Kungl. Maj:ts proposition Nr 202 (Proposition 1926:202)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Nr 202.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar i
den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för
inkommande varor fogade tulltaxa; given Stockholms slott den
25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl,
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet:

I skrivelse den 17 december 1925 har generaltullstyrelsen framlagt förslag
till vissa ändringar i tulltaxan, avseende rubrikerna 168 a (sardiner m. m.),
353 och 358—360 (konstsilke m. m.) samt 631, alternativt 634, och 635 (rågummisulor
m. m.).

Över förslaget har kommerskollegium den 28 januari 1926 avgivit infordrat
utlåtande och därvid överlämnat yttranden från Sveriges kemiska
industrikontor, svenska yllefabrikantföreningen, aktiebolaget svenskt konstBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 171 häft. (Nr 202.) 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Sardiner
m. m.

silke och avdelningschefen vid Jonsereds fabrikers aktiebolag kommendörkaptenen
W. Gribson.

Då jag nu går att anmäla detta ärende, ber jag att få till behandling
upptaga vart och ett av förberörda varuslag för sig.

Före den 1 juli 1925 var all konserverad fisk såsom hänförlig till tulltaxerubriken
168: Konserver, etc., andra slag (än kött av nötboskap eller får),
ej särskilt nämnda, vid införsel till riket belagd med en tull av 50 öre
per kilogram. I samband med den vid 1925 års riksdag godkända handelstraktaten
med Spanien blev sagda rubrik från förstnämnda tidpunkt uppdelad
på det sätt, att för sardiner och tonfisk — rubrik 168 a — tullen nedsattes
till 25 öre per kilogram, under det att för andra hithörande konserver
den förutvarande tullsatsen bibehölls oförändrad.

Beträffande den sålunda genomförda förändringen har generaltullstyrelsen
i sin omförmälda skrivelse den 17 december 1925 anfört följande:

»Den tid, som stod styrelsen till buds för att bedöma de tulltekniska möjligheterna
att praktiskt genomföra de eftergifter, traktaten från svensk sida
ifrågasatte, medgav ej mera ingående undersökningar, och man hade ej anledning
befara, att särskiljandet av sardiner från annan konserverad Ilsk
skulle vid tullbehandlingen medföra sådana svårigheter, som sedermera visat
sig uppstå.

Vid tillämpningen av rubriken i dess ändrade form har styrelsen utgått
från den uppfattningen, att med sardiner avsåges inläggningar av den till
sillsläktet hörande äkta sardinen, Clupea pilchardus, men däremot icke inläggningar
av annan liknande fisk (brissling eller sprats m. fl.), en uppfattning
som lärer få anses ur vetenskaplig synpunkt riktig. Även de sistnämnda
förekomma i handeln ofta under benämningen ''sardiner’. I tillgänglig
facklitteratur angivas visserligen åtskilliga kännetecken såsom karakteristiska
för den äkta sardinen till skillnad från andra fisksorter, men det
har i praktiken visat sig så gott som omöjligt att utan anlitande av särskild
sakkunskap i tvivelaktiga fall avgöra fiskens art. Även det förhållandet,
att man vid tullbehandlingen nödgas öppna ett antal burkar, vilka sålunda
bliva tillspillogivna såsom handelsvara, medför givetvis redan i och för sig
olägenheter för importören. Ur saklig synpunkt framstår även såsom en
oegentlighet, att den billigare varan beskattas dubbelt så högt som den
dyrare. Det har nämligen uppgivits att en av de förnämsta franska firmornas
pris å 100 dosor sardiner i olja utgör 332 francs, medan priset å sprats är
180 francs. (Spanska sprats lära säljas till avsevärt lägre pris.) Vikten å
de förstnämnda utgjorde 165 gram och å de senare 155 gram per dosa.

Ehuru det torde ligga i den inhemska konservindustriens intresse, att den
medgivna tullnedsättningen endast kommer äkta sardiner till godo, ser sig
styrelsen av ovan anförda tulltekniska skäl nödsakad att hemställa om sådan
ändring, att alla slags sardiner beläggas med samma tull.»

På grund av vad sålunda anförts har generaltullstyrelsen föreslagit, att
rubriken 168 a måtte erhålla följande ändrade lydelse:

168 a. sardiner och tonfisk; ävensom brissling (sprats) och

dylika Åskslag, inlagda såsom sardiner.................... 1 kg. 25 öre.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

I sitt till kommerskollegium avgivna yttrande i ämnet har Sveriges kemiska
industrikontor avstyrkt förevarande förslag såsom enligt kontorets
mening ägnat att skada den svenska konservindustrien. Kontoret bär oek
i sådant hänseende åberopat en till kontoret inkommen skrivelse från aktiebolaget
Sveriges förenade konservfabriker som protesterat mot den föreslagna
avfattningen av rubriken.

För egen del har kommerskollegium anfört huvudsakligen följande.

De anförda skälen mot den föreslagna tullnedsättningen på oäkta sardiner
syntes kommerskollegium förtjäna synnerligt beaktande. Den från 1 juli
1925 genomförda tullsänkningen på äkta sardiner hade ju tillkommit såsom
en eftergift åt spanska intressen under traktatförhandlingarna med Spanien
i gengäld mot att vissa svenska önskemål tillgodosåges. Kollegium hade på
sin tid framhållit vikten av att den medgivna tullnedsättningen begränsades
till sardiner, särskilt som endast dylika i någon större utsträckning varit
föremål för import från Spanien; genom en dylik tullnedsättning borde de
spanska kraven sålunda kunna tillgodoses utan att därigenom någon större
olägenhet vållades svenska industriintressen. Fn ändring i nu föreslagen
riktning skulle emellertid i väsentlig mån och på olika sätt påverka räckvidden
av detta traktatpolitiska medgivande, särskilt om därigenom även
s. k. rökta sardiner, inlagda i olja eller tomatsås, bleve jämställda med
de i svensk-spanska handelstraktaten avsedda, äkta sardinerna.

