Kungl. Maj:ts proposition Nr 206 (Proposition 1922:206)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder med föranledande
av ökningen i göromålen inom Södra Roslags domsaga;
given Stockholms slott den 14 mars 1922.

Kungl. Magt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag,
föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler ärende
angående åtgärder med föranledande av ökningen i göromålen inom
Södra Roslags domsaga; och anför föredraganden härvid:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 juli 1921 har tillförordnade
domhavanden i nämnda domsaga S. Luterkort, under anförande att åtgärder
snarast möjligt syntes böra vidtagas i syfte att åstadkomma
ökad säkerhet och snabbhet i fråga om expeditionen av ärenden inom
Bihang till riksdagens protokoll 1922- 1 saml. 176 käft. (Nr 206.) 1

Arbetsförhållandena

inom domsagan.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

domsagan, hemställt, att vid inträffande ledighet å häradshövdingämbetet
måtte med ämbetets återbesättande bero i avbidan å närmare utredning
av berörda förhållanden.

Sedan hovrätten i anledning härav avgivit infordrat utlåtande, har
Kungl. Maj:t den 12 augusti 1921 dels anbefallt hovrätten att inkomma
med utredning, vilka åtgärder borde vidtagas för avhjälpande av olägenheter,
som vore en följd av den allt mer fortgående stegringen av
domargöromålen i domsagan, dels ock bestämt, att med åtgärder för
återbesättande av häradshövdingämbetet i domsagan skulle anstå tillsvidare,
intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade.

I anledning av nämnda åläggande har hovrätten införskaffat yttranden
från länsstyrelsen i Stockholms län samt vederbörande tingslagsbor,
häradsrätt och domhavande ävensom landsfogden i länet, varefter
hovrätten, sedan tillförordnade domhavanden i anledning av länsstyrelsens
yttrande inkommit med ytterligare en skrift, i skrivelse den 16
februari 1922 avgivit eget utlåtande i ärendet.

Sedermera har jämväl processkommissionen inkommit med infordrat
utlåtande.

Under det sagda utredning pågått, har häradshövdingen i domsagan
friherre C. M. Fleetwood från och med den 1 september 1921
beviljats begärt avsked, och står häradshövdingämbetet i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts omförmälda beslut den 12 augusti 1921 för
närvarande obesatt.

Samtliga de myndigheter, som enligt vad ovan nämnts yttrat sig,
hava varit eniga därom att den starka ökningen av göromålen inom
domsagan påkallar särskilda åtgärder, på det arbetet skall kunna utföras
på ett för rättssäkerheten betryggande sätt samt i sådan ordning, att
rättsskipningens snabbhet icke behöver bliva lidande. Olika synpunkter
hava däremot gjort sig gällande beträffande de medel, som för ändamålet
må vara de lämpligaste.

Innan jag närmare ingår på frågan härom, vill jag lämna en
kortfattad redogörelse för de nuvarande arbetsförhållandena inom Södra
Roslags domsaga. Denna domsaga, som består av endast ett tingslag,
är landets med avseende å folkmängd och arbetsgöromål största domsaga.
Vid utgången av år 1920 uppgick befolkningen därstädes till
60,266 personer. Till jämförelse må nämnas, att de därnäst folkrikaste
domsagorna äro Östra Värends domsaga med 57,359 invånare samt östbo
och Västbo domsaga med 55,345 invånare. Vad angår arbetskvantiteten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

gör sig den största skillnaden mellan Södra Roslags domsaga och andra
domsagor gällande beträffande lagfarts- och inteckningsärenden. För
femårsperioden 1916—1920 uppgick antalet lagfarter i domsagan i
medeltal för år till 1,680 samt för år 1921 till 1,583. Motsvarande
siffror för inteckningsärenden utgjorde 4,838 och 5,774. Enligt tillgänglig
statistik komma följande domsagor beträffande antal lagfartsoch
inteckningsärenden närmast, räknat i årligt medeltal för nämnda
femårsperiod, nämligen: Södertörns domsaga med''respektive 1,208 och
2,932, Sollentuna och Färentuna domsaga med respektive 739 och
1,910 samt Rönnebergs, (Insjö och Harjagers domsaga med respektive
1,027 och 1,562. I flertalet övriga domsagor utgjorde sammanlagda
antalet dylika ärenden exempelvis under år 1920 mellan 1,000 och 2,000,
medan det för icke så få understeg 1,000.

Vidkommande antalet handlagda mål har detta i årligt medeltal
under sagda femårsperiod uppgått i Södra Roslags domsaga till 891
samt i följande domsagor till, i Tveta, Vista och Mo domsaga 797, i
Frosta och Eslövs domsaga 740 samt i Medelpads västra domsaga 632.
För ett fåtal av de övriga domsagorna uppgick antalet under år 1920
till över 500, medan för det störa flertalet statistiken utvisar ett vida
lägre antal.

En mera detaljerad framställning rörande antalet mål visar, att antalet
avgjorda tvistemål, vilka ej förfallit, avskrivits eller tredskovis
avdömts, under år 1920 uppgått till, i Södra Roslags domsaga 160,
Södertörns domsaga 149, Östbo och Västbo domsaga 111 samt för vissa
större domsagor mellan 50 och 100. Bland brottmål, som anhängiggjorts
enligt strafflagen och ej angingo fylleri, utgjorde under år 1920
de, som handlagts vid mera än ett rättegångstillfälle, i Södra Roslags
domsaga 50, i Medelpads östra 44, i Södertörns 42 och i vissa större
• domsagor mellan 13 och 40. Åntalet brottmål, däri någon varit häktad,
utgjorde år 1920 i Södra Roslags domsaga 36, i Södertörns 33, i Medelpads
östra 27 samt i vissa större domsagor mellan 4 och 18. Antalet
brottmål, i vilka talan fördes enligt specialförfattningar eller om ansvar
för fylleri, utgjorde för samma år i Södra Roslags domsaga 565, Tveta,
Vista och Mo 497, Oppunda ochVillåttinge 468 samt i vissa andra större
domsagor under 400 ned till 59. Rannsakningar med häktade krävde
i Södra Roslags domsaga under år 1920 icke mindre än 52 rättegångstillfällen.
Sedermera lära rannsakningarna väl hava gått tillbaka, men
torde dock för närvarande extra tingssammanträden för dylika förrättningar
mycket ofta påkrävas.

