Kungl. Maj:ts proposition nr 200 (Proposition 1944:200)

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående rätt att i mål och
ärenden som tillhöra domstols handläggning insända
handlingar med posten m. m.; given Stockholms slott
den 10 mars 19AA.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända
handlingar med posten m. m.; samt

lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. så ock örn fortsatt giltighet av samma lag.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

liihanq till riksdagens protokoll 10H. I sami. Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning:
insända handlingar med posten m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare, överexekutor
eller nedre justilierevisionen må inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Vad nu sagts skall även gälla i fråga om handling
som skall ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål
eller utslag av krigsdomstol. Inlämnas skriftlig vadeanmälan genom bud eller
insändes den med posten, må jämväl vadepenning på enahanda sätt erläggas.

Handling, som inlämnas genom bud eller inkommer med posten, skall
anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses
ingiven den dag då den inkom till mottagaren. Då handlingen inkommit,
skall vad i lag eller författning är stadgat örn skyldighet för part att tillika
inställa sig anses iakttaget.

Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas
eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, äge ej tillämpning
i fråga om handling eller åtgärd som avses i denna lag, ej heller beträffande
muntlig vadeanmälan och erläggande av vadepenning vid sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller intill
den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. så ock örn fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas dels att 10 § lagen den 26 april 1940 med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att samma
lag, vilken enligt lag den 9 april 1943 (nr 161) gäller till och med den 30
juni 1944, i sin sålunda ändrade lydelse skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1945.

10 §.

Konungen äger i den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden,
som avses i 1 § första stycket, beträffande riket i dess helhet eller viss del
därav förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga
eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än
genom särskilt rättsmedel skall äga rum hos domstol, domare, nedre justitierevisionen
eller överexekutor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga angående rätt att
insända inlaga till domstol med posten m. m.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1942 har riksdagens militieombudsman
hemställt örn vidtagande av åtgärder i syfte att underlätta anförandet
av besvär över utslag av krigsdomstol och beslut i disciplinmål av
militär befälhavare. Sedan yttranden inhämtats över denna framställning,
utarbetades inom departementet en promemoria i ämnet, vari bland annat
föreslogs, att beträffande såväl den militära som den allmänna rättsskipningen
skulle införas rätt att insända inlaga med posten. Jämväl över denna
promemoria ha yttranden nu inkommit.

Militieombudsmannens framställning.

Besvär över utslag som meddelats av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt
eller särskild krigsrätt skola ingivas till krigsöverdomstolen; det är dock tilllåtet
för klaganden att i stället avlämna sina besvär till den befälhavare, som
föranstaltat örn krigsrättens sammankallande. Besvärstiden är tjugu dagar.
Före klockan 12 å tjugonde dagen från den dag då utslaget gavs skall klaganden
sålunda antingen ingiva besvären till krigsöverdomstolen eller avlämna
dem till vederbörande befälhavare. Ha besvären avlämnats till den
sistnämnde, åligger det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingama
till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna härom äro upptagna i 65 § första
stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Besvär över utslag som givits av fältkrigsrätt skola avlämnas till den befälhavare,
som förordnat krigsrätten; det är dock tillåtet för klaganden att
i stället ingiva sina besvär till krigsöverdomstolen. Besvärstiden är femton
dagar. Före klockan 12 å femtonde dagen från den dag då utslaget gavs

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

skall klaganden sålunda antingen avlämna besvären till vederbörande befälhavare
eller ingiva dem till krigsöverdomstolen. Ha besvären avlämnats
till vederbörande befälhavare, åligger det denne, om klagandens motpart kan
anträffas i orten, att giva motparten avskrift av besvären samt förelägga honom
att inkomma med förklaring. Kan motparten ej anträffas eller har han
avgivit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen
insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna härom
äro upptagna i 65 § tredje stycket lagen om krigsdomstolar, sådant detta
lagrum lyder enligt lagen den 20 juni 1941. Tidigare var besvärstiden 10
dagar.

Beträffande häktade givas vissa särskilda föreskrifter.

Besvär över beslut som av befälhavare meddelats i disciplinmål skola ingivas
till krigshovrätten (eller i vissa fall till överkrigsrätt); det är dock tilllåtet
för klaganden att avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt
bestraffningen eller i dennes ställe satt är. Besvärstiden är tjugu dagar, räknat
från den dag då straffet avslutades. Före klockan 12 å tjugonde dagen
från den dag då straffet avslutades skall klaganden sålunda antingen ingiva
besvären till krigshovrätten eller avlämna dem till vederbörande befälhavare.
Ha besvären avlämnats till den sistnämnde, åligger det denne att ofördröjligen
insända besvärshandlingama till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna
härom äro upptagna i 209 § första stycket strafflagen för krigsmakten.

Jämväl besvär över krigsöverdomstols utslag i mål, vari krigsrätt meddelat
utslag eller befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, må avlämnas till
den befälhavare, som ägt mottaga hos krigshovrätten i målet anförda besvär
eller avgivna påminnelser. 76 § lagen om krigsdomstolar innehåller närmare
bestämmelser härom.

I skrivelsen till Kungl. Majit den 2 december 1942 har militieombudsmannen
till en början erinrat, att klagande i mål som avgjorts av krigsrätt eller
såsom disciplinmål hade två vägar att välja, i det han kunde antingen avlämna
besvären till vederbörande befälhavare eller ingiva dem till krigshovrätten.
Klagandens rätt att med sin besvärsskrift vända sig till vederbörande
befälhavare syntes lia införts främst i syfte att bereda klaganden en förmån.
Sålunda hade 1901 års krigslagstiftningskommitté uttalat, att det huvudsakliga
skälet för denna anordning vore å ena sidan den bundenhet, som
den militära tjänstgöringen i många fall med nödvändighet måste medföra,
och å andra sidan omsorgen, alt ingen finge av sin tjänstgöring hindras att
få ett utslag underställt högre rätts prövning. Såvitt anginge klagan över
fältkrigsrätts utslag syntes anordningen vara motiverad jämväl av en önskan
att underlätta skriftväxlingen genom ali låta denna ske genom befälhavarens
försorg. Härtill kunde fogas den synpunkten, att anordningen för klaganden
även kunde innebära en ekonomisk fördel. Eftersom besvär till krigshovrätten
skulle ingivas och ej finge med posten insändas, finge nämligen klaganden
i regel, örn han begagnade den direkta vägen, anlita elt avlönat ombud.
I normala fall kunde klaganden däremot oftast själv avlämna besvären till
vederbörande befälhavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

1 anslutning härtill uttalar militieombudsmannen att, enligt vad en verkställd
utredning visade, det genom krigslags ti ftningen reglerade besvärsförfarandet
icke syntes fungera tillfredsställande under nu rådande förhållanden.
Undersökningen hade gällt några av krigshovrätten under den senaste
tiden meddelade utslag, varigenom anförda besvär förklarats icke kunna
upptagas till prövning. Örn resultatet av undersökningen anför militieombudsmannen
vidare:

Svårigheter ha visat sig redan när det gällt att avgöra vilken befälhavare
som är behörig att mottaga besvär. I 209 § strafflagen för krigsmakten heter
det, att besvären skola avlämnas till den befälhavare som ålagt bestraffningen
eller den som är satt i hans ställe. Enligt 65 § lagen om krigsdomstolar
skola besvären avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om
krigsrättens sammankallande (första stycket), respektive som förordnat krigsrätten
(tredje stycket). Ehuru det i sistnämnda paragraf icke utsäges att
besvären, om annan blivit satt i befälhavarens ställe, skola avlämnas till
denne, måste detsamma dock gälla. Sedan en viss militär chef ålagt bestraffning
eller förordnat om krigsrätt, skola således besvären avlämnas till
innehavaren av den befattning, som vederbörande chef innehade vid den
tidpunkt då han vidtog sin nyssnämnda åtgärd. Ue militära organisationsoch
befälsförhållandena under den senaste tidens beredskapstjänstgöring ha
utmärkts av en viss rörlighet. Långa och snabba förflyttningar av förbanden
ha ägt rum, och underordnade förband såsom kompanier och bataljoner
ha ofta blivit underställda annan befälhavare än den ordinarie regementschefen.
Detta har återverkat på rättsskipningen.

Sedan militieombudsmannen härefter redogjort för fyra särskilda fall,
där klaganden förlorat sin talan på den grund att besvären avlämnats till fel
befälhavare, fortsätter militieombudsmannen:

Klagandenas förfaranden i de fyra refererade fallen kunna möjligen uppfattas
såsom utslag av en benägenhet hos dem alt med sina besvär vända sig
till den ordinarie förbandschefen eller den chef som de varit underställda vid
tiden för besvärens avgivande eller närmast före heinpermittering. Man torde
dock icke kunna utesluta den möjligheten, att klagandena icke känt till vilken
befälhavare som fattat det beslut, vilket varit bestämmande för besvärsförfarandet,
eller vilken befattning han vid beslutets fattande utövat. I
fält torde i varje fall den underordnade militära personalen icke vid varje
tidpunkt vara insatt i de rådande befälsförhållandena.

Det har även visat sig att det kan, utan att laga förfall föreligger, vara svårt
för klaganden att i rätt tid komma i förbindelse med vederbörande befälhavare.
I detta avseende kan det till en början erinras om att besvären skola
avlämnas till denne och icke få insändas med posten samt att fältposten är
en gren av den allmänna posten. Besvär som till vederbörande befälhavare
inkommit med allmänna posten kunna icke upptagas till prövning. Denna
regel torde kunna tolkas så strängt, att besvär som av klaganden avlämnats
till kompanichef och av denne med post insänts till vederbörande befälhavare
icke skola upptagas. I ett sådant fall bör kompanichefen således sända
besvären med ordonnans och icke med posten.

