Kungl. Maj:ts proposition nr 201 (Proposition 1939:201)

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given
Stockholms slott den 3 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna Ilo—13:o hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler följande
frågor örn avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv. efter vissa personer
och anför därvid:

l:o.

Rätten till arv efter förra hushållerskan Maria Karolina Larsson från
Lindesberg. Den 13 augusti 1931 avled förra hushållerskan Maria Karolina
Larsson från Lindesberg. I bouppteckningen efter henne antecknades, att
hon såsom stärbhusdelägare möjligen efterlämnat sina å okänd ort i Norra
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Amerika vistande föräldrar samt sju syskon. Enligt bouppteckningen uppgick
behållningen i boet till 2,574 kronor 55 öre. Genom kungörelse, som
den 30 januari 1932 infördes i Post- och inrikes tidningar, anmanade rådhusrätten
i Lindesberg de bortovarande arvingarna att vid äventyr av arvsrättens
förlust inom fem år från sistnämnda dag göra sin rätt till arvet gällande.

Den 19 oktober 1931 bevakades vid rådhusrätten såsom muntligt testamente
vissa av Maria Karolina Larsson fällda yttranden, genom vilka hon förmenades
hava förordnat, att all kvarlåtenskap efter henne skulle tillfalla lägenhetsägaren
Karl Johan Jansson i Hidingen, Lindes socken, och dennes
hustru Ida Kristina Jansson. Sedan den för de bortovarande arvingarna
förordnade gode mannen vid rådhusrätten anhängiggjort klandertalan mot
det sålunda åberopade testamentariska förordnandet, förklarade rådhusrätten
genom utslag den 27 december 1932, vilket vann laga kraft, att de bevakade
yttrandena icke skulle utgöra hinder för de bortovarande att komma i
åtnjutande av den arvsrätt efter Maria Karolina Larsson, som lagligen tillkomme
dem.

I en den 18 september 1933 dagtecknad skrift anhöll sedermera Karl Johan
Jansson, att Kungl. Maj:t måtte till förmån för honom och hans hustru avstå
från allmänna arvsfondens anspråk på kvarlåtenskapen efter Maria Karolina
Larsson. I utlåtande över denna ansökning anförde kammaradvokatfiskalsämbetet
bland annat, att den tidsperiod, inom vilken den avlidnas å
okänd ort varande arvingar enligt utfärdad kungörelse hade att göra sin rätt
till arvet gällande, då ännu icke gått till ända samt att det följaktligen icke
för det dåvarande kunde avgöras, huruvida kvarlåtenskapen i fråga komme
att tillfalla allmänna arvsfonden, och hemställde ämbetet i anslutning härtill,
att ansökningen måtte förklaras icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Denna ämbetets hemställan bifölls av Kungl. Maj:t genom beslut den 3 november
1933.

Med eget utlåtande den 7 oktober 1937 har länsstyrelsen i Örebro län överlämnat
en till Kungl. Majit ställd, den 19 maj 1937 dagtecknad skrift, däri
makarna Jansson hemställt, att Kungl. Majit måtte, sedan den i kungörelsen
stadgade tiden av fem år dåmera gått till ända, till förnyad prövning upptaga
makarnas framställning om erhållande av kvarlåtenskapen efter Maria Karolina
Larsson.

Vid länsstyrelsens utlåtande har fogats bland annat ett av magistraten i
Lindesberg den 17 juli 1937 avgivet yttrande, däri meddelats att, såvitt magistraten
vid anställd undersökning kunnat utröna, anspråk från arvinges
sida på arvet efter Maria Karolina Larsson icke framställts och ingen arvinge
tillträtt arvet.

För egen del har länsstyrelsen anfört i huvudsak följande:

Av till ärendet fogade handlingar och införskaffad utredning framginge
bland annat, att hustru Janssons avlidna moder varit kusin till Maria Karolina
Larsson. Inför rådhusrätten i Lindesberg hade flera personer intygat,
att Maria Karolina Larsson vid olika tillfällen fällt yttranden av innehåll, att
hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Karl Johan Jansson och hans hustru,

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

vilka hade det ekonomiskt bekymmersamt. Makarna Jansson syntes hava
varit de personer, som stått Maria Karolina Larsson närmast. Makarna
vore födda, mannen 1866 och hustrun 1882, saknade egna tillgångar och
levde under synnerligen knappa förhållanden. År 1934 hade makarna på
grund av stor skuldsättning nödgats avyttra sin jordbruksfastighet, av vilken
de förut haft sitt uppehälle. Köpeskillingen hade i sin helhet åtgått till betalning
av gäld. Makarna vitsordades alltid hava fört en ordentlig och hedrande
vandel. 1 äktenskapet hade de haft tolv barn, av vilka nio vore i livet. Av
dessa kvarbodde i hemmet endast två söner, vilka saknade fast anställning
och uppnådde allenast obetydliga inkomster. Yngsta barnet, en flicka på 12
år, vore intagen å sinnesslöanstalt. Även makarnas övriga barn befunne sig
i små omständigheter. Makarna syntes likväl från några av barnen erhålla
bidrag till sitt uppehälle. I övrigt ålnjöte makarna ingen annan inkomst än
pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring med 27 kronor 50 öre i
månaden. Från fattigvårdsstyrelsen i Lindesberg hade makarna under vintern
1936 erhållit 2 kubikmeter ved, varjämte en av sönerna under en tid av
två månader varit intagen för vård å Lindesbergs sjukhus på fattigvårdsstyrelsens
bekostnad. Härutöver syntes makarna icke hava åtnjutit fattigvård.
På grund av vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit förordade länsstyrelsen
bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har den 14 februari 1939 avgivit infordrat
utlåtande i ärendet och därvid tillika överlämnat bland annat en av polismyndigheten
i Lindesberg avgiven rapport över förhör, som i saken hållits
med föreståndaren för Lindesbergs stads ålderdomshem, där Maria Karolina
Larsson vårdades från 1927 eller 1928 till sin död 1931. Enligt rapporten
har föreståndaren uppgivit, att makarna Jansson flera gånger besökt Maria
Karolina Larsson å ålderdomshemmet, att ett mycket gott förhållande synts
råda mellan den sistnämnda och makarna Jansson, särskilt hustru Jansson,
samt att Maria Karolina Larsson vid flera tillfällen yttrat, att de tillgångar
som kunde finnas efter henne skulle tillfalla hustru Jansson och hennes
barn.

I sitt utlåtande har kammaradvokatfiskalsämbetet yttrat bland annat:

Då Maria Karolina Larssons arvsberättigade skyldeman icke — såvitt för
ämbetet tillgängliga handlingar utvisade — inom den i 9 kap. 1 § lagen om arv
stadgade tid gjort sin rätt till arvet gällande, torde kvarlåtenskapen hava tillfallit
allmänna arvsfonden. Emellertid hade ämbetet låtit anstå med åtgärder
för arvsmedlens indrivande i avvaktan på beslut över föreliggande ansök Då

för ämbetet upplysts, att makarna Jansson under åren 1934—1937 åtnjutit
fattigvårdsunderstöd med sammanlagt 104 kronor samt att Linde kommuns
barnavårdsnämnd erlagt vårdkostnad för en makarnas å Vasshammars
vårdhem sedan den 23 juli 1934 intagen dotter med 750 kronor örn året,
hade ämbetet inhämtat yttrande från Linde kommuns fattigvårdsstyrelse och
barnavårdsnämnd, vilka förklarat sig icke komma att fi’amställn några ersättningsanspråk
mot makarna Jansson i anledning av sina för makarna och deras
dotter havda kostnader.

Av utredningen i övrigt finge anses framgå, att Maria Karolina Larsson i
livstiden fällt vissa yttranden av innebörd, att hennes kvarlåtenskap skulle
tillfalla sökanden Jansson eller dennes hustru, vilken sistnämnda vöre kusindotter
till den avlidna, ävensom att makarna Jansson statt den avlidna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements chefen.

livstiden nära. Då makarna Jansson därjämte befunne sig i små ekonomiska
förhållanden, samt mannen Janssons arbetsförmåga på grund av framskriden
ålder och sjuklighet finge anses vara i hög grad nedsatt, syntes billighetsskäl
tala för att till förmån för makarna Jansson efterskänka allmänna arvsfondens
rätt till kvarlåtenskapen efter den avlidna.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hörda
myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap i dess helhet avstås
till makarna Jansson.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter förra hushållerskan
Maria Karolina Larsson från Lindesberg må avstås
till Karl Johan Jansson och hans hustru Ida Kristina Jansson.

2:o.

Rätten till arv efter Emma Sofia Dahlgren från Österhaninge socken.

Emma Sofia Dahlgren från Tyresta i Österhaninge socken, Stockholms län,
avled den 27 mars 1932 i en ålder av 73 år utan att, såvitt framgår av en
efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.
Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till
208,610 kronor 29 öre.

Den 2 maj 1932 bevakades vid Södertörns domsagas häradsrätt ett av den
avlidna den 28 december 1931 upprättat testamente, varigenom hon förordnat,
att ur hennes kvarlåtenskap skulle som legat utgå, förutom viss lösegendom
till mindre värde, sammanlagt 75,000 kronor i kontanter, därav
3,000 kronor till hennes tjänarinna Anna Sundström. Sistnämnda belopp
skulle enligt testamentet insättas hos Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten

1 Stockholm för Anna Sundströms räkning och avkastningen därav årligen
utbetalas till henne med början det år, då hon fyllde 50 år.

