Kungl. Maj:ts proposition nr 206 (Proposition 1932:206)

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende
m. m.; given Stockholms slott den 18 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
örn fastighetsbildning i stad.

Under Hans Majits

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1982.

1 sami.

litt Käft. (Nr 206.)

Kungl. Maj:ts proposition nr S06.

Förslag

till

Lag

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äger
Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt
avseende förenas med domsaga.

2 §•

Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren,
må Konungen, när borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges
samtycke meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande och stadens förenande
med domsaga, såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan
finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension
till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,
samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet
för staden.

Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas beträffande stad, där länsstyrelsen
har sitt säte.

3 §.

Innan förordnande meddelas enligt 2 §, skall fullständig utredning företagas
angående åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt stadens förvaltning
och ekonomi. Utredningen skall särskilt avse:

1. huruvida ändring beträffande rättsskipningens ordnande i domsagan erfordras
för att tillgodose stadens behov av snabb och lätt tillgänglig rättsvård,

2. huruvida särskild inskrivningsdomare bör förordnas för staden eller annan
anordning bör vidtagas för behandling av inskrivningsärenden,

3. vilken myndighet bör vara överexekutor för staden,

Kungl. May.ts proposition nr 206.

4. vilken myndighet bör handhava de uppgifter beträffande fastighetsväsendet,
som ankommit på magistraten,

5. hur mantalsskrivning samt debitering och uppbörd av kronoutskylder i staden
böra verkställas,

6. hur stadens förvaltning efter magistratens upphörande bör ordnas,

7. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga till
hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid stadens förvaltning,
samt

8. i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst eller rättighet.

Örn utrednings verkställande förordnar Konungen. Utredningen verkställes

av länsstyrelsen, som, där det finnes erforderligt, äger förordna utredningsman
till sitt biträde. I utredningen äga stadsfullmäktige deltaga genom utsedda
ombud. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas av Konungen,

över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige
och häradsrätten och insände därefter handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande
till Konungen.

4 §.

Det åligger länsstyrelsen att, när borgmästartjänsten eller tjänsten såsom
lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungen; och skall med tjänstens återbesättande
anstå intill dess Konungen annorlunda förordnar.

5 §■

Vid förordnande örn rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i
förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens
förening med domsaga må föranleda.

.G §.

Vad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,
örn allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1932, från och med vilken dag lagen
den 13 juni 1924 (nr 190) om stads läggande under landsrätt samt cirkulären
den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) till Konungens befallningshavande
i länen angående anstånd med åtgärder för återbesättande av
vissa borgmästartjänster skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ utsökningslagen skola, 2 §, vilket lagrum
ändrats genom lag den 14 juni 1917 (nr 307), i nedan angiven del, erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §•

Utsökningsmål upptagas och prövas av överexekutor, som är för landet
Konungens befallningshavande, var inom sitt län, i Stockholm överståthållareämbetet,
i annan stad med magistrat denna eller, där Konungen det förordnar,
vuss ledamot av magistraten samt i stad utan magistrat Konungens befallningshavande
eller den Konungen därtill förordnar.

År i stad utan magistrat Konungens befallningshavande överexekutor, skall
staden med avseende å vad i denna lag sägs räknas till landet.

2 §.

Utmätningsman är å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsområde,
och i stad stadsfogde. Finnes stadsfogde i stad, som enligt 1 § skall räknas
till landet, vare han utmätningsman för staden. Erfordras i stad mer än en
stadsfogde, bestämme Konungen deras antal och omfånget för varderas befattning.

Utmätningsman har--— förrätta utmätning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Majlis proposition nr 206.

Förslag

till

angående ändring i

Lag

vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 21 §, 6 kap. 4 § och 7 kap. 15 § lagen den
12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad skola, 6 kap. 4 §, vilket lagrum ändrats
genom lag den 18 juni 1926 (nr 328), i nedan angiven del, erhålla följande
ändrade lydelse:

5 KAP.

21 §.

Vad örn magistrat i detta kapitel sägs galle i Stockholm för Överståthållarämbetet,
i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande eller
den Konungen därtill förordnar, samt i samhälle på landet, där bestämmelserna i
kapitlet äga tillämpning, för Konungens befallningshavande.

6 KAP.

4 §.

Inom varje---—- allmän rådstuga.

Magistraten eller, i stad där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren
åligger att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända eller god man
eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig, föranstalta örn1 val
ävensom att lämna uppgift å de valda gode männen till vederbörande lantmätare
och mätningsman samt, i fråga örn stad, som lyder under landsrätt, till
ägodelnings domaren.

7 KAP.

15 §.

Vad örn magistrat i detta kapitel sägs gälle i Stockholm för Överståthållarämbetet
och i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande
eller den Konungen därtill förordnar. Konungens befallningshavande äger
att erhålla nödigt bistånd av kommunalborgmästaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1933, dock skall i stad, där
stadsstyrelse finnes, stadsstyrelsen fullgöra i 6 kap. 4 § omförmälda göromål
samt lämna i 7 kap. 15 § avsett bistånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

Jag anhåller nu att få anmäla fråga örn lagstiftning rörande stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende. Med denna fråga sammanhänger
spörsmålet örn vidtagande av vissa ändringar i utsökningslagen och lagen örn
fastighetsbildning i stad.

Förenande
ar stad och
landsbygd.

Historik.
Nya lagberedningen

1884.

Förstärkta
lagberedningen
1887.

Spörsmålet örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna har vid
flera tillfällen varit föremål för övervägande.

I det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 avgivna principbetänkandet
angående rättegångsväsendets ombildning uppställde beredningen såsom ett
huvudsakligt önskemål vid en revision av domstolsorganisationen, att stad
och landsbygd måtte snarast möjligt likställas i judiciellt hänseende, så att
domstolsväsendets ordnande och bekostande jämväl i stad bleve statens angelägenhet,
samt att den judiciella indelningen ordnades så, att hinder därav
ej mötte mot att låta landsbygd och stad förenas till gemensam jurisdiktion,
där så funnes ändamålsenligt. Emellertid reste sig enligt beredningens mening
åtskilliga hinder mot att genom lagstiftning påbjuda en omedelbar övergång
till ett nytt system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle
sammansmältas till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde därför
tillsvidare inskränkas till att öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd
och stad och i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den
förmånlig för båda parterna.

Förstärkta lagberedningen motsatte sig att utöver vad redan vore medgivet
bereda tillfälle till förening av land och stad under gemensam jurisdiktion.
Vissa reservanter anslöto sig emellertid till lagberedningens förslag, under det
att andra önskade kraftigare åtgärder än beredningen föreslagit för att främja
städernas förening med landsbygden.

Det uttalade önskemålet, att städerna skulle frivilligt avstå från sin särskilda
jurisdiktion, gick icke i uppfyllelse. Fastmera erhöllo de nya städer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

sorn bildades, egen rådhusrätt, och en stad, som enligt tidigare beslut skulle
mista sin särskilda jurisdiktion, erhöll rätt att behålla den.

Frågan örn särskilda domstolar i de mindre städerna berördes ånyo av riksdagens
justitieombudsman i ett den 16 september 1901 avgivet yttrande över
hemställan från Nässjö stationssamhälle örn stadsprivilegier och i samband
därmed örn egen jurisdiktion. Justitieombudsmannen framhöll bland annat, att
då de mindre städerna fortfarande syntes betrakta den egna jurisdiktionen
såsom en förmån, från vilken de ej ville avsta, men den särskilda jurisdiktionen,
betraktad från hela samhällets synpunkt, måste betecknas såsom en föråldrad
form för rättsskipningen, kunde man ifrågasätta, om icke staten själv
ju förr desto hellre borde vidtaga erforderliga åtgärder för de mindre städernas
förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd, där sadan! utan
olägenhet skulle kunna verkställas. Om emellertid av en eller annan anledning
hinder ansåges möta att redan för det dåvarande genom dylika åtgärders vidtagande
åtminstone i någon mån förbereda den blivande rättegångsreformen,
syntes dock all anledning förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar
i jämförelsevis obetydliga samhällen direkt motverka samina reform.
Justitieombudsmannen hemställde därför örn avslag a samhällets ansökan, i
vad den avsåg egen jurisdiktion. Ansökningen blev av Ivungl. Maj .t avslagen.

Principen att nya rådhusrätter icke borde upprättas har sedermera följts. J
Ingen av de städer, som efter nämnda tid tillkommit, har erhållit egen jurisdiktion.
Till denna utveckling torde ha bidragit, att frågan om rättegångsväsendets
oinbildning åter hade blivit aktuell, sedan Kungl. Majit den 22 december
1911 förordna! före detta justitierådet J. Hellner att verkställa en förberedande
utredning angående en rättegångsreform. I yttrande den 9 oktober
1913 över framställningar örn inrättande av särskild jurisdiktion i Nässjö och
Trollhättan anförde Hellner bland annat, att vid en blivande rättegångsreform
övergången från de nuvarande, huvudsakligen av städerna själva bekostade
rådhusrätterna till rena statsdomstolar, ordnade efter enhetliga principer
för land och stad, måste komma att utgöra ett av de mest svårlösta
problemen. Dels komme den ekonomiska uppgörelsen mellan städerna och staten
vid rådhusrätternas indragning att erbjuda svårigheter, dels kunde det
näppeligen undgås, att ett stort antal av de nuvarande domstolsledamöterna
i städerna, i den mån icke andra lämpliga domartjänster kunde erbjudas dem
eller de fortfarande komme att finna användning i förvaltningsgöromål, måste
uppföras å indragningsstat. Med hänsyn till rättegångsreformen kunde det
därför ej vara önskvärt, att till de fall, då svårigheter av angiven art kunde
föimtses, lades nya, därigenom att nya rådhusrätter inrättades. Tillika berörde
Hellner vissa åtgärder, som syntes böra vidtagas för vinnande av en
snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning i städerna under landsrätt.

De av Hellner anförda synpunkterna upptogos delvis i en vid 1915 års riksdag
inom andra kammaren av herr Palmstierna väckt motion, nr 85, däri hemställdes
bland annat, att riksdagen måtte dels antaga vissa förslag till lagändringar
åsyftande att förbättra rättsskipningen i städerna under landsrätt,
dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn övervägande, huruvida samt

Justitie ombuds mannen 1901.

?.d. justitierådet
Hellner
1913.

Riksdagen

1915.

Kungl. Mains proposition nr 206.

eventuellt vilka åtgärder borde vidtagas för städers förläggande under landsrätt.
Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915,
nr 127, att Kungl. Majit ville taga under övervägande bland annat, dels huruvida
genom ändrade bestämmelser i fråga örn tingssammanträdens hållande
och därmed sammanhängande åtgärder ^rättsskipningen å landet kunde göras
snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till
orter med mera sammanträngd befolkning, dels ock vilka åtgärder borde vidtagas
för att at mindre städer, som ville avstå från egen jurisdiktion, bereda
ett lämpligt ordnande av deras rättsskipning i sammanhang med angränsande
landsbygds. I motiveringen till denna hemställan framhöll riksdagen, att en
utredning borde komma till stand örn vad som kunde åtgöras till befordrande
av de mindre städernas successiva avstående från egen jurisdiktion.

I anledning av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Majit genom cirkulär
den 2 juli 1915 (nr 228) länsstyrelserna i samtliga län att, då borgmästartjänst
i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren
ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, blir ledig till
följd av borgmästarens död, ofördröjligen göra anmälan därom till Kungl.
Maj.t. Tillika igångsattes en utredning angående åtgärder för vinnande av
snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning särskilt i orter med mera sammanträngd
befolkning. Denna utredning ledde till utfärdande den 7 maj 1918
av lag örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och
ärenden samt en del därmed sammanhängande författningar. I samband därmed
förordnade Kungl. Majit genom cirkulär samma dag (nr 299) bland annat,
att när i stad av nyss angiven beskaffenhet borgmästartjänsten blir ledig,
med åtgärder för densammas återbesättande skall anstå intill dess utredning
blivit på Kungl. Majits föranstaltande verkställd angående lämplig organisation
av stadens rättsskipning oell förvaltning.

Herlitz 192° -^ragaon örn upphävande av städernas särskilda jurisdiktion upptogs åter i
" en av dåvarande docenten N. Herlitz efter offentligt uppdrag verkställd, den
20 december 1922 avlämnad utredning angående vissa spörsmål rörande städernas
domstolsväsen. (Statens off. utredn. 1923: 6). Däri framlade Herlitz
bland annat förslag till bestämmelser rörande vissa städers läggande under
landsrätt. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit, såvitt nu är i fråga, beträffande
stad med högst 5,000 invånare även mot stadens bestridande kunna förordna,
att rådhusrätten skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas
med visst tingslag, därest den ifrågavarande förändringen funnes vara ur det
allmännas synpunkt gagnelig och av utredning framginge, att den särskilda
rättsskipningens upphörande ej vore ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk
börda eller betydande olägenheter i rättsskipningshänseende eller i andra
hänseenden. — Över Herlitz’ utredning avgåvos yttranden av Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av vederbörande stadsfullmäktige
och magistrater, samt av processkommissionen och styrelsen för
svenska stadsförbundet.

Proposition På grundval av den verkställda utredningen uppgjordes inom justitiedeparte1924.
mentet utkast till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och till

Cirkulär
1915 och
1918.

Docenten

Kunr/1. Maj:ts proposition nr 206.

lag om stads läggande under landsrätt. Sedan yttranden över förslagen avgivits
av hovrätterna och justitiekanslersämbetet, blevo förslagen med vissa mindre
jämkningar genom proposition, nr 125, framlagda för 1924 års riksdag.

Enligt det framlagda förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt
skulle Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller
eljest med deras samtycke äga förordna, att rådhusrätt i stad skulle upphöra
och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understege
4,000 personer, skulle Kungl. Maj:t, då borgmästartjänsten vore ledig,
även utan stadens samtycke kunna meddela dylikt förordnande, örn efter utredning
och stadens hörande stadens läggande under landsrätt funnes vara till
gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda eller
annan avsevärd olägenhet. Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd
understege 4,000 personer, eller i vars rådhusrätt borgmästaren vore ensam
lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sutte endast en sådan ledamot,
skulle länsstyrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t. Det
skulle därefter ankomma på Kungl. Maj:ts beslut, huruvida genom länsstyrelsens
försorg utredning skulle verkställas angående stadens läggande under
landsrätt.

Vid förslagets framläggande redogjorde chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Ekeberg, för frågans tidigare behandling samt anförde vidare:

»Den nu lämnade redogörelsen för den behandling frågan örn vissa städers
läggande under landsrätt hittills undergått lärer hava utvisat, att spörsmålet
örn upphörande i större eller mindre utsträckning av den särskilda stadsjurisdiktionen
sedan lång tid tillbaka varit aktuellt. Uppmärksamheten har riktats
därå dels i samband med förslag örn genomgripande förändringar i rättsskipningens
organisation, vilka i detta hänseende skulle medföra ett utjämnande av den
gamla historiska åtskillnaden mellan stad och landsbygd, dels i tid efter annan
förekommande fall av övervägande örn viss särskild stads läggande under landsrätt.
Örn den riktning, i vilken utvecklingen går, lärer tvekan icke kunna råda.
Oaktat under de senaste tjugu åren åtskilliga samhällen, och däribland flera
med ett ganska betydande invånarantal, erhållit stadsrättigheter, har icke i någon
av dessa nya städer inrättats särskild jurisdiktion. Giltigheten av de skäl,
som varit bestämmande för att på detta sätt begreppet stad alltmer upphört att
vara nödvändigt förenat med egenskapen att utgöra eget jurisdiktionsområde,
torde näppeligen från något håll bestridas. Motsatta meningar hava framträtt
väsentligen örn det befogade i direkta åtgärder från statsmaktens sida i syfte
att befordra de äldre småstädernas övergång till landsrättsförläggning även i de
fall, där en sådan ordning icke kan åvägabringas på frivillighetens väg.»

Efter att ha framhållit, att det vore av vikt, att ett avgörande av frågan ej
längre undanskötes, och efter erinran örn de genom Kungl, cirkulären den 2
juli 1915 och den 7 maj 1918 givna bestämmelserna fortsatte departementschefen: »Frågan

örn upphävande av vissa städers särskilda jurisdiktion har uppenbarligen
för det allmänna i främsta rummet betydelse ur rättsskipningssynpunkt.
Vid ett bedömande från denna synpunkt framträda såsom avgörande de betänkligheter,
som obestridligen måste göra sig gällande mot alltför små domkretsar
i allmänhet. Med allt skäl erinrar processkommissionen, att det ur allmän synpunkt
måste anses vara ett missbruk av kraft att sätta dugliga och i domarvärv

Kunkil. Maj:ts proposition nr 200.

erfarna jurister till förvaltande av dylika domarplatser. Det kan ej heller, där
rättsskipningsgöromålen äro av mycket ringa omfattning, även örn vederbörande
domare beredas tillfredsställande avlöningsförhållanden, i allmänhet påräknas,
att tjänsten skall locka sökande med erforderlig kompetens. Och
även där så varit fallet, lärer det knappast kunna frånkommas, att i följd av
göromålens ringa omfattning domaren ej får tillfälle att i sitt arbete förvärva den
allsidiga erfarenhet, som är en oundgänglig förutsättning för att tjänsten skall
kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas. Det kan, såsom processkommissionen
anmärkt, i regel befaras, att örn en verkligt dugande person kommer
på en dylik plats, ’hans sysslande med mera krävande domaruppgifter till
följd av det ringa antalet mål av någon vikt blir så obetydligt, att han kan väntas
snart nog gå tillbaka i skicklighet och erfarenhet i stället för att vidare utvecklas’.
Även om detta förhållande icke giver direkta och påtagliga utslag
— exempelvis däri att avgörandena från de mindre områdenas domstolar uppvisa
en relativt hög kassationsprocent — synes det mig likväl ställt utom tvivel,
att alltför små domkretsar utgöra en anomali, som det ur rättsskipningssynpunkt
ä.r angeläget att undanröja.

Detta betraktelsesätt äger givetvis i och för sig tillämplighet såväl å landsbygden
som å städerna. I närvarande sammanhang saknar jag anledning att,
vad angår landsbygden, i vidare man uttala mig härom, än att denna synpunkt
jämväl i fråga om landsbygden lärer böra vara föremål för uppmärksamhet.
Sin största betydelse äger synpunkten tydligen med avseende å städerna, där
det är så mycket angelägnare att fasthålla den, som det i mångå fall visat sig
förenat med stora svårigheter för vederbörande städer att åt sina borgmästare
bereda en sådan ekonomisk ställning, som kan anses skälig för en fullt kompetent
domare. — I fråga örn innebörden härav torde det vara tillräckligt att
erinra därom, att 69 av de städer i riket, som hava rådhusrätt, äga mindre invånarantal
än den största av de s. k. fögderistäderna (Trollhättan), och att 27 städer
med rådhusrätt hava ett mindre invånarantal än 4,000. Ätt dessa städer
kommit att erhålla egen rättsskipning är med hänsyn till äldre tiders förhållanden
å rättsskipningens såväl som på andra områden naturligt. De skäl, som
fordom föranledde, att varje stad, oavsett storleken, skulle hava egen domstol,
hava emellertid numera förlorat sin giltighet. Samtidigt hava kraven på juridiska
insikter och erfarenhet vid rättsskipningens utövning efter hand skärpts,
och svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt besätta domarposterna i de
minsta städerna hava därmed ökats. Bibehållandet av även dessa städer såsom
särskilda domkretsar har därför kommit att te sig allt mindre lämpligt ur rättsskipningssynpunkt.

Särskild uppmärksamhet kräver emellertid frågan örn de smärre städernas
jurisdiktion med hänsyn till den under förberedelse varande processreformen. I
några av de inkomna yttrandena har visserligen härutinnan anförts, att det ännu
vore ovisst, dels när denna reform kan väntas bliva genomförd, dels i vilken
riktning den kommer att gå; frågan örn processreformen befunne sig med andra
ord i ett så ovisst läge, att av hänsyn till densamma skäl icke kunde hämtas för
en omedelbar förändring av de mindre städernas rättsskipning. Det har därvid
särskilt framhållits, att, örn det än icke kunde råda någon tvekan örn städernas
skyldighet att underkasta sig de förändringar, som påkallades av en beslutad
reform på detta område, det vore obilligt att beröva dem deras särskilda jurisdiktion,
innan statsmakterna tagit ståndpunkt till berörda spörsmål. Jag kan
icke helt dela denna uppfattning. Det torde råda en allmänt utbredd uppfattning
om behovet av en verklig processreform, och med en sådan äro väsentliga
förändringar av vår nuvarande domstolsorganisation ovillkorligt förena de. Visserligen
är det ännu obestämt, hur en blivande domstolsorganisation kan komma
att gestaltas. Vilken form den än får, lärer det dock vara otvivelaktigt, att de

Kungl. Marits proposition nr 206.

mindre städernas särskilda domstolar icke komma att bibehållas. Denna förändring,
som sålunda enligt min mening med säkerhet kan emotses, är emellertid,
i den mån icke för befattningshavarna vid dessa domstolar kan finnas användning
i den nya domstolsorganisationen, ägnad att för statsverket medföra
betydande kostnader i och för nämnda befattningshavares avlönande på indragningsstat.
Det måste under sådana förhållanden anses välgrundat att i tid
överväga, i vad mån dessa kostnader må kunna nedbringas därigenom, att ifrågavarande
domstolar, där så lämpligen ske kan, redan tidigare upphöra. Även
nied hänsyn till frågans ekonomiska innebörd har jag således icke ansett mig
böra underlåta att nu framföra densamma.

Jag förbiser härvid icke, att vid sidan av det rättsskipningsintresse, vars innebörd
jag nu antytt, andra intressen framträda, som jämväl kräva beaktande.
I främsta rummet kommer städernas intresse av magistraternas och rådhusrätternas
bibehållande. Från städernas sida har, då fråga örn stads läggande under
landsrätt förevarit såväl på grund av föreskrifterna i 1915 och 1918 års
cirkulär som i anledning av Herlitz’ utredning, framhållits, att den särskilda
jurisdiktionens upphävande i många fall vore ägnad att för dem medföra betydande
olägenheter både med avseende å rättsskipningen •— som måste bliva
mindre lättillgänglig — och i andra hänseenden. I samband därmed har gjorts
gällande, att en dylik förändring ofta skulle ådraga vederbörande stad ökade
kostnader och i varje fall ej medföra någon lättnad för dess ekonomi.

Till dessa synpunkter bör utan gensägelse från statens sida synnerlig hänsyn
tagas. Redan den omständigheten, att städernas särskilda jurisdiktion utgör
en i deras förvaltning fast rotad institution, manar till varsamhet vid rubbning
av bestående förhållanden. En särskild uppfordran till noggrann prövning
ligger ock däri, att städernas rätt till egen jurisdiktion i regel torde få
anses hava karaktären av ett privilegium; jag hänvisar härutinnan till vad
justitiekanslersämbetet anfört med anledning av Herlitz’ utredning. Den rätt,
som grundar sig på städernas privilegier, lärer icke få anses äga den innebörd,
att den ej kan genom en av Konung och riksdag stiftad lag ändras eller upphävas.
Men därå torde dock för vederbörande städer grundas ett fullt befogat
anspråk på att, där magistratsinstitutionens bibehållande visas vara av verklig
betydelse och dess upphävande alltså innebär en betydande olägenhet, den
nuvarande ordningen lämnas orubbad. Särskilt med hänsyn till denna privilegienatur
hos den gamla jurisdiktionen synes jämväl betänklighet möta mot en
förändring, som med berättigande skulle kunna sägas ådraga staden en ökad
ekonomisk börda.

Emellertid kan det enligt min mening numera icke med fog göras gällande,
att ett upphävande av de mindre städernas jurisdiktion i allmänhet skulle för
dem vara förenat med allvarliga olägenheter av nu antytt slag. I äldre tid
var det otvivelaktigt, på sätt i utredningen närmare framhållits, för städernas
flera synpunkter av en avgörande betydelse att hava egen magistrat och rådhusrätt.
Genom senare förändringar har emellertid ett i väsentlig mån förändrat
läge inlrätt. Vad först angår de olägenheter, som kunna uppstå med hänsyn
till rättsskipningens anordning, må erinras, att landsbygdens domstolsorganisation
efter hand utvecklats i den riktning, att den blivit bättre skickad än i
äldre tider att handhava jämväl städernas rättsskipning. Särskilt torde beaktas
den lagstiftning, varigenom möjlighet beretts till anordnande av särskilda
tingssammanträden med s. k. tremansnämnd ävensom till upptagande av växelmål
vid landsbygdens domstolar. I enstaka fall torde vissa olägenheter av en
landsrättsförläggning icke vara uteslutna. Exempelvis kan tingsstället inom
det till förening med staden i frågakommande tingslaget vara långt avlägset
eller kan, i fråga örn stad med livligare sjöfart, avståndet bliva betydande till
den stad, vid vars rådhusrätt sjörätt smål skulle kunna upptagas. Men i stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

yfotioner

1924.

sett lärer det ej kunna bestridas, att numera inga väsentliga olägenheter ur
rättsskipningssynpunkt äro förenade med den särskilda jurisdiktionens upphävande
för mindre städer.

