Kungl. Maj:ts proposition nr 201 (Proposition 1931:201)

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten; given Stockholms slott den
20 mars 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 8, har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition, som
kunde komma att avlåtas i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1931/1932 beräkna ett extra reservationsanslag av 7,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 177 käft. (Nr 201.)

Kungl. May.ts proposition nr 201.

Inledningsvis torde jag därvid få redogöra för de under senare år anvisade
anslagen för arbetslöshetens bekämpande och vissa i samband därmed stående
frågor.

För år 1921 anvisade 1920 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 1,000,000
kronor för bekämpande av arbetslösheten (riksdagens skrivelse nr 410). Vidare
anvisade 1921 års riksdag för samma år till bekämpande av arbetslösheten
och lindrande av nöd på tilläggsstat dels enligt skrivelse nr 177 ett förslagsanslag,
högst, å 11,000,000 kronor — varav en summa av 500,000 kronor
beräknades till bestridande av särskilda åtgärder för lindrande av nöd, som i
följd av arbetslöshet drabbat personer, vilka icke enligt då gällande författning
voro kvalificerade att erhålla arbetslöshetsunderstöd — dels ock enligt skrivelse
nr 350 ett reservationsanslag av 23,500,000 kronor. De genom allmänna arbetslöshetsanslag
för år 1921 av riksdagen anvisade medlen utgjorde alltså sammanlagt
35,500,000 kronor. I det närmaste hela detta belopp togs under samma
år jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut i anspråk dels för nödhjälpsarbeten,
dels för särskilda ändamål. Vad beträffar dessa särskilda ändamål torde
jag här få erinra, att bland dem även ingick hjälp till utförandet av vissa vägföretag
i fria marknaden. Genom beslut den 2 september 1921 ställde nämligen
Kungl. Maj:t till statens arbetslöshetskommissions förfogande från förenämnda
reservationsanslag å 23,500,000 kronor ett belopp av högst 1,000,000
kronor, att mot redovisningsskyldighet användas dels till förskottera nde, mot av
kommissionen godkänd säkerhet, av erforderliga medel för utförande av med
statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., dels ock
till gäldande av belopp, varmed den för dylikt vägföretag beräknade kostnaden
kunde komma att överskridas.

Dessutom anvisade 1921 års riksdag under titel »Utgifter för kapitalökning,
statens affärsverksamhet» på tilläggsstat för år 1921 ett reservationsanslag av
9,000,000 kronor, att utgå av lånemedel och att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
användas för sådana arbeten vid telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten
(riksdagens skrivelse nr 339 B).

För år 1922 anvisade 1921 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 3,000,000
kronor, till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd. För sistnämnda
ändamål beräknades 500,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 350). Vidare
beviljades av 1922 års riksdag på tilläggsstat för samma år för bekämpande av
arbetslösheten reservationsanslag till sammanlagt belopp av 85,000,000 kronor,
därav ett belopp av 10,000,000 kronor finge användas till statsbeställningar och
kristidsarbeten genom kommunikationsverken och ett belopp av 5,000,000 kronor
för beställningar genom andra ämbetsverk (riksdagens skrivelse nr 291).

Dessutom medgav 1922 års riksdag, att då ännu odisponerade delar av de till
uppförande av bostadshus för tjänstemän vid postverket, telegrafverket samt
statens järnvägar och vattenfallsverk å riksstaten för år 1921 och å tilläggsstaten
för år 1920 anvisade reservationsanslag örn tillhopa 17,500,000 kronor
finge — med undantag av ett belopp av högst 820,000 kronor, som beräknades

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

åtgå för vissa särskilda ändamål — enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas
för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks
räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten.
Ytterligare anvisade 1922 års riksdag för sistnämnda ändamål på tilläggsstat
för år 1922 under titel »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet»
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens
skrivelse nr 99).

För tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisade 1922 års riksdag ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 291).

Med hänsyn till befintliga reservationer å tidigare anvisade anslag till arbetslöshetens
bekämpande äskades icke något allmänt arbetslöshetsanslag för
budgetåret 192311921.

Däremot anvisade 1923 års riksdag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning i ämnet, för sådana arbeten för telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde
påkallas av arbetslösheten, för sistnämnda budgetperiod ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att 1923 års riksdag, efter Kungl.
Maj :ts förslag, medgav, att för vidtagande av åtgärder till lindrande ay nöden
bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare finge av femte huvudtitelns allmänna
besparingsfond tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Ej heller för budgetåret 1924/1925 begärde Kungl. Maj:t något allmänt arbetslöshetsanslag.
Vid 1924 års riksdag motionsvis väckta förslag om anvisande
av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande lämnades av riksdagen
utan bifall.

Av sistnämnda års riksdag meddelades i stället, på Kungl. Maj:ts förslag,
vissa beslut, enligt vilka tidigare för arbetslöshetens bekämpande beviljade anslag
skulle få tagas i anspråk för andra ändamål.

Sålunda medgav riksdagen, enligt två särskilda beslut, att de av 1922 års
riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen finge
intill ett belopp av 1,750,000 kronor användas till färdigställande av vissa utav
Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag, vilka på grund av arbetslöshetens
nedgång icke fullbordats, och intill ett belopp av 1,350,000 kronor för
färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade, men av
nyssnämnda anledning icke fullbordade företag (riksdagens skrivelser nr 128
och 294).

Vidare medgav 1924 års riksdag, att ej förbrukade delar av de av
riksdagen anvisade anslagen till arbeten för telegrafverkets samt statens
järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten
samt till statsbeställningar och kristidsarbeten genom nämnda verk
finge, efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Majit, användas för färdigställande
av sådana arbetsföretag vid samma verk, som igångsatts med anlitande av
si stberörda anslag men sedermera vid nödhjälpsarbetenas avveckling icke hunnit
fullbordas (riksdagens skrivelse nr 330).

Kungl. Majlis proposition nr 201.

I detta sammanhang må emellertid å andra sidan erinras, att Kungl. Majit
genom beslut den 4 april 1924 medgav, att vad som av medel, förskotterade jämlikt
Kungl. Maj:ts förberörda beslut deri* 2 september 1921 för utförande av med
statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., återbetalats
eller kunde komma att återbetalas, finge av statens arbetslöshetskommission
användas till fullföljande av den verksamhet, som av kommissionen i övrigt
bedreves i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade beslut.

Med hänsyn till alltjämt förefintlig behållning å 1922 års reservationsanslag
för bekämpande av arbetslösheten begärde Kungl. Majit icke något anslag till
ändamålet för budgetåret 192511926. Motionsvis väckt förslag örn sådant anslag
avslogs av 1925 års riksdag.

För ettvart av de därefter närmast följande budgetåren beviljades i enlighet
med Kungl. Majits i särskilda propositioner framställda förslag extra reservationsanslag
till bekämpande av arbetslösheten, nämligen för

budgetåret 192611927 av 1926 års riksdag ett anslag å 8,000,000 kronor
(riksdagens skrivelse nr 344),

budgetåret 1927/1928 av 1927 års riksdag ett anslag å 5,000,000 kronor (riksdagens
skrivelse nr 270),

budgetåret 1928/1929 av 1928 års riksdag ett anslag å 3,000,000 kronor
(riksdagens skrivelse nr 370), samt

budgetåret 1929/1930 av 1929 års riksdag ett anslag å 2,800,000 kronor (riksdagens
skrivelse nr 272). Därjämte skulle av behållningen å anslagen till
färdigställande av vissa statsarbeten ett belopp av 500,000 kronor tagas i
anspråk.

I statsverkspropositionen till 1930 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt 9)
anmäldes en av statens arbetslöshetskommission i skrivelse den 29 november
1929 gjord framställning om anvisande av anslag för budgetåret 1930/1931 till
bekämpande av arbetslösheten. Enligt en i denna skrivelse framlagd beräkning
skulle av då redan anvisade medel ett belopp av omkring 2,885,000 kronor kunna
förväntas bliva disponibelt för verksamheten under sistnämnda budgetår.
Beträffande frågan örn erforderliga medel för samma budgetår uttalade kommissionen
i skrivelsen bland annat, att vissa tecken tydde på, att den då rådande
högkonjunkturen kunde komma att mattas. Kommissionen vågade därför
icke räkna med minskade kostnader för den statliga verksamheten till arbetslöshetens
bekämpande utan utgick från att dess verksamhet under budgetåret
1930/1931 skulle draga minst lika stor kostnad som den, vilken beräknats för
budgetperioden 1929/1930, eller 3,655,000 kronor. I enlighet härmed skulle för
budgetåret 1930/1931 behöva anvisas omkring 800,000 kronor. Emellertid borde
enligt kommissionen anslaget för samma budgetår icke begränsas till sistnämnda
belopp. T likhet med tidigare år förelåge nämligen behov av att disponera
viss medelsreserv samt rörelsekapital. Som anledning till detta behov hänvisade
kommissionen i första hand till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda
ett bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning. Vidare hade kommissionen
vid beräkningen av de löpande kostnaderna utgått från att de bidrag,
som skulle inflyta fran vissa kommissionens uppdragsgivare för nödhjälpsarbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

tens utförande, komme att bliva i stort sett oförändrade; någon säkerhet förelåge
dock icke därför. Slutligen vore kommissionens verksamhet av sådan natur, att
ett visst rörelsekapital krävdes för att tagas i anspråk för inventarier, utestående
fordringar m. m. Det på dessa grunder till medelsreserv samt rörelsekapital
erforderliga beloppet borde, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, vid
hjälpverksamhetens dåvarande omfattning icke understiga 1,500,000 kronor.
Sammanlagt skulle alltså för budgetåret 1930/1931 erfordras ytterligare medel
till belopp av (800,000 + 1,500,000) 2,300,000 kronor.

I anslutning till vad kommissionen sålunda uttalat rörande anslagsbehovet
för innevarande budgetår anförde min företrädare i ämbetet i förra årets statsverksproposition
bland annat, att han — utan att ännu hava kunnat taga definitiv
ståndpunkt till frågan —• på i huvudsak vissa närmare angivna grunder
ansett viss minskning av det av arbetslöshetskommissionen föreslagna beloppet
möjlig, nämligen från 2,300,000 kronor till 2,000,000 kronor. Departementschefen
räknade därvid ändock med att medel kunde komma att erfordras från
anslaget för särskilda åtgärder i anledning av arbetslösheten på Seskarö i Norrbottens
län. I enlighet med vad departementschefen sålunda förordat beräknades
också i riksstatsförslaget ett anslag å sistnämnda belopp till bekämpande
av arbetslösheten för innevarande budgetår.

Statens arbetslöshetskommission inkom sedermera i skrivelse den 7 mars 1930
med en del kompletterande uppgifter. Enligt denna skrivelse hade kommissionen
vidtagit vissa jämkningar i beräkningarna av medelsbehovet. Med hänsyn
till ytterligare vunnen erfarenhet rörande kostnaderna för det då löpande
budgetåret beräknade kommissionen nu sina utgifter för innevarande budgetår
till 3,937,000 kronor. Härtill komme utgifter för arbetslöshetsutredningen, beräknade
till 30,000 kronor, samt medelsreserv 1,500,000 kronor. Medelsbehovet
skulle alltså sammanlagt utgöra 5,467,000 kronor. Å andra sidan räknade
emellertid kommissionen med att vid ingången av detta budgetår av redan
tidigare beviljade anslag ett belopp av i runt tal 3,187,000 kronor skulle
finnas tillgängligt för arbetslöshetens bekämpande. Kommissionens föregående
beräkning hade, såsom förut nämnts, utmynnat i att 2,885,000 kronor skulle
kunna balanseras över till innevarande budgetår. Att detta belopp kunnat sålunda
höjas berodde i första hand därpå, att — med stöd av Kungl. Maj:ts
beslut den 14 februari 1930 — vissa belopp, tillhopa 174,000 kronor, överförts
från färdigställningsanslagen för av Södra Sveriges statsarbeten och Norrlands
statsarbeten ofullbordade arbeten och från anslag, som anvisats till statsbeställningar
från industrin, men även därpå att vissa fordringar, som förut
icke varit till beloppet kända, kunnat uppföras som tillgångar. I nyanvisning
skulle därför erfordras (5,467,000—3,187,000) 2,280,000 kronor. Kommissionen
förklarade sig anse, att ovissheten rörande framtiden knappast syntes
medgiva, att en så extraordinär utgift som de eventuella kostnaderna för
avveckling av arbetslösheten på Seskarö inrymdes i den av kommissionen beräknade
medelsåtgången. Kommissionen hemställde, att ett belopp av 2,300,000
kronor måtte beviljas för bestridande av kostnaderna för den statliga hjälpverksamheten
för de arbetslösa under budgetåret 1930/1931.

Definitivt förslag angående anslag för innevarande budgetår till bekämpan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

de av arbetslösheten framlades härefter i propositionen nr 255 till förra årets
riksdag. Efter redogörelse för bland annat vad arbetslöshetskommissionen anfört
i skrivelserna den 29 november 1929 och den 7 mars 1930 påpekade föredragande
departementschefen därvid ökningen för innevarande budgetår av
sådana anslag och bidrag, som kunde beräknas utgå till arbetslöner till grovarbetare
och alltså förväntas medföra ökade arbetstillfällen i fria marknaden
för dylika arbetare. Vidare framhöll departementschefen, att med den begränsade
omfattning, som arbetslöshetskommissionens verksamhet dåmera erhållit,
det knappast syntes behövligt att räkna med så stor medelsreserv som arbetslöshetskommissionen
förutsatt eller 1.5 miljoner kronor. Av denna summa vore
ett belopp av ungefär 700,000 kronor avsett att tagas i anspråk för inventarier,
utestående fordringar m. m. ävensom för att tjäna som reserv för det
fall att påräknade bidrag från vissa kommissionens uppdragsgivare komme
att nedgå. Återstoden av medelsreserven vore avsedd att motsvara det belopp,
som erfordrades för kommissionens löpande kostnader. I fråga örn dessa slag
av behov syntes gälla, att en minskning borde kunna ske i förhållande till
nedgången i verksamhetens omfattning. Därest mot all förmodan en sådan
reducerad medelsreserv skulle befinnas otillräcklig, syntes utvägar icke saknas
att täcka ett därav påkallat tillfälligt behov av likvida tillgångar. Departementschefen
ansåg därför — och jämväl av andra skäl — anledning icke finnas
till ändring i den preliminära anslagsberäkningen i statsverkspropositionen.

Vad angår arbetslösheten å Seskarö föreslog departementschefen, att åtgärder
för avveckling av densamma skulle vidtagas enligt vissa i propositionen
närmare angivna grunder. Kostnaderna för avvecklingens genomförande
kunde — i vad de belöpte på innevarande budgetår — beräknas till omkring
120,000 kronor. Sistnämnda belopp syntes kunna rymmas inom den anslagsram,
som beräknats i statsverkspropositionen.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att dels till bekämpande
av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 2,000,000 kronor, dels ock medgiva, att av nämnda anslag finge bestridas utgifter
för avveckling enligt av departementschefen förordade grunder av arbetslösheten
å Seskarö.

I anledning av propositionen och i ämnet väckta motioner anmälde sedermera
riksdagen i skrivelse den 11 juni 1930, nr 392, att riksdagen till bekämpande
av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisat ett extra reservationsanslag
av 2,500,000 kronor, samt att riksdagen medgivit, att Kungl. Maj:t.
finge — under beaktande av de synpunkter riksdagen i skrivelsen anfört -—-av arbetslöshetsanslag för nämnda budgetår bestrida utgifter för inköp av
Sandviks sågverk å Seskarö med tillhörig mark, byggnader och inventarier
ävensom för nödiga kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000
standards till ett sammanlagt belopp av högst 300,000 kronor. Därjämte anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning
huruvida och under vilka villkor ett reservationsanslag kunde böra beviljas
för att efter Kungl. Maj:ts beprövande tagas i anspråk vid tillfällen av ökad
arbetslöshet av mera betydande omfattning.

Kungl. May.ts proposition nr 201. 7

I fråga om medelsbehovet anförde riksdagen i nyssnämnda skrivelse närmare
följande.

Riksdagen ville framhålla att, även örn man kunde säga, att enligt senast
tillgängliga siffror ställningen på arbetsmarknaden i vårt land förbättrats vid
jämförelse med närmast föregående år, de allmänna konjunkturerna dock visade
tecken till en begynnande avmattning, vilket synts riksdagen motivera
en höjning av det av Kungl. Maj :t äskade anslagsbeloppet. Riksdagen hade
med hänsyn härtill bestämt anslaget till 2,500,000 kronor. Riksdagen ville
därjämte erinra örn de år för år ständigt stigande belopp, riksdagen anvisat
till väganläggningar, vägförbättringar och vägunderhåll, vilka tillsammans
med vägskattemedel enbart för budgetåret 1930/1931 belöpte sig till över 80
miljoner kronor, samt att riksdagen i anledning av framställningar från Kungl.
Majit till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk samt till
skogsutdikning anvisat anslag å tillhopa 1,800,000 kronor.

Vad angår den av riksdagen ifrågasatta utredningen yttrades i samma skrivelse
följande.

Motionsvis hade inom riksdagen väckts förslag, avseende beträdande av
nya vägar, innan de många och invecklade spörsmål, som sammanhängde med
frågan örn de lämpligaste metoderna för mildrandet av arbetslöshetens följder,
hunnit att utredas.

Såsom av ett av arbetslöshetskommissionen i ärendet avgivet yttrande framginge,
hade kommissionen ansett det icke välbetänkt, att staten, innan dessa utredningar
avslutats eller eljest tvingande skäl anförts för en ändring av nuvarande
ordning, skulle kasta över ända det provisoriska system, som dock uppbyggts
med ledning av gjorda erfarenheter under en mer än tioårig verksamhet,
för att i stället övergå till ett alldeles nytt och fullständigt oprövat system.
Denna uppfattning syntes, åtminstone i viss utsträckning, icke kunna frånkännas
giltighet. I enlighet härmed funne riksdagen motiverat, att ett anslag till
arbetslöshetens bekämpande genom arbetslöshetskommissionen jämväl denna
gång beviljades enligt oförändrade grunder.

