommitténs förhoppning, att den föreslagna organisationen skulle medge
en smidig anpassning till de krav, som ett s. k. skärpt läge ställde, vittnade
om önsketänkande. I blixtkrigets tidevarv och i det försämrade strategiska
läge, vari Sverige råkat efter andra världskrigets slut, bjöde klokheten att
icke räkna med någon lång upprustningsperiod.

Väl vore statsutgifterna höga och manade till allmän återhållsamhet, men
kommittén hade i sin önskan att genomföra besparingar gått för långt. Vad
som vunnes i pengar vore litet i förhållande till vad som förlorades i tförsvarskraft.
I själva verket berodde effektiviteten i hög grad just på det som skötes
till de ofrånkomliga bottenkostnaderna. Den av kommittén föreslagna krigsmakten
bleve i förhållande till kostnaderna föga slagkraftig.

Kommittéförslaget visade enligt överbefälhavarens mening på ett övertygande
sätt, att någon ny, fast och allmän plan på försvarets utformning på
lång sikt icke borde uppgöras i nuvarande läge.

Med hänsyn till nödvändigheten att nu och för den närmaste framtiden begränsa
statsutgifterna och under förutsättning, att läget i världen icke ytterligare
försämrades, ansåge överbefälhavaren, att vissa tillfälliga inskränkningar
kunde göras. Av kommittén härom framlagda förslag, som icke minskade
effektiviteten, vore givetvis att hälsa med tillfredsställelse. Besparingarna
borde göras på materielen, men de kunde icke utan alltför stora
risker drivas så långt som försvarskommittén förutsatt.

Överbefälhavaren föreslog i huvudsaklig överensstämmelse med sitt tidi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

gare förslag, att flygvapnet snarast möjligt skulle utökas med eu nattjaktflottilj,
att krigsmakten i övrigt i allt väsentligt skulle bevaras vid nuvarande
styrka, att materielanskaffningen skulle inskränkas under de allra närmaste
åren, att komplettering med nya försvarsmedel skulle ske samt att den fortsatta
anpassningen skulle regleras successivt efter krigsteknikens utveckling
och med hänsyn till förändringar i vårt läge. Härvid vore det av vikt, att vi
med öppen och fördomsfri ''blick för framtida krigstekniska omvälvningar
stode beredda att vidtaga även genomgripande förändringar i organisation
och utrustning.

Chefen för armén har anmärkt, att kommittéförslaget på flera punkter avveke
från de för kommittén utfärdade direktiven. Kommittén borde i första
hand ha undersökt, hur ett försvar skulle tett sig, som motsvarade direktiven
i fråga om en god utbildning åt alla vapenföra, modernisering av utrustning
och beväpning efter krigserfarenheterna samt med möjlighet att inlemma nya
vapen och skyddsmedel efter hand som utvecklingslinjerna klarnade. Även
om en därefter fullföljd utredning om rikets ekonomiska bärkraft skulle visat,
att en sådan organisation överstege våra möjligheter, skulle undersökningen
ha klarlagt villkoren för vissa önskvärda radikalare förändringar. Det av försvarskommittén
framlagda förslaget hade då fått en vederhäftigare prägel
än det lappverk inom en mer eller mindre godtyckligt vald kostnadsram,
som nu presterats.

Krigserfarenheterna från andra världskriget hade enligt arméchefens förmenande
endast i ringa grad beaktats. Behovet av nattjaktförband hade
skjutits på framtiden. Artilleriets ökade betydelse, nödvändigheten av effektivare
luftvärn och ökat antal terränggående fordon hade ej tillräckligt beaktats.
Betydelsen av det fria kriget syntes vara av den art, att vissa organisatoriska
förändringar inom de reguljära stridskrafterna kunde bli nödvändiga
för att tillgodose kravet på effektiv utbildning i denna stridsform.

Med hänsyn till det utrikespolitiska läget och den militärtekniska utvecklingen
ifrågasatte arméchefen lämpligheten av att lägga fram en tioårsplan.
De kontinuerliga och partiella reformernas väg borde följas.

Beträffande materielanskaffningen har arméchefen framhållit, att förstärkning
i ett skärpt läge toge år i anspråk och ej månader, som kommittén synts
räkna med. Härtill komme, att en hastig upprustning medförde dryga merkostnader
samtidigt som man löpte risken att icke få det bästa.

Genom den snabbhet, varmed krigshändelserna komme att utvecklas vid
ett krigsutbrott, hade ökade krav ställts på en decentralisering av mobiliseringen.
Denna ordning hade i viss mån redan tillämpats, men arméchefen har
förordat en utredning härom snarast i syfte att fastställa de organisatoriska
och ekonomiska konsekvenserna.

I fråga om tanken på en elitarmé har arméchefen påpekat, att denna måste
bestå av mycket välutbildad personal och vara försedd med förstklassig materiel.
Antingen borde den bestå av fast anställd personal eller av värnpliktiga
med lång tids utbildning. Därest värnpliktiga skulle ingå i den, skulle dessa

K (it tgl. Maj.ts proposition nr 206.

kunna tillhöra den endast ett fåtal år eller med hänsyn till nytillkommen
materiel ofta omskolas. Materielen för en sådan armé måste medge stor eldkraft,
snabbhet och terrängframkomlighet. En sådan armé skulle bli mycket
dyrbar. Därtill komme svårigheten att ur strategisk synpunkt avväga, var
elitarmén borde grupperas. Tanken på en elitarmé borde antingen göras till
föremål för särskild utredning eller ock avfärdas såsom ett ogenomförbart
projekt.

Med hänsyn till kravet på djupförsvar borde den nuvarande sammansättningen
av arméstridskrafterna göras till föremål för omprövning, därvid frågan
om fria jägarförband borde beaktas.

Flera av de av försvarskommittén framlagda delförslagen vore av den art,
att de borde genomföras snarast, medan andra förslag borde ytterligare utredas.

I fråga om materielanskaffningen har arméehefen framhållit, att begränsningen
av materielanslagen skulle medföra en successiv sänkning av krigsorganisationens
materiella standard. Även om nuvarande läge nödvändiggjorde
viss begränsning, borde för materiel, särskilt luftvärnsmateriel, avses
medel utöver dem, som försvarskommittén beräknat.

Marinledningen bär med hänsyn till den krigstekniska och militärpolitiska
utvecklingen ansett olämpligt att nu fastlåsa försvarsorganisationen till en
tioårsplan. Även om det nuvarande statsfinansiella läget och läget på arbetsmarknaden
krävde återhållsamhet vid beviljandet av anslag för krigsmakten
och även om ovissheten om krigsteknikens närmaste utveckling kunde motivera
en viss återhållsamhet i fråga om materielanskaffning, finge dessa faktorer
dock icke tagas till intäkt för en sådan nedskrivning av försvaret som
försvarskommitténs förslag innebure åtminstone beträffande marinen. Marinledningen
ville därför föreslå, att frågan om ett definitivt fastställande av
en ny försvarsordning uppskötes och tills vidare endast sådana partiella reformer
vidtoges, som vore ägnade att effektivisera försvaret eller som inom
nuvarande organisation genom rationaliseringar kunde innebära minskade
omkostnader. Givetvis måste dock, framför allt då det gällde materielanskaffning
och materielersättning, en plan uppgöras för fördelning av kostnaderna
under en så lång period, som rimligen kunde överblickas. Därvid borde dock
detaljerna bli föremål för en fortgående anpassning efter den krigstekniska
utvecklingen.

Marinledningen har vidare framhållit, att förhållandet mellan effektivitet
och kostnader icke vore konstant. Försvarsorganisationen droge sålunda vissa
mer eller mindre fasta grundkostnader, vilka endast obetydligt ökade, då den
i egentlig mening operativa delen av försvaret utökades. Sedan grundkostnaden
passerats, medförde en mindre ökning av medelstilldelningen en relativt
sett avsevärd ökning av effektiviteten.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att det icke ankomme på honom att
bedöma, vilken total kostnadsram, som kunde anses godtagbar under beaktande
av rikets övriga viktiga behov. Ohefen för flygvapnet syntes däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

böra bedöma, huruvida det av kommittén föreslagna flygvapnet vore av den
beskaffenhet, att försvarsorganisationen i sin helhet bleve effektiv. Skulle så
icke vara fallet utan att ytterligare kostnader måste nedläggas på flygvapnet,
uppkomme frågan, om den totala kostnadsramen kunde ökas eller en ny avvägning
måste göras inom den angivna ramen. Chefen för flygvapnet hade
— med stöd av de strategiska grunder, som anförts i det föregående kommit
till den uppfattningen, att kommittén inom den valda kostnadsramen icke
föreslagit det mest effektiva försvaret. Flygvapnet hade icke tillgodosetts i
den utsträckning, som motsvarade dess grundläggande betydelse.

Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har framhållit, att talet om vad
som skall göras »i ett skärpt läge» inför våra tydliga erfarenheter från beredskapstiden
reducerades till ett talesätt utan reell täckning. Svensk statsledning
kunde icke räkna med andra stridskrafter än dem, som redan i fred
vore väl utbildade och försedda med erforderlig befälskader, materiel och
ammunition. Den enda utvägen vore att efter hand vidtaga reformer, varvid
i många fall försvarskommitténs uppslag borde genomföras, allt under iakttagande
av största möjliga sparsamhet.

Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har framhållit, att försvarskommittén
knappast i första hand eftersträvat att åstadkomma en så effektiv försvarsorganisation
som möjligt. Snarare hade dess utgångspunkter den
nuvarande organisationen och materielutrustningen — fått tjäna som tackmantel
för vissa på förutfattade meningar grundade men militärt icke motiverade
beslut att begränsa organisationen och nedbringa övningstiden. Kommittén
hade icke gjort några försök att låta strategiska synpunkter ligga till
grund för de föreslagna, synnerligen allvarliga reduceringarna. Eventuellt
nödvändiga beskärningar borde ha föreslagits ske på sådana platser, där de
skulle medfört den minsta faran. Detta hade emellertid ingalunda beaktats.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ansett att med hänsyn till
det utrikespolitiska läget ett vidmakthållande av 1942 års försvarsorganisation
vore nödvändigt. Successiva och partiella reformer borde genomföras
i avsikt att förbättra organisationen. För försvarskommittén hade de ekonomiska
synpunkterna fått en alltför dominerande roll. I vissa detaljfrågor
hade värdefulla uppslag framkommit.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett en tioårsplan utgöra
hinder för möjligheterna att utveckla och effektivisera försvarsmakten. Kommitténs
tanke, att man i ett skärpt läge borde förstärka försvaret, borde ses mot
bakgrunden av erfarenheterna från 30- och 40-talens händelser. Den föreslagna
organisationen skulle icke kunna lösa de av kommittén angivna uppgifterna.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att kravet på åteihållsamhet
i dagens läge icke finge tillmätas avgörande betydelse för eu längre
period. Det vore beklagligt, att kommittén valt en rent godtycklig utgångspunkt
för bestämmande av kostnadsramen.

Därest den av kommittén antagna tron på en fredsperiod av icke alltför
obetydlig längd vore riktig, borde en beskärning av försvarsorganisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kunna göras under de närmaste åren under förutsättning att försvarets effektivitet
därefter icke försämrades. I stället hade kommittén ansett, att begränsningarna
kunde vidtagas under beaktande av att försvarets effektivitet under
de närmaste åren icke påtagligt försvagades. Detta uttalande vittnade enligt
militärbefälhavarens mening om osäkerhet, planlöshet och oreda i tankegången.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett, att i huvudsak ett
uppehåll i materielanskaffningen borde ske under de närmaste åren för att
avbida resultat av försök med nya vapen. För sådan anskaffning erforderliga
medel borde emellertid anvisas under hela perioden och fonderas i den man
de under de första åren av perioden toges i anspråk endast till en mindre del.
För materielanskaffning avsedda anslag vore alltför knappt tilltagna, varför
någon modernisering under tioårsperioden praktiskt taget vore utesluten.
Tioårsplan avstyrktes och successiva reformer förordades.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att växlingarna i
iäget gjorde det omöjligt att fastställa en försvarsplan för längre tid. I stället
borde successiva och partiella reformer genomföras.

Det vore anmärkningsvärt, att försvarskommittén icke verkställt undersökning,
huruvida den föreslagna krigsmakten vore tillräcklig för att kunna lösa
sina uppgifter. Konsekvenserna ur beredskapssynpunkt hade icke tillbörligt
beaktats. Med hänsyn till Gotlands utsatta läge ställdes för dess del särskilda
krav på hög beredskap. Förkortningen av utbildningstiden innebure
en minskning av Gotlands beredskap, medförande allvarliga konsekvenser.

Chefen för Ostkustens marmdistrikt har ansett, att nedskärningen av anslagen
till sjöförsvaret och avskaffandet av de marinsamverkande flygförbanden
icke vore ägnade att effektivisera och modernisera försvarsorganisationen.
Betydelsen av lättrörliga och slagkraftiga sjöstridskrafter som politisk maktfaktor
hade icke tillräckligt beaktats. Hur en modern försvarsordning för
vårt land skall se ut, borde grundas på riksstrategiska överväganden i anslutning
till ett allsidigt försvar och göras till föremål för utredning, avseende
endast försvarets sammansättning och avvägning i princip. I avvaktan därpå
borde den nuvarande försvarsorganisationen bibehållas, varvid av svårigheterna
på produktionsområdet föranledda besparingar borde genomföras,
utan att dock krigsorganisationens effektivitet avsevärt nedginge.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har uttalat, att man med hänsyn till
det osäkra utrikespolitiska läget för närvarande måste undvika sådana mera
djupgående omorganisationer, vilka medföra en svaghetsperiod, som kan
komma att infalla under en ur utrikespolitisk synpunkt kritisk period. Materielens
förnyelse finge icke skjutas för långt på framtiden i tron på en kommande
stabilisering av den tekniska utvecklingen.

Flygförvaltningen har ansett, att försvarskommittén lagt huvudvikten vid
kravet på besparingar, under det att kraven på effektivisering och moderniseling
icke tillräckligt beaktats. Beträffande möjligheten att förstärka materielutrustmngen
i ett skärpt läge har flygförvaltningen fäst uppmärksamheten på

Kungl. May.ts ''proposition nr 206.

de långa och omsorgsfulla förberedelser en ökning av flygindustriens produktionskapacitet
fordrade samt den i en dylik situation uppkommande
konkurrensen om kapaciteten. Erfarenheterna från beredskapstiden hade visat,
att det varit synnerligen svårt att få de materielkrävande vapenslagen förstärkta
inom rimlig tid. Leveranser från utlandet torde ej kunna påräknas.
Det vore självbedrägeri att tro försvarets beredskap vara hög, om avsevärda
materielbrister förelåge.

Krigsmaterielverket har beträffande upprustningsproblemet på materielsidan
framfört starka betänkligheter mot kommitténs allmänna uppläggning
av försvarets materielfråga. Kommittén hade i full insikt om materielfrågans
betydelse skjutit denna i bakgrunden. Försvarsberedskapen
komme för avsevärd tid framåt att baseras på den nu befintliga materielstocken,
som motsvarade krigsteknikens utveckling vid andra världskrigets början.
Kommittén räknade med forcerad materielanskaffning vid ett skärpt läge
men syntes härutinnan utgå från en överdriven och tyvärr allmän uppfattning
om industriens stora resurser och om möjligheterna till en snabb materiell
upprustning, en optimism som saknade underlag i verkligheten och de gångna
beredskapsårens erfarenheter. Dessa visade, att år förlöpte, innan ens de blygsamma
materielkvantiteter, som låge inom ramen för industriens möjligheter
kunde påräknas. Särskilt beaktansvärt ur industriell synpunkt vore önskemålet
om en med hänsyn till produktionen jämnare fördelning av materieltillförseln
till försvaret.

Jämväl i fråga om materielförsörjningen under krig måste invändningar
göras mot förslaget. Verket räknade med att under krig endast
en begränsad tillverkning och reparation av krigsmateriel i bergrum kunde
ske. I varje produktionskedja inginge någon tung industri — järnverk, metallverk
eller kemisk industri — med stor sårbarhet för krigshandlingar. Råvaror,
halvfabrikat och delfabrikat måste transporteras fram och åter över
landets svaga och sårbara kommunikationsnät. Kraftproduktionen kunde vid
krig snart nog beräknas råka i ett nödläge genom krigsskador. Få produktionskedjor
vore helt oberoende av import. Därför måste krigsmaktens behov
av materiel för mobilisering och krig till väsentlig del tillgodoses genom lagerhållning.
Betydande medelsanvisningar för detta ändamål bleve nödvändiga.

Försvarets fabriksstyrelse har framhållit, att verksamheten vid fabriksverket
komme att påverkas av de föreslagna minskningarna i materielanskaffningen.
Detta minskade beredskapen inom verket. För att den yrkesskickliga
personalen skulle kunna beredas fortsatt anställning och bibehållas vid sin
yrkesskicklighet vore det nödvändigt, att den sysselsattes med sådana tillverkningar,
för vilka fabrikerna vore avsedda. Ytterligare driftminskningar
utöver nuläget borde icke komma till stånd.

Försvarets forskningsanstalt har ansett, att den snabba utvecklingen gjorde
en tioårsplan olämplig. Det vore i princip riktigast att vidtaga erforderliga
reformer efter hand som forskningen, studier och försök gåve underlag därtill.
1 vårt land funnes tekniska förutsättningar för icke obetydliga förbättringar
av beväpning och utrustning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20K.

Bevakningsinspektören har framhållit, att särskilt stora anspråk måste
ställas på luftförsvaret. Det vore olyckligt, om flygvapnet icke finge starkare
ställning än kommittén föreslagit. Med ett svagt utvecklat flygvapen bleve
påfrestningarna för det civila försvaret särskilt stora. Främst måste natt
jakt tillkomma. Besparingarna genom efterutbildningsövningens slopande
uppvägde icke skadeverkningarna därav.

Statens organisationsnämnd har anfört, att det av försvarskommittén fram
lagda förslaget, baserat på begränsningar av kostnadsskäl och inskränkning i
fråga om materielanskaffningen, icke vore ägnat att tillfredsställa folket.
Behov förelåge av att klargöra riktlinjerna för en omgestaltning av vår försvarsorganisation
med utgångspunkt från det senaste krigets erfarenheter. I
detta avseende hade kommittén föredragit ett status quo. Ur rationaliseringssynpunkt
påkallade ändringar, som ej föregrepe en sådan utredning, borde självfallet
genomföras. Frågor av grundläggande betydelse för åstadkommandet
av en rationalisering hade icke närmare utretts av kommittén. Därest kommittén
ingående prövat sådana frågor som den inbördes värdesättningen av
olika trupp- och vapenslag, den centrala såväl som den regionala ledningens
organisation, kustartilleriets ställning inom försvaret, befälsorganisationen
och värnpliktsutbildningen, krigsorganisationens utformning och därmed sammanhängande
materielproblem med hänsyn till luftkrigets verkningar samt
motoriseringsfrågan och på grundvalen härav framlagt riktlinjer för en omgestaltning
av krigsorganisationen, vore det enligt organisationsnämndens uppfattning
sannolikt, att en organisation med väsentligt större försvarseffekt än den
nuvarande hade kunnat utformas inom den angivna kostnadsramen. Ett stilla
stående i utvecklingen finge icke ske, när det gällde en så vital fråga som
ordnandet av vårt försvarsväsende. Nämnden har vidare framhållit, att värdet
av rationaliserade stater inom vissa verksamhetsgrenar vore tvivelaktigt,
därest icke fullständiga organisationsundersökningar slutförts. Kommittén
hade bort klargöra, vilka besparingar hittills vid förbanden gjorda undersökningar
medfört och med ledning härav verkställt approximativa beräkningar
angående sannolika besparingar som följd av fortsatta organisationsundersökningar.

Enligt nämndens uppfattning kunde det icke vara riktigt att, när det
gällde att inom en kostnadsram av 810 miljoner kronor få fram ett effektivt
försvar, utgå ifrån ett bibehållande av en krigsorganisation, som fordrade en
årskostnad av omkring 1100 miljoner kronor och söka utvinna de ekonomiska
besparingarna genom att föreslå vissa beskärningar än här än där eller medvetet
räkna med betydande brister eller hänvisa deras tillgodoseende till
framtida åtgärder. Det syntes icke vara tillrådligt att, såsom kommittén
syntes förutsätta, räkna med att en långvarig beredskapstid stode till förfogande
för att lijälpligt täcka materielbrister. Den nutida krigföringen berättigade
ej heller att tro på några stora möjligheter till industriell försörjning
i ett krigsläge. Enligt nämndens mening vore det icke möjligt att med
det av kommittén tillämpade förfaringssättet skapa ett effektivt försvar. En

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

grundförutsättning för ett sådant inom den begränsade kostnadsramen vore
en inbördes avvägning av de olika truppslagens och vapengrenarnas värde
ur försvars- och kostnadssynpunkt. Utgångspunkten kunde härvid endast
vara, att det främst gällde att sätta in folkets hela värnkraft.

Statskontoret har ifrågasatt lämpligheten av att med försvarskommitténs
oklara utgångspunkter binda sig för en tioårsplan av så kostnadskrävande
natur. Organisationen borde icke göras större än att den med avseende å
vapen, utrustning och annan materiel vid varje tillfälle kunde hållas på toppen.
Varje miljon, som nedlades på försvarsanstalter av tvivelaktigt värde,
minskade våra ekonomiska och tekniska möjligheter att med ledning av nya
resultat rationalisera och stärka försvaret. De nya kryssarnas återverkningar
på flottans blivande sammansättning vore ett belysande exempel härå.
Nyckeln till militär framgång låge ofta i förmågan att frigöra sig från konventionella
betraktelsesätt vid valet av stridsmedel och strategi. Vår försvarsorganisation
borde icke vara en kopia i förminskad skala på förebilder av
stormaktstyp.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att försvarskommittén icke åstadkommit
någon framtidslösning av arméns materielfråga, enär kommittén förutsatt,
att för täckande av materielbrister särskilda engångsanslag under tioårsperioden
skulle anvisas.

Kommerskollegium har funnit det äventyrligt, att materielanskaffningen
åsidosatts i sådan utsträckning som skett i försvarskommitténs betänkande.
Tillräckliga anslag för sådan anskaffning borde ingått i försvarsplanen. Kommittén
hade icke räknat med krigsmaktens behov av vissa andra nödvändiga
förnödenheter såsom driv- och smörjmedel, vilket vore en brist. Med hänsyn
till kraven på industriens prestationsförmåga i ett skärpt läge och då rådande
importbegränsningar borde planering för anskaffande av särskilda
militärförråd av dylika varor komma till stånd. -— Kollegium understryker i
likhet med Sveriges redareförening den mycket betydelsefulla roll som flottan,
vid sidan av dess egentliga försvarsgrensuppgifter, spelar för upprätthållande i
krigstider av handelssjöfarten såväl i utrikes fart som i kustfart. Kommitténs
förslag beträffande flygvapnet ingåve allvarliga betänkligheter med hänsyn
till skyddet för handelssjöfärten.

Sveriges industriförbund har icke funnit det välbetänkt med en tioårsplan. I
betänkandet skötes akuta ekonomiska svårigheter helt i förgrunden trots att
det vore fråga om en långtidsplanering. Man utginge från som ett ofrånkomligt
faktum att organisationen måste avsevärt beskäras, därför att landet
för närvarande icke ansåges ha råd att upprätthålla ett försvar av den
storlek, som av allmänpolitiska och militärpolitiska skäl kunde anses erforderlig.
Den erforderliga effektiviteten kunde icke ernås utan att materielanskaffningen
skedde kontinuerligt och med beaktande av teknikens fortgående
utveckling. Följden av kommitténs underlåtenhet beträffande materielen
kunde bli, att vi råkade i samma läge som i början av senaste världskriget,
då krav på produktion för att reparera brister inom den befintliga 5

5 — 404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

organisationens ram ställdes samtidigt med krav på produktion för organisationens
utbyggnad. Förbundet förordade att anslag för tillräckliga, kontinuerliga
anskaffningar och moderniseringar redan nu intoges i försvarsplanen.

Förbundet vore angeläget att betona, att den ökning av tillgång på arbetskraft
som en nedskärning av utbildningstiden skulle möjliggöra, under normala
förhållanden vore så pass ringa, att den icke rimligtvis kunde tillmätas
avgörande betydelse, därest utbildningsstandarden skulle nämnvärt försämras.
En forcerad utbildning i ett skärpt läge medförde en ökad avtappning
av arbetskraft från industrien samtidigt som kraven på dess produktionsförmåga
ökades.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit att landets
totala värnkraft måste tagas i anspråk för att kunna avvärja ett fientligt angrepp.
Förberedelser måste redan i fredstid vidtagas för försvarets samtliga
områden. Brister i beredskapen kunde få ödesdigra följder för försvaret i
dess helhet. Under den gångna krigstiden hade Sverige fått avsevärd tid
till förfogande för upprustning. Man finge icke utgå från att lika gynnsamma
förhållanden skulle föreligga vid en eventuell ny krissituation. Detta gällde
i hög grad även den materiella beredskapen. Det syntes mycket ovisst, om
det skulle vara möjligt att under en kortare tidsperiod i industriproduktionen
inrymma en upprustning av den omfattning, som skulle erfordras för
att 1958 års krigsorganisation skulle kunna upprätthållas i verkligheten. I
stället för en engångsupprustning vore en kontinuerlig ersättningsproduktion
att föredraga. De medel, som erfordrades för en fortlöpande materielanskaffning,
borde därför inräknas i den årliga kostnadsramen.

Statens industrikommission har framhållit, att den givetvis saknade
möjlighet att avge en prognos för försörjningsläget under en så lång period
som tio år och därför utgått från dagens läge och vad som kunde anses
sannolikt för de närmaste två åren. För att militära beställningar inom landet
skulle kunna fullgöras inom godtagbar tid utan att särskilda prioriteringsåtgärder
tillgrepes vore det för närvarande nödvändigt, att beställningarna
planerades så tidigt som möjligt. Den förhållandevis ringa materielåtgången,
såväl enligt kommitténs betänkande som enligt de särskilda yttrandena, medförde,
att några svårigheter att om så ansåges oundgängligen nödvändigt erhålla
leverans av sådan materiel, som skulle tillverkas inom landet, icke syntes
komma att föreligga. Ur industriens synpunkt kunde de stora återanskaffningar,
som mot slutet av tioårsperioden ansåges böra ske med engångsanslag,
medföra svårigheter. En jämn fördelning av återanskaffningar under hela
perioden syntes därför vara att föredraga.

överståthållarämbetet har framhållit, att det föreliggande förslagets ekonomiska
förutsättningar och konsekvenser icke fått den allsidiga belysning,
som varit önskvärd. Vid bedömandet av olika kostnadsramar hade även bort
beaktas den återverkan på landets nationalinkomst, som övningstidens längd
utövade. Om så skett, syntes icke uteslutet att den slutliga avvägningen
mellan övningstid och materielanskaffning kunnat påverkas därav. Ämbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ifrågasatte, om icke avvägningen mellan fältarmén å ena sidan och det mera
materielkrävande flyget och marinen å andra sidan blivit en annan, om i försvarsbudgeten
såsom omkostnad inräknats den genom vapenövningarna förlorade
arbetskraften. Med beklagande konstaterades föreslagen försvagning
av såväl flygvapnet som luftvärnet.

Ämbetet har slutligen betonat nödvändigheten att i tid planlägga civilförsvaret
och den ekonomiska försvarsberedskapen, innefattande bland annat
lagerhållning av olika råvaror och annan materiel. Yidare borde redan under
fredstid planeras en aktiv motståndsrörelse i händelse delar av landet bleve
ockuperade.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det politiska läget och den
krigstekniska utvecklingen ej tilläte ett försvagande av vår försvarsorganisations
effektivitet. Detta gällde ej blott det militära försvaret utan även civilförsvaret
och den ekonomiska försvarsberedskapen. Kommittén hade enligt
länsstyrelsens uppfattning i allt för ringa omfattning ställt det militära försvarets
problem i relation till den civila beredskapens. Det syntes länsstyrelsen,
som om ett bredare grepp på uppgiften varit tillrådligt med hänsyn
till den avvägning av resurserna, som nödvändiggjordes av det totala krigets
krav.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det betänkligt att nu
binda det militära försvaret genom fastställande av en för så lång tid som
tio år gällande plan, särskilt som samordning med det totala försvaret icke
närmare berörts i betänkandet. Hemvärnet borde stärkas samt flottans utbyggnad
i största möjliga omfattning med lättrörliga smärre enheter fortsättas.
Härjämte borde närmare utredning göras om möjligheten att genom
besparingar på andra områden undgå den minskning av flygförbandens antal
i förhållande till vad tidigare av riksdagen beslutats, som kommittén föresloge.

Länsstyrelsen i Gotlands län har hyst de starkaste betänkligheter mot ett
genomförande av kommittéförslaget, som skulle medföra en betydande både
kvantitativ och kvalitativ försvagning av Sveriges försvarskrafter. Särskilt
för Gotland innebure förslaget en stark beskärning. Med hänsyn till öns läge
borde dess krigsorganisation vara avpassad för uppgiften att hindra en fientlig
ockupation av ön, som under ett krig icke syntes kunna påräkna avsevärt
understöd av trupper från fastlandet. Det förefölle länsstyrelsen, som om
kommittén icke tillbörligt beaktat Gotlands isolerade läge och behov av hög
krigsberedskap. Det vore vidare beklagligt, att icke fasta grunder för gränsdragning
och samarbete mellan det militära och det civila försvaret framkommit.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett, att det i nuvarande läge syntes
vara en samhällsangelägenhet av utomordentlig betydelse, att Sveriges försvarsanordningar
hölies väl uppe.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har funnit det vara en brist i kommittéförslaget,
att totalförsvaret icke i betänkandet gjorts till föremål för en full -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ständig översyn. Kommitténs enigt positiva inställning till försvarsfrågan
har erkännsamt noterats, men länsstyrelsen har ifrågasatt, om tiden vore
lämplig för fastställande av en tioårsplan. Med hänsyn till den krigstekniska
utvecklingen skulle tioårsplanen innebära ett förhastande, som vore svårt att
gottgöra, om det mörknade över världen. Det vore mycket lättare att framdeles
skriva ned försvarsanstalter om läget lättade än att bygga upp dem om
läget skärptes. De av kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson
i deras särskilda yttrande utvecklade idéerna vore värda att bli föremål för
närmare undersökning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat betänkligheter mot att nu
genomföra en sänkning av landets militära standard. Slopande eller beskärning
av förband och försvarsinrättningar skulle icke vinna förståelse hos
befolkningen i de delar av landet, som berördes av reduceringarna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett dagens läge sådant, att en nedskärning
av försvaret icke nu kunde förordas. Snarare syntes en förstärkning
på vissa punkter mera motsvara ett realistiskt bedömande. Andra beskärningar
av försvaret än som betingades av de minskade årsklasserna av
krigstjänstskyldiga samt av möjliga rationaliseringsåtgärder syntes icke motiverade.

Hemvärnsrådet har med tillfredsställelse konstaterat försvarskommitténs
positiva inställning till hemvärnet, men funnit angeläget, att hemvärnet gåves
en effektiv kraft genom tilldelning av automat- och pansarvämsvapen.

Föreningen Sveriges flotta har anfört, att försvarskommittén icke utformat
sitt förslag med hänsyn till de riksstrategiska faktorerna och därmed
ej tillvaratagit möjligheterna att få en rimlig effekt för de på försvarsorganisationen
nedlagda kostnaderna. Ärendet i dess helhet borde därför förvisas
till förnyad allsidig utredning, varvid särskilt borde beaktas de riksstrategiska
faktorernas inverkan på försvaret. I avvaktan på denna utredning borde den
nuvarande försvarsorganisationen tills vidare provisoriskt bibehållas med de
tillfälliga ändringar, som kunde befinnas påkallade.

Svenska officer sförbundet har sagt sig icke kunna dela den uppfattning
om försvarets framtida utformning, för vilken betänkandet ger uttryck men
har icke ansett sig böra ingå på någon närmare granskning av den föreslagna
organisationens omfattning och struktur.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficer sförbunden har ansett dagens
läge näppeligen erbjuda underlag för annat än kortfristiga bedömanden. Kommittén
borde icke ha bundit sig för en tioårsperiod. Vid en på lång sikt upplagd
plan förelåge risk, att de verkliga, aktuella behoven undanskymdes.
Rådande läge motiverade icke en beskärning av försvarsmakten. Av nuläget
erforderliga nedprutningar av försvarsutgifterna borde betraktas som tillfälliga
och ej givas en sådan omfattning, att ett återställande av försvarets
effektivitet komme att framdeles medföra exceptionella krav på budgeten. Till
de materielutgifter, som av kommittén ställts på framtiden, borde stor hänsyn
tagas vid en ökning av nationalproduktionen. Erforderliga reformer,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.

baserade på erfarenheterna från det senaste kriget, hade av kommittén ställts
på framtiden. Någon avvägning av truppslagens och vapengrenarnas inbördes
betydelse och plats inom en begränsad ekonomisk ram samt den i samband
därmed stående materielutrustningen vore icke gjord. Enligt centralstyrelsens
mening gagnade det föga att lägga kommittéförslaget till grund fölen
ny försvarsordning. Klara riktlinjer för en omgestaltning av försvarsmakten
— grundade på andra världskrigets erfarenheter — borde snarast möjligt
framläggas.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har funnit, att försvarskommittén
vid avvägningen mellan vårt lands insatser i försvarsväsendet, å ena sidan,
och det allmännas ianspråktagande av arbetskraft och varutillgångar, å andra
sidan, i alltför hög grad räknat med att nuvarande exceptionella förhållanden
skulle fortsätta under tioårsperioden. Under senaste tiden hade en omsvängning
skett på arbetsmarknaden, vilket kunde medföra att en omprövning
av det framlagda förslaget i flera avseenden bleve nödvändig.

Tjänstemännens centralorganisation har anfört, att största vikt måste tillmätas
försvarskommitténs uttalande, att de föreslagna begränsningarna i
försvarsorganisationens omfattning genomfördes på sådant sätt, att någon påtaglig
försvagning av försvarets effektivitet icke uppstode under de närmaste
åren. Det syntes tveksamt, huruvida man härvidlag — såsom kommittén förutsatt
-— borde räkna med att vid en skärpning av läget kunna medhinna en
anpassning av organisationen efter det nya lägets krav.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att ehuru det i dagens ansträngda
ekonomiska läge vore en angelägenhet av stor betydelse att inskränka
statsutgifterna, en beskärning av försvaret icke finge drivas så långt, att man
i händelse av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap endast hade bristfällig
och otillräcklig materiel att tillgå.

Även om arbetsmarknadspolitiska synpunkter talade för en möjligast
tänkbar förkortning av värnpliktsutbildningen, vore det av betydelse att utbildningen
bleve så gedigen, att i händelse av mobilisering eller förstärkt
försvarsberedskap inkallelser enbart för utbildning icke behövde äga rum.
Sådan extraordinär inkallelse skulle för näringslivet, sett ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt, kunna medföra större skada än något längre utbildningstid
i samband med den normala värnpliktstjänstgöringen.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att landet alltid komme
att ha begränsade resurser i fråga om materiel och personal. Av vikt vore
därför, att vi ägde en liten men fullt modernt rustad försvarsmakt. Kiksförbundet
har funnit åtskilligt tala för att den av kommittéledamöterna Elon
Andersson, Sven Andersson och von Heland i särskilda yttranden förordade
organisationstypen med ett decentraliserat, lokalt bundet försvar gjordes till
föremål för ingående undersökning.

Sveriges lantbruks förbund har uttalat, att den blivande försvarsorganisationen,
med hänsyn till landets geografiska och militärpolitiska läge genom
rationalisering och förbättring av den tekniska utrustningen borde bli så

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

uppbyggd, att den inrymde största möjliga effekt. De skäl, som i några av
de till betänkandet fogade särskilda yttrandena anförts för ett decentraliserat,
lokalt bundet försvar, syntes tala för att denna organisationsform borde
göras till föremål för särskild undersökning.

III. Huvuddragen av försvarskommitténs förslag.

A. Värnplikten.

I fråga om värnplikten har försvarskommittén förordat dels begränsning av
övningstiden till 11 månader, innebärande förkortning av första tjänstgöring
(motsvarande tjänstgöring) och slopande av efterutbildningsövningen, dels
förändring i gällande besiktningsföreskrifter, varigenom ett större antal värnpliktiga
än nu skulle befrias från tjänstgöring i fred, dels ock för flertalet
värnpliktiga påbörjande av första tjänstgöring ett år tidigare än vad nu är
fallet.

Såväl i de vid kommittébetänkandet fogade särskilda yttrandena som i
remissyttrandena ha allvarliga erinringar gjorts mot kommitténs förslag
rörande begränsning av utbildningstiden och skärpningen av besiktningsföreskriftema.
Mot kommitténs förslag rörande åldern vid första tjänstgöringens
påbörjande har däremot i stort sett ingen erinran riktats.

Med hänsyn till att försvarskommitténs betänkande förelåg först i december
1947 samt till de vittgående konsekvenser ett bifall till försvarskommitténs
förslag rörande de värnpliktigas utbildning och tjänstgöringsskyldighet i fred
skulle medföra har remisstiden i vad avser denna del av betänkandet för de
militära myndigheterna utsträckts till den 1 juni innevarande år. Oavsett
detta ha en del militärmyndigheter i samband med avgivande av yttrande
över försvarskommitténs betänkande framlagt vissa synpunkter på frågan.
Då fullständig utredning i berörda hänseenden icke föreligger, är jag
icke nu beredd att taga slutlig ställning till försvarskommitténs förslag
rörande värnpliktsfrågoma och därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål.
Förslag till provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för värnpliktiga
m. m. kommer att av mig anmälas senare denna dag.

B. Armén.

F örsvar skommittén.

Kommittén har beräknat, att armén årligen för utbildning skulle erhålla omkring
27 200 värnpliktiga och för handräckningstjänst omkring 2 000 värnpliktiga.
För fortsatt utbildning till officerare och underofficerare ha omkring
1 850 värnpliktiga, av vilka 900 skulle utbildas till officerare, beräknats skola
uttagas.

Vid utformandet av förslaget till arméns krigsorganisation säger sig kommittén
ha haft att beakta å ena sidan, att antalet i värnpliktsåldern inträdande
ynglingar under tiden fram till mitten av 1950-talet komme att nedgå främst

Eungl. Maj:ts proposition nr 206.

på grund av den låga nativiteten under slutet av 1920-talet och under 1930-talet samt å andra sidan, att en utjämning av denna personalminskning till
väsentlig del skulle åvägabringas genom den föreslagna övergången till påbörjande
av första tjänstgöring redan vid 20 års ålder. Emellertid hade kommittén
med hänsyn till de jämkningar i nu gällande besiktningsbestämmelser,
som den förordade, och till slopandet av efterutbildningsövningen räknat med
en successiv nedgång av arméns personalstyrka med sammanlagt 14, i % under
tioårsperioden.

Kommittén hade gjort en undersökning rörande spörsmålet i vilken omfattning
och ordning nu förefintlig tygmateriel fölle för åldersstrecket.
Den tygmateriel, som under femårsperioden 1948/49—1952/53 på grund
av åldersskäl fölle ut, vore av den art, att densamma — bortsett från
viss artillerimateriel in. m. — icke påverkade krigsorganisationens ram.
En avgång av viss materiel — utan att densamma ersattes - skulle dock
innebära, att organisationens krigsvärde skulle äventyras. Under den därpå
följande femårsperioden, 1953/54—1957/58, fölle däremot viktiga stridsmedel
(bland annat 40 mm luftvärn) samt betydande mängder sambands- och eldledningsmateriel
för åldersstrecket. För flera av materielgrupperna måste en
förnyelse förberedas 3—4 år före materielens bortfall ur organisationen, savida
icke på grund av krigsteknikens utveckling eller av annan anledning avgörande
träffades därom, att ifrågavarande materiel icke vidare skulle ingå i
organisationen. Under femårsperioden 1958/59—1962/63 vore materielavgången
av sådan art, att den måste medföra en genomgripande strukturändring
av armén, om den utrangerade materielen ej förnyades. Sålunda skulle alla
nuvarande stridsvagnar och tunga pansarvärnspjäser samt en stor del av luftvärnet
bortfalla, sedermera även artilleriets pjäsmateriel. Varje dylik eventuell
avgång utan förnyelse måste förberedas genom ändringar av fredsutbildningsorganisationen
minst 4 år i förväg.

I anslutning härtill har kommittén anfört följande.

Vid en successiv nedgång av arméns numerär under den närmaste tioårsperioden
bör enligt kommitténs mening materielanskaffning och matenelomsättning
praktiskt taget ske endast för en krigsorganisation, svarande mot
den personalstyrka, som vid periodens slut står till förfogande. För att den
under övergångstiden överskjutande styrkan skall kunna utnyttjas kan det
dock bli aktuellt att för dess behov förnya ett eller annat materielslag, som
är nödvändigt för att bevara dess användbarhet. Kompletterade genom de
mycket begränsade anskaffningar, som erfordras för tillgodoseende av sistnämnda
behov, skulle enligt försvarskommitténs mening förefintliga materiella
resurser under de närmaste åren väl tillvaratagas och utnyttjas.

Försvarskommittén räknar sålunda med att, utöver fasta matericlposter för
vissa i det föregående angivna ändamål, medel böra avses för omsättning av
befintlig tygmateriel i den utsträckning som nyss angivits. Härförutom resa
sig också krav på standardförbättring av tygmaterielen och täckande av vissa
av de för närvarande förefintliga materielbristerna till den del dessa även vid
cn beskärning av organisationen kvarstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Betydande materielanskaffningar ha gjorts under och efter andra världskriget.
Försvarskommittén är dock medveten om att arméstridskraftemas
materiel — förutom med nyssnämnda brister — är behäftad med svagheter
även med avseende å moderniteten. Detta gäller främst infanteriets och
artilleriets rörlighet och terrängframkomlighet, närstridspansarvärnsvapen
samt viss ingenjörteknisk materiel och signalmateriel. Såväl av kostnadsskäl
som med hänsyn till knappheten på råvaror och arbetskraft samt svårigheterna
att ännu kunna tillgodogöra sig krigserfarenheterna anser försvarskommittén
emellertid, att medelsanvisningen för materielanskaffning under de närmaste
åren bör hållas inom relativt snäva gränser för att sedan successivt ökas. Utrymme
för en sådan ökning synes böra beredas genom att under tioårsperioden
stegvis något öka arméns andel i de årliga försvarskostnaderna och parallellt
härmed sammanpressa dess organisation. De medel, som härigenom kunna
disponeras för anskaffning av materiel, bli emellertid relativt begränsade.
Även om en viss standardförbättring jämväl ernås därigenom, att uttjänt materiel
under perioden undan för undan ersättes med modernare och bättre,
komma de här påvisade svagheterna alltjämt att till betydande del kvarstå.
För att kunna förse den av kommittén föreslagna fältarmén med modern utrustning
i skälig omfattning, torde det bli nödvändigt att — i den mån det icke
visar sig möjligt att tillgodose behovet av medel för ändamålet genom fortgående
strävanden att nedbringa kostnaderna för själva organisationen — redan
före tioårsperiodens utgång anvisa tilläggsanslag, uppgående till relativt avsevärda
belopp.

Inom kommittén hade, anför kommittén vidare, diskuterats möjligheterna
att radikalt ändra den nuvarande arméorganisationen till att omfatta dels en
liten armé av elitförband med bästa tänkbara utrustning, dels en milisorganisation,
ungefär motsvarande de nuvarande lokalförsvarsförbanden. Ivrigsteknikens
utveckling hade emellertid i hög grad försämrat möjligheterna att
förhindra eller fördröja en invasion över rikets gränser och kuster eller genom
luften mot landets inre delar. Landets stora utsträckning, de många vägarna
över gränserna, de långa kuststräckorna, som vore tillgängliga med modern
landstigningsmateriel, och de vidsträckta, för luftlandsättning lämpade slättområdena
krävde för försvaret armétruppförband av god kvalitet nära nog
överallt. Kommunikationsnätets bristande kapacitet i delar av landet i förening
med dess känslighet för ett fientligt flygvapens förbindelsebekämpning
försvårade eller måhända omöjliggjorde omgruppering av arméstridskrafter
till invaderad landsdel för att genom anfall slå fienden tillbaka. Anfallsdugliga
arméförband måste därför från början finnas disponibla inom de sannolika
invasionsområdena. Behovet av talrika förband av fältförbandskaraktär
vore sålunda stort. Det skulle vidare uppenbarligen stöta på mycket stora
svårigheter att avgöra var en enligt ovan skisserad elitarmé borde utgångsgrupperas
för visst krigsfall. Om den verkligen skulle bli av elitkaraktär,
krävdes dessutom så stora omedelbara materielanskaffningar, att dess organisation
låge utanför de nuvarande industriella och ekonomiska möjligheter -

Kungl. May.ts proposition nr 206.

nas gränser. Kommittén hade därför kommit till den uppfattningen, att arméns
fältförband nu borde tillmätas så stor numerär som den ekonomiska
ramen och rimliga modernitetskrav medgåve. Åtminstone så länge bundenheten
vid nuvarande materielbestånd och ekonomiska skäl omöjliggjorde en
mera radikal ombeväpning av armén borde densamma i stort sett ha samma
organisation och utrustning som nu.

Med de av kommittén angivna utgångspunkterna skulle arméns krigsorganisation
vid utgången av den närmaste tioårsperioden i stora drag ha följande
utseende.

I krigsorganisationen komma att ingå fältförband, lokalförsvarsförband,
depåer samt hemvärnsförband.

Fältförbanden, vilka utgöra de operativt rörliga förbanden, sammanföras
i följande grupper, nämligen operativa enheter (fördelningar, pansarbrigader,
infanteribrigader), kårförband och etappförband. För att skapa ett större
antal operativa enheter än i nuläget ha inom befintliga personal- och materieltillgångar
dels vissa fördelningar uppdelats i flera infanteribrigader, dels och
nuvarande pansar-, cykel- och motorbrigader med stöd av krigserfarenheterna
omorganiserats till pansarbrigader med hälften så stor stridsvagnsstyrka men
ökad infanteristyrka i varje brigad.

Lohalförsv arsförbanden utgöras av mera territoriellt bundna styrkor med
begränsad rörlighet och eldkraft, avsedda främst för försvar av betydelsefulla
hamnar, kust- och gränssträckor, flygfält m. m. samt för bevakning av viktiga
skyddsföremål (kommunikationer, industrier m. m.).

Depåerna utgöras av fredstruppförband, vilka vid mobilisering omorganiseras
till mobiliseringsdepåer för ersättning av personalförluster och utbildning
av ersättningsmanskap.

Hemvärnsförbanden uppsättas dels av frivilliga, dels ock av värnpliktiga
med uppskov och civilplaceringskort och avses för mer begränsade rent lokala
uppgifter.

Beträffande de olika truppslagen behålla de enskilda fältinfanteriförbanden
enligt kommitténs förslag ungefär nuvarande sammansättning. Den totala
styrkan av fältinfanteriförbanden minskas med 10,7 %. Yissa fältinfanteriregementen
nedklassas till lokalförsvarsinfanteri. Dettas sammanlagda minskning
uppgår det oaktat till 17,9 %.

Vid pansartrupperna minskas stridsvagnsbeståndet med 19,5 %. Det medeltunga
pansarvärnet beliålles vid nuvarande styrka, medan det tunga något
ökas.

Fältartilleriets divisioner minskas med 17 %. En fjärdedel av fältartilleriet
förblir hästanspänt.

Luftvärnets fältförband behålla praktiskt taget nuvarande krigsorganisation.
Vid lokalförsvarsförbanden utgå alla 20 mm luftvärnsautomatkanonförband
samt luftvärnskulsprute-, strålkastar- och spärrballongförband. Personalminskningen
utgör 25 %.

Ändringarna i övriga truppslags krigsorganisation bli beroende av förändringarna
i de operativa enheternas antal och sammansättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

För det fall, att arméns krigsorganisation efter tioårsperiodens skut skulle
behållas vid här föreslagen omfattning, komme — enligt vad kommittén framhållit
— avsevärda engångsanslag för materielanskaffning att erfordras under
periodens senare del.

Frågan om avvägningen mellan kvalitet och kvantitet (fältförband och lokalförs
varsförband) har berörts i särskilda yttranden av flera av kommitténs
ledamöter. Sålunda ha ledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson
med utgångspunkt från krigsteknikens och krigföringens utveckling (redogörelse
för det särskilda yttrandet i denna del har lämnats i det föregående
under avsnittet Krigsteknikens utveckling och det moderna kriget) anfört
följande.

För en liten stat, där både de materiella och personliga tillgångarna äro
otillräckliga för den massverkan, som stormakterna kunna åstadkomma, kan
det dock bli nödvändigt att söka ernå effektivitet i försvaret även på andra
vägar än genom att öka de operativa förbandens rörlighet och slagkraft.

Militära sakkunniga synas vara eniga om att mobiliseringar och truppförflyttningar
på järnväg och landsväg i luftkrigets tidevarv äro svåra, ofta omöjliga
att utföra. Gentemot en motståndare, som förenar stor överlägsenhet i
luften med rörliga slagkraftiga pansarstyrkor till lands, torde rörliga operationer
i vedertagen mening bli ytterst svåra att genomföra för den i styrka
och utrustning underlägsne. Det synes därför vara värt att ingående pröva,
om icke effektiviteten i vårt försvar bäst främjas genom ett decentraliserat,
lokalt bundet försvar, kombinerat med operativa, efter vår förmåga rörliga och
slagkraftiga reserver.

En sådan decentralisering skulle minska sårbarheten mot luftangrepp och
mobiliseringsvägama skulle förkortas. Ett till bestämda områden bundet lokalt
försvar, organiserat i lämpligt utrustade smärre förband, som vid behov kunna
sammandragas till större styrkor, skulle öka beredskapen mot luftanfall och
möjligheterna till handlingsfrihet för de operativa styrkorna. De lokala förbanden
böra givetvis erhålla en med hänsyn till sina uppgifter lämplig beväpning,
vari kulsprutekarbinen kan tänkas ingå som enhets vapen jämte ett effektivt
men relativt billigt pansarvärnsvapen (pansarskott). Uteslutet är icke
att en sådan organisation, som åtminstone i vissa avseenden och för vissa
grupper av värnpliktiga skulle innebära en ändrad målsättning, även skulle
påverka värnpliktsutbildningen i riktning mot en kortare utbildningstid, varvid
de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att förbereda och vidmakthålla
de militära färdigheterna kunde tillmätas ännu större betydelse än
för närvarande kan ske.

De förutsättningar, på vilka försvarskommittén grundat sitt nu framlagda
betänkande, ha icke möjliggjort att en organisation av här antytt slag kunnat
bli föremål för ingående prövning. Frågan synes dock vara värd att underkastas
en närmare granskning, eventuellt i samband med den omprövning av
försvarsorganisationen, som kommittén förutsätter kan komma att ske redan
före tioårsperiodens utgång. I den mån en omläggning kan ske redan inom den

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nuvarande organisationens ram genom successiva reformer, som i ökad utsträckning
förlägga tyngdpunkten till det lokala försvaret, böra sådana förändringar
övervägas.

Kommittéledamoten Ewerlöf har påyrkat bibehållande av arméns krigsorganisation
vid nuvarande omfattning i samband med en personell och materiell
förstärkning i förhållande till kommittéförslaget.

Kommittéledamoten Hagberg har anfört bland annat.

En annan form av kategoriklyvning vore, att av en arméårsklass på 30 000
man en tredjedel utbildades endast 5''/2 månader plus två repetitionsmånader,
medan de båda andra tredjedelarna av armén skulle utbildas i nio manader. Armén
skulle i så fall på lång sikt uppdelas i en »elitarmé», en milisarmé och
lokalförsvarsförband. Fullt genomfört och under förutsättning, att de värnpliktiga
vid 35 års ålder överfördes till lokalförsvaret, innebure detta att »elitarmén»
bestode av 167 000 man, milisarmén av 280 000 man och lokalförsvarsförbanden
av 112 000 man eller tillsammans 559 000 man. Ett sådant arrangemang
skulle enligt Hagbergs uppfattning möjliggöra, att fältarmén utan väldiga
engångsanslag skulle få en bättre utrustning.

Krigsutvecklingen synes vidare för ett litet land ha passerat det skede,
när en väldig koncentration av tunga stridsformationer kunde utveckla sin
kraft. En på flygets område övermäktig motståndare kan genom förstörelse
av kommunikationer m. m. lamslå stridskrafter av konventionell uppbyggnad
och omfattning långt snabbare än stridskrafter som ha sin utrustning, sina
stridsuppgifter och formering i själva hemorten. Det fria kriget har ingått
som en viktig del i de reguljära stridskrafternas sammandrabbningar och dess
utveckling har blivit så mycket nödvändigare som möjligheterna för en modern
stormakt att luftledes landsätta 10 000, ja 100 000 soldater långt inne i
landet skapats. Ju fler svenskar som på hemorten stå beredda att stoppa en
angripare med handvapen, andra lättare vapen och sprängmedel desto starkare
stöd blir detta för stöttrupperna och desto större seghet och anpassningsförmåga
kommer detta att ge motståndet i dess helhet.

Redan finnes i hemvärnet kärnan till detta hemortsförsvar. Men hemvärnet
bör utvecklas och dess organisation förstoras. Detta syfte kan för
närvarande befordras endast i fråga om statligt stöd till vapen och utrustning.
Om man inte föredrar att redan under fred införa hemvärnsplikt torde
dock genom propaganda och andra åtgärder rekryteringen till hemvärnet
underlättas. Det viktiga som för dagen bör fastslås är att vapen och utrustning
stå till förfogande i den mån hemvärnet på frivillighetens grund växer.
Detta är också fullt möjligt utan att försvarsbudgeten inom de närmaste åren
tynges av nya särskilda utgifter.

Kommittéledamoten von Heland har anfört.

Man har alltför traditionsbundet byggt upp arméns krigsorganisation.
Inom en begränsad kostnadsram borde tillses, att fältförbanden ej göras större
och talrikare än att beväpning och övrig materiel blir minst av samma moderna
kvalitet och antal som inom vilken annan nation som helst samt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

varje svensk man, som kan utbildas med eldhandvapen för lokal- och partisanförsvar,
erhåller denna utbildning och dylika vapen, varvid fältförbandens
vapen och materiel, ständigt förnyade för att hålla fältförbanden vid högsta
modernitet, borde efter hand överföras till lokalförsvarsförbanden och därifrån
till hemvärnet. Yår militärorganisation måste väl bedömas även med
hänsyn till vår militärgeografi. Man har påvisat så litet den föreslagna krigsorganisationen
räcker till för att täcka uppgifterna i vårt vidsträckta land.
Samtidigt har man konstaterat, att rörelsefriheten är mycket begränsad med
hänsyn till flyget. Gruppering är alltså svår att ändra. Med hänsyn härtill
borde det vara nödvändigt med ett spritt och starkt folkförsvar. Detta lokala
folkförsvar torde sedermera under en beredskap eller under ett krig i stor omfattning
kunna modernare beväpnas och utbildas till elitförband.

Den demokratiska statens styrka bör även ligga däri, att alla medborgare
vid fientligt angrepp kunna frivilligt skynda till för att i lokalförsvarsförband
och i hemvärnet göra sitt yttersta. Även med hänsyn till flygvapnets
och robotvapnens utveckling borde en decentralisering av försvarsorganisationen
med dess förråd vara lämplig. Enligt herr von Heland borde
sålunda arméns krigsorganisation mer än vad som tänkts omformas så, att
lokalförsvarsförbanden öka i antal och fältförbanden minska.

För arméns ''utveckling borde det enligt von Heland vara nödvändigt att
kunna tillgodogöra sig alla moderniteter på krigsteknikens område och att
sålunda en mindre del av armén ständigt hålles på höjden av modernitet för
att nyheter på krigsteknikens område skola kunna praktiskt prövas och erfarenheter
vinnas. Av nu befintlig materiel bör sådan som representerar eldkraft
och rörlighet i erforderlig grad sammanföras till en liten elitarmé i
stället för att som nu vara tämligen jämnt fördelad över huvuddelen av fältförbanden.

Materielomsättning sker sedan endast beträffande elitarmén, varvid omsättningen
ständigt inriktas på att hålla elitarmén på höjden av modernitet.
Inom elitarmén gives materielen kort livslängd och de värnpliktiga skola i
analogi härmed tillhöra elitarmén under ett fåtal år. Materiel, som utrangeras
ur elitarmén, tillföres arméns återstod — lokalförsvarsarmén -—- vars materiel
härigenom successivt, ehuru i långsam takt, undergår förnyelse.

Beträffande generalmajor Backlunds och överste Bondes synpunkter på en
minskning av arméns krigsorganisation hänvisas till föregående avsnitt.

Bemissyttranden.

överbefälhavaren har framhållit, att kommittéförslaget innebure icke endast,
att stridskrafternas kvalitet sjönke i personellt och materiellt hänseende
utan också att omfattningen minskades. På grund av bristfällig utbildning
måste förlusterna särskilt i början av ett krig bli stora. Vid armén och kustartilleriet
bleve den omedelbara beredskapen låg under huvuddelen av året.
Det behövde ej närmare utvecklas, att en sådan utformning av organisationen
direkt strede mot krigserfarenheterna. Dessa pekade på hög beredskap, ökat

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

behov av eldkraft och rörlighet samt — icke minst genom luftinvasionens tillkomst
— på ökat behov av flyg- och markstridskrafter.

Den princip kommittén följt syntes ha varit att i första hand beskära de
förband, som vore utrustade med dyr men därför också särskilt effektiv materiel.
På annat sätt kunde man inte förklara sådana direkt mot krigserfarenheterna
stridande förslag som att minska vårt redan nu svaga artilleri och att
utan ersättning dra in en stor del av lokalförsvarets luftvärn.

Överbefälhavaren har berört de särskilda yttranden, i vilka framhävts det
lokala försvarets betydelse och framförts uppslag syftande till en ökning av de
lokala försvarsstyrkoma på de operativa förbandens bekostnad, samt ingått
på frågan om en decentralisering av mobiliseringsorganisationen. Yad överbefälhavaren
härutinnan anfört har återgivits under avsnittet Försvarsorganisationens
utformande (s. 56).

Chefen för armén har framhållit, att arméns nuvarande krigsorganisation
— såsom även försvarskommittén konstaterat — i många väsentliga avseenden
icke motsvarade den senaste utvecklingen på krigskonstens och teknikens
områden. Organisationen byggde på de första krigsårens erfarenheter i de
krigförande länderna samt från vår egen beredskapstid. På krigserfarenheter
grundade krav på eldkraft och framkomlighet hos de krigsorganiserade förbanden
vore icke tillnärmelsevis tillgodosedda.

I stort sett efbjöde den svenska arméns nuvarande krigsorganisation bilden
av ett efter förhållandena inom olika delar av vårt land avpassat lokalförsvar,
kompletterat med rörliga stridskrafter av högre kvalitet, avsedda att insättas
för att möta angrepp över gräns, kust eller genom luftlandsättning. Envar,
som haft sig ålagt att studera, hur dessa arméstridskrafter under olika förhållanden
skulle komma att grupperas och uppträda vid försvar av vårt land,
måste ha kommit till samma slutsats, nämligen att de stridskrafter, som för
närvarande ingå i vår armés krigsorganisation, varken i kvantitativt eller kvalitativt
hänseende svarade mot behoven. Allra minst torde kunna göras gällande,
att vi i händelse av krig skulle ha något överskott på trupper. Detta
vore för övrigt självklart, om man tänkte på vårt lands stora utsträckning
och dess fåtaliga befolkning.

Ett sakligt bedömande måste leda till den slutsatsen, att knappast ens ett
ekonomiskt nödläge kunde motivera ett kvarblivande vid nuvarande materiella
standard på så sätt som kommitténs förslag innebure. Det skulle vidare vara
ett stort fel att nu vidtaga åtgärder, som reducerade omfattningen av arméns
krigsorganisation, samtidigt som man genom övningstidens avsevärda nedskärning
och andra föreslagna åtgärder minskade dess kvalitet. En sådan inskränkning
måste emellertid bli följden främst av den av kommittén föreslagna
minskningen i arméns krigsplaceringsbara värnpliktskontingent samt
av de helt otillräckliga materielanslagen. Den föreslagna utökningen av hemvärnet
kunde på intet sätt kompensera minskningen av krigsorganisationen i
övrigt.

Kommitténs förslag innebure bland annat, att erfarenheterna från andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

världskriget endast i ringa grad beaktats och i fråga om armén knappast alls.
Arméstridskraftema hade icke erhållit ett med hänsyn till faran från luften
tillräckligt effektivt luftvärn eller ökat antal terrängframkomliga motorfordon.
Artilleriets starkt stegrade betydelse hade icke heller beaktats av kommittén.

Arméchefen har funnit uteslutet, att sådana av kommittén framlagda organisationsförändringar
komme till stånd, vilka innebure en försvagning av våra
nuvarande stridskrafter, såväl i kvalitativt som kvantitativt hänseende.

Den snabbhet, varmed händelserna kunde utvecklas redan i början av ett
krig, och särskilt de utökade möjligheterna till fientlig luftlandsättning med
större förband hade ställt allt starkare krav på en snabb mobilisering. Det förhållandet,
att fientlig luftkrigföring kunde komma att i hög grad försvåra såväl
truppförflyttningar som transporter, gjorde det vidare nödvändigt, att
mobiliseringen planlades på sådant sätt, att förflyttningarna nedbringades till
ett minimum. För att åstadkomma en snabb och säker mobilisering måste
man eftersträva, att förbanden i största möjliga utsträckning rekryterades och
mobiliserades inom de områden, där de i första hand vore avsedda att användas.
Detta krävde, att mobiliseringsmaterielen förvarades i lämpligt belägna
förråd.

I fråga om lokalförsvarsförbanden hade denna princip legat till grund för
nuvarande planläggning.

Beträffande fältförbanden vore organiseringen i nuläget i huvudsak knuten
till förbandens fredsförläggningsorter, varvid nämnda förbands dislokation på
många håll icke överensstämde med den nuvarande befolkningsfördelningen.
Genom förändring av de värnpliktigas uttagning och fördelning på truppslag
skulle mobiliseringen kunna ske snabbare. Inryckningsresorna vore nämligen
i många fall för långa. Det måste av flera skäl vara lämpligare, att erforderliga
förflyttningar i samband med en mobilisering skedde med utrustade
stridsdugliga förband än av outrustade värnpliktiga. Detta krävde en decentralisering
av den för närvarande till fredsförbanden samlade mobiliseringsmaterielen.
En sådan förändring av förrådsuppläggningen komme emellertid
att bli mycket dyrbar genom att nya förråd måste byggas.

För att lösa frågan om en lokal rekrytering och mobilisering erfordrades
en omläggning av nuvarande system för de värnpliktigas uttagning och tilldelning.
En sådan omläggning, vars inverkan på krigsorganisationen gjorde
sig gällande först efter åtskilliga år, måste grundas på dels behovet av sådana
förband inom olika områden som i första hand erfordrades för områdets försvar,
dels befolkningens fördelning inom landet. Ur kostnadssynpunkt måste
även behörig hänsyn tagas till nuvarande byggnadsbestånd. En utredning
borde emellertid snarast verkställas av bär berörda frågor för att fastställa
de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna. Större förändringar av
vår nuvarande organisation i enlighet med kommitténs förslag skulle kunna
föregripa och försvåra en här skisserad omläggning.

Arméchefen bär även berört frågan om en liten elitarmé, kompletterad med
milisartade lokalstyrkor, och framhållit, att detta närmast syntes avse en

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

skärpning av skillnaden mellan nuvarande fält- och lokalförsvarsförband och
samtidigt en minskning av de förras numerär. För att verkligen göra skäl
för namnet måste elitarmén dels stå på höjden av modernitet i utrustningshänseende,
dels disponera personal med förstklassig utbildning (befäl i regel
på aktiv stat). Kostnaderna för elitarmén bleve därför synnerligen höga, såvida
icke storleken starkt begränsades. De strategiska problemen vid gruppering
av en liten elitarmé vore betydande, bland annat på grund av landets
utsträckning och en motståndares möjligheter att samtidigt igångsätta invasion
från flera håll på land, över havet och genom luften. Tanken på den
lilla elitarmén borde antingen utredas beträffande alla möjligheter och konsekvenser
— eller också med en gång anvisas sin plats på de orealiserbara
projektens område och avföras från dagordningen.

Däremot borde en annan fråga beaktas. Lokalförsvarsförband erfordrades
icke endast för skydd av kuster och gränser utan borde även organiseras för
försvar på djupet. Eljest måste, om kusk eller gränsförsvaret genombrötes på
flera punkter, delar av de operativa enheterna —- fältförbanden — insättas
för att i fördröjande syfte lösa rent lokala försvarsuppgifter i sådan utsträckning,
att deras slagkraft nedginge. Arméstridskrafternas sammansättning
syntes därför behöva omprövas i vad avsåge förbandens art, antal och organiseringsorter
i syfte att ernå en arméorganisation, som bättre än den nuvarande
svarade mot den strategiska målsättningen för lantstridskrafterna. I
samband härmed borde bland annat behovet av »fria jägarförband» utredas.

Här antydd undersökning borde anknytas till den föreslagna utredningen
om en mera konsekvent genomförd lokal rekrytering och mobilisering.

Militärbefälhavarna ha i huvudsak anfört -samma allmänna synpunkter som
överbefälhavaren och arméchefen. Ur synpunkten av de olika militärområdenas
speciella försvar må följande anföras.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har framhållit, att studier, erfarenheter
från övningar och grupperingar under beredskapstiden samt krigserfarenheter
bestämt gåve vid handen, att för I. militärområdets, särskilt
Skånes, försvar krävdes såväl lättrörliga och slagkraftiga fälttrupper som talrika
lokalförsvarsförband och hemvärn. Den styrka av dessa, som disponerades
för militärområdets försvar, hade — som försvarskommittén väl vetat
men icke antytt — ingalunda kunnat tillmätas i överkant. Bristen på tillräckligt
artilleri odh pansarförband vid kustförsvaret eller under rörliga operationer
i Skåne samt bristen på tillräckliga lättrörliga och slagkraftiga fältförband
särskilt mot luftlandsättningar hade påtagligt framkommit. _ En
minskning av antalet fältförband samt dessas kvalitativa försvagande, vilket
föreslagits av försvarskommittén, måste äventyra I. militärområdets, enkannerligen
Skånes, försvar.

I försvarskommitténs betänkande liksom i vissa särskilda yttranden hade
framkommit en viss sympati för att tillgodose lokalförsvarsförband och hemvärn
på bekostnad av fältförbanden. »Tillgodoseendet» vore dock huvudsakligen
av rent teoretisk art. Hemvärnet vore visserligen av stor betydelse,
men varje tal om hemvärnet såsom något som kunde »taga första stöten» eller
»avvärja luftlandsättningar» vore verklighetsfrämmande. Ett angrepp mot
Sverige kommo säkerligen att inledas med anfall av förstklassiga flygförband,
luftlandsättningstrupp av elitkaraktär med hypermodern vapenutrustning

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

samt, vid kustinvasion, av likaledes förstklassiga förband med grundlig utbildning
och väl försedda med effektiva vapen. Mot dylika trupper vore ett
försvar baserat främst på hemvärn eller på lokalförsvarsförband av nuvarande
art dömt att snabbt bryta samman. För att säkerställa försvaret vore det
önskvärt med förbättrad vapenutrustning för lokalförsvarsförband och hemvärn
samt nödvändigt, att dessa trupper under strid samverkade med talrika
lättrörliga och slagkraftiga fältförband. Det förefölle, som om man inom försvarskommittén
icke insett lokalförsvarsförbandens begränsade användbarhet
och möjligheter. Det vore svårt att förstå, hur dessa förband skulle kunna
lösa större uppgifter än för närvarande utan att de klassades upp till samma
kvalitet som fältförbanden. Men detta påyrkades ingalunda av försvarskommittén,
som däremot föresloge, att lokalförsvarsförbandens kvalitet skulle försämras
genom inställda efterutbildningsövningar. — Bristernas botande »i ett
skärpt läge» vore ett talesätt utan reell täckning. Sanningen vore, att svensk
statsledning icke kunde räkna med andra stridskrafter än dem, som vore möjliga
att organisera vid ett plötsligt krigsutbrott. Efter hand vidtagna reformer
vore den enda försvarliga vägen.

Militärbefälhavaren för II. militärområdet har påpekat, att mellersta Norrland
erbjöde den kortaste vägen mellan vår östra kust och Atlanten. Denna
landsdel kunde locka en stormakt att där vidtaga åtgärder till skydd mot en
eventuell fiendes möjliga dispositioner. Då kommunikationerna numera
kunde hastigt lamslås, kunde man icke beräkna att i tid kunna dit föra förstärkningar.
Inom detta område vore det därför av synnerlig vikt att i varje
fall icke minska våra försvarsmöjligheter.

Militärbefälhavaren för Yl. militärområdet bär framhållit, att försvarskommittén
icke i erforderlig grad beaktat de särskilda förhållandena inom detta
militärområde. Med hänsyn till sin storlek, sina långa landgränser och kuststräcka
samt särskilt genom sitt avskilda läge och därav följande långa och
känsliga förbindelser syntes det oundgängligen nödvändigt, att Yl. militärområdet
enligt fredsorganisationen så långt möjligt i försvarshänseende gjordes
»självförsörjande», d. v. s. att samtliga förband och helst även vapengrenar,
vilka vore nödvändiga för att kunna genomföra ett försvar under icke
alltför kort tidrymd —- även vid ett mera blixtartat krigsutbrott — vore representerade
inom militärområdet. Såsom en möjlighet att nedbringa försvarskostnadema
har militärbefälhavaren ''framkastat tanken på en förenkling av
underhållsorganisationen. Denna skulle för våra förhållanden kunna tänkas
i större utsträckning än för närvarande basera sig på fasta förråd, betjänade
av äldre yrkeskunniga värnpliktiga.

Beträffande vissa av militärbefälhavarna för IV. och Yl. militärområdena
anförda synpunkter på frågan om en förenkling av viss materiel hänvisas till
avsnittet Armén: Krigsmaterielen.

C. Marinen.

F ör svar skommittén.

Flottan.

Försvarskommittén har vid övervägande av frågan om flottans framtida
omfattning och uppgifter icke kunnat undgå att fästa avseende vid att överbefälhavaren
vid upprättandet av de båda lägre av de av kommittén begärda
organisationsalternativen — med hänsyn till att armé- och flygstridskrafterna
enligt hans mening vore mera mångsidigt användbara än marinstridskrafterna
samt på grund av arméstridskrafternas större uthållighet och flygstridskrafternas
betydelse för luftförsvaret — lagt tyngdpunkten på armén och flyg -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2(H>.

vapnet och följaktligen ansett sig böra i dessa båda alternativ föreslå en särskilt
stark begränsning av flottan. För egen del liade försvarskommittén med
hänsyn till flottans betydelse icke blott för invasionsförsvaret utan jämväl
för neutralitetens bevarande och sjöfartens skyddande ansett sig böra föreslå
cn flottorganisation, som visserligen innebure cn väsentlig begränsning i förhållande
till vad som avsågs i 1942 års försvarsbeslut men som likväl i avsevärt
högre grad än något av de ovannämnda lägre alternativen vore ägnat att
tillgodose de marina synpunkterna.

Med avseende å flottans sammansättning innebure överbefälhavarens förslag
vidare en inriktning mot lättare fartyg. Även försvarskommittén vore av
den uppfattningen, att man borde övergå till en flotta sammansatt av sådana
fartyg. I motsats till vad överbefälhavaren i de »tidlösa» alternativen haft
anledning göra hade kommittén emellertid haft att räkna med att vårt nuvarande
fartygsbestånd och särskilt de förefintliga större fartygsenhetema
under avsevärd tid framåt komme att sätta sin prägel på flottan.

Med nyss angiven riktpunkt räknade försvarskommittén för den närmaste
tioårsperioden med en ersättningsbyggnad av 2 jagare (jämte påbörjande av
ytterligare 2 jagare), 12 större torpedbåtar, 4 mindre torpedbåtar, 6 ubåtar samt
6 mindre minsvepare ävensom med en viss modernisering av lätta fartyg.

Ifrågasatt modernisering av Sverige-skeppen (jfr betänkandet s. 54) hade
kommittén däremot funnit sig icke kunna förorda.

Vid en ersättningsbyggnad av nämnda omfattning skulle linjeflottan år
1958 komma att omfatta 3 kryssare, 1 minfartyg, 10 jagare (2 under byggnad
varande jagare ej inräknade), 4 kustjagare (vilka dock just vid nämnda tidpunkt
överskrida åldersstrecket), 12 större och 10 mindre torpedbåtar, 24
ubåtar samt 14 större och 6 mindre minsvepare. I reservflottan komme vid
nämnda tidpunkt att ingå 1 pansarskepp, 4 jagare, 2 kustjagare, 6 större minsvepare
och vissa specialfartyg. Fartygsbeståndet medgåve vid berörda tid
uppsättande av operativa sjöstridskrafter omfattande 3 eskadrar och 2 ubåtsflottiljer.
Härtill komme mindre lokalstyrkor inom de strategiskt mest betydelsefulla
kustavsnitten. Till dessa lokalstyrkor borde nu befintliga pansarskepp
hänföras, så länge de kvarstode i flottan.

Kommittén har framhållit, att en stark nedgång i antalet lätta enheter
komme att inträffa under åren närmast efter år 1958. Skulle en flotta av den
ungefärliga storleksordning, som nyss angivits, bibehållas efter nämnda tidpunkt,
komme med hänsyn till denna nedgång avsevärt ökade anslag för nybyggnad
av lätta fartyg att redan dessförinnan bli erforderliga.

Flottans nuvarande landorganisation avsågs i princip skola bibehållas,
dock med de inskränkningar, som möjliggjordes genom det successivt minskande
fartygsbeståndet.

Kustartilleriet.

Försvarskommittén har såsom i annat sammanhang framhålles i avbidan
på slutförandet av vissa pågående utredningar räknat med att kustartilleriet

Ilihang till''riksdagens protokoll 191S. 1 snmt. Si 206.

H-404 4S

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

alltjämt skall såsom ett särskilt vapenslag ingå i marinen. Kommittén har
doek föreslagit vissa förändringar i fråga om vapnets struktur och omfattning.

I fråga om kustartilleriets krigsorganisation har kommittén räknat med
vissa begränsningar, för vilka närmare redogjorts i hemlig del av betänkandet;
bland annat har det territoriella luftvärnet avsetts skola överföras till armén.

Konsekvenserna av nyss berörda förändringar bleve i fråga om fredsorganisationen
bland annat, dels att Hemsö kustartilleriförsvar skulle nedläggas
och Härnösands kustartilleridetachement indragas, dels ock att den luftvärnsbataljon,
som hittills funnits vid vart och ett av Vaxholms, Karlskrona och
Älvsborgs kustartilleriregementen, icke längre skulle vara organiserad. I samband
härmed skulle behovet av fast anställd personal ej oväsentligt nedgå.

Därest ett kustartilleri av föreslagen omfattning skulle bibehållas efter tioårsperiodens
utgång, komme en avsevärd ökning av medelstilldelningen för
materielomsättning att efter denna tidpunkt bli erforderlig.

Vad angår innehållet i de vid kommittébetänkandet fogade särskilda
yttrandena må följande här anföras.

Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha framhållit, att erfarenheterna från
det senaste kriget klart påvisade flottans betydelse vid neutralitetsvakt och
såsom fredsbevarande faktor. I händelse av krig kunde en invasion över havet
direkt träffa särskilt känsliga delar av vårt land, varav framginge vikten av ett
effektivt djupförsvar med sjö- och flygstridskrafter. Med hänsyn till det anförda
och till vårt lands beroende av kusttrafik och sjöförbindelser i övrigt
vore den nedvärdering av flottan, som kommitténs förslag innebure, icke försvarlig.

Konteramiral Ericson har framhållit, att försvarskommittén vid övervägande
av frågan, hur flottan lämpligen borde vara sammansatt, hade tagit
intryck av att överbefälhavaren vid utarbetande av de båda lägre av kommittén
begärda kostnadsalternativen ansett sig böra föreslå en särskilt stärk
begränsning av flottan. Med hänsyn härtill har Ericson i sitt yttrande ingående
granskat de motiv, som anförts för flottans nedskärning i de lägre alternativen
(betänkandet del II s. 75—85) och kommit till slutsatsen, att motiven
icke vore bärande. Varken krigs- och beredskapserfarenheterna eller våra militärgeografiska
förhållanden gåve sålunda något underlag för en nedvärdering
av marinens betydelse i det svenska försvaret.

Den grundläggande principen för ett svenskt försvar hade av överbefälhavaren
angivits vara att genom segt motstånd vinna den tid, som erfordrades
för att hjälp utifrån skulle hinna anlända. Genomförandet av denna princip
krävde enligt Ericson ett allsidigt sammansatt riksförsvar, präglat av rörlighet
och i stånd att upptaga motståndet i ett tidigt skede. Sjö- och flygstridskrafterna
kunde fördröja överförandet av lantkriget till svensk mark, vilket skulle
medföra tidsförlust för motståndaren samt den första och viktigaste tidsvinsten
för oss. Om fienden lyckades upprätta ett brohuvud, försvårade sjöoch
flygstridskrafterna underhållet och förstärkningars överförande, vilket
gåve våra lantstridskrafter ökade möjligheter att lösa sina uppgifter. Här -

Kungl. May.ts proposition nr 206.

igenom kunde det samlade försvaret- tå större uthållighet. Slutligen skyddade
sjö- och flygstridskrafterna överförandet av den hjälp utifrån, som utgjorde
en av förutsättningarna för fullföljandet av den grundläggande försvarsprincipen.

För att lösa sin del av uppgifterna måste marinen medelst sjöstridskrafter
i samverkan med flygstridskrafter, kustartilleri och mineringar bygga upp ett
segt djupförsvar gentemot kustinvasion. Detta försvar måste vara så beskaffat,
att det alltefter lägets växlingar snabbt kunde omgrupperas i väntade anfallsriktningar.

Upprätthållandet av sjöförbindelserna till utlandet krävde tillgång på
eskortstyrkor i stånd att skydda sjöfarten åtminstone inom våra egna kustfarvatten
och närmast utanför dessa belägna havsområden. I dessa styrkor
ingående fartyg borde bestyckas samt i övrigt utrustas så, att de kunde effektivt
bekämpa främst flygstridskrafter och ubåtar samt utföra minsvepning.
För skyddet av den betydelsefulla kustsjöfarten fordrades sjöstridskrafter,
vilka till väsentlig del kunde vara av lokal karaktär, jämte kustartilleri, mineringar
samt flygstridskrafter. För att lösa sistnämnda uppgift jämte minsvepning,
ubåtsjakt, bevakning, sjöfartskontroll m. m. fordrades ett betydande
antal lätta fartyg med lämplig utrustning, främst jagare och minsvepare.

Sjöstridskrafterna måste vidare vara i stånd att utföra vissa offensiva operationer
såsom motanfall mot fientliga raidstyrkor, anfall mot fiendens underhållstransporter
och sjöfart samt utläggning av mineringar.

De operativa sjöstridskrafterna måste vid lösandet av dessa uppgifter tillmätas
den ojämförligt största betydelsen. Anledningen härtill vore deras i
förhållande till lokalstyrkorna mera mångsidiga användbarhet, större rörlighet
och slagkraft samt större uthållighet. Detta bestyrktes av såväl krigs- som
beredskapserfarenheter, tillämpningsövningar och krigsspel, vilka samfällt
visade, att ett effektivt försvar till sjöss över huvud taget ej kunde organiseras
utan operativa krafter. Till sjöstridskrafternas förfogande måste stå ett
system av väl belägna och starkt försvarade basområden.

Med hänsyn till här sammanfattade synpunkter vore det enligt Ericsons
åsikt oriktigt att på sätt som kommittén föreslagit reducera flottans anslag
till ersättningsbyggnader. Läget kunde enklast klargöras av följande jämförelser.
För att vidmakthålla 1942 års flotta skulle på längre sikt ha erfordrats
ett årligt ersättningsbyggnadsanslag av omkring 60 miljoner kronor. Försvarsbeslutet
samma år innebar ett anslag på 36 miljoner kronor, vilket belopp
omräknat till 1947 års priser motsvarade cirka 44 miljoner kronor. Om vår
nuvarande flotta — men utan pansarskepp och kryssare — skulle kunna hållas
vid makt, fordrades cirka 40 miljoner kronor. Om vi efter 1958 skulle kunna
hålla den lätta flotta — pansarskepp och kryssare fortfarande oberäknade
— som av kommittén redovisats för 1958, fordrades från och med nu
cirka 35 miljoner kronor per år. Kommittén hade beräknat i medeltal 18,9
miljoner kronor.

För de konsekvenser, vartill ett genomförande av kommitténs förslag skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

leda beträffande flottans fartygsmateriel, ävensom Ericsons härav betingade
förslag redogöres under avsnittet om flottans ersättningsbyggnad.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har framhållit, att de inom kostnadsramen för marinen
upptagna anslagen för materielanskaffning vore otillräckliga och icke kunde
hindra ett fortskridande förfall, om icke särskilda anslag beviljades efter
hand. Omkring tidpunkten för tioårsperiodens slut uppkomme mycket stora
medelsbehov genom att bland annat många lätta fartyg fölle för åldersstrecket.

Marinledningen har helt anslutit sig till förutnämnda särskilda yttranden.
Marinledningen ville särskilt understryka kommitténs uttalande att sjöförsvarets
effekt främst vore beroende av flottans fartygsbestånd. Då försvaret
till sjöss ej läte sig improvisera, vore det av särskild vikt att flottans styrka
upprätthölles genom en lugn, jämn och målmedveten — samt därigenom också
ekonomisk —• ersättningsbyggnad.

Enär viss oklarhet syntes råda om vad som menades med en lätt flotta,
ville marinledningen framhålla, att därmed icke avsåges en flotta av enbart
små fartyg utan en flotta, bestående av lätta kryssare, jagare, torpedbåtar,
ubåtar, minsvepare m. fl. fartyg för speciella ändamål. Sjökrigstaktikens och
teknikens nuvarande ståndpunkt innebure, att kärnan i en lätt flottas operationsgrupper
måste utgöras av kryssare, om övriga lätta fartyg inom gruppen
skulle kunna förväntas bli i stånd att effektivt utnyttja sina vapen. Den framtida
utvecklingen kunde måhända leda till att fartyg av annan typ borde efterfölja
kryssarna som kärna i operationsgrupperna.

Chefen för kustflottan har framhållit, att ett genomförande av kommitténs
förslag skulle medföra en mycket avsevärd nedgång i linjeflottans stridsvärde
i förhållande till vad som avsetts i 1942 års försvarsplan. Bland annat bortfölle
hela den då avsedda stödstyrkan utan att ersättas med andra stridsmedel.
Det hade varit naturligt, att såsom ersättning för stödstyrkans skepp och kust
jagare åtminstone en lätt eskader eller två jagardivisioner och två divisioner
torpedbåtar tillkommit.

Särskilt allvarligt bleve förhållandet omkring tidpunkten för tioårsperiodens
utgång. De operativa stridskrafter, som skulle kunna uppsättas vid tiden
närmast efter periodens utgång, vore icke på långt när tillräckliga för att motsvara
ens de krav, som under beredskapsåren ställdes på kustflottan.

Chefen för kustflottan ville sålunda ansluta sig till och understryka de av
konteramiral Ericson framförda kraven på ökad ersättningsbyggnad.

Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har granskat sjöstridskraftemas
möjligheter att medverka vid försvaret av militärområdet och mot bakgrund
härav funnit det synnerligen beklagligt, att försvarskommittén icke kunnat
förorda ett bättre tillgodoseende av behovet av lätta sjöstridskrafter.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet, tillika chef för Gotlands
marindistrikt, har ansett, att kommittéförslaget uppenbarligen innebure, att
ersättningsbyggnad av flottans lätta fartyg försummades. Detta kunde, ur de

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

synpunkter militärbefälhavaren liade att företräda, icke godtagas med hänsyn
till sjöförbindelsernas utomordentliga betydelse för Gotlands försvar samt
behovet av lätta sjöstridskrafter för uppgifter i samband med öns försvar.

Kommerskollegium, som berett bland andra Sveriges redareförening tillfälle
inkomma med yttrande, har till allvarligt beaktande anbefallt vad föreningen
anfört i fråga om flottan ävensom vad kommittéledamöterna Bjelle
och Wallenberg i sitt särskilda yttrande föreslagit i syfte att ernå ett bättre
tillgodoseende av marinens behov bland annat av ersättningsbyggnader, så
att dess styrka och standard kunde vidmakthållas på en betryggande nivå
även på längre sikt. Sveriges redareförening har framhållit, att förekomsten av
en relativt slagkraftig svensk flotta i stor utsträckning bidragit till att hålla
vårt land utanför det nu avslutade kriget, ett förhållande som hade vitsordats
av ansvariga myndigheter. Flottans neutralitetsvakt hade lyckats vinna respekt
för svensk neutralitetsvilja och hade genom eskortering, minsvepning
m. m. berett handelssjöfarten ett betydelsefullt skydd. Under beredskapen
hade brist på fartj^g och personal medfört, att framställningar om ökat sjöfartsskydd
måst avvisas. Man finge icke riskera att ånyo bli ställd i samma läge.

Skulle fredliga förhållanden icke kunna vidmakthållas, krävde landets väl,
att sjöfärtsvägarna i görligaste mån hölles öppna, vilket kunde ske endast
genom en tillräckligt stark flotta. Det syntes även väsentligt, att invasionsföretag
över havet om möjligt stoppades eller i vart fall försvårades på ett
så tidigt stadium som möjligt, därvid endast insättande av sjö- och flygstridskrafter
kunde ifrågakomma. Det vore sålunda ett oavvisligt krav, att
örlogsflottan icke beskures på sådant sätt som skulle bli fallet, om kommitténs
förslag genomfördes.

För att kunna föra en neutralitetspolitik fordrades enligt föreningens mening
icke endast, att flottan vidmakthölles på en tillfredsställande nivå utan
även att viktiga kustavsnitt skyddades av fasta och rörliga kustartilleribatterier.
Det syntes härvid av betydande vikt, att icke norrlandskusten med dess
för landet viktiga sjöfart och de därstädes belägna vitala industrierna blottlädes
på försvarsanstalter.

Länsstyrelsen i Gotlands län bär med stöd av erfarenheterna från beredskapstiden
understrukit vikten av att flottans slagkraft så långt möjligt är
bibehölles. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit betydelsen
av det skydd både för neutraliteten och för handelssjöfarten, som en
av talrika lättare sjöstridskrafter bestående flotta under beredskapsåren visat
sig utgöra.

Föreningen Sveriges Flotta har i fråga om marinens ställning inom riksförsvaret
hänvisat till konteramiral Ericsons särskilda yttrande, vars grundtankar
föreningen helt delade.

De krav, som måste ställas på marinen inom riksförsvaret, vore att skydda
sjöförbindelserna samt att utgöra det primära hindret för invasion sjöledes.

Föreningen ville särskilt understryka den svenska sjöhandelns alltmer
stegrade omfattning och betydelse, som medförde, att förbindelserna över
havet blivit livsbetingelser för nationen. Även kusttrafikens betydelse i krig

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

hade ökat, vilket framginge av krigs- och beredskapserfarenheter från senaste
krig. Försvarskommittén hade vid sitt tillgodoseende av flottans behov icke
alls tagit hänsyn vare sig till kraven på skydd för kusttrafiken eller förbindelserna
med vänskapligt sinnade makter.

Det vore av största vikt, att hänsyn toges till den ringa utbyggnadsmöjligheten
av flottan efter ett krigsutbrott, som medförde att flottans fredsstyrka i
praktiken också bleve dess krigsstyrka.

Svenska flottans reservofficersförbund har understrukit flottans betydelse
såsom fredsbevarande faktor och för neutralitetsskydd, samt särskilt framhållit
vikten av att sjövägarna längs våra kuster hållas öppna såväl vid krig
som under neutralitet. Lika viktigt vore att förhindra en fiende att fritt disponera
sjövägarna mot vårt land, vare sig det gällde invasionsföretag eller underhållstransporter.
Som stöd för sin uppfattning har förbundet åberopat krigs -och beredskapserfarenheter från det senaste kriget. Enligt förbundets mening
hade försvarskommittén icke tillgodosett de behov av sjöstridskrafter, som
betingades av vårt lands maritima läge.

I ett flertal särskilda yttranden och remissyttranden ha erinringar gjorts
mot den föreslagna indragningen av Hemsö kustartilleriförsvar och Härnösands
kustartilleridetachement samt överföringen av visst luftvärn till armén. Dessa
frågor behandlas närmare under avsnittet om marinens krigs- och fredsorganisation.

D. Flygvapnet.

Enligt 1942 och 1944 års riksdagsbeslut skulle flygvapnet bestå av bland
annat 17 flygflottiljer, varav 7 dagjakt-och 6 bombflottiljer, 1 torpedflottilj (tilllika
bombflottilj) samt 3 spaningsflottiljer. Då erfarenheterna från det senaste
kriget och utvecklingstendenserna på luftkrigföringens område efter krigets
avslutande visat angelägenheten av att förstärka jaktflyget, har 1947 års riksdag
beslutat omvandla 2 bombflottiljer (F 4 och F 12) samt fjärrspaningsflottiljen
(F 11) till dagjaktflottiljer. Beslutet har redan genomförts beträffande
bombflottiljerna, under det att fjärrspaningsflottiljens omvandling beräknas
komma till stånd under de närmaste åren. Minskningen av bomb- och spaningsflygets
styrka innebar icke, att de uppgifter, som åvilade dessa flygslag,
skulle ha blivit mindre omfattande utan var en följd av nödvändigheten att förstärka
jaktflyget inom den befintliga organisationsramen.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har räknat med att den redan beslutade förskjutningen
från bomb- (i fortsättningen benämnda attack-) och spaningsförband till jaktförband
skall fullföljas. Med hänsyn till de ökade verkningsmöjligheter för
bombflyget även under mörker, som blivit en följd av den tekniska utvecklingen,
vore det även angeläget att tillföra krigsmakten nattjaktförband.

Då försvarskommittén funnit sig nödsakad föreslå lägre årskostnader för
flygvapnet än vad man räknat med i 1942 års reviderade försvarsbeslut, bleve
det nödvändigt att draga in två flygflottiljer, varjämte förstärkningen av jakt

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

flyget med nattjaktförband kunde ske endast genom att att omvandla en för
andra uppgifter avsedd flottilj. Då en försvagning av dagjaktflyget ej borde
komma i fråga, bleve det nödvändigt att vidtaga dessa organisationsförändringar
på bekostnad av attack och spaningsflyget. Med hänsyn till vad som anförts
borde en attaekflottilj (Fl) omvandlas till nattjaktflottilj samt en attackflottilj
(F 6, Karlsborg) och en spaningsflottilj (F 2, Hägernäs) indragas. Flygbaskåren
(F 21) borde samtidigt tillföras en spaningsdivision. Efter dessa förändringar
konnne flygvapnet att innesluta 15 flygflottiljer, varav 10 dagjaktflottiljer,
1 nattjaktflottilj, 3 attackflottiljer och 1 spaningsflottilj, vartill skulle
komma nyssnämnda spaningsdivision.

F 2 borde indragas från och med budgetåret 1949/50 och F 6 från och med
1955/56, d. v. s. vid den tidpunkt, då denna flottiljs flygmateriel nästa gång
behövde förnyas. Orsakerna till valet av F 2 och F 6 vid indragning av en
spanings- och en attackflottilj framgå av redogörelsen å s. 57 och 58 i betänkandet.

Beträffande flygvapnets krigsorganisation innebure försvarskommitténs förslag
i förhållande till den genom 1947 års riksdagsbeslut modifierade organisationen,
att attackflygets styrka skulle skäras ned med 42 %, vilket i jämförelse
med den tidigare gällande organisationen innebure en total minskning
med 59 %, att spaningsflygets styrka skulle skäras ned med 15 %, vilket i jämförelse
med förutvarande organisation innebure en total minskning med 43 %,
samt att jaktflyget genom tillkomsten av en nattjaktflottilj ökades med 10 %.
I jämförelse med förut gällande organisation skulle jaktflyget ökas med 59 %.

I särskilda yttranden till försvarskommitténs betänkande ha vissa av
kommitténs ledamöter och sakkunniga gjort uttalanden beträffande behovet
av flygförband.

X vad rör behovet av flygstridskrafter i allmänhet har kommittéledamoten
Hagberg framhållit, att- ett folk i vapen, som ville försvara sig,
vore en viktigare garant för den nationella oavhängigheten än ett tusental
flygande yrkesmän. En ytterligare omprövning av flygvapnets organisation
och principerna för dess verksamhet borde därför ske. En utredning hade
visat, att man vid uppsättning av en ny flottilj kunde ernå väsentliga besparingar
genom att fördela denna på äldre flottiljer och därvid förstärka befintliga
divisioner. En sådan förstärkning av äldre flottiljer i krig borde kunna
begränsa fredskostnaderna.

I fråga om behovet av jaktflyg har anförts följande.

Kommittéledamoten von Heland har framhållit, att man med den utveck
ling bombflyget undergått under och efter det senaste kriget hade anledning
räkna med att luftkrigföringen mot mobiliseringsorter, kommunikationer och
bostadscentra m. m. komme att bli ännu verksammare vid ett nytt krig. Vi
måste därför med jaktflyg kunna bjuda sådant motstånd i luften, att svenska
stridskrafter kunde mobilisera och uppmarschera samt att andrum erhölles
för att evakuera våra mest sårbara städer och för att omställa vårt samhällsliv
från freds till krigsfot. Kunde vi ej bjuda detta motstånd i luften vid ett

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

överraskande anfall kunde man ifrågasätta värdet av ett svenskt försvar, uppbyggt
för annan verksamhet än partisankrigföring. Även om vi fått tid på oss
att mobilisera och gruppera våra stridskrafter, bleve deras möjligheter att
verka oerhört reducerade, om svenskt jaktflyg ej kunde bjuda tillräckligt motstånd
i luften.

Överste Bonde har framhållit, att enligt försvarskommitténs förslag omvandlingen
av attackflottiljen F 1 till nattjaktflottilj ej skulle ske förrän i
samband med ordinarie materielförnyelse vid detta förband under budgetåret
1953/54. Vårt land komme på detta sätt att sakna nattjaktförsvar under ytterligare
drygt sju år, vilket vore en så allvarlig brist, att en snabbare omorgani
sation av F 1 borde övervägas.

Konteramiral Ericson har framhållit, hurusom krigserfarenheterna understrukit
jaktflygets betydelse. För att kunna utnyttja övriga försvarsgrenar vore
det nödvändigt att begränsa motståndarens flyginsatser mot dessa.

Överste Silfverberg har uttalat, att ett effektivt och i förhållande till försvarsorganisationen
i övrigt rätt avpassat luftförsvar numera utgjorde grundvalen
för en nations möjligheter att föra krig. Vid avvägningen mellan luftförsvaret
och övriga stridskrafter borde försvarskommittén ha dragit ut konsekvenserna
av denna hos de f. d. krigförande allmänt erkända uppfattning.
Det föreslagna dagjaktflyget vore ej tillräckligt för att skydda hela landet —
stora delar måste lämnas helt oskyddade — och den föreslagna enda nattjakt
flottiljen kunde blott skydda ett mycket begränsat område. Med vetskap om
detta och om de påfrestningar för hemorten och den begränsning av övriga
stridskrafters verkningsmöjligheter, som detta måste medföra i krig, borde
en mera radikal förstärkning av jaktflyget ha eftersträvats. Vårt land skulle
därjämte enligt förslaget under ytterligare sju år helt sakna jaktskydd under
dygnets mörka del. Bland de förändringar, som i första hand borde vidtagas
i det av försvarskommitténs majoritet framlagda förslaget, vore att uppsätta
nattjaktflottiljen såsom en ny flottilj utanför den nuvarande flygvapenorgani
sationens ram.

Beträffande behovet av attackflyg har framhållits följande.

Försvarskommitténs ordförande har funnit det med hänsyn till luftkrigföringens
alltmera ökade betydelse betänkligt att för närvarande besluta om
indragning av en attackflottilj. Definitiv ställning till denna fråga syntes icke
böra tagas förrän framemot den tidpunkt, då spörsmålet om förnyelse av
flottiljens flygmateriel aktualiserades.

Kommittéledamoten Bjelle har med hänsyn till krigserfarenheterna och det
osäkra utrikespolitiska läget icke funnit tillrådligt att beskära attackflyget på
sätt försvarskommittén föreslagit och har därför anslutit sig till de synpunkter
på bibehållande av F 6, som överste Silfverberg framlagt i sitt särskilda
yttrande.

Ledamoten Ewerlöf har motsatt sig den föreslagna indragningen av attackflottiljen
F G.

Kungl. May.ts proposition nr 206.

Ledamoten von Heland bar framhållit attackflygets stora rörlighet, slagkraft
och mångsidighet. Det kunde inom loppet av några timmar och oberoende
av de sårbara kommunikationerna slagkraftigt ingripa mot en anfallande, oavsett
om han komme sjövägen eller över landgränserna eller om han landsattes
från luften inuti landet. Denna förmåga hos attackflyget måste tillmätas speciell
betydelse med hänsyn till de svårigheter, som på grund av förstörda
kommunikationer kunde uppställa sig, då det gällde att i vårt vidsträckta land
koncentrera andra stridskrafter än flyg till hotade punkter. Man finge vid bedömande
av värdet av ett svenskt attackflyg ej glömma bort, att en angripares
lant- och sjöstridskrafter, som ej hotades av ett tillräckligt slagkraftigt attackflyg,
kunde uppträda praktiskt taget utan hänsyn till faran från luften. Riskerna
för att våra stridskrafter, som ständigt måste anpassa sitt uppträdande
efter lufthotet, under sådana förhållanden skulle snabbt utmanövreras, vore
betydande. Hänsyn borde vidare tagas till att Gotland vid sidan av sitt
lokala försvar bäst vore hjälpt av ett starkt attackflyg. Med hänsyn till det
sagda borde attackflottiljen F 6 bibehållas.

Överste Bonde har framhållit, att försvarskommitténs förslag innebure, att
attackflyget skulle reduceras med 42 % i jämförelse med nuvarande organisation.
Den till indragning föreslagna attackflottiljen (F 6) borde bibehållas.
Önskvärt vore även att bibehålla attackflottiljen F 1, som föreslagits bli omvandlad
till nattjaktflottilj. För nattjaktflottiljen skulle i så fall erfordras
nytt etablissement med flygfält o. s. v. Med hänsyn till dagens ekonomiska
läge ställdes ej något yrkande härpå.

Överste Silfverberg har anfört, att försvarskommittén visserligen fastslagit
snabbhetens och rörlighetens betydelse i det moderna invasionsförsvaret men
att den hade underlåtit att draga ut konsekvenserna härav i fråga om attackflyget.
Man hade trots krigserfarenheternas tydliga språk icke insett detta
stridsmedels stora möjligheter att snabbt och med kraft ingripa mot fientliga
invasionsföretag över havet samt mot brohuvuden, som en angripare sökte
skapa efter luft- eller kustinvasion. Attackflyget vore vårt enda operativa
stridsmedel, som hade tillräcklig räckvidd för att i huvudsak oberoende av
utgångsgruppering snabbt ingripa mot varje del av vårt land. Om det hot,
som svenskt attackflyg kunde utöva mot en angripares stridskrafter till lands
och sjöss, ej vore tillräckligt starkt, kunde dessa uppträda på samma sätt som
före flygets tillkomst. Om våra stridskrafters rörelsefrihet samtidigt begränsades
av det fientliga attackflyget, bleve riskerna för att dessa skulle utmanövreras
större än vad styrkeförhållandena i övrigt behövde ge anledning
till. Attackflyget utgjorde vidare det enda vapen, som kunde insättas mot
styr- och utskjutningsstationer för fjärrvapen. Kommittémajoritetens förslag
att beskära attackflyget med två flottiljer — varav en skulle omvandlas till
natt jaktflottilj — vore en för försvaret i dess helhet olycklig lösning. Nattjaktflottiljen
borde därför ej tillkomma på bekostnad av attackflottiljen F 1
utan såsom en ny flottilj och den föreslagna indragningen av F G borde ej
ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Beträffande behovet av spaningsflyg har framhållits följande.
Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha framhållit, att betydelsen av en
effektiv flygspaning icke syntes ha tillfullo beaktats. För ett vidsträckt land
med begränsade militära resurser vore det av särskild vikt att kunna bedriva
flygspaning i sådan utsträckning, att stridskrafterna kunde insättas vid rätt
tid på rätt plats. Den föreslagna indragningen av spaningsflottiljen F 2 borde
åtminstone i någon mån kompenseras genom att en fjärde spaningsdivision
uppsattes vid Fil.

Ledamoten Ewerlöf har funnit minskningen av det redan förut svaga spaningsflyget
ytterst betänklig med hänsyn till det angelägna behovet av en
effektiv underrättelsetjänst. En spaningsdivision borde därför tillkomma
vid F 11.

Ledamoten von Heland har anfört, att utvecklingen av stridsmedlen under
och efter det senaste kriget i hög grad ökat möjligheterna till överraskning i
kx-igföringen. Man måste därför räkna med att ett överfall —- främst för en
liten stat — kunde komma mycket övei’raskande. För att minska dessa risker
och på så sätt ge våra stridski-after andrum för motåtgärder vore det nödvändigt
med ett tillfredsställande spaningsflyg. Detta flyg hade betydelsefulla
uppgifter även under de fortsatta operationerna, då det borde kunna lämna
stridskrafterna erfoi’derligt underlag för deras dispositionei*. Med hänsyn till
det sagda syntes det olyckligt, att försvarskommittén sett sig nödsakad föreslå
indi’agning av spaningsflottiljen F 2.

Överste Bonde har framhållit, att den till indragning föreslagna marinspaningsflottiljen
(F 2) boi''de ersättas med en spaningsdivision utöver vad försvarskommittén
föreslagit.

Konteramiral Ericson har uttalat, att de allvarligaste betänkligheter måste
resas mot den reduktion av spaningsflyget, som redan beslutats och som av
föi-svarskommittén föreslagits skola di’ivas än längre. Krigserfarenheterna, bestyrkta
av tillgängliga uppgifter från utlandet om flygstridskrafternas organisation
efter kriget, belyste spaningsflygets betydelse för de övriga försvarsgrenarna.
För den underlägsne vore det av särskild vikt att ha tillgång till effektiv
spaning, som medgåve, att de fåtaliga stridskrafterna kunde utnyttjas på mest
ändamålsenliga sätt. Ett eftersättande av spanings tjänsten tedde sig särskilt
allvarligt med hänsyn till att en av de första och mest angelägna beredskapsåtgärdema
i ett skärpt läge vore att igångsätta flygspaningen. Det syntes ur
angivna synpunkter mindre välbetänkt att starkt reducera vårt redan nu otillräckliga
spaningsflyg.

Överste Silfverberg har framhållit, att den kraftiga beskärningen av spaningsflyget
medföi’de betydande risker för att överbefälhavaren icke skulle
eidiålla det spaningsunderlag, som vore nödvändigt för att våra i förhållande
till landets ytinnehåll fåtaliga stridskrafter skulle kunna disponeras med förutseende.
Härtill komme, att lant- och sjöstridskrafternas behov av flygspaning
syntes kunna tillgodoses endast i mycket ringa omfattning. För att motverka

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

den föreslagna indragningen av marinspaningsflottiljen (1 2) borde därför tillkomma
en fjärde division vid den kvarvarande spaningsflottiljen, avsedd bland
annat för samverkan med de operationsgrupper, som enligt försvarskommitténs
förslag skulle ingå i sjöstridskrafterna. Av kostnads- och utrymmesskäl borde
härvid spaningsflottiljen F 11, som genom beslut av 1947 års riksdag avsåges
skola omvandlas till jaktflottilj, behållas som spaningsflottilj och spaningsflottiljen
F 3 i stället omvandlas till jaktflottilj.

Remissyttranden.

Beträffande behovet av flygstridskrafter i allmänhet ha remissm}ndigheterna
anfört i huvudsak följande.

Chefen för flygvapnet har — med stöd av vad han anfört angående krigserfarenheter
och utvecklingstendenser — framhållit, att flygvapnet inom den
valda kostnadsramen icke tillgodosetts i den utsträckning, som motsvarade
dess grundläggande betydelse. Det borde uppmärksammas, att 1942 års organisation
vore grundad på utredningar gjorda 1941 och på erfarenheter från
de två första krigsåren. Därpå följande fyra krigsår jämte utvecklingstendenserna
efter krigets slut hade givit en klarare bild av flygvapnets betydelse
inom försvarsorganisationen. Av försvarskommittén föreslagen reducering av
flygvapenorganisationen innebure en utveckling i motsatt riktning mot den
mest sannolika och skulle på lång sikt försvåra en förbättring av flygvapnet.
Förslaget stode även i bjärt kontrast mot målsättningen för krigsmakten. Det
vore nödvändigt att ingående undersöka, på vad sätt ett bättre flygvapen och
därmed en högre effekt ur försvaret i dess helhet kunde erhållas. I anslutning
härtill har chefen för flygvapnet föreslagit en utökning av flygvapnet. Vid en
sådan undersökning som nyss sagts borde även prövas de riktlinjer, som antytts
av kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson i deras
särskilda yttrande; dessa hade i högre grad än kommittémajoriteten beaktat
luftkrigföringens inflytande på operationerna.

Flygförvaltningen har uttalat, att den konservativa uppfattning kommittéförslaget
vittnade om måste lämna plats för en bättre förståelse för erfarenheterna
från det senaste kriget och därmed också för luftförsvarets betydelse.
Fn omprövning komine enligt flygförvaltningens mening att medföra krav
på förstärkning av motmedlen mot luftkrigföringen. Försvarskommitténs förslag
att besluta indragning av två flygflottiljer vore anmärkningsvärt.

Överbefälhavaren har anfört, att försvarskommitténs förslag att minska
flygvapnets omfattning icke stode i överensstämmelse med vare sig det militärpolitiska
lägets eller den tekniska utvecklingens krav. Chefen för flygvapnet
hade i sitt yttrande över försvarskommitténs betänkande framlagt ett
helt nytt förslag till utbyggnad av flygvapnet. Med hänsyn till att konsekvenserna
av detta förslag för försvaret i dess helhet givetvis ej kurmat framläggas
av chefen för flygvapnet och då tid ej stått till överbefälhavarens förfogande
för att ingående granska dess innebörd, kunde ställning därtill icke
tagas redan nu. Under tidigare överväganden hade betydelsen av ett starkt

Kung!. Maj-.ts proposition nr 206.

flygväpcn aldrig satts i fråga. När det gällt att ordna ett svenskt försvar
inom snävt begränsade kostnadsramar, hade också, sedan behoven av stridskrafter
ur olika försvarsgrenar noggrant vägts mot varandra, flygvapnet ansetts
böra tillgodoses i relativt högre utsträckning än i gällande försvarsordning.
Mot själva bakgrunden till förslaget — att utvecklingen på det militärtekniska
området ginge mot allt mer ökad användning av luftstridsmedel
och att allt svårare problem uppställde sig beträffande skyddet av befolkning,
kommunikationer o. s. v. — vore intet att erinra. Chefens för flygvapnet
förslag till utbyggnad av flygvapnet avsåges bli prövat vid en särskild undersökning
inom högkvarteret.

Chefen för armén har framhållit, att flygvapnets krigsorganisation i vissa
avseenden begränsats mot krigserfarenheter och utvecklingstendenser.

Mar inledningen har i huvudsak kunnat biträda de i konteramiral Ericsons
och överste Silfverbergs särskilda yttranden framlagda synpunkterna på be
hovet av flygförband.

Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har framhållit, att man städse
måste hålla för ögonen, att ett angrepp mot Sverige säkerligen konrme att
inledas med anfall av förstklassiga flygförband samt luftlandsättningstrupp
av elitkaraktär. Erfarenheterna från övningar liksom utförda studier gåve
vid handen, att starka flygstridskrafter vore nödvändiga för försvaret av
I. militärområdet. Att begränsa flygvapnets krigsorganisation så som försvarskommittén
föreslagit vittnade ej om riktig blick för de närmaste krigstekniska
utvecklingstendenserna.

Kommerskollegium har anfört, att det för att tillgodose behovet av tillräckligt
fl}-g för att jämte flottan skydda handelssjöfarten vore av största
vikt att hålla flygvapnet vid tillfredsställande styrka. Försvarskommitténs
förslag i fråga om flygvapnet måste därför inge allvarliga betänkligheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit de föreslagna reduceringarna av
flygvapnet betänkliga. Riskerna för civila skyddsföremål och påfrestningen
på civilförsvaret skulle härigenom komma att öka.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liar framhållit, att flygvapnets
betydelse syntes alltför stor för att icke närmare utredning borde göras angående
möjligheten att genom besparingar på andra områden undgå den av
försvarskommittén föreslagna minskningen av flygförbandens antal i förhållande
till nuvarande organisation.

Beträffande behovet av jaktflyg ha remissmyndigheterna anfört följande.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att antalet jaktförband vore otillräckligt
för att i alla viktiga delar av landet möta luftinvasion eller luftanfall
mot hemort, försörjning, kommunikationer och baser. Vissa delar, som vore
'' ärdefulla för produktionen och transportväsendet samt såsom basområden
för stridskrafterna, måste lämnas oförsvarade. Detta måste ovillkorligen återverka
ogynnsamt både på motståndskraften i allmänhet och på stridskrafternas
operationer.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Enligt målsättningen för krigsmakten skulle stridskrafterna föra ett segt
försvar. En förutsättning härför vore emellertid, att det jaktflyg, som tryggade
övriga flygstridskrafter ävensom lant- och sjöstridskrafterna, ägde tillräcklig
uthållighet. Då en angripare sannolikt komme att använda avsevärd
kraft för att sätta vårt jaktflyg ur spel, komme förluster att inträffa inom
kort. Det vore av yttersta vikt för det samlade försvaret, att flygvapnet vore
i stånd att bära dessa förluster under ansenlig tid. Endast om jaktflygets
uthållighet bleve bättre tillgodosedd än vad som vore fallet i försvarskommitténs
förslag, vore detta möjligt. Uthålligheten kunde förbättras antingen
genom att öka antalet förband eller också genom att förstärka de olika flottiljerna.
En undersökning hade nämligen visat, att det vore organisatoriskt
möjligt att öka antalet operativa grupper i flygflottiljernas divisioner från
två till tre, vilket — om reservflygplanen ökades i proportion härtill — skulle
innebära en ökning av flygplanbeståndet med 50 %. Flottiljernas fast anställda
personal skulle dock ökas endast med 14 %. Förutom härmed förenade
materiel- och personalkostnader krävde en sådan åtgärd vissa engångskostnader
för att utöka hangarutrymmen och vidtaga vissa skyddsåtgärder vid
krigsbaserna. Angiven förstärkning av flottiljerna syntes — frånsett relativt
större utbyte av flottiljernas nuvarande organisationskostnader — komma
att medföra omkring 50 % större uthållighet hos flygvapnet och därmed sannolikt
även hos försvaret i dess helhet.

Med utgångspunkt från det anförda beräknades minimibehovet av jaktflyg
för att nödtorftigt täcka landets viktigaste delar under dager till 13 förstärkta
dagjaktflottiljer — motsvarande cirka 20 flottiljer av nuvarande storlek —
samt för att täcka de mest betydelsefulla delarna under mörker och dåligt
väder till 3 nattjaktflottiljer. Kostnaderna för denna förstärkning av jaktflyget
framgå av nästföljande avsnitt angående kostnaderna. Ett förslag av
denna ekonomiska innebörd skulle antingen bringa upp försvarskostnaderna
till vad som bedömdes överskrida det under de närmaste åren möjliga eller
också framtvinga genomgripande ändringar inom försvarsorganisationen i
dess helhet. Sådana förändringar kunde icke komma till stånd utan nya
djupgående utredningar. Då förstärkningarna dessutom vore så omfattande,
att de icke kunde genomföras under en femårsperiod, ville chefen för flygvapnet
nu icke framlägga ett förslag av denna räckvidd utan begränsade det
till vad som bedömdes genomförbart under den närmaste femårsperioden.
Målsättningen för flygvapnet måste därför minskas i motsvarande grad och
vissa delar av landet måste fortfarande lämnas utan jaktförsvar. Följande
förstärkning av jaktflyget borde genomföras.

1. Dagj aktflyget borde utökas med 50% genom att i motsvarande
grad förstärka befintliga tio dagjaktflottiljer. Under förutsättning att omkring
hälften av härför erforderliga flygplan köptes i utlandet kunde förstärkningen
börja 1949 och genomföras vid i medeltal två flottiljer per år.

2. Ett nattjaktfliyg omfattande två flottiljer borde tillkomma. Av
dessa borde en flottilj nyuppsättas under budgetåren 1951/52—1953/54 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

en i överensstämmelse med försvarskommitténs förslag tillkomma genom omvandling
av den tvåmotoriga attackflottiljen Fl — under förutsättning att
attackflottiljen F 6 bibehölles såsom tvåmotorig attackflottilj.

Samtidigt med de överväganden rörande försvaret i dess helhet, vartill
ovanstående förslag kunde leda, borde utvecklingen på längre sikt uppmärksammas.
Frågor, som därvid måste beaktas och kunde få inflytande på flygvapnets
vidare utveckling, vore behovet av ytterligare flygstridskrafter samt
forskningens resultat och utvecklingstendenserna beträffande offensiva atomoch
robotvapen.

Kostnaderna för den föreslagna förstärkningen av jaktflyget framgå av
avsnittet Kostnaderna.

Överbefälhavaren har anfört, att en kombination av luftangrepp och invasion
framstode som det farligaste hotet. En förutsättning för att försvarssystemet
härvid skulle fungera vore ett effektivt luftförsvar innefattande jaktflyg,
luftvärn och luftbevakning samt ett välordnat och funktionsdugligt
civilförsvar. Det sjuåriga uppskovet med nattjaktflottiljen syntes anmärkningsvärt,
eftersom vi under denna tid skulle sakna varje möjlighet att med
jakt hota nattligt bombflyg, vars möjligheter successivt ökades genom radar
och andra hjälpmedel. Det vore därför av särskild betydelse, att en nattjaktflottilj
snarast tillfördes flygvapnet, om möjligt genom beslut vid innevarande
års riksdag. Om denna flottilj kunde tillkomma genom att en redan
befintlig flottilj omorganiserades och dess nuvarande materiel överfördes till
andra flottiljer för att öka dessas flygplanbestånd eller genom nyuppsättning
borde snabbt utredas.

Chefen för armén har framhållit, att det påtagliga behovet av nattjaktförband
skjutits på framtiden. Behovet av jaktflyg för områdesförsvar vore klart
omvittnat och försvarskommitténs strävan att stärka detta flygslag syntes
naturlig, ehuru förstärkningen dock i kanske alltför hög grad kommit att ske
på bekostnad av attack- och spaningsförbanden.

Marinledningen har framhållit nödvändigheten av flygförband för jaktskydd
av flottan.

Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har anfört, att förslaget att öka antalet
jaktförband tedde sig mycket välbetänkt med hänsyn till behovet av jaktflyg
för försvaret av I. militärområdet. Det vore däremot ej framsynt att
skjuta uppsättandet av den enda nattjaktflottiljen långt in i framtiden.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har framhållit, att man inom
svenska armén i dag överblickade möjligheterna att förbättra det nuvarande
luftvärnets verkan 1 000 gånger. En dylik revolutionerande utveckling kunde
helt eller delvis förändra grundvalarna för luftskyddet. Det vore icke uteslutet,
att jaktflygets dominerande roll genom denna utveckling komme att övertagas
av luftvärnet. För ett litet land, som icke hade råd att hålla sig med stora
styrkor dyrbar jakt, öppnades nya möjligheter, främst för skyddet av betydelsefulla
orter och industrier.

Civilförsvarsstyrelsen har anfört, att frågan om skyddandet av hemorten

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i krig måste bedömas bland annat från den utgångspunkten, att civilförsvarets
verksamhet vore av förebyggande, skadeavhjälpande eller liknande art men
däremot ej innefattade åtgärder till försvar gentemot angrepp i någon form.
För skyddet av hemorten vore det därför ofrånkomligt med ett starkt jaktflyg
och ett starkt luftvärn. Frånvaron härav ökade i hög grad riskerna
för skadegörelse av sådan omfattning, att den medförde en helt förlamande
inverkan på det civila livet och ett nedbrytande av befolkningens moraliska
motståndskraft. Ur dessa synpunkter vore det uppenbart, att den av försvarskommittén
föreslagna omfattningen av jaktflyget vore klart otillräcklig.
Ur hemortsförsvarssynpunkt vore det ett oeftergivligt krav, att jaktflyget
avsevärt utökades i förhållande till försvarskommitténs förslag. Detta vore
en av förutsättningarna för att civilförsvarets uppgift i krig ej skulle bli
övermäktig. Den nuvarande avsaknaden av nattjaktflyg, som enligt försvarskommitténs
förslag skulle kvarstå till 1954, innebure ett mycket allvarligt
riskmoment för hemorten. Åtgärder borde skyndsamt vidtagas för att organisera
nattjaktflyg.

Överståthållarämbetet har framhållit, att luftförsvaret — i dess vidsträcktaste
bemärkelse — vore av utomordentlig betydelse. Försvagningen
av såväl flygvapnet som luftvärnet vore beklaglig. Flygvapnet avsåges visserligen
skola tillföras en nattjaktflottilj, men denna förbättring saknade för
närvarande aktualitet, eftersom ifrågavarande flottilj beräknades bli uppsatt
tidigast om 7 år.

Bevakningsinspektören har framhållit, att erfarenheterna från andra världskriget
ställde särskilt stora anspråk på luftförsvaret. Det måste under dessa
förhållanden vara olyckligt, om flygvapnet icke skulle erhålla starkare ställning
än försvarskommittén föreslagit. Särskilt otillfredsställande måste det
anses vara, om landet ännu ett flertal år skulle sakna nattjaktflyg. I ett land
med svagt utvecklat flygvapen bleve påfrestningarna på det civila försvaret
i dess olika former särskilt stora. Likaså bleve de rent psykiska påfrestningarna
för civilbefolkningen högst avsevärda.

Beträffande behovet av attackflyg ha remissmyndigheterna anfört
följande.

Chefen för flygvapnet har anfört, att kravet på att en angripare i det längsta
skulle förhindras få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet skulle
uppgivas utan segt motstånd nödvändiggjorde tillgång på ett tillräckligt
antal attackförband, som kunde medverka i invasionsförsvaret, allt efter behovet
växelvis i olika delar av landet med kort tidsmellanrum. Attackflyget,
vars styrka uppginge till 7 flottiljer i 1942 års organisation och 5 flottiljer i
den genom 1947 års riksdagsbeslut modifierade organisationen, hade av
försvarskommittén begränsats till 3 flottiljer. A^ärdefullt vore likväl, att kommittén
endast räknat med tvåmotorigt attackflyg, som hade tillfredsställande
slagkraft och förmåga att operera i dåligt väder eller mörker. Uthålligheten
vid endast 3 flottiljer av hittills tillämpad styrka vore emellertid alltför
ringa. Antalet attackflottiljer borde ej vara mindre än 4, samtliga tvåmotoriga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Den till indragning föreslagna attackflottiljen F 6 borde därför bibehållas
och i samband med nästa flygmaterielförnyelse — omkring 1955 -—• omvandlas
till tvåmotorig flottilj. Kostnaderna härför framgå av avsnittet Kostnaderna.

Överbefälhavaren har framhållit, att det strede mot krigserfarenheterna att
reducera attackflyget utöver den starka minskning, som redan blivit en följd
av den genom beslut av 1947 års riksdag genomförda ombildningen av två
attackflottiljer till jaktförband. Attackflyget borde bibehållas vid nuvarande
styrka — 5 flottiljer.

Chefen för armén har anfört, att attackflygets försvagning minskade möjligheterna
för lant- och sjöstridskrafterna att få direkt och verksamt understöd
från luften.

Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har uttalat, att den föreslagna
minskningen av attackförbanden skulle väsentligt försvåra särskilt Skånes
försvar.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har funnit den föreslagna bcskärningen
av attackflyget synnerligen allvarlig, eftersom krigsmakten härigenom
berövades anfallsvapen, som kunde bidraga till att underlätta arméstridskrafternas
svårlösta uppgifter vid avvärjande av såväl landstigning som
luftlandsättning av större omfattning. Särskilt allvarlig syntes minskningen
av attackförbanden mot bakgrunden av den samtidigt föreslagna minskningen
av artilleriet. Förslaget att draga in attackflottiljen F 6 kunde ej biträdas.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har framhållit, att då attackflyget
vore mycket väl lämpat för bekämpning av på kusten landstigna invasionsstyrkor
samt av luftlandsatt trupp och stridsvagnar, vore det av särskild
vikt, att den föreslagna indragningen av attackflottiljen F 6 icke komme till
stånd.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att förstärkningen
av jaktflyget i allt för hög grad fått ske på bekostnad av attackflyget. F 1
borde alltjämt bibehållas som attackflottilj.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har kraftigt avstyrkt indragningen av F 6
(Karlsborg) under hänvisning till de betydande svårigheter och sociala skadeverkningar
av olika slag samt den starka tillbakagång för kommunen i dess
helhet, som en sådan åtgärd skulle föra med sig. Länsstyrelsen har erinrat
om, att de kommunala anläggningar, förbättringar och utvidgningar av olika
slag, som vidtagits under årens lopp för att tillgodose den växande befolkningens
krav, ävensom kommunens åtgärder för bostadsförsörjningen nära
nog helt betingats av militärförläggningarna i Karlsborg. Dessa anläggningar
m. m. skulle genom föreslagna indragningar i Karlsborg bli obehövliga och
oräntabla, varigenom kommunen skulle åsamkas förluster.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt, om det kunde vara rimligt
att i dagens läge besluta indragning av en attackflottilj om sex, sju år.

Beträffande behovet av spanings flyg ha remissmyndigheterna anfört
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att spaningsflyget, vars styrka upp
ginge till 3 flottiljer (= 9 divisioner) i 1942 års organisation och 2 flottiljer
(= 6 divisioner) i den genom beslut av 1947 års riksdag modifierade organi
sationen, enligt försvarskommitténs förslag skulle minskas till 1 flottilj och
1 division (= sammanlagt 4 divisioner). Den föreslagna styrkan vore otillräcklig
för att medge uppsättning av de krigsförband, som erfordrades för att
bedriva en så omfattande flygspaningsverksamhet under neutralitetsvakt och
krig, att betryggande säkerhet mot överrumplande angrepp erhölles. Sjöstridskrafterna
komme härjämte sannolikt att begränsas i sin operationsfrihet av
brist på flygspaningsrapporter. Antalet spaningsdivisioner i fred borde ej
understiga 5. Den föreslagna indragningen av spaningsflottiljen F 2 borde
därför delvis kompenseras genom att den kvarvarande spaningsflottiljen tillfördes
en fjärde division i fred. I samband härmed borde av kostnads- och
utrymmesskäl spaningsflottiljen F 11, som enligt 1947 års riksdagsbeslut och
försvarskommitténs förslag avsåges omvandlas till dag jaktflottilj, bibehållas
såsom spaningsflottilj, varvid i stället spaningsflottiljen F 3 borde ombildas
till dagjaktflottilj. Kostnaderna för att på detta sätt bibehålla en av F2:s
spaningsdivisioner framgå av avsnittet Kostnaderna.

Överbefälhavaren har anfört, att det vore i strid mot krigserfarenheterna
att reducera spaningsflyget ytterligare utöver den starka minskning, som bleve
en följd av den av 1947 års riksdag beslutade och av försvarskommittén
föreslagna ombildningen av en spaningsflottilj till jaktflottilj. Spaningsflygets
styrka — två flottiljer — sedan denna ombildning av en flottilj genomförts,
borde bibehållas.

Chefen för armén har framhållit, att det försvagade spaningsflyget endast
i undantagsfall kunde samverka med övriga försvarsgrenar.

Marinledningen har uttalat, att för ett litet land, som måste föra kriget
strategiskt defensivt, vore en effektiv flygspaningsverksamhet av framträdande
betydelse för ledningens och stridskrafternas möjligheter att parera de slag,
som motståndaren utdelade. Att sammanlagt en spaningsflottilj och en spaningsdivision
skulle räcka till för såväl krigsledningens som stridskrafternas
behov vore otänkbart med tanke på bland annat de vidsträckta vattenområden,
som måste avspanas, och det behov av samverkande flyg, som erfordrades
för att armé- och sjöstridskrafterna skulle kunna effektivt utnyttjas.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har funnit den föreslagna beskärn
ingen av spaningsflyget synnerligen allvarlig, eftersom såväl överbefälhavaren
som armékårcheferna härigenom erhölle minskade möjligheter till
önskvärd kraftig flygspaning. Ytterligare en spaningsdivision borde därför
bibehållas i enlighet med överste Silfverbergs särskilda yttrande.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har med tillfredsställelse konstaterat,
att en spaningsdivision enligt försvarskommitténs förslag skulle förläggas
till flygbaskåren i Luleå.

Svenska flottans reservofficers förbund har framhållit, att den minskning
av spaningsflyget, som kommittén föreslagit, icke syntes tillrådlig.

Bihang till riksdagens protokoll 19414. 1 samt. Nr 206.

I--401 in

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

E. Kostnaderna.

F ör svar skommittén.

Med hänsyn till ovissheten rörande den framtida prisutvecklingen har försvarskommittén
vid sina beräkningar i fråga om försvarskostnaderna för den
närmaste tioårsperioden utgått från pris- och löneläget den 1 juli 1947. Med
utgångspunkt härifrån har kommittén grundat sina kostnadsberäkningar pa
den principen, att medel borde beräknas icke blott för löpande årskostnader
■ * däri inberäknat kostnader för omsättning och förnyelse av den materiel,
som med tillämpning av antagna livslängdsberäkningar avsåges skola omsättas
och förnyas under tioårsperioden — utan även för den anskaffning
av ny materiel, som föreslagits skola tillföras organisationen. Undantag har
dock gjorts i fråga om förnyelse av luftvärnspjäser och viss annan luftvärnsmateriel
för armén. Sistnämnda slag av materiel har kommittén förutsatt
skola förnyas under de tre sista budgetåren av tioårsperioden med anlitande
av engångsanslag. Ej heller har kommittén räknat med medel — annat än
i begränsad omfattning — för täckande av de brister i fråga om materielutrustningen,
som förelåge inom armén och marinen. Vidare har kommittén
räknat med att engångsanslag kunde bli erforderliga för modernisering av
materielen och för vidmakthållande av organisationen efter tioårsperiodens
slut. I totalkostnaderna för tioårsperioden ha inräknats avskrivningskostnader
för en viss om ock begränsad byggnadsverksamhet.

Försvarskommittén har jämväl berört frågan om användning av medel, som
kunde inflyta vid försäljning av överflödiga anläggningar. Enligt kommitténs
mening skulle det i och för sig kunna anses befogat, om dessa medel finge
tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för erforderliga nybyggnader.
Kommittén har likväl ej i sina kostnadsberäkningar tagit hänsyn härtill.
Därest Stockholms örlogsbas komme att flyttas, borde dock inflytande medel
få användas för bestridande av förflyttningskostnaderna.

Vid beräkningen av kostnaderna för avlöning till under avlöningsanslag
upptagna befattningshavare har försvarskommittén utgått från statens löne
plansförordning (SFS 1947:376), varvid rörligt tillägg beräknats efter 12%,
samt i övrigt i huvudsak tillämpat följande grunder.

För personal med lön enligt lönegrader, betecknade Ca, Ce och Ma har
läknats med lön i näst högsta löneklassen inom respektive lönegrader utom
för beställningshavare i lönegraderna Ma 7 eller Ma 9, för vilka räknats med
lön i 20 respektive 26 löneklassen. Lön till fänrik har beräknats enligt 14
löneklassen. Då beställning (befattning) upptagits i alternativa lönegrader,
har räknats med ett belopp, utgörande medeltalet av lönerna i näst högsta
löneklasserna i respektive lönegrader. För furirer har räknats med lön enligt
löneklasserna 9 (Mel) och 11 (Me 2), därvid för arméns vidkommande
förutsatts, att halva antalet furirer kommer att tillhöra den lägre och halva
antalet den högre lönegraden. För marinens och flygvapnets del har förutsatts,
att 75 respektive 90 % av furirerna skola tillhöra lönegrad Me 1 och 25

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

respektive 10 % lönegrad Me 2. För volontärer, vicekorpraler och korpraler
har räknats med lön enligt löneklasserna 1, 2 och 4 inom löneplan 5. I fråga
om ekonomipersonal, som tidigare åtnjutit lön enligt en särskild löneplan MY
men numera inplacerats i lönegrader betecknade Ce, har räknats med den
löneklass, vederbörande uppnått efter en löneklassuppflyttning inom lönegraden.

Med avseende å ortsgrupperingen har arméns avlöningsanslag beräknats
med utgångspunkt från att -It av personalen tillhör ortsgrupp 4 och Vs ortsgrupp
3. Marinens avlöningsanslag har, i vad avser flottan tillhörig personal
beräknats såsom om all personal vore placerad i ortsgrupp 4 under det att
kustartilleriets personal i förevarande sammanhang förutsatts fördelad med
60 % å ortsgrupp 4 och 40 % å ortsgrupp 3. Flygvapnets personal har i detta
hänseende beräknats fördelad med 60 % å ortsgrupp 3 och 40 % å ortsgrupp 4.

Med hänsyn till sannolikt föreliggande vakanser vid fullt utbyggd personalorganisation
ha försvarsgrenarnas på nu angivet sätt beräknade avlöningskostnader
av försvarskommittén bedömts kunna minskas med 3 %. För flygvapnets
del ha avlöningsanslagen för budgetåren 1948/49—1952/53 minskats
med 2 § med hänsyn till att för denna försvarsgrens vidkommande de förbt
angivna löneklassplaceringarna bedömts något för höga.

I fråga om beräkningen av lönekostnader under andra anslag än försvarsgrenarnas
^ylöningsanslag ha i fråga om löneklassplaceringar och hänförande
till ortsgrupp tillämpats de grunder, som i allmänhet gälla för statliga myndigheters
avlöningsberäkningar, innebärande att kostnaderna i princip beräknats
efter befattningshavarnas individuella placering i löneklass och ortsgrupp.

Vid beräknandet av lönekostnaderna har försvarskommittén som regel utgått
från nu gällande lönegradsplaceringar av befattningshavarna. Endast i
undantagsfall bär kommittén ansett sig böra taga ställning till frågan om beredande
av förbättrade löneställningar åt personalen vid försvaret. Kommittén
bär ej heller velat föregripa den slutliga prövningen av de av försvarets
tjänsteförteckningssakkunniga i betänkande den 31 december 1946 framlagda
förslagen rörande revision av tjänsteförteckningarna (SOU 1946:94).

För de försvarets myndigheter och institutioner, som icke hänföras till
försvarsgrenarna, har kommittén utgått från att de för innevarande budgetår
fastställda personalorganisationerna, i vissa fall med mindre jämkningar, fortfarande
skulle gälla. I fråga om de centrala förvaltningsmyndigheterna har
kommittén — oaktat 1946 års militära förvaltningsutredning ännu ej slutfört
sitt uppdrag — räknat med minskade personalkostnader. Vad angår försvarsväsendets
radioanstalt har kommittén räknat med möjligheten av kostnadsbegränsningar.
För försvarets forskningsanstalt har kommittén däremot förutsatt
en viss utbyggnad av verksamheten.

I enlighet med vad i det föregående anförts rörande försvarsorganisationen
under den kommande tioårsperioden har försvarskommittén uppskattat
kostnaderna härför till belopp, som framgå av efterföljande sammanställning.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Sammanställning av försvarskostnaderna under budgetåren 1948/49—1957/58 (miljoner kronor).

											Medel-
											kostnad
	48/49	49,50	50/51	51/52	52/53	53/54	54/55	55/56	56 57	57/58	per
											bud-
											getår
Armén.
Omsättning och förnyelse
av materiel ..........	20-3	21-6	23-8	23-2	27-6	30-o	32 3	34''5	37-2	39-6	29-0
Övriga kostnader ......	287-7	288-6	288-2	290-8	288-4	288-0	287-7	287-5	286-8	286-4	288-0
Summa	308 0	3100	3120	3140	3160	318 o	320-u	322 0	324-u	326 o	317-0
Marinen.
Omsättning och förnyelse
av materiel ..........	43 7	42-9	40''0	36i	32i	31-8	30-5	25i	22o	181	32-2
Övriga kostnader ......	96-4	94''9	96y,	99-9	102-7	99-4	97-5	99-5	99-6	98o	98-5
Summa	140-1	137-8	136-6	1360	134 8	131-2	128o	124-6	121-6	1161	130 7
Flygvapnet.
ömsättning och förnyelse
av materiel ..........	128-0	128-6	128-5	128-5	128-5	128-5	128-5	128-5	128-5	128-5	128-5
Övriga kostnader ......	107-2	llOo	113-9	116i	118-4	118-6	119-5	119-0	119-2	119-5	116-1
Summa	235-2	238-5	242 4	244''6	246-9	247 1	248 o	247 5	247 7	248-0	244 6
Tillkommer för nytt
ändamål
Luftbevakningens ekora-
dioorganisation (oberäk-
nät avlöningskostnader)	4*9	5-1	5-8	5-5	5-7	5-9	6-2	6’2	6-2	6-2	5-7
Säger	240 i	243''S	247-7	250 1	252 6	253 0	254-2	253 7	253-9	254-2	250-3
Gemensamma kostnader.
Kostnader för nu före-
kommande utgiftsända-
mål..................	56o	55-4	55-4	54''i	53-8	53-6	53-3	53i	52-9	52-8	54o
Försvarets fastighetsfond	41-8	43-2	43-2	44-2	45-5	47-2	48-5	49-7	50-7	51-7	46-6
Nya ändamål ..........	2-5	2-5	2-5	2-2	2-2	2-2	0-8	0-8	0-8	0-8	1-7
Summa	100-3	1011	1011	100 5	1015	103-0	102-6	1036	1044	105 3	102 3
Grundavskrivnings-
kostnader ............	10- o	10 o	lOo	10-o	lOo	lOo	10-0	10o	10o	10o	10-0
Summa summarum	7986	802-5	807-4	8106	814-9	815-2	814-8	813.9	813 9	811-0	810 3

I anslutning till kostnadsberäkningarna har försvarskommittén framhållit,
att rådande konjunkturläge kunde komma att påkalla förskjutningar till tiden
av utgifter för ändamål, vilkas tillgodoseende ställde stora anspråk på arbetskraft
och materiel, såsom husbyggnader och större fartygsbyggen.

Försvarskommittén har vidare framhållit, att i berörda sammanställning
inginge utgifter, vilka — ehuru de ägde visst samband med försvaret — likväl
icke vore att hänföra till försvarsutgifter i egentlig mening. Vidare be -

101

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

lastades fjärde huvudtiteln med en del kostnader, såsom för sjökarteverket
och garnisonssjukvården, mot vilka kostnader svarade inkomster redovisade
å riksstatens inkomstsida. I sina till kommittén överlämnade förslag hade
överbefälhavaren framhållit, att dessa kostnader borde få avräknas från försvarskostnaderna,
så att dessa ej komme att framstå såsom högre än de i
själva verket vore. De utgiftsändamål, som i detta sammanhang åsyftades,
vore försvarets radioanstalt, i vad dess verksamhet icke direkt berörde försvaret,
statens isbrytarverksamhet, understöd åt privatflyget, sjökarteverkets
verksamhet, garnisonssjukvården i vad denna avsåge beredande av sjukvård
åt civila patienter, försvarets tandvård, skärmbildsundersökningar av värnpliktiga
m. fl., fritidsundervisning, ersättning för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig,
bidrag till ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring
samt omskolning av i militärtjänst skadade. Här uppräknade utgiftsändamål,
representerande i genomsnitt 17 miljoner kronor per år, borde enligt försvarskommitténs
mening rätteligen avdragas från de i sammanställningen angivna
totalkostnaderna.

I detta sammanhang har försvarskommittén jämväl berört frågan om
kostnaderna för nu gällande organisation. I försvarspropositionen
1942: 210 angåvos försvarets årskostnader efter uppsättningsperiodens utgång
skola uppgå till omkring 650 miljoner kronor enligt pris- och löneläget
den 1 juli 1941. Omräknade till pris- och löneläget den 1 juli 1947 skulle
dessa kostnader ha uppgått till inemot 930 miljoner kronor för år. Därest kostnader
för omsättning och förnyelse av all materiel medräknades, skulle nämnda
kostnader kunna uppskattas till omkring 1 100 miljoner kronor. Som jämförelse
har kommittén vidare erinrat, att för budgetåret 1947/48 anvisats —
inberäknat anslag för avskrivningsändamål men icke för materielanskaffning
disponibla överskotts- och rabattmedel från krigsindustrien m. m. om 22, g
miljoner kronor — tillhopa 819 miljoner kronor för försvaret. Därest hänsyn
toges till höjningen av det rörliga tillägget från 6 till 12 %, skulle sistnämnda
summa ha ökats till 831 miljoner kronor.

Försvarskommittén har jämväl erinrat om att chefen för finansdepartementet
i propositionen 1946: 222 utgått från ett preliminärt antagande, att
försvarsutgifterna från och med budgetåret 1949/50 skulle uppgå till omkring
700 miljoner kronor. Med hänsyn till löne- och prisstegringar efter avlämnandet
av berörda proposition samt den av försvarskommittén förordade höjningen
av penningbidragen till de värnpliktiga syntes det sålunda angivna
beloppet numera böra motsvaras av ett belopp om ungefär 780 miljoner
kronor.

I de till kommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena ha framlagts
åtskilliga förslag om uppräkning av den av flertalet ledamöter förordade
kostnadsramen eller om en i vissa avseenden ändrad disposition av densamma.

Kommittéledamöterna Bjelle och Wallenberg ha i gemensamt yttrande
föreslagit en höjning av totalkostnaderna med i genomsnitt omkring 40 mil -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

joner kronor per år, fördelade med 20 miljoner kronor på upprustning av
arméns materiel, omkring 11 miljoner kronor på ytterligare ersättningsbyggnad
av fartyg för flottan, 3,5 miljoner kronor på förbättrad omsättning av
marinens materiel i övrigt, 1,4 miljoner kronor på bibehållande av Hemsö
kustartilleriförsvar samt 4,5 miljoner kronor på förstärkning av spaningsflyget
genom uppsättning av en fjärde spaningsdivision vid Södermanlands
flygflottilj (Fil).

Herr Bjelle bär därutöver föreslagit, att Västgöta flygflottilj (F 6) skulle
bibehållas, för vilket ändamål skulle erfordras omkring 5,5 miljoner kronor
för år, samt att efterutbildningsövningarna skulle bibehållas. Årskostnaderna
härför ha beräknats till cirka 14 miljoner kronor.

Kommittéledamoten Ewerlöf har — under framhållande av att i nuvarande
läge viss återhållsamhet vore påkallad — likväl ansett, att de ekonomiska
uppoffringar, som krävdes för att avhjälpa de mest framträdande
bristerna i kommittéförslaget, vore väl värda sitt pris. Ewerlöf har för den
skull föreslagit, att den totala kostnadsramen för medelkostnaderna under tioårsperioden
skulle ökas med ungefär 89 miljoner kronor.

Av detta belopp belöpte 55 miljoner kronor för år på armén, varav cirka
30 miljoner kronor för ökat antal värnpliktiga och längre utbildningstid samt
25 miljoner kronor för täckande av brister i materiel och ammunition samt
anskaffning och omsättning av materiel. Marinens kostnadsram borde ökas
med 24 miljoner kronor för år, varav för flottan 13 miljoner kronor för ersättningsbyggnad,
4,7 miljoner kronor för anskaffning av artillerimateriel
m. m. och 2,3 miljoner kronor för ökade organisationskostnader samt för kustartilleriet
0,4 miljoner kronor för ombestyckning av Hemsö kustartilleriförsvar,
1,9 miljoner kronor för omsättning av radarmateriel, minor m. in. och
1,7 miljoner kronor för ökade organisationskostnader. Flygvapnets kostnadsram
slutligen borde ökas med 9,6 miljoner kronor för bibehållande av Västgöta
flygflottilj och för utökning av Södermanlands flygflottilj med en spaningsdivision.

Kommittéledamoten von Heland har framställt önskemål om bland annat
bibehållande av Västgöta flygflottilj, ytterligare anskaffning av viss materiel
— delvis i stället för av kommittén föreslagen — samt utbildning av ytterligare
700 värnpliktiga per år. Härav föranledda merkostnader, cirka 15 miljoner
kronor för år, borde enligt von Helands mening kompenseras genom
vissa rationaliseringsåtgärder, såsom minskning av arméns organisation i samband
med överförande av ytterligare värnpliktiga till flygvapnet, minskat anslag
till radioanstalten, mindre kostnader för den territoriella ledningen, sammanslagning
av kustartilleriet med armén eller flottan, centralisering av
flottans varv och örlogsstationer, förenklad administration inom flottan samt
decentralisering av beslutanderätten i mindre betydelsefulla frågor.

Generalmajor Backlund har ansett, att arméns kostnadsram årligen borde
ökas med 25,4 miljoner kronor, varav 11 miljoner kronor erfordrades, därest
kategoriklyvningen icke genomfördes, 14 miljoner kronor för bibehållande av

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 206.

efterutbildningsövningen och 0,4 miljoner kronor för omsättning av krigsmateriel
för de fält- och lokalförsvarsförband, vilka föresloges skola bibehållas.
Härtill komme särskilda tilläggsanslag å tillhopa 243 miljoner kronor
under tioårsperioden för förbättring av eldkraft och rörlighet, täckande av
brister i materiel och ammunition samt för bibehållande av vissa till indragning
föreslagna förband.

överste Bonde har icke kunnat biträda förslagen om förkortning av utbildningstiden
och om befrielse av vissa värnpliktiga från värnpliktens fullgörande
i fredstid samt har ansett anslagen till materielanskaffning böra avsevärt
höjas. Huvuddelen av de till indragning föreslagna förbanden inom
arméns krigsorganisation, Hemsö kustartilleriförsvar och Västgöta flygflottilj
borde bibehållas, varjämte en spaningsdivision borde tillkomma. Ytterligare
ersättningsbyggnad av fartyg vore påkallad.

De genom Bondes ändringsförslag föranledda merkostnaderna för värnpliktsutbildningen
fölle framför allt på armén, där de — inräknat utgifterna
för ökad befälskader — kunde uppskattas sålunda:

Första tjänstgöringen 2 månader.................................... 15,0 milj. kr.

Efterutbildningsövningen ............................................ 14 o » »

Större antal värnpliktiga genom att kategoriklyvning ej infördes .. 11,0 » »

40,0 milj. kr.

I medeltal per år skulle kostnaderna för de av Bonde
ringarna uppgå till ungefär 110 miljoner kronor enligt
ställning:

Omsättning och
förnyelse av
materiel
milj. kr.

Armén ........................................... 24,7

Marinen............................................ 29,0

Flygvapnet........................................ 3,0

Summa 57,3

påyrkade förbättföljande
samman -

Övriga kostnader	Summa
milj. kr.	milj. kr.
40,0	64,7
7,0	36,0
6,o	9,6
53,o	110,3

Konteramiral iEricson bär påyrkat en ökning av marinens anslag framför
allt för materiel. Sålunda borde det genomsnittliga årsanslaget för ersättningsbyggnad
av flottans fartygsmateriel höjas från av kommittén föreslagna
18,9 miljoner kronor till 39,3 miljoner kronor. Anslagen för omsättning och
anskaffning av materiel i övrigt borde ökas med i genomsnitt 8,4 miljoner
kronor för år, varav 5,5 miljoner kronor för flottan och återstoden för kustartilleriet.
Övriga anslag borde ökas med i genomsnitt 5,4 miljoner kronor för
år. Marinens kostnadsram borde sålunda höjas från av kommittén föreslagna
130,7 miljoner kronor till 164,9 miljoner kronor i genomsnitt per budgetår
under tioårsperioden.

Överste Silfverbercj har — utan att framlägga några kostnadsberäkningar
— föreslagit, att Västgöta flygflottilj skulle bibehållas, att en fjärde spaningsdivision
skulle uppsättas vid Södermanlands flygflottilj, varvid i stället Östgöta
flygflottilj borde ombildas till jaktflottilj, samt att den föreslagna natt -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

jaktflottiljen skulle tillkomma såsom en ny flottilj utanför den nuvarande
organisationen. Härav föranledda årliga merkostnader torde kunna uppskattas
till cirka 36 miljoner kronor, med vilket belopp flygvapnets kostnadsram
borde ökas.

Remissyttranden.

Beträffande överbefälhavarens syn på försvarskostnaderna och deras underlag
hänvisas till yttrande under avsnittet Försvarsorganisationens utformande.
Därutöver har överbefälhavaren anfört följande:

Försvarskommittén hade beträffande flygvapnet följt den sunda principen,
att all dess materiel skulle förnyas successivt och därvid räknat med
samma genomsnittliga livslängd för flygplan som nu, d. v. s. sju år. Materielen
moderniserades sålunda fortlöpande och den föreslagna organisationen
kunde hållas vid makt.

Vid de båda andra försvarsgrenarna vore de inom ramen upptagna anslagen
för materielanskaffning otillräckliga och kunde icke hindra ett fortskridande
förfall. Vid marinen skedde visserligen någon modernisering genom ersättningsbyggnad
och anskaffning av artillerimateriel, men — som kommittén
själv framhölle — avsevärda tilläggsanslag erfordrades redan under tioårsperioden,
om den av kommittén föreslagna minskade flottan och det minskade
kustartilleriet skulle kunna upprätthållas i fortsättningen. För båda vapenslagen
gällde, att anslagen varken medgåve fyllande av föreliggande brister
eller tillfredsställande materielomsättning. Vid armén medgåve ej kostnadsramen
vare sig täckande av kvarstående brister i den föreslagna organisationen
eller förnyelse av all materiel, som överskrede åldersstrecket under perioden,
eller någon modernisering. Självfallet bleve det då icke heller möjligt
att upprätthålla arméns krigsorganisation efter tioårsperiodens utgång. Skulle
organisationen kunna bevaras och den tekniska utvecklingen följas, erfordrades
stora tilläggsanslag redan under den aktuella perioden. Kommittén erkände
också nödvändigheten av sådana kostnadsökningar men hade icke tagit
upp beloppen i sina beräkningar.

Det kunde visserligen hävdas — som kommittén också hade gjort — att
en fullständig omprövning av försvarsorganisationen kunde bli nödvändig
redan i tioårsperiodens mitt och att anskaffningarna måste begränsas i dagens
knapphetsläge. Men dessa omständigheter borde ej leda till att kostnaderna
för nödvändig materielanskaffning, enligt dagens premisser, icke redovisades
i beräkningarna. Tioårsplanen, som fått en vag form redan med hänsyn till
ovissheten på de militärpolitiska och militärtekniska områdena, bleve under
sådana omständigheter i mycket en fiktion, och planens ofullständighet medförde
risk för att krigsorganisationen icke kunde stabiliseras. Behoven ackumulerades
på relativt kort tid i sådan grad, att ett snabbt återhämtande av
det försummade äventyrades. Vid och strax efter tioårsperiodens slut till
komme mycket stora behov genom att den dyrbara materielgruppen stridsvagnar
samt många lätta fartyg fölle för åldersstrecket. Kostnaderna för en
oundgänglig förstärkning av försvaret efter en förfallsperiod måste bli mycket
betungande och, vad värre vore, det försummade hunne sannolikt icke tagas
igen.

Försvarsministern hade i ett uttalande i 1947 års statsverksproposition,
upprepat i propositionen innevarande år, framhållit, att materielanskaffningen
icke kunde inskränkas under en följd av år utan våda för effektiviteten och
att en avsevärd höjning av anslagen främst för armén och marinen vore ofrånkomlig
inom en nära framtid. I överbefälhavarens försvarsförslag ifrågasattes

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

visserligen, att materielanskaffningen tills vidare skulle hållas under vad som
erfordrades på längre sikt — utom beträffande flygplan och lätta fartyg —
men förslaget avsåge endast den allra närmaste tiden och upptoge over lag
betydligt högre siffror än dem försvarskommittén räknat med. Den av kommittén
tillämpade metoden, som innebure, att inskränkningarna föilangdes
på obestämd tid, vore icke användbar, om man ville uppfylla de krav pa försvaret,
som även kommittén ställde.

Såsom förut antytts har överbefälhavaren beträffande kostnaderna under
tioårsperioden framhållit, att riksdagens direktiv till försvarskommittén blott
givit allmänna riktlinjer i ekonomiskt hänseende och därvid gjort kostnadsminskningar
genom justeringar i organisationsramen beroende av det utrikespolitiska
läget. Direktiven hade icke bundit kommittén vid någon bestämd kostnadsram.
Beträffande finansministerns uttalande våren 1946 i ett utkast till
finansieringsplan på längre sikt, att man framdeles borde kunna räkna med eu
minskning av försvarsutgifterna till högst 700 miljoner kronor, hade försvarsministern
betonat, att något direktiv därmed icke givits försvarskommittén.
Denna hade dock utmätt sin kostnadsram i anslutning dels till försvarsbudgeten
för innevarande finansår, dels till den av finansministern 1946 ifrågasatta
minskningen av försvarshuvudtiteln, som denne själv betecknat som
»godtyckliga antaganden».

Redan i förevarande sammanhang må nämnas, att överbefälhavaren i säiskild
skrivelse den 19 februari 1948 föreslagit, att en fast fredsorganisation
för luftbevakningen skall inrättas och att i samband härmed all luftbevakning
skall koncentreras till flygvapnet. En närmare redogörelse för innebörden
i detta förslag kommer att lämnas i det följande under rubriken Luftförsvaret.
Genomförandet av detta förslag skulle, enligt vad överbefälhavaren
framhållit, medföra vissa merkostnader i förhållande till försvarskommitténs
förslag. Dessa voro dock i stort sett oberoende av vilken försvarsgren luft
bevakningen tillhörde. Det bleve även nödvändigt att till flygvapnets kostnadsram
överföra vissa medel för luftbevakningen, vilka dels nu vore upptagna
under armén och marinen, dels av försvarskommittén redovisats undei
för försvaret gemensamma ändamål. Beräknade merkostnader ävensom erforderlig
överföring av medel till flygvapnet från övriga försvarsgrenar m. in.
framgå av tabellen å nästföljande sida. Kostnaderna för radarluftbevakningen
beröras ej, eftersom dessa redan av försvarskommittén upptagits i
flygvapnets kostnadsram.

Beträffande ett av försvarskommittén beräknat medelsbehov av 7 700 000
kronor för anordnande av centraler — delvis i bergrum — för den optiska luftbevakningen,
av kommittén avsett att inrymmas i den för försvaret i dess helhet
beräknade byggnadskvoten, har överbefälhavaren föreslagit, att härför
skulle för budgetåret 1948/49 upptagas ett anslag av 2 200 000 kronor.

Chefen för armén har anfört, att i kostnadsramen för armén måste inräknas
medel dels för att i materiellt hänseende vidmakthålla den nuvarande organisationen
med nödvändiga moderniseringar samt för täckande av de mest
överhängande bristerna, dels ock för förbättring av luftvärnsmaterielen. Här

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Ända in å 1	Årskostnader rid genomlord organisation (kr.) 1	För budgetåret 1948/49 erforderliga medel (kr.'' 1
nya medel	överföring av medel	nya medel	överföring av medel
1. Nya utgiftsändamål ............	739 000		499 000
''i. Under armén och marinen nu re-
dovisade medel ....		835 000		285 000
3. Av försvarskommittén för gemen-
samma ändamål redovisade medel		600 000		1 800 000
Summa	739 000	1435 000	499 000	2 085 000
Att tillföra flygvapnets kostnadsram	2174 000	2 584 000
Härtill komma vissa medel till frivilliga försvarsorganisationer.

avsedd materielanskaffning — med undantag för luftvärnsmaterielen — borde
icke medföra några ökade anslagskrav utöver dem, som angivits i generalmajor
Backlunds och överste Bondes särskilda yttranden. Kostnaderna för
luftvärnets modernisering beräknades till 300 miljoner kronor att fördelas
över lämpligt antal år. Slutligen borde enligt arméchefen inräknas jämväl
kostnader för anskaffning av nya stridsmedel (raketvapen, robotprojektiler
etc.). Storleken härav kunde dock för närvarande icke beräknas.

Mai inledningen har ansett, att av försvarskommittén för marinen beräknade
medel icke medgåve täckande av de nödvändigaste behoven för att marinen
skall kunna lösa de uppgifter, som kommittén förutsätter. Särskilt i fråga
om ersättningsbyggnad av fartyg samt anskaffning av artilleri- och annan teknisk
materiel ävensom beträffande fartygens och materielens underhåll förelåge
behov av ökade anslag. Det vore även synnerligen angeläget att fylla
vissa brister i marinens lagerhållning av drivmedel. Enligt marinledningens
förslag borde anslagen till fartygsbyggnader, artillerimateriel m. m. för marinen
höjas med i genomsnitt omkring 42 miljoner kronor per år och underhållsanslagen
med omkring 2 miljoner kronor per år. För anskaffning av drivmedel
borde under tioårsperioden avses tillhopa 10 miljoner kronor. De sammanlagda
genomsnittliga årskostnaderna för marinen skulle enligt marinledningens
förslag uppgå till omkring 183 miljoner kronor eller ungefär 53 miljoner
kronor mer än enligt försvarskommitténs förslag.

Beträffande de av kommittén beräknade grundavskrivningskostnaderna
ville marinledningen framhålla, att dessa syntes vara för låga för att det angelägna
utbyggandet av flottans basorganisation skulle kunna ske inom
rimlig tid.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att försvarskommittén räknat med att
den föreslagna kostnadsramen kunde behöva ökas för engångsanskaffningar
av materiel till armén och marinen. Kommitténs kostnadstablåer gå ve en felaktig
föreställning om flygvapnets andel i de totala försvarskostnaderna, eftersom
betydande materielanskaffningar för armén och marinen måste komma
till stånd efter några år, därest icke organisationen och personalkostnaderna

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

skulle nedskäras. Enligt chefens för flygvapnet uppfattning måste man i varje
på lång sikt framlagd plan för försvarets ordnande för var och en av försvarsgrenarna
räkna med regelbundna årskvoter för förnyelse och modernisering
av all materiel. Endast om så skedde, kunde försvarskostnaderna i sin
helhet överblickas och organisationen givas en efter våra förhållanden godtagbar
omfattning. Detta system syntes än mera nödvändigt i framtiden, då
av allt att döma samtliga försvarsgrenar bleve allt mera beroende av teknrskt
fullgod, modern materiel. Utvecklingen utomlands tydde också på att man
ej tillgodosåge personal och organisation på bekostnad av materielen. Föisvarskommitténs
förslag beträffande kostnaderna för arméns och marinens
materielersättning kunde möjligen vara godtagbart, om det gällt ett koit provisorium,
under vilket den befintliga materielen vore relativt tillfredsställande.

Såsom*i annat sammanhang nämnts har chefen för flygvapnet framlagt eu
plan för en betydande förstärkning av flygvapnet, på längre sikt syftande till
att tillgodose det av chefen för flygvapnet beräknade minimibehovet av jakt-,
attack- och spaningsförband. Närmare redogörelse för förslagets innebörd hai
lämnats i det föregående. De årliga merkostnaderna i jämförelse med föisvarskommitténs
förslag — beräknades på lång sikt uppgå till omkring 135
miljoner kronor. Härtill skulle övergångsvis komma vissa engångskostnadei.
Chefen för flygvapnet har emellertid — såsom i annat sammanhang närmare
utvecklats — begränsat sitt förslag angående utbyggnad av flygvapnet till
vad som bedömdes genomförbart under den närmaste femårsperioden. Merkostnaderna
— i förhållande till försvarskommitténs kostnadsram — for detta
mindre omfattande förslag fördelade sig på dels engångskostnader för uppsättning
av de nya delarna av organisationen, dels årskostnader för att på
längre sikt vidmakthålla dessa delar ävensom de förband, som a\ försvaiskommittén
förutsatts bli indragna men av chefen för flygvapnet föreslagits
skola bibehållas. Engångskostnaderna beräknades uppgå till cirka 275 miljoner
kronor, fördelade på de närmaste fem budgetåren. Årskostnaderna beräknades
stiga från cirka 13 miljoner kronor under budgetår et 1949/50 till
cirka 53 miljoner kronor vid femårsperiodens slut och till omkring 77 miljoner
kronor vid fullt genomförd organisation. För de av chefen föi flygvapnet
framlagda kostnadsberäkningarna kommer närmare redogörelse att lämnas
under avsnittet Kostnadsberäkningar för flygvapnet.

Flygförvaltningen har framhållit, att den metod försvarskommittén tilllämpat
beträffande flygvapnet, nämligen att i årskostnadsramen inrymma
samtliga kostnader, syntes riktig. Detta hade emellertid haft till följd, att
den nedskärning av flygvapnets kostnadsram i förhållande till den nu gällande,
som kommittén företagit, medfört en beskärning av flygvapnets fredsorganisation
i motsvarande grad (indragning av två flottiljer). Det vore anmärkningsvärt,
att försvarskommittén vid avvägningen mellan organisationsoch
materielkostnader tillämpat olika metoder för de olika försvarsgrenarna.
Under det att, såsom redan framhållits, för flygvapnets vidkommande full
balans bibehållits mellan organisation och materiel, vilket innebure, att kval i -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

teten tillgodosetts på bekostnad av organisationens storlek, innebure kommitténs
förslag exempelvis beträffande armén ett bibehållande i stort sett av
landsorganisationen, vilket medfört, att inom den för armén tillmätta kostnadsramen
mycket litet utrymme återstått för tillgodoseende av materielbehovet.
Medelsbehoven för kontinuerlig omsättning av arméns materiel uppginge
sålunda enligt de beräkningar, som gjorts av överste Bonde, till 115
miljoner kronor årligen, under det att kommittéförslaget upptoge endast 29
miljoner kronor. Kommittén hade framhållit, att det för tillgodoseende av
arméns materielbehov kunde bli nödvändigt att redan under tioårsperioden
anvisa tilläggsanslag uppgående till relativt avsevärda belopp. Detta skulle
innebära en relativ minskning av flygvapnets andel i försvarskostnaderna,
vilket enligt flygförvaltningens mening måste föregås av en omprövning av
hela avvägningsfrågan.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har anfört, att ett bedömande
av försvarskommitténs ståndpunkt beträffande kostnaderna omöjliggjordes
genom att någon motivering icke lämnats för »kostnadsramen». Som motivering
kunde knappast räknas, att kommittén återgivit finansministerns uttalande
om 700 miljoner kronor. Den hade däremot icke erinrat om att finansministern
uttryckligen angivit att siffran endast varit uppskattad. Tydligt
vore dock. att denna siffra kommit att bli av stor betydelse, då det gällt att
skapa största möjliga enighet om en kostnadsram. Värdet av denna enighet
skulle ingalunda förnekas, men det förminskades något genom vad som sades
i herr Hagbergs särskilda yttrande.

Militärbefälhavaren för II. militärområdet har anfört, att försvarskommit
tén såsom en av sina utgångspunkter uppsatt den kostnadsram, som i innevarande
års budget tillmätts försvaret. Detta rimmade illa med departementschefens
asikt om nödvändiga materielanskaffningsanslag inom de närmaste
åren, om riksförsvaret skulle motsvara de krav, som kunde ställas på detsamma.
Även när det gällde försvaret, måste utgifterna visserligen hållas
nere, men innan kostnadsramen bestämdes, borde en avvägning ha skett
mellan de olika huvudgrupperna av statsutgifter. Det syntes orimligt, att en
nation, som verkligen ville försvara sig, icke skulle för detta ändamål kunna avstå
tillnärmelsevis så stora medel, som åtginge för folkpensioner och barnbidrag.

Militärbefälhavaren för 111. militärområdet har funnit det angeläget, att de
av försvarskommittén till 17 miljoner kronor beräknade kostnader, vilka icke
vore att anse såsom egentliga försvarsutgifter, överfördes till annan huvudtitel.
Likaså borde det föreslagna förhöjda penningbidraget, vilket tillkommit
av sociala skäl, samt kostnaderna för de värnpliktigas fria resor belasta
annan huvudtitel än försvarets.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har anfört, att försvarskommittén
skjutit materielanslagsfrågorna på framtiden trots att storleken av
dessa kostnader i allt väsentligt redan nu kunde förutses. Detta undvikande
att taga ställning till kostnaderna för behov, som kommittén kommit fram till
och bedömt såsom oundgängliga, gjorde ett mycket egenartat intryck. Det

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

syntes vara alltför sangviniskt att räkna med att förnyelsen av viktiga materielgrupper
skulle bygga på ett i framtiden eventuellt beviljat tilläggsanslag.
Det hade varit bättre, om ett visst årsanslag hade beräknats ingå i de olika
årskvoterna.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har funnit anmärkningsvärt, att
de engångsanslag, som av försvarskommittén själv uppgivits erforderliga, icke
medtagits i kostnadsberäkningarna utan ställts på framtiden. Detta vore
ologiskt och förhållandet bidroge till den oklarhet, som präglade betänkandet.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har anfört, att det tydligt hä\
dats av chefen för försvarsdepartementet, att siffran 700 miljoner kionoi endast
utgjorde en arbetshypotes men icke något direktiv till försvarskommittén.
Trots detta uttalande hade kommittén utgått från denna hypotes, varvid
den dock angivit, att den förutsatt en lugn utveckling av den utrikespolitiska
situationen. Den verkliga utvecklingen hade tyvärr jävat detta och däimed
hade också grunden för kostnadsramen remnat. Den organisation, som
militärbefälhavaren ansåge nödvändig, hade därför icke kunnat inrymmas
inom kommitténs kostnadsram.

Arméförvaltningen har rörande de av kommittén beräknade årskostnaderna
för omsättning av materiel och ammunition framhållit, att beräkningai giundade
på uppskattade livslängder måste vara behäftade med viss osäkerhet. En
förutsättning för att materielens livslängd icke onödigtvis förkortades och
omsättningskostnaderna därigenom ökades vore, att tillräckliga medel föi
underhåll anvisades. Arméförvaltningen instämde i kommitténs uttalande, att
effekten av den inom kostnadsramen möjliga moderniseringen av materiel
måste bli ringa. Det vore beklagligt, att brister i fråga om materielen ej kunnat
täckas. I kritiska lägen vore det svårt att anskaffa sådan materiel. Den
materiel, med vilken armén skulle gå i fält, måste finnas redan i fred. Fölen
rationell materielanskaffning vore det nödvändigt, att årskvoter anvisades.

Försvarets civilförvaltning har anfört, att avsaknad av en plan för materielanskaffningen
i dess helhet komme att för förvaltningsmyndigheterna medföra
ett betungande ansvar. Dessa hade att, med utgångspunkt från rådande
förhållanden och med samtidigt tillgodoseende av att den beräknade kostnadsramen
ej sprängdes, i behörig tid framlägga förslag till erforderliga mate
rielanskaffningar. Av kommittén föreslagna grunder för beräkning av personalkostnaderna
syntes ge ett godtagbart genomsnittsvärde för tioårsperioden.
Ämbetsverket delade överbefälhavarens uppfattning om avräkning från för
svarskostnaderna av inkomsterna för sjökarteverket och garnisonssjukhusen
samt en del kostnader, som ej vore att hänföra till egentliga försvarskostnader.
Särskild undersökning härom syntes påkallad. Redan i årets statsverksproposition
hade detta genomförts beträffande garnisonssjukhusen.

Civilförvaltningen har vidare beklagat, att kommittén ej företagit en mera
ingående granskning av personalbehov samt personalens anställningsform och
lönegradsplacering.

Krigsmaterielverket har ifrågasatt, om det vore försvarligt att hålla en

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

militär fredsorganisation för en årlig kostnad av 810 miljoner kronor, vilken i
händelse av ett skärpt läge ej kunde på grund av bristerna i materielavseende
övergå till en slagkraftig krigsorganisation. Betydande materielanskaffningar
sattes på framtiden, innebärande forcerad materielanskaffning i ett
skärpt läge. En sådan utveckling vore ej önskvärd.

Styreisen för sjökarteverket har motsatt sig förslaget om utbrytande av
sjökarteverket ur fjärde huvudtiteln. En dylik åtgärd skulle nämligen innebära
svårigheter för verket vid rekrytering av personal för sjömätningsexpeditionerna.

Statskontoret har framhållit, att de besparingar, som åstadkommas genom
att ej beräkna medel för erforderlig förnyelse av materielutrustningen, måste
anses fiktiva. Ämbetsverket ifrågasatte lämpligheten av att binda sig för en
tioårsplan av så kostnadskrävande natur.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att försvarskommittén vid sina beräkningar
av materielbehovet räknat med de materieltillgångar, som skulle finnas
efter det att samtliga till och med den 30 juni 1948 anvisade medel — även
till den del de ännu icke vore disponerade — omsatts i materiel. Från denna
utgångspunkt har kommittén räknat med brister å sammanlagt 208 miljoner
kronor, för vilkas täckande skulle erfordras engångsanslag om 112 miljoner
kronor utöver den av kommittén föreslagna kostnadsramen. Jämväl för anskaffning
av viss luftvämsmateriel och nya vapen skulle erfordras engångsanslag,
vadan kommittén icke kunnat åstadkomma någon framtidslösning av
arméns materielfråga.

Ämbetsverket har vidare framhållit, att å de hittills anvisade anslag, vilka
av försvarskommittén inräknats i materieltillgångarna såsom omsatta i materiel,
den 30 juni 1947 kvarstått icke utnyttjade behållningar å tillhopa 895
miljoner kronor, vilket belopp under innevarande budgetår kunde beräknas
stiga till över 900 miljoner kronor. Om dessa utbetalades under den kom
mande tioårsperioden, vilket syntes vara en förutsättning för att kommitténs
beräkningar skulle anses hållbara och om förenämnda brister skulle täckas,
ökades årskostnaderna under samma period med i genomsnitt 100 å 120 miljoner
kronor till 910 å 930 miljoner kronor.

Vid en jämförelse mellan dessa siffror och den faktiska respektive beräknade
belastningen under budgetåren 1945/46—1948/49 framginge, att den reduktion
av försvaret, som av kommittén förordats, icke ledde fram till lägre
kostnader för försvaret än som — frånsett beredskapskostnader — faktiskt
tidigare utgått, varvid dock borde beaktas den stegring av försvarskostnaderna,
som voro att återföra på höjda löner och målerielpriser.

Genom de långa leveranstiderna för krigsmateriel hade å reservationsanslagen
för materielanskaffning uppstått oproportionerlig reservationsökning
under fjärde huvudtiteln. För utnyttjande av dessa reservationer erforderliga
likvida medel funnes icke disponibla. Överskott i driftbudgeten och
kassamässiga behållningar hade bundits för täckande av andra utgifter och
genom likvidering av vissa statslån, varför nya medel måste anskaffas för ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nyttjande av nyss angivna reservationer. I verkligheten betydde detta, att
summan av de brister, som enligt kommittén nu skulle föreligga i materieltillgångar,
borde ökas med summan av de under fjärde huvudtiteln redovisade
reservationerna. Vid genomförande av kommitténs förslag erfordrades
därför under den kommande tioårsperioden för finansiering av fjärde huvudtiteln
minst 1 000 miljoner kronor utöver den i betänkandet angivna kostnadsramen.

Vid bedömandet av frågan om användningen av behållningar å gamla reservationsanslag
borde hänsyn tagas även till den konkurrens, som uppkomme
mellan å ena sidan kraven på fullföljande av gamla anskaffningsprogram och
å andra sidan kraven på anskaffning av modernare materiel. En omprövning
av programmet för materielanskaffning syntes därför motiverad.

Enligt riksräkenskapsverkets mening saknades förutsättningar för ett
genomförande av kommittéförslaget, om ej i budgeten beräknades tillräckliga
inkomster antingen för reservationsanslagens utgifter eller ock, därest dessa
anslag indroges och ersattes med nya anslag, för täckning av den ökade kostnadsramen.

Ämbetsverket bär i princip anslutit sig till kommitténs uppfattning, att
genom försäljning av örlogsbasens nuvarande områden i Stockholm inflytande
medel skulle få utnyttjas för bestridande av de med örlogsbasens förflyttning
förenade kostnaderna.

Verket har även förordat, att särskild anslagsserie upplades för kustartilleriet.
I redovisningshänseende skulle detta innebära påtagliga fördelar.

Verket har slutligen påtalat de redovisningsmässiga olägenheter, som vore
förbundna med uppdelning av vissa för försvaret gemensamma kostnader å
de olika försvarsgrenarna. Hit hörde t. ex. kostnaderna för sjukvård, familjebidrag
m. in. Om i stället dessa anslag redovisades i grupper för de försvarsgrenar
eller förvaltningar, som ansvarade för anslagen, och samtidigt en hållbar
statistisk sammanställning kunde åstadkommas över de faktiska kostnaderna
för armén, flottan, kustartilleriet och flygvapnet, skulle en bättre bild
av de verkliga försvarskostnaderna erhållas. Verket förutsatte, att med lösningen
av dessa frågor skulle anstå, till dess 1946 års militära förvaltningsutrednings
betänkande förelåge.

Statens lönenämnd har ansett, att vid beräkning av personalkostnaderna
för beställningshavare i Ma 9 bort räknas med 28 löneklassen i stället för
26 löneklassen.

Kommerskollegium har erinrat, att kommittén icke räknat med anslag för
så betydelsefulla varor för krigsmaktens försörjning som t. ex. driv- och smörjmedel.
Det förefölle kollegium nödvändigt att planera för anskaffning av särskilda
militärförråd av dylika varor; om valutabristen eller andra importsvårigheter
för närvarande reste hinder för anskaffning, syntes det angeläget, att
extra ordinära åtgärder toges under övervägande för tillgodoseende av detta
viktiga behov.

Riksnänmden för ekonomisk försvarsberedskap har ansett, att de medel,

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

som erfordrades för en fortlöpande materielanskaffning men som av kommittén
icke inrymts i kostnadsramen, bort inräknas i densamma. Möjligheterna
att vid ett skärpt läge stärka beredskapen genom forcerad materielanskaffning
finge ej överskattas. I nuvarande läge vore det önskvärt att ej belasta industrien
med krigsmaterielproduktion. Ingen säkerhet funnes för att läget skulle
förbättras under flera år. Importutsikterna vore svårbedömbara. Därför
syntes det ovisst, om det skulle vara möjligt att under en kortare period i
industriproduktionen inrymma en upprustning av den omfattning, som skulle
erfordras för att 1958 års krigsorganisation skulle kunna uppehållas i verkligheten.
Omfattande engångsanskaffningar toge lång tid, varför det vore
bättre med en kontinuerlig ersättningsproduktion och import av råvaror.
Detta uteslöte ej, att man kunde tvingas till förskjutningar i programmet pa
grund av den tekniska utvecklingen. Organisationen måste nödvändigtvis bli
funktionsduglig i krig. Eljest vore det ej motiverat att nedlägga de avsevärda
belopp, som i kommittéförslaget avsåges.

