Kungl. Maj:ts proposition nr 201 (Proposition 1954:201)

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 195i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till
lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut,
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och
lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),
dels ock antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och
2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag),

lag angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr
382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag),
lag angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr
529) om allmänna barnbidrag,

lag angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och 5 inom., 79 § samt 81 § 1 och
2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

lag om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),
förordning om ändrad lydelse av 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars
1939 (nr 113),

förordning angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars
1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning)
och

förordning angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att besvärstiden vid talan mot förvaltande myndighets
beslut skall, om ej annat följer av lag eller författning, vara tre
veckor från delgivningen samt för menighet fem veckor. Vidare framlägges
förslag om samma besvärstid för vissa beslut av kommunala nämnder.

Reformen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Härigenom förordnas som följer.

Besvär över förvaltande myndighets beslut skola, om ej annat följer av
lag eller författning, vid äventyr av talans förlust hava inkommit till vederbörande
myndighet inom tre veckor från det klaganden fick de! av beslutet;
dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Genom lagen upphäves förordningen den 14 december 1866 (nr 81 s. 1)
angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i
mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk. Hänvisning
i lag eller författning till förordningen skall i stället avse denna lag.

Beträffande överklagande av beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande,
skola äldre bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 10 § föräldrabalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

8 KAP.

10 §.

(Nuvarande lydelse)

över barnavårdsnämnds beslut i
fråga som avses i detta kapitel må
klagan föras genom besvär hos länsstyrelsen
inom en månad från det
klaganden erhöll del av beslutet.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres
hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Barnavårdsnämndens eller — — —

(Föreslagen lydelse)

över barnavårdsnämnds beslut i
fråga som avses i detta kapitel må
klagan föras genom besvär hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres
hos Konungen genom besvär.

varda förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Beträffande överklagande av beislut,
som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Härigenom förordnas, att 17 § brandlagen den 15 juli 1944 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

(Föreslagen lydelse)

Den som uttagits till reservbrandstyrka
äger att överklaga beslutet
hos länsstyrelsen inom en månad efter
det han därav erhållit del.

Den som uttagits till reservbrandstyrka
äger att överklaga beslutet
hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
tillämpas.

Kungl. Maj ds proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angåonde ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2
mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2 inom.
lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat
beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,
eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för skola tillhörande barna- och
ungdomsvården avslagit framställning
om slutlig utskrivning av för
skyddsuppfostran omhändertagen,
eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i fråga, som avses i 7 kap.,
eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för anstalt meddelat beslut rörande
behandlingen vid fullgörande av
arbetsskyldighet eller beträffande
kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten
eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,
för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag eller
kommunallagdirna givna föreskrifter
är ansvarig endast inför kommunen,

§•

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,
för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag eller
kommunallagarna givna föreskrifter
är ansvarig endast inför kommunen,

Senaste lydelse av 81 § 1 och 4 mom. se SFS 1946: 335 och av 84 § 1 och 2 mom. SFS 1946: 877.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse)

må den, som beslutet rörer, anföra
besvär hos länsstyrelsen inom
trettio dagar, räknade från det han
av beslutet erhållit del; dock går beslutet
i verkställighet, där ej förbud
däremot meddelas av länsstyrelsen.

4 mom. Barnavårdsnämnd eller
styrelse för skola tillhörande barnaoch
ungdomsvården, vilken är missnöjd
med beslut av styrelse för sådan
skola eller arbetshem rörande
någons intagning i skolan eller arbetshemmet,
äger över beslutet anföra
besvär hos länsstyrelsen inom
trettio dagar från det nämnden eller
styrelsen erhållit del av beslutet.

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen
inom trettio dagar från handräckningens
fullbordande.

(Föreslagen lydelse)

må den, som beslutet rörer, anföra
besvär hos länsstyrelsen; dock går
beslutet i verkställighet, där ej förbud
däremot meddelas av länsstyrelsen.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen
inom tre veckor från handräckningens
fullbordande.

84 §.

1 mom. Är någon---hos länsstyrelsen.

Besvären skola inom trettio dagar
efter den, då klaganden erhöll del av
utslaget, avlämnas till länsstyrelsen,
som över besvären infordrar vederbörandes
förklaring och, sedan sådan
inkommit, till kammarrätten insänder
handlingarna i målet jämte bevis
om utslagets delgivning och eget
utlåtande.

2 mom. Är utslaget meddelat av
länsstyrelsen i annat län, än det klaganden
tillhör, må besvären, om klaganden
det föredrager, inom ovan
stadgade tid avlämnas till länsstyrelsen
i sistnämnda län. vilken det

Besvären skola avlämnas till länsstyrelsen,
som över besvären infordrar
vederbörandes förklaring och, sedan
sådan inkommit, till kammarrätten
insänder handlingarna i målet
jämte bevis om utslagets delgivning
och eget utlåtande.

2 inom. Är utslaget meddelat av
länsstyrelsen i annat län, än det klaganden
tillhör, må besvären, om klaganden
det föredrager, avlämnas till
länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken
det åligger att översända dem till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse)

åligger att översända dem till den
länsstyrelse, som meddelat utslaget,
för att vidare behandlas i föreskriven
ordning.

(Föreslagen lydelse)

länsstyrelse, som meddelat utslaget,
för att vidare behandlas i föreskriven
ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr 382)
om förskotterlng av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).

Härigenom förordnas, att 24 och 25
skottering av underhållsbidrag till barn
ändrad lydelse på sätt nedan angives

(Nuvarande lydelse)

Över barnavårdsnämnds beslut i
ärende rörande beviljande eller indragning
av bidragsförskott må den,
som beslutet rörer, anföra besvär hos
länsstyrelsen inom trettio dagar från
det han av beslutet erhållit del.

Klagan över länsstyrelses beslut i
ärende enligt denna lag föres hos Konungen
i vederbörande statsdepartement
senast å trettionde dagen efter
den då klaganden erhöll del av beslutet.

§§ lagen den 11 juni 1943 om
(bidragsförskottslag)1 skola erhålla

(Föreslagen lydelse)

§•

Över barnavårdsnämnds beslut i
ärende rörande beviljande eller indragning
av bidragsförskott må den,
som beslutet rörer, anföra besvär hos
länsstyrelsen.

§•

Klagan över länsstyrelses beslut i
ärende enligt denna lag föres hos Konungen
i vederbörande statsdepartement.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
tillämpas.

1 Senaste lydelse av 25 § se SFS 1947: 532.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr 529)

om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 om allmänna
barnbidrag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

över barnavårdsnämnds beslut i
ärende angående allmänt barnbidrag
må klagan föras hos länsstyrelsen genom
besvär, vilka skola hava inkommit
till länsstyrelsen inom trettio dagar
efter det klaganden erhöll kännedom
om beslutet.

Över barnavårdsnämnds beslut i
ärende angående allmänt barnbidrag
må klagan föras hos länsstyrelsen genom
besvär, vilka skola ingivas till
länsstvrelsen.

Utan hinder

annorlunda förordnar.

16 §.

Är någon missnöjd med länsstyrelses
beslut i ärende angående allmänt
barnbidrag, må han däröver anföra
besvär hos socialstyrelsen senast å
trettionde dagen efter det klaganden
erhöll del av beslutet.

Är någon missnöjd med länsstyrelses
beslut i ärende angående allmänt
barnbidrag, må han däröver anföra
besvär hos socialstyrelsen.

över socialstyrelsens — — — ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och & mom., 79 § samt 81 §

1 och 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 78 § 1, 4 och 5 inom., 79 § samt 81 § 1 och 2
mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

78 §.

1 mom. Över fattigvårdsstyrelses
beslut, varigenom sökt fattigvård helt
och hållet eller till någon del vägrats,
eller som avser sättet för fattigvårds
meddelande, ävensom över beslut av
fattigvårdsstyrelse eller styrelse för
anstalt, som är gemensam för flera
kommuner eller som tillhör landsting,
rörande behandlingen å anstalt
eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet,
eller beträffande kvarhållande
å anstalt i fall, som avses i 71 och
73 §§, må den, som beslutet rörer,
anföra besvär hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar, räknade
från det han av beslutet erhållit
del. Beslutet går dock i verkställighet
där ej förbud däremot meddelas av
Konungens befallningshavande.

4 mom. över fattigvårdsstyrelsens
beslut i ärende, som icke avses i 1 och
3 mom. samt icke heller angår annan
förvaltningsfråga, för vars behandling
fattigvårdsstyrelsen jämlikt
de i denna lag eller kommunallagarna
givna föreskrifter är ansvarig en 1

Senaste lydelse av 79 § se SFS 1936: 265

1 inom. Över fattigvårdsstyrelses
beslut, varigenom sökt fattigvård helt
och hållet eller till någon del vägrats,
eller som avser sättet för fattigvårds
meddelande, ävensom över beslut av
fattigvårdsstyrelse eller styrelse för
anstalt, som är gemensam för flera
kommuner eller som tillhör landsting,
rörande behandlingen å anstalt
eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet,
eller beträffande kvarhållande
å anstalt i fall, som avses i 71 och
73 §§, må den, som beslutet rörer,
anföra besvär hos Konungens befallningshavande.
Beslutet går dock i
verkställighet där ej förbud däremot
meddelas av Konungens befallningshavande.

4 mom. över fattigvårdsstyrelsens
beslut i ärende, som icke avses i 1
och 3 mom. samt icke heller angår
annan förvaltningsfråga, för vars behandling
fattigvårdsstyrelsen jämlikt
de i denna lag eller kommunallagarna
givna föreskrifter är ansvarig enoch
81 § 1 mom. se SFS 1946: 876.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse)

dast inför fattigvårdssamhället, må
besvär anföras hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar, räknade
från det klaganden av beslutet
erhållit del. Om verkställighet av fattigvårdsstyrelsens
beslut gäller vad i
1 mom. sägs.

