Kungl. Maj:ts proposition nr 200 (Proposition 1924:209)

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Nr 209.

Kungl. Maj\ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående postgirorörelse; given Stockholms
slott den 14 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående postgirorörelse.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liiheck.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 170 höft. (Nr 209 )

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

förordning angående postgirorörelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Postverket bedriver postgirorörelse i ändamål att underlätta betalningsrörelsen
och befrämja sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att minska
användandet av kontanta penningar.

2 §.

Postgirorörelsen förmedlas av de fasta postanstalterna i riket samt, i den
utsträckning, generalpoststyrelsen bestämmer, av lantbrevbärare.

3 §.

Den, som önskar erhålla konto i postgirorörelsen (postgirokonto), har att
inbetala visst grundbelopp, som ej må från kontot uttagas förr än tre månader
efter skedd uppsägning av kontot. Grundbeloppets storlek bestämmes av generalpoststyrelsen,
dock ma det ej utan Kungl. Maj :ts medgivande sättas högre
än 50 kronor.

4 §.

Å postgirokonto må inbetalningar verkställas av såväl kontoinnehavaren
själv som envar annan.

5 §•

Av det å postgirokonto innestaende tillgodohavande må belopp enligt kontoinnehavarens
förfogande överföras till annat konto (girering) eller ock kontant
utbetalas.

6 §.

Postverket äger i postgirorörelsen uppbära följande avgifter:

1) för varje inbetalning av högst 50 kronor..........10 öre

» » » överstigande 50 kronor.........20 » ;

2) för varje utbetalning

en grundavgift av 5 öre samt

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 200. 3

en tilläggsavgift av 2 öre tör värjo påbörjat hundratal kronor av det belopp,
som skall utbetalas.

För girering utgår ingen avgift.

Inbetalningsavgiften redovisas med frimärken. Utbetalningsavgiften debiteras
det konto, från vilket beloppet avföres.

Inbetalningsavgift utgår icke för belopp, som med posten försänts till kontoinnehavaren
för att kontant utbetalas till honom av postanstalt, men som,
på hans begäran, i stället gottskrives hans postgirokonto.

7 §•

Brev i ärende angående postgirorörelsen från kontoinnehavare till det postkontor,
där hans konto föres, är portofritt, därest för ändamålet användes särskilt,
genom postverkets försorg tillhandahållet kuvert. Användes annat kuvert,
erlägges vanligt brevporto.

8 §.

Postverket svarar gentemot kontoinnehavare för utförandet i enlighet med
för postgirorörelsen gällande bestämmelser av de till postverket ingångna
uppdrag.

Ersättning från postverket utgår icke för skada eller förlust, som förorsakats
genom försenad expedition.

9 §.

Kungl. Maj :t bestämmer, huruvida och efter vilka grunder ränta å medel, som
innestå å postgirokonto, skall gottgöras kontoinnehavare.

10 §.

Före januari månads utgång varje år har postverket att tillställa innehavare
av konto, varå inbetalning, uttagning eller girering under nästföregående år ägt
rum, besked rörande kontots ställning vid utgången av sistnämnda år. Av beskedet
bör jämväl framgå storleken av den ränta, som för året må hava tillgodoförts
kontoinnehavaren. Anmärkning mot beskedet skall skriftligen göras hos
generalpoststyrelsen inom utgången av det år, beskedet utfärdats. Har sådan
anmärkning icke gjorts, anses kontoinnehavaren hava godkänt beskedet, och
skall förty vid senare anförda klagomål det hos postverket förda kontot äga
vitsord.

11 §■

Innestå medel å postgirokonto, varå under loppet av tio år någon omsättning
(inbetalning, uttagning eller girering) icke förekommit, och har i avseende å
dylik fordran icke vidtagits sådan åtgärd till fordringsrättens bevarande, som
i förordningen den 4 mars 1862 i fråga om tioårig preskription och årsstämning
föreskrives, skola medlen tillfalla postverket och tillgodoföras postgirorörelsen,
dock med rätt för generalpoststyrelsen att till vederbörande återbetala beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

12 §.

De i postgirorörelsen innestående medel äger generalpoststyrelsen förvalta och
fruktbargöra enligt grunder, som av Kungl. Maj:t bestämmas.

13 §.

Där kontoinnebavare i bedräglig avsikt söker förfoga över större belopp än
det, vartill hans tillgodohavande lämnar tillgång, eller eljest särskilda skäl därtill
föranleda, må generalpoststyrelsen förordna, att hans postgirokonto skall
upphöra och därå innestående medel omedelbart utbetalas till kontoinnehavaren.

14 §.

