Kungl. Maj:ts proposition nr 200 (Proposition 1935:200)

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ungdomsfängelse, m. m.; given Stockholms slott den 11
mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn ungdomsfängelse;

2) lag örn ändring i 2 kap. strafflagen; och

3) lag örn ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

För slag

till

Lag

örn ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon innan han fyllt tjuguett år begått brott och kan enligt lag å
brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller straffarbete,
må domstolen, om den brottslige vid domens meddelande fyllt aderton
år, i stället för det eller de straff som eljest skolat följa, ådöma honom ungdomsfängelse.
Till sådant straff må dock ej dömas, där enligt lag å brottet
eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver.

Till ungdomsfängelse skall dömas, där brottets beskaffenhet samt den brottsliges
personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig
anledning antaga, att omhändertagande enligt denna lag för fostran och
utbildning är för hans rättande lämpligare än annat straff.

2 §•

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,
efter domens meddelande men före prövotidens slut, innan han fyllt
tjuguett år, begått nytt brott, må domstolen, örn han vid den nya domens meddelande
fyllt aderton år, döma honom till ungdomsfängelse, ändå att å det
nya brottet enligt lag ej kan följa fängelse eller straffarbete.

3 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete
för brott vilket blivit begånget innan han fyllt tjuguett år, utan att
göra sig skyldig till nytt brott förverkat anståndet, må domstolen, örn han
vid den nya domens meddelande fyllt aderton år, döma honom till ungdomsfängelse
att träda i stället för det villkorligt ådömda straffet.

4 §.

Prövas, i fall då ungdomsfängelse må användas, särskild förundersökning
erforderlig för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som med hänsyn därtill må anses lämpligast
för hans rättande, skall domstolen eller dess ordförande föranstalta därom.
Beträffande förundersökningen skall, ändå att villkorlig dom ej må an -

Kungl. Majlis proposition nr 200.

vändas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat örn förundersökning
som avses i lagen angående villkorlig straffdom.

5 §•

Där domstolen ej annorlunda förordnar, skall beslut örn ungdomsfängelse gå .
i verkställighet utan hinder därav att det ej äger laga kraft.

6 §.

I de fall som nedan angivas skola frågor enligt denna lag behandlas av en
nämnd bestående av fem ledamöter. Av ledamöterna skall minst en vara eller
hava varit innehavare av domarämbete och minst en vara behörig att inom
riket utöva läkarkonsten samt minst en äga särskild erfarenhet i uppfostringsfrågor.
Ledamöterna utses av Konungen för en tid av fem år. Konungen
utser ock en eller flera suppleanter för varje ledamot samt förordnar en av ledamöterna
att vara ordförande i nämnden och en annan att vid förfall för honom
tjänstgöra i hans ställe.

Har ledamot i nämnden ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed
innan han tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom i
23 kap. rättegångsbalken är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Mot ledamot i nämnden gälla samma jäv som i rättegångsbalken stadgas i
fråga örn domare.

Mot beslut som av nämnden meddelas enligt denna lag må talan ej förås.

7 §.

Ungdomsfängelse skall verkställas i härför inrättad särskild anstalt eller
avdelning av anstalt.

8 §.

Den som undergår ungdomsfängelse skall hållas till arbete som av anstaltens
styresman bestämmes. Arbetet skall vara av beskaffenhet att bereda
den dömde tillfälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning i hantverk eller
annat yrke, som kan främja utsikterna för honom att efter utskrivningen försörja
sig. Vid valet av arbete skall hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.

Å anstalt intagen må såsom uppmuntran och belöning för flit och välförhållande
kunna tilldelas arbetspremie.

9 §•

Do å anstalt intagna skola av styresmannen fördelas på sätt som finnes
lämpligt med hänsyn till den behandling vilken bör komma var och en av
dem till del. Styresmannen äger beträffande envar intagen bestämma, huruvida
han skall förvaras avskild eller i gemensamhet med andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

10 §.

Å anstalt intagen skall åtnjuta den frihet som är förenlig med god ordning
och säkerhet inom anstalten; dock skall härvid tillses att dylik förmån, där så
finnes ändamålsenligt, beredes honom gradvis, i den mån han under anstaltstidens
fortgång visar sig därav förtjänt.

11 §•

Bryter a anstalt intagen mot anbefalld ordning, må han underkastas bestraffning
i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

12 §.

Den som dömts till ungdomsfängelse må kvarhållas å anstalt under en tid
av högst fyra år.

Förrän ett år förflutit sedan den dömde intagits å anstalt, må utskrivning
ej ske med mindre särskilda skäl därtill äro.

13 §.

Örn utskrivning av den som undergår ungdomsfängelse beslutar nämnden.

Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på
prov).

Sedan ett år förflutit från det den dömde intagits å anstalt och därefter
minst var sjätte manad skall fråga örn hans utskrivning av nämnden upptagas
till prövning. Senast när tva ar förflutit från den dömdes intagande å
anstalt skall utskrivning på prov äga rum, såframt ej särskilda skäl däremot
äro.

14 §.

Vid beräkning av de i 12 och 13 §§ angivna tider skall i tillämpliga delar
gälla vad som finnes stadgat angående beräkning av strafftid, där någon blivit
dömd till straffarbete eller fängelsestraff.

15 §.

Den som utskrivits pa prov skall stå under tillsyn och därunder vara
underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter.

16 §•

Tillsynen över den som utskrivits på prov skall fortfara under tid som
nämnden bestämmer, dock ej utöver den tid han kunnat kvarhållas å anstalt,
och ej i något fall längre än två år.

17 §.

Bryter den som utskrivits pa prov mot de för honom gällande föreskrifter,
äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalt. Begår han under
tillsynstiden brott och varder han därför åtalad, galle vad i 23 § är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Föreligger fråga om återintagning av deri som utskrivits på prov, äger nämnden
förordna att lian skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i
ärendet.

Varder den som utskrivits på prov återintagen, skall den tid under vilken
han vistats utom anstalt icke medräknas vid bestämmande av den tid han
längst må kvarhållas.

18 §.

Då frigivning skett eller, efter utskrivning på prov, tillsynstiden gått till
ända utan att beslut meddelats örn återintagning, skall ådömt ungdomsfängelse
anses till fullo verkställt.

19 §.

Misstänkes den som ådömts ungdomsfängelse att hava före domen begått
brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han att hava
begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens utgång, må,
ändå att brottet hörer under allmänt åtal eller det av målsäganden angivits till
åtal, allmän åklagare ej därå tala utan att länsstyrelsen i den ort där brottet
är begånget efter nämndens hörande därtill giver lov.

20 §.

Där den som blivit till straff för ett brott dömd därefter ådömes ungdomsfängelse,
skall vad i strafflagen för vissa fall finnes stadgat angående avräkning
av utståndet straff ej äga tillämpning.

Är i fall som i första stycket avses det föregående straffet ej till fullo verkställt
och ej heller förfallet, skall domstolen förordna att ungdomsfängelse skall
träda i stället för vad som därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller jämväl
där genom villkorlig dom beviljats anstånd med det föregående straffet.

21 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till ungdomsfängelse och annat beslut varigenom han för brott som
förövats innan verkställigheten av ungdomsfängelse tog sin början blivit dömd
till annat straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet.
Beslut rörande verkställighet av sistnämnda straff må förty ej meddelas förrän
frågan örn ungdomsfängelse slutligen avgjorts. Örn det andra straffet utgöres
av straffarbete i fyra år eller däröver, skall dock domen å ungdomsfängelse
anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning för utmätande
av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

22 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

eller begånget efter det straffverkställigheten påbörjats, må dock domstolen
efter nämndens hörande förklara beslutet om ungdomsfängelse förfallet och
med tillämpning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna regler
utmäta annat straff. Där annat straff sålunda ådömes, må domstolen förordna
att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den dömde undergått
ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen taga hänsyn såväl
till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppförande under denna.

23 §.

Varder den som utskrivits på prov övertygad att hava under tillsynstiden
begått brott, må domstolen, örn vid domens meddelande nämnda tid ej gått
till ända, efter nämndens hörande förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet
skall avse jämväl det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas
för att undergå fortsatt ungdomsfängelse. Dömer domstolen för brott
som här avses till nytt straff, skall vad i 4 kap. 10 § strafflagen finnes stadgat
ej äga tillämpning.

24 §.

Ådömt ungdomsfängelse vare förfallet, där domen ej börjat verkställas inom
fem år från det den vann laga kraft.

25 §.

Vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901
örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa
delar av samma balk ävensom 11 och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes finnes stadgat för det fall att part hålles i målet
häktad skall ock gälla, där någon som ådömts ungdomsfängelse intagits i anstalt
för att undergå straffet eller i avbidan därå tagits i förvar.

26 §.

Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan
därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av innehållet i
denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till ungdomsfängelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i
stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke förlust av
ämbete ej heller påföljd som avses i 2 kap. 15 eller 20 § strafflagen eller liknande
påföljd som finnes stadgad i annan lag eller författning.

Där ungdomsfängelse träder i stället för straff som är förenat med påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vare den påföljd förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

28 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men äger tillämpning
allenast i mål, däri fråga är örn ansvar för brott begånget efter sagda dag,

Kungl. Maj:ts proposition nr %00.

Förslag

till

Lag

om ändring i 2 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 2 kap. strafflagen skall införas en ny paragraf,
betecknad 2 §, av följande lydelse:

2 §.

I vissa fall må användas ungdomsfängelse. Därom stadgas i särskild lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att till 15 § strafflagen för krigsmakten skall fogas
ett nytt stycke av följande lydelse:

I vissa fall må användas ungdomsfängelse. Därom stadgas i allmän lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justiliedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 15 fehman 1935.

Närvarande :

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»Frågan örn samhällets ingripande mot ungdomsbrottsligheten har stått på
dagordningen sedan lång tid tillbaka. I detta avseende må särskilt erinras örn
de s. k. ungdomsbrottslighetssakkunnigas den 18 oktober 1922 avgivna betänkande
med förslag till lag örn tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. (statens
off. utredn. 1922:46), vilket förslag endast i begränsad omfattning lett
till ny lagstiftning. Vidare må erinras örn riksdagens skrivelse den 16 juni
1932 (nr 299), däri utredning begärts rörande visst spörsmål beträffande
brottslig ungdoms tillrättaförande. Frågan har aktualiserats genom de förslag
till ny anstalt för förvaring av yngre brottslingar, vilka innefattas i landshövdingen
Sven Hagströmers utredning angående viss koncentration inom fångvårdsväsendet
(statens off. utredn. 1931:16) och statens organisationsnämnds
utredning angående fångvårdens framtida ordnande. Den 20 april 1934 hemställde
jag, såsom framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag, örn bemyndigande
att låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets,
straffverkställighetens och fångvårdens områden. Bland reformfrågor beträffande
straffsystemet, vilkas lösning utgjorde förutsättning för en fångvårdsreform,
omnämnde jag därvid jämväl frågan örn behandlingen av ungdomliga
förbrytare.

Genom beslut förutnämnda den 20 april 1934 bemyndigade Kungl. Majit departementschefen
att dels tillkalla högst tre sakkunniga samt i mån av behov
för särskild fråga ytterligare en sakkunnig jämte sekreterare att inom departementet
biträda med verkställande av utredning angående reformer på straffsystemets,
straffverkställighetens och fångvårdens områden, avsedda att efter
hand genomföras, dels ock pröva i vad mån arbetskrafter inom departementet
behövde lösgöras från andra ämbetsgöromål för att deltaga i utredningsarbetet.
Med stöd av nämnda bemyndigande har jag samma dag tillkallat sakkunniga,
varjämte vissa befattningshavare inom departementet erhållit uppdrag
att deltaga i utredningsarbetet.

Kungl. Majlis proposition nr 200-

Av reformfrågorna beträffande straffsystemet har enligt min anvisning
först upptagits till utredning frågan örn behandling av ungdomliga förbrytare.
Härutinnan har den 19 december 1934 framlagts betänkande med förslag till
lag örn ungdomsfängelse m. m. (statens off. utredn. 1934:52), innefattande
förslag till lagstiftning örn särbehandling för brottslingar i åldern mellan 18
och 21 år. Sedan numera yttranden över detta betänkande inkommit från hörda
myndigheter och sammanslutningar samt frågan varit föremål för överväganden
inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga densamma till
behandling.

Gällande rätt.

Enligt 5 kap. 1 § strafflagen är straffmyndighetsåldern 15 år. Barn som ej
fyllt 15 år är icke straffrättsligt ansvarigt. Möjlighet till straffrihet på grund
av ungdom finnes icke för den som fyllt 15 år. Svensk rätt innehåller icke —
såsotal åtskilliga andra rättssystem — någon allmän bestämmelse örn rätt för
åklagare att eftergiva åtal.

De allmänna straffarterna — straffarbete, fängelse och böter — användas
för såväl äldre som yngre brottslingar. Beträffande brottslingar som fyllt 15
men ej 18 år gälla emellertid vissa särskilda stadganden. 5 kap. 2 § strafflagen
innehåller bestämmelse örn straffnedsättning för brottsling i nämnda ålder
som skall ådömas straffarbete.

Vidare gäller enligt samma lagrum beträffande den som begår brott i åldern
mellan 15 och 18 år att domstolen, örn brottet är belagt med påföljd enligt 2
kap. 19 § strafflagen (förlust av vissa medborgerliga rättigheter), skall pröva
''efter omständigheterna’, huruvida sådan påföljd bör ådömas.

Enligt 5 kap. 4 § strafflagen skall brott som någon begått innan han fyllt
18 år ej tillräknas honom till förhöjning av straff för återfall i brott, där sådan
förhöjning finnes särskilt utsatt i lagen.

I lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff
stadgas, att fånge som vid straffets början ej fyllt 21 år skall avtjäna
straffet i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt, ’där det
ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna i
övrigt finnes olämpligt’. Den angivna åldersgränsen har tillkommit genom en
lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1934; förut gällde en åldersgräns av
20 år. Fånge under 21 år skall hållas i cell utan gemensamhet med andra
fångar en tid av 3 månader (före nyssnämnda lagändring 4 månader). Därefter
kan han sättas i arbete gemensamt med andra fångar. Motsvarande tid
för äldre fångar är 6 månader.

Begår någon brott i åldern mellan 15 och 18 år och dömes han härför till
böter eller fängelse eller till straffarbete i högst 2 år, må domstolen enligt 5
kap. 3 § strafflagen förordna, att han skall i stället för att undergå det ådömda
straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt. Sådant förordnande må meddelas,
’där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av
hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda’.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Närmare bestämmelser angående tvångsuppfostran finnas i lagen den 27
juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran.
Då förordnande meddelas örn minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt
— sådant förordnande förfaller örn det icke gått i verkställighet
innan den dömde uppnått 18 år — bestämmes icke någon viss tid för
hans vistelse å anstalten. Han skall utskrivas, då han vunnit nödig stadga i
sinnesriktning och uppförande; dock ma i regel utskrivning ej ske förr än tva
år efter det han intogs i anstalten. Senast då han uppnått 21 år skall han utskrivas.
Då minst ett år — under vissa omständigheter kortare tid — förflutit
sedan han blivit intagen i allmän uppfostringsanstalt, kan han, örn sådant finnes
för honom gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämnas till enskild
vård och tillsyn eller anställas i tjänst eller yrke. Den som salunda placerats
utom anstalten skall återtagas, örn hans uppförande eller annat förhållande
därtill föranleder.

Historik.

Möjligheten att beträffande brottslingar i åldern mellan 15 och 18 år utbyta
straff mot tvångsuppfostran infördes år 1902 i sammanhang med genomförandet
av ny barnavårdslagstiftning. Utbyte av straff mot tvångsuppfostran
kunde från början icke ske i annat fall än då det adömda straffet utgjordes
av böter eller fängelse i högst sex månader. Genom lagändring år 1917 höjdes
emellertid gränsen för tillämpningsområdet därhän, att tvångsuppfostran kunde
användas vid fängelse i- högst ett år och straffarbete i högst sex manader.

Frågan örn en särbehandling för unga brottslingar över 18 år hade upptagits
av fångvårdsstyrelsen i framställning till Kungl. Majit den 3 juli 1912. Det
av fångvårdsstyrelsen då framförda förslaget gick i huvudsak ut på att personer
i åldern mellan 18 och 21 år, vilka gjort sig saker till brott som enligt
strafflagen skulle föranleda fängelse eller straffarbete ej över tre år, skulle
kunna i stället ådömas en särskild art av frihetsstraff — korrektionsstraff —
under minst ett och högst tre år. Frigivning skulle ske på prov och möjlighet
skulle finnas att återtaga den frigivne till anstalten. I samma fråga gjorde
fångvårdsstyrelsen ny framställning till Kungl. Majit den 28 maj 1918. Häri
föreslogs att brottslingar i åldern mellan 18 och 20 år skulle efter avtjänat
frihetsstraff kunna göras till föremål för uppfostrande åtgärder i särskild
anstalt.

I motion vid 1918 års riksdag (11:210) yrkades att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit begära utredning angående höjning av straffmyndighetsåldern
och beträffande frågan, i vilken ordning tvångsuppfostran borde
ådömas eller annat förfarande, såsom intagande i skyddshem, anlitas. I utlåtande
(nr 64) hemställde lagutskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning angående
åtskilliga i utlåtandet närmare angivna spörsmål rörande den straffrättsliga
behandlingen av unga brottslingar. Utskottets hemställan bifölls av

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

båda kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 juni
1918 (nr 385) hemställde örn den av utskottet föreslagna utredningen.

Kungl. Maj :t tillkallade därefter sakkunniga för utarbetande av förslag till
åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. I sitt den 18 oktober
1922 avgivna, förut omnämnda betänkande (statens off. utredn. 1922:46)
framlade de sakkunniga förslag till vidgad användning av tvångsuppfostran.
Förslaget gick i huvudsak ut på dels höjande av den övre åldersgränsen för
tvångsuppfostringsförfarandets tillämpningsområde från 18 till 21 år, dels
möjliggörande av utbyte av straff mot tvångsuppfostran även då den brottslige
dömts till strängare straff än fängelse i ett år eller straffarbete i sex
månader, dels ock antagande av ny lag om verkställighet av tvångsuppfostran.
Enligt denna lag skulle finnas två slags anstalter, nämligen allmänna uppfostringsanstalter,
ungefär motsvarande de nuvarande och avsedda för yngre
eller mindre utvecklade, samt allmänna förbättringsanstalter, avsedda för äldre
eller mera svårartade.

Sedan yttranden över 1922 ars betänkande avgivits av myndigheter m. fl.,
upptogs frågan örn en revision av bestämmelserna angående tvångsuppfostran
till behandling i proposition (nr 67) till 1924 års riksdag. I propositionen
föreslogs, att beträffande lagöverträdare i åldern mellan 15 och 18 år straff
skulle kunna utbytas mot tvångsuppfostran så snart straffet icke överstege
straffarbete i två år eller fängelse i fyra år. Däremot upptog propositionen
ej något förslag örn höjning av övre åldersgränsen för tillämpning av tvångsuppfostran.
Dåvarande chefen för justitiedepartementet yttrade i propositionen,
att han icke ansåge sig för det dåvarande ha anledning att ingå på en
närmare granskning av de sakkunnigas förslag i dess helhet. Med hänsyn till
det statsfinansiella läget kunde han nämligen icke tillstyrka att förslaget i
hela dess vidd då underställdes riksdagens prövning. Ett fullständigt genomförande
av förslaget skulle kräva högst betydande kostnader för staten, främst
för anskaffande av erforderligt antal anstalter. Kostnaderna därför hade icke
av de sakkunniga beräknats. Att de skulle stiga till ansenliga belopp läge
dock i öppen dag. Av de sakkunnigas beräkningar framginge att det vore
tvångsuppfostrans tillämpning å brottslingar i åldern över 18 år som skulle
medföra behov av större antal anstaltsplatser än det som för det dåvarande
stöde till förfogande, under det att den av de sakkunniga jämväl föreslagna
utvidgningen av tvångsuppfostrans användning å brottslingar under 18
ar skulle kunna genomföras utan att de vårdmöjligheter statens uppfostringsanstalt
å Bona erbjöde behövde utökas. På grund härav ansåge departementschefen
frågan örn en reform av behandlingen av unga brottslingar i åldern över
18 år böra tills vidare lämnas öppen, önskemålet att vid behandlingen av
brottslingar i åldern under 18 år låta straffet i ökad omfattning ersättas med
tvångsuppfostran syntes honom däremot omedelbart böra förverkligas.

Det framlagda förslaget blev av riksdagen antaget och genom en den 6 juni
1924 utfärdad lag i ämnet erhöll 5 kap. 3 § strafflagen den lydelse lagrummet
alltjämt har.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

.Vid 1932 års riksdag vörö i anledning av väckta motioner — vari emellertid
ej framställdes yrkande örn jämkning av de i lag bestämda gränserna för
tvångsuppfostringsinstitutets tillämpningsområde — vissa med tvångsuppfostringsinstitutet
sammanhängande eller detta institut närliggande spörsmål
föremål för uppmärksamhet. Uti särskilda motioner (11:319 och 320) hemställdes,
dels att utredning måtte komma till stånd huruvida och på vad sätt
brottslig ungdom måtte i större utsträckning än för närvarande kunna tillrättaföras
utan användande av insättning i uppfostringsanstalt, dels ock att
utredning måtte verkställas angående lämpliga åtgärder i syfte att vid skyddshem
för vanartig ungdom vinna mera mångsidig yrkesutbildning och bättre
uppdelning av elevmaterialet med hänsyn till ålder, sinnesbeskaffenhet och
yrkesintresse.

I anledning av motionerna hemställde riksdagen i skrivelse den 16 juni 1932
(nr 299) att de med ifrågavarande motioner avsedda frågorna måtte göras
till föremål för utredning samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag
i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 har chefen för socialdepartementet
därefter tillkallat särskilda sakkunniga att inom nämnda departement
biträda med utredning rörande verksamheten vid skyddshemmen
m. m.

Frågan örn ökad användning av tvångsuppfostran har slutligen varit föremål
för behandling vid 1934 års riksdag. I väckt motion (II: 32) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
rörande en revision av gällande bestämmelser angående behandlingen
av minderåriga förbrytare med särskilt beaktande av vad. i motionen anförts
i fråga örn straffmyndighetsåldern, åtal, häktning och sättet för den brottsliges
tillrättaförande. I motionen framhölls, bland annat, att det borde tagas
under övervägande att genomföra en utvidgning av nuvarande möjligheter
att utbyta straff mot tvångsuppfostran, så att unga förbrytare upp till 21 år
imåtte även i de fall, då de dömts till två års straffarbete och däröver, få
intagas på uppfostringsanstalt.

I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen uttalade första lagutskottet,
att utskottet icke kunde finna skäl att förorda upphävande av den begränsning i
möjligheterna att förordna örn tvångsuppfostran som vore uppställd med avseende
å straffets storlek. Utskottet fann ej heller lämpligt att utvidga användningen
av tvångsuppfostran till förbrytare som fyllt 18 men ej 21 år. Emellertid
hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att när någon som fyllt 15 men ej
18 år begår brott, straffet må, med bibehållande av förbudet att döma till
straffarbete på livstid, nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

Det är min avsikt att senare anmäla frågan örn den begärda ändringen av
5 kap. 2 § strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Det enligt Kungl. Maj:ts beslut den 20 april 1934 igångsatta utredningsarbetet
angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens
områden har, såsom nämnts, fortskridit så långt, att betänkande med
förslag till lag örn ungdomsfängelse m. m. framlagts den 19 december 1934.
I arbetet på denna lagstiftning ha deltagit byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet,
hovrättsrådet G. A. Eriksson, direktören för statens alkoholistanstalt
å Venngarn Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, kanslirådet
Hjalmar Nyman och byråchefen i fångvårdsstyrelsen Eric Wijkmark.

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statens inspektör för fattigvård
och barnavård ävensom styrelsen för statens uppfostringsanstalt å
Bona. Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har beretts Svenska
kriminalistföreningen, Centralförbundet för socialt arbete, Svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet, Svenska diakonissällskapet samt styrelsen
för Stockholms stads skyddshem för gossar.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar
med undantag av Centralförbundet för socialt arbete. Vissa myndigheter ha
bifogat av dem infordrade yttranden från rådhusrätter, landsfogdar m. fl.

Allmänna grunder.

De sakkunnigas förslag avser att inom straffets ram genomföra en särbehandling
för brottslingar som begått brott i åldern 18—20 år. Tillämpningsområdet
för den nya straffarten — av de sakkunniga benämnd ungdomsfängelse
— föreslås skola bestämmas så, att brott som enligt lag ej kunna medföra
strängare straff än böter aldrig skola kunna föranleda ådömande av ungdomsfängelse.
Någon övre gräns med hänsyn till det begångna brottets svårhetsgrad
har ej stadgats i lagförslaget, men de sakkunniga anföra att ungdomsfängelse
i regel icke bör komma till användning vid brott, som enligt vanliga
bestämmelser skulle in casu medföra ett mycket långt frihetsstraff.
Inom det sålunda angivna brottsområdet skall ungdomsfängelse förbehållas
brottslingar som för sin fostran till arbete och laglydnad äro i behov av omhändertagande
å en särskild för dylik fostran inrättad anstalt och som vidare
äro mottagliga för den påverkan som anstalten avser att åstadkomma. För
att erhålla garantier, å ena sidan att de som äro i behov av uppfostrande behandling
verkligen dömas till ungdomsfängelse i stället för vanligt frihetsstraff,
och å andra sidan att sådana för vilka ungdomsfängelse är meningslöst
eller eljest olämpligt icke erhålla detta straff, ha de sakkunniga föreslagit
inrättandet av en särskild nämnd för frågor angående ungdomsfängelse. Mellan
nämnden och domstolarna bör enligt de sakkunnigas mening samarbete
anordnas på liknande sätt som gäller enligt förvarings- och interneringslagarna.
Nämndens yttrande skall enligt förslaget för domstolen ha samma betydelse
som interneringsnämndens yttrande har i ärenden som avses i de nyssnämnda
båda lagarna. Har nämnden funnit ungdomsfängelse icke böra ådömas,
är domstolen alltså lagligen förhindrad att använda detta straff. Har

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nämnden däremot funnit ungdomsfängelse böra ådömas, har domstolen fria
händer att döma eller att icke döma till ungdomsfängelse. De sakkunniga ha
i detta sammanhang framhållit, att därest ungdomsfängelse upptages i straffsystemet
såsom ett straff på relativt obestämd tid, en nämnd blir nödvändig
för avgörande av frågor örn utskrivning från anstalten och återintagning
vid brott mot utskrivningsvillkoren. Det har synts de sakkunniga naturligt,
att den särskilda sakkunskap som samlas i denna nämnd jämväl kommer
till användning vid prövning av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse.

Enligt de sakkunnigas förslag skall domstolen, då den anser ungdomsfängelse
böra användas, omedelbart döma till detta straff. Således skall icke, såsom
sker vid beslut örn tvångsuppfostran, först dömas till vanligt straff
och sedermera detta straff utbytas mot ungdomsfängelse. Ej heller skall
en dom å ungdomsfängelse innehålla något uttalande örn strafftiden. En absolut
maximitid för anstaltsvistelsen av fyra år har emellertid upptagits i lagförslaget.
Bestämmandet i det enskilda fallet av tiden för anstaltsvistelsen ankommer
såsom nyss antytts på nämnden. Någon absolut minimitid för anstaltsvistelsen
har ej stadgats, men med hänsyn till att en fostrande behandling
sällan kan förväntas giva varaktigt resultat, därest den ej omfattar åtminstone
ett år, har den föreskriften meddelats att utskrivning ej må ske tidigare
än efter ett år med mindre särskilda skäl därtill äro. Vidare föreslås
att utskrivning i regel skall bliva villkorlig. Nämnden har då att besluta att
den utskrivne under viss tid skall stå under tillsyn. Nämnden har dessutom
att under medverkan från ungdomsanstalten söka sörja för att den utskrivne
erhåller arbete. Visar den utskrivne opålitlighet eller begår han nytt brott,
må han kunna återintagas i anstalten.

De sakkunniga ha, såsom redan angivits, betonat att syftet med ungdomsfängelse
är att fostra de dömda till arbetsamhet och laglydnad. För att detta
syfte skall kunna nås förutsättes bland annat att å den anstalt där de unga
brottslingarna intagas tillfälle finnes att i möjligaste mån bereda var och en
sådant arbete som är lämpligt och nyttigt för honom icke allenast på det sätt
att det stärker honom psykiskt och fysiskt och utvecklar arbetslusten utan
ock sålunda att han kan draga nytta därav för sin försörjning sedan han lämnat
anstalten. Det är enligt de sakkunnigas mening uteslutet, att någon av de
nuvarande fångvårdsanstalterna skulle kunna komma till användning såsom
förvaringsanstalt för manliga brottslingar som ådömts ungdomsfängelse. Om
de principer för behandlingen som ligga till grund för förslaget godkännas,
kommer det därför att bliva nödvändigt att anordna en ny anstalt för manliga
brottslingar. I fråga örn kvinnliga brottslingar föreslå de sakkunniga — med
hänsyn därtill att det antal som kan tänkas erhålla dom å ungdomsfängelse är
så ringa att en särskild anstalt för förvaringen av depi knappast är tänkbar
— att denna förvaring tillsvidare ordnas genom iordningställande av en särskild
avdelning å någon redan existerande anstalt.

Den nya anstalt för manliga brottslingar som skulle bliva erforderlig föreslås
så anordnad att arbete i det fria — jordbruk, trädgårdsskötsel och skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bruk — kan beredas dem som lämpa sig därför samt att de, för vilka hantverk
är lämpligare, kunna sysselsättas därmed; hantverksdriften inom anstalten bör
fördelas på olika hantverksgrenar. Någon plats för den nya anstalten ha de
sakkunniga icke föreslagit, men i anslutning till ett uttalande att den förut
omnämnda nämnden bör förläggas till Stockholm ha de framhållit önskvärdheten
av att ungdomsanstalten för män ej placeras på sådant avstånd från huvudstaden
att långa tidskrävande resor försvåra för nämnden att uppehålla
kontakten med anstalten.

I de flesta yttrandena över förslaget vitsordas behovet av en särbehandling
för unga brottslingar över 18 år.

Under erinran att de nuvarande frihetsstraffen lida av betänkliga brister i
de hänseenden de sakkunniga angivit förordar sålunda fångvårdsstyrelsen det
framlagda förslaget och betonar, att de sakkunniga principiellt anslutit sig till
styrelsens förslag av den 3 juli 1912. Styrelsen förklarar sig alltjämt vara av
den uppfattningen att förevarande fråga bör lösas genom tillskapandet av en
ny straffart.