Stadgandet att besvären skola avlämnas till vederbörande befälhavare bör
icke tolkas så strängt efter ordalagen, att besvären måste av denne personligen
behandlas. Örn besvären å regementsexpedition avlämnas till den befattningshavare
som har att mottaga inkommande handlingar, torde besvären
vara rätt ingivna. Till stöd för denna uppfattning kan man åberopa

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ett äldre rättsfall (se N. J. A. 1918 not. B 501). Å andra sidan är det uppenbart
att kretsen av de personer som i dessa angelägenheter kunna handla å
regementschefens vägnar är mycket begränsad. Då besvären under nu gällande
ordning å kompaniexpedition avlämnas till kompaniets chef eller adjutant
måste det anses att de av denne innehavas så att säga å klagandens
vägnar. Detta blir av betydelse i det fall att besvären bliva fördröjda under
sin vidare befordran till vederbörande befälhavare.

Om besvär med posten tillställas annan befattningshavare vid regementsstab
än vederbörande befälhavare, exempelvis expeditionsunderofficer eller
stabschef, och av denne mottagas i tjänsten och icke privat, torde de böra
behandlas på samma sätt som om de med posten inkommit till regementschefen,
det vill säga icke upptagas till prövning. Klaganden kan emellertid
i stället med posten sända sin besvärsskrift till sådan underordnad befattningshavare
privat med anhållan att denne måtte avlämna skriften till vederbörande
befälhavare. Den anlitade befattningshavaren kommer då att
inneha besvärsskriften icke å tjänstens vägnar utan på grund av ett honom
av klaganden givet privat uppdrag. Någon skyldighet att mottaga sådana
uppdrag finnes icke och påföljderna av felaktigheter som begås vid uppdragets
fullgörande kunna drabba klaganden.

I. samband med dessa uttalanden omnämner militieombudsmannen några
fall, där klagande förlorat sin talan på grund av att besvären för sent kommit
rätt befälhavare tillhanda efter att inom besvärstiden ha avlämnats till
annan militär befattningshavare.

Vidare lämnar militieombudsmannen en redogörelse för bestämmelserna
rörande tjänsteväg i tjänstgöringsreglementena för armén, marinen och
flygvapnet, instruktionen för expeditionstjänsten vid armén samt fältreglementet
för armén. Enligt dessa bestämmelser skall klagande i allmänhet
vända sig till sin närmaste befälhavare — inom kompani dock omedelbart
till kompanichefen — vilken, örn han ej själv äger upptaga klagan till prövning,
skall befordra klagomålet till den det vederbör, i allmänhet med iakttagande
av vanlig tjänsteväg, sammanfallande med den ordning som gäller
för den ständiga befälsrättens utövning. 1 anslutning till denna redogörelse
anför militieombudsmannen:

Föreskrifterna rörande tjänsteväg gälla icke för det fall att militär personal
vill anföra besvär över utslag i disciplinmål eller av krigsrätt. Någon
skyldighet att gå denna väg föreligger alltså icke. I och för sig torde det å
andra sidan icke möta hinder att militär personal begagnar den för tjänstemeddelanden
föreskrivna ordningen för att få en besvärsskrift befordrad till
vederbörande befälhavare. Därvid är emellertid av vikt alt de befattningshavare,
som besvärsskriften passerar, iakttaga de för besvärs anförande
givna särskilda bestämmelserna. Såsom förut angivits torde sålunda besvärsskriften
icke få med posten sändas till vederbörande befälhavare. Om så
sker kan klaganden förlora sin talan. Även i övrigt torde befordringen ske
så att säga på klagandens egen risk. Örn besvärsskriften går förlorad eller
försenas, så att den icke är vederbörande befälhavare tillhanda före besvärstidens
utgång, går klaganden sin talan förlustig. Detsamma gäller örn
besvärsskriften exempelvis med posten sändes från någon underordnad befattningshavare
direkt till krigshovrätten eller avlämnas till fel befälhavare.

Slutligen finns det den möjligheten att klaganden personligen eller genom
luid överlämnar sina besvär lill vederbörande befälhavare. I fidi torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ofta hinder möta mot detta enkla förfarande. Sålunda kan regementschefens
kvarter vara beläget på stort avstånd från klagandens egen förläggningsplats.
Förbandens uppehållsorter kunna snabbt växla och hållas hemliga.
Fältpostnumret till vederbörande stab är kanske icke bekant för klaganden.
Tjänstgöringen kan också medföra starka begränsningar i dennes rörelsefrihet.
Man torde icke äga förutsätta att underordnad militär personal under
fältförhållanden regelmässigt kan komma i förbindelse med annat
befäl än befälet på eget kompani. Särskilda svårigheter att snabbt komma
i förbindelse med vederbörande befälhavare kunna uppstå, då klaganden
blivit förflyttad till annat förband eller eljest kommit att lyda under annan
chef än den till vilken besvären skola avlämnas.

Härefter framhåller militieombudsmannen ytterligare behovet av ändrade
föreskrifter beträffande besvärsförfarandet samt ifrågasätter 1 sådant hänseende,
att klagande i krigsrätts- och disciplinmål skall medgivas att avlämna
besvär till närmaste befälhavare som för expedition. I denna del
innehåller framställningen följande:

Möjligheten för klagande att med sina besvär vända sig till militär befälhavare
synes vara av stort värde för den militära personalen, i synnerhet
för manskapet. Reglerna örn förfarandet i de fall då denna väg begagnas
böra vara så utformade, att klagandena icke riskera onödiga rättsförluster.
Ur denna synpunkt kunna anmärkningar riktas mot den nu rådande ordningen.
I vissa fall synes man med fog kunna påstå, att klagande av sin
militära tjänstgöring blivit hindrad att få utslaget prövat av högre rätt. Detta
gäller de fall då den enda utväg som praktiskt taget stått öppen för klaganden
varit att ingiva sina besvär till någon militär befälhavare, lägre eller
högre, vilken funnits å orten, men besvären trots att de till denne ingivits
i rätt tid, sedermera blivit så försenade eller på sådant sätt vidarebefordrade
att de icke kunnat upptagas till prövning.

Behovet av ändrade bestämmelser rörande besvärsförfarandet torde främsl
göra sig gällande i fråga om förhållandena i fält. Skillnad synes därvid ej
böra göras mellan utslag som meddelats av fältkrigsrätt samt beslut som i
falt givits av vederbörande befälhavare. För vinnande av större enhetlighet
torde man emellertid också böra avstå från att göra skillnad mellan fältkrigsrätter
och andra krigsrätter samt mellan straffbeslut som av befälhavare
meddelats i fält och under fredsförhållanden; örn man på detta område
ville göra en åtskillnad borde det avgörande snarare vara arten av den
tjänstgöring som klaganden fullgjorde då besvären avlämnades. Även under
fredsförhållanden är det ganska vanligt att klagande i och för sin tjänst
befinner sig å annan ort än där besvären enligt nu gällande regler skola avlämnas.

Vissa svårigheter yppa sig när det gäller att finna en allmän regel som
bättre än de nuvarande bestämmelserna tillgodoser anspråken på ett tillförlitligt
besvärsförfarande. Det ligger nära till hands att söka anslutning till
föreskrifterna rörande tjänsteväg. Jämkningar i dessa föreskrifter äro dock
ofrånkomliga. Om man utgår från huvudregeln i tjänstgöringsreglementet
för armén, att klaganden skall vända sig till sin närmaste befälhavare, torde
det bliva nödvändigt att göra den begränsningen, att besvär icke böra ingivas
till lägre befälhavare än sådan som för expedition. Detta betingas därav att
besvärsskriften måste diarieföras, så att kontroll kan utövas, huruvida be
svärsskriften avlämnats i rätt tid, samt laga kraft bevis utfärdas. Man kommer
således fram till regeln att klagande skall äga rätt att med sin besvärsskrift
vända sig till närmaste befälhavare, som för expedition. Det är här

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fråga om befälhavare under vars befäl klaganden står vid den tidpunkt,
då besvärsskriften avlämnas. Det skall givetvis icke fordras att klaganden
personligen inger besvärsskriften, utan i den delen skola vanliga regler om
besvärs anförande gälla. Det torde, såsom förut berörts, icke heller vara nödvändigt
att besvärsskriften överlämnas till vederbörande befälhavare personligen;
den person som på expeditionen å befälhavarens vägnar brukar
mottaga och diarieföra inkommande handlingar torde vara behörig att även
mottaga besvär. Fördelen med en regel av nu angiven innebörd ligger främst
däri, att klagande får rätt att vända sig till den militäre chef med vilken
han i de flesta fall lättast och säkrast kan komma i förbindelse.. En annan
fördel för klaganden är att fel eller försummelser som möjligen begås vid
besvärshandlingarnas vidare befordrande icke komma att drabba honom. Ur
praktisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att besvärshandlingarna i fortsättningen
kunna, om så finnes lämpligt, befordras med posten.

Den yttre gången av ärendet synes böra bli att den befälhavare, som från
klaganden mottagit besvärsskriften, förser den med bevis örn dagen och
klockslaget för dess ingivande ävensom med anteckning rörande ingivarens
namn samt därpå inför densamma i vederbörligt diarium. Någon prövning
huruvida besvär blivit rätt anförda skall mottagaren icke verkställa. För att
förebygga onödig rättsförlust för klaganden kan det dock vara lämpligt att
mottagaren förvissar sig örn att klaganden står under hans befäl, likaså
därom att besvärsskriften är av klaganden egenhändigt undertecknad eller,
om så ej är fallet, att ingivaren har behörig fullmakt. Mottagaren skall därpå
i vanlig tjänsteväg befordra besvärshandlingarna till den regementschef eller
motsvarande chef varunder han själv lyder. Därest denne chef, eller någon
i vars ställe han trätt, icke ålagt bestraffningen respektive föranstaltat örn
krigsrättens sammankallande, skall han ofördröjligen översända besvärshandlingarna
till den chef som vidtagit sådan åtgärd. Någon gång torde det
kunna inträffa att det icke utan vidare är klart till vem besvärshandlingarna
sålunda skola sändas. Det torde vara fördelaktigt att dylika oklarheter redan
på detta tidiga stadium upptäckas, enär möjligheterna att undanröja
dem torde vara störst medan handlingarna ännu finnas kvar vid det förband
klaganden tillhör. Frågor som behöva klaras upp kunna vara, när och
av vem det överklagande beslutet meddelats. — 1 de regler som nu gälla
för besvärsärendets behandling hos den befälhavare som ålagt bestraffningen
eller föranstaltat om krigsrättens sammankallande synes ändring icke erfordras.

