Kungl. Maj:ts proposition nr 200 (Proposition 1934:200)

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om särskild skatt å förmögenhet, m. m.; given Stockholms slott
den 23 februari 1934.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
dels förordning om särskild skatt å förmögenhet,

dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt den 28 september 1928 (nr 373),
dels ock förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 200.

Kungl. Marits proposition nr 200.

Förslag

till

förordning om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 $.

Särskild skatt å förmögenhet skall enligt vad nedan stadgas för år 1934,
på grundval av taxering nämnda år, erläggas till staten av fysisk person,
därest hans enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, som
gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, överstigit

50,000 kronor. I den skattepliktiga förmögenheten inbegripes härvid även
förmögenhet tillhörig den skattskyldiges hemmavarande omyndiga harn,
därest ej jämlikt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
barnet skall taxeras därför.

Skattskyldighet, som nu sagts, åligger jämväl oskift dödsbo, utländsk
juridisk person, som enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
betraktas som utländskt bolag, ävensom i 18 § a) nyssnämnda
förordning omförmäld stiftelse.

2 §.

Särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning skall utgå i förhållande
till den på nedan angivet sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utgör, såvitt ej nedan annorlunda stadgas,
ett belopp motsvarande den skattskyldiges och i förekommande fall
hans omyndiga barns enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår,
varom i 1 § förmäles.

Därest för annan skattskyldig än i 18 § a) förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt omförmäld stiftelse berörda skattepliktiga
förmögenhet överstiger tjugufem gånger det för den skattskyldige för
ifrågavarande beskattningsår enligt angivna förordning fastställda beskattningsbara
beloppet, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett
belopp motsvarande tjugufem gånger det beskattningsbara beloppet, dock
minst, åttio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej
för den skattskyldige något sådant beskattningsbart belopp, utgör den
beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande åttio procent av
den skattepliktiga förmögenheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att
överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

3 *.

Särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 50,000 kronor men
icke 150,000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 50,000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

150.000 men icke 300,000 kr.: 100 kr. för 150,000 kr. och 2 %o av återstoden

300.000 » » 500,000 » : 400 » » 300,000 > » 3 °/00 » »

500.000 » » 1,000,000 » : 1,000 » » 500,000 » » 4 %o * »

1,000,000 kr. : 3,000 » » 1,000,000 » » 5 %o * »

4 *•

För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, bedömes
skatteplikt enligt 1 § med hänsyn till båda makarnas sammanlagda
förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna
gemensamt under hänsynstagande vid tillämpning av 2 § tredje
stycket till det för makarna gemensamt fastställda beskattningsbara beloppet.
Skatt beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara förmögenheten
samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter.

Börande taxering av äkta makar skall i övrigt vad i 19 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas äga motsvarande tilllämpning.

5 §.

1 mom. Den som eftertaxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall, örn eftertaxeringen därtill föranleder, eftertaxeras jämväl till
särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning till behörigt belopp.

2 mom. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till
ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till särskild skatt å
förmögenhet enligt denna förordning eller att han blivit för lågt taxerad
till sådan skatt, utan att dock eftertaxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga rum, skall han eftertaxeras till särskild skatt å
förmögenhet enligt denna förordning att utgå med det belopp, som genom
berörda förfarande undandragits statsverket. Beträffande dylik efter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

taxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning.

6 §.

Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i den kommun, där han
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras
till dylik skatt.

7 %.

Har på grund av bestämmelserna i 23 § förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt befrielse helt eller delvis medgivits från
skattskyldighet till nämnda skatt, skall motsvarande befrielse åtnjutas
jämväl i fråga örn särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning.

8 §.

Där oskift dödsbo jämlikt 24 § förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt svarar för dylik skatt allenast med tillgångarna i boet
eller delägare i skiftat dödsbo allenast för vad av skatten å hans lott belöper
och allenast med sin lott i boet, skall motsvarande gälla i fråga örn
särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning.

9 §.

1 mom. Därest i anledning av överenskommelse eller beslut, varom förmäles
i 29 eller 30 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
befrielse från skattskyldighet till nämnda skatt helt eller delvis
skall åtnjutas, skall detta föranleda motsvarande befrielse från skattskyldighet
enligt denna förordning.

1 fall, varom i 29 § 2 mom. och 30 § förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt förmäles, må Konungen förklara, att särskild skatt
å förmögenhet enligt denna förordning skall för skattskyldig fastställas
till högre belopp än gällande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock
att skatten ej må komma att uppgå till större del, procentuellt beräknad,
av den på grundval av överenskommelsen eller beslutet fastställda beskattningsbara
förmögenheten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara
förmögenhet, som skulle hava fastställts, örn hänsyn ej tagits
till överenskommelsen eller beslutet.

2 mom. Yad i 32 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas örn rätt för Konungen att till undvikande av eller lindring
i dubbelbeskattning förordna örn efterskänkande av inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild skatt
å förmögenhet enligt denna förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 5

10 §.

1 morn. Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med avseende å taxering till särskild skatt å förmögenhet enligt
denna förordning, under iakttagande av vad nedan i denna paragraf finnes
stadgat.

2 mom. För varje taxeringsdistrikt eller, örn distrikt består av mer än
en kommun, för varje kommun skall föras längd rörande taxering till särskild
skatt å förmögenhet enligt denna förordning. Av taxeringsnämnd
beslutad taxering till dylik skatt införes i längden med angivande av den
skattskyldiges namn och beloppet av beskattningsbar förmögenhet. Börande
dylik längd skall vad i taxeringsförordningen i fråga örn inkomstlängd
finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
dock att längd för taxering till särskild skatt å förmögenhet ej skall offentligen
framläggas inom vederbörande kommun.

Har särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning av taxeringsnämnd
påförts person, som icke avgivit deklaration eller uppgift till ledning
för taxeringen och som därtill icke anmanats, skall taxeringsnämndens
ordförande ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten
tillsända den skattskyldige underrättelse härom.

Av prövningsnämnd skall för taxering till särskild skatt å förmögenhet
enligt denna förordning föras särskild ändringslängd. Dylik längd föres
av den mellankommunala prövningsnämnden särskilt för varje län. Vid
motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 98, 99, 105 och 106 §§ taxeringsförordningen
skall vad som hänför sig till ändringslängd avse ändringslängd
rörande taxering till särskild skatt å förmögenhet enligt denna
förordning, dock att sistnämnda längd ej skall offentligen framläggas
inom vederbörande kommun.

3 mom. Vad i 2 mom. finnes stadgat skall icke äga tillämpning beträffande
skattskyldig, som skall taxeras till särskild skatt å förmögenhet enligt
denna förordning i Stockholm. Vid taxering av dylik skattskyldig
skall i inkomstlängden införas uppgift örn den till särskild skatt å förmögenhet
enligt denna förordning beskattningsbara förmögenheten.

4 mom. Kätt att anföra besvär över taxering enligt denna förordning
skall ej tillkomma kommun.

Kätt att anföra besvär enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen skall
tillkomma jämväl den som taxerats till särskild skatt å förmögenhet enligt
denna förordning, ehuru han enligt 1 § ej är skyldig utgöra sådan skatt.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas
den ändring i taxeringen till särskild skatt å förmögenhet enligt
denna förordning, som därav må föranledas.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 141. § 1 mom. samt 143 § 1 och 2
mom. taxeringsförordningen skall såsom inkomst- och förmögenhetsskatt
räknas jämväl särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning.

6 Kungl. May.ts proposition nr 200.

11 *.

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas
av Konungen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt den 28 september 1928 (nr 373).

Härigenom förordnas, att 13, 18 och. 24 §§ förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt den 28 september 1928 skola, 18 § i nedan
angiven del, erhålla följande ändrade lydelse, samt att i anvisningarna
till nämnda förordning skall införas en anvisning till 13 § av nedan angivna
lydelse:

13 §.

I fråga örn skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med
ägare:

a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;

b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så kallad
ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller
ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten
upplåtet till bergshanteringens understöd;

c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen
av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvar låtenskap;

d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn
eller adoptivbarns avkomling;

e) den som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs
eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta
avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen;

f) så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill
äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger,
att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas såsom
förmögenhetens ägare.

Föreskrifterna i e) och f) här ovan må dock ej föranleda till att förmögenheten
beräknas högre än till tjugufem gånger det belopp, som avkastningen
av förmögenheten utgjort under nästföregående beskattningsår.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår med viss i särskild ordning bestämd
procent av ett för den skattskyldige fastställt grundbelopp, som
uträknas enligt nedan angivna grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

a) För fysiska personer, oskifta dödsbon, svenska ekonomiska föreningar
och utländska bolag ävensom för stiftelser, som enligt de för desamma
gällande stadgar hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen, utgör
grundbeloppet:

för den---tre procent av det beskattningsbara beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

24 $.

För inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts avliden person eller,
såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift
dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet.
Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans
lott belöper och icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare örn inkomst- och förmögenhetsskatt, som på grund av
eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Anvisningar

till 13 §.

Förhållande som avses i 13 § f) kan tänkas föreligga, då det är sannolikt
att förmögenheten eller dess värde och rätten till avkastningen därav
komma att i framtiden åter förenas hos den som har rätt till avkastningen
eller denne närstående person. Den omständigheten, att äganderätten
skilts från rätten till avkastningen, kan i dylikt fall vara att betrakta
mera som en, exempelvis för att vinna lättnad i beskattning, tillämpad
yttre form än som en anordning åsyftande att åstadkomma en verklig
överflyttning av de förmåner, innehavet av förmögenheten kan anses
medföra.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling;
dock skall 13 § i sin nya lydelse jämte anvisningen till densamma
tillämpas först i avseende å 1935 års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 84 § 2 morn., 86 och 90 §§ samt 123 § 2 mom. i
taxeringsförordningen den 28 september 1928 skola i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

84 §.

2 mom. Varje år---honom åsättas.

Så snart---omförmälda taxeringsnämnd.

Har taxeringsnämnd i fråga örn skattskyldighet för förmögenhet med
ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av förmögenhet, vartill
äganderätten tillkommer stiftelse, skall, där stiftelsen skall taxeras till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse
örn berörda taxeringsåtgärd ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda
taxeringsnämnd.

86 §.

För varje--— i 77 § 2 mom.

De beslutade---skattskyldiges namn.

I inkomstlängden---beskattningsbar inkomst;

dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
såvitt angår fysisk person och oskift dödsbo, taxerat belopp, beloppet av
medgivna ortsavdrag och beskattningsbart belopp;

såvitt angår svenskt aktiebolag och svenskt solidariskt bankbolag, bolagets
kapital, belopp, för vilket jämlikt 7 § g) förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt skatteplikt ej föreligger, beskattningsbart
belopp, skatteprocent därå och skattens grundbelopp, samt,
såvitt angår annan juridisk person än oskift dödsbo, svenskt aktiebolag
och svenskt solidariskt bankbolag, taxerat belopp och beskattningsbart belopp
ävensom enligt vilken av de i 18 § förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt angivna punkter grundbeloppet för dylik skatt
skall beräknas;

dels i avseende å kommunal progressivskatt---taxeringslängden

införas.

Närmare föreskrifter--— Kungl. Majit.

Taxeringslängderna underskrivas---— och ledamöter.

Kungl. Majlis proposition nr 200.
90 §.

1 mom. Har taxeringsnämnden — — — till denne.

2 moni. Har självdeklaration---därtill anmanats.

3 mom. Skall i fråga om stiftelse grundbelopp för statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt beräknas enligt 18 § a) förordningen örn dylik skatt,
åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat
brev med allmänna posten tillsända stiftelsen underrättelse därom.

4 moni. Underrättelse, som ovan i denna paragraf omförmäles, skall innefatta
upplysning örn vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens
beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

128 $.

2 mom. Den som —------hos kammarrätten.

Skall i fråga örn stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behörig
självdeklaration och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet
förekommit, som enligt 39 § 1 mom. andra punkten föranleder förlust
av talan, grundbelopp för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknas
enligt 18 § a) förordningen örn dylik skatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts,
såvitt angår denna taxeringsåtgärd tillkomma stiftelsen för det fall att
stiftelsen ej erhållit föreskriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden
före den 15 juni, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av
länen, men före den 10 juli, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i
Stockholm, och före den 1 december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. May.ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slolt
den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

I årets statsverksproposition har bland inkomsterna för nästkommande
budgetår upptagits särskild skatt å förmögenhet med ett belopp av 12
miljoner kronor.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av berörda ärende hänvisade jag till
ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till förordning om särskild
skatt å förmögenhet. I samband med upprättandet av nämnda förslag
utarbetades inom finansdepartementet förslag till vissa med den särskilda
förmögenhetsbeskattningen sammanhängande ändringar i förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och i taxeringsförordningen.
Berörda författningsförslag ävensom en till grund för desamma liggande
promemoria torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga 1).

Över ifrågavarande författningsförslag hava infordrats yttranden från
kammarrätten, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Örebro
och Västernorrlands län. Vid remissen voro fogade, förutom förut
omförmälda promemoria, dels en på mitt uppdrag av kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna utarbetad promemoria rörande särskild beskattning
av förmögenhetsavkastning dels tre likaledes på mitt uppdrag av
e. o. assessorn E. Thore utarbetade promemorior, innefattande historik
över den svenska förmögenhetsbeskattningen, redogörelse för förmögenhetsbeskattningen
i vissa utländska stater samt tabeller rörande förmögenhetsbeskattningen
i Sverige och i utlandet. Som bilagor till statsrådsprotokollet
torde få intagas ett sammandrag av den av Kuylenstierna
författade promemorian (Bilaga 2) ävensom historiken rörande den svenska
förmögenhetsbeskattningen (Bilaga 3) och redogörelsen för förmögenhetsbeskattningen
i vissa utländska stater (Bilaga 4), varjämte som bilaga
även torde få intagas vissa av do omförmälda tabellerna m. m. (Bilaga 5).

Sedan berörda yttranden numera inkommit, anhåller jag att få upptaga
frågan örn den särskilda skatten å förmögenhet till behandling.
Därvid kommer jag att först beröra förslaget till förordning om

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

särskild skatt å förmögenhet, varefter jag övergår till de föreslagna ändringarna
i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och
i taxeringsf härdningen.

Förslaget till förordning om särskild skatt å förmögenhet.

Rörande förslaget till särskild skatt å förmögenhet lämnade jag en kortfattad
redogörelse vid anmälan inför Kungl. Majit av inkomstberäkningen
för nästkommande budgetår. Jag anförde därvid, att skatten skulle
enligt förslaget erläggas av fysiska personer samt vissa juridiska personer.
Beskattningen skulle dock endast drabba förmögenhet, som överstege
50,000 kronor. I den skattepliktiga förmögenheten skulle härvid, i
anslutning till vad som i motsvarande hänseende gällde vid den nuvarande
förmögenhetsbeskattningen, inbegripas även förmögenhet tillhörig
den skattskyldiges hemmavarande omyndiga barn, därest ej jämlikt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt barnet skulle taxeras
därför. Då det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet vore lågt i förhållande till förmögenheten, skulle i skattelindringssyfte
vid beräkning av den beskattningsbara förmögenheten tillämpas
viss reduktionsregel. Skatten skulle uttagas efter en progressiv skala,
enligt vilken skattesatsen stege från 1 promille för den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstege 50,000 kronor men icke 150,000
kronor, till 5 promille för den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstege 3,000,000 kronor.

Allmänna synpunkter.

I de inkomna yttrandena hava gjorts vissa uttalanden rörande lämpligheten
av att uttaga det för balansering av skattebudgeten erforderliga
beloppet av 12 miljoner kronor genom den ifrågasatta särskilda skatten
å förmögenhet.

Kammarrätten yttrar:

»En extra skatt å förmögenhet infördes i vårt skattesystem genom 1932
års förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna skatt,
som icke är logiskt inordnad i skattesystemet, motiverades på sin tid med
det rådande ekonomiska nödläget och förklarades skola äga blott tillfällig
karaktär. Dock anses den ur budgetära synpunkter alltjämt vara erforderlig.
Det nu framlagda förslaget örn en särskild skatt å förmögenhet,
är enligt kammarrättens mening att betrakta såsom ytterligare ett steg
i riktning emot ett sönderbrytande i visst avseende av vårt skattesystem.
Redan av denna anledning nödgas kammarrätten uttala starka betänkligheter
mot förslaget. Härvid anser sig kammarrätten kunna åberopa vad
vederbörande departementschef yttrade år 1919, då det gällde att i samband
med utbyggandet av den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten
ur budgeten avlägsna den dåvarande extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Han anförde därvid bland annat, att man såsom en synner -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ligen stor fördel måste betrakta den omständigheten att skatteskalan och
avdragens anordnande med avseende å den ordinarie skatten gjorde det
möjligt att låta den extra inkomstskatten bortfalla. Hinder kunde icke
möta att uttaga erforderligt belopp i inkomstskatt genom användande aven
enda skatteform. Då alltså rörligheten i nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatt
vid dess införande motiverades därmed, att man därigenom
skulle kunna undgå extra skatter, anser kammarrätten, att man icke
utan synnerligen tvingande skäl bör godtaga ett sådant avsteg, som här
ifrågasättes, från en god och vedertagen princip.

I detta sammanhang kan kammarrätten icke underlåta att framhålla,
att förmögenhet av den storlek, varom här är fråga, för närvarande är
skattebelagd icke blott genom statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och
extra inkomst- och förmögenhetsskatt utan även genom kommunal progressivskatt
och utjämningsskatt, enär samtliga dessa skatter vila på ett
enhetligt underlag, nämligen taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Örn nu förmögenhet skulle bliva på föreslaget sätt föremål
jämväl för en fristående särskild skatt, skulle man komma att på detta
område samordna ett flertal olika beskattningsprinciper.

Förslaget innebär, såsom förut antytts, en avsevärd skärpning av beskattningen
av den privata förmögenheten. Kammarrätten har så sent
som år 1932 angivit sin ståndpunkt i denna fråga vid avgivande av utlåtande
över bolagsskatteberedningens betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag.
Enär det gives osökt anledning att anknyta till vad kammarrätten
i detta sammanhang yttrade, torde det vara befogat att bär ingå något
närmare på kammarrättens motivering för sitt ställningstagande till beredningens
förslag i avseende å förmögenhetsbeskattning.

Bolagsskatteberedningens förslag gick ut på, bland annat, en höjning
av förmögenhetsdelen vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
från Ve o till 1ho. Därvid uttalade beredningen, att höjningen icke kunde
betecknas såsom anmärkningsvärt kraftig, åtminstone icke vid ungefär
dåvarande utdebiteringsprocent (145 procent) och oförändrade skatteskalor.
Skulle däremot utdebiteringsprocenten ökas mera avsevärt eller skalorna
skärpas, kunde en höjning av förmögenhetsdelen medföra en väl
kraftig skärpning av skattesatserna för förmögenheter inom de högre intervallerna.
Kammarrätten fann sig för sin del nödsakad avstyrka den
ifrågasatta höjningen av förmögenhetsdelen och anförde såsom skäl härför
huvudsakligen följande.

Kammarrätten funne den omständigheten, att en skärpt förmögenhetsbeskattning
i stor utsträckning komme att gå ut över bland annat i jordbruksfastigheter
och därtill hörande inventarier nedlagd förmögenhet, utgöra
ett synnerligt starkt skäl mot en höjning av förmögenhetsdelen, särskilt
under rådande konjunkturer. En skärpt förmögenhetsbeskattning,
vilken även komme att drabba oräntabel och mindro räntabel förmögenhet,
syntes vid en samtidig höjning av skatteskalorna kunna befaras
leda till minskning av förmögenheten, vilket ur nationalekonomisk synpunkt
vore ägnat att väcka betänkligheter. Icke minst borde beaktas, att
den av beredningen anvisade utvägen att genom skärpning av förmögenhetsbeskattningen
och höjning av skatteskalorna uttaga ersättning för
större delen av den genom bolags- och föreningsbeskattningens omläggning
minskade skatteintäkten syntes kammarrätten vara förenad med sa
allvarliga praktiska olägenheter, att det kundo ifrågasättas, huruvida
denna viig, även örn normala konjunkturer voro rådande, skulle leda till

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

målet. Att en dylik skärpning av skattetungan skulle medföra ökad
frestelse till skattesvek och kapitalflykt ur landet kunde enligt kammarrättens
mening icke betvivlas. De kretsar av skattskyldiga, som komme
att drabbas av det största skattetrycket, hade förmodligen ofta affärsförbindelser
och ekonomiska intressen även utom riket. Det kunde befaras,
att en alltför bård beskattning skulle inleda dessa skattskyldiga i frestelse
att genom placering av förmögenhet utom riket undandraga sig
skattekontroll från de svenska myndigheternas sida. För övrigt stöde det
en skattskyldig fritt att genom utbetalande av periodiska understöd eller
utskiftning av förmögenheten till barn och andra närstående eller genom
andra fullt lagenliga åtgärder minska det sammanlagda skattetrycket å
förmögenheten och dess avkastning. Det kunde enligt kammarrättens
mening befaras, att den merinkomst, som beredningen beräknat komma
att tillföras statsverket genom höjning av förmögenhetsdelen och samtidigt
därmed företagen skärpning av skatteskalorna, till stor del komme
att »stanna på papperet», även örn de ekonomiska förhållanden, som legat
till grund för beredningens beräkningar, alltjämt vore för handen.

Vad kammarrätten vid detta tillfälle anförde såsom skäl emot en skärpning
av förmögenhetsbeskattningen i en eller annan form vill kammarrätten
vid bedömande av nu förevarande spörsmål understryka. Vid framläggandet
av bolagsskatteberedningens förslag åberopades såsom försvar
för den föreslagna skärpningen av beskattningen för fysiska personer, att
denna skulle tjäna ett produktivt syfte därigenom, att bland annat bolagens
beskattning lindrades. Men det nu föreliggande förslaget förutsätter
icke någon motsvarande lindring för andra kategorier skattskyldiga.
Det må vidare erinras, att efter det kammarrätten avgav sitt ovan
citerade utlåtande, utdebiteringsprocenten vid statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
år 1933 höjts med tjugu enheter till 165 procent och att
man jämväl för nästa budgetår räknar med samma höga procentsats. Dessutom
föreligger förslag till innevarande års riksdag örn en fördubbling
av utjämningsskatten, vilket såsom ovan anförts även innebär ökning av
förmögenhetsbeskattningen. Skatteförmågan hos de kategorier skattedragare,
som för två år sedan räknades till de mest bärkraftiga skatteobjekten,
är härigenom och genom annan beskattning redan hårt anlitad.
Kapitalets avkastning har också avsevärt nedgått. Huruvida det under
sådana förhållanden kan anses lämpligt att pålägga kapitalet en ny särbeskattning,
kan med fog ifrågasättas.

Mot det nu föreliggande förslaget må dessutom anmärkas, att en beskattning,
anordnad i enlighet med detta, icke i tillräcklig grad tager
hänsyn till skatteförmågan. Den sammanlagda belastningen av denna
skatt jämte förut gällande förmögenhetsbeskattning kan komma att för
person med relativt stor förmögenhet men ingen eller ringa inkomst
bliva avsevärt hårdare än för person med mindre förmögenhet men större
inkomst.

Av det ovan anförda torde framgå, att kammarrätten vid sitt ställningstagande
till frågan örn införande av den föreslagna fristående förmögenhetsskatten
funnit sig böra taga huvudsaklig hänsyn till, å ena
sidan faran av en skärpning i förmögenhetsbeskattningen över huvud
taget och å den andra det betänkliga i att skärpningen genomföres på
sådant sätt, att enhetligheten i vårt skattesystem ytterligare rubbas.
Statsfinansiella synpunkter hava däremot icke varit för kammarrätten
vägledande. Skulle det emellertid för statsregleringen för budgetåret

Kungl. May.ts proposition nr 200.

1934/1935 befinnas ofrånkomligt att tillgripa en skärpning av den direkta
beskattningen, anser sig kammarrätten böra erinra örn det redan i det
föregående åberopade departementschefsyttrandet (proposition nr 259 till
1919 års riksdag sid. 25—26) och i anslutning till detta ifrågasätta, huruvida
icke erforderliga medel böra anskaffas genom ytterligare böjning
av utdebiteringsprocenten för inkomst- och förmögenhetsskatten.»

En ledamot av kammarrätten var såtillvida skiljaktig från kammarrättens
majoritet, att han ansåg att vid en skärpning av den direkta beskattningen
en ökning av skatteskalan för den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
i första hand borde komma i fråga.

Överståthållarämbetet framhåller, att genom det tidigare införandet av
den extra inkomst- och förmögenhetsskatten samt den nu ifrågasatta ökade
skatten å förmögenhet de skattekällor skulle tagas i anspråk, som den
s. k. bolagsskatteberedningen avsåg skulle begagnas för att kunna bereda
en av beredningen såsom synnerligen önskvärd ansedd lättnad i näringsföretagens
beskattning. Mot den föreslagna förmögenhetsskattens konstruktion
erinrar ämbetet, att det icke vore rationellt att skatt å förmögenhet
samtidigt uttoges efter två olika grunder, och förordade därför ämbetet
att, örn en ökning i skatten på förmögenhet även ett kommande år ansåges
erforderlig, ett val träffades mellan den kombinerade inkomst- och
förmögenhetsskatten samt en fristående förmögenhetsskatt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har icke ansett sig hava att ingå på frågan
örn lämpligheten av den ifrågasatta särskilda förmögenhetsbeskattningen
eller på skatteskalan i annan män, än att länsstyrelsen rörande
möjligheten av att inarbeta den enligt Kungl. Maj:ts mening erforderliga
skärpningen av beskattningen av förmögenheten i förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt framhållit, att mot ett dylikt inarbetande
talade, förutom den omständigheten att den skärpta förmögenhetsbeskattningen
måste vara avsedd att bliva av kort varaktighet, jämväl
det förhållandet att någon skärpning av den kommunala förmögenhetsbeskattningen
genom den kommunala progressivskatten icke för närvarande
vore åsyftad.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar, att, för så vitt anledning funnes att
befara att det nu framlagda förslaget örn en tillfällig förmögenhetsskatt
innebure ett uppslag till en mera permanent höjning av förmögenhetsskatten,
länsstyrelsen måste bestämt avstyrka det nu framlagda förslaget.
Under förutsättning åter, att statsregleringen för det budgetår förslaget
enligt den i finansdepartementet utarbetade promemorian finge anses avse,
eller 1934/1935, uppgjorts med all hänsyn till nödig sparsamhet, samt att
alla andra utvägar till anskaffande av för nödiga statsutgifter erforderliga
medel befunnits oframkomliga, kunde en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten
måhända finnas försvarlig, dock allenast under uttrycklig
förklaring, att skatten inskränktes till nämnda år.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Till vidare utveckling av sin ståndpunkt anför länsstyrelsen:

»År 1922 hava inkomstskattesakkunniga och år 1931 bolagsskatteberedningen
upptagit spörsmålet om en höjning av den år 1910 beslutade förmögenhetsbeskattningen.
Inkomstskattesakkunniga ifrågasatte, örn icke
den dåvarande förmögenhetsbeskattningen redan vore så tung, att någon
skärpning av densamma icke kunde tillrådas. Bolagsskatteberedningen
föreslog en höjning av den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
ingående förmögenhetsdelen från 1/60 till 1/60 och uttalade
samtidigt, att höjningen icke kunde betecknas såsom anmärkningsvärt
kraftig vid ungefär dåvarande utdebiteringsprocent (145). Utdebiteringsprocenten
utgör emellertid för budgetåret 1933/1934 165 och föreslås för
nästkommande budgetår till samma procentsats. En av länsstyrelsen
verkställd provtaxering utvisar, bland annat, att den höjning av förmögenhetsbeskattningen,
som skulle hava uppkommit enligt bolagsskatteberedningens
förslag, allenast utgör en bråkdel av den höjning,
som skulle uppstå enligt det föreliggande förslaget. Höjningen
av inkomst- och förmögenhetsskatten enligt förstnämnda förslag skulle
nämligen för de personer, som varit föremål för provtaxeringen, utgöra
allenast 5,335 kronor, under det den tillfälliga förmögenhetsskatt, som
skulle påföras samma personer enligt sistnämnda förslag, utgör 32,341
kronor. I allmänhet torde enighet råda därom, att skatt å fonderad inkomst
av nationalekonomiska skäl bör påläggas med största varsamhet. Väl
synes av den föreliggande utredningen framgå, att förmögenheten i
några stater är hårdare beskattad än i Sverige, men detta förhållande
bör icke få fördunkla det faktum att i flera länder, bland andra England,
Frankrike och Belgien, icke förekommer någon allmän förmögenhetsskatt.
För Sveriges vidkommande borde enighet kunna råda därom, att
det i allas intresse är att eftersträva att förmögenheten icke utan mycket
tungt vägande skäl belastas med skatt utöver den, som enligt nu gällande
författningar utgår».

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar sig icke hava något att i
princip erinra mot en höjning av skatten å förmögenhet, som motsvarade
den ökning i skattekraften innehav av förmögenhet kunde anses medföra
Emellertid ansåge länsstyrelsen, att, örn rättvis förmögenhetsbeskattning
skulle kunna uppnås, det vore nödvändigt, att skattesatserna gjordes rörliga
och korresponderande med skatten å inkomst. I föreliggande förslag
vore emellertid skattesatserna fasta och syntes avvägda icke huvudsakligen
med hänsyn till de skattskyldigas skatteförmåga utan framför allt
med hänsyn till bristen i årets budget. På grund av de statsfinansiella skäl,
som åberopats, ansåge sig länsstyrelsen dock icke böra avstyrka att
för innevarande år en sådan skärpning av förmögenhetsbeskattningen
vidtoges, att den erforderliga skatteinkomsten härigenom erhölles.
I fråga örn sättet för anordnandet av den nya förmögenhetsbeskattningen
kunde länsstyrelsen icke tillstyrka vad som föreslagits, enär
därigenom de skattskyldigas förmögenhetsförhållanden utlämnades åt offentligheten.
Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det också oklokt att
sönderbryta det skattesystem, som nu gällde, då möjlighet torde finnas att
inom det nuvarande systemets ram, exempelvis genom progressiv höjning

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

av i taxerade beloppet till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ingående
kvotdel av förmögenheten, uppnå den skatteskärpning för innehavare av
större förmögenheter, som ansåges önskvärd. Genom nuvarande system,
med kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, vunnes, i motsats till
den föreslagna fristående förmögenhetsskatten, förutom att deklarationshemligheten
bevarades, även den fördelen, att större hänsyn kunde tagas
till innehavare av större förmögenheter med ringa eller ingen avkastning
och till skattskyldiga med tyngande försörjningsplikt m. m. Länsstyrelsen
föresloge därför, att nuvarande skattesystem bibehölles.