Överståthällarämbetet har framhållit, att kommittén vid angivande av olika
kostnadsramar bort beakta den återverkan på landets nationalinkomst, som
den större eller längre övningstiden utövade. Den slutliga avvägningen mellan
övningstid och materielanskaffning kunde ha påverkats härav. Det syntes
även kunna sättas i fråga, om icke avvägningen mellan fältarmén, å ena sidan,
och det mera materielkrävande flyget och marinen, å andra sidan, blivit en
annan, om i försvarsbudgeten såsom omkostnad inräknats den genom vapenövningarna
förlorade arbetskraften.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har funnit angeläget att kraftigt
framhålla, att tjänsteförteckningsrevisionen borde planenligt fortsättas utan
hänsynstagande till att den av kommittén framlagda kostnadskalkylen härigenom
skulle komma att överskridas. Förbundet har även påyrkat, att frågan
om ordinariesättningen för den civila personalen inom försvaret snarast skulle
bringas till en lösning.

Civilförvaltningens personalförbund har ansett det vara en brist i förslaget,
att kommittén ej tagit upp frågor om förbättrade löneställningar åt personal
vid försvaret.

Tjänstemännens centralorganisation har uttalat, att fullföljandet av tjänsteförteckningsrevisionen
vore ett oeftergivligt krav från personalens sida,
vars tillgodoseende icke finge bli beroende av den av kommittén förordade
kostnadsramen. Jämkningar i löneställningarna borde alltfort ske efter förhandlingar
med organisationerna. Avvägning mellan ordinarie och icke-ordinarie
tjänster för den civila personalen borde snarast äga rum.

IV. Departementschefen.

Den nu gällande försvarsorganisationen grundar sig i stort sett på 1942
års plan för den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter under en
femårsperiod omfattande budgetåren 1942/43—1946/47. Planen innebar väsentliga
utökningar och ändringar i försvarets organisation, en omläggning i prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 113

cipiellt viktiga hänseenden av försvarets ledning samt materielanskaffning i
betydande omfattning.

Det ligger i sakens natur, att 1942 års plan måste utgå från en kvalitativ
standard i stort sett jämförlig med den de stridande styrkorna hade i början
av kriget. Upprustningen inom ramen för denna plan — som innebar icke
blott att den dittills befintliga krigsmakten försågs med erforderlig utrustning
utan även att utrustning skulle anskaffas för en omfattande utbyggnad av
densamma — medgav, såvitt armén och marinen angår, i stort sett icke att
samtidigt och successivt anpassa produktionen efter krigsårens tekniska utveckling.
För flygvapnets del förelågo härvidlag gynnsammare förutsättningar.
Även om vårt försvar således i materiellt hänseende icke kunnat hålla jämna
steg med utvecklingen i de krigförande länderna, kan det dock ej vara tal om
något stillastående. I korthet må här erinras om några drag i det moderniseringsarbete,
som nedlagts på vårt försvar i syfte att höja detta över den standard,
från vilken 1942 års försvarsplan utgick.

Såväl under andra världskriget som efter dess slut har en omfattande forsknings-
och försöksverksamhet pågått inom försvaret. I anslutning härtill har
med sådan verksamhet sysselsatt personal i viss utsträckning kunnat bedriva
studier utomlands. I syfte att samordna den tidigare på många händer
splittrade naturvetenskapligt-tekniska forskningsverksamheten för militära
ändamål beslöt 1944 års riksdag att inrätta en försvarets forskningsanstalt.
Då en allmän mening rått, att man ej borde föregripa blivande resultat av
den på krigserfarenheterna grundade forskningen, har den hittills bedrivna
forsknings- och försöksverksamheten endast i begränsad utsträckning kunnat
omsättas i praktiskt användbara stridsmedel. I viss omfattning har dock
så kunnat ske.

För arméns vidkommande har den kvalitativa standarden kunnat något förbättras
genom uppsättande av medeltunga pansarvärnskompanier och ett antal
stormartilleribatterier. Även i vissa andra avseenden har anskaffning
kunnat ske för att följa krigsteknikens utveckling. Sålunda har påbörjats anskaffning
av radar, modern radiomateriel, närpansarvärn med riktad sprängverkan
och rekylfria infanterikanoner. Inköp av terrängmotorfordon har
vidare ägt rum efter krigsslutet. Dessutom är upphandling av lätt och tung
bromateriel beslutad och delvis påbörjad. Betydande behov föreligga emellertid
att modernisera arméstridskrafterna i fråga om eldkraft, terrängframkomlighet,
sambandsmedel och rörlighet. Luftvärnet behöver kvalitativt förbättras.
Materielanskaffningen efter kriget har delvis kunnat avse en begynnande
modernisering i dessa avseenden, ehuru anskaffningen av besparingsskäl
och på grund av industriella svårigheter måst ske i starkt begränsad omfattning.

För flottans del har tillkomsten av de nya kryssarna medfört en förstärkning
av utomordentligt stor betydelse. En modernisering av ett flertal av flottans
fartyg i enlighet med erfarenheter från kriget har påbörjats. Moderniseringsarbetena
avse främst vapen och hjälpmedel, bland vilka särskilt må näm 8—404

4» Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Kr 206.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nas radar. Genom tillkomsten av radar m. in. kan stridslednings- och eldledningstjänsten
på ett betydelsefullt sätt effektiviseras. Även modern telemateriel
av andra typer har anskaffats. En förhållandevis omfattande försöksverksamhet
i syfte att få fram nya eller förbättrade fartygskonstruktioner, maskiner,
vapen, ammunition och hjälpmedel pågår och har i vissa fall fortskridit
så långt att anskaffning kunnat påbörjas. Flottans basorganisation har med
stöd av bland annat beredskapserfarenheter undergått en viss utbyggnad utöver
vad som 1942 avsågs.

Även för kustartilleriets del pågå försök med och i vissa fall, t. ex. i fråga
om radar, anskaffning av ny materiel. Genom inköp av specialmotorfordon
ha de rörliga sjöfrontsbatteriernas rörlighet och terrängframkomlighet kunnat
ökas.

I fråga om flygstridskrafterna innebar redan 1942 års försvarsbeslut en betydande
förstärkning och modernisering, och efter denna tidpunkt har en
intensiv verksamhet pågått i syfte att genomföra den beslutade utbyggnaden.
Erfarenheter och teknisk utveckling efter 1942 ha härutöver föranlett såväl
ytterligare förstärkning av flygvapnet som successiva åtgärder för att anpassa
organisation och materiel efter den -snabba utvecklingen. Genom 1943
års riksdagsbeslut tillkom sålunda en ny väderleksorganisation vid flygvapnet.
1944 års riksdag beslöt uppsättande av en jaktflottilj utöver försvarsbeslutet.
För att anpassa personalorganisationen efter flygmaterielens utveckling
beslöto 1946 och 1947 års riksdagar betydande omläggningar i fråga om
den flygande och den tekniska personalen. 1947 års riksdag har även beslutat
en förskjutning från attack- och spaningsförband till jaktförband. En
successiv övergång från kolvmotordrivna till reaktionsdrivna flygplan inleddes
redan våren 1946 och förbättrad vapen- och övrig utrustning — bland
annat raketer och radar — har börjat införas. Modernisering av flygfälten
pågår.

Det uppdrag, som lämnades 1945 års försvarskommitté, avsåg att kommittén
skulle verkställa utredning rörande försvarets organisation efter utgången
av budgetåret 1946/47 samt framlägga de förslag, som kunde föranledas av
utredningen. Innebörden av det förslag, som kommittén utarbetat, är i korthet,
att man med utgångspunkt från nuvarande försvarsorganisation och med
utnyttjande av nu förefintlig materiel skall under loppet av en tioårsperiod
successivt övergå till en annan avvägning mellan försvarsgrenarna. Denna
ändrade avvägning karakteriseras främst av att marinens kostnadsram under
den närmaste tioårsperioden skulle avsevärt nedgå, medan såväl arméns som
flygvapnets kostnadsramar skulle ökas i förhållande till motsvarande medelsanvisningar
för innevarande budgetår. Härvid är att märka, att flygvapnets
organisation ännu ej är fullt utbyggd. Medelkostnaden för hela försvaret
skulle per budgetår under tioårsperioden uppgå till cirka 810 miljoner kronor,
inberäknat 10 miljoner kronor i grundavskrivningskostnader. I nyssnämnda
summabelopp har dock ej inräknats medelsbehovet för att förnya luftvärnspjäser
och viss annan luftvämsmateriel för armén samt för att täcka vissa.

115

Kungl. May.ts proposition nr 20ti

brister i fråga om materielutrustningen särskilt vid armén och marinen. För
sådana ändamål liksom för modernisering av materielen och för vidmakthållande
av organisationen efter periodens slut skulle särskilda medelsanvisningar
bli erforderliga redan under perioden. Kommitténs förslag innebär
bland annat, förutom en begränsning av marinen, jämväl förbandsindragningar
vid såväl armén som flygvapnet.

Även om försvarskommitténs ledamöter samlats i en principiellt positiv
inställning till försvarsfrågan och flertalet av dess ledamöter förenat sig om
kostnadsramen, företer kommitténs betänkande dock såtillvida en bild av
splittring som åtta av de i beslutet deltagande tio ledamöterna och alla kommitténs
militära sakkunniga avgivit särskilda yttranden beträffande olika i
betänkandet behandlade frågor.

Den kritik, som riktats mot försvarskommitténs förslag, torde kunna i korthet
sammanfattas sålunda.

Det har framhållits, att varje försvagning av vår krigsmakt i nuvarande
läge måste anses betänklig och att kommitténs förhoppning, att en smidig
anpassning av organisationen skulle kunna ske efter de krav ett skärpt läge
kunde ställa, vittnade om önsketänkande. Å andra sidan har möjligheten att
göra vissa tillfälliga inskränkningar i försvarets resurser icke genomgående
avvisats. En annan synpunkt, som anlagts på förslaget, är att — med hänsyn
till såväl utrikesläget som den pågående utvecklingen på krigsteknikens område
— en tioårsplan eller över huvud taget en fast och allmän plan för försvarets
utformning på längre sikt icke nu borde uppgöras. Genomgripande
organisationsändringar borde således icke nu beslutas utan arbetet tills vidare
inriktas på successiva och partiella reformer på grundval av vårt nuvarande
försvar. En ytterligare erinran mot förslaget är, att kommittén på längre sikt
icke i tillräcklig utsträckning tillgodosett materielbehoven, vilket småningom
skulle leda till en »urholkning» av försvarsorganisationen. I fråga om sättet
att återvinna balansen mellan materielkostnader och organisationskostnader
ha olika vägar anvisats. Å ena sidan har påyrkats en höjning av materielanslagen,
å andra sidan har det ansetts önskvärt att genom sammanpressning av
organisationen frigöra medel för att tillgodose materielbehoven. Det har därjämte
gjorts gällande, att utvecklingen på krigsteknikens område och krigserfarenheterna
icke tillräckligt beaktats. Mot förslaget har vidare anmärkts,
att det uppvisade väsentliga avvikelser från de i direktiven för kommittén
uppställda kraven på effektiv och modern utrustning, god utbildning av alla
vapenföra samt hög krigsberedskap. Kommittén förmenas sålunda ha gått för
långt i sina besparingssträvanden och förbisett, att vad som vunnes i pengar
vore ringa i förhållande till vad som förlorades i försvarskraft, eller, med andra
ord, att försvarets effektivitet i hög grad berodde just på det som tillskötes
till de ofrånkomliga bottenkostnaderna. Från flera håll har det betecknats
som en brist, att kommittén icke närmare granskat det ekonomiska underlaget
för försvarskostnaderna och icke heller gjort en avvägning mellan militära
kostnader och andra behov. I särskilda delar har kommitténs förslag i stor

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

utsträckning vunnit anslutning från hörda myndigheter och sammanslutningar.
Av en del myndigheter har uttalats, att vissa av kommittén föreslagna förändringar
vore att hälsa med tillfredsställelse eller till och med av den art, att de
kunde och borde vidtagas snarast möjligt.

För egen del finner jag det ligga i öppen dag, att frågan om den svenska
krigsmaktens omfattning, organisation och utrustning i främsta rummet måste
bedömas med utgångspunkt från utvecklingen på militärpolitikens och krigsteknikens
områden. Lika uppenbart är, att man icke kan bortse från de ekonomiska
synpunkterna och att dessa i tider av fredlig utveckling påkalla ökat
beaktande. Innan jag framlägger förslag beträffande försvarsorganisationen,
vill jag något ingå på den strategiska bakgrunden.

Vad till en början angår det militär politiska läget har försvarskommittén
i sitt betänkande i huvudsak återgivit eu av överbefälhavaren till kommittén
lämnad redogörelse, till vilken kommittén knutit vissa reflexioner. Den bild
av utrikesläget, som betänkandet sålunda ger, har i vissa av remissyttrandena
ytterligare kompletterats och förts fram till en senare tidpunkt.

Erinras må, att försvarskommittén — ehuru den icke tilltrott sig att förutsäga
utvecklingen på det utrikespolitiska området —- vid utformandet av sitt
förslag utgått från den förutsättningen, att rådande motsättningar icke skulle
leda till öppen konflikt och att, trots dagens läge, återuppbyggnadsarbetet i
de krigshärjade länderna skulle kunna bidraga till att utjämna motsättningarna
samt att härigenom väg skulle banas för en fredsperiod av icke alltför
obetydlig längd. Å andra sidan har kommittén förklarat sig icke kunna
bortse från möjligheten av en stormaktskonflikt, i vilken även vårt land på
grund av sitt geografiska läge kunde riskera att bli indraget. Vidare har kommittén
förutsatt, att en skärpning av läget skulle kunna föranleda en anpassning
av organisationen efter de ändrade förhållandena.

Efter kommittéarbetets slut har en ytterligare skärpning av motsättningarna
mellan de ledande stormakterna inträtt. Den senaste tidens händelser
utgöra led i en sedan länge pågående utveckling med alltmera utpräglade
tendenser till blockbildning. Denna utveckling har — såsom utrikesministern
redan den 4 februari 1948 i en till riksdagen lämnad redogörelse
konstaterat — betytt en väsentlig försämring av den politiska atmosfären i
världen och försvårat samarbetet inom Förenta Nationerna.

Det rådande utrikespolitiska läget har i olika länder utlöst åtgärder för att
stärka försvarsanstalterna. Samtidigt bedrives arbetet på militärteknikens
fortsatta utveckling med stor intensitet och betydande ekonomiska insatser.

Det är sålunda mot en mörkare bakgrund vår försvarsfråga nu avtecknar sig.
Förhoppningarna om en snabb och avgörande vändning mot trygga och stabila
förhållanden ha icke infriats och på många håll bedömas framtidsutsikterna
med pessimism. Den tilltagande osäkerheten bör dock icke uppfattas som om en
allmän konflikt vore förestående. Starka faktorer av såväl positiv som negativ
art verka alltjämt i fredsfrämjande riktning. Uppenbart är dock, att redan
försämringen i det internationella läget gör det nödvändigt att i tid sörja för
en sådan förstärkning av försvaret, att vårt land med tillförsikt kan möta de

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

påfrestningar en allmän konflikt skulle medföra. Därutöver är det av allra
största betydelse att under ett kritiskt läge vår utrikespolitik kan stödja sig
på ett militärt försvar av sådan styrka att det ger respekt för Sveriges vilja att
hävda sin självständighet och sin frihet.

I utrikesministerns förenämnda deklaration i riksdagen angavs som regeringens
övertygelse, att en överväldigande majoritet av det svenska folket
icke önskar ansluta sig till något stormaktsblock vare sig genom ett uttryckligt
alliansfördrag eller genom ett tyst samförstånd om ett gemensamt uppträdande
i händelse av en konflikt. En sådan ståndpunkt påverkar givetvis
försvarets utformning. Den innebär sålunda ett avståndstagande från tanken,
att det militära försvarets utbyggande till den styrka som annars vore möjlig
till någon del borde underlåtas utifrån förutsättningen att i händelse av ett
krig vårt land skulle räkna med att erhålla en eller flera bundsförvanter, som
vore villiga att komplettera stridskrafterna i de delar, där »luckor» avsiktligt
lämnats öppna. Ett sådant försvarssystem är icke förenligt med en nationell
självständighetspolitik utan skulle leda till ett starkt beroende av andra
länder och nödvändigheten av ett ställningstagande på tidigt stadium i form
av en allians i mer eller mindre förtäckt form.

Stora svårigheter erbjuda sig vid bedömandet av frågan, under vilka strategiska
betingelser en omfattande krigisk konflikt skulle komma att utspelas.
Det finnes dock grund för antagandet, att mindre länder, vilka icke ha ett för
någon av de möjliga motståndarna i en konflikt synnerligen vitalt strategiskt
läge och vilka äro beslutna att föra en av ett respektingivande militärt försvar
understödd självständighetspolitik, icke sakna utsikter att hålla sig utanför
kriget. Som grundförutsättningar måste då uppställas, att denna självständighetspolitik
uppbäres av en stark och beslutsam folkmening och att de militära
försvarsmedlen äro allsidigt utbyggda och av tillbörlig styrka.

Sedd i denna belysning ter sig svensk försvarspolitik mer än någonsin som
ett odelbart helt, varvid den inre stabiliteten och fastheten i folkviljan äro
element av lika stor betydelse som ett militärt försvar, vilket i sin tur måste
utbyggas genom ett väl planerat civilt försvar. Vid utformningen av försvarsanstalterna
måste ständigt beaktas, att en överdimensionering kan medföra
sociala och ekonomiska verkningar, som kunna rubba den inre samlingen och
försvaga den nationella grund, varpå försvaret i dess helhet vilar. Med hänsyn
härtill är det av utomordentligt värde, att enighet inom försvarskommittén
i stort sett uppnåtts beträffande försvarets kostnadsram mellan representanter
för flertalet av de parlamentariska partierna i vårt land. Även om en
planering för en lång följd av år nu icke synes möjlig och den internationella
utvecklingen torde föranleda vissa kostnadskrävande åtgärder i syfte att
stärka vår beredskap exempelvis i fråga om materielanskaffning, är det angeläget,
att denna enighet om möjligt bevaras.

Med angivna utgångspunkter är målsättningen för försvaret redan utstakad.
Ett svenskt försvar måste vara i stånd att ge uttryck åt folkets levande försvarsvilja.
Varje vapenför svensk, som icke bindes av andra för riksförsvaret
viktiga uppgifter, bör sättas i stånd att i ena eller andra formen militärt del -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

taga i kampen för landets självständighet. Krigsmakten i dess helhet bör vara
så utbyggd att den förmår ge största möjliga eftertryck åt vårt folks vilja att
bevara landets handlingsfrihet och avvisa varje kränkning av dess integritet.
Försvarskrafterna böra, som försvarskommittén framhållit, utformas så att
en angripare i det längsta hindras få fast fot på svensk mark och att ingen del
av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former. Yidare bör
krigsmakten vara skickad att möta överrumplingsförsök, utförda med den
moderna invasionsteknikens resurser. Med den här skisserade målsättningen
måste försvaret vara allsidigt sammansatt. I stort sett torde därför det nu
förestående arbetet böra syfta till att på grundvalen av nuvarande organisation
och med utnyttjande av alla möjligheter till förenklingar och kostnadsbegränsningar
med ledning av världskrigets erfarenheter och forskningens
senaste rön göra en översyn av försvarsanstalternas ändamålsenlighet och
hållfasthet mot ett modernt krigs påfrestningar.

I fråga om krigsteJcnikens utveckling och det nutida kriget synas mig erfarenheterna
från andra världskriget ägnade att särskilt framhäva luftkrigföringens
betydelse. Såsom försvarskommittén framhållit har i synnerhet
denna form av krigföring genom sin inriktning icke blott mot fasta försvarsanstalter
och rörliga stridskrafter utan även mot civilbefolkning, försörjning
och kommunikationer givit kriget dess totala karaktär och därför ställt särskilda
anspråk på luftförsvar och civilförsvar. Nya perspektiv ha härvid
öppnats genom tillkomsten av atombomben och robotvapnen samt genom möjligheten
att överraskande luftlandsätta stora styrkor. Även på en mångfald
andra områden har den tekniska utvecklingen — såsom framgår av den i det
föregående lämnade redogörelsen —■ avsatt betydelsefulla resultat. I åtskilliga
hänseenden råder dock alltjämt stor ovisshet, och vissa av andra världskrigets
nya stridsmedel torde ännu knappast ha kommit långt över försöksstadiet.
Även om, såsom jag redan i det föregående har antytt, förutsättningar
sålunda alltjämt icke äro för handen för att ersätta vårt försvar med stridskrafter
av helt ny struktur och sammansättning, håller jag dock före, att det
är nödvändigt att redan nu draga vissa konsekvenser av utvecklingen på luftkrigföringens
område. I första hand bör härvid övervägas en förstärkning av
luftförsvaret, främst jaktflyget. I förgrunden träder vidare frågan, huruvida
arméns organisation är anpassad efter det nutida krigets och särskilt luftkrigföringens
skärpta krav. För flottans del är spörsmålet om skydd för fartygen
mot luftanfall ett problem av stor vikt.

Det är med nu angivna utgångspunkter jag går att fatta ståndpunkt till
försvarskommitténs förslag. Då detta förslag förelåg först i december 1947,
har det redan med hänsyn till den knappa tiden icke varit mig möjligt att
till 1948 års riksdag utarbeta ett förslag om en fullständig försvarsplan för
en följd av år. Särskilt frågan om värnpliktskontingentens storlek och därmed
sammanhängande spörsmål om krigsorganisationens omfattning äro för
övrigt av den art, att ytterligare överväganden äro påkallade. Härtill bidrager
även, att den uppfattningen — företrädd bland annat av ett flertal kommittéledamöter
— alltmera stadgats, att vår arméorganisation behöver omläggas i

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

flera väsentliga avseenden. Den skärpning av läget, som inträtt, manar vidare
till försiktighet i fråga om organisationsändringar, som skulle innebära en
försvagning av vårt nuvarande försvar.

De förslag jag nu går att framlägga äro sålunda icke att fatta såsom
förslag till en ny försvarsordning eller försvarsplan i vedertagen bemärkelse.
Jag har emellertid funnit mig böra angiva min syn på de huvudfrågor,
som nu äro särskilt aktuella för vårt försvar, och framlägga de förslag
som därav föranledas eller, i sådana fall då tillräckligt fasta hållpunkter
för ett slutligt bedömande saknas, vissa riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet.
Härtill ansluter sig en serie förslag — till stor del grundade på
försvarskommitténs — rörande särskilda delar av försvarsorganisationen, vilka
förslag vid remissbehandlingen i huvudsak tillstyrkts eller eljest föreligga i
så utrett skick, att ett ställningstagande nu varit möjligt och lämpligt. De
huvudfrågor, som här böra närmare granskas, äro i korthet följande.

1942 års organisation av flygvapnet byggde på erfarenheter från de båda
första krigsåren. Erfarenheterna från de senare krigsåren och utvecklingstendenserna
efter kriget ha ytterligare framhävt flygstridskrafternas betydelse
för vårt försvar. Flertalet ledamöter och sakkunniga inom försvarskommittén
och ett stort antal såväl militära som civila remissmyndigheter ha i olika avseenden
anfört betänkligheter mot av kommittén föreslagna inskränkningar i
nuvarande flygvapenorganisation och i åtskilliga fall ha förslag till förstärkning
av denna organisation framlagts. Även jag är av den uppfattningen,
att det i vårt försvar måste ingå ett slagkraftigt och efter försvarsorganisationen
i övrigt väl avpassat flygvapen. Jag kan därför ej biträda försvarskommitténs
förslag att reducera flygstridskrafterna utan finner i stället nödvändigt
att föreslå en förstärkning av dem. Härtill återkommer jag i det följande
i samband med behandlingen av de olika flygslagen.

Krigserfarenheterna visa, att ohämmade luftangrepp mot befolkning, försörjning,
kommunikationer, civila och militära ledningscentra samt mot stridskrafterna
undergräva folkets motstånds vil ja och avsevärt begränsa krigsmaktens
verkningsmöjligheter. Överraskande luftangrepp i stor skala i ett krigs
inledningsskede kunna dessutom — om de ej mötas av ett betryggande luftförsvar
— försvåra eller hindra civilbefolkningens evakuering och stridskrafternas
mobilisering och koncentrering samt därmed undanrycka försvararen
förutsättningar för organiserat motstånd. Krigserfarenheterna visa även, att
överraskande luftlandsättning av stora styrkor på mycket kort tid kunna
genomföras inom områden, som äro dåligt luftförsvarade. De risker för en
svagt luftförsvarad nation, som dessa förhållanden medföra, ha fått ökad
aktualitet genom utvecklingen efter kriget. Inom stormakterna gör man sålunda
stora ansträngningar för att bygga ut det strategiska bombflyget. Särskild
vikt lägges dessutom vid att öva luftinvasion, och härför avsedda transportflygplan
med avsevärt större kapacitet än tidigare framställas. Denna utveckling
tyder på att ett kommande krig i ännu högre grad än det senaste
kommer att präglas av operationer i och genom luften. Av det sagda framgår,
att ett starkt luftförsvar och ett effektivt försvar mot luftlandsatt trupp nu -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mera äro grundförutsättningar för ett effektivt militärt och civilt försvar och
i vissa lägen även för att organiserat motstånd över huvud taget skall kunna
bjudas.

Jaktflyget är för närvarande och torde under den tid som nu kan överblickas
även förbli det effektivaste luftförsvarsmedlet. Det är sant, att jaktflyg
— liksom luftvärn — med nuvarande utformning ej kan verka mot
robotvapen av V2-typ. Enda kända motmedlet är för närvarande bomb- och
attackflyg, som insättes mot utskjutningsbaser och styrstationer. Med hänsyn
till utvecklingstakten för dessa robotvapen och till nyssnämnda fortgående
utökning av stormakternas strategiska bombflyg synes det befogat att
räkna med att bemannade bombflygplan under överskådlig tid fortfarande
komma att vara det viktigaste och för den angripne farligaste medlet i en
strategisk luftkrigföring. Även mot robotflygplan av Vl-typ är jaktflyget
verksamt.

Försvar skommittén har föreslagit, att jaktflyget skall utökas med en nattjaktflottilj
genom ombildning av en attackflottilj. Vissa militära och civila
myndigheter ha uttalat sig för en förstärkning av jaktflyget. Överbefälhavaren
har sålunda föreslagit, att en nattjakt flottilj snarast skall tillföras flygvapnet,
om möjligt genom beslut av årets riksdag. Chefen för flygvapnet har framlagt
ett program för jaktflygets utveckling på längre sikt men begränsat sitt
förslag till vad som bedömts genomförbart under den närmaste femårsperioden.
Detta förslag innebär — såsom förut nämnts — att samtliga tio dagjaktflottiljer
skulle utökas med 50 % samt att två nattjaktflottiljer skulle organiseras,
varav en skulle nyuppsättas och en tillkomma genom omvandling av
en attackflottilj. Med hänsyn till vad nyss anförts angående utvecklingen på
luftkrigföringens område finner även jag en förstärkning av jaktflyget nödvändig.
Den föreslagna åtgärden att inom flottiljorganisationens ram så snart
ske kan förstärka de tio dagjaktflottiljerna med 50 %, varigenom ett godtagbart
dagjaktskydd skulle beredas landets ur försvarssynpunkt mest vitala
delar, finner jag så angelägen för försvaret i dess helhet, att förslaget i princip
bör läggas till grund för en successiv förstärkning av dagjaktflyget. Det
synes dock ej nödvändigt att vid årets riksdag besluta genomförandet av
större del av detta program än som erfordras för att trygga den närmast
förestående materielleveransen och personalrekryteringen. Jag föreslår sålunda,
att i första hand tre dagjaktflottilj er förstärkas enligt angivna grunder.
En förutsättning för att denna utbyggnad skall kunna fortsättas inom
överskådlig tid är emellertid, att förslag härom förelägges nästa års riksdag.
Detta sammanhänger såväl med personalrekryteringen som — och framför
allt — med nödvändigheten att vidtaga åtgärder för att trygga materielleveranserna.
Vid denna tidpunkt torde man även bättre kunna överblicka, i vilken
takt en fortsatt förstärkning av dagjaktflyget kan genomföras. Jag förutsätter
därför, att en på ytterligare utredning grundad plan för denna fortsatta utl)Jggnacl
förelägges nästa års riksdag. Vad därefter beträffar nattjaktflyget,
finner även jag angeläget, att vårt försvar snarast tillföres nattjaktförband.
Då detta snabbast kan åstadkommas genom att omvandla en redan befintlig

121

Kungl. May.ts proposition nr 206.

flottilj, bör attackflottiljen F 1 ombildas till nattjaktflottilj, så snart lämpliga
nattjaktflygplan kunna levereras. Redan vidtagna åtgärder för att anskaffa
fem nattjaktflygplan för försök torde vara ägnade att underlätta denna ombildning.
Till den av chefen för flygvapnet föreslagna åtgärden att uppsätta
en helt ny nattjaktflottilj med början budgetåret 1951/52, vilket skulle kräva
beslut av årets riksdag, kan jag ej taga ställning nu.

Redan verkställd omvandling av två attackflottiljer till dagj aktflottilj er
och av mig — liksom av försvarskommittén — föreslagen ombildning av en
attackflottilj till nattjaktflottilj medföra, att attackflyget minskas från
sju flottiljer enligt 1942 års försvarsbeslut till fyra flottiljer. Försvarskommittén
har härutöver föreslagit indragning av attackflottiljen F 6. Ett stort
antal av försvarskommitténs ledamöter och sakkunniga samt åtskilliga militära
och civila remissmyndigheter ha uttalat sig mot den av kommittén föreslagna
försvagningen av attackflyget. Med hänsyn till attackflygets betydelsefulla
uppgifter — framför allt vid invasionsförsvar — kan jag ej biträda förslaget
om försvagning av detta flygslag utöver den starka reducering, som
enligt vad nyss sagts blivit nödvändig för att tillgodose det oundgängliga
behovet av jaktflyg. F 6 bör således bibehållas. De av försvarskommittén
föreslagna tre flottiljerna avsågos vara utrustade med tvåmotoriga flygplan,
d. v. s. flygplan med god förmåga att uppträda under mörker och dåligt väder
och med större räckvidd och lastförmåga än enmotoriga flygplan. Hänsyn till
att attackflyget bör vara enhetligt sammansatt och till de tvåmotoriga förbandens
avsevärt större verkningsförmåga tala med styrka för att även F 6
bör vara tvåmotorig flottilj, varvid man liksom i 1942 års organisation skulle
erhålla fyra tvåmotoriga attackflottiljer. Då materielförnyelse vid F6 —
som för närvarande har enmotoriga flygplan -— ej beräknas skola ske förrän
omkring 1955, synes det kunna anstå med ett slutligt ståndpunkttagande till
frågan om materielens art. I händelse av övergång till tvåmotoriga flygplan
skulle ett engångsanslag motsvarande kostnadsskillnaden mellan en- och
tvåmotoriga flygplan bli erforderligt i samband med nyssnämnda materielförnyelse.

Yad beträffar spaningsflyget innebär redan av 1947 års riksdag fattat
beslut att omvandla spaningsflottiljen F11 till dagj aktflottilj, att antalet
spaningsdivisioner i fred minskas från nio enligt 1942 års försvarsbeslut till
sex. Härutöver har försvarskommittén föreslagit, att spaningsflottiljen F 2
skall indragas. Då en spaningsdivision enligt kommitténs förslag samtidigt
skulle uppsättas vid flygbaskåren, komme antalet spaningsdivisioner att utgöra
sammanlagt fyra. Mot en så långt gående reducering av spaningsflyget ha
betänkligheter anförts såväl av ett stort antal av försvarskommitténs ledamöter
och sakkunniga som av åtskilliga remissmyndigheter. Härvid har närmast
föreslagits, att ytterligare en spaningsdivision skall uppsättas vid den
kvarvarande spaningsflottiljen. Jag delar försvarskommitténs uppfattning,
att den sjöbaserade spaningsflottiljen F 2 bör indragas. Härför tala såväl
önskvärdheten av att övergå till landbaserade flygplan vid denna flottilj, som
saknar landflygfält, som behovet av att utnyttja etablissementet för

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 20V.

flygvapnets radarskola. Två av flottiljens tre divisioner böra dock bibehållas
och landbaseras genom att man dels — i enlighet med kommitténs
förslag - överför en division till flygbaskåren, dels härutöver överför en
division till den kvarvarande spaningsflottiljen. Av bland annat utrymmesskäl
bör härvid F 11 bibehållas som spaningsflottilj och spaningsflottiljen
F3 i stället omvandlas till dagjaktflottilj. För denna, i förhållande till försvarskommitténs
förslag, något starkare spaningsorganisation -— sammanlagt
fem divisioner — talar bland annat invasionsteknikens utveckling, som
medför ökade risker för överraskning.

En förutsättning för att jaktflyget skall kunna få full verkningsförmåga
är, att luftbevakningen fungerar effektivt. Att så är fallet är givetvis av utslagsgivande
betydelse även för civilförsvaret. Jag ämnar i det följande föreslå,
att luftbevakningen överföres till flygvapnet samt att den i samband därmed
omorganiseras och förstärkes.

Det råder intet tvivel om att krigsteknikens utveckling, främst flyganfallens
ökade verkan och de stora luftlandsättningsmöjligheterna, måste påverka
arméns organisation, mobilisering och uppträdande. Åtskilliga synpunkter ha
i detta avseende framförts såväl i försvarskommitténs betänkande med därtill
fogade särskilda yttranden som av de militära remissmyndigheterna. Härvid
är det enligt mitt förmenande av vikt att hålla isär två olika begrepp, nämligen
å ena sidan lokal (regional) rekrytering och decentraliserad mobilisering,
å andra sidan lokalförsvarsförband, d. v. s. förband, åt vilka med hänsyn
till lokalt bunden verksamhet och begränsade stridsuppgifter ges mindre
tillgång på transportmedel, kvalificerat befäl och eldkraftiga vapen.

Med hänsyn till risken för blixtanfall är det ett önskemål, att mobiliseringsorganisationen
är decentraliserad för alla slag av förband. Detta tillgodosågs
under andra världskriget i viss mån genom de s. k. fältdepåerna,
som lågo spridda över landet och där arméns utrustning till stor del förvarades.
När den förstärkta försvarsberedskapen upphörde, flyttades av ekonomiska
skäl materielen in i de centraliserade fredsförråden. Detta innebär
naturligtvis en allvarlig olägenhet ur beredskapssynpunkt.

Den nuvarande mobiliseringsorganisationen bygger vidare på att ett mycket
stort antal värnpliktiga skola resa avsevärda sträckor för att inställa sig på
organisationsplatserna, vilket innebär stor tidsutdräkt, ökad belastning på det
svaga kommunikationsnätet och risker för att de värnpliktiga icke komma fram.
Mobilisering sker dessutom i allmänhet truppslagsvis, så att i anslutning till
infanteriets fredsförläggningsorter organiseras endast infanteriförband o. s. v.
Icke heller en sådan anordning är numera lämplig.

Jag avser därför att låta utreda möjligheterna att ordna eu säkrare och
snabbare mobilisering av arméförbanden. Det bör övervägas, om man kan
skapa en organisation, som medger, att de värnpliktiga — vilket truppslag
de än tillhöra — kunna ingå i ett förband, vilket utrustas nära de värnpliktigas
bostadsort. Detta förband borde då ha sådan sammansättning, att
det i händelse av överraskande anfall (i första hand luftlandsättning) omedel -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

bart och självständigt kan upptaga strid direkt från organiseringsplatsen.
Det alltidigt sammansatta brigadförbandet med det nuvarande infanterieller
pansarregementet som stomme, förstärkt med pansarvärns-, artilleri-,
luftvärns-, ingenjör-, signal- och underhållsförband, kan härvid tänkas utgöra
en lämplig enhet. Det synes böra övervägas, om icke antalet förband, som
organiseras i olika delar av landet, bör göras beroende av befolkningstätheten
och om icke organiseringsplatserna (med utspridda fältdepåer) böra väljas
med hänsyn till en motståndares möjlighet att göra luftlandsättning, ty en
sådan kommer sannolikt mera överraskande än en invasion över hav eller
gräns. Då befolkningstätheten är störst i södra hälften av landet, där luftiandsättningar
av mera betydande omfattning synas mest sannolika, borde
dessa krav i huvudsak kunna kombineras. I en mobiliseringsorganisation av här
skisserad art borde fredstruppförband av visst truppslag vara organiserande
myndighet icke endast för förband av eget truppslag (exempelvis ett infanteriregemente
för infanteristommen i en brigad) utan även för andra truppslag
(t. ex. i brigader ingående artilleri m. m.).

Lokal rekrytering och mobilisering förutsätter en omläggning av de värnpliktigas
uttagning och tilldelning. Möjlighet torde emellertid föreligga att
påskynda systemets genomförande genom omflyttningar inom nuvarande
organisation.

Med här skisserade system för lokal rekrytering och decentraliserad mobilisering
skulle vid överraskande krigsöppning efter kort varsel ett antal brigader
stå grupperade över hela landet — dock med särskild hänsyn till möjliga
luftlandsättningsområden — och beredda för omedelbar, aktiv strid. Fienden
torde emellertid näppeligen vara i stånd att samtidigt anfalla landet i hela
dess bredd och djup. Det blir därför nödvändigt att samla brigader — i förekommande
fall efterhand sammanförda under högre chefer — från ej angripna
delar av landet mot de områden, som fienden söker sätta sig i besittning av,
för att i förening med redan på platsen varande förband insättas mot angriparen.
Om denna samling — såsom hittills beräknats — i stor utsträckning
skall ske på järnväg, kan den genom flyganfall m. m. försvåras eller helt
omöjliggöras. Det är självfallet av stor betydelse, att dylika förband kunna
förses med sådan transportutrustning, att beroendet av sårbara järnvägar och
större landsvägar i möjligaste mån minskas. Försvarskommitténs förslag att
organisera s. k. cykeltransportkompanier är ett steg i denna riktning och bör
därför genomföras. Åtgärder av angivet slag i förening med det förbättrade
kommunikationsskydd, som blir en följd av den av mig föreslagna förstärkningen
av jaktflyget, torde öka möjligheterna att förflytta och samla förband.

Transportproblemet för att säkra underhållstjänsten kvarstår dock. Härutinnan
kan måhända ett av militärbefälhavaren för VI. militärområdet skisserat
förslag att uppbygga underhållstjänsten på andra och enklare principer
än för närvarande förtjäna undersökas. Det innebär, att underhållstjänsten i
större utsträckning skulle basera sig på djupgrupperade, redan i fredstid upplagda,
fasta förråd, vilket även är motiverat ur beredskapssynpunkt. Militär -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

befälhavarna för IV. och VI. militärområdena ha även framkastat tanken, att
en ingående granskning av materiellbeståndet borde göras för att i kostnadsbesparande
syfte åstadkomma en kraftsamling till förmån för den oundgängligen
nödvändiga materielen, främst vapen och ammunition. Härvid måste i
nödfall för stridsverksamheten mindre nödvändig materiel och olika slag av
tillbehör eftersättas. Enligt mitt ''förmenande borde därmed också möjligheter
åstadkommas att ytterligare nedbringa antalet fordon med minskad sårbarhet
som följd. Uppslagen synas böra tagas under närmare övervägande.

Jag övergår härefter till frågan om det lokala försvarets organisation och
avvägningen mellan lokalförsvars- och fältförband.

Genom tillkomsten av lufttrupper har lantkrigföringen definitivt övergått
från att vara en kamp mellan linjer till att bli en kamp inom ytor. Snart sagt
vaije plats kan när som helst utsättas för anfall av större eller mindre omfattning.
Detta har givit upphov till det svenska hemvärnet. Men dessutom finnes
ytförsvaret redan nu representerat av lokalförsvarsförband (kompanier
främst vid flygplatser och viktiga kommunikationscentra). Genom sådana åtgärder
erhålles en viss kuppberedskap vid betydelsefulla knutpunkter. Denna
kuppberedskap skall begränsa luft-landsatta förbands rörelse- och handlingsfrihet
samt bereda tid och skydd för fält-förbandens samling till motanfall.
De nuvarande lokalförsvarsförbanden och hemvärnet räcka dock icke till och
sakna dessutom den tunga eldkraft, som erfordras för att bekämpa modernt
utrustad luft-landsatt trupp. Det är önskvärt, att så stor del av befolkningen
som möjligt deltager i knutpunktsförsvaret. Vapenutbildade män i trakten (i
första hand värnpliktiga med uppskov) böra därför förses med vapen genom
hemvärnet och när knutpunkten utsättes för direkt anfall deltaga i försvaret.
Jag förordai därför försvarskommitténs förslag om skyldighet för värnpliktiga
med uppskov och civilplaceringskort att i krig ingå i av hemvärnet organiserade
förband. Härigenom kommer knutpunktsförsvaret att vinna i effektivitet.
Försvaret av orter och framför allt flygfält i landets inre torde få
samma betydelse som hamnförsvaret vid kustanfall. Om motståndskraften hos
knutpunktsförsvaret skall ökas, böra befästningar förberedas (det inre befästmngssystemet).
Sådana befästningar måste i princip anses lika nödvändiga
som befästningarna i gräns- och kustförsvaret (det yttre befästningssystemet).

Icke ens en stormakts samlade resurser torde medge att ansätta lufttruppanfall
samtidigt överallt mot ett sådant land som vårt. Avser en motståndare
att göra en stor luftlandsättningsoperation, synes det troligt, att denna
begränsas till något av de stora slättområdena, där de väsentliga medlen för
vår krigföring och folkförsörjning finnas. I den utsträckning jaktflyget- ej
kan avslå ett sådant anfall redan under lufttransportskedet, ankommer det
på knutpunktsförsvaret — lokalförsvarsförband och hemvärn — inom ifrågavarande
område att i samverkan med flygstridskrafter försvåra och fördröja
lufttruppernas vidare utbredning. Består armén i alltför stor utsträckning
av lokalförsvarsförband och hemvärn, bundna i knutpunktsförsvar över hela

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

landet, löper man dock risken, att huvuddelen kommer att stå overksam, medan
de angripna förbanden efterhand nedkämpas. Tillräckliga delar av armén besitta
nämligen under sådana förhållanden icke rörlighet för att med erforderlig
snabbhet kunna samlas till det invaderade området, ej heller eldkraft
för att verksamt ingripa mot lufttrupperna. Slutsatsen är, att försvaret mot
luftlandsättning liksom andra typer av invasion för arméns vidkommande kräver
två komponenter, å ena sidan lokalförsvarsförband och hemvärn för knutpunktsförsvaret,
å andra sidan rörliga och eldkraftiga fältförband för att slå fienden.
Stommen för de senare skulle kunna tänkas bestå av de förut skisserade
brigaderna, av vilka de som icke invecklats i de inledande striderna snarast
samlas mot de anfallna områdena. Frågan om den lämpligaste avvägningen
mellan fältförbanden och de lokala förbanden bör emellertid ingående undersökas.
I samband därmed böra de ekonomiska konsekvenserna av en omorganisation
klarläggas.

Såsom Chefen för armén framhållit kräves försvar på djupet icke endast
mot luftlandsättning utan även för att fördröja en motståndare som på flera
punkter söker genombryta kust- eller gränsförsvaret. Det är av vikt, att förband
avsedda för dessa speciella uppgifter ej betungas av en allt för stor och
sårbar transport- och rörlig underhållsorganisation samt att de kunna stödjas
av för sina uppgifter lämpligt organiserade lokalförsvarsförband. Jag avser att
låta ompröva förbandens sammansättning för att nå en organisation, som bättre
än den nuvarande svarar mot målsättningen.

I samband därmed komma även projekten beträffande en elitarmé att
granskas. Det är sålunda icke otänkbart att — såsom överbefälhavaren framhållit
— den moderna materiel, som framdeles kommer att anskaffas, delvis
bör sammanhållas till vissa fältförband, vilka därigenom i materiellt hänseende
få elitkaraktär.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att en omarbetning av organisationsformerna
givetvis icke kan få gå ut över kravet på att vår armé i ett tillräckligt
tidigt skede skall kunna med operativa stridskrafter möta och bekämpa varje
form av invasion.

För att icke föregripa här skisserade utredningar och undersökningar böra
enligt min mening större förändringar av arméns fredsorganisation tills vidare
icke ske.

Försvarskommittén har vid behandlingen av marinen framhållit flottans betydelse
icke blott för invasionsförsvaret utan även för neutralitetens bevarande
och sjöfartens skyddande. Till detta uttalande kan jag helt ansluta mig. Med
hänsyn till landets läge och det förhållandet, att en invasion över havet snabbt
och direkt kan träffa särskilt betydelsefulla delar av landet, är det av vikt att
vi besitta stridskrafter, som om möjligt kunna avhålla en fiende från att utnyttja
denna väg eller, om detta icke lyckas, kunna redan under det känsliga överskeppningsskedet
möta anfallet med operativa sjö- och flygförband. Genom
anfall mot en motståndares underhållstransporter över sjön kan — därest
denne trots motåtgärder fått fast fot i landet — en fördröjning av hans vidare

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

framträngande vinnas. Den omständigheten att sjötransporter även för vår
del torde komma att spela en viktig roll i ett krig, som berör vårt land, ställer
betydande krav på de svenska sjöstridskrafterna.

Yad åter beträffar de krav, som vid neutralitet måste ställas på sjöstridskrafterna,
äga vi färska erfarenheter. Att flottan under det senaste kriget
spelade och även inom en överskådlig framtid kan komma att spela en betydelsefull
roll såsom politisk maktfaktor synes mig otvivelaktigt. Nödvändigheten
av att på ett effektivt sätt kunna hävda vårt territorialvattens integritet
synes icke närmare behöva utvecklas. Mycket stora krav ställdes under
kriget på flottans beredskap, och behovet av ett betydande antal lätta fartyg,
främst jagare och minsvepare, stödda på operationsberedda förband, framgick
klart.

I detta sammanhang bör erinras, att vårt militärpolitiska läge och icke minst
Östersjöinloppens betydelse medför, att sjöstridskrafter måste kunna baseras
till såväl ost- som västkusten.

Överväganden rörande flottans sammansättning och storlek böra göras mot
bakgrunden av de synpunkter, som sålunda anförts. Flottan har under det
senaste decenniet undergått en strukturförändring i riktning mot snabbare
och lättrörligare stridskrafter, för vilka torpeden blivit alltmer betydelsefull.
Denna förändring blir än mera markerad genom att pansarskeppen, såsom
också försvarskommittén föreslagit, icke böra moderniseras. Jag vill i detta
sammanhang erinra, att den utökning av jaktflyget, som jag nyss föreslagit,
kommer att skapa ökade förutsättningar för att bereda flottan jaktskydd.

De motiv, som 1942 lågo till grund för beslutet att skapa de snabba operationsgruppema,
synas mig alltjämt ibärande. Erfarenheterna från kriget tyda
också på att stridsgrupper av i princip motsvarande sammansättning visat sig
väl lämpade för det moderna sjökriget. Liksom försvarskommittén räknar jag
sålunda med att flottan i huvudsak skall vara sammansatt av sådana operationsgrupper
jämte ubåts- och minsvepningsförband.

Försvarskommittén har föreslagit, att ersättningsbyggnad skall äga rum av
jagare, ubåtar, torpedbåtar och minsvepare. Jag delar kommitténs uppfattning
i detta avseende. Fartyg av dessa typer kunna bedömas under alla omständigheter
böra ingå i flottan. De anslag till ersättningsbyggnad, med vilka
kommittén räknat, framför allt under tioårsperiodens senare del, äro så låga,
att flottan ur materielsynpunkt skulle komma att vid periodens slut bli försatt
i ett mycket ogynnsamt läge, såvida icke av kommittén nämnda ökade
anslag för byggande av lätta fartyg bli beviljade. Skulle så ej bli fallet, kommer
flottans sammansättning därjämte att bli ur operativ synpunkt ogynnsam,
bl. a. kommer en markerad brist på minsvepare att uppstå. Då jag såsom
tidigare nämnts nu icke är beredd att framlägga förslag annat än för de
närmaste åren finner jag icke anledning att här vidare ingå på frågan om de
åtgärder, som bli erforderliga för att en sådan utveckling på längre sikt skall
kunna undvikas. Den ersättningsbyggnad, som nu bör komma i fråga och till
vilken jag i annat sammanhang återkommer, bör sålunda i anslutning till

127

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

försvarskommitténs förslag avse två jagare av modifierad landskapstyp, en
division ubåtar samt torpedbåtar. Liksom försvarskommittén räknar jag med
viss modernisering av lätta fartyg.

En grundläggande förutsättning för att sjöstridskrafterna skola besitta sådan
operationsfribet, att de vid rätt tid kunna insättas på rätt plats, är tillgång
på strategiskt välbelägna baser, utgörande de fasta punkter, från vilka
de operativa styrkorna verka. För basernas försvar erfordras kustartilleristridskrafter,
vilka därjämte ha att fylla en viktig roll i invasionsförsvaret
genom att skydda för invasion särskilt känsliga områden. Försvarskommitténs
förslag att nedlägga Hemsö kustartilleriförsvar skulle medföra, att sjöstridskraftema
komme att sakna försvarad bas på den långa Norrlandskusten och
att ett för invasion känsligt område berövades fasta kustartillerianläggningar.
Jag kan icke nu biträda detta förslag, till vilket jag för övrigt återkommer i
det följande liksom till den betydelsefulla frågan om beredande av skydd för
fartyg och anläggningar i baserna mot anfall från luften.

Självfallet har en stormakt helt andra resurser för forsknings- och försöksverksamhet
på militärteknikens område än en mindre stat som Sverige.
Även om vi icke kunna hålla jämna steg med stormakterna, böra vi dock, så långt
det står i vår förmåga, följa den militärtekniska utvecklingen och även göra
självständiga insatser i denna. De begränsningar i fråga om försvarskrafternas
omfattning och utrustning, som vi av ekonomiska och statsfinansiella skäl
måste ålägga oss, synas mig snarast ägnade att ytterligare markera forskningsoch
försöksverksamhetens betydelse. I nuvarande läge, då möjligheterna att
få kännedom om resultaten av motsvarande verksamhet i utlandet alltmera
begränsas, stegras betydelsen av vårt eget forsknings- och utvecklingsarbete
ytterligare. Jag finner det därför utgöra ett befogat önskemål, att
verksamheten tillgodoses genom en förhållandevis riklig medelstilldelning.
Redan nu finnes en särskild försvarets forskningsanstalt. Jag föreslår i annat
sammanhang en ökning av medelsanvisningen till anstalten och en i viss män
fastare uppbyggnad av dess personalorganisation. Erinras må vidare, att den av
flygförvaltningen i dess remissyttrande framförda tanken på en samordning
av det sedan lång tid bedrivna utvecklingsarbetet beträffande robotvapnen
numera är genomförd i och med att en särskild byrå för ändamålet provisoriskt
inrättats i flygförvaltningen. Jag föreslår i det följande jämväl en
utbyggnad och intensifiering av den försvarsmedicinska forskningen, påkallad
icke minst med tanke på atombombens radioaktiva verkningar och
brännskadeverkningar samt möjligheten av bakteriologisk krigföring.

Såsom kommer att framgå av det följande föreslår jag fortsatt utredning
rörande ett flertal detaljproblem. Utan att i förevarande sammanhang närmare
ingå härpå vill jag dock redan här framhålla behovet av en utredning
rörande befälsrekryteringen.

I remissyttrandena ha framkommit åtskilliga uppslag, som även om de icke
nu kunna föranleda förslag till riksdagen likväl äro av den art, att uppmärksamhet
bör ägnas dem i vederbörliga sammanhang.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Jag ämnar i det följande närmare redogöra för de merkostnader i förhållande
till nuvarande organisationskostnader, som skulle uppkomma vid
bifall till de förslag till ändringar i den nuvarande organisationen, som här
framläggas. Redan nu vill jag emellertid framhålla, att merkostnaderna i
huvudsak hänföra sig till förstärkningen av flygvapnet. Det må understrykas,
att varje beräkning av merkostnaderna på längre sikt, oavsett ändringar i
prisläget, måste vara förenad med stora svårigheter, främst beroende på att
slutlig ställning till värnpliktsfrågorna ännu ej kunnat tagas.

Förstärkningen av tre dagjaktflottiljer skulle i och för sig medföra en ökning
av årskostnaderna, vilken skulle växa från 0,5 miljoner kronor budgetåret
1949/50 till cirka 12 miljoner kronor vid genomförd organisation. Årskostnaderna
skulle vidare ökas med cirka 7 miljoner kronor för radar- och optisk luftbevakning
samt med cirka 5 miljoner kronor för omsättning av flygvapnets mobiliseringsammunition.
Mot denna årliga kostnadsökning av cirka 24 miljoner
kronor svara avsevärda besparingar i förhållande till nuvarande organisation,
varigenom ökningen av årskostnaderna vid fullt genomförd organisation för
samtliga ovannämnda ändamål kunnat begränsas till cirka 10 miljoner kronor.
Härtill komma engångskostnader för materielanskaffning m. m. — sammanlagt
cirka 55 miljoner kronor -— vilka avses skola fördelas på fem år. Av engångskostnaderna
belöpa omkring 6 miljoner kronor på nästkommande
budgetår.

De ökningar av försvarskostnaderna, vilka i övrigt uppkomma vid bifall
till mina förslag i det följande, uppgå till omkring 2 miljoner kronor.

Om kostnaderna för de värnpliktiga preliminärt uppskattas med utgångspunkt
från den provisoriskt förkortade övningstid, som jag i annat sammanhang
föreslår, kunna avsevärda besparingar beräknas uppkomma. Om dessa och
andra icke obetydliga besparingar — sammanlagt cirka 8 miljoner kronor —
tagas i betraktande, kan den sammanlagda nettoökning av kostnaderna på
något längre sikt, som föranledes av de förslag jag nu framlagt och i det följande
framlägger, uppskattas till (24—-14 + 2 — 8=) 4 å 5 miljoner kronor per
år, i den mån den för närvarande kan siffermässigt angivas. I vilken utsträckning
detta är möjligt sammanhänger med förhållanden, för vilka jag närmare
redogör i samband med kostnadsberäkningarna för de särskilda försvarsgrenarna.
Till nyssnämnda belopp skulle, för den händelse försvarskommitténs
förslag om höjning av penningbidraget till de värnpliktiga bleve genomfört,
komma ett belopp, som på grund av värnpliktskontingentens varierande storlek
växlar mellan 14 och 18 miljoner kronor per år. Till frågan om penningbidragets
storlek återkommer jag vid anmälan av spörsmålet om avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1948/49. Jag förutsätter, att alla ytterligare möjligheter
till besparingar skola noggrant övervägas såväl vid de fortsatta utredningar,
vilka enligt min mening böra komma till stånd, som i den löpande
verksamheten inom försvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

129

Avd. III. SÄRSKILDA FRÅGOR

A. Försvarets högsta ledning.

På frågan om försvarsdepartementets organisation finner jag ej anledning
att i förevarande sammanhang ingå. I övrigt må beträffande försvarets högsta
ledning anföras följande.

7. Överbefälhavaren, försvarsstabschefen och
förs varsgrenscheterna.

F ör svar sk ommitt én.

Kommittén har lämnat en redogörelse för tillkomsten av överbefälhavarinstitutionen
i fred och de arbetsuppgifter, som åligga överbefälhavaren och
högsta ledningen inom försvaret och därvid särskilt uppehållit sig vid de
överväganden, som föregingo ställningstagandet i 1942 års försvarsbeslut till
frågan om handhavandet av det operativa krigsförberedelsearbetet för armén.

Försvarskommittén har anfört, att frågan, hur försvarets högsta ledning
lämpligen borde vara organiserad, under och efter det andra världskriget särskilt
i de krigförande länderna tilldragit sig stor uppmärksamhet. I vårt land
hade den kritik, som framkommit, främst syftat till förändringar beträffande
arbetsfördelningen inom högsta ledningen och i fråga om dennas sammansättning
samt till ökad samverkan icke blott mellan de högsta militära myndigheterna
inbördes utan även mellan militärledningen och företrädarna för
det civila samhällslivet.

Yad angår överbefälhavarinstitutionen har försvarskommittén ansett, att
de synpunkter, som gjorde sig gällande, då fredsorganisationen utbyggdes
med denna institution, i allt väsentligt alltjämt ägde giltighet, varför institutionen
i fråga borde bibehållas.

I överbefälhavarens uppgifter har kommittén icke ifrågasatt annan ändring
än beträffande samarbetet med försvarsgrenscheferna samt arbetsfördelningen
mellan överbefälhavaren och försvarsstabschefen. I förstnämnda hänseende
har kommittén anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till att utvecklingen ginge mot en allt mera ökad samverkan
mellan stridskrafter ur de olika försvarsgrenarna skulle det ur det samlade
riksförsvarets synpunkt vara till fördel, om överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
organisatoriskt fördes närmare varandra. Härigenom skulle
den sakkunskap, som försvarsgrenscheferna var för sig besutte, i vidgad utsträckning
kunna tillvaratagas vid försvarsledningens utövande och ökad
säkerhet vinnas för det erforderliga samarbetet såväl mellan överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna som mellan de sistnämnda inbördes. Försvarsgrenscheferna
skulle få bära sin del i det ansvar, som vore förenat med ledningens
handhavande, och föranledas att betrakta försvarsfrågorna ej blott från den
egna försvarsgrenens utan även från det samlade riksförsvarets synpunkt.

9—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I det sålunda angivna syftet har försvarskommittén föreslagit, att — utan
att därmed någon inskränkning göres i överbefälhavarens befälsställning —
för försvarets högsta ledning i fred tillskapas ett organ, benämnt försvarsledningen
och sammansatt av överbefälhavaren och de tre försvarsgrenscheferna.
I försvarsledningen borde, enligt vad kommittén vidare anfört, handläggas
ärenden, som omförmälas i 3 § b), c), e), h) och i) uti gällande instruktion för
överbefälhavaren samt i 5 § e) och f) uti instruktionen för försvarsstaben
ävensom andra försvaret berörande frågor av stor räckvidd eller principiell
betydelse. I försvarsledningen, som borde på kallelse av överbefälhavaren
sammanträda minst en gång i månaden och därutöver, då överbefälhavaren
så bedömde erforderligt eller försvarsgrenschef därom gjorde framställning,
borde överbefälhavaren vara ordförande och ensam beslutande. Skyldighet
borde föreligga för försvarsgrenschef att låta till protokollet anteckna skiljaktig
mening. Reservationer mot fattade beslut borde, då behandlat ärende
föranledde skrivelse till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, framgå
av skrivelsen eller i någon form bifogas denna. Till försvarsledningens sammanträden
borde, där så funnes erforderligt, kallas chefen för försvarsstaben,
chef för försvarsgrensstab, chef (souschef) för central förvaltningsmyndighet,
chefen för försvarets forskningsanstalt eller representant för annan myndighet,
vars verksamhet berördes av förekommande ärende.

I samband med försvarsledningens inrättande syntes å överbefälhavaren
lämpligen böra överflyttas de åligganden, som enligt 5 § h), j), k) och 1) i
instruktionen för försvarsstaben nu åvilade chefen för denna stab.

Beträffande försvarsstabschefen har försvarskommittén — med hänsyn till
att vissa av denne nu åliggande göromål föreslagits överflyttade på försvarsledningen
och överbefälhavaren — ansett att kvarvarande arbetsuppgifter
icke motiverade bibehållandet av dennes särställning i jämförelse med cheferna
för armé-, marin- och flygstaberna. Försvarsstabschefen borde därför
i fråga om ansvarighet, befogenheter och åligganden i tillämpliga delar likställas
med nyssnämnda stabschefer.

I sin i det föregående omnämnda redogörelse för bland annat den högsta
försvarsledningens arbetsuppgifter bär försvarskommittén erinrat, hurusom
riksdagen genom 1942 års försvarsbeslut godtagit Kungl. Maj ds förslag beträffande
handhavandet av det operativa krigsförberedelsearbetet. Detta innebar,
att det allmänna operativa krigsförberedelsearbetet och planläggningen
av de militära operationerna i stort skulle, under överbefälhavaren, ankomma
på chefen för försvarsstaben, samt att det närmare operativa krigsförberedelsearbetet
och planläggningen i detalj skulle i vad rörde armén utföras av chefen
för försvarsstaben och militärbefälhavarna samt i vad rörde marinen och flygvapnet
av respektive försvarsgrenschef. Riksdagen hade dock icke varit helt
övertygad om att denna lösning av problemet vore den under alla förhållanden
lämpligaste och hade därför framhållit, att den valda lösningen icke borde
anses såsom slutgiltig utan att frågan borde, när mera normala förhållanden
inträtt, ytterligare övervägas.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Eörsvarskommittén har vidare erinrat, att en förnyad granskning av förevarande
spörsmål verkställts av en av överbefälhavaren tillsatt kommitté, den
s. k. högkvarterskommittén. I nära anslutning till synpunkter, som sistnämnda
kommitté lagt på frågan, har försvarskommittén anfört, att de skäl, som föredragande
departementschefen vid anmälan av 1942 års försvarsproposition
anfört mot att till arméstaben överflytta de med detaljplanläggningen av de
lantmilitära operationerna förenade arbetsuppgifterna, fortfarande syntes
vara bärande. Erfarenheterna bestyrkte även, att chefen för armén jämväl efter
beredskapens upphörande vore så arbetsbelastad, att en utökning av hans
arbetsbörda redan av den anledningen knappast kunde ifrågakomma. Kommittén
hade därför icke blivit övertygad om lämpligheten av att rubba grunderna
för den nuvarande ordningen i detta avseende. Däremot har kommittén
föreslagit, att den nu instruktionsmässigt fastställda skiljaktiga handläggningen
i försvarsstaben av operationsärenden mellan å ena sidan armén och
å andra sidan marinen och flygvapnet skulle upphöra. De order och anvisningar,
som på grundval av de av överbefälhavaren meddelade bestämmelserna
utarbetades i försvarsstaben, borde både till form och innehåll vara ensartade,
vare sig de vore ställda till militärbefälhavare (armékårchef) eller till endera
av cheferna för marinen och flygvapnet. De uppgjorda detaljplanerna borde
föredragas för överbefälhavaren av vederbörande chef.

I detta sammanhang har försvarskommittén även anfört, att kommittén
funnit det ur riksförsvarets synpunkt betydelsefullt, att befattningarna såsom
överbefälhavare, försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion,
å vilka, ehuru personvalet vore fritt, hittills endast arméofficerare placerats,
bestredes av beställningshavare ur olika försvarsgrenar. Kommittén
har därför föreslagit att, i den mån så med hänsyn till förefintliga personliga
kvalifikationer vore möjligt, befattningarna för framtiden fördelades på angivna
sätt.

Försvarskommittén har vidare behandlat en av överbefälhavaren väckt
fråga att ersätta de regelbundet återkommande försvarskommittéerna med en
permanent för svar snämnd, vilken vid isidan av representanter för försvarsoch
utrikesdepartementen, riksdagsledamöter och representanter för försvarets
ledning även kunde rymma företrädare för det ekonomiska livets olika
sidor och vetenskapen och vilken borde vara en rådgivande kommitté främst
avsedd för ömsesidig information och förtroligt dryftande av väsentliga försvarsproblem
men också beredd att framträda inför offentligheten med sina
råd, när så ansåges påkallat. Inrättandet av en sådan nämnd skulle enligt försvarskommitténs
mening likväl icke utesluta behovet av särskilda kommittéer
för utredningar av den art och omfattning, som hittills tid efter annan föranlett
tillsättande av dylika kommittéer. Ej heller ur andra synpunkter har försvarskommittén
för sin del funnit tillräckliga skäl föreligga för tillskapande
av en nämnd med angivna sammansättning och uppgifter.

Inom kommittén hade, anför kommittén vidare, jämväl framförts förslag
om inrättande av ett försvarsråd med uppgift att säkra samarbetet mellan den

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

politiska och den militära ledningen. I rådet skulle ingå dels de statsråd, som
i sin verksamhet handlägga frågor av särskild betydelse för landets försvar,
dels försvarsledningen, dels ock representanter för civilförsvaret och den ekonomiska
försvarsberedskapen. Genom försvarsrådet skulle man förbereda det
krigskabinett, som syntes ofrånkomligt i ett modernt krig för att koordinera
alla ansträngningar i riksförsvarets intresse. Beträffande detta förslag har
kommittén anfört att, även om kommittén funnit det vara i princip riktigt att
stärka samarbetet mellan den politiska och den militära ledningen, kommittén
dock icke kände sig övertygad om behovet av en permanent institution för
detta ändamål. Erforderlig kontakt borde utan större olägenheter kunna
etableras från fall till fall och i friare former.

I vissa vid kommittébetänkandet fogade särskilda yttranden ha hithörande
frågor berörts.

Kommittéledamoten Hagberg har funnit starkare skäl tala mot än för bibehållande
av överbefälhavarinstitutionen i fred. Den maktkoncentration, som
institutionen kunde innebära, kunde utöva ett starkt inflytande på försvarsmaktens
utformning och skärpa motsättningarna mellan vapenslagen. Det
operativa och organisatoriska förberedelsearbetet i fred kunde skötas av chefen
för försvarsstaben, varför överbefälhavarinstitutionen endast vore en fördyrande
överorganisation. Enligt Hagbergs mening bekräftade erfarenheterna,
att det snarast vore en fördel, att statsmakterna hade fria händer att i en
kris tillsätta den just då lämpligaste för uppgiften som överbefälhavare. Riksförsvarstanken
kunde säkert betjänas bättre av ett kollegium än av en enda
man. Enligt Hagbergs mening borde för handläggning av för försvaret gemensamma
frågor i fred tillsättas en högsta försvarsberedning bestående av cheferna
för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet och med försvarsministern
som ordförande.

Beträffande frågan om fördelning av befattningarna för överbefälhavare,
försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion har Hagberg
pekat på att armén dominerade antalet ärenden inom försvarsstaben samt
anfört, att kravet på jämlikhet i representationen icke borde få drivas alltför
långt.

Överste Bonde har framhållit, att de av försvarskommittén föreslagna ändringarna
i överbefälhavarens åligganden syntes innebära risk, att överbefälhavaren
betungades av detaljarbete till men för de stora frågornas behandling.
Bonde har vidare anfört, att möjligheterna till en mera positiv lösning av
frågan om ett försvarsråd borde närmare undersökas.

Konteramiral Ericson har föreslagit, att i fred skulle skapas ett försvarsråd
med i huvudsak den sammansättning, som angivits i det inom kommittén
framförda förslaget. Rådet borde vid krig övergå i någon form av krigskabinett.
Att såsom kommittén förutsatt ordna kontakten mellan den politiska
och militära ledningen från fall till fall och i friare former skulle enligt
Ericsons mening icke giva den stadga och kontinuitet, som vore erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

133

Remissyttranden.

I fråga om ö verbef älhavarinstitutionen har anförts följande.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett det vara en oformlighet, att
överbefälhavaren vore direkt anknuten till arméns operativa ledning, under
det att arméchefen icke hade något att göra med arméns operativa utnyttjande,
fastän han vore ansvarig för dess krigsduglighet. Detta missförhållande borde
rättas till, i samband varmed överbefälhavaren borde utgå ur fredsorganisationen.

Bevakningsinspektören har understrukit värdet för civila myndigheter av
att i viktigare försvarsfrågor kunna överlägga eller förhandla med en militär
fackmyndighet i stället för med flera.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit, att en central
instans för det militära försvaret vore av stor betydelse även för planläggningen
av den ekonomiska försvarsberedskapen.

Föreningen Sveriges flotta har anfört, att uppenbara olägenheter visat sig
åtfölja systemet med överbefälhavare i fredstid. Föreningen föresloge en förnyad
inträngande utredning av detta särskilda problem med speciell hänsyn
till krigserfarenheterna.

Beträffande försvarsledningen har överbefälhavaren anfört, att han
väsentligen kunde ansluta sig till försvarskommitténs förslag. Därigenom
skulle i realiteten ingen annan förändring inträda än att de redan förekommande
rådplägningarna mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
för framtiden närmare reglerades. I likhet med kommittén funne överbefälhavaren
värdefullt, att försvarsgrenscheferna finge bära sin del i det
ansvar, som vore förenat med ledningens handhavande, och föranleddes
betrakta frågorna ej blott från den egna försvarsgrenens utan även
från det samlade riksförsvarets synpunkt. Med hänsyn till de centrala
uppgifter, som alltid borde åligga försvarsstabschefen och den ställning
han borde intaga såsom överbefälhavarens närmaste man, funne överbefälhavaren
naturligt, att försvarsstabschefen föreskriftsmässigt skulle utan särskild
kallelse närvara vid och deltaga i försvarsledningens överläggningar.
Med hänsyn till vikten av att de krigsförberedelser, som vidtoges på den ekonomiska
försvarsberedskapens, civilförsvarets och det militära försvarets
områden, stode i samklang med varandra syntes cheferna för såväl riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap som civilförsvarsstyrelsen böra beredas
tillfälle att, när så erfordrades med hänsyn till ärendenas art, närvara vid försvarsledningens
sammanträden.

Chefen för armén har funnit förslaget om inrättande av en försvarsledning
lämpligt men förutsatt, att de spörsmål, som där skulle upptagas till behandling,
enbart komme att utgöras av för riksförsvaret gemensamma frågor och
att någon inskränkning i försvarsgrenschefernas befälsställning eller befogenheter
icke komme att ske.

Marvnledningen har understrukit vikten av att försvarskommitténs förslag
i förevarande hänseende genomföres.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Chefen för flygvapnet har ansett nödvändigt, att den sakkunskap som försvarsgrenscheferna
representerade bleve regelmässigt utnyttjad, då för krigsmakten
i stort och för respektive försvarsgrenar betydelsefulla frågor skulle
behandlas. Den föreslagna försvarsledningen borde därför snarast komma till
stånd.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har funnit skälen för tillskapande
av en försvarsledning bärande. De ökade möjligheter, som härigenom
skulle vinnas för säkerställandet av samarbetet såväl mellan försvarsstaben
och försvarsgrenscheferna som mellan de sistnämnda inbördes, ansåge militärbefälhavaren
särskilt betydelsefulla.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett förslaget om en försvarsledning
vara ett steg i rätt riktning mot att låta sakkunskapen komma till sin
rätt.

Försvarets forskningsanstalt har anfört, att den föreslagna försvarsledningen
vid vissa tillfällen borde kompletteras med representanter för forskning,
teknik och industri för prövning även ur ekonomisk-industriell synpunkt
av huvudfrågor rörande försvarets nybeväpning m. m.

Länsstyrelsen i Uppsala län har med tillfredsställelse hälsat förslaget om
inrättande av ett organ, inom vilket civila och militära högre chefer kunde
studera och utreda aktuella frågor inom det totala försvarets sfär.

Yad angår försvarsstabschefen har överbefälhavaren framhållit, att
det kunde vara riktigt, att dennes ställning som stabschef hos överbefälhavaren
markerades klarare än hittills varit fallet. Överbefälhavaren borde
dock ej onödigtvis betungas med löpande ärenden. Vissa ärenden syntes därför
böra genom Kungl. Maj ds instruktion läggas på försvarsstabschefen.
Detta vore lämpligt även av rent praktiska skäl.

Marinledwingen och chefen för flygvapnet ha förordat en ändring av försvarsstabschefens
ställning i enlighet med kommitténs förslag.

Körande den av försvarskommittén lämnade redogörelsen för det operativa
förberedelsearbetet har överbefälhavaren framhållit, att nuvarande
ordning, enligt vilken den operativa planläggningen i vad rörde armén
ålåge försvarsstaben, erfarenhetsmässigt visat sig lämplig.

Chefen för flygvapnet har anfört, att det hittills tillämpade systemet i stort
sett vore tillfredsställande. Försvarskommittén syntes ha förbisett, att militärbefälhavarna
vistades å annan ort, varför försvarsstabschefen och chefen för
försvarsstabens operativa sektion i regel komme att inför överbefälhavaren
föredraga ärenden rörande armén. Motsvarande ärenden rörande marinen och
flygvapnet föredroges av respektive försvarsgrenschefer.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ansett, att — intill dess eu
översyn av den högsta ledningen kommit till stånd — den olikhet, som nu
förefunnes vid handläggningen av operationsärenden i försvarsstaben mellan
å ena sidan armén samt å andra sidan marinen och flygvapnet, instruktionsmässigt
borde ändras i enlighet med kommitténs förslag.

I fråga om fördelningen av befattningarna såsom överbefälhavare, för -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

svarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion
har överbefälhavaren ansett vissa skäl tala för kommitténs åsikt. Även
om en dylik uppdelning läte sig genomföras, borde hänsyn tagas till att den
operativa planläggningen i vad rörde armén ålåge försvarsstaben och icke
arméstaben under det att marin- och flygstaberna hade egna operativa organ.
Iledan av dessa skäl borde antalet ur lantstridskrafterna rekryterade officerare
genomsnittligt bli större än de ur andra stridskrafter. Det borde jämväl
beaktas, att den operativa ledningen under överbefälhavaren utövades gemensamt
genom försvars-, marin- och flygstaberna, varigenom marinens och flygvapnets
intressen vore tillräckligt företrädda. Hänsyn måste även tagas till
vederbörandes lämplighet för här avsedda tjänster. För att den i och för sig
önskvärda rekryteringen inom den gemensamma försvarsledningen utan bundenhet
till den ena eller andra försvarsgrenen skulle kunna genomföras i större
utsträckning, vore det emellertid nödvändigt, att ökad hänsyn till behovet av
personal för gemensamma uppgifter toges vid utbildningen av stabsofficerare
inom samtliga försvarsgrenar. Av särskild betydelse bleve härvid den gemensamma
högre stabsutbildning, som måste komma till stånd och till vilken en
under vintern 1947—1948 anordnad strategisk kurs utgjorde ett första steg.
I avvaktan på ändring i högskoleorganisationen syntes redan nu den reformen
böra genomföras, att stabsaspiranter ur samtliga försvarsgrenar bereddes
tillfälle till tjänstgöring för sin utbildning vid försvarsstaben och att sådana
stabsaspiranter även bereddes tillfälle till växeltjänst i andra försvarsledningar
än den egna.

Chefen för armén har anfört, att med hänsyn till arméstridskrafternas storlek
de operativa ärenden, som handlades inom försvarsstaben, komme att i
stor utsträckning beröra armén. Starka skäl talade sålunda för att som regel
arméofficer borde placeras som chef för försvarsstabens operativa sektion.
Detta skulle, därest kommitténs förslag följdes, innebära, att befattningarna
såsom överbefälhavare och försvarsstabschef regelmässigt måste bestridas av
officer ur marinen och flygvapnet. Med hänsyn till det begränsade urval, som
härigenom skulle stå till buds, kunde kommitténs lösning icke vara riktig.
Även om det vore önskvärt, att mer än en försvarsgren vore representerad
bland här avsedda befattningar, hävdade arméchefen, att befattningarna även
framdeles borde besättas med de för befattningarna lämpligaste.

Marinledningen har anslutit sig till kommitténs förslag i förevarande avseende
samt funnit de anförda synpunkterna rörande möjligheter till förbättrad
kontakt och ökad förståelse mellan de olika försvarsgrenarna samt
bredare rekryteringsbas för befattningarna såsom överbefälhavare och försvarsstabschef
vara av stor betydelse.

Chefen för flygvapnet liar funnit förslaget om fördelning av befattningarna
som överbefälhavare, försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa
sektion på alla försvarsgrenar välgrundat. Erfarenheterna hittills hade visat,
att armén dominerat i försvarsstaben mer än som gagnade riksförsvaret i dess
helhet. Den föreslagna anordningen borde instruktionsmässigt föreskrivas
och genomföras så snart det läte sig göra med hänsyn till personvalet.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att den av försvarskommittén
förordade representationen i befattningarna som överbefälhavare,
försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion vore teoretiskt
riktig. Så länge ledningen av krigsplanläggningen för armén handhades
av dessa befattningshavare vore det emellertid icke ändamålsenligt att i de
båda sistnämnda befattningarna placera officerare ur marinen och flygvapnet,
vilka ej kunde antagas vara sakkunniga i fråga om arméns användning.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har anfört, att den av försvarskommittén
förordade representationen endast i sällsynta undantagsfall vore
möjlig och lämplig. Planläggningen och den operativa ledningen av lantstridskrafternas
operationer och den territoriella försvarsverksamheten vore
en verksamhet av vida större storleksordning än motsvarande planläggning
och ledning av marin- och flygstridskrafterna. De tre här avsedda befattningshavarna
måste för den skull samtliga först och främst väl behärska lantkrigföringens
operativa problem.

Statens organisationsnämnd har framhållit, att kravet på lika representation
för de olika försvarsgrenarna inom försvarsstaben — hur viktigt detta
än vore — ej finge drivas för långt. Med hänsyn till det operativa förberedelsearbetet
vore antalet arméärenden inom försvarsstaben mångdubbelt större än
sammanlagda antalet marin- och flygvapenärenden. Av försvarskommittén
angivna grunder för jämlikhet i representationen utgjorde ett starkt skäl för
inrättande av gemensam försvarshögskola och gemensam försvarsstabskår.

Beträffande de väckta förslagen om försvarsnämnd och försvarsråd
har överbefälhavaren anfört, att erfarenheterna från det senaste kriget
allt tydligare pekade på att en fast samordning av den högsta ledningen av
försvaret i vidsträckt bemärkelse, d. v. s. av det militära, civila och ekonomiska
försvaret, vore nödvändig. Icke minst krävdes en samordning av planläggnings-
och förberedelsearbetet i fred. Försvarsärendena hade vidare ett nära
sammanhang med vissa andra frågor, främst av utrikespolitisk, finansiell och
socialpolitisk natur. Fn form för kontinuerligt samråd i frågor, som rörde
försvaret, borde komma till stånd mellan därav berörda representanter för
regeringen och de högsta instanserna för försvarets olika element: civilförsvaret,
det militära och det ekonomiska försvaret. Sådana av statsministern
eller vederbörligt statsråd anordnade sammanträden skulle uteslutande vara
av orienterande karaktär. Benämningen försvarsråd vore måhända ej lämplig.
Nuvarande läge syntes bestämt tala för tillkomsten av ett så skisserat organ.
De snabba växlingar, som skett och kunde ske inom det ekonomiska livet, det
labila utrikespolitiska läget, som kunde leda till hastiga förändringar, och
den snabba vidareutvecklingen på det tekniska området motiverade ett permanent
organ, försvarsnämnd, för allsidig prövning av det svenska försvarsproblemet.
Det vore beklagligt, att försvarskommittén avvisat tanken på en sådan
nämnd. Frågan härom borde likväl upptagas till prövning.

Chefen för armén har framhållit, att därest hans förslag till partiella och
successiva reformer i försvarsorganisationen komme till stånd, det syntes

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

lämpligt med en permanent försvarsnämnd i enlighet med det av överbefälhavaren
väckta förslaget, Vid bifall härtill kunde ett försvarsråd i fred icke
förordas, enär det skulle innebära risker för överorganisation.

Marinledningen har ansett ett försvarsråd med uppgift att säkra samarbetet
mellan den politiska och militära ledningen böra upprättas. Med hänsyn till
det labila utrikespolitiska läget syntes det otillfredsställande, att nämnda
samarbete icke skulle vara reglerat. Under friare former etablerade kontakter,
då det rörde samordnandet av för bevarande av landets självständighet och
frihet utomordentligt viktiga frågor, måste leda till förbiseenden och kanske
ensidig behandling med de mest ödesdigra följder. Inrättande av ett försvarsråd
skulle ej medföra några större kostnader.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har framhållit, att den verksamhet,
som skulle samordnas i det totala kriget, av skilda skäl icke borde
uppskjutas just till den tidpunkt, då de yttre betingelserna vore som mest
ogynnsamma. Möjligheterna till ömsesidiga orienteringar, tankeutbyte och
initiativ skulle befrämjas högst avsevärt, därest ett försvarsråd komme till
stånd.

Militärbefälhavarem för V. militärområdet har ansett, att en permanent för
svarsnämnd i någon form och med de uppgifter, som överbefälhavaren föreslagit,
vore lämplig.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har funnit, att det vore en
allvarlig brist, att det organiserade samband mellan politisk och militär ledning,
som i alla tider utgjort och alltjämt utgjorde en grundbetingelse för
framgångsrik krigföring, icke gjorts till föremal för förslag från kommittén.
Genom att avstå från försvarsråd-krigskabinett skulle vi avsäga oss en
mycket betydelsefull och praktiskt taget kostnadsfri faktor i krigföringen.
Av överbefälhavaren ifrågasatt försvarsnämnd syntes innebära en tidsenlig
lösning av det permanenta behovet av ett allsidigt sakkunnigt rådgivande
organ för de stora försvafsproblemens lösning.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har anfört, att ett försvarsråd med
den sammansättning, konteramiral Ericson föreslagit i sitt särskilda yttrande,
säkerligen skulle bli till stort gagn för både statsmakterna och försvaret. Försvaret
skulle mera än hittills bli lyft över partierna och försvarets anpassning
efter utrikespolitiska och andra förhållanden kunna ske på ett smidigt sätt.

Krigsmaterielverket har förordat en försvarsledning i principiell överensstämmelse
med vad konteramiral Ericson föreslagit i sitt särskilda yttrande.
Den syntes dock böra begränsas till att omfatta chefen för försvarsdepartementet
såsom ordförande, överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna samt representant
för ett organ, som skulle verka för samordning av förvaltningsverk -samheten. En dylik försvarsledning finge därvid närmast karaktären av en
försvarsberedning. Detta arrangemang borde göras provisoriskt i avvaktan
på 194fi års militära förvaltningsutrednings slutförande.

Civilförsvar sstyr elsen har framhållit, att styrelsen under den tid, den
varit i verksamhet, blivit alltmera övertygad om behovet av att, redan i fred

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

funnes ett organ, bestående av representanter för regeringen samt för centralorganen
för krigsmakten, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret ävensom
arbetsmarknaden och den civila sjukvården. Av erfarenheten hade styrelsen
lart, att ett dylikt organ krävdes för att, särskilt under tider av internationell
spänning, beredskapsåtgärderna på de olika områdena skulle bli rationell!
avvägda och samordnade. De friare former från fall till fall, som försvarskommittén
föreslagit, ansåge styrelsen icke tillräckliga för uppnående av
erforderlig stadga och kontinuitet. Styrelsen föresloge, att denna viktiga
fråga snarast, efter erforderlig närmare utredning, bragtes till positiv lösning.

Bevakningsinspektören har ansett frågan om ett permanent försvarsråd
väl värd att tagas under närmare övervägande. Erfarenheten torde ha visat,
att ki av et på ökat samarbete vore starkt, när det gällde en anspänning av alla
de krafter, som måste insättas för åstadkommande av totalt försvar. Hade
i edan nu ett försvarsråd av den utav kommittén skisserade typen funnits,
skulle det förmodligen ha kunnat göra en betydelsefull insats för åstadkom
mande av erforderlig avvägning mellan de militära och civila »försvarsgrenarnas»
behov.

Statens organisationsnämnd har anfört, att behovet av en nära kontakt
mellan den ansvariga statsledningen och den militära ledningen samt i alldeies
särskilt hög grad mellan de tre ledande organen för de verksamhetsområden,
som representerades av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, framstode med ökad skärpa
i såväl fred som krig. Ytterligare överväganden rörande ett försvarsråd
borde ske.

Sveriges industriförbund har ansett, att den av överbefälhavaren föreslagna
föi svarsnämnden borde rätt organiserad — kunna bli ett utmärkt instrument
för en kontinuerlig kontakt mellan försvarsmakt och näringsliv.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har understrukit vikten av
att ett samarbete mellan regeringen och företrädarna för det totala försvarets
olika grenar verkligen komme till stånd i en eller annan form.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett frågan om ett försvarsråd av sådan
vikt, att den borde upptagas till förnyad prövning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett, att det fortlöpande samarbetet
mellan det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret
skulle kunna ske genom den av överbefälhavaren föreslagna försvarsnämndcn.
\ari representanter för civilförsvaret borde ingå. En sådan nämnd borde på
ett bättre sätt kunna följa den försvarstekniska och militärpolitiska utvccklingen
än mera tillfälligt sammankallade kommittéer. Länsstyrelsen ansåge
ä''en! att samarbetet mellan den politiska ledningen och försvarets ledning
skulle stärkas genom inrättande av det försvarsråd, som dryftats inom kommittén.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförb unden har förklarat sig
icke vara övertygad om behovet av ett försvarsråd. Viktigare än den organisa -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

toriska formen för ett samarbete mellan statsledningen och den militära ledningen
vore förståelsen för betydelsen av detta samarbete. I dagens läge ansåge
centralstyrelsen det ligga större vikt uppå att stärka sambandet mellan
de tre ledande organen på försvarets område, nämligen överbefälhavaren,
civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

Departementschefen.

De omständigheter, som från vissa håll åberopats såsom skäl för att slopa
överbefälhavarinstitutionen i fred, ha icke övertygat mig om att en sådan
åtgärd skulle vara till båtnad för försvaret. I likhet med försvarskommittén
anser jag nämligen, att de synpunkter, som år 1942 gjorde sig gällande vid
institutionens infogande i fred sorganisationen, i allt väsentligt alltjämt äga
giltighet. Institutionen bör därför enligt min mening bibehållas även under
f redsförhållanden.

Någon principiell erinran mot försvarskommitténs förslag att tillskapa ett
särskilt organ, benämnt »försvarsledningen» och sammansatt av överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna — med reservations- men icke beslutanderätt
för de sistnämnda — har icke gjorts i remissyttrandena över kommittéförslaget.
För egen del finner jag de skäl, som anförts till stöd för kommittéförslaget,
bärande. Jag kan därför i huvudsak ansluta mig till kommitténs
förslag i förevarande hänseende. Fn lämpligare benämning på ifragavarande
organ synes mig vara »militärledningen». Jag förutsätter, att chefen för försvarsstaben
utan att ingå i militärledningen skall äga närvara vid dess överläggningar.
Av vikt är enligt min mening vidare, att cheferna för riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, civilförsvarsstyrelsen och försvarets
forskningsanstalt liksom också företrädare för andra myndigheter, vilkas verksamhet
är av betydelse för det totala försvaret, beredes tillfälle att, när så
erfordras med hänsyn till ärendenas art, närvara vid militärledningens sammanträden.

Lämpligheten av att upphäva den särställning, som försvarsstabschefen
för närvarande intager i jämförelse med cheferna för armé-, marin- och flygstaberna,
synes mig kunna ifrågasättas. Denna särställning innebär bland
annat, att försvarsstabschefen står i direkt lydnadsförhållande icke blott till
överbefälhavaren utan även till Kungl. Maj:t. Ett borttagande av denna särställning
skulle innebära, att överbefälhavaren komme att betungas med
löpande ärenden, som nu självständigt handläggas av försvarsstabschefen.
Jag vill erinra, att det vid tillkomsten av 1942 års försvarsbeslut utgjorde
eu grundsynpunkt, att överbefälhavarens tid och förmåga borde bevaras åt de
krigsförberedande åtgärderna och åt avgöranden i de stora frågorna samt att
det följaktligen i instruktionsväg borde sörjas för en effektiv avlastning av
överbefälhavaren från allt detaljarbete. Oavsett om en delegering av vissa
ärendens avgörande till försvarsstabschefen kunde äga rum, skulle en sådan anordning
innebära en omgång och därför te sig föga rationell. Enligt min mening
bör därför den nuvarande arbetsfördelningen mellan överbefälhavaren
och försvarsstabschefen i stort sett bibehållas.

140

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Försvarskommitténs förslag beträffande handläggningen av de operativa
ärendena föranleder icke erinran från min sida. Don omständigheten, att militärbefälhavarna
ha sin tjänstgöringsort utom huvudstaden, synes icke — såsom
chefen för flygvapnet ansett — behöva utgöra hinder mot att de själva
i fredstid för överbefälhavaren föredraga huvuddragen av sina operativa detaljplaner.

I likhet med försvarskommittén finner jag ur det samlade riksförsvarets
synpunkt beaktansvärda skäl tala för att befattningarna såsom överbefälhavare,
försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion bestridas
av beställningshavare ur olika försvarsgrenar. Såsom försvarskommittén
framhållit blir emellertid möjligheten att så fördela nämnda befattningar
beroende av i vad mån tillgång finnes på personal med erforderliga kvalifikationer
för ifrågakommande arbetsuppgifter. Vid behandlingen av försvarsstabens
personalorganisation återkommer jag till frågan om vissa åtgärder,
vilka kunna förväntas bidraga till att skapa en bredare rekryteringsbas till
berörda befattningar. Jag vill i förevarande sammanhang även understryka
betydelsen av att ökad hänsyn till behovet av personal för gemensamma uppgifter
tages vid utbildningen av stabsofficerare inom samtliga försvarsgrenar.
En reform i sådan anda är att bereda stabsaspiranter ur alla försvarsgrenar
tillfälle till tjänstgöring för sin utbildning vid försvarsstaben och till
växeltjänst i ledningen för andra försvarsgrenar än den egna. Jag förordar
en sådan anordning.

Bättre förutsättningar för att åstadkomma en fastare samordning av den
högsta ledningen för det totala försvaret synas mig komma att skapas genom
inrättandet av den i det föregående föreslagna militärledningen, inom vilken
frågor av större räckvidd och betydelse kunna upptagas till dryftande med
företrädare för det civila och det ekonomiska försvaret. I vad mån behov
härutöver föreligger av en försvarsnämnd eller ett försvarsråd synes mig
tveksamt. Från faran för överorganisation torde härvidlag ej kunna bortses.
Såsom försvarskommittén uttalat lärer behovet att framdeles tillsätta särskilda
kommittéer för mera omfattande utredningar rörande försvarsorganisationen
icke på denna väg kunna uteslutas. Att en nära kontakt mellan den
politiska och den militära ledningen är av största betydelse kan icke bestridas.

I likhet med försvarskommittén har jag dock icke blivit övertygad om att en
sadan kontakt med nödvändighet måste bindas i en permanent institutions
fastlagda former. Jag vill erinra om de vidsträckta möjligheter till en efter
det särskilda fallets art avpassad samverkan, som erbjuda sig inom statsrådsberedningens
ram. Med hänsyn härtill finner jag ej tillräckliga skäl att nu
föreslå inrättande av ett organ av ifrågasatt art. 2

2. Försvarsstaben m. m.

Försvarskommittén.

Kommittén har framhållit, att den nu tillämpade organisationen för försvarsstaben
vore av provisorisk natur. Från vissa håll hade ifrågasatts, huruvida
icke en väsentlig minskning av försvarsstaben borde ske i syfte att kon -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

centrera de ledande personernas arbetskraft på de stora uppgifterna. Med
hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att stabens organisation skulle göras
till föremål för särskild undersökning med utgångspunkt från att stabens
huvuduppgifter icke borde få undanskymmas av mindre väsentliga ting. 1
avvaktan härå har kommittén föreslagit endast sådana ändringar i den nu
tillämpade provisoriska organisationen av försvarsstaben, som betingas av
kommitténs förslag rörande ordnandet av den högsta militära ledningen ellei
som taga sikte på rationaliseringsåtgärder i huvudsakligt syfte att begränsa
stabens personalbehov.

Befattningar, vilka ej nödvändigtvis behöva besättas med personal ur viss
försvarsgren, böra enligt försvarskommitténs mening göras lika tillgängliga
för alla tre försvarsgrenarna. Härigenom minskas riskerna för ensidighet
och bristande sakkunskap vid behandlingen av för krigsmakten gemensamma
spörsmål. En tillämpning av nämnda princip torde även kunna förväntas
bidraga till att förbättra kontakten och befrämja förståelsen mellan
de olika försvarsgrenarna samt skapa en bredare rekryteringsbas till befattningarna
som överbefälhavare, försvarsstabschef och chef för försvarsstabens
operativa sektion. Försvarskommittén har därför beräkningsmässigt utgått
från att försvarsgrenarna bli ungefär lika representerade vid tillsättandet av
befattningar av angivet slag.

För att möjliggöra en av försvarsgrenarna helt obunden rekrytering av
den kategori officerare, som för närvarande placeras till tjänstgöring vid försvarsstaben
och avlönas från vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag och
som icke med nödvändighet måste tillhöra viss bestämd personalkår, syntes
å försvarsstabens personalförteckning böra uppföras erforderligt antal beställningar,
avsedda att tillsättas medelst förordnande tills vidare och hänförda
till löneplan Md. De sålunda förordnades pensionsberättigande beställningar
vid egen försvarsgren (personalkår, truppförband) borde därvid
föras över stat. Genom att ett större antal beställningar upptoges på försvarsstabens
stat komme avlöningskostnaderna för staben att stiga. Detta
innebure emellertid ej någon merkostnad — med undantag för kostnader för
lön åt eventuella beställningshavare över stat — ty motsvarande besparingar
gjordes på försvarsgrenarnas avlöningsanslag.

Överbefälhavarens personliga stab föreslås uppgå i försvarsstaben. Den
för närvarande i förstnämnda stab ingående forskningsofficeren borde därvid
som biträde erhålla eu kompaniofficer.

Utrikesavdelningen borde indelas i en attachébyrå för handhavande av
alla med försvarsattachéernas placering och tjänstgöring sammanhängande
frågor samt en underrättelsebyrå, var och en med en regementsofficer
som chef. Chefen för sektion II borde tillika vara chef för utrikesavdelningen.
Beträffande antalet försvarsattachéer ifrågasättes icke någon ändring.

Chefsexpeditionen bör liksom kassaförvaltningen erfarenhetsmässigt inordnas
i adjutanturen. Förvaltaren vid kassaförvaltningen bör uppföras på
intendenturkårens stat.

142

llungl. Maj:ts proposition nr 206.

I övrigt föreslås ingen annan ändring än vissa personalreduktioner, vilka
delvis möjliggöras genom att viss specialpersonal göres gemensam för två avdelningar.

Det av kommittén beräknade behovet av militär personal vid försvarsstaben
har beräknats enligt en på s. 80 i betänkandet intagen tablå.

I fråga om militärassistenterna har försvarskommittén erinrat, att 1945
års civilförsvarsutredning ansett, att militärassistenterna vid länsstyrelserna
i princip borde vara officerare på aktiv stat. Kommittén, som icke velat reservationslöst
ansluta sig till denna uppfattning, har likväl förordat, att för
flertalet av nämnda befattningar tills vidare skulle avses personal på aktiv
stat. I fyra län borde dock alltjämt befattningarna uppehållas av pensionsavgångna
officerare.

Av kaptener i järn vägs tjänst syntes 4 under viss förutsättning kunna utgå,
varjämte de vid telegrafverkets distrikt tjänstgörande pensionerade officerarna
kunde utgå och deras uppgifter övertagas av signalofficerarna i militärbefälsstaberna.

I särskilt yttrande till kommitténs betänkande har överste Bonde beträffande
förslaget om särskild undersökning av försvarsstabens organisation
erinrat, att den s. k. högkvarterskommittén, som bestod av representanter
för staben och försvarsgrenarna, ansett stabens organisation vara
lämplig och endast föreslagit vissa detaljändringar. Några omständigheter,
som motiverade ett ändrat ställningstagande, hade därefter icke tillkommit.
Dessutom kunde en undersökning icke inskränkas till försvarsstaben utan
måste avse även försvarsgrensstaberna, eftersom alla vore delar av ett gemensamt
högkvarter och det här skulle gälla att flytta över verksamhetsområden
fian en stab till en annan. De resultat, till vilka 1946 års militära förvaltiiingsutredning
kunde leda, komme också säkerligen att kräva en översyn av''
högkvarteret i dess helhet. Under sådana omständigheter syntes det varken
påkallat eller lämpligt att nu påbörja en undersökning rörande delar av detta,
k rågan om en förnyad undersökning av försvarsstabens och försvarsgrensstabernas
organisation borde därför ställas på framtiden i avvaktan på att förvaltningsutredningen
slutförde sitt uppdrag.

Remissyttranden.

överbefälhavaren har anfört i huvudsak följande.

Försvarsstabens verksamhetsområde och organisation hade översetts av en
särskild kommitté, som hösten 1945 framlade sitt förslag. Dessutom hade på
överbefälhavarens initiativ antalet officerare och underofficerare efter kriget
nedbringats från 194 till 162. Något behov av en särskild utredning om försvarsstaben,
som ifrågasatts av försvarskommittén, syntes därför icke förei
synnerhet som en allmän översyn av hela högkvarterets organisation
kunde bli erforderlig i samband med att 1946 års förvaltningsutredning slutförde
sin verksamhet.

Enär personalvården av praktiska och principiella skäl borde bedrivas efter

143

Knngl. Maj-.ts proposition nr 206.

samma linjer inom hela krigsmakten vore ett gemensamt ledande organ erforderligt.
Genom en dylik samlad ledning kunde även överorganisation undvikas
och kostnaderna hållas nere. Ett nära samband rådde dessutom mellan
personalvården samt press- och upplysningsverksamheten, vars ledningsorgan
under alla förhållanden borde ingå i försvarsstaben. Att lägga ledningen
av personalvården på en försvarsgrenschef skulle medföra oklara ansvarsförhållanden.
Vid krig och förstärkt försvarsberedskap vore en sådan
organisation otänkbar.

Enligt vad under hand inhämtats, hade försvarskommittén räknat med att
den ingenjörofficer, som ingår i arméavdelningen, skulle kunna utgå ur organisationen,
varvid hälftenbruk med den i kommunikationsavdelningen ingående
ingenjörofficeren skulle kunna ske. Dessa båda officerare tjänstgjorde
emellertid även som lärare vid militära skolor och kurser och hade stora uppgifter
i samband med krigsplanläggningsarbetet. En indragning av endera befattningen
borde därför icke ske. Vid hälftenbruk skulle dessutom en betydande
olägenhet uppstå, i det att vid krigsorganisering av försvarsstaben en
av befattningarna måste beklädas med en officer, som skulle komma att ställas
inför omfattande, för honom nya arbetsuppgifter.

En reducering av personalen vid inrikesavdelningen måste bestämt avstyrkas,
enär arbetsbördan vid avdelningen på senare tid åter hade stigit.

Den på försök inrättade upplysningsavdelningen hade upphört och dess
verksamhet överflyttats till försvarsstabens j>ress- och filmavdelning. Den
dittills i upplysningsavdelningen tjänstgörande kompaniofficeren hade därvid
placerats i press- och filmavdelningen och stäbsredaktören direkt under
försvarsstabschefen för att lösa särskilda uppgifter. Denna ordning hade
visat sig lämplig och borde bibehållas.

Enligt kommitténs förslag skulle en forskningsofficer med en kompaniofficer
som biträde ingå i försvarsstaben. På grund av de växande arbetsuppgifterna
hade denne forskningsofficer redan erhållit som biträden såväl en
kompaniofficer som en generalstabsaspirant och ett kontorsbiträde. På grund
härav och för att bättre överensstämmelse skulle vinnas med benämningarna
inom staben i övrigt, borde namnet forskningsofficer utbytas mot forskningsavdelning.

En förutsättning för att de vid telegrafverket tjänstgörande pensionerade
officerarna skulle utgå, vore att en planerad omorganisation av den militära
representationen vid distrikten komme till stånd. Utredning härom påginge.
I avvaktan på denna omorganisation borde arvodesbefattningarna tills vidare
kvarstå.

Ett överförande av vissa befattningar från försvarsgrenarnas avlöningsanslag
till försvarsstabens skulle skapa ett formellt underlag för den önskade
jämnare rekryteringen ur samtliga tre försvarsgrenar. Av värde vore även förslagen,
att aspiranter skulle utgå också ur marinen och flygvapnet samt att
antalet aspiranter skulle ökas.

Chefen för armén har funnit en särskild utredning av frågan om försvars -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stabens organisation icke vara särskilt påkallad, då den s. k. högkvarterskommittén
helt nyligen verkställt en sådan. Ett överförande av personalvården
till civil myndighet kunde icke vara lämpligt, enär hela detta område på det
intimaste sammanhängde med utbildningsverksamheten och en sådan åtgärd
dessutom troligen skulle leda till ytterligare icke önskvärd byråkratisering
och ökade kostnader.

Vid tillsättande av vissa befattningar på försvarsstabens stat hade kommittén
beräkningsmässigt utgått från att dessa skulle göras lika tillgängliga
för alla tre försvarsgrenarna. Även om detta vore principiellt önskvärt, torde
det i praktiken visa sig, att behovet av arméofficerare komme att vara störst,
enär antalet arméärenden vore övervägande. Fördenskull borde kommittén a
förslag i denna fråga icke fastställas såsom norm, som under alla förhållanden
borde följas.

Marinledningen har i huvudsak anslutit sig till kommitténs förslag men
förordat viss jämkning i personalorganisationen.

Chefen för flygvapnet har förklarat sig i princip biträda kommitténs förslag,
att försvarsgrenarna skola vara ungefär lika representerade i de på försvarsstabens
stat upptagna befattningarna. Det torde emellertid dröja några
år, innan flygvapnet kunde tillgodose detta önskemål.

Statens organisationsnämnd har förklarat sig dela kommitténs uppfattning,
att försvarsstabens organisation borde särskilt undersökas. Fn sådan utredning
måste emellertid omfatta även försvarsgrensstaberna. Enligt nämndens
mening talade starka skäl för den nuvarande försvarsgrensindelningens ersättande
med en för försvaret i dess helhet uppbyggd ledningsorganisation.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att verket planerade en ökning av antalet
distrikt från 6 till sannolikt 8. Det vore dock möjligt att i fredstid lösa de
förelagda uppgifterna utan ökning av antalet kaptener i järnvägstjänst. Grundläggande
borde dock vara behovet i krigstid och organisationsformen borde
ses mot denna bakgrund. Fn minskning av fredsorganisationen skulle medföra
konsekvenser särskilt i beredskapshänseende av så allvarlig art, att styrelsen
ansåge, att nuvarande antal kaptener i järnvägstjänst samt därtill ansluten
krigsorganisation tills vidare borde bibehållas. Den av kommittén föreslagna
reduceringen av antalet järnvägsofficerare borde därför icke komma till stånd.

Telegrafstyrelsen har avstyrkt förslaget att militärassistenternas arbetsuppgifter
skulle övertagas av signalofficerarna i militärbefälsstaberna. Sistnämnda
befattningshavare syntes redan nu ha omfattande arbetsuppgifter,
och dessutom sammanfölle icke telegrafverkets distrikt och militärområdena
geografiskt. Ett sådant system skulle därför i praktiken säkert visa sig ohållbart
och i varje fall medföra oklarhet i fråga om befogenhetsgränser med
därav följande dubbelarbete och irritation. Två av de nuvarande arvodesbefattningarna
borde vidare utbytas mot två beställningar för aktiva kompaniofficerare,
avsedda för militärassistenterna i de av telegrafverkets distrikt,
som vore mest aktuella ur krigsplanläggningssynpunkt.

Länsstyrelsen i Gotlands län har intet haft att erinra mot kommitténs för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 145

slag, att militärassistentbefattningen i länet även i fortsättningen besattes
med pensionsavgången officer.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län bär med hänvisning till vunnen erfarenhet
understrukit angelägenheten av att som militärassistenter i länsstyrelserna
få förfoga över officerare på aktiv stat.

Försvarets civilförvaltning har ansett, att förslaget att å försvarsstabens
stat uppföra erforderligt antal beställningar för personal, som icke nödvändigtvis
behövde tillhöra viss personalkår, borde genomföras. Kassaförvaltaren
vid staben borde icke överflyttas på intendenturkårens stat, såsom kommittén
föreslagit.

Civilförsvarsstyrelsen har anfört, att militärassistenterna i länsstyrelserna
som förbindelsemän mellan krigsmakten och civilförsvaret ständigt måste ha
blicken öppen för och vederbörligen beakta den fortgående, från tid till annan
ändrade planläggning, som äger rum vid krigsmakten. I detta hänseende vore
de aktiva officerarnas förutsättningar och möjligheter avgjort större än de
pensionsavgångnas. Med hänsyn härtill borde samtliga befattningar för militärassistenter
avses för aktiva officerare.

Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har intet haft att erinra mot att
militärassistentbefattningama i bland annat Blekinge, Jönköpings och Kronobergs
län aven i fortsättningen besättas med pensionsavgångna officerare. I
regel borde dock officerare på aktiv stat med om möjligt högskoleutbildning
stå till länsstyrelsernas förfogande.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet bär ansett det i och för sig
önskvärt att militärassistentbefattningama i länsstyrelserna bekläddes med
aktiva officerare, men ifrågasatt, om man icke — åtminstone för de mindre
viktiga av dessa befattningar — borde taga i anspråk kvalificerade pensionsavgångna
officerare. För mera kvalificerat arbete skulle personal ur militärbefälsstaben
under kortare tid kunna ställas till förfogande. Vid telegrafverkets
distrikt såsom militärassistenter tjänstgörande pensionsavgångna officerare
borde av i yttrandet närmare angivna skäl bibehållas.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett, att forskningsverksamheten
borde inordnas i en särskild sektion för taktisk och teknisk utveckling
i försvarsstaben.

Inspektören för kustartilleriet har uttalat, att de befattningar vid försvarsstaben,
som avsåges för marinen, borde vara lika tillgängliga för kustartilleriofficerare
och sjöofficerare. Det borde föreskrivas, att en av de fyra beställningarna
för försvarsattachéer ur marinen normalt skulle avses för officer ur
kustartilleriet. Därjämte borde en av officerarna på utrikesavdelningen liksom
en av aspiranterna kommenderas från kustartilleriet. Slutligen borde
föreskrivas, att på marinavdelningen tjänstgörande kustartilleriofficer borde
vara regementsofficer.

Till innehållet i luftfartsstyrelsens yttrande i vad avser inrättande av en
militärbyrå inom styrelsen återkommer jag vid behandlingen av flygvapnets
ledande organ.

10—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Statens lönenämnd har ansett, att det knappast förelåge anledning att i ett
så ringa antal län som kommittén avsett behålla militärassistentbefattningar
för pensionsavgångna officerare.

Enligt statsverkens ingenjörförbunds mening borde man med hänsyn till
de goda erfarenheter, som vunnits genom placering av mariningenjörer vid
beskickningen i Washington, i de inom krigsmaterielutvecklingen ledande
staterna placera armé-, marin- och flygingenjörer såsom tekniska försvarsattachéer.
Dessutom borde, för sammanställning och behandling av rapporter
från nämnda attachéer samt från försvarets forskningsanstalt och från
civila forskningsinstanser inkomna forskningsresultat, kvalificerade tekniker
placeras även inom försvarsstaben.

önskvärdheten av tillgång till tekniska försvarsattachéer har framhållits
även av svenska teknologföreningen och försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers
förbund.

Departementschefen.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har försvarskommittén
föreslagit en särskild undersökning rörande frågan om försvarsstabens
organisation. Organisationen icke blott av försvarsstaben utan även
av högkvarteret i övrigt sammanhänger emellertid i viss mån med den centrala
försvarsförvaltningens organisation. Med hänsyn härtill och då en allmän översyn
av högkvarterets organisation kan visa sig erforderlig i samband med att
1946 års militära förvaltningsutredning slutför sin verksamhet, synes mig anledning
föreligga att nu låta med den av försvarskommittén ifrågasatta särskilda
undersökningen anstå.

I avbidan på en sådan översyn som nyss antytts torde den nu tillämpade
organisationen alltjämt i stort sett böra gälla, dock med de ändringar, som
kunna betingas av den i det föregående föreslagna organisationen av den högsta
militära ledningen, och av sådana rationaliseringsåtgärder som lämpligen
kunna vidtagas.

De förslag till jämkningar i försvarsstabens organisation, som försvarskommittén
framlagt, kan jag i huvudsak biträda. I följande hänseenden ha
förslagen dock givit mig anledning till särskilda uttalanden.

I likhet med försvarskommittén anser jag, att forskningsofficeren bör ingå
i försvarsstaben men kan icke biträda överbefälhavarens förslag om inrät
tände av en särskild forskningsavdelning.

I anledning av vad överbefälhavaren anfört räknar jag icke med någon särskild
upplysningsavdelning. Dess uppgifter böra omhänderhavas av press- och
filmavdelningen.

Mot personalens rekrytering till och anställning vid försvarsstaben enligt
försvarskommitténs förslag har jag intet att erinra. Av naturliga skäl kan det
emellertid icke fastslås, att beställningarna på försvarsstabens stat under alla
omständigheter skola besättas med lika antal officerare ur de tre försvarsgrenarna.
Den föreslagna anordningen skapar dock möjligheter till en önskvärd
jämnare rekrytering ur försvarsgrenarna.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

På skäl, som av överbefälhavaren anförts, biträder jag av honom framlagt
förslag om bibehållande av det nuvarande antalet officerare vid armé- och
inrikesavdelningarna. Vidare synes det nuvarande antalet militärassistenter
vid telegrafverket och kaptener i järnvägstjänst tills vidare böra bibehållas.

Då en utredning rörande försvarsväsendets radioanstalts omfattning och
organisation för närvarande pågår, är jag icke beredd att nu föreslå någon
väsentlig ändring härutinnan. Av samma skäl finner jag ej anledning nu tillstyrka
av kommittén framlagt förslag, att särskilda anslag för anstalten skola
uppföras i riksstaten.

Frågan huruvida militärassistenterna vid länsstyrelserna böra vara aktiva
officerare eller ej torde komma att ytterligare behandlas i samband med den
översyn av länsstyrelsernas organisation, om vilken chefen för inrikesdepartementet
nyligen föranstaltat. Med hänsyn härtill synes någon ändring i den
nuvarande militärassistentorganisationen icke för närvarande böra vidtagas.
Jag föreslår därför, att liksom hittills 14 kaptener upptagas på försvarsstabens
stat såsom militärassistenter vid länsstyrelserna.

I överensstämmelse med civilförvaltningens förslag torde förvaltaren i
kassatjänst vid försvarsstaben åtminstone tills vidare böra kvarstå på dennas
stat.

Till frågan om ändrad löneställning för viss militär och civil personal
återkommer jag vid anmälan av frågan om avlönings- in. fl. anslag för budgetåret
1948/49.

3. De centrala förvaltningsmyndigheterna.

För sv ar skommittén.

Kommittén har anfört, att även om det i nuvarande läge, innan 1946 års
militära förvaltningsutredning fullgjort sitt uppdrag att verkställa översyn
av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation, icke vore möjligt
att överblicka i vad mån en begränsning av försvarskrafterna i enlighet
med försvarskommitténs förslag kunde komma att möjliggöra inskränkningar
i den nuvarande centrala förvaltningsorganisationen, kommittén likväl ansett
en sådan utveckling icke vara utesluten. Kommittén har därför räknat
med att de sammanlagda kostnaderna för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
småningom skulle komma att nedgå. De härutinnan i kostnadsberäkningarna
upptagna beloppen vore dock att betrakta såsom enbart
uppskattade.

I särskilt yttrande har kommittéledamoten von Heland framhållit,
att de rena organisationskostnaderna skulle kunna nedbringas, om beslutanderätten
i olika frågor delegerades till lägre instanser. Jämväl olika rationaliseringar
skulle kunna bidraga till nedbringande av organisationskostnaderna.

Remissyttranden.

Arméförvaltningen och marinledningen ha ansett det osäkert, om kostnaderna
för de centrala förvaltningsmyndigheterna kunde så avsevärt begränsas
som försvarskommittén föreslagit.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Å andra sidan har 1946 års militära förvaltningsutredning i likhet med försvarskommittén
ansett möjligt att räkna med en minskning av de sammanlagda
avlönings- och omkostnaderna för de centrala förvaltningsmyndigheterna,
Det vore anledning antaga, att väsentliga besparingar skulle stå att
vinna såväl inom den centrala förvaltningen som på andra håll inom de militära
ledningsorganen, därest det militära försvaret närmare sammanfördes
till en enhet.

Krig smat erielmrkel har påpekat, att på flera viktiga förvaltningsområden,
framför allt materielanskaffningens, kontrollens och förrådshållningens, skapats
en blandorganisation med dubbel, i vissa fall flerdubbel personaluppsättning
för samma arbetsuppgifter med därav följande höga personalkostnader.
Med hänsyn till att förvaltningsutredningens resultat av nu pågående översyn
av de centrala förvaltningsmyndigheterna icke torde komma att framläggas
förrän till 1950 års riksdag, komrne nuvarande förvaltningsorganisation att bli
bestående under minst två år efter det den nya försvarsordningen börjat
genomföras. Verket ansåge dock att — utan några större organisatoriska
ingripanden — kostnaderna för de centrala förvaltningsmyndigheternas organisation
skulle kunna nedbringas under de närmaste åren. De besparingar,
som därmed gjordes, borde användas till förbättring och utökning av försvarets
materiel eller till skapande av ökade förutsättningar för materielförsörjningen
under ett eventuellt krig. Därtill komme att, då en betydande del
av förvaltningspersonalen inginge i de militära befälskadrerna, förvaltningsapparatens
omfattning ej vore utan inflytande på omfattningen av erforderliga
befälskadrer inom försvaret. Enligt verkets mening komme försvaret,
därest försvarskommitténs förslag genomfördes, att bestå av, å ena sidan,
staber och förband, dimensionerade från vissa 1947 aktuella utgångspunkter,
och, å andra sidan, för de närmaste åren en förvaltningsapparat, dimensionerad
både ur de för 1942 års försvarsordning och för 1936 års försvarsordning
gällande utgångspunkterna.

Verket har på grund härav ifrågasatt, om icke försvarsreformen och förvaltningsrelormen
borde genomföras i ett sammanhang. För att inom nuvarande
förvaltningsorganisations ram åstadkomma besparingar genom att
undanröja dubbelorganisation och dubbelarbete borde ett särskilt organ inrättas
för samordning av förvaltningsåtgärderna försvarsgrensförvaltningarna
emellan liksom mellan dessa och de för försvaret gemensamma förvaltningsorganen.

Departementschefen.

Ehuru den pågående förvaltningsutredningen icke kan beräknas bli slutförd
inom den närmaste tiden, kan jag icke biträda krigsmaterielverkets förslag,
att ett särskilt organ redan nu skall inrättas för samordning av förvaltningsåtgärderna
de olika centrala myndigheterna emellan. Under hand inhämtade
upplysningar synas mig nämligen giva anledning förvänta, att vissa förenklingar
i förvaltningsorganisationen skola bli möjliga att vidtaga allteftersom
utredningsarbetet fortskrider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

149

B. Den militärterritoriella indelningen.

Enligt den genom 1942 års försvarsbeslut fastställda och i stort sett alltjämt
gällande ordningen indelas riket i lantmilitärt hänseende i sju militärområden
och dessa i sin tur i ett antal, ursprungligen 31 (i fred 28), lantmilitära
och 4 marina försvarsområden, de senare i sig innefattande kustartilleriförsvaren
på fastlandet. Territorialvattnet vid rikets kuster indelas i sjömilitärt
hänseende i 6 marindistrikt. I dessa ingå även de marina försvarsområdena
jämväl till den del de icke utgöras av territorialvatten. I flygmilitärt
hänseende slutligen indelas landet i 5 flygbasområden.

Det territoriella befälet utövas, över militärområde av militärbefälhavare,
över marindistrikt av marindistriktschef, över flygbasområde av flygbasområdeschef
och över försvarsområde av försvarsområdesbefälhavare. Nämnda
befälhavare och chefer biträdas envar av en stab.I fred sammanföras dock vissa
försvarsområden två och två under en gemensam försvarsområdesbefälhavare och
stab. Ett undantag från nämnda befälsindelning utgör VII. militärområdet, där
militärbefälhavaren tillika är chef för Gotlands marindistrikt med en gemensam
stab till sitt förfogande. Chefer för de marina försvarsområdena äro cheferna
för kustartilleriförsvaren med för kustartilleriförsvaret och försvarsområdet
gemensam stab. För att säkerställa enhetligt befäl vid försvar mot invasion
kan marindistriktschef, i den mån överbefälhavaren så förordnar, underställas
militärbefälhavare i vad rör marint försvarsområdes försvar. I nu gällande
planläggning är så även fallet beträffande samtliga marina försvarsområden
i vad avser deras försvar med stridskrafter ur armén och kustartilleriet.

I skrivelse den 11 januari 1946 framlade överbefälhavaren ett på grund av
det ändrade militärpolitiska läget och erfarenheterna från beredskapstiden
utarbetat förslag till reviderad militärterritoriell indelning. Förslaget byggde
på att den militärterritoriella indelningen i krig och fred borde i möjligaste
mån överensstämma dels sinsemellan, dels med den civiladministrativa indelningen,
varjämte de olika militära indelningarna av riket borde bringas till
största möjliga överensstämmelse. De marina försvarsområdenas nuvarande
särställning borde upphöra. Antalet territoriella staber såväl i fred som i
krig borde i möjligaste mån nedbringas, varigenom personal och kostnader
kunde sparas.

Förslaget innebar, att den gällande indelningen i militärområden skulle
bibehållas men att vissa förskjutningar skulle göras i gränsdragningen mellan
vissa av dem. Även gränserna för marindistrikten skulle regleras så att de
sammanfölle med militärområdesgränser. Detta föranledde, bland annat, förslag
om sammanslagning av Öresunds marindistrikt med Sydkustens marindistrikt.
Flygbasområdenas gränser borde ändras så att största möjliga
överensstämmelse erhölles med militärområdena.

I fråga om försvarsområdena föreslogs en sammanslagning av områden, så
att antalet områden skulle minska i krig från 35 till 29 och i fred från 28

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

till 21, samt att de marina försvarsområdena skulle utgå ur marindistrikten
och tillföras militärområdena, där de i territoriellt hänseende skulle inordnas
i försvarsområdesindelningen. Vidare föreslogs, att vissa »krigshamnar»
skulle inrättas för att ur marinoperativ synpunkt säkerställa, att marina chefer
finge erforderligt inflytande på verksamheten inom vissa för flottans operationer
betydelsefulla områden.

1945 års försvarskommitté, som yttrade sig över överbefälhavarens förslag,
\ille
manslagning av lantmilitära försvarsområden eller en ändrad gränsdragning
mellan försvarsområden, allt inom ramen för gällande militärområdesindelning.

Överbefälhavarens förslag förelädes riksdagen i propositionen 1946:120,
där en närmare redogörelse lämnades för förslaget. I propositionen förordades
en ändring av försvarsområdesindelningen i enlighet med vad försvarskommittén
tillstyrkt. Med bifall till propositionens hemställan i förevarande del
bemyndigade riksdagen (skr. nr 365) Kungl. Maj:t att genomföra omorganisationen
av den lantmilitära indelningen i försvarsområden.

I anslutning till vad sålunda angivits i förenämnda proposition har genom
kungörelse den 28 juni 1946 (SFS nr 555) antalet försvarsområden fastställts
till 28 lantmilitära, av vilka 8 i fred skola ha befälhavare och stab gemensamma
med annat försvarsområde, och 4 marina.

I den promemoria, som fanns fogad vid försvarskommitténs förenämnda skrivelse
den 14 juni 1946 med hemställan om utredning genom överbefälhavarens
försorg av tre kostnadsalternativ, berördes bland annat frågan om möjligheterna
att förenkla den militärterritoriella indelningen samt att i större utsträckning
anordna centrala och territoriella staber samt verkstäder, förråd
m. m. såsom för försvaret gemensamma organ. Med anledning härav uppdrog
överbefälhavaren åt en särskild kommitté att verkställa utredning beträffande
dessa möjligheter i fråga om territoriella staber samt verkstäder, förråd m. m.

Den sålunda tillsatta kommittén har i vad rör de territoriella staberna kommit
till det resultatet, att en ökad samverkan mellan de chefer jämte staber,
6om regionalt företräda armén, marinen och flygvapnet, skulle vara till bestämd
fördel för försvarsverksamhetens effektivitet. En sådan ökad samverkan
kunde bäst vinnas genom ett lokalt samordnande av ifrågavarande chefer och
staber. I princip borde ett sådant samordnande avse sidoordnade regionala
myndigheter ur olika försvarsgrenar och omfatta militärbefälhavare, marindistriktschefer
och flygbasområdeschefer jämte staber. En förutsättning för
att den lantmilitära och sjömilitära verksamheten samt flygbasområdesverksamheten
inom militärområden, marindistrikt och flygbasområden skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt samordnas vore bland annat, att största möjliga
överensstämmelse i fråga om gränserna för ifrågavarande områden vore för
handen. I syfte att skapa en sådan gränsöverensstämmelse ansåg sig nyssnämnda
kommitté böra föreslå vissa ändringar i den av överbefälhavaren tidigare
föreslagna militärterritoriella indelningen. Ett genomförande av de före -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

slagna ändringarna skulle medföra fullt sammanfallande gränser för militärområden,
marindistrikt och flygbasområden, dock att Ostkustens marindistrikt
skulle komma att omfatta två militärområden (IY. och V.) och Norra flygbasområdet
likaledes två militärområden (II. och V.).

Med utgångspunkt från en sålunda reviderad militärterritoriell indelning
har den av överbefälhavaren tillsatta kommittén förordat, att militärbefäls-,
marindistrikts- och flygbasområdesstaber skulle samordnas i krig och fred
inom områden, där möjligheter förelåge att till samma ort sammanföra ledningen
av de olika försvarsgrenarnas verksamhet.

De samordnade staberna borde organiseras såsom kombinerade staber, bestående
dels av en militärbefälsstab, en marindistriktsstab och en flygbasområdesstab,
vardera under ledning av en stabschef, dels av ett antal gemensamma
avdelningar, som administrativt sorterade under stabschefen vid militärbefälsstaben,
såvida icke de lokala förhållandena till annat föranledde. I
fråga om den inbördes lydnadsställningen för militärbefälhavare, marindistriktschefer
och flygbasområdeschefer skulle ingen ändring ske, såvida
icke för visst fall annorlunda bestämdes. Under förutsättning, att en samordning
kunde ske i avseende å plats och lokaler, bedömdes gemensam handläggning
vara möjlig av ärenden rörande luftförsvar, underrättelsetjänst,
signaltjänst, viss underhållstjänst, personalvård, själavård, rättsväsende och
säkerhets (polis) tjänst, samarbete med civila myndigheter, expeditionstjänst
samt vakt och ordonnanstjänst m. m.

Formen med helt sammanslagna staber har övervägts inom kommittén
och i princip förordats av representanter för armén och kustartilleriet men
avstyrkts av ledamöter, tillhörande flottan, marinintendenturkåren och flygvapnet.

I fråga om gemensam förrådshållning och anordnande av för försvaret
gemensamma verkstäder har nämnda kommitté funnit, att möjligheter härtill
funnes i jämförelsevis stor utsträckning, varigenom stora besparingar stode
att vinna. Kommittén har ansett, att en permanent samarbetskommitté
borde tillsättas för att i samverkan med statens organisationsnämnd närmare
undersöka härmed sammanhängande frågor.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har anfört, att det enligt kommitténs mening vore synnerligen
betydelsefullt, att största möjliga överensstämmelse åvägabragtes mellan
rikets olika militära indelningar. De förslag, som överbefälhavaren därutinnan
tidigare framlagt, vore ett steg i denna riktning. Den samordning av ledningen
för de olika försvarsgrenarnas verksamhet inom respektive territoriella
områden, som visat sig möjlig, vore enligt försvarskommitténs mening ägnad
att främja samarbetet mellan försvarsgrenarna och skulle jämväl medföra besparingar.
Mest rationellt vore ur dessa synpunkter, om en fullständig sammanslagning
av de territoriella staberna kunde komma till stånd. Man borde
inrikta sig på en sådan lösning av frågan, även om den föreslagna samordningen
i lokalt avseende härvid genomfördes såsom en första åtgärd. Då före -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

varande spörsmål alltjämt vore under utredning inom den högsta militära
ledningen, hade kommittén ansett sig nödsakad att inskränka sig till att angiva
sin allmänna syn på detsamma och funnit sig hänvisad till att vid sina
beräkningar utgå från att den nuvarande organisationen med vissa förordade
ändringar bibehölles såsom ett provisorium.

Vad anginge frågan om möjligheten att åstadkomma gemensam förrådshållning
m. m. i ökad omfattning ansåge kommittén, att de möjligheter härtill,
som enligt de verkställda utredningarna borde förefinnas, också borde
tillvaratagas. Därest den pågående översynen av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
organisation skulle resultera i ett ytterligare samordnande
av försvarets förvaltning, komme uppenbarligen anordnandet av gemensamma
förråd och verkstäder att i motsvarande mån underlättas.

I de särskilda yttrandena har förevarande fråga berörts av kommittéledamoten
von Heland och konteramiral Ericson.

von Heland har ansett en fullständig sammanslagning av de territoriella
staberna mest rationell ur såväl besparings- som effektivitetssynpunkt.

Ericson har ansett en samordning av de territoriella staberna ägnad
att främja samarbetet mellan försvarsgrenarna. En sådan samordning
borde, där förutsättningar härför förelåge, ske i någon form av kombinerade
staber. En sammanslagning av staberna vore däremot enligt Ericsons mening
felaktig, enär verksamheten vid de olika försvarsgrenarna måste ledas av var
för sig sakkunniga och ansvariga chefer.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har i princip anslutit sig till försvarskommitténs förslag
rörande den militärterritoriella indelningen. Med hänsyn till pågående utredningar
inom högkvarteret rörande kustartilleriets och luftbevakningens ställning
samt sammanslagning av territoriella staber syntes slutlig ställning till
frågan böra fattas först, sedan dessa utredningar slutförts. Dock borde sammanslagning
av Öresunds och Sydkustens marindistrikt genomföras oberoende
härav.

Chefen för armén har ansett det betydelsefullt, om största möjliga överensstämmelse
kunde åvägabringas mellan rikets olika militära områdesindelningar.
Starka skäl talade för en enhetlig territoriell ledning av försvaret
med sammanslagna staber under en chef. övergångsvis borde kombinerade
staber organiseras. I avvaktan på mera fullständig utredning härom liksom
slutförande av undersökningarna rörande kustartilleriets och luftbevakningens
ställning i försvarsorganisationen vore arméchefen icke beredd att nu förorda
ett genomförande härav.

Marinledningen har ansett den föreslagna militärterritoriella indelningen
i åtskilliga avseenden icke vara ändamålsenlig. Hela denna fråga borde upptagas
till prövning efter slutförande av nu pågående utredningar i hithörande
ämnen. Intill dess borde nu gällande indelning och befälsförhållanden bibehållas,
dock att Öresunds marindistrikt oberoende av nämnda utredningar

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

kunde sammanslås med Sydkustens marindistrikt. För underlättande av samarbetet
mellan de regionala militära myndigheterna vore det betydelsefullt,
om de territoriella staberna, där så vore möjligt och lämpligt, kunde lokalt
sammanföras. Stabernas sammanslagning motsatte sig marinledningen bestämt
såsom en teoretisk konstruktion utan verklighetsunderlag och ägnad att
fördröja och försvåra ledningen inom respektive ansvarsområden. Vid krig
måste varje stab var för sig vara fullt funktionsduglig.

Jämväl chefen för flygvapnet har funnit, att största möjliga överensstämmelse
borde åvägabringas mellan rikets olika militärterritoriella indelningar.

Det vore emellertid anmärkningsvärt, att försvarskommittén kunnat göra
ett så starkt uttalande för sammanslagna staber utan att ha tagit del av
någon fullständig utredning av denna fråga. En sådan utredning skulle med
säkerhet leda till den slutsatsen, att ingenting stode att vinna med sammanslagna
men väl med — där förhållandena det medgåve — till samma plats
förlagda och samverkande s. k. kombinerade staber. En fullständig utredning
borde göras i samband med att frågan om luftförsvarets enhetliga organisation
toges upp till prövning. I avvaktan härpå borde någon ändring av
den flygterritoriella indelningen ej komma till stånd.

I detta sammanhang borde uppmärksammas, att försvarets enhetliga ledning
icke i första rummet vore en geografisk fråga. För att kunna utnyttja
flygstridskrafternas rörlighet och förmåga till snabb kraftkoncentration i
vilken riktning som helst vore det nödvändigt att sammanhalla dessa i operativa
enheter, som icke vore geografiskt bundna utan sammanhållna under enhetlig
ledning, nämligen chefen för flygvapnet i högkvarteret. Alla krigserfarenheter
talade för en sådan organisation.

Övriga remissmyndigheter, som yttrat sig i denna fråga, ha haft delade
meningar om möjligheterna att helt samordna de territoriella staberna, varför
ytterligare ''utredning härom borde verkställas. Civilförsvarsstyrelsen och
vissa länsstyrelser ha understrukit vikten av att län och försvarsområde i
möjligaste mån borde sammanfalla. En sådan åtgärd vore ägnad att underlätta
samarbetet mellan länsstyrelserna och de militära myndigheterna. Från
vissa håll ha detaljerinringar framförts mot föreliggande förslag beträffande
den militärterritoriella indelningen.

Departementschefen.

Med hänsyn till att fullständig utredning rörande den militärterritoriella
indelningen, kustartilleriets och luftförsvarets ställning inom försvarsorganisationen
samt frågan om samordning av de territoriella staberna ännu icke
förebragts är jag icke nu beredd att taga definitiv ställning till här ifrågavarande
spörsmål. Jag utgår därför från att nuvarande militärterritoriella indelning
tills vidare i stort sett bibehålies i oförändrat skick. Till frågan om viss jämkning
i nuvarande marindistriktsindelning återkommer jag i det följande.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

C. Kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen.

Överbefälhavaren har genom en särskild kommitté, bestående av företrädare
för försvarsstaben, armén, arméförvaltningen, flottan, kustartilleriet,
marinförvaltningen, flygvapnet och flygförvaltningen låtit utreda frågan om
kustartilleriets ställning inom försvaret. Denna kommitté har enhälligt förordat,
att kustartilleriets territoriella luftvärn skulle överföras till armén.
Kommitténs flertal har dessutom föreslagit, att även kustartilleriet i övrigt
skulle överföras till armén och där med bibehållen särart bilda ett särskilt
truppslag. Företrädarna för flottan och marinförvaltningen ha däremot ansett,
att kustartilleriet med undantag av dess territoriella luftvärn borde bibehållas
inom marinen. De av nämnda kommittés ledamöter slutligen, som företrädde
flygvapnet och flygförvaltningen, ha såsom sin mening uttalat, att frågan om
kustartilleriets ställning måste göras beroende av försvarets kommande utformning
i stort. Sedan överbefälhavaren inhämtat yttranden över den sålunda
verkställda utredningen, har han låtit närmare undersöka de organisatoriska,
ekonomiska och förvaltningsmässiga konsekvenserna av att kustartilleriet
överfördes till armén.

F ör svar skommittén.

I avvaktan på överbefälhavarens slutliga ställningstagande i frågan har
försvarskommittén funnit sig böra räkna med att kustartilleriet tills vidare
skulle kvarsta i marinen utom vad angår det territoriella luftvärnet, som
ansetts böra överföras till armén.

Frågan har berörts i vissa till försvarskommitténs betänkande fogade särskilda
yttranden.

Kommittéledamoten Hagberg har ansett, att kustartilleriets överförande
till armén skulle innebära betydande ekonomiska fördelar.

Kommittéledamoten von Heland har anfört, att frågan om sammanslagning
av kustartilleriet och flottan icke gjorts till föremål för särskild utredning,
men att en sådan lösning måhända skulle vara mera rationell än ett överförande
av kustartilleriet till armén.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har ansett, att kustartilleriet, inbegripet dess nuvarande
luftvärn, borde kvarstå som ett vapenslag inom marinen i avvaktan på slutförandet
av pågående utredning inom högkvarteret rörande vapnets ställning
inom försvarsorganisationen.

Marinledningen har såsom sin bestämda mening uttalat, att kustartilleriet
med sitt nuvarande luftvärn alltjämt borde kvarstå i marinen.

Inspektören för kustartilleriet har ansett, att det för personalens arbetsro
vore till fördel, om frågan om kustartilleriets ställning definitivt kunde avgöras.
Med hänsyn till rådande utrikespolitiska läge borde frågan om en överflyttning
för närvarande icke upptagas till behandling.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Chefen för armén har ansett kustartilleriets överföring till armén vara nödvändig,
därest icke frågan om en ändamålsenlig krigsplanläggning och rationell
ledning i krig av det territoriella försvaret kunde lösas på andra vägar.

Militärbefälhavarna för 1., IV. och VII. militärområdena ha ansett, att
kommittén bort föreslå vapnets överförande till armén.

Statens organisationsnämnd har anfört, att kustartilleriet snarast borde
överföras till armén. Hittills gjorda undersökningar hade bestyrkt riktigheten
härav.

Departementschefen.

Med hänsyn till det läge, vari utredningen rörande kustartilleriets ställning
inom försvarsorganisationen för närvarande befinner sig, är jag icke nu beredd
att taga slutlig ställning till denna fråga. Jag förutsätter således, att kustartilleriet
i sin helhet alltjämt tills vidare skall kvarsta sasom ett särskilt "vapenslag
inom marinen.

D. Luftförsvaret.

Det militära luftförsvaret består av jaktflyg, luftvärn och luftbevakning.
Medan jaktflyget organisatoriskt ingår i flygvapnet, äro luftvärnet och luftbevakningen
uppdelade på alla tre försvarsgrenarna.

Överbefälhavaren har genom en av honom tillsatt luftförsvarskommitté
låtit utreda, hur en enhetlig ledning av luftförsvarets skilda grenar skulle
kunna åstadkommas och vilka organisatoriska konsekvenser en omläggning
av nuvarande system skulle få. Luftförsvarskommittén har kommit till den
uppfattningen, att ett sammanförande av allt luftförsvar — jaktflyg, luftvärn
och luftbevakning — under chefen för flygvapnet ur många synpunkter vore
fördelaktigt. Konsekvenserna av att överföra luftvärnet till flygvapnet skulle
emellertid i flera hänseenden bli mycket vittgående, varför luftförsvarskommittén
förordat ytterligare utredning härom genom försvarsgrenschefernas
försorg. Däremot har luftförsvarskommittén föreslagit, att luftbevakningen
snarast skall överföras till flygvapnet. Hithörande spörsmål ha varit föremål
för närmare bearbetning inom högkvarteret och överbefälhavaren har i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 19 februari 1948 föreslagit, att all luftbevakning
skall sammanföras till flygvapnet. Frågan om ett enhetligt luftförsvar bearbetas
för närvarande inom högkvarteret. 1

1. Luftförsvarets organisation.

Försvarskommittén.

Kommittén har framhållit, att erfarenheterna från kriget visat, att starka
skäl talade för en enhetlig ledning av luftförsvarets skilda grenar i såväl fred
som krig. Då hithörande spörsmål vore föremål för bearbetning inom högkvarteret
och några av utredningen betingade förslag ännu ej framlagts, funne
kommittén ej anledning närmare ingå på denna fråga. Försvarskommittén för -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

utsatte, att de förslag'' till effektivisering av nuvarande luftförsvarsorganisation,
vartill behandlingen inom högkvarteret kunde komma att leda, successivt
skulle föreläggas Kungl. Maj:t.

Remissyttranden.

överbefälhavaren har erinrat om den pågående utredningen av frågan om
ett enhetligt luftförsvar.

Chefen för flygvapnet har anfört, att hela landets försvar gentemot luftanfall
vore ett av huvuddragen i försvarsordningen. Detta försvar utgjordes
av jaktflyg, luftvärn och luftbevakning, vartill komme attackflyg för motanfall.
Det syntes ur luftförsvarets synpunkt avgjort fördelaktigast att sammanföra
dess tre militära beståndsdelar till en försvarsgren, benämnd »luftförsvaret».
Frågan om luftvärnets ställning vore emellertid så komplicerad, att den
krävde ytterligare ingående utredning.

Chefen för flygvapnet har i detta sammanhang även erinrat om och med
exempel från kriget belyst civilförsvarets betydelse som komplement till det
militära luftförsvaret. Beredskapen mot en förödande luftkrigföring mot hemortens
försörjning och kommunikationer krävde, att landets totala levande
värnkraft uppdelades mellan krigsmakten och civilförsvaret efter ingående
behovsprövning.

Statens organisationsnämnd har framhållit, att frågan om ett enhetligt
luftförsvar nära sammanhängde med en ur många synpunkter erforderlig revidering
av försvarsgrensbegreppet i och för sig. Då den av överbefälhavaren
tillsatta luftförsvarskommittén undvikit att beröra detta påtagliga förhållande,
vore enligt nämndens mening den av ifrågavarande kommitté gjorda utredningen
motsatsen till förutsättningslös. Utredningen gåve enligt nämndens
mening uppenbart vid handen, att försvarsgrensindelningen i sin nuvarande
utformning principiellt utgjorde ett bestämt hinder för en i alla avseenden
tillfredsställande lösning av denna liksom av ett flertal andra för vårt försvar
betydelsefulla frågor. Luftförsvarskommittén hade utgått från att enheten i
luftförsvaret endast kunde tillgodoses genom en omflyttning av verksamheten
försvarsgrenarna emellan. Man hade härvid icke tagit hänsyn till därmed
förenade konsekvenser för det regionala försvaret. I den regionala instansen
skulle salunda erhallas en tvåhövdad ledning, en för markförsvaret
och en för luftförsvaret. Det hade sedan lång tid tillbaka varit en strävan
inom armén att stärka den regionala chefens — militärbefälhavarens _befo genheter

i syfte att kunna tillerkänna denne ett verkligt ansvar för försvaret
av vederbörande riksdel. Krigserfarenheterna hade enligt nämndens mening
skärpt betydelsen av att det i spetsen för varje militärområde stode en chef
med ansvar och därmed följande befogenheter för verksamheten vid samtliga
försvarets förband inom vederbörligt område i såväl fred som krig. Föreslaget
överförande av kustartilleriet från marinen till armén vore ett steg i denna
riktning. Ett överförande av luftvärnet från armén till flygvapnet skulle däremot
verka i motsatt riktning. Luftvärnet vore dessutom enligt nämndens

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mening ett till hela sitt väsen armébetonat truppslag. Enheten i det regionala
försvaret, i vilket luftförsvaret inginge som en oskiljaktig del, skulle sönderbrytas
i syfte att få fram enhet i den enligt nämndens mening begränsade verksamhet,
som av luftförsvarskommittén givits beteckningen luftförsvar. Vid sitt
ställningstagande syntes luftförsvarskommittén även i hög grad ha påverkats av
benägenheten att i fredstid överskatta flygstridskrafterna, vilket otvivelaktigt
lett till bristande förståelse för den lantmilitära verksamhetens dominerande
betydelse.

2. Luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen.

För sv ar sk o mmitt én.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har kommittén i avbidan på
slutförandet av högkvarterets utredning icke närmare ingått på frågan om
luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen. Försvarskommittén
har emellertid tagit upp frågan om luftbevakningens modernisering. Härför
redogöres närmare vid behandlingen av flygvapnets organisation.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har anfört, att en effektiv luftbevakning vore en oundgänglig
förutsättning för såväl det militära som det civila försvarets verksamhet
och därmed även för det civila livets fortgång under krig. Hen fortgående
tekniska utvecklingen av luftstridsmedlen krävde en motsvarande anpassning
av luftbevakningen och jaktstridsledningen med sannolikt ökade krav
på teknisk utrustning.

Överbefälhavaren har i sin sedermera överlämnade skrivelse med förslag
angående luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen anfört i
huvudsak följande.

Luftbevakningen uppsattes för närvarande av samtliga försvarsgrenar,
nämligen huvuddelen av den optiska luftbevakningen av armén, ett antal
observationsorgan m. m. av marinen samt radarluftbevakningen ävensom rörliga
jaktluftbevakningsstationer av flygvapnet. Inom armén vore försvarsområdesstaberna
organiserande myndigheter för luftbevakningsförbanden. Personalen
vore truppregistrerad vid infanteriregementena. Yiss utbildning, även frivillig
sådan, ägde rum vid luftvärnet. För handläggning av utbildningsfrågor inom
arméledningen funnes vid luftvärnsinspektionen endast en tillfälligt anställd
värnpliktig officer. Krigsplanläggningen inom högkvarteret åvilade försvarsstaben,
som även — i brist på sakkunnig personal inom försvarsgrensstaberna
— ledde den påbörjade moderniseringen och effektiveringen av luftbevakningen.
Det regionala krigsplanläggningsarbetet ombesörjdes av militärbefälsstaberna,
där närmast luftvärnsofficeren handlade luftbevakningsfrågor.

Av det sagda framginge nackdelarna med den nuvarande ordningen. Luftbevakningen
saknade egentlig fredsorganisation. Då dess olika delar uppsattes
av olika försvarsgrenar, kunde enhetlig ledning icke åstadkommas, vare
sig i krig eller i fred. I och med att radar tillkommit i luftbevakningsorganisationcn,
måste den organisatoriskt sammankopplas med den optiska luftbevakningen.
Radarorganisationen hade vuxit fram vid flygvapnet och dess förband

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

uppsattes av denna försvarsgren. Yad slutligen jaktförsvaret beträffade liade
chefen för flygvapnet, som numera med jaktflygets dominerande ställning
fått dettas ledning till huvuduppgift, nu intet inflytande på huvuddelen av luftbevakningen,
varav jaktverksamheten vore beroende. Även attackflyget komme
för sitt operativa uppträdande att bli alltmera beroende av luftbevakningen.
Med hänsyn till det nära sammanhanget mellan luftbevakningen och jaktstridsledningen
borde en gemensam ledning skapas för dessa verksamhetsgrenar.
Luftbevakningen borde därför underställas jaktförsvarets opera tive ledare,
chefen för flygvapnet, och erhålla en fast fredsorganisation.

Även om luftbevakningens freds- och krigsorganisation samt dess ställning
i förhållande till försvarsgrenscheferna nu utretts, återstode likväl vissa
frågor beträffande befälsförhållandena m. m. att reglera i samband med den
militärterritoriella organisationen i övrigt. Utan att föregripa beslut i dessa
delar, varom förslag framdeles avsåges skola avgivas, syntes det emellertid
nödvändigt att utan vidare dröjsmål skapa en fast fredsorganisation för luftbevakningen
samt igångsätta en effektiv och modern luftbevakningsutbildning
för värnpliktiga och frivilliga. Endast härigenom kunde arbetet med luftbevakningens
modernisering och dess fortlöpande funktionsduglighet i krig
säkerställas.

Skrivelsen utmynnade i förslag till luftbevakningens ordnande i huvudsak
innebärande att luftbevakningens ledning i krig och fred ävensom krigsförberedelsearbetet
skulle åvila chefen för flygvapnet och under honom flygbasområdescheferna
i samråd med respektive militärbefälhavare (motsvarande), åt t inom
flygledningen skulle inrättas en luftbevakningsinspektion, varjämte flygförvaltningen
och flygbasområdesstaberna skulle förstärkas med viss personal, att försvarsområdesstaberna
skulle kvarstå som organiserande och utrustande myndigheter
för huvuddelen av luftbevakningsförbanden, medan en mindre del (vissa
luftförsvarscentraler) skulle organiseras och utrustas av flygflottiljerna samt
att utbildningen skulle handhavas dels av flygflottiljerna, dels av försvarsområdesstaberna
(huvuddelen av den frivilliga utbildningen).

Kostnaderna för den föreslagna organisationen bleve i stort sett oberoende
av vilken försvarsgren luftbevakningen tillhörde. En sammanställning av kostnaderna
har införts i det föregående under avsnittet Kostnaderna. För den
närmare fördelningen av kostnaderna ävensom för organisationens och utbildningens
detaljer redogöres i det följande vid behandlingen av flygvapnets
organisation.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att all luftbevakning snarast borde
sammanföras till flygvapnet. Av chefen för flygvapnet anmält personalbehov
för luftbevakningsorganisationens ledning m. m. framgår av redogörelsen för
flygvapnets fredsorganisation.

C ivilför svar sstyrelsen har framhållit, att en tillräckligt lång förvarningstid
vid luftangrepp vore av största betydelse för att ge befolkningen möjligheter
att uppsöka skyddsrum och för att därmed minska hemortens förluster i människoliv.
Nuvarande luftbevakningsorganisation fyllde icke de krav, som
måste ställas i detta hänseende. Den av försvarskommittén föreslagna luftbevakningsorganisationen
vore av vital betydelse för landets möjligheter att

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 159

tåla ett modernt krigs stora påfrestningar och borde för den sknll genomföras
i snabbast möjliga takt.

Statens organisationsnamnet har i avvaktan på överbefälhavarens sedermera
avgivna förslag till organisation av luftbevakningen anfört i huvudsak följande.

Luftbevakningsorganisationen vore till hela sitt väsen en rent lantmilitär
organisation. Det av luftförsvarskommittén framlagda förslaget att sammanföra
all luftbevakning till flygvapnet innebure ett sönderbrytande av enhetligheten
i den militärterritoriella organisationen samt luftförsvarsorganisationens avskiljande
från föi-svaret i övrigt. Ett dylikt organisationsförslag borde icke ens
ifrågasättas, försåvitt icke alldeles särskilda skäl kunde anföras härför. Gentemot
vad luftförsvarskommittén anfört till stöd för sitt förslag ville nämnden
framhålla, att den orientering, som luftbevakningen vore avsedd att lämna jaktflyget,
vore endast en av dess uppgifter och långt ifrån den främsta. Ett bibehållande
av luftbevakningen i militärbefälhavarens hand skulle dessutom enligt
nämndens mening på ett lika tillfredsställande sätt säkerställa en intim samverkan
mellan luftbevakning och jakt. En förutsättning härför vore givetvis,
att militärbefälhavaren förfogade över kvalificerade organ för att bevaka såväl
jaktflygets som luftvärnets intressen. Luftförsvarskommitténs uppfattning, att
luftbevakningens verksamhet vore en nödvändig förutsättning för jaktflygets
stridsledning och att krigserfarenheterna klart visat betydelsen av nära samverkan
mellan jaktflyg och luftbevakning, kunde därför av nämnden ej godtagas
som motiv för att koncentrera all luftbevakning till flygvapnet.

Den omständigheten, att flygvapenövningarna vore i hög grad beroende av
att luftbevakningen kunde träda i funktion, vore förvisso ett starkt skäl —•
jämte vissa i annat sammanhang anförda — för att avskaffa försvarsgrensindelningen
och ersätta denna med centrala utbildningsorgan i överbefälhavarens
hand, varigenom samövningar mellan de olika truppslagen i vidsträcktaste
bemärkelse kunde komma till stånd utan hindrande försvarsgrensgränser,
men saknade värde som motiv för att lägga luftbevakningsorganisationen
under flygvapnet.

Att radarluftbevakningen nu tillhörde flygvapnet kunde enligt nämndens
mening ej heller tagas till intäkt för en omläggning av luftbevakningsorganisationen
som sådan. Radar — ehuru av annat slag och för andra ändamål
— funnes nämligen även vid luftvärnet.

Yad som anförts av luftförsvarskommittén om att luftbevakningspersonalens
verksamhet nära sammanhängde med flygförbandens vore enligt nämndens
mening av begränsat värde, eftersom radarluftbevakningen icke baserades på
ögoniakttagelser och då vid övrig luftbevakningsverksamhet endast identifieringsförmågan
vore av värde. Däremot kunde fredsutbildningen underlättas
genom att förläggas till platser med ständig lufttrafik.

Luftbevakningsutbildningen under de värnpliktigas första tjänstgöring
borde även vid ett bibehållande av nuvarande luftbevakningsorganisation äga
rum vid flygflottiljerna. Instruktörsbehovet för denna utbildning kunde i viss
omfattning tillgodoses av luftvärnet, om man förstärkte luftvärnets personalkadrer
och därefter kommenderade sådan befälspersonal till tjänstgöring vid
flygförbanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län har — med hänsyn till den livsviktiga betydelsen
av största möjliga förvarningstid för civilförsvaret — kraftigt understrukit
de synpunkter på luftbevakningens organisation och materielbehov,
som anförts i kommittébetänkandet.

160

Kungl. May.ts proposition nr 206.
Departementschefen.

Utvecklingen på luftkrigföringens område tyder på att hotet från luften vid
ett nytt krig kommer att bli ännu allvarligare än vad fallet var under det
senaste. Det måste därför vara av särskild vikt, att luftangreppsmedlens
snabba utveckling följes av motsvarande utveckling i fråga om luftförsvarsmedlen.
Härvid är det dock ej till fyllest, att de olika försvarsmedlen var för
sig förbättras, utan en fortlöpande anpassning av hela luftförsvarsorganisationen
efter utvecklingens krav måste äga rum. Såsom framhållits av försvarskommittén
och luftförsvarskommittén tala krigserfarenheterna för en enhetlig
ledning av luftförsvarets skilda grenar i såväl krig som fred. Härför talar även
den snabba tekniska utvecklingen efter kriget, som leder till ständigt högre
flyghastigheter, varigenom stridsmomenten i luftkriget bli allt kortare och
kraven på luftförsvarsmedlens samordnade insättande i rätt tid skärpas. Luftförsvarskommittén
har även funnit, att ett sammanförande av allt luftförsvar
till en försvarsgren under chefen för flygvapnet ur många synpunkter skulle
vara fördelaktigt. Chefen för flygvapnet, som framlagt liknande synpunkter,
har förordat en omprövning av möjligheterna att på längre sikt genomföra en
sådan omorganisation. Även jag inser betydelsen av ett enhetligt lett luftförsvar,
som jämväl skulle underlätta samverkan med civilförsvaret. Då vissa
frågor i detta sammanhang tarva ytterligare bearbetning och då sådan pågår
inom högkvarteret, kan jag icke nu taga ställning till detta spörsmål i annat
avseende än vad gäller luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen.
Jag förutsätter emellertid, att överbefälhavaren kommer att förelägga Kungl.
Maj:t de ytterligare förslag till effektivisering av luftförsvarsorganisationen,
till vilka pågående utredning kan föranleda.

En effektiv luftbevakning är — såsom överbefälhavaren framhållit — en
oundgänglig förutsättning för såväl det militära som civila försvarets verksamhet
och därmed även för det civila livets fortgång under krig. Nuvarande
luftbevakningsorganisation motsvarar dock icke de krav, som med hänsyn till
luftstridsmedlens utveckling måste ställas på densamma. Detta beror dels
på att luftbevakningen är uppdelad på de olika försvarsgrenarna, varigenom
enhetlig ledning i såväl krig som fred omöjliggöres, dels på att egentlig fredsorganisation
saknas, dels ock på att de olika delarna av luftbevakningen behöva
moderniseras, främst i vad avser teknisk utrustning. Det anförda talar för att
all luftbevakning snarast sammanföres i en fast fredsorganisation under enhetlig
ledning samt att erforderlig modernisering vidtages. Då jaktflyget bör
kunna taga upp strid i tidigt skede — om möjligt redan vid eller utanför våra
kuster och gränser — är detta luftförsvarsmedel för sin förvarning i särskilt
hög grad beroende av nära samverkan med luftbevakningen. Med hänsyn härtill
och till jaktflygets betydelse för luftförsvaret i dess helhet synes det
lämpligt att sammanföra jaktstridsledning och luftbevakning under chefens för
flygvapnet enhetliga ledning. Jag biträder därför förslaget att överföra luftbevakningen
till flygvapnet sådant detta av överbefälhavaren närmare utformats
samt att i samband härmed inrätta den av överbefälhavaren likaledes föreslagna

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

fredsorganisationen för luftbevakningen. Omorganisationen bör påbörjas den
1 juli 1948 och genomföras så snabbt utbildnings-, förvaltningstekniska och
övriga förhållanden medgiva. Till den närmare utformningen av organisation
och utbildning ävensom till luftbevakningens modernisering återkommer jag i
det följande vid behandlingen av flygvapnets organisation.

E. Militärmusiken.

Enligt nu gällande ordning finnas vid försvaret tre olika typer av musikkårer,
benämnda typ I, IT och III, med följande sammansättning.

Boställning	Lönegrad	Antal beställningar
Typ I	Typ II	Typ in
Musikdirektör..............................	Ma 9/7	1	1	1
Musikfanjunkare ............	(motsvarande)	Ma 5	3	2	2
Musiksergeanter..............	»	Ma 4	7	4	3
Musikfurirer ................	»	Me 1/2	4	4	3
Musikkorpraler ..............	»	Mha 2	4	2	I
Musikvicekorpraler och meniga	»	Mha 1	14	8	5
Musikelever.................		360 kr./år	7	5	5
Summa	40	26	20

Musikkårer vid flottan av typ I ha en något annan sammansättning och
bestå av 45 man.

De olika typerna av musikkårer fördela sig på försvarsgrenarna enligt
nedan:

Försvarsgren	Antal musikkårer
Typ I	Typ II	Typ III	Summa
Armén............................	2	20	8	30
Marinen ..........................	2	1	3	6
Flygvapnet........................	—	—	8	8
Summa	4	21	19	44

F ör sv ar slcommittén.

Med anledning av åtskilliga till försvarskommittén överlämnade framställningar
samt vissa framlagda förslag i övrigt rörande organisationen av militärmusiken
och förbättrade avlöningsvillkor för musikeleverna m. m. har försvarskommittén
anlitat särskild expert, musikdirektören vid Svea livgarde
I. A. S. Gustafsson, med uppdrag att verkställa en preliminär utredning
rörande militärmusiken. Utredningsmannen hade i en till kommittén ingiven
promemoria föreslagit, att allenast två typer av musikkårer borde finnas och
att antalet kårer borde minskas. Utredningsmannen hade därvid för att er 11—40448

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

hålla ett bättre befordringssystem för musikpersonalen föreslagit ändrad personaluppsättning,
så att typ I skulle innehålla 40 man och typ II 30 man.
Utredningsmannen hade därjämte avgivit ett alternativt förslag, som jämväl
syftade till ändrad stämbesättning. Enligt detta förslag skulle musikkår av
typ I bestå av 45 man och av typ II av 35 man. Enligt båda alternativen
skulle finnas 3 kårer av typ I och 26 kårer av typ II. De större kårerna vore
avsedda för Svea livgarde, Norrbottens regemente och Stockholms örlogssta
tion. Slutligen hade utredningsmannen föreslagit, att en för försvaret gemensam
musikinspektion skulle inrättas för samordnande av militärmusikaliska
frågor. Körande den närmare innebörden av utredningsmannens förslag hänvisas
till betänkandet s. 93—99.

Försvarskommittén har vid sina överväganden ifrågasatt, huruvida icke de
uppgifter, som nu tillkomme militärmusiken inom försvaret, skulle kunna
fyllas genom anordningar av mindre kostnadskrävande beskaffenhet än musikkårsorganisationen.
Frågan härom har synts kommittén vara förtjänt att närmare
undersökas. En annan fråga vore, om militärmusiken ur allmänkulturell
synpunkt borde tillmätas sådan betydelse, att organisationen redan ur denna
synpunkt borde vidmakthållas. I så fall borde kostnaderna icke belasta fjärde
huvudtiteln. Sistnämnda fråga syntes kommittén vara av beskaffenhet att lämpligen
komma under behandling av den inom ecklesiastikdepartementet tillsatta
1947 års musikutredning.

Vid nu angivna förhållanden har kommittén ansett sig icke kunna föreslå
förändrad musikkårsorganisation i vidare mån än den minskning av antalet
kårer, som betingades av kommitténs förslag om indragning av Livregementet
till häst, Skånska kavalleriregementet och Göta artilleriregemente. Kommittén
har förklarat sig icke heller beredd att nu förorda att en särskild musikinspektion
inrättas.

För att bereda musikeleverna bättre kontanta förmåner — för närvarande
360 kronor för år — har kommittén föreslagit, att det kontanta bidraget i likhet
med vad som föreslagits för värnpliktiga i allmänhet borde höjas med en
krona för dag.

I särskild skrivelse till försvarskommittén har chefen för flygvapnet anfört,
att det under vissa förutsättningar vore ändamålsenligt att begränsa flygvapnets
musikorganisation till två större musikkårer eller eventuellt en sådan.

Remissyttranden.

Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig i denna del, ha chefen
för armén, marinledningen, försvarets civilförvaltning, svenska underofficersförbundet
och tjänstemännens centralorganisation tillstyrkt, att den av kommittén
förordade utredningen rörande militärmusikens uppgifter och allmänkulturella
betydelse snarast komme till stånd.

Försvarskommitténs förslag om förbättring av musikelevernas kontanta ersättning
har biträtts av chefen för armén och försvarets civilförvaltning. Statens
lönenämnd har ansett skäligt, att ersättningen till musikeleverna beräknas

1(33

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

helt efter samma grunder som de värnpliktigas penningbidrag. Försvarsväsendets
underbefälsförbund och tjänstemännens centralorganisation åter ha yrkat,
att musikeleverna skola anställas såsom volontärer över stat.

Chefen för armén har därjämte anfört att, oavsett den föreslagna utredningen,
redan från nästa budgetår borde vidtagas åtgärder för att motverka
rekryteringssvårigheterna och öka musikkårernas spelbarhet. Arméchefen har
föreslagit en ökning av antalet beställningar för musikfanjunkare och musikfurirer
och en samtidig minskning av antalet lägre beställningar. En lämplig
sammansättning av musikkårerna skulle enligt arméchefens mening vara 37
beställningar i typ I (ökning med 2 fanjunkare och 1 furir samt minskning
med 5 lägre beställningar), 23 i typ II (ökning med 1 fanjunkare och 1 furir
samt minskning med 4 lägre beställningar) och 19 i typ III (ökning med 1
furir och minskning med 2 lägre beställningar).

Arméchefen har vidare föreslagit, att musikkåren vid Skånska trängkåren
skulle ombildas till musikkår av typ II och musikkåren vid Skånska kavalleriregementet
reduceras till musikkår av typ III.

Marinledningen har framhållit, att musikkåren vid Göteborgs örlogsstation
— enligt 1942 års försvarsbeslut tillika avsedd för Älvsborgs kustartilleriregemente
samt för expeditionstjänst såväl i land som ombord — icke erhållit
en mot uppgifterna svarande sammansättning. De skäl, som föranlett den nödvändiga
särställningen i avseende på numerär och sammansättning för musikkårerna
vid örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona, nämligen behov av
personal för spel ombord och dessutom för viss militär tjänst såväl ombord
som i land gällde jämväl för musikkåren vid Göteborgs örlogsstation. För att
kunna fylla sina uppgifter borde denna kår utbyggas till numerär motsvarande
musikkår av typ II med följande sammansättning: 1 musikdirektör, 3 flaggunderofficerare,
5 underofficerare av 2. graden, 9 underbefäl, 5 2. klass sjömän
och 3 musikelever. I övrigt kunde flottans musikorganisation i avvaktan på
1947 års musikutredning bibehållas oförändrad.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har ansett, att med hänsyn till befordringsförhållandena
en omdisponering av musikkårernas personalstater vore
nödvändig, även om militärmusiken skulle avvecklas. Befordringsutsikterna för
musikpersonalen borde ej vara sämre än för övrig militär personal. Därest det
icke vore möjligt att redan nu framlägga förslag om ändrad sammansättning
av musikkårerna ledande till en påtaglig förbättring av personalens befordrings-
och lönevillkor, borde all nyrekrytering till musikkårerna omedelbart
inställas.

Som en under alla förhållanden ofrånkomlig provisorisk åtgärd har underbefälsförbundet
föreslagit eu ökning av antalet musikfurirsbeställningar med
6 vid musikkår av typ 1, 4 vid kårer av typ II och 3 vid kårer av typ III, varvid
en motsvarande minskning borde göras i antalet lägre beställningar.

Jämväl svenska under officer sförbundet och tjänstemännens centralorganisation
ha ansett åtgärder böra vidtagas för att provisoriskt avhjälpa musikpersonalons
oförmånliga befordringsförhållanden.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Statskontoret, som ansett, att nedskärningar inom försvaret i första hand
borde gå ut över de minst betydelsefulla militära objekten, har ifrågasatt, om
militärmusiken borde bibehållas.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har föreslagit, att Livregementets
till häst musikkår, om regementet indroges, tills vidare skulle överföras
till annat förband inom garnisonen, i första hand Svea artilleriregemente.
Militärbefälhavaren har vidare ansett det beklagligt, om militärmusikkårerna
försvunne, enär de hade sin betydelse för sammanhållningen och trevnaden
inom förbanden samt för främjandet av kontakten mellan förbanden och allmänheten.

Chefen för Sydkustens marindistrikt har funnit en nedskärning av militär
musiken vara både möjlig och önskvärd. Ombord fyllde musikkårerna numera
knappast något egentligt ändamål utom å långresefartygen. Erforderlig underhållning
kunde i övrigt där ombesörjas medelst radio och grammofonförstärkning.
I varje fall vore det i Karlskrona till fyllest med en musikkår.

Departementschefen.

Det torde vara ofrånkomligt, att det i ett läge, då sparsamhetskraven göra
sig starkt gällande, måste komma under diskussion, huruvida värdet för försvaret
av en institution sådan som militärmusiken motiverar dess bibehållande
i försvarsorganisationen. Utan att nu taga ställning till detta spörsmål vill
jag tillstyrka, att frågan, huruvida för försvarets eget behov den nuvarande
musikorganisationen kan ersättas av mindre kostnadskrävande anordningar,
närmare utredes. I syfte att få underlag för vidare överväganden har jag
genom försvarsgrenscheferna infordrat vissa uppgifter rörande nu tillämpade
principer för musikkårernas utnyttjande för olika militära och civila ändamål,
musikutövningens omfattning och art m. m.

Spörsmålet, huruvida en militärmusikorganisation bör vidmakthållas med
hänsyn till det värde den kan ha ur allmänkulturell synpunkt, bör såsom
kommittén förutsatt lämpligen uppdragas åt 1947 års musikutredning att klarlägga.
Enligt vad jag inhämtat, har chefen för ecklesiastikdepartementet för
avsikt att vidtaga åtgärder härför.

I avvaktan på resultat av de utredningar, som sålunda avses skola komma
till stånd, räknar jag med att nuvarande organisation av militärmusiken tills
vidare bibehålies. Av det följande framgår, att jag icke har för avsikt att nu
förorda annan indragning av befintliga förband med egna musikkårer än Livregementet
till häst. Jag räknar därför med att musikkårer bibehållas vid Göta
artilleriregemente och Skånska kavalleriregementet. Vad sistnämnda regemente
beträffar kan jag tillstyrka arméchefens förslag, att dess musikkår reduceras
till typ III och att i samband därmed musikkåren vid Skånska trängkåren1
utbygges till typ II. Musikorganisationen vid förläggningsorterna Hälsingborg
och Hässleholm kommer härigenom att bli ordnad i enlighet med statsmakternas
tidigare beslut (jfr propositionen 1947: 130 s. 119) med den ändringen
dock, att inom Hässleholm musikkåren anslutes till trängkåren1 i stället för

1 I det följande föreslås, att kåren skall ombildas till underhållsregemente.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

till Skånska pansarregementet. Emellertid synes det mig lämpligt, att även
musikkåren vid Livregementet till häst bibehålies tills vidare, främst för garnisonstjänsten
i Stockholm. Den bör därvid tilldelas Svea artilleriregemente,
som sedan länge disponerat denna musikkår tillsammans med Livregementet
till häst.

Enligt vad den av försvarskommittén anlitade utredningsmannen anfört ha
de nuvarande befordringsförhållandena för musikpersonalen — förutom att
de för personalen själv innebära stora olägenheter i lönehänseende — medfört
svårigheter att uppehålla den musikaliska standarden hos kårerna på
grund av att de tvingat till täta personalbyten. I remissutlåtandena över kommittébetänkandet
ha krav också rests på förbättringar i dessa befordringsförhållanden.
Ehuru goda skäl tala till förmån för dessa krav, kan jag i det läge,
vari frågan om militärmusikorganisationen för närvarande befinner sig, icke
förorda, att de i någon större utsträckning tillgodoses. I anslutning till i
remissyttrandena avgivna förslag vill jag emellertid såsom ett provisorium
förorda en viss omfördelning av de lägre beställningarna inom musikkårerna.
Jag föreslår sålunda en ökning av antalet beställningar för musikfurirer med
2 vid kårer av typ I och med 1 vid vardera av typ II och III samt en minskning
med 2 musikvicekorpraler och meniga (motsvarande) och 1 musikelev vid
kårer av typ I ävensom med 1 musikvicekopral och menig (motsvarande) och
1 musikelev vid kårer av typerna II och III.

Försvarskommitténs förslag, att löneförmånerna för musikelever förbättras,
kan jag biträda. I enlighet med vad lönenämnden föreslagit anser jag,
att den kontanta ersättningen till musikeleverna bör utformas helt i enlighet
med penningbidraget till värnpliktig så att en förhöjning av ersättningen med
50 öre för dag inträder efter en anställningstid, som motsvarar första tjänstgöringen
för flertalet värnpliktiga och en repetitionsövning.

Merkostnaden å avlöningsanslagen för den av mig föreslagna organisationen
i förhållande till den nuvarande kan beräknas till omkring 170 000 kronor.
Därest värdet av naturaförmånerna till musikvicekorpraler och meniga (motsvarande)
samt musikelever tages med i beräkningen, kommer merkostnaden
att stanna vid omkring 60 000 kronor.

F. De värnpliktigas ekonomiska förmåner.

Till frågan om penningbidraget åt de värnpliktiga återkommer jag vid anmälan
av spörsmålet om avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1948/49.

Premier.

Gällande bestämmelser om premier åt vissa värnpliktiga, vilka åläggas
fortsatt tjänstgöring, återfinnas i 29 § kungörelsen den 21 december 1945
(nr 881) om värnpliktsavlöning, sådant författningsrummet lyder enligt kungörelsen
den 17 januari 1947 (nr 12), varjämte jämlikt Kungl. Maj:ts brev
den 26 september 1947 föreskrifter meddelats om premier till förutvarande
stamflygförare för fullgjorda repetitionsövningar.

166 Kungl. Maj ds proposition nr 206.

F ö r svar s kommittén.

Med anledning av ett flertal till försvarskommittén överlämnade eller inkomna
framställningar angående premier åt värnpliktiga har kommittén till
behandling upptagit dels frågan om utvidgning av rätten till premier att avse
nya kategorier värnpliktiga, dels ock frågan om höjning av premiebeloppen
för vissa kategorier värnpliktiga.

Yad först beträffar spörsmålet om utvidgning av rätten till premier
att avse nya kategorier värnpliktiga ha de till försvarskommittén
inkomna framställningarna i sådant syfte avsett dels värnpliktiga i
specialtjänst i allmänhet, dels ock särskilt värnpliktiga krigskassörer och
värnpliktiga ingenjörer vid flottan. Försvarskommittén har beträffande frågan
om premier åt de s. k. specialisterna erinrat om uttalanden, som gjorts
vid behandlingen i tidigare sammanhang av denna fråga, av innebörd att den
fortsatta tjänstgöring, som — med stöd av 27 § 1 mom. D värnpliktslagen

ålades specialisterna, för flertalet av dem ägde rum inom vederbörandes
eget fackområde, vilket finge betraktas såsom både fördel och merit. Då
vidare premierna speciellt vore avsedda att utgöra stöd åt de värnpliktiga för
underlättande av övergången till civilt arbete samt specialisternas tjänstgöring
i viss mån måste betraktas som utbildning för det civila yrket, hade
övervägande skäl ansetts tala för att de värnpliktiga i specialtjänst icke borde
tillerkännas premier. De för dessa värnpliktiga uppkommande olägenheterna
av den förlängda tjänstgöringen hade också synts komma att förminskas
genom rätt till värnpliktslån och utvidgad rätt till familjebidrag.

Försvarskommittén har sökt bedöma frågan om premier åt specialisterna
utifrån synpunkten av huruvida värnpliktstjänstgöringen kunde anses vara av
värde för vederbörandes civila verksamhet. Även om det vore mycket vanskligt
att taga ställning härvidlag har kommittén dock ansett sig kunna konstatera
en viss skillnad i förevarande hänseende mellan olika kategorier värnpliktiga.
Till den grupp, som sålunda kunde anses för sin civila verksamhet
ha nytta av värnpliktstjänstgöring, kunde enligt kommitténs mening hänföras
läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer samt skeppsbyggnadsingenjörer,
maskiningenjörer, elektroingenjörer, teleingenjörer och oljekemister vid flottan.
Å andra sidan har den fortsatta tjänstgöringen för tygtekniker, skyddstekniker
och krigskassörer vid armén, artilleriingenjörer, torpedingenjörer,
miningenjörer, gasskyddstekniker, sprängämneskemister och intendenter vid
flottan samt gasskyddstekniker, tygtekniker och krigskassörer vid kustartilleriet
synts kommittén i huvudsak avse arbetsuppgifter av betydelse för försvaret,
även om den värnpliktige bereddes tillfälle förvärva viss praktik, såsom
expeditions- och laboratorievana m. m. Till belysning av svårigheterna
att allt efter värnpliktstjänstgöringens nytta för civil verksamhet avgränsa
olika kategorier värnpliktiga har kommittén framhållit, att även vissa värnpliktiga
tillhörande den förra gruppen kunde under militärtjänstgöringen
komma att erhålla arbetsuppgifter av enbart militär betydelse, under det att
militärtjänstgöringen för de värnpliktiga, som hänfördes till den senare här

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

angivna gruppen, kunde få betydelse för deras civila gärning, om de, såsom
understundom vore fallet, erhölle anställning vid försvaret eller inom statsförvaltningen
i övrigt. För att kunna fullt tillfredsställande avgöra, om
vederbörande borde tilldelas premie skulle säkerligen erfordras en individuell
prövning. Redan av denna anledning kunde enligt kommittén ifrågasättas
lämpligheten av att specialisterna tillerkändes premier. Med hänsyn
till den särställning, som krigskassörerna kunde anses intaga, har kommittén
dock ansett det kunna ifrågasättas, om dessa ej borde erhålla rätt till premie.

I avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande värnpliktsutbildningens
närmare utformning har emellertid försvarskommittén ansett definitiv
ställning icke nu kunna tagas till spörsmålet, om premie borde tillerkännas
flera kategorier värnpliktiga än nu är fallet eller om de s. k. specialisterna
borde i annan form beredas några ytterligare förmåner.