5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som
är missnöjd med beslut av styrelse
för arbetshem rörande understödstagares
eller försörjningspliktigs intagande
å hemmet, äger över beslutet
anföra besvär hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar från
det fattigvårdsstyrelsen av beslutet
erhållit del.

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande
av egendom, som där
sägs, eller jämlikt 72 § för överförande
till arbetshem, inställande till
arbete eller återhämtande till fattigvårdsanstalt,
må han däröver anföra
besvär hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar från
handräckningens fullbordande.

(Föreslagen lydelse)

dast inför fattigvårdssamhället, må
besvär anföras hos Konungens befallningshavande.
Om verkställighet
av fattigvårdsstyrelsens beslut gäller
vad i 1 mom. sägs.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande
av egendom, som där
sägs, eller jämlikt 72 § för överförande
till arbetshem, inställande till
arbete eller återhämtande till fattigvårdsanstalt,
må han däröver anföra
besvär hos Konungens befallningsvande
inom tre veckor från handräckningens
fullbordande.

81 §.

1 mom. Är någon---- Konungens befallningshavande.

Besvären skola inom trettio dagar Besvären skola avlämnas till Ko -

efter den, då klaganden erhöll del av
utslaget, avlämnas till Konungens befallningshavande,
som över besvären
infordrar vederbörandes förklaring
och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten
insänder handlingarna i
målet jämte bevis om utslagets delgivning
och eget utlåtande.

2 mom. Är utslaget meddelat av
Konungens befallningshavande i an -

nungens befallningshavande, som
över besvären infordrar vederbörandes
förklaring och, sedan sådan inkommit,
till kammarrätten insänder
handlingarna i målet jämte bevis om
utslagets delgivning och eget utlåtande.

2 mom. Är utslaget meddelat av
Konungens befallningshavande i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse)

nät län, än det klaganden tillhör, må
besvären, om klaganden det föredrager,
inom ovan stadgade tid avlämnas
till Konungens befallningshavande
i sistnämnda län, vilken det åligger
att översända dem till Konungens
befallningshavande, som meddelat
utslaget, för att vidare behandlas
i föreskriven ordning.

(Föreslagen lydelse)

nät län, än det klaganden tillhör, må
besvären, om klaganden det föredrager,
avlämnas till Konungens befallningshavande
i sistnämnda län, vilken
det åligger att översända dem
till Konungens befallningshavande,
som meddelat utslaget, för att vidare
behandlas i föreskriven ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Fö rslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Mot de föreskrifter och åtgärder,
vilka det enligt denna lag tillkommer
hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
att meddela eller vidtaga, äger
den, som anser sin rätt därav förnärmad
eller obehörigen inskränkt, att
anföra besvär, över hälsovårdsnämnds
beslut hos länsstyrelsen inom trettio
dagar efter delfåendet och över länsstyrelses
beslut inom den tid, som för
överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.

Hälsovårdsnämnds beslut---

(Föreslagen lydelse)

§•

därom förordna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 15 § tnberkulosförordningen den 31 mars 1939

(nr 113).

Härigenom förordnas, att 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars 1939
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i Mot hälsovårdsnämnds beslut i
ärende, som avses i denna förordning, ärende, som avses i denna förordning,
må talan föras genom besvär hos må talan föras genom besvär hos
länsstyrelsen inom trettio dagar efter länsstyrelsen.
delfåendet.

I länsstyrelsens beslut må ändring I länsstyrelsens beslut må ändring
sökas genom besvär hos Konungen sökas genom besvär hos Konungen.
inom den tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

Utan hinder---vederbörligen förordnat.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna förordnings
ikraftträdande, skola äldre
bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars 1946 (nr 99)
om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning).

Härigenom förordnas, att 33 § förordningen den 29 mars 1946 om familjebidrag
åt värnpliktiga (familjebidragsförordning) skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Över familj ebidragsnämnds beslut
rörande tillämpningen av denna förordning
må klagan föras, då fråga är
om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos
tillsynsmyndigheten och eljest hos
länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär,
vilka skola hava inkommit till
länsstyrelsen inom trettio dagar efter
det klaganden erhöll del av beslutet.
Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten,
åligger det länsstyrelsen
att till denna insända besvären.
Familj ebidragsnämnds beslut
skall gå i verkställighet utan hinder
av däröver anförda besvär.

Mot tillsynsmyndighetens--—

(Föreslagen lydelse)

§•

Över familj ebidragsnämnds beslut
rörande tillämpningen av denna förordning
må klagan föras, då fråga är
om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos
tillsynsmyndigheten och eljest hos
länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär,
vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten,
åligger det länsstyrelsen
att till denna insända besvären.
Familj ebidragsnämnds beslut
skall gå i verkställighet utan hinder
av däröver anförda besvär.

31 § sägs.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna förordnings
ikraftträdande, skola äldre
bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 30 § förordningen den 21 december 1945 om
nöjesskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens
beslut rörande
nöjesskatt och som ej till följd av
stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till
talan, äger i beslutet söka rättelse
hos länsstyrelsen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till länsstyrelsen
inom en månad från den dag,
då klaganden erhöll del av beslutet.

I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller i
annat ärende rörande nöjesskatt må
ändring sökas hos Kungl. Maj :t genom
besvär, vilka skola hava inkommit
till finansdepartementet inom en
månad från den dag, då klaganden
av beslutet erhöll del; dock äger menighet
som klagar tillgodonjuta femton
dagar längre besvärstid än nu
sagts.

Över beslut

(Föreslagen lydelse)

I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller i
annat ärende rörande nöjesskatt må
ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom
besvär, vilka skola ingivas till
finansdepartementet.

särskilt stadgas.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1955.

Beträffande överklagande av beslut,
som meddelats före denna förordnings
ikraftträdande, skola äldre
bestämmelser tillämpas. 1 2

1 Senaste lydelse se SFS 1952: 278.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19!jb. 1 samt. Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 195i.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrad besvärstid
i vissa administrativa mål och ärenden. Föredraganden anför följande.

Den 15 juli 1944 förordnade Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att såsom
sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande utredning
angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i
ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor, och den
8 oktober 1946 avlämnade Herlitz betänkande i ämnet (SOU 1946:69). Betänkandet
har närmast karaktären av en planläggning av lagstiftningsarbetet
på detta vidsträckta område. I betänkandet framlägges sålunda inga författningsförslag,
utan det utmynnar i uttalanden om önskvärdheten av lagstiftning
rörande olika till förvaltningsförfarandet hörande ämnen.

Den fortsatta utredningen på detta område har, i enlighet med vad Herlitz
förordat, ansetts böra bedrivas i etapper med en reform av besvärsförfarandet
såsom första avsnitt. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4
mars 1949 har därför samma dag tre sakkunniga tillkallats för att göra en
fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande frågor samt framlägga de förslag vartill denna översyn
kan föranleda. De sakkunniga, som består av Herlitz, tillika ordförande,
samt regeringsrådet Sven Björkholm och landssekreteraren Olof Åkesson
med hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén såsom sekreterare, har antagit
benämningen besvärssakkunniga.

I ett den 28 augusti 1953 avgivet betänkande angående åtgärder för förenhetligande
av besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953:30) har besvärssakkunniga
föreslagit vissa ändrade bestämmelser om besvärstid. Betänkandet
har remitterats till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Sedan yttranden i anledning av remissen nu inkommit, anhåller jag att
få upptaga besvärssakkunnigas förslag till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 19

Gällande bestämmelser om besvärstid.

Den som vill överklaga ett beslut i administrativt mål eller ärende har
regelmässigt att inkomma med besvärsinlaga före utgången av viss tid, besvärstiden.
Försummas detta, upptages besvären i allmänhet icke till prövning.
Bestämmelserna om besvärstid finnes i författningar av skiftande natur.
Besvärssakkunniga har i sitt betänkande sammanställt stadgandena i
tre olika grupper. Den första har benämnts specialbestämmelser och omfattar
sådana föreskrifter, som är intagna i den specialförfattning, vilken reglerar
den materiella rätten på ett visst område och angiver de beslut som där
kan fattas. Till en andra grupp, instruktionsbestämmelser, har förts sådana
besvärsregler, vilka återfinnes i de för olika myndigheter utfärdade instruktionerna
och som gäller alla av den ifrågavarande myndigheten fattade
beslut, beträffande vilka annat icke stadgats. Av principiellt enahanda
slag är kommunallagarnas besvärsbestämmelser. En tredje grupp bildar
vissa allmänna besvärsbestämmelser, till vilken sådana föreskrifter förts
som har avseende på förvaltningen i allmänhet. Bland dessa är i detta sammanhang
särskilt att märka förordningen den 14 december 1866 angående
ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som
handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, i det följande kallad
besvärsförordningen.

Beträffande den tidpunkt, från vilken besvärstiden börjar löpa, saknar
författningarna enhetliga regler. Vanligast är emellertid att tiden räknas från
den tidpunkt, då den besvärsberättigade erhåller eller kan förutsättas erhålla
kännedom om beslutets innehåll. Besvärsförordningens tider skall sålunda
genomgående räknas från delfåendet av det beslut som överklagas.

Besvärstidens längd varierar avsevärt. Särskilt specialförfattningarnas innehåll
är på denna punkt skiftande. I besvärssakkunnigas betänkande gives
exempel på tjugutvå olika besvärstider växlande från åtta dagar upp till tre
år. Alla dessa tider är självfallet icke lika vanligt förekommande. I allmänhet
ligger besvärstiderna mellan lägst tjugu dagar och högst två månader,
och den vanligaste tiden är trettio dagar eller en månad.

I instruktionsbestäminelserna, som är tillämpliga på flertalet beslut av
centrala verk och andra liknande myndigheter, har med något enstaka undantag
föreskrivits en besvärstid av trettio dagar eller en månad för beslut
i allmänhet och tjugu dagar för beslut om tjänstetillsättning eller förslag
därtill. Den nya kommunallagen, som skall träda i kraft den 1 januari 1955,
föreskriver en besvärstid av tre veckor. Avsikten är att samma besvärstid
skall stadgas i övriga kommunallagar, som nu delvis har olikartade regler.
En besvärstid av tre veckor har även upptagits i det förslag till lag om nykterhetsvård,
vilket den 19 februari 1954 remitterats till lagrådet.