Rörande de skäl, som föranlett mig att föreslå att ifrågavarande belopp Departementaom
12 miljoner kronor uttages genom beskattning av ägare av förmo- chefengenhet,
får jag hänvisa till vad jag därom i finansplanen anfört. Ur
olika synpunkter har det sålunda icke synts lämpligt att uttaga beloppet
genom ökning av utdebiteringsprocenten för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
eller genom skärpning av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Den ifrågasatta förmögenhetsbeskattningen kan såsom
av förslaget närmare framgår knappast anses vara av mera betungande
art, och jag saknar därför anledning att i detta sammanhang upptaga
diskussionen örn en mera betydande förmögenhetsbeskattnings inverkan
på nationalförmögenheten liksom att itppehålla mig vid de betänkligheter
i andra hänseenden, som i fråga örn en högre årligen återkommande
förmögenhetsskatt kunnat äga större betydelse.

Vid övervägande av lämpligaste formen att hos ägare av förmögenhet
uttaga det avsedda beloppet har ansatts böra undersökas möjligheten av
att lägga skatten icke på själva förmögenheten utan på förmögenhetens avkastning.
Denna fråga har gjorts till föremål för utredning i den förut omförmälda,
av kammarrättsrådet Kuylenstierna utarbetade promemorian.

Av utredningen framgår, att starka skäl tala emot att anlita den nu berörda
utvägen. Jag kan härutinnan hänvisa till det som bilaga till statsrådsprotokollet
fogade sammandraget av promemorian. Såsom i denna
närmare belyses skulle en beskattning av förmögenhetsavkastning, vare
sig av allmän art eller inskränkt till avkastning av aktier och obligationer,
möta stora tekniska svårigheter. Framhållas må särskilt, att en allmän
beskattning av förmögenhetsavkastningen icke låter sig anordna på
grundval av de innevarande år avgivna deklarationerna.

Givetvis har jag även haft under omprövning, huruvida den ifrågavarande
skärpningen av förmögenhetsbeskattningen kunde anordnas
inom ramen för den nuvarande statliga inkomst- och förmögen
hetsskatten. Förmögenhetsbeskattningen är i vårt land utformad
som ett komplement till inkomstbeskattningen på det sätt, att
till den enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten, d. v. s. den behållna inkomsten av olika förvärvs Bihang

till riksdagens protokoll 19,14. 1 sami. Nr 200. 2

Kungl. May.ts proposition nr 200.

källor efter avräknande av s. k. allmänna avdrag, lägges en sextiondedel av
förmögenheten. Sedan från det härigenom uppkomna taxerade beloppet
skett s. k. ortsavdrag, erhålles det beskattningsbara beloppet, i förhållande
vartill följande skatter beräknas, nämligen statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt
och utjämningsskatt. Huvudskälet till denna för Sverige säregna
anordning av förmögenhetsbeskattningen är, enligt vad som framgår
av förarbetena till 1910 års skatteförfattningar, att härigenom vinnes,
att skatten å förmögenhet blir beroende ej allenast av förmögenhetens utan
även av den taxerade årsinkomstens storlek. En och samma förmögenhet
kan sålunda alltefter inkomstens storlek bliva underkastad en mycket olika
belastning. Hur härmed närmare förhåller sig framgår i viss utsträckning
av de i bilaga 5 intagna tabellerna.

Den sammankoppling av förmögenhet och inkomst, som sålunda enligt
nu gällande anordning av förmögenhetsbeskattningen äger rum, är betingad
av den ifrågavarande beskattningens egenskap att utgöra ett varaktigt
led i skattesystemet. Annorlunda ställer sig spörsmålet örn relationen
mellan förmögenhet och inkomst när fråga är örn en beskattning, som avser
att täcka ett tillfälligt behov. Att göra en sådan beskattning i
högre eller mindre grad beroende av en tillfälligt osedvanligt hög eller
låg inkomst för förmögenhetens ägare synes icke böra ifrågakomma. Av
skäl, som närmare utvecklas i den till grund för författningsförslagen liggande
promemorian, bör likväl viss jämkning i beskattningen vidtagas i de
fall, där inkomsten måste anses låg i förhållande till förmögenheten, varjämte
viss hänsyn bör tagas till omfattningen av försörjningsplikten. Till
frågan örn huru denna anknytning till inkomst och försörjningsplikt lämpligen
bör anordnas återkommer jag i det följande.

Även med hänsyn därtill,att fråga är om ett statligt budgetbehov och det
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet utgör
grund för beräkning av den kommunala progressivskatten, synes
det mindre lämpligt att uttaga det nu erforderliga beloppet genom
höjning av förmögenhetsdelen. För att undvika att en höjning'' av
förmögenhetsdelen bomme att inverka på den kommunala progressivskatten,
skulle man vara nödsakad fastställa ett särskilt beskattningsbart
belopp till ledning för beräkning av dylik skatt, något som ju skulle
medföra omgång vid taxeringsarbetet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag att den ifrågasatta
skatten å förmögenhet ej lämpligen kan gestaltas annorlunda än som en
från den övriga beskattningen fristående förmögenhetsskatt. Enligt vad
som torde framgå av det redan nämnda ligger det icke något oegentlig!
i att skatt å förmögenhet tillfälligt kommer att uttagas efter två olika metoder.
Tvärtom synes det riktiga vara att anordna den tillfälliga skatten
efter en särskild, just för en sådan skatt lämpad metod. Det synes
angeläget att betona, att anordnandet av en fristående skatt å förmo -

Kungl. Moj:ts proposition nr 200.

genhet — en i utlandet vanlig form för förmögenhetsbeskattning —
icke innebär något avsteg från skatteförmågeprincipen. Av nämnda princip
följer nämligen ej, att varje särskild skatteform skall taga hänsyn till
alla de faktorer, som anses konstituera skatteförmåga, utan allenast,
att skattesystemet som ett Irnit betraktat skall vara utformat efter de skattedragandes
förmåga.

En av de hörda myndigheterna har icke ansett sig kunna tillstyrka den
föreslagna formen för beskattningen på den grund att därigenom de
skattskyldigas förmögenhetsuppgifter skulle utlämnas åt offentligheten.
Jag återkommer senare till frågan örn deklarationssekretessen, men anser
mig redan nu böra framhalta, att hänsynen till nämnda sekretess icke rimligen
kan anses utgöra ett tillräckligt skäl mot en skatteform, som i övrigt
är den riktigaste och lämpligaste.

Skattens utformning.

Hörande motiven för den tekniska utformning, som den fristående
skatten å förmögenhet erhållit i det remitterade förslaget till förordning
örn särskild skatt a förmögenhet, far jag hänvisa till den nämnda
löi''slag bifogade, i bilaga 1 intagna promemorian.

Skattskyldighet. Skattepliktig förmögenhet.

Enligt det remitterade förslaget föreligger den olikheten mellan skattskyldighet
för förmögenhet enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt och skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet,
att sistnämnda skatt i huvudsak ej avser inländska juridiska personer.
S. k. familjestiftelser, sådana desamma definieras i förslaget till förordning
örn ändring i vissa delar av statsskatteförordningen, hava emellertid ansetts
böra omfattas av den särskilda förmögenhetsskatten. I fråga örn
vad som skall förstås med skattepliktig förmögenhet har anknytning helt
skett till motsvarande begrepp vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

Vad förslaget i nu berörda avseenden innehåller har i huvudsak lämnats
utan erinran av de hörda myndigheterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför emellertid rörande beskattning av fideikommitterad
egendom:

»I fråga om familjefideikommissen bygger förslaget på hittillsvarande
stadgande, att den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt
skall i fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas
med ägare. Detta stadgande har givit anledning till betänkligheter
ur den synpunkten, att fideikommissinnehavaren icke såsom en
ägare kan använda någon del av fideikommisstiftelsens förmögenhet
till gäldande av förmögenhetsskatten. Hittills hava dessa betänkligheter
icke tillmätts avseende, sannolikt på grund av att förmögenhetsskat -

Dvpartem en fs
chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ten normalt kunnat betalas ur avkastningen. Genom försämringen av
jordbrukets ekonomiska bärkraft hava emellertid möjligheterna att erlägga
förmögenhetsskatt för fideikommiss i jordbruksfastighet medelst
avkastningen av sådan fastighet avsevärt förminskats. En skärpning av
förmögenhetsbeskattningen för fideikommiss kan därför komma att
drabba fideikommissinnehavarne obilligt hårt. Icke minst gäller detta
då amortering av arvsskatt pågår. Under sådana förhållanden torde böra
tagas under övervägande, huruvida icke fideikommissen böra undantagas
från den ifrågasatta förmögenhetsskatten. Eljest måste andra tekniska
utvägar sökas t. ex. så, att fideikommissrättens värde beräknas såsom
örn den fideikommitterade egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren
med nyttjanderätt. Utan invändning är dock ej heller denna
form för förmögenhetsbeskattningen.»

Enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall i
fråga örn skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet den som innehar
fast eller lös egendom med fideikommissrätt likställas med ägare, en bestämmelse,
som, i vad den avser fideikommissrätt till fast egendom, gällt
sedan tillkomsten av nuvarande förmögenhetsbeskattning. Det synes
icke påkallat att i anledning av en tillfällig skärpning av skatten å förmögenhet
införa en annan regel för den ordinarie förmögenhetsbeskattningens
del, även örn man därigenom kunde ernå att för den tillfälliga
beskattningens del skatten å fideikommiss mildrades. Jag anser det ej
heller befogat, att, som länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt, helt undantaga
fideikommissen från den särskilda förmögenhetsskatten, enär
ju en fideikommissrätt kan representera en förmån av betydande ekonomiskt
värde. Mera fog kunde finnas för det av länsstyrelsen alternativt
framförda förslaget att för den särskilda skattens vidkommande upptaga
fideikommissrätt till ett lägre värde än det, vartill den enligt statsskatteförordningens
regler skall uppskattas. En dylik för fideikommissinnehavaren
förmånligare beräkningsgrund infördes föregående år vid arvsbeskattningen
genom regeln att vid nämnda beskattning fideikommissrätt skall
betraktas såsom nyttjanderätt. Tillräckliga skäl synas emellertid icke
förefinnas för att vid den särskilda förmögenhetsbeskattningen avvika från
den ståndpunkt, statsskatteförordningen intager rörande värdering av fideikommiss.
En väsentlig olikhet rörande belastningens storlek föreligger
ju mellan deuna skatt och arvsskatten. Att beakta i förevarande avseende
är bland annat den omständigheten, att skatteunderlaget för den särskilda
förmögenhetsskatten avses skola undergå reducering för fall att
inkomsten är låg, något som särskilt torde få betydelse i fråga örn mindre
räntabla jordbruk. Förbises må ej heller, att örn man läte värdet av
fideikommissrätt beräknas med motsvarande tillämpning av statsskatteförordningens
regler rörande uppskattning av nyttjanderätts värde,
rena tillfälligheter kunde komma att spela stor roll, enär i så fall fideikommissrättens
värde skulle uppskattas till kapitaliserade värdet av
avkastningen under beskattningsåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 21

Reducering av skatteunderlaget. Skatteskalan.

Enligt det remitterade förslaget skall till grund för beräkning av den
särskilda skatten å förmögenhet läggas den s. k. beskattningsbara förmögenheten.
Den beskattningsbara förmögenheten motsvaras i regel
av den skattepliktiga förmögenheten. Överstiger emellertid i fråga örn
annan skattskyldig än s. k. familjestiftelse den skattepliktiga förmögenheten
tjugufem gånger det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet, utgör den beskattningsbara förmögenheten
tjugufem gånger det beskattningsbara beloppet, dock minst åttio procent
av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej för den skattskyldige
något sådant beskattningsbart belopp, utgör den beskattningsbara
förmögenheten ett belopp motsvarande åttio procent av den skattepliktiga
förmögenheten. Skatten utgår i förhållande till den beskattningsbara
förmögenheten efter en progressiv skala, anordnad som skiktskala.
Skalan hänför sig till beskattningsbar förmögenhet överstigande
50,000 kronor.

Länsstyrelsen i Örebro län anför beträffande det föreslagna sättet
att vid skattens beräkning taga hänsyn till inkomst och försörjningsplikt,
att metodens förtjänster läge i dess enkelhet vid tillämpningen
men att den lede av betänkliga brister, i det den icke skapade
rättvisa olika skattskyldiga emellan och toge alltför ringa hänsyn
till vederbörandes skatteförmåga. En anknytning av den beskattningsbara
förmögenheten till det beskattningsbara beloppet syntes vara mindre
lämplig jämväl av det skälet, att i sagda, belopp inginge icke blott avkastningen
av förmögenheten utan jämväl en sextiondedel av samma förmögenhet.
De fall vore icke sällsynta, då det beskattningsbara beloppet
till större delen eller helt och hållet utgjorde förmögenhetsdel, sålunda
utan att däri inginge någon som helst inkomst. I dylika fall måste jämförelsen
med det beskattningsbara beloppet leda till uppenbart oriktigt
beskattningsresultat. Efter att hava åberopat vissa exempel, hämtade från
taxeringsfall inom länet, uttalar länsstyrelsen, att större hänsyn än som
skett i förslaget måste tagas till den skattskyldiges inkomstförhållanden.
För sådant ändamål vore det riktigare, att jämförelse skedde, icke med det
beskattningsbara beloppet utan med den efter allmänna avdrag återstående
inkomsten, eventuellt underskottet, eller kanske ännu hellre, för att någon
hänsyn skulle kunna tagas jämväl till den skattskyldiges försörjningsplikt,
med ett belopp, motsvarande det beskattningsbara beloppet minskat
med däri ingående förmögenhetsdel. Starka skäl talade för att, på samma
sätt som den föreslagna skatten enligt förslaget gjordes beroende
av inkomsten, den även gjordes beroende av skuldsättningen och den
större eller mindre lätthet, varmed förmögenheten kunde förvandlas i
för skatten erforderliga likvida medel. I detta sammanhang kunde även
framhållas, att bestämmelsen därom, att den beskattningsbara förmögenhoten
skulle utgöra minst åttio procent av (leii skattepliktiga förmögenheten,
i vissa fall kunde medföra en oskäligt biig beskattning. Härutinnan

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hänvisade länsstyrelsen till följande aktuella taxeringsfall. C. ägde en
skattepliktig förmögenhet å 4,029,853 kronor. Det beskattningsbara beloppet
utgjorde 65,650 kronor, motsvarande efter 4 procent ränta en förmögenhet
av 1,641,250 kronor. 80 procent av den skattepliktiga förmögenheten
utgjorde 3,223,882 kronor, som sålunda enligt förslaget skulle utgöra
det beskattningsbara förmögenhetsbeloppet. Örn, såsom antagits i förslaget,
4 procent ränta vöre att räkna såsom normal avkastning, borde
av detta exempel framgå, att minimigränsen för den beskattningsbara
förmögenheten borde väsentligt sänkas. Fog funnes för den slutsatsen,
att av förmögenheten för landet i dess helhet skulle efter föreslagna
grunder komma att uttagas en sammanlagd skatt till icke oväsentligt
högre belopp än det, som förutsatts skola på denna väg anskaffas
för statsregleringen 1934/1935. Även örn man såge allenast till behovet
av medel för täckande av brist i budgeten, torde därför större hänsyn
än som skett kunna tagas till kapitalets avkastning oell därmed till
skatteförmågan.

Med hänsyn till det starka inflytande, som inkomsten utövar enligt
gällande metod för förmögenhetens beskattning, synes det, såsom jag förut
utvecklat, ej vara lämpligt att ifrågavarande skatt uttages efter nämnda
metod. Såsom jag tillika framhållit bör likväl skatten ej göras helt oberoende
av inkomsten, utan bör vid en i förhållande till förmögenheten låg inkomst
jämkning i skattebelastningen vidtagas. Av skäl, som närmare utvecklats
i den vid de remitterade författningsförslagen fogade promemorian,
bör jämkningen inträda vid en jämförelsevis högre inkomst beträffande
smärre förmögenheter än i fråga örn större sådana. Förutom vid inkomsten
synes även visst avseende böra fästas vid omfattningen av folsdr
jningsplikten.

En jämförelsevis enkel metod att taga hänsyn till såväl inkomstens storlek
som omfattningen av försörjningsplikten, samtidigt som större lättnad
medgives beträffande små förmögenheter än i fråga örn större sådana,
är att anknyta till det för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda
beskattningsbara beloppet. Att i det beskattningsbara beloppet
ingår viss del av förmögenheten är icke något i förevarande avseende
oegentligt; tvärtom är det just denna omständighet som medför att hänsyn
automatiskt kommer att tagas till förmögenhetens storlek. Den i förevarande
avseende i 2 § upptagna regeln innebär, att reducering inträder,
då det beskattningsbara beloppet understiger 4 procent av förmögenheten.
Vid mycket stora förmögenheter, i fråga om vilka ortsavdragen
hava relativt liten betydelse, svarar ett beskattningsbart belopp av 4
procent av förmögenheten mot en taxerad inkomst av cirka 2 1/s procent
av förmögenheten; reducering äger alltså icke rum då den taxerade inkomsten
överstiger den nu angivna. Vid mera måttliga förmögenheter inträder
reduceringen vid en jämförelsevis högre taxerad inkomst. Är t. ex. förmo -

Kungl. Martts proposition nr 200.

Senheten 100,000 kronor och ortsavdraget 1,920 kronor (man, hustru och 2
harn i ortsgrupp III), börjar reduceringen vid en taxerad inkomst av cirka
5,200 kronor eller cirka 5.2 procent av förmögenheten. Anknöte man
däremot, såsom länsstyrelsen i Örebro län föreslagit, till den taxerade inkomsten
eller till det beskattningsbara beloppet minskat med förmögenhetsdelen,
kunde man icke ernå ett automatiskt hänsynstagande till förmögenhetens
storlek. Man vore i stället hänvisad till att använda olika
reduktionsregler för förmögenheter av olika storlek, något som icke skulle
medföra samma enkelhet i tillämpningen som den av mig föreslagna
metoden.

Vid bedömande av reduktionsregelns verkan måste fasthållas, att siffran
80 procent icke hänför sig till minskningen av förmögenhetsskatten
utan avser beräkningen av den beskattningsbara förmögenheten. Skatten
kommer nämligen att minskas procentuellt mera än den beskattningsbara
förmögenheten, dels på grund av skatteskalans progressivitet,
dels med hänsyn till att skatt utgår blott å den del av den beskattningsbara
förmögenheten som överstiger 50,000 kronor. I vissa fall, nämligen
i fråga örn förmögenheter närmast över 50,000 kronor, kan reduktionsregeln
medföra full skattefrihet.

Angående ixtformningen av skatteskalan vill jag omnämna att, då beax’betningen
av de vid 1930 års folkräkning erhållna förmögenhetsuppgifterna
ännu blott i mera begränsad omfattning färdigställts, beräkningen
av skatteskalan måst i första hand grunda sig på de vid 1920 års
folkräkning framkomna förmögenhetsuppgifterna. I den mån så kunnat
ske har emellertid jämförelse ägt rum med undersökningsresultaten
från 1930 års folkräkning. Med hänsyn till de förändringar, förmögenheterna
kunna antagas hava undergått sedan år 1920, ävensom svårigheten
att exakt beräkna, i huru stor utsträckning beskattningsunderlaget
kommer att minskas genom reduktionsregeln, måste naturligen en viss
osäkerhet vidlåda beräkningarna. Vid skatteskalans utformning har
emellertid tillbörlig hänsyn tagits till berörda förhållande.

Föreskrifterna i 3 § stå ej, såsom en av de hörda myndigheterna förmenat,
i motsättning till föreskriften i 1 § att särskild skatt a förmögenhet
skall erläggas, därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 50,000
kronor. Den genom sistnämnda föreskrift tillskapade skatteplikten har
nämligen betydelse som tekniskt hjälpbegrepp vid utformningen av förordningens
bestämmelser. Att nämnda skatteplikt icke blir aktuell da
väl den skattepliktiga men ej den beskattningsbara förmögenheten överstiger
50,000 kronor följer av 3 §.

Taxering m. m.

Enligt det remitterade förslaget skulle taxeringen till den särskilda
skatten å förmögenhet ske i samma ordning som taxeringen till statlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

inkomst- oell förmögenhetsskatt. Taxeringen till den nya förmögenhetsskatten
skulle alltså i första hand verkställas av taxeringsnämnderna. Förslaget
upptog bestämmelse örn att i inkomstlängden skulle vid taxeringen
införas uppgift örn den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara
förmögenheten.

Rörande förslaget i denna del förekomma i remissyttrandena utförliga
uttalanden.

Kammarrätten anför:

»Taxering till ifrågavarande skatt skulle i första hand anförtros åt
taxeringsnämnd och anteckning örn den beskattningsbara förmögenheten
införas, i inkomsttaxeringslängden. Härom yttras i den remitterade promemorian,
att då taxeringslängderna enligt tryckfrihetsförordningen vore
offentliga handlingar, skulle alltså de uppgifter rörande vissa personers
förmögenhet, som vore erforderliga för verkställande av taxering enligt
den föreslagna förordningen, jämväl bliva offentliga, något som man vid
en förmögenhetsskatt i den fristående beskattningens form icke syntes
kunna undvika. ''Erinras kan därom’ — heter det vidare i promemorian
— ''att 1914 års värnskatt var så anordnad, att man vid jämförelse med den
vanliga taxeringen medelst en tämligen enkel räkneoperation kunde i viss
utsträckning få fram den skattskyldiges förmögenhet. Anordningen innebär
sålunda ingen nyhet’.

Utan att inlåta sig på spörsmålet örn den ifrågavarande räkneoperationen
var ''tämligen enkel’ eller huruvida den fordrade matematiska och
skattetekniska kunskaper, måste kammarrätten ur saklig synpunkt göra
en bestämd invändning emot den jämförelse med taxeringen till värnskatt
år 1914 som här skett. Enligt värnskatteförordningen skulle, därest förmögenhet
förelåge, denna antecknas å deklarationen eller, ifall deklaration
icke avlämnats å särskild inlaga till värnskattenämnden, varemot
i värnskattelängden anteckning skulle göras om skattebeloppet med mera
men icke örn förmögenhet.

Enligt det nu förevarande förslaget skall en var direkt ur taxeringslängden
kunna inhämta upplysning örn en persons förmögenhet. Då ett
dylikt prisgivande av förmögenhetsuppgifter åt offentligheten på ett betänkligt
sätt skulle tangera grunderna för tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser
i detta avseende, anser sig kammarrätten böra avstyrka
förslaget örn införande i taxeringslängden av förmögenhetsuppgifter.
»

Överståthållarämbetet förklarar, att ämbetet hyste betänklighet mot
den konsekvensen av den nu ifrågasatta skatten å förmögenhet, att den till
denna skatt skattepliktiga förmögenheten måste antecknas i taxeringslängden
och härmed den sekretess, varmed deklarations innehåll i detta
avseende för närvarande vore omgiven, så gott som helt och hållet försvunne.
Denna sekretess vore nämligen icke utan betydelse vid strävandet
att erhålla ett förbättrat deklarationsförfarande.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

»Förslaget till förordning örn särskild skatt å förmögenhet synes vara
avfattat under den förutsättningen, att författningen skall antagas av
riksdagen på ett mycket tidigt stadium av riksdagsarbetet. Endast under

Kungl. May.ts proposition nr 200.

donna förutsättning är det möjligt att blivande författning skall kunna
utfärdas å sådan tid, att den kan hinna tillämpas av taxeringsnämnderna
i samband med deras vanliga arbete. Nämnderna börja på vissa håll sina
sammanträden redan under mars månad. Det förefaller därför knappast
möjligt att taxeringsnämnderna skola jämsides med sitt vanliga arbete
kunna åsätta särskild skatt å förmögenhet. En tänkbar utväg är då att
låta taxeringen till dylik skatt i första instans ankomma på prövningsnämnd.
I detta län, där antalet till dylik skatt skattskyldiga torde vara
jämförelsevis begränsat, torde ur arbetssynpunkt ej möta oöverkomliga
svårigheter att låta prövningsnämnden såsom första instans verkställa
taxeringen. Den allvarliga olägenheten av att låta ifrågavarande taxering
lösryckas från den vanliga ordningen behöver dock ej påpekas. En
annan möjlighet är att bereda taxeringsnämnd tillfälle att för dylik taxerings
verkställande sammanträda efter utgången av den för taxeringsår
betet eljest föreskrivna tiden. I båda fallen måste särskilda kostnader
beräknas. Vilkendera av dessa anordningar än väljes, torde det bliva
nödvändigt att låta taxeringen till särskild skatt å förmögenhet antecknas
i en särskild längd, enär med hänsyn till debiteringsarbetet beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatten den vanliga taxeringslängden måste
vara att tillgå för debiteringsförrättaren under tiden för taxeringen till
särskild skatt ä förmögenhet. Det torde ock knappast finnas plats för
införande av den särskilda skatten i de vanliga längderna. Ett ytterligare
skäl till att anordna en särskild längd är att det icke förefinnes något
egentligt behov av att offentliggöra taxeringarna till den särskilda skatten
genom längdernas offentliga framläggande i kommunen. Fast hellre
bör, med hänsyn till de skattskyldigas intresse av att deras förmögenhetsförhållanden
icke onödigtvis bringas till allmän kännedom, sådant framläggande
undvikas. Framläggandet synes kunna ersättas med ett underrättelseförfarande
i de fall, då taxeringen sker utan ledning av deklaration.
Föreligger deklaration, behöves icke särskild underrättelse i annat
fall än då avvikelse från deklarationen göres, men för dylika fall är skyldighet
att underrätta redan föreskriven. I fråga örn felaktig tillämpning
av 2 § näst sista stycket lärer extra ordinär besvärsrätt böra finnas såsom
för annat uppenbart förbiseende vid taxering. Uttryckligt stadgande
härom synes böra intagas i 10 §.»

Länsstyrelsen i Örebro lån anför:

»Beträffande taxeringsförfarandet föreslås, att taxeringen skall ske i
samma ordning som taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Detta innebär, att taxeringen skall i första hand verkställas av taxeringsnämnderna.
Det har med anledning härav ansetts nödvändigt, att beskattningsbara
förmögenheten införes i inkomsttaxeringslängden. Då
dessa längder enligt tryckfrihetsförordningen äro offentliga handlingar,
skulle följden bliva, att uppgifterna rörande vissa personers förmögenhet
bleve offentliga. Du offentliggörande av de uppgifter, som skattskyldiga
avlämna till ledning för egen taxering, måste anses strida mot såväl grunderna
för tryckfrihetsförordningen och taxeringsförordningens bestämmelser
härutinnan som emot de skattskyldigas berättigade krav på att
deras uppgifter särskilt rörande förmögenheten icke utlämnas åt offentligheten,
finner länsstyrelsen sig böra på det kraftigaste avstyrka att
taxeringsförfarandet anordnas på sätt föreliggande förslag angiver. Även
av det skälet, att hela upplagan av taxeringslängder för nästkommande
taxeringsår föreligger tryckt och däri icke finnas upptagna kolumner för
skatten, är förslaget olämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

En jämförelse med 1914 års värnskatt kan icke anses riktig, då denna
skatt var så anordnad, att för erhållande av förmögenheten fordrades en
så pass invecklad räkneoperation, att densamma icke kunde verkställas
av andra än med matematiska och skattetekniska kunskaper väl utrustade
personer, och det resultat, som även med sådan sakkunskap kunde erhållas,
icke återgav verkliga förmögenheten. Skulle det nu framlagda
förslaget genomföras, kunde en var nära nog direkt ur taxeringslängden
inhämta upplysning örn förmögenhetens storlek.

Då det sålunda enligt länsstyrelsens mening är av utomordentlig vikt,
att beloppet av den beskattningsbara förmögenheten icke offentliggöres,
synes en sådan anordning för påförande av skatten böra väljas, att dylikt
offentliggörande undvikes. Några hinder eller svårigheter för en sådan
anordning finnas icke. I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian
rörande skatten ifråga anföres, att, även örn den vägen
att låta taxeringen företagas först av prövningsnämnderna synts
framkomlig, det dock befunnits lämpligare att låta taxeringen till skatten
ske i samma ordning som taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
d. v. s. av taxeringsnämnderna. Frågan, huruvida taxeringen
skall verkställas av taxeringsnämnd eller av prövningsnämnd, kan måhända
anses vara av mera underordnad betydelse. Emot förslaget att
ålägga taxeringsnämnderna detta arbete kan emellertid bland annat anföras,
att dessa nämnder redan nu äro så överhopade av arbete, att svårigheter
icke sällan möta att i rätt tid få arbetet färdigt, samt att det utgående
arvodet för taxeringsarbetet icke på långt när utgör skälig ersättning
för det arbete, som redan nu åligger dem och att sålunda ökat arbete
icke bör dem åläggas utan möjlighet att bereda ökad ersättning.

Länsstyrelsen kan icke undgå att finna, att vissa skäl tala för att taxeringen
överlåtes åt länsprövningsnämnderna. Det förberedande arbetet
bomme då att utföras av landskontoret, som har rutinerad personal till
sitt förfogande. Den ökning av arbetet, som härigenom skulle uppstå,
torde knappast böra avskräcka, då landskontoret ändock har att granska
taxeringarna före prövningsnämndens sammanträde och dess arbete kunde
i hög grad underlättas genom en föreskrift, som ålade taxeringsnämndens
ordförande att samtidigt med deklarationernas översändande till landskontoret
insända en förteckning, upptagande numret ä de deklarationer,
vari redovisades förmögenhet till belopp, som kunde bliva föremål för tillfällig
skatt.

Skulle det emellertid finnas lämpligare, att taxeringen verkställes av
taxeringsnämnd, behöver därav ingalunda följa, att grundlagens skydd
mot offentliggörande av förmögenheten måste eftersättas. Avsikten med
deri i förslaget intagna bestämmelsen därom, att beskattningsbara förmögenheten
skall införas i inkomstlängden, torde uteslutande vara att lämna
debiteringsförrättaren underrättelse örn de grunder, efter'' vilka skatt skall
påföras. Detta ändamål bör- emellertid lika väl kunna vinnas därigenom,
att de skattskyldiga, som taxeras till särskild skatt å förmögenhet, uppföras
i särskild längd eller intagas i protokoll och att uppgifter i sådan
längd eller sådant protokoll tillerkännas samma skydd mot offentlighet,
som nu i grundlagen och taxeringsförordningen tillerkännes de uppgifter,
vilka av de skattskyldiga lämnas i deklarationerna.

