Kungl. Maj:ts proposition nr 202
Proposition 1925:202
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Nr 202.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lån till främjande
av bostadsproduktionen m. m.; given, Stockholms slott den
13 mars 1925.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över soda •
ärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,
Larsson, Wigeorss, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för finansdepartementet
och chefen för jordbruksdepartementet anför chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, följande:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 287—288, erinrade jag
om vissa spörsmål på bostadsfrågans område, vilka syntes böra föreläggas
riksdagen, och ifrågasatte därvid närmast, att till ökning av statens bostadslånefond
skulle få disponeras ytterligare 8,000,000 kronor såsom lån ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel. I samband därmed borde emellertid tagas
under övervägande, huruvida icke den statliga långivningen till främjande
av bostadsproduktionen kunde och borde göras bestående, och hade jag, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 21 november 1924 uppdragit åt statens
byggnadsbyrå att verkställa utredning i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse
med en i statsrådsprotokollet samma dag angiven plan. Jag förutsatte, att
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 162 Käft. (Nr 202.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
jag, när denna utredning blivit verkställd, skulle bliva i tillfälle att förelägga
Kungl. Maj:t förslag till proposition i ämnet.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga ifrågavarande spörsmål.
Statens^ byggnadsbyrå har nu verkställt och i skrivelse den 16 februari
1925 avgivit den anbefallda utredningen. Nämnda skrivelse jämte ett densamma
bifogat protokollsutdrag torde såsom bilaga få fogas till dagens protokoll
(bil. A).
Under hänvisning till innehållet i byggnadsbyråns utredning får jag anföra
följande:
ta?''1 1922 årä bostadsproposition (nr 228, sid. 2) lämnades en sammanfattande
åtgärder, översikt över de åtgärder, som från statens sida vidtagits under åren 1920
och 1921 för att genom direkt ekonomiskt stöd främja bostadsproduktionen.
Motsvarande redogörelser för åren 1922 och 1923 hava lämnats i propositionerna
i ämnet för åren 1923 (nr 62, sid. 2) och 1924 (nr 68, sid. 2).
Till dessa redogörelser ävensom till den i byggnadsbyråns utredning lämnade
översikten i ämnet (bil. A, sid. 5) tillåter jag mig nu att hänvisa.
riksdags- Ar ^9.24 medSav riksdagen (skrivelse nr 292) i anledning av Kungl. Maj:ts
bésintTch proposition nr 68 och i ämnet väckta motioner, bland annat, att för ökning
kungörelse, av statens bostadslånefond finge såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel
disponeras för nämnda år ett belopp av 7,000,000 kronor. Bostadslånefonden
bragtes härmed upp till ett sammanlagt belopp av 55,500,000
kronor.
Med avseende å dessa lånemedel hava bestämmelser meddelats i kungörelse
angående lån ur statens bostadslånefond den 20 juni 1924 (nr 262). Bestämmelserna
ansluta sig visserligen nära till föreskrifterna i motsvarande kungörelser
för åren 1922 (nr 413) och 1923 (nr 223), men då de, med vissa
ändringar, ligga till grund för det förslag, som jag strax kommer att framlägga,
får jag lämna en sammanfattande redogörelse för deras huvudsakliga
innehåll.
Lan ur statens bostadslånefond kan lämnas för bostadsbyggande i stad,
köping eller annat samhälle, där större bostadsbrist förefinnes eller sådant
statsunderstöd av andra omständigheter är särskilt påkallat. Lån nr fonden
må tillgodokomma kommun eller, under förmedling av vederbörande kommun,
bolags förening, stiftelse eller enskild person för uppförande av bostadshus’
innehållande en eller flera lägenheter. Lånen skola så fördelas, att därigenom
särskilt främjas företag av direkt allmännyttig natur eller med anordningar,
som avse att bereda den boende äganderätt eller annan stadigvarande
rätt till bostaden (kommunala eller halvkommunala företag, kooperativa
företag, egnahemsföretag eller liknande).
1 allmänhet hava lån ur bostadslånefonden ej, med mindre särskilda skäl
förelegat, kunnat lämnas för byggnadsföretag, som påbörjats tidigare än vid
ingången av det år, för vilket lånemedlen ställts till förfogande, och alltså
enligt ifrågavarande kungörelse icke tidigare än den 1 januari 1924. Ej
heller lämnas lån för annat byggnadsföretag än sådant, som avser uppförande
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
3
av helt ny byggnad av mera varaktigt slag (icke om- eller tillbyggnad,
provisoriska byggnader eller baracker).
Lån må ej, med mindre Kungl. Maj:t på synnerliga skäl lämnar tillstånd
därtill, utgå för större lägenheter än om tre rum och kök eller, där fråga
är om egnahemsbyggnad innehållande allenast cn lägenhet, om fyra rum
och kök.
Lån må ej överstiga femtio procent av byggnadskostnaden, tomtkostnaden
däri ej inberäknad, och får utgå med högst åttatusen kronor för lägenhet.
Bostad, som ej är försedd med fullt inrett, odelat kök, får därvid ej räknas
såsom särskild lägenhet, för såvitt icke Kungl. Maj:t på synnerliga skäl
lämnar tillstånd därtill.
Skuldförbindelse för lån ur bostadslånefonden skall utfärdas av vederbörande
kommun till statskontoret eller order samt innehålla kommunens
åtagande att i angiven ordning återbetala lånet jämte ränta.
Lånet löper utan ränta och amortering till utgången av det kalenderår,
då det utlämnats eller, där det lyftats i särskilda delar, den sista delen utlämnats.
För tiden därefter löper lånet med fem procent ränta och såsom
amorteringslån. Amorteringen jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres
genom en annuitet av tillhopa sex och en halv procent,
Med avseende å räntefoten må erinras, att tidigare lån ur bostadslånefonden,
med undantag av räntefrihet under ett helt år från utlämnandet,
likaledes löpte med fem procent, vilken räntefot emellertid enligt riksdagens
medgivande år 1923 tillsvidare nedsatts till fyra procent. Härom utfärdad
särskild kungörelse (nr 224/1923), vilken fortfarande gäller, angives i nu
ifrågavarande kungörelse uttryckligen icke vara tillämplig med avseende å
1924 års lån.
Annuiteter skola beräknas för kalenderår och till statskontoret inbetalas
senast den 15 januari påföljande år. A annuiteter, som icke inom föreskriven
tid inbetalas, erlägges sex procent årlig ränta till dess betalning sker.
Därest, såsom också vanligen är fallet, annan än kommunen själv är
byggnadsföretagare, må kommunen mot denne icke betinga sig strängare
lånevillkor, än som gälla för kommunens betalningsskyldighet gent emot
staten. Dock äger kommunen rätt att stadga andra betalningsterminer (t. ex.
för kvartal) än de nyss angivna (för kalenderår). Ej heller må kommunen
av företagaren mottaga sådan säkerhet, att denne förhindras att i skälig
omfattning upptaga annat byggnadslån med förmånsrätt framför kommunens
fordran.
Ansökan om lån ur bostadslånefonden göres av vederbörande kommun
och skall, ställd till Kungl. Maj:t, vara inkommen till statens byggnadsbyrå
före viss angiven dag. År 1924 utgick ansökningstiden den 15 oktober.
I sådan ansökan skall lämnas en hel del i kungörelsen närmare angivna
uppgifter, nämligen om byggnadsföretagens karaktär, lägenheternas storlek
m. m., vilka medgiva ett allmänt bedömande av de tillgängliga lånemedlens
fördelning mellan de sökande kommunerna och, i huvuddrag, mellan olika
slag av byggnadsföretag inom en kommun (den i byggnadsbyråns instruktion
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Användningen
av
1934 års lånemedel.
angivna s. k. förprövningen). Efter ansökningstidens utgång har byggnadsbyrån
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till sådan fördelning. I
särskilda fall kan sådant förslag för visst byggnadsföretag överlämnas redan
före ansökningstidens utgång.
När Kungl. Maj:t fattat beslut rörande inkommet förslag, har kommun,
som erhållit lån, att till byggnadsbyrån insända ytterligare, mera i detalj
gående handlingar, bland annat byggnadsritningar och kostnadsberäkningar
för varje särskilt bygge, vilka underkastas granskning (den s. k. efterprövningen).
Bland hithörande handlingar må även nämnas särskild förbindelse
av kommunen att återbetala lån jämte ränta. Förbindelsen skall
avse jämväl sådana fall, där lånet icke kommit till användning eller förverkats.
Nämnas må, att denna uppdelning i en föregående, mera summarisk
prövning och en senare mera detaljerad sådan bland annat medgiver, dels
att behandlingen av ansökningarna sker med större snabbhet men att på
samma gång den vanligen mindre brådskande detaljgranskningen kan företagas
med större noggrannhet och dels att byggnadsritningar m. m. icke
behöva upprättas i sådana fall, där lån över huvud taget ej hade kunnat
påräknas.
Efter hand som de olika byggnadsföretagen gjorts till föremål för dylik
elterprövning och blivit godkända, beslutar byggnadsbyrån om utbetalning av
lån till desamma genom statskontoret. Utbetalningen, som sker till kommunen,
må ej äga rum, med mindre avlämnad skuldsedel blivit av statskontoret
godkänd.
Vederbörande byggnadsföretag skall vara fullbordat före utgången av
året efter det, då lånet beviljats, men äger byggnadsbyrån härutinnan medgiva
ett års anstånd.
Kommunen är vid äventyr av återbetalningsskyldighet efter uppsägning
ansvarig för att byggnadsföretagen bedrivas under erforderlig kontroll och
på lämpligt sätt i fråga om byggnadsmaterialets anskaffande och företagets
planläggning, utförande och förvaltning i övrigt ävensom, under tio år, för
att lägenheterna tillhandahållas de boende på skäliga villkor och för att de
icke till antalet minskas genom sammanslagning eller annorledes.
En fortlöpande rapportverksamhet påvilar kommunen under byggnadstiden,
intill dess bygget är fullbordat.
Slutligen är uttryckligen föreskrivet, att kostnaderna för den kommunala
organisationen och kontrollen skola bestridas av vederbörande kommun utan
anlitande av lånemedlen.
Under erinran, att särskild redogörelse för användningen av tillgängliga
medel till beredande av lån ur bostadslånefonden m. m. för vart och ett av
åren 1920—1923 varit fogad till bostadspropositionen det nästföljande året
(1921 nr 357 sid. 6, 1922 nr 228 sid. 4, 1923 nr 62 sid. 3, 1924 nr 68 sid. 3),
övergår jag nu till en redogörelse för dispositionen av 1924 års lånemedel.
Kunijl. Maj:ts proposition nr 202.
Vid ansökningstidens utgång den 15 oktober 1924 förelågo ansökningar
från följande antal kommuner och till följande belopp, nämligen:
4.4 städer......................113,250,324: — kronor.
(5 köpingar.....
23 munieipalsamhällen
............... 207,750: —
och landskommuner...... 929,705: 05
eller tillhopa 14,387,779: 05
kronor.
I skrivelse den 7 november 1924 framlade byggnadsbyrån förslag till fördelning
av disponibla lånemedel, vilka utgjordes av lör året anvisade '' byrå.
7,000,000 kronor jämte uppkommen besparing å cirka 404,000 kronor eller
ett sammanlagt belopp av cirka 7,404,000 kronor.
Rörande de grundsatser, som varit vägledande vid förslagets uppställande,
anförde byrån följande.
Vid prövningen av ansökningarna och uppgörandet av förslag till fördelning
av tillgängliga lånemedel hava jämlikt berörda kungörelse den 20 juni
1924 hänsyn i främsta rummet tagits till inom respektive kommun förefintlig
bostadsbrist, och har kännedom härom vunnits icke blott genom ansökningshandlingarna
utan även genom från socialstyrelsen inhämtade upplysningar.
På grund av den i § 2 av förenämnda kungörelse givna föreskriften, att
lånen skola så fördelas, att därigenom särskilt främjas företag av direkt
allmännyttig natur eller med anordningar, som avsåge att bereda den boende
äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden, har vid förslagets
uppgörande i första hand lån föreslagits åt halvkommunala företag, egnahemsföretag
och kooperativa bostadsföretag. Vidkommande kommunala byggnadsföretag,
för vilka statsunderstöd sökts, har byggnadsbyrån, med hänsyn
till lånemedlens knapphet i förhållande till de sökta understödsbeloppen
och då det i allmänhet icke torde möta hinder för kommunen att själv upplåna
för dessa byggnaders uppförande erforderliga medel, ansett att statsunderstöd
för dessa byggnadsföretag endast undantagsvis borde ifrågakomma.
I likhet med vad som tillämpats under föregående år, har såsom »eget hem»
ansetts sådan byggnad, som utom bostad för ägaren innehåller ytterligare
en lägenhet, avsedd för uthyrning. Byggnad, innehållande tre eller flera
lägenheter, ävensom sådan mindre byggnad, i vilken icke ägaren skall hava
sin bostad, har betraktats såsom hyreshus.
Vid avgivande av sina förslag till fördelning av de utav 1920 och 1921 års
riksdagar anvisade understöden framhöll byggnadsbyrån att byrån ansett den
fastställda högsta procent å byggnadskostnaden (50 %), med vilken lån och
statsbidrag kunde utgå, böra åtnjutas endast av byggnadsföretag i kommun,
där byggnadskostnaden per eldstad vore högst, men att byran vid fördelningsförslagets
uppgörande beräknat att å övriga orter statsunderstödet borde utgå
med belopp, varierande mellan 30 procent och 45 procent av byggnadskostnaden.
Den beräknade byggnadskostnaden per eldstad varierade år 1920 mellan högst
omkring 10,000 kronor och lägst omkring 2,000 kronor samt år 1921 mellan
respektive 9,000 kronor och 2,000 kronor.
1 överensstämmelse med de principer, som tillämpats vid fördelningen av
föregående års understöd, hade byggnadsbyrån vid fördelningen av 1922 års
understödsmedel med hänsyn till då .rådande lägre byggnadskostnad (i städerna
högst omkring 6,000 kronor per eldstad och lägst omkring 2,000 kronor
per eldstad) icke ansett, att lån borde utgå med den fastställda högsta
procenten av byggnadskostnaden, utan att lånesumman kunde begränsas till
omkring 40 procent av nämnda kostnad och detta endast i kommun, där
Kungl. Maj:t
beslut angå''
ende fördelningen.
*’ Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
byggnadskostnaden per eldstad vore relativt hög. Å övriga orter hade byuan
beraknat lan hora utgå med omkring 35 procent av byggnadskostnaden
I ansökningarna om understöd av 1923 ars anslag både byg^nadskost
omkrine-
?000 tl "p ^ ^ högst, omkring 5-°°° kronor samt till lägst
dvrasteS grUM &V uedgangen av byggnadskostnaden ä de
dyraste orterna både byggnadsbyran ansett, att understödet i regel borde
kunna begränsas till omkring 35 procent av byggnadskostnaden. §
pl(rfQ i nu föreliggande ansökningar de beräknade byggnadskostnaderna per
eldstad angivits till ungefär samma belopp som i 1923 års ansökning^
. yggnadsbyrai] även nu ansett, att statslånebeloppet bör begränsas till
omkring 35 procent av byggnadskostnaden. tlU
fästdiirar5iSÖ^fn:grnaS , bedömande , bär byrån även haft sin uppmärksamhet
«tödianZ ’ att,lcke sadana omständigheter vant för handen, att genom underei
oitnknrliZ byggriaclsverksamheteiL inom en kommun eu av förhållandena
ej ovillkorligen pakallad inflyttning från landsbygden skulle befordras var
f™tälfmnpaf
fyraD ''T* ^ sådaut låtit sig göra, tillmötesgå
framställningar från sadana kommuner, som under föregående år anhållit om
kunna? ?en’ oaktat de synts förtjänta av dylikt understöd, icke då
kunnat pa grund av anslagens otillräcklighet tilldelas sådant.
’ Med bifa11 tiU byggnadsbyråns förslag beviljade Kungl. Maj:t genom beslut
den 13 november 1924 vissa kommuner lån ur statens bostadslånefond
att, i enlighet med bestämmelserna i förenämnda kungörelse nr 262 utcrå
med högsta angivna belopp, under förutsättning att vederbörande kommun,
därest jämlikt bestämmelserna i § 74 i förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse i stad, § 73 i förordningen av samma dag om kommunalstyrelse
på landet eller § 30 i förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm så erfordrades, erhölle Kungl. Maj:ts tillstånd till lånets
upptagande. I sistnämnda hänseende skulle vederbörande länsstyrelse tillse,
att framställning i ämnet, jämte länsstyrelsens yttrande, skyndsamt och’
såvitt möjligt, icke senare än den 31 januari 1925 inkomme till Kungl. Maj:t.
Brevet innefattar tillika föreskrifter om de slag av byggnadsföretag, till
vilka länen i huvudsak skulle utgå. Jag får här framlägga eu förteckning
över de sålunda beviljade lånen.
Städer.
Borås
Eksjö
Eskilstuna
Eslöv
Gävle
Göteborg
Hälsingborg
för av bostadsbolag uppförda hyreshus samt enskilda
egnahemsbyggnader...........
» enskilda egnahemsbyggnader..........
» enskilda egnahemsbyggnader eller av kommunen
uppförda hyreshus med företrädesrätt för de
förstnämnda............
» enskilda hyreshus........... 50,000
» egnahemsbyggnader...... 350,000
Kronor.
200,000
30.000
125.000
40.000
150.000
1,200,000
400,000
50,000
Härnösand
Kunr/l. Maj:ts proposition nr 202.
7
Jönköping
Kalmar
för av bostadsförening uppförd byggnad . . 92,000
» enskilda egnahemsbyggnader...... 38,000
» > hyreshus........... 75,000
» » egnahemsbyggnader...... 30,000
Karlshamn »
Karlskrona »
Karlstad »
Kristanstad »
Kristinehamn »
Landskrona »
Lund »
Malmö »
» »
» »
» hyreshus......
»_ egnahemsbyggnader .
» »
» » ''......
av bostadsföreningar uppförda byggnader
enskilda egnahemsbyggnader......
300.000
440.000
Mjölby
Mölndal
Norrköping
Nyköping
Skellefteå
Stockholm
Söderhamn
Tranås
Trälleborg
Uppsala
Vänersborg
Västerås
Ystad
Ängelholm
Örebro
» » » ..........
> av kooperativa föreningar uppförda byggnader
samt enskilda egnahemsbyggnader......
> av kooperativa föreningar uppförda byggnader
samt enskilda egnahemsbyggnader......
> enskilda egnahemsbyggnader..........
> av kooperativ bostadsförening uppförd
byggnad............. 151,000
» av kooperativ förening eller av enskilda
uppförda egnahemsbyggnader 2,119,000
» enskilda egnahemsbyggnader..........
» » » ..........
» av bostadsförening uppförd byggnad . . 100,000
» enskilda egnahemsbyggnader...... 30,000
t> » * ..........
» av byggnadsförening uppförd byggnad.....
i enskilda egnahemsbyggnader..........
» » » ..........
» av bostadsföreningar uppförda byggnader samt
enskilda egnahemsbyggnader.........
eller tillsammans kronor
130.000
105.000
25.000
50.000
50.000
25.000
40.000
60.000
40.000
800.000
25.000
120,000
350.000
100.000
32.000
2.270.000
25.000
30.000
60.000
150.000
50.000
30.000
28.000
30,000
200.000
7.020.000
Bollnäs
Krylbo
Ljusdal
Tomelilla
Köpingar.
för enskilda egnahemsbyggnader .
» » hyreshus......
» » egnahemsbyggnader .
17.000
18.000
eller tillsammans kronor
30.000
35.000
22.000
15,000
102,000
Backa s:n
Bromstens m:e
Oskarströms » »
Råsunda » »
Solkems » »
Stora Tuna s:n »
Stuvsta inre »
Vännäs » »
Åstorps » »
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Municipalsamhällen och landskommuner.
för enskilda egnahemsbyggnader......
55.000
35.000
26.000
40.000
25.000
30.000
50.000
5,000
16.000
282,000
Städer
Permanent
ordnande av
seknndiirkrediten.
Allmänna synpunkter.
eller tillsammans kronor
Sammanfattning.
Köpingar''. ! ! ....................kronor 7,020,000
Municipalsamhällen och landskommuner....... „ 282 000
Summa kronor 7,404,000
I brevet medgav Kungl. Maj:t härjämte, att den omständigheten, att två
egnahemsbyggnader i Göteborg innehölle lägenheter med större antal rum än
som i § 3 av förenämnda kungörelse angives, ej utgjorde hinder för att lån
utgmge för dessa byggnadsföretag.
Vidare föreskrev Kungl. Majrt, dels att enskild byggnadsföretagare skulle
åtnjuta ränte- och amorteringsfrihet under lika lång tid som den, under
vilken kommunen åtnjöte motsvarande förmån av staten, och dels att lån, i
den man det av vederbörande kommun icke lyftats före utgången av år 1925
skulle anses förverkat och överföras till de av statens byggnädsbyrå regelbundet
redovisade besparingarna, för så vitt icke byrån på synnerliga skäl
medgave undantag. °
TiJhka bemyndigade Kungl. Majrt statens byggnädsbyrå att efter framställning
av vederbörande kommun, med iakttagande av bestämmelserna i
§ 2 i nyssnämnda kungörelse, i särskilda fall överflytta kommunen för visst
slag av byggnadsföretag beviljat lån till annat slag av byggnadsföretag,
samt anbefallde statens byggnädsbyrå, bland annat, att, därest besparing
skulle uppstå å de sålunda beviljade lånen, inkomma med förslag till fördelning
av de belopp, som därigenom bleve tillgängliga.
Jag får nu övergå till det spörsmål, i vilket byggnadsbyrån enligt mede
åt uppdrag verkställt utredning, nämligen frågan om ett permanent ordnande
av sådan sekundärkredit, 30m under senare år beretts vissa bvg«madsforetagare
ur den hittills provisoriskt inrättade statens bostad slånefond, och
till de förslag, som i sådant syfte nu närmast synas mig böra föreläggas
riksdagen.
Bostads
frågans
sociala
betydelse.
Det torde icke vara nödvändigt att mera grundligt utveckla den sociala
betydelsen av. en tillfredsställande bostadsstandard. Visst är, att ju större
del av befolkningen, som har att tillgå sunda och goda bostäder, desto större
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
<)
bliva förutsättningarna för en sund samhällsutveckling. I denna tid av industrialism,
då särskilt kvinnornas indragande i förvärvsarbetet verkar upplösande
på hemliv och familjeliv, utgör tillgången på goda bostäder den
kanske främsta motvikten mot dylika upplösningstendenser. Det är också
allmänt erkänt, att i kampen mot vissa folksjukdomar sunda bostäder kanske
utgöra det främsta förebyggande medlet.
överväganden av sådant slag leda, synes det mig, ofrånkomligt till den
slutsatsen, att en framsynt, på bostadsstandardens höjande inriktad bostadspolitik
är ett samhällsintresse av första ordningen. Ännu är den med kristiden
sammanhängande bostadsnöden icke hävd, även om den väsentligt förminskats.
Med hänsyn till den alltjämt rådande bristen på bostäder skulle
jag hava ansett det vara min plikt att hemställa om eu fortsättning under
innevarande år av de senaste årens åtgärder i syfte att lindra bostadsnöden.
Men jag anser tiden nu vara kommen att inrikta statsmakternas omsorger i
bostadsfrågan på längre sikt. Utan att vilja forcera fram eu mycket snabb
utveckling i avseende å bostadsstandardens höjande, skulle jag anse det synnerligen
önskvärt och välbetänkt att återknyta till de positiva reformsträvandena
från tiden före krisåren.
Den verksamhet, som staten, under kommunernas medverkan, under de
senare åren bedrivit till främjande av bostadsproduktionen, har lett till
resultat, som synts mig böra betecknas såsom anmärkningsvärt goda. Från
att till en början hava bedrivits såsom ren understödsverksamhet, har den
efter hand, fortfarande med goda resultat, förskjutits i riktning mot en låneverksamhet
på sådana villkor och under sådana former, att det synts mig
böra tagas under övervägande, huruvida den icke, efter vidtagande av lämpliga
jämkningar, kunde och borde göras permanent. I sådant syfte utverkade
jag, såsom jag nyss nämnde, den 21 november 1924 Kungl. Maj:ts bemyndigande
att lämna statens byggnadsbyrå i uppdrag att enligt vissa angivna
riktlinjer närmare utreda detta spörsmål. Dessa riktlinjer anslöto sig
i huvudsak till en promemoria i ämnet, vilken min företrädare i ämbetet införskaffat
från byggnadsbyråns ordförande. Den av byrån numera verkställda
utredningen, för vars innehåll jag nyss redogjorde och som synes
lämna antagliga förslag till lösningen av vidkommande spörsmål såväl av
mera principiell som speciell betydelse, har i allo styrkt mig i min tidigare
uppfattning.
Jag finner sålunda, att bärande skäl förebragts för antagandet, att en
fortgående långivning ur statens bostadslånefond skulle kunna bidraga
till att höja bostadsstandarden för stora grupper av de mindre bemedlade
klasserna, att de erforderliga åtgärderna från statens sida endast behövde
erhålla organisatorisk, icke direkt understödjande natur och alltså icke
behövde bliva betungande för statsverket samt att man i en sådan verksamhet
kunde hos de boende själva påräkna det intresse och den beredvillighet
till aktiv självverksamhet, som utgör en väsentlig betingelse för att statens
åtgärder skola krönas med framgång.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
^finansiella3 ..Innan jag övergår till de olika spörsmål, som närmare avhandlas i detta
och allmänt förslag, får jag emellertid beröra vissa frågor av mera statsfinansiell eller
8yn"ekra allmant ekonomisk irlQebörd, vilka byggnadsbyrån icke haft att behandla.