Vad angår följderna av en sådan åtgärd på förvaltningens område, vill jag
erinra därom att magistratsförvaltningen icke längre är den enda form, vari
städerna kunna erhålla en efter deras förhållanden avpassad förvaltningsorganisation.
Enligt den ändring, som 1920 gjordes i förordningen örn kommunalstyrelse
i stad, skall nämligen i stad, som saknar egen jurisdiktion, inrättas
en stadsstyrelse, vilken erhåller i huvudsak samma befogenheter, som eljest tillkomma
magistrat. Den särskilda rättsskipningens upphörande föranleder således
i huvudsak icke annan förändring för staden i fråga om dess förvaltning än att
de göromål, som förut ankommit på magistraten, övergå till en sådan stadsstyrelse.
Av de undantag, som härutinnan alltjämt gälla (jfr Herlitz’ utredning
s. 65) synes mig endast ett under vissa förhållanden kunna vara av större
praktisk betydelse. Det består däri, att stadsstyrelse eller ledamot därav ej kan
vara. överexekutor. Med denna befattning förenade göromål komma således, där
de ej redan förut åvilat länsstyrelsen, att vid stads läggande under landsrätt
överflyttas till denna myndighet. Det har, särskilt från vissa hamnstäder,
anmärkts, att häri kan ligga en ej oväsentlig svårighet. Med hänsyn till detta
förhållande har jag haft under övervägande, huruvida, på sätt i utredningen
ifrågasatts, i samband med den nu tillämnade lagstiftningen borde till förnyad
behandling upptagas det vid 1920 års riksdag framlagda, men av första kammaren
förkastade förslaget om sådan ändring i utsökningslagen, att beträffande
stad under landsrätt Kungl. Majit skulle kunna förordna, att stadsstyrelsen
eller viss lagfaren ledamot därav skall vara överexekutor, ävensom de i samband
därmed föreslagna författningsändringar, genom vilka det skulle bliva
möjligt för fögderistad att behålla eget kronouppbörds- och mantalsskrivningsväsen.
Då emellertid en sådan anordning ansetts böra ifrågakomma endast i
större städer än dem, om vilkas läggande under landsrätt mot eget bestridande
jag vill ifrågasätta lagstiftning, och då jag delar den uppfattningen, att åt
stadsstyrelserna i mindre städer i regel ej torde kunna överlämnas de maktpåliggande
överexekutorsgöromålen, finner jag mig icke böra göra någon hemställan
om denna frågas återupptagande. Det torde ock få antagas, att olägenheterna
därav, att tillgången till överexekutors handräckning blir något
försvårad, för det stora flertalet av de mindre städerna måste anses vara av
mycket underordnad betydelse. För åtskilliga av dem, där länsstyrelsen redan
nu fungerar som överexekutor, medför ett läggande under landsrätt överhuvud
taget ingen förändring i nämnda hänseende.

Konsekvenserna för städernas ekonomi av deras läggande under landsrätt
kunna icke med säkerhet överblickas. De äro nämligen beroende av växlande
förhållanden i olika städer. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att
härutinnan uttala den uppfattningen, att i regel en sådan förändring måste antagas
komma att för vederbörande stad medföra minskad ekonomisk börda.

Jag håller således före, att, sådana förhållandena numera äro, ett upphävande
av de mindre städernas särskilda jurisdiktion för dem innebär en förändring
av mycket begränsad räckvidd och förenad med olägenheter av jämförelsevis
underordnad betydelse. Det är med andra ord i det hela väl ordnat för att en
stads läggande under landsrätt icke behöver medföra andra olägenheter för
staden än dem, som omedelbart följa av själva förändringen i fråga örn rättsskipningens
organisation, och även dessa olägenheter äro numera oftast av mycket
ringa betydelse.»

Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen fyra motioner. I
en motion, nr 290 i första kammaren av herr Almkvist, yrkades, att endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stad, vars folkmängd understege 3,000 personer, måtte få mot sitt samtycke
läggas under landsrätt. I två likalydande motioner, nr 291 i första kammaren
av herr Lindgren och nr 427 i andra kammaren av herr förste vice talmannen
Nilson, hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionerna
framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt, enligt
vilket förslag dsdik åtgärd skulle kunna vidtagas allenast på framställning
av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Slutligen yrkades i en
motion, nr 420 i andra kammaren av herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna,
avslag såväl å bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj :t att mot stads bestridande
meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande som ock å föreskriften
örn igångsättande i vissa fall av utredning rörande stads läggande under
landsrätt.

Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 41, att propositionen Lagutskottet
icke måtte av riksdagen bifallas. Såsom skäl härför anförde utskottet, efter
en redogörelse för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:

»Såsom av ovanstående sammandrag av frågans tidigare behandling framgår,
hava två huvudskäl legat till grund för den ifrågasatta lagstiftningen,
nämligen dels önskemålet om en ur rättsskipningens synpunkt lämpligare domstolsorganisation
för ifrågavarande städer och dels intresset av att, i den mån
sådant är möjligt, underlätta genomförandet av den rättegångsreform, som är
under beredning.

Vad då den första av dessa synpunkter beträffar, rättsskipningens tillgodoseende,
delar utskottet den av såväl processkommissionen som departementschefen
uttalade meningen, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda,
kunna utgöra ett hillder för ett i allo tillfredsställande handhavande av rättsvården
inom dessa städer; detta framför allt på grund av svårigheten att få
de i regel rätt lågt avlönade domarposterna uti ifrågavarande städer besatta
med för domarvärv lämpade personer samt den fara, som ligger i att — även
örn kompetenta personer erhållas — dessa genom domargöromålens ringa omfattning
snarare gå tillbaka än förkovras i skicklighet. Man torde också få
utgå ifrån att vid deli under utredning varande processreformens genomförande
domkretsarna i riket komma att så regleras, att de minsta städerna erhålla
gemensam domstol med närliggande landsbygd. Med de olägenheter, som
sålunda äro förknippade med småstädernas egen jurisdiktion, och med deli utsikt
till förändring inom rätt snar framtid av domkretsindelningen i riket, som
den blivande processreformen öppnar, finner utskottet skäl tala för att, i den
mån sådant kan ske utan att andra intressen trädas för nära, främja det syfte,
som med förevarande proposition avses, nämligen ett överförande snarast möjligt
av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.

I sådant syfte hava redan vissa åtgärder blivit vidtagna. Sålunda har genom
kungl, cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 föreskrivits, att vid inträffande
ledighet å borgmästartjänsten i vissa mindre städer med tjänstens
återbesättande skall anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig
organisation av stadens rättsskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs under
år 1918 åt särskilda kommitterade, bland annat, att, där så krävdes genom direkta
förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande
av förläggning under landsrätt. Den ståndpunkten har dock alltjämt
intagits, att en landsrättsförläggning icke kan, eller i varje fall icke bör, ske
mot vederbörande stads önskan.

I det förevarande förslaget till lag om stads läggande under landsrätt har
emellertid nyssnämnda ståndpunkt frångåtts. 1 § i berörda lagförslag inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

håller nämligen, bland annat, att beträffande stad, vars folkmängd understiger
4,000 personer, Konungen äger att under vissa förutsättningar, även utan stadens
samtycke, förordna, att rådstuvurätten skall upphöra och staden läggas
under landsrätt. Beträffande rättmätigheten av ett sådant mot stadens samtycke
meddelat förordnande hava, såsom av det ovanstående framgår, meningarna
varit synnerligen delade. Bland annat har från vissa städers sida invänts,
att då städernas befogenhet att hava egen rådstuvurätt vore av privilegienatur,
den icke kunde utan deras eget samtycke fråntagas dem. Denna uppfattning
kan utskottet icke dela. Utskottet anser, i likhet med vad Herlitz i
sin utredning anfört, att en befogenhet som den ifrågavarande kan, även örn
den måste anses vara av privilegienatur, upphävas genom samstämmigt beslut
av Konung och riksdag.

En annan fråga är, huruvida statsmakterna böra begagna denna sin rätt. Då
utskottet, oaktat det, såsom ovan anförts, delar departementschefens åsikt örn
önskvärdheten av att våra mindre städer förläggas under landsrätt för att sålunda
bereda möjlighet för ett snart genomförande av den blivande processreformen,
icke för närvarande finner sig böra tillstyrka den ifrågavarande propositionen,
så beror detta framför allt därpå, att förslaget väckt så mycket gensaga
från de håll, som skulle kunna komma att drabbas av dess bestämmelser.
Det kan icke vara lämpligt att redan nu komma med sådana tvångsstadganden,
som här ifrågasatts, innan den nya processreformens organisationsförslag blivit
framlagt. Det är lätt att förstå, att de städer, varom det här är fråga, resa
motstånd mot avskaffande av deras domstolsorganisationer, under vilka de levat
och funnit sig väl till rätta under århundraden, innan de hava en aning örn
vad som kommer att sättas i stället, och det synes icke vara det rätta sättet
att väcka sympati för den kommande processreformen att, såsom nu föreslås,
på ett hårdhänt sätt bereda rum för densamma.

De betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen, som nyss anförts, skulle
emellertid kanske få träda tillbaka, för den händelse verkligt behov av ett
skyndsamt genomförande av småstädernas landsrättsförläggning kunde sagås
föreligga. Ett sådant behov skulle då kunna härröra av den omständigheten,
att de minsta rådstuvurätterna med hänsyn till sammansättning och arbetssätt
vore så bristfälliga, att de utgjorde en verklig fara för rättsskipningens ordentliga
handhavande. Ehuru utskottet, såsom ovan sagts, principiellt anser ett
avskaffande av dessa domstolar böra eftersträvas, anser utskottet dock icke att
en fara av nyss nämnt slag kan sägas föreligga. Enbart den omständigheten,
att småstädernas invånare i allmänhet tyckas omfatta sin rådstuvurätt med
förtroende, tyder på att en sådan fara knappast är till finnandes och att i varje
fall någon större skyndsamhet i fråga örn landsrättsförläggning icke på denna
grund är av nöden. Vidare kan det icke förnekas, att de fördelar ur rättsskipningens
synpunkt, som kunna vinnas med en landsrättsförläggning, i mångå
fall motvägas av olägenheter av olika slag, vilka med skärpa framhållits uti
åtskilliga från ifrågavarande städer avgivna yttranden. Sålunda har framhållits,
att domhavandens kansli och bostad i många fall bomme att ligga på stort
avstånd från staden, i följd varav anskaffandet av vissa bevis och dylikt fördyrades
och fördröjdes, vidare att staden genom en landsrättsförläggning skulle
gå miste örn den värdefulla tillgången till en inom staden boende juridiskt^ bildad
person, vars kunskaper bomme till användning även inom andra områden
än den rena domstolsverksamheten. Till sådana med en landsrättsförläggning
förbundna olägenheter skall visserligen enligt det framlagda förslaget hänsyn
tagas, innan beslut av Kungl. Maj:t meddelas, men utskottet finner det dock
av ovan anförda skäl lämpligare, att en stad, innan den mot sin vilja berövas
den egna jurisdiktionen, själv bliver satt i tillfälle att bedöma vad man framdeles
ämnar sätta i den gamla organisationens ställe.

Kungl. Moj:U proposition nr 20G.

Det andra huvudskälet för småstädernas landsrättsförläggning har, som sagt,
varit hänsynen till att underlätta genomförandet av den under beredning varande
processreformen. Särskilt har framhållits, att bland de utgifter för staten,
som bliva förknippade med denna reforms genomförande, ett framstående
rum skulle komma att intagas av avlöningar till de befattningshavare, vilka på
grund av småstädernas judiciella förenande med angränsande tingslag bliva
överflödiga och fördenskull överföras på indragningsstat. Med hänsyn härtill
har det ansetts välgrundat att nedbringa dessa kostnader genom att ifrågavarande
domstolar redan tidigare bringas att upphöra. Utskottet anser emellertid
icke, att denna synpunkt i och för sig talar för nödvändigheten av ifrågavarande
städers läggande under landsrätt redan före processreformens genomförande.
Nyssnämnda ändamål, kostnadernas nedbringande, synes utskottet
lika väl stå att vinna genom att stadga en tillräckligt lång övergångstid för den
nya organisationens trädande i kraft. Utskottet kan, såsom förut nämnts, icke
heller finna, att andra skäl föreligga för att med anledning av den blivande
rättegångsreformen tvinga småstäderna att redan nu avstå från sina rådstuvurätter.
Att ett sådant tvång blir nödvändigt, örn och när i_ samband med processreformens
genomförande en förändrad domstolsorganisation införes för hela
riket, torde få anses vara en given sak och kommer kanske icke heller att från
vederbörande städers sida mötas med så stort motstånd; men att redan nu, innan
ett organisationsförslag föreligger, av hänsyn till ett framtida sådant
tvångsvis genomföra så ingripande förändringar, som här föreslagits, synes utskottet
icke vara av nöden.

De städer, som enligt förslaget skulle även mot sin vilja kunna läggas under
landsrätt, äro som sagt sådana, vars folkmängd understiger 4.000 personer.
Emellertid har i förslaget till lag om stads läggande under landsrätt upptagits
ett stadgande av innebörd, att jämväl beträffande vissa städer med en folkmängd
överstigande nyssnämnda siffra utredning skall kunna verkställas angående
deras läggande under landsrätt. Där stadgas nämligen, bland annat,
att då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren
är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot,
länsstyrelsen skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen,
varpå det skall ankomma på Konungens beslut, huruvida utredning, som nyss
nämnts, skall verkställas. Detta stadgande överensstämmer med vad som redan
föreskrivits uti ovannämnda kungl, cirkulär av den 2 juli 1915 och den 7
maj 1918. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten av att intaga en
sådan bestämmelse i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag, detta
bland annat på den grund, att av de städer med större folkmängd än 4,000 personer,
beträffande vilka nyssnämnda anmälningsskyldighet skulle komma att
gälla, sex äro residensstäder, nämligen Luleå, Mariestad, Nyköping, Umeå, Vänersborg
och Växjö. Enligt gällande lagstiftning är rådstuvurätten i länets
residensstad uteslutande behörig att upptaga vissa mål, nämligen sådana som
angå förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften blivit tryckt å ort,
som lyder under landsrätt, mål angående tjänstefel av postförvaltare vid kontor
å landet samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drives å landet
eller i stad lydande under landsrätt. Ett beslut örn förläggande av en residensstad
under landsrätt torde sålunda icke vara genomförbart utan att dessförinnan
nyssberörda forumregler blivit genom lagbestämmelser ändrade. Under
sådana förhållanden förefaller det utskottet mindre lämpligt att, åtminstone
för närvarande, beträffande residensstäderna lagfästa en sådan anmälningsskyldighet,
som ovan nämnts. Men även beträffande övriga till ifrågavarande
kategori hörande städer synas lagbestämmelser av ifrågavarande innehåll icke
vara av nöden, då ju Kungl. Maj:ts befogenhet att därförutan förordna örn utredning
angående en stads läggande under landsrätt icke blivit satt i fråga.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vid utlåtandet var fogad bland annat en reservation av herr Pettersson i Södertälje
m. fl., vilka hemställde, att riksdagen måtte för sin del antaga ett
av reservanterna framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt.
Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj:ts rätt att mot stads bestridande förordna
örn upphörande av den särskilda jurisdiktionen begränsas till stad, vars
folkmängd understege 3,000 personer. Sådant förordnande skulle icke kunna
meddelas, örn stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat
sig mot dess läggande under landsrätt. Reservanterna ansågo, att utskottets
utlåtande — efter ett framhållande, att skäl talade för att i den mån
det kunde ske utan att andra intressen träddes för nära snarast möjligt överföra
de minsta städerna till landsrätt samt. en redogörelse för de åtgärder, som
vidtagits i detta syfte —• borde haft följande lydelse:

»De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke visat sig tillräckliga
att påskynda ett överförande av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.
Städernas representationer hava nämligen, då fråga härom väckts, i regel
motsatt sig en sådan förändring under åberopande dels att den särskilda jurisdiktionens
upphävande vore ägnad att för dem medföra såväl olägenheter beträffande
rättsskipningen och i andra avseenden som ock ej sällan ökade kostnader.
Så vitt utskottet kunnat finna, bero dessa betänkligheter i främsta
rummet på ett underskattande av den snabbhet och den anpassningsmöjlighet,
som landsbygdens nuvarande domstolsorganisation erbjuder. I sådant avseende
må erinras örn lagstiftningen angående anordnande av särskilda tingssammanträden
med s. k. tremansnämnd samt angående möjlighet att upptaga växelmål
även vid häradsrätt. Ej heller torde man inom vederbörande stadssamhällen
till fullo insett värdet av att genom stadsstyrelsens anordnande enligt dp år
1920 vidtagna ändringarna i förordningen av kommunalstyrelse i stad en
stad, som lyder under landsrätt, kan genom att till kommunalborgmästare utse
en jurist och bereda denne plats i drätselkammaren, för den kommunala förvaltningen
tillgodogöra sig ifrågavarande tjänstemans hela arbetskraft, något
som icke i samma utsträckning låter sig göra i fråga örn en borgmästare, som
tillika är ordförande i rådhusrätten.

Emellertid är det tänkbart, att i vissa fall en landsrättsförläggning kan medföra
olägenheter för vederbörande stad, exempelvis därigenom att avståndet till
tingsstället blir avsevärt. Även låter det tänka sig, att en stads förläggande
under landsrätt kan genom ansenlig ökning av häradsrättens och domhavandens
arbetsbörda eller på annat sätt medföra olägenheter för den domsaga, med vilken
sammanläggningen sker.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet visserligen
lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att, där omständigheterna sådant
påkalla, besluta örn en mindre stads förläggande under landsrätt även mot
stadsrepresentationens vilja, men att å andra sidan denna befogenhet förbindes
med sådana förbehåll och inskränkningar, att tillämpningen av densamma ej
må kunna giva anledning till berättigat missnöje.

I sadant avseende är i propositionen föreslaget, att förordnande, som här
avses, må av Konungen meddelas endast om sådan åtgärd efter utredning och
stadens hörande finnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra
ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Utskottet förväntar,
att redan iakttagandet av detta villkor i månget fall skall leda till att en
stads förläggande under landsrätt mot dess vilja icke kommer att av Konungen
beslutas.

Då emellertid nämnda inskränkning icke torde kunna anses tillräcklig, vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

utskottet, i anslutning till den av herr Almkvist väckta motionen, föreslå, att
från lagens tillämpningsområde må uteslutas städer, vilkas folkmängd uppgår
till 3,000, men ej till 4,000 personer. Då de åberopade olägenheterna för städerna
av en tvångsförläggning företrädesvis torde förekomma i de större av
dem, skulle genom ett antagande av detta förslag anledningarna till missnöje
mot ifrågavarande åtgärd i väsentlig mån hava avlägsnats.

Ytterligare synes det vara rimligt, att en tvångsförläggning ej verkställes
mot en mycket stark opinion inom den stad, frågan gäller. Utskottet föreslår
därför, att en dylik åtgärd ej må av Konungen kunna beslutas, då stadsfullmäktige
med en majoritet av minst 2/3 av de avgivna rösterna motsatt sig densamma.
»

Båda kamrarna hiföllo reservationen, första kammaren med 83 röster mot
29 och andra kammaren med 132 röster mot 62. Minoriteterna röstade för utskottets
hemställan.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades därefter den 13 juni 1924 (nr Lag 1924.
189 och 190) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och lag örn
stads läggande under landsrätt. Jämlikt sistnämnda lag må Kungl. Majit på
framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke
förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden läggas under
landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understiger 3,000 personer, äger
Kungl. Majit, då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke
meddela dylikt förordnande, örn efter utredning och vederbörandes hörande
stadens läggande under landsrätt finnes vara till gagn för rättsvården samt
icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen
i staden eller i den domsaga, vari staden skulle ingå. Ha stadsfullmäktige
i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess
läggande under landsrätt, må förordnande, varom nu sagts, ej meddelas.

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger 3,000
personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos Kungl.

Majit; och ankommer det på Kungl. Majit, huruvida genom länsstyrelsens försorg
utredning skall verkställas angående stadens läggande under landsrätt.

Sadan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar
med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens
verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna
utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas
av Kungl. Majit. Över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande
av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt samt därefter insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl. Majit.

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening
i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

Genom nämnda lag upphävdes de förut omförmälda cirkulären den 2 juli
1915 och den 7 maj 1918 i vad de avsågo stad, vars folkmängd understeg 3,000
personer. Däremot skulle dessa cirkulär fortfarande gälla beträffande övriga
däri avsedda städer.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. llh haft. (Nr 200).

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Processkom missionen 1926.

Med tillämpning av bestämmelserna i 1924 års lag har Kungälv från och
med den 1 januari 1929 förlagts under landsrätt. Däremot ha framkomna förslag
om avskaffande av rådhusrätterna i Nora med omkring 2,600 invånare,
Trosa med omkring 800 invånare, Torshälla med omkring 1,800 invånare, Laholm
med omkring 2,600 invånare och Sigtuna med omkring 1,000 invånare
avvisats, då stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig
mot den föreslagna åtgärden.

I det av processkommissionen den 15 december 1926 avgivna betänkandet
angående rättegångsväsendets ombildning föreslogs, att den nu bestående skillnaden
mellan land och stad i avseende å rättsskipningen i första instans skulle
upphävas. Staten skulle ombesörja rättsskipningen även i städerna, och sambandet
mellan rättsskipning och förvaltning skulle upphöra. Underrätternas
domkretsar skulle kunna innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd
eller endast stad. Det förutsattes, att städer av viss storlek skulle bilda
eget tingslag. I motiveringen för förslaget anförde kommissionen bland annat:

»Ett för vårt domstolsväsen utmärkande drag är den skillnad mellan land och
stad, som, såvitt angår rättsskipningen i första instans, äger rum. Denna dualism
sammanhänger på det närmaste med städernas självstyrelse, med stöd av vilken
varje stad själv haft att både ordna och bekosta rättsskipningen inom staden.
Denna städernas judiciella avskildhet från landsbygden berodde i äldre tider
på hela det svenska samhällsskickets natur och städernas allmänna ställning
i samhället. Med de genomgripande förändringar, som härutinnan försiggått,
har emellertid också läget för städerna så småningom blivit ett annat. När
samhället icke längre vilar på de förr härskande ståndsidéerna, den principiella
skillnaden i privaträttsligt hänseende mellan stadsrätt och landsrätt upphört och
den städerna tillerkända monopolställningen på stadsmannanäringamas område
upphävts, hava grunderna för denna städernas särställning fallit bort. Detta
framträder också däri, att på landsbygden talrika samhällen uppstått, som till
sin sociala och ekonomiska struktur äro likartade med städerna, under det att
många städer nedsjunkit till betydelselöshet.

Ett erkännande av att förutsättningarna för städernas principiella särställning
på detta område bortfallit har redan givits därmed, att sedan år 1904 varje
samhälle, som tilldelats stadsrättigheter, fått förbliva under landsrätt och icke
erhållit egen jurisdiktion. Bland dessa städer finnas åtskilliga, som vuxit till
en betydande ställning och njuta en rik blomstring. Vissa åtgärder hava också
vidtagits för att avskaffa rådstuvurätterna i de mindre städerna och i judiciellt
hänseende förena dessa städer med angränsande landsbygd.

Örn grunden för städernas särskilda jurisdiktion sålunda numera har bortfallit,
så måste därav först och främst följa, att städernas inflytande på ordnandet
av deras domstolar och deras däremot svarande plikt att även bekosta
dem upphöra. Som på landsbygden måste denna angelägenhet bliva statens.
Rättsskipningens ordnande och bekostande är också enligt nu rådande samhällsuppfattning
såväl för stad som för landsbygd en statens uppgift, icke en
kommunal uppgift.

Om staten övertar rättsskipningen i städerna, blir därav icke en nödvändig
följd, att alla städer skola förenas med kringliggande landsbygd i en judiciell
enhet. Till en början måste givetvis de största städerna var för sig bilda egna
domsagor. I övrigt blir det möjligt att anordna underrätternas domkretsar så,
att en stad med kringliggande landsbygd kan förenas till en gemensam domsaga,
antingen sålunda, att staden och landsbygden också sammanslås till ett

Kungl. Majda proposition nr 206.

tingslag nied gemensam domstol, eller så, att staden oell landsbygden bilda
var sitt tingslag inom domsagan, vilken senare anordning tydligen förutsätter,
att staden är av något större betydenhet. En sådan anordning måste
bliva ett av de betydelsefullaste leden i strävandet att skapa en underrättsorganisation,
som både är tillräcklig för sina uppgifter och kan rymmas inom
en rimlig kostnadsram. Genom åtgärder i nämnda riktning kan nämligen
åvägabringas ett vida rationellare utnyttjande av de arbetskrafter, som ägna
sig åt domarkallet, än vad nu är möjligt, och en önskvärd utjämning av olika
arbetsmått i olika domstolar kan genomföras. Om sålunda en mindre eller medelstor
stad med en rådstuvurätt, vars arbetskrafter icke tillfullo utnyttjas,
förenas med kringliggande lantdomsaga, äro uppenbarligen betydande fördelar
i organisatoriskt hänseende att vinna för rättsskipningen. I de minsta städerna
måste också en avsevärd förkovran av rättsskipningen kunna väntas av en dylik
anordning. Domargöromålen äro där, som förut framhållits, ofta så få och så
betydelselösa, att domarens intresse och förmåga måste förslappas, vilket naturligtvis
kan menligt återverka på domaruppgiftens fyllande. Upprätthållandet
av egen domstol i dessa städer innebär ofta också ett betänkligt slöseri med
andliga och materiella tillgångar. En olägenhet av den nuvarande anordningen
är, att städernas domare tillsättas efter andra grunder och delvis av andra myndigheter
än landsbygdens. Därmed uppstå två skilda domarkårer, mellan vilka
icke nödig växling äger rum. Jämväl i detta hänseende skulle reformen medföra
värdefulla förbättringar.

Om städernas egen jurisdiktion upphör och staten övertar rättsskipningens
besörjande jämväl i städerna samt stad och landsbygd därvid i de fall, där så
finnes lämpligt, förenas till gemensam domsaga, behöver detta icke med nödvändighet
medföra, att underrätterna i hela landet ordnas efter fullkomligt
enahanda grunder, så att icke någon olikhet får finnas mellan underrätten i en
stad och underrätten på landsbygden. I den utsträckning stad och land sammanslås
till gemensamt tingslag med gemensam domstol, blir en sådan olikhet
visserligen utesluten, men de här angivna utgångspunkterna hindra, som redan
antytts, icke, att en stad bildar eget tingslag inom en med landsbygd gemensam
domsaga eller att, där så kräves, stad utgör egen domsaga. Genomförandet
av någondera av dessa anordningar öppnar tydligen möjlighet att inom
vissa gränser sammansätta underrätten på olika sätt i staden och på landsbygden.
Därest, trots det att grunderna för städernas rätt till egen jurisdiktion
numera bortfallit, en undersökning likväl visar, att förhållandena påkalla
sådana olikheter, kunna dessa alltså inrymmas inom ifrågavarande organisation.
På själva _ stommen till underrätterna kunna dessa olikheter emellertid
icke inverka. Vissa gemensamma drag måste alltid sammanhålla alla sålunda
av staten uppehållna underrätter till en enhetlig typ, i vilken vissa organisatoriska
variationer medgivas.

Med statens övertagande av rättsskipningen i städerna måste följa, att det nu
existerande sambandet mellan rättsskipningen och förvaltningen i städerna upphör.
Den nuvarande magistraten, vilken i regel tillika utgör rådstuvurätten,
försvinner.»