Samma förfarande bör tillämpas och samma skydd mot offentlighet lämnas
för det fall, att taxeringens verkställande finnes böra överlåtas åt
prövningsnämnd.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Da fastställandet av den beskattningsbara förmögenheten förutsätter Departement*.
genomgång av deklarationerna och bedömande av de i desamma förekom- CÄe^"''
mande förmögenhetsuppgifterna, måste nämnda fastställande ske genom
taxering och kan ej ordnas såsom en debiteringsfråga. Det enklaste
synes vara att låta denna taxering verkställas av taxeringsnämnderna
under deras ordinarie sammanträdestid, vilket jämväl
ur kostnadssynpunkt torde ställa sig fördelaktigast. Anmärkas kan,
att i flertalet taxeringsdistrikt å landsbygden blott ett fåtal personer torde
komma i fråga för taxering till särskild skatt å förmögenhet. Rörande
Stockholm föreligger det särskilda förhållandet att, örn taxeringen överlåtes
till prövningsnämnden, dubbla debetsedlar måste utfärdas, med därav
följande ej obetydliga omgång vid uppbörden. Debetsedlarna i Stockholm
utfärdas nämligen i regel på grundval av taxeringsnämndernas beslut.

Rörande det i det remitterade författningsutkastet föreslagna taxeringsförfarandet
hava i remissyttrandena anförts betänkligheter härutinnan, att
enligt nämnda förfarande förmögenheternas storlek komme att i vissa fall
framgå av offentliga handlingar. Givet är att ett offentliggörande av
förmögenhetssiffrorna ur vissa synpunkter synes mindre tilltalande, även
örn fråga är örn ett begränsat antal skattskyldiga. Betydelsen av ett dylikt
offentliggörande torde dock ej böra överdrivas. Jag har förut framhållit
att, i jämförelse med de starka skäl som tala för att anordna den
föreslagna förmögenhetsbeskattningen i den fristående skattens form,
förevarande spörsmål måste tillerkännas underordnad vikt.

De i de avgivna yttrandena förekommande uttalandena hava emellertid
föranlett mig att föreslå, att taxeringen till särskild skatt å förmögenhet
icke skall införas i inkomstlängden utan i en särskild för dylik taxering
avsedd längd, vilken icke såsom inkomstlängden skall offentligen framläggas
i vederbörande kommun. Såsom länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt,
förefinnes det icke något egentligt behov att offentliggöra taxeringarna
till den särskilda skatten genom längdernas offentliga framläggande
i kommunen. Jämväl med hänsyn till det hårt belastade utrymmet
i inkomstlängden —■ i det remitterade förslaget torde hava avsetts att angiva
den beskattningsbara förmögenheten i anmärkningskolumnen — synes
fördelaktigt att införa taxeringen i en särskild längd. På samma sätt synas
av prövningsnämnd vidtagna ändringar i taxeringen till ifrågavarande
skatt böra införas i en särskild ändringslängd, vilken ej helle]- skall
offentligen framläggas i kommunen. I den särskilda längden torde böra
införas den skattskyldiges namn ävensom den beskattningsbara förmögenheten.
Att låta taxeringsnämnden införa i stället för den beskattningsbara
förmögenheten det uträknade skattebeloppet blir ej av större
betydelse i fråga örn sekretessens bevarande. Då de i den särskilda längden
förekommande uppgifterna ej kunna betraktas såsom till ledning för
taxering avlämnade uppgifter torde tryckfrihetsförordningens bestämmelser
icke lägga hinder i vägen för att de offentliggöras. Frågan i vad

Kungl. Majlis ''proposition nr 200.

mån i deklarationerna förekommande uppgifter få införas i taxeringslängd
behandlas naturligen icke på något som helst sätt av tryckfrihetsförordningen
utan avgöres i taxeringsförfattningarna.

Har av taxeringsnämnd särskild skatt å förmögenhet påförts person,
som icke avgivit deklaration och ej därtill anmanats, torde underrättelse
örn taxeringen böra tillställas denne.

Beträffande i Stockholm hemmahörande skattskyldiga synes likväl
taxeringen till särskild skatt å förmögenhet böra införas i inkomstlängden.
I fråga örn Stockholm äro inkomstlängd och uppbördslängd kombinerade
i en handling, varför det skulle ställa sig mindre praktiskt att införa
taxeringen i en särskild längd. De i taxeringsförordningen förekommande
bestämmelserna örn längdernas offentliga framläggande i kommunen
avse ej Stockholms stad. Då alltså särskild längd ej skall föras av
taxeringsnämnd för nämnda skattskyldiga, bör ej heller av mellankommunala
prövningsnämnden föras särskild ändringslängd rörande ifrågavarande
taxering. Av sist omförmälda nämnd vidtagen taxeringsåtgärd beträffande
i Stockholm hemmahörande skattskyldiga skall i stället införas i den
vanliga, av nämnden för Stockholm förda ändringslängden.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt införande av uttryckligt stadgande
därom, att i fråga örn felaktig tillämpning av 2 § näst sista stycket
extra ordinär besvärsrätt borde finnas såsom för annat uppenbart förbiseende
vid taxering. Då emellertid enligt 10 § taxeringsförordningens bestämmelser
örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande taxering till särskild
skatt å förmögenhet och då alltså på grund härav i 123 § taxeringsförordningen
förekommande bestämmelse örn extra ordinär besvärsrätt vid uppenbart
förbiseende blir tillämplig i fråga örn taxering till den nya förmögenhetsskatten,
synes särskilt stadgande i förevarande avseende ej vara
erforderligt.

De för tillämpning av förordningen ytterligare erforderliga föreskrifter,
som enligt 10 § i förordningen uppdragits åt Kungl. Majit att utfärda,
hänföra sig bland annat till uppbörden. I detta avseende vill jag framhålla
att det är avsett, att uppbörden av skatten i dess helhet skall äga rum
år 1934 och att den sålunda ej skall bliva föremål för uppdelning på två
terminer. Med hänsyn till skattens karaktär av tillfällig synes en dylik
uppdelning, som skulle förorsaka vissa tekniska svårigheter, icke erforderlig.

I anledning av i yttrandena gjorda påpekanden har jag vidtagit viss
ändring rörande den i utkastet ifrågasatta lydelsen av 1 §, i syfte att tydligt
utmärka att den genom förordningen föreslagna särskilda skatten å
förmögenhet avser år 1934.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Förslagen till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och till förordning om
ändring i vissa delar av taxeringsförordningen.

De remitterade förslagen till ändringar i förordningen om statlig inkomst-
oell förmögenhetsskatt och i taxeringsförordningen hänföra sig i
huvudsak till beskattningen av s. k. familjestiftelser och till beskattningen
av förmögenhet, varav annan än ägaren åtnjuter avkastningen.

S. k. familjestiftelser äro enligt gällande regler att i beskattningsavseende
behandla som övriga stiftelser. Grundbeloppet för den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten utgör alltså 3 procent av det beskattningsbara
beloppet, d. v. s. statsskatten är för ifrågavarande stiftelser proportionell.
Liksom andra stiftelser åtnjuta de s. k. familjestiftelserna frihet
från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt. Enligt de föreslagna
ändringarna i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle
emellertid nu berörda stiftelser bliva skyldiga att erlägga dylik skatt efter
den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan ävensom kommunal
progressivskatt och utjämningsskatt. Omläggningen i beskattningen
hänför sig enligt författningstexten till stiftelser, vilka enligt för desamma
gällande stadgar hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

I fråga örn beskattningen av förmögenhet, varav annan åtnjuter avkastningen,
har i det remitterade utkastet till ändringar i förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt föreslagits viss komplettering
av i berörda avseende gällande bestämmelser. Enligt detta förslag skall sålunda
i 13 § nämnda förordning införas stadgande, att i fråga örn skyldighet
att erlägga skatt för förmögenhet med ägare likställes den som i enlighet
med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska
intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer stiftelsen. Tillika har föreslagits att, då sä
ej redan följer av bestämmelserna i övrigt i berörda författningsrum, med
ägare skall likställas den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger,
att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas
såsom förmögenhetens ägare. I en anvisning till 13 § har utvecklats den
närmare innebörden av sistnämnda bestämmelse. I de nytillkomna fallen
i 13 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får enligt
utkastet förmögenhet aldrig beräknas högre än till tjugufem gånger
det belopp, som avkastningen av förmögenheten utgjort under nästföregående
beskattningsår.

Bestämmelserna örn skyldighet för familjestiftelse att erlägga statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt efter progressiv skala ävensom kommunal
progressivskatt och utjämningsskatt hava föreslagits skola träda i tillämp

Kungl. May.ts proposition nr 200.

ning redan vid 1934 års taxering. De ifrågasatta ändringarna rörande beskattning
av förmögenhet varav annan åtnjuter avkastningen hava avsetts
skola tillämpas först vid 1935 års taxering.

Vad sålunda föreslagits har gjorts till föremål för uttalanden av de
flesta av de hörda myndigheterna.

Kammarrätten anför bland annat:

»Vad angår den föreslagna ändringen av statsskatteförordningen är
uppenbart, att örn en tendens hos skattskyldiga verkligen gjort sig gällande
att genom inrättande av så kallade familjestiftelser eller genom
fördelning av äganderätt och nyttjanderätt på olika händer söka ernå en
från lagstiftarens sida icke avsedd skattelättnad, det är angeläget att genomföra
sådana författningsändringar, att dylika transaktioner icke komma
att medföra någon fördel i beskattningshänseende. Men tillvaron av
en dylik tendens har, såvitt kammarrätten kunnat finna, icke blivit ådagalagd.
Då härtill kommer, att förslaget innebär genomgripande ändringar
av saklig innebörd, för vilka motiveringen är knapphändig och
vilkas följdverkningar äro svåröverskådliga, anser sig kammarrätten icke
kunna tillstyrka förslaget.»

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

»I 13 § förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt nämnes under e) såsom
stiftelses ändamål ’att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska
intressen’. Det vill synas som örn i likhet med vad som säges i 18 §
a) samma förordning orden ''eller bestämda personers’ böra tilläggas.

I och för sig synes erinran icke höra göras mot förslaget i nämnda 13 §
e) att den som njuter avkastningen av en stiftelses förmögenhet skall
med avseende å skyldighet att utgöra förmögenhetsskatt för stiftelsens
förmögenhet likställas med ägare, då han med hänsyn till föreliggande förhållanden
skäligen hör betraktas såsom förmögenhetens ägare, men det
är icke uteslutet, att bristande korrespondens mellan stiftelsens beskattning
och den fysiska personens beskattning kan inträda, särskilt örn de
hava olika hemortskommuner. Till förebyggande av att stiftelsen beskattas
för förmögenhet, som tages under beskattning hos den till avkastnin
gen berättigade, synes böra stadgas skyldighet för den nämnd, som taxerar
avkastningens mottagare, att underrätta nämnden i stiftelsens hemortskommun,
därest denna är en annan än mottagarens hemortskommun,
örn grunderna för beräkningen av den hos mottagaren beskattade delen
av stiftelsens förmögenhet. Önskvärt är även att omfattningen av den
objektiva skatteplikten beträffande en sådan stiftelses tillgångar, i den
mån dessa skola beskattas hos stiftelsen, preciseras, särskilt, för det fall
att endast del av avkastningen tillfaller annan.

Länsstyrelsen i Örebro län anmärker:

»De föreslagna ändringarna av förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt och av taxeringsförordningen synas hava fog för sig.
Väl finner länsstyrelsen den utredning, varpå förslaget örn dessa ändringar
grundats, mindre allsidig och uttömmande än som för ett bestämt ställ
ningstagande erfordrats, men då frågan torde sakna större räckvidd och de
föreslagna ändringarna få anses innebära materiellt riktiga skatteprinei
per, vill länsstyrelsen icke framställa erinran emot förslaget i dessa delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 31

Dock tillåter sig länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida anledning finnes att
i föreliggande sammanhang upptaga dessa frågor till avgörande och ■—
såsom en följd därav — huruvida någon del av dessa ändringar höra träda
i tillämpning förrän vid 1935 års taxering.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke hava något att
erinra mot de föreslagna ändringarna i nu ifrågavarande författningar.

I förevarande sammanhang torde böra omnämnas en av riksräkenskapsverket
i en den 7 februari 1934 dagtecknad skrivelse hos Kungl. Maj:t gjord
hemställan, att Kungl. Majit ville till riksdagen framlägga förslag örn uttrycklig
bestämmelse i taxeringsförordningen, att det skall åligga beskattningsnämnd
att i inkomstlängd angiva, till vilken av de i 18 § statsskatteförordningen
omförmälda kategorier skattskyldiga andra juridiska
personer än aktiebolag vid taxering hänförts. I skrivelsen anföres, att
vid granskning av taxeringslängder m. m. inom riksräkenskapsverket det
stundom visat sig, att oklarhet förelegat, huruvida andra juridiska personer
än aktiebolag av vederbörande beskattningsnämnder hänförts till
den ena eller andra av de kategorier skattskyldiga, som angåves i 18 § a)—
e) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Härav hade
svårighet uppstått att bedöma, huruvida vid granskningen framställda
anmärkningar avsett taxering eller debitering. Med hänsyn till att riksräkenskapsverkets
granskningsrätt beträffande ifrågavarande skattskyldiga
påförd skatt omfattade allenast debiteringen, vore det emellertid av
betydelse att taxeringsländerna inneliölle alla för debiteringens behöriga
verkställande och kontrollerande erforderliga uppgifter. Jämlikt principerna
för gällande skattelagstiftning torde det böra åvila taxeringsmyndigheterna
att träffa avgörande rörande ifrågavarande juridiska personers
natur.

Beskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
av ideella föreningar och stiftelser har utformats enligt den
grundsatsen, att hos dem skall uttagas samma skatt som rätteligen bort
träffa deras intressenter, därest dessa själva direkt beskattats. Med hänsyn
till att intressenterna i allmänhet torde utgöra statsskatt efter den lägsta
procentsats, som återfinnes i skatteskalan för enskilda personer,
d. v. s. 3 procent, har för föreningar och stiftelser grundbeloppet
bestämts till 3 procent av det beskattningsbara beloppet. Emellertid
synes denna skattetariff vara mindre lämplig, då fråga är örn
stiftelser som väsentligen avse att tillgodose släktintressen eller eljest
mera privata intressen. Beträffande dylika stiftelser — vilka stundom
kunna hava avsevärd inkomst och förmögenhet samtidigt som intressenterna
äro ett fåtal — synes mera riktigt att uttaga statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt efter för enskilda personer gällande grunder. Såsom
i den remitterade promemorian anförts, torde en ökad tendens att
skapa stiftelser av ifrågavarande slag kunna konstateras. Anledning synes

Departement
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

därför föreligga att vidtaga den ändring i gällande bestämmelser, att för
nu omförmälda stiftelser grundbeloppet för statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt
beräknas efter den i 18 § a) förordningen örn dylik skatt intagna
progressiva skalan. Därjämte torde kommunal progressivskatt och utjämningsskatt
böra påföras dessa stiftelser. Till stiftelser, som skola beskattas
på nu föreslaget sätt, torde böra räknas till särskild fideikommisstiftelse
avsatta medel, som ej ingå i det egentliga fideikommisset.

Enligt praxis lära stundom stiftelser av ifrågavarande slag vara fritagna
från förmögenhetsskatt, under det att den som åtnjuter avkastningen
av stiftelsens tillgångar beskattas för det med hänsyn till hans återstående
levnadsålder kapitaliserade värdet av samma avkastning. Enär
förevarande stiftelser framstå blott såsom en särskild form för privat egendoms
förvaltning, torde på sätt i utkastet ifrågasatts mottagaren av avkastningen
böra skatta för berörda tillgångar såsom ägare. I författningsförslaget
har den härutinnan förekommande bestämmelsen inskränkts till att avse
egendom, vars avkastning tillfaller »viss familj eller vissa familjer». Full
motsvarighet föreligger sålunda ej till uttryckssättet i 18 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, där fråga är örn stiftelser, som
hava att tillgodose även »bestämda personers» ekonomiska intressen.
Denna skillnad har gjorts med tanke exempelvis på det fall, att
från stiftelsen utgår avkastning till en stiftarens förutvarande tjänare, i
vilket fall det ansetts obilligt att i fråga örn skattskyldighet för förmögenhet
likställa mottagaren av avkastningen med ägare. Utgår stiftelses avkastning
icke till medlemmar av viss familj eller vissa familjer utan i enlighet
med stiftelses ändamål till »bestämda personer», kan den föreslagna
bestämmelsen, att i fråga örn skattskyldighet för förmögenhet med ägare i
visst fall likställes den som skäligen bör betraktas såsom sådan, bliva tilllämplig.

Sistberörda bestämmelse avser att — i den mån genom gällande föreskrifter
så ej redan sker — förebygga verkan av transaktioner från de skattskyldigas
sida avseende att genom fördelning av äganderätt och nyttjanderätt
på olika händer ernå lindring i beskattningen. Man torde kunna utgå
från att den möjlighet att i visst avseende komma till rätta med försök
att undandraga sig skatt för förmögenhet, som sålunda skapats för beskattningsnämnderna,
blott i undantagsfall skall behöva utnyttjas.

Redan av den omständigheten, att beskattningen av stiftelser utformats
enligt den s. k. enkelbeskattningens princip, följer att stiftelse ej är skattskyldig
för förmögenhet, som tages till beskattning hos den som åtnjuter
avkastningen av densamma.

I enlighet med vad riksräkenskapsverket föreslagit anser jag att i taxeringsförordningen
bör införas bestämmelse, att, såvitt angår annan juridisk
person än oskift dödsbo, svenskt aktiebolag och solidariskt bankbolag,
i inkomstlängden angives enligt vilken av de i 18 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt angivna punkter grundbelop -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

pet för dylik skatt skall beräknas. I följd härav erfordras icke något särskilt
stadgande rörande utmärkande i inkomstlängden av s. k. familjestiftelser,
utan torde det i det remitterade utkastet föreslagna tillägget till
86 § taxeringsförordningen kunna utgå. Härav nödvändiggöres åter viss
omformulering av den i utkastet föreslagna lydelsen av 90 och 123 §§
sistnämnda förordning.

I överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt, föreslår
jag införande i 84 § taxeringsförordningen av bestämmelse, att taxeringsnämnd
vid tillämpning av stadgandet i 13 § e) förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt skall, då stiftelsen skall taxeras av annan
taxeringsnämnd, underrätta denna nämnd örn taxeringsåtgärden
ifx-åga.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet
utarbetade förslag till

dels förordning örn särskild skatt å förmögenhet,

dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt den 28 september 1928 (nr 373),

dels ock förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
•den 28 september 1928 (nr 379),

samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Henna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla, och skall till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 193t. 1 sami. Nr 200.

l-J} *

!''

• !

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Bilaga 1.

P. M.

Under förarbetena till 1934 års statsverksproposition har inom finansdepartementet
fråga uppkommit att för budgetåret 1934/1935 en särskild
skatt å förmögenhet skulle uttagas. Härvid har förutsatts, att på denna
väg skulle för statsregleringen 1934/1935 anskaffas ett belopp av 12 miljoner
kronor. Ifrågavarande skatt skulle erhålla den fristående förmögenhetsskattens
form och avse blott förmögenheter över en tämligen hög minimigräns.
Den särskilda förmögenhetsbeskattningen skulle icke medföra
någon rubbning i de allmänna grunderna för den ordinarie förmögenhetsbeskattningen,
utan borde såsom hittills i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet inräknas en sextiondedel av den skattepliktiga
förmögenheten.

_ I anledning härav har inom finansdepartementet utarbetats ett förslag
till förordning örn särskild skatt å förmögenhet samt förslag till vissa därmed
sammanhängande författningsändringar.

1 det följande skall i korthet redogöras för de synpunkter, som legat till
grund vid utarbetandet av nämnda förslag.

Inledningsvis må beröras skillnaden mellan den gällande anordningen
för förmögenhetens beskattning samt en förmögenhetsbeskattning i form
av fristående förmögenhetsskatt.

Karakteristiskt för den nuvarande beskattningen av förmögenhet i Sverige
är, att densamma sammankopplats med inkomstbeskattningen. Skatten
å förmögenhet blir i anledning härav beroende av bl. a. den taxerade
inkomstens storlek. Den taxerade inkomstens betydelse i fråga örn skatten
å själva förmögenheten kan vara mycket stor. Sammankopplingen med
inkomsten medför bl. a., att den progressivitet, som skatten å enbart förmögenheten
företer i förhållande till förmögenhetens storlek, blir vid stora
inkomster obetydlig 1.

Även ortsavdragen utöva inflytande rörande beskattningen av förmögenhet.
Nämnda avdrag kunna under vissa omständigheter fritaga förmögenhet
av rätt avsevärd storlek från beskattning * 2.

En fristående förmögenhetsskatt anknyter i sin rena form enbart till
förmögenheten. Även örn en förmögenhetsskatt principiellt gestaltas som
en fristående skatt, är emellertid ej uteslutet att låta inkomsten, familjens
storlek eller andra omständigheter utöva visst inflytande på skatten. Så
har i flera fall skett i utlandet. Stundom innebär denna anknytning till
inkomsten m. m. allenast, att under vissa betingelser det minimibelopp för

'' Exempelvis är vid en inkomst å 500,000 kronor förmögenhetsskatten för förmögenhet
å 1,383,000 kronor, 3,010,000 kronor och 8,568,000 kronor respektive 4.97, 4.97 och 5.04
promille av förmögenheten. (Fråga är härvid om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
165 procent, kommunal progressivskatt, 100 procent, utjämningsskatt, 100 procent, och
extra inkomst- och förmögenhetsskatt. Ett ortsavdrag å 1,920 kronor har förutsatts.)

2 Därest^ exempelvis skattskyldig i ortsgrupp V med hustru och sex barn icke har någon
inkomst (såsom på grund av utebliven aktieutdelning och förlust å förvärvskälla), är förmögenhet
intill ett belopp av 229,200 kronor undantagen från beskattning.

Skillnaden
mellan förmögenhetsskatt
enligt
gällande
grunder och
fristående
förmögenhetsskatt.

Allmänna
synpunkter
rörande gestaltningen

av en särskild
skatt å
förmögenhet.

Subjektiv

skattskyldig het.

Här i riket
bosatta fysiska
personer m. fl.

Ideella föreningar
och
stiftelser.

36 Kungl. Majds proposition nr 200.

förmögenhet, som tages till beskattning, liöjes. I andra fall är fråga örn
längre gående modifikationer.

Det bifogade förslaget till förordning rörande särskild skatt å förmögenhet
innebär av skäl, som skola i det följande närmare utvecklas, att skatten
bestämmes i vissa fall med hänsyn till det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
fastställda beskattningsbara beloppet.

Det hänsynstagande till bl. a. den taxerade inkomsten, som sålunda
enligt förslaget skett vid den särskilda skatten å förmögenhet, är icke så
långt gående som anknytningen vid den gällande förmögenhetsbeskattningen
till inkomsten. Emellertid torde böra beaktas, att spörsmålet örn och
i vad mån en förmögenhetsskatt bör anknytas till inkomsten ligger annorlunda
till vid en såsom varaktig avsedd förmögenhetsbeskattning än vid
en förmögenhetsbeskattning av mera tillfällig karaktär. Vid en tillfällig
skatt kan anknytningen nämligen avse en tillfälligt hög eller låg inkomst,
med hänsyn vartill det vid en dylik beskattning kan synas mindre riktigt
att göra anknytningen till inkomsten så långt gående som vid en varaktig
skatt, där i längden tillfälligheter rörande inkomsten utjämna sig.

Härefter skola några allmänna synpunkter angivas rörande utformningen
av förslaget till särskild skatt å förmögenhet.

Fysiska personer, vilka varit här i riket bosatta vid beskattningsårets utgång,
och oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet varit här i
riket bosatta, böra, liksom vid den nuvarande förmögenhetsbeskattningen
är fallet, naturligen träffas av den särskilda skatten å förmögenhet. Frågan
örn gränsen för skattepliktens inträde kommer att behandlas i samband
med skattetariffen.

Ideella föreningar och stiftelser skatta enligt förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets
utgång ägt. Undantagna äro kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund,
fromma stiftelser m. fl. institutioner, uppräknade i 7 § statsskatteförordningen.
Ideella föreningar och stiftelser utgöra icke kommunal progressivskatt
och utjämningsskatt, ej heller extra inkomst- och förmögenhetsskatt.

Hörande den finansiella betydelsen av en förmögenhetsbeskattning av
ideella föreningar och stiftelser förefinnes icke någon utarbetad statistik.
Emellertid kan omnämnas, att, enligt för 1933 års riksdags särskilda utskott
vidtagna undersökningar rörande 1932 års taxering, det sammanlagda
grundbeloppet för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beträffande i
18 § e) statsskatteförordningen åsyftade juridiska personer (utom sprithandelsbolag),
d. v. s. huvudsakligen ideella föreningar och stiftelser, med
utgångspunkt från taxeringskalendern approximativt uppskattats till något
mindre än 400,000 kronor 1. Denna siffra torde visserligen böra upptagas
med försiktighet, men ger dock vid handen, att den avlastning beträffande
den särskilda skatten å förmögenhet i skattebördan för fysiska personer,
som ett medtagande vid nämnda skatt av ideella föreningar och stiftelser
skulle åstadkomma, ej är av så stor betydelse. Påpekas kan, att en
dylik avlastning blir i så måtto orättvis, att den väl kan komma att drabba

1 Taxerade belopp linder 4,000 kronor samt vissa taxerade belopp i intervallet 4,000 -8,000
kronor ingå ej i kalkylen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sådana personer utan förmögenhet eller med mindre dylik, som äro intressenter
i föreningarna och stiftelserna, men ej alla mindre förmögna personer.

En förmögenhetsbeskattning av ideella föreningar och stiftelser kan tänkas
avse alla dylika till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
juridiska personer nied förmögenhet över något visst lågt minimum eller
blott de mera förmögna föreningarna och stiftelserna. Beträffande det senare
alternativet må anmärkas, att det, bortsett från den minskade omgång
vid taxeringsarbetet, som ett avskiljande av de mindre förmögna föreningarna
och stiftelserna skulle medföra, knappast är befogat att göra en dylik
skillnad, enär frågan bör bedömas med hänsyn till föreningarnas eller stiftelsernas
intressenter. Förhållandena äro sålunda ej analoga med dem som
gälla för enskilda personer.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då beskattningen av många av
ifrågavarande juridiska personer i allmänhet tillhör de mera omtvistade
beskattningsspörsmålen synas ideella föreningar och stiftelser i princip
icke böra inbegripas under den särskilda skatten å förmögenhet.

Särskild uppmärksamhet påkalla emellertid stiftelser, som avse att tillgodose
familjeintressen eller eljest mera privata intressen. Olika former
av dylika stiftelser finnas. Ett icke ovanligt fall lärer vara, att en person,
som icke hyser tilltro till sina harns ekonomiska förmåga att handhava
egendom, vill säkerställa sina barnbarn och för detta ändamål överlåter
egendom till en särskilt upprättad stiftelse. Viel barnets död skall stiftelsen
upplösas och egendomen tillfalla barnbarnen, medan under tiden dessförinnan
avkastningen av egendomen skall tillfalla upplåtaren resp.
hans barn, eller ock, såsom stundom lärer ske, fonderas. Vidare böra uppmärksammas
sådana stiftelser, som lia att utbetala avkastningen till anhöriga
till stiftaren under deras livstid men därefter till något allmännyttigt
ändamål. Andra stiftelser kunna hava att samtidigt tillgodose dels
familjeintressen dels ideella syften. Erinras kan att, enligt vad vid tillkomsten
av den nya testamentslagen uttalats, den begränsning i rätten att
upprätta fideikommiss, som vidtagits genom nämnda lag, icke får åsidosättas
genom upprättande av stiftelse.

Vad inkomstbeskattningen beträffar betraktas vad som uppbäres från en
stiftelse såsom periodiskt understöd, örn och i den mån det i stadgarna är
föreskrivet, att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller för viss tid
tillfalla vissa familjer eller bestämda personer, och avräknas dylikt periodiskt
understöd vid beräkning av stiftelsens inkomst. Stiftelsen skattar i
princip för sin inkomst och förmögenhet efter den för ideella föreningar och
stiftelser gällande proportionella skattefoten. I praxis förekommer, att då
fråga är örn förmögenhet, varav avkastningen tillkommer annan, densamma
icke inräknas i stiftelsens skattepliktiga förmögenhet. När vad som
uppbäres från stiftelse har karaktären av ränta eller förmån, varom i 9 §
1 mom. g) statsskatteförordningen stadgas, kan enligt praxis, då vederbörliga
förutsättningar äro förhanden, mottagaren av räntan etc. få skatta
för det kapitaliserade värdet av det belopp, han årligen uppbär.

Stiftelser, som enligt sina stadgar hava till huvudsakligt ändamål att
tillgodose vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,
utgöra i vissa fall egentligen blott en särskild form för fysiska personers
egendomsförvaltning och stå i andra fall oskifta dödsbon nära. Med hänsyn
härtill samt för att hindra, att dylika stiftelser bildas i syfte att minska
förmögenhetsskatten, synes lämpligt att låta dylika stiftelser under -

Besparings»kogar.
härads•llmänningar

m. m.

FöraUkrings anstalter.

38 Kungl. Majlis proposition nr 200.

kastas den särskilda skatten å förmögenhet efter samma skala som skall
gälla för beskattning av fysiska personers förmögenhet.

Frågan, huru den ordinarie statliga beskattningen av förevarande stiftelsers
inkomst och förmögenhet bör anordnas, har, enligt uttalande under
törarbetena till 1928 års skattelagar ’, icke givits definitiv lösning, utan
bär man tänkt sig att upptaga densamma till ny behandling, örn den erhölle
större räckvidd än hittills varit fallet. Införandet av en särskild
skatt å förmögenhet synes, då viss tendens till ökning av ifrågavarande
stiftelser lärer hava gjort sig gällande, giva anledning att vidtaga en reglering
av hithörande förhållanden beträffande den ordinarie förmögenhetsskatten.
Salunda föreslås, att stiftelser, som enligt för desamma gällande
stadgar hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen, underkastas
den för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gällande progressiva skalan,
ävensom att dylika stiftelser skola utgöra kommunal progressivskatt
och utjämningsskatt. Jämväl föreslås, att i fråga örn skyldighet att erlägga
skatt för förmögenhet med ägare likställes den, som i enlighet med
stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska
intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer stiftelsen. När sistnämnda bestämmelse
trätt i kraft kommer den att automatiskt gälla även den särskilda
förmögenhetsskatten.

Ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar
samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning, äro skattskyldiga för förmögenhet
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, men ej
enligt förordningarna örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal
progressivskatt och utjämningsskatt. Då härvid är fråga örn korporationer,
som utöva ekonomisk verksamhet till förmån för fysiska personer, vilkas
förmögenhet i allmänhet lärer understiga det beträffande den särskilda
förmögenhetsskatten ifrågasatta minimum, synas de icke böra underkastas
dylik skatt.

Den statliga beskattningen av försäkringsanstalter, som driva livförsäkringsrörelse,
åsyftar i viss mån beskattning av förmögenhet. Utgångspunkten
för den s. k. ränteskatten har nämligen varit, att hos försäkringsanstalten
beskatta försäkringstagarnas räntor å inlevererade premier
m. m. för kapitalförsäkringar till i princip det belopp, som försäkringstagarna
i genomsnitt skulle erlagt, bl. a. i förmögenhetsskatt, om de i stället
beskattats själva. Man kan dock knappast siffermässigt angiva, vilken
roll hänsynstagandet till förmögenheten spelat vid utformningen
av gällande bestämmelser i förevarande avseende, beträffande vilka en
vägledande synpunkt varit, att desamma icke skulle medföra någon större
rubbning i fråga örn försäkringsanstalternas förutvarande sammanlagda
skattebörda.

Med hänsyn till den speciella form, vari beskattningen av ifrågavarande
förmögenhetstillgångar framträder, synes knappast lämpligen erbjuda sig
någon med den mera tillfälliga karaktären av den ifrågasatta förmögenhetsbeskattningen
förenlig utväg att låta de tillgångar, varom nu är fråga,
d. v. s. premiereserv och premieåterbäringsreserv för kapitalförsäkringar,
omfattas av denna beskattning. Även här gäller, att en skatteökning
skulle i huvudsak träffa personer med ringa förmögenhet. Den övervä- 1

1 Se yttrande av 1924 års skatteberedning, intaget i prop. 1927 : 102, sid. 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2G0.

gande delen av försäkringstagarna torde nämligen utgöras av personer
sorn, även om man medräknade på dem belöpande andelar i premiereserv
och premieåterbäringsreserv, äro ägare endast av mindre förmögenheter.

Man skulle snarare kunna tänka sig att hos försäkringstagarna beskatta
vederbörandes andelar i premiereserv och premieåterbäringsreserv, såvitt
■dessa eller försäkringsbeloppen äro av minst viss storlek. Härav skulle
emellertid föranledas en ökning av de skattskyldigas (event, försäkringsanstalternas)
uppgiftsplikt och försvåring av taxeringsarbetet, vartill införandet
av ifrågavarande skatt icke synes i och för sig utgöra tillräcklig
.anledning.

Sparbanker utgöra enligt gällande bestämmelser ej skatt för förmögen- Sparbanker,
het och ej heller synes grundbeloppet (4 procent av beskattningsbara beloppet)
hava bestämts med hänsyn till att detsamma skall innefatta dylik
skatt. Det torde i allt fall icke kunna anses lämpligt att på denna enstaka
punkt utsträcka skattskyldigheten för förmögenhetsskatt. .

Fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattnings- i utlandet boårets
utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke. varit satta^personer
här i riket bosatta, samt utländska bolag (inkl. övriga utländska juridiska
personer) erlägga enligt gällande bestämmelser skatt för den förmögenhet,
de vid beskattningsårets utgång haft här i riket nedlagd.

I riket nedlagd förmögenhet, som innehaves av ifrågavarande skattskyldiga,
synes icke böra undantagas från den särskilda skatten. Vad angår
utländska juridiska personer sammanhänger detta förhållande därmed, att
.andel i den juridiska personens förmögenhet vanligen ej tillkommer personer
här i riket. Den enda möjligheten att träffa förmögenhetens verkliga
ägare är sålunda att beskatta den juridiska personen. Frågan ligger
alltså här helt annorlunda till, än när det gäller svenska juridiska personer.

Enligt 8 § statsskatteförordningen anses som skattepliktig förmögenhet Objektiv
kapitalvärdet av den skattskyldiges i 9 § 1 morn. samma förordning angiv- skatteplikt.
na tillgångar, i den mån samma värde överstiger kapitalvärdet av hans
skulder. Förmögenhetsbeskattningen träffar icke allt vad den skattskyl<lige
äger; en del honom tillhöriga värden av lös egendoms natur äro undantagna
från beskattning. Gränsen mellan vad som nu medräknas och
icke medräknas som tillgångar har man i stort sett velat angiva sålunda.,
att som tillgångar upptagas sådana värden, som antingen äro investerade i
produktiv förvärvsverksamhet eller äro hänförliga till produktivt kapital
i mera inskränkt bemärkelse, varjämte dit hänförts även vissa speciella
värden av mera improduktiv natur, vilka ansetts indicera en större skattel^Tclf
t

Den allmänna innebörd, som begreppet skattepliktig förmögenhet sålunda
har vid den nuvarande förmögenhetsskatten, torde även böra gälla för
den särskilda skatten.

Emellertid är, bl. a. med hänsyn till att gällande bestämmelser beträffande
förmögenhetsbeskattningen ursprungligen tillkommit för en helt
låg förmögenhetsskatt, nödvändigt att i olika hänseenden undersöka,
huruvida rörande den närmare utformningen av begreppet skattepliktig
förmögenhet andra regler än hittillsvarande böra gälla.

Härvid må påpekas, att av betydelse för utformningen av nämnda begrepp
är den omständigheten, att det är en fördel att kunna låta taxeringen
till fristående förmögenhetsskatt ske med utgångspunkt ifrån deklarationerna
för den ordinarie beskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Jordbruksfastighet — liksom annan fastighet — uppskattas vid förmögenhetsberäkningen
enligt gällande föreskrifter regelmässigt till det taxeringsvärde,
som vid beskattningsårets utgång varit åsatt fastigheten.

I utlandet förekommer, att vid uppskattningen av förmögenhet mark, sorn
användes i lant- eller skogsbruk, upptages till viss del av värdet1. En
dylik reducering vid den särskilda skatten å förmögenhet av jordbruksfastighets
taxeringsvärde torde vara möjlig även för det fall, att taxeringen
till skatten sker med utgångspunkt från de nuvarande deklarationsuppgifterna.
Ökningen av taxeringsarbetet torde icke bliva synnerligen betydande,
i allt fall icke, örn vid reduceringen jordbruksvärde och skogsvärde
jämställas. Fråga skulle ju nämligen vara blott om ägare av jordbruksfastighet
med förmögenhet över ett tämligen högt minimum.

Man synes knappast — åtminstone icke med utgångspunkt från hittills
kända förhållanden — kunna med fog göra gällande, att en dylik reducering
vore motiverad med hänsyn till relationen mellan de taxeringsvärden,,
som skulle läggas till grund för skatten, d. v. s. 1933 års taxeringsvärde, och
de verkliga saluvärdena, därvid naturligen fråga är örn för budgetåret
1934 1935 avsedd särskild skatt å förmögenhet. Någon ingående utredning
rörande utfallet av årets fastighetstaxering föreligger visserligen ännu
icke. ^ Vissa siffror hava dock publicerats i en av byråchefen E. Höijer för
1933 ars riksdags särskilda utskott vidtagen undersökning. Dessa siffror
motsäga icke den uppfattning, som man med hänsyn till bl. a. de förberedande
åtgärder, som vidtogos för att få taxeringarna korrekta, kunde
hava anledning antaga såsom riktig, nämligen att taxeringsvärdena i
allmänhet icke i avsevärdare grad överstiga fastigheternas saluvärden.

Det skulle emellertid kunna framhållas, att ett hänsynstagande vid den
särskilda skatten å förmögenhet därtill, att avkastningen av lantbruksfastighet
i jämförelse med avkastningen av andra kapitalföremål ofta vöre
procentuellt lag och att sa särskilt i anledning av nuvarande jordbrukskonjunkturer
i stor utsträckning vore fallet, lämpligen borde ske i den form,
att vid förmögenhetsberäkningen jordbruksfastighet medtoges icke till hela
taxeringsvärdet utan blott till ett reducerat taxeringsvärde.

Emellertid kan häremot anföras, att därest man genom en reducering av
taxeringsvärdet vill ernå, att skattelindring beredes i de fall, då avkastningen
av jordbruksfastighet är procentuellt låg, den nu ifrågasatta metodeu
såtillvida är mindre lämplig, att densamma medför skattelindring även i de
fall, då avkastningen icke är låg. Jämväl synes mindre riktigt att inskränka
ett eventuellt medgivande om nedsättning av skatten allenast
till jordbruksfastighet. De synpunkter till förmån för en reducering av
dylik fastighets värde, vilka nu berörts, torde i själva verket rationellare
tillgodoses genom begränsning av själva skattens storlek, ett spörsmål som
skall närmare behandlas i det följande.

Vid den gällande förmögenhetsbeskattningen räknas icke som tillgång
lös egendom, som är avsedd för ägarens och hans familjs personliga bruk
och bekvämlighet. Emellertid kan anmärkas, att vid den norska extra ordinarie
förmögenhetsskatten dylik egendom medräknas som tillgång, i dea
mån värdet överstiger 50,000 kronor. Till ledning härför skola särskilda
deklarationsuppgifter lämnas.

1 Härvid åsyftas förmögenhetsbeskattningen i schweiziska kantonen Zurich, vid vilken
mark, som användes i lant- eller skogsbruk, upptages till •’/« av saluvärdet. — beträffande
tyska arvsskatten föreskrevs för är 1932, att i anledning av ändrade konjunkturer lantbruksfastighet
m. m. skulle upptagas till 80 % av det uppskattade värdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

I riksdagen Ilar vid olika tillfällen motionerats om att inre lösören för
personligt bruk skulle i viss utsträckning medtagas vid förmögenhetsberäkningen.
Emot en dylik utökning av förmögenhetsbeskattningen har emellertid
anförts bl. a., att densamma icke har någon egentlig statsfinansiell
betydelse, varjämte man pekat på värderingssvårigheterna. Berörda
synpunkter hava även betydelse, därest man vid den särskilda skatten
å förmögenhet, skulle vilja medtaga inre lösören för personligt bruk, i dea
mån värdet överstiger visst belopp. Beaktas må jämväl, att i så fall är
nödvändigt —• forså vida man vid taxeringen för skatten skall utgå från
de ordinarie deklarationerna — att särskilda deklarationsuppgifter rörande
dylika lösören avgivas.

Vad egendom under f ideikommissrätt angår, må i anledning av den vid
1933 års riksdag beslutade ändringen rörande arvsbeskattningen framhållas,
att spörsmålet ligger väsentligen annorlunda till vid en vanlig förmögenhetsbeskattning
än vid skatt å arv. Införandet av en särskild skatt å
förmögenhet synes ej utgöra tillräcklig anledning att vidtaga ändring i
nu gällande bestämmelser, vilka antagits så nyligen som vid 1930 års,
riksdag.

Därest en person åtnjuter avkastningen av viss egendom, medart äganderätten
tillkommer en annan, är ägaren fritagen från beskattning för egendomen.
Som tillgång räknas nämligen icke rätt till förmögenhet, varav
annan för närvarande åtnjuter avkastningen (9 § 2 mom. d) statsskatteförordningen).
Anledningen härtill är naturligen den, att det ansetts
obilligt att en person, som icke är i stånd att draga avkomst från sin egendom,
skall skatta för densamma. Ägaren skattar sålunda icke ens för det
värde, äganderätten efter avdrag av rätten till avkastningen representerar.

Beträffande den som åtnjuter avkastningen gäller åter följande.

Efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av
förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap, så ock
annan, vilken äger sådan rätt i fråga örn förmögenhet, vartill äganderätten
tillagts hans avkomling, likställas i beskattningsavseende med ägare
(13 § c) statsskatteförordningen). Förmögenhetsskatt uttages alltså i dessa
fall hos den, som äger uppbära avkastningen, för egendomens hela värde.

Tillkommer avkastning av egendom eljest någon för livstid eller är dylik
rätt upplåten för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter
beskattningsårets utgång, beskattas den som uppbär avkastningen för det
efter 5 procent kapitaliserade värdet av det belopp, rättigheten motsvarat
under beskattningsåret. Är fråga örn livstidsupplåtelse och understiger
värdet av vad den berättigade årligen må åtnjuta 1,000 kronor, föreligger
dock skattefrihet. Vid upplåtelser på livstid sker beräkningen av kapitalvärdet
enligt vissa författningen bifogade, med hänsyn till genomsnittliga
återstående livslängden uppställda tabeller. Kapitalvärdet av avkastningen
är naturligen gemenligen mindre än egendomens fulla värde. Utebliver
ett beskattningsår avkastningen (t. ex. i fråga örn aktier), undgår
egendomen för det året helt förmögenhetsbeskattning.

Åtnjuter slutligen vederbörande avkastningen för tid, som utlöper inom
fem år efter beskattningsårets utgång, utgör han icke förmögenhetsskatt
för rätten till avkastningen.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Skattefri fren.

Allmänna synpunkter
rörande
skattefotens
gestaltning.

Regeln, att såsom ägare anses den som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen
av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts hans avkomling,
har bl. a. den betydelsen, att den lägger hinder i vägen för en skattskyldig
att genom att överlåta äganderätten av egendom till sin avkomling
men själv under sin livstid behålla rätten till avkastningen ernå lindring
i skattebördan. En dylik transaktion kunde vid nuvarande förmögenhetsbeskattning
under vissa förutsättningar ställa sig fördelaktig. Lägger
författningen sålunda för det kanske viktigaste fallet hinder i vägen
för en skattskyldig att genom att fördela äganderätt och rätt till avkastning
å olika personer ernå en obehörig lindring av skattebördan, så återstå
dock andra likartade möjligheter. Dessa möjligheter få ökad betydelse
örn förmögenhetsskatten skärpes. Det kan sålunda finnas anledning
att i samband med påläggande av särskild skatt å förmögenhet taga förevarande
förhållanden under särskild prövning. I detta avseende må uppmärksammas
den vid den danska förmögenhetsbeskattningen gällande
regeln, att när den som har rätt till den framtida besittningen av ett kapital
är descendent till eller arvsberättigad efter räntetagaren, räntetagaren
skattar för hela förmögenheten. Enligt motiven har denna bestämmelse
tillkommit för att förhindra, att en familjs medlemmar undandraga
sig förmögenhetsbeskattningen med hjälp av transaktioner, enligt vilka
en av medlemmarna njuter räntan, medan kapitalet skall tillhöra andra.

Emellertid kan mot införandet i Sverige av en sådan regel anmärkas
bl. a. att vid sådana mellan anhöriga företagna förfoganden, som kunna
anses vara fullt lojala, densamma kan medföra att den som blott åtnjuter
avkastning av egendom kommer att skatta för egendomens hela
värde, trots att något reellt motiv därtill icke föreligger. I stället synes
riktigare att direkt hänföra sig till de fall, då skiljandet mellan äganderätten
och rätten till avkastningen framstår mera såsom en yttre form för
•egendomsförvaltning än en disposition av egentlig reell innebörd. Med
denna utgångspunkt har föreslagits införande i 13 § statsskatteförordningen
av bestämmelse därom, att den som äger åtnjuta avkastningen av
förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, skall, utom för övriga
i nämnda författningsrum angivna fall, likställas med ägare, därest
sådana förhållanden föreligga, att han finnes skäligen böra betraktas såsom
sådan, varjämte i en anvisning till berörda paragraf närmare utvecklats
de synpunkter som i förevarande avseende böra vara vägledande för
beskattningsmyndigheterna. Som förut nämnts föreslås tillika, att med
ägare skall likställas även den som i enlighet med stiftelses ändamål att
tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen under
sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten
tillkommer stiftelsen. Förevarande stadganden bliva, sedan de trätt
i kraft, tillämpliga även i avseende å den särskilda skatten för förmögenhet.

Vissa allmänna synpunkter skola nu meddelas rörande spörsmålet huru
skattefoten vid den ifrågasatta fristående förmögenhetsskatten bör gestaltas.

Därvid må till en början beröras vilken betydelse principen, att skatt
skall utgå efter vederbörandes förmåga, kan hava i nämnda avseende.

För inkomstbeskattningens del har nämnda princip vanligtvis ansetta
medföra en progressiv skattefot. Man resonerar härvid så, att skatteförmågan
stiger hastigare än inkomsten. Skulle man med utgångspunkt från
skatteförmågeprincipen komma till en progressiv skattefot även i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

om förmögenhetsskatten, måste gälla, att skatteförmågan stiger hastigare
än förmögenheten. Härmed förstås dock icke, att skatteförmågan skall i
varje fall vara större vid en högre förmögenhet än vid en lägre. Så är
icke heller i verkligheten händelsen. Skatteförmågan anses nämligen bero
på även andra faktorer än förmögenhet, såsom inkomst, barnantal o. s. v.

Detta medför, att skatteförmågan för en person med större förmögenhet
kan vara lägre än för en person med mindre förmögenhet, exempelvis därför,
att den mindre förmögenheten är förenad med en större inkomst. Problemet
är i stället, om förmögenheten oberoende av övriga förhållanden,
m. a. o. självständigt för sig betraktad, indicerar en i förhållande till dess
storlek progressivt stigande skatteförmåga. Till ytterligare förtydligande
må nämnas, att fråga härvid icke är örn den olikhet i skatteförmågan,
som kan följa av att en större förmögenhet giver en absolut taget större
inkomst än en mindre förmögenhet — hänsyn härtill tages genom inkomstbeskattningen
— utan spörsmålet gäller, örn den ökning i skatteförmågan,
som föranledes därav, att inkomsten härrör av förmögenhet (d. v. s. just
av att förmögenhet finnes), är proportionell mot förmögenheten eller icke.

Någon närmare utredning av detta problem har, såvitt tillgänglig litteratur
rörande skatteprogressiviteten synes utvisa, icke företagits inom
finansvetenskapen, vare sig fråga är örn en förmögenhetsbeskattning överhuvudtaget
eller, såsom i förevarande sammanhang är fallet, örn en förmögenhetsbeskattning
som ställes vid sidan av en redan existerande sådan.
Man torde dock av den nutida finansvetenskapliga litteraturen kunna
utläsa, att man ej -— åtminstone icke i allmänhet -— varit av den meningen,
att skatteförmågeprincipen skulle fordra en proportionell skattefot
vid förmögenhetsskatten; snarast synes man hava haft sympatier för
en progressiv slcattefot.

Uppmärksamheten må ock fästas på den med nutida höga skattesatser
alltmer framträdande tendensen inom finansläran att vid skatteproblemens
lösning lägga särskild vikt vid de ekonomiska och sociala verkningarna
av de alternativa möjligheter, som därvid erbjuda sig. Anlägger
man en dylik synvinkel på frågan örn skattefoten vid den projekterade
förmögenhetsskatten, framstår problemets innebörd såsom en fråga, vilka
verkningar av olika alternativ rörande skattefotens anordnande äro mest
önskvärda. Härvid äro att beakta verkningar i avseende å den enskilde
skattskyldiges konsumtion, sparande och kapitalinnehav; verkningar som
avhänga icke enhart av själva skattens storlek utan även av vederbörandes
inkomst, levnadsbeliov och övriga skatter (däribland den nuvarande
förmögenhetsskatten m. m.). Bakom dessa primära skatteverkningar
ligga mera allmänna verkningar av ekonomisk och social natur. Att det
ur berörda synpunkter skulle kunna framställas någon befogad anmärkning
mot en inom vissa gränser progressiv förmögenhetsskatt kan ej antagas.

Spörsmålet vid vilket förmögenhetsbelopp förmögenhetsskatt skall börja Vid vilket förutgå,
är bl. a. en fråga, i vilken mån skattefrihet för särskild skatt b™boEenhgekt^1''1
å förmögenhet skall medgivas. Att beakta är, att även en jämförelsevis förmögenhet^
liten förmögenhetsskatt för de små förmögenheterna statsfinansiellt kan skatt börja
betyda rätt mycket, nämligen på grund av den relativa talrikheten av utgå?
dessa förmögenheter.

Frågan örn hur minimum skall bestämmas äger ett visst samband med
de taxeringstekniska synpunkterna. Ju högre minimum är, desto mindro
omfattande blir taxeringsår betet. Skall man vid taxeringen till den särskilda
skatten å förmögenhet utgå ifrån de nuvarande deklarationerna,

Beducering av
skatten Tid
särskilda omständigheter.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

talar till förmån för ett kanske jämförelsevis högt minimum även den omständigheten,
att deklarationsmaterialet för ägare av förmögenheter av
lägre storlek stundom torde vara mindre fullständigt, medan beträffande
förmögnare personer ett mera fullgott material torde föreligga.

Tagas de nuvarande deklarationerna till utgångspunkt för taxeringen
till den särskilda skatten, bör i fråga örn i riket hemmahörande fysiska
personer minimum bestämmas till minst 30.000 kronor, utgörande sextio
gånger det belopp, vid vilket deklarationsplikt börjar, d. v. s. 000 kronor.
Vid ett beräknat taxerat belopp under G00 kronor är deklarationsplikt för
handen blott under vissa förutsättningar (nämligen då vederbörande nästföregående
år taxerats eller ock skulle taxeras till kommunal inkomstskatt
för minst 600 kronors inkomst).

Enligt det bifogade förslaget till förordning örn särskild skatt å förmögenhet
inträder skyldighet att utgöra dylik skatt, då förmögenheten överstiger
50,000 kronor.

Som i det föregående omnämnts förefinnas vid den utländska förmögenhetsbeskattningen
föreskrifter, enligt vilka vid låg inkomst, ömmande
omständigheter etc. skattelättnad inträder. Nedan skall diskuteras, huruvida
den ifrågasatta särskilda skatten å förmögenhet bör förenas med
någon dylik föreskrift.

Därvid må till en början något beröras de åsyftade bestämmelserna vid
förmögenhetsbeskattningen i utlandet.

Största räckvidden hava bestämmelser av samma art som de år 193T
med den danska förmögenhetsbeskattningen införlivade. Vid denna gäller
nämligen fr. o. lia. budgetåret 1933/1934, att, då den uppskattade (ansatte)
inkomsten för ett beskattningsår utgör mindre än tre procent av
förmögenheten, förmögenhetsskatten nedsättes med feni procent för varje
tva promille eller del därav, varmed den uppskattade inkomsten understiger
tre procent av förmögenheten. Förefinnes icke någon inkomst,
nedsättes förmögenhetsskatten med 80 procent.

Nämnda stadgande^ hava ersatt en år 1927 antagen bestämmelse, att
förmögenhetsskatten icke skulle med mer än 50 procent överstiga den del
av den statliga inkomstskatten, som föll å inkomst, vilken kunde beräknas
härröra av förmögenhet. Nedsättning av skatten på grund av denna
bestämmelse, vilken synes hava varit ganska svårtillämplig, ägde blott
rum, då särskild begäran därom framställdes.

Vid sidan av regeln, att förmögenhetsskatten nedsättes, då inkomsten
understiger tre procent, förefinnes vid den danska förmögenhetsskatten en
särskild reduktionsregel beträffande förmögenheter icke överstigande
100,000 kronor. I fråga örn dylik förmögenhet nedsättes nämligen förmögenhetsskatten
enligt skatteskalan med */*, då inkomsten understiger 2,000
kronor, nied 2/s då inkomsten utgör 2,000—3,500 kronor samt med V» då
inkomsten utgör 3,500—4,500 kronor. Dessa föreskrifter medföra för förmögenheter,
icke överstigande 100,000 kronor, en reducering, som inträder
under mera vidgade förutsättningar än den förut angivna reduceringen.

Beträffande den norska extra ordinarie förmögenhetsskatten har år
1933 införts den bestämmelsen, att då det totala skattebeloppet till stat
och kommun (inkl. extra förmögenhetsskatten) överstiger 75 procent av
den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara inkomsten,
den extra ordinarie förmögenhetsskatten bortfaller i sådan utsträckning,
att totala skattebördan icke överstiger 75 procent av inkomsten.

Till ifrågavarande kategori av bestämmelser höra regler, att vid låg

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

inkomst, försörjningsplikt eller eljest ömmande omständigheter ett högre
minimum för skattepliktens inträde än det vanliga skall gälla.

I förevarande sammanhang må jämväl i korthet redogöras för en av
bolagsskatteberedningen föreslagen begränsning av gällande förmögenhetsbeskattning
för fall av låg taxerad inkomst. Bolagsskatteberedningen
ifrågasatte nämligen att, oavsett örn den av beredningen diskuterade höjningen
av förmögcnhetsdclen till 1Uo genomfördes eller ej, föreskrift borde
införas därom, att för fysiska personer, bosatta här i riket, förmögenhetsdelen
ej skulle uppföras med högre belopp än det vartill den taxerade
inkomsten uppgått. Rörande beredningens motiv till nämnda förslag må
hänvisas till beredningens betänkande del I, sid. 214 f.

Den sålunda av bolagsskatteberedningen föreslagna regeln innebär, att
då den taxerade inkomsten understiger förmögenlietsdelen, d. v. s. 12/s
procent av förmögenheten, förmögenlietsdelen reduceras för att, därest
icke någon taxerad inkomst finnes, icke alls tagas i beräkning. Då inkomst
saknas, utgår alltså icke förmögenhetsskatt.

I vissa av de över bolagsskatteberedningens betänkande avgivna yttrandena
har införandet av ifrågavarande spärregel avstyrkts. Därvid
har bl. a. anmärkts, att det vore mindre riktigt att i de rätt vanliga
fall, då personer med kanske betydande förmögenhet ej deklarerade inkomst,
de helt och hållet skulle undgå förmögenhetsskatt. Man har även
anfört, att det framstode som föga rationellt, att för en person, som t. ex.
under slutet av år 1931 ärvt en förmögenhet och icke under nämnda år
åtnjutit den därav härflutna inkomsten, skyldigheten att i slutet av år
1932 och under våren 1933 utgöra förmögenhetsskatt skulle göras beroende
av huruvida han under år 1931 åtnjutit inkomst av annan förvärvskälla.
Vidare har framhållits, att det föreslagna stadgandet öppnade
en utväg för mindre nogräknade skattskyldiga att uppnå icke avsedd
skattelindring. En omarbetning av stadgandet i syfte att förebygga icke
önskvärda verkningar därav torde — enligt vad kammarrätten uttalade
— svårligen kunna åstadkommas, nied mindre stadgandet utbyttes mot
synnerligen invecklade bestämmelser.

För avgörande av huruvida inkomst eller eljest andra omständigheter
än förmögenheten själv böra utöva inflytande i fråga örn den särskilda
skatten å förmögenhet, må erinras örn att verkningarna utav en enbart
av förmögenhetsbeloppet normerad skatt bliva i fråga örn förmögenheter
av en och samma storlek olika vid olika inkomst. I ett fall tillgripes för
skattens gäldande inkomst, som eljest skulle sparats, i ett annat fall kan
vederbörande anse sig nödsakad inskränka sin konsumtion, i ett tredje
fäll måste själva förmögenheten tagas i anspråk för skattens betalning.
Möjligheten av att själva förmögenheten måste tillgripas är större örn
iörmögenlieten är förbunden mod en liten inkomst än örn den är förenad
med en stor sådan.

Vidare är att beakta, att en skatt, som utgår enbart i förhållande till
förmögenhetens storlek, väl kan vara godtagbar i fråga om mera räntabelt
kapital, medan den beträffande kapital, som gemenligen lämnar låg avkastning,
kan ställa sig mindro lämplig, nämligen med hänsyn till risken
av inskränkning i produktionen.

Skäl för att vid en förmögenhetsskatt taga hänsyn även till inkomsten
föreligga sålunda. Fråga är här örn inkomsten i dess helhet, icke blott
inkomsten av kapital. I den män man åsyftar att motverka, att skatten

Kungl. Majlis proposition nr 200.

för mycket inkräktar på konsumtionen eller medför kapitalförtäring, synes
nämligen riktigt att taga hänsyn till den skattskyldiges liela inkomst
och ej allenast till kapitalinkomsten (som t. ex. vid jordbruk ej är hela
jordbruksintäkten, utan blott den del, som ej utgör ersättning för jordbrukarnas
eget arbete). En regel, som föreskriver reducering vid låg
kapitalinkomst tillgodoser dock naturligen i viss mån nämnda synpunkter.
I den mån åter man åsyftar att förhindra de menliga påföljderna
av en hård belastning av kapital, som lämnar låg inkomst, är givetvis
tillräckligt att taga hänsyn blott till inkomsten av kapital. En anknytning
till kapitalinkomsten synes emellertid redan med hänsyn till de
taxeringstekniska svårigheter man därvid möter, speciellt beträffande
kapitalinkomstens särskiljande, vara utesluten.

Ifrågasättas kan, örn man vid förmögenhetsskatten bör taga hänsyn
även till den skattskyldiges försörjningsplikt o. dyl. Härvid kan anmärkas,
att, under förutsättning av samma inkomst och förmögenhet,
risken för att förmögenhetsskatten skall medföra en minskning av själva
förmögenheten kan vara större, örn den skattskyldige har stor familj
att försörja än örn han är ensamstående. En dylik risk är dock givetvis
mindre örn inkomsten är mycket stor. Även ur den synpunkten att, vid
lika inkomst och förmögenhet, skatten hårdare träffar en skattskyldig
med stor familj än en ensamstående skattskyldig, synes ett hänsynstagande
till familjeförhållandena vara motiverat. Icke heller denna synpunkt
är av större vikt då fråga är örn mera betydande förmögenheter.

Beträffande frågan örn själva metoden för en anknytning till inkomsten
samt till försörjningsplikt o. dyl., må anföras följande.

