Kungl. Maj:ts proposition nr 201 (Proposition 1923:201)

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen; given Stockholms
slott den 20 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av
22 kap. 21 § strafflagen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 163 höft. (Nr 201.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 21 § fjärde stycket strafflagen
skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923.

Kungl. Majits proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2G januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anför:

»Under den senast förflutna tiden har en företeelse av djupt allvarlig
art tilldragit sig en allmän uppmärksamhet. Antalet förskingringsbrott
har i påfallande grad ökats. Siffror äro här överflödiga; en
snart sagt daglig erfarenhet talar i detta avseende ett tillräckligt tydligt
språk. Frågar man efter orsakerna till detta sorgliga förhållande,
ligger det utan tvivel närmast att söka dem i de mångahanda olägenheter,
vilka åtföljt den hastiga övergången från en onaturligt uppdriven
högkonjunktur till en djup depression inom det ekonomiska livets hela
område. I många fall torde en förklaring ligga däri, att under krigsåren
en osund och lättsinnig spekulation för många blev medlet att utan
verkligt arbete eller omtanke för framtiden skapa en ekonomisk ställning,
som kunde tillfredsställa ständigt stegrade levnadsbehov. I andra
fall hava den efterhand inträdda penningknappheten och tillbakagången
inom näringslivet framkallat oövervinneliga svårigheter vid fullföljandet
av en verksamhet, vars skenbart gynnsamma utveckling under överflödets
och den starka uppgångens dagar icke motsvarats av förutseende
och soliditet. Den tid är nu kommen, då många på sådant sätt uppbyggda
ställningar äro dömda att sammanstörta. De talrika förskingringsbrotten
vittna om upplösning ej blott av den ekonomiska utan ock
av den moraliska motståndskraften. Intrycket härav förstärkes därigenom,
att i flera av dessa fall förgripelse mot annans egendom skett i,
en utsträckning, till vilken i vårt land sällan givits motstycke.

I den mån det kan vara riktigt att, på sätt jag nu antytt, till säregna
tidsomständigheter återföra denna ökade brottslighet, finnes tydligen
ett visst stöd för en förhoppning, att man här står inför en företeelse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

jämförelsevis tillfällig och övergående art. Men knappast skall det allmänna
rättsmedvetandet finna sig tillfreds härmed. Det gäller ett brott,
som innebär ett oredligt missbrukande av en förtroendeställning. Blir det
allt vanligare att hos personer i dylik ställning finna bristande känsla för
heder och plikt, framtränger ovillkorligt och med växande styrka det spörsmål,
huruvida från samhällets sida verkligen blivit gjort vad i dess makt
står för att med kraft bekämpa detta onda. Här, såsom eljest, när kriminaliteten
i något avseende företer en märkbar och oroande stigning eller
brottslighetens framträdande är ägnat att i särskild grad uppröra sinnena,
riktar sig uppmärksamheten i första hand på strafflagstiftningen och det
sätt, på vilket det ifrågavarande brottet blivit behandlat i densamma. Under
den diskussion, som framkallats genom den senaste tidens många förskingringsfall,
har också givits uttryck åt den iakttagelsen, att nuvarande bestämmelser
angående detta brotts beivrande tydligen icke besitta förmågan
att i någon högre grad stävja brottsligheten.

Den kritiska granskning av strafflagens ställning till förskingringsbrottet,
till vilken nyligen inträffade händelser alltså givit anledning, har
icke såsom annars ofta, när klagan förspörj es över strafflagens vanmäktighet
lett till framställande av krav på nya straffbud eller skärpta
straffsatser. Härutinnan torde de nuvarande bestämmelserna icke visat
sig brista i effektivitet; det kan näppeligen göras gällande, att lagen icke
för dessa fall fastställt tillräckligt allvarliga och kännbara straffpåföljder.
Så mycket mera bestämt hava anmärkningar riktats åt annat båll. Det
rättsliga beivrandet av förskingring och trolöshet mot huvudman är enligt
vår strafflag beroende av målsägandes angivelse. Allmän åklagare
äger således icke utan medverkan av den, som genom brottet blivit förnärmad,
göra gällande ett straffanspråk mot den skyldige. Följderna
av denna åtalsrättens begränsning äro väl bekanta. Ett stort antal
brottsfall undandrages helt och hållet domstols prövning eller till och
med offentlighetens ljus, och den brottslige går fri från det straff, lagen
utsätter. Om för honom denna verkan skall kunna uppnås, blir mestadels
en penningfråga. Genom att, så långt det kräves och är honom
möjligt, ekonomiskt förnöja dem, vilkas förtroende han svikit, friköper
han sig från stränga straffpåföljder. Det ligger i sakens natur, att målsäganden
oftast är benägen att behandla frågan ur synpunkten av sitt
enskilda intresse och därför hellre än att förlora allt låter sig nöja med
det mindre som står att erhålla. Fältet står öppet för en köpslagan,
vars utfall i allmänhet är beroende av den offervillighet, som kan påräknas
hos personer, vilka stå den brottslige nära eller av skilda orsaker
vilja förebygga att saken dragés inför offentligheten. Det avhållande

Kungi. MajUs proposition nr 201.

moment, som ligger i lagens straffhot, kan icke annat än starkt motverkas
genom insikten om den utväg, som således kan beredas till undgående
av brottets juridiska följder. Uppenbarligen befinna sig härutinnan
icke alla förskingrare i samma ställning. Det pris, straffriheten
under dessa förhållanden betingar, kan icke gäldas av annan än den, som
äger förbindelse med personer i sådan förmögenhetsställning, att det för
dem är möjligt att träda emellan. För den fattige är merendels denna
väg stängd. Under det att den ene förskingraren går till ett långvarigt
frihetsstraff, kan den andre, som måhända häftar för ett mångdubbelt
större belopp, draga sig undan i tysthet eller i varje fall utan att genom
laga dom bliva stämplad såsom en förbrytare. Vanäran drabbar dem
båda, men den ene har därjämte att bära den för honom själv och hans
närmaste nedtryckande förlusten av friheten och eu i de flesta fall ojämförligt
större svårighet att, i den mån det överhuvud är möjligt, en gång
åter komma till rätta i samhället. Denna olika behandling av samma
brott måste vara för rättskänslan stötande. I särskild grad blir detta
fallet, då de, som sålunda undgå åtal, tydligen i allmänhet tillhöra de i
ekonomiskt hänseende bättre lottade samhällskretsarna och därför merendels
icke kunna såsom förmildrande omständighet åberopa, att saknaden
av livets nödtorft drivit dem till brottet.

Från de synpunkter, jag nu i största korthet antytt, kan det synas
naturligt att omedelbart skrida till en lagändring, genom vilken förskingrings-
och trolöshetsbrotten skulle läggas under allmänt åtal, oberoende
av angivelse från målsägande. Detta skulle innebära ett fortgående på
den väg, som beträddes år 1893, då på riksdagens initiativ dittills gällande
bestämmelse, enligt vilken nämnda brott voro helt och hållet undandragna
allmänt åtal, ersattes med nuvarande stadgande i ämnet. Emellertid
torde denna fråga i viktiga avseenden tarva ett närmare övervägande.
De skäl, vilka varit bestämmande för lagens nuvarande ståndpunkt, kunna
icke utan vidare frånkännas allt berättigande. Visserligen torde numera
i det allmänna tänkesättet finnas föga stöd för den äldre, ännu vid tiden
för 1893 års lagändring med styrka hävdade uppfattning, vilken betraktade
ifrågavarande brott uteslutande såsom förnärmelse mot enskild rätt
och därför i den offentliga åtalsrätten såg ett obehörigt ingripande på
privatlivets område. Med en åtalsrätt, som i allmän åklagares hand
tillika innebär åtalsplikt, måste emellertid, då det gäller dessa brott, vissa
praktiska svårigheter vara förbundna. Förutsättningarna för åtalets utförande
kunna synas så nära beroende av medverkan från målsäganden,
att det måhända kan anses tveksamt, huruvida icke fortfarande i åtskilliga
fall penningen kommer att behålla sitt inflytande i detta avseende

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 201.

och om därför, i stort sett, en fullkomligare rättvisa står att vinna på
den ifrågasatta vägen. Är detta förhållandet, kan det tilläventyrs göras
gällande, att då den nuvarande ordningen dock faktiskt i stor utsträckning
leder till att den, som genom brottet lidit skada, får sin förlust
ersatt, tillräckliga skäl saknas att för flertalet fall genom brottets läggande
under allmänt åtal förhindra dylika uppgörelser.

För mig har stått klart, att denna fråga nu bör upptagas till
grundlig och fördomsfri prövning, på det att mot varandra må kunna
vägas de skäl, som åberopas för den ena eller andra uppfattningen. I
detta syfte har jag anmodat assessorn i Svea hovrätt juris doktorn F.
Sterzel att verkställa en närmare utredning i ämnet. Uppdraget har av
honom fullgjorts genom avlämnande av dels förslag till lag om ändrad
lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen och dels en såsom motivering till
lagförslaget utarbetad promemoria. Häröver hava efter remiss yttranden
avgivits av justitiekanslersämbetet och professorn J. C. W. Thyrén, av
den sistnämnde i egenskap av förordnad sakkunnig för utredning angående
revision av strafflagen. I lagförslaget har, efter yttrandenas avgivande,
allenast den ändring vidtagits, att viss dag, den 1 juli 1923,
utsatts för lagens ikraftträdande. Lagförslaget, promemorian och nämnda
yttranden torde såsom bilagor få åtfölja detta protokoll (Bil. A—D).1)

Omförmälda lagförslag innebär, att den i 22 kap. 21 § fjärde stycket
strafflagen upptagna bestämmelsen, att förskingring och trolöshet mot
huvudman icke må åtalas av allmän åklagare med mindre brottet av
målsägande angivits till åtal, skulle upphävas. Efter en historisk översikt
av den svenska straffrättens utveckling i förevarande hänseende samt
en redogörelse för motsvarande bestämmelser i vissa utländska lagar
lämnas i promemorian en framställning av de skäl, vilka ligga till grund
för lagförslaget. Den ståndpunkt, vilken kommit till uttryck i lagförslaget
och promemorian, har biträtts av professor Thyrén, varemot
j ustitiekanslersämbetet funnit sig icke kunna förorda en lagändring av
föreslagen innebörd.

Efter övervägande av vad till stöd för de motsatta meningarna
blivit anfört har jag för min del ansett mig böra tillstyrka, att åtgärder
nu vidtagas för den ifrågasatta lagändringens genomförande. Promemorian
och det av professor Thyrén avgivna yttrandet synas mig i detta
hänseende innefatta en fullt övertygande bevisföring såväl i fråga om

’) Bilagan Å, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 201.

lagändringens principiella berättigande som beträffande dess praktiska
konsekvenser. Under hänvisning härtill torde från min sida icke er^
fordras vidare uttalande än som föranledes av justitiekanslersämbetets
yttrande i ärendet.

Justitiekanslersämbetet har emot förslaget anmärkt, att önskemålet
om rättvisans oberoende av ekonomiska hänsyn aldrig kan helt uppnås
genom åtalsrättens utsträckning, då enligt svensk rätt förskingringsbrott
icke anses föreligga, därest den, som förfogat över annans penningmedel,
kan i rätt tid återbetala dem, oavsett om detta ernås blott genom vänners
mellankomst, genom en konjunkturvinst eller genom annan tillfällighet.
Härvid må erinras, att den omständighet, att medlen blivit ersatta,
allenast torde äga betydelsen av ett indicium för att gärningsmannen
redan vid tillgreppet haft vilja och förmåga att göra rätt för sig. Där
så varit förhållandet, är tydligen förskingringsansvar uteslutet. Men om
det ådagalägges, att den tilltalade endast genom utomståendes mellankomst
eller annan tillfällighet satts i stånd att gottgöra ägaren, lärer
den omständighet, att medlen faktiskt blivit ersatta, icke medföra
straffrihet.

