Kungl. Maj:ts proposition Nr 204- (Proposition 1938:204)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204-

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av konsthögskolan m. m.; given Stockholms
slott den 18 februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 18 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg:

Under punkten 54 av 1938 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som
kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1938/39 till
Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan: Avlöningar ett
förslagsanslag av 168,000 kronor.

Förevarande ärende är numera färdigberett, och jag tillåter mig därför
att ånyo anmäla detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 204-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20Jf .

Inledning.

Under mer än ett decennium har frågan om konstakademiens och
konsthögskolans omorganisation varit föremål för övervägande och diskussion
såväl inom akademien som bland konstnärer och konstintresserade
i övrigt. Sedan akademien föranstaltat om utredning i ämnet, anförde
konstnären Christian Eriksson i berörda fråga i en till Kungl.
Maj:t ställd, den 6 februari 1929 dagtecknad skrift bland annat följande:

Mångå utövande konstnärer och andra för ett rationellt ordnande av
vår konstundervisning intresserade personer hade säkerligen frågat sig,
huruvida akademiens och konsthögskolans stora, tungrodda och dyrbara
apparat med komplicerade sektioner, lärarråd, förvaltnings- och stipendienämnder
etc. verkligen vore av behovet påkallad. När man toge i
betraktande det sätt, varpå nära nog alla betydande konstnärer — särskilt
mera märkliga och epokgörande — studerat och arbetat sig fram,
kunde man ej underlåta att fråga sig, örn allt detta tillrättaläggande,
detta insnörande av undervisningen under skolregler, vore rätta vägen
att vinna syftet med konstundervisningen. Ty avsikten med det hela
vore givetvis icke att i något slags administrativt ämbetsverk producera
medelmåttiga konstnärer i mängd. Det gåves otaliga exempel på, huru
konstnärer med sin allmänna läggning och säregna begåvning haft svårt,
ja, helt enkelt icke kunnat underordna sig den regelmässighet, som vore
till finnandes i en skolaktig klassinrättning. Man torde utan överdrift
kunna säga, att de, som varit minst lämpade för en dylik skolmästaraktig
undervisning, blivit de största konstnärerna.

Problemet att ordna konstundervisningen på ett mera praktiskt sätt
än det nuvarande vid konsthögskolan använda vore synnerligen svårlöst.
Att statsmakternas medverkan vid fyllandet av en så viktig kulturell,
samhällelig uppgift som konstundervisningen vore nödvändig,
kunde och borde ej sättas i fråga, och statens medverkan borde allt
framgent i° viss mån utövas genom akademien såsom den högsta institutionen
på det konstnärliga området. Men akademien borde för denna
uppgift icke gestaltas såsom ett ämbetsverk utan såsom en rådgivande,
medelförvaltande myndighet, handhavare och utdelare av de medel till
understöd, stipendier m. m., vilka genom statsbidrag och enskilda personers
donationer ställts eller ställdes till akademiens förfogande för tillgodoseende
av utbildning utav unga konstbegåvningar. Härvidlag leddes
tanken osökt till en jämförelse med en annan statsinstitution, nämligen
Svenska akademien. Denna befattade sig ju icke med någon skola för
utbildandet av författare.

Konstundervisningen borde uppdelas i teoretisk och praktisk undervisning.
. Den teoretiska, omfattande sådana läroämnen som anatomi,
perspektivlära, materialkunskap, konsthistoria m. nr., kunde alltjämt försiggå
vid konsthögskolan — i sådana ämnen, där så lämpligen kunde
ske — kombinerad med undervisningen vid andra statsunderstödda institutioner,
exempelvis karolinska institutet och tekniska skolan. Föreläsningarna
borde då vara offentliga, varigenom åtminstone den nu förefintliga
risken att föreläsa inför tomma väggar skulle minskas. Likaså
kunde möjligen teckning efter modell under kvällstimmarna förläggas
till konsthögskolans lokaler.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20J+.

Den praktiska undervisningen med nyss nämnt undantag borde —
såsom undervisningen vid konsthögskolans avdelning för dekorativ konst
delvis redan syntes vara anordnad — överlämnas till självständiga utövande
konstnärer, villiga och lämpliga att åtaga sig densamma, och
vilka med stöd av statsbidrag utövade denna sin verksamhet i sina privata
elevateljéer. Läraren skulle i fråga om urvalet av elever och makt
över dessa stå helt och hållet fri utan någon högre myndighet över
sig, vars verksamhet i övervakande och kontrollerande syfte vore reglerad
genom en mångfald bestämmelser i reglementen o. dyl.

Eleven hade möjlighet att bland de tillsatta lärarna välja den, som
bäst representerade den konstriktning, eleven satte högst. Läraren å
andra sidan skulle kunna välja sina elever på det sätt, han funne bäst,
t. ex. unga begåvade nybörjare eller sådana, som redan erhållit undervisning
i ämnet. Någon lägre av staten anordnad undervisningskurs
före inträdet till lärarens skola skulle ej fordras, ty många lärare föredroge
den adept, som förut ej mottagit någon undervisning. För övrigt
skulle ju alltjämt finnas möjligheter till förstudier, t. ex. vid tekniska
skolan.

Några med statsmedel understödda konstskolor av den typ, t. ex.
Carl Wilhelmssons privata målarskola på sin tid företrädde, skulle
vara fullt tillräckliga att tillgodose vårt lands behov av konstnärer, i
synnerhet som många sökte sin utbildning i utlandet. De för skolor av
denna typ erforderliga medlen skulle säkerligen utgöra endast ett ringa
belopp i förhållande till de summor, konsthögskolans undervisning slukade.
Genom att i stället överflytta den praktiska undervisningen till
dylika halvprivata konstskolor, skulle sovringen bland eleverna bliva
större och lärarnas samt elevernas arbetshåg stimuleras. Vidare skulle
säkerligen större möjligheter öppnas för de självständiga verkliga begåvningarna
— de som skulle få någon betydelse för vårt lands kulturella
liv —- att bättre komma till sin rätt än nu. Tillsättandet av dessa lärare
och utdelandet av statsbidraget borde tillkomma Kungl. Majit,
möjligen dock med förslagsrätt från akademiens sida. Akademien skulle
dessutom i viss mån kunna kontrollera skolorna och resultatet av undervisningen
därstädes genom sin dispositionsrätt över belöningar och stipendier,
vilken den alltjämt skulle utöva i samma utsträckning som
hittills.

Det syntes önskligt, att ovan angivna synpunkter måtte komma i betraktande
vid det slutliga avgörandet av denna för vårt lands kulturella
liv så betydelsefulla fråga.

I skrivelse den 10 juli 1931 framlade konstakademien för Kungl. Majit
förslag angående omorganisation av akademien och konsthögskolan, i
samband varmed akademien hemställde om fastställelse av nya stadgar
och ny stat för dessa institutioner. Detta omorganisationsförslag berörde
icke högskolans byggnadsskola, enär denna skolas framtida ställning
syntes akademien böra bliva föremål för särskild utredning i samråd
med tekniska högskolan i Stockholm, en utredning, som bland annat
skulle taga sikte på, huruvida reformer också kunde anses påkallade
beträffande arkitektutbildningen. Statskontoret avgav den 7 juli 1932
yttrande i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20.j.

I en till Kungl. Majit ingiven skrift av den 3 oktober 1931 anförde
amanuensen vid nationalmuseum Carl Gunne vissa erinringar mot konstakademiens
ifrågavarande omorganisationsförslag.

Som mål måste uppställas, att högskolan skulle kunna meddela en
undervisning, lämpad efter de aktuella behoven, inriktad på mer praktiska
uppgifter. Därigenom skulle eleverna givas större utkomstmöjligheter
och produktionen av blivande konstnärsproletärer begränsas. En
orientering mot ett samarbete, eventuellt en sammanslagning av konsthögskolan
och tekniska skolans i Stockholm högre avdelning, den högre
konstindustriella skolan, vore därvid den naturligaste lösningen.

I detta sammanhang torde få erinras, att styrelsen för svenska slöjdföreningen
i en den 18 april 1933 dagtecknad, till Kungl. Majit ingiven
skrift gjorde framställning om omorganisation av tekniska skolan i Stockholm.
Däri betonades bland annat, att den konstindustriella undervisningen
borde avse framförallt utbildning av konstnärliga krafter med
självständigt skapande förmåga vid en högre konstindustriskola, bildad
ur den nuvarande högre konstindustriella skolan och eventuellt, vad den
allmänna konstundervisningen beträffade, sammanslagen med konsthögskolan.

I ett i ärendet den 7 november 1933 avgivet yttrande uttalade styrelsen
för tekniska skolan betänkligheter emot även en allenast partiell
sammanslagning av högre konstindustriella skolan och konsthögskolan.
Däremot vore det icke otänkbart med visst samarbete mellan de båda
undervisningsanstalterna.

I anslutning till sin framställning örn beviljande av anslagsmedel för
budgetåret 1935/36 föreslog konstakademien i skrivelse den 28 september
1934, att såsom ett led i konsthögskolans modernisering måtte, på sätt
akademien redan i sin förenämnda skrivelse den 16 juli 1931 hemställt,
inrättas ett institut för materialkunskap från och med sagda budgetår
även i det fall, att Kungl. Majit icke skulle finna anledning förelägga
1935 års riksdag förslag rörande omorganisation av konsthögskolan i
dess helhet.

Under punkten 56 av 1935 års åttonde huvudtitel föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen, bland annat, att ett institut för materialkunskap skulle knytas
vid högskolan. Institutets föreståndare skulle uppföras på ordinarie
stat i lönegraden B 24, och för en assistent vid institutet skulle upptagas
ett belopp av 2,000 kronor för år. Detta förslag vann riksdagens
bifall (riksdagens skrivelse nr 8/1935, punkt 51).

Genom beslut den 17 maj 1935 anbefallde härefter Kungl. Majit konstakademien
att med anledning av vad i ämnet förekommit taga under
förnyat övervägande frågan om omorganisation av konsthögskolan.

Vidare hava jämlikt Kungl. Majits den 29 maj 1936 givna bemyndigande
tillkallats särskilda sakkunniga (1936 års yrkesskolsakkunniga) för

Kungl. Maj:ts proposition Nr W/h

att bland annat utreda frågan angående organisationen av de delar av
tekniska skolan i Stockholm, som komme att kvarstå efter en eventuell
utbrytning ur densamma av maskin- och byggnadsyrkesskolorna. De
sakkunniga borde enligt de för sakkunniguppdragets utförande lämnade
direktiven vid behandlingen av spörsmålet örn den framtida användningen
av den högre konstindustriella skolan och därmed sammanhängande
frågor träda i förbindelse med akademien för de fria konsterna. Detta
sakkunniguppdrag är ännu icke slutfört.

Med anledning av Kungl. Maj:ts omförmälda beslut av den 17 maj
1935 framlade konstakademien i skrivelse den 8 juni 1936 ett i förhållande
till 1931 års framställning i vissa avseenden reviderat förslag till
omorganisation av akademien och konsthögskolan. I samband härmed
uttalade akademien, att de av amanuensen Gunne och svenska slöjdföreningen
berörda frågorna lämpligen syntes böra bliva föremål för särskild
utredning. Då en omorganisation enligt de av akademien förordade
riktlinjerna icke syntes kunna lägga några hinder i vägen för den
ifrågasatta utredningen eller binda händerna för eventuella överflyttningar
och omläggningar av ämnen på högskolans program, funnes enligt
akademiens mening av denna anledning icke skäl till ytterligare uppskov
med lösandet av den sedan länge vilande frågan rörande omorganisation
av konsthögskolan och dess förhållande till konstakademien.

Över berörda förslag avgåvos utlåtanden den 6 augusti 1936 av statskontoret
och den 9 december 1936 av allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Såsom ovan framhållits, omfattade konstakademiens omorganisationsförslag
av den 16 juli 1931 icke högskolans byggnadsskola. Frågan om
denna avdelnings framtida organisation hänsköts i första hand till vissa
av akademien och tekniska högskolan utsedda kommitterade, vilka i
september 1935 avgåvo betänkande med förslag till förändringar beträffande
arkitektutbildningen. En inom akademien tillsatt kommission av
arkitekter yttrade sig den 29 november 1935 över nämnda förslag, varjämte
svenska arkitektföreningen den 12 mars 1936 och konsthögskolans
lärarråd den 16 april 1936 avgåvo utlåtanden i ämnet. Akademien uppdrog
härefter åt dem av sina ledamöter, som voro arkitekter, att i samråd
med professorerna vid högskolan Martin Olsson och Wolter Gahn
utarbeta förslag till nya stadgar för konsthögskolans arkitekturskola i
huvudsaklig överensstämmelse med de av ovannämnda kommitterade
angivna riktlinjerna. På grundval av den utredning, som sålunda förebragts,
framlade konstakademien i skrivelse den 15 juni 1937 för Kungl.
Majit förslag till organisation av högskolans arkitekturskola (= den nuvarande
byggnadsskolan), i samband varmed akademien hemställde örn
fastställelse av nya stadgar för nämnda skola.

I detta ärende hava yttranden avgivits den 22 september 1937 av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204-

statskontoret, den 24 september 1937 av styrelsen för tekniska högskolan
i Stockholm, den 29 september 1937 av byggnadsstyrelsen, den 29
september 1937 av svenska arkitektföreningen samt den 30 september
1937 av svenska arkitekters riksförbund.

Med anledning av nyssberörda förslag till omorganisation av konsthögskolans
byggnadsskola upptog konstakademien till förnyad prövning
sina tidigare till Kungl. Maj:t ingivna organisationsförslag beträffande
högskolan i övrigt, varvid akademien fann erforderligt att i vissa delar
omarbeta desamma för åvägabringande av överensstämmelse mellan de
vid olika tidpunkter framställda förslagen med avseende å högskolans
organisation och dess förhållande till akademien. Med skrivelse den 15
juni 1937 har akademien underställt Kungl. Maj:ts prövning sitt sålunda
slutligt utformade organisationsförslag, över vilket statskontoret den 22
september 1937 avgivit utlåtande.