Enär värnpliktiga i fortsättningen icke avsåges skola utbildas till flygförare,
bombfällare och navigatörer eller flygskyttar, borde, anför kommittén
vidare, nu gällande bestämmelser om premier till dessa utgå. Då vidare särskild
fänrikskurs för sjövärnskåren föreslagits icke vidare skola anordnas
samt värnpliktiga sjövärnsmän i stället föreslagits skola utbildas till värnpliktiga
officerare vid flottan på särskild utbildningslinje, kategori B, borde
rätten till premier åt sjövärnskåren tillhörande värnpliktig, som godkänts i
fänrikskurs för kåren, i stället tillkomma nyssnämnda kategori.

Beträffande premiebeloppens storlek har försvarskommittén erinrat,
att jämlikt beslut vid 1946 års riksdag (propositionen nr 346, riksdagens skrivelse
526) premierna fördubblats för samtliga premieberättigade värnpliktskategorier
utom för vissa värnpliktiga vid marinen, vilka avlagt examen vid
navigationsskola, samt sjövärnskåren tillhörande värnpliktiga, som godkänts
i fänrikskurs för kåren.

Försvarskommittén, som förutsatt, att en översyn av gällande bestämmelser
angående premier möjligen kunde bli erforderlig i samband med pågående
utredning rörande värnpliktsutbildningens närmare utformning, bär endast
behandlat vissa, delvis av framställningar av chefen för marinen aktualiserade
frågor om höjning av premier för vissa värnpliktiga vid marinen. Förslag
om ytterligare förhöjning av premier till reservkadetter vid flottan, tillhörande
utbildningslinje A, nu 600 kronor, har kommittén därvid ej funnit
skäl tillstyrka, även på den grund att beloppets storlek prövats så sent som
vid 1946 års riksdag. Däremot har kommittén, med hänsyn till angelägenheten
av att sjövärnskårens rekrytering icke äventyrades, tillstyrkt förslag om
fördubbling, till 1 000 kronor, av den nu till värnpliktig, tillhörande sjövärnskåren,
som godkänts i fänrikskurs, utgående premien, vilken enligt kommitténs
förslag skulle utgå till värnpliktig sjövärnsmän, som utbildas till värnpliktig
officer, kategori B, vid flottan.

Därjämte har kommittén föreslagit, att de premier om tillhopa 300 kronor,
som nu utgå för fullgjorda repetitionsövningar jämlikt 27 § 1 mom. C värnpliktslagen
till sådana värnpliktiga vid marinen med examen vid navigations -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

skola, som godkänts vid utbildning till värnpliktig officer vid flottan, kategori
A, fördubblas för att därigenom återställa den jämställdhet i premiehänseende
som före 1946 års beslut om premiehöjningar rådde mellan denna
kategori och sjökaptener eller likställda, vilka efter egen ansökan utbildas
till reservofficerare. Till övriga värnpliktiga av här berörd kategori har premiebeloppet
i avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande värnplikts
utbildningens närmare utformning förutsatts skola bibehållas vid nuvarande
nivå.

Remissyttranden.

En utvidgning av rätten till premier att avse nya kategorier värnpliktiga
har föreslagits av länsstyrelsen i Uppsala län, som ansett, att åtgärder i detta
hänseende borde genomföras så snart förhållandena möjliggjorde det, av
Svenska teknologjöreningen, som föreslagit utredning i syfte att erhålla ett
bättre, för alla kategorier värnpliktiga med förlängd tjänstgöring tillämpbart
system för ersättning, exempelvis någon form av avlöning, samt av chefen
för Sydkustens marindistrikt och inspektören för kustartilleriet, vilka ansett
premier böra utgå till krigskassörer för utbildning och facktjänstgöring i en
följd. Marinledningen har i förevarande avseende anslutit sig till vad kommittén
föreslagit.

I ett flertal remissyttranden har berörts frågan om premiebeloppens
storlek.

Chefen för armén har i stort icke haft någon erinran mot kommitténs förslag.
Av arméohefen tidigare väckt fråga om differentiering av premier borde
övervägas. Sålunda borde de som blivit godkända såsom plutonchefs ställföreträdare
(motsvarande) erhålla 1 000 kronor, medan de som endast blivit
godkända såsom gruppchefer (motsvarande) borde erhålla 500 kronor. Arméchefen
har vidare erinrat, att han i tidigare sammanhang uttalat, att det främst
ur psykologisk synpunkt skulle vara önskvärt, att premierna gjordes skattefria.

Landsorganisationen i Sverige har avstyrkt arméohefens förslag om eu
differentiering av premierna till gruppchefsutbildade och plutonchefsutbildade,
därest utbildningstiden bleve densamma. Däremot biträddes förslaget
om skattefrihet för premier.

Mannledningen har föreslagit, att sjökapten eller likställd, som efter ansökan
utbildades till reservofficer, måtte med hänsyn till den långa utbildningstiden
erhålla en från 600 kronor till 1 250 kronor förhöjd premie. Premien
borde i detta fall utgå icke blott som uppmuntran till reservofficersutbildningen
utan även som ökad kompensation för förlorad civil arbetstid. Premien
borde vidare med ändring av nuvarande bestämmelser utbetalas omedelbart
efter fullgjord utbildning och icke först efter första fänriksårets slut.

Marinledningen har vidare, likaledes främst med hänsyn till tjänstgöringens
längd (15 månader), yrkat, att det för fullgjorda repetitionsövningar jämlikt
27 § 1 mom. C värnpliktslagen utgående premiebeloppet skulle höjas från nuvarande
300 kronor till 1 000 kronor och utgå med detta belopp till samtliga

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

här ifrågavarande värnpliktiga, enär utbildningstiden vore densamma föi dem
alla. Till sjövärnsman föreslagen premie om 1 000 kronor borde enligt marinledningens
mening lämpligen uppdelas i 400 och 600 kronor efter fullgjoid
underofficers- respektive officersutbildning.

Chefen för sjökrigsskolan, som i likhet med marinledningen föreslagit höjning
av premiebeloppet för reservkadetter vid flottan, linje A (sjökaptenei
och likställda), har liksom centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
särskilt framhållit, att en sådan åtgärd skulle underlätta rekiyteiingen
till nämnda linje.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att nu utgående premier föi
dem, som tvångskommenderades till plutonschefs- och kadettkurser, av de värnpliktiga
ansåges icke utgöra full kompensation, varför en förhöjning av dessa
premier vore motiverad, eventuellt på bekostnad av någon del av den föieslagna
höjningen av penningbidraget.

Departementschefen.

I avvaktan på slutförande av pågående utredning rörande värnpliktsutbildningens
närmare utformning är jag ej beredd att nu förorda utvidgning
av rätten till premier att avse nya kategorier värnpliktiga. Jag förutsätter
emellertid — i anslutning till mitt förslag angående luftbevakningens ordnande
— att premie må utgå även till värnpliktiga officerare och underofficerare
vid flygvapnet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för
motsvarande kategorier vid armén. Då jag i det följande föreslår, att värnpliktiga
i fortsättningen icke skola utbildas till flygförare, bombfällare
och navigatörer eller flygskyttar, kunna nuvarande bestämmelser om premier
åt dessa vämpliktskategorier utgå. Arid bifall till det förslag till omorganisation
av sjövärnskåren, som jag i det följande framlägger, böra nu gällande bestämmelser
om premie till sjövärnskåren tillhörande värnpliktig, som godkänts
i fänrikskurs för kåren, i stället avse värnpliktig sjövärnsman, som genomgått
godkänd utbildning till värnpliktig officer, kategori B.

Vad angår frågan om premiebeloppens storlek synas bärande skäl anförts
av försvarskommittén för fördubbling, till 1 000 kronor, av premien till värnpliktig
sjövärnsman som nyss nämnts, varför jag förordar en sådan förbättring.
I enlighet med förslag av marinledningen synes detta belopp böra uppdelas
så, att den som allenast godkänts i underofficersutbildning och ej beordrats
till officersutbildning erhåller 400 kronor, under det att den som full
gör jämväl officersutbildningen erhåller hela premien, 1 000 kronor, efter
officersutbildningens avslutande.

Av försvarskommittén anförda skäl för fördubbling av nu utgående premie
om tillhopa 300 kronor för fullgjorda repetitionsövningar jämlikt 27 § 1
mom. C värnpliktslagen till sådana värnpliktiga vid marinen med examen vid
navigationsskola, som godkänts vid utbildning till värnpliktig officer vid
flottan, kategori A, har jag likaledes funnit bärande, varför jag tillstyrker en
ändring i sådant hänseende.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Av marinledningen föreslagen höjning av premiebeloppet till sjökapten
eller likställd, som efter ansökan utbildas till reservofficer, anser jag mig icke
nu kunna biträda, enär detta spörsmål varit föremål för prövning så sent som
vid 1946 års riksdag, då nu utgående belopp fastställdes. Ej heller anser jag
mig kunna förorda arméchefens förslag om en differentiering av premiebeloppen
för dem, som blivit godkända såsom plutonchefs ställföreträdare
(motsvarande) respektive gruppchefer (motsvarande), därest utbildningstiden
för dessa båda befälskategorier göres lika lång.

Till förslaget om skattefrihet för premier anser jag mig ej kunna taga
ställning.

Familjebidrag.

F ör sv ar skommittén.

Försvarskommittén har med erinran, att chefen för försvarsdepartementet
den 28 mars 1947 uppdragit åt försvarets socialbyrå att efter samråd med
socialstyrelsen inkomma med förslag rörande de förändringar i familj ebidragsförordningen,
som betingades av ett eventuellt slopande av den nuvarande
dyrortsgrupperingen i avseende på familj epenningens belopp, icke föreslagit
ändring i gällande bestämmelser om familjebidrag åt värnpliktiga (SFS
1946:99).

I avgivna remissyttranden ha överbefälhavaren, militärbefälhavarna
för 1. och IV. militärområdena samt / ö r svars väsende t s personalvårdsnämnd
ansett utredning påkallad om höjning av familjebidragen, särskilt familjepenningen.
Överbefälhavaren har därjämte ansett, att frågan om en förenklad
tillämpning av familjebidragsbestämmelserna borde utredas. Försvarets socialbyrå
har jämväl berört frågan om utvidgning av rätten till förlängt familjebidrag.

Departementschefen.

De synpunkter, som framkommit i remissyttrandena i förevarande del, torde
böra närmare övervägas av socialbyrån i samband med fullgörandet av förenämnda
uppdrag.

Fria resor.

Enligt 21 § kungörelsen 1945:881 om värnpliktsavlöning åtnjuter värnpliktig
vid övningsuppehåll fri resa till hemorten och åter eller ersättning för
resa enligt vissa grunder. Understiger antalet övningsuppehåll tre per år,
utgår reseersättning även vid tjänstledighet, dock att sammanlagda antalet
fria resor skall utgöra högst tre för år räknat.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har erinrat om 1945 års militärutrednings förslag att
utvidga rätten till fria resor till minst en fri resa varannan månad samt häröver
avgivna remissutlåtanden. Härutinnan torde få hänvisas till den redo -

Kungl. Maj ds proposition nr 206. 1 < 1

görelse för förslaget och remissyttrandena, som lämnats i kommitténs betänkande
å s. 132 och 133.

Med hänsyn till avkortningen av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga har
försvarskommittén ansett anledning icke föreligga att föreslå någon utökning
av de fria resornas antal. Även kostnadsskäl och trafiktekniska synpunkter
ha synts kommittén böra föranleda återhållsamhet i förevarande hänseende.
Kommittén har därför förordat, att de fria resornas antal även i fortsättningen,
efter samma grunder som hittills, bestämmes till tre per år.

Remissyttr anden.

överbefälhavaren har föreslagit, att antalet fria hemresor skulle bestämmas
till tre under första tjänstgöring samt två under vardera underofficersutbildning
(motsvarande) och kadettskola (motsvarande). Den förbättring i förmånerna,
som härigenom skulle tillkomma dem, som uttagits till befälsutbildning,
motiverades av den förlängda tjänstgöringen och centraliseringen av
nämnda utbildning. Motsvarande förmån borde tillerkännas värnpliktiga, som
ålagts specialutbildning med längre tjänstgöring i en följd.

Chefen för armén har i stort sett icke haft någon erinran mot kommitténs
förslag.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ansett en utsträckning av
antalet fria resor till en resa per månad vara ur rättvisesynpunkt tilltalande,
särskilt för dem, som hade långt till hemorten. Penningbidraget borde i stället
höjas allenast med 50 öre för dag. Frågan härom borde tagas under förnyad
prövning.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet och för svar sväsendets personalvårdsnämnd
ha ansett, att antalet fria resor borde bestämmas till en resa varannan
månad.

Försvarets civilförvaltning och statens lönenämnd ha, liksom överbefälhavaren,
fäst uppmärksamheten på behovet av klarare utformade bestämmelser
på förevarande område.

Departementschefen.

Innan slutlig ställning tagits till spörsmålet om värnpliktsutbildningens
närmare utformning, är jag icke beredd att i detalj angiva min ståndpunkt
till frågan om antalet fria hemresor för värnpliktiga. I princip anser jag emellertid,
att antalet sådana resor liksom nu skall vara knutet till antalet övningsuppehåll.
Därest utbildningstiden för de värnpliktiga kommer att bestämmas
i enlighet med försvarskommitténs förslag eller till kortare tid än ett år,
torde kommitténs förslag beträffande antalet fria resor böra läggas till grund
för blivande bestämmelser i ämnet, varvid ett motsvarande högre antal resor
bör kunna medges för dem, som fullgöra tjänstgöring i en följd utöver tid för
första tjänstgöringen (motsvarande tjänstgöring) eller fortsatt tjänstgöring.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles närmare utforma erforderliga
bestämmelser.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förbättring av löneförmånerna för värnpliktiga under

utbildning till officer på aktiv stat.

Genom 1942 ars försvarsbeslut skapades möjligheter för värnpliktiga, som
ej avlagt studentexamen, att bli officerare på aktiv stat vid armén. Efter
första värnpliktstjänstgöring om 360 dagar erfordras fortsatt utbildning i
plutonchefsskola och kadettskola om sammanlagt 360 dagar, begränsad studentexamen
vid försvarets läroverk efter en studietid av 1—3 år samt officersutbildning
vid krigsskolan under omkring 1 år. Under hela utbildningstiden
åtnjuter vederbörande värnpliktigs avlöningsförmåner. Genom särskilda beslut
den 17 maj 1946 och den 18 april 1947 har Kungl. Maj:t medgivit, att
värnpliktig, som hösten 1945 respektive hösten 1946 påbörjat sin utbildning
vid försvarets läroverk, finge under elevtiden, inberäknat därunder infallande
tjänstgöringsperioder, ävensom vid trupp tjänstgöring före inträdet vid krigsskolan
enligt egen önskan beredas anställning såsom furir över stat. Gifta
elever med familjebidrag ägde dock bibehållas vid värnpliktigs förmåner.

F ör sv ar skommittén.

Försvarskommittén har på grund av till kommittén överlämnade framställningar
från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och en värnpliktig
kadett vid krigsskolan rörande förbättring av här avsedda värnpliktigas
förmåner under utbildningstiden till prövning upptagit denna fråga.
Därvid bär kommittén jämväl erinrat, att 1945 års militärutredning i sitt betänkande
(SOU 1946: 75) uttalat, att det vore ett viktigt önskemål, att de
värnpliktiga officerseleverna, i likhet med vad som gällde för fast anställt
manskap under motsvarande tjänstgöring, regelmässigt erhölle furirs löneförmåner.
Liknande önskemål hade uttalats av socialdemokratiska ungdomsförbundet.
De myndigheter, som yttrat sig över ungdomsförbundets framställning,
hade i stort sett tillstyrkt yrkandet samt därjämte som regel även yrkat,
att förbättringen i löneförmånerna skulle tillkomma även de värnpliktiga
elever vid krigsskolan samt marinens och flygvapnets motsvarande skolor,
vilka avlagt studentexamen i vanlig ordning.

Försvarskommittén har ur rekryteringssynpunkt funnit det vara en angelägenhet
av vikt, att de blivande officerarna även under utbildningstiden
erhölle en tillfredsställande ekonomisk standard. En förbättring av löneförmånerna
syntes även påkallad av nu rådande förhållanden på arbetsmark
nåden. Jämförelsevis goda löneförmåner utginge numera till aspiranter i såväl
statlig som enskild tjänst. En motsvarande förbättring borde även komma
meteorologaspiranterna till del.

I fråga om avvägningen av de löneförmåner, som borde tillkomma värnpliktiga
elever vid försvarets läroverk och under kadettutbildningen ävensom
meteorologaspiranter, har försvarskommittén ansett vissa skäl tala för att
föimånerna till dem avpassades så, att de i det närmaste motsvarade de löneförmanei,
som tillkomme det fast anställda underbefälet. Av kostnadsskäl

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

och med hänsyn till den jämförelsevis korta tjänstgöringstiden inom försvaret
för flertalet av de elever, som ej tillhörde det fast anställda underbefälet, har
kommittén funnit skäligt, att värnpliktiga elever vid försvarets läroverk ävensom
sådana elever vid krigsskolan, vilka ej vore fast anställt underbefäl (motsvarande
kategorier vid marinen och flygvapnet), utöver de naturaförmåner,
vilka tillkomme dem såsom värnpliktiga, i stället för penningbidrag tillerkändes
kontant ersättning med ett belopp svarande mot det enligt löneklass 5 av
löneplan 5 utgående beloppet. I den män förmånerna för värnpliktig, som ägde
uppbära familjebidrag, bleve högre, därest han bibehölle värnpliktigs avlöningsförmåner,
förutsatte kommittén, att han skulle bibehållas vid de högre
löneförmånerna. Enligt kommittén borde de förbättrade förmånerna i vad avsåge
värnpliktiga, som varit kommenderade till försvarets läroverk, utgå även
under tiden mellan läsårets slut vid läroverket och påbörjandet av utbildningen
vid övriga här ifrågavarande utbildningsanstalter.

I detta sammanhang har kommittén erinrat, att Kungl. Maj:t genom beslut
den 3 oktober 1947 medgivit, att värnpliktig, som hösten 1947 påbörjat utbildning
vid försvarets läroverk, under elevtiden finge, därest han så önskade —
utöver honom tillkommande naturaförmåner — tills vidare beredas kontant
gottgörelse enligt de av kommittén ovan angivna grunderna.

Remissyttranden.

Statskontoret har ej velat rikta erinran mot att löneförmånerna förbättrades
för de värnpliktiga under utbildning till officer på aktiv stat.

Statens lönenämnd har ifrågasatt, om de föreslagna löneförmånerna skulle
visa sig tillräckliga för att stimulera till officersutbildning.

Försvarets socialbyrå har ansett, att värnpliktiga, som uttagits till utbildning
till officerare på aktiv stat, borde erhålla löneförmåner motsvarande
7 löneklassen av löneplan 1, utan rätt att bibehålla värnpliktigs förmåner.

F ör svar sväsendets personal år dsnämnd har ansett lämpligare, att såväl
fast anställda som värnpliktiga under tiden för officersutbildningen erhölle
furirs avlöning.

Militärbefälhavar,en för IV. militärområdet och chefen för sjökrigsskolan
ha ansett, att samtliga, som beordrades till officerskursen vid krigsskolan,
borde tillerkännas samma ekonomiska förmåner. Sjökrigsskolechefen har i
sådant hänseende föreslagit ett penningbidrag av 4 kronor för dag såsom
tillräckligt samt i förekommande fall familjebidrag jämväl till de fast anställda.

Förs var sväsiendets underbefäls för band har föreslagit förmåner i likhet med
vad som utgår till fast anställd furir.

Departementschefen.

De av försvarskommittén anförda skälen för beredande av en tillfredsställande
ekonomisk standard åt blivande officerare under elevtiden vid försvarets
läroverk och krigsskolan (motsvarande skolor och kurser vid marinen

174

Kungl. May.ts proposition nr 206.

och flygvapnet) ävensom till meteorologaspiranter anser jag bärande. I fråga
om avvägningen av förmånerna åt här avsedd personal under berörda tid
anser jag mig — i avvaktan på närmare erfarenheter — kunna förorda av försvarskommittén
angivna grunder eller förutom naturaförmåner såsom värnpliktiga
kontant ersättning med ett belopp motsvarande lön enligt löneklass 5
av löneplan 5 i statens löneplansförordning (SFS 1947:376). Sådan ersättning
utgår enligt Kungl. Maj ds beslut den 3 oktober 1947 till värnpliktig,
som hösten 1947 påbörjat utbildning vid försvarets läroverk, under elevtiden
vid läroverket. Jag kan således ej biträda i vissa av remissyttrandena framlagda
förslag om högre ersättning än kommittén föreslagit.

Försvarskommitténs förslag innebär, att av kommittén föreslagen ersättning
skulle tillkomma värnpliktiga även under kommendering till krigsskolan
(motsvarande skolor och kurser vid marinen och flygvapnet) samt meteorologaspiranter
under motsvarande utbildning. Jag kan ansluta mig till kommitténs
förslag i denna del. Jag vill alltså föreslå, att värnpliktig elev vid försvarets
läroverk ävensom vid armén sådan elev vid krigsskolan, vid marinen
sådana elever vid sjökrigsskolans högre kurs jämte andra befälskurs samt vid
flygvapnet officersaspirant vid flygkadettskolan, vilken ej tillhör kategorien
fast anställt underbefäl, ävensom meteorologaspirant under motsvarande utbildning
må under elevtiden, därest han så önskar —- utöver honom tillkommande
naturaförmåner — beredas kontant gottgörelse med ett belopp, som motsvarar
det enligt löneklass 5 av löneplan 5 i statens löneplansförordning utgående
beloppet. I den mån löneförmånerna till värnpliktig, som äger uppbära familjebidrag,
bli högre, därest han bibehåller värnpliktigs avlöningsförmåner än om
han erhåller sålunda föreslagen kontant ersättning, äger han bibehållas vid
de högre löneförmånerna. Billighetsskäl tala för att de förbättrade löneförmånerna
i vad avser värnpliktiga, som varit kommenderade till försvarets
läroverk, utgå jämväl under tiden mellan läsårets slut vid läroverket och påbörjandet
av utbildningen vid övriga här ifrågavarande utbildningsanstalter.

Härav föranledda merkostnader i jämförelse med lönekostnaderna, om
i stället penningbidrag såsom till värnpliktiga enligt nu gällande bestämmelser
skulle utgå, torde kunna uppskattas till omkring 257 000 kronor för år,
varav 155 000 kronor belöpa å armén, 60 000 kronor å marinen och 42 000 kronor
å flygvapnet. Avlöningen åt här avsedda elever bör bestridas från vederbörande
försvarsgrenars anslag till avlöningar m. m. åt värnpliktiga.

G. Personalvården.

Vid truppförbanden tillämpas för närvarande en provisorisk personalvårdsorganisation
med civila personalvårdsassistenter. Assistent, vars verksamhet
omfattar flera å samma ort förlagda förband, må heltidsanställas — under
budgetåret 1947/48 såsom extra tjänsteman i Cg 22 — övriga assistenter deltidsanställas
mot arvode, vid större förband högst 1 200 kronor och vid
mindre förband högst 900 kronor för år. Arvodena fastställas av försvarets

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

civilförvaltning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Sammanlagda
kostnaderna för ersättning åt assistenter för innevarande budgetår
kunna uppskattas till omkring 124 000 kronor.

1945 års militärutredning har i sitt betänkande (SOU 1940: 75) med ledning
av dittills vunna erfarenheter föreslagit, att den lokala personalvårdsorganisationen
skulle utbyggas till 37 heltidstjänster med ersättning motsvarande dåvarande
lönegraden Eo 18 och 24 deltidstjänster med arvode om 2 400 kronor
för år. Utredningen har även föreslagit, att assistenterna skulle sammanföras
i en personalkår med chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning
såsom chef.

F ör sv ar skommittén.

Försvarskommittén har i denna fråga anfört, att kommittén för egen del
till fullo beaktade personalvårdens värde för den militära tjänsten. I
fred syntes personalvården kunna bidraga till utbildningens effektivitet.
På längre sikt kunde en rätt skött personalvård även förväntas fa betydelse
för försvarstankens förankring hos folket. Kommittén har därför
funnit det önskvärt, att den nuvarande provisoriska assistentorganisationen
förstärkes. Kommittén har emellertid ansett, att, innan en
slutgiltig organisation fastställdes, närmare erfarenheter borde avvaktas
rörande omfattningen av assistenternas arbetsuppgifter i den nya försvarsorganisationen.
I nuvarande läge har kommittén därför inskränkt sig att såsom
en provisorisk lösning föreslå, att ytterligare två heltidsanställda befattningshavare
tillfördes marinen, att de heltidsanställda assistenterna erhölle
arvode och förmåner i övrigt svarande mot dem, som tillkomme befattningshavare
i löneklass Ce 22, samt att deltidsassistenternas arvoden beräknades
efter ett belopp av 5 kronor för timme. Efter en uppskattad tjänstgöringstid
av 500, 450 och 400 timmar per år för de tre olika grupper, i vilka de
deltidsanställda assistenterna borde indelas med hänsyn till beräknad tjänstgöringstid,
skulle dessas löneförmåner beräknas till högst 2 500, 2 250 och
2 000 kronor för befattningshavare i respektive grupper. Hinder borde icke
föreligga att efter vederbörande truppförbandschefs bestämmande uppdela
sådana arvoden på flera befattningshavare. I händelse av provisoriets bibehållande
beräknades efter genomförd organisation en befattning för heltidsanställd
assistent vid armén kunna indragas och antalet deltidstjänstgörande
assistenter uppgå till 41 vid armén, 4 vid marinen och 18 vid flygvapnet.
Under övergångstiden skulle härutöver erfordras 5 deltidsanställda vid armén
och en vid marinen. Kostnaderna för ersättningar till assistenter har kommittén
beräknat till 202 600 kronor vid genomförd organisation och 222 000
kronor under övergångstiden.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har ej kunnat ansluta sig till förslaget att den nuvarande
provisoriska personalvårdsorganisationen bibehålies. Enligt överbefälhava

176

Kung!. Maj:ts proposition nr 206.

rens mening rådde numera ingen tvekan om behovet och nyttan av att förbandscheferna
förfogade över särskilda biträden för personalvården. En
fastare organisation vore nödvändig för att få kvalificerad personal. Heltidsanställda
assistenter vid samtliga förband vore att föredraga men för att hålla
ned kostnaderna kunde i regel heltidsbefattningarna inskränkas till garnisonsorter
med flera förband. A issa assistenter borde vid sidan om förbandsverksamhet
knytas till militärbefälsstaberna och därför placeras i högre lönegrader
än av kommittén föreslagen. Överbefälhavaren har föreslagit 5 befattningar
för heltidsanställda assistenter i Ce 26, 3 i Ce 24 och 11 i Ce 22 och sammanlagt
45 arvoden till deltidsanställda enligt av kommittén föreslagna grunder.
Kostnaderna härför ha beräknats till i runt tal 300 000 kronor för år.

Marinledningen har ansett det angeläget, att personalvårdsorganisationen
gjordes fastare, men biträtt kommitténs förslag till provisorisk lösning av
frågan med det tillägget, att ytterligare en heltidsanställd assistent borde avses
för marinen.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har anfört, att hittills vunna
erfarenheter pekade på ett otvivelaktigt behov av fast organisation för personalvården.
Ett samlande organ för personalvårdsuppgifter borde finnas vid
varje militärbefälsstab. I Skövde hade garnisonsassistenten varit i viss mån
knuten till militärbefälsstaben, vilket varit till båtnad för verksamheten inom
hela militärområdet. Det vore av vikt, att heltidsanställda assistenter snarast
placerades vid truppförbanden.

Försvarsväsendets personalvårdsnämnd har i likhet med överbefälhavaren ej
kunnat dela kommitténs förslag om bibehållande av nuvarande provisorium på
förevarande område och därför förordat, att en mera slutlig personalvårdsorganisation
redan nu fastställdes. Systemet med heltidsanställda assistenter
hade slagit väl ut och dylika assistenter borde finnas på varje förläggningsort,
där militärbefälsstab finnes, samt på sådana garnisonsorter, dit flera förband
vore förlagda. Totalt erfordrades enligt personalvårdsnämnden vid
armén 14 heltidsanställda och 22 deltidsanställda, vid marinen 4 heltidsananställda
och 3 deltidsanställda samt vid flygvapnet 16 deltidsanställda per
sonalvårdsassistenter, allt vid en försvarsorganisation av den omfattning
försvarskommittén föreslagit. Av de heltidsanställda borde 5 placeras i Ce 26,
3 i Ce 24 och 10 i Ce 22. Till deltidsanställda assistenter borde utgå arvoden
enligt kommitténs förslag.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har ansett, att antalet heltidsanställda
assistenter borde ökas utöver vad kommittén föreslagit.

Departementschefen.

Till försvarskommitténs uppfattning om personalvårdens värde för den
militära tjänsten kan jag helt ansluta mig. 1 likhet med kommittén anser
jag emellertid, att en slutgiltig organisation av truppförbandens assistentverksamhet
icke nu kan bestämmas. Assistenternas tjänstgöringsförhållanden måste
enligt min mening bli i viss mån beroende av hur värnpliktsutbildningen mera

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

definitivt utformas. Organisationen bör därför i avvaktan på beslut härutinnan
fortfarande givas provisorisk karaktär. Förslagen om fastare anställningsform
och högre löneställningar för heltidsanställda assistenter kan jag
därför icke biträda.

Såsom förut antytts har Kungl. Maj:t med giltighet under innevarande
budgetår medgivit, att heltidsanställda assistenter anställas såsom extra
tjänstemän i Cg 22. Jag förutsätter, att denna anställningsform bibehålies
tills vidare även för tid efter budgetårets utgång. Jag tillstyrker kommitténs
förslag, att ytterligare 2 heltidsanställda assistenter beräknas för marinen,
samt räknar med att ytterligare 2 sådana assistenter skola tillkomma för
armén. Kommitténs förslag beträffande arvoden till deltidsanställda assistenter
innebär en betydande förbättring av dessas löneförhållanden. Då en dylik förbättring
av förmånerna torde vara nödvändig för att tillräckligt kvalificerad
personal skall kunna erhållas, vill jag tillstyrka förslaget i denna del. Hinder
bör icke föreligga att i enlighet med försvarskommitténs förslag efter vederbörande
truppförbandschefs bestämmande uppdela sådant arvode på flera
befattningshavare. Möjlighet bör också fortfarande finnas att med utnyttjande
av medel, som beräknats för löner åt heltidsanställda assistenter, i stället anställa
assistenter på deltid.

Jag föreslår fördenskull, att den civila organisationen för personalvården
vid truppförbanden i här förevarande del fortfarande erhåller provisorisk
karaktär samt med avseende å antalet heltidsanställda assistenter och arvoden
till deltidsanställda assistenter förstärkes i enlighet med försvarskommitténs
förslag.

H. Befälsrekryteringen.

Spörsmålet om den lämpligaste formen för befälsrekryteringen inom försvaret
har de senaste åren i olika sammanhang aktualiserats. Sålunda har
statens organisationsnämnd i yttrande över de förslag, som på sin tid avgåvos
av 1944 års manskapsutredning, berört frågan, huruvida rekryteringen av
underbefälet över huvud borde byggas på samma allmänna grund som
hittills, d. v. s. volontärsystemet, och om man icke borde övergå till ett på
den allmänna värnpliktens grund utarbetat system. Det syntes icke uteslutet
att därvid förenhetliga den enligt nämndens mening ur flera synpunkter allt
annat än tillfredsställande indelningen i skilda befälskårer. Därtill komme,
att ett på värnpliktens grund utarbetat system skulle, även om väsentliga
höjningar av penningbidrag och premier för det värnpliktiga underbefälet
vidtoges, bli ojämförligt mycket billigare än det nuvarande systemet för
manskapsrekryteringen. Ifrågavarande spörsmål vore enligt nämndens uppfattning
av sådan vikt, att utredning därav borde uppdragas åt särskilda
sakkunniga.

Arméns officersutbildningskommitté har i sitt betänkande rörande officersutbildningen
inom armén in. m. (SOU 1946:38) framhållit, att en utveckling av en
ur hela folket rekryterad officerskår blivit alltmera påtaglig under de senaste två

12—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

decennierna ocli att denna utveckling som en följd av försvarsbeslutet 1942
fortsatt i ett något påskyndat tempo. Förskjutningen av rekryteringsunderlaget
från och med år 1943 hade dock hittills knappast haft varken väntad omfattning
eller väntad karaktär. Särskilt gällde detta i fråga om arbetarklassens
delaktighet i rekryteringen. Det vore anmärkningsvärt, att även den rekrytering,
som ägde rum via försvarets läroverk till icke mer än en dryg fjärdedel
skedde ur den lägsta socialgruppen (III). Av den årliga officersrekryteringen
svarande socialgruppen III endast för drygt en tiondel.

Officersutbildningskommittén har funnit, att det principiella kravet på
kunskaper motsvarande studentexamen för den blivande officeren borde bibehållas.
Detta hindrade dock icke, att möjlighet bereddes envar för officersutbildning
lämplig värnpliktig med normal folkskolekompetens att i försvarets skolor
inhämta de kunskaper, som vore nödvändiga för officerstjänst. 1942 års försvarsbeslut
möjliggjorde för envar värnpliktig vid armén att oberoende av börd,
ekonomisk ställning och skolunderbyggnad kvalificera sig för utbildning till
officer på aktiv stat, därest han visade den härför erforderliga lämpligheten
och militära dugligheten. Att dessa möjligheter kunde utnyttjas, visades av
den icke obetydliga rekrytering, som skett och alltjämt skedde via försvarets
läroverk (tidigare arméns underofficersskola). Av de kadetter, som åren 1929—
1945 avlagt officersexamen, hade nära tio procent gått denna väg. Att de angivna
möjligheterna det oaktat icke utnyttjades av rekryter ur arbetarklassens
led i större utsträckning än som skedde, vore ett förhållande som enligt
officersutbildningskommitténs förmenande vore värt den största uppmärksamhet.
Orsakerna härtill vore främst att söka i känslomässiga och traditionella
skäl, vilka kunde härledas från arbetarklassens tidigare inställning till
försvaret.

Den nuvarande utbildningen i försvarets egna skolor möjliggjorde en
konsekvent koncentration i undervisningen till det, som vore omedelbart erforderligt
för vidareutbildningen till officer på aktiv stat. Samtidigt innebure
detta en risk för väsentliga brister i allmänbildningen och i fråga om
kontakten med samhällslivet i övrigt. En officer, som ginge vägen över försvarets
läroverk, löpte risk att bli mera ensidig än den, som avlagt studentexamen
på vanligt sätt. Officersutbildningskommittén har därför pekat på
vikten av en sådan demokratisering av studiemöjligheterna, att tillgången till
högre skolunderbyggnad öppnades för envar, som hade förmåga att tillägna
sig den, oavsett ekonomiska resurser och bostadsort. Kommittén ansåge i
princip önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna
ämnen icke skedde i försvarets egen regi utan att de utbildades gemensamt
med övriga ungdomar, vilka skulle rekrytera andra kvalificerade yrken.

För att främja rekryteringen till officersbanan krävdes enligt officersutbildningskommitténs
mening en vidgad upplysningsverksamhet rörande möjligheterna
för alla ynglingar att bli officerare. I samband med inskrivningen
borde icke blott som hittills studenter och likställda utan även övriga värnpliktiga
lämnas orientering i detta avseende.

179

Kungl. Maj ds proposition nr 206.

Vidare har chefen för armén i skrivelse den 29 november 1947 angående
värnpliktsutbildningens närmare utformning framhållit bland annat, att han
för det dåvarande icke medhunnit verkställa en noggrann undersökning rörande
lämpligheten av och möjligheterna för ett ändrat system av uttagning av
värnpliktigt befäl. Vid bedömande av denna fråga måste hänsyn tagas även
till det ogynnsamma rekryteringsläget inom armén. Det kunde bli nödvändigt
att ersätta den rekrytering, som skedde stamanställningsvägen, med en
rekrytering av allt befäl ur de värnpliktigas led. Frågan om sättet för uttagning
av värnpliktigt befäl borde därför enligt arméchefens mening upptagas
i ett vidare sammanhang.

Svenska underofficersförbundet och försvarsväsendets underbefäls för band
ha i ett gemensamt yttrande den 29 november 1947 till chefen för armén
rörande placering på lämpliga utbildningsuppgifter av äldre underofficersoch
underbefälspersonal samt inrättande av ytterligare beställningar för överfurirer,
avsedda såsom trupputbildare, framhållit, att frågan härom vore
en detalj av ett större problemkomplex, nämligen frågan om befälskårernas
ställning och utnyttjande över huvud taget, vilket vittomfattande problem
syntes böra göras till föremål för utredning i syfte att lösas i ett sammanhang.
Förbunden erinrade, att en sådan utredning nödvändigtvis syntes behöva
ingå såsom ett mycket väsentligt led i den utredning av vårt nuvarande
befälssystem i allmänhet och rekryteringsgrunderna i synnerhet, som chefen
för försvarsdepartementet ifrågasatt i ett offentligt uttalande under hösten
1947.

1945 års försvar skommitté har framhållit, att 1942 års försvarsbeslut
beträffande arméns officersrekrytering innebar en breddning av rekryteringsunderlaget
i syfte att såväl skapa ökat förtroende mellan folk och
.försvar som höja officerskårens kvalitet. De vidgade rekryteringsmöjligheterna
skapades närmast genom att öppna en rekryteringsväg över försvarets
läroverk för värnpliktiga utan studentexamen. Försvarskommittén har icke
i detta hänseende föreslagit några ändrade bestämmelser. Av den årliga nyrekryteringen
vid armén, omkring 130 fänrikar, ha 50 beräknats skola rekryteras
genom försvarets läroverk.

I sitt till försvarskommitténs betänkande fogade särskilda yttrande
har kommittéledamoten Hagberg framhållit, att rekryteringsbasen genom
1942 års försvarsbeslut vidgats så att värnpliktiga utan studentexamen under
vissa betingelser kunde studera till statofficer, varjämte ökade möjligheter
för de fast anställda att bli statofficerare skapats. Värnpliktig med folkskolekompetens
skulle i så fall via försvarets läroverk kunna efter 77 månader vinna
befordran till fänrik. Denna grad kunde av den stamanställde uppnås efter
95 månader. Enligt förslag av officersutbildningskommittén skulle utbildningstiden
till officer för de värnpliktiga förlängas med 1 månad och för de stamanställda
minskas med 11 månader. Enligt Hagbergs mening ökades säkerligen
icke härigenom möjligheten att rekrytera officerskåren ur arbetarklassens led.

Hagberg har vidare anfört, att officersutbildningskommittén gjort gällande,

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 206

att 1942 års beslut möjliggjort för varje värnpliktig att oberoende av börd,
ekonomisk ställning och skolunderbyggnad kvalificera sig för utbildning till
officer, därest han visade den härför erforderliga lämpligheten och militära
dugligheten. Nämnda kommitté hade hävdat, att denna väg visat sig framkomlig
och påstått, att av de kadetter, som åren 1929—1945 avlagt officersexamen,
nära 10 % av socialgrupp III gått denna väg. Även om ett bristande
intresse från de värnpliktigas sida försvårade en sådan rekrytering av statofficerare,
vore det för att få de riktiga begreppen om saken tillräckligt att
erinra om att officersutbildningskommittén endast räknat med 4 eller 6 elever
per år med normal folkskolekompetens, som skulle genomgå försvarets läroverk.
Detta innebure, att i fortsättningen som hittills folkets stora flertal,
lönearbetarna, endast med ett fåtal procent komme att vara företrätt inom
statofficerskåren med sina söner. Försvarskommittén hade i annat sammanhang
understrukit önskemålet om en breddning av basen för officersrekryteringen
men likväl i sitt betänkande föreslagit minskade medel till försvarets
läroverk. Det syfte, som kommittén velat främja, hade motverkats. Hagberg
ville rikta uppmärksamheten på sakförhållandet, då administrativa åtgärder
kunde neutralisera icke önskvärda följdverkningar.

Hagberg har vidare erinrat om det av chefen för försvarsdepartementet
hösten 1947 gjorda uttalandet om behovet av en grundlig utredning av hela
befälssystemet och om att ersätta rekryteringen stamanställningsvägen med en
rekrytering ur de värnpliktigas led. Möjlighet skulle beredas alla därför begåvade
och energiska ungdomar att erhålla nödig utbildning för att vinna befordran
inom alla grader. Genom en ordentlig lön, genom möjligheten att fullgöra
värnplikten tidigare och genom en snabbare och mindre isolerad undervisning
än vid försvarets läroverk och andra försvarsskolor skulle man skapa
grundvalen för att rekrytera allt befäl ur de värnpliktigas led. Hagberg hoppades,
att en sådan utvecklingslinje skulle visa sig bärkraftigare än den hittills
följda.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har i sitt remissyttrande över försvarskommitténs
betänkande ställt sig tveksam till kommitténs beräkning av
antalet fänrikar, som skulle rekryteras genom försvarets läroverk. Redan befintliga
och framtida ökade möjligheter till skolutbildning vid de allmänna
läroverken övertygade icke militärbefälhavaren om att den ur försvarsbudgetens
synpunkt ganska dyrbara vägen över försvarets läroverk borde utnyttjas
i sådan utsträckning. Detta syntes i realiteten knappast medföra en
breddning av rekryteringsunderlaget eller medföra ett nytt medel att skapa
ökat förtroende mellan folk och försvar. Visserligen hade dugliga officerare
tillförts försvaret denna väg och det hade säkerligen icke skadat, att de officerare,
som gått »långa vägen» vore hårdare än de övriga Men den förra
kategorien officerare syntes genom sin mera ensidiga utbildning och ganska
långvariga kasernering ha mindre möjligheter att skapa och upprätthålla civila
kontakter och därmed öka förtroendet mellan folk och försvar än de officerare,
som tagit sin studentexamen vid de allmänna läroverken. Den av kommittén

Ilungl. Maj:ts proposition nr 206. 181

förordade stora officersrekryteringen genom försvarets läroverk syntes därför
icke kunna motiveras.

Möjligheterna till rekrytering av lämpliga befälsämnen denna väg borde
dock hållas öppen, men militärbefälhavaren vore icke övertygad om att denna
kategori borde göras så talrik som nära 40 % av en årskull. Tecken tydde på
att de koncentrerade och påfrestande studierna vid försvarets läroverk tröttade
många, så att de icke i framtiden kunde beräknas ge så mycket och föra fram
försvaret på ett sådant sätt som krävdes av aktiva officerare. Därtill komme
olägenheterna av denna officerskategoris relativt höga ålder. Ur effektivitetssynpunkt
vore det ej önskvärt med ett stort antal ganska gamla fänrikar.

Militärbefälhavaren för 111. militärområdet har i anslutning till försvarskommitténs
förslag om sänkning av åldern för påbörjande av första värnpliktstjänstgöringen
föreslagit, att det fast anställda underbefälet skulle
rekryteras via värnpliktstjänstgöringen i stället för genom volontärinstitutionen.
Tidpunkten för den fasta anställningen borde uppskjutas till dess
första värnpliktstjänstgöringen fullgjorts. Härigenom skulle ernås bättre
möjligheter än nu att utvälja de lämpligaste för fortsatt utbildning till underbefäl
på aktiv stat. Frågan vore av sådan betydelse, att den borde göras till
föremål för grundlig undersökning.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har förordat, att
frågan om sättet för rekrytering av befälet skulle upptagas i ett vidare sammanhang.

Inom försvarsdepartementet har verkställts en preliminär utredning beträffande
spörsmålet om befälsrekryteringen. Denna har utmynnat i ett skisserat
förslag till befälsorganisation vid ett infanteriregemente, uppgjort under förutsättning
att å ena sidan den nuvarande volontärinstitutionen skulle ersättas
med en värnpliktsorganisation, å andra sidan officers- och underofficerskårerna
skulle sammanföras till en enda befälskår. Innebörden av det tilltänkta
systemet kan sammanfattas på följande sätt.

Befälsorganisationen skulle omfatta endast en fast anställd befälskår, enhetligt
rekryterad direkt ur de värnpliktigas led. Envar för befälsutbildning
över huvud taget kvalificerad värnpliktig skulle äga samma möjlighet att
vinna fast befälsanställning.

Utbildningen till fast befälsanställning skulle vara gemensam för alla och
omfatta inalles omkring 3 år. Under endast ett år skulle utbildningen äga rum
vid central skola — krigsskolan; i övrigt skulle all utbildning fullgöras vid
vederbörligt förband inom de värnpliktigas krets. Allt förvärv av allmänbildning
skulle förläggas till de allmänna undervisningsanstalterna. Envar, som
icke vid anställningens början avlagt studentexamen, skulle ha möjlighet att
utan egna kostnader förvärva sådan kompetens. Kraven på allmänbildning ha
differentierats med hänsyn till de uppgifter och det ansvar, som följer med de
särskilda befälsbefattningarna. Stort avseende har fästs vid trupptjänsten
såsom värnpliktig och såsom befäl över värnpliktig i syfte att hos vederbörande
skapa förtrogenhet med värnpliktig trupp. Förutom värnpliktigs avlöningsförmåner
i allmänhet borde särskild avlöning utgå under hela utbildningen
till fast befälsanställning. Ekonomiska hinder skulle sålunda icke föreligga
för någon att välja befälsbanan. Efter avslutad utbildning borde utnäm -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ning till aktivt befäl ske vid samma levnadsålder för alla —• i medeltal 23 års
ålder. Envar fast anställd skulle äga en militärutbildning, som motsvarade den
nuvarande officersutbildningen.

Tjänstgöring i plutonchefsbefattning — i vissa fall vid yngre år även i
gruppchefsbefattning — skulle äga rum från anställningens början till högst en
levnadsålder av 35 år. Därigenom skulle en grundlig erfarenhet och kännedom
om trupp säkerställas. Vid nämnda levnadsålder skulle befordran vara
garanterad antingen till kapten eller kaptenlöjtnant, till kapten och kompanichef
med fortsatta befordringsmöjligheter efter urval och eljest till kaptenlöjtnant.
För envar fast anställd skulle sålunda försvaret självt giva framtidsmöjlighet.

Den fast anställda befälskadern har i den uppgjorda skissen givits sådan
omfattning, att krigsorganisationens behov av kompani- och högre chefer
skulle kunna täckas med kvalificerat fast anställt befäl. I den skisserade organisationen
har sålunda per infanteriregemente räknats med omkring 125 fast
anställda befäl med officers kvalifikationer, under det att den nuvarande organisationen
icke upptager mer än omkring 65 med samma kvalifikationer. Befälstillgången
har vidare ansetts täcka behovet i fredsorganisationen av befäl
för samtliga befattningar fr. o. m. plutonchef och i vissa fall även för ett antal
gruppchefsbefattningar. Den så beräknade befälskåren skulle ersätta de nuvarande
tre befälskårerna, nämligen officerskåren, underofficerskåren och
underbefälskåren.

Volontärinstitutionen skulle i anslutning härtill helt utgå ur försvarets
organisation, vilket kunde beräknas medföra åtskilliga besparingar. Värnpliktig
borde beredas möjlighet att påbörja första tjänstgöringen, som generellt
beräknats äga rum vid 20 års ålder, redan före denna ålder. Officers- och
underofficerskårerna skulle sammansmälta till en i den föreslagna befälskåren.
Detta har ansetts innebära en förstärkning av befälsorganisationen i
såväl krigsorganisatoriskt som fredsorganisatoriskt avseende. Uppgifter och
ansvar för de särskilda befattningshavarna ha förmenats bli enhetligt och
konsekvent fördelade. Anordningen skulle betyda åtskilligt i enkelhet och
reda, i befälets ställning inåt och utåt samt i besparingar och effekt. I befälsorganisationen
skulle i övrigt räknas endast med värnpliktigt underbefäl, bortsett
från de 8 överfurirer, vilka bestrida vissa särskilda befattningar och rekryteras
direkt ur de värnpliktigas led.

Det värnpliktiga befälet skulle enligt förslaget täcka dels behovet av plutonchefer
(befälsvärnpliktiga) och gruppchefer (underbefälsvärnpliktiga) i
krigsorganisationen, dels behovet av gruppchefer vid utbildning av värnpliktiga
i allmänhet. Befälet i fråga skulle rekryteras bland de värnpliktiga och
ur det kvalitativt bästa material, som kunde uppbringas. Envar skulle äga
realskole- eller däremot svarande kompetens.

Utbildningstidens längd för underbefälsvärnpliktiga skulle enligt förslaget
icke överskrida den nu tillämpade. Här berörda värnpliktiga borde åtnjuta en
avlöningsförstärkning av 1 800 kronor för den tid, varmed utbildningstiden
komme att överstiga den för värnpliktiga i allmänhet föreslagna.

Utbildningstiden för befälsvärnpliktiga skulle begränsas med 6 månader
i förhållande till vad som nu gäller för officersutbildning av värnpliktiga. För
dessa har i förslaget räknats med en särskild ekonomisk gottgörelse av ej
mindre än 5 000 kronor.

Den föreslagna befälsorganisationen har vid den preliminära utredningen
beräknats medföra avsevärda kostnadsbesparingar.

Departementschefen.

Den preliminära utredning, vars resultat jag i det föregående i korthet
redovisat, rullar upp organisationsproblem av betydande räckvidd. Förslaget

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

berör frågor av sådan svårighetsgrad och är till sina konsekvenser av sådan
omfattning, att det endast ''bör betraktas såsom underlag för fortsatta diskussioner.
Syftet med den av mig föranstaltade förberedande utredningen har
icke heller varit att åstadkomma ett genomarbetat förslag till frågans lösning
utan endast att framlägga material för att få frågan närmare belyst och att
därvid även söka vinna klarhet, om möjlighet föreligger att på andra vägar
än de nu tillämpade skapa en effektiv befälsorganisation. Enligt av mig givna
direktiv har utredningen härvid begränsats till armén och närmast då infanteriet.

I frågans nuvarande läge har jag icke anledning fatta ståndpunkt till det förslag,
i vilket utredningen utmynnat. Utredningen synes mig emellertid ge
vid handen, att befälsorganisationen mot bakgrunden av den gjorda utredningen
bör göras till föremål för en allsidig undersökning.

Även arméchefen synes hysa den uppfattningen, att befälsfrågan bör
underkastas särskild utredning. Även enligt hans uppfattning kunde det
bli nödvändigt att ersätta den rekrytering, som skedde stamanställningsvägen,
med en rekrytering av allt befäl ur de värnpliktigas led. Behovet av en utredning
av vårt nuvarande befälssystem i allmänhet och rekryteringsgrunden i
synnerhet har bestyrkts jämväl av svenska underofficersförbundet och försvarsväsendets
underbefälsförbund.

Den utredning, som jag sålunda anser böra komma till stånd och anförtros
åt särskilda utredningsmän, bör närmast ha till syfte att framlägga ett fullständigt
förslag till befälsfrågans lösning vid armén och i första hand beträffande
infanteriet. Först därefter böra förslag i fråga om försvaret i övrigt
successivt utarbetas.

Vid förslagets utarbetande bör tjäna som utgångspunkt, att det värnpliktiga
befälet bör uttagas i samband med inskrivning och till det antal, som erfordras
för att täcka dels det erforderliga behovet i såväl fred som krig av
gruppchefer, dels befälsbehovet i plutonchefs- eller motsvarande befattningar
i krigsorganisationen. Sättet för utbildningens anordnande bör utredas och
detaljerade utbildningsplaner utarbetas. Befälstjänstgöring i vederbörliga befattningar
bör fullgöras under den tid, som erfordras för befälsbehovets tillgodoseende
vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Frågan i vad mån
särskild ekonomisk gottgörelse bör utgå för tid, varmed befälsutbildningen
överskrider den för flertalet värnpliktiga fastställda, bör övervägas. Under omprövning
bör vidare tagas frågan, vilka åtgärder i övrigt — befälsutbildningens
tillgodoräknande i merithänseende m. m. — som lämpligen böra vidtagas för
att motverka de olägenheter, vilka äro förenade med den förlängda tjänstgöringen,
samt för att över huvud taget bereda här avsedda värnpliktiga trivsel
under deras tjänstgöring.

Det fast anställda befälet bör enhetligt rekryteras ur de värnpliktigas led.
Även gången av utbildningen till fast anställt befäl, frågan om och med vilket
belopp särskild avlöning bör utgå under sådan utbildning och den fortsatta
befälsutbildningens anordnande äro spörsmål, som böra utredas.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

En omläggning av befälsorganisationen i här avsedd riktning medför givetvis
konsekvenser på ett flertal områden. Det bör ankomma på utredningsmännen
att klargöra dessa följdverkningar och avgiva därpå grundade förslag
till ändringar i organisationen. Slutligen böra övergångsplaner utarbetas.

I. Försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet.

1. Inledning.

Genom beslut den 23 augusti 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens medicinska
forskningsråd att verkställa utredning i fråga om organisationen av den
militärmedicinska forskningen i vad anginge armén och marinen samt till
Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning härav tillsattes av rådet en kommitté, bestående av generalläkaren
D. M. Lindsjö, tillika ordförande, medicinalrådet R. K. Bergman, professorn
E. Essen-Möller, professorn R. S. Fåhraeus och professorn E. T. A.
Teorell, för att verkställa utredning och till rådet inkomma med förslag i
ärendet. Kommittén — som antagit benämningen försvarsmedicinska utredningskommittén
— överlämnade den 11 december 1947 till statens medicinska
forskningsråd utredning och förslag rörande ordnandet av försvarsmedicinsk
forsknings- och försöksverksamhet i Sverige.

Statens medicinska forskningsråd överlämnade därefter med skrivelse den
9 januari 1948 såsom eget yttrande försvarsmedicinska utredningskommitténs
förenämnda utredning.

över ifrågavarande utredning ha utlåtanden avgivits av överbefälhavaren,
chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsförvaltning, försvarets forskningsanstalt, medicinalstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, statskontoret, föreståndaren för statens
bakteriologiska laboratorium, kanslern för rikets universitet efter hörande av
vederbörande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet,
gymnastiska centralinstitutet, flygmedicinska nämnden, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, Sveriges läkarförbund, svenska militärläkarföreningen
och svenska läkarsällskapet. 2

2. Den försvarsmedicinska forskningens allmänna
uppgifter m. m.

F ör svar smedicinska ut r ednin g skommittén.

Kommittén har lämnat en utförlig redogörelse för krigföringens utveckling
och den försvarsmedicinska forskningens betydelse i samband därmed,
den försvarsmedicinska forskningens betydelse för den fredliga utvecklingen,
den försvarsmedicinska forskningsverksamhetens utveckling och nuvarande
läge i Sverige samt aktuella forskningsuppgifter för svensk försvarsmedicin.
Då det torde föra för långt att i detta sammanhang upptaga dessa
frågor till behandling i den utsträckning som i utredningen skett, torde jag

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

beträffande redogörelsens detaljer få hänvisa till utredningen och här endast
begränsa mig till att beröra vissa grundläggande faktorer och synpunkter.

Krigföringens utveckling och den försvarsmedicinska forskningens

betydelse i samband härmed.

Kännetecknande för det andra världskriget var, att man långt mer än förr
lärde sig att exploatera vetenskapen för krigsändamål. Genom att anvanda
vetenskapliga metoder i krigföringen lyckades man åstadkomma effekter, som
man tidigare aldrig kunnat föreställa sig. Nya stridsmedel^av olika slag insattes.
Utvecklingen gick efter hand och mycket snabbt i sådan riktning, att
praktiskt taget alla vetenskapsgrenar i större eller mindre utsträckning kopplades
in. Universitetsinstitutioner, laboratorier, enskilda forskare etc. togos i
anspråk för en intensiv och omfattande forskning i krigets tjänst.

Det ligger i sakens natur, att den med vetenskapens hjälp åstadkomna utvecklingen
och differentieringen av stridsmedlen fört med sig oerhörda påfrestningar
för den mänskliga organismen. I det totala kriget gäller detta
utan någon större skillnad såväl den militära personalen som ock civilbefolkningen.
Den medicinska vetenskapen har härigenom städlts inför en mångfald
problem, ofta av invecklad art. Jämsides med utvecklingen pa det kngstekniska
området ha sålunda kraven på den försvarsmedicinska forskningen

Den försvarsmedicinska forskningen maste i huvudsak inriktas dels pa
höjandet av de stridande styrkornas prestationsförmåga, i vad denna sammanhänger
med medicinska faktorer, dels på möjligheterna att begränsa det
egna landets förluster i människoliv och i arbetsförmåga hos individerna.

I vårt land saknas enhetlig organisation och tillräckligt ekonomiskt stöd
för försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet. Detta innebär en
allvarlig brist, eftersom förmågan att på det medicinskt vetenskapliga området
bemästra en krigssituation i modern tid får anses utgöra ett synnerligen
viktigt led i försvarsberedskapen.

Den för militära ändamål verksamma forskningen har visat sig bil av
mycket stor betydelse även för fredliga förhållanden.

Den försvarsmedicinska forskningsverksamhetens utveckling

och nuvarande läge i Sverige.

Före det andra världskrigets utbrott fanns i vårt land icke något särskilt
organ för försvarsmedicinsk forskning. Den forskning, soin förekom på området,
bedrevs inom olika utanför försvarsväsendet stående^ institutioner.

En av de första frågor, där vetenskap behövdes för militärt ändamål, valfrågan
om lösandet av stridsgas- och gasskyddsproblemen. År 1926 inleddes
vid medicinsk-kemiska institutionen vid universitetet i Lund en självständig
forskning i avseende å den kemiska krigföringens problem.

Vid försvarsväsendets kemiska anstalt, som stod färdig år 19o9, upptogs
till prövning bland annat vissa medicinska problem av begränsad räckvidd
och nära sammanhängande med anstaltens verksamhet i övrigt. Utöver problem
rörande gasskydd och avgasningsmetoder upptogos^ sålunda vid kemiska
anstaltens medicinska sektion bland annat frågor angående behandling av
fosforbrännskador, behandling av fosgenförgiftningar och cyanväteförgiftningar
samt frågor rörande detonationsvågornas _ fysiologiska verkningar. Då
det medicinska forskningsarbete, som bedrevs inom kemiska anstalten, var
begränsat till frågor, vilka nära sammanhängde med anstaltens verksamhet i
övrigt, förblev huvudparten av de försvarsmedicinska problemen hänvisad till

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

bearbetning i annan ordning, i den mån resurser funnos härför. Detta innebar,
att många försvarsmedicinska problem av framträdande angelägenhetsgrad
endast nödtorftigt eller knappast alls kunde bli föremål för vetenskaplig
behandling. 1 °

Någon större ändring härutinnan skedde ej då genom beslut av 1944 års
riksdag en försvarets forskningsanstalt inrättades, vari försvarsväsndets kemiska
anstalt uppgick såsom en kemisk avdelning. Vid försvarets forskningsanstalt
har behandlingen av vid kemiska anstalten ej avslutade forskningsuppgifter
utvidgats och intensifierats, exempelvis forskning angående detonationsskador
samt undersökningar av giftigheten hos diverse i olika sammanhang
aktuella ämnen, såsom klorerade kolväten, sprängämnen, rök- och dimbildare
m. m. En stor mängd nya problem ha efterhand tillkommit. Ett betydande
arbete bär i.forskningsanstaltens regi nedlagts på frågor rörande inledning
av skyddsrum. På senare tiden ha även inletts vissa undersökningar
rörande skydd mot atombomber. Forskningsanstalten samarbetar med utomstående
institutioner ävensom med försvarets sjukvårdsförvaltning.

Den sedan den 1 oktober 1946 verksamma flygmedicinska nämnden, som
skall taga initiativ till flygmedicinsk forskning och utarbeta arbetsprogram
för densamma, består av sammanlagt sex ledamöter, av vilka tre vetenskapsmän
(fysiologer), två av chefen för flygvapnet utsedda representanter och
en repiesentant för luftfartsstyrelsen. Försvarets specialintressen beträffande
flygmedicin torde få anses härigenom vara väl tillgodosedda. Den flygmedicmska
forsknings- och försöksverksamheten, som är anknuten till vissa redan
befintliga vetenskapliga institutioner, avser att trygga ett lämpligt val av människomaterial
till flygförare, att finna medel till förhindrande av de rubbningar
i flygarens hälsotillstånd, som flygningen kan medföra, samt till stegrande
i möjligaste mån av flygarens prestationsförmåga.

Organisationen av den medicinska forskningen i vad angår marinen har
hittills varit improviserad allt efter behov och resurser. För medel, som i
varje särskilt fall ställts till förfogande av chefen för marinen eller marinförvaltningen
från till deras disposition ställda anslag, ha undersökningarna
nästan helt utförts av marinläkarkarens läkare. I vissa fall ha medel för
undersökningar av bland annat marint intresse beviljats från civila vetenskapliga
fonder. _ Många undersökningar och prov ha utförts ombord på
ubåtar och bärgningsfartyg samt vid vissa marinen tillhöriga dyktankanläggmngar.
Vid karolinska institutets respektive gymnastiska centralinstitutets
fysiologiska institution ha flera viktiga arbeten utförts. Huvudintresset för
forskningen är inriktat på ubåts- och dykerihygienen samt därmed sammanhängande
fysiologiska problem.

Även vid vissa andra forskningsorgan m. fl. ha — särskilt under beredskapstiden
•— behandlats en del problem av visst försvarsmedicinskt intresse.
Bland de institutioner, som sålunda bedrivit försvarsmedicinska undersökningar
och utredningar, kunna — förutom de fysiologiska institutioner, där
flygmedicinsk forskning bedrivits — nämnas radiofysiska institutionen vid
karolinska institutet, statens bakteriologiska laboratorium samt personalprövningsdetaljen
vid centrala värnpliktsbyrån.

Aktuella försvarsmedicinska forskningsuppgifter.

Atombomben. Vid sidan av tekniska hjälpmedel till avvärjande av atombombangrepp
står ett utomordentligt viktigt komplex av därmed sammanhängande
försvarsmedicinska problem. Dessa problem gälla framför allt de
radioaktiva verkningarna på längre avstånd från explosionen. Bland de många
och svårlösta medicinska problem, som stå i samband med atomvapnets an -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vändning, må nämnas förebyggandet av riskerna vid framställning av atomenergi,
profylax och terapi i avseende å skadeverkningarna på människan vid
atombombexplosion samt skydd och säkerhetsåtgärder vid röjning efter atombombexplosion.

Gaslcriget. Gasvapnet har undergått en stark utveckling. Av senapsgasen
har sålunda frambragts en ny variant, kvävesenapsgasen, som bland annat
icke förstöres av avgasningsmedel. Även genom kombination av olika stndsgaser
eller andra kemiska stridsmedel ha möjligheter till ökad effekt åstadkommits.
En ny typ av stridsgaser med mycket allvarliga verkningar har
tillkommit. En helt ny fara utgöra radioaktiva gaser och radioaktivt stoft.
Skyddet däremot är förenat med stora svårigheter. Emot den radioaktiva
strålning, som träffar hela kroppen, erbjuder skyddsrum ett visst skydd för
civilbefolkningen. Större svårigheter möta, när det gäller att skydda truppen
i fält. Gasvapnets utveckling är säkerligen icke avslutad. ..

Bakteriologisk krigföring. Till denna krigföring kan räknas användningen
av bakterier och virus men även av toxiner, d. v. s. giftiga ämnen, som produceras
av vissa bakterier. Bland de olika sjukdomar, som nämnts i detta sammanhang,
äro botulism (en mycket farlig form av matförgiftning med 60
70% dödlighet), undulantfeber, papegojsjuka, tularemi (harpest), kolera, tyfus,
pest, mjältbrand, epidemisk hjärnhinneinflammation och influensa. Det
bakteriologiska kriget fordrar liten insats av materiel och folk och kan bland
annat bli ett fruktansvärt sabotagevapen. Det bygges till huvudsaklig del på
insatser av vetenskapliga specialister. För försvaret gäller det att finna metoder,
genom vilka epidemier kunna snabbt upptäckas, isoleras och hejdas.
Det är en viktig försvarsangelägenhet att upptaga det bakteriologiska krigets
konsekvenser till allvarlig behandling. Utredning bör företagas rörande vilka
bakterier eller virusarter och produkter därav, som. kunna antagas ifrågakomma
som bakteriologiskt anfallsvapen, vilka distribueringssätt en fiende
kan tänkas använda för svenska förhållanden samt vilka skyddsåtgärder som
måste krävas. . _ ..

Brännskadebehandling. Olika behandlingsmetoder påkalla största uppmärksamhet
och ingående prövning. Brännskadornas .grad och omfattning
vid atombombexplosion öka ytterligare detta krav. Någon verkligt effektiv
brännskadeberedskap finnes icke för närvarande i vårt land.

Särbehandling. Förband av olika slag, operativ särbehandling och chemoterapi
befinna sig i ständig utveckling. Mycket ingående undersökningar krävas
rörande sårbakteriologi o. s. v. De nya viktiga rön, som i det senaste kiiget
gjorts på området, måste tillvaratagas genom nära kontakt nied ledande fackmän
inom tidigare krigförande länder och genom ytterligare vetenskaplig
bearbetning av vunna resultat.

T det ovan anförda har tagits sikte på några försvarsmedicmska problem,
vilka äga direkt samband med verkningarna av olika, stridsmedel. Den medicinska
forskningen har i dessa fall huvudsakligen till uppgift att finna medel
att hindra eller begränsa ifrågavarande verkningar. Andra problem, erbjuda
sig i samband med kravet att höja de väpnade styrkornas stridsvärde
i vad detta beror av människomaterialet. En del av dessa senare problem
ha. intresse redan för fredsförhållanden. Följande mera betydande spörsmål
må härvid beröras.

Vid bekämpandet av sådana sjukdomar som tuberkulos, veneriska sjukdomar
och svårare epidemiska sjukdomar uppställa sig för den militära sjukvården
i många avseenden speciella problem, särskilt sammanhängande med
anhopningen av unga människor i truppförband. Jämväl påssjulcan utgör ett
betydelsefullt problem för den militära sjukvården. Inom truppförband en
får en utbruten påssjukeepidemi på grund av den stora anhopningen av icke

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

immuna individer ofta så stor utbredning, att den allvarligt nedsätter förbandets
tjänstduglighet och avsevärt försvårar sjukvårdsarbetet. Forskning
rörande sjukdomens smittämne och möjligheterna till effektiv skyddsympning
skulle därför vara av största värde i första hand för militär sjukvård,
men därutöver även för civil sjukvård.

Med det moderna kriget och utbildningen därför följer en mängd psykologiska
och psykiatriska problem. Den ofantliga utvecklingen av de tekniska
hjälpmedel, varmed stridande styrkor i våra dagar äro utrustade, har medfört
alldeles speciella krav på befäl och manskap i såväl kroppsligt som psykiskt
hänseende. Inom vår krigsmakt infördes under andra världskriget urvalsprov
av psykologisk art, s. k. testning. I anslutning därtill företogs
psykiatriska undersökningar i syfte att gallra ut eller omplacera de psykiskt
undermåliga eller abnorma. De erfarenheter, som vunnits vid nyssnämnda
verksamhet, och det undersökningsmaterial, som därvid samlats, visa tydligt
behovet av fortsatta vetenskapliga studier på området. De målbetonade undersökningar,
varom bär är fråga, måste emellertid bedrivas i samarbete med och
bygga på den psykiatriska och psykologiska forskning, som pågår vid universitet
och högskolor.

Den medicinska forskningen på de områden, som ovan berörts, har betydelse
för försvaret i dess helhet. En särställning inom den försvarsmedicinska
forskningen intaga med hänsyn till problemens art den flygmedicinska
forskningen samt den medicinska forskning inom marinens verksamhetsområde,
som har avseende å ubåts- och dykerihygienen, dykmedicinsk forskning.
Förutom att dessa båda forskningsgrenar innefatta i mångt och mycket
sins emellan likartade problem ha de den egenskapen gemensamt, att forskningsresultaten
redan i fredstid äro av största betydelse även för civil verksamhet.

Beträffande de aktuella problemställningarna och uppgifterna för den flygmedicinska
forskningen torde få hänvisas till flygmedicinska utredningens betänkande,
som i sina huvuddrag redovisats i propositionen 1946:273 (s. 191).

Vad angår den dykmédicinska forskningen äro följande mera betydande
undersökningar planerade för den närmaste framtiden, nämligen fysiologiskvetenskaplig
bearbetning av den i Sverige utexperimenterade vätgasdykningsmetoden,
. fortsatta undersökningar rörande tryckfallssjukans pato-fysiologi,
bearbetning av de s. k. Haldaneska uppstigningstabellema för dykare samt
en sammanställning av resultaten av vissa försöksvis tillämpade uppstigningstabeller
med och utan ytdekompression, fortsatta undersökningar beträffande
inverkan av kyla och olika kolsyrekoncentrationer på basalomsättningen, försök
beträffande avfuktning och uppvärmning samt avkylning av luften i
ubåtar. 3

3. Det försvarsmedicinska forskningsarbetets framtida
organisation och ledning.

A. Forskningsarbetets organisation.

F ör svar smedicinska utredning skommittén.

Kommittén har till en början framhållit, att en del problem visserligen
redan vore under behandling vid olika institutioner, anstalter m. m. Bristen
på enhetlig ledning av forsknings- och försöksverksamheten i dess helhet samt
den begränsade tillgången på medel ävensom personal och lokalutrymmen
för den speciella forskning, som här avsåges, utgjorde emellertid svåra hin -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

der för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Något gemensamt program
för utredningsarbetet funnes icke. Mellan institutioner, vilka i större eller
mindre omfattning bedreve utredningar av betydelse ur försvarsmedicinsk
synpunkt, upprätthölles ej alltid erforderlig kontakt i avseende å dessa utredningar.
Som följd härav förekomme i vissa fall onödigt dubbelarbete. I
fråga om forskningsarbetets organisation avsåge kommittén att var för sig
behandla dels det medicinska forskningsarbete, som hade avseende å försvaret
i dess helhet, försvarsmedicinsk forskning i allmänhet, dels den speciella
medicinska forskning, som krävdes för marinens och flygvapnets del.

Beträffande den försvarsmedicinska forskningen i allmänhet har kommittén
erinrat att sådan för närvarande bedreves huvudsakligen vid försvarets forskningsanstalt
samt därutöver vid vissa institutioner. Behovet av försvarsmedicinsk
forskning kunde emellertid icke tillnärmelsevis tillgodoses med de resurser,
som för närvarande stode till buds. Ben nuvarande organisationen
vid försvarets forskningsanstalt vore alldeles för bristfällig för att kunna
tåla någon ytterligare belastning. Även om målsätt forskning lades ut på
olika håll, funnes likväl en mängd problem, som akademiska institutioner
eller kliniker icke vore villiga att behandla. En oundgänglig förutsättning
för att den försvarsmedicinska forskningsverksamheten skulle kunna hålla
jämna steg med den militärtekniska utvecklingen vore, att verksamheten omorganiserades
och förstärktes. I princip borde enligt kommitténs mening
även i framtiden forskningsarbetet bedrivas dels i form av självständig försvarsmedicinsk
forskning, dels genom utläggning av vissa problem till utomstående
forskningsorgan. Den specialiserade forskningen finge emellertid icke
givas för liten omfattning och den måste vara den ledande parten. Intim
kontakt krävdes även med militära organisationer och forskningsorgan.

Utgående från dessa grundsatser hade kommittén funnit lösningen av förevarande
organisationsproblem enligt följande riktlinjer.

1. Genom utbyggnad av den nuvarande medicinska sektionen inom försvarets
forskningsanstalt borde möjlighet beredas att dit förlägga större delen
av den försvarsmedicinska forskningsverksamheten. Ur flera synpunkter
innebure det betydande fördelar, att denna verksamhet kunde ske i intim kontakt
med verksamheten i övrigt inom forskningsanstalten. Den medicinska
sektionen finge sålunda rika möjligheter att utnyttja instrumentella och personella
resurser inom anstaltens tekniska avdelningar, vilka omedelbart kunde
anlitas för problemens lösande. Sektionen kunde vidare tjäna som serviceorgan
för forskningsanstaltens olika avdelningar. Därjämte vore även den intima
kontakten rent lokalt sett givetvis till fördel för frågornas rationella och
snabba behandling.

2. De problem, som stode i samband med bakteriologisk krigföring, syntes
kräva ett ganska omfattande bakteriologiskt forskningsarbete. Detta borde
av flera skäl ej förläggas till forskningsanstalten utan i stället till något bakteriologiskt
laboratorium, i första hand statens bakteriologiska laboratorium.
Men även för andra ändamål vore det givetvis önskvärt och nödvändigt, att

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

försvarsmakten kunde lita till ett större bakteriologiskt laboratoriums vetenskapliga
och praktiska resurser.

3. Ett intimt samarbete borde alltjämt ske med andra medicinska institutioner
och dylikt. Vissa problem, som krävde särskild sakkunskap, borde få
utläggas på dylika institutioner och även på kliniker.

Kommittén har i anslutning härtill framhållit, att en lösning av forskningsarbetets
organisation enligt nu angivna riktlinjer givetvis krävde en icke
obetydlig ökning av personal och utrymmen. Däremot syntes nyanskaffning
av dyrbarare apparatur av mera speciell art i stort sett kunna undvikas tack
vare möjligheterna att utnyttja de avsevärda tekniska resurser, som redan
funnes inom vederbörliga institutioner och anstalter. Oberoende härav krävdes
naturligen vissa årliga anslag för anskaffning och underhåll av apparater,
maskiner och dylikt.

Beträffande personalbehovet har kommittén erinrat, att för närvarande
för den medicinska forskningen vid försvarets forskningsanstalt vore anställda
två medicinska assistenter, av vilka den ene vore deltidstjänstgörande, samt
två laboratoriebiträden. Assistenterna åtnjöte den ene arvode motsvarande
lön i lönegrad Ce 27 och den andre arvode motsvarande lön i lönegrad Ce 25.
Laboratoriebiträdena innehade anställning i lönegrad Ce 13 respektive Ce 8.

För den föreslagna utvidgade forskningsverksamheten vid försvarets forskningsanstalt
har kommittén föreslagit följande personal.

1 laborator.......................... lönegrad högst Cp 9

3 forskningsassistenter ............ » Ce 27

1 laborant .......................... » Ce 15

2 laboratoriebiträden .............. » Ce 13

1 skrivbiträde ...................... » Ce 8

1 djurskötare........................ årsarvode 1800

Assistenterna borde äga utbildning företrädesvis i respektive fysiologi,
medicinsk kemi och farmakologi eller annan för verksamheten aktuell disciplin.

Personalbehovet vid statens bakteriologiska laboratorium för den forskning,
som avsåges skola bedrivas därstädes, har kommittén beräknat enligt
följande.

1 laborator..................................lönegrad Ce 31

1 forskningsassistent ...................... » Ce 27

1 laboratoriebiträde........................ » Ce 10 I

I fråga om de föreslagna lönerna till laboratorerna har kommittén framhållit,
att det för erhållande av väl kvalificerade forskare syntes vara nödvändigt
att kunna erbjuda en relativt hög löneställning. Ur denna synpunkt
finge den löneställning, som avsåges för laboratorn vid forskningsanstalten

lönegrad högst Cp9 -— anses väl avvägd. Det borde härvid jämväl beaktas,
att med dessa befattningar avsåges bliva förenad heltidstjänstgöring.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

När kommittén det oaktat icke för närvarande föresloge samma lönegrad utan
i stället lönegrad Ce 31 för laboratorn vid bakteriologiska laboratoriet, bade
detta sin grund däri, att de högst placerade laboratorerna därstädes åtnjöte
lön enligt sistnämnda lönegrad.

Yad härefter anginge lokalbehovet har kommittén anfört, att den medicinska
sektionen vid försvarets forskningsanstalt för närvarande disponerade
ett utrymme av 110 kvadratmeter. För den föreslagna utbyggnaden måste
ytterligare utrymme om cirka 140 kvadratmeter ställas till förfogande. Lokalfrågan
syntes emellertid kunna ordnas i samband med vissa omändringar, som
vore planerade vid forskningsanstaltens kemiska avdelning och vilka kunde
förväntas medföra, att ytterligare utrymmen bleve disponibla för den medicinska
forskningsverksamheten. Vid statens bakteriologiska laboratorium vore
däremot lokalfrågan svårare att ordna, enär laboratoriets lokaler för närvarande
vore hårt belastade. Byggnadsstyrelsen hade emellertid hos Kungl.
Maj:t anhållit om medel för en väsentlig utvidgning av lokalerna. Därest
denna framställning bifölles, syntes möjligheter uppstå att bereda utrymme
även för nu ifrågavarande verksamhet. Intill dess så skett, finge provisoriska
åtgärder vidtagas. Såsom en tänkbar lösning hade härvid ifrågasatts uppförande
av en mindre barackbyggnad (cirka 50 kvadratmeters golvyta) i anknytning
till laboratoriets huvudbyggnad.

Yad angår den flyg- och dykmedicinska forskningen har kommittén erinrat,
att enligt gällande reglemente för flygmedicinska nämnden den flygmedicinska
forskningsverksamheten tills vidare i huvudsak bedreves vid de
fysiologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska
mediko-kirurgiska institutet samt gymnastiska centralinstitutet ävensom i viss
utsträckning vid klinikerna för otiatri och oftalmiatrik vid universiteten i
Uppsala och Lund samt karolinska institutet. Hos nämnden funnes anställda
tre laboratorer i flygmedicin, vilka hade sin tjänstgöring förlagd till fysiologiska
institutionen vid respektive universitetet i Lund, karolinska institutet och
gymnastiska centralinstitutet. För varje laborator funnes ett laboratoriebiträde.

Beträffande de forskningsuppgifter, som falla inom dykmedicinen, har kommittén
framhållit såsom uppenbart, att en väsentlig del av forskningsverksamheten
härvidlag med fördel kunde förläggas till de fysiologiska institutioner,
där för närvarande flygmedicinsk forskning bedreves. Så skedde redan
i ej ringa utsträckning och det hade därvid visat sig vara av stort värde, att
två av de flygmedicinska laboratorerna vore marinläkare och synnerligen intresserade
av dykmedicinska frågor. I flera avseenden syntes dessutom resultat
av den flygmedicinska forskningen omedelbart komma även dykmedicinen
till godo. Åtskilliga undersökningsbehov kunde givetvis tillgodoses
även vid försvarets forskningsanstalt efter den föreslagna omorganisationen
därstädes. I övrigt kunde undersökningar och prov ske ombord på ubåtar
och bärgningsfartyg samt vid vissa marinen tillhöriga anläggningar. För sistberörda
undersökningar syntes personalbehovet kunna tillgodoses genom

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kommendering av marinläkare eller genom avtal med andra läkare och vetenskapsidkare.

Remissyttranden.

Kommitténs förslag beträffande forskningsarbetets organisation har i
huvudsak biträtts eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att kommitténs utredning icke
gåve tillräckligt underlag för bedömning av de föreslagna löneställningarna.
Vid löneavvägningen för laboratorerna vore det icke tillfredsställande att taga
hänsyn endast till den löneställning, som gällde för redan befintliga befattningar
vid respektive forskningsorgan. Därest forskningsassistent ansåges
böra placeras i 27 lönegraden, borde beteckningen förste forskningsassistent
användas, enär för forskningsassistent (enligt propositionen 1946: 246) avsåges
befattning i 24 lönegraden. Laboranten i 15 lönegraden borde benämnas tekniker,
enär tjänsteförteckningssakkunniga i serien forskningspersonal icke
upptagit tjänster lägre än i nuvarande 19 lönegraden. Tjänsteförteckningssakkunniga
hade i serien för teknisk biträdespersonal upptagit 8, 11, 13, 15 och
17 lönegraderna, av vilka de två förstnämnda avsetts för tekniskt biträde och
övriga för tekniker. Denna lönegradsserie borde tillämpas vid inplacering i
lönegrad och bestämmande av tjänstebenämning för de av kommittén upptagna
laboratoriebiträdena i lönegraderna Ce 13 och Ce 10. Förvaltningen kunde
icke uttala sig om till vilka i serien förekommande lönegrader, som befattningarna
borde hänföras. Det i Ce 8 placerade skrivbiträdet borde placeras
i lönegrad enligt bestämmelserna om reglerad befordringsgång för viss ickeordinarie
personal.

Statskontoret har anfört, att laboratorerna icke borde placeras i högre lönegrad
än Ce 31. Befattningarna borde i första hand avses såsom passagetjänster
för yngre välmeriterade forskare. Starka skäl talade för en differentiering
av löneställningen för befattningarna för forskningsassistenterna. Två
av de för försvarets forskningsanstalt avsedda assistentbefattningama borde
placeras i lönegrad Ce 25 och de två återstående i lönegrad Ce 27. Tjänsteställning
och lönegradsplacering för laborant och laboratoriebiträdena borde
upptagas till prövning i samband med pågående utredning angående löneställningen
för laboratoriebiträden och därmed jämförlig personal.

Svenska läkarsällskapet har ansett, att laboratorn vid försvarets forskningsanstalt
borde erhålla professors ställning och bli självständig chef för
forskningsanstaltens medicinska avdelning. En av de tre forskningsassistentbefattningarna
vid anstalten borde vidare ombildas till en laboratorsbefattning
med placering i lönegrad Ce 31. Vid statens bakteriologiska laboratorium
borde ytterligare en laborator anställas.

Försvarets forskningsanstalt har framhållit, att anstaltens styrelse i samband
med utvidgningen av den försvarsmedicinska forskningen borde utökas
med en företrädare för de försvarsmedicinska intressena. Framdeles borde
övervägas, huruvida icke den medicinska sektionen inom anstalten borde

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

organiseras såsom en självständig avdelning. Lokalbehovet för den utvidgade
försvarsmedicinska sektionen syntes kunna tillgodoses, därest vissa av
anstalten föreslagna provisoriska åtgärder vid anstaltens kemiska avdelning
komme till utförande.

Föreståndaren för statens bakteriologiska Laboratorium har framhållit, att
lokalfrågan för den föreslagna avdelningen vid laboratoriet måste upptagas
till förnyad prövning, enär de utrymmen, som av försvarsmedicinska utredningskommittén
förutsatts kunna tagas i anspråk vid laboratoriet, från och
med den 1 juli 1948 i huvudsak komme att tagas i anspråk för en nyinrättad
professur i virusforskning. Möjligen skulle lokalfrågan kunna tillfälligt lösas
genom uppförande av en större barackbyggnad med en golvyta av cirka 200
kvadratmeter. En dylik barack skulle emellertid ställa sig mycket oekonomisk
på grund av att inredningen komme att draga alltför stora kostnader i
förhållande Till byggnadens korta livslängd, varjämte en sådan lokal komme
att möjliggöra endast en mycket begränsad försöksverksamhet. Den mest
rationella lösningen vore därför, att den av kommittén omnämnda utbyggnaden
av laboratoriet snarast möjligt komme till stånd. Med hänsyn till betydelsen
av att en orientering rörande det bakteriologiska krigets problem
så snart som möjligt kunde sättas igång, vore det dock önskvärt, att en
laborator och ett laboratoriebiträde anställdes redan under den tid, som åtginge
för iordningställande av behövliga lokaler. Arbetsuppgifterna för denna
personal måste dock till en början begränsas till litteraturstudier och förberedande
försök av mycket begränsad omfattning. I fråga om den personal,
som komme att erfordras, när arbetslokaler ordnats, syntes dock en viss förstärkning
av den av kommittén föreslagna personalen bli nödvändig med
hänsyn till de ändrade förutsättningar, som numera förelåge såväl i fråga om
arbetsuppgifternas omfattning som genom att laboratoriets egen personal icke
kunde beräknas biträda i beräknad omfattning. Ytterligare syntes erfordras
ett laboratoriebiträde, en djurskötare och ett biträde för steriliseringsarbeten
och disk. Laboratorn borde i likhet med vad som föreslagits beträffande
forskningsanstalten placeras i lönegrad Cp 9.

B. Forskningsarbetets ledning.

Försvarsmedicinska ut r ed nin g skommittén.

En nödvändig förutsättning för ett rationellt och i möjligaste mån fraktbärande
forskningsarbete vore enligt kommitténs mening, att ett samordnande
organ skapades för den försvarsmedicinska forskningen i dess helhet.
Frågan om den organisatoriska formen härför hade inom kommittén varit
föremål för ingående överväganden, varvid två olika alternativ dryftats.

Kommittén har därefter övergått till behandling av det ena alternativet,
nedan benämnt alternativ T. Enligt detta alternativ skulle all försvarsmedicinsk
forskning — alltså även den flygmedicinska — sammanhållas
under ett gemensamt ledningsorgan. Begreppet försvarsmedicinsk forskning
förutsattes härvid ha den mera vidsträckta innebörd, som betingades av civil

13—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. Isand. År 206.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

befolkningens roll i det moderna kriget. De främsta uppgifterna för ifrågavarande
organ skulle bestå i att samordna de på olika håll bedrivna forskningsarbetena
av betydelse ur försvarsmedicinsk synpunkt, att taga initiativ
till försvarsmedicinsk forskning samt att utarbeta arbetsprogram för densamma.

För ett organ med dydika uppgifter skulle det givetvis i och för sig vara
av största betydelse att erhålla en sammansättning, genom vilken den försvarsmedicinska
forskningen bleve i möjligaste mån allsidigt företrädd. Vid
betraktande av spörsmålet från denna utgångspunkt framträdde följande sju
discipliner, vilka var för sig borde representeras i ledningsorganet, nämligen
bakteriologi, fysiologi, kirurgi, medicin (invärtes), medicinsk kemi, psykiatri
(jämte psykologi) och strålningsfysik. Då sammansättningen av ledningsorganet
byggde på förutsättningen, att jämväl den flygmedicinska forskningen
skulle underställas organet, borde fysiologien därinom erhålla två representanter.
Sammanlagda antalet här avsedda ledamöter skulle sålunda uppgå
till 8. Samtliga nu nämnda ledamöter borde vara aktiva vetenskapsidkare
och för ändamålet utväljas av statens medicinska forskningsråd. Såsom självskrivna
ledamöter i ledningsorganet borde generalläkaren och civilförsvarsöverläkaren
inträda. Vidare borde chefen för försvarets forskningsanstalts
kemiska avdelning inträda såsom självskriven ledamot av ledningsorganet.
Det totala antalet ledamöter av ledningsorganet skulle alltså uppgå till 11.
För envar av ledamöterna borde finnas en suppleant. Sekreterare i ledningsorganet
borde vara en aktiv forskare. De medel, som av statsmakterna komme
att beviljas för försvarsmedicinsk forskning, borde ställas till ledningsorganets
förfogande för att av detta disponeras för avsedda ändamål.

Ett för den försvarsmedicinska forskningen gemensamt ledningsorgan med
ovan angivna uppgifter och sammansättning vore inom sitt område närmast
att jämföra med statens medicinska forskningsråd. Det borde därför vara
direkt underställt Kungl. Maj:t och sidoordnat nämnda råd. I konsekvens
härmed borde åt ledningsorganet i fråga kunna givas benämningen försvarsmedicinska
forskningsrådet eller försvarsmedicinska beredskapsrådet. Mellan
detta råd och statens medicinska forskningsråd borde givetvis upprätthållas
intim kontakt, vilket framför allt borde ske genom att generalläkaren skulle
vara ledamot i båda råden. Rådets ordförande och ledamöter borde uppbära
viss ersättning, den förre i form av årligt arvode och de senare i form av,
förutom i förekommande fall rese- och traktamentsersättning, ersättning för
särskilda utredningar, som av dem utfördes.

Beträffande frågan om flygmedicinska nämndens ställning till det av kommittén
föreslagna försvarsmedicinska forskningsrådet har kommittén anfört,
att det kunde övervägas antingen att rådet helt skulle övertaga de uppgifter,
som nu åvilade nämnden, i vilket fall nämnden skulle slopas, eller ook att
nämnden i huvudsak skulle bibehållas i sin nuvarande sammansättning och
funktion men underordnas rådet, vilket sålunda skulle bli en mellaninstans
mellan nämnden och Kungl. Maj:t. I det sistnämnda fallet skulle flygmedi -

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

cinska nämnden utvidgas att omfatta jämväl frågor, som hade avseende å
dykeri- och ubåtst jänst, och därvid erhålla benämningen flyg- och dykmedicinska
nämnden. En dylik nämnd skulle lämpligen genom en av de däri ingående
fysiologerna representeras i rådet. Vid sidan av flyg- och dykmedicinska
nämnden skulle under rådet fungera — förutom särskilda arbetsorgan
för försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet — jämväl vissa subkommittéer
med speciella utredningsuppdrag.

I anslutning till det sålunda anförda har kommittén framhållit, att det
kunde befaras, att en organisation med så pass stort antal ledamöter som den
nu föreslagna skulle bli alltför tungrodd. Dessutom ökades givetvis kostnaderna
ju större organet bleve. Dessa förhållanden i förening med det faktum,
att en fullständigt allsidig representation av olika medicinska vetenskapsgrenar
icke kunde ernås ens med ett så stort råd som det nu ifrågasatta,
gjorde det tveksamt, huruvida denna organisationsform borde väljas. En
annan omständighet av betydelse för frågan vore den ställning, som flygmedicinska
nämnden skulle erhålla i den gemensamma organisationen. Att
helt slopa nämnden syntes ej böra komma i fråga. Å andra sidan syntes det
föga rationellt att vid inrättande av ett råd av ovan angiven storlek bibehålla
en flygmedicinsk nämnd av obeskuren omfattning. Skapandet av ett försvarsmedicinskt
råd skulle alltså i och för sig kunna utgöra skäl för en reducering
av flygmedicinska nämnden. Men en reducering syntes åtminstone
för närvarande icke böra övergå nämnden, vilken tvärtom borde bibehållas vid
sin nuvarande organisation för att ytterligare erfarenhet därav skulle vinnas.

Kommittén har därefter övergått till behandlingen av det andra alternativet,
nedan benämnt alternativ II. Enligt detta alternativ skulle under
medicinska forskningsrådet tillsättas en permanent subkommitté eller -— med
hänsyn till att benämningen subkommitté syntes inadekvat i detta sammanhang
— en nämnd för omhänderhavande av försvarsmedicinska forskningsfrågor,
förslagsvis kallad försvarsmedicinska nämnden. Nämndens främsta
uppgifter skulle vara att samordna den försvarsmedicinska forskningen, taga
initiativ till sådan forskning och även i viss mån utarbeta program för densamma.
Med dessa uppgifter borde förenas uppgiften att fördela vissa till
försvarsmedicinsk forskning anslagna medel. I nämnden borde ingå dels vissa
särskilt utsedda representanter för försvarsmedicinsk forskning, dels ock
vissa självskrivna ledamöter. Det syntes tillfyllest, att de tre i förevarande
hänseende mest aktuella disciplinerna representerades i nämnden, eller
fysiologi, invärtes medicin och psykiatri (jämte psykologi). De självskrivna
ledamöterna borde utgöras av generalläkaren, civilförsvarsöverläkaren, chefen
för försvarets forskningsanstalts kemiska avdelning samt en representant för
en flyg- och dykmedicinsk nämnd. För envar av ledamöterna i försvarsmedicinska
nämnden borde finnas en suppleant. De i nämnden ingående representanterna
för vetenskaplig forskning borde utses av medicinska forskningsrådet
för en tid av tre år. Nämnden borde själv inom sig utse ordförande och vice
ordförande. Till sekreterare i nämnden borde utses en aktiv forskare. Till

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

ledamöterna, inklusive ordföranden, borde utgå skälig ersättning för särskilt
tidskrävande arbete ävensom, i förekommande fall, resekostnads- och traktamentsersättning.
Sekreteraren borde åtnjuta årsarvode.

I avseende å den flygmedicinska och den navalmedicinska forskningen har
kommittén föreslagit, att denna skulle omhänderhavas av ett gemensamt
organ. Då de dykmedicinska frågorna vore närbesläktade med framför allt
vissa av de viktigare flygmedicinska problemen, syntes det ändamålsenligt att
genom en utökning av den nuvarande flygmedicinska nämnden ändra densamma
till en flyg- och dykmedicinsk nämnd. I denna nämnd borde —- utöver
de för närvarande i nämnden ingående ledamöterna — ingå jämväl två
av chefen för marinen för en tid av tre år i sänder utsedda ledamöter, varav
en skulle vara marinläkare och en speciellt sakkunnig beträffande materielfrågor.

Yad härefter angår frågan om försvarsmedicinska nämndens befogenheter
i egenskap av samordnande och initiativtagande organ har kommittén anfört
bland annat, att det för en smidig handläggning av de försvarsmedicinska
frågorna vore av vikt, att nämnden tillförsäkrades en i möjligaste män
självständig ställning i förhållande till medicinska forskningsrådet. Yad anginge
förhållandet till försvarets forskningsanstalts styrelse borde det tillkomma
nämnden att ensam bestämma i fråga om den försvarsmedicinska forskningsverksamhetens
bedrivande. Forskningsanstaltens styrelse, som saknade
medicinsk expertis, borde endast ha befattning med de rent administrativa
frågor, vilka sammanhängde med verksamheten vid anstalten. Samarbetet
mellan försvarsmedicinska nämnden samt flyg- och dykmedicinska nämnden
borde ordnas på så sätt, att ordföranden i vardera organet inginge såsom ledamot
i det andra. Därjämte borde i respektive reglementen föreskrivas, att de
olika organen skulle låta sig angeläget vara att i största utsträckning samarbeta
med varandra,

I anslutning härtill har kommittén framhållit, att utarbetandet redan i fredstid
av en mobiliseringsplan för hela den försvarsmedicinska forskningen borde
bli en av de första uppgifter, som försvarsmedicinska nämnden hade att lösa.

Slutligen har kommittén i detta sammanhang framhållit, att den militärpsykologiska
verksamhet, som för närvarande bedreves i nära anslutning till
centrala värnpliktsbyrån, borde nära anknytas till försvarets sjukvårdsförvaltning.

Remissyttranden.

Kommitténs förslag om tillsättande av en försvarsmedicinsk nämnd har
biträtts av flertalet remissmyndigheter. Åtskilliga av dessa ha emellertid ansett,
att nämnden borde lyda direkt under Kungl. Maj:t. Överbefälhavaren
har funnit förslaget komplicerat och knappast ägnat att skapa en fullt otvetydig
ansvars- och uppgiftsfördelning men har dock i huvudsak tillstyrkt
detsamma, Chefen för marinen, som jämväl förordat, att nämnden skulle
ställas direkt under Kungl. Maj:t, har ansett att det borde övervägas, huru -

Kungl. May.ts proposition nr 206. 197

vida icke nämnden i administrativt och ekonomiskt hänseende borde underställas
sjukvårdsförvaltningen. Försvarets sjukvårdsförvaltning har förklarat
sig icke ha något att erinra mot kommitténs förslag, därest frågan om ledningsorganet
upptoges till förnyad prövning sedan närmare praktiska erfarenheter
vunnits rörande dess närmare utformning. Försvarets forskningsanstalt
har framhållit, att det jämlikt instruktionen för anstalten tillkomme
dess styrelse att besluta om de forskningsuppgifter, som skola bearbetas. Den
föreslagna nämnden borde dock kunna inlämna förslag om sådana uppgifter
och även överlämna forskningsuppdrag till anstalten. Statskontoret och
kanslern för rikets universitet ha ansett vägande skäl tala för att all försvarsmedicinsk
forskning, således även den flyg- och dykmedicinska, skulle övertagas
av försvarsmedicinska nämnden. Civilförsvar sstyr elsen och svenska
militärläkarföreningen ha förordat inrättandet av ett försvarsmedicinskt forskningsråd.
Beträffande den av kommittén föreslagna flyg- och dykmedicinska
nämnden ha chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygmedicinska
nämnden förordat, att densamma skulle utvidgas till att omfatta navalmedicin
överhuvudtaget och i överensstämmelse därmed benämnas flyg- och navalmedicinska
nämnden.

Beträffande kommitténs förslag om försvarsmedicinska nämndens sammansättning
ha ett flertal remissmyndigheter ansett, att ytterligare ledamöter
borde ingå i nämnden. Åtskilliga myndigheter ha sålunda ansett, att föreståndaren
för statens bakteriologiska laboratorium eller annan bakteriolog
ävensom försvarsgrensöverläkarna borde ingå i nämnden såsom ständiga eller
adjungerade ledamöter. Chefen för marinen har ansett, att endast en aktiv medicinsk
vetenskapsidkare, utsedd av medicinska forskningsrådet, borde ingå i
nämnden, medan chefen för flygvapnet ansett det böra övervägas, huruvida icke
de aktiva vetenskapsidkarna helt kunde utgå ur nämnden. Erforderlig sakkunskap
borde i så fall tillgodoses genom särskilt tillkallade experter. Försvarets
forskningsanstalt har ansett, att anstaltens representant i nämnden
borde utses av dess styrelse. Beträffande de av kommittén föreslagna nya
ledamöterna i den flyg- och dykmedicinska nämnden ha chefen för marinen,
chefen för flygvapnet samt flygmedicinska nämnden ansett det icke vara nödvändigt,
att ordföranden i flyg- och dykmedicinska nämnden vore självskriven
ledamot i den andra nämnden utan att det borde räcka, om sekreteraren inginge
i den andra nämnden. I nämnden borde vidare tillkomma endast en av
chefen för marinen utsedd marinläkare, medan en av kommittén föreslagen
sakkunnig i marina materielfrågor borde eventuellt adjungeras vid behov. 4

4. Kostnadsberäkningar.

Försvarsmedicinska utr edn in g s kommittén.

Kommittén har erinrat, att kostnaderna för flygmedicinsk forskning för
närvarande bestredes från anslag under åttonde huvudtiteln, vilket anslag
disponerades av flygmedicinska nämnden. Kommittén förutsatte, att motsvarande
anordning komme att tillämpas även efter nämndens utvidgning till

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

en flyg- och dykmedicinsk nämnd. För dykmedicinsk forskning borde jämväl
kunna disponeras vissa medel, som stode till marinförvaltningens förfogande
för dylik forskning.

Kommittén har föreslagit, att de anslagsmedel, som erfordrades för övrig
försvarsmedicinsk forskning, skulle anvisas under fjärde huvudtiteln. Dessa
medel borde fördelas dels på försvarets forskningsanstalt respektive statens
bakteriologiska laboratorium för bestridande av kostnaderna för den del av
försvarsmedicinsk forskningsverksamhet, som skulle bedrivas därstädes, dels
på medicinska forskningsrådet för bestridande av kostnaderna för återstående
del av verksamheten.

Anslagen till försvarsmedicinsk forskningsverksamhet vid försvarets forskningsanstalt
och statens bakteriologiska laboratorium syntes böra äskas av
respektive inrättningar och uppföras å deras stater. Innan dessa inrättningars
statförslag avgåves, borde dessa emellertid till den del de belöpte på försvarsmedicinsk
forskning granskas och godkännas av försvarsmedicinska
nämnden.

Övriga för den allmänna försvarsmedicinska forskningen avsedda medel
borde på förslag av försvarsmedicinska nämnden äskas av medicinska forskningsrådet
och ställas till rådets förfogande men hållas avskilda från rådets
övriga anslag. Dispositionen av medlen borde emellertid delegeras till nämnden,
som hade de bästa förutsättningarna att bedöma deras ändamålsenliga
användning. Härvid borde det emellertid åligga nämnden att i fråga om medel,
som anvisats för expertis och forskning vid institutioner samt för försvarsmedicinska
studier utomlands, före medelsanvändningen underställa medicinska
forskningsrådet förslag därom.

Kommittén har beräknat kostnaderna för försvarsmedicinsk forskning vid
försvarets forskningsanstalt till i runt tal 192 000 kronor. För försvarsmedicinsk
forskning vid statens bakteriologiska laboratorium har kommittén beräknat
kostnaderna till i runt tal 55 500 kronor. Kostnaderna för försvarsmedicinsk
forskning i övrigt samt för försvarsmedicinska nämndens verksamhet
ha av kommittén beräknats till i runt tal 168 000 kronor. De av
kommittén beräknade kostnaderna för ifrågavarande forskningsverksamhet
uppginge sålunda till (192 000 -f 55 500 + 168 000=) i runt tal 415 000 kronor.
Kommittén har såsom jämförelse framhållit, att de nuvarande kostnaderna
för försvarsmedicinsk forskning vid försvarets forskningsanstalt uppginge
till i runt tal 62 000 kronor, varav 38 000 kronor för löner och arvoden
och 24 000 kronor för övriga kostnader.

I detta sammanhang har kommittén erinrat om att för budgetåret 1947/48
till flygmedicinsk forskning anslagits ett belopp av tillhopa cirka 181600
kronor.

Remissyttranden.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att kostnaderna för försvarsmedicinsk
forskning vid försvarets forskningsanstalt och statens bakteriolo -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

giska laboratorium borde bestridas från de avlönings- och omkostnadsanslag,
»om anvisades för nämnda myndigheters verksamhet under fjärde respektive
femte huvudtitlarna. Det vore tveksamt, om det anslag, som avsetts skola
disponeras av försvarsmedicinska nämnden, borde uppföras under fjärde
huvudtiteln. Anslaget syntes snarare böra upptagas under femte eller åttonde
huvudtitlarna i anslutning till de anslag, som under dessa huvudtitlar ställdes
till civilförsvarets respektive medicinska forskningsrådets förfogande. Forskningen
tjänade nämligen icke enbart militära intressen utan i synnerligen hög
grad civilförsvarets och civilbefolkningens. Skulle det emellertid anses lämpligt
att anvisa medlen under fjärde huvudtiteln, borde dessa uppföras under
rubriken Försvarets forskningsanstalt med beteckningen Försvarsmedicinsk
forskning. Anslaget borde i så fall redovisas hos forskningsanstalten men
disponeras av försvarsmedicinska nämnden för avsedda ändamål.

Försvarets forskningsanstalt har anfört, att endast medel för avlöning av
personal vid försvarets forskningsanstalt och statens bakteriologiska laboratorium
borde upptagas under respektive inrättningars anslag, medan övriga
erforderliga medel — utom för flyg- och dykmedicinsk forskning — borde
äskas av försvarets sjukvårdsförvaltning. Medlen borde förvaltas av sjukvårdsförvaltningen
men disponeras enligt försvarsmedicinska nämndens bestämmande.

Statskontoret har ansett det uteslutet att genomföra en så kostnadskrävande
utbyggnad av den försvarsmedicinska forskningen som föreslagits, helst
som kostnaderna för den administrativa och utredande verksamheten syntes
kunna icke oväsentligt begränsas. Enligt ämbetsverkets mening talade praktiska
skäl för att samtliga kostnader för försvarsmedicinsk forskning skulle
bestridas från fjärde huvudtiteln. Anslaget borde stå till civilförvaltningens
förfogande samt disponeras av försvarsmedicinska nämnden mot redovisningsskyldighet
inför riksräkenskapsverket. Vid sådant förhållande syntes medel
för verksamheten i dess helhet böra äskas av försvarsmedicinska nämnden
samt den för forskningsarbeten vid försvarets forskningsanstalt och statens
bakteriologiska laboratorium avsedda personalen uppföras å stat under anslaget.

Svenska militärläkarföreningen har ansett, att medel för försvarsmedicinsk
forskning borde anvisas under åttonde huvudtiteln, då det kunde förväntas,
att den försvarsmedicinska forskningen komme att få stor allmänmedicinsk
betydelse.

Departement schefen.

Försvarsmedicinsk forskning bär, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,
hittills i vårt land bedrivits i relativt begränsad omfattning vid
vissa institutioner och anstalter. Bristen på enhetlig ledning ävensom begränsade
tillgångar på medel samt på personal och lokalutrymmen ha emellertid,
såsom försvarsmedicinska utredningskommittén framhållit, utgjort
svåra hinder för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Något gemen -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

samt program för utredningsarbetet har icke heller funnits, varigenom i vissa
fall onödigt dubbelarbete förekommit. Med hänsyn till den stora betydelse,
som måste tillmätas förefintligheten inom landet av en effektiv försvarsmedicinsk
forskningsverksamhet, finner jag mig böra tillstyrka, att åtgärder snarast
vidtagas för att bereda denna forskningsgren bättre arbetsbetingelser.

I ärendet föreligger ett av försvarsmedicinska utredningskommittén avgivet,
av statens medicinska forskningsråd tillstyrkt förslag till ordnandet
av försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet i Sverige. Kommittén
har framlagt förslag dels rörande det medicinska forskningsarbete, som
har avseende å försvaret i dess helhet, dels ock rörande den speciella medicinska
forskning, som kräves för marinens och flygvapnets del (flyg- och
dykmedicinsk forskning).

Beträffande organisationen av den försvarsmedicinska forskningen i
allmänhet har kommittén föreslagit en utbyggnad dels genom utökning av den
nuvarande medicinska sektionen inom försvarets forskningsanstalt, dit större
delen av den försvarsmedicinska forskningen avsetts skola förläggas, dels
genom förläggning av bakteriologisk forskning till statens bakteriologiska
laboratorium, dels ock genom utläggning av vissa problem, som kräva särskild
sakkunskap, på andra medicinska institutioner m. m. Mot det sålunda
framlagda programmet för utbyggnad av organisationen av försvarsmedicinsk
forskning i allmänhet har jag i huvudsak intet att erinra. Jag har emellertid
icke blivit övertygad om lämpligheten av att, såsom försvarsmedicinska
utredningskommittén ifrågasatt, till försvarets sjukvårdsförvaltning
nära anknyta den militärpsykologiska verksamhet, som för närvarande bedrives
vid centrala värnpliktsbyrån. Över huvud taget synes mig frågan om
inom försvaret förekommande dylik verksamhets arbetsuppgifter och organisationsproblem
samt dess samordning med den försvarsmedicinska forskningen
tarva en närmare undersökning. Denna omständighet bör emellertid icke utgöra
hinder för att de i första hand aktuella forskningsuppgifterna inom den
försvarsmedicinska psykiatrien och psykologien i samförstånd mellan berörda
instanser tagas under bearbetning.

Vid försvarets forskningsanstalt finnas för försvarsmedicinsk forskning för
närvarande anställda 2 medicinska assistenter och 2 laboratoriebiträden.
Kommittén bär angivit personalbehovet vid anstalten för ifrågavarande forskning
till 1 laborator i högst lönegrad Cp9, 3 forskningsassistenter i Ce 27,
1 laborant i Ce 15, 2 laboratoriebiträden i Ce 13, 1 skrivbiträde i Ce 8 samt
1 djurskötare med ett årsarvode av 1 800 kronor. Mot utökningen av personalen
har jag i huvudsak intet att erinra. Dock torde med inrättandet av en
befattning såsom forskningsassistent böra anstå till ett kommande budgetår.
Till frågan om löneställningen för de nytillkommande befattningshavarna torde
jag få återkomma vid anmälan av frågan om anslag för forskningsanstalten för
nästa budgetår. Medelsbehovet för avlöning av ifrågavarande personal vid
forskningsanstalten kan med utgångspunkt från de av kommittén föreslagna
löneställningarna beräknas till i runt tal 74 000 kronor. Mot det beräknade

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

medelsbehovet för omkostnader vid anstalten i samband med den försvarsmedicinska
forskningen, 105 000 kronor, har jag intet att erima.

Kommittén har vidare föreslagit, att vid statens bakteriologiska laboratorium
skola inrättas befattningar för 1 laborator, 1 forskningsassistent och
1 laboratoriebiträde. Under budgetåret 1948/49 torde av medel, som riksdagen
kan komma att anvisa för försvarsmedicinsk forskning, böra bestlidas
kostnaderna för att vid laboratoriet anställa en laborator och ett laboratonebiträde
mot arvoden motsvarande lön enligt 31 respektive 10 lönegraden.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår bedrives flygmedicinsk forskning
för närvarande i huvudsak vid de fysiologiska institutionerna vid univeisiteten
i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutet samt gymnastiska
centralinstitutet. Hos flygmedicinska nämnden finnas anställda 3
laboratorer och 3 laboratoriebiträden. Kommittén har ansett, att en väsentlig
del av de forskningsuppgifter, som falla inom dykmedicinens område, med
fördel kan förläggas till de fysiologiska institutioner, där flygmedicinsk forskning
nu bedrives. Åtskilliga forskningsbehov torde dessutom kunna tillgodoses
vid försvarets forskningsanstalts medicinska sektion. I övrigt torde undersökningar
och prov kunna ske ombord på ubåtar och bärgningsfartyg samt
vid vissa marinen tillhöriga anläggningar. Personalbehovet härför bör kunna
tillgodoses genom kommendering av marinläkare eller genom avtal med andra
läkare eller vetenskapsidkare. I likhet med kommittén anser jag, att den dykmedicinska
forskningen bör kunna tillgodoses på föreslaget sätt.

Beträffande ledningen av den försvarsmedicinska forskningen har kommittén
framlagt två alternativa förslag.

Enligt det ena förslaget, alternativ I, skulle inrättas ett försvarsmedicinskt
forskningsråd, direkt underställt Kungl. Maj:t, för samordnande av all försvarsmedicinsk
forskning. Såsom ledamöter i rådet skulle ingå generalläkaren,
civilförsvarsöverläkaren, chefen för försvarets forskningsanstalts kemiska
avdelning samt åtta aktiva vetenskapsidkare, representerande sju olika
medicinska discipliner. Flygmedicinska nämnden skulle antingen slopas och
dess uppgifter övertagas av rådet eller ock skulle nämnden bibehållas ocn
underordnas rådet, i vilket fall nämnden skulle utvidgas till att omfatta jämväl
dykmedicinska frågor.

Enligt det andra förslaget, alternativ IT, vilket förordats av kommittén,
skulle under det medicinska forskningsrådet tillsättas en permanent subkommitté,
förslagsvis benämnd försvarsmedicinska nämnden, med uppgift att samordna
den försvarsmedicinska forskningen, taga initiativ til] dylik forskning
samt utarbeta program för densamma. Såsom ledamöter i nämnden skulle
ingå generalläkaren, civilförsvarsöverläkaren, chefen för försvarets forskningsanstalts
kemiska avdelning, en representant för flyg- och dykmedicmsk
forskning samt tre representanter för vetenskaplig forskning. Den flyg- och
dykmedicinska forskningen borde i sa fall omhänderhavas av en utvidgad flyg
medicinsk nämnd, flyg- och dykmedicinska nämnden, i vilken borde ingå,
utöver de för närvarande i nämnden ingående ledamöterna, två av chefen för

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

marinen utsedda ledamöter, varav en marinläkare och en sakkunnig beträffande
materielfrågor. Samarbetet mellan försvarsmedicinska nämnden och
flyg- och dykmedicinska nämnden borde ordnas på så sätt, att ordföranden i
vartdera organet inginge såsom ledamot i det andra.

Såsom av redogörelsen över remissyttrandena beträffande frågan om organisationen
av ledningsorganet framgår, ha delade meningar rått såväl rörande
ledningsorganets organisation som beträffande sammansättningen av organet.
Jag anser mig med hänsyn härtill icke nu böra framlägga något förslag
rörande organisation av ett särskilt ledningsorgan för den försvarsmedicinska
forskningen i allmänhet. Den ledningsverksamhet, som avsetts skola
tillkomma den föreslagna försvarsmedicinska nämnden, bör tills vidare kunna
omhändertagas av statens medicinska forskningsråd. Jag håller för sannolikt,
att rådet kan finna lämpligt tillsätta en subkommitté eller ett liknande
organ för att förbereda de försvarsmedicinska frågorna. I ett sådant organ
bör då finnas representation för försvarets sjukvårdsförvaltning, försvarets
forskningsanstalt, bakteriologiska laboratoriet och civilförsvarsstyrelsen. Rådet
bör även äga disponera de medel, som riksdagen kan komma att anvisa för allmän
försvarsmedicinsk forskning. Jag anser mig emellertid i detta sammanhang
böra föreslå att, på sätt föreslagits av försvarets forskningsanstalt, en
företrädare för de försvarsmedicinska intressena, lämpligen generalläkaren, insättes
i anstaltens styrelse. Jag har intet att erinra mot att, på sätt cheferna för
marinen och flygvapnet samt flygmedicinska nämnden föreslagit, sistberörda
nämnd utvidgas till att omfatta jämväl navalmedicinen över huvud taget samt
att nämnden i överensstämmelse därmed benämnes flyg- och navalmedicinska
nämnden. I enlighet med samma myndigheters förslag bör nämnden utökas med
endast en av chefen för marinen utsedd marinläkare.

För bestridande av kostnaderna för försvarsmedicinsk forskning i övrigt
samt för försvarsmedicinska nämndens verksamhet har kommittén beräknat
ett belopp av tillhopa 168 000 kronor. Med hänsyn till den förenkling av
ledningsorganisationen, som jag i det föregående förordat, och då sannolikheten
talar för att forskningsarbetet icke redan under nästa budgetår kan
upptagas i hela den utsträckning, som av kommittén förutsatts vid genomförd
organisation, bör medelsanvisningen för här avsedda ändamål nu kunna
något begränsas. Jag räknar med att i runt tal 154 000 kronor skola visa sig
tillräckliga. Till detaljerna i beräkningarna återkommer jag vid anmälan av
forskningsanstaltens anslag för nästa budgetår.

De av mig i det föregående förordade anslagsmedlen, utom de för försvarets
forskningsanstalt avsedda medlen för avlöningar och omkostnader, torde
för budgetåret 1948/49 lämpligen böra anvisas under anslaget till Viss forskningsverksamhet.
För försvarsmedicinsk forskning beräknade medel ur anslaget
torde böra redovisas hos försvarets forskningsanstalt men efter rekvisition
utbetalas till statens medicinska forskningsråd. Frågan i vad mån medel
för motsvarande ändamål för senare budgetår böra anvisas under åttonde och
elfte huvudtitlarna bör emellertid göras till föremål för närmare överväganden

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i samband med prövningen av anslagsäskandena för budgetåret 1949/50. Hänsyn
bör härvid tagas till att den försvarsmedicinska forskningen i hög grad
tjänar även civilförsvarets och civilbefolkningens intressen.

De för avlöningar och omkostnader för försvarsmedicinsk forskning vid
försvarets forskningsanstalt av mig i det föregående förordade anslagsmedlen
(74 000 + 105 000 =) 179 000 kronor böra beräknas under forskningsanstaltens
anslag till avlöningar och omkostnader.

Merkostnaden för den här föreslagna förstärkningen av den försvarsmedicinska
forskningsverksamheten kan beräknas till omkring 270 000 kronor.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Avd. IV. ARMÉN.

I. Krigsorganisationen

Den krigsorganisation, som antogs såsom beräkningsgrund i 1942 års försvarsbeslut
— benämnd 1943 års krigsorganisation — åsyftade i flera avseenden
längre gående organisatoriska förändringar i förhållande till den tidigare
gällande (1941 års organisation) än de hittills genomförda. Nödvändigheten
av att under under beredskapstiden undvika organisatoriska ingrepp,
som temporärt måste komma att medföra en försämring av krigsberedskapen,
utgjorde under tiden fram till 1945 främsta anledningen till att mera genomgripande
organisationsförändringar icke då företogos. Efter den förstärkta
försvarsberedskapens upphörande har anledning icke funnits att forcera fram
ett fullständigt genomförande av 1943 års krigsorganisation, sedan hela frågan
om arméns framtida organisation hänskjutits till försvarskommitténs
provning. Bidragande orsaker till att vissa planlagda organisationsförändringar
icke vidtagits äro även dels att de ursprungliga planerna för 1943 års
krigsorganisation i vissa delar måst revideras på grund av senare krigserfarenheter,
dels att vissa materielleveranser försenats och möjligheterna att inom
landet uttaga bilar minskats. 1943 års modifierade krigsorganisation benämnes
krigsorganisation 1943 M.

F örsvar skommittén.

Beträffande erfarenhetsunderlag och utvecklingstendenser har kommittén
framhållit, att gällande krigsorganisation för armén i huvudsak grundade sig
på arbetet inom 1941 års försvarsutredning. Då hade det andra världskriget
ännu befunnit sig i sitt första skede och krigserfarenheterna hade varit begränsade.
Under de sista krigsåren och tiden därefter hade emellertid ytterligare
erfarenheter vunnits. Utvecklingen karakteriserades sålunda av att
eldkraften, rörligheten och terrängframkomligheten oavbrutet ökats. Minmaterielen
hade förbättrats. Radarmateriel hade tillkommit och signalmaterielen
utvecklats.

I övrigt har kommittén uttalat, att det i viss utsträckning varit möjligt att
närmare klarlägga i vad mån erfarenheterna lämpligen kunde och borde omsättas
på svenska förhållanden. Den försöksverksamhet, som ägt rum och
alltjämt påginge i vårt land, hade redan givit värdefulla erfarenheter på hithörande
områden. Det stode emellertid klart för kommittén, att de närmaste
åren komme att öppna i flera avseenden nya vägar för krigstekniken och att
det vore nödvändigt att genom ett intensivt forskningsarbete söka lära känna
de förutsättningar, på vilka ett framtida försvar borde uppbyggas.

Kommittén hade undersökt de väsentligaste bristerna i fråga om
modernitet och effektivitet i nuvarande krigsorganisation och möjligheterna
att avhjälpa desamma. Infanteriet vore sålunda i trängande behov av ökad

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

rörlighet och eldkraft, vilket kunde ske genom tillförande av cykeltransportförband
och traktorer, närpansarvärnsvapen, tunga granatkastare och infanterikanoner.
Pansarbrigadorganisationen borde revideras i syfte att minska antalet
fordon i brigaderna och skapa en annan relation mellan i dessa ingående
stridsvagns- och pansarinfanteribataljoner. Det vore nödvändigt att i möjligaste
mån öka antalet skjutande pjäser inom artilleridivisionerna, vilket kunde
ske utan att befälsibehovet och övrigt materielbehov (med undantag av ammunition)
behövde ökas i tillnärmelsevis samma grad. Vidare borde övergång
till dragning med lialvbandtraktorer ske. Vid luftvärnet vore det mest angelägna
önskemålet, att samtliga luiftvärnsbatterier utrustades med modern
radarutrustning. En förbättring av ingenjörtruppernas färj- och brobyggnadskapacitet
vore vidare nödvändig liksom av trupp- och stabssignalförbandens
radio- och trådmateriel.

De utvägar, som förelåge att inom arméns kostnadsram ernå ovanstående
kvalitativa förbättringar, vore organisatoriska förändringar inom den nuvarande
materieltillgångens ram, överflyttning av materiel mellan olika förband,
minskning av ersättningsmaterielens omfång, en starkt begränsad nyanskaffning
av vissa mäterielslag samt en minskning av krigsorganisationen. Kommittén
hade funnit att den sista utvägen — trots därmed förenade olägenheter
—- måste utnyttjas.

Vid framläggandet av förslag till arméns krigsorganisation har försvarskommittén
givetvis beaktat önskvärdheten av att de förenämnda erfarenheterna
och önskemålen i fråga om modern organisation och utrustning m. m.
kunna bli tillgodosedda. Uppenbarligen skulle möjligheterna att snabbt framföra
erforderliga markstridskrafter för att möta luftlandsättning eller mot
kust- och landgränser invaderande fientliga styrkor liksom omgrupperingar
över huvud taget väsentligen underlättas, därest stora delar av armén vore
mekaniserade eller motoriserade. Likaså skulle det självfallet öka möjligheterna
att bekämpa en modernt utrustad fiende, om våra egna stridskrafter
förfogade över fullt modern utrustning. Även tillgång till lufttrupper skulle
vara av stort värde. Kommittén bär emellertid icke ansett sig kunna räkna
med en så betydande medelstilldelning, som skulle erfordras för en mera
genomgripande modernisering av arméstridskrafterna. Kommittén har därför
utgått från att krigsorganisationen 1943 M i huvudsak skall bibehållas såsom
grund och att den materiel som redan finnes skall utnyttjas inom organisationen.

Med ledning av vunna erfarenheter på det organisatoriska området har
kommittén dock föreslagit vissa förändringar av krigsorganisationen inom
ramen för förefintlig personal- och materieltillgång. Antalet operativa enheter
medgåve icke för högsta krigsledningen att skapa tillräckliga kombinationsmöjligheter
i olika krigsfall och lägen. Förslaget innebure därför, att
antalet enheter ökades dels genom att vissa nu befintliga fördelningar uppdelades
i infanteribrigader, dels genom en omorganisation av nuvarande pan
sar-, cykel- och motorbrigader till ett ökat antal pansarbrigader med mindre

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stridsvagns- men ökad infanteristyrka i varje brigad. Kraven på ökad eldkraft
hade av ekonomiska skäl endast i begränsad utsträckning kunnat beaktas.
Genom en överflyttning av viss materiel — bland annat tunga granatkastare,
artilleripjäser och stridsvagnar — från ersättningsreserven till truppförbanden
hade emellertid önskemålen i viss utsträckning kunnat förverkligas,
dock på bekostnad av krigsorganisationens djup och uthållighet. Möjligheterna
att anskaffa terränggående motorfordon för tillgodoseende av rörlighet och
framkomlighet vore av kostnadsskäl starkt begränsade. Kommittén räknade
dock med att behovet av traktorer för civilt bruk efter hand skulle ökas så, att
uttagning av dylika fordon vid krig skulle åtminstone i viss utsträckning bli
möjlig. Särskilda cykeltransportförband föresloges skola uppsättas för att
öka de i operativa enheter ingående infanteriförbandens rörlighet. Några särskilda
cykelinfanteriregementen avsåges därefter icke vidare förekomma.

Beträffande omfattningen av arméns krigsorganisation ville kommittén anföra
följande.

Kommitténs förslag innebure, såsom förut nämnts, att den nuvarande krigsorganisationens
numerär successivt minskades med totalt 14, i %>. Minskningen
avsåges emellertid skola påbörjas först när bristande tillgång på krigsplaceringsbar
personal nödvändiggjorde en reducering. Detta beräknades, med
den av kommittén föreslagna fredsorganisationen och utbildningen av värnpliktiga,
inträffa först vid mitten av den närmast aktuella tioårsperioden.
Dock komme föreslagen reducering av luftvärnets krigsorganisation att erfordras
redan i början av nämnda period.

Beträffande organisationens minskning i övrigt hänvisas till vad som anförts
redan i det föregående under avsnittet Huvuddragen av försvarskommitténs
förslag samt till betänkandets hemliga del.

För att i viss mån kompensera den planerade reduktionen av arméns krigsorganisation
har kommittén föreslagit en utökning av hemvärnets krigsorganisation
med ianspråktagande av vapenutbildad personal, för vilken gällde
uppskov eller civilplaceringskort och vilken därför icke avsåges skola ingå
i arméns krigsorganisation, och med utnyttjande av främst handvapen, som
skulle frigöras vid arméorganisationens minskning.

Beträffande innehållet i de särskilda yttrandena beträffande arméorganisationen
i allmänhet torde få hänvisas till nyssnämnda avsnitt i det
föregående.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har — utöver vad som framgår av redogörelsen
under avsnittet Huvuddragen av försvarskommitténs förslag — anfört, att
någon ingående granskning av de förslag, som framlagts med försvarsgrenschefernas
samtidigt avgivna yttranden, icke kunnat verkställas. Då det därför
icke vore möjligt att nu taga ställning till organisatoriska enskildheter, behandlade
överbefälhavaren nu endast frågor av större principiell betydelse.
Överbefälhavaren förutsatte emellertid, att han skulle erhålla tillfälle att

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 207

framdeles yttra sig, innan väsentliga ändringar vidt-oges i försvarsgrenarnas
organisation.

Beträffande arméns krigsorganisation föresloge arméchefen främst åtgärder
till genomförande nu eller framdeles, vilka syftade till att höja förbandens
eldkraft, rörlighet och framkomlighet. Dessa reformer vore önskvärda bland
annat för att lantstridskrafternas sårbarhet vid luftangrepp skulle minskas.
Överbefälhavaren anslöte sig därför i princip till dessa förslag. Förslagen till
omorganisation av pansarbrigadema, införande av särskilda cykeltransportförband
samt ombyggnad av lätta stridsvagnar till stormartillerivagnar borde
utan dröjsmål realiseras. Det vore vidare av vikt, att armén snarast erhölle
effektiva minor i tillräcklig omfattning.

Sammanfattningsvis har överbefälhavaren uttalat, att arméns organisation
borde i huvudsak bibehållas.

Chefen för armén har framhållit, att kommittén tagit upp vissa från militärt
håll väckta förslag, vilka innebure förbättringar och kunde åstadkommas
i stort sett inom ramen av nuvarande organisation och materieltillgångar.
Flera av dessa förändringar vore av den art, att de kunde och borde vidtagas
snarast möjligt, under det att andra fordrade ytterligare utredningar för ett
slutgiltigt ställningstagande. Tidpunkten för ett genomförande av mera kostnadskrävande
förändringar, syftande till en modernisering av arméstridskrafterna,
kunde göras beroende av det statsfinansiella läget, varjämte utvecklingen
på det militärtekniska området i vissa fall borde avvaktas.

I fråga om luftvärnet hade dock utvecklingslinjerna redan klarnat i vad
avsåge möjligheter till verkan mot även hypersnabba flygplan. Genom materiella
förbättringar, för vilka redogjordes i annat sammanhang, kunde luftvärnet
i tekniskt hänseende föras upp till en nivå, som svarade mot det aktuella
behovet. Under avsevärd tid borde man nämligen räkna med, att flygstridskrafter
av nuvarande typ med bemannade plan komme att vara det förhärskande
luftstridsmedlet mot ett land av Sveriges utsträckning och befolkningstäthet.
Yissa förslag till fölbättring av luftvärnets materiel framlades
därför. Ett förstahandsobjekt för den fortsatta forskningen borde därefter
vara motmedel mot robotprojektiler med överljudhastighet, varvid ett medel
kunde tänkas vara målsökande luftvämsraketer.

Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål har
arméchefen anfört bland annat följande.

Kommitténs förslag att öka antalet operativa enheter genom att uppdela
vissa av de nuvarande fördelningarna i infanteribrigader biträddes.

En förbättring av den personliga beväpningen vid alla truppslag och tilldelning
av en kulsprutepistol till varje fordon vore nödvändiga liksom en
snabb förstärkning av pansarvärnet genom granatgevär. Rörlighet och terrängframkomlighet
i kombination krävde oavvisligen specialbyggda motorfordon.
Det antal terrängspecialfordou, som under fredsutbildningen kunde
utnyttjas inom armén, vore dock i jämförelse med krigsbehovet begränsat.
Möjligheterna att införa ett ackordsystem för sådana fordon, motsvarande för
ackordhästar nu gällande, borde snarast utredas och prövas. Av f örs varsko inmittén
antydd traktor av enhetstyp för armén och jordbruket vore i detta sam -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

manhang av största intresse och pågående utredning borde med alla medel
påskyndas. Sambandstjänsten måste effektiviseras och frågan angående sambands-
och artilleriflyg upptagas till förnyad utredning. Minutrustningen
måste väsentligen utökas framför allt därest den uppehållande striden skulle
kunna föras med framgång.

Beträffande infanteriet hade försvarskommittén föreslagit ökning av rörligheten
genom cykel från sp o rtf ö rb a nd och av den tunga eldkraften genom tillförandet
av ökat antal tunga granatkastare samt organisering av infanterikanonkompanier
varjämte de nuvarande motor- och cykelbrigaderna skulle inorganiseras
i pansarbrigaderna. Dessa förslag innebure samtliga en förbättring
och stode i full överensstämmelse med föreliggande önskemål. Terrängframkomligheten
vid trossförbanden hade kommittén dock icke ansett sig
kunna tillgodose inom kostnadsramen. Detta vore en allvarlig brist. Den
totala minskningen av infanteriförbanden kunde under inga förhållanden godtagas.

I fråga om kavalleriet kunde något yttrande för närvarande icke avgivas,
då pågående utredning angående truppslagets framtida krigs- och fredsorganisation
ännu ej vore slutförd.

Beträffande pansartrupperna vore det oundgängligen nödvändigt, att armén
alltfort ägde tillgång till lättrörliga och snabba enheter med stark och pansarskyddad
eldkraft, främst för bekämpande av luftlandsatta trupper samt
som strategiska reserver. Det nuvarande stridsvagnsbeståndet vore den enda
materiel inom organisationen, som representerade en sådan pansarskyddad eldkraft,
och måste därför tills vidare utnyttjas. Bärande skäl syntes icke föreligga
att — såsom försvarskommittén föreslagit — redan under den närmaste
framtiden utrangera delar av detsamma, särskilt som renoveringar för betydande
kostnader genomförts under de senaste åren. Den föreslagna omorganisationen
av pansarbrigaderna tillstyrktes liksom utökningen av det tunga
pansarvärnet. Beparationstjänsten måste bättre tillgodoses.

Kommitténs förslag angående ett fortsatt utbyggande av 18-pjäsorganisation
inom divisionerna vid artilleriet måste anses som en följdriktig åtgärd
med hänsyn till artilleriets starkt ökade betydelse liksom även ombyggnad
av lätta stridsvagnar till stormartilleri. Då viss artillerimateriel av åldersskäl
utginge ur organisationen, måste den — till skillnad mot vad försvarskommittén
föreslagit — ersättas. Arméchefen föresloge en utökning av antalet
pjäser med 12 % inom nuvarande divisionsantal genom ökat ianspråktagande
av ersättningspjäser. Någon förbättring med avseende på pjäsmaterielens
modernitet samt förbandens rörlighet och framkomlighet innebure
emellertid icke denna omorganisation. En omsättning av äldre pjäser samt
successivt ökad motorisering och övergång till traktordragning måste fortlöpande
genomföras för att artilleriet icke skulle lämnas helt efter i utvecklingen.

En snabb effektivisering och modernisering av luftvärnet utgjorde ett oavvisligt
krav, vilket komme att draga betydande kostnader, av arméchefen beräknade
till omkring 300 miljoner kronor. Den till indragning föreslagna
20 mm-materielen hade alltjämt sin betydelse — främst vid försvar av punktmål
— och borde tills vidare bibehållas.

Även om säi’skilda byggnadsbataljoner kunde tillföras organisationen, måste
den nuvarande bristen på ingenjörtrupp kompenseras genom en utökad och
förbättrad maskinell utrustning samt tillförande av terrängfordon vid ingenjörförbanden.

Nödvändigheten av en förbättring av signalmaterielen vid signaltrupperna
framhölles.

Det av försvarskommittén framlagda förslaget att omorganisera nuvarande

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

fördelningsunderhållsbataljoner vid underhållstrupperna till mindre s. k.
underhållsgrupper innebure en väsentlig förbättring och borde snarast utföras.
I och med att infanteriets terrängframkomlighet genom tillförande av
traktorförband skulle ökas, framstode som nödvändigt, att ammunitions- och
sjukvårdstjänsten vid underhållstrupperna kunde genomföras med terränggående
fordon.

De organisatoriska förändringar inom de olika truppslagen, som närmast
borde komma i fråga, framgå av hemligt yttrande av chefen för armén.

I huvudsak samma synpunkter, som ovan relaterats, ha anförts av militärbefälhavarna
och truppslagsinspektörerna, vilka samtliga motsatt sig den reducering
av krigsorganisationen, som försvarskommittén föreslagit. Från flera
håll har framhållits, att ingen utredning gjorts om hur mycket stridskrafter som
verkligen behövs. Samtliga ha föreslagit efter hand vidtagna förbättringar i
avvaktan på utvecklingen. Småningom kunde måhända en radikal omorganisation
ske av armén. Särskilt har vådan av den föreslagna minskningen av
artilleriet, absolut och i förhållande till infanteriet, framhållits. De föreslagna
infanteribrigaderna vore inga operativa enheter, då de saknade artilleri. Traktorfrågan
måste lösas. Krigsplaceringsbehovet av kvalificerat befäl hade ej
blivit tillfredsställande tillgodosett, framför allt vid artilleriet. Icke ens det
av försvarskommittén själv angivna minimibehovet hade fyllts.

Departementschefen.

Av försvarskommittén föreslagna förändringar i arméns krigsorganisation
i avsikt att omedelbart effektivisera densamma synas icke behöva innebära ett
föregripande av resultaten av i annat sammanhang anbefallda utredningar. 1
likhet med remissmyndigheterna biträder jag därför kommitténs förslag i dessa
hänseenden.

För att öka antalet operativa enheter och göra desamma mera lättrörliga
och mindre sårbara för flyganfall förordar jag sålunda, dels att vissa av nu
befintliga fördelningar uppdelas i infanteribrigader, dels att nuvarande pansar-,
cykel och motorbrigader omorganiseras till ett ökat antal pansarbrigader
med mindre stridsvagnsstyrka men ökad infanteristyrka i varje brigad.

Kraven på ökad eldkraft har försvarskommittén delvis sökt tillmötesgå
genom överflyttning av viss materiel — bland annat tunga granatkastare,
artilleripjäser och stridsvagnar — från ersättningsreserven till truppförbanden.
I vilken utsträckning denna utväg bör tillgripas är emellertid beroende
av vilket förhållande mellan bredd och djup i krigsorganisationen som vid
givet omfång för armén bedömes lämna den största effekten. På denna avvägningsfråga
synas böra läggas följande synpunkter.

Om landet utsättes för angrepp, är det sannolikt, att motståndaren redan
från början sätter in starka krafter i avsikt att snabbt framtvinga ett avgörande
Under sådana förhållanden är det nödvändigt, att de svenska
stridskrafterna redan i det inledande skedet av ett krig utveckla maximal kraft.
Materiel, som — inordnad i de stridande förbanden — skulle kunna bidraga till
att förhindra, att arméstridskrafterna under detta kritiska skede utsättas för all

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

1 4-404 18

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

varliga motgångar och förluster, bör då icke ligga outnyttjad i förråden som ersättningsmateriel.
Med den utveckling bomb- och robotvapnen redan erhållit
torde för övrigt ersättningsmaterielen icke med säkerhet vara mera skyddad för
förstörelse i depåer och förråd än vid truppförbanden. Därtill kommer, att kommunikationerna
kunna slås sönder med påföljd att ersättningsmaterialen aldrig
kommer fram till förbanden. En omdisponering av ersättningsmaterielen innebär
icke heller, att organisationen berövas djup och uthållighet, enär från
början materielstarkare förband i och för sig besitta större motståndskraft
mot nötning än materielsvagare. I materiellt hänseende bidraga också de
strategiska reserverna till att skapa ett visst djup. Avsikten är för övrigt icke
att helt taga ersättningsmaterielen i anspråk utan endast att något reducera
den.

Av här anförda skäl har jag därför intet att erinra mot att infanteriets,
pansartruppernas och artilleriets eldkraft förstärkes genom ökat ianspråktagande
av ersättningspjäser, dock inom nuvarande personalram.

Anledning synes icke föreligga att nu utrangera artilleripjäser och stridsvagnar,
som — ehuru omoderna — enligt de militära myndigheternas utsago
äro fullt användbara för krigsbruk.

Infanterikanonkompanierna böra organiseras så snart ske kan.

Jag biträder försvarskommitténs förslag att öka rörligheten hos samtliga
infanteriregementen genom att inrätta cykeltransportförband med tillbehör.
Speciella cykelregementen behövas därefter icke vidare i organisationen.

I avvaktan på att praktiska resultat skola kunna utvinnas av pågående utredning
i syfte att konstruera ett terrängframkomligt drag- och lastfordon, utgörande
såväl standardmotorfordon inom försvaret som hästersättande fordon
inom jordbruket, torde det mest oundgängliga behovet av traktorer vid
infanteriets trossförband kunna tillgodoses genom uttagning vid mobilisering,
medan övriga transportanordningar måste anskaffas. Den av chefen för armén
framkastade tanken på ett ackordsystem för terrängspecialfordon är det min
avsikt att göra till föremål för närmare utredning.

Beträffande hemvärnets utökade krigsorganisation återkommer jag under
avsnittet Hemvärnet.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de effektiviseringar av
arméns krigsorganisation, som sålunda och i övrigt kunna visa sig lämpliga
och möjliga att vidtaga i huvudsak inom den nuvarande personal- och materieltillgångens
ram.

II. Krigsmaterielen.

F örsv ars kommittén.

Kommittén har anfört, att utmärkande för det nuvarande materielläget
vore, att vissa till sin omfattning relativt betydande materielgrupper vore
föråldrade och delvis förslitna — främst viss artillerimateriel — men att
materielbeståndet i övrigt till avsevärd del tillkommit under beredskapsåren
och sålunda vore tämligen nytt. Denna materielanskaffning hade höjt upp

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

armén till en kvalitativ ståndpunkt jämförlig med den de krigförande hade i
början av kriget. Den hade dock icke kunnat följa utvecklingen under krigets
senare del, kännetecknad bland annat av fullständig automatisering av infanteriets
handvapen, organisation av närpansarvärn och grovt fjärrpansarvärn,
övergång från lätta till tunga stridsvagnar, mångdubbling av artilleriet samt
alltmer fullständig motorisering.

Beträffande tygmaterielen torde i övrigt få hänvisas till den redogörelse,
som lämnats i det föregående under avsnittet Huvuddragen av försvarskommitténs
förslag.

I krigsorganisation 1943 M funnes emellertid stora brister beträffande
materiel m. m. Även om sådana beviljade medel, för vilka beställningar ej utlagts
— per den 1 juli 1947 beräknade till omkring 84 miljoner kronor — omräknades
i materieltillgångar, saknade den nuvarande organisationen erforderlig
materiel m. m. till ett ungefärligt värde av 270 miljoner kronor.

Av den materiel, som inginge i den föreslagna krigsorganisationen, kunde
endast de mindre dyrbara materielgrupperna omsättas inom arméns ekonomiska
ram, enär sedan fredskostnaderna m. m. avdragits blott 18,5 miljoner
kronor i medeltal återstode per år för omsättning och nyanskaffning (täckande
av brister). För övriga materielgrupper, exempelvis luftvärnspjäser och stridsvagnar,
måste särskilda anslag utgå, om dylik materiel även i framtiden skulle
finnas i krigsorganisationen. Sålunda föresloges för luftvärnsmateriel ett tillläggsanslag
om 128 miljoner kronor.

Jämväl i den föreslagna, reducerade krigsorganisationen komme det i utgångsläget
1948 att finnas brister på materiel in. in. till ett belopp av 208
miljoner kronor även sedan nyssnämnda vid ingången av nu löpande budgetår
ännu ej disponerade reservationsanslag m. m. om sammanlagt 84 miljoner
kronor omräknats i materieltillgångar. Dessa brister kunde endast till en del
(96 miljoner kronor) täckas under tioårsperioden. Ej heller önskvärda förbättringar
av infanteriets, artilleriets och ingenjörtruppernas rörlighet och
eldkraft, för vilka beräknades erfordras ett belopp av sammanlagt 80 miljoner
kronor, hade kunnat inrymmas inom den föreslagna kostnadsramen. I vad
mån förenämnda belopp om 96 miljoner kronor i sin helhet borde avses för
täckande av omförmälda brister eller delvis användas för arméns utrustande
med modernare materiel vore en fråga, som kommittén ansett böra hållas
öppen. Om beloppet användes för sistnämnda ändamål, skulle givetvis den återstående
bristsumman (112,5 miljoner kronor) komma att i motsvarande mån
ökas.

Arméns materielfråga har berörts i särskilda yttranden av huvuddelen
av kommitténs ledamöter och sakkunniga. Härvid har särskilt framhållits,
att de medel, som enligt kommitténs beräkningar skulle stå till förfogande
för att förse den med kommittéförslaget avsedda krigsorganisationen
med materiel, icke kunna anses tillräckliga för att i olika hänseenden täcka
behovet.

Kommitténs ordförande har anfört, att det enligt hans mening hade varit

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

önskvärt, att man genom sammanpressning av fredsorganisationen kunnat i
större utsträckning bereda möjlighet till materielanskaffning. Emellertid hade
detta i nuvarande läge icke befunnits möjligt. I likhet med flertalet av kommitténs
övriga ledamöter förutsatte ordföranden emellertid, såsom redan i det
föregående omnämnts, att därest icke en önskvärd stabilisering av det internationella
läget komme till stånd, frågan om materielanslagen ägnades förnyad
prövning, när det ekonomiska trycket lättat.

Kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson ha ansett skäl
föreligga att vid ett förbättrat ekonomiskt och materiellt läge och sedan ökad
erfarenhet vunnits om de moderna vapnens utveckling ägna frågan om materielanslagen
förnyad prövning, därest det internationella läget även då präglades
av den ovisshet, som nu rådde.

Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha anfört, att kommittén endast upptagit
96 miljoner kronor för täckande av brister på materiel motsvarande ett
belopp av 208 miljoner kronor och för modernisering av materiel för en kostnad
av omkring 80 miljoner kronor. Då denna materiel vore av stor vikt för
arméns funktionsduglighet, eldkraft och rörlighet, ansåge dessa ledamöter
i rådande läge nödvändigt, att armén under tioårsperioden successivt tillfördes
densamma. De föresloge sålunda, att arméns kostnadsram höjdes med
i genomsnitt omkring 20 miljoner kronor per år.

Ledamoten Ewerlöf har uttalat att om icke kostnadsramen höjdes så kunde
förnyelsen av materielen medföra svårigheter. För att de mot tioårsperiodens
slut ackumulerade anslagsbehoven icke skulle bli alltför stora och för att
organisationen, om också i begränsad omfattning, skulle kunna förses med
effektiv och modern utrustning borde enligt hans mening armén tilldelas
ökade medel för omsättning och förnyelse av materiel, i medeltal 25 miljoner
kronor per år.

Ledamoten Hagberg har anfört, att stora kostnadsminskningar i försvarsorganisationen
icke vore möjliga inom överskådlig tid utan att man begränsade
dess materielanslag. I fråga om armén hade detta kunnat ske. Det hade
skett i en utsträckning, som efter ett årtionde urholkat arméorganisationen
och där förutsättningen för dess fortbestånd vore beslut innan tioårsperiodens
utgång om väldiga engångsanslag. Den allvarligaste begränsningen på materielanslaget
gällde luftvärnsmaterielen. Å andra sidan kunde det vara befogat
att avvakta de nya revolutionerande förbättringar av luftvärnet, som befunne
sig under utformning, innan större materielanskaffningar beslutades på detta
område. Hagbergs förut berörda förslag om en längre gående kategoriklyvning
inom armén skulle möjliggöra, att fältarmén utan väldiga engångsanslag
skulle få en bättre utrustning.

Ledamoten von Heland har anfört, att enligt kommittéförslaget arméns
materiella standard närmast bleve jämförlig med den de krigförande hade i
början av andra världskriget. I en kritisk situation kunde det vara svårare att
fylla det materiella behovet än att med efterutbildning utbilda folket. Genom
att låta lokalförsvarsförbanden öka i antal och fältförbanden minska borde

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

inom arméns kostnadsram bli möjligt att bättre än vad kommitténs förslag
avsåge hålla den förminskade fältförbandsorganisationen med tillräcklig och
fullt modern vapen- och materielutrustning. Att fältförbanden vore utrustade
med tillräcklig och modern materiel, borde nämligen vara en förutsättning
för att de skulle kunna lösa operativa uppgifter.

Med hänsyn till försvarets effektivitet och modernitet måste enligt kommitténs
förslag arméns materielanslag inom ej alltför många år tagas under förnyad
prövning. Kommitténs förslag vore sålunda olyckligt ur den synpunkten,
att försvarets effektivitet bleve beroende av engångsanslag. Enligt von
Helands uppfattning borde även alla för organisationen nödvändiga materielanslag
uppdelas på årskvoter och anskaffningar ske efter hand. Av nu befintlig
materiel borde i erforderlig grad sådan som representerar eldkraft och
rörlighet sammanföras till en liten elitarmé i stället för att som nu vara tämligen
jämnt fördelad över huvuddelen av fältförbanden. Materielomsättningen
skulle sedan ske endast beträffande elitarmén. Med en ökning av arméns materielanslag
med 9 miljoner kronor beräknade von Heland, att bland annat skulle
erhållas en förstklassig elitarmé, till kvantiteten */< mindre än den relativt
dåligt utrustade fältarmé kommitténs förslag innebure.

Generalmajor Backlund har anfört, att för täckande av krigsmaterielkostnaderna
för den av kommittén föreslagna krigsorganisationen totalt erfordrades
611 miljoner kronor, av vilka kommittén ställde 193 på framtiden. Detta syntes
så mycket mer anmärkningsvärt som chefen för försvarsdepartementet vid
framläggande av 1947 års statsverksproposition, vilken av kommittén tagits
till utgångspunkt vid fastställandet av kostnadsramen, särskilt hade framhållit,
att materielanskaffningen icke utan våda för försvarets effektivitet
kunde inskränkas under en följd av år samt att en avsevärd ökning av kostnaderna
för anskaffning av materiel vore att emotse under de närmaste åren,
därest riksförsvaret skulle motsvara de krav, som kunde ställas på detsamma.
Bristande modernitet samt otillräcklig tillgång till viss materiel — svagheter
som kommittén själv konstaterat — skulle allvarligt äventyra arméstridskrafternas
användbarhet. Erforderliga materielanslag för dessa bristers täckande
kunde icke få, på sätt kommittén utgått från, i stor utsträckning ställas på en
oviss framtid och sammankopplas med en skärpning i det utrikespolitiska
läget. Erfarenheterna från det sista kriget och åren närmast före dettas utbrott
visade klart de svårigheter, som förelåge, när man med utgångspunkt
från skiftningarna i det utrikespolitiska läget skulle planlägga krigsindustriens
verksamhet. Vår krigsindustri hade kommit i gång först under år 1940,
sedan dock åtskilliga händelser — markerade av årtalen 1933, 1935, 1938 och
1939 — varslat om en annalkande kris. På grund av denna försenade materielanskaffning
vore arméns upprustning, som pågått under hela beredskapstiden,
ännu icke avslutad. Nu rådande konjunkturförhållanden hade i alltför hög
grad fått påverka kommitténs ställningstagande. Backlund påfordrade därför
särskilda materielanslag på 243 miljoner kronor, fördelade på ett med hänsyn
till möjligheterna att anskaffa materielen lämpligt antal år.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Överste Bonde liar framhållit, att kommittén tillämpat helt olika principer
beträffande anskaffningen av materiel till de olika försvarsgrenarna. Vid flygvapnet
hade den sunda principen följts, att all flygmateriel skulle förnyas
successivt. Arméns kostnadsram medgåve ej vare sig täckande av kvarstående
brister i den föreslagna organisationen eller förnyelse av all materiel eller
modernisering. Självfallet bleve det då icke heller möjligt att behålla arméns
krigsorganisation efter tioårsperiodens utgång. Skulle organisationen behållas
och förbättras, erfordades mycket stora tilläggsanslag. Kommittén
erkände också nödvändigheten av sådana kostnadsökningar. Storleksordningen
framginge av att materielförnyelsen för den organisation, som enligt kommitténs
förslag skulle finnas 1958, på lång sikt skulle kosta ungefär 115 miljoner
kronor per år mot upptagna 29.

Yissa brister i den av kommittén föreslagna organisationen föresloges skola
täckas, främst i fråga om ammunition, samt de oundgängligaste kraven på
modernisering tillgodoses. Kostnaderna härför uppginge i medeltal till 24,7
miljoner kronor per år, varvid de fältinfanteriregementen med erforderliga
artilleri- och ingenjörförband m. in. samt de lokalförsvarsförband, som av
kommittén föreslagits utgå ur organisationen, inräknats.

Överste Silfverberg har anfört, att det i huvudsak bleve det otillräckliga
jaktflygets uppgift att skydda kommunikationerna. De krav, som härvid ställdes
på flygvapnet, komme att variera med de operativa lantstridskrafternas
beroende av kommunikationerna. Kraven bleve mindre, om motoriseringen vore
tillräcklig för att erbjuda goda möjligheter till förflyttning landsvägsledes
i stället för med järnväg, vilket sammanhängde med de senares sårbarhet.
Samma vore förhållandet, om utrustningen med terränggående fordon gåve
goda möjligheter för förbanden att lämna landsvägarna vid flyganfall och att
kringgå sådana vägar, som förstörts eller spärrats av flyg. Trots att terrängframkomlighetens
och snabbhetens betydelse framhållits i betänkandet tillgodosåge
den föreslagna arméorganisationen endast i ringa utsträckning
kraven på de operativa lantstridskrafternas rörlighet, vilket i motsvarande
grad ökade behovet av jaktskydd.

Den för flygvapnet tillämpade metoden att inrymma samtliga kostnader
i årskostnadsramarna vore riktig. Det syntes nämligen vanskligt att såsom
vid armén och marinen göra den för krigsmaktens användbarhet i krig nödvändiga
materielförnyelsen beroende av framtida, mycket ovissa engångsanslag.
Även om sådana anslag helt eller delvis skulle komma att beviljas,
hade man anledning befara, att dessa komme först i ett skärpt läge och då
sannolikt för sent för att möjliggöra såväl anskaffning av materielen som
utbildning av personal för densamma.

Remissyttranden.

Beträffande remissmyndigheternas allmänna synpunkter på materielfrågau
hänvisas till avsnittet Försvarsorganisationens utformande, där särskilt
vådorna av att uppskjuta materielanskaffningen tills »ett skärpt läge» inträtt
berörts.

215

Kungl. Maj ds proposition nr 206.

Därutöver liar överbefälhavaren för arméns vidkommande anfört, att arméehefens
förslag att stärka luftvärnet stode i överensstämmelse med hans egen
och försvarsgrenschefernas uppfattning om betydelsen av ett starkt luftvärn.
Beträffande formerna för en önskvärd förbättring och den omfattning, i vilken
det kunde vara lämpligt att under de närmaste åren modernisera vår nuvarande
luftvärnsmateriel, ansåge han sig kunna avge yttrande först efter ett
fortsatt studium av dessa problem.

Chefen för armén har understrukit, att den föreslagna begränsningen av
materielanslagen medförde en successiv sänkning av krigsorganisationens
materiella standard. De risker, som härigenom uppstode för att arméstridskrafterna
icke skulle kunna lösa dem i krig åvilande uppgifter, måste starkt
framhållas. Även om ekonomiska och andra svårigheter liksom även osäkerheten
om den tekniska utvecklingen nödvändiggjorde, att materielanskaffningen
under de närmaste åren begränsades, måste emellertid även under
denna tid materiel anskaffas i betydligt större utsträckning än vad försvarskommittén
förutsatt. Sålunda måste medel dels avses för att i materiellt
hänseende vidmakthålla den nuvarande organisationen med vissa moderniseringar
samt för att täcka de mest överhängande bristerna, dels för att snarast
förbättra luftvärnsmaterielen.

Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål har
arméchefen anfört bland annat följande.

Beträffande luftvärnsmaterielen hade den materiella standarden hos svenskt
luftvärn vid krigets början i stort sett varit mycket god. Under kriget hade
läget på »rund av flygmaterielens utveckling snabbt förändrats till det sämre,
så att vid dess slut luftvärnet i stort sett stode verkningslöst mot mål med
moderna firter och flyghöjder. Utvecklingen av luftvärnsmaterielen i utlandet
hade emellertid under och efter kriget kännetecknats av ett synnerligen forcerat
tempj. Genom teknikens framsteg förelåge redan nu möjligheter att
genom utnyttjande av radar, moderna centralinstrument, maskinriktning och
fjärrstyrning av pjäser samt vissa betydelsefulla förändringar av ammunition
efter helt ny» principer åstadkomma mångdubbelt större verkan av luftvärnets
eld. Lösningm av frågan om ett praktiskt utnyttjande av robotprojektiler
eller dylikt för luftvärnsbekämpning syntes däremot alltjämt vara avlägsen.

Luftvärnets stora betydelse icke blott för stridskrafternas operationsfrihet
utan jämväl och icke minst för hemorten vore allmänt och även av försvarskommittén
omvittnad. För att lösa sina viktiga uppgifter måste luftvärnet
omedelbart kuma komma till verkan även vid ett överraskande krigsöppnande.
Förutsättningen för att så skulle kunna ske med utsikt till framgång vore att
materielen ständigt stode på toppen av modernitet. Den tid det under nuvarande
förhållanden toge att genomföra en sådan modernisering gjorde att anskaffningen
snarast måste igångsättas. Kostnaderna för luftvärnets modernisering
hade beräknats till omkring 300 miljoner kronor, varav för radarmateriel
80, för centralmstrument 00, för modernisering av luftvärns- och luftvärnsautomatkanoner
80 samt för modernisering av luftvärnsammunition 80 miljoner
kronor. Kommittén hade icke avsett några medel för modernisering
utan endast för omsättning av luftvärnsmateriel och hade beräknat, att härför
skulle erfordras ett tilläggsanslag om 128 miljoner kronor. Då, som tidigare
framhållits, det vore av största betydelse att föreslagen modernisering skedde
så snart som möjligt, borde anslag utgå redan nästa budgetår. Det syntes böra

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ankomma på Kungl. Maj:t att av tillverknings- och anskaffningsskäl fördela
anslaget på lämpligt antal år.

En materielanskaffning enligt anförda grundprinciper syntes, med undantag
för angivet tilläggsanslag för luftvärnet, icke medföra några utökade anslagskrav
utöver dem, som angivits i generalmajor Backlunds och överste Bondes
reservationer.

Särskild uppmärksamhet syntes dock slutligen böra ägnas stridsmedlen av
ny typ. Vid den tidpunkt då dessa övervunnit försöksstadiet och nått en sådan
användbarhet, att de kunde inrymmas i arméns organisation, borde de tillföras
densamma antingen såsom komplement eller såsom ersättning för nu befintliga
vapen. Arméchefen syftade härvid närmast på raketvapen och robotprojektiler.
Det vore av synnerlig betydelse, att i fredsorganisationen utrymme
skapades för såväl militär som civil teknisk personal, som kunde omhändertaga
och utveckla materielen, då den lämnat försöksstadiet. En anskaffning
av dylik materiel komme att draga ytterligare kostnader, vilkas storlek för
närvarande icke kunde beräknas.

Arméförvaltningen ansåge sig kunna med tillfredsställelse konstatera, att
försvarskommitténs principiella behandling av de frågor, som rörde arméns
krigsmateriel, präglades av verklighetssinne och förståelse för materielens
utomordentliga betydelse för organisationens effektivitet och slagkraft. Beklagligtvis
hade emellertid icke konsekvensen av kommitténs principiella inställning
kunnat komma till uttryck i form av tillräckliga materielanslag inom
den begränsade kostnadsramen. Nackdelarna härav framhölles dock av kommittén
och komme även till uttryck i de flesta av de avgivna särskilda yttrandena.

Man måste räkna med, att redan vid ett krigsutbrott inom den närmaste
tiden nya vapen av olika slag kunde komma att tagas i bruk. Vissa av dessa
torde komma att utgöras av förbättrade typer av äldre stridsmedel med redan
kända användningsprinciper, men man kunde även förutsätta, att principiellt
nya vapen kunde insättas på ett tidigt stadium.

Begränsningen i våra ekonomiska möjligheter och forskningsresurser samt
i vår industriella kapacitet måste i vårt land på vissa områden leda till en
annan målsättning för den krigstekniska utvecklingen än i en stormakt. Dennas
konsekvenser vore vidare icke på alla områden desamma för små och stora
stater. De nya stridsmedlen komme att hos stormakterna erhflla en utformning
främst i offensivt syfte. För den stat, vars försvarsmakt vore avsedd
för strategisk defensiv, kunde arbetet på att skapa skydd not nya anfallsvapen
i form av aktiva motmedel och passiva åtgärder komma att träda i förgrunden.
Principiellt nya stridsmedel, som toges i bruk av stormakterna,
torde därför icke alltid a priori förutsättas skola ingå även i ett litet lands
krigsmakt och därmed möjligen mer eller mindre radilalt förändra dess
struktur. Försvarskommitténs uppfattning i detta avseende finge därför anses
riktig. Därtill komme, att viss beväpning och annan utrustning, t. ex. artilleripjäser
och det bensin- eller oljedrivna fordonet, tekniskt sett nått ett stadium,
utöver vilket sannolikt inga principiella större förändringar vore att förvänta.

Kommitténs omdöme, att den nuvarande såväl som den föreslagna organisationen,
kvalitativt sett, stode på samma nivå som stormakternas vid världs -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

krigets utbrott, torde tyvärr få anses vara riktig. Arméförvaltningen kunde
helt instämma i kommitténs uttalande, att effekten av den inom kostnadsramen
möjliga moderniseringen i samband med omsättning av försliten materiel
måste för de stridande förbanden bli ganska ringa. Även andra starkt
framträdande krav på moderniseringsåtgärder förelåge utöver de av kommittén
angivna, icke minst för höjande av luftvärnets effektivitet. I sist berörda
fråga kunde arméförvaltningen icke dela kommitténs uppfattning, att
önskemålet skulle kunna tillgodoses genom relativt lätt genomförbara förbättringar
— varmed väl torde få underförstås även relativt obetydliga kostnader
— av den nuvarande materielen. Kommittén ansåge, att fyllande av materielbrister
till ett värde av 112,5 miljoner kronor borde ställas på framtiden. Det
torde i detta sammanhang kunna erinras om, att någon nytillverkning av betydelse
av krigsmateriel under ett relativt kort krig för vårt lands vidkommande
måste anses utesluten. Det måste även mot bakgrunden av erfarenheterna
från vår upprustning under världskriget framstå som verklighetsfrämmande
att lita till väsentliga materielkompletteringar genom tillverkning
under ett beredskapsläge. Kommitténs egna verklighetsbetonade uttalanden
om de avsevärda tider, som måste beräknas för materielanskaffning, stode
helt i överensstämmelse härmed. Den materiel, med vilken den svenska armén
skulle gå i fält, måste finnas redan i fred.

Stommen av relativt modern materiel borde tills vidare bibehållas och för
täckande av de väsentligaste såväl kvantitativa som kvalitativa materielbristerna
borde erforderliga anslag utgå. Storleken av dessa syntes böra beräknas
med ledning av de av Backlund och Bonde gjorda särskilda uttalandena.
För en tekniskt och ekonomiskt rationell och planmässig materielanskaffning
syntes det därvid erforderligt, att till storleken i huvudsak fixerade årskvoter
vore påräkneliga under en viss tidsperiod, t. ex. 3 5 år.

Militärbefälhavaren för II. militärområdet har framhållit, att en uppskjuten
omorganisation endast innebure, att fyllande av nuvarande materielbrister,
tillförsel av ny materiel samt ersättning av försliten materiel ställdes på framtiden
men icke att behovet av en omorganisation upphörde. En upprepning
av de gångna krigsårens både ur ekonomiska och andra synpunkter ofta
olyckliga materielanskaffning måste undvikas. Kommitténs tankegång för att
ställa materielanskaffningen på framtiden vore med hänsyn till världsläget
skev. De partiella reformernas väg torde tills vidare vara den enda framkomliga.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har påpekat, att försvarskommitténs
deklaration om det nuvarande materielläget med önskvärd tydlighet
gjorde klart, att det icke vore så lätt för en liten nation att hålla takten med
en stormaktsarmé, när man valt linjen att skaffa allt, oavsett vad det kostade
och vad landets industri förmådde prestera. Enär vår ekonomiska och industriella
kapacitet vore starkt begränsad, borde vi göra allt för att förenkla
och förbilliga vapen och utrustning. T detta hänseende framlade militärbefälhavaren
vissa förslag.

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 20(i.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet bär anfört, att vid beräkningen
rörande materielen kommittén medvetet avstått från såväl att avhjälpa de
brister, som redan nu funnes och som tydligt redovisats av kommittén, som
att söka följa med i den modernisering av armén, som bleve oundgänglig
under 10-årsperioden. Den armé, som skulle stå till förfogande under senare
delen av denna period skulle — om kommitténs förslag genomfördes — bli så
kvantitativt och kvalitativt försvagad, att den sannolikt icke skulle kunna
fylla sin uppgift. Efter 10-årsperiodens slut skulle den bli helt värdelös, såvida
icke stora engångsanslag beviljades. Det vore anmärkningsvärt, att dessa
engångsanslag, som av kommittén själv uppgivits erforderliga, icke medtagits
i kostnadsberäkningarna utan skjutits på framtiden. Detta vore ologiskt och
förhållandet bidroge till den oklarhet, som präglade betänkandet. I fråga om
materielkostnaderna anslöte sig militärbefälhavaren i övrigt till generalmajor
Backlunds särskilda yttrande.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet ansåge, att parallellt med forskning
och den fortlöpande nödvändigaste moderniseringen en långt mer ingående
granskning av materielbeståndet måste göras för att i kostnadsbesparande
syfte åstadkomma en kraftsamling till förmån för den oundgängligen
nödvändiga materielen, främst vapen och ammunition, varvid i nödfall för
stndsverksamheten mindre nödvändig materiel och särskilt dyrbar sådan,
måste eftersättas. Även behovet av befästningar, särskilt i form av artillerifort,
anmäldes.

Inspektören för artilleriet m. fl. ha framhållit, att de artilleripjäser, som av
åldersskal föreslagits utgå ur organisationen, alltjämt vore fullt användbara

ett relativt ringa antal skott vore skjutna med nuvarande eldrör _ och

genom sin unga vikt synnerligen framkomliga i norrländsk terräng särskilt
under vinterförhållanden. Dessa pjäser borde därför tills vidare bibehållas i
fältartilleriet. Enär komplett ammunitionsutrustning funnes, skulle den
årliga kostnaden för omsättning av huvuddelen av pjäserna efter hand under
en 10-årsperiod icke överstiga s/4 miljon kronor. Det vore oekonomiskt att icke
i krig utnyttja den stora och dyrbara ammunitionsutrustningen genom att utrangera
och därefter icke ersätta de pjäser, som kunde skjuta ut den.

Enligt statens organisationsnämnd vore det icke riktigt, att när det gällde
att inom 810 miljoner få ett effektivt försvar utgå från en krigsorganisation,
som kostade 1 100 miljoner kronor, och söka vinna besparingar genom att föreslå
beskärningar än här och än där eller medvetet räkna med betydande brister
eller hänvisa dessas täckande till framtida åtgärder. Resultatet bleve ett försvagande
av krigsorganisationen på vitala punkter (t. ex. infanteriet) samt vid
de mer kostnadskrävande truppslagen, att dessa av brist på medel måste föra
eu tynande tillvaro och i verkligheten bleve relativt kraftlösa. Det ginge icke
att med försvarskommitténs materiel skapa ett effektivt försvar. 6m°ramen
vore begränsad, måste en avvägning göras mellan truppslag och vapengrenar
ur försvars- och kostnadssynpunkt. Enda utgångspunkten vore härvid, att det
gällde att sätta in folkets hela värnkraft och tillgodose det grundläggande
elementet i ett litet folks försvarsorganisation, d. v. s. infanteriet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departementschefen.

Beträffande arméns materialfråga är jag i likhet med försvarskommittén
medveten om att — jämte det brister i materieltillgången föreligga — materielen
är behäftad med svagheter med avseende på moderniteten. Jag framhöll
också vid anmälan av 1947 års statsverksproposition, att en avsevärd begränsning
av materielanskaffningen, med beaktande av den omfattande materielanskaffningen
under de senaste åren, ansetts kunna vidtagas utan att försvarets
beredskap därigenom äventyrades men att materielanskaffningen icke utan
våda för försvarets effektivitet kunde inskränkas under en följd av år samt
att en avsevärd ökning av kostnaderna för anskaffning av materiel vore att
emotse under de närmaste åren, därest riksförsvaret skulle motsvara de krav,
som kunde ställas på detsamma. Även i 1948 års statsverksproposition har
jag understrukit detta förhållande.

Materielanskaffningen under och efter andra världskriget avsåg i stor utsträckning
att förse den vid krigsutbrottet befintliga armén med erforderlig
vapen- och ammunitionsutrustning samt att möjliggöra såväl den högst betydande
kvantitativa utökning som den kvalitativa förbättring av arméstridskrafterna,
som påbörjades år 1940 och som i huvudsak ägde rum inom ramen
för 1942 års försvarsplan. Under nämnda tid utbyggdes den nuvarande pansarorganisationen,
tillfördes armén ett ökat antal artilleripjäser och terränggående
fordon, utbyggdes luftvärnet samt tilldelades infanteriet ett väsentligt
ökat antal lätta och tunga vapen. Vidare förbättrades beklädnads- och
förläggningsutrustningen. Av skäl, som väsentligen sammanhänga med
industriens kapacitet och den tid, som erfordras för industriens omställning
till krigsmaterielproduktion, kom huvuddelen av materielanskaffningen att
äga rum under de sista krigsåren, och den är i väsentliga stycken ännu icke
avslutad. För att snarast möjligt tillgodose de nödvändigaste materielbehoven
måste tillverkningen huvudsakligen inriktas på produktion av redan befintliga
och fullt utexperimenterade vapen- och materieltyper. Den inhemska tillverkningen
kompletterades med inköp från utlandet av sådan materiel som där
kunde avstås.

Den här angivna materielanskaffningen medgav i huvudsak icke att samtidigt
och successivt anpassa produktionen efter krigsårens tekniska utveckling.
Avsevärd tid åtgår nämligen, innan nya vapentyper in. in. föreligga så utarbetade,
att de kunna läggas till grund för industriell tillverkning. I viss utsträckning
kunde dock den kvalitativa standarden förbättras. Jag har redan
vid angivandet av mina allmänna synpunkter på försvarsfrågan exemplifierat
detta förhållande. Materielanskaffningen efter det senaste kriget har i viss utsträckning
kunnat förenas med en modernisering i fråga om eldkraft, terrängframkomlighet,
sambandsmedel och rörlighet, ehuru anskaffningen med hänsyn
till konjunkturläget måst ske i begränsad omfattning. Viss anskaffning av
radar för luftvärnet har påbörjats, men ytterligare åtgärder erfordras för att
höja verkan av luftvärnets eld. Även i övrigt framstår en successiv förstärk
ning och modernisering av arméns materielutrustning såsom önskvärd. Till
frågan om vissa åtgärder i sådan riktning torde jag få återkomma i annat sammanhang.

220

Kungl. Majits proposition nr 206.

III. Fredsorganisationen.

A. Arméns ledande organ.

Enligt 1942 års försvarsbeslut organiserades arméledningen på arméstab och
arméinspektion. Till arméledningen hänfördes även centrala värnpliktsbyrån,
vilken försvarskommittén behandlat i samband med vissa för försvaret gemensamma
ändamål. Försvarskommittén har å s. 147—148 i betänkandet lämnat
en redogörelse för arméstabens och arméinspektionens organisation och personalbehovet
för nämnda stabsorgan enligt 1942 års försvarsbeslut, till vilken
här torde få hänvisas.

Försvarskommittén har framlagt förslag till viss omorganisation av arméledningen.
För att innebörden av förslaget skall kunna bedömas torde det
vara erforderligt att något ingå på motiven för den nuvarande organisationens
utformning samt de praktiska erfarenheterna av denna organisation.

1941 års för svar sutredning framhöll, att av de ärenden chefen för armén
hade att handlägga utbildningsärendena bildade en grupp och organisationsoch
utrustningsärendena en annan grupp samt att denna naturliga uppdelning
borde beaktas vid stabsorganisationens utformning. Att koncentrera handläggningen
av samtliga på chefen för armén ankommande ärenden till ett
enda gemensamt stabsorgan läte sig ur praktiska synpunkter icke lämpligen
göra. Detta organ bleve i så fall alltför omfattande. Dess verksamhet skulle
icke kunna kontrolleras och ledas av en chef. Med hänsyn härtill förordades
en uppdelning på två sidoordnade, direkt under chefen för armén lydande
organ, nämligen arméstaben och arméinspektionen. Försvarsutredningen
framhöll vidare, att det visat sig olämpligt, att chefen för armén vid handläggningen
av utbildningsärendena biträddes av ett flertal sidoordnade stabsorgan,
nämligen arméstaben och inspektionsmyndigheterna. Alla utbildningsfrågor
borde därför handläggas inom ett organ, lydande direkt under chefen
för armén, en arméinspektion. I fråga om personalärenden kunde skäl föreligga
för att handläggningen skulle ske vid en särskild, direkt under chefen
för armén stående avdelning. Av olika skäl hade försvarsutredningen funnit,
att personalavdelningen alltjämt borde ingå i arméstaben. Arméinspektionen
borde indelas i truppslagsavdelningar. Dessa föreslogos bli infanteri- och
kavalleriavdelning samt pansar-, artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal-, träng-,
tyg-, intendentur-, sjukvårds- och veterinäravdelningar. Vidare föreslogs en
avdelning för det frivilliga försvaret under en särskild inspektör för det frivilliga
försvaret. Då antalet direkt underlydande inom arméinspektionen härigenom
bleve betydande, föreslog försvarsutredningen två souschefsbefattningar
inom arméinspektionen. Den ene souschefen borde samordna verksamheten
vid arméinspektionens centralavdelning och avdelningarna för de stridande
truppslagen. Han skulle leda den högre befälsutbildningen och vara
inspektör för vissa utbildningsanstalter. Den andre souschefen borde fungera
som inspektör för underh&llstrupperna.

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1942 urs försvarsbeslut, varigenom nu gällande organisation fastställdes,
överensstämde i stort med försvarsutredningens förslag. De väsentligaste avvikelserna
voro att de två souschefsbefattningarna samt befattningen såsom
inspektör för det frivilliga försvaret icke tillskapades. I stället för den ena
souschefsbefattningen organiserades eu underhållssektion omfattande tiäng-,
tyg-, intendentur-, sjukvårds- och veterinäravdelningarna och underställd inspektören
för underhållstrupperna. I denna sektion har sedermera tillkommit
en arméingenjöravdelning.

Den av överbefälhavaren tillsatta s. k. högkvarter skommittén, med framlidne
generalmajoren friherre A. Rappe såsom ordförande, har anfört, att den nuvarande
organisationen visat sig i stort sett tillfredsställande men att vissa
olägenheter emellertid gjort sig märkbara under den tid densamma tillämpats.
Bland annat funnes utom chefen för armén personligen icke någon sammanhållande
kraft, som hade överblick över hela arméledningens verksamhet och
som främst hade till uppgift att samordna verksamheten vid arméstaben och
arméinspektionen. Vidare vore arméinspektionens centralavdelning föi omfattande
och hade ett för mångskiftande arbetsfält för att lämpligen sammanhållas
som en avdelning. Avsikten hade från början varit, att arméinspektionen
skulle syssla uteslutande med utbildningsärenden samt arméstaben med organisations-,
utrustnings- och personalärenden. Så hade i praktiken icke blivit
fallet. Truppslagsinspektionerna hade i betydande utsträckning kommit att
syssla med organisations- och utrustningsärenden, vilket vore lämpligt, då just
i samband med inspektioner av utbildningen behov av ändringar i fråga om
organisation och utrustning komme till synes. Truppslagsinspektörerna borde
därför instruktionsmässigt tillförsäkras det inflytande i organisations- och utrustningsfrågor,
som de i praktiken redan hade. Å andra sidan kunde
heten vid arméstaben icke bedrivas fristående från arméinspektionens verksamhet.
Arméstabschefen såsom målsman för organisations- och utrustningsärendena
samt såsom chef för generalstabskåren måste utöva visst inflytande
på den taktiska utvecklingen och utbildningen — främst befälsutbildningen
inom armén. Taktik, utbildning, organisation och utrustning hörde så intimt
ihop. att de borde samordnas under enhetlig ledning. Med hänsyn härtill förordade
högkvarterskommittén en sammanslagning av arméstaben och arméinspektionen
till ett stabsorgan — arméstaben. Arméstabschefens främsta uppgift
bleve att leda och samordna arbetet inom staben. Detta arbete vore så
omfattande, att arméstabschefen icke kunde hinna syssla med alla ärenden.
En avlastning måste ordnas genom att beslutanderätten i vissa ärenden delegerades
till andra befattningshavare inom staben. Med hänsyn härtill föresloges
en indelning i två sektioner.