Betydande vikt har av justitiekanslersämbetet tillagts de svårigheter,
inför vilka polis- och åklagaremyndigheter kunna komma att ställas,
därest det skall åligga dem att oberoende av angivelse beivra förskingrings-
och trolöshetsbrott. Att i vissa fall dylika svårigheter kunna uppstå,
skall ingalunda förnekas. Men de torde vara av alltför växlande
betydenhet för att kunna motivera, att dessa brottstyper helt undantagas
från allmänt åtal, därest i övrigt skäl föreligga att tillämpa de allmänna
åtalsreglerna. Atalsrätten erhåller sin naturliga begränsning genom åklagarens
allmänna skyldighet att, innan åtal anställes, pröva, huruvida
sannolika skäl för straffbarhet äro för handen. Att gå längre och förmena
åklagaren att anställa åtal i sådana fall, där han, oberoende av
angivelse, har tillgång till erforderlig bevisning, synes näppeligen kunna
försvaras. Påtagliga exempel på de stötande resultat, till vilka gällande
åtalsregler kunna leda, erbjuda bland annat de fall, där ett bolags styrelse,
som förskingrat bolagets medel, undgått åtal blott därför, att aktieägarna
icke kunnat förena sig om beslut att angiva brottet till åtal,
oaktat förhållandet blivit i revisionsberättelse eller på annat sätt klart
ådagalagt. I huvudsak detsamma gäller om de åtgärder, vilka ankomma
på polismyndigheten, där denna icke är förenad med åklagarmakten. De
fall, i vilka polismyndighet utan angivelse kan ingripa på grund av
sannolika skäl, torde bliva jämförelsevis få och kunna näppeligen i någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

avsevärd mån ställa ökade krav på polismyndighetens arbete. Att åtal
stundom icke kan anställas, därest angivelse uteblivit, synes alltså icke
utgöra något bindande skäl för ett vidhållande av lagens nuvarande
ståndpunkt.

Justitiekanslersämbetet har framhållit, att med hänsyn till den i
vår rätt rådande legalitetsprincipen allmän åklagare icke äger avstå från
åtal i bagatellfall eller i övrigt sådana fall, där en viss prövningsfrihet
kunde synas särskilt önskvärd. Härmed anläggas på den nu föreliggande
frågan synpunkter, vilka otvivelaktigt icke i detta sammanhang kunna
komma under bedömande. Att på grund härav avvisa den nu ifrågasatta
lagändringen synes dock varken nödvändigt eller riktigt. Vår strafflagstiftning
saknar ingalunda exempel på den allmänna åtalsrättens utsträckande
utan hänsyn till de olägenheter, som kunna följa av legalitetsprincipens
tillämpning. Det lärer vara tillräckligt att erinra om de
i 20 kap. 3 § strafflagen omförmälda förskingringsfall, vilka bestraffas
såsom tjuvnad. I dessa fall, vilka ofta torde vara av utpräglad bagatellkaraktär,
är allmän åklagare enligt gällande lag pliktig anställa åtal
oberoende av angivelse från målsäganden. Eu jämförelse mellan dessa
och övriga förskingringsfall synes klart ådagalägga, att nuvarande åtalsregler
medföra en olikhet inför lagen, vilken ej sällan träffar de relativt
mindre svåra lagbrytarna.

Justitiekanslersämbetet har vidare ifrågasatt, att i samband med
den föreslagna utsträckningen av åtalsrätten vid förskingrings- och trolöshetsbrotten
förhållandet mellan dessa brott och det målsägandens
exklusiva åtalsrätt underkastade bodräktsbrottet borde klarare angivas i
lagen. Att gränsen mellan dessa brottsområden icke är fullt tydlig, lärer
vara oförnekligt. Någon särskild svårighet, såvitt angår den enligt förslaget
utvidgade åtalsrätten, synes emellertid icke behöva följa härav, då,
på sätt i båda de över förslaget avgivna yttrandena erinrats, förslagets
ståndpunkt därutinnan är klar, att bodräktsbrottet icke skall hemfalla
under allmänt åtal. I den mån förskingring eller trolöshet mot huvudman
må vara att anse såsom bodräkt, kvarstår alltså nuvarande regel,
att i dessa fall endast målsägande kan anställa åtal. Den nu ifrågasatta
ändringen beträffande åtalsrätten torde därför icke i och för sig föranleda
en omarbetning av bestämmelserna om bodräkt. Att detta spörsmål i
förevarande sammanhang upptages till särskild behandling måste för övrigt
enligt min mening vara uteslutet med hänsyn till de pågående förarbetena
till den allmänna strafflagsreformen.

Slutligen har justitiekanslersämbetet berört frågan om åtalsrätten
beträffande brott, som blivit begångna före ny lags ikraftträdande. Under

Kungl. Maj:tu proposition nr 201.

anslutning till förslagets ståndpunkt, att dylika brott skola kunna åtalas
av allmän åklagare allenast efter angivelse, har ämbetet uttalat den uppfattning,
att ett uttryckligt stadgande härom bör meddelas i sammanhang
med lagändringen. Denna uppfattning kan jag icke biträda. Att saknaden
av dylikt stadgande skulle giva anledning till misstag från åklagares
sida synes icke böra antagas, då, på sätt i promemorian framhållits,
med denna likartade eller jämförliga lagändringar icke plägat åtföljas
av särskild föreskrift om fortsatt tillämpning av äldre lag och någon
•osäkerhet om dylika lagändringars innebörd i detta avseende icke påvisats.
En avvikelse från vad sålunda får betraktas såsom vedertagen
regel torde däremot vara ägnad att verka förvillande i rättstillämpningen.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om
ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen (Bilaga A)1) och hemställer, att
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål lagrådets yttrande över
förslaget måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn. *)

*) Se not ä sid. 6.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 163 höft. (Nr 201.)

Kung i. Maj:ts proposition nr 201.

iiiil? 4 s *« Ji\-\ ‘ Mi : • : ! . ,-J - . >*!....." i ;3 V :''t tit

Bilaga B.

Promemoria

rörande

förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

Enligt den lydelse åtalsbestämmelsen i 22 kap. 21 § strafflagen
ursprungligen ägde, kunde de i kapitlets 11 och 14 §§ upptagna förskingrings-
och trolöhetsbrotten åtalas endast av målsägande^ Sin nuvarande
lydelse erhöll åtalsbestämmelsen, så vitt nämnda brott angår,
genom lagen den 9 juni 1893, varigenom allmän åklagare erhöll en av
målsägande^ angivelse betingad åtalsrätt.

Bestämmelser, enligt vilka initiativet till vissa brotts beivrande
förbehållits målsäganden, förekomma i svensk rätt i stor utsträckning,
särskilt vid förmögenhet sbrotten.1)

Uteslutande underkastade målsägandens åtal äro enligt strafflagen
följande förmögenhetsbrott: 1) enkel skadegörelse, där den endast förnärmar
enskild persons rätt, 19 kap. 20 §; 2) sådant förstörande eller
obrukbargörande av handlingar, varå annans rätt sig grundar, som i
22 kap. 2 § 5 mom. omförmäles, jfr 21 §; 3) olovligt brukande, 22 kap.
12 § jfrd med 21 §; 4) de brott, som upptagits i 22 kap. 13 § 1 mom.,
jfr 21 §; 5) de brott, som upptagits i samma §:s 2 mom. med visst
undantag beträffande föryttring av livsmedel, jfr 21 §; 6) hittegodsdeliktet,
22 kap. 19 § jfrd med 21 §; 7) bodräkt, 22 kap. 20 § jfrd med
21 § och 8) åverkan, 24 kap. 1—14 §§, där den endast förnärmar enskild
persons rätt, jfr 15 §.

Allmän åklagares åtalsrätt är betingad av målsägandens angivelse,
förutom vid förskingring och trolöshet, även vid vårdslöshet mot borgenärer,
23 kap. 3 § jfrd med 7 §. Ursprungligen voro både oredlighet
mot borgenärer, rymning och vårdslöshet mot borgenärer underkastade
målsägandens uteslutande åtalsrätt. Genom lagen den 14 oktober 1892

’) Jfr Naumanns Tidskrift 1869 sid. 449 ff. och Hedenskog. Om offentlig åtalsrätt sid. 202 ffi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

förvandlades emellertid oredlighet och rymning till angivelsebrott, och
genom lagen den 13 maj 1921 erhöllo båda dessa brott karaktären av
åklagarebrott, varjämte vårdslöshet mot borgenärer förvandlades till angivelsebrott.

Även utanför förmögenhetsbrottens område har initiativet till åtskilliga
brotts beivrande lagts i målsägande^ hand.

Målsägandebrott äro bär de brott, som omförmälas i 1) 14 kap.
17 §, jfr 45 §; 2) 15 kap. 18 och 20 §§, jfr 19 §; 3) 15 kap. 23 §,
jfr 24 §; 4) 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§, där brotten ej förövats i eller
för någons ämbete eller tjänst eller hemfalla under 12 §, jfr 15 §; 5)
22 kap. 5 § 3 mom. med visst undantag, jfr 21 §; 6) 22 kap. 8 § 2 mom.,
jfr 21 § och 7) 22 kap. 10 §, jfr 21 §.

Angivelsebrott, som falla utanför förmögenhetsbrottens område, äro
de brott, som upptagits i 1) 11 kap. 10—12 §§, jfr 13 §; 2) 14 kap.

12, 13, 15, 21 och 37 §§ med vissa undantag, jfr 45 §; 3) 15 kap. 12

—15 §§ med vissa undantag, jfr 16 §; 4) 15 kap.^ 17 §, jfr 19 §; 5)
15 kap. 22 § 1 mom. med vissa undantag, jfr 24 §; 6) 16 kap. 12 §,
jfr 15 §, och 7) 17 kap. 1 och 2 §§ med vissa undantag, jfr 3 §.

De allmänna synpunkter, som ligga till grund för dessa åtalsbe stämmelser,

belysas av lagkommittén i motiven till 1839 års förslag till
rättegångsbalk sid. 102. Det heter där, att vissa brott kunde vara förknippade
med omständigheter av den ömtåliga beskaffenhet, att de ej
borde till offentlig behandling framdragas, om ej den förnärmade själv
önskade det. Om han emellertid genom en formlig angivelse gjorde en
sådan önskan känd, bortfölle de betänkligheter, som förefunnits mot
målets upptagande av den allmänna åklagaremakten. Häri hade man
att söka skälet till att vid vissa svårare brott allmän åklagares åtalsrätt
gjorts beroende av målsägandens angivelse. Vidare vore bland brott,
som ej hörde under allmänt åtal, åtskilliga av den ringa betydenhet, att
de i kommitténs förslag till straffbalk ej belädes med annat straff än
böter. Dessa hade man trott böra överlämnas åt målsägandens eget åtal
utan rättighet för honom att med deras utförande belasta den allmänna
åklagarmakten eller för denna att fullfölja hans talan, om den av honom
nedlades.

De av lagkommittén angivna riktlinjerna hava icke undantagslöst
lagts till grund för gällande rätts bestämmelser. Så har t. ex. åtalsrätten
förbehållits målsäganden ensam även vid vissa brott, vilka belagts med
strängare straff än böter. Själva huvudpunkterna i lagkommitténs
framställning påkalla emellertid fortfarande beaktande. Man kan sålunda
urskilja sådana brott, vilka undantagits från allmänt åtal på grund av

Historik.

Knngl. Mäj:ts preposition rtr 201.

den ringa betydenhet de ansetts i regel äga för det allmänna, och sådana,
vid vilka åtal srätten begränsats aV skonsamhet mot målsägahden. Vid
de förra fordras målsägande^ angivelse såsom bevis för att brottet i
det särskilda fallet är så pass allvarligt, att det påkallar statens ingripande,
vid de senare åter såsom bevis för att hänsyn till målsäganden
icke stå i vägen för brottets beivrande.1)

Vid förskingringsbrottet hava båda synpunkterna, var i sin mån,
medverkat till den uppställda begränsningen i åtalsrätten.

Man har sålunda- till en början, med förskingring av anförtrott
gods för ögonen, plägat anföra, att då brottet innebure en kränkning av
enskilt förtroende, staten saknade anledning att ingripa, där icke ens den
förorättade själv påfordrade brottets bestraffande. Med denna synpunkt
har därefter förknippats hänsynen för den förorättade, vars såväl ekonomiska
som rent personliga intressen kunna tala för att avgörandet
huruvida ett förskingfingsbrott skall beivras eller ej, lägges i hans hand^

Den i 22 kap. 11 § strafflagen upptagna forskingringsbestämmelsen
härleder sitt ursprung från lagkommitténs förslag till straffbalk 24 kap.
2 § 11 mom.