_ Närmast kommer härvid i betraktande frågan om förräntningen av de statliga
lånemedlen. Jag återkommer strax till frågan om räntefoten men utgår,
som jag redan antytt, från den förutsättningen, att denna både kan och
bör sättas så hög, att inga betänkligheter mot densamma behövde hysas ur
förevarande synpunkter.
Vad angår frågan om själva kapitalinvesteringen, under statlig medverkan,
för ett visst ändamål, må till en början framhållas, att denna hittills utgjort
och, enligt vad jag förutsätter, framdeles kommer att utgöra en räntebärande
placering av en statlig fond, rusdrycksmedelsfonden, som oberoende
av frågan om bostadslånefonden bildats och fortfarande ökas.
Den bostadsproduktion, som kan komma att bedrivas med tillhjälp av lån
ur statens bostadslånefond, lärer under alla förhållanden blott komma att
motsvara någon del av den totala. Det gäller icke att frampressa en kapitalinvestering,
som utan statens mellankomst skulle utebliva, utan att ersätta
en faktiskt existerande kreditgivning med en annan lämpligare. Dels skulle
sålunda den hittills dominerande kreditgivningen för hyreskaserner delvis
ersättas med en kreditgivning för egnahem och kooperativa byggnadsföretag,
detta därför, att byggnader av det senare slaget avgjort äro att föredraga av
sociala skäl, och dels skulle, där lån över huvud lämnas för egnahemsbyggande,
en oändamålsenlig kreditgivning ersättas av en rationellt ordnad sådan.
Statslån har hittills utgått och skall enligt förslaget utgå med högst
ungefär en tredjedel av byggnadskostnaden. I den mån återstående byggnadskostnader
samt eventuella tomtkostnader bestridas med lånemedel, måste
denna den större delen av kapitalet anskaffas på den öppna lånemarknaden.
Den under statens medverkan bedrivna byggnadsverksamheten blir sålunda
icke lösgjord från det reglerande inflytande, som den öppna kapitalmarknaden
utövar på all ekonomisk verksamhet.
Enligt byggnadsbyråns uträkning (bil. A, sid. 6) hava de med 1922 och 1923
års lånemedel uppförda lägenheterna dragit en sammanlagd byggnadskostnad av
i genomsnitt 10 594 kronor. Lägenheterna hava i genomsnitt innehållit två
rum och kök. Denna kapitalinvestering synes icke orimligt stor. Att lägenheterna
icke desto mindre kunnat göras rymligare än de eljest för motsvarande
samhällsgrupper vanliga, lärer bero på egnahemsbyggnaderna,
vilka till följd av billigare konstruktioner, enklare inredning och företagalens
eget arbete m. m. i allmänhet torde ställa sig billigare, åtminstone per
eldstad räknat, än hyreshuslägenheter.
De arbetsprestationer, som de boende nedlägga ofta redan vid själva uppförandet
och så gott som alltid på det årliga underhållet av en egen bostad,
och den större aktsamhet, som de ådagalägga, torde spela en ekonomisk roll,
som ej bör förbises. Den kontroll över byggnadsritningarna och den rådgivande
verksamhet, som i samband därmed utövats — det må erinras, att
byggnadsbyrån låtit utarbeta och till billigt pris tillhandahåller förträffliga
Kungl. Mai:ts proposition nr 202.
11
typritningar till en- och tvåfamiljshus — hava medfört märkbara framsteg ej
blott i estetiskt avseende utan även i fråga om ekonomiskt ocli praktiskt
byggnadssätt.
Över huvud taget lärer en ordnad kredit, som i sin tur möjliggör en ordnad
finansplan för ett byggnadsföretag, bidraga till ett icke obetydligt direkt förbilligande
av byggnadskostnaderna. Den statliga långivningen synes även hava
bidragit att främja vissa speciella strävanden, som gå ut på byggnadskostnadernas
nedbringande, exempelvis genom standardisering och typisering av
hustyper och byggnadsdetaljer. I detta sammanhang må även nämnas, att
den med statsunderstöd bedrivna byggnadsverksamheten i åtskilliga fall föranlett
uppgörande av stadsplaner, som torde få anses särdeles förtjänstfulla.
Om sålunda statens hithörande långivning till främjande av bostadsproduktionen
lärer äga sitt givna stora sociala värde, kan den enligt min mening
på samma gång ur statsfinansiella och allmänt ekonomiska synpunkter anses
icke blott fullt försvarlig utan till och med lämplig.
Under sådana förhållanden får jag uttala min principiella anslutning till
tanken att giva hithörande låneverksamhet bestående karaktär.]
Såsom jag nyss omnämnt, har lån ur bostadslånefonden hittills kunnat utgå Kommunernas
till enskild byggnadsföretagare, endast för så vitt vederbörande kommun me v r an''
förmedlat lånet och därvid påtagit sig icke blott det lokala organisationsoch
kontrollarbetet utan även betalningsansvaret för lånet. Då detta spörsmål
är av grundläggande betydelse för hela verksamheten i framtiden, får
jag upptaga detsamma till behandling först, för att sedan övergå till specialfrågorna.
Byggnadsbyrån föreslår, att kommunernas förvaltningsmässiga medverkan Statens byggi
själva låneförmedlingen, med undantag för vissa fall, som strax skola be- n r ''
röras, bibehålies i huvudsak oförändrad. Formellt sett skall enligt förslaget
även kravet på kommunens betalningsansvar bibehållas, där kommunen förmedlar
lån, men särskilda anordningar vidtagas för att i verkligheten väsentligt
lätta detta betalningsansvar och överflytta detta närmast på staten
men i sista hand på låntagarna själva. För sådant ändamål föreslås inrättande
av en ny särskild statlig fond, benämnd bostadslånefondens reservfond,
till vilken låntagarna skulle bidraga med en merränta å en halv procent
årligen av oguldet lånebelopp. Ur denna fond skulle Kungl. Maj:t äga att
årligen, efter ansökan, lämna kommun ersättning intill två tredjedelar av
lidna förluster å förmedlade bostadslån. För att redan från början skänka
fonden nödig fasthet skulle till densamma den 1 juli 1925 överföras 500,000
kronor av tillgänglig besparing å byggnadsskattemedel.
En av byggnadsbyråns ledamöter har i särskilt yttrande (bil. A sid. 32) Särskilt yttvisserligen
anslutit sig till byggnadsbyråns positiva förslag men på samma rande,
gång uttalat vissa betänkligheter mot att man nu skulle gå in för principen
att giva bostadslånefonden mera bestående karaktär. Dessa hans betänkligheter
rikta sig företrädesvis mot den direkt ekonomiska medverkan, som
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
kommunerna enligt förslaget skulle lämna och för vilken uppgift de näppeligen
syntes finansiellt rustade.
Statskontoret. Statskontoret, som till följd av remiss avgivit utlåtande den 4 mars 1925
över byggnadsbyråns förslag, har däri beträffande hithörande frågor anfört
följande:
l likhet med byggnadsbyrån anser statskontoret, att kommunernas organisativa
medverkan vid bostadsförmedlingen bör fortbestå. Byrån har erinrat,
att vid den närbesläktade egnahemslänerörelsen kommunerna icke äro
de enda låneförmedlarna och att, utom hushållningssällskapen, som äro de
viktigaste, även^ aktiebolag och föreningar fungera såsom låneförmedlare.
Då emellertid lånen ur egnahemslånefonden utgå såsom primärkredit, under
det att lånen ur bostadslånefonden utgå såsom seknndärkredit, torde skäl
föreligga att beträffande de senare lånen uppställa strängare fordringar med
avseende på låneförmedlingen. Statskontoret anser sålunda, att kommunerna
böra fortfarande bibehållas vid sina uppgifter såsom förmedlare av lån ur
bostadslånefonden.
Med den förändrade karaktär, statens understödjande verksamhet för bostadsproduktionen
numera erhållit, torde det få anses riktigt, att det kommunala
betalningsansvaret lättas och att kommunerna erhålla täckning för
inträffade förluster på låneverksamheten. Emellertid anser statskontoret, i
likhet med byggnadsbyrån, att ansvaret åtminstone till någon del bör förläggas
till låneförmedlaren — kommunen. Denna del bör lämpligen kunna
begränsas till en tredjedel av förlusterna, under det att återstoden täckes av
staten. Mot inrättandet av den föreslagna statens bostadslånefonds reservfond
har statskontoret därför icke något att erinra. Av byggnadsskattemedel
torde till grundkapital i fonden kunna avsättas 500,000 kronor, varefter
fonden kommer att ökas genom de föreslagna avsättningarna av låneräntorna
samt genom egna räntor å kapitalet. Bestämmes ränteavsättningen
till Va procent utöver den å lånen utgående ränta, som skulle tillfalla rusdrycksmedelsfonden,
torde, då fem procent för närvarande lära kunna anses
såsom skälig förräntning vid placering av dess tillgångar, räntan å bostadslånen
böra bestämmas till 5 V2 procent. Med hänsyn till att reservfonden^
viss omfattning alltid måste hållas likvid för gäldande av uppkommande
förluster, och dä, enligt statskontorets förmenande, ifrågavarande medel böra
ur säkerhetssynpunkt bliva föremål för en mera betryggande placering än
den av byggnadsbyrån föreslagna, synas för reservfonden lämpligen böra
gälla samma föreskrifter, som lämnats beträffande fruktbargörandet av övriga
under statskontorets förvaltning ställda fonders och kassors medel.
Departe- Lika med byggnadsbyrån finner jag det synnerligen lyckligt, att man i
mcntscliefen. hithörande verksamhet vunnit aktiv medverkan från kommunernas sida. Denna
medverkan har bidragit att i väsentlig mån underlätta långivningen i ett
avseende, där de kanske största svårigheterna äro att finna, nämligen beträffande
den lokala organisationen och kontrollen, och jag går så långt, att
jag påstår, att, så vitt man nu kan bedöma, en organiserad statlig långivning
på området knappast kunde bedrivas, om sådan medverkan från kommunernas
sida över huvud taget ej stode att påräkna. Tvivelsutan får
bostadsfrågan också betraktas i första hand såsom en kommunal angelägenhet.
De kommunala myndigheterna synas hava öppen blick härför, och det
måste erkännas, att de hittills allmänt med stor beredvillighet lämnat sin
medverkan till långivningen. Jag anser därför, att kravet på sådan med
-
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS. lo
verkan, i vad rör organisation och kontroll, bör upprätthållas såsom regel.
Med sådan förvaltningsmässig medverkan sammanhänger nära den rent
ekonomiska, som hittills bestått i kommunens tulla betalningsansvar för förmedlade
lån. Detta samband lärer icke kunna alldeles upplösas. 1 den mån
kommunerna i organisatoriskt hänseende medverka vid lanetörmedlingen,
torde man vara nödsakad att även fordra ett visst ekonomiskt ansvar
av dem. Jag förstår emellertid till fullo de betänkligheter, som från kommunalt
båll kunna hysas mot att vid en mera permanent långivning bibehålla
det hittills uppställda kravet på full kommunal borgen. Med hänsyn
härtill erhöll byggnadsbyrån i uppdrag att överväga frågan om åtgärder
till lättande av kommunernas riskbörda. De anordningar, som byrån förordat
i sådant syfte, synas mig lämpliga. I och med att kommunens risk
härigenom faktiskt begränsas till eu tredjedel av uppkommande förluster,
synas de ekonomiska betänkligheterna från kommunalt håll kunna hävas. Ur
statslinansiell synpunkt är anordningen tillräckligt betryggande. Rent principiellt
anser jag det också riktigt och lämpligt, att huvuddelen av förlusterna
täckas genom bidrag från låntagarna, själva, som njuta fördelen av
lånen. Att kommunernas förluster till föreslagen del skulle täckas av staten
efter diskretionär prövning synes enkelt och praktiskt samt ägnat att förebygga
tvister mellan stat och kommun, vilka lätt nog kunde uppstå vid en
rent juridisk och formellt anordnad reglering av dessa mellanhavanden.
Denna prövning komme närmast att få karaktären av en kontroll, som staten
förbehållit sig rätten att utöva, och jag föreställer mig, att den i praktiken
ej komme att giva anledning till misshälligheter.
Förslaget att för nu ifrågavarande ändamål inrätta en särskild fond,
bostadslånefondens reservfond, biträder jag. Likaså ansluter jag mig till
tanken att till denna fond nu överföra 500,000 kronor av tillgänglig besparing
å byggnadsskattemedel. Da byggnadsskatten påförts just föi att
bereda medel till främjande av bostadsproduktionen, finner jag en sådan användning
av nämnda belopp i allo lämplig. Låntagarnas egna årliga bidrag
till fonden, enligt förslaget motsvarande en halv procent av oguldet lånebelopp,
synas mig väl avvägda. De torde ej få anses vara för dem på något
sätt oskäligt betungande, men torde, så vitt man över huvud taget kan bedöma
ett dylikt spörsmål, också förslå för det avsedda ändamålet.
Såsom jag nyss nämnde, har eu av byggnadsbyråns ledamöter i särskilt
uttalande visserligen anslutit sig till byråns förslag om avsättningar till
bostadslånefonden för åren 1925 och 1926, men framfört vissa betänkligheter
ur kommunalfinansiell synpunkt mot tanken att göra långivningen i fråga
permanent. Då jag ingalunda vill underskatta betydelsen av kommunernas
ekonomiska medverkan i långivningen ens i den begränsade omfattning, som
jag i anslutning till byggnadsbyråns förslag förordar, utan tvärtom betiaktar
detta spörsmål såsom ett av de allra viktigaste i hela frågan, anser jag mig
böra något närmare uppehålla mig vid detta yttrande. Det antages däri,
att en medelstor stad på 10,000 ä 15,000 invånare årligen skulle förmedla
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
lån för ett femtiotal nya smålägenheter till ett belopp av 200,000 kronor.
Stadens skuldbörda för dessa lån skulle under loppet av 32 år hava vuxit till
3.800.000 kronor, vilket belopp sedermera skulle bliva konstant.
Om man tänkte sig, att en stad av nämnda storlek i nuvarande stund
verkligen skulle hava ådragit sig eu sådan skuldbörda genom förmedling av
dylika lån, måste man erkänna, att konsekvenserna av förslaget onekligen
skulle kunna ingiva vissa betänkligheter. Emellertid synes kunna ifrågasättas,
om de gjorda förutsättningarna över huvud taget äro rimliga och
sannolika. Redan en granskning av den förteckning, som jag nyss framlade
över fördelningen mellan olika kommuner av 1924 års lånemedel, giver eu
antydan om att så knappast kan vara fallet. Av däri upptagna 33 städer
hade endast 6 erhållit lån till så stort belopp som 200,000 kronor eller däröver,
nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och
Borås. Även den minsta av dessa, nämligen Borås, hade vid 1923 års utgång
mer än 30,000 invånare. Sju av städerna hade 10,000 ä 15,000 invånare,
och erhöllo dessa följande belopp, nämligen Kristianstad 25,000 kronor,
Trälleborg 60,000 kronor, Kristinehamn 40,000 kronor, Ystad 28,000
kronor, Nyköping 100,000 ^kronor, Härnösand 50,000 kronor och Söderhamn
25.000 kronor eller i genomsnitt 47,000 kronor. År 1923 funnos i landet
ytterligare sex städer av denna storlek, nämligen Södertälje, Östersund,
Uddevalla, Ealun, Västervik och Luleå, vilka ej äro upptagna i förteckningen
och som alltså år 1924 ej erhöllo lån.
Under hela femårsperioden 1920—1924 hava för dessa tretton medelstora
städer faktiskt beviljats i genomsnitt 61,000 kronor per år. Het beviljade
totalbeloppet under perioden har utgjort 58''5 milj. kronor eller i genomsnitt
nära 12 milj. kronor per år. Vid en årlig utlåning av resp. 10 och 8 milj.
kronor skulle genomsnittsbeloppet per år på var och en av dessa 13 städer
reduceras till cirka 52,100 och 41,700 kronor. Även det förstnämnda, större
beloppet motsvarade föga mer än en fjärdedel av det i yttrandet ifrågasatta.
Det kan även på annat sätt visas, att de gjorda förutsättningarna äro
osannolika. Om i en stad av ifrågavarande storlek, med tillhjälp av lån ur
bostadslånefonden, årligen skulle uppföras 50 smålägenheter, komme dessa
att på 32 år uppgå till 1,600. Räknat efter fyra personer per lägenhet
skulle bostad härigenom beretts 6,400 personer, d. v. s. ungefär hälften av
stadens folkmängd. Att tillmäta ifrågavarande långivning en så stor andel
i tillgodoseendet av bostadsbehovet är knappast rimligt. Om man tager i
betraktande en sannolik folkökning under den ifrågasatta 32-årsperioden,
måste man emellertid också taga hänsyn till en häremot svarande ökad ekonomisk
bärkraft hos kommunen.
Om man antoge, att för en medelstor stad, på grund av stark utveckling
och livligt intresse för egnahemsbyggande, ett så stort belopp som 200,000
kronor årligen under en följd av ar skulle sökas och anses lämpligen böra
la utgå, sa föielage också av allt att döma både förutsättningar för och anledning
till att utnyttja den ifrågasatta möjligheten till låneförmedling genom
en förening utan direkt kommunal medverkan.
Kungl. Maj:ts proposition nr g02.
Om man, såsom här skeft, reducerar utlåningssiffrorna till mera sannolika
lägre belopp och jämväl tager i betraktande den föreslagna anordningen att
just i händelse av ett starkare lånebehov kunna överflytta låneförmedlingen
till arbetsdugliga enskilda sammanslutningar, synes det verkliga underlaget
för sådana betänkligheter, som i yttrandet framförts, också väsentligen reduceras
till sina proportioner.
Byggnadsbyrån har i sitt förslag (bil. A. sid. 17) förordat, att jämväl Låneförmedannan
än kommun, närmast bolag eller föreningar, skulle kunna ifrågakomma 11 ”9 genom
såsom förmedlare av lån ur statens bostadslånefond. ''‘kommun.
Statskontoret har i den del av sitt utlåtande i ämnet, som jag nyss återgav,
synbarligen icke velat ansluta sig till byggnadsbyråns förslag i denna
punkt.
Enligt min uppfattning är det lämpligt att tillsvidare betrakta kommu- Departenerna
såsom de så att säga normalt ifrågakommande låneförmedlarna vid mentschefen.
hithörande kreditgivning. Och jag finner det under alla förhållanden önskvärt,
att verksamheten städse bedrives under intim samverkan med de kommunala
myndigheterna, så att man icke med lånen till äventyrs främjar
uppkomsten av planlösa, oreglerade kåkstadsbildningar. Vidare skulle jag
vilja uppställa såsom allmän regel, att bolag eller föreningar, som hava
till uppgift att upplåta tomtmark, icke böra förmedla statlig byggnadskredit
till tomtköpare.
Men med dessa förbehåll anser jag mig kunna uttala min anslutning till
byggnadsbyråns förslag i denna punkt, synnerligast som jag har mig bekant,
att egnahemsbyggare på vissa håll äro livligt intresserade därav. Det synes
mig också stå i god överensstämmelse med förslagets allmänna läggning att
på detta sätt söka länka in byggnadsföretagarnas självverksamhet även på
denna arbetsuppgift och dymedelst om möjligt bana väg för ett ytterligare
lättande av kommunernas andel i långivningen. Givetvis bör man dock
endast med synnerlig försiktighet framgå på denna hittills oprövade väg
och uppställa såsom villkor, att garantier lämnas i fråga om låneförmedlarens
arbetsduglighet och solvens. Frågor om lämpliga garantier synas, såsom
byggnadsbyrån föreslagit, böra av Kungl: Maj:t prövas från fäll till fall.
Lika med byggnadsbyrån anser jag, att verksamheten i övrigt bör bedri- Lånevillkoren.
vas i huvudsaklig anslutning till hittills tillämpade grundsatser, för vilka
jag nyss redogjorde. En del ändringar synas dock höra vidtagas och övergår
jag nu till dessa.
Med avseende å räntefoten anser byggnadsbyrån, att den kan och bör Ränta,
sättas så hög, att den medgiver dels den föreslagna avsättningen av en halv
procent till den förordade reservfonden och dels skälig förräntning av de
medel, vilka såsom lån skulle överföras från rusdrycksmedelsfonden. För
egen del har byrån avstått från att avgiva positivt förslag i det senare hänseendet.
Vidare föreslår byrån, att ingen räntefrihet under viss tid medgives.
Departe
mentschefen.
Låneverksainhetens
lokala
omfattning.
Departe
mentschefen.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Statskontoret anser, som framgår av den nyss återgivna delen av dess utlåtande,
att fem procent ränta erbjöde skälig förräntning av rusdrycks1
medelsfondens medel, och föreslår sålunda, i anslutning till byggnadsbyråns
förslag om en halv procent avsättning till reservfonden, en sammanlagd ränta
av fem och en halv procent.
I det stora hela kan jag ansluta mig till den principiella motivering för
grunderna för räntefotens fastställande, som byggnadsbyrån framfört. Jag
anser sålunda, att lånen icke behöva eller böra förräntas efter en så låg
räntefot, att de finge karaktären av understöd. Det synes mig långt viktigare,
att de låntagargrupper, som här skulle ifrågakomma, verkligen erhålla
en legitim och rimlig kredit i form av ordnade lån, än att de erhålla speciellt
billiga lån. Den av statskontoret föreslagna räntesatsen av fem och en
halv procent synes ur statsfinansiell synpunkt väl avvägd och får ur låntagarnas
synpunkt anses fullt skälig, särskilt i betraktande av att lånen
utgå såsom sekundärkredit. Jag ansluter mig därför till statskontorets förslag
i denna punkt. .Räntefoten för beviljat lån bör ligga fäst under hela
lånetiden och bör i allt fall icke kunna höjas. Detta utesluter emellertid
givetvis ej, att man vid beviljandet av lån tillämpar olika räntesatser under
olika tider. Den föreslagna räntesatsen av fem och en halv procent bör
alltså fastställas endast i fråga om de lån, som nu ifrågasättas, nämligen för
åren 1925 och 1926. Varje gång, när frågan om ytterligare utlåning framdeles
kan komma att upptagas till behandling, lärer sålunda spörsmålet om räntefoten
vid den fortsatta utlåning, som därvid föreslås, böra göras till föremål
för förnyat övervägande. Byggnadsbyråns förslag, att räntefrihet under
någon tid ej vidare skulle ifrågakomma, finner jag mig kunna biträda.
I överensstämmelse med vad byggnadsbyrån föreslagit, synes den nuvarande
amorteringsfriheten under första kalenderåret böra av lånetekniska
skäl bibehållas, varefter lånen skulle löpa såsom amorteringslån. Amorteringskvoten,
för närvarande en och en halv procent, synes mig därvid böra
bibehållas oförändrad. Annuiteten skalle alltså bliva sju procent och bleve
lånetiden icke fullt trettio år.
Statens byggnadsbyrå föreslår, att långivningen, som nu praktiskt taget
kan utsträckas till bostadsbyggande i alla samhällen, där bostadsbrist råder,
begränsas till städer, köpingar, andra samhällen, där byggnadsstadgan för
rikets städer gäller, eller landskommun, som innesluter tätare bebyggt område.
Vidare bör området avgränsas mot egnahemslånefonden, vars verksamhet
skulle begränsas till den rena landsbygden. I det senare hänseendet
bör emellertid avgränsningen endast ske successivt, i den mån låneprasis
stadgar sig och de lånbehövande hinna anpassa sig efter en dylik uppdelning.
De bestämmelser, som angiva, att lån endast må utgå, om förhållandena
på bostadsmarknaden äro speciellt svåra i orten, bortfalla.
I den mån förslaget i denna punkt berör statens egnahems]ånefond, har
jag beträffande detsamma närmare rådgjort med chefen för jordbruksdepartementet,
som uttalat sin principiella anslutning till vad byggnadsbyrån här
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 202. 17
utinnan anfört. För egen del har jag ej något att erinra mot förslaget
i denna punkt.
Med avseende å såväl de slag av byggnadsföretag som storleken av de Olika bygglägenheter,
för vilka lån ur bostadslånefonden skulle kunna utgå, har bygg- 0ph lä„en_
nadsbyrån föreslagit de nuvarande bestämmelsernas bibehållande allenast med heter,
den ändringen, att lån för kommunala företag ej skulle ifrågakomma.
Jag biträder dessa förslag. Lika med byggnadsbyrån har jag jämväl Departeövervägt,
om ej de större hyreshusen också borde uteslutas, ej därför n‘ent8°hefcn.
att icke även sådana i och för sig skulle kunna behövas, utan av det skälet,
att lån för sådana byggen böra kunna påräknas på den öppna lånemarknaden.
Ehuru jag icke föreslår någon ändring i denna riktning, förutsätter jag dock,
att lån för dylika byggen endast beviljas i sådana fall, där speciella skäl
tala därför. Nu gällande bestämmelser innebära ju också vissa direktiv av
sådant innehåll. Med hyreshus åsyftar jag emellertid i detta sammanhang
egentligen icke sådana mindre byggnader, som innehålla bostad åt ägaren
samt ytterligare kanske två ä tre lägenheter till uthyrning. Dessa hus
synas mig nära nog kunna likställas med egnahem.