Regler, som medföra skattenedsättning för det fall att totalinkomsten,
utan avräknande från densamma av skattefria avdrag, i förhållande till
förmögenheten eller absolut taget är låg, taga uppenbarligen icke hänsyn
till försörjningsplikt o. dyl. Bland dylika regler märkes den ovannämnda,
vid den danska förmögenhetsskatten år 1933 införda regeln
rörande reduktion av förmögenhetsskatten, därest den uppskattade inkomsten
understiger tre procent av förmögenheten. Enligt denna regel
inträder givetvis beträffande alla förmögenheter minskning av skatten
under enahanda förutsättning. Emellertid är att märka, att reduceringen
synes böra inträda vid en jämförelsevis högre inkomst beträffande
smärre förmögenheter än i fråga örn större förmögenheter, försåvitt ej
skatten är så låg, att med hänsyn härtill en reducering ej är av större
betydelse. Risken för att skatten medför en minskning av själva förmögenheten
kan nämligen vid små förmögenheter föreligga även vid en
i förhållande till förmögenheten hög inkomst. Skattens inverkan på konsumtionen
torde blott i fråga örn mindre eller mera måttliga förmögenheter
kunna hava betydelse, men där även vid jämförelsevis stor inkomst.
Den angivna danska regeln står också vid sidan av föreskrifter, enligt
vilka, i fråga örn förmögenheter upp till 100,000 kronor, nedsättning av
skatten gradvis inträder, då inkomsten understiger 4,500 kronor. Örn såsom
i Danmark specialregeln för smärre förmögenheter göres så kraftigt
gående, att den vid dylik förmögenhet för de flesta fall utesluter tillämpningen
av den generella regeln, blir den omgång i taxeringsarbetet, som
kan förorsakas av att två spärregler finnas, av icke alltför stor betydelse.
Såsom nedan anmärkes, kan man genom att vid spärren anknyta till det

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

beskattningsbara beloppet ernå att i fråga om mindro förmögenheter reduceringen
börjar vid en jämförelsevis högre inkomst än beträffandestora
förmögenheter.

En anknytning till den taxerade inkomsten innebär även bolagsskatteberedningens
förut omnämnda spärregel. Körande denna regel må anmärkas,
att — oavsett örn den är befogad vid den ordinarie skatten eller
ej — den dock icke, i händelse den infördes i samband med den särskilda
skatten å förmögenhet, skulle i tillräcklig grad för förmögenhetsinnehavare
med i förhållande till förmögenheten liten inkomst mildra verkningarna
av berörda skatt. Tillämplighetsområdet för spärregeln är
nämligen ganska begränsat, i det att den träder i funktion blott då inkomsten
är lägre än 1 a/s procent av förmögenheten. Att beakta är vidare,
att regeln även med hänsyn därtill synes mindre lämplig, att reduceringen
blir så långt gående att fullständig skattefrihet inträder, då ickenågon
inkomst är för handen.

Körande en regel sådan som den ovannämnda vid den norska förmögenhetsbeskattningen
gällande, må anmärkas, att densamma redan med
hänsyn till de taxeringstekniska svårigheter, den skulle medföra, icke synes
böra ifrågakomma. I Norge ligga härvidlag förhållandena annorlunda
till.

Enklaste sättet att vid den ifrågasatta skatten anknyta till såväl inkomsten
som omfattningen av försörjningsplikten under medgivande samtidigt
av större lättnad beträffande smärre förmögenheter än beträffande
större, synes vara att taga hänsyn till det för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
fastställda beskattningsbara beloppet. Vid stora förmögenheter,
där ortsavdragen hava jämförelsevis mindre betydelse, motsvaras
det beskattningsbara beloppet närmast av den taxerade inkomsten
med tillägg av l2/a procent (Veo) av förmögenheten; den taxerade inkomsten
är här lägre än det beskattningsbara beloppet. Vid små förmögenheter
är ortsavdraget ofta större än förmögenhetsdelen; i vilket fall den
taxerade inkomsten är större än det beskattningsbara beloppet. Av det
anförda följer att, örn man anordnar skattelindring då det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet understiger
viss procent av förmögenheten, lindringen inträder för små förmögenheter
vid en i förhållande till förmögenheten i allmänhet högre taxerad inkomst
än för större förmögenheter.

Det i olika avseenden lämpligaste resultatet har synts kunna vinnas
genom en regel, att det iörmögenhetsbelopp, som lägges till grund för
skatten, icke får överstiga tjugufem gånger det beskattningsbara beloppet,
dock att nämnda förmögenlietsbelopp aldrig må sättas lägre än till
80 procent av den skattskyldiges hela skattepliktiga förmögenhet.

Den nu ifrågavarande reduktionsregeln synes vara tämligen enkel att
tillämpa. Den innebär, att reduktion av skatten inträder då det beskattningsbara
beloppet understiger fyra procent av förmögenheten. Att märka
är, att reduceringen icke direkt avser själva skattebeloppet, utan den
skattepliktiga förmögenheten. Detta medför, att nedsättningen av det
efter skatteskalan utgående skattebeloppet går längre än till 80 procent
av detsamma. Eftersom nämligen skatten föreslås utgå efter skiktskala
å den del av förmögenhetsbeloppet, som överstiger 50,000 kronor,
blir reduktionen i förhållande till det förmögenlietsbelopp, som sålunda
lägges till grund för skattens beräknande, kraftigare än i förhållande

Taxering
m. m.

48 Kungl. Majda proposition nr 200.

till förmögenheten i dess helhet. Även skatteskalans progressivitet verkar
till, att reduceringen av själva skatten blir kraftigare än vad anförda
procenttal utvisar. Vid små förmögenheter går reduceringen med
hänsyn till det beskattningsbara beloppets storlek i vissa fall så långt, att
fullständig skattefrihet ernås.

Vissa olägenheter kunna vara förbundna med en regel som förbinder
den särskilda skatten å förmögenhet med inkomsttaxeringen. Härutinnan
är att påpeka, att inkomsten icke alltid kan förutsättas vara riktigt uppskattad.
På grund av förmögenhetsskattens sammankoppling med inkomsten
medför detta, att även förmögenhetsskatten kan bliva oriktig.
Tillika är att beakta, att sammankopplingen kan inbjuda till att genom
särskilda åtgärder söka få ned inkomsttaxeringen, vilket ju har betydelse
såväl för den särskilda förmögenhetsskattens del som för den statliga.
och kommunala beskattningen i övrigt. Åtgärder i ifrågavarande
syfte kunna helt hålla sig inom lagens råmärken. Olägenheter av nu
angiven art hava åberopats som skäl mot den av bolagsskatteberedningen
föreslagna spärren. Denna gick emellertid så långt, att full skattefrihet
inträdde, örn icke någon inkomst var för handen. Olägenheterna torde
vara av mindre valör, örn fråga är örn en reduktionsregel, vilken, såsom
den ifrågasatta, medför en tämligen försiktig reducering. De mindre
lämpliga verkningar, som i allt fall kunna uppstå, torde uppvägas av de
fördelar, spärren erbjuder.

Vid upprättande av ifrågavarande författningsförslag har övervägts
huruvida taxeringen till skatten skulle i första hand anförtros åt taxeringsnämnderna
eller eventuellt åt prövningsnämnderna. Även örn den
vägen, att låta taxeringen företagas först av prövningsnämnderna, synts
framkomlig, har emellertid befunnits lämpligare att låta taxeringen" till
.skatten ske i samma ordning som taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt. Därvid har naturligen förutsatts, att den särskilda
skatten å förmögenhet skall kunna av 1934 års riksdag antagas å sådan
tid, att taxering till skatten kan nämnda år verkställas av taxeringsnämnderna
innan deras arbete avslutats. Enär skatten blott avser förmögenheter,
överstigande 50,000 kronor, kan den ej komma att avse andra
personer än dem, som äro skyldiga att avlämna deklaration. Beträffande
taxeringsförfarandet synes i huvudsak böra gälla samma regler
som i fråga örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Över
taxeringsnämnds beslut rörande särskild skatt å förmögenhet bör sålunda
i vanlig ordning få anföras besvär hos prövningsnämnd, liksom besvärsförfarandet
i övrigt bör ansluta sig till vad i detta avseende gäller
i fråga örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Även debitering
och uppbörd synes böra ske i den för nämnda skatt föreskrivna
ordning.

Det bifogade förslaget till förordning om särskild skatt å förmögenhet
upptager bestämmelse därom, att i inkomstlängden skall införas den s. k.
beskattningsbara förmögenheten. Detta förmögenlietsbelopp motsvaras
av den verkliga förmögenheten, där ingen reduktion med hänsyn till det
för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet ägt
rum, men i annat fall av den sålunda reducerade förmögenheten. Av inkomstlängden
kommer sålunda den verkliga förmögenheten att framgå,
där ej reduceringsregeln trätt i tillämpning; genom jämförelse med det
beskattningsbara beloppet kan avgöras, örn sistnämnda fall är för lian -

Kungl. Maj.-ts proposition nr 200.

den. Då taxeringslängderna enligt tryckfrihetsförordningen äro offentliga
handlingar, bliva alltså uppgifterna rörande vissa personers förmögenhet
offentliga, något som man vid en förmögenhetsskatt i den fristående
beskattningens form icke synes kunna undvika. Erinras kan därom,
att 1914 års värnskatt var så anordnad, att man vid jämförelse med
den vanliga taxeringen medelst en tämligen enkel räkneoperation kunde

1 viss utsträckning få fram den skattskyldiges förmögenhet. Anordningen
innebär sålunda ingen nyhet.

Rörande detaljutformningen av det bifogade förslaget till förordning Detaljmotiom
särskild skatt å förmögenhet må anmärkas. verina till de

Enligt 1 § i nämnda författningsförslag skall särskild skatt å förmo- fatp^gför''
genhet erläggas av fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag (inkl. astegen.°r
därmed likställd utländsk juridisk person) samt i 18 § a) statsskatteförordningen
omförmäld stiftelse, då vederbörandes skattepliktiga förmögenhet
överstiger 50,000 kronor. Härvid har anknytning skett till uttryckssättet
i 15 § i sistnämnda förordning, i vilket författningsrum med skattskyldigs
skattepliktiga förmögenhet förstås den förmögenhet, som jämlikt
12 och 13 §§ berörda förordning tages till beskattning hos skattskyldig.
Härvid är för fysiska personer, vilka varit här i riket bosatta vid
beskattningsårets utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatta, samt i 18 § statsskatteförordningen omförmälda
stiftelser fråga örn all den förmögenhet, de vid beskattningsårets
utgång ägt vare sig här i riket eller å utländsk ort. Beträffande
åter fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke
varit här i riket bosatta samt utländska bolag avses den här i riket vid
beskattningsårets utgång nedlagda förmögenheten. Genom att till grund
för skyldigheten att erlägga särskild skatt å förmögenhet lagts skattskyldigs
i 15 § statsskatteförordningen omförmälda skattepliktiga förmögenhet,
torde även framgå, att bl. a. bestämmelsen i 27 § 1 moni.
nämnda förordning angående frikallelse i visst fall från skattskyldighet
får motsvarande tillämpning beträffande berörda skatt.

Regeln, att den beskattningsbara förmögenheten i vissa fall skall bestämmas
med hänsyn till det med avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
fastställda beskattningsbara beloppet, synes icke böra hava
tillämpning beträffande i 18 § a) förordningen omförmälda stiftelser.

För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, torde i
anslutning till allmänna gällande regler för dylika makars beskattning,
skatteplikt enligt 1 § böra bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda
förmögenhet, liksom beskattningsbar förmögenhet synes böra
beräknas för makarna gemensamt. Tillämpningen av bestämmelserna i

2 § tredje stycket lärer böra ske med hänsyn till det för makarna gemensamt
fastställda beskattningsbara beloppet. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt åtskilda, torde böra betraktas såsom av varandra oberoende
skattskyldiga.

Bestämmelserna i övrigt anknyta sig i huvudsak till föreskrifterna i
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt men hava utformats
med hänsyn därtill, att särskild skatt å förmögenhet kan komma
att utgå även för det fall att för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbart belopp oj förefinnes och dylik skatt alltså ej skall erläggas.

Bihang till riksdagens protokoll 19-14. 1 sami. Sr ''200.

5 o

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse ur vissa delar ar förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt innefattar bl. a. ändring
av 13 § i sistnämnda förordning. De i författningsförslaget i
13 § a)—d) införda föreskrifterna motsvara de hittills gällande, dock
har för det fall, att någon åtnjuter avkastning av egendom, vartill ägan
derätten tillagts hans avkomling, utsagts, att med avkomling skall jämställas
adoptivbarn och adoptivbarns avkomling. För de synpunkter, som
ligga till grund för de under e) och f) omförmälda stadgandena, har förut
i korthet redogjorts. Till förekommande av obilliga verkningar har ansetts
erforderligt att stadga, att föreskrifterna under e) och f) ej må föranleda
till att förmögenhetstillgången ifråga beräknas högre än till 25
gånger det belopp, som avkastningen av förmögenheten utgjort under
nästföregående beskattningsåret. Ändringarna rörande 13 § hava ansetts
böra träda i kraft först vid 1935 ars taxering.

18 § a) statsskatteförordningen föreslås, i enlighet med vad tidigare
anförts, skola ändras därhän, att författningsrummet kommer att avse
även stiftelser, vilka hava tili huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.
Berörda ändring synes böra träda i tillämpning redan vid 1934 års taxering.
I och med överflyttningen av ifrågavarande stiftelser till i 18 §

a) upptagna kategori av skattskyldiga, komma med hänsyn till formuleringen
av 2 § förordningen örn kommunal progressivskatt berörda stiftelser
att automatiskt underkastas skyldighet att utgöra dylik skatt ävensom
utjämningsskatt.

Rörande 24 § föreslås en omformulering i syfte att utmärka, att den
i paragrafen föreskrivna begränsningen rörande ansvarigheten för inkomst-
och förmögenhetsskatt skall gälla även skatt för förmögenhet, som
påföres oskift dödsbo för det beskattningsår varunder dödsfallet inträffat.

Rörande förslaget till förordning örn ändring i vissa delar ar taxeringsförordningen
må anmärkas följande. Av taxeringslängden bör tydligt
framgå, huruvida stiftelse, som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
ansetts hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen och
sålunda skall underkastas den progressiva skattefoten. För den skull
Ilar föreslagits införande i 86 § taxeringsförordningen av bestämmelse
därom, att vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall beträffande dylik stiftelse i inkomstlängden anmärkas skattens
grundbelopp, uträknat enligt den progressiva skalan.

Därest stiftelse hänförts till sådan stiftelse, varom nu sagts, skulle med
tillämpning av gällande regler stiftelsen ej erhålla underrättelse härom.
Då stiftelsen ej heller hade rätt att i den i 124 § angivna ordning anföra
besvär däröver, att stiftelsen ansetts vara sådan, att den progressiva skalan
skulle gälla för densamma, kunde rättsförlust uppsta. För den skull
har ansetts nödigt att i 90 § taxeringsförordningen föreskriva att stiftelse,
som hänförts till sådan stiftelse, varom i 18 § a) statsskatteförordningen
sägs, skall av taxeringsnämndens ordförande erhålla underrättelse
därom. Tillika har ansetts böra i 123 § 2 mom. taxeringsförordningen
föreskrivas, att då stiftelsen ej erhållit dylik underrättelse, stiftelsen
skall åtnjuta extra ordinär besvärsrätt under samma förutsättningar
som gälla för det fall, att underrättelse örn avvikelse från deklaration ej
erhållits.

Stockholm i finansdepartementet den 30 december 1933.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Förslag

till

förordning om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Särskild skatt å förmögenhet skall enligt vad nedan stadgas tills vidare
årligen erläggas till staten av fysisk person, därest hans enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet
vid utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före
den 1 mars under taxeringsåret, överstigit 50,000 kronor. I den skattepliktiga
förmögenheten inbegripes härvid även förmögenhet tillhörig den
skattskyldiges hemmavarande omyndiga barn, därest ej jämlikt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt barnet skall taxeras
därför.

2 *.

Särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning skall utgå i förhållande
till den på nedan angivet sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

Därest för annan skattskyldig än i 18 § a) förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt omförmäld stiftelse berörda skattepliktiga
förmögenhet överstiger tjugufem gånger det för den skattskyldige för
ifrågavarande beskattningsår enligt angivna förordning fastställda beskattningsbara
beloppet, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett
belopp motsvarande tjugufem gånger det beskattningsbara beloppet, dock
minst åttio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej
för den skattskyldige något sådant beskattningsbart belopp, utgör den.
beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande åttio procent av
den skattepliktiga förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att
överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

3 *.

Särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning skall utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 50,000 kronor men
icke 150,000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 50,000 kronor;

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

150.000 men icke 300,000 kr.: 100 kr. för 150,000 kr. och 2 %o av återstoden

300.000 » » 500,000 » : 400 » » 300,000 » » 3 %0 » »

500.000 » » 1,000,000 » : 1,000 » » 500,000 » » 4%0 »

1,000,000 kr. : 3,000 » »1,000,000 » » 5 %0 » »

4 §.

Rörande taxering av äkta makar skall i övrigt vad i 19 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas äga motsvarande tilllämpning.

5 §.

1 morn. Den som eftertaxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall, örn eftertaxeringen därtill föranleder, eftertaxeras jämväl till
särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning till behörigt belopp.

2 morn. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till
ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till särskild skatt å
förmögenhet enligt denna förordning eller att han blivit för lågt taxerad
till sådan skatt, utan att dock eftertaxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga rum, skall han eftertaxeras till särskild skatt å
förmögenhet enligt denna förordning att utgå med det belopp, som genom
berörda förfarande undandragits statsverket. Beträffande dylik eftertaxering
skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning.

6 §.

Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i den kommun, där han
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras
till dylik skatt.

7 i

8 §.

Där oskift dödsbo jämlikt 24 § i förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt svarar för dylik skatt allenast med tillgångarna i boet
eller delägare i skiftat dödsbo allenast för val av skatten å hans lott belöper
och allenast med sin lott i boet, skall motsvarande gälla i fråga örn
särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 200.

9 §.

2 mom. Vad i 32 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas örn rätt för Konungen att till undvikande av eller lindring
i dubbelbeskattning förordna örn efterskänkande av inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild skatt
å förmögenhet enligt denna förordning.

10 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med avseende å taxering till särskild skatt å förmögenhet enligt denna
förordning, under iakttagande av följande särskilda föreskrifter.

I inkomstlängden skall vid taxeringen införas uppgift örn den till särskild
skatt å förmögenhet enligt denna förordning beskattningsbara förmögenheten.

Rätt att anföra besvär över taxering enligt denna förordning skall ej
tillkomma kommun.

Rätt att anföra besvär enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen skall
tillkomma jämväl den som taxerats till särskild skatt å förmögenhet enligt
denna förordning, ehuru han enligt 1 § ej är skyldig utgöra sådan
skatt.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 141 § 1 mom. samt 143 § 1 och 2
mom. taxeringsförordningen skall såsom inkomst- och förmögenhetsskatt
räknas jämväl särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning.

11 §•

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas
av Konungen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, dä förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

förordning örn ändring i vissa delar av förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt den 28 september 1928 (nr 373).

Härigenom förordnas, att 13, 18 och 24 §§ förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt den 28 september 1928 skola, 18 § i nedan
angiven del, erhålla följande ändrade lydelse, samt att i anvisningarna
till nämnda förordning skall införas en anvisning till 13 § av nedan angivna
lydelse:

13 %.

I fråga örn skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med
ägare :

a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;

c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen
av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap;

d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn
eller adoptivbarns avkomling;

(Se vidare anvisningarna.)

18 $.

Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår med viss i särskild ordning bestämd
procent av ett för den skattskyldige fastställt grundbelopp, som
uträknas enligt nedan angivna grunder.

för den---tre procent av det beskattningsbara beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

24 $.

För inkomst- oell förmögenhetsskatt, som påförts avliden person eller,
såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift
dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet.
Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans
lott belöper och icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare örn inkomst- och förmögenhetsskatt, som på grund av
eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Anvisningar

till 18 $.

Förhållande som avses i 13 § f) kan tänkas föreligga, då det är sannolikt
att förmo genheten eller dess värde och rätten till avkastningen därav
komma att i framtiden åter förenas hos den som har rätt till avkastningen
eller denne närstående person. Den omständigheten, att äganderätten
skilts från rätten till avkastningen, kan i dylikt fall vara att betrakta
mera som en, exempelvis för att vinna lättnad i beskattning, tillämpad
yttre form än som en anordning åsyftande att åstadkomma en verklig
överflyttning av de förmåner, innehavet av förmögenheten kan anses
medföra.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 86 §, 90 § och 123 § 2 mom. i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

86 §.

För varje---i 77 § 2 mom.

De beslutade---skattskyldiges namn.

I inkomstlängden---beskattningsbar inkomst;

dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
såvitt angår annan skattskyldig än svenskt aktiebolag, svenskt solidariskt
bankbolag och i 18 § a) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
omförmäld stiftelse, taxerat belopp, beloppet av medgivna
ortsavdrag och beskattningsbart belopp;

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

_ såvitt angår stiftelse, som omförmäles i 18 § a) förordningen om statlig
inkomst- ock förmögenhetsskatt, taxerat belopp, beskattningsbart belopp
och skattens grundbelopp, samt

dels i avseende å--— taxeringslängden införas.

Närmare föreskrifter — — — Kungl. Majit.

Taxeringslängderna underskrivas —--och ledamöter.

90 §.

1 merni. Har taxeringsnämnden ----till denne.

2 morn. Har självdeklaration---därtill anmanats.

3 mom. Har vid taxeringen stiftelse åsatts grundbelopp enligt 18 § a)
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, åligger det taxeringsnämndens
ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med
allmänna posten tillsända stiftelsen underrättelse därom.

4 moro. Underrättelse, som ovan i denna paragraf omförmäles, skall innefatta
upplysning örn vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens
beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

123 §.

2 mom. Den som —--hos kammarrätten.

Har stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behörig självdeklaration
och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet förekommit,
som enligt 39 § 1 mom. andra punkten föranleder förlust av talan,
vid taxeringen åsatts grundbelopp enligt 18 § a) förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts,
såvitt angår denna taxeringsåtgärd tillkomma stiftelsen för det fall att
stiftelsen ej erhållit föreskriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden
före den 15 juni, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av
länen, men före den 10 juli, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i
Stockholm, och före den 1 december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Bilaga 2.

Särskild beskattning av förniögenhetsavkastning.

Sedan åt undertecknad uppdragits att verkställa utredning rörande särskild
beskattning av förmögenhetsavkastning, bär av mig avgivits en promemoria
med dylik utredning, vars innehåll skall här i starkt förkortad
form återgivas.

I promemorian behandlas först i en »allmän del» dels innebörden av
särskild skatt å förmögenhetsavkastning, dels beskattning av förmögenhet
och förmögenhetsinkomster i vissa främmande länder, dels skatteincidensen
beträffande förmögenhetsavkastning.

Vad angår syftet med beskattning av förmögenhetsavkastning framhålles,
att man plägar anse att finansiellt sett beskattning av förmögenhet
och beskattning av förmögenhetsavkastning hava samma syfte, nämligen
merbeskattning av s. k. fonderad inkomst. Detta gäller dock endast så
länge förmögenhetsskatten håller sig inom sådana gränser, att den normalt
kan uttagas av inkomsten. Utgångspunkt för denna beskattning är
skatteförmågeprincipen. I promemorian angivas vissa sätt, på vilka en
skatt å förmögenhetsavkastning kan teoretiskt motiveras från sagda utgångspunkt.
En allmän beskattning åsyftande att träffa fonderad inkomst
kan ske antingen genom att beskatta förmögenheten såsom sådan
eller genom att beskatta inkomsten eller avkastningen såsom sådan. En
mellanform är att viss bråkdel av förmögenheten anses såsom inkomst
och vid inkomstbeskattningen behandlas såsom sådan (det svenska systemet).
Vad angår valet mellan de båda ytterlighetsformerna fastslås, att
detta spörsmål är en gammal stridsfråga, men att normalt en merbeskattning
av förmögenhetsinkomster, örn en sådan kan genomföras, i längden
åstadkommer den noggrannaste avvägningen efter skatteförmåga. Frågan
örn fristående förmögenhetsskatt behandlas för övrigt ej i promemorian.
Man kan utom en allmän merbeskattning av förmögenhetsinkomster
också tänka sig en partiell sådan. Dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomster
genom beskattning såväl hos bolagen som aktieägarna av samma
inkomst är ett exempel på dylik merbeskattning. Särskilda kupongskatter
å t. ex. aktieutdelningar och obligationsräntor äro andra exempel.

Av redogörelsen för ifrågavarande beskattning i ett antal främmande
länder framgår, att, medan vissa länder ha en fristående förmögenhetsbeskattning,
ernås i länder med system av ett flertal skatter vid källan
en merbeskattning av förmögenhetsavkastning genom högre skattesats
för sådana skatter vid källan som avse dylik avkastning. I England nås
ett motsvarande resultat i viss utsträckning genom att arbetsinkomst intill
visst belopp vid beskattningen reduceras med visst procenttal. En
liknande anordning har funnits i U. S. A. men synes ej längre vara gällande
där.

Frågan om skatteincidensen, huru skatten till sist — genom övervältning
— träffar olika personer, har, särskilt när det gäller speciella skatter
å viss kapitalavkastning, ansetts vara av den utomordentliga vikt, att den
i promemorian behandlats. Resultatet av utredningen i denna punkt är
i stort sett följande. Vad angår eventuell särbeskattning genom kupongskatt
å obligationsräntor (utom inkomstbeskattningens ram), kommer

Kungl. Marits proposition nr UDO.

denna att såvitt tvaga är om etter skattens införande verkställda nyemissioner
i huvudsak träffa låntagaren, enär räntorna å nya obligationer
kunna väntas höjda med i stort sett den förutsedda framtida kupongskattens
belopp. Vad åter angår redan utfärdade obligationer kan antagas,
att en kupongskatt träffar i huvudsak dem som äga obligationerna vid
den tidpunkt, när den nya merbeskattningen blir känd. Dessas framtida
nettoavkastning minskas, och på den grund sjunker omedelbart obligationernas
kapitalvärde (skatten amorteras). Vad angar frågan örn en särskild
kupongskatt å aktieutdelningar utom inkomstbeskattningens ram,
kan antagas, att denna skulle i huvudsak stanna å aktieägarna och verka
såsom annan merbeskattning ä industrien (t. ex. genom skatt a aktiebolag).
En viss omedelbar nedgång av aktiekurserna beträffande redan befintliga
aktier såsom en följd av den försämrade räntabiliteten torde vara
att förutse. Kupongskatterna å såväl aktieutdelningar som räntor å nyutfärdade
industriobligationer skulle summariskt sett båda träffa aktieägarna,
därvid dock vore att märka, att marknaden för placeringar i dessa
papper representerade en så stor del av kapitalmarknaden, att antagligen
ej räntefoten skulle ökas med hela skattebeloppet. Infördes skatter vid
källan å all kapitalavkastning, skulle däremot ej någon övervältning inom
landet vara att förutse. Infördes merbeskattning av kapitalavkastning
ej genom beskattning vid källan utan genom beskattning direkt hos kapitalisten,
skulle resultatet bliva i huvudsak detsamma som beträffande
skatter vid källan, men med den skillnaden att det, vad angår progressiva
skatter, skulle vara svårt att bedöma efter vilken skattenivå jämviktsläget
beträffande räntefoten skulle komma att inställa sig.

I andra huvudavdelningen behandlas möjligheten att i Sverige införa
särskild skatt å förmögenhetsavkastning.

Vad angår frågan örn personlig skatt a förmögenhetsavkastning framliålles
till en början, att hänsyn måste tagas till i Sverige redan förekommande
merbeskattning av dylik avkastning. En allmän merbeskattning
av förmögenhetsavkastning inbegripes principiellt i den svenska förmögenhetsskatten.
Vid sidan härav finnas merskatter a förmögenhetsinkomster
av speciella slag, t. ex. dubbelbeskattningen av aktieinkomster
och inkomster genom ekonomiska föreningar så ock den kommunala fastighetsskatten,
i den mån det därigenom beskattade beloppet ej motsvaras
av inkomst, samt skogsaccisen.

1 valet mellan olika former av allmän merskatt a förmögenhetsavkastning
synes den som direkt träffar denna inkomst vara den ur principiell
synpunkt i längden bästa, under förutsättning att även sådan avkastning,
som visar sig i materiellt utbyte, skall medräknas i avkastningen (t. ex.
innehav av smycken etc.). Vill man med en tillfällig skatt göra ett tvärsnitt
genom hela kategorien av förmögenhetsägare, finnas däremot goda
skäl att föredraga beskattning av förmögenhet framför merbeskattning av
förmögenhetsinkomst, därför att avkastningen kan på grund av tillfälliga
förhållanden vara en annan än normalt. Är det fråga örn sådan merbeskattning
av kapitalavkastning, som avses att bliva varaktig, bör tagas i
övervägande, örn den ej av praktiska skäl bör i sin helhet anordnas i en
enda form. Vid en tillfällig merbeskattning av förmögenhetsavkastning
ligger saken annorlunda. Genom att en särskild skatteform väljes betonas
skattens mera tillfälliga karaktär, vilket kan tänkas utöva en rätt
stor psykologisk inverkan, bl. a. på förmögenhetsinnehavarna, som vid en
skatt, vars tillfälliga natur betonats, bliva mindre benägna att företaga
dispositioner till skattens undgående.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Personlig merbeskattning av förmögenhetsavkastning synes kunna äga
rum efter i huvudsak två metoder: 1) den direkta metoden, enligt vilken
man söker få fram den faktiska avkastningen av olika slags förmögenhetstillgångar
oell upptager denna inkomst till högre belopp än det verkliga;
samt 2) den indirekta metoden, enligt vilken man söker få fram den
avkastning, som anses ej vara att hänföra till förmögenhetsavkastning,
och medräknar denna med lägre belopp än det verkliga. Även mellauformer
mellan de håda metoderna äro tänkbara.

I promemorian genomgås härefter de olika slagen av förvärvskällor
vid den svenska inkomstbeskattningen med särskild hänsyn till frågan,
i vad mån i desamma ingår förmögenhetsavkastning. I samband därmed
behandlas jämväl spörsmålet, i vad mån gäldränta hänför sig till de
olika förvärvskällorna.

Därefter undersökes möjligheten att vid tillämpning av den direkta metoden
ur varje förvärvskälla urskilja vilket belopp som bör betraktas såsom
förmögenhetsavkastning. Det framgår, att ett sådant urskiljande beträffande
flera förvärvskällor möter stora svårigheter och ej kan åstadkommas
med nuvarande deklarationsuppgifter. I anslutning härtill undersökes
möjligheten att vid ifrågavarande beskattning undantaga vissa
slag av avkastning — exempelvis av jordbruksfastighet — och såmedelst
åstadkomma en differentiering mellan olika slag av förmögenhetsinkomster.
Undersökningen giver vid handen, att även ett sådant urskiljande
möter stora tekniska svårigheter; de olika förvärvskällorna gå i varandra,
och de nuvarande gränsbestämningarna m. m. skulle få en betydelse, som
ej vore avsedd. Även gäldränteavdragets fördelning representerar hälen
betydelsefull praktisk svårighet.