Socialstyrelsen framhåller att frågan örn en rationellare behandling av ungdomsbrottslingar
länge varit aktuell i vårt land, och anför vidare.

_ Att olägenheter ur individuell förbättringssynpunkt vore förenade med det
tidsbestämda frihetsstraffet, särskilt när detta vore av kortare varaktighet,
hade länge erkänts, men betänkligheter, väsentligen hänförande sig till omsorg
örn den individuella rättssäkerheten, hade gjorts gällande mot genomförande
av en straffreform i berörda avseende efter mera rationella linjer. På ett närliggande
lagstiftningsområde, som visserligen icke berörde brottslighet utan
en annan form av asocialitet, nämligen den organiserade alkoholistvården, hade
dock principen öm frihetsberövande på relativt obestämd tid redan förverkligats.
För denna princip vid behandling av sådana asociala individer syntes
även den allmänna meningen numera redan ha vunnits.

Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar, att ett genomförande av det föreliggande
förslaget skulle utgöra ett betydelsefullt framsteg och ett följdriktigt
led i utvecklingen på hithörande område, och länsstyrelsen i Malmöhus län
ansluter sig helt till de sakkunnigas synpunkter i fråga örn de brister, som
nu finnas beträffande behandlingen av brottslingar i åldern mellan 18 och
21 år, samt anser de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna vara ägnade att i
väsentlig mån avhjälpa dessa brister. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län framhåller, att frågan örn samhällets ingripande mot ungdomsbrottsligheten
icke är tillfredsställande löst genom nuvarande lagstiftning. En särskild
behandling ur straffrättslig synpunkt av ungdom i åldern mellan aderton
och tjuguett år är — anför länsstyrelsen vidare — icke blott i och för sig
önskvärd utan kan också anses utgöra en ganska klar konsekvens av de lagstiftningsåtgärder
beträffande vanartig men icke kriminell ungdom i samma
åldersgrupp, som vidtagits under år 1934 genom ändring i vissa delar av
1924 års barnavårdslag. Enligt länsstyrelsens uppfattning har förslaget i
stort sett lyckligt löst den föreliggande frågan. Även länsstyrelserna i Örebro
län och Värmlands län anföra, att frihetsstraffen, då fråga är om unga fån -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

gar, i sin nuvarande anordning äro föga ägnade för ett tillrättaförande, samt
understryka vikten av att dessa straff anordnas så att uppfostringssynpunkterna
tillerkännas större betydelse än de för närvarande äga. Länsstyrelsen i
Jämtlands län uttalar, att en lagstiftning till avhjälpande av de många brister
ur uppfostringssynpunkt vilka -—■ på sätt de sakkunniga framhållit — vidlåda
de nuvarande frihetsstraffen icke längre bör uppskjutas. Till de principer
som ligga till grund för förslaget, anser sig länsstyrelsen kunna uttala sin livliga
anslutning, enär de sakkunniga synas i förslaget ha väl kommit till rätta
med de svårigheter som problemet onekligen innebär. Länsstyrelsen i Västerbottens
län delar den av de sakkunniga uttalade uppfattningen angående de
vanliga frihetsstraffens ineffektivitet, när det gäller att tillrättaföra sådana
ungdomliga brottslingar, som behöva omhändertagas för fostran och utbildning.
Länsstyrelsen finner det fördenskull angeläget, att den brist, som förefinnes
i det avseende att möjlighet saknas att låta unga brottslingar över 18
år undergå lämplig behandling, avhjälpes, och länsstyrelsen anser sig kunna i
huvudsak biträda det i detta syfte utarbetade förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens
län anför att — ehuru i vårt land redan vidtagits en del åtgärder i avsikt
att bereda unga förbrytare en behandling som är ägnad att mera effektivt
än de vanliga frihetsstraffen tillrättaföra dem -—- förhållandena därutinnan likväl
alltjämt äro föga tillfredsställande. Bristerna torde vara särskilt framträdande
i fråga örn brottslig ungdom i åldern mellan 18 och 21 år. Mest
betänklig syntes vara den synnerligen snävt begränsade möjligheten att låta
brottslingar i dessa åldersklasser bliva föremål för någorlunda rationellt bedriven
uppfostran. Länsstyrelsen måste därför på det livligaste behjärta syftet
med nu föreliggande utredning: möjliggörande av särbehandling, med speciellt
beaktande av uppfostringsmomentet, av kriminell ungdom i nämnda
ålder. Det vore för länsstyrelsen så mycket angelägnare att kraftigt understryka
denna sin inställning, som länsstyrelsen vore av den uppfattningen att
hithörande betydelsefulla reformproblem redan alltför länge förgäves sökt
fånga statsmakternas uppmärksamhet.

Rådhusrätten i Västerås yttrar i denna del följande.

.Frågan örn den rätta behandlingen av ungdomliga förbrytare hörde utan
tvekan till de betydelsefullaste problemen på straffverkställighetens område.
Det sätt, på vilket samhället reagerade mot den ungdomliga brottslingen,
kunde bliva av avgörande betydelse för hela hans kommande livsföring.. Ett
riktigt tillvägagångssätt i detta avseende kunde leda till en konstant minskning
av brottsligheten inom senare åldersklasser, likaväl som ett mindre lämpligt
behandlingssätt kunde medföra, att den unge brottslingen definitivt fördes
in på brottets bana. En undersökning huruvida de nuvarande metoderna
för behandling av ungdomsförbrytare vore tillfredsställande eller ej, måste
därför anses mycket önskvärd. Den av de sakkunniga verkställda utredningen
gåve otvetydigt vid handen, att så ej vore fallet, och enligt rådhusrättens erfarenhet
gällde detta omdöme såväl den yngsta gruppen av brottslingar i åldern
15—17 år som ungdomliga förbrytare i högre åldersklass. Beträffande
den förstnämnda gruppen stöde visserligen flera olika behandlingssätt den dömande
myndigheten till buds, i det att vid svårare brott såväl ovillkorligt frihetsstraff
som villkorlig dom och allmän uppfostringsanstalt kunde komma i

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 200. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr £00.

fråga. Då rent principiellt det kortvariga frihetsstraffet borde undvikas för
dessa brottslingars vidkommande, stöde emellertid valet i regel mellan villkorlig
dom och uppfostringsanstalt och ofta kunde det föreligga behov av någon
mellanform mellan dessa båda metoder; det skulle t. ex. ej sällan vara
önskvärt att kunna använda villkorlig straffdom i förening med den dömdes
överflyttning till ett gott enskilt hem. I fråga om ungdomsförbrytare i
något högre åldersklass funnes, då det gällde svårare brott, ej andra behandlingsmetoder
än villkorlig dom och kortvarigt tidsbestämt frihetsstraff. Då
villkorlig straffdom ^av en eller amian anledning icke kunnat ifrågakomma,
utan frihetsstraff måst komma till användning, hade det säkerligen mer än
en gång stått klart för den dömande domstolen, att detta icke varit det rätta
sättet att behandla den dömde. Förvaringen i fängelser av samma art som för
äldre förbrytare, behandlingen därstädes och framför allt avsaknaden av all eftervårdande
verksamhet måste helt naturligt leda till mindre tillfredsställande
resultat och ofta medföra helt andra verkningar än som åsyftats. Kravet på
förändring av formerna för straffverkställighet gjorde sig därför med särskild
styrka gällande beträffande ungdomsbrottslingar över 18 år och det sakkunnigförslag,
som nu förelåge, hade just tagit sikte därpå. Genom inrättande av
särskilda ungdomsfängelser, varest huvudvikten skulle läggas på den uppfostrande
behandlingen, borttagande av tvånget att på förhand fastställa strafftidens
längd och införande av eftervård hade de sakkunniga velat för brottslingar
i åldern 18—21 år införa ett system, som bättre än det nuvarande skulle
vara ägnat att återföra den unge brottslingen till ett ur samhällets synpunkt
önskvärt levnadssätt. Den lösning av ifrågavarande problem, som sakkunnigförslaget
innebure, syntes rådhusrätten beteckna ett avsevärt och betydelsefullt
framsteg vid bekämpande av ungdomsbrottsligheten och rådhusrätten ville för
sin del livligt förorda en lagstiftning i den av de sakkunniga angivna riktningen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård konstaterar med stor tillfredsställelse,
att den länge på dagordningen stående frågan om särskilda uppfostringsåtgärder
även mot unga lagöverträdare i åldern 18—21 år nu avsetts
att föras fram till en slutgiltig lösning, samt anför härom ytterligare.

Tanken att låta även dessa åldrar komma i åtnjutande av samma uppfostrande
behandling, som alltsedan år 1905 med så gott resultat kommit de yngre
lagöverträdarna till del i form av tvångsuppfostran, syntes nu vara fullt mogen
att realiseras. Mot utformningen av förevarande förslag, i vad det avsåge
de praktiska anordningarna för meddelande av den åsyftade fostran och utbildningen,
syntes i stort sett icke heller vara något att erinra. Att i stället
för att insätta dessa unga lagöverträdare i något av våra nutida fängelser överlämna
dem till en särskilt för ändamålet inrättad jordbruksanstalt, där de under
sakkunnig ledning och uppsikt kunde få ägna sig åt frilufts- eller verkstadsarbete,
intill dess de ansåges rustade att på prov utskrivas för att under
vederbörlig tillsyn utanför anstalten försöka sina möjligheter att reda sig på
egen hand vore ju ingenting annat än vad som redan genomförts i vårt tvångsuppfostringsinstitut
beträffande de yngre åldersklasserna.

Styrelsen för statens uppf Östring sanstalt å Bona framhåller, att ett tillrättaförande
av brottslig ungdom i åldern 18—20 år genom uppfostrande åtgärder
i stället för att låta dem avtjäna kortare eller längre frihetsstraff i form av
fängelse eller straffarbete otvivelaktigt är synnerligen behjärtansvärt och torde
hava långt större utsikt att till verkligt gagn för deras framtid och sålunda
staten påverka de unga än isoleringen i straffanstalter.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Svenska kriminalistföreningens styrelse har anfört följande.

Enligt nutida åskådningar angående det psykologiska utvecklingsförloppet
hos unga människor och enligt redan vunnen erfarenhet inom åtskilliga kulturländer
vore vid den kriminalpolitiska behandlingen av unga lagöverträdare en
fortsatt moralisk fostran och utbildning av sociala vanor och yrkesfärdigheter
långt mera ägnad att giva nödig stadga åt uppförandet än ett ensidigt betonande
av repressiva moment. Det föreliggande lagförslaget syntes på ett i det
hela lyckligt sätt beakta denna genom erfarenheten bekräftade åskådning genom
att giva en relativ obestämdhet åt rättsreaktionen och samtidigt sätta
maximum för densamma så högt, att en långvarig, moralisk påverkan kunde
utövas i de fall där den vore av nöden. Samtidigt hade lagförslaget genom
att konstruera behandlingen såsom straff tagit nödig hänsyn även till det allmänpreventiva
syftet med det statliga ingripandet mot brottslighet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet instämmer tillfullo i önskemålet
att frågan örn behandlingen av ungdomar i åldern 18—21 år som begått
brott snarast erhåller sin lösning, och barnavårdsnämnden i Göteborg
understryker nödvändigheten av att åtgärder vidtagas för att på ett mer effektivt
sätt än hittills skett bekämpa ungdomsbrottsligheten. Nämnden betonar
att den omständigheten att de unga brottslingarna efter att ha undergått
frihetsstraff mycket ofta fortsätta på brottets bana tydligt visar otillräckligheten
och ineffektiviteten av de åtgärder som dittills av samhället vidtagits,
vare sig detta nu beror på själva beskaffenheten av det straff som de dömas
att avtjäna eller på den bristfälliga eftervård som ägnas dem. Måhända finge
båda dessa faktorer i lika mån dela skulden därför. Det betänkande och förslag
som nu framlagts hade därför också tagit sikte på att beträffande båda
dessa förhållanden söka få till stånd en ändring, och nämnden kunde för sin
del icke annat än uttala sin tillfredsställelse över och sin anslutning till de
grundprinciper som fått sitt uttryck i betänkandet och lagförslaget.

Styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar anser det böra hälsas
med största tillfredsställelse, att förslag framlagts till särskilt omhändertagande
av unga brottslingar i åldern 18 till 21 år, syftande till att ersätta de
nuvarande frihetsstraffen med lämpliga uppfostringsåtgärder. Styrelsen anför
härom vidare.

En reform av behandlingen av kriminell ungdom i denna ålder hade länge
varit påkallad, och styrelsen ville för sin del helt ansluta sig till uppfattningen,
att det inom de tidsbestämda frihetsstraffens ram icke i avsevärd mån
vore möjligt bereda unga fångar sådan vård och fostran, att man kunde räkna
med att de skulle återvinnas till samhället som laglydiga och dugliga medborgare.
När det gällde behandlingen såväl av kriminell som av ^vanartad, för
skyddsuppfostran omhändertagen ungdom i åldern 15 till 18 år, hade uppfostrings-
och utbildningsprincipen sedan länge varit vedertagen. Genom den
år 1934 gjorda utvidgningen av barnavårdslagen hade samma princip ^ även
lagts till grund för ingripandet mot vanartad ungdom upp till 21 års ålder.
Det syntes styrelsen endast vara en naturlig konsekvens därav, att uppfostrings-
och utbildningssynpunkten, såsom i det föreliggande förslaget skett,
också finge bliva avgörande för vården av den kriminella ungdomen i motsvarande
ålder. Och styrelsen funne detta så mycket mera motiverat, som det ej
sällan endast vore tillfälligheter, som avgjorde huruvida en vilsekommen ung

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

människa bleve straffad eller omhändertagen av barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran.

I yttranden från två länsstyrelser avstyrkes förslaget under åberopande att
det synes möjligt att inom det nuvarande straffsystemets ram träffa nöjaktiga
anordningar för tillrättaförandet av yngre fångar.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig icke kunna finna styrkt, att något
behov föreligger att vidtaga en så långt gående åtgärd som införande av ungdomsfängelse
såsom en särskild straffart. Beträffande de brottslingar som
ådömdes längre frihetsstraff funnes möjligheter att inom nuvarande lagstiftnings
ram underkasta desamma en fullt rationell behandling i uppfostrande
syfte. Vad anginge de brottslingar som ådömdes kortare frihetsstraff så måste
visserligen medgivas, att resultatet av en under kort tid anordnad uppfostrande
behandling mången gång icke kunde bliva stort. Men ett utbyte av det
korta frihetsstraffet mot det föreslagna ungdomsfängelset innebure för vederbörande
ett frihetsberövande av så allvarlig art, att fara förelåge att den allmänna
rättskänslan icke skulle kunna förlika sig med en dylik åtgärd.

I en vid utlåtandet från länsstyrelsen i Blekinge län fogad, av länsstyrelsen
såsom eget yttrande åberopad promemoria av landshövdingen Sven Hagströmer
uttalas synpunkter av enahanda innehåll. Däri anföres bland annat
följande. vÉ

Man finge betänka, att det här vore fråga om personer, som redan lämnat
barnaåldern bakom sig och — för att nu endast hålla sig till de manliga lagöverträdarna
-— inträtt i den tidigare mannaåldern, ja, uppnått än högre ålder
(enligt de sakkunnigas förslag skulle ju förfarandet, låt vara i undantagsfall,
kunna utsträckas ända till nära 27 års ålder; 14 § tredje stycket). Att under
lång tid — de sakkunniga hade ju tänkt sig som maximum 4 och som ett medeltal
11/2 år — beröva dessa personer, som befunne sig i sin kraftigaste och
mest utvecklingsbara ålder, friheten och självbestämmanderätten med skilsmässa
från hem och anhöriga samt utestängande från möjligheten att bilda familj
o. s. v. måste betraktas som något i och för sig abnormt och borde icke komma
i fråga annat än när sådant nödvändigtvis av omständigheterna krävdes. En
dylik nödvändighet förelåge, när vederbörande förskyllt mera långvarigt frihetsstraff,
och i dessa fall kunde —- på sätt första lagutskottet vid 1934 års
riksdag framhållit — uppfostringsmomentet komma till sin rätt redan inom
den nuvarande fångvårdslagstiftningens ram. En dylik nödvändighet till långvarig
tvångsinternering förelåge däremot icke, när fråga vore örn dem, vilkas
lagöverträdelser förskyllt endast kortare — en eller några få månaders -— frihetsstraff.
Det kunde vara förklarligt, att det möjligen från rent fångvårdshåll
framstode som något önskvärt att få dessa kortare frihetsstraff utbytta
mot långvariga interneringar på relativt obestämd tid, där ett rationellt uppfostringsförfarande
bättre kunde komma till sin rätt, och det kunde ju icke
heller förnekas, att i denna tanke läge något, som kunde förefalla ändamålsenligt
och i viss mån bestickande, men det måste dock — på sätt lagutskottet
kraftigt framhållit -— framstå som något för det allmänna rättsmedvetandet
i hög grad stötande, att en person, tillhörande de här ifrågavarande högre åldersgrupperna,
vilkens lagöverträdelse ej varit av grövre art än att den förskyllt
en eller ett fåtal månaders frihetsstraff, skulle, endast för att bättre
förutsättningar för uppfostringstankens förverkligande å honom skulle skapas,
bli tvungen att vistas en högst avsevärt förlängd, ja, ofta mångdubblad tid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

rymd inom en tvångsanstalts -— låt vara ett ungdomsfängelses — murar. Med
detta vore naturligtvis ingalunda sagt, att ej genom skapandet av detta de
sakkunnigas nya straffinstitut ''ungdomsfängelse’, åtskilligt skulle vara att
vinna ur rent preventiv synpunkt — det vore orimligt att påstå något annat -—-men denna fördel måste anses bli köpt för dyrt — för dyrt från den unge lagöverträdarens
synpunkt, som i långt större utsträckning än eljest måste släppa
till sin frihet, och för dyrt för staten, som måste för detta ändamål upprätta
särskild anstalt och bestrida kostnaden för det långvariga uppfostringsförfarandet
på denna anstalt. Ty att märka vore —- något som i detta sammanhang
vore av största vikt, men som de sakkunniga helt förbigått — att upprättandet
av det av de sakkunniga förordade ungdomsfängelset (d. v. s. sakligt sett
en tvångsuppfostringsanstalt i fångvårdens regi) ingalunda gjorde överflödigt
upprättandet av ett sådant verkligt ungdomsfängelse som det Hagströmer i
sitt betänkande och även organisationsnämnden och fångvårdsstyrelsen förordat.

Med stöd av det anförda har Hagströmer sett sig nödsakad att bestämt avstyrka
de sakkunnigas förslag. I anslutning härtill förklarar Hagströmer sig
vilja lämna ett i största korthet skisserat program rörande behandlingen av
ungdomliga lagöverträdare och yttrar härom i huvudsak följande.

I syfte att förekomma att dessa lagöverträdare över huvud internerades vare
sig å straff- eller tvångsuppfostringsanstalter, borde bestämmelser införas örn
villkorlig åtalseftergift och utsträckt tillämpning av villkorlig dom. En
viss utsträckt tillämpning av det nuvarande tvångsuppfostringsförfarandet
borde övervägas. Sålunda borde möjlighet skapas att förordna örn tvångsuppfostran
även för sådana personer över den nuvarande stadgade åldern
(15—-17), vilka på grund av försenad utveckling vore att likställa med
nyssnämnda åldersklasser (möjligen skulle dessa åldersklasser kunna generellt
utökas med 18-åringar, men absolut ej längre). För förvaring och
behandling av de ungdomliga lagöverträdare, för vilka varken åtalseftergift,
villkorlig dom eller tvångsuppfostran kunnat tillämpas utan vilka ovillkorligt
dömts till vanligt frihetsstraff, skulle upprättas ett verkligt ungdomsfängelse
huvudsakligen i enlighet med de riktlinjer, som framlagts i Hagströmers
och organisationsnämndens betänkanden, möjliggörande en rationell behandling
av dessa fångar jämväl i uppfostrande riktning. Deras övervakande
och verkligt effektiva bispringande i olika avseenden efter frigivningen måste
slutligen betraktas som ett mycket viktigt, hittills alltför försummat led i de
unga lagöverträdarnas behandling.

Örn alltså, bortsett från sist omnämnda två utlåtanden, enighet får anses
råda om behovet av en särbehandling för unga lagöverträdare i de ålderklasser
varom nu är fråga, förordas emellertid från några håll att denna behandling
anordnas i nära överensstämmelse med det nuvarande
tvångsuppfost ringsinstitutet. I sådan riktning uttala sig länsstyrelserna
i Östergötlands och Norrbottens län samt tre ledamöter i styrelsen
för statens uppf Östring sanstalt å Bona. (De två återstående medlemmarna av
samma styrelse ansluta sig till de sakkunnigas förslag örn införandet av en ny
strafform.) Även statens inspektör för fattigvård och barnavård förordar en
vidgad, tillämpning av tvångsuppfostringsförfarandet under förmälan att den
föreslagna nya straffarten i huvudsak överensstämmer med det nuvarande

Kungl. May.ts proposition nr 200.

tvangsuppfostringsinstitutet och i de delar den skiljer sig därifrån endast utgör
förbättringar av detsamma. Hail anför vidare.

De skäl, som av de sakkunniga anförts till stöd för deras förslag att anordna
det nya institutet såsom ett ungdomsfängelse, vore icke övertygande.
De för utarbetande av förslag till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
_ tillkallade sakkunniga,. vilka år 1922 avgivit sitt betänkande, hade
uttryckligen underkänt den lösning av frågan, som inrättandet av ett frihetsstraff
på relativt obestämd tid skulle innebära, och hade i stället förordat en
utvidgning av tvångsuppfostringsinstitutet. När sedan nämnda betänkande
delvis lagts till grund för en proposition till 1924 års riksdag, hade dåvarande
chefen för justitiedepartementet anfört, att han med hänsyn till det statsfinansiella
läget icke kunde tillstyrka, att förslaget i hela dess -vidd då underställdes
riksdagens prövning, enär ett fullständigt genomförande av detsamma
skulle kräva högst betydande kostnader för staten främst för anskaffande av
erforderligt antal ^anstalter. Några erinringar i sak hade icke framkommit i
propositionen. Några statsfinansiella skäl hade emellertid icke nu anförts
mot nämnda förslag. Tvärtom räknades nu med anordnandet av en helt ny
anstalt, som komme att draga ett avsevärt belopp i anordnande. Visserligen
anfördes, att frågan örn anordnande av ny anstalt för yngre straff- och fängelsefångar
nu trängde till sin lösning. Men enligt det föreliggande förslaget
skulle man icke komma lösningen av denna fråga närmare än genom inrättandet
av en ny uppfostringsanstalt. I det föreslagna ungdomsfängelset skulle
det nämligen icke vara meningen att intaga unga fångar, som dömts till
vanligt tidsbestämt straff, utan för dem skulle ordnas på annat, icke närmare
angivet sätt. — Vad som närmast föranlett frångåendet av 1922 års förslag
syntes hava varit den ståndpunkt, som första lagutskottet vid 1934 års riksdag
intagit i sitt utlåtande nr 32.

Det kunde icke nekas till, att de sakkunnigas uppfattning vore ägnad att
förvåna. Det hade icke gått ett år, sedan statsmakterna utan några egentliga
principiella invändningar från något håll enats örn att göra de tidigare
under lösdrivarlagen hemfallna 18—21-åringar, vilka förde ett oordentligt,
lättjefullt eller lastbart levnadssätt, till föremål för skyddsuppfostran enligt
i huvudsak samma regler, som gällde för vanartiga barn. Man hade då väntat
sig som en naturlig konsekvens av denna omläggning, att även lagöverträdarna
i nämnda ålder ställdes på samma linje som de yngre lagöverträdarna.
Den omständigheten, att första lagutskottet vid 1934 års riksdag från sin
utgångspunkt icke funnit lämpligt att utvidga användningen av tvångsuppfostran
jämväl till unga förbrytare, som fyllt 18 men ej 21 år, syntes icke
böra få hindra en ur andra synpunkter önskvärd utveckling på förevarande
område.

Mycket starka skäl kunde nämligen anföras mot den konstruktion, som de
sakkunniga givit det nu föreslagna nya uppfostringsinstitutet. Det torde vara
en rätt allmän mening bland dem, som hade med uppfostran av vanartig och
brottslig ungdom att göra, att det icke mellan dessa båda grupper förefunnes
sådana skiljaktigheter, att det vore anledning att underkasta dem olika behandling.

Under påpekande att samarbete mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter
kommit till stånd genom lagen örn samhällets barnavård och
ytterligare utvecklats genom den år 1934 verkställda utvidgningen av-samm a
lag till att omfatta även ålderskategorierna 18—21 år, genom vilken utvidg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ning de allmänna uppfostringsanstalterna kommit att beträffande nämnda ålderskategorier
intaga samma ställning, som förut innehafts av tvångsarbetsanstalterna,
har vidare anförts följande.

Huru detta sålunda utvidgade samarbete mellan skyddshemmen och allmänna
uppfostringsanstalterna komme att gestalta sig visste man ännu ingenting med
säkerhet örn. Möjligt vore, att det komme att medföra svårigheter, som framtvunge
en omläggning av anstaltsväsendet i ena eller andra riktningen. Deli
del av detta anstaltsväsen, som utgjordes av skyddshemmen, läge för övrigt
redan i stöpsleven, i det att åt särskilda sakkunniga uppdragits att utarbeta
förslag till omorganisation av dem. Det ena med det andra gjorde, att det
måste anses angeläget att icke hinder i någon form uppställdes för en framtida
önskvärd utveckling av anstaltssystemet. Men om de sakkunnigas förslag
örn ungdomsfängelse genomfördes, komme därigenom att skapas ett sådant
hinder, som torde bliva svårt att komma förbi. Ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle alldeles omöjliggöra varje kommunikation mellan anstalterna
för yngre och äldre lagöverträdare och lika uteslutet vore varje samarbete
mellan den för äldre lagöverträdare inrättade anstalten och skyddshemmen.
Utvecklingen skulle låsas fast och en eljest möjlig lämpligare fördelning
av ifrågavarande ungdomar på olika anstalter förhindras. ^ I varje
fall skulle ett genomförande av en sådan fördelning onödigtvis försvåras.

Av den redogörelse, som i de sakkunnigas betänkande lämnades för förhållandena
i en del främmande länder på ifrågavarande område, inhämtades,
att ett tvångsuppfostringsförfarande även mot äldre lagöverträdare^ slagit väl
ut. Erfarenheterna från de s. k. borstalanstalterna i England syntes salunda tala
för riktigheten av det där tillämpade systemet. Det hade också i ett år 1927
avgivet kommittébetänkande föreslagits, att borstalanstalterna alltjämt skulle
upprätthållas samt att maximiåldern för dem, som där intoges, skulle höjas
till 23 år.

På grund av vad sålunda anförts borde det av sakkunniga framlagda förslaget
omarbetas till ett förslag örn tvångsuppfostran för brottslingar i åldern
18—21 år av i huvudsak det innehåll, som nämnda förslag ägde. Samtidigt
därmed borde nuvarande bestämmelser örn tvångsuppfostran för 15—18-åringar
bringas till överensstämmelse med dem, som avsetts för de äldre, och erforderliga
bestämmelser meddelas örn intagning i ena eller andra anstalten och överflyttning
dem emellan. De kvinnliga lagöverträdarna i åldern 18—21 år, för
vilka de sakkunniga ansett ett platsantal av 10 vara tillräckligt, torde ligga
närmast till hands att söka förlägga till den allmänna uppfostringsanstalten
å Viebäck.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet erkänner värdet av de föreslagna
åtgärderna i jämförelse med nuvarande förhållanden men finner det
framlagda förslaget dock icke vara övertygande. Förbundet yttrar härom.

Den ifrågasatta lagstiftningen borde få mera karaktär av uppfostran. Enligt
förbundets mening vore det avgjort att föredraga att, i likhet med vad
fallet vore i barnavårdslagen beträffande vanartade m. fl. barn och ungdomar
intill 21 års ålder, unga förbrytare från inträdet i straffmyndighetsaldern
15 år och intill dess de fyllt 21 år, gjordes till föremål för i görligaste mån
ensartad behandling. Förbundet funne anmärkningsvärt att de sakkunniga
icke tagit någon hänsyn till de tillägg som vid 1934 års riksdag gjordes i
lagen om samhällets barnavård. Det syntes förbundet som om de olika slagen
av redan befintliga anstalter för tillrättaförande av vilsekommen ungdom
borde kunna ställas i förbindelse med varandra under tillfredsställande former

Kungl. Maj:ts proposition nr £00.

för att därigenom en i möjligaste mån tillfredsställande differentiering av
klientelet kunde åstadkommas; ett sådant samarbete torde även kunna vara
påkallat av hänsyn till respektive anstalters möjligheter att lämna undervisning
i visst yrke etc.

Styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar har beträffande frågan
örn behandlingen bör ordnas under formen av tvångsuppfostran eller såsom
straff uttalat liknande asikt som fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

I samma fråga har emellertid socialstyrelsen anfört följande.

Av särskilda _ sakkunniga hade _ år 1922 framlagts förslag i ämnet, som
åsyftat åvägabringandet av enhetliga former för fostringsförfarande i fråga
örn brottslig ungdom i åldersklasserna 15—21 år genom en höjning av åldersgränsen
för tvångsuppfostringsförfarandets tillämpning. Detta förslag hade
huvudsakligen av statsfinansiella skäl icke kommit till utförande. Det kunde
icke bortses fran, att det klientel, varom här vore fråga, vöre av i huvudsak
ganska likartad beskaffenhet. Vid sådant förhållande syntes knappast tillräckliga
skäl föreligga för uppdelning av detsamma i en högre åldersgrupp
och en lägre sådan med principiellt olika behandlingsformer. Med hänsyn
därtill ville det synas, som örn det vore ett önskemål, att man med tiden
kunde nå fram till sammanförande i en enhetlig lag av samtliga bestämmelser
örn fostrande åtgärder såsom förbättringsmedel vid brottsfall av ungdom i
åldersklasserna 15 21 år. Med en sadan enhetlighet skulle måhända också

bättre möjligheter komma att sta till buds för en rationell differentiering av
fostringsförfarandet än som nu föreslagna anordning syntes erbjuda.