Den återstående behållningen i boet har sedermera inlevererats till allmänna
arvsfonden och utgjorde enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet
godkänd redovisningsräkning 132,211 kronor 51 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 14 december 1938 till finansdepartementet
inkommen skrift har förenämnda Anna Sundström, numera boende i Jakobsberg,
anhållit att ur den avlidnas kvarlåtenskap bekomma ytterligare
ett belopp av 8,000 kronor. Till stöd härför har sökanden, som är född den

2 juli 1888, anfört i huvudsak följande:

Sökanden hade år 1902 eller sålunda redan vid 14 års ålder kommit i tjänst
hos fröken Dahlgren på Tyresta gård samt sedan stannat där ända till fröken
Dahlgrens frånfälle. Hennes arbete på gården hade alltifrån början varit
hårt. Förutom allehanda inomhusgöromål hade hon fått taga itu med
allt slags utomhusarbete, såsom sågning och huggning av ved, vattenbärning
till köket och ladugården, slåtter- och skördearbete samt andra grövre sysslor.
Rengöring av ladugården, mjölkning och utfodring av kreaturen —

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

10 kor, ofta flera, ungdjur, kalvar, svin och höns — liksom allt annat ladugårdsarbete
hade kommit på hennes lott. Med tiden hade hon likväl satt
sig in i sin ställning och till och med fått cn känsla av att hon hos fröken
Dahlgren fått liksom ett andra hem. Fröken Dahlgren hade behandlat henne
närmast som en dotter eller nära anhörig, vilken borde offra sig för familjen
för minsta möjliga kontanta ersättning. Lönen hade första året utgjorts
av ett par skor och ett klänningstyg. De därpå följande två åren hade den
utgått med 8 kronor i månaden. Från 1905 till 1910 hade månadslönen utgjort
10 kronor, därefter till 1920 15 kronor samt från sistnämnda år 25
kronor. Med sin ringa inkomst hade sökanden stundom av fröken Dahlgren
fått tillhandla sig gamla kläder, som fröken Dahlgrens avlidna syster
efterlämnat och som fröken Dahlgren själv valt ut åt sökanden. Även på
andra sätt hade fröken Dahlgrens sparsamhet tagit sig uttryck. Då sökanden
ibland varit fröken Dahlgren behjälplig vid stadsresor och därvid haft något
litet uppköp för egen räkning, hade det ansetts självklart, att hon skulle betala
sin resa av egna medel. Särskilt betungande hade detta varit under de
sista tio åren, då fröken Dahlgren på grund av blindhet icke kunnat reda sig
själv. Ilade sökanden då blivit utsedd att ledsaga henne till läkare eller att i
andra ärenden följa henne på buss- eller tågresor, hade detta undantagslöst
betvtt utgifter för hennes egen del. Icke den minsta lilla gåva hade förekommit
i fröken Dahlgrens hem. Däremot hade det rätt ofta under de sista
åren hänt, att fröken Dahlgren talat med sökanden om hennes långa tjänst
och därvid framhållit, att sökanden icke behövde oroa sig för framtiden.
Därigenom hade sökanden invaggats i den föreställningen, att hon skulle
få så pass mycket, att det gott och väl räckte till en stuga. Då fröken Dahlgren
sedermera sålt sin gård, hade det blivit tal om att köpa en annan bostad,
där hon skulle framleva sin ålderdom i sällskap med sökanden och
sin andra tjänarinna. Särskilt en av de många villor, som besågos, hade
varit ifrågasatt till inköp, och örn denna hade fröken Dahlgren yttrat, att
»där skulle Anna bo kvar» efter hennes frånfälle och försörja sig med tvätt,
då hon icke vidare behövde oroa sig för bostadsfrågan. Något köp hade
emellertid icke kommit till stånd, men då fröken Dahlgren på hösten 1931
blivit sämre till hälsan och sökanden talat med henne om sin pvissa framtid,
hade fröken Dahlgren tröstat henne med att hon skulle få pengar till
en stuga. För dem, som under fröken Dahlgrens sjukdomstid kommit henne
nära, hade det stått klart, att hon icke ansett sig färdig med fördelningen av
sina medel genom det testamente, som upprättats den 28 december 1931.
Hennes avsikter därvidlag hade emellertid icke kommit att fullföljas, enär
hon drabbats av hjärnblödning och hastigt avlidit. Efter fröken Dahlgrens
död hade sökanden till en början försörjt sig med hushållstvätt men måst
upphöra därmed, då hon ej förmått fortsätta med detta tunga arbete.

Enligt sökandens mening hade hennes lön under hela anställningstiden utgjorl
ungefär hälften av vad som betalats för sådant arbete, som hon utfört
hos fröken Dahlgren. Sökanden hade därför sammanräknat de årliga belopp,
hon ansåge sig hava hort erhålla, örn hon haft full lön under alla 30
åren, och hade därvid kommit till en sammanlagd summa av cirka 11,000
kronor. Frånräknades de 3,000 kronor, som genom testamentet kommit henne
till del i form av livränta, återstode 8,000 kronor. Sökanden hade ingen
erinran mot att även denna summa användes till inköp av en livränta. Då
sökanden numera fyllt 50 år, hade livräntan enligt testamentet börjat utfalla
och utgjorde 12 kronor i månaden.

Över ansökningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Stockholms
län den 23 januari och av kammaradvokatfiskalsämbetct den 10 februari

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1939, varjämte såväl länsstyrelsen som ämbetet föranstaltat om närmare utredning
i ärendet.

Utredningen synes åtminstone i alla mera väsentliga delar bekräfta riktigheten
av de till stöd för ansökningen lämnade uppgifterna. Här torde allenast
böra nämnas, att en sågverksägare vid namn Rönnlöv, vilken i många
år hjälpt fröken Dahlgren med hennes ekonomiska angelägenheter och även
biträtt vid upprättandet av hennes testamente, vid förhör inför vederbörande
landsfiskal berättat bland annat, att då han vid testamentets upprättande tillsport
fröken Dahlgren örn vilka belopp sökanden och den andra tjänarinnan
skulle bekomma, fröken Dahlgren först frågat, örn Rönnlöv ansåge att de
borde få något, att hon, då Rönnlöv svarat jakande härtill, föreslagit först
1,000 och sedan 2,000 kronor åt dem var, samt slutligen, då Rönnlöv förklarat
detta vara alldeles för, litet och i stället föreslagit 5,000 kronor åt vardera,
bestämt att de skulle bekomma 3,000 kronor vardera, varvid sökandens
del skulle utgå i form av livränta.

Länsstyrelsen har yttrat, att det på grund av vad vid utredningen framkommit
syntes länsstyrelsen tvivelaktigt, huruvida fröken Dahlgren efter
upprättandet av sitt testamente hyst någon avsikt att, utöver vad som genom
testamentet skett, disponera någon del av sin kvarlåtenskap till förmån för
sökanden. Därest hinder mot ansökningens bifallande icke ansåges möta på
grund av nämnda förhållande, funne länsstyrelsen, med hänsyn till övriga
föreliggande omständigheter, icke anledning framställa någon erinran mot
ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen synes ådagalagt, att sökanden under
en tid av 30 år varit anställd hos den avlidna, att hon under hela denna
tid åtnjutit mycket låg avlöning, som icke möjliggjort några besparingar,
att sökandens arbetsförmåga är nedsatt åtminstone delvis på grund av överansträngning
under denna hennes tjänstetid, samt att hon saknar existensmedel.

Med hänsyn till sökandens långa tjänstetid och det goda förhållande, som
varit rådande mellan henne och den avlidna, synes stadgandet i 5 kap. 3 §
lagen örn arv vara tillämpligt i föreliggande fall. Hänsyn bör även tagas till
den omständigheten, att sökanden avstått från att söka en bättre avlönad
anställning i förhoppning, att den avlidna i sitt testamente skulle giva henne
full gottgörelse för den tid hon tjänat emot alltför låg lön.

Mot bifall till sökandens framställning talar onekligen den av länsstyrelsen
framhållna omständigheten att det må anses tvivelaktigt, huruvida den
avlidna avsett att utöver vad hon bestämt i sitt den 28 december 1931 upprättade
testamente disponera någon del av sin kvarlåtenskap till sökandens
förmån. I ärendet torde emellertid få anses utrett, att den avlidnas avsikt
varit att säkerställa sökandens ålderdom åtminstone såtillvida, att egen
bostad bereddes henne. Härtill förslår emellertid det sökanden genom testamentet
tillförsäkrade legatet uppenbarligen icke. Med hänsyn härtill och
då i övrigt sökandens omständigheter måste anses i hög grad ömmande, tvekar
ämbetet icke att tillstyrka ett efterskänkande till sökandens förmån.

Beträffande storleken av det belopp, som skulle kunna tillerkännas sökanden,
vill ämbetet till en början påpeka, att den beräkning, som sökanden lagt
till grund för det begärda beloppet, icke kan sägas vara exakt. Även om

Kungl Maj.ts proposition nr 201.

man utgår från att sökanden under sin trettioåriga tjänstetid tjänat för blott
hälften av under samma tidsperiod sedvanlig lön, blir den summa, som
skulle hava erhållits, om hon erhållit skälig lön, dubbla beloppet av det av
henne erhållna beloppet om 6,217 kronor eller 12,434 kronor. Lägges testamentslegatet
till det erhållna beloppet har sökanden alltså erhållit sammanlagt
9,217 kronor i stället för såsom skäliga ansedda 12,434 kronor, i anledning
varav endast en summa av 3,217 kronor skulle motsvara det belopp,
varpå sökanden skulle kunna göra anspråk såsom skälig lönefyllnad.

Med hänsyn emellertid till vad i ärendet anförts vill ämbetet, särskilt i betraktande
av att allmänna arvsfonden efter den avlidna tillgodoförts ett sa
pass avsevärt belopp som sammanlagt 132,211 kronor 51 öre, icke motsätta
sig elt utanordnande av det begärda beloppet till sökanden, dock under förutsättning,
att detsamma endast må åtnjutas i form av livränta.