Nu ifrågavarande slag av fiskkonserver torde i huvudsak representera
importen från Norge, Frankrike, Spanien och Portugal samt delvis den från
Danmark och Storbritannien (huvudsakligen transitogods från Frankrike,
Spanien och Portugal). Importen från sistnämnda länder torde, enligt vad
som uppgivits, i väsentlig del utgöras av äkta sardiner men därjämte i
mindre utsträckning av s. k. sprats, inlagda såsom sardiner men ej rökta.
De från Norge införda konserverna innefattade däremot s. k. rökta sardiner
(rökt brissling i olja eller tomatsås) samt därjämte småsill i samma inläggning.

I vissa länder hade benämningen »sardiner» författningsmässigt eller
genom domstolsutslag förbehållits den äkta varan, varjämte föreskrift lämnats
om angivande å den oäkta varans förpackning av den råvara (t. ex.
sprats) varav den vore framställd. Enligt vad som framginge av skrivelsen
från aktiebolaget Sveriges förenade konservfabriker hade tullbehandlingsinspektionen
i Göteborg, som torde hava stor praktisk erfarenhet rörande
tullbehandlingen av hithörande varuslag, uppgivit, att det vore relativt
lätt att skilja äkta inlagda sardiner från oäkta vara. Av en genom
Sveriges industriförbunds försorg införskaffad uppgift rörande klagomål hos
generaltullstyrelsen över tullbehandlingen av sardiner och andra fiskkonserver
under tiden från den 1 juli 1925 till och med den 26 januari 1926,
framginge, att intet av de tillhopa 13 fall av överklaganden som förekommit
inträffat i Göteborg och endast 2 i Malmö; dessa orter torde vara de
förnämsta införselställena för fiskkonserver av här ifrågavarande art. Died
hänsyn härtill syntes det kollegium, som om särskiljandet av äkta sardiner
från andra liknande slag av fiskkonserver icke, åtminstone numera, borde
möta några mera betydande svårigheter. I synnerhet torde detta enligt kollega
mening gälla s. k. rökta sardiner, vilka väl representerade huvudparten
av den import som skulle beröras av den ifrågasatta ändringen. I allt
fall syntes svårigheterna ej kunna anses vara av den betydenhet, att de borde
utgöra motiv för en ändring som kunde befaras verka undergrävande för

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

beståndet av en inhemsk industri och dessutom i hög grad skadlig för inhemsk
fiskerinäring.

På sålunda anförda skäl har kommerskollegium avstyrkt generaltullstyrelsens
förslag i förevarande del.

Departements- Till stöd för sänkningen av tullen å s. k. oäkta sardiner från 50 till
chefen. 25 öre per kilogram ha av generaltullstyrelsen i främsta rummet åberopats
tulltekniska skäl, nämligen svårigheterna över huvud taget att särskilja
de äkta sardinerna från andra liknande inläggningar ävensom de
olägenheter som ägde samband med nödvändigheten att vid tullbehandlingen
öppna ett flertal burkar. Därjämte har framhållits, att det ur saklig
synpunkt framstode såsom en oegentlighet, att den billigare varan beskattades
dubbelt så högt som den dyrare. Jag anser mig ock böra omnämna, hurusom
från visst främmande lands sida gjorts gällande att den lägre tullsatsen
borde tillämpas icke blott för äkta sardiner utan även för andra såsom
sardiner inlagda fiskkonserver.

Till förmån för den högre tullen har åberopats behovet av skydd för den
inhemska inläggningen av s. k. sardiner. I samband därmed synes man
hava velat förringa betydelsen av de tulltekniska skälen för likställighet
mellan äkta och oäkta sardiner.

För egen del kan jag icke finna, att den tullsänkning varom här är fråga
har sådan betydelse för den inhemska konservfabrikationen att enbart detta
skäl bör hindra genomförandet av ett förslag, som är väl motiverat ur
såväl sakliga som tulltekniska synpunkter. Det måste nämligen anses uppenbart,
att en högre tull på den sämre kvaliteten av sardininläggningar icke
är sakligt tillfredsställande och att ett avhjälpande av denna oegentlighet
följaktligen bör ske. Genom en sådan åtgärd skulle därtill, såsom generaltullstyrelsen
ock gjort gällande, en för såväl tullverket som importörerna
värdefull lättnad i tullbehandlingen kunna åstadkommas. Med avseende å
sistnämnda förhållande vill jag särskilt understryka nödvändigheten att tillvarataga
varje möjlighet att i fråga om tulltaxan och dess tillämpning söka
ernå förenklingar, för så vitt icke betydande allmänna intressen tala däremot.
Jag tvekar således icke att tillstyrka förslaget om likställighet i tullhänseende
mellan olika slag av sardininläggningar.

Konstsilke I omförmälda skrivelse den 17 december 1925 har generaltullstyrelsen såm‘
m'' som jag förut antytt vidare föreslagit vissa ändringar i rubrikerna 353 och
358—360 i tulltaxan.

Nämnda rubriker äro för närvarande av följande lydelse:

353. Silkesavfall, ofärgat eller färgat ............................ — fritt

Ospunnet eller spunnet silke, även i förening med
annat spånadsämne:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

	konstgjort:
358.	i smärre för detaljhandeln	lämpade upp-
	• läggningar, såsom dockor,	spola^ rullar
	och dylikt ...........................	......................... 1 kg.	2 kr. 50 öre
	annat:
359.	oblekt ....................................	......................... —	fritt
360.	blekt eller färgat ................	........................ 1 kg.	2 kr.
Till	sistnämnda rubrik är fogad eu så	lydande anmärkning:	: »Effekt- eller

fantasigarn, bestående av silke i förening med annat spånadsämne, känföres
till silke, allenast försåvitt silket i en sammanhängande tråd följer garnets
hela längd.»