T fråga om truppslagsinspektörerna föreslog högkvarterskommittén, att de,
utom att det ökade inflytandet i organisations- och utrustningsärenden skulle
instruktionsmässigt föreskrivas, skulle få ökat inflytande i fråga om truppslagets
tekniska utveckling och deltaga i beredningen av ärenden, som rörde
vederbörligt truppslags utrustning. Deras uppgift borde vidare vara att enligt

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

chefens för armén bestämmande inspektera utbildningen inom eget truppslag,
särskilt i vad avsåge truppslagets tekniska specialtjänst, samt utbildning i
vederbörlig specialtjänst jämväl inom andra truppslag.

^ ad beträffar arméinspektionen har högkvarterskommittén undersökt möjligheterna
att minska antalet direkt underlydande genom att sammanslå vissa
truppslagsavdelningar (inspektioner) men funnit, att en dylik sammanslagning
icke kunde förordas, enär den icke skulle komma att reellt leda till åsyftat
resultat.

F ör svar sko m m ittén.

h örsvarskommittén har biträtt de av högkvarterskommittén anförda synpunkterna
och i anslutning därtill föreslagit, att arméstaben och arméinspektionen
skulle sammanslås till ett stabsorgan, benämnt arméstaben och med en
arméstabschef såsom chef. Arméstaben borde indelas i två sektioner samt ett
antal truppslagsinspektioner med något självständigare ställning än de nuvarande
truppslagsavdelningarna i arméinspektionen. Sektion 1 skulle i stort
sett motsvara den nuvarande arméstaben och sektion II jämte truppslagsinspektionerna
den nuvarande arméinspektionen. Truppslagsinspektionerna ha
föreslagits skola, i huvudsaklig anslutning till den nuvarande arméinspektionens
indelning i avdelningar (sektion), bestå av infanteri- och kavalleriinspektion
samt pansar-, artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- och underhålisinspektioner.
Förslaget om en underhållsinspektion betingades av att, såsom
kommittén i annat sammanhang föreslagit, träng-, tyg- och intendenturtrupperna
skulle bilda ett gemensamt truppslag — underhållstrupperna. Chef för
inspektionen borde vara inspektören för underhållstrupperna, som även borde
vara chef för underhållstruppernas personalkårer. I samband därmed skulle
behovet av de särskilda träng-, tyg- och intendenturavdelningar, som nu inginge
i underhållssektionen, bortfalla. Som särskilda avdelningar i inspektionen
borde bibehållas de nuvarande sjukvårds-, veterinär- och arméingenjöravdelningarna.

Sitt förslag till organisation av arméstaben har försvarskommittén närmare
åskådliggjort i ett diagram å s. 153 i betänkandet samt i en sammanställning
av personalbehovet å s. 154—160. Enligt förslaget skulle sektion I indelas i
organisations-, utrustnings- och personalavdelningar och sektion II omfatta
taktik- och utbildningsavdelningar samt bibliotek. Utom sektioner och truppslagsinspektioner
skulle finnas de för staben gemensamma organen förvaltningsdetalj,
administrativ detalj och expedition.

Det av kommittén beräknade personalbehovet för arméstaben framgår av
nyss nämnda redogörelse samt tablåer ås. 161 och 164 i betänkandet. De mera
väsentliga personella förändringar, som förslaget innebär, äro följande.

Arméinspektören i lönegrad Mo 17, arméstabschefen i lönegrad Mo 14 och
souschefen vid arméstaben i lönegrad Ma 12 utgå ur organisationen. I stället
tillkomma en armestabschef i lönegrad Mo 17 eller Mo 14, en chef för sektion
I i lönegrad Mo 12 eller Ma 12 samt en chef för sektion IT i lönegrad

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Mo 14. Den sistnämnde avses tillika vara inspektör för vissa utbildningsanstalter
samt för frivilligt försvar. 1 regementsofficer — regementsofficer till
förfogande — samt 2 kaptener, samtliga vid generalstabskåren, utgå ur organisationen.

Av personal på arméstabens stat — motsvarande den på arméstabens och
arméinspektionens stater nu uppförda personalen — har antalet regementsofficerare
minskats med 4, huvudsakligen genom en ändrad redovisning, i det
att för infanteriets kadettskola samt artilleriskjutskolan avsedda officerare
avsetts skola överföras till staten för vederbörlig skola. Antalet majorer eller
kaptener har ökats med 2, nämligen cheferna för taktikavdelningens film- och
xrivilligdetaljer. Antalet kaptensbeställningar har minskats delvis genom utbyte
mot beställningar endera för major eller kapten eller för kapten eller
löjtnant. Jämväl i fråga om personal ur andra personalkårer, pensionerad personal
i arvodesbefattning samt civil personal innebär förslaget vissa smärre
förändringar i förhållande till nuvarande personalorganisation.

Försvarskommittén har framhållit, att en omfattande försöksverksamhet för
att åstadkomma förenklad och mera rationell utbildning för närvarande påginge
under arméinspektionens ledning samt att den förkortade utbildningen
och denna försöksverksamhet under de närmaste åren syntes komma att medföra
ett omfattande arbete för utarbetande av utbildningsföreskrifter och
reglementen. Då detta arbete måste samordnas de olika truppslagen emellan
och bedrivas så skyndsamt som möjligt, syntes det icke lämpligt att rubba
den nuvarande organisationen, förrän detta arbete slutförts. Kommittén har
därför ansett, att arméledningens omorganisation borde anstå ett eller ett
par år och äga rum tidigast under budgetåret 1949/50. Indragning av beställning
avsedd för arméinspektören kunde beräknas ske först nämnda budgetår.
Detta hindrade icke, att beställningen såsom chef för arméstaben redan dessförinnan
uppfördes i alternativt lönegraderna Mo IT eller Mo 14 i enlighet
med förslaget. Vissa organisationsändringar såsom t. ex. uppdelning av arméinspektionens
centralavdelning på en taktik- och en utbildningsavdelning samt
indragning av regementsofficeren till förfogande syntes kunna vidtagas redan
budgetåret 1948/49.

liemiss yttranden.

Av de myndigheter, som yttrat sig över betänkandet i denna del, har
chefen för armén avstyrkt sammanslagningen av arméstaben med arméinspektionen
och därmed sammanhängande personella förändringar. Däremot har
chefen för armén tillstyrkt bland annat centralavdelningens uppdelning.

Militärbefälhavare\n för III. militärområdet har icke haft något att erinra
mot föreslagen organisation. Militärbefälhavaren för IV . militärområdet har
tillstyrkt förslaget.

Statens organisationsnämnd har ansett, att frågan om arméledningens
organisation bör lösas samtidigt med att utredning sker rörande försvarsledningens
organisation i dess helhet.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departementschefen.

Det förslag till omorganisation av arméledningen, som försvarskommittén
framlagt, innebär i personellt avseende relativt obetydliga förändringar av
den personalorganisation, som nu finnes. Förslaget innebär dock den väsentliga
principiella förändringen, att arméstaben och arméinspektionen sammanslås
till ett stabsorgan samt vidare en viss förändring av truppslagsinspektörernas
ställning.

Jag finner de i det föregående återgivna motiven för föreslagna organisatoriska
förändringar inom arméledningen övertygande i vad gäller sammanslagning
av arméstaben och arméinspektionen till ett stabsorgan, arméstaben.
och dennas indelning på två sektioner samt beträffande centralavdelningens
uppdelning på en taktikavdelning och en utbildningsavdelning. Jag kan vidare
biträda förslaget, att chefen för sektion II tillika bör vara inspektör för vissa
utbildningsanstalter och därmed närmast ansvarig för den högre befälsutbildningen
inom armén. Genom att frågor rörande det frivilliga försvaret avses
skola handläggas inom sektionen kommer han enligt förslaget samtidigt att
vara ledare för det frivilliga försvaret och har av försvarskommittén föreslagits
vara inspektör för frivilligt försvar. Det vill synas, som om uppgiften
att vara sektionschef och tillika inspektör för såväl vissa utbildningsanstalter
som för frivilligt försvar kan bli alltför omfattande. Jag anser, att slutligt
ställningstagande till frågan om det frivilliga försvarets ledning nu bör anstå
men räknar tills vidare försöksvis med den föreslagna kombinationen av
tjänster.

Jag föreslår sålunda, att arméledningen omorganiseras i huvudsak enligt
försvarskommitténs förslag, men anser, att de ytterligare rationaliseringar och
förenklingar, som befinnas lämpliga, sedermera böra genomföras.

Tidpunkten för omorganisationens genomförande torde böra bestämmas
av Kungl. Maj:t efter förslag från chefen för armén. Den principiella omläggningen
av arméledningens verksamhet innebär, som i det föregående angivits,
endast obetydliga personella förändringar, nämligen att beställningarna för
arméinspektör i lönegrad Mo 17, arméstabschef i lönegrad Mo 14 samt souschefen
vid arméstaben i lönegrad Ma 12 utbytas mot beställningar för arméstabschef
i lönegrad Mo 17 eller Mo 14, chef för sektion I i lönegrad Mo 12
eller Ma 12 samt chef för sektion II i lönegrad Mo 14.

För att möjliggöra en övergång till den avsedda organisationen under det
närmaste budgetåret bör i personalförteckningen upptagas en beställning i
lönegrad Mo 17 eller Mo 14 avsedd för arméstabschef och en beställning i
lönegrad Mo 14 avsedd för chef för sektion II, vilka beställningar dock må
besättas endast vid under budgetåret inträffande avgång från beställningarna
för arméinspektör och arméstabschef i den nuvarande organisationen. Därest
omorganisation anses böra påbörjas, innan dylik avgång inträffar, bör Kungl.
Maj:t äga möjlighet att med utnyttjande av nu befintliga beställningar för
arméinspektör och arméstabschef uppdraga åt vederbörande befattningshavare
att fullgöra arbetsuppgifter inom den ändrade organisationen.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vidkommande den föreslagna beställningen för chef för sektion I samt de
personella förändringar i övrigt som föreslagits synas dessa icke erforderliga
under budgetåret 1948/49 utan förslag därom torde få upptagas till prövning
i samband med behandlingen av de ordinarie anslagsäskandena.

B. Militärområden och högre truppförband.

1. Territoriell indelning m. m.

Såsom framgår av vad jag anfört i det föregående vid behandlingen av
frågan om den militärterritoriella indelningen, anser jag, att något förslag om
ändringar däri icke nu bör framläggas såvitt angår den lantmilitära territoriella
indelningen. Detta innebär, att militärområdena tills vidare förbli oförändrade,
att Örebro försvarsområde i fred bibehålies som ett självständigt försvarsområde
samt att de marina försvarsområdena Göteborgs skärgårds och Hemsö
försvarsområden icke såsom föreslagits sammanslås med Göteborgs respektive
Härnösands försvarsområden.

2. MiHtärbefäisstaber.

F ör sv ar skommittén.

Vad försvarskommittén föreslagit beträffande organisationen av I.—VI.
militärbefälsstaberna innebär i personalhänseende, att befattningarna såsom
ställföreträdande militärbefälhavare för II. militärområdet och såsom kommendant
i Bodens fästning (tillika ställföreträdande militärbefälhavare för
VI. militärområdet) indragas, att antalet kaptener ur generalstabskåren utökas
till två vid varje militärbefälsstab utom i II. militärområdet, att vid var och
en av staberna tillkomma en ingenjörofficer, kapten, en personalofficer, pensionerad
officer med arvode i löneklass 1: 29, samt en överfurir såsom bilförare,
att var och en av staberna minskas med en adjutant, kapten eller löjtnant,
och en expeditionsunderofficer samt att antalet expeditionsintendenter
minskas till en vid varje militärbefälsstab.

Redan beslutad indragning vid inträffande avgång av befattningarna såsom
inspektör för lokalförsvaret bör enligt kommitténs mening fullföljas.

Beträffande VII. militärbefälsstaben innebär förslaget, att minskning sker
med en kapten ur generalstabskåren, en fältläkare, en motoringenjör, en expeditionsunderofficer
samt en skogvaktare av 2. klass och att en personalofficer,
tillika expeditionsofficer, pensionerad officer med arvode i löneklass 1: 29, tillkommer.

Av de av försvarskommittén föreslagna personella förändringarna i militärbefälsstabernas
organisation sammanhänga de som avse ställföreträdande militärbefälhavare
och fältläkaren vid VII. militärbefälsstaben direkt med den föreslagna
ändrade militärterritoriella indelningen på fastlandet och den reducerade
krigs- och fredsorganisationen på Gotland, under det att övriga föreslagna
personalförändringar icke äro beroende av dessa organisationsförslag.

15—401 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Remissyttranden.

Av remissyttranden, som behandla sådana militärbefälsstaberna berörande
frågor, som icke direkt sammanhänga med förslagen om ändrad militärterritoriell
indelning och reducerad krigs- och fredsorganisation på Gotland, må
här återgivas följande.

Chefen för armén har framhållit behovet av två generalstabskaptener vid
var och en av militärbefälsstaberna på fastlandet samt har ansett, att en generalstabskapten
alltjämt erfordras vid VII. militärbefälsstaben.

MiLitärbefälhavaren för 111. militärområdet samt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ha förordat, att III. militärbefälsstaben förflyttas till Göteborg.

Statens organisationsnämnd har, med hänvisning till pågående organisationsundersökningar
vid de högre territoriella staberna, avstyrkt att förslag
till ändringar nu avgåves i fråga om militärbefälsstaberna,

Försvarets civilförvaltning, som förutsatt, att personalbehovet vid militärbefälsstabema
i sinom tid skulle prövas i samband med organisationsundersökningar,
bär gjort vissa erinringar mot personalförslagen.

Departementschefen.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande
förslaget om ändring av den militärterritoriella indelningen samt beträffande
krigs- och fredsorganisationen inom VII. militärområdet saknar jag anledning
att nu ingå på därmed sammanhängande personella förändringar inom militärb
e f äls stab erna.

Det av militärbefälhavaren för III. militärområdet och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län väckta förslaget att förflytta III. militärbefälsstaben till
Göteborg måste göras till föremål för närmare utredningar och överväganden,
innan ståndpunkt kan tagas till denna fråga.

Antalet vid militärbefälsstaberna placerade generalstabskaptener har under
de senaste åren på förslag av chefen för armén reducerats för att åstadkomma
personal- och kostnadsbesparingar. Försvarskommittén och vissa militära
remissmyndigheter ha anfört, att erfarenheterna från den tid, under vilken
systemet med en generalstabskapten per militärbefälsstab tillämpats, givit
vid handen, att tillgången på personal med högre stabsutbildning blivit för
hårt beskuren. Då spörsmålet om de centrala stabernas organisation ännu icke
är slutgiltigt löst, torde emellertid behovet av generalstabskaptener vid dessa
staber icke nu böra definitivt fastställas. Jag är därför icke beredd att föreslå
den utökning av antalet generalstabskaptener, som skulle erfordras för att
vid för närvarande tillämpad fördelning av dem fylla ett ökat behov vid militärbefälsstaberna,
Jag har emellertid intet att erinra mot att de framkomna önskemålen
tillgodoses i den mån detta kan ske inom ramen för den nuvarande
personalkadem.

Jag är icke heller beredd att nu föreslå den utökning av ingenjörtruppemas
officersstater, som tillkomsten av särskilda ingenjörofficerare vid militärbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 206. 227

fälsstaberna skulle medföra, utan anser, att detta behov alltjämt tills vidare
får tillgodoses kommenderingsvägen.

De personella förändringar i övrigt vid militärbefälsstaberna, som försvarekommitténs
förslag innebär, äro icke av den omfattningen, att några nämnvärda
ekonomiska besparingar därmed stå att vinna och synas ej heller vara
av den betydelse, att förelag därom omedelbart behöver framläggas. Yad
statens organisationsnämnd uttalat angående pågående organisationsundersökningar
styrker mig i denna min uppfattning. Frågan om ett genomförande
av sådana förändringar torde därför lämpligen böra upptagas till prövning i
vanlig ordning i samband med de årliga anslagsäskandena.

3. Försvarsområdesstaber.

De förslag försvarskommittén framlagt rörande försvarsområdesstabernas
personalorganisation sammanhänga till en del med kommitténs förslag till ändringar
i den militärterritoriella indelningen samt beträffande de marina försvarsområdenas
ställning. Dessa förändringar äro indragning av Örebro försvarsområdesstab,
indragning av infanteribefälhavarstaberna i Karlskrona
och Vaxholms försvarsområden och dessas ersättande med viss armépersonal
ingående i vederbörlig kustartilleriförsvarsstab (tillika försvarsområdesstab),
försvarsområdesbefälhavarens och försvarsområdesstabens i Bodens försvarsområde
övertagande av de uppgifter, som nu åvila kommendanten och kommendantsstaben
i Bodens fästning, samt inrättande av en beställning för
överste på aktiv stat såsom försvarsområdesbefälhavare för Bodens försvarsområde.
Då, som i det föregående anförts, anledning icke nu finnes att framlägga
förslag om de territoriella ändringar, vilka motiverat här angivna personella
förändringar, synes skäl icke föreligga att närmare ingå på dessa förslag
och vad remissmyndigheterna därom anfört. I det följande upptagas därför
till behandling endast de av försvarskommitténs förslag, som icke äga
samband med ändringarna i den territoriella organisationen.

Försvarskommittén.

Kommittén har föreslagit, att försvarsområdesbefälhavaren i Göteborgs—
Halmstads försvarsområden skulle med hänsyn till områdets betydelse vara
överste på aktiv stat i lönegrad Mo 12. Med hänsyn till svårigheterna att
rekrytera befattningen som försvarsområdesbefälhavare i Kalix försvarsområde
med pensionsavgången befattningshavare har föreslagits, att för denna
befattning skulle avses en överstelöjtnant på aktiv stat.

Ett av chefen för armén väckt och av överbefälhavaren tillstyrkt förslag,
att löneställningen för försvarsområdesbefälhavarna inom vissa andra försvarsområden
borde ändras, så att till sådana befattningar kunde utses även
officerare i regementschefs löneställning, har försvarskommittén •—- även om
vissa skäl ansåges tala för önskvärdheten att på denna väg bereda möjlighet
till omplacering av äldre regementschefer till försvarsområdesbefälhavare —
funnit böra ställas på framtiden.

228

Kungl. May.ts proposition nr 206.

Yad personalbehovet i övrigt för försvarsområdesstaberna beträffar torde
få hänvisas till betänkandet s. 183—190.

I fråga om vad försvarskommittén anfört beträffande personalbehovsberäkningarna
torde följande särskilt böra omnämnas.

För ledning av mobiliseringsförberedelsearbetet inom försvarsområdena
måste personalen enligt kommitténs mening förstärkas, varför en aktiv officer,
kapten eller löjtnant, i regel ur infanteriet, borde tillkomma vid varje försvarsområdesstab.

I fråga om antalet kemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare har
försvarskommittén i princip godtagit hemvärnskommitténs beräkningsgrunder
men har dock beträffande vissa försvarsområden, med hänsyn till antalet
hemvärnsområden och förband, ansett det av hemvärnskommittén beräknade antalet
hemvärnsofficerare och -underofficerare kunna något reduceras.

För lottaärenden hade hittills räknats med arvode för en fomoblotta vid
varje försvarsområdesstab. I praktiken hade emellertid försvarsområdesbefälhavarna
biträtts av en representant för varje i försvarsområdet ingående
lottaförbund. Med hänsyn till den kontakt med lottakårerna och den personalkännedom,
som krävdes för lottaarbetet vid försvarsområdesstaberna, syntes det
i princip riktigare att beräkna en representant — »fomoblotta» •— för varje
lottaförbund och att i de fall, då enligt denna princip mera än en fomoblotta
komme att samarbeta med viss försvarsområdesstab, reglera arvodets storlek
med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning.

I fråga om försvarsområdesstabernas personalbehov för förvaltningstjänsten
har kommittén redogjort för av försvarets centrala organisationskommitté
verkställda undersökningar och framlagda förslag (jfr proposition 1947: 130,
s. 33 o. ff.). Försvarskommittén har konstaterat, att organisationsnämndens
förslag vore genomfört i vad avsåge förrådsvaktmästare, förrådsmän, tyghantverkare
samt kontors- och skrivbiträdespersonal. Däremot funnes i avvaktan
på ytterligare utredning alltjämt särskilda tygofficerare och intendenter, pensionerade
officerare i arvodesbefattning. Förrådsunderofficerarna liksom
ammunitionsförvaltarna funnes kvar. Detsamma vore förhållandet med expedition
sund erofficerarna. Därjämte beräknades alltjämt särskild uppbördsman
för byggnader och befästningar. Personalberäkningarna för försvarsområdesstaberna
vore sålunda beroende av resultatet av pågående utredningar samt
av det förhållandet, att försvarsområdenas förrådsfrågor ännu icke vore slutgiltigt
lösta. Med hänsyn härtill hade försvarskommittén ansett sig kunna
följa de beräkningsgrunder, som kommit till uttryck i gällande personalförteckning.

Remissyttranden.

Chefen för armén har ansett, att en utökning borde ske av antalet instruktörer
för frivillig befälsutbildning. I fråga om antalet hemvärnsofficerare och
hemvärnsunderofficerare har arméchefen tillstyrkt en utökning enligt hemvärnschefens
i det följande återgivna förslag. På grund av hittillsvarande

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

erfarenheter har arméchefen funnit, att försvarskommitténs förslag i
fråga om personalen för förråds- och förvaltningstjänsten icke vore tillfredsställande.

Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har påtalat föreslagen minskning
i fråga om antalet instruktörer för frivillig befälsutbildning och har vidare
föreslagit, att försvarsområdesbefälhavaren för Malmö försvarsområde —
såsom ansvarig för organisation, utrustning och gruppering av lokalförsvarsförband
med en sammanlagd personalstyrka motsvarande en fördelning —
skulle vara överste på aktiv stat.

Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har understrukit betydelsen av
att särskild mobiliseringsofficer tillkommer. Befälhavaren för Härnösands—
Sundsvalls försvarsområden borde vara överste på aktiv stat.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har föreslagit, att Boråsdelen
av Göteborgs försvarsområde skall sammanföras med Halmstads försvarsområde,
medan Göteborgs försvarsområde avsevärt reduceras.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har med tillfredsställelse konstaterat,
att försvarets centrala organisationskommittés beräkningsgrunder
ersatts med sådana, som äro rimliga och grundade på praktisk erfarenhet.
Vissa jämkningar vore dock nödvändiga. Sålunda borde vid Stockholms försvarsområde
tillkomma en ingenjörofficer.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ifrågasatt en höjning av
löneställningen för försvarsområdesbefälhavaren för Kiruna—Jokkmokks försvarsområden
på grund av bland annat dennes dubbla uppgift såsom försvarsområdesbefälhavare
och chef för arméns jägarskola. Behovet av särskild
mobiliseringsofficer vitsordades. Med hänsyn till min- och sprängtjänstens
betydelse i krigsförberedelsearbetet borde inom Kalix och Kiruna—Jokkmokks
försvarsområden mobiliseringsofficeren utgå ur ingenjörtrupperna. En dubblering
av antalet hemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare erfordrades
inom Umeå—Storumans och Kiruna—Jokkmokks försvarsområden. Särskild
ammunitionsförvaltare erfordrades vid Kiruna—Jokkmokks försvarsområden
liksom alltjämt vid övriga försvarsområden. Vissa ökningar erfordrades i
fråga om förråds- och expeditionspersonal. Två fomoblottor borde alltjämt
finnas inom Kiruna—Jokkmokks försvarsområden.

Hemvärnschefen har ansett, att försvarskommittén beträffande de nordligaste,
geografiskt sett största försvarsområdena utgått från felaktig beräkningsgrund
i fråga om behovet av hemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare
samt har vidhållit hemvärnskommitténs förslag om 2 hemvärnsofficerare
och 2 -underofficerare i Falu—Mora, Umeå—Storumans och
Kiruna—Jokkmokks försvarsområden. Samma krav förelåge beträffande Norrköpings—Linköpings
försvarsområden på grund av det stora antalet hemvärnsom
råden och hem värnsmän.

Benämningen biträdande hemvärnsofficer borde utgå och ersättas med benämningen
hemvärnsofficer. Försvarskommitténs förslag att inordna jämväl
hemvärnsverksamheten vid försvarsområdesstaberna i en särskild »avdelning
för frivilligt försvar» avstyrktes.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Hemvärnsrådet har framfört samma förslag som hemvärnschefen och
därutöver yrkat, att ytterligare en hemvärnsunderofficer skulle tillkomma vid
Kalmar—Växjö och Göteborgs—Halmstads försvarsområden. Hemvärnsrådet
har därjämte föreslagit, att heinvärnsofficerarna successivt skulle ersättas
med kaptener på aktiv stat, kommenderade under förslagsvis 3 år.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att personalberäkningarna för
försvarsområdesstaberna vore beroende av resultatet av pågående utredningar,
ämbetsverket har erinrat, att det i skrivelse den 10 oktober 1947 föreslagit
inrättande vid kommendantsstaben i Boden av fyra befattningar såsom driftingenjörer,
därav två i lönegrad Ce 27 och två i lönegrad Ce 24.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har med hänsyn till krigssjukhusorganisationen
förordat viss utjämning av antalet förrådsmän de olika försvarsområdena
emellan.

Arméns fortifikationsförvaltning har anmält, att chefen för armén uppdragit
åt en särskild delegation att utreda personalbehovet för uppbörd av byggnader
och rustningsmateriel vid försvarsområden. Innan resultatet av denna
utredning förelåge, vore det icke möjligt att angiva personalbehovet för nämnda
ändamål.

Statens organisationsnämnd har med hänsyn till kustartilleriförsvarets
betydelse inom Göteborgs—Halmstads försvarsområden föreslagit, att befälet
över försvarsområdet skulle föras av en officer ur kustartilleriet — i detta fall
chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar. — Nämnden vore icke övertygad
om behovet av särskild mobiliseringsofficer vid försvarsområdesstaberna och
erinrade, att delar av krigsförberedelsearbetet överförts till andra myndigheter.
— Nämnden har ingående behandlat frågan om förvaltningstjänstens
ledning vid försvarsområdesstab och har vidhållit tidigare framlagt förslag
om att ersätta tygofficer och intendent med en förvaltningsofficer samt har
vidare ansett, att kurser för förvaltningsofficerare borde anordnas så snart
ske kunde. Ammunitionsförvaltarna borde indragas och arbetsuppgifterna
övertagas av förvaltarna för tygmateriel. Förrådsunderofficerarna borde jämväl
kunna övertaga de uppgifter, som åvilade uppbördsmännen för byggnader.

Svenska under officersförbundet har yrkat på att förrådsunderofficeren i
intendenturtjänst, f. n. pensionerad underofficer i arvodesbefattning i 21. löneklassen,
borde upptagas såsom förvaltare på aktiv stat vid intendenturkåren
i lönegrad Ma 6, vilket motiverades av uppbördens storlek samt behovet att
för ändamålet beordra särskilt skolad personal.

Centralförbundet för befälsutbildning har påpekat, att erforderlig tillgång
på heltidstjänstgörande instruktörer vore en väsentlig förutsättning för den
frivilliga befälsutbildningens stadga och utveckling. Det av försvarskommittén
beräknade antalet instruktörer vore lägre än det antal, som nu funnes.
En ökning med 7 officerare och 5 underofficerare i förhållande till kommitténs
förslag förordades.

231

Kungl. May.ts proposition nr 206.

Dep ar tements chefen.

Försvarsområdesstabernas behov av personal för förvaltnings-, expeditions-
och förrådstjänst har, såsom försvarskommittén erinrat, varit föremål
för prövning vid 1947 års riksdag i anledning av förslag i propositionen
1947: 130. De frågor, som därvid lämnades olösta i avvaktan på vidare utredning,
voro frågorna om antalet befattningshavare för förvaltningstjänstens ledning
samt antalet uppbördsmän. I mitt anförande till statsrådsprotokollet
vid ärendets behandling framhöll jag, att starka skäl talade för organisationsnämndens
förslag att till en befattning sammanslå befattningarna för tygofficer
och intendent. Utredning borde dock företagas rörande dels arten och
omfattningen av den utbildning, som borde krävas av en förvaltningsofficer,
avsedd för både tyg- och intendenturtjänst, dels möjligheterna att rekrytera
dylika befattningar. Likaså ansåg jag, att antalet uppbördsmän skulle kunna
begränsas i anslutning till organisationsnämndens förslag. Även denna fråga
borde närmare prövas vid den fortsatta utredningen. Till vad sålunda anförts
anslöt sig riksdagen (skrivelse 1947:327).

Efter uppdrag har arméchefen verkställt fortsatt utredning av nämnda
frågor. Arméchefen har därvid angivit, att underlag saknades för bedömande
av här ifrågavarande personalfrågor, innan avvecklingsarbetena slutförts,
mobiliseringsplanläggningen vunnit erforderlig stadga och reviderad militärterritoriell
indelning genomförts. Intill dess borde icke heller några minskningar
i gällande organisation vidtagas. Sedan normala fredsförhållanden
inträtt och om mobiliseringsofficer tillkomme vid staberna, vore det emellertid
enligt arméchefens mening icke uteslutet, att nuvarande tygofficer och
intendent kunde ersättas med förvaltningsofficer vid vissa försvarsområdesetaber.
En sådan anordning borde dock försöksvis prövas och förutsatte
erforderlig utbildning. En sammanslagen befattning borde också förenas med
bättre ekonomiska villkor än som nu tillkomme arvodesofficerarna. Arméchefen
har också närmare angivit behovet av utbildning för en förvaltningsofficer.
Möjligheterna att rekrytera de nuvarande arvodesbefattningarna hade
undersökts och befunnits vara sådana att ur rekryteringssynpunkt såväl tygofficer
som intendent kunde bibehållas. Armécliefen har vidhållit, att nuvarande
antal uppbördsmän borde bibehållas. Fortsatt utredning avsåges dock
skola företagas beträffande behovet av särskild uppbördsmän för byggnader
och rustningsmateriel m. m. Därest utredningen skulle visa, att dylikt behov
i några fall icke förelåge, syntes ifrågavarande arbetsuppgifter kunna övertagas
av ammunitionsförrådsförvaltaren.

Organisationsnämnden har ansett de skäl arméchefen anfört för att nuvarande
personalorganisation skall bibehållas eller frågan om en omorganisation
uppskjutas icke bärande och — såsom framgår av det föregående — vidhållit
sitt tidigare avgivna förslag.

För egen del anser jag mig, med hänsyn till vad i förevar ande fråga förekommit,
i likhet med försvarskommittén böra räkna med, att den nuvarande
personalorganisationen vid försvarsområdesstaberna för här ifrågavarande

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

förvaltningsområden bibehålies tills vidare. Det bör dock ankomma på arméchefen
att ägna hithörande spörsmål fortsatt uppmärksamhet och verka för
att de åtgärder för personalbesparingar på detta område vidtagas, som kunna
genomföras.

De förslag i övrigt till personella förändringar inom försvarsområdesstaberna,
som försvarskommittén framlagt, äro i regel icke av den art, att de
kräva omedelbara åtgärder och förslag. Flertalet förändringar synas lämpligen
kunna upptagas till prövning i samband med behandlingen av de årliga anslagsäskandena.
Yissa av förslagen torde emellertid redan i förevarande sammanhang
böra upptagas till bedömande.

För Göteborgs—Halmstads försvarsområden har försvarskommittén föreslagit
en överste på aktiv stat i lönegrad Mo 12 såsom försvarsområdesbefälhavare.
Detta har motiverats med områdets omfattning och betydelse. Härvid
har kommittén räknat med att även Göteborgs skärgårds försvarsområde
skulle ingå i förstnämnda område. Även om en sådan sammanslagning — med
hänsyn till det läge, i vilket frågan om den militärterritoriella indelningen
över huvud taget för närvarande befinner sig — icke nu kommer till stånd,
är Göteborgs—Halmstads försvarsområden mycket omfattande, vilket i förening
med Göteborgsområdets betydelse ur försvarssynpunkt ställer stora
krav på försvarsområdesbefälhavarens kvalifikationer. Med hänsyn härtill
förordar jag kommitténs förslag. Vid bifall härtill vinnes möjlighet att i befattningen
ytterligare några år behålla den nuvarande innehavaren, vilket
synes önskvärt. Därest en framtida omreglering av försvarsområdesindelningen
eller andra skäl skulle föranleda en förändring av ifrågavarande befattning,
erbjuder sig tillfälle därtill vid nuvarande försvarsområdesbefälhavarens
avgång, som beräknas ske senast år 1952.

Befattningen såsom försvarsområdesbefälhavare för Kalix försvarsområde
är enligt gällande personalförteckning beräknad för en pensionerad officer
med arvode enligt löneklass 1: 34. Då det i praktiken icke visat sig möjligt
att besätta befattningen med lämplig pensionerad officer, måste densamma
för närvarande bestridas av en aktiv officer. Även om goda skäl sålunda tala
för att för nämnda befattning framdeles avses en regementsofficer på aktiv
stat, kan jag dock i nuvarande läge — innan frågan om behovet av såsom stabschefer
vid arméns truppförband tjänstgörande regementsofficerare slutligt prövats
— icke tillstyrka en kaderökning för nyssnämnda ändamål.

I remissyttranden ha förslag framlagts, att såsom försvarsområdesbefälhavare
i vart och ett av Malmö, Härnösands—Sundsvalls och Kiruna—Jokkmokks
försvarsområden skulle upptagas en överste på aktiv stat. Dessa förslag
kan jag icke biträda. Däremot anser jag i likhet med försvarskommittén,
att vissa skäl tala för att regementschefs löneställning skall kunna ifrågakomma
för försvarsområdesbefälhavarna inom vissa viktigare försvarsområden,
varigenom möjlighet skulle finnas att för befattningar såsom försvarsområdesbefälhavare
avse även äldre regementschefer. Det synes naturligt, att

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

effekten i den militära organisationen vinner på om för trupptjänsten kan
avses relativt unga och. fysiskt spänstiga regementschefer och att det måste
vara till fördel, att äldre regementschefer, vilka förvärvat stor lokal- och personalkännedom
inom sitt område, senare kunna utnyttjas för ansvarsfulla men
fysiskt mindre krävande befattningar såsom försvarsområdesbefälhavare. Så
länge inspektörer för lokalförsvaret funnits inom de sex militärområdena på
fastlandet har denna möjlighet till en ur effektivitetssynpunkt lämplig omplacering
av äldre regementschefer varit tillgodosedd. Såsom tidigare anförts
äro befattningarna såsom inspektörer för lokalförsvaret under avveckling,
varför denna möjlighet icke längre kommer att föreligga. I arméchefens av
överbefälhavaren tillstyrkta förslag har regementschefs löneställning förordats
i fråga om tio försvarsområden. För egen del anser jag behov föreligga
av en sådan anordning inom Malmö, Kristianstads, Kalmar—Växjö, Norrköpings—Linköpings,
Uppsala—Västerås och Härnösands—Sundsvalls försvarsområden.
Jag föreslår sålunda, att för angivna sex fredsförsvarsområden
skola upptagas befattningar för pensionerade officerare med arvode enligt
löneklass 2: 12 för försvarsområdesbefälhavare. Ändringen bör genomföras
successivt vid inträffande avgångar och icke genom att nuvarande försvarsområdesbefälhavare
uppflyttas. Det bör emellertid stå Kungl. Maj:t fritt att,
då så av särskilda skäl finnes påkallat, med beaktande av vederbörandes särskilda
kvalifikationer för bestridande av befattning inom visst försvarsområde
utbytesvis disponera sådant högre arvode för detta område i stället för något
av de angivna.

Försvarskommittén har föreslagit, att vid varje försvarsområdesstab skall
tillkomma en aktiv officer, kapten eller löjtnant, såsom mobiliseringsofficer.
Ett flertal remissmyndigheter ha vidare påyrkat en utökning av antalet aktiva
officerare och underofficerare, avsedda såsom instruktörer för frivillig befälsutbildning.
Jag är icke beredd att föreslå den utökning av de aktiva kadrerna,
som skulle erfordras för att tillgodose dessa behov, utan anser, att de få fyllas
kommenderingsvägen inom ramen för nuvarande personalstater.

Försvarsområde (motsv.)	Nuläge	Försvars- kommittén	Hcmvärnsmynd.
Hv.-off.	Hv.-uoff.	Hv.-off.	Hv.-uoff.	Hy.-ofl.	Hv.-uoff.
Vit. militärbefälsstaben............	i	_	i	_	1	i
Kristianstads fo ..................	2	2	i	i	1	i
Karlskrona fo ....................	i	—	i	i	1	1
Kalmar-Växjö fo:n................	3	2	3	2	3	3
Härnösands Sundsvalls fo:n........	1	1	2	2	2	2
Göteborgs-Halmstads fo:n ........	3	2	3	2	3	3
Norrköpings-Linköpings fo:n ......	1	1	1	1	2	2
Falu-Mora fo:n....................	1	l	1	1	2	2
Uppsala-Västerås fo:n ............	1	1	2		2	2
Umeå-Storuin an 8 fo:n..............	1	1	1	1	2	2
Kiruna-Jokkmokks fo:n............	1	1	1	1	2	2
Summa	lfi	12	17	14	21	21

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

En sammanfattande jämförelse mellan nuläget, försvarskommitténs förslag
och hemvärnsmyndigheternas önskemål beträffande hemvärnsbefälet i de nu
aktuella hemvärnsområdena har gjorts i föregående tablå, i vilken, för vinnande
av samlad överblick över önskemålen, jämväl upptagits VII. militärbefälsstaben.

I förhållande till nuläget innebär sålunda försvarskommitténs förslag
ökning med en hemvärnsofficer och två hemvärnsunderofficerare, medan hemvärnsmyndigheternas
önskemål motsvarar en ökning med fem hemvärns -officerare och nio hemvärnsunderofficerare.

För egen del vill jag i fråga om hemvärnsbefälet vid försvarsområdena
anföra följande.

Fastheten i hem värnsorganisationen, effektiviteten i hemvärnsförbandens
utbildning samt kontrollen av hemvärnets materielutrustning äro i väsentlig
grad beroende av hemvärnets ledningsorganisation inom försvarsområdena.
Det är därför av vikt, att denna ledningsorganisations personalbehov
blir i erforderlig grad tillgodosett och att kontinuiteten i den regionala
ledningsorganisationen säkerställes. Av sistnämnda anledning anser jag,
att för dessa uppgifter alltjämt bör avses pensionerad personal i arvodesbefattning
och kan sålunda icke biträda hemvärnsrådets förslag, att liemvärnsofficerarna
successivt skola utbytas mot kaptener på aktiv stat. Följden av en
sådan förändring torde bli icke önskvärda ofta återkommande personalbyten.

I fråga om hemvärnsofficerare biträder jag försvarskommitténs förslag om
en minskning till en hemvärnsofficer vid Kristianstads försvarsområde och
en utökning till två hemvärnsofficerare vid Härnösands—Sundsvalls och Uppsiala—Västerås
försvarsområden. Därutöver ha hemvämsmyndigheterna förordat
en utökning av antalet hemvärnsofficerare vid fyra försvarsområdesstaber,
samtliga vid staber, som i fred äro gemensamma för två försvarsområden.
Jämväl antalet hemvärnsunderofficerare vid dessa ha på motsvarande
sätt föreslagits utökat. För egen del finner jag icke självfallet, att samma
princip bör följas i fråga om hemvämsofficerarna och hemvämsunderofficerarna.
De förra erfordras framför allt för hemvärnets utbildning och för att
leda övningar samt för den personliga kontakten med hemvärnsområden och
hemvärnsförband. De senare ha främst att svara för hemvärnets niaterielutrustning.
Även om behov kan föreligga att med hänsyn till hemvärnets
effektiva utbildning dubblera antalet hemvärnsofficerare, är det icke givet, att
materielens företrädare samtidigt måste dubbleras. Så finnas nu inom exempelvis
Stockholms försvarsområde två hemvärnsofficerare men endast en liemvärnsunderofficer.

Vidkommande den utökning av antalet hemvärnsofficerare för ytterligare
fyra försvarsområdesstaber, som i det föregående nämnts, ha olika skäl åberopats
härför. Inom Norrköpings—Linköpings försvarsområden är motivet fölen
utökning det stora antalet hemvärnsområden och hemvärnsmän. De två
hemvämsofficerarna skulle svara vardera för ett av de försvarsområden, som
organiseras i krig, och vara stationerade i Norrköping respektive Linköping.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I fråga om Falu—Mora, Umeå—Storumans och Kiruna—Jokkmokks försvarsområden
är motivet för en utökning framför allt de stora avstånden mellan
hemvärnsområdena samt svårigheterna att leda utbildningen inom så vidsträckta
områden och på så vitt skilda platser som det här är fråga om. Hemvärnsövningarna
måste av naturliga skäl koncentreras till söndagar och helger.
Med endast en hemvärnsofficer inom dessa stona områden blir ledningen av
utbildningsarbetet icke tillräckligt effektiv.

Jag finner de skäl, som anförts för en förstärkning av antalet hemvärnsofficerare
vid berörda fyra försvarsområden, övertygande och föreslår sålunda
utökning till två hemvärnsofficerare även vid Norrköpings—Linköpings, Falu
—Mora, Umeå—Storumans och Kiruna—Jokkmokks försvarsområden.

Det synes mig befogat att minska antalet hemvärnsunderofficerare vid
Kristianstads försvarsområde till en och jag biträder förslaget, att hemvärnsunderofficer
skall tillkomma vid Karlskrona försvarsområde. Behovet av hemvärnsunderofficerare
i övrigt synes i väsentlig grad beroende av hur liemvämsofficerarna
äro stationerade och hur försvarsområdena ur liemvärnssynpunkt
äro indelade. Då en hemvärnsofficer är stationerad på annan ort än
försvarsområdesstaben och relativt självständigt svarar för hemvärnet inom
viss del av försvarsområdet, synes det motiverat, att han såsom biträde kan
förfoga över en hemvämsunderofficer. Av denna anledning finner jag befogat
med tre hemvärnsunderofficerare inom Kalmar—Yäxjö och Göteborgs—Halmstads
försvarsområden samt med två hemvärnsunderofficerare inom Härnösands—Sundsvalls,
Norrköpings—Linköpings samt Uppsala—Västerås försvarsområden.
I övrigt föreslagen utökning av antalet hemvärnsunderofficerare
kan jag icke för närvarande förorda.

Jag föreslår sålunda i fråga om hemvärnsofficerare minskning med en och
ökning med sex samt beträffande hemvärnsunderofficerare minskning med
en och ökning med sex.

Jag kan ansluta mig till ett i vissa remissyttranden framfört förslag, att
benämningen biträdande hemvärnsofficer skall ersättas med benämningen
hemvärnsofficer.

Vad beträffar fomoblottor kan jag biträda den av försvarskommittén förordade
principen, att i regel en fomoblotta bör beräknas för varje i försvarsområde
ingående lottaförbund och att arvodets storlek får regleras med hänsyn
till arbetsuppgifternas omfattning. Jag har icke funnit skäl nu föreligga att beräkna
särskilt arvode av statsmedel jämväl för de rödakorsassistenter, vilka
biträda försvarsområdesstaberna.

C. Truppslag och truppförband m. m.

/. Allmänna grunder.

Försvarskommittén.

Kommittén har framhållit, att nu gällande truppslagsindelning i huvudsak
borde bibehållas. I rationaliseringssyfte har dock föreslagits, att trängtrup -

236

Kungl. May.ts proposition nr 206.

perna, tygtrupperna och intendenturtruppema skola sammanföras till ett
truppslag, benämnt underhållstrupperna.

Kommittén har vidare anfört, att vid bestämmande av antalet fredstruppförband
inom varje truppslag hänsyn tagits till värnpliktskontingenternas
storlek och påräkneliga förläggningsutrymmen. Med beaktande av nu rådande
byggnadsläge hade eftersträvats att i största möjliga utsträckning begränsa
omfattningen av byggnadsarbeten. Av denna anledning ansåges också
frågan om anordnande av särskilda större utbildningscentraler böra ställas
på framtiden.

De förändringar, som försvarskommittén föreslagit i fråga om antalet fredstruppförband
och motiven för dessa förändringar, voro i korthet följande.

Antalet värnpliktiga, som årligen utbildades, borde av kostnadsskäl icke
vara större än som erfordrades för den reducerade krigsorganisation, som försvarskommittén
räknat med. En minskning av arméns årliga värnpliktskontingent
skapade förutsättningar för reduceringar i fredsorganisationen.

Antalet infanteriregementen borde av mobiliseringsskäl m. m. icke minskas.
Fyra regementen kunde dock reduceras med vartdera omkring en bataljon.
Härigenom ledigblivna förläggningsutrymmen kunde delvis utnyttjas för
andra ändamål; delvis medförde reduceringen också, att eljest erforderliga nybyggnadsarbeten
kunde undvikas. Enligt kommittéförslaget skulle 17, nu
förlagt till Ystad och Revinge, reduceras så att dess samförläggning till Revinge
— efter verkställd utredning föreslagen även av statens organisationsnämnd
— möjliggjordes utan alltför omfattande nybyggnadsarbeten, varigenom
Ystadförläggningen kunde utgå ur organisationen. I 8, Uppsala, borde reduceras
så att plats där bereddes för infanteriets och kavalleriets kadettskolor.
118, Yisby, skulle reduceras på grund av minskad värnpliktskontingent och
121, Sollefteå, skulle minskas så att erforderligt förläggningsutrymme kunde
ställas till U 3:s (nuvarande T 3:s) förfogande.

I fråga om kavalleriet innebar förslaget indragning av K 1, Stockholm,
och K 2, Hälsingborg, vilka skulle ersättas med mobiliseringscentraler. K l:s
kasern föreslogs skola utnyttjas för tygförvaltningsskolan och arméledningens
stamhästgrupp m. m.

Vid pansartrupperna skulle enligt förslaget ingen annan förändring ske än
att P 1 G ersattes med en mobiliseringscentral på Gotland.

Det minskade utbildningsbehovet av värnpliktiga vid artilleriet skulle enligt
förslaget föranleda indragning av A 2, Göteborg, sammanslagning av A 5
och A 8, Boden, och viss reducering av A 7, Visby. A 2 föresloges ersättas
med en mobiliseringscentral.

Vid luftvärnet beräknades indragning av en luftvämskår kunna ske mot
slutet av tioårsperioden. Som arbetshypotes har kommittén räknat med Lv 7,
Luleå.

Antalet ingenjörförband skulle bibehållas oförändrat. Ingl skulle dock
reduceras så att utrymme där erhölles för arméns signalskola, vilken nu är
provisoriskt förlagd till fälttelegrafkårens f. d. kasern vid Marieberg, Stock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 237

holm. Vidare skulle reduceringen av Ing 1 kompenseras genom utbyggnad av
Ing 2 till regemente.

Vid signaltrupperna skulle utbildningen koncentreras till två förband, b 1,
Stockholm, och S 2, Boden. Signalregementets kompanier i Skövde och
Kristianstad — det senares uppsättande endast påbörjat — skulle indragas.
De indragna kompanierna skulle ersättas med mobiliseringscentraler. Därjämte
borde det militära brevduveväsendet avskaffas.

Träng-, tyg- och intendenturtrupperna skulle som förut anförts sammanföras
till ett nytt truppslag — underhållstrupperna — bestående av fyra underhållsregementen
och en underhållskår. De fyra underhållsregementena skulle
bildas genom att med var och en av de nuvarande trängkårerna sammanföra
ett tygkompani. Till underhållskåren skulle all intendenturutbildning centraliseras.
Underhållskåren föresloges bildas genom utbyggnad av Int 1,
Solna. I samband härmed skulle Int 2, Karlsborg, och Int 3, Boden, indragas
och ersättas med vartdera en mobiliseringscentral. Jämväl T 2 N skulle indragas
och ersättas med en mobiliseringscentral.

Av försvarskommittén sålunda föreslagna förändringar ha sammanställts i
efterföljande tablå.

	Före	1942	Nu	Försvarskommittén
Truppslag	Reg el. kår	Komp (motsv)	Reg el. kår	Komp (motsv)	Reg el. kår	Komp (motsv)
	21		19		1 19	_
	4	_	4	—	2	—
		_	4	i	4	—
	8	_	9	—	2 7	—
	3 3	3,4 4	7	i	6	—
	3	_	3	—	3	—
	1	1	1	2 3	2	—
	4	_	4	5 1	—	—
		_	—	6 3	—	—
	_	3	_	3	—	—
	_		_	—	5	—
	44	8	51	12	48	—
	52	é3		18
1 Härav 4 förband med reducerad organisation (I 7, I 8,1 18 ocli I 21). — 2 Därav en (ett) med reducerad organisation. — 3 Hänfördes till artilleriet. — 4 Beredskapsdivisioner. — ° Ett sjuk- vårdskompani i Nora. — c Förlädes under 1947 provisoriskt i anslutning till T 1, T 2 och T 4.

För att möjliggöra en mera decentraliserad organisation av krigsförbanden
har försvarskommittén förordat ett bibehållande av det nuvarande systemet
med särskilda mobiliseringscentraler, belägna på andra orter än fredstruppförbanden.

Departementschefen.

Storleken av den värnpliktskontingent, som skall utbildas i fred, och dennas
fördelning på försvarsgrenar och truppförband äro av grundläggande betydelse
för fredsorganisationens utformning — antalet truppförband m. m.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

— samt på längre sikt jämväl för krigsorganisationens numerär. De
delar av försvarskommitténs betänkande som behandla vämpliktsutbildningens
organisation och värnpliktskontingentens omfattning och fördelning
ha ännu icke blivit föremål för slutligt yttrande från de militära myndigheterna.
Redan av denna anledning är det icke möjligt att nu framlägga definitivt
förslag till de av försvarskommittén förordade fredsorganisatoriska förändringar,
vilka skulle bli en direkt följd av en minskning av värnpliktskontingenten.

En ytterligare anledning att icke nu vidtaga några mera betydande förbandsindragningar
är den i det föregående berörda utredningen om mobiliserings-
och utbildningsorganisationens närmare anpassning efter befolkningstätheten,
vars resultat därigenom kunde föregripas i icke önskvärd riktning.

I fråga om kavalleriet och underhållstrupperna kommer jag av skäl, som
äro oberoende av det nyss sagda, att föreslå åtgärder av större räckvidd, varför
dessa truppslag behandlas senare i särskilda avsnitt.

Ehuru förutsättningar för de förändringar, som försvarskommittén föreslagit
inom övriga truppslag, med hänsyn till värnpliktsfrågomas läge icke nu
äro för handen, vill jag dock i några hänseenden ytterligare belysa kommitténs
förslag.

Yad infanteriet angår har den föreslagna reduktionen av I 7 till två
bataljoner motiverats främst med strävan att kunna samförlägga regementet
till Revingehed utan alltför omfattande byggnadsarbeten. Det bör härvid beaktas,
att detta infanteriregemente är beläget inom ett av landets folkrikaste
inskrivningsområden. Såväl krigsberedskapssynpunkten som önskemålet, att
de värnpliktiga i största möjliga utsträckning skola kunna fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
i hemortens närhet tala därför avgjort mot en reduktion
av I 7. En minskning av regementet komme även att medföra ökade kostnader
för de värnpliktigas in- och utryckning samt för ledighetsresor. Av dessa
skäl finner jag icke lämpligt att reducera detta regemente.

I fråga om regementets förläggningsort ha samtliga de militära myndigheter
och personalorganisationer, som yttrat sig i denna del, uttalat sig mot
Revingeförslaget och åberopat åtskilliga olägenheter, som i olika avseenden
uppkomma vid ett stort truppförbands förläggning på landsbygden. Jag anser
mig icke ha anledning att här närmare ingå på vad remissmyndigheterna i
detta avseende anfört utan vill endast peka på sådana spörsmål som rekryteringssvårigheter
samt bostads-, fritids- och skolproblem. Såsom en brist i försvarskommitténs
förslag har påtalats, att ingen undersökning skett rörande
den lösning av samförläggningsfrågan, som synts ligga närmast till hands,
nämligen samförläggning till Ystad, där regementets huvuddel nu är förlagd.
Försvarskommittén har avvisat denna lösning med att framhålla den nuvarande
bristande tillgången på för infanteriutbildning lämplig övningsterräng
vid Ystad samt de av lokala förhållanden orsakade hindren mot en förbättring
av övningsförhållandena genom förvärv av ytterligare mark. Dessa kommitténs
uttalanden synas emellertid efter vad som nu framkommit ha varit

239

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

alltför negativa. Med anledning av försvarskommitténs förslag har nämligen
Ystads stad i samråd med de militära myndigheterna nu utarbetat förslag till
vissa utvidgningar av regementets övningsmark och i skrivelse den ol januaii
1948 erbjudit sig att ställa erforderlig mark till förfogande, därest regementet
i sin helhet förlädes till Ystad. Med hänsyn till behovet av att utnyttja de
ifrågasatta markområdena för andra ändamål, därest detta erbjudande icke
skulle antagas, har staden hemställt, att frågan skulle föreläggas innevarande
års riksdag för avgörande. Ohefen för armén har personligen och med experter
på olika grenar av utbildningsverksamheten närmare undersökt det föreslagna
utökade markområdets användbarhet ur övningssynpunkt för avsett ändamål
och har funnit det tillfredsställande.

Regementets samförläggning till Ystad förutsätter tillbyggnad av förläggningsutrymmen
för en styrka motsvarande den, som nu förlägges till Revingehed.
Chefen för armén har låtit närmare undersöka kostnaderna för det reducerade
regementets förläggande till Revingehed jämförda med kostnaderna
för tillbyggnad i Ystad för det icke reducerade regementet ävensom vissa
andra på frågan inverkande faktorer och har för sin del föreslagit regementets
samförläggning till Ystad. För den därvid ledigblivna Revingeförläggningens
utnyttjande har arméchefen skisserat vissa tänkbara, icke närmare undersökta
lösningar, exempelvis att provisoriskt dit förlägga infanteriets kadettskola.

Yad förläggningsfrågan beträffar vill jag för egen del framhålla, att jag
anser regementets nuvarande dubbelförläggning till Ystad och Revinge medföra
så stora olägenheter ur utbildnings- och effektivitetssynpunkt och dessutom
draga så betydande extra kostnader för resor, transporter och traktamenten
m. m. att densamma icke bör bibehållas. Nu föreliggande utredningar
och kostnadsberäkningar synas mig avgjort tala för regementets samlande till
Ystad. På grund av att så kort tid stått till förfogande kunna rimligtvis de
nu föreliggande utredningarna och förslagen icke vara genomarbetade. Bland
annat anser jag, att såväl frågan om kostnaderna för erforderlig tillbyggnad
i Ystad som frågan om Revingeförläggningens lämpliga användning böra närmare
undersökas, innan slutligt förslag framlägges i denna fråga. Jag anser
mig sålunda icke kunna tillmötesgå Ystads stads önskan att få frågan avgjord
redan innevarande år. Då jag emellertid finner de skäl, som staden
anfört för en snabb behandling av frågan, beaktansvärda torde det få ankomma
på Kungl. Maj :t att, därest den fortsatta utredningen skulle bestyrka
riktigheten av den hittills gjorda undersökningens resultat, vidtaga de förberedande
åtgärder, som kunna erfordras i fråga om markavtal m. in., innan
förslag i ärendet förelägges 1949 års riksdag.

Don föreslagna begränsningen av 18 torde närmast vara föranledd av
önskemålet att snabbt åstadkomma en lösning av infanteriets och kavalleriets
kadettskolors förläggning, då den redan beslutade förläggningen av
dessa skolor till Rådan på Järvafältet i rådande byggnadsläge icke kunnat
förverkligas och då det ur utbildningssynpunkt vore önskvärt, att den nuvarande
samförläggningen på Karlberg av krigsskolekursen och infanteriets

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kadettskola upphörde. Båda dessa skäl finner jag beaktansvärda. Även I 8
är emellertid liksom I 7 beläget inom ett mycket folkrikt inskrivningsområde.
Oberoende härav ha remissyttrandena givit vid handen, att tillgången på
övningsmark är otillräcklig och att kostnaderna för att iordningställa kadettskolornas
förläggning torde bli avsevärt högre än kommittén räknat med.

Behovet och lämpligheten av att i enlighet med försvarskommitténs förslag
reducera I 21 synas bli beroende på —- förutom ståndpunkttagandet i värnpliktsfrågorna
— resultaten dels av den i det föregående omnämnda utredningen
om organisationens anpassning efter befolkningstätheten, dels en utredning
rörande den centraliserade sjuk vårdsutbildningen och underhållsregementenas
lokalbehov, vilken sistnämnda utredning närmare beröres under avsnittet
Underhållstrupperna.

På grund av föreslagen omorganisation av krigsorganisationens pansarbrigader
förordar jag, att 11 och I 7 organiseras såsom pansarinfanteriregementen
och att vissa regementens karaktär av cykelregementen upphör i samband med
att cykeltransportförband tillföras armén.

Bet vid 11 provisoriskt förlagda garnisonskompaniet bör i fortsättningen
inordnas i detta regemente, även om arten av viss utbildning nödvändiggör förläggning
till annan ort under minst tre månader om året.

Pörsvarskommitténs förslag om ändring av namnet på 112, JönköpingsKalmar
regemente, till Norra Smålands regemente kan jag biträda.

Vad angår pansartrupperna torde visserligen en överflyttning av utbildningsverksamheten
från P 1 G till P 1, Enköping, vara ägnad att effektivisera
fredsutbildningen. De av överbefälhavaren och övriga militära myndigheter
samt länsstyrelsen i Gotlands län anförda krigsberedskapsskälen ha dock
synts mig mera vägande. På grund härav samt med hänsyn till att av försvarskommittén
förutsatt utrangering av stridsvagnsmateriel enligt vad därom anförts
under avsnittet Arméns krigsorganisation icke nu bör äga rum, kan jag ej
förorda en indragning av P 1 G.

I fråga om de av försvarskommittén föreslagna truppförbandsindragningarna
vid artilleriet må framhållas, att en indragning av A2 skulle medföra
vissa konsekvenser, som försvarskommittén icke närmare berört men som
jag finner betydelsefulla vid bedömandet av denna ifrågasatta truppförbandsindragning.
Utvecklingen inom artilleriet går förklarligt nog mot ökad motorisering.
Den begränsade tillgången på bilar och svårigheterna att anskaffa
erforderliga specialbilar medföra, att genomförandet av artilleriets motorisering
måste ske med viss försiktighet. Motorisering avses successivt skola
genomföras vid de av de tidigare hästanspända A 1 och A 3 uppsatta förbanden.
Att samtidigt genomföra ytterligare motorisering vid artilleriet synes
icke praktiskt genomförbart. Vid sådant förhållande måste A 2 eller den
mobilisenngscentral som enligt förslaget skulle ersätta A 2 alltjämt organisera
anspända förband och de värnpliktiga utbildas i anspänd artilleritjänst. De
värnpliktiga, som skola ingå i av A 2 organiserade förband, måste med hänsyn

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

till mobiliseringsberedskapen vara från Göteborgstrakten. En indragning av
A 2 skulle medföra, att dessa värnpliktiga måste utbildas vid artilleriförband,
där möjligheter föreligga för utbildning i anspänd tjänst. Därvid kunna endast
A 4, Östersund, och A 5, Boden, ifrågakommä. Dessa förband kunna icke utan
tillbyggnad mottaga större värnpliktsstyrka. Det vore vidare olämpligt och
dyrbart, att värnpliktiga från Göteborgstrakten skulle behöva resa till Östersund
eller Boden för utbildning. Härtill kommer, att A 2:s kaserner och övningsmöjligheter
äro fullt godtagbara, Sålunda ha tre batterikaserner färdigställts
så sent som 1945. Jag är därför icke beredd att förorda indragning av A 2.

Jag har redan tidigare låtit undersöka möjligheterna för den sammanslagning
av A 5 och A 8, Boden, vilken försvarskommittén nu förordat. 1 och för
sig synes det naturligt att söka minska antalet artilleriförband i Boden till
ett. Den utredning som skett i detta ärende visar, att — på grund av den omfattning
som den hästanspända artilleritjänsten alltjämt måste ha — A 5:s
etablissement fortfarande måste utnyttjas, vilket även försvarskommittén
räknat med. På grund härav bli besparingarna icke så stora, att ifrågavarande
sammanslagning, vilken komme att medföra en hel del genom utredningen
konstaterade olägenheter ur utbildnings- och förvaltningssynpunkt, nu bör
föreslås. Det synes icke osannolikt, att den avsedda utredningen rörande organisationens
anpassning efter befolkningstätheten kommer att peka på lämpligheten
av en ytterligare minskning av artilleriförband i Boden än den som
åstadkommes genom sammanslagning av A 5 och A 8. Även ur denna syn
punkt finner jag det icke lämpligt att föreslå en åtgärd, som kunde föregripa
resultatet av den avsedda utredningen.

Beträffande ingenj örtrupperna kan jag icke förorda försvarskommitténs
förslag om utbyggnad av Ing 2 till ingenjörregemente samtidigt som Ing 1
reduceras. Eörslagets förverkligande skulle nämligen medföra behov av avsevärda
nybyggnader vid Ing 2, vars förläggningsutrymmen redan med nuvarande
värnpliktskontingent icke äro tillräckliga, varjämte kostnaderna för
transporter till övningar i strömmande vatten komme att stiga, Det skäl försvarskommittén
anfört för reduktionen av Ing 1, nämligen att bereda förläggningsutrymme
för arméns signalskola inom Ing 1 :s etablissement, har ej synts
mig bärande, bl. a. enär ytterligare nybyggnader erfordras utöver vad kommittén
beräknat. Till frågan om arméns signalskolas förläggning återkommer
jag i det följande.

Frågan om sign al truppernas fredsorganisation sammanhänger intimt
med frågan om signalskolans förläggning. Vid behandlingen av underhållstrupperna
kommer jag att närmare beröra denna fråga, då viss av mig ifrågasatt
omorganisation inom nämnda trupper synes kunna ge möjligheter till en snab
bare lösning av signalskolans förläggningsfråga. Då jag emellertid icke — i avvaktan
j)å resultatet av en närmare utredning — är beredd att taga ståndpunkt
till dessa förläggningsfrågor, vill jag icke nu föreslå någon annan förändring
av signaltruppernas nuvarande fredsorganisation än att det militära brevduveväsendet
avvecklas.

16—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 mntl. Nr 206.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

2. Vissa frågor rörande truppförbandens inre organisation.

F ör svar skommittén.

I fråga om truppförbandens stabs- och förvaltningstjänst har kommittén
förklarat sig icke ha funnit anledning att förutsätta annan organisationsform
än den av Kungl. Maj:t för infanteritruppförbanden nyligen fastställda,
vilken bedömts i huvudsak kunna tillämpas jämväl vid arméns övriga
truppförband. Beträffande den för stabs- och förvaltningstjänsten erforderliga
personalen hade — med nedan berörda undantag i fråga om stabschefs
och kompani-(skvadrons-, batteri-) adjutantsbefattningarna — kommittén i huvudsak
räknat med det antal och den fördelning, som funnes återgiven i propositionen
1947: 130, bilaga 2. Härvidlag syntes det emellertid sannolikt,
att fortsatta organisationsundersökningar av den art, som hittills endast
vissa av infanteriets truppförband undergått, komme att påkalla smärre ändringar
beroende på truppslagstekniska och lokala förhållanden, vilka kommittén
icke kunnat överblicka.

Vad angår behovet av en stabschef vid fredstruppförbanden har försvarskommittén
funnit skälen för dennes bibehållande så vägande, att den —
utan att förbise, att försök vid vissa truppförband påginge rörande en annan
organisation i förevarande hänseende — räknat med dylik befattningshavare
vid flertalet fredstruppförband. Kommittén hade därvid icke blott tagit hänsyn
till frågans organisatoriska sida utan jämväl beaktat nödvändigheten av att
regementsofficersgraden erhölle sådan omfattning, att den krigsorganiserade
arméns funktionsduglighet icke äventyrades genom bristande tillgång på väl
kvalificerade regementsstabschefer och bataljonschefer (motsvarande). Stabschefen
vid fredstruppförbandet borde jämväl i regel utöva chefskapet överpersonalavdelningen.
Härigenom kunde minskning ske med en kompaniofficer
per förband i stabs- och förvaltningstjänst, närmast regementsadjutanten,
varför antalet befattningshavare numerärt komme att överensstämma med vad
som föregående år fastställts för infanteriets truppförband.

Beträffande kompaniexpeditionernas (motsvarande) organisation hade från
militärt håll hävdats, att såväl en underofficer som en överfurir vore erforderliga.
Försvarskommittén hade emellertid funnit sig böra biträda den meningen,
att allenast en befattningshavare i befälsställning borde svara för arbetet
på expeditionen. Underofficerare borde avses för sådana kompanienheter,
som med hänsyn till sin särart fordrade mera kvalificerad personal
eller vid vilka psykologiska skäl syntes motivera en adjutant med underofficerens
auktoritet. Vid övriga kompanienheter — till antalet representerande
ungefär hälften — syntes en överfurir vara tillfyllest.

För tygofficersbefattningar avsedd personal borde enligt kommitténs mening
överföras från vederbörliga truppförbands (personalkårers) stater till
fälttygkåren. Hittillsvarande beställningsmän på mekanikerlinjerna borde

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

likaledes i fortsättningen hänföras till tygstaten och där beredas framtidsplatser
enligt 1944 års manskapsutrednings förslag. Totalt skulle den föreslagna
organisationen för stabs och förvaltningstjänsten medföra besparingar
i fråga om officers- och underofficerspersonal, medan antalet överfurirer skulle
ökas.

Principen för truppförbandens nuvarande indelning på underavdelningar
har försvarskommittén icke funnit anledning frångå. Grundläggande
för ifrågavarande indelning borde vara dels storleken av den för truppförbandet
avsedda utbildningskontingenten av värnpliktiga och stamanställd personal,
dels antalet utbildningslinjer och dessas truppslagstekniska karaktär.
Beträffande utbildningsenheternas storlek hade 30—45 man bedömts böra
sammanföras till plutonsförband (motsvarande) samt två å tre plutoner till
kompani-(skvadrons-, batteri-) förband. Vid truppförband med allenast 4—5
kompanier (motsvarande) bedömdes dessa kunna ställas direkt under truppförbandschefen,
under det att vid truppförband med större antal kompanier
dessa borde sammanföras till bataljoner (divisioner), var och en bestående
av högst 5 kompanienheter. Med utgångspunkt enbart från utbildningskontingentens
storlek innebure detta i förhållande till nuvarande organisation,
att en reducering av bataljons-(divisions-)antalet med åtföljande personalbesparing
bleve möjlig att genomföra vid vissa av de mera tekniskt betonade
truppslagen. Sålunda förordade kommittén en minskning av antalet bataljoner
(divisioner) från tre till två vid de större pansarregementena och vid
samtliga artilleri- och luftvärnsregementen, medan å andra sidan en indelning
på två bataljoner bleve nödvändig vid vissa andra förband, bland annat
vid de till underhållsregementen ombildade trängkårema.

Behovet av befälspersonal för utbildningsverksamheten vid truppförbanden
hade kommittén sökt tillgodose i huvudsak enligt de beräkningar rörande
befälsbehovet, som framlagts av lantförsvarets utbildningskommission. Emellertid
hade kommittén av ekonomiska skäl ansett sig böra begränsa antalet äldre
instruktörer vid varje utbildningsenhet om 30—45 man från önskvärda 6 till
i genomsnitt 4—5. Av dessa utgjordes i regel 3 av överfurirer och furirer
och de övriga 2 av 1 subalternofficer och 1 underofficer. Kommittén ville
dock framhålla, att de försök med effektivisering av utbildningen, som med
hänsyn främst till förkortad utbildningstid för närvarande påginge inom de
olika truppslagen, kunde komma att medföra andra beräkningsgrunder för behovet
av utbildningsbefäl.

Vid beräknandet av truppförbandens sammanlagda personalbehov hade
hänsyn tagits, förutom till stabs- och förvaltningstjänstens krav och utbildningsarbetets
omfattning, även till det konstanta behovet av tämligen omfattande
kommenderingar av befälspersonal till olika skolor och utbildningskurser
m. m. utom truppförbanden samt viss reserv upptagits för sjukdom,
semester och oförutsedda kommenderingar och uppdrag. Vid beräknandet av
denna reserv hade kommittén ansett sig böra följa de utgångspunkter, som
angivits redan av 1919 års försvarsrevision och därefter oförändrat tilläm -

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

pats. Sålunda upptoges som reserv 5 % ''beträffande kompaniofficers- och
underofficerspersonal samt omkring 2,5 % beträffande överfurirer och furirer.

Kommittén ville slutligen framhålla, att befälstillgången vid truppförbanden
reellt hade minskats mer än vad som framginge av en direkt jämförelse
mellan föreslagna och nu gällande stater. Den personal i truppförbandens
reserver, som man i nuvarande försvarsorganisation räknade med såsom ständigt
tjänstgörande vid varje truppförband, hade nämligen kommittén icke ansett
sig annat än övergångsvis böra räkna med i fortsättningen.

Sammanställningar över arméns personal samt uppgifter om de olika be
fälskategoriernas befordringsförhållanden m. m. återfinnas i betänkandet
under F. Gemensamma personalfrågor för truppslag och personalkårer
(s. 295 ff.).

Remissyttranden.

Chefen för armén har i fråga om förbandens organisation för stabs- och
förvaltningstjänsten med tillfredsställelse konstaterat, att försvar skommittén
kommit till den uppfattningen, att stabscheferna borde bibehållas. I fråga
om kompaniexpeditionernas (motsvarande) organisation har arméchefen anfört
en i förhållande till försvarskommittén avvikande mening. Verkställd utredning
hade nämligen givit vid handen, att för närvarande inga möjligheter
förelåge att placera överfurirer som kompaniadjutanter, varför frågan för de
närmaste åren icke vore aktuell. Vid ett infanteriregemente kunde inrättas
9 befattningar för överfurirer såsom äldre instruktörer. Härigenom kunde det
av försvarskommittén beräknade sammanlagda antalet överfurirer vid detta
truppslags förband beredas sysselsättning efter inträdet i 43-årsåldern utan
att överfurirer användes såsom kompaniadjutanter. Det syntes sannolikt, att
motsvarande utnyttjande av äldre överfurirer bleve möjligt även vid övriga
truppslag.

Beträffande förbandens organisation för stabs- och förvaltningstjänsten i
övrigt förutsattes, att den koinme att genomföras på samma sätt som hittills
skett vid infanteriet. Vissa ändringar i organisationen borde vidare kunna
vidtagas på grund av erfarenheter från de försök, vilka utfördes vid vissa infanteriregementen
enligt därom givna föreskrifter och beträffande vilka utlåtande
senare komme att avgivas.

För att hos befälet skapa full förståelse för de olika truppslagens möjligheter
och för att förbandens utbildning skulle kunna ske i överensstämmelse
med de taktiska kraven borde det nuvarande systemet med mobiliseringscentraler
— eventuellt utökat — bibehållas och utnyttjas i fred vid krigsmässig
organisering av repetitionsövningsförband. Genom att behövlig utrustning
funnes på platsen, och de värnpliktiga kunde rycka in direkt till och utrustas
vid dessa centraler, syntes kostnaderna bli relativt obetydliga, i vissa fall
kanske mindre än vid annat förfaringssätt, eftersom inställelseresorna ofta
bleve kortare.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har stött kommitténs uppfattning
i fråga om stabscheferna, vilkas bibehållande han ansåge nödvändigt. För -

245

Kungl. Mciy.ts proposition nr 206.

slaget att överfurirer — med vissa undantag — skulle placeras såsom kompaniadjutanter
i stället för underofficerare, kunde däremot icke biträdas, enär
de militära skälen för bibehållandet av underofficerare i dessa befattningar
icke blivit vederlagda. Likaledes syntes försvarskommitténs motiv för att
skapa inretjänstbefattningar för överfurirer icke övertygande.

Beträffande truppförbandens sammanlagda personalbehov framhöll militärbefälhavaren
det principiellt oriktiga i att härvid utgå från ett uppskattat
fredsbehov. Krigsbehovet vore det primära och i konsekvens härmed borde
krigsorganisationens behov av aktivt befäl — såsom riktigt nog skett vid
flottan och flygvapnet — utgöra grunden för dessa beräkningar.

Militärbefälhavaren för II. militärområdet har — sedan försvarskommittén
funnit bibehållandet av regementsstabschef nödvändigt — ansett, att pågående
försök i denna fråga borde avbrytas. Enär kompanicheferna, därest
överfurirer placerades som kompaniadjutanter, i än högre grad än nu är
fallet skulle bindas vid expeditionstjänsten till förfång för utbildningen, syntes
detta system icke vara lämpligt. — För att möjliggöra en mera rationell användning
av instruktörerna syntes ett smidigare system beträffande indelningen
i utbildningsenheter önskvärd. Den relativa tillgången på befäl skiftade
i så hög grad, att en regementschef borde beredas frihet att placera t. ex.
en regementsofficer som kompanichef vid ett befälskompani, en kapten som
biträdande kompanichef eller plutonchef vid särskilt viktig utbildning.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet bär beträffande stabschefer och
kompaniadjutanter anfört i stort sett samma synpunkter som militärbefälhavaren
för IT. militärområdet. Därjämte har han ansett befälsbehovet för utbildningsverksamheten
för snävt beräknat, i all synnerhet som kommitténs
förslag om förkortad utbildningstid förutsatte en effektivisering av utbildningsverksamheten.
Detta accentuerades ytterligare därav, att utom truppförbanden
kommenderad personal vore för lågt tilltagen.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har liksom militärbefälhavaren
för TIT. militärområdet framhållit, att kompaniadjutantsbefattningarna borde
upprätthållas av underofficerare samt att 6 äldre instruktörer borde avses per
utbildningsenhet. Befälsvakanser under de närmaste åren finge icke hindra
en positiv lösning i detta sistnämnda avseende.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att underofficerare
alltjämt borde avses för kompaniadjutantsbefattningar samt att befälsbehovet
för utbildningsverksamheten vore alltför knappt tillmätt.

Svenska underofficersförbundet har i likhet med chefen för armén ansett,
att underofficerare borde avses för kompaniadjutantsbefattningarna. I fråga
om utbildningsbefälet bär föbbundet vänt sig mot att kommittén i regel föreslagit
officerare såsom plutonchefer. Enär detta innebure, att ett betydande
antal underofficerare tilldelades lägre och osjälvständigare tjänsteuppgifter än
de tidigare innehaft, syntes antalet officers- och underofficersbefattningar i
utbildningsarbetet alltjämt böra beräknas enligt nu gällande grunder, d. v. s.
att en tredjedel av antalet plutonchefsbefattningar borde utgöras av underofficerare,
medan resten upprätthölles av subalternofficerare.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

För svar sväsendets underbefäls förbund har funnit sig icke kunna biträda
försvarskommitténs förslag, att adjutantsbefattningarna vid vissa kompanier
skulle upprätthållas av fanjunkare och vid andra av överfurirer. Olikheterna
i arbetets omfattning och art vid de olika kompanienheterna kunde under
inga förhållanden motivera den skillnad på fem löneklasser, som för närvarande
förelåge mellan fanjunkares och överfurirs slutlön. Förbundet ville
i stället — i likhet med chefen för armén — föreslå, att fanjunkare genomgående
avsåges som kompaniadjutant samt att 10 instruktörsbefattningar inrättades,
avsedda för 1 fanjunkare och 9 äldre överfurirer. I fråga om utbildningsbefälet
ifrågasatte underbefälsförbundet, huruvida icke ett ökat utnyttjande
av underofficerare på kvalificerade befattningar i trupptjänst med
en däremot svarande minskning av antalet subalternofficerare vore att föredraga.
Yidare förutsattes en utredning beträffande befälskårernas ställning
och utnyttjande överhuvudtaget.

Statens organisationsnämnd har icke kunnat dela försvarskommitténs uppfattning
om att regementsstabschef borde finnas vid fredstruppförbanden. Ur
de synpunkter organisationsnämnden hade att företräda måste den motsätta
sig varje utökning för att tillgodose kaderintressen. Yore det emellertid ur
krigsorganisatorisk synpunkt nödvändigt att bibehålla denne regementsofficer,
funnes häremot intet att erinra, om denne bereddes sysselsättning inom
utbildningsorganisationen.

Organisationsnämnden har biträtt kommitténs förslag rörande kompaniadjutantsbefattningarnas
upprätthållande men ifrågasatt, huruvida en överfurir
med fördel kunde användas såsom gruppchef intill fyllda 43 år. Under
alla förhållanden borde befälsfrågan snarast tagas under grundlig omprövning.

Vad beträffar fredsorganisationens detaljer har organisationsnämnden
framhållit, att de av kommittén föreslagna fredsstaterna för icke organisationsundersökta
truppförband vore av ringa värde och därför icke kunde
läggas till grund för en proposition. I fråga om bataljonsindelningen har organisationsnämnden
funnit det driftsekonomiskt ofördelaktigt att minska de tre
stora pansarregementenas organisation med en bataljon vardera.

Försvarets civilförvaltning har understrukit, att personalbehovet för stabsoch
förvaltningstjänsten vid truppförbanden syntes kunna fastställas först
sedan resultatet av fortsatta organisationsundersökningar förelåge.

Departementschefen.

Frågan om fredstruppförbandens organisation för stabs- och förvaltningstjänst
är i huvudsak löst för infanteriet. Den för normalinfanteriregemente
fastställda organisationen genomföres nu successivt vid samtliga infanteriets
truppförband. För närvarande föreligger ett förslag från organisationsnämnden
om rationalisering av Göta trängkår. Vissa verksamhetsgrenar ha redan
rationaliserats för försvaret i dess helhet, såsom kassatjänsten och matinrättningarna.
Slutlig ställning till frågan om stabs- och förvaltningstjänsten

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i övrigt vid återstående truppförband inom armén kan, såsom också försvarskonnnittén
förutsatt, tagas först sedan vederbörliga organisationsundersökningar
verkställts.

Vad beträffar behovet av en stabschef i fredstruppförbanden får jag erinra,
att dylik befattningshavare icke ingår i den av Kungl. Maj:t fastställda normalorganisationen.
I denna organisation är en regementsofficer chef för utbildningsavdelningen,
eu kapten chef för personalavdelningen och en kompaniofficer
heltidstjänstgörande regementsadjutant. Försöksvis prövas för närvarande
en organisation med minskat antal självständiga avdelningar inom regementsstabens
militära ledningssida; utbildnings- och personalavdelningarna ha sammanslagits
till en truppavdelning med en regementsofficer som chef. I denna
försöksorganisation prövas behovet av en särskild stabschef. Arméchefen
har i uppdrag att inkomma med utlåtande angående lämpligheten av denna
organisation och, därest särskild stabschef finnes böra ingå i organisationen,
angiva vilka självständiga arbetsuppgifter som böra ankomma på denne befattningshavare.
I avvaktan härpå finner jag ingen anledning att nu taga ställning
till stabschefsfrågan.

Med utgångspunkt från ställningstagandet att för arbetet på en kompaniexpedition
borde svara allenast en befattningshavare i befälsställning har
frågan, om denne befattningshavare borde vara fanjunkare eller överfurir fått
lämnas olöst i avvaktan på närmare överväganden av problemet om sysselsättning
för underofficerare och överfurirer, som ansetts icke längre kunna
användas i trupptjänst. I detta avseende torde jag få hänvisa till vad jag
anfört i ämnet till propositionen 1947: 130 (s. 28 o. f.). Försvarskommittén
har ansett frågan kunna lösas så att ytterligare sex inretjänstbefattningar tillskapas
för överfurirer genom att detta antal överfurirer avses såsom kompaniadjutanter.
Genom att räkna med en icke oväsentlig höjning av den åldersgräns,
över vilken överfurir icke anses böra tagas i anspråk för trupptjänst,
från 40 till 43 år, har kommittén ansett sig kunna räkna med ett sammanlagt
antal av 36 överfurirer i inre tjänst och trupptjänst vid ett normalinfanteriregemente.
Kommittén har även räknat med oförändrat antal fanjunkare, vilket
förutsätter, att, även fanjunkare en del av sin anställningstid helt utnyttjas i
trupptjänst.

Arméchefen har av given anledning närmare utrett frågan om den äldre
instruktörspersonalens sysselsättning. Utredningen har givit till resultat, att
vid varje förband inom infanteriet sammanlagt 10 befattningshavare skulle
kunna beredas full sysselsättning i instruktörsuppgifter, som lämpligen kunna
handhavas av fanjunkare eller äldre överfurirer. Arméchefen har räknat med
att av dessa skulle 9 vara överfurirer och 1 fanjunkare samt på så sätt kommit
till samma antal beställningar för fanjunkare och överfurirer som försvarskommittén.
Arméchefen har framhållit, att placeringen av överfurirer
i kompaniadjutantsbefattning icke vore aktuell för de närmaste åren, samt
tillika anfört, att i vad mån äldre överfurir kunde placeras som kompani -

248

.Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

adjutant och fanjunkare i stället tjänstgöra såsom äldre instruktör borde få
bero på vem som i varje särskilt fall funnes vara den för respektive befattningar
lämpligaste. Organisationsnämnden bär gentemot arméchefens beräkningssätt
anfört, att fanjunkare vore lämpligare som instruktör än överfurir,
samt framhållit behovet av att särskilda kurser anordnades för överfurirer i
kompaniadjutantstjänst.

För egen del får jag anföra, att här återgivna förslag och utredningar
synas giva vid handen, att frågan om den äldre underofficers- och överfurirspersonalens
sysselsättning kan lösas på ett sätt, som medger såväl att den nuvarande
underofficerskadern bibehålies som att överfurirskadern utbygges i
önskvärd omfattning. Vilket beräkningssätt man än använder finnas tydligen
möjligheter att i inretjänstbefattningar eller i instruktörstjänst utnyttja den
för regelbunden placering i trupptjänst överåriga personalen. Hur kompaniadjutantsbefattningama
skola fördelas mellan de olika kategorierna får, såsom
även arméchefen framhållit, bli en lämplighetsfråga. I likhet med organisationsnämnden
anser jag, att överfurirerna böra i erforderlig omfattning utbildas i
kompaniadjutantstjänst.

Av olika skäl vill jag dock förorda, att utbyggnaden av överfurirskadern
sker med en viss försiktighet. Endast erfarenhetsmässigt torde kunna avgöras,
om en så hög åldersgräns för överfurirernas övergång till inre tjänst
eller instruktörstjänst som 43 år kan tillämpas. Tidigare ha allvarliga erinringar
gjorts mot en höjning av den då beräknade gränsen, 40 år. Dessutom
bör den utredning rörande försvarsmaktens befälsfråga, som jag berört i
i det föregående, föranleda återhållsamhet med inrättande av nya beställningar.

Av skäl, som framgå av avsnittet Fälttygkåren, anser jag mig icke nu
kunna biträda försvarskommitténs förslag, att truppförbandens tygofficerare
skola överföras till fälttygkåren.

Såsom närmare beröres under avsnittet Tygstaten anser jag mig i princip
böra tillstyrka den av försvarskommittén föreslagna utbyggnaden av tygstaten.

Principen för truppförbandens indelning på underavdelningar och behovet
av befälspersonal för utbildningsverksamheten äro beroende av de vidare överväganden
rörande utbildningens framtida anordnande, vilka kunna ske först
sedan remissyttranden från de militära myndigheterna i sistnämnda hänseende
inkommit. 3

3 Kavalleriet.

Kavalleriet består för närvarande av följande truppförband:

K1 Livregementet till häst ............... Stockholm.

K 2 Skånska kavalleriregementet ......... Hälsingborg.

K 3 Livregementets husarer ............... Skövde.

K 4 Norrlands dragonregemente ......... Umeå.

249

Kungl. May.ts proposition nr 206.

Kavalleriets fredsorganisation enligt 1942 års försvarsbeslut innefattade
endast 3 kavalleriregementen (K 2 ombildades till pansarregeinente). Senare
har riksdagen beslutat att åter sätta upp K 2. Detta är nu genomfört, ehuru
del av P 2 — på grund av försening i byggnadsprogrammets genomförande i
Hässleholm — alltjämt är förlagd till K 2:s etablissement i Hälsingborg.

Kavalleriregementena äro i fred normalt organiserade på regementsstab
och i regel fem skvadroner, vid vilka utbildning i ryttar- och cykeltjänst bedrives.

F ör sv ar skommittén.

Beträffande kavalleriets krigsorganisation har försvarskommittén föreslagit
en begränsning. Kommittén har härom vidare anfört i huvudsak följande.

För utbildning av den värnpliktskontingent, som erfordras för den beräknade
krigsorganisationen, kräves ett förläggningsutrymme, motsvarande omfattningen
av två fredstruppförband. Kommittén har härvidlag övervägt möjligheten att
begränsa fredsorganisationen till allenast ett kavalleritruppförband samt att
skifta ut den del av värnpliktskontingenten, som med hänsyn till disponibla
förläggningsmöjligheter icke kan inrymmas inom ifrågavarande truppförband,
till ett visst antal andra fredstruppförband, närmast till sådana infanteriregementen,
som vid genomförandet av kommitténs förslag komma att förfoga
över stall- och ridhusutrymmen utöver det egna behovet. En dylik lösning
skulle emellertid medföra, att kavalleriförbanden icke kunde bibringas
enhetlig utbildning. Därjämte synes denna föga rationella organisation knappast
innebära någon ekonomisk besparing, emedan det vid flera förband
ökade behovet av bland annat veterinärer och stallpersonal skulle draga med
sig oproportionerligt höga administrativa kostnader. Försvarskommittén föreslår
därför, att kavalleriet i fred organiseras på två truppförband, under det
att två av de nuvarande kavalleriregementena indragas. När det därvid gällt
att fatta ståndpunkt till frågan, vilka truppförband, som alltjämt skola kvarstå
i organisationen, har kommittén främst tagit hänsyn till mobiliseringsförhållanden,
utbildningsmöjligheter och byggnadsfrågor. Fördelningen inom
landet av för ridbruk lämpade hästar talar närmast för ett utnyttjande av
Tv 1, K 2 och Iv 4. Goda hästuttagningsmöjligheter föreligga nämligen inom
Mälarområdet och i Skåne samt, beträffande hästar av nordsvensk ras, i Norrland.
Ur utbildningssynpunkt äro emellertid ovedersägligen möjligheterna
vid K 1 och K 2 betydligt sämre än vid de bägge övriga regementena, vilka
äga tillgång till mycket god övningsterräng. Sålunda har för Kl:s vidkommande
exploateringen av norra Djurgårdsområdet väsentligt minskat övningsmöjligheterna,
varjämte utbildningsavdelningarnas förflyttningar till och från
det egentliga övningsområdet på Järvafältet — vilket samtidigt skall utnyttjas
av bland annat Krigsskolan, 11, Al, Ing 1, SI, U5 och F8 — vålla förlust
av utbildningstid. Vad K 2 beträffar ha övningsmöjligheterna i kasemetablissementets
närhet på grund av Hälsingborgs stadsbebyggelse sedan
länge varit starkt begränsade. Den ökade byggnadsverksamheten i stadens

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

norra och östra delar har nu gjort detta förhållande än mer märkbart. Regej
mentet har dock tillgång till förhållandevis god övningsterräng i Ljungbyhedstrakten.
Förflyttningarna till och från Ljungbyhed inkräkta emellertid
på den effektiva utbildningstiden, även om vissa övningar kunna ske under
vägen. För Kl och K 2 medför vidare varje förläggning till Järvafältet respektive
Ljungbyhed extra kostnader till följd av tjänstgöringstraktamenten
m. m. Härtill kommer, att K 2:s kasernetablissement i Hälsingborg för närvarande
befinner sig i sådant skick, att stora kostnader krävas för att bringa
detsamma i godtagbart tillstånd. Motsvarande moderniserings- och underhållsarbeten
erfordras icke för kavalleriets övriga kasernetablissement. I
samband härmed synes böra beaktas önskvärdheten av att i Stockholm eller
dess närhet erhålla förläggningsmöjligheter för tygförvaltningsskolan, vilken
för närvarande är provisoriskt inrymd i förhyrda lokaler, vilket dels ställer
sig dyrbart, dels icke medger en rationell utbildningsorganisation. Därest
K 1 indroges, skulle tillfredsställande lokaler komma att stå till tygförvaltningsskolans
förfogande. De mindre ändringsarbeten, som härvid bleve erforderliga,
skulle draga avsevärt lägre kostnader än en eljest för skolan erforderlig
nybyggnad.

Vid valet av de kavalleriförband, som böra bibehållas, synas de i det föregående
angivna utbildningsförhållandena böra tillmätas avgörande betydelse.
Kommittén vill sålunda föreslå, att kavalleriet i fortsättningen kommer att
bestå av K 3 och K 4, vilka bägge böra göras lika till sin organisation
och i huvudsak bibehållas vid nuvarande storlek. Ehuru antalet truppförband
således endast kommer att- utgöra två, synas praktiska skäl tala för att de
bägge förbanden alltjämt betecknas med hittillsvarande regementsnummer.
Med hänsyn till vad förut anförts beträffande hästfördelningen inom landet
samt för att vid krigsutbrott säkerställa en tillräckligt snabb och decentraliserad
organisering av kavalleriförband, böra 2 mobiliseringscentraler ingå i
kavalleriet och anordnas i östra och södra Sverige.

Beträffande kavalleriets nuvarande utbildning i såväl ryttar- som cykeltjänst
föreslår kommittén icke någon ändring. Den utbildning i hästsjukvårdstjänst,
som för närvarande är avsedd att äga rum i samband med fullgörande
av efterutbildningsövning — i regel under 17:e året efter inskrivningen —
måste med hänsyn till den av försvarskommittén i annat sammanhang föreslagna
ändrade ordningen för värnpliktens fullgörande flyttas till annan tidpunkt.
Till frågan, huruvida hästsjukvårdsutbildningen, som av krigsorganisatoriska
skäl måste omfatta all kavalleriets personal, framdeles skall bibringas
vederbörande redan under första tjänstgöringen eller först i samband
med repetitionsövning, har kommittén icke fattat ståndpunkt utan förutsatt,
att det må ankomma på chefen för armén att därom utfärda bestämmelser.

I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning och
som redan godtagits av riksdagen, förutsätter försvarskommittén, att all den
beställningsmannapersonal, som erfordras för hovslagartjänsten inom armén,
rekryteras inom respektive truppslag samt därefter — från och med

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

furirsbefordran — liänföres till kavalleriet. Kavalleriets personalstater komma
sålunda att inrymma furirer, överfurirer och underofficerare, vilka äro placerade
till tjänstgöring, förutom vid kavalleriet, även vid de av arméns övriga
truppförband m. m., som erfordra dylik personal.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har tillstyrkt kommitténs förslag rörande kavalleriets
fredsorganisation.

Chefen för armén har ansett sig kunna taga ståndpunkt till kommitténs förslag
först sedan eu inom arméstaben pågående utredning rörande kavalleriets
framtida organisation slutförts.

Militärbefälhavaren för 7. militärområdet har intet haft att erinra mot indragningen
av K 2, enär beridet kavalleri ej vore användbart inom militärområdet
annat än i dess norra delar och utbildningsförhållandena vid Hälsingborg
vore ogynnsamma.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett sig icke kunna biträda
den av kommittén föreslagna krigsorganisationen för kavalleriförbanden utan
föreslagit viss utökning, vilken komme att påverka jämväl fredsorganisationen.

Sekundchefen för Livregementet till häst har förklarat sig icke kunna dela
kommitténs uppfattning rörande de dåliga utbildningsmöjligheterna vid K 1
och K 2. Stort avstånd till lämplig övningsterräng innebure visserligen viss
tidsförlust men medförde samtidigt en för truppslaget utomordentligt värdefull
marschvana och marschträning.

Chefen för Skånska kavalleriregementet har framhållit Öresunds strategiska
betydelse, från vilken utgångspunkt han funnit kommitténs förslag om indragning
av det enda armétruppförbandet i nordvästra Skåne inkonsekvent. Med
hänsyn till att Skåne syntes vara vår i nuläget mest utsatta landsända vore
kuppberedskapen vid Öresunds smalaste del av största betydelse. För att
undvika olägenheterna med en nedläggning av K 2 — långa resor för de värnpliktiga
och uppbyggandet av en mobiliseringscentral vid Ljungbyhed —
syntes K 2 böra utökas med för avvärjande av kuppföretag lämpligt sammansatta
förband, motor-, cykel- och pansarvärnsförband m. m.

I fråga om utbildningsförhållandena för K 2 har regementschefen funnit ut
bildningsresultaten visa, att förhållandena äro godtagbara. Likaså vore kasernerna
enligt 1942 års försvarsberednings utlåtande i mycket gott skick, vilket
alltjämt vore förhållandet.

Statens organisationsnämnd har funnit kostnaderna för stabs- och förvaltningstjänsten
vid ett kavalleriregemente oproportionerligt stora. Ur rationaliseringssynpunkt
syntes det därför principiellt riktigt att låta eventuella in
dragningar av fredstruppförband i första hand drabba kavalleriet.

Departementschefen.

Som förut erinrats innefattade kavalleriets fredsorganisation enligt 1942
års försvarsbeslut endast tre regementen. Efter beslut av riksdagen — som

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

därutiunan tog ståndpunkt första gången 1943 — har emellertid K 2 åter
uppsatts. Detta har dook icke föranlett någon utökning av krigsorganisationen.
Därav följer sålunda, att en återgång till de tre fredstruppförband, med
vilka 1942 års försvarsbeslut räknade, synes möjlig att genomföra. Försvarskommittén
har för sin del föreslagit, att såväl K 1 som K 2 nu skola indragas.
Häremot har bland annat av chefen för armén invänts, att frågan om kavalleriets
ställning icke borde avgöras, innan en utredning — som nu av chefen
för armén påbörjats — klarlagt de slutsatser, som beträffande kavalleriets
användbarhet kunna dragas av erfarenheterna under andra världskriget.

Ehuru jag icke förbiser betydelsen av denna utredning, som bör på lämpligt
sätt infogas i den utredning rörande arméns organisation och problem,
som sammanhänga med dess rörlighet in. m., vilken jag i det föregående förordat,
delar jag försvarskommitténs mening att kavalleriets omfattning i fred
utan olägenhet bör kunna beskäras. Den reduktion, som av mig i det följande
föreslås, torde kunna ske utan att en särskild övergångsstat inrättas.

Efter granskning av de krigs- och fredsorganisatoriska faktorer, som påverka
kavalleriorganisationen, finner jag de skäl, som av försvarskommittén
anförts för att bibehålla i första hand Iv 3, Skövde, och K 4, Umeå, såsom
kavalleriförband, vara bärande. På grunder, som främst sammanhänga med
de båda övriga förbandens placering, kasern- och övningsförhållanden, anser
jag, att K 1, Stockholm, närmast bör ifrågakomma till indragning. Jag förordar
därför, att Iv 1 indrages och ersättes med en mobiliseringseentral samt
att i anslutning till översynen av arméns organisation en utredning verkställes
om i vilken mån — på sätt även chefen för K 2 föreslagit — sistnämnda
förband bör på lämpligt sätt helt eller delvis omorganiseras. För
en sådan lösning talar det påfallande behovet av eu viss kuppberedskap vid
den smalaste delen av Öresund samt folktätheten i Skåne, som gör det önskvärt,
att ett förband är förlagt i nordvästra delen av landskapet.

Vad K 1 beträffar ha övningsmöjligheterna i kasernens närhet alltmer försämrats
genom exploatering av Norra Djurgården. En ytterligare beskärning
av regementets övningsmark torde i längden icke kunna förhindras. Det torde
i detta sammanhang få erinras, att 1945 års markkommission ansett nödvän
digt att för olika statliga och kommunala byggnadsändamål få disponera ytterligare
delar av Ladugårdsgärde och K l:s nuvarande kasernområde. En utflyttning
av K 1 till Järvafältet har för övrigt tidigare varit planerad, då
övningsmöjligheterna vid kasernen i staden ansetts otillfredsställande.

Av skäl som närmare angivas under avsnittet Arméns hästar anser jag, att
K l:s indragning bör genomföras under de närmaste två budgetåren. För
svarskommittén har föreslagit, att den mobiliseringseentral, som borde ersätta
regementet, skulle anslutas till ridskolan på Strömsholm. Förslag har
även framkommit om att endera bibehålla en skvadron vid K 1 eller utöka
ridskolans övningstrupp till en reducerad skvadron. Dessa frågor böra närmare
utredas i samband med planläggningen av K l:s avveckling.

Försvarskommittén har föreslagit, att K l:s ledigblivna etablissement skall

• Kungl. Alaj.ts proposition nr 206.

253

utnyttjas av tygförvaltningsskolan. Därutöver ha — på grund av lokalbrist —
försvarets forskningsanstalt och de frivilliga försvarsorganisationerna framhållit
önskvärdheten av att i viss utsträckning komma i åtanke vid ett nedläggande
av K 1. För egen del anser jag dessutom, att vissa besparingar
kunna ernås genom att arméstabens stamhästgrupp förlägges dit. båsom närmare
beröres vid behandlingen av arméns utbildningsanstalter synes därjämte
böra övervägas, huruvida icke även intendenturförvaltningsskolan kan förläggas
till detta etablissement. Härigenom skulle ernås ett intimare samband mellan
tyg- och intendenturförvaltningsskolorna, vilket är helt i överensstämmelse
med den sammanslagning av tyg-, intendentur- och trängtrupperna till ett gemensamt
truppslag, varom jag i nästföljande avsnitt framlägger förslag. Dessutom
frigöras lokaler i intendenturförvaltningsskolans nuvarande etablissement,
Fredrikshov, vilka i avvaktan på den militära högskolebyggnadens färdigställande
böra kunna utnyttjas av exempelvis FV. militärbefälsstaben och
kommendantsstaben i Stockholm eller endera av dessa staber, vilka för närvarande
äro inrymda i förhyrda lägenheter. Jag förordar, att frågan om utnyttjandet
i detalj av Kl:s kasern och i samband därmed erforderliga ändringsarbeten
göres till föremål för särskild utredning.

I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning och
som sedan godtagits av riksdagen, anser jag, att all den beställningsmannapersonal,
som erfordras för hovslagartjänsten inom armén, bör rekryteras
inom respektive truppslag samt därefter — från och med furirsbefordran —
hänföras till kavalleriet.

4 Underhål Istrupperna.

Huvuddelen av de underhållsförband, som ingå i krigsorganisationen, uppsättas
och utbildas för närvarande av tre från varandra fristående truppslag,
trängtrupperna, tygtrupperna och intendenturtrupperna. Dessa bestå för närvarande
av:

Av T 2 är ett kompani, T 2 N, förlagt i Nora; därjämte har ett kompani
ur T 4 från och med innevarande år provisoriskt förlagts till Kristianstad.
Sju mobiliseringscentraler finnas.

Trängtrupperna.

T 1 Svea trängkår.......

T 2 Göta trängkår .....

T 3 Norrlands trängkår.
T 4 Skånska trängkåren

Linköping.

Skövde.

Sollefteå.

Hässleholm.

Tygtrupperna.

Tyg 1 Första tygkompaniet.......... Linköping (T 1).

Tyg 2 Andra tygkompaniet.......... Skövde (T 2).1

Tyg 3 Tredje tygkompaniet ........ Hässleholm (T 4).

1 Därjämte utnyttjas viss del av P 4:s etablissement (verkstäder m. m.).

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Jämlikt 1942 års försvarsbeslut avsågos tygkompanierna skola förläggas
till respektive Stockholm, Skövde och Boden. Intill 1947 ha emellertid endast
Tyg 1 och Tyg 2 uppsatts, bägge provisoriskt förlagda till Stockholm. Den för
Tyg 3 avsedda värnpliktskontingenten har utbildats vid Tyg 1. Tygkompanierna
ha jämlikt Kungl. Maj:ts beslut 1947 provisoriskt förlagts i anslutning
till T 1, T 2 och T 4.

Intendentur trupperna.

Int 1 Första intendenturkompaniet ........ Solna.

Int 2 Andra intendenturkompaniet ........ Karlsborg.

Int 3 Tredje intendenturkompaniet ........ Boden.

I utbildningshänseende äro de tre underhållstruppslagen underställda inspektören
för underhållstrupperna, vilken jämväl utövar chefskapet över
trängens personalkårer. Utbildningen bedrives vid trängtrupperna i anspanns-,
bil-, sjukvårds- och trafiktjänst (den senare innefattande viss reparationstjänst),
vid tygtrupperna i ammunitions-, reparations-, materieloch
förrådstjänst samt vid intendenturtrupperna i magasins-, förråds-,
drivmedels-, bageri- och slakteritjänst.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har funnit den nuvarande fredsorganisationen på tre
skilda underhållstruppslag icke vara i alla avseenden lämplig. I krigsorganisationen
funnes icke någon uppdelning av underhållsformationer uppsatta av
det ena eller det andra av dessa truppslag. Denna omständighet jämte det för
hållandet, att de ifrågavarande truppslagen redan nu i utbildningsavseende
vore samordnade under underhållsinspektören, syntes tala för att ett intimare
fredsorganisatoriskt samband mellan dessa truppslag borde åvägabringas. Fn
enhetlig ledning av utbildningsverksamheten redan i regementschefsinstansen
borde bidraga till att den samverkan, som i krig erfordrades mellan träng-, tygoch
intendenturförband, bleve på bästa sätt förberedd under utbildningen i
fred. Försvarskommittén hade på grund härav närmare undersökt ändamåls
enligheten av och förutsättningarna för att sammanslå de nuvarande träng-,
tyg- och intendenturtrupperna till ett enda truppslag, underhållstrupperna.

Undersökningen hade givit vid handen, att truppslagets fredsomfattning
kunde göras endast obetydligt mindre än den, som de tre underhållstruppslagen
nu tillsammans representerade. Detta sammanhängde med att enligt kommitténs
förslag omskolning av från andra truppslag (försvarsgrenar) överförda
värnpliktiga icke skulle äga rum i för närvarande avsedd omfattning, varför
underhåll struppernas krigsbehov av värnpliktiga till en del måste täckas genom
en större årlig tilldelning av värnpliktiga för första tjänstgöring än den som
eljest skulle erfordrats. Ett sammanförande av träng- och tygtjänsten hade
redan förberetts genom att tygkompanierna provisoriskt överflyttats till respek
tive T 1. T 2 och T 4. Något hinder att uppdela den för tygtjänsten erforderliga

255

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

vämpliktskontingenten på fyra enheter och därmed möjliggöra, att ett tygkompani
anslötes även till T 3, syntes icke föreligga. Erforderligt förläggningsutrymme
kunde disponeras härför genom den reducering av I 21 med omkring
en bataljon, som kommittén föreslagit. De nuvarande trängkårerna med till
varje kår anslutet tygkompani föresloges därför utgöra stommen i underhålls
truppernas fredsorganisation.

För att fullfölja den av kommittén i det föregående framförda tanken att
i fred sammanföra all utbildning av för underhållstrupperna avsedda värnpliktiga
borde även intendenturutbildningen anknytas till dessa trängkårer.
En sådan sammanslagning skulle medföra vissa fördelar. Underhållsförbandens
utbildning för samverkan i krig kunde bedrivas mera effektivt och det
befäl, som i krig skulle föra befälet över sammansatta underhållsförband, kunde
redan i fred få mesta möjliga praktiska övning i att leda dylika förband. Sammanslagningen
skulle emellertid även komma att medföra vissa olägenheter.
Redan genom sammanslagning av trängkårerna och tygkompanierna hade antalet
olika utbildningslinjer vid dessa förband blivit mycket stort. Att ytterligare
öka detta antal genom att dessutom inordna intendenturtjänstens olika
utbildningsgrenar under trängkårcheferna syntes ur utbildningssynpunkt icke
lämpligt. En uppdelning av intendenturtruppernas värnpliktskontingent på de
fyra trängkårerna skulle dessutom stöta på praktiska svårigheter och medföra
vissa andra olägenheter. Intendenturtruppernas värnpliktskontingent vore så
liten, att redan den nuvarande uppdelningen på tre enheter visat sig oläglig,
då det gällt att under fredsutbildningen organisera och öva intendenturförband
med krigssammansättning. En uppdelning av den enligt kommitténs förslag
något reducerade fredskontingenten på ytterligare en enhet skulle öka svårigheterna
i detta avseende. Trots att intendenturenheterna bleve små, medgåve
likväl icke nu disponibelt förläggningsutrymme — med de värnpliktskontingenter,
som kommittén räknat med — att även dessa enheter förlädes vid trängkårerna.
Relativt omfattande tillbyggnader bleve härför erforderliga. En
annan möjlighet att åstadkomma det ifrågasatta intima samordnandet vore,
att intendenturförbanden med bibehållen förläggning underställdes cheferna
för trängkårerna efter samma princip som nu tillämpades beträffande T2:s
kompani i Nora, vilket vore underställt chefen för T 2. Kommittén hade emellertid
funnit, att en dylik åtgärd icke komrne att medföra de fördelar, som
avsetts. Kommittén hade sålunda kommit till den uppfattningen, att intenden
turutbildningen icke borde sammanslås med utbildningen vid trängkårerna
med underställt tygkompani.

För att undvika den nuvarande splittringen av intendenturtruppernas värnpliktiga,
vilken medfört svårigheter för en effektivt ordnad förbandsutbildning,
hade kommittén undersökt möjligheterna att koncentrera utbildningen av dessa
värnpliktiga. Intendenturförbandens nuvarande förläggningsorter hade fastställts
bl. a. med tanke på att åstadkomma ett ur utbildningssynpunkt önskvärt
samband mellan kompanierna och arméns centrala intendenturförråd. Då denna
synpunkt, ehuru numera icke lika betydelsefull som tidigare, borde beaktas

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vid avgörandet av intendenturtruppernas förläggningsfråga, erbjöde sig ingen
annan möjlighet att åvägabringa den önskvärda koncentreringen än att utvidga
ett av de nuvarande intendenturtruppförbanden. Härför torde såväl av utbildningsskäl
som med hänsyn till de nuvarande förläggningarnas storlek och be
skaffenhet endast Int 1 vid Ulriksdal lämpa sig. För ett samlande av intendenturtruppernas
värnpliktiga till Int 1 erfordrades dock tillbyggnad av förläggningsutrymmen
m. in. De erforderliga byggnadsarbetena bleve emellertid
av tämligen ringa omfattning. Vissa besparingar kunde dessutom ernås pa
längre sikt, dels genom totalt minskade administrationskostnader, dels genom
att eljest om några år erforderliga nybyggnadsarbeten för intendenturkompanierna
i Boden och Karlsborg kunde undvikas. Dessa kompaniers förläggningai
vore icke på längre sikt godtagbara såsom ordinarie fredsförläggning.

Kommittén ville på grund av det anförda föreslå, att intendenturtrupperna
sammanfördes och bildade ett förband, förlagt till Int 1. De indragna intendenturkompanierna
borde fortsättningsvis i erforderlig utsträckning utnyttjas
såsom mobiliseringscentraler.

Även om sålunda sammanslagning i förläggningshänseende befunnits lämplig
endast beträffande trängkårerna och tygkompanierna, syntes det vara
förenat med vissa fördelar att med dem sammanföra intendenturtrupperna till
ett gemensamt truppslag — underhållstrupperna. En dylik åtgärd skulle bi
draga till att öka samhörigheten mellan de förband, som i krig skola samverka,
och syntes lämplig även av det skälet, att dessa tre truppslag i utbildnings
avseende redan vore underställda inspektören för underhållstrupperna. Kommittén
har därför föreslagit, att ett nytt truppslag — underhållstrupperna —
skall organiseras av de nuvarande träng-, tyg- och intendenturtrupperna, vilka
därvid skulle utgå ur arméns organisation. Underhållstruppernas fredsorgani
sation föresloges omfatta fyra underhållsregementen och en underhåilskår.

För att öka samhörigheten mellan underhållstruppernas förband och på
längre sikt ernå besparingar föresloges värnpliktskontingenten vid T 2:s i Kora
förlagda kompani, T 2 N, överföras till T 2, varigenom T 2 N kunde indragas.
Erforderlig del av detta etablissement borde dock i fortsättningen utnyttjas
som mobiliseringscentral. En koncentrering i förläggningshänseende till
Skövde av den för T 2 enligt kommitténs förslag beräknade värnpliktskontingenten
förutsatte emellertid — enär disponibla kasernförläggningsutrymmen
för närvarande icke vore tillräckliga — att viss tillbyggnad skedde vid nuvarande
T 2. Till dess denna bleve färdigställd förutsattes förläggningen vid
T 2 N vid behov alltjämt skola tagas i anspråk.

Vid underhållsregementena avsågs utbildning skola bedrivas i träng- och
tygtjänst. Underhållskåren borde avses uteslutande för utbildning i intendenturtjänst.

Underhållstrupperna föreslogos sålunda omfatta följande fredstruppförband:

U 1 Svea underhållsregemente
U 2 Göta underhållsregemente

Linköping.

Skövde.

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

U3 Norrlands underhållsregemente ...

U 4 Skånska underhållsregementet ......

U 5 Stockholms underhållskår ............

Sollefteå.

Hässleholm.

Solna.

Härtill skulle komma 10 mobiliseringscentraler.

Befälet vid trängtrupperna redovisas för närvarande i personalförteckning
för trängen (trängkårerna). Befälet vid tygtrupperna är upptaget på fälttygkårens
stat och befälet vid intendenturtrupperna på intendenturkårens.

Vid bildandet av ett gemensamt truppslag, underhållstrupperna, syntes befälspersonalen
i största möjliga utsträckning böra upptagas på för nämnda
truppslag gemensam stat, även om densamma företrädde olika utbildningslinjer
inom underhållstjänsten. Från överförande till underhållstruppernas
stat syntes böra undantagas för tyg- och intendenturutbildningen erforderliga
officerare, vilka alltjämt borde tillhöra fälttygkåren respektive intendenturkåren.
På fälttygkåren och intendenturkåren nu redovisade underofficerare —
utom förvaltare — samt underbefäl, vilka vore avsedda såsom truppbefäl vid
tygtruppema och intendenturtrupperna, borde däremot överföras till underhållstruppernas
stat.

I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning,
förutsatte försvarskommittén, att all den stampersonal, som erfordrades för
sjukvårdstjänsten inom armén, borde rekryteras inom respektive truppslag samt
därefter — från och med furirsbefordran — hänföras till underhållstrupperna.

Remissyttranden.

Chefen för armén har ansett, att den av försvarskommittén upptagna och
provisoriskt redan genomförda sammanslagningen av träng- och tygtrupper till
underhållsregementen slutgiltigt borde äga rum.

För att åstadkomma godtagbara förläggningsförhållanden vid underhållsregementena
i samband med tygtruppernas överförande dit och centraliseringen
av arméns sjukvårdsutbildning syntes det i en nära framtid vara nödvändigt
att uppföra de återstående, uppskjutna kasernbyggnaderna,

I fråga om sammanslagningen av nuvarande intendenturkompanier till en
underhållskår har arméchefen ställt sig tveksam. De skäl mot en centralisering,
som hade anförts av vissa militärbefälhavare, hade i många avseenden befunnits
bärande. Icke minst inom det avskilda VI. militärområdet fyllde ett
intendenturkompani i fred stora uppgifter. Enär organiserandet av en underhållskår
skulle fordra nybyggnader, vilka ur angelägenhetssynpunkt måste
vägas mot andra byggnadsbehov, kunde ett sammanförande sannolikt icke ske
inom de närmaste åren.

En preliminär undersökning hade visat, att försvarskommitténs förslag deivis
skulle kunna genomföras såtillvida, att två kompanier inrymdes i Intl:s
nuvarande kaserner. Utan en mera ingående prövning vore arméchefen emellertid
icke beredd att taga ställning i frågan.

Arméchefen hade icke något att erinra mot att — om så befunnes lämpligare

17—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

— »underhållsregementena» benämndes »trängregementen». Därest U 5 organiserades,
borde detta förband benämnas »Stockholms intendenturbataljon».

Det av kommittén förordade sättet att rekrytera stampersonalen för sjukvårdstjänsten
inom armén vore, enligt chefens för armén åsikt, lämpligt och
borde tillämpas redan från och med innevarande år.

Ett av generalfälttygmästaren väckt förslag om att av tygkompaniernas utbildningsbefäl
även kaptener och löjtnanter, på sätt kommittén föreslagit beträffande
underofficerare och underbefäl, borde upptagas på underhållstruppernas
stat tillstyrktes av arméchefen.

Militärbefälhavaren för I. militärområdet har ansett, att även intendenturkompanierna
borde inordnas i underhållsregementena. De härigenom erhållna
möjligheterna till samövningar vore, enligt militärbefälhavarens mening, av
betydligt större betydelse än de av kommittén åberopade övningarna med intendenturtrupp
i större förband, vilka skulle kunna åstadkommas genom den
på svaga grunder föreslagna underhållskåren i Solna.

Militärbefälhavaren för II. militärområdet har ställt sig tveksam i fråga om
lämpligheten av att sammanföra värnpliktiga i sjukvårdstjänst till centraliserad
utbildning vid underhållsregementena. Erforderlig nybyggnad borde uppföras
vid T 3, enär förläggning med del av U 3 till I 21 icke kunde tillstyrkas annat
än som ett rent provisorium.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har framhållit, att en indragning
av T 2 N icke kunde tillstyrkas, främst av ekonomiska skäl. Ett genomförande
av denna indragning skulle vid T 2 medföra behov av såväl markförvärv
som nybyggnader. Förläggningen vid nuvarande T 2 bleve där jämte så
trång, att frågan om en helt ändrad förläggning av U 2 i så fall utan tidsutdräkt
borde upptagas till prövning.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att frågan om underhållsförbandens
förläggningsorter främst borde göras beroende av övningsmöjligheterna
och krigsförberedelsearbetet. Av dessa skäl motsatte sig militärbefälhavaren
ett nedläggande av T 2 N. T 2:s i många avseenden dåliga förläggningsförhållanden
i Skövde talade i stället för att IJ 2 borde koncentreras
till Nora. En indragning av T 2 N borde i alla händelser icke ske.

Enär något samband praktiskt taget icke funnes mellan tjänsten vid ett
underhållsförband och en central intendenturanstalt, syntes en anslutning av
U 5 till arméns intendenturförråd i Stockholm inkonsekvent. Enligt militärbefälhavarens
åsikt borde, därest intendenturkompanierna ansåges böra sammanföras,
en mindre utsatt och helst i landet centralt belägen plats väljas. Om
en förläggning av U 2 till Nora icke komme till stånd, förefölle i Nora befintliga
lokaler kunna utnyttjas av U 5. De härför erforderliga nybyggnaderna
syntes icke bli av nämnvärt större omfattning än de, som skulle erfordras vid
Int l:s etablissement i Solna. Dessutom syntes ledigblivna utrymmen lättare
kunna utnyttjas effektivt i Stockholmstrakten än i Nora.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har icke funnit de av kommittén
anförda skälen — främst övningar i större intenden tur förband — för sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 206. 259

manförandet av intendenturkompanierna till en underhållskår bärande. Betydelsen
av övningar i anslutning till krigsuppgifterna och med förband ur
andra truppslag talade i stället för att Int 3 borde vara kvar i Boden. Med
hänsyn till militärområdets avskilda läge förelåge ett önskemål om tillförande
av tyg- och sjukvårdsförband, vilka tillsammans med Int 3 och intendenturförrådet
skulle kunna sammanföras till en underhållskår.

Generalintendenten har med tillfredsställelse hälsat kommitténs förslag
om sammanförandet av intendenturkompanierna till en underhållskår, U 5,
samt ansett det ur många synpunkter önskvärt, att sammanslagningen åtminstone
delvis kunde ske omedelbart. Särskilt ville generalintendenten framhålla
sammanslagningens gynnsamma inflytande på intendenturkårens rekrytering
och den underlättade cirkulationen mellan trupp- och förvaltningstjänst.

Inspektören för underhållstrupperna har anslutit sig till kommitténs förslag
att organisera ett fjärde tygkompani och inordna detta i U 3. Detta syntes
dock icke kunna ske, förrän den blivande bergverkstaden vid T 3 färdigbyggts.
— T 2 N borde enligt inspektörens mening icke indragas, enär tillbyggnads-
och övningsmöjligheterna vid T 2 i Skövde vore mycket begränsade.
De anförda olägenheterna av bristande samhörighet uppvägdes mer än
väl av god trivsel och gynnsamma övningsbetingelser vid T 2 N. — Sammanslagningen
av intendenturkompanierna till en underhållskår hälsades med
största tillfredsställelse.

Chefen för Svea trängkår har framhållit, att all utbildning i underhållstjanst
borde koncentreras till underhållsregementena. Endast härigenom bleve
sammanförandet av de nuvarande tre underhållstruppslagen en reform icke
blott till namnet utan även till gagnet. Om intendenturtruppernas värnpliktskontingent
ansåges för liten för att delas upp på samtliga underhållsregementen,
syntes den i stället böra förläggas till två eller tre av dessa. Om
de för U 5:s färdigställande beräknade medlen fördelades på två trängkårer,
syntes kostnaderna för anordnande av godtagbara förläggningar av intendenturkompanier
vid dessa sannolikt bli täckta.

Statens organisationsnämnd har anfört, att det ur såväl utbildningssynpunkt
som med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna innebure allvarliga
olägenheter att fredsorganisatoriskt isolera intendenturförbanden, vilka dock
i krigsorganisationen måste intimt samarbeta med övriga underhållsförband.
Lämpligt vore enligt nämndens mening att ansluta intendenturkompanierna
till två eller tre underhållsregementen, en åtgärd som mycket väl syntes låta
sig infoga i det av kommittén avgivna förslaget.

Genom angivna åtgärder bleve Int 1 :s nuvarande etablissement i Solna
frigjort. Härvid syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke detta
skulle väl lämpa sig för infanteriets och kavalleriets kadettskola samt för
krigsskolans övningskompani.

Arméns fortifikations] örvaltning har beträffande trängkårernas förläggningsförhållanden
anfört, att etablissementen vore jämförelsevis bristfälliga
och i behov av omfattande moderniseringsåtgärder. Detta gällde framför allt

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

T 2, som dessutom hade synnerligen otillfredsställande övningsmöjligheter.
Ett överförande av T 2 N:s värnpliktskontingent till Skövde vore därför icke
lämpligt. Då det dessutom bleve svårt att inom T 2:s nuvarande kasernområde
finna någon tomtplats för den härför erforderliga nybyggnaden, ville förvaltningen
föreslå, att frågan ytterligare utreddes.

Departementschefen.

feom jag redan i det föregående antytt anser jag en sammanslagning av
träng-, tyg- och intendenturtruppema till ett nytt truppslag, underhållstrupperna,
vara att förorda. De nuvarande trängkårerna böra ombildas till underhållsregementen.
I första hand böra därvid trängkårerna utökas med vardera
ett tygkompani. Detta synes, som försvarskommittén föreslagit, böra ske
genom att de till T 1, T 2 och T 4 provisoriskt förlagda tygkompanierna införlivas
med vederbörlig trängkår. T 3 bör tillföras ett tygkompani. Detta
torde dock icke lämpligen kunna ske, förrän den avsedda bergverkstaden
färdigställts.

I dessa avseenden kan jag sålunda biträda försvarskommitténs förslag. Däremot
har jag icke blivit övertygad om lämpligheten av att, som försvarskommittén
även föreslagit, sammanföra all intendenturutbildning till ett förband
och att ombilda första intendenturkompaniet till en underhållskår. Försvarskommittén
bär varit inne på tanken, att även intendenturutbildningen borde
anknytas till underhållsregementena och har framhållit, att underhållsförbandens
utbildning för samverkan i krig därigenom skulle kunna bedrivas
mera effektivt och att det befäl, som i krig skall föra befälet över sammansatta
underhållsförband, redan i fred skulle få mesta möjliga praktiska övning
i att leda dylika förband. Försvarskommittén har emellertid funnit eu
sådan sammanslagning medföra ett alltför stort antal olika utbildningslinjer
vid underhållsregementena samt bland annat ur förläggningssynpunkt stöta
på praktiska svårigheter. Genom ett flertal remissmyndigheters yttranden har
jag styrkts i min uppfattning, att fördelarna med det nya truppslaget underhållstrupperna
icke bli fullt utnyttjade, om intendenturutbildningen isoleras
från övrig utbildning i underhållstjänst. Jag är emellertid icke beredd att
utan ytterligare undersökning föreslå, att intendenturutbildningen förlägges
till underhållsregementena, utan vill här endast i korthet angiva grunderna
för en dylik undersökning.

Möjligheterna att till underhållsregementena förlägga intendenturutbildningen
äro i väsentlig grad beroende av förläggningsutrymmet. Behovet av
förläggningsutrymme vid underhållsregementena är beroende dels av underhållstruppernas
egen årskontingent av värnpliktiga, dels av den till dessa
regementen centraliserade utbildningen i sjukvårdstjänst av andra truppslags
värnpliktiga. Årskontingentens storlek är i sin tur beroende av om
omskolning av äldre värnpliktiga kan äga rum i samband med efterutbildningsövning.
Årskontingenten och därmed behovet av förläggningsutrymme
ökas, därest efterutbildningsövning icke äger rum. Den centraliserade sjuk -

261

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

vårdsutbildningen innebär ett ineffektivt utnyttjande av disponibla kasernutrymmen.
Under den tid denna utbildning pågår bli vissa utrymmen vid andra
truppslags kaserner outnyttjade, medan temporärt ett mycket stort förläggningsbehov
uppstår vid underhållsregementena. Undersökningen måste därför
i första hand taiga sikte på möjligheterna att på ett ur förläggningssynpunkt
lämpligare sätt ordna sjukvårdsutbildningen utan att effektiviteten i
denna utbildning nedgår. I detta sammanhang förtjänar påpekas, att vissa av
militärbefälhavama icke ansett den centraliserade sjukvårdsutbildningen i alla
avseenden lämplig.

Om andra möjligheter för denna sjukvårdsutbildning visa sig föreligga,
torde intendenturutbildningen kunna inordnas i underhållsregementena. En
följd härav skulle bli bl. a., att första intendenturkompaniets kasern vid Ulriksdal
kunde utnyttjas för annat ändamål. Statens organisationsnämnd, som förordat
en lösning enligt vad bär angivits, har för sin del ifrågasatt Intl:s
kaserns utnyttjande för infanteriets kadettskola och krigsskolans övningskompani.
En annan möjlighet, som närmare bör undersökas, är att dit förlägga
arméns signalskola. Denna skolas iförläggningsfråga är brännande. Jag
har i annat sammanhang förklarat mig icke kunna biträda försvarskommitténs
förslag om reducering av Ing 1 för att där bereda utrymme för skolan. Jag
avser därför att låta närmare undersöka de förhållanden, som här i korthet
angivits.

I likhet med försvarskommittén och för att ej föregripa resultatet av såväl
nyss angiven utredning som utredningen om organisationens anpassning över
huvud efter befolkningstätheten förutsätter jag, att lokalutrymmena vid T 2 N
i Nora alltjämt tagas i anspråk.

I fråga om redovisningen av utbildningsbefälet vid tyg- och intendenturtrupperna
har jag intet att erinra mot att på fälttygkåren och intendenturkåren
nu redovisade underofficerare — utom förvaltare — samt underbefäl,
vilka tjänstgöra som truppbefäl vid tyg- och intendenturtrupperna, överföras
till underhållstruppernas stat.

I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning,
förordar jag, att all den stampersonal, som erfordras för sjukvårdstjänsten
inom armén, rekryteras inom respektive truppslag samt därefter — från och
med furirsbefordran -— hänföres till underhållstrupperna.

D. Vissa personalkårer.

Då frågan om inrättandet av en arméingenjörkår är ett ärende av större
räckvidd och principiell innebörd upptages kåren till behandling separat i ett
efterföljande avsnitt. Frågan om armémusiken har belysts under Avd. III.
Särskilda frågor. Jag saknar därför anledning att bär ånyo ingå på denna fråga.
I övrigt följes bär den av försvarskommittén tillämpade dispositionen.

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1. Generalitetet.

F örsvar skommittén.

Kommittén har icke föreslagit några andra förändringar i fråga om generalitetet
än att — i enlighet med kommitténs förslag beträffande arméstaben -—
beställningen för arméinspektör i Mo 17 skulle utgå samt att den nye arméstabschefen,
om han hänfördes till den högre av de för denne befattningshavare
föreslagna alternativa lönegraderna, Mo 17, skulle tillhöra generalitetet.

Remissyttrande.

Chefen för armén har anfört, att då han icke kunde godtaga kommitténs
förslag om sammanslagning av arméstaben och arméinspektionen borde beställningen
för arméinspektör i lönegrad Mo 17 bibehållas.

2. Generalstabskåren.

I avsikt att begränsa antalet högt kvalificerade officerare i stabstjänst har
antalet generalstabskaptener minskats från 47 år 1945 till 41 för närvarande.

F örsvar skommittén.

Enligt försvarskommitténs uppfattning borde generalstabskåren kunna
minskas ytterligare med 1 regementsofficer och 2 kaptener. Enär såväl den
redan genomförda som den föreslagna minskningen av antalet generalstabskaptener
tedde sig som en olägenhet med hänsyn till krigsorganisationens
behov av personal med högre stabsutbildning, borde antalet generalstabsaspiranter
bibehållas i huvudsak oförändrat. Härigenom vunnes också den
fördelen, att urvalsmöjligheterna för intransport bleve större än för närvarande,
vilket vore till båtnad för kårens kvalitativa standard.

Remissyttrande.

Chefen för armén har framhållit att det, enär förslaget till militärområdesindelning
liksom beträffande minskning av freds- och krigsorganisationen
inom VII. militärområdet ej kunnat biträdas, icke vore möjligt att reducera
antalet generalstabskaptener. Likaledes borde den av kommittén till indragning
föreslagna regementsofficersbeställningen bibehållas.

I fråga om antalet generalstabskaptener vid militärbefälsstabema hänvisas
till vad som anförts under B: 2. Militärbefälsstaber. 3

3. Fälttygkåren.

Fälttygkåren omfattar för närvarande officerare och underofficerare avsedda
för tygförvaltningstjänst vid arméförvaltningens tygavdelning med underlydande
anstalter samt vid vissa staber och truppförband. Kåren inrymmer
vidare befälspersonal för tygtrupperna. Slutligen är på fälttygkårens stat
viss civilmilitär personal — tygingenjörer — upptagen.

263

. Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Av 1941 års försvarsutredning föreslagen utvidgning av fälttygkåren togs
icke upp till slutligt avgörande av 1942 års riksdag med hänsyn till den då
pågående förvaltningsutredningen. Icke heller senare har fälttygkårens personalorganisation
slutligt reglerats.

V ör svar skommittén.

Ehuru det synts försvarskommittén önskvärt att nu kunna ge fälttygkåren
en mera definitiv utformning hade, anför kommittén, detta icke varit möjligt
på grund av den 1946 påbörjade förnyade förvaltningsutredningen. I avvaktan
på resultatet av denna utredning hade kommittén ansett sig böra för kårens
vidkommande räkna med oförändrat personalbehov för den centrala tygförvaltningen,
medan beräkningar kunnat utföras beträffande övrig för tygtjänsten
avsedd personal.

Kommittén har föreslagit, att den vid truppförbanden för tygförvaltningstjänsten
beräknade personalen, 1 kapten och 1 förvaltare, skulle överföras
från truppförbandens (personalkårernas) stater till beställningar vid fälttygkåren
i den mån så icke redan skett, vilket vore fallet med de rationaliserade
infanteriregementenas tygförvaltare. I samband härmed har förutsatts, att nuvarande
civilmilitära beställningar för ingenjör- och signalförrådsförvaltare
skulle utbytas mot förvaltarbeställningar vid fälttygkåren. Tygofficerarna vid
militärbefälsstaberna syntes likaledes böra uppföras på personalförteckning
för fälttygkåren.

Den utökning av fälttygkårens kaptenskader, som kommitténs förslag medförde,
innebure att befordringsmöjligheterna till regementsofficersgraderna
försämrades i förhållande till nuläget. Detta syntes emellertid uppvägas därav,
att fälttygkårens kaptener i viss utsträckning förutsattes kunna vinna regementsofficersbefordran
vid underhållstrupperna.

I samband med tygtruppernas inordnande i underhållstrupperna borde fälttygkårens
nuvarande fanjunkare, sergeanter, överfurirer och furirer överföras
till underhållstruppernas (underhållsregementenas) stater.

Med hänsyn till att kommittén hade föreslagit, att en särskild arméingenjörkår
borde inrättas, hade kommittén icke räknat med några beställningar
för tygingenjörer på fälttygkårens stat.

Remissyttranden.

Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har ifrågasatt lämpligheten av
att till fälttygkåren överföra truppförbandens tygofficerare. För truppförbanden
vore det till fördel att ha tillgång till flera tygutbildade officerare. Förutom
med hänsyn till krigsplaceringsbehovet vore det önskvärt att tid efter
annan kunna omsätta tygofficerarna, varigenom tillgången på tygutbildat
befäl i trupptjänst ökades.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett sig böra tillstyrka
överförandet av truppförbandens (personalkårernas) tygofficerare till fälttyg -

264

Kungl. May.ts proposition nr 206.

kårens stat trots avstyrkande från cheferna för Lv 2 och T 1. Likaledes tillstyrktes
underofficerspersonalens överförande.

Generaljätttygmästaren har anfört allvarliga betänkligheter mot den tid
efter annan uppskjutna frågan om tillskapandet av erforderligt antal beställningar
vid fälttygkåren. Överförandet av truppförbandens tygofficerare till
fälttygkåren vore, enligt generalfälttygmästarens mening, lämpligt. Enär tygkompanierna
avsetts sammanföras med trängtrupperna till ett gemensamt
truppslag, borde emellertid de för tygkompanierna avsedda officerarna upptagas
på underhållstruppernas stat.

Enligt försvarets civilförvaltnings mening borde även den officerspersonal,
som tjänstgjorde som utbildningsbefäl vid tyg- och intendenturtrupperna, överföras
till underhållstruppernas stat.

Svenska officersförbundet har framhållit betydelsen av att befordringsmöjlighetema
vid fälttygkåren förbättrades.

Förvaltningsutredningen har tillstyrkt kommitténs förslag.

4. Tygstaten.

Enligt beslut av 1947 års riksdag (propositionen nr ISO, riksdagens skrivelse
nr 327) har efter förslag av 1944 års manskapsutredning påbörjats en utbyggnad
av tygstaten i syfte att skapa framtidsplatser åt beställningsmän på mekanikerlinjerna.
Från och med budgetåret 1947/48 ha sålunda vid tygstaten tillkommit
178 beställningar för armétekniker, utgörande omkring hälften av det av
1944 års manskapsutredning föreslagna antalet. Vid ärendets behandling ha
statsmakterna anslutit sig till ett principuttalande från manskapsutredningen,
innebärande att möjligheter borde skapas för därtill kvalificerad personal på
beställningsmannalinjema att vinna befordran till högre beställningar inom
tygstaten. För detta ändamål borde en viss utökning ske av antalet beställningar
för tyghantverkare och tygverkmästare.

F ör svar skommittén.

Kommittén har förklarat sig vilja ansluta sig till det system för den tekniska
personalens utnyttjande och anställning, som förordats av manskapsutredningen.
Delvis har detta system redan börjat tillämpas. I fråga om personalens
rekrytering räknade kommittén sålunda med att volontärrekryteringen skulle
äga rum vid respektive truppförband, varefter beställningsmännen i furirsgraden
under bibehållande av militär anställningsform skulle sammanföras
till en gemensam personalkår. Denna borde enligt försvarskommitténs mening
inordnas i tygstaten. I avsikt att skapa flera framtidsplatser inom tygstaten
föresloge kommittén en utökning av antalet beställningar för armétekniker
och i viss utsträckning även av antalet beställningar för tyghantverkare och
tygverkmästare. Sistnämnda högre beställningar förutsattes härvid böra, under
de betingelser, varom det borde ankomma på arméchefen att avgiva närmare
förslag, stå öppna även för arméteknikema.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

265

Remissyttranden.

Chefen för armén har intet haft att erinra mot kommitténs förslag. Fördelningen
på yrkesgrenar syntes dock böra ske efter förslag från arméchefen.

Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har med hänsyn till önskvärdheten
av att ha tygutbildat befäl i trupptjänst ifrågasatt lämpligheten av att
överföra mekanikerfurirerna till tygstaten.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har avstyrkt kommitténs förslag
om överförandet av beställningsmannapersonal på mekanikerlinjen till tygstaten.
Denna åtgärd skulle ytterligare kringskära truppförbandschefens redan
nu genom alltför långt driven centralisering begränsade bestämmanderätt.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet bär tillstyrkt kommitténs förslag
men samtidigt påpekat befordringsförhållandenas stora betydelse.

Fälttygmästaren har gjort vissa erinringar mot kommitténs behovsberäkningar
samt därutöver ifrågasatt, om icke tygstaten borde lyda direkt under
chefen för armén.

Försvar sväsendets underbefälsförbund har i princip tillstyrkt kommitténs
förslag rörande tygstaten.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har gjort vissa erinringar mot kommitténs
behovsberäkningar.

Försvarets civila personals förbund har ansett, att tygstaten i största möjliga
utsträckning borde rekryteras med yrkesskickliga tygarbetare.

5. Intendenturkåren.

Intendenturkåren omfattar för närvarande officerare och underofficerare
avsedda för intendenturförvaltningstjänst och kassatjänst vid arméförvaltningens
intendenturavdelning med underlydande förråd och anstalter samt
vissa staber och truppförband. Kåren inrymmer vidare befälspersonal för intendenturtrupperna.
Slutligen är på intendenturkårens stat upptagen viss
civilmilitär personal, departementsskrivare.

F ör sv ar skommittén.

Med hänsyn till den pågående förvaltningsutredningen har försvarskommittén
vid beräknandet av personalbehovet utgått från ett tills vidare oförändrat
behov för den centrala intendenturförvaltningen och därmed sammanhängande
förråd och anstalter, under det att närmare beräkningar utförts i
fråga om de övriga verksamhetsfält, för vilka personal ur intendenturkåren
erfordrades.

I samband med intendenturtruppernas inordnande i underhållstrupperna
borde, enligt kommitténs mening, intendenturkårens nuvarande fanjunkare,
sergeanter, överfurirer och furirer överföras till underhållstruppemas (underhållskårens)
stat.

266

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 206.

Remissyttranden.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har med hänsyn till svårigheten
att erhålla kompetenta intendenter i arvodesbefattning ifrågasatt, huruvida
icke samtliga försvarsområdesintendenter borde vara på aktiv stat.

Generalintendenten har gjort en del detaljerinringar mot försvarskommitténs
behovsberäkningar.

Svenska underofficersförbundet har ansett, att förrådsunderofficerarna vid
försvarsområdesstäbema borde vara förvaltare på aktiv stat vid intendenturkåren.

Försvarets civilförvaltning bär ifrågasatt, huruvida icke för intendenturutbildningen
avsedda officerare borde uppföras på underhållstruppernas stat.

6. Fältläkarkåren.

1944 års militärsjukvårdskommitté har bland annat föreslagit, att försvarets
sjukvårdsförvaltning och försvarsgrenarnas sjuk vårdsinspektioner skulle sammanföras
till ett för försvaret gemensamt organ samt att fältläkarkårens,
marinläkarkårens och flygvapnets läkare skulle sammanföras till en för försvaret
gemensam kår — försvarsläkarkåren.

F örsvar skommittén.

I avvaktan på ställningstagande till militärsjukvårdskommitténs betänkande
har försvarskommittén förutsatt, att sjukvårdsavdelningen i arméstabens
underhållsinspektion alltjämt skulle kvarstå samt att frågan om försvarsläkarkåren
tills vidare borde hållas öppen. Vid uppgörandet av personalstat
för fältläkarkåren hade kommittén emellertid följt de grunder för beräkningar
rörande det ständiga behovet av läkare vid förbanden och skolorna, som angivits
av mili tärs jukvårdskommittén.

Den vid kommendantsstaben i Boden placerade läkaren, avsedd för garnisonssjukhuset,
borde enligt kommitténs mening överföras till personalförteckningen
för garnisonssjukhusen.

Remissyttranden.

Militärbefälhavarna för IV., VI. och VII. militärområdena ha gjort vissa
erinringar mot försvarskommitténs behovsberäkningar.

Arméöverläkaren har ansett av kommittén föreslagen minskning av arméinspektionens
sjukvårdsavdelning icke vara möjlig. Därutöver har arméöverläkaren
gjort vissa erinringar mot försvarskommitténs behovsberäkningar.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har framhållit, att kommittén vid utformandet
av sitt förslag icke i erforderlig grad tagit hänsyn till den moderna krigsteknikens
inverkan på militärsjukvårdens organisation. Förvaltningen hade
därutöver åtskilliga erinringar mot kommitténs behovsberäkningar rörande
läkarpersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 267

Svenska militärläkarföreningen har gjort erinringar mot kommitténs behovsberäkningar.

7. Fältveterinärkåren.

F ör svar skommittén.

På grund av ökad motorisering, föreslagna truppförbandsindragningar in. in.
bär försvarskommittén föreslagit en avsevärd reducering av antalet hästar
inom armén. Härav skulle följa en väsentlig minskning av behovet av militära
veterinärer. Yeterinärvården vid truppförband med ett mindre antal hästar
borde, enligt kommitténs mening, kunna ombesörjas genom anlitande av civil
veterinär. I vissa fall torde frågan om indragning av bataljons veterinärer
emellertid böra upptagas till omprövning, sedan hästantalet reducerats och
praktisk erfarenhet vunnits rörande veterinärtjänstens framtida omfattning.

Remissyttranden.

Chefen för armén har anfört, att antalet veterinärer kunde behöva omprövas
med hänsyn till den av honom förordade i stort sett oförändrade krigsoch
fredsorganisationen. Härjämte bleve antalet beroende av kavalleriets
framtida organisation, vilken fråga för närvarande vore under utredning.

Överfältveterinären har framhållit, att veterinärtjänsten vid truppförbanden
blivit lidande på att de civila veterinärer, vilka stått att erhålla, icke alltid
varit fullt lämpliga härför. En framkomlig väg att lösa denna fråga vore att
vid dessa truppförband placera en bataljons veterinär vid fältveterinärkåren
med fyllnadsarvode till motsvarande lön för bataljons veterinär. Härutöver
hade överfältveterinären vissa erinringar mot kommitténs behovsberäkningar.

Svenska militärveterinärsällskapet har påpekat, att den aktiva veterinärpersonalen
med hänsyn till krigsorganisationens krav icke utan tvingande skäl
kunde reduceras. På grund av hästens alltmer minskade användning för civilt
bruk och inom fredsorganisationen komme såväl de värnpliktiga som övrig
personal att i krig besitta ringa eller ingen hästvana. Härav följde ökade krav
på veterinärerna, varför det vore nödvändigt, att tillgången på väl utbildad
veterinärpersonal inom krigsorganisationen bleve väl tillgodosedd. Därutöver
har militärveterinärsällskapet riktat vissa anmärkningar mot kommitténs
behovsberäkningar. 8

8. Arméns sjukvårdspersonal.

Efter genomförandet av 1942 års försvarsbeslut har antalet sjuksköterskor
och sjukvårdsbiträden successivt ökats till att enligt personalförteckningar för
budgetåret 1947/48 uppgå till 96 översköterskor i Ce 12 och 173 sjukvårdsbiträden
i Ce 3. Av översköterskorna ha enligt medgivande av Kungl. Maj:t
den 12 september 1947 fem utbytts mot instruktionssköterskor i Ce 15.

Försvarskommittén har i princip funnit sig böra tillämpa de beräkningsgrunder,
som använts av 1944 års militärsjukvårdskommitté.

268

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Remissyttranden.

Militärbefälhavarna för IV. och VI. militärområdena liksom arméöverläkaren
ha anfört vissa erinringar mot kommitténs behovsberäkningar.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har ifrågasatt upprättandet av en reservsjuksköterskekår
samt därutöver anfört vissa erinringar mot kommitténs
behovsberäkningar.

Försvarets civilförvaltning har velat erinra om sitt i anslagsäskandena för
nästa budgetår framlagda förslag om införande av desinfektionspersonal.

Departementschefen.

Vid behandlingen av arméns ledande organ har jag föreslagit organisatoriska
förändringar i huvudsak enligt försvarskommitténs förslag. För det
närmaste budgetåret har jag därvid i personellt avseende endast räknat med
möjligheten att utbyta nuvarande beställningar för arméinspektör i lönegrad
Mo 17 och arméstabschef i lönegrad Mo 14 mot beställningar för arméstabschef
i lönegrad Mo 17 eller Mo 14 och chef för sektion II i lönegrad Mo 14.
Övriga av försvarskommittén föreslagna ändringar i personalorganisationen
inom arméledningen har jag ansett böra upptagas till prövning i vanlig ordning
i samband med anslagsäskanden. Vad jag sålunda föreslagit medför,
att vid omorganisationen de av försvarskommittén föreslagna förändringarna
i generalitetets sammansättning även bli genomförda. Frågan om en minsk
ning av generalstabskåren med en regementsofficersbeställning i enlighet med
försvarskommitténs förslag bör upptagas till prövning i samband med fullföljandet
av omorganisationen. A id behandlingen av militärbefälsstaberna
har jag i princip tillstyrkt, att två generalstabskaptener skola beräknas för
varje militärbefälsstab på fastlandet. Jag har dock ansett, att detta personalbehov
finge tillgodoses genom lämplig placering av nu befintligt antal generalstabskaptener.
Ehuru jag sålunda anser, att någon utökning av antalet
generalstabskaptener icke av denna anledning nu bör ifrågakomma, kan jag
å andra sidan icke nu föreslå den minskning av antalet, varmed försvarskommittén
räknat.

Jag biträder försvarskommitténs förslag, att militärbefälsstabernas stabstygofficerare
överföras till fälttygkårens stat, att fälttygkårens fanjunkare,
sergeanter, överfurirer och furirer överföras till underhållstrupperna (underhållsregementena)
i samband med att tygtrupperna inordnas i det nya truppslaget
underhållstrupperna, att tygingenjörerna övergångsvis inordnas i
arméingenjörkåren samt att förvaltarbeställningar för truppförbandens tygunderofficerare
tillkomma på fälttygkårens stat efterhand som den rationaliserade
organisationen kan genomföras. Sistnämnda ändring har redan beslutats
i vad avser infanteriregemente, varom i gällande personalförteckning
(s. 11, not 3) anvisningar lämnats för genomförandet, Jag anser, att i detta
hänseende den fortsatta utbyggnaden bör ske enligt samma grunder som där
angivits.

Övriga av försvarskommittén eller i remissyttranden avgivna förslag beträffande
fälttygkåren är jag icke beredd att biträda. Ehuru vissa skäl kunna an -

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

föras för att samma princip borde följas vid intendenturkåren och fälttygkåren
i fråga om de vid truppförbanden tjänstgörande officerarnas inordnande
i personalkår, finner även jag de betänkligheter, som vissa remissmyndigheter
anfört mot överförandet av truppförbandens tygofficerare till fälttygkårens
stat, befogade. Det främsta skälet för att överföra truppförbandens
tygofficerare synes vara, att de officerare, som erhållit tygofficersutbildning
med säkerhet bleve utnyttjade på ett sådant sätt, att deras särskilda kvalifikationer
komme tygtjänsten till godo. Detta önskemål synes kunna lösas genom
reglerande bestämmelser för personalens utnyttjande efter genomgången tygofficersutbildning.
För de personalkårer som syssla med stabs- och förvaltningstjänst
torde otvivelaktigt en växling mellan stabstjänst och praktisk
trupptjänst vara betydelsefull. Det är givet, att möjligheterna till praktisk
trupptjänst bleve väsentligt försämrade för de av truppförbandens tygutbildade
officerare, som enligt förslaget komme att överföras till fälttygkåren.
För intendenturofficerarna föreligga med deras nuvarande anslutning till
intendenturkåren större möjligheter till trupptjänst än om de överfördes
till underhållstrupperna. Av i huvudsak samma skäl kan jag därför ej heller
biträda arméförvaltningens av chefen för armén tillstyrkta förslag, att de för
tygtjänsten vid underhållsregementena avsedda officerarna skola överföras
till underhållstruppernas stat.

Försvarskommitténs förslag beträffande tygstatens organisation ansluter
sig i princip till vad 1947 års riksdag härutinnan beslutat. Förs va rs korn mi ttén
har dock föreslagit, att beställningsmannafurirerna skola upptagas på tygstatens
stat. Enligt vad som anförts under fälttygkåren biträder jag förslaget
att bland annat fälttygkårens furirer i trupp tjänst överföras till underhållstrupperna.
Av till fälttygkåren nu hänförd personal utom officerare och förvaltare
skulle därvid kvarstå endast furirer i beställningsmannatjänst, som efter
befordran avses övergå till ordinarie anställning inom tygstaten. Praktiska
skäl synas tala för att dessa överföras till tygstaten. Därigenom vinnes, att
beställningsmannafurirerna och tygstatens personal komma att ha samma
personalkårchef, fälttygmästaren. På grund härav tillstyrker jag nu förslaget,
att furirerna i beställningsmannatjänst med oförändrad anställningsform sammanföras
till en gemensam personalkår under tygstaten.

Jag tillstyrker förslaget om överförande i samband med intendenturtruppernas
inordnande i underhållstrupperna av intendenturkårens nuvarande
fanjunkare, sergeanter, överfurirer och furirer till underhållstruppernas (truppförbandens)
stater. Med hänsyn till önskvärdheten att underlätta växlingarna
mellan trupp- och förvaltningstjänst anser jag i likhet med försvarskommittén,
att intendenturkompaniernas officerspersonal alltjämt bör tillhöra
intendenturkåren.

Enär jag ännu icke är beredd att taga ståndpunkt till de organisationsförslag,
som framlagts av 1944 års militärsjukvårdskommitté, förutsätter jag
i princip inga förändringar i fråga om fältläkarkårens sammansättning.

Fältveterinärkårens sammansättning är beroende av ett flertal faktorer —
ökad motorisering, ifrågasatta truppförbandsindragningar m. m. — vilka för

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

närvarande icke kunna överblickas. Jag anser därför, att denna kår tills
vidare i princip bör kvarstå oförändrad.

Beträffande arméns sjukvårdspersonal förutsätter jag i princip ingen förändring.

E. Arméingenjörkåren.

1941 års försvarsutredning föreslog i sitt betänkande, att en civilmilitär
arméingenjörkår skulle inrättas. I 1942 års försvarsproposition anslöt sig
föredragande departementschefen obetingat till uppfattningen, att utökningen
av försvarsmaktens tekniska materiel följdriktigt borde leda till att teknikens
män bereddes ökat utrymme och inflytande inom försvarsorganisationen. Förslag
härom framlades emellertid icke då, enär frågorna rörande utnyttjandet
av ingenjörpersonalen inom försvarsväsendet ansågos böra göras till föremål
för ytterligare utredning. Särskilda sakkunniga tillsattes också — försvarsväsendets
ingenjörutredning — som den 6 oktober 1944 framlade betänkande
med förslag i ämnet (SOU 1944: 44). Med anledning av utredningens förslag
och däröver avgivna utlåtanden och på grundval av en inom försvarsdepartementet
utarbetad promemoria med förslag till provisoriska åtgärder för en
fastare organisation för den materieltekniskt inriktade personalen inom armén
och arméförvaltningen förelädes riksdagen proposition (1946: 80) angående
arméns ingenjörpersonal. Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr
258). Ingenjörutredningens betänkande överlämnades i samband därmed till
försvarskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs
uppdrag.

De provisoriska bestämmelser rörande arméns ingenjörpersonal, som nu
gälla, innebära i huvudsak följande.

Personalen delas på två kategorier, nämligen arméingenjörer med civilmilitär
ställning och civila ingenjörer. De förra tjänstgöra vid arméns staber
och förband samt i mindre antal vid arméförvaltningens tygavdelning, de
senare vid tygavdelningen och tygverkstäderna. Arméingenjörerna äro i personalhänseende
underställda en arméöveringenjör, vilken är förordnad å befattningen
tills vidare och uppbär från sakanslag arvode motsvarande lön i
Co 14.

Arméingenjörerna, vilka indelas i kategorierna vapen- (luftvärns-), signaloch
motoringenjörer samt övriga ingenjörer, inneha extra ordinarie anställning.
Befattningar för arméingenjörer finnas för närvarande uppförda för

4 förste arméingenjörer (majors tjänsteklass).......................... Ce 31

29 arméingenjörer av 1. graden (kaptens tjänsteklass) ................ Ce 29

18 » » 2. » (löjtnants » ) Ce 27

5 1 »3. » ( » » ) Ce 25

6 » »3. » ( » » ) Ce 23.

Sedan vissa övergångsanordningar genomförts, avses en befattning för
förste arméingenjör och en för arméingenjör av 1. graden skola indragas.

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

På fälttygkårens stat äro för närvarande bland ordinarie tjänstemän upptagna
sju tygingenjörer av 1. klassen i lönegrad Ca 30 och en tygingenjör av
2. klassen i lönegrad Ca 27. I proposition 1946: 80 (s. 59) har vid beräknandet
av behovet av arméingenjörer hänsyn tagits till att fyra tygingenjörer
av 1. klassen och en tygingenjör av 2. klassen skulle tjänstgöra i befattningar
för arméingenjörer. För närvarande tjänstgör en tygingenjör av 1. klassen
i dylik befattning. Därjämte disponeras två för tygingenjörer avsedda löner,
en Ca 30 och en Ca 27, för avlönande av arméingenjörer. I samband med avgångar
bland fem återstående tygingenjörer av 1. klassen i lönegrad Ca 30
avsågos ytterligare 2 löner skola utnyttjas i befattningar för arméingenjörer.
Övriga 3 tygingenjörsbeställningar äro avsedda för krigsmaterielverket och
försvarets fabriksstyrelse. I fråga om tygingenjörsbeställningarna är föreskrivet
att vid inträffande ledighet frågan om återbesättande skall underställas Kungl.
Maj:ts prövning.

Härutöver finnas 6 extra motoringenjörer anställda vid vissa truppförband
och tygförvaltningsskolan.

I sitt den 31 december 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 94) ha försvarets
tjänsteförteckningssakkunniga föreslagit tjänstebenämningar samt mot
dessa svarande lönegrader för de tre försvarsgrenarnas civilmilitära ingenjörpersonal
enligt följande uppställning (i vilken lönegraderna upptagits med nuvarande
beteckningar).

Lönegrad I

Förste armédirektör; förste marindirektör; förste flygdirektör
.................................................................... 33

Armédirektör; marin direktör; flygdirektör................................ 31

Förste arméingenjör; förste mariningenjör; förste flygingenjör
.................................................................. 29

Arméingenjör; mariningenjör; flygingenjör .............................. 27

Motoringenjör .............................................................. 24

Motoringenjör .............................................................. 22.

I propositionen 1947: 246 angående viss tjänsteförteckningsrevision för försvarsväsendet
m. m. har chefen för finansdepartementet förklarat sig anse
den sålunda föreslagna lönegradsserien kunna i huvudsak godtagas såsom
provisorisk reglering. Slutligt ställningstagande i ämnet gjordes därvid beroende
av en allmän översyn av frågan om löneställningen för ingenjörpersonalen
inom statsförvaltningen i dess helhet samt av resultatet av försvarskommitténs
och 1946 års militära förvaltningsutrednings undersökningar
rörande försvarets organisation. Den föreslagna lönegradsserien borde emellertid
enligt departementschefen även omfatta 30 lönegraden. Viss tvekan
kunde råda, huruvida särskilda befattningar borde upptagas för motoringenjörer,
liksom det kunde ifrågasättas om tillräckliga skäl funnes att under
provisorietiden ändra löneställningarna för denna personal. Det förutsattes,
att de berörda frågorna borde närmare övervägas och därefter föreläggas 1948
års riksdag. Tjänstebenämningsfrågorna för ifrågavarande personal lämnades
av departementschefen öppna.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Till vad sålunda i denna fråga anförts anslöt sig riksdagen (skrivelse
nr 411).

F ör svar slcommittén.

Kommittén har ansett, att behovet av ingenjörpersonal för olika tekniska
uppgifter inom armén numera vore i erforderlig grad prövat och bestyrkt
samt att den arméingenjörorganisation, som skapats genom det nuvarande
provisoriet, kunde i huvudsak läggas till grund för en permanent organisation.
Kommittén har därför föreslagit, att arméingenjörpersonalen skulle
sammanföras i en civilmilitär personalkår, benämnd annéingenjörkåren. Med
beaktande av krigsorganisationens behov av kvalificerad ingenjörpersonal har
kommittén därjämte förordat, att denna kår skulle kompletteras med en reservorganisation.

I likhet med försvarets tjänsteförteckningssakkunniga har kommittén ansett
genomgång av teknisk högskola i princip böra uppställas såsom kompetenskrav
för alla befattningar för vapen- och signalingenjörer samt vissa motoringenjörer
i ledande befattningar, under det att lägre kompetenskrav kunde
uppställas för vissa motoringenjörer. Sistnämnda motoringenjörer ha föreslagits
skola bibehållas i anställning såsom icke-ordinarie tjänstemän (arméingenjörer)
i lönegraderna Ce 25 och Ce 23, med möjlighet att på grund av
visad praktisk duglighet vinna ordinarie anställning inom arméingenjörkåren.

I avvaktan pa ett slutligt ståndpunkttagande till frågan om löneställningen
för ingenjörpersonal inom statsförvaltningen över huvud taget har kommittén
för att ernå största möjliga likhet med ingenjörpersonalorganisationen
inom marinen och flygvapnet föreslagit, att arméingenjörer skola finnas
med tjänstebenämningar och lönegradsplacering enligt följande uppställning.

Arméöverdirektör .......................................... Co 14

Armédirektör av 1. graden ........................... Ca 33

Armédirektör av 2. graden ........................... Ca 31

Arméingenjör av 1. graden ........................... Ca 30

Arméingenjör av 2. graden ........................... Ca 29

Arméingenjör av 3. graden ........................... Ca 27

Extra ordinarie arméingenjör ........................ Ce 25

Extra ordinarie arméingenjör ........................ Ce 23.

Beträffande frågan om arméingenjörkårens sammansättning i vad rör aktiv
personal har kommittén — i avvaktan på resultatet av den pågående förvaltningsutredningen
— icke funnit sig böra föreslå någon ändring beträffande
annan personal än den, som avses för staber, truppförband och skolor.

För arméstabens truppslagsinspektioner har kommittén räknat med oförändrat
antal arméingenjörer eller 6 armédirektörer och arméingenjörer av

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1. graden. Yapeningenjören vid luftvärnsinspektionen borde jämväl vara
tjänstgöringsskyldig vid luftvärnsskjutskolan.

Vad beträffar militärbefälsstaber och truppförband bar kommittén räknat
med att genom utnyttjande i större utsträckning av mindre kvalificerad personal
vid besiktningsarbete antalet arméingenjörer borde kunna begränsas till
i stort sett nuvarande antal, 44. Vissa förändringar hade dock befunnits erforderliga
med hänsyn till de förändringar i fredsorganisationen som kommittén
föreslagit och till hittills vunna erfarenheter. Motoringenjören vid
VII. militärbefälsstaben hade i annat sammanhang föreslagits skola placeras
vid 118. De extra motoringenjörerna vid II, 17, Al och S 1 erfordrades
alltjämt och borde ersättas med extra ordinarie arméingenjörer. Vid A 8
borde tillkomma en extra ordinarie arméingenjör, under det att motoringenjören
vid Ing 1, som enligt förslaget skulle reduceras, kunde utgå.

I fråga om utbildningsanstalterna har kommittén i anslutning till förslag
av försvarets civilförvaltning i medelsäskandena för budgetåret 1948/49 föreslagit
utökning av organisationen med 1 vapeningenjör och 1 motoringenjör
vid tygförvaltningsskolan och 1 signalingenjör vid signalskolan.

Med reservation för förvaltningsutredningens resultat skulle arméingenjörkåren
sålunda enligt försvarskommitténs förslag erhålla följande sammansättning.

Beställning	Lönegrad	Antal
Arméöverdirektör ..................	Co 14	i
Armédirektörer av 1. graden........	Ca 33	4
Armédirektörer av 2. graden........	Ca 31	12
Arméingenjörer av 1. graden........	Ca 30	16
Arméingenjörer av 2. graden........	Ca 29	15
Arméingenjörer av 3. graden........	Ca 27	9
Extra ordinarie arméingenjörer......	Ce 25	6
Extra ordinarie arméingenjörer......	Ce 23	9

Arméingenjörkårens personal beräknades fördelad på befattningar vid staber
och truppförband och skolor i huvudsak enligt tablå å s. 280 i betänkandet.
Därjämte har försvarskommittén i samband med behandlingen av mariningenjörkåren
(s. 547 i betänkandet) anmält, att enligt en av marinchefen
verkställd utredning 4 beställningar ansetts böra upptagas på arméingenjörkårens
stat för kustartilleri tjänst (en i lönegrad Ca 27 och tre i lönegrad
Ca 25) med tjänstgöring 1 i marinförvaltningens vapenavdelning och 3 vid
kustartilleriförsvaren.

Beträffande övergången till ordinarie anställningsform syntes denna böra
ske successivt och antalet ordinarie beställningar inom kåren ökas i den utsträckning,
som tillgången på kvalificerad personal medgåve. I vad rörde reservpersonal,
för vilken kommittén förutsatte motsvarande kompetenskrav,
hade behovet uppskattats till 100 arméingenjörer i reserven.

I fråga om ingenjörpersonalens rekrytering och utbildning hade försvarets—40448
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

väsendets ingenjörutredning föreslagit en total utbildningstid av omkring 10
år för de antagna ingen jörofficersaspiranterna. Försvarskommittén hade i
princip intet att erinra mot denna rekryteringsprineip, men då det vore en
fråga på mycket lång sikt, syntes det under alla förhållanden nödvändigt att
tills vidare räkna med anställning av färdigutbildade ingenjörer.

Remissyttranden.

Chefen för armén har anfört, att behovet av arméingenjörer vid arméinspektionen
icke nu kunde preciseras, då organisationen ännu vore ny. Frågan
borde därför tills vidare lämnas öppen. Intet vore att erinra mot förslaget
att på arméingenjörkårens stat uppföra fyra motoringenjörer avsedda för kustartilleriet.

Inspektören för underhållstrupperna har förordat en utökning med tre
arméingenjörer — en vapen-, en signal- och en motoringenjör — vilka skulle
göra halvtidstjänst dels vid respektive pansar-, luftvärns- och signalinspektionerna,
dels ock vid arméingenjöravdelningen. En inventering av arbetsuppgifternas
omfattning hade visat behovet av denna arbetskraftsförstärkning.
Genom denna anordning skulle samtidigt vinnas, att intim kontakt kunde upprätthållas
mellan underhållsinspektionen och de mest materielbetonade truppslagen
i fråga om den tekniska fältreparationstjänsten. För inspektion av
motortjänsten borde därjämte tillkomma en armédirektör vid arméingenjöravdelningen.

Arméöveringenjören har anfört i huvudsak samma synpunkter som inspektören
för underhållstrupperna men har därjämte ansett, att en reserv om 5 %
måste beräknas för tjänstledighet, särskilda uppdrag m. m. Arméöveringenjörens
förslag innebär i förhållande till försvarskommitténs att

antalet armédirektörer av 2. graden skulle ökas från 12 till 14,

» arméingenjörer av 1. » » » » 16 till 19,

» d av 2. » » » » 15 till 17,

» » av 3. » » » » 9 till 10.

Den föreslagna ökningen inklusive reserv omfattade sålunda 8 beställningar.
Därutöver vore en arméingenjör av 2. graden, avsedd för Lv 7, och
en extra ordinarie arméingenjör i lönegrad Ce 23, avsedd för Ingl, övergångsvis
erforderliga.

Arméöveringenjören har vidare föreslagit, att nu befintliga 6 tygingenjörer,
av vilka en redan inräknades i arméingenjörkåren, skulle överföras till
denna. Härför erfordrades en utökning med 5 beställningar, vilka successivt
''borde indragas vid inträffande avgång. Ifrågavarande tygingenjörer hade
nu fullmakt i 30 lönegraden. Med hänsyn till bland annat de tjänsteklasser,
som tilldelats vederbörande, syntes det rimligt att nu upptaga två i 31 och
tre i 30 lönegraden.

Arméöveringenjören har slutligen ansett, att de av nu befintliga extra ordinarie
arméingenjörer, som befinnas lämpliga för överförande till ordinarie

Iiungl. Maj:ts proposition nr 206. 275

anställning, böra erhålla sådan anställning i samband med arméingenjörkårens
inrättande.

Försvarets civilförvaltning bär intet halt att erinra mot att — i avvaktan
på ett slutligt ståndpunkttagande till frågan om löneställningen för ingenjörpersonal
i allmänhet inom statsförvaltningen — vid arméingenjörkåren må
finnas inrättade beställningar med tjänstebenämningar och placering i
lönegrader i enlighet med kommitténs förslag.

Statsverkens ingenjörsförbund har föreslagit utökning av arméingenjörkåren
med en signalingenjör samt en armédirektör av 2. graden, avsedd för
planläggning och ledning av teknisk utbildning, båda avsedda att placeras vid
arméingenjöravdelningen. Dessutom ifrågasattes utökning med en signalingenjör
placerad vid S 2, Boden. De nuvarande tygingenjörerna med lång
erfarenhet borde beredas en emot deras tjänsteålder svarande löneställning på
ordinarie stat.

För svar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund bär understrukit lämpligheten
och önskvärdheten av likartade civilmilitära ingenjörorganisationer
inom alla försvarsgrenarna.

Arméns civilmilitära ingenjörers förening har ansett, att den föreslagna
arméingenjörorganisationen med vissa ökningar kunde anses i huvudsak motsvara
det aktuella behovet. Föreningen har vidare förutsatt, att alla nuvarande
extra ordinarie arméingenjörer, som vore lämpliga härför, redan från
början skulle överföras till ordinarie anställning. Samtliga nuvarande tygingenjörer
borde överföras till arméingenjörkåren, vilken intill tiden för dessa
tygingenjörers avgång borde utökas med motsvarande antal ordinarie beställningar.
En reserv om 5 % borde beräknas.

Statens organisationsnämnd har anfört, att enligt erfarenheterna från försök
vid Stockholms kustartilleriförsvar förelåge vid en rationellt uppbyggd förvaltningsorganisation
icke något behov av bland annat motoringenjör vid ett
kustartilleriförsvar. Behov av biträde härutinnan kunde och borde även inom
nuvarande organisation utan olägenhet tillgodoses genom den centrala förvaltningsmyndighetens
försorg.

Svenska teknologförenmgen har funnit det vara av största betydelse, att
armén så snart som möjligt erhölle en fast kår av ordinarie ingenjörer samt
att det vore angeläget, att endast ingenjörer med erforderliga kvalifikationer
finge inträde i kåren. Den nuvarande extra ordinarie arméingenjörpersonalen
borde från 1 juli 1948 antagas till ordinarie arméingenjörer i den mån kvalifikationer
härför förelåge. Kårens slutliga organisation syntes icke kunna
fastlåsas för längre tid.

I skrivelse den 24 februari 1948 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har försvarets tjänsteförteckningsutredning framlagt vissa synpunkter
och förslag med anledning av vad försvarskommittén föreslagit beträffande
försvarsgrenarnas ingenjörorganisationer. I denna skrivelse har
med särskild motivering avstyrkts, att nya beställningar skulle inrättas i 30
lönegraden. Utredningen har vidare funnit skäl icke föreligga för ett bibe -

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

hållande för motoringenjörernas del av 23 och 25 lönegraderna och därför
föreslagit, att de föreslagna extra ordinarie arméingen jörema skulle hänföras
till 22 och 24 lönegraderna, varvid dock förutsatts, att någon lönegradsnedflyttning
av nuvarande innehavare av beställning för arméingenjör av 3. graden
icke skulle ifrågakomma.

I fråga om försvarskommitténs förslag att möjlighet borde föreligga för
motoringenjörer med icke-ordinarie anställning och lägre kompetens att på
grund av visad praktisk duglighet vinna ordinarie anställning inom arméingen
jörkåren, har utredningen framhållit att — då för motoringenjörer i
högre lönegrad än 25 i princip ansetts böra uppställas krav på genomgång
av teknisk högskola — visad praktisk duglighet i en lägre ingenjörbefattning
icke enbart syntes kunna medföra kompetens att bestrida en befattning, på
vilken ställdes krav på angivna högre teoretiska kunskapsmått. Sättet för
den teoretiska kompetensens förvärvande vore givetvis av underordnad betydelse,
men dispensen borde icke avse det uppställda kunskapsmåttet såsom
sådant.

I anslutning till vad utredningen sålunda anfört har framlagts förslag till
löneställningar och tjänstebenämningar för civilmilitär ingenjörpersonal inom
försvaret i högst lönegrad Ca 33. Yad arméingenjörpersonalen beträffar framgår
förslaget av efterföljande tablå.

Lönegrad

Tjänstebenämning

Ca 33

Ca 31

Ca 29

Ca 27

Ce 24

Ce 22

Förste armédirektör
Armédirektör

Förste arméingenjör
Arméingenjör

Motoringenjör

Departementschefen.

I likhet med försvarskommittén finner jag behovet av ingenjörpersonal
för olika tekniska uppgifter inom armén numera vara i erforderlig mån klarlagt
och anser, att det nuvarande provisoriet i huvudsak kan läggas till grund
för en permanent organisation — arméingenjörkåren. Krigsorganisationens
behov av ingenjörpersonal i befälsställning motiverar jämväl, att en reservorganisation
skapas inom arméingenjörkåren. I fråga om kompetenskraven
för arméingenjörkårens personal kan jag biträda den uppfattning, som försvarskommittén
och ett flertal remissmyndigheter givit uttryck åt, nämligen
att i princip examen från teknisk högskola bör fordras för alla befattningar
såsom vapen- och signalingenjörer samt för motoringenjörer i ledande befattningar,
under det att lägre kompetenskrav kunna uppställas för vissa motoringenjörer.
Sistnämnda ingenjörer böra erhålla icke-ordinarie anställning och
benämnas extra ordinarie arméingenjörer men böra på grund av avsedd tjänst -

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

göring tillhöra arméingenjörkåren. Ifrågavarande ingenjörer synas i enlighet
med tjämsteförteckningsutredningens förslag böra hänföras till 24 och 22 lönegraderna.
Någon nedflyttning i lönegrad av nuvarande innehavare av beställning
för arméingenjör av 3. graden bör dock icke ifrågakomma. I likhet med
försvarskommittén och vissa remissmyndigheter anser jag, att för ifrågavarande
ingenjörer med lägre kompetens möjlighet bör föreligga att på grund av
visad, praktisk duglighet vinna ordinarie anställning inom arméingenjörkåren.

Hur arméingenjörkårens rekrytering på längre sikt bör ordnas — genom
antagning av färdigutbildade ingenjörer eller genom utbildning av ingenjörsaspiranter
— synes vara en fråga, som icke nu behöver avgöras. Det aktuella
är, i vilken takt en ordinarie arméingenjörkår kan uppsättas och hur det nuvarande
provisoriet i samband därmed bör avvecklas. I detta avseende kan
jag biträda försvarskommitténs uppfattning, att de nu befintliga extra ordinarie
arméingenjörer, som besitta för avsedd verksamhet erforderliga kvalifikationer,
böra överföras till ordinarie anställning.

Jag biträder försvarets tjänsteförteckningsutrednings förslag, att 30 lönegraden
icke införes i lönegradsserien för arméingenjörpersonalen.

I avvaktan på en blivande översyn av frågan om löneställningen för ingenjörpersonalen
inom statsförvaltningen i dess helhet synas mig av försvarskommittén
föreslagna tjänstebenämningar för arméingenjörpersonalen kunna
godtagas.

Med beaktande av att arméöverdirektören — liksom fallet är med marinoch
flygöverdirektörema -— bör förordnas för viss tid och således tillhöra
lönegrad Cp 14 föreslår jag därför lönegradsplaceringar och tjänstebenämningar
vid arméingenjörkåren enligt efterföljande tablå.

Lönegrad

Tjänsteben amning

Cp 14

Ca 33

Ca 31

Ca 29

Ca 27

Ce 24

Ce 22

Arméöverdirektör

Armedirektör av 1. graden
Armédirektör av 2. graden
Arméingenjör av 1. graden
Arméingenjör av 2. graden

E. o. arméingenjör

Arméingenjörkårens omfattning är beroende bland annat av resultatet av
pågående förvaltningsutredning. Förändringar i krigsmaktens tekniska utrustning
—- t. ex. tillkomsten av radar —- kunna även föranleda ändringar i
behovet av ingenjörpersonal. På grund härav är det icke möjligt att nu framlägga
något slutgiltigt förslag beträffande arméingenjörkårens omfattning. Då
i förevarande sammanhang förslag icke framlagts till indragning av truppförband
och reducering av fredsorganisationen i den utsträckning, varmed försvarskommittén
räknat, påverkar detta jämväl personalbehovsberäkningarna
för arméingenjörkåren.

278

Kun tgl. Maj:ts ''proposition nr 206.

För Svea ingenjörkår, Ing 1, bör liksom för övriga ingenjörkårer beräknas
en extra ordinarie arméingenjör — motoringenjör. För Luleå luftvämskår,
Lv 7, bör beräknas en vapeningenjör, arméingenjör av 2. graden.

Försvarskommittén hade räknat med att en vid VII. militärbefälsstaben
placerad motoringenjör skulle överföras till 118, när fredsorganisationen på
Gotland reducerades. Vid såväl 118 med P 1 G som A 7 med Lv 3 G föreligger
behov av ingenjörpersonal både i fråga om vapen- (luftvärns-) och
motormateriel. Behovet synes bäst kunna tillgodoses genom att för militärbefälsstaben
beräkna en vapeningenjör och en motoringenjör, båda arméingenjörer
av 1. graden i lönegrad Ca 29. Dessa skulle svara för den tekniska
tjänsten såväl vid militärbefälsstaben som vid militärområdets truppförband.

Till frågan om att på arméingenjörkårens stat upptaga fyra motoringenjörer,
avsedda för kustartilleritjänst, en avsedd för tjänstgöring i marinförvaltningens
vapenavdelning och tre avsedda för kustartilleriförsvaren, är jag
icke beredd att nu taga ställning.