I skrivelse den 2 december 1937 har konstakademien slutligen i vissa
avseenden bemött vad statskontoret i sina ovannämnda den 22 september
1937 dagtecknade utlåtanden anfört.

I den mån redogörelse i det följande icke kommer att lämnas för de
förenämnda olika framställningarna och yttrandena tillåter jag mig att
hänvisa till handlingarna i ärendet.

Konsthögskolans nuvarande organisation m. m.

Bestämmelser rörande konsthögskolans organisation m. m. återfinnas
i de för högskolan den 13 juni 1908 (nr 79, sid. 12) utfärdade stadgarna
jämte i desamma sedermera vidtagna ändringar.

Högskolans ändamål är att meddela den bildning, som kan anses erforderlig
för ett konstnärligt utövande av målar-, bildhuggar- och byggnadskonst
samt därmed samhöriga arter av bildande konst. Högskolan,
som står under överinseende av akademien för de fria konsterna, omfattar
följande avdelningar: en teckningsskola, en målarskola, en bildhuggarskola
och en byggnadsskola. Var och en av de tre förstnämnda
skolorna är indelad i en högre och en lägre avdelning, medan byggnadsskolan
allenast har en avdelning, fördelad på två årskurser. Förutom
ifrågavarande avdelningar finnas vid högskolan en särskild etsningsskola
och en skola för dekorativ konst, varjämte med högskolan är förenat
ett institut för materialkunskap.

De studerande vid konsthögskolan, som för inträde i densamma hava
att avlägga särskild inträdesprövning, äro dels aspiranter, dels ock elever.
I skolorna för teckning, målning och bildhuggarkonst antages inträdessökande
till aspirant under ett provår. Först om aspiranten under detta
år godkänts, erhåller vederbörande diplom såsom elev vid högskolan.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 20Jf I

skolan för byggnadskonst erhåller kompetent inträdessökande omedelbart
diplom som elev. För inträde i sistnämnda skola erfordras bland
annat avgångsbetyg från fjärde årskursen av fackavdelningen för arkitektur
vid tekniska högskolan i Stockholm eller ock antagligt betyg om
motsvarande kunskaper. Studerande vid högskolan äger rätt att under
högst sex år åtnjuta undervisning vid högskolan, därav högst två år i
den lägre avdelningen. I byggnadsskolan må undervisning dock ej åtnjutas
längre tid än högst fyra år, två år i varje årskurs.

Vården och ledningen av högskolan utövas av en av akademien på
tre år tillsatt direktör jämte ett lärarråd samt av akademiens förvaltningsnämnd.
Konsthögskolans lärarråd utgöres av direktören, tjänstgörande
ordinarie, tillförordnade och vikarierande lärare, akademiens sekreterare,
om han har säte och stämma i akademien, samt av två av akademien,
bland dess röstägande ledamöter, för en tid av två år utsedda
personer.

Akademiens förvaltningsnämnd, som handhaver konsthögskolans penningmedel
och ekonomiska angelägenheter samt äger författningsenligt
besluta i alla hithörande frågor, utgöres jämlikt gällande stadgar för
akademien av den 13 juni 1908 (nr 79, sid. 1), med däri sedermera vidtagna
ändringar, av akademiens preses, vice preses, konsthögskolans
direktör, akademiens sekreterare samt fem av akademien för tre år valda
svenska ledamöter.

Enligt fastställd personalförteckning utgöres akademiens och konsthögskolans
ordinarie personal av följande tjänstemän:

Lönegrad.

1 professor i arkitektur................................B 30

1 professor i svensk arkitekturhistoria.................... B 26

5 professorer (omfattande 2 målning, 1 teckning, 1 landskapsmålning
och 1 modellering).............................. B 24

1 föreståndare för institutet för materialkunskap, tillika lärare i

materialkunskap....................................B 24

1 lärare i etsning..................................... B 17

1 kanslibiträde ......................................B 7

1 förste vaktmästare..................................B 7

1 eldare............................................ B 7

1 vaktmästare.......................................B 5

1 portvakt.......................................... B 5.

Samtliga professorer jämte föreståndaren för institutet för materialkunskap
utnämnas förmedelst fullmakt av Kungl. Majit efter förslag
av akademien. Läraren i etsning utnämnes genom fullmakt av akademien
efter förslag av lärarrådet, medan övriga lärare förordnas av akademien,
likaledes efter förslag av lärarrådet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20jf.

ande budgetår fastställda avlöningsstaten för akademien
och konsthögskolan har följande utseende:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis kronor 93,400

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit:

a. Grundbelopp ..................kronor 8,700

b. Vikariatsersättningar m. m., förslags w.

......................... * 200 » 8,900

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal....... » 35,900

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordi narie

tjänstemän, förslagsvis................... »_4,300

Summa kronor 142,500.

Delposten till grundbelopp disponeras på följande sätt:

Arvode åt konsthögskolans direktör.................kronor 3,000

» » akademiens sekreterare................... » 2,400

» » » bibliotekarie................. » 1,500

» » » kamrerare................... » 1,500

Ersättning åt en kassakontrollant................... » 300.

Anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal disponeras
sålunda:

Arvode åt en professor i anatomi...................kronor 4,000

» » » lärare i perspektiv................... » 1,800

» » » »i konsthistoria................. » 2,700

» » 1 »i dekorativ konst............... » 3,000

» » » »i målning vid skolan för dekorativ

konst....................... » 6,500

» » » »i arkitektur vid skolan för dekorativ

konst....................... » 4,500

» » » assistent vid institutet för materialkunskap » 2,000

Undervisning i byggnadsteknik m. fl. ämnen, högst..... » 3,000

Extra biträden vid konsthögskolan, högst............. » 3,000

Arvode åt en tryckare, tillika etsningsskolans tekniska biträde
....................................... » 2,100

Avlönande av ett eldarbiträde..................... » 1,100

Arvode åt en extra vaktmästare vid skolan för dekorativ

konst....................................... » 2,200.

Kungl. May.ts proposition Nr 20J+. 9

Konstakademiens förslag till omorganisation av konsthögskolan m. m.

Konstakademien har med avseende å konsthögskolans omorganisation
och i samband därmed stående frågor — så vitt akademiens förslag här
böra beröras — anfört huvudsakligen följande:

Akademien erinrade till en början, att under gången av akademiens
utredningsarbete genom remiss den 8 februari 1929 överlämnats konstnären
Christian Erikssons till Kungl. Majit inlämnade skrivelse, innehållande
reflexioner och förslag med anledning av frågan om akademiens
och konsthögskolans omorganisation. I anledning härav ville akademien
framhålla, att akademien, som vore medveten om betydelsen
av en samklang mellan .lärarens och elevens kynne, hade under sin granskning
ägnat ett ingående studium åt principfrågan, på vad sätt och i
vilken utsträckning i den statliga konstundervisningen den unge konstnärsadepten
skulle få tillfälle söka sig till den lärare, av vilkens ledning
han väntade sig det lyckligaste resultatet för sin egen utbildning och
utveckling.

Olika mer eller mindre klart formulerade förslag hade under akademiens
förhandlingar och debatter framkommit.

Genom 1908 års stadgar och deras senare provisoriska påbyggnader
hade elevens valfrihet begränsats till aspiranterna i målarskolorna, och
deras val kunde endast falla på en av fyra lärare. Men den, som ville
giva denna punkt i programmet — valfrihet av lärare — en avgörande
betydelse, måste fordra, att eleven i sitt val icke skulle behöva begränsa
sig till vissa vid högskolan för kortare eller längre tid fästa lärarkrafter
utan kunna vända sig till vilken konstnär som helst, vilkens ledning
han önskade och som vore villig meddela undervisning samt då skulle
hava att för denna uppbära viss ersättning av staten.

Mot denna obegränsade valfrihet såsom grundval för ett statligt undervisningsväsen
reste eftertanken snart en mångfald hinder. De, som
sökt finna utvägar att förverkliga idéen om valfrihet, hade också insett
detta och utgått ifrån att antalet lärare och undervisningsateljéer måste
begränsas. Men därvid och vid den gemensamma förebilden av de parisiska
privata »friskolorna» eller »akademierna» stannade överensstämmelsen
mellan förslagsställarna. Huru lärarens kompetens för sitt fack
skulle bedömas och utrönas, huru hans fullgörande av åtagandet skulle
kontrolleras, huru förhållandet mellan hans arbetsprestation och hans
ersättning skulle regleras, huruvida undervisningen skulle bedrivas i de
av akademien upplåtna lokalerna eller i enskilda ateljéer ute i staden
-— därom liksom örn andra detaljer i systemet ginge meningarna i sär.

Något klart formulerat förslag till stadganden i dessa avseenden hade
ej heller framkommit.

Akademien hade vid sin prövning av alla dessa olika förslag först
såsom ogenomförbar borteliminerat tanken på ett obegränsat antal statsunderstödda,
på sina ateljéer undervisande konstnärer-lärare. Därefter
framträdde då som en möjligen tänkbar lösning, att ett större antal
konstnärer förklarades efter ansökan kompetenta att på sina ateljéer
lämna handledning och undervisning och härför finge uppbära gage.
Men akademien hade funnit många vanskligheter förknippade med ett
sådant system, både när det gällde utövande av den kontroll över de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204 ■

anslagna medlens användning, som staten väl knappast ville avstå ifrån,
som beträffande utsikterna att alltid hava tillgång till passande och
tillräckliga lokaler för dessa halvprivata konstskolor.

Den mest betryggande yttre formen för den statliga konstundervisningens
bedrivande syntes akademien alltså vara, att de för sitt ändamål
mycket lämpliga lokaler, som nu stöde till statsverkets förfogande,
fortfarande och tillsvidare, till dess det eventuellt visade sig önskvärt
och möjligt få andra, ännu bättre, mottaga högskolans elever och att
ett visst antal lärare anställdes att där leda undervisningen samt att
eleverna gåves rätt att bland dessa lärare välja den ledare de föredroge.
Men då återstår alltid frågan: varför skulle denna rätt endast tillkomma
målarna? Varför ej även skulptörerna och arkitekterna? Och
svaret kunde naturligtvis ej bliva annat än en hänvisning till det ekonomiska
tvånget. Det vore icke tänkbart — åtminstone för närvarande
— att skolan skulle kunna påräkna medel till ett så stort antal professorslöner,
att ett val i denna omfattning skulle kunna äga rum. Då
emellertid det jämförelsevis större antalet målarelever i varje fall fordrade
ett flertal lärare i detta fack, borde man ju begagna den möjlighet,
som härigenom erbjödes, att i någon mån tillämpa valprincipen.
För att giva denna så stor reell betydelse, som den trånga ramen tilläte,
finge man inrikta sig på att sörja för att det funnes tillgång på lärarkrafter
av skiftande kynnen och läggning och att möjlighet bereddes
för tillförsel av nya förmågor i nära kontakt med rörelserna i samtidens
konst och med de problem, som fångade de ungas intresse.

Högskolan borde enligt akademiens mening organiseras på tre avdelningar:
en målarskola, en skulpturskola och en arkitekturskola, varjämte
med högskolan skulle vara förbundna en skola för grafisk konst och
ett institut för materialkunskap.

Beträffande målar- och skulpturskolorna förordade akademien,
att dessa skulle i motsats till nuvarande organisation i sig innesluta
dels teckningsskolan, dels ock den särskilda skolan för dekorativ konst,
vilka alltså skulle upphöra såsom särskilda avdelningar. Vad den förstnämnda
beträffade syntes det akademien obehövligt att framdeles beteckna
den ateljé, där övningarna i modellteckning under aftnarna bedreves,
såsom en särskild avdelning. Alla elever i målar- och skulpturskolorna
vore nämligen skyldiga att, utan särskild inskrivning, deltaga
i dessa övningar.

Målarskolans elever skulle fördelas på fyra ateljéer under var sin
lärare såsom föreståndare, vilket innebure en utökning av antalet professurer
i måleri från tre till fyra. En av de nuvarande tre professurerna
omfattade landskapsmålning. Då enligt akademiens mening landskapsmåleriet
näppeligen kunde betraktas såsom så väsentligt skilt från
andra arter av målning, att man ovillkorligen behövde en särskild lärarbefattning
eller skolavdelning för detta ämne, borde enligt akademiens
förslag arbetet inom varje ateljé omfatta alla grenar av målning med
den fördelning, som kunde komma att bero dels av lärarens större eller
mindre inriktning på något visst område, dels av elevernas håg och
läggning.

Vid sidan av de fyra ateljéerna i målning skulle finnas en femte ateljé
under föreståndarskap av en av professorerna i målning. Denna ateljé
skulle ersätta den nuvarande skolan för dekorativ konst. Lärarbefatt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''£04.

ningen i måleri därstädes sknlle indragas. Skolan för dekorativ konst,
vilken hittills haft en mera provisorisk karaktär, skulle genom den sålunda
föreslagna anordningen bliva fast inordnad i högskolans organisation.
I denna femte ateljé skulle de elever från vilken som helst av de
fyra målarateljéerna, som önskade pröva sina krafter på dekorativa
uppgifter, få tillfälle att sätta sig in i freskoteknik och andra arter av
kalkmålning, mosaikinläggning, glasmålning m. m. Enligt nuvarande
organisation kunde en elev, som önskade välja den dekorativa linjen,
redan som aspirant få söka sig till den dekorativa skolan. Denna tidiga
anslutning till en specialskola hade emellertid medfört mindre tillfredsställande
resultat, i det att elever härigenom, utan stödet av ett
föregående naturstudium, förfallit till en pseudodekorativ manierism,
varur vederbörande sedan haft svårt att arbeta sig fri. Med den av
akademien nu föreslagna anordningen såsom ersättare för den särskilda
dekorativa skolan åsyftades, dels att vid högskolan binda en konstnärlig
kraft med erfarenhet på det dekorativt-monumentala måleriets område,
dels att giva elevernas studier på samma område mångsidigare impulser
i själva den konstnärliga synen på dekorativa uppgifters lösning. Föreståndaren
för ateljén för dekorativ konst skulle efter direktörens medgivande
äga inkalla särskilda yrkesmän för att biträda vid specialundervisningen
å ateljén.