I fråga om tillverkningen och beskaffenheten av de olika produkter, som
tullbehandlas enligt ifrågavarande rubriker, har generaltullstyrelsen till en
början anfört följande:

»Vid den tidpunkt, då dessa tullbestämmelser infördes, torde konstsilket
så gott som uteslutande hava utgjorts av en produkt, som till skillnad från
de konstsilkeprodukter, som nedan beröras, skulle kunna karakteriseras såsom
egentligt konstsilke. Som bekant utgöres råmaterialet till konstsilke av
cellulosa, vanligen i form av upplöst kemisk trämassa. Massan sprutas genom
fina hål (»spinnes») till konstsilkefibrer, som uppspolas på bobiner och därefter
tvinnas tillsammans till trådar. Om fel uppstår i fabrikationen, uppskäres
det uppspolade silket och bildar då ett avfall med jämförelsevis korta
fibrer. Förlöper tillverkningen normalt, bliva däremot de därvid erhållna
fibrerna praktiskt taget ändlösa. Dessa fibrer underkastas sedermera åtskilliga
bearbetningsprocedurer, såsom tvättning, behandling med kemikalier,
blekning, torkning, färgning m. m., i syfte att åt fibrerna ge mjukhet, hög
glans och s. k. grift. Det är uppenbarligen med tanke på nämnda konstsilkeprodukter,
som nuvarande tullbestämmelser beträffande konstgjort silke
hava tillkommit.

Emellertid hava på senaste tiden uppträtt åtskilliga nya konstsilkeprodukter
på marknaden. Dessa hava samma utgångsmaterial som det egentliga konstsilket
och sprutningen av fibrerna sker på samma sätt. Därefter upphör
emellertid likheten i framställningssättet. Under det att det egentliga konstsilket,
som nämnts, spinnes i ändlösa fibrer, avhuggas här ifrågavarande
fibrer i mindre längder. Den följande bearbetningen av de sålunda avhuggna
fibrerna är icke på långt när så omfattande som den, vilken de verkliga
konstsilkefibrerna hava att undergå. Fibrerna i fråga underkastas sålunda
vanligen icke någon annan efterbehandling än den, som är karakteristisk
för ull och andra kortfibriga spånadsämnen, såsom tvättning, blekning,
kardning och kamning.

Ifrågavarande produkter förekomma i handeln under olika benämningar
och med ganska varierande utseende, beroende på den grad av efterbearbetning,
varan undergått. En italiensk fabrik — som bekant är konstsilkefabrikationen
i Italien en verklig storindustri — har på den svenska marknaden
utbjudit tre olika typer av en fiber, kallad »Sniafil» och med en
fiberlängd av cirka 5 till 15 cm. Sniafilfibrerna förekomma dels i form av
en flockartad produkt (S. fiocco), dels kardade (S. cardato) eller kammade
(S. tops). Från Tyskland har importerats en annan dylik produkt under
beteckningen »Stapelfaser», utgörande kardade fibrer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Av ifrågavarande fibermaterial spinnas nu olika slag av garner, i handeln
benämnda Sniafil filato, Stapelfasergarn, Vistra-garn o. s. v. Dessa garner
skilja sig beträffande utseendet ganska obetydligt från vanligt ullgarn och
lära i fråga om seghet och elasticitet ha ungefär samma egenskaper som
ullgarnet. De skilja sig däremot från garn av verkligt konstsilke bland
annat genom sin mindre glans och giva icke samma effekt som garn av
natursilke.

Vid spinningen av garner kunna fibrerna användas dels rena, dels blandade
med andra spånadsämnen, såsom t. ex. ull eller ramie. Sålunda förekomma
garner, där en part utgöres av dylika fibrer, under det att den andra består
av ull. Ävenledes finnas garner, där de olika materialen blandats medelst
kardning, kamning eller liknande förfarande.

Av garnerna tillverkas slutligen vävnader, strumpstolsarbeten och andra
spånadsvaror. Till vävnader användas vanligen endast sådana garner, som
utgöra en blandning av nu ifrågavarande fibrer med annat spånadsmaterial.
För tillverkning av strumpstolsarbeten, särskilt s. k. jumpers, användas däremot
i ganska stor utsträckning garner, helt och hållet bestående av dylika
fibrer.»

Rörande tullbehandlingen av nu ifrågavarande varuslag yttrar generaltullstyrelsen: »Med

tulltaxans nuvarande lydelse har det icke kunnat undvikas, att
samtliga nu berörda produkter tullbehandlats enligt vad för konstsilke och
därav framställda artiklar är stadgat. Vad först beträffar fibrerna, hava
dessa sålunda måst hänföras antingen till rubrik 359 eller till rubrik 360,
beroende på huruvida desamma varit att anse som oblekta eller såsom blekta
eller färgade. Då fibrerna i de flesta fall tulltekniskt sett undergått någon
form av blekning, har tullen i regel utgått med 2 kronor per kilogram.
Givetvis har det måst anses uteslutet att tullbehandla varan såsom silkesavfall,
eftersom densamma ju är avsiktligt framställd och ej heller i övrigt
rimligen kan karakteriseras såsom ett avfall. Om varan påtagligen utgjort
avfall från konstsilketillverkning, har den dock självfallet hänförts till
rubrik 353 och sålunda blivit tullfri.

Då tulltaxan icke särskilt upptager garn av konstsilke, har det av fibrerna
framställda garnet måst tullbehandlas efter enahanda grunder som fibrerna
och således i vanliga fall dragit en tull av 2 kronor per kilogram. Erinras
må, att denna tullsats på grund av bestämmelserna i anmärkning 1 till Avdelning
VIII A—F i tulltaxan måste tillämpas även för det fall, att garnet
innehåller endast en obetydlig mängd sådana fibrer och i övrigt består av
ull eller annat spånadsämne.