Såsom i det föregående anförts är det icke möjligt att nu binda sig för
ett slutläge i fråga om arméingenjörkårens omfattning. Då erfarenheterna
visa, att personaltillgången för närvarande är otillräcklig och att vissa ingenjörer
blivit engagerade i pågående tekniska utredningar m. m. till förfång för
vederbörandes normala arbetsuppgifter, finner jag befogat att preliminärt
räkna med någon utökning av kommitténs förslag men anser, att denna nu
bör begränsas till fyra beställningar — en för armédirektör av 2. graden och
tre för arméingenjörer av 2. graden — avsedda för arméledningen och såsom
reserv för olika ändamål.

De skäl, som anförts för nu förefintliga ty gingen jörsbeställningars överförande
till arméingenjörkåren, finner jag beaktansvärda. Jag räknar därför
med att de 5 beställningar, vilka icke nu utnyttjas för arméingenjörer, skola
överföras till arméingenjörkåren med bibehållen löneställning och oförändrade
anställningsvillkor. Med hänsyn till den tjänsteklass ifrågavarande beställningshavare
nu inneha böra de benämnas armédirektörer. En avveckling
av dessa beställningar avses successivt skola äga rum genom befordran till
högre beställning inom kåren eller genom avgång i annan ordning. Beställningarna
böra således icke få utnyttjas för befordran inom arméingenjörkåren.

Med hänsyn till vad sålunda anförts räknar jag tills vidare med en slutlig
sammansättning av arméingenjörkåren och en fördelning på tjänstegrenar och
befattningar, som framgår av efterföljande tablå. Detta är endast att anse
såsom ett preliminärt slutläge. Den angivna fördelningen på befattningar är
vidare endast att anse såsom en beräkningsgrund och kan tjäna endast till
huvudsaklig efterrättelse, när det gäller befattningarnas tillsättande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

279

P. d. tygingenjörer (KAPT, KKV, FFY)..

Arméförvaltningens tygavdelning........

Arméstaben

Underhåll sinspektionens arméingenjör avdelning.

.........................

Pansarinspektionen....................

Luftvärnsinspektionen ................

Signalinspektionen....................

Militärt efälsstaber.

I. —VI. milo ..........................

VII. milo ............................

Truppförband.

II, 17 ..............................

P 1—P 4..............................

A 6, A 9..............................

Al, A 3, A 8 ........................

Lv 1—Lv 3............................

Lv 4—Lv 7............................

Ing 1—Ing 3..........................

SI ..................................

U1-U4..............................

Utbildningsanstalter.

Arméns motorskola ..................

Arméns signalskola ..................

Tygförvaltningsskolan ................

Summa

Vapen ingenjörer -

Signal ingenjörer -

33 3l|29|27[33|3l|29 27

4 6 2

Motor ingenjörer -

33 31 29 27

25“

24|22|

Arméingenjörkåren skulle sålunda få följande sammansättning.

Beställning	Lönegrad	Antal
Arméöverdirektör..................	Cp 14	i
Armédirektörer av 1. graden ......	Ca 33	4
Armédirektörer av 2. graden ......	Ca 31	17
Armédirektörer....................	Ca 30	5l
Arméingenjörer av 1. graden ......	Ca 29	28
Arméingenjörer av 2. graden ......	Ca 27	13
Extra ordinarie arméingenjörer ....	Ce 24	7
Extra ordinarie arméingenjörer ....	Ce 22	9
1 F. d. tygingenjörer. Beställningarna må icke åter-besättas vid inträffande avgång.

MHTjl

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 20fi.

Till frågan vilka beställningar för arméingenjörer som för budgetåret
1948/49 böra upptagas återkommer jag vid behandlingen av avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för nämnda budgetår.

F. Utbildningsanstalter.

Allmänna grunder.

Beträffande arméns utbildningsanstalter enligt nuvarande organisation torde
få hänvisas till den redogörelse härför som försvarskommittén lämnat på s. 325
och 326 i betänkandet.

Frågan om utbildningen av officerare på aktiv stat inom armén har varit
föremål för särskild utredning av arméns officersutbildningskommitté. I ett
den 13 juni 1946 avgivet betänkande (SOU 1946:38) har denna kommitté
framlagt förslag till effektivisering av ifrågavarande utbildning.

Efter att ha angivit vissa allmänna synpunkter på officersutbildningens
mål och medel har officersutbildningskommittén kommit fram till förslag
rörande skolutbildningens ordnande. Kommittén har därvid särskilt framhållit
den stora betydelsen av att tillräckligt långa trupptjänstgöringsperioder
vore inskjutna mellan den teoretiska utbildningens olika stadier, enär endast
på så sätt trupptjänstens krav kunde tillgodoses samtidigt som officerens
på erfarenheter grundade utveckling främjades. Efter utbildningen till
officer och officersutnämningen borde sålunda enligt officersutbildningskommitténs
förslag den ordinarie utbildningen som officer ske under fjärde officersåret
vid arméns truppslagsofficersskolor (ÅTOS) — de nu befintliga sju
truppslagsofficersskolorna jämte den erforderliga signalofficersskolan sammanförda
till en utbildningsanstalt — under nionde, sextonde och tjugotredje
officersåren vid skjutskolor (motsvarande skolor) och arméns stridsskola
samt för regementschefer och blivande regementschefer under tjugotredje
och eventuellt tjugoåttonde officersåret vid en högre stridsskola för regementschefer.

Beträffande den högre utbildningen borde stabsutbildningen ske vid en
för armén gemensam högskola, benämnd arméhögskolan, vilken skulle ersätta
de båda nuvarande (krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan).
Det vore önskvärt att fackutbildningen till tyg- och intendenturofficerare förlädes
till en gemensam skola — arméns förvaltningsskola. Lokalsvårigheter
omöjliggjorde dock detta.

Kommittén har icke ansett sig kunna framlägga förslag om en fullständig
sammanslagning av de olika försvarsgrenarnas högskolor. Den har dock föreslagit
gemensam förläggning för och ett ökat samarbete mellan dessa skolor.
Åtgärder borde enligt kommitténs mening vidtagas för att skapa ett särskilt
forum för studium och utredning av aktuella frågor rörande det totala försvaret,
förslagsvis kallat »institutet för högre försvarsstudier».

Även beträffande övriga utbildningsanstalter har kommittén framlagt preciserade
förslag, syftande till en mera rationell utbildning.

Kungl. May.ts proposition nr 206. 281

Kommittén har särskilt beaktat behovet av undervisning i psykologi och
pedagogik samt stats- och samhällslära.

Samtliga remissmyndigheter ha uttalat sig för de av kommittén föreslagna
riktlinjerna för officersutbildning. Yissa detalj erinringar mot förslagen ha
dock gjorts.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har räknat med i princip oförändrat behov av särskilda
utbildningsanstalter vid armén. Väsentliga rationaliseringar borde dock
enligt kommitténs uppfattning kunna genomföras på grundval av vunna erfarenheter
och särskilda utredningar. De av officersutbildningskommittén
framlagda förslagen har försvarskommittén funnit i huvudsak ändamålsenliga.

De av försvarskommittén föreslagna utbildningsanstalterna vid armén
framgå av en sammanställning på s. 327 i betänkandet.

Vad beträffar kadettskolorna har försvarskommittén ansett, att de
borde givas en något fastare organisation genom att skolchefer och heltidstjänstgörande
lärare ävensom kompanicheferna och adjutanten vid infanterikadettskolan
kommenderades till tjänstgöring för längre tid än vad nu vore
fallet. Kommittén har föreslagit, att infanteriets och kavalleriets kadettskola
förlägges vid Upplands regemente (I 8) i Uppsala.

Remissyttranden.

Chefen för armén har anfört att, om arméns fredsorganisation bibehölles
i stort sett oförändrad, verksamheten vid utbildningsanstalterna borde bedrivas
i huvudsak i nuvarande omfattning med de kompletteringar som betingades
av arméns officersutbildningskommittés förslag. Verksamheten vid
utbildningsanstalterna hade också i ett flertal fall omlagts i överensstämmelse
med nämnda förslag. I brist på nybyggnader hade emellertid vissa av officersutbildningskommittén
föreslagna åtgärder ännu icke kunnat genomföras.

Arméchefen har påpekat att, sedan officersutbildningskommitténs betänkande
avgivits i början av år 1946, ytterligare utbildning blivit aktuell, bland
annat av armétekniker och beställningsmän till tyghantverkare och tygverkmästare
samt av radarpersonal.

Över vissa i yttranden från chefer för utbildningsanstalter framförda krav
på ändringar av staterna har arméchefen i detta sammanhang icke kunnat uttala
sig. Arméchefen avsåge att inkomma med yttrande över kommitténs förslag
i fråga om utbildningsanstalternas organisation och kursverksamhet samtidigt
med sitt yttrande över värnpliktsutbildningen.

Arméchefen har intet haft att erinra mot att vissa chefer och lärare vid
kadettskolorna kommenderades på förslagsvis två år med möjlighet till ytterligare
ett års förlängning, dock endast under förutsättning att de av dessa
officerare, som för närvarande icke uppbure arvoden, tillförsäkrades dylika.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Endast härigenom kunde nämligen dessa befattningar beräknas bli så begärliga,
att tillräckligt högt kvalificerad personal sökte dem.

Arméchefen har anfört, att det beslut, som redan fattats att förlägga infanteriets
och kavalleriets kadettskolor till Kådan, borde bringas i verkställighet
med hänsyn till förläggningsförhållandena vid Karlberg och önskvärdheten
av att dit kunna förlägga krigsskolans övningskompani. Om, efter särskild
utredning, Södra skånska infanteriregementet (I 7) helt sammandroges
till Ystad kunde Kevingehed, i avvaktan på föidäggning av berörda kadettskolor
till Kådan, provisoriskt utnyttjas för infanteriets kadettskola, medan
kavalleriets kadettskola under provisorietiden kunde kvarligga vid Livregementets
husarer (K 3) i Skövde.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har avstyrkt, att infanteriets
och kavalleriets kadettskolor förläggas till I 8 på grund av behovet av omfattande
reparationer och nybyggnader och bristen på övningsterräng därstädes.
I stället har föreslagits, att Svea flygflottilj (F 8) flyttas till SkåEdeby
och dess nuvarande etablissement övertages av kadettskolan.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett, att även avdelningscheferna
vid kadettskolorna böra kommenderas för två år.

Chefen för infanteriets kadettskola har ansett, att en förläggning av kadettskolan
till I 8 skulle medföra en bestämd försämring av utbildningsresultatet.
Skolan borde därför flyttas till en plats, där såväl övnings- som förläggningsförhållandena
motsvarade den betydelse försvarskommittén ville tillmäta
den. Följande etablissement syntes därvid tänkbara, nämligen Göta
artilleriregemente (A 2) i Göteborg, Göta trängkårs kompani (T 2 N) i Nora,
I 7 på Kevingehed eller Livregementet till häst (K 1) i Stockholm.

Skolchefen har vidare föreslagit viss kvalitativ och kvantitativ förbättring
av personalstaterna. Kompanichefers och lärares kommendering för längre
tid än en kurs i sänder har avstyrkts av skolchefen.

Chefen för arméns under of ficersskola har bestämt avstyrkt, att infanteriets
och kavalleriets kadettskola förlägges till Uppsala med hänsyn till redan nu
rådande trängsel i övningsterrängen därstädes.

Statens organisationsnämnd har framhållit, att stor återhållsamhet borde
iakttagas vid inrättande av nya fristående centrala skolor. I stället borde
dessa skolor för att undvika alltför stora administrationskostnader anslutas
till redan befintliga förband och dessas stabs- och förvaltningsorganisation.

I annat sammanhang har organisationsnämnden i samband med sitt förslag
att ansluta intendenturkompaniema till underhållsregementena ansett
det böra övervägas att förlägga såväl infanteriets och kavalleriets kadettskola
som krigsskolans övningskompani till Första intendenturkompaniets nuvarande
förläggning i Solna.

Departementschefen.

Mot de av försvarskommittén angivna, på officersutbildningskommitténs
förslag vilande grunderna för utbildningsanstalternas organisation finner jag
icke skäl till erinran.

283

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

Kursomfång samt lärar- och elevantal m. m. vid de olika skolorna bli beroende
av, hur försvarsorganisationen kommer att på längre sikt utformas.
Jag är därför icke beredd att nu taga ställning till dessa spörsmål i detalj.

Till frågan om kommendering av viss chefs- och lärarpersonal vid kadettskolorna
på längre tid bör det ankomma på Kungl. Maj:t att taga ställning.
För närvarande är jag icke beredd att föreslå några ändringar i de grunder,
efter vilka utbildningsarvoden utgå.

Frågan om förläggningen av infanteriets och kavalleriets kadettskola är,
såsom framgår av det föregående, i viss mån beroende av andra förläggningsfrågor.
Jag ifrågasätter därför icke nu någon ändring i det redan fattade beslutet,
att denna skola skall förläggas till Kådan.

Grundläggande befälsskolor.

F ör sv ar skommittén.

I fråga om arméns un der officer sskola har försvarskommittén föreslagit
vissa mindre organisationsförändringar med hänsyn till beräknad nedgång
av elevantalet. De föreslagna förändringarna framgå av tabeller å s. 329
och 330 i betänkandet. Å s. 331 och 332 har angivits det beräknade personalbehovet
för skolan. I förhållande till nu gällande personalstater innebär
detta främst en minskning med 2 kaptener eller löjtnanter och 2 fanjunkare
eller sergeanter samt ändrad redovisning av viss personal.

Kommittén har föreslagit, att till krigsskolan på Karlberg skola förläggas
officerskurserna för blivande statofficerare, gymnastik- och idrottsskolan
samt krigsskolans övningskompani.

Officerskursens längd borde i enlighet med officersufebildningskommitténs
förslag ökas från It till IIV2 månader. Antalet kadetter beräknades komma
att begränsas från hittills beräknade 140—150 till omkring 130.

Elevantalet vid gymnastik- och idrottsskolan borde på grund av den minskade
fredsorganisationen begränsas.

Krigsskolans övningskompani borde, när förhållandena så medgåve, omförläggas
till Karlberg och kompanichefen och en löjtnant, plutonchef, uppföras
på krigsskolans stat.

Kommittén har å s. 334—337 i betänkandet angivit det beräknade personalbehovet
för skolan. I iförhållande till gällande personalstater innebära
dessa beräkningar, bland annat, ätt en kadettofficer och lärare ur infanteriet
utgått.

Kommittén har biträtt officersutbildningskommitténs förslag om en samordning
av truppslagsofficersskolorna under gemensam ledning med i möjligaste
män gemensamma lärare och gemensam undervisning ävensom dess
förslag beträffande organisationen av och verksamheten vid de sålunda samordnade
skolorna, arméns truppslagsofficersskolor (ATOS). Förslagen
utgjorde enligt försvarskommitténs mening den såväl i utbildningshänseende
som ur ekonomisk synpunkt mest rationella lösningen. Med hän -

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

syn till den minskade fredsorganisation inom armén, som försvarskommittén
föreslagit, kunde dock elevantalet och därmed personalorganisationen beräknas
bli något mindre än officersutbildningskommittén förutsatt.

Kommittén har å s. 340 i betänkandet framlagt tidsplan för skolorna. Det
beräknade personalbehovet vid skolorna, av kommittén närmare angivet på s.
341—343 i betänkandet, bär ansetts kunna i sin helhet fyllas genom överflyttning
av personal från nuvarande högskolor och truppslagsskolor.

Lokaler ha förutsatts skola inrymmas i den redan av 1939 års och sedermera
även av 1946 års riksdag beslutade byggnaden för de militära högskolorna
på Svea livgardes förutvarande kasernområde i Stockholm.

Remissyttranden.

Chefen för arméns underofficersskola har ansett, att de anförda skälen för
indragning av befäl spersonal vid skolan icke vore bärande. Avgörande för
beräkningen av befälsbehovet vid en skola med så heterogen sammansättning
som underofficersskolan vore antalet utbildningsenheter, icke antalet elever.

Chefen för krigsskolan har av angivna, delvis även av officersutbildningskommittén
anförda skäl föreslagit bland annat, att utbildningen till aktiv
officer efter plutonchefsskolan skildes från utbildningen till reservofficer och
värnpliktig officer. Vidare borde viss personalökning i förhållande till försvarskommitténs
förslag ske.

Vad beträffar truppslagsofficersskolorna har chefen för armén anfört, att
sammanslagningen av skolorna till en gemensam truppslagsofficersskola borde
komma till stånd så snart ske kunde. Med hänsyn härtill vore det angeläget,
att föreslagna nybyggnader uppfördes inom en nära framtid. Inspektören för
pansartrupperna har anfört, att behovet vid pansarofficersskolan av lärare ur
pansartrupperna borde bättre tillgodoses. Inspektören för underhållstrupperna
och chefen för arméns underhålls skola ha anfört, att trängofficersskolans
inordnande i arméns truppslagsofficersskolor medförde en försämring
av officersutbildningen vid trängen. Därest ändock av likformighetsskäl
försvarskommitténs förslag skulle genomföras, erfordrades emellertid, att
personalbehovet för arméns truppslagsofficersskolor tillgodosåges utan ianspråktagande
av personal vid arméns underhållsskola.

Departementschefen.

Jag förordar i princip förslaget om en samordning av de olika truppslagens
officersskolor till arméns truppslagsofficersskolor (ATOS). Intill dess erforderliga
lokaler för en samförläggning av skolorna kunnat ordnas, måste det
nuvarande systemet för truppslagsofficersskolornas verksamhet bibehållas.

Utöver vad jag i det föregående anfört under Allmänna grunder föranleder
vad kommittén föreslagit beträffande grundläggande befälsskolor intet särskilt
uttalande från min sida.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

285

Skjutskolor och motsvarande skolor.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har, i huvudsaklig överensstämmelse med officersutbildningskommitténs
förslag, föreslagit, att under chefen för infanterisk
jutskol an på RoserSberg skulle lyda

infanteri- och kavalleriofficersskolorna under dessa skolors övervägande
praktiska period,

pansar- och trängofficersskolorna under första delen av dessa skolors övervägande
praktiska period,

stridsskola för (blivande) kompanichefer (subalternofficerare under i regel
9:e officersåret) ur infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna,

stridsskola I för (blivande) bataljonschefer (kaptener och ryttmästare under
i regel 16 :e officersåret) ur infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna,

stridsskola II för bataljons-(divisions-)chefer (regementsofficerare under
i regel 23 :e officersåret) ur infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna och
artilleriet,

stridsskola för regementschefer (motsvarande) och blivande regementschefer
under denna skolas praktiska del; sistnämnda tre stridsskolor gemensamt
benämnda arméns stridsskola,

kompanichefskurser för reservofficerare och värnpliktiga officerare ur infanteriet
och kavalleriet,

underofficerskurs för underofficerare (överfurirer) ur infanteriet, kavalleriet
och pansartrupperna,

vissa specialkurser, såsom i tung granatkastartjänst, pansarvärnstjänst,
infanterikanontjänst och mintjänst,

kurser i skyddstjänst (gasskydds-, rök-, maskerings-, brandsläcknings- och
röjningstjänst),

infanteriskjutskolans övningstrupp samt

viss försöksverksamhet av såväl taktisk som infanteriteknisk natur.

Detta förslag innebär en utvidgning av verksamheten vid skolan, som närmare
framgår av jämförelse mellan två på s. 344 och 349 i betänkandet intagna
tidsplaner för skolans nuvarande och föreslagna kursverksamhet.

Kommittén har å s. 348—353 i betänkandet angivit det beräknade personalbehovet
vid skolan. Dessa beräkningar innebära i förhållande till nu gällande
personalstater en ökning med, förutom viss civil personal, 1 kapten, 1 pensionerad
officer, 1 tyghantvenkare och 1 armétekniker samt en minskning med
1 överstelöjtnant eller major, 2 kaptener, ryttmästare eller löjtnanter och 1
pensionerad underofficer.

Försvarskommittén har föreslagit endast mindre, även av officersutbildningskommittén
förordade, ändringar beträffande de olika kurserna vid ridskolan
på Strömsholm. Tidsplan för samt personalbehovet vid skolan
framgå av betänkandet s. -354—356. Den beräknade personalorganisationen

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

avviker från den nuvarande endast såtillvida, att vissa befattningar för
militär personal — tidigare upptagna på skolans stat — avses i fortsättningen
skola besättas med kommenderad personal ur kavalleriet.

Beträffande personalberäkningarna bär kommittén velat frambålla, att en
stor del av personalen vid ridskolan är avsedd jämväl för kavallerimobiliseringscentral
samt Utnäslöts remontdepå. Även med beaktande härav borde
enligt kommitténs mening skolans ringa elevantal föranleda, att personalorganisationen
gjordes till föremål för organisationsundersökningar.

I avsikt att samordna den till Skaraborgs pansarregemente i Skövde anslutna
pan sart ruppsk olans verksamhet såväl med övrig utbildning av
pansartruppernas befälskadrer som med befalsutbildningen inom armén i
övrigt har försvarskommittén föreslagit vissa förändringar och utökningar i
kursverksamheten — i huvudsaklig överensstämmelse med vad officersutbildningskommittén
förordat. Till skolan borde sålunda förläggas den verksamhet,
som framgår av den ungefärliga tidsplanen å s. 358 i betänkandet. Beträffande
den närmare innebörden av förslaget torde få hänvisas till betänkandet.

Försvarskommittén har å s. 357—359 i betänkandet angivit det beräknade
personalbehovet vid skolan. Den fasta personalen vid skolan har ansetts
böra förstärkas. Från den nuvarande personalorganisationen avviker den föreslagna
i så måtto, att för chefsbefattningen, nu major, avsetts en överstelöjtnant
eller major, samt att 1 kapten och 1 fanjunkare eller sergeant tillkommit.
Ökningen motväges av att behov av tillfälligt kommenderad personal i motsvarande
grad minskas.

Försvarskommittén har — i huvudsaklig överensstämmelse med vad officersutbildningskommittén
förordat — föreslagit att kursverksamheten vid
artilleriskjutskolan gives viss ändrad omfattning, innebärande bland
annat att skjutkurser för artilleriavdelningen vid arméns underofficersskola
och för värnpliktiga som genomgå frivillig befälsutbildning förläggas till artilleriskjutskolan.
Den föreslagna kursverksamheten framgår av den ungefärliga
tidsplanen å s. 360 i betänkandet, där även å s. 361 och 362 det av kommittén
beräknade personalbehovet angivits. Personalorganisationen avviker
från den nuvarande bland annat genom att 1 lärare, kapten eller löjtnant,
med undervisningsskyldighet jämväl vid truppslagsofficersskolorna, tillkommit,
1 adjutant, kapten, ersatts med 1 adjutant och lärare, kapten eller löjtnant,
samt viss civil personal tillkommit. Förste lärarna, en överstelöjtnant
eller major och en major, föreslås överflyttade från staten för arméinspektionen.

Beträffande luftvärns sk j utskolan har försvarskommittén föreslagit,
att kursverksamheten därstädes skulle bedrivas i huvudsak enligt nuvarande
grunder. Yissa mindre förändringar borde dock vidtagas — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad officersutbildningskommittén förordat. Särskild
övningstrupp borde tilldelas skolan. Verksamheten skulle sålunda bedrivas

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

enligt den ungefärliga tidsplan, som framgår av s. 364 i betänkandet, där även
å s. 365 och 366 den för skolan erforderliga personalorganisationen angivits.
I fråga om kursverksamheten innebär förslaget att — utöver den verksamhet
som redan nu bedrives vid skolan — jämväl skjutkurser för sommarlinjen
av luftvärnets kadettskola, för luftvärnsavdelningarna vid arméns underofficersskola
och krigsskolan samt för värnpliktiga som genomgå frivillig befälsutbildning
tillkomma. Den föreslagna personalorganisationen avviker från den
nuvarande bland annat därutinnan att, i stället för hittills tillfälligt kommenderad
lärare, 1 övex-stelöjtnant eller major, placerad vid luftvärnsskjutskolan,
tillkommit på luftvärnets stat, På Stockholms luftvärnsregementes stat ha
uppförts 3 furirer och 3 armétekniker, främst avsedda för skjutskolan.

Kommittén har föreslagit, att ingenjörtruppskolan, som enligt 1942
års försvarsbeslut skulle vara förlagd till Svea ingenjörkår (Ing 1) i Solna,
definitivt förlägges till Göta ingenjörkår (Ing 2) i Eksjö, dit den provisoriskt
varit omförlagd.

Vid skolan borde enligt försvarskommitténs mening och i enlighet med officersutbildningskommitténs
förslag — förutom ingenjörofficerarnas vidareutbildning
— även bedrivas specialutbildning i pionjärtjänst av officerare och
underofficerare ur övriga truppslag ävensom viss vidareutbildning av väg- och
vattenbyggnadskårens officerare. Övningstrupp borde finnas vid skolan.

Den ungefärliga tidsplanen för skolan enligt försvarskommitténs förslag
framgår av s. 368 i betänkandet, där även å s. 368 och 369 det av kommittén
beräknade personalbehovet angivits. Förslaget innebär i fråga om personalorganisationen
utökning, då enligt 1942 års försvarsbeslut utöver chefen,
major på ingenjörtruppernas stat, ingen särskild personal beräknades för skolan.
Sålunda tillkomma enligt försvarskommitténs förslag 1 adjutant, kapten
eller löjtnant, 2 lärare, kaptener, 1 materielöverfurir, 1 expeditionsunderofficer
samt viss civil personal. Dessutom föreslås chefen vara överstelöjtnant eller
major.

Försvarskommittén bär funnit att kursverksamheten vid arméns signalskola
i stort sett borde fortsätta efter nu gällande grunder. I huvudsaklig
överensstämmelse med av officersutbildningskommittén framlagt förslag har
kommittén dock räknat med vissa förändringar innebärande bland annat en av
signalteknikens snabba utveckling nödvändiggjord utökning av antalet kurser
samt förlängning av vissa kurser. Erforderliga lokaler för skolan borde åstadkommas
vid Ing 1 (Solna) genom en reducering av ingenjörkåren.

Verksamheten vid signalskolan framgår av en ungefärlig tidsplan, intagen
på s. 374 i betänkandet, där även å s. 373—376 den för signalskolan erforderliga
personalorganisationen angivits. Dennas omfattning överensstämmer i
huvudsak med den personalorganisation som redan finnes och i praktiken
visat sig erforderlig, ehuru viss nu kommenderad eller extra anställd personal
ersatts med personal med lön på skolans stat.

Arméns underhållsskola, som tillkom genom 1942 års försvarsbeslut,
har hittills endast varit försöksvis anordnad.

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Försvarskommittén bär — i överensstämmelse med vad officersubbildningskommittén
förordat — föreslagit att till underhållsskolan, som förutsattes
fortfarande skola vara förlagd till Göta trängkår (underhållsregemente) i
Skövde, skulle förläggas de kurser, som framgå av en på s. 378 i betänkandet
angiven ungefärlig tidsplan. Den föreslagna kursverksamheten innebär i
huvudsak ett fastställande av den ordning, som redan försöksvis tillämpats.
Trängofficersskolan, som tidigare förutsatts skola ingå i underhållsskolan,
har, såsom framgår av det föregående, föreslagits skola ingå i arméns truppslagsofficersskolor.
Kommitténs förslag till personal vid skolan, angivet på
s. 378 i betänkande, avviker från den nuvarande personalorganisationen främst
därutinnan att 1 chef, major, och en lärare, kapten, överförts på arméns truppslagsofficersskolors
stat.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut är arméns motorskola sedan den 1 april
1948 förlagd till Södermanlands pansarregemente i Strängnäs, där erforderliga
lokaler disponeras och där gynnsamma möjligheter för samövningar mot
motoriserade trupper finnas.

Försvarskommittén har föreslagit, att kursverksamheten vid skolan något
reduceras i förhållande till vad som förutsatts i skolans nuvarande organisation.
Bland annat ha regementsofficerskurs och motorkurs för reservofficerare
ansetts kunna utgå. Kommitténs förslag framgår av en ungefärlig tidsplan å
s. 380 i betänkandet, där också den föreslagna personalorganisationen är angiven.
Personalorganisationen avviker från vad nu gäller huvudsakligen därutinnan,
att skolchefen, nu major, föreslagits skola vara överstelöjtnant eller
major, samt att nämnda beställning ävensom två lärare, kaptener eller löjtnanter,
uppförts på en för skolan nyinrättad stat.

Tygf örvaltningsskolan och första tygkompaniet skulle enligt 1942
års försvarsbeslut samförläggas i anslutning till Svea artilleriregementes (A 1)
kasernetablissement i Spånga på Järvafältet. De erforderliga byggnadsarbetena
ha dock tills vidare fått anstå. Skolan är därför för närvarande provisoriskt
förlagd till förhyrda lokaler. 1942 års försvarsbeslut innefattade principbeslut,
att skolan skulle inrättas. I avvaktan på utredning rörande den
ingenjörtekniska organisationen inom försvaret lämnades emellertid frågan
om skolans lärarpersonal och organisation i övrigt öppen.

Försvarskommittén har föreslagit, att skolan skulle förläggas till de vid
Livregementets till häst (K 1) indragning ledigblivna kasernerna i Stockholm.
Skolan borde nämligen med hänsyn till behovet av ett stort antal speciallärare
med särskilda kvalifikationer och av ett centralt läge för att underlätta
materielsändningar till och från skolans verkstäder alltjämt vara förlagd
till Stockholm. Yissa ändrings- och ombyggnadsarbeten av Kl:s kasernetablissement
bleve erforderliga.

Med hänsyn till vikten och omfattningen av den utbildning, som bedrives
vid skolan, har försvarskommittén funnit det angeläget, att skolan nu gåves
den fasta organisation, som 1941 års försvarsutredning avsåg. Verksamheten

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vid skolan borde — med beaktande av hittills vunna erfarenheter — även i
fortsättningen bedrivas enligt i 1942 års försvarsbeslut fastställda grunder.
Ungefärlig tidsplan för verksamheten har angivits på s. 384 i betänkandet.
På s. 383—385 har angivits den av kommittén föreslagna personalorganisationen
för skolan. Denna avviker från den av 1941 års försvarsutredning avsedda
såtillvida, att 1 chef, Ma 10, och en adjutant, Md 9, utgått ävensom att
1 chef, Ma 11 eller Ma 10, 1 adjutant odh lärare, Ma 9 eller Ma 7, samt en
lärare, Ma 9 eller Ma 7, samtliga ur fälttygkåren, tillkommit. I övrigt innebär
personalförslaget, att huvuddelen av den personal, som tidigare beordrats
tjänstgöra vid skolan, uppförts antingen på skolans stat eller som kommenderade
ur vederbörlig personalkår samt att vissa avlöningskostnader överförts
från sakanslag till avlöningsanslag.

Yad beträffar intendenturförvaltningsskolan har försvarskommittén
i enlighet med officersutbildningskommitténs förslag förordat en viss begränsning
av kursverksamheten innebärande bland annat, att elevantalet vid
intendentskursen minskas och att denna anordnas endast vartannat år samt
att kurserna i förvaltningstjänst för blivande kompanichefer utgå. Den
föreslagna kursverksamheten framgår av den ungefärliga tidsplanen på s. 388
i betänkandet, där även den oförändrade personalorganisationen angivits.

I fråga om arméhundskolans organisation och verksamhet har kommittén
icke föreslagit några principiella ändringar.

Remissyttranden.

Pörsvarskommitténs förslag beträffande skjutskolor och motsvarande skolor
ha i stort sett icke föranlett några erinringar från remissmyndigheterna.

Yad beträffar kursverksamheten vid de olika skolorna och de av kommittén
angivna ungefärliga tidsplanerna ha i en del fall ändringsförslag framlagts av
vederbörande tjänstegrenschefer och skolchefer. I detta hänseende kan nämnas,
att inspektören för nnderhållstrupperna och chefen för armens underhållsskola
yrkat, att —- utöver av försvarskommittén föreslagna kurser — bland
annat även kaptenskurs för reservofficerare ur trängen, adjutantskurs för 2.
bataljonsadjutanter ur infanteriet och artilleriet, kurs för militärläkare och
-veterinärer samt försöksverksamhet borde förläggas till underhållsskolan. En
dylik utökning krävde vissa personalförändringar. Generalintendenten och
chefen för intendenturf örvaltningsskolan ha anfört, att de väntade besparingarna
av att anordna intendentskurs endast vartannat år vore illusoriska samt
att på grund av stora avgångar antalet intendentsaspiranter icke kunde
minskas. Kurserna för blivande kompanichefer borde bibehållas vid intendenturförvaltningsskolan.

Chefen för armén har anmärkt på att någon personal icke beräknats för ledningen
av den av försvarskommittén föreslagna försöksverksamheten vid artilleriskjutskolan.
För nämnda verksamhet borde till skolan anslutas en särskild
försöks- och studieavdelning med en regementsofficer, Ma 11 eller Ma 10, och
två kaptener, alla på skolans stat.

19—404 18 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Chefen för mfanteriskjutskolan har föreslagit en omorganisation av utbildning
och förvaltning vid skolan, syftande till modernisering och rationalisering
av arbetet, vilket krävde personalökning utöver försvarskommitténs
förslag.

Vederbörande skolchefer ha i regel anmärkt mot personalberäkningarna,
vilka ansetts vara för snävt begränsade. Såvitt rör ordinarie personal må här
anmärkas följande. Chefen för ar till eri.skfut skolan: liksom även inspektören för
artilleriet, har föreslagit, att för båda förste lärarna vid skolan skulle upptagas
beställningar för alternativt överstelöjtnant eller major, samt avstyrkt förslaget,
att en ordinarie lärare vid skolan skulle tjänstgöra jämväl som lärare
vid truppslagsofficersskolorna. Chefen för luftvärnsskjutskolan bär, med instämmande
av inspektören för luftvärnet, ansett ytterligare en regementsofficer
som heltidstjänstgörande lärare nödvändig. Chefen för ridskolan bär anmärkt,
att lärarbefattningarna vid skolan borde kunna besättas av personal
även ur andra truppslag än kavalleriet.

Även vissa förläggningsfrågor ha behandlats i yttrandena.

Chefen för armén har efter en omprövning av ärendet funnit, att en förläggning
av ingenjörtruppskolan till Ing 1 skulle medföra betydande fördelar,
bland annat därför att lärare lättare och mindre kostsamt kunde erhållas i
Stockholm samt att den av skolan i samarbete med forskningsanstalten och
arméförvaltningen bedrivna försöksverksamheten avsevärt skulle underlättas
vid en dylik förläggning. Arméns signalskola borde förläggas till Signalregementet
(S 1), där erforderliga nybyggnader borde uppföras. Vissa lokaler vid
S 1 kunde även utnyttjas för skolan. Den teoretiska undervisningen vid skolan
kunde härigenom anknytas till den praktiska utbildningen vid S 1. Arméchefen
har vidare förklarat sig, med hänsyn till pågående utredning rörande
kavalleriets organisation, icke nu beredd att taga ställning till förslaget om
tygförvaltningsskolans överflyttning till K 1. Under alla förhållanden vore det
nödvändigt att lokalfrågan för skolan löstes.

Statens organisationsnämnd har ifrågasatt, om icke vid en förläggning av
tygförvaltningsskolan till K Ds etablissement även intendenturförvaltningsskolan
borde överflyttas dit. Härigenom vunnes en ur många synpunkter önskvärd
koncentrering av den högre förvaltningsutbildningen inom armén. Bland
annat skapades möjligheter icke blott till viss gemensam administration utan
jämväl i många fall sannolikt goda möjligheter till samundervisning. Frågan
syntes nämnden under alla förhållanden vara av den vikt, att den snarast
borde utredas.

Departementschefen.

Jag tillstyrker i princip det system för den ordinarie vidareutbildningen vid
armén, som innefattas i försvarskommitténs förslag. Skolornas verksamhet blir,
som jag i det föregående framhållit, beroende av försvarsorganisationens utformning
på längre sikt, varför ställning nu icke kan tagas till försvarskommitténs
förslag i detalj vare sig beträffande kursverksamhet eller personal -

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

behov. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare reglera de förändringar
i skolverksamheten, som redan nu kunna genomföras på grundval av
försvarskommitténs förslag eller ytterligare överväganden. Jag förutsätter därvid,
att verksamheten vid de särskilda skolorna skall kunna bedrivas inom
ramen för arméns nuvarande personalorganisation. Här väckta eller eljest
uppkommande personalfrågor torde i övrigt få i vanlig ordning bedömas i
samband med de årliga anslagsäskandena.

Förslagen att i större omfattning överföra personal från allmänna personalstater
till redan befintliga eller nya stater för de särskilda skolorna vill jag
icke i vidare mån biträda än att jag tillstyrker, att beställningar för två förste
lärare överflyttas från arméinspektionen till artilleriskjutskolans stat.

I övrigt finner jag icke anledning att i annan mån än som framgår av det
följande närmare behandla här ifrågavarande skolors organisation och därmed
sammanhängande frågor.

Tygofficers- och intendentsutbildningen ha i stort sett samma mål, nämligen
främst att tillgodose behovet av målsmän — ehuru i olika tjänstegrenar
— för förvaltningen vid förbanden. Det ligger därför nära till hands
att söka åstadkomma ett samordnande av de båda utbildningsgrenarna. Den
av mig förordade sammanslagningen av träng-, tyg- och intendenturtrupperna
till ett truppslag, underhållstrupperna, talar även härför.

Officersutbildningskommittén framhöll i sitt betänkande de stora fördelar,
som skulle vinnas genom en samorganisation av tyg- och intendenturutbildmngen
till en »arméns förvaltningsskola». Härigenom skulle enligt kommitténs
uppfattning intim kontakt och ändamålsenligt samarbete skapas mellan representanter
för tyg- och intendenturförvaltningen. Viss samundervisning i stabstjänst,
förvaltningsorganisation och expeditionstjänst skulle kunna äga rum
for de skilda kurserna i tyg- och intendenturtjänst. Omöjligheten att vid dåvarande
tidpunkt utan nybyggnader skapa lokaler för en gemensam skola föranledde
dock kommittén att förorda bibehållandet av skilda skolor. Överbefälhavaren
anförde i yttrande över officersutbildningskommitténs betänkande, att
de av kommittén förebragta skälen talade starkast för en sammanslagning.
Frågan borde enligt överbefälhavaren upptagas till förnyad prövning.

Om den av mig förordade indragningen av K 1 kommer till stånd, synes en
möjlighet yppas att förlägga såväl tyg- som intendenturförvaltningsskolan till
det ledigblivna etablissementet. Detta har även förordats av statens organisationsnämnd.
Sedan den av mig vid behandlingen av kavalleriets organisation i
det föregående förordade utredningen angående utnyttjandet av K l:s etablissement
fullgjorts, kan detta uppslag till samförläggning av skolorna närmare bedömas.
Under alla förhållanden böra undersökningar göras om de lokala förutsättningarna
för att anordna en gemensam arméns förvaltningsskola.

Försvarskommittén har vid behandlingen av signalskolan berört frågan i
vad man garantier böra skapas för att den dyrbara utbildning, som kommer
försvarets personal till del, även kommer försvaret självt till nytta. Erfarenheterna
hade visat, att personal, som genomgått radiocertifikatkurser vid sig -

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nalskolan, i stor utsträckning mycket snart lämnar den militära tjänsten. För
närvarande ha eleverna fått förbinda sig att kvarstå i aktiv tjänst minst två år
efter avslutad kurs. För att i statsnyttans intresse begränsa elevantalet i radiocertifikatkurserna
till det för arméns behov oundgängligen erforderliga har det
synts kommittén nödvändigt att överväga, huruvida icke en sådan förbindelse
för längre tid än två år borde uppställas såsom villkor för kommendering till
dylik kurs. Jag anser denna fråga väl värd att övervägas och förordar kommitténs
i samma syfte framförda förslag, att i regel främst yngre underofficerare
och överfurirer beordras som elever. En motsvarande anordning med
förbindelse om kvarstannande i tjänst gäller för elever vid försvarets läroverk
och underofficersskolor samt flygvapnets tekniska skola. Det torde böra övervägas,
om icke bestämmelser i ifrågavarande syfte böra meddelas också för
andra utbildningsområden inom försvaret, där skäl kunna åberopas för anordning
av ifrågavarande art. För arméns del synes frågan vara av betydelse med
avseende på den utbildning, som erhålles vid förvaltningsskolorna.

Yad de här uppkomna förläggningsfrågorna beträffar har jag redan i annat
sammanhang avstyrkt, att arméns signalskola förlägges till Ing 1, samt ansett
det böra undersökas, om skolan under vissa betingelser kan förläggas till Int
l:s nuvarande etablissement vid Ulriksdal. I det beslut, som redan fattats,
att ingenjörtruppskolan skall vara förlagd till Ing 1, avser jag nu ingen ändring.

Arméhögskolan (AHS).

För sv ar skommittén.

Försvarskommittén har biträtt officersutbildningskommitténs av alla remissmyndigheter
tillstyrkta förslag om en sammanslagning av krigshögskolan och
artilleri- och ingenjörhögskolan till en för armén gemensam högskola, benämnd
arméhögs kolan (AHS).

I fråga om utbildningstiden vid skolan hade officersutbildningskommitténs
majoritet och ett flertal militära myndigheter funnit en tid av 2 år godtagbar
medan två reservanter inom officersutbildningskommittén samt vissa militära
myndigheter förordat 2 V2 år. Försvarskommittén har icke funnit sig nu böra
förorda längre utbildningstid än 2 år men har ansett, att frågan om utbildningstidens
längd i fall av behov borde upptagas till omprövning, då tillräckliga erfarenheter
förelåge från den 24riga arméhögskolans verksamhet. Officersutbildningskommittén
hade föreslagit, att första årets kurs utformades som
ett avslutat helt och att till andra årskursen beordrades endast två tredjedelar
av det ursprungliga elevantalet. Genomgången av första årskursen skulle därvid
öppna vägen till vissa angivna befattningar. Försvarskommittén har av angivna
skäl icke kunnat biträda en sådan uppläggning av skolans verksamhet
utan förordat, att elever, som påbörja utbildningen, i princip borde kunna påräkna
att få genomgå den i dess helhet. Med hänsyn till den begränsning av
arméorganisationen, som kommitténs förslag innebure, borde elevantalet i
varje årskurs kunna begränsas till 40.

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I fråga om principerna för urvalet av elever till högskoleutbildning har försvarskommittén
i princip kunnat ansluta sig till officersutbildningskommitténs
förslag härutinnan, som innebure, att urvalet grundades på de betyg, som förvärvats
vid de obligatoriska truppslagsofficersskolorna. Möjlighet borde dock
i större utsträckning än officersutbildningskommittén avsett hållas öppen för
dem, vilkas betyg från truppslagsofficersskolan icke berättigade till inträde
vid arméhögskolan, att genom särskilda prov kvalificera sig därtill.

För verksamheten vid högskolan bär försvarskommittén angivit en ungefärlig
tidsplan, vilken intagits på s. 393 i betänkandet. Som chef för skolan har
försvarskommittén föreslagit överste i Mo 12 eller Ma 12. Personalbehovet för
skolan och för till densamma anslutna truppslagsofficersskolor har beräknats
till antal i stort sett motsvarande det som avses för de nuvarande högskolorna.

Försvarskommittén har även berört frågan om ett sammanförande av högskoleutbildningen
inom samtliga tre försvarsgrenar till en gemensam högskola
för försvaret och därvid återgivit vad officersutbildningskommittén
anfört i denna fråga. Officersutbildningskommittén hade funnit, att en fullständig
sammanslagning av högskoleutbildningen vore synnerligen önskvärd men
ansett frågan härom böra särskilt utredas i samband med bebådade utredningar
angående marinens och flygvapnets officersutbildning. Vissa åtgärder för samverkan
såväl i fråga om utbildning som administration kunde dock vidtagas
under förutsättning att planerad gemensam förläggning av högskolorna komme
till stånd. I avgivna utlåtanden hade cheferna för marinen och flygvapnet
ställt sig avvisande mot tanken på en gemensam försvarshögskola, chefen för
flygvapnet jämväl mot åtgärder för samordning av skolornas verksamhet, överbefälhavaren
hade ansett frågan om en gemensam skola vara av den betydelse
för krigsmaktens effektivitet, att den borde upptagas på nytt. En samordning
av verksamheten hade överbefälhavaren ansett synnerligen önskvärd. Försvarskommittén
bär anslutit sig till överbefälhavarens uttalande om betydelsen av
att frågan om en gemensam högskola snarast upptoges på nytt. I avvaktan härpå
vore det angeläget, att alla möjligheter till samverkan mellan de olika försvarsgrenarnas
högskolor tillvaratoges.

Remissyttranden.

överbefälhavaren har i anslutning till yttrande över försvarets högsta ledning
framhållit nödvändigheten av att ökad hänsyn toges till behovet av personal
för gemensamma uppgifter vid utbildningen av stabsofficerare inom
samtliga försvarsgrenar för att den i och för sig önskvärda rekryteringen inom
den gemensamma försvarsledningen skulle kunna genomföras i större utsträckning
utan bundenhet till den ena eller andra försvarsgrenen. Av särskild betydelse
bleve härvid den gemensamma högre stabsutbildning, som måste
komma till stånd och till vilken den under vintern 1947—1948 under försvarsstabschefens
ledning genomförda stategiska kursen utgjorde ett första steg.
I avvaktan på erforderliga förändringar i högskoleorganisationen syntes dock
redan nu den reformen böra genomföras att stabsaspiranter ur samtliga för -

294

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

svajsgrenar -bereddes tillfälle till tjänstgöring för sin utbildning vid försvarsstaben
och att sådana stabsaspiranter även bereddes tillfälle till växeltjänst i
andra försvarsgrensledningar än den egna.

Chefen för armén har anfört, att sammanslagningen av krigshögskolan och
artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurser till en arméhögskola borde
komma till stånd så snart ske kunde. Med hänsyn härtill vore det angeläget att
föreslagna nybyggnader uppfördes inom en nära framtid. Armédhefen har anslutit
sig till försvarskommitténs förslag, att kurserna vid arméhögskolan tills
vidare borde vara tvååriga och att frågan om utbildningstidens längd vid högskolan
upptoges till omprövning, när tillräcklig erfarenhet vunnits. Ehuru
vissa stora fördelar vore förenade med att en tredjedel av eleverna avslutade
utbildningen efter genomgången av första årets kurs, ville arméchefen icke
motsätta sig, att samtliga elever i enlighet med kommitténs förslag bereddes
möjlighet att genomgå båda årens kurser. Arméchefen kunde även biträda
kommittén förslag i fråga om ökade möjligheter för tillträde till arméhögskolan
genom inträdesprov.

Chefen för krigshögskolan har i fråga om utbildningstiden bestämt förordat
21/2-årsalternativet. Yissa erinringar ha framförts mot personalstatsberäkningarna.

Chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan har ansett, att elevantalet vid
arméhögskolan borde utökas till 45. Utbildningstidens längd borde utsträckas
till 21/* år för de tekniska linjerna. Yissa erinringar mot personalorganisationen
ha framförts.

Statens organisationsnämnd har i likhet med försvarskommittén ansett, att
en gemensam försvarshögskola snarast borde skapas. En försvarshögskolas
betydelse för försvarsmaktens effektivitet vore uppenbar. Därjämte bidroge
ett inrättande av densamma till att skapa förståelse för de olika försvarsgrenarnas
betydelse i riksförsvaret.

Departementschefen.

Förslaget att ''sammanföra krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan
till en gemensam arméhögskola tillstyrker jag. Yad försvarskommittén
föreslagit beträffande utbildningstid och utbildningens utformning samt urval
av elever kan jag i princip förorda. Kommittén har ansett, att skolan av
praktiska skäl icke kan organiseras, innan för densamma avsedd nybyggnad
vid Svea livgardes förutvarande kasern färdigställts. Tidpunkten för detta nybygge
är med hänsyn till förhållandena å byggnadsmarknaden svår att nu ange.
Man torde emellertid kunna förutse, att byggnadsföretaget icke kan igångsättas
under de närmaste åren. Då det icke torde vara omöjligt att med utnyttjande
av de av de nuvarande högskolorna disponerade lokalerna vidtaga
åtgärder för sammanförande av skolverksamheten, vill jag förorda, att övergången
till den nya organisationen såvitt möjligt förberedes utan avvaktan
på den lösning av lokalfrågan som försvarskommittén förutsatt. Tills vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 295

räknar jag dock icke med några av sammanslagningen föranledda ändringar
i de nuvarande personalstaterna för ihögskolorna.

I anledning av ett av försvarskommittén återgivet uttalande av officersutbildningskommittén
beträffande högskoleutbildningen av fortifikationskårens
officerare, att denna utbildning, såsom fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen
föreslagit, skulle förläggas till teknisk högskola, får jag
erinra, att enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1947 en tvåårig högre fortifikationskurs
må anordnas vid artilleri- och ingenjörhögskolan under åren
1947—1949.

Frågan om en sammanslagning av försvarsgrenarnas högskolor till en för
försvaret gemensam högskola synes mig vara av den betydelse att den bör
vidare undersökas. En förutsättning för att den samordning av högskolornas
verksamhet som här ifrågasatts skall komma till stånd är givetvis, att lokalfrågan
ordnas.

Såsom jag redan vid behandlingen av försvarets högsta ledning framhållit,
anser jag den av överbefälhavaren föreslagna växeltjänstgöringen inom försvarsgrensledningarna
av stabsaspiranter ur samtliga försvarsgrenar värd att
pröva som ett led i utvecklingen till en eventuell gemensam högre stabsutbildning.
Även det av officersutbildningskommittén väckta förslaget om ett institut
för högre försvarsstudier synes böra närmare övervägas.

Arméns jägarskola (JS).

Beträffande arméns jägarskola i Kiruna har försvarskommittén endast
föreslagit mindre ändringar, betingade av manskapsutredningens förslag. Det
beräknade personalbehovet framgår av s. 399 i betänkandet.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett en utökning av utbildningsbefälet
vid jägarskolan påkallad.

D epartementschefen.

Yad beträffande denna skola förekommit föranleder intet uttalande från
min sida.

G. De frivilliga försvarsorganisationerna (utom hemvärnet).

1. Allmänna synpunkter.

Frivillig försvarsverksamhet, som mera direkt helt eller delvis tjänar arméns
intressen, bedrives för närvarande — förutom inom hemvärnet och vissa sammanslutningar
av reserv- och värnpliktig personal — främst inom följande
organisationer:

Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb) med därtill anslutna frivilliga
automobilkåren (FAK), Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR),
frivilliga radioorganisationen (FRO), Svenska brukshundklubben (SBK; se

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nedan avsnittet Frivilliga tjänstehundväsendet) och Svenska reservunderofficersförbundet
(SRU) samt frivilliga motorcykelkåren (FMCK), riksförbundet
Sveriges lottakårer (SLK), svenska röda korset (SRK), svenska blå stjärnan
(SBS), frivilliga skytteväsendet och frivilliga tjänstehundväsendet.

Den verksamhet, som ifrågavarande organisationer utöva, syftar i främsta
rummet till att på frivillighetens väg komplettera tillgången på befäl och viss
specialutbildad personal inom försvarsväsendet. Den avser emellertid även
att lämna en uppmuntran och ett stöd åt medlemmarna i deras strävan att
förvärva, vidmakthålla och utveckla sina militära kunskaper och färdigheter.

Verksamheten finansieras dels med medel, som statsmakterna ställa till de
olika organisationernas förfogande, dels — och i betydande omfattning —
med av dessa organisationer själva insamlade eller på annat sätt anskaffade
medel.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har den uppfattningen, att de uppgifter, som för närvarande
påvila ovan angivna frivilliga försvarsrörelser, i princip böra kvarstå
oförändrade. Med hänsyn till den minskade krigsorganisation för armén
och den förkortade utbildningstid för dess värnpliktiga, som kommittén föresloge,
syntes dock det frivilliga försvarsarbetet böra tillmätas ökad betydelse.
Kommittén ville därför, icke minst ur synpunkten att vidmakthålla
och stärka den allmänna försvarsviljan inom landet, föreslå vissa anslagshöjningar
och andra åtgärder i syfte att förbättra arbetsbetingelserna för
dessa försvarsrörelser och därigenom möjliggöra en effektivisering av deras
verksamhet. Kommittén ville särskilt framhålla önskvärdheten av att de frivilliga
försvarsorganisationernas behov av lokaler beaktades i den mån utrymme
frigjordes i samband med genomförandet av ändringar i fredsorganisationen
samt att sådana ytterligare bestämmelser vid behov utfärdades, som
skulle underlätta de frivilliga försvarsorganisationernas lån av vapen och
annan kronans materiel till befrämjande av en effektiv utbildning. 2

2. Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb) med
därtill anslutna organisationer.

Sveriges landstormsföreningars centralförbund ombildades under verksamhetsåret
1943/44 till centralförbundet för befälsutbildning (Cfb) samt dess
underavdelningar till befälsutbildningsförbund och befälsutbildningsföreningar.
Till centralförbundet äro dessutom anslutna frivilliga automobilkåren
(FAK), Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) och frivilliga radioorganisationen
(FRO).

Under försvarsberedskapen fullgjord tjänstgöring och erhållna förordnanden
komma att öva inflytande på det värnpliktiga befälets förordnandeförhållanden
ända fram till år 1952. Vid framtida full omfattning av den frivilliga
befälsutbildningsrörelsen har av försvarskommittén räknats med ungefär

297

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

7 000 deltagare i repetitionsutbildning och ungefär 3 000 deltagare i befordringsutbildning
per år. Såsom framgår av tabell å s. 402 i betänkandet är
rörelsen för närvarande stadd i stark utveckling.

Den utbildningsverksamhet, som Cfb bedriver i enlighet med av Kungl.
Maj:t och chefen för armén utfärdade bestämmelser, är i stort uppdelad i
repetitionskurser (utbildning för att vidmakthålla värnpliktigs befälsförmåga
i befattning, som svarar mot innehavd befälsgrad), befordringskurser och
specialkurser. Utbildningen sker i form av fritidsutbildning, lägerutbildning
(lägerkurs), frivillig utbildning vid förband och korrespondensundervisning.

Ungdomsverksamheten har på grund av beslut av 1947 års riksdag (skrivelse
nr 4) i huvudsak överförts till hemvärnet. Inom centralförbundet avses
dock alltjämt äga rum utbildning i luftvärnstjänst, luftbevakningstjänst,
signaltjänst m. m., befälsutbildning av hemvärnsmän i åldern 18—20 år samt
— inom FAK — utbildning i militär bilförartjänst, motorteknik och motorreparationst
jänst.

För sv ar skommittén.

Med hänsyn till att intresset för repetitionskurserna knappast varit det avsedda,
har kommittén undersökt, om det icke vore lämpligare att låta ett
under värnpliktstjänstgöringen erhållet förordnande bibehållas intill dess
innehavaren under obligatorisk tjänstgöring vid trupp (motsvarande) ådagalade
inkompetens eller olämplighet. I denna fråga ville emellertid kommittén
erinra, att den sista obligatoriska tjänstgöringen enligt dess förslag vore avsedd
att fullgöras under senast tionde året efter inskrivningsåret, varför anledning
för närvarande icke funnes föreligga för avsteg från principen om att
repetitionsutbildning borde krävas för bibehållande av innehavt befälsförordnande.
Enligt kommitténs mening borde denna utbildning alltjämt vara den
frivilliga utbildningsverksamhetens huvuduppgift. Med hänsyn till den snabba
utvecklingen på såväl det taktiska som det militärtekniska området syntes
fortsatt befälsutbildning vara nödvändig. Möjligheterna att i ökad utsträckning
stimulera till repetitionsutbildning syntes därför snarast böra undersökas.
Härvid vore upplysningsverksamhet och propaganda liksom de ekonomiska
förmånerna under den frivilliga utbildningen av betydelse.

Förordnande till värnpliktig officer är för närvarande förbehållet den, som
under sin värnpliktstjänstgöring genomgått kadettskola. I avsikt att stimulera
till deltagande i frivillig befälsutbildning borde enligt kommitténs
mening efter särskilda överväganden bestämmelser utfärdas, som gjorde
det möjligt för därtill särskilt lämpliga värnpliktiga att genom frivillig utbildning
nå officersgrad. Fordringarna i utbildningshänseende måste dock
sättas höga.

Frågan om den frivilliga befälsutbildningens eventuella tillgodoräknande i
merithänseende borde närmare utredas.

Om den frivilliga befälsutbildningen skulle kunna bli tillgänglig för värnpliktigt
befäl oberoende av socialgrupp, måste enligt kommitténs mening er -

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

sättning utgå under frivillig tjänstgöring och frivillig utbildning. Det syntes
kunna övervägas, om icke värnpliktigs löneförmåner borde utgå åtminstone
vid frivillig tjänstgöring av sammanhängande natur om minst 12 dagar. Huruvida
för sammanhängande utbildning (tjänstgöring) av kortare varaktighet
(3 12 dagar) daglön alltjämt borde bibehållas eller om värnpliktigs löneför måner

även då borde utgå eller om dessa båda ersättningssystem härvidlag
borde kombineras syntes likaledes böra göras till föremål för särskilda överväganden.

Behovet av ifrågasatta premier för deltagande i befordringskurser kunde
enligt kommitténs mening ifrågasättas, men även frågan härom borde närmare
prövas i sammanhang med övriga avlöningsspörsmål.

Instruktörer vid kurser av längre varaktighet och vid utbildning, som tarvar
särskilt kvalificerat befäl, syntes alltjämt böra uppföras å ordinarie stat
och i huvudsak utgå ur infanteriet. Ett begränsat antal instruktörer ur luftvärnet,
förslagsvis 4 kompaniofficerare, syntes dessutom erfordras.

Försvarskommittén har funnit det betydelsefullt, att i händelse av förstärkt
försvarsberedskap eller krig tillgång funnes till utbildade kvinnliga
bilförare och ledare av biltransportförband, vilka kunde ersätta manlig personal,
samt hade icke någon erinran mot att utbildningen för detta ändamål
uppdroges åt SKBR. Beträffande det totala behovet av kvinnliga bilförare,
utbildningens omfattning m. m., syntes dock en närmare utredning, under
hänsynstagande till inom FAK, FMCK, Cfb:s bilkompanier och lottaorganisationen
bedriven verksamhet, böra komma till stånd. I avvaktan på denna
utredning syntes en årlig utbildningskvot om 200 bilförare vara till fyllest,
vilkas grundläggande utbildning borde kunna begränsas till ungefär 50 timmar,
kompletterat med repetitionskurser om 15—18 timmar. Dessa senare
borde i möjligaste mån bedrivas som praktisk transporttjänst i samband med
militära övningar. Utbildningsverksamheten borde handhavas av förbundets
egna instruktörer, för vilka en central instruktörskurs om en månads längd
årligen erfordrades.

Den frivilliga utbildningen av värnpliktigt befäl vore enligt kommitténs
mening ovedersägligt en uppgift av sådan vikt och storleksordning, att avsevärt
mera statsmedel än hittills borde avses för densamma. Den starka utvecklingen
av den frivilliga befälsutbildningsrörelsen hade starkt hämmats
av brist på medel och Cfb:s egen medelsanskaffning mötte numera allt större
svårigheter beroende på den ekonomiska utvecklingen inom landet och den
allmänna uppfattningen, att staten helt borde bära kostnaderna för den frivilliga
befälsutbildningen. Enär de förutsättningar för medelsanskaffning,
varmed 1941 års försvarsutredning kalkylerade, icke längre föreligga, hade
kommittén beräknat anslaget sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 299

Administration ............................................................ kronor 100 000

Utbildning .................................................................. » 750 000

Ersättning under utbildning och tjänstgöring (i avvaktan på

närmare utredning) ................................... » 450 000

Förnödenheter och materiel ........... » 1034 000

Ungdomsutbildning ...................................................... » 25 000

FAK:s verksamhet ...................................................... » 67 000

SKBR:s verksamhet (2/s av anslagsbehovet har ansetts böra
tillgodoses från andra av verksamheten berörda huvudtitlar)
..................................................................... » 27 000

FRO:s verksamhet ................................. 8_10 OOP

Summa totalt kronor 2 463 000

Avgår av Cfb anskaffade medel kronor 150 000

Återstår kronor 2 313 000

Enär en utbildningsverksamhet av full omfattning beräknades komma till
stånd först från och med budgetåret 1951/52, syntes dessförinnan ett lägre
statsanslag vara till fyllest. Med anledning härav förordade försvarskommittén
ett årligt bidrag av statsmedel till och med budgetåret 1950/51 med i
medeltal 1760 000 kronor och därefter 2 313 000 kronor. Till jämförelse må
nämnas, att i innevarande års statsverksproposition för motsvarande ändamål
äskats sammanlagt 1 175 000 kronor, innebärande en höjning av medelsanvisningen
i förhållande till nu löpande budgetår med 250 000 kronor.

3. Frivilliga motorcykelkåren (FMCK).

Frivilliga motorcykelkåren har till uppgift att utbilda och öva för militär
tjänstgöring dugliga motorcykelförare samt att vid förefallande behov, i den
mån kårens medlemmar förklarat sig därtill villiga, ställa dessa till Kungl.
Maj:ts förfogande i försvarets tjänst.

För sv ar skommittén.

Försvarskommittén har ansett, att de principiella synpunkter, som lågo till
grund för 1942 års försvarsbeslut beträffande FMCK, alltjämt ägde giltighet.
Med hänsyn till beräknad motorisering inom arméorganisationen, borde därför
FMCK:s utbildningsverksamhet fortsätta enligt nuvarande grunder. Det
syntes önskvärt, att 300—350 elever årligen genomginge av kåren anordnad
grundläggande utbildning.

Erfarenheten hade visat, att nuvarande kurslängd borde ökas till omkring
125 timmar. Det vore vidare önskvärt, att instruktörsarvodena kunde utgå
enligt samma grunder, som av Kungl. Maj:t vore fastställda för hemvärnet
och Cfb. På grund härav krävdes en mindre höjning av medelsanvisningen.

Då medlemmar ur FMCK frivilligt deltoge i fälttjänstövningar eller liknande
övningar under minst 3 dagar, borde enligt kommitténs mening dag -

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

lön enligt samma grunder som nu tillämpas för medlemmar av Cfb och SLK
utgå ur anslag till militära myndigheters förfogande.

Kommittén har föreslagit ett årligt bidrag av statsmedel om 88 000 kronor,
innebärande en höjning av medelsanvisningen för nu löpande budgetår
med 3 000 kronor.

4. Svenska röda korset (SRK) och svenska b/å stjärnan (SBS).

Försvarskommittén har räknat med oförändrad medelstilldelning, årligen
48 000 respektive 11000 kronor.

5. Frivilliga skytteväsendet.

Genom 1942 års försvarsbeslut uppdrogos såtillvida nya riktlinjer för verksamheten
som det fastslogs, att det frivilliga skytteväsendet på sitt program
borde upptaga — förutom vanligt gevärsskytte — jämväl pistol-, kulsprutepistol-
och automatgevärsskytte.

Antalet statsunderstödda riksorganisationer är tre. De föreningar, som
bedriva gevärs- och automatvapenskytte, äro sammanförda under ledning av
skytteförbundens överstyrelse, och de, som bedriva pistolskytte, äro samlade
inom svenska pistolskytteförbundet. De mera speciella sportskytteorganisationerna
äro sammanslutna inom svenska sportskytteförbundet.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har ansett, att de uppgifter, som för närvarande åvila
det frivilliga skytteväsendet, borde kvarstå oförändrade. De riktlinjer för
verksamheten, som uppdrogos genom 1942 års försvarsbeslut, borde likaledes
alltjämt gälla. För att till gagn för rikets försvar vidmakthålla skytterörelsen
i nuvarande omfattning och möjliggöra önskvärd ytterligare utveckling av
densamma syntes det ofrånkomligt, att statsmedel i större utsträckning än
hittills ställdes till förfogande.

Med hänsyn till de av den allmänna prisstegringen föranledda ökningarna
av kostnaderna har kommittén föreslagit en höjning av understödet till skytteföreningarna
per anslagsberättigande skytt från 4 till 5 kronor i de civila
och från 3 till 4 kronor i de militära föreningarna.

Behovet av instruktörer hade särskilt aktualiserats i och med att det frivilliga
skytteväsendet anbefallts att på sitt program taga upp skjutning med
automatvapen. Enär det syntes skäligt, att arvode till instruktörerna bekostades
av statsmedel, ville kommittén förorda ett dagarvode till dessa om
i medeltal 5 kronor per dag. Därjämte borde tillkomma vissa belopp för en
central instruktörskurs vid infanteriskjutskolan och kurser inom skytteförbunden.

Med hänsyn till frivilliga skytteväsendets omfattning har kommittén funnit
det motiverat med en biträdande sekreterare vid överstyrelsen. Vidare

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

borde enligt kommittén understödet till skolungdomens riksskyttetävling ökas,
varjämte anslaget för underhåll av skjutbanor borde höjas.

På grundval av vad som anförts har kommittén beräknat det årliga behovet
av statsbidrag till frivilliga skytteväsendet till 1 925 000 kronor.

I syfte att möjliggöra lån av automatvapen på smidigare villkor än för
närvarande borde enligt kommittén övervägas, huruvida icke samma lånetid
som nu gällde för 6,5 mm gevär (3 år) vore tänkbar.

Beträffande svenska pistolskytteförbundets verksamhet har kommittén icke
funnit skäl att för framtiden använda olika principiella beräkningsgrunder för
gevärs- och pistolskyttar. Bidraget syntes dock tills vidare böra begränsas
till 4 kronor för civil skytt och 3 för militär. Med hänsyn till verksamhetens
utveckling och till den allmänna prisstegringen borde nu utgående bidrag till
de centrala administrationskostnaderna ökas med 3 000 kronor och pistolskyttekretsarna
därjämte erhålla bidrag till administrationskostnader och
kretstävlingar med sammanlagt 10 000 kronor. Därjämte borde enligt kommitténs
mening mindre statsbidrag utgå för anordnande av instruktörskurs
vid infanteriskj utskolan och för större tävlingar.

Medelsbehovet för iordningställande av pistolskyttebanor borde tillgodoses
inom ramen för de medel, som för skjutbanors anordnande och underhåll
ställdes till överstyrelsens förfogande.

Det årliga behovet av statsbidrag för svenska pistolskytteförbundet har av
kommittén beräknats till 100 000 kronor.

Svenska sportskytteförbundet främjar utbildning av elitskyttar och bedriver
tekniska undersökningar i syfte att höja skyttets standard. Härigenom
bildas grupper av skyttar, vilka dels genom framstående skicklighet utgöra
en värdefull tillgång för vårt lands försvarskraft, dels äro ägnade att vid
internationella tävlingar hävda landets anseende såsom skyttenation. Med
hänsyn till sportskyttets betydelse ur beredskapssynpunkt och de särskilda
uppgifter som numera ålagts förbundet borde detta enligt kommitténs mening
erhålla ett till 20 000 kronor ökat bidrag av statsmedel.

Det sammanlagda årliga anslagsbehovet för det frivilliga skytteväsendets
befrämjande enligt försvarskommitténs förslag uppgår således till (1 925 000
+ 100 000 + 20 000 =) 2 045 000 kronor. Till jämförelse må nämnas, att anslag
för nu ifrågavarande ändamål under innevarande budgetår utgår med
(1 395 000 + 35 000 + 10 000 =) 1 440 000 kronor, vilket belopp äskats även
för nästkommande budgetår.

6. Frivilliga tjänstehundväsendet.

Försvar skommittén har föreslagit, att för närvarande utgående statsbidrag,
3 000 kronor per år, skulle upptagas oförändrat.

7. Svenska brevduveförbundet.

Vid behandlingen av signaltrupperna har för svar skommittén föreslagit, att
det militära brevduveväsendet skall upphöra och försvarets behov av brevduvor

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i fortsättningen tillgodoses genom anlitande av det civila brevduveväsendet.
Enligt kommitténs förslag borde därför statsbidrag om 7 000 kronor årligen
utgå till svenska brevduveförbundet för dess verksamhet samt för understöd åt
sådana uppfödare, anslutna till förbundet, vilka hade sina duvslag belägna på
ur militär synpunkt särskilt lämpliga platser.

Remissyttranden.

överbefälhavaren har framhållit, att försvarskommitténs förslag om ökat
ekonomiskt understöd åt de frivilliga försvarsorganisationerna vore ägnat att
väcka tillfredsställelse, även om han icke kunde ansluta sig till förslaget om
de inskränkningar i värnpliktsutbildningen, vilka av kommittén anförts som
skäl för starkare stöd åt de frivilliga organisationerna. Förslaget om höjd
medelstilldelning till lottarörelsen biträddes främst med hänsyn till att överbefälhavaren
i motsats till försvarskommittén ansåge, att vi måste utnyttja
alla användbara och tillgängliga krafter för rikets försvar.

Chefen för armén har anfört, att det vore av största vikt för krigsorganisationens
kvalitet, att det frivilliga försvarsarbetet kunde bedrivas rationellt
och med stor anslutning. Detta förhållande accentuerades ytterligare genom utbildningstidens
begränsning. Enär det frivilliga försvarsarbetets effektivitet
ytterst vore beroende på att tillräckliga anslag disponeras, funnes ingen anledning
till erinran mot kommitténs förslag. Av kommittén förordade utredningar
rörande de frivilliga försvarsorganisationerna syntes böra komma till
stånd. De förändringar beträffande nuvarande bestämmelser rörande tjänstgöringsskyldighet
och giltighetstid för förordnande, som kommittén föreslagit,
kunde biträdas endast i den omfattning, detta kunde ske utan att krigsoiganisationens
kvalitet därav bleve lidande. Mot kommitténs förslag att
bereda värnpliktig sergeant möjligheter att genom frivillig befälsutbildning
nå officers grad hade arméchefen intet att erinra under förutsättning, att
utbildningsbestämmelserna utformades så, att de kvalitativa kraven bleve tillgodosedda.
Ett tillgodoräknande i merithänseende av deltagande i frivillig
befälsutbildning syntes innebära en god hjälp för det frivilliga försvarsarbetet.
Frågan om de ekonomiska förmånerna för värnpliktig, som deltoge
i frivilligt försvarsarbete, borde, såsom kommittén föreslagit, närmare utredas.
Det vore av största betydelse, att ersättning utginge för förlorad arbetsförtjänst
i sådan omfattning, att deltagandet i frivilligt försvarsarbete kunde
ske oavsett vilken socialgrupp den värnpliktige tillhörde. Kommitténs förslag,
att reservanställning borde kunna erhållas av värnpliktig personal, som
befordrats till värnpliktig kapten (ryttmästare) eller fanjunkare (styckjunkare)
och som därvid ådagalagt särskild lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid
krigsmakten, funne armechefen lämpligt. Förslaget om särskild redovisning
av värnpliktigt befäl i samband med utträdet ur värnpliktsåldem kunde icke
biträdas, enär det icke syntes medföra några påtagliga fördelar, men däremot
innebure en viss komplicering i fråga om registreringsarbetet m. m. Det vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 303

av största betydelse, att nuvarande antal ordinarie instruktörer för den frivilliga
befälsutbildningen bibehölles.

MiUtärbefälhavaren för 1. militärområdet bar anfört, att det, när anslagen
till försvaret i sin helhet begränsades, icke vore logiskt att höja anslagen till
de för försvarets effektivitet i varje fall icke lika betydelsefulla frivilliga
organisationerna.

MiUtärbefälhavaren för II. militärområdet har framhållit, att de frivilliga
försvarsorganisationerna måhända hade sin största betydelse för bevarandet
av en positiv försvarsvilja. Med hänsyn till att obligatorisk befälsutbildning
vore så avsevärt mycket dyrare än den frivilliga, syntes rimliga ekonomiska
insatser från statens sida vara berättigade och erforderliga för att säkerställa
att ett tillräckligt stort antal av det värnpliktiga befälet genomginge nödvändig
utbildning. Möjlighet borde öppnas för värnpliktigt befäl av underbefäls
och underofficers tjänsteställning att nå officersgrad. Fordringarna borde
såsom kommittén föreslagit sättas höga.

MiUtärbefälhavaren för III. militärområdet har uttalat, att den frivilliga
utbildningen endast i någon mån kunde komplettera den obligatoriska men
aldrig ersätta densamma. En undersökning i vad mån det kunde vara möjligt
att genom ökad medelstilldelning till de frivilliga försvarsorganisationerna
motverka olägenheterna med efterutbildningsövningamas slopande syntes
skäligen meningslös, då den med visshet komme att giva till resultat, att den
frivilliga anslutningen endast bleve en liten bråkdel av det antal värnpliktiga,
som behövde genomgå efterutbildning och därmed i vissa fall förenad
omskolning. Med hänsyn till kravet på praktisk tjänst vid trupp syntes böra
övervägas, huruvida icke den frivilliga befälsutbildningen med fördel skulle
kunna förläggas till truppförbanden.

MiUtärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett, att försvarskommittén
byggt alltför mycket på den frivilliga försvarsutbildningen, vilken vore
nödvändig för krigsorganisationens genomförande vid mobilisering. Intresset
för frivilligutbildningen vore i hög grad beroende på det utrikespolitiska läget
och tillgången på frivilligt utbildade bleve ojämnt fördelad inom landet. Den
föreslagna minskningen av antalet instruktörer syntes vara betänkligt stor.
Instruktörsfrågan för såväl den frivilliga befälsutbildningen som hemvärnet
borde upptagas till omprövning i ett för båda organisationerna gemensamt
sammanhang. De av kommittén förordade utredningarna angående det ekonomiska
vederlaget vid deltagande i övningar borde snarast komma till stånd.
Förslaget om samma ersättning för värnpliktigt befäl som för personal i reserven
vore ägnat att inge betänkligheter. Militärbefälhavaren kunde tillstyrka,
att målsättningen och formerna för repetitionsutbildningen gjordes till
föremål för närmare överväganden. Ett slopande av föreskriften om allenast
4 års giltighet för erhållet förordnande vore liktydigt med att repetitionsutbildningen
skulle erhålla så obetydlig anslutning, att dess ändamål att vid
mobilisering säkerställa tillgången på kompetent värnpliktigt befäl skulle förfelas.
Ökad möjlighet för värnpliktig officer (underofficer) att överföras till
reserven kunde icke förordas.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har erinrat, att repetitionsutbildningen
utgjorde den frivilliga befälsutbildningsrörelsens huvuduppgift. I avsikt
att öka intresset för denna förordades en viss omläggning av repetitionskurserna.
Betydelsen av skälig ekonomisk ersättning vid deltagande i frivilligutbildning
har understrukits. De föreslagna anslagen till centralförbundet
för befälsutbildning motsvarade ingalunda målsättningen. En avsevärd
höjning av denna anslagspost vore nödvändig. Därutöver föresloges en mindre
höjning av anslaget till det frivilliga tjänstehundväsendet.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har beklagat, att de ekonomiska
frågorna av kommittén blott rekommenderats till utredning. Omfattningen av
den frivilliga utbildningen krävde, att antalet instruktörer ytterligare ökades.

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, huruvida icke förbättringen av ersättningen
vid deltagande i frivillig utbildning kunde nås enklare genom en
höjning av nu utgående daglön. Ämbetsverket har tillstyrkt förslaget om vidgade
möjligheter för värnpliktigt befäl, som ådagalagt särskild lämplighet, att
vinna inträde i reserven.

Centralförbundet för befälsutbildning har funnit angeläget, att man dels
principiellt i enlighet med vad kommittén yttrat för nående av större säkerhet
och stabilitet i verksamheten definitivt fastsloge syftet och riktlinjerna
för densamma, dels snarast möjligt skapade de oundgängliga förutsättningarna
för rörelsens rätta utveckling. Centralförbundet har understrukit angelägenheten
av att frågan om den ekonomiska ersättningen till deltagare i frivillig
utbildning (tjänstgöring) med det snaraste löstes. I fråga om tillgången på
heltidstjänstgörande instruktörer innebure kommitténs förslag, att de ordinarie
instruktörer, som f. n. vore stationerade i Växjö, Eksjö, Linköping och
Halmstad och anknutna till därvarande infanteriregementen, komme att indragas.
Samma skulle bli förhållandet i Örebro sedan Örebro försvarsområde
sammanslagits med Strängnäs försvarsområde. En dylik anordning
komme utan tvivel att medföra avbräck för den frivilliga befälsutbildningen.
Antalet heltidstjänstgörande instruktörer borde därför upptagas till det nuvarande
med tillägg för en, eventuellt två i Vaxholms försvarsområde. Av
främst psykologiska skäl vore det, enligt förbundets mening, mycket önskvärt,
om värnpliktslagen kunde kompletteras med bestämmelser om inkallelse
efter eget åtagande. Beträffande lokalfrågorna ville centralförbundet fästa
uppmärksamheten vid att icke enbart kanslilokaler utan framför allt övningslokaler
erfordrades.

överstyrelsen för svenska röda korset har anmält önskemål om ett till
196 000 kronor uppräknat anslag av statsmedel. Därutöver har föreslagits, att
till rödakorspersonal vid deltagande i fälttjänst eller liknande övningar med
en varaktighet av minst tre dagar måitte utgå daglön. Vid deltagande i hemvämsövningar
syntes rödakorspersonalen i vissa avseenden böra beredas enahanda
förmåner som hemvämsmännen. Enligt överstyrelsens mening borde
till rödakorsassistentema vid försvarsområdesstaberna utgå samma arvoden
som till fomoblottoma.

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Skytteförbundens överstyrelse har i allt väsentligt tillstyrkt försvarskommitténs
förslag rörande det frivilliga skytteväsendet. De av skytteväsendet
framförda önskemålen hade alltid framförts med största moderation och under
hänsynstagande bland annat till statsfinansiella förhållanden.

Svenska sportskytteförbundet bär under hänvisning till sportskyttets betydelse
för försvaret framhållit att det årliga anslaget måtte höjas från föreslagna
20 000 till 30 000 kronor.

Svenska brevduveförbundet har beklagat, att det militära brevduveväsendet
helt skulle nedläggas. En mindre organisation för försöksverksamhet hade
sannolikt varit av värde. Därutöver har förbundet ansett, att en officer med
erfarenhet rörande brevduvor och brevduvesport borde erhålla stadigvarande
uppdrag att vidmakthålla den militära kontakten med brevduveförbundet med
tjänstgöring förslagsvis vid signalinspektionen.

Svenska officer sförbundet har anfört, att man knappast kunde påfordra,
att fast anställd militärpersonal skulle underkasta sig övertidsarbete utan
fullgod ekonomisk ersättning. Behovet av instruktörer för frivilliga försvarsorganisationernas
arbete borde principiellt tillgodoses genom att tillräckligt
antal befattningshavare för ändamålet uppfördes i vederbörliga stater. I varje
fall borde de officerare, vilka ställde sig till förfogande som instruktörer, erhålla
väsentligt ökad ersättning för dylikt övertidsarbete.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har ansett, att kommittén
borde ha berört reservpersonalens frivilliga utbildning, och hemställt,
att denna fråga upptoges till behandling. Yidare borde frågan om befälsutbildningens
liksom reservofficerstjänstgöringens tillgodoräknande i merithänseende
med ledning av vunna erfarenheter ånyo göras till föremål för översyn.

Värnpliktiga officerares riksförbund har anfört, att försvarskommittén sökt
göra följderna av den kvalitetsförsämring, vilken måste bli en konsekvens av
kommittéförslaget, mindre påtagliga och observerbara genom att i detta samhanhang
tala om det föreslagna ökade stödet åt de frivilliga försvarsorganisationerna.
Denna i och för sig synnerligen vällovliga och behövliga ökning
kunde dock i realiteten endast i mycket obetydlig mån kompensera den
minskade värnpliktsutbildningen. Det finge icke vara beroende på den enskilde
individens lust och offervilja, om fosterlandet skulle erhålla ett effektivt försvar
eller ej. Ansvaret för de värnpliktigas kvalitet kunde icke övervältras
från statsmakterna på enskilda organisationer. Vid frivillig tjänstgöring
och frivillig utbildning borde enligt förbundets mening den värnpliktige
officeren avlönas efter enahanda grunder som officer i reserven.
Med hänsyn till att den högsta graden inom den värnpliktiga officerskategorien
liksom inom motsvarande underofficerskategori endast borde
kunna uppnås av dem, som vore så kvalificerade, att den av kommittén angivna
förutsättningen för inträde i reserven vore för handen, borde enligt
förbundets mening någon ytterligare »ådagalagd särskild lämplighet» icke erfordras.
Därest värnpliktig officer eller underofficer överfördes till reserven,
borde för honom en motsvarande höjning av de pensionsförmåner, som han

20 —404 18 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

eljest skulle vinna genom ett överförande till reserven vid värnpliktstidens
utgång, äga rum.

Möjlighet att genomgå befordringskurser syntes böra beredas dem, som
före utgången av det 47:e levnadsåret icke kunnat eller eljest underlåtit att
vinna befordran till kapten (ryttmästare) respektive fanjunkare (styckjunkare),
om de därtill befunnes kvalificerade.

Värnpliktiga underofficerares förening har uttalat farhågor för att det ej
i längden ginge att få önskad och tillräcklig anslutning till centralförbundets
kurser. Förslaget om tjänstgöring vid regemente och vid arméns underofficersskolas
kompaniadjutantskurs vore lämpligt liksom förslagen om införande
av möjlighet att bli värnpliktig officer »långa vägen» samt om befälsutbildningens
tillgodoräknande som merit. Värnpliktiga officerare och underofficerare
borde vid deltagande i frivillig utbildning (tjänstgöring) i lönehänseende
likställas med personal i reserven av motsvarande grad.

Arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkt kommitténs förslag, att statsmedel
skulle ställas till förfogande för Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds
verksamhet.

Sveriges lantbruksförbund har tillstyrkt de anslagshöjningar och övriga åtgärder,
vilka föreslagits i syfte att förbättra arbetsbetingelserna för de frivilliga
försvarsorganisationerna.

Departementschefen.

I likhet med försvarskommittén utgår jag från att de uppgifter, som för
närvarande åvila de frivilliga försvarsorganisationerna, i princip böra kvarstå
oförändrade. Kommittén har ansett, att det frivilliga försvarsarbetet borde
tillmätas ökad betydelse med hänsyn till den minskade krigsorganisation för
armén och den förkortade utbildningstid för dess värnpliktiga, som kommittén
föreslagit. Med åberopande härav har kommittén förordat icke oväsentliga
anslagshöjningar samt vissa andra åtgärder i syfte att förbättra arbetsbetingelserna
för de frivilliga organisationerna och därigenom möjliggöra en
effektivisering av deras verksamhet. Kommittén har vidare berört möjligheterna
att genom ökad medelstilldelning till de frivilliga försvarsorganisationerna
motverka olägenheterna med ett eventuellt slopande av efterutbildningsövningen
ävensom bereda sådana värnpliktiga, som ej fått militärutbildning
i samma utsträckning som flertalet, tillfälle att komplettera sin utbildning.
Ett visst sammanhang råder sålunda mellan kommitténs förslag i
vad avser det frivilliga försvarsarbetet och värnpliktsfrågorna. Såsom i det
föregående framhållits har jag ännu icke från de militära myndigheterna erhållit
allt det material, som erfordras för ett slutligt bedömande av sistnämnda
frågor. Redan av denna anledning möta svårigheter att nu överblicka
det problemkomplex, som står i samband med de frivilliga försvarsrörelserna.

Till det sagda kommer att, såsom framgår av försvarskommitténs betänkande,
utöver vad nyss anförts åtskilliga för det frivilliga försvarsarbetet
väsentliga spörsmål äro i behov av ytterligare utredning. Kommittén har i
sådant avseende pekat på frågorna om möjligheterna att i ökad utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

307

stimulera det värnpliktiga befälet till repetitionsutbildning, utformandet av
»den långa vägen» för förvän7 av kompetens såsom värnpliktig officer, befälsutbildningens
tillgodoräknande i merithänseende, reglerna för ersättning
under frivillig tjänstgöring och frivillig utbildning av sammanhängande natur,
premier för frivillig befälsutbildning, behovet av kvinnliga bilförare och
möjligheterna att tillgodose detta behov, omfattningen av den för sådan personal
erforderliga utbildningen, det frivilliga försvarsarbetets samordning,
ledning och ekonomi, uppdelningen av arbetsuppgifterna på de olika organisationerna,
möjligheten att tillgodose deras lokalbehov i samband med ändringar
i försvarets fredsorganisation, översyn av bestämmelserna om utlåning
av automatvapen m. m. Även enligt min mening böra dessa frågor underkastas
särskild utredning och jag har för avsikt att föranstalta om en sådan.

Med hänsyn till det sagda är jag icke beredd att nu taga ståndpunkt till
den serie av förslag, som försvarskommittén framlagt beträffande de frivilliga
försvarsorganisationerna. Därmed är ej sagt, att icke anledning kan
föreligga att redan nu av andra skäl än de, som kommittén skjutit i förgrunden,
i viss utsträckning tillmötesgå framkomna önskemål om ökad medelsanvisning
till dessa organisationer. I sådant hänseende må framhållas bland
annat den under det senaste året avsevärt ökade anslutningen till den frivilliga
befälsutbildningen. Jag vill erinra, att innevarande års statsverksproposition
innefattar förslag om en icke obetydlig höjning av anslaget till
understöd åt frivilligt försvarsarbete, även om det statsfinansiella läget nödvändiggjort
en restriktiv utgiftsprövning jämväl på detta område. Med allt
beaktande av frivilligorganisationernas betydelse för vidmakthållande och
stärkande av försvarsviljan inom landet och för tillgodoseende av krigsorganisationens
befälsbehov finner jag icke anledning att för budgetåret
1948/49 föreslå någon ytterligare ökning av medelstilldelningen till
de frivilliga försvarsorganisationerna. Inom den sålunda vidgade kostnadsramen
torde även få inrymmas medelsbehov för samma budgetår i anledning
av luftbevakningens omorganisation. Till frågan om de framtida medelsbehoven
för de frivilliga försvarsorganisationerna torde jag få återkomma vid
prövningen av de årliga anslagsäskandena,

I fråga om svenska pistolskytteförbundet och svenska sportskytteförbundet
har försvarskommittén föreslagit relativt sett mycket betydande ökningar av
de årliga medelsanvisningarna, i förra fallet från nu utgående 35 000 till
100 000 kronor och i senare fallet från 10 000 till 20 000 kronor. För egen del
ställer jag mig tveksam till frågan, huruvida en så avsevärd anslagsökning å
fjärde huvudtiteln är motiverad för ifrågavarande sammanslutningar.

Jag har i annat sammanhang föreslagit avveckling av det militära brevduveväsendet.
I anslutning därtill vill jag förorda, att till svenska brevduveförbundet
må -utgå ett särskilt årligt anslag. Till frågan om beloppet av detta
anslag får jag anledning återkomma vid prövningen av anslagsäskandena för
budgetåret 1949/50. Därest riksdagen icke har något att däremot erinra, torde
de medel, som för nästkommande budgetår äskats för det militära brevduveväsendet,
i den mån detta avvecklas i stället få tagas i anspråk för den civila
verksamheten på samma område.

308

Kungl. May.ts proposition nr 206.

H Hemvärnet

Beslut om uppsättande av ett hemvärn fattades av 1940 års riksdag. De
grundläggande bestämmelserna för hemvärnet utfärdades genom kungörelse
den 31 maj samma år (SFS 1940:408).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande ha sedermera särskilda utredningsmän
— 1945 års hemvärnskommitté — biträtt med utredning rörande
hemvärnets organisation m. m. Nämnda kommitté framlade den 3 september
1946 sitt slutliga betänkande efter att tidigare ha avgivit en del särförslag.
Sedan Kungl. Maj:t i olika sammanhang förelagt riksdagen vissa på grundval
av hemvärnskommitténs utredningar utarbetade förslag, har ny hemvärnskungörelse
utfärdats den 30 juni 1947 (SFS nr 673). Enligt denna kungörelse
består hemvärnet, som utgör en del av lantförsvaret, av militärt organiserade,
på frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas främsta uppgift
är att verka för det omedelbara skyddet av den egna hemorten och arbetsplatsen.
Med hänsyn till dessa uppgifter indelas hemvärnet i allmänt hemvärn
och driftvärn.

Under chefen för armén utövas hemvärnets högsta ledning av hemvärnschefen
—- överste i lönegrad Mo 14 — biträdd av hemvärnsstaben. Beträffande
hemvärnsstabens nuvarande sammansättning hänvisas till försvarskommitténs
betänkande s. 428. För anordnande av centrala utbildningskurser är
inrättad en hemvärnets stridsskola, förlagd till Vällinge, vars nuvarande personalorganisation
framgår av betänkandet s. 429.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har icke funnit anledning frångå sin i ett tidigare sammanhang
uttalade mening, att ett hemvärn syntes böra inrymmas även i en
blivande försvarsorganisation. Beträffande sådana i hemvärnskommitténs förslag
behandlade frågor, med vilkas lösning fått anstå i avbidan på försvarskommitténs
förslag, har kommittén anfört i huvudsak följande.

Hemvärnskommittén hade föreslagit införande av hemvärnsplikt gällande
vid krig och därmed jämförliga förhållanden för vapenföra män i åldern 20
—47 år. Enligt detta förslag skulle personal med uppskov och civilplaceringskort
samt därutöver viss annan vapenutbildad värnpliktig personal, som
icke utnyttjades inom försvarsmakten i övrigt, kunna tagas i anspråk för
hemortens eller arbetsplatsens försvar genom att ingå i av hemvärnet organiserade
förband. Ett inordnande av denna personal i hemvärnets krigsorganisation
jämfört med annat utnyttjande av densamma i försvaret medförde
vidare den fördelen, att ifrågavarande personal icke hindrades att utöva sin
civila verksamhet, när krigsläget så medgåve.

Försvarskommittén funne den tanke, som låge bakom berörda förslag, värd
att taga vara på. I samma mån som armén reducerades komme användbar
vapenutrustning (huvudsakligen handvapen) att frigöras, vilken med fördel
kunde ställas till förfogande för ifrågavarande ändamål. Hemvärnets krigs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 309

organisation skulle sålunda utan särskild vapenanskaffning kunna successivt
utökas i samma mån som armén i övrigt reducerades.

Den frågan uppställde sig emellertid, om ett dylikt ianspråktagande av
omförmälda personal kunde antagas komma att försvåra tillgodoseendet av
civilförsvarets personalbehov. Kommittén hade av skäl, som närmare framgå
av betänkandet s. 430—431, kommit till den uppfattningen, att detta icke behövde
befaras, och ansåge därför, att den vapenutbildade personalen med
uppskov eller civilplaceringskort bäst utnyttjades, om den användes för att
förstärka hemvärnets krigsorganisation.

Försvarskommittén ville därför på det sätt biträda hemvärnskommitténs
förslag, att den förordade utfärdande av bestämmelser om skyldighet för den,
som erhållit uppskov eller civilplaceringskort att, sedan inkallelse av värnpliktiga
till beredskapstjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen skett, fullgöra
tjänstgöring i hemvärnet.

I fråga om maximistyrkan av hemvärnets fredsorganisation hade Kungl.
Maj:t så sent som den 30 juni 1947 uppdragit åt chefen för armén att avgiva
förslag till bestämmelser. Försvarskommittén ville därför endast framhålla,
att den i sina beräkningar utgått från att styrkan avpassades så att särskilda
medel för anskaffning av vapen icke bleve behövliga.

Kommittén hade icke ansett sig kunna biträda hemvärnskommitténs förslag,
att hemvärnschefen skulle erhålla befälsrätt över försvarsområdesbefälhavarna
i vad anginge hemvärnets angelägenheter och åberopade i detta sammanhang
de skäl, som chefen för armén anfört mot förslaget, vilka skäl biträddes
jämväl av överbefälhavaren.

Hemvärnskommittén hade föreslagit, att hemvärnschefen, hemvämskretsbefälhavarna
och hemvärnsområdesbefälhavarna skulle erhålla benämningarna
rikshemvärnschef, kretshemvärnschef och hemvärnschef. Enligt försvarskommitténs
mening borde detta förslag kunna godtagas.

I fråga om försvarskommitténs beräkningar av personalbehovet vid hemvärnsstaben
och hemvärnets stridsskola hänvisas till betänkandet s. 432—433.
De väsentligaste förändringar, som förslaget i denna del innebär, äro följande.

Yid hemvärnsstaben skulle en beställning för kapten eller löjtnant utbytas
mot en beställning för löjtnant. Yidare skulle tillkomma en bilförare, tillika
vaktmästare, samt arvode om 1 300 kronor för en hem värnsläkare.

Vid hemvärnets stridsskola skulle inrättas en beställning för chef, major
eller kapten.

För att få samtliga hemvärnets kostnader redovisade i ett sammanhang
hade kostnaderna för hemvärnsofficeren vid VII. militärbefälsstaben samt
hemvärnsofficerare och -underofficerare vid försvarsområdesstaberna överförts
till hemvärnets avlöningsanslag.

Remissyttranden.

Chefen för armén, som i sin tur inhämtat hemvärnschefens yttrande, har
framhållit, att det ur krigsberedskapssynpunkt låge en stor fördel i hemvärns -

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

rörelsens spridning över hela landet och ett gott bidrag till det decentraliserade
försvaret. Man finge emellertid icke överskatta hemvärnets betydelse,
ty det kunde bland annat icke beräknas bli använt i större enheter än plutoner
och i krigstid hade flertalet hemvärnsmän icke annan militär utbildning
än den de erhållit inom hemvärnet. Man kunde därför icke ersätta fält- eller
lokalförsvarsförband med hemvärn.

Försvarskommitténs förslag att inom hemvärnet i krig utnyttja värnpliktiga
med uppskov m. m. tillstyrktes. Tillämpningen måste dock göras beroende
av tillgången på vapen, efter vilken Kungl. Maj:t kunde reglera hemvärnets
maximistyrka i krig. Vissa militärbefälhavares förslag om hemvärnsplikt
över 47 års ålder kunde icke biträdas. Med tanke på hemvärnsförbandens
uppgifter vore det önskvärt att utrusta dem med bland annat moderna
pansarbekämpningsmedel. Hemvärnschefens förslag om utökat antal hemvämsofficerare
— placering av en generalstabsofficer vid hemvärnsstaben för
studium av det fria kriget samt vissa andra önskemål beträffande personal
och anslag — förefölle i princip berättigade. Arméchefen hade dock icke möjlighet
att nu taga ställning till alla enskildheter i förslagen.

Militärbefälliavaren för 1. militärområdet har påtalat försvarskommitténs
uppfattning, att beskärningarna i arméns krigsorganisation i viss mån kompenserades
av den planlagda utökningen av hemvärnet, och ansett, att denna
uppfattning icke vore grundad på ett realistiskt betraktelsesätt. Hemvärnets
betydelse vore visserligen stor men hemvärnsförbanden vore icke organiserade,
utrustade och utbildade så att de kunde ersätta fält- eller lokalförsvarsförband
i strid mot modernt utrustade och utbildade trupper. I öppen terräng
som i Skåne vore detta mer påtagligt än annorstädes. Av motsvarande skäl
som utvecklats beträffande övriga frivilliga organisationer ansåge sig militärbefälhavaren
icke kunna taga positiv ställning till de förslag av ekonomisk
innebörd, som framförts, även om förslagen i och för sig kunde vara berättigade.
Hemvärnsplikt för män i åldern 47—52 år kunde ifrågasättas.

Militärbefälhavaren för II. militärområdet har — utan att vilja på något
sätt förringa hemvärnets betydelse — ansett angeläget framhålla, att hemvärnet
icke kunde ersätta fält- och lokalförsvarsförband. Intresset för hemvärnet
vore alltjämt stort, men deltagarfrekvensen i övningar ojämn på grund
av svårigheten att anskaffa lämpliga hemvärnsområdesbefälhavare. Detta berodde
i sin tur på arbetets omfattning och de ringa ekonomiska förmånerna.
Därför måste arvodena till dessa befälhavare utgå med sådana belopp, att de
erhölle rimlig ekonomisk kompensation för nedlagt arbete. Hemvärnsplikt
för uppskovsberättigade värnliktiga vore lämplig. Föreslagna benämningar av
chefer inom hemvärnet tillstyrktes.

Militärbefälhavaren för III. militärområdet har i sak intet haft att erinra
mot vad i betänkandet anförts rörande hemvärnet. Hemvärnsförband kunde
dock aldrig ersätta lokal- och än mindre linjeförband. I stället för att öka
hemvärnet borde allt göras för att undvika personalminskningar vid lokaloch
linjeförband.

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har framhållit, att förslaget om
hemvärnsplikt för viss personal knappast kunde anses som en rubbning av
grunderna för hemvärnets rekrytering på frivillighetens väg. Yiss förstärkning
av personalen för hemvärnets ledning påyrkades.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har förordat en utsträckning av
hemvärnsplikten till och med 55 :e levnadsåret. Erforderliga medel för hemvärnets
kontinuerliga förseende med modern vapenutrustning måste ställas
till förfogande.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har icke haft något att erinra
mot den föreslagna hemvärnsplikten. Hemvärnets uppgifter syntes vara av
den betydelse, att ökning av nuvarande maximistyrka vore motiverad, även
om detta skulle innebära nyanskaffning av vapen.

Civilförsvarsstyrelsen bär i princip icke haft någon erinran mot försvarskommitténs
förslag om skyldighet för den, som erhållit uppskov eller civilplaceringskort,
att fullgöra tjänstgöring i hemvärnet men måste bestämt påyrka,
att den, som vore inskriven i allmänna civilförsvaret eller hemskyddet,
undantoges från nämnda skyldighet. I fråga om hemvärnets maximistyrkor
har styrelsen hänvisat till sitt yttrande över 1945 års hemvärnskommittés betänkande.
I detta hade särskilt framhållits, att vid bestämmande av hemvärnets
omfattning inom olika territoriella områden civilförsvarets behov måste
uppmärksammas och som följd därav civilförsvarsmyndigheterna beredas tillfälle
att yttra sig vid fastställande och fördelning av hemvärnets maximistyrka.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett riktigt, att värnpliktiga med uppskov
deltaga i försvaret av respektive industriföretags egna anläggningar samt, då
stridsläget så fordrar, även i det omedelbara försvaret av hemorten. Däremot
borde sådan personal icke få tagas i anspråk i övrigt för hemvärnsuppgifter
inom eget eller angränsande hemvärnsområde, även om densamma icke tillhörde
driftvärnet. Denna principiella skillnad mellan tjänstgöringsskyldigheten
för hemvämsmän vid den krigsviktiga industrien, vilka icke tillhörde
driftvärnet, och tjänstgöringsskyldigheten för övriga hemvärnsmän i det allmänna
hemvärnet måste enligt styrelsens mening komma till uttryck i bestämmelserna
rörande uppskovsmäns skyldighet att tjänstgöra i hemvärnet.

Järnvägsstyrelsen har med hänvisning till sitt yttrande över 1945 års hemvärnskommittés
betänkande anfört, att hemvärnspliktens utnyttjande för järnvägens
driftvärn helt borde ligga i verksledningens hand. Hemvärnsplikten
måste dock kombineras med viss för fred gällande driftvärnsutbildningsplikt.
Härvid framstode som en tänkbar lösning, att värnpliktslagens efterutbildningsövning
finge fullgöras såsom driftvärnsutbildning.

Telegrafstyrelsen har framhållit, att om den av försvarskommittén föreslagna
hemvärnsplikten bleve av statsmakterna beslutad, detta komme att för
telegrafverkets del betyda, att driftvärnet vid beredskapstillstånd flerdubblades
i förhållande till dess fredsstyrka. Detta förhållande komme bland annat
att kräva omfattande mobiliseringsförberedelser i fred. Den föreslagna in -

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

dragningen av militärassistenterna vid telegrafverkets distrikt skulle innebära
att försvarsviljan inom verket, sådan den tagit sig uttryck i dess driftvärn,
icke tillvaratoges.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ville icke motsätta sig förslaget
om hemvärnsplikt men förutsatte en närmare utredning rörande dess inverkan
på civilförsvaret.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län bar anfört, att förslaget om hemvärnsplikt
icke föranledde någon erinran. En sådan förstärkning av hemvärnet hade man
ur civilförsvarets synpunkt icke anledning motsätta sig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hade i stort sett icke någon erinran mot
vad försvarskommittén anfört om hemvärnet. Det torde dock få anses självklart,
att den föreslagna hemvärnsplikten icke borde omfatta dem, som fått
uppskov eller civilplaceringskort på grund av befattning inom civilförsvaret.

Hemvärnsrådet har tillstyrkt förslaget om införande av hemvärnsplikt men
funnit angeläget betona nödvändigheten av att det totala hemvärnet gåves
verkligt effektiv kraft genom tilldelning av moderna vapen, främst automatoch
pansarvapen. Det hade kommit till rådets kännedom, att ett fullt modernt
raketpansarvapen funnes konstruerat, vilket med nuvarande leveransförhållanden
kunde tillföras hemvärnet om cirka 2 år. Ett förstahandsbehov för
hela hemvärnet av 2 000 vapen med ammunition skulle medföra en anskaffningskostnad
av 4 miljoner kronor. Då utbildningen med detta vapen vore
mycket enkel, hade det varit rådet angeläget att rikta uppmärksamheten på detsamma.
Yissa personalförstärkningar påyrkades.

D ep ar tem ent sch ef en.

Försvarskommittén har föreslagit, att värnpliktiga med uppskov och civilplaceringskort
vid krig skola ingå i av hemvärnet organiserade förband. Hemortsförsvaret
skulle vid ett genomförande av förslaget få en behövlig större
omfattning. Det synes vara ett lämpligt sätt att utnyttja i krig eljest ej disponibel
vapenutbildad personal i anslutning till arbetsplatserna. En jämförelse
mellan landets totala tillgång på män i åldern 20—47 år och det
antal, som ingår i krigsorganisationen, ger vid handen, att någon risk för att
civilförsvaret skulle strandsättas genom förslagets genomförande icke kan anses
föreligga. Behörig hänsyn måste dock tagas till de lokala förhållandena
vid den avvägning mellan civilförsvarets behov och hemvärnets, som alltid
måste äga rum.

Omfattande och tidsödande förberedelser krävas för att åstadkomma det
mest ändamålsenliga utnyttjandet av ifrågavarande värnpliktiga i hemvärnets
organisation. Det är därför angeläget, att organisationsarbetet kan påbörjas
snarast. Försvarskommittén har tänkt sig, att vapenutrustning för hemvärnets
sålunda utökade krigsorganisation skulle erhållas i samband med arméns föreslagna
reducering. Huruvida möjligheter komma att erbjudas att på så sätt tillgodose
vapenbehovet för hemvärnets utökade krigsorganisation kan icke avgöras,
innan de i det föregående berörda utredningarna rörande arméns krigsorganisation
avslutats. I den mån den redan nu pågående modemise -

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ringen av arméns handvapenutrustning efterhand kan komma att fullföljas
frigöres ett antal handvapen, som kunna tilldelas hemvärnet. Vidare torde vid
behov vissa delar av ersättningsreserven av handvapen kunna tagas i anspråk
enligt de principer, som jag berört i mitt yttrande angående arméns krigsorganisation.
Tillförande av vapen i ett skärpt läge kan också ske, om organisationen
är förberedd. Vapenfrågan synes därför icke utgöra något hinder.
Jag ansluter mig därför i princip till försvarskommitténs förslag, att bestämmelser
skola utarbetas om skyldighet för värnpliktig, som erhållit uppskov
eller civilplaceringskort att, sedan inkallelse av värnpliktiga till beredskapstjänstgöring
enligt 28 § värnpliktslagen skett, fullgöra tjänstgöring i hemvärnet.

Önskvärt vore att kunna successivt förse hemvärnet med moderna vapen,
främst närpansarvärns- och automatvapen. En avvägning får emelleitid här
ske mot andra angelägna behov. Jag är icke beredd att nu fatta ståndpunkt
till denna fråga.

Jag delar försvarskommitténs uppfattning, att hemvärnschefen icke bör erhålla
befälsrätt över försvarsområdesbefälhavarna i vad rör hemvärnets angelägenheter.

Förslaget om ändrade benämningar av hemvärnets chefer till rikshemvärnschef,
kretshemvärnschef och hemvärnsehef föranleder ingen erinran från min
sida,

De av försvarskommittén berörda personalfrågorna för hemvärnet torde
böra upptagas i kommande anslagsäskanden, men jag anser mig redan nu böra
framhålla, att beaktansvärda skäl tala för att en beställning för chef för hemvärnets
stridsskola uppföres å personalförteckningen för hemvärnet.

I. Arméns hästar.

Arméns behov av hästar i fredsorganisationen tillgodoses för närvarande
dels genom stamhästar, avsedda att täcka konstant under året föreliggande
behov av rid- och draghästar för utbildningen vid förbanden samt därjämte
att — i vad avser ridhästar — säkerställa arméns minimibehov av dylika
hästar vid mobilisering, dels genom ackordhästar, avsedda att täcka periodvis
under året förekommande ökat behov av hästar, främst under förbandsövningar
samt repetitionsövningar.

Antalet stamhästar vid armén uppgår för närvarande till sammanlagt
5 080, varav 4 723 rid- och 357 draghästar. Den årliga kassationen av ridstamhästarna
är nu 11 %. Årligen uppköpes ett häremot svarande antal ersättningshästar
(remonter), för närvarande omkring 510. Efter uppköpen samlas remonterna
till arméns remontdepåer vid Herrevadskloster, Gudhem och Utnäslöt,
där de kvarstanna omkring 1 år 3 månader. Vid dessa depåer undergå remonterna
för närvarande ingen utbildning. Efter depååret överlämnas remonterna
till vissa förband eller utbildningsanstalter för att stamhästutbildningen skall
påbörjas. Utbildningen vid förbanden är tvåårig. För kavalleriets, det hästanspända
artilleriets, ingenjörtruppernas, signaltruppernas, trängens och rid -

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

skolans remonter sker utbildningen vid respektive truppslags förband eller
vid ridskolan. För högre staber, infanteriet m. fl. beräknade remonter utbildas
antingen vid ridskolan, Herrevadsklosters dressyranstalt eller tillsammans
med förstnämnda truppslags remonter.

I fråga om dragstamhästar är den årliga kassationen för närvarande
fastställd till 10 %, varför ersättningshästar till ett häremot svarande antal
(för närvarande 36) årligen inköpas. Dessa ersättningshästar uppställas icke
vid remontdepåerna och undergå ej heller någon särskild utbildning, då de
vid inköpet skola vara fullt utvuxna och inkörda. De insättas därför omedelbart
efter inköpet som utbildningshästar i dragstamhästbeståndet.

Antalet ackordhästar skulle enligt 1942 års försvarsbeslut uppgå till
11 000. På grund av att detta beslut icke kommit att till fullo genomföras i
vad gäller cykelinfanteriregementenas motorisering tillkomma därutöver 1 650
extra ackordhästar för dessa regementen. Sammanlagda antalet ackordhästar
utgör därför för närvarande 12 650. Ackordhästarna äro endast under kortare
perioder uppstallade vid förbanden. I övrigt äro de utlämnade till enskilda
fodervärdar, vilka äga bruka och disponera dem. Kassationsprocenten för
ackordhästar är för närvarande 10 %, varför den årliga remonteringen utgör
ett häremot svarande antal.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har icke funnit anledning föreslå någon ändring av den
nuvarande indelningen av arméns hästar i stam- och ackordhästar. Av kommittén
avsedd minskning av freds- och krigsorganisationen, ökad motorisering
av artilleriet, ändrade grunder för tilldelning av ridstamhästar till vissa
officerare och förenklad remontutbildning skulle enligt kommitténs mening
möjliggöra en betydande minskning av arméns hästbestånd. Försvarskommitténs
förslag innebär en successiv minskning av antalet ridstamhästar från 4 723
till 2 239 och ackordhästar från 12 640 till 8 751 samt en ökning av antalet
dragstamhästar från 359 till 623, sistnämnda ökning främst föranledd av att
de s. k. ekonomihästarna ansetts böra vara dragstamhästar och icke såsom nu
tillhöra ackordhästarna.

Beträffande detaljerna i fråga om hästarnas fördelning på staber och truppförband
hänvisas till betänkandet s. 440—448 med översiktstablåer å s. 446
och 448.

I fråga om remontutbildningen har försvarskommittén förutsatt, att den
förenklade remontutbildningen, som för närvarande försöksvis prövas, skulle
komma att tillämpas. Det förenklade systemet innebär, att remonterna redan
under vistelsen vid remontdepå undergå viss förberedande utbildning i körning
och ridning (sadeltämjning). Den fortsatta ridhästutbildningen kan därefter
förkortas med ett år. Med sistnämnda system inbesparas sålunda en årskull
remonter, som utbildas vid förbanden, vilket möjliggör en minskning av antalet
remontryttare och hästskötare. Å andra sidan medför systemet, att vid

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

remontdepåerna erfordras personal för utbildning av remonterna under remontdepåtiden.

Försvarskommittén har, med hänsyn till beräknat antal remonter, föreslagit
att en remontdepå skall nedläggas och därvid förordat Gudhems remontdepå
för indragning. För Herrevadsklosters och Utnäslöts remontdepåer har
beräknats tillkomst av personal för remontutbildning. Eemonternas fortsatta
utbildning (inridning) har föreslagits äga rum vid ridskolan samt de två enligt
förslaget kvarvarande kavalleriregementena. I fråga om beräkningarna av personalbehovet
för remontutbildningen hänvisas till betänkandet s. 447 och
449—450.

Minskningen av stamhästbeståndet medförde, att årligen endast omkring
250 varmblodiga remonter behövde inköpas mot för närvarande omkring 510.
Denna minskning skulle utan särskilda åtgärder komma att vålla kraftig nedgång
i den varmblodiga hästaveln inom landet. På grund härav har kommittén
föreslagit, att årligen dessutom skulle inköpas omkring 250 varmblodiga
ackordhästar, varigenom den varmblodiga hästavelns avsättning skulle kunna
bibehållas vid nuvarande nivå. De såsom ackordhästar avsedda varmblodiga hästarna
kunde icke inköpas, innan de vore fullt utvuxna och inkörda, och komme
på grund därav att betinga ett högre pris än kallblodiga ackordhästar. Prisskillnaden,
250 000 kronor per år, borde, då ett vidmakthållande av den varmblodiga
aveln icke enbart vore ett försvarsintresse, bestridas från totalisatormedel.

Kommittén har såsom en ytterligare metod att stödja den varmblodiga
aveln biträtt ett av 1945 års utredning rörande åtgärder för ridhästavelns befrämjande
väckt förslag, att medgivande skulle lämnas beridna officerare och
underofficerare att uppställa egna hästar i kronans stall, dock —- såsom kommittén
i ett den 23 september 1946 avgivet remissyttrande över nämnda utrednings
betänkande anfört — endast i den män anordningen icke förutsätter
anskaffande av särskilt stallutrymme eller anställande av särskild personal för
hästarnas skötsel.

Remis sy 11 rand en.

Chefen för armén har framhållit, att behovet av stamhästar i väsentlig grad
vore beroende av kavalleriets krigsorganisation. Då utredningen härom ännu
icke vore slutförd och då arméchefen endast förutsatte mindre förändringar i
krigsorganisationen, kunde för närvarande en minskning i hästantalet av den
omfattning, som försvarskommittén föreslagit, icke godtagas.

Militär})efälhava^en för 11. militärområdet har funnit den föreslagna formen
för att förse artilleriet med stamhästar icke lämplig. De varmblodiga
stamdraghästarna kunde icke förutsättas vara användbara i spann, förrän de inridits.
Dessförinnan kunde de icke placeras vid fältförbanden. Remontutbildning
borde såsom hittills ske vid A 4. Härför erforderligt antal remontryttare
borde upptagas på regementets stat.

MilitärbefälhaOarien för 111. militärområdet har ifrågasatt, om det icke i

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

längden bleve billigare och ur beredskapssynpunkt tillförlitligare att bibehålla
ett större antal stamridhästar än att basera tillgången på ridhästar vid
mobilisering på befintliga varmblodiga ackordhästar.

Antalet ridhästar vid vissa staber borde icke minskas så kraftigt som
kommittén föreslagit. Vid militärbefälsstab borde föreslaget antal ökas med
minst 2. Vid det motoriserade artilleriet funnes alltjämt behov av ett antal ridhästar
för att befälet, med hänsyn till förekommande transporter till beridna
förband, skulle kunna bevara ridintresse och hästkunnighet. Fördelar med
Gudhems remontdepå -— den gynnsamma terrängen, de ypperliga betena och
närheten till ett kavalleriregemente — påpekades.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har ansett, att den föreslagna
minskningen av arméns hästar innebure ett dråpslag mot den varmblodiga
hästaveln, som dock måste godtagas i den mån effektiv motorisering kunde
genomföras. Svårigheter förelåge att vid infanteriregemente sköta och, under
vissa perioder, motionera ett så stort antal hästar som 24. Antalet borde nedbringas
till 12. Vid militärbefälsstab borde däremot antalet ökas till 8.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett, att en viss minskning
av hästantalet vore befogad vid minskad fredsorganisation men att reduceringarna
fått för stor omfattning såväl vid staber som vissa förband. Ridhästar
borde finnas kvar vid motoriserade förband. Antalet ridhästar vid
militärbefälsstab borde vara minst 8.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett att, med hänsyn
till förekommande transport till beridet förband av officerare, ridhästar borde
bibehållas även vid motoriserade artilleriförband.

Arméförvaltningen har ifrågasatt, om det av kommittén föreslagna systemet
med inköp av inkörda varmblodiga ackordhästar i praktiken visar sig
möjligt- Stora svårigheter kunde komma att uppstå att utackordera ett så stort
antal varmblodiga hästar som kommittén räknat med. Den varmblodiga hästen
hade icke stått sig i konkurrensen med den kallblodiga, då det gällde tyngre
jordbruksarbete, och ställde avsevärt högre krav på körkunnighet och hästvana
hos kusken. Det föreliggande förslaget rörande minskning av arméns ridhästbestånd
i fred kunde med hänsyn till kravet på säkerställande av för krigsorganisationens
behov erforderlig tillgång på varmblodiga ridhästar inom
landet icke anses godtagbart. — I fråga om en eventuell indragning av en
remontdepå har arméförvaltningen förordat, att Gudhem skulle bibehållas
snarare än Herrevadskloster, främst med hänsyn till betesmarkernas bättre
beskaffenhet och gräsbetets kvalitet.

Riksräkenskapsverket har erinrat, att totalisatormedlens specialbudget är
upplöst, varför medel för remonteringsväsendet i vanlig ordning borde anvisas
under fjärde huvudtiteln.

Statens organisationsnämnd har påpekat, att arméns 4 723 ridhästar representera
en sammanlagd anskaffnings- och utbildningskostnad om lågt 33 miljoner
kronor. Varje stabshäst droge i medeltal en kostnad av 1 400 kronor
eller vid maskinrykt 1 200 kronor per år. Antalet stabshästar borde därför

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

begränsas till (let minsta möjliga. Nämnden ifrågasatte, om icke antalet stabshästar
skulle kunna begränsas ännu mera än försvarskommittén föreslagit.

Svenska militärveterinärsällskapet har i huvudsak anfört samma synpunkter
som arméförvaltningen men har därjämte ifrågasatt, om icke även kostnaderna
för remontdepåerna kunde bestridas från totalisatormedel.

Riksförbundet landsbygdens folk har icke haft nagon erinran mot förslaget
rörande arméns hästbestånd och remontering.

Sverige lantbruks förbund har ansett, att försvarskommitténs förslag
rörande arméns hästar och deras remontering syntes möjliggöra den ädla hästavelns
vidmakthållande i nuvarande omfattning.

I ingiven skrift har vidare Kalmar läns södra hushållningssällskaps hästavelsnämnd
framhållit de olägenheter för hästaveln, som skulle vållas a%
kommittéförslagets genomförande.

Departementschefen.

Försvarskommitténs förslag innebär en betydande minskning av antalet
ridhästar och ackordhästar samt en obetydlig ökning av antalet draghästai.
Den föreslagna minskningen beräknades av försvarskommittén kunna genomföras
under loppet av 3—4 budgetår. Det i tablaerna i betänkandet angivna
hästantalet avspeglar läget sedan föreslagna minskningar helt genomförts
samt dessutom den reducering skett av antalet remonter, som en övergång
till förkortad remontutbildning medger. Huvuddelen av den av kommittén
föreslagna minskningen av hästantalet sammanhänger med den tilltänkta indragningen
av Kl, K 2 och A 2 samt motoriseringen av artilleriet i avsedd
omfattning. Endast till en mindre del beror det minskade hästantalet på reducering
av de s. k. stabshästarna.

Såsom framgått av redogörelsen för arméns truppförband kan jag icke nu
föreslå huvuddelen av de fredsorganisatoriska förändringar, som främst skulle
möjliggöra minskning av hästantalet. Starka skäl tala emellertid för att antalet
hästar bör begränsas så långt detta med hänsyn till freds- och krigsorganisatoriska
faktorer är möjligt. Skälen äro dels de betydande kostnader,
som hästbeståndet drager, dels de svårigheter som visat sig föreligga att
tillgodose behovet av arbetskraft för hästarnas skötsel och motionenng. Å
andra sidan måste, med hänsyn till krigsorganisationens behov av för ridbruk
lämpade hästar, en viss försiktighet iakttagas vid beskärningar i hästbeståndet.
En lämpligare anpassning av beridna förbands organisering efter
landets tillgång på sådana hästar torde emellertid göra det möjligt att framdeles
ytterligare begränsa ridstamhästarnas antal. En dylik omläggning tager
dook avsevärd tid att planlägga och genomföra. En annan återhållande faktor
i vad avser reducering av antalet varmblodiga hästar är den inverkan, som en
sådan åtgärd har på den varmblodiga hästaveln inom landet.

.Tåg föreslår emellertid nu den begränsning av hästantalet, som vid undersökning
bedömts med säkerhet möjlig med beaktande av nyss angivna faktorer.
Förslaget får anses utgöra en första etapp härvidlag. Jag räknar med
att — sedan viss förändring av mobiliseringsorganisationen och remontutbild -

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ningen ägt rum samt säkrare underlag erhållits för möjligheterna att genomföra
ytterligare motorisering — i en andra etapp en ytterligare begränsning
av hästantalet skall visa sig möjlig.

Dragstamhästarnas antal är i huvudsak lika i nuläget, i försvarskommitténs
förslag och i det förslag, som här framlägges. Den ökning av antalet som
skett beror på att de s. k. ekonomihästarna redovisats såsom stamdraghästar.
Dessa hästar ha hittills utgjorts av ständigt inkallade ackordhästar. Då ständigt
tjänstgörande hästar i princip böra vara stamhästar, finner jag denna
ändring, som endast innebär en ändrad redovisning, lämplig. Ackordhästama
ha liksom i försvarskommitténs betänkande beräknats enligt nuvarande grunder.
Antalet är direkt beroende av organisationens omfattning. Den uppräkning
av antalet som skett i förhållande till försvarskommitténs förslag beror
främst på A 2:s behov.

Med hänsyn till vad nyss är sagt torde det vara tillfyllest att här ingå
endast på spörsmålen om ridstamhästarna samt dessas remontering och utbildning
ävensom frågan om varmblodiga ackordhästar.

De förändringar av hästbeståndet som jag finner möjliga att genomföra i
en första etapp framgår av efterföljande tablåer.

Den föreslagna minskningen omfattar totalt omkring 1 000 ridstamhästar.
Denna minskning måste äga rum på sådant sätt, att de sämsta hästarna avföras,
oberoende av nuvarande fördelning, så att den bästa delen av hästbeståndet
bibehålies. Vidare böra de av dessa hästar, som därtill äro lämpade,
med hänsyn till mobiliseringsbehovet av ridhästar överföras till ackordhästar.
Detta kräver en hel del förberedelser och överflyttning av hästar. Huvuddelen
av minskningen beror på indragningen av K 1. Om nedskärningen av
antalet sker på för kort tid, finnes risk för att försäljning till liv av ridhästar
icke kan ske i den utsträckning, som ur ekonomisk synpunkt är önskvärd. Med
hänsyn till dessa förhållanden anser jag, att den i tablån redovisade minskningen
av ridhästantalet bör fördelas på de två närmaste budgetåren med omkring
halva antalet vartdera året.

I tablå 1 angivet antal hästar för olika staber och förband torde i detta
sammanhang endast böra närmare beröras i följande avseenden.

Försvarskommittén har föreslagit en minskning av antalet hästar för arméledningen
in. fl. från 142 till 60. Här ha upptagits 100. Detta antal erfordras
alltjämt för att efter £l:s indragning förse de av kavallerimobiliseringscentralen
organiserade förbanden med oundgängligen erforderligt antal
ridhästar. Först efter den tidigare omnämnda översynen av kavalleriets mobiliseringsorganisation
är den ytterligare minskning, som i och för sig synes
möjlig, genomförbar.

Under kavalleriet har totalbehovet beräknats till 1 660 ridhästar. Av dessa
ha 80 redovisats för ridskolans övningstrupp. Huruvida övningstrujipen vid
lidskolan skall ökas till en skvadron med 80 hästar eller icke är en fråga, som
närmare maste utredas i samband med Kl:s avveckling. De 80 hästarna måste
finnas för kavalleriets utbildningsbehov vare sig utbildningen sker vid ridskolan
eller vid förbanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Tablå I. Stamhästar, fördelning.

319

		Nuvarande antal	Föreslaget antal
Truppslag m. m.	Förband in. m.	Rid-	Drag-	Rid-	Draghästar
		hästar	hästar	hästar	För ut-bildning	För ekono-mikörslor
Staber och skolor1	Arméledningen m. m.2. . I.—V. militärbefälssta-	142	—	100	—	—
	berna ................	55	—	3 35	—	—
	VI. militärbefälsstaben ..	14	—	7	—	—
	VII. militärbefälsstaben	4	—	3	—	—
	KS med InfKS........	4 10	—	5 60	—	2
	AUS .................. Herrevadskloster	17	—	17	—	2
	(veterinär)............	1	—	1	—	—
	Summa	243	—	223	—	4
1 Remonter ei inräknade. — 2 Arméledningen, försvarsstaben, chefen FKE och KAFI. -	- 3 Var-
dera 7. — 4 Övriga hästar utgä ur K 1. — 5 Därav 10 för befälspersonal och 50 för elever.
Infanteriet1	Il ....................	13	2 5	12	2 ii	2
	17 ....................	12	1	12	6	3 4
	118....................	12	1	8		2
	Övriga regementen ....	348	148	4 400	5 192	6 40
	JS ....................	6	6	6	6	2
	InfSS..................	4	11	7 8	11	3
	Summa	395	172	446	226	53
1 Remonter ej inräknade. — 2 Därav 5 för KS övningskompani. —	3 Därav	2 i Ystad	och 2 i
Revinge. — 4 Per	reg 25, även vid nuvarande cykelreg. —	5 Per reg 12. —	6 Per reg 2 samt
dessutom 2 vid I 4 för Lv 2 och 6 vid I 3 för ArtSS.	— 7 Därav 4 tidigare redovisade vid arméledningen.
Kavalleriet1		2 2 120		31 660		4 8
1 Remonter inräknade. — 2 Därav 620 för K 1 (varav 70 för KHS, 50 för	KS och 60 för Inf-
och KavKS) samt	500 för vart och ett av K 2—K 4. —	Därav 520 för vartdera K 2	och K 3,
540 för K 4 och 80 för RS övningstrupp. — 4 Därav 2 för vart och P 4, redovisade vid K 3.	ett av K 2—K 4 samt 2 för
Artilleriet 1	Al ....................	320	_	2 175	_	2
	A 2 och A 4............	640	—	640	—	4
	A 3 ....................	8 25	—	2 75	—	2
	A 5 ....................	160	—	160	—	2
	A 6 ....................	25	—	15	—	2
	A 7 ....................	12	—	8	—	2
	A 8 ....................	20	—	10	—	2
	A 9 ....................	25	—	15	—	2
	År? KS ................	84	—	—	—	—
	Summa	1311	—	4 1 098	—	18
1 Remonter nu	inräknade för Al, A 2, A 4, A 5 och ArtKS, i förslaget för	A 2, A 4	och A 5.
— 2 Vid genomförd motorisering 15; överskjutande antal är reservstamhästar. 56 reservstamhästar. — 4 Därav 878 stamhästar och 220 reservstamhästar.	— 3 Härtill komma
Luftvärnet	LvSS ..................	-	—	—	—	2

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

		Nuvarande antal	Föreslaget antal
Truppslag m. m.	Förband m.ra.	Rid-	Drag-	Rid-	Draghästar
		hästar	hästar	hästar	För ut-bildning	Förekono- mikörslor
Ingenjörtrup-perna 1		5130	—	3 75	—	4 6
1 liemonter inräknade. — 2 Därav 40 för vardera Ing 1 och Ing 2 samt 25 och IngKS. — 8 Därav 35 för Ing 1 och IngKS, 25 för Ing 2 och 15 för Ing dera Ing 1—Ing 3.	för vardera Ing 3 3. — 4 2 för var-
Signaltrupperna 1		8 40	3100	414	5 60	6 2
1 Remonter ej inräknade. — 2 Därav 30 för Sl, 5 för vardera SlSK och SlB. — 3 Därav 60 för Sl, 20 för vardera SlSK och SlB. — 4 Därav 10 för Sl och 2 för vardera SlSK och SlB. — 5 Därav 40 för Sl och 10 för vardera SlSK och SlB. — 6 För Sl.
Underhålls trup-perna 1		2 228	3 so	4140	3 80	5 8
1 Remonter inräknade. — 2 Därav 52 för vardera TI—T4 och 20 för TrKS. — 8 Därav 20 för vardera Tl (TJI)—T4 (U4). -- 4 Därav 50 för IT! och TrKS och 30 för vartdera U2—U4. — 6 Därav 2 för vartdera Ul—U4.
		99	5	99	5	2
1 Remonter inräknade.

Tablå 2. Stamhästar, sammanfattning.

	Föreslaget antal stamhästar	Ärlig remontering
Förband m.m.	Ridhästar	Draghästar	Ridhästar 11 % (depå-rem on ter)	Draghästar
	för utbildning	för ekonomi-körslor	10 %
Staber och. skolor ..............	223		4	24
Infanteriet......................	446	226	53	49	—
Kavalleriet......................	1660	—	8	182	—
Artilleriet ......................	878	—	18	96	—
Luftvärnet......................	—	—	2	—	—
Ingenjörtrupperna ..............	75	—	6	9	—
Signaltrupperna ................	14	60	2	2	—
Underhållstrupperna ............	140	80	8	16	—
Ridskolan ......................	99	5	2	11	—
Remonter för staber, infanteriet, Al, A 3, A 6—A 9, signaltrup-
perna ........................	167	—	—	18	—
Summa	1 3 702	371 47	103 4	2 407	48
Tillkommer för vid remontdepå
störtade remonter ............	—		—	13	—
Summa summarum	> 8 702	474	•420	48
Nuvarande antal	4 723	359	510	36
1 Härtill komma 268 reservstamhästar, remonter inräknade, för A 1 och A 3. 2 Härtill komma 30 depåremonter för reservstamhästar vid A 1 och A 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

321

Tablå 3. Ackordhästtjänstgöringsdagar och ackordhästar.

Behov enligt 1942 års försvarsbeslut	Beräknat behov
För 1. tjänst-	För större	För 1. tjänst-	För 2.	rep-
1. repövning	repövning	1. repövning	övning
Tjänst-		Tjänst-		Tjänst-		Tjänst-
görings-	Hästar	görings-	Hästar	görings-	Hästar	görings-	Hästar
dagar		dagar		dagar		dagar
196 000	3 920	17 700	1180	1184 500	3 690	217 200	860
a 250	45	—	—	3 000	60	—	—
176 000	3 560	24 900	1660	3125 000	2 500	417 000	850
35 000	700	1350	90	35 000	700	1 350	67
7000	140	650	44	7 000	140	650	33
56 000	1120	2 100	140	56 000	1120	2100	105
250	O	—	—	250	5	—	—
1800	36	—	—	1800	36	—	—
476 000	9 526	46 700	3114	412 550	8251	38 300	1915
Ackordhästar	... 12 640	Ackordhästar .... 10166
Ackordhästtj än st-		Ackordhästtj änst-
göringsdagar . . 523 OOO	göringsdagar .. 4oO 8o0

T r u p p s 1 a g

Infanteriet ..............

Kavalleriet..............

Artilleriet ..............

Ingenjörtrupperna ......

Signaltrupperna ........

Underhälls trupperna ....

Ridskolan ..............

Arméns underofficersskola

Summa

1 Därav för II och 17 vartdera 3 000, för övriga regementen utom 118 vartdera 10 000, för
Inf KS 1 000, för InfSS 12 000, för JS 5 500.

- Därav för 11 och I 7 vartdera 400, för övriga regementen utom 118 vartdera 1 000, för JS 400.

3 Därav för A 2 och A 4 vartdera 48 500, för A 5 28 000.

4 Därav för A 2 och A 4 vartdera 6 500, för A 5 4 000.

Försvarskommittén har beräknat hästar för infanteriets och kavalleriets
kadettskola samt arméns underofficersskola gemensamt vid I 8. I detta avseende
har här för underofficersskolan beräknats hästar såsom nu. För krigs
skolan med infanteriets kadettskola har gemensamt upptagits ett antal hästar,
vilka tidigare ställts till förfogande från K 1. Slutligen har för kavalleriets
kadettskola erforderliga hästar inräknats i K 3:s hästbestånd.

För artilleriets truppförband hade av försvarskommittén beräknats hästar
endast för A 4 och A 8 (A 5). För de helmotoriserade artilleriförbanden hade
inga hästar beräknats. Övergångsvis ha hästar måst upptagas för A 1 och
A 3. I samband med ytterligare motorisering vid dessa regementen kommer
detta antal successivt att kunna minskas till vad som gäller vid helmotoriserade
förband. Vid de helt motoriserade artilleriförbanden har försvarskom
mittén icke räknat med några hästar. Jag anser, att en reducering av nuvarande
antal kan ske, men finner de skäl, som av åtskilliga remissmyndigheter
anförts för ett bibehållande av ett visst antal ridhästar vid dessa förband, be
aktansvärda. Jag har därför räknat med ett reducerat antal.

Jämväl för ingenjörtrupperna, signaltrupperna och underhållstrupperna
har jag ansett en minskning av hästbeståndet möjlig, dock i första etappen
icke fullt i den utsträckning, som försvarskommittén föreslagit.

2i—.104 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Avsedda förändringar i fråga om arméns hästbestånd torde böra genomföras
under de närmaste två budgetåren. Föreslagna minskningar av hästantalet
böra därvid fördelas ungefär lika på vartdera budgetåret. Det torde närmast
få ankomma på chefen för armén att planlägga och genomföra dessa förändringar.

Yad härefter angår frågan om remontering och remontutbildning må till en
början erinras, att antalet remonter, som erfordras för utbildning till ridstamhästar,
beräknats till 420 per år. Den minskning av remontantalet, som
sålunda kunnat ske, möjliggör icke för närvarande indragning av en remontdepå.
Tills vidare räknar jag sålunda med att remontdepåerna bibehållas.

Den avkortning av remontutbildningen, som nu försöksvis prövas i begränsad
omfattning, har — även om hittills vunna erfarenheter varit goda -—
ännu icke framskridit så långt, att ibestämda slutsatser kunna dragas rörande
lämpligheten av att helt övergå till detta utbildningssystem. Som i det föregående
angivits utgick emellertid försvarskommittén från att en sådan avkortning
skulle ske. Kommittén räknade därför med allenast en årskull remonter
vid förbanden mot nuvarande två. 1 de i det föregående framlagda
behovsberäkningarna har jag tills vidare räknat med två årskullar
remonter under utbildning vid förband. En övergång till den förkortade
remontutbildningen innebär därför automatiskt en minskning av ridstamhästarna
med ett antal motsvarande en årskull remonter. Ett genomförande
av en omläggning av remontutbildningen kräver en tid av tre år, varför en
sådan minskning blir aktuell först i samband med den andra etappen av hästbeståndets
revidering.

Uppköp av remonter för 1948 äger rum under våren och till nuvarande antal
—- omkring 500. Det synes med hänsyn till försöksverksamhetens hittillsvarande
resultat önskvärt, att största möjliga antal av dessa remonter utbildas
enligt det nya systemet. Detta förutsätter särskild utbildningspersonal
vid remontdepåerna samt stallar med spiltplatser. I sistnämnda avseende
finnas för närvarande möjligheter endast vid Herrevadsklosters och Utnäslöt
remontdepåer. Vid Gudhems remontdepå tärer ombyggnad erfordras från hästboxar
till spiltor, innan dylik utbildning där kan äga rum. En utbildning av
denna art redan innevarande år förutsätter vidare, att personalbehovet provisoriskt
tillgodoses.

Det torde få ankomma på chefen för armén att föreslå de åtgärder, som
erfordras för en omläggning av utbildningen vid remontdepåerna i det avseende,
som här berörts. Härvid bör tillses, att det överskott av remontryttare,
som kan förväntas uppkomma vid förbanden, i första hand kan utnyttjas för
utbyggnad av den personalorganisation, som erfordras vid remontdepåerna.
Utbildningen av nu under utbildning varande remonter bör fullföljas enligt
nuvarande grunder. En fullständig omläggning av remontdepåutbildningen
kan ske tidigast med början 1949 och vara helt genomförd 1951. Med hänsyn
härtill finner jag icke anledning att nu framlägga något förslag i berört avseende
utan endast angiva min uppfattning i ärendet att ligga till grund för
arméchefens planläggning och förslag.

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vad slutligen beträffar frågan om inköp av varmblodiga hästar i nuvarande
utsträckning såsom en stödåtgärd åt den varmblodiga hästaveln vill jag erinra,
att försvarskommittén räknat med att omkring 250 varmblodiga hästar, vilka
icke erfordrades såsom ridhästremonter, årligen skulle inköpas såsom varmblodiga
ackordhästar, dock först sedan de genom uppfödarens försorg blivit inkörda.
Härigenom skulle den varmblodiga hästavelns avsättning kunna bibehållas
vid nuvarande omfattning. Vissa remissmyndigheter ha starkt ifrågasatt
dels huruvida det skulle visa sig möjligt att årligen utackordera ett så
stort antal varmblodiga hästar, dels huruvida den relativt obetydliga höjningen
av priset (på dessa hästar skulle utgöra tillräcklig lockelse för uppfödaren
att behålla hästarna ytterligare ett år samt att lägga ned tid och
arbete på deras inkörning. Med det ridhästantal, som i det föregående angivits,
utgör det årliga behovet av ridhästremonter tills vidare 420, varför behovet
av ytterligare inköp av produkter från den varmblodiga hästaveln begränsats
till 80 å 90 per år. Vid en ytterligare reducering av stamhästantalet
kommer sistnämnda antal att stiga, dock knappast i sådan utsträckning, att
möjligheterna att utackordera dessa varmblodiga hästar behöva sättas i fråga.
Vid en omläggning av utbildningsverksamheten på sätt i det föregående angivits
synes det icke osannolikt, att även inkörningen av dessa övertaliga
varmblodiga remonter lämpligen äger rum vid remontdepåerna och att sålunda
ett oförändrat antal inköpes för utbildning vid remontdepåerna, av
vilket dock viss del är avsedd att därefter utackorderas. Beträffande sistnämnda
hästars inridning ha vissa förslag framkommit, vilka dock ännu icke
tagit sådan form, att jag finner anledning att här närmare beröra desamma.
Frågan om inköp och utbildning av detta årliga överskott av varmblodiga remonter
synes jämväl böra upptagas till prövning av chefen för armén och
förslag avgivas samtidigt med förslag rörande remontutbildningens organisation.

Den av försvarskommittén väckta frågan om medgivande för beridna officerare
och underofficerare att uppställa egna hästar i kronans stall är för närvarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

IV. Kostnadsberäkningar för armén.

Arméns kostnader bero till väsentlig del på antalet tjänstgöringsdagar för
värnpliktiga. Detta antal dagar är i sin tur avhängigt av såväl värnpliktskontingenternas
storlek som utbildningstidens längd. Enär jag som i annat sammanhang
anförts icke nu är beredd att taga slutlig ställning till värnpliktsfrågorna,
är det nu icke möjligt att på längre sikt framlägga någon kostnadsberäkning
för samtliga anslag inom armén. I fråga om vissa anslag kunna emellertid de
förändringar i kostnadshänseende, som av mig i det föregående förordade
åtgärder medföra, redan nu överblickas. Jag avser därför att nedan redogöra
för de viktigaste av dessa kostnadsändringar i förhållande till nu gällande

324 Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

organisation, varjämte tjänstgöringsdagarnas inflytande belyses i vissa be
tydelsefulla avseenden. Beträffande kostnader för arméns krigsmateriel hänvisar
jag till det förslag, som jag senare denna dag ämnar framlägga angående
vissa anslag till materielanskaffning för försvaret för budgetåret 1948/49.

Inrättandet av arméingenjörkåren medför en ökning av avlöningsanslaget
med i runt tal 200 000 kronor. Denna kostnadsökning beror till huvuddelen
på föreslagen ökning av antalet befattningar i förhållande till nuvarande provisorium,
till mindre del på den högre löneställning för vissa befattningshavare
som förslaget innebär. Förändringarna av 7 försvarsområdesbefälhavares ställning
medför en ökning av samma anslag med 20 000 kronor. Utökningen av
hemvärnsbefälet med 5 hemvärnsofficerare och 5 hemvärnsunderofficerare medför
en kostnadsökning av cirka 35 000 kronor. Den föreslagna utbyggnaden
av antalet överfurirsbeställningar kommer småningom att något påverka vissa
anslag. Posten för avlöningar till viss arbetarpersonal är beroende av utbildningstidens
längd i så måtto, att en förkortad utbildning kan påkalla en
höjning av antalet arbetare för ombesörjande av hästvård, kasernunderhåll
in. m. i mellanrummet mellan värnpliktsomgångarnas ut- och inryckning.

Nedgången i antalet hästar medför besparingar främst i fråga om furageling,
remontering, veterinärvård och inventarier. Enligt av statens organisationsnämnd
gjorda beräkningar drager en ridhäst en årlig kostnad av 1 400
kronor vid handrykt och 1 200 kronor vid maskinrykt. Enär minskningen av
hästantalet belöper sig på cirka 1 000 ridhästar synes härigenom erhållas en
årlig besparing på i runt tal 1 400 000 (1 200 000) kronor.

Omdisponeringen av K Ds etablissement kommer att medföra icke oväsentliga
besparingar, främst i fråga om hyror och löner till civil personal. Innan
resultatet av den föreslagna utredningen angående utnyttjandet av K Ds
kasern föreligger, kan emellertid storleken av dessa besparingar icke närmare
angivas.

Under förutsättning att någon övergång till inskrivning under 19:de levnadsåret
med därav följande tidigare påbörjande av första tjänstgöringen icke
genomföres kommer det antal värnpliktiga, som skall fullgöra första tjänstgöring,
att minska kraftigt under de närmaste åren. Därav följer, att antalet
tjänstgöringsdagar för de värnpliktiga kommer att variera i hög grad. Om
längden av första tjänstgöringen antages utgöra 9 respektive 11 månader och
antalet värnpliktiga kommer att variera på sätt som nyss angivits kommer
under olika budgetår antalet tjänstgöringsdagar att fluktuera mellan 10 och
14 miljoner dagar. På grund härav kommer de värnpliktigas penningbidrag
att växla mellan ungefär 13 och 17 miljoner kronor och familjebidraget
mellan 6 och 7 miljoner kronor, sålunda en variation om 4 respektive 1 miljoner
kronor. På samma sätt varierar alla ®. k. öresanslag. Dessa variationer
uppgå t. ex. vid mathållningsanslaget till 5—6 miljoner kronor och vid beklädnadsanslaget
till cirka 3 miljoner kronor.

Under förutsättning att den fredsorganisation, med vilken jag tills vidare
räknat, bibehålies, medför en avkortning av första tjänstgöringen från 11 till

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

9 månader — även för de värnpliktiga, som skola utbildas till gruppchefer
(motsvarande) — en årlig kostnadsbesparing av åtminstone 6,5—8 miljoner
kronor, allt efter växlingarna i värnpliktskontingenternas storlek. Därest gruppcheferna
anses böra utbildas under längre tid än huvuddelen av de värnpliktiga
— vilket från olika håll föreslagits — medför varje månads förlängning
en merkostnad av 1,i—1,4 miljoner kronor.

I fråga om kostnaderna för vissa förbättringar i militärmusikpersonalens
ekonomiska villkor och för förbättring av löneförmånerna åt värnpliktiga
under utbildning till officer på aktiv stat torde få hänvisas till Avd. III.
E och F.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Avd. V. MARINENS ORGANISATION

I. Krigs- och fredsorganisation.

För sv ar skommittén.

Försvarskommittén har förutsatt, att marinens fredsorganisation liksom
hittills i sina huvuddrag skall överensstämma med krigsorganisationen. Därigenom
tillgodosåges bäst krigsförberedelsearbetet och underlättades en
snabb mobilisering. Krigsorganisationen hade därför i kommitténs förslag
också utgjort grunden för fredsorganisationens utformning.

Krigs- och fredsorganisationernas huvuddrag framgå av betänkandet s.
479 samt av tablåer på s. 480 och 481.

Under hänvisning till vad kommittén anfört rörande den militärterritoriella
indelningen har kommittén funnit sig i nuvarande läge böra utgå från att den
befintliga marindistriktsorganisationen i princip skall bibehållas. I besparingssyfte
borde emellertid Sydkustens och Öresunds marindistrikt sammanslås
samt i fredsorganisationen chefen för Norrlandskustens marindistrikt
med stab indragas. Vidare borde Härnösands kustartilleridetachement indragas
och Hemsö kustartilleriförsvar i sinom tid nedläggas.

Kommittén har, såsom redan i annat sammanhang nämnts, föreslagit, att det
marina luftvärn, som har territoriella uppgifter och som hittills organiserats
av kustartilleriet, skall överföras till arméns luftvärn.

De marina stridskrafterna ha avsetts skola i fred rustas och uppsättas endast
i den omfattning, som utbildningsskäl och krigsförberedelsearbete krävde.

Försvarskommittén har i detta sammanhang även anfört vissa synpunkter
på frågan om beräkningen av den aktiva personalen vid marinen och därvid
anfört i huvudsak följande.

Det hade under de gångna beredskapsåren visat sig, att en längre tids förstärkt
försvarsberedskap vid marinen i vissa avseenden ställde större krav på
personalorganisationen än krigsförhållanden kunde beräknas göra. Under förstärkt
försvarsberedskap för neutralitetsvakt bleve det nämligen nödvändigt
att i stor utsträckning krigsrusta fartygsmaterielen och kustartilleriförsvaren
samtidigt som hela fredsutbildningen genomfördes. Den återhållsamhet, som
varit nödvändig vid beräkningen av den aktiva personalen, kunde därför vid
förstärkt försvarsberedskap medföra vissa svårigheter, när det gällde att förse
såväl utbildningsanstalter som mobiliserade förband med kvalificerad personal.
Kommittén ansåge dock, att man under förhandenvarande omständigheter
borde kunna bortse härifrån.

Personalens fördelning i krigsorganisationen framgår av hemlig del av betänkandet,
exempel på dess fördelning i fredsorganisationen framgår av
tabeller på s. 519 och 538 i betänkandet.

I särskilda yttranden ha försvarskommitténs ordförande samt ledamöterna
Bjelle, Ewerlöf och Wallenberg förklarat sig icke kunna biträda förslaget
att nedlägga Hemsö kustartilleriförsvar med hänsyn till dess bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 327

delse för Norrlandskustens försvar samt sjöstridskrafternas behov av en försvarad
bas på denna kust.

överste Bonde och konteramiral Ericson ha av samma skäl föreslagit, att
Hemsö kustartilleriförsvar skall bibehållas.

I förenämnda yttranden har räknats med indragning av Härnösands kustartilleridetachement,
varvid förutsatts, att för Hemsö kustartilleriförsvar
erforderlig personal skulle utbildas vid annat truppförband.

Vidare har Ericson framhållit, att det luftvärn, som enligt kommitténs förslag
skulle överföras från kustartilleriet till armén, vore avsett för de marina basernas
försvar. Ifrågavarande luftvärn intoge inom marinen en ställning, som motsvarade
arméns fältluftvärn, och vore vid sidan av sin huvuduppgift avsett för
andra rent marina uppgifter, exempelvis inloppsförsvar. Även om den föreslagna
överföringen komme till stånd, syntes det, med hänsyn till sjöfrontsartilleriets
sannolika utveckling, bli nödvändigt att i framtiden bedriva luftvärnskanonutbildning
inom kustartilleriet. Frågan om kustartilleriets luftvärn
borde därför upptagas till förnyad, allsidig prövning. I avvaktan härpå borde
detta luftvärn fortfarande tillhöra kustartilleriet. Kostnaderna för arméorganisationen
kunde i motsvarande grad minskas.

Remissyttranden.

Yttranden berörande den föreslagna sammanslagningen av Öresunds marindistrikt
med Sydkustens marindistrikt redovisas under avsnittet om marindistrikten.

Överbefälhavaren har framhållit, att såväl det marina kravet på ett skyddat
basområde på Norrlandskusten som kravet på ett i möjligaste mån starkt försvar
av detta för invasion känsliga område krävde, att Hemsö kustartilleriförsvar
bibehölles. Även kustartilleriförbandet i Härnösand borde kvarstå i
fredsorganisationen. Kustartilleriets luftvärn borde i avvaktan på resultatet
av utredningar rörande kustartilleriets ställning i sin nuvarande omfattning
kvarstå inom kustartilleriet.

Marinledningen har på motsvarande skäl som de av överbefälhavaren anförda
avstyrkt förslaget att nedlägga Hemsö kustartilleriförsvar. Detta borde
bibehållas och dess stridsvärde förbättras. Marinledningen har särskilt understrukit,
att det vore omöjligt för flottan att fylla sina uppgifter i Bottniska
viken utan att inom detta vidsträckta operationsområde äga tillgång till ett försvarat
basområde.

Även kustartilleriförbandet i Härnösand borde bibehållas. Svagheten i
att icke äga tillgång till i fred på platsen utbildad personal, som under tjänstgöring
därstädes erhållit grundlig kännedom om de lokala förhållandena, hade
framstått med stor skärpa, då Hemsö fästning 1939 bemannades.

Marinledningen har avstyrkt jämväl luftvärnets överföring till armén.

I fråga om den återhållsamhet, som försvarskommittén iakttagit vid beräkningen
av den aktiva personalen, vilket skulle kunna medföra svårigheter att
vid förstärkt försvarsberedskap förse såväl utbildningsanstalter som mobili -

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

serade förband med kvalificerad personal, har marinledningen anfört, att
nämnda svårigheter under den förflutna, förstärkta försvarsberedskapen icke
endast medfört otillfredsställande utbildningsresultat, som medfört behov av
kompletteringskurser lång tid efter beredskapens upphörande, utan bland
annat även resulterat i ökat ianspråktagande av mera kvalificerad värnpliktig
personal och reservpersonal.

Inspektören för kustartilleriet har bestämt avstyrkt, att i dagens osäkra
utrikespolitiska situation kustartilleriets alla försvarsanstalter på Norrlandskusten
nedläggas liksom även att effektiviteten och beredskapen sänkes genom
indragning av truppförbandet i Härnösand. Kustartilleriets luftvärn borde
i sin helhet kvarstå vid vapnet. Genom föreslagna rationaliseringsåtgärder
vore inga besparingar att vinna på en överföring av delar av luftvärnet till
armén.

Chefen för kustflottan har avstyrkt, att kustartilleriets territoriella luftvärn
överföres till armén. Detta luftvärn vore ej jämförbart med arméns territoriella
luftvärn utan hade tillkommit för försvar av kustflottans baser och
inneliggande fartyg. Luftvärnet vid kustflottans baser vore bland annat ett
av medlen att åstadkomma det skydd mot överrumpling, som upptagits i kommitténs
målsättning för försvarets organisation.

Även ett flertal andra remissmyndigheter, däribland militärbefälhavaren för

11. militärområdet och länsstyrelsen i Västernorrlands län, ha påyrkat, att
Hemsö kustartilleriförsvar och truppförbandet i Härnösand bibehållas.

Departementschefen.

De i ett stort antal särskilda yttranden och remissyttranden framförda skälen
mot att nedlägga Hemsö kustartilleriförsvar kunna enligt min mening
icke lämnas obeaktade. Mot en sådan åtgärd tala hänsyn till sjöstridskrafternas
behov av ett försvarat basområde på Norrlandskusten samt kravet på
ett i möjligaste mån starkt invasionsförsvar. Jag anser sålunda, att Hemsö
kustartilleriförsvar åtminstone tills vidare bör bibehållas.

Förslaget om utbildning av för nämnda kustartilleriförsvar avsedd personal
vid annat truppförband än Härnösands kustartilleridetachement kan
jag i nuvarande läge icke biträda. Detachementet bör därför tills vidare kvarstå
i organisationen.

Förslaget att överföra delar av kustartilleriets luftvärn till armén bör
enligt min mening bedömas bland annat i samband med den större frågan om
kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen. Då denna fråga för närvarande
är under utredning, föreslår jag, att luftvärnet tills vidare i nuvarande
omfattning kvarstår inom kustartilleriet, varvid dock organisationskostnaderna
böra nedbringas genom den rationalisering av luftvärnskanonutbildningen,
som jag i det följande föreslår.

Till vad försvarskommittén i förevarande avsnitt anfört beträffande marindistriktsorganisationen
återkommer jag vid behandlingen av marindistrikten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

329

II. Marinens ledande organ.

Marinledningen utgöres av chefen för marinen samt marinstaben, kustartilleriinspektionen,
tjänstegrensinspektörerna och marinförvaltningen.

För svar skommittén har icke funnit anledning ifrågasätta någon mera djupgående
ändring i marinledningens nuvarande organisation utan inskränkt sig
till en översyn av densamma i rationaliserings- och besparingssyfte. Härvid
har kommittén lämnat marinförvaltningen åsido, eftersom denna beräknats bli
prövad av 1946 års militära förvaltningsutredning.

1. Marinstaben.

Försvars kommittén.

Av skäl, som närmare framgå av betänkandet (s. 482) har kommittén föreslagit,
att vissa ärenden skola överföras från marinstaben till kustartilleriinspektionen.
Härigenom skulle en klar gränsdragning mellan de nämnda
organens verksamhetsområden vinnas och samtidigt personalbehovet inom
marinledningen minska. I marinstaben borde sålunda handläggas dels flottans
och dels för marinen gemensamma frågor berörande organisation, utbildning
och personal ävensom marinens operativa frågor och därmed sammanhängande
förbindelseärenden, under det att sådana organisations-, utbildnings- och personalfrågor,
som uteslutande beröra kustartilleriet, borde handläggas inom
kustartilleriinspektionen.

I samband härmed borde, enligt kommitténs mening, en minskning kunna
ske av antalet kustartilleriofficerare i marinstaben från 7 (souschefen frånräknad)
i 1942 års organisationsplan till 3. Som souschef i marinstaben borde
i regel avses en sjöofficer. För att möjliggöra ett fritt personval inom marinen
borde dock en beställning för souschefen i lönegrad Ma 12 upptagas på
personalförteckningen för marinstaben.

I syfte att möta det konstant återkommande kravet på förstärkning av
marinledningen med extra personal för att biträda vid utredningar och för
handläggning av större remissärenden m. in. har kommittén upptagit en regementsofficer
och en kompaniofficer till förfogande — båda ur flottan — i personalberäkningarna
för staben.

Försvarskommittén har på skäl, som anförts i betänkandet s. 483, ansett sig
för sin del böra tills vidare räkna med bibehållande av den förbindelsecent
ral, som alltsedan krigsutbrottet 1939 funnits upprättad i marinledningen.

Erfarenheterna hade enligt vad kommittén anfört visat, att de omfattande
och betydelsefulla uppgifter, som måste åläggas marinstabens underrättelsedetalj,
icke kunnat lösas med den personal, som härför beräknats enligt 1942
års försvarsordning, nämligen en pensionerad officer i arvodesbefattning. Med
hänsyn till att underrättelsetjänsten enligt krigs- och beredskapserfarenheterna
måste tillmätas avsevärt ökad betydelse förordade kommittén, att för den -

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

samma skulle avses två officerare på aktiv stat, varav en i lönegrad Ma 10
och en i lönegrad Ma 9. Den befintliga arvodesbefattningen borde indragas.

Det av försvarskommittén beräknade behovet av militär personal för marinstaben
framgår i vad avser krigsorganisationen av betänkandets hemliga del
och i vad avser fredsorganisationen av dess öppna del s. 484.

Försvarskommittén har vidare föreslagit, att extra ordinarie befattningar
skulle inrättas inom marinstaben för en stabsredaktör i 26 lönegraden och en
chef för polisdetaljen, tillika vicevärd i marinledningens ämbetsbyggnad, i
25 lönegraden.

Remissyttranden.

Remissmyndigheterna ha i huvudsak icke gjort några erinringar mot den av
försvarskommittén föreslagna organisationen av marinstaben.

Inspektören för kustartilleriet har ansett, att souschefen vid marinstaben,
med hänsyn till att vissa kustartilleriärenden fortfarande avses skola handläggas
i marinstaben, alltjämt borde vara kustartilleriofficer.

Marinledningen har icke ingått på frågan om souschefen borde tagas företrädesvis
ur flottan eller ur kustartilleriet men förordat, att befattningen uppföres
på marinstabens stat, i syfte att möjliggöra ett fritt personval inom
marinen. -— För handläggning av rekryterings-, utbildnings- och krigsplaceringsärenden
m. m. rörande marinlottorna borde inom marinstaben — i likhet
med vad försvarskommittén föreslagit beträffande flygstaben — tillkomma en
kvinnlig befattningshavare (marinlotta) i lönegrad Ce 19. — Befattningen
såsom redogörare vid marinstabens kassaavdelning vore alltför krävande för
en underofficer i arvodesbefattning. Den borde i stället upprätthållas av en förvaltare
i kassatjänst på stat.

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, om behov av särskild stabsredaktörsbefattning
kunde anses föreligga vid försvarsgrensstab, då de vid försvarsstaben
anställda stabsredaktörerna syntes kunna betjäna försvaret i dess helhet.

Statens organisationsnämnd har ansett det principiellt sett icke vara riktigt
att vid beräkningar av personalbehov vid staber m. m. räkna med särskild
personal till förfogande. Vidare borde enligt nämndens mening polisdetaljen
utgå ur marinstabens organisation och det behov av biträde i polisiära frågor,
som kunde befinnas erforderligt inom staben, tillgodoses på annat sätt, exempelvis
genom påfordrande av biträde från försvarsstabens inrikesavdelning.

Statens lönenämnd har också ifrågasatt behovet av nämnda detalj och
rekommenderat anstånd med chefsbefattningens överförande till extra ordinarie
stat.

Departementschefen.

Mot det av försvarskommittén föreslagna överförandet av vissa ärenden
från marinstaben till kustartilleriinspektionen har jag intet att erinra liksom
ej heller mot förslaget att i samband härmed överföra den befintliga beställningen
för souschefen till personalförteckningen för marinstaben, i syfte

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

att medgiva ett friare personval. Jag finner icke anledning att härvid förorda,
att souschefen skall företrädesvis vara från visst vapenslag ur marinen.

I likhet med försvarskommittén anser jag, att marinledningens förbindelsecentral
åtminstone tills vidare bör bibehållas.

Marinledningens förslag att såsom redogörare vid marinstabens kassaavdelning
skall avses en förvaltare i kassatjänst på stat bör prövas i samband
med den utredning angående marinens underofficerskårer, som jag i
annat sammanhang avser att förorda. Efter särskild framställning har jag
medgivit att en underofficer på aktiv stat vid flottan må tills vidare såsom
vikarie uppehålla ifrågavarande arvodesbefattning.

Kommitténs beräkningar rörande behovet av militär personal för marinstaben
finner jag i huvudsak vara välmotiverade.

I avseende på civil personal har bland annat föreslagits inrättande av extra
ordinarie befattningar för en chef för polisdetaljen, tillika vicevärd i marinledningens
ämbetsbyggnad, och för en stabsredaktör. I fråga om förstnämnda
befattning återkommer jag vid framläggande av anslagsäskande under marinens
avlöningsanslag. Behovet av en stabsredaktör i marinstaben finner jag icke
tillräckligt styrkt.

Däremot vill jag, på av marinledningen anförda skäl, tillstyrka att en befattning
tillkommer inom marinstaben för handläggning av ärenden rörande
marinlottorna. Till frågan om löneställningen återkommer jag i annat sammanhang.

2. Kus tartilleriinspektionen.

F ör sv ar skommittén har icke förutsatt någon principiell ändring i inspektörens
för kustartilleriet ställning och tjänsteutövning. Med hänsyn till
att vissa ärenden av ren kustartillerinatur avsåges att överföras från marinstaben
till kustartilleriinspektionen borde den sistnämnda enligt kommitténs
mening tillföras en av de kaptener, som nu beräknades för marinstaben. Nuvarande
personaltillgång hade icke medgivit ett kontinuerligt och snabbt studium
och bearbetande av tillgängligt underrättelsemateriel, varför staben borde
förstärkas med en kapten, som dessutom borde bereda ärenden av taktisk natur.

I remissyttrandena ha erinringar icke framställts mot vad kommittén
föreslagit beträffande kustartilleriinspektionen.

Inspektören för kustartilleriet har ansett benämningen inspektör vara missvisande
beträffande de befogenheter och den ansvarsställning, som tillkomma
kustartilleriets främste målsman, varför en återgång till benämningen chef för
kustartilleriet borde ske.

Marinledningen har icke funnit skäl föreligga att ändra den nuvarande benämningen
på inspektören för kustartilleriet.

Departementschefen.

Mot vad försvarskommittén anfört rörande kustartilleriinspektionen har
jag intet att erinra.

Med hänsyn bland annat till det läge, vari utredningen rörande kustartille -

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

riets ställning inom försvarsorganisationen för närvarande befinner sig, finner
jag ej anledning nu ingå på frågan om att återinföra benämningen chef för
kustartilleriet.

3. Tjänstegrensinspe/ctörerna.

Tjänstegrensinspektörerna äro inspektören för sjöartilleriet, inspektören för
torped- och ubåtsvapnen, inspektören för minväsendet, inspektören för marinens
förbindelseväsende (tillika chef för marinstabens förbindelseavdelning)
samt marinöverdirektören, marinöverintendenten och marinöverläkaren. Med
stöd av Kungl. Maj:ts brev den 6 december 1946 har vidare chefen för marin
stabens utbildningsavdelning förordnats att med bibehållande av innehavande
befattning tills vidare tjänstgöra såsom inspektör för flottans manskapsskolor.

F ör svar skommittén.

Beträffande marinöverintendentens och marinöverdirektörens funktioner såsom
tjänstegrensinspektörer har försvarskommittén icke förutsatt någon ändring
i nuvarande organisation. I avvaktan på statsmakternas beslut med anledning
av 1944 års militärsjukvårdskommittés förslag har även marinöverläkaren
beräknats skola bibehållas vid sina nuvarande inspektionsuppgifter.
Vad angår övriga tjänstegrensinspektörer hade, enligt vad kommittén anfört,
erfarenheterna givit belägg för den stora betydelse, som deras verksamhet haft
för att utveckla de olika vapengrenarna och fartygsslagen samt förbättra och
rationalisera yrkesutbildningen. Med hänsyn till den snabba utveckling inom
olika områden, som vore att vänta, har det synts kommittén ofrånkomligt att
i fred icke endast behålla utan även förstärka organisationen i denna del. 1
motsats till vad nu är fallet borde emellertid inspektörerna utom inspektören
för minväsendet jämte större delen av hos dem tjänstgörande personal vid
krigsorganisation utnyttjas i andra krigsbefattningar, varvid inspektörstjänsterna
med nämnt undantag skulle uppehållas av till flottans reserv överförd
pensionerad personal. Härigenom skulle besparingar i flottans fredskader
vinnas.

Kommittén har erinrat, att enligt 1942 års försvarsbeslut inspektörens för
torped- och ubåtsvapnen verksamhetsområde skulle åtminstone tills vidare
omfatta såväl övervattenstorpedvapnet som ubåtsvapnet. 1 praktiken hade
emellertid, enligt vad kommittén anfört, denna organisation aldrig kunnat helt
genomföras. Med hänsyn till övervattenstorpedfartygens och ubåtarnas vitt
skilda konstruktion samt till därav betingade olikheter i fråga om taktik och
utbildning hade det nämligen befunnits olämpligt att förena dem under en
gemensam målsman. Härtill komme, att utvecklingen efter år 1942 medfört
en avsevärt utökad arbetsbörda för inspektören, framför allt beroende på att
övervattenstorpedvapnet genom flottans ändrade sammansättning fått ökad
omfattning och betydelse — eu utveckling, som ännu ej vore avslutad. Med
hänsyn härtill hade det ansetts erforderligt att fördela nuvarande inspektörens
för torped- och ubåtsvapnen verksamhet på två befattningshavare, inspektören

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

för torpedvapnet och inspektören för ubåtsvapnet. Samtidigt borde den nu
beräknade assistenten hos inspektören för torped- och ubåtsvapnen utgå ur
organisationen.

Kommittén har vidare anfört, att erfarenheterna från beredskapen visat
behovet av att ansvaret för krigsförberedelsearbetet beträffande hjälpfartygen
samlades hos en särskild befattningshavare. Med hänsyn till att det största
antalet hjälpfartyg utrustades för mintjänst, borde härför avses inspektören
för minväsendet, vilken redan i gällande organisation hade att taga befattning
med vissa hithörande frågor.

Kommittén har slutligen föreslagit, att för förbindelseväsendet och för
flottans manskapsskolor icke borde avses särskilda inspektörer. I stället borde
instruktionsmässigt stadgas, att chefen för marinstabens förbindelseavdelning
ägde inspektionsrätt inom förbindelseväsendet, samt åt chefen för marinstabens
utbildningsavdelning uppdragas inspektionsrätt över nämnda skolor.

liemiss yttranden.

Marinledningen har understrukit betydelsen av att en särskild inspektör för
övervattenstorpedtjänsten skulle tillkomma i enlighet med försvarskommitténs
förslag. Däremot har marinledningen icke kunnat biträda kommitténs förslag
att de särskilda befattningarna såsom inspektör för förbindelseväsendet och
inspektör för flottans manskapsskolor skulle upphöra. Då några besparingar
icke härigenom uppnåddes, syntes hittillsvarande goda erfarenheter av den nuvarande
organisationen utgöra tillräckliga skäl för dess bibehållande.

Statens lönenämnd har förklarat sig icke ha blivit övertygad om nödvändigheten
av att i nuvarande läge skapa en särskild inspektör för torpedvapnet.

För svar sväsendets underbefälsförbund har anfört, att den utbildning, som
i skolor och kurser meddelades såväl värnpliktig som fast anställd personal,
vore så viktig, att ett sammanförande av verksamheten till särskild tjänstegren
under en inspektör, vilken skulle bära ansvaret för all till skolor och kurser
hänförlig utbildning, vore väl motiverad.

Departementschefen.

Försvarskommitténs förslag, att vissa tjänstegrensinspektörer jämte större
delen av hos dem tjänstgörande personal vid krigsorganisation skola utnyttjas
i andra befattningar och inspektörstjänsterna därvid uppehållas av reservpersonal,
finner jag lämpligt.

De på erfarenheter grundade skäl, som kommittén anfört för en uppdelning
av den nuvarande inspektörens för torped- och ubåtsvapnen verksamhetsområde,
anser jag vara bärande. Särskilt med hänsyn till den ökade betydelse,
som övervattenstorpedvapnet fått och kommer att få inom flottan, synes den
nuvarande ordningen icke tillfredsställande. Jag föreslår därför, att nyssnämnda
inspektörs åligganden uppdelas på en inspektör för torpedvapnet och
en för ubåtsvapnet, samtidigt som den befintliga tjänsten såsom assistent hos
nuvarande inspektören för torped- och ubåtsvapnen indrages.

334

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Då förslaget att särskilda inspektörer icke vidare skola avses för förbindelseväsendet
och för flottans manskapsskolor icke medför besparingar och
då erfarenheterna från nuvarande organisation äro goda, räknar jag icke med
någon ändring i sådant avseende.

Yad försvarskommittén i övrigt anfört föranleder från min sida ingen
erinran.

Försvarsväsendets underbefälsförbunds förslag om tillsättande av en inspektör
för all utbildningsverksamhet finner jag mig icke kunna tillstyrka.

III. Marindistrikten.

Enligt gällande militärterritoriella organisation är territorialvattnet vid
rikets kuster i sjömilitärt hänseende indelat i sex marindistrikt, nämligen
Norrlandskustens, Ostkustens, Gotlands, Sydkustens, Öresunds och Västkustens.
I vederbörliga marindistrikt ingå jämväl de särskilda marina försvarsområdena,
nämligen Hemsö, Vaxholms och Karlskrona samt Göteborgs
skärgårds försvarsområden.

Chef för marindistrikt underställda förband in. m. utgöras av i vederbörliga
marindistrikt ingående lokala sjöstridskrafter (lokalstyrka eller
fartygsdepå), örlogsstation och (eller) örlogsdepå, örlogsvarv samt kustartilleriförsvar
med vederbörligt kustartilleritruppförband. I krig (vid beredskap)
tillkomma ytterligare förband, bland annat för kustbevakning m. m.

Vid utövandet av ledningen inom marindistriktet biträdes marindistriktschefen
dels av en stab, marindistriktsstaben, dels — utom i Öresunds och
Gotlands marindistrikt — av särskilda förvaltningsorgan, vilka tillsammans
utgöra distriktsförvaltningen.

Försvarskommittén.

Kommittén har ansett endast sådana förändringar i marindistriktsorganisationen
för närvarande böra vidtagas, som dels föranledas av de ändringar i
gällande militärterritoriella indelning, vilka kommittén i annat sammanhang
föreslagit, dels bli en följd av den minskade marinorganisationen, dels ock
i fråga om personalorganisationen visa sig vara möjliga och lämpliga att
genomföra på grundval av verkställda och pågående undersökningar i syfte
att rationalisera verksamheten inom staber och förvaltningar.

Genom att Öresunds marindistriktsstab — som en följd av den av kommittén
förordade sammanslagningen av Öresunds och Sydkustens marindistrikt
— komme att indragas möjliggjordes, enligt vad kommittén anfört,
en minskning av den nuvarande organisationen i personellt avseende. För
särskild handläggning av ärenden rörande den marina verksamheten i Öresund
borde avses en officer, som skulle ingå i Sydkustens marindistriktsstab.
På denne borde jämväl ankomma att verkställa för verksamheten i Öresund
erforderligt krigsförberedelsearbete. För befattningen borde avses beställningshavare
i lönegrad Ma 11 eller Ma 10.

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Den föreslagna indragningen av de marina förbanden och anstalterna inom
Norrlandskustens marindistrikt syntes, anför kommittén vidare, möjliggöra,
att detta marindistrikt organiserades endast såsom krigsmarindistrikt och att
marindistriktsstaben uppsattes först vid beredskap eller krig. Det för marindistriktet
erforderliga krigsförberedelsearbetet m. m. syntes lämpligen kunna
ombesörjas direkt från marinledningen. För verkställande härav och handläggningen
av marindistriktet i fråga berörande ärenden ävensom för upprätthållande
av erforderlig kontakt med berörda militärbefälhavare borde
avses en beställningshavare i lönegrad Ma 10. Denne borde i krigsorganisationen
ingå såsom stabschef i den då organiserade marindistriktsstaben.
Såsom chef för marindistriktet borde i krigsorganisationen avses flaggman
eller kommendör i reserven.

Försvarskommittén har erinrat om ett av försvarets centrala organisationskommitté
framlagt förslag, att med befattningen såsom chef för Västkustens
marindistrikt skulle förenas befattningen såsom chef för Göteborgs örlogsstation,
varvid innehavaren av dubbelbefattningen skulle biträdas av en för
marindistriktet och örlogsstationen gemensam stab. Det syntes emellertid
försvarskommittén icke vara möjligt att taga ställning till förevarande spörsmål,
innan den föreslagna anordningen försöksvis prövats, varför kommittén
vid sina beräkningar ansett sig böra utgå från nuvarande organisation.

I fråga om marindistriktens förvaltningsorganisation har kommittén tills
vidare ej räknat med annan ändring än att marinens underofficersskola samt
Hårsfjärdens örlogsdepå borde ingå i distriktsförvaltningen vid Ostkustens
marindistrikt såsom särskilda förvaltningsorgan.

För befattningarna såsom chefer för Ostkustens, Sydkustens och Västkustens
marindistrikt har kommittén i överensstämmelse med nuvarande
organisation räknat med särskilda beställningar, för de två förstnämnda i lönegrad
Mo 17 och för den sistnämnda i lönegrad Mo 14. Militärbefälhavaren på
Gotland har förutsatts liksom hittills tillika vara marindistriktschef. Såsom
chefer för de i VII. militärbefälsstaben ingående marina avdelningarna ha
beräknats en officer ur flottan i lönegrad Ma 10 och en officer ur kustartilleriet
i lönegrad Ma 9.

Vid beräkning av personalbehoven för staber och förvaltningar har kommittén
tagit hänsyn dels till den minskade arbetsvolym, som kunde förutses
bli en följd av den reducerade marinorganisationen, dels till föreliggande
resultat av de särskilda organisationsundersökningar, som verkställts och
alltjämt påginge, i den mån desamma vore tillämpliga på den av kommittén
föreslagna marinorganisationen. Kommittén har ansett möjligt, att de sålunda
beräknade personalbehoven framdeles kunde komma att i viss utsträckning
minskas genom de rationaliseringsåtgärder i fråga om stabernas och förvaltningsorganens
organisation, som antingen fortlöpande vidtoges genom
chefens för marinen eller de centrala förvaltningsmyndigheternas försorg eller
kunde bli en följd av pågående särskilda organisationsundersökningar och utredningar.

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har ansett att, oberoende av att den nuvarande militärterritoriella
indelningen tills vidare borde bibehållas, beslut dock kunde fattas
om sammanslagning av Öresunds marindistrikt med Sydkustens.

Även marinledningen har tillstyrkt nämnda sammanslagning.

Vidare borde enligt marinledningens åsikt Norrlandskustens marindistrikt
alltjämt ingå i fredsorganisationen under förutsättning att Hemsö kustartilleriförsvar
ej nedlades. Chefen för Hemsö kustartilleriförsvar borde
tillika vara chef för marindistriktet. Den av kommittén föreslagne beställriingshavaren
i Ma 10, avsedd att i marinledningen handlägga frågor rörande
marindistriktet, borde placeras såsom stabschef. Arbetet i staben förutsattes
i övrigt kunna utföras med anlitande av för Hemsö kustartilleriförsvar avsedd
personal. Ett bibehållande av marindistriktet inom fredsorganisationen
skulle sålunda icke innebära några kostnadsökningar.