Emellertid syntes skäl kunna anföras för att motionerna skulle föranleda
viss utredning. Det skulle kunna tänkas, att ett reservationsanslag till vissa
allmänna arbeten ställdes till Kungl. Maj :ts förfogande, att tågås i anspråk
i den mån påtaglig arbetslöshet, antingen generellt ^eller, t. ex. på grund av
industriella sammanbrott, mera lokalt uppstode; ett sådant anslag skulle kunna
vara av betydande värde vid arbetslöshetsfrågomas handläggning. Härigenom
komme, åtminstone till viss del, de offentliga arbetena att kunna mer
smidigt anpassas efter konjunkturerna, så att en större anpart av dessa arbeten
igångsattes under depressionsperioder än eljest bleve fallet. Utredningen borde
sålunda omfatta frågan, huruvida och på vilket sätt en anordning med ett reservationsanslag
till utförandet av därför lämpade arbeten borde vidtagas. Utredningen
borde bedrivas skyndsammast möjligt, och resultaten därav borde
föreläggas riksdagen.

Av det av 1930 års riksdag sålunda beviljade anslaget till arbetslöshetens
bekämpande anvisades på jordbruksdepartementets föredragning dels jämlikt
beslut den 26 september 1930 sammanlagt 112,000 kronor för inköp för kronans
räkning av Sandviks sågverk m. m., dels ock jämlikt beslut den 31 oktober
1930 188,000 kronor för igångsättande av driften vid nämnda sågverk.

Som bekant har det numera blivit uppenbart, att de av 1930 års riksdag
anvisade medlen till arbetslöshetens bekämpande icke komma att bliva till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20].

räckliga för sitt ändamål. I anledning härav har också Kungl. Maj:t redan
vidtagit åtgärd för förstärkning av innevarande budgetårs arbetslöshetsanslag.

I sistberörda hänseende anhåller jag att här få erinra, att arbetslöshetskommissionen
i skrivelse den 2 mars 1931 gjorde framställning om anvisande
av ytterligare medel till bekämpande av arbetslösheten under detta budgetår.
Kommissionen räknade därvid med att kostnaderna från och med februari
månad och till och med budgetårets utgång skulle uppgå till i runt tal
5,200,000 kronor. Då de likvida medel av arbetslöshetsanslaget, som efter
utgången av januari månad detta år varit disponibla, hade uppgått till
1,969,157 kronor, skulle således brist uppkomma med omkring (5,200,000-—

1.970.000) 3,230,000 kronor. I sistnämnda belopp inginge emellertid icke,
framhöll kommissionen, någon medelsreserv. Ej heller hade beräknats några
särskilda belopp för utlämnande av ytterligare lån ur kommissionens s. k.
väglånefond. Arbetslöshetskommissionen föreslog nu beträffande medelsreserv,
att i densamma icke, såsom hittills, skulle inräknas det bundna rörelsekapitalet,
d. v. s. inventarier och utestående fordringar. En sådan omläggning
syntes för närvarande, anförde kommissionen, så mycket mera befogad, som
de utestående och numera praktiskt taget helt indrivna fordringar till betydande
belopp, som kommissionen år 1924 övertagit från Södra Sveriges och
Norrlands statsarbeten, under en följd av år de facto tjänat som en medelsreserv.
En beräkning av det för närvarande bundna rörelsekapitalet hade
ådagalagt, att detta den 31 januari 1931 kunde uppskattas till i det närmaste
1 miljon kronor. Vad angår den s. k. väglånefonden anförde kommissionen
att, därest det — såsom troligt vore — komme att visa sig nödvändigt
att öka lånen ur denna fond, medlen härtill måste tagas ur den såsom
medelsreserv beräknade summan. Det syntes för övrigt — anförde kommissionen
vidare i detta sammanhang -— kunna ifrågasättas, huruvida icke
framdeles det belopp å 1 miljon kronor, som enligt Kungl. Maj:ts brev den
2 september 1921 anvisats för detta ändamål, borde avdelas från disponibla
medel. Frågan syntes dock lämpligen kunna stå öppen tills vidare, enär kommissionen
hade för avsikt att, i samband med framläggande av nya beräkningar
över kostnaderna för det kommande budgetåret, närmare utveckla de
synpunkter, kommissionen ansåge böra läggas på detta spörsmål. Under åberopande
av det anförda uttalade kommissionen, att en medelsreserv på 1,500,000
kronor måste betraktas som oundgänglig för verksamhetens fullföljande.

Enligt arbetslöshetskommissionen skulle alltså ett belopp av (3,230,000 +

1.500.000) 4,730,000 kronor, av kommissionen avrundat till 4,750,000 kronor,
erfordras för innevarande budgetår utöver å arbetslöshetsanslaget den 1 februari
1931 kvarstående medel. Kommissionen gjorde också hemställan örn anvisande
av sistnämnda belopp.

Vid anmälan i statsrådet den 6 mars 1931 av arbetslöshetskommissionens
nyssberörda framställning anförde jag bland annat, att jag icke hade något att
erinra mot kommissionens beräkning av utgifterna för den återstående delen av
innevarande budgetår. Beträffande omläggning av metoden för beräkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

den s. k. medelsreserven fann jag emellertid, i olikhet mot kommissionen, att
tillfället icke då, när det gällde att bereda fyllnad i ett anslag för det löpande
budgetåret, vore lämpligt att göra några principiella förändringar i vad hittills
tillämpats. Med ståndpunktstagandet till denna fråga syntes mig utan olägenhet
kunna anstå, till dess jag framlade förslag rörande anslag till ifrågavarande
ändamål för nästa budgetår. Det syntes mig med denna utgångspunkt möjligt
att vidtaga viss reduktion av det begärda beloppet. Utgifterna hade under
tiden V2—s% 1931, såsom framgår av det förut anförda, uppskattats till omkring
5,200,000 kronor. Med tillägg av medelsreserv å 1,500,000 kronor, beräknad
på hittills vanligt sätt, skulle alltså det behövliga beloppet sammanlagt
uppgå till 6,700,000 kronor. Häremot svarade på inkomstsidan dels den 1
februari 1931 tillgängliga likvida medel, uppgående till omkring 1,970,000 kronor,
dels ock bundet rörelsekapital till belopp av sammanlagt i det närmaste
1,000,000 kronor. Skillnaden utgjorde alltså 3,730,000 kronor. Visserligen,
anförde jag vidare, syntes försiktigheten bjuda att med hänsyn till verksamhetens
redan skedda och ytterligare emotsedda utökning göra visst tillägg till
sistnämnda belopp. Även med beaktande härav syntes emellertid medelsbehovet
icke behöva beräknas högre än till 4,000,000 kronor. Jag förordade därför,
att riksdagens medgivande måtte inhämtas till att anslaget för det löpande budgetåret
till bekämpande av arbetslösheten finge utökas med sistnämnda belopp.

I överensstämmelse härmed föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 167 till
innevarande års riksdag riksdagen att medgiva, att för förstärkning av det för
budgetåret 1930/1931 anvisade extra reservationsanslaget till bekämpande av
arbetslösheten finge till nämnda anslag från det för samma budgetår anvisade
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter överföras ett. belopp av 4,000,000
kronor.

Därest detta förslag vinner riksdagens bifall, har alltså till bekämpande av
arbetslösheten för innevarande budgetår anvisats tillhopa 6.5 miljoner kronor,
vartill kommer behållningen från tidigare budgetår, nära 3 miljoner kronor.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål
utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni
1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Maj:t föreslagen
och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k.
statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med
bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.

Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kungl. Majit den 10 mars nämnda år Hittat beslut,
innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler —
i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda
verksamhet, därvid särskilt spörsmålet örn arbetskonflikts inverkan å den av
staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.

Gällande bestämmelser.

Utred ningar.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten proposition,
nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver då
gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna regler för
yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).

Med anledning av ett av Kungl. Majit meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av
Kungl. Majits förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan
örn riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt
till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid
ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet
i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda
skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut om anvisande av nytt
anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga om direktivens
tillämpning. Beträffande dessa uttalanden tillåter jag mig att hänvisa
till den redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition i motsvarande
fråga (nr 236 sid. 5).

Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att ett
exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens arbetslöshetskommission
till kännedom och efterrättelse.

Innan jag härefter övergår till att behandla av arbetslöshetskommissionen
gjord framställning örn anslag för budgetåret 1931/1932, anhåller jag att få
något beröra vissa av kommissionen verkställda utredningar.

I sådant hänseende vill jag först erinra, att i den av riksdagens revisorer avgivna
berättelsen örn den år 1927 av dem verkställda granskningen av statsverkets
jämte därtill höjande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1926—30 juni 1927 under § 25 framställdes vissa anmärkningar mot
anordningarna för inkvartering av och mathållning åt de arbetare, som sysselsattes
i de av statens arbetslöshetskommission anordnade nödhjälpsarbetena. Sålunda
uttalade revisorerna, vilka besökt vissa av kommissionens arbetsplatser, såsom
en allmän iakttagelse örn de av dem besökta förläggningarna, att dessa i några
fall syntes sämre än vad som vid vissa andra liknande offentliga och enskilda
företag stöde arbetarna till buds. Vidare uttalade revisorerna som ett önskemål,
att ordningen och renhållningen inom arbetarnas bostäder ägnades större
uppmärksamhet samt att organiserandet av gemensam mathållning i möjligaste
mån uppmuntrades.

Sedan arbetslöshetskommissionen i anledning av revisorernas berörda anmärkningar
den 7 januari 1928 avgivit förklaring och därvid åberopat en av
kommissionens arbetschef utarbetad promemoria i ärendet, bragtes vid behandlingen
år 1928 inom riksdagens andra kammare av statsutskottets utlåtande i
anledning av statsrevisorernas omförmälda berättelse frågan örn förhållandena
vid nödhjälpsarbetarnas förläggningar ånyo på tal, därvid såväl av en bland
revisorerna som ock från annat håll dessa förhållanden betecknades såsom fortfarande
otillfredsställande.

Genom beslut den 11 maj 1928 anbefallde sedermera Kungl. Majit arbets -

Kungl. Majlis proposition nr 201.

löshetskommissionen att under våren och sommaren 1928 verkställa en ingående
undersökning av samtliga förläggningar vid av kommissionen anordnade
nödhjälpsarbeten ävensom att därefter ofördröjligen låta vidtaga de åtgärder,
som vid undersökningen kunde befinnas erforderliga dels för att sätta de åt
nödhjälpsarbetarna upplåtna bostäderna i sådant skick, att de uppfyllde de anspråk
på sundhet, trevnad och bekvämlighet, som med hänsyn tagen till ifrågavarande
arbetens tillfälliga karaktär skäligen kunde uppställas, dels och för
att åstadkomma tillfredsställande ordning och mathållning vid förläggningarna.
Därjämte anbefallde Kungl. Maj :t kommissionen att till Kungl. Maj :t
inkomma med redogörelse rörande de åtgärder, vilka av kommissionen vidtagits
i anledning av beslutet.

I skrivelser den 30 maj och den 15 november 1928 inkom kommissionen med
redogörelser i sistnämnda hänseende.

Emellertid hade arbetslöshetskommissionen genom beslut av Kungl. Maj:!
den 22 juni 1928 fått i uppdrag att verkställa undersökning rörande vissa i en
skrivelse från landssekretariatet omförmälda frågor. De frågor, som sålunda
skulle bliva föremål för undersökning, voro i huvudsak följande, nämligen dels
huruvida nödhjälpsarbetena kunde anses lämpliga såsom dylika ur allmänna
synpunkter och särskilt med hänsyn till arbetenas inflytande på arbetstillgången
i den öppna marknaden, dels huruvida icke staten lämpligen borde genom
understöd till kommuner och vägdistrikt, inom vilka arbetslöshet i större utsträckning
förekomme, möjliggöra för dessa att i stället för nödhjälpsarbeten
anordna arbeten i öppna marknaden, dels huruvida de vid nödhjälpsarbetena
utgående lönerna kunde anses rimliga och lämpligt avvägda med hänsyn till
arbetarnas möjlighet att bereda sig själva och sina familjer uppehälle, dels huruvida
vid nödhjälpsarbete sysselsatta arbetare behövde anlita fattigvård samt,
därest så vore förhållandet, i vilken utsträckning detta ägde rum jämfört med
vad som i sådant hänseende förekomme beträffande lågt avlönade arbetare med
arbete i öppna marknaden, dels huruvida bostads- och andra förhållanden å
nödhjälpsarbetarnas arbetsplatser kunde anses vara tillfredsställande, dels huruvida
den ekonomiska och tekniska ledningen av nödhjälpsarbetena och andra
i samband därmed stående anordningar kunde anses vara tillfredsställande,
dels och huruvida de möjligheter, som borde stå nödhjälpsarbetarna till buds
att påtala vid arbetena rådande missförhållanden, vore tillgodosedda eller örn
förhandlingsordning, vari medgåves rätt för ombud för fackförening att biträda
nödhjälpsarbetarna vid förhandling, borde upprättas.

Landssekretariatet utsåg, på arbetslöshetskommissionens anmodan, vissa representanter
att å dess och vissa fackförbunds vägnar deltaga i nyssnämnda utredningsarbete.
Resultatet av detta arbete föreligger nu i ett av arbetslöshetskommissionen
den 16 april 1930 avgivet utlåtande, vilket utkommit av
trycket. Däri behandlas de särskilda punkterna i utredningsuppdraget var för
sig. Utlåtandet berör även de frågor, som behandlades i kommissionens nyssnämnda
skrivelser den 30 maj och den 15 november 1928. I utlåtandet redogöres
för de yrkanden, som under utredningsarbetets fortgång framställts av

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

Sjömän.

representanterna för landssekretariatet och fackförbunden. Vissa av dessa yrkanden
torde få anses vara av sådan natur, att bifall till desamma skulle innebära
omläggning av det nuvarande systemet. Sålunda påyrka nämnda representanter,
att allt reservarbete snarast skall upphöra, och i anslutning härtill — men
även av särskilda skäl — att statsbidrag till av kommunerna bedrivna reservarbeten
ej vidare må beviljas. Ett annat yrkande, som jämväl torde få anses
vara av beskaffenhet att, örn det bifalles, sönderbryta det rådande systemet, går
ut på, att ackordsprisen vid kommissionens arbetsplatser i intet fall skulle få
understiga 75 % av de ackordspriser, som äro fastställda i gällande avtal och
ackordsprislistor eller vanligen tillämpas för motsvarande arbete i den fria
marknaden. Å andra sidan hava representanterna framställt vissa önskemål,
som kunna iakttagas utan rubbning i systemet. Vissa av dessa -— såsom omprövning
av grovarbetarlönerna, utsträckning av rätten till ortstillägg för familjeförsörjare,
en del önskemål beträffande bostadsförhållandena m. m. —
hava också genom åtgärder från arbetslöshetskommissionens sida redan blivit
uppfyllda. Beträffande ett par andra har kommissionen anfört, att den hade
för avsikt att försöksvis vidtaga åtgärder i syfte att helt eller delvis tillfredsställa
desamma. Sådana försök hava också skett och pågå alltjämt. Beträffande
slutligen några av dessa sist berörda önskemål — de mest vittgående
av de nu avsedda synas vara krav pa att fastställd timlön garanteras varje arbetare
samt pa upprättande av förhandlingsordning — hava dessa förefallit
kommissionen onödiga eller olämpliga. Ytterligare må nämnas, att representanterna
ansett det synnerligen önskvärt, att arbetstillfällen i den öppna marknaden
bereddes de arbetslösa genom att staten lämnade understöd till kommuner
och vägdistrikt för utförande av behövliga vägarbeten (för städernas vidkommande
dock endast till förbättring av infartsvägar).

I fråga om det närmare innehållet av arbetslöshetskommissionens nyssberörde
utlåtande av den 16 april 1930 tillåter jag mig hänvisa till detsamma.

_ Vidare torde jag få förutskicka redogörelse för en nyligen gjord framställning
örn åtgärder för lindrande av arbetslösheten inom sjömansyrket.

Jag vill då först erinra, att i gällande kungörelse angående statsbidrag till
arbetslöshetshjälp bland annat föreskrives, att statsbidrag må utgå allenast
till person, som på grund av oförvållad arbetslöshet, som varat minst 6 arbetsdagar
efter det ansökan örn statsbidrag gjorts, befunnits vara i behov därav.
Vidare vill jag erinra, att i samma kungörelse föreskrives, att statsbidrag
till arbetslöshetsunderstöd, där ej omständigheterna prövas föranleda lägre
bidrag, utgår för envar understödstagare med enahanda belopp, som i sådant
hänseende tilldelats honom av kommunala eller landstingsmedel, dock högst
med vissa bestämda belopp. Emellertid ma enligt samma kungörelse, där synnerligen
vägande omständigheter påkalla, att statsbidrag utgår till understöd
åt arbetslösa, ehuru enahanda belopp ej kan ställas till förfogande av kommunala
eller landstingsmedel, framställning örn statsbidrag göras hos Kungl.
Maj :t.