I enlighet med de för utredningen lämnade direktiven hade 1934 års sakkunniga
^emellertid begränsat sitt förslag till att avse endast åldersklasserna
18—21 år; den större fråga, som ovan berörts, rullade ju upp vittutseende
och svarlösta problem av straffrättslig och praktisk innebörd och hade därför
i detta sammanhang lämnats å sido. Örn styrelsen likväl icke kunnat bortse
fran önskvärdheten av att en enhetlig lagstiftning i fråga örn ungdomsbrottslingars
behandling komme till stånd och således viss tveksamhet inställt sig
beträffande lämpligheten av att nu skrida till en mera begränsad reformåtgärd,
måste å andra sidan framhållas, att nämnda begränsning av de sakkunnigas
uppgift otvivelaktigt vöre ägnad underlätta ernåendet av en snar
reform just på det område, nämligen i fråga örn ungdomsbrottslingar i åldern
18 21 ar, där behovet av en sadan torde få anses ha i särskild grad gjort

sig gällande. Med hänsyn därtill och då de sakkunnigas förslag innebure en
lösning av den förelagda uppgiften, som ur de synpunkter, styrelsen hade att
företräda,, måste betecknas såsom ett steg i rätt riktning, hade styrelsen funnit
sig böra i allt väsentligt giva sin anslutning till förslaget.

Beträffande den föreslagna benämningen å den nya straffarten ha
erinringar framställts i några yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms,
Värmlands och Jämtlands län ifrågasätta sålunda lämpligheten av denna benämning.
I stället föreslås av länsstyrelsen i Värmlands län ’uppfostringsarbete
och av länsstyrelsen i Jämtlands län ’uppfostringsfängelse’. Jämväl
direktörerna för sträf fängelserna i Uppsala och Gävle anse, att beteckningen
ungdomsfängelse’ icke är lämplig. Den förre finner en bättre beteckning för
den föreslagna behandlingsformen och därmed sammanhängande institutioner
vara korrektion’, ’korrektionsnämnd’ och ’korrektionsanstalt’. Socialstyrelsen
betonar att vid lösningen av spörsmålet örn lämpligare benämning på den nya

Kungl. Maj:is proposition nr SOO.

straffarten främst bör hållas i sikte, att förmedlingen av den straffade vid
frigivningen till arbetsmarknaden skulle oförmånligt påverkas därav, att den
anstalt varifrån han komme betecknades såsom fängelse. Barnavårdsnämnden
i Göteborg framhåller att benämningen understryker karaktären av straff.

I några yttranden har påtalats att de sakkunniga icke i allmänna
strafflagen infört ett stadgande som omnämner den föreslagna nya
straffarten. Fångvårdsstyrelsen framhåller att då här är fråga örn en ny
straffarts införande, institutets legislativa utformning principiellt hade bort
ske i strafflagen. Att så ej gjorts, torde ha berott på de betydande svårigheter
ur lagteknisk synpunkt, som därvid skulle möta. Emellertid vore det enligt
styrelsens mening önskligt, att institutet pa något sätt infördes i strafflagen.
Enahanda synpunkter framföras av länsstyrelserna i Uppsala län och
Malmöhus län. Även länsstyrelsen i Blekinge län har ansett det från systematisk
synpunkt oegentligt att denna bestraffning, ehuru den åtminstone enligt
de sakkunnigas egen uppfattning avsåge en ny straffart, i sin helhet föreslagits
inrymd i en särskild lag vid sidan örn den allmänna strafflagen. Detta
måste förefalla desto egendomligare som en del motsvarande bestämmelser rörande
det närbesläktade tvångsuppfostringsförfarandet, som ju dock ej vore
att anse som ett straff i egentlig mening, fatt sin plats i allmänna strafflagen.

Frågan örn ungdomsfängelse bör omedelbart adömas upptages till
behandling i åtskilliga yttranden. Överståthållarämbetet förklarar sig vara
tveksamt angående lämpligheten att, på sätt förslaget innehåller, ungdomsfängelse
ådömes direkt och icke — såsom fallet är med tvangsuppfostran •
i stället för annat, angivet straff. Man införde här å ett begränsat område av
straffrätten en helt ny princip och dess inpassande i gällande straffsystem
torde med säkerhet kunna förväntas förorsaka åtskilliga svårigheter vid tilllämpningen.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser ur skilda synpunkter riktigt,
att straffet för det av domstolen bedömda brottet måste av domstolen utmätas.
Endast därigenom kunde säkerhet erhållas att lämplig avvägning av straffarterna
mellan flera delaktiga komme till stand. Därjämte komme en sadan
utmätning att på ett starkare sätt föranleda domstolen att beakta även de
andra synpunkter än förbättringsintresset, vilka borde vara grundläggande
för brottslighetens bedömande. Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar, att
det bör tagas under övervägande huruvida icke domstolen beträffande nu ifrågavarande
slag av unga brottslingar borde utmäta det vanliga straff som
skulle ådömas så att, för den händelse interneringen på ungdomsfängelse skulle
upphöra på den grund att den unges kvarhållande å anstalten vore förenat
med betydande olägenhet med hänsyn till det fördärvliga inflytande han
kunde utöva på omgivningen, verkställande av det tidsbestämda vanliga straffet
kunde äga rum. Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter huruvida
icke såväl vid tvångsuppfostran som ungdomsfängelse den i vår rätt hittills
gällande principen örn en straffrättslig värdering av brottet bör bibehållas.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uttalar att det mer än en gång

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

från pedagogiskt håll betonats, att det för uppfostringsarbetets vidkommande
ej är utan betydelse utan tvärtom att domstolen dömt till visst straff.

X några yttranden föreslås jämkningar i fråga örn tillämpningso mrådet
för ungdomsfängelse. Länsstyrelsen i Uppsala län anför,
att förslagets ståndpunkt att låta ungdomsfängelse vara användbart jämväl
för de svåraste brottstyperna icke synes förenligt med den svenska strafflagens
uppfattning örn straffets betydelse ur generalpreventiv synpunkt. Den avvägning
mellan de olika strafformerna, som i detta syfte måste ske, borde icke
överlämnas åt tillämpningen utan regleras genom lagstiftningen själv. Det
vore dessutom att märka, att vid de långvariga frihetsstraff som följde på
grövre brott erforderlig påverkan kunde åstadkommas genom utformningen av
straffets verkställighet.

En övre gräns för lagens tillämpningsområde påyrkas jämväl av länsstyrelsen
i Öiebio län, rådhusrätten i V aster as och Svenska kriminalist förening ens
styrelse. Däremot uttalar sig barnavårdsnämnden i Göteborg för att även ett
det s\ araste brott bör - - därest möjlighet till den brottsliges rättande genom
lagens tillämpande kan ernås och därest orsakerna till brottet äro av den art
att däri ligga synnerligen förmildrande omständigheter — komma under förslagets
bestämmelser. Ungdomsfängelse bör vidare enligt nämndens mening
kunna ådömas för brott som ej är belagt med strängare straff än böter. Avgränsning
uppåt eller nedåt stöde enligt nämndens förmenande icke i överensstämmelse
med den grundsats som borde vara den bärande, nämligen den
brottsliges tillrättaförande.

Spörsmålet örn lämpligheten att för prövning av frågor örn ungdomsfängelse
inrätta en nämnd pa sätt de sakkunniga föreslagit beröres i en del
yttranden. Härutinnan uttalas olika asikter. I några yttranden har framhållits,
att nämnden utgör en betryggande garanti att ungdomsfängelse ej
kommer till användning i andra fall än där förutsättningar därför verkligen
äro för handen, och det betonas att genom nämndens medverkan enhetlighet
bör vinnas i bedömandet av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse. I andra
yttranden är emellertid den föreslagna anordningen föremål för erinringar. Kritiken
riktas i första hand mot förslaget örn nämndens medverkan vid prövningen
av frågor örn adömande av ungdomsfängelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att förslaget örn införandet av en särskild
nämnd mäste särskilt vad angar denna nämnds föreslagna medverkan
vid ådömande av ungdomsfängelse — på det bestämdaste avstyrkas. Till stöd
för denna ståndpunkt anföres följande.

i Pet ®yntes svart att förstå, huru denna starkt centraliserade, till Stockholm
förlagda nämnd, som aldrig — åtminstone icke annat än helt undantagsV1S
'' " varit i tillfälle att förvärva någon första-hands-uppfattning örn den
unga lagöverträdaren, verkligen skulle kunna komma med något bidrag av
värde utöver vad domaren själv personligen inhämtat eller genom förundersökning,
infordrande av läkarutlåtande eller eljest kunde inhämta. Man kunde
skäl fråga sig, varför medverkan av en dylik nämnd skulle vara mera
behövlig i detta fall än när fråga vore örn förordnande av tvångsuppfostran

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

enligt 5 kap. 3 § strafflagen. Härtill komme den omgång, tidsutdräkt och
kostnad, som enligt sakens natur måste föranledas av den föreslagna proceduren
: rannsakningsprotokollens utskrivning och översändande till nämnden,
ärendets förberedande i olika avseenden till föredragning, nämndens kallande
och sammanträdande samt översändande av dess utlåtande till rannsakningsdomstolen,
avvaktande av dennas nästa ordinarie sammanträde eller kallande
till extra sammanträde. Och under hela denna tid skulle i många fall den
unge behöva sitta häktad. Den fördel av större enhetlighet, som man velat
vinna genom den föreslagna anordningen, torde, även örn en dylik enhetlighet
verkligen stöde att vinna på det föreslagna sättet, i allt fall komma att pa detta
sätt köpas för dyrt i olika avseenden.

Liknande synpunkter ha framförts i utlåtandet från länsstyrelsen i Örebro
län. Även rådhusrätten i Västerås ifrågasätter huruvida det kan anses nödvändigt
att för den förberedande handläggningen av ärenden angående ungdomliga
förbrytare inrätta en särskild nämnd. Till stöd härför anföres.

Den tendens att från domstolarna överflytta det faktiska avgörandet beträffande
påföljd av begångna brott, vilken i de senaste årens lagstiftning kunnat
förmärkas, vore icke enbart av godo. Ett fortgående på denna väg kunde vara
ägnat att minska domstolarnas intresse för en av deras viktigaste uppgifter,
straffrättsskipningen, och ledde till att domstolarnas fria prövningsrätt alltför
mycket undanskötes. Det vore visserligen av stor vikt, att lagtillämpningen
på nu ifrågavarande område komme att kännetecknas av största möjliga
enhetlighet, men det torde vara all anledning att räkna med att domstolarna
med största varsamhet och omsorg komme att handlägga mål av förevarande
art samt att rättspraxis efter ganska kort tid bleve stadgad. Det kunde
för övrigt ifrågasättas, örn icke underdomstolarna med sin personliga kontakt
med de tilltalade vore bäst ägnade att träffa det slutliga avgörandet beträffande
behandlingen av dem. Läsningen av underdomstolarnas protokoll, a
vilka den föreslagna nämnden skulle grunda sitt utlåtande, kunde aldrig giva
så god vägledning som det omedelbara studiet av den tilltalades person.

Nämndens medverkan vid ärenden angående frågor örn utskrivning har
lämnats utan erinran av länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen i Blekinge
län medgiver visserligen att saken i detta fall ligger annorlunda till, da nämnden
måste förutsättas ha varit i tillfälle att genom upprepade besök å anstalten
förskaffa sig personlig kännedom örn klientelet, men länsstyrelsen gör
gällande att fångvårdsstyrelsen med sin nuvarande organisation är lämpligare
att fungera som beslutande myndighet i fråga örn utskrivning. Rådhusrätten
i Västerås finner uppenbart att någon central myndighet måste handhava ärendena
angående utskrivning av ungdomliga förbrytare. Det syntes dock lämpligast
att ärenden av denna art uppdroges antingen åt fångvårdsstyrelsen eller
ock åt den redan befintliga interneringsnämnden, förstärkt med en i fråga örn
arbetet bland ungdomen sakkunnig person.

Frånvaron i lagförslaget av verkställig hetsföreskrifter
påtalas i några yttranden. Fångvårdsstyrelsen anför, att grunddragen
av straffverkställigheten enligt styrelsens uppfattning måste anses vara
av den natur att deras reglerande borde ske genom författning av lags karaktär.
Och i förevarande fall vore det av särskild vikt att veta, huru denna verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ställighet tänkts bli gestaltad. Meningsskiljaktighet vore ju rådande, huruvida
ifrågavarande brottslingar lämpligast borde behandlas med tvångsuppfostran
eller med ett reformerat frihetsstraff. Det måste då anses påkallat,
att ett förslag som upptoge det senare alternativet även angåve hur det nya
straffet skulle vara beskaffat särskilt med hänsyn till de specifika uppfostrings-
och straffelementens inbördes avvägande. Länsstyrelsen i Uppsala län
anmärker, att betänkandet endast med största knapphet angiver hur den nya
strafformen skall verkställas. Då det vore fråga örn ett nytt frihetsstraff, syntes
det nödvändigt att pa samma sätt som skett beträffande övriga frihetsstraff
bestämmelserna angående verkställigheten meddelades i lag. Länsstyrelsen i
Blekinge län slutligen påpekar, att i lagförslaget inryckts endast mycket allmänt
hållna bestämmelser örn ''ungdomsfängelsets’ närmare art. Detta syntes
ej stämma väl överens med hittillsvarande svensk rättsuppfattning på förevarande
område, enligt vilken det ansetts i rättssäkerhetens intresse påkallat att
åtminstone de huvudsakliga linjer efter vilka straffverkställigheten skulle äga
rum fastsloges i lag. Ej minst borde uttryckligen lagstadgas i vilken utsträckning
ett på den enskilda individens frihet så djupt ingripande förfarande som
cellbehandling finge komma till användning vid ungdomsfängelses verkställande.

Angående själva verkställighetsförfarandet understryker länsstyrelsen
i Uppsala län behovet av att, i den mån det är möjligt, de unga brottslingarna
under tiden för ungdomsfängelset sättas i sådant yrkesarbete, varmed
derefter frigivningen kunna antagas komma att försörja sig. Länsstyrelsen
anför härom vidare.

I den ålder, varom här vöre fråga, torde det regelbundna arbetet med utsikt
till framtida försörjning äga den bästa förutsättningen att förbättra de
brottslingar, som läte sig paverkas. I detta avseende ägde efter länsstyrelsens
uppfattning verkstads- och hantverksutbildning såsom regel ett bestämt företräde
framför jordbruk. Ett stort antal av de unga brottslingarna komme från
städer och stadsliknande samhällen. Med få undantag vore det säkerligen
ringa utsikt att för framtiden få dem att över gå till jordbruk. Ville man ordna
arbetsförmedling i sammanhang med deras frigivning, komme antagligen
framgången därav att bero på örn de utskrivna ägde sådan yrkesskicklighet
att de kunde anställas i industri, hantverk eller liknande sysselsättning. Det
måste befaras, att en anställning i jordbruket inom kort övergåves och klienterna
överginge till de arbetslösa, icke yrkesutbildades skara. Tyngdpunkten
torde således icke böra läggas på att ett ungdomsfängelse utrustades med en
stor jordareal med därtill hörande dyrbar utrustning av ekonomibyggnader
och inventarier, utan därpå att fängelset erhölle väl ordnade industriella arbetslokaler
med goda lärarkrafter. Tillika måste självfallet tillfälle till arbete
i det fria, exempelvis trädgårdsarbete, finnas för att tillgodose hygieniska
krav och för att sysselsätta sådana fångar som icke passade för verkstadsarbete.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård betonar angelägenheten av
att erforderliga arbetsmöjligheter finnas samt att verklig yrkesutbildning kan
meddelas. Även tillfredsställande anordningar för idrott och gymnastik borde
finnas.

Styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar framför synpunkter
av liknande innehåll. Styrelsen yttrar.

Kungl. Maj:is proposition nr 200.

För ungdom från landsbygden vore naturligtvis utbildning och förkovran
i jordbruk med tillhörande arbetsgrenar det värdefullaste. Men minst lika angeläget
vore att de som komme från städerna, och de utgjorde ju det övervägande
flertalet av anstalternas klientel, erhölle en rationell utbildning i sådana
yrken som de efter frigivandet och återvändandet till staden kunde vinna
anställning i. Det öde, som väntat alltför många stadsynglingar som
fostrats i för jordbruk anordnade tvångsanstalten hade dock blivit tillfällighetsarbetarens,
vars möjligheter till en ordnad livsföring vöre ojämförligt mycket
mindre än deras, vilka vunnit stadigvarande sysselsättning i ett hantverkseller
industriyrke. Styrelsen hade av skyddshemsverksamheten för den vanartade
ungdomen i Stockholm med arén allt mera stärkts i den uppfattningen,
att en grundlig utbildning i dessa yrken vore den nödvändiga förutsättningen
för att stadens vilsekomna skulle på nytt kunna växa fast i samhället, och
att all den omvårdnad som på skyddshemmen ägnades dem bleve förspilld
möda, såframt man icke i fortsättningen kunde bereda dem fast plats i ett
ordnat yrke och därmed infoga dem som led i ett organiserat gruppliv. Hela
skyddshemsverksamheten i Stockholm vore numera grundad pa dessa idéer,
och de grundläggande principerna gällde ju i lika mån för ungdomsbrottslighetens
bekämpande som för vården av den asociala ungdomen.

Direktören för straffängelset i Uppsala understryker jämväl, att verkstadsdrift
visat sig vara lämpligast för de ungdomar från städerna som huvudsakligen
bildade ungdomsfängelsernas klientel. Därjämte borde trädgårdsbruk
förekomma ehuru icke i dominerande grad. Svårigheter yppade sig nämligen
att under vintermånaderna bereda något nämnvärt antal fångar trädgårdsarbete.

En uppfattning motsatt den som kommit till uttryck i de nu omnämnda
yttrandena uttalar föreståndaren för kronohäktet i Luleå. Denne förmenar,
att det enda riktiga är att i den nya anstalten intagna få gradvis uppövas i
jordbruksarbete under förhallanden, som motsvara skötseln av småbruk, och
med de arbetsverktyg som en småbrukare kan tänkas ha råd att anskaffa. I
sådant arbete förvärvades den muskelkraft och den uthållighet som tarvades
för att efter frigivningen kunna mottaga det lättast åtkomliga för sin försörjning,
nämligen jordbruks- eller annat grovarbete.

Frågan hur den i betänkandet förutsatta nya anstalten bör anordnas
beröres i ett par yttranden. Socialstyrelsen anser anledning föreligga
att ifrågasätta, örn ej det i betänkandet skisserade anstaltsväsendet inom
ganska snar framtid skulle komma att visa sig erbjuda alltför otillräckliga
möjligheter för en ändamålsenlig fostran av det, trots allt, sannolikt ganska
heterogena klientel, å vilket ungdomsfängelse kan komma att användas. Det
finge i sådant avseende erinras, att den kännedom örn en tilltalad person, varå
dom till ungdomsfängelse komme att grundas, trots de garantier som utgjordes
av obligatorisk förundersökning och sakkunnig bedömning av nämnden, ofta
nog torde komma att vara alltför begränsad för att det skulle kunna förebyggas
att till ungdomsfängelse komme att dömas personer av mycket olikartad
typ. Någon möjlighet för anstalten att befria sig från en person, som
genom sitt uppförande inom anstalten visat sig vara av en typ som ej lämpligen
borde fostras tillsammans med det övriga anstaltsklientelet, torde ej före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe ments chefen.

ligga, då ju utskrivning på sådan grund rimligen ej kunde ifrågakomma.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hyser betänkligheter mot den centralisering
till ett mycket stort fängelse, som -— ehuru i själva lagförslaget intet
därom uttalades —- åsyftades för de ungdomliga förbrytarna. Även örn denna
anordning ur ekonomisk synpunkt vore lämplig, syntes det länsstyrelsen svårt
att bortse fran sannolikheten av att den skulle komma att menligt inverka
på anstaltens värde ur uppfostringssynpunkt. Barnavårdsnämnden i Göteborg
förklarar sig icke kunna undgå att påpeka den fara, som den anser ligga
däri, att ett så stort antal unga brottslingar som det, varom här är fråga, sammanföres
till en anstalt. Även om urvalet gjordes med den största försiktighet,
torde det icke kunna undvikas, att i ungdomsfängelset komme att sammanföras
både bättre och sämre element, och det torde vara en känd sak att
de sämre elementen utgjorde en fara för de bättre, en fara som även med den
allra bästa tillsyn och den mest noggranna uppsikt dock icke ginge att helt
borteliminera.

Behovet av ett särskilt fängelse för unga förbrytare, som
komma att adömas vanligt tidsbestämt straff, betonas i ett par yttranden.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför, att upprättandet av den av de sakkunniga
förordade anstalten ingalunda gjorde överflödigt upprättandet av ett
sådant verkligt ungdomsfängelse, som det Hagströmer i sitt betänkande och
även organisationsnämnden och fångvårdsstyrelsen förordat. Därom anföres
vidare.

Tillkomsten av ett sådant verkligt ungdomsfängelse torde i vilket fall som
helst vara ofrånkomligt, örn man ej ville eftersätta de till vanligt frihetsstraff
dömda ungdomliga fångarnas rationella behandling. I detta avseende ville
Hagströmer endast hänvisa till de sakkunnigas beräkningar (på sid. 60 och
61 i betänkandet), enligt vilka medeltalet under åren 1931—1933 till icke villkorligt
frihetsstraff dömda män i åldrar varom här vore fråga uppginge till
340. Utgående från detta tal som normalt, beräknade de sakkunniga att i
runt tal 100_ manliga lagöverträdare (en siffra som dock av skäl, på vilka
Hagströmer i detta sammanhang cj ville närmare ingå, måste betraktas som
för hög) skulle komma att dömas till ''ungdomsfängelse’. De återstående omkring
240 skulle sålunda komma att undergå vanligt frihetsstraff.

Även direktören vid straffängelset i Gävle understryker, att det vid sidan
av den nya anstalten kräves ett särskilt fängelse för de ungdomliga förbrytare,
som även efter lagens genomförande komma att ådömas vanligt tidsbestämt
straff, och anser att antalet av dem som icke komma under den föreslagna ungdomsbehandlingen
måste bliva rätt betydande.

Vid behandlingen i statsrådet den 20 april 1934 av frågan örn tillkallande
av särskilda sakkunniga för verkställande av utredning angående reformer på
straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden framhöll jag
angelägenheten av att bringa spörsmålet örn minderåriga förbrytares behandling
till snar lösning. Tillika uttalade jag, att de nuvarande frihetsstraffen
föga vore ägnade för ett tillrättaförande av unga brottslingar samt att en utredning
av ifrågavarande spörsmål därför i första hand borde avse frågorna

Kungl. Maj:is proposition nr 200.

om sådana brottslingars omhändertagande i ett särskilt ungdomsfängelse samt
örn en utvidgning av möjligheten att använda tvångsuppfostran. Ungdomsfängelse
syntes böra konstrueras såsom ett särskilt frihetsstraff, för vilket det
utmärkande vore att strafftiden gjordes obestämd inom en i lagen fastställd
ram, så att frigivningen komme att bero på den dömdes förhållande under
strafftiden och utsikterna till att han efter frigivningen ej komme att återfalla
i brott.

Den nu verkställda utredningen, som avser unga brottslingar Öyér 18 år, bestyrker
till fullo att behandlingen av dessa brottslingar är behäftad med
mycket allvarliga brister samt att snara åtgärder för bristernas avhjälpande
äro av nöden. De sakkunniga hänföra bristerna dels till de nuvarande frihetsstraffens
konstruktion och dels till de lokala anordningarna för straffverkställighet.
I förra hänseendet rikta de sakkunniga uppmärksamheten framför allt
på tre egenskaper hos frihetsstraffen, vilka utgöra hinder för en fostrande
behandling av de dömda: straffen äro merendels kortvariga, alltid tidsbestämda
och i regel icke förenade med eftervård. I senare hänseendet åberopa de sakkunniga
att de fängelser som användas för förvaring av unga fångar äro
olämpligt belägna och av en ålderdomlig typ samt sakna erforderliga inre och
yttre utrymmen för effektiv arbetsdrift och för nödiga och nyttiga kroppsövningar.

Den kritik de sakkunniga riktat mot det nuvarande tillståndet kan jag helt
giva min anslutning; och liksom de sakkunniga är jag av den uppfattningen,
att en tillfredsställande ordning icke kan åstadkommas allenast genom vissa
reformer inom de nuvarande frihetsstraffens ram. Denna mening omfattas
också av så gott som samtliga myndigheter och sammanslutningar som yttrat
sig över förslaget. Det är egentligen endast i två yttranden, nämligen länsstyrelsens
i Kalmar län och länsstyrelsens i Blekinge län, som en annan åsikt
gör sig gällande. Enligt denna åsikt skulle inom den nuvarande lagstiftningens
ram finnas möjligheter att underkasta brottslingar som ådömas längre
frihetsstraff en fullt rationell behandling i uppfostrande syfte. Vad angår
de brottslingar som enligt nu gällande bestämmelser ådömas kortare frihetsstraff,
medgives visserligen att resultatet av en kortvarig uppfostrande behandling
mången gång icke kan bliva givande samt att åtskilligt skulle vara
att vinna ur rent preventiv synpunkt genom den särbehandling som föreslagits
av de sakkunniga; men det anföres, att det skulle innebära något för rättsmedvetandet
stötande att för vinnande av denna fördel beröva dessa brottslingar
friheten under en längre tidrymd.

Om man, såsom nyssnämnda båda myndigheter, medgiver att fördelar ur
preventiv synpunkt stå att vinna genom den föreslagna särbehandlingen —
vilket lärer innebära bland annat, att utsikterna att den brottslige för framtiden
skall leva ett laglydigt liv äro större örn han undergått denna särbehandling
än om han avtjänat vanligt tidsbestämt frihetsstraff — förefaller det
knappast kunna ligga något för rättsmedvetandet stötande i en sådan behandling.
I själva verket är ju syftet med denna — liksom med det ganska långvariga
frihetsberövande som följer med intagandet pa uppfostringsanstalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att på ett effektivt sätt hjälpa den brottslige till rätta i livet så att han icke
ånyo begår brott; vistelsen på ungdomsanstalten skall med andra ord rädda
honom undan ytterligare och måhända mångdubbelt längre frihetsförluster
framdeles. Finnes den föreslagna nya straffarten bättre än de vanliga tidsbestämda
frihetsstraffen ägnad att åstadkomma ett sådant resultat, så lärer
nämnda straffart icke rimligen kunna avvisas med påståendet att den skulle
innebära ett alltför allvarligt ingrepp i den enskildes frihet. Det må för övrigt
här erinras att, därest behandlingen på ungdomsanstalten anordnas på sätt
de sakkunniga föreslagit, de på anstalten intagna i regel komma att inom anstalten
och dess område åtnjuta väsentligt större rörelsefrihet än den som för
närvarande kan komma en straff- eller fängelsefånge till del.

I detta sammanhang vill jag upptaga till behandling några spörsmål som
berörts i yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län, nämligen frågorna örn
införande av möjlighet till villkorlig åtalseftergift, örn utsträckt användning
av villkorlig dom och örn skydd för frigivna fångar. Alla dessa frågor ha
av mig omnämnts i mitt förut omförmälda uttalande till statsrådsprotokollet
den 20 april 1934 och tillhöra programmet för den igångsatta fångvårdsutredningen.
Såsom jag redan vid nämnda tillfälle framhållit måste detta program
emellertid — med hänsyn till sin omfattning — genomföras efter hand. Det
är ingalunda min avsikt att de nämnda frågorna skola undanskjutas; vissa
förberedande undersökningar i dessa ämnen ha redan verkställts. Då jag
räknat med att frågan örn anordnande av särbehandling för ungdomliga förbrytare
skulle för sin lösning påkalla uppförande av en särskild anstalt, har
det emellertid synts mig angeläget att denna fråga först av alla gjordes till
föremål för utredning. Därest frågan vinner sin lösning vid innevarande
års riksdag och anslag samtidigt beviljas till anordnande av ny anstalt,
skulle den nya lagstiftningen dock ej kunna träda i tillämpning förrän
efter två eller tre år, då anstalten kan förväntas vara färdig att tagas i bruk.
Under denna tid bör utredning kunna verkställas i de nyss omnämnda och
andra närliggande, på fångvårdsutredningens program upptagna frågor, och
såvitt på mig ankommer vill jag ock söka tillse, att förslag till erforderliga lagändringar
i de frågor som beröra ungdomliga förbrytare utarbetas så skyndsamt
att de kunna träda i kraft senast vid samma tid som lagstiftningen örn
ungdomsfängelse. Det måste emellertid framhållas att, enligt den åsikt som delas
av den överväldigande majoriteten av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,
de reformer som kunna komma till stånd i anslutning till de nuvarande
frihetsstraffen ingalunda kunna åstadkomma det resultat man vill vinna
med den föreslagna nya straffarten. I själva verket ha sådana institut som
villkorlig åtalseftergift och villkorlig dom avseende på andra kategorier av
brottslingar än dem som böra tillrättaföras genom ungdomsfängelse. De sakkunniga
ha framhållit, att ungdomsfängelse skall förbehållas brottslingar som
för sin fostran till arbete och laglydnad äro i behov av omhändertagande på en
särskild för dylik fostran inrättad anstalt och som vidare äro mottagliga för
den paverkan som anstalten avser att åstadkomma. Villkorlig åtalseftergift
och villkorlig dom kunna uppenbarligen ej ifrågakomma i sådant fall då behov
av dylikt omhändertagande föreligger. För min del är jag av den upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fattningen att ett ej ringa antal ungdomliga brottslingar skola, därest möjlighet
införes att eftergiva åtal, kunna undandragas straffbehandling. Jag tror
också att villkorlig dom bör kunna komma till användning i större utsträckning
än nu sker. Men ingen lärer våga hoppas att dessa båda institut skola
kunna leda till att varje anstaltsbehandling av unga brottslingar blir onödig.
Beträffande de unga brottslingar -— antalet må vara större eller mindre —
vilka icke kunna erhålla vare sig åtalseftergift eller villkorlig dom och vilka
samhället alltså är nödsakat omhändertaga uppkommer ju med nödvändighet
frågan hur anstaltsbehandlingen skall ordnas. Valet kommer därvid att stå
mellan de nuvarande tidsbestämda frihetsstraffen och en behandling som möjliggör
såväl en bättre anpassning till förhållandena i det enskilda fallet som
ett hänsynstagande till den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen och
utsikterna att han skall förhålla sig väl utom anstalten. Med hänsyn till de
vanliga frihetsstraffens allmänt erkända ineffektivitet såsom korrektionsmedel
mot sådana unga brottslingar som äro i behov av fostran och yrkesutbildning
tvekar jag icke att föreslå, att möjlighet beredes att, i fall då så
finnes lämpligt, tillgripa en fostrande behandling i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag.

En del av dem som anslutit sig till de sakkunnigas åsikt att en särbehandling
är nödvändig för unga brottslingar över 18 år ha uttalat den meningen att
denna särbehandling bör anordnas, icke i enlighet med det framlagda förslaget
såsom en särskild straffart, utan i direkt anslutning till det tvångsuppfostringsförfarande
som för närvarande finnes för åldersklasserna 15—17 år.
Enligt denna mening skulle alltså gränsen för tvångsuppfostringsinstitutets
tillämpningsområde höjas från 18 till 21 år.