Vävnader, innehållande nu ifrågavarande fibrer, hava tullbehandlats såsom
halvsiden med tull av 10 kronor per kilogram enligt rubrik 365, under
förutsättning att de innehållit mer än 15 procent annat spånadsämne. Denna
tull har på grund av förenämnda anmärkning drabbat även vävnader, som
endast till mycket ringa del innehållit sådana fibrer. Därest till införsel
skulle förekomma vävnader, bestående uteslutande av nämnda fibrer eller
med mindre än 15 procent annat spånadsämne, måste desamma med nuvarande
bestämmelser tullbehandlas såsom helsiden enligt rubrik 363, med
tull av 20 kronor per kilogram. Vad slutligen beträffar strumpstolsarbeten,
helt eller delvis bestående av ifrågavarande fibrer, draga dessa såsom
strumpstolsarbeten av silke enligt rubrik 373 b en tull av 30 kronor per
kilogram.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202. 7

Generaltullstyrelsen har nu ansett gällande tulltaxebestämmelser rörande
Ifrågavarande konstsilkeprodukter såväl ur beskattningssynpunkt som i tulltekniskt
avseende medföra så betydande olägenheter, att åtgärder omedelbart
borde vidtagas för en ändring av bestämmelserna. Skälen för denna sin
uppfattning har styrelsen utvecklat sålunda:

»Det är uppenbart, att dessa höga tullsatser icke kunna anses lämpligen
avvägda för de jämförelsevis enkla och billiga artiklar, varom här är fråga.
Denna uppfattning har flerfaldiga gånger kommit till uttryck i de klagomål
och tvister rörande tullbehandlingen av dylika artiklar, som på senare tid
varit föremål för generaltullstyrelsens prövning. Vad särskilt beträffar de
ospunna konstsilkefibrerna, hava också, enligt vad styrelsen har sig bekant,
hos 1925 års tulltaxerevision framställts önskemål angående beredande av
tullfrihet för varan ifråga. Såsom skäl härför har anförts, att den höga
tullen lägger hinder i vägen för användningen av detta råmaterial inom
den svenska textilindustrien. För (ivrigt torde man kunna utgå ifrån att de
många krav på lindring i bestämmelserna rörande tullbehandlingen av
silkeprodukter, som från olika hall och även på diplomatisk väg blivit på
senare tiden framställda, i avsevärd utsträckning rikta sig just mot de hårda
konsekvenser, som de nuvarande bestämmelserna medföra i avseende på nu
ifrågavarande artiklar.

Emellertid är det icke endast ur beskattningssynpunkt som de nuvarande
bestämmelserna giva anledning till erinringar. Desamma hava även i tulltekniskt
avseende visat sig bereda svåra olägenheter. Detta sammanhänger i
första rummet med den omständigheten, att vid tullbehandlingen av konstsilkefibrer
och därav framställt garn måste avgöras, huruvida varan är
oblekt eller blekt. För utrönande härav hava med tillhjälp av tekniskt sakkunniga
utarbetats vissa undersökningsmetoder. Emellertid bär det varit
förenat med stora svårigheter att med hjälp av dessa metoder tillräckligt
skarpt skilja mellan oblekt och blekt konstsinne. Följden har blivit, att
tullverkets uppfattning om vad som skall anses såsom oblekt eller blekt
mången gång icke överensstämt med fabrikanternas eller affärsmännens,
vilket föranlett åtskilliga klagomål och tullbeliandlingstvister. Det må för
övrigt nämnas, att det i denna fråga ej sällan råder olika meningar mellan
fabrikanterna själva. Det torde knappast vara troligt, att nämnda svårigheter
skola kunna övervinnas genom fastställandet av andra undersökningsmetoder.
Med den snabba utveckling, som tekniken på området undergår,
lärer det nämligen vara föga utsikt, att någon enkel, för tullbruk lämpad
och under alla förhållanden pålitlig universalmetod skulle kunna utarbetas.

Särskiljandet av oblekt och blekt konstsilke har även i ett annat avseende
visat sig medföra tulltekniska olägenheter. Såsom förut nämnts, skall exempelvis
ett garn, som utgör en blandning av konstsilke och ull, tullbehandlas
såsom garn av konstsilke. För ändamålet måste även undersökas, huru\ ida
det i garnet ingående silket är oblekt eller blekt. Består da garnet av eu
part konstsilke och en part ull, måste detsamma för erhållandet av för
undersökningen erforderlig kvantitet upptvinnas, vilken procedur tager avsevärd
tid i anspråk. Beträffande garn, i vilket de bada materialen blandats
medelst kardning, kamning eller dylikt förfarande, är ett sådant mekaniskt
särskiljande praktiskt taget uteslutet, varför man ifråga om dylika garner
står utan möjlighet att undersöka, huruvida desamma äro oblekta eller blekta.
Sistberörda svårighet gör sig företrädesvis gällande i fråga om garner, uppblandade
med fibrer av det slag, som i det föregående berörts. I olikhet med de

Kung/.. Maj:ts proposition Nr 202.

verkliga konstsilkefibrerna, vilka uppträda i form av sammanhängande
trådar, ingå nämligen här ifrågavarande fibrer i garnet ofta endast såsom
ett insprängt biandmaterial, vilket för ögat ter sig ungefär som utspärrade
ullhår. Det ligger i öppen dag, att det även beträffande vävnader, framställda
av dylika garner, måste erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter att
utröna, med vilken procentsats dessa fibrer ingå i vävnaden. En sådan
undersökning är dock med de nuvarande bestämmelserna, understundom
nödvändig för fastställande av huruvida en vävnad skall anses såsom heleller
halvsiden.»

Beträffande de åtgärder som borde vidtagas till avhjälpande av de sålunda
påvisade olägenheterna har generaltullstyrelsen härefter anfört följande:

»Vad då först beträffar själva fibrerna, har, såsom förut nämnts, framkommit
förslag om tullfrihet för desamma, vilket förslag motiverats bland
annat därmed, att fibrerna vore att betrakta såsom ett råmaterial, som med
avseende på användningssättet kunde jämställas med ull eller bomull. Från
annat håll har framkastats tanken på att endast åvägabringa en nedsättning
av tullen till mera rimlig höjd, förslagsvis 15 öre per kilogram. Denna
tanke stöder sig på det förhållandet, att varan i motsats till ull och bomull
icke är en naturprodukt, utan ett fabrikat, och att en måttlig tullsats skulle,
utan att skada konsumentintresset, kunna leda till upptagandet av en för
vårt land betydelsefull ny tillverkning. Det lärer ej heller kunna förnekas,
att inom vårt land finnas vissa alldeles särskilda förutsättningar för en på
framställning av cellulosafibrer inriktad industri. Utgångsmaterialet för
framställningen — kemisk trämassa — finnes sålunda i rikliga mängder
att tillgå inom landet. Vissa svenska cellulosafabriker hava redan upptagit
tillverkning av den specialmassa, som erfordras för ändamålet, och bedriva
en ganska omfattande export av densamma, bland annat till Italien. Fn
annan omständighet, som talar för att en industri på området skulle hava
utsikter att med stöd av även en låg tullsats bliva konkurrenskraftig, är
att arbetslönerna spela så obetydlig roll i tillverkningen. Det har sålunda
uppgivits, att arbetskostnaderna för framställning av 1 kilogram cellulosafibrer
endast uppgå till 50 å 60 öre. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande
kostnader för 1 kilogram verkliga konstsilkefibrer, enligt vad som
meddelats, kunna uppgå till 5 kronor och däröver.

Då styrelsen icke anser sig äga förutsättningar att bedöma, huruvida
tullfrihet bör medgivas för varan eller huruvida endast en sänkning av
tullen bör vidtagas, har styrelsen inskränkt sig till att nedan framlägga
alternativa förslag till formulering av vederbörande tulltaxerubriker. Det
första alternativet bygger på den förutsättningen, att tullfrihet medgives
för varan. I sådant fall synes det lämpligt att, densamma införes i rubrik
353, som upptager ofärgat eller färgat silkesavfall, fritt från tull. I samband
med en sådan utvidgning av rubriken synes tillägget »ofärgat eller
färgat» utan olägenhet kunna bortfalla, alldenstund färgningen av en vara
icke ansetts böra inverka på tullbehandlingen i andra fall än då detta är i
tulltaxan uttryckligen stadgat. 1 förslaget har varan definierats sålunda:
»ospunna konstsilkefibrer i mindre längder». Uttrycket »ospunna» avser att
framhålla, att här icke är fråga om trådar eller garn i sammanhängande
längder. För övrigt har det icke ansetts lämpligt att närmare angiva
fibrernas längd. Åven om denna för närvarande vanligen icke torde överstiga
30 cm., är det nämligen med hänsyn till teknikens utveckling icke

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202. 9

uteslutet, att fiber längden kommer att ökas utan att varan därigenom förändrar
karaktär.

Det andra alternativet utgår från den förutsättningen, att varan kommer
att åsättas en tull av 15 öre per kilogram, vilken tull uppgivits vara den
lägsta, som kunde uppväga skillnaden mellan produktionskostnaderna i
Sverige och utlandet. I sådant fall torde det bliva nödvändigt att i tulltaxan
införa en ny rubrik, förslagsvis med nr 353 '' ... Till undvikande av
de tulltekniska svårigheter, som, enligt vad ovan anförts, varit förbundna
med särskiljandet av oblekta och blekta produkter, synas till denna rubrik
böra hänföras även blekta, respektive färgade fibrer. Någon anledning att
åsätta de oblekta fibrerna en lägre tull torde nämligen icke förefinnas. Sådana
fibrer lära icke införas för vidare förädling utan användas desamma
direkt i garnet, där den gulaktiga tonen utnyttjas för vissa färgeffekter.

Vad därefter beträffar garn, framställt av fibrerna ifråga, synes det lämpligt,
att detsamma underkastas samma tull som effekt- och fantasigarn av ull
samt annat finare ullgarn, med vilket garnet ifråga närmast är jämställt i fråga
om utseende och användningssätt. Av skäl, som förut anförts, torde beträffande
garnet icke böra göras skillnad mellan oblekt och blekt respektive
färgat garn, utan synes detsamma böra underkastas en enhetlig tull av 50
öre per kilogram, d. v. s. samma tull, som utgår för till rubrik 388 hänförligt
ullgarn liksom för blekt, färgat eller tryckt effekt- eller fantasigarn av
ull, rubrik 390. Någon specificering av garnet efter dess finlek synes icke
lämplig med hänsyn till att det så ofta förekommer uppblandat med andra
spånadsfibrer. För övrigt böra även garner, som endast till en del bestå av
nu ifrågavarande fibrer, bliva underkastade nämnda enhetliga tull, alldenstund
det icke torde låta sig göra att inrangera dessa garner under de olika
finleksnummer, som tillämpas exempelvis beträffande bomullsgarner. Da
garnet uteslutande torde komma till användning inom vävnads- och trikåindustrierna,
synes ej heller någon anledning föreligga att, såsom beträffande
egentligt konstsinne är fallet, stadga högre tull för sådana uppläggningar,
som äro avsedda för detaljhandeln.

Vid ett genomförande av de sålunda ifrågasatta ändringarna av tulltaxan
skulle till rubrikerna 359 och 360 endast komma att hänföras egentligt
konstsilke. Importstatistiken visar att oblekt sådant silke införes i mycket
obetydlig omfattning. Sålunda motsvara importsiffrorna för åren 1923—
1924 en införsel av i genomsnitt 431 kilogram per är. Vid ett överförande
av de ospunna, korta silkesfibrerna och därav framställda garner till andra
tulltaxerubriker kommer denna siffra säkerligen att bliva ännu lägre. Under
sådana omständigheter synes det icke böra möta något hinder att till undanröjande
av de svåra tulltekniska olägenheter, som enligt vad ovan berörts
äro förbundna med särskiljandet av oblekt och blekt konstsilke, låta det
oblekta silket draga samma tull som det blekta eller färgade, varvid rubrik
359 i sin nuvarande form skulle komma att utgå. Under detta rubriknummer
kunde då införas nuvarande rubrik 358, vilket nummer i stället
skulle kunna reserveras för den ifrågasatta nya rubriken för garn av ospunna,
kortare silkesfibrer. Samtidigt med dessa ändringar böra med hänsyn till
att visst ospunnet konstsilke skulle komma att upptagas i en föregående
rubrik, ur överrubriken till nr 355—360 uteslutas orden ''ospunnet eller
spunnet’.