Antalet under varje år begärda gravationsbevis uppgår till om -

Tilliörorduade
domhaTanden.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

kring 2,000. År 1920 översteg det 2,300. I de domsagor, som komma
närmast härutinnan, torde antalet gravationsbevis utgöra mellan 500
och 1,000 för år.

En särskild svårighet, som givetvis uppstår i en domsaga av
Södra Roslags storlek och med därvarande jordförhållanden, är att
erhålla överskådlighet och reda i lagfarts- och inteckningsböckerna.
Vad som i denna liksom i andra till en storstad gränsande domsagor
gör inskrivningsväsendets handhavande särskilt mödosamt är förefintligheten
av stadsliknande samhällen, bestående av småfastigheter, som uppkommit
genom avstyckning från jordeboksnummer. Med nu tillämpad
ordning upptagas i resp. lagfarts- och inteckningsboken frågor om
lagfarter och inteckningar å sådan avstyckning i kronologisk ordning
å upplägget för det jordeboksnummer, varifrån avstyckningen härrör.
Givet är att, då beträffande ett enda jordeboksnummer kan förekomma
flera tusen inskrivningar, det skall vara förenat med betydande svårighet
att erhålla erforderlig överblick över dem samt att, även om vissa
hjälpregister till fastighetsböckerna upprättas, beträffande fastigheter
under dylika jordeboksnummer utfärda gravationsbevis.

För att kunna så vitt möjligt uppbära den oerhörda arbetsbörda,
som förefinnes i domsagan, har givetvis måst anställas en stor personal
av såväl juridiskt bildade personer som skrivbiträden. Sedan
ungefär ett år tillbaka är sålunda i domsagan anställd en av staten avlönad
biträdande domare. Vidare stå till domhavandens förfogande en
statsavlönad förste notarie och en andre notarie, till vilkens avlönande
häradshövdingen lämnar visst bidrag, samt dessutom ett växlande antal,
för närvarande elva, oavlönade yngre biträden, vilka för vinnande av
förberedande praktisk utbildning tjänstgöra i domsagan men åt denna
tjenstgöring ägna endast en del av sin arbetstid. Därjämte avlönas
av tillförordnade domhavanden, förutom 5 å 6 biträden för renskrivning,
2 å 3 kvinnliga biträden, som, utan att vara juridiskt utbildade,
tillhandagå med uppsättande av lagfarts- och inteckningsprotokoll, förande
av fastighetsböcker och liknande göromål.

Trots denna jämförelsevis talrika personal har det visat sig omöjligt
att uppfylla de i gällande författningar givna föreskrifter rörande
tiden för expeditioners tillhandahållande. Tillförordnade domhavanden
konstaterar, att den ständigt växande arbetsbördan i domsagan och frågan
om möjligheten för häradshövdingen att med iakttagande av den rättssökande
allmänhetens berättigade intressen kunna uppbära denna arbetsbörda
under de senaste åren blivit ett problem av allt mera brännande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

natur. Detta gällde särskilt expedierandet av lagfarts- och inteckningsärenden.
Expeditionstiden med avseende å dessa, vilken enligt gällande
föreskrifter i allmänhet borde uppgå till högst en månad, beräknades
år 1920 till tre och en halv månader, dock så att i fall av brådska
expeditionen plägade utlämnas på kortare tid. För närvarande vore
expeditionstiden omkring två månader. I annat sammanhang uttalar
tillförordnade domaren, att med hänsyn till mångfalden och vikten av
andra uppgifter, som åvila domaren i denna domsaga, utövningen av
kontrollen över lagfarts- och inteckningsärendenas iordningställande vore
av synnerligen påkostande art samt att frågan om möjligheten för en person
att i längden uppbära en dylik påfrestning måste framstå såsom en
viktig faktor vid övervägandet av åtgärder för domsagans framtida
gestaltande. Det framstode för honom såsom ofrånkomligt, att snarast
möjligt åtgärder måste vidtagas i syfte att den rättssökande allmänhetens
berättigade krav å ökad säkerhet och snabbhet i fråga om expeditionen
inom domsagan måtte kunna realiseras. Beträffande gravationsbevis
yttrar han, att ansvaret för dessa bevis med hänsyn till utvecklingens
snabbhet och fastighetsbokväsendets beskaffenhet hastigt
närmade sig olidlighetens stadium även sedan biträdande domare numera
förordnats i domsagan och denne övertagit en del av ansvaret.

Svea hovrätt framhåller, att det sedan lång tid tillbaka visat sig svea hovrätt,
omöjligt att uppfylla gällande föreskrifter om tiden för tillhandahållande
av expeditioner. Förhållandet hade föranlett livliga klagomål från allmänhetens
sida. Av den senaste innehavaren av häradshövdingämbetet
liksom ock av den nuvarande tillförordnade domaren hade tydligen
gjorts stora ansträngningar för att avhjälpa den överklagade långsamheten
och, sedan biträdande domare blivit anställd, hade man uppnått
en relativ förkortning av expeditionstiden. Utan att underskatta värdet
av detta framsteg måste man likväl fastslå, att situationen alltjämt vore
långt ifrån tillfredsställande.

Även processkommissionen anser utredningen i ärendet tydligen Processkomgiva
vid handen, att domargöromålen i domsagan tagit en sådan om- miS810nenfattning,
att ett organisatoriskt ingripande från statens sida erfordras.