över huvudgrunderna i processkommissionens förslag inhämtades yttranden Yttranden
från hovrätterna — efter hörande av domhavande, rådhusrätter, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga län, överexekulorer och magistrater —nens förslag
justitiekanslersämbetet samt kommerskollegium — efter hörande av vissa organisationer
och sammanslutningar inom näringslivet — varjämte tillfälle lämnades
de juridiska fakulteterna, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och svenska stadsförbundet

Kungl. Majlis proposition nr 206.

att inkomma med yttranden. Därjämte inhämtades lagrådets utlåtande rörande
betänkandets huvudgrunder.

I flertalet av de avgivna yttrandena tillstyrktes förslaget örn statens övertagande
av rättsskipningen i städerna. Sålunda framhöll Svea hovrätt, att principiellt
rättsskipningens anordnande och bekostande måste anses vara ett statens
åliggande och icke en kommunal uppgift. Det nuvarande systemet, som innebure,
att städerna själva utövade ett starkt och stundom avgörande inflytande på domarposternas
tillsättande, kunde icke längre upprätthållas utan väsentliga risker
och olägenheter. Att staten undantagslöst omhändertoge tillsättandet av yrkesdomarpersonalen
i landet vore enligt hovrättens mening synnerligen angeläget,
och utan att förbise de svårigheter, som stöde i vägen för en någorlunda snar lösning
av spörsmålet härom, ansåge hovrätten önskvärt, att detta spörsmål omedelbart
upptoges till effektiv behandling. Den omständigheten att vissa städer
kunde av olika anledningar väntas vara obenägna att uppgiva sin särskilda
rättsskipning borde ej få stå i vägen för den ifrågavarande reformen. Jämväl
Göta hovrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Sveriges
advokatsamfund uttalade, att rättsskipningen i städerna borde övertagas
av staten. Till denna mening anslöt sig även ett stort antal häradshövdingar
och tillförordnade domhavande. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg visserligen,
att ett förstatligande av städernas rättsskipning vore ur principiell
synpunkt riktigt, men då en dylik ändring icke kunde genomföras utan stor
tidsutdräkt, kunde det ifrågasättas örn icke spörsmålet härom borde åtminstone
beträffande de större och medelstora städerna frigöras från frågan örn en
reform av rättegångsväsendet i övrigt och behandlas för sig. I huvudsak samma
uppfattning uttalades av professorn Kallenberg i ett av honom inom juridiska
fakulteten i Lund avgivet särskilt yttrande. Enligt hans mening kunde
skillnaden mellan lands- och stadsdomstolarna icke motiveras med sakliga skäl.
En till grunden gående reform av hela vårt rättegångsväsen kunde ej gärna
underlåta att räkna med en enhetlig domstolsorganisation. Örn man på sätt
Kallenberg förordade i viss mån begränsade reformen, vore emellertid upphävandet
av städernas särskilda domstolsorganisation ej något trängande reformkrav;
det vore i stort sett ett ämne, som läge på sidan av den egentliga rättegångsreformen.
Dock borde otvivelaktigt härvid göras undantag för rådhusrätterna
i smärre städer eller överhuvud de rådhusrätter, i vilka sutte blott
en lagfaren domare. Örn önskvärdheten av deras avskaffande syntes näppeligen
meningarna vara delade. Även lagrådet anslöt sig till tanken att i viss
omfattning bibehålla den särskilda stadsrättsskipningen. Slutmålet borde visserligen
vara att med samtliga de städer, som enligt den nya organisationsplanens
grundsatser icke ägde tillräckligt invånarantal och livlig rörelse nog
för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänseende införliva kringliggande
landsbygd till gemensamma domsagor. Skulle emellertid av ekonomiska eller
andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta
program, syntes det kunna ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande,
provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen
gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna pia -

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 206.

nen för den slutliga indelningen befunnes icke ägnade att utgöra särskilt tingslag
inom domsaga. I de städer åter, sorn folie ovanom denna gräns och alltså
befunnes lämpade att utgöra självständig domsaga eller åtminstone egen domkrets,
kunde den kommunala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. En annan
mening uttalades av föreningen Sveriges stadsdomare, som ansåg, att något
trängande behov ur rättsskipningens synpunkt att genom lagstiftning
tvångsvis förlägga de av kommissionen avsedda städerna under landsrätt icke
visats., Städernas själ vbestämnings rätt med avseende å rättsskipningens ordnande
borde icke ytterligare inskränkas, något som emellertid utgjorde en förutsättning
för att den av kommissionen föreslagna underrättsorganisationen
skulle komma till stånd. Därest det skulle befinnas, att rättsskipningen jämväl
i städerna borde omhändertagas av staten, ville föreningen framhålla nödvändigheten
av att därvid förfores med största försiktighet och hänsyn, så att
städernas intressen i möjligaste mån förbleve okränkta. Övergången till ett
system, innebärande sammanförandet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner
borde ej ske med ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningar
därför i den ena eller andra orten inträdde. En lagstiftning i ämnet
borde följaktligen endast öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd
och stad samt i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den
förmånlig för alla parter. I stadsdomarföreningens uttalande instämde ett
stort antal rådhusrätter. Åtskilliga rådhusrätter avstyrkte bestämt ett förstatligande
av städernas rättsskipning. Svenska stadsförbundet anförde, att
kommissionens förslag icke på alla punkter möjliggjorde ett ingående bedömande
av förslagets konsekvenser. Sålunda saknades utredning angående
bland annat det ekonomiska mellanhavandet mellan städerna och staten samt
formerna för magistratsgöromålens framtida utförande. I avvaktan på resultatet
av de utredningar, som igångsatts rörande dessa frågor, nödgades förbundet
för det dåvarande avstå från att inkomma med yttrande.

Den av stadsförbundet berörda utredningen angående det ekonomiska mel- Ekonomilanhavandet
mellan städerna och staten framlades av de s. k. ekonomisakkun- /,9,3,9,
niga i deras den 29 augusti 1928 avlämnade betänkande angående ordnande''
av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av
den ifrågasatta rättegångsreformen. De sakkunniga, vilkas utredning var
grundad på processkommissionens förslag att staten skulle övertaga rättsskipningen
i samtliga städer, föreslogo, att städerna skulle under en viss tidsperiod
lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Denna övergångsersättning
skulle från början utgå med belopp motsvarande varje stads
nuvarande kostnad för rättsskipningen och överexekutorsgöromålens bestridande
men skulle sedan år för år minskas för att efter tjugu år helt upphöra.

Den tolagsersättning, som tillkommer vissa städer, skulle för framtiden reduceras
med i princip en tredjedel. Avdraget skulle tagas i beräkning vid erläggande
av nyssnämnda övergångsersättning, så att nämnda ersättning skulle
utgå endast i den mån den överstege tolagsavdraget. De sakkunniga berörde i
korthet även frågan örn kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter
magistratens upphörande. Enligt en vid betänkandet fogad promemoria skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kommunal förvalt nings 8alckunniga 1939.

några av magistratens nuvarande uppgifter helt upphöra samt de övriga överflyttas
å länsstyrelse, polismyndighet, domstol, lämplig kommunal myndighet
eller andra organ. För egen del framhöllo de sakkunniga —- utan att taga
ställning till frågan huruvida en dylik uppdelning av magistratens funktioner
vore lämplig och önskvärd — såsom obestridligt, att det ur statens synpunkt
icke kunde anses behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna
sammanhölles hos ett organ. Vöre detta ett kommunalt önskemål, syntes hinder
ej möta, att i kommunallagstiftningen möjlighet bereddes till en dylik organisation.
Därmed följde ock, att kostnaderna för denna nya kommunala magistrat
måste drabba städerna.

Jämväl över detta förslag inhämtades utlåtanden från ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar. Sålunda hördes hovrätterna — vilka hade att
inhämta yttranden från domhavande, tingshusbyggnadsskyldige, överexekutorer
och rådhusrätter — Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga
län •— efter hörande av magistrater, stadsstyrelser och stadsfullmäktige —
justitiekanslersämbetet, nedre justitierevisionen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
kommerskollegium och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Även
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
advokatsamfund, svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfiskaler erhöllo
tillfälle att inkomma med yttranden.

I de avgivna yttrandena blev betänkandet föremål för stark kritik och det
gjordes från flera håll gällande, att detsamma icke vore ägnat att läggas till
grund för regleringen av förhållandet mellan städerna och staten. Särskilt
betonades, att staten vid övertagandet av rättsskipningen i städerna icke borde
kräva något som helst vederlag från dessas sida. Av åtskilliga bland de hörda
myndigheterna berördes även själva principfrågan huruvida städerna borde
mista den särskilda jurisdiktionen och förenas med angränsande domsaga. Sålunda
uttalade stadsfullmäktige i ett stort antal städer, att den förutvarande
domstolsorganisationen i städerna borde bibehållas. Svenska stadsförbundet
framhöll, att då städerna i stort sett syntes ha varit väl tillfredsställda med sitt
domstolsväsen, det icke kunde anses välbetänkt att tvångsvis pressa fram ett
förstatligande av städernas rättegångsväsen. I den mån ett förstatligande av
de mindre städernas rättegångsväsen genom deras förening med angränsande
tingslag kunde finnas lämpligt, borde detta åstadkommas genom att staten icke
blott såsom enligt gällande förordningar vore fallet öppnade vägen för en frivillig
anslutning från städernas sida utan även effektivt underlättade vägens
beträdande genom att göra den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer. I detta
yttrande instämde stadsfullmäktige i åtskilliga städer. Från många håll framställdes
även'' anmärkningar mot den ifrågasatta uppdelningen av magistratsuppgifterna.

Den andra av stadsförbundet omnämnda frågan, nämligen örn formerna för
magistratsgöromålens fullgörande, behandlades i den av 1928 års kommunalförvaltning
ssakkunniga den 30 september 1929 framlagda utredningen angående
kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomfö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Tande. De sakkunniga, vilka hade att utgå från förutsättningen att sambandet
mellan rättsskipning och förvaltning i städerna skulle upphöra, föreslogo
inrättande av ett nytt centralt förvaltningsorgan, kallat stadsstyrelse, som
skulle fullgöra drätselkammarens samt magistratens kommunala och i viss mån
även dess statliga uppgifter. De övriga på magistraten ankommande statliga
funktionerna skulle i allmänhet tilläggas polismyndigheten. Stadsstyrelsen
skulle utgöras av en borgmästare som ordförande samt ytterligare minst fyra
ledamöter. Hos stadsstyrelsen skulle finnas anställd en stadsassessor, varjämte
i stadsstyrelsens reglemente skulle kunna bestämmas, att i styrelsen skulle
finnas även ett eller flera borgarråd. Borgmästaren och borgarråden skulle
utses av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga för en tid av minst sex och
högst tio år. övriga ledamöter skulle väljas för en tid av fyra år.

över detta betänkande avgåvos yttranden av länsstyrelserna — efter hörande
av magistrater, stadsstyrelsen, drätselkammare och stadsfullmäktige — varjämte
tillfälle bereddes svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare samt
svenska polisförbundet att yttra sig i ärendet. I flera av de avgivna yttrandena
framhöllos svårigheterna att bedöma förslaget innan klarhet vunnits rörande
grunderna för processreformen. Beträffande förslaget kommo delade meningar
till synes. Från åtskilliga håll uttalades anslutning till de principer, på vilka
förslaget vilade, men framställdes samtidigt anmärkningar mot dess detaljbestämmelser,
särskilt vad angick stadsstyrelsens sammansättning samt sättet för
tillsättande av ordförande och den tid, för vilken han borde utses. Å andra håll
avstyrktes förslaget, varvid bland annat framhölls, att det skulle leda till en
för många städer alltför vidlyftig och byråkratisk organisation samt att tanken
att tillägga det kommunala centralorganet även statsadministrativa uppgifter
ur flera synpunkter vore olämplig. Jämväl i dessa yttranden framställdes
från flera städer anmärkningar mot principen att den särskilda jurisdiktionen
i städerna skulle upphöra.

Vid anmälan i statsrådet den 6 februari 1931 av de huvudgrunder för en Proposition
rättegångsreform, vilka genom proposition, nr 80, förelädes 1931 års riksdag,
framhöll jag såsom en grundtanke för den ifrågasatta reformen, att denna
främst borde avse själva förfarandet samt att förändringar i organisationen
borde vidtagas endast i den mån de vore påkallade för att skapa förutsättningar
för ett förbättrat förfarande. Rörande frågan örn statens övertagande av
städernas rättsskipning anförde jag i huvudsak följande:

»Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning
jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga,
huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i
stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentrerat
förfarande. Örn man från denna utgångspunkt till en början skärskådar
frågan örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig
icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet
om rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet sådan
betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning
för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, innan
man täger ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

genheter äro förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida dessa
äro av den art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På denna
punkt erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en
svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfarenhet
jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter,
som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras intresse
för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som
numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att
grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot
synes mig en annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och
som avser sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande.
Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande ställer
å domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, är det en oeftergivlig
fordran, att urvalet till dessa befattningar sker med den största omsorg. Det
torde icke kunna bestridas, att de grunder, som nu gälla i fråga örn städernas
domarval, icke innebära fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering.
Detta sammanhänger i främsta rummet med, att den korporation, åt
vilken valet är anförtrott, i allmänhet icke äger tillräcklig kännedom örn de
sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer
såsom domare. Vad särskilt borgmästarvalen angår har visserligen det statliga
inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta inflytande
inskränker sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och är därför
av tämligen begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke
medfört alltför oroväckande konsekvenser, är det dock å andra sidan omisskänneligt,
att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spela in samt att utgången
understundom beror av slumpen eller av en lyckad kupp. Det är också
en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva
den mera allsidiga utbildning, som följer med tjänstgöringen i olika
domstolsinstanser och_ som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta
anses vara av stor vikt. Å andra sidan äro våra lantdomare och överrättsdomare
i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större
rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla
rättsområden.

För mangen storde de nu antydda bristerna te sig som så svårartade och så
oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att för
deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstår
som oundvikligt. Därest lagstiftaren ägde en av tradition och redan bestående
förhållanden obegränsad frihet, skulle mot en dylik åtgärd icke vara
något att invända. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som härvid
.möta, bjuda dock, att. jämväl en annan utväg tages under övervägande.
Enligt min mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare
kunna vinnas genom en långt mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av
ordningen för stadsdomarnas tillsättande.»

Efter att hava redogjort för innehållet i en dylik reform fortsatte jag:

»Om jag sålunda, med vissa förbehåll, ansluter mig till tanken, att med statens
övertagande av rättsskipningen i städerna tillsvidare bör anstå och denna
fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala
synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, ser jag
mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig begränsning.
I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre rådhusrätternas svaghet.
Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter
är redan under nu rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera
framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställer på domsto -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

larna. Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet
måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vid sådant förhållande
torde dessa städer böra förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga,
varvid intet hinder möter att staden, örn den är av tillräcklig storlek,
bildar eget tingslag. För sistnämnda fall kan komma under övervägande
att åt domstolen giva en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen
såsom ordförande består av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande
rådhusrättens bisittare. En dylik anordning skulle innebära en anknytning
till den nuvarande organisationen av städernas domstolar.

Var gränsen skall dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skall bibehålla
sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana, då staden skall ingå
i omgivande lantdomsaga, kan helt visst göras till föremål för olika meningar.
Den bestämmande synpunkten härvid synes böra vara, att den kommunala
rättsskipningen bibehålies i de städer, som genom sin folkmängd, sina
ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att
uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga städer,
i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen,
som redan nu icke äga egen domstol, finge genom statens försorg sin rättsskipning
ombesörjd på enahanda sätt som i fråga örn landsbygden.

Med denna ståndpunkt begränsas frågan om rättsförhållandet mellan staten
och städerna att tillsvidare avse allenast de mindre städerna. De större och
medelstora städerna skulle som hittills ha att själva bekosta sin rättsskipning,
varemot utgifterna för de mindre städernas rättegångsväsen skulle överflyttas
å statsverket. Då jurisdiktionen i dessa städer komme att handhavas av häradshövdingen
i tilliggande domsaga, uppstår härigenom icke någon mera betydande
kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och då den besparing
ett avlyftande av kostnaden för rättsskipningen medför för staden
måhända helt eller delvis uppväges av nytillkommande utgifter för stadens
förvaltning, synas anspråk på ersättning i anledning av rättsskipningens övertagande
icke böra från statens sida göras gällande.

Därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehålies såsom
en stadens angelägenhet, föreligger icke någon anledning att rubba den sammansättning
rådhusrätterna i dessa städer redan nu äga. Under denna förutsättning
bör rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för
lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, har i de nu
ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknar för dessa städer all
betydelse. Samtliga, ledamöterna böra därför, såsom nu i allmänhet är fallet,
vara lagfarna.»

Vad angår övergången till den nya ordningen framhöll jag såsom önskvärt,
att åtgärder under den närmaste tiden vidtoges för att de städer, som icke
kunde antagas äga förutsättningar att giva sina rådhusrätter den förut nämnda
sammansättningen, mätte läggas under landsrätt. Härom yttrade jag vidare
bland annat:

»Tydligt är, att landsrättsförläggning bör kunna beslutas även mot stads
bestridande. Denna princip har kommit till uttryck redan i 1924 års lagstiftning,
och en utvidgning av denna princips tillämpning synes nu vara lämplig.
Sålunda torde skäl ej längre föreligga att bibehålla den gällande begränsningen,
att stadens folkmängd skall understiga 3,000 personer. Ej heller synes
det lämpligt att bibehålla föreskriften, att landsrättsförläggning ej må äga
rum, när stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig däremot.
Då en dylik åtgärd är betingad av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse,
bör det ej tillåtas kommunen att förhindra densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Motion 1931.

rörläggning under landsrätt av de städer, varom nu är fråga, torde emellertid
icke böra äga rum utan undantag. Sådan åtgärd bör ej få vidtagas, då den
medför ökade ekonomiska bördor eller andra för staden eller det allmänna, menliga
verkningar. Särskild hänsyn måste tagas till rådhusrätterna i residensstäderna.
Sålunda äro dessa domstolar uteslutande behöriga att upptaga bland
annat mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften tryckts
i ort, som lyder under landsrätt, samt ärenden angående förlagsinteckning, då
rörelsen drives å landet. Tydligt är därför, att ett överförande till landsrätt
bör äga rum allenast efter prövning i varje särskilt fall. De närmare grunder,
som böra vinna tillämpning vid statens övertagande av rättsskipningen
i nu ifrågavarande städer, böra så snart ske kan föreläggas riksdagen.»

I en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion,
nr 227, hemställde herr Lindhagen bland annat, att riksdagen ville uttala sig
för att ett förstatligande av samtliga stadsdomstolar måtte genomföras samt att
förslag till en ekonomisk uppgörelse måtte föreläggas riksdagen i sammanhang
med det definitiva avgörandet. Såsom stöd härför anförde motionären:

»Under det långa utredningsarbetet är väl knappast någon fråga, örn vilken
meningarna varit så samlade, som att skillnaden mellan stad och land måste
upphöra samt rättsordningen för hela folket bliva en statens angelägenhet.

Det är i och för sig intet ont uti, att en kommun ombesörjer även sin rättsvård
såsom ett uttryck för dess självstyrelse. Men då bör såsom i gamla tider
denna självstyrelse även utsträckas till landsbygden häradsvis. Detta vill
dock ingen vara med örn, utan staten skall fortfarande ombestyra landsbygdens
rättsvård. Då bör också som sagt städernas privilegium upphöra och
rättsskipningen bli likasom lagstiftningen en hela landets gemensamma angelägenhet.

Så är saken även ordnad i Norge och Danmark och bemödandet till gemensam
nordisk lagstiftning talar för att Sveriges hållning på detta^ område upphör.
Gagnet av en statsorganisation för hela landet framträder på många sätt.
Likformigheten i domstolsväsendets organisation för alla innevånare är ju en
naturlig sak, och man kan ej förstå, varför den behöver vara så olika som nu
är fallet. Cirkulation mellan ledamöter i de olika domstolarna förhindras genom
det nuvarande tillståndet. Den politiska motsättningen mellan land och
stad upprätthålles genom bibehållande av onödiga skiljaktigheter. Nu kommer
såsom en stor överraskning, att regeringen väl föreslår att de minsta städernas
rättsskipning skall förstatligas. För de övriga skall den gamla ordningen
fortfarande gälla. Detta kan väl knappast sägas vara uttryck för en ''allmän
rättegångsreform’, som landet väl kunde på en så kardinal punkt hava
omsider förväntat sig efter mer än ett århundrades förberedelse.

Det synes vara lagrådet, som i sitt politiska kompromissbetänkande räckt
ett finger åt denna vanskliga idé. Man har nu inget annat avsevärt skäl för
förslaget än att det skulle bliva så bråkigt och tidsödande att reglera det
ekonomiska mellanhavandet mellan staten och de större stadskommunerna med
anledning av en konsekvent rättegångsreform. Ett magert och principlöst skäl,
synes mig. Svårare uppgifter har väl den svenska statsmakten ridit ut även
i senare tider. För övrigt kommer avfattandet i lagparagrafer av riksdagens
eventuella anvisningar samt begrundandet av den myckenhet spörsmål, örn
vilka riksdagen ej kommer att ens i någon mån yttra sig, förmodligen att
taga åratal, innan saken ånyo kan definitivt föreläggas riksdagen. Under den
tidrymden bör den ingalunda svårare frågan örn en ekonomisk utjämning kunna
klargöras.»

Kungl. Majlis proposition nr 206.

De av mig gjorda uttalandena rörande städernas domstolsväsen biträddes av
det för propositionens behandling tillsatta särskilda utskottet. I denna del anförde
utskottet bland annat:

»Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att såsom departementschefen
antytt rättsskipningens ordnande och bekostande är en statens angelägenhet,
ävensom att de samhällsförhållanden, som i äldre tid motiverade, att
städerna i judiciellt hänseende intogo en särställning, numera bortfallit. _ Utskottet
kan därför i princip ansluta sig till det i herr Lindhagens motion gjorda
uttalandet, att rättsskipningen i städerna bör övertagas av staten. Däremot
kan utskottet icke biträda samme motionärs uppfattning, att en dylik förändring
bör genomföras i samband med den nu ifrågasatta rättegångsreformen.
Det lärer näppeligen med fog kunna göras gällande, att städernas domstolar i
allmänhet skulle komma att sakna förmåga att handha ett förbättrat förfarande
och att med hänsyn därtill ett förstatligande av rättsskipningen är nödvändigt.
På sätt departementschefen framhållit bör i första hand undersökas,
huruvida de olägenheter, som vidlåda den särskilda stadsjurisdiktionen, äro av
den art, att de icke kunna avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den
nuvarande ordningen har anförts, att den — utom i de största städerna — förekommande
sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning länder till
skada för rättsväsendet. Även örn denna anmärkning äger ett visst berättigande,
lärer det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra en avlösning
av den särskilda stadsjurisdiktionen. Mera vägande äro de erinringar,
som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande av städernas
domare. Denna ordning kan såsom redan berörts icke anses i erforderlig mån
trygga en god rekrytering och lägger hinder i vägen för skapande av ett enhetligt
domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen framhållit det
icke vara nödvändigt att för undanröjande av dessa brister förstatliga rättsskipningen
i städerna. En tillfredsställande lösning torde, åtminstone tillsvidare,
kunna vinnas genom en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande.

Ehuru utskottet sålunda finner, att ett allmänt överförande till staten av
rättsskipningen i städerna icke påkallas av rättegångsreformens genomförande,
ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning, att åtgärder i detta
syfte äro nödvändiga beträffande de mindre städerna. Ett bibehållande av dessa
städer såsom självständiga jurisdiktionsområden kan icke anses tillfredsställande.
Även örn vid tillsättande av domartjänsterna i dessa städer sökande med
erforderlig kompetens kunna påräknas, måste det befaras, att på grund av göromålens
ringa omfattning domarna icke skola vara i stånd att vidmakthålla sin
förmåga och sitt intresse för rättsskipningen. I allt fall kunna de icke i sitt arbete
förvärva den erfarenhet och vana vid handläggning, som äro önskvärda.
Det måste även anses vara misshushållning med kraft och penningmedel att för
de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de små städerna bibehålla särskilda
domstolar. En ändring i dessa förhållanden kan icke vinnas utan en ökning
av domkretsarnas omfång. I detta syfte böra de mindre städerna förenas
med kringliggande landsbygd till en domsaga. Denna uppfattning har redan
godkänts av statsmakterna vid antagande av nu gällande lag örn stads läggande
under landsrätt. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, bör
staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda eget
tingslag inom domsagan. Beaktande bör även skänkas förslaget att låta häradsrätten
i stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två
lagfarna rådmän. Ett genomförande av detta förslag synes emellertid erbjuda
vissa praktiska svårigheter. I samband med borttagandet av den särskilda jurisdiktionen
bör utredning verkställas rörande det ekonomiska mellanhavandet
mellan staten och vederbörande stad. Vid ordnande av detta mellanhavandc

Särskilda

utskottet

tm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bör som huvudregel gälla, att stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion,
skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna
kostnaderna.

I frågan var gränsen skall dragas mellan de städer, som kunna behålla sin
nuvarande jurisdiktion, och dem, som böra bilda gemensam domsaga med kringliggande
landsbygd, ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning.
Den bestämmande synpunkten synes sålunda böra vara, att den särskilda
rättsskipningen bibehålies allenast i de städer, som genom sin folkmängd, sina
ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära
en egen rättsskipning av tillräcklig styrka. Vid bedömande av denna
fråga kan naturligen avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten, att
stad för närvarande har eller är beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt,
som fyller detta anspråk.

Då utskottet sålunda förordar, att den nuvarande, av städerna bekostade
rättsskipningen i viss utsträckning bibehålies, vill utskottet samtidigt framhålla,
att denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet örn städernas förvaltning.
Problemet örn förhållandet mellan magistraten och de kommunala
organen torde inom en nära framtid böra erhålla sin lösning. Skulle denna lösning
innebära en överflyttning från magistraten av de kommunala och statligtadministrativa
uppgifter, som nu åvila densamma, kommer frågan om förstatligandet
av rättsskipningen i ett annat läge.»