Med avseende å läget av inteckning, som skall lämnas såsom säkerhet för inteckninglån
ur statens bostadslånefond, före«lår byggnadsbyrån, att nuvarande be- ^efoppens6"
stämmelser beträffande den nedre gränsen bibehållas, och att lånen alltså få storlek m. m.
utgå såsom sekundärkredit. Vidare föreslår byrån, att lån i allmänhet bör
ligga inom högst 80 procent av egendomens värde.
Vidare föreslår byrån, att lånemaximum begränsas till 6,000 kronor för
lägenhet och till 35 procent av byggnadskostnaden, ehuru med rätt för byrån
att vid den slutliga fastställelsen av lånebeloppet jämka denna kvot
upp till 40 procent.
Slutligen har byrån berört vissa detaljspörsmål och i dessa förordat en
del jämkningar och ändringar. Beträffande dessa må hänvisas till byråns
egen skrivelse.
I det stora hela har jag ej funnit anledning till erinran mot vad bygg- Departenadsbyrån
anfört i hithörande frågor och får därför uttala min anslutning mentschcfen.
till dessa förslag.
Byrån har även (bil. A. sid. 28) berört frågan om underställelse jämlikt
kommunallagarna av kommuns beslut att upptaga lån ur statens bostadslånefond.
Efter att i frågan hava närmare rådfört mig med tillförordnade
chefen för finansdepartementet har jag emellertid ansett mig för närvarande
böra avstå från att förorda några positiva åtgärder i hithörande fråga.
Innan jag nu övergår till frågan om storleken av den utlåning ur bostads- Nya avsätt -lånefonden, som för närvarande bör tagas under övervägande, får jag förut- fotfadslåneskicka
några allmänna erinringar. Ehuru jag, som redan nämnts, princi- fonden.
piellt ansluter mig till tanken att göra bostadslånefonden permanent, anser
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sand. 162 käft. (Nr 802.)
2
Statens byggnadshjelp -
Stats
kontoret.
18 Kungl. Maj :ts proposition nr 202.
jag, att frågan om utlåningens omfattning bör göras till föremål för riksdagens
prövning år från år. Vidare betraktar jag spörsmålet, huruvida till
bostadslånefonden inflytande amorteringar böra få på nytt utlånas, såsom en
principfråga, som nära sammanhänger med frågan om bostadslånefondens
framtida fortbestånd. Slutligen anser jag, att bostadslånefonden fortfarande,
liksom hittills, bör ökas genom avsättningar av medel, vilka såsom lån överföras
från statsverkets fond av rusdrycksmedel. En dylik placering synes
mig stå i god överensstämmelse med det samhälleliga syftet med denna fonds
uppläggande.
^ Byggnadsbyrån har föreslagit, att möjlighet skulle beredas att ur bostadslånefonden
utlåna under år 1925 8,000,000 kronor och under år 1926 10 000,000
kronor, och att det senare beloppet måtte bliva normerande för den framtida
utlåningen. Om en nedsättning skulle befinnas påkallad, finner byrån det
önskvärt, att beloppet ej måtte sättas lägre än till 8,000,000 kronor. Av de
nu ifrågasatta lånemedlen skulle de för år 1925 avsedda helt och hållet anskaffas
genom överföring av tillgångar från rusdrycksmedelsfonden. För år
1926 skulle det ifrågasatta beloppet anskaffas på så sätt, att dels inflytande
amorteringar för år 1925 finge på nytt utlånas, dels för samma år inflytande
räntor till bostadslånefonden finge disponeras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden
och dels slutligen att sålunda tillgängliga medel utökades till
sammanlagt 10,000,000 kronor genom helt ny överföring från rusdrycksmedelsfonden.
I sitt den 4 mars 1925 avgivna utlåtande har statskontoret härom anfört
följande.
Under erinran därom att några amorteringar å bostadslånen icke, såsom
byggnadsbyrån beräknat, komma att till bostadslånefonden inflyta år 1926
utan först efter ingången av år 1927, får statskontoret till belysande av
rusdrycksmedelsfondens ställning och förmåga att lämna bostadslånefonden
de ifrågasatta lånemedlen meddela följande beräkningar:
Rusdrycksmedelsfondens nuvarande ställning:
Tillgångar (i runt tal)...............kr. 56,000,000: —
varav såsom lån till bostadslånefonden överförts . . » ,47,000,000:_
återstå kr.
Härav hava dessutom disponerats för lån till bostadslånefonden
.....................
Återstående, för närvarande ej disponerade tillgångar
utgöra sålunda..................kr.
Räntemedel, vilka beräknas komma att under innevarande
budgetår ytterligare inflyta..............
I riksstaten för innevarande budgetår beräknad avsättning,
netto (26,000,000 kr. — 15,870,000 ki......»
Beräknad behållning den 3% 1925 . . . . . . . kr.
Av _ statens byggnadsbyrå föreslagen kapitalförsträckning
till bostadslånefonden för år 1925 ......»
9.000. 000 —
8,500,000: —
500,000: —
200,000: —
10,630,000: —
11,300,000: —
8.000. 000: —
återstå kr. 3,300,000: —
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
19
Av Kungl. Maj:t föreslagen avsättning till rusdrycks -
medelsfonden under budgetåret 1925—1926 ......kr. 4,000,000: —
Beräknad ränteinkomst under d:o...........» 200,000: —
Beräknad behållning den s% 1926..........kr. 7,500,000: —
Rusdryck sm ede 1 s fo n d e n skulle alltså efter den av byggnadsbyrån föreslagna
kapitalförsträckningen till bostadslånefonden för år 1925 å 8,000,000
kronor utvisa en behållning av i runt tal 7,500,000 kronor.
Under förutsättning att den årliga avsättningen från rusdryckstitlarna
till rusdrycksmedelsfonden begränsas till 4,000,000 kronor, att, såsom byggnadsbyrån
föreslagit, bostadslånefonden kommer att disponera inflytande
amorteringar och räntor samt att vad som erfordras härutöver för genomförande
av byggnadsbyråns förslag får disponeras såsom lån från rusdrycksmedelsfonden,
skulle fonden från och med utgången av budgetåret 1926 —
1927 utvisa följande ställning:
A. Därest den årliga utlåningen fastställes till 8,000,000 kronor (byggnads -
byråns alternativ I).
Beräknad behållning den 3% 1926 (se ovan).....kr. 7,500,000: —
Beräknad utlåning till bostadslånefonden för år 1926
(enl. byggnadsbyrån 5,604,000 kr. + amorteringar,
vilka inflyta först år 1927, 105,000 kr.) ......» 5,709,000: —
kr. 1,791.000: —
Avsättning för budgetåret 1926—1927 ........» 4,000,000: —
Beräknad ränteinkomst...............» 100.000: —
Beräknad behållning den 30/6 1927 ..........kr. 5,900,0u0: —
Beräknad kapitalförsträckning till bostadslånefonden år
1927 (enl. byggnadsbyrån 4,811,000 kr. + amorteringar,
som inflyta år 1928, 503,000 kr. — amorteringar, som
inflyta år 1927, 105,000 kr.)........... . > 5,209,000: —
kr. 691,000: —
Avsättning för budgetåret 1927—1928 ........» 4,000,000: —
Beräknad ränteinkomst...............» 50,000: —
Beräknad behållning den s0/« 1928 ..........kr. 4,750,000: —
Beräknad kapitalförsträckning till bostadslånefonden år
1928 (enl. byggnadsbyrån 4,002,000 kr. + amorteringar,
som inflyta år 1929, 935,000 kr. — amorteringar, som
inflyta år 1928, 503,000 kr.)............» 4,434,000: —
kr. 316,000: —
Avsättning för budgetåret 1928—1929 ........j> 4,000,000: —
Beräknad ränteinkomst...............» 25,000: —
Beräknad behållning den 3®/« 1929 ..........kr. 4,350,000: —
Beräknad kapitalförsträckning till bostadslånefonden år
1929 (enl. byggnadsbyrån 3,375,000 kr. + amorteringar,
som inflyta år 1930, 1,203,000 kr. — amorteringar,
som inflyta år 1929, 935,000 kr.)..........» 3,643.000: —
kr. 707,000: —
Avsättning för budgetåret 1929—1930 ........» 4,000,000: —
Beräknad ränteinkomst...............» 50,000: —
Beräknad behållning den s0/e 1930 ..........kr. 4,750,000: —
20
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
Från och med år 1929 komma de årliga avsättningarna till rusdrycksmedelsfonden
å 4,000,000 kronor att överstiga den beräknade årliga kapitalförsträckningen
från nämnda fond till bostadslånefonden. Kapital för sträckningen
skulle komma att upphöra med år 1935.
B. Därest den årliga utlåningen fastställes till 10,000,000 kronor (bvqanadsbyråns
alternativ III). v
Beräknad behållning den 30/s 1926 (se ovan)......kr. 7,500,000: —
Beräknad utlåning- till bostadslånefonden år 1926 (enl.
byggnadsbyrån 5,604,000 kr. + amorteringar, som inflyta
år 1927, 105,000 kr.).............> 5,709,000: —
kr. 1,791,000: —
Avsättning för budgetåret 1926—1927 ........> 4,000,000: —
Beräknad ränteinkomst................ 100000:_
Beräknad behållning den so/6 1927 ..........kr. 5 900 000: —
Beräknad utlåning till bostadslånefonden år 1927 (enl.
byggnadsbyrån 6,811,000 kr. + amorteringar, som inflyta
år 1928, 503,000 kr. — amorteringar, som inflyta
år 1927, 105,000 kr.)............., 7,209,000: —
Brist kr. 1,309,000: —
Av ovanstående beräkningar framgår sålunda, att rusdrycksmedelsfonden
under angivna förutsättningar icke lämnar möjlighet att stödja en utlåning
från bostadslånefonden med årligt belopp av io,000,000 kronor, men väl av
8,000,000 kronor.
mentschefén Vid beräknande av de medel, som skulle ställas till förfogande för utlåning
ur statens bostadslånefond, hava statskontoret och byggnadsbyrån haft
något olika utgångspunkter, vilket i viss mån sammanhänger därmed, att
statskontoret betraktat fragan ur rusdrycksmedelsfondens synpunkt, vilken
fond bokföres per budgetår, under det att byggnadsbyrån sett frågan mera
ur bostadslånefondens synpunkt, vilken fond redovisas per kalenderår. Jag
anser tidpunkten nu vara lämplig till en omläggning av tiden för utlåningen,
varigenom man skulle undanröja vissa olägenheter, som stå i samband
med berörda spörsmål.
Bnn ur bostadslånefonden hava hittills beviljats mot slutet av kalenderåret.
De sålunda beviljade lånen hava utgått dels för byggen, som påbörjats
under samma kalenderår, och dels för byggen, som planerats för det
påföljande. Vid efterprövningen av ansökningar, som avse byggen av det
förra slaget, har granskningen av byggnadsritningar in. m. kunnat ske,
först sedan eu hel del arbete å byggena faktiskt redan utförts, ja understundom
t. o. m. först sedan byggnaderna blivit uppförda. Byggnadsbyrån
bär härigenom blivit i viss man bunden i sin granskning, och har i dylika
fall icke kunnat Jämna råd och anvisningar eller vidhålla berättigade krav
på förbättringar i byggnadsplan^. Tvivelsutan är det önskvärt, att lånen
avse endast byggen för ett enda kalenderår, och att fördelningen äger rum
vid sådan tidpunkt, att byggena blott planerats men helst icke påbörjats.
Om emellertid denna omläggning skall kunna genomföras utan olägenhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
21
för byggnadsföretagarna, erfordras, att man första gången så att såga avverkar
de byggnadsföretag, som vid fördelningen redan påbörjats i förhoppning
om lån. Jag anser därför, att en fördelning bör äga rum under senare
delen av år 1925 och att denna bör begränsas allenast till sådana byggen,
som påbörjats under samma år. I början av år 1926 verkställes därefter en
ny fördelning, avseende byggen, som ej påbörjats före den 1 januari 1926.
Enligt min mening bör man för framtiden och med början för år 1926
söka få till stånd följande anordning. Ur bostadslånefonden får för ett visst
år disponeras för utlåning ett belopp, vars storlek bestämts av riksdagen.
Kungl. Maj:ts beslut om beloppets fördelning fattas i början av året. För
detta belopp får disponeras på ovan angivet sätt amorteringar och, såsom
nya lån ur rusdrycksmedelsfonden, räntorna från föregående år, vilka influtit
till den 15 januari samma år, som utlåningen sker. Detta belopp ökas i
mån av behov till medgivet maximum därigenom, att man från rusdrycksmedelsfondens
redovisade behållning vid budgetårets utgång den 30 juni
näst föregående år överför ytterligare medel såsom nya lån.
Vid närmaste avsättningar får man emellertid förmedla en övergång till
eu sådan anordning. Statskontoret beräknar, att rusdrycksmedelsfonden den
30 juni 1925 skall uppvisa en behållning av 11,300,000 kronor. För egen
del anser jag det icke uteslutet, att behållningen kan bliva större. Efter
samråd med tillförordnade chefen för finansdepartementet anser jag emellertid,
att av denna behållning 2,000,000 kronor böra reserveras för att kunna
användas för andra ändamål.
Av behållningen i fråga skulle, såsom jag redan i årets statsverksproposition
förutsatt, 8,000,000 kronor få överföras såsom lån till bostadslånefonden
för år 1925.
Efter avdrag av detta belopp och nyss angivna 2,000,000 kronor, d. v. s.
sammanlagt 10,000,000 kronor, skulle av behållningen återstå 1,300,000 kronor
jämte det belopp, varmed rusdrycksmedelsfondens den 30 juni 1925 disponibla
behållning kan överstiga den av statskontoret beräknade summan av
11,300,000 kronor. Dessa medel, jämte de till bostadslånefonden för år 1925
löpande och senast den 15 januari 1926 inflytande räntorna och amorteringarna,
vilka jag beräknar till ungefär 1,500,000 kronor, skulle ställas till förfogande
för utlåning under år 1926. Det föii sistnämnda år disponibla lånebeloppet
skulle alltså endast uppgå till 2,800,000 kronor men kan, såsom
nämnts, antagas bliva något större. Ehuru jag finner det föga sannolikt, att
det komme att överstiga 8,000,000 kronor, synes dock nämnda summa böra
fastställas såsom maximum för år 1926.
Om sålunda det sannolika är, att det för åren 1925 och 1926 disponibla
sammanlagda utlåningsbeloppet komme att ganska betydligt understiga angivet
maximum av 16,000,000 kronor, synes det dock kunna förslå till en
rimlig utlåning under den första övergångsperioden. För att utjämna denna
lärer det bliva lämpligt att vid fördelningen av lån för innevarande år reducera
beloppet och att reservera medel till fördelningen i början av år 1926.
Huru stor del, som därvid bör reserveras, torde icke nu kunna bedömas,
22 Eungl. Maj:ts proposition nr 202.
utan synes böra avgöras med hänsyn tagen till ansökningarna för 1925 års
byggnadsverksamhet.
Statens . Statens byggnadsbyrå, för vilken Kungl. Maj:t den 26 september 1921 fastwksamhet
ställt instruktion (nr 560), har under år 1924 bedrivit sin verksamhet efter i
huvudsak samma riktlinjer som tidigare. Några förändringar i organisationen
hava ej vidtagits.
I sin framställning anser nu byrån, att organisationen vid en fortsatt mera
permanent verksamhet kan bibehållas i huvudsak oförändrad. Till bestridande
av kostnaderna för byråns verksamhet har under de senare åren utgått
ett belopp, motsvarande 50,000 kronor per budgetår. Byrån hemställer,
att samma belopp måtte ställas till förfogande för budgetåret 1925—1926.
I sin den 28 februari 1925 dagtecknade årsberättelse för år 1924 har byrån
lämnat en tablå över sina utgifter för nämnda år, vilken jag här får framlägga.
Kostnaderna för statens byggnadsbyrås | verksamhet | under år | 1924 hava |
uppgått till: | lista halv-året 1924. | 2:dra halv-året 1924. | Summa. |
Arvoden till ledamöter, sekreterare ock biträden .... | 16,400: - | 16,322: 36 | 32,722: 36 |
Tryckningskostnader för blanketter m. m...... | 433: 45 | 380: 80 | 814: 25 |
Postporto.......... | 408: 98 | 235: 19 | 644: 17 |
Telefonavgifter....... | 194: 90 | 153: — | 347: 90 |
Hyra jämte värme, belysning och städning .... | 1,822: 45 | 1,817:25 | 3,639: 70 |
Skrivmaterial........ | 163: 19 | 196: 92 | 360: 11 |
Arvoden för granskning av ritningar . . . | 3,852: 50 | 1,200: — | 5,052: 50 |
Övriga utgifter.......... | 960: 44 | 272: 02 | 1,232: 46 |
Härtill komma förut nämnda kostnader för typrit-ningar .......... | 24,235: 91 | 20,577: 54 | 44,813: 45 |
941: 87 | 63: 06 | 1 004: 93 | |
| 25,177: 78 | 20,640: 60 | 45,818: 38 |
Avdragas de genom försäljning av typritningar under | 4,503: 60 | 861: 05 | 5,364: 65 |
Utgöra alltså kostnaderna för byggnadsbyråns verksam-het under år 1924............kronor | 20,674: 18 | 19,779: 55 | 40,453: 73 |
Departe- Med avseende å byggnadsbyråns organisation kan fortfarande konstateras,
mentschefen. att densamma är ändamålsenlig och fungerat på ett tillfredsställande sätt!
Jag har därför i denna del icke någon ändring att föreslå.
Vad angår beloppet till bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet
under budgetåret 1925—1926 biträder jag byråns förslag om 50,000 kronor.
Medel till förevarande ändamål hava, såsom nämnts, hittills utgått av
vederbörande anslag till statsbidrag. Någon ändring härutinnan synes ej
böra ifrågakomma, varför nu ifrågavarande belopp torde få utgå ur det för år
1922 till statsbidrag anvisade reservationsanslaget jämte därunder omförda
besparingar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
23
I 1922 års bostadsproposition berördes jämväl en annan statlig kreditgiv- Tilläggslån ur
ning för bostadsändamål, och då anledning nu tinnes att framlägga en fråga Mörbyfonden.
rörande denna kreditgivning för riksdagen, anhåller jag att få upptaga detta
spörsmål till behandling i förevarande sammanhang.
Med anledning av framställning från Kungl. Maj:t medgav 1911 års riksdag
(skr. nr 188) dels att till en för ändamålet bildad sammanslutning,
tjänstemannasamhällets vid Mörby egnahemsförening in. b. p. a., finge upplåtas
vissa områden av kronoegendomen Mörby, vilka numera ingå i Stocksunds
köping, och dels att en särskild fond, benämnd lånefonden för tjänstemannasamhället.
vid Mörby, finge inrättas. Ur fonden finge utgå lån dels
för tomtmarkens iordningställande (vägar, ledningar m. m.) och dels för bebyggande
av tomterna. Dessa upplätos mot tomträtt. Vid olika tillfällen
hava sedermera, efter riksdagens medgivande, ytterligare områden upplåtits,
varjämte lånefonden ökats genom nya avsättningar. Senast skedde detta år
1922. I bostadspropositionen för nämnda år (nr 228, sid. 39) lämnade föredragande
departementschefen bland annat en redogörelse för villkoren
för erhållande av byggnadslån ur fonden samt föreslog vissa ändringar,
vilka av riksdagen också godkändes (skr. nr 281). Jag tillåter mig hänvisa
till vad sålunda anfördes.
Under åren 1920—1923 hade vissa, sammanlagt sju, medlemmar av Mörbyföreningen,
vilka vid olika tillfällen under åren 1913—1919 uppfört byggnader
inom samhället och för dessa erhållit lån ur ifrågavarande fond, låtit
verkställa vissa tillbyggnadsarbeten. Föreningen hade sedermera hos statskontoret,
som har att förvalta fonden i fråga, anhållit om tilläggslån för
dessa tillbyggnader, vilken ansökan statskontoret emellertid ej ansåg sig
behörigt bifalla.
Med skrivelse den 25 februari 1924 överlämnade statskontoret en av före-statskontoret
ningen senare ingiven, till Kungl. Maj:t ställd ansökan med samma syfte, och statens
Därtill hade fogats en skrift från statens kontrollant för samhället vid Mörby, kontrollant,
vilken däri tillstyrkte bifall till ansökningen samt förordade, att lån för
tillbyggnader jämväl framdeles måtte få beviljas under vissa förutsättningar.
Det finge nämligen anses lämpligt, att en byggnadsföretagare ej från början
förbyggde sig, utan i sin strävan efter att fä ett eget hem lämpade sig efter
sina förefintliga ekonomiska resurser för att sedan följa sin egen ekonomiska
utveckling.
Statskontoret, som fann de av statens kontrollant framhållna synpunkterna
tala för att lån under de av denne angivna förutsättningarna finge
beviljas för tillbyggnader, tillstyrkte bifall till föreningens ansökan.
Till följd av remiss har statens byggnadsbyrå avgivit utlåtande i ärendet statens byggden
14 januari 1925. Byrån, som påpekade vissa redan förefintliga olikheter nadsbyrå.
mellan Mörbyfonden och statens bostadslanefond, på grund av vilka tillämpningen
i en viss riktning av bestämmelser för den ena fonden knappast finge
anses prejudicerande för den andra fondens vidkommande, fann bifall till
framställningen ej ingiva betänkligheter ur de synpunkter, som byrån närmast
hade att företräda. I övrigt ansåg byrån på i huvudsak samma skäl,
som statens kontrollant anfört, att en anordning, som medgåve beviljandet
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Departe
mentschefen.
av tilläggslån, vore lämplig, ehuru staten därvid självfallet ej borde medverka
vid tillgodoseendet av något lyxbehov. Med hänsyn härtill fann byrån
ej anledning att för sin del motsätta sig bifall till ansökningen.
När fragan om lan för bostadsbyggande ur Mörbvfonden tidigare varit å
bane, lärer spörsmålet om lån för tillbyggnader knappast hava tagits i betraktande.
Tillfälle synes därför böra beredas riksdagen att taga detta spörsmål
under omprövning.
För egen del finner jag lika med dem, som yttrat sig i ärendet, att det
mången gång kan vara ekonomiskt riktigt och lämpligt, att en egnahemsbyggare
från början söker begränsa sitt bygge för att sedermera vid behov
av ökat utrymme och i mån av förbättrad ekonomi något utvidga det. Ett
sådant tillvägagångssätt synes icke böra försvåras. Jag finner det därför
principiellt önskvärt och lämpligt, att lån får utgå för tillbyggnader.
Jag anser sålunda, att, därest riksdagen ej gör någon erinran däremot, lån
för tillbyggnader må kunna beviljas ur Mörbyfonden, i den mån denna därtill
lämnar tillgång. Sådant lån synes få ifrågakomma endast en gång för
varje särskild byggnad. Tilläggslånet jämte beloppet av det efter byggnadens
uppförande först beviljade lånet synes därvid ej få motsvara ett sammanlagt
högre belopp eller utgå med sämre förmånsrätt än lån, som vid
tiden för tilläggslånets beviljande kan utgå för nyuppförd byggnad. Det
synes böra ankomma på statskontoret att behandla och avgöra eventuella
ansökningar om tilläggslån, därvid med ledning av uppgifter från statens
kontrollant bör tillses, att tillbyggnadsarbetet ej åsyftar att tillgodose ett
lyxbehov. Vid tvekan härutinnan synes statskontoret böra hänskjuta ärendet
till Kungl. Maj:ts prövning.
Under åberopande av vad i det föregående anförts, får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
l:o) att för ökning av statens bostadslånefond må för år
1925 disponeras 8,000,000 kronor såsom lån ur statsverkets
fond av rusdrycks medel;
2:o) att för år 1926 ej mindre till bostadslånefonden inbytande
amorteringar för år 1925 må disponeras till beredande
av nya lån ur fonden än även att för samma ändamål må
disponeras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden dels de
till bostadslånefonden inflytande räntorna för år 1925 och dels,
i den mån rusdrycksmedelsfondens tillgångar den 30 juni 1925,
efter avdrag av de i föregående punkt angivna 8,000,000 kronor
jämte ytterligare 2,000,000 kronor, därtill förslå, ytterligare
så stort belopp, att detsamma tillhopa med räntorna
och amorteringarna uppgår till sammanlagt högst 8,000,000
kronor; samt
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
3:o) att till täckande, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje
särskilt fall, intill två tredjedelar av de förluster, som låneförmedlare
kan komma att ådraga sig vid förmedling ur
bostadslånefonden av lån, utlämnat efter det ny kungörelse i
ämnet utfärdats, må inrättas en särskild, under statskontorets
förvaltning ställd räntebärande fond, benämnd statens bostadslånefonds
reservfond, till vilken fond må överföras dels den
1 juli 1925 ett belopp av 500,000 kronor att utgå av det på
extra stat för år 1922 under femte huvudtiteln till statsbidrag
åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader
anvisade reservationsanslaget jämte därunder omförda
besparingar och dels årligen, i den man räntor a omförmälda
lån ur bostadslånefonden inflyta, ett belopp motsvarande en
halv procent av beloppet vid nästföregående års utgång utestående
sådana lån.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
(Jarl Stålhammar.
Bilaga A.
Till
Hen■ Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.
Genom ämbetsskrivelse den 21 november 1924 har Herr Statsrådet bland annat
uppdragit åt statens byggnadsbyrå att verkställa utredning i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet samma dag angiven plan rörande
ett mera permanent ordnande av den sekundärkredit, som hittills beretts vissa
byggnadsföretag genom lån ur statens bostadslånefond.