I en till mig ställd skrift den 20 februari 1931 hava svenska sjömansunionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

och svenska eldareunionen gjort framställning om åtgärder till hjälp åt det i
hamnstäderna varande arbetslösa sjöfolket. Förbunden i fråga hava därvid
framhållit, att den rådande ekonomiska depressionen i särskilt hög grad drabbat
sjöfarten, vilket medfört massuppläggning av fartyg och en fruktansvärd
arbetslöshet för sjöfolket. I anslutning härtill hava förbunden anfört:

Det vore icke enbart den minskade arbetstillgången inom sjöfarten, som
åstadkommit denna stora arbetslöshet, utan därjämte och icke minst vore densamma
en följd av arbetslösheten inom andra verksamhetsgrenar. Det förhölle
sig nämligen så, att en stor del arbetare, som vid normal arbetstillgång arbetade
inom varvsindustrin, maskinindustrin, såsom extra hamnarbetare eller inom åtskilliga
andra verksamhetsgrenar, tidigare varit sjömän och vid inträffande arbetsbrist
inom det egna facket sökte sig hyra till sjöss och därmed utträngde en
god del av det sjöfolk, som under de senaste åren ägnat sig åt sjömansyrket. Sådana
personer vore i allmänhet mantalsskrivna i sjöstäderna, under det att majoriteten
av det aktiva sjöfolket vore hemma i kustsocknarna, på fiskelägena
och liknande orter. Detta hade till följd, att de arbetslösa sjömännen endast
i undantagsfall komme i åtnjutande av den hjälp kommunerna med eller utan
statens stöd anordnade, ty dels måste sjömännen befinna sig i hamnstäderna
för att avvakta eventuella hyrestillfällen, och dels skulle de i allmänhet få det
lika svårt hemma. De flesta landskommuner utmed kusterna hade nämligen
knappast någon industriell eller liknande arbetslöshet och bedreve därför icke
heller någon verksamhet för arbetslöshetshjälp. .

Väl vore det sant, att icke alla hyressökande sjömän nu befunne sig i hamnstäderna,
ty de som så kunnat hade begivit sig till sina hemorter, men detta
oaktat vore det på grund av olika omständigheter ett betydande antal, som
uppehölle sig i berörda städer. Särskilt vore Göteborgs hamn överbefolkad av
hyressökande sjömän, av vilka en stor del varit arbetslösa sedan i augusti eller
september månad 1930. De små besparingar som funnits hade för många tagit
slut, och nöden vore stor. Bland denna nödlidande skara funnes personer
från olika kommuner i snart sagt hela landet, vilka kanske med uppoffrande
av sina sista medel rest till landets största sjöfartsstad i förhoppning att snabbare
kunna få ny hyra där än annorstädes.

Ytterligare hava förbunden i nämnda skrift anfört följande.

Enligt bestämmelserna om arbetslöshetsunderstöd vore den arbetare, som
självmant lämnat sin anställning, icke berättigad till arbetslöshetshjälp ens i
hemkommunen. För sjömännen ställde sig denna sak på ett helt annat sätt än
för övriga arbetare. Ville en sjöman någon gång se sina anhöriga eller sin hemtrakt,
så återstode för honom oftast intet annat än att själv sluta anställningen.
Fartygen komme nämligen mera sällan till sjömännens hemorter. Ett annat
skäl vore att resorna på de tropiska farvattnen, särskilt för maskinpersonalen,
vore så fysiskt påfrestande, att vederbörande knappast stöde ut med mer än två
eller tre resor. Besättningsmännen uppsade vid de sålunda angivna förhållandena
själva sina anställningar, under förhoppning om att efter en tid få ny
hyra å annat fartyg.

över framställningen har arhetslöshctskommissioncn avgivit infordrat yttrande
den 13 mars 1931.

Kommissionen vitsordar däri, att den ihållande lågkonjunkturen för sjöfartsnäringen
gjort ställningen bekymmersam för många sjömän. Den rådande situationen
hade medfört alldeles särskilda olägenheter för de arbetslösa i hamn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

städerna, varest sjömännen samlats i osedvanligt stor mängd för att kunna så
uppmärksamt som möjligt bevaka de arbetsmöjligheter, som kunde yppa sig.
Svårigheterna bleve här, anför kommissionen, så mycket kännbarare, som kommunerna
ofta tvingades att på det ena eller det andra sättet taga sig an sjömännen,
även när dessa icke vore mantalsskrivna på uppehållsorten. Det syntes
därför ej kunna undgås, att staten i någon form trädde emellan för att
mildra verkningarna av det inträdda läget.

Kommissionen har nu i sitt yttrande framlagt förslag till anordnande av en
särskild under stödsverksamhet för vissa kategorier arbetslösa sjömän.

^ Hinder för genomförandet av förslaget, för vilket jag i det följande torde
få redogöra, skulle emellertid enligt kommissionens uppfattning möta därest,
såsom i förbundens framställning berörts, sjöman, som själv slutat sin anställning,
alltid skulle vara förhindrad att erhålla arbetslöshetshjälp, enär han icke
kunde betraktas såsom oförvållat arbetslös. Kommissionen anser emellertid,
att beträffande sjömän vid bedömandet av detta spörsmål särskilda omständigheter
borde tagas i betraktande. Att sjömännen självmant slutat sin anställning
kunde hava berott på särskilda, för sjömansyrket säregna förhållanden.
Det syntes då kommissionen knappast kunna vara med billigheten överensstämmande
att räkna arbetslösheten som självförvållad, även sedan de förutsättningar
ändrats, under vilka denna omflyttningsarbetslöshet uppkommit. För
det övervägande antalet sjömän berodde deras fortsatta arbetslöshet i nuvarande
situation på den ihållande depressionen inom sjöfartsnäringen. Arbetslöshetskommissionen
anser det fördenskull riktigast, att arbetslösheten för sjömännens
vidkommande betraktas såsom oförvållad, därest sjömännen kunna
styrka, att de under någon lämpligt avvägd tid, exempelvis fyra veckor, varit
aubetslösa och härunder icke blivit av vederbörligt organ för den offentliga
arbetsförmedlingen — hos vilka de givetvis förutsättas vara skyldiga att
anmäla sin arbetslöshet — ånyo hänvisade arbete i den öppna marknaden. En
sådan utväg hade för övrigt, påpekar kommissionen, ansetts såsom framkomlig
även i det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som år 1928 avgavs
av 1926 års arbetslöshetssakkunniga.

Vad härefter beträffar kommissionens ifrågavarande förslag må först framhållas,
att detsamma avser allenast arbetslösa sjömän med försörjningsplikt,
vilka uppehålla sig å annan ort än mantalsskrivningsorten. Vad angår arbetslösa
sjömän utan sådan skyldighet, har kommissionen icke ansett nödvändigt
att vidtaga särskilda åtgärder. Kommissionen har räknat med att i stället
kunna bereda åtminstone en del av dem hjälp medelst deras intagande i statliga
reservarbeten. Jämväl har kommissionen förklarat sig hava för avsikt
att söka ordna denna sida av hjälpfrågan genom direkt till kommunernas arhetslöshetsorgan
meddelade direktiv. I fråga örn arbetslösa sjömän, som uppehålla
sig å hemorten, skulle enligt kommissionens förslag vanliga regler gälla.

Vidkommande de arbetslösa sjömän med försörjningsplikt, vilka uppehålla
sig å annan ort än mantalsskrivningsorten, skulle enligt kommissionens förslag
för dessa kunna anordnas en särskild understödsverksamhet.

I den mån kommuner funnes, inom vilka dylika arbetslösa sjömän hos vederbörande
arbetslöshetsorgan anmälde sig såsom hjälpsökande arbetslösa,
skulle dessa kommuner äga att till arbetslöshetskommissionen ingå med fram -

Kungl. May.ts proposition nr 201.

ställning om att få med bidrag av statsmedel under begränsad tid anordna
kontant understödsverksamhet för sådana sjömän. Sedan kommissionen prövat
framställningen, skulle kommissionen meddela beslut, vilket, i händelse av
bifall, jämväl skulle innefatta ett fastställande av det antal familjeförsörjare,
som finge tilldelas arbetslöshetsunderstöd samt ett angivande av den tid, under
vilken understödet finge utbetalas. Därest hjälpsökande arbetslösa sjömän av
förevarande kategori uppehölle sig inom kommuner, åt vilka tillstånd a,tt bedriva
understödsverksamhet för vissa grupper av arbetslösa redan meddelats
av kommissionen, skulle dessa kommuner endast hava att till kommissionen insända
uppgift örn för hur många arbetslösa sjömän (familjeförsörjare)
understödsverksamhet ytterligare erfordrades, varefter kommissionen på samma
sätt hade att fixera antalet understödsplatser för sjömännen samt tiden för
statsbidragets åtnjutande.

Kommissionen har föreslagit, att staten till denna speciellt för sjömän anordnade
understödsverksamhet skulle bidraga med högre belopp än det statsbidrag
å 50 % av kostnaderna, som eljest normalt utgår till kommunerna vid
vanlig sådan verksamhet. Till stöd härför har kommissionen andragit, att det
nu gällde att tillhandahålla understöd åt arbetslösa, som i vanliga fall icke
stöde i närmare förbindelse med sina hemkommuner, och att understödsverksamheten
kunde beräknas bliva väsentligen förlagd till kommuner med höga
skatter. Statsbidragets storlek har kommissionen ansett böra graderas med
hänsyn till vederbörande kommuns allmänna ekonomiska förutsättningar, och
framställningarna borde — för att den önskade effekten av hjälpaktionen skulle
kunna ernås — åtminstone vecka för vecka underställas Kungl. Maj:ts prövning,
såvida icke Kungl. Majit skulle, i anseende till behovet av snabb handläggning
av dessa ärenden under den begränsade tid, varom här vore fråga,
anse lämpligt att överlämna åt kommissionen att jämväl besluta om storleken
av det förhöjda statsbidraget till förevarande slag av understödsverksamhet.

Kommissionen har vid framläggandet av nu berörda förslag anfört bland annat
följande.

Förslaget kunde visserligen förefalla som ett avsteg från den av kommissionen
eljest principiellt intagna ståndpunkten, att alla hjälpåtgärder för arbetslösa
borde anordnas likformigt. Emellertid avsåge kommissionen härvid icke
att beträda någon ny väg inom verksamheten, utan syftade förslaget endast till
att genom praktiskt lämpliga metoder och inom ramen av gällande principer modifiera
själva sättet för genomförande av åtgärder till sjömännens bispringande.
En sådan modifikation av formen för arbetslöshetshjälpen hade sin motivering
i sakens egen natur. De arbetslösa industriarbetarna, vilka normalt bleve föremål
för statens omvårdnad, hade i regel fast bostad på de orter, där de vistades
vid tillfället för hjälpens sökande och erhållande, och till största delen
brukade dessa arbetare kunna, sedan läget på arbetsmarknaden lättat, ånyo
vinna fotfäste i hemortens näringsliv. För sjömännen åter komme besök i
hemkommunerna i fråga mera sällan och kanske ofta med flera års mellanrum.
De på- och avmönstrade i sjöfartsstäderna, och egentligen syntes endast familjeförsörjarna
vid tiden mellan dessa mönstringar mera regelbundet söka
känning med hemorten. Det vore kommissionens förhoppning, att en på det
föreslagna sättet bedriven understödsverksamhet skulle kunna snabbt och för

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

Skogs-, flottnings-
och
lantarbetare

rimliga kostnader bringa sjömännen den hjälp, varav många av dessa måste
anses vara i trängande behov.

Arbetslöshetskommissionen har slutligen hemställt örn medgivande därtill,
att en understödsverksamhét till förmån för arbetslösa sjömän måtte få anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, som utvecklats i
utlåtandet, och att statsbidraget till denna verksamhet måtte få utgå med högst
75 % åt de kommuner, vilka till kommissionen inkomme med framställningar
örn statsbidrag till understödsverksamhet för sådana arbetslösa sjömän med
försörjningsplikt, som icke vore inom vederbörande kommun mantalsskrivna,
och till vilka kommuner kommissionen efter prövning av läget på respektive
orter funne sig böra bevilja statsbidrag till anordnandet av understödsverksamhet
av här ifrågavarande slag.

Även beträffande några andra yrkeskategorier har hemställts örn särskilda
åtgärder för arbetslöshetens lindrande.

Vid sammanträde med Hanebo kommunalfullmäktige den 25 januari 1931
beslöto sålunda fullmäktige, bland annat, instämma i Arbrå kommunalfullmäktiges
beslut att hemställa till statsmakterna örn sådan ändring i direktiven angående
statsbidrag till arbetshjälp, att sådan i framtiden även måtte utgå för
skogs- och flottningsarbetare samt jordbruksarbetare.

Härefter har fullmäktiges ordförande i en till mig ställd skrift den 19 februari
1931, under åberopande av fullmäktiges beslut, gjort hemställan i enahanda
syfte.

I anledning härav har arbetslöshetskommissionen den 13 mars 1931 avgivit
infordrat yttrande.

Kommissionen har därvid anfört, bland annat, att skogs-, flottnings- och
lantarbetare väl blivit ställda utanför den statliga hjälpverksamheten, men att
kommissionen samtidigt därmed antytt, att kommissionen vore villig medgiva
dispens från dessa avstängningsbestämmelser, där särskilda skäl härför kunde
anföras. Sådana dispenser hade jämväl under årens lopp meddelats såväl vad
anginge förenämnda yrken som också beträffande vissa andra. I fortsättningen
har kommissionen anfört följande.

Under innevarande vinter hade situationen obestridligen blivit bekymmersam
för skogsarbetarna inom åtskilliga kommuner i Norrland på grund av att avverkningarna
begränsats såsom en följd av depressionen inom sågverksindustrin,
och kommissionen hade också funnit anledning bevilja flera kommuner
dispens från avstängningsbestämmelserna, vilket medfört, att ett rätt betydande
antal arbetslösa skogs- och flottningsarbetare i år kommit i åtnjutande
såväl av kontanta arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel som också
hänvisning till statliga reservarbeten. Att de arbetslösa inom Arbrå och Hanebo
kommuner ännu icke blivit delaktiga av en dylik förmån berodde uteslutande
därpå, att kommissionen icke haft att handlägga några framställningar
av denna art från dessa kommuner.

Då kommissionen förmenade, att den ordning, som nu tillämpades i fråga
örn dispenserande av jordbruks-, skogs- och flottningsarbetare från gällande
avstängningsbestämmelser, väl tillgodosåge möjligheten att kunna i varje
särskilt fall anpassa hjälpåtgärderna för avstängda grupper efter det lokalt

Kungl. May.ts proposition nr 201.

framträdande behovet, hemställde kommissionen, att den gjorda framställningen
icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

I de två sistförflutna årens propositioner angående anslag till bekämpande Ungdomsav
arbetslösheten (1929 nr 210 och 1930 nr 255) hava frågorna örn ungdoms- aQ^S^gg^
arbetslöshet och yrkesutbildning berörts. utbildning.

I 1929 års proposition redogjordes sålunda bland annat för vissa uttalanden
i dessa frågor, som gjorts av kommerskollegium i dess den 5 mars 1929 inkomna
utlåtande över arbetslöshetssakkunnigas betänkande, och i 1930 års proposition
berördes en av arbetslöshetskommissionen i anledning av kommerskollegii
nyssnämnda utlåtande under år 1929 verkställd utredning i de frågor,
som nu avses, samt redogjordes för de synpunkter kommissionen i anknytning
till denna utredning framlagt i utlåtande den 28 februari 1930.

I en till mig ställd skrift den 14 januari 1931 har nu Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund gjort framställning örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.
Förbundet har därvid anfört huvudsakligen följande.

Bland de många problem, som under efterkrigsåren trängt fram i snart sagt
alla länder och icke minst i vårt land, vore otvivelaktigt den omfattande massarbetslösheten
ett av de största. Denna arbetslöshet hade i synnerligt stor omfattning
drabbat ungdomen. Många hade efter slutad skolgång icke på åratal
lyckats erhålla arbete, för att sedan, när efter årslång väntan möjligheter därtill
uppnåtts, erhålla endast högst tillfälliga anställningar. Andra hade visserligen
omedelbart fått arbete men gång efter annan förlorat detta och sålunda
bragts in i ett ständigt osäkerhetstillstånd. Vid varje tidpunkt hade funnits
stora skaror ungdomar med en bestämd och klart tillkännagiven önskan att
träda in i förvärvsarbete och söka bidraga till sin egen försörjning, men utan
möjligheter därtill.

Ungdomsarbetslösheten framträdde utan tvivel som ett av de allvarligaste
sociala problem, som vår tid hade att visa fram. Genom densamma riktades ett
ödesdigert hot mot det svenska samhällets icke endast nutida, utan kanske i
ännu högre grad framtida möjligheter, att i en värld av ständigt stegrad konkurrens
säkerställa åt landets befolkning tryggad försörjning. Långvarig arbetslöshet
måste verka demoraliserande och upplösande.

Märkligt nog hade dock ungdomsarbetslösheten endast i ringa omfattning
observerats från samhällets sida. I varje fall hade endast i jämförelsevis obetydlig
utsträckning kraftigare åtgärder för bekämpande av densamma vidtagits.
En av huvudanledningarna till detta sorgliga förhållande syntes ligga
däri, att stora svårigheter alltid yppat sig att få fast grepp örn den verkliga
omfattningen av denna arbetslöshet. Vid de undersökningar av arbetslöshetens
utbredning, som gång efter annan gjorts, hade nämligen ungdomsarbetslösheten
icke kunnat komma klart till synes. De ungdomar, som aldrig haft någon
anställning och följaktligen icke heller kunnat bliva medlemmar av någon fackorganisation,
hade helt naturligt icke kunnat komma med i fackorganisationernas
arbetslöshetsuppgifter. I allmänhet syntes icke heller dessa ungdomar
hava blivit inregistrerade hos de kommunala arbetslöshetsorganen. En annan
bidragande orsak till att man från samhällets sida så ringa intresserat sig för
ungdomsarbetslösheten syntes jämväl ligga däri, att man sett de stora svårigheter,
som otvivelaktigt mötte då det gällde bekämpandet av denna arbetslöshet,
och resignerat inför dem. Bidragande till denna likgiltighet och oföretagsamhet
hade nog också den omständigheten varit, att man ofta räknat med ungdomsarbetslösheten
som en snart nog försvinnande företeelse. Särskilt under

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lil haft. (Nr 201.) 2

Kungl. May.ts proposition nr 201.

åren 1927—1929 hade också från olika håll framkommit bestämda antaganden,
att arbetslösheten bland ungdomen skulle befinna sig i starkt och oavbrutet
sjunkande. Mot slutet av året 1929 försäkrades från flera håll, att den
skulle vara örn icke precis obefintlig, så dock av jämförelsevis ringa omfattning.