I anslutning till vad sålunda anförts har kammaradvokatfiskalsämbetet
hemställt, att av kvarlåtenskapen efter den avlidna måtte till den genom
Kungl. Maj :ts beslut den 11 september 1931 inrättade, under statskontorets
förvaltning stående »Allmänna arvsfondens livräntefond» för beredande avlivränta
åt sökanden från och med dag, som av Kungl. Majit bestämdes,
överföras ett belopp av 8,000 kronor, varav avkastningen skulle i månatliga
poster utanordnas till sökanden.

Sedan pensionsstgrelsen anbefallts att avgiva yttrande beträffande möjligheten
att bereda sökanden livränta genom inbetalning av det föreslagna
beloppet till försäkring enligt 35 § lagen om folkpensionering, har styrelsen i
skrivelse den 23 februari 1939 anfört:

Enligt 35 § lagen om folkpensionering skola svenska medborgare, under de
förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer, kunna genom frivilliga
avgifter hos pensionsstyrelsen försäkras till erhållande av pension.

Närmare föreskrifter rörande nämnda försäkring hava av Kungl. Majit
meddelats i kungörelsen den 6 december 1935 (nr 599) angående anox-dnando
av pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring. Enligt
denna kungörelse kan avgift för sådan frivillig pension, varom det här är
fråga, d. v. s. en genast börjande livränta, inbetalas tidigast under den månad,
under vilken vederbörande fyller 55 år.

Då Anna Sundström, av handlingarna att döma, först i juli 1943 uppnår en
ålder av 55 år, är det sålunda uteslutet att med tillämpning av de för den
frivilliga försäkringen i allmänhet gällande villkor och försäkringstekniska
grunder bereda Anna Sundström ifrågavarande livränta. Styrelsen anser det
emellertid lämpligt, att styrelsen genom bemyndigande av Kungl. Majit sättes
i tillfälle att i förevarande fall tillgodose det befintliga försäkringsbehovet
och verkställa härför erforderliga beräkningar.

Därest under exempelvis nästkommande juli månad, Anna Sundströms tödelsemånad,
ett belopp av 8,000 kronor bleve — i enlighet med för detta
speciella fall erforderlig anvisning av pensionsstyrelsen — inbetalat till den
frivilliga försäkringen, skulle till Anna Sundström från och med den 1 juli
1939 kunna utgå en årlig pension av 428 kronor.

Om större eller mindre belopp än 8,000 kronor inbetalades, skulle pensionen
ökas eller minskas i samma proportion som avgiften.

För egen del anser jag starka billighetsskäl tala för att någon del av
till arvsfonden inlevererade behållningen i ifrågavarande dödsbo användes che/cn''

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

till beredande av understöd åt sökanden i form av en livränta under hennes
återstående livstid. För detta ändamål torde, i överensstämmelse med vad
som under senare år plägat ske i liknande fall, den anordningen böra vidtagas,
att erforderligt kapitalbelopp överföres till den av kammaradvokatfiskalsämbetet
omnämnda livräntefonden, varefter statskontoret skall hava alt med
avkastningen gälda livräntan och sedermera efter livräntetagarens död återbära
det avsatta kapitalet till arvsfonden. Med beräkning efter nuvarande
avkastning av livräntefondens tillgångar skulle genom avsättning av det utav
ämbetet föreslagna beloppet, 8,000 kronor, livräntan komma att uppgå till
omkring 225 kronor för år. Då livräntan emellertid med hänsyn till omständigheterna
i ärendet skäligen icke synes böra bestämmas till lägre belopp än
som skulle utgå vid inbetalning av samma summa till pensionsstyrelsens
på frivilliga avgifter grundade försäkring, eller i avrundat tal 420 kronor,
torde till livräntefonden få avsättas det större belopp — efter nuvarande
ränteläge omkring 15,000 kronor — som kan visa sig erforderligt för beredande
av en livränta av sistnämnda storlek. Livräntan synes böra utgå från
och med den 1 januari 1939.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Emma Sofia Dahlgren från Tyresta i Österhaninge socken
må avstås vad som erfordras för beredande av livränta
åt Anna Sundström med 420 kronor om året från och med
den 1 januari 1939 under hennes återstående livstid.

3:o.

Rätten till arv efter snickaren Karl Josef Gunnar Larsson från Källunge
socken. Snickaren Karl Josef Gunnar Larsson från Kullingbos i Källunge
socken av Gotlands län, vilken var född den 16 december 1875, avled den 22
september 1932 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Den till allmänna arvsfonden
redovisade behållningen i boet efter honom uppgick till 7,596 kronor
79 öre.

I särskilda till Kungl. Majit ställda skrifter hava sju kusiner till den avlidne,
nämligen Anna Mathilda Olofsson, född Wahlström, i Suderbys, Gothems
socken, Hilma Kristina Hejdström, född Larsson, i Smittsarve, Silte socken,
Anna Josefina Karlsson, född Larsson, i Ockes, Oja socken, lantbrukaren Carl
Johan Nyström i Roter, Hejnums socken, Hilma Kristina Elisabet Forsberg i
Odvalls, Klinte socken, samt Augusta Jakobina Larsson och Anna Maria
Karlsson, född Larsson, de bada sistnämnda i Lilla Homa, Stenkumla socken,
anhållit, att kvarlåtenskapen efter snickaren Larsson måtte helt eller delvis
avstås till deras förmån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201-

över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Gotlands
län den 21 oktober 1934, den 1 juni 1935 och den 7 april 1938 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet
den 8 februari 1939, varjämte såväl länsstyrelsen
som kammaradvokatfiskalsämbetet föranstaltat om närmare utredning i
ärendet.

Av berörda utredning ävensom av ansökningarna bilagda intyg och andra
handlingar inhämtas i huvudsak föjande:

Anna Mathilda Olofsson är född 1862 och gift. Mannen har tidigare varit
sjöman men är numera liksom hustrun på grund av ålder och sjukdom urståndsatt
att försörja sig genom arbete. Makarna äga en mindre bostadsfastighet
med taxeringsvärde av 1,000 kronor. Deras enda inkomst utgöres av
folkpension samt ett årligt understöd å 110 kronor, som mannen uppbär från
sjömanshuset i Visby.

Hilma Kristina Hejdström är född 1877 och sedan 1935 änka efter en lantbrukare.
Hon äger en jordbruksfastighet, taxerad till 6,200 kronor men intecknad
till inemot fulla värdet. Alltsedan mannen för många år sedan råkade
i konkurs har familjen haft att kämpa med stora ekonomiska svårigheter,
delvis beroende på den stora barnskara makarna haft att uppfostra.
Nio av barnen äro fortfarande i livet men uppgivas vara i sådan ställning,
att modern icke kan påräkna någon hjälp från dem.

Anna Josefina Karlsson, som är syster till änkan Hejdström, är född 1882.
Hon är änka efter en stenhuggare, vilken avled 1933 och såsom dödsbodelägare
efterlämnade, förutom änkan, sex i äktenskapet födda barn, av vilka
en dotter fortfarande är omyndig. Bouppteckningen efter mannen upptog
en behållning av 1,253 kronor 50 öre. Bland tillgångarna ingick en bostadsfastighet
med taxeringsvärde av 3,000 kronor. Då mannen under de senare
åren av sin levnad på grund av sjukdom var arbetsoförmögen, har hustrun
sedan lång tid tillbaka genom tillfälliga arbeten försökt att i möjligaste mån
hålla hemmet samman. Från sina barn synes hon icke kunna påräkna någon
ekonomisk hjälp.

Carl Johan Nyström är född 1874 och änkling sedan många år tillbaka.
Han äger en liten jordbruksegendom, vilken emellertid icke lämnar honom
full försörjning, varför han brukar bereda sig en obetydlig extra inkomst
genom att hjälpa till vid slakt i kringliggande gårdar. Nyström uppgives
vara den av snickaren Larssons kusiner, som stått Larsson närmast, enär de
under en lång följd av år bott i närheten av varandra och därigenom haft
många tillfällen till ömsesidiga besök.

Hilma Kristina Elisabet Forsberg är född 1868 och ogift. Hennes huvudsakliga
tillgång utgöres av en mindre stuga å ofri grund. Hon är på grund
av sjukdom oförmögen till arbete och har ingen annan inkomst än folkpension
samt de bidrag hon kan erhålla av en systerson, vilken jämte sin familj
innebor hos henne. Systersonens arbetsinkomst är emellertid liten, varför
hon icke kan räkna med att för framtiden bliva hjälpt av honom.

Augusta Jakobina Larsson är lödd 1871 och ogift. Hon äger en jordbruksfastighet
med taxeringsvärde av 4,300 kronor samt intccknad för 3,000 kronor.
Ilon har fastigheten utarrenderad till en svåger, lantbrukaren Karl
Karlsson, och åtnjuter därför fri kost och bostad. Genom sömnadsarbete
brukar hon förskaffa sig någon tillfällig inkomst.

Anna Maria Karlsson, som är syster till Augusta Jakobina Larsson, är
född 1885 och gift med förenämnde lantbrukaren Karl Karlsson. Makarna
hava åtta barn i åldern 25—10 år. Familjen lever i fattiga omständigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements chefen.

Länsstyrelsen har ansett samtliga sökandena vara i mer eller mindre stort
behov av understöd och funnit omständigheterna i förevarande fall tala för
ett avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv. Beträffande frågan, i
huru stor utsträckning sådant avstående borde äga rum, har länsstyrelsen
erinrat om ett av riksdagen i skrivelse den 24 april 1934, nr 198, gjort uttalande
av innehåll, att släktingar till en person, som avlidit utan att efterlämna
arvsberättigade anförvanter, icke borde, då fråga vöre om avstående
av arvsfondens rätt till arvet, komma i en bättre ställning än de skulle i
arvshänseende haft enligt tidigare gällande lagstiftning. Med hänsyn till det
särskilda behov av understöd, som syntes föreligga för Hilma Kristina Hejdström
och Anna Josefina Karlsson samt till vad i ärendet blivit upplyst beträffande
Carl Johan Nyströms förhållande till arvlåtaren, ville länsstyrelsen
emellertid ifrågasätta, huruvida icke dessa tre sökande borde komma i åtnjutande
av något skäligen avpassat belopp utöver det, som skulle hava
tillkommit dem vid arvsfördelning enligt äldre regler.