Enligt det till ämbetsskrivelsen fogade utdraget ur statsrådsprotokollet borde Direktiv för
utredningen gå ut på att söka klargöra följande spörsmål^: utredmn
storleken
av de belopp, som årligen under de närmaste åren böra ställas till 9
förfogande såsom lån ur bostadslånefonden;
storleken av de belopp, som årligen inflyta till fonden dels genom amortering
och dels genom förräntning av utlämnade lån;
anordningar till täckande av den med låneverksamheten förbundna risken,
med särskild hänsyn tagen till frågan, huruvida och på vad sätt kommunernas
hittills gällande betalningsansvar för förmedlade lån må kunna begränsas beträffande
nya lån, ävensom till frågan om kommunernas medverkan i övrigt
vid låneverksamheten;
de slag av byggnadsföretag för vilka lån må beviljas, ävensom företagens
förläggande till städer och stadsliknande samhällen eller till landsbygden samt
grunderna för lånens förräntning och amortering jämte övriga villkor för låns
erhållande.
Till fullgörande av det sålunda meddelade uppdraget får byggnadsbyrån anföra
följande.
För de åtgärder, som staten alltsedan år 1917 vidtagit i samverkan med Det aktuella
kommunerna till främjande av bostadsproduktionen, lämnas i det följande en läget på bos
är skild kortare översikt. Tills vidare må endast konstateras, att dessa åtgärder
motiverats av ett exceptionellt läge på bostadsmarknaden, kännetecknat
av allmän knapphet eller ren brist på bostäder. Innan byggnadsbyrån
övergår till fullgörande av sitt uppdrag, har byrån ansett lämpligt att i korthet
redogöra för det aktuella läget på bostadsmarknaden, närmast i syfte att
söka klargöra frågan, huruvida fortsatta åtgärder alltjämt kunna anses motiverade
jämväl ur hittills anlagda synpunkter.
De i det följande lämnade bostadsstatistiska uppgifterna basera sig på vissa
av socialstyrelsen publicerade bostadsstatistiska undersökningar.1
1 Soc. meddel. år 1924 häfte nr 4 sid. 254 tf. och nr 11 sid. 894 ff.
Statens byggnadsbyrå, ang.
ordnande av viss sekundärkredit.
2
Vad först angår byggnadsverksamhetens omfattning lämnas här nedan en
f°r vart,0Cl1 e1tt,av å,ren 1913—1923 antalet i landets 36 största
stader tillkomna nya bostadslägenheter och rum (eller kök) ävensom efter
avdrag av avgangna lagenheter, det kvarstående nettotillskottet av sådana Antalen
angivas jämväl genom indextal, där 1913 års siffra satts till 100
Nytil,komna bostads-1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 4921 1922 1923
lägenheter:
antal .... 5,989 5,333 3,559 3,932 4,848 3,621 3,101 2,144 4,218 3187 6040
index .... 100 89 59 66 81 60 52 36 70 ’ 53 ’i0l
ram (eller kök):
antal .... 18,732 18|337 H,825 12,139 12,885 9,400 8,563 6,323 12,764 10,815 21.833
index .... 100 98 63 65 69 50 46 34 68 58 117
NettotiUskott av
lägenheter:
antal .... 5>389 4,796 2)997 3,457 4,502 3,318 2,820 2,010 4,060 3012 5715
1Ddex • • ■ • 100 89 56 64 84 62 52 37 75 ’ 56 106
som här W?tnieJ'' far-, bPrtse ,fråa att byggnadsverksamheten under år 1913,
siffror diet tvd i åt ■lf0rv,1-ad/Xberä?nin?-ma’ Var ganska liylig, bära dessa
krisåren d™aende stagnationen var under
fart och^ll t1923ib°rJrrde emellerlld. byggnadsverksamheten åter skjuta rask
tarf och alla tre indexsiffrorna överstiga 100. Under år 1921 torde byggnadsverksamheten
ha vant ännu livligare. uyggnacis
vetviUJ«tdt°raSatk™ u11 ne tVa s?naste årens livliga byggnadsverksamhet är gide
lrie-nnr Äm® allmant starkt förbättrade ekonomiska betingelserna, som
de lugnare förhållande^ medfört, men den har säkerligen ytterligare stimu
o
van li it tV s k är o t6 fakt?T’ ,namli«e“ dels dea genom bostadsbristen
-anbgli r iPta efterfrågan pa bostäder och dels genom att det avtal inom
iT-l ket traffades På varen 1923, erhöll tvåårig giltighet och
april 1925Unde tlllampas under tvenne byggnadssäsonger. Det utlöper den 1
skS^^wÄ1 över ]mvud taget kan anses riktigt att påstå, att ett underbostäder
uppkommit, 1 samma man som produktionen under krisåren
mkt kanSh:|dfrllH0rina a’ llggerdv emellertid i öppen dag, att detta underskott
Härt i lo mnor 8 Sen°m den Produktionen under de två senaste åren.
Därtill kommer en annan omständighet, som belyses av följande tablå.
Av 100 tiUkomna lägenheter utgjordes följande antal av
enkelkök, 1 ram 2 rum 3 rum 4 0. fl. ram
enkelrum m. m. och kök och kök och kök och kök
‘4r |noQ.............18,9 32 7 24 0 10-2 19.2
, iq23.............84 17''2 36.3 18.3 19.8
923.............8-8 16.8 31.5 I6.5 26.4
+UtV1Sau e?.. markerad förskjutning från de minsta lägenheterna mot
år md3l O6rane°rCh10 T- ^1000 mi?sta lägenhetskategorierna representerade
f- 1 • P4^ 10u en ar119?.3 ,endast 25-6 Per 100. I icke ringa mån lärer
statsund0ersktJnUltlhln| Pajdet ]lvllga egnakemsbyggandet, som med eller utan
statsunderstöd betin vits under de senaste aren. ökningen av det relativa antalet
tva- och trerumslagenheter torde sålunda kunna tolkas såsom ett tecken
pa en glättande tendens till förbättrade bostäder för de mindre bemedlade. Ök
19
‘får lqi^nnh^fU^ an0talat .^orre lägenheter (4 eller flera rum och kök
9.2 ar 1913 och 26.4 ar 1923) lärer häntyda pa en annan företeelse, nämligen
3
ett minskat intresse hos den spekulativa byggnadsverksamheten för produktion
av smålägenheter. Om bostadsproduktionen under senare tid ökats betydligt,
vad angår såväl lägenheternas som eldstädernas antal, har antalet nytillkomna
lägenheter om ett rum och kök minskats; antalet utgjorde under åren
1913 och 1923 respektive 1,958 och 1,017. För stora grupper av stadsbefolkningen
torde lägenheter av denna storlek ännu, synnerligast med nu rådande
byggnadskostnader, vara den enda ekonomiskt överkomliga bostaden, i den
mån fråga är om förhyrda lägenheter.
Det är också en känd sak, att den knapphet på bostäder, som flerstädes ännu
råder, företrädesvis gäller smålägenheterna. Detta bekräftas också genom socialstyrelsens
utredningar. I nedanstående tablå visas, huru 35 större städer
(med mer än 10,000 invånare, ej Stockholm) samt 72 mindre städer vid olika
tillfällen uppskattat tillgången på bostäder av olika storlek. Graden av tillgång
har angivits med termerna »tillräcklig», »knapp» och »otillräcklig».
Antal städer, vilka betecknat tillgängen på
smålägenheter
(t. o.m. % rum och kök)
| tillr. | knapp | otillr. |
35 större städer: | |||
okt. 1922 ....... | . . 1 | 18 | IG |
sept. 1923 ....... | . . 4 | 8 | 23 |
okt. 1924 ....... | . . 5 | 10 | 20 |
72 mindre städer: | |||
okt. 1922 ....... | . . 28 | 33 | 11 |
aept. 1923 ....... |
| 21 | 15 |
okt 1924 ....... | . . 38 | 26 | 8 |
medelstora lägenheter större -lägenheter
(3—5 rum och kök) (6 o. fl. rum och kök)
tillr. | knapp | otillr. | tillr. | knapp | otillr. |
8 | 21 | 6 | 19 | 13 | 3 |
13 | 18 | 4 | 27 | 8 | — |
20 | 15 | — | 32 | 3 | — |
45 | 25 | 2 | 52 | 15 | 3 |
53 | 16 | 3 | 61 | 5 | 5 |
63 | 9 | — | 68 | 4 | — |
Ingen enda stad har år 1924 betecknat tillgången på medelstora och större
lägenheter med termen »otillräcklig». Däremot synes knapphet på smålägenheter
ännu vara allmän, åtminstone i de större städerna. Av redovisade 35 sådana
städer ha endast 5 betecknat tillgången såsom »tillräcklig» och 20 ha
angivit den såsom »otillräcklig». Med avseende å de mindre städerna ställer
sig fördelningen däremot något gynnsammare.
En mätare på knappheten på bostäder — i detta fall liktydigt med knappheten
på smålägenheter — utgöra jämväl uppgifterna om antalet genom^komrnunens
försorg omhändertagna husvilla familjer. Dessa utgjorde vid ingången
av liyresåret
1923/24 1924/25
Stockholm (med förstäder), Göteborg och Malmö .
Övriga städer med mer än 10,000 invånare . . .
Mindre städer och orter...........
i antal | antal | i antal | antal |
orter | familjer | orter | familjer |
. 3 | 1,059 | 3 | 841 |
. 20 | 619 | 20 | 753 |
. 10 | 76 | 11 | 60 |
Tillhopa 33 1,754 34 1,654
Minskningen sedan år 1923 är ringa och de medelstora städerna uppvisa till
och med ett något ökat antal husvilla familjer.
Nu meddelade statistiska data bekräfta det kända förhållandet, att läget på
bostadsmarknaden i åtskilliga hänseenden stadigt förbättras men att kristidens
svårigheter icke äro övervunna, i vad rör tillgången på mindre lägenheter.
Knapphet eller rent av brist på sådana gör sig alltjämt gällande på åtskilliga
håll, särskilt i städer av någon betydenhet. Det vill synas, som om denna brist
endast med långsamhet skulle övervinnas.
4
Behovet av
statlig långivning
framtiden.
Det aktuella läget pa bostadsmarknaden synes alltså fortfarande motivera,
att till främjande av bostadsproduktionen vidtagas fortsatta statliga åtgärder
av samma natur ocb i samma syfte som de senaste arens låneverksamhet.
Den sedan ar 1917 bedrivna statliga verksamheten på hithörande område kan
betecknas såsom en kristidsatgärd, även om en successiv förskjutning ägt rum
tran ren understödsverksamhet till en kreditgivning pa tämligen affärsmässiga
lånevillkor. Ur hittills anlagda synpunkter skulle denna verksamhet måhända
ta anses hava fyllt sin uppgift, när man en gång lyckats bemästra krisårens
rubbningar på bostadsmarknaden och i huvudsak återställt de förhållanden, som
rådde vid tiden närmast före världskriget. Yi torde vara på väg mot ett sådant
mål, ehuru vi ännu ej uppnått det.
. I anslutning till givna direktiv övergår bvggnadsbyrån nu till frågan, huruvida
icke målet och syftet med denna verksamhet lämpligen kunna och böra
utvidgas.
I det föregående har berörts tvenne företeelser, som känneteckna det aktuella
läget men som torde vara alltför djupgående och bestående för att kunna anses
va,ra av. kristidsnatur. Den^ ena är den spekulativa företagsamhetens relativt
mindre intresse för produktionen av bostäder, avsedda för de mindre bemedlade
klasserna, och den andra är den därmed sammanhängande knappheten på
smålägenheter. Den förra företeelsen torde få anses förklarlig. På grund av
ett intensivare utnyttjande och väl även på grund av en viss ovarsamhet från
mången hyresgasts sida äro smålägenheter i allmänhet utsatta för större slitning
än lägenheter, som bebos av mera bemedlade. I och med att fastighetens
avkastning fördelas på ett proportionsvis större antal hyresbelopp m. m., blir
förvaltningen ovigare. Omflyttningen blir proportionsvis större. Över huvud
taget bli ekonomiska mellanhavanden med mindre bemedlade av naturliga skäl
förenade med något större risk Trots väsentligt förbättrade förhållanden härutinnan,
som säkerligen f ramdrivits under trycket av krisårens bostadsbrist, synes
den enskilda företagsamhetens olust för smålägenhetsproduktion kvarstå,
oaktat efterfrågan uppenbart är långt starkare i fråga om smålägenheter.
Om dylika moment ej stått hindrande i vägen, hade ju det naturliga eljest
varit, att företagsamheten till väsentlig del inriktats på smålägenhetsproduktionen.
Erinras må, att dessa företeelser redan före världskrigets utbrott voro föremal
för statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Med anledning av skrivelse
från riksdagen tillkallade statsrådet och chefen för dåvarande civildepartementet,
jämlikt bemyndigande av Ivungl. Maj:t den 19 januari 1912, sakkunniga,
den s. k. bostadskommissionen, att verkställa utredning och avgiva förslag med
avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden. Kommissionen
upphörde år 1918.
Bostadskommissionens ganska brett lagda utredningsarbete kom att i väsentlig
mån förryckas av de uppkomna brännande dagsfrågorna och ledde endast
till ett par positiva förslag, åsyftande mera normala förhållanden. Del
ena av dessa — det andra utgjordes av förslag till ny byggnadsstadga för rikets
städer^— avsåg ett av de spörsmål, som under utredningsarbetet allt klarare
kommit att framstå såsom ett av bostadsfrågans centrala, kanske dess
allra viktigaste, nämligen ordnandet av den sekundära krediten. Med detta sitt
förslag avsåg kommissionen att lösa dels frågan om den så att säga egentliga
sekundärkrediten och dels just frågan om sådan kreditgivning, som vant föremål
för den statliga verksamheten på området under de senaste åren. Anledningen
till att detta förslag ej lett till något positivt resultat, torde bland annat
berott på de svårigheter, som maste vara förbundna med anordnande på affärsmässig
grundval av den för en kreditgivning av det senare slaget erforderliga
lokala organisationen. I allt fall förtjänar konstateras, att ifrågavarande kreditspörsmål
icke uppkommit såsom en ny fråga i samband med bostadskrisen
utan klart framträtt redan under relativt normala förhållanden; spörsmålet
lärer av särskilda skäl, som nedan skola utvecklas, i framtiden få till och med
större betydelse, än det tidigare haft.
Bostadsfrågan torde få anses som ett av våra viktigaste sociala problem och
lärer sålunda allt fortfarande böra påräkna synnerlig uppmärksamhet från det
allmännas sida. Till synes har den praktiska erfarenhet, som vunnits under
en kristidsbetonad verksamhet, visat en framkomlig väg till en positiv lösning
åtminstone av en viss sida av ett spörsmål, som befunnits vara ett av bostadsfrågans
viktigaste men på samma gång ett av dess mest svårlösta problem,
nämligen kreditfrågan.
Byggnadsbyrån får här lämna en redogörelse för de resultat, som vunnits av Hittills vidde
hittills vidtagna statliga åtgärderna, men får först i korthet erinra om inne- tågna åtbörden
av dessa åtgärder. ^ _ ^dcssasre
Statsunderstöd
lämnades första gången år 1917 och utgick såsom bidrag sultat.
utan rånte- eller återbetalningsskyldighet. Bidraget utgick med högst två
niondelar av byggnadskostnaden, under villkor att vederbörande kommun bidroge
med en niondel (tillhopa alltså en tredjedel). År 1920 inrättades statens
bostadslånefond, och understöd utgick nu såsom både lån och bidrag. Understödsmaximum
sattes till 50 procent av byggnadskostnaden, därav bidraget
högst 15 procent, varjämte villkoret om kommunalt bidrag bortföll. Från och
med år 1922 har bidrag utan rånte- eller återbetalningsskyldighet ej vidare
utgått men ställdes år 1923 vissa medel till förfogande såsom extra statsbidrag
till hårt ansträngda byggnadsföretagare från krisåren 1920—21. Det extra
statsbidraget användes till nedskrivning av lån ur bostadslånefonden, och de medel,
som sålunda tillfördes fonden, utlämnades såsom nya lån. Storleken av
samtliga sålunda disponerade medel framgår av följande tablå.
I Statsbidrag Lån
Ar milj. kronor milj. kronor
1917 ........ 4 —
1918 ........ 3 —
1919 ........ 2 —
1920 ........ 4 15
1921 ........ 4.5 15
1922 .......— 11.5
1923 ........— + 3 (extra statsbidrag) 7 + 3 (extra statsbidrag)
1924 ........—_7
Summa 17.5 + B 55.5
Å statsbidragen ha uppkommit vissa besparingar, för vilka redogörelse lämnas
i det följande. De statliga administrationskostnaderna ha bestritts genom
anlitande av statsbidragsmedel. Jämväl må nämnas, att understöd beviljats
mot slutet av kalenderåret. Några resultat av 1924 års lån kunna alltså ännu
ej redovisas.
De hittills vunna resultaten belysas av följande tablå. Denna avser de byggnadsföretag,
som intill utgången av år 1924 blivit av byggnadsbyrån godkända.
Av dessa godkända företag äro de, som bedrivits med tillhjälp av
1917—1921 års medel, så gott som undantagslöst också färdiga. ^ Även av de
godkända byggen, som bedrivits med hjälp av 1922 och 1923 års lånemedel var,
såsom nedan visas, det övervägande antalet färdigt. Beträffande 1923 års
byggnadssiffror må anmärkas, att dessa icke representera det blivande slutresultatet;
vid årsskiftet 1924—1925 hade nämligen lån av detta års medel till
6
ett belopp av cirka en miljon kronor preliminärt beviljats för ett antal byggnadsföretag,
som ännu icke hunnit bliva godkända. Siffrorna för år 1923
okas sålunda efter hand, som godkännande lämnas.
Med medel för år
1917 .....
1918 .....
1919 .....
1920 ......
1921 ......
1922 ......
1923 ......
Vid 1924 års utgång godkända | byggnadsföretag | |||
hyres- | koop. | egna | lägen- | eld- |
hus | byggn. | hem | heter | städer |
| — | 101 | 3,293 | 7,484 |
| — | 108 | 1,478 | 3,590 |
| — | 25 | 1,081 | 2,787 |
| 14 | 1,813 | 3,445 | 11,546 |
| 20 | 1,953 | 3,880 | 13,360 |
. 57 | 10 | 1,633 | 3,147 | 10,409 |
| 20 | 1,277 | 2,984 | 9,466 |
Samma 871 64 6,910 19,308 58,642
Den sammanlagda byggnadskostnaden (tomtkostnaden ej inberäknad) för
sålunda godkanda 7,845 byggnadsföretag utgjorde 228.8 miljoner kronor. Av
statsmedel både för dessa beviljats sammanlagt 16.7 miljoner kronor såsom
statsbidrag, 3 miljoner kronor såsom extra statsbidrag (1920—1921 års företag)
samt 49.9 miljoner kronor1 såsom lån.
Större intresse erbjuder i detta sammanhang resultaten av 1922 och 1923 års
verksamhet, vilken bedrivits allenast med lånemedel (tillgängliga voro tillhopa
21.5 miljoner kronor).
Den 31 dec.
1924
godkända . .
därav färdiga
Med 1922 och 1923 års lånemedel bedrivna byggnadsföretag
beräknad
hyres- | koop. | egna | lägen- | eld- | verklig ,.b^ljat |
hus | byggn. | hem | heter | städer | byggnads- lätD’ milJ |
|
|
|
|
| milj. kr. |
30 | 2,910 | 6,131 | 19,875 | 64.1 20.5 | |
| 18 | 2,246 | 4,455 | 14,642 | 47.2 15.2 |
Nämnas må, att byggnaderna ofta tagas i bruk, långt innan de till byggnadsbyrån
inrapporteras såsom slutbesiktigade och sålunda såsom fullt färdiga.
Vad angår ifrågavarande redan färdiga byggnader, ha de verkliga byggnadskostnaderna
uppgått till i genomsnitt 10,594 kronor per lägenhet och 3,224 kronor
per eldstad. Lånen hava i genomsnitt motsvarat 32.2 procent härav eller
6, 2 kronor per^ lägenhet och 1,038 kronor per eldstad. Lägenheterna ha i
gcnomsmtt innehållit 3.3 eldstäder eller med andra ord 2 rum och kök.
Med avseende å kostnaderna för den statliga organisationen kunna inga
exakta genomsnittsberäkningar göras för nu angivna produktionsresultat enär
byggnadstiden ju icke sammanfaller med budgetåret och resultaten av de’olika
verksamhet gripa in i varandra. Från byggnadsbyråns inrättande år
1917 och till utgången av år 1924 ha kostnaderna för byråns verksamhet belöpt
sig till sammanlagt 233,458 : 60 kronor, motsvarande 12.10 kronor per lägenhet,
för vilken under samma period erhållits statsunderstöd. I kostnaderna
ingå ej de belopp, som särskilt ställts till förfogande för vissa av byrån utförda
Detta belopp överstiger det, som vid 1923 års utgång ställts till förfogande, nämligen 48 5 miljoner
kronor. Till förklaring härav må erinras, att cirka 3 miljoner kronor inbetalades genom extra
statsbidrag år 1923 och utlånades dessa medel på nytt för andra gången samma år. På grund av
att dessa medel sålunda beviljats två gånger, kan det sammanlagda beloppet beviljade lån överstiga
rondens verkliga omslutning med motsvarande belopp.
7
typritningar. De genom försäljning av dessa ritningar inflytande medlen komma
antagligen att täcka kostnaderna.
De anvisade statsunderstöden hava rönt stark efterfrågan. Då lånen t i 11 -kommo år 1920, stod det sökta beloppet ej ens i rimlig proportion till det tillgängliga
(5 mot 1). Efter hand har emellertid kommunerna själva företagit en
mera noggrann sovring av byggnadsföretagarnas ansökningar. De allra flesta
av dem skulle både författningsenligt och av lämplighetshänsyn väl kunnat
bifallas. Det sökta beloppet har emellertid städse överskridit det tillgängliga;
de båda beloppen ha sålunda utgjort år 1922 respektive 1G.1 och 11.5, år 1923
respektive 22.2 och 10 samt år 1924 respektive 14.4 och 7 miljoner kronor.
Trots sovringen hos kommunerna ha ansökningarna kunnat bifallas blott i sin
ungefär halva omfattning.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att lån ur bostadslånefonden till
övervägande del utgått till egnahemsföretag. Nämnas må, att till egnahem
hänföras jämväl sådana av ägaren bebodda hus, vilka, såsom ofta är fallet,
innehålla jämväl en lägenhet till uthyrning. Ej sällan stå även de hyreshus,
för vilka lån utgått, på gränsen till egnahem, i det att de utgöra smärre hus,
som ägaren själv bebor men därjämte innehålla ytterligare några få lägenheter
till uthyrning; fyrafamiljshuset är här en ganska vanlig typ i småstäderna.
Hyreshuset, varom här är fråga, kan sålunda vara ett spekulativt företag,
men däri ingår dock, liksom i egnahemsföretaget, den enskildes strävan att
skaffa sig egen bostad såsom ett väsentligt moment.
Emellertid kan man påstå, att samtliga egnahem och kooperativa byggnader
samt åtminstone en del av hyreshusen kommit till utförande till följd av personliga
kraftinsatser —■ tillskjutet kapital, egen förvaltning och mycket ofta
eget arbete — från de boendes egen sida. Det primära motiv, som driver individen
till dessa kraftinsatser och att så att säga taga sin bostadsfråga i sina
egna händer, torde sällan vara beräkningar att åtminstone omedelbart kunna
minska sin bostadsutgift, ehuruväl förhoppningar, att denna i framtiden
skall ställa sig lägre än hyran för eu hyreshuslägenhet, torde spela en viss
roll. Men det aktuella och det starkaste motivet torde vara att på denna väg
förskaffa sig icke en kanske billigare utan en bättre bostad, som ur olika synpunkter
svarar mot individens önskningar. Det torde knappast förekomma,
att en familjefader, som förhyr en enrumslägenhet, ingår i en kooperativ förening
för bostadsbyggande endast i syfte att erhålla en tiggare besittningsrätt
till en annan likvärdig enrumslägenhet utan han lärer underkasta sig därmed
oundgängligen förenade uppoffringar i syfte att komma i besittning av en
större och bättre bostad, till vilken han därjämte erhåller en stadigvarande rätt.
Och detsamma torde så gott som undantagslöst gälla egnahemsbyggaren, vilken
därigenom också — låt vara i viss mån med avstående från åtskillig bekvämlighet
—• söker bereda sig och de sina de förmåner av mångahanda slag, som
följer med ett öppet byggnadssätt. Man lärer sålunda kunna utgå ifrån att
flertalet av de lägenheter, som under de senare åren tillkommit under statens
medverkan, berett individen en bättre bostad och i allt fall en bostad, som bättre
motsvarar hans egna önskningar än den förutvarande.