Beträffande övergången till den nya ordningen yttrade utskottet, att det
syntes lämpligt, att åtgärder snarast vidtoges för att möjliggöra, att staten efter
hand övertoge rättsskipningen i de städer, där förutsättningar saknades
för ett bibehållande av egen jurisdiktion. Slutlig ställning till de grunder, som
därvid borde tillämpas, syntes kunna tagas först sedan förslag till lagstiftning
i ämnet förelåge. Det kunde emellertid framhållas, att vid indragning av de
särskilda stadsdomstolarna stor varsamhet borde iakttagas och städernas intressen
vederbörligen beaktas.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställde herr Lindhagen, att riksdagen
ville uttala sig för att staten framdeles borde övertaga rättsskipningen
i städerna, att städer, som nu tämligen enhälligt önskade behålla sin organisation,
icke mot sitt bestridande borde fråntagas densamma, samt att, örn stadssamhället
ansåges för litet för särjurisdiktion, bristen helst borde avhjälpas
genom att staden förenades med kringliggande landsbygd till en domstol, som
finge åtnjuta fördelarna av kollegialitet och täta sammanträden. Såsom motivering
för denna hemställan anförde reservanten:

»Mången har föreställt sig, att en ny rättegångsreform skulle medföra statens
övertagande av rättsskipningen även i städerna. Principen godkännes också
i allmänhet. Men man skjuter den på framtiden av opportunitetsskäl. Dessutom
invändes, att de ekonomiska uppgörelserna mellan städerna och staten
skulle leda till så omfattande uppgörelser, att de ej kunde medhinnas till rättegångsreformens
avgörande. Detta senare är väl en så kallad förevändning.
För den redan nu ifrågasatta indragningen under staten av vissa städers rättsskipning
uppresas inga sådana hinder. Säkerligen kan en uppgörelse örn tolagen
och andra ekonomiska frågor med god vilja medhinnas till och med tidigare än
den långa tidlund, som måste åtgå för rättegångsreformens omsättning i paragrafer
samt dessas granskning av alla vederbörande och slutliga godkännande.

Det finnes emellertid en omständighet, som påkallar, att man ej bör motsätta
sig det begärda uppskovet. Förslagen förbise som sagt betydelsen av folk -

Kungl. May.ts proposition nr 206.

domstolens uppbyggande på ett kollegialt lagfaret element. Statens övertagande
av rättsskipningen i städerna vid denna tidpunkt äventyrar sannolikt, att
förenämnda framsyn nedbrytes för oöverskådliga tider genom att domsagornas
enmansdomarskap överföres även på rådhusrätterna med uppgivande av de
senares förnämligare och vidsyntare organisationsform, såvitt på det lagfarna
elementet ankommer. Den som vinner tid vinner råd.

Ur denna synvinkel måste emellertid redan nu riktas erinringar mot förslagets
bemödande att lägga en myckenhet städer under landsbygdens berörda
ofullkomliga organisationsformer. De gamla organisationsformerna skola ju
enligt förslaget väsentligen bibehållas. De nu hotade städerna äro skapelser av
betydelsefulla traditioner, som individualisera deras kollektivitet på ett särskilt
förnämligt sätt. I den mån de tämligen enhälligt önska få behålla åtminstone
under nuvarande förhållanden sin gamla organisation, så bör man,
synes mig, icke mot deras bestridande fråntaga dem den. Örn stadsinvånarna
tillika äro nöjda med sin rättsskipning även i de små städerna, är det väl icke
heller så farligt med den. Säkerligen är denna rättsskipning jämväl liksom
allt annat bättre än sitt rykte.

Anses emellertid samhället för litet i vissa fall för att kunna upprätthålla
sin sär jurisdiktion, bör reformen icke bestå däri, att man utrotar det bestående
fröet till en framtidsdugligare organisation och för oöverskådliga tider i stället
påtvingar detta samhälle landsbygdens gammalmodiga eller i varje fall för
framtidens folkdomstol främmande gestaltning av det lagfarna elementet. I
stället bör problemet lösas på det sättet, att staden förenas med kringliggande
landsbygd och därigenom en tillräckligare grundval skapas för bibehållande
och förbättrande av stadens organisationsformer för det lagfarna domstolselementet.
Utskottet ställer sig på ett ställe icke heller främmande för ett förslag
att ''låta häradsrätten i ett stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen
såsom ordförande, två lagfarna rådmän’. Utskottet finner naturligtvis detta
förslag erbjuda vissa praktiska svårigheter. Detta kan sägas örn allting här
i världen, som måste ske. Här äro emellertid svårigheterna uppenbarligen övervinneliga.

Det mest framsynta vore väl dock att i en sådan sammanslagning ej utbryta
staden såsom ett särskilt tingslag utan låta hela rättsskipningen koncentreras
till staden med täta sammanträden såsom sker i de större städerna. Detta kan
så mycket naturligare ske som den omgivande landsbygdens kommunikationer
av olika slag vanligen redan äro inriktade på staden såsom ett centrum. Med
en sådan ordning skulle ordföranden i rätten också fortfarande kunna behålla
den historiska titeln borgmästare, örn så anses önskligt.

Under sådana förhållanden är det viktigaste i detta ögonblick att i största
möjliga mån slå vakt om de nuvarande stadsdomkretsarnas bibehållande under
kommunal administration såsom ett nödvärn mot de nuvarande rättegångsreformatorernas
obetänksamhet — förlåt uttrycket — gentemot framtiden och
dess folkdomstolar.»

Avvikande mening uttalades jämväl av herr Christenson m. fl., vilka i reservation
gjorde gällande, att utskottets utlåtande på denna punkt bort erhålla
i huvudsak följande lydelse:

»Vad åter angår frågan om indragning av jurisdiktionen för vissa städer har
departementschefen anfört, att i de större och medelstora städerna den nuvarande
domstolsorganisationen borde fortbestå, dock med iakttagande av att rådhusrätterna
alltid skulle bestå av tre lagfarna ledamöter. Däremot erbjöde
rådhusrätterna i de mindre städerna icke fullgoda garantier för en tillfredsställande
rättsskipning och borde därför upphöra. Enligt departementschefens

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mening borde en dylik förändring vara påkallad alldeles oberoende av en allmän
rättegångsreform, och måste det under sådana förhållanden ur alla synpunkter
anses vara till fördel, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för att
efter hand bringa dessa domstolar att upphöra.

Såsom skäl för indragningen av jurisdiktionen i de mindre städerna har huvudsakligen
anförts, dels att garanti saknades för att stadsdomarämbetena
bleve besatta med fullt kvalificerade personer dels ock att på grund av målens
ringa omfattning stadsdomarna icke genom sin verksamhet vid domstolen kunde
vinna ökad utbildning utan snarare måste förväntas gå tillbaka i erfarenhet
och kunskaper.

Yad det första skälet beträffar torde detta komma att förfalla genom införande
av annan ordning för tillsättande av stadsdomare i huvudsaklig överensstämmelse
med departementschefens förslag. Det andra skälet torde knappast
hava någon tillämpning å de rådhusrätter, som hava minst två lagfarna
ledamöter. Vid dessa rådhusrätter äro göromålen säkerligen så pass omfattande,
att där anställda domare kunna vidmakthålla kunskaper och intresse
för rättsskipningen. Detsamma torde vara förhållandet med åtskilliga städer,
som hava endast en lagfaren ledamot i sin rådhusrätt. Av rättsstatistiken
synes framgå, att i flera dylika städer handläggas rättegångsmål till större
antal än som förekommer i mindre domsagor.

Utskottet har sålunda icke kunnat finna, att hänsyn till rättsskipningen
kräver indragning av jurisdiktionen i så många städer ■—- antalet torde uppgå
till mellan 50 och 60 — som departementschefen ifrågasätter. Därtill kommer,
att jurisdiktionen för städerna är ett av dem högt skattat flerhundraårigt
privilegium, som ej bör berövas dem utan verkligt tvingande skäl. Rätts.-skipningen betalas nu av städerna själva, varigenom kostnader härför inbesparas
för statsverket.

Örn en stad fråntages sin särskilda jurisdiktion, bör den givetvis befrias
från de nied den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna.
Härav följer, att, örn ett större antal städer skulle få sin jurisdiktion indragen,
staten under en lång övergångstid kommer att få vidkännas högst betydande
kostnader i ersättning åt på indragningsstat ställda stadsdomare.

^Vid nu angivna förhållanden anser utskottet, att städerna böra få bibehållas
vid sin jurisdiktion i långt större omfattning än departementschefen
ifrågasatt. Ett bestämt ställningstagande till denna fråga synes icke möjligt
förrän efter närmare utredning av alla på frågan inverkande omständigheter.

o Under de senare årtiondena hava åtskilliga städer tillkommit, av vilka flera
nått. en betydande storlek. Dessa städer hava icke erhållit särskild jurisdiktion,
ehuru flera av dem därom gjort framställning. Enligt utskottets mening
böra ifrågavarande städer erhålla rätt till egen jurisdiktion, under förutsättning
att de med hänsyn till folkmängd och andra förhållanden kunna
anses äga tillräcklig förutsättning att uppbära en sådan.»

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning, varefter beslutet anmäldes i skrivelse
den 29 maj 1931, nr 308.

Sakkunniga Med anledning av riksdagens beslut i denna del tillkallade jag, jämlikt därtill
den 11 september 1931 erhållet bemyndigande, efter samråd med chefen
för socialdepartementet, borgmästaren Gustaf Ehrnberg och kommunalborgmästaren
Harry Ljungberg att såsom sakkunniga inom justitie- och socialdepartementen
biträda med fortsatt behandling av frågan örn övertagande från
statens sida av rättsskipningen i vissa städer ävensom av frågan rörande de
ändrade bestämmelser angående kommunalförvaltningen i stad, som av ett dylikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

övertagande kunde påkallas, jämte därmed sammanhängande spörsmål. Till
fullgörande av uppdraget såvitt angår förstatligandet av rättsskipningen i vissa
städer avlämnade de sakkunniga med skrivelse den 27 november 1931 utkast
till lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende jämte en kortfattad
promemoria. Utkastet torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i
detta ärende (Bilaga B). Vidkommande uppdraget i övrigt avgåvo de sakkunniga
samtidigt till chefen för socialdepartementet ett förberedande förslag
angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat.

Det av de sakkunniga upprättade utkastet till lag om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende innebär i huvudsak en utvidgning av de i lagen
den 13 juni 1924 givna bestämmelserna örn stads läggande under landsrätt.
Enligt utkastet kan Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige eller
eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och
staden i judiciellt avseende förenas med angränsande domsaga. Beträffande
stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
borgmästaren finnes endast en ledamot, som skall vara lagfaren, må Kungl.
Majit, även utan stadsfullmäktiges samtycke, meddela sådant förordnande,
därest ändringen finnes vara till gagn för rättsvården och icke medföra ökad
ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller
i den domsaga, med vilken staden skulle förenas. De i 1924 års lag givna
begränsningarna att förordnande mot stadens vilja ej må meddelas, där stadens
folkmängd uppgår till 3,000 personer eller stadsfullmäktige med minst två
tredjedels majoritet uttalat sig mot landsrättsförläggning, ha sålunda borttagits.
Däremot har föreskrivits, att förordnande ej må meddelas beträffande
residensstad. Utredning rörande stads förening med domsaga skall verkställas
då borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit
ledig eller eljest anledning förefinnes till dylik förening. Utredningen skall
liksom enligt 1924 års lag särskilt avse den ifrågasatta föreningens verkningar
med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. Eör utredningens
verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna
utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas
av Kungl. Majit, över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande
av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt, varefter handlingarna i ärendet
jämte länsstyrelsens utlåtande skola insändas till Kungl. Majit. Då borgmästartjänst
eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i
stad, som här avses, skall länsstyrelsen ofördröjligen hos Kungl. Maj :t göra anmälan
därom. Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas
erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka
stadens förening i judiciellt hänseende med domsaga må föranleda. Genom
lagen upphävas de förut nämnda cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj
1918. Det är avsett, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1932.

över de sakkunnigas utkast har styrelsen för svenska stadsförbundet efter
remiss avgivit utlåtande, varjämte styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
inkommit med yttrande i ärendet. Förstnämnda styrelse har vid sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förslag
inom social
departemen
tet 1932.

yttrande fogat protokoll från en av stadsförbundet den 5 december 1931 anordnad
konferens för överläggning rörande de sakkunnigas förslag. Vid konferensen
närvoro ombud för 51 magistratsstäder. De avgivna utlåtandena —
yttrandet från stadsdomarföreningen nied uteslutande av de delar, som angå
förslaget örn magistratsbestyrens fullgörande — torde få såsom bilagor fogas
vid detta protokoll. (Bilagor C och D.) Därjämte lia från stadsfullmäktige
i flera städer inkommit skrivelser, däri hemställts, att städerna måtte erhålla
tillfälle att yttra sig över utkasten innan dessa framläggas för riksdagen.

På grundval av de sakkunnigas förslag rörande magistratsbestyrens fullgörande
ha inom socialdepartementet utarbetats förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad,
lag örn kommunalborgmästare samt lag örn överflyttande å kommunalborgmästare
av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr jämte vissa
därmed sammanhängande författningar. Rörande innehållet i dessa förslag,
som komma att senare i dag anmälas av chefen för socialdepartementet,
må här nämnas1 följande. I samtliga städer utan magistrat skall
finnas en kommunalborgmästare med uppgift dels att bistå drätselkammaren
vid fullgörandet av dess åligganden dels ock att övertaga huvuddelen
av de statliga uppgifter, som för närvarande åligga magistraten. Kommunalborgmästare
skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov. Dock må till sådan befattning utses jämväl den som av Kungl.
Maj :t på grund av annan utbildning eller ådagalagd duglighet i kommunala
värv eller eljest i allmän befattning funnits skickad att inneha den befattning,
varom är fråga. Kommunalborgmästare väljes av stadsfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, av allmänna rådstugan. Förordnande å befattningen utfärdas
av länsstyrelsen. Reglemente för kommunalborgmästaren skall utfärdas av
Kungl. Maj :t efter därom av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan upprättat
förslag. I reglementet skola bestämmelser meddelas örn kommunalborgmästarens
tillsättande, åligganden, avlöning, entledigande, pension och tjänsteförhållanden
i övrigt. För kommunalborgmästares entledigande må ej stadgas
annan grund än — förutom viss ålder och genom olycksfall eller sjukdom vållad
oförmåga till tjänstgöring — att länsstyrelsen funnit skäl föreligga för bifall
till framställning av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan örn entledigande,
såframt förslag därom väckts av drätselkammaren med minst två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster och antagits av stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan med enahanda pluralitet. De sålunda föreslagna reglerna
skola tillämpas jämväl beträffande de nuvarande fögderistäderna. I dessa städer
skola följaktligen stadsstyrelserna försvinna. Dock medgives för dem en
övergångstid av högst fem år.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att antalet städer, i vilkas rådhusrätt
borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes
endast en ledamot, som skall vara lagfaren, är 53. Beträffande dessa
städer, deras folkmängd samt antalet vid rådhusrätterna därstädes avgjorda
mål och ärenden under åren 1927—1930 får jag hänvisa till en vid protokollet
i detta ärende fogad bilaga (Bilaga E).

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har riksdagen föregående år
vid godkännande av huvudgrunderna för den blivande rättegångsreformen biträtt
den av mig uttalade uppfattningen att den särskilda rättsskipningen bör
bibehållas endast i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden
och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära en rådhusrätt
bestående av minst tre lagfarna ledamöter, samt att övriga städer
böra i judiciellt avseende förenas med närliggande domsagor. Tillika har
riksdagen uttalat, att åtgärder snarast böra vidtagas för att möjliggöra, att
staten efter hand övertager rättsskipningen i sistnämnda städer. På grund
härav saknar jag anledning att nu ånyo ingå på spörsmålet huruvida den
särskilda rättsskipningen i dessa städer bör upphöra. Det gäller allenast att
pröva, hur övergången till den nya ordningen lämpligen bör ske.

Vid nu angivna förhållande synes skäl ej föreligga att, såsom stadsförbundet
förordat, bereda städerna tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet. Den kritik,
som framförts mot de sakkunnigas utkast, har i väsentlig mån riktat sig mot
principen om upphävande av den särskilda jurisdiktionen i de mindre städerna.
Rörande denna fråga ha städerna flera gånger i olika sammanhang givit sin
mening tillkänna, och de av dem anförda synpunkterna ha av statsmakterna
upptagits.till sorgfällig prövning. De mot sakkunnigutkastet i övrigt framställda
anmärkningarna synas mig kunna beaktas på sådant sätt, att städernas
intressen bliva fullt tillgodosedda. Några nya synpunkter rörande lagstiftningens
utformande torde ej stå att vinna genom städernas hörande. Därest,
såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, beslut örn stads förenande
med domsaga icke bör meddelas med mindre utredning företagits rörande ändringens
verkningar i olika avseenden, kommer vidare varje stad, då fråga väckes
örn vidtagande av sådan åtgärd beträffande staden, att kunna göra sin
mening gällande. Härvid skall även fullständig utredning företagas rörande
omläggningens betydelse för stadens ekonomi. Mot förslaget att bereda städerna
möjlighet att inkomma med yttranden talar vidare, att en dylik åtgärd
skulle förhindra ärendets framläggande för innevarande års riksdag. Ett
uppskov med frågans avgörande är emellertid ur skilda synpunkter olämpligt.
För närvarande är borgmästartjänsten ledig i fem mindre städer, nämligen
Örnsköldsvik, Arboga, Filipstad, Kungsbacka och Marstrand, och under detta
år torde ytterligare ledigheter komma'' att uppstå. Det måste ur allmän synpunkt
anses otillfredsställande, att borgmästartjänsterna i dessa städer hållas
vakanta, och för städerna är det ett önskemål att frågan örn organisationen anderas
rättsskipning och förvaltning ej längre förblir svävande.

Av vad sålunda anförts framgår, att enligt min mening frågan om lagstiftning
rörande statens övertagande av rättsskipningen i de mindre städerna bör
upptagas till omedelbart avgörande. Tydligt är, att denna lagstiftning icke
bör avse att med ett slag upphäva den särskilda jurisdiktionen i dessa städer.
Syftet bör endast vara att möjliggöra, att staten, då lämpligt tillfälle yppas,
efter hand övertager rättsskipningen. Härvid bör såsom riksdagen framhållit
stor varsamhet iakttagas och städernas intressen vederbörligen beaktas.
På sätt stadsförbundet anfört bör därför lagstiftningen så avfattas, att

Bihang till riksdagens protokoll 193%. 1 sami. lik haft. (Nr 206.)

Departe mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr Z06.

det otvetydigt framgår, att stads förenande med domsaga icke får lända staden
till skada. I lagen bör sålunda tydligt angivas under vilka förutsättningar
beslut mot stadens vilja kan fattas örn rådhusrättens upphörande. Sådant beslut
bör ej kunna meddelas med mindre utredning i varje särskilt fall ägt rum
rörande åtgärdens verkningar i olika hänseenden. Därest utredningen visar,
att den tilltänkta ändringen med hänsyn till statens eller stadens intresse är
förenad med olägenheter, vilka överväga därmed förbundna fördelar, bör med
åtgärden anstå i avbidan på gynnsammare förutsättningar. Naturligen kan
ett beslut örn stads förenande med domsaga icke för rådhusrättens befattningshavare
föranleda inskränkning i dem vederbörligen tillförsäkrade förmåner.
Förening av Liksom enligt nu gällande lag bör möjlighet finnas att förena stad med anlandsb^d
Sansande domsaga, därest stadsfullmäktige göra framställning därom eller
med stadens eljest samtycka till åtgärden. Att för dylikt fall meddela föreskrifter rörande
samtycke. ^ förfarande, som bör iakttagas, lärer icke vara erforderligt. I dessa fall
torde utredning komma att verkställas och stadens önskemål komma att framföras
utan att särskilda garantier därför behöva uppställas. Det är anledning
antaga, att därest kommunalförvaltningen i de städer, varom nu är fråga,
kan ordnas på tillfredsställande sätt och vissa förbättringar i rättsskipningen
kunna genomföras, städerna skola finna med sin fördel förenligt att frivilligt
avstå från den särskilda jurisdiktionen. Detta kan tänkas främst då möjlighet
finnes att genom förläggning av domsagas tingsställe eller kansli till staden
bereda denna förmåner. Erinras må, att stadsfullmäktige i Simrishamn i
skrivelse till Kungl. Majit den 26 september 1931 meddelat, att för den händelse
Kungl. Majit skulle finna det önskvärt, att frågan örn en förening i judiciellt
hänseende av staden samt Ingelstads och Järrestads härads domsaga
redan nu komme under övervägande, stadsfullmäktige vore beredda att under
vissa förutsättningar, bland andra att staden erhölle domstol och domstolskansli
på platsen, med kronan ingå i förhandling örn sådan förening.

Förening av Ehuru man sålunda kan hoppas, att städerna i vissa fall komma att samlandsbvgd
tycka till en omläggning av jurisdiktionen, bör möjlighet finnas att genomföra
utan stadens en dylik förändring även utan stadens medgivande. Sådan möjlighet finnes
samtycke. re(jan enligt gällande lag. Erfarenheten har emellertid visat, att de i nämnda
lag givna bestämmelserna i detta syfte icke äro tillfyllest. En utvidgning av
dessa föreskrifter är därför erforderlig.

Vad först angår frågan, vilka städer skola beröras av den ifrågavarande
lagstiftningen, torde vara tydligt, att den i gällande lag intagna begränsningen
till städer, vilkas folkmängd icke uppgår till 3,000 personer, ej bör
bibehållas. Därest det av riksdagen uttalade önskemålet örn statens övertagande
av rättsskipningen i de mindre städerna skall kunna verksamt tillgodoses,
bör lagstiftningen utsträckas även till betydligt större städer. Emellertid
torde det ej vara lämpligt att vid bestämmande av lagens räckvidd utgå
från invånarantalet. Folkmängden utgör icke någon tillförlitlig mätare på
omfattningen och beskaffenheten av den arbetsbörda, som åvilar stadens dömande
organ. Det synes riktigare att i anslutning till de av riksdagen godkända
grundlinjerna för den blivande domstolsorganisationen låta lagen örn -

Kuncjl. Maj:ts proposition nr SOS.

fatta alla städer, i vilkas rådhusrätt icke sitta minst tre lagfarna ledamöter.
Härvid bör såsom riksdagen framhållit avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten
att stad för närvarande har eller är beredd att bestrida kostnaden
för en rådhusrätt, som fyller detta anspråk. Utslagsgivande bör vara, huruvida
staden, då fråga uppkommer om dess förenande med domsaga, har behov av
en rådhusrätt av minst tre lagfarna ledamöter. Med hänsyn härtill saknas
anledning att, såsom stadsförbundet yrkat, uppställa särskilda övergångsbestämmelser
för stad, i vilken före den nya lagstiftningens ikraftträdande behov
uppstått av ökad arbetskraft. Från den nu angivna regeln örn lagens
räckvidd bör emellertid, såsom jag anfört vid framläggande av huvudgrunderna
för rättegångsreformen, undantag göras för residensstäderna. Ehuru lagen sålunda
kommer att gälla flera jämförelsevis stora städer, är det antagligt, att
dessa städer endast i vissa fall komma att förlora sin särskilda jurisdiktion.
En sammanläggning av dylika städer med angränsande domsagor torde i flera
fall under nuvarande förhållanden komma att medföra så betydande svårigheter,
att de icke uppvägas av därmed förenade fördelar. Emellertid synes möjlighet
böra hållas öppen att indraga rådhusrätten även i dylik stad, därest en
sammanläggning efter prövning av alla på frågan inverkande omständigheter
finnes vara övervägande till gagn.

Jämlikt gällande lag kan beslut rörande rådhusrätts upphörande utan stadens
samtycke meddelas allenast då borgmästartjänsten är ledig. De sakkunniga
ha föreslagit, att dylik åtgärd skulle kunna vidtagas jämväl då tjänsten
såsom lagfaren ledamot är vakant eller eljest anledning förefinnes att förena
staden med domsaga. Mot förslaget att sådan åtgärd skulle kunna ifrågakomma
även utan att ledighet uppstått i domstolen, ha från flera håll anmärkningar
framställts. Sålunda har stadsförbundet uttalat, att bestämmelsen syntes
vagt formulerad och i vart fall borde komma till användning efter särskilt
noggrant beaktande av riksdagens direktiv örn varsamhet. Enligt min mening
torde något större behov icke föreligga .av att kunna mot stadens bestridande
förena densamma med domsaga annat än då borgmästartjänsten är ledig. I
andra fall lärer i regel, då borgmästaren mäste avlönas på indragningsstat,
åtgärden med hänsyn till kostnaderna för det allmänna icke böra komma i
fråga. Därest t. ex. vid omreglering av domsagor behov skulle uppstå att
med någon domsaga införliva en där belägen stad, ehuru borgmästartjänsten
icke är vakant, torde böra undersökas, huruvida möjlighet finnes att genom
överenskommelse med staden söka ernå lämplig domkretsindelning.

På sätt redan antytts bör av lagen tydligt framgå, att beslut örn avskaffande
av rådhusrätt icke får meddelas, där ändringen skulle bliva till men för
staden. Lika med stadsförbundet finner jag, att förutsättningarna för genomförande
av en dylik åtgärd böra preciseras i lagen. Det torde emellertid ej
vara möjligt att vid uppställande av dylika förutsättningar angiva alla de
olika förhållanden, som kunna föreligga då för stad fråga uppkommer om avskaffande
av den särskilda jurisdiktionen. För vinnande av en tillfredsställande
lösning lärer det i allmänhet vara lämpligt, att avgörandet icke bindes
av detaljerade regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

För farandet.

Såsom första villkor för indragning av rådhusrätten bör naturligen uppställas,
att åtgärden i det särskilda fallet prövas vara till fördel för rättsskipningen.
Härvid måste hänsyn tagas till förhållandena såväl i staden som i den
domsaga, med vilken staden skulle förenas. Förändringen bör icke kunna genomföras
med mindre rättsskipningen i domsagan är ordnad eller kan ordnas
på sådant sätt, att stadens berättigade anspråk på rättsskipningens snabbhet
och lättillgänglighet behörigen tillgodoses. Särskilt då rättsskipningsgöromålen
i staden äro av betydande omfattning, bör stor varsamhet iakttagas, framför
allt i de fall, då stadsbefolkningen skulle få lång väg till domsagans kansli
och tingsställe.