Kammaraclvokatfiskalsämbetet har anfört huvudsakligen följande:

Av handlingarna i ärendet framginge, att samtliga sökandena levde i synnerligen
torftiga ekonomiska omständigheter, varför billighetsskäl talade för
bifall till ansökningarna. Länsstyrelsen hade särskilt behjärtat Hilma Kristina
Hejdströms, Anna Josefina Karlssons och Nyströms ansökningar. Då
emellertid icke någon av sökandena syntes för sin framställning kunna åberopa
annan grund än skyldskap med den avlidne, saknades enligt ämbetets
förmenande fog för att vid kvarlåtenskapens fördelning tillämpa annan beräkningsgrund
än den i 3 kap. ärvdabalken angivna. Enligt denna äldre
arvsordning belöpte, efter vad verkställd släktutredning visade, å envar av
Anna Mathilda Olofsson, Hilma Kristina Hejdström och Anna Josefina Karlsson
720, å Carl Johan Nyström Vio samt å envar av Hilma Kristina Elisabet
Forsberg, Augusta Jakobina Larsson och Anna Maria Karlsson 7s av kvarlåtenskapen.

I likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet tillstyrker jag, att till envar
av sökandena avstås så stor del av ifrågavarande kvarlåtenskap som skulle
hava tillkommit vederbörande, därest den före år 1929 gällande arvsordningen
varit i förevarande fall tillämplig.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter snickaren Karl Josef Gunnar Larsson från Kullingbos
i Källunge socken må avstås dels en tjugondei till envar av
Anna Mathilda Olofsson, född Wahlström, Hilma Kristina
Hejdström, född Larsson, och Anna Josefina Karlsson, född
Larsson, dels en tiondel till Carl Johan Nyström, dels ock
en åttondel till envar av Hilma Kristina Elisabet Forsberg,
Augusta Jakobina Larsson och Anna Maria Karlsson, född
Larsson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

4:o.

Rätten till arv efter lantbrukaren Carl August Söderström från Sundsvall.

Den 8 oktober 1932 avled lantbrukaren Carl August Söderström från Sundsvall
utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet uppgick enligt bouppteckningen
till 42,843 kronor 20 öre.

Den 5 december 1932 anställdes vid rådhusrätten i Sundsvall vittnesförhör
rörande tillkomsten av vissa utav Söderström fällda yttranden av innehåll,
att all hans kvarlåtenskap skulle tillfalla hans i livet varande kusiner. Berörda
yttranden bevakades sedermera den 9 januari 1933 vid rådhusrätten
såsom muntligt testamente efter Söderström.

Sedan testamentet delgivits kammaradvokatfiskalsämbetet samt ämbetet,
med hänsyn till bestämmelserna i 4 § lagen den 8 juni 1928 örn allmänna
arvsfonden, underställt Kungl. Majit frågan om godkännande av testamentet,
beslöt Kungl. Majit den 14 juli 1933, att klander mot testamentet skulle
för fondens räkning äga rum.

Efter det ämbetet i anledning därav vid rådhusrätten anhängiggjort klandertalan
mot testamentet, förklarade rådhusrätten genom dom den 4 december
1933 de såsom testamente bevakade yttrandena icke utgöra hinder
för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen efter Söderström.
Domen vann laga kraft.

I proposition nr 206 till 1935 års riksdag, punkten 1, föreslog Kungl. Majit
riksdagen medgiva bland annat, att till sju kusiner till Söderström måtte av
det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter denne avstås vissa delar. Dessa
delar motsvarade vad som skulle hava tillfallit ifrågavarande kusiner, därest
kvarlåtenskapen fördelats enligt den arvsordning, som gällde före ikraftträdandet
av lagen den 8 juni 1928 om arv. Enligt riksdagens skrivelse den 21
maj 1935, nr 229, blev berörda förslag bifallet av riksdagen.

Med utlåtande den 30 december 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Västernorrlands
län ingiven och av länsstyrelsen med eget yttrande till ämbetet insänd skrift,
däri ytterligare en kusin till Söderström, sliparen Carl Johan Ellström i
Skönsmon, anhållit, att en del av arvet efter Söderström måtte efterskänkas
till förmån för honom.

Av utredningen i ärendet inhämtas, att Ellström är född 1875 och gift.
Han äger en fastighet, vilken år 1935 var åsatt ett taxeringsvärde av 12,800
kronor och intecknad för 3,000 kronor. Vid förhör inför polismyndigheten
i orten har Ellström uppgivit, bland annat, att han på grund av sjukdom
vore oförmögen till förvärvsarbete samt att han och Söderström under de
sista fem åren av Söderströms levnad besökt varandra några gånger men att
i övrigt något umgänge dem emellan icke förekommit, enär Söderström till
sin natur varit sådan, att han helst önskat vara för sig själv. En person,
som under lång tid haft tjänst hos Söderström, har vid polisförhör berättat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Departements chefen.

att Söderström själv vid ett tillfälle yttrat, att Ellström varit den av hans
släktingar, som stått honom närmast.

Länsstyrelsen har yttrat bland annat, att det med hänsyn till de av Söderström
i livstiden fällda, såsom testamente bevakade yttrandena enligt länsstyrelsens
åsikt finge anses vara med billighet och rättvisa förenligt, att skälig
del av kvarlåtenskapen avstodes till förmån för sökanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har — under åberopande i tillämpliga delar
av förutnämnda proposition till 1935 års riksdag — anfört, att jämväl
Ellström enligt ämbetets mening borde komma i åtnjutande av den andel av
behållningen i boet efter Söderström, som, därest den före 1929 gällande
arvsordningen varit tillämplig, skulle tillfallit honom, nämligen en tolftedel.

Då sökanden är kusin till arvlåtaren och enligt den förebragta utredningen
befinner sig i knappa ekonomiska omständigheter, finner jag ansökningen
förtjänt av beaktande. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets förslag i fråga
om den andel av behållningen, som bör efterskänkas, har jag icke något att
erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en tolftedel av den allmänna arvsfonden tillfallna
kvarlåtenskapen efter lantbrukaren Carl August Söderström
från Sundsvall må avstås till Carl Johan Ellström.

5:o.

Rätten till arv efter hotellidkerskan Amalia Stricker, född Norgren, från
Oxelösund. Hotellidkerskan Amalia Stricker, född Norgren, från Oxelösund,
vilken var född den 3 mars 1861, avled den 2 mars 1935 utan att, såvitt
en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Behållningen i boet uppgick enligt bouppteckningen till
17,021 kronor 63 öre.

Den 23 september 1935 lät Elna Myrberg, numera boende i Lycksele, vid
Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslags häradsrätt anställa vittnesförhör med
två personer angående vissa av Amalia Stricker den 23 februari 1935 till
dem fällda yttranden av innebörd, att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla
Elna Myrberg. Yttrandena bevakades i sammanhang med vittnesförhöret
såsom muntligt testamente efter Amalia Stricker samt delgåvos sedermera
kammaradvokatfiskalsämbetet. Sedan ämbetet, på grund av stadgandet i 4
§ lagen om allmänna arvsfonden, underställt Kungl. Maj:t frågan om godkännande
av yttrandena såsom testamente, beslöt Kungl. Maj:t den 20 mars
1936, att klander mot de bevakade yttrandena skulle för arvsfondens räkning
äga rum.

Kammaradvokatfiskalsämbetet instämde därefter Elna Myrberg till häradsrätten
med yrkande att, enär Amalia Stricker icke genom de bevakade

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

yttrandena kunde anses hava givit uttryck för sin yttersta vilja under sådana
förhållanden, att ett lagligt testamente därigenom kommit till stånd, samma
yttranden måtte förklaras ogiltiga såsom testamente och alltså icke utgöra
hinder för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen efter
henne.

Genom utslag den 28 september 1936 utlät sig häradsrätten: Enär Amalia
Stricker finge anses hava varit av sjukdom förhindrad att skriftligen upprätta
testamente, alltså och då det förordnande, som hon den 23 februari
1935 inför två vittnen muntligen gjorde angående sin kvarlåtenskap, tillkommit
under sådana förhållanden, att detsamma vore att anse såsom ett
lagligen gällande testamente, prövade häradsrätten rättvist ogilla ämbetets
talan.

Svea hovrätt, där kammaradvokatfiskalsämbetet fullföljde talan, yttrade
i dom den 27 april 1937: Hovrätten funne väl, att Amalia Stricker den 23
februari 1935 varit av sjukdom förhindrad att skriftligen upprätta testamente,
men enär med hänsyn till omständigheterna i målet det icke kunde
anses tillförlitligen styrkt, att de såsom muntligt testamente bevakade yttranden,
som Amalia Stricker fällt berörda den 23 februari och som endast
utgjorts av jakande svar å vissa till henne framställda frågor, innefattat ett
så otvetydigt uttryck för Amalia Strickers yttersta vilja beträffande hennes
kvarlåtenskap, att ett lagligen upprättat testamente därigenom kommit till
stånd, prövade hovrätten rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag
i huvudsaken, förklara Amalia Strickers berörda yttranden icke utgöra hinder
för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen efter henne. Med
hänsyn till omständigheterna i målet skulle kammaradvokatfiskalsämbetet
självt vidkännas sina rättegångskostnader vid häradsrätten.