I syfte att i någon mån belysa arbetslöshetens omfattning bland ungdomen
och de allmänna tendenserna i fråga örn läget därutinnan hade inom förbundet
i februari 1930 företagits en undersökning av arbetslösheten bland förbundets
över 60,000 medlemmar. Det hade visserligen redan från början stått klart för
styrelsen för förbundet, att endast en mindre del av vårt lands ungdom därigenom
skulle bliva föremål för undersökning. Men å andra sidan, hade styrelsen
ansett, skulle en dylik undersökning giva en viss föreställning örn ungdomsarbetslöshetens
utbredning och i varje fall giva ett svar på frågan, huruvida det
vid en tidpunkt, som i allmänhet ansågs gynnsam i fråga om arbetsmöjligheter,
kunde sägas föreligga någon mera omfattande ungdomsarbetslöshet. Det socialdemokratiska
ungdomsförbundet räknade medlemmar huvudsakligen från 15
upp till 30 års ålder. Den stora mängden av medlemmarna befunne sig i åldern
mellan 17—25 år. En arbetslöshetsundersökning inom förbundet måste fördenskull
kunna ge ett icke obetydligt material för bedömande av frågan i sin helhet.
Man syntes kunna beräkna antalet män och kvinnor mellan 15—30 år i
vårt land till något över 1,600,000. Visserligen torde ingen haft den tanken,
att med utgångspunkt från den erhållna arbetslöshetsprocenten inom socialdemokratiska
ungdomsförbundet söka beräkna den totala arbetslöshetssiffran för
landets befolkning mellan 15—30 år. Här måste inställa sig en rad av faktorer
av allt för obestämbar karaktär för att läggas till grund för direkta omräkningar.
Men med den konstaterade vissheten, att inom arbetarungdomens
led den relativa arbetslösheten nästan utan undantag varit större bland den
ungdom, som politiskt sett stått oorganiserad än bland den, som anslutit sig till
socialdemokratiska ungdomsförbundet, hade dock styrelsen ansett, att genom en
undersökning inom förbundet möjligheter öppnades för vissa beräkningar. _ I
varje fall borde den frågan kunna besvaras, i vad mån det kunde anses föreligga
en mera omfattande ungdomsarbetslöshet eller ej, och därmed en fast punkt
för en fruktbringande diskussion i förevarande ämne erhållas.

Undersökningen hade givit till resultat, att svar inkommit från 682 av
de 935 klubbar, som vid tidpunkten för undersökningens verkställande varit
i verksamhet. Från dessa 682 klubbar rapporterades tillhopa 5,143 arbetslösa,
av vilka 4,469 voro män och 674 kvinnor. De erhållna siffrorna måste
emellertid anses genomgående för låga. Beträffande den viktiga frågan örn
arbetslöshetens växlingar på olika orter under senare år hade undersökningen
givit det för många säkerligen överraskande resultatet, att ej mindre än 27 %
av de uppgiftslämnande platserna uppgivit, att arbetslösheten ökat, 44 % att
den förhållit sig konstant och 29 % att den minskat. Samtliga yrkesgrupper
hade uppvisat arbetslöshet. Anmärkas kunde, att även gruppen jordbruk visat
icke obetydliga arbetslöshetssiffror. Arbetslösheten hade visat sig kraftigast
i de allra yngsta åldersklasserna för att sedan starkt avtaga inom högre åldersklasser.

Det syntes obestridligt, att undersökningen givit vid handen, att under de
i allmänhet relativt gynnsamma förhållanden, som rådde på arbetsmarknaden
ännu på eftervintern 1930, det funnits en betydande och med sikt på framtiden
ytterst oroande ungdomsarbetslöshet. Talrika rapporter från klubbarna
underströke med skärpa de allvarliga bekymmer, den stora ungdomsarbetslösheten
på skilda håll framkallat, och önskvärdheten, ja nödvändigheten av
att samhället snabbt ingrepe till förekommande av de sociala vådor, som denna
arbetslöshet förde med sig. Ännu mera oroande tedde sig läget Aud kännedo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. ■

men om att under loppet av år 1930 arbetsförhållandena i hög grad försämrats,
förande med sig att ytterligare stora skaror ungdomar, som redan fått förvärvsarbete,
i allt mer ökad utsträckning blivit arbetslösa och att de ungdomar,
som nyss slutat eller inom närmaste tiden komme att sluta skolan, mötte starkt
försämrade utkomstmöjligheter.

Förbundet ansåge, att det vore nödigt att skyndsammast möjligt från statsmakternas
sida vidtoges effektiva åtgärder.

För den ungdom, som befunne sig i åldern över 18 år, syntes väl i allmänhet
de av statsmakterna uppdragna linjerna för arbetslöshetens bekämpande
böra komma till användning, ehuru förbundet i detta sammanhang icke
kunde underlåta att framhålla den bland dess medlemmar allmänna uppfattningen
om den bristande effektiviteten och humaniteten i den statliga arbetslöshetspolitiken
i vårt land. För ungdomen över 18 år syntes i första hand
böra undersökas möjligheterna för skapande av arbetstillfällen, därvid hänsyn
måste tagas till denna ungdoms växlande förutsättningar och möjligheter.
I den mån linjen med skapande av arbetstillfällen icke visade sig framkomlig,
borde möjligheterna för en kontant understödjande verksamhet undersökas
och tillgodoses.

För ungdom under 18 år, som stöde i begrepp att sluta eller nyss slutat
skolan, syntes särskilda åtgärder böra vidtagas, framför allt i riktning mot
underlättande och upphjälpande av denna ungdoms framtida möjligheter att
vinna en tryggad utkomst. Den yrkesutbildning, som under senare år i allt
större utsträckning vuxit fram, borde med kraft utbyggas till större omfattning
och effektivitet. En lösning av denna fråga, som till väsentlig del
finge anses som en kommunal angelägenhet, syntes kunna och böra påskyndas
genom förhöjda statsbidrag för yrkesskolornas uppehållande_ och förhöjda stipendiebelopp
till eleverna. Emellertid syntes en koncentration av dylika utbildningsanstalter
för större förvaltningsområden än kommunerna vara att
tillråda. Förbundet ville även fästa uppmärksamheten på att ökat samarbete
och närmare samhörighet skapades mellan fortsättnings- och yrkesskolor.

Vidare ansåge förbundet i högsta grad önskvärt, att för ungdomens vidkommande
arbetsförmedlingen gjordes mera effektiv. Endast i Stockholms stad
funnes — förbundet veterligt — en speciell ungdomsarbetsförmedling. ^ En
bättre utbyggd ungdomsarbetsförmedling syntes bland annat böra vila på ett;
intimt samarbete mellan yrkesskolor och arbetsförmedlingar i riket. Jämväl
syntes böra undersökas, örn icke genom andra åtgärder, exempelvis rese- och
underhållsbidrag, den lediga arbetskraftens rörlighet borde befrämjas. Bland
de arbetslösa funnes onekligen många, som på grund av vissa lyten eller nedsatta
kroppskrafter eller långvariga sjukdomar hade svart att finna anställning,
eftersom deras yrkesmöjligheter mångå gånger vöre starkt begränsade.
Det borde allvarligt undersökas, örn icke i större utsträckning än vad hittills
vöre fallet gamarbete mellan läkare och sjukhus och arbetsförmedlingarna kunde
åstadkommas. .

Under senare år hade kunnat konstateras, att arbetslös ungdom i allt större
utsträckning sökt sig till folkhögskolorna för att där begagna sin nödtvungna
ledighet till inhämtande av fördjupade kunskaper. Men endast ett mindre antal
av dem som önskade bedriva dylika studier, syntes kunna uppbringa de nödvändiga
penningbeloppen härför, trots de redan nu betydande stipendier som
utginge. Förbundet ville ifrågasätta, huruvida icke för arbetslös ungdom de
utgående statsstipendierna till folkhögskolekurser skulle kunna rätt väsentligt
höjas.

I anledning av ungdomsförbundets framställning hava infordrade utlåtanden
avgivits av skolöverstyrelsen den 27 januari 1931, medicinalstyrelsen den 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

februari 1931, arbetslöshetskommissiorien den 13 mars 1931 samt socialstyrelsen
den 18 mars 1931.

Skolöverstyrelsen har anfört följande.

Överstyrelsen hade ansett sig i huvudsak böra inskränka sig till att yttra
sig angående de i ungdomsförbundets framställning ifrågasatta åtgärderna för
beredande av möjligheter för arbetslös ungdom att erhålla utbildning vid yrkesskolor
och folkhögskolor. Överstyrelsen ville dock ej underlåta att erinra därom,
att den form av ungdomsarbetslöshet, som hade sin orsak i svårigheter för
de unga, särskilt i industrisamhällena, att efter slutad skolgång erhålla förvärvsarbete,
skulle minskas i den mån de unga komme att lämna skolan vid
en högre ålder än nu i allmänhet vore förhållandet. Utan att nu närmare gå
in på detta problem ville överstyrelsen dock erinra örn den möjlighet, som förefunnes
för kommunerna att i detta avseende vidtaga åtgärder inom ramen för
den stadgade skolåldern genom att göra folkskolan sjuårig.

Vad därefter anginge de i den föreliggande framställningen påyrkade åtgärderna
för ungdomens yrkesutbildning, ville överstyrelsen uttala den förhoppningen,
att de möjligheter till yrkesutbildning för obemedlade arbetslösa, som
öppnats genom 1930 års riksdagsbeslut örn stipendier åt obemedlade och mindre
bemedlade elever vid statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för
yrkesundervisning, måtte upprätthållas och utvidgas. Dessutom ville överstyrelsen
erinra örn önskvärdheten av att den möjlighet, som enligt kungörelse
den 8 juni 1928 (nr 238) förefunnes till statsunderstöd ej blott såsom tidigare
till av kommun utan även till av landsting upprättad anstalt för yrkesundervisning,
mera allmänt utnyttjades.

Vad slutligen beträffade spörsmålet om ökade möjligheter för arbetslös ungdom
att besöka folkhögskolor, ville överstyrelsen framhålla följande. 1929 års
riksdag hade beslutit ändrade grunder för stipendier åt elever vid folkhögskolorna.
Härigenom hade tillkommit en ny behovsgrad för stipendieberättigade
elever (»elev, som i synnerlig grad är i behov av understöd») samtidigt som
det högsta belopp, varmed stipendium kunde utgå, höjts från 30 till 45 kronor
för månad. Följden hade blivit en stark tillströmning till folkhögskolorna
av obemedlade elever. Särskilt vore detta förhållandet under nu pågående huvudkurser
vid folkhögskolorna. Vid dessa kurser hade antalet av sådana elever,
som borde erhålla stipendier enligt den högsta behovsgraden, ökats i mycket
större proportion än det totala elevantalet. Den främsta orsaken härtill
vore, att folkhögskolorna i år fått mottaga en hittills icke känd tillströmning
av arbetslös ungdom. Det vore härvid icke blott fråga örn sådana, som på
grund av vad som speciellt kallades ungdomsarbetslöshet ännu icke kunnat komma
in i förvärvsarbete. Även ett stort antal långt upp i 20-åren komna arbetare,
vilka på grund av konjunkturläget blivit utan anställning, hade begagnat
den nödtvungna ledigheten för att genomgå en kurs vid folkhögskola. Hur
stort det exakta antalet arbetslösa vid skolorna vore, kunde för tillfället ej uppgivas,
men redan av de i de föreliggande ansökningarna lämnade uppgifterna
framginge, att det vore mycket betydande. Att en sådan användning av ledighetstiden
kunde vara av största gagn för unga människor, på vilka arbetslösheten
i annat fall skulle hava verkat moraliskt nedbrytande, kunde icke bestridas,
men då dessa arbetslösa i allmänhet också komme från fattiga hem,
bleve givetvis behovet av hjälp till bekostande av skolvistelsen för dem en
brännande fråga. En del av dessa hade visserligen fått något mindre understöd
från fackföreningar eller på annat sätt, men i de allra flesta fall hade vederbörande
säkerligen icke tänkt sig möjligheten att bevista en skolkurs under
annan förutsättning än att högsta stipendiet kunde erhållas.

Under den förberedande behandling, som stipendieansökningarna vid tiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

för utlåtandets avgivande underginge hos överstyrelsen, hade det särskilt på
grund av nu nämnda förhållanden visat sig, att det belopp, varmed det ordinarie
förslagsanslaget till stipendier åt elever vid folkhögskolor upptagits i
riksstaten för budgetåret 1930/1931, vore i hög grad otillräckligt, överstyrelsen
uttalade den förhoppningen, att det skulle bliva möjligt att detta och
nästkommande budgetår åtminstone ej behöva utdela lägre stipendiebelopp an.
sistlidna budgetår till sådan arbetslös ungdom, som under sin nödtvungna ledighet
genomginge folkhögskola.

Medicinalstyrelsen, som berört frågan örn samarbete mellan läkare och sjukhus,
å ena sidan, och arbetsförmedlingarna, å andra sidan, har erinrat om det
förslag till anvisande av medel till viss kuratorsverksamhet vid vanföreanstaltema,
som framlagts i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten
25). Härefter har medicinalstyrelsen anfört:

En sådan anordning med kurator syntes styrelsen vara den närmast liggande
utvägen att förmedla förbindelse mellan läkare ■— sjukhus å ena sidan och arbetsförmedlingarna
å andra sidan. Något direkt samarbete mellan sjukhusläkarna
eller sjukvårdspersonalen och ifrågavarande förmedlingar syntes med
hänsyn till dessa befattningshavares stora arbetsbörda och uppgifter inom sjukvården
icke kunna påräknas. Av enahanda skäl borde icke heller något direkt
samarbete kunna förväntas bliva av större betydelse i förevarande avseende
vad icke sjukhusläkare beträffar. Det syntes därför styrelsen, som om man åtminstone
i en del fall skulle kunna låta distriktssköterskorna tjäna som mellanhänder
emellan tjänsteläkarna och arbetsförmedlingen.

Medicinalstyrelsen ville vidare framhålla, att kuratorsverksamhet, närmast
avsedd att vara de från sjukhusen utgående patienterna till hjälp och stöd och
jämväl att tjäna såsom en förbindelselänk mellan sjukhuset och samhällets
sociala välfärdsorgan, vilka kunde lämna bistånd åt de utskrivna patienterna,
som därav vore i behov, sedan flera år förefunnits vid vissa Stockholmssjukhus
och att denna verksamhet för närvarande vore föremål för mycken uppmärksamhet.
Medicinalstyrelsen funne den vara väl förtjänt härav och ansåge, att
den hade uppgifter att fylla även för tillgodoseende av de syftemål, som ifrågavarande
hemställan avsåge.

Den berörda kuratorsverksamheten syntes visserligen icke falla inom den
egentliga hälso- och sjukvården, men den vore dock av den betydelse för vidmakthållande
av vunna resultat av behandlingen och för stärkande av den tillfrisknades
möjligheter och tillförsikt, att styrelsen vore beredd att giva densamma
det stöd, styrelsen kunde skänka. Detta innebure, att styrelsen jämväl vore
villig att rikta tjänsteläkarnas och distriktssköterskornas uppmärksamhet på arbetsförmedlingsinstitutionen
såsom ett hjälporgan för beredande av förvärvsmöjligheter
även åt sådana personer, vilkas arbetsförmåga genom nedsatta
kroppskrafter, defekter eller lyten vore i ett eller annat avseende begränsad.

I detta sammanhang tilläte sig styrelsen jämväl erinra örn den hjälpverksamhet,
som genom statsmakternas beslut börjat utövas från vissa statens sinnessjukhus,
däri enligt gällande föreskrifter inninge att bistå bland annat från
sjukhuset utskrivna i personliga och ekonomiska angelägenheter, bland vilka
tillfälle till försörjning genom eget arbete givetvis vore av dominerande betydelse.

Arbetslöshetskommissionen har anfört följande.

Under de senare åren hade arbetslöshetskommissionen vid flera tillfällen
haft anledning att uppehålla sig vid den fråga, som i förevarande framställning
ånyo bragts på tal. Kommissionen finge härutinnan särskilt erinra om
sin utredning i ämnet under år 1929 och de synpunkter, kommissionen i anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

liing härav framlade i samband med sitt till Kungl. Maj :t avgivna utlåtande i
frågan den 28 februari 1930.

Den hjälpverksamhet, som ålåge arbetslöshetskommissionen att- utöva för de
arbetslösa, måste på grund av sakens natur företrädesvis komma att beröra de
vuxna arbetslösa. Redan beskaffenheten av den hjälpform, som sedan många
år tillbaka väsentligen komme till användning inom denna verksamhet, nämligen
reservarbeten, hänvisade ju till en dylik begränsning av kommissionens
uppgifter. Men givetvis hade det varit kommissionen angeläget att, så långt
det varit möjligt, även låta den arbetslösa ungdomen få del av statens hjälpförmåner.
I den mån det gällt ungdom, som fyllt 18 år, hade sålunda platser
till växlande antal beretts dessa arbetslösa vid de statliga reservarbetena. Enligt
verkställda undersökningar utgjorde nämligen arbetarna intill åldern 20
år 8 k 9 % av arbetsstyrkorna under åren 1925—1929 eller

i augusti månad 1926 ........... 9,3 %

» mars » » 9,2 »

» » » 1929 7,9 » samt

» september » » 8,2 »

Vid nyss angivna tidpunkter bade största antalet anställda unga personer utgjort
392 (i mars 1926) och det lägsta antalet 67 (i september 1929).

Vidare hade kommissionen beviljat statsbidrag till anordnande av yrkeskurser;
ingen framställning örn statsbidrag till dylika hade hittills blivit av kommissionen
avslagen. Sådana kurser hade under årens lopp bedrivits på olika
platser i landet men påginge för närvarande allenast inom Göteborgs stad samt
i sex övernorrländska kommuner. Följande sammanställning meddelade upplysning
örn de kommuner, varom för närvarande vore fråga, samt örn de ämnen,
som förekomme vid undervisningen, kursernas längd, statsbidragets storlek
samt det ungefärliga antalet deltagare i kurserna.

Kurser i mars 1931.