Det kan ifrågasättas örn det icke borde lämnas klaganden öppet att ingiva
sina besvär jämväl till befälhavare som eventuellt finnes mellan klagandens
närmaste, expedition förande befälhavare samt regementschef eller
motsvarande chef. Då behovet av en dylik rätt torde vara ringa, synes man
till förfarandets förenklande (jämför nedan beträffande laga kraft bevis)
böra avstå från dess införande.

Vid utfärdande av laga kraft bevis torde det, örn det här angivna besvärsförfarandet
genomföres, komma att tillgå på följande sätt. Sedan begäran örn
laga kraft bevis inkommit till den befälhavare som ålagt bestraffningen eller
föranstaltat örn krigsrättens sammankallande, mäste denne förvissa sig örn
huruvida besvär inkommit lill underordnad befälhavare. För detta ändamål
måste ärendet överlämnas lill den lägre befälhavare, sorn under besvärstiden
haft klaganden under sitt befäl och som varit behörig alt mottaga besvär.
Att fastställa till vem ärendet sålunda skall överlämnas torde ej mola svårighet.
Den befälhavare lill vilken ärendet sålunda överlämnas torde böra utfärda
bevis såväl angående ilen lid klaganden slått under hans befäl som i
frågan huruvida besvär till honom ingivils eller icke. Ärende! skall därefter

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

återställas i samma ordning som nyss angivits för mottagna besvärshandlingars
vidare befordran. Den befälhavare som mottagit begäran om laga kraft
bevis måste slutligen för egen del utfärda bevis, huruvida besvär blivit till
honom ingivna.

Vid armén finnes expedition vid kompani, vilken förestås av kompanichef
en; Av lägre befälhavare föres icke expedition. Envar inom ett kompani
skall således enligt den här skisserade ordningen äga avlämna sin besvärsskrift
till kompanichefen. Under fredsförhållanden föres vid kompaniexpedition,
liksom å andra motsvarande expeditioner, kronologiskt register för
inkommande och utgående meddelanden. Även i fält skall expedition föras
vid kompani (motsvarande förband) samt bataljonsstab och högre stab.
Vid varje sådan expedition skall föras ett register. I detsamma skola inkommande
och utgående handlingar registreras i löpande nummerföljd. Nu
nämnda register torde fylla de krav som man ur förevarande synpunkter
måste uppställa.

Jämväl inom marinen torde regeln bli att den som tillhör kompani skall
äga rätt att med sin besvärsskrift vända sig till kompanichefen; den som icke
står under befäl av kompanichef kan i stället vända sig till vederbörande
motsvarande befälhavare, av vilken expedition föres. I reglementet för marinen
angives av vilka befälhavare expedition skall föras. Enär fartygschef
skall föra expedition, kommer den å fartyg tjänstgörande personalen att
kunna avlämna besvärsskrifter till fartygschefen.

Inom flygvapnet skall den som vill anföra besvär äga rätt vända sig till
divisionschef, om han tjänstgör å division, och eljest till den närmaste befälhavare,
av vilken expedition föres. I tjänstgöringsreglementet för flygvapnet
angives vilka expeditioner som skola finnas.

Regler om rätt att avlämna besvär till den befälhavare, vilken ålagt bestraffningen
eller föranstaltat örn krigsrättens sammankallande eller förordnat
krigsrätten, torde böra bibehållas.

Yttranden över framställningen.

Chefen för försvarsstaben, vilkens yttrande infordrades över militieombudsmannens
framställning, tillstyrkte de föreslagna lagändringarna samt anförde
därvid bland annat följande.

Att nuvarande, i framställningen avsedda regler icke fyllt sin uppgift bestyrktes
av erfarenheten. Svårigheterna att avgöra vilken befälhavare, som
vore behörig att mottaga besvärsskriften, vore avsevärda, särskilt under fältförhållanden,
där icke sällan underordnade förband under längre eller kortare
tid bleve underställda annan befälhavare än den ordinarie regementschefen.
Icke blott den klagande parten utan även den befälhavare, som mottoge
och registrerade handlingar, riskerade att begå misstag, vilka man icke
hunne att rätta till, innan den lagstadgade, ganska knappt tillmätta besvärstiden
gått till ända. Svårigheter uppkomme också icke sällan för klaganden
att i rätt tid komma i förbindelse med den befälhavare, till vilken besvärsskriften
skulle ingivas. Besvären finge icke översändas med posten utan måste
ingivas till nämnde befälhavare, vars vistelseort under fältförhållanden
icke alltid vöre känd för klaganden eller åtminstone kunde vara avlägset belägen
och underkastad ständiga växlingar, Icke minst i de fall, då den dömde
underginge det ådömda disciplinstraffet vid besvärstidens utgång, uppkomme
för honom avsevärda svårigheter att tillvarataga sina intressen.

De ändrade regler som militieombudsmannen föreslagit syntes vara väl avvägda.
Risken för rättsförlust för klaganden genom det ena eller andra missgreppet
uteslötes praktiskt taget fullständigt, medan samtidigt någon verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ligt betungande ny tjänsteplikt knappast Indes på den lägre befälhavare,
som hade att mottaga besvären. Behandlingen av de tvivelsmål i fråga om
rätt forum, vilka i vissa fall kunde uppstå, folie på regementschef eller däremot
svarande befattningshavare. Genom att fordra, att den lägre befälhavare,
som skulle äga mottaga besvären, skulle vara sådan befälhavare, som
förde expedition, vunne man erforderlig stadga och säkerhet i systemet.

Krigshovrätten, som ävenledes efter remiss avgav yttrande i ärendet,
avstyrkte däremot militieombudsmannens framställning samt förordade i
stället vidtagande av vissa andra åtgärder, vilka syntes ägnade att i hög grad
minska den av militieombudsmannen påtalade risken för onödig rättsförlust.

Gentemot det av militieombudsmannen ifrågasatta förfarandet framhöll
krigshovrätten, att detta visserligen skulle medföra att risken för onödig rättsförlust
bleve mycket liten men att det å andra sidan vore förenat med allvarliga
olägenheter i flera avseenden. Härutinnan erinrade krigshovrätten
till en början, att vissa militära befattningshavare därigenom skulle betungas
med nya arbetsuppgifter, för vilka de dessutom saknade nödig kompetens,
samt att utfärdande av lagakraftbevis skulle avsevärt försvåras. I dessa hänseenden
anförde krigshovrätten:

Krigshovrätten är givetvis ense nied militieombudsmannen därom, att reglerna
för fullföljd av talan böra hava en sådan utformning, att en klagande
ej löper risk att utan eget förvållande gå förlustig sin rätt till materiell prövning
av själva saken. Det är även otvivelaktigt, att med det i militieombudsmannens
framställning skisserade förfarandet — enligt vilket klagande skulle
medgivas rätt att ingiva sina besvär till kompanichef eller motsvarande militär
befattningshavare, som därvid skall förvissa sig örn dels att klaganden
vid ifrågavarande tidpunkt står under hans befäl och dels att besvärsskriften
är av klaganden egenhändigt undertecknad eller, örn så ej är fallet, att
ingivaren har behörig fullmakt — risken för onödig rättsförlust blir mycket
liten. Denna fördel av den tilltänkta reformen är dock, såvitt krigshovrätten
kan finna, förknippad med allvarliga olägenheter. Till en början skulle
härigenom ytterligare arbete komma att läggas på kompaniadjutanterna,
respektive personer i motsvarande ställning, vilka ju utgöra en av olika tjänstegöromål
mycket hårt betungad kategori av militära befattningshavare,
och detta arbete skulle dessutom bliva av sådan art, att kompaniadjutanterna
ingalunda äro lämpade att utföra detsamma. Sålunda torde det vara klart,
att icke kompaniadjutanterna — liksom för övrigt ej heller kompanicheferna
— äro lämpade att utföra någon granskning av att ingivaren av besvären
är försedd med vederbörlig fullmakt. Häremot kan visserligen invändas, ali
granskningen ej är avsedd att innebära någon garanti för att besvären i
formellt avseende äro utan anmärkning men det torde å andra sidan kunna
antagas, att de klagande komma att uppfatta den omständigheten, att besvären
granskats utan anmärkning, såsom en garanti för att några felaktigheter
i angivet hänseende ej föreligga, och för en samvetsgrann kompaniadjutant
respektive kompanichef måste det under alla förhållanden framstå såsom
mindre tillfredsställande att de skola utföra en granskning för vilken
de sakna erforderliga insikter. Vidare skulle förfarandet vid utfärdande av
lagakraftbevis å krigsrältsutslag bliva en omständlig och understundom tidsödande
procedur, som även skulle vara förenad med stora risker för att fel
skulle begås vid bevisens utfärdande. Det bleve tydligen nödvändigt att införskaffa
bevis från tre myndigheter, nämligen dels klagandens kompanichef
eller därmed jämförlig befattningshavare, dels den befälhavare, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

föranstaltat om krigsrättens sammankallande, och dels krigsöverdomstolen.
För att fastställa, vilken eller vilka befälhavare, som varit behöriga att mottaga
besvär från den dömde, torde därjämte ofta tidsödande arbete behöva
utföras å expeditionen hos den befälhavare, som föranstaltat örn krigsrättens
sammankallande.

Såsom skäl mot de föreslagna förändringarna anförde krigshovrätten vidare
och framför allt, att desamma syntes passa mindre väl tillsammans med
processordningen vid krigsdomstolarna, sådan denna syntes komma att gestalta
sig efter rättegångsreformens genomförande. Härvidlag ville krigshovrätten
hänvisa till ett av processlagberedningen utarbetat förslag till ändringar
i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt strafflagen
för krigsmakten, över vilket förslag krigshovrätten den 26 mars 1943
avgivit yttrande till processlagberedningen. Krigshovrätten anför:

Sagda förslag innehåller i nu ifrågavarande avseende följande bestämmelser.
Klaganden skall inkomma, i krigsrättsmål med vadeinlaga och i disciplinmål
med besvärsinlaga till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens
sammankallande, respektive den befälhavare, som ålagt bestraffningen. Inlaga
må insändas till befälhavaren med allmänna posten. (Processlagberedningen
föreslår att vid fullföljd av talan från fältkrigsrätt vadeinlaga skall få insändas
direkt till krigsöverdomstolen.) Klagandens motpart har — i mål från
regementskrigsrätt och särskild krigsrätt — rätt till så kallat anslutningsvad.