Marinledningen föreslår vidare, att för handläggning av lottaärenden skulle
— i likhet med vad försvarskommittén föreslagit beträffande flygflottilj
staberna — tillkomma en deltidstjänstgörande befattningshavare (marinlotta)
i lönegrad Ce 12 inom vardera av marindistriktsstaberna vid Norrlandskustens,
Ostkustens, Sydkustens och Västkustens marindistrikt.

Marinledningen har bestämt avstyrkt anordnande av de av kommittén ifrågasatta
försöken med sammanslagning av chefskapen för Västkustens marindistrikt
och för Göteborgs örlogsstation. Sådana försök skulle för lång tid
avsevärt undergräva krigsberedskapen på Västkusten. Den nuvarande organisationen
hade visat sig lämplig såväl under beredskapsförhållanden som i fred.

Även chefen för Västkustens marindistrikt har — av motsvarande skäl som
marinledningen — avstyrkt anordnande av försök av nyssnämnd art och bland
annat framhållit, att vid krig under alla förhållanden måste finnas en särskild
marindistriktschef och en stationschef.

Chefen för Öresunds marindistrikt har avstyrkt förslaget om distriktets
sammanslagning med Sydkustens marindistrikt och bland annat anfört, att
beredskapserfarenheterna tydligt påvisat nödvändigheten av en särskild marindistriktschef
med erforderliga organ i Malmö eller närliggande plats. De besparingar,
som kunde vinnas genom en sammanslagning, bedömdes bli ytterst
små och kunde ej motivera övergång till en organisation, som enligt marindistriktschefens
uppfattning måste bedömas olämplig.

Chefen för Norrlandskustens marindistrikt har föreslagit, att eu gemensam
stabsorganisation för marindistriktet och kustartilleriförsvaret skapas enligt
liknande grunder, som av marinledningen förordats.

Statens organisationsnämnd har anfört, att inga sådana förändringar be
träffande marindistrikten borde vidtagas som kunde föregripa resultatet av
undersökningar rörande samordnandet av högre territoriella staber. Även försöken
med sammanslagning av staberna inom Västkustens marindistrikt
borde av nämnda skäl tills vidare anstå.

337

Kungl. Maj:ts •proposition nr 206.

D epartementschefen.

Såsom vid behandlingen av den militärterritoriella indelningen framhållits
räknar jag på anförda skäl med att nuvarande indelning tills vidare i stort
sett skall bibehållas i oförändrat skick. Jag förutsätter sålunda bland annat
nu ingen ändring i avseende på de marina försvarsområdenas ställning.

Vid behandlingen av den förordade sammanslagningen av Öresunds marindistrikt
med Sydkustens marindistrikt har försvarskommittén framhållit, att
handläggning i särskild ordning av ärenden rörande den marina verksamheten
i Öresund samt av krigsplanläggningen för området i fråga alltjämt
vore erforderlig. Med hänsyn till områdets ur sjömilitär synpunkt speciella
natur samt den strategiska betydelse, som östersjöinloppen i händelse av
konflikt kunna komma att få, delar jag kommitténs åsikt i detta hänseende.
I nuvarande läge är jag därför icke beredd att föreslå en förändring i gällande,
under beredskapstiden prövade organisation. Jag anser sålunda, att
Öresunds marindistrikt tills vidare skall bibehållas. Härigenom vinnes även,
att frågan om den militärterritoriella indelningen, sedan härpå inverkande
utredningar slutförts, kan upptagas till prövning i ett sammanhang.

I det föregående har jag föreslagit, att Hemsö kustartilleriförsvar skall bibehållas.
Vid sådant förhållande anser jag, att Norrlandskustens marindistrikt
icke bör, såsom försvarskommittén förutsatt, organiseras såsom krigsmarindistrikt
utan att det bör ingå även i fredsorganisationen, varvid chefen
för Hemsö kustartilleriförsvar bör förordnas att tillika tjänstgöra såsom
marindistriktschef i fred. Såsom stabschef i den för marindistriktet och
kustartilleriförsvaret kombinerade stab, som i fred torde böra organiseras,
bör placeras den beställningshavare ur flottan i lönegrad Ma 10, som kommittén
avsett för krigsförberedelsearbete m. m. I krigsorganisationen bör befälet
över marindistriktet, på sätt kommittén föreslagit, utövas av officer i
reserven.

I avvaktan på resultatet av särskild utredning i fråga om möjligheterna
för en samordning av vissa territoriella staber anser jag att försök med sammanslagning
av chefskapen för Västkustens marindistrikt och för Göteborgs
örlogsstation icke böra igångsättas.

Då jag anser, att marinens underofficersskola, av skäl som i annat sammanhang
angivas, alltjämt bör vara direkt underställd chefen för marinen,
räknar jag med att skolan liksom hittills i förvaltningsavseende skall lyda
direkt under vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter.

Mot vad försvarskommittén i övrigt anfört rörande marindistrikten har
jag i princip intet att erinra.

Marinledningens förslag att för handläggning av lottaärenden skall tillkomma
en deltidstjänstgörande marinlotta inom vissa marindistriktsstaber
finnér jag mig böra biträda utan att i detta sammanhang taga ställning till
frågan om löneförmånerna.

22—40148 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

IV. Flottan.

A. Fartygsmaterielen.

Enligt gällande försvarsordning uppdelas fartygsmaterielen — med undantag
för sådana ännu icke utrangerade äldre fartyg, vilka tillhöra en allmän
materielreserv -—- på linjeflotta, reservflotta och hjälpflotta. Denna indelning
har fått praktisk tillämpning såsom utgångspunkt för planering av fartygsmaterielens
förnyelse, underhåll, rustning och bemanning.

Försvarskommittén har i betänkandet s. 493 och 494 redogjort för de grunder,
enligt vilka fartygsmaterielen fördelas till linjeflotta, reservflotta och hjäipflotta.
I dessa indelningsgrunder har kommittén icke ifrågasatt några principiella
ändringar.

1. Fartygens livslängder och utrangering.

De livslängder, som i anslutning till praktiska erfarenheter hittills utgjort
riktlinjer för omsättning av flottans fartygsmateriel, framgå av följande sammanställning: -

Livslängd: År i

Fartygstyp • Linjeflotta Reservflotta Total

Pansarskepp ....................................... 24 12 36

Kryssare .......................................... 24 12 36

Jagare och kustjagare ........................... 20 10 30

Torpedbåtar ....................................... 10 — 10

Ubåtar ............................................. 14 7 21

Minsvepare, större .............................. 20 10 30

Minsvepare, mindre .............................. 10 5 15

De internationellt vedertagna livslängderna äro i allmänhet avsevärt kortare
än de nu angivna.

Försvar skommittén.

Försvarskommittén har i betänkandet å s. 494—496 framlagt vissa allmänna
synpunkter på frågan om fartygens livslängder och därvid bland annat framhållit,
att ett krigsfartygs livslängd bestämdes av materielens tillstånd och
modernitet, samt att livslängderna i linjeflotta och reservflotta icke vore
gränser, som under alla förhållanden måste hållas, utan närmast utgjorde en
erfarenhetsmässig beräkningsgrund för planering av en lämplig ersättningsbyggnad.
Från fall till fall måste därför bedömas, huruvida en ökning eller
sänkning kunde eller borde äga rum.

Kommittén har vidare anfört, att en teknisk brytningstid sådan som den

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nuvarande ställde modernitetsfrågan i förgrunden och aktualiserade en omprövning
av de livslängder, som hittills tillämpats. Intill dess förutsättningarna
för en sådan omprövning förelåge syntes det lämpligast att utgå från hittills
tillämpade livslängder och i dem vidtaga endast sådana jämkningar som i särskilda
fall kunde visa sig påkallade.

Ett undantag av angiven art har kommittén ansett sig böra föreslå beträffande
undervattensbåtarna. Som skäl härför har kommittén anfört i
huvudsak följande.

Ubåtarna representera en fartygskategori av specifik natur, där svårigheten
att tillgodose kravet på säkerhet är större än beträffande någon annan fartygstyp.
Dessutom erfordra ubåtarnas dyrbara och jämförelsevis ömtåliga ackumulatorbatterier
särskild hänsyn i vad gällde kontinuerlig vård och periodisk omsättning.
För att hålla båtarna i brukbart skick måste denna vård ombesörjas
oberoende av om de hänföras till linjeflottan eller reservflottan. Med hänsyn
till ubåtarnas användning vid krig finnes heller ingen anledning att differentiera
dem i linje- och reservfartyg. Kommittén har därför funnit starka skäl
tala för att ubåtarna under hela sin livstid hänfördes till linjeflottan, men att
de under ett år ungefär varje femårsperiod förläggas under översyn i samband
med batteribyten.

Emellertid måste den nu tillämpade totala livslängden för ubåtar, 14 år i
linjeflottan och 7 år i reservflottan, eller sammanlagt 21 år, anses för hög.
En reduktion till 18 år synes här befogad. I förhållande till den internationellt
vedertagna livslängden för ubåtar komma de svenska ändock att få 5 års längre
livstid. I betraktande av att båtarna under hela tiden avses ingå i linjeflottan
innebär denna beräkningsgrund i jämförelse med nuvarande en förlängning
av livslängden i linjeflottan med 4 år och därigenom minskad ersättningsbyggnadskvot.

I anledning av vad sålunda anförts har kommittén vid sina beräkningar utgått
från att ubåtarnas livslängd sattes till 18 år, under vilken tid de skulle
hänföras till linjeflottan.

Med ledning av resultatet av verkställd undersökning av de olika fartygens
tillstånd har kommittén av i det följande angivna skäl funnit sig böra föreslå
vissa jämkningar i övrigt i de vedertagna normallivslängderna.

Pansarskeppen Manligheten och Oscar II, vilka genomgått omfattande
modernisering, borde kvarstå till 1950.

Kryssa ren Fylgia och minkryssaren Clas Fleming borde av motsvarande
skäl kvarstå till 1953.

Beträffande jagare vore den vedertagna livslängden med hänsyn till utvecklingen
att anse som hög. Befintliga jagare — utom de av Olandstypen —
hade blivit färdigbyggda å sådan tid, att det ej varit möjligt att vid byggandet
i nämnvärd grad beakta den tekniska utvecklingen under kriget. Därtill komme,
att modern utrustning endast i begränsad utsträckning kunde införas på äldre
fartyg. Med hänsyn härtill hade kommittén ansett sig böra räkna med en
reducering av jagarnas livslängd till 10 år i linjeflottan och 8 år i reservflottan

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

för de fem äldsta, Klas Horn, Göteborg, Stockholm, Malmö och Karlskrona,
samt till 18 år i linjeflottan och 9 år i reservflottan för Norrköping och Gävle.
För Visby, Sundsvall, Hälsingborg och Kalmar hade av besparingsskäl räknats
med 20 års livslängd i linjeflottan och 10 år i reservflottan, då dessa jagare
trätt i tjänst först under senare delen av försvarsberedskapen och då de därjämte
avsåges undergå en mera genomgripande modernisering.

Kustjagarna Mode, Magne, Munin, Mjölner, Romulus och Rernus borde
av motsvarande skäl hänföras till linjeflottan under 16 och till reservflottan
under 8 år.

I avsaknad av erfarenhetssiffror hade för den större torpedbåtstypen
uppskattningsvis beräknats en livslängd av 15 år i linjeflottan och 8 år i reservflottan.
Det syntes dock icke osannolikt, att kommande erfarenheter kunde
giva vid handen, att dessa fartyg lämpligen borde hänföras till linjeflottan
under hela sin livstid.

Beträffande träng- och övnings far ty g borde liksom hittills livslängden
beräknas från fall till fall med ledning av de särskilda fartygens tillstånd.

I betänkandets hemliga del har återgivits en i enlighet med de angivna riktlinjerna
utarbetad sammanställning över livslängderna för fartygsmaterielen.

Försvarskommittén har erinrat, att en radikal utrangering av äldre fartyg
enligt beslut av Kungl. Maj:t ägt rum under sommaren 1947 i syfte att undvika,
att underhålls- och personalkostnader skulle nedläggas på fartyg av
ringa stridsvärde. I betänkandet s. 498 har kommittén med utgångspunkt från
i det föregående behandlade livslängder lämnat en förteckning över de ungefärliga
tidpunkter, vid vilka utrangeringar under tioårsperioden ha förutsatts
äga rum.

I särskilt yttrande har ledamoten von Heland framhållit, att livslängderna
för flottans större fartyg vore mycket långa. En specialundersökning
borde göras för att överväga, huruvida ej en utrangering av äldre fartyg borde
göras i hastigare takt än hittills och huruvida det ur kostnadssynpunkt kunde
vara riktigt att bibehålla större omoderna fartyg som övningsfartyg.

Remissyttranden.

Marinledningen har anslutit sig till kommitténs förslag beträffande livslängder
för ubåtar och jagare.

Marinledningen har vidare framhållit, att efter den utrangering av vissa
äldre fartyg, som nyligen genomförts, tillgången på smärre fartyg för
sekundära uppgifter såväl vid neutralitetsvakt som krig vore helt otillfredsställande.
Det syntes därför angeläget att så länge som möjligt bibehålla
fartyg lämpade för dessa uppgifter. Med hänsyn härtill borde kustjagarna
överföras till eskortfartyg och kunde i samband därmed givas en livslängd
av 20 år i linjeflottan och 10 år i reservflottan. Med denna begreppsändring
komme fartygen på sin naturliga taktiska plats och kraven på deras
prestanda och behov av modernisering kunde hållas inom måttliga gränser.

Beträffande de större torpedbåtarna har det i avsaknad av erfarenhetssiffror

Kungl. May.ts proposition nr 206. 341

synts marinledmngen lämpligt att tills vidare utgå från att de under hela sin
livslängd — vilken borde sättas till 15 år — skulle tillhöra linjeflottan.

Med hänsyn till de reservationer för framtida teknisk utveckling och därav
beroende omprövning av livslängderna, som kommittén gjort, har marinledningen
ansett sig kunna i övrigt i princip godtaga vad kommittén anfört.

Även kommitténs förslag till utrangeringar har marinledningen kunnat i
princip godtaga, varvid dock förutsatts, att utrangeringarna skulle från fall
till fall övervägas mot bakgrunden av det utrikespolitiska läget och varje
enskilt fartygs faktiska tillstånd vid tidpunkten i fråga.

Chefen för kustflottan har särskilt understrukit sistnämnda synpunkt samt
framhållit, att återhållsamhet borde iakttagas vid utrangeringar av fartyg med
större stridsvärde. Detta gällde t. ex. Sverigeskeppen samt sådana fartyg, exempelvis
minsvepare, som enligt erfarenheter från två världskrig vore mera lämpade
än hjälpfartyg för tjänst vid mobilisering, även om livslängderna överskridits.

D epartementschefen.

De synpunkter och förslag, som försvarskommittén framlagt beträffande
fartygens livslängder, kan jag i huvudsak godtaga.

Ubåtsmaterielens allt mer komplicerade natur i förening med de särskilda
säkerhetskrav, som av hänsyn till personalen måste ställas på densamma,
medför att den totala livslängd, som hittills tillämpats för ubåtar, nämligen
21 år, numera torde få anses vara alltför hög. Den av försvarskommittén föreslagna
minskningen till 18 år synes mig därför väl motiverad. Skillnaden i
avseende på underhåll och bemanning för ubåtar i linjeflottan och i reservflottan
är redan nu vida mindre än för andra fartygstyper. De krav på bemanning
och underhåll, som med hänsyn till den tekniska utvecklingen numera
måste uppställas, medföra att åtskillnad mellan linje- och reservflotta
icke längre torde böra upprätthållas beträffande ubåtar, vilka sålunda under
hela sin livslängd böra hänföras till linjeflottan.

Även förslaget om jämkningar i livslängderna för vissa i linjeflottan nu
ingående jagare vill jag biträda.

Yad åter angår kustjagarna synes det mig uppenbart, att fordringarna på
deras prestanda och modernitet med hänsyn till deras avsedda utnyttjande
böra kunna sättas något lägre än för övriga jagare. Då därjämte tillgången på
fartyg för lokalstyrkorna är starkt begränsad böra, såsom marinledningen
föreslagit, kust jagarna hänföras till eskortfartyg och deras livslängd sättas
till 20 år i linjeflotta och 10 år i reservflotta i stället för av försvarskommittén
föreslagna 16 respektive 8 år.

Beträffande torpedbåtar av den större typen finner jag för närvarande
icke anledning till annat uttalande än att det synes lämpligt att preliminärt
räkna med en livslängd av 15 år i linjeflottan, medan erfarenheterna få utvisa,
huruvida de därutöver kunna utnyttjas i reservflottan.

Mot försvarskommitténs på livslängdsberäkningarna grundade förslag till

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ungefärliga tidpunkter för utrangering av vissa fartyg har jag i princip intet
att erinra. Jag vill emellertid understryka, att förslaget icke får anses bindande.
Det bör liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj:t att från fall till
fall avgöra tidpunkten för utrangeringar under hänsynstagande till såväl fartygens
tillstånd och stridsvärde som det rådande utrikespolitiska läget.

Någon specialundersökning rörande utrangering av äldre fartyg finner jag
åtminstone i nuvarande läge icke påkallad.

2. Ersättningsbyggnad.

För sv ar skommittén.

Försvarskommittén har ansett sig böra framlägga en plan för ersättningsbyggnad
för en tioårsperiod framåt och beräkna mot denna plan svarande årskvoter
för ersättningsbyggnad av örlogsfartyg. Som skäl härför har kommittén
anfört följande.

Sjöförsvarets effekt är främst beroende av flottans fartygsbestånd. Med fartygsbeståndet
som utgångspunkt utformas flottans organisation. Förutsättningen
för att största möjliga effekt skall kunna utvinnas ur organisationen
är en planmässigt ordnad och kontinuerlig förnyelse av fartygsmaterielen.
Samtidigt vinnes önskvärd stabilitet såväl i fråga om sjöförsvarets andra frågor
som dess kostnader och arbetsförhållanden. Härigenom uppnås även möjligheten
att kontinuerligt tillgodogöra flottan teknikens framsteg. Genom att
fartygsbyggandet i god tid kan planeras, ernås besparingar i kostnaderna,
varjämte arbetena lättare på ett lämpligt och smidigt sätt kunna inpassas
i den civila industriens planer.

Linjeflottans fartygsbestånd den 1 juli 1948 (inberäknat nu under byggnad
varande enheter) beräknas omfatta:

3 kryssare,

1 minfartyg,

12 jagare,

6 kustjagare,

21 torpedbåtar, mindre,

15 ubåtar,

9 kustubåtar,

18 minsvepare, större,

24 minsvepare, mindre,

eller tillsammans 109 fartyg med ett sammanlagt deplacement av 62 800 ton
standard.

Under tioårsperioden 1948—1958 skulle följande antal fartyg efter överskriden
livslängd avföras ur linjeflottan:

4 jagare,

2 kustjagare,1

15 torpedbåtar, mindre,

1 Ytterligare 4 kustjagare avföras omedelbart efter periodens slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

343

6 ubåtar,

4 minsvepare, större,

24 minsvepare, mindre,

eller tillsammans 55 fartyg om sammanlagt cirka 12 150 ton standard.

Med hänsyn till den brist på materiel och arbetskraft, med vilken under
de närmaste åren måste räknas, samt till önskemålet om en begränsning av
försvarsutgifterna har kommittén ansett sig böra utgå från att ersättningsbyggnaden
under den närmaste tioårsperioden måste bedrivas i något långsammare
takt än avgången sker och omfatta följande fartyg:

2 jagare jämte påbörjande av ytterligare 2 jagare,

4 torpedbåtar, mindre,

12 torpedbåtar, större,

6 ubåtar samt
6 minsvepare, mindre.

Härigenom skulle linjeflottans fartygsbestånd komma att under perioden
successivt nedgå till 84 fartyg om cirka 60 700 ton standard.

Kommittén har i betänkandets hemliga del lämnat en närmare redogörelse
för de till nybyggnad föreslagna fartygstypernas egenskaper.

För att så långt som möjligt bringa upp moderniteten hos befintliga lätta
fartyg, som beräknas över år 1958 kvarstå i linjeflottan, borde enligt kommitténs
mening det moderniseringsprogram, som bifallits av 1947 års riksdag,
omfattande ombyggnad av jagarna av Bhrensköldklassen till minsvepare, förbättring
av luftvärnsbestyckningen på »stadsjagare» och större minsvepare,
införande av viss ny teknisk hjälpmateriel på lätta övervattensfartyg och
ubåtar m. m., fullföljas. Kommittén har räknat med att under tioårsperioden
ytterligare omkring 10 miljoner kronor böra anvisas för dessa modemiseringsarbeten,
varjämte eventuella besparingar på redan anvisade medel för nybyggnad
av fartyg borde avses för moderniseringsarbeten.

För forsknings- och försöksverksamhet i samband med nya fartygskonstruktioner
och nya vapen har kommittén räknat med 1 miljon kronor per år.

Den sammanlagda kostnaden för ersättningsbyggnad m. m. under tioårsperioden
har kommittén efter prisläget den 1 juli 1947 beräknat sålunda:

2 jagare jämte påbörjande av ytterligare 2 jagare ............... 62,5 milj. kr.

4 torpedbåtar, mindre ...................................................... 5, o » »

12 torpedbåtar, större ...................................................... 48,o » »

6 ubåtar ........................................................................ 48, o » »

6 minsvepare, mindre ...................................................... 5,5 » »

Modernisering av äldre fartyg .......................................... 10, o » »

Försöksverksamhet ......................................................... 10,o » »

Summa 189,o milj. kr.

Såsom av kommitténs kostnadsberäkningar framgår har anslaget till ersättningsbyggnad
under första femårsperioden beräknats till i genomsnitt 23,4
miljoner kronor per år för att under andra femårsperioden nedgå till i genomsnitt
14,4 miljoner kronor per år.

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

I särskilda yttranden ha ett flertal av kommitténs ledamöter och sakkunniga
föreslagit ökade anslag till ersättningsbyggnad.

Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha såsom angivits i det föregående
vid behandlingen av frågan om arméns materiel allmänt anfört, att de medel,
som kommittén avsett för materielanskaffning för armén och marinen, vore
otillräckliga, och därvid särskilt framhållit den bristande balans som under
tioårsperioden komme att uppstå mellan materielanslagen och anslagen till
organisation m. m. Yad särskilt beträffar frågan om ersättningsbyggnad för
flottan ha Bjelle och Wallenberg föreslagit en anslagshöjning till i genomsnitt
30 miljoner kronor per år. Härigenom skulle den av kommittén föreslagna
lätta flottan hållas uppe vid en styrka, som utgjorde ett minimum för
att den skulle ha några utsikter att lösa sina uppgifter i riksförsvaret.

Ledamoten Ewerlöf har framhållit, att linjeflottan vid genomförande av
kommitténs förslag skulle komma att minskas med ett stort antal lätta övervattensfartyg,
samtidigt som dess stridsvärde skulle sjunka på grund av stigande
medelålder hos fartygsbeståndet. Under åren närmast efter 1958 skulle
ytterligare ett stort antal fartyg falla för åldersstrecket. De lätta övervattensfartygen
skulle bli få och flottan olämpligt avvägd. Bland annat skulle minsvepningsförbanden
bli helt otillräckliga.

För att tillgången på mindre fartyg skulle ökas och därmed den av kommittén
önskade övergången till en lätt flotta underlättas borde programmet
för ersättningsbyggnad under perioden ökas med 2 jagare, 6 större torpedbåtar
och 18 mindre minsvepare. För att den stora avgången av fartyg närmast
efter 1958 skulle kunna i tid motverkas borde vidare under periodens
andra hälft 2 jagare, 5 ubåtar och 2 större minsvepare påbörjas. Genomförandet
av detta program krävde en höjning av anslaget för ersättningsbyggnad
till 31,9 miljoner kronor per år. Frågan om och på vilket sätt kryssaren Gotland
skulle ersättas borde prövas vid senare tidpunkt.

Ledamoten von Heland har diskuterat ett program för flottans sammansättning
med jagare som största enheter och utifrån detta ansett sig kunna konstatera,
att ersättningsbyggnad av jagare icke förrän efter en avsevärd tid
skulle behöva ifrågakomma. Den tid man i så fall skulle ha på sig för påbörjande
av nya jagare borde användas till omprövning av fartygstyperna samt
undersökning, huruvida den föreliggande nya jagartypen verkligen vore den
lämpligaste för våra förhållanden.

von Heland har vidare anfört, att han för sin del skulle ha föredragit en
flotta sammansatt av ubåtar, större och mindre torpedbåtar samt större och
mindre minsvepare (till ett sammanlagt antal av 92 fartyg) men utan jagare.
Årskostnaden för ersättningsbyggnad av denna flotta uppginge till i genomsnitt
23,8 miljoner kronor per år eller 9,4 miljoner kronor mer än medeltalet
för de sista fem åren av tioårsperioden enligt majoritetens förslag men utan
de stora tilläggsanslag, som majoriteten ansett nödvändiga, om flottans nuvarande
organisation skulle bibehållas. Med hänsyn till befintligt fartygsbestånd
behövde anslaget icke ökas utöver kommitténs förslag förrän i periodens
slutläge.

345

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 206.

Konteramiral Ericson har närmare redogjort för den successiva minskning
av fartygsbeståndet, som vid genomförande av kommitténs förslag komme
att äga rum under tioårsperioden ävensom för den omfattande avgången av
fartyg ur linjeflottan under åren närmast efter periodens slut, vilken avgång
komme att medföra en snabb minskning av flottans styrka, därest icke särskilda
åtgärder vidtoges redan under tioårsperioden (betänkandet del II s. 74,
75, 88 och 89). Oavsett minskningen av fartygsantalet komme linjeflottans
stridsvärde 1958 att vara lägre än 1948 beroende på fartygsbeståndets högre
genomsnittsålder och därmed följande lägre stridsvärde.

1948 års fartygsbestånd medgåve organiserandet av tre operativa enheter
samt innefattade ett godtagbart antal lätta fartygsenheter. En uppenbar svaghet
vore dock, att stora torpedbåtar ännu saknades. 1958 års fartygsbestånd
medgåve uppsättande av endast två operativa enheter, emedan dels antalet
jagare vore för litet, dels kryssaren Gotland under loppet av år 1958 överförs
till reservflottan. Antalet ubåtar vore tillfredsställande men antalet minsvepare
däremot ytterligt otillräckligt, varjämte det totala antalet lätta enheter vore alldeles
för litet. Härtill komme, att den ojämförligt största delen av fartygsbeståndet
vid denna tidpunkt vore föråldrad. Endast på de större fartygen kunde
man räkna med möjligheten att installera nya vapen och tekniska hjälpmedel.
Totalt sett vore sålunda 1958 års flotta både väsentligt svagare och sämre
avvägd än 1948 års.

Mot bakgrund härav och med stöd av skäl, som i yttrandet närmare utvecklas,
har Ericson funnit en ökning av ersättningsbyggnadsverksamheten
nödvändig. Den ledande principen borde härvid vara att kvantitativt bibelialla
1948 års fartygsbestånd samtidigt som ansträngningarna inriktades på att
skapa efter den moderna tekniken avpassade nya vapen och fartygstyper. Med
hänsyn till den snabba och delvis ovissa tekniska utvecklingen främst på atombombens
och de fjärrstyrda vapnens område vore det berättigat att under

tioårsperioden låta anstå med byggande av större fartyg. Kompletteringen av
det lätta fartygsbeståndet borde ske på sådant sätt, att tre eskadrar kunde
uppsättas samt att minskningen av antalet små torpedbåtar, ubåtar och minsvepare
undvekes.

Ersättningsbyggnadsprogrammet för tioårsperioden borde givas följande
sammansättning:

4 jagare samt påbörjande av ytterligare 2 jagare ............... 154,o milj. kr.

18 torpedbåtar, större ...................................................... 12,o *

14 torpedbåtar, mindre ...................................................... 25,0 »

6 ubåtar samt påbörjande av ytterligare 5 ubåtar ............... 88,5 »

2 minsvepare, större, påbörjade ....................................... 9,° !>

26 minsvepare, mindre ...................................................... 25,5 »

Modernisering av äldre fartyg............................................. 19,o

Försöksverksamhet ......................................................... 19,o »

Särskilda konstruktionsarbeten ............................... 2,5 -

Summa 393,5 milj. kr.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

De påbörjade fartygen avsåges ersätta motsvarande fartyg, som under 1959
skulle avföras ur linjeflottan. Frågan om ersättande av kryssaren Gotland,
som 1958 utginge ur linjeflottan, borde upptagas till omprövning i god tid
före nämnda år. Vissa pågående undersökningar tydde på att anslaget till
moderniseringar framdeles kunde behöva något ökas.

överste Bonde har anfört, att flottans ersättningsbyggnad borde givas
sådan omfattning, att 1948 års bestånd av lätta fartyg i linjeflottan kunde vidmakthållas
och att den övergång till en lätt flotta, som kommittén ansett önskvärd,
verkligen bleve möjlig. Bonde har föreslagit ett ersättningsbyggnadsprogram,
som överensstämmer med det av konteramiral Ericson föreslagna.

Remissyttranden.

Marinledningen har — under hänvisning till i huvudsak motsvarande skäl
som anförts av konteramiral Ericson — betecknat det av kommittén framlagda
ersättningsbyggnadsprogrannnet såsom icke godtagbart. Med hänsyn till
att vissa skäl i nuläget talade för en viss återhållsamhet i avseende på fartygsbyggnader
har marinledningen ansett sig under rådande förhållanden kunna
ansluta sig till det av Ericson framlagda programmet såsom en godtagbar
lösning, men har samtidigt velat framhålla, att nuvarande instabila förhållanden
gjorde det svårt att angiva de riktiga fartygskostnaderna.

Den för modernisering angivna summan har dock ansetts otillräcklig, även
om modemiseringsarbetena inskränktes till fartyg, som med stor marginal
komme att överleva tioårsperioden. Marinledningen ville emellertid i rådande
läge föreslå en höjning av anslaget med endast 5 miljoner kronor för tioårsperioden
i dess helhet.

Med hänsyn till den pågående, omfattande tekniska utvecklingen vore det
enligt marinledningens mening av största betydelse att tillräckliga resurser
ställdes till förfogande för försöksverksamhet. För innevarande budgetår vore
för här ifrågavarande ändamål anvisade 3 055 000 kronor för försök berörande
vitt skilda områden. Då en begränsning av anslaget skulle medföra allvarliga
konsekvenser, måste marinledningen kräva en höjning av anslaget till 3 miljoner
kronor per år.

Slutligen vore ett belopp, som kunde uppskattas till 0,4 miljoner kronor per
ar, erforderligt för omsättning av min-, ammunitions- och provianttransportpråmar,
vattenbåtar, oljebåtar m. m.

Enligt marinledningens mening borde sålunda anslaget till ersättningsbyggnad
ökas med 2,9 miljoner kronor per år utöver vad Ericson föreslagit eller
till sammanlagt 42,2 miljoner kronor per år.

Överbefälhavaren har anfört, att det av försvarskommittén föreslagna nybyggnadsprogrammet
vore alltför starkt beskuret för den erforderliga utbyggnaden
av det lätta fartygsbeståndet. Ett vidgat program i huvudsaklig överensstämmelse
med marinledningens förslag syntes därför erforderligt. Materielanskaffningen
borde dock icke bindas för en så lång period som tio år
utan ett program borde nu fastställas endast för de närmaste årens nybygg -

347

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206

nadsverksamhet och i övrigt riktlinjer uppdragas för den vidare ersättningsbyggnaden,
medgivande fortlöpande anpassning efter den militärtekniska utvecklingen.

Departementschef en.

Till vad försvarskommittén under förevarande avsnitt inledningsvis anfört
om att sjöförsvarets effekt främst är beroende av flottans fartygsbestånd samt
om betydelsen av en planmässigt ordnad och kontinuerlig förnyelse av fartygsmaterielen
kan jag helt ansluta mig.

Med utgångspunkt från de allmänna synpunkter, som jag i det föregående
framfört, anser jag att flottans ersättningsbyggnad för den närmaste framtiden
bör inriktas på att vidmakthålla beståndet av jagare och lättare fartygstyper
samt komplettera detsamma med ett antal större torpedbåtar, avsedda att planenligt
ingå i operationsgrupperna. I fråga om vilka fartygstyper, som i nuvarande
läge böra bli föremål för ersättningsbyggnad, delar jag sålunda försvarskommitténs
uppfattning. Däremot är jag icke beredd att nu framlägga
ett närmare utformat förslag till ersättningsbyggnad för en så lång tidsperiod,
som kommittén avsett.

I anslutning till det ersättningsbyggnadsprogram med vilket försvarskommittén
räknat för tioårsperiodens första del föreslår jag — utan att därvid
vilja binda mig för den takt, i vilken fartygen böra färdigställas — att under
budgetåret 1948/49 påbörjas byggandet av två jagare, en division ubåtar om
tre fartyg samt fyra mindre torpedbåtar. Jagarna böra vara av modifierad
landskapstyp och avses ersätta jagare, som skola avföras ur linjeflottan. Ubåtarna,
vilka avses ersätta båtar, som skola utrangeras, böra vara av ny typ.
Jag vill i detta sammanhang framhålla de betydande fördelar ur ekonomisk
och teknisk synpunkt, som stå att vinna vid samtidig nybyggnad av flera
fartyg av samma typ. För de mindre torpedbåtarna finnas motorer tillgängliga.

Då förevarande fråga är av den art att närmare upplysningar rörande
fartygstyper m. m. icke kunna lämnas till statsrådsprotokollet, torde få hänvisas
till handlingar, som komma att ställas till riksdagens vederbörande
utskotts förfogande.

Jag har i annat sammanhang understrukit vikten av att försvaret beredes
möjlighet att tillgodogöra sig den tekniska utvecklingen under kriget samt
att genom försök med nya vapen, tekniska hjälpmedel in. in. komma fram till
för våra förhållanden lämpliga konstruktioner. Jag anser det sålunda vara av
stor betydelse att den redan påbörjade moderniseringen av flottans fartyg
fullföljes och att erforderliga medel avses för fortsättande av den försöksverksamhet,
som pågår och vilken avser såväl fartygsmateriel som vapen, ammunition
m. m. av delvis helt nya typer.

I avseende på medelsbehovet för här berörda ändamål under budgetåret
1948/49 får jag anledning återkomma i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 206.

348

3. Fredsrustningar.

Med hänsyn till kravet på hög krigsberedskap förutsattes i 1942 års försvarsbeslut
fredsrustning och depåförläggning av fartygen i så stor utsträckning,
som befanns möjlig med hänsyn till personalens omfattning.

F ör sv ar skommittén.

Kommittén har ansett sig böra räkna med en begränsning av fredsrustningarna
till vad som ur utbildningssynpunkt måste anses oundgängligen nödvändigt
och därmed i viss utsträckning minska kravet på krigsberedskap. 1
princip förutsattes, att omkring en tredjedel av det totala fartygsbeståndet,
motsvarande omkring hälften av linjeflottan, skulle hållas rustad i fred för
övningar. De rustade fartygen beräknades till större delen av året rörligt förlagda,
då icke översyner lade hinder i vägen.

Kommittén har räknat med att de rustade fartygen i princip skulle organisatoriskt
vara sammanförda till en övningsflotta (kustflottan) under chefen för
kustflottan. Såsom lokala sjöstridskrafter avsåges endast smärre förband, som
erfordrades för viss specialutbildning eller andra särskilda ändamål eller utgjordes
av fartyg, som ur underhållssynpunkt lämpligen borde vara försedda
med kärnbesättningar.

Remissyttranden.

Marinledningen, som icke närmare ingått på vad försvarskommittén här
anfört, har förutsatt, att rustningar, avrustningar och fartygens förbandsindelning
skall fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av marinchefen i enlighet
med vad som för närvarande är föreskrivet.

Marinledningen har vidare i detta sammanhang behandlat frågan om medelsbehovet
för underhåll av flottans fartyg och erinrat, att kommittén, utifrån
vad kommittén räknat med i fråga om fredsrustningar, härför beräknat i
genomsnitt 14 925 000 kronor per år. Detta belopp komme enligt marinledningens
mening med största sannolikhet att visa sig vara för lågt. Marinledningen
hade för sin del beräknat medelsbehovet till genomsnittligt 16,2 miljoner
kronor per år, men ville framhålla, att det syntes bli nödvändigt att för
varje år i samband med anslagsäskandena taga slutlig ställning till behovet
av underhållsmedel med hänsyn till materielens tillstånd, rustningarnas verkliga
omfattning m. fl. faktorer.

Cheferna för Sydkustens och Västkustens marindistrikt ha framhållit önskvärdheten
av att lokalstyrkor -— av utbildnings- och andra skäl — finnas organiserade
vid respektive marindistrikt. Även chefen för Ostkustens marindistrikt
har påpekat betydelsen av att rustade fartyg finnas till marindistriktschefens
direkta förfogande.

D e par t em en t sch ef en.

Behovet av fredsrustningar bestämmes främst av utbildnings- och beredskapskrav.
Försvarskommittén har från sina utgångspunkter ansett sig böra

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i viss mån skjuta de sistnämnda i bakgrunden och räkna med rustningar endast
i den omfattning, som erfordras för utbildning. Av vad jag tidigare
anfört vid behandlingen av de strategiska synpunkterna samt försvarsorganisationens
utformande framgår, att jag anser, att även beredskapssynpunkterna
åtminstone i nuvarande läge måste beaktas vid bestämmande av fredsrustningamas
omfattning. Då det emellertid ankommer på Kungl. Maj:t att inom
ramen för tillgängliga medel besluta om rustningar och förbandsindelning,
finner jag icke anledning att här närmare ingå på denna fråga.

Beträffande anslaget för underhåll av flottans fartyg vill jag erinra, att
vissa svårigheter för närvarande föreligga att på längre sikt beräkna medelsbehovets
storlek, beroende bland annat på tillkomsten av ny, komplicerad
materiel i betydande omfattning. Även fredsrustningarnas storlek påverka
behovet av medel för underhåll, vilket behov för övrigt ej oväsentligt varierar
från år till år. Jag förutsätter, att medelsbehovet i vanlig ordning kommer
att mot bakgrund av rådande förhållanden prövas i samband med de årliga
medelsäskandena.

B. Artillerimateriel m. m.

Försvarskommittén har för omsättning av artillerimateriel m. in. räknat
med i genomsnitt 7,5 miljoner kronor per år under femårsperioden 1948/49
—1952/53 och 7,o miljoner kronor per år under perioden 1953/54—1957/58.
Härutöver har kommittén räknat med ett sammanlagt belopp om 26 miljoner
kronor för nyanskaffning av radar- och hydroakustisk materiel uppdelat på
hela tioårsperioden.

Kommittén har angivit den ungefärliga fördelningen på olika materielsiag
av nyssnämnda årskvoter för materielomsättningen på sätt framgår av en
sammanställning på s. 501 i betänkandet. Närmare beräkningsgrunder för vissa
av de olika materielslagen ha angivits i betänkandets hemliga del.

I några av de avgivna särskilda yttrandena har föreslagits ökning av
anslaget till artillerimateriel m. m.

Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha sålunda i anslutning till sitt i det
föregående vid behandlingen av arméns materiel återgivna allmänna uttalande
rörande materiel för armén och marinen föreslagit en ökning av medelsanvisningen
till artillerimateriel in. m. för flottan med omkring 2,5 miljoner kronor
per år.

Ledamoten Ewerlöf har ansett en ökning av här ifrågavarande anslagsmedel
till i medeltal 14,5 miljoner kronor per år vara erforderlig.

Konteramiral Ericson har anfört, att de belopp, som kommittén avsett
för artillerimateriel in. m., vore så lågt beräknade, att de icke medgåve täckande
av förefintliga brister, tillfredsställande omsättning av materielen eller godtagbara
möjligheter att följa med i den pågående, snabba utvecklingen på det
vapentekniska området. Även med beaktande av de särskilda skäl till sparsamhet,
som förelåge, vore det nödvändigt att öka de av kommittén beräknade

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

anslagen med 5,5 miljoner kronor per år. Av denna summa avsåges 1,5 miljoner
kronor för konstruktion och anskaffning av vissa vapen och tekniska
hjälpmedel av helt ny typ samt en något förbättrad omsättning av särskilt
viktig materiel, medan 4 miljoner kronor erfordrades i följd av den av Ericson
föreslagna ökade ersättningsbyggnaden av fartyg. Sistnämnda belopp hade
beräknats enligt samma strängt återhållsamma normer, som tillämpats av
kommittén.

Överste Bonde har räknat med samma höjning av förevarande anslag som
konteramiral Ericson.

Remissyttrande.

Marinledningen har i en hemlig del av sitt yttrande närmare redogjort för
de grunder, efter vilka medelsbehovet enligt marinledningens mening borde
beräknas. Härav framginge, att det av kommittén upptagna beloppet icke medgåve
komplettering av nu förefintliga brister, tillfredsställande omsättning av
materielen eller godtagbara möjligheter att följa med i den nu pågående snabba
utvecklingen på det vapentekniska området. Marinledningen har enligt i
yttrandet angivna grunder beräknat här ifrågavarande anslagsmedel till i
genomsnitt 23 186 000 kronor per år.

D e part ements chef en.

Såsom marinledningen framhållit föreligga för närvarande vissa brister i
avseende på vapen, ammunition och tekniska hjälpmedel. Sedan erfarenheterna
från kriget nu i större omfattning blivit tillgängliga har också uppkommit
behov av anskaffning av sådan materiel av helt nya typer ävensom
av modernisering av viss befintlig materiel. Den materielanskaffning, som ägde
rum under kriget, avsåg av naturliga skäl delvis materiel av förkrigstyp. Försök
med ny teknisk materiel pågå för närvarande i betydande omfattning.

Jag finner det angeläget att flottan beredes möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt följa med i den vapentekniska utvecklingen och avhjälpa föreliggande
brister. Emellertid finner jag mig icke nu böra taga närmare ställning
till medelsbehovet, vilket i vanlig ordning torde böra prövas från år till år.

C. Basorganisationen.

1. Allmänna synpunkter.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har framhållit den stora betydelse, som en fullgod
basorganisation har för flottans uthållighet och förmåga att fylla sin uppgift
och särskilt betonat vikten av att fartyg och basanläggningar beredas ett
effektivt skydd mot flyganfall och mot fjärrverkande vapen.

Bland de åtgärder, som i detta syfte borde vidtagas vore, anför kommittén,
enligt krigserfarenheterna de viktigaste anordnande av i berg insprängda fullträffsäkra
fartygstunnlar, av vilka vissa borde anordnas såsom dockor, insprängning
av viktigare verkstadsanläggningar och förråd i berg, spridning av

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fartyg och anläggningar inom varje basområde, utnyttjande av ett flertal basområden
för att möjliggöra basväxling samt maskering av fartyg och anläggningar.
Härtill komme, liksom i fråga om andra anläggningar av betydelse,
behov av luftvärn och jaktflyg, vilka behov minskade i den mån fartyg, verkstäder
och förråd insprängdes i berg.

Under senare tid och framför allt under beredskapen ha en hel del åtgärder
av nyssnämnda slag vidtagits. Kommittén har kommit till den uppfattningen,
att en fortsatt successiv utveckling av flottans basorganisation borde komma
till stånd i förut angiven riktning. Av ekonomiska och andra skäl har det
emellertid ansetts uteslutet att utbygga alla de basområden, som vid krig
kunde behöva utnyttjas såsom operationsbaser, till fullständigt skyddade
baser. En differentiering beträffande anläggningarnas omfattning vore därför
nödvändig. Kommittén har förordat, att primära basområden ordnas i
Stockholms, Göteborgs och Karlskrona skärgårdar samt att därutöver ett begränsat
antal sekundära baser iordningställas, företrädesvis avsedda såsom
mer eller mindre tillfälliga operationsbaser vid krig.

Den närmare omfattningen av de arbeten, som kommittén funnit erforderliga
för moderniseringar av flottans basorganisation, framgår av betänkandets
hemliga del.

Kommittén har framhållit, att frågan om en utflyttning av Stockholms
örlogsstation och örlogsvarv ånyo bleve aktuell i samband med den föreslagna
moderniseringen av basorganisationen i Stockholms skärgård. De avsevärda
nackdelar bland annat ur luftförsvarssynpunkt, som vore förenade med nuvarande
förläggning av dessa anstalter, påkallade i detta sammanhang beaktande.
Enligt kommitténs mening vore frågan av den art och omfattning, att
den syntes böra hänskjutas till särskild utredning. I avbidan härpå hade kommittén
i sina personal- och kostnadsberäkningar räknat med nuvarande förläggning
av station och varv.

I särskilt yttrande har ledamoten von Heland anfört, att det syntes
ofrånkomligt, att en centralisering av flottans örlogsstationer och varv skulle
medföra högst betydande besparingar. Huru långt en dylik centralisering vore
möjlig ur krigssynpunkt vore däremot ovisst. Den av kommittén föreslagna
utredningen rörande flyttning av Stockholms örlogsstation och varv borde
sålunda utvidgas att gälla hela problemet om flottans stationer och varv. Utredningen,
som borde vara uttömmande och förutsättningslös, borde snarast
verkställas, von Heland har i fem punkter angivit utgångspunkterna för den
av honom föreslagna utredningen. Härutinnan torde få hänvisas till betänkankandets
del II s. 37.

Remissyttr anden.

Marinledningen har i princip anslutit sig till de allmänna synpunkter, som
kommittén uttalat, samt understrukit vikten av att de föreslagna åtgärderna
i syfte att bereda förbättrat skydd mot flyganfall och mot fjärrverkande vapen
dels snarast igångsättas, dels genomföras i snabbare takt än kommittén räk -

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nät med. Särskilt gällde detta fartygstunnlarna, för vilkas utbyggnad det icke
kunde anses försvarligt att räkna med en alltför lång tidsperiod. Vissa ytterligare
synpunkter och förslag ha av marinledningen framlagts i hemlig del
av yttrandet.

Den av kommittén föreslagna utredningen om flyttning av Stockholms
örlogsstation och örlogsvarv borde enligt marinledningens mening snarast
igångsättas.

överbefälhavaren har understrukit vad marinledningen anfört om nödvändigheten
av en snabbare utbyggnad av bergrum för sjöstridskrafterna. De av
försvarskommittén för ändamålet avsedda medlen vore starkt begränsade och
utbyggnadsperioden följaktligen längre än vad som med hänsyn till kravet på
säkerhet kunde godtagas.

Överståthållarämbetet har framhållit, att en skyndsam förflyttning av
Stockholms örlogsvarv och örlogsstation vore nödvändig såväl av hänsyn till
civilbefolkningen som ur militära synpunkter.

Chefen för kustflottan har framhållit, att den föreslagna utbyggnaden av
flottans basorganisation vore av den största betydelse för att bereda de operativa
sjöstridskrafterna operationsfrihet. Frågan har närmare behandlats i
en hemlig del av yttrandet.

2. Orlogsstationerna.

I nuvarande organisation ingå örlogsstationer i Stockholm, Karlskrona och
Göteborg. Enligt Kungl. Maj:ts uppdrag har den till statens organisationsnämnd
anknutna försvarets centrala organisationskommitté i samråd med
chefen för marinen verkställt organisationsundersökningar vid respektive
örlogsstationer. För Göteborgs örlogsstation äro undersökningarna i huvudsak
avslutade, medan för Karlskrona och Stockholms örlogsstationer undersökningar
beträffande förvaltningsorganisationen alltjämt pågå. Den nuvarande
organisationen av stationerna i stora drag framgår av betänkandet s.
503 och 504.

F örsvar skommittén.

Kommittén har med hänsyn till bland annat behovet av förläggnings- och
skolutrymmen räknat med att de tre orlogsstationerna skola bibehållas, dock
att frågan om förläggningen av Stockholms örlogsstation såsom tidigare
nämnts borde särskilt utredas. Kommittén har vidare — med hänsyn till föreslagna
personalminskningar — utgått från att nu vid Karlskrona örlogsstation
befintliga två avdelningar, Sparre och Anckarstierna, kunna sammanslås till
en. Vid beräkning av stationernas personalbehov har kommittén utgått från
organisationskommitténs dittillsvarande summariska personalberäkningar.
Kommittén har förutsatt, att det skulle ankomma på marinchefen att på grundval
av de principbeslut rörande flottans personalorganisation, till vilka kommitténs
förslag kunde föranleda, i detalj utforma stationernas organisation i erforderlig
samverkan med organisationskommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

353

Remissyttrande.

Marinledningen har i huvudsak biträtt de av kommittén anförda synpunkterna
beträffande örlogsstationerna. Chefen för Karlskrona örlogsstation bade
i yttrande till chefen för marinen framlagt vissa förslag till ändrad disposition
av byggnader för marindistriktsstaben och örlogsstationen i Karlskrona.
Då förslaget kunde innebära möjligheter till rationalisering och besparingar,
borde det bli föremål för bearbetning och därefter prövas.

3. Örlogsvarven.

Den nuvarande marinorganisationen omfattar tre örlogsvarv, nämligen i
Karlskrona, Stockholm och Göteborg med kapacitet i förhållande inbördes
ungefär som 5:4:1. Efter en år 1944 beslutad omorganisation äro Karlskrona
och Stockholms örlogsvarv organiserade på dels tre militärtekniska avdelningar,
dels en affärsdrivande verkstadsavdelning (marinverkstäderna). Göteborgs
Örlogsvarv är — frånsett formen för verkstadsdriften — i princip organiserat
i överensstämmelse med de andra örlogsvarven.

Försvarslcommittén.

Kommittén har, med hänsyn bland annat till att flottans tonnage vid ett
genomförande av kommitténs förslag komme att nedgå under tioårsperioden,
övervägt frågan, huruvida en minskning av antalet örlogsvarv skulle kunna
genomföras, men av strategiska skäl samt med hänsyn till den ökade fara för
anfall från luften, som en koncentration av varvsverksamheten skulle medföra,
räknat med att de tre örlogsvarven tills vidare skulle bibehållas.

I syfte att så långt som möjligt nedbringa fredskostnaderna har kommittén
efter vissa preliminära undersökningar i princip förordat, att vissa arbetsuppgifter
i fred skulle överföras från Stockholm till Karlskrona örlogsvarv. Någon
minskning av den marina varvskapaciteten på västkusten borde enligt kommitténs
åsikt icke ifrågakomma.

I avsende på örlogsvarvens organisation har kommittén icke funnit skäl
att nu föreslå några principiella förändringar.

Remissyttranden.

Marinledningen har framhållit, att det icke vore riktigt att enbart lägga
fredsmässiga synpunkter på frågan om fördelningen av arbetsuppgifter mellan
Stockholms och Karlskrona örlogsvarv. Även beredskaps- och mobiliseringssynpunkter
borde därvid beaktas. Marinledningen har förutsatt närmare
utredning av hithörande frågor.

Även statens organisationsnämnd har ansett en ytterligare utredning av
nyssnämnda frågor nödvändig. Det förefölle nämnden vidare, som om kommittén
icke tillräckligt beaktat de civila varvsresurser, som finnas i Göteborg.
En ytterligare minskning i verkstadsdriften vid Göteborgs örlogsvarv borde
kunna ske.

Statskontoret har funnit, att kommittéledamoten von Heland anfört över23—404
48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

tygande stat för sin uppfattning, att i vart fall Göteborgs örlogsvarv borde
nedläggas. Då enligt vad statskontoret erfarit svårigheter vidare förelåge att
bereda även de större örlogsvarven full sysselsättning, syntes en koncentrering
av verksamheten förtjänt att närmare övervägas.

Chefen för Göteborgs örlogsvarv har anfört, att det, även om man för
reparationer och översyn av örlogsfartygen i största utsträckning anlitade
civila varv och verkstäder, dock i såväl fred som krig erfordrades ett organ
på västkusten för örlogsvarvets nuvarande uppgifter, såsom omhändertagande
av dit förlagda örlogsfartyg, underhålls- och reparationsarbeten, som ej lämpligen
kunna utföras vid civila företag, exempelvis av fartygens vapenmateriel,
förrådshållning och militär utrustning av hjälpfartyg. Göteborgs örlogsvarv
borde sålunda bibehållas vid nuvarande omfattning.

Försvarsverkens civila personals förbund har yrkat, att arbetsomslutningen
vid marinverkstäderna i Stockholm bibehålies genom att den vid verkstäderna
tidigare placerade militära arbetsstyrkan bibehålies och genom att andra
statliga och privata beställningar i full utsträckning utnyttjas. Härigenom
skulle enligt förbundet staten få största möjlighet att erhålla erforderliga
arbeten utförda till rimlig kostnad.

4. Övriga basanläggningar.

I den nuvarande organisationen ingå två örlogsdepåer, nämligen en vid
Hårsfjärden och en vid Gustafsvik. Dock- och verkstadsanläggningarna vid
den sistnämnda äro i fredstid utarrenderade till privat företag. Därutöver
finnas vissa ytterligare basanläggningar -— närmast förråd av skilda slag —
på ett antal olika platser.

Enligt försvarskommitténs åsikt borde beträffande Hårsfjärdens örlogsdepå
inga förändringar nu vidtagas i avvaktan på resultatet av den föreslagna
utredningen rörande flyttning av Stockholms station och varv. Vid sina personalberäkningar
har kommittén därför räknat med oförändrad organisation.

Gustafsviks örlogsdepå föreslås skola i fred bibehållas vid nuvarande organisation.
Såsom av betänkandets hemliga del framgår har kommittén räknat
med vissa anordningar i anslutning till depån för att förbättra baseringsförhållandena
vid beredskap och krig.

Med den av 1942 års riksdag i princip beslutade men ännu icke påbörjade
övningsbasen vid Marstrand borde enligt kommitténs mening anstå, intill
dess beslut fattats rörande vissa förslag till förändringar av flottans basorganisation
på västkusten, som kommittén berört i betänkandets hemliga del.

Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle i Fårösund ordnas en förrådsdepå.
Någon särskild organisation för handhavande av de flottan tillhöriga förråd
m. m., som finnas i Fårösund, hade emellertid aldrig skapats och syntes icke
heller erforderlig, enär förråden kunde omhänderhavas av kustartilleriets personal.
Begreppet Fårösunds förrådsdepå borde därför utgå ur marinorganisationen.

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departementschefen.

Till försvarskommitténs uttalande om den stora betydelse, som en fullgod
basorganisation har för flottans uthållighet och förmåga att fylla sina uppgifter,
kan jag helt ansluta mig. Behovet av tillfredsställande skydd för basanläggningar
och inneliggande fartyg mot flyganfall och mot fjärrverkande
vapen framstår, bland annat med hänsyn till landets militärgeografiska läge och
den utveckling, som de nämnda anfallsmedlen undergått, såsom särskilt betydelsfullt.
I enlighet med vad kommittén föreslagit bör sålunda en modernisering
och utbyggnad av basorganisationen komma till stånd, främst syftande
till ökat utnyttjande av bombsäkra anläggningar för skydd av fartyg, verkstäder
och förråd. Yåra vidsträckta skärgårdar erbjuda särskilt gynnsamma
förutsättningar för en sådan utveckling. Jag vill här erinra, att jag redan i
annat sammanhang föreslagit, att medel skola anvisas för påbörjande av vissa
fartygstunnlar.

Utan att nu vilja binda mig för den omfattning, i vilken utbyggnaden av
basorganisationen bör äga rum, anser jag dock, att vad kommittén i detta avseende
räknat med bör kunna tjäna som en riktpunkt för den fortsatta utvecklingen.
Såväl överbefälhavaren som marinledningen ha ansett betydelsefullt,
att framför allt fartygstunnlarna utbyggas i snabbare takt än som vid
genomförande av kommitténs förslag skulle bli möjligt. Även om jag finner
de anförda synpunkterna beaktansvärda, anser jag, att det årliga medelsbehovet
—- och därmed även utbyggnadstakten — bör i vanlig ordning prövas
från år till år med hänsyn till det vid den aktuella tidpunkten rådande läget.

Försvarskommittén har räknat med att nuvarande örlogsvarv och örlogsstationer
skola bibehållas. De skäl, som härför åberopats, finner jag bärande.
Det i ett remissyttrande framförda förslaget om nedläggande av Göteborgs
örlogsvarv kan jag sålunda icke biträda, bland annat med hänsyn till det av
strategiska skäl betingade kravet på att i såväl fred som krig kunna basera
örlogsfartyg på Västkusten. De civila varven i Göteborg, som redan nu utnyttjas
i stor utsträckning, kunna icke övertaga örlogsvarvets uppgifter. Någon
särskild utredning angående möjligheterna att centralisera varv och stationer
finner jag i nuvarande läge icke påkallad. En sådan centralisering skulle
medföra uppenbara nackdelar ur beredskaps- och mobiliseringssynpunkt. I
övrigt vill jag, förutom till strategiska skäl, hänvisa till att en koncentration
av verksamheten — i varje fall så länge icke fullträffsäkra verkstadsanläggningar
stå till förfogande — synes mig stå i strid med krigserfarenheterna,
vilka tvärtom tala för en spridning av anläggningar av denna art med hänsyn
till faran för anfall från luften.

I likhet med försvarskommittén anser jag, att den ånyo aktualiserade frågan
om flyttning av Stockholms örlogsstation och örlogsvarv — vilkas nuvarande
förläggning otvivelaktigt är förenad med nackdelar ur såväl militär
som civil synpunkt — bör hänskjutas till särskild utredning. Åt denna torde
böra uppdragas att med beaktande av såväl militära som ekonomiska, tekniska
och sociala faktorer snarast utarbeta förslag med kostnadsberäkningar
till flyttning a? såväl station som varv till plats inom Stockholms skärgård.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Det nära sambandet mellan station och varv riktar uppmärksamheten på
behovet av att de förflyttas samtidigt och förläggas i anslutning till varandra,
Själva utflyttningen, vilken åtminstone i sina huvuddrag även bör
planläggas av utredningen, torde lämpligen böra äga rum i etapper. I vad
mån Hårsfjärdens örlogsdepå, underofficersskolan vid Berga och andra inom
det aktuella området befintliga marina anläggningar beröras av utflyttningen
bör särskilt klarläggas, varvid även bör beaktas den av försvarskommittén i
annat sammanhang berörda frågan angående behov av tjänstebostäder för
viss instruktionspersonal vid Berga. I samband med utredningen bör undersökas,
vilket belopp som kan beräknas inflyta vid en försäljning helt eller
delvis av örlogsbasens nuvarande områden i Stockholm. Slutligen torde vid
utredningen även böra prövas försvarskommitténs förslag om förskjutning
av vissa arbetsuppgifter i fred från Stockholms till Karlskrona örlogsvarv.

Till frågan om örlogsstationemas inre organisation finner jag — i avvaktan
på resultatet av pågående organisationsundersökningar — icke anledning
att nu taga ställning.

Yad försvarskommittén anfört under rubriken Övriga basanläggningar föranleder
från min sida ingen erinran.

D. Flottans personal.

1. Officerare.

För sv ar skommittén.

Kommittén har icke förutsatt någon förändring beträffande amiralitetets
sammansättning. Chefen för kustflottan beräknas i krig vara chef
för den beroende på krigsfallet mest betydelsefulla operativa sjöstyrkan, tilllika
chef för en av eskadrarna, och i fred vara chef för den för övningar sammandragna
sjöstyrkan.

Försvarskommittén har anfört, att den i personalförteckningen för budgetåret
1947/48 upptagna staten för flottans officerare kunde sägas motsvara
mobiliseringsbehovet för den vid sagda budgetårs ingång befintliga organisationen.
Hänsyn hade dock härvid icke tagits till den personalökning, som
bleve erforderlig för fartygen genom tillkomsten av modern radarmateriel och
stridsledningsorganisation. Under budgetåret beräknades de båda kryssarna
och en jagare ingå i flottan, medan å andra sidan viss utrangering av fartyg
nyligen ägt rum.

Kommittén har, såsom framgår av föregående avsnitt, räknat med dels viss
rationalisering av marinledningen och flottans organisation, varvid hänsyn
tagits till av organisationsnämnden verkställda undersökningar, dels den beslutade
eller föreslagna utrangeringen av stridsfartyg. Enär den föreslagna
ersättningsbyggnaden under närmast förestående tioårsperiod icke täcker avgången
av fartyg, skulle fartygsbeståndet år 1958 vara mindre än det nuvarande.
Med anledning härav har det synts kommittén möjligt att vidtaga icke
oväsentliga minskningar av den aktiva officerskadern.

Liksom hittills skett har kommittén vid sina personalberäkningar utgått

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

från flottans krigsorganisation. Sedan denna reviderats i enlighet med vad i
annat sammanhang angivits och sedan hänsyn tagits till angiven ökning för
nytillkommen modern materiel på fartygen, skulle, enligt kommitténs beräkningar,
ett sammanlagt behov av 521 stamofficerare föreligga vid tioårsperiodens
slut. Beräkningarna framgå närmare av betänkandets hemliga del och
innebära bland annat att officerare och underofficerare i reserven samt värnpliktigt
befäl i besparingssyfte utnyttjas i betydligt större utsträckning än
hittills i stället för personal på aktiv stat. På sätt som framgår av hemliga
delen beräknar kommittén, att nämnda behov skall kunna täckas med en fredskader
av 498 officerare.

Beräkningarna rörande personalorganisationens omfattning i fred med
hänsyn till utbildningskraven m. m. visade, enligt vad kommittén vidare anfört,
på ett behov av 525 officerare. Genom att utnyttja vissa beräknade personaltillgångar,
nämligen 15 fredstjänstgörande fänrikar i flottans reserv, 8
officerare av flottans stam, vilka skulle kvarstå i tjänst de två närmaste åren
efter uppnådd pensionsålder, samt 4 officerare i flottans reserv, vilka i särskild
ordning skulle inkallas för tjänstgöring på statens isbrytarfartyg, har
kommittén ansett det möjligt att begränsa fredskadern till den omfattning,
som erfordras för att tillgodose krigsorganisationen.

Försvarskommittén räknar sålunda med att ett antal av 426 officerare på
flottans stat samt 72 fänrikar eller tillhopa 498 officerare skall vara tillfyllest
jämväl för flottans fredsorganisation.

Försvarskommittén har beräknat sjöofficerskårens sammansättning på sätt,
som framgår av tabell på s. 509 i betänkandet.

Såsom kommendörer i lönegrad Mo 14 har kommittén upptagit chefen för
marinstäben och chefen för marinförvaltningens vapenavdelning, som kommendörer
i lönegrad Mo 12 cheferna för Stockholms och Karlskrona örlogsstationer.
Därest befattningarna som chefer för Karlskrona och Stockholms
örlogsvarv bekläddes med militär personal, borde de liksom nu upptagas i
lönegrad Mo 14 respektive Mo 12.

Beträffande de principer, som kommittén tillämpat för fördelningen av
övriga regementsofficersbeställningar på befattningar, torde få hänvisas till
vad kommittén därom anfört på s. 510 i betänkandet. Beräkningen av antalet
återstående beställningshavare samt deras placering i olika befattningar framgår
av betänkandets hemliga del.

Av beställningar, som vid sidan av flottans respektive kustartilleriets avdelningar
i personalförteckningen redovisas under andra rubriker, nämligen
— förutom amiralitetet — marindistrikten och vissa utbildningsanstalter,
borde enligt vad kommittén i annat sammanhang föreslagit beställningarna
som chefer för Norrlandskustens och Öresunds marindistrikt indragas. Av
återstående beställningar, vilka principiellt kunna tillsättas med officerare,
som tillhöra antingen flottan eller kustartilleriet, beräknades 4 regementsofficerare
och 3 kompaniofficerare komma från flottan, 3 regementsofficerare
och 2 kompaniofficerare från kustartilleriet. Utan att frångå denna beräknings -

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

grund hade kommittén ansett lämpligt, att souschefen vid marinens underofficersskola
upptoges i lönegrad Ma 10 eller Ma 9, varigenom personvalet
skulle underlättas. Härtill komme souschefen vid marinstaben.

Kommittén hade vidare räknat med att ett antal av de på försvarsstabens
stat upptagna officerarna skulle rekryteras från marinen, varav bland annat 4
befattningar som marinattachéer. Dessa beställningshavare hade icke redovisats
i flottans och kustartilleriets personaltabeller. Årskontingenten officerare
och antalet officerare vid marinens stabskurser hade dock dimensionerats
med hänsyn härtill.

Antalet arvoden för pensionerade officerare har, chefen för sjövärnskåren
och statens isbrytardirektör inräknade, beräknats till 20, vilket innebär en
minskning med 3.

I särskilt yttrande bär konteramiral Ericson framhållit, att officerspersonalen
på aktiv stat vid tioårsperiodens slut i förhållande till kommitténs
beräkningar måste ökas med 30 beställningar med hänsyn till av Ericson
framlagt förslag om ökad ersättningsbyggnad. Detta antal hade beräknats
enligt av kommittén tillämpade beräkningsgrunder, vilka dock vore ägnade
att inge betänkligheter.

Remissyttranden.

Marinledningen har, av motsvarande skäl som av konteramiral Ericson anförts,
påyrkat en ökning av antalet stamofficerare vid tioårsperiodens slut
med 30.

Oavsett detta vore den stamofficerskader, som av kommittén beräknats för
krigsorganisationen, enligt marinledningens mening för kraftigt nedskuren.
Den nuvarande tillgången på reserv- och värnpliktiga officerare täckte icke
de av kommittén redovisade behoven. En reduktion av stamofficerskadem
borde med hänsyn härtill åtminstone icke verkställas under de närmaste åren.

Marinledningen har vidare framhållit, att de av kommittén redovisade extra
tillgångarna av officerspersonal i fred — 15 fänrikar i flottans reserv, 4 officerare
i flottans stam efter uppnådd pensionsålder samt 4 officerare i flottans
reserv för tjänstgöring å statens isbrytarfartyg — vore osäkra. Marinchefen
borde bemyndigas, därest denna extra tillgång icke stode att erhålla, att till
frivillig tjänstgöring inkalla reservofficerare.

I personalförteckningen för försvarets forskningsanstalt funnes upptagna
två officerare från flottan, varav en i lönegrad Ma 10 eller Ma 9. I personalförteckningen
för flottan funnes emellertid endast en beställning i lönegrad
Ma 10 eller Ma 9, nämligen för nautiska assistenten i marinförvaltningen. Antalet
sådana beställningar borde sålunda ökas till två samtidigt som antalet
beställningar i lönegrad Ma 9 kunde minskas med en.

Svenska officer sförbundet har bland annat framhållit, att större minskningar
av antalet arvodesbefattningar borde undvikas av hänsyn till den därav
berörda personalen.

Marinledningen, Sveriges redareförening samt centralstyrelsen för de

359

Kungl. May.ts proposition nr 206.

svenska reservofficersförbunden ha vid behandlingen av flottans reservpersonal
närmare berört svårigheterna att tillgodose behovet av nautiskt utbildat
befäl i reserven och värnpliktigt befäl i den omfattning, som försvarskommittén
räknat med.

Departementschefen.

Försvarskommitténs beräkningar av personalbehovet hänföra sig till tioårsperiodens
slut, då behovet — på grund av den successiva minskning, som
fartygsbeståndet enligt kommitténs förslag skulle undergå — är mindre än i
nuläget. Med hänsyn till mina i det föregående angivna allmänna utgångspunkter
är jag icke beredd att grunda mina personalberäkningar på behovet
vid en så avlägsen tidpunkt.

Såsom av avsnittet om flottans reservpersonal närmare framgår har kommittén
i besparingssyfte räknat med att officerare och underofficerare i reserven
samt värnpliktigt befäl skulle utnyttjas i betydligt större utsträckning än hittills
skett. Emellertid täcker tillgången på sådan personal åtminstone för
närvarande icke det beräknade behovet, vilket förhållande kan väntas bestå
under åtskilliga år i varje fall i avseende på den nautiskt utbildade personalen.
Med hänsyn härtill och då de av kommittén tillämpade beräkningsgrunderna
skulle medföra bestämda nackdelar ur beredskapssynpunkt kan jag icke nu förorda
en övergång till nämnda beräkningsgrunder.

Nu gällande stater för officerare motsvara, som försvarskommittén antytt,
i huvudsak mobiliseringsbehovet vid nuvarande organisation. Jag räknar sålunda
med att nämnda stater tills vidare skola i stort sett bibehållas.

Av mig i andra sammanhang föreslagna organisationsförändringar torde i
vad rör officerspersonalen böra genomföras inom ramen för befintliga stater,
dock att den nuvarande beställningen för chefen för Norrlandskustens marindistrikt
i lönegrad Ma 12 eller Ma 11, bör indragas. De nuvarande beställningarna
för kommendörer, vilka till antalet överensstämma med de av kommittén
beräknade, böra fördelas till befattningar i krigs- och fredsorganisationen
på sätt kommittén föreslagit.

Den beställning i lönegrad Ma 10, som nu är avsedd för assistenten hos
inspektören för torped- och ubåtsvapnen, bör i stället avses för stabschefen i
Norrlandskustens marindistriktsstab.

2. Underofficerare.

I personalförteckning för budgetåret 1947/48 äro för flottan upptagna beställningar
för 69 förvaltare, 409 flaggunderofficerare och 1113 underofficerare
av 2. graden. Underofficerarna tillhöra endera Stockholms, Karlskrona
eller Göteborgs örlogsstation och bilda vid respektive stationer särskild kår
med stationschefen som chef.

F ör svar slcommittén.

Kommittén har beräknat behovet av stamunderofficerare vid flottan vid
tioårsperiodens slut till 1 210.

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I syfte att åvägabringa större enhetlighet i avseende på befordringsförhållandena
för å ena sidan flottans underofficerare och å andra sidan underofficerare
vid andra försvarsgrenar har kommittén föreslagit en procentuell
ökning av antalet beställningar i de båda högre lönegraderna från nuvarande
30 % till 35 % av totala antalet underofficerare.

Av motsvarande skäl samt med beaktande av att vissa nya befattningar
för förvaltare avsåges tillkomma har försvarskommittén — trots minskningen
av antalet underofficerare — räknat med en ökning av antalet befattningar för
förvaltare till 80. Antalet förvaltare skulle härigenom komma att öka från
4,3 % till 6,5 % av totala antalet underofficerare.

Det förhållandet att förvaltarbeställningarna tidigare helt låsts fast till
vissa befattningar hade, framhåller kommittén, medfört avsevärda svårigheter,
när det gällt att åstadkomma nödvändiga omflyttningar inom förvaltarkåren.
Förhållandet hade tidigare uppmärksammats av försvarets civilförvaltning,
som ifrågasatt, att allmänna riktlinjer borde uppdragas med avseende å dels
de befattningar, i vilka förvaltare skola placeras, dels ock förutsättningarna
för befordran till förvaltare, närmast med avseende på kvalifikationer och utbildning
m. m. Kommittén hade för sin del räknat med att de föreslagna 80
förvaltarbeställningarna företrädesvis skulle utnyttjas för befattningar, som
framgå av tablå på s. 512 i betänkandet.

Underofficerskårens stat har av kommittén beräknats till 80 förvaltare, 344
flaggunderofficerare och 786 underofficerare av 2. graden.

Antalet arvoden för pensionerade underofficerare har beräknats till 74,
vilket innebär en minskning med 3.

I särskilt yttrande har konteramiral Ericson av samma skäl som anförts
beträffande officerare räknat med en ökning av 91 underofficerare i förhållande
till kommitténs beräkningar.

Remissyttranden.

Marinledningen har, i avsikt att förebygga de olägenheter, som vore förenade
med att förvaltarbeställningarna fastlåstes till vissa angivna befattningar,
föreslagit, att rörliga förvaltarbeställningar, förslagsvis 5, borde tillkomma,
vilka skulle kunna tagas i anspråk efter medgivande av Kungl. Maj:t.
Beställningarna borde uppföras som alternativa beställningar för förvaltare
eller flaggunderofficerare varvid antalet beställningar för flaggunderofficerare
kunde minskas med 5.

Den av marinledningen föreslagna ökningen av ersättningsbyggnaden medförde
ett behov vid tioårsperiodens slut av 91 beställningar för underofficerare
utöver kommitténs stater. Av dessa beställningar borde 2 upptagas som förvaltare,
27 som flaggunderofficerare och 62 som underofficerare av 2. graden.

Chefen för Karlskrona örlogsstation har anfört, att musikpersonalen icke
kunde rymmas i det antal underofficerare och manskap, som avsetts för Karlskrona
örlogsstation. Särskild stat för musikpersonalen borde tillkomma utöver
de av kommittén föreslagna staterna.

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Chefen för Göteborgs örlogsstation har beträffande musikpersonalen framfört
samma synpunkter som chefen för Karlskrona örlogsstation samt vidare
förordat en utredning om avvägningen mellan flottans underofficersgrader i
syfte att åstadkomma bättre befordringsmöjligheter för underofficerarna.

Försvarets civilförvaltning har ånyo understrukit angelägenheten av att
frågan om allmänna riktlinjer för förvaltares placering och befordran tages
under övervägande.

Statens organisationsnämnd har anfört, att kommitténs förslag att öka antalet
förvaltarbeställningar, bland annat för att bringa befordringsgången inom
flottans underofficerskår i närmare överensstämmelse med den inom övriga
försvarsgrenar, vore ett principiellt felaktigt tillvägagångssätt vid skapandet
av nya befattningar. Nämnden ville med skärpa framhålla, att ett godkännande
av en sådan organisationsprincip självfallet icke kunde anses förenligt med
vad som menas med en rationellt uppbyggd organisation. Inrättandet av nya
förvaltarbeställningar borde ske efter på platsen vidtagna grundliga organisationsundersökningar.
Vid utmätandet av antalet förvaltarbeställningar hade
hänsyn heller icke tagits till de förslag, som nämnden framlagt rörande undersökningarna
vid Västkustens marindistrikt. Innan organisationsundersökningarna
avslutats borde nya förvaltarbeställningar ej inrättas.

Svenska underofficers förbundet har framhållit, att någon sakligt motiverad
grund för att befordringsförhållandena för flottans underofficerare skulle vara
sämre än för underofficerare vid övriga försvarsgrenar enligt förbundets
mening icke förelåge. Försvarskommitténs förslag kunde, även om det i berörda
avseende innebure vissa förbättringar, icke betraktas som en definitiv
lösning av frågan. Förslaget kunde dock av förbundet tillstyrkas såsom en
jrrovisorisk lösning, intill dess frågan kunde bli föremål för den fortsatta utredning,
som enligt förbundets mening borde komma till stånd. Då vad sålunda
anförts i allt väsentligt även gällde kustartilleriet, borde i denna utreding
även kustartilleriets underofficerskår inneslutas.

I avbidan på resultatet av denna utredning ville förbundet, för att temporärt
förbättra relationerna mellan de olika tjänstegraderna vid marinens
underofficerskårer föreslå, att de av försvarskommittén föreslagna beställningarna
för pensionerade underofficerare i arvodesbefattning -—- 74 vid
flottan och 12 vid kustartilleriet — utbyttes mot flaggunderofficersbeställningar
på aktiv stat vid flottan respektive kustartilleriet. Enligt förbundets
mening skulle detta icke föregripa en fortsatt utredning angående förändringar
i de militära pensionsåldrarna, då pensionsåldern för marinens underofficerare
— undantagandes förvaltare — redan vore fastställd till 55 år, d. v. s. den
pensionsålder som 1944 års militära pensionssakkunniga ifrågasatt som lämplig.
De pensionssakkunnigas förslag innebure dessutom just utbyte av ifrågavarande
arvodespersonal mot personal på aktiv stat.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har anfört, att bcfordringsförhållandcna
inom sjöunderofficerskåren, trots den av kommittén föreslagna förbättringen,
alltfort komme att vara synnerligen ogynnsamma jämförda med

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

motsvarande förhållanden inom armén och flygvapnet. Det syntes förbundet
synnerligen angeläget, att ytterligare förskjutning från den lägre underofficersgraden
till de båda högre komme till stånd bland annat genom utbyte av
arvodesbefattningar mot beställningar för flaggunderofficerare på aktiv stat.

Tjänstemännens centralorganisation har likeledes påpekat, att de sämre
befordringsförhållandena för marinens underofficerare, jämfört med motsvarande
personal inom andra delar av försvaret, skulle komma att kvarstå,
även om försvarskommitténs förslag genomfördes.

Särskild framställning.

Med en den 7 januari 1948 dagtecknad skrift har tjänstemannen vid marinförvaltningen
B. östergren överlämnat ett förslag till omorganisation av
marinens maskinistkårer utarbetat av marinens maskinbefälsorganisationer.
Förslaget, som är avsett att motverka avgångarna från och befrämja rekryteringen
av kårerna i fråga, innebär betydande förändringar i den ifrågavarande
personalens utbildning, avlöning, tjänsteställning m. m. östergren har hemställt,
att maskinbefälsorganisationen vid marinen måtte göras till föremål
för särskild utredning, varvid det framlagda förslaget borde beaktas. För att
förhindra ytterligare avgång under den tid utredningen påginge föreslås därjämte,
att ett provisoriskt avlöningsreglemente fastställes för maskinpersonalen
med retroaktiv verkan från den 1 oktober 1947. Som en provisorisk åtgärd
borde även förvaltargraden avsevärt utökas för maskinister vid marinen.

Över framställningen har chefen för marinen -— efter hörande av marinförvaltningen,
marinöverdirektören och svenska underofficersförbundet — avgivit
yttrande. Marinchefen har därvid framhållit betydelsen av att åtgärder
snarast vidtagas för att bereda personalen sådana anställnings- och arbetsvillkor,
att de marina myndigheterna bättre än nu kunna hävda sig i konkurrensen
om den kvalificerade arbetskraften. En ingående utredning borde
sålunda komma till stånd rörande hela de marina underofficerskårernas arbetsuppgifter,
tjänsteställning, anställningsvillkor m. m. Något förslag till provisoriska
avlöningsbestämmelser ansåge sig marinchefen med hänsyn till meddelade
direktiv om åtgärder i utgiftsbegränsande syfte nu icke kunna inkomma
med.

Svenska underofficersförbundet har funnit ett flertal av de i framställningen
framförda synpunkterna riktiga. Då de emellertid gällde även underofficerare
vid övriga yrkesgrenar och yrkesavdelningar inom marinen, kunde
förbundet icke biträda åtgärder, som endast skulle beröra maskinisterna. Förbundet
vidhölle därför sitt i det föregående omnämnda förslag om fortsatt
utredning av befordringsförhållandena för marinens underofficerare.

Departementschefen.

Såväl i försvarskommitténs betänkande som i vissa remissyttranden har
behandlats frågan om de skiljaktigheter, som för närvarande föreligga i avseende
på befordringsförhållanden mellan flottans underofficerare och mot -

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

svarande personal vid armén och flygvajpnet. Dessa skiljaktigheter kunna i
sin mån ha bidragit till de betydande vakanser bland flottans underofficerare,
som nu föreligga framför allt inom maskinavdelningen och vilka äro av
den omfattning, att särskilda åtgärder kunna visa sig erforderliga. Yad särskilt
beträffar maskinpersonalen ha vissa förslag framlagts i nyssnämnda
särskilda framställning rörande utredning av maskinbefälsorganisationen. Jag
delar chefens för marinen av underofficersförbundet stödda åsikt att en
närmare utredning bör komma till stånd rörande underofficerarnas arbetsuppgifter,
ansvarsområden, tjänsteställning, anställningsvillkor m. m., liksom
att utredningen bör avse marinens underofficerskårer i deras helhet. Vid utredningen,
som snarast bör verkställas, bör bland annat frågan om uppdragande
av allmänna riktlinjer för förvaltares placering och befordran tagas under övervägande,
varjämte bör undersökas, huruvida och i vilken omfattning det kan
vai a möjligt att ersätta underofficerare i mindre kvalificerade befattningar med
långtjänstunderbefäl.

I avvaktan på resultatet av den föreslagna utredningen räknar jag för det
närmaste budgetåret med i huvudsak oförändrad organisation i vad avser
flottans underofficerskår. Då det emellertid synes mig sannolikt, att utredningen
kommer att giva vid handen, att en viss begränsning av underofficerskårens
storlek kan bli möjlig, bör genom de marina myndigheternas försorg
en viss återhållsamhet vid rekryteringen tills vidare iakttagas.

3. Manskap.

I vederbörlig personalförteckning för flottan för budgetåret 1947/48 ha
upptagits beställningar för 340 högbåtsmän, 1 700 furirer, 425 korpraler och
1 590 meniga. Antalen överensstämma med vad 1944 års manskapsutredning i
sitt förslag till successiv ändring av manskapsstaternas sammansättning och
omfattning förutsatt för nämnda budgetår.

För sv ar skommittén.

Kommittén har i huvudsak anslutit sig till de förslag, som framlades av
1944 års manskapsutredning rörande begränsning av manskapsrekryteringen
genom utnyttjande av långtjänstunderbefäl och av värnpliktiga såsom ersättning
för stamunderbefäl. Behovet av stamunderbefäl för flottans krigsorgani
sation vid tioårsperiodens slut har av kommittén beräknats till 1 889, vilket
i förhållande till slutläget enligt manskapsutredningens förslag innebure en
minskning med 637 beställningar. För fyllande av detta behov har räknats
med 505 högbåtsmän, 1168 furirer, 216 korpraler och 1 090 meniga. I

I särskilt yttrande har konteramiral Ericson anfört, att den av honom
föreslagna ökade ersättningsbyggnaden av fartyg medförde ett i förhållande
till kommitténs beräkningar ökat behov av underbefäl och meniga vid tioårsperiodens
slut med 176 respektive 140.

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Remissyttranden.

Marinledningen har ansett, att hänsyn borde tagas till de av försvarskommittén
framlagda synpunkterna på ny utbildningsgång. Befordran till korpral
skulle enligt denna äga rum vid andra anställningsårets slut och vederbörande
under hela tredje anställningsåret tillhöra korpralsgraden. I förhållande till
nuvarande organisation, där manskapet tillhör korpralsgraden endast sista
halvåret av tredje anställningsåret, skulle antalet korpralslöner därför behöva
ökas till det dubbla. I anslutning härtill skulle motsvarande minskning
kunna göras av antalet beställningar för meniga.

Marinledningen har vidare anfört, att det icke vore möjligt att med de av
kommittén beräknade staterna för korpraler och meniga tillgodose rekryteringsbehovet
till furirsgraden. I det yttrande över manskapsutredningens betänkande,
som marinchefen avgav i februari 1946, ansågs visserligen teoretisk
möjlighet föreligga att med av utredningen förordade stater fylla manskapskadern.
Utredningen hade räknat med att ett stort antal furirer efter första
anställningstiden skulle kvarstå i tjänst. I praktiken hade emellertid detta
icke blivit fallet. Även om furirernas löneställning numera avsevärt förbättrats
ansåge marinledningen en rekapitulering i den omfattning manskapsutredningen
räknat med som över huvud taget icke möjlig. En utökning av såväl
antalet korpraler som antalet meniga vore av denna anledning ofrånkomlig.

Med utgångspunkt från det av kommittén beräknade behovet vid tioårsperiodens
slut av 1 889 stamunderbefäl för flottans krigsorganisation skulle
med anledning av vad sålunda anförts erfordras en stat omfattande beställningar
för 505 högbåtsmän, 1129 furirer, (255 + 255 =) 510 korpraler och 1 080
meniga, d. v. s. en sammanlagd ökning i förhållande till kommitténs förslag
med 245 beställningar.

Den utökning av fartygsbeståndet, som marinledningen föreslagit, krävde
en ökning av 176 stamunderbefäl i krigsorganisationen. För fyllande av detta
behov borde ovannämnda stat ökas med 144 furirer, (32 + 32 =) 64 korpraler
och 140 meniga.

Cheferna för Karlskrona och Göteborgs örlogsstationer ha, såsom vid behandlingen
av flottans underofficerare nämnts, föreslagit, att särskild stat för
musikpersonalen borde tillkomma utöver de av kommittén föreslagna staterna.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har helt anslutit sig till kommitténs
förslag om utökning av antalet beställningar för högbåtsmän. Förbundet
räknade dessutom med att det, sedan tillräckliga erfarenheter av de värnpliktigas
utbildning och utnyttjande i mera kvalificerade befattningar erhållits,
skulle bli möjligt att ytterligare öka antalet ordinarie beställningar för manskap
i utbyte mot extra ordinarie.

Departementschefen.

Marinledningen har, som av föregående redogörelse framgår, påyrkat en
utökning av de lägre manskapsgraderna i förhållande till de högre i syfte att
erhålla ett tillräckligt rekryteringsunderlag till furirsgraden. Även om man -

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

skåpet hittills icke kvarstått i tjänst i den omfattning, som 1944 års manskapsutredning
räknade med, anser jag dock, att verkan av den år 1947 vidtagna
löneregleringen för manskapet ävensom erfarenheter från lugnare förhållanden
på arbetsmarknaden böra avvaktas, innan manskapsutredningens principer
för manskapsstatens uppbyggnad frångås. I likhet med manskapsutredningen
räknar jag med att ledig beställning för furir eller korpral, som ej
kan besättas med kompetent befattningshavare, må ersättas med beställning
för korpral eller menig.

Behovet av underbefäl kan icke slutligt fastställas, förrän resultatet av den
tidigare föreslagna utredningen rörande marinens underofficerskårer föreligger.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig i nuvarande läge icke
böra räkna med några mera väsentliga förändringar i fråga om flottans manskapsstat.
En omprövning av frågan torde böra äga rum så snart förutsättningar
härför föreligga.

4. Reservpersonal.

För sv ar skommittén.

Eörsvarskommittén har i besparingssyfte räknat med att officerare och
underofficerare i reserven samt värnpliktigt befäl skulle kunna utnyttjas i
betydligt större utsträckning än hittills skett. Kommittén har härvid förutsatt,
att det skall ankomma på krigsplacerande myndigheter att från fall till fall
avväga proportionerna mellan i reserven anställd och värnpliktig befälspersonal
på fartyg och inom landorgan.

Beträffande möjligheterna att tillgodose ett sålunda ökat behov av reservpersonal
och värnpliktigt befäl har försvarskommittén i fråga om officerare
framhållit de svårigheter, som vid förstärkt försvarsberedskap och krig måste
vållas av konkurrensen mellan örlogs- och handelsflottan om den nautiskt utbildade
personalen. Enligt kommitténs mening skulle den ytterligare utbildning
inom sjövärnskåren av värnpliktig befälspersonal vid flottan, som kommittén
i annat sammanhang förordat, bidraga till att minska dessa svårigheter.
I övrigt har kommittén icke förutsatt någon ändring i förhållande
till vad för närvarande gäller. Därest utbildning av det antal elever i officerskurser,
som angivits vid behandlingen av sjökrigsskolan, komme till stånd,
räknade kommittén med att flottans behov av reserv- och värnpliktiga officerare
kunde fyllas.

Yad beträffar underofficerare har försvarskommittén framhållit, att möjligheterna
att fylla behovet av reservunderofficerare och värnpliktiga underofficerare
vore beroende av flera svårbestämbara faktorer. Försvarskommittén
hade beträffande rekrytering av denna personal icke förutsatt några större
ändringar i förhållande till nu gällande organisation samt räknade med att
behoven av reservunderofficerare och värnpliktiga underofficerare under alla
förhållanden kunde fyllas under den närmaste femårsperioden genom att

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

flottan hade tillgång till under beredskapstjänst utbildad personal av dessa
kategorier. Utvecklingen på detta område borde självfallet följas med uppmärksamhet,
så att på längre sikt eventuellt erforderliga åtgärder kunde vidtagas.

Remissyttranden.

Marinledningen har ansett, att försvarskommittén bedömt möjligheterna
att tillgodose det enligt kommitténs förslag ökade behovet av befäl i reserven
och värnpliktigt befäl alltför optimistiskt. Brist på såväl nautiskt som på
annat sätt utbildad personal av nämnda kategorier vore att befara. Elevantalet
vid reservofficerslinje A (sjökaptener) hade sålunda under de senaste
åren nedgått högst avsevärt. Keservofficerare utbildade över linje B (studenter)
kunde å andra sidan, med undantag för ett proportionsvis ringa antal,
erfarenhetsmässigt icke utnyttjas i alla de befattningar, där reservofficerare
måste placeras — framför allt icke ombord. Den av kommittén föreslagna omorganisationen
av sjövärnskåren kunde i och för sig knappast anses garantera
ökad rekrytering av kåren. Motsvarande synpunkter gällde även värnpliktiga
underofficerare. Särskilt ville marinledningen framhålla de svårigheter att tillgodose
maskinistbehovet, som gjort sig starkt gällande under den förstärkta
försvarsberedskapen. En mycket besvärande befälsbrist komme enligt marinledningens
mening säkerligen att göra sig gällande, om försvarskommitténs
förslag genomfördes.

Sveriges redareförening har anfört, att åtgärden att i besparingssyfte
räkna med ökat utnyttjande av reservpersonal och värnpliktig personal vore
ytterst olycklig. Föreningen ville erinra om befälsbristen under beredskapstiden
samt att tillströmningen av reservbefäl sedan 1945 varit mycket ringa.
Kommitténs beräkningar rörande tillgången på reservpersonal vore alltför
optimistiska. Den tyvärr otillräckliga rekryteringen av handelsflottans befälskårer
inverkade givetvis. Åtgärder borde icke nu vidtagas, som vid ofred
skulle ytterligare försvåra handelsflottans bemanning med befäl.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har anfört, att orsaken
till den på senare år dåliga rekryteringen av reservofficerare till linje A
(sjökaptener) vore att söka i — förutom den allmänna bristen på examinerade
sjökaptener — den sänkning med omkring 50 % av de ekonomiska förmånerna
under pågående utbildning till reservofficer, som numera vidtagits. En ökning
av dessa förmåner skulle sannolikt medföra större möjligheter att rekrytera
flottans reservofficerare bland sjökaptenerna. Den valda utvägen att söka fylla
rådande brister genom ökad rekrytering av linje B (studenter) syntes centralstyrelsen
olycklig. Denna kategori borde endast tagas i anspråk för befattningar
i landorganisationen, medan för befattningar ombord borde räknas
med nautiskt utbildad personal. Snabba åtgärder borde vidtagas för ökad
rekrytering av flottans reservofficerare bland sjökaptener.

D epartements chef en.

Frågan om i vad mån officerare och underofficerare i reserven samt värn -

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

pliktigt befäl — bland annat med hänsyn till tillgången på sådan personal
— kunna utnyttjas i större utsträckning än hittills skett har jag tidigare berört
vid behandlingen av flottans officerare. I vad avser underofficerare bör
denna fråga beaktas vid den föreslagna utredningen rörande marinens underofficerskårer.

Vid den otillräckliga rekrytering av handelsflottans befälspersonal, som enligt
vad Sveriges redareförening framhållit, för närvarande föreligger, kan
det befaras, att tillgången på nautiskt utbildad reserv- och värnpliktig personal
vid flottan icke under de närmaste åren kommer att förbättras. Jag förutsätter,
att marinchefen beaktar detta förhållande och vidtager på honom ankommande
åtgärder för att i den mån så är möjligt förbättra rekryteringen av
sådan personal till flottan.

5. Övrig personal.

För sv ar skommittén.

Det av kommittén beräknade behovet av civil ordinarie och extra ordinarie
personal med avlöning från avlöningsanslag har redovisats i särskilda personalförteckningar.
För vissa vid beräkningarna tillämpade principer redogöres
i betänkandet å s. 516.

Vid beräknande av behovet av civil personal i fredsorganisationen har
kommittén dels verkställt de reduktioner, som direkt föranletts av den minskade
marinorganisationen, dels utgått från att den rationalisering av tjänsten
inom staber, förvaltningar och utbildningsanstalter m. m., som kunde föranledas
av pågående eller planerade organisationsundersökningar, komme att
medgiva en minskning av den civila personalen. I den mån resultat av verkställda
organisationsundersökningar förelegat och ansetts tillämpliga på den
av kommittén föreslagna organisationen har hänsyn till dessa tagits vid behovsberäkningarna
av civil personal. Härutöver har kommittén, såsom i annat
sammanhang angivits, i besparingssyfte ansett sig böra i viss utsträckning
räkna med utnyttjande av värnpliktig ekonomipersonal i stället för civil
personal.

Remissyttrande.

Marinledningen har icke kunnat i sitt yttrande taga ställning till huruvida
de av kommittén föreslagna inskränkningarna i antalet extra ordinarie tjänstemän
(utom manskap) vore möjliga att genomföra. Marinledningen har förutsatt,
att innan indragningar av tjänster komme till stånd, frågan härom prövades
av försvarets civilförvaltning i samråd med berörda myndigheter. Marinledningen
ville vidare framhålla, att det av kommittén förutsatta utbytet av
värnpliktig ekonomipersonal mot civil personal måste ske med största försiktighet
med hänsyn till de konsekvenser i fråga om materielvården, som
kunde följa härav. Ett utbyte borde icke komma till stånd, där personal ansvarade
för dyrbar materiel eller där kravet på kontinuitet vore framträdande.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departementschefen.

De grunder, enligt vilka försvarskommittén beräknat behovet av civil personal,
äro i åtskilliga avseenden icke tillämpliga på den av mig föreslagna organisationen.
Med hänsyn härtill och då kommitténs beräkningar hänföra sig
till tioårsperiodens slut, finner jag icke anledning att här närmare ingå på
desamma. Jag förutsätter sålunda, att behovet av civil personal kommer att
i vanlig ordning prövas från år till år.

6. Rekrytering.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har erinrat, att behovet av värnpliktiga för flottan
bestämmes icke endast av hänsyn till krigsorganisationen utan jämväl av
fredsorganisationens behov. Enär årskontingenten sjömanshusinskrivna värnpliktiga
icke är tillräcklig för att täcka flottans behov, tilldelas densamma
även andra vapenföra värnpliktiga. Sjömanshusinskrivna jämte till grupp K
hänförliga kvarstå hela sin värnpliktstid vid flottan, vilket däremot icke är
fallet med övriga.

Kommittén har vidare anfört, att det antal årsklasser av icke sjömanshusinskrivna
värnpliktiga, som skall kvarstå vid flottan, av olika skäl icke läte
sig en gång för alla slutgiltigt fastslås. Kommittén har emellertid räknat med
att de 10 yngsta årsklasserna av nämnda kategori skola avses för tjänst vid
flottan för att därefter överföras till armén, där en mindre del anses kunna utnyttjas
i befattningar, för vilka deras tidigare utbildning gjort dem lämpliga
och övriga ingå i den allmänna personalreserven.

Försvarskommittén har sålunda räknat med att hela tjänstgöringstiden i
fred för såväl sjömanshusinskrivna som övriga värnpliktiga vid flottan uttages
för tjänstgöring vid flottan.

Det totala årsbehovet av tjänstgörande värnpliktiga vid flottan har av
kommittén beräknats sålunda.

Värnpliktiga i allmänhet (därav högst 300 i lägsta besiktningsgrupp) ... 2 680

Specialister, officersaspiranter och mariningenjörsaspiranter ............... 175

Sjökaptener och likställda ............................................................ 45

Summa 2 900

Av ovan angivna 2 680 värnpliktiga beräknades erfarenhetsmässigt omkring
1 200 tillhöra kategorien sjömanshusinskrivna.

I fråga om rekryteringen av officerare, underofficerare och manskap
vid flottan har försvarskommittén icke funnit anledning föreslå någon
ändring. I

I särskilt yttrande har konteramiral Ericson anfört, att det av kommittén
beräknade antalet värnpliktiga vid flottan skulle komma att medföra

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vissa svårigheter för utbildningsarbetet i fred redan vid den av kommittén
föreslagna flottorganisationen. Svårigheterna komme att öka vid den av Ericson
föreslagna utökade organisationen. Ericson har ansett, att antalet värnpliktiga
vid flottan borde höjas till 3 200 per år.

Remissyttranden.

Marinledningen har anfört, att det av kommittén beräknade behovet av
värnpliktiga för flottan vore för lågt. Med stöd av ingående organisationsundersökningar
utförda i samråd med försvarets centrala organisationskommitté
hade det oundgängliga behovet för landorganisationen beräknats till
omkring 300 man mer än kommittén räknat med. Av dessa kunde omkring 200
tillhöra lägsta besiktningsgrupp. En beskärning på sätt försvarskommittén
föreslagit skulle äventyra organisationens funktionsduglighet. En reducering
av besättningar för de fredsrustade fartygen med tillhopa omkring 300 värnpliktiga,
varmed kommittén räknat, skulle enligt erfarenheterna från de två
senaste åren medföra allvarliga konsekvenser i fråga om vården av fartygen
och den ömtåliga stridsmaterielen. Därjämte minskades möjligheterna att bedriva
effektiv stridsutbildning. En reducering av besättningarna borde följaktligen
såvitt möjligt undvikas. För av kommittén föreslagen organisation
skulle sålunda årligen erfordras (2 900 + 300 -f 300 =) 3 500 tjänstgörande
värnpliktiga.

Därest det av marinledningen vid behandlingen av flottans manskap framförda
förslaget om en utökning av rekryteringsunderlaget till furirsgraden
vunne beaktande, nedginge behovet av tjänstgörande värnpliktiga med omkring
200. Marinledningens nybyggnadsprogram medförde icke ökat krav på
värnpliktstilldelning.

Marinledningen ville slutligen framhålla sin avsikt att i händelse av vakanser
bland stammanskapet begära en häremot svarande ersättning av värnpliktiga.
Sådan ersättning borde erhållas för vakanser bland jungmän och 2.
klass sjömän samt även för sådana 2. klass sjömän, som utnyttjades för att
täcka vakanser bland underbefälet.

Statens organisationsnämnd har ansett det riktigt, att försvarskommittén
sökt minska flottans årliga värnpliktskontingent och har den uppfattningen
att efter genomförande av vissa rationaliseringsåtgärder ytterligare minskningar
skulle kunna göras.

Departementschefen.

Vad marinledningen anfört rörande årsbehovet av värnpliktiga för flottan
i fred anser jag beaktansvärt. En ökning av det av försvarskommittén beräknade
antalet torde vara påkallad, vilket bestyrkes av de senaste årens
erfarenheter. Då det emellertid ankommer på Kungl. Maj:t att i kommandoväg
reglera denna fråga, saknar jag anledning att här taga ställning till densamma.

24—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

E. Utbildningen.

1. De värnpliktigas utbildning.

Försvarskommittén har på s. 520—525 i betänkandet behandlat frågan om
de värnpliktigas utbildning. Som jag tidigare anfört återkommer jag härtill
i särskild proposition. Jag vill här endast framhålla, att kommittén som ett
led i rationaliseringen av värnpliktsutbildningen förordat, att den grundläggande
utbildningen i land för flottans värnpliktiga, innan sjökommendering
tager sin början, skall ordnas centralt vid en för de tre örlogsstationerna
gemensam värnpliktsskola. Härigenom skulle vinnas påtagliga fördelar ur
såväl utbildningssynpunkt som ekonomisk synpunkt. Kommitténs förslag
synes mig välgrundat och jag förordar sålunda, att en central värnpliktsskola
skapas, oavsett vilket beslut i fråga om värnpliktstidens längd som kan
komma att fattas. Skolan torde till en början böra givas en försöksmässig
karaktär. Till frågan om dess organisation återkommer jag vid behandlingen
i det följande av marinens undervisningsanstalter.

2. Fast anställt manskaps utbildning jämte underofficersutbildning.

F ör sv ar skommittén.

Kommittén har ansett, att det nuvarande systemet för utbildning av fast
anställt manskap och underofficersutbildning, vilket av kommittén åskådliggjorts
i ett på s. 525 i betänkandet återgivet principschema, i stort sett fungerat
tillfredsställande. De senaste årens utveckling av stridsmedlen, vilka
blivit alltmera komplicerade och svårskötta, i förening med den av kommittén
föreslagna omläggningen av de värnpliktigas utbildning gjorde det emellertid
enligt kommitténs mening nödvändigt att nu söka ytterligare rationalisera det
fast anställda manskapets utbildning i syfte att få fram mera yrkeskunnigt
underbefäl.

Av flera skäl har kommittén icke funnit det möjligt att framlägga ett definitivt
förslag till omläggning av här ifrågavarande utbildning. Härom har kommittén
anfört i huvudsak följande.

Vid en sådan omläggning måste hänsyn tagas till bland annat de förändringar
i utbildningen av befäl vid handelsflottan, som kunde föranledas av
vad 1943 års sjöbefälssakkunniga föreslagit i sitt nyligen avgivna betänkande.
Målsättningen för de olika utbildningslinjerna vid navigationsskolorna vore
nämligen av väsentlig betydelse för utformandet av det fast anställda manskapets
utbildning då likställighet mellan civil och militär utbildning borde
eftersträvas i sådana ämnen, vari kunskaper erfordrades för erhållande av
maskinist-, skeppar- och styrmansbrev. Även den nyligen igångsatta utredningen
rörande undervisningen i de allmänbildande ämnena vid försvarets
manskapsskolor kunde komma att inverka på detaljplaneringen av det fast
anställda manskapets utbildning. I

I sina personal- och kostnadsberäkningar hade kommittén därför i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

371

utgått från nuvarande organisation, men förutsatt, att en rationalisering av
yrkesutbildningen skulle komma till stånd genom att centralisera undervisningen
för samtliga elever inom vissa yrkesgrenar. Härigenom kunde icke
oväsentliga besparingar göras.

Kommittén har utgått från att en närmare utredning rörande det fast anställda
manskapets utbildning skulle komma till stånd så snart förutsättningar
härför förelåge. Kommittén har emellertid velat redan nu framlägga
vissa principiella synpunkter på frågan.

För att inte rubba överensstämmelsen med de övriga försvarsgrenarna
räknar kommittén härvid med att den hittillsvarande utbildningstiden till
furir av 3 år icke ökas samt att omfattningen av den allmänbildande undervisning,
som hittills meddelats under nämnda treårsperiod, icke minskas i förhållande
till nu. Kommittén anser det emellertid nödvändigt, att med hänsyn
till den tekniska utvecklingen utöka den rent militära delen av utbildningen
till furir. Under sådana omständigheter har kommittén ansett, att en omläggning
av utbildningen under första kontraktstiden (4V2 år) borde övervägas i
syfte att sammanföra den allmänbildande undervisningen — i den mån den
ej erfordrades för yrkesutbildningen — till första kontraktstidens sista halvår,
d. v. s. till första hälften av femte anställningsåret. Såväl den militära utbildningen
under de tre första åren som den allmänbildande undervisningen
kunde enligt kommitténs mening avsevärt effektiviseras genom en sådan
åtgärd.

Kommittén har beaktat att den yngre furiren härigenom, bland annat i
brist på utbildning i exempelvis militärpedagogik, icke bleve lämpad som
trupputbildare. Med den centralisering av särskilt värnpliktsutbildningen,
som kommittén föreslagit, komme dock enligt kommitténs mening behovet
av underbefäl för trupputbildning att nedgå så att det kunde fyllas med enbart
äldre underbefäl, vilket enligt kommitténs mening även i och för sig vore
en fördel.

Hur omläggningen av manskapsutbildningen skulle komma att te sig vid
en lösning efter dessa linjer har kommittén åskådliggjort i ett principschema
på s. 527 i betänkandet. Utbildning till officer har avsetts skola börja vid
samma tidpunkt som i nuvarande organisation, d. v. s. under fjärde utbildningsåret.

Hemiss yttranden.

Marinledningen har i huvudsak anslutit sig till de synpunkter, som kommittén
anfört rörande det fast anställda manskapets utbildning.

Vidare har marinledningen erinrat, att chefen för försvarsdepartementet
tidigare berört frågan om en förflyttning av marinens tekniska linje från försvarets
läroverk, bland annat på grund av svårigheter att i Uppsala erhålla
fullgoda lärare i tekniska ämnen. Att utbildningen i tekniska ämnen meddelades
av kompetenta lärare hade även sjöbefälssakkunniga satt som en fordran
för att utbildningen skulle kunna likställas med den vid handelsflottan. Då

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

jämväl andra förhållanden talade för en sådan förflyttning, föresloge marinledningen,
att den tekniska linjen vid läroverket förlädes till respektive örlogsstationer
med anknytning till tekniskt läroverk.

Försvarets socialbyrå har ansett, att den av försvarskommittén diskuterade
utbildningsgången skulle medföra en försämring av det fast anställda manskapets
allmänbildningsunderlag. Bland annat med hänsyn härtill borde
frågan hänskjutas till försvarets skolutredning. I avvaktan på resultatet av
utredningen borde chefen för marinen bemyndigas att temporärt vidtaga de
ändringar i fastställda utbildningsplaner som betingades av tillkomsten av
ny materiel m. m.

Svenska underofficersförbundet har ansett sig icke enbart på i sammanhanget
förebragta skäl vilja förorda en lösning, som innebure ett avlägsnande
från underbefälsutbildningen av huvuddelen av den allmänbildande undervisning,
som nu meddelades i sjömans- och underbefälsskolarna.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har ansett sig icke kunna till någon
del ansluta sig till de av kommittén framförda synpunkterna på utbildningsgången
för det fast anställdda manskapet. Med hänsyn till den allmänbildande
undervisningens betydelse för den mera tekniskt betonade utbildningen — för
vilken den utgjorde en omistlig grundval — och för själva tjänsten som underbefäl
ansåge förbundet att en omläggning av utbildningen för flottans
fast anställda manskap i avvaktan på skolutredningens resultat icke för närvarande
borde ske.

Departementschefen.

Jag delar försvarskommitténs uppfattning, att en rationalisering av stammanskapets
vid flottan utbildning bör äga rum med hänsyn bland annat till
de tekniska hjälpmedlens snabba utveckling och de växande kraven på underbefälets
yrkesskicklighet och befälsförmåga. Däremot kan jag icke helt ansluta
mig till det principförslag som kommittén i sitt betänkande skisserat. Bland
annat finner jag den markerade koncentration av den allmänbildande undervisningen
till första kontraktstidens senare del, som ifrågasatts, vara ägnad
att inge vissa betänkligheter.

I likhet med försvarskommittén anser jag, att utbildningstiden till furir vid
flottan bör vara tre år. Under denna tid bör manskapet bibringas yrkesutbildning
i en omfattning, som gör det fullt användbart såsom underbefäl i stridstjänsten
ombord eller för tjänst vid utbildningsanstalterna i land samt därjämte
en grad av allmänbildning, som gör det möjligt för underbefälet att på
ett tillfredsställande sätt utöva befäl även som trupputbildare. Utbildningsgången
inom den angivna tidsramen bör enligt min mening också ordnas så
att rekrytering till stammanskap av de inkallade värnpliktiga underlättas.

På mitt uppdrag har chefen för marinen låtit närmare undersöka möjligheterna
att ordna utbildningen för det fast anställda manskapet vid flottan
utifrån dessa förutsättningar. Undersökningen har resulterat i ett förslag till
utbildningsgång, som skulle medge att, bland annat genom en viss begränsning

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

av tiden för praktisk tjänst ombord, i treårsperioden inrymma såväl den
erforderliga ökningen av yrkesutbildningen som en allmänbildande utbildning
av minst samma omfattning som för närvarande. Förslaget innebär bland
annat en förskjutning av den allmänbildande undervisningen från första till
andra utbildningsåret. Härigenom vinnes möjlighet att utforma utbildningen
för stammanskapet under det första anställningsåret i nära överensstämmelse
med vämpliktsutbildningen, vilket skulle underlätta rekryteringen av stampersonalen
från de värnpliktiga.

Den sålunda föreslagna utbildningsgången synes mig vara i huvudsak
lämplig. Jag förordar därför, att den provisoriskt tillämpas i avvaktan på att
slutlig ställning kan tagas till frågan om utbildningen av stampersonalen vid
flottan. Den av försvarskommittén förordade centraliseringen av yrkesutbildningen
till för samtliga tre örlogsstationer gemensamma skolor finner jag
ändamålsenlig.

Den fortsatta utbildningen till underofficer och officer vid försvarets läroverk
och marinens underofficersskola bör ske efter i huvudsak nuvarande
principer. Jag anser mig böra förorda, att den av chefen för marinen föreslagna
överflyttningen av marinens tekniska linje vid försvarets läroverk till
tekniska läroverk försöksvis prövas.

3. Officersutbildningen.

Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle rekryteringen av sjöofficerskåren ske
enligt tre olika linjer, nämligen studentlinjen, manskapslinjen och reservofficerslinjen.
Huruvida sistnämnda linje skulle bibehållas även sedan organisationen
utbyggts, ansågs tveksamt och förutsattes bli föremål för vidare
överväganden.

För sv ar skommittén.

Kommittén har anfört, att något behov av rekrytering över reservofficerslinjen
i nuvarande läge icke syntes föreligga annat än i undantagsfall, varför
ifrågavarande linje icke borde ingå bland de regelmässiga rekryteringsvägarna.
I övrigt hade kommittén icke funnit anledning föreslå ändringar beträffande
officersutbildningen.

Remissyttr anden.

Marinledningen har icke haft något att erinra mot vad försvarskommittén
anfört.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har ansett, att
reservofficerslinjen borde bibehållas. Det syntes vara av värde för örlogsflottan
att dess befälskår årligen erhölle ett tillskott av i handelsflottan utbildat
befäl. Ett bibehållande av denna rekryteringsväg syntes även kunna
bidraga till att förbättra rekryteringen till reservofficerslinje A (sjökaptener
och likställda).

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Departementschefen.

Den s. k. reservofficerslinjen tillkom på sin tid såsom ett provisorium för
att underlätta en snabb rekrytering av sjöofficerskåren. Den har i praktiken
endast utnyttjats i mycket begränsad omfattning. Tillräckliga skäl för att nu
upptaga den bland de regelmässiga rekryteringsvägarna synes mig icke föreligga.
Däremot torde möjligheten böra lämnas öppen att om så i undantagsfall
skulle befinnas lämpligt utnyttja densamma. Jag vill sålunda beträffande förevarande
avsnitt ansluta mig till vad försvarskommittén anfört.

V. Kustartilleriet

A. Kustartilleriets lokala organisation.

1. Kustartilleriförsvarens organisation.

F ör sv ar skommittén.

Försvarskommittén har såsom i det föregående angivits räknat med att
Hemsö kustartilleriförsvar skall nedläggas. Följande kustartilleriförsvar
skulle därefter komma att finnas, nämligen Stockholms, Gotlands, Blekinge
och Göteborgs kustartilleriförsvar.

I fråga om kustartilleriförsvarens organisation i stort och deras lydnadsställning
har försvarskommittén icke förutsatt någon ändring i avvaktan på
Kungl. Maj:ts ståndpunkttagande till frågan om befälsförhållandena inom
marindistrikten. I anslutning härtill och till kommitténs förslag beträffande
den militärterritoriella indelningen har kommittén räknat med att cheferna
för Stockholms och Blekinge kustartilleriförsvar tillika skola vara försvarsområdesbefälhavare
för Vaxholms respektive Karlskrona försvarsområde samt
att cheferna för Gotlands och Göteborgs kustartilleriförsvar tillika böra vara
truppförbandschefer.

Till kustartilleriförsvarschefs förfogande borde enligt försvarskommitténs
mening alltjämt stå en särskild kustartilleriförsvarsstab. Härför erforderligt
behov av personal ur kustartilleriet har kommittén med ledning av pågående
organisationsförsök inom Stockholms kustartilleriförsvar beräknat på sätt
framgår av tablå på s. 529 i betänkandet.

Den regionala förrådshållningen av kustartilleriets materiel är för närvarande
föremål för undersökningar. Kommittén har med ledning av preliminära
resultat av dessa undersökningar i betänkandets hemliga del angivit
kustartilleriförsvarens ungefärliga indelning i materielområden och det beräknade
behovet av regionala uppbördsmän och civil arbetarpersonal.

I hemlig del till betänkandet har av försvarskommittén föreslagen omfattning
av de olika kustartilleriförsvaren m. m. angivits.

Särslcilda yttranden och remissyttranden.

I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen för marinens
krigs- och fredsorganisation ha redovisats ett flertal särskilda yttranden och

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

remissyttranden, i vilka påyrkats, att Hemsö kustartilleriförsvar skall bibehållas
i försvarsorganisationen. I övrigt bär marinledningen anfört bland
annat att — intill dess slutligt resultat föreligger av försöksorganisationen
vid Stockholms kustartilleriförsvar —- inga inskränkningar borde göras i fråga
om sammansättningen av kustartilleriförsvarens staber. Även med hänsyn till
de olika kustartilleriförsvarens speciella lokal-, materiel- och kommunikationsförhållanden
syntes viss återhållsamhet böra iakttagas, då det gällde att beträffande
personalbehov m. m. draga slutsatser om organisationens slutliga
utformning. Av de fortsatta försöken kunde sannolika slutsatser dock redan
nu dragas beträffande vissa av marinledningen närmare angivna personalfrågor.

Chefen för Ostkustens marindistrikt har i hemligt yttrande påyrkat, att
vissa försvarsanstalter inom Stockholms kustartilleriförsvar skola bibehållas
eller läggas i materielreserv i stället för att nedläggas.

Cheferna för Gotlands, Sydkustens och Västkustens marindistrikt ha i
hemliga yttranden föreslagit vissa förstärkningsåtgärder inom vederbörliga
kustartilleriförsvar.

Statens organisationsnämnd har anfört, att ytterligare förenklingar syntes
kunna göras i organisationen vid Stockholms kustartilleriförsvar med ty åtföljande
besparingar. Resultatet av de fortsatta försöken borde därför avvaktas,
innan definitivt beslut fattades om kustartilleriförsvarens organisation.

2. Kustartilleriets truppförband m. m.

F örsv ar skommittén.

Försvarskommittén har anfört, att såsom en följd av det föreslagna nedläggandet
av Hemsö kustartilleriförsvar kravet på utbildning av värnpliktiga
för nämnda kustartilleriförsvar bortfölle, varför Härnösands kustartilleridetachement
kunde indragas. Därefter komme kustartilleriets truppförband
att bli följande: Vaxholms kustartilleriregemente (KA1), Karlskrona kustartilleriregemente
(KA 2), Gotlands kustartillerikår (KA 3) och Älvsborgs
kustartilleriregemente (KA 4).

Det av försvarskommittén i avvaktan på resultatet av pågående organisationsförsök
beräknade personalbehovet för truppförbandsstaber, bataljonsoch
kompanistaber samt truppförbanden i övrigt framgår av tablåer på s.
531—533 i betänkandet.

Som följd av förslaget att överföra det territoriella luftvärnet till armén
har kommittén föreslagit en minskning av regementenas fredsorganisation
med en bataljon. I övrigt har icke ifrågasatts någon ändring i truppförbandens
indelning.

I särskilda yttranden till kommitténs betänkande har i förevarande
hänseende anförts följande.

Kommitténs ordförande samt ledamöterna Bjelle, Ewerlöf och Wadlenberg
ha föreslagit, att Hemsö kustartilleriförsvar, som enligt deras mening borde

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

bibehållas, skulle bemannas på sådant sätt, att Härnösands kustartilleridetachement
kunde indragas.

Konteramiral Ericson har föreslagit, att för Hemsö kustartilleriförsvar avsedda
värnpliktiga, vilka hittills i huvudsak utbildats vid Härnösands kustartilleridetachement,
normalt borde utbildas vid annat truppförband, varigenom
utbildningen kunde ordnas mera rationellt och ekonomiskt. Repetitionsövningar
borde dock normalt äga rum inom Hemsö kustartilleriförsvar.
Detachementets kaserner borde bibehållas i nuvarande omfattning, dels för
ovannämnda repetitionsövningar, dels för att möjliggöra annan utbildning. —
I fråga om kustartilleriets luftvärn har Ericson — som enligt vad som framgår
av det föregående föreslagit, att detsamma åtminstone tills vidare i nuvarande
omfattning borde kvarstå vid kustartilleriet — förordat, att luftvärnskanonutbildningen
koncentreras till ett truppförband, varigenom utbildningsarbetet
kunde rationaliseras och besparingar göras. För luftvärnskanonutbildningen
borde organiseras en luftvärnsbataljon om stab och två kompanier.

Remissyttranden.

Ett antal remissmyndigheter, däribland marinledningen, ha, såsom framgår
av det föregående, föreslagit att truppförbandet i Härnösand skall bibehållas.
Marinledningen har därjämte, med biträdande av förslag av inspektören för
kustartilleriet, föreslagit att benämningen på ifrågavarande truppförband av
praktiska skäl ändras från detachement till kår med förkortad benämning
KA 5. — Marinledningen, som föreslagit, att kustartilleriets luftvärn skulle
i nuvarande omfattning kvarstå vid vapnet, har anslutit sig till förslaget att
centralisera luftvärnskanonutbildningen, vilken borde förläggas till Vaxholms
kustartilleriregemente. — Vad beträffar personalbehovet för truppförbanden
har marinledningen förutsatt, att någon omorganisation ej skall genomföras,
förrän organisationsförsöken vid Stockholms kustartilleriförsvar avslutats.
Marinledningen har dock anslutit sig till vissa av inspektören för kustartilleriet
framförda förslag om vissa personalökningar vid truppförbandsstaberna.

Statens organisationsnämnd har likaledes anfört, att resultaten av organisationsförsöken
borde avvaktas, innan någon normalorganisation för kustartilleriets
truppförband fastställes. Ytterligare förenklingar av organisationen
kunde enligt nämndens uppfattning göras.

3. Kustartilleriets skjutskola.

Chef för skjutskolan är enligt 1942 års beslut en regementsofficer. Av
lärarna äro för närvarande en regementsofficer eller kapten och en kompaniofficer.

F ör svar skommittén.

Kommittén har framhållit, att en jämförelse med motsvarande befattningshavare
vid arméns artilleriskjutskola och luftvärnsskjutskola samt hänsyn

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

till mobiliseringsbehovet syntes tala för att som skolchef vid kustartilleriets
skjutskola borde avses en överste eller överstelöjtnant och som lärare 2 majorer
eller kaptener. Kommittén har därför beräknat följande personal med
ordinarie tjänstgöring vid skjutskolan, nämligen 1 chef (tillika lärare), överste
eller överstelöjtnant, 1 adjutant (tillika lärare), kapten, 2 lärare, majorer eller
kaptener, 1 expeditionsunderofficer samt 1 kontorsbiträde. En nu tillämpad
anordning, att viss personal vid skjutskolan under tider, då övningar icke
pågå vid skolan, tjänstgör i befattning vid kustartilleriinspektionen, borde
upphöra, enär personalen helt krävdes för arbeten, som tillhörde skjutskolans
verksamhetsområde och som icke kunde eftersättas utan men för tjänsten.

Remissyttranden.

Inspektören för kustartilleriet har anfört, att, i konsekvens med förslaget
om skolchefens löneställning, förste läraren vid skolan borde vara överstelöjtnant
eller major.

Marinledningen har biträtt vad inspektören för kustartilleriet sålunda
föreslagit.

Departementschefen.

Som jag tidigare framhållit, anser jag, att Hemsö kustartilleriförsvar och
Härnösands kustartilleridetachement åtminstone tills vidare böra bibehållas.

Till frågan om beräkningen av personal för kustartilleriförsvaren, däri inbegripet
den regionala förrådsorganisationen, samt för truppförbanden anser
jag mig icke kunna taga ställning, förrän resultaten av pågående organisationsförsök
föreligga.

Som jag tidigare anfört, räknar jag med att kustartilleriets luftvärn i nuvarande
omfattning kvarstår vid vapnet. I avsikt att rationalisera utbildningsarbetet
föreslår jag, att luftvärnskanonutbildningen för hela kustartilleriet
sammandrages till luftvärnsbataljonen vid Vaxholms kustartilleriregemente.
Av den vid vartdera av Karlskrona och Älvsborgs kustartilleriregementen
befintliga luftvärnsbataljonen bör i samband härmed stab och ett
kompani indragas samt återstående kompani hänföras till sjöfrontsbataljon.

I fråga om kustartilleriets skjutskola finner jag lämpligt, att till skolan
knuten personal helt får ägna sig åt uppgifter sammanhängande med verksamheten
vid skolan.

Beträffande omfattningen av kustartilleriets krigsorganisation torde få hänvisas
till handlingar, som i särskild ordning komma att ställas till riksdagens
vederbörande utskotts förfogande.

B. Kustartilleriets materiel.

Kustartilleriets materiel omfattar i huvudsak fast och rörligt sjöfrontsartilleri,
luftvärnsartilleri samt materiel för kontrollerbara mineringar av
olika slag.

378

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

F ör svar skommittén.

Kommittén har, såsom framgår av det föregående, räknat med att de luftvärnsförband,
som ha territoriella uppgifter, skola överföras till armén. I
kustartilleriet borde därför ingå endast det närluftvärn, som organisatoriskt
tillhör sjöfrontsförbanden eller depåerna.

För anskaffning av kustartillerimateriel har försvarskommittén för hela
10-årsperioden beräknat medelsbehovet till för anskaffning av artillerimateriel
m. m. 29,65 miljoner kronor samt för fartygsbyggnader 5,i miljoner
kronor. För anskaffningsbehovet har kommittén närmare redogjort i betänkandets
hemliga del.

För underhåll av kustartilleriets materiel har kommittén räknat med i
genomsnitt 3,3 miljoner kronor för år.

Beträffande innehållet i vid betänkandet fogade särskilda yttranden
må följande anföras.

Vissa ledamöter av kommittén ha påyrkat höjning av anslaget för anskaffning
av artillerimateriel m. m., nämligen ledamöterna Bjelle och Wallenberg
med cirka 1,4 miljoner kronor per år samt Eiverlöf med 2,3 miljoner kronor
per år. I nämnda belopp ingå bland annat medel för viss ombestyckning av
Hemsö kustartilleriförsvar.

Konteramiral Ericson har yrkat, att 63,3 miljoner kronor skulle anvisas för
anskaffning av artillerimateriel m. m. samt för fartygsbyggnader under 10-årsperioden, nämligen för ombestyckning av visst sjöfrontsartilleri vid Hemsö
kustartilleriförsvar med utnyttjande av pjäser från utrangerade pansarskepp
4 miljoner kronor (cirka 2 miljoner kronor ha dessutom föreslagits för i
fred erforderliga fortifikatoriska anläggningar vid detta kustartilleriförsvar),
för anskaffning av medelsvåra automatiska sjöfrontspjäser 8 miljoner kronor,
för ersättningsanskaffning av lätt sjöfrontsartilleri 9 miljoner kronor, för
övriga ändamål, såsom radarmateriel, centralinstrument, ammunition, minmateriel,
teleteknisk materiel m. m. 35 miljoner kronor samt för fartygsbyggnader
7,3 miljoner kronor.

Överste Bonde har räknat med samma ökning av kustartilleriets materielanslag
som konteramiral Ericson.

Remissyttranden.

Marinledningen har anfört, att av försvarskommittén föreslaget belopp
för artillerimateriel m. m. vore så lågt beräknat, att det icke medgåve tillfredsställande
komplettering och omsättning av materielen eller godtagbara
möjligheter att följa den vapentekniska utvecklingen. Av skäl, som närmare
utvecklas i hemligt yttrande, har marinledningen upptagit behovet för ifrågavarande
ändamål till 82,4 miljoner kronor, i vilket belopp även ingå medel
för viss ombestyckning i Hemsö kustartilleriförsvar enligt konteramiral
Ericsons förslag. För fartygsbyggnader har marinledningen beräknat 9 miljoner
kronor. — Med utgångspunkt från att kustartilleriets luftvärn kvarblir
inom marinen och att Hemsö kustartilleriförsvar icke nedlägges har marin -

379

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 206.

ledningen beräknat kostnaderna för underhållet av kustartilleriets materiel
till 3,7 miljoner kronor per år.

överbefälhavaren har ansett, att kustartilleriets årliga materielanslag borde
höjas i enlighet med marinledningens yttrande, så att en rimlig vapenteknisk
utveckling möjliggjordes.

Departementschefen.

Yad jag i det föregående anfört beträffande artillerimateriel m. m. för
flottan gäller i allt väsentligt även för kustartilleriet.

C. Kustartilleriets personal.

1. Officerare.

F ör sv ar skommittén.

Kommittén har beräknat kustartilleriets behov av stamofficerare till 230. I
detta antal ingå vissa för marinen gemensamma beställningar ur kustartilleriet,
nämligen tre regementsofficerare och två kompaniofficerare, samt den på
amiralitetet upptagna beställningen som inspektör för kustartilleriet. I övrigt
har kommittén beräknat kustartilleriets officerskår enligt en på s. o34 och
535 i betänkandet angiven fördelning.

Beträffande de högre graderna innebär förslaget icke annan ändring i förhållande
till nuläget än att en överstebeställning i Ma 12 utbytts mot en beställning
för alternativt överste eller överstelöjtnant. Totala minskningen av
antalet officerare utgör 50.

Kommittén har beräknat 9 arvoden för pensionerade officerare, vilket i
förhållandet till nuläget innebär en minskning med 4.

I särskilt yttrande har konteramiral Ericson i anslutning till sitt förslag
om kustartilleriets organisation beräknat en ökning av antalet officerare
vid kustartilleriet med 17 i förhållande till försvarskommitténs förslag.

Remis sy t tr ande.

Marinledningen har i anslutning till sina förslag beträffande kustartilleriets
organisation föreslagit en ökning i förhållande till försvarskommitténs
förslag med 37 beställningar, varav för Hemsö kustartilleriförsvar m. m. 1
regementsofficer och 15 kompaniofficerare, för en luftvärnsbataljon vid Vaxholms
kustartilleriregemente 1 regementsofficer och 11 kompaniofficerare samt
för försvarsstaben, kustartilleriförsvarsstaber och truppförband i övrigt 1
regementsofficer och 8 kompaniofficerare. Vad marinledningen föreslagit beträffande
kustartilleriförsvarens organisation föranledde i förhållande till
kommitténs förslag en ökning med 4 pensionerade officerare i arvodesbefattningar.

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Departementschefen.

Som jag tidigare framhållit, anser jag mig med hänsyn till pågående organisationsförsök
icke nu kunna taga ställning till den slutliga utformningen av
kustartilleriets lokala organisation. Koncentreringen av luftvärnskanonutbildningen
till en plats torde i och för sig medge en viss minskning av officerskåren.
Då den avkortade första tjänstgöringen för de värnpliktiga kräver effektivisering
av utbildningen bland annat genom ökat antal specialutbildade instruktionsofficerare
och då nytillkommen materiel såsom radar och materiel för
stridsledning medför krav på helt ny utbildning, som ännu ej kan överblickas,
är jag icke nu beredd att av denna anledning föreslå några förändringar i kustartilleriets
officerskår. Emellertid räknar jag, såsom tidigare anförts, med att
beställningen för souschefen i marinstaben överföres från kustartilleriets till
marinstabens stat.

2. Underofficerare.

Försvarskommittén.

Kommittén har beräknat kustartilleriets behov av underofficerare ■—- musikpersonalen
oräknad — till 387, vilket innebär en minskning med 111 i förhållande
till antalet i gällande personalförteckning upptagna.

Av underofficerarna ha 35 beräknats vara förvaltare, varav 6 i kassatjänst.
Härvid har hänsyn tagits till de preliminära resultaten av pågående organisationsförsök
vid Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente.
Förvaltarnas ungefärliga fördelning framgår av tablå på s. 536 i
betänkandet.

Med bibehållande i stort sett av nuvarande proportion mellan flaggunderofficerare
och underofficerare av 2. graden har kommittén i övrigt föreslagit
följande sammansättning av underofficerskåren (musikpersonalen ej inräknad),
nämligen 117 flaggunderofficerare och 235 underofficerare av 2. graden.

Den ungefärliga fördelningen av underofficerskåren på yrkesavdelningar
har beräknats enligt sammanställning på s. 536 i betänkandet.

Antalet arvoden för pensionerade underofficerare har beräknats till 12,
vilket innebär en minskning med 21 befattningar.

I särskilt yttrande har konteramiral Ericson angivit behovet av underofficerare
vid den av honom föreslagna kustartilleriorganisationen till 408,
eller 21 mer än enligt kommitténs förslag.

Remissyttranden.

Marinledningen har i anslutning till avgivna förslag i likhet med inspektören
för kustartilleriet föreslagit, att underofficerskåren i förhållande till
försvarskommitténs förslag skulle ökas med 4 förvaltare, 8 flaggunderofficerare
och 20 underofficerare av 2. graden för Hemsö kustartilleriförsvar m. m.,
6 flaggunderofficerare och 11 underofficerare av 2. graden för luftvämsbataljonen
samt 14 flaggunderofficerare och 6 underofficerare av 2. graden för vissa

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

andra i yttrande av inspektören för kustartilleriet närmare angivna behov. —
Marinledningen har även biträtt förslag av inspektören för kustartilleriet om
vissa jämkningar i förhållande till kommitténs förslag beträffande fördelningen
av underofficerskåren på yrkesavdelningar. — Antalet arvoden för
pensionerade underofficerare har beräknats till 17.

Svenska under officersförbundet har föreslagit viss ökning av antalet underofficerare
i stabs- och förvaltningstjänst vid kustartilleriförsvarsstaber och
truppförband. I fråga om ett av förbundet väckt förslag om utredning angående
underofficerskårens sammansättning m. m. i avsikt att skapa med övriga
försvarsgrenar jämförliga befordringsförhållanden samt om arvodesbeställningarna
vid marinen torde få hänvisas till vad förbundet yttrat beträffande
flottans personal.

För svar sväsendets underbefäls förbund har anfört, att åtgärder borde vidtagas
i syfte att förbättra befordringsförhållandena även för kustartilleriets underofficerare.
Detta kunde ske dels genom utbyte av ett tjugotal beställningar
för underofficerare av 2. graden mot beställningar för flaggunderofficerare,
dels genom överförande av de av kommittén föreslagna 12 arvodistbefattningarna
till beställningar för flaggunderofficerare på aktiv stat.

Departementschefen.

Såsom jag vid behandlingen av flottan anfört, anser jag, att en utredning
rörande de marina underofficerskårernas arbetsuppgifter, rekryteringsmöjligheter
m. m. bör verkställas. Även om denna utredning för kustartilleriets vidkommande
sannolikt torde komma att utvisa vissa möjligheter till en mindre
reducering av underofficerskåren, anser jag mig sakna anledning att föregripa
utredningen genom att nu föreslå några förändringar beträffande denna kår.
Emellertid förutsätter jag, att i avvaktan på utredningsresultatet en viss återhållsamhet
iakttages i fråga om rekryteringen av underofficerskåren.

3. Manskap.

F ör svar skommittén.

Kommittén har, med utgångspunkt från manskapsutredningens beräkningsgrunder,
beräknat kustartilleriets manskapskader (utom musikpersonalen) till
70 överfurirer, 317 furirer, 109 korpraler samt 231 vicekorpraler och meniga,
eller tillhopa 727 beställningar, med i betänkandet (s. 537) närmare angiven
ungefärlig fördelning på yrkesavdelningar.

I särskilt yttrande har konteramiral Ericson i anslutning till sitt i
det föregående angivna förslag upptagit ett antal manskapsbeställningar,
som med 78 överstiger det av kommittén föreslagna antalet.

Remissyttranden.

Marinledningen har i anslutning till beräkningar av kustartilleriets manskapskader,
som inspektören för kustartilleriet gjort med utgångspunkt från

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

manskapsutredningens beräkningsgrunder och med hänsvn till av honom
föreslagna organisationsförändringar, påyrkat en ökning av manskapspersonalen
med 91 beställningar i förhållande till kommitténs förslag. Manskapsstaten
(musikpersonalen ej inräknad) skulle härigenom komma att upptaga
818 beställningar, varav 110 överfurirer, 342 furirer, 117 korpraler samt 249
vicekorpraler och meniga.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har framhållit, att antalet överfurirer
vid kustartilleriet enligt försvarskommitténs förslag endast utgjorde 18 % av antalet
färdigutbildade underbefäl, medan motsvarande siffror för armén komme
att uppgå till cirka 45 % och för flottan skulle utgöra cirka 30 %. Enligt förbundets
uppfattning hade kommittén vid beräkningen av antalet överfurirsbeställningar
ej sträckt sig så långt som det med hänsyn till tjänstgöringsuPP§i^ernas
art varit möjligt. Härutinnan har förbundet gjort vissa jämförelser
med motsvarande uppgifter vid armén och flottan.

Om behovet av färdigutbildat underbefäl skulle kunna fyllas, måste enligt
förbundets mening ett betydande antal överfurirsbeställningar tillkomma,
vilket skulle möjliggöra en minskning av antalet furirer och av det kontraktsanställda
manskapet.

Förbundet har föreslagit, att antalet överfurirer upptages till 144, varvid
förutsatts, att Härnösands kustartilleridetachement nedlägges.

Förbundet har liksom beträffande högbåtsmän vid flottan hemställt att
frågan prövas om inträde i reserven för överfurir vid kustartilleriet, vilken
lämnar den aktiva tjänsten.

Även svenska underofficersförbundet har ansett det böra tagas under övervägande
att till fördel för utbildningsarbetet utbyta ytterligare ett antal beställningar
för furirer mot överfurirsbeställningar.

Departementschefen.

Föreliggande stora manskapsvakanser vid kustartilleriet ha medfört, att
1944 års manskapsutrednings beräkningsgrunder ej kunnat prövas i praktiken.
Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att den kommande utredningen
om underofficerskåren torde komma att påverka även manskapsstatens omfattning
och sammansättning anser jag mig för närvarande icke böra frångå
ifrågavarande beräkningsgrunder. Då det emellertid synes ogörligt att anställa
överfurirer i den takt manskapsutredningen förutsatt, beräknar jag, att antalet
överfurirer för de närmaste budgetåren ej kommer att överstiga 110. Huruvida
en ytterligare ökning av detta antal, i avsikt att begränsa rekryteringsbehovet
av fast anställt manskap, framdeles bör komma till stånd, kan icke nu avgöras.

4. Övrig personal.

Beträffande försvarskommitténs förslag i fråga om civil personal vid kustartilleriet
med avlöning från avlöningsanslag torde få hänvisas till personal -

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

förteckningar, som uppgjorts i anslutning till betänkandet. Beträffande kustartilleriets
nuvarande reservstat har kommittén icke förutsatt någon ändring.

Marinledningen har anfört, att i personalförteckningen till betänkandet
upptaget behov av extra ordinarie tjänstemän för kustartilleriförsvaren och
kustartilleriets truppförband icke vore tillräckligt. Intill dess organisationsundersökningarna
slutförts, borde civil personal tilldelas kustartillenforsvaren
och truppförbanden i huvudsak enligt nu gällande grunder.

Departementschefen.

I fråga om övrig personal hänvisar jag till vad jag tidigare anfört under
flottans motsvarande avsnitt.

5. Rekrytering.

F ör svar sk om mitt én.

Kommittén har beräknat kustartilleriets ungefärliga årsbehov av värnpliktiga
till 1 625 man, varav 175 avsedda för ekonomitjänst. Härtill komma
omkring 15 officers- och 15 reservofficersaspiranter.

I fråga om rekryteringen av officerare, underofficerare och manskap
vid kustartilleriet har kommittén icke förutsatt någon principiell förändring.

I särskilt yttrande har konteramiral Ericson anfört, att kustartilleriets
värnpliktskontingent med hänsyn till i yttrandet föreslagna ändringar i
organisationen borde ökas med 350 man i förhållande till kommitténs förslag.

Remis sy ttr ande.

Marinledningen har i anslutning till föreslagna ändringar i kustartilleriets
organisation beräknat kustartilleriets ungefärliga årsbehov av värnpliktiga
till 2 080 man, varav 200 avsedda för ekonomitjänst. Härutöver ha beräknats
omkring 15 officers- och 20 reservofficersaspiranter.

Departementschefen.

Vid den organisation av kustartilleriet, med vilken jag här räknat, erfordras
en större årlig tilldelning av värnpliktiga än kommittén förutsatt. Enär
det ankommer på Kungl. Maj:t att i kommandoväg reglera denna fråga, saknar
jag anledning att här närmare beröra densamma.

VI. För marinen gemensam personal.

A Marinintendenturkåren.

För sv ar skommittén.

Kommittén har erinrat, att den nuvarande omfattningen av marinintendenturkåren
— 75 beställningar på aktiv stat — fastställts av 1945 års riksdag
på grundval av då framlagt förslag rörande kårens arbetsuppgifter (jfr

384

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

propositionen 1945: 170 s. 137—167, riksdagens skrivelse nr 353). Kommittén
har icke ifrågasatt någon ändring i fråga om kårens arbetsuppgifter. Föreslagen
minskning i marinens organisation, vidtagna eller planerade rationalieeringsåtgärder
samt ökad användning av reservpersonal i krigsorganisationen
ha emellertid synts kommittén möjliggöra en viss minskning av marinintendenturkåren.
Härom har kommittén anfört i huvudsak följande.

Genom att Norrlandskustens marindistriktsstab icke organiserades i fred
samt Hemsö kustartilleriförsvar med Härnösands kustartilleridetachement
utginge ur organisationen, minskades behovet av intendenturofficerare med 2.
Då fartygsdepåer icke avsåges ingå i den av kommittén föreslagna marinorganisationen,
kunde de för dessa depåer särskilt beräknade 3 intendenturofficerarna
utgå. Genom rationaliseringsåtgärder samt med hänsyn jämväl till den
i vissa avseenden minskade arbetsbelastning, som i fred förutsattes uppstå
inom en på sätt kommittén föreslagit beskuren marinorganisation, beräknades
vidare en minskning med 5 befattningshavare bli möjlig. I anslutning till de
sålunda föreslagna minskningarna syntes de i nuvarande organisation såsom
personalreserv beräknade 5 beställningarna kunna minskas till 4.

Mot det redovisade minskade behovet av intendenturofficerare svarade
emellertid ett ökat behov av en beställningshavare för utbildningen vid särskilda
skolor och kurser. Ehuru från marint håll anförts vissa skäl för en
ökning av antalet i marinförvaltningen tjänstgörande intendenturofficerare,
ansåge kommittén att med ett ståndpunkttagande till spörsmålet härom borde
anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning rörande försvarets centrala
förvaltning och på ett klarläggande av frågan, huruvida en fortsatt rationalisering
av marinens regionala och lokala förvaltningar kunde komma att
möjliggöra en överflyttning av intendenturofficerare från dessa förvaltningar
till marinförvaltningen.

Personalens ungefärliga fördelning i fredsorganisationen enligt kommitténs
beräkningar har av kommittén angivits i en tabell på s. 543 i betänkandet.

Med utgångspunkt från den föreslagna fredsorganisationen och det beräknade
behovet av personal å aktiv stat i krigsorganisationen har kommittén
föreslagit följande fördelning av marinintendenturkårens personal på beställ -

ningar:

Chef, marinöverintendent .................................... 1

Kommendör ...................................................... 1

Kommendörkaptener av 1. graden ........................ 5

Kommendörkaptener av 2. graden ........................ 8

Kaptener ......................................................... 30

Löjtnanter ...................................................... 20

Summa 65

Förslaget innebär i förhållande till nuvarande organisation minskning
med 1 kommendörkapten av 2. graden, 5 kaptener och 4 löjtnanter, eller tillhopa
10 beställningar.

Utöver angivet antal beställningshavare ha beräknats dels 9 fänrikar för
kårens rekrytering, dels ock liksom nu två befattningar för pensionerade intendenturofficerare
i arvodesbefattningar.

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Försvarskommittén har icke förutsatt någon ändring i de bestämmelser,
som nu gälla för personal i marinintendenturkårens reserv. Reservens om
fattning borde enligt hittills gällande grunder bestämmas med utgångspunkt
från behovet av reservpersonal i krigsorganisationen, varvid borde beaktas dels
vad kommittén i det föregående anfört om utbyte av stampersonal mot reservpersonal,
dels ock möjligheterna att i större utsträckning än tidigare i stället
för reservpersonal utnyttja värnpliktiga intendenter, vilkas utbildning numera
vore avsevärt bättre än förut.

Beträffande marinintendenturkårens rekrytering och utbildning har
försvarskommittén icke funnit skäl ifrågasätta någon ändring i den ordning,
som nu gäller och som varit föremål för prövning vid 1945 års riksdag. Kommittén
har icke heller funnit anledning till erinran mot att i samband därmed
beslutad särskild obligatorisk efterutbildning anordnas efter ett antal års
praktisk tjänstgöring och i enlighet med det förslag till dylik utbildning, som
chefen för marinen enligt vad kommittén inhämtat hade för avsikt att framlägga.

I fråga om den reservanställda personalens rekrytering har försvarskom
mittén icke förutsatt någon ändring.

Remissyttranden.

Av marinledningen har framhållits, att den av kommittén föreslagna minskningen
av marinintendenturkåren endast i vad avsåge två beställningar motsvarades
av en nedskärning av krigsorganisationen. I övrigt vore de föreslagna
reduceringarna framför allt hänförliga till förutsatta möjligheter att nedbringa
behovet av intendenturofficerare i fredsorganisationen såsom en följd
av pågående eller planerade organisationsundersökningar och därav följande
rationaliseringsåtgärder. Försvarskommitténs förslag innebure sålunda eu
avsevärd uttunning av antalet stamofficerare i krigsorganisationen, varvid
man räknat med att ersätta dessa med i första hand reservpersonal. Enligt
tidigare erfarenheter medförde en alltför stor uttunning av personalen i fred,
att krigsförberedelsearbetet bleve eftersatt och att utvecklingen stagnerade
till men för krigsberedskapen.

Marinledningen har vidare ansett, att det för förvaltningsledningens effektivitet
och funktionsduglighet vore synnerligen angeläget, att arbetskrafterna
inom marinförvaltningens intendenturavdelning förstärktes med minst två
intendenturofficerare, vilka tills vidare i avvaktan på förvaltningsutredningens
förslag borde tillsättas endast på förordnande. Med hänsyn härtill och om
Hemsö kustartilleriförsvar bibehölles, borde minskningen av marinintendenturkåren
begränsas till tre kaptens- och tre löjtnansbeställningar, varigenom
det totala antalet beställningar vid kåren skulle komma att utgöra 69 i stället
för nuvarande 75.

Tidpunkten för ett genomförande av de ifrågasatta reduceringarna vore
beroende av när de rationaliseringsåtgärder inom intendenturförvaltningens
område, till vilka reduceringarna till största delen vore att hänföra, hunne

25—-404 is Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 206.

386 Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

genomföras och träda i kraft. Det förefölle icke sannolikt att så kunde ske till
tidpunkt, som försvarskommittén förutsatt. Det vore också för befordringsförhållandena
vid kåren av betydelse att rekryteringen hunne anpassas med
hänsyn till en minskning.

Vad kommittén anfört beträffande reservpersonalen samt i fråga om kårens
rekrytering och utbildning har icke föranlett något uttalande från marinledningens
sida.

Inspektören för kustartilleriet har uttalat, att organisationsändringarna
inom kustartilleriförsvaren icke vore av den art, att intendenturpersonalens
arbetsbörda nämnvärt minskades. Av kommittén föreslagen indragning av en
intendenturofficer vid vartdera av Stockholms och Göteborgs kustartilleriförsvar
vore därför icke motiverad.

Statens organisationsnämnd har anfört, att resultatet av de organisationsundersökningar,
som av nämnden bedrivits vid marinens regionala och lokala
förvaltningar, gåve vid handen, att en ytterligare minskning av marinintendenturkårens
personal i förhållande till försvarskommitténs förslag vore
möjlig. Med ett slutligt ståndpunkttagande till frågan om marinintendenturkårens
sammansättning borde vid sådant förhållande anstå.

Departementschefen.

I det föregående har jag föreslagit, att Hemsö kustartilleriförsvar med
truppförband åtminstone tills vidare bibehålies i organisationen. De två intendenturofficerare,
som avses för dessa enheter, böra därför tills vidare bibehållas.
De av försvarskommittén föreslagna minskningarna i övrigt hänföra
sig såsom marinledningen också framhållit till det förutsatta behovet av stampersonal
i fred och motsvaras icke av en beskärning av krigsorganisationen.
Marinledningen har framfört betänkligheter mot den uttunning av antalet
stamofficerare i krigsorganisationen, som vid sådant förhållande skulle bli
följden, ävensom framhållit olägenheterna därav för fredsarbetet.

De inom marinen pågående särskilda organisationsundersökningarna beröra
bland annat intendenturförvaltningens område. Den tidpunkt, då resultaten
av dessa undersökningar kunna föreligga och slutlig ställning tagas till
därav föranledda förslag, kan icke nu fastställas. Förutom av här berörda organisationsundersökningar
kan marinintendenturkårens omfattning komma att
röna inverkan av pågående utredning angående den centrala försvarsförvaltningen.
Härtill kommer, att frågan om kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen
alltjämt är under utredning.

Under angivna omständigheter och då frågan om marinintendenturkårens
omfattning såvitt möjligt synes mig böra prövas i ett sammanhang, när samtliga
på frågans lösning inverkande faktorer föreligga, bör marinintendenturkåren
enligt min mening tills vidare bibehållas vid sin nuvarande omfattning.
Då emellertid anledning finnes till antagande, att genom förenämnda särskilda
undersökningar och utredningar skall klarläggas, att en viss minskning av
stampersonalen är möjlig, synes kårens rekrytering redan nu i görligaste mån

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

böra anpassas därefter. Såsom utgångspunkt härför torde tills vidare böra
tagas den av försvarskommittén beräknade omfattningen av kåren. Det bör
ankomma på vederbörande myndigheter att i här angivet syfte snarast vidtaga
erforderliga åtgärder.

B. Mariningenjörkåren.

1. Stampersonal.

Mariningenjörkårens stampersonal utgöres i nuvarande organisation dels
av egentliga mariningenjörer (skeppsbyggnadsingenjörer), dels av specialingenjörer
(elektro-, artilleri-, torped-, min-, tele-, verkstads- och stationsingenjörer
samt kemist). Personalförteckningen för budgetåret 1947/48 upptager
totalt 105 beställningar, varav 59 egentliga mariningenjörer och 46 specialingenjörer.

Frågan om en effektivisering och rationalisering av den tekniska tjänsten
inom marinen, såvitt avser mariningenjörkåren, har nyligen efter uppdrag
av chefen för försvarsdepartementet utretts av en utav chefen för marinen
tillsatt kommitté, den s. k. tekniska kommittén. I skrivelse den 20 december
1946 har chefen för marinen avgivit vissa förslag i anslutning till utredningen,
i huvudsak syftande till en förbättrad löneställning för vissa befattningar.
I övrigt har chefen för marinen förklarat sig i avvaktan på försvarskommitténs
förslag icke vara beredd att taga ställning till förslaget i dess
helhet.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har — liksom redan 1941 års försvarsutredning — föreslagit,
att vissa specialingenjörer, nämligen verkstads- och stationsingenjörerna
samt kemisten, skulle avföras från kåren och ersättas med civil personal
från sakanslag. För närvarande funnes 5 dylika beställningar, av vilka
3 vore vakanta och icke borde återbesättas och 2 borde överföras å övergångsstat
med full tjänstgöringsskyldighet för innehavarna.

Kommittén har anlfört, att vid tillämpning på den av kommittén föreslagna
marinorganisationen av de av tekniska kommittén angivna grunderna för beräkning
av personalbehovet antalet ingenjörer, varmed mariningenjörkåren
skulle behöva utökas, beräknats till icke mindre än 17. Toges hänsyn endast
till de såsom mest angelägna betecknade behoven skulle emellertid den ifråga
satta totalökningen kunna begränsas till 10 beställningar. Den faktiska ök
ningen i förhållande till nuvarande organisation skulle emellertid bli större,
enär vissa beställningshavare genom den föreslagna beskärningen av marinorganisationen
skulle frigöras för användning i andra befattningar än dem,
för vilka de nu vore avsedda.

Mariningenjörkåren skulle efter vidtagandet av förenämnda ändringar
komma att omfatta (105 — 5 + 10=) 110 beställningar, av vilka 60 egentliga

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mariningenjörer och 50 specialingenjörer. Personalens ungefärliga fördelning
framgår av tabell på s. 547 i betänkandet.

Från marint håll hade anförts, att frågan om löneställningen för mariningen
jörkårens personal borde särskilt beaktas. För att marinens materiel
skulle kunna hållas på höjden av effektivitet måste stora krav ställas på försvarsgrenens
tekniska personal. För att dessa krav skulle kunna uppfyllas
vore det erforderligt att erbjuda sådana villkor, att marinen i konkurrens
med civila myndigheter och privata företag tillfördes ingenjörpersonal med
fullgoda kvalifikationer. Vid bifall till de mest angelägna marina önskemålen,
skulle mariningenjörkårens personal komma att fördelas på beställningar enligt
kol. 4 i nedanstående tabell.

Kol. 1	Kol. 2	Kol. 3	Kol. 4	Kol. 5	Kol. C
Tjänstegrad	Lönegrad	Antal i nuvarande orga-nisation	De mest angelägna behoven	Ökning	Minskning
Chef, marinöverdirektör ..............	Cp 17	i	i	_	_
Förste marindirektörer................	Co 14	—	2	2	—
Förste marindirektörer................	Co 10	—	2	2	—
Marindirektörer av 1. graden.......... Marindirektörer av 2. graden (special-	Ca 33	5	10	5	—
ingenjörer av 1. graden)............ Förste mariningenjörer (specialingenjö-	Ca 31	15	18	3
rer av 2. graden) .................. Mariningenjörer av 1. graden (special-	Ca 30	27	37	10
ingenjörer av 3. graden)............	Ca 27	30	16	—	14
Mariningenjörer av 2. graden ........	Ca 25	22	24	2	—
Summa	—	1001	no	24	14
1 2 verkstadsingenjörer, 2 stationsingenjörer och mariningenjörkåren, äro här icke upptagna.	kemist, som föreslagits skola avföras från

De i tabellen upptagna beställningarna i lönegraderna Oo 14, Co 10 samt
Ca 33 och Ca 31 avsåges för vissa å s. 549 i betänkandet redovisade befattningar.

Försvarskommittén har uttalat att, även om utvecklingen av den tekniska
tjänsten inom marinen kunde påkalla en relativ förstärkning av här
ifrågavarande personal och även en viss förbättring av dess lönevillkor, återhållsamhet
dock syntes böra iakttagas i avvaktan på närmare erfarenheter
rörande den fortsatta utvecklingen på förevarande område. Härtill komme,
att flertalet av de högre beställningarna vore avsedda för marinförvaltningen,
vars organisation och personaluppsättning fölle under 1946 års militära förvaltningsutrednings
bedömande. I anslutning till sitt i det föregående gjorda
allmänna uttalande, att frågor om inrättande av nya beställningar eller befattningar
borde i vanlig ordning prövas för varje särskilt budgetår, räknade
försvarskommittén med att de mest trängande åtgärderna för tillgodoseende

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

av kårens personalbehov efter närmare prövning i varje särskilt fall skulle
successivt vidtagas inom den ovan angivna mera begränsade ramen, med iakttagande
dock av att förvaltningsutredningens blivande förslag därigenom icke
föregrepes.

Vad beträffar specialingenjörernas ställning inom mariningenjörkåren förutsatte
försvarskommittén — liksom 1941 års försvarsutredning — att ett enhetligt
system för antagning och utbildning av all stampersonal vid mariningenjörkåren
skulle tillämpas, varigenom den nuvarande uppdelningen i
egentliga mariningenjörer och specialingenjörer kunde slopas. Intill dess här
berörda ändrade ordning hunnit genomföras och verka, syntes det erforderligt
att bibehålla möjligheterna att tillgodose behovet av specialingenjörer
genom direkt anställning på sätt nu skedde. I avvaktan på ändringens genomförande
syntes jämväl specialingenjörer, antagna enligt nu gällande ordning,
böra kunna ''befordras till marindirektörer av 1. och 2. graden.

Remissyttranden.

31 arinöver direktör en har anfört, att för mariningen jörkåren sedan länge
funnes väl motiverade behov av bland annat ökat antal beställningar och av
förbättrad löneställning. Såväl dessa som andra för kåren betydelsefulla problem
hade behandlats eller berörts i ett flertal utredningar under det senaste
decenniet utan att dock i samband därmed framlagda förslag blivit i
nämnvärd grad beaktade. Den nedgång i kvantitativt och kvalitativt avseende,
som kåren undergått, berodde till stor del på nuvarande otillfredsställande
förhållanden och ovissheten, hur framtiden komme att gestalta sig. I
nuvarande läge, då den tekniska utvecklingen och de starkt beskurna anslagen
medförde skärpta krav på mariningenjörkårens prestationer, vore det därför
nödvändigt att alla de åtgärder, som kunde göra det möjligt för mariningenjörkåren
att fylla sin uppgift, skyndsamt vidtoges. I sådant syfte innebure
försvarskommitténs förslag påtagliga fördelar, även om omfattande åtgärder
därutöver krävdes.

Marinöverdirektören har framhållit, att det vid den utredning, som chefen
för marinen på uppdrag av chefen för försvarsdepartementet låtit verkställa,
hade ansetts nödvändigt att mycket starkt begränsa antalet mariningenjörer,
trots det påtagliga behovet av en mera omfattande ökning av kårens personal.
Det antal av 117 beställningar, som försvarskommittén framräknat med ledning
av principerna i nämnda utredning, och vilket rätteligen borde vara 119,
motsvarade alltså icke minimibehovet. Utöver de befattningar, som kunna tillgodoses
inom ramen av förenämnda antal, har marinöverdirektören angivit
ett betydande antal, för vilka mariningenjörer borde avses. Med hänsyn härtill
och då försvarskommittén ansett sig böia reducera detta redan otillräckliga
antal beställningar till 110 vore det enligt marinöverdirektörens mening
klart, att mariningen jörkåren icke kunde tillfredsställande fylla sin uppgift
i organisationen.

I betraktande av det för närvarande förefintliga stora antalet vakanser och

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i avvaktan på vidare erfarenheter har marinöverdirektören dock ansett visst
fog föreligga för att nu bestämma antalet mariningenjörer till 119. I förhållande
till försvarskommitténs förslag förutsattes härvid en ökning med följande
antal beställningar, nämligen 2 i Ca 33, 3 i Ca 30 och 7 i Ca 27 samt
minskning med 1 beställning i Ca 31 och 2 beställningar i Ca 25. Ökningen
av beställningarna i Ca 33 hänför sig till föreslagen omvärdering av två tjänster
i Ca 31.

Mot försvarskommitténs förslag beträffande specialingenjörernas ställning
inom mariningenjörkåren har marinöverdirektören intet haft att erinra.

Marinöverdirektören har slutligen berört ifrågan om löneställningen för
mariningenjörkårens personal samt föreslagit vissa ändringar härutinnan.

Marinledningen har i princip anslutit sig till de synpunkter och förslag,
som framförts av marinöverdirektören, samt framhållit nödvändigheten av att
åtgärder nu vidtoges, som gjorde det möjligt för mariningenjörkåren att effektivt
fylla sin uppgift i den marina organisationen.

Statens organisationsnämnd har anfört, att det enligt erfarenheterna från
organisationsförsöken vid Stockholms kustartilleriförsvar icke förelåge behov
av ingenjörer vid ett kustartilleriförsvar i den omfattning försvarskommittén
räknat med. Med hänsyn härtill och av skäl, som ytterligare anförts, borde
stor försiktighet iakttagas vid tillskapandet av nya befattningar för ingenjörer
inom marinen.

Statsverkens mgenjörsförbund har ansett försvarskommitténs förslag beträffande
de oivilmilitära ingenjörsorganisationerna i stort sett lämpliga.
Kommittén syntes dock vid beräkning av personalbehovet icke ha tagit tillbörlig
hänsyn till teknikens snabba utveckling. Inom exempelvis teletekniken
syntes denna komma att medföra en betydande omläggning och modernisering
av utrustningen med därav följande ökade krav på den tekniska
personalen. Armé-, marin- och flygingenjörer borde i större utsträckning än
hittills anlitas vid kontaktverksamheten med de inom krigsmaterielutveöklingen
ledande nationerna och där placeras såsom tekniska försvarsattachéer.

Den föreslagna ökningen av mariningenjörkåren borde komma till stånd
snarast. Det syntes nödvändigt, att rekrytering i viss utsträckning skedde
genom antagning i kåren vid sidan av den normala aspirantvägen, varigenom
möjlighet funnes att erhålla krafter med erfarenheter från teknikens senaste
rön inom respektive specialfack.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har såsom eget yttrande
överlämnat till förbundet av anslutna föreningar — bland annat Mariningen
jörf öreningen — ingivna yttranden. I samband därmed har förbundet
särskilt understrukit lämpligheten och önskvärdheten av likartade civilmilitära
ingenjörsorganisationer inom alla försvarsgrenar samt framhållit, att det
med teknikens allt hastigare utveckling icke vore rationellt att fastlåsa dessa
i fråga om antalet beställningar samt beträffande lönegrader.

Manningenjörföreningen har uttalat, att antalet mariningenjörer, beräknat
enligt de i försvarskommitténs förslag angivna grunderna, vilka förde till ett

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

verkligt behov av 119 ingenjörer, icke motsvarade minimibehovet för rationell
teknisk tjänst. Utöver nämnda antal har föreningen på anförda skäl — främst
hänförliga till den tekniska utvecklingen och tillkomsten av ny materiel samt
till ökade krav på utbildningsverksamheten — ansett behov föreligga av 11
ingenjörer. Otillräcklig eller mindre kvalificerad personal medförde enligt
föreningens mening ofelbart ökade utgifter för materielens anskaffning och
underhåll. Föreningen har därför icke ansett sig kunna förorda, ätt mariningen
jörkårens i redsorganisation gåves mindre omfattning än 130 beställningar.

I fråga om specialingenjörerna har iföreningen förordat försök med rekrytering
enligt försvarskommitténs förslag, men ansett, att möjligheten till direktanställning
dock alltjämt borde hållas öppen.

Föreningen har även berört frågan om löneställningen för mariningenjörerna
och därvid framlagt vissa förslag.

Svenska teknologföreningen har framhållit bland annat, att ingenjörer med
hänsyn till den fortgående utvecklingen av tekniken måste i högre grad än
vad nu är fallet komma att utnyttjas inom försvaret. De högre ingenjörsbeställningarna
måste förenas med sådana lönevillkor, att det bleve möjligt tillföra
försvaret ingenjörer med goda kvalifikationer i konkurrens med civila
myndigheter och privata företag. Fn utredning borde enligt föreningens mening
göras om löneställningen, särskilt i fråga om högre befattningar.

Departementschefen.

De utredningar, berörande den tekniska tjänsten inom marinen, som under
senare år Iföretagits, få anses ha bestyrkt behovet av en förstärkning av den
för denna tjänst erforderliga personalen. Av skilda orsaker är det emellertid
icke möjligt att för närvarande definitivt fastställa omfattningen av den
erforderliga personalökningen. Den tekniska tjänsten är alltjämt under snabb
utveckling och lämnar icke säkra hållpunkter för ett bedömande av personalbehovet
och dettas fördelning på skilda tekniska tjänstegrenar. Härtill kommer
att den centrala försvarsförvaltningen för närvarande är föremål för särskild
utredning samt att vissa örlogsvarvens organisation berörande frågor,
såsom jag i annat sammanhang anfört, avses upptagas till prövning. Vidare
komma de inom marinen pågående särskilda organisationsundersökningarna
att jämväl beröra de förvaltningsområden, som mariningenjörerna representera.
Jag är därför icke beredd att nu taga slutlig ställning till frågan om
mariningenjörkårens omfattning. En ökning av antalet mariningenjörer är
emellertid enligt min mening under alla förhållanden ofrånkomlig oberoende
av resultaten av förenämnda utredningar. I fråga om storleken av denna ansluter
jag mig till försvarskommitténs förslag. Jag förutsätter därför att
mariningenjörkåren oavsett pågående eller planerade utredningar och särskilda
undersökningar successivt skall kunna utökas med 10 beställningar efter
närmare prövning i varje särskilt fall. I annat sammanhang avser jag att
framlägga förslag rörande vissa personalförändringar vid kåren från och
med budgetåret 1948/49.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Försvarskommitténs förslag att ur mariningenjörkåren avföra beställningarna
för specialingenjörer i verkstadsingenjörs-, stationsingenjörs- och
kemistbefattningar tillstyrker jag. De av dessa beställningar, som nu äro besatta,
torde få övergångsvis bibehållas i avvaktan på vakans. Det förutsättes
härvid, att för befattningarna i fråga skall i mån av behov i fortsättningen
avses civil personal, avlönad av sakanslag. Yad försvarskommittén i övrigt
föreslagit beträffande specialingenjörerna inom mariningenjörkåren synes mig
lämpligt bland annat på grund av de förutsättningar, som därigenom skulle
skapas för slopande av den nuvarande uppdelningen på egentliga mariningenjörer
och specialingenjörer och för ett enhetligt befordringssystem inom
mariningenjörkåren. Jag föreslår därför att åtgärder vidtagas för en successiv
avveckling av kategorien specialingenjörer i dess nuvarande form genom
övergång till aspirantrekrytering av all personal inom kåren. Intill dess
denna nya organisation hunnit genomföras och verka bör möjligheten till
direktanställning av specialingenjörer alltjämt förefinnas.

På vissa i remissyttrandena över förevarande del av betänkandet berörda
löneställningsfrågor saknar jag anledning att bär närmare ingå. Dessa frågor
liksom de spörsmål av denna art som innefattas i försvarskommitténs förslag
torde få i vanlig ordning prövas vid framläggandet av anslagsäskanden under
marinens avlöningsanslag.

2 Reservpersonal.

F ör svar sko mmitt én.

Kommittén har i fråga om mariningenjörkårens reserv icke förutsatt annan
ändring än den som följer av kommitténs förslag till ändring i systemet för
antagning och utbildning av specialingenjörer, vilket skulle möjliggöra införande
av reservanställning jämväl för andra fackområden än skeppsbyggeri.

Kommittén har, liksom hittills skett, beräknat omfattningen av mariningen
jörkårens reserv med utgångspunkt från behovet av reservpersonal i
krigsorganisationen och med beaktande dels av de svårigheter, som under
fberedskapstiden visat sig föreligga att frigöra denna personal från civil
tjänst, dels ock möjligheterna att utnyttja värnpliktiga ingenjörer i stället för
reservpersonal.

Antalet marin underingenjörer syntes — med hänsyn till att såväl stammen
som reserven skulle kunna tillföras erforderligt antal — kunna beräknas till
10 per år. Antalet stipendier för mariningenjörer av 2. graden i mariningenjörkårens
reserv kunde i anslutning härtill beräknas till högst 10. Då varje stipendium
avsåges utgå under 18 månader, bleve antalet årsstipendier sålunda
15.

Remiss yttranden.

Marinöverdirektören, till vilkens yttrande marinledningen i princip anslutit
sig, har intet haft att erinra mot försvarskommitténs synpunkter och förslag

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i vad rör mariningenjörkårens reserv. Att värnpliktiga ingenjörer i förhållandevis
stort antal måste utnyttjas i krigsorganisationen vore dock otillfredsställande
i betraktande av minskningen i utbildningstid. Först efter år
1958, då verkningarna av ökningen i antalet marinunderingenjörer började
framträda, inträdde en successiv förbättring härutinnan.

Departementschefen.

Mot vad försvarskommittén här föreslagit har jag intet att erinra.

3. Rekrytering och utbildning.

Försv ars kommittén.

Kommittén har i huvudsak icke ifrågasatt någon ändring i nu gällande ordning
för utbildning av egentliga mariningenjörer (jfr betänkandet s. 551).
Motsvarande utbildningsorganisation borde, såsom i det föregående berörts,
tillämpas jämväl för specialingenjörer.

Remissyttranden.

Marinöverdirektören, till vilkens yttrande marinledningen i princip anslutit
sig, har tillstyrkt försvarskommitténs förslag i förevarande del.

Departementschefen.

•Tåg har intet att erinra mot vad försvarskommittén anfört i förevarande
frågor. Vissa här icke nämnda av kommittén och marinöverdirektören väckta
spörsmål beträffande omläggning av tiden för den obligatoriska första reservtjänstgöringen
och kompletterande utbildning av vissa specialingenjörer, antagna
enligt nu gällande ordning, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att
närmare reglera.

C Marinläkarkåren.

F ör sv ars kommittén.

Kommittén har erinrat om att behovet av läkare för marinens sjukvård i nuvarande
organisation tillgodoses dels med marinläkare vid stammen, vilka
kunna vara helårs tjänstgör ande ordinarie läkare med fast lön på marinläkarkårens
stat eller ock tills vidare eller för visst antal år förordnade icke-ordinarie
läkare vid marinläkarkåren med begränsad årlig tjänstgöringsskyldighet
och avlönade medelst arvode, dels med marinläkare i reserven med tjänstgöringsskyldighet
enligt reservbefälskungörelsen, dels och med för marinen uttagna
värnpliktiga läkare med i värnpliktslagen fastställd tjänstgöringstid.
Regelmässigt tillgodoses det för marinledningen, marindistriktens och kustartilleriförsvarens
sjukvårdsförvaltningar samt de marina förbanden i land
föreliggande ständiga behovet av läkare med ordinarie personal, under det att
för det periodvis skiftande behovet av läkare vid förband och för fartyg av -

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

ses icke-ordinarie marinläkare, marinläkare i reserven eller värnpliktiga läkare.
Undantag utgör Härnösands kustartilleridetachement, vid vilket förband
civil läkare finnes anställd mot ett i förteckning å vissa arvoden och särskilda
ersättningar upptaget arvode av 9 000 kronor, varav 1 500 kronor utgör ersättning
för fullgörande av tjänst såsom stabsläkare och chef för sjukvårdsförvaltningen
vid Norrlandskustens marindistrikt jämte Hemsö kustartilleriförsvar.

Å ordinarie stat vid marinläkarkåren äro i nuvarande organisation upptagna
1 marinöverläkare i lönegrad Co 10, 3 förste marinläkare i lönegrad
Ca 31 och 15 marinläkare av 1. graden, av vilka en — sjukhusläkare — i lönegrad
Ca 29, sju i lönegrad Ca 27 och sju i lönegrad Ca 25. Beställningshavarnas
placering till tjänstgöring framgår av den redogörelse härför, som
kommittén lämnat på s. 553—554 i betänkandet.

Förs var skommittén har framhållit, att marinens behov av läkarpersonal
samt dettas tillgodoseende i den föreslagna marinorganisationen bleve beroende
av statsmakternas ställningstagande till de förslag rörande militärsjukvårdens
organisation, som framlagts av 1944 års militärsjukvårdskommitté.
Vid avvägningen av i vilken omfattning marinens behov av läkare i den av
kommittén föreslagna marinorganisationen bör tillgodoses med helårstjänstgörande
ordinarie personal eller med icke-ordinarie marinläkare, marinläkare
i reserven och värnpliktiga läkare, har kommittén utgått från de grunder, som
framlagts av militärsjukvårdskommittén.

Försvarskommittén har föreslagit en ökning av den ordinarie marinläkarpersonalen
med två beställningar för marinläkare av 1. graden i lönegrad
Ca 25, en i marinledningen, avsedd att ersätta å marinöverläkarens expedition
växelvis tjänstgörande icke-ordinarie marinläkare, och en biträdande stationsläkare
vid Göteborgs örlogsstation, vilken förutsatts kunna vid behov
anlitas jämväl för Älvsborgs kustartilleriregemente. Med hänsyn bland annat
till sist berörda anordning har försvarskommittén ansett sig kunna räkna med
endast en marinläkare vid nämnda regemente i stället för två som militärsjukvårdskommittén
föreslagit. De nuvarande, för distriktsläkare vid Stockholms
och Karlskrona örlogsstationer avsedda två beställningarna ha föreslagits
skola utnyttjas för befattningar som biträdande stationsläkare vid
nämnda örlogsstationer. Härvid har förutsatts, att distriktsläkarna skulle ersättas
med civila verksläkare i huvudsaklig överensstämmelse med de principer,
som framlagts av militärsjukvårdskommittén.

I anslutning till sitt förslag om att Hemsö kustartilleriförsvar med Härnösands
kustartilleridetachement skall utgå ur organisationen, har försvarskommittén
ansett, att det till den civile läkaren därstädes utgående arvodet kan
indragas.

Det periodvis skiftande behov av läkare för tjänstgöring å fartyg, vid
örlogsstationer och inom kustartilleriförsvaren, som föreligger utöver det
med ordinarie marinläkare tillgodosedda ständiga behovet av läkarpersonal,
har försvarskommittén beräknat till 139 tjänstgöringsmånader, varav 86 för

395

Kungl. Majits proposition nr 206.

flottan och 53 för kustartilleriet. Ifrågavarande behov har förutsatts i första
hand skola täckas med facktjänstgörande värnpliktiga läkare och med marin
läkare i reserven vid fullgörandet av repetitionsövningar enligt reservbefälskungörelsen.
Det sammanlagda antalet tjänstgöringsmånader har kommittén
beräknat till 48 för värnpliktiga läkare, varvid kommittén räknat med en facktjänstgöringstid
av 4 månader och 12 värnpliktiga läkare, samt till 20 för
marinläkare i reserven. Återstående 71 tjänstgöringsmånader borde tillgodoses
med arvodesavlönade icke-ordinarie marinläkare. Då den årliga tjänstgöringsskyldigheten
för dessa, vilka i nuvarande organisation utgöras av dels
marinläkare av 2. graden, dels marinläkarstipendiater, utgör högst 60 dagar,
skulle med försvarskommitténs beräkningar erfordras 36 sådana läkare. Samtliga
ha föreslagits skola upptagas såsom beställningar för marinläkare av 2.
graden. Kommittén hade nämligen kommit till den uppfattningen, att ett
bibehållande av marinläkarstipendiatorganisationen kunde ifrågasättas ur ekonomisk
synpunkt. Enligt nuvarande ordning kunde de värnpliktiga söka och
erhålla stipendiattjänster före avslutande av facktjänstgöringen. Härigenom
minskade tillgången på tjänstgöringsmånader för värnpliktiga läkare och
ökade behovet av icke-ordinarie marinläkare med ty åtföljande kostnadsökning.
Ett dylikt läge kunde icke uppstå, när fråga vore om beställning såsom marinläkare
av 2. graden, då för sådan beställning krävdes legitimation och all
facktjänstgöring hunne uttagas innan sådan erhölles.

För en ögonläkare vid Ostkustens marindistrikt har försvarskommittén tills
vidare räknat med samma årsarvode, som för närvarande utgår, eller 5 040
kronor.

I fråga om de bestämmelser, som nu gälla för personal i marinläkarkårens
reserv, har försvarskommittén icke ifrågasatt någon ändring.

Det av kommittén beräknade behovet av reservpersonal i krigsorganisationen
framgår av betänkandets hemliga del.

Remissyttranden.