En tillämpning av den indirekta metoden — ungefär sådan som denna
vöre utformad i England — skulle sannolikt i praktiken ställa sig enklare
än användande av den direkta metoden, men även här nödgades man göra
vissa antaganden och fastställa schabloner. Örn man ville provisoriskt
införa en reform i angivet syfte, vore den enklaste utvägen att merheskatta
vad som ej ansåges utgöra arbetsinkomst.

Eventuell lagstiftning med det angivna syftet kunde ej komma i tillämp
ning vid 1934 års taxering med hänsyn bl. a. till behovet av ändrade de
klarationsformulär.

I ett särskilt kapitel behandlas frågan örn kupongskatt a aktieutdelningar
såsom särskild skatt vid sidan av inkomstskatten. Då en sådan beskattning
verkar praktiskt taget såsom en skatt på själva bolaget ä den
vinst, som utdelas, kommer frågan om dess berättigande att praktiskt taget
sammanfalla med frågan örn den svenska industriens skattebelastning
i förhållande till motsvarande belastning utomlands. Den s. k. bolagsskatteberedningen
hade efter en jämförelse med utlandet kommit till det
resultatet att den svenska industrien vore jämförelsevis alltför hårt beskattad.
Av denna beredning hade framlagts ett förslag till kupongskatt
a aktieutdelningar men med huvudsaklig karaktär av att utgöra ett integrerande
led i gällande inkomstbeskattning. Detta förslag kunde tjäna
som teknisk förebild för ett eventuellt förslag örn fristående kupongskatt
a aktieutdelningar. En fristående kupongskatt vore emellertid tekniskt
lättare att anordna än den av beredningen föreslagna skatten.

Vad angår frågan om fristående kupongskatt å obligationsräntor fram
hålles, att en dylik skatt skulle innebära både praktiskt och principiellt
en nyhet i svenskt skattesystem. Vid bedömande av en dylik skatt måste
mycken hänsyn tågås till skattens verkan, lil. a. den förut berörda örn

Kungl. Martts proposition nr 200.

ständigheten, att verkan blir helt olika beträffande gamla och nya obligationer.
Vad angår redan befintliga obligationer kunde det måhända
anses mindre lämpligt att nu införa en beskattning av personer i utlandet,
då den tysta förutsättningen vid obligationernas utsläppande otvivelaktigt
varit framtida skattefrihet och en efterföljande beskattning skulle
kunna skada våra framtida lånemöjligheter. För räntor å nya obligationer
kan man däremot, örn man vill, uttaga kupongskatt även av personer
i utlandet, vilket dock betyder en högre låneränta, varför ej de utländska
obligationsägarna utan de svenska låntagarna i huvudsak träffas av skatten.
Kupongskatt å obligationsräntor vore olämplig som en tillfällig
anordning. Frågan örn skattefrihet är vad angår kupongskatt på obligationsräntor
mycket viktig och bör även den betraktas olika för gamla och
nya obligationer. Vad angår gamla obligationer måste nämligen denna
fråga bedömas med hänsyn till obligationsägaren men vad angår nya obligationer
med hänsyn till obligationsutfärdaren. Beträffande obligationslån
från utländska stater med kupongskatt har i stor utsträckning frihet
från kupongskatten uttryckligen måst utfästas. För den tekniska utformningen
av eventuell kupongskatt å obligationsräntor kan vad som gäller
beträffande kupongskatt å aktieutdelningar väsentligen tillämpas, men
frågan blir mer komplicerad, örn utländska obligationsräntor skola medtagas
under skatten.

I promemorian göras slutligen vissa kalkyler å vad eventuell skatt å
förmögenhetsavkastning skulle kunna tänkas under olika förutsättningar
inbringa. Kalkylerna angivas emellertid vara synnerligen osäkra.

Stockholm i februari 1934.

Carl W. V. Kuylenstierna.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Bilaga 3.

Historik rörande den svenska förmögenhetsbeskattningen.

Förslag till skattläggning av förmögenhet i form av ökad beskattning
av fonderad inkomst framlades i ett år 1894 avgivet betänkande. Förslaget
gick nt på att vid bevillningen inkomst av kapital skulle ökas med
hälften.

Kammarrätten, som avstyrkte förslaget, påpekade bl. a., att det vore
oegentligt att utesluta från merbeskattning sådan inkomst av förmögenhet
som skattetekniskt icke utgjorde inkomst av kapital, såsom inkomst
av fast egendom.

1895 års bevillningskommitté föreslog, att inkomst av kapital skulle vid
bevillningstaxeringen förhöjas med 20 procent, men borde förhöjningen
inträda först vid en sammanlagd inkomst av 1,500 kronor och däröver.

1897 års kommunalskattekommitté uttalade sig för en kraftigare beskattning
av fonderad inkomst än av annan inkomst. Lämpligaste möjligheterna
härvidlag vore en inkomstskatten kompletterande förmögenhetsskatt
eller skärpt arvsbeskattning.

I ett år 1904 avgivet kommittébetänkande rörande den statliga beskattningen
m. m. framlades förslag till bl. a. fristående förmögenhetsskatt.
Underkastade skatten voro fysiska personer samt vissa föreningar,
samfund och stiftelser. Förmögenhet under 3,000 kronor undantogs från
beskattning. Likaså fritogs enskild skattskyldigs förmögenhet, understigande
10,000 kronor, därest den skattskyldige var fri från utgörande av
bevillning och inkomstskatt. Skatten var tänkt såsom i huvudsak proportionell,
i det densamma skulle utgå med O.so kronor per 1,000 kronor. Emellertid
skulle enskild skattskyldig städse få åtnjuta avdrag vid förmögenhetstaxeringen
med 2,000 kronor, varigenom ernåddes en viss jämkning
i belastningen för förmögenheter närmast ovan minimum.

Förslaget åtföljdes ej av några motiv.

Den gällande anordningen av förmögenhetsbeskattningen daterar sig
som bekant från år 1910. I prop. nr 88/1910, avseende förordning örn
inkomst- och förmögenhetsskatt, föreslogs, att till den taxerade inkomsten
skulle läggas 1lm av förmögenheten. Beträffande departementschefens motivering
hänvisas till prop. sid. 135 ff. samt till ett sammanträngt referat
i bolagsskatteberedningens betänkande I sid. 188 ff. Till departementschefens
framställning må fogas följande anmärkningar.

Departementschefen karakteriserade den valda anordningen för förmögenhetsbeskattningen
sålunda, att densamma principiellt byggde på förmögenhetens
avkastning. Likväl är ju icke fråga örn en beskattning av
förmögenhetens avkastning på det sätt, att vid inkomstbeskattningen förmögenlietsinkomst
antingen räknas till högre belopp än verkliga inkomsten
eller ock underkastas en förhöjd inkomstprocent. Vill man beskatta
förmögenhetsinkomst exempelvis kraftigare än annan inkomst, kan man
nämligen förfara bl. a. så, att man förhöjer den fonderade inkomsten
med Va och beskattar den förhöjda inkomsten efter samma skattefot
som annan inkomst eller ock så, att skattefoten för fonderad inkomst bestämmes
V-i högre än skattefoten för annan inkomst. Merbeskattning av
fonderad inkomst enligt nämnda metoder hade tidigare ifrågasatts. Gent

1894 ira kom
mitterade.

Kammarrätten
1895.

1895 ira be villningakom mitté.

1897 ira kommunalskattekommitté.

Kommittébetänkande

ir 1904.

1910 års
skattelagstiftning.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

Beskattning
ao förmögenhet
vid sidan
av den ordinär
xeinkomstoch
förmögenhetsskatten

till staten.

emot en dylik anordning av förmögenhetsbeskattningen anmärkte departementschefen
till en början, att därigenom lämnades åsido förmögenhet,
som icke gav någon avkastning. Vidare hänvisade departementschefen
till svårigheten att speciellt beträffande inkomst av fast egendom särskilja
vad som kunde anses härröra av förmögenhet. Den av departementschefen
valda utvägen lämnar icke rum för dessa anmärkningar.
Densamma skulle kunna karakteriseras sa. att inkomsten ökas — icke
med viss del av den verkliga inkomsten av förmögenhet — utan med
viss del av en efter en allmän schablon beräknad avkastning. Schablonen
innebar, att avkastningen skulle antagas utgöra 5 procent av förmögenheten.
Då en ytterligare förutsättning var, att fonderad inkomst
skall bära V» högre skattebörda än inkomst av arbete, blev tillägget till
inkomsten ‘/a av 5 procent av förmögenheten - 1.67 procent eller 1 /«*, av
förmögenheten. Med detta system undgår man svårigheten att uppskatta
förmögenhetsavkastningens verkliga belopp, varjämte ernås, att förmögenhet
utan avkastning blir föremål för beskattning.

Varför valdes då ej i stället en fristående förmögenhetsskatt! Även
en dylik blir ju oberoende av förmögenhetens faktiska avkastning. Ett
skäl som kan anföras till förmån för det gällande systemet är ju etet, att
man vid detsamma undgår att prisgiva förmögenhetsuppgifterna för
offentligheten. Denna synpunkt synes likväl icke återfinnas varken i
prop. nr 88 eller i departementschefens kammaranföranden, men kan ju
det oaktat hava varit av betydelse vid hans ställningstagande. I stället
framhöll departementschefen till förmån för den föreslagna anordningen
— i propositionen mera antydningsvis, i debatten med skärpa — att detsamma
medförde, att skatten ä förmögenhet blev beroende ej allenast av
förmögenhetens utan även av den taxerade årsinkomstens storlek. Denna
inverkan sker i den riktningen, att ett och samma förmögenhetsbelopp
blir hårdare beskattat ju större den taxerade inkomsten är. Samma skäl
åberopades av vederbörande riksdagsutskott, som i anledning av en motion
till förmån för en fristående förmögenhetsskatt uttalade, att den föreslagna
förmögenhetsskattens beroende av ägarens inkomstförhållanden
kunde antagas i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning av förmögenhetsskattens
belopp efter skatteförmågan.

Vid sidan av den förmögenhetsbeskattning, som sker genom den ordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatten, har förmögenheten underkastats beskattning
genom extra ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatter (åren
19181, 1919, 1932 och 1933) ävensom genom kommunal progressivskatt och
utjämningsskatt. I varje fall är härvid fråga örn en på taxeringen till
den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten grundad beskattning.

Avvikande anordnad var den beskattning av förmögenheten, som ägde
rum genom värnskatten (beslutad år 1914, Svensk förf.-saml. nr 284). Värnskatten,
som var utformad i syfte att drabba de bättre situerade, utgick
nämligen på grundval av den taxerade inkomsten med tillägg av Vio av
förmögenheten. Progressiviteten var kraftigare än vid inkomst- och förmögenhetsskatten.
Taxering till värnskatt företogs under senare delen
av år 1914 av särskilda värnskattenämnder och grundades i legel på 1914
års deklarationer. Skatten skulle erläggas år 1915. dock ägde skattskyldig
rätt att inbetala skattebeloppet med V ett vart av åren 1915—1917.

I propositionen rörande värnskatten (1914:85) diskuterades möjligheten
av att låta den extra beskattningen av förmögenhet ske i formen av

1 Förutom extra ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs för detta år en särskild
tilläggsskatt till den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten.

Kungl. Majda proposition nr 200.

en fristående förmögenhetsbeskattning. Vederbörande departementschef
aberopade emellertid gentemot den fristående beskattningen samma skäl
som anfördes av departementschefen år 1910, det nämligen, att förmögenhetsskatten
borde vara beroende även av inkomstens storlek. Skattebördan
borde, enligt vad i propositionen anmärktes, avvägas med hänsyn till
<len skattdragandes ekonomiska ställning som en helhet, icke efter varje
del för sig utan hänsyn till den andra delen.

I det av Landén föreslagna kommunala skattesystemet ingick en proportionell
fristående förmögenhetsskatt.

Eiserman och v. ^Volckers förslag till kommunal beskattning upptog
bl. a. en progressiv kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt. Grundvalen
för denna var inkomsten med tillägg av 7«o av förmögenheten.

Utredning rörande förmögenhetsbeskattningen har företagits av de s. k.
inkomstskattesakkunniga i ett år 1922 avlämnat betänkande (ej tryckt, refererat
i bolagsskatteberedningens betänkande, sid. 192 ff.).

Enligt lämnade direktiv ålåg de sakkunniga bl. a. att avgiva yttrande
örn oell i vad mån en skärpning av förmögenhetsbeskattningen,
därest en sådan skärpning av statsfinansiella skäl funnes önskvärd,
kunde anses i övrigt av förhållandena påkallad eller eljest lämplig.
Härutinnan anförde de sakkunniga i huvudsak följande: Enligt de sakkunnigas
mening hade teoretiskt ovederläggliga skäl icke kunnat förebringas
för att vid sidan av inkomstbeskattningen beskatta förmögenheten
såsom sådan. På grund härav och enär vidare en dylik beskattning
av samlat kapital ur nationalekonomisk synpunkt alltid vore ägnad
att väcka betänkligheter, därest den ledde till kännbar minskning av nationalförmögenheten,
måste en förmögenhetsbeskattning av mera varaktig
art nödvändigtvis hållas inom mycket måttliga gränser. Det syntes de sakkunniga
kunna ifrågasättas, örn icke den dåvarande förmögenhetsbeskattningen
(1919 års tariff, förhöjd med 75 procent), redan vore så tung, att
någon skärpning av densamma icke borde kunna tillrådas. De sakkunniga
hänvisade i detta avseende till av de sakkunniga företagna beräkningar
angående förmögenhetsbeskattningens tyngd i vissa antagna fall
samt förmögenhetsskattens sammanlagda avkastning. Dessa beräkningar
gåve enligt de sakkunnigas mening vid handen, att den statliga och kommunala
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen innebure en mycket kraftig
beskärning av den samlade nationalinkomsten, ovillkorligen ledande
till en betänklig minskning av sparkapitalet och till en därav föranledd
ökad svårighet att genom beskattning av dessa skattekällor anskaffa i
framtiden erforderliga skattemedel.

De sakkunniga hade vidare att taga i övervägande, huruvida det för
framtiden kunde befinnas ändamålsenligt och lämpligt att ordna förmögenhetsbeskattningen
genom en självständig, från sitt nuvarande sammanhang
med inkomstbeskattningen frigjord förmögenhetsskatt. På
grund av sin begränsade tid inskränkte sig de sakkunniga till vissa allmänna
uttalanden rörande spörsmålet ifråga. Dessa uttalanden hava innebörden
av en rekommendation för den fristående beskattningen. De
sakkunniga framhölle inledningsvis, att vid sistnämnda skatteform be
skattningen av förmögenhet lätt kunde statistiskt klarläggas, örn än denna
praktiska fördel vore av mera sekundär betydelse. Vidare uttalade de
sakkunniga, att vid den gällande anordningen av förmögenhetsbeskattningen
merskatten å förmögenhetsinkomst bleve, i procent räknad, ytterst
ojämn och särskilt inom de lägre inkomstgrupperna mycket stor. Så länge
som skatteskalan vore så modest anlagd som vid inkomst- och förmögen -

Senare ko/nmittéutredningar.

Inkomst skattesak kunniga.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

hetsbeskattningens införande, spelade detta icke någon nämnvärd roll,
men då skatteprogressionen oell därmed beskattningens tyngd blivit i betydande
grad skärpta, måste missförhållanden av dylik art och omfattning
tillmätas en starkt ökad betydelse. Dessa olägenheter kunde med säker
het undvikas vid en självständig förmögenhetsbeskattning. Slutligen anmärkte
de sakkunniga, att vid den fristående beskattningen icke behövde
upprätthållas den »knappast hållbara fiktionen», att inkomst av annat
slag än förmögenhet bleve mera skattekraftig då den förenades med
kapitalinkomst. Vid den fristående beskattningen undginge man även
den fiktionen, att all förmögenhet gåve en till 5 procent beräknad avkastning,
utan kunde man i stället bygga på själva förmögenhetsbesittningen,
»vilken i och för sig är ett tecken på välstånd utöver det som arbetsförmågan
och arbetsmöjligheterna kunna skapa och tillräckligt att motivera
en särheskattning av förmögenheten vid sidan av skatten på inkomst».
Boiagsakatte- Förmögenhetsbeskattningen i Sverige har gjorts till föremål för över beredningen.

vägande jämväl av bolagsskatteberedningen i dess år 1931 avgivna betan
kande. Bolagsskatteberedningen, som föreslagit viss lindring av aktiebolagsbeskattningen,
har som utväg att erhålla ersättning för den härav
föranledda minskningen av skatteintäkterna anvisat höjning av skatten å
förmögenhet i förening med skärpning av skatteskalan för fysiska personer.
Beredningen har därvid ifrågasatt höjning av förmögenhetsdelen
till 1/so alternativt 9/soo.

I betänkandet diskuteras (sid. 196 ff.) huruvida det nuvarande systemet
för beskattning av förmögenheten lämpar sig för uttagande av en för genomförande
av beredningens förslag örn lättnad i bolagens beskattning
erforderlig ökad beskattning. Beredningen framhåller därvid bl. a., att
en icke oväsentlig förtjänst hos det gällande systemet vore, att detsamma
medgåve uttagande av förhållandevis hög förmögenhetsskatt i de
fall, då en relativt liten förmögenhet vore förenad med en stor inkomst,
liksom att i de fall, då förmögenheten lämnade låg avkastning, skattesatsen
bleve lägre än i händelse avkastningen, procentuellt taget, vore större.
Detta läte sig icke göra med en självständig förmögenhetsskatt. Beredningen
uttalade vidare, att en fristående skatt kunde oftare än den med
inkomstskatten kombinerade förmögenhetsskatten leda till att själva förmögenheten
måste tillgripas för skattebetalningen. Det gällande systemet
syntes i det stora hela kunna försvaras. I varje fall kunde ett system med
fristående förmögenhetsbeskattning icke utan vidare betecknas såsom så
klart överlägset det nuvarande systemet, att beredningen hade anledning
att taga initiativ till en omläggning av förmögenhetsbeskattningen enbart
för att möjliggöra en överflyttning av en del av bolagens skattebörda å
ägarna av förmögenhet. En dylik omläggning borde f. ö. baseras på färskare
statistiskt material än vad som stöde beredningen till buds, nämligen
på 1930 års folkräkningsmaterial.

Beträffande den av beredningen ifrågasatta höjningen av förmögenhetsdelen
till Vso uttalade beredningen, att höjningen icke kunde betecknas
såsom anmärkningsvärt kraftig, åtminstone icke vid ungefär dåvarande
utdebiteringsprocent (145 %) och oförändrade skatteskalor. Skulle däremot
utdebiteringsprocenten ökas mera avsevärt eller skalorna skärpas,
kunde en höjning av förmögenhetsdelen medföra en väl kraftig skärpning
av skattesatserna för förmögenheter inom de högre intervallerna.

Ehuru en höjning av förmögenhetsdelen till Vso blott till en del kompenserar
den föreslagna lättnaden i bolagens beskattning, har beredningen icke
ifrågasatt ytterligare höjning av förmögenhetsdelen och ej heller direkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

berört verkningarna av en dylik ytterligare höjning. Vid bedömande av
beredningens ställning måste ihågkommas det sammanhang, vari beredningen
behandlar förmögenhetsbeskattningen; denna ses ju under synvinkeln
av att åstadkomma ersättning för genom lindring i aktiebolagens
beskattning föranledd minskning av skatteintäkterna.

Oavsett förslaget örn förmögenhetsbeskattningens skärpning föreslog beredningen
införande av bestämmelse därom, att — vad angår fysiska personer
— förmögenhetsdelen icke fick överstiga den taxerade inkomsten.
Avsikten härmed var att åstadkomma skattelindring för fall att den skattskyldige
har en i förhållande till förmögenhetens storlek ringa inkomst
eller ock ingen sådan.

Stockholm den BO december 1938.

E. Thore.

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 saini. Nr 200.

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Statlig beskattning.

Bilaga 4.

Förmögenhetsbeskattningen i vissa utländska stater.

Efterföljande översikt innefattar en redogörelse för förmögenhetsbeskattningen
i vissa stater. Fråga är därvid om en efter totalförmögenheten
normerad, årligen utgående beskattning. Hänsyn har sålunda icke
tagits till s. k. speciella förmögenhetsskatter, d. v. s. skatter å blott viss
förmögenhet, ej heller till arvsbeskattningen. Nämnas kan emellertid,
att arvsskatt förefinnes i samtliga de stater, översikten omfattar, utom
Österrike. Översikten avser icke heller att redogöra för sådan merbeskattning
av kapitalinkomst, som sker i annan form än genom en allmän
förmögenhetsskatt. Emellertid hava i ett par fall vissa upplysningar
härutinnan lämnats.

Där ej annat angivits, har tagits hänsyn till under tiden till och med
den 30 juni 1933 utkommande författningar.

Norge.

I Norge förefinnes vid sidan av den statliga progressiva inkomstskatten
en fristående förmögenhetsskatt. Inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
daterar sig från år 1892, men undergick en genomgripande
omgestaltning år 1911. Förmögenhetsskatten var till en början proportionell,
men är sedan år 1913 progressiv. Nuvarande skatteskala har
gällt sedan år 1921.

Från och med år 1921 har tillkommit en extra ordinarie förmögenhetsskatt,
som medför en synnerligen kraftig belastning av större förmögenheter.
Den extra ordinarie förmögenhetsskatten antogs första gången
för en tidrymd av tio år, men giltighetstiden har senare förlängts ett år
i sänder. För budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 har skatten nedsatts
med 20 resp. 30 procent.

Underkastade den ordinarie förmögenhetsskatten äro icke blott inländska
fysiska personer, utan även inländska aktiebolag, sparbanker,
ekonomiska föreningar och ömsesidiga aktiebolag. Dessa skatta för all
sin förmögenhet. Därjämte skatta i utlandet hemmahörande aktiebolag
för i Norge befintlig egendom.

Som förmögenhet räknas »vad efter gängse priser utgör verkliga värdet
av den skattskyldiges fasta och lösa egendom jämte utestående fordringar
efter avdrag av gäld». Avgörande för värderingen är sålunda
principiellt saluvärdet. Värdet av fast egendom bestämmes oberoende
av det saluvärde, som framkommer genom taxeringen för kommunal
egendomsskatt (detta saluvärde har en något annorlunda innebörd). Lantbrukare
behöva ej skatta för utsäde, som erfordras för gårdens drift under
det kommande året.

Då aktier inräknas i fysisk persons förmögenhet och förmögenhetsskatt
därjämte utgår av aktiebolag, är aktieförmögenhet underkastad
dubbel beskattning.

Beräkningen hänför sig regelmässigt till den 1 januari under taxeringsåret.

Kungl. May.ts proposition nr 200.

Förmögenhetsskatt utgår för inländska fysiska personer, sparbanker
och ekonomiska föreningar efter följande skiktskala:

För	de första	10,000	kronor ............	Förmögenhetsskatt i promille 0.3 0
»	påföljande 40,000	» ...........	.................... 0.5 0
»	»	50,000	» ............	.................... 1.00
»	»	50,000	» ............	.................... 1.50
»		50,000	» ............	................... 2
»	»	100,000	» ............	.................... 2.5 0
»	»	200,000	» ............	.................... 3
	»	500,000	» ............	3.50
»	»	1,000,000	» ............	.................... 4
»	»	2,000,000	» ............	.................... 5

» överskjutande belopp......................................... 6.

Förmögenhet under 5,000 kronor är fritagen från beskattning. Förmögenhet
mellan 5,000 och 20,000 kronor är endast underkastad förmögenhetsskatt,
då vederbörandes inkomst är så stor, att därå utgår inkomstskatt.
Förmögenhet på 20,000 kronor och däröver är alltid underkastad
beskattning (fråga är blott om fysiska personer).

För aktiebolag och ömsesidiga livförsäkringsbolag utgör förmögenhetsskatten
2 promille av förmögenheten.

Taxering till förmögenhetsskatt sker på grundval av deklarationer, gemensamma
för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

Den extra ordinarie förmögenhetsskatten träffar huvudsakligen inländska
fysiska personer. Inländska juridiska personer äro icke underkastade
densamma. I fråga örn vad med skattepliktig förmögenhet förstås
gälla principiellt samma regler som för den ordinarie förmögenhetsskatten.
Vid den extra ordinarie skatten ingår emellertid i förmögenheten
inre lösöre (vilket icke alltid är fallet vid den ordinarie skatten),
dock blott i den mån värdet av lösöret överstiger 50,000 kronor.

Den extra ordinarie förmögenhetsskatten utgår efter följande skala:

För de första	125,000 kronor .............	Förmögenhetsskatt i procent
»	påföljande 75,000	» .............	................... 0.4
»	»	100,000	» .............	................... 0.5
»	»	100,000	» .............	0.6
»	»	200,000	» .............	................... 0.7
»	»	200,000	» ............	.................. 0.8
	»	200,000	» ............	.................. 0.9
»	»	250,000	» .............	................... 1.0
»	»	250,000	» .............	................... 1.1
»	»	500,000	» ............	1.2
»	»	1,000,000	» .............	.................. 1.3
»	»	2,000,000	» .............	.................. 1.4
»	»	2,000,000	» .............	................. 1.5
»	»	3,000,000	» ...........	................. 1.75
»	»	5,000,000	» .............	........... 2
»	»	5,000,000	» .............	................ 2.2 5
»	»	5,000,000	» .............	2.5
»	»	5,000,000	» .............	................... 2.75
»	överskjutande belopp		................... 3.

Kungl. Majda ''proposition nr 200.

Kommunal

beskattning.

Statlig be9
hanning.

För utländska sammanslutningar, som skatta för i Norge befintlig
egendom, utgör skatten 0.5 procent.

Beträffande budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 har, som nämnts, föreskrivits,
att den extra ordinarie förmögenhetsskatten skall utgå, med ett
med 20 resp. 30 procent nedsatt belopp.

Därest för skattskyldig totala skattebeloppet till stat och kommun (inkl.
den extra ordinarie förmögenhetsskatten) överstiger 75 procent av den
till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten, skall den extra ordinarie
förmögenhetsskatten bortfalla i sådan utsträckning, att totala skattebeloppet
icke överstiger 75 procent av inkomsten. Sistnämnda föreskrift
har införts år 1933.

Taxeringen till extra inkomst- och förmögenhetsskatt sker på grundval
av de vanliga deklarationerna. Taxeringen granskas av en för hela
riket gemensam högsta nämnd.

Ursprungligen kunde den extra ordinarie förmögenhetsskatten till viss
större del betalas genom överlåtelse av obligationer och aktier efter fastställda
värden. Emellertid hava föreskrifterna härutinnan upphävts1.

Även den norska kommunalbeskattningen inrymmer en allmän förmögenhetsskatt.
Primärkommun äger nämligen upptaga dylik skatt
med visst av kommunalstyrelsen bestämt belopp per 1,000 kronor förmögenhet,
därvid emellertid friheten att bestämma utdebiteringsprocenten
är begränsad. I fråga örn subjektiv och objektiv skattskyldighet
överensstämmer i princip den kommunala förmögenhetsskatten med den
statliga ordinarie förmögenhetsskatten. I motsats till vad gäller vid
statsbeskattningen betraktas emellertid aktier i regel ej som förmögenhet
hos aktieägaren (så är fallet blott beträffande aktier i utländska bolag,
i Norges bank m. m.).

I regel tages förmögenhet till beskattning i den kommun, där den skattskyldige
bor, dock beskattas förmögenhet, nedlagd i fast egendom eller
rörelse som hänför sig till fast egendom, i den kommun där egendomen
är belägen.

Den kommunala förmögenhetsskatten får icke utgöra mer än 3 och ej
mindre än 1 krona per 1,000 kronor. I vissa fall får skatten dock höjas
till 4 kronor per 1,000 kronor. Samma skattesatser skola gälla för fysiska
och juridiska personer.

Danmark.

Den danska statsbeskattningen inrymmer vid sidan av den allmänna
inkomstskatten en fristående förmögenhetsskatt. Förmögenhetsskatten,
som infördes år 1903, var till en början proportionell med låg skattefot
(0.6 promille). År 1912 förändrades skattefoten till progressiv (maximum
1.25 promille). Under världskriget undergick skatteskalan kraftiga höjningar
för att åren 1919—1922 uppvisa en högsta skattesats av 25 promille
(enligt skiktskala). Sistnämnda år fick skatteskalan sin nuvarande utformning.

Förmögenhetsskatten avser icke inhemska juridiska personer. För utländska
personer och sammanslutningar omfattar skatteplikten blott i Danmark
befintlig egendom.

’ Inkomstskatten och deli ordinarie förmögenhetsskatten uppgick år 1930/1931 till 06.ö miljoner
kronor och den extra ordinarie förmögenhetsskatten samma år till 11.2 miljoner kronor.
— Den ordinarie inkomstskatten för fysiska personer utgår efter en starkt progressiv skala
som börjar med 1.0 procent och slutar med 40 procent.

Kungl. Majda proposition nr 20o.

Förmögenheten värderas principiellt efter saluvärdet. Fast egendom
uppskattas med utgångspunkt från det till taxering för ejendomsskyld
fastställda värdet (denna taxering sker på grundval av saluvärdet).
Kreatur värderas på grundval av vissa av landsoverskatterådet publicerade
genomsnittspriser. Värdepapper upptagas till börsvärdet.

Värderingen hänför sig principiellt till förhållandena den 1 januari
under taxeringsåret.

Förmögenhet under 10,000 kronor är fri från skatt.

För förmögenhet mellan 10,000 kronor och 15,000 kronor uppgår skatten
till 0.65 promille.

För större förmögenheter utgår skatten efter följande skala:

Förmögenhet,	Skatt för förstnämnda	Skatt för mellanliggande
kr.	belopp, kr.	belopp, promille
15,000— 20,000	.............. 10	1
20,000— 80,000 ..............	.............. 15	2
30,000— 50,000	.............. 35	3
50,000— 100,000	95	5
100,000— 200,000 ..............	.............. 345	7
200,000— 500,000	.............. 1,045	10
500,000—1,000,000	.............. 4,045	13
1,000,000— ...............	.............. 10,545	16

Beträffande i utlandet hemmahörande personer och sammanslutningar
får dock skatten icke understiga 2 promille.