De inhemska förebilder, som lagkommittén hade att bearbeta vid
Uppställandet av sin allmänna förskingringsbestämmelse, utgjordes väsentligen
av spridda stadganden i de civila balkarna i 1734 års lag.2) Brottsbegreppets
stora konturer voro i huvudsak givna. Såsom brottets kärnpunkt
framstod kränkningen av annans äganderätt till lös sak. Att
äganderättskränkningen skulle antaga karaktären av ett olovligt tillägnande
var även i huvudsak erkänt. Genom dessa begreppsbestämningar
framträdde brottets frändskap med tjuvnadsbrottet. Gränsen
mellan brottsbegreppen drog man liksom nu principiellt efter besittningsförhållandena.
Det olovliga tillgreppet ur annans innehav framstod såsom
det för tjuvnadsbrottet säregna momentet, vilket åsatte detsamma
dess särskilt odiösa prägel. Motsättningsvis erhöll förskingringsbrottet
karaktären av ett olovligt tillägnande av annans gods, det män i besittning
haver. Den angivna synpunkten för brottens inbördes avgränsning
fasthölls emellertid icke konsekvent, i lagförslagen lika'' litet som i
gällande rätt, utan vissa brott, vilka enligt det sagda bort hänföras till * *)

>) Se Hngstrdmer, Ålita, del sid. lfS tf. och tfaumantis Tidskrift 1869 sid. 459 tf. ~ Be»
träffande utländsk rätt jfr Alltid i Vergleichendé Darstellung dés deutschen and ausländischen Straff
recliti, Allg. Teil Band II sid. 166 ff.

*) H. É. 10: 7, 11: 4, 18: 3, 4, 10, 12 etc.

Kiingl. MajUa proposition nr 201.

förskingring, överfördes till tjuvnadskapitlet. I huvudsak är det här
fråga om de brott av förskingringskaraktär, som nu återfinnas i strafflagens
20 kap. 3 §. Att de hänfördes till tjuvnadskapitlet torde närmast
bero på den lättförklarliga osäkerhet, som gjorde sig gällande vid övergången
från 1734 års lags system av kasuistiska straffbestämmelser till
det moderna systemet med allmänt hållna straffbestämmelser.

Bortser man från dessa ur förskingringsområdet utbrutna fall, kan
man inom förskingringsbrottet urskilja två grupper av fall. Den ena
gruppen kännetecknas därav, att gärningsmannen erhållit godset i sin
besittning genom ett avtal, som förpliktar honom att framdeles återställa
godset till ägaren eller att på visst sätt förfoga över detsamma i ägarens
intresse. Denna grupp är den praktiskt ojämförligt viktigaste. Till den
andra gruppen åter kan man hänföra alla fall, i vilka gärningsmannen
erhållit godset i sin besittning annorledes än genom ett sådant avtal.
Bland fall av sistnämnda natur hava vissa överförts till den i nuvarande
22 kap. 19 § upptagna specialbestämmelsen rörande hittegodsdeliktet.
Från denna kan här bortses. Övriga fall, i vilka gärningsmannen erhållit
godset i sin besittning annorledes än genom avtal, äro av underordnad
praktisk betydelse (förskingring av gods, som man fått i sin besittning
genom en naturtilldragelse, på grund av ett misstag, genom rättsstridig
handling etc.). De hava i förslagen liksom i gällande rätt sammanförts
med avtalsfallen och behandlats enligt de för de sistnämnda gällande
synpunkterna.

I lagkottimitténs och äldre lagberedningens förslag betraktades förskingringsbrottet
såsom en form av bedrägeri, under vilket begrepp man
då hänförde även flertalet av de övriga brott, vilka återfinnas i gällande
strafflags 22 kap. Att just förskingringsbrottet fördes hit* finner sin
förklaring i det moment av förtroendemissbruk, som i regel kännetecknar
detsamma. Någon skillnad av grundläggande betydelse ansåg man enligt
dåtida rättsuppfattning icke föreligga mellan ett dylikt svikande av förtroende
och det svikliga förledandet, som numera anses utgöra bedrägeribrottets
särmärke.

Straffet för förskingring var i lagkommitténs förslag detsamma
som straffet för egentligt bedrägeri1) och vid båda brotten uppställdes
målsägande^ angivelse såsom förutsättning för allmän åklagares åtalsrätt.2)

I äldre lagberedningens förslag stadgades likaledes samma straff
för förskingring som för egentligt bedrägeri.3) I fråga om åtalsrätten * 8

J) L. K:s förslag till straffbalk 24: 2 mom. 11 jfrt med § 1.

8) L. K:s förslag till straffbalk 24: 23 jfrd med förslaget till rättfegåagsbalk 2: 9.

s) Äldre L. B:s förslag till straffbalk 25: 2 moln. 11 jfrt med § 1.-

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

företogs emellertid den ändringen, att förskingringsbrottet underkastades
målsägandens uteslutande åtalsrätt, varemot det egentliga bedrägeribrottet
lades under allmänt åtal.1)

Bedrägerikapitlet i äldre lagberedningens förslag upptogs i väsentliga
delar i det förslag till författning angående ansvar för förfalskning
och bedrägeri, som av Kungl. Maj:t förelädes 1856—1858 års riksdag.
Förskingringsbrottet behandlades även i detta förslag såsom en form av
bedrägeri och likställdes i straffbarhetshänseende fortfarande med det
egentliga bedrägeribrottet.2) Åtalsregeln bibehölls oförändrad.3)

Vid behandlingen i lagutskottet underkastades förslagets bedrägerikapitel
en omfattande omarbetning.4) Den ledande synpunkten var härvid
en strävan att skilja de egentliga bedrägerifallen från övriga i förslagen
såsom bedrägeri betecknade fall. Skiljemärket fann utskottet i det
svikliga förledande, som kännetecknar bedrägeri i teknisk mening. Från
denna utgångspunkt företog utskottet en omgruppering av de i förslagets
bedrägerikapitel upptagna brotten genom att i kapitlets första §§ sammanföra
de brott, som ur den angivna synpunkten ägde bedrägerikaraktär.
Till denna grupp anslöto sig övriga brott efter synpunkterna »missbruk
av förtroende» och »annan oredlighet». Under synpunkten »missbruk av
förtroende» inordnades bland annat förskingringsbrottet. Förskingringsbrottets
frigörande från dess sammanhang med bedrägeribrottet ledde
till, att förskingring underkastades lindrigare straff än bedrägeri.5) Atalsrätten
förbehölls fortfarande målsäganden ensam.6)

De av lagutskottet angivna grundsatserna vunno anslutning hos
ständerna och förslaget upphöjdes till lag såsom K. F. den 7 september
1858 om förfalskning, så oek om bedrägeri och annan oredlighet.7)

Förordningens kapitel om bedrägeri och annan oredlighet övergick
med smärre ändringar i 1864 års strafflag, därvid förskingringsbestämmelsen
upptogs i 11 §. Målsäganden förklarades, liksom i 1858 års förordning,
ensam berättigad att åtala förskingringsbrott (21 §).

Genom senare lagstiftning har förskingringsbrottet underkastats
strängare regler såväl i fråga om straffet som beträffande åtalsrätten.

Straffet för förskingring skärptes genom lagen den 20 juni 1890
ang. ändring i vissa delar av strafflagen. Lagändringen innebar, såvitt

*) Äldre L. B:s förslag till straffbalk 25:27.

s) 24 § 14 inom. jfrt med 23 §. Se K. Trop. 59/1856—1858.

3) § 46/

4) L. U:s betänkande 40/1856—1858 och utlåtande 52/1856—1858.

s) L. U:s förslag 33 § jfrd med 22 §.

6) L. U:s förslag 43 §.

7) Beträffande förskingringsbestämmelsen, se 33 § jfrd med åtalsregeln i 43 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

förskingringbrottet angår, att straffarbete och förlust av medborgerligt
förtroende infördes i strafflatituden. Denna skärpning motiverades av
nya lagberedningen, vars förslag med vissa smärre ändringar lagts till
grund för 1890 års lag, därmed, att de i 11 § upptagna brotten stundom
kunde vara av särdeles grov beskaffenhet och medföra en högst betydande
egendomsförlust.1)

Det kan tilläggas, att genom 1890 års lag trolöshetsbrottet i straff -barhetshänseende likställdes med förskingring, därvid nya lagberedningen
framhöll att trolöshetsbrottet »innefattade svikande av ett lämnat förtroende
och följaktligen voro närmast jämförligt med åtskilliga brott, som
hemfölle under 11 §».2)

Nya lagberedningens förslag avsåg även förändring av åtalsrätten
bland annat vid förskingring och trolöshet. Beredningen föreslog nämligen
— med den korta motiveringen att giltig grund ej syntes förefinnas
att förmena en förorättad målsägande allmän åklagares bistånd
— sådan ändring av 22 kap. 21 § strafflagen, att brotten skulle få efter
målsägandens angivelse åtalas av allmän åklagare.3) Häremot anmärkte
tre justitieråd vid förslagets granskning inom Högsta Domstolen, att de
ansåge giltiga skäl saknas för den föreslagna utsträckningen av allmän
åklagares åtalsrätt.4) Vid förslagets föredragning i statsrådet framhöll
emellertid Departementschefen, att det med avseende å beskaffenheten av
ifrågavarande brott icke syntes lämpligt att deras beivran skulle uteslutande
vara beroende av målsägandens åtgöranden utan rätt för denne
att påkalla allmän åklagares bistånd,5) och i enlighet härmed upptogs
den av nya lagberedningen föreslagna bestämmelsen i den Kung), propositionen.

Granskningen inom lagutskottet ledde till nya anmärkningar mot
förslaget, i vad det avsåg ändring av 22 kap. 21 § strafflagen. Lagutskottet
anförde:6) »Såsom skäl för den föreslagna ändringen av denna
§ har nya lagberedningen endast anfört, att man ej borde förmena en
förorättad målsägande allmän åklagares bistånd vid beivrande av de i
. . . 11 och 14 §§ omförmälda förbrytelser. Den föreslagna förändringen
medför dock även en annan verkan än den att målsäganden vid åtalets
utförande kan erhålla allmän åklagares biträde. Enligt 19 § 4 mom.
av förordningen om strafflagens införande blir nämligen följden den att

*) Nya L. B:s förslag sid. 93 vid K. Prop. 21/1890.

2) Nya L. B:b förslag sid. 93.

s) Nya L. B:s förslag sid. 94.

*) H. D:s prof. i lagärenden den 18 december 1889 vid K. Prop. 21/1890 sid. 27.

6) Statsrådsprot. den 14 febrnari 1890 vid K. Prop. 21/1890 sid. 9.

*) L. U:s utlåtande 44/1890 sid. 13.

Kungl. Maj:in preposition nr 201.

sedan målets handläggning framskridit till en viss punkt, det icke längre
står i målsägandens makt att få målet nedlagt, vadan förlikning mellan
målsäganden och svaranden är i fråga om ansvarspåföljden utesluten.
Detta anser utskottet icke vara lämpligt beträffande de bär ifrågavarande
brotten, vid vilka det kan vara för målsäganden ganska fördelaktigt att
ingå på en förlikning, och vilkas beskaffenhet icke är sådan att det allmänna
rättsmedvetandet påkallar deras bestraffning, då målsäganden är
villig att nedlägga sin talan. Utskottet har därför föreslagit att 22 kap.
21 § måtte oförändrad bibehållas».

Denna hemställan bifölls av riksdagen och därmed förföll frågan
vid 1890 års riksdag.

Redan vid 1893 års riksdag väcktes emellertid ånyo förslag om eu
utsträckning av åtalsrätten vid förskingring och trolöshet, denna gång
genom en motion i andra kammaren1). Motionären framhöll till en bör^
jan, hurusom stöld och snatteri vore underkastade allmänt åtal, medan
det däremot vid förskingring och trolöshet ensamt vore beroende av målsäganden,
huruvida åtal skulle ske. En sådan olikhet vore icke betingad
av brottens beskaffenhet. Den, som åtagit sig att vårda annans tillhörigheter
och därför vore tillförsäkrad ersättning men i stället förskingrade
desamma, beginge ett brott, som ofta och med råtta kunde betraktas
såsom straffbarare än månget tillgrepp för ett tarvligt livs uppehälle.
Bedrägeri och annan oredlighet hade snarare till- än avtagit. Sådana
brott hade visserligen i ganska stort antal blivit beivrade och bestraffade,
men tillika måste erkännas, att flera dylika förbrytelser till följd av målsägandens
medgörlighet eller fruktan för kostnader och obehag undgått
lagens näpst. Exemplen smittade, och icke nog därmed; komme det ofta
att upprepas, att personer med bildning, som tillgripit andras medel,
lämnades utan åtal eller, där sådant ägt rum, befriades på grund av allmän
åklagares ansedda obehörighet, kunde detta giva anledning till att
i vidsträckta lager av svenska folket den mening satte sig orubbligt fast,
att man i vårt land faktiskt hade en lagstiftning för underklassen och
en annan för överklassen. Detta kunde icke gagna samhället, och den
slappa affärsmoral, som yttrade sig i det tillväxande antalet förskingrings-,
försnillnings- och förfalskningsbrott, kunde icke vara till heder
för landet och till nytta för samhällsfridens bevarande. Motionen utmynnade
i ett förslag, att riksdagen måtte besluta, att allmän åklagare skulle
åtala de brott, som i 11 och 14 §§ av 22 kap. strafflagen omförmäldes,
och att således, av de i samma kapitels 21 § stadgade undantag, 11 och
14 §§ måtte utgå. *)

*) A. K. motion 15,1893.