Kommun	_ Ämnen	Längd	Statsbidrag	Antal deltagare
Göteborgs stad ....	Trä- och metallslöjd.	2''/« mån.	3 450	_	c:a	200
Byske........	Snickeri, smide, vävnad.	5	2 780	—	>	50
Luleå stad......	Snickeri, mek. verkstadsarb.	4 >	4 620	—	>	50
Hortlax.......	Träslöjd.	l1/« »	1620	—	>	35
Nederkalix......	Hek. verkstadsarb.	2	887	50	>	25
Nedertorneå.....	Träslöjd.	3 >	1470	—	>	15
Piteå socken .....	Träslöjd och skomakeri.	IV» >	1100	—	>	30

Även på annat sätt hade kommissionen sökt att bispringa den arbetslösa ungdomen,
t. ex. genom att placera yngre arbetare i s. k. statskommunala arbeten,
men möjligheterna härvidlag hade varit ganska begränsade. Att kommissionens
ingripanden så gott som helt gått ut på att hjälpa den manliga, arbetslösa
ungdomen berodde därpå, att läget på den kvinnliga arbetsmarknaden under
åratal varit sådant, att något behov av speciella åtgärder från statens sida till
lindrande av arbetslöshet bland kvinnlig ungdom icke förelegat.

Ehuru de av kommissionen hittills vidtagna åtgärderna på detta område, som
nämnts, haft en rätt obetydlig omfattning, såge sig kommissionen likväl kunna
med stöd av vunna erfarenheter uttala, att kurserna i fråga omfattats med intresse
utav både de kommunala organen och de i kurserna anställda, och att

Kungl. Maj:ts proposition nr SO 1.

kommissionen fördenskull icke hyste någon tvekan örn adt även i fortsättningen
lämna bidrag till dylika kursers anordnande, respektive utvidgande.

Den hjälp, varmed kommissionen hitintills bisträckt den arbetslösa ungdomen,
hade emellertid burit tillfällighetens prägel. Att den endast kommit i fråga
å ett fåtal platser i landet, berodde dock helt och hållet på att intresset för anordnandet
av dylika kurser åtminstone hittills endast framträtt mera sporadiskt.
Därest emellertid arbetslösheten bland ungdomen skulle, såsom nu befarades,
bliva mera beståndande, påkallades givetvis, att åtgärder vidtoges av mera varaktig
natur och av den omfattning, att dessa kunde komma det uppväxande
släktet till godo på flera platser än hittills, och där ett tvingande behov gjorde
sig gällande och möjligheter förefunnes att framgångsrikt organisera samhällets
föranstaltningar. . „

Även örn det icke kunde bestridas, att det i nutiden mangen gang ställdes
överdrivna anspråk på att det allmänna skulle träda hjälpande emellan vid inträffande
svårigheter för den enskilde, syntes dock problemet rörande ungdomsarbetslösheten
i sig innesluta spörsmål av så allvarlig natur, att staten
icke utan vidare borde visa ifrån sig en från ansvarskännande hall framställd
begäran om en utredning av det sociala onda, som ungdomsarbetslösheten dock
utgjorde. Vid ett ingripande hade ju stat och kommun dessutom i sm hand att
giva sin medverkan till eventuella åtgärder en sadan karaktär, att den ungdomliga
ambitionen icke slappades utan i stället erhölle stärkande impulser. _
Delade meningar hade hittills framträtt och komme väl också i fortsättningen
att göra sig gällande örn de vägar, som samhället härvid borde beträda.
Men därom torde dock i stort sett enighet råda, att det allmännas hjälp mäste
betraktas såsom positivt värdefull, i den mån denna ginge ut på att bereda ungdomen
ökad möjlighet att få syssla med något nyttigt under de betydelsetulla
år, då denna ungdom normalt borde förskaffa sig den yrkesutbildning, med
stöd varav den sedan hade att söka taga sig fram i livet. o .

Enligt arbetslöshetskommissionens förmenande mötte det stora svårigheter
att anvisa en utväg, som med beaktande av förhärskande olika, synpunkter pa
ungdomsarbetslöshetens problem tillfredsställande löste den föreliggande iragan.
Men då staten enligt kommissionens nyss uttalade uppfattning icke borde
visa ifrån sig den allvarligt menade vädjan, som riktats till statsmakterna örn
ett behjärtande av de ungas förhoppningar örn samhällsåtgärder, ägnade att
göra den arbetslösa ungdomen bättre skickad att möta kampen för tillvaron,
ansåge kommissionen för sin del, att staten borde överväga vad sorn kunde
inom rimlighetens gränser åtgöras. Att söka utöka möjligheterna för ungdomens
yrkesutbildning vore enligt kommissionens mening härvid av grundläggande
betydelse. En mera djupgående undersökning av den nuvarande
ungdomsarbetslösheten skulle nämligen helt visst bringa i dagen, att nuets
svårigheter särskilt för ungdomen pa industriorterna berodde på att en stor
del av dessa ungdomar icke förskaffat sig några som helst insikter eller färdigheter
i något visst yrke. Till följd härav hade de kommit att med betydande
kontingenter ingå i den nu stora armén av arbetslösa grov- och diversearbetare.
Ytterst syntes läget för dem bottna i den under krigsåren
uppvuxna ungdomens obenägenhet för att under den ^då ^rådande starka efterfrågan
på oskolad arbetskraft underkasta sig en mångårig yrkesutbildnings
mödor. Så mycket angelägnare syntes det då vara, att samhället uppmuntrade
det nu uppväxande släktet till att genom yrkesutbildning på olika, linjer
tillägna sig de kunskaper, som ungdomen måste vara i besittning a,v för att
kunna slå sig fram i den alltmer skärpta tävlingskampen örn arbetstillfällena^.
Men en sådan yrkesutbildning borde skänkas ungdomen både i stad och pa
land, vilket i sin tur syntes kräva, att den nuvarande yrkesundervisningen
utbyggdes på lämpligt sätt. Det kunde nämligen icke vara riktigt och rätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

vist, att en dylik utbildning skulle huvudsakligen bliva förbehållen ungdomen
i staderna. Den erforderliga undervisningen borde också kunna ordnas så,
att aven landsbygdens ungdom sattes i tillfälle att erhålla förbättrade startmöjligheter
ut i livet.

. Kommissionen förmodade nämligen, att det icke skulle vara uteslutet att
i viss man redan mom ramen av de möjligheter, gällande skolformer erbjöde,
\ av1va^.tan en effektivare organisation av hela yrkesutbildningen i
vart land, lora denna fråga ett stycke framåt. Men härutöver erfordrades
säkerligen också, att man omedelbart trädde in för åtgärder, som kunde stim
ille ra den sysslolösa ungdomen till bevistandet av kortare kurser, vare sig
med huvudsaklig kulturell tendens såsom i folkhögskolan eller med övervägande
praktisk läggning såsom i de lägre lantbruksskolorna. Skulle det för
övrigt visa sig möjligt att med dessa senare såsom mellanled binda ett allt
större antal av det uppväxande släktet vid intresse för jordbruket och dess förnallanaen,
vöre även detta förvisso tacknämligt.

Men även den ungdom som vöre utrustad med goda fackinsikter och villig
arbetshåg, kunde bliva dömd till fortsatt overksamhet, örn den icke bjödes
möjlighet att vinna placering i produktivt arbete. Till underlättande av gynnsammare
iorhalmnden härutinnan syntes det vara av synnerlig betydelse, att
staten genomförde en förbättring av den offentliga förmedlingen av ungdomlig
arbetskraft. En rationellt lagd och effektivt genomförd yrkesutbildning
i görligaste man anpassad efter arbetsmarknadens olika möjligheter, kompletterad
med en tor bättrad arbetsförmedling för unga personer över 18 år, syntes,
såvitt kommissionen kunde finna, vara den väg, på vilken för närvarande de
basta resultaten kunde enias för att förhjälpa den arbetslösa ungdomen till

Socialstyrelsen har i sitt yttrande, efter erinran att ungdomsarbetslösheten
sedan ganska länge utgjort ett aktuellt socialt problem, som varit föremål
for stor uppmärksamhet, till en början framhållit, att de arbetslösa, örn vilka
det här vore fråga, med hänsyn till åldern kunde uppdelas i två grupper, den
ena omfattande ungdom från 14 till 18 år och den andra omfattande ungdom
från 18 till högst 25 år. Vad anginge den förstnämnda gruppen syntes arbetslösheten
inom densamma visa åtminstone viss tendens till minskning, medan
däremot arbetslösheten inom den senare gruppen syntes vara stadd i ökning.

Under framkallande att ungdomsarbetslösheten givetvis i väsentlig mån
hade sin grund i samma omständigheter som arbetslöshet i allmänhet, har
styrelsen härefter angående vissa speciella orsaker till arbetslösheten hos ungdom
över 18 år anfört följande.

Ungdomen hade, där den överhuvud erhållit utbildning, vid 18 års ålder
i regel ej natt en vuxens fulla yrkesskicklighet, mognad och användbarhet.

a den emellertid i stor utsträckning — enligt kollektivavtal — i avlöningshanse.
ende skulle, likställas med fullt yrkesskicklig vuxen arbetskraft men ej
vöre i stand att i samma mån göra skäl för denna lön, bleve följden lätt, att
den stöttes ut i konkurrensen om arbetstillfällena.

Kollektivavtalen stipulerade också ofta, att de äldre vid såväl indragning
av arbetskraft som vid utökning, skulle äga företräde till erhållande av arbete.
Denna princip, som självfallet förestavats av humanitär omsorg örn de
aldre, som merendels vore familjeförsörjare, vore uppenbarligen av beskaffenhet
att menligt återverka på nu ifrågavarande yngre åldersklassers utkomstmöjligheter.

Det avbrott, som fullgörandet av värnplikten medförde i anställningen, syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

tes i en del fall minska utsikterna för den unge mannen att erhålla anställning
jämväl under tiden nä mia, st före och efter denna tjänstgöring.

Den vanligaste orsaken till här ifrågavarande arbetslöshet vore emellertid
det förhållandet, att gossar och flickor efter slutad skolgång i stor utsträckning
erhölle lättare sp ringsysslor, från vilka de ofta avskedades vid uppnådda
18 år, då de sedan i brist på erforderlig yrkesutbildning hade svårt att upptaga
konkurrensen örn arbetstillfällena.

Socialstyrelsen framhåller härefter, att vid motarbetande av ungdomsarbetslösheten
arbetsförmedlingens medverkan vore av den största betydelse, och
har styrelsen i detta sammanhang erinrat örn det förslag, som av 1926 års
arbetslöshetssakkunniga framlagts i syfte att förstärka den offentliga arbetsförmedlingens
organisation. Enligt styrelsen vore en dylik förstärkning önskvärd,
men syntes frågan härom med hänsyn till dess samband med andra under
utredning varande frågor angående arbetslösheten icke för närvarande kunna
upptagas till behandling.

Vad speciellt angår arbetsförmedling för ungdom under 18 år har styrelsen
vidare framhållit, att en sådan för närvarande vore under utbyggnad
och att särskild ungdomsförmedling vore anordnad i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt vid Östergötlands läns arbetsförmedlingsanstalt, varförutom inrättandet
av dylik förmedling planerades i flera andra orter.

Styrelsen har slutligen såsom sin mening uttalat, att man snart syntes böra
till övervägande upptaga frågan, huruvida icke arbetsförmedlingsanstaltema
borde utrustas med mera utvecklade och förfinade hjälpmedel än dem, som
nu stöde till buds, för fyllande av sina individuellt inriktade uppgifter, särskilt
i vad rörde ungdomens yrkesrådgivning.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att från och med budgetåret
1928/1929 och hittills ett belopp av högst 10,000 kronor av det allmänna arbetsförmedlingsanslaget
fått utgå till bestridande av kostnaderna för särskilda
anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt
ungdom. För innevarande budgetår hava bidrag till ändamålet beviljats
arbetsförmedlingarna i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Trälleberg
samt i Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands
län. Innevarande års riksdag har nu beslutit upphäva beloppets maximering.
Beslutet är motiverat med att, då ungdomsförmedlingen vore under
uppbyggnad och strävanden gjordes på åtskilliga håll att nå fram till positiva
åtgärder i denna viktiga fråga samt det icke kunde anses rimligt, att eventuellt
uppnåeliga resultat skulle kunna äventyras genom brist på medel, starka skäl
talade för, att maximeringen av bidraget upphävdes.

Jag torde även, innan jag ingår på behandlingen av själva anslagsfrågan,
få redogöra för ett av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 13 mars 1931
gjort uttalande angående reservarbetenas värde för de i arbetena anställda och
för i samband därmed framlagda upplysningar örn relationen mellan arbetsförtjänster
och administrationskostnader.

Till närmare belysning av dessa båda spörsmål har kommissionen till en
början meddelat följande tablå.

Uttalande

angående

reserv arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

	1925	Vi-30	/e 1926
	Per arb.-dag	*	Per arb.-dag	%
	Kr.		Kr.
Central förvaltning:
Avlöningar och arvoden...............	0:37	5.3	0:24	4.2
Kontorsomkostnader.................	0:10	1.4	0:06	1.0
Resor, vilka ej kunna fördelas............	0: 04	0.6	0: 01	0.2
Diverse kostnader..................	0:03	0.4	0:01	0.2
Samma centrala kostnader	0: 54	7.7	0: 82	5.6
Stakningskostnader för nya arbeten..........	—	—	—	—
Arbetsplatsernas kostnader:
Arbetslöner, effektiva................	4: 13	59.0	3: 93	67.8
> , ineffektiva...............	0: 14	2.0	0: 06	1.0
> , specialarbetare .............	0: 14	2.0	0: 06	l.i
Samma löner	4:41	63.0	4:05	69.9
Proviantkostnader..................	0:29	4.2	0:26	4.3
Ortstillägg.....................	0: 33	4.7	0:30	5.1
Olycksfall.....................	0: 14	2.1	0: 13	2.3
Arbetarnas resor..................	0: 18	2.5	0: 13	2.4
Förläggningskostnader................	0: 21	3.0	0: 14	2.4
Samma övriga utgifter för arbetarna	v 1: 15	16.5	0: 95	16.5
Samma löner och övriga utgifter för arbetarna	5: 56	79.5	5: 00	86.4
Ledningskostnader:
Avlöningar (netto)*).................	0: 14	2.1	0: 09	1.6
Resor.......................	0:08	1.0	0: 05	0.8
Förmåns- och lagbaspengar.............	0:08	1.2	0: 08	1.3
Arbetsplatsernas ledningskostnader	0: 30	4.3	0: 22	3.7
Materialkostnader:
Materialier.....................	0:27	3.9	0:20	3.3
Transportkostnader.................	0:23	3.2	0:03	0.5
Skadeersättningar..................	0: 03	0.4	—	—
Kontorsomkostnader.................	0: 02	0.3	0:01	0.2
Diverse kostnader ..................	0:05	0.7	0: 02	0.3
Stakn.-kostn. o. kontrollarvoden...........	—	—	—	—
Arbetsplatsernas kostnadssumma	6:46	92.3	5:48	94.4
Summa centralförvaltn. och arbetsplatser	7:00	100. o	5: 80	100. o
Ersättningar för utfört arbete och ortstillägg.....	0:66	9.2	0: 56	9.8
Nettokostnad	6:35	90.8	5: 24	90.2
*) d. v. s. efter avdrag av arbetsgivarnes bidrag, som
uppgått till....................	0:29	4.2	0: 22	3.8

Kommissionen har härefter anfört följande.

Tablån innehölle specificerade uppgifter örn de olika huvudposter, på vilka totalkostnaderna
fördelade sig. Intresset knöte sig härvid i första hand till uppgifterna
örn de samlade förmåner, arbetarna kunnat utvinna av sin anställning
vid de statliga reservarbetena. Till en början erinrades härvid om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

1928/1929

1927/1928

1926/1927

arb.-dag

de i tablån redovisade lönerna vore genomsnittssiffror, och att följaktligen både
högre och lägre löner faktiskt intjänats. Under hela den tid, åren 1925—-1930,
som redogörelsen omfattade, hade medelinkomsten aldrig understigit 4 kronor
men väl i bästa fall, såsom under budgetåret 1929/1930, stigit till 4 kronor 63
öre. Lägsta inkomsten noterades för första halvåret 1926 med 4 kronor 5 öre

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Arletslös hetsutred ningen.

och för budgetåret 1926/1927 med 4 kronor 8 öre. Denna variation i fråga om
löneinkomsten hade sin förklaring i en serie av olika faktorer, såsom arbetsstyrkans
växlande storlek och sammansättning, de klimatiska förhållandena
särskilt under vinterhalvåret, arbetsplatsernas förläggande till områden med
låga löner eller platser med jämförelsevis hög grovarbetarelön o. s. v.

Arbetarna åtnjöte emellertid icke blott kontant lön utan även vissa andra
förmåner av social natur, vilka — såsom tablån utvisade — åsamkat
staten ganska betydande kostnader. Hit vore exempelvis att räkna arbetarnas
fria resor, förmånen av fri bostad och servis i viss omfattning, kostnader för
sjuk- och läkarvård, ortstillägg till vissa familjeförsörjare o. s. v. Den sammanlagda
kostnaden för dessa ändamål varierade givetvis, och den hade under
de senaste åren nedgått per arbetsdag räknat. Den högsta siffran vore att
anteckna för år 1925, då dessa utgifter drogo en kostnad per man och dag av
1 krona 15 öre, och den lägsta siffran för budgetåret 1927/1928, då siffran var

69 öre.

Lades statens kostnader för arbetslöner och övriga utgifter för arbetarna tillhopa,
erhölles ett uttryck för det sammanlagda värdet av arbetarnas förmåner
under anställningen vid statliga reservarbeten. Totalförmånernas summa visade
sig härvid hava varit störst under år 1925, då denna uppgick till 5 kronor
56 öre per man och dag och lägst under budgetåret 1926/1927, då beloppet sjönk
till 4 kronor 99 öre. Ortstillägg komme som bekant endast i fråga för familjeförsörjare.
Örn dettas genomsnittsvärde under här berörda period — ungefär
25 öre per dag och familjeförsörjare — avdroges, visade det sig, att arbetarnas
genomsnittliga förmån av anställning vid statligt reservarbete under denna
period likväl håilit sig vid omkring 5 kronor per man och dag.