Det rör sig här ej om obetydligheter. Det sammanlagda antalet lägenheter,
för vilka vid senaste årsskiftet lån eller bidrag beviljats och som blivit av byggnadsbyrån
godkända, utgjorde, såsom nämnts, 19,308. Om man beräknar, att
fyra personer komma på varje lägenhet — en sannolikt alltför låg siffra, särskilt
i betraktande av att det ofta är hänsynen till barnen, som speciellt lockar
familjen till egnahemmet utanför staden — skulle förbättrad bostad beretts tillhopa
cirka 77,000 personer, motsvarande en folkmängd, som är vida större än
Norrköpings. Gör man en liknande beräkning för de lägenheter, som tillkommit
med hjälp av enbart lånemedel (för åren 1922 och 1923), erhåller man eu
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 102 haft. (Nr 202.) 3 ''
8
personsiffra av c:a 24,500, närmast motsvarande folkmängden i staden Lund,
eller, per ar räknat, siffran 12,250, närmast motsvarande folkmängden i städerna
Trålleborg eller Kristianstad. Här återgivna siffror äro visserligen baserade
på en helt schematisk kalkyl — byggnadsbyrån saknar i regel uppgift
om antalet familjemedlemmar i de med statsunderstöd uppförda byggnaderna
— men de torde dock vara ägnade att giva en ungefärlig uppfattning om storleken
av den folkmängd, för vilken den hittills bedrivna verksamheten haft betydelse,
och den, för vilken en fortsatt verksamhet årligen skulle kunna få betydelse.
Med årens lopp skulle det antal personer, som tack vare sådana statsatgarder
vuxit upp eller levat under bättre bostadsförhållanden än de eljest
skulle kunnat, säkerligen komma att utgöra en så pass betydande del av hela
var stadsbefolkning, att man bleve berättigad att tala om en därav åstadkommen
allmän höjning av bostadsstandarden.
Egnahems- Såsom framgar av ovan lämnade uppgifter, spelar egnahemsbyggandet åtHetijdelse
* Pnns*;on? numera en sa väsentlig roll inom den med hithörande lån bedrivna
byggnadsverksamheten, att det förtjänar en närmare granskning. Man skulle
kanske kunna antaga och det lärer också från vissa håll verkligen göras gällande,
att egnahemsbyggandet omkring städerna vore en mera tillfällig modesak,
som stimulerats fram dels av bostadsbristen och dels av statens (och kommunernas)
hjälp, men som komme att försvinna, så snart möjlighet erbjöde sigatt
atennflytta till den inre staden. Även om man erkänner, att intresset för
egnahemsbyggandet - bär liksom eljest i detta sammanhang åsyftas ej egnahemsbyggandet
på rena landsbygden — varit speciellt livligt, tala åtskilliga
omständigheter för att man står inför en företeelse, som är något långt mer än
en tillfälligt övergående modesak.
Att börja med må erinras, att stadsbefolkningen under några få generationer
till stor del uppkommit och allt fortfarande växer genom inflyttning från den
rena landsbygden. Stadsbefolkningen utgjorde år 1870 539,649 personer eller
12.95 procent av hela folkmängden; år 1920 voro motsvarande siffror 1,743,13 1
och 29.52. Härtill komma de talrika köpingar och municipalsamhällen, som
uppvuxit under denna period, och vilkas invånare i detta sammanhang få hänföras
till stadsbefolkningen. Man kan sålunda utgå ifrån, att stora delar av
vår nuvarande stadsbefolkning uppvuxit på eller äga sina närmaste rötter i
landsbygden.
_. Under senare ar ha tillkommit tva nya faktorer, som i väsentlig mån torde
bidraga till att vidmakthålla och öka intresset för egnahemsbyggandet. Den
ena av dessa är åttatimmarslagen och den ökade fritid, som denna berett de
kroppsarbetande klasserna. Dels ha de härigenom lättare att disponera den
tid, so in behöves för resorna till och från arbetsplatsen, och dels ha de blivit
sätta i tillfälle att ägna tid åt arbete på underhåll och förbättringar av en egen
byggnad och en egen tomt. Dylika smärre arbeten, som nästan oavlåtligt erojuda
sig på ett eget hem och vilkas utförande ingalunda saknar ekonomiskt
värde, visa sig alltid i hög grad ägnade att fånga individens intresse.
Den andra,, väl ännu viktigare faktorn är de rent revolutionerande framsteg,
som kommunikationsmedlen gjort på senare tid. Elektriska spårvägar och på
sista tiden även motoromnibusar samt andra trafikmedel ha fullständigt omdanat
närtrafiken och synas bana väg för en helt ny utveckling av stadsbyggandet.
Betingelserna för ett öppet byggnadssätt ha härigenom förbättrats i
en grad, som man ännu för ett par decennier sedan knappast kunde ana.
Det är uppenbart, att den, som på förhand ordnat sitt företags ekonomi och
som under dess fortgång äger möjlighet till kontantbetalning, kan betinga sigavsevärt
förmånligare priser än den, som nödgas anlita korta, ovissa krediter
eller begära anstånd med fullgörande av sina utbetalningar. Det förbilligande
av byggnadskostnaderna, som välordnade lån ur statens bostadslånefond möjliggör,
bör ej underskattas.
Byggnadsbyrån har under sin verksamhet både skriftligen och muntligen
kommit i beröring med ett stort antal egnahemsbyggare. Det har därvid ej
kunnat undgå byggnadsbyråns uppmärksamhet, vilken ovanlig seghet och energi
dessa företagare utveckla för att realisera sin strävan att erhålla ett eget hem
och vilken alldeles avgörande betydelse därvid den frågan i regel äger för dem,
huruvida de kunna påräkna lån ur bostadslånefonden. Byrån har vid många
tillfällen känt anledning beklaga, att lånemedlens knapphet nödvändiggjort avslag
å gjorda framställningar.
I detta sammanhang gives anledning till ett särskilt påpekande, som förtjänar
uppmärksammas vid bedömande av den föreliggande frågan. Lånemedel
ha, med undantag för åren 1920 och 1921 varje gång ställts till förfogande för
endast ett år i sänder, och det har sålunda ej kunnat bedömas, huruvida nya
lånemedel skulle kunna påräknas för ett kommande år. För varje år har den
enskilde stått inför tanken, att det gällde att söka gripa ett kanske aldrig återkommande
tillfälle att få sin lånefråga ordnad. Den, som skulle kunna och
vilja låta sitt bygge anstå ett eller annat år för att ägna sina planer ett noggrannare
övervägande, har känt sig uppfordrad att genast skrida till handling,
ehuru han i konkurrensen om lånen utan olägenhet kunnat tills vidare vika
för andra, som varit i mera trängande behov av bostad. Att i sådana fall med
säkerhet avgöra, vem som i första hand bör erhålla lån, är icke alltid möjligt.
Andra åter, som fått avslag å sina ansökningar, starta sina byggen utan att ha
tryggat dessas ekonomi. Ofta råka sådana byggnadsföretagare i svårigheter
och i allt fall torde de få vidkännas betydligt ökade byggnadskostnader. Det
torde få anses såsom en allmän regel, att åtgärder på bostadsfrågans område
böra ställas på lång sikt. I detta avseende har tillhandahållandet av lånemedel
för bostadslånefondens ökning hittills icke motsvarat, vad som varit önskvärt,
och det sist anförda torde utvisa vissa olägenheter därav.
Med hänsyn till det sålunda anförda finner byggnadsbyrån, att det ur låntagarnas
synpunkt vore högeligen önskvärt, att statens bostadslånefond erhölle
en mera bestående karaktär, som medgåve kontinuerlig utlåning år efter år.
Och byggnadsbyrån tror sig också våga påstå, att stöd förebringats för antagande,
att åtgärder i sådan riktning från statens sida verkligen skulle bidraga
att föra den stora sociala fråga, som benämnes bostadsfrågan, ett betydande
steg framåt.
Byggnadsbyrån övergår nu till den positiva sidan av den anbefallda utred- Förslag.
ningen och har då till en början att avgiva förslag rörande storleken av de be- Erforderligt
lopp, som årligen under de närmaste åren böra ställas till förfogande såsom årligt lånelån
ur bostadslånefonden. Det ligger i sakens natur, att förevarande spörsmål belopp.
bör i hög grad bedömas såsom en lämplighetsfråga, där vid varje särskilt tillfälle
hänsyn måste, tagas såväl till statens förmåga att ställa medel till förfogande,
närmast ur rusdrycksmedelsfonden, som till behovet. Vad beträffar
lånebehovet, är detta givetvis beroende av en mångfald olika faktorer men väl
närmast av den enskildes beredvillighet att i fortsättningen positivt medverka
i egnahemsrörelsen och bostadskooperationen, av byggnadskostnadernas fluktuationer,
av stadsbefolkningens fortsatta tillväxt samt av de mindre bemedlade
klassernas allmänna ekonomiska möjligheter att höja sig till en högre
bostadsstandard än den nuvarande.
Vad beträffar den första av dessa faktorer, har byrån i det föregående sökt
visa sannolika skäl för, att beredvilligheten till dylik medverkan särskilt för
egnahemsbyggande, sådan den kommit till uttryck i åtminstone de två sista
årens låneansökningar, icke torde vara av tillfällig, övergående natur. De sökta
10
be öppen .uppgmgo åren 1923 och 1924 till 22.2 och 14.4 miljoner kronor De
tillgängliga beloppen utgjorde respektive. 10 och 7 miljoner kronor. Utan tvivel
beror storleken av det sökta beloppet i icke ringa mån på storleken av det
tillgängliga, sa till vida som kommunerna själva i viss mån modererat sina ansökningar
i förhållande till de sannolika utsikterna. Byrån kan härutinnan
."rödja sig pa under hand gjorda direkta uttalanden från kommunalt håll Så
till exempel har uppgivits, att ensamt år 1924 till Stockholms stad ingivits
val motiverade ansökningar om förmedling av lån ur bostadslånefonden till ett
sammanlagt belopp, vida överstigande det för hela landet tillgängliga. Uppenbarligen
hade det varit meningslöst, att staden sökt ett så stort belopp.
etta var sålunda av staden själv avsevärt nedsatt i den ingivna ansökningen,
men maste ändock av hänsyn till andra kommuners ansökningar ytterligare
nedsättas vid den slutliga fördelningen.
„ Hot ovan papekade förhållandet, att stadsbefolkningen i Sverige under 50-arspenoden 1870—1920 ökats från cirka 540,000 till cirka 1.743,000 invånare,
giver en antydan om det ofantliga behovet av nya bostäder, därest framtiden
kommer att visa ens en tillnärmelsevis liknande utveckling.
Vad angår de nuvarande byggnadskostnaderna, torde dessa i förhållande
till den övriga prisnivån ligga högre, än de gjorde före världskriget, och en
sänkning lärer få anses möjlig och sannolik. Räknat per lägenhet eller per
eldstad skulle i sådant fall det erforderliga lånebeloppet alltså likaledes bliva
lägre än det nuvarande. Men å andra sidan vore det väl sannolikt, att en sänknmg
av byggnadskostnaderna .skulle stimulera företagsamheten bland egnahemsbyggare
och andra och på så sätt bidraga snarare till ökad än till minskad
efterfrågan på lån ur bostadslånefonden.
Enligt byggnadsbyråns mening skulle lån ur statens bostadslånefond, vad behov
och efterfrågan angår, kunna ställas till förfogande och med framgång absorberas
till större belopp, än vad statsfinansiella hänsyn över huvud taget torde
medgiva, Om sålunda en begränsning av beloppet är nödvändig av sådana hänsyn,
bör det emellertid tillmätas så, att det kan brukas vid ett praktiskt reformarbete.
Ifrågavarande fältverksamhet föranleder igångsättandet varje år av en ganska
betydande apparat både från kommunernas och från byggnadsföretagarnas
egen sida, Tomter inköpas, byggnadsritningar anskaffas, kostnadsberäkningar
uppgöras o. s. v. och byggnadsplanerna göras sedan till föremål för granskning
och sovring från kommunalt hall. Visserligen torde icke kunna påräknas,
att samtliga ansökningar, som motsvara de uppställda villkor, skulle kunna
bifallas, men utsikterna böra dock stå i ett rimligt förhållande till dessa
och till den igångsatta apparatens omfång.
Nästlidna höst ansåg sig byggnadsbyrån böra föreslå, att ett belopp av
10 miljoner kronor ställdes till förfogande för år 1925. Byrån finner fortfarande
detta belopp väl avvägt och önskvärt vore, att det kunde bliva normerande
jämväl för framtiden. I årets statsverksproposition har emellertid förebådats
en av statsfinansiella skäl föranledd nedsättning till 8 miljoner kronor.
Såvitt kan bedömas, torde tillfredsställande resultat nu och i framtiden kunna
uppnås, även om endast detta senare belopp kunde ställas till förfogande för
utlåning. Däremot anser byrån, att eu nämnvärd ytterligare. nedsättning av
beloppet icke vore en välbetänkt åtgärd. Såsom nedan skall visas, torde ett
belopp av åtminstone 8 miljoner kronor ligga inom gränsen av det möjliga
och rimliga.
Byggnadsbyrån föreslår sålunda, att åtgärder i syfte att göra statens bostadslånefond
mera bestående måtte inriktas på målet, att från och med år
1929 och framdeles årligen ett belopp av 10 miljoner kronor må kunna utlånas,
men att, om en nedsättning av beloppet av statsfinansiella skäl befinnes
nödvändig, beloppet, ej måtte sättas lägre än till 8 miljoner kronor.
11
Till besvarande av den andra uppställda frågan, nämligen storleken av de
till bostadslånefonden inflytande räntorna och annuiteterna har byggnadsbyrån
låtit amanuensen A. Åman uppgöra de till frågans bedömande nödiga matematiska
kalkylerna. De i enlighet med av byrån lämnade direktiv verkställda
utredningarna jämte tabellbilagor bifogas härjämte (ej tryckta), och får byrån,
som i övrigt hänvisar till dessa, för egen del i all korthet erinra om följande.
Byggnadsbyrån har utgått från vissa givna förutsättningar, nämligen storleken
av hittills utlämnade lån samt rånte- och amorteringsvillkoren för dessa ävensom
från vissa hypotetiska förutsättningar. Dessa senare må här med några ord
beröras. Till en början har byrån ansett sig böra verkställa beräkningar för
1920—1923 års lån på grundval av de för dessa lån nu gällande ränte- och
amorteringsvillkoren (4 procent ränta och 6 procent annuitet). Enligt särskild
kungörelse (nr 224/1923) gälla dessa procentsatser emellertid blott tills vidare
och kunna åter höjas (till respektive 5 och 7 procent). Det har därför ansetts
riktigt att räkna med den teoretiska ehuru enligt byråns mening osannolika
förutsättningen, att en sådan höjning skulle vidtagas vid 1926 års ingång.
Vidare har en av utgångspunkterna varit, att 8 miljoner kronor komma att
ställas till förfogande för år 1925 samt för följande år alternativt 10 eller 8
miljoner kronor årligen. Ränta och amortering för dessa lån har satts lika
med de för 1924 års lån gällande (respektive 5 och 6.5 procent). Beräkningarna
ha framförts för så lång tid, att bostadslånefonden under olika förutsättningar
skulle bliva självförsörjande. Enligt de olika hypotetiska förutsättningarna
hava åtta alternativ uträknats.
Om bostadslånefonden tills vidare finge disponera dels inflytande amorteringar
och dels, såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden, de till bostadslånefonden
inflytande räntorna, skulle under nu gällande förutsättningar lån kunna
utlämnas till ett årligt belopp av respektive 8 och 10 miljoner kronor,
(alt. I och alt. III i utredningen), därest från rusdrycksmedelsfonden finge
disponeras såsom lån tillhopa ytterligare respektive 25,467,000 kronör för åren
1926—1934 och 39,007,000 kronor för åren 1926—1936 i följande avtagande
serier.
Erforderliga nytillskott (i 1000 tal kronor) för en årlig
utlåning från och med år 1926 av
; 8 miljoner kronor 10 miljoner kronor
Ar (Alt. I) (Alt. III)
1926 .................. 5,604 5,604
1927 ................. 4,811 6,811
1928 .................. 4,002 5,872
1929 .................. 3,375 5,115
1930 ................. 2,655 4,265
1931 .................. 2,035 3,515
1932 .................. 1,515 2,865
1933 .................. 995 2,215
1934 .................. 475 1,565
1935 .................. — 915
1936 .................. — 265
Tillhopa 25,467 39,007
I årets statsverksproposition föreslås, att avsättningarna till rusdrycksmedelsfonden
skola begränsas till 4 miljoner kronor för år. De under dessa alternativ
angivna nytillskotten överskjuta detta årliga belopp i alt. I under åren
1926—1928 med tillhopa 2,417,000 kronor och i alt. III under åren 1926—
19.30 med tillhopa 7,667,000 kronor.
Inflytande
räntor och
annuiteter.
12
Lånevillkoren.
Enligt byggnadsbyråns mening vore det ettdera av dessa alternativ —
enligt vad ovan anförts vore det senare att förorda framför det förra — som
efter hand borde läggas till grund för praktiska förslag. Om riksdagen sålunda
medgåve, dels att av inflytande räntor och amorteringar årligen ett belopp
av 8 eller 10 miljoner kronor finge utlämnas såsom nya lån — framdeles
överskjutande belopp skulle återbäras till rusdrycksmedelsfonden — och dels,
att ovan angivna belopp å tillhopa respektive 39,007,000 kronor och 25,467,000
kronor finge successivt i avtagande serie överföras såsom nya lån, skulle bostadslånefonden
tills vidare för överskådlig tid vara »självförsörjande» vid
utgången av respektive år 1934 och 1936. Anmärkas må, att dispositionsrätten
över inflytande räntor närmast är en bokföringsfråga, enär bostadslånefondens
alla tillgångar motsvaras av en lika stor fordran för rusdrycksmedelsfondens
del.
Därest man vidtoge den bokföringstekniska åtgärden, att varje år först överföra
inflytande räntor — icke amorteringarna -—- till rusdrycksmedelsfonden
och att sedan därifrån såsom nya lån återföra dessa i erforderliga belopp såsom
lån till bostadslånefonden, intill dess enbart amorteringsbeloppen försloge
att bereda lån till respektive 8 och 10 miljoner kronor, skulle till en
början erfordras, att samma belopp som de ovan angivna finge disponeras
samt därtill räntor till angivna belopp (se bil. alt. IV och VII) i förra fallet
till och med år 1951 och i senare fallet till och med år 1952. Efter nämnda
år skulle amortering sbeloppen enbart förslå till beredande av de angivna årliga
lånebeloppen.
Det lärer strida, mot praxis, att. riksdagen i en fråga av sådan beskaffenhet •
som den här föreliggande fattar bindande beslut för en längre följd av år, och
byggnadsbyrån åsyftar ingalunda att med det nu anförda föreslå ett avsteg
från sådan praxis. Emellertid vill byrån på ovan anförda skäl förorda, att
beslut, som kan komma att fattas under innevarande år, måtte, liksom fallet
var år 1920, få avse avsättningar åtminstone för två år, d. v. s. både för år
1925 och år 1926. Av samma skäl- vore det sedermera lämpligt, att frågan
om eventuell avsättning för år 1927 upptoges till behandling redan vid 1926
års riksdag o. s. v., så att såväl låneförmedlare som låntagare alltid visste,
huruvida och till vilket belopp lånemedel stode till förfogande för det löpande
året, och så att de senast vid riksdagsperiodens slut kunde bedöma motsvarande
förhållanden jämväl för det nästföljande året.
Byrån vill i detta sammanhang slutligen erinra, att räntor och amorteringar
skola inbetalas till statskontoret per kalenderår senast den 15 januari påföljande
år, en anordning, som enligt byråns mening bör bibehållas. Om nu
dylika medel, såsom här föreslagits, skola disponeras för ny utlåning, skulle
det ej möta hinder utan vore tvärtom lämpligt, att de för visst kalenderår
löpande räntorna och amorteringarna finge ingå i det för samma kalenderår
anvisade beloppet. Beslut om fördelning av detta belopp plägar visserligen
fattas mot slutet av samma kalenderår men utanordningarna kunna vanligen
påbörjas först ett stycke inpå det följande, och vid sådan tidpunkt skulle
rånte- och amorteringsmedlen sålunda redan ha inlevererats och faktiskt vid
behov finnas tillgängliga.
Under hela den tid, som lån lämnats ur statens bostadslånefond, ha i stort
sett tillämpats samma allmänna regler för verksamheten. Så vitt byggnadsbyrån
kan finna, hava dessa regler enligt erfarenhetens vittnesbörd i stort sett varit
praktiska och lämpliga, varför de i allt väsentligt synas böra bliva normerande
för en fortsatt verksamhet. Vissa ändringar synas emellertid böra vidtagas,
närmast motiverade därav, att verksamheten, som hittills varit tillfällig och åtminstone
i viss mån kristidsbetonad, nu skulle bliva av mera stadigvarande na
-
1 •>
lur. Dessa ändringar, till vilka byggnads!»yrån nu övergår, inskränka sig antingen
till ett fastslående av vissa grundsatser, som laktiskt redan tillämpats, eller
till smärre jämkningar. I ett avseende innebär emellertid förslaget ett mera
principiellt avsteg från en av de hittills följda grundsatserna, nämligen i vad
rör kommunerna såsom hittills ensamma, obetingat betalningsansvariga laneförmedlare.
Byrån återkommer längre fram till denna principfråga och vissa med
byråns ändringsförslag härutinnan direkt sammanhängande spörsmål.
Enligt hittills gällande författnings föreskri f ler kan lån ur statens bostadslånefond
lämnas för bostadsbyggande i stad, köping eller annat samhälle, där
större bostadsbrist förefinnes eller sådant understöd av andra omständigheter är
särskilt påkallat. Den praktiska tillämpningen av denna ganska allmänt hållna
föreskrift har hittills i stort sett givit sig själv. Bostadsbristen har varit en så
allmän företeelse, att det huvudsakligen blott gällt att bedöma, på vilka orter
den varit mest trängande, och att sedan, i den mån tillgängliga medel därtill
kunnat förslå, bevilja de ansökningar, som ansetts starkast motiverade. I regel
bär ju bostadsbristen varit mest framträdande i städerna och bland dessa oftast
mer i de medelstora och större städerna än i de mindre.
Även om man i fortsättningen bör taga den största hänsyn till förhandenvaron
av bostadsbrist inom ett samhälle, synes det icke längre påkallat att uppställa
förefintligheten av särskilt svåra bostadsförhållanden inom en ort såsom
en förutsättning för att lån får utgå. Avsikten med verksamheten är ju att bidraga
till åstadkommande av förbättrade bostadsförhållanden och, även om dessa
skulle kunna betecknas såsom tämligen normala, utesluter detta ej, att förbättringar
kunna vara i hög grad önskvärda. Författningsenliga förbehåll av
ovan angivet slag synas sålunda, även i den tämligen vaga form, som de nu äga,
böra bortfalla. Byrån förutsätter, att man vid den praktiska tillämpningen i
allt fall skall taga all nödig hänsyn till vidkommande faktorer inom en ort sådana
som bostadsbrist eller eventuellt bostadsöverflöd samt befarad starkare
tillbakagång eller väntad tillväxt av ett samhälle.
Lån ur statens bostadslånefond har till betydande del utgått för egnahemsbyggande.
För samma ändamål står lån att erhålla från egnahemslånefonden,
nämligen för »egnahem på landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket
stadsplan icke blivit fastställd» (§ 1 i kungörelsen den 27 juni 1919, nr 483,
angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse).
Formellt sett har sålunda lån kunnat i vissa fall utgå ur båda fonderna för
egnahemsbyggande inom ett och samma område. Men ehuru lån ur egnahemslånefonden
utgår såsom primärkredit och lån ur bostadslånefonden såsom
sekundärkredit, har byggnadsbyrån städse ansett sig böra tillse, att lån
ur bostadslånefonden icke utgått för byggnad, för vilken lån . redan erhållits
ur den andra fonden. Däremot torde det ej vara så ovanligt, att å ena
sidan hushållningssällskapen —- de vanligast förekommande förmedlarna av lån
ur egnahemslånefonden —- anse, att vissa tätare bebyggda områden (förstäder och
industrisamhällen) falla utanför deras egentliga intressesfär, men att. å andra
sidan vederbörande kommuner, under hänvisning till de formella möjligheterna
till erhållande utan kommunal medverkan av lån ur egnahemslånefonden, avböja
att lämna sin medverkan till förmedling av lån ur bostadslånefonden. Detta
kan leda till att lån ej erhålles ur någondera fonden, eller ock att hushållningssällskapen
av omständigheternas makt drivas till att medverka till eu kreditförmedling,
som de med rätta betrakta såsom en för dem främmande uppgift.. .1
allt fall stå de båda fonderna varandra så pass nära — låt vara att lånen skilja
sig från varandra bland annat med avseende å inteckningssäkerhetens nedre
gräns — att det får anses naturligt och riktigt, att de avgränsas från varandra.
Efter samråd under hand med statens egnahemsinspektör får byrån i sådant
Läneverksamlietevs
lokala omfattning.
H
hänseende anföra följande. Ur egnahemslånefonden utgår lån till egnahem för
såväl jordbruks- som bostadsändamål. Av dessa ändamål torde det förra få anses
såsom det primära och väsentliga, och utvecklingen synes visa önskvärdheten
av att egnahemslånefonden i mera utpräglad grad än hittills blir en fond
till främjande av den inre jordbrukskolonisationen. Bostadslånefonden skulle
övertaga uppgiften att främja det rena bostadsbyggandet, d. v. s. det som betirives
i städer och stadsliknande samhällen. Emellertid förefinnes eu ytterligare
uppgift, som ligger mellan dessa båda, nämligen att främja det mera sporadiskt
framträdande egnahemsbyggandet av hantverkare och därmed jämställda
yrkesutövare ute i bygderna. Då dessa senare egnahem understundom ha någon
jord till odling och gränsen mellan dem och de verkliga jordbruksegnahemmen
blir mer eller mindre flytande, synes hithörande långivning böra fortfarande
inordnas under egnahemslånefonden, detta även med hänsyn till att innehavare
av dylika hantverkaregnahem på landsbygden ofta direkt tjäna jordbruksintresset.