Tydligt synes mig vara, att arbetsbördan inom Södra Roslags Departedomsaga
överskridit gränserna för vad som med hänsyn såväl till rätts- men c e e“''
säkerheten som domarens egen person lämpligen bör åläggas en domare.
Domsagan har med avseende å samtliga grupper av ärenden, som

Åtgärder för
svårigheternas
avhjälpande.

6 Kungl. Maj.ts proposition Nr 206.

falla under häradshövdingens handläggning, att uppvisa högre antal ärenden
än någon annan domsaga i landet. En och annan domsaga finnes väl,
som med avseende å ett och annat slag av ärenden kan komma ganska
nära, men understiga övriga grupper av ärenden väsentligt siffrorna för
Södra Roslags domsaga. Framför allt framträder arbetet med lagfartsoch
inteckningsärendena samt de å protokollen däröver grundade gravationsbevisen
såsom betungande och tidsödande. Det synes uteslutet, att
en person, även med den hjälp en biträdande domare må kunna lämna,
skall medhinna att personligen leda och övervaka arbetet i alla dess
detaljer; och det ansvar, som åvilar häradshövdingen, blir under sådana
omständigheter allt för tryckande. Och för den rättssökande allmänheten
måste den av hittills rådande förhållanden framtvingade långsamheten
i de enligt sin natur ofta mycket brådskande ärendenas
expediering betecknas såsom olidlig. Tidtals har också stock-ningen i
arbetet varit så svårartad, att förhållandena i domsagan på inskrivningsväsendets
område med skäl kunnat betecknas såsom stående på gränsen
till rättslöshet. Lika med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag därför,
att snara åtgärder äro påkallade för att åstadkomma en förbättring
i förhållandena.

Att härvid bygga på ett utvecklande av anordningen med biträde
av icke rättsbildade personer för utförande av arbetet med de s. k. inskrivningsärendena
torde näppeligen låta sig göra. I överensstämmelse
med vad hovrätten och processkommissionen uttalat, anser jag det ur
rättssäkerhetens synpunkt vara en ofrånkomlig förutsättning, att dessa
biträdens arbete i alla detaljer övervakas och granskas av den rättsbildade
person, som bär ansvar för ärendenas handläggning, särskilt i en domsaga
där fastigheter ofta nog till många hundratal förekomma sammanblandade
å ett och samma upplägg i lagfarts- och inteckningsböckerna.

Svårigheterna torde, såsom jämväl av hovrätten och processkommissionen
framhållits, lika litet kunna ordnas genom ökande av antalet
rättsbildade biträden. Dylika biträden, som kunna väntas komma att
endast mera tillfälligt kvarstanna, kunna icke erbjuda häradshövdingen
det stöd, som erfordras i arbetet. Svårigheter torde även uppstå att
förvärva ett större antal sådana biträden. Utöver den rent pekuniära
fördelen — och denna lärer under föreliggande omständigheter icke
bliva synnerligen stor — är för dem av huvudsaklig vikt att under
vikariatsförordnanden samla de meriter, som erfordras för vidare fortkomst
på domarbanan eller för vinnande av annan befordran. Möjlighet
härtill skulle endast i ringa utsträckning komma att stå till buds i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

förevarande, av allenast ett tingslag bestående domsaga, där biträdande
domare samt förste och andre notarie redan äro anställda.

Ej heller torde en lösning av svårigheterna stå att vinna i samband
med biträdande-domarinstitutionen i dess nuvarande gestaltning. Länsstyrelsen
i Stockholms län har för sin del förordat, att man, i stället för
att tillgripa eu mera långt gående åtgärd, borde fortgå på den redan inslagna
vägen för arbetets ordnande och förordna en biträdande domare,
iörsedd med en efter förhållandena i domsagan avpassad instruktion. Vid
en uppdelning av göromålen i domsagan mellan häradshövdingen och den
biträdande domaren synes en sådan ordning närmast böra ifrågakomma,
att inskrivningsärendena åläggas den biträdande domaren, under det den
ordinarie domaren i främsta rummet handlägger rättegångsmålen, vilka
kräva större erfarenhet och skicklighet. Det är emellertid högeligen
önskvärt att den, som vid en domstol skall handhava lagfarts- och inteckningsärenden,
föra fastighetsböcker och hjälplistor till dem samt
utfärda gravationsbevis, får under en längre tid ägna sig åt detta värv.
Ansvaret för felaktiga inskrivningar eller andra förbiseenden komma då
i allmänhet att drabba den det vederbör, och kontrollen och därmed
även rättssäkerheten bliver en helt annan än när ledningen handhaves av
ofta växlande tjänstemän. Dessa synpunkter hava gjorts gällande jämväl
av hovrätten, som uttalar, att det icke borde ifrågakomma att å
den biträdande domaren överflytta domsagans hela inskrivningsväsende
eller större delen därav. Åven processkommissionen utgår från olämpligheten
av en anordning av ifrågavarande slag.

Den enda lämpliga utväg, som synes mig stå till buds för att
komma ur de nuvarande svårigheterna, är att genomföra en mera bestående
uppdelning av arbetet i domsagan ävensom av ansvaret för arbetets
utförande. En liknande uppfattning omfattas jämväl av såväl
tillförordnade domhavanden som hovrätten och processkommissionen.
Emellertid hava av dem framlagts två väsentligt skiljaktiga förslag för
frågans lösande. Det ena av dessa går ut på den nuvarande domkretsens
uppdelning i två särskilda domsagor, och det andra avser eu
sådan fördelning av göromålen i den nuvarande domsagan, att hela
inskrivningsväsendet på eget ansvar övertages av en fast anställd
tjänsteman.