Sammanlagt hade arbetslöner och övriga utgifter för arbetarna krävt mellan

70 och 80 % av de statliga reservarbetenas totalkostnader. Sin största anpart
av totalkostnaderna, 86.4 %, hade arbetarna erhållit under förra hälften av år
1926, medan den lägsta siffran, 69.8 %, hänförde sig till budgetåret 1928/1929.

Kommissionens kostnader för reservarbetenas förvaltning belöpte sig på sådana,
som härvid utgingo till den centrala ledningen av arbetena och till arbetsplatsernas
ledning. Huru dessa kostnader fördelat sig per arbetsdag under
åren 1925—1930 framginge jämväl av tablån, enligt vilken kostnaderna i fråga
per dag med undantag för budgetåren 1928—1930 legat under 1 krona eller närmare
besett utgjort lägst 54 öre, högst 1 krona 11 öre per dag, motsvarande
högst 14.9 % och lägst 9.3 % av reservarbetenas kostnader per arbetsdag.

Enligt arbetslöshetskommissionens förmenande berättigade de sålunda framlagda
siffrorna till det uttalandet, att den anpart av kostnaderna för de statliga
reservarbetena, som fallit på dessas skötsel, i stort sett icke varit större
än motsvarande kostnader på den öppna arbetsmarknaden beträffande företag
av liknande beskaffenhet, och att reservarbetarna följaktligen kommit i åtnjutande
av sa stor del av för ändamålet anslagna medel, som det överhuvud
taget varit möjligt att bereda dem vid upprätthållandet av ett system av reservarbeten,
i vilkas kostnader måste ingå sådana av social natur och i viss utsträckning
även andra utgifter, som ej behövde tagas i beräkning vid utförandet
av likartade arbeten på den öppna arbetsmarknaden.

Vid den preliminära behandlingen av ifrågavarande ärende i årets statsverksproposition
erinrade jag, bland annat, om den s. k. ari et slö shet sutredningen,
som har till uppdrag att inkomma med utredning rörande arbetslöshetens
karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande. Jag framhöll därvid,

Kungl. Majlis proposition nr 201.

att utredningen meddelat, att första delen av dess betänkande inom kort komme
att föreligga tryckfärdig.

I anslutning till detta uttalande får jag nu förmäla, att arbetslöshetsutredningens
arbete fortskridit så långt, att nästan hela första delen av betänkandet,
vilken del berör arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker, föreligger i
korrektur, varav jag erhållit del. Betänkandets första del kommer att bestå av
fem avdelningar; korrekturet omfattar, så gott som fullständigt, de fyra första
av dessa avdelningar. Beträffande den femte avdelningen framgår av en
innehållsöversikt, som jämväl överlämnats till mig, vilka frågor, som komma
att beröras däri. Jag torde här få i korthet lämna en redogörelse för innehållet
i sagda del av betänkandet.

I första avdelningen beröres arbetslösheten i Sverige till år 1920. Materialet
är fördelat på tre kapitel. I det första behandlas arbetslösheten under 1800-talet och fram till år 1914, i det andra arbetslösheten åren 1914—1920 och i
det tredje arbetslöshetsbegreppets förskjutningar.

Andra avdelningen behandlar arbetslösheten i Sverige från år 1920. I ett
särskilt kapitel redogöres därvid för arbetslöshetens omfattning, medan i ett
annat kapitel uppgifter lämnas angående arbetslösheten inom olika kön, åldrar
och yrken.

I tredje avdelningen behandlas det svenska näringslivet och dess förändringar
efter år 1920. Avdelningens sex kapitel beröra dels förändringar i nationalinkomst,
kapitalbildning och penningväsen, dels löneutvecklingen, dels förändringar
i näringslivets inriktning, produktivitet och behov av arbetskraft, dels
utrikeshandelns utveckling, dels förändringar i den offentliga hushållningen
sedan tiden före kriget, dels ock förändringar i folkmängd och tillgång på arbetskraft.

Den svenska arbetsmarknaden och dess förändringar efter år 1920''belysas i
fjärde avdelningen. Redogörelser lämnas härvid, fördelade på fem kapitel,
för arbetsmarknadens storlek och sammansättning, konjunkturernas inverkan på
arbetsmarknaden, säsongerna på arbetsmarknaden, omflyttningssiffror. samt
rörlighets- och tröghetsfaktörer på arbetsmarknaden och deras förändringar.

Femte avdelningen slutligen, som jag ej haft tillgänglig i korrektur, ^ skall
beröra orsaker till arbetslösheten i Sverige med särskild hänsyn till förhållandena
efter år 1920. I fem särskilda kapitel skola behandlas arbetslöshetens begrepp
och former, dess variationer under inflytande av företagandets och penningvärdets
förändringar, av tillfälliga förändringar i efterfrågan på arbetskraft
eller av tillfälliga förändringar i utbudet på arbetskraft. Ett sjätte till
avdelningen hörande kapitel skall innehålla översikt av arbetslöshetssituationen
i Sverige åren 1920—1929.

Jag torde även böra före anslagsfrågans behandling omnämna ett av årets
riksdag fattat beslut, som är av betydelse i förevarande sammanhang. Med
anledning av väckta motioner har riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhållit
örn skyndsamt övervägande av möjligheterna att såsom reservarbete genom
statens arbetslöshetskommissions försorg igångsätta anläggningen av en
inomskärs farled Ramsvikskilen—Ålstenshamn.

På grund av riksdagens beslut har utredning i det avseende, som riksdagen
påkallat, omedelbart igångsatts.

Vid min förberedande anmälan till årets statsverksproposition av förevarande
ärende (femte huvudtiteln, punkten 8) omförmälde jag, att statens ar -

Farled
Ramsvikskilen—Ålstenshamn.

Statsverkspropositionen
1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

betslöshetskommission i skrivelse den 28 november 1930 gjort framställning
örn anslag för budgetåret 1931/1932 till bekämpande av arbetslösheten. I
denna skrivelse uppskattade kommissionen det belopp, som skulle erfordras för
hjälpverksamheten under nästa budgetår, till minst 7,000,000 kronor.

I fortsättningen av mitt anförande till statsverkspropositionen erinrade jag,
att vid behandlingen de senaste budgetåren av frågan örn formerna för den
statliga verksamheten till arbetslöshetens bekämpande såsom skäl för att
denna verksamhet tills vidare borde fortsättas i hittillsvarande former, bland
annat, hänvisats till att utredning i ämnet påginge dels hos den s. k. arbetslöshetsutredningen,
som hade till uppdrag att inkomma med utredning rörande
arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande, dels
också hos socialstyrelsen, som anbefallts att i vissa hänseenden verkställa
kompletterande utredning till det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivna
betänkandet i arbetslöshetsförsäkringsfrågan. Samma skäl för att nu
icke företaga en omläggning förelåge alltjämt. Vad särskilt anginge arbetslöshetsutredningens
arbete framhöll jag, att utredningen meddelat, att förstadelen
av dess betänkande, innehållande redogörelse för arbetslöshetens orsaker,
inom kort komme att föreligga tryckfärdig. Det kunde då icke gärna ifrågasättas,
att icke denna redogörelse skulle avvaktas, innan ståndpunkt toges
i frågan.

På grund härav liksom även av andra skäl, vilka jag torde få tillfälle att
i senare sammanhang utveckla, hade man enligt min mening att räkna med
att statens verksamhet till bekämpande av arbetslösheten komme att även under
nästa budgetår bedrivas efter i huvudsak samma grunder som hittills.
Vad beträffade det anslagsbelopp, som under denna förutsättning erfordrades
för nämnda tid, syntes det icke vara lämpligt att redan vid tiden för statsverkspropositionens
avlåtande träffa slutligt avgörande. På sätt som ägt rum
de senaste fem åren syntes man nämligen före avlåtandet av förslag i ämnet
till riksdagen böra så långt som möjligt avvakta utvecklingen på arbetsmarknaden.
Särskilt i år, då större ovisshet än vanligt i betydelsefulla avseenden
vore rådande angående denna utveckling, vore ett dylikt avvaktande
att tillråda. Jag anhöll därför, att med framläggande av definitivt förslag
i ämnet måtte få tills vidare anstå. Vid den tidpunkt, då jag sålunda hade
att återkomma till ämnet, syntes det bland annat bliva anledning att närmare
ingå på de särskilda punkterna av det föreliggande problemet.

I fråga örn det anslagsbehov, som borde beräknas för nästa budgetår, framhöll
jag i statsverkspropositionen, att det redan då vore uppenbart, att en högst
avsevärd höjning av anslagsbeloppet skulle bliva nödvändig, detta beroende
ej blott på den väntade ökningen i arbetslösheten utan även därpå att någon
motsvarighet till de reservationer, som under de sista åren undan för undan
bidragit till att de nybeviljade anslagsbeloppen kunnat hållas nere, nu icke
komme att finnas. Jag tilläde också, att jag — utan att ännu hava kunnat
intaga definitiv ståndpunkt till frågan ■— ansett mig icke böra förorda en
lägre uppskattning, än arbetslöshetskommissionen föreslagit. Kommissionens
kalkyler byggde på att man för nästa budgetår borde. räkna med en arbetslöshet
av ungefär samma omfattning som den, vilken dittills uppstått och

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

antogs komma att uppstå under löpande budgetperiod. Med de erfarenheter,
som dittills gjorts, syntes försiktigheten bjuda, att man icke utginge från gynnsammare
förutsättningar. Större möjlighet att bedöma anslagsbehovet komme
givetvis att finnas vid den tidpunkt, då definitivt förslag i frågan senast borde
framläggas.

På min hemställan beräknades, såsom förut angivits, i riksstaten ett anslag
å 7,000,000 kronor till bekämpande av arbetslösheten för nästa budgetår.

Statens arbetslöshetskommission har sedermera i en den 18 mars 1931 inkommen
skrivelse lämnat vissa uppgifter till komplettering av en del i kommissionens
förenämnda skrivelse den 28 november 1930 meddelade siffror och
beräkningar. Till dessa uppgifter har kommissionen fogat några erinringar
beträffande kommissionens uppfattning rörande arbetsmarknadens utveckling.

Jag torde nu i ett sammanhang få lämna en redogörelse för de av kommissionen
i skrivelserna den 28 november 1930 och den 18 mars 1931 lämnade
uppgifterna, i vad dessa beröra arbetsmarknadens utveckling och läge.

Till belysande av arbetsmarknadens utveckling och arbetslöshetens omfattning
har kommissionen meddelat de uppgifter, som återgivas i följande tre
tabeller utvisande, den första antalet ansökningar örn arbete på 100 lediga platser
vid den offentliga arbetsförmedlingen, den andra det procentuella antalet
arbetslösa bland de till fackföreningarna anslutna arbetarna och den tredje antalet
anmälda hjälpsökande arbetslösa.

Antal ansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen.

Månad	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931
Januari..........	296	273	293	279	241	241	222
Februari..........	256	247	258	260	215	211
Mars............	207	191	208	201	174	171
April...........	166	163	171	165	150	140
Maj.......... • •	157	162	168	146	131	129
Juni............	159	166	161	157	135	127
Juli............	162	161	150	167	137	140
Augusti..........	156	151	148	160	135	144
September.........	154	158	143	142	127	146
Oktober..........	172	186	170	156	148	175
November.........	246	273	242	230	202	254
December.........	226	268	243	220	203	238

Fackföreningarnas arbetslöshet i % av medlemsantalet.

Månad''	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931
Januari..........	14.8	15.7	16.3	14.3	14.8	13.9
Februari..........	13.6	14.8	15.6	13.3	14.6	13.2
Mars...........	12.8	14.7	14.1	13.2	13.7	12.3
April...........	10.0	12.3	12.3	11.7	11.4	10.8
Maj............	8.2	9.9	9.9	8.2	7.7	8.0
Juni............	8.2	9.6	9.4	7.6	6.8	8.0
Juli............	7.6	8.6	8.3	7.4	6.3	8.0
Augusti..........	7.7	8.3	7.9	6.9	6.1	8.1
September.........	8.6	9.1	8.4	7.8	6.7	9.6
Oktober..........	10.1	11.4	10.4	9.0	8.7	12.2
November.........	11.8	13.0	12.8	10.9	10.1	15.3
December.........	19.5	19.1	18.6	17.8	16.3	22.6

Arbetslöshetskommissionen
angående
medelsbehovet

m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

Antalet hjälpsökande arbetslösa.

M å	n a	d	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931
Januari . .			20 600	22 700	27 400	26 650	18 500	16 650	40 250
Februari . .			21600	22 300	25 400	26 300	17 700	15 400	42 000
Mars . . .			18 600	20 500	22 400	£4 600	15 700	13 600
April . . .			14 800	16 600	22 200	19 600	12 250	11400
Maj ... .			12100	13 900	18 100	14100	8 450	9 000
Juni ....			10 300	11 750	15 200	11150	5 850	6 650
Juli ....			9 400	10 850	12 200	9500	5 050	5 800
Augusti . .			9 450	11200	12 700	9 850	4 850	6 300
September .			10150	12 000	12 900	10 000	5050	8 600
Oktober . .			13 150	15 500	16 450	12 950	7 300	14 600
November .			18 000	20 050	21 400	16 450	9 800	24 800
December .			20 300	24 700	24 200	18 700	12 050	31900

Antalet hjälpsökande arbetslösa för februari månad innevarande kalenderår
är endast preliminärt beräknat.

Vidare har kommissionen lämnat i följande tabell sammanförda uppgifter
rörande antalet hjälpta personer samt huru dessa fördela sig på de olika hjälpformema.
Till underlättande av jämförelsen hava i tabellen upptagits jämväl
siffrorna rörande antalet hjälpsökande arbetslösa, ehuru dessa siffror redan
återfinnas i den sist bär förut återgivna tabellen.

Tidpunkt	Antal hjälp- sökande	Antal sysselsatta i	Antal understödda	Hela an-talet ar-betslösa, som erhål-lit hjälp	Antalet hjälpta i % av hela antalet arbetslösa
År	Sista dagen i månaden	statliga reserv- arbeten	statskom- munala reservar- beten	kommu-nala re-servar-beten	med stats- bidrag	utan stats- bidrag
1925	jan.	20 600	1852	738	2 613		341	5 544	26.9
	april	14 800	3 094	1076	2 496	—	348	7 014	47.4
	juli	9 400	1839	548	1222	_	63	3 672	39.0
1926	okt.	13150	1699	367	884	_	123	3 073	23.4
jan.	22 700	3 433	598	2 204	—	2 033	8 268	36.4
	april	16 600	3 836	1161	1841	4	388	7 230	43.5
	juli	10 850	2101	363	1 200	_	64	3 728	34.3
1927	okt.	15 500	1991	251	1303	_	___	3915	25.2
jan.	27 400	3 646	1301	3126	199	2 015	10 287	37.5
	april	22 200	3 499	1446	2 668	214	1060	8 887	40.0
	juli	12 200	2 603	559	1 451	_	1305	5 918	48 5
1928	okt.	16 450	2 085	517	1317	29	2 006	5 954	36.1
jan.	26 650	4 320	1372	2 380	215	3 937	12 224	45.8
	april	19 600	3 993	1192	1907	336	2 590	10 018	51.0
	juli	9 500	1336	294	949	—	925	3 504	36.8
1929	okt.	12 950	1385	347	1035	—	693	3 460	26.7
jan.	18 500	3 539	953	2 037	130	2 084	8 743	47.2
	april	12 250	2 865	1048	1352	188	1277	6 730	54.9
	juli	5 050	1071	15	846	—	210	2142	42.4
1930	okt.	7 300	1129	46	535	_	288	1998	27.4
jan.	16 650	3 049	694	1702	214	2109	7 768	46.7
	april	11400	2 641	630	1 123	273	1 398	6 065	53.3
	juli	5 800	1580	32	646	—	563	2 821	48.4
1931	okt.	14 600	1935	39	1062	—	1108	4144	28.3
jan.	40 250	5 081	900	5 486	1383	4 498	17 348	43.1

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Ytterligare har kommissionen meddelat en tabell rörande de anmälda arbetslösas
procentuella fördelning på yrkesgrupper vid olika tidpunkter. Tabellen
i fråga är av följande utseende.

Grupp	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931
fehr.	juli	febr.	juli	febr.	juli	febr.	juli	fehr.	juli	fehr.	juli	jan.
Jordbruk och skogs-hushållning. Jordbruk.....	3	2	3	4	3	2	4	2	3	1	2	2	4
Skogshushållning .	7	4	2	3	1	2	1	2	1	1	1	1	3
Industri och hant-verk. Gruvdrift och malm-förädling ....	9	15	11	14	7	11	6	11	6	10	5	9	6
Jord-, sten- och glas-industri ....	5	5	4	7	8	3	3	3	3	4	3	3	8
Metall- och maskin-industri ....	14	13	9	9	9	10	7	8	6	7	6	6	7
Trävaruindustri . .	13	8	13	9	13	12	12	10	12	12	14	9	14
Byggnadsverksam-het ......	9	5	11	6	9	7	10	6	11	5	10	7	7
Övriga industrier .	4	6	5	5	5	6	5	5	6	6	6	7	8
Industri och hant-verk, ej spec. . .	4	4	2	3	3	3	3	4	2	3	3	2	2
Sjöfart och fiske .	3	6	3	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1
Handel och sam-färdsel m. m. . .	7	6	6	6	6	8	8	9	6	7	7	7	4
Arbete, ej hän för lig t till annan grupp (grovarbetare) . . .	22	26	31	33	35	35	40	39	43	43	42	46	36
Summa	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100
Antal hjälpsökande arbetslösa . . .	21600	9400	22300	10850	25400	12200	26300	9500	17700	5050	15400	5800	40250

I anslutning till de sålunda lämnade statistiska uppgifterna bär kommissionen
i skrivelsen den 28 november 1930 anfört följande.