Enligt besvärsförordningen gäller, att besvär skall, evar och i vilken instans
klagan än föres, inlämnas i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län senast å fyrtiofemte dagen och i mål från övriga
orter i riket senast å trettionde dagen från delfåendet av det beslut, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

överklagas, dock att menighet som klagar äger tillgodonjuta femton dagar
längre besvärstid. Från besvärsförordningens tillämpningsområde är undantagna
mål, som bedömes efter bevillningsförordningen eller kommunallagarna,
samt mål, som fullföljes från konsistorierna, d. v. s. domkapitlen.

Stundom kan inträffa att i ett och samma fall flera besvärsregler — till
äventyrs med olika föreskrifter om besvärstidens längd — synes vara tilllämpliga.
Beträffande rättsläget i dylika situationer har besvärssakkunniga
gjort vissa uttalanden, utvisande vilken författning som bör gälla framför
övriga tänkbara.

Specialbestämmelse skall regelmässigt tillämpas framför instruktionsbestämmelse,
något som följer redan av det i bestämmelse av det senare slaget
vanligen intagna förbehållet »där ej annorlunda stadgats». Specialbestämmelse,
som har grundlags eller lags karaktär, går likaledes före besvärsstadgande
i kommunallag; i kraft av uttryckligt förbehåll i kommunallag kan
även annan specialbestämmelse ha företräde. Specialbestämmelse, som tillkommit
efter besvärsförordningen, gäller före stadgande i nämnda förordning.
—- Saknas specialbestämmelse men finnes tillämplig instruktionsbestämmelse,
skall den senare regelmässigt lända till efterrättelse. — Därest
varken specialbestämmelse eller bestämmelse i instruktion eller kommunallag
står till buds men beslutet dock är överklagbart, skall besvärsförordningens
stadganden tillämpas.

Det tillämpningsområde som alltså finnes för besvärsförordningen kan
även angivas positivt. Förordningens regler skall sålunda gälla i stället för
motsvarande besvärsstadganden i författningar, som utfärdats före den 14
december 1866. På områden, som uttryckligen har undantagits, har den dock
självfallet icke haft sådan verkan. Förordningen är vidare tillämplig på
grund av de talrika hänvisningar till dess föreskrifter, som finnes intagna i
andra författningar, samt slutligen i fall, då regler om besvärstid icke finnes
annorstädes och fråga är om beslut som kan överklagas genom förvaltningsbesvär.

Åtgärder för besvärstidens förenhetligande.

När besvärsförordningen tillkom år 1866, var avsikten att åstadkomma
enhetlighet i den då rika mångfalden av bestämmelser rörande besvärstiden
i administrativa mål. Dessa äldre till sitt innehåll skiftande regler ersattes
av besvärsförordningens bestämmelser utom på de tre i denna undantagna
områdena, nämligen mål som bedömes efter bevillningsförordningen eller
kommunallagarna och mål som fullföljes från domkapitel. Förordningen
tillkom efter hemställan från riksdagen och utfärdades i administrativ väg
av Kungl. Maj :t. De bestämmelser, i vilka den gjorde ändring, torde ha tillkommit
i enahanda ordning.

Den genom besvärsförordningen åstadkomna enhetligheten i besvärstiderna
blev emellertid icke bestående. Särbestämmelser av skiftande innehåll har
upptagits i ett stort antal efter besvärsförordningen tillkomna författningar.
Försök att åstadkomma enhetlighet i dessa nytillkomna besvärsbestämmel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

ser har icke vidtagits förrän på senare tid. Vid behandlingen av förslag till
lag om utövande av tandläkarkonsten framhöll lagrådet år 1950 att vid bestämmandet
av klagotid i nyare lagar månadsberäkning konsekvent borde
komma i tillämpning. Under hänvisning till lagrådsuttalandet utfärdade dåvarande
konsultativa statsråden Quensel och Danielson den 7 februari 1951 i
statsrådsberedningen en promemoria, vari det uttalades, att det vore önskvärt
att vid angivande av besvärstider i nya författningar kalendermånad begagnades
i stället för trettiodagarsperiod.

Under år 1951 framlade en utredningsman inom justitiedepartementet
promemoria med förslag till allmän verksstadga (SOU 1951:12). Stadgan
avses skola innehålla för ämbetsverk och andra myndigheter gemensamma
förvaltningsbestämmelser. I det avsnitt, som behandlar besvär över verks
beslut, har utredningsmannen föreslagit, att de i instruktionerna nu intagna
besvärsreglerna jämkas därhän, att besvärstiden i fråga om beslut av myndighet,
varå stadgan är tillämplig — utan åtskillnad mellan beslut om tjänstetillsättning
och -förslag och andra beslut — generellt bestämmes till tre
veckor.

Över promemorian har yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Förslaget om förkortning av besvärstiden till tre veckor
har därvid icke mött någon bestämd gensaga i något yttrande. Tveksamhet
rörande förkortningen har dock kommit till uttryck i några yttranden, framför
allt i justitiekanslers- och riksåklagarämbetenas yttranden. Det förra
ämbetet framhöll, att förbättrade kommunikationer visserligen kunde motivera
en förkortning men att det å andra sidan tar sin tid för alla dem, som
icke är bosatta i huvudstaden, att efter erhållen kännedom om ett beslut
överväga skäl för och emot anförande av besvär samt att avfatta besvärs- /
skrift. Under erinran om att i rättegångsbalken revisionstiden är bestämd
till fyra veckor, framhöll riksåklagarämbetet, att i administrativa ärenden
lika lång tid borde stå till förfogande som tillkommer den som ville söka
ändring i domstols dom. Besvärssakkunniga hemställde i sitt yttrande att,
därest regeln om tre veckors besvärstid intoges i verksstadgan, en föreskrift
borde bifogas som ger menighet ytterligare två veckors klagotid. Promemorian
jämte de inkomna yttrandena har den tl juni 1953 överlämnats till besvärssakkunniga
för förnyat yttrande.

I direktiven för de utredningar, som arbetar med översyn av den gällande
församlingsstyrelselagstiftningen samt den för Stockholm gällande kommunallagstiftningen,
har förutsatts att förekommande bestämmelser om besvärstider
skall anpassas till den nya kommunallagens regler.

Besvärssakkunnigas förslag.

Besvärssakkunniga har i betänkandet redogjort för huru enligt deras mening
allmänna bestämmelser om besvärstidens längd
bör utformas i en blivande lagstiftning om besvär.

Besvärssakkunniga har därvid övervägt, om icke cn förkortning av nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

gängse besvärstider är möjlig. De erinrar om att den oftast förekommande
tiden om trettio dagar —- numera vanligen angiven som en månad — lagfästes
1866 i ett skede, då kommunikationsförhållandena var helt andra
än nutidens. Såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till enskilda intressen
framstår enligt de sakkunniga en förkortning som ett viktigt önskemål;
en sådan synes dem uppenbarligen i allmänhet kunna företagas utan olägenhet.
De sakkunniga har valt tiden tre veckor, varigenom den allmänna
administrativa besvärsfristen skulle komma att överensstämma med den i
rättegångsbalken för vadetalan bestämda fristen, vilket i och för sig vore
en betydande vinning. Vägande skäl kan enligt de sakkunnigas mening icke
anföras för att tiden för talans fullföljd i administrativa mål göres vare sig
kortare eller längre än motsvarande frist i rättegång. Tre veckor finner de
sakkunniga sålunda vara den mest lämpliga besvärstiden för normalfallen
med tillägg av två veckor för klagande menighet. De framhåller att dessa
tider godtagits vad angår kommunalbesvär.

Någon förlängd fullföljdstid vid talan hos Kungl. Maj :t såsom i rättegång
har besvärssakkunniga icke funnit erforderlig i fråga om besvär, enär Kungl.
Maj :t som besvärsinyndighet knappast kan anses intaga en från övriga besvärsprövande
myndigheter så avvikande ställning, att en längre besvärstid
är sakligt motiverad.

Den i besvärsförordningen nu upptagna bestämmelsen om en längre
besvärstid i mål från Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län om 45 dagar föreslår
besvärssakkunniga skola utgå. De erinrar om att denna regel saknar motsvarighet
i flertalet på andra områden gällande specialbestämmelser, vilket
icke synes ha givit anledning till vanskligheter. Vidare påpekar de sakkunniga
att de längre klagotider, som gällde för de nordligaste länen enligt
gamla rättegångsbalken, har bortfallit i nya rättegångsbalken.

Till motivering av förslaget om en med två veckor förlängd besvärstid
för menighet har besvärssakkunniga framhållit de svårigheter,
som ofta måste möta för menighet att inom vanlig besvärstid förbereda
och därpå vid vederbörligen utlyst sammankomst fatta beslut om överklagande.
På grund härav har menighet sedan gammalt i besvärsförordningen
och även i vissa specialbestämmelser samt i kommunallagarna tillerkänts
längre besvärstid än andra klagande. Då enligt de sakkunnigas förslag fullföljdsfristen
även framgent skall beräknas från delgivningen av beslutet,
kommer laga kraftens inträde i allmänhet att alltfort inträffa vid olika tidpunkter
i förhållande till olika klagoberättigade, beroende på när delgivning
skett. Under sådana omständigheter synes det de sakkunniga icke möta
hinder att i förvaltningsförfarandet generellt giva menighet något längre
besvärstid än annan klagande. I överensstämmelse med vad som stadgas i
78 § kommunallagen föreslås därför, att menighet tillerkännes en besvärstid
som med två veckor överstiger vad eljest skolat gälla.