Till stöd för den konstruktion de sakkunniga givit den föreslagna särbehandlingen
har åberopats, att de senare årsklasserna otvivelaktigt måste förvaras
på annan anstalt och erhålla annan behandling än de yngre årsklasserna,
att man inom vida kretsar reagerar mot att de senare årsklasserna dömas till
''uppfostran’ samt att 18-årsåldern betecknar gräns för den fulla straffmyndigheten.
I anslutning till vad de sakkunniga sålunda uttalat vill jag erinra
örn att 1934 års riksdag, med bifall till ett av första lagutskottet avgivet utlåtande
över en väckt motion, motsatt sig tvångsuppfostringsinstitutets tillämpning
beträffande brottslingar i åldern 18—20 år. Vidare vill jag framhålla att,
såsom de sakkunniga jämväl omnämnt, i fråga örn brcftt vilka kunna vara förenade
med iterationsverkan — framför allt tjuvnadsbrott — sådan verkan inträder
då brottet förövats efter fyllda 18 år. Därest särbehandlingen för 18
—20-åringar konstruerades såsom tvångsuppfostran, skulle den olikhet uppkomma
mellan den brottsling som erhölle och avtjänade vanligt straff och den
som bleve föremål för särbehandling att, örn nytt brott förövades, den förre
drabbades av iterationsstraff medan den senare endast skulle dömas för första
resan. Med hänsyn till frekvensen av tjuvnadsbrott i dessa åldrar skulle denna
skillnad — för vilken uppenbarligen saknas reell grund — bliva av stor praktisk
betydelse. Naturligtvis vore det möjligt att komma ifrån den angivna
skillnaden i behandling av olika brottslingar genom en bestämmelse, att itera Bihang

till riksdagens protolcoll 19S5. 1 sami.. Nr 200. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tionsstraff skulle följa jämväl på undergången tvångsuppfostran, men därmed
skulle tvångsuppfostran också på en avgörande punkt ha jämställts med straff;
och en sådan utveckling torde i varje fall icke önskas av dem som förordat
tvångsuppfostran i stället för ungdomsfängelse.

Bakom yrkandet att den föreslagna särbehandlingen skall konstrueras såsom
tvångsuppfostran och icke såsom straff torde ligga — jämte annat vartill
jag senare kommer — den åsikten, att den som undergått tvångsuppfostran
icke är på samma sätt ''markt’ som den vilken undergått straff. Ehuru måhända
kan ifrågasättas örn i det allmänna föreställningssättet någon större
skillnad i förevarande hänseende skulle komma att göras mellan den som undergått
tvångsuppfostran och den som varit dömd till ungdomsfängelse, har
denna åsikt kanske likväl ett visst fog. Det må emellertid framhållas att,
såsom framgår av de sakkunnigas betänkande, åldersklasserna 18—20 år i
förhållande till sin storlek uppvisat större antal sakfällda än övriga åldrar,
och det torde ingiva vissa betänkligheter örn beträffande de åldersgrupper
bland vilka brottsligheten har den största utbredningen straff skulle kunna utbytas
mot tvångsuppfostran. Det torde vidare föreligga en viss risk att
tvangsuppfostringsinstitutet, därest det utsträcktes till dessa åldersklasser,
komme att i det allmänna medvetandet erhålla annan karaktär än det nu har.
— I ett av yttrandena över sakkunnigförslaget har till stöd för yrkandet örn
tvångsuppfostringsinstitutets tillämpning beträffande lagöverträdare över 18 år
hänvisats till de s. k. Borstalanstalterna i England. Med anledning härav vill
jag framhålla, att behandlingen enligt Borstalsystemet är ordnad i straffets
form, ehuru behandlingsmetoderna i betydelsefulla punkter avvika från den
vanliga straffverkställigheten. I fråga örn särbehandlingens karaktär av straff
ansluter sig alltså de sakkunnigas förslag till det engelska systemet.

Från de håll där den föreslagna särbehandlingen ansetts böra utformas såsom
tvångsuppfostran har emot de sakkunnigas förslag anmärkts, att ett genomförande
av detta förslag skulle omöjliggöra kommunikation mellan anstalterna
för yngre och äldre lagöverträdare samt mellan den för äldre lagöverträdare
inrättade anstalten och skyddshemmen; utvecklingen skulle låsas fast och
en eljest möjlig lämpligare fördelning av ifrågavarande ungdomar på olika anstalter
förhindras, i varje fall skulle ett genomförande av en sådan fördelning
onödigtvis försvåras.

■ Den möjlighet till kommunikation mellan olika anstalter som här uppställes
såsom ett önskemål torde anses pakallad framför allt med hänsyn till sådana
fall da behov föreligger att flytta en på viss anstalt intagen mycket svårbehandlad
elev — vilken genom sin närvaro å anstalten hotar att förstöra arbetet
med det normala klientelet — till en anstalt med strängare disciplin. Att för
skyddshemmens och tvangsuppfostringsanstalternas del behov kan föreligga av
en sadan överflyttningsmöjlighet är sannolikt. Uppenbart lärer emellertid ock
vara att ett sadant behov icke far tillgodoses på det sätt att de värsta elementen
fran nämnda hem och anstalter överflyttas till en anstalt som är avsedd
för normalt utrustade ungdomsbrottslingar från de högre åldersklasserna. Jag
vill, lika med de sakkunniga, med skärpa framhålla vikten av att abnorma

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

element hållas borta från den föreslagna ungdomsanstalten, och detta gäller
oavsett örn behandlingen betecknas såsom tvångsuppfostran eller såsom ungdomsfängelse.
På vad sätt de vanliga skyddshemmen och tvångsuppfostringsanstalterna
skola kunna befrias från sådana element, som med hänsyn till sin
sinnesart och det fördärvliga inflytande de utöva på omgivningen endast försvåra
arbetet med de förbättringsbara eleverna, är en fråga varå jag nu ej
skall närmare ingå; den torde vara föremål för behandling hos de år 1934 tillkallade
skyddshemssakkunniga. Men jag kan icke finna att lösningen av denna
fråga skulle försvåras genom anordnandet i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag av en anstalt för mera normalt utrustade brottslingar
i årsklasserna 18—20 år. Det må för övrigt här framhållas, att det naturligen
även inom fångvården föreligger behov av att kunna avskilja abnorma
element. Jämväl denna fråga kräver sin lösning, och tänkbart är måhända
att samarbete därvid kan anordnas med anstalter utanför fångvården. Ett är
emellertid säkert: från den föreslagna anstalten för ungdomliga brottslingar
böra abnorma element, varthän de än höra, hållas borta.

Då det talas örn att möjlighet bör finnas till kommunikation mellan den för
äldre lagöverträdare inrättade anstalten och andra anstalter för brottslig eller
vanartig ungdom, torde möjligen avses — utöver det nyss sagda —- att elev
i vissa fall med hänsyn till ålder och utveckling eller lämplighet för visst yrke
bör kunna flyttas från en anstalt till en annan. Då skyddshemmen och uppfostringsanstalterna
tillhopa utgöra närmare ett fyrtiotal samt äro försedda med
verkstäder av olika slag och erbjuda möjligheter till utbildning inom jordbruk
och trädgårdsskötsel, synes en fördelning av hithörande elever med hänsyn till
ålder, utveckling och yrkesutbildningens krav kunna ordnas utan att den anstalt
som inrättas för brottslingar i åldern 18—20 år behöver tagas i anspråk. Därest
praktiskt behov skulle visa sig föreligga av möjlighet till flyttning från den nu
föreslagna anstalten till andra anstalter, så kan enligt lagförslaget dylik flyttning
komma till stånd. I förslaget stadgas, att ungdomsfängelse skall verkställas
i särskild för sådant straff inrättad anstalt eller avdelning av anstalt.
Genom bestämmelsen att ungdomsfängelse må verkställas i särskild för sådant
straff inrättad avdelning av anstalt hålles möjlighet öppen att använda en avdelning
inom annan vårdanstalt för förvaring av sådana till ungdomsfängelse
dömda som av någon anledning icke passa på den nu ifrågavarande anstalten.

Av det anförda framgår, att jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag i
vad därigenom särbehandlingen för årsklasserna 18—20 år konstruerats såsom
en särskild straffart. Mot benämningen ''ungdomsfängelse’ ha framställts
vissa erinringar, men jag har ej ansett dessa äga sådant fog att jag funnit
anledning föreslå annan benämning. Angeläget synes mig emellertid vara att
den anstalt, i vilken de som dömts till ungdomsfängelse intagas för fostran
och yrkesutbildning, icke kallas fängelse. Anstalten kommer att till det yttre
sakna varje likhet med ett traditionellt fängelse. Den kommer med hänsyn till
behandlingsformerna att vara en verklig utbildningsanstalt, och så synes den
också lämpligen böra benämnas. Härigenom bör det bland annat bliva lättare
för dem som lämna anstalten att skaffa sig arbete utom denna.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Såsom i en del yttranden anmärkts synes den nya straffarten böra omnämnas

1 allmänna strafflagen. Detta torde kunna ske på det sätt att i

2 kap. strafflagen införes en bestämmelse, innehållande att, i stället för de i
1 § samma kapitel angivna straff, i vissa fall må dömas till ungdomsfängelse
samt att därom stadgas i särskild lag. Ett liknande stadgande torde böra
upptagas i strafflagen för krigsmakten.

Därest den föreslagna särbehandlingen konstrueras såsom straff, lärer anledning
icke finnas att, på sätt påyrkas i några yttranden, stadga en sådan
ordning att domstolen, örn den finner ungdomsfängelse böra användas, först
skulle döma till vanligt straff och sedan förordna örn utbyte av detta straff
mot ungdomsfängelse. Liksom de sakkunniga anser jag således, att domen
bör lyda omedelbart å ungdomsfängelse.

F ör den nya straffartens tillämpningsområde finnes icke i
det av de sakkunniga framlagda lagförslaget någon övre gräns med hänsyn
till det begångna brottets svårhetsgrad. I betänkandet framhålles emellertid,
att ungdomsfängelse icke bör komma till användning vid mycket svåra
brott. Under åberopande bland annat att en övre gräns för straffartens tilllämpningsområde
påkallas av allmänpreventiva skäl, föreslås i flera av yttrandena
att en dylik gräns upptages i lagen. Jämväl jag finner lämpligt att
lagens tillämpningsområde avgränsas uppåt på sådant sätt att mycket svåra
brott uteslutas. Vid behandlingen av 1 § i lagförslaget återkommer jag till
spörsmålet örn den ifrågavarande gränsen och skall då angiva var denna enligt
min mening lämpligen bör gå.

För behandling av vissa frågor som angivas i sakkunnigförslaget har föreslagits
inrättande av en särskild nämnd bestående av fem ledamöter
vilka utses av Kungl. Majit. Nämnden skulle huvudsakligen behandla frågorna
örn ådömande av ungdomsfängelse, örn behandling å anstalten och örn
utskrivning jämte vad därmed sammanhänger. Vid prövning av frågor om
ådömande av ungdomsfängelse skulle nämnden fungera såsom ett huvudsakligen
rådgivande organ vid sidan av domstolarna. I övrigt skulle nämnden
vara beslutande myndighet. Enligt yttrandena över förslaget råder i stort
sett enighet därom att en nämnd är nödvändig för avgörande av frågor örn behandlingen
å anstalten och örn utskrivning m. m. Däremot ha i flera yttranden
ur skilda synpunkter erinringar framställts mot att nämnden skulle taga
befattning med frågor örn ådömande av ungdomsfängelse.

Såsom de sakkunniga framhållit är det förvisso angeläget, såväl att de som
äro i behov av fostrande behandling verkligen dömas till ungdomsfängelse och
ej erhålla vanligt frihetsstraff, som ock att sådana för vilka ungdomsfängelse
är meningslöst eller eljest olämpligt icke erhålla detta straff. Och det är naturligen
av vikt att tillämpningen av bestämmelserna örn ådömande av ungdomsfängelse
blir enhetlig. Emellertid synes mig att tillfredsställande resultat
i dessa hänseenden bör kunna vinnas utan den omgång och den onekligen
ganska vidlyftiga apparat som en medverkan av nämnden vid prövning av
frågor örn ådömande av ungdomsfängelse skulle innebära. Det synes ej
osannolikt att nämnden, örn den skulle taga befattning med dessa frågor, finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

en arbetsbörda av sådan omfattning att den skulle bliva svår att bemästra.
Emot den av de sakkunniga föreslagna anordningen kan vidare riktas den
invändningen att nämnden —• som skulle ba tillgång allenast till handlingarna
i målet -— säkerligen ej sällan finge svårigheter att bilda sig en riktig
uppfattning örn den tilltalade. I sådana mål där det gäller att välja den rätta
åtgärden mot en ungdomlig brottsling torde mer än eljest det direkta intrycket
av den tilltalades person och hans omgivning vara av värde; och detta intryck
kan endast ofullkomligt återgivas i ett protokoll, även örn detta är än så
fullständigt och omsorgsfullt avfattat.

Av skäl som nu angivits anser jag mig icke böra biträda förslaget att nämnden
•—- vilken även enligt min mening är erforderlig för handläggning av frågor
örn de dömdas behandling på anstalten och utskrivning därifrån — skulle medverka
jämväl vid prövning av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse. Eör
uppnående av enhetlighet vid tillämpningen av bestämmelserna om ungdomsfängelses
ådömande får det tillses att tvivelaktiga fall dragas under högre rätts
prövning. Sålunda bör tydligtvis åklagare äga fullfölja talan mot underrätts
utslag, icke blott för att få ådömt fängelse eller straffarbete ändrat till ungdomsfängelse
utan även tvärtom. Inrättas, såsom meningen är, nya överåklagartjänster
för varje län, bör det åligga dessas innehavare att noggrant följa
tillämpningen av lagstiftningen örn ungdomsfängelse och på lämpligt sätt även
hålla justitiekanslern underrättad därom.

I sakkunnigförslaget har angivits, att ungdomsfängelse skall verkställas i
särskild anstalt eller avdelning av anstalt, varjämte i förslaget upptagits bestämmelser
örn tiden för anstaltsvistelsen, örn utskrivning och örn tillsyn efter
utskrivning på prov. De särskilda föreskrifter som kunna anses
erforderliga angående behandlingen å anstalten skulle däremot
enligt de sakkunnigas mening meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ
ordning. Såsom anmärkts i flera yttranden lära emellertid de huvudsakliga
principerna för behandlingen böra angivas i lagen. Härtill torde jag senare
få återkomma. I detta sammanhang vill jag allenast beröra frågan örn användning
av behandling i enrum. Lika med de sakkunniga är jag av den
åsikten, att behandlingen å anstalten i första hand bör inriktas på att vänja de
dömda vid lämpligt arbete. Arbetsdriften bör vara så anordnad att den lämnar
största möjliga tillfälle att placera var och en i sådant arbete som passar honom
med tanke jämväl på hans försörjning sedan han lämnat anstalten. Det
ligger i sakens natur att arbetet i regel kommer att utföras i gemensamhet
inom lämpliga grupper. Jämväl under tid på dagen då arbetet icke pågår torde
de intagna i stor utsträckning komma att vistas i gemensamhet, sålunda under
måltiderna, vid undervisning samt under gymnastik- och idrottsövningar o. s. v.
Vad nu sagts gäller den större delen av klientelet och avser den ljusa delen av
dygnet; självfallet skola de intagna nattetid förvaras isolerade i särskilda rum.
Otvivelaktigt kommer emellertid behov av behandling i enrum att finnas för
en del av de intagna. Sålunda är att märka att de intagna vid ankomsten till
anstalten böra någon tid placeras relativt isolerade å en särskild mottagningsavdelning.
Erfarenheter från anstalter jämförliga med den nu förutsatta ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nämligen ådagalagt lämpligheten av att den nyintagne icke omedelbart placeras
på en gemensamhetsavdelning. På mottagningsavdelningen kan den nykomne
göras till föremål för observation från anstaltens ledning och undersökning
kan verkställas angående lämpligt arbete åt honom; han får där tillfälle
att utan inflytelse från andra intagna sätta sig in i sin belägenhet,
och han kan erhålla kännedom örn de för anstalten gällande föreskrifter.
Tiden för vistelsen å mottagningsavdelningen bör givetvis icke bestämmas
en gång för alla utan lämpas efter förhållandena i det enskilda fallet, övervägas
kan huruvida i administrativ ordning en maximitid bör bestämmas. Uppenbart
är att vid anordnandet av vistelsen å mottagningsavdelningen hänsyn
skall tagas till sådana fall då en isolering innebär olägenheter ur hälsosynpunkt
eller befinnes av andra skäl icke vara påkallad. Behandling i enrum
bör vidare kunna tillgripas när det kräves med hänsyn till ordningen och säkerheten
inom anstalten. För sådana fall bör finnas en särskild isoleringsavdelning
med tillgång jämväl till straffceller. Ehuru, såsom följer av de i
lagförslaget angivna förutsättningarna för ådömande av ungdomsfängelse och
de sakkunniga med skärpa betonat, element som icke passa på anstalten skola
hållas borta därifrån, torde man likväl få räkna med att i undantagsfall till
anstalten kunna komma brottslingar som av hänsyn till det övriga klientelet
måste mera varaktigt avskiljas genom placering på isoleringsavdelningen. Att,
såsom i ett av yttrandena föreslagits, för dylika -—- man får hoppas sällsynta
—- undantagsfall införa möjlighet för domstolen att på anstaltens begäran
återupptaga målet och ådöma vederbörande annat straff anser jag icke böra
ifrågakomma bland annat med hänsyn därtill att det kan befaras att en del
intagna, därest en sadan möjlighet funnes, skulle komma att göra sig skyldiga
till dåligt uppförande i syfte att få vistelsen i anstalten på obestämd tid utbytt
mot ett kortvarigt tidsbestämt straff. Tänkbart är att förvaring i enrum
någon gång kan komma till stånd på den intagnes egen begäran.

Till spörsmålet örn den tilltänkta anstaltens närmare anordnande torde jag
få återkomma i sammanhang med behandling av frågan örn anslag för ändamålet.
Jag vill emellertid redan nu nämna att jag funnit att anstalten lämpligen
kan planeras för det i betänkandet angivna antalet av 150 intagna.
Vid anstaltens anordnande bör tydligen beaktas att fråga framdeles kan
uppkomma örn anstaltens utbyggande för större antal.

Såsom förut uttalats bör inom den närmaste tiden utredning verkställas örn
införande av möjlighet till åtalseftergift beträffande ungdomliga förbrytare
och örn utsträckt användning av villkorlig dom. Förr än utredning i dessa
frågor verkställts och de förslag som utredningen kan giva till resultat blivit
föremål för statsmakternas prövning, lärer någon närmare uppskattning ej
kunna göras av det genomsnittliga antalet ungdomliga förbrytare som komma
att dömas till vanligt tidsbestämt frihetsstraff. Jag saknar
därför anledning att nu ingå på frågan hur förvaringen av dessa framdeles
skall ordnas. Tills vidare får för förvaringen av dem såsom nu sker användas
de befintliga fångvårdsanstalterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Såsom framgår av det sagda bör enligt min mening en lagstiftning örn särbehandling
för brottslingar i ålder mellan 18 och 21 år komma till stånd i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Det vid betänkandet
fogade förslaget till lag örn ungdomsfängelse har inom departementet varit
föremål för överarbetnmg. Därvid har förslaget kompletterats med vissa bestämmelser
angående verkställigheten, varjämte i förslaget vidtagits dels några
sakliga ändringar — de viktigare ha omnämnts i det föregående och dels
redaktionella jämkningar.

De särskilda bestämmelserna örn ungdomsfängelse.

Vid behandlingen av de särskilda paragraferna i det inom departementet
utarbetade förslaget till lag örn ungdomsfängelse kommer erforderlig redogörelse
att lämnas för de uttalanden som de avgivna yttrandena innehålla angående
detaljerna i sakkunnigförslaget. Beträffande motiveringen för stadgandena
i sistnämnda förslag hänvisas till betänkandet.

Under varje paragraf anmärkes dess motsvarighet i sakkunnigförslaget samt
den sida i betänkandet där motiveringen återfinnes.

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget (sid. 38).

Mot sakkunnigförslaget har, såsom förut omnämnts, fran en del hall riktats
den anmärkningen, att det icke för den särskilda straffartens tillämpningsområde
innehåller någon övre gräns med hänsyn till det begångna brottets
svårhetsgrad.

Enligt stadgandet i 1 § första stycket i sakkunnigförslaget är det en förutsättning
för ådömande av ungdomsfängelse att det begångna brottet jag
antar här att fråga är örn endast ett brott — förövats sedan den brottslige
fyllt 18 men innan han fyllt 21 år. Andra stycket i samma paragraf möjliggör
användning i visst fall av ungdomsfängelse för brott som förövats före
uppnådd ålder av 18 år. Huvudregeln i paragrafens första stycke har föranlett
erinran i några yttranden. Fångvårdsstyrelsen anser att det kan ifrågasättas
huruvida det icke vore principiellt riktigare att låta den tilltalades
ålder vid avdömandet vara avgörande beträffande frågan huruvida ungdomsfängelse
må användas. Länsstyrelsen i Uppsala län finner det nödvändigt
att 21-årsåldern får beteckna gräns för tillämpningen av ungdomsfängelse.
Länsstyrelsen anför att resultatet av förslaget skulle kunna bliva, att en medlem
i en tjuvliga, vilken vid brottets begående fyllt 21 ar, erhölle ett kortvarigt
frihetsstraff, under det att deltagare, som da vore yngre men före domen
överskridit sagda ålder, finge ett till tiden obestämt men i alla händelser väsentligt
längre frihetsstraff. Rådhusrätten i Västerås omnämner att de sakkunniga
— ehuru i motiveringen angivits att ungdomsfängelse ej borde ådömas
då den tilltalade vid tiden för domens avkunnande väsentligt överskridit
21 års ålder — ansett det överflödigt att i lagtexten införa någon före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe ments chefen.

skrift därom. För undvikande av otydlighet och onödig omgång syntes det
vara önskvärt att i lagen upptoges bestämmelse i detta avseende, vilken bestämmelse
lämpligen kunde innehålla, att ungdomsfängelse ej finge ådömas
efter det den tilltalade uppnatt 23 ars ålder. Även i annat avseende anser
rådhusrätten förslagets nyssnämnda huvudregel mindre tillfredsställande. Rådhusrätten
yttrar därom följande.

Det föreslagna stadgandet komme att innebära att en person, som stöde under
åtal för ett före 21 års ålder begånget svårare tjuvnadsbrott, men samtidigt
åtalades för en obetydlig förseelse mot t. ex. vägtrafikstadgan eller för
fylleri, som inträffat efter fyllda 21 år, icke kunde dömas till ungdomsfängelse.
Pa detta sätt kunde en tilltalad, som fyllt 21 år, men hade anledning
befara att lian skulle dömas till ungdomsfängelse, omintetgöra detta genom
att före målets avgörande begå någon mindre förseelse, vilken åklagaren enligt
gällande lagstiftning vore pliktig att åtala. Dylika resultat måste anses
allt annat än tillfredsställande och det syntes nödvändigt att söka förhindra
detta. Möjligen kunde detta ske genom en bestämmelse, att ådömande av bötesstraff
för förseelse, begången efter fyllda 21 år, ej skulle utgöra binder för
att döma till ungdomsfängelse för brott, som begåtts tidigare.

På sätt jag tidigare anfört synes i paragrafen böra införas ett stadgande
som begränsar den nya straffartens tillämpningsområde med hänsyn till det
begangna brottets svarhetsgrad. Bestämmelsen härom torde kunna givas det
innehall att till ungdomsfängelse ej ma dömas, där enligt lag lägsta straff för
brottet eller något av brotten överstiger straffarbete i fyra år.

Vad angår den övre åldersgränsen för användningen av ungdomsfängelse
äro alla ense örn att denna bör sättas vid 21 år, men olika meningar ha uttalats
därom huruvida åldern vid tiden för brottets förövande eller åldern vid
domens meddelande skall vara avgörande. Skäl kunna anföras för såväl den
ena som den andra lösningen av spörsmålet. Otvivelaktigt är emellertid att de
sakkunnigas förslag giver domstolen möjlighet att taga hänsyn till förhållandena
i det enskilda fallet på sätt som icke bleve möjligt därest åldern vid avdömandet
skulle vara avgörande. Att, såsom rådhusrätten i Västerås förordat,
stadga en absolut maximigräns vid exempelvis 23 år, lärer ej vara erforderligt.
Man torde ej behöva befara att domstolarna komma att använda sig av
möjligheten att tillgripa ungdomsfängelse för en tilltalad, som fyllt 21 år
när malet avgöres, i annat fall än då det kan anses motiverat med hänsyn
till hans utveckling.

Örn i ett mål finnas flera tilltalade, kan det naturligtvis inträffa att det
är möjligt att använda ungdomsfängelse för en eller flera av dem men ej för
de övriga. Är åldersskillnaden mellan de tilltalade obetydlig och förhållandena
i övrigt ensartade, framstar det nog vid första påseende såsom egendomligt
att inte påföljden för de tilltalade kan bliva densamma. Men dylika
situationer måste städse uppkomma när gränsfall sammanträffa, oberoende av
huruvida gränsen bestämmes på det ena eller andra sättet.

Den som star under tilltal, förutom för ett brott som han begått innan han
fyllt 21 år, jämväl för ett brott som han begått därefter kan, såsom i betänkandet
framhålles, icke dömas till ungdomsfängelse. Ungdomsfängelse kan ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

användas vid brott som förövats efter det den brottslige fyllt 21 år, och eftersom
jämte ungdomsfängelse ej får ådömas annat straff, är det i det antagna
fallet på grund av det senare brottet jämväl uteslutet att använda ungdomsfängelse
för det tidigare. Att för sådant fall meddela en undantagsbestämmelse,
som möjliggjorde användning av ungdomsfängelse örn det senare
förövade brottet vore ringa, synes ej böra ifrågakomma. Den tilltalade har
ju fyllt 21 år innan han dömes, och ungdomsfängelse bör då, såsom jag nyss
antytt, ej komma till användning annat än i undantagsfall. Med hänsyn härtill
och av andra skäl lärer praktiskt behov av den ifrågasatta undantagsbestämmelsen
knappast föreligga.

I departementsförslaget ha de båda styckena i sakkunnigförslaget — utan
annan förändring av det sakliga innehållet än nyss omförmälts -—- sammanförts
i en bestämmelse.

2 och 3 §§.

Paragraferna motsvara 2 § (sid. 40) och 3 § (sid. 42) i sakkunnigförslaget.

Under hänvisning till den regel som enligt 2 § i sakkunnigförslaget är given
för det fall att den som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straff,
efter domens meddelande men före prövotidens slut, innan han fyllt 21 år, begår
nytt brott, ifrågasätter Överståthållarämbetet örn icke 3 § borde underkastas
jämkning därutinnan att den eller de åtgärder, vilka föranleda anståndets förverkande,
böra lia infallit i tiden före uppnådd ålder av 21 år.

I de fall som angivas i dessa paragrafer skulle, med den avfattning paragraferna
ha i sakkunnigförslaget, finnas möjlighet att använda ungdomsfängelse
ej blott örn det straff, varmed anstånd beviljats, utgjorts av fängelse
eller straffarbete utan även örn det stannat vid böter. Vad angår det fall
som avses i 1 § följer av förslagets allmänna grunder att ungdomsfängelse ej
bör användas, örn brottsligheten är så ringa att den finnes kunna sonas med
böter. Vid sådant förhållande lärer anledning saknas att i 2 och 3 §§ hålla
möjlighet öppen att tillgripa ungdomsfängelse då den villkorliga domen avser
allenast böter. I departementsförslaget ha paragraferna därför givits det
innehåll, att ungdomsfängelse må användas örn någon genom villkorlig dom
fått anstånd med fängelse eller straffarbete.

För den av Överståthållarämbetet ifrågasatta jämkningen i 3 § kunna måhända
anföras principiella skäl. Emellertid lärer det mången gång knappast
vara möjligt att hänföra det förfarande från den dömdes sida, varigenom
han förverkat anståndet, till någon viss bestämd tidpunkt under prövotiden.
I regel torde förverkandet bero på den dömdes uppförande under en längre
tid. Jag har därför icke funnit anledning frångå vad sakkunnigförslaget i
denna del innehåller.

Då en bestämmelse av det innehåll som upptagits i 3 § andra stycket i sakkunnigförslaget
skulle bliva av ringa praktisk betydelse, har detta stycke uteslutits
i departementsförslaget.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

Departe ments chefen.

4 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget (sid. 42).

Då enligt departementsförslaget domstolarna skola ha att utan medverkan
från den centrala nämnden ensamma avgöra huruvida ungdomsfängelse skall
användas, vill jag betona angelägenheten av att de synpunkter som anförts
av de sakkunniga behörigen beaktas vid prövningen. Av synnerlig vikt är
sålunda, att de sinnessjuka och imbecilla utsorteras samt att ungdomsfängelse
ej heller kommer till användning beträffande sådana abnorma eller oförbätterliga,
vilka genom sin närvaro å anstalten skulle hota att förstöra det resultat
man kan nå med de förbättringsbara.

5 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget (sid. 46).

Såsom i den allmänna motiveringen angivits skall enligt departementsförslaget
nämnden icke medverka vid prövning av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse.
Med anledning härav påkallas jämkning av 7 § i sakkunnigförslaget.
Den förundersökning, som enligt detta förslag skulle äga rum innan
domstol beslutade inhämta yttrande från nämnden huruvida enligt dess
åsikt ungdomsfängelse borde ådömas, skall enligt departementsförslaget äga
rum när domstolen eller dess ordförande finner dylik förundersökning erforderlig.

6 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i sakkunnigförslaget (sid. 48).

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför beträffande 9 § i sakkunnigförslaget,
att länsstyrelsen icke har något att i och för sig erinra mot att där så befinnes
erforderligt beslutet örn ungdomsfängelse bringas till omedelbar verkställighet,
men dock finner lämpligare örn bestämmelsen erhölle den avfattningen
att då synnerliga skäl därför talade domstolen medgåves rätt att förordna
örn beslutets verkställande utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.
Överståthållarämbetet förmenar att man genom sammanställning av stadgandena
i förevarande paragraf och 22 § i förslaget närmast föranledes till den
uppfattningen, att den som dömts till ungdomsfängelse skall tagas i förvar
i avbidan på intagandet i anstalt — ett intagande som, i den mån plats i
anstalt för tillfället saknas, kan komma att väsentligt draga ut på tiden. Ämbetet
anser att därest den dömde omedelbart skall tagas i förvar, detta bör
komma till klart uttryck i lagtexten.