Professorn i skulptur — motsvarade den nuvarande professorn i modellering
— skulle med avseende på undervisningen i dekorativ konst
få en ställning, som erbjöde stora likheter med föreståndarens för övningsateljén
för dekorativ konst. Det skulle även tillkomma honom
att leda sina elevers övningar i materialbehandling, och han skulle äga
att för biträde härmed efter direktörens medgivande inkalla särskilda
yrkesmän.

I stället för de nuvarande lärarbefattningarna i dekorativ konst och
i arkitektur vid dekorativa skolan skulle enligt det föreliggande förslaget
inrättas en lärartjänst i arkitektur för målar- och skulpturskolorna.
Akademien ansåge nämligen, att såsom en nyhet i högskolans program
borde införas en för samtliga elever i berörda skolor obligatorisk första
kurs i arkitektur med uppgift att giva dem insikt örn grundprinciperna
för arkitektonisk konstruktion och formlära. Hittills hade, frånsett vad
som kunnat medhinnas inom ramen för de allmänt konsthistoriska föreläsningarna,
undervisning härutinnan meddelats endast åt de målare och
skulptörer, som deltagit i dekorativa skolans arbeten. Kännedomen örn
dessa ting såsom ett led i den konstnärliga allmänbildningen tillhörde
emellertid den utbildning, som en konsthögskola vore skyldig meddela
alla sina disciplar. Förutom ifrågavarande obligatoriska första årskurs
skulle följa en andra frivillig kurs, som mera speciellt inriktades på
monumentalmåleriets och skulpturens arkitektoniska problem och därför
särskilt räknade på deltagare bland de elever, som ägnat sig åt
detta gebit.

Beträffande den såsom arvodesbefattning för närvarande förefintliga
professuren i anatomi framhåller akademien, att anledning icke förefunnes
att vidare giva platsen karaktär av professur. En dylik beteckning
förde nämligen nied sig en allt för stark betoning av en rent vetenskaplig
professorskompetens, då däremot enligt akademiens mening
vid tillsättningen av denna lärarbefattning synnerlig hänsyn också

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20If.

måste tagas till andra, det konstnärliga området närliggande meriter.
I enlighet härmed ansåge akademien befattningen böra betecknas lärare
i plastisk anatomi.

I likhet med vad nu vore förhållandet borde alltjämt finnas en professur
i teckning samt lärarbefattningar i perspektivlära och konsthistoria.

Beträffande arkitekturundervisningen vid konsthögskolan erinrade
akademien, att den av akademien och tekniska högskolan i
Stockholm tillsatta kommittén uppdragit vissa riktlinjer för ifrågavarande
undervisnings reformering. Kommittén hade framhållit, bland
annat, att under det undervisningen vid tekniska högskolan avsåge
att bibringa de studerande på byggnadsväsendets område en allmän,
på vetenskaplig grund fotad utbildning, som till sin omfattning vore
lika för alla, syntes det kommittén, att möjlighet borde finnas för
den arkitektutbildade yrkesmannen att genom ytterligare studier under
lärares ledning specialisera sig på ett visst ämnesområde eller fördjupa
sina insikter inom den yrkesgren, som vore föremål för hans
särskilda intresse, i vad avsåge såväl arkitektur- som stadsbyggnadsproblem.
Att en sådan möjlighet förelåge, ansåge kommittén vara av
så stor betydelse, att från det allmännas sida alltjämt borde tillses, att
erforderlig organisation funnes för ändamålet tillgänglig.

Det skulle kunna tänkas, att denna specialutbildning ordnades genom
påbyggnad av tekniska högskolan. En dylik anordning skulle emellertid
stöta på vissa praktiska svårigheter. Någon vinst med ett sådant
arrangemang kunde kommittén i varje fall icke påvisa. Med hänsyn
dessutom till betydelsen av att de vid akademien studerande arkitekterna
bleve i tillfälle att mottaga intryck från den vid akademien bedrivna
verksamheten inom andra konstgrenar samt för tillgodogörandet
av akademiens stipendiefonder ansåge kommittén alltså, att den vid
akademien redan befintliga organisationen borde användas för det nu
ifrågavarande syftet.

En väsentlig brist i undervisningen vid konsthögskolan funne kommittén
vara, att den icke syntes hava ett bestämt mål och en från tekniska
högskolan skild karaktär. Den innebure i stället delvis en upprepning
av undervisningen i arkitektur vid tekniska högskolans sista årskurs.
Studierna vid konsthögskolan kunde sägas vara ordnade på ett alltför
uniformt sätt, huvudsakligen med hänsyn till att studieuppgifterna i prisämne,
program och skisser med få undantag vore lika för alla. Det
torde böra undersökas, om icke det nuvarande, relativt skolmässiga
studiearbetet borde ersättas av en något friare undervisningsform i syfte
att befordra ett mera intimt och individuellt samarbete mellan lärare
och studerande rörande förhandenvarande problem vid sidan av regelbundet
återkommande, gemensamma diskussioner.

Såsom en brist vore även att framhålla en viss ensidighet i de uppgifter,
som förelädes de studerande vid konsthögskolan och som i huvudsak
vore lika för alla. Tävlings- och programuppgifterna borde sålunda
icke så gott som uteslutande bestå i projektarbeten inom monumentalarkitekturen,
utan de mera inträngande studierna borde även i väsentligt
större omfattning ägnas stadsplaneproblem och andra till arkitektens
verksamhetsområde hörande uppgifter såsom exempelvis trädgårdsanläggningar,
inredningar, restaureringar o. dyl. Jämväl borde uppmärksam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20J+.

heten inriktas på mera djupgående teoretiska och systematiska undersökningar
av planläggningssystem samt av byggnadstekniska och ekonomiska
problem. Och slutligen syntes ett mera effektivt samarbete med
målare och skulptörer böra kunna utvecklas, vilket torde bliva till båtnad
för alla parter.

Slutligen ville kommittén framhålla, att det gamla namnet »byggnadsskola»
mera gåve intryck av lägre teknisk undervisningsanstalt än
av en till en akademi knuten läroanstalt. I varje fall gåve icke namnet
uttryck för någon stegring i förhållande till tekniska högskolans
arkitekturfackskola, som vore naturlig och riktig.

Bland de åtgärder, som av kommittén förordades för att råda bot
på de påvisade olägenheterna, kunde nämnas, att de obligatoriska mätningsövningarna
skulle förläggas till tekniska högskolan, medan undervisningen
i svensk arkitekturhistoria och restaureringskonst eljest skulle
bibehållas vid konsthögskolan i sin nuvarande omfattning, varjämte en
restaureringsuppgift skulle kunna uppställas som prisämne, att föreståndaren
i arkitekturskolan •— vilket borde bliva byggnadsskolans namn
—• skulle bibehållas såsom ordinarie professor samt att lärare i speciella
ämnen skulle inkallas i betydligt ökad omfattning.

I enlighet med kommitténs förslag tillstyrkte akademien, att byggnadsskolan
skulle benämnas arkitekturskolan. Såsom föreståndare för
densamma och huvudlärare i ämnet arkitektur skulle alltjämt finnas en
professor. Förutom denna lärarbefattning skulle för arldtekturskolan
avses den nuvarande professuren i svensk arkitekturhistoria — dock
med benämningen professur i svensk och jämförande arkitekturhistoria.
Akademien anslöte sig till förslaget, att prisämne även kunde vara hämtat
från detta område, varigenom ifrågavarande ämne finge en ökad betydelse.
Emot uppmätningsövningarnas förläggning till tekniska högskolan
hade akademien intet att erinra. Härigenom komme ämnet att upptaga
något mindre plats i konsthögskolans studieplan, medan däremot en
motsvarande ökning komme till stånd vid tekniska högskolan. Vad anginge
kommitténs förslag örn regelbunden undervisning vid konsthögskolan
i stadsplanekonst, ville akademien framhålla, att detta ämne tidigare
förekommit på högskolans program, liksom prisämnena sedan flera
år i sig oftast innefattat jämväl problem av denna art. Akademien
funne det emellertid — åtminstone för närvarande — icke lämpligt att
för ändamålet inrätta en fast lärarbefattning.

För att möjliggöra tillkallande av lärare för meddelande av undervisning
i speciella ämnen ville akademien påyrka en ökning av nu utgående
medel för ändamålet — 3,000 kronor — till 12,000 kronor.

I stället för den nuvarande etsningsskolan föresloge akademien inrättandet
av en skola för grafisk konst, vilken vore avsedd att utvecklas
så, att den skulle omfatta alla den grafiska konstens tekniska
metoder eller således även träsnitt och litografi. Den skulle, liksom
hittills etsningsskolan, stå under ledning av en lärare med ett tekniskt
biträde (en tryckare) vid sin sida. Samtliga elever vid konsthögskolan
skulle äga rätt, örn de så önskade, att begagna undervisningen i skolan
för grafisk konst, där dessutom i mån av utrymme f. d. elever och efter
särskild prövning andra konstidkare .skulle få åtnjuta undervisning. I
samband med den sålunda föreslagna omorganisationen skulle lärarens
undervisningsskyldighet ökas från sex till nio timmar i veckan. Erfaren -

Kungl. Mciy.ts ■proposition Nr 204-

heten sedan många år hade nämligen visat, att en rationell skötsel av
skolan icke kunde äga rum med mindre anspråk på lärarens närvaro i
skolan. Jämväl tryckarens tjänstgöringstid måste utökas från nuvarande
6 till 24 timmar i veckan. Motivet härför vore, förutom nödvändigheten
av tillsyn över skolans dyrbara inventarier, behovet av tillgång
till tekniskt biträde under hela den tid, skolan vore tillgänglig för
elevernas arbete, d. v. s. från klockan 12 till klockan 16.

Beträffande institutet för materialkunskap, vilket inrättats
genom beslut av 1935 års riksdag, ifrågasatte akademien icke annan
förändring än högre lönegradsplacering för föreståndaren, vartill akademien
närmare återkomme i det följande.

Akademiens förslag till konsthögskolans organisation innebure med
avseende å anställningsform och löneställning för vissa professorer
en i förhållande till nuvarande ordning betydelsefull omändring,
i det att dessa befattningar skulle omvandlas från ordinarie tjänster
till arvodesbefattningar. Akademien hade framhållit, att det nuvarande
systemet för lärarkårens rekrytering i regel bunde läroverket vid
läraren ända till den tidpunkt i livet, dä han enligt för statstjänare i
allmänhet gällande uppfattning ansåges icke längre besitta tillräcklig
andlig och kroppslig vigor för att tillfredsställande kunna sköta sin
tjänst. Mot detta systems tillämpning vid undervisning, av vad slag
det vara kunde, syntes med fog kunna framställas den anmärkningen,
att däri läge en fara för slentrian och stagnation. Särskilt vore detta
fallet, när det gällde konstundervisningen. Ty denna bestode ej endast
i ett meddelande av rön och erfarenheter, den fordrade från lärarens
sida en alldeles särskild inlevelse i lärjungens föreställningsvärld, sådan
den formades av nya, ständigt växlande yttre förhållanden och idéströmningar.
Därför skulle man vilja giva konsthögskolans ledning möjlighet
att till dess bästa anpassa sitt handlingssätt efter förhandenvarande omständigheter,
d. v. s. att å ena sidan icke behöva vara olösligt bunden
av ett lärarval, som visat sig ofördelaktigt, och att å den andra sidan
kunna draga största möjliga gagn av en alltjämt dugande och för lärarkallet
särskilt begåvad kraft. En sådan anpassning till förefintliga förhållanden
bleve enligt akademiens mening möjlig genom att lärarmandaten
gåves ej intill en för alla lika åldersgräns utan för kortare perioder,
eventuellt med förnyelsemöjlighet.

Men frågan vore icke allsidigt belyst, förrän man undersökt, huruvida
en övergång till ett sådant tillvägagångssätt skulle öka eller minska
lockelsen för framstående konstnärer att åtaga sig lärarkall vid högskolan.
Man frågade sig alltså: vore det troligt, att en framstående
konstnär i sin fulla alstringskraft — och det vore ju en sådan man ville
hava till ungdomens ledare — hellre ville för en kortare tid och mot
rundligare årslön än den, som nu bjödes, även utan utsikt till pension,
påtaga sig det krävande värvet som lärare med ty åtföljande förlust av
tid för sitt eget konstnärliga arbete? Eller skulle å andra sidan en för
framtiden åtminstone i viss grad ekonomiskt säkrad position synas vara
en värdefullare och mera lockande kompensation?

Det svar, som kunde väntas på dessa frågor, måste bliva lika skiftande
som människors lynnen och läggning. Om man även kunde hänvisa
till det faktum, att det icke visat sig svårt att med nu gällande
bestämmelser förvärva goda lärarkrafter, syntes det dock akademien,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204-

som om det vore mera överensstämmande med konstnärligt kynne i
allmänhet att vänta sig ett jakande svar på den första frågan. En
sådan syn på ett konstnärligt lärarskap ägde en större frändskap med
det rörliga konstnärliga arbetet sj älvt än vad livstidslärarens mera ärnbetsmannamässiga
gärning besutte. I varje fall kunde det icke, enligt akademiens
mening, väntas så stor anslutning för en motsatt uppfattning, att
därav de ovan framhållna, med kortare lärarmandat förknippade fördelarna
av livaktighet och rörlighet skulle mista sitt utslagsgivande
värde. Akademien vore alltså av den övertygelsen, att man genom att
utse lärarna för kortare perioder skulle gagna skolan och undervisningen.
Denna skulle vinna i intensitet och framför allt skyddas för faran av
slentrian.