Kungl. Maj:ls proposition nr 201.

Sedan motionen remitterats till lagutskottet, hemställde utskottet,
att densamma icke måtte vinna riksdagens bifall1). Lagutskottet anförde
efter att hava refererat vad beträffande åtalsrätten vid dessa brott förekommit
vid 1890 års riksdag: »Den ställning till förevarande fråga, som
agutskottet vid 1890 års riksdag intagit, finner utskottet ej anledning att
frånträda. Utskottet anser sålunda fortfarande de förbrytelser, varom
här är fråga, innefatta kränkning av det enskilda förtroendet, och att av
sådan grund endast den kränkte själv bör äga att påkalla rättskränkningens
bestraffande. Privata hänsyn av mer eller mindre ömtålig art
kunna för den, mot vilken rättskränkningen riktats, innefatta tillräcklig
anledning att ej åt offentligheten prisgiva sina enskilda affärer; och dessa
hänsyn bör lagstiftaren icke utan tvingande skäl lämna åsido. Utskottet
har därjämte icke kunnat undgå att finna, huru som ett bifall till motionärens
framställning ingalunda skulle i den utsträckning, motionären synes
vilja antaga, främja syftet med densamma. Av ifrågavarande förbrytelsers
egenskap att utgöra rättskränkningar av övervägande enskild natur följer
nämligen, att ett verksamt ingripande från målsägandens sida under alla
omständigheter erfordras för att ett anställt åtal må vinna åsyftad utgång,
och det torde knappast behöva påpekas, huru det för en åklagare, som i
förlitande på verksamt bistånd från målsägandens sida anhängiggjort
ansvarstalan, måste ställa sig synnerligen vanskligt att föra denna till
åsyftat slut, om av en eller annan anledning det utlovade eller åtminstone
påräknade understödet bleve helt lamt eller till äventyrs fullständigt
utebleve».

Vid ärendets behandling i riksdagen blev detsamma emellertid av
båda kamrarna återförvisat till lagutskottet.

I nytt utlåtande2) anförde utskottet, att de i kamrarna förda diskussionsprotokollen
gåve vid handen, att återremissen varit föranledd av
den allmänna åsikten om behovet av en sådan förändring av 22 kap.
21 § strafflagen, att bestämmelserna angående åtalsrätten med avseende
å ifrågavarande slag av brott bragtes i Överensstämmelse med motsvarande
stadganden i Kungl. propositionen till 1890 års riksdag. I enlighet
härmed föreslog utskottet sådan ändring av 22 kap. 21 § strafflagen,
att allmän åklagare erhölle rätt att åtala förskingrings- och troloshetsbrott,
därest målsägande angåve brottet till åtal.

Utskottets förslag antogs av båda kamrarna, vilket riksdagens beslut
anmäldes genom underdånig skrivelse n:r 60. *

*) L. U: s utlåtande 10/1893 sid. 5.

*j L. U: s utlåtande 32/1893 sid. 8.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 163 käft. (Nr 201.)

Utländsk

rätt.

Kungl. May.ts proposition nr 201.

Över lagförslaget hördes Högsta Domstolen, vilken lämnade detsamma
utan anmärkning, varefter lag i ämnet utfärdades den 9 juni 1893.

I den utländska rätten1) har förskingringsbrottet i allmänhet underkastats
allmänt åtal oberoende av målsägandens angivelse. Detta gäller
till en början finsk och dansk rätt, beträffande den sistnämnda dock
med visst undantag vid förskingring av penningar (finska strafflagen 29
kap. 1 § och danska strafflagen 252—254 §§).

Även i fransk och tysk rätt är förskingring åklagarebrott (franska
strafflagen art. 408, tyska strafflagen 246 §). Från denna regel gör den
tyska rätten endast undantag för vissa särskilt kriminaliserade bagatellfall,
vid vilka åtal förutsätter målsägandens angivelse (tillgrepp av föremål
av ringa värde på grund av nödställd belägenhet, § 248 a, och
tillgrepp av närings- eller njutningsmedel o. dyl. av ringa värde för
omedelbart förbrukande, § 370 mom. 5). Dessa specialbestämmelser avse
både tjuvnad och förskingring.

En delvis avvikande ståndpunkt intar den norska strafflagen, som
enligt 264 § vid förskingring låter allmän åklagare föra talan endast där
den förnärmade så påfordrar eller åtal påkallas av »allmänna hänsyn».
Såsom allmänna hänsyn av denna art anföras i motiven2), att brottet
bedrives yrkesmässigt på så sätt, att någon missbrukar den enes förtroende
efter den andres, eller att förskingringen i sina verkningar drabbar
ett flertal personer. Avgörandet huruvida allmänna hänsyn fordra brottets
åtalande, synes tillkomma åklagaremyndigheten3). Samma åtalsregler
gälla enligt 264 § i vissa fall av förskingring (eller tjuvnad) av
livsmedel eller njutningsmedel eller av andra föremål, beträffande de
sistnämnda där de icke hava högre värde än fem kronor (»naskeri» enligt
262 §).

I de båda danska strafflagsförslagen av 1912 och 1917 är förskingringsbrottet
underkastat allmänt åtal (1912 års förslag 281 §, 1917
års förslag 247 §). Från denna regel uppställer 1912 års förslag ett
undantag beträffande vissa bagatellfall i huvudsaklig överensstämmelse
med den norska lagen, dock utan att angiva ett fixt värde å det tillgripna
(289 § jfrd med 283 och 279 §§). Åtal skall alltså i dessa fall
ske endast efter angivelse eller där så påfordras av allmänna hänsyn.
1917 års förslag åter föreskriver genomgående allmänt åtal vid försking „

„ 9 Se Allfeld, i Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Strafrechts Allé

Teil Band II sid. 169 ff. 6

2) 1896 års kommissionsbetänkande sid. 238.

s) Se Hagerup, Almindelig borgerlig Straffelov ad § 77.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ring, men förklarar, att där fråga är om förskingring av kvarglömda
saker eller av saker, som genom en liknande tillfällighet kommit i den
skyldiges besittning (254 § 2 mom.), eller där brottet är särskilt ringa
på grund av det tillgripnas obetydliga värde eller de omständigheter,
under vilka handlingen förövats (256 §), åtal kan bortfalla, om den förnärmade
begär det (259 §). I den delen gälla vid motsvarande fall av
tjuvnad samma regler.

Slutligen kan anmärkas, att både 1909 års och 1919 års tyska
förslag såsom regel hänföra förskingring under allmänt åtal (1909 års
förslag 271 §, 1919 års förslag 364 §). Båda förslagen fordra emellertid
vid vissa bagatellartade förskingringar (eller tjuvnadsbrott) målsägande^
angivelse (1909 års förslag 272 §, 1919 års förslag 366 §).

Den starka ökningen av förskingringsbrottens antal under de senare Motivering.
åren låter en förnyad prövning av frågan om åtalsrätten vid dessa brott
framstå såsom påkallad.

Härvid kan man icke undgå att taga i betraktande, att förändrade
ekonomiska förhållanden i närvarande tid låta förskingringsbrottets beivrande
i vida högre grad framstå såsom ett allmänt intresse än i äldre
tider. Det ekonomiska livets utveckling har medfört, att den enskilde i
allt större utsträckning nödgats anlita annans hjälp för förvaltning av
sina tillgångar och genomförandet av sina affärer. Att dessa uppdrag
redligen utföras har därför blivit ett intresse, som nära berör icke blott
den enskilda person, som i det särskilda fallet lämnat uppdraget, utan
allmänheten i dess helhet. Särskilt skarpt framträder detta, där uppdraget
anförtrotts en person, som yrkesmässigt tillhandagår allmänheten
med dylika uppdrags utförande. Där denne förskingrar de anförtrodda
medlen, torde det ligga i öppen dag, att hans gärning icke är uttömmande
bedömd genom en hänvisning till den kränkning av enskilt förtroende,
vartill han gjort sig skyldig. Hänsynen till det ekonomiska
livets tryggande gör sig här med tvingande kraft gällande vid sidan av
hänsynen till den enskilde, som närmast drabbats av brottet. Denna
synpunkt framträder i själva verket mer eller mindre även vid andra
fall av förskingring. I denna del må här allenast erinras om faran för
att den, som en gång olovligen tillägnat sig annans egendom, skall, där
brottet icke allvarligt beivras, utsätta även andra personer för förmögenhetsförlust.

Man torde med skäl kunna ifrågasätta, huruvida målsäganden är

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

skickad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de allmänna intressen,
som påkalla förskingringsbrottets beivrande.

För den, som av annan tillskyndats förmögen hetsförlust, framstår,
naturligt nog, kravet på den lidna skadans ersättande såsom det väsentliga.
Inför detta krav, som ofta dikteras av ett ekonomiskt tvångsläge,
får lätt den kränkta rättskänslans fordran på den skyldiges bestraffande
träda i bakgrunden. Förmår förskingraren att genom intresserade personers
mellankomst ställa i utsikt ekonomiska förmåner för den händelse
åtal uteblir, låter därför målsäganden ej sällan frågan om åtal förfalla.
Jämväl andra hänsyn av enskild art kunna härvid medverka, hänsyn
för den skyldige och hans släkt och obenägenhet att utsätta sina privata
förhållanden för offentlig diskussion. Alla dessa omständigheter äro
ägnade att i väsentlig grad förringa de nödiga garantierna för att statens
straffanspråk, där det lägges i målsägandens hand, skall komma till
sin rätt.

Emot dessa synpunkter har anförts, att det vore ett krav av naturlig
rättvisa, att i första hand den omedelbart kränktes skada ersattes, och
att staten icke genom att mot hans vilja framtvinga ett rättsferfarande
finge öka det lidande, som genom brottet tillskyndats honom, Där icke
ens den, som närmast berörts av brottet, påkallade dess beivrande, läte
även den allmänna rättskänslan bero vid att brottet lämnades obestraffat.

Vad till en början angår den sist anförda synpunkten, synes denna
väsentligen bero på en bristfällig analys av de faktiska förhållandena.
Ett är att allmänheten icke plägar lägga målsäganden till last, om han
icke beivrar brottet. De motiv, som för honom i regel äro bestämmande,
äro alltför allmänmänskliga för att han icke skulle kunna påräkna förståelse.
En annan fråga är däremot, huruvida det verkligen tillfredsställer
rättskänslan, att ett brott, som ofta vittnar om de lägsta bevekelsegrunder,
undgår laga näpst. Denna fråga måste säkerligen besvaras
nekande.

Vad härefter beträffar hänvisningen till den betydelse, rätten att
själv bestämma över brottets beivrande äger för målsäganden, måste erkännas,
att dennes intresse av att brottets ekonomiska följder i största
möjliga mån undanröjas, även är ett samhällsintresse. Frågan blir emellertid,
huruvida detta samhällsintresse är av den betydenhet, att det kan
uppväga kravet på ett konsekvent beivrande av brottet.

Man kan icke förbise, att statens straffanspråk i målsägandens hand
ofta får tjäna syften, som helt ligga utanför det verkliga straffändamålet.
Straffhotet nedsjunker härvid till påtryckningsmedel i ekonomiska intressens
tjänst, vilket är oförenligt med straffets egenskap av offentlig -

Kungl. Maj:t» proposition nr 201.

rättslig reaktion mot rättskränkningen. Denna omständighet åter sätter
betydelsefulla samhällsvärden på spel.

Till en början kan svårligen förnekas, att det för rättskänslan
framstår såsom stötande, att den, som gjort sig skyldig till ett grovt
brott, kan undgå straff redan på den grund att förmögna fränder och
vänner förmå förnöja målsäganden, medan åter den mindre lyckligt lottade,
vilken begått enahanda brott, underkastas strängt straff. En sådan
av ekonomiska hänsyn betingad ojämnhet vid brottens beivrande är ägnad
att förvilla rättsbegreppen och undergräva tilliten till lagens oväld. Detta
kan ej heller bortförklaras genom en hänvisning till att den sociala missaktning,
för vilken förskingraren genom sitt brott utsätter sig, dock innefattar
ett lidande, som ofta kan vara lika svårt som det av staten ådömda
strafflidandet. Denna rent sociala påföljd drabbar i minst lika hög grad
den dömde som den, vilken går straffri, och kvar står det obestridliga
faktum, att staten till detta lidande i det ena fallet men ej i det andra
fogar ett strafflidande, utan att denna olikhet betingas av brottens egen
beskaffenhet.