Sedan Elna Myrberg sökt ändring i hovrättens dom, blev densamma av
Kungl. Maj:t fastställd genom dom den 3 mars 1938.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Elna Myrberg nu anhållit, att kvarlåtenskapen
efter Amalia Stricker måtte i dess helhet eller, därest detta icke
skulle kunna bifallas, åtminstone till någon del avstås till sökanden. Till
stöd härför har sökanden dels åberopat den i rättegången f Öreb ragla utredningen,
varav enligt hennes mening klart franninge, att det varit Amalia
Strickers önskan att sökanden skulle erhålla kvarlåtenskapen, ehuru denna
önskan icke kommit till uttryck i ett formgiltigt testamente, dels ock därutöver
anfört i huvudsak följande:

Sökanden vore född 1905 och syssling till Amalia Stricker. Som barn
hade sökanden ofta hälsat på hos Amalia Stricker tillsammans med sina
föräldrar och sin mormoder, vilken sistnämnda varit särskilt god vän med
den avlidna. Efter slutad skolgång hade sökanden vistats hos Amalia Stricker
från 1922 lill 1924. Under de därpå följande tre åren hade hon bott
hos Amalia Stricker i flera omgångar längre eller kortare tider, då hon
icke behövt stanna hos sina föräldrar för alt hjälpa till i hemmet. År 1925
hade Amalia Stricker önskat adoptera sökanden, men sökandens fader hade
ej velat samtycka därtill. Under åren 1927—1932 hade sökanden varit i

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

sitt hem för att sköta hushållet åt sin fader, som då varit änkeman, men
efter faderns död sistnämnda år hade hon återigen ofta vistats hos Amalia
Stricker och vid ett tillfälle till och med avsagt sig en anställning för att
på hennes begäran komma till Oxelösund, där hon tidvis hjälpt till i den av
Amalia Stricker bedrivna hotellrörelsen. Då Amalia Stricker i december
1934 insjuknat, hade hon låtit telegrafiskt tillkalla sökanden att förestå hotellet,
vilket sedan skötts av sökanden till Amalia Strickers frånfälle. Därefter
hade sökanden endast haft mera tillfälliga anställningar med obetydliga
inkomster.

över ansökningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands
län den 31 augusti 1938 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet den
23 februari 1939.

Av den utredning, som införskaffats genom nämnda myndigheter, ävensom
av övriga ärendet tillhörande handlingar inhämtas bland annat följande:

Sökanden är medellös och har tidvis för sitt uppehälle varit beroende av
sin mormoder, vilken emellertid likaledes lever i små ekonomiska omständigheter.
Hennes hälsa uppgives icke vara stark. Hon har vitsord örn sig att
vara mycket skötsam och ordentlig. För närvarande har hon anställning i
en modeaffär i Lycksele. Under rättegången framkom, att ett synnerligen
gott förhållande varit rådande mellan sökanden och Amalia Stricker samt
att den sistnämnda även före den 23 februari 1935 skulle fällt yttranden av
innehåll, att sökanden skulle få hennes kvarlåtenskap. Vid ett efter rättegångens
avslutande hållet polisförhör har en av Amalia Strickers intima umgängesvänner
berättat, bland annat, att Amalia Stricker vid mer än ett tillfälle
på tal om testamente sagt sig skola ordna på sådant sätt, att allmänna
arvsfonden icke skulle få någonting efter henne. Hon hade även yttrat, att
»man skall väl arbeta för dem, som stå en nära», varvid hon uppenbarligen
åsyftat sökanden, som varit hennes allt i allo.

Länsstyrelsen har anfört:

Sökanden syntes av utredningen att döma sakna såväl fast anställning som
ekonomiska tillgångar. Det ville därjämte synas, som om hon på grund av
sjuklighet och med hänsyn till sin ålder och sina personliga förhållanden
i övrigt svårligen skulle kunna förskaffa sig sådan utbildning inom något särskilt
yrke, att hon därigenom säkrare kunde påräkna en fastare ställning
på arbetsmarknaden. Då härtill komme, att sökanden icke syntes kunna erhålla
annat än tillfällig hjälp av sina släktingar, samt slutligen största avseende
naturligtvis måste fästas vid hennes i handlingarna omvittnade ställning
till Amalia Stricker, ansåge länsstyrelsen goda skäl tala för bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att den 17
juni 1938 till allmänna arvsfonden inlevererats 17,833 kronor 3 öre, utgörande
boets behållning enligt en av boutredningsmannen avgiven redovisningsräkning,
vilken emellertid ännu icke av ämbetet godkänts, varjämte ämbetet vidare
anfört i huvudsak följande:

Sökanden hade uppgivit, att hon och den avlidna varit sysslingar. Ämbetet,
som icke ansett släktbanden mellan sysslingar äga den styrka, att de i och
för sig utgjorde skäl för ett efterskänkande, hade icke aktat nödigt föranstalta
örn släktutredning i ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Vid meddelande av beslutet den 20 mars 1936 angående anställande av
klandertalan beträffande vissa såsom muntligt testamente bevakade yttranden
av den avlidna syntes Kungl. Maj:t antingen hava ansett ifrågakomna
yttranden icke utgöra ett riktigt uttryck för den avlidnas yttersta vilja eller
ock, även om yttrandena antagits överensstämma med den avlidnas yttersta
vilja, funnit det olämpligt att till förmån för sökanden eftergiva allmänna
arvsfondens rätt. Hade sistnämnda mening varit bestämmande för Kungl.

Maj:ts beslut, syntes ställning redan hava tagits till frågan om kvarlåtenskapens
avstående till sökanden. Därest Kungl. Majit åter ansett berörda yttranden
icke motsvara den avlidnas yttersta vilja, syntes ansökningen icke böra
vinna beaktande med mindre sökanden på grund av skyldskap eller eljest
visades hava stått den avlidna i livstiden nära. Då ämbetet icke funnit sökandens
uppgivna släktskap med den avlidna motivera ett efterskänkande
samt i ärendet icke syntes ådagalagt, att sökandens förbindelser med den avlidna
varit av sådan art, att hon på den grund kunde sägas hava stått den avlidna
i livstiden nära, hemställde ämbetet, att ansökningen icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar hava överrätterna i iörenämndaDepartementsrättegång
icke ansett tillförlitligen styrkt, att de av sökanden åberopade, den 23 c en''
februari 1935 fällda yttrandena innefattat ett så otvetydigt uttryck för Amalia
Strickers yttersta vilja beträffande bennes kvarlåtenskap, att ett lagligen
upprättat testamente därigenom kommit till stånd. Med hänsyn till omständigheterna
i ärendet torde det emellertid få anses skäligt, att någon del av
kvarlåtenskapen, förslagsvis hälften av densamma, efterskänkes till förmån
för sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att hälften av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter hotellidkerskan Amalia Stricker, född Norgren,
från Oxelösund må avstås till Elna Myrberg.

6:o.

Rätten till arv efter Maria Aronsson från Steneby socken. Maria Aronsson
från Eke Södra i Steneby socken, Älvsborgs län, vilken var född den 13
april 1880, avled den 15 april 1935 utan att, såvitt framgår av en efter
henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.
Av kvarlåtenskapen efter henne har enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet
godkänd redovisning till allmänna arvsfonden inlevererats 22,012 kronor
76 öre.

I en den 30 juli 1935 dagtecknad, till kammaradvokatfiskalsämbetet inkommen
skrift hava Wendla Andersson och hennes syster Hedvig Andersson,
båda i Taxviken, Dingelvik, med förmälan att de vore kusiner till Maria
Aronsson, hemställt att av kvarlåtenskapen efter henne erhålla så stor del
som skulle hava tillfallit dem, därest kusiner varit arvsberättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements

chefen.

Med eget utlåtande den 11 februari 1939 har kammaradvokatfiskalsämbetet
till Kungl. Maj:ts prövning överlämnat förenämnda framställning tillika
med inhämtat yttrande från länsstyrelsen i Älvsborgs län ävensom i övrigt
införskaffad utredning. Av denna framgår bland annat, att Wendla Andersson
är född 1892 och Hedvig Andersson 1899, att deras huvudsakliga tillgång
utgöres av en jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 2,500 kronor,
att de år 1935 icke blivit taxerade till vare sig kommunal eller statlig inkomstskatt
samt att det bästa förhållande varit rådande mellan dem och
Maria Aronsson, med vilken de flitigt umgåtts.

Länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot att skälig
del av kvarlåtenskapen tillerkännes sökandena.

Kcimmaradvokatfiskalsämbetet har anfört i huvudsak följande:

Av verkställd släktutredning framginge, att sökandena och Maria Aronsson
vöre kusiner. Enligt utredningen i övrigt hade sökandena stått Maria
Aronsson nära och levde i små ekonomiska omständigheter. Stadgandet i 5
kap. 3 § lagen om arv syntes därför vara tillämpligt. Beträffande storleken
av den andel av kvarlåtenskapen, som vid ett efterskänkande borde tillerkännas
envar av sökandena, syntes den arvsordning, som gällt innan nyssnämnda
lag trätt i kraft, få anses utgöra en lämplig grundval för beräkning
av dessa andelar. Enligt sagda arvsordning skulle envar av sökandena
hava bekommit en sjättedel av behållningen i boet efter den avlidna.
Ämbetet hemställde därför, att en sjättedel av kvarlåtenskapen avstodes till
envar av sökandena.

- För egen del har jag icke något att erinra mot kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag och hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Maria Aronsson från Eke Södra i Steneby socken må
avstås en sjättedel till vardera av Wendla Andersson och
Hedvig Andersson.

7 :o.

Rätten till arv efter förre kusken Anders Andersson från Gumlösa socken.

Förre kusken Anders Andersson från Sinclairsholm i Gumlösa socken, Kristianstads
län, vilken var född den 11 mars 1868, avled den 30 september
1935 utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna
annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen i boet uppgick
enligt bouppteckningen till 9,233 kronor 89 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 15 november 1935 dagtecknad ansökning
har Elsa Stjärnström i Hälleberga, Gumlösa socken, anhållit, att kvarlåtenskapen
måtte avstås till henne, som vore Anderssons utom äktenskap födda
dotter.