Enligt sakkunnigförslaget skall beslut örn ungdomsfängelse, därest domstolen
ej annorlunda förordnar, gå i verkställighet omedelbart. Goda skäl
synas föreligga för denna ståndpunkt även efter det man avstått från att
fordra samtycke av nämnden som villkor för den brottsliges dömande till ungdomsfängelse.
Tydligen är det av vikt att den dömde icke får tillfälle att
genom undanhållande förhala verkställigheten. En följd av bestämmelsen örn
omedelbar verkställighet är, att den dömde så snart ske kan efter domens

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

meddelande måste tagas i förvar för att översändas till anstalten. Några närmare
bestämmelser härom ha icke synts mig vara erforderliga i denna lag.
Huru förfaras skall, om plats i anstalten för tillfället saknas, lärer böra regleras
i annan ordning.

7 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget (sid. 44).

I några av yttrandena beröres frågan örn nämndens sammansättning. Fångvårdsstyrelsen
finner med hänsyn till det intima samarbete som måste äga
rum mellan styrelsen och nämnden önskvärt att styrelsen får en representant
i nämnden. Emellertid anmärker styrelsen att en dylik anordning lärer kunna
vidtagas utan uttrycklig lagbestämmelse. Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida
ej föreskrift bör meddelas därom att den i nämnden ingående representanten
för medicinsk sakkunskap skall besitta psykiatrisk sakkunskap. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län förmenar att, så som förslaget är avfattat,
någon garanti icke finnes att de särskilda uppfostringssynpunkter, som
må vara att anlägga när det gäller kvinnlig ungdom, tillbörligen tillgodoses
inom nämnden. Länsstyrelsen föreslår därför att en bestämmelse införes enligt
vilken nämnden, där i densamma icke eljest finnes kvinnlig ledamot, skall
vid behandling av fråga rörande kvinnlig brottsling förstärkas med en i uppfostringsfrågor
erfaren kvinna som för ändamålet utsetts av Konungen.

Svenska kriminalistföreningens styrelse har ifrågasatt örn icke den nuvarande
interneringsnämnden, eventuellt förstärkt med sakkunskap i uppfostringsfrågor,
lämpligen skulle kunna fungera såsom centralorgan för tillämpningen
även av lagen örn ungdomsfängelse. Skulle denna lösning av något
skäl befinnas praktiskt olämplig, kunde nödig gemenskap mellan de båda
nämnderna åstadkommas på annat sätt.

De bestämmelser sakkunnigförslaget innehåller angående nämnden torde
möjliggöra, att denna erhåller sådan sammansättning att alla anspråk på erfarenhet
och sakkunskap bliva tillgodosedda. Jag föreslår allenast den jämkning
i förslaget, att i stället för en innehavare av domarämbete en förutvarande
innehavare av sådant ämbete skall kunna sitta i nämnden, varigenom kretsen
av dem som kunna ifrågakomma till denna viktiga post i nämnden något vidgas.

I anledning av uttalandet att nämnden vid behandling av kvinnliga brottslingar
borde förstärkas ined kvinnlig ledamot, må framhållas att de föreslagna
bestämmelserna icke innefatta hinder för Kungl. Maj:t att förordna kvinna till
ledamot eller suppleant i nämnden. Det synes fastmera ur skilda synpunkter
lämpligt att så sker. Däremot lärer det knappast vara erforderligt att föreskriva
särskild sammansättning av nämnden allt eftersom denna handlägger
ärenden angående manliga eller ärenden angående kvinnliga brottslingar. En sådan
föreskrift skulle dessutom kunna föranleda praktiska olägenheter.

Det synes mig icke vara tillrådligt — åtminstone icke för närvarande — att
förlägga ärenden angående ungdomsfängelse till interneringsnämnden. Bortsett
från att det i dessa ärenden är fråga örn brottslingar av annan kategori
än de som tillhöra interneringsnämndens hittillsvarande arbetsområde, kan mot

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe ments chefen.

en sådan anordning åberopas att arbetet med nämnda ärenden torde bliva ganska
omfattande. Innan erfarenhet vunnits rörande arbetets omfattning, torde
ett sammanförande av de olika uppgifterna på en hand ej böra ske. Anmärkas
må att Kungl. Majit har möjlighet att utse en eller flera personer till ledamöter
i båda nämnderna samt att något hinder ej finnes att låta de olika nämnderna
få gemensam expedition. En anordning med gemensam expedition torde
i själva verket kunna innebära beaktansvärda fördelar, icke minst ur kostnadssynpunkt,
och lärer därför förtjäna att övervägas under frågans fortsatta beredning.

Enligt sakkunnigförslaget skulle för varje ledamot utses en suppleant. Då
svårigheter yppats att under semestertid på sommaren få samlat fullt antal
ledamöter eller suppleanter i interneringsnämnden — beträffande vilken gäller
enahanda stadgande — har i departementsförslaget Kungl. Maj :t medgivits
att för varje ledamot utse en eller flera suppleanter. Kungl. Maj :t torde böra
bestämma i vilken ordning suppleanterna skola inträda i tjänstgöring för ledamoten.

8 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i sakkunnigförslaget (sid. 48), vilken endast undergått
en redaktionell jämkning.

Till frågan örn den förutsatta anstaltens anordnande torde jag såsom redan
nämnts få återkomma vid behandling av spörsmålet örn erforderligt anslag för
uppförande av anstalten.

9—12 §§.

Paragraferna sakna motsvarighet i sakkunnigförslaget.

Tidigare har omnämnts, att i en del yttranden anmärkts mot sakkunnigförslaget,
att det saknar verkställighetsföreskrifter. Vidare ha omnämnts vissa
önskemål, som uttalats beträffande själva verkställighetsförfarandet.

Ett särskilt spörsmål har berörts av socialstyrelsen, i det styrelsen till behandling
upptagit möjligheten att införa permissionsinstitutet vid
ungdomsfängelse. Styrelsen anför därom huvudsakligen följande.

Från sin befattning med den organiserade alkoholistvården hade styrelsen
kunnat hämta vissa erfarenheter angående betydelsen av ifrågavarande institut.
En sådan möjlighet till tillfälligt avbrott i vistelsen å ungdomsfängelse kunde
tänkas påkallad för att den intagne, där han komme från ett gott föräldrahem,
skulle kunna upprätthålla en närmare kontakt med hemmet. Vid familjehögtider,
sjukdomsfall och dödsfall inom familjen kunde permission sålunda tänkas
förekomma. Minst lika betydelsefullt syntes vara, att den intagne genom permission
kunde beredas möjlighet att personligen söka en arbetsanställning,
eventuellt fullgöra en kortare tids provtjänstgöring och över huvud träffa
erforderliga förberedelser för övergången till eller återinträdet å arbetsmarknaden
efter frigivningen. Styrelsen föreställde sig, att åtskilliga fördelar
skulle vara förenade med ett permissionsinstitut vid ungdomsfängelse och att
detsamma skulle vara ägnat befästa förtroendet för den fostrande behandling,
som ungdomsfängelset avsåge. Påpekas finge också, att permissionsinstitutet
ägde en ej ringa betydelse för anstaltsledningens möjligheter att uppmuntra
och sporra de intagna i deras dagliga arbete under strafftiden liksom i disciplinärt
avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

I den allmänna motiveringen har jag redan omnämnt, att de huvudsakliga
principerna för anstaltsbehandlingen torde böra angivas i lagen. Bestämmelser
i detta hänseende ha nu utarbetats och fått sin plats i förevarande
paragrafer.

Syftet med ungdomsfängelse ha de sakkunniga angivit sålunda, att de dömda
skola fostras till arbetsamhet och laglydnad. Beträffande många, kanske de
flesta unga brottslingar gäller, att brottsligheten bottnar i att de ej i tid fått
vänja sig vid ordnat arbete. Ofta har den unge kastats från ett arbete till ett
annat; han har ej fått lära sig något yrke och har så i en tid av arbetslöshet
blivit utan sysselsättning. Att vänja honom vid ordentligt arbete, att uppfostra
honom till arbetsamhet och att väcka hans arbetsglädje måste i främsta
rummet vara det mål som vid behandlingen skall eftersträvas. Valet av arbete
bör tydligen ske så att den unge får gagn därav för sin framtida utkomst.
Det ligger i sakens natur att utbildningsmöjligheterna i anstalten måste bliva
begränsade. Tillfälle bör emellertid finnas till utbildning i de vanliga hantverksgrenarna
samt i lantbruk och trädgårdsskötsel.

Även örn huvudvikten vid verkställighetsförfarandet skall läggas vid den
unges hållande till nyttigt arbete, böra emellertid såsom betydelsefulla led i behandlingen
ingå skolundervisning för dem som äro i behov därav samt gymnastik
och idrott.

Att i lagen reglera hur verkställighetsförfarandet i detalj skall vara gestaltat
kan enligt min mening ej ifrågakomma. Man måste nöja sig med allmänna
anvisningar i lagen och överlämna åt Kungl. Majit att under beaktande
av de lokala förhållandena meddela de föreskrifter i övrigt som finnas
erforderliga.

I 9 § har upptagits en bestämmelse örn att den till ungdomsfängelse dömde
skall sysselsättas med sådant arbete som kan vara till gagn för hans framtida
utkomst. Vidare har föreskrift meddelats örn att de å anstalten intagna
må tilldelas arbetspremier för flit och välförhållande.

För att säkrast få till stånd en sådan uppdelning av de intagna på olika avdelningar
och i olika yrkesgrupper som bäst motsvarar de vid varje tillfälle
föreliggande förhållandena har i 10 § fördelningen anförtrotts åt anstaltens styresman.
Enligt samma paragraf har vidare överlämnats åt styresmannen
att beträffande envar intagen bestämma, huruvida han skall förvaras avskild
eller i gemensamhet med andra. Frågan örn behandling i enrum har tidigare
berörts i den allmänna motiveringen.

I 11 § har angivits att progressivsystemet bör — i den mån det finnes ändamålsenligt
-—• komma till användning. Genom att den intagne har möjlighet
att erhålla ökade förmåner sporras han att iakttaga ett gott uppförande samt
att lägga sig vinn örn att tillvarataga de möjligheter till yrkesutbildning som
stå honom till buds.

I 12 § har slutligen meddelats föreskrift att, därest den som undergår ungdomsfängelse
bryter mot anbefalld ordning, han må underkastas bestraffning
i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

Utöver vad stadgandena i nu nämnda paragrafer innehålla har det icke

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ansetts erforderligt att i lagförslaget intaga föreskrifter beträffande verkställigheten.
Särskilt må anmärkas att någon reglering av rätten att mottaga
besök och att mottaga eller avsända brev icke vidtagits. Bestämmelser härutinnan
böra lämpligen inflyta i de tillämpningsföreskrifter Kungl. Majit
kommer att utfärda.

Den av socialstyrelsen berörda frågan örn införande för särskilda undantagsfall
av möjlighet till kortare permission för de intagna torde vara förtjänt
av uppmärksamhet. Med hänsyn till att strafftiden är obestämd lärer
emellertid bestämmelse i ämnet icke behöva upptagas i förevarande lag
utan kunna utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning. Mot en bestämmelse
som möjliggör för anstaltens styresman eller för nämnden att, när
särskilda skäl därtill föreligga, bevilja en å anstalten intagen permission för
kortare tid synas betänkligheter icke möta.

13—16 §§.

Paragraferna motsvara 11—-13 §§ i sakkunnigförslaget (sid. 50 och 51).

Bestämmelsen att utskrivning ej må ske tidigare än efter
ett år med mindre särskilda skäl därtill äro -har föranlett
barnavårdsnämnden i Göteborg till följande uttalande.

Förslaget hade sörjt för att det i ungdomsfängelset komme att bliva ett
verkligt urval av sådana brottslingar, av vilka det kunde med all sannolikhet
förväntas, att de genom den föreslagna särbehandlingen skulle få avsett gagn,
sa att de för framtiden komme att bliva nyttiga samhällsmedlemmar. Under
sådana förhållanden syntes det därför nämnden ingalunda nödvändigt, att
en viss minimitid av ett år såsom regel skulle bestämmas för deras vistande
i ungdomsfängelse, innan villkorlig utskrivning borde komma ifråga. Visserligen
stadgades det, att utskrivning förrän ett år förflutit ej finge ske ''med
mindre särskilda skäl därtill äro’ och i motiveringen sades det, att ''utskrivning
skall givetvis ske när den dömde vunnit sådan stadga i sinnesriktning
och uppförande, att man kan hysa grundad förhoppning örn att han skall förhålla
sig väl utom anstalten’. Att en minimitid såsom regel borde i lagen
upptagas, dock med möjlighet till i motiveringen närmare angivna undantag,
torde måhända sammanhänga med principen örn straff eller bero på den säkert
riktiga iakttagelsen att de för närvarande tillämpade korta frihetsstraffen
just på grund av sin kortvarighet icke förmått varken meddela den yrkesduglighet,
som för den frigivne vore behövlig för att han skulle kunna
erhålla, lämpligt arbete, eller så påverka hans sinnesriktning, att han efter
frigivningen kunde framgångsrikt upptaga kampen mot de dåliga inflytelser
och svåra påfrestningar, som mötte honom. Under förutsättning att anförda
uttalande ur betänkandet angående villkoret för utskrivning komme att tilllämpas,
i praktiken, hade nämnden ingen anmärkning att göra mot lagförslaget
i denna del men ville kraftigt framhålla önskvärdheten av att, där
förutsättningar därför förefunnes, vistelsetiden vid ungdomsfängelset nedbringades
under den angivna minimitiden.

Under hänvisning till att nämnden enligt 12 § i sakkunnigförslaget har att
besluta örn utskrivning anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att det
måhända är önskvärt att redan i lagtexten angives, huruvida nämnden har
att av egen drift upptaga utskrivningsfrågor eller om härför

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bör förutsättas ansökning från den straffade själv eller initiativ från anstaltsföreståndare
eller anhörig. I allt fall anser länsstyrelsen ungdomsfängelses
föreståndares rätt och skyldighet att angående utskrivning hos nämnden väcka
förslag böra klart uttalas.

Hur förhållandena under tillsyn stiden skola ordnas för dem som
bliva utskrivna framgår enligt barnavårdsnämnden i Göteborg icke med full
klarhet av betänkandet. Nämnden anför härom.

Det finge väl antagas att vistelse under tillsynstiden skulle ordnas i privat
hem, där tillgång till lämpligt arbete ävensom god tillsyn kunde beredas. Det
syntes därför nämnden böra övervägas, huruvida icke en dylik åtgärd att i
goda privata hem, där lämplig yrkesutbildning och god fostran kunde lämnas,
eller eventuellt i lämpliga mindre kolonat placera sådana unga brottslingar,
vilkas brottslighet mera vore beroende av miljöförhållandena och dålig fostran
än av karaktärslyte, skulle kunna företagas icke blott före utgången av den
föreslagna minimitiden utan t. o. m. utan någon som helst föregående vistelse
i ungdomsfängelse. Därest man ginge in för en sådan behandlings- och uppfostringsmetod
skulle också, förutom utsikten att bättre kunna lyckas med de
brottsligas tillrättaförande, den fördelen kunna vinnas, att den föreslagna anstalten
icke behövde tilltagas i så stor skala, som förslaget innebure.

Betydelsen av en lagligt reglerad eftervård betonas av länsstyrelsen
i Värmlands län. Härom yttrar länsstyrelsen.

Det läge mycket sanning i det ofta hörda påståendet, att för den frigivne
fången, som saknade hem och anförvanter, vägen tillbaka till fängelset ofta
bleve kort, även örn han vid frigivningen haft de bästa föresatser. De i 12
och 13 §§ av förslaget till lag örn ungdomsfängelse meddelade föreskrifterna
örn tillsyn syntes knappast vara tillräckligt effektiva. Även örn behandlingen
av och omvårdnaden örn den ungdom, varom här vore fråga, å vederbörlig
anstalt ordnades så att den beredde största möjliga utrymme åt fostrings- och
utbildningssyftet — och detta vore givetvis den nödvändiga förutsättningen
för att ändamålet med den nya straffarten skulle vinnas — syntes det länsstyrelsen
önskvärt, att samverkan komme till stånd mellan den i lagen omförmälda
nämnden samt de sociala myndigheterna och institutionerna i brottslingens
hemort och att örn möjligt på frivillighetens väg å olika orter upprättades
hem för frigivna fångar, där sådana fångar, som stöde ensamma och
utan sysselsättning, finge en tillflyktsort i avbidan på att de kunde beredas
lämpligt arbete.

Mot bestämmelsen i sakkunnigförslaget att tiden för anstaltsvistelsen
jämte prövotiden ej får överstiga fyra år
ha anmärkningar framställts av fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i Blekinge
län. Fångvårdsstyrelsen anför att förslagets ståndpunkt att inräkna
prövotiden i den för behandlingen längsta tiden understundom synes kunna
vara till men för den beträffande ifrågavarande brottslingar synnerligen betydelsefulla
eftervårdande verksamheten. Vid utskrivning efter tre år kunde
enligt förslaget ej åläggas mer än ett års tillsynstid, även om maximitiden
två år skulle anses behövlig. Enligt danska strafflagen kunde vid motsvarande
straff tillsynstiden utsträckas till ett år utöver den längsta tiden för anstaltsvistelsen
och vid återintagning i anstalten ytterligare ett år. Länsstyrelsen
i Blekinge län finner det vara en brist att enligt förslaget tillsynen helt bort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe ments chefen.

faller eller inskränker sig till ett minimum för de unga, som förvarats å
anstalten maximitiden eller närmast därintill, eller sålunda just beträffande
dem, som finge anses vara bäst i behov av övervakning efter frigivningen.

Med anledning av uttalandet av barnavårdsnämnden i Göteborg att utskrivning
bör ske innan den dömde vistats ett år på anstalten, därest vidare anstaltsvistelse
är onödig, vill jag framhålla att enligt förslaget utskrivning före
ett års anstaltsvistelse är möjlig så snart ''särskilda skäl därtill äro’.

Vad angår det av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalade önskemålet
örn närmare bestämmelser angående initiativet till utskrivning må anmärkas,
att jag förutsätter att såväl nämnden som styresmannen äger icke endast
rätt utan också skyldighet att upptaga frågan örn utskrivning. Bestämmelser
härom synas ej böra införas i förevarande lag utan i de administrativa
föreskrifter som komma att utfärdas för nämnden och anstaltens personal.
Däremot förefaller det mig önskvärt att genom bestämmelse i lag garanteras
att frågan örn den dömdes utskrivning med regelbundna mellanrum, förslagsvis
minst var sjätte månad med början då den dömde vistats å anstalten ett år
(jfr alkoholistlagen 37 § andra stycket), av nämnden upptages till prövning. I
samband därmed torde böra föreskrivas att, senast när två år förflutit från
intagandet å anstalten, den dömde skall utskrivas på prov, såframt ej särskilda
skäl däremot äro. Bestämmelser härom ha införts såsom ett tredje stycke i
departementsförslagets 14 §.

Tredje stycket i sakkunnigförslagets 12 § utgör i departementsförslaget en
särskild paragraf (15 §).

Från skilda håll har vitsordats att det föreligger ett verkligt behov av att en
lagligt reglerad eftervård kommer till stånd. Närmare bestämmelser i ämnet
lära emellertid böra meddelas av Kungl. Majit.

I ett par yttranden har anmärkts att tillsynstiden i vissa fall blir för kort.
Visserligen kunna unga brottslingar, såsom i yttrandena anföres, ibland behöva
en lång tillsynstid med noggrann övervakning. Men denna synpunkt får
icke vara ensam avgörande. Har den utskrivne redan vistats en avsevärd tid
i anstalten, skulle det för honom innebära en betydande skärpning att ytterligare
under en längre tid få vidkännas de inskränkningar i rörelsefriheten som
en övervakning alltid måste medföra. Det kan ej bortses ifrån att en dom
å ungdomsfängelse medför ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet. Att
ytterligare skärpa detta ingrepp genom en utsträckning av tillsynstiden utöver
den i sakkunnigförslaget angivna maximitiden finner jag mig ej kunna
förorda.

17—19 §§.

Paragraferna motsvara 14—16 §§ i sakkunnigförslaget (sid. 52 och 53).

Mot bestämmelsen i sakkunnigförslagets 15 § att ungdomsfängelse skall
anses till fullo verkställt, därest vid tillsynstidens utgång fråga ej väckts örn
återintagning, har fångvårdsstyrelsen erinrat att det understundom kan bliva
svårt att avgöra vad som avses med att fråga väckts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Det torde vara angeläget att erhålla en regel som icke i något fall vid tilllämpningen
kan föranleda tvekan. I 18 § i departementsförslaget har därför
stadgats att ungdomsfängelse skall anses till fullo verkställt då tillsynstiden
gått till ända utan att beslut meddelats örn återintagning.

De sakkunniga framhålla att 16 § i sakkunnigförslaget avfattats i överensstämmelse
med det utkast till lag örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni
1902 angående verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran,
vilket framlagts i ett under förra året avgivet betänkande angående omorganisation
av landsfogdetjänsterna.

Frågan örn nämnda omorganisation lärer komma att bliva föremål för behandling
vid innevarande års riksdag. Då emellertid remiss till lagrådet av
lagförslag i ämnet ännu ej ägt rum, torde ordet ''landsfogden’ i sakkunnigförslaget
tills vidare böra utbytas mot ''länsstyrelsen’. Vid propositions avlåtande
torde slutligt val kunna träffas, huruvida det bör ankomma på landsfogden
eller länsstyrelsen att fatta det beslut varom fråga är.

20—23 §§.

Paragraferna motsvara 17—20 §§ i sakkunnigförslaget (sid. 53).

Beträffande 18 § i sakkunnigförslaget har länsstyrelsen i Uppsala län anfört
att, därest av vederbörande verkställighetsmyndighet meddelats det beslut
att ungdomsfängelse skulle träda i stället för det ''andra straffet’, men domen
å ungdomsfängelse sedermera bleve upphävd, från lagens utgångspunkter
torde förutsättas att nytt verkställighetsbeslut meddelades. Möjlighet därtill
syntes dock icke finnas.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag framhålla, att ungdomsfängelse
ej träder i stället för annat straff förrän domen å ungdomsfängelse vunnit
laga kraft. Under tiden dessförinnan är frågan, huruvida det ''andra straffet’
skall verkställas eller ej svävande. Sådant beslut som av länsstyrelsen avses
bör alltså ej meddelas förrän laga kraft ägande dom å ungdomsfängelse
föreligger.

Den bestämmelse som finnes intagen i 20 § i sakkunnigförslaget och i 23 §
i departementsförslaget har i sistnämnda förslag erhållit sådan avfattning
att det klart framgår att domstolen ej efter tillsynstidens utgång äger förordna
örn återintagning.

24 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i sakkunnigförslaget (sid. 57).

Överståthållarämbetet anmärker att den föreslagna preskriptionsbestämmelsen
innebär ett avsteg från hittills tillämpade principer. Ämbetet anför därom.

Nuvarande preskriptionsregler vore bestämda med hänsyn till brottets objektiva
och subjektiva svårhetsgrad, sådan densamma uppskattats vid straffmätningen.
Vid ungdomsfängelses ådömande vore emellertid en annan synpunkt —
behovet och lämpligheten av uppfostran ■— i första hand avgörande, och följaktligen
kunde, ehuru enligt vanliga regler ett straff skolat ådömas som icke medgivit
en preskriptionstid av fem år, ungdomsfängelse komma att i stället ådömas.
Detta innebure således, att vid grövre brott ungdomsfängelses ådömande
medförde förmånen av kortare preskriptionstid för den brottslige än som enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 200. 4

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 900.

Departe ments chefen.

den till.grund för 5 kap. 20 § strafflagen liggande uppfattningen borde följa.
Denna inadvertens skulle undvikas, om domstolen först ådömde vanligt straff
oell sedan förordnade örn dess utbyte med ungdomsfängelse.

Då ungdomsfängelse, där domstolen ej annorlunda förordnar, skall gå i
verkställighet omedelbart, torde ifrågavarande preskriptionsbestämmelse kunna
anses vara av mycket ringa praktisk betydelse. Örn domen, såsom enligt
min mening bör vara fallet, skall lyda direkt å ungdomsfängelse, lärer — bortsett
från tidslängden — annan preskriptionsbestämmelse än den föreslagna
knappast kunna ifrågakomma.

25 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i sakkunnigförslaget (sid. 57).

Bestämmelse torde böra meddelas därom att den som dömts till ungdomsfängelse
skall erhålla sådant biträde med besvärs avfattande och insändande
som angives i 12 § promulgationslagen till 1901 års lag örn ändring i vissa delar
av rättegångsbalken. En sådan bestämmelse lärer emellertid vara av den
natur att den kan meddelas i administrativ ordning.

26 §.

Paragrafen motsvarar andra stycket av slutstadgandet i sakkunnigförslaget
(sid. 58).

Överståthållarämbetet erinrar örn att bestämmelserna örn vad som gäller för
det fall att någon dömes till fängelse äro synnerligen talrika och ofta av svårtolkad
beskaffenhet. Det syntes med hänsyn därtill önskvärt för att icke säga
oundgängligt att blivande föreskrift i ämnet måtte tydligare än vad i förslaget
skett angiva vilka av omförmälda bestämmelser som i nu berörda hänseende
skulle vara tillämpliga. Länsstyrelsen i Blekinge län finner innebörden av
stadgandet vara svår att överblicka. Det förefölle som örn, så som stadgandet
vore formulerat, Kungl. Majit skulle kunna på administrativ väg ensam bestämma,
vilka av de för vanligt fängelse i lag bestämda stadgandena skulle
undantagas från att gälla även ungdomsfängelse. Detta torde få ej blott från
lagteknisk utan även från saklig synpunkt betraktas som en oegentlighet.

Med beaktande av vad i nämnda två yttranden anförts torde den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen — vilken tydligen icke har avseende å föreskrifter
som reglera verkställigheten av fängelsestraff — kunna givas det innehåll,
att vad enligt lag eller särskild författning finnes stadgat angående särskild
verkan därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av
innehållet i denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till ungdomsfängelse.

27 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i sakkunnigförslaget (sid. 58).

Till sakkunnigförslaget har gjorts det tillägg att nämnden inom ramen av
de tillämpningsföreskrifter som utfärdas av Kungl. Majit må meddela före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

skrifter i frågor som avses i 9—12 §§. Nämnden äger ej allenast giva allmänna
anvisningar för behandlingen. Den må jämväl taga under omprövning
de anordningar som i enskilda fall vidtagits eller finnas erforderliga
för uppnående av ett gott resultat. Nämnden kan således förordna örn ändring
beträffande åtgärder som företagits av styresmannen i sådana ärenden
som avses i 9—12 §§. Exempelvis kan nämnden vidtaga ändring i styresmannens
beslut örn cellbehandling. Men uppenbarligen bör samarbetet mellan
nämnden och styresmannen ordnas utan tyngande former.

Lagens ikraftträdande.

Bestämmelsen örn ikraftträdandet har avfattats i enlighet med motsvarande
stadgande i sakkunnigförslaget (sid. 58).

Övriga lagförslag.

Såsom jag tidigare omnämnt torde bestämmelser örn ungdomsfängelse böra
upptagas i 2 kap. strafflagen och i strafflagen för krigsmakten. I strafflagen
har det avsedda stadgandet införts i 2 kap. under beteckning 2 §. I
strafflagen för krigsmakten har en motsvarande bestämmelse intagits såsom
ett särskilt stycke i 15 §.

Då enligt departementsförslaget nämnden icke skall taga befattning med
frågor örn ådömande av ungdomsfängelse, förfaller därmed frågan örn ändring
i 1 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av
straff ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Vad slutligen angår den av de sakkunniga föreslagna ändringen i vissa delar
av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister är att märka, att denna
lag blivit ändrad genom lagen den 16 februari 1934 (nr 17). Denna ändring,
som står i samband med antagandet av lagen örn upphävande av 17 kap. 32 §
första punkten rättegångsbalken, skall träda i kraft å tid som Konungen förordnar.
Förutsättning för ikraftträdandet är att vissa för upphävandet av
sistnämnda lagrum erforderliga grundlagsändringar bliva vidtagna. Jämväl
den av de sakkunniga föreslagna ändringen i straffregisterlagen skulle träda
i kraft den dag Konungen förordnar. Det torde vara lämpligt att frågan örn
denna ändring får anstå till dess den redan antagna ändringen i straffregisterlagen
trätt i kraft. Det lärer kunna antagas att detta skett innan lagen örn
ungdomsfängelse träder i tillämpning.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag orri ungdomsfängelse;

2) lag om ändring i 2 kap. strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon innan lian fyllt tjuguett år begått brott och kan enligt lag å
brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller straffarbete,
må domstolen, örn den brottslige vid domens meddelande fyllt aderton:
år, i stället för det eller de straff som eljest skolat följa, ådöma honom ungdomsfängelse.
Till sådant straff må dock ej dömas, där enligt lag lägsta
straff för brottet eller något av brotten överstiger straffarbete i fyra år.

2 §.

3 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete
för brott vilket blivit begånget innan han fyllt tjuguett år, utan att
göra sig skyldig till nytt brott förverkat anståndet, må domstolen, om han
vid den nya domens meddelande fyllt aderton år, döma honom till ungdomsfängelse
att träda i stället för det villkorligt ådömda straffet.

4 §.

I de fall som förut angivits skall till ungdomsfängelse dömas, där brottets
beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt giva skälig anledning antaga, att omhändertagande
enligt denna lag för fostran och utbildning är för hans rättande lämpligare än
annat straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOO.

5 §.

6 §.

Där domstolen ej annorlunda förordnar, skall beslut örn ungdomsfängelse gå
i verkställighet utan hinder därav att det ej äger laga kraft.

7 §.

Har ledamot i nämnden ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed
innan han tager säte i nämnden.

Mot beslut som av nämnden meddelas enligt denna lag må talan ej föras.

8 §.

Ungdomsfängelse skall verkställas i härför inrättad särskild anstalt eller
avdelning av anstalt.

9 §.

Å anstalten intagen må såsom uppmuntran och belöning för flit och välförhållande
kunna tilldelas arbetspremie.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

10 §.

De å anstalt intagna skola av styresmannen fördelas på sätt som finnes
lämpligt med hänsyn till den behandling vilken bör komma var och en av
dem till del. Styresmannen äger beträffande envar intagen bestämma, huruvida
han skall förvaras avskild eller i gemensamhet med andra.

11 §.

12 §.

Bryter å anstalt intagen mot anbefalld ordning, må han underkastas bestraffning
i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

13 §.