Det kunde ifrågasättas, att man läte denna uppdelning av verksamhetsuppgifterna
redan nu komma till uttryck saväl i en blivande kungörelse angående
lån ur bostadslånefonden som i ovannämnda kungörelse angående egnahemslånerör
elsen. I senare hänseendet har emellertid egnahemsinspektören — som i princip
förordade, att^ utvecklingen leddes mot en dylik uppdelning — påpekat, att
lån ur egnahemslånefonden i ganska stor omfattning utgått och fortfarande utgår
för bildande av bostadsegnahem i och omkring städer och stadsliknande samhällen.
Pa vissa hall bedrives denna verksamhet under medverkan av egnahemsiöreningar
eller -bolag; på andra håll ombestyres sådan långivning genom vederbörande
kommun eller hushållningssällskap. Om nu denna verksamhet genom
ett uttryckligt stadgande i egnahemslånekungörelsen tvärt avklipptes, kunde
hithörande låntagargrunoer måhända icke genast anpassa sig efter de ändrade
förhållandena. Sålunda kunde exempelvis tänkas, att de inställt sig på att
erhålla lån från botten och upp till medgivet maximum. Om nu lån i stället
skulle sökas ur bostadslånefonden, funnes i orten ingen praxis utbildad, var och
hur det därvid erforderliga bottenlånet skulle uppbringas. Först efter hand
skulle lämpliga kreditkällor (sparbanker o. d.) öppna sig för tillgodoseende av
primärkreditbehovet. Man äventyrade sålunda genom en alltför hastig omläggning
att skada en gagnerik verksamhet. Det vore därför lämpligare, att avgränsningen
finge ske genom tillämpad praxis vid beviljandet av lån på så sätt.
att man successivt droge in på krediten ur egnahemslånefonden till dylika egnahemsföretag
och därmed automatiskt ledde de lånesökande över till bostadslånefonden.
Byggnadsbyian finner starka skäl tala för en dylik uppfattning. Byrån förordar
sålunda för närvarande för sin del ingen ändring i egnahemslånekungörel*en
men föreslår, att man i fråga om bostadslanefondens verksamhetsområde återgår
till de bestämmelser, som i sådant hänseende gällde i fråga om 1917- -1919
års statsbidrag. _ Sådant bidrag tick utgå för bostadsbyggande i »stad, köping
eller municipalsamhälle eller ock landskommun, som innesluter tätare bebyggt
område». Måhända vore det lämpligt att ordet »municipalsamhälle» utbyttes
mot orden »annat samhälle, där byggnadsstadgan för rikets städer gäller».
Den noggrannare avgränsning, som sedermera bör åstadkommas vid den praktiska
tillämpningen, skulle kunna främjas genom rapportverksamhet mellan å
ena sidan socialdepartementet och statens byggnadsbyrå och å andra sidan jordbruksdepartementet
och egnahemsinspektören samt eventuellt hushållningssällskapen.
Ej minst med tanke på de enskilda sammanslutningar, som nu förmedla
egnahemslån, har byrån föreslagit, att jämväl sådana, vid sidan av kommunerna,
skulle få fungera såsom förmedlare av lån ur bostadslånefonden.
15
Framhållas må, att un utveckling, sådan som den här angivna, a ena sidan
skulle minska behovet av avsättningar till egnahemslånet mulen (tor bostadsändamål)
men å andra sidan också i viss mån understryka behovet av att gvva
bostadslånefonden en mera bestående karaktär. Jämväl må nämnas, att don
förmån, som genom egnahemslånefondens inrättande beretts landsbetolkningen,
synes tala för billigheten av att liknande förmån beredes stadsbefolkningen
genom bostadslånefonden. Slutligen får byrån erinra, att de medel, som,
enligt vad nedan föreslås, skulle reserveras till täckande av eventuella iörluster
å lån ur bostadslånefonden, uppkommit genom en skatt, byggnadsskatlen.
som allenast påförts för byggnader i städer och stadsliknande samhällen.
Författningsenligt kan lån ur statens bostadslånefond tillgodokomma kom- olika slag o v
mun eller, under förmedling av vederbörande kommun, bolag, förening stiltelse
eller enskild person. Vid uppgörande av förslag till fördelning av tillgängliga
lånemedel har byggnadsbyrån emellertid under de sista-åren med något eu
staka undantag avstyrkt ansökningar om lån direkt till kommunala byggen.
Byrån har nämligen ansett, att en kommun, som beslutat uppföra ett bostadshus,
bör kunna på öppna lanemarknaden själv anskaffa för ändamalet erf(liderlig
kredit. Under sådana förhållanden ha de kommunala byggena ställts
i efterhand i konkurrensen med andra byggen, vilkas finansiering torde erbjuda
företagaren långt större, kanske oöverkomliga svårigheter, därest statslån
ej skulle beviljas. , , n o ,
Härutinnan tillämpad praxis synes böra fastslas. Lan ur bostadsianetonden
till byggnadsföretag, som bedrivas av kommun, bör sålunda ej vidare ifraga
I
övrigt anser byggnadsbyrån. att ingen ändring bör göras i gällande bestämmelser
rörande de byggnadsföretag, för vilka bostadslån må utgå. Enligt
författningen skola lånen så fördelas, att därigenom »särskilt främjas företag
av direkt allmännyttig natur eller med anordningar, som avse att bereda den
boende äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden». De sista
orden taga sikte på önskvärdheten av att bostadskooperationen och egnahemsrörelsen
gynnas, och, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, är det
företrädesvis till egnahemsbyggande, som lånemedlen faktiskt disponerats.
Byggnadsbyrån föreställer sig, att så kommer att bliva fallet jämväl framdeles,
möjligen att bostadskooperationen kan erhålla proportionsvis ökad betydelse.
Jämväl nya former för en socialt tilltalande bostadsproduktion låta
ju tänka sig.
Möjligen kunde ifrågasättas, att man uttryckligen uteslöte hyreshusen i
detta sammanhang. Vid närmare övervägande har byrån emellertid avstått
från förslag i sådan riktning. Såsom redan i det föregående påpekats, äro
nämligen hyreshusen ofta ganska små och gränsen mellan dem och egnahem- -men tämligen flytande. En föreskrift, som begränsade hyreslägenheternas
antal i ett hus till ett visst maximum, bleve alltid mer eller mindre godtycklig.
När de nuvarande bestämmelserna i ämnet, enligt vad erfarenheten visat,
medgivit en praktisk tillämpning, som synes tillfredsställande, men särskilda
inskränkningar lätt nog kunde leda till icke asyftade konsekvenser, anser
byrån, att dessa bestämmelser böra bibehållas, allenast med den ändring beträffande
kommunala byggen, som ovan förordats.
I 1924 års lånekungörelse meddelas vissa regler med avseende å storleken
av de lägenheter, för vilka lån må beviljas. Byrån, som finner dessa regler
lämpliga, föreslår att de bibehållas i oförändrat skick.
Lån ur statens bostadslånefond förmedlas av vederbörande kommun, som Kommunerdärvid
har att gentemot staten ikläda sig fullt betalningsansvar för såväl ka- kapital
som ränta. Om en kommun ej ikläder sig sådant "betalningsansvar, kan S(.nr
16
lån över huvud taget ej utgå. I anslutning härtill liar vederbörande kommun
att utöva de med den lokala organisationen och kontrollen förenade uppgifter,
och vissa regler härför ha blivit uppställda från statens sida.
Det lärer knappast behöva utvecklas den stora betydelse, som dessa föreskrifter
ägt för hela den statliga låneverksamheten. Genom kommunernas
författningsenliga medverkan har det blivit möjligt att utan upprättande av
särskilda lokala organ anordna nödig kontroll över de enskilda byggnadsföretagen,
därvid byggnadsbyråns _ uppgift kunnat i stort sett begränsas till att
med ledning av inkomna handlingar, byggnadsritningar in. m., öva en central
ledning och tillsyn över verksamheten. Hela den lokala kontrollen jämte förvaringen
och bevakningen av inteckningarna har förlagts till kommunerna. Genom
dfenna kommunernas organisativa medverkan har man dels kunnat underlåta,
att inrätta särskilda låneförmedlande lokala organ, som eljest säkerligen hade
blivit nödvändiga, och dels kunnat hålla den centrala statliga organisationen
inom en starkt begränsad ram. Den kommunala borgen, som utgjort ett oeftergivligt
villkor för erhållande av lån ur bostadslånefonden, har inneburit, att
förlust å verksamheten till följd av enskild låntagares insolvens torde få anses
för staten helt utesluten.
Om sålunda kommunernas andel i verksamheten varit av den allra största
betydelse och bidragit att i väsentlig mån lätta statens andel i densamma, ligger
det i öppen ^dag, att kommunerna själva — låt vara allenast efter eget
beslut— fått påtaga sig en motsvarande börda. Byggnadsbyrån har städse
haft sin uppmärksamhet riktad på denna ytterst viktiga fråga och tidigare
vid avgivande av förslag om verksamhetens fortsättande berört densamma, men
har byrån, så länge^ fråga varit allenast om ett provisorium, ansett sig böra
avstå från att föreslå någon ändring. När nu ifrågasattes att förläna verksamheten
en mera stadigvarande natur, finner byggnadsbyrån tiden vara inne att,
i enlighet med de byrån vid utredningsuppdraget lämnade direktiven, underkasta
frågan mera ingående överväganden.
Vad först angår kommunernas organisativa medverkan, skulle den, såsom
nämnts, uppenbarligen ej kunna undvaras, med mindre man för ändamålet inrättade
särskilda lokala organ. Även om det vore tänkbart ehuru under alla
omständigheter högst ovigt och opraktiskt att låta visst arbete, som nu utföres
lokalt, exempelvis hela inteckningskontrollen, verkställas centralt, komme man
ändock aldrig ifrån behovet av lokal kontroll. Det vill synas, som om det ur
alla synpunkter är lämpligt och riktigt att dessa organisatoriska arbetsuppgifter
allt fortfarande få påvila kommunerna. De större städerna, där också
tyngdpunkten av verksamheten torde komma att ligga, hava allmänt inrättat
sig för en aktiv bostadspolitik, merendels i nära anslutning till stadsplaneoch
exploateringsarbetet å de i kommunernas ägo befintliga ytterområdena.
och för de kommunala organ, som ha att handlägga sådana ärenden, torde
ifrågavarande verksamhet icke framstå såsom en främmande utan fastmera
såsom en helt naturlig arbetsuppgift.
. I småstäder och andra mindre orter däremot torde arbetet bliva av så pass
ringa omfattning, att det på den grund icke torde bliva alltför tyngande. Byggnadsbyrån
vill dock ej fördölja den gjorda erfarenheten, att det i allmänhet
vant i mindre, svagt organiserade kommuner, som låneförmedlingsapparaten en
och annan gång icke fungera^ fullt tillfredsställande. Bristerna ha dock aldrig
varit större, än att rättelse statt att vinna. Antalet till sådana småkommuner
förmedlade lån är i^ allmänhet mycket ringa — ett eller annat tiotal och ofta ej
ens så många per år — och att för sådana fall inrätta en särskild, fristående
låneförmedlingsapparat skulle, hur enkel den än gjordes, framstå såsom en onödig
överorganisation.
När fråga tidigare varit om att till förmån för smärre företagare anordna en
17
verksamhet för bostadsbelåniiig, vilken kunde omiatta hela riket, torde spörsmålet
om den lokala organisationen och kontrollen utgjort ett av hindren för
Frågans lösning. Enligt byggnadsbyråns mening har det därför varit lyckligt,
att kommunernas medverkan vunnits för ändamålet. Och byrån kan för egen
de! med stöd av en snart åttaårig erfarenhet vitsorda, att denna anordning med
få, tämligen betydelselösa undantag fungerat synnerligen väl. _ Utbytet. av meddelanden
bär kunnat ske genom en skriftväxling, som trots sin icke ringa omfattning,
varit enkel och snabb; ofta har telefonsamtal kunnat skingra missförstånd
eller ersätta tidskrävande skriftväxling; tryckta blanketter och cirkulär
ha kunnat användas i stor omfattning. Samarbetet med de kommunala myndigheterna
har för byråns vidkommande städse varit det allra bästa, och byrån
har alltid funnit sig kunna hos dem påräkna förståelse för givna författningsbestämmelser
samt andra meddelade föreskrifter, råd eller anvisningar.^
Då sålunda organisationen i denna del fungerat väl och byggnadsbyrån ej ser
sig i stånd att föreslå någon annan, som kunde ersätta kommunernas medverkan
i förevarande avseende, samt då inga starkare betänkligheter^ mot sådan förvaltningsmässig
medverkan synas hysas från kommunalt håll, anser byrån
alla skäl tala för att den bibehålies vid en fortsatt statlig ^overksamhet.
Emellertid vill byrån erinra, att vid den närbesläktade egnahemslånerörelsen
kommunerna icke äro de enda och e,] ens de viktigaste låneförmedlarna. Dessa
utgöras i stället av hushållningssällskapen. ^ Men även aktiebolag och föreningar
få fungera såsom låneförmedlare. Hushållningssällskapen, som ju rikta sin
verksamhet mot landsbygden, torde ej ifrågakomma såsom . låneförmedlare i
detta sammanhang. Men däremot kan byggnadsbyrån tänka sig fall, där andra
sammanslutningar, bolag eller föreningar skulle kunna övertaga. det lokala
organisationsarbetet. Närmast tänker byrån härvid pa de redan ^befintliga sammanslutningar,
som för närvarande förmedla lån ur egnahemslånefonden, men
som, enligt vad ovan anförts, nu skulle successivt länkas in på förmedling av
lån ur hostadslånefonden. Men även på andra håll lärer det finnas egnahemsbyggare,
som känna sig förenade av gemensamma intressen, i så stort antal
samlade inom ett begränsat område, att en förening av dessa borde kunna göras
tillräckligt stor och fast organiserad för att kunna anses arbetsduglig för ifrågavarande
uppgift. Vissa villkor borde härvid uppställas, exempelvis att stadgarna
skulle vara av Kungl. Maj:t godkända, att föreningen ägde visst, icke
alltför ringa antal medlemmar, att vederbörande kommun utsåge någon av revisorerna
samt att föreningens hypotiserade inteckningar och andra värdehandlingar
förvarades på ett fullt betryggande sätt. Det torde emellertid icke vara
möjligt eller lämpligt att på förhand generellt angiva alla de villkor, som härvid
kunde tänkas ifrågakomma, utan synas sådana spörsmål böra prövas och avgöras
från fall till fall.
I stort synas de bestämmelser, som gälla för låneförmedlande kommun, även
böra gälla annan låneförmedlare. I ett avseende torde man emellertid redan nu
kunna angiva ett önskvärt undantag från en sådan regel. I nu gällande lånekungörelse
föreskrives, dels (§ 5 mom. 4) att kommunen gent emot enskild företagare
icke må betinga sig strängare villkor för lån än dem, som gälla kommunens betalningsskyldighet
gent emot staten och dels (§ 12) att kostnaderna för den kommunala
organisationen och kontrollen skola bestridas av vederbörande kommun
utan anlitande av lånemedlen. Dessa bestämmelser, som enligt byggnadsbyrån^
mening böra bibehållas med avseende a kommunerna, synas däremot icke höra
gälla för andra låneförmedlare. Givet är sålunda, att exempelvis en förening
måste bestrida sina organisationskostnader genom bidrag. av medlemmarna, och
vill en sådan förening utdebitera något högre ränta av sina medlemmar i syfte
att därigenom vid behov ha något belopp till förfogande för att kunna bispringa
en medlem, som råkat i betalningssvårigheter, synes hinder ej böra resas mot
18
en sådan åtgärd av klok förtänksamhet. Närmare bestämmelser av hithörande
natur borde i så fall inryckas i de av Kungl. Ma.j :t fastställda stadgarna.
Om ett bibehållande av den kommunerna åliggande skyldigheten att utöva
viss kontroll över den ifrågavarande byggnadsverksamheten icke torde vålla
några svårigheter, ställer sig frågan annorlunda beträffande den kommunala
medverkan, som består i kommunernas betalningsansvar för förmedlade lån.
Bet rör sig här om ekonomiska förpliktelser från kommunernas sida, som måste
ingiva dem vida större betänkligheter. Bent teoretiskt sett skulle kommunernas
betalningsansvar kunna komma att tagas i anspråk till belopp, som motsvarade
hela den förmedlade summan, men huru stor del därav, som kommunen
faktiskt kan bliva nödsakad att täcka med anlitande av egna tillgångar, later
sig av naturliga skäl ej beräkna. Ej ens några fullt tillförlitliga sannolikhetsberäkningar
torde kunna verkställas. Redan den ovisshet, som härutinnan
kommer att råda, torde för de beslutande myndigheterna innebära ett högst besvärande
moment, som givetvis komine att verka alltmer oroande, ju mer den
garanterade summan växte under årens lopp. Man har också skäl att förmoda,
att särskilt i mera hårt skattetyngda kommuner farhågorna i väsentlig mån komme
att överdriva förlustriskens verkliga storlek.
Rent principiellt sett lärer det också kunna starkt ifrågasättas, om en verklig
kommunal uppgift här föreligger. Den borgen för lån ur statens bostadslånefond,
som kommunerna hittills lämnat, kan anses fullt motiverad av de utomordentliga
svårigheter, som under senare år gjort sig gällande på bostadsmarknaden,
och någon ändring härutinnan beträffande redan lämnade lån synes
ej böra ifrågakomma. Men vid eu fortsatt långivning är det enligt byggnadsbyråns
mening fullt riktigt och av behovet påkallat att lätta det kommunala
betalningsansvaret.
Innan byrån övergår till fragan om de anordningar, som i sådant syfte kunna
tagas under övervägande, må några principiella erinringar förutskickas. Staten
lämnade tidigare bidrag utan rånte- eller återbetalningsskyldighet och den
karaktär av understöd, som sådant bidrag ägde, var klart markerad. Sedan år
1922 ha dylika bidrag upphört att utgå och därmed torde i princip ha fastslagits,
att understöd i egentlig mening icke vidare skulle ifrågakomma. När det
nu ifrågasättes att göra långivningen mera bestående d. v. s. att bedriva den
under tider, som få anses jfullt normala, synes än mindre skäl föreligga att i
verksamheten bibehålla något moment av understöd från det allmännas sida.
Härvid ma särskilt framhallas, att man måste ställa ganska stora krav på dugligheten
och uthålligheten hos de personer, vilka såsom egnahemsbyggare eller
såsom medlemmar i kooperativa byggnadsföretag skola kunna aktivt medverka
till lösningen av sin bostadsfråga. Erfarenheten har visat, att personer, som
sakna dessa personliga egenskaper och varje egen ekonomisk ryggrad, endast
förvärra sin egen ställning och råka i olycka, om de inlåta sig på en så pass
krävande uppgift, som det här är fråga om. De personer, som verkligen äro
vuxna denna uppgift, torde i regel höra till dem. som ägt förutsättningar att
skapa sig en relativt god ekonomisk ställning. Visserligen bör det allmänna
kunna räcka dessa en hjälpande hand, men hjälpen synes varken behöva eller
höra äga karaktären av ett med ekonomisk uppoffring lämnat understöd. Hjälp
av sådan art synes böra förbehållas andra, som äro i större behov därav.
Det ur byggnadsföretagarens synpunkt ojämförligt viktigaste är icke att
komma i åtnjutande av särskilt billiga lånevillkor utan att överhuvud taget erhålla
en ordnad kredit. Frågan huruvida byggnadsföretaget skall kunna komma
till stånd, beror vanligen härpå. Och kommer företaget till stånd, utan att
lånefrågan ordnats, far företagaren i regel laborera med en oordnad kredit
(korta banklån, växlar, varukredit och tillfälliga handlån), som blir alltför
tyngande, särskilt genom de ur fa stighetskreditsynpunkt oproportionerligt snab
-
ba avbetalningarna. Dessa, som för ett hell litet efta t lien» kunna uppgå till
1,000 kronor per år eller iin mera, är en egnahemsbyggens i regel icke vuxen att
fullgöra och lian drives därigenom till växelrytteri och liknande åtgärder, vilka
i längden alldeles desorganisera hans ekonomi. I statens bosladslåncfond skulle
nu företagaren erhålla ett lån mot andra hypotek på mycket betryggande villkor.
Genom ett sådant sekundärlån blir det alltid avsevärt lättare att pa den
öppna lånemarknaden uppbringa den erforderliga primärkrediten och företagaren
sättes sålunda i tillfälle att uppgöra en fast ordnad plan för hela företagets
finansiering på lång sikt. Då det här, vad egnahemsbyggare beträffar,
är fråga om relativt små lånebelopp — maximum är ju nu 8,000 kronor per lägenhet
men det vanliga är 3,000 k 4,000 kronor — spelar räntan icke någon avgörande
roll i jämförelse med förmånen att verkligen få ett dylikt lån. En ränteförhöjning
av exempelvis en halv procent skulle medföra en merutgift av endast
15 ä 20 kronor per år och lägenhet. Men i stället skulle de ordnade lånen
medgiva en nedsättning av de årliga amorteringsbeloppen under de första åren
med kanske innemot något tusental kronor.
Till stöd för här uttalade uppfattning må jämväl nämnas, att den skärpning
av lånevillkoren, som företogs år 1924 — bland annat höjdes räntan med 1 procent
— ej synes ha gjort lånen mindre begärliga-, såvitt man kan döma av den
efterfrågan de rönt. Ej heller finnes anledning antaga, att dessa lån skola leda
till sämre resultat iin exempelvis 1923 års billigare lån, med vilka de eljest äro
jämförbara.
Förluster på verksamheten torde aldrig helt kunna förebyggas. Ser man
verksamheten såsom en enhet, få förlusterna anses hänförliga till de med densamma
förbundna oundvikliga kostnaderna. I den mån dessa kostnader icke
täckas av dem, som erhålla lån, utan drabba det allmänna, blir detta liktydigt
med en förmån eller ett understöd för en var av dessa.
På den öppna lånemarknaden tillmätes ju räntefoten så, att den ej blott svarar
mot kapitalets skäliga förräntning, utan jämväl förslår att täcka förlusterna,
som beräknas kunna inträffa. Enligt byggnadsbyråns mening finnes all anledning
att tillämpa samma förfaringssätt jämväl vid långivning ur statens bostadslånefond.
Frågan vore emellertid icke löst enbart därigenom, att man fastställde räntan
efter sådana grunder. Närmast inställer sig frågan, vem som skall uppbära
denna merränta. Härvid är att märka, att en dylik merränta kan användas till
utjämnande av risker, endast för så vitt fråga är om ett större antal lån. Föreligga
blott några få lån, förslår den ej, om ett fallissemang skulle inträffa. Och
vid hithörande långivning är det, som nämnt, icke ovanligt att en kommun förmedlar
blott ett ringa antal lån. Ur denna synpunkt synes det därför riktigt,
att merräntan inflyter till staten och att staten i gengäld påtager sig att täcka
huvuddelen av förlusterna.
Nu kan det emellertid knappast ifrågasättas, att låneförmedlaren, d._ v. s, i
vanliga fall kommunen, skulle kunna ställas fullständigt oansvarig för sin verksamhet.
Enligt det föregående skulle ju låneförmedlaren lämna verksamheten
sin aktiva medverkan, och däri skulle bland annat ingå uppgiften, att^vid utebliven
räntelikvid, vanvård av byggnad o. d., besluta om erforderliga åtgärder,
exempelvis fastighetens försäljning på exekutiv auktion. Det ligger i öppen
dag, att en anordning, som å ena sidan gåve en låneförmedlare all beslutanderätt
i ekonomiska frågor, men som å andra sidan innebure, att alla förluster, som
härrörde av sådana beslut, överflyttades på staten, ingalunda vore tillfredsställande.
Det synes därför ofrånkomligt, att betalningsansvaret åtminstone
till någon del förlägges till låneförmedlaren. Denna del behöver ej göras större,
iin att den erbjuder en garanti för att låneförmedlaren skall äga ^ett positivt
ekonomiskt intresse av sina egna åtgärder. Enligt byggnadsbyråns mening
20
borde den åtminstone ej behöva sättas högre än till eu tredjedel av uppkommande
tornister, men kunde framdeles kanske sättas lägre. Återstoden skulle drabba
staten.
En dylik repartisering förutsätter, att man kan till siffran beräkna storleken
av en förlust i a förevarande område är detta emellertid förenat med stora svårigheter
och lärer aldrig kunna på rent matematisk väg genomföras, något som
synes hora närmare klargöras genom ett fingerat exempel. Ägaren till en med
statsunderstöd uppförd egnahemsbyggnad bär råkat i ekonomiska svårigheter
men lyckas under några år fullgöra sina utbetalningar. Detta har emellertid endast
kunnat ske på. bekostnad av byggnadens underhåll. Slutligen nödgas han
dock frånträda fastigheten och denna övertages nu av kommunen. Byggnaden kan
iH vlssa reparationsarbeten användas till bostad. När dessa verkställts, ernalles
intet antagligt köpeanbud utan kommunen behåller fastigheten och uthyr
den. Endast låg hyra kan erhållas. Efter några år, då konjunkturen vänt sif>''
kan byggnaden avyttras för inköpspriset. Genom att hålla byggnaden har
kommunen sålunda kunnat undvika förlust på själva försäljningen, men givetvis
har kommunen lidit förlust på byggnadens iståndsättande och den låga hyressumman.