När det gällde att finna en praktisk lösning av denna fråga örn kortvariga
lärarmandat, som ju i årtionden stått på dagordningen, så snart
konstundervisning diskuterats, och som på flera håll vid utländska konstskolor
lösts i den anda, för vilken akademien nu gjorde sig till förespråkare,
hade flera olika vägar anvisats. Man hade föreslagit femårsperioder
med förnyelsemöjlighet utan fastställelse av någon åldersgräns,
över vilken förnyelse ej kunde äga rum, detta för att kunna i det längsta
få behålla en kraft, som befunnits särskilt duglig och nyttig för skolan.
Men mot en sådan bestämmelse hade flera grava anmärkningar framställts.
Man hade påpekat, att skolans ledning skulle komma att ställas
inför många mänskligt ömtåliga situationer vid dessa, förslagsvis vart
femte år återkommande prövningar, örn en lärare skulle bibehållas eller
vrakas. Och detta utslag skulle komma att ställa vederbörande domare
inför mänskligt ytterst svåra prov, när det gällde att, utan att kunna
bjuda en pension, avlägsna en gammal konstnär från en syssla, som måhända
till slut blivit hans enda levebröd. På så sätt skulle det nya
systemet kunna komma att medföra raka motsatsen till vad man önskat,
ja, i ännu högre grad än vad man med nuvarande bestämmelser behövde
befara.

För att eliminera denna senare olägenhet hade man föreslagit, att den
omedelbara förnyelsen av mandatet endast skulle kunna ske två gånger,
d. v. s. att befattningen endast skulle kunna innehavas av samma person
15 år i följd, och att det dessutom skulle stipuleras, att ingen, som nått
05 levnadsår, skulle kunna utses till innehavare av någon av dessa befattningar.

De, som pläderat för en sådan anordning, hade även letts av övertygelsen,
att vårt land icke torde äga tillgång till ett tillräckligt stort
antal kompetenta lärarkrafter för allt för täta ombyten. Men detta
system med eventuellt tre omedelbart på varandra följande femårsperioder
vidlåddes alli jämt av den ovan påpekade svagheten att ställa
skolans ledning inför de ömtåliga situationerna vid varje femårsperiods
slut.

I sina år 1901 och år 1936 framställda förslag hade akademien funnit
sig böra föreslå följande lösning av den förevarande frågan. Professorsbefattningarna
i målning, skulptur och teckning, vilka för närvarande
vöre ordinarie tjänster i lönegraden B 24, skulle omvandlas till arvodestjänster.
Förordnande å tjänsterna skulle efter förslag av akademien
meddelas av Kungl. Majit på en tid av fem år. Mandaten skulle kunna
förnyas, dock först efter ett uppehåll av minst två år. Ingen, som upp -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204-

nått en levnadsålder av 65 år, skulle kunna utses till innehavare av någon
av ifrågavarande befattningar. Genom att förordnandet sålunda komme
att lämnas för en från början bestämt fixerad tidrymd, bleve skolans
ledning befriad från obehaget att vid dennas slut behöva eventuellt fatta
beslut, som lätt kunde få karaktären av ett avskedande. Detta förslag
skulle emellertid möjliggöra ett återinträde i tjänst efter förloppet av
ytterligare fem år — eller, vid inträffande tidigare vakans redan efter
två år — varigenom högskolan kunde draga nytta av en särskilt duglig
lärare, som efter att en tid hava fått helt ägna sig åt sin konst, vore
villig att ånyo påtaga sig undervisningskallet. Härigenom bemöttes
också invändningen örn den begränsade tillgången på lämpliga lärare.

Akademien har i sina förevarande framställningar föreslagit, att de
årliga arvodesbeloppen för ifrågavarande professorsbefattningar skulle
fastställas till för en var 12,000 kronor, utom för professorn i skulptur,
vilken skulle äga uppbära ett årsarvode å 13,000 kronor. Det högre
arvodet för sistnämnda befattningshavare motiverades med professorns
skyldigheter att leda skulpturskolans övningar i lösning av monumentaluppgifter.
Till den professor i målning, som skulle förestå ateljén för
övningar i dekorativa uppgifter, ansåge akademien böra utgå ett särskilt
tilläggsarvode med 1,000 kronor för år.

Vad beträffade lärarna i plastisk anatomi, perspektivlära och konsthistoria
vore dessa redan innehavare av arvodestjänster. En möjlighet
till ombyte hade även ansetts önskvärd beträffande dem. De finge nu
sina förordnanden tills vidare, men ett upphävande av ett dylikt förordnande
måste för befattningshavaren få en helt annan och gravare
betydelse än ett ombyte efter en från början fastställd tidrymd, varför
något sådant icke skulle ifrågakomma utan mycket tvingande skäl.
Akademien ansåge emellertid, att det även på dessa platser vore av
vikt, att högskolan hade medel att förvärva bästa möjliga förmågor.
Därför borde också här införas femårsmandat, dock med omedelbar förnyelse
intill uppnådda 65 levnadsår. Dessa befattningar skulle enligt
förslaget tillsättas genom förordnande av akademien.

Akademien ansåge en reglering påkallad av de nuvarande arvodena
till lärarna i plastisk anatomi och perspektivlära, ehuru det framlagda
förslaget icke innebure någon utsträckt tjänstgöringstid för dem. Det
syntes nämligen lämpligt att utmäta dessa befattningshavares arvoden
efter det, som utginge för läraren i konsthistoria, vilken för två föreläsningstimmar
i veckan uppbure ett årsarvode av 2,700 kronor. Perspektivläraren,
vars arvode nu utgjorde 1,800 kronor, hade lika många
timmars tjänstgöring, varför arvodet till honom borde fastställas till
enahanda belopp som till läraren i konsthistoria eller till 2,700 kronor.
Läraren i anatomi hade det dubbla antalet lektioner, varjämte han på
grund av elevernas mycket skiftande bildningsgrad ofta måste ägna dem
extra handledning. Fullgoda skäl förelåge därför för en höjning av hans
arvode från nu 4,000 kronor till 5,400 kronor.

Den av akademien föreslagna nya lärarbejattningen i arkitektur borde
enligt akademiens mening tillhöra samma kategori av lärartjänster, som
lärarbefattningarna i anatomi, perspektivlära och konsthistoria. Den
föreläsningsverksamhet, som inginge i denna lärares tjänstutövning, förutsatte
nämligen ett så pass vittomfattande studium, att det kunde bliva
tvivel underkastat, om någon ville förskaffa sig denna kompetens och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20ft.

förmera den, om han hade utsikt att få användning för densamma blott
under en tid av fem år.

Läraren i arkitektur, som skulle övertaga de åligganden, vilka för närvarande
tillhörde lärarbefattningarna i dekorativ konst och i arkitektur
i dekorativa skolan och vilka avlönades med respektive 3,000 kronor
och 4,500 kronor, syntes enligt akademiens mening, med hänsyn till
ökad omfattning av tjänstgöringen, böra få ett i förhållande till ifrågavarande
två arvoden å sammanlagt 7,500 kronor något förhöjt arvode,
förslagsvis 8,000 kronor.

Akademiens sålunda framställda förslag med avseende å anställningsform
och löneställning för ovannämnda professorer och lärare har akademien
i senare gjorda framställningar haft anledning att i viss mån
modifiera. Vid behandling av konsthögskolans arkitekturskola hade
akademien nämligen funnit sig föranlåten att för professorn i arkitektur
föreslå en längre mandattid än förenämnda tid av fem år, varjämte
någon förnyelsemöjlighet av mandatet icke av akademien befunnits böra
förordas för denna befattning. Akademien hade vidare för professuren
föreslagit en särskild avlöningsform, kombinerad med rätt till uppskjuten
pension. För åstadkommande av en organisatorisk enhetlighet inom
högskolan beträffande de på förordnande tillsatta lärarbefattningarna
hade därför akademiens tidigare avgivna förslag omarbetats.

Vidkommande professuren i arkitektur hade sålunda akademien framhållit,
att de skäl, som kunde anföras för en förändring av nämnda professurs
karaktär, vore likartade med dem, som bestämt akademiens ställning
till professurerna i målar- och skulpturskolorna: en önskad större
rörlighet i skolans arbete och en livligare kontakt med utvecklingen på
arkitekturens område. Denna större rörlighet betraktades av alla såsom
mycket önskvärd. Men man hade samtidigt hyst farhågor för att alltför
täta ombyten av huvudlärare i arkitekturskolan skulle bliva till förfång
för undervisningen med hänsyn därtill att denna lärare även skulle
vara föreståndare för skolan. Undervisningen i arkitektur vore ej heller
direkt jämförbar med undervisningen i måleri och skulptur. Arkitekturens
mångskiftande konstnärligt-vetenskapliga karaktär medförde
nämligen enligt all erfarenhet, att en även mycket dugande arkitekt
visserligen tämligen omedelbart kunde meddela viss specialkunskap inom
områden, som han behärskade, men däremot icke omedelbart bliva en
god ledare för hela undervisningen. De första åren av mandatet torde
därför inom arkitekturskolan sällan komma att bliva fullt effektiva.
Gjordes däiemot mandattiden tillräckligt lång, exempelvis tio år, skulle
en sådan anordning icke behöva medföra några olägenheter för undervisningen,
utan tvärtom realisera de önskemål, som ovan angivits. Men
förutsättningen måste därvid vara, att med tjänsten bleve förenade sådana
förmåner med avseende å lön, sjukledighet m. m., att densamma
i dessa avseenden icke komine att intaga en sämre .ställning än professurerna
vid tekniska högskolan. Utan en sådan ekonomisk likställighet
kunde nämligen befaras, att vid rekrytering av tjänsten i fråga konsthögskolan
skulle bliva satt i efterhand, under det att tekniska högskolan
kunde som den högstbjudande välja bland till buds stående krafter.
Detta måste i längden verka menligt och kunde så mycket mindre anses
tillfredsställande som konsthögskolans arkitekturskola dock vore av Bihang

till riksdagens ''protokoll JOSS. 1 sami. Nr SO//.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

sedd att vara en avslutande påbyggnad på tekniska högskolans fackavdelning
för arkitektur.

Vid övervägande av alla omständigheter i detta spörsmål hade akademien
för sin del funnit, att övertygande skäl framförts för professurens
förändring till mandatsbefattning att tillsättas för tio år utan förnyelsemöjlighet.
För att göra denna tjänst ekonomiskt lockande hade
akademien tänkt sig, att detta skulle ske genom att förena tjänsten med
rätt till uppskjuten pension. Akademien förutsatte därvid, att avgången
befattningshavare skulle bliva berättigad till uppskjuten pension vid 65
års ålder och att densamma skulle beräknas enligt samma regler, som
intjänt pension, omförmäld i 22 § civila tjänstepensionsreglementet.
Beräkningen av den uppskjutna pensionen skulle med andra ord i princip
överensstämma med beräkningen av uppskjuten livränta, dock med
den skillnaden, att de avdrag, som vid livräntans beräkning gjordes för
felande tjänstår, ej här skulle förekomma. Då ett förordnande av den
karaktär, som här ifrågasattes, dels skulle komma att i regel taga ett
tiotal av en konstnärs bästa år i anspråk och dels vara ett i jämförelse
med en fullmaktsprofessur mindre fast engagemang, syntes det akademien
rimligt, att arvodet omedelbart vid tillträdet bleve av en storlek,
som motsvarade lönen i högsta löneklassen av den lönegrad, professuren
för närvarande tillhörde, eller lönegraden B 30.

I anslutning till detta förslag hade akademien, såsom ovan framhållits,
gjort vissa justeringar i sina tidigare framställda förslag. Akadémien
hade nämligen ansett sig böra undersöka, huruvida icke den för
professuren i arkitektur föreslagna avlöningstypen skulle kunna bliva
tillämplig jämväl för de befattningar inom konsthögskolans övriga avdelningar,
för vilka förordnande på visst antal år ansetts vara fördelaktiga,
så att i detta avseende en organisatorisk enhet inom högskolan
skulle vinnas. Detta skulle alltså även innebära, att mandaten för professorerna
i målning, skulptur och teckning skulle bliva tioåriga. Ty
akademien holle för troligt, att det år 1931 och år 1936 föreslagna systemet
med en till sin varaktighet mycket växlande tjänstetid, därtill
uppdelad av intervaller av skiftande längd, skulle göra beräkningen av
pensionsbeloppen liksom av tjänste- och familjepensionsavdrag m. m.
allt för komplicerad. Då man torde kunna utgå ifrån sannolikheten,
att enligt det tidigare förslaget två förordnandeperioder örn vardera fem
år skulle bliva det vanligaste, skulle således fastställande av en tioårsperiod
utan förnyelsemöjlighet jämväl för nu ifrågavarande befattningar
icke innebära en alltför stor avvikelse från den tidigare av akademien
intagna ståndpunkten. Akademien förordade alltså denna modifikation
i sitt ursprungliga förslag. Vidare tillstyrkte akademien, att den för
professorn i arkitektur föreslagna avlöningsformen skulle införas även
för professorerna i målning, skulptur och teckning. Detta medförde i
sin tur en ändrad inställning till de arvodesbelopp, som tidigare av
akademien föreslagits för dessa befattningshavare. Löneförmånerna syntes
nämligen för dem böra beräknas efter samma principer som för professorn
i arkitektur, vilket skulle innebära, att ifrågavarande befattningar
i målar- och skulpturskolorna skulle såsom hittills uppföras i
lönegraden B 24, men med begynnelselön i dess högsta löneklass och
med rätt till uppskjuten pension.

I anslutning till den sålunda föreslagna längre mandattiden för ovan

Kungl. May.ts proposition Nr 20.f.

omförmälda professorer förordade akademien, att jämväl förordnandena
för lärarna i arkitektur, i plastisk anatomi, i perspektivlära och i konsthistoria
skulle utfärdas för tio år i stället för tidigare föreslagna fem år.