I ett ansökningen bilagt, av en person i Gumlösa utfärdat intyg uppgives,
att Andersson på sin tid skriftligen förbundit sig att betala bidrag till sö -

Kungl. Majlis proposition nr 201.

kanelens uppfostran med 50 kronor om året intill dess sökanden fyllde 15
år. Därjämte har vid ansökningen fogats ett läkarintyg, enligt vilket sökanden
vid undersökning befunnits lida av blodbrist med psykasthenisymptom
och benägenhet för migränliknande huvudvärk, på grund varav hon tidvis
varit och med stor sannolikhet även för framtiden komme att periodvis
bliva oförmögen till arbete.

Vidare har hushållerskan Anna Andersson i Sinclairsholm i en till Kungl.
Majit ställd, den 29 april 1936 dagtecknad skrift hemställt, att arvet efter
Anders Andersson måtte avstås lill henne. Till stöd härför har Anna Andersson
åberopat två intyg, enligt vilka hon skulle vara den person, som
i många år stått Anders Andersson närmast, varjämte hon uppgivit, att denne
någon tid före sin död vidtagit anstalter för att till henne testamentera sin
kvarlåtenskap. Till styrkande av sistnämnda uppgift har Anna Andersson
åberopat utdrag av rådhusrättens i Karlskrona dombok för den 18 november
1935, enligt vilket en agronom från Nättraby då hörts såsom vittne inför
rådhusrätten och därvid berättat, bland annat, att vittnet i september 1935
vid besök hos Anders Andersson, som vittnet sedan länge känt, av honom
anmodats att skriva ett testamente av innehåll, att Anna Andersson skulle
erhålla all hans kvarlåtenskap, ävensom att vittnet i anledning därav den
16 september 1935 hos en jurist i Karlskrona fått uppsatt ett formulär till
testamente av nyss angivna innehåll, vilken handling emellertid ej kommit
alt undertecknas av Anders Andersson, som kort tid därefter avlidit.

över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Kristianstads
län den 18 december 1935 och den 28 november 1936 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet
den 25 februari 1939, varjämte såväl länsstyrelsen
som ämbetet föranstaltat örn närmare utredning i ärendet.

Beträffande Elsa Stjärnströms ansökan har landsfiskalen i Stoby distrikt
i ett till länsstyrelsen avgivet yttrande anfört bland annat:

Elsa Stjärnström, som vore medellös, hade gjort sig känd som en skötsam,
arbetsam och ordentlig person. Hennes fader, nu avlidne Anders Andersson,
hade enligt vad som uppgivits under sin livstid visat intresse för
dottern och besökt henne i hennes hem. Förhållandet dem emellan syntes
hava varit gott. Ehuru Anders Andersson, såvitt landsfiskalen kunnat utröna,
ej gjort något uttalande om alt kvarlåtenskapen efter honom skulle
tillfalla dottern, vore det dock en rätt allmän uppfattning i orten, att det
varit Anderssons mening att dottern skulle ärva honom, fastän Andersson
ej träffat några dispositioner därom. På grund av det anförda tillstyrkte
landsfiskalen bifall till framställningen.

Länsstyrelsen har likaledes tillstyrkt bifall till Elsa Stjärnströms framställning.

I fråga örn Anna Anderssons ansökning har länsstyrelsen yttrat:

Till stöd för sin framställning hade Anna Andersson åberopat dels ett
domboksutdrag över vittnesförhör, av vars innehåll enligt hennes förmenande
skulle framgå, att den avlidnes sista vilja varit alt hon vid hans död

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements chefen.

skulle bekomma hela kvarlåtenskapen, dels ock vissa intyg. Innehållet i domboksutdraget
gåve emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning vid handen,
att de uftalanden, som den avlidne i livstiden gjort rörande sin kvarlåtenskap
till förmån för Anna Andersson, icke vore av beskaffenhet att kunna
tillerkännas verkan av muntligt testamente. På grund därav och då skäl att
till Anna Anderssons förmån efterskänka kvarlåtenskapen helt eller delvis
icke, såvitt handlingarna utvisade, förefunnes, avstyrkte länsstyrelsen bifall
till hennes framställning.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört i huvudsak följande:

Av utredningen framginge beträffande Elsa Stjärnström, att hon vore född
den 23 april 1899 och dotter till ogifta sömmerskan Anna Lindbom, att i födelseboken
angående hennes fader antecknats det han ej vore »erkänd» men
»uppgavs» vara kusken Anders Andersson, Sinclairsholm, att sökanden erhållit
sitt tillnamn efter styvfadern, arrendatorn Otto Stjärnström, samt att
sökanden vore ogift, medellös och sjuklig.

Av utredningen framginge vidare beträffande Anna Andersson, att hon,
som vore född den 28 november 1876, uppgivits i november 1936 äga ett
kapital av 7,326 kronor, att hon hade anställning med lön av fritt vivre och
55 kronor kontant per månad samt att, såvitt i orten vore känt, något särskilt
förhållande mellan henne och Anders Andersson icke varit rådande.

Då av den förebragta utredningen framginge, att Anna Andersson icke
vore besläktad med Anders Andersson, samt ej heller kunnat utrönas, att
hon stått honom nära, hemställde ämbetet, att hennes ansökning icke måtte
föranleda någon åtgärd.

Vad åter Elsa Stjärnströms ansökning beträffade, förelåge enligt vad utredningen
gåve vid handen visserligen stor sannolikhet för att hon vore Anders
Anderssons dotter utom äktenskapet, men vore icke visat, att hon stått
den avlidne nära. Vid sådant förhållande och då ej heller i övrigt visats omständigheter
av beskaffenhet att böra föranleda ett avstående med stöd av
stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn arv, funne sig ämbetet icke heller kunna
tillstyrka den av Elsa Stjärnström gjorda ansökningen.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag skäl icke föreligga
för ett avstående av ifrågavarande kvarlåtenskap till förmån för Anna
Andersson.

Däremot synas mig starka billighetsskäl tala för tillmötesgående av Elsa
Stjärnströms framställning. Såvitt av utredningen framgår föreligger ingen
anledning att ifrågasätta riktigheten av Elsa Stjärnströms uppgift, att Anders
Andersson vore hennes fader. Då därtill kommer, att hon på grund av sjukdom
och fattigdom synes vara i stort behov av understöd, anser jag mig
kunna tillstyrka, att arvet i dess helhet efterskänkes till hennes förmån.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter förre kusken
Anders Andersson från Sinclairsholm i Gumlösa socken må
avstås till Elsa Stjärnström.

Kungl. Majlis proposition nr 201.

8:o.

Rätten till arv efter Matilda Håkansson från Härlunda socken. Matilda
Håkansson från Långhult i Härlunda socken, Kronobergs län, vilken var född
den 29 september 1863, avled den 1 oktober 1935 utan att, såvitt framgår
av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i boet till 3,444
kronor 25 öre.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift hava hemmansägaren Johan Andersson
i Godhult samt lägenhetsägarna August Andersson i Femlingelund och Sven
Johan Persson i Höckhult, alla i Härlunda socken, anhållit, att kvarlåtenskapen
efter Matilda Håkansson måtte avstås till förmån för dem, vilka vöre
den avlidnas kusiner samt befunne sig i fattiga omständigheter.

över ansökningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Kronobergs
län den 23 december 1936 och av kammaradvokatfiskalsämbetel den 10
februari 1939, varjämte såväl länsstyrelsen som ämbetet föranstaltat om närmare
utredning i ärendet. Av utredningen inhämtas i huvudsak följande:

Johan Andersson är född 1861 och änkeman. Han är på grund av ålder
och sjukdom nästan orkeslös. Tillsammans med en son äger han en mindre
jordbruksfastighet, värd omkring 5,000 kronor. Å fastigheten, som är belastad
med skuld till belopp av bortåt ett par tusen kronor, födas tre kor
och en häst. Enligt vad landsfiskalen i orten uppgivit företer hemmet en
bild av armod.

August Andersson är född 1863 och gift samt har i äktenskapet sju barn,
av vilka en son i åldern 23 år vistas i hemmet. Sedan några månader tillbaka
är Andersson sängliggande sjuk, och även hustrun är tidtals sjuklig.
Andersson äger en mindre lägenhet, värderad till 2,000 kronor och skuldbelastad
till ungefär halva värdet. Å lägenheten födes en ko.

Persson är född 1867 och änkeman. Han äger ett litet bostadshus, värderat
till omkring 1,500 kronor. Han är på grund av sin ålder mindre arbetsför
men brukar kunna förskaffa sig någon inkomst genom att hjälpa grannarna
med varjehande lättare göromål.

Enligt vad landsfiskalen upplyst var Matilda Håkansson under senare åren
av sin levnad sjuklig och undandrog sig i regel samvaro med andra människor;
enda undantaget härifrån utgjordes av hennes^ kusiner, med vilka
hon gång efter annan sökt beröring. Alltsedan 1889, då hon för några månader
intagits för vård å Växjö hospital, hade hon i Härlunda församlings
kyrkoböcker varit antecknad såsom sinnessjuk, ehuru hon veterligen aldrig
blivit omyndigförklarad.