Förslag i sistnämnda riktning har först väckts av nuvarande tillförordnade
domhavanden. Han har i detta avseende anfört, att i sådana
domkretsar som Södra Roslags domsaga måste å ena sidan kravet
å högt kvalificerade domare strängt upprätthållas, medan å andra sidan

Tillförord
nade dom
havanden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Hovrätten.

arbetet i domsagan, med lika nödvändighet föranleder, att den stora
mängden av icke rättegångsärenden tillförsäkras en sådan handläggning,
att de i förevarande fall med alldeles särskild skärpa framträdande
kraven å ordning och reda samt snabbhet varda i görligaste mån tillgodosedda.
Detta förutsatte emellertid eu arbetsorganisation, som vore
fristående i förhållande till det övriga arbetet å domarkansliet icke blott
med avseende å arbetsledare utan jämväl och kanske framför allt i
fråga om arbetsbiträden. En ombildning av den nuvarande biträdande
domarinstitutionen i sådan riktning, att biträdande domarens verksamhetsområde
komine att omfatta den del av göromålen, som vore av beskaffenhet
att böra såsom särskild grupp avskiljas från övriga göromål,
d. v. s. inskrivningsärendena, skulle komma att för ifrågavarande domsaga,
liksom i allmänhet för de mycket stora domsagorna, innebära en
huvudsaklig lösning av föreliggande problem. Av denna anledning ansåge
sig den tillförordnade domhavanden icke kunna tillstyrka en delning
av Södra Roslags domsaga, utan hade han funnit sig böra hemställa
om åtgärders vidtagande för inrättande i domsagan av en inskrivningsdomarbefattning.
En kärnpunkt med avseende å denna ordning
skulle vara, att arbetet med lagfarts- och inteckningsprotokollens
uppsättande anförtroddes åt fast anställda, icke rättsligt bildade biträden.
Detta system, som av honom tillämpats, hade visat sig medföra högst
väsentliga fördelar och åstadkommit möjligaste snabbhet vid ärendenas
expediering. Givetvis skulle nämnda arbete stå under ständig kontroll
av den för arbetets behöriga utförande ansvarige. Det sålunda organiserade
kansliet för lagfarts- och inteckningsärenden skulle stå under
ledning av inskrivningsdomaren.

Beträffande kostnaderna för den föreslagna anordningen har tillförordnade
domaren, i nära anslutning till det förslag rörande sportelsystemets
avskaffande för domare, som under hösten 1921 avgivits av
tillkallade sakkunniga, utgått från, att såväl häradshövdingen och inskrivningsdomaren
som de rättsbildade biträdena och skrivbiträdena helt
skulle avlönas av statsverket, till vilket expeditionslösen skulle ingå.

Hovrätten anser för sin del en lösning icke kunna för närvarande
vinnas på den väg tillförordnade domaren ifrågasatt utan hävdar, att
annan utväg ej funnes än en territoriell förändring i domsageindelningen.
I sådant hänseende hemställer hovrätten om domsagans uppdelning i
två särskilda domsagor. Till stöd för sin mening har hovrätten anfört
bland annat följande:

Kungl. Maj.ts proposition Nr 206.

Utan tvivel kunde göda skäl anföras till stöd för att hets oss likasom
i flere andra länder hålla inskrivningsärendena skilda från de egentliga
domargöromålen samt uppdraga de förra åt en tjänsteman med lägre kvalifikationer
och lägre men likväl god avlöning. Antagligt vore väl ock, att en dylik
anordning komme att här i landet bilda ett väsentligt led i en blivande rättegångsreform.
Om frågan sålunda upptoges i samband med övriga organisatoriska
spörsmål rörande rättegångsväsendet, stode det statsmakterna öppet
att, med tagen hänsyn till alla de omständigheter, som kunde vara av betydelse
för en tillfredsställande rekrytering av domstolspersonalens olika grenar, på
lämpligt sätt avväga inskrivningsdomares avlönings- och befordringsförhållanden.
Att åter, med huvudsakligt bibehållande av den nuvarande domstolsorganisationen,
söka däri inpassa inskrivningsdomarhefattningar, torde vara
förenat ified avsevärda svårigheter. Den, som tillträdde en befattning såsom inskrivningsdomare,
borde enligt hovrättens uppfattning i regel ej befordras till
annat slags syssla och ej heller transporteras till motsvarande befattning å
annan plats. Skulle en inskrivningsdomare kunna påräkna befordran till egentlig
domarbeställning eller annat mera kvalificerat ämbete, eller skulle han
hava utsikt att lätt vinna transport till annan ort, ginge man miste om den
kontinuitet i inskrivningarnas handhavande, som, i varje fall på inskrivningsväsendets
nuvarande ståndpunkt, vore av synnerlig vikt och jämväl kunde i
stort sätt sägas nu stå till buds. Att sålunda betaga inskrivningsdomare möjligheten
av befordran eller transport skulle emellertid näppeligen låta sig göra
under annan förutsättning än att antingen befattning såsom inskrivningsdomare
bleve en reträtt för personer, som efter långvarig tjänstgöring i egentliga
domarvärv visat sig olämpliga för dylik tjänstgöring och vore ur stånd
att slå in på en annan levnadsbana, eller och inskrivningsdomarnas avlöning
bleve så förmånlig, att anställningen, trots allt, kunde locka yngre personer
med det slags duglighet, som härvidlag vore av nöden. Det förra alternativet
förefölle föga tilltalande, och vad anginge det senare syntes föga antagligt,
att statsmakterna skulle i frågans nuvarande läge vara beredda till en reglering
av avlöningen, som kunde gorå ifrågavarande domarbefattningar tillräckligt
lockande såsom slutmål för en yngre dugande jurist. Ett omedelbart tillsättande
av inskrivningsdomare syntes i varje fall vara uteslutet redan av den
grund att frågan om avskaffande av häradshövdingarnas nuvarande sportler
och om skrivbiträdens avlönande av staten tillsvidare vore olöst. Så länge
skrivbiträdena avlönades av häradshövdingen, måste det tydligen bliva han,
som bestämde om deras antal, antagande och indelning till arbete. Anordnandet
av inskrivningsdomarbefattningar syntes åter förutsätta, att antingen
inskrivningsdomaren själv eller ock ojävig myndighet finge bestämmanderätt
i dessa hänseenden.