Skattens storlek är emellertid i viss mån beroende även av vederbörandes
inkomst. Med hänsyn till inkomsten inträder befrielse från förmögenhetsskatt
eller reducering av densamma enligt följande regler1:

1) Förmögenhet mellan 10,000 kronor och 15,000 kronor är fritagen från
förmögenhetsskatt, därest den skattskyldiges totalinkomst ej är så stor,
att därå uttages inkomstskatt. — Det minimibelopp, vartill inkomst skall
uppgå för att tagas till beskattning, varierar efter orts- och familjeförhållanden
m. m.

2) Vid förmögenhet, icke överstigande 100,000 kronor undergår förmögenhetsskatten
reducering enligt följande schema:

Inkomst, Förmögenhetsskatten

kr. nedsättes till

— 2,000 ............................................................... */5

2,000—3,500 .......................................................... »/,

3,500—4,500 .............................................................. Yr,

Fråga är örn totalinkomsten (den ansatte inkomst), utan avräknande
från densamma av skattefria avdrag.

3) De under 1) och 2) omförmälda reglerna innebära, att lättnad i
förmögenhetsskatten medgives vid en med hänsyn till det absoluta beloppet
ringa totalinkomst (och fråga ej är örn större förmögenheter).
Emellertid gäller jämväl, att förmögenhetsskatten undergår reducering,
för det fall att inkomsten icke överstiger viss låg procent av förmögenheten.
Då inkomsten för ett beskattningsår utgör mindre än tre procent

Föreskrifterna ha blott avseende a i Damnark hemmahörande personer.

Kunell. Majlis proposition nr 200.

Kommunal

beskattning.

av förmögenheten, nedsättes nämligen förmögenhetsskatten enligt skalan
med fem procent för varje två promille eller del därav, varmed inkomsten
understiger tre procent av förmögenheten. Förefinnes icke någon inkomst,
nedsättes förmögenhetsskatten med 80 procent. Är inkomsten
sålunda exempelvis 2 procent av förmögenheten, utgör reduceringen 5
procent för varje 2 promille, varmed 2 procent understiger 8 procent,
eller — då skillnaden mellan 2 och 8 procent utgör 10 promille — 5 procent
X 5 = 25 procent. Med inkomst förstås icke inkomst speciellt av
förmögenhet utan den uppskattade totalinkomsten (den ansatte inkomst).
Förenämnda redulctionsregel är att tillämpa oberoende av huru
stor förmögenheten är. Därest reglerna under 2) och 3) medföra reducering
av förmögenhetsskatten i olika utsträckning, tillämpas den regel,
som ger största lättnaden.

Regeln under 3) gäller fr. o. m. budgetåret 1933/1934. Densamma ersatte
en år 1927 antagen bestämmelse, att förmögenhetsskatten icke fick med
mer än 50 procent överstiga den del av den statliga inkomstskatten, som
föll å inkomst, vilken kunde beräknas härröra av förmögenhet. Nämnda
föreskrift, som icke synes lättillämplig, tog sikte på förhållandet mellan
förmögenheten och inkomsten särskilt av denna.

I deklarationen för den statliga inkomstskatten skall lämnas uppgift
även rörande förmögenheten.

Den danska kommunalbeskattningen inrymmer icke någon allmän förmögenhetsskatt.
Däremot äger kommun rätt att vid beräkning av den
till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten förhöja bl. a. inkomsten
av kapital. Dylik inkomst kan nämligen beräknas till högst 150
procent av verkliga beloppet1.

Finland.

I Finland förefinnes vid sidan av dea allmänna statliga inkomstskatten
en fristående statlig förmögenhetsskatt. Berörda skatter, som båda
äro progressiva, datera sig från år 1920.

Skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt äro i första hand finska medborgare
samt finska sammanslutningar, anstalter och stiftelser. Dessa
skatta principiellt för hela sin förmögenhet. Förutom att en aktieägare
utgör förmögenhetsskatt för sina aktier, skattar sålunda aktiebolaget för
all sin förmögenhet. Skattesatserna äro desamma för fysiska och juridiska
personer.

Skyldighet att utgöra förmögenhetsskatt åvilar vidare utlänningar och
utländska sammanslutningar för i Finland befintlig förmögenhet.

Såsom tillgång räknas icke möbler, husgeråd, konstverk o. dyl., ej heller
andel i lantbruksfastighets spannmåls- och foderskörd, som förbrukas
till utfodring av för lägenheten nödiga dragare och boskap. Vid beräkning
av aktiebolags förmögenhet gäller, att som gäld icke må betraktas
aktie- eller andelskapital eller reservfond. Förmögenheten skall uppskattas
till »gängse pris». Anmärkas kan, att det icke förekommer i

1 För budgetåret 1932/1933 beräknades förmögenhetsskatten till 28 miljoner kronor,
medan inkomstskatten upptogs till 62 miljoner kronor. Skattesatserna vid den statliga inkomstskatten
stiga från 2 procent till 25 procent. För juridiska personer gälla särskilda
regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Finland någon allmän taxering för beskattningsändamål av fastighets
saluvärde. Uppskattningen för förmögenhetsskatt av lantbruksfastigheternas
värden lär icke vara helt tillfredsställande.

Värderingen hänför sig regelmässigt till den 31 december året före

taxeringsåret.

Ursprungligen var maximala skattesatsen 6 promille (för iormogenhet
över 20 miljoner mark). År 1924 sänktes skatten för mindre förmögenheter
något, men skärptes för större. Sedan nämnda år utgår skatten
efter följande skala:

Föl	rmögenhet,	Skatt för först-nämnda belopp,	Skatt föi-mellanliggande belopp,
	mark	promille	promille
40,000-	- 100,000	............. 0.15	0.15
100,000-	- 150,000	............ 0.15	0.3
150,000-	- 300,000...........	............. 0.2	0.6
300,000-	- 600,000	............. 0.4	1.2
600 000-	- 900,000	0.8	2.o
900,000-	- 1,200,000...........	1.2	2.8
1,200,000-	- 1,500,000...........	............. 1.6	3.6
1,500,000-	- 1,800,000...........	.............. 2.o	4.4
1,800,000-	- 2,700,000...........	.............. 2.4	4.8
2,700,000	- 3,600,000	3.2	6.4
3,600,000-	- 7,200,000...........	4.o	7.2
7,200,000-	-10,800,000..........	............. 5.6	8.0
10,800,000-	-18,000,000	.............. 6.4	8.4
18,000,000-	-30,000,000..........	.............. 7.2	9.2
30,000,000		............. 8.0	8.o

Förmögenhet under 40,000 mark är fritagen från skatt.

Skalan tillämpas såväl i fråga örn fysiska personer som i fråga örn aktiebolag
och andra till förmögenhetsskatt skattskyldiga.

Befrielse från förmögenhetsskatt eller nedsättning av densamma kan
vid ömmande omständigheter medgivas dödsbo (motsvarande gäller in -

komstskatten). ,.

Taxering till förmögenhet sker på grundval av skattedeklarationer,
Gemensamma för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. I Finland
har man olika deklarationstyper för olika kategorier av skattskyldiga
(löntagare, rörelseidkare, jordbrukare etc.). Skiljaktigheterna mellan
formulären sträcka sig även till förmögenheten. Gälden behöver icke
specificeras i deklarationen.

Någon kommunal förmögenhetsbeskattning förefinnes icke, vare sig i
form av en allmän kommunal förmögenhetsskatt eller av skatt på viss
förmögenhet. I

I ett år 1930 avgivet kommittébetänkande uttalade man sig principiellt
för upphävande av förmögenhetsbeskattningen av aktiebolag. Då emellertid
detta av statsfinansiella skäl i allt fall icke omedelbart ansågs

Ilen ordinarie
fo-rmtigenhets -skatten.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

kunna ske, föreslog kommittén viss nedsättning av förmögenhetsskatten
å aktiebolag. Någon ändring rörande förmögenhetsbeskattningen av
dessa har emellertid ännu icke företagits1.

Nederländerna.

Allmän förmögenhetsskatt har förekommit i Nederländerna sedan år
1892. Skatten stod ursprungligen vid sidan av en inkomstskatt, som icke
omfattade inkomst av kapital. Dylik inkomst beskattades alltså genom
förmögenhetsskatten, för vilken skattefoten var sådan, att inkomst av
kapital i allmänhet beskattades hårdare än annan inkomst. År 1914 infördes
en all inkomst omfattande progressiv inkomstskatt, i samband
varmed förmögenhetsskatten sänktes. Förmögenhetsskatten är i huvudsak
proportionell. Den f. n. gällande skatteskalan daterar sig från år
1919 (den ordinära skattesatsen höjdes nämnda år från O.r» promille till 1
promille).

Sedan år 1914 hava procentuella tillägg till deu ordinarie förmögenhetsskatten
utgått till statsverket med varierande belopp. Dessa tilläggingå
numera till en fond för statsskuldens amortering (leeningfonds).

Förutom genom den ordinarie förmögenhetsskatten och tilläggen till
densamma är totalförmögenheten underkastad beskattning genom den
s. k. försvarsskatten I (verdedigingsbelasting I). Härvid är fråga örn en
förmögenhetsbeskattning, som härrör från tiden för världskriget och
ursprungligen blott avsåg en kortare period. Tiden för dess giltighet
har emellertid flera gånger förlängts, örn än beskattningen nu icke är så
kraftig som från början var fallet. Försvarsskatten I är f. n. bestämd
att utgå t. o. m. budgetåret 1933/1934. Skatten är i motsats till den ordinarie
förmögenhetsskatten progressiv.

Inländska juridiska personer äro icke underkastade förmögenhetsbeskattning.

Beträffande den närmare utformningen av den ordinarie förmögenhetsskatten
(vermogensbelasting) må anmärkas.

Skyldiga att utgöra förmögenhetsskatt äro dels i Nederländerna boende
fysiska personer, för all sin förmögenhet, dels i utlandet hemmahörande
fysiska och juridiska personer för i Nederländerna befintlig egendom.
Vid beräkning av den skattepliktiga förmögenheten undantagas bl. a. husgeråd
o. dyl., dock ej guld och silversaker, pärlor och ädelstenar, då värdet
överstiger 2,000 florine!1.

Fast egendom uppskattas till saluvärdet (allmän fastighetstaxering, avseende
saluvärdet, förekommer icke); värdepapper efter en offentlig fastställd
»prijscourant». Värderingen hänför sig principiellt till beskattningsårets
början (beskattningsåret löper i regel från den 1 maj till den
30 april).

Förmögenhet under 16,000 floriner är fri från beskattning. För förmögenhet
mellan 16,000 och 30,000 floriner utgör skatten 2 floriner för varje 1

1 För år 1926 beräknades förmögenhetsskatten till 105 miljoner mark, medan inkomstskatten
samma år upptogs till 378 miljoner mark. Större delen av förmögenhetsskatten lär
belöpa å aktiebolagen (enligt statistiska uppgifter från år 1926 avsåg 64.7 procent av förmögenhetsskatten
aktiebolagen). Den för inkomstskatten gällande skalan upptar skattesatser
från 0.4— 20.o procent, vilken sistnämnda skattesats avser inkomster å 1,500,000 mark
eller däröver. Skalan gäller både för fysiska och juridiska personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 73

1,000 florine!1 utöver 15,000 florine!’. För förmögenhet å 30,000 florine!’ och

därutöver uppgår skatten till 1 florin per 1,000 floriner. Sålunda utgör skatten exempelvis:	Promille
för 16,000 floriner............................	........ —	—
» 17,000 » ............................	........ 4 floriner	0.2
» 20,000 » ............................	10 »	0.5
» 25,000 » ...........................	........ 20 »	0.8
» 30,000 » ............................	........ 30 »	1
» 35,000 » ............................	........ 35 »	1

Som synes är skattefoten proportionell för förmögenheter på 30,000 Normer
och därutöver.

Taxeringen sker med ledning av uppgifter rörande förmögenheten, lämnade
i den vanliga inkomstdeklarationen.

Det förut omförmälda procentuella tillägget till den ordinarie förmögenhetsskatten
utgör f. n. 55 procent och går till den tidigare omnämnda
s. k. leeningfonds. Ur denna fond utbetalas räntor och amorteringar å lån
från tiden för världskriget.

Till leeningfonds går även försvarsskatten I. Denna följer i fråga örn
subjektiv och objektiv skattskyldighet, taxering m. m., reglerna för den
ordinarie förmögenhetsskatten. Försvarsskatten avser blott förmögenheter,
överstigande 51,000 Donner.

Skatten utgår enligt följande skiktskala:

Förmögenhet, (Skatt i

bonner promille

51,000— 100,000 0.3

100.000— 150,000 0.6

150.000— 200,000 ........................................ l.o

200.000— 300,000 ........................................ 1.4

300.000— 400,000 ........................................ 1.8

400.000— 500,000 2.2

500.000— 750,000 ....................................... 2.6

750.000— 1,000,000 3.o

1.000. 000—1,250,000 ........................................ 3.5

1.250.000— 1,500,000 ........................................ 4.o

1.500.000— 2,000,000 4.5

2.000. 000-3,000,000 ........................................ 5. o

För varje ytterligare intervall å 1,000,000 florine!’ utgår skatten efter en
0.5 promille högre skattesats än för föregående intervall. Skatten får dock
aldrig överstiga 6 promille. Denna maximalsats nås vid en förmögenhet
av 9,936,000 floriner. För förmögenheter därutöver är skatten sålunda
proportionell1.

Även den holländska kommunalbeskattningen inrymmer en allmän förmögenhetsskatt.
Kommunerna äga nämligen rätt att utskriva viss till 1

Den ordinarie förmögenhetsskatten utgjorde 1930 21.5 miljoner floriner och inkomstskatten
80 miljoner floriner. Beträffande försvarsskatten 1 hava statistiska uppgifter ej varit
tillgängliga. Inkomstskatten, vilken avser fysiska personer, företer en maximal skattesats
av 13.5 procent (å skatten utgå för närvarande ett tillägg å 20 procent).

Till statsverket
utgående
procentuella
tillägg å
den ordinarie
förmögenhetsskatten.

Försvarsskatten
I.

Kommunal

beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

läggsprocent till den ordinarie förmögenhetsskatten. Tillägget får icke
överstiga i fråga örn provinserna 40 procent och i fråga om primärkommunerna
50 procent. Ifrågavarande tillägg synas icke uttagas i full utsträckning.

Sedan år 1931 utgår därjämte ett tillägg å den ordinarie förmögenhetsskatten
till den s. k. Gemeentefonds (en slags kommunal skatteutjämningsfond).
Tillägget utgör 50 procent av den ordinarie förmögenhetsskattens
belopp.

Tyskland.

Före världskriget utgick icke någon årligen återkommande förmögenhetsskatt
till riket i dess helhet, utan förekom dylik beskattning blott i
delstaterna. Riket var nämligen huvudsakligen hänvisat till indirekt beskattning.
Arvsskatt uttogs dock både av riket och delstaterna.

En tillfällig beskattning av bl. a. större förmögenheter vidtogs genom
den år 1911 beslutade försvarsskatten.

Under världskriget upptog riket åtskilliga extra ordinära skatter, dock
ej förmögenhetsskatt (men väl skatt på förmögenhetstillväxt).

Efter fredsslutet undergick det tyska beskattningsväsendet en genomgripande
omgestaltning, i det att den direkta beskattningen av inkomst
och förmögenhet förbehölls riket. Utvecklingen härutinnan var avslutad
år 1925, då bl. a. en lag örn förmögenhetsskatt till riket antogs. Dessförinnan,
nämligen år 1922, hade pålagts en hög progressiv engångsavgift
å förmögenhet, vilken avgift dock på grund av valutafallet fick helt
liten betydelse.

1925 års lag örn förmögenhetsskatt ersattes år 1931 med en ny lag i
samma ämne. De år 1925 beslutade skattetarifferna bibehöllos därvid i huvudsak
oförändrade. På den senaste tiden synes ej hava vidtagits annan
viktigare åtgärd beträffande förmögenhetsbeskattningen, än att en för
budgetåret 1932/1933 beslutad nedsättning av förmögenhetsskatten med 20
procent bestämts att gälla även för påföljande budgetår (jfr nedan).

Skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt äro både fysiska och juridiska
personer. För att den härigenom uppkommande dubbelbeskattningen av
aktieförmögenheter skall mildras är emellertid stadgat, att värdet av
aktier i inländska aktiebolag skall upptagas blott till halva börsvärdet
hos aktieägaren. Åtskilliga allmännyttiga institutioner äro fritagna från
förmögenhetsskatt. I Tyskland ej hemmahörande personer och sammanslutningar
skatta blott för i Tyskland belägen egendom.

Närmare bestämmelser örn vad med förmögenhet förstås ävensom örn
förmögenhetens värdering givas i Reichsbewertungsgesetz. I förmögenheten
inräknas icke husgeråd, men däremot i vissa fall konstverk. Förmögenheten
skall i allmänhet upptagas till saluvärdet (das gemeine Wert).
Beträffande dels egendom, som användes i lant- eller skogsbruk eller trädgårdsskötsel,
dels bebyggd fastighet, som tjänar bostads- eller industriella
ändamål, lägges dock avkastningsvärdet (Ertragswert) till grund för förmo
ge nhetsberäkningen. Avkastningsvärdet fås genom kapitalisering efter
4 procent av den normala årsavkastningen. Uppskattning av avkastningsvärdet
sker i regel för en period av sex år. På begäran av den skattskyldige
kan i stället för avkastningsvärdet saluvärdet läggas till grund
för värderingen.

Aktiebolags förmögenhet uppskattas till aktiestockens totala börsvärde.

Taxering till förmögenhetsskatt företages principiellt för tre budgetår

Kungl. Majus proposition nr 2()0.

(1 april—31 mars) i sänder. Värderingen hänför sig till den 1 januari
kalenderåret före det första budgetåret i serien. För perioden 1931—1934
hänför sig dock värderingen till förhållandena den 1 januari 1931. Omtaxering
äger rum, därest ändring inträder i totalförmögenhetens en
gång fastställda värde med mer än Vio eller med mer än 50,000 mark.
Hänsyn tages därvid ej till värdeändringar, som bero på förskjutningar
rörande de allmänna ekonomiska förhållandena.

Skatten utgår efter en normal skattesats av 5 mark per 1,000.
Emellertid föreskrivas avvikande skattesatser dels för förmögenhet under
50,000 mark dels för förmögenhet över 250,000 mark, på det sätt, att
skatten kan anses utgå efter följande skala (ej skiktskala):

Förmögenhet,

mark

F ö nn öge n hetsskatt,
promille

— 30,000 .......................................... 3

30.000— 50,000 4

50.000— 250,000 .......................................... 5

250.000— 500,000 5.5

500.000— 1,000,000 6

1.000. 000—2,500.000 6.6

2,500,000—5.000,000 7

5.000. 000— 7.5

För förmögenhet, som av delstat eller kommun gjorts till föremål för
avkastningsbeskattning (Ertragssteuer), är dock maximala skattesatsen
5 promille.

Förmögenhet under 20,000 mark är i allmänhet fritagen från skatt.

Hå förmögenheten utgör högst 30,000 mark och årsinkomsten samtidigt
icke överstiger 4,000 mark, utgår icke någon skatt, därest den skattskyldige
är arbetsoförmögen eller över 60 år gammal (fråga är härvid örn i
Tyskland hemmahörande fysiska personer). Nämnda inkomstgräns förhöjes
till 5,000 mark, därest dylik skattskyldig har två eller flera minderåriga
barn.

År 1929 förhöjdes förmögenhetsskatten med 8 procent, men detta tilllägg
gällde allenast för ett år.

Beträffande såväl budgetåret 1932/1933 som budgetåret 1933/1934 har
föreskrivits, att förmögenhetsskatten skall utgå med ett med 20 procent
nedsatt belopp.

För förmögenketstaxeringen avgives särskild deklaration. Skatten erlägges
i regel genom fyra årliga inbetalningar.

Förmögenhetsskatten kompletteras sedan år 1931 genom den s. k. Eeichsfluchtsteuer.
Denna drabbar — med vissa undantag — personer, som
efter den 31 mars 1931 utflyttat från Tyskland. Skatten utgör 25 procent
av vederbörandes förmögenhet och uttages i regel vid utflyttandet
ur riket1.

1 Förmögenhetsskatten uppgick år 1927/1928 till 442 miljoner mark. Inkomstskatten å
fysiska personer (Einkommensteuer) samt aktiebolagsskatten (Körperschaftsteuer) gav samtidigt
cirka 800 miljoner mark. Skattesatsen för »Einkommensteuer» stiger enligt skiktskala till
40 procent.

Kungl. May.ts proposition nr ‘200.

Österrike

. årligen återkommande förmögenhetsskatt infördes i Öster rikef

först år 1924. Skatten betecknas i vederbörande författning som en
inkomstskatten kompletterande skatt å produktiv förmögenhet. Ifrågavarande
skatt är dock ej en förmögenhetsskatt i vanlig mening. Som förmögenhet
gäller nämligen det belopp, som fås genom kapitalisering av
avkastningen av olika förmögenhetsdelar.

Som skattepliktig förmögenhet anses:

1) Förmögenhet nedlagd i lantbruk och skogsbruk. Förmögenhetsvärdet
utgör 10 gånger nettointäkten av lant- eller skogsbruket (för ägare av ut
hyrd fastighet 20 gånger avkastningen).

2) och 3) Obebyggda fastigheter, som användas på inkomstbringande
sätt, samt bebyggda fastigheter’, ej använda i jordbruk eller rörelse. Förmögenhetsvärdet
motsvarar 20 gånger nettoavkastningen.

4) Förmögenhet, nedlagd i rörelse av viss art. Som förmögenhet anses
10 gånger avkastningen av rörelsen.

5) Kapitalförmögenhet av annat slag. Förmögenhetsvärdet utgör 20
gånger avkastningen.

Beräkning av avkastningen sker på grundval av inkomsttaxeringen under
samma kalenderår, varunder taxeringen till förmögenhetsskatt äger
rum.

Avräkning för gäld sker i allmänhet på det sättet, att vid beräkning av
nettoavkastningen räntorna avdragas.

Grunden till den olikhet i fråga örn kapitaliseringsprocenten, som föreligger,
är att man velat taga hänsyn till den större eller mindre grad, vari
intäkt av olika slag kan anses härröra speciellt av förmögenhet.

Som synes är skatten egentligen att betrakta som en merskatt på inkomst
av kapital.

Undantagen från beskattning är »förmögenhet» under 36,000 schilling.
För förmögenhetsbelopp mellan 36,000 schilling och 360,000 schilling utgör
skatten V*—2 promille. För förmögenhetsbelopp över 360,000 schilling uppgår
skatten till 3 promille1 2.

Genom den s. k. Budgetsanierungsgesetz av år 1931 beslöts att t. o. m. utgången
av år 1933 upptaga bl. a. en extra förmögenhetsskatt, utgörande
50 procent av den ordinarie förmögenhetsskatten.

Italien.

Ben statliga inkomstbeskattningen i Italien inrymmer bl. a. vissa skatter
pa olika inkomstarter ävensom en allmän progressiv inkomstskatt.
Genom förstnämnda skatter beskattas inkomst enligt följande skattesatser:
7.5 procent för inkomst av lantbruk och inkomst av boningshus; 20 procent
för rena kapitalinkomster; 14 procent för inkomster, som uppkomma genom
samverkan av kapital och arbete, exempelvis inkomster av näringsföretag;
8—12 procent för arbetsinkomster. Inkomst av kapital beskattas
alltså hårdare än annan inkomst. Ben progressiva inkomstskatten göricke
med hänsyn till belastningen någon åtskillnad mellan olika slag av
inkomst.

1 Redogörelsen haniel'' sig till den 31 december 1932.

2 1 österrikisk schilling = 0.52 kronor (guldparitet).

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Någon allmän årligen återkommande förmögenhetsskatt förefinnes icke
i Italien. År 1919 infördes emellertid en förmögenhetsavgift, som ehuru
den i första hand var tänkt som en engångsavgift, dock genom bestämmelserna
för dess utgörande i viss mån erhållit karaktären av en årligen
återkommande förmögenhetsskatt. Skatten är starkt progressiv med synnerligen
höga skattesatser (från 4.so procent—50 procent). Densamma får
emellertid erläggas genom årliga inbetalningar under 20 år (ursprungligen
30 år). Då förmögenheten till viss större del utgöres av lös egendom,
är betalningsperioden 10 år. Därest den skattskyldige så önskar, kan hela
skatten erläggas på en gång, därvid vissa lättnader åtnjutas.

Ifrågavarande förmögenhetsskatt har bibehållits av den fascistiska regimen.
Densamma ingår i den ordinarie budgeten.

Skattens genomförande i praktiken lär lida av vissa bristfälligheter.

Schweiz.

Beskattningen av inkomst och förmögenhet tillkommer av ålder kantonerna.
Först under kriget fick edsförbundet rätt att upptaga dylik skatt
genom införande år 1915 av en krigsskatt, vilken år 1920 ersattes med
en ny utomordentlig krigsskatt. Sistnämnda krigsskatt, som beräknades
för perioder örn fyra år i sänder, upphörde emellertid att gälla i och med
utgången av år 1932. Krigsskatterna inrymde ett antal olika skattearter,
bl. a. skatt å förmögenhet. Förmögenhetsskatten enligt 1920 års krigsskatt
utgick efter en progressiv skala med skattesatser från 0.25—6 promille av
förmögenheten, för år räknat.

I fråga örn förmögenhetsbeskattningen i kantonerna må endast beröras
förhållandena i Basel-Stadt, Genéve och Zurich.

Basel-Stadt.

Det kantonala beskattningssystemet inrymmer bl. a. en förmögenhetsskatt,
avseende fysiska personer och vissa juridiska personer (ej aktiebolag)
ävensom en kapitalskatt, avseende aktiebolag m. fl.

Förmögenhetsskatten avser principiellt totalförmögenheten, alltså även
aktier. I förmögenheten inräknas dock ej husgeråd, ej heller till ett värde
av 10,000 fr. redskap, verktyg och maskiner, som användas i yrke eller
annan förvärvsverksamhet.

Förmögenhet, som ej uppgår till ett belopp av 5,000 fr., är undantagen
från beskattning. För personer med för sitt levnadsuppeliälle otillräckliga
inkomster (olme ausreichende Erwerb) ävensom för föräldralösa minderåriga
barn är emellertid minimum 10,000 fr. I fråga örn änkor höjes minimigränsen
under vissa förutsättningar till 30,000 fr.

Skatten utgår efter en progressiv skala (antagligen ej skiktskala), med
från 1 till (5 promille stigande skattesatser. Skatteskalan återgives delvis
här nedan.

Förmögenhet,

francs

Förmögenhetsskatt,

promille

5,000— 20,000 1.0

80,000— 100,000 ......................... 1.8

200.000— 250,000 3.0

450.000— 500,000 4.0

700.000 — 750,000 5.0

900.000 1.000.000 5.8

1,000,000— ................................. (i.o

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kantoual beskattning.

Kommunal

beskattning.

Taxeringen sker för två år i sänder. Jämkning i uppskattningen kan
linder mellantiden ske i vissa fall.

Kapitalskatten avser aktiebolags aktiekapital jämte reserverna. Skattesatsen
utgör i allmänhet 0.5—2 promille.'' Förutom genom kapitalskatten
beskattas aktiebolagen genom en avkastningsskatt.

Genéve.

Den direkta kantonala beskattningen innefattar bl. a. skatt på fysiska
och juridiska personers inkomst och förmögenhet. Olika skatteformer
gälla för fysiska och juridiska personer.

Fysiska personer beskattas genom progressiv inkomstskatt samt förmögenhetsskatt.
Förmögenhetsskatten avser principiellt totalförmögenheten,
dock undantagas bl. a. husgeråd, vetenskapliga och konstnärliga
samlingar samt, till ett värde av 3,000 fr., i näring eller yrke använda döda
och levande inventarier.

Beträffande förmögenhetens värdering kan anmärkas, att värdet av
hyresfastighet upptages till den på visst sätt beräknade genomsnittshyran
under tre år, kapitaliserad efter 5 procent. Värdet av lantbruksfastighet
erhålles genom kapitalisering likaledes efter 5 procent av arrendesumman
(la valeur locative), men kan det sålunda beräknade värdet i
vissa fall undergå reducering. Obebyggda tomter o. dyl. upptagas till 80
procent av saluvärdet.

Befriade från förmögenhetsskatt äro personer, som äro oförmögna att
försörja sig, under förutsättning att deras förmögenhet icke överstiger

10,000 fr. för det fall att de icke hava försörjningsplikt gentemot annan,
samt 20,000 fr. för det fall att försörjningsplikt gentemot annan förefinnes.
Underkastade skatt äro ej heller personer, vars såväl förmögenhet
som beskattningsbara inkomst icke överstiger 5,000 fr.

Skatten utgår efter följande skiktskala:

Förmögenhet,

francs

1—100,000

100,001—200,000

200.001— 400,000

400.001— 600,000

600.001— 800,000

800,001—

Förmögenhetsskatt,

promille

1.75
..... 2

2.50

3.50

Aktiebolag och vissa andra juridiska personer äro underkastade dels
skatt å nettoinkomsten dels en kapitalskatt. Kapitalskatten utgår med
0.75 å 1.50 promille av det skattepliktiga kapitalet.

övriga juridiska personer beskattas efter reglerna för fysiska personer
(beträffande kooperativa föreningar m. m. gälla särskilda regler).

Det kantonala beskattningssystemet upptager även en partiell förmögenhetsskatt,
nämligen en skatt på inom kantonen belägen fast egendom.
Skatten uppgår till 0.5—2 promille av egendomens värde.

Kommunerna äga rätt att upptaga tilläggsskatt (centimes additionnels)
till den kantonala skatten av bl. a. fysiska och juridiska personers förmögenhet.

Kunell. Maj:ts proposition nr 200.

Ztirich.

Vid den direkta kantonala beskattningen skiljer man emellan beskattningen
av fysiska personer och beskattningen av juridiska personer. Såväl
fysiska som juridiska personer utgöra skatt å förmögenhet, ehuru
efter olika grunder.

Fysiska personer beskattas genom dels en progressiv inkomstskatt dels
en kompletterande förmögenhetsskatt (Ergänzungssteuer).