Länsstyrelsen har yttrat bland annat:

Utredningen i ärendet gåve vid handen att alla tre sökandena, av vilka
Johan och August Andersson vore ägare till mindre jordbruksfastigheter
samt Persson ägde ett mindre boningshus, vore ålderstigna och så gott som
arbetsoförmögna samt befunne sig i knappa ekonomiska villkor, varför efterskänkande
av kvarlåtenskapen efter Matilda Håkansson skulle för dem medföra
en välbehövlig ekonomisk lättnad på deras ålderdom. Med hänsyn till
vad utredningen innehölle syntes det sannolikt, att Matilda Håkansson alltifrån
nya arvslagens ikraftträdande på grund av rubbad själsverksamhet
varit oförmögen att testamentarisk! förordna örn sin kvarlåtenskap, ehuru

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departementschefen.

någon omyndighetsförklaring icke syntes hava kommit till stånd. Länsstyrelsen
tillstyrkte, alt allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen efter
Matilda Håkansson helt avstodes till sökandenas förmån.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att ämbetet
i avbidan på beslut över förevarande ansökning låtit anstå med åtgärder
för kvarlåtenskapens indrivande, samt vidare anfört bland annat följande:

Företagen släktutredning visade att den avlidna, vilken vore född utom
äktenskap, såsom närmaste anförvanter efterlämnat mödernekusiner i två
grenar, nämligen sökanden Persson jämte ytterligare en kvarlevande kusin
i en gren samt sökandena Johan och August Andersson i en andra gren,
inom vilken ännu en kusin funnes i livet. Av den förebragta utredningen
syntes framgå, att sökandena levde under tryckta ekonomiska förhållanden.
Då därtill komme att sökandena jämväl av annan grund än släktskap med
den avlidna finge anses hava stått henne i livstiden nära, ansåge ämbetet
starka billighetsskäl tala till förmån för deras framställningar. Beträffande
storleken av de andelar av kvarlåtenskapen, som vid ett efterskänkande
borde tillerkännas sökandena, utgjorde enligt ämbetets förmenande den före
ikraftträdandet av lagen den 8 juni 1928 örn arv gällande arvsordningen en
lämplig grundval för beräkning av dessa andelar. Enligt nämnda arvsordning
skulle å Persson belöpa J/4 samt å envar av Johan Andersson och August
Andersson 1/6 av kvarlåtenskapen efter den avlidna.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter torde det få anses
skäligt, att någon del av kvarlåtenskapen efter Matilda Håkansson efterskänkes
till förmån för sökandena. I fråga örn storleken av de andelar
av kvarlåtenskapen, som böra avstås till envar av dem, ansluter jag mig till
kammaradvokatfiskalsämbetets förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Matilda Håkansson från Långhult i Härlunda socken
må avstås en fjärdedel till Sven Johan Persson samt en sjättedel
till vardera av Johan Andersson och August Andersson.

9:o.

Rätten till arv efter kvarnarbetaren Gustaf Vilhelm Pettersson från Stockholm.
Kvarnarbetaren Gustaf Vilhelm Pettersson från Stockholm, vilken
var född den 8 augusti 1863, avled den 6 oktober 1936 utan att, såvitt
en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade behållningen i
boet utgjorde 1,371 kronor 81 öre.

Med utlåtande den 30 juli 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat
en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och av
sistnämnda ämbete med eget yttrande den 18 oktober 1937 jämte införskaffad
utredning till kammaradvokatfiskalsämbetet insänd skrift, däri hushål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

lerskall Amalia Jacobsson i Stockholm anhållit, att kvarlåtenskapen efter
Pettersson måtte avstås till förmån för henne.

Till stöd för ansökningen har sökanden, som är född år 1865, anfört i
huvudsak följande: Sökanden hade blivit bekant med Pettersson i början av
1900-talet. I november 1903 hade sökanden fött ett gossebarn, till vilket
Pettersson varit fader. Barnet hade varit utackorderat hos olika familjer
till år 1914, då sökanden och Pettersson flyttat tillsammans och själva tagit
hand om sonen i sitt gemensamma hem, där denne sedermera vistats till år
1928, då han ingått äktenskap. Pettersson hade varit mycket fästad vid sonen
och hade testamenterat sin kvarlåtenskap till denne, vilken emellertid
avlidit i mars 1933. Efter sonens död hade Pettersson vid flera tillfällen
lovat sökanden att testamentera sin kvarlåtenskap till henne. Sådant testamente
hade dock aldrig blivit skrivet, beroende på att Pettersson icke ansett
det vara någon brådska med saken. Under hela den tid, då sökanden och
Pettersson bott tillsammans, hade hon skött deras hem utan att därför erhålla
någon som helst kontant betalning. Pengar till kläder och andra personliga
utgifter hade hon förtjänat genom städningsarbete. Sökanden stöde
nu utan existensmöjligheter.

Tre arbetskamrater till Pettersson hava vid polisförhör uppgivit sig vara
övertygade örn att Pettersson haft för avsikt att testamentera sin kvarlåtenskap
till sökanden, ehuru han aldrig för dem gjort något direkt uttalande
därom.

Överståthållarämbetet har, då enligt utredningen i ärendet sökanden syntes
hava stått den avlidne nära, tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har, på det av Överståthållarämbetet anförda
skälet och då sökanden befunne sig i fattiga omständigheter, ansett
fog föreligga för ett avstående av ifrågavarande arv till förmån för sökanden
och förty hemställt örn bifall till ansökningen.

På grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag i lik-Departemenishet
med de hörda myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap chefenavstås
till sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter
kvarnarbetaren Gustaf Vilhelm Pettersson från Stockholm
må avstås till Amalia Jacobsson.

10:o.

Rätten Ull arv efter postassistenten Sigurd Fröberg från Ockelbo socken.

Postassistenten Sigurd Fröberg från Ockelbo socken, vilken var född den 6
september 1885, avled den 2 november 1936 utan att, såvitt en efter honom
upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 11,317 kronor 97 öre.
Bland osäkra fordringar utan angivet värde upptogs i bouppteckningen en
fordran hos änkefru Karin Grabe i Stockholm å 2,000 kronor jämte ränta enligt
revers den 1 september 1931.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Karin Grabe anhållit, att ifrågavarande
allmänna arvsfonden tillfallna fordran måtte efterskänkas. Till stöd härför
har anförts i huvudsak följande:

Sökanden, som vöre Fröbergs syssling, hade på sin tid av Fröberg mottagit
ifrågavarande belopp såsom hjälp för inköp av en villa i Saltsjöbaden. Ehuru
Fröberg därvid icke begärt att få någon revers på beloppet, hade sökanden
dock ansett det vara i sin ordning att lämna honom en sådan. Då hon sedermera
försålt villan, hade hon erbjudit sig att återbetala beloppet men av Fröberg
fått till svar, att hon skulle använda pengarna till sin dotters uppfostran.
Det hade således icke varit Fröbergs avsikt att kräva beloppet åter. Sökanden
vöre född 1886 och änka sedan 1933. Omkring tio år före sitt frånfälle
hade hennes man drabbats av hjärnblödning, som gjort honom oförmögen
till arbete. Alltifrån den tiden hade sökanden huvudsakligen genom eget arbete
sörjt för familjens uppehälle och bekostat uppfostran åt makarnas barn,
en dotter född 1915 och en son född 1918, vilka bedreve akademiska studier.
Sökanden innehade sedan några år tillbaka anställning som föreståndarinna
för aktiebolaget Separators intressekontor och åtnjöte för närvarande en avlöning
av 4,200 kronor om året. Hon ägde inga andra tillgångar än ett enkelt
lösörebo. Mellan Fröberg och sökandens familj hade förhållandet varit det
allra bästa. Under sina semestrar hade Fröberg regelbundet besökt familjen
i Saltsjöbaden, och även sökanden och hennes barn hade besökt honom i Ockelbo.
Fröberg hade visat full förståelse för sökandens svåra belägenhet och
alltid varit redo att hjälpa, då han förstått att hon haft det ekonomiskt besvärligt.
Vid flera tillfällen hade han talat örn att sökanden och hennes barn
skulle ärva honom, och vid sitt sista besök hos dem, då han varit ganska klen,
hade han förklarat, att han omedelbart efter sin återkomst till Ockelbo skulle
uppsöka en jurist för att få ett testamente uppsatt.

över ansökningen hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet den
16 september 1937, av länsstyrelsen i Gävleborgs län den 20 november 1937
samt av kammaradvokatfiskalsämbetet den 27 januari 1939.

Av ett vid länsstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag inhämtas bland
annat, att personer ur Fröbergs bekantskapskrets vid polisförhör i saken lämnat
upplysningar av innehåll, att Fröberg mycket ofta fått skrivelser från
sökanden med begäran örn penninglån, att han vid flera tillfällen varit bekymrad
och beklagat sig däröver, att det bland hans bekanta till och med
varit på tal att försöka få honom satt under förmyndare för att förhindra vidare
utlåning till sökanden samt att han vid ett tillfälle uttryckligen skulle
hava yttrat, att sökanden icke skulle få något efter honom, enär han ansett sig
lurad av henne på ett lån.

Överståthållarämbetet har tillstyrkt bifall lill ansökningen.

Länsstyrelsen har anfört, att av den genom länsstyrelsens försorg företagna
utredningen visserligen kunde anses framgå, att mellanliavandena mellan Fröberg
och sökanden icke helt talade till den sistnämndas förmån, men att länsstyrelsen
likväl ansåge vad sålunda framkommit icke vara av den beskaffen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 23

het, att länsstyrelsen i anledning därav ville avstyrka bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har ansett, att ett tillmötesgående av framställningen
icke skulle stå i överensstämmelse med vissa den avlidnes under
livstiden fällda yttranden, varför ämbetet hemställt, att ansökningen icke
måtte föranleda någon åtgärd.

Sökandens påstående, att Fröberg icke haft för avsikt att utkräva ifrågava-Departementsrande
fordran, kan icke anses vederlagt genom vad i ärendet förekommit utan chefen.
synes snarare vinna stöd av den omständigheten, att Fröberg, som ofta brukat
bistå sökanden med ekonomisk hjälp, aldrig veterligen avfordrat sökanden
ränta å lånet, ehuru sådan varit utfäst i reversen. Med hänsyn härtill
och då det otvivelaktigt skulle bereda sökanden avsevärda svårigheter att nu
infria förbindelsen, anser jag billighetsskäl tala för att fordringsbeloppet efterskänkes.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfonden genom arv efter postassistenten
Sigurd Fröberg från Ockelbo socken tillfallen fordran hos
Karin Grabe å 2,000 kronor jämte ränta enligt revers den 1
september 1931 må efterskänkas.

ll:o.