Vad anginge anställningsformen för övriga lärarbefattningar, nämligen
professorn i svensk arkitekturhistoria, föreståndaren för institutet för
materialkunskap och läraren i grafisk konst, ifrågasatte akademien icke
någon förändring av deras ordinarie ställning. Förstnämnda professorsbefattning
borde liksom hittills vara uppförd i lönegraden B 26. ^ Då
akademien ansåge föreståndaren för institutet för materialkunskap såväl
med avseende å graden av kompetensfordringar som på grund av tjänstgöringens
omfattning och på en gång vetenskapliga och konstnärliga
karaktär böra närmast jämställas med professorn i svensk arkitekturhistoria,
syntes det akademien riktigt, att ifrågavarande föreståndarbefattning
uppflyttades från lönegraden B 24 till lönegraden B 26. För
en dylik uppflyttning talade jämväl det förhållandet, att föreståndaren,
som nu hade samma lönegradsplacering som professorerna i målning,
teckning och modellering, i motsats till dessa icke komme i åtnjutande
av ferier. Läraren i grafisk konst vore nu under beteckningen lärare
i etsning placerad i lönegraden B 17. Akademien hade såsom i det föregående
anförts föreslagit en från sex till nio timmar i veckan ökad
tjänstgöring för denne befattningshavare. Denna ökade tjänstgöring
borde givetvis enligt akademiens förmenande medföra en uppflyttning
av tjänsten i högre lönegrad. För att jämväl markera konstartens med
andra likvärdiga ställning och med tanke på att till föreståndare för
den grafiska skolan erhålla en person, som med teknisk specialkunskap
förenade en rent konstnärligt framstående kompetens, ville akademien
föreslå ifrågavarande befattnings uppflyttning till lönegraden B 24.

Akademien hade i sitt omorganisationsförslag även upptagit en ny
ordinarie vaktmästarbefattning i lönegraden B 5 i stället för en extra
vaktmästare vid dekorativa skolan med årligt arvode av 2,200 kronor.
Denna vaktmästartjänst vore behövlig för högskolans avdelningar vid
Sergelgatan, där han tjänstgjorde såsom portvakt. Akademien funne
det skäligt, att han placerades i samma lönegrad som portvakten hos
akademien.

Med hänsyn till den i det föregående omförmälda ökade tjänstgöringstiden
för den i skolan för grafik anställda tryckaren och de honom åvilande
ansvarsfulla uppgifterna ville akademien föreslå en förhöjning av
hans arvode från nu 2,100 kronor till 4,000 kronor.

Beträffande konsthögskolans direktör och akademiens sekreterare hade
akademien funnit skäl tala för en ökning av de till dem nu utgående
arvodena å respektive 3,000 kronor och 2,400 kronor.

Direktörsbefattningen, sådan densamma kommit att gestalta sig på
grund av omständigheternas makt, vore mycket tidskrävande — anför
akademien — och förenad med en del extra omsorger, som berodde dels
på elevmaterialets säregna beskaffenhet, dels på den ställning till allmänheten,
som innehavaren av direktörsbefattningen vid konsthögskolan
under tidernas lopp kommit att intaga. Som ytterligare skäl till
en arvodesökning kunde läggas det ökade ansvar för själva konsthögskolans
skötsel, som flir var och en torde vara uppenbart såsom en given
följd av den föreslagna nya anordningen för högskolan. Man behövde
blott sätta sig in i vad de tätare ombytena på lärarposterna

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 20/+.

komme att betyda för den, på vilken det främst ankomme att intressera
framstående konstnärer att åtaga sig dessa. Akademien ansåge
därför arvodet till direktören böra uppbringas till 5,000 kronor för år.

Sekreteraren, vilken åvilade en betydande del av akademiens dagliga
administrativa arbete såsom protokollsföring, utredningar, korrespondens
och förvaltningsgöromål av olika slag, åtnjöte förutom ovannämnda arvode
fri bostad i akademiens hus jämte lyse och bränsle samt ett särskilt
arvode örn 750 kronor från den vid akademien stiftade pensionskassan.
Dessa förmåner ansåge akademien ingalunda kunna kompensera
det direkta arbete, som i medeltal upptoge honom fyra timmar
under vardagarna och den ständiga omtanken örn akademiens och konsthögskolans
angelägenheter. Det vore att förutse, att sekreterarens arbetsbörda
komme att ökas genom den föreslagna omorganisationen. Härjämte
torde böra framhållas, att tillkomsten av nya donationer, vilka i
regel anförtrotts akademien på grund av dess ställning såsom statsinstitution,
ställt ökade krav ej endast på kamreraren, vilken härför fått sig
tillerkänt särskilt arvode från donationsmedlens avkastning, utan även
på sekreteraren. Med tanke på redan förhandenvarande förhållanden
och på vad väntas kunde, ansåge akademien det därför tillbörligt, att
sekreterarens arvode av statsmedel höjdes till 5,000 kronor.

Slutligen hemställde akademien örn höjning av posten till extra biträden
vid konsthögskolan från 3,000 kronor till 4,000 kronor och delposten
till vikariatsersättningar från 200 kronor till 500 kronor.

Akademiens omorganisationsförslag — sådant det av akademien slutligt
fullföljts — skulle medföra en kostnadsökning för statsverket av
28,700 kronor.

Myndigheterna m. fl.

Statskontoret har i sina yttranden i ämnet anfört huvudsakligen
följande:

Inledningsvis ville statskontoret erinra, att Kungl. Majit genom beslut
den 24 april 1936 tillsatt en kommitté, 1936 års lönekommitté, med uppdrag
att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för bland
andra befattningshavare vid den civila statsförvaltningen i huvudsaklig
överensstämmelse med av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag angivna riktlinjer. Vidare
vore att märka, hurusom akademien uttalat sig för att en utredning
måtte verkställas av frågan angående en nyordning av undervisningen
på det konstindustriella området och örn konsthögskolans ställning
till en sådan nyordning. I betraktande av nu berörda omständigheter
skulle det väl kunna ifrågasättas, huruvida icke med prövningen av de av
akademien framlagda reformförslagen borde anstå i avvaktan på resultatet
av de sålunda ifrågasatta eller redan pågående utredningarna. Då emellertid
konsthögskolans organisationsfråga sedan ett flertal år tillbaka stått
på dagordningen och lösningen av densamma icke torde utan betydande
olägenheter kunna ytterligare uppskjutas, ansåge sig statskontoret icke
böra framställa någon erinran mot att de föreliggande organisationsoch
lönespörsmålen nu upptoges till omedelbart avgörande.

Kungl. Marits ''proposition Nr 20 4■

Vad anginge de å ordinarie stat för närvarande uppförda tjänsterna,
vore att märka, att befattningen såsom föreståndare för institutet för
materialkunskap, vilken befattning i 1931 års akademiförslag upptogs i
26:e lönegraden men vid befattningens uppförande å ordinarie stat från
och med den 1 juli 1935 hänfördes till 24:e lönegraden, i det nu föreliggande
statförslaget ånyo ifrågasatts till inplacering i förstnämnda
lönegrad. Statskontoret ville i anledning härav erinra, att spörsmålet
om denna befattnings uppflyttning till högre lönegrad varit föremål för
övervägande, även sedan densamma blivit uppförd å ordinarie stat. I
utlåtande den 24 oktober 1935 över en av akademien gjord hemställan
örn befattningens uppflyttning till 26:e lönegraden yttrade statskontoret,
att redan den omständigheten, att lönegradsplaceringen för ifrågavarande
föreståndare blivit fastställd så sent som år 1935, utgjorde tillräckligt
skäl att icke bifalla akademiens hemställan. Frågan upptogs sedermera
till behandling i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag, varvid vederbörande
departementschef förklarade sig icke kunna biträda förslaget
om befattningens uppflyttning i högre lönegrad. I betraktande alltså
därav, att frågan om förbättrad löneställning för ifrågavarande föreståndare
så nyligen varit föremål för omprövning, ansåge sig statskontoret
sakna skäl att tillstyrka akademiens nu åter framförda förslag örn
befattningens uppflyttning till 26:e lönegraden.

Beträffande föreståndaren för skolan för grafisk konst beaktade statskontoret
till fullo vikten av att avlöningsförmånerna å befattningen
i fråga tillmättes så, att densamma kunde förväntas bliva på bästa möjliga
sätt rekryterad. Ämbetsverket holle emellertid före, att en placering
av befattningen i lönegrad B 21, åtminstone tillsvidare, torde få
anses tillfyllest. Ämbetsverket funne sig alltså icke kunna förorda, att
ifrågavarande föreståndare placerades i högre lönegrad än den 21:a.

Vidkommande de med arvode avlönade befattningarna ifrågasatte
akademien en höjning av direktörens arvode från 3,000 kronor till 5,000
kronor. Beträffande denna löneförhöjning ansåge statskontoret sig icke
kunna finna, att en omorganisation av högskolan skulle ställa så stora krav
på direktören, att härav skulle motiveras en höjning av hans arvode. Det
ville närmast synas ämbetsverket, som örn någon ändring av det fastställda
arvodesbeloppet därför icke borde vidtagas.

I fråga om den för akademiens sekreterare föreslagna höjningen av
arvodet från nu utgående belopp, 2,400 kronor till 5,000 kronor, ville
statskontoret med hänsyn till vad som från akademiens sida framförts
såsom skäl för en dylik förhöjning icke motsätta sig en sådan. I betraktande
emellertid därav, att sekreteraren åtnjöte fri bostad jämte
lyse och bränsle, syntes den ifrågasatta förhöjningen kunna reduceras
och statskontoret ville i sådant avseende föreslå att arvodet till sekreteraren
fastställdes till 4,000 kronor.

I fråga örn den föreslagna ökningen av arvodena lill lärarna i perspektiv
och i anatomi till respektive 2,700 kronor och 5,400 kronor
syntes sagda ökning icke tillräckligt motiverad. Emot det till läraren i
arkitektur föreslagna arvodet å 8,000 kronor hade statskontoret däremot
icke funnit anledning lill erinran.

Avlöningen till den å skolan för grafisk konst anställde tryckaren
höjdes av 1920 års riksdag från 400 kronor till 2,000 kronor, och såsom
skid härför anfördes, bland annat, att tryckarens tjänstgöring i regel

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 201+.

vore fyra timmar om dagen. Är 1926 höjdes arvodet till 2,100 kronor.
Av akademiens framställning franninge emellertid, att tryckaren hade
skyldighet att assistera vederbörande lärare under endast sex timmar
i veckan; och såsom skäl för en höjning av arvodet till 4,000 kronor
anfördes, att han skulle tjänstgöra fyra timmar dagligen och alltså erhålla
den tjänstgöringsskyldighet, som på sin tid ansetts böra motivera,
att arvodet utginge med 2,000 kronor. På grund härav kunde det ifrågasättas,
örn någon ytterligare höjning av arvodet nu kunde anses befogad.
Med erinran örn att det tekniska biträdet vid handtecknings- och
gravyravdelningen å nationalmuseum vore hänförd till lönegraden B 7,
ville statskontoret dock icke motsätta sig att arvodet för nu ifrågavarande
tryckare höjdes något, dock högst till 3,000 kronor.

Anslaget till extra biträden hade i förslaget höjts från 3,000 kronor
till 4,000 kronor. Då de föreslagna förändringarna knappast kunde
anses påkalla ökat behov av extra biträden, torde någon höjning av
ifrågavarande anslag icke vara erforderligt.

Beträffande akademiens år 1931 och år 1936 framställda förslag örn
fastställande av ett årligt arvode av 12,000 kronor för lärarna i målning
och teckning hade olika meningar vid olika tidpunkter gjort sig gällande
inom statskontoret. Sålunda hade statskontoret i sitt utlåtande den 7
juli 1932 med hänsyn till den förändrade ställning, dessa lärare skulle
komma att intaga, ansett sig icke böra motsätta sig berörda förslag.
Tre av ämbetsverkets sex i beslutet deltagande ledamöter hade emellertid
reservationsvis framhållit såsom sin mening, att ifrågavarande arvode
vore alltför högt, särskilt med tanke på att de långa ferierna och
den korta dagliga tjänstgöringstiden för dessa lärare i icke obetydlig
utsträckning syntes möjliggöra, att de ägnade sig åt utövande av konstnärskap.
Med utgångspunkt från den avlöning, 9,060 kronor, som å
G-ort utginge i högsta löneklassen i den lönegrad, B 24, i vilken professorerna
i dessa ämnen vore placerade, hade det synts reservanterna,
att arvodet till envar lärare i nämnda ämnen — jämte till professorn
i skulptur — lämpligen borde fastställas till 9,000 kronor. I sitt utlåtande
den 6 augusti 1936 hade statskontoret i denna fråga ändrat mening.
En höjning av arvodet vore visserligen på grund av den förändrade
anställningsformen motiverat, men syntes densamma enligt statskontorets
nu uttalade uppfattning böra begränsas till 10,500 kronor,
motsvarande begynnelselönen å G-ort inom byråchefsgraden. Arvodet
till läraren i skulptur syntes statskontoret böra fastställas till enahanda
belopp som för lärare i målning och teckning eller alltså till 10,500 kronor.
Däremot ville statskontoret icke motsätta sig, att ett tilläggsarvode
av 1,000 kronor tillerkändes den lärare i målning, vilken förordnades
att vid sidan av föreståndarskapet för egen ateljé vara föreståndare
jämväl för den speciella ateljé, där övningar i användningen av
olika för dekorativ konst lämpade material och arbetsmetoder vore avsedda
att bedrivas. Av statskontorets sex i 1936 års beslut deltagande
ledamöter anförde tre reservationsvis avvikande mening beträffande arvodena
till lärarna i målning, teckning och skulptur och anslöto sig till
den mening, statskontoret uttalat år 1932, att ifrågavarande arvoden
borde bestämmas till 12,000 kronor.