Den som dömts till ungdomsfängelse ma kvarhallas a anstalt under en tid
av högst fyra år.

Förrän ett år förflutit sedan den dömde intagits å anstalt, ma utskrivning
ej ske med mindre särskilda skäl därtill äro.

14 §.

Örn utskrivning av den som undergår ungdomsfängelse beslutar nämnden.

Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på
prov).

Sedan ett år förflutit från det den dömde intagits å anstalt och därefter
minst var sjätte månad, skall fråga örn hans utskrivning av nämnden upptagas
till prövning. Senast när två år förflutit från den dömdes intagande å
anstalt, skall utskrivning på prov äga rum, såframt ej särskilda skäl däremot
äro.

15 §.

Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn och därunder vara
underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter.

16 §.

Tillsynen över den som utskrivits på prov skall fortfara under tid som
nämnden bestämmer, dock ej utöver den tid som vid utskrivningen återstod
av den i 13 § angivna längsta strafftiden, och ej i något fall längre än två år.

17 §.

Bryter den som utskrivits på prov mot de för honom gällande föreskrifter,
äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalten. Begär han under
tillsynst.iden brott, och varder han därför åtalad, gälle vad i 23 § är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Föreligger fråga om återintagning av den som utskrivits på prov, äger nämnden
förordna att han skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i
ärendet.

iVarder den som utskrivits på prov återintagen, skall den tid under vilken
han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han
längst må kvarhållas.

18 §.

Då frigivning skett eller, efter utskrivning på prov, tillsynstiden gått till
ända utan att beslut meddelats örn återintagning, skall ådömt ungdomsfängelse
anses till fullo verkställt.

19 §.

Misstänkes den som ådömts ungdomsfängelse att hava före domen begått
brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han att hava
begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens utgång, må,
ändå att brottet hörer under allmänt åtal eller det av målsäganden angivits till
atal, allmän åklagare ej dära tala utan att, där brottet är begånget i Stockholm.
Överståthållarämbetet och eljest länsstyrelsen i det län där brottet är
begånget efter nämndens hörande beslutat att åtal skall anställas.

20 §.

Är i fall som i första stycket avses det föregående straffet ej till fullo verkställt
och ej heller förfallet, skall ungdomsfängelse träda i stället för vad som
därav återstår.

21 §.

22 §.

Varder den som dömts till ungdomsfängelse övertygad att hava innan han
utskrivits förövat annat brott, skall domstolen förordna att det ådömda straffet
skall avse jämväl detta brott. Är det nya brottet av grov beskaffenhet
eller begånget efter det straffverkställigheten påbörjats, må dock domstolen
efter nämndens hörande förklara beslutet örn ungdomsfängelse förfallet och
med tillämpning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna regler
utmäta annat straff. Där annat straff sålunda ådömes, må domstolen förordna
att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den dömde undergått

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen taga hänsyn såväl
till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppförande under denna.

23 §.

Varder den som utskrivits på prov övertygad att hava under tillsynstiden
begått brott, må domstolen, örn vid domens meddelande nämnda tid ej gått
till ända, efter nämndens hörande, i stället för att döma honom till nytt straff,
förordna att han skall återintagas för att undergå fortsatt ungdomsfängelse.
Dömer domstolen för brott som här avses till nytt straff, skall vad i 4 kap.
10 § strafflagen finnes stadgat ej äga tillämpning.

24 §.

Ådömt ungdomsfängelse vare förfallet, där domen ej börjat verkställas inom
fem år från det den vann laga kraft.

25 §.

Har någon som ådömts ungdomsfängelse intagits i anstalt för att undergå
straffet eller i avbidan därå tagits i förvar, skall beträffande dennes besvär
över domstolens beslut i målet gälla vad som är stadgat angående besvär av
häktad.

26 §.

27 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag. I de frågor som avses i 9—12 §§ äger nämnden härutöver meddela
erforderliga föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men äger tillämpning
allenast i mål, däri fråga är örn ansvar för brott begånget efter sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändring i 2 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 2 kap. strafflagen skall införas en ny paragraf,
betecknad 2 §, av följande lydelse:

2 §.

I vissa fall må, i stället för de i 1 §
fängelse. Därom stadgas i särskild lag.

angivna straff, dömas till ungdoms -

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att till 15 § strafflagen för krigsmakten skall fogas
ett nytt stycke av följande lydelse:

Att i vissa fall ungdomsfängelse må brukas såsom straff för brott efter
denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars
1935.

Närvarande:

justita erådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 15 februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ungdomsfängelse;

2) lag om ändring i 2 kap. strafflagen; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet G. A. Eriksson.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Justitierådet Molin, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Mot grundtanken i de framlagda lagförslagen, att i viss utsträckning öppna
möjlighet till en särskild på lämpligt sätt, med fostran och förbättring såsom
en huvudsynpunkt, avpassad straffrättslig behandling av dem, som begått brott
i åldern 18—20 år, är ingen erinran att göra.

Lösningen av denna fråga kan sökas på olika vägar. I den mån ett enligt
vanliga regler ådömt frihetsstraff är tillräckligt långt för att medgiva en effektiv
behandling av den dömde, synes det ligga närmast till hands att taga
sikte på ett reformerande av själva verkställighetsreglerna, däri inbegripna
bestämmelserna örn villkorlig frigivning. För sådana fall, där ett enligt vanliga
regler ådömt straff skulle stanna vid kortare tids frihetsförlust eller
böter och sålunda, örn dylikt straff ådömes, tillfälle till en fostrande behandling
ej erbjuder sig, torde, örn man vill vinna det avsedda ändamålet, annat
medel icke stå till buds än att vidtaga någon anordning som innebär att den
dömde, i stället för att undergå detta straff, på annat sätt under erforderlig
tid göres till föremål för påverkan i fostrande riktning. Såvitt angår brottslingar
i åldern 15—17 år användes i sådant syfte det år 1902 i vår lagstiftning
införda institutet tvångsuppfostran, som träder i stället för ådömt straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOO.

De nu ifrågavarande lagförslagen åter avse -— och detta även beträffande
förbrytelser som eljest medföra jämförelsevis långvariga frihetsstraff — att
för åldersklasserna 18—20 år införa en helt ny straffart, kallad ungdomsfängelse.

Utmärkande för detta nya frihetsstraff såsom straff betraktat är framför
allt att det är till tiden relativt obestämt — inom en maximitid av fyra år -—
och i samtliga fall då det kommer till användning ådömes utan någon som helst
variation med hänsyn till det särskilda brottets svårhetsgrad; domstolen inlåter
sig över huvud icke på något närmare bedömande i detta avseende av det
brott, varom fråga är. Icke heller torde det överensstämma med grunderna för
den ifrågasatta lagstiftningen att, vid sedermera företagen prövning när utskrivning
skall äga rum, avseende direkt fästes vid det begångna brottets
mer eller mindre grova beskaffenhet. Likafullt är det en synnerligen vidsträckt
skala av brottslighet som skall falla under den nya straffarten. Visserligen
äro gränser för tillämpningsområdet föreslagna såväl nedåt som uppåt.
Men dessa gränser äro så rymliga att både den som enligt vanliga regler
förskyllt endast böter och den vars brott skulle föranlett mångårigt frihetsstraff,
vida överstigande fyra år, skola under i lagen angivna förutsättningar
kunna ådömas ungdomsfängelse. Samma straff Iean sålunda exempelvis komma
till användning a ena sidan beträffande den som begått ett misshandelsbrott
av sådant slag, att det jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen skulle kunna sonas
med ett ringa bötesstraff, men å andra sidan också beträffande den som
med berått mod uppsåtligen misshandlat annan med påföljd att döden följt,
ehuru detta icke ingick i gärningsmannens uppsåt (14 kap. 4 § strafflagen).
Visserligen torde avsikten icke vara att ungdomsfängelse verkligen skall komma
till användning för vare sig så ringa eller så grova brott. Men därutinnan
bör uppmärksammas att, då vissa gränser uttryckligen föreskrivas, vanliga
tolkningsregler närmast bjuda — man märke orden »skall till ungdomsfängelse
dömas» i 4 § i förslaget till lag örn ungdomsfängelse — att ungdomsfängelse
också ådömes vid brott som falla innanför dessa gränser, så framt
förutsättningarna för straffartens användning i övrigt äro för handen. Det
är emellertid icke blott inom själva området för tillämpningen av ungdomsfängelse
som för rättskänslan stötande resultat kunna och enligt sakens natur
måste uppkomma. Även i förhållande till andra åldersklasser blir detta fallet.
Örn t. ex. två personer i ålder 20 respektive 21 år tillsammans begå
ett jämförelsevis grovt brott, skall det lätt kunna inträffa att den förre ådömes
ungdomsfängelse och efter ett par år frigives under det att den senare
får sona brottet med ett mångårigt frihetsstraff, ehuru frånsett den ringa
åldersskillnaden hans personliga förutsättningar i själva verket kanske gjort
honom minst lika lämpad som den förre för den fostrande och samtidigt så
mycket lindrigare behandlingen.

Med den grundåskådning varpå den nya straffarten i de remitterade förslagen
är uppbyggd, nämligen att ungdomsfängelse är ett verkligt straff,
överensstämmer föga en sådan ordning som den nyss berörda. Det måste betvivlas
att det allmänna rättsmedvetandet skulle känna sig tillfredsställt här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

med, och ur allmänpreventiva synpunkter är dylikt utmätande av straff icke
tillrådligt. Syftet med den föreslagna nya straffarten är visserligen att bereda
större möjlighet för de unga förbrytarnas fostran och bättring. Men detta
förhållande kan knappast antagas komma att i avsevärd grad motverka och
utplåna det intryck av godtycke och orättvisa som den i så hög grad bristande
differentieringen är ägnad att åstadkomma. Det är vidare med största
sannolikhet ett misstag örn man förväntar att omdömet skall bliva gynnsammare
av den anledningen att missförhållandet mellan brott och straff kommer
att framträda mindre tydligt, emedan brottets svårhetsgrad icke direkt
framgår av domstolens beslut. Allmänhetens intresse för och kännedom om
det ungefärliga förhållandet mellan brott och straff torde nämligen vara alltför
ingående för att en dylik utveckling skall vara tänkbar. Fastmera torde
man få räkna med att just frånvaron i domstolarnas utslag av de särskilda
brottens värdering kan bidraga att skapa misstro mot den föreslagna straffformen.
Allmänheten har säkerligen lättare att förstå t. ex. att ett ringa brott
väl i och för sig förskyller blott en eller annan månads fängelse men att den
dömde ändock av hänsyn till hans eget bästa intages å förbättring sanstalt än
den med sitt rättsmedvetande kan förlika att brott som i anseende till svårhetsgraden
äro väsentligen olikartade föranleda fullkomligt enahanda bestraffning
såtgärder. Tveksamheten inför en sådan bestraffningsprincip blir i nu
berörda avseende desto större örn man beaktar att ungdomsfängelse avses
skola komma till användning allenast för de så att säga mer välartade brottslingarna,
örn vilka förhoppningar kunna hysas att de genom fostran och utbildning
skola låta sig rättas, under det att andra endast på den grund att
de icke tillhöra denna bättre kategori undslippa med vad som, i allt fall i deras
egna ögon, framstår såsom en lindrigare påföljd, nämligen böter eller kortvarigare
frihetsförlust.

Örn sålunda betänkligheter möta mot ett sådant fängelsestraff på obestämd
tid som det föreslagna, måste, såsom ovan antytts, undersökas lämpligheten
av att till högre åldersklasser utsträcka tillämplighetsområdet för tvångsuppfostran.
Anledning föreligger ej att här ingå på en sådan undersökning
eller att härutinnan göra något bestämt uttalande. Dock torde uppmärksamheten
få fästas vid följande synpunkter. Uppenbart är att, ehuru brottslingar
inom åldersklasserna 15—17 år för närvarande kunna göras till föremål för
tvångsuppfostran, det möter vissa betänkligheter att beträffande högre åldersklasser
på liknande sätt ingripa i den enskildes frihet med anledning av ringare
brott. Frihetsförlusten är för den äldre mera kännbar och nyttan av
en anstaltsvistelse, som aldrig kan erbjuda så rika utvecklingsmöjligheter som
det levande livet självt, mera tvivelaktig. Emellertid hava statsmakterna
under år 1934 funnit lämpligt att för personer i åldern mellan 18 och 21 år
låta skyddsuppfostran träda i stället för tvångsarbete enligt lösdrivarlagen.
Därmed har tagits ett steg som i viss mån kan åberopas såsom ett skäl för
en motsvarande åtgärd på det straffrättsliga området. Örn en sådan konsekvens
skall dragas av berörda lagändring, synes det sannolikt att bättre resultat
skulle vinnas genom en utbyggnad av institutet tvångsuppfostran än

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

genom införande av en ny straffart av den föreslagna typen. Skulle förstnämnda
utväg väljas, böra dock sådana garantier eftersträvas som förebygga
att brottslingar tillhörande de äldre åldersklasserna för lång tid berövas friheten
på grunder som med hänsyn till deras förhållanden äro alltför lösliga. I
lag torde såvitt möjligt böra angivas de skärpta förutsättningar som måste
anses erforderliga. Det synes sålunda böra i någon form komma till uttryck att,
förutom det brott varom fråga är, andra omständigheter beträffande den tilltalades
vandel skola hava påvisats vilka tillsammans med brottet ådagalägga
en situation jämförlig med den som enligt barnavårdslagen kan inom de
ifrågavarande åldersklasserna föranleda skyddsuppfostran. Klart är att sålunda
skulle komma att kvarstå ett icke ringa antal ungdomliga brottslingar
beträffande vilka kortvarigt frihetsstraff icke kunde undvikas. Men förhållandet
torde bliva enahanda enligt det framlagda förslaget till lag örn ungdomsfängelse.
Och den fragan synes alltså i allt fall tarva övervägande,
huru straffverkställigheten beträffande denna brottslingskategori lämpligast
bör anordnas, särskilt med beaktande av att de unga brottslingarna såvitt
möjligt hållas avskilda från äldre förbrytare. Med berörda kategori äro jämställda
unga personer, som undergå förvandlingsstraff för böter.

Beträffande därefter sådana yngre brottslingar, som gjort sig skyldiga till
svårare förbrytelser och för vilka enligt förslaget till lag örn ungdomsfängelse
denna straffart — eller, örn ungdomsfängelse utbytes mot en anordning
vilken står tvångsuppfostran närmare, denna behandling — med hänsyn till
tiden för anstaltsvistelsen skulle komma att innebära en mera påtaglig strafflindring,
synes i jämförelse saväl med ungdomsfängelse som med tvångsuppfostran
en vida lämpligare utväg vara att i stället, såsom ovan antytts, överväga
ett reformerande av själva fängelsebehandlingen samt reglerna örn villkorlig
frigivning.

Det torde således böra närmare undersökas, huruvida icke genom en sådan
reformering — jämväl innefattande byggande av ett eller flera nya fängelser
av för ändamålet lämplig typ — kan beredas tillfredsställande vård av
ungdomliga brottslingar dels i det fall att de dömts till långvariga frihetsstraff
dels i det fall att frihetsstraffet är kortare och en lagändring, varigenom
detsamma ersättes med omhändertagande motsvarande tvångsuppfostran,
icke anses böra vidtagas och dels, om sådan lagändring sker, för det fall att
kortvarigt frihetsstraff ändock måste anlitas.

Den våda med hänsyn till den brottsliges egen förståelse för straffets
rättvisa och till allmän rättsuppfattning, som är förbunden med
att straffets adömande icke innefattar någon närmare uppskattning av
det särskilda brottets svårhetsgrad, har redan i det föregående framhållits.
''Även ur andra synpunkter är sistberörda anordning förenad med olägenheter.
Då det gällt att med hänsyn till brottens beskaffenhet begränsa det område
inom vilket ungdomsfängelse skall kunna ådömas, har anordningen föranlett
att man valt en annan måttstock än just det straff som brottet eller brotten i
det särskilda fallet förskyllt. I stället har frågan gjorts beroende av strafflatitudens
maximum och minimum. Denna lösning, som på grund av latitu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

demas växlande utsträckning kan medföra ojämnheter i rättstillämpningen, synes
föga tillfredsställande. Vidare medför den ifrågavarande anordningen att,
även örn — t. ex. på grund av fördröjd verkställighet — ett undergående av
ungdomsfängelse måste framstå såsom olämpligt emedan den dömde redan vid
påbörjande av detta straff har de egentliga ungdomsåren bakom sig, intet vanligt
tidsbestämt straff finnes som kan träda i stället. Konsekvensen härav har
också dragits i förslaget till lag örn ungdomsfängelse, då däri stadgats att
ådömt ungdomsfängelse skall vara förfallet, där domen ej börjat verkställas
inom fem år från det den vann laga kraft. Sammanställer man denna regel
därmed att dom å ungdomsfängelse, örn blott brottet begåtts innan brottslingen
fyllt 21 år, skall kunna meddelas även efter det han uppnått nämnda ålder
utan annan tidsbegränsning än den som följer av allmänna regler örn åtalspreskription,
så finner man att den dömde kan komma att bliva underkastad
denna straffbehandling vid rätt hög ålder. Det kan ingalunda antagas bliva
sällsynt att personer i åldern 23—24 år och sannolikt i många fall betydligt
äldre komma att förvaras å anstalt för undergående av ungdomsfängelse. Att
detta mindre väl överensstämmer med förslagets allmänna grunder synes
ofrånkomligt. Den anordning som i detta avseende gäller i fråga örn tvångsuppfostran
skulle beträffande de ifrågavarande åldersgrupperna vara betydligt
ändamålsenligare. Densamma innebär att vanligt straff alltid ådömes samt
att, örn verkställighet av tvångsuppfostringsförfarandet ej börjat innan den
dömde uppnått viss ålder, denne får i vanlig ordning undergå det ådömda
straffet.

De erinringar som i det föregående framställts emot förslagens allmänna
grunder föranleda att deras antagande icke kan av oss tillstyrkas. Pa de genomgripande
förändringar i förslagen, som ett beaktande av nämnda erinringar
kan tänkas medföra, anse vi oss i förevarande sammanhang icke böra närmare
ingå, och detta så mycket mindre som den möjligheten ingalunda är utesluten
att för undvikande av ojämnhet och inkonsekvens i lagstiftningen en
dylik omarbetning måste ingripa även på andra områden än dem som direkt
beröras av de remitterade förslagen, såsom reglerna örn tvangsuppfostran, verkställighet
av frihetsstraff och villkorlig frigivning. Av det sagda följer att
detaljgranskningen av förslagen har avseende endast a sadant som, därest
de till sina huvudgrunder vidhållas, ändock synes böra iakttagas. I visst avseende
har granskningen därvidlag försvårats därigenom att varken fångvårdsstyrelsen
eller andra i ärendet hörda myndigheter haft tillfälle att yttra
sig över de särskilda föreskrifterna angående behandling å anstalt (9—12 §§
i förslaget till lag örn ungdomsfängelse), vilka tillkommit först efter det myndigheternas
yttranden avgivits.

Justitierådet Bagge:

Den till grund för det remitterade förslaget liggande uppfattningen att en
särbehandling för brottslingar i åldern 18—20 år är av behovet påkallad synes
mig riktig. Den nuvarande behandlingsmetoden är icke tillfredsställande
och det behov av ändring som därvidlag gör sig gällande torde icke kunna i

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tillfredsställande utsträckning tillgodoses inom ramen av nu gällande bestämmelser.

Därvid är främst att beakta att, såsom ofta påpekats, de kortvariga frihetsstraffen
äro förenade med stora olägenheter. Den korta strafftiden medger
icke att genom personlig inverkan och karaktärsstadgande åtgärder i övrigt
åstadkomma den unges rättande. Den första bekantskapen med straffanstalten
under ett kort frihetsstraff blir för mången icke tillräckligt avskräckande
och denna erfarenhet avtrubbar för honom straffhotet efter frigivandet, under
det att samtidigt den omständigheten att han undergått frihetsstraff minskar
hans möjligheter att försörja sig på ärligt sätt. Ej ens från allmänpreventiv
synpunkt hålla dessa straff måttet- i den mån den fortskridande bättre behandlingen
av fångarna i allmänhet och särskilt av de unga betager det kortvariga
frihetsberövandet en del av dess avskräckande verkan. Bättre motsvara
även kortvariga frihetsstraff vedergällningssynpunktens krav, då vid utmätandet
av desamma möjlighet ju alltid finnes att inom det i lagen uppställda
latitudsystemet avpassa strafflängden och därmed lidandet efter den
begångna gärningens svårhet i objektivt och subjektivt avseende. Men vedergällningskravet
har — trots folkuppfattningens fasthållande vid att statens
ingripande mot en ur dess synpunkter förkastlig gärning är icke blott en
samhällets skyddsåtgärd utan även en vedergällning för det förkastliga i
gärningen — i senare tids lagstiftning icke kunnat göra sig gällande i vidare
mån än att nämnda krav i förening med den allmänpreventiva synpunkten
verkat modifierande och återhållande särskilt på tendensen att framför allt
tillgodose behovet av en individualpreventiv behandling. Att grunda de kortvariga
frihetsstraffens berättigande enbart på vedergällningssynpunkten synes
icke möjligt.

Vad nu är sagt örn de olägenheter som åtfölja de kortvariga frihetsstraffen
gäller ej örn de långvariga, under förutsättning att verkställigheten kan ordnas
på ett tillfredsställande sätt. Särskilt ur uppfostringssynpunkten, som ju är av
största betydelse just i fråga örn de unga förbrytarna, har mot de nuvarande
frihetsstraffen anmärkts att straffet merendels är kortvarigt, alltid tidsbestämt
och i regel icke förenat med eftervård. De sakkunniga ha härutinnan erinrat
att för karaktärsdaningen erfordras under alla förhållanden tid, att då straffen
för unga förbrytare vanligen äro kortvariga villkorlig frigivning ifrågakommer
endast i ett fatal fall och att eftervård icke förekommer annat än vid
villkorlig frigivning, enär fängelsemyndigheterna eljest icke äga befogenhet att
genom återtagningsrisk binda den frigivne. Tydligt är alltså att vad de långvariga
frihetsstraffen beträffar, vilka bereda möjlighet till såväl tid för karaktärsdaning
som villkorlig frigivning och därav beroende eftervårdande behandling,
det icke beror av straffsystemet utan snarare av bristfälligheter i verkställigheten
av straff och eftervård örn förhållandena ej kunna anses tillfredsställande.

Vid bedömande av frågan var gränsen går för möjligheten att vid de båda
nu berörda grupperna av frihetsstraff på ett tillfredsställande sätt tillgodose
det krav pa uppfostrande behandling som vad angår de unga förbrytarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

främst gör sig gällande, är att beakta att den tid som erfordras för den
karaktärsdanande behandlingen självfallet växlar efter fångens läggning. Ett
brott som på grund av sin objektivt svåra beskaffenhet medför ett mycket
långvarigt straff behöver ingalunda innebära att brottslingen är i behov av
en mera tidskrävande uppfostran än den vars brott medfört ett kortare straff.
I vad mån inom ramen för de nuvarande frihetsstraffen denna olikhet kan
tillräckligt beaktas beror av den tidpunkt utöver vilken vidare fängelsevistelse
från uppfostringssynpunkten sett får anses i regel gagnlös eller i varje fall
icke motsvara de olägenheter för fången och de kostnader för staten som
följa av hans kvarstannande i fängelset. Örn denna tidpunkt sättes till omkring
ett och ett halvt eller två år efter straffets början, och därefter vid villkorlig
frigivning måste av det ådömda. straffet kvarstå oavtjänad så lång tid att
hotet örn återintagande blir tillräckligt verksamt, synes följden bli att de
frihetsstraff, som från ovan angivna synpunkter böra med hänsyn till deras
längd anses tillfredsställande, ej kunna understiga omkring två och ett halvt
år. Att något hinder ej föreligger att låta prövotiden förlängas utöver den
kvarstående oavtjänade strafftiden synes uppenbart.

Av tillgängliga tabeller över i första instans till fängelse eller straffarbete
icke villkorligt dömda, som vid brottets begående fyllt 18 men ej 21 år, framgår
att endast ett försvinnande fåtal dömts till frihetsstraff över två år och endast
ett mycket ringa antal till frihetsstraff över ett år. Under sådana omständigheter
torde, oaktat, såsom ovan påvisats, en tillfredsställande behandling
även av unga förbrytare låter sig ordnas vid tidsbestämda långvariga frihetsstraff,
detta förhållande vad ungdomsbrottsligheten beträffar vara av tämligen
underordnad betydelse.

Frågan blir alltså i stort sett huru med de unga förbrytarna skall förfaras
då de frihetsstraff deras brott förskylla, såsom nästan alltid är fallet, äro kortvariga
i den meningen att tillfredsställande behandling icke kan åstadkommas
inom deras tidsram.

En betydande del av de unga förbrytare, vilkas straff ej överstiger sex månaders
straffarbete eller ett års fängelse, erhålla villkorlig eftergift av det
ådömda straffet. Med denna villkorliga dom förenas i regel en övervakning
under tre år, som kan, vad de unga förbrytarna beträffar, förbindas med skyldighet
att foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för den
dömdes rättelse, vid äventyr att anståndet med verkställigheten kan förklaras
förverkat.

Även en del av dem som av olika anledningar icke kunna få villkorlig dom
kunna, örn de vid brottets begående ej fyllt 18 år och ej ådömts strängare
straff än straffarbete i två år, erhålla befrielse från det ådömda straffet,
under förutsättning att i stället träder en annan behandling, uppfostran i allmän
uppfostringsanstalt.

För återstoden av de unga förbrytarna — de vilkas sinnesbeskaffenhet göra
dem endast i ringa mån mottagliga för uppfostran, de som på grund av det
ådömda straffets höjd eller av allmänpreventiva skäl ej kunna få villkorlig
dori} och slutligen de som äro i behov av andra åtgärder än villkorlig dom med

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 200. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

övervakning och äro mottagliga för uppfostran men som på grund av det ådömda
straffets höjd eller sin ålder ej kunna få straffet utbytt mot tvångsuppfostran
— för dessa finnes för närvarande, för såvitt de anses tillräkneliga,
endast de s. k. ungdomsfängelserna i Uppsala och Gävle.

Vad de sist nämnda unga förbrytarna beträffar kan den behandling dessa
förbrytare kunna erhålla inom det nuvarande straffsystemets ram, såsom ovan
anförts, ej göras tillfredsställande, enär de i regel dömas till kortvariga frihetsstraff.
De största svårigheterna för att även med ändringar i straffsystemet
åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd föreligga emellertid i fråga örn
dem som antagas icke vara för sin rättelse i behov av straffets verkställande
men dock ej kunna erhålla villkorlig dom samt dem som äro oemottagliga för
uppfostran, vare sig på grund av abnorm sinnesbeskaffenhet eller av annan
orsak. Även örn en del av dessa kunna bli föremål för en ändamålsenlig behandling
genom att den villkorliga domens tillämplighetsområde utvidgas och
att psykopaterna avskiljas till särskild vård, kvarstår dock ett antal unga förbrytare
vilkas brott av allmänpreventiva hänsyn måste beivras genom frihetsberövande,
oaktat på grund av brottslingens sinnesbeskaffenhet den uppfostrande
synpunkten får mycket liten betydelse. Vad dessa beträffar torde åtminstone
för närvarande önskemålen knappast kunna sträcka sig längre än att
såvitt möjligt är förebygga de nackdelar för den unge brottslingen som fängelsevistelsen
kan tänkas medföra i karaktärsavseende samt att genom åtgärder
under fängelsevistelsen och efter frigivandet underlätta för honom försörjning
genom ärligt arbete.

Kvar stå härefter de ovan omförmälda, till kortvariga frihetsstraff dömda
unga förbrytare som äro i behov av och få anses mottagliga för uppfostran men
på grund av sin ålder icke enligt nu gällande lag kunna få sitt straff utbytt mot
tvångsuppfostran.

Det är för denna kategori det föreslagna ungdomsfängelset är avsett. Vid
övervägande av frågan huruvida det sålunda föreslagna nya institutet erbjuder
den lämpligaste formen för behandlingen av de för detsamma avsedda unga
förbrytarna bör till en början en jämförelse göras med det redan existerande
institutet tvångsuppfostran. Vid en sådan jämförelse visar det sig att de båda
behandlingsformerna erbjuda mycket stora likheter. Syfte och behandlingssätt
äro i båda fallen ungefär desamma.

Den närmast tillhands liggande frågan synes då vara örn det ej är lämpligast
att lösa spörsmålet örn de ifrågavarande unga förbrytarnas behandling
genom att uppåt utsträcka åldersgränsen för dem beträffande vilka samhället
ansett sig kunna avstå från det utdömda straffets utkrävande under förutsättning
att de i stället undergå en uppfostrande behandling på allmän uppfostringsanstalt.
Denna tanke förefaller så mycket naturligare som med dess
förverkligande skulle vinnas betydande praktiska fördelar.

Förslag om en utsträckning av åldersgränsen vid tvångsuppfostran framlades
också redan år 1922 av sakkunniga som inom justitiedepartementet tillkallats
för utredning av frågan örn ungdomsbrottsligheten. Tvångsuppfostran
skulle kunna komma till användning jämväl för brottslingar som vid tiden för

Kungl. Majlis proposition nr &00.

straffets ådömande fyllt aderton men icke tjuguett år oell gränsen för det
straff som finge utbytas mot tvångsuppfostran föreslogs böjd till fängelse i
fyra år och straffarbete i två år. Förslaget genomfördes emellertid endast i
sistnämnda del. Departementschefen, som med hänsyn till dåvarande statsfinansiella
läge fann sig icke kunna tillstyrka att förslaget i hela dess vidd underställdes
riksdagens prövning, ansåg att frågan örn en reform av behandlingen
av unga brottslingar i åldern över aderton år borde tills vidare lämnas
öppen.

1922 års sakkunniga upptogo till dryftande såsom ett möjligt alternativ
jämväl frihetsstraff på relativt obestämd tid, men kommo, särskilt med hänsyn
till svårigheterna vid sammanläggning av obestämt straff med vanligt
frihetsstraff samt vid avräkning av utståndet obestämt straff från ett
på bestämd tid ådömt frihetsstraff, till det resultatet att varje form av
obestämd straffdom vore förbunden med hart när oöverkomliga svårigheter
då det gällde att i fråga örn allenast vissa åldersgrupper inpassa
densamma i ett straffsystem som i övrigt blott kände bestämda straffdomar.
De sakkunniga förklarade därför att de, utan att ingå på de invändningar av
principiell natur, vilka framställts mot varje form av obestämd straffdom, ansågo
sådan straffdom icke böra komma i fråga att införas i vår rätt och stannade
därför vid förslaget örn straffets utbytande mot uppfostringsåtgärder.