Hovrätten upptager vidare till bemötande de invändningar, som beträffande
en uppdelning i två domsagor gjorts med hänsyn till den pågående
utredningen om en rättegångsreform, kostnaderna för anskaffande av erforderliga
tings- och kanslilokaler, möjligheten av en förändring av områdena
för de nya domsagorna genom inkorporering av större delar av dem i
Stockholm m. m. Beträffande de ökade årliga kostnaderna för staten,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 176 höft. (Nr 206). 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Processkom missionen.

som skulle uppstå genom en delning, har hovrätten beräknat dem till
omkring 12,300 kronor, vartill komme dyrtidstillägg och eventuell avlöning
till en biträdande domare.

Processkommissionen utgår liksom hovrätten från att eu uppdelning
av göromålen i domsagan är den enda utväg, som kan ifrågakomma
för att avhjälpa de rådande olägenheterna i avseende å handläggningen
av domargöromålen i domsagan. Vid bedömandet av denna
fråga anser sig kommissionen emellertid böra i främsta rummet taga
hänsyn till, huruvida den ena eller andra åtgärden kunde vara att förorda
ur synpunkten av genomförandet av en rättegångsform. I detta
hänseende anför kommissionen:

Processkommissionen hade i avseende å den framtida organisationen av
våra underdomstolar tänkt sig, att varje domsagas område borde göras så
stort, att domsagans förvaltning kunde giva fullt arbete åt flera fast anställda
domare; antalet i en normaldomsaga hade beräknats till tre. Härmed skulle
vinnas, att göromålen i domsagan kunde efter deras kvalitet uppdelas mellan
de särskilda domarna. Den främste domaren inom domsagan skulle då handlägga
de större och viktigare målen, en finge behandla övriga mål och en förestå
inskrivningsväsendet. I de orter, där de geografiska förhållandena betingade,
att ett större befolkningsantal sammanfördes i en domkrets, finge de
ordinarie domarna vara än flera, likasom det åter i glest befolkade trakter
kunde vara nödvändigt att bestämma eu domsagas domsområde så, att blott
ett mindre antal domare erfordrades. Den antydda fördelningen av göromålen
torde lämna vida bättre garanti för ett tillfredsställande arbetsresultat
än den nuvarande ordningen, enligt vilken i regel häradshövdingen skall hava
att behandla alla mål och ärenden och detsamma skall gälla om hans tillfälliga
vikarie för den tid eller den förrättning, hans vikariat avser. Den möjliggjorde
ock tätare rättssammanträden inom varje domkrets. Om denna tanke realiserades,
komme antalet domsagor att bliva mindre än nu. Toge man hänsyn
till att en sådan ändring i organisationen skulle kunna utan för stora olägenheter
genomföras, vore det tydligen av vikt att iakttaga stor varsamhet i fråga
om domsagors uppdelande på flera. Särskilt borde detta gälla vid sådana fall,
då en delning icke påkallades av geografiska förhållanden. Vad den nu ifrågavarande
domsagan anginge, vore det uppenbart att de geografiska förhållandena
ingalunda lade något hinder i vägen för att hela domsagans nuvarande
område fortfarande vore förenat till en domkrets med centrum i Stockholm.
Det kunde förutses att, om en delning komme till stånd, bägge häradshövdingarna
komme att hava kansli i Stockholm, och sannolikt komme även tingen
för dem bägge att hållas där. Det vore uteslutande göromålens mängd, som
skulle betinga en delning. Vid sådant förhållande syntes en delning böra genomföras,
allenast om annan utväg för avhjälpande av de nu bestående missförhållandena
icke stode till buds.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 206.

Enligt processkommissionens mening vore aen lämpligaste utvägen
till arbetsförhållandenas ordnande att, i anslutning till vad tillförordnade
domhavanden föreslagit, åtgärder vidtoges för anställande i domsagan av
eu ordinarie inskrivningsdomare, som skulle hava att övertaga alla de
göromål, som i avseende å inskrivningsväsendet nu ålåge häradshövdingen.
Till utvecklande av denna sin mening anför kommissionen:

Genom en sådan anordning skulle häradshövdingen befrias från det tids -ödande arbetet med kontrollen över inskrivningsärendena och kunna uteslutande
ägna sig åt den egentliga dömande verksamheten. Under förutsättning
att till inskrivningsdomare erhölles en person med tillräcklig erfarenhet
och duglighet och som hade stadigvarande anställning i slidan egenskap, skulle
den önskliga säkerheten och kontinuiteten i dessa ärendens behandling betryggas.
Inskrivningsärendenas behandling skulle bliva vida bättre än nu,
då de vid häradshövdingens ledighet från tingssammanträde måste överlåtas
åt hans tillfälliga vikarie. Anordningen skulle ur synpunkten av inskrivnings
ärendenas handläggning även bliva förmånligare än eu delning av domsagan,
enär även efter en sådan delning antalet inskrivnihgsärenden i vardera domsagan
skulle bliva så stort, att häradshövdingen svårligen kunde medhinna den
enligt hovrättens uttalande erforderliga kontrollen. En nödvändig förutsättning
för att den ifrågasatta anordningen skulle fylla sitt ändamål vore emellertid,
att befattningen såsom inskrivningsdomare bleve ordinarie och att dess
innehavare erhölle god avlöning. Om dessa villkor uppfylldes, borde hinder ej
möta att få tjänsten på tillfredsställande sätt besatt, ehuru det måste förutsättas,
att inskrivningsdomartjänsten i allmänhet ej bleve en övergångsbefältning
till häradshövdingbeställning. Anordningen bleve ganska likartad med
den, som funnes i de större städerna, där inskrivningsväsendet skötes av ordinarie
tjänstemän, som i allmänhet ej taga befattning med andra ärenden.
Det hade veterligen ej mött större svårighet att få dessa tjänster väl besatta,
och anordningen syntes i dessa städer fungera synnerligen val.