Rätten till arv efter förre arbetaren Ernst Otto Berg från Dalarö. Förre
arbetaren Ernst Otto Berg från Dalarö municipalsamhälle, Stockholms län,
vilken var född den 7 september 1851, avled den 2 januari 1937 utan att,
såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon
arvsberättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen
2,498 kronor 26 öre.

Med utlåtande den 28 juli 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat
en till Kungl. Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Stockholms län ingiven
och av länsstyrelsen med eget yttrande den 4 maj 1937 till ämbetet insänd
skrift, däri snickaren Karl Gustav Ragnar Karlsson i Dalarö hemställt,
att allmänna arvsfondens rätt till ifrågavarande kvarlåtenskap måtte avstås
till förmån för honom.

Till stöd för ansökningen har Karlsson anfört bland annat följande: Karlsson
hade alltsedan 1919, då han inflyttat till Dalarö, varit närmaste granne
till Berg. Nästan varje vinter hade Berg varit sjuk eller klen till hälsan,
och hade Karlsson då varit Berg behjälplig med att elda, städa och laga
mat. Härför hade Karlsson aldrig erhållit någon ersättning, men Berg hade
vid olika tillfällen sagt, att Karlsson ej skulle göra det för intet utan att
han vid Bergs död skulle få dennes kvarlåtenskap.

Vid polisförhör hava personer, vilka sedan lång tid tillbaka känt såväl
Berg som Karlsson, bekräftat, att Berg och Karlsson varit mycket goda vän -

Departements chefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ner och att Karlsson på olika sätt varit Berg behjälplig under dennes sjukdom,
varjämte det framkommit, att Berg vid flera tillfällen fällt yttranden
av innehåll att Karlsson skulle få det som bleve efter honom.

Av utredningen inhämtas vidare, att Karlsson är född 1879 och gift samt
att han lever i små ekonomiska omständigheter.

Länsstyrelsen har yttrat, att Karlsson enligt vad utredningen givit vid
handen syntes hava vid olika tillfällen lämnat arvlåtaren bistånd och tagit
vård örn honom under hans sjukdom. Då Karlsson sålunda kunde sägas
hava stått arvlåtaren nära, tillstyrkte länsstyrelsen bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har — under förmälan att ämbetet i avbidan
på beslut i anledning av Karlssons ansökning icke vidtagit åtgärder
för indrivning av behållningen i boet — likaledes förordat bifall till ansökningen.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hörda
myndigheterna skäligt, att kvarlåtenskapen efter Berg avstås till sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter förre arbetaren
Ernst Otto Berg från Dalarö må avstås till förmån för Karl
Gustav Ragnar Karlsson.

12:o.

Rätten till arv efter hushållerskan Signe Emilia Sundström från Rådmansö
socken. Hushållerskan Signe Emilia Sundström från Koholma i
Rådmansö socken, Stockholms län, vilken var född den 2 juli 1884, avled den
4 maj 1937 utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning utvisar,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet uppgick enligt
bouppteckningen till 1,507 kronor 32 öre.

Med utlåtande den 29 juli 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat
en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Stockholms län ingiven
och av länsstyrelsen med eget yttrande den 1 mars 1938 till ämbetet insänd
skrift, däri fiskaren August Algot Brovall i Koholma hemställt, att ifrågavarande,
allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap måtte avstås till förmån
för honom.

Till stöd för ansökningen har Brovall anfört i huvudsak följande: Bro vall

och Signe Emilia Sundström hade ingått förlovning i januari 1926 och
hade därefter bott tillsammans. Enär Signe Emilia Sundström lidit av svårartat
hjärtfel, hade deras tillämnade giftermål år efter år blivit uppskjutet.
Kvarlåtenskapen utgjordes huvudsakligen av medel, innestående å motbok
med Norrtälje sparbank till belopp av 2,090 kronor 40 öre. Vid den tidpunkt,
då Brovall och Signe Emilia Sundström flyttat tillsammans, hade
hennes tillgodohavande i sparbanken endast uppgått till omkring 1,600 kro -

Kungl. Majlis proposition nr 201.

nor. Den förkovran hennes tillgångar sålunda undergått berodde till väsentlig
del därpå, att hon icke behövt anlita sina sparade medel utan haft
sin försörjning i sitt och Brovalls gemensamma hushåll. Signe Emilia
Sundström hade varit född av okända föräldrar och hade icke haft någon
annan än Brovall, som stått henne nära. Hon hade insjuknat hastigt och
avlidit på grund av sitt svåra hjärtfel.

Vid ansökningen har bland annat fogats ett den 16 februari 1938 dagtecknat,
av en nämndeman i Rådmansö avgivet intyg, däri uppgives att Brovall,
som för sitt uppehälle vore beroende av sin arbetsinkomst, någon tid
dessförinnan varit utsatt för ett svårt olycksfall, vilket sannolikt komme att
medföra invaliditet, och att det därför vore av utomordentlig betydelse för
Brovall att erhålla kvarlåtenskapen efter sin trolovade.

Länsstyrelsen har för sin del tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har — under förmälan att ämbetet med
hänsyn till den föreliggande ansökningen icke vidtagit åtgärder för indrivning
av behållningen i boet -—- anfört bland annat, att sökanden enligt vad
utredningen i ärendet syntes giva vid handen stått den avlidna i livstiden
nära samt att han, som på grund av olycksfall för framtiden syntes bliva
oförmögen till arbete, befunne sig i små ekonomiska omständigheter, varför
ämbetet ansåge fog föreligga för ett avstående av kvarlåtenskapen till förmån
för sökanden.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hördaDepartementsmyndigheterna
skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till förmån chefenför
sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter hushållerskan
Signe Emilia Sundström från Koholma i Rådmansö socken
må avstås till förmån för August Algot Brovall.

13:o.

Rätten till arv efter hemmansägaren Karl Gustaf Arne Nilsson från
Västerhejde socken. Hemmansägaren Karl Gustaf Arne Nilsson från Botmunds
i Västerhejde socken, Gotlands län, avled den 30 augusti 1938 i en
ålder av 29 år utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. I bouppteckningen upptogos
tillgångar till värde av 3,732 kronor 2 öre samt skulder och avgående
poster till belopp av 3,829 kronor 53 öre, varför alltså i boet förelåg en brist
av 97 kronor 51 öre. Bland tillgångarna ingick en fastighet med taxeringsvärde
av 3,300 kronor, som Nilsson enligt en den 22 maj 1937 upprättad

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Departements chejen.

överlåtelsehandling bekommit av sin fostermoder, änkan Amanda Westmark
i Botmunds, mot förbindelse att svara för i fastigheten intecknad gäld samt
att tillhandahålla Amanda Westmark bostad om ett rum i fastigheten under
hennes återstående livstid.

Med utlåtande den 28 februari 1939 har kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Gotlands län ingiven
och av sistnämnda myndighet med yttrande den 25 februari 1939 till
ämbetet insänd skrift, däri Amanda Westmark hemställt örn avstående till
hennes förmån av allmänna arvsfondens rätt till arvet efter Nilsson.

Till stöd för ansökningen har anförts i huvudsak följande: Sökanden och
hennes numera avlidne man hade från ett barnhem i Stockholm mottagit
Nilsson såsom fosterbarn, medan denne ännu varit helt späd, och hade därefter
uppfostrat honom såsom om han varit deras eget barn. Sedan sökanden
blivit änka, hade hon upprättat testamente till förmån för Nilsson,
varjämte hon genom förenämnda handling till honom överlåtit sin fastighet,
vilken utgjort hennes värdefullaste tillgång. Vid överlåtelsen hade förutsatts
att Nilsson, i likhet med vad redan dessförinnan skett, skulle lämna
sökanden nödig försörjning. Efter Nilssons frånfälle, som inträffat hastigt
till följd av olyckshändelse, vore sökanden fullständigt blottställd. Med
hänsyn till den sökanden förbehållna nyttjanderätten vore det tvivelaktigt,
örn fastigheten vid försäljning skulle inbringa ett belopp motsvarande taxeringsvärdet.
I sökandens hand skulle fastigheten representera ett betydligt
större värde än i annan ägares.

Sökandens uppgifter hava vitsordats av landsfiskalen i orten.

Länsstyrelsen har med hänsyn till de föreliggande synnerligen ömmande
omständigheterna tillstyrkt bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört:

Ehuru skulderna i boet efter den avlidne med 97 kronor 51 öre överstege
tillgångarna, hade ämbetet med hänsyn till förevarande ansökan icke aktat
nödigt erinra den förordnade gode mannen om honom åvilande skyldighet
att i förekommande fall avträda boet lill förvaltning av boutredningsman
eller till konkurs. I ärendet finge anses framgå, att sökanden stått den
avlidne i livstiden synnerligen nära ävensom att hon befunne sig i knappa
ekonomiska omständigheter, varför stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arvsyntes
vara tillämpligt. I anledning därav tillstyrkte ämbetet, att allmänna
arvsfondens rätt till arv efter Nilsson avstodes till sökanden.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrker jag, att allmänna
arvsfondens rätt till ifrågavarande arv efterskänkes till förmån för
sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter hemmansägaren
Karl Gustaf Arne Nilsson från Botmunds i Västerhejde
socken må avstås till Amanda Westmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Vad föredragande departementschefen ovan under
punkterna l:o—13:o hemställt, däri statsrådets övriga
ledamöter instämma, bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
samt förordnar, att proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

G. MacDowall-Pihlström.