I vad mån skola nu reparationskostnaderna betraktas såsom en engångsutgift
eller såsom löpande kostnader för ärligt underhåll och huru mycket
liar hjrån understigit den normala? Sådana frågor torde ei kunna besvaragenom
rena räkneoperationer. Om åter kommunen''ej hållit på fastigheten utan
genast bortslumpat den, hade förlust givetvis kunnat klart konstateras men sannolikt
hade den blivit vida större. Det gäller att tillse, att man ej vidtager sådana
anordningar vid förlusternas uppdelning mellan stat och kommun, att den
senare ej får intresse av ekonomiskt välbetänkta åtgärder utan föredrager en
omedelbar, större förlust, som sedan till större delen avlyftes på staten.
Om man sålunda ej med ledning av allmänna regler kan exakt beräkna storleken
av en förlust, kan man ännu mindre på sådan grundval bedöma klokheten i
de åtgärder, som vidtagits och som vanligen äro av väsentlig betydelse för förlustens
storlek. Slutligen må här nämnas en ytterligare nackdel av en anordning,
som avsåge att exakt och genom allmänna regler fixera statens och
kommunens repartisering i förevarande hänseende. Det skulle uppstå stora
svårigheter vid deras tillämpning, och de personer, som under tjänsteansvar hade
att bevaka statens eller kommunens intressen, skulle säkerligen anse sig skyldiga
att till hävdande av sin parts intressen hänskjuta tvistefrågor till domstols prövning.
.Det vore föga tilltalande, om en samhällsnyttig hjälpverksamhet gåve
anledning till. dylika förvecklingar mellan stat och kommun.
"Vad som ej med ledning av allmänna regler kan exakt beräknas och bedömas,
kan däremot med fördel göras till föremål för diskretionär prövning och uppskattning
i varje enskilt fall. I ett exempel, sådant som det nyss anförda, skulle
man säkerligen med stöd. av räkenskaper kunna bedöma, huruvida kommunens
åtgärder präglats av nödig omsikt, samt uppskatta, vad som skäligen borde anses
såsom normala reparationskostnader och kostnader för byggnadens iståndsättande
såväl som det belopp, varmed den verkliga hyran understigit en rimlighyra.
Med sammanfattning av det anförda anser byggnadsbyrån, att kommunernanuvaramD
betalningsansvar för förluster å lån ur statens bostadslånefond bör
lättas i fråga om nya lån men icke helt bortfalla utan begränsas till höo-st eu
ay förlusterna samt att återstoden av dessa böra täckas av staten, som
för ändamålet av låntagaren kräver en något högre ränta än som erfordras för
lånemedlens skäliga förräntning. De svårigheter, som yppa sig vid fastställande
av storleken av en liden förlust, lösas genom diskretionär provning’ i varje särskilt
fall. I sistnämnda hänseende föreslår byrån följande anordning, vilken i
viss mån ansluter sig till den, som tillämpades vid beviljandet av extra stats
-
bidrag år 1923, dock med den skillnaden alt det slutliga avgörandet i hithörande
ärenden synes böra ske hos Kungl. Maj:t.
Inom en viss dag varje år, förslagsvis den 1 mars, äger kommun, som anser
sig ha lidit förluster under det gångna året, att till byggnadsbyrån ingiva till
Kungl. Maj :t ställd ansökan, enligt av byrån fastställt formulär, om förlustens
täckande till viss kvot — förslagsvis två tredjedelar. Om förlusten på ett
byggnadsföretag motsvarar större belopp än lånet ur statens bostadslånefond,
bör den överskjutande delen givetvis ej tagas i betraktande. Efter verkställd
granskning avger byggnadsbyrån till Kungl. Maj:t förslag, huruvida och till
vilket belopp förlust skall ersättas med statsmedel. Ersättningen lärer i vanliga
fall utgå på så sätt, att kommunens lån ur bostadslånefonden nedskrives
med visst belopp och att motsvarande belopp tillföres fonden av andra medel,
som nedan skola omnämnas.
Det torde knappast kunna ifrågasättas, att administrativ myndighet sku le
kunna erhålla befogenhet att utan närmare beslut från riksdagens sida tacka
förluster till alldeles obegränsade belopp. En viss begränsning lärer sålunda i
och för sig vara påkallad. Enligt förslaget skulle ju statens förluster täckas
därigenom, att räntefoten för lån ur bostadslånefonden sattes så pass hög, att
den försloge jämväl för sådant ändamål. Byggnadsbyrån föreslår därför, att
viss del av bostadslånefondens ränteinkomst, förslagsvis en halv procent av
utelöpande nya lån — byrån återkommer nedan till denna fråga —- hos statskontoret
årligen avsättes till en särskild räntebärande fond, bostadslånefondens reservfond.
Förluster skulle av staten täckas endast i den man denna fonds tillgängliga
medel därtill försloge.
Emellertid tillväxer en fond av sådan beskaffenhet till en början ganska långsamt.
Om större förluster inträffade på ett tidigt stadium, skulle fonden icke
förslå att täcka statens andel i dessa. Under sådana förhållanden skulle fonden
åtminstone till en tid framåt icke erbjuda kommunerna någon verklig trygghet
och i allt fall icke den känsla av trygghet, som åsyftas.
Vissa förhållanden synas medgiva, att man redan från början gåve den ifrågasatta
reservfonden önskvärd styrka. För åren 1920—1922 anvisade, riksdagen
under femte huvudtiteln särskilda reservationsanslag om respektive .4.
6,5 och 1,5 eller tillhopa 12 miljoner kronor för beredande av statsbidrag till
främjande av bostadsproduktionen. Anslagen skulle täckas av medel från den
för åren 1921 och 1922 utgående byggnadsskatten, vilken påförts enkom i det
i skatteförordningen uttryckligen angivna syftet att bereda medel till främjande
av bostadsproduktionen. I 1924 års bostadsproposition (nr 68., sid. 19 och 20)
lämnades en översikt över dessa anslag och därur gjorda dispositionen Sålunda
meddelades, att byggnadsskatten till utgången av år 1923 inbringat 11,803,189: 59
kronor. Härav hade för angivna ändamål disponerats 11,675,100:— kronor,
vadan en behållning av 2 18,089 : 59 kronor återstode. I den^mån denna uppkommit
å de tidigare anslagen, hade den omförts under 1922 års anslag (1922,
V, F, 1). Av denna behållning disponerades enligt beslut av 1924 års riksdag
50,000 kronor för byggnadsbyråns verksamhet under budgetåret 1924/25, var
jämte 26,000 kronor ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för särskilda ändamål.
Efter avdrag av dessa belopp skulle alltså återstå 142,089 : 59 kronor.
Emellertid meddelades i propositionen, att behållningen kunde väntas .växa dels
genom vissa uppkommande besparingar och dels genom ytterligare inflytande
byggnadsskattemedel. Dessa senare medel borde enligt föredragande departementschefens
förslag få tillföras behållningen, jämväl om byggnadsskattemedlens
sammanlagda belopp komme att något överskjuta beloppet av ovan berörda
Henne reservationsanslag å tillhopa 12,000,000 kronor, ett förslag, som av riksdagen
lämnades utan erinran. . ,
Av ovan angivna orsaker — företrädesvis på grund av oväntat stora be -
22
Rånte- och
amorteringsvillkor.
''
s pa ringar å beviljade statsbidrag — har ifrågavarande behållning vuxit ganska
avsevärt under år 1924. Enligt meddelande från riks räkenskap sverket
uPPgick den vid årsskiftet 1924/25 till 889,024:60 kronor, vilket belopp finge
ökas med för andra halvåret 1924 senare redovisade byggnads skattemedel å
ytterligare 18,650: 37 kronor eller till 907,674 : 97 kronor.
Häri inginge emellertid av de 76,000 kronor, om vilka 1924 års riksdag särskilt
beslutat, vid årsskiftet ännu icke lyftade dels 30,000 kronor för byggnadsbyråns
verksamhet och dels till Kungl. Maj:ts förfogande ställda 26,000
kronor. Efter avdrag av sistnämnda båda belopp å tillhopa 56,000 kronor
utgjorde sålunda den verkligen disponibla behållningen 851,674 : 97 kronor.
Enligt uttalande i nyssnämnda proposition (68 1924) av föredragande departementschefen,
vilket uttalande icke föranledde någon erinran från riksdagens
sida, borde denna behållning reserveras för kommande behov, närmast till
bestridande av kostnaderna för byggnadsbyråns fortsatta verksamhet, vilka
alltifrån byråns tillkomst bestritts av dessa eller liknande medel. När nu
behållningen^ökats mer, än som år 1924 torde ha kunnat förutses, och det ej
torde vara påkallat, att reservera medel för ett visst ändamål för så lång tid,
■som fallet skulle bliva, om fråga blott vore att bestrida kostnaderna för byggnadsbyråns
verksamhet, synas skäl tala för att en del av behållningen avsättes
för att täcka statens eventuella förluster å lån ur statens bostadslånefond. Enligt
byggnadsbyråns mening skulle denna anordning härigenom i hög grad
främja det ändamål, för vilket byggnadsskatten en gång påfördes. Byggnadsbyrån
föreslår sålunda, att av berörda behållning 500,000 kronor måtte avsättas
såsom grundkapital i den ovan föreslagna bostadslånefondens reservfond.
Med ett sådant startkapital bör fonden redan från början skänka kommunerna
känslan av trygghet, att fondens tillgångar skola förslå till täckande,
inom den ovan angivna ramen, av statens andel i eventuella förluster.
Fonden, skulle sedermera, i den mån den ej anlitades, ökas genom föreslagna
avsättningar av låneräntorna samt genom egna räntor å kapitalet. Om förlusterna
kunde förebyggas så mycket, att fonden komme att växa mer, än som
för ändamålet kunde anses av behovet påkallat, borde fondens inkomster, efter
beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, kunna framdeles, sedan återstoden av
byggnadsmedlen disponerats, få användas jämväl till bestridande av kostnaderna
för den statliga administrationen. Härigenom kunde man sålunda bidraga
till realiserandet av önskemålet att göra hela verksamheten så att
såga självförsörjande. I framtiden kunde möjligen avsättningarna minskas eller
helt upphöra, vilket borde medgiva, att räntan för lån ur bostadslånefonden i
motsvarande grad nedsattes. Vad slutligen angår placeringen av den föreslagna
reservfonden synes hinder ej böra möta, att denna placeras såsom lån i bostadsfastigheter
under samma villkor, som gälla för lån ur bostadslånefonden.
Enligt 1924 års lånekungörelse löper lån ur statens bostadslånefond utan
ränta eller amortering till utgången av det kalenderår, då det utlämnats eller,
där det lyftats i skilda delar, den sista delen utlämnats. För tiden därefter
löper lånet ined 5 % ränta och såsom amorteringslån. Amorteringskvoten är
en och en halv procent. Amorteringen jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres
alltså genom en annuitet av tillhopa sex och en halv procent å ursprungliga
lånebeloppet.
Byggnadsbyrån övergår först till behandlingen av räntefoten för nya lån.
tills vidare med bortseende av frågan om räntefriheten under första kalenderåret.
Härvid utgår byrån från den förutsättningen, att de lånemedel, över
vilka fonden skulle förfoga, framdeles liksom hittills utgöras av medel, vilka
överföras såsom lån från statsverkets fond av rusdrycksmedel. Då verksamheten
enligt byggnadsbyråns mening icke behöver och ej bör äga karak
-
23
lären av understödsverksamhet, synes räntan böra fastställas till sådan procentsats,
att den dels erbjuder en i fullt skälig grad räntebärande placering
av rusdrycksinedelsfondens medel och dels möjliggör tillräckliga avsättningar
till den föreslagna reservfonden.
Vad angår den erforderliga och lämpliga storleken av den senare avsättningen
bör framhållas, att exakta beräkningar i sådant hänseende självfallet
ej kunna verkställas. Knappast kan heller någon erfarenhet från andra håll
i sådant hänseende åberopas. I vårt land har ju hithörande kreditgivning
hittills varit i hög grad eftersatt. Om vederbörande kreditgivare överhuvud
taget skulle kunna lämna upplysningar om förluster å lån av någorlunda jämförlig
natur under någon längre tid, skulle en närmare undersökning härutinnan
bliva synnerligen omfattande utan att dock bereda något säkert underlag
för frågans bedömande. Från utlandet kunna vissa erfarenheter hämtas
— byggnadsbyrån tänker närmast på de sedan 1890-talets mitt på sekundärkreditens
område verksamma s. k. hypoteksföreningarna i Danmark — men
de torde knappast få anses vara utan vidare tillämpliga på den speciella
sekundärbelåning, som här åsyftas. Byrån vill blott nämna, att dessa föreningar
även under kritiska perioder synas ha vetat att skydda sig mot nämnvärda
förluster.
Någon erfarenhet står att hämta från egnahemslånefonden, som varit i
funktion ungefär två decennier. Låneförmedlarna uppbära av staten ett årligt
s. k. förvaltningsbidrag, motsvarande en halv procent av utelöpande lån.
Detta bidrag, som lämnas utan något förbehåll om användningen, plägar i
många fall helt eller delvis fonderas till mötande av eventuella förluster och
synas i allmänhet räckt för sådant ändamål. I allt fall har staten hittills
ej lidit förlust å lån ur egnahemslånefonden. Emellertid må erinras, att
lån ur egnahemslånefonden dels till större delen utgått till egnahem för jordbruksändamål
och dels lämnats såsom primärlån.
Emellertid tror sig byggnadsbyrån med stöd av sin egen erfarenhet våga
påstå, att risken på området icke bör överskattas. Byggnadsbyrån riktade
på förekommen anledning under november 1924 en förfrågan till 32 stadskommuner,
huruvida och till vilka belopp förlust dittills uppkommit i samband
med förmedling av statsunderstöd. En redogörelse för resultatet av
denna enquéte synes här förtjäna lämnas.
Den verkställda undersökningen avsåg alla de byggnadsföretag, som med
statsunderstöd uppförts under åren 1917—1923. Byrån anhöll, att kommunerna,
enligt särskilt formulär, skulle lämna uppgift om
1) de fastigheter, vilka kommunen nödgats inköpa för att sedan avyttra,
2) de förluster, som i samband därmed drabbat kommunen,
3) de förluster, som drabbat kommunen på grund av utebliven ränta (eller
amortering), vilken måst avskrivas, samt
4) andra förluster.
Från tvenne tillfrågade städer har svar ej ingått. Alla återstående trettio
städer hava lämnat begärda uppgifter, nämligen: Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Borås, Eskilstuna, Västerås, Jönköping,
Karlskrona, Linköping, Landskrona, Halmstad, Sundsvall, Östersund,
Uddevalla, Falun. Västervik, Kristinehamn, Ystad, Nyköping, Härnösand,
Söderhamn, Skövde, Oskarshamn, Vänersborg, Umeå och Karlshamn. Uppgift
har alltså inkommit från flertalet av våra större städer, däribland samtliga
de elva största, samt från en del mindre städer.
I dessa trettio städer ha under perioden med statsunderstöd uppförts 4,429
byggnader, innehållande 36,756 eldstäder, fördelade på 12,377 lägenheter, för
en sammanlagd byggnadskostnad av 157,726,000 kronor. Statsunderstöd har
utgått med 32,787,000 kronor såsom lån och 12,901,000 kronor såsom statsbi
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 162 höft. (Nr 202.) 4
24
drag (avrundade tal). Tillhopa 18 städer ha förklarat sig icke ha lidit några
förluster, vare sig till följd av inköp av dylik fastighet eller till följd av eftersatta
räntelikvider. Övriga tolv städer ha nödgats inköpa tillhopa 29 fastigheter;
den i samband därmed lidna förlusten uppgår till sammanlagt 187,642:23
kronor jämte ett belopp, som ej kunnat fixeras närmare än till 6,000 ä 8,000 kronor.
En kommun har vid andra exekutiva försäljningar nödgats avskriva
35,075 kronor å förmedlade bostadslån. Förluster genom eftersatta räntebetalningar
belöpa sig till 9,153:95 kronor. Totalförlusterna uppgå alltså till icke
fullt 240,000 kronor.
Tre kommuner ha i detta sammanhang dessutom uppgivit, att de själva uppfört
vissa byggnader med statsunderstöd, vilka sedan försålts till pris, understigande
kommunens egna kostnader. Kommunerna ha härigenom åsamkats utgifter
å tillhopa 348,660 : 68 kronor. Dessa utgifter torde emellertid ej få betraktas
såsom förluster i här åsyftad bemärkelse utan torde böra hänföras till
sådana uppoffringar av annat slag, som kommunerna till följd av bostadsnöden
allmänt påtagit sig till betydande belopp under krisåren men som i detta sammanhang
ej synas böra tagas i betraktande.
Jämför man den uppgivna totalförlusten av cirka 24 0,000 kronor med de
ovan för de trettio kommunerna uppgivna byggnadskostnaderna, 157,726.000 .
kronor, och de förmedlade statsunderstöden (lån och bidrag), 45,688,700 kronor,
ha de under den ungefär sjuåriga perioden motsvarat av de förra 0.152 procent
och av de senare 0.525 procent.
Det är visserligen sant, att erfarenheten här omfattar endast en jämförelsevis
kort period och att särskilda omständigheter därunder varit rådande, som mana
till försiktighet vid dragande av slutsatser ur de meddelade upplysningarna. Särskilt
förtjänar nämnas, att den bostadsbrist, som varit rådande i de flesta orterna,
givetvis gjort, att byggnadsföretagarna allmänt ansträngt sig till det yttersta
för att fullgöra sina räntebetalningar m. m. Och genom 1923 års extra
statsbidrag fingo åtskilliga av dem en kraftig både ekonomisk hjälp och moralisk
uppmuntran i dessa strävanden. Men å andra, sidan bör erinras, att byggnadsföretagen
till icke ringa del tillkommit under exceptionellt ogynnsamma förhållanden
(dyrtiden och det följande starka prisfallet), vilka torde uppväga
de ur andra synpunkter gynnsamma betingulserna för byggnadsföretagens bevarande.
Ej heller bör förglömmas, att sedan år 1920 inträffat den svåraste
depressionstid, som under senare tider förekommit och som säkert under långa
tider berövade många byggnadsföretagare deras inkomster. Det torde snarast
vara ägnat att väcka förvåning, att kommunernas förluster ej varit större, än
vad den verkställda utredningen utvisar. ''
Åtskilliga skäl tala för att verksamheten icke torde behöva räkna med synnerligen
stor förlustrisk. De personer, av vilkas solvens byggnadsföretagets "bevarande
avhänger, äro, såsom nämnts, vanligen att söka bland de dugliga och
skötsamma. De personliga kraftinsatser, de måst prestera, samt andra omständigheter
av mera personlig natur göra dem i allmänhet starkt fastade vid den
bostad, som de lyckats skaffa sig, något som väsentligt bidrager att stimulera
deras ansträngningar att bevara den. I regel torde såväl egnahemsbyggare
som medlemmar av kooperativa bostadsföreningar starkt leva sig in
i, att den vunna bostaden skall utgöra deras framtida hem; även om rik
tillgång på bostäder skulle uppstå och hyreslägenheter skulle kunna erhållas
för något mindre kostnader, torde de dock ej av utsikten till kanske
blott tillfälligt minskade utgifter låta locka sig att byta bostad. Beståndet av
lägenheter i egna hem och i kooperativa byggnader torde därför vara mindre
känsligt för konjunkturväxlingar än hyreshusbeståndet. Denna större stabilitet
torde i sin mån bidraga att minska den risk, som sammanhänger med konjunkturväxlingarna.
Slutligen må framhållas, att såväl bostadskooperationen som
i all synnerhet egnahemsbyggandet i städernas ytterområden vuxit avsevart i
styrka under senare år. Det betraktas ingalunda såsom något ovanligt och
märkvärdigt att skalla sig ett eget hem; kretsen av egnahemsspekulanter bär
också vidgats i motsvarande grad. Om därför eu egnahemsbyggare nodtvunget
eller frivilligt frånträder sitt bygge, lärer det i allmänhet finnas andra, som
äro beredda att i hans ställe övertaga byggnaden. .
Byggnadsbyrån håller före, att om man tager hänsyn till nu beroicla iaktorer
samt bedriver låneverksamheten med nödig försiktighet byrån återkommer
i det följande till särskilda föreskrifter, ägnade att garantera sådan försiktighet
— förluster på grund av insolvens eller andra orsaker kunna begränsas
till jämförelsevis ringa belopp. Om exempelvis en halv procent^ av utelöpande
lån årligen avsättes till deri föreslagna reservfonden — alltså samma
kvot, som nu lämnas såsom förvaltningsbidrag vid förmedling av lån ur egnakemslånefonden
— skulle denna fond kunna beräknas förslå för det uppställda
ändamålet. Till belysande av de föreslagna avsättningarnas storlek lämnas här
nedan en tablå, utvisande de avsättningar, som skulle äga rum å de för år 1925
föreslagna lånen å 8,000,000 kronor, intill dess lanen slutamorterats enligt nu
gällande villkor. Beloppen angivas i avjämnade 100-tal kronor.
| 100 | År | 100 | År | 100 |
År | kronor | kronor | kronor | ||
1927 .... | .... 400 | 1938 .... | . ... 315 | 1949 . | ....... 169 |
1928. . . . | .... 394 | 1939 .... | .... 304 | 1950 . | ....... 151 |
1929 .... | .... 388 | 1940 . . • | .... 294 | 1951 . | ....... 133 |
1930. . . . | .... 381 | 1941 .... | .... 282 | 1952 . | ...... 114 |
1931 .... | .... 374 | 1942 .... | .... 271 | 1953 . | ..... 93 |
1932. . . . | .... 367 | 1943 ... | .... 258 | 1954 . | ....... 72 |
1933 .... | .... 359 | 1944 . . . • | .... 245 | 1955 . | ...... 50 |
1934 .... | .... 351 | 1945. . . . | .... 231 | 1956 . | ....... 26 |
1935 .... | .... 343 | 1946 .... | .... 217 | 1957 . | ...... 1 |
1936 .... | .... 334 | 1947 .... | .... 202 |
| Summa kronor 708.000 |
1937 .... | .... 325 | 1948 .... | .... 186 |
|
|
Förluster skulle alltså på dessa lån kunna under hela lånetiden inträffa till
ett sammanlagt belopp av c:a 763,000 kronor, utan att planen rubbades. Ingen
hänsyn har här tagits till räntorna, som skulle uppstå, om inga förluster inträffade
under några år, så att beloppen kunde tillföras fonden och förräntas
där. Denna garanti torde vara tillräcklig. Visserligen vore avsättningarna under
de första åren sannolikt otillräckliga, om mera betydande förluster då skulle
inträffa, men därvid skulle ju dock enligt förslaget finnas att tillgå ytterligare
500,000 kronor. Om fonden däremot enligt vunnen erfarenhet skulle befinnas
bliva större, än vad behovet krävde, kunde, såsom nämnts, avsättningarna minskas
eller upphöra.
Vad som kan anses såsom skälig förräntning vid placering av rusdrycksmedelsfondens
tillgångar undandrager sig byggnadsbyråns bedömande, synnerligast
som ju förhållandena i detta hänseende växla under olika tider. Byggnadsbyrån
får därför, under hänvisning till sitt i ämnet gjorda uttalande, meddela, att
byrån icke ansett sig för sin del böra framlägga positivt förslag om räntefoten.
Vad angår amorteringskvoten, för närvarande en och en halv procent, liar
byggnadsbyrån ingen ändring att föreslå.
Såsom nämnts löpa 1924 års lån utan ränta och amortering under första
kalenderåret. Byggnadsbyrån har redan tidigare vid flera tillfällen och senast
vid avgivande av förslag till 1924 års långivning uttalat, att någon räntefnhet
ej bör beviljas låntagaren. Uppenbart är, att räntefrihet i varje form inne
-
26
Tid för
Inteckningens
läge
m. m.
dliek avste«.f1ran här 1 övrigt hävdade grundsatser, varför byrån, med
vidhållande av sm tidigare uppfattning, avstyrker all räntefrihet. Däremot
aJ rent ^tekniska skal, den nuvarande amorteringsfriheten böra bibeliallas,
d. v. s. till utgången av första kalenderåret, eller, där lånet lvftats i
skilda delar, till utgången av det kalenderår, då sista delen utlämnats.
Iåns utbeta- nU kungörelse (§ 7, e) skall kommunen förbinda sig att till
lande genom utbetala beviljat lan i man av byggnadsföretagets fortskridande
kommuner, enligt av byggnadsbyran meddelade närmare föreskrifter. Utan tvivel utgör
fel6" S 1°ordei..for10företagaren att på detta sätt erhålla lånet successivt och
före?kritften?n-f0reslar’ a? an°rdnineen i sak bibehålies. Emellertid innebär
oreskriften i sin nuvarande lydelse väsentligen en kommunen ålagd gkyldig
knm™°
företagaren. Förhållandet ställer sig emellertid annorlunda, om
kommunen, såsom har föreslås, i viss utsträckning skall kunna erhålla nottgorelse
av staten för lidna förluster. I samband därmed synes, till skyddande
av statens fordran, föreskriften höra ändras i sådan riktning, att kommunen
s all vara skyldig att såsom hittills utlämna lånet successivt redan under
byggnadstiden men allenast i man av byggets fortskridande. Lånet skulle alltså
aldrig fa till fullo utbetalas, förrän bygget fullbordats.