Den ifrågasatta anordningen skulle vara ett steg i den riktning, vari
processkommissionen tänkte sig utvecklingen böra gå vid processreformens genomförande,
och kunde således med hänsyn härtill anbefallas. Processkommissionen
kunde icke heller finna, att avgörande hinder skulle möta mot inpassande
av en dylik institution i den nuvarande organisationen. För ändamålet
erfordrades väl en lagändring, enligt vilken i domsaga, där inskrivningsdomare
funnes, han skulle hava att i stället för häradshövdingen handlägga
alla inskrivningsärenden i domsagan, men en sådan ändring borde utan större
svårighet eller tidsutdräkt kunna åstadkommas. Antagligt vore, att även i
eu del andra domsagor en anordning sådan som den föreslagna kunde vara av
behovet påkallad. Därest häradshövdingarnas löneförhållanden, på sätt föreslaget
vore, ändrades därhän, att de väsentligen erhölle sin avlöning direkt av
staten och denna övertoge kostnaden för domsagornas förvaltning, borde det
vara synnerligen lätt att i organisationen infoga inskrivningsdomaren med er
forderliga biträden. Då häradshövdingämbetet i domsagan för närvarande
vore ledigt, borde ej heller större svårighet möta att för tiden till dess en ny
lönereglering kunde komma i tillämpning på lämpligt sätt fördela inkomsterna

Tingslagsborna
och
häradsrätten

Departe mentschefen -

Kanal. Maj:ts proposition Nr 206.

av domsagan mellan häradshövdingen och inskrivningsdomaren och i samband
därmed åstadkomma en ordning, genom vilken inskrivningsdomaren
finge till sitt förfogande det antal biträden, som för hans verksamhet bleve
erforderligt. Även om något tillskott av statsmedel utöver vad nu utginge
skulle erfordras, torde detta ej kunna behöva uppgå till ett belopp motsvarande
den kostnad, »om skulle uppstå genom tillsättande av en ny häradshövding.

Slutligen må anmärkas, att vid sammanträde i frågan inför Södra
Roslags häradsrätt med tingslagsborna framhölls allmänt av ombuden för
kommunerna i domsagan, att åtgärder till befordrande av en snabbare
expedition av lagfarts- och inteckningsärenden skyndsamt borde vidtagas.
Först i sista hand borde för ändamålet tillgripas det medel, som bestode
i domsagans delning. Vid frågans bedömande kunde icke bortses från
uppkommande spörsmål om inkorporeringar. Fn delning skulle jämväl
bliva ekonomiskt betungande, då nuvarande tingshus icke kunde rymma
ännu ett kansli. Härtill komme, att resultatet av den pågående utredningen
rörande en omdaning av vårt lands rättegångsväsende borde
avvaktas. Ombudet för en kommun föreslog, att i första band försök
gjordes att ombilda den nuvarande biträdande domarinstitutionen i sådan
riktning, att arbetet med ovannämnda ärenden uppdroges åt en särskild
inskrivningsdomare.

Häradsrätten ansåg, under åberopande av de skäl, som av tillförordnade
domhavanden anförts i ovan omförmälda av honom i ärendet
avgivna yttrande, att delning av domsagan icke borde företagas.

Med hänsyn till de skäl, som av processkommissionen åberopats,
anser jag den under nuvarande förhållanden lämpligaste utvägen att
komma ur de svårigheter, som i Södra Roslags domsaga uppstått
med avseende å domargöromålens handhavande, vara en sådan uppdelning
av arbetet i domsagan, att hela inskrivningsväsendet jämte därtill
börande expeditioner anförtros åt en särskild funktionär med högre avlöning
och mera stadigvarande ställning än den, som för närvarande
tillkommer en biträdande domare. I allt fall synes mig en sådan ordning
böra prövas, innan åtgärder vidtagas, som i sin mån innebära ett
försvårande av övergången till en eventuellt blivande ny rättegångsordning.
En blick på statistiken visar, att efter genomförandet av denna
ordning de göromål, som skulle tillkomma såväl häradshövdingen som
den föreslagna nya biträdande domaren, skulle bliva synnerligen omfattande
och taga i anspråk deras fulla arbetskraft. På grund av
mängden av inskrivningsärenden och de svårigheter, som med nuvarande
fastighetsbokföringsmetod äro förenade med arbetets utförande, torde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

till och med kunna ifrågasättas, huruvida den nye biträdande domaren
må medhinna det arbete, som skulle komma att åligga honom. Givet
är att för befattningens uppehållande kräves en erfaren och dugande
tjänsteman samt att denne har till sitt förfogande ett fullt tillräckligt
antal juridiskt bildade biträden ävensom skrivbiträden, vilka kunna på
egen hand utföra protokollsuppsättningar m. in. Lyckas man såsom
ledare för en dylik inskrivningsavdelning förvärva en skicklig person
och beredes denne möjlighet att anställa och behålla en driven personal,
synes mig ett gott resultat kunna vinnas och den nu ständigt hotande
faran av arbetsbalans kunna undvikas. Härvid må jämväl erinras, att
på senare tid, bland annat i en nyligen från häradshövdingen i Sollentuna
och Färentuna härads domsaga K. Dahlberg till Kungl. Maj:t inkommen
framställning, fråga väckts om införande av förbättrade metoder
för fastighetsbokföringen på landet. Det nuvarande systemet för denna
bokföring har icke kunnat lösa de nya problem, som uppstått genom
uppkomsten i stor utsträckning inom domsagornas områden av stadsliknande
samhällen, vilka ofta nått en folkmängd, överträffande ett flertal
av våra städers. Berörda framställning rörande förbättring av förhållandena
bygger närmast på införandet även i större utsträckning, än enligt
nuvarande lagbestämmelser må ske, av en ordning motsvarande den för
närvarande i stad gällande. Kunde en dylik förenkling ske, skulle detta
bliva till stor lättnad för domsagor av den typ Södra Roslags domsaga
företräder och ytterligare garantier vinnas, att den biträdande domaren
å inskrivningsavdelningen i nämnda domsaga skulle kunna fullgöra gällande
föreskrifter för arbetets färdigställande.