De år, som följt sedan den egentliga deflationskrisen upphört och mera normala
förhållanden inträtt, hade icke vad arbetsmarknaden beträffade företett
ensartade drag i sin utveckling. Ännu under år 1925 hade läget ur arbetslöshetssynpunkt
ej varit alltför ogynnsamt, men mot slutet av år 1926 ådagalade
såväl uppgifterna om antalet ansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga
arbetsförmedlingen och fackföreningarnas redovisning av arbetslöshetens
omfattning inom deras klientel som också de till arbetslöshetskommissionen från
kommunerna ingångna rapporterna om de hjälpsökandes antal, att arbetsmarknaden
börjat ånyo försämras, särskilt för grovarbetama. Den redan under
krisåren besvärande arbetslösheten bland gruv- och malmförädlingsindustrins
arbetare hade också ytterligare accentuerats. Likaledes hade svårigheterna varit
i tillväxt för trävaruindustrins anställda, medan däremot läget förskjutits
i gynnsammare riktning för de i metall- och maskinindustrin samt inom
byggnadsverksamheten sysselsatta.

linder en stor del av år 1927 hade arbetsmarknaden visat ungefär samma ut Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 177 käft. (Nr 201.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

seende som närmast föregående år, dock med en dragning mot ytterligare försämring
under den kallare årstiden. Kommissionen hade sålunda haft att —
med bortseende från några vintermånadssiffror under påföljande år —• under
flera månader i streck inregistrera de högsta arbetslöshetssiffrorna för perioden
1925—1929.

Redan med inträdet av vårsäsongen 1928 hade arbetslösheten börjat att ånyo
märkbart avtaga enligt vad som hade framgått av upplysningsmaterialet från
alla de offentliga organ, som hade haft att syssla med arbetsmarknadens problem.
Verkningarna av den begynnande industriella högkonjunkturen hade givit
efter hand allt starkare utslag även i socialstatistiken, och från senare hälften
av år 1929 kunde de mest fördelaktiga siffror noteras, som arbetsmarknaden
företett under perioden 1925—1929. Ilen under dessa år stegrade övervikten
av grovarbetare inom klientelet hade understrukit periodens karaktär av industriell
expansionsperiod.

Medan inträdet av en tryckande lågkonjunktur hade berett nästan alla storindustriellt
betonade länder utomordentliga svårigheter ända från senare hälften
av 1929, hade arbetsmarknaden i Sverige undgått att drabbas av motsvarande
rubbningar år 1929, och det hade i själva verket dröjt ända till mitten av år
1930, innan någon avmattning inom näringslivet givit sig mera tydligt till
känna. Då hade emellertid driftsnedläggningar och avskedanden av arbetare
börjat att genomföras inom några industrier, under det att man inom åtskilliga
andra beslutit inskränka driften och förkorta arbetstiden. Från och med
hösten 1930 hade tecknen på arbetsmarknadens försämring blivit än mer otvetydiga.
Läget den 30 september 1930 visade en avsevärd höjning för antalet
arbetssökande hos de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, och fackföreningarnas
septembersiffra vore den högsta för denna månad redovisade sedan år
1922. Antalet hjälpsökande för oktober månad 1930 hade i förhållande till
samma antal för september ökats med omkring 6,000 eller med ungefär 70 %
till inalles 14,611, vilket innebure en fördubbling av siffran vid motsvarande
tidpunkt 1929 (7,301).

Beträffande förhållandet inom de särskilda yrkesgrupperna har kommissionen
i sin skrivelse den 28 november 1930 anfört:

Arbetstillgången inom gruv- och järnindustrin hade under år 1929 och början
av år 1930 varit relativt god men därefter försämrats, väsentligen till
följd av orsaker, som sammanhängde med dessa industriers beroende av den
internationella konjunkturutvecklingen.

Av övriga industrier, vilkas läge och arbetsförhållanden jämväl starkt
påverkats av exportmöjligheterna, finge trävaruindustrin anses vara ofördelaktigt
ställd på grund av prisfallet på sågade varor. Läget på arbetsmarknaden
på detta område hade under hela året — även om hänsyn toges till sommarens
högsäsong -—- varit tryckt och på sistone ytterligare försämrats till
följd av de driftsinskränkningar, som genomförts. Då beslut syntes hava på
vissa håll fattats örn inskränkning av 1931 års exportkvantitet av.trävaror, måste
ju detta även komma att inverka rubbande på denna industris arbetsmarknad
under nämnda år. I övre Norrland, där svårigheterna dittills hade varit
särskilt märkbara i fråga örn Seskarö i Nedertorneå socken, syntes arbetsbristen
bliva kännbar också under den närmaste framtiden.

I samband med läget inom trävaruindustrin kunde framhållas, att sulfitoch
sulfatmasseindustrins ställning jämväl blivit ofördelaktigare till följd av
försvårad avsättning och sjunkande priser. Verkningarna härav ur arbetsmarknadens
synpunkt hade dock ännu ej blivit så starkt kännbara men syntes med
all sannolikhet ej komma att utebliva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Av exportindustrierna borde även nämnas den mekaniska verkstadsindustrin,
vars arbetsmarknad visat tecken till försämring efter de föregående årens goda
konjunkturer. Dock syntes alltjämt god efterfrågan råda på yrkeskunniga
arbetare.

Förhållandena inom textilindustrin, som i 1929 års framställning hade betecknats
såsom otillfredsställande, hade visserligen icke under år 1930 utlöst
någon arbetslöshet av betydelse, men då utvecklingen inom nämnda industri på
grund av det starka prisfallet å textila råvaror och konjunkturerna å världsmarknaden
alltjämt finge anses såsom synnerligen oviss, syntes en viss arbetslöshet
inom denna näringsgren icke utesluten.

Inom övriga industrier samt inom handel och samfärdsel hade arbetsmarknaden
dittills ganska väl motstått trycket av de vikande konjunkturerna.

Arbetstillgången inom skogsbruket vore säsongbetonad i större utsträckning
än inom flertalet andra näringar. Ehuru virkesförsäljningen från statens skogar
vid skogsauktioner hösten 1930 haft en i stort sett normal omfattning, syntes
den för träförädlingsindustrin inträdda depressionen komma att medföra
inskränkningar i den stundande vinterns avverkningar.

Den långvariga depressionen inom jordbruket hade säkert i viss män medfört
knappare arbetstillgång inom näringen, i det att lantbrukarna sökt att så
mycket som möjligt begränsa användningen av mänsklig arbetskraft.

I avseende på gruppen grovarbetare i allmänhet gällde slutligen i ökad måtto
vad om densamma anförts i de framställningar, kommissionen under de föregående
åren avlåtit till Kungl. Majit i budgetfrågan. Av hela antalet av till
kommissionen rapporterade hjälpsökande arbetslösa hade nämligen grovarbetama
utgjort inemot hälften; den jämnt stigande kurvan visade, att deras procentuella
andel av det samlade klientelet ungefärligen fördubblats under den
period, tabellen omfattade. För oktober 1930 hade siffran gått ned till 38.4 %,
vilken sänkning syntes vara tillfällig och bero på den ovanligt starka ökningen
av arbetslösheten inom ett flertal yrken, som tidigare ej uppvisat en dylik
snabb och kraftig stegring.

I sin den 18 mars 1931 ingivna skrivelse har kommissionen i sistberörda avseende
anfört följande.

Tungt vilade trycket alltjämt på den stora gruppen av grov- och diversearbetare,
bland vilka cirka 15,000 anmält sig vara i behov av det allmännas
hjälp.

Bland de yrkeskunniga arbetarna hade tydligen de till trävaruindustrin
hörande fortfarande att kämpa med stora svårigheter, och då framtidsutsikterna
tedde sig ovissa för denna industri, syntes staten även tills vidare bliva
nödsakad att bispringa denna grupp av industriarbetare.

Känt vore, att vissa inskränkningar genomförts eller vore avsedda att genomföras
inom trämas seindustrin. Verkningarna härav hade ännu icke framträtt
så markant i arbetslöshetskommissionens rapportstatistik, men då någon
förbättring i det allmänna läget för denna industri, särskilt vad anginge
sulfatmassetillverkningen, ännu ej givit sig tillkänna, och man fördenskull
knappast kunde räkna med att vidtagna produktionsinskränkningar skulle inom
närmare tid hävas, syntes alltså även inom denna industri bliva tillfinnandes
ett avsevärt överskott av arbetslösa, vilkas förhjälpande till arbete eller understöd
bleve en uppgift, som staten icke heller syntes kunna skjuta ifrån sig.

Direkt avhängig av de dåliga tiderna för trävaruindustrin i dess olika
branscher vore situationen inom skogshushållningen. De begränsade avverkningarna
hade särskilt inom Norrland samt i delar av Värmland och Dalarna
framkallat en arbetsbrist, som kännbart drabbat de olika grupper av
skogsarbetare, småbönder och med dem likställda, vilka tidigare örn åren kun -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

nät räkna nied anställning i skogarna såsom en någorlunda säker förvärvskälla.

Inom stenindustrin kunde ännu icke skönjas någon ljusning i det betryck,
under vilket denna näringsgren lider, och även här måste fördenskull räknas
med behov av fortsatta statliga hjälpåtgärder under den närmaste framtiden.

Läget inom metall- och maskinindustrin, som under ett par års tid och ända
tills helt nyligen varit synnerligen tillfredsställande, hade på senaste tiden påtagligen
försämrats, och då denna industri vore i hög grad känslig för svängningarna
i den allmänna industriella konjunkturen, örn vars framtida gestaltning
det icke vore möjligt att för dagen bilda sig någon bestämd uppfattning,
syntes man böra utgå från att staten skulle i fortsättningen nödgas lämna hjälp
i viss utsträckning även till de arbetslösa inom denna bransch.

Bland gruvornas folk rådde alltjämt en ganska omfattande arbetslöshet, och
då de arbetslösa i förevarande fall vore hemmahörande i kommuner, som endels
i tio år och därutöver åsamkats utomordentligt betungande kostnader
för hjälpåtgärder, förefunnes även här en kontingent arbetslösa, vilkas fortsatta
omhändertagande företrädesvis vid reservarbeten staten icke syntes kunna
undandraga sig.

Slutligen vore att omnämna att, de goda konjunkturerna inom byggnadsindustrin
till trots, en avsevärd örn också i viss mån säsopgbetonad arbetslöshet
syntes råda bland några grupper av byggnadsarbetare. Samma vore även förhållandet
inom handeln och samfärdseln.

Beträffande det nuvarande arbetslöshetsläget i allmänhet har kommissionen
i sin den 18 mars 1931 ingivna skrivelse framhållit följande.

I skrivelsen den 28 november 1930 hade kommissionen betonat, att då tillgängliga
uppgifter örn näringslivets läge gåve fog för antagandet, att situationen
på arbetsmarknaden komme att undergå en ytterligare försämring under
vintermånaderna.

Riktigheten av denna uppfattning hade också blivit av verkligheten bestyrkt.
Vad särskilt anginge de hjälpsökandes antal, hade detta icke varit
så stort sedan år 1923. Det ovanliga förhållandet hade vidare inträffat, att
antalet arbetslösa under februari 1931 — preliminärt cirka 42,000 — överskridit
årets januarisiffra, Något liknande hade hittills aldrig förekommit
under den tid, kommunerna upprätthållit mera regelbunden rapportering till
kommissionen, Man måste gå tillbaka ända till vintern 1921 för att finna en
motsvarande företeelse,

Till ytterligare belysande av det, nuvarande arbetslöshetsläget kunde anföras,
att februarisiffran för år 1931 vore i det närmaste dubbelt så stor som motsvarande
siffra för år 1925 och att antalet i år i februari anmälda hjälpsökande
vore icke långt ifrån tre gånger så stort som för ett år sedan. Det
syntes fördenskull påfallande, att den depression, som under en längre tid
satt sin prägel på den allmänna ekonomiska utvecklingen, under senare tiden
även gjort sig märkbar inom det svenska näringslivet och förstärkts av den
säsongmässiga avmattning, som alltid hörde vintern till. Att lågkonjunkturen
i vart fall icke generellt tryckt sin stämpel på det svenska näringslivet
bekräftades därav, att de hjälpsökandes antal ännu vore anmärkningsvärt ringa
bland arbetarna inom ett flertal viktigare näringsgrenar, och att jämväl arbetslöshetens
relativa stegring icke vore särskilt märklig bland åtskilliga yrkesgrupper.

Vad angår det för budgetåret 193111932 erforderliga beloppet har kommissionen
i skrivelsen den 28 november 1930 uttalat följande.

Kungl. Majlis proposition nr gol -

Huru länge och i vilken omfattning den försämring i läget, som under år
1930 givit sig tillkänna, komme att fortfara, vore för det dåvarande omöjligt
att uttala sig örn, men då nu en period av goda tider uppenbarligen
nått sin avslutning, syntes det i betraktande av den hittills städse återkommande
växlingen i konjunkturerna mellan goda och dåliga tider ej osannolikt,
att man hade att motse en period av mindre goda tider, även örn dessa möjligen
komme att mildras i skärpa under inflytande av internationellt verkande
faktorer av skilda slag. Kommissionen hade för den skull ansett sig
böra räkna med att kostnaderna för hjälpverksamheten under nästa budgetår
skulle bliva ungefär av samma storlek som under nu löpande period, i avrundat
tal dock ej lägre än 7,000,000 kronor. Enär någon besparing å innevarande
års anslag icke kunde beräknas uppkomma, måste hela sistnämnda
belopp nyanvisas.

I sin den 18 mars 1931 ingivna skrivelse har arbetslöshetskommissionen emellertid
sedermera vidtagit betydande jämkning i beräkningen av medelsbehovet.

Kommissionen har i sistnämnda skrivelse med avseende å beräkningarna rörande
kostnaderna för den fortsatta statliga hjälpverksamheten för arbetslösa
till en början anfört, att bestämmande vid dess övervägande av dessa beräkningar
varit den uppfattning örn läget på arbetsmarknaden och örn dennas
närmaste framtidsutsikter, som kommissionen bildat sig. Lika litet nu som tillförene
vore det dock, anför kommissionen vidare i detta sammanhang, kommissionen
möjligt att i avsaknad av säkrare hållpunkter för ett bedömande
av konjunkturutvecklingens tendens framlägga någon tablå med ens approximativt
angivna kostnader för olika grenar av hjälpverksamheten, men då kommissionen
tidigare ansett sig kunna upprätta sina förslag med beaktande av
de faktiska utgifterna under den gångna delen av ett löpande budgetår och
med tillägg av de uppskattade utgifterna under den resterande delen av ett
och samma budgetår, och dessa beräkningar förut i allmänhet någorlunda hållit
streck, utginge kommissionen även denna gång från att en på enahanda
principer grundad finansplan skulle visa sig bliva i stort sett hållbar jämväl
med avseende på nästa budgetår.

I överensstämmelse härmed har kommissionen ansett, att de siffror, som
lämnades i kommissionens skrivelse den 2 mars 1931 beträffande kostnaderna
för nu löpande budgetår, skulle kunna utan egentliga ändringar läggas till
grund för beräkningen av medelsåtgången under nästa budgetår. I sistnämnda
skrivelse uppskattade kommissionen samtliga kostnader för hjälpverksamheten
under innevarande budgetår till 8,354,227 kronor. Kommissionen har
nu _ med hänsyn härtill — beräknat kostnaderna för sin verksamhet under
nästkommande budgetår till i runt tal 8,500,000 kronor. Häri skulle, enligt
kommissionen, vara inräknade de kostnader, som kunde komma att drabba kommissionen
såsom resultat av riksdagens beslut beträffande arbetet med den
planerade inomskärsfarleden Ramsvikskilen-—Ålstenshamn, i den mån kostnaderna
för detta arbete komme att belasta nästinstundande budgetår. Däremot
hade bortsetts från behovet av medelsreserv samt från medel, som behövde
disponeras för väglån.

Vidkommande behovet av medelsreserv har kommissionen emellertid anfört
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Beträffande frågan om en medelsreserv hade kommissionen i sin framställning
den 2 mars 1931 anfört några synpunkter, som kommissionen ansåge förtjänta
att bliva beaktade. I fråga örn beräkningen av dennas storlek syntes
i första hand avseende böra fästas vid, örn och i vilken utsträckning det
i rörelsen vid viss tidpunkt investerade (rörelse-)kapitalet inginge i medelsreservens
belopp. Då så skett i de hitintills gjorda medelsberäkningarna, syntes
man vid en beräkning av medelsbehovet för kommande budgetår böra i första
hand söka klarlägga, hur stort rörelsekapital, som vid ett stundande budgetårsskifte
kunde förmodas vara taget i anspråk. En sådan uppskattning
kunde givetvis endast bliva synnerligen approximativ; vid innevarande budgetårs
utgång syntes beloppet i fråga dock icke böra uppskattas till lägre
än 1,250,000 kronor, exklusive lån ur väglånefonden. Då kommissionen utginge
från att hela det belopp å 4 miljoner kronor, som Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att anvisa som förstärkning av anslaget beträffande detta
budgetårs kostnader för arbetslöshetens bekämpande, även komme att beviljas
och till fullo förbrukas, syntes försiktigheten bjuda, att man i det kommande
budgetårets stat icke inräknade de tillgångar, som vore investerade i rörelsen.
Då en medelsreserv å 1.5 miljoner kronor tidigare och vid en verksamhet av
mindre omfattning visat sig knapp, syntes densamma för nästa budgetår ej
kunna skäligen upptagas till lägre belopp än 1.5 miljoner kronor.

Vad angår den s. k. väglånefonden har kommissionen anfört:

Kommissionen _ satte i skrivelsen den 2 mars 1931 i fråga, huruvida icke
det belopp å 1 miljon kronor, som anvisats enligt brevet den 2 september 1921,
borde avdelas från disponibla medel. Kommissionen hade härvid tillåtit sig
att. erinra om att Kungl. Majit genom brev den 4 april 1924 på därom av kommissionen
i skrivelse den 11 mars 1924 gjord framställning medgivit, att vad
som av från denna fond förskotterade medel återbetalats eller komme att återbetalas,
finge av kommissionen användas till fullföljande av den verksamhet,
som av kommissionen i övrigt bedreves. Följande siffror vore ägnade att belysa
ifrågavarande spörsmål.