I nu gällande författning meddelas ingen annan bestämmelse rörande läget
av inteckning, som lämnas såsom säkerhet för lån ur bostadslånefonden, än att
kommunen ej av företagare ma betinga sig sådan säkerhet, att denne förhindras
att skalig omfattning för byggnadsföretaget upptaga annat byggnadslån med
ormansratt.framför kommunens fordran. Härmed åsyftas att lån ur statens
bostadslånefond äro avsedda att utgå såsom sekundärlån, vaHgenom byggnad"
företagaren skall aga möjlighet att vid upptagande av lån på den öppnfmarknaden
utnyttja den bättre lnteckningssäkerheten. Ehuru bestämmelsen är
ganska väg bär den i allmänhet icke givit anledning till svårigheter. Bygo--nadsbyran bär visserligen haft att behandla eu del tvister mellan kommuner
och enskilda rörande bestämmelsens innebörd, men i allmänhet ha dessa kunnat
bilaggas i godo utan tvångsåtgärder. Endast i något enstaka fall, där kommunen
fordrat inteckning med bästa förmånsrätt, har byrån, under hänvisning
till denna forfattningsforeskrift, meddelat, att lånet icke komme att beviljas
därest kommunen vidhölle sadant krav. Rättelse bar då vunnits.
, f''-, a,r*K:!r bestämmelsens materiella innehåll anser byggnadsbyrån, att det
b?r, bibehållas Länens kanske största värde har legat just däri, att de fått
utgå såsom sekundarkredit I formellt hänseende synes bestämmelsen likaledes
hora bibehållas oforandrad. Aven om den varit något väg, har den dock
medgivit en praktisk tillämpning, som kunnat anpassas efter de skiftande förhållandena,
något som ej skulle bli fallet, om man angåve den lägre belåningsgransen
med fixa procentsatser eller dylikt. ö
, J, fn\ga °“''1den };ögre belåningsgränsen har staten icke gjort några förbehåll.
Att sa kunnat ske bär helt naturligt berott på att kommunen varit beta
ningsansvang utan någon inskränkning. Det har varit kommunens sak att
tillse, att säkerheten ej vant alltför klen.
I och med det ovan framförda förslaget om begränsning av kommunens betalningsansvar
kommer sistnämnda fråga i ett ändrat läge. Detta ansvar skulle
bil sa pass ringa, att fall kunde tänkas, där kommunen skulle vara böjd att gå
med pa eu äventyrligt hög belåning, varvid en väsentlig del av förlusterna kun
li
-fTVa n Pa St,aten‘ IJf ;?Aes sålunda påkallat, att staten hädanefter icke
alldeles lamnar den ovre belåningsgränsen okontrollerad. Emellertid kompliceras
denna fråga i någon män därav, att byggnadsbyrån hittills haft att ta«n
hänsyn endast till sjalva byggnadskostnaden, men kunnat lämna tomtkostmi
-
27
den helt ur räkningen. Där tomten utgöres av fri och egen grund, graverar
ju all intecknad gäld fastigheten i dess helhet. För fastställande av en intecknings
verkliga läge, måste man sålunda kunna bedöma även tomtens värde.
Detta kan mången gång erbjuda svårigheter. Jämväl bör tagas i betraktande
de svårigheter, som uppstå, då tomten upplåtits mot tomträtt eller måhända
mot den nyligen införda återköpsrätten.
För fastställande av den övre belåningsgränsen skulle erfordras ett ganska
ingående och för låntagaren dyrbart värderingsinstrument, vars anskaffande
skulle försvåras därav, att lån utgår såsom ett slags byggnadskreditiv efter
hand, som en byggnad uppföres. Med hänsyn till att låneförmedlaren dock
ikläder sig ett visst betalningsansvar och Kungl. Maj:t enligt förslaget skulle
äga fri prövningsrätt vid beräknande av statens andel i inträffade förluster —
vid uppenbart äventyrlig belåning kunde denna andel förvägras kommunen —
synes det ej påkallat, att i fråga om'' belåningsgränsen för lån ur bostadslånefonden
meddela så strikta bestämmelser som de, vilka i 1919 års egnahemslånekungörelse
(nr 483, § 8) lämnas beträffande lån ur egnahemslånefonden.
Det synes vara tillräckligt, om byggnadsbyrån ålägges att tillse, att belåningen
ej blir äventyrligt hög — omkring 80 % av egendomens värde synes i
allmänhet böra utgöra den högsta tillåtna belåningsgränsen — samt att byrån,
om skäl därtill kunna antagas föreligga ur förevarande synpunkter, bemyndigas
införskaffa sådana handlingar (gravationsbevis, värderingsinstrument
m. m.), som kunna erfordras för beräknande av belåningsgränsen.
I § 7 av gällande lånekungörelse föreskrives, att kommunen, efter det Kungl.
Maj :t fattat beslut om lånens fördelning mellan olika kommuner, skall till
byggnadsbyrån ingiva vissa handlingar, som där sedermera göras till föremål
för en detaljprövning (den s. k. efterprövningen). Bland annat skall kommun
därvid avgiva en förbindelse rörande lånets återbetalning. I •§ 8 föreskrives
vidare, att utbetalning av lån ej må äga rum, med mindre avlämnad skuldsedel
blivit av statskontoret godkänd. Enligt tillämpad praxis godkänner statskontoret
icke en skuldsedel, med mindre den äger ett innehåll, som sammanfaller
med innehållet i förbindelsen till byggnadsbyrån. I verkligheten avlämnar
kommunen sålunda två i huvudsak likalydande förbindelser, vilket synes innebära
en onödig och för båda parterna besvärande omgång. Byggnadsbyrån
föreslår därför, att skyldigheten att till byrån avgiva särskild förbindelse bortfaller.
_ I samband därmed böra de bestämmelser, som nu närmare angiva innehållet^
förbindelsen till byggnadsbyrån, överflyttas till att uttryckligen gälla
innehållet i skuldsedeln till statskontoret.
Alltsedan bostadslånefondens bildande har lån ur fonden författningsenligt Lånens
kunnat utgå med högst 50 % av byggnadskostnaden, tomtkostnad däri ej inbe- storlek.
räknad.
Med byggnadskostnaden åsyftas här den verkliga. Emellertid fastställes lånebeloppet
preliminärt i förhållande till den beräknade. Om det senare skulle
visa sig, att den verkliga byggnadskostnaden ställt sig lägre än den beräknade,
nedsätter byrån beloppet i proportion härtill, så framt icke skillnaden är relativt
obetydlig (mindre än 500 kronor), detta särskilt i sådana fall, där det för
byggnadsföretagaren skulle medföra svårigheter, om lånet reducerades under det
belopp, han trott sig kunna påräkna.
Vid fastställande av lånekvoten har byggnadsbyrån, såsom redan tidigare omförmälts
(prop. 68/1924 sid. 5), numera ansett sig kunna begränsa den till 35 %
av byggnadskostnaden, ehuru denna kvot i sådana fall som de ovan angivna
understundom kan något överskridas. Enligt byggnadsbyråns mening motsvarar
lån av denna relativa storlek behovet av sådan kredit, varom här är fråga.
Särskild
förbindelse
till byggnadsbyrån
överflödig.
Hittills tillämpad praxis synes därför böra fastslås och relativt lånemaximum
sättas till 35 % av byggnadskostnaden, ehuru med rätt för byggnadsbyrån att
vid det slutliga fastställandet av lånebeloppet medgiva en jämkning uppåt av
denna gräns intill 40 %.
Tillika har gällt, att lånet ej fått överstiga visst belopp per lägenhet. Beloppet,
som från början sattes till 15,000 kronor, har sedermera vid tvenne tillfällen
nedsatts och utgör för närvarande 8,000 kronor. Även detta maximibelopp är
högre än det faktiskt förekommande och torde få anses överstiga det verkliga
behovet av sekundärlån. Byrån anser därför, att maximibeloppet bör sänkas till
6,000 kronor per lägenhet.
Tillstånd Lån ur bostadslånefonden beviljas alltid under det villkoret, att_vederbörande
leommunal kommun, därest jämlikt kommunallagarna så erfordras, erhåller Kungl. Majrts
lagarna att tillstånd att upptaga lånet. Kommunen har i sådant fall att göra särskild anupptagalån.
sökan härom; hithörande ärenden avgöras på föredragning inom finansdepartementet.
Ehuru det ej må bestridas, att ansökningar om rätt att upptaga beviljat
lån prövas ur andra synpunkter än ansökningar om att erhålla lån ur
fonden, kan byrån dock ej frigöra sig från den uppfattningen, att när Kungl.
Maj:t väl en gång beviljat en kommun ett lån, det knappast läte tänka sig, att
Kungl. Maj:t sedermera vägrade kommunen rätt att upptaga det. Den senare
underställelsen får i viss mån karaktären av en formell åtgärd, som emellertid
föranleder en hel del besvär och omgång. Vid bifall till byråns förslag om
fördelning mellan stat och kommun av uppkommande förluster lärer även det
verkliga behovet av en dylik särskild underställelse ytterligare minskas.
Byggnadsbyrån anser sig ej kunna till fullo överblicka konsekvenserna av att
i fråga om hithörande författningsföreskrifters tillämplighet undantag gjordes
för lån ur bostadslånefonden, och har därför avstått från att framlägga positivt
förslag i sådan''riktning men har dock ansett sig böra framhålla, att en dylik
åtgärd vore önskvärd åtminstone ur de synpunkter, som byrån har att företräda.
Ten korn- Kommunerna ha, såsom nämnts, hittills haft att utöva viss kontroll över den
kontrollen mec^ s^a^s^n bedrivna byggnadsverksamheten, och kommunernas därmed för''
bundna ansvarighet har i vissa hänseenden gällt under tio år, efter det byggnaden
tagits i bruk (§ 10 i 1924 års lånekungörelse). I huvudsak synes denna
kontroll böra bibehållas, men samtidigt synes den kunna något begränsas. Sålunda
torde den kontroll, som skall utövas i fråga om byggnadsmaterialets anskaffande,
numera sakna praktisk betydelse och bestämmelserna härom saklöst
kunna bortfalla. Vidare lärer föreskriften om kommunens under tio år gällande
ansvarighet för att vederbörande lägenheter tillhandahållas de boende på skäliga
villkor icke innebära någon sakligt sett vägande garanti, synnerligast som
de flesta lägenheterna framdeles liksom hittills torde ingå i kooperativa eller
egnahemsbyggnader. När statens understöd innebar direkt subventiva och det
dessutom tvivelsutan förelåg eu viss jordmån för en osund spekulation i
lägenheter och fastigheter, kunde det anses motiverat, att staten sökte förekomma
sådan spekulation. Numera torde orsakerna till kristidsjobberiet på
detta område i huvudsak ha försvunnit och lånevillkoren skulle ej göras sådana,
att de lockade till ett utnyttjande av lånen i sådant syfte. Däremot har iakttagits
fall, där dessa bestämmelser skulle kunna leda till obilligheter. Om exempelvis
ett egnahem på grund av ägarens sjukdom eller dödsfall skall försäljas,
tyckes köparen vara benägen att under åberopande av dessa bestämmelser söka
pressa ned köpeskillingen under en skälig nivå, under förebärande av att den
kommunala kontrollen skulle kännas besvärande för honom. Byggnadsbyrån anser
därför, att denna kontroll numera kan och bör upphöra i fråga om nya lån.
29
Kommunerna äro vidare, likaledes under tio år, ansvariga för att lagenheterna
icke till antalet minskas genom sammanslagning eller annorledes. Donna
ansvarighet synes böra bibehållas och utsträckas att gälla för hela lånetiden,
där ej byggnadsföretagaren erhåller tillstånd till sammanslagningen.
• Statens byggnadsbyrås organisation och åligganden angivas i den av Kungl.
Maj:t den 26 september 1921 för byrån fastställda instruktionen (Sv. förf. sand.
nr 560). Byrån består enligt denna av en ordförande och två verkställande
ledamöter, som handlägga löpande ärenden, samt av fyra extra ledamöter, som
kunna inkallas för deltagande i vissa viktigare beslut. Därjämte äger byrån
anställa sekreterare och nödig kanslipersonal mot arvode,, som bestämmes av
Kungl. Maj:t. För närvarande äro anställda en sekreterare, ett manligt och två
kvinnliga biträden samt en kontorsvakt. Slutligen anlitas sakkunniga för biträde
vid granskning av typritningar m. m. mot av Kungl. Maj :t fastställt
arvode.
Denna organisation lärer få anses hava motsvarat det hittills varande behovet,
och enligt byråns mening skulle så även bliva fallet, om verksamheten gjordes
mera bestående. Uteslutet vore dock kanske ej, att kanslipersonalen framdeles
behövde ökas med något biträde. Så vitt nu kan bedömas, bleve någon
ändring eller utökning av byråns organisation ej påkallad och har byrån i allt
fall ej nu funnit anledning till förslag i sådan riktning. Huruvida någon förstärkning
av arbetskrafterna inom statskontoret skulle bliva påkallad med anledning
av verkets åliggande att förvalta statens bostadslånefond undandrager
sig byråns bedömande. Vid bifall till byråns ovan framlagda förslag borde
måhända vissa smärre jämkningar av mera formell natur lämpligen vidtagas i
instruktionen.
Till bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet har alltsedan första
hälften av år 1923 anvisats ett belopp, motsvarande 50,000 kronor för år, att,
såsom förut nämnts, utgå av vederbörande anslag till främjande av bostadsproduktionen.
Hittills har detta belopp kunnat förslå och även lämnat överskott,
som ej behövt tagas i anspråk. För så vitt ingen extra arbetsbörda kommer
att åvila byrån, lärer kostnaden för byråns verksamhet under det kommande
budgetåret 1925—1926 kunna hållas inom den hittillsvarande ramen.
Byggnadsbyrån hemställer sålunda, att Herr Statsrådet måtte utverka, att till
bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet under budgetåret 1925—1926
ställes till förfogande samma belopp som för det nu löpande eller 50,000 kronor.
Med kort sammanfattning av huvudinnehållet i det ovan sagda får byrån
anföra följande.
Ehuru läget på bostadsmarknaden förbättrats, råder ännu på åtskilliga håll
knapphet eller brist på bostadslägenheter, åtminstone mindre sådana, och till
avhjälpande av denna brist synas fortsatta statsåtgärder alltjämt påkallade
och lämpliga. Den hittills bedrivna statliga verksamheten, enkannerligen den
rena långivningen ur statens bostadslånefond, har lämnat beaktansvärda resultat,
och erfarenheten av dessa synes utvisa, att staten genom att med sådan
långivning stödja särskilt företagsamheten från de boendes egen sida (bostadskooperationen
och egnahemsrörelsen) skulle kunna i nämnvärd mån bidraga till
höjande av bostadsstandarden för stora grupper av de mindre bemedlade klasserna,
utan att dock en sådan verksamhet behövde eller borde bedrivas under
ekonomisk uppoffring för statsverket. För närvarande förefinnes ett starkt intresse
för bostadskooperation och framför allt för egnahemsbyggande, och vissa
skäl tala för att detta intresse ej är av övergående natur. En utlösning av detta
i aktiv självverksamhet bör anses äga allmänt socialt och i viss mån även allmänt
ekonomiskt intresse. För sådant ändamål erfordras i främsta rummet
Stall’an
byggnadxbyfas
organisation
samt
kostnader.
Samman
fattning.
30
kredit och ett starkt behov av sådan gör sig gällande. Särskilt framträdande
är detta behov i fråga om den sekundära krediten för egnahemsbyggarna. I
den mån dessa överhuvud lyckas uppbringa den erforderliga sekundärkrediten,
nödgas de dock anlita dyra, oordnade och såsom fastighetslån betraktade
alldeles olämpliga krediter (växlar, korta lån o. d.), som bliva ytterst betungande,
i all synnerhet på grund av oproportionerligt korta avbetalningstider.
Önskvärt synes därför vara, att staten tillsvidare, åtminstone så länge ett
starkt och på samma gång fullt legitimt behov kan påvisas, bereder tillfälle till
erhållande, .under ordnade former, av en dylik sekundärkredit. Sådan kredit
bör få utgå jämväl för annat bostadsbyggande, avsett för de mindre bemedlade
klasserna, dock ej till kommuner, enär dessa torde vara i tillfälle att själva
upplåna erforderliga medel.
För möjliggörandet av en dylik kreditgivning synas dels de till statens bostadslånefond
återinflytande amorteringarna efter riksdagens medgivande böra
få utlämnas såsom nya lån. Tillsvidare synas jämväl räntorna böra få disponeras
för ändamålet, ehuruväl de därvid bokföras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden.
Det sålunda årligen tillgängliga beloppet bör genom överiöring
av ytterligare medel såsom lån ur rusdrycksmedelsfonden ökas helst till
10 men åtminstone till 8 miljoner kronor för år, räknat från och med år 1926.
De för en utlåning av denna omfattning erforderliga rena nytillskotten skulle,
förutom ifrågasatta 8 miljoner kronor för år 1925, belöpa sig till i runt tal
respektive 39 och 25.5 miljoner kronor, fördelade i avtagande serie på de närmast
följande i förra fallet elva och i senare fallet nio åren. Önskvärt synes
vidare, att beslut om dessa avsättningar fattas redan året innan det, då lånemedlen
skola ställas till förfogande, och att 1925 års riksdag sålunda fattar
beslut, avseende såväl 1925 som år 1926, och att sedermera frågan om avsättningar
för år 1927 underställas 1926 års riksdag.
Långivningen synes böra bedrivas efter i huvudsak samma riktlinjer som
hittills. Vad angår kommunernas medverkan, synes deras andel i eventuella
förluster höra begränsas till en tredjedel av dessa. Återstoden täckes av staten
genom anlitande av medel ur en för ändamålet bildad reservfond, till vilken
årligen avsättes en del av inflytande räntor till belopp, motsvarande en halv
procent av utelöpande lan. För att redan från begynnelsen giva reservfonden
erforderlig fasthet överföras till densamma 500,000 kronor av tillgänglig besparing
å byggnadsskattemedel. Räntefoten behöver och bör ej sättas lägre,
än att den medgiver dels fullt skälig förräntning av disponerade rusdrycksmedel
och dels avsättningarna till reservfonden.
I den mån. långivningen ur statens egnahemslånefond för närvarande bedrives
till främjande av egnahemsbyggande i städer och andra tätare bebyggda
platser, överflyttas den successivt till bostadslånefonden att bedrivas enligt de
för denna senare fond föreslagna grunder, under det att egnahemslånefondens
verksamhet i motsvarande grad avgränsas till rena landsbygden (huvudsakligen
jordbruksegnahem). I nära anslutning härtill öppnas möjlighet jämväl för
enskilda^ sammanslutningar att, vid sidan av kommunerna, förmedla lån ur
bostadslånefonden.
Den nuvarande statliga organisationen för kreditgivningen bibehålies oförändrad.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer statens byggnadsbyrå,
att Herr Statsrådet, i och för möjliggörande av fortsatt långivning ut statens
bostadslånefond i huvudsaklig överensstämmelse med ovan angivna grunder,
måtte utverka, att Kungl. Maj:t i proposition föreslår riksdagen medgiva,
l:o) att för ökning av statens bostadslånefond måtte för år 1925 få disponeras
8,000,000 kronor såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel,
2 :o) att för år 1926 ej mindre till bostadslånefonden inflytande amorteringar
för år 1925 måtte få disponeras till beredande av nya lån ur fonden än även att
för samma ändamål måtte få disponeras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden
dels de till bostadslånefonden inflytande räntorna för år 1925 och dels ytterligare
så stort belopp, att detsamma tillhopa med räntorna och amorteringarna
uppgår till sammanlagt 10,000,000 kronor, samt
3:o) att till täckande, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall,
intill två tredjedelar av de förluster, som låneförmedlare kan komma att ådraga
sig vid förmedling ur bostadslånefonden av lån, utlämnat efter det ny kungörelse
i ämnet utfärdats, måtte inrättas en särskild, under statskontorets förvaltning
ställd räntebärande fond, benämnd statens bostadslånefonds reservfond,
till vilken fond måtte få överföras dels den 1 juli 1925 ett belopp av 500,000
kronor att utgå av det på extra stat för år 1922 under femte huvudtiteln till
statsbidrag åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader
anvisade reservationsanslaget jämte därunder omförda besparingar och dels årligen,
i den mån räntor å omförmälda lån ur bostadslånefonden inflyta, ett belopp
motsvarande en halv procent av beloppet vid nästföregående års utgång
utestående sådana lån.
I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad, ordförande, deltagit
verkställande ledamoten Bäckström samt extra ledamöterna Pettersson,
Lindholm, Ward och Bergström, av vilka den sistnämnde, på Herr Statsrådets
särskilda uppdrag, tillika fungerat såsom sekreterare vid utredningen. Herr
Lindholm har avgivit särskilt yttrande, som bilägges.
Stockholm den 16 februari 1925.
AXEL RYDIN.
Kurt Bergström.
Bihang till riksdagens protokoll 1925
1 sand.
162 käft. (Nr 202.)
o
Utdrag ur protokoll, hållet vid statens byggnadsbyrås
sammanträde den 16 februari 1925.
Beslöts att med anledning av den anbefallda utredningen rörande ett mera permanent
ordnande av den sekundärkredit, som hittills beretts vissa byggnadsföretag
genom lån ur statens bostadslånefond till herr statsrådet och chefen för
k. socialdepartementet avlåta skrivelse av lydelse, som registraturet utvisade.
Herr Lindholm gjorde till protokollet följande uttalande:
Jag ansluter mig till byggnadsbyråns hemställan under punkterna 1—3
härovan. Likaså biträder jag byråns förslag rörande grunderna för låneverksamhetens
fortsättande under de närmaste två åren.
Däremot är jag synnerligen tveksam, huruvida tiden nu kan anses vara inne
för ett permanent ordnande av ifrågavarande långivning. Bostadsproduktionen
arbetar fortfarande under så ovissa villkor, att tillräckliga hållpunkter knappast
stå till buds, då det gäller att för någon längre period framåt bestämma, på
vad sätt det allmänna bör bidraga till stödjande av denna produktionsgren. Av
praktiska skäl hyser jag vidare starka betänkligheter emot en utveckling, som
skulle medföra, att tillgodoseendet av den sekundära fastighetskrediten i stadssamhällena
även under normala förhållanden i stor omfattning bleve en kommunen
såsom sådan åliggande uppgift.
o Stadskommunerna i allmänhet torde näppeligen vara finansiellt rustade att
påtaga sig en dylik uppgift. Hur omfattande och krävande denna i själva verket
är belyses av följande exempel. Antag att en medelstor stad (10,000—15,000
invånare) årligen ur bostadslånefonden upplånar 200,000 kronor, motsvarande
ungefär det belopp, som erfordras i sekundärkredit för åstadkommande av 50
nya smålägenheter om 2 ä 3 rum och kök, så skulle denna stad efter 10 år
hava ådragit sig en skuldbörda för ifrågavarande ändamål å 1,840,000 kronor;
efter 20 år stege skuldbördan till 3,200,000 kronor och efter 32 år till 3,800,000
kronor,, vilken summa sedermera, under här antagna förutsättning, bleve i det
väsentliga konstant. Vid en årlig investering av 500,000 kronor, vilket belopp
väl torde nas av större städer, uppginge den konstanta ansvarighetssumman
till 9.5 miljoner kronor. Även om förlustriskerna på ett rationellt sätt fördelas
mellan staten och kommunerna, stå dock de senare alltid en avsevärd risk. Därtill
kommer, att en upplåning av så betydande mått som det här gäller, oavsett
risken, .med nödvändighet måste verka tyngande på den kommunala hushållningen
i allmänhet och minska kommunernas möjligheter att mot skäliga villkor
erhålla nödiga krediter för övriga legitima behov.
Enligt min mening har det varit fullt riktigt, att kommun, där bostadsbrist
eller i ^allt fall en besvärande knapphet på bostäder rått, genom sekundärkreditfragans
ordnande pa kommunens ansvar åstadkommit förutsättningar för
ökad bostadsproduktion. I den mån motiv av denna art alltjämt föreligga, bör
möjlighet hållas öppen för verksamhetens fortsättande. När en gång kristidens
särskilda svårigheter helt övervunnits och uppgiften blir att under normala
produktionsvillkor tillgodose det löpande behovet av nya bostäder, lärer den härför
erforderliga sekundära fastighetsbelåningen, såvitt detta över huvud taget
låter sig göra, böra ordnas på annat sätt än genom kommunerna. Denna stora
och svårlösta fråga har, naturligt nog, icke nu kunnat upptagas till närmare
undersökning. Innan en sådan undersökning skett och det därvid eventuellt
konstaterats, att kommunernas ekonomiska medverkan är en oundgänglig förutsättning
för sekundärbelåningens ändamålsenliga reglerande, kan jag för min
del icke tillstyrka en anordning, genom vilken kommunerna permanent bindas
för dylik långivning beträffande viktiga områden av bostadsproduktionen.
Jag anser mig slutligen böra tillägga, att jag icke fullt delar byggnadsbyråns
uppfattning om egnahemsbyggnadsverksamhetens dominerande betydelse för
städernas bostadsfråga. Som läget för tillfället gestaltar sig torde emellertid
goda skäl finnas att särskilt uppmuntra egnahemsbyggandet. Med hänsyn härtill
har jag icke funnit anledning att närmare precisera min avvikande mening
i denna del utan blott velat framhålla, att vid ett permanent ordnande av den
sekundära fastighetskrediten frågan om de olika byggnadssättens inbördes företräde
torde kräva mera allsidig och ingående prövning än i förevarande sammanhang
kunnat ägnas densamma.
Ur protokollet:
Krister Bergström.