Vid bedömandet av behovet av omedelbara åtgärder har
besvärssakkunniga utgått från det läge, som kan förväntas uppstå från och

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

med ingången av år 1955, och därvid funnit det ofrånkomligt att omedelbart
upptaga frågan om besvärstidens längd till särbehandling. Beträffande kommunalbesvär
kommer vid nämnda tidpunkt treveckorstiden att gälla. Samma
besvärstid har de sakkunniga antagit komma att tillämpas beträffande
beslut, vars överklagande regleras av bestämmelser i den nya verksstadgan.
De förutsätter att denna kommer att utfärdas och att den träder i kraft
den 1 januari 1955.

Om besvärsförordningen och specialbestämmelserna tillåtes kvarstå oförändrade
med innehåll, som avviker från kommunallagens och verksstadgans
regler på denna punkt, kommer enligt de sakkunnigas mening betydande
rättsosäkerhet att uppstå. Då treveckorstiden småningom bör bliva allmänt
gällande, anser de sakkunniga den eftersträvade enhetligheten kunna uppnås
endast på det sätt, att denna tid stadgas även i specialbestämmelser och i
besvärsförordningen.

De sakkunniga diskuterar olika möjligheter att ändra specialbestämmelsernas
innehåll. Vilken väg som än väljes kräves emellertid enligt deras
uppfattning före en ändring av specialbestämmelserna en genomgång av
dessa, en för en, för att i varje särskilt fall undersöka, huruvida behov av
avvikande särregler föreligger. Då de sakkunniga icke ännu varit i tillfälle
att företaga en sådan översyn av specialbestämmelserna, har i detta sammanhang
för dem återstått endast att överväga en ändring av den allmänna
besvärsbestämmelsen i besvärsförordningen. Härom anför de sakkunniga
följande:

Genom en sådan ändring skulle även det materiella innehållet i specialbestämmelserna
i icke ringa omfattning ändras, enär dessa ofta icke innehålla
andra regler om besvärstid än en hänvisning till besvärsförordningens
stadganden. Genomföres en ändring av denna samtidigt med att
kommunallagsreformen och verksstadgan träda i kraft, skulle otvivelaktigt
treveckorsregeln komma att gälla inom större delen av stats- och
kommunalförvaltningen. Det vore en betydande vinning att få auktoritativt
fastslaget, att treveckorstiden framdeles skall vara den normala besvärstiden.

Nackdelen med den ifrågasatta lösningen är, att en lång rad specialbestämmelser
även framgent komma att innehålla regler om annan besvärstid.
Den omedelbara olägenheten av en sådan bristande enhetlighet finna
de sakkunniga emellertid icke vara alltför betydande. Risken för rättsförlust
framstår som störst i de fall, då specialbestämmelsen stadgar en besvärstid
av tjugu dagar eller kortare tid. I sådant fall kunde den klagande
förledas att tro, att han enligt huvudregeln hade tre veckor på sig. De sakkunniga
framhålla emellertid, att motsvarande risk förefinnes även med
det innehåll besvärsförordningen nu har. De nu berörda olägenheterna bedömas
av de sakkunniga som avsevärt mindre än de som uppstå, om för
myndigheternas beslut gällande instruktionsbestämmelser och den allmänna
besvärsbestämmelsen stadga olika besvärstid. Svårigheterna måste lör övrigt
betraktas som övergående, enär treveckorstiden förutsättas skola successivt
införas i äldre författningar.

Sammanfattningsvis bar besvärssakkunniga uttalat, att vad som kan ernås
genom eu ändring av den allmänna besvärsbestämmelsen i besvärsförord -

Kangl. Maj.ts proposition nr 201.

ningen, oaktat specialbestämmelserna icke allmänt överses, är av så stor
praktisk betydelse, att de förordar en sådan begränsad reform.

Vad angår den lagtekniska utformningen innebär bevärssakkunnigas
förslag, att regeln om treveckors besvärstid skall införas i besvärsförordningen
genom en lag om ändrad lydelse av denna förordning.
Lagförslaget upptager hela den gamla förordningen med allenast de ändringar
i denna, som erfordras för genomförande av de nya besvärstiderna (se
bilaga B till detta protokoll). De sakkunniga medgiver, att det vore naturligt,
att, då det materiella innehållet i besvärsförordningen ändras, denna ersattes
av en helt ny författning. Mot en sådan lösning har de sakkunniga anfört två
skäl. Dels skulle, om en ny författning antoges, lätt tvivelsmål uppkomma
om dennas tillämpningsområde. För de sakkunniga har framstått som väsentligt
att icke i nuvarande läge rubba det inbördes förhållandet mellan
de olika grupperna av besvärsbestämmelser. Dels markeras på ett tydligt
sätt att här är fråga om ett provisorium. Denna ståndpunkt har föranlett de
sakkunniga att icke föreslå andra ändringar i besvärsförordningen än dem,
som varit erforderliga för jämkningen beträffande besvärstiden. De sakkunniga
har ansett sig icke böra företaga en i och för sig behövlig modernisering
av förordningen i övrigt.

Som skäl för att ändringen i besvärsförordningen skall ske i form av lag,
har de sakkunniga framhållit den vikt, som måste tillmätas ifrågavarande
författning. Då hänvisningar till besvärsförordningen förekommer i ett stort
antal lagar, skulle det enligt de sakkunnigas mening knappast vara riktigt
att ändra dennas innehåll i administrativ väg.

De sakkunniga har påpekat, att den av dem föreslagna lagen skulle komma
att i viss utsträckning begränsa Kungl. Maj :ts möjligheter att framdeles
i administrativ väg föreskriva annan besvärstid än den i lagen angivna. På
områden, där Kungl. Maj :t i författningar av administrativ natur redan givit
specialbestämmelser om besvärstid, blir Kungl. Maj :t enligt de sakkunniga
visserligen oförhindrad att även framgent själv meddela sådana, men på
områden, där besvärsförordningen är omedelbart tillämplig, kommer Kungl.
Maj :ts befogenhet att i administrativ ordning stadga annan besvärstid att
bortfalla. Emellertid har de sakkunniga antagit behov av sådan befogenhet
uppkomma så sällan, att det icke behöver beaktas i samband med den förevarande
provisoriska lagstiftningen. De sakkunniga har därför avstått från
att föreslå bemyndigande för Kungl. Maj :t att i administrativ ordning frångå
lagens regler.

Beträffande en översyn av specialbestämmelserna har besvärssakkunniga
anfört vissa synpunkter. De förutsätter att, då ändring av
andra skäl skall företagas i en författning, tillfället kommer att begagnas
att i mån av behov även revidera däri förekommande bestämmelser om besvärstid.
Att treveckorstiden skall införas i all ny lagstiftning, om icke särskilda
skäl talar för annat, har de sakkunniga tagit för givet. Enligt deras
mening torde blott undantagsvis bärande skäl föreligga att framdeles bibehålla
tider om trettio dagar och en månad och knappast heller tider om sex -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

tio dagar och två månader. Beträffande kortare besvärstider finner de sakkunniga
tydligt, att regler om tjugo dagar blir obehövliga. I övrigt erinrar de
sakkunniga om att de i sitt slutliga förslag ämnar förorda en standardisering
av de kortare besvärstiderna till en vecka.

De sakkunniga har beaktat, att det kan vara påkallat att omedelbart upptaga
frågan om ändring av besvärstiden i vissa specialbestämmelser, nämligen
sådana, i vilka efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag annan
besvärstid än tre veckor icke utan olägenhet kan stadgas. De sakkunniga har
särskilt pekat på beslut av kommunala nämnder, mot vilkas beslut talan
föres än genom kommunalbesvär än genom förvaltningsbesvär. Såsom i det
följande angives har förslag till sådana ändringar inhämtats under remissbehandlingen
av betänkandet.

Vad angår ikraftträdandet anser de sakkunniga den 1 januari
1955 vara den lämpliga tidpunkten med tanke på att den nya kommunallagen
då träder i kraft, och de framlägger förslag av sådan innebörd. Beträffande
beslut, som meddelats före nämnda dag, föreslår de sakkunniga i en
övergångsbestämmelse att förut gällande föreskrifter skall tillämpas.

En huvudtanke hos de sakkunniga är att den föreslagna lagen icke skall
rubba gränserna för besvärsförordningens nuvarande tillämpningsområde.
Särskilda besvärsbestämmelser från tiden efter förordningens tillkomst avses
sålunda icke skola beröras av lagen. Till klargörande härav har de sakkunniga
föreslagit att föreskrift intages i slutstadgandet om att vad i lagen
stadgas ej gör ändring i särskilda bestämmelser om besvärstid.

Yttranden över besvärssakkunnigas förslag.

Efter remiss har yttranden över besvärssakkunnigas förslag avgivits av
justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för
nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
krigsarkivet, armémuseum, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse,
försvarets socialbyrå, försvarets forskningsanstalt, sjökarteverket, riksvärderingsnämnden,
inskrivningsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden,
statens institut för folkhälsan, statens kriminaltekniska anstalt,
statens utlänningskommission, civilförsvarsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
gcneralpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen, statens
väginstitut, statens gcotekniska institut, statens biltrafiknämnd, kammarkollegiet,
statskontoret, mynt- och justeringsverket, kammarrätten, generaltullstyrelsen,
statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, kontrollstyrelsen,
riksräkenskapsverket, sparbanksinspektionen, konjunkturinstitu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

tet, valutakontoret, statens organisationsnämnd, statens tobaksnämnd, statens
sakrevision, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, nationalmuseum, livrustkammaren,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, universitetskanslern,
överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lantmäteristyrelsen,
rikets allmänna kartverk, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd,
kommerskollegiet, lotsstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, patentoch
registreringsverket, försäkringsinspektionen, statens provningsanstalt,
flygtekniska försöksanstalten, statens skeppsprovningsanstalt, statens sjöhistoriska
museum, statens handels- och industrikommission, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, statens priskontrollnämnd, statens pensionsanstalt,
statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, samtliga länsstyrelser,
överståthållarämbetet och samtliga domkapitel. Envar av nämnda myndigheter
hade ålagts att i samband med sitt yttrande angiva, huruvida inom
dess verksamhetsområde finnes specialbestämmelse angående besvärstid,
vilken icke utan olägenhet kan bibehållas efter ett genomförande av besvärssakkunnigas
förslag och som fördenskull i samband därmed bör ändras
eller upphävas.