Till grund för nämnda förmögenhetsskatt ligger principiellt totalförmögenheten,
värderad till saluvärdet. Mark (Grundstucke), som användes
i lant- eller skogsbruk, upptages dock blott till 3/4 av värdet. Från skatteplikt
fritages till ett sammanlagt värde av 10,000 fr. maskiner, verktyg
och instrument, som äro erforderliga för utövning av yrke och hantverk
(inkl. lantbruksdrift), jämte i egen industriell verksamhet (Gewerbebetrieb)
framställda och där förbrukade produkter. Vidare undantagas husgeråd
o. dyl.

I fråga örn personer med ingen eller nedsatt förvärvsförmåga kan vid
beräkning av den beskattningsbara förmögenheten avräknas ett belopp
av högst 10,000—30,000 fr.

Skatten utgår efter följande skiktskala:

Förmögenhet, Förmögenhetsskatt,

francs promille

— 500,000 ........................................... 1.5

500,001—1,000,000 ............................................ 2

1,000,000-- ............................................ 2.5

Aktiebolag och föreningar med ekonomiskt syfte äro underkastade dels
en avkastningsskatt (Ertragssteuer) dels en kapitalskatt (Kapitalsteuer).
Sistnämnda skatt utgår i regel med 1.5 promille av det skattepliktiga kapitalet
(vilket för aktiebolag motsvaras av det inbetalta aktiekapitalet med
tillägg av reserver).

Övriga juridiska personer beskattas efter reglerna för fysiska personer.

De sålunda angivna skattesatserna kunna av kantonalrådet likformigt
procentuellt höjas eller sänkas för perioder örn tre år i sänder.

Den kommunala beskattningen innefattar bl. a. procentuella tillägg till
den kantonala förmögenhetsskatten och avkastningsskatten.

England.

Någon allmän förmögenhetsskatt förefinnes icke i England. Däremot sker
vid den statliga inkomstskatten (income tax) en gradering mellan ofonderad
inkomst (earned income) och fonderad inkomst (unearned income),
i det att vid beräkning av ofonderad inkomst fråndrages Ve av inkomsten,
dock högst 250 pund sterling.

Spörsmålet örn införande av en årlig förmögenhetsskatt kan knappast
sägas hava varit närmare övervägt i England. Däremot har mycket debatterats
lämpligheten av att likvidera skulderna från Världskriget med
tillhjälp av en hög engångsavgift å förmögenhet (capital levy).

Kantonal

beskattning.

Kommunal

beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Frankrike.

Ej heller i det franska skattesystemet ingår någon allmän förmögenhetsskatt.
Den franska allmänheten har överhuvudtaget reagerat starkt
mot införande av skatter, byggda på de personliga inkomst- och förmögenhetsförhållandena.
De direkta statsskatterna bestå av ett system av skatter
på olika inkomstarter, en komplementär inkomstskatt för fysiska personer
samt vissa specialskatter.

Belgien.

De direkta statsskatterna i Belgien bestå av vissa skatter på olika inkomstarter
ävensom en supplementär skatt på fysiska personer (anknuten
till vissa yttre tecken på skatteförmåga, såsom bostadens och möblemangets
hyresvärde, avlöningen av tjänare, nyttjandevärde av hästar och
automobiler m. m.). Någon allmän årligen återkommande förmögenhetsskatt
förefinnes ej i Belgien.

Ehuru jämväl i Belgien en engångsavgift å förmögenhet för likvidering
av krigsskulden varit på tal, har någon dylik icke blivit pålagd.

Amerikas förenta stater.

Någon förmögenhetsbeskattning förekommer icke till unionen. Genom
den federala inkomstskatten blir förmögelihetsinkomst i viss utsträckning
högre beskattad än arbetsinkomst på grund av ett speciellt skatteavdrag
för denna senare. Huru detta avdrag är konstruerat, må här förbigås.

Delstaternas viktigaste skattekälla, »general property tax», träffar visserligen
i första hand fast egendom, men kan i en del fall få karaktären
av en allmän förmögenhetsskatt, då den i viss utsträckning avser även
annan egendom. Grunden för skattepliktens omfattning och egendomsvärdenas
uppskattning variera mycket inom de olika staterna, liksom även
de tillämpade skattesatserna.

Stockholm den 30 december 1933.

E. Thore.

Vid utarbetande av förevarande redogörelse har kommit till användning bl. a. Kent:
Kormuesbeskatning efter endel fremmede lands skattelovgivning. Vissa av de statistiska
uppgifterna hava hämtats från »Finanzen und Steuern im In- nnd Ausiand (1930), utgiven
av Statistischen Reichsamt, Berlin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Bilaga 5.

Tabeller rörande förmögenhetsbeskattningen i Sverige och i

utlandet m. m.

Rörande förmögenhetsbeskattningen i Sverige och i utlandet hava uppgjorts
bifogade tabeller 1—6.

Tabellerna 1—i, avseende den svenska förmögenhetsbeskattningen, hava
uträknats under den förutsättningen, att förmögenhetsdelen utgör översta
delen av det taxerade beloppet. I enlighet härmed kan inkomstskatten
definieras som det belopp, vilket med tillämpning av nuvarande beskattningsgrunder,
d. v. s. nuvarande ortsavdrag och skatteskalor skulle erhållas,
örn det taxerade beloppet vore lika med den för statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade inkomsten utan något tillägg för förmögenhet.
Förmögenhetsskatten bestämmes som skillnaden mellan hela
skatten och den på angivet sätt definierade inkomstskatten.

I vissa av tabellerna har lämnats uppgift örn den genomsnittliga förmögenhetsbeskattningen
enligt en av dr T. Jansson för bolagsskatteberedningen
härutinnan verkställd undersökning. Vid Janssons undersökning,
som baserats på vid 1920 års folkräkning erhållna siffror rörande
enskilda personers år 1921 redovisade inkomster och förmögenheter,
har beräknats medelskattesatserna för vissa storleksgrupper av förmögenhet,
bl. a. vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens,
den kommunala progressivskattens och utjämningsskattens grundbelopp
enligt nu gällande skalor samt de vid 1921 års taxering faktiskt förekommande
skattefria avdragen. Medelförmögenheten inom berörda storleksgrupper
utgöras av de förmögenhetsbelopp, tabellerna upptaga. Dessa
hava alltså lagts till grund för ifrågavarande tabeller för att vid dem
kunna utnyttja Janssons siffror. Att observera är emellertid, att skattesatserna
enligt Janssons undersökning egentligen icke hänföra sig till de
angivna förmögenhetsbeloppen, utan de utgöra genomsnittssiffror för
storleksgrupper av förmögenheter; förmögenhetsbeloppen beteckna medelförmögenheten
inom dessa storleksgrupper1.

Tabellerna 1 och 2 utvisa den beräknade skatten å förmögenhet vid olika
kombinationer av förmögenheter och i absoluta belopp angiven taxerad
inkomst.

Därvid är fråga örn dels (tabell 1) i den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens
grundbelopp ingående beräknad skatt å förmögenhet dels ock
(tabell 2) i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, extra inkomstoch
förmögenhetsskatten, kommunala progressivskatten och utjämnings -

1 Vilka storleksgrupper av förmögenhet, ifrågavarande belopp för medelförmögenhet svara
mot, framgår av nedanstående uppställning:

Medelför- mögenhet	Storleksgrapp	Medelför- mögenhet	Storleksgrapp	Medelför- mögenhet	Storleksgrapp
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
4,000	- 9,000	67,600	50,000 - 99,000	687,000	500,000- 999,000
13,700	10,000—19,000	136,000	100,000—199,000	1,383,000	1,000,000—1,999,000
23,800	20,000-29,000	242,000	200,000—299,000	3,016,000	2,000,000 - 4,999,000
37,500	30,000-49,000	380,000	300,000—499,000	8,568,000	5,000,000—

Bihang lill riksdagens protokoll 1 sami. Nr 200. 6

Kungl. Marits proposition nr 200.

skatten ingående beräknad sammanlagd skatt å förmögenhet, under förutsättning
att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgår med 165
procent samt den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten utgå
med 100 procent av resp. grundbelopp.

Tabellerna hava uträknats under förutsättning av ett ortsavdrag å 1,920
kronor (man, hustru och två barn i ortsgrupp III).

Tabellerna 3 och 4 utvisa förmögenhetsskatten vid olika kombinationer
av förmögenhet och i procent av förmögenheten angiven taxerad inkomst.
Härvid är fråga örn den sammanlagda beräknade skatt å förmögenhet
som avses i tabell 2.

Av förenämnda tabeller utvisar tabell 3 skatt å förmögenhet i absoluta
tal och i promille av förmögenheten samt tabell 4 skatt å förmögenhet i
procent av den taxerade inkomsten.

Även dessa tabeller hava uträknats under förutsättning av ett ortsavdrag
å 1,920 kronor (man, hustru och två barn i ortsgrupp III).

Tabell 5 innefattar en jämförelse mellan beskattningen av förmögenhet i
Sverige och i vissa utländska stater.

Fråga är i tabellen örn den årliga beskattningen av totalförmögenheten,
evad denna beskattning sker, såsom i Sverige, enligt den metoden, att
till inkomsten lägges viss del av förmögenheten, eller, såsom i ifrågavarande
utländska stater, i form av en fristående förmögenhetsbeskattning.
Anmärkas kan, att vid bedömande av den årliga förmögenhetsskattens
betydelse i ett land det är av vikt att taga hänsyn jämväl till beskattningen
av inkomst samt till arvsbeskattningen. Några uppgifter
rörande dylik beskattning hava dock ej medtagits här.

Tabellens siffror rörande de utländska staterna avse allenast statsbeskattningen.
Till den i vissa av dessa stater förekommande kommunala
förmögenhetsbeskattningen, därom blott knapphändiga statistiska
uppgifter förelegat, har ej tagits hänsyn.

Beträffande siffrorna för de olika staterna må anmärkas.

Sverige. Siffrorna för Sverige, i vad fråga är örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal progressivskatt, avse
genomsnittsbelastningen enligt den av dr T. Jansson verkställda, förut
omförmälda undersökningen. Beträffande den extra ordinarie förmögenhetsskatten,
som ej omfattas av berörda undersökning, ävensom i fråga örn
den föreslagna särskilda skatten å förmögenhet har beräkningen skett under
antagande, att, förutom förmögenheten, förefunnits en taxerad inkomst
lika med 5 procent av förmögenheten och har jämväl förutsatts
ett ortsavdrag å 1,920 kronor.

Skattesatserna äro sålunda i viss utsträckning genomsnittliga för Sveriges
vidkommande, men avse beträffande de utländska staterna naturligen
just de angivna förmögenhetsbeloppen. En jämförelse mellan förmögenhetsbeskattningen
i Sverige och i utlandet kan med hänsyn till
den svenska förmögenhetsbeskattningens natur blott bliva ungefärlig.

Norge. Fråga är i tabellen örn den sammanlagda belastningen av ordinarie
och extra ordinarie förmögenhetsskatt; den sistnämnda, såsom för
budgetåret 1933/1934 föreskrivits, reducerad med 30 procent.

Danmark. Hänsyn har icke tagits till de regler, som för fall av absolut
eller relativt taget låg inkomst medföra reducering av skatten.

Nederländerna. Fråga är i tabellen örn sammanlagda beloppet av ordinarie
förmögenhetsskatt, därå till den s. k. Leeningfonds utgående tilllägg
å 55 procent samt försvarsskatt I.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Tyskland. Skattebeloppen äro beräknade med hänsyn till den för budgetåret
1933/1934 föreskrivna reduceringen av 20 procent.

Hänsyn bar icke tagits till den ytterligare belastning, aktieförmögenhet
kan vara underkastad genom förmögenhetsbeskattning av aktiebolag. I
vad mån i förevarande länder aktiebolag äro underkastade förmögenhetsskatt
framgår av bilaga 4.

Tabell 6 utvisar beloppet av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. fl.
skatter vid förmögenheter av olika storlek, under förutsättning att en taxerad
inkomst lika med 5 procent av förmögenheten förefinnes. Jämväl här
har ett ortsavdrag å 1,920 kronor förutsatts. Fråga är i detta fall icke
enbart den beräknade skatten för förmögenhet, utan om den sammanlagda
skatten för inkomst och förmögenhet.

För internationella jämförelser beträffande belastningen av arbetsinkomst
och kapitalinkomst hänvisas till N. Wohlin: Jämförande undersökning
av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i vissa länder
m. m. (publicerad i bolagsskatteberedningens betänkande).

Stockholm i februari 1934.

E. Thore.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Tab. 1. Skatt å förmögenhet i Sverige vid olika kombinationer av förmögenhet
och i absoluta belopp angiven taxerad inkomst, m. m.

I den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp ingående skatt å förmögenhet.

För- mögen- het, kr.		Taxerad	inkomst		Maximala beloppet av i grund-beloppet ingående skatt å för-mögenhet	Genom-snittlig i grund-beloppet ingående skatt å förmögen-het (enligt Jansson)
0 kr.	i 5,000 kr.	1 ; 20,000 kr.	100,000 kr.	250,000 kr.	500,000 kr.
I den statliga inkomst- ock förmögenhetsskattens grundbelopp ingående skatt å förmögenhet
			i absoluta tal (kr.)
4,000	—	1: 80	2: 4 0	4: 20	6: 00	7: 20	10: 00	1: 00
13,700	—	6: 60	8: 80	15: 40	22: 00	26: 4 0	34: 25	4: 00
23,800	—	11: 70	15: 60	27: 80	39: oo	46: 80	59: 50	9: 00
37,500	—	18: eo	24: 80	43: 40	62: o o	74: 40	93: 7 5	16; oo
67,600	—	33: oo	44: 80	78: 40	112: o o	134: 40	169: 00	35: o o
136,000	5: 10	67: so	90: 40	158: 20	226: oo	271: 20	340: oo	86: o o
242,000	34: 60	120: 90	172: 7 0	293: 60	403: oo	483: 60	605: o o	186: 00
380,000	103: 60	189: 90	287:7 0	477: 60	633: oo	759: 60	950: oo	342: o o
687,000	257:10	379: 2 0	543:7 0	887: 20	1,143:00	1,374: oo	1,717: 50	735: 00
1,383,000	708: 60	894: 90	1,125: 40	1,815: 20	2,305: oo	2,766: oo	3,457: 50	1,826: oo
3,016,000	2,142: 80	2,379: 20	2,831:80	3,992: oo	5,026: o o	6,031: 20	7,540: oo	4,856: oo
8,568,000	8,893: 6 0	9,230: 00	10,008: 00	12,700: o o	15,179: 20	17,535: 20	21,420: oo	17,393: oo
			i promille av förmögenheten
4,000	—	0.4 6	0.6 0	1.06	1.50	1.80	2.50	0.2 4
13,700	—	0.48	0.64	1.12	1.61	1.93	2.50	0.2 9
23,800	—	0.49	0.66	1.15	1.64	1.97	2.60	0.36
37,500	—	0.50	0 60	1.16	1.65	1.98	2.50	0.43
67,600	—	0.50	0.66	1.16	1.66	1.99	2.60	0.52
136,000	0.04	0.50	0.66	1.16	1.66	1.99	2.60	0.63
242,000	0.14	0.50	0.71	1.21	1.67	2.oo	2.50	0.7 7
380,000	0.27	0.50	0.76	1.26	1.67	2.oo	2.50	0.90
687,000	0.3 7	0.66	0.7 9	1.29	1.67	2.oo	2.50	1.07
1,383,000	0.61	0.6 6	0.81	1.31	1.67	2,oo	2.50	1.32
3,016,000	0.71	0.7 9	0.94	1.32	1.67	2.oo	2.50	1.61
8,568,000	1.04	1.08	1.17	1.48	1.77	2.06	2.50	2.03 j

Kungl. May.ts proposition nr 200.

Tab. 2. Skatt å förmögenhet i Sverige vid olika kombinationer av förmögenhet

och i absoluta belopp angiven taxerad inkomst, m. m.

I den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, extra inkomst- och förmögenhetsskatten,
kommunala progressivskatten och utjämningsskatten ingående sammanlagd skatt å förmögenhet,
under förutsättning att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgår med
165 procent samt den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten med 100 procent

av resp. grundbelopp.

För- mögen- het, kr.		Taxerad	inkomst		Maximala beloppet av i ifråga-varande skatter ingående skatt å för-mögenhet	Genom-snittlig i ifråga-varande skatter ingående skatt å för-mögenhet (enligt Jansson)1
0 kr.	5,000 kr.	20,000 kr.	100,000 kr.	250,000 k,	500,000 kr.
	Summa	skatt	å förmögenhet
			i absoluta tal (kr.)
4,000	—	2: 97	6:19	13: 03	16: 30	18: 2 8	23: oo	2: 00
13,700	—	10: 89	23:15	45: ll	59: 7 7	65: 6 9	79: oo	7: 00
23,800	—	19: 3 0	42: 26	80: 02	105: 28	115: 49	138: oo	15: 00
37,500	—	30: 6 9	66: 22	126: 6 4	168: 43	184: 89	217: o o	29: oo
67,600	—	56: 7 7	120: 0 5	228: 56	304: 2 7	333: 28	392: oo	66: oo
136,000	8: 41	119: 87	243: 06	461: 4 6	613: 97	673: 88	788: oo	178: oo
242,000	56: 9 2	220: 23	459:15	861: 91	1,094:15	1,200:4 7	1,402: oo	411: oo
380,000	173: 44	363: 83	756: 23	1,410: 84	1,718: 98	1,886: 5 4	2,201:00	781: oo
687,000	475: 91	799: 23	1,417: 03	2,632: Sl	3,106: 6 2	3,411: 7 7	3,979: oo	1,721: oo
1,383,000	1,599: 7 B	2,140: 65	3,039: 21	5,401: 85	6,261: 2 5	6,868: 5 7	8,010: o o	4,336: oo
3,016,000	5,525: 02	6,265: os	7,894: 64	11,896: 13	13,653: 9 7	14,977: ss	17,468: oo	11,149: 00
8,568,000	25,339: 2 4	26,427: 68	29,008: 53	36,136: 2 6	40,277: 68	43,213: os	49,623: o o	37,438: oo
			i promille av förmögenheten
4,000	—	0.7 4	1.25	3.26	4.08	4.57	5.79	0.4 0
13,700	—	0.79	1.69	3.29	4.36	4.79	5.7 9	0.4 9
23,800	—	0.81	1.78	3.86	4.42	4.85	5.7 9	0.62
37,500	—	0.82	1.78	3.38	4.49	4.93	5.79	0.76
67,600	—	0.84	1.78	3.38	4.50	4.98	5.79	0.98
136,000	O.oo	0.88	1.79	3.39	4.51	4.96	5.79	1.31
242,000	0.24	0.91	1.90	3.50	4,6 2	4.96	5.79	1.70
380,000	0.46	0.96	1.99	3.71	4.52*	4.96	5.79	2.06
687,000	0.69	1.16	2.06	3.83	4.52	4.97	5.79	2.51
1,383,000	1.16	1.50	2.2 0	3.91	4.68	4.97	5.7 9	3.13
3,016,000	1.88	2.08	2.62	3.94	4.63	4.97	5.7 9	3.7 0
8,568,000	2.96	3.06	3.88	4.22	4.70	5.04	5.7 9	4.37

1 Den extra inkomst- och förmögenhetsskatten ej inberäknad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Tab. 3. Skatt å förmögenhet i Sverige vid olika kombinationer av förmögenhet

och i procent av förmögenheten angiven taxerad inkomst.

av resp. grundbelopp.

För- mögen- het, kr.	Taxerad inkomst i procent av förmögenheten	Maximala beloppet av i ifråga-varande skatter ingående skatt å för-mögen-het	Genom-snittlig i ifråga-varande skatter in-gående skatt å för-mögenhet (enligt Jansson)1
0%	1%	3%	5 %	7 %	10%
Summa skatt å förmögenhet
			i absoluta tal (kr.)
4,000	—	—	—	—	—	—	23: 00	2: 00
13,700	—	—	—	—	—	—	79: 00	7: 00
23,800	—	—	—	—	2: 9 7	9: 41	138: 00	15: 00
37,500	—	—	—	13: 86	15: 8 5	28: 71	217: 00	29: 00
67,600	—		27: 72	44: 06	55: 44	63: 44	392: oo	66: 00
136,000	8: 41	42: 07	114: 54	127: 44	142: 8 4	205: 99	788: o o	178: oo
242,000	56: 92	167: ot	241: 58	352: 99	421: 10	521: 07	1,402: oo	411: oo
380,000	173: 44	346: 59	552: 24	734:78	818: 40	964: 98	2,201: oo	781: oo
687,000	475: 91	883: 47	1,430: 96	1,704: 33	1,934: 38	2,333: 8 9	3,979: oo	1,721: o o
1,383,000	1,599: 75	2,744: 18	3,923: 2 6	4,698: 86	5,290: 10	5,640: 36	8,010: oo	4,336: oo
3,016,000	5,525: 02	8,714: 90	11,563: 45	12,790: 36	13,662: 22	14,462:14	17,468: oo	11,149: o o
8,568,000	25,339: 24	35,152: 2 7	40,393: 84	42,597: o 7	44,859: 12	47,266: 80	49,623: o o	37,438: o o
			i promille av förmögenheten
4,000	—	—	—	—	—	—	5.79	0.40
13,700	—	—	—	—	—	—	5.7 9	0.49
23,800	—	—	—	—	0.12	0.4 0	5.79	0.62
37,500	—	—	—	0.37	0.41	0.77	5.79	0.7 6
67,600	—	—	0.41	0.6 5	0.82	0.94	5.79	0.98
136,000	0.06	0.31	0.84	0.94	1.06	1.51	5.79	1.81
242,000	0.2 4	0.69	1.00	1.46	1.74	2.15	5.7 9	1.70
380,000	0.46	0.91	1.45	1.93	2.15	2.54	5.7 9	2.0 5
687,000	0.6 9	1.29	2.08	2.48	2.82	3.40	5.79	2.61
1,383,000	1.16	1.98	2.84	3.40	3.88	4.08	5.79	3.13
3,016,000	1.83	2.89	3.83	4.24	4.53	4.80	5.79	3.70
8,568,000	2.96	4.10	4.71	4.97	5.21	5.62	5.79	4.37

1 Den extra inkomst- och förmögenhetsskatten ej inberäknad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Tali. 4. Skatt å förmögenhet 1 Sverige vid olika kombinationer av förmögenhet

och i procent av förmögenheten angiven taxerad inkomst.

av resp. grundbelopp.

Förmögenhet, kr.	Taxerad inkomst i procent av förmögenheten
0%	IX	3X	5X	1%	io X
Summa skatt å förmögenhet i procent av den taxerade inkomsten
4,000 ....................................
13,700 ....................................	—	—	—	—	_	_
23,800 ....................................	—	—	—	—	0.18	0.40
37,500 ...................................	—	—	—	0.74	0.59	0.7 7
67,600 ....................................	—	—	1.8 7	1.80	1.17	0.94
136,000 ....................................	CO	3.09	2.81	1.87	1.50	1.61
242,000 ....................................	CO	6.90	3.33	2.9 2	2.49	2.15
380,000 ...................................	oo	9.12	4.8 4	3.87	3.08	2.5 4
687,000 ....................................	oo	12.86	6.94	4.96	4.0 2	3.40
1,383,000 ....................................	oo	19.84	9.46	6.79	5.46	4.08
3,016,000....................................	oo	28.9 0	12.73	8.4 8	6.4 7	4.80
8,568,000 .......................... .........	oo	41.03	15.7 2	9.94	7.48	5.52

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Tab. 5. Jämförelse mellan beskattningen av för Anm.

Förvandlingen av utländska myntsorter till svenska

			Sver	i g e
Förmögenhet, kr.	Statlig inkomst- och förmögenhets-skatt, 165%	Extra inkomst- och förmögenhets-skatt (vid 5 % inkomst med 1,920 kr. familjeavdrag)	Utjäm-nings, skatt, 200 % (enligt förslag)	Summa	Särskild skatt å förmögenhet enl.förslag(vid 5 % inkomst med 1,920 kr. familje-avdrag)	Kommu-nal pro-gressiv-skatt, 100 %	Norge
						Förmögenhetsskatt
4,000	1: 58	—	0: 02	1: 60	—	0: 03	—
13,700	6: 55	—	0: 12	6: 67	—	0:17	4: 85
23,800	14:12	—	0: 35	14: 47	—	0: 52	9: 90
37,500	26: 59	—	1: 08	27: 62	—	1: 55	16: 75
67,600	57: 9 9	—	4: 19	62:18	1 4: 00	6: 28	40: 60
136,000	141: 46	0: 90	18: 22	160: 58	86: oo	27: 33	157: 80
242,000	307: 46	46: 55	51: 54	405: 55	284: oo	77: 32	710: o o
380,000	564: 30	107: 20	108: 30	779: 80	640: oo	162: 4 5	1,634: oo
687,000	1,212: 89	300: 85	254:19	1,767: 93	1,748: o o	381: 28	4,199: 7 0
1,383,000	3,012:17	806; 75	661: 7 6	4,480: 68	4,915: 00	991:64	11,494: 10
3,016,000	8,012: oo	2,010: 4 0	1,568: 82	11,590: 72	13,080: 0 0	2,352: 48	33,399: 80
8,568,000	28,698: 51	5,712: oo	4,369: 6 8	38,780: 19	40,840: o o	6,554: 5 2	125,379: oo
						Förmögenhetsskatt
4,000	0.3 9	—	0.0 o	0.39	—	O.oi	—
13,700	0.4 8	—	O.oi	0.49	—	O.oi	0.35
23,800	0.59	—	O.oi	0.60	—	0.02	0.42
37,500	0.71	—	0.03	0.7 4	—	0.04	0.45
67,600	0.8 6	—	0.06	0.92	0. 06	0.09	0.6 0
136,000	1.04	O.oi	0.18	1.18	0. 63	0.2 0	1.16
242,000	1.27	0.19	0.21	1.67	1. 17	0.32	2.93
380,000	1.48	0.28	0.29	2.05	1. 68	0.43	4.80
687,000	1.77	0.44	0.3 7	2.58	2. 54	0.65	6.11
1,383,000	2.17	0.58	0.48	3.28	3. 55	0.72	8.31
3,016,000	2.66	0.67	0.52	3.85	4. 84	0.78	11.07
8,568,000	3.85	0.67	0.51	4.58	4. 7 7	0.77	14.68

Reduktionsregeln tillämpad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

mögenhet i Sverige och vissa utländska stater.

kronor har skett på grundval av guldpariteten.

Damnark		Nederländerna	Tyskland		S c h w e i	z
Finland	Basel-Stadt	Genéve	Ziirich
i svenska kronor.
—	0: 59	—	—	3: 60	6: 30	5: 40
8: 9 0	2: 68	—	—	13: 68	23: 94	20: 52
22: 60	8: 68	—	55: 4 7	28: 51	41: 68	35: 64
57: 50	22: 8 3	46: 60	119: 47	52: 4 2	65: 6 2	56:16
183: oo	67:49	104: 62	270: 2 8	120: 58	117:18	100: 44
597: oo	263: 7 8	227: 28	544:o i	379: o i	252:72	203: 04
1,465: oo	755:31	458: 2 8	1,063: 84	822: 58	514:8o	362: 88
2,845: o o	1,652: 76	841: 96	1,670: 07	1,593: 65	904: 32	578: 88
6,476: oo	3,871:3 0	1,878: 62	3,293: 91	3,983: 90	2,009: 52	1,193: 7 6
16,673: oo	9,586: 2 0	4,844: 88	7,187:65	8,294: 4 0	4,791: 60	2,916: o o
42,801: oo	24,127: 92	13,987: 32	16,884: 88	18,092:16	11,324: 16	6,998: 4 0
131,633: oo	68,543: 30	54,208: 7 8	51,403: 31	51,408: oo	33,534: 00	20,880: o o
promille av förmögenheten.
—	0.15	—	—	0.9 0	1.75	1.35
0.6 5	0.20	—	—	1.00	1.76	1.50
0.95	0.86	—	2.33	1.20	1.75	1.50
1.68	0.60	1.24	3.19	1.40	1.75	1.50
2.71	1.00	1.65	4.oo	1.78	1.75	1.60
4.39	1.94	1.67	4.oo	2.79	1.86	1.50
6.05	3.12	1.89	4.4 0	3.40	2.18	1.50
7.49	4.3 5	2.22	4.4 0	4.19	2.88	1.52
9.43	5.64	2.73	4.79	5.80	2.93	1.74
12.06	6.98	3.60	5.20	6.oo	3.46	2.11
14.19	8.00	4.64	5.60	6.oo	3.75	2.82
15.86	8.oo	6.83	6.oo	6.oo	3.91	2.4 4

Bihang till riksdagens protokoll 193A. 1 sami. Nr 200. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Tab. 6. Beloppen av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. fl. skatter vid
förmögenbeter av olika storlek, under antagande av att taxerad inkomst, lika
med 5 procent av förmögenheten, förefinnes.

(Ortsavdrag 1,920 kronor.)

Förmögenhet, kr.	Taxerad in-komst, 5% av förmö-genheten, kr.	Inkomst, och för-mögenhets-skatt, 165 %, kr.	Extra in-komst- och förmögen-hetsskatt, kr.	Utjäm-ningsskatt, 200 % (enl. för-elag), kr.	Summa, kr.	Särskild skatt å för-mögenhet (enl. för-slag), kr.	Kommunal progressiv-skatt, 100 %,kr.
4,000............	200
13,700............	680	—	—	—	—	—	—
23,800...........	1,190	—	—	—	—	—	—
37,500............	1,870	13: 8 6	—	—	13: 86	—	—
67,600............	3,380	80: 19	—	—	80: 19	1 4: oo	—
136,000............	6,800	305: 91	0: 90	10: 00	316: 81	86: oo	15: 00
242,000...........	12,100	709: 50	68: 76	48: oo	826: 2 5	284: oo	72: oo
380,000............	19,000	1,357: l?	219: 00	159: 38	1,735: 45	640: o o	239: o o
687,000............	34,350	3,094: o 8	707: 60	484: 67	4,286: 3 5	1,748: oo	727: oo
1,383,000............	69,150	8,171:46	2,246: 20	1,608: o o	12,025: 66	4,915: o o	2,412: o o
3.016,000...........	150,800	23,159: 73	6.547: 20	5,168: o o	34,874: 93	13,080: oo	7,749: oo
8,568,000............	428,400	91,407: 36	21,352: 80	17,049:3 3	129,809: 49	40,840: o o	25,574: o o

1 Reduktionsregeln tillämpad.

340406. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.