Därest garnet skulle, på sätt som föreslagits, i beskattningshänseende
komma att jämställas med visst ullgarn, synes konsekvensen fordra, att
vävnader och andra spånadsvaror, vilka bestå antingen helt av ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

garn eller av sådant garn i förening med andra spånadsvaror än verkligt
silke, tullbehandlas enligt vad för motsvarande artiklar av ull är stadgat.
Detta skulle medföra en rättvisare beskattning av dessa varor och på samma
gång avhjälpa åtskilliga av de tulltekniska svårigheter, som nu äro förbundna
med tullbehandlingen av artiklarna ifråga. Av tulltekniska skäl
■bliver emellertid erforderligt att göra undantag för fälb, plysch och sammet
i vävnader eller band, enär beträffande sådana artiklar det möter oöverstigliga
svårigheter att avgöra, huruvida däri ingående fibermaterial är av
den art, som här avses.

De särskilda tillämpningsbestämmelser, som i nu berörda avseende skulle
erfordras, synas lämpligen kunna intagas i en till Avdelning Vill A i tulltaxan
fogad anmärkning.»

I anslutning härtill har generaltullstyrelsen framlagt två alternativa förslag
till ändring av tulltaxan i hithörande delar.

Slutligen har styrelsen framhållit, att det med hänsyn tagen till konstsilkeindustriens
snabba och alltjämt fortgående utveckling och härav föranledda
osäkerhetsmoment ingalunda vore uteslutet, att, därest de föreslagna
åtgärderna komme att genomföras, justeringar framdeles kunde visa sig
påkallade. Behovet av ändring i de nuvarande bestämmelserna gjorde sig
emellertid så starkt gällande, att ett uppskov härmed skulle kunna skada
viktiga intressen, varför styrelsen ansett sig böra redan på nuvarande stadium
fästa uppmärksamheten härå.

I överensstämmelse med de yrkanden som framställts i samtliga de till
kommerskollegium inkomna yttrandena har kollegium tillstyrkt vidtagande
av ändringar i tulltaxan i huvudsaklig överensstämmelse med generaltullstyrelsens
andra alternativ, enligt vilket här ifrågavarande ospunna konstsilkefibrer
skulle draga en tull av 15 öre per kilogram. Kollegium har
dock ifrågasatt vissa modifikationer i detta förslag. Sålunda har den av generaltullstyrelsen
föreslagna nya rubriken 353 V2, som enligt styrelsens förslag
skulle omfatta »ospunna konstsilkefibrer i mindre längder», ansetts böra givas
följande lydelse: »Ospunna konstsilkefibrer ävensom andra motsvarande, på
konstlad väg ur cellulosa framställda textilfibrer i mindre längder». Hit
skulle då även hänföras sådant avfall av fibrer i korta längder som erhålles
vid spinningen av egentligt konstsilke, i följd varav rubriken 353 komme
att begränsas till att omfatta endast avfall av naturligt silke.

Kollegium har alltså förordat, att hithörande delar av tulltaxan givas

följande lydelse:

353. Avfall av naturligt silke .................................... — fritt

35372- Ospunna konstsilkefibrer ävensom andra motsvarande,
på konstlad väg ur cellulosa framställda
textilfibrer i mindre längder................ 1 kg. 15 öre

Silke, även i förening med annat spånadsämne: -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

konstgjort:

358.

garn, helt eller delvis bestående av till rubr.
353 V2 hänförliga konstsilke- eller andra
motsvarande fibrer, men utan inbland -

ning av annat silke

1 kg.

50 öre

359.

i smärre för detaljhandeln lämpade uppläggningar,
såsom dockor, spolar, rullar
och dylikt ..................................................

1 kg. 2 kr. 50 öre
1 kg. 2 kr.

360.

annat ...................................

Anm. Effekt — — — längd.

Anm. till Avd. VIII A.

Vid tullbehandling av andra än till rubrikerna nr 362
och 366 hänförliga spånadsvaror, tillverkade helt
eller delvis av till rubrik nr 358 hänförligt garn,
skall sådant garn i tullbehandlingshänseende likställas
med garn av ull.

Jag delar generaltullstyrelsens uppfattning om behovet av ändring i de Departementsnuvarande
tulltaxebestämmelserna för konstsilkefibrer och konstsilkegarn m. m.

Av de två alternativa ändringsförslag som styrelsen framlagt finner jag mig
böra i likhet med kommerskollegium och på de av detta ämbetsverk anförda
skäl tillstyrka alternativ II med en tull av 15 öre per kilogram för konstsilkefibrer.
Mot de av kommerskollegium föreslagna jämkningar i detta förslag
har jag intet att erinra.

Beträffande kautschuk, guttaperka och balata samt varor därav skiljer Rågnamitulltaxan
mellan oarbetade, vilka, jämte s. k. regenererat gummi, äro upp- P|attor m- mtagna
i rubrik 631, samt arbeten av mjuk kautschuk (rubrik 633—643) och
arbeten av hårdgummi (rubrik 644—647). I rubrik 632 är därjämte upptagen
kautschuk, upplöst eller i degform (dock ej utvalsad i plattor eller
vidare bearbetad), med eller utan inblandning av andra ämnen såsom svavel,
grafit och harts; ävensom konstgjord mjuk kautschuk.

Generaltullstyrelsen har nu, som förut berörts, ifrågasatt vissa ändringar
i dessa tulltaxebestämmelser och i sådant avseende anfört följande:

»I motiveringen till den rubrik i tulltaxeförslaget, som motsvarar nuvarande
nr 631, anfördes av tulltaxekommittén: ''Kautschuk, guttaperka och

balata importeras antingen råa, i skrovliga plattor, flaskor, block med flera
former, eller renade, i vilket skick de förekomma såsom skrovliga, med hål
försedda plattor. Bägge slagen böra naturligtvis, såsom råmaterial för kautschuksindustrien,
fortfarande åtnjuta tullfrihet.’ Det förefaller härav, som
om avsikten varit att rubriken borde omfatta endast råmaterial för kautschuksindustrien.