Krigshovrätten har ej haft något att erinra mot vad processlagberedningen
sålunda föreslagit (med undantag av förslaget att vadeinlaga skall få insändas
direkt till krigsöverdomstolen) och har därjämte förordat, att jämväl i
mål från fältkrigsrätt anslutningsvad skall kunna anföras. Krigshovrällen har
vidare föreslagit införandet av en uttrycklig bestämmelse, att fullföljdshänvisningen,
till undvikande av rättsförlust för klagande, skall innehålla uppgift
å den befälhavare, som är behörig mottaga vade- respektive besvärsinlaga.

Av de i processlagberedningens förslag upptagna bestämmelserna angående
behörig befälhavare för mottagande av vade- respektive besvärsinlaga och
rörande anslutningsvad är den förra bestämmelsen givetvis icke alls och den
senare bestämmelsen uppenbarligen endast med svårighet förenlig med militieombudsmannens
förevarande förslag. Genom bestämmelsen örn rätt till
inlagas insändande med allmänna posten och genom det av krigshovrätten
föreslagna stadgandet om att fullföljdshänvisning skall innehålla tydlig uppgift
om den befälhavare, till vilken besvären få insändas, kan man å andra
sidan, enligt krigshovrättens mening, på väsentliga punkter ernå en för de
enskilda parterna lika betryggande anordning som enligt militieombudsmannens
förslag. Det är visserligen sant, att det även med den ordning för klagans
anförande, som av krigshovrätten föreslagits skola tillämpas efter rättegångsreformens
genomförande, kan förekomma fall, då en enskild part i
krigsrättsmål kan ha svårigheter att inom lagstadgad tid insända sina besvär
till vederbörande befälhavare. Dessa fall torde dock ej bliva så många, att
man för deras skull bör vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder, särskilt om.
såsom krigshovrätten jämväl föreslagit, tiden för ingivande av vade- respektive
besvärsinlaga i anledning av fältkrigsrätts dom eller utslag bestämmes
till samma tid, som är föreslagen för ingivande av sådan inlaga över vanlig
krigsrätts dom eller utslag, d. v. s. till tre veckor.

I detta sammanhang må även, vad angår förhållandena efter rättegångsreformens
genomförande, anmärkas, att enligt processlagberedningens förslag
dom då regelmässigt skall avkunnas i den dömdes närvaro. Därest så ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sker, skall enligt förslaget domen delgivas den dömde och tiden för fullföljd
av talan räknas från det delgivning skett.

Efter erinran att, såsom fiamginge av det anförda, ett besvärsförfarande
av den art, som militieombudsmannen ifrågasatt, icke vore behövligt efter
rättegångsreformens genomförande, förklarade krigshovrätten, att enligt dess
mening de av militieombudsmannen anförda nackdelarna med det nuvarande
systemet icke vore så stora att en ändring i angiven riktning borde vidtagas
för den tid, som kunde återstå till dess rättegångsreformen genomfördes
vid krigsdomstolarna.

De åtgärder krigshovrätten i stället förordade innefatta dels utfärdande
av föreskrift enligt vilken krigsdomstol skall vara skyldig angiva till vem
besvär må avgivas, dels medgivande för klagande att insända besvär med
posten, dels ock fastställandet av enhetliga besvärstider. Härom anfördes:

Det synes önskvärt, att Kungl. Majit utfärdar särskild föreskrift om att i
fullfölj dshänvisning från krigsdomstol alltid skall angivas, vilken befälhavare
som är behörig att mottaga besvär. En sådan föreskrift torde böra utfärdas
snarast möjligt, dock att föreskriften för mål, som avgöras av krigshovrätten.
bör gälla endast sådana mål, som avdömts av lägre instans efter föreskriftens
ikraftträdande. Vidare anser krigshovrätten det önskvärt, att klagande i
krigsrättsmål utan avbidan på den nya rättegångsreformens genomförande på
krigslagstiftningens område skall tillerkännas rätt att med allmänna posten
insända sina besvär till vederbörande befälhavare respektive till krigsöverdomstol
eller nedre justitierevisionen. Slutligen vill krigshovrätten ifrågasätta,
örn man ej redan nu bör införa enhetliga bestämmelser rörande tiden
för anförande av besvär över krigsrätts utslag och sålunda förlänga tiden
för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag från nuvarande 15 till 20
dagar. Såsom stöd härför vill krigshovrätten åberopa dels att det i regel
torde vara just i mål från fältkrigsrätt, som den nu fastställda tiden för anförande
av besvär i ogynnsamma fall kan befinnas för kort, dels att, enligt de
erfarenheter krigshovrätten gjort, den nuvarande skillnaden beträffande
besvärstiderna lätt förbises av de enskilda parterna och därför understundom
vållar, att besvär över fältkrigsrätts utslag inges för sent men inom
tjugu dagar efter utslagets dag, och dels slutligen att sagda skillnad ej. torde
hava någon praktisk betydelse ur synpunkten att målen från fältkrigsrätt
böra snabbt avgöras i krigsöverdomstolen.

Därest de nu nämnda åtgärderna vidtagas, bortfaller enligt krigshovrättens
uppfattning i huvudsak behovet av de av militieombudsmannen ifrågasatta
ändringarna.

Departementspromemorian.

I den promemoria som med anledning av militieombudsmannens framställning
och de däröver avgivna yttrandena utarbetades inom departementet
anfördes i fråga örn behovet av ändrade bestämmelser, att den utredning som
innefattades i militieombudsmannens skrivelse syntes giva vid handen, att
den nuvarande ordningen beträffande besvär i krigsrätts- och disciplinmål
vöre behäftad med vissa brister som ej sällan föranledde att en klagande
förlorade sin talan. Vidare uttalades i promemorian, alt missförhållandena
väsentligen syntes lia sin grund i kravet på att besvär skulle ingivas och ej
finge insändas med posten lill den befälhavare eller krigsdomstol lill vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

de skulle avlämnas. Härjämte syntes i vissa fall lia förelegat ovisshet om
vilken befälhavare som ägde mottaga besvär. Med särskild styrka gjorde
sig dessa svårigheter gällande under sådana förhållanden som de nu rådande,
och det syntes angeläget att vidtaga åtgärder i syfte att ernå större rättssäkerhet
i ifrågavarande hänseende. Om vad som därvid borde åtgöras hade olika
meningar framträtt. Militieombudsmannen hade föreslagit, att klagande i
krigsrätts- och disciplinmål skulle berättigas att avlämna sina besvär till närmaste
befälhavare som förde expedition. Krigshovrätten, som avstyrkt detta
förslag, hade i stället förordat, bland annat, att sådan klagande skulle berättigas
insända sin besvärshandling med posten.

Beträffande de olika meningar som sålunda framträtt uttalades i promemorian,
att det förslag som framställts av krigshovrätten syntes böra föredragas.
Till stöd härför anfördes i promemorian:

Otvivelaktigt skulle genom den av militieombudsmannen föreslagna anordningen
risken för rättsförlust i hög grad minskas. I andra avseenden är
detta förslag emellertid mindre tillfredsställande. Krigshovrätten har sålunda
erinrat att därigenom vissa militära befattningshavare skulle påläggas nya
arbetsuppgifter, för vilka de icke ägde nödig kompetens, samt att svårigheter
ej sällan skulle uppstå när det gäller att avgöra huruvida ett beslut
eller utslag vunnit laga kraft och därför får verkställas. Med hänsyn till angelägenheten
att undvika dröjsmål med straffverkställigheten torde sistnämnda
anmärkning vara vägande.

Såsom krigshovrätten påpekat måste även beaktas det fullföljdsförfarande
som fastställts i den nya rättegångsbalken. I denna stadgas i 33 kap. 3 §, att
inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev, att handling som sålunda inkommer skall anses ingiven
av den som undertecknat handlingen samt att den skall anses inkommen,
då den avlämnats till rätten eller dess kansli. Vidare stadgas med avseende
å alla mål att vade- och besvärsinlaga skall avlämnas till den domstol
vars beslut fullföljden avser. Om, såsom man äger förutsätta, motsvarande
bestämmelser genomföras även beträffande den militära rättegångsordningen
torde den av militieombudsmannen föreslagna anordningen icke
bliva behövlig.

I promemorian framhölls, att det emellertid syntes vara mindre tillfredsställande
att medgiva besvärs insändande med posten endast på krigslagstiftningens
område men bibehålla det nuvarande kravet på handlingars ingivande
såvitt anginge de allmänna domstolarna. Även beträffande dessa gällde för
närvarande i stor utsträckning, att inlagor och andra handlingar skulle ingivas
till domstol eller domare. I vissa fall, såsom för fullföljd av vade- eller revisionstalan,
erfordrades till och med att part för ingivande av handling inställde
sig personligen eller genom befullmäktigat ombud, och sådan inställelse
krävdes stundom för vidtagande av annan åtgärd i rättegång än ingivande av
handling, så t. ex. för anmälan av vad, som vanligen skedde muntligen med
erläggande av vadepenning. I andra fall, såsom då fråga vore örn ansökningseller
besvärshandlingar, uppställdes icke något dylikt krav men handlingarna
måste, örn ej annat vöre medgivet, överlämnas av någon som personligen inställde
sig och finge icke insändas med posten. Även i nu angivna fall föranledde
kravet på handlings ingivande understundom, att en klagande för -

Kungl. Muj:ts proposition nr 200.

lorade sin talan, och det syntes vara uppenbart, att risken härför skulle ökas
om i krigsrätts- och disciplinmål part medgåves att insända besvär med
posten. Det torde ej heller kunna anses uteslutet, att de rådande förhållandena
försvårat iakttagande av formkravet även såvitt gällde de allmänna domstolarna,
framförallt vore därvid anledning att tänka på de minskade möjligheterna
för de till beredskapstjänstgöring inkallade att personligen ingiva
besvär och andra handlingar till domstol. På sätt nyss nämnts innebure den
nya rättegångsbalken, att sådana handlingar finge inlämnas genom bud eller
insändas med posten i betalt brev. Det hade ock befunnits påkallat att beträffande
de allmänna domstolarna skapa möjlighet att under extraordinära
förhållanden tillåta att handling insändes med posten. Detta hade skett genom
föreskrifter i lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., vilken enligt lag
den 9 april 1943 ägde giltighet till och nied den 30 juni 1944.