Marinöverläkaren har anfört, att det vore ofrånkomligt att inrätta en särskild
tjänst såsom läkare vid den av försvarskommittén föreslagna värnpliktsskolan,
enär vid skolan skulle komma att tjänstgöra omkring 760 personer,
varav 700 värnpliktiga, vilka skulle utbytas mot lika många nya fyra gånger
årligen. Enligt all erfarenhet beredde personal av denna kategori förbandsläkaren
avsevärt mycket mera arbete än ett motsvarande antal stampersonal.
Härtill komme en i förhållande'' till andra förbandsläkare mera omfattande
undervisningsskyldighet, som måste åligga läkaren vid värnpliktsskolan.
Under anförda förhållande och då omfattningen av personalen, frånsett värnpliktsskolan,
väl motiverade två läkare, har marinöverläkaren beräknat ett
totalt behov av tre ordinarie läkare för Karlskrona örlogsstation.

Marinöverläkaren har vidare ansett det synnerligen tveksamt, om den föreslagne
biträdande stationsläkaren vid Göteborgs örlogsstation skulle — såsom
försvarskommittén förutsatt — vid behov kunna anlitas jämväl för Älvsborgs

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

kustartilleriregemente, enär arbetsuppgifterna vid örlogsstationen syntes
konnna att kräva läkarens fulla tjänstgöring där samt betydande organisatoriska
svårigheter förelåge att anordna en dylik växeltjänstgöring.

Försvarskommitténs förslag att för Älvsborgs kustartilleriregemente endast
avse en ordinarie läkare har marinöverläkaren ansett kunna godtagas endast
under två uttryckliga förutsättningar, nämligen dels att personalstyrkan
icke komme att överstiga den i betänkandet på s. 538 för regementet angivna,
dels att sjukvården för bland annat den kollektivavtalsanställda personalen
ordnades enligt verksläkarprincipen såsom militärsjukvårdskommittén förutsatt.
I annat fäll syntes inrättandet av en tjänst såsom biträdande regementsläkare
vid regementet ofrånkomligt.

Om Hemsö kustartilleriförsvar jämte truppförband bibehölles i organisationen,
borde enligt marinöverläkaren för dessa enheter avses en marinläkare
av 1. graden i Ca 27, stäbsläkare tillika detachementsläkare. Behovet hade
vitsordats av militärsjukvårdskommittén.

Marinöverläkaren har vidare anfört, att det av försvarskommittén för det
periodvis skiftande behovet av läkare beräknade antalet tjänstgöringsmånader
icke vore till fyllest. För flottans del erfordrades 100 tjänstgöringmånader,
innebärande en ökning av antalet icke-ordinarie marinläkare med 7. Härutöver
har marinöverläkaren beräknat 6 tjänstgöringsmånader (sommarhalvåret)
för stabsläkare å kustflottan. För att i någon män tillgodose kontinuitetskravet
för denna befattning har marinöverläkaren föreslagit att särskilda
stabsläkartjänster inrättades för icke-ordinarie marinläkare med 3 i stället för
2 månaders årlig tjänstgöringsskyldighet och med arvode överstigande det för
marinläkare av 2. graden nu gällande.

Marinöverläkaren har härjämte yrkat, att löneställningarna för den ordinarie
marinläkarpersonalen skulle på angivet sätt regleras utan avvaktan på
utredning om anställnings- och avlöningsförhållandena för försvarets läkarpersonal.
Vad försvarskommittén i övrigt anfört och föreslagit har icke givit
marinöverläkaren anledning till erinran.

Marinledningen har i princip anslutit sig till de synpunkter, som framförts
av marinöverläkaren, samt framhållit vikten av att frågan om marinläkarnas
löneställning snarast löstes i överensstämmelse med marinöverläkarens förslag
ävensom av en ökning av det av försvarskommittén beräknade antalet
tjänstgöringsmånader för täckning av det skiftande läkarbehovet vid flottan.

Inspektören för kustartilleriet har ansett det nödvändigt att avse ytterligare
en läkare för Älvsborgs kustartilleriregemente samt att, om Härnösands
kustartilleridetachement bibehölles, en ordinarie marinläkare borde beräknas
för detta. Det periodvis skiftande behovet av läkare har av inspektören för
kustartilleriet beräknats till 67 tjänstgöringsmånader per år i stället för av
försvarskommittén angivna 53. Vid denna beräkning har förutsatts, att förenämnde
biträdande läkare för Älvsborgs kustartilleriregemente tillkommer, att
Härnösands kustartilleridetachement bibehålies samt att kustartilleriets territoriella
luftvärn kvarbliver vid marinen.

397

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Chefen för Göteborgs örlogsstation har ansett, att den biträdande stationsläkaren
icke kunde dela sin tjänst på såväl örlogsstationen som Älvsborgs
kustartilleriregemente.

Chefen för kustflottan har anfört, att såsom stabsläkare å kustflottan borde
avses en äldre, erfaren läkare på marinläkarkårens stat, om erforderligt i utbyte
mot någon av de i landtjänst upptagna befattningarna. Den hittills
rådande diskontinuiteten bland fartygens läkarpersonal och särskilt stabs
läkaren vore ytterst menlig för tjänsten.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har ansett sig icke kunna biträda försvars
kommitténs uppfattning, att den för marinöverläkarens expedition föreslagne
marinläkaren utan svårighet kunde inordnas i en eventuell centraliserad sjukvårdsledning.
Sjukvårdsförvaltningen har vidare anfört, att biträdande läkare
borde finnas vid örlogsstationerna och kustartilleriregementena samt att vid
Karlskrona örlogsstation måste beräknas eu biträdande läkare för den föreslagna
värnpliktsskolan. Sjukvårdsförvaltningen har även föreslagit reglering
av löneställningen för vissa marinläkare.

Statens lönenänmd har framhållit, att försvarskommitténs förslag beträffande
marinläkarstipendiaterna syntes medföra konsekvenser även för fältläkarstipendiatemas
del, enär det eljest skulle uppstå alltför stor olikhet
mellan försvarsgrenarna i fråga om villkoren för de arvodesavlönade läkarna.

Statens organisationsnämnd har anfört, att åtgärder, som kunde föregripa
ett genomförande av 1944 års militärsjukvårdskommittés förslag, icke borde
vidtagas.

Svenska militärläkarföreningen har beträffande den ordinarie läkarpersonalen
anfört synpunkter och framlagt förslag i huvudsak överensstämmande
med dem, som i enlighet med den föregående redogörelsen framförts av marinöverläkaren.

Departementschefen.

Såsom jag i det föregående anfört är jag icke beredd att för innevarande
års riksdag framlägga förslag om militärsjukvårdens organisation i anledning
av det betänkande i ämnet, som avgivits av 1944 års militärsjukvårdskommitté.
Jag räknar därför med att den nuvarande organisationen för den marina hälsooch
sjukvården tills vidare bibehålies.

Försvarskommitténs förslag om en ny beställning för en biträdande läkare
hos marinöverläkaren anser jag mig med hänsyn till vad sjukvårdsförvaltningen
anfört icke kunna biträda. Däremot tillstyrker jag, på de skäl kommittén
anfört, att en ny beställning för en marinläkare av 1. graden
inrättas vid Göteborgs örlogsstation från och med budgetåret 1948/49. Denne
läkare bör kunna tagas i anspråk för tjänst jämväl vid Älvsborgs kustartilleriregemente.
Vidare finner jag mig böra biträda marinmyndigheternas förslag
om en särskild läkare vid flottans värn pliktsskola, .lag beräknar för detta
ändamål en marinläkare av 1. graden från tidpunkten för skolans in
rättande. Utöver dessa utökningar av personalorganisationen, vilka icke torde

398

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

innebära något föregripande av en eventuell omorganisation av den marina
sjukvården, anser jag mig icke kunna förorda någon ändring av marinläkarkårens
nuvarande omfattning i vad avser ordinarie personal och arbetsuppgifter.
För Norrlandskustens marindistrikt jämte Hemsö kustartilleriförsvar
och Härnösands kustartilleridetachement torde nuvarande anordning i
förevarande hänseende böra tills vidare bibehållas. Till frågorna om den ordinarie
marinläkarpersonalens löneställningar tar jag icke ställning i detta sammanhang.

Behovet av icke-ordinarie marinläkarpersonal torde få liksom hittills särskilt
prövas för varje budgetår med utgångspunkt från då föreliggande totalt
behov av tjänstgöringsmånader och med hänsyn tagen till i vilken utsträckning
dessa kunna tillgodoses med facktjänstgörande värnpliktiga läkare och
med marinläkare i reserven, vilka fullgöra dem åliggande repetitionsövningar.
Till den av marinöverläkaren ånyo upptagna frågan om inrättande av särskilda
beställningar för stabsläkare å kustflottan är jag icke heller nu beredd att taga
ställning. Huruvida marinläkarstipendiaterna, såsom försvarskommittén föreslagit,
böra utgå ur organisationen och ersättas med marinläkare av 2. graden
torde, såsom lönenämnden j>åpekat, böra ses i samband med motsvarande
fråga för armén och tarvar fördenskull ytterligare överväganden, innan definitiv
ställning kan tagas.

D. Marinens poliskår.

Marinens poliskår är för närvarande i huvudsak avsedd för bevakning av
anläggningarna vid örlogsvarv och örlogsstationer med dit förlagda fartyg och
förråd. Den nuvarande organisationen omfattar sammanlagt 49 ordinarie och
extra ordinarie beställningar, varav 2 polisöverkonstaplar, tillika poliskommissarier,
3 polisöverkonstaplar och 44 poliskonstaplar.

Härutöver finnas vid marinens poliskår i Göteborg anställda 3 extra poliskonstaplar,
varjämte framställning föreligger om anställande av ytterligare
3 extra poliskonstaplar.

F örsvar skommittén.

Försvarskommittén har beträffande denna personal icke ifrågasatt annan
ändring än att för de nämnda sex extra poliskonstaplarna för poliskåren i
Göteborg borde upptagas extra ordinarie beställningar.

Kommittén har emellertid föreslagit en utbyggnad av polisorganisationen
med personal för att bestrida sådan kriminal- och ordningstjänst vid örlogsstationerna,
som under tiden för den förstärkta försvarsberedskapen ankommit
på särskilt beordrad krigspolispersonal. Dylik personal tjänstgjorde i
viss utsträckning alltjämt vid marindistrikten för örlogsstationernas räkning.
Enligt kommitténs mening förelåge även under fredsförhållanden behov av
personal med uppgifter motsvarande krigspolisens. För ändamålet borde
finnas anställda sammanlagt 7 poliskonstaplar. De borde tills vidare erhålla
extra ordinarie anställning och hänföras till marinens poliskår.

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Efter den ''utvidgning av arbetsuppgifterna, som därmed skulle tillkomma
poliskåren, syntes densamma icke längre böra lyda under vederbörande varvschefer
utan böra underställas vederbörande marindistriktschefer och personalen
fördelas till tjänstgöring såväl vid vederbörligt örlogsvarv som vid marindistriktet
i övrigt.

Marinens poliskår borde sålunda enligt kommitténs beräkningar omfatta
sammanlagt 62 beställningar med följande fördelning.

		Antal		Löne- grad
Beställning	Stock- holm	Karls- krona	Göte- borg	Summa
Ordinarie personal. Polisöverkonstaplar, tillika poliskommis-				2	Ca 18
sarier..............................	i	i	—
Polisöverkonstaplar ..................	i	i	—	2	Ca 16
Poliskonstaplar ......................	15	17	—	32	Ca 14
Extra ordinarie personal.
Polisöverkonstapel....................	—	—	1	1	Ce 16
Poliskonstaplar .......................	4	7	14	25	Ce 13
Summa	21	26	15	62

Remissyttranden.

Marinledningen har anfört att — förutom personal tillhörande marinens
poliskår — för närvarande viss stampersonal (personal anställd å vakanta
löner), som tidigare fullgjorde tjänst inom krigspolisorganisationen, tjänstgjorde
i polistjänst vid örlogsstationerna. Av denna personal tjänstgjorde vid
vardera örlogsstationen en i egenskap av överkonstapel. Dessa överkonstapelstjänster
borde alltjämt bibehållas, varför tre extra ordinarie beställningar för
polisöverkonstaplar i lönegrad Ce 16 utöver vad kommittén föreslagit borde
tillkomma.

Eftersom polispersonalen vore truppregistrerad vid örlogsstationerna och
då det dessutom ålåge vederbörande stationschef att tillhandahålla viss för
krigspolisorganisationen avsedd personal, vore det ändamålsenligt, att marinpoliskåren
personellt underställdes vederbörande stationschef.

Av marinmyndigheterna i övrigt dela chefen för Sydkustens marindistrilct
samt cheferna för Karlskrona och Göteborgs örlogs stationer marinledningens
uppfattning, att polispersonalen bör underställas vederbörande stationschef
medan cheferna för Ostkustens och Västkustens marindistrilct jämte örlogsi
arvscheferna i Stockholm och Karlskrona ha ansett, att den alltjämt borde
vara underställd vederbörande varvschef. Ett flertal marina lokalmyndigheter
yrka på utökning av polispersonalen på respektive platser utöver vad försvarskommittén
föreslagit, nämligen chefen för Stockholms örlogsstation med
en överkonstapel, chefen för Sydkustens marindistrikt med två överkonstaplar
och tre konstaplar samt chefen för Göteborgs örlogsvarv med en överkonsta -

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

pel, tillika kommissarie, vilken jämte nio av de av försvarskommittén för
marinens poliskår i Göteborg beräknade extra ordinarie konstaplarna borde
beredas ordinarie anställning. Vidare har chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar
anmält behov av särskild polispersonal för bevakningen vid Älvsborgs
kustartilleriregemente samt härför beräknat elva konstaplar.

Statens organisationsnämnd har funnit försvarskommitténs förslag innebära
en i princip lämplig lösning av bevakningstjänsten vid varv och stationer.
Nämnden förutsatte dock, att genom föreslagen ökning av marinpoliskåren de
värnpliktiga, som bestrede vakttjänst vid stationer och varv, skulle utgå ur
organisationen, ävensom att antalet nytillkommande beställningar icke fastställdes,
förrän resultatet av pågående organisationsundersökningar vid
marindistrikt och stationer förelåge.

Svenska polisförbundet har bland annat ansett, att marinens poliskår i
Göteborg borde utgöras av två ordinarie polisöverkonstaplar, varav en tilllika
poliskommissarie, samt nio ordinarie och fem extra ordinarie poliskonstaplar.

Departementschefen.

Mot försvarskommitténs förslag i vad rör den för bevakningen vid Göte
borgs örlogsstation och örlogsvarv avsedda polispersonalen har jag intet att
erinra. Den härav föranledda ökningen av marinens poliskår med sex beställningar
för extra ordinarie poliskonstaplar bör vidtagas från och med budgetåret
1948/49.

Kommitténs förslag, att marinens poliskår nu tillkommande uppgifter
skulle på föreslaget sätt vidgas samt att poliskåren i anslutning härtill skulle
tillföras ett antal nya beställningar torde böra ytterligare övervägas. Jag är
sålunda icke nu beredd att taga ställning till denna fråga liksom ej heller
till den i remissyttranden upptagna frågan om behovet av polispersonal för
kustartilleriet. Vid sådant förhållande synes mig anledning icke föreligga att
nu vidtaga någon ändring i fråga om polispersonalens lydnadsställning.

VII. Utbildningsanstalter.

F ör sv ar skommittén.

Kommittén har beträffande sjökrigshögskolan i stort sett icke funnit
anledning föreslå några förändringar i organisationen. Den vid behandlingen
av marinintendenturkåren omnämnda vidareutbildningen för marinintendenturofficerare
har förutsatts äga rum vid skolan.

Av kommittén för skolan beräknad personal framgår av s. 561 och 562 i
betänkandet och särskilda personalförteckningar.

Ej heller i sjö krigsskolans organisation har kommittén föreslagit
några principiella förändringar. Skolans omfattning hade avpassats med hän -

401

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

syn till det ungefärliga antal officerare m. fl., som normalt skola tillföras de
olika kårerna varje år. Antalet framgår av sammanställning på s. 562 i betänkandet.

Kommittén har, trots i stort sett oförändrat elevantal, räknat med att en
icke obetydlig minskning av skolans personal skall kunna genomföras i sammand
med en rationalisering av verksamheten. För skolan beräknad personal
framgår av s. 562 och 563 i betänkandet och särskilda personalförteckningar.

Marinens underofficers skola, som för närvarande lyder direkt
under chefen för marinen, har av försvarskommittén föreslagits bli underställd
chefen för Ostkustens marindistrikt, enär chefen för marinen i största
möjliga utsträckning borde befrias från den direkta ledningen av lokala organ.

I övrigt bär kommittén icke föreslagit några förändringar i fråga om skolans
principiella organisation eller dess förläggning. Däremot medförde de av
kommittén föreslagna kaderminskningarna, att dess personal kunde minskas.

För skolan beräknad personal framgår av s. 564 i betänkandet och särskilda
personalförteckningar.

Kommittén har ansett det önskvärt, att tjänstebostäder för instruktionspersonalen
i viss utsträckning anlades vid skolan. Denna fråga syntes böra
upptagas till särskild prövning, eventuellt i samband med den av kommittén
förordade utredningen om en utflyttning av Stockholms örlogsstation och

varv.

Genom tillkomsten av flottans värnpliktsskola i Karlskrona komme vissa
för Stockholms örlogsstations värnpliktsskola nu ianspråktagna utrymmen vid
Berga att bli disponibla för andra ändamål. Kommittén har räknat med att
yrkesutbildningen för huvuddelen av däcksmanskapet från samtliga tre örlogsstationer
skulle förläggas till Berga och där underställas chefen för underofficersskolan.

Försvarskommittén har, av motsvarande skäl som anförts beträffande marinens
underofficersskola förordat, att flottans sjömansskola, som nu i
avseende på utbildningen lyder direkt under chefen för marinen, helt skall
underställas chefen för Sydkustens marindistrikt.

På grund av den minskning, som kommittén i annat sammanhang föreslagit
beträffande sjömanskåremas omfattning, bär kommittén ansett det möjligt
att betydligt reducera skolans personal.

Omfattningen av den för skolan beräknade personalen framgår av s. 565 i
betänkandet och särskilda personalförteckningar.

Försvarskommittén har, såsom tidigare nämnts, föreslagit att den förberedande
militära utbildningen i land för flottans värnpliktiga skall centraliseras
till en gemensam skola, flottans värnpliktsskola.

Kommittén har förordat, att skolan förlägges till Karlskrona i nuvarande
avdelning Sparres kaserner och skollokaler, vilka vid av kommittén förordade
kaderminskningar och organisationsförändringar kunde frigöras för
sagda ändamål. Denna avdelning hade förläggningsplatser för upp till 900

26—404 48 EU)ang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

man. Varje omgång värnpliktiga komme vid det föreslagna inkallelsesystemet
att utgöras av omkring 700 man. De utrymmen, som icke behövde tagas i
anspråk för förläggning, avsåges för erforderlig utökning av redan befintliga
lektions- och övningslokaler samt för personaluttagningsdetalj.

Kommittén, som fäst stor vikt vid att de värnpliktiga omsorgsfullt prövas
och uttagas så, att de kunna placeras vid lämpligaste yrkesgren och så, att
deras personliga kvalifikationer bäst kunna utnyttjas, har föreslagit, att en
personaluttagningsdetalj organiseras vid skolan under ledning av en härför
särskilt utbildad officer. Denna detalj borde även kunna betjäna flottans sjömansskola.

Värnpliktsskolan borde enligt kommitténs mening underställas chefen för
Karlskrona örlogsstation. I avvaktan på närmare erfarenheter av bland annat
det i annat sammanhang föreslagna nya inkallelsesystemet för värnpliktiga
borde skolans organisation till en början givas en försöksmässig karaktär.

Det beräknade personalbehovet för skolan vore enligt vad kommittén angivit
mindre än motsvarande behov vid en på de tre stationerna uppdelad
värnpliktsutbildning.

Remissyttranden.

Marinledningen har utgått från att de av kommittén angivna personalbehoven
för marinens utbildningsanstalter icke vore bindande utan kunde anpassas
efter till anstalterna förlagda skolor och kurser samt efter antalet
elever, ävensom efter de behov, som befunnits föreligga vid företagna organisationsundersökningar.

Marinens underofficersskola borde alltjämt vara direkt underställd chefen
för marinen, med hänsyn till skolans karaktär av en för marinen gemensam utbildningsanstalt,
som, för att rätt fylla sin uppgift, fordrade direkt kontakt
med de organ inom marinledningen, som handlägga med skolans verksamhet
sammanhängande frågor.

Även chefen för mannens underofficersskola har av motsvarande skäl ansett
att skolan alltjämt bör lyda direkt under chefen för marinen. Enligt
skolchefens mening måste utbildning även under krig äga rum vid skolan, varför
densamma borde ingå i krigsorganisationen.

Cheferna för utbildmngsanstalterna ha i övrigt huvudsakligen endast anfört
erinringar mot kommitténs beräkningar av personalbehoven vid de olika
skolorna.

Statens organisationsnämnd har anmält, att nämnden efter hemställan från
de marina myndigheterna nyligen påbörjat kompletterande organisationsundersökningar
vid marinens underofficersskola, varav resultatet torde föreligga
innevarande år. Enligt nämndens uppfattning kunde frågan om skolans
organisation komma att upptagas i ett vidare sammanhang, därest föreslagen
utredning om utflyttning av Stockholms örlogsstation och varv komme till
stånd.

Vad nämnden i annat sammanhang anfört om de stora administrations -

403

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

kostnader en fristående förläggning av skolor medförde gällde även marinen.
I princip borde skolorna ansluta till ett förband och därigenom utnyttja dettas
stabs- och förvaltningsorganisation.

Departementschefen.

Försvarskommitténs förslag beträffande marinens undervisningsanstalter
innebär i stort, att en ny skola, flottans värnpliktsskola, inrättas, under det
att några principiella förändringar beträffande nu befintliga skolor icke förutsatts
förutom i fråga om lydnadsställningen för två av skolorna.

Såsom tidigare vid behandling av utbildningen vid flottan anförts anser
jag, att en centralisering av den förberedande militära utbildningen för de
värnpliktiga till en flottans värnpliktsskola bör komma till stånd. Verkställda
undersökningar ha givit vid handen, att denna — även vid de något ändrade
förutsättningar beträffande personalens omfattning m. m., som bli en följd
av mina i det föregående framlagda förslag — lämpligen bör förläggas till
kasem Sparre i Karlskrona samt underställas chefen för Karlskrona örlogsstation.
Jag delar försvarskommitténs uppfattning, att särskild vikt bör ägnas
frågan om de värnpliktigas prövning och uttagning och vill sålunda biträda
de förslag i detta avseende, som kommittén framlagt. I övrigt finner jag
icke anledning här närmare ingå på skolans organisation, vilken i enlighet
med försvarskommitténs förslag till en början bör givas en försöksmässig
karaktär. Jag räknar med att verksamheten vid skolan skall kunna taga sin
början hösten 1948.

Förslaget att flottans sjömansskola skall helt underställas chefen för Sydkustens
marindistrikt finner jag lämpligt. Vad åter beträffar frågan om lydnadsställning
för marinens underofficersskola anser jag, att de skäl, som av
marinledningen anförts mot förslaget att ställa skolan under chefen för Ostkustens
marindistrikt, äro beaktansvärda. Jag räknar därför med att skolan
tills vidare skall liksom hittills lyda direkt under chefen för marinen.

I vad mån behov av tjänstebostäder för instruktionspersonalen vid underofficersskolan
kan anses föreligga bör närmare undersökas. Frågan bär av
mig tidigare berörts i samband med förslag om utredning angående förflyttning
av Stockholms örlogsstation och varv.

Med utgångspunkt från de förslag beträffande marinens personalkadrer,
vilka jag i det föregående framlagt, komma de premisser, på vilka försvarskommittén
grundat sina beräkningar av personalbehovet vid de olika utbildningsanstalterna,
att i vissa avseenden rubbas. Behovet i fråga är för övrigt
icke konstant utan kan år från år undergå växlingar beroende på elevantal
m. m. Vad särskilt beträffar marinens underofficersskola torde personalbehovet
komma att påverkas av resultatet av den tidigare föreslagna utredningen
rörande marinens underofficerare ävensom av pågående organisationsundersökningar.
I avseende på flottans värnpliktsskola kunna slutliga personalberäkningar
göras först sedan erfarenheter vunnits. Jag förutsätter sålunda,
att behovet av personal för marinens utbildningsanstalter på vanligt sätt

404

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

prövas från år till år och att därvid de principer, enligt vilka försvarskommittén
verkställt sina beräkningar, bli i tillämpliga delar beaktade.

Vad försvarskommittén i övrigt under förevarande avsnitt anfört föranleder
ingen erinran från min sida.

VIII. Frivilliga organisationer

I fråga om den maritima ungdomsverksamheten ifrågasätter jag
ingen ändring. Jag kan därför i det följande begränsa mig till att något närmare
ingå på frågan om sjövärnskåren.

Sjö värnskåren är en på frivillighetens väg rekryterad kår, ingående i sjöförsvaret,
med uppgift att vid förstärkt försvarsberedskap (mobilisering)
ävensom eljest då så finnes lämpligt ställa särskilt utbildad personal till krigsmaktens
förfogande.

Med skrivelse den 17 april 1947 har chefen för marinen överlämnat förslag
till nytt reglemente för sjövärnskåren, enligt vilket kårens verksamhet skulle
i vissa hänseenden omorganiseras. Den ledande tanken har därvid varit att —
med utnyttjande av de erfarenheter som vunnits under den förstärkta försvarsberedskapen
— i sjövärnskåren skapa ett organ, vid vilket utbildningen
för i första hand värnpliktig befälspersonal men även menig värnpliktig personal
kunde effektiviseras och underhållas efter avslutad värnpliktsutbildning.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har för egen del utgått från att kåren i stort sett skall
erhålla den i marinchefens förslag angivna utformningen. Kommittén har på
s. 567 o. ff. i betänkandet lämnat en redogörelse för sjövärnskårens organisation
samt för rekryteringen av kårens personal ävensom för personalens tjänstgöring
och utbildning enligt förslaget.

I personalorganisatoriskt avseende innebär förslaget i huvudsak den förändringen
i förhållande till vad nu gäller, att personalen icke längre skall
förordnas till särskilda tjänstegrader inom sjövärnskåren. I stället skall förordnande
ske vid flottan, varvid de nuvarande underofficerarna och officerarna
vid sjövärnskåren ersättas av en ny kategori värnpliktigt befäl vid
flottan, kategori B. Rekryteringen till befälskategorierna sker helt på frivillighetens
grund. Fortsatt befälsutbildning avses skola fullgöras med tjänstgöring
utöver ordinarie värnpliktstjänstgöring under 60 dagar för underofficersutbildning
och därutöver 90 dagar för officersutbildning. För sjövärnsmän
förutsättas vidare obligatoriska repetitionskurser, vilka skola fullgöras
efter inkallelse till flottan. Vid sjövärnskåren avses frivillig tjänstgöring skola
äga rum för sjövärnsaspiranter och sjö värnsmän.

Den föreslagna organisationen har beräknats medföra ökade kostnader
med 50 000 kronor för år i förhållande till de medel, som för närvarande avses
för kårens verksamhet. Merkostnaderna hänföra sig så gott som helt till nya

Kungl. Maj.ts proposition nr 206. 405

utgifter till föreslagna ersättningar till personal inom kår- och flottiljstaberna
samt förmåner till sjövärnsmän och aspiranter under frivillig tjänstgöring.

Remissyttranden.

Marinledningen har understrukit vikten av att den av försvarskommittén
förordade omorganisationen av sjö värnskåren snarast genomföres.

Chefen för sjövärnskåren har i allt väsentligt tillstyrkt det av kommittén
framlagda förslaget och framhållit, att det för kårens fortsatta verksamhet
vore nödvändigt, att omorganisationen snarast komme till stånd.

Maritima ungdomsrådet har funnit den föreslagna organisationen av sjövärnskåren
ändamålsenlig.

D ep ar tem ent sch ef en.

Den föreslagna omorganisationen av sjövärnskåren syftar till att ge fastare
form åt den verksamhet, som för flottan tjänar samma ändamål som hemvärnet
och den frivilliga befälsutbildningen för armén. Av särskild betydelse
synes mig vara att med den föreslagna organisationen skapas förutsättningar
för en förbättrad utbildning och därmed vidgad användbarhet av framför allt
den värnpliktiga befälspersonalen vid flottan. Den ökade tillgång på bättre
utbildat värnpliktigt befäl, som härigenom kan vinnas, kan, såsom försvarskommittén
också räknat med, bidraga till att behovet av stam- och reservpersonal
i sinom tid minskas. Jag vill därför tillstyrka, att sjövärnskåren omorganiseras
i huvudsak i enlighet med förslaget. Jämväl i vad förslaget avser
särskilda ersättningar åt viss personal vid kåren samt ökade förmåner till
aspiranter och sjövärnsmän kan jag i princip tillstyrka detsamma. De före
slagna ersättningarna och förmånerna överensstämma i stort sett med vad i
motsvarande hänseenden utgår till personal vid hemvärnet och den frivilliga
befälsutbildningen.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t redan framlagt förslag om
anslag till sjövärnskåren för budgetåret 1948/49. Härutinnan ifrågasätter jag
ingen ändring. Det är emellertid önskvärt, att omorganisationen av kåren genomföres
snarast möjligt. Jag förutsätter därför, att verksamheten vid sjövärnskåren
i dess nya form skall under nästa budgetår få bedrivas inom ramen
för de medel, som för samma budgetår avsetts för kåren.

IX. Kostnadsberäkningar för marinen.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, har jag tills vidare förutsatt
endast mindre ändringar i marinens nuvarande organisation. Till följd härav
ändras ej heller i avsevärdare grad de nuvarande grunderna för beräkning av
kostnaderna för marinen. Härutinnan får jag anföra följande.

Organisationskostnaderna, vartill bland annat hänföras anslag till
personalens avlöning och förmåner i övrigt samt till frivilliga organisationer,

406

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

påverkas dels av de föreslagna mindre ändringarna i vad rör den fast anställda
personalen, dels av den förutsatta minskade tjänstgöringstiden för
de värnpliktiga, dels ock av den förordade omorganisationen av sjö värnskåren.

För den fast anställda personalen innebära de föreslagna ändringarna vid
fullt genomförd organisation en merkostnad av omkring 175 000 kronor, i
huvudsak hänförlig till de förutsatta mindre ökningarna av mariningenjöroch
marinläkarkårerna samt marinens poliskår.

Minskningen av tjänstgöringstidens längd för de värnpliktiga från 14 till
12 månader medför en minskning av de nuvarande kostnaderna för de värnpliktigas
förmåner av omkring 1,4 miljoner kronor.

Beträffande kostnaderna för vissa förbättringar i militärmusikpersonalens
ekonomiska villkor och för förbättring av löneförmånerna åt värnpliktiga under
utbildning till officer på aktiv stat torde få hänvisas till Avd. III. E och F.

Av omorganisationen av sjövärnskåren följer såsom tidigare nämnts en
kostnadsökning av omkring 50 000 kronor vid genomförd organisation.

Såväl kostnaderna för personalen som organisationskostnaderna i övrigt
kunna på längre sikt förväntas påverkas av resultaten av dels pågående organisationsundersökningar
och särskilda utredningar, dels de av mig i det föregående
förutsatta utredningarna i vissa avseenden bland annat angående eventuell
utflyttning av Stockholms örlogsstation och varv, eventuell omorganisation
av marinens underofficerskårer in. m.

De av mig förordade ändringarna i vad rör utbildningen av flottans fast
anställda manskap och av flottans värnpliktiga ävensom den föreslagna
centraliseringen av kustartilleriets luftvärnskanonutbildning kommer — såvitt
nu kan överblickas — att vid genomförd organisation medföra vissa besparingar
främst i vad avser övningskos tnade in a. Storleken av dessa
besparingar kan icke angivas, förrän närmare erfarenheter föreligga av de
ändrade utbildningsorganisationerna. I övrigt har jag icke förutsatt någon
ändring i de grunder, enligt vilka övningskostnaderna beräknas.

Såsom framgår av vad jag anfört vid behandlingen av marinens materiel,
har jag icke framlagt någon plan på längre sikt för ersättningsbyggnad
och modernisering av fartyg samt anskaffning av vapenmateriel m. in. Frågan
i vilken omfattning medel för här berörda ändamål liksom även för sagda
materiels underhåll bör anvisas har jag förutsatt skola prövas år från år.

Den utbyggnad av flottans basanläggningar, som jag i det föregående förordat,
kommer att medföra ett ökat medelsbehov för ersättning till
marinens delfond av försvarets fastighetsfond. Då den omfattning
och den takt, i vilken utbyggnaden avses skola ske, förutsatts skola prövas
år från år kan storleken av ifrågavarande merkostnad icke nu beräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

407

Avd VI FLYGVAPNETS ORGANISATION
I. Krigsorganisationen.

Flygvapnets organisation i krig skulle enligt 1942 års försvarsbeslut omfatta
flygledningen i högkvarteret, krigsflygförband, fem flygbasområden,
basförband, depåer, utbildningsanstalter samt centrala flygverkstäder. Organisationen
har genom beslut av 1944 års riksdag utökats med en jaktflottilj.
1947 års riksdag har beslutat utökning av jaktflyget på bekostnad av övriga
flygslag. Denna omvandling av vissa flygförband har delvis genomförts.

F örsvar skommittén.

Kommittén har föreslagit, att flygvapnets krigsorganisation skall omfatta:

1. Flygledningen i högkvarteret, bestående av chefen för flygvapnet med
flygstaben och flygöverläkaren samt flygförvaltningen. 2. Krigsflygförband.
3. Fem flygbasområden, vartdera under befäl av en flygbasområdeschef med
stab. 4. Krigsbasförband. 5. Depåer. 6. Utbildningsanstalter. 7. Flygverkstäder.
8. FlygWansportförband. 9. Radarr organisation, dels för luftbevakningen,
dels för övriga ändamål.

Försvarskommittén har i betänkandets hemliga del lämnat närmare redogörelse
för den föreslagna krigsorganisationen.

Beträffande krigsflygförbandens styrka i förhållande till 1942 års organisation
och till den genom 1947 års riksdagsbeslut modifierade organisationen
torde få hänvisas till den redogörelse, som lämnats i det föregående under
rubriken Huvuddragen av försvarskommitténs förslag. Av försvarskommitténs
ledamöter och sakkunniga i särskilda yttranden anförda synpunkter
på flygvapnets sammansättning ha redovisats under samma avsnitt.

Remissyttranden.

Dessa ha i huvudsak återgivits i det föregående under rubriken Huvuddragen
av försvarskommitténs förslag. I det följande behandlas endast vissa
specialfrågor rörande flygvapnets sammansättning.

Beträffande minfällning från flygplan har anförts följande.

Marinledningen har framhållit, att försvarskommittén icke närmare behandlat
denna viktiga fråga. Krigserfarenheterna hade till fullo bestyrkt, att
minfällning av detta slag utgjort ett betydelsefullt drag i såväl den offensiva
som defensiva sjökrigföringen. Det vore ställt utom allt tvivel, att flygfällning
av bottenminor i många fall skulle utgöra ett effektivt medel att försvåra
och framför allt fördröja en invasion.

överbefälhavaren har under hänvisning till marinledningens yttrande i
denna fråga framhållit, att möjligheten till framtida minfällning med olika
flygplantyper komme att undersökas ur teknisk och operativ synpunkt.

408

Kungl. Slaj.ts proposition nr 206.

Beträffande den föreslagna flygtransportkåren vid flygvapnet, vilken
skulle organiseras med utnyttjande av den civila transportflygplanparkens
huvuddel samt härför erforderlig civil flygande, teknisk och administrativ
personal, har framhållits följande.

Chefen för armén har anfört, att även för andra försvarsgrenar än flygvapnet
kunde tillgång i viss utsträckning till transportflyg vara av betydelse
för operationerna, såsom för att underhålla inneslutna truppstyrkor ävensom
förband, som opererade i för transportmedel svårframkomlig terräng. Det
praktiska tillvägagångssättet borde utrönas genom en tillräckligt omfattande
försöksverksamhet och de organisatoriska möjligheterna borde därefter
undersökas.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har under hänvisning till krigserfarenheterna
framhållit nödvändigheten av en organisation för sjuktransporter med
flygplan. Det borde snarast utredas i vad mån den föreslagna flygtransportkåren
kunde utnyttjas för detta ändamål. Därest så icke vore fallet, borde utredningen
inriktas på att få fram ett förslag antingen till utökning av nämnda
kår eller också till utformande av en för sjuktransport avsedd särskild flygorganisation.

Luftfartsstyrelsen har i princip ej haft något att erinra mot den föreslagna
flygtransportkåren. Med hänsyn till erfarenheterna från det senaste kriget
ville styrelsen dock understryka betydelsen av att vårt land i krig bereddes
tillfälle att så långt möjligt upprätthålla flygförbindelse med utlandet.

Departementschefen.

Mot de av försvarskommittén anförda principerna för flygvapnets organisation
i krig har jag ingen annan erinran än att även den optiska luftbevakningen
—- såsom jag föreslagit i annat sammanhang — bör infogas i denna
organisation.

Omfattningen av den av kommittén föreslagna krigsorganisationen bör
anpassas med hänsyn till de ändringar i fråga om antalet förband m. in., som
jag i det föregående föreslagit.

Vad slutligen beträffar vissa specialfrågor rörande flygförbandens utnyttjande
för olika ändamål må följande framhållas.

Våra möjligheter att fälla minor från flygplan, vilken verksamhet chefen
för marinen tillmätt särskild betydelse, böra även enligt min mening närmare
undersökas.

Betryggande tillgång på transportflygplan är i krig en viktig förutsättning
för att flygvapnets rörlighet skall kunna utnyttjas och dess materielunderhållstjänst
fungera. Då flygvapnet av kostnadsskäl ej kunnat tilldelas egen
flygtransportorganisation i fred, är det i krig i flygtransporthänseende helt
beroende av tillgången på uttagna civila transportflygplan. I vad mån dessa
kunna utnyttjas även för andra transportuppgifter, vilket ifrågasatts av chefen
för armén och försvarets sjukvårdsförvaltning, beror främst på den civila flygplanparkens
storlek och flygplantypernas lämplighet för ifrågavarande ända -

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mål ävensom på flygoperationernas omfattning. Jag förutsätter, att denna
fråga kommer att uppmärksammas inom högkvarteret, och att flygtransportorganisationens
omfattning och uppgifter med hänsyn till transportbehovet
komma att anpassas efter den växande civila flygplantillgången.

II. Fredsorganisationen.

A. Flygvapnets ledande organ m. m.

1. Flygstaben.

Beträffande flygstabens nuvarande organisation torde få hänvisas till försvarskommitténs
betänkande s. 607.

F ör sv ar skommittén.

Kommittén har föreslagit följande ändringar i flygstabens organisation.

Utbildningsavdelningens personalsektion borde, såsom redan provisoriskt
genomförts, organiseras som en fristående personalavdelning. Flygsäkerhetsoch
haveriavdelningen borde benämnas flygsäkerhetsavdelning.

Av flygstabens avdelningschefer vore i nuvarande organisation 3 överstelöjtnanter,
1 överstelöjtnant eller major och 1 major. Då det ansvar, som numera
åvilade dessa avdelningschefer, ej motiverade olikartad lönegradsplacering,
borde samtliga upptagas som alternativt överstelöjtnanter eller majorer.
Härigenom skulle även personalplaceringarna underlättas. Huruvida personalsektionens
ombildning till en särskild avdelning borde föranleda ändrad lönegradsplacering
för dess chef — nu major — borde enligt kommitténs mening
bli beroende av framtida överväganden. Såsom chef för flygstabens expedition
borde avses en pensionerad officer i arvodesbefattning (löneklass 31) i stället
för en major på aktiv stat.

Vid operationsavdelningen borde en pensionerad underofficer i arvodesbefattning
utgå.

Vid organisationsavdelningen borde likaledes en pensionerad underofficer
i arvodesbefattning utgå. Med hänsyn till avdelningens uppgifter
borde en kapten i intendenturbefattning tillkomma. Denne skulle tillika utgöra
erforderlig men nu ej förefintlig reserv för övriga officerare i intendenturbefattning.
För handläggning av rekryterings-, utbildnings- och krigsplaceringsärenden
rörande flyglottorna borde avdelningen slutligen tillföras en heltidsanställd
kvinnlig befattningshavare i lönegraden Ce 19 (flyglotta).

Från utbildningsavdelningen borde såsom nämnts avskiljas personalsektionen,
bestående av 1 regementsofficer, 1 kapten, 1 pensionerad officer
och 1 pensionerad underofficer i arvodesbefattning. I samband med inrättande
av föreslagen inspektion för den tekniska tjänsten borde en kapten ur utbildningsavdelningen
överföras till detta inspektionsorgan. Fn pensionerad underofficer
i arvodesbefattning borde utgå. Med hänsyn till den ökade använd -

410

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

ningen av undervisningsfilm i utbildningsarbetet borde en särskild målsman
för flygvapnets filmverksamhet — en kapten såsom filmofficer — tillkomma.

Vid den nyinrättade personalavdelningen borde tjänstgöra den personal,
som enligt 1942 års försvarsbeslut avsåges ingå i utbildningsavdelningens
personalsektion, varjämte med hänsyn till ökad arbetsbelastning en
fanjunkare borde tillkomma.

Signaltjänsten, som bland annat utgjorde ett viktigt element inom fiygsäker
hetstjänsten, hade under flygvapnets successiva utbyggnad kommit att öka i
såväl omfattning som betydelse. Belastningen å signalavdelningen hade
som följd härav ökats betydligt. En förstärkning av denna avdelning borde
därför komma till stånd.

Som signalofficer och chef för flygledningens signalstation avsåges enligt
1942 års försvarsbeslut en av de båda sektionscheferna vid signalavdelningen.
Då arbetsbelastningen inom signalavdelningen ej längre medgåve sådan dubbeltjänstgöring,
hade en kompaniofficer ur något förband numera måst placeras
i denna befattning. Eftersom förbandens personalbehov icke beräknats
med hänsyn härtill, borde vid signalavdelningen tillkomma ytterligare en
kapten för ifrågavarande uppgift. Som chef för den i signalstationen ingående
teleprintercentralen, som bland annat vore central för den militära och den
civila väderlekstjänstens fjärrskriftsförbindelser, borde tillkomma en underofficer.
Med hänsyn till det med befattningen förenade ansvaret — särskilt i
fråga om flygsäkerhetssignaleringen — borde denne vara förvaltare i signalbefattning.
För att åstadkomma bättre kontinuitet i tjänsterna som vaktchefer
vid teleprintercentralen och för att giva vaktcheferna en mot ansvaret svarande
ställning borde 4 signalister tillhörande det fast anställda manskapet utbytas
mot 4 underofficerare. Vid teleprintercentralen tjänstgjorde även — förutom
viss civil personal — 7 värnpliktiga som teleprintersignalister. Med en omprövning
av frågan om utbyte av dessa värnpliktiga mot lika många civila
tekniska biträden i lönegraden Ce 11 (jfr propositionen 1947: 130) borde anstå,
till dess ytterligare erfarenheter av nuvarande organisation vunnits.

På grund av den ökade användningen av radar inom flygvapnet och med
hänsyn till att flygvapnet avsåges skola handha försvarets radarluftbevakning
borde flygstabens signalavdelning förstärkas med en radarsektion, som åtminstone
tills vidare ansåges kunna begränsas till 2 kaptener.

Inspektionen av signaltjänsten borde tills vidare alltjämt handhas av chefen
för flygvapnet med biträde av chefen för signalavdelningen. För att i större
utsträckning än som nu vore möjligt frigöra avdelningschefen för denna uppgift
borde en major såsom ställföreträdande avdelningschef tillföras avdelningen.

På grund av flygsäkerhetstjänstens allt mer ökade omfattning borde enligt
kommitténs mening flygsäkerhetsavdelningen förstärkas med en kapten
såsom chef för haverisektionen. En i 1942 års försvarsbeslut för flygsäkerhetsavdelningen
beräknad flygingenjör borde överföras till den av kommittén
föreslagna inspektionen för den tekniska tjänsten.

411

Kungl. Maj:ts •proposition nr 206.

Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle en regementsofficer, placerad som
assistent i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tjänstgöra jämväl i flygsäkerhetsavdelningen.
Denne regementsofficer, som numera fått sin verksamhet förlagd
till luftfartsstyrelsen, borde med hänsyn till de ökade arbetsuppgifterna heltidsplaceras
därstädes.

Det syntes ej osannolikt, att flygsäkerhetsavdelningen framdeles kunde
behöva ytterligare förstärkas.

Det senaste kriget hade medfört en avsevärd utveckling av väderlekstjänsten.
Bland annat hade det för prognostjänsten betydelsefulla aerologiska
observationsmaterialet flerdubblats. Den civila luftfartens utveckling
komme med sannolikhet att medföra ytterligare utökning av de kontinuerliga
meteorologiska underrättelserna utifrån. Detta arbetsunderlag för prognostjänsten
vore av stor betydelse för vår egen väderlekstjänst, som vore ett viktigt
led i flygsäkerhetstjänsten. För att det sålunda utvidgade arbetsunderlaget
skulle kunna rätt utnyttjas, erfordrades förstärkning av väderleksavdelningen
med 2 militärmeteorologer i lönegraden Ca 2(5.

Vid pressektionen borde nuvarande pensionerade officer i arvodesbefattning
ersättas med en stabsredaktör i lönegraden Ce 26.

Chefen för expeditionen (en major på stat) borde ersättas med en pensionerad
officer i arvodesbefattning. Eu av de pensionerade underofficerarna
i arvodesbefattning borde utgå. Såsom ersättning för sammanlagt 4 pensionerade
underofficerare vid flygstaben borde dess civila expeditionspersonal
utökas med 1 kontorsskrivare i lönegraden Ca 17, 2 kanslibiträden i lönegraden
Ca 11 och 1 biträde för skriv- och kontorsgöromål. Ett av kanslibiträdena
borde tjänstgöra som sekreterare åt chefen för flygstaben. Expeditionen borde
vidare tillföras en förste vaktmästare i lönegraden Ca 11 och en bilförare i
lönegraden Ce 10.

Avdelningarnas m. m. organisation efter de föreslagna ändringarna framgår
närmare av betänkandet s. 607—612.

Remissyttr anden.

Försvarets civilförvaltning har icke ansett sig kunna tillstyrka, att en befattning
i lönegrad Ce 19 — avsedd för handläggning av ärenden rörande flyglottorna
— inrättas vid organisationsavdelningen. Ifrågavarande ärenden
borde liksom för närvarande kunna ombesörjas av en flyglotta mot härför
avsett arvode (högst 1 500 kronor för budgetår).

Ifrågasatt utbyte av 7 värnpliktiga i signalavdelningens teleprintercentral
mot samma antal civila teleprintersignalister i lönegrad Ce 11 borde komma
till stånd.

Behovet av att inrätta en särskild stabsredaktörsbefattning vid flygstaben
kunde ifrågasättas, eftersom de vid försvarsstaben anställda stabsredaktörerna
syntes kunna betjäna försvaret i dess helhet.

Statskontoret har ifrågasatt behovet av en stabsredaktör vid flygstaben.
Därest befattningen skulle tillkomma, borde den dock icke inrättas som pen
sionsberättigande tjänst utan avlönas medelst arvode.

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Statens organisationsnämnd har anfört, att ett ersättande av den nuvarande
försvarsgrensindelningen med en för försvarsmakten i dess helhet uppbyggd
ledningsorganisation skulle medföra ökad effektivitet och ytterligare
besparingar i organisationen. Med hänsyn härtill funne nämnden icke anledning
att taga ställning till den föreslagna organisationen för flygstaben.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har framhållit, att fem
års erfarenheter av värnpliktiga teleprintersignalister i telepnntercentralen vid
flygstabens signalavdelning otvetydigt visade, att värnpliktiga ej vore lämpliga
i denna tjänst, eftersom huvuddelen av trafiken vore av meteorologisk
natur. De borde därför ersättas med civila biträden för skriv- och kontorsgöromål.
—- Till följd av den förhållandevis fåtaliga biträdespersonalen vid
väderleksavdelningen syntes det uppenbart, att avdelningens meteorologer antingen
i viss utsträckning nödgades utföra arbeten av förberedande och biträdande
natur eller också måste låta materialet ligga helt eller delvis outnyttjat.
Det aerologiska materialet, som krävde en omfattande förberedande bearbetning,
hade flerdubblats under de senaste åren. Med hänsyn till det anförda
borde personalen utökas med tre meteorologassistenter i Ce 16—19 och två
tekniska biträden i Ca eller Ce 8.

D epartementschefen.

De av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framförda motiven
för att förstärka väderleksavdelningen med viss biträdespersonal finner jag
bärande. Jag föreslår därför i likhet med institutet, att avdelningen tillföres
tre meteorologassistenter och två tekniska biträden.

Med hänsyn till betydelsen av att signalavdelningens teleprintercentral är
bemannad med fullt kvalificerad personal föreslår jag — med hänvisning till
vad försvarets civilförvaltning samt Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut anfört — att sju värnpliktiga teleprintersignalister vid ifrågavarande
central utbytas mot lika många civila tekniska biträden.

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt behovet av att i enlighet med
försvarskommitténs förslag ersätta nuvarande mot arvode avlönade flyglotta
i organisationsavdelningen med en extra ordinarie befattningshavare. Förslaget
torde ha avsett att säkerställa tillgång till en så väl kvalificerad befattningshavare
för ifrågavarande uppgifter, att eljest erforderlig utökning
med en kompaniofficer kunde undvikas. Under dessa förhållanden vill jag ej
motsätta mig kommitténs förslag men återkommer i annat sammanhang till
frågan om löneställningen.

Liksom försvarets civilförvaltning och statskontoret har jag icke blivit övertygad.
om behovet av att ersätta nuvarande pensionerade officer i arvodesbefattning
vid pressektionen med en stabsredaktör.

I östra flygbasområdesstaben upptagen kassaavdelning bör i överensstämmelse
med civilförvaltningens förslag överföras till flygstaben.

I övrigt har jag ej något att erinra mot försvarskommitténs förslag till
organisation för flygstaben och därmed sammanhängande personalberäkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

413

2. Inspektionsmyndigheter.

Försvå r skommittén.

Kommittén bär framhållit, att arbetsbördan för flygledningen genom flygvapnets
utsvällning blivit så stor, att inspektionen av den tekniska tjänsten
samt av signaltjänsten och flygsäkerhetstjänsten icke kunnat genomföras i
den omfattning, som syntes erforderlig. En effektivisering av denna inspektionsverksamhet
borde därför komma till stånd.

Inspektionen av den tekniska tjänsten krävde tillgång på sakkunnig personal
med långt driven specialisering. Med hänsyn härtill och till denna
inspektionsverksamhets stora omfattning borde ett direkt under chefen föi
flygvapnet lydande särskilt inspektionsorgan, benämnt inspektionen
för den tekniska tjänsten, inrättas. Denna borde förläggas till Stockholm
och erhålla följande sammansättning: 1 inspektör, överste i Mo 14,
1 flygdirektör av 2. graden eller major, 2 kaptener, 2 flygingenjörer, 2 mästare,
1 pensionerad underofficer i arvodesbefattning samt 1 biträde för skrivoch
kontorsgöromål. Därest en för uppgiften lämpad tekniker skulle stå till
förfogande, borde det icke vara uteslutet att utse honom till inspektör.

Signaltjänsten och flygsäkerhetstjänsten vore två tjänstegrenar, som i den
praktiska tillämpningen vid förbanden hade nära samröre med varandra.
Från flygmilitärt håll hade därför uttalats ett önskemål, att
dessa båda tjänstegrenar skulle inspekteras av ett och samma organ,
en direkt under chefen för flygvapnet lydande inspektion för signaloch
flygsäkerhetstjänsten. Försvarskommittén, som vore benägen för återhållsamhet
vid inrättande av nya inspektions- och stabsorgan, insåge till
fullo den betydelse för flygsäkerheten en väl ledd signal- och flygsäkerhetstjänst
ägde. Kommittén hade emellertid icke blivit övertygad om nödvändigheten
av att vid sidan av flygstabens signal- och flygsäkerhetsavdelningar
inrätta en särskild inspektionsmyndighet för de tjänstegrenar, som vore företrädda
i nämnda avdelningar. Kommittén hade vid sitt ståndpunkttagande
även fäst avseende vid den omständigheten, att varje flygande officer måste
äga insikter beträffande flygsäkerhetstjänsten, under det att signaltjänsten
vore en specialgren, för vilken endast ett fåtal officerare utbildades. I avvaktan
på ytterligare erfarenheter borde signaltjänsten därför alltjämt inspekteras
av chefen för flygvapnet med biträde av flygstabens signalavdelning.
För att i erforderlig utsträckning frigöra avdelningschefen, vilken i viss
omfattning torde komma att på uppdrag av chefen för flygvapnet företaga
självständiga inspektionsresor till förband och utbildningsanstalter, från
rutinärendena vid avdelningen, borde denna tillföras en major såsom ställföreträdande
avdelningschef. Inspektionen av flygsäkerhetstjänsten borde där
emot kunna förenas med inspektionen av spaningstjänsten m. in.

Med den av försvarskommittén föreslagna organisationen av spaningsförbanden
komme 4. flygeskadern i fred icke att få karaktären av en eskader.
Viss spaningsutbildning — exempelvis för den av kommittén föreslagna

414

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 206.

reservflygkåren — skulle sålunda bedrivas vid andra förband än spaningsförbanden.
I nära sammanhang med spaningen stode fotografitjänsten. Denna
hade undergått stark utveckling under kriget och kommit att tillmätas allt
större betydelse. Som följd härav hade flygvapnet tillförts effektiv are men
samtidigt mera komplicerad och mera omfattande fotografimateriel. Hänsyn
såväl till fotografitjänstens betydelse för flygvapnets verksamhet i krig som
till den dyrbara och komplicerade materielen talade för att enhetlig inspektion
av all fotografitjänst borde åvägabringas.

På grund av vad sålunda anförts borde den nuvarande eskaderledningen
vid 4. flygeskadern omvandlas till en direkt under chefen för flygvapnet
lydande inspektion för främst spaningstjänsten med eskaderchefen såsom inspektör.
Med angivna uppgift borde jämväl förenas inspektionen av
fotografitjänsten vid flygvapnet. I krig, då en spaningseskader fortfarande
borde organiseras, borde spaningsinspektören med stab fungera som
eskaderchef med eskaderstab. Krigsplanläggningsarbetet för denna eskader
borde därför åvila spaningsinspektören. På honom borde jämväl läggas planläggningen
och ledningen av flygvapnets underrättelsetjänst, eftersom denna
i krig dominerades av de genom spaningsförbanden inhämtade underrättelserna.

Även om arbetsområdet för ifrågavarande inspektör avsåges skola omspänna
vissa grenar av verksamheten vid samtliga flottiljer, borde denne med
hänsyn till den föreslagna begränsningen av spaningsorganisationen kunna
omhändertaga även inspektionen av flygsäkerhetstjänsten vid samtliga förband
och vissa utbildningsanstalter. En särskild inspektion för spanings-
och flygsäkerhefstjänsten borde därför inrättas. Denna borde
förläggas till Stockholm och bestå av: 1 inspektör, överste i Mo 14, med stab
omfattande 1 major, 4 kaptener, 1 stabsutbildad officer ur vardera armén och
marinen, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer, båda i arvodesbefattning,
1 tekniskt biträde i Ca 11 samt 1 biträde för skriv- och kontorsgöromål.
En flygingenjör (fotografiingenjör) ur flygförvaltningen borde
deltidstjänstgöra i inspektionen.

I jämförelse med den enligt 1942 års försvarsbeslut tillkomna organisationen
för 4. flygeskaderns stab innebär förslaget vissa besparingar (betänkandet
s. 616).

Överste Sil-fverberg, militär sakkunnig inom försvarskommittén, har i särskilt
yttrande framhållit bl. a. följande beträffande inspektionen av
signal- och flygsäkerhetstjänsten.

Erfarenheterna av nuvarande organisation visade såväl att chefens för
flygvapnet arbetsbörda vore för stor för att det skulle vara rimligt att pålägga
honom inspektionen av signal- och flygsäkerhetstjänsten som att cheferna
för flygstabens signal- och flygsäkerhetsavdelningar med hänsyn till dem i
övrigt åvilande uppgifter endast sporadiskt kunde lösgöras för att i samband
med inspektioner lämna sakkunnigt biträde. Det borde i detta sammanhang
beaktas, att inspektionen av signal- och flygsäkerhetstjänsten i den föreslagna

415

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

organisationen avsåges omfatta 25 olika förband m. in., spridda över hela
landet. För att effektivt lösa så omfattande inspektionsuppgifter erfordrades
ett inspektionsorgan, som obundet av övriga uppgifter tillräckligt ofta kunde
besöka de olika inspektionsföremålen och därför måste vara mycket rörligt. Det
vore även ett starkt framträdande önskemål, att inspektionen av signal- och
flygsäkerhetstjänsten utövades av ett och samma organ. En funktionssäker
signaltjänst vore nämligen en oundgänglig förutsättning för tillfredsställande
flygsäkerhetstjänst. Dessa båda verksamhetsgrenars beroende av varandra
hade ökats genom utvecklingen på det teletekniska området. Radar utgjorde
numera stommen i flygsäkerhetsorganisationen. Utvecklingen av flygsäkerhetsradar
och ansvaret för dess rätta nyttjande fölle däremot inom signalinspektionens
område.

Försvarskommittén hade vid sitt förslag att förena inspektionen av spaningstjänsten
och flygsäkerhetstjänsten ej tillräckligt beaktat omfattningen
av de uppgifter, som fölle inom respektive inspektionsområden. Inspektören
för spaningstjänsten vore sålunda i egenskap av flygslagsinspektör ansvarig
för utvecklingen av sitt flygslag samt avsåges inspektera spaningstjänsten vid
spaningsflottiljen, flygbaskårens spaningsförband samt den vid flygkadettskolan
tidvis organiserade reservflygkåren ävensom den spaningsverksamhet
i övrigt, som bedreves vid jakt- och attackflottiljerna. Han vore tillika inspektör
för fotografitjänsten vid flygvapnets förband och utbildningsanstalter
samt avsåges leda flygvapnets underrättelsetjänst. Då inspektören för spaningstjänsten
i krig skulle leda den då organiserade spaningseskadern, vore
han tillika ansvarig för spaningseskaderns krigsförberedelsearbete. Att med
dessa uppgifter förena den ansvarsfyllda inspektionen av flygsäkerhetstjänsten
vid omkring 25 olika flygförband och utbildningsanstalter m. m. vore ej
rimligt.

Att en betryggande flygsäkerhet upprätthölles vore icke endast en vital
fråga för flygvapnet med stort inflytande på rekryteringen och personalens
moral utan syntes även vara ett samhällsintresse. Inrättandet av en inspektion
för signal- och flygsäkerhetstjänsten skulle medföra en årlig merkostnad
i förhållande till försvarskommitténs förslag av cirka 20 000 kronor. Om ifrågavarande
inspektionsorgan skulle medföra en sådan effektivisering av flygsäkerhetstjänsten,
att endast ett krigsflygplan kunde räddas, skulle de årliga merkostnaderna
för detta organ vara täckta för 20 år framåt. Under dessa ekonomiska
förutsättningar borde chefen för flygvapnet, som bure det yttersta
ansvaret för flygsäkerheten, ej förvägras ett hjälpmedel, som han funne betydelsefullt
för flygsäkerhetens upprätthållande.

Remissyttranden.

Chefen för flygvapnet har framhållit vikten av att den av honom i olika
sammanhang föreslagna och för flygsäkerhetens främjande betydelsefulla inspektionen
för signal- och flygsäkerhetstjänsten tillfördes flygvapnet. I övrigt
biträddes de i överste Silfverbergs särskilda yttrande framlagda synpunkterna
på detta inspektionsorgan.

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Statens lönenämnd har funnit tveksamt, huruvida för den föreslagna beställningen
som inspektör för den tekniska tjänsten erfordrades en så hög
placering som 14:e lönegraden av löneplan nr 2. Med hänsyn till svårigheten
att bedöma föreliggande spörsmål ville lönenämnden dock icke framställa
någon erinran mot förslaget. Då även en tekniker avsåges kunna komma
i fråga för beställningen, syntes densamma böra upptagas alternativt i lönegraden
Mo 14 eller Co 14.

Statens organisationsnämnd har framhållit att, då frågan om inspektionsmyndigheter
sammanhängde med utformandet av den högsta ledningens
organisation inom försvarsmakten —- närmare berört i det föregående under
rubriken Flygstaben —- nämnden icke funne anledning taga ställning till förslaget
att tillskapa nya inspektionsorgan. Nämnden delade dock försvarskommitténs
uppfattning, att viss återhållsamhet borde iakttagas vid inrättande
av nya inspektionsmyndigheter. Resultatet av förvaltningsutredningen
kunde även komma att påverka organisationen av inspektionsorganen.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har framhållit, att en i inspektionen
för den tekniska tjänsten upptagen elektromästare med hänsyn till arbetsuppgifternas
art borde utbytas emot en verkmästare i elektrobefattning.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har anfört, att då det
vore ändamålsenligt, att den högste målsmannen för tekniken inom flygvapnet,
flygöverdirektören, övervakade den tekniska tjänsten och den tekniska utbildningen,
så syntes chefskapet för inspektionen för den tekniska tjänsten böra
utövas av denne.

Svenska teknologföreningen har ansett, att inspektören för den tekniska
tjänsten borde upptagas som överste i lönegraden Mo 14 eller förste flygdirektör
i lönegraden Co 14.

D epartementschefen.

Med hänsyn till betydelsen av en effektiv ledning och kontroll av den tekniska
utbildningen samt dennas tillämpning vid förbanden m. m. biträder
jag försvarskommitténs förslag att från och med budgetåret 1948/49 inrätta
en direkt under chefen för flygvapnet lydande inspektion för den tekniska
tjänsten. Jag ansluter mig likaledes till föreslagen sammansättning av detta
inspektionsorgan, dock med följande jämkningar. Då inspektören avses vara
officer eller tekniker, bör denna beställning upptagas alternativt i lönegraden
Mo 14 eller Co 14. I syfte att vidga kretsen av dem, som kunna ifrågakomma
till den betydelsefulla befattningen såsom assistent hos inspektören, bör härför
avses alternativt en flygdirektör av 1. eller 2. graden eller också en
överstelöjtnant eller major. Två av försvarskommittén föreslagna flygingenjörer
i lönegraden Ca 30 böra — med hänsyn till att beställning för dylik
personal i denna lönegrad icke torde böra nyinrättas — i stället upptagas,
en i lönegraden Ca 31 och en i lönegraden Ca 29. Med hänsyn till vad som
i det följande anföres i avsnittet Flygvapnets personal angående överförande
av vissa underofficerare i teknisk tjänst till civilmilitära beställningar, bör

417

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i inspektionen upptagen materielmästare tills vidare ersättas med en fanjunkare.
Civilmilitära tjänstemannaförbundets förslag att ersätta en elektromästare
med en verkmästare kan jag — såsom närmare framgår av redo
görelsen för flygvapnets personal — för närvarande ej biträda.

Försvarskommitténs förslag beträffande flygsäkerlietsinspektionen skulle
ej medföra enhetlig ledning och kontroll av flygsäkerhetstjänsten — varmed
jag i detta sammanhang menar dels egentlig flygsäkerhetstjänst, dels de
med denna verksamhet nära förbundna verksamhetsgrenarna signaltjänst (inklusive
radartjänst) och väderlekstjänst. Den för inspektion av egentlig flygsäkerhetstjänst
ansvarige befattningshavaren skulle därjämte belastas med
inspektion av spanings- och fotografitjänsten m. m. Då man med denna organisation
ej torde ernå en väl ledd flygsäkerhetstjänst, kan jag ej biträda
kommitténs förslag i detta hänseende. Jag kan ej heller ansluta mig till det
från flygmilitärt håll framlagda förslaget att inrätta en direkt under chefen
för flygvapnet lydande signal- och flygsäkerhetsinspektion. I likhet med
iörsvarskommittén är jag nämligen ej övertygad om nödvändigheten och
lämpligheten av att inrätta ett fristående inspektionsorgan vid sidan av de
i flygstaben ingående signal-, flygsäkerhets- och väderleksavdelningarna. Med
denna organisation skulle dessutom företrädare för väderlekstjänsten saknas
inom inspektionsorgan et. Med hänsyn till det sagda föreslår jag, att
inspektionen av flygsäkerhetstjänsten — i dess vidsträckta bemärkelse —
ålägges flygstaben, varest för detta ändamål bör tillkomma en inspektör för
flygsäkerhetstjänsten, överste i lönegraden Mo 14. Flygstabens flygsäkerhets-,
signal- och väderleksavdelningar böra fungera som arbetsorgan åt inspektören
och i frågor, som falla inom dennes verksamhetsområde, vara direkt underställda
honom. Dessa avdelningar böra av denna anledning förstärkas enligt
försvarskommitténs förslag. Inspektören för flygsäkerhetstjänsten bör tillkomma
under budgetåret 1948/49.

Försvarskommitténs förslag att ombilda den i nuvarande organisation ingående
spaningseskaderstaben till en inspektion för spanings- och flygsäkerhetstjänsten
kan jag ej biträda dels med hänsyn till att jag i det föregående
ansett mig böra föreslå en annan organisation för inspektion av flygsäkerhetstjänsten,
dels enär den lämpligaste formen för ledning av spaningsförbandens
verksamhet i fred ej torde kunna överblickas, förrän erfarenhet
vunnits av den föreslagna nya spaningsorganisationen. Jag räknar därför
med att nuvarande spaningsledning — eskaderchef med eskaderstab — bibehålies
tills vidare och att inspektionen av flygvapnets fotografi tjänst skall
åvila denna. Till spaningseskaderstabens sammansättning återkommer jag
i avsnittet Flygförband m. in.

Såsom närmare framgår av det föregående föreslår jag, att en fast fredsorganisation
för luftbevakningen skall inrättas och att i samband därmed
inom flygledningen skall tillkomma en luftbevakningsinspektion. Jag återkommer
härtill i avsnittet Luftbevakningen.

27—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

418 Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

3. Flygöverläkaren.

F försvar s kommittén.

Försvarskommittén har anfört, att då av 1944 års militärsjukvårdskomrnitté
framlagt förslag ännu ej slutbehandlats, det ej vore möjligt att överblicka
den kommande utformningen av försvarets och försvarsgrenarnas sjukvårdsledning.
Försvarskommittén hade därför lagt nuvarande organisation
till grund för sina beräkningar och endast föreslagit de ändringar av denna,
som under alla omständigheter syntes erforderliga.

Militärsjukvårdskommittén har föreslagit, att flygvapnet skulle tillföras
en undersökningsläkare, förste flygläkare i lönegraden Ca 29, avsedd att centralt
verkställa undersökningar av aspiranter och stamflygförare, följa utvecklingen
på det flygmedicinska området, vara ledamot av haverikommissioner
m. m. Enligt försvarskommitténs mening borde en sådan befattning
tillkomma vid flygledningen.

I nuvarande organisation ingå 9 arvodesanställda flygläkare av 2. graden
med begränsad årlig tjänstgöringsplikt. Då försvarskommittén — såsom närmare
framgår av s. 617 i betänkandet — räknat med ett behov av extra läkarkrafter
motsvarande 1 575 tjänstgöringsdagar per år, borde antalet flygläkare
av 2. graden med nu gällande årlig tjänstgöringsplikt utökas från 9 till 26.

Organisationen för flygöverläkaren efter nämnda förändringar framgår av
s. 617 i betänkandet.

Remissyttranden.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har biträtt förslaget att inrätta en befattning
såsom undersökningsläkare — förste flygläkare i lönegraden Ca 29 —
vid flygledningen.

Statens organisationsnämnd har framhållit, att åtgärder, som kunde föregripa
ett genomförande av militärsjukvårdskommitténs förslag till organisation
av försvarsmaktens sjukvårdsledning, nu icke borde vidtagas.

D epartementschefen.

Försvarskommitténs förslag beträffande flygöverläkaren och den till hans
förfogande ställda personalen, vilket begränsats till vad som synes erforderligt
att genomföra oavsett resultatet av en bearbetning av militärsjukvårdskommitténs
förslag, ger mig icke anledning till erinran.

4. Flygförvaltningen.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har med hänsyn till pågående förvaitningsutredning
endast föreslagit de jämkningar i flygförvaltningens organisation, som i
huvudsak sammanhängde med den för flygvapnet i övrigt föreslagna krigs- och
fredsorganisationen.

Vid materielavdelningen borde tillkomma 1 flygingenjör (fotografiingenjör)

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

med deltidstjänstgöring i inspektionen för spanings- och flygsäkerhetstjänsten,
2 mästare samt 2 flygtekniker med deltidstjänstgöring vid flygstabens signalavdelning.
Samtidigt kunde 2 underofficerare vid materielavdelningen samt
2 överfurirer vid flygstabens signalavdelning utgå.

Enligt 1942 års försvarsbeslut avsåges 4 flygingenjörer placeras som eskaderingenjörer
och 4 kompaniofficerare såsom eskaderintendenter, samtliga med
deltidstjänstgöring inom flygförvaltningen. I praktiken hade dessa befattningshavare
blivit placerade till tjänstgöring vid flygförvaltningen. 1 avvaktan på
förvaltningsutredningens blivande förslag ville försvarskommittén ej föreslå
någon ändring i nu rådande förhållanden.

Vid försökscentralen borde 3 kompaniofficerare tillkomma, 2 underofficerare
ersättas med stamflygförare samt 1 förvaltare utgå. Vid centralförråden
borde 2 mästare utgå.

Tabell å s. 618 i betänkandet visar den personal med lön från flygvapnets
avlöningsanslag, som efter ovan nämnda förändringar i nuvarande organisation
skulle ingå i flygförvaltningen.

Remissyttrande.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har framhållit, att av vid flygförvaltningens
materielavdelning placerade 7 mästare 6 med hänsyn till tjänsteuppgifternas
art borde utbytas mot verkmästare.

D epartementschefen.

I fråga om flygförvaltningen har försvarskommittén med hänsyn till pågående
förvaltningsutredning i huvudsak begränsat sitt förslag till sådana ändringar
av nuvarande organisation, som äro en följd av den föreslagna krigsoch
fredsorganisationen för flygvapnet i övrigt. Jag har härutinnan ingen
annan erinran än att den föreslagne fotografiingenjören bör deltidstjänstgöra
i spaningseskaderstaiben i stället för i den av kommittén föreslagna inspektionen
för spanings- och flygsäkerhetstjänsten. Till civilmilitära tjänstemannaförbundets
förslag att utbyta 6 mästare mot lika många verkmästare kan
jag ej taga ställning i avvaktan på resultatet av förvaltningsutredningen. Som
följd av det förslag beträffande luftbevakningen, som jag i det följande framlägger,
böra en flygdirektör av 2. graden och två civila ingenjörer tillkomma.

5. Personal till staber m. m. utom flygvapnet.

Försvars kommittén.

Kommittén har föreslagit följande ändringar i nu gällande organisation.

Vid försvarsstaben borde tjänstgöra 1 överstelöjtnant eller major och 7
kompaniofficerare ur flygvapnet. Härtill kunde komma ett antal officerare
för egen utbildning. Ur flygvapnet borde tillkomma 1 major eller kapten vid
arméhögskolan, 1 major vid försvarets forskningsanstalt samt 1 underofficer
som kompaniadjutant vid försvarets läroverk.

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Enligt nuvarande organisation avsåges en regementsofficer som assistent i
luftfartsstyrelsen med deltidstjänstgöring i flygstabens flygsäkerhets- och
haveriavdelning. Den civila luftfartens starka utveckling hade emellertid ställt
ökade krav på sambandspersonal ur flygvapnet vid luftfartsstyrelsen. I denna
borde därför ingå en militärbyrå med uppgift att uppgöra mobiliseringsplaner
för de delar av civilflyget, som i krig ställdes till chefens för flygvapnet förfogande,
att biträda vid samordnandet av civil och militär flygsäkerhetstjänst,
att ur militär synpunkt granska nybyggnads- och ändringsplaner avseende civila
flygfält och därtill hörande anläggningar, att ur militär synpunkt typgranska
viss för civilflyget avsedd materiel samt att tjänstgöra som chefens för flygvapnet
kontrollorgan för det civila statsunderstödda privatflyget. I militärbyrån
borde ur flygvapnet ingå ovan nämnde regementsofficer — överstelöjtnant
eller major — samt en kapten. En flygingenjör ur flygförvaltningen
borde deltidstjänstgöra vid byrån.

Tabell å s. 620 i betänkandet visar den personal, som efter ovan nämnda
förändringar i nuvarande organisation skulle tjänstgöra vid staber m. m. utom
flygvapnet.

Remissyttrande.

Luftfartsstyrelsen har framhållit, att den föreslagna organisationen för styrelsens
militärbyrå med tanke på förhållandena för dagen och för den närmaste
framtiden måhända kunde synas väl omfattande men att den —- sett på
längre sikt — vore ändamålsenlig och önskvärd. Då personalläget enligt vad
som inhämtats dessutom knappast medgåve, att militärbyrån i dess helhet
inrättades förrän vid senare tidpunkt, borde styrelsen, som för närvarande
biträddes av en flygassistent med deltidstjänstgöring, till en början tillgodoses
i så måtto, att den bemyndigades anställa en militärassistent.

Departementschefen.

Jag har ingen annan erinran mot försvarskommitténs beräkningar beträffande
personalbehov vid staber m. m. utom flygvapnet än att, med hänsyn
till vad luftfartsstyrelsen anfört, med inrättandet av en militärbyrå vid styrelsen
bör anstå. Tills vidare bör nu vid luftfartsstyrelsen deltidstjänstgörande
flygassistent heltidsplaceras därstädes.

B. Luftbevakningen.

En redogörelse för luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen
har i det föregående lämnats under avd. III. Särskilda frågor. D. Luftförsvaret.
Av denna redogörelse framgår bland annat, att den av överbefälhavaren
tillsatta luftförsvarskommittén föreslagit luftbevakningens snara överförande
till flygvapnet, att försvarskommittén i avvaktan på resultatet av
denna frågas vidare bearbetning inom högkvarteret ej tagit ställning härtill
samt att chefen för flygvapnet tillstyrkt luftförsvarskommitténs förslag. Av

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

den tidigare redogörelsen framgår även, att överbefälhavaren i skrivelse den
19 februari 1948 avgivit förslag till luftbevakningens ordnande, som i stort
sett innebär att luftbevakningens ledning i krig och fred ävensom krigsförberedelsearbetet
skall åvila chefen för flygvapnet och under honom flygbasområdescheferna
i samråd med respektive militärbefälhavare (motsvarande),
att inom flygledningen skall inrättas en luftbevakningsinspektion, varjämte
flygförvaltningen och flygbasområdesstaberna skola förstärkas med viss personal,
att försvarsområdesstaberna skola kvarstå som organiserande och utrustande
myndigheter för huvuddelen av luftbevakningsförbanden medan en
mindre del (vissa luftförsvarscentraler) organiseras och utrustas av flygflottiljerna
samt att utbildningen skall handhas dels av flygflottiljerna, dels av
försvarsområdesstaberna (huvuddelen av den frivilliga utbildningen).

I det följande redogöres för de förslag till modernisering och närmare utformning
av luftbevakningen, som framlagts av försvarskommittén, överbefälhavaren
och chefen för flygvapnet och som ej framgå av den tidigare lämnade
redogörelsen.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén har framhållit, att den nuvarande luftbevakningsorganisationen
icke fyllde de krav, som måste ställas på densamma för att
luftförsvarsmedlen skulle kunna utnyttjas effektivt och för att civilförsvaret
skulle erhålla tillräcklig förvarningstid. Med moderna flyghastigheter vore
sålunda den optiska luftbevakningen, som grundade sig på direkta syn- och
hörselobservationer av flygplan, helt otillräcklig och måste kompletteras med
radar. Endast härigenom kunde flygföretag upptäckas på så långt håll, att
erforderlig förvarningstid erhölles. Nu befintlig radarapparatur vore emellertid
omodern och till antalet otillräcklig. För rapportering från luftbevakningens
olika stationer och centraler erfordrades även i stor utsträckning
direkta telefon- och radioförbindelser. Sådana saknades f. n., vilket medförde
alltför långa rapporteringstider samt vid livlig flygverksamhet överbelastning
på telegrafverkets riksledningar.

Försök hade sedan våren 1945 bedrivits med en ny luftbevakningsorganisation,
som även provisoriskt genomförts i en del av landet. Försöken hade
fortskridit så långt, att överbefälhavaren ansett sig kunna förorda organisationens
genomförande i hela landet. Härvid hade dock förutsatts, att den i
Fredstid skulle utbyggas fullständigt endast inom vissa viktigare områden.
Inom övriga delar av landet inskränktes utbyggnaden så att en del signalförbindelser
tills vidare finge anstå. Medel för en första etapp av omorganisationen
hade anvisats av 1947 års riksdag, varjämte vissa överskotts- och rabattmedel
tagits i anspråk för ändamålet. Försvarskommittén funne det vara av
stor vikt, att den påbörjade moderniseringen och omorganisationen av luftbevakningen
fullföljdes så snabbt som omständigheterna medgåve. Med hänsyn
till bland annat läget på arbetsmarknaden och svårigheten att anskaffa
material hade kommittén dock icke ansett sig kunna räkna med kortare tid
härför än sju år, räknat från och med budgetåret 1947/48.

422 Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har i sin nyssnämnda skrivelse med förslag till luftbevakningens
ordnande erinrat, att försvarskommittén anmält behov av medel
för teknisk modernisering och effektivering av den optiska luftbevakningen,
till vilken även de för luftförsvaret gemensamma centralerna hänfördes, samt
dessutom under flygvapnet beräknat medel för radarluftbevakningen. Dessa förbättringar
förutsattes komma till utförande. I fortsättningen har överbefälhavaren
gått in på den närmare utformningen av luftbevakningsorganisationen
och har i detta hänseende framhållit följande.

1. Luftbevakningens ledning.

Luftbevakningens omfattande personalorganisation och dess uppdelning
på olika tjänstegrenar hade givit luftbevakningen karaktären av ett särskilt
truppslag. En särskild målsman för luftbevakningen med uppgift att leda
det omfattande konstruktions-, organisations- och utbildningsarbetet borde därför
snarast tillsättas. Vid flygledningen borde sålunda inrättas en luftbevakningsinspektion
omfattande en överste (Mo 14) som chef, en major
eller kapten som stabschef, tre kaptener, varav en för radarfrågor, en för
utbildning och en — jämväl deltidstjänstgörande i flygförvaltningen — för
organisation och utrustning, samt ett kanslibiträde, som tillika skulle förestå
expeditionen. Till inspektionen borde dessutom kommenderas en officer ur
luftvärnet.

Elygförvaltningen borde förstärkas med en flygingenjör av 1. graden
samt två civila ingenjörer (Ce 27 och Ce 24).

Arbetet vid flygbaso mrådesstab er na bleve under luftbevakningens
omorganisation mycket omfattande. På grund av de tekniska hjälpmedlens
ständiga och snabba utveckling komme detta fredsarbete sannolikt icke att
minska efter utbyggnadstidens slut. För att det regionala planläggningsarbetet
m. m. i fred samt ledningen i krig skulle kunna läggas på flygbasomrädesstaberna,
borde dessa förstärkas med en kapten med uppgift att handha
krigsförberedelsearbetet, leda den frivilliga utbildningen, organisera luftbevakningen
vid tillämpningsövningar samt samarbeta med militärbefälsstaberna,
telegrafverket och andra myndigheter. I krig, då omfattande materiella och
personella värden kunde stå på spel, därest luftbevakningens rapporterings-,
orienterings- och stridsledningssystem icke fungerade effektivt, komme mycket
stort ansvar att åvila flygbasområdescheferna. Med hänsyn härtill och till
att den för flygmaterieltjänsten i krig erforderliga underhållstjänsten numera i
allt större omfattning ålades ifrågavarande chefer, hade chefen för flygvapnet
ansett, att dessa borde vara aktiva officerare (i lönegraden Mo 12)
inom Södra, Västra, Östra och Norra flygbasområdena. På grund av pågående
utredning angående den territoriella organisationen kunde överbefälhavaren
för närvarande ej tillstyrka detta. Då befattningarna borde besättas
med pensionsavgångna flottilj chefer, borde arvodet dock avpassas med hänsyn
härtill (löneklass 2: 12 i stället för 1: 37).

Vid flygbaskåren funnes i nuvarande organisation endast en regementsofficer,
vilken hade till uppgift att dels vara stabschef inom Övre Norrlands
flygbasområde, dels vid flygbaskåren biträda kårchefen med utbildningsoch
förvaltningsfrågor. Då luftbevakningsuppgifter skulle påläggas flygbasområdesstaben
och då flygförband enligt försvarskommitténs förslag komme
att uppsättas jämväl vid flygbaskåren, bleve det ej längre möjligt att kombinera
dessa båda befattningar. Flygbaskåren borde därför tillföras en
major.

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Med hänsyn till det stora antal värnpliktiga, som komme att truppregistreras
vid F4 och F 21, borde dessa förband tillföras vartdera ett biträde för
skriv- och kontorsgöromål.

2. Förvaltning samt övergång från freds- till krigsorganisation.

Enligt nuvarande organisation vore försvarsområdena organiserande och
utrustande myndigheter för huvuddelen av luftbevakningsförbanden. Matejielen
— utom radarmateriel — vore tagen till uppbörd vid försvarsområdesstaberna
och redovisades vid armé-(marin-)förvaltningen, övervägande skäl
talade för att försvarsområdena borde bibehålla ovannämnda uppgifter även
sedan den föreslagna omläggningen av luftbevakningsorganisationen genomförts.
Luftförsvarscentraler avsedda för ständig jaktstridsledning borde dock
uppsättas av flygvapnet och telematerielen i sin helhet borde omhänderhas
av flygförvaltningen. Huruvida övrig materiel — d. v. s. för försvarsgrenarna
i stort sett likartad tyg- och intendenturmateriel — som fortfarande avsåges
förvaras i försvarsområdesförråden, skulle bibehållas vid armé- och marinförvaltningarna
eller övertagas av flygförvaltningen kunde avgöras genom
överenskommelse förvaltningsmyndigheterna emellan.

Fortifikationsförvaltningen borde centralt handlägga byggnadstekniska
ärenden ävensom förvaltningen av byggnader inom den nya luftbevakningsorganisationen.
Lokalt borde byggnadsfrågorna handläggas av den myndighet,
som handhade organisering och utrustning av vederbörande förband.

3. Personal och utbildning.

I och med att luftbevakningen övertoges av flygvapnet borde den nu krigsplacerade
personalen ställas till flygvapnets förfogande och truppregistreras
vid flygflottiljerna. Utbildning måste snarast igångsättas för att fylla vakanserna
samt vidmakthålla den äldre personalens kunskaper, så länge den gamla
organisationen tillämpades. Därtill komme behov av att omskola och nyutbilda
personal för den nya organisationen.

För att täcka behovet av officerare och underofficerare erfordrades
— utöver den personal, som kunde bli disponibel genom att successivt omskola
äldre luftbevakningspersonal samt genom att ianspråktaga viss för annan
tjänst utbildad officerspersonal ur de tre försvarsgrenarna — utbildning av
värnpliktiga officerare och underofficerare i luftbevakningstjänst vid flygvapnet.
Denna utbildning, som tills vidare skulle avse 45 officers- och 15
underofficerselever årligen, kunde förläggas till flygkadettskolan i Uppsala.
Det bleve härvid nödvändigt att förstärka denna skola med en kapten, två
löjtnanter och ett ekonomibiträde. I fråga om värnpliktstidens längd, premier
och övriga bestämmelser förutsattes överensstämmelse med motsvarande utbildning
inom armén.

För att tillgodose behovet av underbefäl och meniga kunde i princip
tvenne vägar väljas — frivillig utbildning av icke krigstjänstskyldig personal
eller utbildning av värnpliktiga under första tjänstgöringen. Våra begränsade
personella resurser och luftbevakningstjänstens särskilda lämplighet för
frivilliga insatser talade för det förra systemet. Fn frivillig organisation omfattande
10 000 medlemmar — omkring 2/s av luftbevakningens personalbehov
- skulle med ett årligt anslag av omkring 500 000 kronor kunna åstadkommas
under den föreslagna sjuåriga uppbyggnadsperioden för luftbevakningen. Med
hänsyn till nämnda kostnader och till instruktörsbristen under de närmaste
aren räknades tills vidare endast med 4 500 frivilliga — i huvudsak befäl och
lottor i centraltjänst — vid fullt utbyggd organisation. Utbildningen förutsattes
skola ske efter de riktlinjer, som för närvarande tillämpades inom befälsutbildnings-
och lottarörelserna. Luftbevakningsofficeren vid flygbas -

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

områdesstaben beräknades tjänstgöra som ordinarie instruktör för den frivilliga
utbildningen vid försvarsområdena. Av det sagda framginge att behovet av
manskap tills vidare måste fyllas genom att utbilda värnpliktiga under första
tjänstgöring vid flygvapnet. Under de närmaste åren bleve det nödvändigt att
årligen utbilda cirka 700 man för den optiska luftbevakningen. Någon ökning
av flygvapnets värnpliktskontingent erfordrades icke av denna anledning.

Överbefälhavaren har särskilt framhållit betydelsen för luftbevaknings
organisationens effektivitet av årliga tillämpningsövningar.

överbefälhavaren har slutligen föreslagit, att omorganisationen av luftbevakningen
skall påbörjas den 1 juli 1948 och genomföras så snabbt utbildnings-
och förvaltningstekniska förhållanden medgiva.

Kostnaderna för luftbevakningen behandlas i det följande under rubriken
Kostnadsberäkningar för flygvapnet.

Chefen för flygvapnet har redogjort för den personalförstärkning, som
skulle erfordras vid flygvapnet, därest luftbevakningen omorganiserades enligt
luftförsvarskommitténs förslag och överfördes till flygvapnet. Denna personalförstärkning
överensstämmer med den av överbefälhavaren föreslagna.
Chefen för flygvapnet har dock föreslagit, att cheferna för Södra, Västra,
Östra och Norra flygbasområdena skola aktiveras och placeras i lönegraden
Mo 12.

Departementschefen.

Såsom närmare framgår av avd. III. Särskilda frågor. D. Luftförsvaret har
jag biträtt överbefälhavarens förslag att överföra luftbevakningen till flygvapnet
samt att inrätta en fast fredsorganisation för densamma.

Jag biträder försvarskommitténs av överbefälhavaren tillstyrkta förslag att,
så snabbt omständigheterna medgiva, fullfölja påbörjad modernisering av luftbevakningen,
avseende omläggning — i stort sett oberoende av luftbevakningens
ställning inom försvarsorganisationen — av luftbevakningssystemet
och i samband därmed bland annat anordnande av vissa centraler, utökning
och modernisering av radarluftbevakningen samt anordnande av direkta signalförbindelser.
Försvarskommittén har med utgångspunkt från läget på arbetsmarknaden
och svårigheten att anskaffa material ansett sig icke kunna räkna
med kortare tid än sex år för att fullfölja ifrågavarande åtgärder. Med hänsyn
till den särskilda betydelsen såväl för riksförsvaret i dess helhet som för samhällslivet
av att luftbevakningen fungerar effektivt, vill jag understryka vikten
av att moderniseringen av luftbevakningen — om detta visar sig möjligt ur
utbildnings- och materielanskaffningssynpunkt — genomföres i snabbare takt
än försvarskommittén räknat med.

Yad beträffar luftbevakningsorganisationens närmare utformning biträder
jag överbefälhavarens förelag att för tillgodoseende av luftbevakningens ledning
dels inrätta en luftbevakningsinspektion med av överbefälhavaren angiven
sammansättning, dels på angivet sätt förstärka flygförvaltningen, flygbasområdesstaberna,
F 4 och F 21. I flygförvaltningen tillkommande beställningshavare
tillhörande flygingenjörspersonalen bör dock — med hänsyn till att

425

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

beställning i lönegraden Ca SO ej bör nyinrättas — upptagas i lönegraden Ca 31.
Chefen för flygvapnet har föreslagit, att cheferna för Södra, Västra, östra och
Norra flygbasområdena med hänsyn till det större ansvar och de ökade arbetsuppgifter,
som vore en följd av luftbevakningens överförande till flygvapnet
samt pågående omläggningar av flygvapnets underhållstjänst, skulle upptagas
såsom officerare på aktiv stat med placering i lönegraden Mo 12. Även om
vissa skäl tala för en sådan åtgärd, är jag icke beredd att nu taga ställning till
denna fråga utan anser i likhet med överbefälhavaren, att densamma bör upptagas
till prövning i samband med pågående utredning angående den territoriella
organisationen. Däremot kan jag biträda förslaget, att till ifrågavarande
befattningshavare, som normalt beräknas vara pensionsavgångna flottiljchefer,
skall utgå arvode enligt löneklass 2: 12.

Mot överbefälhavarens förslag angående principerna för handläggning av
förvaltningsfrågor rörande luftbevakningsorganisationen samt för uppsättning
av luftbevakningsförband in. in. vid krig har jag intet att erinra.

Jag kan biträda av överbefälhavaren föreslagna åtgärder för att tillgodose
luftbevakningens personalbehov ävensom angivna principer för utbildning av
luftbevakningspersonal. Utbildning av officerare och underofficerare i luftbevakningstjänst
bör sålunda införas vid flygvapnet och förläggas till flygkadettskolan,
som i samband härmed bör förstärkas på angivet sätt. Det bör ankomma
på chefen för flygvapnet att utarbeta förslag till de författningsändringar,
som bli en följd av att dessa nya värnpliktskategorier införas. I avvaktan
på erfarenheterna av den planerade luftbevakningsutbildningen förutsätter
jag i likhet med överbefälhavaren, att flygvapnets behov av värnpliktiga
i luftbevakningstjänst — utom radartjänst — kan tillgodoses utan ökning av
värnpliktskontingenten. För att tillgodose behovet av värnpliktiga i radartjänst
bör flygvapnets värnpliktskontingent utökas med det antal värnpliktiga,
som försvarskommittén avsett för detta ändamål.

C. Indelning i flygbasområden.

Försvarskommittén.

Kommittén har anfört, att den, då frågan om den militärterritoriella indelningen
alltjämt vore under utredning inom den högsta militära ledningen, vid
sina beräkningar i princip utgått från nuvarande organisation. Kommittén hade
strävat efter att giva flygförbanden en fredsorganisation, som så långt möjligt
överensstämde med krigsorganisationen. Härigenom skapades förutsättningar
för att utan dröjsmål insätta krigsflygförbanden vid krigsutbrott. Detta vore
med hänsyn till främst jaktförbandens uppgifter — att bjuda sådant motstånd
i luften, att krigsmakten kunde mobiliseras och grupperas samt samhällsapparaten
omställas till krigsdrift — av vital betydelse för krigföringen i stort.
En förutsättning för att flygförbanden skulle kunna utnyttja sin höga krigsberedskap
och snabbt insättas vid krig vore emellertid, att bas- och underhållstjänsten
kunde träda i funktion tillräckligt snabbt. Ur denna synpunkt
kunde det te sig önskvärt, att även basförbanden funnes organiserade i fred.

426

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 206.

Man hade emellertid främst med hänsyn till kostnaderna — måst inskränka
sig till att i fred förfoga över de staber, som i krig skulle leda basförbandens
verksamhet. Tillvaron redan i fred av med krigsuppgifterna väl förtrogna flygbasområdesstaber
utgjorde en förutsättning för att basförbanden snabbt skulle
kunna organiseras och grupperas samt för att bas- och underhållstjänsten i
krig skulle komma i gång utan dröjsmål. Med hänsyn till betydelsen av att
nyckelposterna i krig inom flygbasområdesstaberna redan i fred vore besatta
med den föi krigsorganisationen avsedda personalen kunde försvarskommittén
icke förorda att — såsom ifrågasatts av f. d. generaldirektören A. Granholm
i samband med en på föranstaltande av statens sakrevision verkställd undersökning
angående krigsflygfältens tillstånd m. m. — i fred överföra flygbasområdesorganisationens
nuvarande löpande förvaltnings- och övriga
arbetsuppgifter till flygflottiljerna eller att draga in vissa befattningar vid
flygbasområdesstaberna i annan utsträckning än som framginge av kommitténs
förslag.

Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle intendent i fred — i motsats till i
krig — ej ingå i flygbasområdesstab. Med hänsyn till de uppgifter, som åvilade
flygbasområdescheferna, hade det sedermera blivit erforderligt att placera en
officer på stat i intendenturbefattning vid varje flygbasområdesstab. Härför
hade utnyttjats en av de båda intendenter, som enligt försvarsbeslutet skulle
finnas vid vissa större flottiljer. Denna personalplacering borde bli permanent.
En i flygbasområdesstaberna enligt 1942 års försvarsbeslut ingående
signalutbildad underofficer på stat kunde utgå.

Redogörelse för övriga smärre jämkningar i flygbasområdesstabernas organisation
samt en sammanställning av dessas personalbehov ha lämnats å s. 623
i betänkandet.

Remissyttranden.

Chefen för flygvapnet har — såsom närmare framgår av den i det föregående
lämnade redogörelsen för frågan om den militärterritoriella indelningen
— framhållit, att någon ändring av den flygterritoriella indelningen ej
borde komma till stånd, förrän frågan om luftförsvarets sammanförande under
enhetlig ledning blivit fullständigt löst.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att — oberoende av
om förslag till samordning av de territoriella staberna kunde framläggas eller
ej — den ändringen redan nu borde vidtagas beträffande Gotland, att militärbefälhavaren
för VII. militärområdet tillika bleve flygbasområdeschef för ett
Gotlands flygbasområde och i detta avseende underställdes chefen för flygvapnet.

Statens organisationsnämnd har med hänsyn till pågående organisationsundersökningar
vid de högre territoriella staberna avstyrkt, att förslag till
ändringar nu framlägges angående flygbasområdesstabernas organisation.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att ett särskilt Gotlands flygbasområde
— med befälhavaren för VII. militärområdet som chef — borde in -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206. 427

rättas. Härigenom skulle enhetligare ledning av Gotlands samtliga försvarsanstalter
ernås.

Departementschefen.

Såsom framgår av i det föregående lämnad redogörelse för den militärterritoriella
indelningen har jag — i likhet med försvarskommittén — utgått
från att nuvarande indelning i flygbasområden skall bibehållas i avvaktan på
resultaten av pågående utredningar beträffande såväl den militärterritoriella
organisationen som luftförsvarets organisation.

Mot försvarskommitténs förslag till sammansättning av flygbasområdesstab
har jag ingen annan erinran än att arvode till flygbasområdeschef
med hänsyn till vad som i det föregående anförts under rubriken Luftbevakningen
— bör utgå enligt löneklass 2: 12, samt att flygialtmästaie i likhet med
vad nu är fallet tills vidare bör avlönas från sakanslag. Den i östra flygbasområdesstaben
upptagna kassaavdelningen bör — såsonr jag vid behandlingen
av flygstaben föreslagit — i överensstämmelse med civilförvaltningens
förslag överföras till flygstaben. I anledning av vad organisationsnämnden
anfört vill jag framhålla, att ett beslut angående flygbasomradesstabernas
organisation ej föregriper pågående organisationsundersökningar vid de högie
territoriella staberna men gör det möjligt att utan dröjsmål tillvarataga förefintliga
besparingsmöjligheter.

D. Flygförband m. m.

1. Indelning i flygslag och flygflottiljer.

Enligt 1942 års försvarsbeslut och 1944 års riksdagsbeslut skulle i flygvapnets
fredsorganisation ingå 17 flygflottiljer, varav 7 jaktflottiljer, 6 bombflottiljer,
1 torpedflottilj, 1 fjärrspaningsflottilj, 1 arméspaningsflottilj och 1
marinspaningsflottilj. Erfarenheterna från det senaste kriget ävensom utvecklingstendenserna
efter kriget på luftkrigföringens område ha gjort det angeläget
att förstärka jaktflyget. 1947 års riksdag beslöt därför att omvandla
2 bomb flottilj er samt fjärrspaningsflottiljen till jaktflottiljer. Detta har redan
genomförts beträffande bombflottiljerna, under det att fjärrspaningsflottiljens
(Fil) omvandling beräknas komma till stånd under de närmaste
åren. Denna förskjutning från bomb- och spaningsförband till jaktförband
innebär icke, att det av 1941 års försvarsutredning beräknade behovet av
bomb- och spaningsförband skulle ha minskat, utan har uteslutande föranletts
av nödvändigheten att vid ifrågavarande tidpunkt åstadkomma den i hög

grad angelägna förstärkningen av jaktförbanden utan samtidig ökning av orga
nisationen i stort. 1947 års riksdag medgav även, att torpedflottiljen skulle
få organiseras såsom bombflottilj. Förberedelserna härför pågå.

Efter dessa redan beslutade organisationsförändringar skulle den genom
beslut av 1942 och 1944 års riksdagar tillkomna flygvapenorganisationen erhålla
följande indelning i flygflottiljer:

10 jaktflottiljer (F4, F 8, F 9, F 10, F 11, F12, F 13, F 15, F 10, F18), 5

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

bombflottiljer (Fl, F 6, F 7, F 14, F17), 1 arméspaningsflottilj (F3) samt 1
marinspaningsflottilj (F2). Samtliga jaktflottiljer äro dagjaktflottiljer.

F örsvarskommittén.

Försvarskommittén har framhållit, att den visserligen räknat med en successiv
ökning av medelstilldelningen till flygvapnet även i fortsättningen men
funnit sig nödsakad föreslå, att denna ökning begränsades i förhållande till
vad som förutsatts i 1942 års försvarsbeslut med däri sedermera av riksdagen
beslutade jämkningar. För att möjliggöra en sådan begränsning borde två
flygflottiljer indragas. Då en viss minimistyrka hos jaktflyget bland annat
vore en förutsättning för att övriga stridskrafter ur de olika försvarsgrenarna
skulle kunna operera, borde detta flygslag ej försvagas. Med hänsyn till avsaknaden
av nattjaktflyg vore det i stället erforderligt att på bekostnad av
övriga flygslag utöka jaktflyget med en nattjaktflottilj. Av nu anförda skäl
borde dels en spaningsflottilj, nämligen Roslagens flygflottilj (F2), Hägernäs
(Stockholm), samt en bombflottilj, nämligen Västgöta flygflottilj (F6),
Karlsborg, indragas, dels ock en bombflottilj — Västmanlands flygflottilj
(F 1), Västerås — omvandlas till nattjaktflottilj. För att i viss mån motverka
försvagningen av spaningsflyget borde i fred tillkomma en spaningsdivision
vid Norrbottens flygbaskår. Vidare borde en flygräddningsgrupp tillkomma
och förläggas till den av försvarskommittén föreslagna radarskolan, som avsåges
övertaga F 2:s nuvarande etablissement. Bombförbanden borde benämnas
attackförband.

Efter ovan föreslagna ändringar i nuvarande organisation skulle flygvapnet
i fred omfatta femton flygflottiljer med följande fördelning på flygslagen:

10 dagjaktflottilj er (F 4, F8, F9, F 10, Fil, F 12, F 13, F 15, F 16, F18),
1 nattjaktflottilj (Fl), 3 attackflottiljer (F7, F14, F17) samt 1 spaningsflottilj
(F3). Härtill skulle komma ovannämnda spaningsdivision vid flygbaskåren
och flygräddningsgrupp.

övergången till den av kommittén föreslagna organisationen har beräknats
skola ske i följande ordning. F 2 skulle indragas från och med den 1 juli 1949
och F 6 från och med den 1 juli 1955. Omorganisationen vid spaningsförbanden
borde ske i ett sammanhang omkring den 1 juli 1949 och F 17 borde ombildas
till attackflottilj senast under budgetåret 1948/49. F l:s omvandling till
nattjaktflottilj borde äga rum så snart ske kunde men beräknades ej kunna
komma till stånd förrän i samband med nästa flygmaterielförnyelse vid denna
flottilj, d. v. s. omkring 1953/54. F 7, som för närvarande vore utrustad med
enmotoriga flygplan, beräknades ej kunna förses med tvåmotoriga flygplan
förrän vid den till omkring 1955 planerade flygmaterielförnyelsen.

Vid den föreslagna indelningen av flygvapnet i flottiljer hade hänsyn bland
annat tagits till behovet av att i krig disponera ett minimiantal operativa enheter.
Om det i framtiden bleve aktuellt att förstärka flygvapnet, syntes det
försvarskommittén som om detta skulle kunna åstadkommas på så sätt, att man
— sedan behovet av operativa enheter blivit tillgodosett — utökade de särskilda
flygflottiljernas styrka.

429

Kungl. Maj ds proposition nr 206.

Flertalet ledamöter och militära sakkunniga inom försvarskommittén ha i
särskilda yttranden uttalat sig angående flygvapnets sammansättning.
I den mån dessa yttranden avsett behovet av flygstridskrafter, ha de återgivits
i det föregående under rubriken Huvuddragen av försvarskommitténs
förslag. Kommittéledamoten Hagberg har härutöver framhållit, att en ytterligare
omprövning av flygvapnets organisation och principerna för dess verksamhet
borde ske. En utredning hade visat, att man vid uppsättning av en
ny flottilj kunde ernå väsentliga besparingar genom att fördela denna på äldre
flottiljer och därvid förstärka befintliga divisioner. En sådan förstärkning av
äldre flottiljer i krig borde kunna begränsa fredskostnaderna.

Remissyttranden.

Innehållet i remissyttrandena i vad angår behovet av flygstridskrafter har
återgivits i det föregående under rubriken Huvuddragen av försvarskommitténs
förslag. Härutöver ha statens organisationsnämnd och centralstyrelsen för de
svenska reservofficersförbunden erinrat om försvarskommitténs uttalande, att
om det framdeles skulle bli aktuellt att förstärka flygvapnet, skulle detta kunna
åvägabringas genom att utöka de särskilda flygflottiljernas styrka. Detta uppslag
vore beaktansvärt, eftersom det innebure, att man i stället för att nyuppsätta
flottiljer hade möjlighet att genom förstärkning av befintliga förband än mer
utnyttja den nuvarande flottiljorganisationen. Dessa besparingsmöjligheter
borde tillvaratagas.

Dep ar tements chefen.

I det föregående har jag under rubriken Huvuddragen av försvarskommitténs
förslag föreslagit, att flygvapnet i fred skall omfatta följande flygföiband,
nämligen 10 dagj aktflottilj er (F 3, F 4, F 8, F 9, F 10, F 12, F 13, F 15,
F 16, F 18), 1 nattjaktflottilj (Fl), 4 attackflottiljer (F 6, F7, F 14, F 17), 1
spaningsflottilj (Fil) om fyra flygande divisioner samt en spaningsdivision
vid flygbaskåren. Jag har även uttalat mig för successiv förstärkning av de tio
dagjaktflottiljerna med 50 % i förhållande till nu gällande organisation och har
framlagt förslag om att härvid i första hand förstärka tre flottiljer. Försvarskommitténs
förslag att uppsätta en flygräddningsgrupp med förläggning tills
vidare till den radarskola (i nuvarande F 2:s etablissement), som även enligt
min mening bör komma till stånd, kan jag även biträda.

Innebörden av förslaget att förstärka de särskilda dagjaktflottiljerna med
50 % framgår närmare av den redogörelse, som lämnas i det följande under
rubriken Flygflottiljerna. Denna metod för förstärkning av flygvapnet — inom
flottiljorganisationens ram —- synes ligga i linje med de synpunkter på hithörande
spörsmål, som anlagts av vissa remissmyndigheter, bland andra statens
organisationsnämnd.

Yad beträffar övergången till den av mig föreslagna organisationen räknar
jag med alt spaningsflottiljen F 2 indrages från och med den 1 juli 1949 och
att i samband därmed en av dess divisioner överföres till flygbaskåren F 21
och en till spaningsflottiljen Fil, att spaningsflottiljen F3 omvandlas till

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

dagjaktflottilj så snart ske kan, vilket enligt vad nu kan överblickas torde
kunna bli fallet omkring 1949/50, att förstärkningen av tre dagjaktflottiljer
med 50 %, som beräknas kunna komma till stånd under de närmaste tre budgetåren,
genomföres så snabbt som materielleveranserna medge och att -—
såsom jag i det föregående angivit — en plan för fortsatt förstärkning av
dagjaktflyget enligt samma grunder förelägges 1949 års riksdag, att attackflottiljen
F 1 ombildas till nattjaktflottilj så snart lämpliga flygplan kunna
levereras, att torpedflottiljen F 17 omvandlas till attackflottilj under budgetåret
1948/49 samt att attackflottiljen F 7 organiseras som tvåmotorig flottilj i
samband med h l:s ombildning till nattjaktflottilj och med utnyttjande av
denna flottiljs nuvarande attackflygplan. Såsom jag i det föregående anfört
tala starka skal för att attackflottiljen F 6, som nu är utrustad med enmotoriga
flygplan, skall organiseras som tvåmotorig flottilj vid tidpunkten för nästa
flygmaterielförnyelse vid detta förband. Då denna beräknas skola ske först
omkring 1955, synes det kunna anstå med slutligt ståndpunkttagande till
denna fråga. Det ligger i sakens natur, att här angiven tidsplan är ungefärlig,
och det bör ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn till flygmateriel- och
omskolningsläget m. fl. förhållanden närmare fastställa tidpunkter för ifrågavarande
organisationsändringar ävensom vilka tre dagjaktflottilj er, som i
första hand skola förstärkas.

2. Flygeskadrarna.

Ändrade grunder för ledning av jakt- och spaningsförbanden samt av 1947
års riksdag beslutad förskjutning mellan flygslagen ha föranlett betydande
ändringar i den eskaderindelning, som tillkom genom 1942 års försvarsbeslut.
Eskaderindelningen är för närvarande följande:

1. flygeskadern, bombeskader, omfattande samtliga fem bombflottiljer,

2. flygeskadern, jakteskader, omfattande fyra jaktflottiljer,

3. flygeskadern, jakteskader, omfattande fem jaktflottiljer,

4. flygeskadem, spaningseskader, omfattande tre spaningsflottiljer och flygbaskåren.

En av de i 4. flygeskadern ingående spaningsflottiljerna (F 11) avses enligt
1947 års riksdagsbeslut skola omvandlas till jaktflottilj och i samband
därmed överföras till en av jakteskadrarna.

F örsvar skommittén.

Enligt kommitténs mening borde jakt- och attackförbanden liksom nu sammanföras
flygslagsvis i eskaderförband. Såsom i annat sammanhang nämnts
borde spaningseskadern ej längre vara organiserad i fred och 4. eskaderstaben
borde omvandlas till en inspektion för spanings- och flygsäkerhetstjänsten. I
samband härmed borde spaningsförbanden i fred underställas inspektören för
spanings- och flygsäkerhetstjänsten i fråga om flygslagsutbildning, krigsförberedelsearbete
och flygsäkerhet, I övriga avseenden borde de lyda direkt
under chefen för flygvapnet.

Med utgångspunkt från det ovan sagda och från av försvarskommittén före -

431

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

slagna förbandsindragningar och förskjutningar mellan flygslagen borde flyg
vapnet i fred indelas i tre flygeskadrar med följande sammansättning:

1. flygeskadern, attackeskader med stab i Stockholm, omfattande attackflottiljerna
F 7, F 14 och F17;

2. flygeskadern, jakteskader med stab i Göteborg, omfattande dagjaktflottiljerna
F 4, F 9, F 10, F 12 och F 15;

3. flygeskadern, jakteskader med stab i Stockholm, omfattande nattjaktflottiljen
F 1 samt dagjaktflottiljerna F 8, F 11, F 13, F 16 och F 18.

Eskaderindelningen borde ej fastlåsas utan det borde vara möjligt att på
samma sätt som i nuvarande organisation anpassa indelningen efter ändrade
förhållanden i fråga om eskadrarnas krigs uppgifter m. m.

Utöver de arbetsuppgifter för eskadercheferna, som förutsetts av 1941 års
försvarsutredning, hade det under årens lopp visat sig nödvändigt att pålägga
dessa chefer vissa ytterligare uppgifter. Detta sammanhängde med den
genom flygvapnets successiva utbyggnad ökade belastningen på flygledningen.
Eskadercheferna borde med hänsyn härtill tilldelas befälsrätt i fred över
eskaderns förband i alla avseenden utom i fråga om förvaltningstjänst samt
sådan verksamhet, som borde påläggas särskilda inspektionsorgan eller som
av kostnads- eller effektivitetsskäl krävde central ledning.

Yad angår eskaderchefernas lönegradsplacering hade 1941 års försvarsutredning
föreslagit, att sådana befattningshavare — utan åtskillnad dem
emellan — skulle kunna inneha beställning i lönegrad motsvarande med nuvarande
beteckningar antingen Mo 17 eller Mo 14. Vid anmälan av propositionen
1942: 210 hade föredragande departementschefen förklarat, att han
icke vore övertygad om att eskadercheferna då borde placeras i högre lönegrad
än den sistnämnda. Emellertid hade departementschefen funnit det icke uteslutet,
att en omprövning av löneställningen kunde befinnas påkallad, sedan
erfarenheter vunnits rörande eskaderchefs ansvar och arbetsuppgifter.

Från flygmilitärt håll hade nu — har försvarskommittén vidare anfört —
ifrågasatts att placera eskadercheferna i lönegrad Mo 17. Även om berörda
befattningshavares arbetsuppgifter skulle komma att utökas vid ett genomförande
av försvarskommitténs förslag, borde dessa — med iakttagande av
den återhållsamhet i fråga om löneuppflyttningar, som kommittén i nuvarande
läge funne motiverad — även i fortsättningen i regel placeras i lönegrad
Mo 14. I särskilda fall kunde dock skäl föreligga för en högre lönegradsplacering.
Med hänsyn härtill borde eskadercheferna placeras i alternativt
lönegrad Mo 17 eller Mo 14.

I nuvarande organisation för eskaderstab avsåges bland annat ingå en
underhållsavdelning, bestående av en kompaniofficer såsom chef, en kompaniofficer
i intendenturbefattning såsom eskaderintendent och en flygingenjör
såsom eskaderingenjör. De båda senare avsåges jämväl tjänstgöra i flygförvaltningen.
Då försvarskommittén föreslagit, att eskaderchef icke skulle påläggas
några förvaltningsuppgifter rörande eskaderns förband, syntes det möjligt
att slopa underhållsavdelningen, varvid — såsom nämnts i annat sam -

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

manhang —■ eskaderintendenterna och eskaderingenjörerna borde överföras till
ftygförvaltningen, där denna personal hade visat sig erforderlig och i praktiken
kommit att helt utnyttjas. En såsom signalunderofficer i eskaderstaben
placerad underofficer syntes jämväl kunna utgå.

Eskaderstabernas indelning och sammansättning i fred efter ovan nämnda
förändringar framgår närmare av tabellen å s. 629 i betänkandet.

Remissyttranden.

Chefen för flygvapnet har beträffande eskaderchefernas löneställning framhållit,
att sedan denna fastställts ytterligare uppgifter pålagts dessa befattningshavare.
Enligt försvarskommitténs förslag skulle eskaderchefema med
hänsyn härtill tilldelas befälsrätt i fred över eskaderns förband i flertalet
avseenden. Eskaderchefemas ansvar och arbetsuppgifter komrne härigenom
att öka i väsentlig grad och de borde därför placeras i lönegraden Mo 17.

Statens organisationsnämnd har anfört, att pågående organisationsundersökningar
vid de högre territoriella staberna avsåges skola utsträckas även
till eskaderstaberna. Med hänsyn härtill borde i rådande läge något förslagtill
ändringar i dessa stabers organisation ej framläggas.

Svenska underofficersförbundet har ifrågasatt lämpligheten av att i eskaderstaberna
ingående signalutbildade underofficerare, som bland annat vore
uppbördsmän för signalmaterielen, utginge ur organisationen.

Departementschefen.

Med följande avvikelser kan jag biträda den av försvarskommittén föreslagna
eskaderindelningen.

Såsom redan delvis berörts under avsnittet Inspektionsmyndiglieter kan
jag i avvaktan på erfarenheter rörande den av mig föreslagna spaningsorganisationen
ej tillstyrka förslaget att i fred slopa spaningseskadern och ersätta
nuvarande ledning av spaningsförbanden med en spaningsinspektion. Fjärde
flygeskadern bör sålunda tills vidare bibehållas och bör omfatta F 11, F 21,
flygräddningsförbandet och den i fred tidvis organiserade reservflygkåren,
som jag i annat sammanhang föreslår skola uppsättas. Eskaderchefen bör
tillika vara inspektör för flygvapnets fotografitjänst.

Med hänsyn till att jag i det föregående föreslagit, att F6 skall bibehållas
och att F3 i stället för Fil skall omvandlas till dagjaktflottilj, bör första
flygeskadern utökas med F6 samt F3 i stället för Fil ingå i tredje flygeskadern.

Jag förutsätter, att det liksom för närvarande skall ankomma på Kungl.
Maj :t att anpassa eskaderindelningen efter ändrade förhållanden i fråga om
eskadrarnas krigsuppgifter m. m.

I avvaktan på resultatet av den utredning rörande löneställningen för vissa
högre statstjänstemän, som kan komma till stånd, är jag ej beredd att
nu taga ställning till frågan om förbättrad löneställning för eskadercheferna.

Jag biträder försvarskommitténs förslag till sammansättning av eskader -

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

433

staberna, vilket syftar till att — utan föregripande av de av statens organisationsnämnd
förebådade organisationsundersökningarna vid dessa staber —
så snart ske kan tillvarataga befintliga besparingsmöjligheter. Fjärde eskaderstaben,
som enligt mitt i det föregående framlagda förslag skall bibehållas,
bör erhålla samma sammansättning som första och andra eskaderstaberna.

En fotografiingenjör ur flygförvaltningen bör deltidstjänstgöra i fjärde
eskaderstaben.

3. Flygflottiljerna.

Flygflottiljerna äro enligt 1942 års försvarsbeslut organiserade på chef,
flottiljstab och fyra divisioner, varav tre flygande (övnings- och skoldivisioner)
och en uteslutande för marktjänst avsedd specialdivision.

Vid utformningen av flottiljens fredsorganisation enligt 1942 års försvarsbeslut
var grundprincipen, att flygförbanden skulle ha erforderlig krigsberedskajr.
Vid beräkningen av personalbehovet räknades för övningsdivisionerna
med ett personalbehov, som avsågs tillgodose kravet på hög krigsberedskap,
medan för flottiljen i övrigt beräknades personal i den utsträckning, som
erfordrades för att fredstjänsten skulle kunna bedrivas rationellt och effektivt.

F ör svar skommittén.

Kommittén har anfört, att det vore en fråga av största vikt för vår totala
krigsberedskap, att vid flygflottiljerna i fredstid bedreves flygövningar i
sådan omfattning, att största möjliga antal divisioner innehade hög krigsberedskap.
Någon avvikelse från de allmänna riktlinjer för flottiljförbandets organisation
och för beräkningen av personalbehovet, som uppdragits i 1942 års
försvarsbeslut, borde därför ej göras.

Kommittén har i avvaktan på resultaten av pågående organisationsundersökningar
räknat med att den nuvarande indelningen av flottiljen och dess
underavdelningar i stort sett bibehålies. Yissa ändringar nödvändiggjordes
emellertid, har kommittén anfört, dels av vunna erfarenheter, dels av ändringar
i grundvalarna för den personalorganisation, som fastställdes genom
1942 års försvarsbeslut. En del av dessa ändringar hade redan börjat genomföras,
bland annat införande av stamflygförare i stället för flygförarutbildade
reservofficerare, underofficerare och visst fast anställt manskap samt
övergång från militära överfurirer och civila kontraktsanställda montörer i
teknisk tjänst till civilmilitära flygtekniker och i samband härmed minskning
av antalet fast anställt manskap. Försvarskommittén föresloge därjämte
bland annat ytterligare minskning av antalet fast anställt manskap, övergång
från i teknisk tjänst sysselsatta underofficerare till civilmilitär verkmästar-
och mästarpersonal, införande av en civilmilitär flottiijpolisorganisation
i stället för militära vaktplutoner samt centraliserad grundläggande
utbildning för det fast anställda manskapet.

Av s. 633—640 i betänkandet framgå detaljer i beräkningen av personalbehovet
vid en normal dagjakt flottilj, av kommittén benämnd normalflottilj,

28—''404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 206.

434

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 206.

ävensom flottiljens inre organisation. Till kommitténs redogörelse i dessa
delar torde här få hänvisas.

I sammanställning på s. 641 i betänkandet har kommittén angivit normalflottiljens
sammanlagda personalbehov (utom kollektivanställd samt viss
annan personal). Den närmare innebörden av förslaget i fråga om olika personalkategorier
framgår av avsnittet Flygvapnets personal i det följande.

I sammanfattning skulle förslaget medföra följande förändringar i jämförelse
med den beräknade personaluppsättningen enligt 1942 års försvarsbeslut
med däri vidtagna ändringar.

Minskning	Ökning
1 kapten	4 verkmästare
1 löjtnant	4 materielmästare
2 förvaltare	3 övriga mästare
10 fanjunkare	83 flygtekniker
15 sergeanter	14 flottiljpoliser
42 överfurirer	1 civil
102 övrigt stammanskap 1 pensionerad under-officer i arvodesbe-fattning 60 värnpliktiga (avser normalbehovet)	109
Nettominskning 125

Vid jämförelsen har hänsyn dock icke tagits till de efter beslut av 1946
och 1947 års riksdagar påbörjade men ej helt genomförda organisationsändringarna
rörande stammanskapet och de civila divisionsmontörerna och
ej heller till befintligheten för närvarande av viss extra civil personal, som
försvarskommittén i viss utsträckning föreslagit skola erhålla extra ordinarie
anställning.

Personalbehovet vid de olika flottiljerna framgår av tablåer på s. 672—
679 i betänkandet. Kommittén har framhållit, att detta behov uppvisade
smärre skiljaktigheter i jämförelse med normalflottiljen och har på s. 640,
642 och 643 redogjort för de viktigaste avvikelserna. Härav inhämtas bland
annat följande.

Dagjaktflottiljernas föreslagna organisation och personalbehov överensstämmer
i allt väsentligt med normalflottiljens. För F 8 och F 16 föreslås
dock med hänsyn till vissa speciella uppgifter ytterligare personal.

Attackflottiljemas organisation påverkas av att de utrustas med tvåmotoriga
flygplan, vilka kräva mera personal än normalflottiljens flygplan^

I fråga om den föreslagna nattjaktflottiljens organisation och personalbehov
— som beräknats i huvudsaklig överensstämmelse med attackflottiljernas
— har kommittén framhållit, att inhemska erfarenheter av nattjakt
praktiskt taget saknas. Av denna anledning kunde justeringar framdeles
visa sig erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

435

Den föreslagna organisationen för spaningsflottiljen (F 3) överensstämmer
i princip med normalflottiljens, ehuru personalbehovet beräknats större på
grund av att i de flygande divisionerna ingå flera flygplan än vid normalflottiljen.
Vid F 3 borde enligt kommitténs förslag även de stamflygförare
m. fl., som avses skola placeras vid F21:s spaningsdivision, erhålla sin
grundläggande flygslagsutbildning. Personalbehovet vid F 3 enligt samma
förslag framgår av tablå på s. 644 i betänkandet.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd har anfört, att de vid vissa flygflottiljer bedrivna
organisationsundersökningarna, vilka avsåge stabs- och förvaltningstjänsten
och vissa därmed samhöriga utbildningsorganisatoriska frågor, hittills
i stort sett givit till resultat, att vissa besparingar vore möjliga, särskilt i fråga
om värnpliktiga, i förhållande till såväl 1942 års försvarsbeslut som försvarskommitténs
förslag. Ändringsförslag, som kunde föregripa nämndens blivande
förslag, borde därför icke nu genomföras.

Även i ett flertal andra remissyttranden ha flottiljförbandets organisation
och personalbehov berörts. I sistnämnda avseende torde få hänvisas till vad
nedan anföres under avsnittet Flygvapnets personal.

Departementschefen.

Mot de allmänna synpunkter, som försvarskommittén anlagt på frågan om
flygflottiljernas organisation, har jag intet att erinra.

Med hänsyn till pågående organisationsundersökningar kan jag icke nu
taga slutlig ställning till detaljfrågorna rörande flottiljernas organisation.
Försvarskommitténs förslag — som i allt väsentligt överensstämmer med av
chefen för flygvapnet utarbetade organisationsförslag — skulle emellertid
medföra betydande besparingar i förhållande till den organisation, som fastställdes
genom 1942 års försvarsbeslut. Med hänsyn härtill finner jag mig
böra — även om ytterligare besparingar sedermera kunna vinnas — med de
avvikelser och förbehåll, som i det följande framgå av avsnittet Flygvapnets
personal, lägga detsamma till grund för beräkningarna rörande personalbehovet
vid fullt genomförd organisation och därmed sammanhängande kostnader.
Jag har härvid utgått från att åtgärder, som kunna föregripa ett
genomförande av resultatet av pågående organisationsundersökningar, nu ej
vidtagas.

Det förslag till förstärkning av vissa dagjaktflottiljer, som jag framlagt i
det föregående, innebär med avseende på de enskilda flottiljerna ingen utökning
av vare sig stabs- eller administrationspersonal utan berör endast de
flygande divisionerna. Vid varje division utökas antalet krigsflygplan med
50 % och tillkommer motsvarande antal flygförare och flygplanmekaniker.
Därjämte erfordras en mindre utökning av divisionens verkstadstropp. För
en flottilj skulle fredsbehovet av personal ökas med i genomsnitt 3—4 subal -

436

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

ternofficerare, 11—12 stamflygförare (varav 2—3 under grundläggande flygslagsutbildning),
28—29 flygtekniker, 7 hjälp tekniker och 57 värnpliktiga
(avser normalbehovet) eller sammanlagt omkring 108 man, vilket i förhållande
till försvarskommitténs förslag rörande normalflottiljen innebär en ökning
av den fast anställda personalen med cirka 15 % och av den sammanlagda
personalstyrkan med cirka 20 %.

Jag får slutligen erinra om, att jag i det föregående föreslagit, att Södermanlands
flygflottilj (F11) — i stället för Östgöta flygflottilj (F 3) enligt
försvarskommitténs förslag — skall bibehållas som spaningsflottilj och därvid
organiseras med fyra flygande divisioner.

4. Flygbaskåren (F 21).

Flygbaskårens nuvarande huvuduppgifter i fred äro dels att utbilda personal
för de basförband, som uppsättas vid krig, dels att med basförband bemanna
ett antal flygbaser i Övre Norrland, vid vilka flygvapnets övriga förband
utbildas för tjänst under de speciella norrländska förhållandena.

Kåren är organiserad på chef (överste i lönegrad Ma 12, tillika chef för
Övre Norrlands flygbasområde), regementsofficer till förfogande, kårstab
(tillika flygbasområdesstab), specialdivision och basbataljon.

För sv ar skommittén.

Kommittén har icke förutsatt någon annan principiell ändring av flygbaskårens
organisation än att — som i det föregående berörts — en reducerad spaningsdivision
borde förläggas till kåren. Motsvarande ändringar, som föreslagits
i fråga om flottiljförbandets organisation, borde i tillämpliga delar genomföras
även vid flygbaskåren. Med hänsyn till att flygförband föreslagits
skola organisatoriskt ingå i kåren borde kårchefen — i likhet med flottiljchefer
— placeras i lönegraden Mo 12 med pensionsåldern 55 år. Härvid hade
hänsyn tagits även till kårchefens arbetsuppgifter och ansvar som flygbasområdeschef.

Personalbehovet vid kåren enligt kommitténs beräkningar framgår av
tablåer på s. 645 och 672—679 i betänkandet.

Departementschefen.

Jag kan i huvudsak godtaga försvarskommitténs förslag rörande flygbaskåren,
vad personalbehovet beträffar dock med de avvikelser och förbehåll,
som framgå av avsnittet Flygvapnets personal. I detta sammanhang får jag
endast erinra, att jag i det föregående under avsnittet Luftbevakningen föreslagit,
att kåren skall tillföras ytterligare 1 major och 1 kapten. Jag förutsätter,
att stabs- och förvaltningstjänsten vid detta förband skall göras till föremål
för organisationsundersökningar, sedan undersökningarna vid flottilj
avslutats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

437

E. Centrala flygverkstäder.

I nuvarande organisation ingå tre centrala flygverkstäder med uppgift främst
att utföra större reparations- och översynsarbeten på flygmaterielen. För att
minska underhållskostnaderna har varje verkstad specialiserats på underhållsarbeten
å vissa flygplan- och motortyper m. m.

F ör sv ar skommittén.

Kommittén har i en på s. 647 i betänkandet intagen tabell angivit ett
inom flygledningen beräknat behov av på flygvapnets personalförteckning
upptagen personal vid de centrala flygverkstäderna. Detta förslag innebure

1 förhållande till det i 1942 års försvarsbeslut upptagna personalbehovet dels
vissa personalförskjutningar mellan de olika verkstäderna, dels utökning med

2 elektromästare (föranledd av förstärkningen av flygvapnets radarorganisation),
dels slutligen utbyte av 4 flygingenjörer mot samma antal flygdirektörer.
Kommittén ville icke taga ställning till frågan om utbytet av flygingenjörer
mot flygdirektörer, enär spörsmålet härom måste sättas i samband
med 1946 års militära förvaltningsutrednings blivande förslag, men
hade icke något att erinra mot personalberäkningen i övrigt.

Departementschefen.

Till det ifrågasatta utbytet av ett antal flygingenjörer mot flygdirektörer
är jag — i avvaktan på bland annat 1946 års militära förvaltningsutrednings
förslag och resultatet av den av chefen för finansdepartementet förebådade
allmänna ingenjörutredningen — icke beredd att nu taga ställning. Jag beräknar
tills vidare ifrågavarande personalbehov enligt försvarskommitténs
förslag.

F. Flygvapnets personal.

1. Allmänna grunder.

Den personalorganisation, som fastställdes genom 1942 års försvarsbeslut
och 1944 års riksdagsbeslut angående F18, har efter hand undergått
vissa förändringar. De mest genomgripande ändringarna ha
skett genom 1946 och 1947 års riksdagsbeslut. Jämlikt 1946 års riksdagsbeslut
(propositionen 120, punkt 4, riksdagens skrivelse 365) har en
ny manskapskategori — korttidsanställda stamflygförare — börjat införas.
Dessa ersätta flygförarpersonal tillhörande kategorierna underofficerare på
stat, enligt förutvarande grunder rekryterat fast anställt manskap, reservofficerare,
reservunderofficerare och värnpliktiga. Som följd av 1947 års riksdagsbeslut
(propositionen 130, punkt 3, riksdagens skrivelse 327) har en ny kategori
av långtidsanställd civilmilitär teknisk personal, flygtekniker, tillkommit.
Flygteknikerna ersätta överfurirer och ett stort antal annat fast anställt manskap
i teknisk tjänst ävensom civila kontraktsanställda divisionsmontörer.

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

För sv ar skommittén.

Kommittén har anfört, att den, såsom en följd av strävandena att ge flygvapnet
en med krigsorganisationen så nära som möjligt överensstämmande
fredsorganisation, vid beräknandet av flygvapnets personalstyrka i fred utgått
från krigsbehovet. Kostnadshänsyn samt kravet på att den ständigt tjänstgörande
personalen skulle vara fullt sysselsatt i fred hade dock i vissa fall lett till avsteg
från vad som ur krigsorganisatorisk synpunkt bedömts lämpligt. I sådana
fall hade det blivit nödvändigt att för krigsorganisationen avse personal med
lägre kvalifikationer.

Beredskaps- och effektivitetssynpunkter talade enligt försvarskommittén
för att all i flygstyrkorna ingående personal borde vara fast anställd. Kommittén
hade av nyss anfört skäl dock måst begränsa den fast anställda personalen
i flygstyrkorna till 3A av hela antalet. Återstående personal utgjordes
av reservpersonal (vissa flygsignalister) och värnpliktiga (f. d. stamflygförare).

I avvaktan på slutbehandlingen av 1944 års militärsjukvårdskommittés förslag
angående försvarets sjukvårdsorganisation samt resultatet av 1946 års
militära förvaltningsutrednings verksamhet har försvarskommittén vid beräkning
av personalbehovet för flygvapnets sjukvårdsorganisation samt för flygförvaltningen
i huvudsak byggt på nuvarande organisation.

Det av försvarskommittén beräknade behovet av från avlöningsanslag avlönad,
ständigt tjänstgörande personal vid flygvapnets staber och förband
m. m. framgår av tablåer på s. 672—679 i betänkandet.

I särskilt yttrande till försvarskommitténs betänkande har kommittéledamoten
Hagberg ansett det kunna diskuteras, om icke stamflygförarkategorien
borde kompletteras av en kategori värnpliktiga flygförare, som under
ett färre antal år stode till flygvapnets förfogande och kunde användas i en
krigsorganisation, som vore större än fredsorganisationen.

Remissyttrande.

Chefen för flygvapnet har — bland annat med hänsyn till pågående organisationsundersökningar
och i avvaktan på ytterligare erfarenheter av redan
vidtagna omläggningar i personalorganisationen — endast i princip kunnat
tillstyrka försvarskommitténs förslag.

Departementschefen.

Jag kan i allt väsentligt lämna min anslutning till de allmänna synpunkter,
försvarskommittén utgått från vid beräknandet av flygvapnets personalbehov.
Den av försvarskommittén enligt det följande föreslagna allmänna utformningen
av flygvapnets personalorganisation finner jag också i stort sett
lämplig. Vad beträffar den av kommittéledamoten Hagberg väckta frågan
om att komplettera stamflygförarkategorien med en kategori värnpliktiga
flygförare — varmed synes ha avsetts andra än f. d. stamflygförare — får

439

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

jag till en böljan erinra, att ett av motiven för att den tidigare kategorien
värnpliktiga flygförare avskaffades var, att utvecklingen mot alltmer komplicerad
materiel ansågs göra det omöjligt att vidmakthålla flygskickligheten
hos denna personal och att i erforderlig utsträckning omskola den till nya
flygplantyper. Om nu skulle inrättas en ny kategori av värnpliktiga flygförare,
vilka endast under mycket kort tid kunde utnyttjas i krigsorganisationen,
skulle detta medföra en stark ökning av det antal flygförare, som årligen
måste utbildas. Ett sådant utökat utbildningsbehov skulle medföra synnerligen
höga utbildningskostnader och en väsentlig utökning av utbildningsorganisationen.
Dessutom skulle den flygande personalens genomsnittliga
kvalitet sjunka och beredskapen nedgå. Jag kan av dessa skäl icke förorda,
att en kategori värnpliktiga flygförare återinföres.

Det är uppenbart, att bland annat resultatet av pågående organisationsundersökningar
och den tekniska utvecklingens krav kunna komma att föranleda
jämkningar i olika avseenden beträffande personalorganisationen. De
beräkningar rörande behovet av personal vid fullt genomförd personalorganisation,
som jag i det följande framlägger, äro därför närmast att betrakta såsom
en grund för beräkningen av flygvapnets årskostnader vid genomförd organisation
och som en riktlinje vid personalrekryteringen. Vid beräkningarna har
hänsyn tagits till de jämkningar i personalbehovet, som sammanhänga med
de av mig föreslagna ändringarna i förhållande till försvarskommitténs förslag
—- i huvudsak bibehållande av Västgöta flygflottilj (F6), uppsättande
av ytterligare en spaningsdivision, förstärkning av tre dagjaktflottiljer och
inrättande av en luftbevakningsorganisation. Då annat icke särskilt angives,
har jag vid beräkningarna i huvudsak tillämpat de av försvarskommittén
använda beräkningsgrunderna. Med hänsyn till att jag ansett det kunna anstå
med slutligt ståndpunkttagande till frågan om att utrusta F 6 med tvåmotoriga
flygplan, har personalbehovet för denna flottilj beräknats såsom
för övriga enmotoriga flottiljer.

2. Militär personal.

Försvarskommittén.

Behovet av officerare (utom officerare i intendenturbefattning samt musikpersonal)
uppgår enligt försvarskommitténs beräkningar till 617 (enligt 1942
års försvarsbeslut med däri sedermera gjorda ändringar 723), vilka samtliga
förutsättas vara flygande. Denna betydande minskning av antalet officerare
sammanhänger, anför kommittén, därmed att besparingar kunnat göras genom
rationalisering av organisationen och att stamflygförarkategorien tillkommit
samt med att enligt kommitténs förslag två flottiljer indragas, en flottiljpolisorganisation
tillkommer och en officer per flottilj (motsvarande) ersättes med
en förvaltare, chef för förbandets signalstation.

Trots föreslagna förbandsindragningar borde enligt kommitténs mening
antalet officerare i intendenturbefattning — dock med förbehåll,

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

som gjorts vid behandlingen av flygvapnets ledande organ (flygförvaltningen)
— oförändrat uppgå till 36, vilket berodde på att behov av ytterligare 2 officerare
i intendenturbefattning uppstått, varav 1 vid flygstabens organisationsavdelning
(tillika reserv) och 1 vid den av kommittén föreslagna radarskolan.

Kommittén har erinrat, att enligt 1942 års försvarsbeslut med däri sedermera
gjorda ändringar antalet underofficerare (utom musikpersonal)
skulle uppgå till 853, varav 364 flygande (flygförare och flygsignalister).
Dessa underofficerare skulle enligt försvarsbeslutet utgöras av förvaltare i
flygstationsbefattning, i förrådsbefattning och i kassatjänst samt övriga underofficerare
såsom flygförare, såsom signalunderofficerare och flygsignalister,
såsom stationsunderofficerare, materielunderofficerare och förrådsunderofficerare,
såsom stabsunderofficerare och trupputbildare samt i kassatjänst.

Den nya manskapskategorien stamflygförare ersätter, som förut nämnts,
bland annat underofficerare på aktiv stat i flygförartjänst. 1944 års manskapsutredning,
vars förslag låg till grund för beslutet om inrättandet av stamflygförarkategorien
liksom för beslutet om flygteknikerinstitutionen, hade
för sina beräkningar av möjligheterna att begränsa rekryteringsbehovet av
korttidsanställt manskap vid flygvapnet utgått från av flygledningen framlagda
förslag om bland annat utbyte av vissa underofficerare i teknisk tjänst
mot civilmilitär personal. I avvaktan på resultatet av försvarskommitténs
arbete upptogos dessa förslag icke till prövning (se propositionen 1947:130,
punkt 3).

Försvarskommittén har nu upptagit bland annat även här åsyftade personalfrågor.
Kommittén har föreslagit, att av de nuvarande underofficerarna förvaltare
i flygstationsbefattning och i förrådsbefattning (flygmateriel) samt
stationsunderofficerare och förrådsunderofficerare skulle utbytas mot civilmilitära
verkmästare respektive materielmästare. Kommittén har framhållit,
att rekryteringsunderlaget för nämnda underofficersbefattningar — underofficerare
i flygförartjänst —- numera börjat ersättas med stamflygförare.
Som särskilda skäl för förslagen har anförts, att allt stationsbefäl vid flottiljerna
— vilket nu utgöres av både underofficerare och, sedan beslutad omorganisation
genomförts, från flygtekniker rekryterade civilmilitära mästare
-— borde rekryteras från tekniskt utbildad personal och uttagas bland de
skickligaste flygteknikerna och mästarna, vilka förenade mångårig, kvalificerad
praktisk tjänst inom yrket med förmåga att leda arbeten vid en stationsavdelning.
Enligt kommitténs mening ägde det anförda i viss utsträckning
tillämpning även på de nämnda underofficerarna i förrådstjänst.

Kommittén har vidare föreslagit, att samtliga underofficerare i kassatjänst
skulle, med hänsyn till det ökade ansvar som efter omorganisationen av flottiljernas
(motsvarande) kassaförvaltningar åvilade chef för kassaavdelning,
vara förvaltare.

Försvarskommittén har funnit det möjligt att ersätta den som chef för
flottiljs (motsvarande) signalstation placerade officeren med en underofficer,

441

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

vilken med hänsyn till det med befattningen förenade ansvaret borde vara förvaltare
(i signalbefattning).

Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle flottiljs (motsvarande) byggnadsavdelning
förestås av en officer på stat med en pensionerad underofficer i arvodesbefattning
som biträde. I samband med att byggnadsförvaltningen centraliseras
har det synts kommittén möjligt att ersätta båda dessa befattningshavare
med antingen en civil kasernföreståndare eller en underofficer—förvaltare i
kasernbefattning. Vad beträffar valet mellan dessa möjligheter har kommit
tén anfört att, då visst överskott på stabsutbildade underofficerare (trupputbildare)
tillfälligt syntes komma att uppstå genom ersättandet av nuvarande
vaktplutoner med flottiljpoliser, en förvaltare syntes kunna tills vidare avses
för denna befattning. På resultatet av pågående utredningar borde bero, om
befattningen framdeles skulle besättas med civil befattningshavare eller med
underofficer. En förvaltare i kasernbefattning borde tills vidare avses även
för flygvapnets centrala skolor och för flygvapnets radarskola (nuvarande
E 2:s etablissement).

Behovet av underofficerare såsom flygsignalister har, enligt vad kommittén
anfört, minskat genom den redan genomförda omvandlingen av två bombflottiljer
till dagjaktflottiljer. Införandet av flottiljpoliser som ersättning för nuvarande
vaktplutoner medförde vidare, att behovet av underofficerare (trupputbildare)
avsevärt nedginge. Slutligen hade erfarenheterna visat, att de nuvarande
materielunderofficerarna vid flottiljernas (motsvarande) materielavdelningar
kunde utgå.

Efter här angivna förändringar beträffande underofficerspersonalen borde
denna enligt kommitténs förslag uppdelas på två yrkesgrenar — signalister
och trupputbildare — som rekryterades från motsvarande manskapskategorier.
Underofficerarna borde utgöras av dels förvaltare i förrådsbefattning (vid
intendenturförråd), i kassatjänst, i signalbefattning och i kasernbefattning,
dels ock övriga underofficerare såsom signalunderofficerare och flygsignalister
samt såsom stabsunderofficerare och trupputbildare.

Försvarskommittén har med utgångspunkt från vad sålunda föreslagits beräknat
behovet av underofficerare (utom musikpersonal) till 349, varav 151
flygande (såsom flygsignalister).

Vad beträffar stammanskapet har försvarskommittén erinrat, att antalet
manskap (utom musikpersonal) enligt 1942 års försvarsbeslut och 1944 års
riksdagsbeslut skulle uppgå till 4 535, varav 292 flygande (flygförare, flygsignalister
och flygskyttar). Manskapet skulle vara uppdelat på yrkesgrenarna
flygplanmekaniker, signalmekaniker, vapenmekaniker, torpedmekaniker,
trupputbildare samt sjukvårdare.

Enligt det inledningsvis omnämnda beslutet av 1947 års riksdag skola mekaniker
i mera kvalificerad teknisk tjänst —- eu del signalmekaniker och samtliga
övriga mekaniker — ersättas med civilmilitära flygtekniker. Rekryteringsunderlaget
för flygteknikerna borde enligt kommitténs mening i avvaktan på

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

resultatet av pågående försök fortfarande utgöras av militär personal. Denna
yrkesgren för fast anställt manskap borde benämnas hjälptekniker.

Efter överföringarna till flyg- och hjälptekniker återstående personal inom
yrkesgrenen signalmekaniker borde benämnas signalister. Behovet av flygsignalister
hade starkt minskat genom omvandlingen av två bombflottiljer
till dagjaktflottiljer. Det vore även möjligt att begränsa antalet signalister
i marktjänst.

Manskap tillhörande yrkesgrenen trupputbildare användes i nuvarande organisation
såsom befäl vid flottiljernas (motsvarande) vaktplutoner (för räddnings-,
brand- och vakttjänst), såsom instruktörer vid allmän militärutbildning
av värnpliktigt och fast anställt manskap samt såsom expeditionsbiträden.
I annat sammanhang har kommittén föreslagit, att vaktplutonerna
skola ersättas med civilmilitära flottiljpoliser. Härigenom kunde antalet trupputbildare
avsevärt reduceras. Ett antal trupputbildare, placerade som expeditionsbiträden
vid flottiljstaber och divisioner, kunde utgå. Försvarskommittén
har räknat med att i samband härmed antalet biträden för skriv- och
kontorsgöromål skulle något utökas.

Kommittén har vidare anfört, att genom tillkomsten av flygtekniker och
genom de av försvarskommittén i det föregående föreslagna åtgärderna beträffande
viss teknisk befälspersonal den tekniska personalen skulle erhålla en
mera utpräglad specialinriktning än förut och i stor utsträckning civilmilitär
ställning. Denna organisationsförändring skulle medföra ökade krav på trupputbildarna.
För att säkerställa godtagbar tillgång på kvalificerade trupputbildare
borde därför sammanlagt 75 furirer i nuvarande organisation utbytas
mot överfurirer, vilka avsåges tjänstgöra som truppinstruktörer dels vid vissa
utbildningsanstalter, dels vid flottiljerna. Dessa överfurirer skulle utgöra
rekryteringsunderlag för de i fortsättningen föreslagna civilmilitära flottiljpoliserna.

Nuvarande sjukvårdsunderbefäl borde enligt försvarskommitténs mening
ersättas med civila sjukvårdare och sjukvårdsbiträden, enär möjligheter till
underofficersbefordran inom flygvapnet icke funnes för denna manskapskategori,
vilket medfört stark och för tjänsten menlig personalomsättning.

Flygskyttar avsåges icke längre skola ingå i flygplanbesättningarna, varför
denna kategori borde utgå,

Försvarskommittén har — efter sålunda föreslagna förändringar i nuvarande
organisation — beräknat behovet av stammanskap till i medeltal 1 724
man, varav 692 flygande, stamflygförare och flygsignalister. Manskapet borde
uppdelas på yrkesgrenarna stamflygförare, signalister, trupputbildare och
hjälptekniker.

Enligt 1942 års försvarsbeslut och 1944 års riksdagsbeslut skulle flygvapnets
fredsbehov av värnpliktiga uppgå till 5 750 man, varav 250 studenter
och likställda (inklusive aspiranter), flygförare, bombfällare och navigatörer,
flygskyttar och underofficerare, samt 5 500 andra värnpliktiga. Huvuddelen
av flygvapnets värnpliktiga har avsetts efter omkring 10 år skola överföras
till armén och där fullgöra efterutbildningsövning.

443

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Efter tillkomsten av stamflygförare komma värnpliktiga flygförare att
utgå ur organisationen. En ny kategori värnpliktiga flygförare — i flygtjänst
användbara f. d. stamflygförare — tillkommer dock.

Då bombfällare och flygskyttar ej längre avsåges ingå i flygplanbesättningarna,
borde — enligt försvarskommittén — de båda värnpliktskategorierna
bombfällare och navigatörer samt flygskyttar utgå. Den föreslagna
flottiljpolisorganisationen ävensom vissa organisationsändringar i fråga om
krigsbasförbanden medförde, att värnpliktiga underofficerare ej längre erfordrades
i organisationen och därför borde utgå. Ett mindre antal värnpliktiga
tillhörande kategorierna läkare, tandläkare, personalvårdsassistenter,
kryptotekniker, krigskassörer, skyddstekniker, sjukvårdare och bilmontörer,
som behövdes i flygvapnets krigsorganisation men som icke lämpligen borde
utbildas vid flygvapnet i fred, borde utbildas vid armén och krigsplaceras vid
flygvapnet.

Årsbehovet i fred av studenter och likställda (inklusive aspiranter) har
kommittén beräknat till i medeltal 80 man.

Kommittén har vidare anfört, att behovet av värnpliktiga (utom studenter
och likställda) påverkades bland annat av att de i nuvarande organisation ingående
vaktplutonerna föreslagits bli ersatta med flottiljpoliser samt av att
ett antal värnpliktiga av effektivitetsskäl ansetts böra ersättas med civil
personal. Härigenom skulle värnpliktsbehovet för nuvarande organisation
komma att minskas med sammanlagt omkring 1 000 man. Samtidigt uppstode
dock ett merbehov av värnpliktiga, vilket berodde dels på att värnpliktstjänstgöringen
föreslagits bli avkortad, dels på att flygvapnet förutsatts skola uppsätta
luftbevakningens radarorganisation.

Flygvapnets fredsbehov av värnpliktiga (utom studenter och likställda)
överstege — har kommittén vidare anfört — i fråga om flertalet kategorier
vad som erfordrades för att årligen omsätta krigsbehovet. Detta sammanhängde
med att flygvapnets värnpliktiga vid sidan av utbildningen fyllde ett
visst arbetsbehov, som måste täckas, om flygövningar skulle kunna bedrivas
i erforderlig omfattning. Det vore i många avseenden mest rationellt att
ersätta det överskjutande fredsbehovet av värnpliktiga med fast anställd personal.
Av kostnadsskäl hade försvarskommittén dock icke kunnat förorda en
sådan lösning. För att undvika den betydande brist på arbetskraft, som med
bibehållen värnpliktskontingent skulle uppstå med den av kommittén föreslagna
begränsningen av värnpliktstjänstgöringens längd, borde flygvapnet
tillföras ett tillskott av värnpliktiga, motsvarande 50 % av normalbehovet av
vapenföra värnpliktiga.

Flygvapnets fredsbehov av värnpliktiga (utom studenter och likställda)
har kommittén enligt tabell på s. 656 i betänkandet beräknat till 6 015 man.
Enligt tabellen utgör normalbehovet 3 616 vapenföra värnpliktiga och 736 i
ekonomitjänst.

Av de vapenföra värnpliktiga, omkring 5 280 man, borde omkring 2 100
fullgöra två repetitionsövningar (sammanlagt 60 dagar) vid armén och åter -

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stoden antingen två sådana repetitionsövningar vid flygvapnet eller också —
för flertalet — en repetitionsövning om SO dagar vid vardera flygvapnet och
armén.

I avvaktan på ytterligare utredning har försvarskommittén icke räknat med
några förändringar i fråga om flygvapnets musikpersonal.

Den pensionerade personalen i arvodesbefattningar borde enligt
försvarskommitténs mening med hänsyn till föreslagna förbandsindragningar
och organisationsändringar i övrigt minskas från för nuvarande organisation
beräknade 51 till 48 officerare och från 104 till 77 underofficerare.
Den stora minskningen av antalet underofficerare berodde bland annat på att
flottiljernas (motsvarande) kasernunderofficerare föreslagits utgå.

Med inrättande av en reservstat vid flygvapnet, varom principbeslut
fattats år 1942, har såvitt angår militär personal hittills fått anstå. Försvarskommittén
har nu föreslagit, att en sådan reservstat inrättas, avpassad efter
krigsorganisationens krav och bestående av 2 överstar, 6 överstelöjtnanter
(varav 1 i intendenturbefattning), 11 majorer (varav 1 i intendenturbefattning),
3 kaptener (varav 1 i intendenturbefattning) samt 17 fanjunkare. I förhållande
till 1942 års försvarsbeslut skulle detta innebära minskning med 1
regementsofficer och 4 underofficerare.

I fråga om personal i reserven har försvarskommittén erinrat, att
antalet reservanställda officerare enligt 1942 års försvarsbeslut och 1944 års
riksdagsbeslut skulle uppgå till 525, varav 260 flygförare och 60 flygspanare
samt 155 i bastjänst och 50 i intendenturbefattning. Efter tillkomsten av stamfiygförare
avses samtliga reservofficerare i flygförartjänst skola efter hand
utgå. Då flygspanare ej längre beräknades ingå i flygplanbesättningarna vid
attackflottiljerna, borde — har försvarskommittén framhållit — även samtliga
reservofficerare i flygspanartjänst utgå. Föreslagna förbandsindragningar och
Övriga ändringar inom flygvapnets krigsorganisation skulle dessutom medföra
ett minskat krigsbehov av reservofficerare i bastjänst och i intendenturbefattning.
Behovet av reservanställda officerare skulle efter nämnda förändringar
uppgå till 141, samtliga i marktjänst.

Antalet reservanställda underofficerare skulle enligt 1942 års försvarsbeslut
och 1944 års riksdagsbeslut uppgå till 286, varav 215 flygsignalister
och (ett mindre antal) flygförare samt 71 i marktjänst. Reservunderofficerarna
i flygförartjänst avses ersättas med stamflygförare. Omvandlingen av två
attackflottiljer samt fjärrspaningsflottiljen till dagjaktflottiljer skulle, enligt
vad kommittén påpekat, minska behovet av reservunderofficerare som flygsignalister.
Genom föreslagna förbandsindragningar och ändringar i flygvapnets
krigsorganisation skulle även behovet av reservunderofficerare i marktjänst
nedgå. Behovet av reservanställda underofficerare beräknades efter
dessa ändringar uppgå till 135, varav 125 flygsignalister och 10 i marktjänst.

Fredsbehovet av kommenderade officerare ur armén och marinen
enligt 1942 års försvarsbeslut sammanlagt 81 under sommarhalvåret

445

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

och 72 under vinterhalvåret — kunde enligt försvarskommitténs mening på
grund av ändringarna inom spaningsorganisationen begränsas till sammanlagt
32 under sommarhalvåret och 28 under vinterhalvåret. Personalens fördelning
framgår av tabell på s. 659 i betänkandet.

Beträffande flygvapnets värnpliktsförhållanden ha särskilda yttranden
avgivits av kommittéledamöterna Ewerlöf och von Heland samt av
överstarna Bonde och Silfverberg, vilka huvudsakligen behandlat värnpliktstjänstgöringens
längd och därmed sammanhängande organisationsfrågor samt
framlagt olika förslag i detta hänseende.

Remissyttranden.

Yad försvarskommittén föreslagit beträffande militär personal vid flygvapnet
har i stort sett icke föranlett erinran från myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig över förslagen.

Svenska underoffioersförbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund
ha dock föreslagit vissa utökningar av antalet underofficerare vid flottiljerna
och radarskolan samt förordat, att befattningarna som kasernförvaltare
utan förbehåll skulle avses för underofficerare.

Underbefälsförbundet har därjämte beträffande stammanskapet yrkat,
att de nuvarande sjukvårdsfurirerna skulle ersättas av överfurirer eller motsvarande
civilmilitära beställningshavare samt att överfurirsbeställningar
skulle inrättas inom yrkesgrenen trupputbildare oberoende av om förslaget
beträffande flottiljpolisorganisationen genomfördes. Även i övrigt har förbundet
föreslagit en utökning av överfurirskadern i utbyte mot furirsbeställningar
och för att besätta vissa befattningar, för vilka kommittén avsett civil
personal.

Beträffande värnpliktiga har chefen för flygvapnet anfört, att de av
honom framlagda synpunkterna på försvarskommitténs betänkande i övrigt
förutsatte ett värnpliktssystem, som dels tillgodosåge flygvapnets behov av i
yrkestjänst användbara värnpliktiga året om, dels innebure så få årliga utbildningsomgångar
som möjligt, dels slutligen gåve möjlighet att inkalla
värnpliktiga till repetitionsövningar. Chefen för flygvapnet har även närmare
angivit, hur värnpliktsförhållandena vid flygvapnet borde ordnas för att dessa
krav skulle kunna uppfyllas.

Chefen för armén har förklarat, att möjligheterna att i någon större utsträckning
efter omskolning under repetitionsövning vid armén utnyttja flygvapnets
övertaliga värnpliktiga inom arméns krigsorganisation måste sättas
i tvivelsmål. Arméchefen har vidare framhållit det orimliga i förhållandet
mellan å ena sidan den allmänna bristen på yngre värnpliktiga, vilken åstadkommit
stora svårigheter vid armén, och å andra sidan flygvapnets överskott
på värnpliktiga, som icke rationellt utnyttjades i krigsorganisationen. Arméchefen
har bestämt understrukit betydelsen av att sådana åtgärder vidtagas
att denna olägenhet, vilken betecknats såsom ett direkt slöseri med folkets

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

försvarskraft, i möjligaste mån undvekes. En tänkbar utväg vore att förlänga
tjänstgöringstiden för flygvapnets värnpliktiga eller att i viss utsträckning
tillgodose personalbehovet genom ökat antal civilanställda. Särskild
utredning härom syntes nödvändig. Arméchefen har slutligen i hemligt
yttrande avstyrkt att vissa vid armén utbildade värnpliktiga specialister skulle
krigsplaceras vid flygvapnet, utom i vad avser läkare och tandläkare.

Yad beträffar frågan om kommenderade officerare ur armén och
marinen har chefen för flygvapnet ansett det möjligt att ytterligare
minska antalet arméofficerare som flygspanare och efter hand ersätta dem
med annan personal. Frågan krävde emellertid ytterligare utredning. En av
de officerare ur armén, som försvarskommittén beräknat för utbildning till
flygspanare, borde avses för trupputbildarskolan.

Chefen för armén har i hemligt yttrande påpekat dels att det för flygvapnets
krigsorganisation beräknade antalet kommenderade officerare ur armén av
försvarskommittén icke redovisats utöver arméns eget krigsbehov, dels att
detta antal, varav huvuddelen vore avsedd för flygspanartjänst, borde ses mot
bakgrunden av spaningsflygets försvagning och begränsade uppgifter.

Marinledningen har föreslagit vissa ändringar beträffande tjänstgöringsskyldigheten
vid flygvapnet för ifrågavarande marinofficerare på aktiv stat.

Departementschefen.

De av försvarskommittén föreslagna minskningarna i antalet officerare
iutom i intendenturbefattning samt musikpersonal) kan jag i princip tillstyrka.
De ändringar i flygvapenorganisationen i förhållande till försvarskommitténs
förslag, som jag föreslår, medföra emellertid ett nettobehov av
ytterligare 76 officerare. Jag beräknar därför behovet av flygande officerare
till 693, nämligen 1 chef för flygvapnet, 4 eskaderchefer, 1 chef för flygstaben,
2 inspektörer, 16 flottilj chefer, 1 chef för krigsflygskolan, 1 chef för flygbaskåren,
1 souschef vid flygstaben, 1 chef för flygkrigshögskolan, 1 chef för
flygvapnets centrala skolor, 18 överstelöjtnanter, 8 överstelöjtnanter eller
majorer, 38 majorer, 5 majorer eller kaptener, 257 kaptener, 228 löjtnanter och
110 fänrikar. I förhållande till behovet för nuvarande organisation innebär
detta en minskning med 30 officerare. Härutöver beräknas följande befattningar
kunna alternativt bestridas av officerare, nämligen befattningarna
såsom inspektör för den tekniska tjänsten, såsom assistent åt nämnde inspektör
(överstelöjtnant eller major) och såsom chef för flygvapnets tekniska
skola (major eller kapten).

Behovet av officerare i intendenturbefattning beräknar jag till
37, av vilka 1 överste, 1 överstelöjtnant, 2 överstelöjtnanter eller majorer, 2
majorer, 24 kaptener och 7 löjtnanter, vilket innebär ökning med 1 kapten i
förhållande till nuvarande organisation.

Yad underofficerare (utom musikpersonal) beträffar kan jag i princip
tillstyrka försvarskommitténs förslag, att förvaltare i flygstationsbefattning
och i förrådsbefattning (flygmateriel) samt stationsunderofficerare och

447

Kungl. May.ts proposition nr 206.

förrådsunderofficerare skola ersättas med civilmilitär personal. Såsom framgår
av det följande är jag dock icke för närvarande beredd att taga slutlig
ställning till sättet för övergång till denna nya personalorganisation.

I likhet med försvarskommittén anser jag, att samtliga underofficerare i
kassatjänst böra upptagas som förvaltare. För flygvapnets centrala skolor
bör — som av det följande framgår —- tills vidare icke beräknas någon underofficer
på aktiv stat i kassatjänst.

Jag kan även tillstyrka försvarskommitténs förslag att inrätta beställningar
för förvaltare i signalbefattning.

Till frågan, om chefen för flottiljs (motsvarande) byggnadsavdelning framdeles
bör vara underofficer (förvaltare i kasernbefattning) eller civil kasernföreståndare,
är jag icke beredd att för närvarande taga slutlig ställning. Jag
har vid personalberäkningarna dock utgått från att förvaltare i kasernbefattning
tills vidare avses för dessa tjänster.

Mot vad försvarskommittén föreslagit rörande övriga underofficerare har
jag i princip intet att erinra.

Det sammanlagda behovet av underofficerare (utom musikpersonal) för
genomförd organisation beräknar jag till 369, av vilka 79 förvaltare — 20 i
signalbefattning, 19 i förrådsbefattning (intendenturmateriel), 20 i kassatjänst
och 20 i kasernbefattning — 117 fanjunkare och 173 sergeanter. Av fanjunkarna
och sergeanterna beräknas 131 tillhöra yrkesgrenen trupputbildare och
159 yrkesgrenen signalister. Jag räknar med att signalisterna (utom förvaltare)
skola fullgöra flygtjänstgöring som flygsignalister i den utsträckning,
som befinnes erforderlig med hänsyn till behovet av personal i flygsignalistbefattning.
Det av mig beräknade antalet underofficerare innebär i förhållande
till 1942 års försvarsbeslut och 1944 års riksdagsbeslut en minskning
med 484. Av svenska underofficersförbundet och försvarsväsendets
underbefälsförbund framlagda förslag om utökning av antalet underofficerare
kan jag med hänsyn till pågående organisationsundersökningar icke biträda.

Försvarskommitténs förslag rörande stam manskapet (utom musikpersonal)
kan jag i huvudsak tillstyrka. Jag räknar således bl. a. med att överfurirsbeställningar
skola inrättas för trupputbildare. Däremot kan jag i avvaktan på
bl. a. en slutlig prövning av 1944 års militärsjukvårdskommittés förslag icke nu
taga ställning till försvarskommitténs förslag om utbyte av det nuvarande
sjukvårdsunderbefälet mot civila sjukvårdare och sjukvårdsbiträden. Yad
försvarsväsendets underbefälsförbund föreslagit beträffande antalet stammanskap
m. m. torde komma under bedömande vid prövningen av resultatet
av pågående organisationsundersökningar, varför jag icke nu upptager dessa
förslag till prövning.

Det sammanlagda behovet av stammanskap (utom musikpersonal) beräknar
jag till 2 000, innebärande en minskning i förhållande till 1942 års försvarsbeslut
och 1944 års riksdagsbeslut med 2 535. Beräknad fördelning på yrkesgrenar
och beställningar m. m. framgår av efterföljande tabell.

448 Iiungl. Maj.ts proposition nr 206.

Yrkesgren				Anta	1
Över- furirer	Furirer	Korpraler	Korpraler el. vice-korpraler	Vicekorp-raler el. meniga	Meniga över stat	Summa
Stamflygförare............		385		122	127	101	735
Signalister................	—	147	76	—	185	—	1 408
Trupputbildare ..........	79	75	30	—	74	—	258
Hjälptekniker ............	—	209	109	—	243	—	561
Sjukvårdare..............	—	38	—	—	—	—	38
Summa	79	854	215	122	629	101	2000
1 Av vilka c:a 72 flygsignalister.

Såsom i det föregående anförts är jag icke nu beredd att taga slutlig ställning
till frågan om tjänstgöringstidens längd för de värnpliktiga. Jag
förutsätter, att de av cheferna för armén och flygvapnet anförda synpunkterna
rörande flygvapnets värnpliktssystem komma under bedömande i samband
med prövningen av värnpliktsfrågan i dess helhet och av flygflottiljernas organisation.
Yissa organisatoriska spörsmål rörande de värnpliktiga — som icke
direkt sammanhänga med pågående utredningar — torde emellertid redan nu
böra upptagas till prövning.

I likhet med försvarskommittén anser jag, att de båda värnpliktskategorierna
bombfällare och navigatörer samt flygskyttar böra utgå ur organisationen.
I nuvarande organisation ingående värnpliktiga underofficerare böra
likaledes utgå. Såsom i det föregående anförts erfordras emellertid i den av
mig föreslagna organisationen värnpliktiga underofficerare och officerare i
luftbevakningstjänst.

Försvarskommitténs förslag om utbildning vid armén av vissa för flygvapnets
krigsorganisation erforderliga värnpliktiga specialister finner jag
ändamålsenligt. De olägenheter för arméns del, som möjligen kunna vara
förenade härmed, finner jag — särskilt i betraktande av det ringa antal värnpliktiga,
det här gäller — icke böra hindra förslagets genomförande.

Fredsbehovet av studenter och likställda (inklusive aspiranter) beräknar jag
till i medeltal 85 man. Med utgångspunkt från det provisorium beträffande
värnpliktstjänstgöringens längd, som jag senare denna dag avser att föreslå,
beräknar jag — i avvaktan på resultatet av pågående organisationsundersökningar
— flygvapnets normalbehov av övriga värnpliktiga till 4 787 (4 011 vapenföra
och 776 i ekonomitjänst), vilket innebär en minskning med 713 i förhållande
till behovet för nuvarande organisation.

Med beaktande av vad som i det föregående anförts rörande militärmusiken
beräknar jag behovet av musikpersonal till 8 musikdirektörer, 16
musikfanjunkare, 24 musiksergeanter, 32 musikfurirer, 8 musikkorpraler, 32
musikvicekorpraler eller meniga och 32 musikelever, innebärande ökning med
8 musikfurirer och minskning med vardera 8 musikvicekorpraler eller meniga
och 8 musikelever.

449

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Behovet av pensionerad personal i arvodesbefattningar beräknar
jag här till 50 officerare och 80 underofficerare. Det torde böra erinras
att, ehuru behovet för fullt genomförd personalorganisation hittills beräknats
till 104 underofficerare, för närvarande endast 86 finnas upptagna i gällande
personalförteckning, medan — såsom förutsattes i propositionen 1942: 210 —
återstående befattningar tills vidare bestridas av civil extra personal.

Behovet av militär personal på reservstat beräknar jag i enlighet
med försvarskommitténs förslag. Mitt förslag om bibehållande av F 6 medför
dock ett ökat behov av 1 major och 1 fanjunkare. I förhållande till 1942
års försvarsbeslut innebär detta således minskning av den då principbeslutade
reservstaten med 3 underofficerare.

Försvarskommitténs förslag rörande militär personal i reserven kan
jag i huvudsak godtaga. För den av mig föreslagna luftbevakningsorganisationen
föreligger emellertid ett merbehov av reservanställda officerare, som
jag med utgångspunkt från överbefälhavarens i det föregående omnämnda
skrivelse i detta ärende tills vidare beräknar uppgå till 200. Med tillämpning
i övrigt av försvarskommitténs beräkningsgrunder beräknar jag behovet av
ifrågavarande reservanställda personal till 349 officerare (104 i bastjänst,
45 i intendenturtjänst och 200 i luftbevakningstjänst) och 138 underofficerare
(127 flygsignalister och 11 i marktjänst).

Vad beträffar kommenderade officerare anser jag, att spörsmålet
hur behovet av flygspanare skall tillgodoses bör närmare utredas. Det bör
ankomma på chefen för flygvapnet att efter samråd med övriga försvarsgrenschefer
i sinom tid avgiva förslag i detta avseende. I samband därmed torde
även de av marinledningen upptagna frågorna rörande tjänstgöringsskyldighet
böra upptagas till prövning. Tills vidare räknar jag med det av försvarskommittén
föreslagna antalet kommenderade officerare. Såsom framgår av
det föregående bör dock härutöver avses en officer ur luftvärnet för tjänstgöring
i den föreslagna luftbevakningsinspektionen. Liksom hittills böra
de för flygvapnets krigsorganisation erforderliga spaningsofficerarna ur armén
beräknas utöver det för arméns krigsorganisation erforderliga antalet officerare.
Det merbehov av spaningsofficerare, som förorsakas av mitt förslag
om uppsättande av ytterligare en division vid spaningsflottiljen, torde tills
vidare kunna täckas av reservofficerare i flygspaningstjänst, som redan finnas
vid flygvapnet. Mot chefens för flygvapnet förslag att utnyttja en av de som
flygspanare beräknade arméofficerama för instruktörstjänst vid flygvapnets
centrala skolor synes mig intet vara att erinra.

3. Civilmilitär personal.

F örsvarskommittén.

Kommittén har anfört, att behovet av flygingenjörspersonal visserligen
minskat på grund av föreslagna förbandsindragningar m. m. men att ett
merbehov av sådan personal — avsedd för tjänstgöring vid flygförvaltningen,

29—40148 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

inspektionen för den tekniska tjänsten samt flygvapnets radarskola — samtidigt
uppstått. Med utgångspunkt från dessa ändringar hade behovet av flygingenjörspersonal
beräknats till 106 man, varav omkring 40 flygande, mot för
närvarande 107 respektive 40. Av tablå på s. 676 i betänkandet framgår bland
annat, att försvarskommittén räknat med utbyte av 5 i nuvarande organisation
ingående flygingenjörer av 1. graden mot samma antal flygdirektörer av
2. graden.

I fråga om flygläkarpersonal har försvarskommittén, som i annat
sammanhang föreslagit, att 1 förste flygläkare (undersökningsläkare) med
placering vid flygledningen, 1 flygläkare av 1. graden vid flygvapnets centrala
skolor samt 17 flygläkare av 2. graden (arvodesanställda) skulle tillkomma,
med hänsyn härtill och till föreslagna förbandsindragningar beräknat flygvapnets
läkarpersonal till 1 flygöverläkare, 2 förste flygläkare, 19 flygläkare av

l. graden samt 26 flygläkare av 2. graden.

Försvarskommittén har vidare anfört, att de fysiska och psykiska påkänningar,
isom den flygande personalen utsattes för i moderna krigsflygplan, ökades
genom den flygtekniska utvecklingen, som frambragte flygplan med allt
högre fart, stighastighet och topphöjd. Som följd härav hade kraven på noggrann
läkarundersökning och läkarövervakning av den flygande personalen
skärpts och komme att skärpas ytterligare. Samtidigt härmed måste den största
hänsyn tagas till flygmedicinska faktorer vid konstruktionen av flygmateriel

m. m. Från militärt håll hade framhållits, att det — för att flygläkarna på
bästa sätt skulle kunna bedöma de påfrestningar i olika avseenden för alla
kategorier av flygande personal, som flygtjänsten medförde -— vore önskvärt,
att alla flygläkare vore flygförarutbildade men att det icke utan specialutredning
läte sig bedöma, om flygläkarnas deltagande i förbandens flygtjänst kunde
kombineras med de övriga uppgifter, som nu åvilade dem. Skulle så icke vara
fallet, kunde det, enligt vad vidare anförts, bli nödvändigt att tillföra flygvapnet
vissa flygförarutbildade flygläkare utöver det nyss redovisade flygläkarbehovet.
Även försvarskommittén ansåge frågan vara av sådan betydelse,
att den borde bli föremål för närmare utredning.

Beträffande militärmeteorologpersonal har försvarskommittén föreslagit,
att flygstabens väderleksavdelning skulle utökas med 2 militärmeteorologer,
att 6 i denna avdelning placerade militärmeteorologer av 2. graden
skulle upptagas i 1. eller 2. graden samt att den för nuvarande organisation
beräknade militärmeteorologpersonalen skulle minskas med 2 militärmeteorologer
av 3. graden, placerade vid distriktsväderleksstationen i Fårösund.

Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn till föreslagna förbandsindragningar
har kommittén beräknat behovet av beställningar för militärmeteorologpersonal
till sammanlagt 88 med på s. 661 i betänkandet angiven fördelning
på beställningar och stater.

Enligt 1942 års försvarsbeslut med däri sedermera gjorda ändringar skulle
antalet verkmästare och mästare uppgå till 41 verkmästare, samtliga

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

i verkstadsbefattning, och 265 mästare (flygplan-, signal-, vapen- och torpedmästare)
. Såsom i annat sammanhang omnämnts har försvarskommittén föreslagit,
att i nuvarande organisation ingående förvaltare i flygstationsbefattning
och i förrådsbefattning (utom vid intendenturförråd) skulle ersättas med
civilmilitära verkmästare i motsvarande befattningar samt att övriga underofficerare
placerade såsom stations- och förrådsunderofficerare skulle ersättas
med civilmilitära materielmästare. Genom att flygplanvapnen ökat i antal och
blivit mera komplicerade och genom tillkomsten av radarmaterielen hade behovet
av vapenmästare och signalmästare — i fortsättningen benämnda elektromästare
blivit avsevärt större än vad som beräknats för nuvarande organisation.
Detta merbehov kunde dock enligt kommitténs mening helt kompenseras
genom personalminskningar i samband med föreslagna förbandsindragningar
samt genom att minska antalet flygplanmästare vid attackflottiljerna
och slopa för torpedtjänsten avsedda verkmästare och mästare. Efter nämnda
ändringar i nuvarande organisation borde verkmästar- och mästarpersonalen
bestå av 107 verkmästare, av vilka 50 i flygstations-, 38 i verkstads- och 19 i
förrådsbefattning samt 339 mästare, av vilka 117 flygplan-, 83 elektro-, 68
vapen- och 71 materielmästare.

Försvarskommittén har beräknat behovet av flygtekniker till 1642
man, av vilka 1 163 i yrkesgrenen flygplantekniker, 282 i yrkesgrenen elektrotekniker
och 197 i yrkesgrenen vapentekniker.

I nuvarande organisation ombesörjes i fred flottiljernas (motsvarande)
räddnings-, brand- och vakttjänst av särskilda vaktplutoner (en vid varje förband)
, vilka beräknats skola bestå av 1 officer, 4 underofficerare, 5 underbefäl
och 45 värnpliktiga.

k örsvarskommitten har föreslagit, att vaktplutonema skulle ersättas med
en organisation, i vilken skulle ingå en ny civilmilitär kategori — flottiljpoliser.
Som skäl härför har kommittén anfört i huvudsak följande.

Det vore ett oavvisligt säkerhetskrav, att flygvapnets räddnings-, brand- och
vakttjänst fungerade snabbt och säkert. Man måste även ställa det kravet,
att bevakning och brandskydd av materiel, vars värde uppginge till så betydande
belopp, som här vore fallet, gjordes så effektivt som möjligt. Effektiv
bevakning i syfte att hindra sabotage mot flygmaterielen måste även betraktas
som ett flygsäkerhetskrav.

Erfarenheterna visade emellertid, att nuvarande system icke medförde den
mest ändamålsenliga räddnings-, brand- och vakttjänsten. Denna tjänst krävde
grundlig utbildning samt kontinuitet. Den borde därför ej såsom nu huvudsakbygga
på värnpliktig personal utan på fast anställd personal, som specialutbildats
för och under en följd av ar tjänstgjort i den för ifrågavarande ändamål
inrättade organisationen. Svårigheterna att utnyttja värnpliktiga för här
avsett ändamål ökades ytterligare med den förkortning av värnpliktstjänstgöringen,
som försvarskommittén föreslagit.