Sedan akademien framlagt sitt förslag om avlöningsformen för professorn
i arkitektur — gående ut på inrättandet av en arvodestjänst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20/+.

med pensionsrätt enligt särskilda beräkningsgrunder — anförde statskontoret
i utlåtande i detta ärende, att förslaget skulle innebära ett avsteg
från de allmänna grunder, vilka gällde beträffande ordinarie statstjänstemän,
tillhörande den civila statsförvaltningen. Enligt statskontorets
mening borde det av principiella skäl vara uteslutet att enbart för konstakademien
tillskapa en inom statsförvaltningen i övrigt icke förekommande
typ av statstjänst. Ej heller torde det kunna komma i fråga
— vilket akademien synbarligen icke heller tänkt sig — att inordna
nu ifrågavarande professur bland de i avlöningsreglementets 5 § upptagna
befattningar, vilkas innehavare tillsattes genom förordnande på
viss tid. Vid sådant förhållande syntes — därest det icke skulle anses
lämpligt att bibehålla befattningen såsom fullmaktstjänst i lönegraden
B 30 — annan utväg icke återstå än att konstituera professuren såsom
en icke-ordinarie befattning, förenad med visst arvode, men utan pensionsrätt.
I så fall hade statskontoret intet att erinra mot det arvode
av i runt tal 12,000 kronor, som akademien i annat sammanhang föreslagit.

I anledning av akademiens förslag örn införande av enahanda avlöningsform
med arvode jämte pensionsrätt enligt särskilda beräkningsgrunder
för jämväl professorerna i målning, skulptur och teckning åberopade
statskontoret dels sitt nyss omförmälda yttrande angående professorns
i arkitektur löneställning och anställningsform, dels ock vad
ämbetsverket i arvodesfrågan för professorerna i målning, skulptur och
teckning föreslagit i sitt år 1930 avgivna utlåtande.

Slutligen har statskontoret med anledning av akademiens förslag om
ökning av det i akademiens stat uppförda anslaget till undervisning i
speciella ämnen i arkitekturskolan från 3,000 kronor till 12,000 kronor
framhållit, att denna höjning — avseende en fyrdubbla^ av det nuvarande
anslagsbeloppet — förefölle påfallande hög. Då de till grund för
anslagsberäkningen liggande kalkylerna i stort sett undandroge sig statskontorets
bedömande, ansåge sig ämbetsverket icke kunna ingå på en
prövning av anslagsbehovet, utan inskränkte sig till att erinra örn att
den av akademien och tekniska högskolan tillsatta kommittén för utredning
av frågan örn arkitektutbildningen funnit sig för nämnda ändamål
böra räkna med 8,000 kronor, ett belopp, som redan det innebure
bortåt en tredubbling av nu utgående anslag.

Allmänna civilförvaltningens löne nämnd, som yttrat sig
över akademiens år 1932 och år 1936 framställda förslag, har anfört
bland annat följande:

Enligt akademiens förslag skulle de nuvarande ordinarie professorsbefattningarna
i lönegraden B 24 utbytas mot arvodesavlönade lärarbefattningar.
Ehuru givetvis vissa skäl kunde tala för akademiens förslag
i denna del, ansåge lönenämnden synnerligen tveksamt, huruvida
arvodesbefattningar borde inrättas vid konsthögskolan i den utsträckning,
som föreslagits. Härtill komme, att för ifrågavarande befattningshavare
föreslagits anställningsformer, som saknade motsvarighet vid
andra verk. Ett tillskapande av befattningar med den karaktär, som
akademien sålunda förordat, syntes lönenämnden kunna erhålla vittgående
konsekvenser. Med hänsyn till det anförda och då frågan örn avlöningsförhållandena
för konsthögskolans lärare syntes böra prövas i ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20Jf.

sammanhang, ville lönenämnden förorda, att akademiens förslag beträffande
lärarpersonalens löneställning i sin helhet måtte underkastas granskning
av 1936 års lönekommitté.

För den händelse skäl ansåges föreligga att till omedelbart avgörande
upptaga samtliga ifrågavarande avlöningsspörsmål, hade lönenämnden
emellertid ansett sig böra något närmare beröra de av akademien föreslagna
ändringarna beträffande löneförmånerna för akademiens och konsthögskolans
befattningshavare.

Vad först anginge de å ordinarie stat uppförda befattningarna, hade
akademien ifrågasatt uppflyttning från 24:e till 26:e lönegraden av befattningen
såsom föreståndare för institutet för materialkunskap, tillika lärare
i materialkunskap. Med hänsyn till att nämnde befattningshavares
löneställning fastställdes så sent som vid 1935 års riksdag samt jämväl
därefter varit föremål för övervägande (1936 års åttonde huvudtitel,
sid. 106), ansåge sig lönenämnden icke kunna tillstyrka den föreslagna
uppflyttningen.

Den nuvarande befattningen såsom lärare i etsning i lönegraden B 17
föresloges av akademien ombildad till en befattning som föreståndare
för skolan för grafisk konst, med placering i lönegraden B 24. Till stöd
för den förordade lönegradsuppflyttningen hade akademien åberopat,
att lärarens undervisningsskyldighet ökats, varjämte framhållits, att en
höjning av lönen innebure dels en högre grad av erkännande åt konstartens
med andra likvärdiga ställning, dels ock fördelen av att till föreståndare
för skolan erhålla en person, som med teknisk specialkunskap
förenade en rent konstnärligt framstående kompetens. Lönenämnden
hade intet att erinra mot en förbättring av den ifrågavarande befattningshavarens
löneställning och finge lönenämnden för sin del förorda, att
föreståndaren för skolan för grafisk konst hänfördes till lönegraden B 22.

Då den ifrågasatta omorganisationen av konsthögskolan icke syntes
lönenämnden komma att medföra någon nämnvärd utökning av direktörens
eller sekreterarens göromål, hade nämnden icke funnit anledning
att tillstyrka den för dem föreslagna arvodesförhöjningen.

Vad härefter anginge de föreslagna arvodena för lärarna i teckning,
målning och skulptur, hade akademien ansett, att en höjning av nu
utgående löneförmåner för berörda befattningshavare vore betingad av
de ifrågasatta förändringarna med avseende å anställningsformerna. Det
vöre givetvis synnerligen vanskligt att i ett fall som detta, då jämförelser
med andra befattningar av naturliga skäl vore helt uteslutna,
fastställa ett lämpligt arvodesbelopp. Emellertid syntes det lönenämnden
böra komma i betraktande, att ifrågavarande befattningshavare till följd
av den relativt begränsade tjänstgöringsskyldigheten samt de långvariga
ferierna hade stora möjligheter att vid sidan av sin lärarverksamhet
bibehålla utövningen av konstnärsyrket. Efter övervägande av de synpunkter,
som enligt lönenämndens förmenande kunde läggas på ifrågavarande
spörsmål, hade nämnden ansett sig böra förorda, att arvodet
för samtliga nu avsedda lärare — sålunda även läraren i skulptur —
icke bestämdes till högre belopp än 10,000 kronor för år.

Enligt lönenämndens mening hade tillräckliga skäl icke anförts för
höjning av de till lärarna i anatomi och perspektiv utgående arvodena.
Däremot finge lönenämnden förorda, att arvodet till en assistent vid
skolan för grafisk konst fastställdes till 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204.

Styrelsen för tekniska högskolan har i likhet med högskolans
lärarkollegium tillstyrkt bifall till akademiens förslag beträffande
omorganisation av konsthögskolans arkitekturskola.

Byggnadsstyrelsen hade icke något att erinra mot nyssnämnda
förslag och finge, med framhållande av vikten av att den högre utbildningen
för arkitekter snarast bleve definitivt ordnad, hemställa om bifall
till detsamma.

Svenska arkitektföreningen har tillstyrkt bifall till samma
förslag.

Svenska arkitekters riksförbund har yttrat bland annat följande: Riksförbundet

ville uttala sin anslutning till den principen, att lärarbefattn
ingen i arkitektur icke borde bliva en fullmaktsbefattning utan
tillsättas endast på ett visst antal år. Då denna sak tidigare diskuterades
inom svenska arkitektföreningen, uppgavs det, att man åt en på
detta sätt tillsatt befattning icke skulle kunna giva den ställning och
värdighet och icke heller de löne- och pensionsförmåner, som vore önskvärda
för en så betydelsefull lärostol. Det vore därför så mycket mera
glädjande, att akademien i sitt omorganisationsförslag kunnat påvisa en
form för denna befattning, som dels gåve lärartjänsten den sociala ställning
och den säkerhet ur ekonomisk synpunkt, som gjorde, att den komme
att sökas av personer med för densamma önskvärda kvalifikationer, dels
ock gåve undervisningen den aktualitet, som ombyte av lärare med
lämpligt avvägda tidsmellanrum kunde väntas medföra.

Av största betydelse för undervisningens aktualitet vöre också möjligheten
att för föreläsningar i speciella ämnen kunna till konsthögskolan
för kortare perioder knyta inom respektive områden framstående fackmän.
Det vore riksförbundets uppfattning, att konsthögskolan genom
att utveckla denna form av undervisning kunde skapa ett institut av
stort värde för byggnadskonstens utveckling. Genom densamma uppnådde
man möjlighet till ett fortsättande och fördjupande medelst specialstudier
av den allmänna arkitektutbildning, som gåves vid tekniska högskolan.

Det syntes riksförbundet vara ett önskemål att föreläsningarna vid
byggnadsskolan och särskilt föreläsningarna i speciella ämnen gjordes tillgängliga
för allmänheten, så att även fackmän utanför elevernas krets
bleve i tillfälle följa undervisningen i de delar, varav de kunde hava särskilt
intresse. Icke minst med hänsyn till den betydelse för de praktiskt
arbetande byggnadsfackmännens utbildning, som dessa föreläsningar skulle
kunna få, ansåge riksförbundet det vara av största vikt, att denna del
av skolans verksamhet erhölle det ekonomiska underlag, som det begärda
anslaget utgjorde.

Riksförbundet ville slutligen framhålla, att förslaget till omorganisation
av konsthögskolans byggnadsskola endast vore att betrakta som
en visserligen mycket väsentlig detalj av den teoretiska utbildningen
för byggnadsfacket överhuvudtaget. Då behovet av en omorganisation
av konsthögskolan vore trängande, ville riksförbundet icke motsätta sig,
att denna detalj behandlades för sig, men ville samtidigt framhålla
önskvärdheten av att byggnadsfackets undervisningsfråga upptoges till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 804.

granskning i sin helhet, innan undervisningsplanen blivit bunden genom
partiella reformer på flera områden. Riksförbundet finge alltså livligt
tillstyrka det av akademien avgivna förslaget till omorganisation av
konsthögskolans byggnadsskola.

Konstakademien har till bemötande av vad statskontoret anfört
i fråga örn den av akademien föreslagna särskilda avlöningsformen för
professorerna i arkitektur, målning, skulptur och teckning framhållit
huvudsakligen följande:

Enligt akademiens mening hade statskontoret icke kunnat som skäl
för sin ståndpunkt anföra några omständigheter, som skulle kunna lägga
avgörande hinder i vägen för genomförandet av den av akademien för
ifrågavarande tjänster föreslagna löneformen. Akademien hade framhållit
de reella fördelarna för undervisningen vid konsthögskolan av den
föreslagna anordningen och hurusom en anställning med uppskjuten
livränta vore särskilt passande för den grupp av andliga arbetare, vars
medverkan det här gällde att förvärva.

Mot en sådan anordning anförde statskontoret, att den skulle innebära
tillskapandet av en ny typ av statstjänst. Men vore verkligen
avsteget^ från nu gällande allmänna grunder för de ordinarie statstjänsterna
så stort, att det icke skulle kunna tagas, om man vore övertygad,
att därmed något reellt gott, något för staten gagneligt skulle kunna
vinnas? I nu gällande pensioneringsbestämmelser funnes ju redan stadgat,
att s. k. uppskjuten livränta tillkomme ordinarie tjänsteman, som
av en eller annan anledning lämnade sin tjänst före den tidpunkt, då
han i vanlig ordning skulle frånträtt densamma och kommit i åtnjutande
av pension. Vad akademien nu begärde, vore endast, att den rätt,
som således tillförsäkrats varje ordinarie tjänstinnehavare, örn denne
före pensionsåldern lämnade sin befattning, måtte i analogi därmed tillkomma
ett fåtal befattningshavare vid konsthögskolan, för vilka tjänstetiden
obligatoriskt begränsades till tio år. Detta syntes akademien icke
behöva medföra några administrativa svårigheter. Ej heller syntes det
innebära några risker ur prejudikatssynpunkt. Skulle det med samma
övertygelse, som nu skett vad beträffade konsthögskolan, kunna påvisas,
att statsverket finge gagn av en sådan anordning för andra grupper av
löntagare, vore detta väl endast en vinst.

Er ekonomisk synpunkt torde den av akademien föreslagna löneformen
ej kunna sägas innebära ökade krav från löntagarnas sida i jämförelse
med nu gällande stat. Den uppskjutna livräntan vore ju endast en på
försäkringsteknisk väg uträknad kapitalisering av inbetalade pensionsavgifter.
Visserligen begärde akademien, att lönen måtte omedelbart
utgå i högsta löneklassen, men detta syntes vara en rimlig kompensation
för frånträdandet av det fastare engagemang, som en fullmaktsprofessur
innebure, och motiverades, vad beträffade arkitekturprofessuren,
särskilt av nödvändigheten att göra konsthögskolans professur i
detta ämne minst lika attraktiv som motsvarande tjänster vid tekniska
högskolan.

Denna lönefråga kunde i få drag sammanfattas sålunda. Konstnärerna
hade för att nå större effektivitet i den statliga konstundervisningen
förklarat sig vilja avstå från den personligt ekonomiska fördel, som en

Kungl. Majlis proposition Nr 20 4.

för lång tid tillförsäkrad statstjänst innebure. För detta offer begärde
de några tilläggsbestämmelser i löne- och pensionsreglementena. Det
torde icke vara tvivel underkastat, att den, som borde räknas som vinnande
part i denna överenskommelse, vore arbetsgivaren-staten.

Akademien ansåge sig även böra upptaga till bemötande en annan
passus i statskontorets utlåtande. I detta föresloges med avseende på
professuren i arkitektur, att denna antingen bibehölles såsom ordinarie
fullmaktstjänst i lönegraden B 30 eller också skulle konstitueras som en
icke-ordinarie befattning, förenad med ett arvode av 12,000 kronor,
vilket uppgåves vara det belopp, akademien föreslagit.