Beträffande bestämmelserna i nya rättegångsbalken och 1940 års lag anfördes
i promemorian:

1 motiven till processlagberedningens förslag till rättegångsbalken anfördes
— efter erinran om de nyssnämnda gällande föreskrifterna — att i flera författningar
medgivits att handling finge insändes med posten. I delta hänseende
framhåller beredningen att bestämmelser av dylik innebörd funnes i
vattenlagen beträffande handling som skall ingivas till vattendomstol eller
vattenrättsdomaren, i lagen örn arbetsdomstol beträffande ansökan örn och
skriftlig förklaring över stämning, i lagen örn delning av jord å landet beträffande
besvär i jorddelningsmål samt i gällande rättegångsbalk beträffande
förklaring i besvärsmål som är anhängig! i hovrätt eller högsta domstolen.
Beredningen tillägger, att föreskrifter liknande de nu berörda återfunnes i
andra lagar. Härefter anför beredningen att de regler, som nu gällde för ansöknings-
och besvärshandlingar, borde utsträckas till alla fall, då förfarandet
vore skriftligt. Anledning syntes ej föreligga att bibehålla den nuvarande
skillnaden mellan å ena sidan vade- och revisionsinlagor och å den andra
besvärsskrifter. Den inställelse, som nu ägde rum för ingivande av vadeeller
revisionsinlaga, vöre rent formell. Skriftlig inlaga, som vore egenhändigt
undertecknad av part eller befullmäktigat ombud för honom, borde sålunda
alltid kunna ingivas även av annan än parten och utan att ingivaren hade
fullmakt från denne. Handlingen borde också kunna insändas med posten.
Vad nu sagts borde gälla även i andra fall, då part vore berättigad att genom
skrift företaga rättegångshandling, såsom ansökan om stämning, anmälan av
vad eller missnöje eller ansökan örn återvinning eller återupptagande. Det
vore uppenbart, att i de fall, då lagen förutsatte, att part skulle inställa sig
till förhandling, hans inställelse ej kunde ersättas genom ingivande av skrift.
De nu berörda reglerna om ingivande av handling innebure ej annat än alt
handlingen ansåges ingiven av den, som undertecknat handlingen. Huruvida
denne vore behörig att handla i rättegången, vore att bedöma enligt vanliga
regler. Vöre handlingen undertecknad av ombud för parten, borde, örn dennes
behörighet ej tidigare styrkts, fullmakt bifogas. Liksom för närvarande syntes
insändande av rättegångshandlingar med posten böra ske på avsändarens risk.
Handling .skulle anses inkommen först då den avlämnats till rätten eller dess
kansli.

1940 års lag är enligt 1 § första stycket avsedd all kunna tillämpas vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

krig föranledda förhållanden. Enligt sista stycket i 1 § äger lagen ej tillämpning
i fråga om krigsdomstolar och rättegången därstädes. 10 § första stycket
innehåller följande: Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som
avses i 1 § första stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller
viss del därav förordna, att inlaga eller annan handling, som skall ingivas till
domstol, domare eller nedre justitierevisionen, må insändas med posten i betalt
brev; vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas
eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen äger ej tillämpning i
fråga om handlingens ingivande eller insändande. Handling, som inkommer
med posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen
skall anses ingiven den dag, då den inkom till mottagaren. Då handlingen
inkommit, skall vad i lag är stadgat om skyldighet för part att tillika
inställa sig anses iakttaget. I andra stycket av 10 § stadgas, att förordnande,
som avses i första stycket, ock må meddelas i fråga om anmälan av vad och
erläggande av vadepenning. — Genom kungörelse den 10 maj 1940 har Kungl.
Maj:t, med riksdagens samtycke, förordnat att vad i 2—12 §§ av 1940 års
lag stadgas skall äga tillämpning. Något förordnande med stöd av 10 § i lagen
har däremot icke meddelats.

I den av processlagberedningen utarbetade promemoria som ligger till grund
för 1940 års lag anfördes med avseende å de omtalade bestämmelserna i 10 §.
att vid krig eller därmed jämförliga förhållanden vissa lättnader borde göras
uti reglerna örn handlingars ingivande till domstol eller domare. Det syntes i
sådant avseende lämpligt att parterna, om så erfordrades, tillerkändes rätt
att anlita postverket. Behovet av dylika bestämmelser kunde emellertid vara
olika för skilda delar av landet. Med hänsyn härtill hade det synts böra tillkomma
Kungl. Majit att genom särskilt förordnande meddela bestämmelser
i förevarande hänseende. Genom dylikt förordnande betoges ej parterna rätten
att ingiva sina handlingar; förslaget avsåge endast att vid sidan av eljest
gällande bestämmelser erbjuda möjlighet att insända handlingar med posten.
Ej heller medförde förslaget någon inskränkning i den rätt, som kunde tillkomma
part, att för inlagans insändande anlita viss myndighet. En sådan
befogenhet tillkomme enligt vissa angivna bestämmelser parter på Gotland
samt häktade m. fl. — I vissa fall gällde, att handling skulle ingivas eller åtgärd
eljest vidtagas före bestämt klockslag å dagen. En dylikt föreskrift syntes
icke lämpligen böra bibehållas såvitt anginge handlingar, som finge insändas
med posten. Då olika bestämmelser i detta hänseende icke borde gälla allt
eftersom handlingen ingåves eller insändes med posten, skulle föreskrifter avdylik
innebörd försättas ur kraft i den mån Kungl. Majit förordnade, att
handlingar finge insändas med posten. — Beträffande undantaget för den militära
rättsskipningen erinrades i promemorian att i vad den anginge de frågor,
som hänförde sig till krigsförhållanden, i allt väsentligt redan vore reglerade
genom 1914 års lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Vad sålunda anförts och särskilt den nya rättegångsbalkens bestämmelser
örn rätt att genom bud eller med posten insända inlagor och andra handlingar
i rättegång innefattade enligt uttalande i promemorian starka skäl att genom
en provisorisk lagstiftning, med giltighet till dess rättegångsbalken trädde i
kraft, genomföra en reform av sådan innebörd beträffande såväl den militära
som den allmänna rättegången.

I promemorian uttalades vidare att genom en dylik reform de av militieombudsmannen
påtalade missförhållandena väsentligen torde bliva avhjälpta.
På sätt krigshovrätten föreslagit syntes det dock vara påkallat att därjämte

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

föreskriva skyldighet för krigsdomstol att vid meddelande av fullföljdshänvisning
tydligt angiva till vilken befälhavare besvär må ingivas eller insändas.
Dylik föreskrift borde meddelas i administrativ ordning. Krigshovrätten hade
jämväl föreslagit, att den nuvarande besvärstiden beträffande utslag av fältkrigsrätt,
femton dagar, skulle förlängas till tjugu dagar i syfte alt uppnå
överensstämmelse med vad som gällde i fråga om övriga krigsrätter. Föistnämnda
besvärstid fastställdes så sent som genom lag den 20 juni 1941; den
var förut endast tio dagar. Även i samband med sistnämnda lagändring föreslogs
en förlängning av tiden till tjugu dagar men detta förslag mötte invändningar
med hänsyn till att kravet på snabbhet i rättsskipningen under krigsförhållanden
därigenom skulle åsidosättas. Det syntes icke föreligga tillräckliga
skäl att nu intaga en annan ståndpunkt i denna fråga.

Beträffande det närmare innehållet i en särskild lag örn rätt att insända
inlaga i rättegång med posten m. m. anfördes i promemorian, att anledning
ej syntes föreligga till annat än att i huvudsak giva stadgandena samma innehåll
som bestämmelserna i 10 § första och andra styckena i 1940 års förut
nämnda lag. Dock anmärktes att stadgandena i överensstämmelse med reglerna
i nya rättegångsbalken även borde avse rätt att inlämna handlingar
genom bud och att därav å andra sidan påkallades, alt den särskilda bestämmelsen
rörande vad begränsades att gälla erläggande av vadepenning vid
skriftlig anmälan av vad. Vidare föreslogs att nämnda bestämmelser i 1940
års lag skulle upphävas och alt i samband därmed 1940 ars lag i övrigt skulle
givas förlängd giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni 1945. Den nya
lagen borde träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad sålunda anförts hade upprättats vid promemorian fogade
utkast till lag om rätt att insända inlaga i rättegång med posten m. m„
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. samt cirkulär till krigsdomstolarna i riket angående innehållet i fullföljdshänvisning
m. m.

Förstnämnda utkast innehöll följande bestämmelser:

I rättegång vid domstol så ock vid klagan över militär befälhavares beslut
i disciplinmål må inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstol,
domare, nedre justitierevisionen eller militär befälhavare, inlämnas genom
bud eller insändas med posten i betalt brev. Vad i lag eller författning
är stadgat därom, att handling skall ingivas eller åtgärd eljest företagas före
visst klockslag å dagen, åge ej tillämpning i fråga om ingivande eller insändande
av handling som bär avses. Handling, som inlämnas genom bud eller
inkommer med posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen.
Handlingen skall anses ingiven den dag, då den inkom till mottagaren.
Då handlingen inkommit, skall vad i lag eller författning är stadgat örn
skyldighet för part att tillika inställa sig anses iakttaget.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga örn erläggande av vadepenning vid
skriftlig anmälan av vad.

Lagen skulle gälla intill den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 trädde
i kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 200. 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

Yttranden över departementspromemorian.

Över den inom departementet upprättade promemorian angående rätt att
insända inlaga i rättegång med posten m. m. lia yttranden, efter remiss, avgivits
av nedre justitierevisionen, hovrätterna, t. f. chefen för försvarsstaben,
processlagberedningen, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare samt Sveriges krigsdomare och auditörer ävensom Sveriges advokatsamfund.