Universitetskanslern har bifogat yttranden av rektorsämbetena vid Uppsala
och Lunds universitet, karolinska mediko-kirurgiska institutet, Stockholms
högskola, Göteborgs högskola, tandläkarhögskolan i Stockholm samt
från juridiska fakulteten i Uppsala, organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg och kollegienämnden vid tandläkarhögskolan i Malmö,
överstyrelsen för de tekniska högskolorna har bifogat yttranden av tekniska
högskolans i Stockholm kollegienämnd och kollegienämnden vid Chalmers
tekniska högskola. Vidare har bifogats av kommerskollegium yttranden
av handelskamrarnas nämnd och Stockholms handelskammare samt av
länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott,
länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden och vägförvaltningen
i länet samt drätselkammaren, kronokamreraren och poliskammaren
i Malmö.

Efter remiss har yttranden vidare inkommit från 1950 års skattelagssakkunniga,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges
advokatsamfund.

De sakkunnigas förslag till allmänna bestämmelser om b esvärstidens
längd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det
alldeles övervägande antalet hörda myndigheter och av samtliga hörda organisationer.
Ett förenhetligande av besvärstiden har allmänt ansetts önskvärt
och förslaget har i åtskilliga yttranden betecknats såsom ändamålsenligt
och väl avvägt. Så finner exempelvis svenska stadsförbundet den föreslagna
förkortningen av besvärstiden väl ägnad att tillgodose både parts
intresse av skäligt rådrum för övervägande om beslut bör överklagas och
det allmännas intresse av att besvärsprocessen i möjligaste mån påskyndas.

Tveksamhet har kommit till synes i några få yttranden. Justitiekanslers -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ämbetet anser för sin del alltjämt osäkert, om icke förkortningen av besvärstiden
kan komma att medföra olägenhet. Ämbetet anför härom:

Det är att märka, att det i administrativa besvärsmål ej torde vara ovanligt,
att juridisk hjälp sökes först efter det att ett beslut som gått vederbörande
emot meddelats eller ock att vid denna tidpunkt annan särskilt kvalificerad
jurist konsulteras. Ämbetet har icke velat avstyrka förslaget utan
allenast framhålla sin uppfattning att saken icke är så klar som en myndighet
utan parts erfarenhet mången gång är benägen antaga. Även om risk
för olägenheter föreligger, är ämbetet likväl böjt för att förorda, att en sådan
risk tages för att besluten snabbare skola vinna laga kraft och enhetlighet
i fråga om besvärstiderna i viss mån främjas. Olägenheterna kunna minskas
eller förekommas genom att en klagande insänder en kort besvärsskrivelse
med hemställan att senare få inkomma med utveckling av besvären.

Riksåklagarämbetet vill icke motsätta sig att förslaget genomföres, ehuru
det synes ämbetet tveksamt, om i ärenden av mera invecklad juridisk beskaffenhet
treveckorsfristen är tillräcklig. Enahanda synpunkter har utvecklats
av domkapitlet i Visby. Vissa betänkligheter reses av kammarrätten,
som framhåller, att ett av förvaltningsmyndighet meddelat beslut ofta
träffar vederbörande fullständigt oförberett och att hänsyn måste tagas till
att den enskilde ofta saknar förutsättningar att snabbt sätta sig in i vad
saken gäller och anskaffa nödig hjälp för fullföljd av talan. Kammarrätten
hemställer att dessa synpunkter tages under allvarligt övervägande, innan
definitiv ståndpunkt tages till frågan om besvärstid.

Genom den förkortade besvärstiden kommer enskildas möjligheter att
värja sin rätt och därmed rättsskyddet i administrativa ärenden att minskas,
hävdar juridiska faktulteten i Uppsala, som erinrar om att förhållandena
inom förvaltningen ingalunda är analoga med dem som råder i
domstolsprocessen. En mera allmän inskränkning av besvärstiden till tre
veckor kan även enligt fiskeristyrelsens mening väntas öka risken för rättsförluster.
Styrelsen fäster uppmärksamheten på att de administrativa målens
svårighetsgrad och ekonomiska betydelse efterhand ökats. Liknande
tankegångar har utförligt utvecklats av kammarkollegiet, den enda myndighet
som uttryckligen avstyrker förslaget. Kollegiet förordar i stället att
såväl i besvärsförordningen som i en allmän verksstadga, om en sådan utfärdas,
den allmänna besvärstiden bestämmes till en månad med två veckors
förlängning för klagande menighet. Det synes kollegiet icke försvarligt
att utan mycket starka skäl i fråga om ett isolerat moment i förvaltningsförfarandet
vidtaga en reform, som i ej ringa grad försämrar betingelserna
för rättssäkerhetssynpunkternas tillgodoseende. Till bemötande av de sakkunnigas
argumentering har kollegiet anfört i huvudsak följande:

Vad till en början angår förhållandet mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär
synes konkurrensområdet mellan dessa båda former av besvär
knappast vara så stort, att förkortningen av liden för kommunalbesvär
kan tagas till intäkt för en motsvarande förkortning av den allmänna besvärstiden.
— Värdet av en principiell överensstämmelse mellan rättegångsbalkens
frister för fullföljd i huvudsaken till hovrätt och den allmänna besvärstiden
är mindre betydande. Även med de sakkunnigas förslag kommer

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

för övrigt besvärsförordningen att avvika från rättegångsbalken på två viktiga
punkter, nämligen vad angår fullföljdstiden för klagande menighet och
fullföljdstiden hos Kungl. Maj :t. — Mellan domstolsprocess och förvaltningsförfarande
råda ett stort antal skiljaktigheter av väsentlig betydelse.
Några av de mest relevanta sammanfattar kollegiet sålunda. 1. Domstolsprocessen
är i regel muntlig och part får omedelbart fullständig kännedom om
processmaterialet. Sökande i administrativt mål torde i talrika fall, när ärendet
avgjorts, sväva i okunnighet om det material, på grundval varav beslutet
träffats. 2. Domarna utfärdas med en rubrik, som innehåller en koncentrerad^
redogörelse för yrkanden och invändningar samt de omständigheter
varå dessa grundats. Förvaltningsmyndigheternas expeditioner äro av rätt
varierande beskaffenhet men genomgående mycket lakoniska. 3. överrätt
är enligt rättegångsbalken skyldig att förelägga käranden att avhjälpa brist
i vade- eller revisionsinlaga. Någon motsvarande allmän föreskrift finnes
ej i besyärsförfarandet och den klagande måste för den skull redan i sin
klagoskrift medtaga allt var han kan behöva andraga. 4. Rättsbildade biträden
anlitas i förhållandevis större utsträckning inom domstolsprocessen än
inom förvaltningsförfarandet. — Ett generellt påstående om att behov skulle
förefinnas av att förvaltningsbeslut vinna laga kraft tidigare synes kollegiet
av flera skäl mycket vanskligt. Med hänsyn till den sammanlagt ofta mycket
långa tid som åtgår för handläggningen av utpräglat kontroversiella förvaltningsärenden
torde en förkortning av besvärsfristen vara mindre betydelsefull.

Förslaget har icke mött gensaga i fråga om borttagandet av bestämmelsen
om en längre besvärstid i mål från Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller sålunda, att med hänsyn till nuvarande
kommunikationer någon olägenhet icke synes behöva uppkomma
om nämnda särregler slopas. I länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande uttalas,
att den föreslagna reducering av besvärstiden skulle i länet med dess
långa avstånd och lokala kommunikationssvårigheter kunna tänkas öva en
menlig inverkan på den enskildes möjligheter att i laga tid anföra besvär
över myndighets beslut. Dessa nackdelar finner emellertid länsstyrelsen i
allt större utsträckning ha eliminerats genom teknikens markanta framsteg
på kommunikationsväsendets område, varför de ur nu anförda synpunkter
framkomna betänkligheterna mot den av de sakkunniga förordade besvärstiden
synes kunna falla. Icke heller svenska landstingsförbundet har något
att erinra mot att särregeln för de fyra nordligaste länen slopas.

I de remissyttranden, där frågan om förlängd besvärstid för
menighet särskilt berörts, har förslaget härovan i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Uttalande av denna innebörd har gjorts av
svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Drätselkammaren
i Malmö anser, att den föreslagna besvärstiden är tillräcklig i fall, när avgörande
om besvär skall anföras träffas av de kommunala styrelserna själva,
men att det förhåller sig annorlunda, när stadsfullmäktiges beslut erfordras.
Tiden kan då vara i kortaste laget. Fall då verkliga svårigheter uppstår
torde emellertid enligt drätselkammarens mening bli ytterst sällsynta.
Endast länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida det kan an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ses vara erforderligt att tillerkänna menighet en längre besvärstid. Länsstyrelsen
anser det vara av större intresse att få en för alla parter enhetlig besvärstid
än att erhålla samstämmighet med rättegångsbalkens regler. Vidare
framhåller länsstyrelsen att förkortningen av besvärstiden till tre veckor för
enskilda parter är tämligen ändamålslös i alla de fall, då även menighet har
klagorätt. Starka skäl talar därför enligt länsstyrelsens förmenande mot att
bibehålla en särskild besvärstid för menighet, ett begrepp, vars innebörd för
övrigt icke torde vara så klar för allmänheten. Med hänsyn till denna oklarhet
har länsstyrelsen i Kalmar län påyrkat, att menighetsbegreppet närmare
bestämmes i författningsväg. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om
icke kommunal myndighet över huvud bör äga åtnjuta samma besvärstid
som menighet. Treveckorstiden kan enligt länsstyrelsens mening vara för
kort för kommunal nämnd eller styrelse, som önskar anföra besvär.