Den råkautschuk, som framställes vid gummiplantagerna, kan hava undergått
olika behandling. Ett behandlingssätt består däri, att den koagulerade
mjölksaften föres mellan valsar under vattentillströmning för avlägsnande
av främmande ämnen. Den sålunda erhållna produkten benämnes crepe, av
kommittén betecknad såsom ''skrovliga, med hål försedda plattor’. För användning
såsom råmaterial inom gummiindustrien är dimensioneringen av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

sådana plattor eller crepe utan betydelse. På senare tiden har emellertid ett
slags tjockare gummi-crepe kommit till användning inom skoindustrien
såsom ersättning för läder till sulor i skodon. Denna s. k. sulcrepe skiljer sig
från den vanliga crepen däri, att den först utvalsats till fullt exakta dimensioner
av 7(U till 7:1--, tums tjocklek, därefter undergått en torkningsprocess
och slutligen sammanpressats till plattor av önskad tjocklek.

Av tulltaxans nuvarande lydelse framgår icke med tydlighet, huruvida
sistnämnda slags crepe bör betraktas såsom oarbetad kautschuk eller icke.
Styrelsen har emellertid bland annat i det förhållandet, att i rubriken 632
undantagits i plattor utvalsad kautschuk, upplöst eller i degform, även utan
inblandning av andra ämnen såsom svavel, grafit och harts (icke vulkaniserad
kautschuk), funnit stöd för den uppfattningen, att ifrågavarande sulcrepe
borde betraktas såsom arbetad kautschuk, och har sålunda gillat varans

hänförande till rubrik 635 ---plattor — — — ej särskilt nämnda,

med en tull av 50 öre per kilogram, en tullbehandling som även fastställts
av regeringsrätten.

Emellertid kan en sådan tullbehandling av denna vara giva anledning
till erinringar i såväl formellt som reellt avseende. I förstnämnda hänseende
har framhållits, hurusom i facklitteraturen skiljes på råkautschuk
samt mjuk kautschuk och hårdgummi, av vilka de båda sistnämnda slagen
till skillnad från råkautschuk utgöra vulkaniserad kautschuk. Det vore ur
denna synpunkt oegentligt att inordna sulcrepen, vilken icke undergått
någon vulkanisering, under arbeten av mjuk kautschuk. Det kan vidare
ifrågasättas, huruvida den nuvarande tullbeskattningen av denna artikel
är motiverad av sakliga skäl. Då sulcrepen framställes å produktionsorten
för rågummit, lärer den inhemska kautschuksindustrien ej hava intresse av
att denna vara tullbelägges. Den enda omständighet, som ur tullskyddssynpunkt
kunde anföras till stöd härför, torde vara den inhemska garverinäringens
intresse av att sullädret icke uttränges ur marknaden. Någon
större fara i detta avseende lärer emellertid icke föreligga. Enligt vad som
uppgivits har priset å sulcrepen på jämförelsevis kort tid stigit från 3 å 4
till 9 å 10 kronor per kilogram, vilket givetvis, så länge priset hålles på
denna höjd, utövar en återhållande inverkan på användningen av detta ersättningsmaterial
för sulläder. Dessutom torde allmänhetens intresse för
rågummisulor vara övergående, då lädret anses hava vissa egenskaper, som
göra detsamma lämpligare för skosulor. Därest sulcrepen med hänsyn till
garveriindustriens ovan berörda intresse anses böra tullbeskattas, synes den för
till rubriken 634 hänförliga varor fastställda tullsatsen, 25 öre per kilogram,
som bättre överensstämmer med tullen å sulläder, vara lämpligare
än den för förstnämnda vara nu utgående tullsats.»

Under förutsättning- att rågummiplattor ansåges böra bliva tullfria har
generaltullstyrelsen föreslagit följande lydelse av rubriken 631 i tulltaxan
631. Kautschuk, guttaperka och balata, oarbetade, härunder inbegripna
även för skosulor avsedda plattor av rå kautschuk;
ävensom s. k. regenererat gummi ................................................ fria.

Ansåges däremot varan såsom generaltullstyrelsen alternativt ifrågasatt
böra beläggas med en tull av 25 öre per kilogram, syntes detta lämpligen
kunna ske genom att till rubriken 634 i tulltaxan fogades en så lydande
anmärkning:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

»Hit hänföras även för skosulor avsedda plattor av rå kautschuk.»

I detta sammanhang har generaltullstyrelsen riktat uppmärksamheten på
ännu ett par förbrukningsartiklar av kautschuk, vilka knappast förekommo
i marknaden vid tulltaxans tillkomst och därför ej blivit i taxan
särskilt nämnda, nämligen s. k. gummiklackar och gummisulor av mjuk
kautschuk. Dessa hänföras nu till samlingsrubriken för varor, ej särskilt
nämnda, av mjuk kautschuk, rubrik 643, och beläggas med en tull av 1
krona 20 öre per kilogram. Beträffande dessa artiklar anför generaltullstyrelsen
:

»Vid upprepade tillfällen har påyrkats tillämpning av en tullsats, som
stode i rimligare förhållande till handelsvärdet å dessa artiklar och i bättre
överensstämmelse med de tullsatser, som äro åsätta i fabrikationshänseende
likartade varor. Detta har emellertid med tulltaxans nuvarande lydelse
icke kunnat ske. Genom företeende av fakturor har priset styrkts utgöra
för gummiklackar 2 kronor 20 öre per kilogram och för gummisulor 2 kronor
10 öre—3 kronor per kilogram, varvid är att märka, att priset å de
förstnämnda är av tidigare datum (februari 1925) och cirka 5 procent lägre
än dagsprisen. I fabrikationshänseende torde dessa artiklar vara närmast
likställda med i rubriken 635 upptagna varuslag med en tullsats av 50 öre
per kilogram. Denna tullsats, som även påyrkats av importörer, synes,
utan att verka prohibitivt, böra innebära ett nöjaktigt skydd för den inhemska
tillverkningen.»