De vid promemorian fogade lagutkasten ha lämnats utan erinran eller i
huvudsak tillstyrkts i samtliga yttranden utom det som avgivits av hovrätten
över Skåne och Blekinge.

Svea hovrätt har i sitt yttrande påpekat vissa med förslagets genomförande
förenade olägenheter, vilka emellertid enligt hovrättens mening icke borde
utgöra hinder mot förslagets antagande. Hovrätten anför i detta hänseende:

Förslagets genomförande kommer att för hovrättens del medföra vissa
nackdelar. Det händer nämligen ej sällan, att till hovrätten ställd besvärsskrift
saknar uppgift örn klagandens adress eller örn dagen för överklagade
utslaget eller örn namnet å den underrätt, som meddelat utslaget, allt uppgifter,
som icke blott erfordras vid utfärdande av protokollsföreläggande i
målet utan även böra finnas för att aktuarien skall kunna utfärda lagakraftbevis.
Dessa brister kunna för närvarande botas genom att aktuarien frågar
ingivaren örn nämnda förhållanden samt antecknar svaren å besvärshandlingen.
Därest en dylik bristfällig handling efter förslagets genomförande inkommer
med posten, blir det ej möjligt att på samma enkla sätt komplettera
uppgifterna utan det blir nödvändigt att, främst genom förfrågningar
hos underrätten, söka införskaffa de felande uppgifterna. Dessa förfrågningar
komma säkerligen att innebära åtskilligt arbete för hovrättens personal,
och beträffande lagakraftbevisen kan någon försening uppstå. Saken
kommer icke att ligga till på samma sätt som efter den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, då inlagorna visserligen få insändas med posten men då insändandet
skall ske till underrätten, som själv har tillgång till ifrågavarande
uppgifter. Den föreslagna anordningen är vidare ägnad att öka antalet obefogade
besvär. Hovrätten finner emellertid, att promemorians förslag medför
så stora förenklingar och andra fördelar för den rättssökande allmänheten,
att vad hovrätten här förut anfört icke bör utgöra hinder mot förslagets
antagande. Hovrätten tillstyrker därför förslaget i princip.

Processlagberedningen förklarar, att beredningen, såvitt anginge den militära
rättsskipningen, icke hade något att erinra mot att fullföljdsinlagor finge
insändas med posten och att föreskrifter meddelades i syfte att den, som ville
söka ändring i krigsdomstols utslag, erhölle tydlig anvisning å den befälhavare,
som vore behörig att mottaga besvären. I denna del anför beredningen
bland annat:

Av flera skäl synes den av krigshovrätten anvisade utvägen böra givas
företräde framför militieombudsmannens förslag. För klaganden torde det i
ett flertal fall utgöra en lättnad att kunna omedelbart avlämna sina besvär
till befordran med posten i stället för att uppsöka befälhavare, som äger mottaga
besvären. Som krigshovrätten framhållit skulle militieombudsmannens
förslag innebära, att på kompanichefer och andra befälhavare, som förut äro
särskilt betungade, komme att läggas nya arbetsuppgifter av för dem främmande
natur. Förfarandet vid utfärdande av lagakraftbevis skulle vidare bliva

Kungl. Majds proposition nr 200.

alltför komplicerat och föranleda oläglig lidsutdräkt. överhuvud synes detta
förslag ägnat att medföra ökat expeditionsarbete. Vanligen torde sålunda i
varje särskilt fall flera befälhavare än nu komma att taga befattning med ingivna
besvär och framställningar örn lagakraftbevis; detta kan innebära större
risk för att handlingar förkomma eller misstag begås. I motsats härtill skulle
de av krigshovrätten föreslagna anordningarna snarast kunna medföra en
lättnad i det militära expeditionsarbetet.

Krigshovrättens förslag ansluter sig även nära till de bestämmelser, som
beredningen avser att föreslå för att rättegången i militära mål må anpassas
efter den nya rättegångsordningen. Enligt dessa bestämmelser skola fullföljdsinlagor
vid talan mot krigsrätts avgöranden inlämnas eller med posten
insändas till krigsrättens kansli, d. s. v. expeditionen bos den befälhavare,
som har att föranstalta örn krigsrättens sammanträde. Fullföljdshänvisning,
som meddelas av krigsrätt, skall bland annat innehålla uppgift å kansliets
postadress. I disciplinmål skola besvär inlämnas eller med posten insändas
till den befälhavare, som ålagt bestraffningen eller som är satt i hans ställe.
Vad angår talan mot krigsöverdomstols avgöranden skola fullföljdsinlagor
alltid avlämnas hos krigsöverdomstolen; även därvid skola emellertid inlagorna
få insändas med posten.

Beträffande förslaget, att även utanför den militära rättsskipningen skulle
medgivas att inlaga eller annan handling i rättegång vid domstol må inlämnas
genom bud eller insändas med posten i betalt brev, uttalar processlagberedningen
att detta förslag innebure en principiell omläggning av stor
räckvidd men att ur de synpunkter, som beredningen hade att företräda,
anledning ej förelåge att motsätta sig en lagstiftning av avsedd innebörd.
Därvid anföres:

Ehuru en sådan omläggning icke i nämnvärd grad torde vara betingad
av de ändringar, som förordats beträffande rättegången i militära mål, skulle
den å andra sidan ur allmänna processuella synpunkter medföra beaktansvärda
fördelar och även vara av en viss betydelse för underlättande av övergången
till nya rättegångsbalkens fullföljdssystem. Beredningen vill särskilt
framhålla, att de svårigheter, som i många fall möta för parter att vidtaga
föreskrivna fullföljdsåtgärder, i väsentlig män skulle avlägnas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att enligt dess mening ej något
vore att erinra mot förslaget i vad det avsåge krigsrättsmål och militära
disciplinmål samt att, om föreskrift av denna innebörd genomfördes, det
likaså syntes ofrånkomligt att enahanda ordning för handlingars ingivande
samtidigt måste gälla i fråga örn rättegångsmål vid de allmänna domstolarna.
Den uppfattning om sältet för talans fullföljande m. m. som genom den
föreslagna lagen skulle komma att bibringas värnpliktig ungdom komme
säkerligen att även efter militärtjänstgöringen bliva deras enda kännedom
örn rättens innehåll i dylika ting. Andra bestämmelser i samma ämne beträffande
de allmänna domstolarna än de, som gällde i militära mål, skulle
säkerligen medföra fara för rättsförlust i åtskilliga fall.

Hovrätten över Skäne och Blekinge bar ej något att erinra mot krigshovrättens
förslag örn dels utfärdande av föreskrift enligt vilken krigsdomstol
skall vara skyldig angiva till vem besvär må avgivas, dels ock medgivande
för klagande att i krigsrätts- och disciplinmål insända besvär med posten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Däremot anser hovrätten att rätt att fullfölja talan från de allmänna domstolarna
genom att insända fullföijdsinlaga genom bud eller med posten
icke borde medgivas annat än i yttersta nödfall och hovrätten avstyrker
därför det framlagda förslaget till lag örn rätt att insända inlaga i rättegång
med posten m. m., såvitt det avser de allmänna domstolarna. Emellertid
ifrågasätter hovrätten, att person som fullgör militärtjänstgöring möjligen
borde beredas vissa lättnader i fråga örn fullföljd av mål från de allmänna
domstolarna. Hovrätten anför i huvudsak följande.

Det är i denna hovrätt numera mycket sällsynt, att klagande förlorar
sin talan på den grund att fullföljdsinlagan inkommit till hovrätten med
posten. I detta sammanhang må nämnas att hovrättens president förordnat,
att brev och andra försändelser till »kommissionären vid hovrätten»
skola överlämnas till en förutvarande befattningshavare i hovrätten, som
åtagit sig ansvara för att de i behörig ordning ingivas till hovrätten. Anledningen
till detta stadgande är tydligen den att, sedan allmänheten nu vant
sig vid att kommissionär finnes vid underrätterna, mången tager för givet
att en sådan även finnes vid hovrätten. Farhågan för att klagande parter
i större utsträckning än förr skulle förlora talan vid allmän överdomstol
genom att insända fullföljdsinlagor med posten örn dylikt insändande bleve
tillåtet i krigsrätts- och disciplinmål synes hovrätten icke vara befogad. Den
stora allmänheten har säkerligen icke någon kännedom om krigslagstiftningen.
Endast beträffande den relativt fåtaliga krets av personer, som
själva haft att göra med fullföljd i krigsrättsmål, torde den antydda risken
finnas. Och denna risk torde avsevärt minskas örn förfarandlet såvitt angår
militärpersoners fullföljd av talan i mål från de allmänna domstolarna ordnas
på sätt, hovrätten nedan föreslår. Det må även framhållas att, ehuru
det sedan många år varit tillåtet att insända besvär i jorddelningsmål med
posten, detta icke såvitt känt är varit ägnat att väcka villfarelse i angivna
hänseende.

Skyldigheten att »ingiva» fullföijdsinlaga torde lia stadgats för att skapa
säkerhet för att inlagan härrör från behörig person. Ur denna synpunkt torde
skyldigheten visserligen icke ha någon större betydelse. Däremot halden
haft den fördelaktiga verkan, att klagande, som varit ur stånd att själv
ingiva sin fullföijdsinlaga, anlitat ombud, som i följd av det honom givna
uppdraget icke blott ingivit klagandens inlaga utan även i övrigt bevakat
hans talan. Att märka är att klagande ingalunda är tillförsäkrad saklig
prövning av sin talan endast därigenom, att hans fullföijdsinlaga vederbörligen
inkommit till överdomstolen. Det åligger även klaganden, efter föreläggande,
att ingiva felande underrättsprotokoll och, i besvärsmål, att uttaga,
delgiva och återställa kommunikationshandlingar, allt vid äventyr av
talans förlust. Erfarenheten visar, att just i sådana fall, där klaganden själv
skött sin sak i överrätten, talan ofta förloras genom underlåtenhet i något
av nyssnämnda hänseenden. Visserligen erhåller klaganden meddelande att
beslut örn infordrande av felande protokoll respektive kommunikationsreso1
idion utfärdats, men meddelandet lämnas ofta obeaktat just av sådana
klagande.