I flertalet remissyttranden har de sakkunnigas uttalande om behovet
av omedelbara åtgärder och därav föranledda förslag icke mött
någon erinran. Så har kommerskollegium funnit den väg de sakkunniga föreslagit
för att tills vidare vinna förbättrade förhållanden väl vald. Åtskilliga
remissmyndigheter såsom länsstyrelsen i Kristianstads län har dock framhållit
önskvärdheten av att regleringen av besvärstiderna i besvärsförordningen
och i olika specialförfattningar samordnas. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har icke blivit övertygad om nödvändigheten av att ändra besvärsbestämmelserna
i besvärsförordningen, innan specialförfattningarna ha genomgåtts,
men vill dock icke, med hänsyn till vad de sakkunniga anfört,
motsätta sig förslaget. Av liknande innebörd är länsstyrelsens i Hallands
län uttalande på denna punkt.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter — då några större olägenheter icke
torde vara förenade med ett uppskov —■ om icke med ändring av besvärsförordningen
bör anstå, till dess en allmän översyn av speciallagstiftningen
företagits. Starkt kritisk är även arbetsmarknadsstyrelsen, som ifrågasätter,
huruvida det föreslagna provisoriet är nödvändigt och om icke åtgärder till
förenhetligande av besvärstiden utan olägenhet vare sig för den rättssökande
allmänheten eller ur förvaltningssynpunkt kan uppskjutas, tills det slutliga
förslaget till besvärslagstiftning föreligger. Det synes styrelsen, som icke
känner sig helt övertygad av de sakkunnigas plädering, som om i någon
mån dessa har överbetonat fördelarna av förslaget och visat en benägenhet
att underskatta riskerna för rättsförluster. Åtgärden betecknas av styrelsen
som en halvmesyr.

Domkapitlet i Visby framhåller följande:

Den grupp av administrativa mål, i vilka besvär anföras enligt besvärsförordningen,
är en annan och av betydligt mera heterogen sammansättning
än dem, på vilka verksstadgan kan bliva tillämplig. Det förefaller domkapitlet
icke uteslutet att i förstnämnda grupp kunna finnas mål, beträffande
vilka ett bibehållande av den nuvarande längre besvärstiden är motiverat.
Det bör då vålla betänklighet mot att införa treveckorsregeln även för dessa
mål. Likformigheten bör icke ställas framför rättssäkerheten. Full likformighet
kan under alla förhållanden icke uppnås. Förenhetligandet av be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

svärstiden för administrativa mål synes domkapitlet böra ske i ett sammanhang
och i samband med genomförandet av den tilltänkta lagstiftningen rörande
besvär i dessa mål i sin helhet.

Åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar, som har särskilt behandlat
den lagtekniska utformningen av förslaget, har uttryckt
sitt gillande av den föreslagna lösningen. Svenska stadsförbundet har
funnit metoden att genom lag göra ändring i en snart hundraårig administrativ
förordning i förstone överraskande men anser att de sakkunniga
anfört bärande skäl därför. Länsstyrelsen i Jämtlands län har tillstyrkt förslaget
i oförändrat skick, likaså länsstyrelsen i Skaraborgs län och socialstyrelsen.
Icke heller arbetarskyddsstyrelsen har haft något att erinra mot
att ändringen genomföres så, att besvärsförordningen bibehålies, ehuru dess
materiella innehåll ändras.

Andra remissmyndigheter har däremot framhållit, att de ålderdomliga
bestämmelserna i besvärsförordningen bort ersättas med en ny författning
med modernare och mera lättillgängligt språk. Mot författningsförslagets
utredigering anmärker sålunda arbetsmarknadsstyrelsen att en omredigering
eller åtminstone modernisering av de relikt till regler, som i besvärsförordningen
undantager vissa områden från dess tillämpning, onekligen i
och för sig varit välbehövlig. Luftfartsstyrelsen föreslår, att alla möjligheter
undersökes att giva lagen en modernare form.

Göta hovrätt uttalar den meningen att ändringen lagtekniskt bör genomföras
på det sätt, att besvärsförordningen — i stället för att ändras —- ersättes
med en helt ny lag. En sådan bör enligt hovrätten kunna erhålla sådan
avfattning, att det blir fullt klart, att den får samma tillämpningsområde
som besvärsförordningen. Att utfärda en ny lag med bibehållande av
hela den gamla förordningens föråldrade text synes hovrätten otympligt.
Särskilt ifrågasätter domstolen lämpligheten av att bibehålla hänvisningen
till »bevillningsförordningen och kommunallagarne». Justitiekansler sämbetet
har framhållit önskvärdheten av att undvika att i en ny författning intaga
hela den gamla förordningen. En författning av typen, att Kungl. Maj:t förordnar
att 1866 års förordning skall så ändras att orden i förordningen efter
talans förlust »inlämnas etc.» skall ersättas med orden »hava inkommit
inom tre veckor» etc., synes ämbetet vara att föredraga. I lagboken komme
då förordningen att erhålla den i förslaget upptagna lydelsen, påpekar ämbetet.

Domkapitlet i Luleå har uttalat önskemål om att den särställning, domkapitlen
åtnjuter enligt besvärsförordningen, icke måtte bevaras.

Den föreslagna reformen har kammarkollegiet funnit böra underställas
riksdagen för ett principiellt ställningstagande. Socialstyrelsen framhåller,
att med hänsyn till förordningens vidsträckta betydelse det torde vara riktigt
att de föreslagna ändringarna genomföres i form av lag. Denna mening
delas av länsstyrelsen i Uppsala län. Avgörande för länsstyrelsens ståndpunkt
har därvid varit att den föreslagna ändringen medför ändrade besvärstider
även i åtskilliga lagar, som stiftats enligt regeringsformen 87 § 1 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

De sakkunnigas förslag att ändringen skall genomföras i form av civillag
har föranlett erinringar endast från justitiekanslersämbetet, som härom
anför:

Även om besvärsförordningens betydelse icke bör underskattas, synes det
dock tveksamt om vikten därav är sådan att lags form bör anlitas. Om blott
möjligast allsidig utredning föregår ett beslut, synes frågan kunna avgöras
i administrativ ordning, vid behov i särskilt fall efter riksdagens hörande.
Om en lag hänvisar till en administrativ författning, får det antagas ha tagits
i beräkning, att en ändring i lagens innehåll faktiskt kan ske genom en administrativ
författning. Detta anses visserligen i princip höra till mindre
god ordning men kan ju undvikas genom att lagen själv upptager det ämne,
hänvisningen avser. Något tvång att ändra besvärsförordningen i lags form
synes detta förhållande icke utgöra.

Spörsmålet om följdverkningarna av det förhållandet, att förordningen
ändras genom lag, har berörts av några remissmyndigheter. Emot vad de
sakkunniga anfört har justitiekanslersämbetet den meningen, att Kungl.
Maj:t bör framdeles äga samma möjligheter som nu att föreskriva de administrativa
besvärstider Kungl. Maj :t finner lämpliga. Redan av denna anledning
synes ämbetet lags form för ändringens genomförande icke böra komma
till användning, om det ej är nödvändigt. Vidare framhåller ämbetet följande: Den

stadgade besvärstiden torde långt ifrån alltid beaktas av Kungl. Maj :t
utan Kungl. Maj :t lärer, särskilt då invändning ej framställes, upptaga till
prövning även för sent inkomna besvär, i det Kungl. Maj :t tillerkänner sig
själv rätt att bortse från en av Kungl. Maj :t själv given bestämmelse. Stadgas
åter i lag att besvär skall ha inkommit inom viss tid vid talans förlust,
lärer en sådan praxis ej vidare kunna upprätthållas, vilket otvivelaktigt
skulle i många fall kunna innebära betydande olägenheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har likaledes berört den konsekvensen av
att lags form valts, att Kungl. Maj :ts möjligheter att pröva för sent inkomna
besvär inskränkes, samt anför härom:

Denna inskränkning får antagas följa samma regler som befogenheten
att föreskriva annan besvärstid än den i lagen angivna. Kungl. Maj :t torde
därför framdeles bliva oförhindrad att pröva för sent inkomna besvär, endast
därest besvärstiden stadgats i av Kungl. Maj :t därom meddelad specialbestämmelse.
Den praktiska betydelsen av den antydda inskränkningen i Kungl.
Maj :ts befogenheter undandrager sig länsstyrelsen bedömande. Någon anledning
att ur allmän synpunkt påfordra bibehållande av nuvarande ordning
föreligger i och för sig icke.

Skolöverstyrelsen anser sig ha anledning antaga att, då författningen föreslås
få lags karaktär, officialprincipen avses skola tillämpas. Det synes
överstyrelsen dock kunna ifrågasättas, om icke besvärsmyndighet borde under
en övergångstid erhålla rätt att fritt pröva om för sent inkomna besvär
skola deserteras eller ej och sålunda tillerkännas motsvarande befogenhet
som nu anses tillkomma Kungl. Maj:t.

En snar översyn av specialbestämmelserna har påyrkats
i flera yttranden, bl. a. av länsstyrelserna i Malmöhus län och Älvsborgs län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Vissa kritiska synpunkter har i detta sammanhang framförts av länsstyrelsen
i Södermanlands län. Den ifrågasätter starkt, om icke ett förfarande med
en utdragen successiv ändring av specialbestämmelser skulle kunna vålla
större rättsosäkerhet än om endast besvärsförordningen ändras. Enligt dess
mening bör eftersträvas, att omläggningen av besvärstiden äger rum vid ett
eller möjligen något fåtal tillfällen, så att ändring nu ej sker i vissa specialbestämmelser,
i stor hast och därför mer eller mindre slumpvis utvalda, men
icke i andra. Specialbestämmelserna bör, anser länsstyrelsen, helst i ett enda
sammanhang bli föremål för översyn — ju fortare dess bättre.