På grund härav har generaltullstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke till
rubriken 635 borde tilläggas orden: »ävensom s. k. gummiklackar och gummisulor».

Generaltullstyrelsens förslag i förevarande del har avstyrkts av Sveriges
kemiska industrikontor.

Vad angår rågummisulor har kommerskollegium förordat det av generaltullstyrelsen
föreslagna senare alternativet. Såsom skäl härför har kollegium
anfört huvudsakligen följande.

Ifrågavarande material kunde närmast betraktas såsom råkautschuk, som
undergått en lindrig förarbetning. Råvarans värde bleve givetvis under
dessa förhållanden i alldeles övervägande grad bestämmande för priset,
under det att bearbetningskostnaden i mindre grad inverkade därpå. Under
dessa förhållanden syntes det kollegium oegentligt att bedöma tullsatsens
höjd procentuellt i förhållande till varans värde, vilket ju dessutom visat
sig i hög grad fluktuerande. Då man saknade utredning rörande bearbetningskostnaden
vid framställning av sulcrepe ur rågummi, syntes tullskyddets
storlek lämpligen böra avpassas i förhållande till den för sulläder
fastställda. Tullen för sulläder utginge enligt rubrik 199 (kärnstycken,
renskurna) eller 200 (hela eller halva hudar) med respektive 35 öre och 28
öre per kilogram. I betraktande härav syntes en tullsats av 25 öre per
kilogram för rågummisulor vara lämpligt avpassad.

Vad åter beträffar gummiklackar och gummisulor av mjuk kautschuk har
det synts kommerskollegium, som om den vid jämförelse med övriga när -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

besläktade varuslag ur skilda synpunkter lämpligaste avvägningen av tullsatsen
för dessa artiklar skulle ernås genom deras hänförande under rubrik
636 med en tullsats av 80 öre per kilogram.

Departements- Vad först angår tullbeskattningen av rågummiplattor för skosulor synas

chcf&Ti

mig övervägande skäl tala för det av generaltullstyrelsen framlagda andra
alternativet med en tullsats av 25 öre per kilogram, vilket alternativ
blivit av kommerskollegium förordat.

För gummiklackar och gummisulor av mjuk kautschuk har generaltullstyrelsen
föreslagit en sänkning av tullen från 1 krona 20 öre till 50 öre
per kilogram, varemot kommerskollegium stannat vid att föreslå en sänkning
till 80 öre per kilogram. Medan generaltullstyrelsen ansett gummiklackar
och gummisulor vara i fabrikationshänseende närmast likställda med i
tulltaxerubriken 635 upptagna varuslag (hov- och andra buffertar, plattor,
packningar och tätningar, ej särskilt nämnda), har kommerskollegium anfört,
att nämnda rubrik för närvarande syntes inbegripa varuslag av lägre
kvalitet, d. v. s. varor med större inblandning av billiga fyllnadsmaterial i
gummit och lägre grad av bearbetning än de nu ifrågavarande. Rubriken
636, till vilken kollegium velat hänföra ifrågavarande gummiklackar och
gummisulor, upptager mattor, proppar, massiva hjulringar, även i längder,
symaskinsringar, ventiler, ventilkulor samt kautschukvaror, ej särskilt nämnda,
för industriella ändamål, allt i eller utan förening med annat ämne; ävensom
strängar. Väl kan viss tveksamhet råda, huruvida klackar och skosulor
stå den förra eller den senare tulltaxerubrikens kautschukarbeten närmast,
men jag håller dock före, att bearbetningsgraden för ifrågavarande klackar
och sulor icke är större och kvaliteten ej heller högre än att deras hänförande
till rubriken 635 är fullt försvarbart. Då härtill kommer, att ur
tullskyddssynpunkt ingen anledning finnes att hålla tullsatsen hög, vill jag
förorda generaltullstyrelsens förslag på denna punkt.

Departe- Med åberopande av vad jag sålunda beträffande de särskilda varugruphemställan.
Perna nyss anfört får jag nu hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen besluta,

dels att nedanstående rubriker i den vid förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa skola hava
följande lydelse:

Konserver — — — vikt inberäknad:

168 a. sardiner och tonfisk; ävensom brissling (sprats) och

dylika fiskslag, inlagda såsom sardiner................ 1 kg. —: 25

353. Avfall av naturligt silke ................................................ — fritt

353 7g. Ospunna konstsilkefibrer och andra motsvarande, på
konstlad väg ur cellulosa framställda textilfibrer i
mindre längder............................................................... 1 kg. —: 15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202. 15

Silke, även i förening med annat spånadsämne:

konstgjort:

358. garn, helt eller delvis bestående av till rubr.

353 1 2 hänförliga konstsilke- eller andra motsvarande
fibrer men utan inblandning av annat

silke............................................................................ 1 kg. —: 50

359. i smärre för detaljhandeln lämpade uppläggningar,

såsom dockor, spolar, rullar och dylikt ........... 1 kg. 2: 50

360. annat ............................................................................ 1 kg. 2: —

Anm. Effekt- eller fantasigarn — — — — hela längd.

Arbeten av mjuk kautschuk:

635. hov- och andra buffertar, plattor, packningar och

tätningar, ej särskilt nämnda; ävensom s. k.
gummiklackar och gummisulor ............................ 1 kg. —: 50

dels att omedelbart efter avdelningen VIII A i samma tulltaxa skall
intagas följande anmärkning:

Anm. till Avd. VIII A.

Vid tullbehändling av andra än till rubrikerna nr 362 och 366 hänförliga
spånadsvaror, tillverkade helt eller delvis av till rubrik nr 358 hänförligt
garn, skall sådant garn i tullbehandlingshänseende likställas med garn av ull.

dels att till rubriken 634 i tulltaxan skall fogas följande anmärkning:

Anm. Hit hänföras även för skosulor avsedda plattor av rå kautschuk.

dels ock att dessa ändringar skola träda i kraft å dag som Konungen
bestämmer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av den
lydelse bil. litt. vid detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Svante Ericsson.