Nuvarande system med vaktplutoner innebure emellertid även andra olägenheter
än de nyss nämnda. Vaktplutonernas personal avsåges bemanna det betydande
antal vaktplutoner, som sattes upp i krig, och utbildades därför i
fred — vid sidan av Övriga uppgifter — i markstridstjänst. På detta sätt ut -

452

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

bildade man dock betydligt mera personal än som i krig kunde placeras i då
uppsatta vaktplutoner. Med nuvarande system för räddnings-, brand- och
vakttjänsten vore fredsbehovet av dylik personal dock så stort, att nämnvärd
begränsning av vaktplutonernas styrka ej kunde åstadkommas. Då det dessutom
vore möjligt att täcka behovet av vaktpersonal i krig genom omskolning
av värnpliktig personal tillhörande andra yrkesgrenar, syntes ett fasthållande
vid nuvarande vaktplutoner i fred mindre rationellt.

Kommittén har beräknat behovet av civilmilitära flottiljpoliser till 14 vid
varje flottilj (motsvarande) och 6 vid flygvapnets radarskola. Sammanlagda
antalet flottiljpoliser komme härigenom att uppgå till 244, varav 18 i Ca 16
— en vakt- och brandchef vid varje flottilj (motsvarande) — och 226 i Ca 14.

Med hänsyn till föreslagna förbandsindragningar och organisationsändringar
har kommittén beräknat behovet av förrådsv aktmästare till 37
(nu 39).

Beträffande civilmilitär personal på reservstat och i reserven
har försvarskommittén ansett, att en flygläkare av 1. graden liksom i nuvarande
organisation borde upptagas på flygvapnets reservstat.

Antalet flygingenjörer i reserven beräknades efter föreslagna förbandsindragningar
uppgå till 20 (nu 21), varav liksom nu omkring 40 % flygförarutbildade.

Att i nuvarande organisation någon reserv icke funnes inrättad för förtidsavgångna
verkmästare och mästare vore olägligt, eftersom de med ålderspension
avgångna verkmästare och mästare, som i avsaknad av en dylik reserv
för förtidsavgången personal måste utnyttjas i krigsorganisationen, på grund
av den höga pensionsåldern för civilmilitär personal syntes ha begränsad användbarhet.
En annan olägenhet låge däri, att det nu icke vore möjligt att till
flygvapnet fastare knyta skicklig teknisk personal av ifrågavarande slag, som
avginge i förtid, och att vidmakthålla denna personals kännedom om flygvapnets
materiel. Då ett behov av sådan personal funnes i den för flygvapnet
föreslagna krigsorganisationen borde en reserv omfattande 7 verkmästare och
57 mästare inrättas. Tjänstgöringsskyldigheten i fred för denna personal borde
överensstämma med vad som funnes föreskrivet för övrig personal i marktjänstbef
attning.

1943 års militära väderleksutredning hade föreslagit, att en reserv för militärmeteorologpersonal
skulle inrättas. Då det på grund av den snabba utbyggnaden
av personalorganisationen för den militära väderlekstjänsten icke bedömts
möjligt att vid dåvarande tidpunkt rekrytera en reserv för denna personalkategori,
hade denna fråga ställts på framtiden. Försvarskommittén har nu
föreslagit, att en sådan reserv inrättas, omfattande 18 man.

Remissyttranden.

Försvarskommitténs förslag beträffande den civilmilitära personalen vid
flygvapnet har i stort sett i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
remissyttrandena.

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I fråga om flygingenjörspersonalen har chefen för flygvapnet anfört,
att flygvapnet under senare år utrustats med alltmer komplicerad materiel,
vilket ökat behovet av duglig teknisk personal. Lika angeläget som att förfoga
över god och modern materiel vore också att disponera kvalificerad teknisk
personal, väl förtrogen med materielens utveckling, skötsel och vård. För att
flygvapnet skulle kunna tillgodose sitt rekryteringsbehov och behålla de äldre
och erfarnare ingenjörerna har chefen för flygvapnet föreslagit att — utöver
försvarskommitténs förslag — för ytterligare åtta närmare angivna befattningar
skulle avses flygdirektörer i stället för flygingenjörer, oavsett att en
del av dessa befattningar kunde komma att beröras av 1946 års militära förvaltningsutredning.
Till belysning av nuvarande rekryteringssvårigheter har
anförts, att för tillfället omkring 17 % av flygingenjörsbeställningarna vore
vakanta.

Chefen för flygvapnet har vidare framhållit, att enligt försvarskommitténs
förslag flygingenjörspersonalen skulle komma att få avsevärt sämre befordringsförhållanden
än motsvarande personal vid övriga försvarsgrenar. Av
ingen jörsbeställningarna skulle sålunda direktörer och högre utgöra vid armén
29,8 %, vid marinen 30 % men vid flygvapnet endast 22,2 %. Med hänsyn till
att flygvapnet vore den mest materielbetonade försvarsgrenen, förefölle det
rimligt, att flygvapnets ingenjörer åtminstone komme i paritet med de övriga
försvarsgrenarnas.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har hävdat, att antalet
flygingenjörer icke motsvarade vad flygvapnets tekniska verksamhet och flygsäkerheten
krävde, och särskilt fäst uppmärksamheten på hur få flygingenjörer,
som upptagits bland annat för specialområdena radar, robotvapen och
raketer. Befordrings- och löneförhållandena för flygingenjörspersonalen vore
enligt förbundets mening otillfredsställande. Med hänsyn till att flygvapnet
vore den mest materielbetonade försvarsgrenen och hade föreslagits erhålla
de största årliga materielanslagen vore det anmärkningsvärt, att i försvarskommitténs
förslag flygingenjörspersonalen hade det procentuellt minsta antalet
tjänster inom högre lönegrader (direktörer) av de tre försvarsgrenarnas
civilmilitära ingenjörspersonal. Förbundet har — med hänvisning särskilt till
befordringsmöjlighetema inom specialfacken —■ föreslagit, att ytterligare 9
närmare angivna flygingenjörsbeställningar skulle utbytas mot flygdirektörsbeställningar.

I vissa remissyttranden har fråga om inrättande av en flygingenjörskår
upptagits. Statsverkens ingenjörs förbund har sålunda ifrågasatt, huruvida
vägande skäl förelegat mot inrättande av en sådan kår. Försvarsväsendets
civilmilitära ingenjörers förbund har understrukit lämpligheten av likartade
civilmilitära ingenjörsorganisationer inom alla försvarsgrenar. Med hänsyn
till att chefen för flygvapnet förklarat sig vilja öka flygöverdirektörens befogenheter
rörande flygingenjörspersonalen har förbundet emellertid icke velat
för närvarande påkalla någon åtgärd i kårfrågan. Svenska teknologföreningen
har ansett, att en flygingen jörskår med flygöverdirektören som chef snarast
borde inrättas.

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vad beträffar verkmästare och mästare ha svenska under o ff icersförbundet
och civilmilitära tjänstemannaförbundet, i syfte bland annat att skapa
möjligheter för befordran till högre beställningar för vapen- och elektromästare,
föreslagit utbyte av 40 för dessa kategorier avsedda mästarbeställningar mot
verkmästarbeställningar (20 av 1. och 20 av 2. klassen). Civilmilitära tjänstemannaförbundet
har därvid tillika närmare angivit de befattningar, i vilka
en del av dessa verkmästare borde placeras. Försvarsväsendets underbefälsförbund
har framställt förslag av i huvudsak samma innebörd. Underofficersoch
underbefälsförbunden ha därjämte föreslagit utökning av det av försvarskomittén
föreslagna antalet beställningar för civilmilitär teknisk personal
med ett antal beställningar avsedda för chefmekaniker (mästare eller flygtekniker)
och förrådsmän (flygtekniker) vid flottiljernas divisioner (motsvarande).

Vad beträffar civilmilitär personal i reserven har försvarsväsendets
underbefälsförbund föreslagit, att en reserv av förtidsavgångna flygtekniker
skulle inrättas.

Flygläkarpersonalen har berörts av bland andra chefen för fly c/vapnet,
som understrukit behovet av att den utredning om flygutbildning av flygläkare,
som försvarskommittén föreslagit, snarast komme till stånd.

Departementschefen.

I avvaktan på resultatet av 1946 års militära förvaltningsutrednings verksamhet
kan jag tills vidare godtaga det av försvarskommittén beräknade antalet
beställningar för flygingenjörspersonal på flygvapnets personalförteckning
dock med tillägg av 1 beställningshavare för flygförvaltningen (för
iuftbevakningsmateriel) samt 2 för F 6. Jag beräknar således behovet till
108 man, varav omkring 40 % flygande. I likhet med försvarskommittén har
jag härvid räknat med minskning med 2 beställningar för Roslagens flygflottilj
och 1 (torpedingenjör) för Blekinge flygflottilj. I jämförelse med behovet
för nuvarande organisation innebär detta en nettoökning med en beställning.
Utöver det angivna antalet beräknas dock — såsom i andra sammanhang
framgår —■ följande befattningar kunna alternativt besättas med
Aygingenjörspersonal, nämligen inspektören för den tekniska tjänsten, dennes
assistent (flygdirektör av 1. eller 2. graden) samt chefen för flygvapnets tekniska
skola (flygdirektör av 2. graden eller flygingenjör av 2. graden). Till
de av försvarskommittén, chefen för flygvapnet och försvarsväsendets civilmilitära
ingenjörers förbund framlagda förslagen om utbyte av ett antal flygingenjörsbeställningar
mot flygdirektörsbeställningar är jag med hänsyn till
pågående och förebådade utredningar berörande flygingenjörspersonalen
icke beredd att nu taga ställning. Till vissa spörsmål rörande löneställningen
för flygingenjörspersonalen återkommer jag vid anmälan av frågan om avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1948/49. Jag räknar här med följande
fördelning av de av mig föreslagna beställningarna, nämligen 7 flygdirektörer
av 1. graden och 11 av 2. graden samt 39 flygingenjörer av 1. graden, 36 av
2. graden och 15 av 3. graden.

Kungl. May.ts proposition nr 206. 455

Frågan om att inrätta en flygingenjörskår finner jag icke anledning att nu
upptaga till prövning.

Behovet av flygläkarpersonal beräknar jag enligt försvarskommitténs
förslag med tillägg av 1 flygläkare av 1. graden för F 6. Genom den tekniska
utvecklingen ha de flygmedicinska faktorerna kommit att spela allt större roll
för flygvapnets verksamhet. I likhet med försvarskommittén anser jag därför,
att frågan om flygförarutbildning av flygläkare bör bli föremål för närmare
utredning.

Behovet av meteorologpersonal beräknar jag enligt försvarskommitténs
förslag med tillägg av 4 beställningshavare för F 6. Till frågan om löneställningar
och tjänstebenämningar för denna personal återkommer jag vid
anmälan av proposition rörande avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1948/49.

Jag har i det föregående i princip tillstyrkt försvarskommitténs förslag om
utbyte av vissa i nuvarande organisation ingående underofficerare mot civilmilitär
personal. Med utgångspunkt från försvarskommitténs förslag och med
tillägg av erforderligt antal beställningar för ytterligare en spaningsdivision
och för F 6 beräknar jag behovet av verkmästare och mästare vid fullt
genomförd personalorganisation — med användning av nu tillämpade tjänstebenämningar
-—- till 97 verkmästare av 1. klassen (54 i flygstations-, 23 i
verkstads- och 20 i förrådsbefattningar), 17 verkmästare av 2. klassen (i verkstadsbefattning),
168 mästare av 1. klassen och 198 mästare av 2. klassen. Av
mästarna beräknas 128 vara flygplan-, 89 elektro-, 72 vapen- och 77 materielmästare,
de senare endast mästare av 1. klassen. Såsom närmare framgår av
det följande föreslår jag, att de befattningar, för vilka här beräknats verkmästare
i flygstations- och förrådsbefattningar samt materielmästare, tills
vidare liksom hittills skola besättas med underofficerare. Ehuru vissa skäl
kunna tala för att befordringsmöjligheterna för elektro- och vapenmästare
böra förbättras, är jag icke beredd att nu taga ställning till de av vissa personalorganisationer
framlagda förslagen i detta avseende.

I avvaktan på närmare erfarenheter av den av försvarskommittén föreslagna
personalorganisationen och med hänsyn till pågående organisationsundersökningar
vid flottilj kan jag icke heller tillstyrka de av svenska underofficersförbundet
och försvarsväsendets underbefälsförbund framlagda förslagen om
utökning av antalet flygtekniker eller mästare. Behovet av flygtekniker
beräknar jag med tillämpning av försvarskommitténs beräkningsgrunder till
1 861, av vilka 1 327 flygplan-, 312 elektro- och 222 vapentekniker.

Försvarskommitténs förslag om att inrätta en flottilj polisorganisation
som ersättning för nuvarande vaktplutoner finner jag lämpligt — särskilt
med hänsyn till betydelsen för flygsäkerhetstjänsten av en effektiv räddnings-
och brandorganisation. Genom denna åtgärd kunna av fredskontingenten
omkring 900 värnpliktiga avses för andra uppgifter. I avvaktan på resultatet
av pågående organisationsundersökningar beräknar jag tills vidare behovet
av flottiljpoliser till 258, av vilka 19 i Ca 16 och 239 i Ca 14.

Behovet av förrådsvaktmästare beräknar jag till 39.

456

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Försvarskommitténs förslag rörande civilmilitär personal på reservstat
och i reserven kan jag i huvudsak biträda. Jag anser således,
att en reserv av förtidsavgångna mästare och verkmästare bör inrättas.
Ehuru vissa skäl tala för det av försvarsväsendets underbefälsförbund framlagda
förslaget om att inrätta en reserv av flygtekniker, är jag dock icke för
närvarande beredd att tillstyrka detsamma. Jag förutsätter dock, att chefen
för flygvapnet tager detta spörsmål under närmare övervägande. Vad beträffar
den av försvarskommittén föreslagna reserven av meteorologpersonal
har jag i årets statsverksproposition föreslagit, att en sådan skall inrättas.

Jag beräknar behovet av ifrågavarande personal till på reservstat 1 flygläkare
av 1. graden och i reserven 21 flygingenjörer, 8 verkmästare, 62 mästare
och 20 meteorologer.

4. Civil personal.

Försvarskommittén.

Kommittén har föreslagit en nettoökning med 222 befattningar för från
avlöningsanslag avlönad ordinarie och extra ordinarie civil personal vid flygvapnet
i förhållande till det antal dylika befattningar, som upptagits i personalförteckningar
för budgetåret 1947/48.

I en tabell på s. 666 i betänkandet ha de föreslagna personalförändringarna
sammanställts. Utökningarna ha av kommittén angivits i stor utsträckning
bero på att viss i nuvarande organisation ingående personal — såsom pensionerad
personal i arvodesbefattningar, extra och från sakanslag avlönad
civil personal, fast anställt manskap, värnpliktiga m. fl. — utbytts mot ordinarie
och extra ordinarie civil personal. I tabellen upptagna ändringar ha av
försvarskommittén i regel närmare berörts i samband med redogörelsen för
stabernas och förbandens m. m. organisation. Till vissa mera väsentliga personalförändringar
har dock kommittén lämnat särskilda motiveringar, för vilka
i detta sammanhang må hänvisas till betänkandet s. 665—670. Dessa personalförändringar
framgå av följande sammandrag av förslagen.

Befattningar i Ce 26 för 5 lärare i tekniska ämnen borde inrättas, varav 2
för flygvapnets centrala skolor samt 3 för flygvapnets radarskola. Vid förstnämnda
skolor ersattes härigenom nu befintliga 1 lärare i lönegraden Ce 24
och 1 arvodesavlönad lärare för motsvarande uppgifter.

Av befintliga lärare i allmänbildande ämnen vid krigsflygskolan med arvodesanställning
borde 2 beredas extra ordinarie anställning i Ce 24.

Nu befintliga 5 fältmästare, 1 vid varje flygbasområdesstab och 1 vid flygbaskåren,
borde benämnas flygfältmästare och upptagas såsom extra ordinarie
befattningshavare i Ce 24.

I nuvarande organisation ingående 2 civila trafikledare i Ce 22 vid varje
flottilj (motsvarande) borde av närmare angivna skäl utökas till 3.

Vid varje förband (motsvarande) borde inrättas 1 befattning för drivmedelsuppbördsman
i Ce 16.

457

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Av nu befintlig, från sakanslag avlönad fotografipersonal, 19 fotografer i
Ce 12 och 14 fotografibiträden i Ce 8, borde den mindre kvalificerade ersättas
med värnpliktiga och antalet fotografer ökas med 1 till 20.

I nuvarande organisation ingående 38 sjukvårdsunderbefäl borde ersättas
av 19 sjukvårdare i Ce 11 och 19 sjukvårdsbiträden i Ce 3. Antalet sjukvårdsbiträden
(nu 20) komme härigenom — sedan hänsyn jämväl tagits till föreslagna
förbandsindragningar — att uppgå till 37.

Som hundgårdsföreståndare användas i nuvarande organisation fast anställt
underbefäl och civil extra personal. Denna personal borde ersättas med
sammanlagt 17 hundgårdsföreståndare i Ce 12, 1 vid varje förband (motsvarande)
.

För förrådstjänsten vid divisionernas stationsavdelningar samt för flottiljernas
(motsvarande) intendentur- och materielavdelningar borde inrättas
befattningar i Ce 9 för förrådsmän i ersättning för värnpliktig förrådspersonal,
vilket jämte föreslagna organisationsändringar i övrigt skulle medföra en
nettoökning av antalet förrådsmannabefattningar med 98.

Civila biträden för skriv- och kontorsgöromål borde ersätta stammanskap
såsom expeditionsbiträden samt värnpliktiga skrivbiträden vid flottiljerna
(motsvarande). I förening med övriga föreslagna organisationsändringar
krävde detta utökning med 39 befattningar för dylik civil personal.

Utöver den föreslagna ordinarie och extra ordinarie personalen har kommittén
räknat med viss extra personal samt personal avlönad från sakanslag
och enligt kollektivavtal ävensom viss personal avlönad medelst arvode eller
särskild ersättning.

Remissyttranden.

I vissa remissyttranden ha framställts erinringar mot föreslagna löneställningar
och tjänstebenämningar för icke-ordinarie personal.

Departementschefen.

Jag har i andra sammanhang tagit ställning till vissa frågor rörande behovet
av civil personal. I övrigt anser jag mig — i avvaktan på resultatet av
pågående organisationsundersökningar — kunna såsom underlag vid kostnadsberäkningarna
för fullt genomförd flygvapenorganisation i huvudsak tilllämpa
de av försvarskommittén använda beräkningsgrunderna rörande denna
personal. Till vissa spörsmål beträffande den civila personalen återkommer
jag vid anmälan av flygvapnets avlöningsanslag för nästa budgetår.

5. Befordringsutsikter och pensionsåldrar.

F ör svar s kommittén.

Kommittén bär erinrat, att flygvapnets genom 1942 års försvarsbeslut utökade
organisation medfört en mycket stark utsvällning av den då befintliga
personalorganisationen, varför denna avsetts skola utbyggas under en

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

tioårsperiod. Denna utbyggnad påginge följaktligen alltjämt. De efter 1942
beslutade ändringarna i personalorganisationen innebure i stort sett inga
rubbningar beträffande den planerade uppsättnings takten. Kommittén funne
ej heller anledning att föreslå några principiella ändringar härutinnan. Som
följd av personalorganisationens snabba tillväxt hade befordringsförhållandena
för flertalet kategorier vid flygvapnet varit goda och komme för vissa
personalgrupper att vara det ännu några år framåt. Sedan personalorganisationen
på detta sätt snabbt utfyllts med förhållandevis ung personal, komme
emellertid den årliga pensionsavgången under en följd av år att bli obetydlig
med ett efter hand inträdande befordringsstopp som följd. Detta förhållande
talade visserligen för att personalorganisationen i syfte att ernå jämnare
åldersgruppering borde uppsättas i långsammare takt. Med hänsyn till de
krav, som måste ställas på förbandens krigsduglighet ävensom på flygsäkerheten,
kunde kommittén dock ej tillråda en sådan anordning. Kommittén
ville framhålla betydelsen av att alla de åtgärder vidtoges, som kunde vara
ägnade att minska de oförmånliga verkningarna av den förhållandevis snabba
utbyggnad av flygvapnets personalorganisation, som redan skett och som beräknades
äga rum även i fortsättningen. Inrättandet av den för krigsorganisationen
erforderliga reservstaten borde även kunna tjäna detta syfte. Därest,
såsom från vissa håll ifrågasatts, en sänkning av pensionsåldrarna för den
flygande personalen skulle genomföras, skulle detta givetvis även bidraga till
att öka de årliga avgångarna och därmed skapa en sådan befordringsgång, att
rekryteringen till flygvapnet under den aktuella perioden ej äventyrades.

Befordringsutsikterna inom en jämnt åldersgrupperad personalorganisation
av föreslagen omfattning vore enligt kommitténs mening ett så avlägset
problem, att kommittén ej funne anledning att närmare ingå härpå. Kommittén
har emellertid framhållit, att personalorganisationen i fråga om underofficerare
och fast anställt manskap samt likställda civilmilitära befattningshavare
dock blivit föremål för så betydande omläggningar, att en redogörelse
för manskapets utsikter att vinna befordran till pensionsberättigande beställningar
inom den föreslagna personalorganisationen har synts kommittén erforderlig.
Denna redogörelse har kommittén lämnat å s. 671 och 680 i betänkandet.

Beträffande pensionsåldrarna för flygvapnets personal bär försvarskommittén
hänvisat till vad som härom sagts i betänkandet under avd. V. Särskilda
frågor. Allmänt har kommittén där förutsatt, att fortsatt utredning
skulle komma till stånd beträffande pensionsfrågor för försvarets personal.
Yad särskilt den flygande personalen beträffar har försvarskommittén uttalat,
att frågan om vidgad möjlighet för flygledningen att från flygtjänsten lösgöra
personal, som icke längre vore i den kondition, som erfordrades för denna
tjänst, förtjänade särskild uppmärksamhet. Denna fråga vore icke minst ur
flygsäkerhetssynpunkt av sådan betydelse, att den krävde skyndsam behandling.

Pensionsåldern för de föreslagna flottiljpolisema och för flygteknikerna
har kommittén ansett böra vara 55 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

459

Remissyttrande.

Chefen för flygvapnet bär understrukit den väsentliga betydelsen av frågan
om vidgad möjlighet att från flygtjänsten lösgöra personal, som ej längre uppfyllde
erforderliga kvalifikationer. Av denna frågas lösning berodde i hög
grad möjligheterna att av flygvapnet uttaga högsta effekt. En tillfredsställande
lösning komme även att höja flygsäkerheten. Det vore av betydelse, att
den föreslagna utredningen snarast komme till stånd.

I) ep ar te men t sch ef en.

Till de synpunkter, försvarskommittén anlagt på frågan om den takt, i
vilken personalorganisationen lämpligen bör uppsättas, kan jag ansluta mig.
Även jag anser det angeläget, att åtgärder i görligaste mån vidtagas för att
minska de i vissa avseenden ogynnsamma efterverkningarna av den hastiga
uppsättningstakten. Redan nu finnas inom organisationen vissa möjligheter
härvidlag. I den mån dessa möjligheter måste vidgas, höra de lämpligaste åtgärderna
härför närmare övervägas.

Yad särskilt pensionsåldrarna för den flygande personalen beträffar vill jag
understryka den ur skilda synpunkter väsentliga betydelse, som måste tillmätas
det av försvarskommittén och chefen för flygvapnet berörda spörsmålet
om att från flygtjänsten lösgöra sådan personal, som ej längre lämpar sig för
dylik tjänst.

6. Personalorganisationens genomförande.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har erinrat, att utbyggnaden av den genom 1942 års
försvarsbeslut inrättade personalorganisationen beräknats skola vara i huvudsak
avslutad 1952. Redan beslutade och av försvarskommittén föreslagna
ytterligare ändringar i personalorganisationen skulle i stort sett icke medföra
några avsteg från denna uppsättningstakt.

Det av försvarskommittén beräknade uppsättningsförloppet för den föreslagna
personalorganisationen har närmare behandlats på s. 731—746 i betänkandet.

Kommittén har — i anslutning till en framlagd personalplan för den beräknade
tioårsperioden (1948/58), vilken avsetts endast som en riktlinje för
personalorganisationens utbyggande — närmare angivit bland annat hur
brister i den föreslagna personalorganisationen övergångsvis borde täckas och
hur befintligt eller så småningom uppstående överskott av vissa personalkategorier
övergångsvis borde utnyttjas. I dessa avseenden torde få hänvisas
till betänkandet. Yissa spörsmål angående underofficerskåren samt inrättande
av en övergångsstat upptagas dock till närmare behandling i det följande.

Vad beträffar underofficerskåren skulle genomförandet enligt försvarskommitténs
förslag av den föreslagna personalorganisationen medföra relativt
stora förändringar, som delvis skulle komma att beröra även den civilmilitära

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

personalen av underofficers tjänsteklass. Av vad försvarskommittén anfört i
dessa hänseenden torde här få återgivas följande.

Bland underofficerarna på stat avsåges kategorien flygförare avvecklas.
Ett mindre antal sådana underofficerare hade förutsatts erhålla anställning
dels såsom civilmilitära verkmästare i flygstationsbefattning, dels
såsom förvaltare. Tillgången under övergångsåren på övriga underofficerare
av detta slag — vilka redan vid den föreslagna organisationsperiodens början
borde överföras på övergångsstat — borde utnyttjas för att ersätta stamflygförare
och f. d. stamflygförare. Dessa underofficerare borde liksom i nuvarande
organisation kvarstå i flygtjänst så länge deras fysiska och psykiska
kondition medgåve. Hur man skulle förfara med från flygtjänst avförda underofficerare
bleve beroende av den utredning angående bland annat tidigare avgång
för flygande personal i mindre god kondition, som försvarskommittén
hade förutsatt skola komma till stånd. I avvaktan på en dylik utredning hade
kommittén i sina beräkningar utgått från att sådana underofficerare liksom
i nuvarande organisation skulle överföras till marktjänst, och att de härvid
skulle utnyttjas i befattningar avsedda för pensionerade underofficerare i
arvodesbefattning eller på annat lämpligt sätt.

Nuvarande förvaltare i flygstationsbefattning och i förrådsbefattning (flygmateriel)
borde beredas anställning som civilmilitära verkmästare i flygstationsbefattning
respektive förrådsbefattning.

Av de icke flygförarutbildade underofficerarna tillhörande yrkesgrenarna
flygplan- och vapenmekaniker, vilka likaledes avsåges skola avvecklas, borde
ett mindre antal beredas anställning såsom civilmilitära verkmästare i flygstationsbefattning.
De föreslagna civilmilitära befattningarna som materielmästare
borde i överensstämmelse med nu tillämpade grunder övergångsvis
rekryteras från underofficerare och därvid huvudsakligen från ifrågavarande
kategorier. Av övriga underofficerare tillhörande yrkesgrenarna flygplan- och
vapenmekaniker borde ett mindre antal efter erforderlig utbildning beredas
anställning såsom förvaltare i kasernbefattning, under det att återstoden —
och i första hand de, som redan placerats i stabsunderofficers- och trupputbildartjänst
— borde överföras till underofficerskategorien trupputbildare.

Underofficer, som enligt angivna grunder ansåges böra bestrida befattning
avsedd för civilmilitär beställningshavare, men som ej önskade överföras till
civilmilitär anställning, borde kunna medgivas kvarstå i innehavd militär beställning
och därvid överföras till övergångsstat. Motsvarande civilmilitära
beställning borde härvid hållas vakant.

Behovet av underofficerare tillhörande yrkesgrenen trupputbildare hade
starkt begränsats genom att de nuvarande vaktplutonerna vid flottiljer m. m.
förutsatts bli ersatta med en flottiljpolisorganisation. Som en följd av tidigare,
på nuvarande organisation grundade rekrytering komme därför övergångsvis
att uppstå ett överskott på dylika underofficerare i jämförelse med
genomförd personalorganisation. Detta överskott borde utnyttjas för att täcka
merbehovet av trupputbildare under den tid vaktplutoner alltjämt kvarstode
i organisationen och borde därefter användas för att övergångsvis ersätta vissa
pensionerade underofficerare i arvodesbefattning.

För att minska storleken av den övergångsstat, som måste inrättas för övertaliga
underofficerare, hade de föreslagna beställningarna för underofficerare
på reservstat förutsatts bli inrättade allt eftersom överskott på underofficerare
uppstode genom vaktplutonernas successiva avveckling.

Utöver i det föregående nämnda underofficerare av kategorierna flygförare
och trupputbildare uppstode ■— har försvarskommittén vidare framhållit —

461

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

genom den föreslagna indragningen av F 2 och F 6 ett överskott av viss militär,
civilmilitär och civil personal tillhörande skilda kategorier, av vilka militär
och civilmilitär personal på aktiv stat samt ordinarie civil personal borde
överföras till övergångsstat i samband med vederbörande flottiljs indragning.

Remissyttranden.

Yad försvarskommittén föreslagit beträffande personalorganisationens
genomförande har i stort sett lämnats utan erinran i remissyttrandena. Vissa
förslag rörande underofficerskåren och övergångsstaten ha dock föranlett särskilda
uttalanden.

Försvarets civilförvaltning bär ansett, att övergången till civilmilitär anställningsform
för vissa underofficerare borde så anordnas, att innehavarna
av redan inrättade civilmilitära beställningar i fråga om möjligheterna att ernå
högre sådan beställning icke komme att få stå tillbaka för överflyttade underofficerare.

Svenska underofficersförbundet har anfört, att högst allvarliga problem uppkomme
för de underofficerare, som vid övergången till den föreslagna organisationen
bleve övertaliga. Genom rationellt utnyttjande av till buds stående
möjligheter borde högsta möjliga antal av dem givas tillfälle att kvarbli i sin
yrkestjänst eller i annan tjänst vid flygvapnet. Underofficersförbundet ansåge,
att de nytillkommande civilmilitära befattningarna utan undantag skulle tillsättas
med underofficerare både vid den första uppsättningen och vid därefter
uppkommande ledigheter så länge underofficerare ännu funnes kvar med
erforderlig specialutbildning enligt hittills gällande utbildningssystem. Ytterligare
utvägar borde emellertid sökas för att i flygvapnet behalla ifrågavarande
personal. Efter frivillig omskolning till teknisk tjänst kunde säkerligen ett
antal yngre underofficerare beredas civilmilitär anställning även i andra än
tidigare ifrågasatta befattningar. Förbundet har även yrkat, att de civila
trafikledarbefattningarna — vilka enligt försvarskommitténs förslag skulle
rekryteras främst bland stamflygförare — tills vidare skulle rekryteras uteslutande
från flygande underofficerare.

Underofficersförbundet har tillstyrkt förslaget om inrättande av en övergångsstat
för övertalig personal, varvid flygvapnets underofficerare på övergångsstat
borde äga rätt att återgå till beställning på aktiv stat.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har anfört, att mycket svårbemästrade
personalproblem skulle uppkomma inom den genom kommitténs förslag nybildade
tekniska kåren av personal i underofficers tjänsteklass. Förbundet
kunde icke biträda ett dylikt förslag med mindre än att mellan de nuvarande
och nytillkommande civilmilitära personalkategorierna utjämnande åtgärder
vidtoges i lönegradshänseende och likartat utgångsläge för vidarebefordran
skapades. Förbundet har närmare angivit hur detta kunde ske. överföring av
underofficerare till civilmilitära verkmästar- och mästarbeställningar borde enligt
förbundets mening icke ske senare än den 1 juli 1948. Vid därefter inträffande
avgång av verkmästare borde ledigblivande beställningar stå öppna för
alla mästare, som genomgått erforderlig utbildning.

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departementschefen.

Av mig i det föregående föreslagen personalorganisation innebär vissa
ökningar i jämförelse med det av försvarskommittén beräknade personalbehovet.
Genom ökning i förekommande fall av de rekryteringskontingenter,
med vilka kommittén räknat, torde kommitténs plan för personalorganisationens
utbyggnad i huvudsak kunna följas.

De av försvarskommittén föreslagna övergångsanordningarna kan jag —
utan att därmed taga ställning i detalj och med de avvikelser, som föranledas
av mitt ställningstagande i det föregående — i huvudsak tillstyrka utom i
vad avser förslaget att inrätta en övergångsstat. Härtill återkommer jag i
det följande.

Yad angår frågan om överförande av vissa underofficerare till civilmilitär
anställningsform har i en från flygstaben överlämnad, av chefen för flygvapnet
godkänd promemoria meddelats, att vid överläggningar med representanter
för berörda personalorganisationer hade framkommit, att ett överförande enligt
försvarskommitténs, av chefen för flygvapnet tidigare godtagna förslag kunde
förväntas medföra starka slitningar mellan de nuvarande civilmilitära bestälinmgshavarna
och de överförda underofficerarna med hänsyn till olika befordringsmöjligheter.
Ett principbeslut redan nu, att organisationen skulle
genomföras, vore nödvändigt med hänsyn till rekryteringens och utbildningens
uppläggning. Tills vidare borde emellertid alltjämt militära förvaltare bestrida
befattningarna som stationsavdelningschef och som förvaltare i flygförrådstjänst
och fanjunkare (sergeanter) befattningarna som stations- respektive
förrådsunderofficer. övergången till den nya organisationen kunde ske
antingen successivt i den man nämnda befattningar ej längre kunde besättas
med underofficerare till följd av att rekryteringsunderlaget till de militära
beställningarna upphörde att finnas, eller framdeles genom att hela kategorien
bestående av förvaltare i flygstationsbefattning och i förrådsbefattning (vid
flygmaferielförråd) samt stations- och förrådsunderofficerare överfördes på
en gång.

Såsom av det föregående framgår har jag tillstyrkt, att vid fullt genomförd
personalorganisation civilmilitär personal skall avses för de här ifrågavarande
befattningarna. Med hänsyn till vad i förenämnda promemoria anförts synes
tills vidare böra anstå med frågan om det sätt, på vilket övergången till denna
personalorganisation skall ske. Tills vidare räknar jag därför med att dessa
befattningar skola besättas med underofficerare enligt nu tillämpade rekryteringsgi
under, så länge för befattningarna lämpade underofficerare finnas att
tillgå.

I detta sammanhang får jag framhålla, att försvarskommittén utgått från
att för stammanskap, som vid övergången till den nya personalorganisationen
redan påbörjat sin utbildning, skulle i princip bibehållas de möjligheter till
vidareutbildning och befordran till underofficer och officer, som förelegat vid
rekryteringstillfället, och följaktligen även till beställningar, som icke längre
skola ingå i den nya organisationen, fullt genomförd. Denna anordning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 463

också förutsattes i 1946 års riksdagsbeslut rörande stamflygförare, kan jag
godtaga.

Vad angår frågan om att inrätta en övergångsstat för viss personal, som av
försvarskommittén beräknats bli övertalig i den föreslagna personalorganisationen,
vill jag till en början erinra, att försvarskommittén räknat med att all
sådan personal skulle utnyttjas inom flygvapnet. Detta skulle möjliggöras
genom att antalet beställnings (befattnings) havare tillhörande vissa andra kategorier
övergångsvis skulle hållas lägre än eller nedbringas under det behov,
som beräknats för den helt genomförda personalorganisationen. De av
mig föreslagna förstärkningarna av flygvapnet i förhållande till försvarskommitténs
förslag medföra större personalbehov än kommittén räknat med och
följaktligen minskning av den övertaliga personalen. Hur många beställningshavare,
som kunna komma att bli övertaliga, beror även på resultatet av pågående
organisationsundersökningar vid flottilj. Först när detta resultat föreligger,
finnas möjligheter att närmare pröva ifrågavarande spörsmål. Med hänsyn
härtill räknar jag icke nu med att någon övergångsstat skall inrättas.

Om särskilda övergångsanordningar skulle visa sig erforderliga, sedan resultatet
av organisationsundersökningarna vid flottilj föreligger, torde förslag
härom få föreläggas riksdagen.

G. Rekrytering.

F ör svar skommittén.

I fråga om fast anställd personal har kommittén anfört i huvudsak följande.

Flygvapnets officerare på stat (utom i intendenturbefattning) skulle
enligt 1942 års försvarsbeslut huvudsakligen rekryteras från officersaspiranter,
som i sådan egenskap vunnit inträde vid vapnet. I viss utsträckning skulle
rekrytering även ske från fast anställt manskap — tillhörande yrkesgrenarna
mekaniker och trupputbildare -— som erhållit flygförarutbildning och förvärvat
för officersbefordran erforderliga kunskaper i allmänbildande ämnen.

Tillkomsten av kategorien stamflygförare medförde, att endast manskap
av denna kategori erhölle flygförarutbildning. Då samtliga officerare vid
flygvapnet utom officerare i intendenturbefattning borde vara flygutbildade,
kunde det fast anställda manskapet tillhörande yrkesgrenarna signalister,
trupputbildare och hjälptekniker ej beredas utbildning till officer. Officerskadern
borde rekryteras, förutom från officersaspiranter, från lämpliga stamflygförare,
som förvärvat för utbildning till officer erforderliga kunskaper i
allmänbildande ämnen. I avsaknad av erfarenheter av stamflygförarkategorien
hade försvarskommittén grundat sina beräkningar på antagandet, att 50 % av
officerarna skulle kunna rekryteras från stamflygförare. De närmare erfarenheterna
av stamflygförarkategorien borde dock bli avgörande för vilken uttagningskvot
som skulle tillämpas. Det syntes sannolikt, att denna kvot måste
göras rörlig och år från år anpassas efter den aktuella kvaliteten hos officersaspiranter
och stamflygförare.

464

Ky,ngl. Maj:ts proposition nr 206.

Nuvarande rekryteringsgrunder för officerare på stat i intendenturbefattning
borde fortfarande tillämpas.

Reservofficerarna i intendenturbefattning borde liksom i nuvarande
organisation rekryteras ur kategorien reservintendentsaspiranter.

Reservofficerarna i bastjänst avsåges i nuvarande organisation skola rekryteras
från ur flygtjänst avgångna reservofficerare. Då flygande reservofficerare
ej längre skulle ingå i flygvapnets organisation, måste denna rekrytering ske
efter andra grunder. Det vore emellertid med hänsyn till uppgifterna fortfarande
ett önskemål, att reservofficerarna i bastjänst ägde erfarenhet av flygtjänsten.
De borde därför rekryteras dels från förtidsavgångna officerare på
stat, dels från lämpliga f. d. stamflygförare, som erhållit reservofficersutbildning.

Underofficerare på stat borde liksom nu rekryteras från det fast
anställda manskapet. Rekryteringsvägarna framgå av tabell å s. 682 i betänkandet.

I den av försvarskommittén föreslagna personalorganisationen tillhörde
underofficerarna i reserven yrkesgrenarna signalister och — i mindre
utsträckning — trupputbildare. De förra borde rekryteras enligt nu tillämpade
grunder. De fåtaliga underofficerarna tillhörande yrkesgrenen trupputbildare
borde främst rekryteras från förtidsavgångna underofficerare inom samma
yrkesgren.

Beträffande fast anställt manskap borde det procentuella inslaget
av ynglingar med lägst realexamen vid rekryteringen av stamflygförare enligt
försvarskommitténs mening göras beroende av de erfarenheter, som vunnes av
den nya manskapskategorien. Det syntes dock nödvändigt att göra uttagningskvoten
rörlig och avpassa den efter tillströmningen av sökande med olika slags
skolunderbyggnad samt efter de olika gruppernas kvalitet. Försvarskommittén
hade emellertid i sina beräkningar utgått från, att de stamflygförare, som
årligen påbörjade grundläggande flygutbildning, till 30 % skulle utgöras av
ynglingar med lägst realexamen (motsvarande).

Trupputbildarna och signalisterna borde rekryteras i huvudsak enligt nuvarande
grunder.

Hjälpteknikerna — rekryteringsunderlaget för de civilmilitära flygteknikerna
— rekryterades främst bland ynglingar, som genomgått de vid vissa
civila verkstadsskolor organiserade flygmekanikerkurserna. Jämsides med
denna rekrytering av militära hjälptekniker, som förutsatte 5 års utbildning
vid flygvapnet, innan flygteknikerkompetens uppnåddes, påginge för närvarande
försöksvis rekrytering av hjälptekniker bland värnpliktiga, som avslutat
första tjänstgöring. Dessa senare hjälptekniker utvaldes bland värnpliktiga,
vilka i sin civila gärning tillhörde yrken, som med hänsyn till tjänsten vid
flygvapnet vore lämpliga, och vilka ägde sådan kompetens, att utbildningen
vid flygvapnet kunde begränsas till endast kompletterande specialutbildning.
Ifrågavarande hjälptekniker, som första gången rekryterades hösten 1946, avsåges
erhålla flygteknikerkompetens efter 2 års anställning vid flygvapnet. De

465

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

vore för närvarande civilanställda i lönegraden Cf 12 men avsåges enligt den av
chefen för flygvapnet uppgjorda plan, på vilken nämnda rekryteringsförsök
ytterst grundades, skola erhålla civilmilitär anställning. I avvaktan på resultatet
av pågående prövning av sistnämnda rekryteringssätt ville försvarskommittén
ej föreslå någon ändring i nu tillämpade rekryteringsgrunder.

I syfte bland annat att åstadkomma jämnare belastning vid flygvapnets
centrala skolor borde vissa ändringar göras i fråga om stammanskapets rekryteringsperioder.

Flygingenjörspersonal på stat och i reserven samt flygläkar
per sonal borde rekryteras enligt nu gällande grunder.

Militärmeteorologpersonal på stat borde rekryteras från meteorologaspiranter
enligt nuvarande grunder men därjämte även från militärmeteorologpersonal
i reserven. Sistnämnda personal borde rekryteras
från meteorologaspiranter ävensom från förtidsavgången militärmeteorologpersonal
på stat.

Liksom i nuvarande organisation borde mästare rekryteras bland flygtekniker,
som genomgått mästarkurs, och verkmästare bland mästare,
som erhållit härför erforderlig kompletterande utbildning. Direktrekrytering
bland lämpliga civila yrkesmän borde fortfarande kunna ske i mindre omfattning.
Verkmästare och mästare i reserven borde rekryteras bland från
aktiv stat förtidsavgångna verkmästare och mästare.

Flygtekniker borde liksom i nuvarande organisation rekryteras bland
hjälptekniker med flygteknikerkompetens. Det borde dock vara möjligt att i
lämplig utsträckning direktrekrytera flygtekniker bland härför lämpade civila
yrkesmän.

Flottilj poliser borde rekryteras bland överfurirer (trupputbildare),
som erhållit flottiljpolisutbildning.

Av flygvapnets civila personal borde trafikledarna främst rekryteras
bland stamflygförare, som under särskilt anordnad utbildning förvärvat härför
erforderlig kompetens. Radiotelegrafisterna borde främst rekryteras bland
fast anställt manskap tillhörande yrkesgrenen signalister samt sjukvårdsförmännen
om möjligt bland de civila sjukvårdarna.

Inom den civila personalkadern borde personal i högre befattningar främst
rekryteras bland personal i lägre befattningar, som ägde härför erforderlig
kompetens.

Vad angår rekryteringen av värnpliktiga har försvarskommittén anfört, att
huvuddelen av flygvapnets vapenföra värnpliktiga komme att i den föreslagna
organisationen fullgöra teknisk tjänst. Den starka minskning av antalet fast
anställt manskap i teknisk tjänst, som förutsatts i samband med införandet
av kategorien flygtekniker, medförde, att de värnpliktiga i teknisk tjänst i
större utsträckning än förut komme att tjänstgöra i befattningar, som krävde
relativt höga kvalifikationer. En förutsättning för avkortningen av den nuvarande
tjänstgöringstiden för flygvapnets värnpliktiga borde därför vara, att
värnpliktiga i teknisk tjänst i erforderlig utsträckning uttoges bland ynglingar
med härför lämpad yrkesinriktning.

KO—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

466

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

Remissyttranden.

Försvar sväsendets underbefälsförbund liar — med hänsyn till de jämförelsevis
ogynnsamma framtidsmöjligheterna inom flygvapnet för stamflygförare
— yrkat, att den av försvarskommittén använda beräkningsgrunden, att
hälften av officerskåren skulle rekryteras från stamflygförare, skulle fastställas
som en norm, vilken icke finge underskridas.

I fråga om rekrytering av flygtekniker från civila hjälptekniker har förbundet
ansett sig redan nu kunna beteckna denna rekryteringsväg såsom behäftad
med sådana nackdelar, att den icke borde ifrågakomma. Förbundet har
vidare ansett starka skäl föreligga att rekrytera mästarna uteslutande från
flygtekniker.

Försvarsverkens civila personals förbund, som ansett den civilmilitära anställningsformen
för flygtekniker olämplig, har påyrkat, att, även om denna
anställningsform skulle bibehållas, rekryteringen av flygtekniker, mästare
och verkmästare i största utsträckning skulle ske från de skickliga yrkesarbetarna.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har ansett, att direktrekrytering av
verkmästare och mästare från civila yrkesmän icke borde förekomma annat än
undantagsvis under uppsättningsåren i fråga om elektromästare av 2. klassen.

D epartementschefen.

Det synes mig icke möjligt att — såsom försvarsväsendets underbefälsförbund
föreslagit — nu fastställa, hur stor del av officerskåren som skall rekryteras
från kategorien stamflygförare. Jag får i detta sammanhang erinra, att
riksdagen vid inrättande av stamflygförarkategorien uttalade, att det i förevarande
sammanhang icke vore behövligt eller möjligt att bestämma någon
dylik kvot.

Yad beträffar rekryteringen av flygtekniker vill jag erinra, att jag vid anmälan
av propositionen 1947: 130 förutsatte, att pågående försök med rekrytering
av civila hjälptekniker skulle fullföljas, varefter säkrare erfarenheter
borde kunna föreligga för rekryteringsfrågornas slutliga lösande. För att ge
någorlunda säkert resultat torde detta försök böra utsträckas så långt, att
åtminstone två årskullar av civila hjälptekniker efter tvåårig utbildning vid
flygvapnet kunna jämföras med stammanskap med femårig utbildning inom
vapnet. Detta inträffar under år 1949. Först härefter kan denna rekryteringsfråga
upptagas till slutlig behandling.

I likhet med försvarskommittén anser jag, att mästarna och verkmästarna
i princip böra rekryteras från flygtekniker respektive mästare. Härmed har
jag dock icke tagit ställning till frågan, hur den under avsnittet Flygvapnets
personal föreslagna övergången från förvaltare i flygstationsbefattning och i
förrådsbefattning, stationsunderofficerare samt förrådsunderofficerare till motsvarande
civilmilitära personalkategorier skall äga rum. Direktrekrytering av
mästare och verkmästare från civila yrkesmän synes mig böra förekomma
endast undantagsvis och främst i sådana fall, då lämplig civilmilitär personal
icke finnes tillgänglig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

467

H. Utbildning.

F ör svar skommittén.

Under detta avsnitt har försvarskommittén anfört vissa allmänna synpunkter
på frågan om utbildningen vid flygvapnet samt närmare behandlat
de olika personalkategoriernas utbildning och flygövningarnas omfattning.

1. Allmänna synpunkter.

Försvarskommittén har framhållit, att flygvapnets tekniska natur och den
olikartade tjänsten i luften och på marken satte sin prägel på utbildningen
och ställde stora krav på utbildningsorganisationen. Utbildningen av
flygande personal och markpersonal måste sålunda ske var för sig, och
för huvuddelen av markpersonalen vore den allmänmilitära utbildningen
begränsad till förmån för den tekniska yrkesinriktningen. Det senare förhållandet
återspeglades i personalorganisationens struktur. Huvuddelen av den
fast anställda markpersonalen hade sålunda civilmilitär ställning. På den
militära linjen utbildades endast flygande personal samt av markpersonalens
huvuddel endast de, som vore placerade i signaltjänst (yrkesgrenen signalister)
samt i stabs- och trupputbildartjänst (yrkesgrenen trupputbildare).

2. Olika personalkategoriers utbildning.

För att förbanden m. m. vid olika tidpunkter på året skulle ha en så långt
möjligt jämn tillgång på vapenföra värnpliktiga, som fullgjort den grundläggande
allmänmilitära utbildningen under utbildningstidens två första månader,
borde enligt försvarskommitténs mening huvuddelen av de värnpliktiga
inrycka i tre omgångar. Härigenom minskades även behovet av trupputbildare.
Å andra sidan stördes verksamheten vid staber och förband m. m.
av att värnpliktsutbildning påbörjades vid tre olika tidpunkter på året. Med
den föreslagna längden på värnpliktstjänstgöringen och med den värnpliktskontingent,
som kunnat tilldelas flygvapnet, syntes detta arrangemang dock
vara gynnsammast. Den föreslagna utbildningsgången överensstämde i princip
med den tillämpade, ehuru antalet inryckningsomgångar nu vore begränsat
till två.

Studenter och likställda — såsom biträdande ingenjörer, fototekniker och
expeditionsbiträden —- borde utbildas efter i stort sett samma grunder som i
nuvarande organisation.

Utbildningen av huvuddelen av de vapenföra värnpliktiga borde liksom i
nuvarande organisation ske vid förbanden. För vissa värnpliktskategorier
borde utbildningen centraliseras till vid vissa förband anordnade kurser samt
till centrala utbildningsanstalter. Vid en särskild radarskola borde sålunda
utbildas radarobservatörer, radarmekaniker och biträdande ingenjörer i radartjänst.

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I samband med tjänstgöringstidens förkortning borde den grundläggande
utbildningen för värnpliktiga i ekonomitjänst minskas till omkring Va månad.
Genom att varje årsklass inryckte V2 månad före den föregåendes utryckning,
komme konstant tillgång på grundutbildade värnpliktiga i ekonomitjänst att
finnas vid förbanden m. m.

Försvarskommittén bär i fråga om stammanskap i princip ej haft något
att erinra mot nu tillämpat utbildningsförfarande för trupputbildare och
signalmekaniker — de senare i fortsättningen benämnda signalister. Kommittén
har dock föreslagit vissa omläggningar, huvudsakligen föranledda avföreslagna
organisationsförändringar i övrigt.

Då rekryteringen av militära hjälptekniker (nu benämnda mekaniker) påbörjats
hösten 1946, funnes endast begränsad erfarenhet av det nu planerade
utbildningsförloppet för denna personalkategori. Under förutsättning att det
efter avslutandet av pågående försök i fråga om rekryteringsvägen till flygtekniker
skulle befinnas lämpligt att använda vägen över militära hjälptekniker,
hade försvarskommittén ej några principiella erinringar mot den
nu planerade utbildningsgången.

De praktisk-teoretiska utbildningsperioderna för trupputbildare, signalister
och hjälptekniker borde helt förläggas till flygvapnets centrala skolor.

Gången av utbildningen för respektive yrkesgrenar har åskådliggjorts i
diagram på s. 689 i betänkandet.

Enär stamflygföra-re rekryterats första gången under år 1946, har det planlagda
utbildningsförloppet för denna manskapskategori endast hunnit prövas
i vissa delar. Försvarskommittén har ansett den planerade gången av utbildningen,
som åskådliggjorts i ett diagram på s. 691 i betänkandet, lämplig såvitt
nu kunde bedömas.

De redan beslutade och av kommittén föreslagna ytterligare ändringarna i
personalorganisationen medföra beträffande utbildningen till underofficer
att — frånsett en övergångstid — endast stammanskap tillhörande yrkesgrenarna
signalister och trupputbildare komma att utbildas till underofficerare.

Försvarskommittén har funnit den nuvarande uppläggningen av underofficersutbildningen
ändamålsenlig. Enär den nuvarande underofficersskolan
föresloges skola upphöra, borde enligt kommittén underofficersutbildningen
förläggas till särskilda underofficerskurser vid signal- och trupputbildarskolorna.
Utbildningens gång har åskådliggjorts i diagram på s. 689 i betänkandet.

Utbildning till underofficer i reserven avsåges efter redan beslutade och
av försvarskommittén ytterligare föreslagna ändringar i personalorganisationen
förekomma endast i fråga om stammanskap tillhörande yrkesgrenen
signalister. Försvarskommittén har ej funnit anledning föreslå annan ändring
av denna utbildning än att reservunderofficerskursen för signalister förlägges
till flygvapnets signalskola.

Flygvapnets officerare (utom officerare i intendenturbefattning) avser

469

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kommittén skola rekryteras bland direktrekryterade officersaspiranter och
bland lämpliga stamflygförare, som förvärvat erforderliga kunskaper i allmänbildande
ämnen.

Officersutbildningen för direktrekryterade officersaspiranter har för närvarande
en varaktighet av omkring 3 år. Kommittén bär på s. 690—692 i betänkandet
lämnat en redogörelse för ett nu planerat system för utbildning
av stamflygförare till officerare. Med detta utbildningssystem skulle en stamflygförare
med studentexamen (motsvarande) kunna vinna officersbefordran
efter omkring 4 års anställning, en stamflygförare med realexamen (motsvarande)
efter omkring 5 års anställning och en stamflygförare med lägre förkunskaper
efter omkring 6V2 års anställning.

Försvarskommittén har framhållit, att av de olika utbildningslinjerna till
officer — över direktrekryterade officersaspiranter och stamflygförare —
stamflygförarlinjen ännu ej prövats. Erfarenheterna från utbildningen av fast
anställt manskap till officer enligt 1942 års försvarsbeslut kunde dock enligt
kommitténs mening ge viss vägledning. Försvarskommittén har funnit det
nu tillämpade respektive planerade utbildningsförfarandet ändamålsenligt i
fråga om såväl officersaspiranter som -— såvitt nu kunde bedömas — stamflygförare.

Officersutbildningens gång har åskådliggjorts i diagram på s. 691 i betänkandet.

Utbildning till officer i reserven (i bastjänst) av stamflygförare har föreslagits
skola ske under därför avsedda stamflygförares sista anställningsår
såsom en reservofficerskurs om 3—4 månader vid flygkadettskolan.

Beträffande utbildning till officer i intendenturbefattning, till
flygingenjör i reserven och till militärmeteorolog har försvarskommittén
icke funnit anledning föreslå några ändringar i vad som nu gäller.

Utbildning av mästare till de föreslagna ibefattningama som verkmästare
i flygstations- och förrådsbefattningar föreslås skola ske vid verkmästarkurser
vid flygvapnets tekniska skola. Kompetens för befordran till verkmästare i
verkstadsbefattning beräknas skola liksom för närvarande förvärvas under
praktisk tjänstgöring vid förband.

Vad angår utbildning av flygtekniker till mästare har försvarskommittén
funnit den nu tillämpade ordningen ändamålsenlig och därför ej föreslagit
några principiella ändringar härvidlag. Utbildningen till den föreslagna nya
mästarkategorien materielmästare, som borde rekryteras från övriga mästare,
föreslås skola ske dels i samband med den praktiska tjänstgöringen vid förbanden,
dels vid flygvapnets tekniska skola.

Flottiljpoliserna ha föreslagits skola rekryteras från överfurirer
(trupputbildare), som erhållit särskild utbildning härför. Denna borde omfatta
utbildning i räddnings-, brand- och vakttjänst samt borde i avvaktan på närmare
erfarenheter anordnas såsom dels polisutbildning under omkring 3 månader
vid statens polisskola, dels brandutbildning under omkring 2 månader
vid en till lämplig flottilj förlagd brandkurs. Under denna kurs borde järn -

470

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

väl utbildning i räddningstjänst äga rum. Framtida erfarenheter av flottiljpolisutbildningen
kunde föranleda ändringar i föreslaget utbildningsförlopp.

Försvarskommittén har föreslagit, att erforderlig utbildning för vinnande
av kompetens såsom radiotelegrafist borde meddelas blivande radiotelegrafister
under deras tjänstgöring som fast anställt manskap. Särskild utbildning
av vissa stamflygförare till trafikledare föreslås skola anordnas
såsom ett led i stamflygförarnas civilanställningsutbildning.

Vidareutbildning av underofficerare föreslås skola liksom hittills
ske främst genom omskolning av underofficerare till förvaltare i kassatjänst
och i förrådsbefattning vid särskilda förvaltarkurser, vilka borde utvidgas
att omfatta även kurs för utbildning till förvaltare i kasernbefattning. Utbildning
till den likaledes föreslagna kategorien förvaltare i signalbefattning
borde enligt vad kommittén föreslår i huvudsak ske i samband med den prak
tiska tjänstgöringen vid förband.

I fråga om vidareutbildning av officerare räknar försvarskommittén
ej med någon ändring.

3. Flygövningarnas omfattning.

Försvarskommittén har iframhållit, att flygutbildningens och därmed flygövningarnas
omfattning främst vore avhängig av fordringarna på beredskap
och på den enskilda individens färdighet samt av den flygande personalens
antal. Med hänsyn till de betydande kostnader, som vore förenade med flygtidsbehovet,
främst för drift och underhåll av flygmateriel, hade försvarskommittén
underkastat detta en ingående granskning i syfte att i görligaste
män hålla kostnaderna nere. Det hade härvid bedömts möjligt att vidtaga
vissa ändringar i grunderna för beräkningen av flygtidsbehovet. De sålunda
föreslagna ändringarna, vilka framgå av en tablå på s. 694—695 i betänkandet,
innebära i huvudsak dels minskning av det årliga antalet flygtimmar för huvuddelen
av personalen, dels vidgad användning av skolflygplan inom olika utbildningsstadier.

Det sammanlagda flygtidsbehovet per år vid fullt utbyggd personalorganisation,
inräknat jämväl flygtid för sambandsflygning, målbogsering för
flygvapnets räkning m. in., har kommittén beräknat till cirka 159 000 flygtimmar.
Härtill komme ett ytterligare flygtidsbehov för målflygning åt armén
och marinen.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd har med hänsyn till att viss överföring till
armén av värnpliktiga, som fullgjort första tjänstgöring vid flygvapnet, icke
syntes kunna undvikas, framhållit betydelsen av att utbildningen vid flygvapnet
i allmänmilitära ämnen och markstridstjänst effektiverades och inriktades
så, att den efter överföring till armén erforderliga omskolningen förbereddes
och underlättades.

471

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Försvar sväsendets underbefälsförbund liar understrukit nödvändigheten av
att utbildningen av personal i manskaps ställning ordnades så, att personalen
gjordes väl skickad att lösa sina tjänsteuppgifter och därtill, i de fall framtidsanställning
icke kunde erbjudas inom flygvapnet, bibringades erforderlig
civilanställningsutbildning. Förbundet har ansett sig icke nu kunna taga
ställning till av försvarskommittén framlagda utbildningsplaner. Ett mera
slutligt ställningstagande till utbildningsproblemen borde uppskjutas, i fråga
om de tekniska och militära delarna tills mera erfarenhet vunnits, och i fråga
om de allmänbildande ämnena tills resultatet av den utredning, som påginge
inom försvarets skolutredning, framlagts. Yad beträffar stamflygförarnas utbildning
borde den allmänbildande undervisningen ges förhållandevis stort
utrymme.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har ansett särskilda kurser erforderliga
för utbildning till verkmästare i verkstadsbefattning. Kurserna för utbildning
till verkmästare i flygstations- och förrådsbefattningar samt till materielmästare
borde stå öppna för alla mästarkategorier.

Departementschefen.

Såsom i annat sammanhang anförts är jag icke nu beredd att taga slutlig
ställning till frågan om utbildningen av de värnpliktiga. Jag vill här endast
erinra, att jag under avsnittet Luftbevakningen föreslagit utbildning i
luftbevakningstjänst av värnpliktiga officerare, underofficerare och visst värnpliktigt
manskap.

Yad beträffar flertalet övriga personalkategorier innebär försvarskommitténs
förslag bibehållande av eller mindre jämkningar i nu tillämpad eller
planerad utbildningsgång.

I fråga om utbildningen av fast anställt manskap synes den föreslagna
centraliseringen av de praktisk-teoretiska utbildningsperioderna ändamålsenlig
och bör därför — såsom försvarskommittén föreslagit — genomföras
efter hand som förläggnings- och utbildningslokaler bli disponibla vid
flygvapnets centrala skolor för de successivt avtagande utbildningskontingentefna.
I övrigt kan jag beträffande denna personalkategori i huvudsak ansluta
mig till de av försvarsväsendets underbefälsförbund anförda allmänna synpunkterna.
Jag vill i detta sammanhang vidare framhålla, att utbildningsgången
för annat stammanskap än stamflygförare i viss mån kan bli beroende
av de framtida inryckningstiderna för flygvapnets värnpliktiga.

Frågan om utbildning till och vidareutbildning av officerare bör upptagas
till närmare prövning i samband med den utredning angående högskoleutbildningen
inom försvaret, som jag i annat sammanhang förutsatt skola
komma till stånd. Det synes böra närmare övervägas, huruvida icke i samband
härmed även frågan om flygingenjörspersonalens utbildning bör uppmärksammas.

Mot försvarskommitténs förslag beträffande utbildning till eller vidareut
bildning av underofficerare, verkmästare och mästare har jag ingen

472

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

annan principiell erinran än att frågan om utbildning av förvaltare i kasernbefattning
tills vidare bör hållas öppen, samt att kurser för utbildning till
förvaltare i flygstationsbefattning och i förrådsbefattning (flygmateriel) samt
till stations- respektive förrådsunderofficer böra anordnas i erforderlig utsträckning,
så länge ifrågavarande befattningar rekryteras med underofficerare.
Vad beträffar utbildningen till verkmästare i verkstadsbefattning torde
denna fråga böra närmare prövas av chefen för flygvapnet.

Försvarskommitténs förslag till utbildning av flottiljpoliser kan jag
— i avvaktan på närmare erfarenheter — i princip biträda.

Jag får i detta sammanhang slutligen erinra om, att jag i det föregående
förutsatt frivillig utbildning i luftbevakningstjänst för lottor och viss annan
personal.

Frågan om flygövningarnas omfattning är av väsentlig betydelse
för flygvapnets effektivitet. Förutom av de i huvudsak personella faktorer,
som försvarskommittén särskilt angivit, bestämmes flygövningarnas omfattning
av sådana omständigheter som väderleksförhållandena och de tekniska
möjligheterna att uttaga flygtid på flygmaterielen. Flygtidsbehovet under
olika stadier av utbildningen står i nära samband med vederbörliga flygplantypers
egenskaper ur utbildningssynpunkt och kan i viss mån variera för
olika typer. Försvarskommitténs förslag till ändringar i grunderna för beräkning
av flygtidsbehovet bygger enligt vad jag inhämtat främst på de med
ledning av nuvarande erfarenheter bedömda förhållandena efter övergång till
kommande reaktionsdrivna krigsflygplantyper, om vilka kännedom i här
nämnda avseenden saknas. Även om de föreslagna ändringarna i beräkningsgrunderna
i avvaktan på närmare erfarenheter tills vidare kunna i huvudsak
godtagas, vill jag dock understryka betydelsen av att dessa spörsmål ägnas
särskild uppmärksamhet. Chefen för flygvapnet bör härvid liksom hittills
inom ramen för anvisade medel äga vidtaga erforderliga ändringar i fråga om
flygtidstilldelningen för olika personalkategorier och flygslag. Jag beräknar
det sammanlagda årliga flygtidsbehovet vid fullt utbyggd personalorganisation
till cirka 180 000 flygtimmar, vartill kommer ett ytterligare flygtidsbehov
för målflygning åt armén och marinen.

I. Utbildningsanstalter.

Enligt nuvarande organisation finnas följande utbildningsanstalter vid
flygvapnet, nämligen flygkrigshögskolan, flygvapnets bomb- och skjutskola,
flygkadettskolan, krigsflygskolan samt flygvapnets centrala skolor, bestående
av underofficersskola, signalskola och teknisk skola.

Försvarskommittén.

Kommittén har föreslagit, att de nuvarande utbildningsanstalterna utom
underofficersskolan efter vissa organisatoriska ändringar skulle bibehållas. Ut -

473

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

över dessa anstalter borde organiseras en i flygvapnets centrala skolor ingående
trupputbildarskola och en särskild radarskola, förlagd till F 2:s nuvarande
etablissement vid Hägernäs.

Kommittén har icke förutsatt någon principiell ändring i bomb- och
skjutskolans nuvarande organisation. Av vad kommittén anfört beträffande
Övriga utbildningsanstalter vid flygvapnet torde här få återgivas följande.

Försvarskommittén har icke förutsatt annan ändring i flygkrigshöe
skolans nuvarande personalorganisation än att en kapten (adjutant) borde
ersättas med ett kanslibiträde (sekreterare). Ett från flygmilitärt håll framfört
önskemål, att chefen för skolan (nu Ma 12) skulle placeras i Mo 12 eller Ma 12
har kommittén i betraktande av de särskilda skäl, som kunde åberopas löi
flygvapnets vidkommande, icke velat motsätta sig. Härigenom hölles nämligen
möjlighet öppen att i befattningen placera en förutvarande flottiljchef.

Flygkadettskolan (F 20) består i nuvarande organisation av chef (regementsofficer)
samt stabs-, skol- och stationsavdelningar. Skolan är förlagd i
anslutning till F 16. Utbildningen vid flygkadettskolan till officer på aktiv
stat äger numera rum i en följd under sista utbildningsåret.

Försvarskommittén har ansett, att skolans nuvarande organisation tills
vidare borde bibehållas i avvaktan på närmare erfarenheter av officersutbildningens
omläggning. Antalet elever vid officerskursen beräknades vid stabiliserad
personalorganisation till omkring 34 och vid reservofficerskursen till
omkring 10. Till F 20 borde vidare förläggas utbildning av flygande personal
i reservflygkåren ävensom allmän flygträning för det stammanskap (omkring
53 stamflygförare och 27 flygsignalister), som beräknades skola utbildas vid
försvarets läroverk.

Försvarskommitténs beräkning av personalbehovet vid flygkadettskolan
framgår av s. 698, 699, 700 och 672—679 i betänkandet, Vissa personalbesparingar
ha av kommittén ansetts kunna göras på grund av det i jämförelse med
nuvarande organisation minskade antalet elever.

Krigsflygskolan (F 5) är för närvarande organiserad på chef, stab (i
huvudsak överensstämmande med flottiljstab), aspirantskola, stamflygföraiskola
och specialdivision.

Försvarskommittén har ansett, att krigsflygskolan även i fortsättningen
borde vara organiserad i huvudsak såsom nu. Vissa ändringar i personaluppsättningen
vore dock nödvändiga med hänsyn till den av kommittén föreslagna
förändrade personalorganisationen för flygvapnet och det bland annat i samband
därmed ändrade antalet elever av olika kategorier i grundläggande flygutbildning.
Skolans stab och specialdivision borde enligt förslaget organiseras
på i huvudsak samma sätt som motsvarande organ vid flottilj. I specialdivisionen
borde dock liksom för närvarande ingå en stationsstyrka.

Utbildningsbehovet vid stabiliserad personalorganisation har — med utgångspunkt
bland annat från att officerskåren till 50 % antagits kunna rekryteras
från stamflygförare — beräknats till omkring 22 officersaspiranter, 3 4

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

flygingenjörsaspiranter och 105 stamflygförare eller sammanlagt omkring 100
utexaminerade elever. Kommittén har med hänsyn till erfarenheterna från de
senaste åren räknat med en gallring under den grundläggande flygutbildningen
av 50 % i stället för av 1941 års försvarsutredning beräknade 35 %. Antalet
inryckande elever har därför beräknats öka från tidigare beräknade 200 till
omkring 260. Främst av flygsäkerhetsskäl borde eleverna delas upp i två inryckningsomgångar,
vilka ur arbetsbelastningssynpunkt borde förläggas till två
skilda skolor. Då skolcheferna i fråga om ansvar och arbetsuppgifter vore närmast
jämförliga med chefen för den nuvarande aspirantskolan (major), borde
för dessa befattningar avses 2 majorer. Antalet flyglärare vid skolorna har
beräknats kunna minskas.

k örsvarskommitténs beräkning av personalbehovet vid krigsflygskolan framgår
närmare av s. 699, 701—704, 706 och 672—679 i betänkandet.

Flygvapnets centrala skolor bestå i nuvarande organisation av —
förutom gemensam stab — underofficersskola, signalskola och teknisk skola.
Den till tjänsteställningen främste skolchefen är tillika chef för de centrala
skolorna. Vid skolorna bedrives underofficers- och mästarutbildning. Vidare
förläggas dit vissa underbefälsskolor ävensom specialkurser för olika personalkategorier.

Kommittén har anfört, att den föreslagna omläggningen av personalorganisationen
medförde minskad årlig omsättning av det fast anställda manskapet,
varigenom det bleve möjligt att till de centrala skolorna helt förlägga den del
av manskapsutbildningen, som tidigare varit uppdelad på de olika flottiljernas
(motsvarande) manskapsskolor. En sådan åtgärd medförde enhetligare och
effektivare utbildning, reducerat behov av lärare, enhetligare bedömning av
eleverna, förenklad och förbilligad inspektion samt ökade möjligheter att anskaffa
instruktionsmateriel. Den föreslagna centraliseringen av manskapsutbildningen
krävde vissa smärre ombyggnads- och inredningsarbeten. Den tekniska
skolan hade för närvarande mycket begränsade verkstadslokaler och
saknade lokal för uppställning av flygplan m. m. En monteringshall m. m.
vid den centrala flygverkstaden i Västerås borde därför ställas till förfogande.
Vissa brister komme likväl att vidlåda de lokaliteter, som disponerades av
skolorna, t. ex. förläggnings-, fritids- och mässlokaler. Vad särskilt den tekniska
skolan beträffade, vore det olägligt, att utbildningen måste bedrivas på
tie olika platsei. För att förbättra utbildningsmöjligheterna vid denna skola
hade övervägts att föreslå uppförande av verkstads- och hangarutrymmen vid
skolornas etablissement, men detta hade bland annat av kostnadsskäl icke
kunnat förordas.

De centrala skolorna borde enligt kommitténs förslag bestå av gemensam
stab, trupputbildarskola — som borde nyinrättas under budgetåret 1948/49 —
signalskola och teknisk skola. Underofficersutbildningen komme med den
föreslagna personalorganisationen att omfatta endast omkring 20 elever
(trupputbildare och signalister) och borde bedrivas vid underofficerskurser

475

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

inom trupputbildarskolan respektive signalskolan. Till skolorna borde även
förläggas viss annan specialutbildning, såsom signalofficerskurs, verkmästarkurser,
kompletteringskurser för mästare och flygtekniker m. m.

Elevantalet — utom elever i specialkurser — har enligt en på s. 709—710 i
betänkandet intagen tablå beräknats till vid tekniska skolan 239, vid signalskolan
263 och vid trupputbildarskolan 103, eller till sammanlagt 605.

Den nuvarande anordningen med en av skolcheferna som tillika chef för alla
skolorna vore enligt kommitténs mening icke lämplig, utan en över skolcheferna
stående chef borde tillkomma. Härför talade även, att den föreslagna
ökningen av skolornas omfattning medförde avsevärd ökning av den gernensamme
chefens arbetsuppgifter. För chefsbefattningen borde avses en överste
i Ma 12 eller överstelöjtnant.

Centraliseringen av manskapsutbildningen medförde avsevärt ökat behov
av lärare och instruktörer vid de centrala skolorna, vilket borde täckas genom
att en del av den personal, som tidigare vid förbanden tagits i anspråk för
ifrågavarande arbetsuppgifter, överfördes till de centrala skolorna. Detta
borde ske även med sådana lärare m. fl. ur förbanden, som i nuvarande organisation
kommenderades till skolorna.

Kommitténs beräkning av personalbehovet vid skolorna framgår av s.
708—710 och 672—679 i betänkandet.

Radarutbildningen vid flygvapnet har tidigare i begränsad omfattning ägt
rum vid tillfälligt anordnade kurser vid någon flottilj. Från och med hösten
1947 har den varit förlagd till en provisorisk radarskola vid F 2.

Enligt kommitténs förslag skulle den radarorganisation för luftbevakningen,
vars uppsättande påbörjats efter beslut av 1947 års riksdag, handhas av flygvapnet.
Vid flygvapnet skulle också tillkomma en radarorganisation för jaktstridsledning
och flygsäkerhetstjänst, varjämte flertalet flygplan avsåges eihålla
radarutrustning. Kommittén har anfört, att den sålunda utvidgade radaiorganisationen
vid flygvapnet ställde betydligt större krav på bland annat
utbildningsverksamheten än tidigare. Radarutbildningen borde därför enligt
kommitténs mening förläggas till en permanent skola med betryggande tillgång
på utrymmen, materiel och lärarpersonal.

Kommittén har undersökt möjligheterna att förlägga även en radarskola till
flygvapnets centrala skolors etablissement i Västerås. Detta har emellertid
icke kunnat förordas, bland annat på grund av att omfattande nybyggnadsarbeten
skulle krävas och att platsen ur utbildningsteknisk synpunkt bedömdes
mindre lämplig. Kommittén har därför föreslagit, att radarskolan förlägges
till det genom den föreslagna indragningen av F 2 ledigblivande etablissementet,
vilket lämpade sig väl härför. Till radarskolan borde även förläggas den
av kommittén föreslagna flygräddningsgruppen. Skolan borde organiseras
under budgetåret 1949/50.

Utbildningen vid radarskolan bär beräknats årligen omfatta utbildning av
följande ungefärliga antal värnpliktiga, nämligen 245 radarobservatörer, 45

476

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

radarmekaniker och 3 biträdande ingenjörer, omskolning av 5—10 flygtekniker
och elektromästare samt 20 signalister (stammanskap) ävensom kompletteringskurser
för sammanlagt 10 signalofficerare och signalunderofficerare samt för
flygande personal.

För att minska belastningen på skolan borde enligt kommitténs förslag de
värnpliktiga radarobservatörerna uppdelas i tre omgångar, varvid endast en
omgång i sänder utbildades vid skolan, under det att de övriga utbildades
vid skolans detachement — förlagda till förslagsvis tre flottiljer — eller fullgjorde
praktisk tjänstgöring vid förband. Härigenom skulle förbanden komma
att ha kontinuerlig tillgång till värnpliktiga för att bemanna radarstationer för
flygsäkerhetstj änsten.

Ett exempel på utbildningens gång för den värnpliktiga radarpersonalen,
vilket legat till grund vid beräkning av behovet av lärare, undervisningsmateriel
och utrymmen, återfinnes på s. 713 i betänkandet.

Kommitténs förslag beträffande radarskolans organisation kan i korthet
sammanfattas enligt följande.

Chefen för radarskolan borde vara överstelöjtnant. Skolan borde uppdelas
på stab och skolavdelning. Flygräddningsgruppen borde lyda direkt under
skolchefen.

Staben — vars sammansättning påverkades av att den omfattade vissa för
verksamheten vid flygräddningsgruppen nödvändiga organ — borde uppdelas
i stabsavdelning, väderleksavdelning, byggnadsavdelning, intendentur- och
materielavdelning, sjukvårdsavdelning, signalavdelning och kassaavdelning. 1
stabsavdelningen borde ingå en beredskapstropp och en specialtropp.

Chefen för skolavdelningen borde vara major eller kapten. I avdelningen
borde vidare — utöver elever — ingå viss administrativ personal samt lärare
och instruktörer.

Flygräddningsgruppens sammansättning påverkades av att kontinuerlig
räddningsberedskap borde upprätthållas med 1 flygplan. För att beredskapstjänsten
ej skulle bli alltför betungande för personalen vore det nödvändigt
att räkna med 6 beredskapsomgångar för flygande personal och del av markpersonalen.
Chefen för gruppen borde vara kapten. I gruppen borde ingå

5 räddningsflygplan. I fråga om reparations- och översynsarbeten, som ej
kunde utföras vid gruppen, borde denna repliera direkt på central flygverkstad.

Detaljer i kommitténs beräkning av personalbehovet vid radarskolan jämte
flygräddningsgruppen framgå av s. 712 och 714 i betänkandet. Av tablåer
på s. 715 och 672—679 framgår, att behovet av fast anställd personal
beräknats till — förutom 1 överstelöjtnant som chef — 1 major eller kapten,
7 kompaniofficerare (4 kaptener och 3 löjtnanter), 11 underofficerare (2 förvaltare,
5 fanjunkare och 4 sergeanter), 21 fast anställda av manskaps grad
(5 överfurirer och 16 furirer), 2 pensionerade underofficerare i arvodesbefattningar,
2 beställningshavare tillhörande flygingenjörspersonalen, 1 flygläkare
av 1. graden, 2 beställningshavare tillhörande militärmeteorologpersonalen, 2
verkmästare, 11 mästare, 30 flygtekniker (av vilka 6 vid skolans detachement),

6 flottiljpoliser, 1 förrådsvaktmästare samt 45 civila.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

477

Remissyttranden.

Chefen för flygvapnet har, såsom tidigare omnämnts, beträffande de centrala
skolorna anfört, att det — med hänsyn till betydelsen av att de värnpliktigas
militära utbildning inom armén och flygvapnet bleve så likformig
som möjligt — vore önskvärt, att en befattning för kommenderad officer ui
armén (löjtnant) inrättades vid trupputbildarskolan. Denne officer kunde inrymmas
i det antal, som försvarskommittén beräknat för utbildning till flygspanare.

Överbefälhavaren har erinrat, att försvarskommittén förutsatt, att vid
bland annat bomb- och skjutskolan skulle såsom ett led i det militärtekniska
utvecklingsarbetet bedrivas praktiska försök med trupp. Erfarenheten hade
visat, att för sådan verksamhet borde avses särskild personal, då den i utbildningsarbetet
engagerade befälspersonalen ofta icke hunne leda och organisera
försök samt bearbeta resultaten. Med hänsyn till den ökade bet} -delse, som även denna del av försöksverksamheten kunde \äntas fa, borde
möjligheter skapas att vid behov tillföra bland annat bomb- och skjutskolan
särskild personal.

Statens organisationsnämnd har — såsom närmare framgått vid behandlingen
av arméns utbildningsanstalter — anlagt vissa synpunkter på lämpligheten
av fristående centrala skolor.

Svenska underofficersförbundet och civilmilitära tjänstemannaförbundet ha
föreslagit vissa avvikelser från kommitténs förslag till personalorganisationer
för krigs flygskolan och radarskolan, innebärande en utökning med en materielmästare
vid krigsflygskolan och en förvaltare i signalbefattning vid radarskolan
samt utbyte av en elektromästare mot en verkmästare av 2. klassen vid radarskolan
och av en flygplanmästare mot en verkmästare av 1. klassen vid den
till sistnämnda skola förlagda flygräddningsgruppen.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har föreslagit, att chefen
för flygvapnets tekniska skola skulle vara flygdirektör av 2. graden
eller flygingenjör av 1. graden samt att för radarskolan skulle beräknas en
flygdirektör i stället för en flygingenjör eller flygdirektör.

Departementschefen.

Vad angår flygkrigshögskolan tager jag icke i förevarande sammanhang
ställning till frågan om skolchefens lönegradsplacering. Försvarskommitténs
förslag i övrigt beträffande denna skola ge mig icke anledning till
någon erinran.

I avvaktan på närmare erfarenheter är jag icke nu beredd att föreslå någon
förstärkning av bomb- och skjutskolans personalorganisation. Jag beräknar
således personalbehovet enligt försvarskommitténs förslag.

De ändringar i flygvapnets organisation, som jag föreslagit i det föregående,
medföra att för stabiliserad personalorganisation antalet elever vid
flygkadettskolans officerskurs — med tillämpning av försvarskommitténs
beräkningsgrunder, vilka jag i huvudsak kan godtaga — torde böra beräknas
till omkring 38 och antalet stamflygförare vid försvarets läroverk till omkring

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

62, innebärande en ökning med omkring 13 flygförare vid flygkadettskolan. I
avvaktan på närmare erfarenheter rörande den av försvarskommittén föreslagna
personalorganisationen är jag icke beredd att av denna anledning föreslå
någon utökning av flygkadettskolans personalorganisation. Jag finner
således försvarskommitténs förslag kunna i denna del läggas till grund för
personalberäkningarna. Såsom tidigare anförts räknar jag emellertid med att
utbildning av värnpliktiga officerare och underofficerare i luftbevakningstjänst
(årligen omkring 45 respektive 15) skall äga rum vid flygkadettskolan.
Behovet av ordinarie personal för denna utbildningsverksamhet beräknar jag
— i överensstämmelse med vad i det föregående anförts — till 1 kapten och 2
löjtnanter.

Yad krigsflygskolan angår torde — med beaktande av de förslag
rörande flygvapnets organisation, som jag framlagt i det föregående, och med
godtagande i övrigt av försvarskommitténs beräkningsgrunder — utbildningsbehovet
vid stabiliserad personalorganisation kunna beräknas till omkring
24—25 officersaspiranter, 3—4 flygingenjörsaspiranter och 123 stamflygförare
eller sammanlagt 150 elever, motsvarande omkring 300 inryckande.
Ökningen av elevantalet medför ökat behov av flyglärare (9 subalternofficerare),
flygtekniker (11 flygplantekniker) och värnpliktiga (10 mekaniker)
samt förutsätter tillgång till ett större antal skolflygplan. Försvarskommitténs
beräkning av personalbehovet i andra delar än nyss är sagt anser jag mig
kunna godtaga såsom beräkningsgrund. I fråga om de olika personalkategorierna
får jag hänvisa till vad som anförts under avsnittet Flygvapnets personal.
Av försvarskommittén upptagna organisationsfrågor i övrigt ge mig
icke anledning till annan erinran än att organisationen av krigsflygskolans
stab in. m. bör upptagas till prövning, sedan resultatet av pågående organisationsundersökningar
vid vissa flottiljer framlagts.

Den av försvarskommittén förordade centraliseringen till flygvapnets
centrala skolor av de teoretisk-praktiska utbildningsperioderna för stammanskapet
(utom stamflygförare) kan jag, såsom i det föregående anförts, i
princip biträda. Jag räknar med att de centrala skolorna skola bestå av —
förutom gemensam stab — trupputbildarskola, signalskola och teknisk skola.
Den förstärkning av flygvapnet i jämförelse med försvarskommitténs förslag,
som jag i det föregående föreslagit, medför ökning av elevantalet vid ifrågavarande
skolor. Med godtagande av de av försvarskommittén angivna grunderna
beräknar jag — i avvaktan bland annat på resultatet av pågående försök
med rekrytering av flygtekniker från civila hjälptekniker — tills vidare
elevantalet vid stabiliserad personalorganisation enligt följande.

	Antal	elever ur yrkesgrenen
Utbildning
	hjälptekniker	signalister	trupp utbildare
Furirskola..........................		76	30
Korpralskola.............................	Ilo	85	34
Vicekorpralskola...........................	128	100	40

479

Kungl. May.ts ■proposition nr 206.

I jämförelse med försvarskommitténs beräkningar innebär detta en sammanlagd
ökning med 60 elever. I den mån härigenom skulle uppkomma ökat
behov av instruktörer, torde detta, i varje fall tills vidare, få tillgodoses med
kommenderad personal.

I syfte att vidga möjligheterna att för befattningen som chef för den
tekniska skolan utvälja mest lämpad person bör enligt min mening för
denna befattning avses antingen en major eller kapten eller också en
flygdirektör av 2. graden eller flygingenjör av 2. graden. I avvaktan på
resultatet av pågående undersökning, huruvida kassatjänsten för flygvapnets
intendenturförråd skall omhänderhavas av kassaavdelningen vid de centrala
skolorna, torde någon aktiv underofficer i kassatjänst tills vidare icke böra
beräknas för skolorna. I övrigt anser jag mig kunna i huvudsak godtaga försvarskommitténs
organisationsförslag och personalberäkningar, i sistnämnda
avseende dock med de modifieringar, som framgå av avsnittet Flygvapnets
personal.

De av försvarskommittén i detta sammanhang berörda byggnadsfrågorna
torde efter framställning av vederbörande myndigheter böra i vanlig ordning
upptagas till prövning. Jag anser mig här böra inskränka mig till uttalandet,
att särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan, hur den tekniska skolans lokalbehov
på längre sikt bör tillgodoses. Härvid bör även observeras, att detta
lokalbehov i viss utsträckning är beroende av vilket rekryteringssätt för flygtekniker,
som kommer att fastställas.

Med hänsyn till den stora betydelse, som måste tillmätas utbildningen i
radartjänst, anser jag i likhet med försvarskommittén, att en permanent
radarskola bör inrättas och förläggas till nuvarande F 2:s etablissement, Till
denna skola synes, i varje fall tills vidare, även böra förläggas den föreslagna
flygräddningsgruppen. Försvarskommitténs förslag till organisation av radarskolan
jämte flygräddningsgruppen kan jag i princip godtaga. I avvaktan på
närmare erfarenheter rörande skolans personalorganisation är jag icke beredd
att nu tillstyrka de av svenska underofficersförbundet och civilmilitära tjänstemannaförbundet
framlagda förslagen om avvikelser från försvarskommitténs
personalberäkningar. Med hänsyn till att 30:e lönegraden tills vidare icke bör
avses för nyinrättade civilmilitära ingenjörsbeställningar, anser jag mig
kunna tillstyrka förslaget från försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund
om utbyte av en beställning för flygingenjör av 1. graden eller flygdirektör
av 2. graden mot en beställning för flygdirektör av 2. graden. Samtidigt
bör en för radarorganisationen avsedd beställning för flygingenjör av
1. graden — vilken inrättats genom beslut av 1947 års riksdag men ännu icke
tillsatts, och vilken försvarskommittén avsett för radarskolan — utbytas mot
en beställning för flygingenjör av 2. graden. I fråga om personalbehovet i
övrigt kan jag med de avvikelser, som framgå av avsnittet Flygvapnets personal,
i huvudsak godtaga försvarskommitténs beräkningar.

Flygförvaltningens verkstadsskola, som för närvarande är provisoriskt
inrättad, bör bli permanent.

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

J. Väderleksorganisationen.

För sv ar skommittén.

Kommittén har icke funnit anledning till principiell ändring av den militära
väderlekstjänstens nuvarande organisation.

Vid indragning av F6 borde inrättas en särskild observationscentralstation
i Karlsborg.

Yäderleksstationen vid Fårösund syntes kunna indragas och dess uppgifter
övertagas av den numera inrättade civila väderleksstationen i Yisby, varigenom
viss personalminskning kunde göras. Om ett geofysiskt observatorium
för bland annat meteorologisk forskning skulle inrättas i Kiruna, varom
förslag förelåge, borde det övervägas, huruvida icke den nuvarande observationscentralstationen
i Gällivare borde anknytas till observatoriet.

Slutligen har kommittén framhållit, att det kunde visa sig lämpligt att i
sinom tid flytta den nuvarande observationscentralstationen i Nordmaling till
den nya civila flygplats vid Umeå, för vars påbörjande 1946 års riksdag anvisat
medel.

Departementschefen.

Jag har i det föregående föreslagit, att F 6 skall bibehållas. Vid bifall till
detta förslag föreligger icke något behov av observationscentralstation i Karlsborg.
Vad förslaget om indragning av väderleksstationen i Fårösund beträffar,
har Kungl. Maj:t efter framställning av chefen för flygvapnet genom
beslut den 16 januari 1948 (kommunikationsdepartementet) medgivit, att stationen
finge indragas och dess uppgifter övertagas av den civila flygväderlekstjänsten
i Visby.

Behovet av personal vid flygstabens väderleksavdelning har behandlats
under avsnittet Flygvapnets ledande organ m. m.

K. Övriga frågor.

Försvarskommittén.

Kommittén har föreslagit, att en reservflygkår för vissa begränsade
spanings- och övervakningsuppgifter skulle ingå i flygvapnets krigsorganisation.
Besättningarna i kårens flygplan — flygförare och flygspanare ur kategorien
f. d. stamflygförare — borde uttagas enligt frivilligt åtagande och
vartannat år erhålla omkring 20 timmars flygträning på flygplan, avsedda att
ingå i kåren.

Liksom hittills borde enligt kommitténs mening flygvapnet svara endast
för den kvalificerade målflygningen med snabbare flygplantyper för
armén och marinen. För armén beräknades 910 flygtimmar målgång (minskning
med 1 790 timmar i förhållande till vad som beräknats i 1942 års försvarsbeslut)
och för marinen 700 flygtimmar målgång (minskning med 500
timmar). Kostnaderna för målflygning borde i vad avsåge flygmaterielens
löpande drift och underhåll liksom hittills bestridas av arméns respektive marinens
anslag. Övriga kostnader borde bestridas av flygvapnets anslag.

481

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kommittén har slutligen förordat, att understöd åt privatflyget alltjämt
skulle utgå och avse den motorlösa flygningen. Understödet har av
kommittén beräknats till oförändrat 390 000 kronor, vilket belopp borde utnyttjas
på sådant sätt, att så många ynglingar som möjligt bereddes tillfälle
till utbildning i motorlös flygning.

Beträffande motorflygningen har kommittén anslutit sig till av chefen för
flygvapnet anförd uppfattning, att understöd till densamma från fjärde huvudtiteln
icke vore motiverat ur flygvapnets synpunkt, främst därför att denna
flygverksamhet av kostnadsskäl icke i lika hög grad som den motorlösa flygningen
kunde bidraga till att skapa den breda rekryteringsbas, som flygvapnet
eftersträvade.

Vad beträffar en av chefen för flygvapnet väckt fråga om statsunderstöd
till det privata motorflyget från annan huvudtitel än försvarets hade kommittén
intet att erinra mot att frågan gjordes till föremål för särskild utredning.

Remissyttranden.

Luftfartsstyrelsen och Svenska aeroklubben ha tillstyrkt försvarskommitténs
förslag beträffande understöd åt privatflyget och hemställt, att
frågan om understöd åt det privata motorflyget skulle göras till föremål för
särskild utredning.

D epartements chef en.

Gentemot försvarskommitténs förslag om inrättande av en reservflygkår
har jag i princip intet att erinra. Jag finner det nämligen angeläget att i
görligaste mån kompensera den redan beslutade minskningen av spaningsflyget.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter
angående tjänstgöringsförhållanden m. m. för kårens värnpliktiga
flygande personal.

Vad beträffar målflygning åt armén och marinen har jag i princip intet att
erinra mot försvarskommitténs förslag. Flygtidsbehovet torde i vanlig ordning
få prövas för varje budgetår.

Till vad försvarskommittén anfört rörande understöd åt privatflyget kan
jag i huvudsak ansluta mig. Jag finner det angeläget, att åtgärder vidtagas
för att om möjligt öka rekryteringen till det motorlösa flyget. Även frågorna
om tillgodoseende av instruktörsbehovet och om rationalisering av den grundläggande
glid- och segelflygutbildningen torde böra uppmärksammas.

Med frågan om en särskild utredning rörande understöd åt det privata
motorflyget torde i nuvarande ekonomiska läge böra tills vidare anstå.

III. Flygmaterielen.

För sv ars kommittén.

I fråga om flygmaterielens förnyelse bär kommittén anfört, att de
tekniska stridsmedlen utövat ett dominerande inflytande på krigföringen under

31—404 18 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.

482

Kungl. Maj:ts proposition nr 20fi.

det senaste kriget. En allmänt erkänd krigserfarenhet vore därför också den
vetenskapliga forskningens och industriens stora betydelse för ett lands försvarskraft.
Tryggad försörjning med kvalitativt högtstående materiel utgjorde
ett viktigt led i ett lands krigsberedskap.

Försvarskommittén har ansett följande synpunkter böra beaktas vid förnyelse
av flygmateriel. Materielen bör i största möjliga utsträckning kunna
tillverkas inom landet. Erforderlig materiell beredskap måste upprätthållas.
Materielen måste tillgodose kravet på modernitet. Materielen bör vara enhetlig.
Materielens förnyelse måste vara planlagd på ett tekniskt-ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Kommittén har närmare utvecklat dessa synpunkter och därvid
anfört i huvudsak följande.

En inhemsk flygindustri vore den enda säkra förutsättningen för materielbeståndets
förnyelse under avspärrning eller perioder av större politisk spänning.
Att flygmaterielanskaffningen baserades på inhemsk tillverkning finge
dock icke utesluta möjligheterna att inköpa flygplan från utlandet, då anledning
därtill funnes och tillfälle erbjödes. I tider av snabb teknisk utveckling
kunde detta vara av stort värde.

Flygvapnets materiella beredskap måste vara hög, då man måste räkna med,
att den tidsfrist, som i ett modernt krig möjligen kunde stå till förfogande
för att höja den materiella beredskapen, bleve kort. Mobiliseringsbehovet och
de första krigsmånademas ersättningsbehov måste vara täckta.

Flygplanens modernitet vore av utslagsgivande betydelse för flygförbandens
krigsduglighet. Hög kvalitet hos personalen kunde icke uppväga låg
kvalitet hos materielen. Den ur modernitetssynpunkt största godtagbara livslängden
för krigsflygplan i första linjen vore 7 år. En oundgänglig förutsättning
för att denna relativt långa livslängd skulle kunna godtagas vore dock,
att flygplanen vid leverans vore fullt moderna. Detta underströke vikten av
en kvalificerad inhemsk flygindustri och vetenskaplig flygteknisk forskning.

En förutsättning för att en småstats flygmaterielförsörjning lämpligen skulle
kunna baseras på inhemsk tillverkning vore, att denna kunde koncentreras
på ett fåtal flygplantyper. För ett flygvapen av den omfattning, som kommittén
förordade, fordrades tre krigsflygplantyper, nämligen två typer enmotoriga och
ensitsiga flygplan, avsedda för dagjakt och spaning, och en typ tvåmotoriga
och flersitsiga flygplan, avsedda för attack, nattjakt och spaning.

I såväl 1936 som 1942 års försvarsbeslut hade förutsatts, att flygmaterielens
förnyelse skulle äga rum successivt medelst tämligen jämna årliga anslag.
Även försvarskommittén hade anslutit sig till denna princip.

I fråga om det nuvarande anskaffningsläget har försvarskommittén
anfört i huvudsak följande.

Sedan den genom ramavtalen med flygindustrien åvägabragta utbyggnaden
av denna industri nu genomförts, kunde de industriella förutsättningarna för
att i kvantitativt hänseende tillgodose flygvapnets behov av jämn förnyelse av
flygplan och motorer anses föreligga.

Under kriget hade även konstruktion och tillverkning av övrig flygmateriel
upptagits inom landet i stor utsträckning och med gott resultat. Forskningsresurserna
i detta avseende hade väsentligt förbättrats genom tillkomsten av
försvarets forskningsanstalt.

Den inom landet bedrivna forskningsverksamheten hade i stort sett vant
tillfredsställande som underlag för modema inhemska flygplankonstruktioner
men hade varit otillräcklig som grand för flygmotortillverkningen. För att

483

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kunna till fullo utnyttja de möjligheter, som öppnats genom de senaste
landvinningarna inom det flygtekniska området — främst i vad avsåge
utvecklingen av bemannade och obemannade flygplan med prestanda i Ijudhastighetsområdet
samt utvecklingen av reaktionsmotorer — måsto man emellertid
ställa väsentligt ökade krav på vår framtida forskningsverksamhet. De
aerodynamiska förhållandena vid hastigheter i närheten av ljudets vore nämligen
föga kända, varför varje ny konstruktion måste ingående undersökas i
aerodynamiska laboratorier vid höga hastigheter. Våra nuvarande resurser i
detta avseende vore otillräckliga, varför en avsevärd utbyggnad härvidlag
vore synnerligen önskvärd.

Vad beträffade flygmotortillverkningen, vilken hittills måst baseras på
licenstillverkning av utländska konstruktioner, hade genom övergången till
reaktionsmotorer våra resurser på området i jämförelse med utlandets blivit
avsevärt större än hittills. Ett flertal problem inom reaktionsmotortekniken
vore nämligen av samma art som inom ång- och gasturbinområdena, där vårt
land intoge en framskjuten plats. Gynnsamma förutsättningar för att skapa
inhemska konstruktioner av reaktionsmotorer funnes därför nu. ökade forskningsresurser
måste dock ställas till förfogande.

För att den under kriget skapade flygindustrien, vars fortbestånd vore ett
livsvillkor för försvaret, i en framtid skulle kunna fylla sin uppgift att förse
flygvapnet med modern materiel erfordrades sålunda väsentligt ökade resurser
för forskning inom de aerodynamiska och flygmotortekniska områdena. Frågan
härom, som fordrade en snar lösning, vore för närvarande föremål för närmare
utredning inom den i april 1947 tillsatta flygforskningskommittén.

I fråga om flygmaterielens underhåll har försvarskommittén anfört,
att tillsyns- och underhållsarbetena måste utföras fortlöpande för att materielen
skulle hållas i tjänstedugligt skick. Kommitténs beräkningar av underhållskostnaderna
för flygplan och motorer hade i likhet med vad hittills skett
grundats på ett beräknat flygtidsbehov och på uppgifter över underhållskostnaderna
per flygtimme, som erhållits genom erfarenhet eller uppskattning.
För övrig materiel hade underhållskostnaderna på grundval av statistik beräknats
i procent av materielens värde.

De årliga kostnaderna för flygmaterielen vid fullt genomförd
organisation har kommittén enligt prisläget den 1 juli 1947 beräknat till
182 210 000 kronor, inräknat kostnaderna för luftbevakningens radarmateriel.

Vissa ytterligare synpunkter på frågor, som beröra flygmaterielen, har kommittén
framlagt i betänkandets hemliga del, där också detaljberäkningar gjorts
av flygmaterielkostnaderna. Härtill torde få hänvisas.

Remissyttranden.

Flygförvaltningen har framhållit, att de krav på att förstärka flygvapnet,
som säkerligen uppkomme i ett kritiskt läge, bland annat med hänsyn till
svårigheterna >att öka flygindustriens produktionskapacitet omöjligen kunde
tillgodoses inom rimlig tid. All erfarenhet från beredskapstiden visade svårigheterna
att snabbt förstärka de materielkrävande vapenslagen. Leveranser från
utlandet kunde i sådana lägen ej påräknas.

I fråga om den flyg- och flygmotortekniska forskningen har flygförvaltningen
understrukit försvarskommitténs uttalande, att man numera måste

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ställa väsentligt ökade krav på denna forskning. Intensivt bedriven flygteknisk
och militärteknisk forskning med väsentligt utökade resurser vore nödvändig
för att kunna följa med i utvecklingen av flygplan och nya vapen samt
förstå och förutse utvecklingstendenserna, så att erforderliga motmedel i tid
kunde utvecklas. De snarast erforderliga åtgärderna vore enligt flygförvaltningens
mening, förutom vissa åtgärder berörande försvarets forskningsanstalt,
forcering av flygforskningskominitténs utredning, omedelbar förstärkning
av flygtekniska försöksanstaltens resurser enligt av anstalten framlagt
förslag, utvidgad undervisning i flygteknik och flygmotorteknik vid tekniska
högskolan i Stockholm och inrättande av en professur i flygplanstatik och
flygplanbyggnad därstädes samt utvidgning av flygvapnets försökscentral i
Malmslätt enligt flygförvaltningens tidigare förslag. Yad flygforskningskommittén
beträffade kunde en fullständig utredning taga avsevärd tid, varför
delförslag rörande de viktigaste behoven borde framläggas efter hand. Förstärkning
av flygtekniska försöksanstaltens resurser vore oundgängligen nödvändig.
I annat fall kunde anstalten icke tillfredsställande fylla sin uppgift,
vilket komme att verka hindrande på utvecklingen av nya krigsflygplantyper
inom landet och kunde orsaka förseningar, som sedermera icke kunde inhämtas.

Gentemot försvarskommitténs beräkning av kostnaderna för flygmaterielen,
vilka överensstämde med de uppgifter flygförvaltningen lämnat kommittén
och även omfattade utveckling och försöksserier av helt nya stridsmedel, vore
intet att erinra.

Överbefälhavaren har i likhet med flygförvaltningen framhållit vikten av
att flygforskningskommittén efter hand framlade delförslag rörande de viktigaste
behoven i fråga om den nu otillräckligt tillgodosedda flygtekniska
forskningen.

Krigsmaterielverket har anfört, att försvarskommittén endast i fråga om
flygindustrien syntes ha gjort sig till tolk för synpunkter, som i allt väsentligt
överensstämde med dem verket allmänt anlagt på frågan om möjligheten att
i ett skärpt läge snabbt genomföra en upprustning på materielsidan.

Departementschefen.

Jag ansluter mig i allt väsentligt till de synpunkter, försvarskommittén anlagt
på frågan om flygmaterielens förnyelse. I princip bör denna sålunda
grundas på den inhemska flygindustrien, vilket dock ej bör hindra, att möj
ligheterna att inköpa flygmateriel i utlandet tillvaratagas, då särskilda skäl
därtill föreligga.

Med hänsyn till den snabba flygtekniska utvecklingen anser jag i likhet
med försvarskommittén, att 7 år är den genomsnittligt största livslängd för
krigsflygplan i första linjen, som kan godtagas. Jag har i huvudsak icke heller
något att erinra mot de livslängder för flygmaterielen i övrigt, som kommittén
i betänkandets hemliga del lagt till grund för sina kostnadsberäkningar. Den
tekniska utvecklingen ävensom vunna erfarenheter rörande materielen kunna
emellertid ur flygsäkerhets- eller effektivitetssynpunkter i vissa fall motivera
kortare omsättningstider.

485

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Med hänsyn till såväl kravet på hög modernitet hos flygmaterielen som
nödvändigheten av någorlunda jämn belastning på flygindustrien anser jag i
likhet med försvarskommittén, att flygmaterielen liksom nu bör förnyas successivt
medelst tämligen jämna årliga anslag. Till frågan om vissa härmed
sammanhängande budgettekniska principer m. m. återkommer jag vid anmälan
av anslag för budgetåret 1948/49 till anskaffning av flygmateriel m. m.

Genom övergången från propeller- till reaktionsdrift för flygplan har det
blivit möjligt att uppnå farter i närheten av ljudhastigheten. Härvid ha en
mångfald förut okända flygtekniska problem uppställt sig, vilka kräva snar
lösning, såvida icke utvecklingen av nya inhemska flygplantyper skall försvåras
och allvarligt försenas. Då våra nuvarande resurser för flygteknisk
forsknings- och försöksverksamhet icke motsvara de krav, som numera måste
ställas, är en utökning härvidlag ofrånkomlig — icke minst i fråga, om den
flygmotortekniska forskningen. Ur försvarets synpunkt är det vidare av stor
betydelse, att frågan om ordnandet av den högre undervisningen på de flygoch
flygmotortekniska områdena så snart ske kan bringas till en lösning.

Vad beträffar möjligheterna att på längre sikt förse flygvapnet med materiel
finnas redan nu inom landet härför erforderliga industriella förutsättningar
såväl för den av mig nu föreslagna flygvapenorganisationen, innefattande
tre förstärkta dagjaktflottiljer, som för en organisation, i vilken även
återstående sju dagjaktflottiljer förstärkts.

Till följd av bland annat att leverans av flygmateriel i regel måste planläggas
på lång sikt har den närmast förestående materielanskaffningen vid
förstärkning av tre dagjaktflottiljer beräknats skola ske genom köp utifrån.
Förstärkning av återstående dagjaktflottiljer har däremot beräknats kunna ske
genom inhemsk tillverkning.

Mot vad försvarskommittén anfört rörande flygmaterielens underhåll har
jag i princip intet att erinra.

IV. Kostnadsberäkningar för flygvapnet.

F ör svar skommittén.

Kommittén har å s. 748—759 i betänkandet framlagt detaljerade beräkningar
beträffande flygvapnets årskostnader utom i vad rör ersättning till försvarets
fastighetsfond. Härtill torde få hänvisas. Dessa kostnader — jämväl
innefattande kostnader för radarluftbevakningen — ha sammanfattats i följande
tabell.

			Ä r 8 k o r t n afl er i in	iljoner kronor
Å n (1 ii ni ii i	''O 4*- 00 co	''O 4-tO O	1950/51	SO tÖ	1952/53	SO O» 03	so o* Cn	SO Cn O* C" Ci	1956/57	1957/58	Genom-förd orga-nisation
Anskaffning \| av flygmate-J riel........J Övrigt ......	132,4	132,9	132,9	132.9	132,9	132,9	132,9	132,9	132,9	132,9	132,9
107,7	110,7	114,8	117,2	119,7	120,i	121,3	120,8	121,0	121,3	121,4
Summa	240,1	243,0	247,7	250,1	252,0	253,0	254,2	253,7	253,9	254,2	254,8

486

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 206.

Utöver årskostnaderna komma kostnader för flygfält, befästningar och
byggnader, vilka av kommittén redovisats under rubriken Byggnader m. m. å
s. 809—816 i betänkandet samt i betänkandets hemliga del.

Remissyttranden.

Chefen för flygvapnet har, såsom framgår av den i det föregående lämnade
redogörelsen, framlagt ett förslag till förstärkning av flygvapnet. De årliga
merkostnaderna härför — i jämförelse med försvarskommitténs förslag —
framgå av följande tabell. I tabellen har hänsyn tagits till vissa under hand
lämnade ändrade uppgifter rörande kostnadernas fördelning på de olika budgetåren
m. m., vilka föranletts av delvis ändrade förutsättningar för materielleveransema.

	Kostnader i milj. kr. under budgetåret		Årskost-nader i
Föreslagen utökning i förhållande till forsvarskommitténs förslag	o 0- 00 tf3* o	1949/50	1950/51	1951/52	fn eu tc ©* os	engångs-kostnader i milj. kr.	milj. kr. vid ge-nomförd organisa-tion
50 % förstärkning av tio dagjakt-flottiljer. a) Engångskostnader............	6,1	31,1	63,9	51,1	47,1	1199,3
b) Årskostnader ................	—	0,5	4,8	15,5	24,4	—	40,3
En nattjaktflottilj ny uppsattes. a) Engångskostnader............	3,0	5,0	32,5	31.0	3,o	2 74,5	_
b) Årskostnader ................	—	—	—	3 11,0	313,o		16,0
F 6 bibehålies och omvandlas seder-mera till tvåmotorig flottilj. a) Engångskostnader............					12,o	4 0,75
b) Årskostnader................	—	9,5	10,o	11,0	—	16,o
Indragningen av F 2 kompenseras med en fjärde division vid spa-ning sflottilj en. a) Engångskostnader............	5 0,1					0,1
b) Årskostnader................	—	2,8	3,0	3,5	4,o	—	4,5
Totalkostnader under femårspe-rioden ..........................	9,2	48,9	114,2	123,1	103,5	—	—
varav engångskostnader ........................... Årskostnader vid genomförd organisation v............ 1 Varav 6,5 miljoner i avskrivningskostnader för byggnader 2 Varav 9,5 miljoner i avskrivningskostnader för byggnader	m. m. m. m. Om flott	274,65 iljen kan fö	76,8 rläggas till
ett redan befintligt flygfält, beräknas avskrivningsbehovet kunna minskas med omkring 1 mil	on kronor.
3 Under förutsättning att flottiljen beslutas	av innevarande	års riksdag och kan börja uppsattas
1951/62. 4 Avskrivningskostnader för tillbyggnad av	hangarer och flottiljverkstad.	Denna tillbyggnad er-
fordras dock ej förrän omkring år 1955. 5 Avskrivningskostnader för flygtjänstbyggnad vid hangar för den nya divisionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

487

Vid förstärkning av dagjaktflyget beräknades — utöver ovannämnda engångskostnader
— uppstå ett investeringsbehov om cirka 40 miljoner kronor
för bergshangarer in. in. Det av försvarskommittén i betänkandets hemliga del
omnämnda investeringsbehovet för anläggning av bergshangarer skulle härigenom
öka från 115 till 155 miljoner kronor.

Överbefälhavaren har, såsom i det föregående nämnts, i skrivelse den 19
februari 1948 föreslagit, att all luftbevakning skall överföras till flygvapnet
och att det i samband härmed skall inrättas en fast fredsorganisation för densamma.
Genomförandet av detta förslag skulle medföra vissa merkostnader i
förhållande till försvarskommitténs förslag, vilka borde tillföras flygvapnets
kostnadsram. Till samma kostnadsram borde även överföras vissa medel för
den optiska luftbevakningen, som dels nu vore upptagna under armén och
marinen, dels av försvarskommittén redovisats under för försvaret gemensamma
ändamål. Beräknade merkostnader ävensom erforderlig överföring av
medel till flygvapnet från övriga försvarsgrenar m. m. framgå av följande
tabell. Utöver i tabellen upptagna kostnader erfordrades årliga anslag till
frivilliga organisationer, som uppginge för budgetåret 1948/49 till 57 000 kro -

	För budgetåret 1948/49 erforderliga medel	Årskostnader vid genom-förd organisation
A n d a in it 1	Nya medel	Över-föring från »Ge-mensamt»	Överfö-ring från övriga försvars-grenar	Nya medel	Över-föring från »Ge-mensamt»	Överfö-ring från övriga försvars-grenar
Avlöningar m. m. till fast anställd personal: Avlöningar till aktiv personal m. fl.	305 000			305 000
Avlöningar till personal i flyg-vapnets reserv ..............			13 000			22 000
Ekiperingsersättningar..........	3 000	—	—	3 000	—	—
Avlöningar m. m. till värnpliktiga: Avlöningar m. m. till värnpliktiga	_	_	_	_		308 000
Familjebidrag ..................	—	—	—	—	—	61000
Sjukvård: Sjukvård ......................						3 000
Sjukvårdsmateriel ..............	—	—	—	—	—	1000
Reseersättningar m. m...........	12 000	—	—	12 000	—	12 000
Mathållning......................	—	—	—	—	—	91000
Intendenturmateriel in. m.: Beklädnad m. in...............	70 000		17 000			62 000
Inventarier m. in...............	—	—		—	_	7 000
Tvätt..........................	—	—	—	—	—	7 000
Övningar m. m...................	—	—	—	350 000	_	_
Flygmateriel m. in.: Anskaffning av flygmateriel m. m.		1 800 000	150 000		300 000	156 000
Drift och underhåll av flyg-materiel in. in...............	109 000	—	105 000	169 000	300 000	105 000
	45)9000	1 800 000	285 000	739000	000 000	835 000
1 242 000 kronor med nuvarande värnp	2 584000 liktsavlöning. — 2	Jpptagna	2 174Ö0Ö4 arméförvaltningens	medels-
äskanden för budgetåret 1948/49. -	- 3 7G9 000 kronor	med nuvarande värnpliktsavlöning. —
4 2 108 000 kronor med nuvarande värnpliktsavlöning.

488

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

nor, varav 15 000 kronor till centralförbundet för befälsutbildning och 42 000
kronor till riksförbundet Sveriges lottakårer, samt vid genomförd organisation
till 193 000 kronor, fördelade med 71 000 respektive 122 000 kronor till nämnda
förbund. Beträffande ett av försvarskommittén beräknat medelsbehov av
7 700 000 kronor för anordnande av centraler — delvis i bergrum — för den
optiska luftbevakningen, av kommittén avsett att inrymmas i den för försvaret
i dess helhet beräknade byggnadskvoten, har överbefälhavaren föreslagit, att
härför skulle för budgetåret 1948/49 upptagas ett anslag av 2 200 000 kronor.

Flygförvaltningen har framhållit, att det, då tillräckligt underlag för att
bedöma den optiska luftbevakningens omfattning och utrustning saknades,
undandroge sig flygförvaltningens bedömande, om de av försvarskommittén
upptagna medlen för ifrågavarande organisation vore tillräckliga. Det förefölle
dock, som om såväl engångs- som årsanslagen vore otillräckliga. Det
borde därför få ankomma på den förvaltningsmyndighet, under vilken materielen
komme att sortera, att — då nämnda förhållanden kunde bättre överblickas
än nu — inkomma med begäran om erfordei-liga tilläggsanslag.

Departementschefen.

Även om den av mig i det föregående föreslagna organisationen för flygvapnet
innebär vissa förstäi’kningar i jämförelse med försvarskommitténs förslag,
äro de båda organisationerna dock till sin allmänna uppbyggnad väl
överensstämmande. Med utgångspunkt från kommitténs kostnadsberäkningar
för flygvapnet, vilka jag i princip kan godtaga, har jag därför kunnat begränsa
de i det följande framlagda kostnadsberäkningarna till att avse de
större organ i s åt ions ändri n ga r i förhållande till kommitténs föi''slag, som jag
förordat. Såsom jag i det föregående framhållit innebär detta, förslag — även
oavsett av kommittén föreslagna förbandsindragningar — väsentliga besparingar
i föl-hållande till nuvarande organisation fullt genomföi’d. Kostnadsberäkningarna
grunda sig på pris- och löneläget den 1 juli 1947.

Merkostnaderna — i förhållande till försvai-skommitténs förslag — för de
av mig föreslagna åtgärderna att förstärka tre dagjaktflottiljer med 50 % samt
att behålla F 6 och ytterligare en av F 2:s spaningsdivisioner framgå av följande
tabell. Det bör dock uppmärksammas att, även om bibehållandet av
F 6 samt två (i stället för en) av F 2:s tre spaningsdivisioner föranleder ökade
kostnader i förhållande till försvarskommitténs förslag, så medföra dessa åtgärder
likväl icke något ytterligare medelsbehov i jämförelse med kostnaderna
för nuvarande organisation utan möjliggöra i stället besparingar på
grund av den minskade spaningsorganisationen. Jag utgår från, att om det
skulle visa sig nödvändigt att redan under budgetåret 1948/49 utföra de smärre
byggnadsarbeten vid spaningsflottiljen F11, vilka sammanhänga med överförandet
dit av en av F 2:s divisioner, detta får ske inom ramen av det anslag
för smärre nybyggnads- och förändringsax-beten, som upptagits under
kapitalbudgeten, flygvapnets delfond.

Mitt förslag att ombilda attackflottiljen F 1 till nattjaktflottilj i snabbare

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 489

Merkostnader — i förhållande till försvarskommitténs förslag — för att förstärka tre dagjaktflottiljer
med 50 % samt behålla F 6 och ytterligare en av F 2:s spaningsdivisioner.

	Kostnader i miljoner	kronor enligt prisläget Vt 1947
Ändamål	1948/49	1949/50	1950/51	1951/52	1952/53	Årskost-nader vid genom-förd orga-nisation	Summa engångs- kost- nader
1. 50 % förstärkning av tre dag-jaktflottiljer.
a) Engångskostnader:
Materielanskaffning ...... Byggnader m. m. (avskriv-	6’i	12-7	31o	—	—	—	49-8
ningskostnader) ........	—	0*8	li	1*5	1*5	—	1 4-9
b) Årskostnader:
Materielanskaffning........	—	—	2-7	7*7	7-7	7*7	—
Övrigt ..................	—	0-5	1*6	2*6	3''6	4*6	—
Summa under 1 2. Attackflottiljen F6 belidlles. a) Engångskostnader: Byggnader m. m. (avskriv-	6*1	14 o	364	Ils	12-8	12 3	54-7
ningskostnader) ........	—			~~	—	~	i 0*75
b) Årskostnader:
Materielanskaffning ......	—	5-5	5-5	55	5*5	5*5	—
Övrigt3 ..................	—	0-5	ro	2-o	3-o	5*5	—
Summa under 2 3. Indragningen av spaningsflottil-jen F 2 kompenseras med en fjärde division vid kvarvarande spaningsflottilj. a) Engångskostnader: Byggnader m. m. (avskriv-		Bo	65	7-5	8-6	4 Il o	0 75
ningskostnader) ........	5 Öl	—	—	—	—		0 Öl
b) Årskostnader:
Materielanskaffning ......	—	2-5	2-5	2-5	2-5	2-5	—
Övrigt....................	—	0-8	0-5	1*0	1*5	2*o
Summa under 3	Öl	2-8	3*o	3 5	4*o	4»	Öl
Summa under 1—3	62	22''8	45 9	22 8	25-3	27-8	55*35
varav materielanskaffning ...... » byggnader m. m. (avskriv-	6.1	20-7	41-7	15-7	15-7	15-7	49*8
ningskostnader) ..........	o-i	0*8	ll	1*5	1*5	—	5*76
» övrigt....................	—	In	3 i	5*6	8''i	12i	~
1 Varav 0’9 miljoner kronor för utbyggnad	av hangarer och	4 miljoner kronor	för vissa	arbeten
vid krigsbaserna. 2 För tillbyggnad av hangarer och flottiljverkstad. Dessa medel erfordras endast
om F 6 organiseras som tvåmotorig flottilj och	i så fall först omkring år 1965. 3 Försvarskommitten
har i sina kostnadsberäkningar upptagit cirka	1*5 miljoner kronor för att bibehålla F 6 till och med
budgetåret 1954/65. 4 Om F 6 organiseras som tvåmotorig flottilj i samband med nästa flygmatc-
rielförnyelsc, beräknas årskostnaden	öka med 6 miljoner kronor från och mod budgetåret 1955/56.
Framcmot samma tidpunkt erfordras i	så fall även ett engångsanslag motsvarande	kostnadsskillnaden
mellan en- och tvåmotoriga flygplan.	5 Tillbyggnad av	vissa lokaler vid	redan befintlig hangar.

490

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

takt än försvarskommittén räknat med, vilket kräver vissa engångskostnader,
återkommer jag till vid behandlingen av frågan om anskaffning av flygmateriel
för nästa budgetår. Erinras må, att medel för normal omsättning av Flis
materiel äro inräknade såväl i försvarskommitténs som i nuvarande årskostnader
för flygvapnet. Till chefens för flygvapnet förslag att — utöver omvandlingen
av F 1 till nattjaktflottilj — uppsätta en helt ny natt jaktflottilj
kan jag, såsom i det föregående framhållits, nu ej taga ställning.

Mitt förslag att överföra den optiska luftbevakningen till flygvapnet och
att härvid inrätta en fast fredsorganisation för densamma medför vissa merkostnader,
som i stort sett äro oberoende av vilken försvarsgren luftbevakningen
tillhör. Såväl dessa kostnader som de medel för den optiska luftbevakningen,
vilka dels nu äro upptagna under armén och marinen, dels av försvarskommittén
redovisats som för försvaret gemensamma ändamål, böra tillföras
flygvapnets kostnadsram. Dessa kostnader framgå av överbefälhavarens i det
föregående återgivna kostnadsberäkningar för luftbevakningen, vilka jag i
huvudsak kan godtaga. Då bland annat möjligheterna att under budgetåret
1948/49 nyanställa personal för luftbevakningsorganisationen äro mycket begränsade,
finner jag ej anledning att för ifrågavarande budgetår under driftbudgeten
för flygvapnet upptaga några medel utöver dem, vilka enligt vad
som nyss anförts böra överföras från övriga försvarsgrenar m. m. och till
vilka jag avser att taga hänsyn vid beräknandet av arméns och marinens anslag.
I överensstämmelse härmed räknar jag sammanfattningsvis med ett merbehov
för flygvapnet — för att tillgodose luftbevakningens behov -— av
(1 800 000 + 285 000=) 2 085 000 kronor under budgetåret 1948/49 samt av
(739 000 + 600 000 + 769 000 =) 2 108 000 kronor vid genomförd organisation.
De olika delposternas innebörd och fördelning på olika anslag framgå
närmare av nyssnämnda redogörelse för överbefälhavarens kostnadsförslag beträffande
luftbevakningen. För engångsanskaffning av materiel till den optiska
luftbevakningen räknar jag, i huvudsaklig överensstämmelse med försvarskommitténs
förslag, med ett medelsbehov av 10 500 000 kronor.

Beträffande vissa i övrigt uppkommande merkostnader torde få hänvisas
till Avd. III. E och F.

Försvarskommittén har för flygvapnet räknat med 9 + 2 månaders sammanlagd
tjänstgöringstid samt med en värnpliktskontingent, som med cirka
50 % överstiger behovet vid 12 månaders första tjänstgöring. Med en första
tjänstgöringstid om 12 månader och häremot svarande värnpliktskontingent,
som jag — utan att därmed definitivt taga ställning till frågan om övningstidens
längd — ansett kunna läggas till grund för kostnadsberäkningarna,
och med utgångspunkt från nuvarande avlöningsförmåner för värnpliktiga
minskas flygvapnets värnpliktskostnader vid fullt genomförd organisation
med cirka 3,3 miljoner kronor per år. Med hänsyn till vad jag föreslagit vid
anmälan av propositionen 1948: 157 böra vidare 200 000 kronor för befästningars
underhåll in. m. fråndragas den av försvarskommittén beräknade kostnadsramen
för flygvapnet.

491

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Med utgångspunkt från i det föregående redovisade kostnadsändiingar i
förhållande till försvarskommitténs förslag beräknar jag flygvapnets årskostnader
— inklusive kostnader för luftbevakningsorganisationen - vid genomförd
organisation till (254,3 + 27,8 + 2,i —3,3 —0,2 =) 280,7 miljoner kronor.

Merkostnaderna under driftbudgeten för budgetaret 1948/49 i förhållande
till i årets statsverksproposition upptagna medel för flygvapnet skulle med
angivna utgångspunkter utgöra 6100 000 (anskaffning av flygplan för förstärkning
av dagjaktflyget) + 2 085 000 (för luftbevakningen) = 8185 000
kronor. Beträffande det medelsbehov för frivilliga organisationer, som sammanhänger
med luftbevakningens omorganisation och som närmare framgår av
överbefälhavarens i det föregående återgivna förslag i detta hänseende, får
jag hänvisa till vad härom sägs vid behandlingen av de frivilliga försvarsorganisationerna.
V ad slutligen beträffar överbefälhavarens förslag att
för budgetåret 1948/49 anvisa ett investeringsanslag om 2 200 000 kronor för
anordnande av centraler för den optiska luftbevakningen vill jag erinra, att
jag i propositionen 1948:126 räknat med att sagda byggnadsprogram skall
komma till utförande och för budgetåret 1948/49 upptagit ett anslag av
1 000 000 kronor för ändamålet.

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Avd. VII. VISSA FÖR FÖRSVARET GEMENSAMMA ÄNDAMÅL

Under detta avsnitt i betänkandet har försvarskommittén behandlat institutioner
och utgiftsändamål, som i riksstaten under fjärde huvudtiteln upptagas
under avdelningarna D. Vissa för försvaret gemensamma ändamål och
K Diverse samt vissa andra utgiftsändamål av för försvaret gemensam
natur.

Beträffande följande ändamål har försvarskommittén utgått från nu gällande
organisation och i stort sett samma medelsbehov som för budgetåret
1947/48, nämligen sjökarteverket, krigsarkivet, armémuseum, försvarets socialbyrå,
försvarets läroverk, garnisonssjukhusen, militärapoteket, försvarets tandvård,
centrala värnpliktsbyrån och inskrivningsväsendet. Såsom framgår av
årets statsverksproposition (bil. 6, punkterna 128—137, 139—155) ha slutliga
förslag till anslagsanvisningar för budgetåret 1948/49 framlagts för dessa
ändamål. Vissa av remissmyndigheterna mot kommitténs förslag i dessa delar
framförda önskemål om förstärkt personalorganisation m. m. torde böra av
myndigheterna upptagas i de årliga anslagsäskandena. Med hänsyn härtill
saknar jag anledning att i detta sammanhang närmare beröra desamma. Även
beträffande de utgiftsändamål, som upptagits såsom vissa övriga gemensamma
ändamål under avdelning D., samt ändamålen under avdelning E. ha slutliga
äskanden framlagts i statsverkspropositionen. Vad angår den under avsnittet
Kostnaderna angivna, av försvarskommittén berörda frågan om utgifter, som
icke vore att hänföra till försvarsutgifter i egentlig mening och som därför
enligt försvarskommitténs mening rätteligen borde avdragas från totalkostnaderna
under fjärde huvudtiteln, är jag icke beredd att nu taga ställning därtill.
Spörsmålet, synes emellertid vara förtjänt av att närmare övervägas. De här
avsedda frågor, som nu påkalla ställningstagande, behandlar jag i det följande.

A. Försvarets forskningsanstalt.

F örsvar skommittén.

Försvarskommittén har föreslagit ökad medelsanvisning till försvarets forskningsanstalt.
Förslaget har grundats på en av forskningsanstalten till kommittén
överlämnad promemoria, vari anstalten ifrågasatt, huruvida icke en
översyn av anstaltens nuvarande organisation borde företagas med hänsyn till
den snabba utveckling som ägt och fortfarande ägde rum på det vapentekniska
omiadet. I betraktande av nu rådande brist på arbetskraft samt svårigheterna
att skaffa apparater och verktygsmaskiner m. m. hade anstalten dock
ansett lämpligt att avvakta ytterligare erfarenheter av verksamheten, innan
en mera genomgripande omorganisation företoges. För att de forskningsfrågor,
som för närvarande bearbetades, skulle kunna lösas, måste anstalten
tillföras ytterligare kvalificerad personal. Forskningsanstalten hade förden -

493

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

skull framlagt förslag om en utökning av personalorganisationen, avsedd att
genomföras under budgetåren 1948/49—1950/51. Förslaget innebure, dels att
anstalten under angivna budgetår skulle tillföras ytterligare 104 befattningar,
dels ock förändrad löneställning för vissa befintliga befattningshavare. Dessutom
hade anstalten framfört önskemål om utökning av antalet militärassistenter
från tre till sex. Jämväl för omkostnader och forskningsverksamhet
hade föreslagits ökad medelsanvisning.

Försvarskommittén har framhållit betydelsen av att vårt land noggrant
och i den utsträckning våra resurser medgåve följde den militärtekniska utvecklingen
för att om möjligt i god tid kunna få fram ändamålsenliga stridsmedel
samt därigenom i görligaste mån säkerställa sig mot överraskningar.
Kommittén funne därför starka skäl tala för att vi i mån av vår förmåga borde
ställa erforderliga medel till förfogande för ifrågavarande ändamål.

Kommittén har därför — utan att därmed taga ställning till den föreslagna
personalökningen — ansett sig böra förorda, att forskningsanstalten erhåller
ökad medelstilldelning för de närmaste budgetåren. Samtidigt har kommittén
anfört, att största möjliga varsamhet syntes påkallad vid utbyggandet av
den fasta personalorganisationen. Med hänsyn till sannolikt kvarstående
reservation under anslaget till viss forskningsverksamhet vid utgången av
innevarande budgetår har kommittén ansett, att den sammanlagda medelstilldelningen
för försvarets forskningsanstalt för budgetåren 1948/49—1950/51
borde uppskattas till respektive 4 400 000, 6 100 000 och 6 500 000 kronor.

Remissyttranden.

överbefälhavaren och ett flertal andra remissmyndigheter ha anslutit sig
till kommitténs åsikt om betydelsen av den militärtekniska forskningen. Flygförvaltningen
har för sin del lagt vikt vid en omfattande forskning särskilt
beträffande nya flygplantyper för höga hastigheter, arméns fortifikationsförvaltning
vid forsknings- och försöksverksamhet inom det fortifikatoriska området
och militärbefälhavaren för II. militärområdet vid forskning rörande
materielens skydd med därav följande möjligheter till besparingar inom förrådsvården.

Från flera håll, bland annat av överbefälhavaren och försvarets forskningsanstalt,
har framhållits betydelsen av att forskningsanstalten erhölle tillräcklig
och väl kvalificerad personal, inbegripet ökat antal militärassistenter, och
erforderliga resurser i övrigt samt att dess lokalfråga bragtes till en lösning.
Forskningsanstalten har därvid berört möjligheten att tillgodose lokalbehovet
genom att taga i anspråk vissa ledigblivande kasernetäblissement, närmast
Livregementets till häst (Kl).

Överbefälhavaren har understrukit behovet av praktiska försök med trupp.
Särskilda försöksavdelningar borde inrättas vid ej blott infanteri- och ingen
jörtruppskolan utan även övriga skolor. Forskningsanstalten har föreslagit,
att värnpliktiga med naturvetenskaplig eller teknisk utbildning i betydligt
större utsträckning än för närvarande skulle placeras till tjänstgöring vid an -

494

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stalten. Svenska teknologföreningen har anfört, att vid forskningen vunna resultat
måste snabbt tillgodogöras materielen i fråga om förbättringar och nyanskaffningar.
Beredskapsgraden hängde intimt samman med förefintligheten
av fullgod modem materiel och dess rätta handhavande.

Departementschefen.

För egen del har jag redan i det föregående haft anledning understryka
den militärtekniska forskningens betydelse för vårt försvar. Jag har även
framlagt förslag om en intensifiering och utbyggnad av den försvarsmedicinska
forskningen med viss anknytning till försvarets forskningsanstalt.

Även om jag ej är beredd att nu taga ställning till anstaltens personalförslag
i hela dess vidd, anser jag goda skäl tala för att personalorganisationen
i viss utsträckning konsolideras. Härav betingade detaljförslag komma att
framläggas vid behandlingen av frågan om medelstilldelningen till anstalten
för nästa budgetår.

Om och i vad mån värnpliktiga i större utsträckning än för närvarande
kunna placeras till tjänstgöring vid anstalten torde framdeles böra övervägas
i samband med övriga värnpliktsfrågor.

Beträffande anstaltens lokalfråga vill jag i förevarande sammanhang erinra
om att jag i propositionen 1948: 126 äskat medel för anordnande av provisoriska
lokaler för anstalten. Yad angår den av anstalten väckta frågan om ianspråktagande
av Livregementets till häst kasernetablissement må nämnas, att
jag i det föregående vid behandlingen av frågan om indragning av nämnda
regemente förordat en särskild utredning angående utnyttjandet i detalj av
dess kasern.

B. Fältövningar m. m.

Under det till försvarsstaben uppförda reservationsanslaget till övningar
har för innevarande budgetår beräknats ett belopp av 7 500 kronor för anordnande
av fältövningar m. m. för försvarsstabens egen personal. För nästa
budgetår har för detta ändamål i årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 24)
under motsvarande anslag beräknats samma belopp.

F ör svar skommittén.

Kommittén har föreslagit ökad medelsanvisning för dylik övningsverksamhet.
Kommittén har därvid anfört, att önskemål framförts från militärt håll
om anordnande av befälsövningar av strategisk natur, vid vilka såväl högkvarteret
som cheferna för försvarsgrenarnas operativa enheter ställdes inför
de kombinerade operationernas speciella problem. Erfarenheterna från andra
världskriget hade nämligen givit vid handen, att en friktionsfri samverkan
mellan stridskrafter ur olika försvarsgrenar vore en av de främsta förutsättningarna
för ett framgångsrikt försvar. De på försvarsstaben fallande kostnaderna
för övningar av här avsett slag kunde enligt gjorda beräkningar uppskattas
till 17 000 kronor för år.

495

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Försvarskommittén har vidare återgivit uttalanden från militärt håll, vari
framhållits nödvändigheten med hänsyn till det nutida krigets totala karaktär
av en intim samverkan även mellan försvarets målsmän och olika civila myndigheter.
Samarbetet måste förberedas i fred och grundas på ömsesidig kunskap
om det militärpolitiska läget och de olika parternas möjligheter. Civila
och militära högre chefer måste få tillfälle att i applikatorisk form studera
de uppgifter, inför vilka de en gång kunde bli ställda. Arméns officersutbildningskommitté
hade också i sitt betänkande (SOU 1946: 38 s. 426) föreslagit,
att åtgärder skulle vidtagas för att skapa ett särskilt forum för studium och
utredning av aktuella frågor rörande det totala försvaret. I yttrande häröver
hade överbefälhavaren förklarat sig ämna ytterligare utreda denna fråga och
avgiva förslag i ämnet. Från försvarsstabens sida hade uttalats, att det vore
synnerligen önskvärt, att medel ställdes till förfogande för detta ändamål
och att en lämplig organisation därför snarast komme till stånd. Kostnaderna
hade — inberäknat kostnaderna för applikatoriska övningar — inom försvarsstaben
beräknats till 40 000 kronor för år.

Yidare hade från militärt håll uttalats, att de principer och metoder för
kombinerade operationer, som kunde utarbetas med ledning av krigserfarenheter,
applikatoriska studier och fältövningar jämväl borde utprövas under
krigsmässiga övningar. Ehuru sådana övningar måste anses vara av stort
värde för krigsmaktens sammansvetsande, syntes de dock tills vidare böra
inskränkas till att äga rum i genomsnitt vart tredje år. För förberedelsearbete,
överledning m. m. kunde kostnaderna uppskattas till 75 000 kronor för
en treårsperiod, eller 25 000 kronor för budgetår.

Slutligen hade särskilda utbildningskurser för försvarsstabens personal
ansetts erforderliga, för vilket ändamål 3 500 kronor för år borde anvisas.

Försvarskommittén har ansett, att bärande skäl anförts för anordnande av
här avsedda övningar och kurser m. m. och föreslagit, att anslag skulle årligen
anvisas för ändamålet med ett sammanlagt belopp av (17 000 + 40 000 +
25 000 + 3 500 =) 85 500 kronor.

Remiss yttranden.

Överbefälhavaren har framhållit, att erfarenheterna från andra världskriget
understrukit vikten av friktionsfri samverkan mellan stridskrafter ur olika
försvarsgrenar och av nära samarbete mellan krigsmakten, civilförsvaret och
övriga civila myndigheter. Formerna för denna samverkan måste studeras
och övas. Det syntes överbefälhavaren betydelsefullt, att den av försvarskommittén
föreslagna verksamheten i sådant syfte komme till stånd i full utsträckning
redan under nästkommande budgetår. Med hänsyn till den snabba
tekniska och taktiska utvecklingen vore det nödvändigt att vid sidan av den
militärtekniska forskningen även kunna bearbeta nya rön ur tekniska och
strategiska synpunkter och med hänsyn till svenska förhållanden. Dylika
forskningsuppgifter kunde ej genomföras utan regelbundet återkommande
kurser och tillämpningsövningar av operativ art.

496

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat önskemålet, att representanter för
civilförsvaret matte beredas tillfälle närvara vid här avsedda övningar.

D epartementschef en.

Av försvarskommittén och överbefälhavaren anförda synpunkter för anordnande
av här avsedda övningar synas mig vara av natur att böra vinna
beaktande. I den mån övningar äga rum med personal ur försvarsstaben torde
böra tagas i anspråk det för försvarsstaben uppförda anslaget till övningar,
vartill slutligt äskande för nästa budgetår framlagts i årets statsverksproposition.
I den mån personal ur försvarsgrenarna deltaga, synas kostnaderna böra
bestridas från vederbörande försvarsgrens övningsanslag. För framtiden erforderliga
medel för dessa övningar synas mig böra begäras i de årliga medelsäskandena.
På grund härav är jag icke beredd att nu föreslå särskild medelsanvisning
för här avsedda ändamål.

C. Befäls- och specialistutbildning av vissa värnpliktiga.

I anledning av förslag av överbefälhavaren har / ör svar skommittén förordat,
att särskild befäls- och specialistutbildning anordnades för värnpliktiga,
som vore avsedda att i krig utnyttjas i vissa befattningar av icke rent militär
natui, sasom personalvardsassistenter, själavårdspersonal, tolkar, postpersonal,
telegrafpersonal, stabsredaktörer och förplägnadsassistenter. Utbildningen
borde omfatta tva manader, varvid första och andra repetitionsövningarna
borde fullgöras i en följd. I vissa fall kunde dock erfordras frivillig tjänstgöring
utöver den obligatoriska utbildningstiden. Det borde övervägas, om icke
även kvinnor borde få frivilligt deltaga i ifrågavarande utbildningskurser. De
särskilda kostnaderna för denna utbildningsverksamhet har kommittén uppskattat
till 23 000 kronor för budgetår.

Remissyttrande.

Försvarsväsendets personalvårdsnämnd har vitsordat behovet av specialutbildning
för personalvårdsassistenter och själavårdspersonal men ansett tveksamt,
om intresset för utbildningen kunde vara så stort att frivillig utbildning
kunde ifrågakomma utan att särskilda förmåner utginge härför. Nämnden har
även ansett det icke vara ägnat att inge betänkligheter ur principiella synpunkter
att låta kvinnor deltaga i utbildningen.

I) epartementschef en.

Jag anser den föreslagna befäls- och specialistutbildningen lämplig och tillstyrker
därför i princip, att dylik utbildning kommer till stånd. Den bör
även enligt min mening förläggas efter första tjänstgöringens (motsvarande
tjänstgörings) avslutande. Möjligheterna att inpassa densamma i värnpliktstjänstgöringen
bli därför beroende av huru denna tjänstgöring kommer att utformas
på längre sikt. Då, såsom jag anfört i det föregående, förslag därom
icke nu kan framläggas, kan jag heller icke nu mera i detalj taga ställning till

497

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

förslaget. Skulle emellertid en dylik utbildning lämpligen kunna anordnas,
torde Kungl. Maj:t äga att utan riksdagens medverkan föranstalta bärom.

D. Försvarets brevskola.

Försvarskommittén.

Försvarskommittén bar anfört, att numera vunna erfarenheter rörande den
verksamhet, som hittills bedrivits vid arméns brevskola, enligt vad från militärt
håll gjorts gällande, givit vid handen, att korrespondensundervisning med
gott resultat borde kunna utnyttjas inom krigsmakten i väsentligt större
utsträckning än hittills varit fallet och att verksamhetsområdet fördenskull
borde utvidgas att avse jämväl personal tillhörande marinen och flygvapnet.
Kommittén ville med hänsyn därtill i anslutning till tidigare förslag i ämnet
förorda, att en särskild försvarets brevskola inrättades. Personalen vid
skolan syntes kunna begränsas till en chef, major (kommendörkapten av 2.
graden) eller kapten i lönegrad Ma 10 eller Md 9, en militär lärare, löjtnant,
i lönegrad Md 7, tre civila lärare, varav två i lönegrad Ce 27 och en i lönegrad
Ce 24, samt två biträden för skriv- och kontorsgöromål. För avlöningar
till skolans personal beräknades 81 500 kronor och för omkostnader vid skolan
30 000 kronor för budgetår. I den mån kurser anordnades allenast för en försvarsgren,
borde desamma bestridas från vederbörligt övningsanslag.

Remissyttranden.

överbefälhavaren, chefen för armén och försvarsväsendets personalvårdsnämnd
ha tillstyrkt förslaget om inrättande av en försvarets brevskola.

Överbefälhavaren har vidare ansett, att en definitiv organisation av skolan
snarast möjligt borde beslutas för att få nu utbildade lärare bundna till
skolan.

Chefen för armén har föreslagit, att skolchefen borde upptagas alternativt
i lönegraden Mall, Ma 10 eller Md9 samt liksom nu erhålla arvode om
1 440 kronor.

Statskontoret har ej ansett behovet av en särskild försvarets brevskola
övertygande styrkt. Eventuellt kunde skolan inrättas i anslutning till försvarets
läroverk. I vart fall borde lärarlönerna avvägas efter de normer, som
gällde inom det statliga undervisningsväsendet i allmänhet.

Statens lönenämnd har med hänsyn till att inga särskilda kompetensföreskrifter
gällde för de civila lärarna vid brevskolan föreslagit, att dessa borde
placeras i lönegraden Ce 24, vilken lönegrad jämväl föreslagits för två civila
lärare vid krigsflygskolan.

Försvarsväsendets personalvårdsnämnd har anfört, att den föreslagna skolan
borde utarbeta kurser även för personalvårdsassistenter och själavårdspersonal.

Departementschefen.

Mod hänsyn till numera vunna erfarenheter rörande värdet av korrespon32—4M48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.

498

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

densmetoden för militär undervisning anser jag mig kunna förorda, att
denna form av undervisning införes jämväl för marinen och flygvapnet och
därvid även gives en fastare organisation. Liksom hittills torde verksamheten
böra bedrivas vid en särskild skola. Med den av statskontoret ifrågasatta
anslutningen till försvarets läroverk torde intet väsentligt vara att vinna, då ju
undervisningen där uteslutande avser civila ämnen under det att här ifrågavarande
korrespondensundervisning övervägande avser rent militära ämnen.
Jag föreslår därför, att en för försvaret gemensam skola, försvarets brevskola,
inrättas. Vad beträffar personalorganisationen vid skolan och personalens löneställningar
kan jag ansluta mig till försvarskommitténs förslag, med den ändringen
dock att alla de tre civila lärarna åtminstone tills vidare placeras i
lönegraden Ce 24.

E. Åtgärder för att säkerställa krigsmaktens försörjning i krig.

F ör svar sk om mitt én.

I sina till försvarskommittén överlämnade utredningar rörande försvarets
framtida ordnande har överbefälhavaren jämväl berört frågan om säkerställande
av krigsmaktens försörjning i krig. Efter en närmare redogörelse för principerna
härför (av kommittén återgiven på s. 780—783 i betänkandet) har
överbefälhavaren i sådant syfte föreslagit vissa åtgärder, såsom nyanskaffning
av ammunition för täckande av vissa brister, byggande av bergrum för skydd
av svårersättlig och särskilt ömtålig materiel, viss utbyggnad av ammunitionsindustrien,
nedbringande av krigsindustriens igångsättningstider, anskaffning
och lagring av vissa för tillverkning av ammunition och signalteknisk materiel
erforderliga importvaror. För åtgärder för att nedbringa industriens igångsättningstider
har överbefälhavaren av kostnadsskäl ansett sig tills vidare icke
böra yrka anslag. Anskaffning av signalteknisk materiel har ansetts icke nu
kunna kostnadsberäknas. Kostnaderna för de föreslagna åtgärderna i övrigt ha
av överbefälhavaren beräknats till 80 miljoner kronor för inköp av materiel
och råvaror samt 71 miljoner kronor för byggande av bergrum, vilka kostnader
borde fördelas att utgå under en lång följd av år. För det närmaste budgetåret
beräknades medelsbehovet till 10 miljoner kronor.

Försvarskommittén har funnit, att de av överbefälhavaren angivna allmänna
riktlinjerna för ordnandet av krigsmaktens materielförsörjning i krig i stort
sett kunna godtagas. Även om det av överbefälhavaren i förevarande sammanhang
framlagda förslaget om inköp av materiel och råvaror -— varav huvuddelen
måste importeras — i och för sig kunde anses i sina huvuddrag väl
motiverat, ansåge kommittén dock nödvändigheten att begränsa landets import
till det oundgängligen erforderliga för närvarande lägga hinder i vägen för förslagets
genomförande. Det framtida bedömandet av de nu ifrågavarande
önskemålen syntes böra ske i samband med en prövning av andra då aktuella
materielanskaffningar. Försvarskommittén förutsatte, att tillbörlig hänsyn
därvid toges till behovet av materiel och råvaror för krigsmaktens räkning. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 499

nuvarande läge funne sig kommittén nödsakad avstå från att beräkna medel för
angivna ändamål.

Frågan om byggande av bergrum har kommittén behandlat tillsammans med
vissa andra byggnadsfrågor.

I särskilt yttrande har kommittéledamoten Hagberg gjort erinran
mot att frågan om krigsmaktens försörjning i krig icke kunnat tillfredsställande
lösas.

Remissyttranden.

överbefälhavaren har framhållit, att inköp av materiel och råvaror — främst
för ammunitionstillverkning — icke kunde uppskjutas på obestämd tid, enär
i sådant fall den i krig nödvändiga ammunitionstillverkningen äventyrades.
Inköp måste påbörjas enligt det begränsade förslag, som framlades i överbefälhavarens
försvarsförslag.

Marinledningen har framhållit det allvarliga läge, som särskilt för sjöstridskrafternas
utnyttjande och effektivitet kunde uppstå, därest icke marinens
lagerhållning av drivmedel ökades. Möjligheterna att täcka förefintliga
brister vore avhängiga av frågan om bergrumsanläggningar för drivmedel.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har framhållit nödvändigheten av att vid
en eventuell utredning på förevarande område även de med sjukvårdsmaterielförsörjningen
sammanhängande problemen allvarligt beaktades.

Krigsmaterielverket har — såsom i korthet omnämnts under avsnittet Försvarsorganisationens
utformande — anfört, att verket, med utgångspunkt från
industriens resurser räknade med, att krigsmaktens utrustnings- och ersättningsbehov
av materiel samt materielbehovet för reparationer skulle vara
tillgodosedda vid inträdandet av ett skärpt läge, och att endast en begränsad
tdlverkning och reparation av krigsmateriel under krig kunde och av personalskäl
borde äga rum, varvid denna tillverkning och reparation — för att över
huvud taget kunna påräknas med någon grad av säkerhet — måste vara förlagd
till bergrum. Att man endast kunde räkna med en mycket begränsad industriell
verksamhet under krig vore en följd av sårbarheten i den i varje
produktionskedja ingående tunga industrien, i kommunikationsnätet, som
måste utnyttjas för transporter av råvaror, halvfabrikat m. m., samt i kraftproduktionen.
Därtill komme att högst få produktionskedjor vore helt oberoende
av import. Utredningar påginge inom verket i samförstånd med försvarsstaben
rörande vad som med någon grad av säkerhet kunde produceras
inom landet i händelse av krig. Krigsmaktens behov av materiel för mobilisering
och krig måste till väsentlig del tillgodoses genom lagerhållning. Detta
problem hade endast i korthet behandlats av försvarskommittén, som icke
heller räknat med några medelsbehov för krigsindustriens skyddande, lagerhållning
av krigsmateriel eller mellanlager, ägnade att förkorta starttiderna
för ens den krigsindustri, som beräknades skola kunna hållas i gång i händelse
av ett krigsläge, samt lagerlokaler för nämnda ändamål.

500

Kungl. May.ts proposition nr 206.

Verket har vidare framhållit, att en lagerhållning måste avse icke blott
färdig materiel, utan även mellanlager av olika förnödenheter för att möjliggöra
ett nedbringande av starttiderna för krigsindustrien samt vidare en viss
maskinpark för tillverkning av krigsmateriel. Den maskinkapacitet, som uppbyggts
under krigsåren, hölle på att i viss utsträckning avskrivas, i det att
en del av maskinparken förslitits under användning hos enskilda industriföretag
utan att de medel som erlagts för maskinernas begagnande fått tagas
i anspråk för ersättningsanskaffning.

Betydande medelsanvisningar erfordrades redan nu för berörda ändamål.
Kunde dessa icke inrymmas inom den kostnadsram, som komme att fastställas
för försvaret, bleve det givetvis en avvägningsfråga, huruvida fredsorganisationen
borde inskränkas till förmån för beredskapen eller beredskapen beskäras
för att möjliggöra hållandet av en något större fredsorganisation.

Sammanfattningsvis ville verket i fråga om tillgodoseendet av materielförsörjningen
under krig framhålla, att kommitténs förslag icke upptoge medel
och åtgärder härför, och att fördenskull varken tillräcklig tillgång på lagrad
materiel komme att finnas eller en krigstillverkning kunde igångsättas utan
årslång starttid eller hållas i gång vid ett framtida krig, vari landet kunde
komma att indragas.

Arméns fortifiJcationsförvaltning har framhållit, att erfarenheterna av en
nvligen genomförd fortifikatorisk rustningsplanläggning framhävt vikten av
att materielanskaffning för befästningsarbeten ej uppskötes till en tidpunkt,
då en skärpning i läget kunde hindra dylik anskaffning. Taggtråd och standardiserad
befästningsmateriel borde förrådsuppläggas i fred, varjämte vissa
andra materiel- och verktygsförråd borde anordnas. Utredning härom påginge.

Försvarets forskningsanstalt har efterlyst riktlinjer för hur den militärtekniska
forskningsverksamheten skulle fortgå under beredskap och krig. Landets
industri måste ha möjligheter att snabbt tillverka komplicerad materiel.
Såväl den materiella som personella beredskapen måste vara så hög som möjligt
på områden av betydelse för vårt försvar. För att göra industrien förtrogen
med krigsmaterieltillverkning måste beställningar av provserier av
ny krigsmateriel kontinuerligt utläggas.

Kommerskollegium har funnit det äventyrligt, att materielanskaffningen
åsidosatts i sådan utsträckning som skett i kommitténs förslag ej blott i fråga
om egentlig försvarsmateriel utan även då det gällde andra betydelsefulla
varor för krigsmaktens försörjning. För att undvika konkurrens med andra
livsviktiga behov i ett läge, då särskilt stora krav måste ställas på industriens
prestationsförmåga och då importmöjligheterna av olika skäl måste förutsättas
vara starkt begränsade, vore det nödvändigt, att anskaffning av särskilda militärförråd
av dylika varor planerades. Därest valutabrist eller andra importsvårigheter
för närvarande reste hinder i vägen för deras anskaffande, borde
extraordinära åtgärder övervägas för att snarast tillgodose detta viktiga behov.
Liknande synpunkter syntes gälla även i fråga om sådana varor för produktionens
och folkförsörjningens behov, varav befolkningens motståndskraft
vore beroende.

501

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har funnit bristerna i fråga
om krigsmaktens försörjning i krig med förbrukningsmateriel av skilda slag
synnerligen betänkliga. Denna försörjning vore oundgängligen erforderlig för
krigsmaktens stridsduglighet. Åtgärder, som befunnes erforderliga för att säkerställa
försörjningen av den vid varje tidpunkt fastställda krigsorganisationen,
borde vidtagas oberoende av det utrikespolitiska läget. Möjligheterna att
importera för försvaret erforderliga förnödenheter måste tillvaratagas. Frågan
huruvida försörjningen i krig borde tillgodoses från fredslager av färdiga
produkter eller genom inhemsk produktion borde bedömas från fall till fall
alltefter de olika förutsättningarna för skilda slag av förnödenheter, varvid
samtliga kostnader för de olika alternativen måste vägas mot varandra.

Departementschefen.

Under beredskapstiden ställdes stora belopp till förfogande för åtgärder i
syfte att höja den industriella kapaciteten för krigsmaktens försörjning i krig.
Åtgärderna avsågo såväl anskaffning av maskiner och byggande av fabriker
som anskaffning av råvaror och mellanlager för krigsindustritillverkning. I
samband med att krigshandlingarna upphörde och beredskapen hävdes avbröts
det program för utbyggnaden på detta område som då fortfarande var under
fullföljande och vissa medel, som funnos reserverade för ändamålet, inbesparades
(jfr prop. 1945:386, s. 10 o. 11). I avvaktan på försvarskommitténs förslag
ha sedermera i stort sett inga ytterligare medel anvisats för här ifrågavarande
ändamål.

Det är givetvis en angelägenhet av största vikt, att krigsmaktens försörjning
i krig med materiel och förnödenheter är i erforderlig grad tryggad. De
åtgärder härför, som böra vidtagas, måste noggrant planläggas för att största
möjliga effekt skall kunna utvinnas ur medel, som kunna ställas till förfogande
för ändamålet. Såsom framgår av vad överbefälhavaren anfört och av remissyttrandena
pågå på skilda områden närmare utredningar för en dylik planläggning.

Jag är icke beredd att för närvarande ange något mått på medelsbehovet
för här ifrågavarande ändamål. Till frågan om medel för vissa åtgärder till
tryggande av krigsmaktens försörjning, vilka i nuvarande läge synas vara särskilt
angelägna, får jag anledning att återkomma i annat sammanhang.

F. Lottaorganisationen.

Försvar skommittén.

Den av riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) bedrivna verksamheten
har av försvarskommittén bedömts vara av sådant värde för krigsmakten, att
kommittén förordat höjning av nu utgående bidrag (140 000 kronor) till 370 000
kronor för år. Kommittén har därvid icke förutsatt någon ändring i lottarörelsens
ställning eller verksamhet i stort. Vidare har kommittén förutsatt, att
kostnader för lottors deltagande i fälttjänstövningar och dylikt liksom hittills
skulle bestridas av vederbörlig försvarsgren.

502

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Remissyttranden.

Överbefälhavaren har ansett att alla användbara och tillgängliga krafter för
rikets försvar måste utnyttjas, varför han biträtt förslaget om höjning av
medelstilldelningen till lottarörelsen.

överstyrelsen för riksförbundet Sveriges lottakårer har icke haft något att
erinra mot förslaget beträffande lottaorganisationen.

I) ep ar tem en t sch ef en.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag intagit till frågan om ökad medelsanvisning
till de under Avd. IY. Armén redovisade frivilliga försvarsorganisationerna
och innan bättre överblick vunnits över den omfattning, som luftbevakningsutbildningen
kan beräknas få under nästkommande budgetår, anser
jag mig icke kunna förorda en höjning av medelsanvisningen till lottaorganisationen
utöver den, som föreslagits i innevarande års statsverksproposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

503

Avd. VIII. BYGGNADER M. M.

F ör svar skommittén.

Försvarskommittén har verkställt utredning rörande de förändringar i försvarets
byggnadsbestånd, som skulle bli en följd av kommitténs förslag, samt
även upptagit till behandling frågor angående byggnadsbehov, som oberoende
därav kunde göra sig gällande under den närmaste tioårsperioden.

Kostnaderna för hela försvaret för de byggnadsarbeten, som direkt föranledas
av försvarskommitténs organisationsförslag, har kommittén uppskattat
till 13 509 000 kronor. Totalkostnaden för byggnadsändamål, vilka enligt vad
kommittén angivit skulle ytterligare aktualiseras genom kommitténs organisationsförslag,
främst åtgärder för att effektivisera utbildningen, ha beräknats
uppgå till 31 249 000 kronor. Å andra sidan har kommittén räknat med att vid
genomförandet av kommitténs förslag fastigheter med ett sammanlagt värde
av inemot 50 000 000 kronor skulle frigöras för andra ändamål än försvarets.

Kommittén har inhämtat uppgift om förefintligt behov av byggnadsåtgärder
i övrigt inom försvaret. Därvid hade anmälts önskemål om byggnadsföretag,
till vilkas bestridande skulle erfordras —- inberäknat kostnaderna för nyss omförmälda
av kommitténs förslag direkt eller indirekt föranledda byggnadsarbeten
— investeringsanslag till belopp av för armén 139 303 000 kronor,
för marinen 85 955 000 kronor (därav 42 000 000 kronor för utbyggande
av flottans basorganisation m. m.), för flygvapnet 136 700 000 kronor (därav
75 400 000 kronor för flygfältsarbeten och 50 000 000 kronor för bergshangarer
m. fl. befästningsanläggningar) samt för byggnadsföretag av för flera försvarsgrenar
gemensam natur såsom bergrum för drivmedelsförråd och den
optiska luftbevakningen 23 900 000 kronor eller allt som allt 385 858 000 kronor.
Mot dessa investeringsanslag skulle svara ett grundavskrivningsbehov av
tillhopa 190 157 000 kronor. Härutöver borde enligt kommittén tagas i beaktande
ett belopp av 9 200 000 kronor för försvarets forskningsanstalt.

I fråga om möjligheterna att tillgodose byggnadsbehov, som icke direkt
föranleddes av försvarskommitténs förslag utan som ur andra synpunkter
kunde anses erforderliga, har kommittén inskränkt sig till ett allmänt påpekande,
att vissa av de ifrågasatta byggnadsföretagen syntes vara av den art,
att de ur olika synpunkter tedde sig såsom särskilt angelägna. Hit vore att
hänföra byggande av flygfält samt bergrum. Med hänsyn till de avsevärda
kostnaderna härför vore det ofrånkomligt att räkna med en under avsevärd
tid fortgående successiv utbyggnad av sådana anläggningar. Försvarskommittén
har i detta sammanhang erinrat om 1947 års riksdags uttalande
att, då flygfältsarbetena vore av stor betydelse ur flygsäkerhetssynpunkt och
alltså representerade en hög angelägenhetsgrad, det givetvis vore påkallat,
att desamma komme till utförande i den omfattning läget på arbetsmarknaden
och tillgången på materiel det medgåve. Jämväl byggnadsföretag, avsedda att

504

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

främja utbildningens effektivitet, borde enligt försvarskommittén givas företräde
framför andra byggnadsobjekt. Från militärt håll hade vidare påpekats
att vissa äldre kasernetäblissement nu vore i sådant skick, att modernisering
vore nödvändig för att icke anläggningarnas funktionsduglighet skulle
äventyras.

Övriga byggnadsarbeten av den kategori, varom nu vore fråga, hade av
myndigheterna ansetts påkallade av byggnadstekniska skäl, av medicinska,
sanitära och hygieniska orsaker, av säkerhetsskäl, för tillgodoseende av arbetarskyddslagens
krav, för beredande av ökad bekvämlighet och trevnad i
kasernerna, såsom led i försvarets centrala organisationskommittés rationaliseringsprogram,
med hänsyn till krigsmaterielens förvaring och vård m. m.

Med hänsyn till nödvändigheten att i rådande läge starkt begränsa de
allmänna utgifterna har kommittén ansett sig böra räkna med att byggnadsverksamheten
för försvarsändamål under de närmaste åren måste i hög grad
inskränkas. Även om läget på nu förevarande område framdeles skulle lätta,
måste dock, framhåller kommittén, vid bestämmandet av byggnadsverksamhetens
omfattning hänsyn tagas till kostnaderna. Det förhållandet, att medel
till betydande belopp redan funnes anvisade för ett stort antal byggnadsföretag,
för vilka emellertid byggnadstillstånd ännu icke lämnats, borde också beaktas
vid bedömandet av möjligheterna att utföra nya sådana företag.

Kommittén har ställt sig tveksam till såväl möjligheten som nödvändigheten
av att under den kommande tioårsperioden genomföra ett så omfattande byggnadsprogram
som det från militärt håll framförda. Mot det för hela tioårsperioden
anmälda investeringsbehovet om 395 miljoner kronor svarade ett
grundavskrivningsbehov av cirka 195 miljoner kronor eller 19,5 miljoner kronor
för år. Med hänsyn särskilt till att medel redan beviljats för ett stort antal
byggnadsföretag, för vilka byggnadstillstånd ännu icke lämnats, har försvarskommittén
för sin del ansett sig böra stanna vid att beräkna grundavskrivningsbehovet
för byggnads-, flygfälts- och andra anläggningsarbeten till i
genomsnitt 10 miljoner kronor för år. Kommittén har dock samtidigt uttalat,
att ett förändrat konjunkturläge kunde nödvändiggöra en omprövning av hela
förevarande frågekomplex.

Under ett särskilt avsnitt i betänkandet har kommittén behandlat frågan
om befästningar. Kommittén har därvid återgivit ett uttalande i ämnet av överbefälhavaren
av innebörd att det av främst ekonomiska skäl icke vore möjligt
att i fredstid utbygga samtliga önskvärda permanenta befästningar i fullt
färdigt skick. Att uppskjuta alla befästningsarbeten till ett beredskapsläge
medförde dock betänkliga risker. Vid snabb övergång från fred till krig innebure
detta, att stödet av permanenta (befästningar komme att inskränkas till
det, som de nu utbyggda befästningarna erbjöde. Efter ett krigsutbrott kunde
man icke räkna med att i någon större utsträckning utföra sådana befästningar.
En viss kontinuerlig byggnadsverksamhet för befästningar borde därför enligt
överbefälhavarens mening äga rum i fred. Omfattningen härav borde be -

505

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stämmas under hänsynstagande dels till behovet av befästningar ur strategisk
synpunkt inom det ena eller det andra området, dels till ekonomiska skäl.

Bland de mest önskvärda ändamålen i fråga om befästningsanläggningar
hade överbefälhavaren angivit befästningar för markstridskrafter och den militära
ledningen samt bergrum för skilda ändamål.

Frågan om uppförande av bergrumsanläggningar har kommittén behandlat
tillsammans med övriga byggnadsfrågor. För befästningar för markstridskrafter
och den militära ledningen hade överbefälhavaren räknat med ett årligt
medelsbehov av 10 miljoner kronor. Försvarskommittén har ansett sig
med hänsyn till den behållning, som funnes å härför redan anvisade anslag,
icke i nuvarande läge böra beräkna medel för dylika befästningar.

Remissyttranden.

överbefälhavaren har framhållit, att de byggnadsföretag, som även enligt
kommitténs mening vore mest angelägna, nämligen flygfältsarbeten, utbyggnaden
av marinens basorganisation, bergrum m. m. på vissa flygfält samt de
viktigaste fullträffsäkra drivmedelsförråden, skulle, om de utsträcktes över
den långa tiden av tio år, kräva ett årligt investeringsbehov av 20 miljoner
kronor. Med de av kommittén beräknade anslagen skulle sålunda intet utrymme
finnas för anläggningar, avsedda att höja utbildningens effektivitet
m. fl. angelägna företag. Det nu rådande trycket på arbetsmarknaden och det
ekonomiska läget borde icke läggas till grund för en planering på längre sikt.

Överbefälhavaren har vidare framhållit nödvändigheten av moderna befästningar,
bergtunnlar och bergrum. Utan stöd av befästningar kunde de stridande
förbanden lida svåra förluster. Tillgång på bergtunnlar och bergrum
vore ett villkor för att sjö- och luftstridskrafterna på sina baser icke tillfogades
förluster, som allvarligt nedsatte stridsvärdet. Utan tillgång till motståndskraftiga
förråd för svårersättliga förnödenheter och skyddade utrymmen
för krigsviktig tillverkning äventyrades krigsuthålligheten. De av försvarskommittén
angivna reservationerna å anslag till befästningsarbeten
vore helt otillräckliga för en 10-årsperiod.

Chefen för armén har anfört, att huvuddelen av de byggnader, för vilka
medel redan funnes anvisade, vore av sådan vikt för arméns förråds- och utbildningsfrågor,
att några nybyggnads- eller förändrings a rb e t e n icke utan
synnerligen tvingande skäl borde sättas före dem i angelägenhet.sordning. Det
vore ofrånkomligt ur beredskapssynpunkt, att bergrumsanläggningar komme
till utförande.

31arinledningen har framhållit, att de för marinen mest betydelsefulla byggnadsobjekten
vore bergrum såsom fartygstunnlar, ammunitions- och torpedförråd,
oljelagringsanläggningar m. m. Utbyggandet av flottans basanläggningar
inom rimlig tid jämsides med andra för ej endast marinen angelägna
byggnadsobjekt syntes icke kunna ske inom den av kommittén angivna investeringsramen.

Chefen för flygvapnet har understrukit betydelsen av att flygfältsarbeten
och för flygvapnet erforderliga bergrum snarast iordningställdes.

506

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.
Departementschefen.

Huvuddelen av de byggnadsföretag, som försvarskommittén här angivit,
ha tidigare anmälts av de medelsäskande myndigheterna. Alltefter angelägenhetsgrad
ha de fått inpassas i den byggnadskvot, som tillmätts försvaret. Så
länge de förhållanden bestå, som betinga den nuvarande regleringen av byggnadsverksamheten,
torde samma förfarande få tillämpas även i fortsättningen.
Frågan vilka byggnadsföretag som närmast böra komma till utförande får
därför prövas för varje budgetår. För nästkommande budgetår ha förslag redan
framlagts för riksdagen om kapitalinvesteringar i försvarets fonder.

DEPARTEMENTSCHEFENS HEMSTÄLLAN.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

besluta, att försvaret i här berörda delar skall organiseras på
sätt av mig i det föregående angivits.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Magnus T. Möller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

507

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Avd. I. Inledning .............................................................. 3

Avd. II. Allmänna synpunkter .................................................. 10

I. Strategiska synpunkter på frågan om försvarets ordnande.. 10

A. Krigsteknikens utveckling och det moderna kriget.................. 10

B. Sveriges militärpolitiska läge ........................................ 31

C. Målsättningen för krigsmakten ...................................... 39

II. Försvarsorganisationens utformande ............................ 46

III. Huvuddragen av försvarskommitténs förslag.................. 70

A. Värnplikten............................................................ 70

B. Armén ................................................................ 70

C. Marinen................................................................ 80

D. Flygvapnet............................................................ 86

E. Kostnaderna .......................................................... 98

IV. Departementschefen ................................................ 112

Avd. III. Särskilda frågor...................................................... 129

A. Försvarets högsta ledning............................................ 129

1. Överbefälhavaren, försvarsstabschefen och försvarsgrenscheferna s. 129. —

2. Försvarsstaben m. m. s. 140. — 3. De centrala förvaltningsmyndigheterna
s. 147.

B. Den militärterritoriella indelningen.................................. 149

C. Kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen .............. 154

D. Luftförsvaret.......................................................... 155

1. Luftförsvarets organisation s. 155. — 2. Luftbevakningens ställning inom
försvarsorganisationen s. 157.

E. Militärmusiken........................................................ 161

F. De värnpliktigas ekonomiska förmåner .............................. 165

Premier s. 165. — Familjebidrag s. 170. — Fria resor s. 170. — Förbättring

av löneförmånerna för värnpliktiga under utbildning till officer på aktiv
stat s. 172.

G. Personalvården........................................................ 174

H. Befälsrekryteringen.................................................... 177

I. Försvarsmedicinsk forskning.......................................... 184

1. Inledning s. 184. — 2. Den försvarsmedicinska forskningens allmänna
uppgifter m. m. s. 184. — 3. Det försvarsmedicinska forskningsarbetets framtida
organisation och ledning s. 188. — 4. Kostnadsberäkningar s. 197.

Avd. IV. Armén ................................................................ 204

I. Krigsorganisationen...................................................... 204

II. Krigsmaterielen.......................................................... 210

508

Eungl. May.ts proposition nr 206

Sid.

III. Fredsorganisationen...................................................... 220

A. Arméns ledande organ................................................ 220

B. Militärområden och högre truppförband ............................ 225

1. Territoriell indelning m. m. s. 225. — 2. Militärbefälsstaber s. 225. —

3. Försvarsområdesstaber s. 227.

C. Truppslag och truppförband m. m................................... 235

1. Allmänna grunder s. 235. — 2. Vissa frågor rörande truppförbandens
inre organisation s. 242. — 3. Kavalleriet s. 248. — 4. Underhållstrupperna

s. 253.

D. Vissa personalkårer .................................................. 261

1. Gteneralitetet s. 262. — 2. Generalstabskåren s. 262. — 3. Fälttygkåren

s. 262. — 4. Tygstaten s. 264. — 5. Intendenturkåren s. 265. — 6. Fältläkarkåren
s. 266. — 7. Fältveterinärkåren s. 267. — 8. Arméns sjukvårdspersonal
s. 267.

E. Arméingenjörkåren.................................................... 270

F. Utbildningsanstalter .................................................. 280

Allmänna grunder s. 280. — Grundläggande befälsskolor s. 283. — Skjutskolor
och motsvarande skolor s. 285. — Arméhögskolan (AHS) s. 292. —
Arméns jägarskola (JS) s. 295.

G. De frivilliga försvarsorganisationerna (utom hemvärnet)............ 295

1. Allmänna synpunkter s. 295. — 2. Centralförbundet för befälsutbildning
(Cfb) med därtill anslutna organisationer s. 296. — 3. Frivilliga motorcykelkåren
(FMCK) s. 299. — 4. Svenska röda korset (SRK) och svenska blå
stjärnan (SBS) s. 300. — 5. Frivilliga skytteväsendet s. 300. — 6. Frivilliga
tjänstehundväsendet s. 301. — 7. Svenska brevduveförbundet s. 301.

H. Hemvärnet............................................................ 308

I. Arméns hästar........................................................ 313

IV. Kostnadsberäkningar för armén ........................................ 323

Avd. V. Marinens organisation.................................................... 326

I. Krigs- och fredsorganisationen.......................................... 326

II. Marinens ledande organ................................................ 329

1. Marinstaben s. 329. — 2. Kustartilleriinspektionen s. 331. — 3. Tjänstegrensinspektörerna
s. 332.

III. Marindistrikten.......................................................... 334

IV. Flottan .................................................................. 338

A. Fartygsmaterielen .................................................... 338

1. Fartygens livslängder och utrangering s. 338. — 2. Ersättningsbyggnad

s. 342. — 3. Fredsrustningar s. 348.

B. Artillerimateriel m. m................................................. 349

C. Basorganisationen .................................................... 350

1. Allmänna synpunkter s. 350. — 2. Örlogsstationerna s. 352. — 3. Örlogsvarven
s. 353. — 4. Övriga basanläggningar s. 354.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

509

Sid.

D. Flottans personal...................................................... 356

1. Officerare s. 356. — 2. Underofficerare s. 359. — 3. Manskap s. 363. —

4. Reservpersonal s. 365. — 5. Övrig personal s. 367. 6. Rekrytering s. 368.

E. Utbildningen.......................................................... 370

1. De värnpliktigas utbildning s. 370. — 2. Fast anställt manskaps utbildning
jämte underofficersutbildning s. 370. — 3. Officersutbildningen s. 373.

Y. Kustartilleriet............................................................ 374

A. Kustartilleriets lokala organisation .................................. 374

1. Kustartilleriförsvarens organisation s. 374. — 2. Kustartilleriets truppförband
m. m. s. 375. — 3. Kustartilleriets skjutskola s. 376.

B. Kustartilleriets materiel .............................................. 377

C. Kustartilleriets personal.............................................. 379

1. Officerare s. 379. — 2. Underofficerare s. 380. — 3. Manskap s. 381. —

4. Övrig personal s. 382. — 5. Rekrytering s. 383.

Yl. För marinen gemensam personal ...................................... 383

A. Marinintendenturkåren.................... 383

B. Mariningenjörkåren .................................................. 387

1. Stampersonal s. 387. — 2. Reservpersonal s. 392. — 3. Rekrytering och
utbildning s. 393.

C. Marinläkarkåren ...................................................... 393

D. Marinens poliskår .................................................... 398

VII. Utbildningsanstalter .................................................... 400

VIII. Frivilliga organisationer ................................................ 404

IX. Kostnadsberäkningar för marinen ...................................... 405

Avd. VI. Flygvapnets organisation.............................................. 407

I. Krigsorganisationen...................................................... 407

II. Fredsorganisationen .................................................... 409

A. Flygvapnets ledande organ m. m..................................... 409

l. Flygstaben s. 409. — 2. Inspektionsmyndigheter s. 413. — 3. Flygöverläkaren
s. 418. — 4. Flygförvaltuingen s. 418. — 5. Personal till staber

m. m. utom flygvapnet s. 419.

B. Luftbevakningen...................................................... 420

C. Indelning i flygbasområden .......................................... 425

D. Flygförband m. m..................................................... 427

1. Indelning i flygslag och flygflottiljer s. 427. — 2. Flygeskadrarna s. 430.

— 3. Flygflottiljerna s. 433. — 4. Flygbaskåren s. 436.

E. Centrala flygverkstäder .............................................. 437

510

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Sid.

F. Flygvapnets personal.................................................. 437

1. Allmänna grunder s. 437. — 2. Militär personal s. 439. — 3. Civilmilitär
personal s. 449. 4. Civil personal s. 456. — 5. Befordringsutsikter och

pensionsåldrar s. 457. — 6. Personalorganisationens genomförande s. 459.

G. Rekrytering................................................. 433

H. Utbildning .................................................. 437

1. Allmänna synpunkter s. 467. — 2. Olika personalkategoriers utbildning
s. 467. — 3. Flygövningarnas omfattning s. 470.

I. Utbildningsanstalter.................................................. 472

J. Väderleksorganisationen......................................... 480

K. Övriga frågor.......................................................... 480

III. Flygmaterielen .......................................................... 4g j

IV. Kostnadsberäkningar för flygvapnet.............................. 485

Avd. VII. Vissa för försvaret gemensamma ändamål ............................ 492

A. Försvarets forskningsanstalt........................................ 492

B. Fältövningar m. m........................................... 494

C. Befäls- och specialistutbildning av vissa värnpliktiga .............. 496

D. Försvarets brevskola.................................................. 497

E. Åtgärder för att säkerställa krigsmaktens försörjning i krig ...... 498

F. Lottaorganisationen................................................ 501

Avd. VIII. Byggnader m. m........................... 593

Departementschefens hemställan.................................................... 506

Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.