Såsom förutsättning för att en inskrivningsavdelning sådan som
den föreslagna skall fylla sitt ändamål, har processkommissionen framhållit
nödvändigheten av kontinuitet i arbetets ledning. För sådant ändamål
har den nybildade tjänsten såsom biträdande domare ansetts böra
bliva ordinarie samt innehavaren tillförsäkras god avlöning. I sistnämnda
hänseende är jag’ fullt ense med processkommissionen. Däremot anser
jag mig, även om många skäl kunde tala för en sådan ordning, icke
kunna föreslå, att tjänsten genast från början sättes på ordinarie
stat. Dels är här fråga om ett prov, varunder erfarenhet bör samlas
rörande lämpligheten av ett nytt system, vilket sedermera eventuellt
må komma till användning ytterligare i en eller annan av våra övriga
större domsagor. Vidare må erinras att, såsom ovan antytts, frågan om
avlöningsförhållandena för häradshövdingarna och övrig personal i domsagorna
befinner sig under omprövning, därvid föreslagits, att häradshövdingarna
väsentligen skola erhålla sin avlöning direkt av staten och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

att denna övertager kostnaden för domsagornas förvaltning. Givet klätt,
om en sådan anordning genomföres, den även kommer att i höggrad
inverka på inskrivningsavdelningens ställning och avlöningsförhållandena
för dess personal. Har man att utgå från det nuvarande
avlöningssystemet i domsagan, då domaren såsom en statens entreprenör
mot rätt att uppbära viss lösen å utfärdade expeditioner har skyldighet
att betala skrivbiträdena och bestrida övriga förvaltningskostnader, måste
helt andra och mera invecklade regler fastställas vid organiserandet av
inskrivningsavdelningen än om enligt en ny ordning staten ensam
svarar för alla förvaltningskostnader. I avbidan på det slutliga avgörandet
av frågan om nytt avlöningssystem för häradshövdingarna och
vad därmed sammanhänger lärer även böra anstå med den slutliga prövningen
av inskrivningsavdelningens organiserande.

Jag håller emellertid före att, även om sålunda den nye biträdande
domaren icke redan nu kan uppföras på ordinarie stat, åtgärder böra
vidtagas för inskrivningsavdelningens upprättande. Såsom nyss nämnts
kan visserligen vara att förvänta, att inom jämförelsevis kort tid ett
avgörande av frågan om en ny lönereglering för häradshövdingarna kan
emotses. Men dels kan utgången av sagda avgörande vara oviss och
dels måste därmed dröja i allt fall något år. Att i avbidan härpå hålla
öppet spörsmålet om åtgärder för tryggande av ordningen med avseende
å arbetet i Södra Roslags domsaga synes mig omöjligt. Rättssäkerheten
och kraven på nödig snabbhet i förvaltningen kräva dylika åtgärder.
Ej heller kan man begära, att en häradshövding skall för någon längre
tid stå ut med en arbetsbörda sådan som den föreliggande och ensam
bära det därmed förenade ansvaret. Åven om man genom en mera tillfällig
anordning icke kan nå allt, som genom en för längre framtid
byggd organisation må vinnas, synas dock tillräckliga fördelar vara att
vänta för att motivera ett provisorium i avbidan på avgörandet av
häradshövdingarnas löneregleringsfråga.. Detta provisorium torde böra
planeras att vid behov fortvara två eller tre år. Under denna tid
bör man givetvis söka att få behålla samma person såsom inskrivningsavdelningens
ledare.

Redan i samband med de förslag, som av processkommissionen
m. fl. framlagts rörande iipprättandet av en fast inskrivningsavdelning, har
framhållits nödvändigheten av att en god avlöning tillmätes avdelningens
chef. Detta torde givetvis vara en förutsättning, om möjlighet skall
förefinnas att förvärva och behålla en för ändamålet fullt lämplig och
skicklig person. En vice häradshövding äger för närvarande att uppbära
ett arvode av 4,500 kronor om året jämte ett ålderstillägg efter

Kungl. Maj:ts propositioji Nr 206.

5 år å 500 kronor. Förvaltar han häradshövdingämbete, äger han dessutom
åtnjuta arvode efter 3,000 kronor för år. Han kommer sålunda
upp till en inkomst av 8,000 kronor. Till jämförelse må nämnas, att
enligt domsagestadgan en biträdande domare uppbär årligt arvode med

4.000 kronor, varav hälften innehålles, därest han är vice häradshövding.
I sistnämnda fall utgör alltså hans lön 6,500 kronor samt med ålderstillägg
7,000 kronor. För att en dugande person skall kunna förvärvas
såsom chef för inskrivningsavdelningen torde avlöningen böra sättas
ej obetydligt högre än avlöningen till en vice häradshövding, som förvaltar
häradshövdingämbete. Lämpligt synes vara, att denne särskilt
kvalificerade biträdande domare jämställes med en byråchef samt i överensstämmelse
med de grunder, som gälla för sådan tjänsteman i oreglerat verk,
berättigas uppbära ett arvode av 8,100 kronor för år ävensom ett belopp av

1.000 kronor motsvarande tillfällig löneförbättring eller tillhopa 9,10Ö kronor,
därav 2,800 kronor skulle motsvara tjänstgöringspenningar. Härtill
skulle komma ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring. Vid beräkning
av nämnda tid torde, enligt i övrigt i allmänhet gällande grunder,
böra få medtagas även tid, varunder den biträdande domaren förut innehaft
mera sammanhängande domarförordnande. Dylika avlöningsförmåner synas
mig böra tillkomma ifrågavarande biträdande domare, även om för närvarande
endast är fråga om ett provisorium. Eu sådan förmån torde emellertid
icke vara nog för att å tjänsten kvarhålla en lämplig person och därigenom
i möjligaste mån bevara den kontinuitet, som är så betydelsefull för
befattningen. Omöjligt är visserligen ej, att man kan erhålla en person
med det intresse för det arbete, som skulle förekomma å inskrivningsavdelningen,
att han vore villig att för framtiden kvarstanna å befattningen.
Man måste emellertid utgå från att detta, åtminstone under de
första åren, icke blir förhållandet, utan att den biträdande domaren tager
befattningen såsom en övergång till häradshövdingbeställning. På grund
härav torde bliva nödvändigt att medgiva att åtminstone under två år
tjänstgöringen må i merithänseende jämställas med förordnande å häradshövdingämbete.