Beträffande de ekonomiska förutsättningarna för beslut örn rådhusrättens
upphörande har riksdagen uttalat som huvudregel, att stad, som förlorar sin
särskilda jurisdiktion, skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen
förbundna kostnaderna. Denna regel torde såsom stadsförbundet
framhållit böra komma till uttryck i lagen. Det bör sålunda föreskrivas
som villkor, att staten övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning
och pensionering åt de ledamöter och tjänstemän vid rådhusrätten, som på
grund av omorganisationen komma att överföras till indragningsstat. Tydligen
bör statens förpliktelse icke sträcka sig längre än stadens. Skulle sålunda
befattningshavare vid rådhusrätten erhålla annan anställning i stadens tjänst
och hams rätt till avlöning på indragningsstat härigenom minskas, bör statsverkets
skyldighet undergå motsvarande reduktion. Detsamma bör gälla, därest
befattningshavare är skyldig att övergå till annan jämställd eller högre
befattning och sådan befattning erbjudes honom. Det är tydligt, att rådhusrättens
indragande ej heller i övrigt bör få för staden medföra ökade ekonomiska
bördor eller annan avsevärd olägenhet. Beaktande måste sålunda skänkas
förändringens inverkan bland annat på stadens förvaltning och uppbördsväsen.
Därest statens övertagande av rättsskipningen i någon stad skulle för
statsverket medföra utgift, för vars bestridande särskilt anslag erfordras, kommer
medverkan att krävas från riksdagens sida.

För att möjliggöra en allsidig prövning av frågan, huruvida förutsättningarna
för rådhusrättens indragning äro för handen, måste, som redan anförts, i
varje särskilt fall en fullständig utredning äga rum beträffande åtgärdens verkningar
i olika hänseenden. Denna utredning bör avse förändringens innebörd
med avseende å såväl rättsvården som stadens ekonomi och förvaltning. Med
hänsyn till utredningens betydelse synes det mig lämpligt att såsom ock stadsförbundet
förordat i lagen angiva de frågor, som vid utredningen böra särskilt
beaktas.

Då, såsom redan framhållits, en förändring icke bör komma till stånd, därest
den skulle medföra en försämring av rättsskipningen, bör undersökas, huruvida
med hänsyn härtill jämkningar äro påkallade i den för domsagan gällande
rättegångsordningen. Sådana jämkningar kunna vara erforderliga för att bereda
befolkningen tillgång till snabb och lätt tillgänglig rättsskipning. Olika
utvägar kunna härvid övervägas. I vissa fall torde berörda syfte lämpligen
kunna vinnas därigenom att antalet allmänna tingssammanträden i domsagan

Kungl. Maj:ts proposition nr 806.

eller tingslaget ökas. Därest domstolens arbetsbörda med hänsyn till stadens
storlek och andra förhållanden är av erforderlig omfattning, kan staden härvid
bilda eget tingslag. Det av stadsdomarföreningen förordade förslaget att
giva häradsrätten i dylikt tingslag en kollegial sammansättning skulle kräva
en genomgripande förändring av häradsrätternas organisation och arbetssätt
och synes med hänsyn till förslagets ringa betydelse för de städer, varom nu
är fråga, icke för närvarande böra upptagas. Även örn staden anses böra ingå
i annat tingslag, kan det på en del håll vara påkallat att förlägga tingsställe
och i vissa fall även domsagans kansli till staden. Emellertid kan det tänkas,
att en ökning av antalet allmänna tingssammanträden skulle i allt för hög grad
verka splittrande på häradshövdingens arbete och bliva betungande för nämnden.
En dylik ökning torde även i ett stort antal fall vara onödig. Av de förut
berörda uppgifterna örn antalet mål och ärenden, som under åren 1927—1930
handlagts vid rådhusrätterna i de städer, varom nu är fråga, framgår, att dessa
mål och ärenden till övervägande del varit sådana, som kunnat handläggas vid
sammanträden med tremansnämnd. Städernas intresse skulle därför i många
fall bliva i allt väsentligt tillgodosett, därest förordnande meddelades om hållande
av erforderligt antal tremanssammanträden. Skulle ordinarie tingsställe
icke vara beläget i staden, kan föreskrivas, att sammanträde med tremansnämnd
dock skall hållas därstädes. Med en dylik ordning torde i vissa fall
lämpligen kunna förenas, att åt en biträdande domare uppdrages att hålla
sammanträde med tremansnämnd i staden. I de fall, då domsagans kansli
icke är förlagt i staden, bör det ej vara uteslutet att till biträdande domare förordna
den föreslagna kommunalborgmästaren, därest han innehar erforderliga
kvalifikationer och i övrigt finnes lämplig för uppdraget. Genom en sådan anordning
skulle staden erhålla tillgång till en domstol på platsen med behörighet
att upptaga flertalet där förekommande mål och ärenden, under det att de
mera betydelsefulla målen skulle handläggas av häradshövdingen på de allmänna
tingssammanträdena. Örn och i vad mån staden skäligen bör bidraga
till bestridande av de kostnader, som föranledas av en dylik anordning, torde
böra övervägas vid utredningen.

Stor vikt bör vid utredningen tilläggas frågan huruvida särskilda åtgärder’
äro erforderliga för behandlingen av lagfarts- och inteckningsärenden. Enligt
det av Kungl. Majit för riksdagen framlagda förslaget till lag med
särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden kunna flera
inskrivningsdomare finnas i en domsaga. Därjämte kan inskrivningsdag,
där det prövas lämpligt, hållas särskilt för viss del av domsagan så ock
å annan ort än den, där domsagans kansli finnes. Därest detta förslag vinner
riksdagens bifall, blir det alltså möjligt att förordna särskild inskrivningsdomare
för en till domsagan hörande stad. I vissa fall torde sådant förordnande
kunna lämnas kommunalborgmästaren, varigenom staden skulle erhålla
ej blott inskrivningsdagar utan även kansli för inskrivningsärenden på platsen.
Då inskrivningsärendena på dylikt sätt komma att behandlas av en av
staden avlönad befattningshavare, synes böra övervägas att låta lösen för ex -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

peditioner i dessa ärenden ingå till stadens kassa. På andra håll torde det
vara tillfyllest, om föreskrift meddelades, att inskrivningsdag skall hållas i
staden.

Vid den undersökning, som sålunda skall äga rum, bör även utredas vilken
betydelse den föreslagna omläggningen bör äga för handhavandet av överexekutorsgöromålen
i staden liksom för fullgörande av de uppgifter beträffande
fastighetsväsendet, som för närvarande åvila magistraten. Till dessa frågor
vill jag återkomma i det följande. Tillika bör undersökas, bur mantalsskrivning
samt debitering och uppbörd av utskylder bör verkställas i staden.

En fråga, som bör utredas, är vidare spörsmålet hur stadens förvaltning
bör ordnas efter magistratens upphörande. Förslag till lagbestämmelser rörande
magistratsbestyrens fullgörande i stad utan magistrat kommer, såsom
redan är nämnt, att framläggas av chefen för socialdepartementet. Här må
endast erinras, att utredningen naturligen bör avse, hur den ifrågavarande
staden skall kunna erhålla en effektiv och på samma gång billig förvaltning.

Såsom redan framhållits bör utredningen även avse den föreslagna ändringens
ekonomiska verkningar. Härvid bör beräkning verkställas rörande den
minskning i kostnader, som kan vinnas genom rådhusrättens upphörande. Å
andra sidan bör hänsyn tagas till de kostnader, som kunna betingas av stadens
ändrade kommunala organisation. Särskilt beaktande bör skänkas de
utgifter, som kunna bliva erforderliga för staden, därest denna blir nödsakad
att taga del i kostnaderna för byggande och underhåll av tingshus. Vidare
bör utredas, huruvida staden på grund av omläggningen kommer att röna
minskning i sina inkomster genom bortfallandet av sportler eller annan rättighet
av ekonomisk natur.

Rörande sättet för utredningens verkställande torde i huvudsak böra gälla
de regler, som angivits av de sakkunniga. Utredningen bör anförtros åt länsstyrelsen,
som bör äga att förordna utredningsman till sitt biträde. I likhet
med stadsförbundet finner jag lämpligt, att i lagen intages bestämmelse, att
stadsfullmäktige genom utsedda ombud äga att deltaga i utredningen. Det
torde ligga i sakens natur, att detta deltagande såsom hittills bör ske på stadens
• bekostnad. Närmare bestämmelser örn utredningen böra liksom hittills meddelas
av Kungl. Majit.

^nmälrkt k°r åläggas länsstyrelsen att, då borgmästartjänsten eller tjänst såsom

t''^Helighet, lagfaren ledamot i rådhusrätt blir ledig i stad, varom nu är fråga, genast
göra anmälan härom till Kungl. Majit. Genom dylik anmälan sättes Kungl.
Majit i tillfälle att taga ställning till frågan, huruvida utredning skall verkställas
rörande stadens förenande med domsaga eller, då rådmanstjänst blivit
ledig, huruvida denna tillsvidare icke skall besättas med ordinarie innehavare.
Innan Kungl. Maj :t meddelat beslut i ärendet, böra åtgärder för tjänstens återbesättande
icke få vidtagas.

Av vad nu anförts framgår, att jag beträffande huvudprinciperna för den
ifrågasatta lagstiftningen ansluter mig till det av de sakkunniga framlagda
lagutkastet. I flera betydelsefulla hänseenden har jag emellertid ansett de

Kungl. May.ts proposition nr 206.

sakkunnigas förslag böra modifieras. På grund härav har jag låtit inom departementet
verkställa en omarbetning av utkastet. Härvid har detsamma
även undergått vissa jämkningar av formell natur.

Enligt 1 § utsökningslagen är överexekutor för landet, vartill i nämnda lag ^^ringar i
hänföres jämväl stad lydande under landsrätt, länsstyrelsen, var inom sitt län, lagen,
i Stockholm Överståthållarämbetet samt i rikets övriga städer magistraten eller, Gällande bedär
Kungl. Maj :t det förordnar, viss ledamot av magistraten. Befattningen så- stämmelser.
som utmätningsman innehaves jämlikt 2 § samma lag å landet av landsfiskal,
var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad av stadsfogde. För bestämt fall
eller inom visst område må länsstyrelsen enligt 3 § nämnda lag förordna lämplig
person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. På
grund av stadgande i 23 § förordningen om nya utsökningslagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall må Kungl. Maj :t beträffande viss stad förordna,
att med genomförande av den nu berörda organisationen må anstå. I
sådan stad skall under den tid anståndet fortfar länsstyrelsen vara överexekutor
och utmätningsmannens befattning utövas av magistraten.

I samband med behandlingen av spörsmålet örn ordnande av den kommunala Tidigare
förvaltningen i de städer, som sakna egen jurisdiktion, har fråga uppkommit a"o>s%S~
om vidtagande av sådana ändringar i utsökningslagens bestämmelser, att i vissa stadsav
dessa städer särskild överexekutor kunde förordnas. Detta spörsmål berör- styrelse:
des i det av särskilda sakkunniga inom civildepartementet — den s. k. stadsstyrelsekommissionen
— den 22 december 1917 avlämnade betänkandet angående
magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt. Enligt de
sakkunnigas förslag skulle i dessa städer eljest å magistraten ankommande bestyr
och åliggande fullgöras av en styrelse i regel bestående av borgmästare och
två rådmän. I de städer, där med hänsyn till stadens storlek behov förefun- *
nes av eget exekutionsväsen, skulle stadsstyrelsen benämnas magistrat. Genom
att bibehålla denna benämning skulle dessa städer med avseende å alla till
fögderiförvaltningen hörande bestyr bliva jämställda med de nuvarande magistratsstäderna.
De sakkunniga föreslogo även sådan ändring i 1 § utsökningslagen,
att jämväl dylik magistrat, där sådan funnes, eller viss ledamot av magistraten
skulle vara överexekutor.

Genom proposition, nr 278, framlade Kungl. Maj:t för 1919 års riksdag förslag
till bestämmelser rörande kommunalförvaltningens ordnande i städer utan oc/j ig20.
egen jurisdiktion. Enligt förslaget skulle i dessa städer stadsstyrelsen i regel
bestå av en kommunalborgmästare och minst två kommunalrådmän. Kommunalborgmästare
skulle ha avlagt examen, som berättigade till inträde i rättegångsverken,
eller ock under längre tids utövande av allmän befattning ha
ådagalagt sådan insikt och skicklighet, som Kungl. Maj :t på framställning av
stadsfullmäktige prövade innebära kompetens till befattningen. Samtidigt
framlades genom proposition, nr 343, förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 §
utsökningslagen. De jämkningar, som härvid förordades i de sakkunnigas förslag
till ändring av sistnämnda lag, voro betingade bland annat därav, att be -

Kungl. Maj :ts proposition nr 206.

nämningen magistrat icke ansetts böra användas för stadsstyrelse i stad under
landsrätt. Enligt det framlagda förslaget skulle i dylik stad länsstyrelsen
vara överexekutor. Dock kunde, därest i stadens styrelse funnes lagfaren ledamot,
Kungl. Majit förordna, att styrelsen eller viss lagfaren ledamot därav skulle
vara överexekutor. Därest sådant förordnande ej meddelats, skulle staden
med avseende å utsökningslagens tillämpning räknas till landet. Det framlagda
förslaget rörande kommunalförvaltningens ordnande i städerna vann
icke riksdagens bifall. I följd bärav avslogs jämväl förslaget örn ändring i
utsökningslagen. Nytt förslag rörande stadsstyrelsen ordnande framlades genom
proposition, nr 12, för 1920 års riksdag. Tillika framlades ånyo genom
proposition, nr 14, det vid föregående års riksdag framburna förslaget till lag
örn ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen. Förslaget rörande ordnandet av
den kommunala förvaltningen bifölls av riksdagen. Beträffande förslaget örn
ändring i utsökningslagen stannade däremot kamrarna i olika beslut, i det att
första kammaren avslog förslaget, under det att andra kammaren utan diskussion
antog detsamma. Såsom skäl för avslag framhölls under behandlingen i
första kammaren i huvudsak följande. Vissa överexekutorsgöromål, särskilt
ärenden rörande exekutiv auktion å fast egendom, vore av invecklad beskaffenhet
och ställde stora anspråk på juridiska insikter. I ett stort antal av de städer,
varom vore fråga, komme kommunalborgmästaren att sakna kvalifikationer
för att handlägga dessa göromål. Härtill bidroge att enligt förslaget
rörande kommunalförvaltningens ordnande till kommunalborgmästare kunde i
vissa fall utses person, som icke vore lagfaren. Det kunde därför antagas, att
Kungl. Maj :t endast sällan komme att förordna särskild överexekutor för staden,
i följd varav lagändringen skulle erhålla endast ringa praktisk betydelse.
Fara förelåge även att, därest överexekutorsgöromålen anförtroddes åt kommu''
nalborgmästaren, vid sådan befattningshavares tillsättande alltför stor vikt
komme att tillmätas de sökandes rent juridiska meriter. Härigenom skulle det
bliva svårare att förvärva personer med nödig kommunal erfarenhet. Den föreslagna
ändringen vore även principiellt oriktig därutinnan, att den bibehölle
det samband mellan rättsskipning och kommunal förvaltning, som man önskade
upphäva. Det syntes böra utredas, huruvida icke överexekutorsgöromålen
kunde överflyttas till domstolarna.

Proposition Enligt processkommissionens den 15 december 1926 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning skulle befattningen som överexekutor
överflyttas till de allmänna underrätterna. Vid anmälan i statsråd den 6 februari
1931 av de huvudgrunder för en rättegångsreform, som genom proposition,
nr 80, framlades för nämnda års riksdag, uttalade jag, att spörsmålet örn en
överflyttning av överexekutorsgöromålen ägde nära samband med frågan om
förstatligande av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt förstatligande
äga runi och magistraten i dess nuvarande sammansättning försvinna, syntes
någon annan utväg icke stå till buds än att överflytta överexekutorsgöromålen
i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å domstolen. Att för ifrågavarande
städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna kunde uppenbarligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

av olika skäl icke ifrågakomma. Bibehölles däremot den kommunala rättsskipningen,
ägde skälen för en överflyttning icke längre samma styrka. Någon
större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för sådant fall liksom hittills
tillkomme dessa städers magistrater syntes väl knappast kunna påvisas. Beträffande
ater landsbygden och de städer, som redan nu lydde eller framdeles
komme att läggas under landsrätt, vore förhållandena visserligen i någon mån
annorlunda. Något större behov av en förändring syntes icke i detta fall föreligga.
Em sådan förändring skulle otvivelaktigt medföra ganska avsevärda
omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna som länsstyrelserna. Även med
erkännande av det principiellt berättigade i kravet å överexekutorsgöromålens
överflyttning till domstolarna syntes tillräckliga skäl sålunda knappast föreligga
att redan nu, då jämväl andra spörsmål, som ägde samband med nämnda
fråga, såsom uppbördsreformen, stöde på dagordningen, därutinnan skrida till
en mera genomgripande reform. Vid övervägande därav och då det syntes angeläget
att icke fördröja rättegångsreformens genomförande genom vittgående
organisatoriska ingrepp, som icke omedelbart påkallades av det nya förfarandet,
kade jag stannat vid, att jämväl med åtgärder å berörda område tillsvidare
borde anstå. Därest under tiden för det fortsatta arbetet å processlagstiftningen
de förutsättningar för den nuvarande ordningens bibehållande, från vilka
jag salunda utgått, komme att förfalla, bleve utgångsläget dock ett annat. Oberoende
därav kunde vid lagstiftningsarbetets fullföljande uppenbarligen komma
under omprövning att från överexekutor överflytta vissa grupper av ärenden,
som med hänsyn till sin beskaffenhet vöre i högre grad ägnade att handläggas
av domstol än av administrativ myndighet.

Till den av mig uttalade meningen anslöt sig även riksdagen.

I det av 1931 års sakkunniga den 27 november 1931 avlämnade förberedande Sakkunniga
förslaget angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat, 1931''
framhålla de sakkunniga, att under förutsättning att kommunalborgmästare avlagt
för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov syntes hinder icke
böra möta mot att han — i likhet med vad redan gäller ledamot av magistrat
— skulle, därest staden så önskade och Kungl. Maj :t prövade lämpligt, kunna
erhålla förordnande såsom överexekutor, i all synnerhet som därigenom en ökning
av länsstyrelsernas arbetsbörda skulle undvikas.

Det må i detta sammanhang erinras, att förslaget till lag örn stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende skulle äga tillämpning å 53 städer. Angående
antalet av överexekutorerna i nämnda städer under åren 1927—1930
slutligt handlagda mål får jag hänvisa till en vid protokollet i detta ärende fogad
bilaga. (Bilaga F.)

Därest det framlagda förslaget till lag om stads och landsbygds förenande i Departejudiciellt
avseende vinner riksdagens bifall, torde staten efter hand komma att menischefenövertaga
rättsskipningen i ett stort antal städer. I dessa städer skulle enligt nu
gällande lagstiftning befattningen såsom överexekutor komma att utövas av
länsstyrelsen. Detta skulle innebära, att de av ifrågavarande städer, som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ha överexekutor i staden, skulle förlora denna förmån. Olägenheterna härav
skulle främst visa sig i fråga örn handläggning av ärenden rörande kvarstad,
skingringsförbud och andra handräckningsåtgärder, där det är av särskild vikt,
att överexekutor är lätt tillgänglig och snabbt kan meddela sitt beslut. Framför
allt gör sig denna synpunkt gällande i fråga örn sjöstäder, där fråga kan
uppkomma örn kvarstad å fartyg. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att
möjlighet beredes att i stad utan magistrat uppdraga utsökningsgöromålen åt
särskild överexekutor för staden. Såsom jag i annat sammanhang framhållit
synes den principiellt riktiga ordningen vara att överflytta överexekutorsgöromålen
till domstolarna. Ett allmänt överförande till underrätterna av dessa
göromål skulle emellertid nödvändiggöra betydande ändringar i häradsrätternas
organisation och synes därför icke nu böra komma i fråga. Däremot bör det ej
vara uteslutet att i särskilda fall, då gynnsamma förutsättningar därför äro
för handen, förordna domare med kansli i stad utan egen jurisdiktion att vara
överexekutor för staden. Särskilt torde det vara förenat med vissa fördelar att
i stad, för vilken särskild inskrivningsdomare förordnats, uppdraga åt denne att
jämväl vara överexekutor. I andra städer torde ej sällan befattningen som överexekutor
kunna innehavas av kommunalborgmästaren. De skäl, som tidigare
anförts mot förslaget att låta nämnda befattning utövas av en kommunal tjänsteman,
torde väsentligt förlora i betydelse, därest anordningen kommer i tillämpning
allenast då den med hänsyn till alla därå inverkande omständigheter
kan väntas fungera tillfredsställande. I det stora flertalet av de städer, där behov
föreligger av särskild överexekutor, lärer det redan av andra skäl vara
lämpligt, att till befattningen såsom kommunalborgmästare utses en väl kvalificerad
jurist. På grund härav torde kravet på goda juridiska insikter icke
komma att verka förryckande vid valet av borgmästare. Ej heller synas mot
denna anordning kunna framföras några principiella betänkligheter, då densamma
allenast innebär, att den nuvarande ordningen med överexekutorsbefattningen
förlagd till stadens styrelse tills vidare bibehålies i avbidan på en allmän
reglering av frågan örn handläggning av överexekutorsgöromålen. På grund
av det anförda synes det lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att för
stad, varom nu är fråga, förordna särskild överexekutor. Härvid bör Kungl.
Maj :t kunna välja den ordning, som för varje stad prövas lämpligast. Det torde
ligga i sakens natur, att särskild överexekutor endast undantagsvis bör förordnas
i stad, som redan nu saknar magistrat. Sådant förordnande skulle för dessa
städer innebära en i regel icke påkallad rubbning av den bestående ordningen.

Med det nu berörda spörsmålet sammanhänger en annan fråga. Enligt gällande
bestämmelser skall befattningen såsom utmätningsman i stad utan magistrat
utövas av landsfiskalen i orten, med befogenhet för länsstyrelsen att förordna
lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman.
Emellertid torde det i flera städer, där stadsfogde nu finnes, vara lämpligt
att bibehålla stadsfogden såsom utmätningsman. Tydligt torde vara, att
i de städer, för vilka särskild överexekutor förordnas, jämväl bör finnas stadsfogde.
Även i vissa av de städer, där befattningen som överexekutor innehaves

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

av länsstyrelsen, lärer det emellertid, särskilt för vinnande av snabbhet och effektivitet
vid skatteindrivningen, vara lämpligt, att befattningen såsom stadsfogde
bibehålies. Härvid bör, såsom förutsattes i det inom socialdepartementet
utarbetade förslaget rörande stadsförvaltningens ordnande, nämnda befattning
kunna innehavas av kommunalborgmästaren. Därest befattningen såsom stadsfogde
förenas med kommunalborgmästartjänsten, kommer organisationen av stadens
utsökningsväsen att i huvudsak överensstämma med den som enligt 23 §
promulgationsförordningen till utsökningslagen tillämpas i de städer med egen
jurisdiktion, beträffande vilka Kungl. Majit förordnat örn anstånd med genomförande
av den i lagen föreskrivna ordningen. Föreskrift synes sålunda böra
meddelas, att stadsfogde alltid skall vara utmätningsman i stad, för vilken särskild
överexekutor förordnats, samt att jämväl i annan stad utan magistrat utmätningsmannabefattningen
skall innehavas av stadsfogde, där sådan finnes.
För att möjliggöra en förening av kommunalborgmästar- och stadsfogdebefattningarna
bör ändring verkställas i förordningen den 12 juli 1878 angående
stadsfogdes tillsättning och örn villkoren för erhållande av sådan befattning.

I enlighet med de nu angivna grunderna har jag låtit inom departementet
utarbeta ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen.
Enligt 1 § i dess ändrade lydelse skall i stad utan magistrat befattningen såsom
överexekutor utövas av länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t därtill förordnat.
Är i stad utan magistrat länsstyrelsen överexekutor, skall staden med avseende
å utsökningslagens tillämpning räknas till landet. Har däremot särskild
överexekutor förordnats för staden, bliva samtliga de för stad givna bestämmelserna
tillämpliga å densamma. I 2 § har infogats föreskrift att då stadsfogde
finnes i stad utan magistrat, där länsstyrelsen är överexekutor, stadsfogden
skall vara utmätningsman. Av den nyss återgivna regeln i 1 §, enligt vilken
samtliga bestämmelser rörande stad skola gälla för stad med särskilt förordnad
överexekutor, följer, att i dylik stad stadsfogde alltid skall finnas. Nämnda regel
medför även, att de för utmätningsman å landet gällande reglerna skola
tillämpas beträffande stadsfogde i stad utan magistrat, där länsstyrelsen är
överexekutor. Stadsfogde i dylik stad erhåller sålunda samma kompetens som
landsfiskal.

I vissa paragrafer i utsökningslagen föreskrives, att när exekutiv åtgärd vidtagits
beträffande fast egendom, anmälan därom skall göras å landet hos domaren
och i stad hos rätten. Då enligt den nu föreslagna lydelsen av 1 § samma
lag reglerna rörande stad skola tillämpas även beträffande en grupp av städer,
som sakna egen jurisdiktion, kunna nämnda paragrafer icke tillämpas enligt
sin ordalydelse. I det av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåtna förslaget till
lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden föreskrives
emellertid, att dylika ärenden skola upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren
samt att vad i lag eller författning finnes stadgat i avseende å
rätten och domaren skall lämpas härefter. I följd härav skola de anmälningar,
varom nu är fråga, göras hos inskrivningsdomaren. Någon anledning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vidtaga ändring i omförmälda paragrafer i utsökningslagen synes därför icke
föreligga. Jämväl i 11 § promulgationsförordningen till utsökningslagen lämnas
en föreskrift, som icke kan tillämpas beträffande stad, vilken utan att räknas
till landet saknar egen jurisdiktion. I 14 § samma förordning stadgas vidare,
att stadsfogde i visst fall träder i stället för magistrat, en bestämmelse,
som icke kan tillämpas i stad, där landsfiskalen är utmätningsman. Med hänsyn
till den ringa praktiska betydelse, som nämnda stadganden äga, synes det
emellertid icke erforderligt att nu göra någon ändring däri.

Ändringar 1 Det år 1931 framlagda förslaget angående magistratsuppgifternas fullgöfBSwfd-etS"
ran(^e innebär, att vissa bestyr enligt lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildningslagen.
ning i stad, vilka nu i magistratsstäder tillkomma magistrat och i fögderistäder
1931 års länsstyrelse, vid magistrats indragning skola överflyttas till länsstyrelsen.
förslag. J)essa bestyr avse godkännande av plan för avstyckning av fastighet samt
meddelande av fastställelse å verkställd avstyckning, varom bestämmelser
givits i 5 kap. i lagen, ävensom befattningen med fastighetsregistret — prövning
av indelning i stadsägor, fastställande av registerbeteckning, tillsyn över
registerarbetet m. m. — enligt föreskrifter i 7 kap. av lagen. Till stöd för
sitt förslag att förlägga ärendena till länsstyrelsen anföra de sakkunniga, att
nämnda myndighet -— med hänsyn till sin möjlighet att införskaffa tjänsteutlåtanden
från överlantmätare och länsarkitekt — syntes med betydligt större
sakkunskap och noggrannhet än de nuvarande magistraterna kunna handlägga
och avgöra dessa för fastighetsbildningen betydelsefulla ärenden. Det eventuella
dröjsmål, som skulle uppstå för allmänheten genom ärendenas förläggning
till länsstyrelsen, bleve ej större, än att nackdelen därav uppvägdes av de fördelar,
som en sakkunnig och noggrann handläggning komme att medföra i ökad
precision.