Vidare måste man beakta de allvarliga vådor, som ur generalpreventiv
synpunkt äro förbundna med ett dylikt sakernas tillstånd. Det
kan icke undvikas, att lagens straffhot väsentligen förlorar i skärpa, där
det förknippas med möjligheten att genom andras ekonomiska uppoffringar
ernå straffrihet. Härigenom förslappas rättskänslan och ökas faran
för en ytterligare utbredning av förskingringsbrotten.

Slutligen kan man icke helt bortse från faran för att straffhotet
av målsäganden skall missbrukas till rena utpressningar mot gärningsmannen
och hans närmaste.

Emot de sålunda anförda synpunkterna torde målsägandens i och
för sig beaktansvärda ekonomiska och rent personliga intressen icke kunna
tillerkännas avgörande betydelse. Vad hans rent personliga intressen beträffar,
är att märka, att de viktigaste bland dem tillgodoses genom bestämmelsen
att tillgrepp, som förövats av en nära anförvant, ej må
åtalas av annan än målsäganden (22 kap. 20 § strafflagen jfrd med
21 §). Ändring av denna bestämmelse torde icke ifrågakomma. I övrigt
lär man åter vara nödsakad att låta hänsynen för den enskilde träda
tillbaka för allmänna hänsyn.

Till de allmänna synpunkter, som sålunda tala för en utsträckning
av åtalsrätten vid förskingringsbrottet, sluta sig andra skäl, vilka framgå
av en jämförelse mellan förskingringsbrottet och angränsande brottstyper.

Sålunda synes till en början en inskränkning av allmän åklagares
åtalsrätt vid förskingringsbrottet stå illa samman med bestämmelsen, att

Kungl. May.ts proposition nr 201.

det närbesläktade tjuvnadsbrottet oberoende av målsägandens angivelse
skall vara underkastat allmänt åtal. Detta visar sig till en början, om
man besinnar, att gällande strafflag under tjuvnadskapitlets 3 § inrymt
ostridiga förskingringsfall. Allvarligare är emellertid, att genom gällande
åtalsbestämmelser de vanskliga spörsmål, som ofta möta vid gränsdragningen
mellan tjuvnad och förskingring, tillerkänts icke blott straffrättslig
utan även processuell betydelse. Därest domstolarna stanna vid olika
beslut i fråga om brottets rubricering, kan följden bliva, att överrätten
nödgas undanröja ett fällande utslag allenast på den grund, att brottet
icke anses hänförligt till tjuvnad utan till förskingring och att åklagaren
vid sådant förhållande saknar behörighet att utan målsägandens angivelse
föra talan i målet. Att dylika stötande resultat i möjligaste mån
undvikas, är tydligen ett önskemål av beaktansvärdaste art.

Även en jämförelse med de i strafflagens 23 kapitel upptagna
gäldenärsförbrytelserna ger vid handen, att gällande lags åtalsbestämmelser
lida av bristande följdriktighet. Gäldenärens åtgärd att, på sätt i
23 kapitlets 1 och 2 §§ sägs, borgenärerna till förfång sälja eller annorledes
»förskingra» sina egna ägodelar, är underkastad allmänt åtal oberoende
av målsägandens angivelse. Där åter konkursförvaltaren, som fått
boets medel om händer, förskingrar denna för honom främmande egendom,
är åklagaren förhindrad ingripa, med mindre målsäganden anger
brottet till åtal. Det torde ligga i öppen dag att en sådan olikhet i
brottens beivrande står i strid med sakens natur. Den utvidgning av
åtalsrätten vid de i 23 kap. 2 § omförmälda brotten, som ägde rum genom
lagen den 13 maj 1921, bör därför följdriktigt medföra en utvidgning
av åtalsrätten även vid det egentliga förskingringsbrottet i
22 kap. 11 §.

En anmärkning av allmännare art, som framförts i diskussionen
om åtalsrätten vid förskingringsbrottet, har i det föregående lämnats å
sido. Den går ut på att förskingringsbrottet till sin natur vore sådant,
att ett verksamt ingripande från målsägandens sida under alla omständigheter
erfordrades för att ett anställt åtal skulle kunna vinna åsyftad
utgång. Där målsäganden tredskades, skulle därför åklagarens åtalsrätt
bliva praktiskt betydelselös.

Denna anmärkning vilar i första hand på den träffande iakttagelsen,
att just vid förskingringsbrottet, vilket ju i regel utvecklar sig mot
bakgrunden av ett mellan enskilda personer träffat avtal, den kränkte
medparten har särskilt stora möjligheter att nedtysta brottet. Härigenom
kan givetvis åklagarens ställning understundom bliva vansklig. Saken
har emellertid även en annan sida. Till en början visar erfarenheten,

Kungl. Maj:ta proposition nr 201.

att de verkligt betydande förskringsbrotten svårligen i längden låta sig
nedtystas. Där de en gång kommit till offentlighetens kännedom, kan
icke det allmänna, utan att dess auktoritet äventyras, falla till föga för
målsägandens obenägenhet att tillhandagå med erforderderliga upplysningar.
Vidare får möjligheten av att målsäganden skall tredskas icke överskattas.
Fastmera måste man beakta den väsentliga skillnad, som består
mellan obenägenheten att själv draga ett brott inför rätta och ett trotsande
av offentlig myndighet, där denne å tjänstens vägnar infordrar upplysningar.
Bland de personer, som låta ett förskingringsbrott passera obeivrat,
skall säkerligen endast ett fåtal vara villigt att bereda åklagarmyndigheten
allvarliga svårigheter, där saken en gång dragits inför
offentligheten.

Även om de i det föregående anförda synpunkterna tillerkännas
giltighet, kan ifrågasättas, huruvida icke eu utsträckning av åtalsrätten bör
begränsas till de grövsta fallen av förskingring. Helt allmänt kan beträffande
denna fråga förutskickas, att en uppdelning av brottsområdet, där
den skall vila på rationella grunder, måste taga hänsyn till en mångfald
olika omständigheter, vilka svårligen kunna sammanfattas i en åtalsregel,
som tillfredsställer de nödiga kraven på bestämdhet och enkelhet i rättstillämpningen.

Man kunde till en början tänka sig, att åklagaren tillerkändes
obegränsad åtalsrätt allenast där brottet förövats av en person, som
yrkesmässigt tillhandaginge allmänheten med penningförvaltning eller
andra ekonomiska uppdrags utförande. Genom en dylik uppdelning
skulle man emellertid endast tillgodose en av de omständigheter, som
företrädesvis påkalla allmän åklagares ingripande. Där en person, vilken
icke tillhörde denna särskilda grupp, förskingrade stora belopp eller
upprepade gånger gjorde sig skyldig till smärre förskingringar, skulle
åklagaren fortfarande vara beroende av målsägandens angivelse, oaktat
även i dessa fall föreligga moment, vilka göra brottets beivrande till en
samhällelig nödvändighet. Härtill komma de vanskliga gränsfrågor, vilka
äro ofrånkomliga, där begrepp sådana som »yrkesmässighet» och tillhandagående
av »allmänheten» införas i lagstiftningen. Att giva dessa
begrepp processuellt avgörande betydelse, synes därför vara ägnat att
väcka betänkligheter.

Vad härefter beträffar frågan om begränsning av åtalsrätten i de
fall, där det förskingrade har ringa värde, torde en sådan anordning för
svensk rätts del förutsätta, att en fix värdegräns angives i lagen. En
sådan värdegräns kommer emellertid alltid att framstå såsom godtycklig.
Vidare är det tillgripnas värde icke ensamt för sig avgörande för brotts -

Kungl. MajUs proposition nr 201.

lighetsgraden, utan de omständigheter, under vilka tillgreppet skett, påkalla
i sin mån beaktande. Mot det anförda torde avgörande betydelse
icke kunna tillmätas den omständigheten, att den svenska rätten dock
anlagt värdesynpunkten vid gränsdragningen mellan stöld och snatteri.
Förhållandena vid tjuvnadsbrottet visa fastmera, att värdegränsen icke
låter sig undantagslöst upprätthållas. Sålunda har 20 kap. strafflagen
låtit gränsen mellan stöld och snatteri falla vid grov tjuvnad (4 §), vid
återfall (6 §) och vid tillgrepp, som förövats å särskilda ställen eller
tider (8 §). Ej ens i den mån värdegränsen upprätthållits, bär den vid
tjuvnadsbrottet tillerkänts betydelse i åtalshänseende. Redan dessa
omständigheter torde tala emot, att det tillgripnas värde erhåller avgörande
betydelse i fråga om åtalsrätten vid förskingringsbrottet.

Härtill kommer, att en utsträckning av åtalrätten vid förskingringsbrottet
enligt sakens natur endast i ringa omfattning är ägnad att
drabba smärre förskingringar. I regel är det just dessa, som undandraga
sig utomståendes uppmärksamhet, där de icke av målsäganden
angivas till åtal, vadan åklagaren endast i undantagsfall skall hava anledning
att av eget initiativ ingripa till deras beivrande. Belysande är
en jämförelse med förhållandet vid de i 20 kap. 3 § strafflagen upptagna
brotten. Liksom vid de nu behandlade är det där ofta fråga om
smärre tillgrepp av anförtrott gods. I den delen torde det vara tillfyllest
att hänvisa till de mångfaldiga snatterier, som i ett hushåll eller
i en affär kunna förövas av tjänstehjon eller handelsbetjänte. Veterligen
har emellertid åklagarens självständiga åtalsrätt vid dessa brott icke
medfört några olägenheter.

Ytterligare en begränsning av åtalsrätten kan ifrågasättas, där man
tar hänsyn till, att 22 kap. 11 § omfattar både förskingring av anförtrott
gods och förskingring av sådant gods, som annorledes än genom
avtal kommit i gärningsmannens besittning. Vid fall av sistnämnda typ
saknas det moment av förtroendemissbruk, varmed äganderättskränkningen
vid de förstnämnda är förknippad. Så till vida skulle visst fog
förefinnas att till mildare behandling utsöndra de fall, där godset annorledes
än genom avtal kommit i gärningsmannens besittning. Emellertid
äro dessa fall av den ringa praktiska betydelse, att en särskild åtalsbestämmelse
för deras vidkommande knappast framstår som påkallad.
Särskilt må härutinnan anmärkas, att den tolkning synes äga fog, vilken
under 22 kap. 19 § strafflagen hänför olovlig föryttring och andra verkliga
förskingringshandlingar beträffande hittegods.1) Genom denna tolk- *)

*) Jfr Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, Sp. Del III sid. 121.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ning hava dessa företrädesvis ömmande förskingringsfall undan tagits från
den beträffande 22 kap. 11 § gällande åtalsregeln och gjorts till föremål
för målsägandens exklusiva åtalsrätt (22 kap. 19 § jfrd med 21 §). lim
ändring av den för hittegodsförskingring gällande åtalsregeln torde icke
från de för 22 kap. 11 § gällande synpunkterna vara påkallad, vadan
en utsträckning av åtalsrätten i denna del icke synes för närvarande
behöva ifrågakomma.

Viktigare praktiska resultat skulle uppnås, där man med svensk
lagstiftning införlivade den i norsk rätt gällande regeln, enligt vilken
allmän åklagare vid förskingringsbrottet äger att oberoende av angivelse
väcka åtal endast där sådant påkallas av »allmänna hänsyn». En sådan
regel är, där den handhaves av en högt kvalificerad åklagarekår, ägnad att
i vidaste utsträckning tillgodose de olika synpunkter, som i det särskilda
fallet göra sig gällande. Den förutsätter emellertid eu synnerligen vidsträckt
prövningsfrihet, vilken icke synes vara förenlig med den eljest i
svensk rätt gällande regeln, att aklagaren, där sannolika skäl för brottets
verklighet förefinnas, är oberoende av opportunitetshänsyn berättigad och
pliktig att beivra brottet. Ett avvikande från denna grundsats lärer icke
kunna ifrågakomma vid en lagändring av så begränsad omfattning som
den föreliggande.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts synas övervägande
skäl tala för en sådan utsträckning av åtalsrätten vid det i 22 kap. 11 §
upptagna förskingringsbrottet, att detta brott utan inskränkning lägges
under allmänt åtal. Detta syfte vinnes, där den i 22 kap. 21 § givna
åtalsregeln, såvitt den avser förskingringsbrottet, får utgå.

En ändring av åtalsrätten vid förskingringsbrottet är ägnad att i
större eller mindre mån återverka även på de regler, som meddelats i
fråga om andra brottstyper.