Vad angår de ovan antydda fördelar som en utsträckning av den
övre åldersgränsen för tvångsuppfostran skulle medföra framför den föreslagna
nya straffarten märkes till en början att i förra fallet man bygger
på ett i strafflagssystemet redan infogat institut, som i praktiken slagit väl
ut. Härtill kommer en synpunkt som på olika håll av dem som äro förtrogna
med behandlingen av ungdom med brottslig läggning tillerkännes stor betydelse.
Erfarenheten har visat att då fråga är örn den brottsliges andliga utveckling
adertonårsåldern är ett föga tillförlitligt kriterium. Även örn den
fulla straffmyndigheten av allmänpreventiva skäl bör inträda redan vid 18 år
bör detta ej hindra att, av hänsyn till specialpreventiva syftemål, denna åldersgräns
ej blir avgörande för arten av den behandling som skall komma den unge
brottslingen till del. Efterblivenheten hos den som fyllt aderton år kan ofta vara
av den art att den uppfostringsmetod som är lämplig för ännu yngre brottslingar
är den för honom mest verksamma, under det att å andra sidan unga
brottslingar som kommit längre i utveckling än som för deras ålder är vanligt,
lämpligen böra sammanföras med dem som tillhöra äldre åldersklasser.
Likaså föreligger i stor utsträckning lämpligheten att vid den friare samvaro
som är oskiljaktig från det syfte som kännetecknar både tvångsuppfostran
och det föreslagna ungdomsfängelset, skilja de godartade men lättledda från
de sämre, ej blott så att en uppdelning sker inom anstalten, en åtgärd som
kan vara mindre effektiv, utan genom fördelning på olika anstalter. En sådan
uppdelning kan ofta ej ske förrän närmare erfarenhet rörande den unges
karaktär vunnits under hans vistelse i anstalten. Förflyttning av den unge
förbrytaren från en anstalt till en annan bör därför kunna äga rum. Självfallet
är att ett sådant förfarande i hög grad underlättas örn de unga för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

brytare, som skola underkastas särbehandling, icke redan genom lagen på
grund av åldersskillnaden inordnas under olika straffrättsliga institut som endast
med svårighet kunna bringas i erforderlig samverkan.

Vid upprepade tillfällen har emellertid under behandlingen av förevarande
lagstiftningsfråga erinrats örn ett uttalande av första lagutskottet vid 1934
års riksdag — i anledning av att motionsvägen upptagits frågan örn tvångsuppfostran
jämväl för brottslingar i åldern mellan 18 och 21 år — av innehåll
att det vore uppenbart att i fråga örn nämnda personer, vilka befunno sig i en
ålder då de i allmänhet försörjde sig själva, ett förordnande om intagande på
uppfostringsanstalt på längre tid framåt skulle uppfattas såsom ett synnerligen
allvarligt frihetsberövande samt att vid sådant förhållande det måste
innebära en straff skärpning, som knappast skulle överensstämma med den allmänna
rättsuppfattningen, att låta en långvarig tvångsuppfostran träda i stället
för ett kortvarigt frihetsstraff. Utskottet fann därför icke lämpligt att utvidga
användningen av tvångsuppfostran jämväl till unga förbrytare som fyllt
18 men ej 21 år, och utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Vid samma riksdag framlades en kungl, proposition innebärande dels att
personer under tjuguett år ej finge behandlas såsom lösdrivare och dels att
person meitan 18 och 21 år, som befunnes vara hemfallen åt ett oordentligt,
lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder
från samhällets sida krävdes för hans tillrättaförande, skulle kunna omhändertagas
av barnavårdsnämnden för intagande i skyddshem eller i allmän
uppfostringsanstalt med utskrivning senast två eller, när särskilda förhållanden
det föranledde, senast tre år från omhändertagandet.

Andra lagutskottet, som erinrade att förslaget stod i överensstämmelse med
den uppfattning som riksdagen tidigare uttalat rörande det lämpligaste sättet
för ingripande genom lagstiftning mot vanartad ungdom i åldern 18—21 år,
tillstyrkte detsamma och riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Härav synes framgå att riksdagen åtminstone vad angår vanartad ungdom
icke hyser betänkligheter mot att å personer mellan 18 och 21 år tillämpa ett
rent uppfostringsförfarande. De invändningar första lagutskottet gav uttryck
åt i sitt ovannämnda utlåtande voro också grundade på en annan omständighet,
missförhållandet mellan det långvariga frihetsberövande, som förordnande örn
tvångsuppfostran skulle medföra, samt det kortvariga frihetsstraff som, örn
tvångsuppfostran ej ifrågakomme, skulle ådömas vid lindrigare brott, ett missförhållande
som ansågs mera kännbart då fråga är örn nu nämnda åldersklasser
än beträffande brottslingar under 18 år.

Detta är självfallet en allvarlig invändning som kan göras mot varje på
begånget brott grundat frihetsberövande på relativt obestämd tid. Men invändningens
betydelse minskas i samma mån som den obestämda tidsperioden
ej alltför långt avlägsnar sig från längden av det tidsbestämda frihetsstraff
som eljest skolat ådömas; och framför allt måste, då det gäller unga förbrytare,
där uppfostringssynpunkten bör träda i förgrunden framför både generalprevention
och vedergällning, beaktas att, såsom tidigare påpekats, de eljest
inträdande kortvariga frihetsstraffen ofta äro från förstnämnda synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr SSOO.

gagnlösa och ej sällan kunna vara även från allmänpreventiv synpunkt otillfredsställande.
Anser nian att ungdom upptill 21 år, den må vara vanartig
eller av annan anledning i behov av rättelse genom statens tvångsingripande,
kan med fördel göras till föremål för karaktärsdanande behandling i en allmän
uppfostringsanstalt, synes den omständigheten att förbättringsarbetet kräver
ett avsevärt längre frihetsberövande än det tidsbestämda straffet skulle medföra,
icke böra få stå hindrande i vägen för åtgärder som antagas kunna, genom
att träna de ungas vilja och vanemässigt leda dem in på bättre vägar, motverka
återfall och därmed i någon mån avstänga källan för en god del av brottsligheten
i allmänhet.

De sakkunniga hava förklarat sig »i sakens nuvarande läge» ej vilja förorda
en utsträckning av tvångsuppfostringsförfarandet till åldersklasserna 18—20
år. Vad de sakkunniga till stöd härför anfört synes dock knappast övertygande.
De sakkunniga medgiva att behovet av en viss skillnad i behandlingen av olika
åldersgrupper -—• ett behov som föranlett 1922 års sakkunniga att föreslå olika
anstalter för åldersklasserna 15—17 år och för åldersklasserna 18—20 år -—-icke innefattar något absolut hinder mot att använda samma beteckning på behandlingen
i ena som i andra fallet. Men de sakkunniga anse att den omständigheten
att för en stor del av allmänheten måhända en tjuguårings dömande till
»uppfostran» synes olämpligt och att möjligen den dömde genom dömandet till
tvångsuppfostran anser sig nedflyttad till barnets nivå — även om dylika
åskådningar knappast kunna anses äga något rationellt underlag — likväl
förtjänar så mycket avseende att den särskilda behandlingen för brottslingar
i åldern över aderton år bör konstrueras på annat sätt än tvångsuppfostringsförfarandet.
Vad sålunda av de sakkunniga anförts synes riktigt örn hänsyn
till nämnda åskådningar kunde tagas utan att avsevärda värden därvid offrades
men torde icke kunna godtagas för det fall att, såsom ovan påpekats, avgjorda
fördelar, som eljest icke stå till buds, äro att vinna genom behandlingens anordnande
såsom tvångsuppfostran. Ej heller synes avgörande vad de sakkunniga
yttra därom att gränsen för tvångsuppfostringsförfarandet borde
sammanfalla med gränsen i vissa hänseenden beträffande individernas straffrättsliga
ansvarighet — 5 kap. 2 och 4 §§ strafflagen — och att de sakkunniga
vid sådant förhållande saknat anledning att närmare än som skett ingå på
frågan huruvida reella skäl tala för just denna åldersgräns. Åldersgränsen
uppåt för straffnedsättningsmöjligheten i 5 kap. 2 § strafflagen har säkerligen
i hög grad rönt inverkan av allmänpreventiva synpunkter och dessa torde, även
om på grund av individualpreventiva syftemål straffet för de närmaste åldersklasserna
över 18 år utbytes mot tvångsuppfostran, tillräckligt tillgodoses genom
hotet med en lång anstaltsvistelse och efterföljande behandling. Ej heller
torde den omständigheten att området för iterationsstraffen inskränkes äga avgörande
betydelse. Örn förordnandet örn tvångsuppfostran icke förfaller, har
det ådömda straffet eftergivits och det finnes ej någon plats för iterationsstraff.
Att detta skulle vara så mycket betänkligare i förevarande fall, där
det dock är fråga endast om unga förbrytare, än vid villkorlig straffdom, som
i stor utsträckning kommer till användning vid första resan stöld, kan ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sättas. Om emellertid iterations straff synas böra inträda även i nu förevarande
fall föreligger möjlighet att på sätt 1922 års sakkunniga föreslagit låta iterationsstraff
följa även på verkställd tvångsuppfostran.

Departementschefen har påpekat att genom bestämmelsen i förslaget att
ungdomsfängelse må verkställas i särskild för sådant straff inrättad avdelning
av anstalt möjlighet hålles öppen att använda en avdelning inom annan
vårdanstalt för förvaring av sådana till ungdomsfängelse dömda som av någon
anledning icke passa på den nu ifrågavarande anstalten. En sådan anordning
synes dock knappast i erforderlig mån tillgodose det behov av förflyttning
anstalterna emellan av unga förbrytare som ovan påvisats. Det kan
ock ifrågasättas örn den av departementschefen föreslagna utvägen, som torde
förutsätta att en avdelning inom t. ex. anstalten å Bona skulle falla under lagen
örn ungdomsfängelse med påföljd bl. a. att å denna avdelning skulle komma
att tillämpas de bestämmelser örn vidsträckta befogenheter för nämnden
som finnas i 27 § i förslaget — örn nu dessa befogenheter emot vad lagrådet
nedan förordar bliva bibehållna — skulle i praktiken slå väl ut.

Den särbehandling, som på sätt ovan anförts synes nödvändig i fråga örn
dem som begå brott i åldern 18—20 år, bör alltså enligt min mening givas
formen av tvångsuppfostran i huvudsaklig överensstämmelse med gällande
lags bestämmelser. Att en del jämkningar i dessa bestämmelser lämpligen
böra äga rum av hänsyn till att desamma skulle avse även äldre åldersklasser
av brottslig ungdom framgår av det av 1922 års sakkunniga avgivna betänkandet.

Skulle den uppfattning varåt jag sålunda givit uttryck icke vinna beaktande,
hemställer jag — då jag, med hänsyn till angelägenheten av att de kortvariga
frihetsstraffen för unga förbrytare i största möjliga utsträckning ersättas
av en behandling i uppfostrande syfte, icke anser mig böra utan vidare
avstyrka att det framlagda förslaget lägges till grund för lagstiftning —,
att erforderlig omarbetning av förslaget äger rum särskilt i syfte att bättre
tillgodose den även av de sakkunniga godkända synpunkten att en viss relation
kräves mellan begånget brott och straffet för detsamma.

Det förhållandet att även den uppfostrande behandling som enligt förslaget
skall ersätta det tidsbestämda straffet fått formen av straff medför emellertid
vissa svårigheter vid genomförande av anordningar som avse att förebygga
en alltför stor spänning i förhållandet mellan det begångna brottet
och längden av det frihetsberövande vartill brottet är den närmaste och mest
framträdande anledningen. Det synes nämligen så som förslaget lagts knappast
lämpligt att först ådöma det enligt nu gällande bestämmelser förskyllda
tidsbestämda straffet och därefter utbyta detta mot en annan åtgärd,
ungdomsfängelse. Därmed förfaller också möjligheten att, såsom skett i
5 kap. 3 § strafflagen, bestämma de fall, där det ifrågavarande relativt
obestämda frihetsberövandet får ifrågakomma, genom att angiva gränsen
uppåt och nedåt för storleken av de ådömda straff som kunna utbytas mot en
sådan åtgärd — en anordning som är i hög grad att föredraga framför förslagets
latitudsystem med dess långt gående utsträckning i båda riktningarna.
Man synes därför få nöja sig med att, i stället för att använda ett ådömt tids -

Kungl. Majlis proposition nr 200.

bestämt straff såsom avgörande för frågan huruvida brottet faller inom det
straffbarhetsområde, för vilket ungdomsfängelset är avsett, låta detta avgörande
bero av det tidsbestämda straff brottet enligt domstolens uppfattning
skolat förskylla för den händelse ungdomsfängelse ej ådömes. Det ifrågavarande
straffbarhetsområdet torde ej böra sträcka sig nedåt längre än till
lägsta fängelsestraff och uppåt längre än till straffarbete ej överstigande två
år eller möjligen något längre tid, dock ej över tre ar. Visserligen uteslutas
genom denna begränsning nedåt ej blott, såsom i det remitterade förslaget,
de fall av bötesådömande, där fängelse eller straffarbete ej ingår i strafflatituden,
utan även andra fall där enligt nu gällande bestämmelser böter kunna
och böra ådömas, med påföljd att i dessa fall unga brottslingar alltjämt kunna
utsättas för de kortvariga förvandlingsstraff som från uppfostringssynpunkten
sett äro ännu sämre än de direkt ådöma kortvariga straffen. Men
frågan örn förvandlingsstraffen, som för de unga brottslingarna i stor utsträckning
kvarstå även enligt det remitterade förslaget, kräver sin lösning
efter andra linjer än de nu ifrågavarande, och det synes av stor vikt att icke
sätta minimigränsen för det straff i vars ställe ungdomsfängelse kan inträda
så lag att ådömandet av ungdomsfängelse uppfattas såsom en oproportionerligt
sträng åtgärd.

Vidare synes den tid under vilken den dömde enligt förslaget kan kvarhållas
å anstalten böra nedsättas till en tid som kan anses bättre än vad fallet
ar med de föreslagna fyra åren stå i skälig proportion till även de mycket
korta frihetsstraff som jämväl enligt den av mig förordade regleringen falla
inom ovannämnda straffbarhetsområde. En sadan nedsättning torde böra
föranleda att prövotiden skall kunna förlängas utöver den kvarstående oavtjänade
strafftid, som bör finnas att tillgå såsom ett verksamt hot örn aterintagande
i händelse av dåligt uppförande under prövotiden, en anordning som för
övrigt synes i och för sig av behovet påkallad.

Förslaget till lag om ungdomsfängelse.

1 §■

Justitierådet Molin och regeringsrådet Kellberg:

Liksom det tydligen — ehuru lagtexten ej innehåller något härom icke
är avsett att ungdomsfängelse skall komma till användning örn det fall skulle
föreligga att den brottslige förut ådömts längre tids icke avtjänat frihetsstraff
för annat brott, är det icke heller avsett att denna straffart skall användas örn
det brott, som är föremål för domstolens prövning, eller, där flera brott förövats,
något av dem är av svårare beskaffenhet. Gränsen har dragits sa, att
till ungdomsfängelse ej får dömas om det lägsta tillåtna straffet för brottet eller
något av brotten överstiger straffarbete i fyra år. Den nya straffarten
är således utesluten allenast i de fall då straffet, även vid förmildrande
omständigheter, icke kan ga ned till fyra ars straffarbete. Nu upptager
strafflagen för åtskilliga brott straffskalor som börja med straffarbete i fyra
år. Så är exempelvis fallet vid det förut omnämnda brott som avses i 14 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

4 § strafflagen, viel försök till våldtäkt, om kvinnan fick svår kroppsskada av
våldet (15 kap. 14 § strafflagen), och vid rån under sådana omständigheter
som omförmälas i 21 kap. 2 § strafflagen. Det synes kunna ifrågasättas huruvida
vid brott av dylik grov beskaffenhet ungdomsfängelse bör komma till
användning och huruvida det icke fördenskull vore överensstämmande med
lagförslagets allmänna syftning att den nya straffarten finge användas endast
i händelse brottet eller, örn flera brott föreligga, intet av dem är svårare
än att lägre straff än straffarbete i fyra år kan ådömas.

I 1 § upptagas vissa förutsättningar för ådömande av ungdomsfängelse, i
4 § andra. Lagen skulle vinna i tydlighet om bestämmelserna i 4 § uppflyttades
till ett andra stycke i 1 §. Örn förslagets 2 och 3 §§ därefter upptagas
oförändrade, blir det fullt tydligt att därigenom meddelats undantag från
och tillägg till bestämmelserna i 1 §, i det att till ungdomsfängelse kan i angivna
fall dömas utan hinder därav att det brott, för vilket straff ådömes, ej
kan medföra vanligt frihetsstraff (2 §), eller att domstolsbeslutet efter vanliga
regler ej skulle avse ådömande av straff för brott utan endast förklarande
ätt anstånd med villkorligt ådömt straff är förverkat (3 §).

Slutligen anmärkes, att ungdomsfängelse uppenbarligen icke bör få träda
i stället för avsättning. Tillika kan ifrågasättas huruvida icke för tydlighets
skull borde i lagen angivas att jämte ungdomsfängelse, som ålägges i stället för
böter, fängelse eller straffarbete, också skall ådömas avsättning eller annan
straffpåföljd, i fall då stadganden i allmänna strafflagen eller särskilda författningar
därtill föranleda. Undantag härifrån måste dock göras för påföljd,
varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen. Sådan påföljd bör icke och
kan enligt lagrummets lydelse icke förenas med dom å ungdomsfängelsestraff.
I detta avseende hänvisas ytterligare till vad härom vid 20 § yttras. — Det
spörsmål som nu berörts måste även uppmärksammas vid 20—23 §§.

Justitierådet Geijer:

Enligt min uppfattning äro, såsom i det föregående närmare utvecklats,
även från förslagets egna utgångspunkter de gränser för tillämpningen av
ungdomsfängelse, som med hänsyn till brottslighetens svårhetsgrad uppdraga
i förevarande paragraf, alltför vidsträckta. Detta gäller begränsningen
såväl uppåt som nedåt. Avgörande bör vara icke strafflatituden utan det
straff brottet förskyllt enligt vanliga regler.

En brist i förslaget mäste vidare anses vara att detsamma icke i förevarande
sammanhang på något sätt i begränsande riktning reglerar det fall att
den brottslige, innan han ånyo förbrutit sig, ådömts frihetsstraff som han ännu
ej avtjänat. Uppenbarligen föreligga de starkaste skäl att hänsyn bör
tagas också till ett sadant förhållande; och det synes icke riktigt att i en strafflag
förbigå denna möjlighet allenast pa den grund att fallet måhända kail förväntas
skola inträffa mera sällan eller i förlitande på att nyssnämnda synpunkt
ändå kommer att av domstolarna beaktas.
o ^ förarbetena till förslaget hava på det hela taget med tystnad förbigåtts
sådana fall då för brott, varom fråga är, i lag stadgas utom frihetsstraff tilllika
sådana straff och andra påföljder som avsättning, suspension, ovär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

dighet att i rikets tjänst vidare nyttjas eller att inför rätta föra andras talan,
mistning av näringsrätt, förverkande av gåva från främmande makt o. s. v.
Att avsättning bör kunna ådömas jämte ungdomsfängelse synes utan vidare
uppenbart. Med hänsyn därjämte till frågans outredda skick och i betraktande
av att nämnda straff och påföljder åtminstone till stor del äro tämligen
ojämförbara med frihetsstraffet och stundom tjäna också andra syften än det
egentliga straffändamålet anser jag mig åtminstone för närvarande böra avråda
''från att andra straff och påföljder än böter och frihetsstraff ävensom påföljd
jämlikt 2 kap. 19 § strafflagen få röna inverkan av domen å ungdomsfängelse.
Vad sistnämnda påföljd beträffar synes dess bortfallande, då ungdomsfängelse
ådömes, hava vunnit allmän tillslutning, och detsamma ter sig
ganska naturligt även ur den synpunkten att dylik påföljd enligt strafflagen
ej må ådömas med mindre det dömes till viss längre tids straffarbete, varför
påföljden automatiskt faller utom räkningen, örn sådant straff ej ådömes.

Enligt vad tidigare framhållits, är förslaget icke tillfredsställande därutinnan
att de till ungdomsfängelse dömda kunna komma att undergå sådant straff
vid en alltför hög ålder. Denna olägenhet synes, utan att någon mera genomgripande
förändring i förslagets allmänna läggning därav föranledes, kunna
till väsentlig del undanröjas genom en bestämmelse att ungdomsfängelse icke
må ådömas, örn den tilltftlade, då dom å ungdomsfängelse i målet först meddelas,
uppnått viss ålder. Visserligen är denna lösning icke lika effektiv som
den vilken kommit till uttryck i 9 § i lagen örn tvångsuppfostran, men den lärer
dock för de flesta fall råda bot på ifrågavarande olägenhet.

Vid en jämförelse mellan, å ena sidan, förevarande paragraf samt 2 och 3
§§ och, å andra sidan, 4 § finner man att i de tre första paragraferna använts
ordet »må» men i 4 § ordet »skall». Uppenbarligen är förslagets mening att
domstolen, örn förslagets förutsättningar äro för handen, skall hava både möjlighet
och skyldighet att använda den nya straffarten. Genom den anmärkta
formuleringen av de särskilda paragraferna sammanställd med det förhållandet
att endast 4 § innehåller ett fullständigt omnämnande, bland annat genom
hänvisning till de föregående paragraferna, av förutsättningarna för ådömande
av ungdomsfängelse — utan att dessa paragrafer på något sätt hänvisa
till 4 § — har emellertid förslagets ståndpunkt i berörda hänseende fått ett
mindre tillfredsställande uttryck. Detta synes böra avhjälpas genom lämplig
omgruppering av bestämmelserna i nu nämnda paragrafer eller på annat
sätt.

Enligt min mening skulle förslaget i viss mån förbättras örn de nu framställda
erinringarna, såvitt förevarande paragraf angår, beaktades därigenom
att åt densamma gåves exempelvis den innebörden att örn någon innan han
fyllt 21 år begått ett eller flera brott och domstolen finner honom enligt annan
lag än den förevarande hava förskyllt fängelse eller straffarbete, som
ensamt eller, i fall som avses i 4 kap. 10 § strafflagen, sammanlagt med vad
som återstår av tidigare ådömt frihetsstraff understiger straffarbete i fyra
år, domstolen, där den brottslige då dom å ungdomsfängelse i målet först
meddelas fyllt 18 men icke 22 år samt de förutsättningar i övrigt som angivas
i förslaget äro för handen, skall i stället för det frihetsstraff -— till sadant

Kungl. Majlis proposition nr 200.

straff är ju ock att hänföra disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten
eller det frihetsstraff jämte böter, som eljest skolat ådömas, döma honom
till ungdomsfängelse.

De synpunkter, som ovan framförts rörande förhållandet mellan å ena sidan
ungdomsfängelse och å andra sidan avsättning med mera torde böra beaktas
även vid 20—23 §§.

Justitierådet Bagge:

Jag instämmer i vad justitierådet Geijer nu yttrat; dock anser jag att övre
gränsen för det straffbarhetsområde inom vilket ungdomsfängelse enligt de
sålunda förordade reglerna skulle vara tillämpligt bör stanna vid straffarbete
ej överstigande två år sex månader. Antalet brottslingar i åldern 18—20 år
vilkas brott anses förskylla straffarbete överstigande sistnämnda tid torde få
antagas även i framtiden bli ytterst ringa och för de få unga brottslingar för
vilka strafftiden överstiger detta tidsmått synes inom det tidsbestämda straffets
ram kunna anordnas en tillfredsställande behandling.

Lagrådet hänvisade beträffande förhållandet mellan ungdomsfängelse och
andra straffarter, till vad därom ytterligare anföres vid 26 § i förevarande lagförslag
och vid de övriga lagförslagen. ,

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Stadgandet i 2 § innebär att örn ungdomsfängelse ådömes för det nya brottet
detta straff skall träda i stället för det villkorligt ådömda straffet. Att
så blir fallet framgår visserligen av 20 § andra stycket i den föreslagna lagen.
Emellertid stadgas i 11 § lagen örn villkorlig straffdom att örn för det
nya brottet dömes till annat straff än straffarbete eller fängelse — och ungdomsfängelse
är ett sådant annat straff — anståndet må kunna förklaras förverkat.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke för tydlighetens skull antingen bör
i förstnämnda paragraf tilläggas att, där ungdomsfängelse ådömes för det
nya brottet, anståndet med straffet för det äldre brottet skall förklaras förverkat
och ungdomsfängelset träda i stället för detta straff eller ock fallet
uppmärksammas vid den slutliga redigeringen av 20 § andra stycket.

'' Justitieråden Geijer och Bagge:

Reglerna i dessa paragrafer innefatta endast modifikationer av vad som
stadgas i 1 § och torde därför icke böra hava en lydelse, som kan giva anledning
till den uppfattningen att de på ett uttömmande sätt angiva förutsättningarna
för ådömande i vissa fall av ungdomsfängelse.

At 2 § synes lämpligen — örn vad vi sammanstämmande anmärkt vid 1 §
angående gränsdragningen tillika beaktas — kunna givas det innehåll att i det
fall, som i 2 § angives, den omständigheten att den brottslige för det nya
brottet ej förskyllt fängelse eller straffarbete icke skall utgöra hinder för ådömande
av ungdomsfängelse.

Iakttages vad vi ovan anfört, torde regeln i 3 § kunna uttryckas ungefär så

Kungl. Majlis proposition nr 200.

att om den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete
för brott vilket blivit begånget innan han fyllt 21 år, förverkat anståndet, domstolen
skall, ändå att han icke efter den förra domen begått nytt brott, döma
honom till ungdomsfängelse, såframt övriga förutsättningar därför äro för
handen.

6 §.

Lagrådet:

Med anledning av stadgandet i denna paragraf torde böra framhållas angelägenheten
av att, då ungdomsfängelse ådömts och den tilltalade eller åklagaren
däröver anför besvär, besvären i överrätterna behandlas med samma
skyndsamhet som den vilken i gällande instruktioner är föreskriven i fråga örn
mål, däri någon är häktad. Det är nämligen för den dömde betydelsefullt
att tidsutdräkt undvikes, särskilt med hänsyn därtill att förslaget icke innehåller
någon bestämmelse om att, därest domen ändras, den tid han undergått
ungdomsfängelse må avräknas å det straff som kan komma att adömas
honom i stället för ungdomsfängelse. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas
örn icke något stadgande av sistberörda innehåll bör införas i lagen, i vilket
hänseende må erinras örn att i 22 § i förslaget för ett annat fall det lagts i
domstolens hand att efter skälighetsgrund förklara annat straff till viss del
verkställt genom att den dömde undergått ungdomsfängelse.

7 §.

Lagrådet:

Det synes erforderligt att chefen för fångvårdsstyrelsen eller möjligen någon
annan representant för styrelsen erhåller plats i nämnden. Den blivande
anstalten skall ju liksom andra fångvårdsanstalter lyda under fångvårdsstyrelsen
och det måste då anses naturligt och lämpligt att styrelsen blir representerad
i nämnden.

Bestämmelsen att talan ej får föras mot beslut, som av nämnden meddelas enligt
denna lag, har sina förebilder i lagarna örn förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare. Örn stadgandet
i andra punkten av 27 § ■— såsom lagrådet kommer att förorda — uteslutes,
så att nämnden lika litet som den enligt sagda lagar inrättade nämnden
blir befogad att ingripa i den inre ordningen på anstalten och i fråga örn de
intagnas behandling, är intet att erinra mot denna bestämmelse. Men bibehålies
berörda stadgande, så att nämnden exempelvis kan komma att meddela
beslut, som strider mot av fångvårdsstyrelsen givet direktiv, kan bestämmelsen
ej anses tillrådlig.

13 §.

Lagrådet:

Lämpligt synes vara att stadgande införes av innebörd att vid beräkning
av tid, som i denna paragraf ävensom i 14 § sägs, i tillämpliga delar skola
gälla motsvarande föreskrifter som i fråga örn straffarbete och fängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr £00.

Justitierådet Bagge:

Av anledning som jag ovan berört synas — i händelse den av mig vid 1 §
förordade regleringen av det straffbarhetsområde inom vilket ungdomsfängelse
är tillämpligt blir genomförd — de fyra åren böra nedsättas till en tid som
står i bättre proportion till även de ringare straff som kunna ådömas för brott
inom det sålunda bestämda området. En nedsättning till tre år synes utan
olägenhet kunna äga rum, i synnerhet örn prövotiden förlänges på sätt jag vid
16 § kommer att föreslå.

U §.

Lagrådet:

Det måste enligt lagrådets mening betecknas såsom en brist i förslaget att
lagtexten icke anger de ledande principer som skola ligga till grund för beslut i
fråga om utskrivning. De sakkunniga hava betecknat dessa principer såsom
tämligen självklara och på den grund funnit ett upptagande i lagen av desamma
icke erforderligt. Örn man emellertid betänker att enligt förslaget ungdomsfängelse
skall betraktas såsom straff samtidigt som en grundläggande vikt lagts
vid fostran och utbildning, är det svårt att helt instämma i vad de sakkunniga
sålunda anfört. Det sammanförande som skett av nämnda två syften hade enligt
lagrådets mening bort utgöra en särskild anledning att i lagtexten klargöra
eller åtminstone antyda vilka huvudsakliga synpunkter som skola komma
i betraktande vid bestämmande av tidpunkten för utskrivning och särskilt
huruvida hänsyn får tagas till det begångna brottets mer eller mindre svåra
beskaffenhet.

16 §■

Justitierådet Molin, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Enligt 17 § tredje stycket skall, örn den som utskrivits på prov återintages,
den tid varunder han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande
av den tid han längst må kvarhållas. Med hänsyn härtill är den i 16 § upptagna
hänvisningen till 13 § ej fullt exakt. Stadgandet synes kunna avfattas
ungefär så, att tillsynen över den utskrivne ej får fortfara längre än han kunnat
kvarhallas a anstalten eller — örn man vill hänvisa till de därom givna
föreskrifterna — längre än han enligt bestämmelserna i 13 och 17 §§ kunnat
kvarhållas å anstalten.

Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida det är välbetänkt att icke i fråga
örn tillsynstiden medgiva nämnden större frihet än vad som sålunda föreslagits.
Då man torde kunna förvänta att nämnden iakttager nödig försiktighet, synes
betänklighet ej böra hysas mot att utöka maximitiden för tillsynen — ej för
kvarhållandet — med ett år.