I sitt yttrande över förslaget har styrelsen för svenska stadsförbundet, under
hänvisning till de uttalanden som gjorts vid konferensen, framhållit såsom
betänkligt att överflytta särskilt handläggningen av avstyckningsärenden till
länsstyrelsen. En dylik förändring vore betänklig redan med hänsyn till länsstyrelsens
arbetsbörda men än mera med hänsyn till de svårigheter, som komme
att uppstå för stadens invånare. Därest ingen annan utväg kunde utfinnas,
syntes det i allt fall nödvändigt att på något sätt sörja för att ärendenas handläggning
hos länsstyrelsen icke bleve alltför tidsödande och besvärlig. Vid
konferensen framhölls, att avstyckningsärendenas överflyttande till länsstyrelsen
skulle fördröja dessa ärendens avgörande till olägenhet för byggnadsverksamheten,
att tidsutdräkten skulle än ytterligare ökas, därest yttrande skulle
inhämtas från överlantmätaren och länsarkitekten samt att såväl länsstyrelsen
som nämnda befattningshavare saknade erforderlig lokalkännedom för prövning
av dessa frågor.

Styrelsen för stadsdomarföreningen har anfört, att örn kommunalborgmästaren
innehade domarkompetens det kunde sättas i fråga, om det icke vore till

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

gagn för staden, att lian finge befattning med fastighetsregistret samt med
godkännande av plan för avstyckning av fastighet och meddelande av fastställelse
å verkställd avstyckning.

Med anledning av de framställda erinringarna har från fastighetsregisterkommissionen
inskaffats uppgift angående antalet avstyckningsärenden under
åren 1928—1930 i de magistratsstäder, varom nu är fråga. Rörande detta
antal hänvisar jag till en vid protokollet fogad bilaga, (Bilaga G.)

På sätt de sakkunniga anfört, skulle avstyckningsärendenas hänskjutande
till länsstyrelsen sannolikt mången gång vara lämpligt. Härigenom bleve det
möjligt att giva dessa ärenden en allsidigare beredning. Å andra sidan kunna
förhållandena självfallet vara sådana, att en grundligare utredning än den som
kan åstadkommas i staden ej är av behovet påkallad eller att på grund av ärendenas
mångfald eller brådskande natur ett avgörande genom länsstyrelsen skulle
föranleda menligt dröjsmål. Då antalet avstyckningsärenden enligt den upprättade
statistiken i de flesta städer är ringa, torde det för flertalet städer vara
av mindre intresse, av vilken myndighet förevarande ärenden handläggas, och
för länsstyrelserna lärer den ökning i arbetsbördan, som skulle föranledas av
ärendenas överförande dit, icke spela någon egentlig roll. Vid övervägande av
de olika på frågan inverkande omständigheterna har jag ansett mig böra förorda,
att den av de sakkunniga föreslagna regeln upptages såsom allmänt stadgande
men att rätt införes för Kungl. Majit att på framställning av stad —
vare sig en förutvarande magistratsstad eller en fögderistad — medgiva undantag;
i dylikt fall skola göromålen fullgöras av den som Konungen därtill
förordnar. Härvid böra dessa ärenden kunna förläggas till kommunalborgmästaren
eller till annan för uppgiften lämplig befattningshavare i staden. Huruvida
en framställning från stad örn medgivande av undantag bör av Kungl.
Majit bifallas, lärer få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Överflyttas
förevarande ärenden till länsstyrelsen, är det tydligen av vikt, att de
av länsstyrelsen handläggas med all den skyndsamhet, som av omständigheterna
påkallas. Det torde ock få förväntas, att i den mån särskilt skyndsamt
avgörande påkallas, detta förhållande kommer att vederbörligen beaktas. Vad
nu sagts lärer i tillämpliga delar gälla även den befattning med fastighetsregistret,
som nu tillkommer magistraten.

I enlighet med vad sålunda anförts har förslag utarbetats till ändringar i
5 och 7 kap. fastighetsbildningslagen. I samband därmed har jämväl 6 kap.
4 §, enligt vilket lagrum magistrat eller stadsstyrelse har att föranstalta
örn val av gode män m. m., undergått ändring, så att i stadgandet kommunalborgmästaren
insatts i stället för magistraten.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda upprättade förslagen till lag
orri stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, lag orri ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ utsökning slag en samt lag angående ändring i vissa delar av lagen

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll (Bilaga A)1 utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen, har här nteslntits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet, hållet i Kwngl. Maj:ts lagråd den 18 mårs

1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 11 mars 1932, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
örn fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Per
Santesson.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär emden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 18 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 18
mars 1932 avgivna yttrande över de den 11 i samma månad till lagrådet
remitterade förslagen till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökning slag en samt lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning
i stad; därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Erik H:son Malm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Bilaga B.

De sakkunnigas

Utkast

till

Lag

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äger
Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt
avseende förenas med angränsande domsaga.

2 §.

Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren finnes endast en ledamot, som skall vara lagfaren,
må Konungen även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela sådant
förordnande, som avses i 1 §, såframt ändringen efter utredning finnes vara
till gagn för rättsvården och icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan
avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, med vilken
staden skulle förenas. Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas beträffande
stad, där länets styrelse har sitt säte.

3 §.

Har borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten
blivit ledig i stad, som avses i 2 §, eller förefinnes eljest anledning att
förena staden med angränsande domsaga, ankomme på Konungens beslut, huruvida
genom länsstyrelsens försorg utredning skall verkställas angående sådan
förening.

Utredningen skäll särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar
med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens
verkställande äge länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna
utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelar
Konungen.

över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige
och vederbörande häradsrätt och insände därefter handlingarna i ärendet jämte
eget utlåtande till Konungen.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. lik käft. (Nr 206.) 4

Kungl. Maj:U proposition nr 206.

4 §.

Det åligger länsstyrelsen att, där borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren
ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungen.

5 §.

6 §.

Vad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,
örn allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1932, Dån och med vilken dag lagen
den 13 juni 1924 (nr 190) örn stads läggande under landsrätt samt cirkulären
den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) till Konungens befallningshavande
i länen angående anstånd med åtgärder för återbesättande av
vissa borgmästartjänster skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Bilaga C.

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att före den 2o innevarande
januari månad avpva yttrande över ett av särskilda sakkunnig-a utarbetat »utkast
till lag örn stads oell landsbygds förenande i judieiellt avseende», får förbundets
styrelse härmed anföra följande.

När fjolårets riksdag tog principiell ståndpunkt till frågan örn en reform
av landets rättegångsväsen, hade detta beslut föregåtts av ett utredningsarbete
under„ decennier. __ Att processreformen skulle få en stor betydelse för städernas
saval rättegångsväsen som förvaltning har länge varit förutsett. Men
icke forty har det för städernas myndigheter varit förenat med stora svårigheter
att fa ett fast grepp örn reformens verkliga betydelse i dessa avseenden.
UJrC oi-?,Sarbet,et har, benvits i etapper. Resultaten hava framlagts ett efter
ett. ställningstagandet till reformen i sin helhet har därigenom minst sagt
försvarats. När processkommissionens betänkande förelåg, saknades i dess
digra volymer varje upplysning i de två viktiga frågor, man i stadsförvaltningarna
i miniör allt intresserade sig för, statens och städernas ekonomiska mellanhavanden
vid ett eventuellt förstatligande av stadsdomstolarna samt kommunalförvaltningens
ordnande i städerna , efter magistraternas avskaffande.
titan utredningar i dessa vitala frågor förela''g det uppenbarligen ingen möjnghet
att taga ställning till processreformen ur speciella stadssynpunkter.
styrelsen, sorn sattes i tillfälle att avgiva yttrande över processkommissionens
lors lag, nödgades, också med hänvisning till detta faktum avböja att uttala
S1^‘„. hedenia ställdes icke i samma läge. Deras magistrater och rådhusrätter
fingo visserligen yttra sig, men städernas beslutande myndigheter, stadsfullmäktige,
fingo däremot icke tillfälle att på detta utgångsstadium giva
tillkänna sm mening örn stadsdomstolamas bibehållande eller förstatligande.
o De kompletterande utredningarna kommo emellertid efter hand. Först förelåg
de s. k. ekonomisakkunnigas förslag i fråga örn statens och städernas ekonomiska
mellanhavanden i händelse av en rättegångsreform. över detta fingo
även städernas fullmäktige avgiva yttrande. Frågeställningen var sålunda
dock icke denna gång stadsdomstol eller landsrättsförläggning, utan gällde
det att bedöma, om de föreslagna ekonomiska följderna av den tilltänkta landsrä/ttsförläggningen
kunde anses skäliga eller ej. Mycket sällan torde ett kommittéförslag
hava så enhälligt, avstyrkts av städernas fullmäktige som fallet
var med de ekonomisakkunnigas. I det läge frågan kommit, är det icke ägnat
att väcka förvåning, att städernas fullmäktige begagnade sig av den första
möjlighet, som gavs dem, att säga sin mening även i själva principfrågan örn
stadsdomstolamas avskaffande. I manga fall ställde man sig rent avvisande.

I något fall motsatte man sig icke en landsrättsförläggning, men detta under
förbehåll dock örn rättegångsställe i staden. Styrelsen, som också beretts tillfälle
att avgiva yttrande, avstyrkte mycket bestämt de ekonomisakkunnigas
förslag. Styrelsen begagnade också tillfället att framhålla, att städerna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stort sett funnit sig väl med sitt domstolsväsen, varför det icke kunde anses
välbetänkt att tvångsvis pressa fram ett förstatligande av städernas rättegångsväsen,
detta så mycket mindre som ett övergivande av den kollegiala domstolstypen
för städernas del måste betecknas som en försämring. I fråga om
de mindre städernas förläggande under landsrätt uttalade styrelsen, att i den
mån en sådan åtgärd kunde finnas lämplig, borde den åstadkommas genom att
staten ej blott som hittills öppnade vägen för en frivillig anslutning från städernas
sida utan även effektivt underlättade vägens beträdande genom att göra
den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer.

Sedermera bereddes såväl städernas fullmäktige som styrelsen tillfälle att
avgiva yttrande även över 1928 års kommunalförvaltningssakkunnigas betänkande,
som slutligen kompletterade utredningskomplexet i vad angår själva
kommunalförvaltningen.

Styrelsen har ansett sig i detta sammanhang böra erinra om städernas ställning
i det utredningsarbete, som lett till fjolårets principbeslut. Den kortfattade
översikten torde i sin mån vara ägnad att ge en förklaring till det starka
motstånd, reformen mött från de mindre magistratsstädemas sida. Väl kan
det icke sägas, att städerna helt berövats rätten att giva sin mening till känna.
Men med fog torde kunna göras gällande, att på ett tidigare stadium ett fullständigt
utredningsmaterial icke förelegat för en verkligt givande omprövning.
Under vilka förutsättningar skall en stad kunna berövas sin jurisdiktion och
vilka garantier lämnas i lagen för att rättsskipningen icke oskäligt försämras?
Komma stadens förpliktelser mot nuvarande befattningshavare och dess tingshusbyggnadsskyldighet
att åsamka staden stora ekonomiska bördor under tiden
närmast efter landsrättsförläggningen? Kan staden efter magistratens
försvinnande räkna med att få en effektiv och icke för dyrbar kommunalförvaltning?
Så länge de städer, som skulle mista sina domstolar, ej beretts möjlighet
att få dessa grundläggande frågor bedömda, åtminstone i det väsentliga,
hava de i realiteten varit förhindrade att för sitt vidkommande taga verklig
ställning till processreformens innebörd. Vid tiden inemot 1930 års riksdag
förelåg intet förslag till ny lag om städers förläggande under landsrätt. De
ekonomisakkunnigas av städerna utdömda förslag hade icke varit föremål, för
någon överarbetning. Även mot 1928 års kommunalförvaltningssakkunnigas
förslag till kommunalförvaltningens organisation hade betänkligheter rests från
åtskilliga håll, och statsmakternas slutliga ställning till förslaget var icke
känd. T. o. m. rörande omfattningen av stadsdomstolamas upphörande hade
under utredningsarbetet flera olika förslag framkommit. Läget var ur städernas
synpunkt således skäligen oklart. Städerna hava en lang erfarenhet örn
fördelarna av en egen domstolsorganisation. Det är då icke att undra på, örn
man under sådana förhållanden ställde sig avvisande mot reformförslagen. Det
torde icke vara uteslutet, att de mindre städernas inställning till processreformen
i åtskilliga fall blivit en annan, örn städerna i god tid före principavgörandet
satts i tillfälle att på en gång pröva och bedöma alla på frågan örn
landsrättsförläggningen inverkande ovan berörda faktorer. Ett fullständigt
klarläggande av reformens alla verkningar för städerna skulle säkerligen,, pa
sätt styrelsen tidigare framhållit, varit ägnat att i väsentlig grad. ersätta
tvångsförfarandet med dess irriterande ingrepp i städernas gamla förmaner
och andra uppenbara olägenheter.

Nu föreligger emellertid ett riksdagens principbeslut örn processreformen.
Enligt detta skola bl. a. rådhusrätter, som bestå av färre antal lagfarna ledamöter
än 3, i framtiden slopas, med undantag för rådhusrätter i residensstäderna.
Inalles skulle därigenom 53 städer mista sina nuvarande domstolar och sina
magistrater.

Kungl. May.ts proposition nr 206.

I enlighet med riksdagsbeslutet har sedermera av särskilda sakkunniga inom
justitiedepartementet utarbetats ett »utkast till lag om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende», innehållande de närmare bestämmelserna örn
formerna och villkoren för riksdagsbeslutets genomförande i praktiken. Med
hänsyn till fjolårets riksdagsbeslut ansåg styrelsen sig hava anledning antaga,
att detta lagförslag icke skulle remitteras till städerna före framläggandet i
riksdagen. Då riktigheten av denna uppfattning vid en förfrågan under hand
närmast bekräftats, fann styrelsen det önskvärt, att tillfälle bereddes städernas
ombud till en överläggning örn lagförslaget i fråga, så anordnad att under
densamma framförda synpunkter kunde tillgodogöras det alltjämt pågående
utredningsarbetet. Så mycket större anledning kunde anses föreligga . att
sammanföra de ifrågakommande städernas representanter till en överläggning,
som inom socialdepartementet av nyssnämnda sakkunniga också hade utarbetats
ett förslag angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat.
Medan vad landsrättsförläggningen angår, riksdagen redan tagit sin
ställning, var detta icke fallet beträffande frågan örn förvaltningsorganisationen,
och styrelsen ville därför framför allt bereda en möjlighet till överläggning
just örn denna del av sakkunnigeutredningen. Av lätt förklarliga skäl kom
överläggningen vid tillfället att gälla även själva principfrågan örn landsrättsförläggningen.
Konferensen hölls i Stockholm den 5 december förlidet år. Ett
exemplar av protokollet från konferensen med de stenografiskt upptecknade
anförandena biläggcs här.1 Styrelsen önskar särskilt fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på de av flera talare framförda önskemålen örn remiss till
städerna av de föreliggande förslagen. Med hänsyn till ovan berörda förhållanden
måste styrelsen för sin del finna dessa önskemål vara av beskaffenhet
att böra tillmötesgås, detta så mycket mera som förevarande lagstiftningsärende
knappast synes vara av allt för brådskande beskaffenhet.

Tanken att stad och landsbygd böra likställas i judiciellt hänseende är som
redan antytts icke av i fjol. Den framfördes redan 1884 av nya lagberedningen.
För de nytillkomna städernas del har den också börjat realiseras. Hedan
sakna 26 av landets 114 städer egna domstolar. Några av dessa landsrättsstäder
hava en efter svenska förhållanden betydande folkmängd. När det gäller
att bedöma möjligheterna för landsrättsstädernas invånare att komma i åtnjutande
av skäliga förmåner i avseende å rättsskipningens ordnande, har man
således ett icke obetydligt studiematerial att tillgå. Det synes önskvärt, att
riksdagen före behandlingen av det föreliggande lagförslaget finge en redogörelse
för, hur man i de nuvarande landsrättsstäderna ordnat med handläggningen
av ärenden, som i andra städer omhänderhavas av rådhusrätterna.

Hedan innan processkommissionen avgivit sitt förslag, sökte statsmakterna
lagstiftningsvägen inskrida mot stadsdomstolarna i de minsta städerna. Resultatet
blev minimalt och försöken torde knappast hava jämnat vägen för en
blivande reform på detta område. Ett 1923 framkommet, av styrelsen da avstyrkt,
förslag att genomföra tvångsförläggning av de minsta^ städerna
under landsrätt avslogs av 1924 års riksdag. När sedermera fjolårets
riksdag tog principiell ställning till processreformen gjorde den ingen erinran
mot förslaget att tillgripa tvångsförläggning._

Vid en jämförelse mellan 1924 års lagstiftning och den nu föreslagna finner
man genast betydande likheter. I båda fallen förutsätter för varje stad upphävandet
av den egna jurisdiktionen ett beslut av Konungen, fattat efter en på
visst sätt anordnad utredning. Formuleringen av villkoren är nästan identiskt
densamma. Men i tvenne avseenden skilja sig de båda lagarna åt. Nyheter i
lagförslaget äro dels möjligheterna att tvångsvis förena stad med landsbygd i

1 Här uteslntet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

iUnnnie-nt 0häuseende dels lagstiftningens utsträckande även till städer med
0,UUU invånare och däröver, i vissa fall till städer med ända upp till 10 000
invånare, bom synes äro dessa båda nyheter för städerna av en särdeles betydelsefull
innebörd. De synas också bort motivera en ändring även av formuleringen,
när det gäller villkoren för tvångsförläggning, så att av lagens avfattning
otvetydigt framgått, att stadens berättigade intressen icke få bli lidande
pa landsrattsiorläggningen. Så länge staden i sista hand hade möjligheter
att motsatta sig slopandet av den egna jurisdiktionen, låg det icke samma vikt
pa formuleringen av lagtexten, som nu blir fallet. I det utlåtande, som avgavs
av det för processreformens behandling tillsatta särskilda utskottet vid 1931 års
riksdag, heter det, att vid indragning av stadsdomstolarna »stor varsamhet bör
iakttagas och städernas ekonomiska intressen vederbörligen beaktas». Ett
avfattande av lagtexten, som bättre än det nu föreliggande är ägnat att tillgodose
städernas intressen, synes sålunda stå i god överensstämmelse med riksdagens
intentioner och torde också vara väl motiverat med hänsyn till den
pnvilegieställning på rättsskipningens område, som en gång förunnats städerna.
Det avgörande lagen lägger i Konungens hand är för den stad, det
gäller, av en så vital betydelse, att det minsta möjliga utrymme bör lämnas
at ett subjektivt bedömande av de fakta, utredningen samlat. Myndigheternas
sammansättning och uppfattningssätt växla. Den omständigheten, att uppkommen
fråga om en stads förläggande under landsrätt behandlas av samma
departement, som har ansvaret för den allmänna rättsvården i landet överhuvud,
torde knappast stärka stadens position. Det är mycket förklarligt, örn
man inom departementet främst ser på frågan om stadens egen jurisdiktion
ur allmänna synpunkter med benägenhet att underskatta skäliga krav från
stadens invånare. Så mycket större anledning föreligger då att genom föreskrifter
i själva lagen skydda dessa senare. Med hänsyn till de skiftande förhallandena
pa olika orter i landet torde a andra sidan ett alltför minutiöst uppräknande
av de avgörande faktorerna kunna i ett uppkommande fall förhindra
en ur mera allmänna synpunkter önskvärd organisation. Det gäller således
här närmast att med bibehållande av allmänna regler söka skärpa formuleringen
av dessa, så att städernas berättigade intressen bättre tillgodoses än
vad som synes vara fallet med det föreliggande lagutkastets avfattning. Det
må i detta sammanhang erinras örn den s. k. ipdelningslagens bestämmelser.
När denna författning medger en ändring i kommunal indelning även mot av
indelningen berörd kommuns vilja, uppställer lagen en rad förutsättningar för
en dylik tvångsåtgärd. Även detta sker i form av allmänna regler, men i en
avfattning till synes betydligt mer preciserad och positiv än det här föreliggande
förslagets. Man har tydligen ansett det vara angeläget att så mycket
som möjligt reducera området för den avgörande myndighetens fria bedömande.
Så synes böra ske även i föreliggande fall. Nedan skall styrelsen närmare
ingå på de kompletteringar av lagtexten, som synas från städernas sida
påkallade.

Först må emellertid framhållas, att lagförslaget förutsätter, att närmare
bestämmelser örn utredningen skola lämnas av Konungen. Dylika föreskrifter
äro för närvarande meddelade i ett kungl, cirkulär till länsstyrelserna av
1918, kompletterade av särskilda anvisningar från justitiedepartementet, men
skola dessa upphöra att gälla vid lagförslagets ikraftträdande. Då förslag
icke föreligger till motsvarande framtida cirkulär, saknar man således de möjligheter
till tolkning av lagförslagets knapphändiga uttryck, cirkuläret skulle
kunna ge. Styrelsen tillåter sig uttrycka det önskemålet, att riksdagen vid lagförslagets
prövning även måtte beredas närmare kännedom örn det tillämnade
innehållet i de kompletterande föreskrifterna, då dessa i väsentlig grad bestämma
utredningens hela läggning. Det torde vara avsikten att i det kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mande cirkuläret liksom i det nuvarande skall stipuleras, att staden äger medverka
vid utredningens tillkomst. En dylik föreskrift synes vara av den betydelse,
att den bör inflyta i själva lagen.

Vad lagutkastets komplettering angår, synes till en början riksdagens uttalanden
örn städernas och statens ekonomiska mellanhavanden vid landsrättsförläggningen
böra komma till något klarare uttryck än som nu sker i formuleringen
»icke medföra ökad ekonomisk börda». Utskottet uttalade i sitt utlåtande,
att »stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion, skall befrias från de
med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna». Här
är således klart frånsäga att staden icke skall bära löne- och pensionskostnader
för borgmästare och rådmän, som måste överföras till övergångsstat. Utskottet
förutsatte emellertid, att i samband med borttagandet av den särskilda
jurisdiktionen borde verkställas en utredning rörande det ekonomiska mellanhavandet
mellan staten och vederbörande stad. Som huvudregel skulle därvid
gälla det nyss citerade uttalandet örn övergångskostnaderna. I och för sig
äro visserligen statsmakternas utfästelser i berörda avseende tilltalande ur städernas
synpunkt. Men självfallet uppkomma här i sinom tid åtskilliga detaljspörsmål.
När staten övertar ansvaret för »den förutvarande domstolsorganisationen»,
uppstår t. ex. frågan örn därmed också avses kostnaderna för magistraten
eller örn man, såsom de ekonomisakkunniga gjorde, kommer att, efter
någon mer eller mindre godtycklig grund, fördela stadens kostnader på domstol
och magistrat och låta staten övertaga endast domstolskostnaderna. Statens
övertagande bör klart angivas omfatta kostnaderna för ej blott rådhusrätt
utan även magistrat. Någon verkligt bärande fördelning av nämnda kostnader
torde icke kunna genomföras och staten skulle ju i framtiden icke övertaga
den nuvarande magistratens statligt administrativa uppgifter i allmänhet.
Att staten skulle övertaga de förbindelser, staden iklätt sig gentemot borgmästare
och rådmän, torde vara klart. Men i åtskilliga städer hava ifrågavarande
befattningshavare icke i bindande former tillerkänts pensionsrätt. Skulle
staten fatta övertagandet så formellt, att dessas pensionsfråga lämnades olöst,
tdrde man från städernas sida i så fall ändock få räkna med utgifter även för
»förutvarande domstolsorganisation».

Ett av de ur ekonomiska synpunkter mest betydelsefulla spörsmålen är otvivelaktigt
förknippat med stadens inträde i tingshusbyggnadsskyldigheten. Vid
föregående års riksdag förelåg en motion örn tingshusbyggnadsskyldighetens
överflyttande på staten. Utskottet fann frågan förtjänt av synnerlig uppmärksamhet
men förmenade, att den skulle komma att beaktas av 1929 års
skatteutjämningssakkunniga och ansåg sig på dessa grunder icke böra göra något
uttalande i ämnet. Från städernas sida kan man icke intaga samma avvaktande
hållning. Åtskilliga år torde förflyta, innan statsmakterna bli i tillfälle
att taga ställning till skatteutjämningsfrågan, ett av de mest svårlösta
och invecklade problem, som möta på skattelagstiftningens område. När statsmakterna,
mot respektive städers egen önskan, nu gå att beröva ett antal städer
deras särskilda domstolar, måste det från dessa städers sida anses som ett
skäligt krav, att frågan om tinghusbyggnadsskyldigheten dessförinnan föreligger
i mera utrett skick. Skall en »ökad ekonomisk börda» för staden överhuvud
kunna undvikas vid landsrättsförläggningen och förutsättningarna för
den kommande processreformen således på denna punkt kunna genomföras också
i praktiken, torde det icke kunna undvikas, att frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten
på allvar upptages till behandling. Det borde därför lika
mycket vara ett stats- som ett stadsintresse att så sker.

Då landsrättsförläggningen icke får förorsaka stadens invånare »ökad ekonomisk
börda», ligger det uppenbarligen vikt uppå, icke blott att staden undgår
övergångskostnader utan också att deri framtida kommunalförvaltningen blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

så billig som möjligt. Styrelsen får i annat sammanhang tillfälle att yttra
sig över det förslag till kommunalförvaltningens organisation i de magistratslösa
städerna, varom ovan talats. Här må endast i förbigående framhållas,
att det för städerna gäller att få icke blott en billig utan också en fullt effektiv
förvaltning. Effektivitetssynpunkten får följaktligen icke bliva lidande
av den anledningen att allt för stor vikt lägges vid ett förbilligande, mer eller
mindre medvetet motiverat av strävan att uppnå förutsättningen för en landsrättsförläggning.
Den föreliggande utredningen örn kommunalförvaltningens
framtida organisation förutsätter åtskilliga alternativ på olika punkter. Den
ekonomiska utredningen bör uppenbarligen räkna med möjligheter för staden
att utnyttja också det ekonomiskt kännbaraste av dessa alternativ, även örn
staden försöksvis eller kanske till följd av ett rådande ekonomiskt tvångsläge
till en början finner sig böra acceptera en billigare linje. I lagförslaget saknas
nu all antydan därom, att staden, innan frågan örn landsrättsförläggningen
avgöres, bör haft tillfälle att taga definitiv ståndpunkt till frågan örn kommunalförvaltningens
framtida organisation.