Till en början kommer härvid i betraktande bestämmelsen i 22 kap. &
14 § om trolöshet mot huvudman.

Trolöshetsbrottet har i åtalshänseende följt samma utvecklingslinjer
som förskingringsbrottet. Genom lagen den 20 juni 1890 likställdes det
jämväl i straffbarhetshänseende med förskingringsbrottet.

För en fortsatt enhetlig behandling av åtalsbestämmelserna vid
trolöshet och förskingring synas starka skäl tala.

Lagen skiljer mellan rättegångsfullmäktigs trolöshet och trolöshet
vid sysslomannauppdrags utförande.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 163 höft. (AV 201.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Beträffande det sistnämnda, ojämförligt viktigaste, fallet kunna
samma huvudskäl anföras till förmån för en utsträckning av åtalsrätten
som vid förskingringsbrottet.

Sysslomannens trolöshet har karaktären av ett rent förmögenhetsbrott.
Dess frändskap med förskingringsbrottet framgår ytterligare därav,
att båda brotten förutsätta, att gärningsmannen bereder sig eller annan
oberättigad vinning på den förfördelades bekostnad. Härtill kommer att
trolöshetsbrottet liksom flertalet förskingringsbrott innebär en grov kränkning
av avtalsförpliktelser, vilkas redliga uppfyllande är av framträdande
betydelse för det ekonomiska livet. Sysslomannens uppdrag går ut på
företagandet av ekonomiska rättshandlingar för huvudmannens räkning.
Genom den rättsliga förfogandemakt han för detta ändamål erhåller över
huvudmannens förmögenhet, sättes den oredlige sysslomannen i vidaste
utsträckning i stånd att bereda sig orättmätig vinning på huvudmannens
bekostnad. Dennes såväl fasta som lösa egendom, fordringsrätter och
andra förmögenhetsrätter av alla slag kunna genom sysslomannens trolöshet
sättas på spel. Till sin räckvidd framstår därför trolöshetsbrottet
såsom ett av de mest omfattande förmögenhetsbrotten. Denna omständighet
i förening med sysslomannauppdragets stora praktiska betydelse
är väl ägnad att motivera allmän åtalsrätt vid detta brott.

Till de angivna omständigheterna sluter sig en annan, vilken ur
processuell synpunkt torde äga avgörande betydelse. Trolöshetsbrottet,
antar, liksom förskingringsbrottet, synnerligen ofta formen av ett olovligt
förfogande över lös egendom, särskilt penningar. Det torde vara allmänt
erkänt, att de frågor rörande gränsdragningen mellan trolöshet och förskingring,
som i dessa fall uppkomma, höra till förmögenhetsbrottens
vanskligaste gränsspörsmål1). Så länge lagen för trolöshet och förskingring
uppställer samma strafflatituder och enahanda åtalsregler, nedsjunker
emellertid frågan, huruvida ansvar skall ådömas för trolöshet eller för
förskingring vid rättstillämpningen till en ren citeringsfråga. Låter man
åter de båda brotten följa olika åtalsregler, erhålla gränsfrågorna en
eminent praktisk betydelse. Av deras lösning blir det då beroende, huruvida
åklagaren i det givna fallet äger att oberoende av angivelse beivra
brottet eller ej. De allvarliga olägenheter, vilka genom en dylik anordning
skulle uppkomma, äro alltför uppenbara för att utan nödtvång kunna
lämnas å sido.

Vad härefter angår den i 22 kap. 14 § strafflagen upptagna bestämmelsen
om rättegångsfullmäktigs trolöshet, äger denna en delvis annan
karaktär än den förut behandlade. Dess syfte är att skydda huvud *)

Se Wetter, Om trolöshet mot huvudman, särskilt sid 272 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

mannen mot oredlig processföring från lians rättegangsfullmäktiges sida,
och detta oavsett huruvida fråga är om en rättegång med ekonomiskt
föremål eller ej. Så till vida sträcker sig bestämmelsen uppenbarligen
utöver förmögenhetsbrottens område. Att rättegangsfullmäktigs trolöshet
till sin natur är sådan, att den bör böra under allmänt åtal, torde utan
vidare framgå därav, att hans oredliga processföring ju icke blott kränker
hans huvudman utan även riktar sig mot statens dömande verksamhet.

Sistnämnda synpunkt bör även anläggas vid den i 14 §:s sista
stycke upptagna bestämmelsen om förledande till oskälig rättegång.

Man torde därför böra stanna vid det resultat, att samtliga i 22 kap. 14
§ upptagna brott underkastas allmänt åtal och att i enlighet härmed den i
22 kap. 21 § angivna åtalsregeln beträffande dessa brott uteslutes.

Beträffande 22 kap. strafflagen i övrigt kan nämnas, att i 13 § 122 hav. 13 §
mom. upptagits en specialbestämmelse rörande det fall att man mot bättre s ra agen''
vetande nekar till pantsatt, lånt, legt eller inlagt gods eller vad eljest
det är, som hörer annan till och man i besittning haver. Detta brott är
liksom övriga i samma moment upptagna brott underkastat målsägandens
exklusiva åtalsrätt. Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida icke ett
nekande till anförtrott gods rätteligen bort av lagen behandlas såsom
vanlig förskingring enligt 11 §. På grund härav kunde man vara benägen
att åtminstone i åtalshänseende likställa brottet med det egentliga förskingringsbrottet.
Emellertid synes man med hänsyn till brottets bagatellartade
karaktär och i betraktande av den mera omfattande omarbetning
13 §:s ålderdomliga bestämmelser i deras helhet påkalla, för närvarande
kunna bortse från en ändring av åtalsbestämmelsen.

Vad nu anförts beträffande nekande till anförtrott gods, gäller i
huvudsak även den i 13 § 2 mom. upptagna bestämmelsen om tvesalu.

Tvesalu kan understundom te sig som förskingring, men denna omständighet
lär icke äga den praktiska betydelse, att en partiell lagändring i
fråga om åtalsreglerna vid 13 §:s brott bör ifrågakomma.

I fråga om åtalsrätten vid de i 22 kap. 19 och 20 §§ upptagna
brotten kan hänvisas till det föregående.

De åtalsbestämmelser, som meddelats beträffande de i strafflagens
övriga kapitel upptagna brotten, synas icke så nära beröras av en ändring
av förskingringsbrottets åtalsbestämmelse, att beträffande dem en
ändring i detta sammanhang är nödig.

Däremot kunde ifrågasättas, huruvida icke de synpunkter, som i 25 köp, 11 §
det föregående anförts till förmån för en utsträckning av åtalsrätten vid ^rafftcigen.
förskingringsbrottet, följdriktigt böra medföra en ändring av bestraffningsregeln
i 25 kap. 11 § strafflagen. Enligt denna § skall ämbetsman, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

förskingrat tjänstemedel, dömas till avsättning, ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas och frihetsstraff. Gitter han emellertid att genast
ersätta eller säkerställa det förskingrade, skall han endast dömas till
avsättning. Det är obestridligt, att den betydelse, som här tillmätts
medlens ersättande eller säkerställande, förestavats bland annat av statsfinansiella
hänsyn, vilka, sådana de av lagkommittén i motiven till denna
bestämmelse utvecklats, sammanfalla med de ekonomiska synpunkter,
vilka vid det allmänna förskingringsbrottet låta det för målsäganden
framstå såsom önskvärt att äga ett verksamt påtryckningsmedel för vinnande
av gottgörelse för den lidna förlusten. Där skadans ersättande
icke i det ena fallet kan tillmätas straffrättslig betydelse, kan man icke
utan skäl säga, att den ej heller i det andra bör hava sådan betydelse.
Emellertid måste beaktas, att vid uppställandet av förenämnda regel i
25 kap. 11 § jämväl rent straffrättsliga hänsyn spelat in och att dessa
i första hand varit avgörande vid bestämmelsens uppställande. Lagkommittén
säger härom i motiven till 1839 års straffbalksförslag sid. 83:
»Brottsligheten är i objektivt avseende ofelbart vida mindre, om ämbetsmannen
gitter återställa det tillgripna och förskingrade. Den är det ock
i subjektivt, om han, utan avsikt att slå under sig medlen och med
kännedom att han äger full tillgång till deras återgäldande, använt dem
för enskilda behov, eller utlånat dem till andra. På dessa grunder, och
jämväl av den anledning, att lika svår bestraffning å tillgreppet och
förskingringen, evad medlen kunna återskaffas, eller ej, skulle för ämbetsmannen
undanhålla de bidrag till bristens fyllande, som han eljest
kunnat av andras välvilja påräkna, och varigenom staten således komme
att lida en förlust, som möjligen kunnat undvikas, har kommittén föreslagit
den bestämmelse, att ämbetsman, som gitter det skingrade genast ersätta
eller därföre ställa sådan säkerhet, att någon skada av tillgreppet ej
komma kan, må sitt brott med ämbetes mistning försona.»

Med hänsyn till den komplicerade natur berörda bestämmelse i 25
kap. 11 § strafflagen sålunda äger, synes man i detta sammanhang kunna
bortse från en omarbetning av denna bestämmelse.

Ang. frågan Slutligen återstår frågan, huruvida den föreslagna lagändringen bör

gångsbestäm-an nas verkan jämväl beträffande brott, som förövats före dess ikraftmélser
vid trädande. De i lag uttalade grundsatser, som härvid komma i betrakAsatt
a"lag-'' tande, återfinnas i strafflagens promulgationsförordning, vars bestämmeländringcn.
ser rörande förhållandet mellan gammal och ny lag enligt vedertaget
bruk pläga analogisk! tillämpas å straffrättsliga lagändringar i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

I framstå rummet påkallar i detta sammanhang bestämmelsen i 5 §
uppmärksamhet: »Brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande,
men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom, som vunnit
laga kraft eller ej överklagad varder, skall efter nya lagen straffas, om
det straff, som efter samma lag ådömas bör, är lindrigare än det, som i
äldre lag eller författning för brottet stadgat varit.» Motsättningsvis kan
man från denna bestämmelse sluta till att, där den nya lagen icke är
mildare, brott, som förövats före dess ikraftträdande, skall bedömas enligt
den gamla lagen.

Frågan blir då, huruvida en sådan ändring av åtalsrätten, som nu
föreslagits, kan anses ingå under de från 5 § härledda grundsatserna.

Bestämmelserna om målsägandens rätt att ensam taga initiativ till
vissa brotts beivrande hava en blandat processuell och straffrättslig
karaktär.*)

Formellt äro de processuella. Målsägandens angivelse utgör en
förutsättning för att åklagarens talan skall kunna upptagas till prövning.
Från denna utgångspunkt kunde man vara benägen att låta en
utsträckning av åtalsrätten liksom andra processuella lagändringar äga
tillämpning även vid brott, som förövats före lagändringens ikraftträdande.
2)

Materiellt sammanhänga emellertid dessa åtalsbestämmelser på det
närmaste med själva straffbestämmelserna.3) Sålunda måste man till en
början besinna, att målsäganden — allenast med de begränsningar, som
framgå av 19 § 2 och 4 mom. promulgationsförordningen — vid angivelsebrotten
äger full frihet att ensam efter eget skön avgöra, huruvida
brottet skall beivras eller ej. En sådan dispositionsfrihet för målsäganden
förutsätter från statens sida ett villkorligt uppgivande av straffanspråket.
Vill målsäganden, av vad skäl det vara må, icke göra straffanspråket
gällande, får frågan om brottets beivrande helt förfalla. En straffbestämmelse,
vars tillämpning förutsätter målsägandens angivelse, är
därför ägnad att praktiskt verka på samma sätt, som om den vore förknippad
med en villkorlig straffrihetsgrund, tack vare den möjlighet den
öppnar för gärningsmannen att genom målsägandens förnöjande undgå
åtal och därmed straff. Denna omständighet låter själva straffbestämmelsen
framstå såsom mildare än en straffbestämmelse, vid vilken åtalsrätt
och åtalsplikt tillkomma åklagaren oberoende av angivelse. De anförda

Se bl. a. Hagströmer, Allm. del sid. 173 not 2.

s) Se Traeger i Vergleichende Darstellung des deutscben und ausländischen Strafrechts, Allg.
Teil Band VI sid. 425 tf.

s) Se bl. a. Assarsson, Allm. del sid. 139 ff., Hagströmer Allm. del sid. 173 not 2, Forsman,
Föreläsningar över straffrättens allmänna läror sid. 619 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

synpunkterna åter visa, att frågan om åtalsrättens utsträckning förutsätter
en rent straffrättslig värdering av samtliga de omständigheter, som över
huvud tala för och emot en rättskränknings bestraffande.