Enskilds förhållande till postgirorörelsen må icke i oträngt mål yppas.

15 §.

Bestämmelser angående postverkets deltagande i postgiro- eller annan motsvarande
rörelse med främmande länder meddelas av Kungl. Maj:t.

16 §.

De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga för postgirorörelsen, må,
i den mån de ej meddelas av Kungl. Maj :t, utfärdas av generalpoststyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20!).

Utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den li mars 1924.

N dåvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks vok
Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lubeck:

På hemställan av chefen för civildepartementet uppdrog Kungl. Maj:t den
9 oktober 1917 åt en kommitté att verkställa utredning beträffande införande i
vårt land av postcheckrörelse, av skål, till vilka jag sedermera återkommer, i det
följande benämnd postgirorörelse. Till ordförande i denna kommitté — den
s. k. postcheckkommittén — förordnade Kungl. Maj:t generalpostdirektören

A. J. Juhlin samt till ledamöter bankdirektören F. A. A. Grönwall, ledamoten
av riksdagens andra kammare, direktören O. A. E. Lithander, fullmäktigen i
riksbanken, vice häradshövdingen S. T. W. Philipson samt postdirektören T. G.

B. Wennqvist. Kommittén, som den 20 oktober 1919 avgav utlåtande och förslag
i ämnet, förordade enhälligt införande i Sverige av denna rörelsegren.
Över kommittéförslaget avgåvos yttranden av fullmäktige i riksbanken, generalpoststyrelsen,
kommerskollegium, bank- och fondinspektionen samt svenska
bankföreningen.

Sedan därefter chefen för finansdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning
av frågan om postsparbankens omorganisation, uttalade sig även dessa
sakkunniga om postgirorörelsens införande i Sverige. Med hänsyn till de många
beröringspunkter, de sakkunniga ansågo förefinnas mellan postsparbanks- och
postgirorörelserna, funno de, att sistnämnda rörelse borde införas i samband med
postsparbankens omorganisation, och framlade jämväl förslag till förordning
angående postverkets postsparbanks- och postgirorörelser.

De sakkunnigas förslag blev i allt väsentligt av Kungl. Maj:t upptaget i proposition,
nr 152, till 1922 års riksdag angående omorganisation av postsparbanken
och införande av postgirorörelse m. m.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts proposition, i vad densamma avsåg postsparbankens
införlivande med postverket. Med hänsyn till de mycket olika
meningar, som kommit till synes rörande såväl frågan om införande av postgirorörelse
som beträffande viktiga detaljer i förslaget, särskilt själva organisations -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Postgiro rörelsens innebörd.

frågan, och då riksdagen icke fann sig kunna på den föreliggande utredningen
grunda ett bestämt omdöme om förslaget, fann riksdagen ifrågavarande proposition,
i vad densamma avsåg införande av postgirorörelse i Sverige, icke böra
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Härefter har riksräkenskapsverket i en den 30 oktober 1923 dagtecknad skrivelse
hemställt, att Kungl. Maj:t ville framlägga proposition om införande av
ifrågavarande rörelsegren.

Slutligen har generalpoststyrelsen i skrivelse den 11 januari 1924 gjort en
liknande hemställan. Till de olika framställningarna i ämnet skall jag i det följande
återkomma.

Innan jag övergår till frågan, huruvida postgirorörelse över huvud taget bör
införas i Sverige, torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för vad postgirorörelsen
innebär.

Postgirorörelsen kan anses vara en förenklad och förbättrad samt under mera
bankmässiga former bedriven postanvisningsrörelse och innebär, att postverket
mera direkt än genom övriga postala verksamhetsgrenar medverkar vid verkställandet
av likvider.

Till förmedling av betalningar har postverket sedan länge lämnat sin medverkan.
Från början inskränkte sig postverkets medverkan i betalningsrörelsen
till att under särskilt betryggande former — under rekommendation och assurans
— befordra brev innehållande penningar eller bankanvisningar. Genom postanvisningens
införande ställde sig postverket mera direkt i betalningsrörelsens
tjänst med anlitande därvid av sina egna kassaförlag. Postanvisningsrörelsen
har år från år utvecklats till en betydelsefull faktor i det ekonomiska livet.

I anslutning till postanvisningsrörelsen bedriver postverket postförskotts- och
inkassering srörelse. Även genom dessa rörelsegrenar medverkar postverket i
den allmänna betalningsrörelsen.

Under senare tid har postverket i stor utsträckning tagits i anspråk för betalningar
mellan staten och den enskilde.