Sammanlagt hade från väglånefondens tillkomst utlämnats 18 lån å sammanlagt
1,376,289 kronor. Härutöver hade ytterligare några lån beviljats,
vilka sedermera dock icke utnyttjats. Kommissionens fordran för utlämnade
lån jämte upplupen ränta belöpte sig för närvarande till 168,991 kronor. Dessutom
hade under detta år beviljats tvenne lån å sammanlagt 96,000 kronor, varav
åtminstone 60,000 kronor torde bliva tagna i anspråk. Under förberedande
behandling läge härjämte två ansökningar om lån å sammanlagt närmare

200,000 kronor, och det förväntades, att ytterligare låneframställningar till
avsevärda belopp skulle inkomma under budgetårets lopp. Örn här anförda
siffror jämfördes med dem, som meddelades i kommissionens skrivelse den 11
mars 1924, nämligen att den ditintills utbetalade lånesumman uppgått till
933,695 kronor, framginge härav, att lånefonden under tiden efter 1924 blivit
i jämförelsevis liten utsträckning anlitad och först i år ånyo mera uppmärksammats.
Den förut ringa lånefrekvensen syntes sannolikt kunna tillskrivas den
omständigheten, att kommissionen vid utlämnandet av lånen betingat sig ränta
och endast i undantagsfall, beträffande vägdistrikt och kommuner med besvärande
ekonomisk ställning eller stor arbetslöshet, och under kortare tid medgivit
befrielse från räntas erläggande, respektive nedsättning av densamma.

Sålunda utgjorde räntesatsen under tidigare år 5 %, vilken senare nedsatts
till 4.5 %. För närvarande tillämpades en räntesats av 4 %.

Då kommissionen ville så långt det vore möjligt söka medverka till att arbetsföretag
komme till stånd å den öppna arbetsmarknaden genom lämnande av
lån, och då, såsom antyddes, ökade låneanspråk vore att emotse, syntes det

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

kommissionen lämpligt, att väglånefonden nu helt avdelades från disponibla
medel och redovisades separat.

I berörda, den 18 mars 1931 ingivna skrivelse har kommissionen framlagt
förslag till finansplan för budgetåret 1931/1932. Detta förslag är av följande
utseende.

	Kronor
Beräknade utgifter .....	8,500,000
Vid budgetårsskiftet berak-
nät rörelsekapital ....	1,250,000
Medelsreserv.......	1,500,000
Väglånefonden......	1,000,000

Kronor

Fordringar hos kommuner,
vägstyrelser m. fl. för ut''
förda arbeten m. m., beräknade
till .... 650,000
Inventarier . . . . 600,000 1,250,000
Lån ur väglånefonden, beräknade
till...... 500,000

Brist att täckas genom ny anvisning.

...... 10,500,000

Summa kronor 12,250,000

Under hänvisning till vad sålunda anförts har statens arbetslöshetskommission
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen utverka ett anslag å

10,500,000 kronor för upprätthållandet av arbetslöshetskommissionens verksamhet
under budgetåret 1931/1932.

Av de här återgivna sifferuppgifterna framgår, att arbetslösheten i riket
under de senaste månaderna beklagligtvis nått en mycket stor omfattning.
Större krav än på länge ställas därför på det allmännas åtgärder till minskande
av de menliga följderna av arbetslösheten. Den lämnade redogörelsen torde
hava visat, att det nuvarande systemet under den gångna vintern visat den
förmåga av elasticitet, som ansetts utgöra en av dess förtjänster. Av de förut
återgivna sifferuppgifterna framgår nämligen, att arbetslöshetskommissionen
varit i stånd att i takt med arbetslöshetens stegring öka antalet av i reservarbetena
anställda eller eljest hjälpta arbetare, så att detta antal procentuellt
hållit sig på ungefär samma nivå som under de senare åren, då arbetslösheten
varit av betydligt mindre omfattning. Härvid är dock att märka, att hjälpen
nu i icke oväsentlig utsträckning lämnats i form av kontantunderstöd. Såsom
jag förut tillkännagivit, har detta under nuvarande förhållanden enligt min
mening endast inneburit en riktig utveckling, i det att under särskilda förhållanden,
såsom vid mera tillfällig ökning av arbetslösheten å viss ort, det för
en tid kan vara lämpligt att lämna kontanta bidrag.

Såsom i det föregående erinrats, framhöll jag vid den preliminära behandlingen
i statsverkspropositionen av föreliggande spörsmål, att man enligt
min mening hade att räkna med att statens verksamhet till bekämpande av
arbetslösheten komme att även under nästa budgetår bedrivas efter i huvudsak
samma grunder som hittills. Någon anledning till ändring av denna uppfattning
har sedermera icke förekommit; emellertid vill jag redan här omförmäla,
att jag har för avsikt att senare i dag föreslå framläggande av proposition angående
anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20].

I detta sammanhang: må framhålla-s, att enligt min uppfattning frågan örn
statens åtgärder i anledning av arbetslösheten inom kort bör upptagas till en
allsidig prövning, därvid bland annat det föreliggande sakkunnigbetänkandet
angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten bör bliva
föremål för övervägande. Ytterligare material för ärendets behandling torde
inom en nära framtid komma att föreligga i yttrande från socialstyrelsen i anledning
av den styrelsen anbefallda kompletterande utredningen till nämnda
betänkande samt i första delen av arbetslöshetsutredningens betänkande. Såsom
redan nämnts, har jag vid behandlingen av den nu förevarande frågan haft
del av korrektur till de största partierna av denna del ävensom en innehållsöversikt.
Inom kort torde sagda del av sistnämnda betänkande föreligga i tryck.

I det föregående har jag berört vissa av arbetslöshctsko-mmissioncn verkställda
utredningar rörande särskilda frågor, som sammanhänga med den under
nuvarande former bedrivna verksamheten för arbetslöshetens bekämpande.
Jag redogjorde därvid bland annat i korthet för ett av kommissionen den 16 april
1930 avgivet utlåtande och framhöll då, att i detta utlåtande redogjorts för en
del av representanter för landssekretariatet och vissa fackförbund framställda
yrkanden. I samband därmed framhöll jag, att vissa av dessa yrkanden vore
av sådan natur, att bifall till desamma skulle innebära omläggning av nuvarande
system, medan åter andra skulle kunna bifallas utan att därigenom systemet
rubbades. Beträffande vissa av dessa sist avsedda yrkanden hade också,
framhöll jag vidare, de i yrkandena framställda önskemålen genom åtgöranden
från kommissionens sida redan blivit uppfyllda, under det att på andra punkter
frågan ännu vore oavgjord. Som jag nyss yttrade, är det min avsikt att inom
kort till en allsidig prövning upptaga frågan örn statens åtgärder i anledning
av arbetslösheten. Med hänsyn till sålunda angivna förhållanden synes mig
anledning saknas att i förevarande sammanhang närmare ingå på de spörsmål,
som diskuteras i kommissionens nyssnämnda utlåtande.

Vad vidare angår arbetslöshetskommissionens förslag örn särskild understödsverksamhet
för viss‘a arbetslösa sjömän, vill jag framhålla, att jag för
min del finner en sådan understödsverksamhet böra under nu rådande, för sjömännen
särskilt bekymmersamma förhållanden komma till stånd. Hinder
torde därvid icke böra möta att under de förutsättningar kommissionen angivit
statsbidrag utgår jämväl till understöd åt arbetslösa sjömän, vilka frivilligt
lämnat sin senaste anställning. Vad angår förhöjt statsbidrag för
ifrågavarande verksamhet vill jag framhålla, att sådan förhöjning synes mig
stå i överensstämmelse med billighetens krav. Det måste nämligen anses rimligt,
att kommun, som anordnar en av särskilda skäl påkallad1 understödsverksamhet
för personer, vilka ej äro mantalsskrivna inom densamma, påyrkar, att
staten bidrager med högre belopp än i vanliga fall. Med hänsyn till de särskilda
förhållandena och då tiden för understödsverksamhetens bedrivande tills
vidare torde böra begränsas till den 30 april detta år, synes det vara lämpligt,
att kommissionen tillerkännes rätt att i varje särskilt fall bestämma det

Kungl. Majlis proposition nr 201.

förhöjda statsbidragets storlek, dock att detsamma ej får överstiga 75 % av
understödet. Beslut i nu berörda avseenden torde emellertid icke böra fattas
i förevarande sammanhang, utan torde jag senare i dag få underställa Kungl.
Majit spörsmålet till avgörande.

Vad angår den i det föregående berörda framställningen angående skogsöda
flottledsarbetare samt lantarbetare torde densamma med hänsyn till vad
arbetslösbetskommissionen anfört därom att dylika arbetare kommit i åtnjutande
av kontantunderstöd eller hänvisats till reservarbeten icke böra föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag vill i samband härmed framhålla, att motsvarande
spörsmål motionsvis underställts årets riksdag.

Beträffande den del av förevarande spörsmål, som avser ungdomsarbetslösheten,
är det tydligt, att denna arbetslöshet för närvarande är mycket omfattande.
Tidigare hysta förhoppningar att bättre förhållanden småningom skulle
inträda på detta område hava alltså hittills icke blivit infriade. Givet är, att
ungdomsarbetslösheten av flera olika skäl utgör ett mycket allvarligt problem,
som i särskild grad påkallar statsmakternas uppmärksamhet.

I fråga örn sådan ungdom, som icke fyllt 18 år, torde det därvidlag framför
allt gälla att åvägabringa förbättrad vägledning åt de unga vid deras yrkesval.
Sådan vägledning torde kunna lämnas genom skolan, men även genom arbetsförmedlingen.
I sistberörda hänseende vill jag framhålla att, sedan riksdagen
i år upphävt maximeringen av det bidrag från det allmänna arbetsförmedlingsanslaget,
som får utgå till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar
för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom,
möjligheterna till effektiv vägledning torde hava ökats. Det är att hoppas,
att dessa möjligheter utan dröjsmål skola utnyttjas.

Beträffande arbetslös ungdom, som befinner sig i åldern över 18 år, böra enligt
min uppfattning det allmännas strävanden närmast gå ut på att sådana
unga under sin nödtvungna ledighet erhålla en sysselsättning, som kan bliva
av betydelse för deras försörjningsmöjligheter i framtiden. Nuvarande avtalsförhållanden
på arbetsmarknaden torde nämligen göra det oundvikligt, att arbetsknappheten
i stor utsträckning går ut Över denna ungdom, som i avlöningshänseende
i stor omfattning likställes med fullt yrkesskicklig vuxen arbetskraft
men ej äger samma arbetskapacitet. Vad då angår arbetslöshetstidens
utnyttjande som utbildningstid, kan det icke ifrågakomma att här ingå på
de väckta spörsmålen, huruvida nuvarande stipendiebelopp vid folkhögskolor,
lantmannaskolor samt kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
böra höjas. Jag vill emellertid erinra om att dessa spörsmål motionsvis underställts
innevarande riksdag men ännu icke föranlett något beslut. Skulle riksdagens!
beslut icke komma att innebära ökade möjligheter i utbildningshänseende
för arbetslös ungdom, är jag för min del beredd att verka för att saken
tages upp från annan utgångspunkt nästa år.

Vad som för närvarande torde kunna åtgöras, synes vara dels försök att
förmå kommunerna att med bistånd från arbetslöshetskommissionen i ökad omfattning
bedriva kursverksamhet för arbetslös ungdom, dels ock undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. lil käft. {Nr 201.) 4

Kungl. Majlis proposition nr 201.

av möjligheterna att inom reservarbetenas ram anordna för ungdom och dess
utbildning mera lämpade arbeten än de sedvanliga. I intetdera hänseendet
påkallas emellertid ändrade direktiv eller eljest beslut från riksdagens sida.
För min del skall jag låta mig angeläget vara att i samråd med arbetslöshetskommissionen
söka befrämja saken.

I vad medicinalstyrelsen i förevarande sammanhang anfört angående kuratorsverksanihet
som förbindelselänk mellan sjukhus och arbetsförmedlingarna
kan jag i allt väsentligt instämma.

Vad härefter angår frågan örn storleken av det anslag sbelopp, som med nu
angivna utgångspunkter i fråga örn åtgärder till arbetslöshetens bekämpande
erfordras för nästa budgetår, anförde jag redan i statsverkspropositionen, att i
en tid av stigande arbetslöshet, sådan som den nuvarande, det naturligen vore
alldeles nödvändigt, att arbetslöshetskommissionens verksamhet kunde fortgå
i all önskvärd och ur olika synpunkter lämplig omfattning utan att hindras av
begränsad medelstillgång. Såväl i fråga örn reservarbeten som beträffande
lämnande av kontantunderstöd och hjälp i andra former bör kommissionen hava
möjlighet att lämna allt det bistånd, som med hänsyn till tillgången på arbetsmöjligheter
och andra omständigheter finnes skäligt. Därvidlag vill jag tilllägga,
att för den händelse den nuvarande stora arbetslösheten skulle komma
att utsträckas över en period av avsevärd längd, det måste vara önskvärt, att
procenttalet av dem, som erhålla bistånd från kommissionen eller på annat sätt,
kan ökas utöver den under de senare åren sedvanliga siffran. En dylik utvidgning
av verksamheten kommer tydligen i sin tur att medföra ökade kostnader.

Från dessa utgångspunkter finner jag det icke tillrådligt att uppskatta summan
av utgifterna under nästa budgetår till lägre belopp än det belopp av 8.5
miljoner kronor, varmed arbetslöshetskommissionen räknat. Beräkningen är
uppgjord på sedvanligt sätt på grundval av den senaste tidens erfarenheter, och
då man tyvärr icke vågar bestämt räkna med någon avsevärdare förbättring
på arbetsmarknaden, torde — i belysning tillika av vad jag nyss anfört rörande
önskvärdheten av hjälp åt ett procentuellt ökat antal arbetslösa — beloppet
snarast få anses beräknat i underkant; dock synes tillräcklig anledning
till höjning av detsamma icke föreligga. I likhet med kommissionen har jag
vid ifrågavarande uppskattning räknat med att det belopp, som för nästa
budgetår kan bliva erforderligt i händelse farleden Ramsvikskilen—Ålstenshamn
kommer till utförande, skall rymmas inom den av kommissionen beräknade
medelsåtgången.

Arbetslöshetskommissionen har emellertid ansett, att ytterligare 2 miljoner
kronor skulle behöva anvisas. Medan för närvarande räknats med omkring
1.5 miljoner kronor till täckande dels av inventarier och utestående fordringar,
dels av medelsreserv, motsvarande behovet av likvida tillgångar, och dels av
den så kallade väglånefonden, beräknar kommissionen nämligen nu på grund
av rörelsens förväntade utvidgning och med hänsyn till att någon reservation
icke förutses komma att finnas å innevarande budgetårs anslag, att förutom
det belopp, som svarar mot inventarier och fordringar m. m., bör beräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

lias en summa av 1.5 miljoner kronor till verklig medelsreserv. Därjämte borde
väglånefonden — 1,000,000 kronor — helt avskiljas från disponibla medel
och redovisas separat. Då vid detta budgetårs utgång beräknats vara utlämnade
lån ur väglånefonden till sammanlagt 500,000 kronor, skulle ytterligare

500,000 kronor erfordras till fonden.

Mot arbetslöshetskommissionens sålunda gjorda beräkningar har jag icke
annan erinran att framställa, än att det knappast synes erforderligt, att, i motsats
mot vad som tidigare ägt rum, belasta budgeten med ett så stort belopp
som 1.5 miljoner kronor till verklig medelsreserv. Därest sådan reserv — som
här är avsett — allenast omfattar det belopp, som behöves för att finnas tillgängligt
i likvida tillgångar, torde, såvitt nu kan bedömas, en nedsättning till
1 miljon kronor utan olägenhet kunna ske.

Med denna begränsning skulle det erforderliga anslaget kunna bestämmas
till (8.5 + 1.5) 10 miljoner kronor, ett belopp, som ändock med icke mindre än
3 miljoner kronor överstiger det av mig i statsverkspropositionen -—- i anslutning
till framställning från arbetslöshetskommissionen -— preliminärt beräknade
beloppet. Anledningen till beloppets ökning är uppenbarligen, att arbetslösheten
antagit dimensioner, som ännu vid statsverkspropositionens framläggande
icke ansågos behöva tagas i beräkning.

Vad särskilt angår den så kallade väglånefonden vill jag framhålla att,
såsom redan förut antytts, med densamma avses att underlätta vägbyggnader
i fria marknaden genom lån. Härigenom möjliggöres, att dessa vägbyggnader
komma till utförande tidigare än statsbidrag ur vederbörligt anslag kunna erhållas.
I sin ordning bidraga dessa vägbyggnadsarbeten -— vid vilka utgå avtalsenliga
löner — till arbetslöshetens motverkande. Denna verksamhetsform,
som under flera år prövats, synes mig ändamålsenlig, och jag förutsätter därför,
att låneverksamheten skall kunna även i framtiden få bedrivas. Arbetslöshetskommissionen
har nu hemställt, att väglånefonden skulle helt avdelas
från disponibla medel och redovisas separat. Då man synes hava att räkna med
att förevarande låneverksamhet kommer att bliva av stadigvarande beskaffenhet,
torde skäl föreligga att bifalla kommissionens nyssnämnda hemställan. Örn
riksdagen ej framställer erinran häremot, torde jag få underställa sistberörda
fråga Kungl. Maj:ts prövning, sedan riksdagen fattat beslut i anslagsfrågan.

Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet, kommer denne
att senare under riksdagens lopp framlägga förslag rörande sättet för anskaffande
av medel till täckande av den nu beräknade merkostnaden.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag
hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag
av .................................. kronor 10,000,000.

Kungl. Majlis proposition nr 201.

Med bifall till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
B. Spångberg.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

310880