Vad angår frågan om den personal, som må stå till den biträdande
domarens förfogande, synes, i överensstämmelse med vad därom i ärendet
anförts, arbetet å inskrivningsavdelningen böra i stor utsträckning
baseras på icke juridiskt utbildad personal, vilken skulle hava att mera
självständigt uppsätta protokoll m. m. För biträde vid den omfattande
kontrollen av detta arbete samt vid uppsättande av de talrika och besvärliga
gravationsbevisen och dylikt torde tarvas en förste och en andre
notarie förutom å avdelningen mera tillfälligt anställda unga jurister.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Nämnda båda notarier skulle avlönas enligt den ordning, som i allmänhet
gäller för dylika notarier och enligt vilken staten i arvode till
förste notarie betalar 2,400 kronor om året samt i bidrag till avlönande
av andre notarie 1,000 kronor om året. Av andre notariens lön bestridas
800 kronor av häradshövdingen.

Beträffande ersättningen till skrivbiträden samt övriga förvaltningskostnader
torde man, under nuvarande förhållanden och så länge frågan
om häradshövdingarnas lönereglering icke vunnit definitiv lösning, hava
att utgå från nu gällande ordning. Sålunda bör det åligga häradshövdingen
att mot rätt att uppbära expeditionslösen bestrida sagda kostnader.
Eu allmän regel härom torde emellertid icke vara tillräcklig.
Det'' synes icke böra helt ligga i häradshövdingens hand att träffa avgörande
rörande det antal biträden, som skall anställas å inskrivningsavdelningen,
eller om personalens avlöning. Tvistigheter skulle härvid möjligen
kunna komma att uppstå mellan häradshövdingen och den biträdande
domaren. För att giva full stadga åt avdelningens organisation och
nödig styrka åt den biträdande domarens ställning torde böra åt en
utomstående opartisk myndighet överlämnas att besluta rörande nämnda
frågor. Detta uppdrag synes lämpligen böra givas åt hovrätten. Anmärkningsvis
må nämnas, att för avdelningen ansetts bliva erforderliga fem
fast anställda skrivbiträden, därav tre med mera kvalificerade uppgifter.

En anordning sådan som den nu föreslagna torde kunna genomföras
redan på grundval av nu gällande lagstiftning. Då anordningen
emellertid skulle innebära en inskränkning i de befogenheter, som eljest
lagligen tillkomma häradshövdingen, och då den skulle kunna komma att
medföra en för häradshövdingen i ekonomiskt avseende kännbar begränsning
i hans möjligheter att i besparingssyfte inskränka på skrivbiträdenas
antal och avlöning, torde förbehåll böra göras såväl i kungörelsen
rörande häradshövdingämbetets ledigförklarande som i den fullmakt, som
kommer att utfärdas för blivande häradshövding, beträffande skyldighet
för denne att finna sig i sagda anordning.

Vidkommande den personal, som bör stå till förfogande för häradshövdingen
själv, torde han fortfarande, med hänsyn till det omfattande
arbete som skulle åligga honom, hora tillförsäkras åtminstone en förste
och en andre notarie. Härtill komma tillfälligt anställda juridiskt utbildade
biträden samt skrivbiträden till det antal han kan finna nödigt
och av egna medel bekostar.

Ett genomförande av det nu framlagda förslaget skulle medföra
följande kostnader för statsverket. Den nuvarande biträdande domartjänsten
komme att förvandlas till en dylik mera kvalificerad befattning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

med en avlöning-, bortsett från ålderstillägg, å 9,100 kronor. Under
förutsättning att den biträdande domaren icke är vice häradshövding
skulle genom avlönandet av den nye biträdande domaren uppkomma
eu merutgift för staten å 5,100 kronor eller å 5,700 kronor med beräkning
av ålderstillägg åt bemälde domare. Skulle denne vara vice häradshövding
blir merutgiften respektive 2,600 kronor och 3,200 kronor, såvida
vice häradshövdingen ej åtnjuter ålderstillägg, då skillnaden blir än
mindre. Härtill kommer statens kostnader för arvode åt en förste notarie
2,400 kronor och åt en andre notarie 1,000 kronor. Summan av statens
kostnader i anledning av den nya anordningen skulle sålunda uppgå till
högst 9,100 kronor eller, om den nye biträdande domaren är vice
häradshövding utan ålderstillägg, högst 6,600 kronor, allt bortsett från
dyrtidstillägg.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att i Södra Roslags domsaga må såsom chef för en därstädes
i överensstämmelse med ovan angivna grunder upprättad avdelning för
behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis m. m.
för högst tre år tillsättas en biträdande domare med ett arvode av 9,100
kronor om året jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års
tjänstgöring, i vilken må inräknas mera sammanhängande förordnande
å domartjänst;

dels att i samma domsaga må anställas, utöver den förste och den
andre notarie som enligt gällande bestämmelser för närvarande må där
antagas, ytterligare en förste och en andre notarie för tjänstgöring å
avdelningen för inskrivningsärenden;

dels ock att den ersättning, som statsverket har att bestrida för
nämnda tjänstemäns avlönande, må utgå av det under andra huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till bidrag till domsagornas förvaltning.

Vad departementschefen sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt finner
Hans Maj:t konungen gott bifalla; och skall till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 176 höft. (Nr 206.)