På grund av åläggande i remissbeslutet har envar av de hörda myndigheterna
i allmänhet upplyst, huruvida inom dess ämbetsområde specialbestämmelser
finnes, vilka av nu angiven anledning bör ändras eller upphävas. Myndigheterna
har uppgivit ett mycket stort antal dylika bestämmelser. Därvid
har olika meningar kommit till uttryck, i det exempelvis somliga myndigheter
har ansett vissa besvärsbestämmelser omedelbart böra ändras, medan
andra myndigheter har ansett samma besvärsbestämmelser tills vidare kunna
kvarstå oförändrade. I allmänhet har dock behov av omedelbar ändring
ansetts föreligga beträffande sådana författningar, som reglera besvärstiden
för beslut av barnavårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd, byggnadsnämnd,
hälsovårdsnämnd m. fl. kommunala nämnder, d. v. s. fattigvårds-
och barnavårdslagarna, alkoholistlagen, byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan,
epidemilagen, livsmedelsstadgan etc. Vidare har i åtskilliga yttranden
påpekats, att de myndigheters instruktioner, å vilka den tilltänkta verksstadgan
icke kommer att bli tillämplig, också bör ändras.

Några myndigheter har berört frågan, huruvida de inom deras område
förefintliga besvärsbestämmelserna överhuvud bör anpassas efter den allmänna
regeln om tre veckors besvärstid.

I avvaktan på revisionen av specialbestämmelserna har i några yttranden
ifrågasatts särskilda åtgärder. Länsstyrelsen i Kalmar län har exempelvis
fört fram tanken att förvaltande statliga myndigheter borde erinras om och
kommunala organ åläggas att förse sina beslut med besvärshänvisningar
utom i fall, då det är uppenbart onödigt. Vidare finner länsstyrelsen det
kunna övervägas att låta publicera en sammanställning av rätta besvärstider
i sådana fall, där osäkerhet råder. Även länsstyrelsen i Östergötlands län har,
särskilt för länsstyrelsernas vidkommande, erinrat om möjligheten att i alla
sådana fall, där besvärstiden kommer att bliva en annan än tre veckor, konsekvent
lämna besvärshänvisning.

Vad de sakkunniga anfört om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
har icke föranlett något uttalande i yttrandena.

Departementschefen.

Då det gäller att bestämma besvärstiden i administrativa mål, måste två
huvudsynpunkter beaktas, nämligen dels önskemålet att beslutet skall vinna
laga kraft så snabbt som möjligt, vilket ligger i både allmänt och en -

Iiungl. Maj. ts proposition nr 201.

skilt intresse, dels den klagoberättigades krav att få skäligt rådrum för
att taga ställning till fullföljdsfrågan och, i förekommande fall, för att
avfatta och ingiva besvärsinlaga. Med hänsyn till rättsskyddet är det angeläget
att båda dessa synpunkter blir skäligen tillgodosedda. Vid en avvägning
dem emellan ter det sig naturligt att anknyta till den lösning av motsvarande
fråga, som godtagits i den nya rättegångsbalken. De fullföljdstider
av olika längd som förut gällde har genom rättegångsreformen blivit
på det sätt enhetliga, att tre veckor gäller vid fullföljd till hovrätt och fyra
veckor vid fullföljd till högsta domstolen. Behov av olika besvärstid allteftersom
talan fullföljes hos lägre eller högre myndighet finnes i allmänhet
icke i administrativa mål. Någon anledning att såsom den enhetliga
besvärstiden i dessa mål välja den längre av de båda i rättegångsbalken
förekommande tiderna torde icke föreligga. Det synes därför lämpligt att,
såsom besvärssakkunniga föreslagit, bestämma besvärstiden till tre veckor.

Jag kan sålunda ansluta mig till den ståndpunkt, som besvärssakkunniga
intagit och som remissinstanserna allmänt anslutit sig till. Det kan för övrigt
framhållas, att en administrativ besvärstid om tre veckor redan vunnit
statsmakternas godkännande i nyligen antagna författningar, t. ex. i den av
1953 års riksdag antagna kommunallagen. Treveckorstiden har även intagits
i lagförslag, som kommer att behandlas vid innevarande riksdag, t. ex.
i förslaget till allmän förfogandelag och förslaget till nykterhetsvårdslag.

Under remissbehandlingen har icke någon röst höjts för att den längre
besvärstid — fyrtiofem dagar — som enligt besvärsförordningen gäller i
mål från de fyra nordligaste länen, skulle bibehållas. Med nutida postgång
torde dessa särregler vara obehövliga. Motsvarande särbestämmelser beträffande
domstolsförfarandet upphävdes genom den nya rättegångsbalken.

Besvärssakkunnigas förslag att menighet som klagar skall åtnjuta två
veckor längre besvärstid än övriga klagande innebär att den i besvärsförordningen
upptagna regeln om femton dagar längre besvärstid för klagande
menighet skall bibehållas efter omräkning till veckor. Endast länsstyrelsen
i Västerbottens län framför erinringar häremot och påpekar att
förkortningen av besvärstiden för enskilda parter blir ganska ändamålslös
i alla de fall, då menighet har klagorätt.

En längre besvärstid än tre veckor för menighet torde vara behövlig.
I de fall, då frågan om överklagande skall avgöras av fullmäktige eller av
samfällighet av något slag, kan det nämligen ofta visa sig förenat med
svårigheter att sammankalla den beslutande församlingen samt fatta och
expediera beslut om överklagande inom tre veckor. Då besvärstiden i administrativa
mål regelmässigt löper från delgivningsdagen, vilken kan
växla beträffande olika besvärsberättigade, finnes icke heller i andra fall
några garantier för att besvärstiden skall utgå vid en för alla gemensam tidpunkt.
Det bör vidare fasthållas, att särbestämmelsen blir tillämplig allenast
i de mindre vanliga fallen, då besvärsberättigad menighet finnes, och
endast i förhållande till denna. Den längre klagotiden för menighet har
3 Biliang till riksdagens protokoll 195 i. 1 samt. Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

godtagits i den nya kommunallagen. Under angivna förhållanden kan jag
ansluta mig till besvärssakkunnigas förslag också i denna del. Det torde
icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan, vad
som skall förstås med menighet. Begreppet bibehåller den innebörd som
det hittills ansetts äga. Det får ankomma på besvärssakkunniga att i sitt
slutliga betänkande göra de klarlägganden som i detta hänseende kan vara
påkallade.

Ehuru sålunda som allmän regel en besvärstid av tre veckor med angivna
förlängning för menighet bör införas, är det uppenbart att på särskilda
områden avvikelser från denna tid kan vara motiverade. Såsom framgår
av besvärsakkunnigas betänkande förekommer också i olika författningar
mycket skiftande besvärstider. Om dessa bör bibehållas eller om i
de särskilda fallen en anknytning kan ske till den allmänna besvärstiden,
kan icke avgöras utan en genomgång av alla författningar, där särskild
besvärstid förekommer. En sådan genomgång, som ingår i besvärssakkunnigas
uppdrag, har ännu icke utförts. Det kan därför vara något tveksamt,
om den föreslagna ändringen av den i besvärsförordningen angivna tiden
nu bör genomföras eller om icke hellre denna genomgång av specialbestämmelserna
bör avvaktas och en allmän reform av besvärstiderna sålunda
komma till stånd samtidigt.

övergången till tre veckor såsom en i allmänhet gällande besvärstid har
emellertid redan inletts genom antagandet av den nya kommunallagen.
Härigenom har en ändring också av de mera allmänt gällande reglerna om
besvärstid i besvärsförordningen och i olika verksinstruktioner blivit behövlig.
Det synes nämligen kunna leda till rättsosäkerhet, om de allmänna
bestämmelserna om besvärstid i kommunallagen, besvärsförordningen och
verksinstruktioner har olika innehåll. I förhållande härtill är det av mindre
betydelse och framför allt mindre ägnat att leda till rättsförlust, om särbestämmelser
om besvärstid kvarstår i särskilda författningar under ett
övergångsskede även i sådana fall då det sakligt sett kan vara motiverat
att övergå till den allmänna regeln om besvärstid.

Vad angår besvärsreglerna i verksinstruktionerna erbjuder förslaget till
verksstadga en möjlighet att uppställa en enhetlig instruktionsbestämmelse
om besvärstid. Därest verksstadgan, vilken ännu icke slutligt remissbehandlats,
ej skulle komma till stånd, torde likväl den enhetliga besvärstiden
i annan ordning böra införas i administrativa instruktionsbestämmelser.

Besvärssakkunniga har ansett det vara angeläget att det inbördes förhållandet
mellan de olika besvärsbestämmelserna icke rubbades och därför
begränsat sig att nu föreslå allenast en ändring av besvärsförordningens
innehåll. Den angivna synpunkten torde emellertid, om samtliga besvärsregler
med mera allmän giltighet får samma innehåll, icke vara av så
stor betydelse. Det synes vara mera ändamålsenligt att ersätta besvärsförordningen
med en ny författning, vari besvärstiden i princip angives till
tre veckor eller, då menighet klagar, fem veckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

En författning av denna allmänna natur torde böra tillkomma under
riksdagens medverkan såsom lag.

Då det gäller att bestämma kretsen av de beslut som den nya lagen skall
omfatta, synes det lämpligt att utgå från motsvarande bestämning i besvärsförordningen.
Denna avser besvär i mål, som handlägges av förvaltande
myndigheter och ämbetsverk. Då de senare kan anses vara förvaltande myndigheter,
är det överflödigt att särskilt nämna dem. Lagen torde således
kunna göras tillämplig på beslut av förvaltande myndighet —- såväl statlig
som kommunal. De i besvärsförordningen upptagna undantagen för mål,
som bedömes efter bevillningsförordningen och kommunallagarna, samt för
mål, som fullföljes från konsistorierna, torde vara obehövliga. Erforderliga
specialregler finnes nämligen i taxeringsförordningen, kommunallagarna
och kyrkolagstiftningen. Detsamma gäller beträffande det i besvärsförordningen
stadgade undantaget för mål, som från förvaltande myndighet fullföljes
till domstol.