Lagen talar slutligen örn »ökad ekonomisk börda» för befolkningen.
Det är således fråga ej blott örn en börda i form av ökade utgifter för kommunalförvaltningen
utan också örn utgifter av mera personlig art, såsom för resor
till avlägset belägen tingsplats, ökat behov av ombuds anlitande, ökade stämningsavgifter
m. m. Då sistnämnda grupp av direkta utgifter torde vara särdeles
svårbedömlig, synes det kunna ifrågasättas, örn icke lagen främst borde
taga sikte på »stadens ökade ekonomiska börda». Men givetvis böra, då
utredningen visar en minskning av utgiftsbördan, mot denna fordel också vägas
de personliga ekonomiska uppoffringar, som reformen kan medföra för
stadens invånare.

Ehuru stora svårigheter måste möta att tillförlitligt bedöma den sammanlagda
skatteutgiften för kommunalförvaltningen och rättsskipningen före och
efter landsrättsförläggningen utan den ingående utredning av varje fall, lagförslaget
förutsätter, vill styrelsen dock framhålla önskvärdheten av att försök
göres att inför riksdagen framlägga utredningar av större värde än de »teoretiska»
undersökningar, de sakkunniga enbart med stöd av tillgängliga utgiftsstater
hittills varit i tillfälle att vidtaga. I annat fall torde man kunna befara,
att riksdagen får en tämligen skev bild av de verkliga kostnaderna och därmed
också en felaktig uppfattning av möjligheterna att genomföra tvångsförläggningen
under landsrätt med iakttagande av den hänsyn till städernas ekonomi, som
varit en klart uttalad utgångspunkt för fjolårets riksdagsbeslut.

Lagförslaget talar emellertid icke enbart örn ekonomiska hänsyn. Det talas
också om »annan avsevärd olägenhet» för befolkningen i staden. Uttrycket är
ju särdeles tänjbart, men i detsamma torde bl. a. få förutsättas inrymt, att stadens
invånare icke få berövas möjligheten till en tillfredsställande rättsskipning.
Det särskilda utskottet pekade i sitt utlåtande på åtskilliga utvägar att tillgodose
detta behov. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, borde
staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda
eget tingslag inom domsagan. Beaktande borde också skänkas förslaget att
låta häradsrätten i stadstingslag bestå av jämte häradshövdingen såsom ordförande
två lagfarna rådmän. I annat sammanhang uttalade utskottet också, att
det borde utredas »huruvida i en reformerad tingsordning någon motsvarighet
kan skapas till de nuvarande tremanstingen eller på annat sätt tillgång till
rättsskipning på platsen kan beredas de städer eller andra större samhällen, vilka
icke utgöra häradsrättens vanliga tingsställe». Styrelsen vill för sin del
särskilt starkt understryka vikten av åtgärder i sist berörda avseende. För de
städer, som skulle få tingsstället förlagt utom staden, synes en sådan tillgång
till viss rättsskipning inom staden utgöra en minimifordran. Önskvärt hade va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

rit, att möjligheterna att bereda de landsrättsförlagda städerna förmåner, som
i görligaste mån svara mot dem de nu ha i rättegångsavseende, undersökts redan
före fjolårsbeslutet. Men då så icke skett, synas i varje fall de lättnader, riksdagen
pekat på, böra avspeglas i lagen. Nu talas där örn »gagn för rättsvården»,
d. v. s. landets rättsvård. Men stadsinvånarnas befogade anspråk på en
för dem lätt tillgänglig rättsskipning har icke alls fått något direkt uttryck i
lagutkastet. Då en stad, som alltjämt själv önskar bekosta en för stadens invånare
förmånlig form av rättsskipning, berövas denna staden sedan århundraden
medgivna förmån, synes det vara en minimiförutsättning, att denna stads
invånare beredas möjligheter till en örn icke i alla avseenden fullt ut lika lätttillgänglig
så dock icke oskäligt försämrad rättsskipning. Särskilt torde stadens
invånare kunna göra anspråk på att åtgärder vidtagas för ett bekvämt erhållande
av möjligheter till lagfart, inteckningar etc. Några mera preciserade
förutsättningar för beslut örn landsrättsförläggning mot stadens vilja i nu berörda
avseende synes lagen böra innehålla.

Lagutkastet anger som förutsättning för utredning, eventuellt åtföljd av
tvångsförläggning, vakans i stadsdomstolen men tillägger, att sådan utredning
kan ske också när »eljes förefinnes anledning att förena staden med angränsande
domsaga». Sistnämnda bestämmelse synes vagt formulerad och synes i
vart fall böra komma till användning efter särskilt noggrant beaktande av riksdagens
direktiv örn »varsamhet».

Av § 2 i lagen jämfört med övergångsbestämmelserna synes framgå, att rådhusrättens
sammansättning vid lagens ikraftträdande skall vara avgörande för
frågan, örn landsrättsförläggning mot stadens bestridande skall förekomma eller
icke. Av detta torde följa, att en stad, som senare förklarar sig villig att
bekosta en rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter, icke kan därigenom
befrias från lagens tillämpning. Även örn detta icke kan anses stå i strid med
riksdagens uttalande och intentioner, torde det emellertid icke få förbises, att
övergångsstadgandet blivit något snävt avfattat. Fall torde nämligen kunna
uppkomma, där på grund av arbetets ökade omfattning inom rådhusrätten ett
verkligt behov av utökad arbetskraft förelegat redan före den nu avsedda lagstiftningens
ikraftträdande. Det torde då få anses följa av själva förutsättningarna
för landsrättsförläggningen, att sådan stad icke kan mot sin vilja berövas
sin domstol.

Den korta tid, som stått styrelsen till buds för ett yttrande över föreliggande
lagförslag, har icke medgivit den ingående granskning, frågans vikt bort kräva.
Styrelsen nödgas därför för egen del inskränka sig till ovan framförda påpekanden
och hänvisar i övrigt till de uttalanden, som gjordes vid den ovan nämnda
konferensen och särskilt de yrkanden, som framfördes rörande ärendets remitterande
till de av förslaget berörda städerna.

För Svenska stadsförbundets styrelse
A. BORGSTRÖM.

Dess ordförande.

Henning Karlson.

Stockholm den 22 januari 1932.

Kungl. Majlis proposition nr 206.

Bilaga D.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Rörande de utav tillkallade sakkunniga för fortsatt behandling av frågan
om övertagande från statens sida av rättsskipningen i vissa städer m. m. utarbetade
lagutkast anhåller styrelsen för Föreningen Sveriges Stadsdomare härmed
vördsamt att få anföra följande.

Vad först beträffar frågan, när stad skall i judiciellt avseende förenas med
landsbygd, har förut föreslagits, att dylik förening skulle äga rum beträffande
sådana städer, som icke hava minst ett visst angivet antal invånare, t. ex.
10,000. Följden härav skulle blivit att omedelbart efter ikraftträdandet av en
dylik bestämmelse åtgärder skulle vidtagits för att alla sådana städer bleve i
judiciellt avseende förenade med landsbygden.

Enligt de sakkunnigas förslag skall däremot tvångsförordnande örn förening
i judiciellt avseende kunna meddelas endast beträffande stad, i vars rådhusrätt
finnes högst två lagfarna ledamöter, samt då lagfaren ledamots befattning
bliver ledig eller eljest särskild anledning förefinnes. Förändring av de mindre
städernas jurisdiktion komme därför att ske efter hand, vilket måste anses
innebära en avsevärd fördel. Beslut örn ändringen kan meddelas först efter
utredning, som skall visa att den är till gagn för rättsvården och icke medför
ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden
eller den domsaga, med vilken staden skall förenas, över utredningen
skall yttrande inhämtas av bl. a. stadsfullmäktige.

Dessa bestämmelser synas avse att utgöra garantier för att skälig hänsyn
kommer, att tagas till städernas behöriga intressen i såväl ekonomiskt som
andra avseenden. Att redan nu angiva de »särskilda anledningar», som i en
framtid kunna motivera förändring av en stads jurisdiktion, torde väl knappast
vara möjligt, men med hänsyn därtill, att landsrättsförläggning tvångsvis
skall ske med varsamhet, har man rätt antaga, att en dylik fråga blir föremål
för en omsorgsfull prövning och att endast synnerligen vägande skäl skola
föranleda beslut i nämnda riktning. Styrelsen vill också uttala förhoppning
örn, att då sådan fråga blir föremål för utredning, därvid även kommer att undersökas,
huruvida förhållandena möjligen äro sådana, att den judiciella förändringen
lämpligen kan gå i den riktning, att stadsliknande områden närmast
staden förenas med denna till en kollegial stadsdomstol med minst tre lagfarna
ledamöter. Det torde nämligen vara obestridligt, att, såsom lagrådet anfört,
för stadsjurisdiktionskretsar den kollegiala domstolstypen är den för våra förhållanden
lämpligaste, och det är därför av betydelse, att underdomstolarna så
långt möjligt erhålla sådan sammansättning. Är en stad i stark utveckling eller
hava omkring densamma uppstått stadsliknande samhällen synas därför
starka skäl tala för att förändringen skall gå i nämnda riktning. Styrelsen
förutsätter också, att även efter en stads landsrättsförläggning rättegångsställe
så vitt möjligt anordnas i staden samt att, där så ske kan, häradsrätt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 59

stadstingslag kommer att bestå av häradshövdingen som ordförande samt två
lagfarna rådmän.

I detta sammanhang vill styrelsen även framhålla, att den kollegiala domstolstypens
företräde framför enmansdomstol, särskilt då det gäller städer eller
stadsliknande samhällen, borde föranleda en undersökning, huruvida icke
kollegial stadsdomstol lämpligen borde inrättas i några av de större fögderistäderna.

Från de mindre städernas sida hava uttalats farhågor för, att förordnande
örn stads förenande i judiciellt avseende med landsbygden skall medföra betydligt
ökade kostnader för städerna, och det har anmärkts, att de sakkunnigas utredning
är otillfredsställande härutinnan. Enär, såsom förut framhållits, frågan
örn ändring av städernas jurisdiktion kommer att upptagas efter hand och
beträffande åtskilliga säkerligen först örn 20 ä 30 år eller efter ännu längre tid,
lärer det vara omöjligt att nu verkställa utredning i berörda avseende, utan
t ragan därom torde för varje stad få anstå, till dess den för den staden blir
aktuell, och prövas efter då föreliggande förhållanden. Skulle emellertid därvid
beimnaSj att förändringen komme att medföra ekonomisk börda för staden,
behöver denna enligt de sakkunnigas förslag ej underkasta sig förändring.

Göteborg den 30 januari 1932.

Å styrelsens vägnar:
BERNH. LINDBERG.

Kungl Maj:ts proposition nr 206.

Bilaga E.

Antalet vid rådhusrätterna i nedan angivna städer slutligt handlagda
mål och ärenden under åren 1927—1930.

1	2	3 !	4 1	5 I	6 I	7 1	8	9 1	10 1	11	12	13 \|	14 !	15 \|	16 \|	17
Stad	Folk- mängd 37i* 1930	År	Civila mål	Kriminella mål	Konkurser och konkursärenden	Andra ärenden, an-gående
Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Lagfart	Inteckning, tomträtt och vi fallsrätt	Inregistrering av bouppteckning	Förmynderskap el. godmanskap	övriga
tredskovis av-dömda el. orne- ! delbart medgivna	övriga	enl. strafflagen m. m.	enl. specialförfattningar och ang. fylleriförseelser
växel- mål	andra	3 g:l g: 8,.	andra		ct- cr- eti P
		11927	lil	35	37	3	32	2	22	204	22	168	466	90	63	116
		11928	114	37	46	1	35	1	22	219	23	204	604	96	49	122
Västervik . . .	12.611	11929	146	38	50	1	27	3	18	151	34	122	579	85	40	100
i		(1930	130	51	43	6	32	2	9	128	21	152	552	100	42	115
		f 1927	30	24i 17	3	20	3	21	177	18	151	382	103	52	80
		J1928	36	24i 33	2	21	_	17	160	7	178	433	125	52	82
Kristinehamn .	12,434	11929	49	40 28	2	13	4	21	197	24	164	686	137	45	83
		11930	40	2ö! 21	1	20	1	29	240	9	216	583	130	43	120
		(1927	100	94	39	6	28	2	33	350	15	133	261	103	51	101
		Jl928	94	81	21	3	26	5	48	424	16	136	248	104	35	91
Söderhamn . .	11,643	11929	77	90	16	18	34	3	36	349	13	176	299	93	34	80
		11930	77	114	21	12	26	7	35	304	21	131	325	114	60	76
		(1927	22	19	42	1	25	3	26	366	20	116	442	89	41	106
		11928	21	18	28	1	23	2	18	276; 10	121	441	80	53	117
Skövde ....	10,838	11929	25	21	26		21	11	27	214! 15	156	559	90	51	116
		\|l930	17	17	26	—	17	1	26	243	13	132	597	91	45	95
		(1927	25	20	10	1	25	4	23	239	13	76	157	74	36	61
		11928	23	23	10	—	16	5	35	322	9	74	202	61	25	54
Lidköping . . .	9,296	11929	26	31	28	1	14	4	35	278	10	67	241	57	37	45
		(1930	41	24	31	1	14	1	33	203	7	90	315	78	25	43
		(1927	70	27	34	1	11	1	25	144	29	129	355	73	38	63
		J1928	52	20	16	—	16	6	21	182	22	139	409	75	44	63
Alingsås . . .	8,8/0	11929	45	23	39	—	18	6	35	135	19	110	444	80	60	73
		(1930	41	38	37	1	11	3	20	241	23	113	454	64	49	64
		(1927	40	33	10	2	16	3	20	142	21	99	141	38	28	60
	i	) 1928	29	34	12	1	10	5	44	135	9	62	204	34	18	62
Oskarshamn . .	8,674	11929	50	31	16	2	39	7	38	155	15	68	218	41	22	66
		11930	41	17	14	3	22	11	41	158	12	lil	247	44	30	69
		(1927	65	46	23	3	44	_	29	207	36	104	304	75	47	53
		11928	82	20	18	_	43	—	34	236	21	14£	342	64	44	70
Varberg . . .	8,561	11929	59	32	21	—	40	1	35	247	54	108	401	61	32	66
		(1930	59	51	19	—	29	—	29	231	33	141	412	70	47	61

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1	! 2	3	4	5	\| 6 \| 7	1 8	9	10 \| 11	12	13	14	15	16	17
Stad	Folk- mängd “/it 1930	År	Civila mål	Kriminella mål	Konkurser och konkursärenden	Andra ärenden, an-gående
Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Lagfart	Inteckning, tomträtt och vatten-fallsrätt	Inregistrering av bouppteckning	Förmynderskap el. godmanskap	Övriga
tredskovis av- dömda el. ome-delbart medgivna	övriga	enl. strafflagen m. m.	enl. specialförfattningar och ang. fylleriförseelser
växel- mål	andra	< B ti E:<l	andra
		[1927	48	50	30	5	38	7	21	148	13	87	306	74	58	68
	Q H99	11928	49	45	23	2	37	3	22	142	19	96	336	79	44	70
		[1929	58	49	33	4	23	2	54	266	30	95	330	86	44	97
		11930	73	61	17	7	33	4	41	174	18	98	361	65	36	89
		[1927	52	27	19	2	24	4	19	118	20	47	254	52	34	114
	7 ztÖ7	11928	44	31	17	—	19	2	20	105	30	58	334	73	29	148
		11929	60	32	30	—	27	2	39	152	17	57	361	63	30	126
		Il930	49	19	28	2	23	6	27	148	16	51	368	52	24	121
		[1927	105	146	18	2	25	1	21	208	25	85	258	64	50	84
	7 391	11928	73	156	14	4	17	2	23	173	30	75	228	49	36	59
		11929	90	86	16	2	19	2	19	208	15	103	223	58	25	79
		(1930	101	lil	23	7	32	3	13	202	24	95	250	55	26	62
		[1927	27	33	7	_	45	_	17	146	4	67	267	58	25	70
	770	11928	19	23	11	—	17	—	11	132	16	76	252	53	31	93
		11929	26	30	2	—	32	1	19	131	13	67	256	74	32	53
		11930	28	25	6	1	19	1	18	158	15	72	298	96	38	116
		[1927	67	46	11	6	16	7	9	89	13	87	187	66	37	46
	70/1	) 1928	59	51	17	3	20	1	10	124	11	82	200	63	47	53
		)1929	35	54	23	1	5	3	10	115	6	96	277	68	34	52
		(1930	57	63	27	3	16	2	5	95	19	79	247	53	26	39
		[1927	49	29	15	7	24	1	14	182	16	60	217	42	35	68
	0 7Q0	J1928	38	21	23	4	31	—	12	210	33	69	240	49	21	64
		11929	51	35	32	2	25	1	21	159	22	49	254	55	35	64
		[1930	56	25	19	2	46	—	29	204	18	57	290	47	29	81
		\|1927	38	110	15	7	22	_	6	93	6	66	178	40	26	36
	0 010	11928	38	71	13	4	16	—	11	lil	29	60	207	31	19	41
		11929	23	75	8	—	7	—	14	90	29	81	259	47	23	57
		11930	47	70	11	4	12	—	19	101	17	90	223	39	22	42
		[ 1927	25	36	16	_	9	1	9	95	13	103	237	56	31	53
	o qqf;	) 1928	47	37	19	1	10	—	8	63	13	112	281	71	28	75
		11929	41	26	16	—	14	1	7	96	8	126	270	82	35	74
		11930	39	30	24	—	7	—	12	87	9	101	211	76	30	69
		[ 1927	24	31	16	2	12	1	18	162	9	62	165	44	20	60
T?l"*	QQO	(1928	40	50	11	1	11	6	16	214	13	69	175	58	26	50
		11929	46	41	12	1	16	6	20	186	4	70	151	68	27	67
		(1930	52	50	19	1	14	9	17	161	14	55	201	67	21	59

Kunni. Majlis proposition nr 206.

1	2	3	4	5	6	1 ^	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17
Stad	Folk- mängd ni lii 1930	År	Civila mål	Kriminella mål	w O B pr B 3 © •1 O © B- PT o B W B 03 pt HJ © B g* B	Andra ärenden, an-gående
O: 3. £- P P < 03 PT B P B H»	Genom slutligt utslag avgjorda	O: 3. SL B- p p < U3 PT 2. < B P B Ht»	Genom slutligt utslag avgjorda	t"* P % P 3 er	W B CH © O F B. B'' OQ \|g p: er et-er cr O O B* < P CT er © B	(—t B 0 £’ 3 1 < cr o B S er © © g* !’	O: B B — © M 03 pr p ►ö SL OQ o c~ B p B 02 pr p ►o	O <1 2. Cfc p
P- ® P- er 32 O: >-i sr b ® S g P-2. P* oj ^ P PT g 2-å <1 g <1 B ? '' P	övriga	© B, 03 (7t- 3 P Ht* Ht» iT crq © B B B	O © © a b- p P 03 B crq © • © Ht» B‘ SL --'' Ht» O o: 3.3, O- er 3 er GO B © B- © B s$ §
<1 3 g £:©,	P B g- P	<5 g s: bS	P B & P
		[1927	20	35	21	1	25		8	67	26	67	273	53	30	60
Motala ....	5,985	11928	32	24	25	1	23	3	11	73	25	61	304	45	30	81
11929	40	16	16	4	18	3	18	122	16	59	313	55	26	74
		[1930	48	18	20	2	13	3	19	131	11	84	376	55	18	39
		11927	24	56	17	1	13	_	12	147	2	64	233	48	22	43
	5,774	(1928	26	53	15	1	12	3	17	107	9	86	288	48	30	44
Ronneby . . .	11929	43	41	19	2	20	—	14	89	3	89	247	47	26	44
		[1930	18	25	15	6	26	—	17	84	4	74	310	57	30	63
		(1927	32	35	12	_	7	5	10	116	19	94	212	47	22	55
	5,527	) 1928	21	16	9	1	9	5	10	100	8	80	189	41	22	48
Falkenberg . .	11929	10	17	10	—	12	2	11	97	21	103	269	43	25	40
		[ 1930	18	17	9	—	9	3	15	118	1	82	342	42	26	49
		(1927	40	41	18	2	18	.	22	102	15	27	339	49	22	67
Ängelholm . .	5,269	J1928	45	78	11	3	17	1	14	95	8	46	393	46	21	65
11929	39	67	28	—	24	1	35	93	9	36	341	44	30	68
		\|l930	40	67	14	5	42	4	22	123	18	50	352	49	22	83
		\|1927	60	85	10	10	32	_	12	114	8	50	171	27	12	55
	5,203	J1928	83	60	16	6	19	1	13	199	16	88	137	27	23	61
Skellefteå . . .	11929	87	70	33	6	16	2	16	119	10	85	236	32	29	52
		11930	103	190	32	6	20	2	17	123	37	73	195	31	20	75
		(1927	127	103	32	9	33	__	17	146	14	20	104	36	15	30
Örnsköldsvik .	5,032	(1928	103	119	16	3	24	8	25	273	7	21	140	29	14	38
11929	71	71	13	3	22	6	13	141	27	31	177	28	16	48
		Il930	71	100	18	2	16	9	19	289	11	59	213	32	17	43
		11927	51	62	39	_	19	1	16	162	30	72	195	50	39	89
		11928	49	49	31	—	16	—	17	190	15	75	231	47	58	72
Norrtälje . . .	4,875	11929	43	40	15	1	12	1	19	158	18	90	234	40	41	75
		[1930	50	33	21	2	14	2	21	196	9	89	209	53	34	75
		11927	22	16	13	4	22	2	16	88	2	108	251	54	16	54
	4,772	11928	19	11	8	2	13	1	1	77	5	60	211	59	10	33
Arboga ....	11929	15	14	11	2	14	—	12	98	8	112	235	61	22	79
		[1930	18	7	16	—	14	1	17	lil	10	150	205	57	24	50
		(1927	22	17	26	3	14	_	5	109	22	95	196	51	13	62
		11928	20	13	28	_	17	_	13	159	4	74	134	58	20	65
Strängnäs . . .	4,716	11929	21	23	16	—	20	—	14	120	14	74	244	52	15	54
		[l930	22	20	15	1	29	1	13	115	11	86	249	43	9	38

Kunni. Maj:ts proposition nr 206.