Redan vad sålunda anförts synes tala för att lagändringar,
varigenom åklagaren erhåller självständig åtalsrätt, i fråga om deras
giltighet i tiden likställas med sådana, som medföra en skärpning av
själva straffbestämmelserna. Härtill kommer ytterligare, att det skulle
stå illa samman med den förlikningsrätt, som enligt grunderna för 20
kap. 4 § rättegångsbalken får anses tillkomma målsäganden, att genom
en ändring av åtalsreglerna riva upp en straffsak, som enligt äldre rätt
blivit rättsgiltigt uppgjord.

Att 1864 års lagstiftare ansett 5 § principiellt tillämplig även å
ändrade bestämmelser rörande åtalsrätten, synes vidare framgå av bestämmelsen
i promulgationsförordningens 14 §. Denna § innehåller
regeln att, därest allmän åklagare, innan strafflagen blivit gällande, talat
å brott, som efter äldre lag hörde under allmänt åtal, men efter strafflagen
endast kunde åtalas av målsägande eller efter hans angivelse, det
skulle dömas över åtalet, ändå att målsäganden ej äskade fullföljd därav.
Bestämmelsens plats i förordningen, där den ansluter sig till uppenbara
undantag från 5 §, jämförd med den iögonenfallande omständigheten, att
lagstiftaren ansett det överflödigt att uppställa en särskild bestämmelse
för det motsatta fallet att ett brott, som tidigare varit förbehållet enskilt
åtal, genom strafflagen förvandlats till åklagarebrott, låter bestämmelsen
själv framstå såsom ett undantag från 5 §. Härav åter följer, att en lagändring,
som förvandlar ett målsägande- eller angivelsebrott till åklagarebrott,
enligt de ur 5 § härflytande rättsgrundsatser icke bör tillerkännas
tillbakaverkande kraft. Denna tolkning är även den inom litteraturen
företrädda.1)

Vid tidigare skärpningar av åtalsrätten har man icke plägat meddela
särskilda övergångsbestämmelser. Detta framgår bland annat av

lagen den 12 mars 1886, varigenom brott enligt 22 kap. 13 § 2 mom.
strafflagen för visst fall underkastades allmänt åtal (Sv. F. S. 9/1886);

lagen den 14 oktober 1892, varigenom brotten enligt 23 kap. 2
och 5 §§ strafflagen förvandlades från målsägandebrott till angivelsebrott
(Sv. F. S. 86/1892);

'') Se Hagströmer, Allm. del sid. 74 och Assarsson, Allm. del sid. 141 ff.

Den regel man sålunda erhåller, är uttryckligen uttalad i norska strafflagen 3 §. Den har
även godkänts 1 motiven till 1909 års tyska strafflagsförslag (sid. 6) och i motiven till 1912 års danska
strafflagsförslag (sid. 4). I Finland synes den likaledes vara gällande. Se Forsman, Föreläsningar
över straffrättens allmänna läror sid. 631 ff.

Kungl. Majds proposition nr 201.

lagen den 9 juni 1893, varigenom förskingring och trolöshet förvandlades
från målsägandebrott till angivelsebrott (Sv. F. S. 37/1893);

lagen samma dag, varigenom vissa brott enligt 15 kap. 22 § straffagen
underkastades allmänt åtal (Sv. F. S. 37/1893);

lagen den 28 maj 1897, varigenom vid brott enligt 15 kap. 22 §
strafflagen allmän åklagares åtalsrätt ytterligare utvidgades (Sv. F. S.
38/1897);

lagen den 27 juni 1902, varigenom åtalsrätten vid brott enligt
19 kap. 20 § strafflagen i så måtto utsträcktes, att allmän åklagare, som
enligt äldre rätt ägt åtalsrätt endast där skadegörelsen förövats å allmän
egendom, erhöll åtalsrätt i varje fall, där brottet icke förnärmade endast
enskild persons rätt (Sv. F. S. 71/1902);

lagen den 13 maj 1921, varigenom, bland annat, dels brott enligt
23 kap. 2 och 5 §§ strafflagen förvandlades från angivelsebrott till
åklagarebrott, dels brott enligt 3 § i samma kapitel förvandlades från
målsägandebrott till angivelsebrott (Sv. F. S. 229/1921).

Då tillräcklig grund icke synas förefinnas att vid föreliggande lagändring
avvika från denna praxis, har särskild övergångsbestämmelse ej
heller fogats vid detta förslag.

Kungl. May.ts proposition nr 201.

Bilaga C.

Till Konungen.

I nådig remiss, som den 12 innevarande december ankommit till
justitiekanslersämbetet, har Eders Kungl. Maj:t anbefallt ämbetet att före
den 31 i denna månad avgiva utlåtande över ett inom justitiedepartementet
upprättat, av motiv åtföljt lagförslag, avseende att i 22 kap. 11
och 14 §§ strafflagen omförmälda brott (förskingrings- och trolöshetsbrott),
vilka nu icke kunna av allmänne åklagaren åtalas, med mindre de av
målsägande angivits till åtal, hädanefter skulle kunna bliva föremål för
offentligt åtal oberoende av sådan angivelse.

Till åtlydnad av den nådiga remissen får jag i underdånighet anföra
följande.

Vid sidan om ett — i varje fall icke nu påträngande — behov
att vid förskingringsbrotten genomföra åtalsbestämmelser analoga med
dem, som gälla vissa angränsande brottstyper, framhålles i motiven, att
statens straffanspråk ej sällan får vid förskingringsbrott nedsjunka till
påtryckningsmedel i ekonomiska intressens tjänst. Detta beklagliga förhållande
inträffar emellertid även i fråga om andra brott, som sedan
länge legat under allmänt åtal (t. ex. sedlighetsbrott).

Jag lärer dock icke misstaga mig, om jag tror det huvudsakliga
skälet till föreslagna lagändringen ligga i motivens ord, »att det för rättskänslan
framstår såsom stötande, att den, som gjort sig skyldig till ett
grovt brott, kan undgå straff redan på den grund att förmögna fränder
och vänner förmå förnöja målsäganden, medan åter den mindre lyckligt
lottade, vilken begått enahanda brott, underkastas strängt straff. En
sådan av ekonomiska hänsyn betingad ojämnhet vid brottens beivrande
är ägnad att förvilla rättsbegreppen och undergräva tilliten till lagens
oväld».

Med allt erkännande av det sålunda antydda önskemålet att göra
rättvisans gång oberoende av ekonomiska hänsyn, torde dock kunna
erinras, hurusom redan Carlén på sin tid (kommentar över strafflagen
sid. 369) framhöll, att förskingring av penningar eller eljest fungibla
ting icke kan anses hava ägt rum, därest penningarna, fastän under
tiden använda, genast på anfordran återställas. I enlighet härmed torde

Kungl. May.ts proposition nr 201.

ock rättspraxis hava utbildat sig, så att peuningförskingring förutsätter
icke blott obehörigt förfogande över främmande medel utan även oförmåga
att i rätt tid återgälda medlen. Uti ett N. J. A. år 1916 sid. 321 refererat,
av högsta domstolen själv redigerat utslag har en person dömts till ansvar
för förskingring på dessa domskäl: att han obehörigen använt vissa medel
för egen räkning samt vid verkställt utmätningsförsök befunnits sakna
tillgång till medlens gäldande. Kan förskingringsbrott icke anses föreligga,
om den som obehörigen förfogat över främmande medel, blott är
i stånd att i rätt tid återbetala medlen — detta må nu möjliggöras genom
konjunkturvinst eller vänners mellankomst eller annorledes — så är
uppenbart, att ingen som helst utvidgning av myndigheternas rätt till
ingripande kan helt eskamotera bort verkan av vännernas mellankomst.
Till och med om åtalsrätten utsträcktes ännu mera än remitterade förslaget
avser och det medgåves en actio popularis, så skulle dock den
tilltalade undgå straff för förskingring; av den anledning att han under
nyss angivna förhållanden icke kunde övertygas om att hava begått något
enligt svensk lag straffbart förskingringsbrott.

Till denna invändning i fråga om den föreslagna lagens effektivitet
komma andra, som ligga på ett annat plan.

Bestämmelserna om åtal reglera i stort sett även rätten till ingripande
från den myndighet, som hos oss i allmänhet handhar förundersökningen
i brottmål, nämligen kriminalpolisen. Om remitterade
förslaget blir lag, skall polisen icke såsom nu behöva avvakta behörig
angivelse utan — liksom beträffande andra brott som lyda under allmänt
åtal — äga ingripa redan av ganska ringa anledning, exempelvis anmälan
av någon initierad, vilkens tystnad icke kunnat köpas.

Men det synes mig knappast rådligt att under nuvarande förhållanden
utvidga kriminalpolisens rättigheter (och skyldigheter). Med några undantag
står denna polis icke högt i fråga om kompetens; en i dagarna
offentliggjord utredning konstaterar detta och att den övervägande delen
av riket är fullständigt i saknad av personal med särskild utbildning för
att upptäcka brott. Förundersökningen vid förskingringsbrott erbjuder
dessutom alldeles särskilda svårigheter. Då kräves icke blott parternas
hörande utan även — åtminstone om det gäller förskingring av penningar
— tillgång till räkenskaper och andra handlingar. Men hos oss finnes
ingen lagstiftning, som tillförsäkrar polisen tillgång till dylikt material.
Materialets utnyttjande kräver också merendels särskild fackkunskap
(t. ex. räkenskapsgranskning); och denna står endast undantagsvis till
buds. Bakom förskingringsbrott ligga för övrigt icke sällan civila rättsfrågor,
vilkas lösning kan vara svår nog till och med för lagfarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 163 käft. (Nr 201.)

Kungl, Majits proposition nr 201.

Hittills har målsägaren frivilligt, av intresse för sin angivelse
plagat mycket verksamt hjälpa polisen vid utredningsarbetet. Motiven
synas räkna med att så skulle komma att ske, även om polisen i fortsättningen
ingriper på egen hand och kanske till förfång för målsägaren.
För min del kan jag icke hysa en dylik förväntan. Vårt folk är icke
genomträngt av medvetandet om att polisen fullgör ett arbete, som bör
ligga alla laglydiga medborgare om hjärtat. Och varken gällande lagstiftning
eller remitterade förslaget lämnar någon möjlighet att tvinga
målsägaren; något som denne tämligen snart torde få klart för sig, om
han är i den ekonomiska ställning, att han kan anlita en kunnig advokat.

Sedan förundersökningen avslutats, har allmänne åklagaren att avgöra,
huruvida det därvid hopbragta, mer eller mindre ofullständiga materialet
föranleder åtal eller icke. I vissa fall skall dock enligt förslaget
åtal från hans sida vara uteslutet, nämligen om förskingraren och den
förorättade stå varandra nära på sätt i 22 kap. 20 § närmare omförmäles
(man och hustru o. s. v.). Det i denna paragraf använda uttrycket
»draga lönligen undan varandra» lärer visserligen avse även förskingring,
men det kan svårligen förnekas, att uttrycket är otydligt; och fråga skulle
därför kunna vara om det icke i detta sammanhang borde förtydligas
för att utesluta missförstånd.

Med nu angivna undantag får åklagaren enligt remitterade förslaget
laglig skyldighet att, såsom i motiven jämväl framhålles, anställa
åtal, så snart förundersökningens material innefattar sannolika skäl för
att förskingringsbrott föreligger. Han får icke svika denna sin skyldighet,
även om han befarar åtalets ogillande; och vår rätt medger honom
icke att följa opportunitetsprincipen, så att han i bagatellfall får underlåta
anställa åtal.

Under sådana omständigheter synes, om remitterade förslaget blir
lag, förskingringsbrottens beivrande genom allmänne åklagaren bliva i
vårt land ovillkorligare än i allmänhet i andra land — åtminstone om
man får döma av de i motiven intagna uppgifter. Också synes motivens
författare hava haft en känsla av att remitterade förslaget härvidlag går
väl långt; han diskuterar vissa eventuella modifikationer, men ingen av
dem vinner hans förord. Jag delar hans uppfattning i denna del. Han
framhåller fördelarna, om man kunde med svensk lagstiftning införliva
den i norsk rätt gällande regeln, enligt vilken allmän åklagare vid förskingringsbrott
äger att oberoende av angivelse väcka åtal endast däi sådant
påkallas av allmänna hänsyn. Även jag tror på fördelarna av eu dylik
regel »där den handhaves av en högt kvalificerad åklagarekår», såsom det
heter i motiven. Men innan vi få en sådan kår och innan åklagare -

Kungl. Moj:ts proposition nr ‘201.

väsendet med kriminalpolisen erhåller eu organisation jämförlig med den
i Norge och nästan alla andra civiliserade länder, är regeln enligt min
åsikt omöjlig för våra förhållanden.