Hovrätten finner det kunna tagas för alldeles visst att örn det blir tilllåtet
att till de allmänna överdomstolarna insända fullföljdsinlagor med
posten, de fall, vari klagande förlorar sin talan genom underlåtenhet att
insända felande protokoll eller att fullgöra föreläggande i kommunikationsresolution,
komma att avsevärt ökas till antalet. Vad man genom en dylik
reform vinner i ett avseende, förlorar man således i ett annat.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

I detta sammanhang vill hovrätten framhålla, att enligt den nya rättegångsbalken
talan icke kan förloras genom dylik underlåtenhet annat än i
det undantagsfall att klagande efter egen begäran tillåtits ombesörja delgivning
av fullföljdsinlaga. Den omständigheten att klagande enligt sagda balk
äger insända sådan inlaga genom bud eller nied posten innefattar därför
enligt hovrättens mening icke något skäl för att genomföra en reform av sådan
innebörd beträffande den nuvarande allmänna rättegångsordningen.

Hovrätten vill även erinra därom, att i jorddelningsmål förklaring över anförda
besvär infordras genom ägodelningsdomarens försorg. Visserligen kan
i dylika mål besvärstalan förloras genom underlåtenhet att ingiva felande
protokoll men risken härför torde, då det här i regel är fråga om i orten
boende jordägande parter, vara ganska ringa.

Vidare vill hovrätten framhålla alt det särskilt vad angår mål mellan enskilda
parter synes vara i viss mån betänkligt att förenkla fullföljdsförfarandet
på sätt föreslagits. Blir det möjligt att anmäla vad och överklaga blott
genom att skriva en skrift och lägga den på posten, kommer säkerligen mången
att begagna sig härav blott för att förhala saken. Härigenom tillskyndas
klagandens motpart obehörigen rättsförlust. Han förlorar i för honom bästa
fall, d. v. s. då klaganden underlåter inlämna felande protokoll, icke blott den
vanliga fullföljdstiden utan även den tid, som förflyter innan överdomstolen
kan göra klagandens talan desert på grund av sagda underlåtenhet. Särskilt
örn 7 § lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. äger tillämpning, kan
sistnämnda tid bliva ganska avsevärd. I dylikt fall tillskyndas även domstolen
och militära myndigheter icke obetydligt extra arbete genom den plikt
att inhämta upplysning som i sagda lagrum ålagts domstolen.

På grund av det anförda finner hovrätten att rätt att fullfölja talan från
de allmänna domstolarna genom att insända fullföljdsinlaga genom bud eller
med posten icke bör medgivas annat än i yttersta nödfall. Härutinnan torde
bestämmelserna i nyssnämnda lag vara tillfyllest. Hovrätten avstyrker alltså
bestämt det framlagda förslaget till lag om rätt att insända inlaga i rättegång
med posten m. m. såvitt det avser de allmänna domstolarna och i följd
härav jämväl förslaget om upphävande av 10 § första och andra styckena i
1940 års lag.

Däremot förordar hovrätten att i krigsrätts och disciplinmål klagande
medgives rätt att insända besvärsinlaga genom bud eller med posten. Enligt
69 och 78 §§ lagen örn krigsdomstolar lii, m. skall förklaring över anförda
besvär infordras genom domstolens försorg. Däremot åligger det även i
dessa mål klaganden att ingiva underrättens protokoll vid äventyr att han,
efter föreläggande, förlorar sin talan. Risken härför lärer dock, då klagande
här i allmänhet äger utfå protokollen utan avgift, icke vara betydande.
Beträffande ifrågavarande mål gälla alltså icke de skäl, hovrätten ovan anfört
mot den föreslagna reformen i vad den avser mål från de allmänna
domstolarna.

Vad slutligen angår frågan i vad mån person, som är i militär tjänstgöring,
kan och bör beredas lättnader i fråga om fullföljd av mål från de allmänna
domstolarna vill hovrätten anföra följande.

Under nu rådande förhållanden är det sannolikt, att militärer i många fall
av sin tjänstgöring äro förhindrade att vederbörligen fullfölja och bevaka sin
talan vid överdomstol. Det torde därför vara skäligt att lättnader härutinnan
nu beredas dem, vilket däremot icke torde vara erforderligt under normala
förhållanden. En lagstiftning i detta hänseende torde därför böra vara provisorisk.

1 enlighet med vad hovrätten ovan anfört kan hovrätten icke tillstyrka

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att lättnad beredes på det sätt att militär tillätes att insända fullföljds- och
andra inlagor direkt till domstolen utom möjligen såvitt angår insändande av
vadeanmälan och vadepenning till rådhusrätt. Vid häradsrätt kan ju den där
anställda kommissionären anlitas. Vad angår ingivande av inlagor och bevakande
av talan i hovrätterna och nedre justitierevisionen torde det kunna
ordnas så att — om militär myndighet i Stockholm och övriga hovrättsstäder
icke finnes böra anlitas för ändamålet — varje hovrätt och nedre justitierevisionen
förordnar en sin befattningshavare eller annan lämplig person att
såsom kommissionär omhändertaga och ingiva från militärpersoner med posten
inkomna fullföijdsinlagor. Såsom förutsättning för rätt att anlita kommissionären
torde böra föreskrivas, att klaganden genom intyg av sådan
militär myndighet, som i 6 § kungörelsen den 10 maj 1940 rörande tillämpning
av 1940 års lag omförmäles, styrker att han på grund av sin tjänstgöring
är hindrad att själv fullfölja och bevaka sin talan. Därjämte torde
böra föreskrivas, att kommissionären, örn klaganden förskotterar nödiga
medel, är skyldig införskaffa och ingiva felande protokoll samt ombesörja
fullgörandet av föreläggande i kommunikationsresolution. För sitt besvär torde
kommissionären böra åtnjuta ersättning av allmänna medel. Erforderlig
kännedom torde kunna bibringas allmänheten genom anslag å domstolarnas
anslagstavlor.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i lagutkasten lia i yttrandena
framställts vissa erinringar.

Med avseende å den föreslagna lagen om rätt att insända inlaga
i rättegång nied posten m. m. erinrar processlagberedningen, att
lagutkastet ägde mindre räckvidd än de föreskrifter i 10 § första och andra
styckena i 1940 års lag som den nya lagen vore avsedd att ersätta. Berörda
föreskrifter vore nämligen tillämpliga även beträffande handlingar vilka
utom rättegång skulle ingivas till judiciell myndighet, som avsåges i lagrummet.
Exempel härpå utgjorde konkursansökning; sådan ansökningshandling
vore icke upptagen bland de handlingar, som enligt 204 § konkurslagen
finge insändas med posten. Därest, såsom förordats i promemorian, första
stycket i 10 § komme att upphävas skulle detta ha till följd, att ej ens under
krigsförhållanden nu avsedda handlingar kunde insändas med posten.
Den föreslagna lagen syntes därför böra givas samma räckvidd som första
stycket i 10 §.

Liknande erinran göres av föreningen Sveriges häradshövdingar som tilllägger
att anledning torde vara att antaga, att de i 33 kap. 3 § nya rättegångsbalken
stadgade grunder vore avsedda att vinna tillämpning även i fråga
om inlagor och handlingar i ansökningsärenden utom rättegång.

Motsatt åsikt i denna fråga uttalas däremot av styrelsen för föreningen
Sveriges stadsdomare. Efter att ha ifrågasatt, huruvida förslaget även avsåge
ansöknings- och konkursärenden, yttrar styrelsen att den, örn så vore fallet,
bestämt avstyrkte en dylik anordning, samt åberopar därvid att det skulle
framstå såsom synnerligen äventyrligt att exempelvis döma till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad eller att försätta en person i konkurs på grund av
ansökning, som inkommit med posten och örn vilken domstolen eller konkursdomaren
faktiskt icke visste från vem den härrörde.

Hovrätten för övre Norrland anmärker, att förslaget syntes aktualisera

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

kravet på en bestämmelse örn att part, som insände fullföljdsiniaga med
posten, skulle vara skyldig att uppgiva sin adress; denna skulle visserligen
ha antecknats i underrättens protokoll, men protokollet vore ej alltid tillgängligt
för överinstansen då åtgärder skulle där vidtagas. Svea hovrätt yttrar,
att det torde ankomma på hovrätterna att meddela de föreskrifter, vilka erfordrades
beträffande införskaffande av felande uppgifter om klagandens
adress m. m. samt att därvid samråd borde äga rum mellan hovrätternas
presidenter till vinnande av enhetlig praxis.

I fråga örn andra stycket anför styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare,
att det syntes anmärkningsvärt, att upphävandet av nu gällande bestämmelser
om att handling skall ingivas eller åtgärd vidtagas före visst
klockslag på dagen i förslaget begränsats att gälla erläggande av vadepenning
allenast vid skriftlig anmälan av vad och att följaktligen regeln i 26
kap. 1 § rättegångsbalken, enligt vilken vid rådhusrätt muntlig anmälan av
vad skall göras före klockan tolv å sjunde dagen från utslagets dag, alltjämt
skulle bibehållas. Den rättssökande allmänheten kunde svårligen bibringas
förståelse för en dylik anordning, som därtill icke hade någon motsvarighet
i fråga om vadeanmälan vid häradsrätt. Enligt styrelsens mening
borde den ifrågavarande bestämmelsen rörande vad utsträckas att gälla erläggande
av vadepenning jämväl vid muntlig anmälan av vad. Även styrelsen
för Sveriges advokatsamfund finner det vara mindre lämpligt, att vadetiden
skulle vara olika allteftersom part använde det ena eller andra sättet för
vadeanmälan, i det en dylik anordning kunde innebära en viss risk för rättsförluster.

Vad angår tiden för ikraftträdandet av den nya lagen hemställer Svea hovrätt,
att lagen får träda i kraft vid utfärdandet. Örn lagen skulle bliva gällande
först någon tid därefter, vore det nämligen att befara, att rättsförlust
kunde uppkomma för klagande, som i dagspressen fått kännedom om den nya
anordningen men förbisett att densamma skulle gälla först från en senare
dag.