Såsom framgår av vad nyss sagts skall särskilda regler om besvärstid
gälla framför den tilltänkta lagens bestämmelser. Lagen kommer sålunda
att få tillämpning blott i den mån sådana särregler icke finnes. I de fall,
då en uttrycklig bestämmelse om besvärstid förefinnes i speciallagstiftningen,
uppkommer icke härav några svårigheter. I andra fall, då regler om besvär
finnes men någon besvärstid ej angivits, kan orsaken härtill vara att
lagstiftaren ansett besvärstiden böra vara obegränsad. I allmänhet torde
emellertid på ett eller annat sätt av lagstiftningen framgå, när lagstiftaren
haft sådana intentioner och när regler om besvärstid icke intagits i författningen
på den grund att besvärsförordningens allmänna regler ansetts skola
tillämpas. Vidare kan tänkas situationer, då särskild besvärstidsregel saknas,
men det är uppenbart att en bestämd sådan regel avsetts skola analogivis
tillämpas. Den nya lagen avser givetvis icke att göra någon ändring i vad
sålunda kan anses gälla.

En lag av nu föreslaget innehåll hindrar icke Kungl. Maj :t att inom det
Kungl. Maj:t tillkommande lagstiftningsområdet stadga annan besvärstid
än den i lagen angivna. Jag vill dock understryka de sakkunnigas uppfattning
att, om den eftersträvade enhetligheten skall uppnås och bibehållas,
avvikelser icke bör göras, vare sig i lag eller i administrativ författning, om
det icke föreligger mycket starka skäl. Detta gäller också författningar som
utfärdas i administrativ ordning av annan myndighet än Kungl. Maj:t.

Genom den föreslagna lagen torde besvärsförordningen böra upphävas.
Därvid torde även besvärstidsreglerna i den nya lagen få gälla sådana äldre
författningar som ändrats genom besvärsförordningen.

I några yttranden har anförts att införandet av en lag om besvärstid skulle
inskränka Kung). Maj :ts befogenhet att, såsom nu stundom sker, överse
med att besvärstid icke iakttagits. Emellertid torde denna Kungl. Maj :ts
befogenhet ofta vara att föra tillbaka på en allmän rätt för Kungl. Maj :t
att upptaga och pröva ansökningar, oavsett om besvär anförts eller ej, och i
vissa fall sammanhänga med Kungl. Maj :ts befogenhet att giva dispens eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

s. k. administrativ nåd. Den föreslagna lagstiftningsåtgärden inverkar icke
på denna Kungl. Maj :t tillkommande rätt. Det torde icke vara behövligt att
i detta sammanhang närmare ingå på hithörande spörsmål.

Ett betydande antal remissinstanser har framhållit vikten av att den erforderliga
översynen av specialbestämmelserna kommer till stånd så snart
som möjligt. Bland remissinstanserna har rått delade meningar, huruvida
och i vilken utsträckning omedelbara ändringar i gällande specialbestämmelser
kan anses påkallade, därest den allmänna bestämmelsen om besvärstid
ändras.

Särskilt har remissmyndigheterna liksom de sakkunniga uppmärksammat
läget för kommunala nämnder. Beträffande överklagande av dessas
beslut gäller i vissa fall, som angives i vederbörande specialförfattning, en
där bestämd besvärstid, vanligen trettio dagar, medan vid överklagande av
övriga beslut kommunallagens föreskrift om tre veckors besvärstid blir tilllämplig.
Åtskilliga länsstyrelser har med hänsyn härtill påyrkat omedelbar
ändring av t. ex. fattigvårdslagen, barnavårdslagen och andra de kommunala
nämnderna berörande specialförfattningar. Andra myndigheter åter
har ansett de nu ifrågavarande olägenheterna icke vara större än att den
förestående allmänna översynen i fråga om besvärsreglerna kan avvaktas.
Därjämte har olika myndigheter angivit andra bestämmelser, tillhopa ett
icke ringa antal, som de ansett böra omedelbart ändras.

Med hänsyn till önskvärdheten av ett snabbt genomförande av besvärstidsrcformen
bör även enligt min mening översynen av specialbestämmelserna
företagas snarast möjligt. Mest angeläget är — av hänsyn till de kommunala
nämnderna — att ändra de specialbestämmelser, som berör dessas
verksamhet. För att enhetliga tider skall gälla för överklagande av nämndernas
beslut, har jag ansett vissa författningsändringar böra vidtagas redan i
detta sammanhang. Jag ämnar sålunda förorda att förslag förelägges riksdagen
till ändring av besvärstidsbestämmelser i följande författningar, nämligen
barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmänna barnbidrag
och föräldrabalken (8 kap. 10 §) — vilka lagar berör barnavårdsnämndernas
verksamhet — fattigvårdslagen, som är normerande för fattigvårdsstyrelserna,
epidemilagen och tuberkulosförordningen, vilka är av betydelse för
hälsovårdsnämnderna, familjebidragsförordningen, som är av grundläggande
vikt för familjebidragsnämnderna, samt brandlagen och nöjesskatteförordningen,
som berör andra kommunala myndigheter. Jag förutsätter vidare,
att riksdagen, om den antager en lag om besvärstid av det slag, som här
förordats, icke har någon erinran mot att besvärstidsstadganden ändras på
motsvarande sätt i följande författningar, som utfärdats efter riksdagens
hörande, nämligen hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan samt byggnadsstadgan,
vilka berör hälsovårdsnämnderna resp. byggnadsnämnderna. Ändringen
i specialförfattningarna torde böra genomföras på så vis, att den generella
lagen göres tillämplig genom att särstadgandena i dessa utgår.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 201.

Den föreslagna nya lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut liksom övriga författningsändringar bör träda i kraft den 1
januari 1955 samtidigt med kommunallagen. I likhet med vad som föreskrives
i denna bör stadgas, att beträffande överklagande av beslut, som
meddelats före nämnda dag, äldre bestämmelser skall tillämpas. Förekommande
hänvisningar till besvärsförordningen skall i stället gälla den nya
lagen.

I enlighet med vad i det föregående sagts har upprättats förslag till

1) lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut;

2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föråldrabalken; samt

3) lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Övriga författningsförslag, som i detta sammanhang bör föreläggas riksdagen,
är icke av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande över förslag till
ändring däri erfordras. De torde få anmälas, sedan lagrådets utlåtande över
nu upprättade lagförslag erhållits.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över de ovan
under 1)—3) om förmälda lagförslagen, vilka såsom Bilaga A1 fogats till
detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, som är likalydandc med motsvarande vid propositionen fogade författningsförslag,
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Bilaga B.

Besvärssakkunnigas förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av förordningen den 14 december 1866 (nr 81 s. 1)
angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande
i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk.

Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1866 angående
ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som
handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, skall erhålla följande
ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi Carl, med Guds nåde, Sveriges,
Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att Vi, i anledning av
gjord framställning från Rikets Ständer,
funnit gott att, med ändring av
gällande stadganden om tid för besvärs
anförande i mål, som handläggas
av förvaltande myndigheter och
ämbetsverk samt icke till domstol
fullföljas, i nåder förordna, att, evar
och i vilken instans klagan än föres,
besvären skola, vid talans förlust, inlämnas,
i mål från Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands
län innan klockan 12 å fyratiofemte
dagen och i mål från övrige
orter i riket innan klockan 12 å
trettionde dagen från delfåendet av
det beslut, som överklagas; dock att
menighet, som klagar, äger tillgodonjuta
femton dagar längre besvärs -

(Föreslagen lydelse)

Vi Carl, med Guds nåde, Sveriges,
Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att Vi, i anledning av
gjord framställning från Rikets Ständer,
funnit gott att, med ändring av
gällande stadganden om tid för besvärs
anförande i mål, som handläggas
av förvaltande myndigheter och
ämbetsverk samt icke till domstol
fullföljas, i nåder förordna, att, evar
och i vilken instans klagan än föres,
besvären skola, vid talans förlust,
hava inkommit inom tre veckor från
delfåendet av det beslut, som överklagas;
dock att menighet, som klagar,
äger tillgodonjuta två veckor
längre besvärstid; kommande, vad
angår besvärstid i mål, som bedömas
efter bevillningsförordningen och
kommunallagarne, samt i mål, som
fullföljas från konsistorierne, att gäl -

Kungl. Maj. ts proposition nr 201.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tid än här ovan sägs; kommande, vad
angår besvärstid i mål, som bedömas
efter bevillningsförordningen
och kommunallagarne, samt i mål,
som fullföljas från konsistorierne,
att gälla vad särskilt är eller varder
stadgat.

la vad särskilt är eller varder stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955. Beträffande överklagande
av beslut, som meddelats före
nämnda dag, skola dock förut gällande
föreskrifter tillämpas.

Vad i denna lag stadgas gör ej
ändring i särskilda bestämmelser om
besvärstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars
1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerrerg.

Enligt lagrådet den 20 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 26 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut;

2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken; samt

3) lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar,
Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars
1954 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1954 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut,
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och lag om ändrad
lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Efter förmälan, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran, anför föredraganden
följande.

På sätt framgår av protokollet över justitiedepartementsärenden för den
26 februari 1954 förordade jag — i samband med att förutnämnda lagförslag
remitterades till lagrådet — att ändringar borde vidtagas även i besvärstidsstadganden
i barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmänna
barnbidrag, fattigvårdslagen, epidemilagen, tuberkulosförordningen, familjebidragsförordningen
och nöjesskatteförordningen. Förslag till sådana
författningsändringar har nu utarbetats. Därvid har icke andra ändringar
föreslagits än sådana, som erfordras för genomförande av besvärstidsreformen.
Jag anser därför icke nödigt att närmare redogöra för enskildheterna i
författningsförslagen.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förslag till

lag om besvärstid vid talan mot förvaltande mgndighets beslut,

lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och

lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

dels ock antaga förslag till

lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och
2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag),

4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

lag angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och 5 mom., 79 § samt 81 § 1 och
2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

lag om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),
förordning om ändrad lydelse av 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars
1939 (nr 113),

förordning angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars
1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning)
och

förordning angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5iOS59