Därest emellertid förskingringsbrott lägges under allmänt åtal, torde
så böra ske även med trolöshetsbrottet, såsom ock avses i remitterade
förslaget. Vad motiven innehålla om att dessa två slag av brott kräva
enhetlig behandling av åtalsbestämmelserna, synes mig övertygande. Det
förefaller mig dock tvivelaktigt, om remitterade förslaget verkligen gör
dessa bestämmelser enhetliga. I detta avseende torde vara av vikt att
klargöra, huruvida trolöshetsbrottet subsumeras under förut nämnda
dunkla uttryck i 22 kap. 20 § strafflagen: »draga lönligen undan varandra».
Är så icke fallet, skulle allmänne åklagaren —t i motsats till vad
som är meningen beträffande förskingring — bliva skyldig att utan därom
framställd begäran åtala trolöshetsbrottet jämväl om det begåtts av barn
mot föräldrar o. s. v. Sådant kan väl under inga omständigheter motsvara
allmänna rättsmedvetandet. Ett förtydligande i denna punkt synes
mig erforderligt i den föreslagna lagen.

Vad till slut angår frågan om föreslagna lagens till bakav erkände
kraft finner jag intet att erinra mot vad motiven innehålla därom, att
för den händelse icke lagen själv innefattar någon bestämmelse i motsatt
riktning, bör enligt doktrinen sådana förskingrings- och trolöshetsbrott,
som begåtts innan nya lagens ikraftträdande, fortfarande icke kunna av
myndigheterna beivras utan behörig angivelse. Men doktrinens ståndpunkt
i denna fråga är dock något osäker och i varje fall är den alldeles
obekant för det ojämförligt största flertalet av våra polismyndigheter
och åklagare, vilka icke heller hava någon skyldighet att känna
densamma. Under sådana omständigheter tillåter jag mig hemställa, att
förändring i åtalsrätten beträffande de brott, varom här är fråga, icke
må genomföras, utan att i sammanhang därmed bestämt gives tillkänna,
huruvida förändringen avser äldre brott eller icke. Eljest äro beklagliga
misstag att befara.

Av det anförda torde emellertid framgå, att remitterade lagförslaget
icke ens i händelse av nu antytt tillägg kan av mig förordas till antagande.

Stockholm den 29 december 1922.

Underdånigst
O. H. Arsell.

E. f.

Oskär Adelsohn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Bilaga D.

Till Konungen.

I anledning av Eders Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse den 8 innevarande
december rörande förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap.
21 § strafflagen, får jag i underdånighet anföra följande.

Det centrala området av den svenska strafflagens förskingring sbrott
— tillägnande av anförtrodd främmande sak — har i så gott som alla
moderna strafflagar ställts under allmänt åtal. Undantag utgöra inom
den europeiska straffrätten egentligen endast Sverige (22: 21 st. 4) samt
tvenne schweiziska kantoner: Ticino (1873, art. 380) och St. Gallen (1885,
§ 63). Norge (§ 264) uppställer visserligen i första hand brottet »underslag»
såsom angivelsebrott men gör häruti den viktiga inskränkning, att
åtalet är offentligt, då »det krceves av almene hensyn»; avgörandet, huruvida
sådana föreligga, tillkommer icke domstol utan åklagare (Retstid.
1914, 542).

I ett stort antal lagar förekommer visserligen, att ett eller annat
periferiskt område av vad lagen betecknar såsom förskingringsbrott utsöndras
i åtalshänseende och göres till angivelsebrott. Detta gäller
framför allt fall, som hos oss skulle utgöra bodräkt — fall alltså, som
enligt svensk straffrätt äro och även med den föreslagna lagändringen
skulle fortfara att vara målsägandebrott. Stundom undantagas tillgrepp
av ringa värde; ävenså förskingring av gods, som genom tillfälligheter
kommit i brottslingens besittning o. s. v. I detta sammanhang må även
anmärkas den någon gång (t. ex. Österrike § 187) förekommande ståndpunkt,
att om gärningsmannen (»nicht aber ein Dritter fur ihn»), innan
saken kommit till myndigheternas kännedom, ersätta målsäganden hela
skadan, gärningen upphör att vara straffbar.

Vad angår det brott, som hos oss plägar betecknas såsom »trolöshet
mot huvudman» och vars gränser såväl gentemot straffrihet som emot
förskingring äro svåra att bestämma, så har det av åtskilliga lagar till
större eller mindre del dragits samman med förskingringen till ett re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 37

kvisit och gäller sålunda därom det ovan anförda. De lagar, som kunna
anses uppställa ett särskilt trolöshetsbrott, jämförligt med den svenska
strafflagens, ställa till största delen även detta brott under allmänt åtal.
Emellertid är brottet i några länder angivelsebrott: Finland (38: 9; dock
med viktiga undantag: förmyndare, förvaltare av allmän stiftelse, sakförare);
Norge (§ 279, men med samma klausul om almene hensyn, som
i fråga om förskingring); Ungern (§ 361); Bulgarien (§ 349); St. Gallen
(§ 173); såvitt det gäller »fremmede Penge, Nogen uberettiget anvender
till eget Brug», under vissa förutsättningar även Danmark (§ 254).

Det är sålunda blott eu minoritet bland lagarna, som i fråga om
trolöshet delar den svenska strafflagens ståndpunkt, och i fråga om förskingring
står vår lag praktiskt sett ensam. Tilläggas bör, att den riktning,
varuti rättsutvecklingen rör sig, på intet sätt stöder bibehållandet
av dessa brott såsom angivelsebrott. Den gamla norska strafflagen (även
i dess ändrade skick av 1890) både upptagit (27: 3) såväl förskingring
som trolöshet såsom angivelsebrott; den nya strafflagen (1902) har för
båda fallen uppställt nyssnämnda förbehåll om »almene hensyn». Schweiziska
förslaget av 1896 hade ännu förskingringen såsom angivelsebrott;
de senaste förslagen uppställa brottet såsom åklagarebrott. Det ryska
förslaget (III art. 24) hade likaledes ställt förskingringen såsom angivelsebrott;
lagen (1903, art. 574) gör det till åklagarebrott o. s. v.
Bland de senare årens strafflagsförslag lärer man knappast finna annat
stöd för bibehållande av åtalsinskränkningen än att serbiska förslaget
av 1910 gör såväl trolöshetsbrottet (art. 306) som förskingringsbrottet
(art. 265) till angivelsebrott.

I fråga om nu föreslagna ändring i den svenska strafflagen torde
först böra betonas, att det, såsom rekvisiten för förskingring och trolöshet
äro beskaffade i denna lag, torde vara praktiskt omöjligt att göra
någon skillnad dem emellan i åtalshänseende. Just i fråga om de i
detta sammanhang viktigaste och särskilt under senaste tiden synnerligen
ofta förekommande fall, där det rör sig om underslev av stora
belopp, är det ofta ytterst vanskligt att avgöra, huruvida den ena eller
andra rubriceringen är den riktigare. Vill man göra straffhotet effektivare,
måste därför åtgärden obetingat omfatta båda instituten.

De skäl, som skulle kunna anföras mot ändringen, gestalta sig
väsentligt olika, allteftersom man betraktar olika typer inom området
förskingring—trolöshet. Vid obetydliga fall av förskingring, exempelvis
tillägnande av en långiven sak utav ringa värde, kunde invändas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

brottet — då ju ingen besittningsstöring, såsom vid tjuvnad, förekommer
— utmärker en så pass ringa samhällsfarlighet hos viljan, att inga
tillräckliga skäl finnas för staten att proprie) motu inskrida. Såsom ovan
antytts, har också i en och annan utländsk lag hänsyn härtill tagits vid
åtalsfrågan (stundom hava under undantagsområdet indragits även motsvarande
fall av tjuvnad). Emellertid är det tydligt nog, att dessa små
fall faktiskt mycket sällan kunna komma att av allmän åklagare beivras,
om icke initiativet tagits av målsäganden — alldeles som för närvarande
hos oss är förhållandet beträffande de förskingringar av enskild tjänare
m. fl., vilka av lagen (20: 3) förvandlats till tjuvnad. Nämnda invändning,
även om man vill tillerkänna den teoretisk riktighet, har därför
ingen större praktisk betydelse.

Av annan art äro betänkligheterna rörande fall av rakt motsatt
typ, nämligen underslev — de må rubriceras såsom förskingring eller trolöshet
—- av anförtrodda stora värden. Här är samhällsfarligheten — icke
minst genom exemplets makt — eminent. Men i dessa fall kan förlusten
ofta spela så stor roll för målsäganden, att det kan ifrågasättas, huruvida
icke staten bör avstå från sitt straffanspråk, därest härigenom möjligheten
för förlustens betäckande skulle ökas. Med andra ord: det kommer
här an på att mot varandra väga den enskildes intresse — vilket
visserligen indirekt även är samhällets — att räddas från svår förlust
och samhällets intresse, att brottet blir bestraffat. Såsom av det föregående
synes, har denna avvägning i den moderna rätten med stor bestämdhet
så utfallit, att man funnit sistnämnda intresse vara det starkare.
Det kan väl icke heller förnekas, att det ur allmänpreventiv synpunkt
är högst förkastligt, ja, att det under omständigheter till och med
kan rubba känslan av medborgarnes likhet inför lagen, om allmänheten,
såsom i dylika fall lätt kan ske, får den uppfattningen, att det beror
på köpslagan mellan de förlustlidande och brottslingens släktingar eller
vänner, huruvida gärningen kommer att bestraffas. Under alla förhållanden
måste den allmänna åtalsrätten verka såsom en pression därhän,
att bristen betäckes — och fullt betäckes — innan den blir allmänt bekant.
Om så sker, äro de nyssnämnda olägenheterna åtminstone väsentligt
förminskade och fördelen för målsäganden densamma.

Naturligtvis vore tänkbart att efter den norska lagens föredöme
inskränka den allmänna åtalsrätten till dessa och andra fall, där »allmänna
hänsyn» kräva densamma. Men att för detta undantagsområde införa
opportunitetsprincip, medan den svenska straffprocessen i övrigt bekänner
sig till en utpräglad legalitetsprincip, är tydligen uteslutet.

Angående de praktiska svårigheter av olika art, t. ex. i fråga om

Kungil. Maj:ts proposition nr 201.

bevisning, som man stundom befarat av denna utsträckning utav ätalsrätten,
torde vara tillräckligt att ånyo erinra om den stora majoritet av
gällande strafflagar (däribland även sådana, som uppställa ett förskingringsrekvisit
lika med den svenska lagens), vilka utan känd praktisk olägenhet
intaga den föreslagna ståndpunkten.

På grund av det anförda anser jag mig böra i underdånighet tillstyrka
förslaget.

Lund 29 december 1922.

Underdånigst
Johan C. W. Thyrén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars
1923.

Närvarande:

justi ti erådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justi ti erådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
26 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsassessorn Fritz Sterzel.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

»Mot den föreslagna ändringen, att förskingrings- och trolöshetsbrott
skola ställas under allmänt åtal, har jag ej något att erinra. Det
synes mig emellertid böra tagas under övervägande, om icke samma skäl,
vilka för tillgodoseende av statens ekonomiska intresse i ej oväsentlig
grad bidragit till stadgandet i 25 kap. 11 § strafflagen att förskingrande
ämbetsman ådömes lägre straff, där det förskingrade genast ersättes eller
säkerställes, borde, där förskingringsbrott av annan än ämbetsman ställes
under allmänt åtal, för tillgodoseende på liknande sätt av målsägares
ekonomiska intresse föranleda den ändring i 22 kap. 11 § strafflagen,
att om den förskingrande genast ersätter eller säkerställer det förskingrade,
straffet ej må överskrida visst lägre maximum. Yäl innefattar sistnämnda
§ en så vid straffskala, att domstolen vid straffets utmätande
kan taga hänsyn till denna omständighet, men skulle ett uttryckligt stadgande
härom utgöra en kraftig maning till den, som gjort sig skyldig
till förskingring, att, under förhoppning ej om straffrihet men väl om
skälig strafflindring, söka gottgöra den ekonomiska skada han vållat. I
övrigt må mot förslaget anmärkas, att den föreslagna lagens rubrik och
innehåll ej synas fullt täcka varandra.»

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 20 mars 1023.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bkanting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler ,Notfiin, Svensson, Hansson
Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
den 17 i denna månad avgivna yttrande över det till lagrådet den
2b januari 1923 remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap.
21 § strafflagen.

i ^ Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådets flesta
ledamöter lamnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt 163 käft. (Nr 201.)