1	2	3	1 i	1 5	\| 6 1 1	1 8	9	1 10 \| 11	1 12	13	1 14	\| 15 \| 16	1 17
Stad	Folk- mängd 81/ lii 1930	År	Civila mål	Krimir må	ella nom tligt slag jorda	Konkurser och konkursärenden	Andra	ärenden, an-gående
Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Förfallna, avskrivna m .fl.	Ge slu ut avg	Lagfart	Inteckning, tomträtt och vatten-fallsrätt	Inregistrering av bouppteckning	Förmynderskap el. godmanskap	Övriga
tredskovis av- dömda el. ome-delbart medgivna	övriga	enl. strafflagen m. m.	enl. specialforfattningar och ang. fylleriförseelser
växel- mål	andra	växel- mål	andra
		11927	55	58	20		13		5	105	16	82	205	48	17	30
Filipstad . . .	4,632	j 1928	43	34	12	—	22	i	9	73	7	77	202	45	28	38
11929	23	21	12	—	12	—	17	107	10	5C	22£	52	23	51
		(1930	32	25	14	2	22	3	5	130	9	79	186	78	22	45
		11927	33	23	11	_	18	1	20	177	7	54	88	38	40	78
Lysekil ....	4,186	J1928	35	17	6	—	24	3	16	184	9	64	127	55	23	87
11929	31	25	7	—	25	—	24	161	5	45	106	48	35	76
		11930	39	31	4	1	9	1	19	165	4	39	168	53	33	73
		11927	23	8	15	1	9	3	5	73	4	70	98	36	20	45
	4,138	J1928	27	27	11	2	5	1	8	58	12	54	156	28	26	62
	11929	17	17	10	1	9	5	12	101	—	68	153	30	28	36
		11930	50	25	5	1	9	9	11	145	2	90	206	28	24	59
		11927	57	13	18	_	10	4	9	75	17	57	172	32	33	63
Sölvesborg . .	3,943	J1928	38	13	17	—	12	3	15	101	9	47	189	32	38	67
11929	38	23	14	1	12	3	21	134	29	59	197	26	28	63
		tl930	40	16	4	1	8	3	19	77	3	50	218	38	26	76
		(1927	23	45	8	2	11	_	10	50	13	65	70	32	13	36
	3,800	J1928	27	37	21	1	18	—	10	53	3	41	88	41	15	47
	11929	23	60	15	1	7	—	18	60	8	49	96	39	16	38
		\|l 930	20	52	11	—	3	—	10	78	7	80	117	43	12	29
		(1927	46	53	42	—	10	_	3	63	10	94	107	26	42	46
Vimmerby . .	3,472	(1928	46	52	15	4	12	—	7	72	7	64	87	34	45	36
11929	49	74	15	9	7	—	10	65	11	116	1321	21	23	23:
		U930	50	56	16	2	9	—	10	100	11	107	1121	33	41	40;
		(1927	37	26	13	1	13	_	3	82	7	55	129	29	18	51
Lindesberg . .	3,242	1928	23	17	15	1	6	1	8	88	8	48	126	33	22	60
	1929	36	20	15	—	7	4	7	59	11	76	140	33	15	64
		U930	20	14	11	—	12	1	4	62	7	63	144	38	21	53
		1927	44	52	9	6	13	2	14	41	2	66	126	37	29	44
	3,102	1928	32	23	8	2	4	1	11	46	2	35	124	37	26	33
	1929	34	25	11	3	12	—	3	69	4	63	156	37	37	31
		1930	41	42	3	5	8	1	6	71	3	85	161	25	24	33
		1927	20	7	5	—	14	_	18	74	7	39	77	24	18	35
Strömstad . .	3,073 <	1928	21	15	11	—	9	—	14	65	7	48	101	33	12	31
	1929	21	31	—-1	1	13	—	9	62	3	30	156	33	22	27
		1930	30	4o!	9 \|	1	9	—	13	72	4	32	132	26	17	241

6 4

Kungl. Majlis proposition nr 206

1	2 1	3 1	i I	5 ! 6 1	1 1	8	9 -i	10 \|	u i	12 \|	13 \|	i4 i	15 \|	16 \|	17
Stad	\| 1 Folk- mängd 81/ /12 1930	År	Civila mål	Kriminella mål		Andra ärenden, an-gående
Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Conkurser och konkursärenden	Lagfart	Inteckning, tomträtt och vatten-fallsrätt	Inregistrering av bouppteckning	Förmynderskap el. godmanskap	Övriga
dömda el. orne- 1 delbart medgivna	tredskovis av- 1	övriga	enl. strafflagen m. m.	enl. specialförfattningar och ang. fylleriförseelser
växel- mål	andra	växel- mål	andra
		11927	22	9	15		14		15	71	10	9	43	18	5	35
		11928	2	7	15	_	10	4	10	49	6	5	115	22	19	39
Vaxholm . . .	2,975	[1929	29	13	19	1	7	7	13	63	3	4	54	15	12	23
		11930	28	5	21		4	4	16	90	6	13	76	18	9	22
		11927		5	4	1	11	_	5	ilo	_	44	108	24	15	84
		J1928		17	13		3	—	6	90	—	37	132	21	25	68
Vadstena . . .	2,922	11929		18	13	_	1	_	9	137	8	37	127	36	20	44
		11930	9	16	10	—	4	—	12	52	6	33	134	19	18	98
		11927	42	16	24	2	18	__	8	45	2	26	57	21	9	50
		11928	29	30	15	1	7	1	13	92	16	47	86	40	5	dö
Söderköping . .	2,868	11929	24	17	7	1	5	—	12	90	9	34	105	30	28	31
		11930	26	26	12	1	12	4	5	45	11	43	95	27	11	37
		[1927	8	9	2	2	16	_	1	31	1	48	92	32	11	42
		11928	14	10	5	1	8	—	9	54	2	42	113	36	22	51
Hjo.....	2,758	U929	8	9	4		11	—	5	26	2	60	88	43	22	58
		11930	15	10	1	—	5	—	6	26	2	81	115	41	16	49
		[1927	23	60	6	3	14	1	8	43	3	40	118	26	17	60
		J1928	50	50	4	1	11	! i	5	54	2	42	129	24	16	35
Laholm ....	2,686	11929	48	56	7	1	18	3	7	77	5	42	156	34	19	34
		11930	60	77	13	5	13	i	7	36	10	42	120	22	18	53
		11927	11	6	13		5	_	8	47	6	34	77	27	14	47
		11928	23	15	5	_	1	_	5	54		28	74	23	7	34
Nora.....	2,631	i 1929	21	8	4	3	6	—	7	5C	1	16	65	27	9	25
		ll930	12	5	2	1	6	—	6	31	3	35	57	31	13	40
		[1927	23	28	8	1	6	_	14	3C	1	37	105	26	16	69
		j 1928	24	36	19	2	6	_	—	5E	1	26	95	20	18	53
Simrishamn . .	2,505	11929	15	47	11	3	3	i	1	43	—	44	91	26	17	60
		1193C	22	22	5		1	i	5	56	5	28	118	22	13	50
		[ 1927	15	21	7		4	_	4	22	6	15	54	11	13	21
		j 1928	12	26	9	_	1	_	3	r	3	28	67	12	12	17
Säter.....	2,176	11929	3	11	11	_	8	_	1	48	2	2C	56	13	13	17
		1193C	£	12	6	—	2	—	7	46	8	24	96	14	6	19
		\|1927		3		2	4	3	18	151	6	3r	102	16	12	29
		Jl92É	c	7	4	1	5	3	10	73	; 3	5r	76	22	7	24
Askersund . .	2,102	1105!?	r	11	5		5		7	7(	—	r	no r	6	19
		Il930\|	1	10	1	9	—	12	52	1	21	89\| 13	5	20

Kungl. Majlis proposition nr 206

i	5	6	7	8	9	10	11	12
Civila mål	Kriminella mål	Konkurser och konkursärenden
Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda	Förfallna, avskrivna m. fl.	Genom slutligt utslag avgjorda
domda el. ome- delbart medgivna	tredskovis av-	övriga	enl. strafflagen m. m.	enl. specialförfattningar och ang. fylleriförseelser
växel- mål	andra	växel- mål	andra
12	20	10	2	3	1	6	49	10
15	13	7	5	10	2	13	76	9
28	8	3	—	12	1	15	95	6
26	16	8	2	16	—	20	106	3
3	3	3	_	3	_	3	45	5
4	3	—	—	2	1	6	39	—
4	1	5	—	4	—	4	35	2
4	2	5	—	—	—	12	21	—
29	26	6	1	11	3	5	35	5
18	36	5	3	7	—	7	35	3
38	45	13	2	9	—	9	90	7
26	53	31	2	10	1	8	49	10
8	13	1	_	1	8	4	10	2
26	11	1	—	3	1	4	16	—
22	18	—	—	4	—	2	29	—
28	16	4	—	1	4	5	38	2
—	9	2	1	3	1	4	7	1
—	4	2	—	3	—	1	10	6
—	6	—	1	1	—	3	13	—
—	10	1	—	2	—	2	8	1
5	13	_	5	2	_	7	10	1
5	8	—	—	1	—	3	21	—
5	16	6	—	5	—	3	32	_
8	14	—	1	7	—	—	17	—
1	5	3	_	3	1	4	39	2
3	2	3	1	6	—	3	6	—
2	3	3	—	2	2	2	24	3
4	2	1	—	4	1	2	17	2
2	12	6	_	_	_	3	10	1
4	8	1	—	1	1	3	23	6
4	10	1	—	1	—	5	64	1
2	19	—	1	1	—	8	35	—
3	12	2	_	3	,	5	11	3
7	9	2	—	2	—	1	14	—
6	8	1	—	7	1	1	32	1
5	5	2	—	3	1	2	19	8

13 j 14 | 15 | 16 | 17

Andra ärenden, angående -

Stad

Folk mängd 31/ lii 1930 -

År

£5

I''

JB Ö

= 3
2 Se
3:
ss

U''.

Kungsbacka ,

Torshälla

Skänninge

! Marstrand

Mariefred . .

Gränna .

Skanör-Falsterbo.
....

Sigtuna .

Trosa .

2,017

1,826

1,751

1,646

1,362

1,238

1,097

1,031

800

11927

11928

11929
[1930

11927

11928

11929
[1930

11927

11928

11929
[1930

11927

[1928

11929

[1930

11927

11928
|1929
[1930

[1927

11928

1929

[1930

[1927

1928

1929
[l930

[1927

1928

1929
[1930

1927

1928

1929
[1930

15
21
10

15
12
12

16
13

112

126

125

110

55
47

52
74
76

56
41
67
35

45
43

46
40

103

101

108

106

147

57
72

20
22

19
23

18
11
11

17
16
16

18
21
17

26
23
19

15
17

14
10
13

17
5

18
9

5
3

15
12

32
44

33
38

14
22

29
27

30
21

30
21
19

15
17
12

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 17-4 Käft. (Nr 206.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

Bilaga F.

Antalet av överexekutorerna i nedan angivna städer slutligt handlagda

inål under åren 1927—1930.

1	■ 2 \|	3	4	5 1	6 1	7 I	8	9 \|	io \|	11	12 j	13 j	14	15	16	17
Stad	Folk- mängd 81/u 1930	År	Äng. lagsökning	Ang. handräckning för fordrans utfående	Ang. verkställighet av dom eller skiljedom	Ang. exekutiva auktioner1	Ang. tvångsförvaltning av fast egendom	Äng. beviljande av kvarstad, skingrings- eller reseförbud	Äng. handräck-ning för	Äng. klagan över utmätnings-mans förfarande	Ang. skadeståndsyrkande mot utmätningsman	Ang. fastställelse av förbud för under- hållsskyldig att avflytta från riket	Ang. annan åtgärd	Summa mål (av kol. 4—15)	Verkliga antalet mål (efter avdrag av de i kol. 4-15 dubbelräknade mål)
rubbat besittningsför-hållandes återställande	arrendators eller hyres-gästs vräkande
		11927	23	32	1	4		1	_	7	3	_	_	1	72	70
		11928	12	24	_	_	_	4	_	5	1	_	_	_	46	45
Västervik ....	12,611	11929	15	30	—	—	—		—	4	1	—	—	1	51	49
		11930	26	29	—	5	—	1	—	11	3	—	—	3	78	72
		\|1927	17	4	_	4	_	1	_	6	8	_	_	16	56	54
		J1928	8	4	_	5	_	2	_	7	2	_	_	9	37	35
Kristinehamn . .	12,434	11929	9	4	—	2	—	1	—	2	3	—	—	5	26	25
		(1930	12	8	1	1	—	1	—	3	4	—	—	4	34	31
		11927	11	72	_	3	_	2	1	4	5	_	_	_	98	98
		1928	15	12	_	3	_	_	1	5	3	_	_	1	40	40
Söderhamn . . .	11,643	11929	10	13	—	3	—	3		1	3	—	—	1	34	31
		(1930	13	13	—	2	—	—	—	7	1	—	—	—	36	33
		(1927	21	50	_	2	_	1	_	10	2	_	_	_	86	86
		11928	16	12	_	3	_	8	1	4	1	—	—	—	45	45
Skövde .....	10,838	(1929	10	26	—	2	—	2		6	2	—	. -	—	48	48
		(1930	12	13	—	2	—	1	—	6	1	—	—	—	35	35
		11927	8	5	_	6	_	_	_	9	1	. _	_	2	31	31
		11928	7	4	_	4	_	_	_	8	3	_	—	—	26	26
Lidköping ....	9,296	11929	7	8	_	4	_	—	—	6		—	—	1	26	26
		11930	5	12	—	1	—	—	1	4	1	—	—	—	24	23
		(1927	19	19	_	5	_	_	1	1	1	—	—	1	47	47
		11928	30	10	_	11	_	1	—	5	1	—	—		58	52
Alingsås ....	8,870	11929	24	12	_	7	—	2	1	6	—	—	. -	1	53	39
		11930	26	10	—	9	—	—	1	6	1	—	—		53	481
		(1927	6	9	_	_	_	4	__	_	_	_			19	18
		J1928	7	5		2		1	_	4	_	_			li	17
Oskarshamn . . .	8,674	11929	4	2			_	3	—	1	—				10	10
		11930	8	5		1	—	2	—	2	—				18	18
		11927	17	9		2		2	1	2	2		1		36	36
		J1928	12	11	1	2		1			5				32	32
Varberg . . . .	8,561	(1929	11	4				2			9				26	26
		11930	6	10				! 1		1	6				24	24

Häri inbegripes även fördelning av köpeskilling enligt 141 § U. L.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206,

Stad

Sala

Folk mängd 8l/is 1930 -

Karlshamn .

Hudiksvall .

Skara

Åmål

Falköping . .

Eksjö . . .

Köping . . .
Enköping1

Motala . . .

8,022

7,487

7,321

6,770

6,764

6,736

6,616

6,395

År

cr
p

sS a

CD t-.
B B

Q. 09
®

_ O

~ a

HJ CO

cr.tn
® Er*
pu a>

o «-*-

B p
◄

7 | 8

B
09
<T> “
<2 O?

§ 3

D. »

|1927
J1928

11929

11930

11927

11928

11929
(1930

(1927

1928

1929

11930

[1927
J1928

11929

11930

[1927
J1928

11929

11930

[1927
J1928
11929
(1930

[1927

11928

11929
(1930

[1927

11928

11929

1930

5,986

5,985

(1927
(1928
1929 __
U930i 19

3
9

5
3

8
8

18
6

B''*

3.®
° <
09 - •

''—1.
p

o- CO

P p

lo | n

Äng.

handräckning
för

B p
Q- eick
__

CO C“

a &

OD P,
p- b''
S— era
*2,
B O:

0- 7

B p"
E 09
B P

oo c

o? 21
3,®

® P:

S-p

3 ^

p: co

B~ e»
i—• B
“ P09
to

ig Q5 -

b- >

00 t?9

co P

00 £>
D-p B
“* •— 09

14 | 15

»a

&s?

“ c
2. p

— CP

16 17

g-?
®. g

t*T(J9
O p

C P

^ B

I r+
»_i p

Pj C+-

g-B
a- s*

>-i CD

ps a

13	—	4		2	_	3	3				43	43
4	—	4		2	_	8					47	43
8		1	2	2	_	a	7			3	41	37
1		6			1	4	1	: —		2	37	35
3		1					2				9	9
				2			1				12	12
1				4		1					10	10
	i			1		2					8	7
6		5		1	—	5	4		i		32	25
4		—	—		—	14	4	—	—		41	29
8		4	—	1	—	4	4	—	—		38	33
8		5	—		—	8	1	—	—	—	36	29
—	—	2	_	_	_	_	1	_	.	4	12	11
3	—	2	1	1	1	4	—	—	_	_	19	15
1	—	1	—	2	1	1	2	—	—	—	13	13
9	—	—	—	—	1	1	3	—	—	—	17	17
6											8	8
3	—	1	—	1	—	—	—	—	—	_	8	8
2	2	2	—	1	—	1	1	—	—	—	13	10
7	—	6	—	2	—	1	7	■-	—	1	30	29
3	—	2	—	—	—	4	4	_	_	2	28	28
3	—	1	—	—	—	3	11	—	—	3	29	29
2	—	1	—	—	—	3	2	—	—	2	18	18
6	—	—	—	—	—	9	3	—	—	—	33	33
23	—	—	—	1	—	5	1	_	_	_	48	45
17	—	1	—	—	—	7	1	''—	—	—	32	32
17	—	—	—	—	—	2	—	—	_	_	33	33
64	—	—	—	3	—	3	—		—		85	85
3	—	—	—	1	—	3	1	_	_	_	26	24
7	—	3	—	—	—	2	—	—	—	_	36	35
7	—	—	—	1	—	2	1	—	—	—	41	40
4											37	31
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
n	1	9	_	1	_	5	_	__	_	3	48	43
ii	—	3	—	—	—	8	—	—	—	_	45	35
13	1	4	—	1	—	7	1	—	—	1	49	42
5	—	4	—	3	—	3	2	—	—	2	38	31

1 Länsstyrelsen är överexekutor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206,

5 | 6

10 | 11

12 13 14 15

16 17

Stad

Folk mängd 31/i* 1930 -

Är

Säd
0 3

P<W

—-cn

CD [-J 5-0 -

CT5
o> CO

<g 8?

CD m

g 3

S-EL

» t>
!>r b
B-(P
« o -

00 sr
CD 2
Hh <
O: P

Äng.
handräckning
för

3- h,
E C
P cr
p cr

0 P
P eter! co

o*
cr

po CO

« 5

3 5

et- g’

g(T?

0 Of

p 7

CD 1

co O
5? O:

> &(W

“■ *“'' i-b

w P
pr “

^ co

0 pa
et- m

B o

p: P

0 P

<5 <3
3 S*

p p
0 0
p

^ P p:

§- £'' sr

- CD

äg?

^ 3-0
P

a. B

tT £*

CD 2

■4 ^
g-S

t—4 p

g. B

o* £
2. ^
►a cd

5” ^
0 ^

P ro

g-S
2 S S

3
E£ot

Ronneby

Falkenberg .

Ängelholm

Skellefteå .

Örnsköldsvik

Norrtälje

Arboga

Strängnäs .

Filipstad

5,774

5,527

5,269

5,203

5,032

4,875

4,772

4,716

(1927

11928

11929

11930

1927

1928

11929

11930

(1927

11928

11929

11930

11927
J1928

1929

1930

(1927

11928

11929

11930

(1927

11928

11929

11930

(1927
) 1928
1929
11930

[1927

11928

11929

11930

Lysekil

4,632

4,186

[1927

(1928

1929

(1930

11927

1928

1929

18	10				2		1					31	31
19	10						1	1	—	—	—	31	31
10	1	—	1	_	—	—	—	1	—	—	—	13	13
16	2	—	4	—	-	—	4	1	—	—	—	27	27
4	6	_	2	1	_	1	4	_	_	_	—	18	17
3	7	_	—	—	1	—	1	—	—	—	—	12	10
1 3	2 5	—	—	—	1	—	—	1	-	—	—	4 9	4 9
2	11						2					15	15
10	8	_	_	_	_	_	7	—	—	—	—	25	22
12	6	i	_	_	_	_	5	2	—	—	—	26	24
14	14	—	—	—	1	—	3	2	—	—		34	33
4	12	_	3	_	2	_	1	1	_	_	1	24	24
10	10	—	2	—	1	1	1	1	—	—	—	26	26
1	14	—		—	3	—	1	1	—	—	—	20	20
4	17	i	1	—	3	—	2	4	—	—	—	32	32
7	9						2	3	__	1	_	22	22
16	25	3	—	—	2	—	2	5	—	—	2	55	55
13	61	_	1	_	_	_	7	—	—	1	4	87	83
10	22	—	3	1	4	—	2	5	—	1	—	48	45
26	6		6	_		_	6	3	_	_	—	47	40
14	11	_	3	—	1	—	4	—	—	—	—	33	29
9	5		4	_	1	—	3	2	—	—	—	24	20
4	11	1	2		1	—	6	4	—	—	—	29	26
2	2					_	1	_	_	_	1	6	6
7	5		_	_	1	_	5	2		—	—	20	16
2	3		_	_	2	_	8	3		1	—	19	19
5			—	—	3	—	3	—		—	1	12	12
3												5	5
5							2	1			—	8	8
7			2		1	2	2	1				15	15
4	3		1		1					1		10	10
31	8		5		0	—	4					53	52
17	3		6		5	—	S	1				41	38
1	4		4		1							10	10
10	4		2		2	_	6	1				25	23
3	6							1				10	10
3	7				P	—	2	3		2	_	22	21
3	É											11	11
-	a	-										3	1 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10 1 11	12	13	14	16	16	17
				> B B-	> B	B oq	> B cw	Ang. beviljande av kvarstad, skingrings- eller reseförbud	Ang. handräck-ning för	Äng. klagan över utmätnings-mans förfarande	> B	i!" co CO P pr “	Ang. annan åtgärd	Summa mål (av kol. 4—15)	P ^ ◄ < 2. g g* wT
Stad	Folk- mängd 3‘/ia 1930	År	Äng. lagsökning	bräckning för fordrans ntfående	verkställighet av dom eller skiljedom	H CD pr B c-~ <" p p B pr o B CO	''ångsförvalt.ning av fast egendom	rubbat besittningsför- hållandes återställande	arrendators eller hyres-gästs vräkande	kadeståndsyrkande mot utmätningsman	w sr oo ct- CD os P < < >-» cr P g 5 3 S^g.	^ p B hli P oiST \|b Se §* & B. 5 2 £ 3 3 ,eS
		11927	4	1	_	_	_	3	_	1	1	_			10	10
Ulricehamn . . .	4,138	11928 11929	3 5	2 2	z	1 1		z		2	3 2	—	—	—	9 12	8 12
		(1930	5	3	—	1	—	—	—	1	1	—	1	—	12	12
		[1927	7	4	_	_	_	_	_	_	1	_	_	_	12	12
Sölvesborg . . .	3,943	11928 11929	3 2	4 3	—	10 2	—	1	1	1	1 3	—	—	—	21 10	21 10
		(1930	3	1	—	1	—	—	—	—	1	—	—	—	6	6
		\|1927	2	3	_	3	_	_	_	2	1	_	_	_	11	11
Hedemora . . .	3,800	11928 11929	5 2	1	—	2 1	—	—	—	4	2 2	—	—■	—	13 6	13 6
		(1930	1	5	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	7	7
		[1927	6	23	_	2	.	_	_	4	1	_	_	_	36	36
Vimmerby . . .	3,472	J1928 11929	5 5	7 7	—	2 2	—	1	—	5 2	—	—	—	1 2	21 18	20 17
		11930	2	13										1	16	16
Lindesberg1 . . .	3,242
Piteå1 , ... .	3,102	(1927	6			i				1					8	5
Strömstad . . .	3,073	11928 11929	9	1 5	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	11 6	11 6
		(1930	1	1	—	—	—	1		—	1	—	—	—	4	4
		(1927	1	3	—	—	—	1	—	—	2	—	—	—	7	7
Vaxholm ....	2,975	J1928 (1929	3	4 2		i			1		1 2				5 9	5 6
		11930	6	6	—	—	—	—	—	2	3	—	—	—	17	14
		(1927	3	1						1					4	4
Vadstena ....	2,922	11928 11929	1	1										1 2	1 2
		11930	2	1											3	3
		(1927	12	_	_	i	_	_	_	4	_	_	_	_	17	13
Söderköping . . .	2,868	11928 11929	3 4	3 1		i		3		2 3	—	—	—	1	9 12	7 8
		11930	5	4	—	i									10	10
Hjo......	2,758	(1927 11928 11929	1 3	2	—	2	—	1	—	—	—	—	—	—	2 4 3	2 4 3
		11930

Länsstyrelsen är överexekutor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	u	12	13	14	15	16	17
				B qq tr	> b oq	B oq	> a qq *4-	» fr S*^	Ang. handräck-ning för	> 0 qq	> B qq cc	gg- 09 P g. V* m		p B B	P ^ <3 <1 ® g
Stad	Folk- mängd Sl/12 1930	År	Äng. lagsökning	tndräckning för fordrans utfående	verkställighet av dom eller skiljedom	cd H CD t*r O <'' 0 p 0 o’ 0 CD	''ångsförvaltning av fast \| egendom	2* CD aq 1 P CD £ fa-tt ® * g CD S, ◄ o? p O- «> Zt	rabbat besittningsför-hällandes återställande	arrendators eller hyres-gästs vräkande	dagan över utmätnings-mans förfarande	kadeståndsyrkande mot utmätningsman	P- pi 85'' g S- “ e+- CD cr p s S.5; S 3 2. a pr p-	ing. annan åtgärd	p B p? % W o P» i i—1 3	V~P S- K- P ^tt Cb +■ &B >- CD ET cd p H i-S. \| i
		(1927	3	16				1		1				2	23	22
f Laholm.....	2,686	J1928 (1929	2 9	11 12	—	1 1	—	1 1	—	2	1 1	—	—	—	16 26	16 26
		(1930	15	8	—	1	—	3	—	1	—	—	—	—	28	22
		(1927	2	9											11	11
i Nora......	2,631	J1928 (1929	—	6 7	1	—	—	1	—	1	—	—	—	—	8 8	8 8
		11930	—	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	2	2
		(1927	_	2	■	1	_	2	_	_	_	__	_	_	5	5
j Simrishamn . . .	2,505	11928 (1929	1 9	4 3	—	—	—	2	—	2	—	z	—	—	7 14	7 14
		11930	2	1	—	1	—	—	—	—	2	—	i	—	7	7
		(1927	2	5	_	2	_	_	_	1	_	_	_	_	10	10
Säter......	2,176	J1928 11929	2	7 1	—	—	—	2	—	1	1	—	—	—	12 2	12 2
		[1930	2	4											6	6
		(1927	1	2	__	_	_	_	_	_	1	_	_	_	4	4
Askersund . . .	2,102	11928 11929	1	1		_					2		i i	—	2 4	2 4
		11930	—	3	—	1	—	—	—	—	2	—	—	1	7	7
Kungsbacka1 . .	2,017	(1927	1	1						1	1				4	3
Torshälla ....	1,826	(1928 1929	—	1 3	—	—	—	1	2	—	1 1	1	—	2	8 4	7 4
		11930	—	2	—	—	—	—	—		2	—	—	—	4	4
Skänninge1 . . .	1,751
Marstrand1 . . .	1,646
Mariefred1....	1,362
Gränna1 ....	1,238
Skanör-Falsterbo1	1,097
Sigtuna1 ....	1,031

Länsstyrelsen är överexekutor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Bilaga O.

Antalet avslutade avstyckningsförrättningar i nedan angivna städer

under åren 1928—1930.

1	2	1 3	4	5	1	2	1 3	4	6
Stad	Folk-mängd 31/ia 193(	192?	1921	193(	), Stad	Folk-mängd 31/i2 193(	192?	192!	1930
Västervik......	12 611	24	25	22	Lysekil.......	4186	18	23	12
i Kristinehamn ....	1 12 434	16	18	52	\| Ulricehamn ....	4138	17	14	14
Söderhamn......	\| 11643	6	8	4	Sölvesborg......	3 943	5		7
Skövde .......	10 838	22	40	27	Hedemora......	3 800	5	5	4
Lidköping......	9 296	2	18	17	Vimmerby......	3 472	41	38	28
\| Alingsås ......	8870	27	11	24	Lindesberg ......	3 242	18	3	9
j Oskarshamn.....	8 674	8	4	7	Piteå........	3102	9	22	21
! Varberg.......	8 561	26	19	41	Strömstad......	3 073	_	_	_
I Sala........	8022	2	7	23	Vaxholm......	2 975	1		2
1 Karlshamn......	7 487	—	—	1	Vadstena.....	2 922	1
Hudiksvall ....	7 321	3	2	—	Söderköping.....	2 868	12	_	_
Skara......	6 770	14	5	18	Hjo.........	2 758	6	7	24
! Åmål........	6 764	—	10	18	Laholm.......	2 686	11	6	8
Falköping......	6 736	1	1	4	Nora........	2 631	1	4	2
Eksjö.......	6 616	16	14	—	Simrishamn.....	2 505	1	_	_
Köping.......	6 395	8	7	3	Säter......	2176	_
Enköping......	5 986	4	4	12	Askersund......	2102	1	_	1
Motala.......	5 985	23	6	7	Kungsbacka ......	2 017	_	_
Ronneby . . .	5 774	41	18	15	Torshälla .	1826	_
Falkenberg.....	5 527	39	26	26	Skänninge......	1751	1	_	_
Ängelholm......	5 269	6	—	6	Marstrand......	1646	_		1
Skellefteå ....	5 203	59	28	13	Mariefred ....	1362	5	2
Örnsköldsvik.....	5032	2	7	—	Gränna .......	1238	7
Norrtälje.....	4 875	1 1	4	10 !	Skanör-Falsterbo . . .	1097	9	23	11
Arboga ......	4 772	10	14	13	Sigtuna.......	1031	4	1	3
Strängnäs.....	4 716	—	9	1	Trosa .......	800	_	2	3
Filipstad.....	4 632	7	6	3