Justitierådet Bagge:

Förkortas på sätt jag förordat vid 13 § den tid, varunder den som dömts till
ungdomsfängelse ma kvarhallas, från fyra till tre år, torde i anslutning till
vad jag ovan anfört prövotidens maximum böra så angivas att tillsynen ej må

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fortfara mer än viss tid utöver vad vid utskrivningen återstod av den tid som
den dömde kunnat kvarhållas å anstalten. Detta maximum synes lämpligen
böra sättas till två år och den tid som övervakningen ej i något fall må överstiga
till tre år.»

20 §.

Lagrådet:

I stadgandet i andra stycket av denna paragraf lärer böra inläggas att domstolen,
där sådant fall är för handen som omförmäles i 4 kap. 10 § strafflagen,
skall i stället för att verkställa straffsammanläggning förordna att ungdomsfängelsestraffet
skall träda i stället för det föregående straffet eller återstoden
därav, så att det blir fullt klart att det tidigare ådömda straffet icke förfallit
utan ersatts med ungdomsfängelse, något som är av vikt i fråga örn brott där
särskilda straffbestämmelser gälla vid återfall. Detta synes böra komma till
tydligare uttryck i lagtexten.

Örn ungdomsfängelse sålunda träder i stället för annat straff och därmed
är förenad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen — vilket knappast kan, såsom
de sakkunniga yttra, betecknas såsom ett mycket opraktiskt fall — skall
påföljden bortfalla. De sakkunniga hava betraktat detta såsom en självklar
sak. Med avseende å den ståndpunkt som vid övervägande av enahanda spörsmål
intogs under förarbetena till lagen örn förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare (se departementschefsanförandet vid 16 § i nämnda lag) kan
dock ifrågasättas, huruvida icke uttryckligt stadgande härom lämpligen bör
meddelas.

21 §.

Lagrådet:

I anledning av en anmärkning mot 18 § i sakkunnigförslaget har departementschefen
anfört att ungdomsfängelse ej träder i stället för annat straff
förrän domen å ungdomsfängelse vunnit laga kraft. Detta synes riktigt. Verkställigheten
av ungdomsfängelsestraffet bör dock omedelbart påbörjas och
beslut örn verkställighet av det andra straffet bör icke meddelas förrän det
visat sig örn domen å ungdomsfängelse vinner laga kraft eller efter
besvär fastställes. Uttryckligt stadgande härom synes erforderligt. Blir
domen ändrad så att ungdomsfängelsestraffet bortfaller, skall tydligen
straffet för det andra brottet, sammanlagt med det straff som eventuellt kan
hava satts i stället för ungdomsfängelsestraffet, bringas till verkställighet.
Billigheten kräver i sådant fall att möjlighet beredes till någon avräkning för
den tid den dömde avtjänat ungdomsfängelse. Detta är samma spörsmål som
berörts här ovan vid 6 § och som lagförslaget uppmärksammat i 22 §.

Erinras må att vad vid 20 § anförts i fråga örn påföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen äger lika tillämplighet i avseende å stadgandet i nu förevarande
paragraf.

Justitieråden Molin, Geijer och Bagge:

Anmärkas må, att örn det andra straffet i något undantagsfall är ett
långt frihetsstraff, om vilket kännedom saknats då ungdomsfängelse ådömts

Kungl. Majlis proposition nr 200.

eller som ådömts efter domen å ungdomsfängelse utan att denna då var känd,
regeln i förevarande paragraf icke är lämplig. Visserligen äro sådana fall
knappast tänkbara utan att något missöde med avseende å straffuppgifter eller
dylikt inträffar; men det torde dock vara på sin plats att giva förevarande
stadgande ett innehåll som icke alldeles förbiser dylika extraordinära händelser.
Detta synes kunna ske genom ett tillägg att örn det andra straffet utgör
straffarbete av viss längd domen å ungdomsfängelse skall anses förfallen och
målet upptagas till ny handläggning för utmätande av annat straff i dess
ställe.

22 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf har det lagts i domstolens hand att verkställa en fri
prövning huruvida det »nya» brottet är så grovt att beslutet örn ungdomsfängelse
skall förfalla. Därtill må endast anmärkas att det torde ligga i öppen
dag att domstolen bör verkställa denna prövning med hänsyn till de förutsättningar
för ådömande av ungdomsfängelse som stadgas i 1 §.

23 §.

Lagrådet:

Vid tillämpning av 22 § första punkten förordnar domstolen att ådömt ungdomsfängelse
skall avse även ett annat brott än det för vilket ungdomsfängelse
ådömes. Den brottslige blir således, såsom riktigt är, dömd till straff även för
det andra brottet, en omständighet som kan vara av betydelse t. ex. för frågan
örn iterationsstraff. I analogi härmed torde i fall som avhandlas i 23 § domstolens
förordnande, örn domstolen icke dömer den brottslige till särskilt straff
för det nya brottet, böra innefatta att det ådömda ungdomsfängelsestraffet
skall avse även det nya brottet samt att han skall återintagas för att undergå
fortsatt ungdomsfängelse.

25 §.

Lagrådet:

Vad man här velat stadga kommer måhända tydligare till uttryck genom
bestämmelse av det innehåll att vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken samt
12 § lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken ävensom i 11 och 12 kap.
lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes stadgat för det fall
att part hålles i målet häktad också skall gälla där någon som ådömts ungdomsfängelse
intagits i anstalt för att undergå straffet eller i avbidan därå
tagits i förvar.

26 §.

Lagrådet:

Förevarande stadgande likställer i vissa avseenden det förhållandet att någon
dömts till ungdomsfängelse med att fängelse blivit honom ådömt. Där -

Kungl. Majlis proposition nr 200.

vid åsyftas enligt de sakkunnigas motivering — som därutinnan ej synes stå i
god överensstämmelse med deras och det remitterade förslagets avfattning av
1 § — bland annat tillämpning av 25 kap. 20 § andra stycket strafflagen. Det
ifrågavarande lagförslaget giver emellertid anledning att ur liknande synpunkt
beakta första stycket i sist berörda lagrum. Örn innehavare av befattning
som avses i nämnda kapitel begått brott, varå enligt vanliga regler skolat
följa straffarbete, men ban dömes till ungdomsfängelse, kan ban icke tilllika
dömas till avsättning eller suspension, enär förutsättning härför enligt
ifrågavarande lagrum är att straffarbete ådömts. Tydligt är dock att förhållandena
kunna vara sådana att ungdomsfängelse är synnerligen lämpligt men
att det samtidigt är i hög grad olämpligt att avsättning icke skall komma till
användning. Från förslagets egna utgångspunkter, som i fråga örn det förhållande
i vilket olika straffarter skola stå till ungdomsfängelse dock äro
långt ifrån klara och tydliga — lagrådet hänvisar därutinnan till vad lagrådets
ledamöter anfört vid 1 § och beträffande de övriga lagförslagen —
vore måhända mest följdriktigt att möjlighet öppnas att i sådana fall som det
berörda döma till såväl ungdomsfängelse som avsättning. Med den nuvarande
avfattningen av 4 § synes det icke vara förenligt att hänvisa till möjlighet för
domstolen att undvika dömande till ungdomsfängelse. Ett klargörande av
denna fråga synes nödvändigt.

Justitieråden Molin och Geijer:

Det förtjänar att uppmärksammas att särskild verkan jämlikt lag kan vara
förbunden därmed att någon dömes till ansvar enligt ett visst lagrum, även
oavsett vilket straff som ådömes. Så är t. ex. fallet enligt 25 kap. 20 § andra
stycket strafflagen. Att domstolarna, då ungdomsfängelse ådömes, i allmänhet
komma att jämte lagen örn ungdomsfängelse åberopa vederbörliga lagrum
i strafflagen och andra lagar torde väl kunna tagas för givet. Det synes under
alla förhållanden vara riktigt att så sker. Ifrågasättas kan emellertid
huruvida icke lagen lämpligen bör påbjuda detta på det att tvekan icke må i
något fall kunna råda örn efter vilket eller vilka lagrum ansvar skall anses
vara ådömt. Detta skulle i så fall lätt kunna ske genom att såsom ett första
stycke i förevarande paragraf införa ett stadgande att ungdomsfängelse skall
ådömas jämlikt det eller de lagrum, däri straff för brottet är utsatt, jämfört
med den nu förevarande lagen.

Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge funno väl att utslag, varigenom
ungdomsfängelse ådömes, bör så avfattas som justitieråden Molin och
Geijer förordat men ansågo särskild föreskrift därom ej erforderlig.

27 §.

Lagrådet:

Med det i andra punkten av denna paragraf upptagna stadgandet — som
departementschefen låtit i förslaget införa efter det att myndigheterna avgivit
sina yttranden och utan att något sådant tillägg ifrågasatts i dessa yttranden
— avses, enligt vad i motiveringen anföres, ej blott att nämnden må

Kungl. Maj :ts proposition nr 200.

giva allmänna anvisningar för behandlingen av de å anstalten intagna, utan
även att nämnden äger taga under omprövning de anordningar som i enskilda
fall vidtagits eller finnas erforderliga för uppnående av ett gott resultat av
anstaltsbehandlingen. Stadgandet innebär således bland annat — ehuru detta
ej kan anses klart framgå av ordalydelsen — att nämnden skall kunna förordna
örn ändring beträffande åtgärder vilka styresmannen vid anstalten företagit
t. ex. i fråga örn valet av arbete varmed å anstalten intagen skall sysselsättas,
örn sättet för hans förvaring eller örn disciplinär bestraffning.

Ett stadgande av denna innebörd kan icke tillrådas. Liksom fallet är beträffande
annan fångvårdsanstalt måste ansvaret för den blivande anstaltens
skötsel och förvaltning samt vården av däri intagna i första hand ankomma
på fångvårdsstyrelsen och närmast under styrelsen åvila anstaltens styresman,
vilken har att med tillämpning av utfärdade verkställighetsföreskrifter besluta
rörande behandlingen av de intagna. Mot styresmannens beslut kan, på sätt i
allmänhet gäller, talan föras hos fångvårdsstyrelsen och, i sista hand, hos
Kungl. Maj:t. Den nämnden enligt förslaget tillagda rätten att pröva befogenheten
och lämpligheten av styresmannens åtgärder i fråga örn de å anstalten
intagnas behandling skulle således kunna medföra att beträffande viss
åtgärd av angiven beskaffenhet bomme, då nämndens beslut enligt förslaget
icke skulle få överklagas (jfr vad ovan anförts vid 7 §), att föreligga mot
varandra stridande, slutgiltiga avgöranden, något som uppenbarligen icke kan
anses tillfredsställande. Även för den underlydande personalen å anstalten
skulle ställningen lätt kunna bliva brydsam, då personalen vid fullgörande
av sina åligganden vore pliktig rätta sig efter föreskrifter som meddelats av
olika myndigheter. Olägenheterna bliva särskilt framträdande örn en avdelning
av annan fångvårdsanstalt eller av en vårdanstalt tages i anspråk för
verkställande av ungdomsfängelse.

Visserligen torde örn, såsom lagrådet i det föregående förordat, chefen för
fångvårdsstyrelsen eller annan representant för styrelsen bleve självskriven
ledamot av nämnden, risken för konflikter av nu angiven art i någon mån förminskas,
men utesluten vore den därmed ingalunda. Lagrådet hemställer på
grund av det anförda, att förevarande stadgande — vilket saknar motsvarighet
i fråga örn den i lagarna örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
och om internering av återfallsförbrytare omförmälda nämnden —
måtte uteslutas.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

I 1 § i förslaget till lag örn ungdomsfängelse stadgas utan någon begränsning
till vissa straffarter att detta nya straff, då det kommer till användning,
skall ådömas i stället för det eller de straff som eljest skolat följa. Beträffande
nämnda förslag i denna del hava lagrådets ledamöter i det föregående
avgivit särskilda yttranden. De nu ifrågavarande lagförslagen, som
icke hava någon motsvarighet i de sakkunnigas betänkande, hava enligt vad

Kungl. Maj:ta proposition nr £00.

departementschefen anfört tillkommit för att tillgodose den synpunkten att
den nya straffarten ansetts böra omnämnas i allmänna strafflagen och strafflagen
för krigsmakten. [Vad allmänna strafflagen angår har detta utförts
på ett sätt som angiver att ungdomsfängelse må »ådömas» endast i stället
för straffarbete, fängelse och böter. Motsvarande förslag angående strafflagen
för krigsmakten åter angiver att ungdomsfängelse må »brukas» i allmänhet
såsom straff för brott efter nämnda lag utan att någon begränsning till
vissa straffarter är antydd, ett förhållande som närmast föranleder den tolkningen
att ungdomsfängelse må användas i stället för icke blott böter och frihetsstraff,
inklusive disciplinstraff, utan också bland annat avsättning med
eller utan ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas samt suspension. En
jämförelse mellan nu berörda stadganden i de remitterade förslagen lämnar
sålunda föga vägledning vid bedömande av vilken princip som i förevarande
avseende skall anses ligga till grund för den föreslagna lagstiftningen. Tydligen
är det nödvändigt att denna fråga tages under förnyat övervägande så
att ifrågavarande bestämmelser bibringas otvetydighet och enhetlighet.

Vidare synes det, såvitt angår allmänna strafflagen, böra beaktas att ungdomsfängelse
avses skola kunna träda i stället för annat straff även då ungdomsfängelse
icke »ådömes» i stället för sådant straff.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1986,

1 sami. Nr £00.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern lör utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 9
mars 1935 avgivna utlåtande över de den 15 februari 1935 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om ungdomsfängelse, lag örn ändring i 2 kap. strafflagen
och lag om ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Själva grundtanken i förslagen, att öppna möjlighet till en särskild behandling
av dem som begått brott i åldern mellan 18 och 21 år, har vunnit gillande
av lagrådets samtliga ledamöter.

I fråga örn behandlingens anordnande ha tre av ledamöterna funnit betänkligheter
möta mot ett sådant fängelsestraff på obestämd tid som det föreslagna.
Utan att göra något bestämt uttalande angående lämpligheten att till åldersklasserna
över 18 år utsträcka tillämplighetsområdet för tvångsuppfostringsinstitutet
ha ifrågavarande ledamöter anfört, att det syntes sannolikt att bättre
resultat skulle vinnas genom en utbyggnad av detta institut än genom införande
av en ny straffart av den föreslagna typen. Samma ledamöter ha vidare anfört att
de erinringar som av dem framställts emot förslagens allmänna grunder föranledde
att deras antagande icke kunde tillstyrkas. Lagrådets återstående ledamot har
uttalat den uppfattningen, att den särbehandling som syntes nödvändig i fråga
om dem som begått brott i åldern mellan 18 och 21 år borde givas formen av
tvångsuppfostran i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lags bestämmelser.
Skulle denna uppfattning icke vinna beaktande, hemställde denne ledamot
— då han, med hänsyn till angelägenheten av att de kortvariga frihetsstraffen
för unga förbrytare i största möjliga utsträckning ersattes av en behandling
i uppfostrande syfte, icke ansåge sig böra utan vidare avstyrka att
det framlagda förslaget till lag örn ungdomsfängelse lades till grund för lagstiftning
— att viss närmare angiven omarbetning av förslaget ägde rum.

Förstnämnda tre ledamöter ha anfört bland annat att, med hänsyn till den
brottsliges egen förståelse för straffets rättvisa och till allmän rättsuppfatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ning våda vore förbunden med att straffets ådömande icke innefattade någon
närmare uppskattning av det särskilda brottets svårhetsgrad, och den sålunda
uttalade åsikten synes ha varit av väsentlig betydelse vid dessa ledamöters
ställningstagande till förslaget.

Med anledning av vad härutinnan anförts vill jag erinra örn att vid olika
tillfällen av dem som besitta praktisk erfarenhet beträffande tvångsuppfostringsverksamheten
framhållits de olägenheter som äro förbundna med att de
i uppfostringsanstalt intagna först ådömts vanligt tidsbestämt frihetsstraff.
De dömda ha härigenom bibringats den uppfattningen att de skola återfå friheten,
då den i domen angivna tiden för frihetsstraffet gått till ända. Att de
efter denna tids utgång, ehuru de kanske å anstalten uppfört sig klanderfritt,
utan vidare kvarhållas uppfattas såsom en orättvisa och såsom utslag av
godtycke. Vad som för de dömda och allmänheten är det väsentliga är tiden
för frihetsberövandet, och det synes mig icke stå i överensstämmelse med erfarenhetens
rön att antaga att det skulle underlätta förståelsen av det långvariga,
relativt obestämda frihetsberövandet, örn den dömde av domstolen,
i samband med att förordnande meddelas örn hans omhändertagande på relativt
obestämd tid, erhåller det besked att han därest vanliga regler tillämpades
skulle undergå allenast ett kortvarigt tidsbestämt frihetsstraff.

Ifrågavarande ledamöter av lagrådet ha vidare uttalat, att frånvaron i domstolarnas
utslag av de särskilda brottens värdering kan bidraga att skapa misstro
mot den föreslagna strafformen. Måhända skulle så bliva händelsen
därest för brottslingar i allmänhet oavsett åldern skulle öppnas möjlighet till
obestämda straff. Då, såsom här är fallet, den föreslagna särbehandlingen
begränsas till brottslingar beträffande vilka fostringssynpunkten träder i förgrunden,
synes emellertid farhåga i angivna hänseende knappast behöva hysas.

Under denna lagstiftningsfrågas behandling har enstämmigt vitsordats att
genom en särbehandling på relativt obestämd tid för nu ifrågavarande åldersklasser
fördelar ur preventiv synpunkt stå att vinna, och så gott som alla som
uttalat sig över förslaget lia funnit att en tillfredsställande ordning icke kan
åstadkommas allenast genom vissa reformer inom de nuvarande frihetsstraffens
ram. Emot det frihetsberövande som en sådan särbehandling innebär har
i princip allenast från ett par håll invänts att frihetsberövandet under en tidrymd
som överstiger tidslängden för det fängelsestraff eller straffarbete som
eljest skolat följa skulle i och för sig innebära något för rättsmedvetandet stötande.
Jag vill framhålla, att frihetsberövandet för längre tid icke blir i någon
mån mindre ''stötande’ därigenom att domstolen i sin dom — så att säga
på papperet -— först utmäter ett kort frihetsstraff, vilket icke är avsett att
bringas till verkställighet.

Enligt min mening kräves således icke ur nu berörda synpunkter att, i fall
då behandling för relativt obestämd tid finnes böra komma till användning, i
domen tillika utmätes ett tidsbestämt straff. Tvärtom finnas starka skäl som
tala emot ett sådant förfaringssätt.

Återstår frågan huruvida ett ådömande — på papperet •—- av vanligt tidsbestämt
straff är nödvändigt av skäl som kunna betecknas såsom mera lag -

Kungl. Majda proposition nr £00.

tekniska. I sådant avseende ha lagrådets tre nyssnämnda ledamöter riktat
uppmärksamheten i första hand på den metod som kommit till användning, då
det gällt att med hänsyn till brottens beskaffenhet begränsa det område inom
vilket ungdomsfängelse skulle kunna ådömas. Eftersom vanligt straff icke
skulle ådömas hade man föranletts att välja en annan måttstock än just det
straff som brottet eller brotten i det särskilda fallet förskyllt. I stället hade
frågan gjorts beroende av strafflatitudens maximum och minimum. Denna
lösning kunde enligt vad dessa ledamöter uttalat medföra ojämnheter i rättstillämpningen
och syntes föga tillfredsställande.

Det synes mig att vad dessa ledamöter härutinnan anfört egentligen riktar
sig mot användningen överhuvud av en behandling på obestämd tid. Med denna
behandlings syfte följer att den bör, därest de allmänna förutsättningarna
(4 § i remissförslaget) föreligga, kunna komma till användning vid brott av
olika svårhetsgrad. Var gränserna för tillämpningsområdet skola sättas kan
naturligtvis vara föremål för delade meningar. Senare skall jag återkomma
härtill. Det lärer emellertid fa beaktas att området ej bör bestämmas för snävt.
Da det emot förslaget anföres att för rättskänslan stötande resultat kunna och
enligt sakens natur mäste uppkomma, synes i viss mån en underskattning ske
av domstolarnas förutsättningar att på avsett sätt tillämpa förslagets bestämmelser.
Vad angar det omnämnda fallet da tva personer i ålder 20 respektive
21 ar tillsammans begått brott vill jag särskilt framhålla, att enahanda möjlighet
till olikhet i behandlingen som skulle finnas enligt förslaget skulle
uppkomma även vid en utsträckning av tvångsuppfostringsinstitutets tillämpningsområde
och för övrigt redan föreligger enligt nu gällande rätt därest brott
förövats av två personer som äro 17 respektive 18 år gamla.

Vid remissen till lagrådet har jag redogjort för de skäl på grund varav jag
förordade att särbehandlingen finge formen av en särskild straffart och icke
av tvångsuppfostran. Vad som i denna fråga anförts inom lagrådet har icke
givit mig anledning att frångå den ståndpunkt, varåt jag sålunda givit uttryck.

I fråga örn huvudgrunderna för den nya lagstiftningen vidhåller jag alltså
vad jag vid remissen till lagrådet uttalat.

Beträffande vissa särskilda bestämmelser i förslaget till lag örn ungdomsfängelse
ha med anledning av ^ erinringar av lagrådet eller särskilda dess
ledamöter jämkningar vidtagits. Härom får jag anföra följade.

X enlighet med vad som anförts av tva av lagradets ledamöter och i viss anslutning
till övriga ledamöters uttalande angående behovet av en begränsning
av tillämplighetsomradet för ungdomsfängelse har i 1 § övre gränsen för detta
område sänkts salunda att ungdomsfängelse ej må ådömas, där enligt lag å
brottet eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver.

För att tillgodose det inom lagrådet uttalade önskemålet örn större tydlighet
beträffande förhållandet mellan 1 och 4 §§ samt mellan å ena sidan dessa paragrafer
och a andra sidan 2 och 3 §§ har 4 § uppflyttats till ett andra stycke
i 1 §. Härav har föranletts omnumrering av 5—14 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Vad angår frågan huruvida jämte ungdomsfängelse skall kunna förekomma
förlust av ämbete eller annan särskild straffpåföljd får förslagets innebörd
anses vara den att — bortsett från påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen —-sådan påföljd skall i förekommande fall ådömas eller bestå vid sidan av ungdomsfängelse.
Såsom inom lagrådet erinrats synes emellertid en uttrycklig bestämmelse
härom vara erforderlig. Ett stadgande vilket angiver den princip
som skall gälla beträffande förhållandet mellan å ena sidan ungdomsfängelse
och å andra sidan förlust av ämbete samt straff eller straffpåföljd i övrigt har
upptagits i förslaget i en ny 27 §.

Vid remissen till lagrådet har jag uttalat, att jag icke funne erforderligt
med en bestämmelse av innehåll att ungdomsfängelse icke skulle få ådömas örn
den tilltalade vid tiden för domen överskridit viss ålder. Vad från två av
lagrådets ledamöter anförts örn lämpligheten av en sådan gräns har icke föranlett
mig att frångå min tidigare uttalade åsikt.

Lagrådet har ifrågasatt behovet av ett uttalande i lag varav otvetydigt
framgår att, örn ungdomsfängelse i fall som avses i 2 § ådömes för det nya
brottet, detta straff skall träda i stället för det villkorligt ådömda straffet.
Såsom lagrådet omnämnt framgår det av 20 § andra stycket att så blir fallet,
men för att ingen tvekan må kunna råda har nu till sistnämnda lagrum fogats
det förtydligande tillägget att vad där stadgas gäller jämväl i det fall att
genom villkorlig dom beviljats anstånd med det föregående straffet.

Såsom lagrådet vid 6 § framhållit böra givetvis besvär i överrätterna över
ådömande av ungdomsfängelse behandlas med samma skyndsamhet som är
stadgad i fråga örn mål däri någon är häktad. Föreskrifter i detta hänseende
lära böra meddelas i administrativ ordning.

Lagrådet har funnit det kunna starkt ifrågasättas huruvida icke i lagen
borde införas stadgande örn att, därest dom å ungdomsfängelse ändras, den
tid den dömde undergått ungdomsfängelse må avräknas å det straff som kan
komma att ådömas honom i stället för ungdomsfängelse. Med anledning av
vad sålunda anförts må erinras, att någon bestämmelse örn avräkning icke
ansetts erforderlig för den sakligt sett enahanda händelsen att beslut örn
tvångsuppfostran upphäves eller förfaller — förordnande örn insättande i
allmän uppfostringsanstalt kan förfalla långt efter det den dömde insatts i
anstalten (8 § i 1902 års lag angående verkställighet av tvångsuppfostran).
Då i sådant fall det ådömda straffet alltså verkställes utan avdrag för den
tid den dömde vistats på uppfostringsanstalt, synes anledning icke föreligga
att när fråga är om ungdomsfängelse stadga rätt till avräkning. Att märka
är ock att här skulle bliva fråga örn avräkning av endast helt kort tid.

I anslutning till vad lagrådet vid 7 § uttalat i fråga örn den föreslagna
nämndens sammansättning vill jag framhålla, att det synes även mig lämpligt
att representant för fångvårdsstyrelsen erhåller plats i nämnden. En sådan
anordning kan emellertid, såsom fångvårdsstyrelsen själv påpekat, komma
till stånd utan uttrycklig .lagbestämmelse.

Med anledning av de betänkligheter lagrådet uttalat mot stadgandet i andra
punkten i 27 § har detta stadgande fått utgå. Vid sådant förhållande har

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bestämmelsen att talan ej får föras mot beslut som av nämnden meddelas enligt
ifrågavarande lag bibehållits.

Det av lagrådet förordade stadgandet örn beräkning av de i 18 och 14 §§
i det remitterade förslaget angivna tiderna har upptagits i en ny paragraf 14.

.Vad en av lagrådets ledamöter yttrat beträffande maximitiden för anstaltsvistelsen
har ej föranlett ändring i förslaget. Ändring har ej heller vidtagits
beträffande tillsynstiden. Vidkommande dessa frågor hänvisar jag till vad
jag tidigare anfört.

Lagrådet har ansett att i lagtexten bort klargöras eller åtminstone antydas
vilka huvudsakliga synpunkter som skola komma i betraktande vid bestämmande
av tidpunkten för utskrivning och särskilt huruvida hänsyn får tagas
till det begångna brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet. I betänkandet
har uttalats att utskrivning givetvis skall ske när den dömde vunnit sådan
stadga i sinnesriktning och uppförande, att man kan hysa grundad förhoppning
örn att han skall förhålla sig väl utom anstalten, samt att utskrivning
dessutom bör kunna ske i sådant fall som det, att vidare vistelse på anstalten
är utesluten av den anledning att den dömde för svårartad obotlig sjukdom
intagits på sjukvårdsinrättning. Till det begångna brottets beskaffenhet må
enligt min mening hänsyn tagas så till vida, att ett grovt brott kan utgöra
ett symtom på en mera brottslig sinnesriktning. Att i en kort bestämmelse
sammanfatta alla de synpunkter som äro att anlägga i utskrivningsfrågor
torde vara hart när omöjligt. Då man kan och måste förutsätta att nämnden
erhåller en sådan sammansättning att alla krav på omdöme och oväld äro
uppfyllda, synes en sådan bestämmelse ej heller vara erforderlig.

Av tre av ledamöterna i lagrådet föreslagen jämkning i avfattningen av 16 §
Ilar vidtagits.

Enligt lagrådets hemställan har 20 § andra stycket erhållit sådan avfattning
att domstolen har att förordna, att ungdomsfängelsestraffet skall träda
i stället för vad som återstår av det föregående straffet. Det till detta lagrum
gjorda förtydligande tillägget har redan omnämnts.

Med anledning av vad lagrådet vid 20 och 21 §§ yttrat beträffande det fall
att ungdomsfängelse träder i stället för annat straff som är förenat med påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen har i förslaget upptagits en särskild bestämmelse
— 27 § andra stycket — av innehåll att påföljden i sådan händelse
förfaller.

Lagrådet har vid 21 § uttalat sin anslutning till vad jag tidigare anfört
därom att ungdomsfängelse ej träder i stället för annat straff förrän domen å
ungdomsfängelse vunnit laga kraft. Därjämte har lagrådet framhållit att
beslut i fråga örn verkställigheten av det andra straffet icke bör meddelas förrän
det visat sig örn domen å ungdomsfängelse vinner laga kraft eller efter besvär
fastställes. Att så skall förfaras finner jag vara klart. Då lagrådet ansett
uttryckligt stadgande härom erforderligt, har emellertid sådant införts
såsom en andra punkt i 21 §.

I anledning av vad tre av lagrådets ledamöter uttalat om behovet av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

stadgande för vissa angivna undantagsfall Ilar till 21 § gjorts ett tillägg enligt
vilket beslutet om ungdomsfängelse i visst fall skall anses förfallet.

Vad lagrådet anfört beträffande 23 och 25 §§ bar beaktats.

Vid 26 § har lagrådet anmärkt att örn innehavare av befattning som avses i
25 kap. strafflagen begått brott, varå enligt vanliga regler skolat följa straffarbete,
men han dömes till ungdomsfängelse, han icke kan tillika dömas till
avsättning eller suspension, enär förutsättning härför enligt nämnda kapitel
20 § första stycket är att straffarbete ådömts. I anledning av denna anmärkning
må framhållas att det ytterligt sällan lärer komma att inträffa att en
ämbetsman eller med honom enligt 25 kap. strafflagen jämställd befattningshavare
erhåller ungdomsfängelse. Att för dessa undantagsfall avstå från den
särskilda påföljden synes mig icke vara oegentligt. Ådömandet av ungdomsfängelse
skulle i detta hänseende alltså likställas med de fall då en befattningshavare
dömes till vanligt fängelse.

Lika med lagrådets ledamöter är jag av den åsikten att ungdomsfängelse
skall ådömas jämlikt det eller de lagrum, däri straff för brottet är utsatt, jämfört
med den nu förevarande lagen. Jag finner emellertid icke erforderligt
att, såsom två av ledamöterna ifrågasatt, särskild föreskrift därom meddelas.

Utöver vad nu angivits ha i förslaget till lag örn ungdomsfängelse vidtagits
några redaktionella jämkningar.

Sedan genom den nya 27 § i förslaget meddelats en särskild bestämmelse
som — vid jämförelse med 1 § — angiver i vilken utsträckning ungdomsfängelse
utesluter annat straff eller särskild påföljd, ha de nya bestämmelserna
i 2 kap. 2 § strafflagen och 15 § strafflagen för krigsmakten givits sådan
avfattning att de allenast innefatta ett omnämnande av att i vissa fall må
användas ungdomsfängelse samt en hänvisning till den särskilda lagen därom.
»

Föredraganden hemställer att de i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.