Akademiens förslag örn 12,000 kronor avsåge emellertid professurerna
i målar- och skulpturskolorna, ifall dessa professurer skulle omvandlas
till arvodesbefattningar utan pensionsrätt. En på samma sätt omlagd
professur i arkitektur hade akademien överhuvudtaget icke begärt
och således icke heller fixerat något arvodesbelopp för densamma. För
denna befattning hade akademien endast yrkat på tjänstetidens begränsning
till tio år och pensionens förändring till uppskjuten livränta. Örn
akademien hade upptagit arkitekturprofessuren som en tioårig arvodestjänst
utan pension, skulle givetvis samma gradskillnad hava iakttagits
i löneavseende mellan denna befattning och professurerna i målar- och
skulpturskolorna som den, vilken förefunnes dem emellan i nu gällande
stat, och alltså ett högre belopp än 12,000 kronor begärts för professuren
i arkitektur.

När konstakademien år 1931 framlade sitt första omorganisationsförslag,
omfattade detta icke — liksom ej heller det av akademien år 1936
omarbetade förslaget — den i högskolan ingående byggnadsskolan. Denna
fråga hade överlämnats till utredning av särskilda, av akademien och
tekniska högskolan i Stockholm utsedda delegerade. Då starka skäl
talade för att högskolans omorganisationsfråga borde upptagas till avgörande
i ett sammanhang, blev akademiens tidigare förslag vilande
i avvaktan på att jämväl slutligt förslag skulle från akademiens sida
framkomma med avseende å byggnadsskolans framtida utformning. Sedan
sådant förslag numera överlämnats till Kungl. Majit, synes tidpunkten
vara inne att bringa konsthögskolans omorganisationsfråga till
en lösning. Det är visserligen sant, att de förslag, som kunna framgå
ur den pågående utredningen örn ordnandet av den högre konstindustriella
undervisningen, kunna inverka på konsthögskolans arbetsförhållanden.
I anslutning till vad statskontoret anfört vill jag emellertid
framhålla, att det icke synes behövligt eller lämpligt, att av denna anledning
och till en oviss tidpunkt uppskjuta ställningstagandet till den
föreliggande organisationsfrågan, som varit aktuell under en följd av ar.
Som en förutsättning gäller emellertid, att organisationen får en rörlighet
och elasticitet, som gör det möjligt att utan större svårigheter i
framtiden vidtaga modifikationer i organisationsplanen. Av det föregående
och av handlingarna i ärendet framgår, att detta vid organisationsförslagets
utarbetande varit en huvudsynpunkt lör konstakademien.

Departe mentschefen.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Vid den diskussion, som förts angående organiserandet av den högre
konstnärliga utbildningen i vårt land, hava, såsom naturligt är, då det
gäller ett spörsmål av denna art, olika synpunkter gjort sig gällande.
Den uppfattning, som hävdats av framlidne konstnären Christian Eriksson
i hans förenämnda framställning, torde med all säkerhet delas athera
bland våra konstnärer. Det lärer ej heller kunna förnekas, att
Christian Eriksson i sin kritik anfört åtskilliga beaktansvärda synpunkter.
En anordning, som medger stor frihet vid val av lärare, å ena sidan,
och vid val av elever, å andra sidan, är måhända mera ägnad att tillvarataga
de betydande konstnärliga begåvningarna än en institution av
konsthögskolans karaktär. Huruvida den även leder till att mera effektivt
utestänga eller på ett tidigt stadium utsöndra mindervärdiga eller
medelmåttiga elever, lämnar jag därhän. Övertygad härom är jag i
varje fall icke. Under alla förhållanden är jag ej beredd att nu förorda
åtgärder, syftande mot att staten, som sedan lång tid tillbaka i sin konsthögskola
sökt bereda förutsättningar för meddelande av högre konstnärlig
utbildning, skulle frånträda denna uppgift och helt överlåta densamma
på enskilda utövande konstnärer, vilka med statsunderstöd skulle
bedriva undervisningen i sina privata ateljéer. Svårigheterna att utvälja
de ifrågavarande konstnärerna skulle, såsom akademien framhållit, för
visso bliva stora, ehuru väl ej oöverkomliga. Men än svårare skulle det
enligt min mening bliva att åstadkomma en sådan kontroll över undervisningen
och användningen av statsunderstöden, som från statens sida
måste fordras. Vid sådant förhållande och då nu konsthögskolans lärarråd
och konstakademien, vilka i sig innesluta ett flertal av våra förnämsta
namn på konstens område, enhälligt förenat sig örn ifrågavarande
förslag till akademiens och högskolans omorganisation, ser jag
häri ett starkt skäl att icke för närvarande ifrågasätta någon förändring
av huvudprinciperna för den högre konstundervisningens organisation.
Huruvida utvecklingen i en framtid kommer att gå i den riktningen,
att den nuvarande mera skolmässigt ordnade undervisningen inom konsthögskolan
kan avlösas av en friare organiserad konstutbildning, är för
närvarande icke möjligt att bedöma. Ett steg i denna riktning kan
emellertid akademien redan sägas hava tagit genom sitt nu förebragta
förslag, i det att akademien förordat lärarförordnanden på allenast viss
begränsad tid, varigenom ernås en helt annan rörlighet i undervisningen
än den, som eljest i regel kan bliva möjlig vid utbildningen i en fast
organiserad statlig läroanstalt. Härigenom synes en av de allvarligaste
olägenheterna beträffande konsthögskolans nu gällande organisation bliva
borteliminerad.

Vad angår högskolans indelning på olika avdelningar och
dessas beteckning, kan jag helt giva min anslutning till vad akademien
i detta avseende föreslagit. Högskolan bör alltså omfatta tre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204-

avdelningar: en målarskola, en skulpturskola och en arkitekturskola.
Med högskolan bör härjämte förbindas dels en skola för grafisk konst,
dels ock ett institut för materialkunskap. Denna indelning innebär
bland annat, att den nuvarande teckningsskolan, som nu är ett slags
appendix till målar- och skulpturskolorna, skulle uppgå i dessa. Jag
förutsätter, att berörda anordning genomföres på ett sådant sätt, att
resultatet blir ett stärkande av teckningsundervisningens ställning vid
högskolan. Den särskilda skolans för dekorativ konst uppgifter skulle
övertagas av nyssnämnda två skolor. För det dekorativt-monumentala
måleriet m. m. skulle avses en särskild ateljé i målarskolan och på
skulpturskolan skulle falla jämväl undervisningen i dekorativ konst, så
vitt den berör skulpturens område. Ifrågavarande anordning medför
bland annat den fördelen, att undervisningen i dekorativ konst på ett
organiskt bättre sätt än nu är förhållandet kommer att inordnas i högskolans
verksamhet.

Enligt akademiens förslag skulle målarskolan organiseras på fyra
ateljéer under var sin professor såsom föreståndare. Dessa skulle betecknas
professorer i målning. Någon särskild professor i landskapsmålning
skulle icke vidare förekomma. Härjämte skulle i skolan ingå
den nyssnämnda ateljén för dekorativ konst, vilken skulle förestås av
en av ifrågavarande fyra professorer. Detta förslag innebär å ena sidan,
att antalet professorer i målning skulle utökas med en, medan å andra
sidan nuvarande lärarbefattningen i målning i skolan för dekorativ konst
skulle bortfalla. Jämväl till detta förslag, vilket synes mig väl motiverat,
kan jag giva min anslutning.

Den av akademien för undvikande av parallellism med undervisningen
i tekniska högskolans arkitekturfackskola förordade omläggningen
av undervisningen vid konsthögskolans arkitekturskola synes mig lämplig.
Jag tillstyrker likaledes akademiens förslag, att professuren i svensk
arkitekturhistoria erhåller beteckningen professur i svensk och jämförande
arkitekturhistoria.

Den föreslagna omändringen av professorsbefattningen i anatomi till
en lärartjänst, vilken skulle tillsättas av akademien, synes mig även hava
fog för sig. Likaledes tillstyrker jag akademiens förslag om inrättandet
av en lärarbefattning i arkitektur för målar- och skulpturskolorna för
övertagande i stort sett av de åligganden, vilka för närvarande tillkomma
lärarna i dekorativ konst och i arkitektur i dekorativa skolan.

Ett utbyggande av den nuvarande etsningsskolan till en skola för
grafisk konst i syfte att i densamma meddela undervisning i alla den
grafiska konstens tekniska metoder synes mig välbetänkt och ägnat att
på ett lyckligt sätt komplettera den i övrigt vid konsthögskolan bedrivna
verksamheten. Jag har alltså intet att erinra mot akademiens förslag
i denna del.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 20 4.

Förutom ovannämnda förslag till ändringar i konsthögskolans nuvarande
struktur innefattar akademiens framställning förslag till omvandling
av vissa ordinarie professorsbefattningar till arvodestjänster
med förordnanden allenast för viss tid. Jag delar i princip
den uppfattning, som kommit till uttryck i akademiens ifrågavarande
förslag, och anser detsamma ägnat att höja effektiviteten i den
statliga konstundervisningen. Ett konstnärligt lärarskap måste nämligen
enligt min mening förbindas med sådana krav på rörlighet och produktivitet
samt kontakt med utvecklingen på olika områden av det
konstnärliga livet, att övervägande skäl tala för att möjlighet beredes
till ombyte av lärare på de ledande lärarbefattningarna inom konsthögskolan.
Den nuvarande anordningen med fullmaktstjänster kan, såsom
akademien med styrka framhållit, medföra fara för stagnation och
en viss slentrian i undervisningen. Enligt akademiens förslag — sådant
det slutligt utformats — skulle de nuvarande ordinarie professorsbefattningarna
i arkitektur, i målning (2), i landskapsmålning, i modellering
och i teckning ersättas av sju såsom arvodestjänster anordnade professurer,
en i arkitektur, fyra i målning, en i teckning och en i skulptur,
tillsatta av Kungl. Majit på en tid av tio år och utan möjlighet att
därefter få mandattiden förlängd. Akademien har framhållit, att en
kortare mandattid icke kan vara att förorda beträffande professuren
i arkitektur med hänsyn bland annat till att de första åren av förordnandet
— på grund av arkitekturens mångskiftande konstnärligt -vetenskapliga karaktär — sällan komme att bliva fullt effektiva. För
de övriga nyss angivna professorsbefattningarna skulle visserligen kortare
förordnandetider ur vissa synpunkter vara att föredraga, men
akademien har för åstadkommande av enhetlighet i högskolans organisation
och med hänsyn till lönetekniska skäl ansett sig böra föreslå tioårsmandat
jämväl för dessa tjänster utan möjlighet till förordnandets
förlängning. För egen del finner jag förslaget om förordnanden på tio
år vara att föredraga framför en anordning med förslagsvis femårsmandat
och därefter, efter viss frånvaro, möjlighet till nytt förordnande.
En bestämt fixerad tid en gång för alla för förordnandets varaktighet
synes mig innebära en klarare utgångspunkt både för högskolan vid
dess val av lärare och för den enskilde konstnären, när det för honom
gäller att binda sig vid den lärargärning, varom här är fråga. Jag tillstyrker
alltså akademiens förslag i förevarande del. Med hänsyn till
att samtliga ifrågavarande professurer för närvarande äro vakanta och
allenast uppehållna på förordnande, möter intet hinder att införa den
ifrågavarande ändrade anställningsformen redan från och med nästa
budgetår. Några övergångsanordningar med avseende å tjänsterna äro
alltså icke erforderliga. I enlighet med vad jag sålunda förordat torde
ur gällande personalförteckning för akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan böra avföras omförmälda sex ordinarie professorer.

Kungl. Majlis proposition Nr 20J+.

I analogi med att mandattiden för professurerna skulle bliva tio år
synas, på sätt akademien förordat, även de lärarbefattningar, som enligt
förslaget skola tillsättas genom förordnande av akademien, nämligen
i arkitektur, plastisk anatomi, perspektivlära och konsthistoria,
böra besättas för tioårsperioder. Här skulle dock möjlighet till förnyat
förordnande förefinnas, dock ej utöver 65 års ålder.

Beträffande den ordinarie personal, som efter konsthögskolans i
det föregående angivna omorganisation skulle finnas anställd vid högskolan,
har akademien icke ifrågasatt annan ändring med avseende å
löneställning än att föreståndaren för institutet för materialkunskap
skulle uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden B 26, att föreståndaren
för skolan för grafisk konst skulle placeras i lönegraden B 24
i stället för den nuvarande läraren i etsning med lön i lönegraden B 17
samt att i stället för en extra vaktmästare med arvode å 2,200 kronor
skulle upptagas en ordinarie vaktmästarbefattning i lönegraden B 5.

Jag får erinra, att frågan örn föreståndarens för institutet för materialkunskap
lönegradsplacering tidigare vid två tillfällen varit föremål
för Kungl. Maj:ts prövning, nämligen dels år 1935 vid befattningens
inrättande, dels ock år 1936 i samband med akademiens anslagsäskanden
för budgetåret 1936/37. Då denna fråga så nyligen varit föremål
för omprövning och några nya skäl icke blivit anförda för en förbättrad
löneställning för ifrågavarande föreståndare, saknar jag anledning
förorda en ändring av hans löneställning.

Föreståndaren för skolan för grafisk konst kommer givetvis genom
omorganisationen av etsningsskolan att i förhållande till de uppgifter,
som nu åligga läraren därstädes, få sitt arbete och ansvar utökat, vilket
torde motivera en högre lönegradsplacering än den nuvarande i
lönegraden B 17. Med hänsyn till de höga konstnärliga krav, som måste
ställas på innehavaren av ifrågavarande befattning, tillstyrker jag, i
överensstämmelse med allmänna civilförvaltningens lönenämnd, att befattningen
hänföres till lönegraden B 22.

Akademiens förslag örn uppförande av en ny ordinarie vaktm ästartjänst
i lönegraden B 5 anser jag mig böra tillstyrka.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit skulle personalförteckningen
för akademien för de fria konsterna med konsthögskolan te sig
som följer:

Tjänstemän å ordinarie stat:

Lönegrad.