Slutligen lia i två yttranden tillstyrkts krigshovrättens förut nämnda förslag
om förlängning till tjugu dagar av besvärstiden beträffande
utslag av fältkrigsrätt. Hovrätten för övre Norrland anför till stöd
härför, att det otvivelaktigt vöre viktigare att de rättssökande ej genom
förbiseende av besvärstidens olika längd i olika fall utsattes för rättsförlust
än att mål från fältkrigsrätt, i den mån så verkligen bleve fallet, med den
något kortare besvärstiden komme att avgöras några få dagar tidigare än
eljest. Processlagberedningen anför:

Enligt beredningens uppfattning torde fördelarna av enhetliga fullföljdstider
vara så väsentliga, att de måste anses överväga olägenheten av att avgörandet
i högre rätt eller verkställighet av icke överklagat utslag med några
dagar fördröjes. Enligt de förut omnämnda bestämmelser, som beredningen
avser att föreslå, skola ock enhetliga fullföljdstider gälla vid talan mot krigsrätts
avgöranden. Den huvudsynpunkt, som bör anläggas vid utmätande av
tid för talans fullföljande, är, att parten erhåller tillräcklig beredelsetid. I
detta hänseende torde särskilt under fältförhållanden svårigheter möta alt

Kungl. Majlis proposition nr 200.

iakttaga en knappt utmätt fullföljdstid. Även ur denna synpunkt torde alltså
skäl föreligga för en utsträckning av fullföljdstiden i den riktning krigshovrätten
förordat.

Departementschefen.

Vad militieombudsmannen anfört påkallar otvivelaktigt att åtgärder vidtagas
för att minska risken av rättsförlust vid klagan i krigsrätts- och disciplinmål.
Bland dem som yttrat sig i ärendet råder numera enighet därom att
detta i första hand bör åvägabringas genom att, på sätt av krigshovrätten
och i departementspromemorian föreslagits, klagande berättigas alt insända
besvärshandling med posten till den befälhavare eller krigsdomstol som är
behörig att mottaga densamma. Även jag delar denna uppfattning. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i promemorian och, med blott ett
undantag, tillstyrkts i samtliga däröver avgivna yttranden är jag också av den
meningen att det icke bör ifrågakomma att införa sådan rätt på ett så vidsträckt
område som den militära rättsskipningens utan att samtidigt medgiva
motsvarande lättnad beträffande de allmänna domstolarna. På sätt hovrätten
över Skåne och Blekinge samt jämväl Svea hovrätt anfört torde visserligen
vissa olägenheter vara förknippade med en allmän lagstiftning av
dylik innebörd, men i likhet med sistnämnda hovrätt finner jag dessa olägenheter
icke vara av sådan beskaffenhet att de böra hindra förslagets genomförande.

Jag tillstyrker därför genomförandet av en allmän lag i huvudsaklig överensstämmelse
med det vid promemorian fogade utkastet till lag om rätt att
insända inlaga i rättegång med posten. Vissa smärre ändringar synas dock
vara påkallade. Sålunda synes lagens räckvidd böra i viss mån utvidgas.
Enligt utkastet skulle lagen avse inlaga eller annan handling i rättegång
vid domstol och vid klagan över militär befälhavares beslut i disciplinmål.
I två yttranden har, med erinran att 10 § i 1940 års fullmaktslag jämväl
avser ansökningshandlingar som ej hänföra sig till rättegång, uttalats att
den nya lagen borde erhålla samma omfattning. I ett annat yttrande har
däremot hävdats en motsatt uppfattning, därvid särskilt erinrats örn hemskillnads-,
äktenskapsskillnads- och konkursansökningar. Att bibehålla olika
regler i ifrågavarande hänseende för olika fall synes kunna medföra
olägenheter för de rättssökande och är därför föga tillfredsställande. Ej
heller synes det beträffande ansökningar förefinnas större risk att de skola
vara tillkomna på obehörigt sätt än i fråga om andra handlingar, som enligt
utkastet må inlämnas genom bud eller insändas med posten. Att märka
är för övrigt att ansökningshandling redan enligt gällande rätt må inlämnas
genom bud samt att enligt bestämmelse i doinsagostadgan sådan handling
må ingivas genom kommissionären, till vilken handlingen kan sändas med
posten. På grund av vad nu anförts synes hinder icke möta mot att giva
lagen samma räckvidd som 10 § i 1940 års lag.

I detta sammanhang vill jag anmärka att det synes vara lämpligt, att
i domstolarnas fullföljdshänvisningar intages erinran örn att part i fullföljdsinlaga
bör tydligt angiva vilket utslag som avses ävensom sin post -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

adress. På sätt Svea hovrätt uttalat, synas de närmare regler, som av hovrätterna
böra iakttagas för fullständigande av inkomna inlagor, lämpligen
böra fastställas av hovrätterna i samråd.

I anslutning till vad i två yttranden framhållits synes även beträffande
muntlig vadeanmälan vid rådhusrätt böra meddelas föreskrift som sätter
ur kraft det nuvarande stadgandet i rättegångsbalken 26 kap. 1 §, att vadeanmälan
skall göras före klockan tolv å sista dagen för sådan anmälan.
Föreskriften härom synes lämpligen böra upptagas i förevarande lag. Beträffande
tiden för ikraftträdandet av lagen delar jag Svea hovrätts uppfattning,
att lagen bör träda i kraft omedelbart efter dess utfärdande.

Utöver nu nämnda ändringar torde vissa redaktionella jämkningar av
utkastet böra ske. Lagens rubrik torde böra vara: lag örn rätt att i mål och
ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m.

Vad angår 1940 års förut nämnda lag torde, såsom i departementspromemorian
föreslagits, 10 § första och andra styckena böra upphävas samt lagen
i övrigt erhålla förlängd giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni
1945. Med anledning av upphävandet av nämnda stycken torde det återstående
tredje stycket i 10 § böra erhålla en jämkad avfattning.

Vidkommande krigsrättsmålen synes, utöver vad nu angivits, i syfte att
underlätta besvärsförfarandet böra meddelas föreskrift örn angivande i fullföljdshänvisning
av den befälhavare som är behörig mottaga besvärshandling.
Såsom i promemorian föreslagits torde dylik föreskrift böra meddelas i
administrativ ordning, och frågan därom anhåller jag att få anmäla senare.

Såsom en ytterligare åtgärd i nämnda syfte föreslogs av krigshovrätten
att den nuvarande till femton dagar bestämda besvärstiden för överklagande
av fältkrigsrätts utslag skulle förlängas till tjugu dagar, som gäller beträffande
andra krigsrätter. På sätt i promemorian anmärkts har den ifrågavarande
besvärstiden fastställts så sent som under år 1941. Jämväl beträffande
utslag av överkrigsrätt finnes i 76 § krigsdomstolslagen stadgad en besvärstid,
likaledes å femton dagar, som avviker från den eljest gällande.
Med hänsyn härtill och då dessa besvärstider komma att ånyo prövas i samband
med de ändringar i krigsdomstolslagen som påkallas av den nya rättegångsbalken,
synes det böra undvikas att vidtaga någon ändring i förevarande
sammanhang. Iakttagandet av besvärstiderna, som skola angivas i
fullföljdshänvisningarna, torde för övrigt komma att underlättas genom de
ändringar i besvärsförfarandet som nu föreslås. Jag har fördenskull ansett
mig icke böra upptaga krigshovrättens nämnda ändringsförslag. I

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom departementet upprättats förslag
till

1) lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m.; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 212) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. sä ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200-

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders. 1

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, som är likalydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

Olli rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare eller
nedre justitierevisionen må inlämnas genom bud eller insändas med posten
i betalt brev. Vad nu sagts skall även gälla i fråga örn handling som skall
ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål eller utslag
av krigsdomstol. Inlämnas skriftlig vadeanmälan genom bud eller insändes
den med posten, må jämväl vadepenning på enahanda sätt erläggas.

Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas
eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, äge ej tillämpning
i fråga örn handling eller åtgärd som avses i denna lag, ej heller beträffande
muntlig vadeanmälan och erläggande av vadepenning vid sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller
intill den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars
1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet. Ericsson.

Enligt lagrådet den 25 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 18 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra
domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. samt till lag
örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. så ock örn fortsatt giltighet av samma lag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Det förstnämnda förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

I 10 kap. utsökningslagen meddelas bestämmelser om klagan över utmätningsmans
förfarande. Enligt 200 § skall klagan förås hos överexekutor.
I tre olika fall är bestämd klagotid stadgad, nämligen i 201, 202 och 203 §§,
varjämte i 204 § lämnas föreskrift om den rättsliga betydelsen av dessa tidsbestämmelser.
Klagan skall framställas skriftligen och klagoskrift skall ingivas
före klockan tolv å angiven dag. Ill kap. utsökningslagen givas regler
örn besvär över beslut av överexekutor och hovrätt i utsökningsmål;
besvären skola ingivas till hovrätten respektive nedre justitierevisionen före
klockan tolv den dag besvärstiden utlöper. Med den räckvidd den föreslagna
lagen erhållit kommer denna väl att avse besvärsskrift enligt 11 kap. men
ej klagoskrift enligt 10 kap. Även om, såsom lärer anses, klagoskrift i anledning
av utmätningsmans förfarande må kunna insändas med posten,
skulle dock allt fortfarande i fråga om sådan klagoskrift gälla att skriften
skall vara inkommen före klockan tolv å dagen. Det synes lagrådet som örn,
till undvikande av risken utav rättsförlust, anledning föreligger att så
vidga tillämpningsområdet för lagen att den kommer att avse jämväl inlaga
eller annan handling som skall ingivas till överexekutor.

Det senare förslaget lämnades utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 3
mars 1944 avgivna utlåtande över de den 18 februari 1944 till lagrådet remitterade
förslagen till lag örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols
handläggning insända handlingar med posten m. m. samt lag örn ändrad
lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. så ock
örn fortsatt giltighet av samma lag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att han i anledning
av vad lagrådet anfört funne det lämpligt, att förslaget till lag örn
rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar
med posten m. m. underginge sådan ändring att det även komme att
avse handlingar som skola ingivas till överexekulor vid klagan över utmätningsmans
förfarande.

Föredraganden hemställer att förslagen, sistnämnda lagförslag med angiven
ändring, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.