1 professor i svensk och jämförande arkitekturhistoria........ B 26

1 föreståndare för institutet för materialkunskap, tillika lärare i

materialkunskap....................................B 24

1 föreståndare för skolan för grafisk konst, tillika lärare i grafisk
konst............................................B 22

Kungl. Majlis ''proposition Nr %04-

Lönegrad.

1 kanslibiträde ......................................B 7

1 förste vaktmästare.................................. B 7

1 eldare........................................... B 7

2 vaktmästare....................................... B 5

1 portvakt.......................................... B 5.

Härefter torde böra upptagas akademiens framställning rörande fastställandet
av årliga arvodesbelopp för vissa befattningar vid akademien
och konsthögskolan.

I sådant avseende har akademien hemställt örn ökade arvoden till
konsthögskolans direktör och till akademiens sekreterare från respektive
3,000 kronor och 2,400 kronor till respektive 5,000 kronor och 5,000
kronor. Jag har icke funnit skäl föreligga att biträda dessa förslag, i
vad avser arvodeshöjning för direktören. Omorganisationen synes nämligen
icke för denne komma att medföra någon nämnvärd utökning av
göromålen. Annorlunda förhåller det sig med sekreteraren. Det för
närvarande åt honom utmätta arvodet måste redan under nuvarande
förhållanden betecknas såsom alltför knappt tillmätt. Genom högskolans
nyorganisation torde med all sannolikhet nya uppgifter komma att
läggas på honom, varför jag anser det befogat, att hans arvode något
höjes. I sådant avseende får jag föreslå, att arvodet bestämmes till ett
årligt belopp av 3,600 kronor, innebärande en arvodesökning med 1,200
kronor.

Jag övergår nu till behandling av frågan om avvägningen av arvodesbeloppen
till de professorer vid högskolan, vilka i enlighet med vad jag
i det föregående tillstyrkt skola tillsättas genom tioårsförordnanden.

Såsom tidigare erinrats är professuren i arkitektur nu uppförd i lönegraden
B 30 samt professurerna i målning, landskapsmålning, skulptur
(modellering) och teckning i lönegraden B 24. Dessa ordinarie befattningar
äro förenade med rätt till såväl tjänste- som familjepension. Akademien
har ansett, att, därest den ordinarie anställningsformen borttoges
och i samband därmed pensionsrätten upphörde, tjänsterna i fråga måste
förenas med sådana löneförmåner, att de gjordes ekonomiskt lockande.
I sitt slutligt utformade förslag har akademien sökt lösa denna fråga så,
att innehavarna av befattningarna skulle äga uppbära lön i högsta löneklassen
av nuvarande respektive lönegrader med rätt att vid 65 års
ålder erhålla uppskjuten pension enligt samma regler, som gälla för
uppskjuten livränta enligt civila tjänstepensionsreglementet, dock att i
förevarande fall avdrag för felande tjänstår icke skulle förekomma. Statskontoret
har för sin del framhållit, att en dylik anordning skulle innebära
tillskapande enbart för konstakademien av en inom statsförvaltningen
i övrigt icke förekommande typ av statstjänst, något som stats -

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 204-

kontoret ansett böra av principiella skäl vara uteslutet. De av statskontoret
anförda principiella betänkligheterna anser jag icke böra tillmätas
så avgörande betydelse, att en i och för sig ändamålsenlig anordning
av denna anledning bör avvisas. Likformighetskravet synes mig
icke böra drivas så långt, att det utesluter en förnuftig anpassning efter
säregna förhållanden. Och sådana kunna här sägas vara förhanden.
Akademien har, med rätta förefaller det mig, framhållit, att den förordade
löneförmånen med rätt till uppskjuten livränta särskilt väl skulle
lämpa sig för den grupp av andliga arbetare, vars medverkan det här
gäller att förvärva. Det synes mig självfallet, att, därest den tryggare
fullmaktsställningen avlöses av förordnanden på viss tid, de ekonomiska
förmåner, som staten bjuder vederbörande lärare vid konsthögskolan,
måste så utmätas, att de kunna bliva lockande för verkligt framstående
konstnärer, vilka under en tid av sin konstnärsbana befinnas beredda
att påtaga sig även lärargärning inom skolan. Den möjlighet att påverka
konstutvecklingen, som ett dylikt lärarkall medför, måste visserligen
i och för sig vara lockande för en framstående konstnär. Men
givet är, att vederbörande, som under tio år — måhända de bästa av
hans konstnärsskap — skall ställa sin tid och sina krafter till konsthögskolans
förfogande, bör kunna påräkna ett med hänsyn härtill avpassat
ekonomiskt vederlag. Därest den av akademien föreslagna avlöningsformen
genomföres, torde enligt min mening garantier hava skapats för en
god rekrytering av ifrågavarande befattningar.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet vill jag därför beträffande
anställnings- och avlöningsform samt tjänstepensionsrätt för
här avsedda befattningar tillstyrka en anordning i överensstämmelse
med akademiens förslag. Då emellertid enligt hittillsvarande principer
pensionsrätt icke i någon form tillerkänts andra arvodestjänster än sådana,
som i avlöningsreglementet upptagits såsom ordinarie befattningar,
vilka tillsättas medelst förordnande på viss tid eller tills vidare, lärer
för att förläna den ifrågavarande anordningen önskvärd stadga åtgärd
böra vidtagas för befattningarnas upptagande i avlöningsreglementet
såsom ordinarie förordnandetjänster, med bevarande givetvis av de särdrag
beträffande befattningarnas konstruktion, som här tillstyrkts såsom
påkallade av särskilda förhållanden. En sådan åtgärd synes utan svårighet
låta sig genomföra inom ramen av det förslag till civilt avlöningsreglemente,
som nyligen avgivits av 1936 års lönekommitté och som
torde komma att läggas till grund för proposition till innevarande års
riksdag. I nämnda förslag har nämligen upptagits en särskild avdelning,
avsedd att innehålla avlöningsbestämmelser för ordinarie tjänstemän,
för vilka de allmänna löneplanerna icke lämpa sig eller beträffande
vilka eljest lönebestämmelser, avvikande från de i reglementet intagna
huvudbestämmelserna för tjänstemän i allmänhet, kunna vara erforder Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 20 4. 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 20J+.

liga. Åt 1936 års lönekommitté torde böra uppdragas att upprätta förslag
till de lönebestämmelser, som sålunda böra meddelas för ifrågavarande
tjänstemän. I avvaktan på ett sådant mera definitivt reglerande
av lönevillkoren torde provisoriska föreskrifter i erforderliga hänseenden,
såsom beträffande avdrag vid sjukledighet, vikariatsersättning m. m.,
få utfärdas av Kungl. Maj:t. Likaledes torde, i avvaktan på meddelande
i vederbörande pensionsförfattningar av bestämmelser örn befattningshavarnas
rätt till uppskjuten tjänstepension, denna rätt provisoriskt få
regleras genom särskilda fristående bestämmelser. I samband med ett
definitivt ordnande av rätten till uppskjuten tjänstepension torde böra
tagas i övervägande, i vad mån och på vad sätt denna rätt bör kompletteras
med en liknande anordning i fråga om familjepension.

Frågan om förslag till riksdagen beträffande de åtgärder, som bliva
erforderliga för tjänstepensionsrättens reglerande på sätt nyss antytts,
torde framdeles få upptagas av chefen för finansdepartementet.

I överensstämmelse med vad jag förut tillstyrkt upptager jag i det
följande arvodet till professorn i arkitektur till 11,940 kronor och till envar
av professorerna i målning, skulptur och teckning till 9,060 kronor.
Dessa arvoden motsvara lönen i högsta löneklassen av ovannämnda
lönegrader.

Då de av akademien anförda skälen för viss arvodesökning för professorn
i skulptur och en av professorerna i målning synts mig bärande,
tillstyrker jag, att såsom tilläggsarvode till dessa två professorer upptages
för vardera ett belopp, som för erhållande av ett med tolv jämnt
delbart tal torde böra fixeras till 504 kronor för år.

Akademiens framställning om ökning av arvodena till lärarna i plastisk
anatomi och i perspektivlära anser jag mig icke böra tillstyrka.
Däremot torde i enlighet med akademiens förslag lärartjänsten i arkitektur
för målar- och skulpturskolorna böra förbindas med ett årsarvode
av 8,000 kronor. För att erhålla med tolv delbara tal bör emellertid
sistnämnda arvode bestämmas till 8,004 kronor och arvodet åt läraren
i plastisk anatomi till 4,008 kronor. Av samma skäl bör arvodet till
assistenten vid institutet för materialkunskap, nu 2,000 kronor, höjas
till 2,004 kronor.

Den i skolan för grafisk konst anställde tryckaren synes hava en både
ansvarsfull och kvalificerad tjänstgöring. Jag tillstyrker därför i likhet
med statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd en höjning
av det till honom nu utgående arvodet av 2,100 kronor till 3,000
kronor. Att såsom akademien påyrkat öka arvodet till 4,000 kronor
anser jag icke böra ifrågakomma, då nämnde anställningshavare i likhet
med flertalet lärare vid konsthögskolan åtnjuter ferier under viss del
av året.

För möjliggörande av tillkallande av extra lärare för meddelande av

Kungl. Marits proposition Nr %04-

undervisning i speciella ämnen i arkitekturskolan anser jag den i gällande
stat för ändamålet upptagna posten å 3,000 kronor böra förhöjas
till det av förenämnda kommitté föreslagna beloppet av 8,000 kronor.
I likhet med statskontoret anser jag däremot skäl icke föreligga till beredande
av ökade medel till extra biträden vid konsthögskolan, för vilket
ändamål nu utgår ett belopp av 3,000 kronor.

Avlöningsstaten för akademien för de fria konsterna med konsthögskolan
beräknar jag på följande sätt:

Avlöningsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat bör
bestämmas till summan av de till de ordinarie tjänstemännen utgående
lönerna i högsta förekommande löneklass, minskad med summan av
tjänste- och familjepensionsavdragen, d. v. s. till i avrundat tal 43,500
kronor.

Från anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit, delposten till grundbelopp, böra bestridas arvoden och

ersättningar för följande ändamål:

Arvode åt konsthögskolans direktör................kronor 3,000

* » akademiens sekreterare.................. » 3,600

» » » bibliotekarie................ » 1,500

» » » kamrerare.................. » 1,500

Ersättning åt en kassakontrollant.................. » 300

Arvode åt en professor i arkitektur, tillika föreståndare

för arkitekturskolan........................... » 11,940

Arvode åt fyra professorer i målning och en professor i

teckning.................................... » 45,300

Tilläggsarvode åt den professor i målning, som förestår

ateljén för monumentalmålning och dekorativ konst. . » 504

Arvode åt en professor i skulptur.................. » 9,060

Tilläggsarvode åt en professor i skulptur............ » 504

Arvode åt en lärare i plastisk anatomi.............. » 4,008

» » » »i perspektivlära................ » 1,800

» » » »i konsthistoria................. » 2,700

» » » »i arkitektur................... » 8,004

» » » assistent vid institutet för materialkunskap » 2,004

Summa kronor 95,724.

Efter vederbörlig reduktion för tjänstepensionsavdrag bör delposten
bestämmas till 93,630 kronor. Jag förutsätter, att dyrtidstillägg skall
utgå å omförmälda arvoden.

Den under samma avlöningspost angivna delposten till vikariatsersättningar
— vilken akademien ifrågasatt höjd med 100 kronor från 200
kronor till 300 kronor — synes mig böra, med hänsyn bland annat till

Kungl. Majlis proposition Nr 204-

nödvändigheten att beräkna vissa medel för vikariatsersättningar å ovan
omförmälda med tioårsförordnande tillsatta professorsbefattningar samt
för avrundning av anslagspostens slutsumma, upptagas med ett belopp
av förslagsvis 970 kronor.

Anslagsposten i sin helhet bör alltså bestämmas till (93,630 + 970 =)
94,600 kronor.

Från anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
böra bestridas kostnaderna för undervisning i vissa specialämnen vid
arkitekturskolan med 8,000 kronor, för extra biträden vid konsthögskolan
med 3,000 kronor, för arvode åt en tryckare vid skolan för grafisk
konst med 3,000 kronor samt för avlönande av ett eldarbiträde med
1,100 kronor. Posten bör alltså uppföras med (8,000 + 3,000 + 3,000 +
1,100 =) 15,100 kronor.

Slutligen synes anslagsposten till särskilda löneförmåner till ordinarie
och icke-ordinarie tjänstemän, nu upptagen till 4,300 kronor, under beteckningen
särskilda löneförmåner till ordinarie tjänstemän, innefattande
provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst
jämlikt kungörelsen nr 434/1937, böra — med hänsyn till den föreslagna
ändrade anställningsformen för vissa professorer — beräknas till förslagsvis
2,300 kronor.

Förevarande anslag bör alltså för nästa budgetår uppföras med (43,500 +
+ 94,600 + 15,100 + 2,300 =) 155,500 kronor, innebärande en anslagshöjning
med (155,500 — 142,500 =) 13,000 kronor.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att i sinom tid fastställa
nya stadgar för såväl akademien som konsthögskolan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna den personalförteckning för akademien
för de fria konsterna med konsthögskolan, som av mig
i det föregående angivits;

dels godkänna följande avlöningsstat för akademien
för de fria konsterna med konsthögskolan, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1938/39:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis..............

kronor 43,500

2. Arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t:

a. Grundbelopp......kronor 93,630

b. Vikariatsersättningar

m. m., förslagsvis. . » 970

94,600

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204-

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal......................kronor 15,100

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis........... »_2,300

Summa förslagsanslag kronor 155,500;

dels ock till Akademien för de fria konsterna med
konsthögskolan: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa
ett förslagsanslag av...........kronor 155,500.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposi-v
tion av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

Bihang till riksdagens protokoll 11)38. 1 sami. Nr 20//.