Från år 1915 har postverket sålunda övertagit hela det bestyr med stämpelförsäljningen,
som förut ålegat statskontoret. Samtidigt med fögderiförvaltningens
omorganisation följde postverkets övertagande av kronoskatteuppbörden
för landsbygden. Med ingången av år 1923 inorganiserades postsparbanken i
postverket, vilket redan förut och alltsedan postsparbankens inrättande år 1883
förmedlat postsparbankens mellanhavande med dess delägare. Postanstalterna
utbetala vidare pensioner och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
samt emottaga inbetalningar till den på frivilliga avgifter grundade
pensionsförsäkringen.

Därjämte har postverket medverkat vid försäljning och utbyte av statens
premieobligationer.

Följande siffror avseende år 1922 visa omfattningen i avrundade tal av några
av de nyss nämnda rörelsegrenarna:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

postanvisningar (utom vissa skattepostanvisningar) . . .
skattepostanvisningar (för vilka avgift utgår enligt särskilda
grander).................

stämpelavgift för stämplade handlingar av olika slag

försålda stämplar.................

insättningar i postsparbanken............

nttagningar i > ............

pensionsutbetalningar...............

Antal	Belopp Kronor
15,800,000	1,112,000,000
1,570,000	111,000,000
—	10,000,000
—	37,000,000
635,000	45,000,000
251,000	31,000,000
2,700,000	32,000,000

Av nu anförda siffror torde tydligt framgå, att postverket redan nu såväl
tager verksam del i den allmänna betalningsrörelsen som ock i stor utsträckning
förmedlar betalningar mellan staten och den enskilde.

Införandet av postgirorörelse i Sverige skulle därför icke innebära, att postverket
ålades nya och för dess verksamhet främmande uppgifter, men väl en
viss omläggning av den betalningsrörelse, som redan nu förmedlas av postverket,
samt en utvidgning av densamma.

Förfaringssättet vid verkställande av likvider genom postgirorörelsen är synnerligen
enkelt. Den, som så önskar — enskild person, bolag, förening o. s. v.
— låter åt sig öppna ett konto hos postverket. Å detta konto kunna såväl kontoinnehavaren
själv som andra verkställa inbetalningar. För ändamålet användes
en anvisning, benämnd exempelvis inbetalningskort, vilken ställes till
kontot. En köpman kan vid utsändande av räkningar anmoda gäldenärerna
att verkställa likviderna genom insättning å hans konto hos postverket. Då betalningarna
fullgöras på detta sätt, gå de av gäldenärerna utställda inbetalningskorten
till fordringsägarens konto, vilket krediteras de influtna beloppen.
Å en inbetalningskortet vidfogad kupong, vilken skall innehålla uppgift å avsändare
och inbetalt belopp, kan gäldenären därjämte skriva ett meddelande till
fordringsägaren. Sedan beloppen gottskrivits dennes konto, frånskiljas kupongerna
av posten och översändas i brev till kontoinnehavaren.

Då kontoinnehavaren själv har att verkställa betalningar, uppdrager han åt
posten att från hans konto tillställa mottagarna de belopp, som skola betalas.
För detta ändamål använder han en särskild handling, benämnd exempelvis utbetalningskort,
vilken han i kuvert, som tillhandahålles honom av postverket,
översänder till det postkontor, där hans konto föres. Sedan hans konto debiterats
med det belopp, som skall utbetalas, översändes beloppet medelst en anvisning
till mottagaren, vilken utbekommer beloppet på ungefär samma sätt
som medelst en vanlig postanvisning. Det kan ordnas så, att utbetalningskortet
kan användas även såsom anvisning, i det anvisningens text anbringas
på kortets baksida. Om kontoinnehavaren vill medsända ett skriftligt meddelande
till mottagaren, behöver han blott ifylla en utbetalningskortet vidhäftad
kupong, som åtföljer kortet till det postkontor, där hans konto föres, och,
om utbetalningskortet tillika tjänstgör som anvisning, därifrån till mottagaren,
som avskiljer kupongen.

För såväl in- som utbetalning i postgirorörelsen utgå avgifter, vilka emeller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

tid äro förhållandevis låga och i allmänhet lägre än om betalning verkställes på
annat sätt, t. ex. genom postanvisning eller genom penningars försändande i
värdebrev.

Om såväl betalaren som betalningsmottagaren hava postgirokonto, sker likviden
lämpligast genom överföring (girering) av beloppet från den förres konto
till den senares konto. För ändamålet användes en handling liknande nyss
omförmälda utbetalningskort, vilken insändes till det postkontor, där betalarens
konto föres. Betalaren har även i detta fall tillfälle att meddela sig med
betalningsmottagaren.

Fördelarna av betalning genom postgirorörelsen äro uppenbara. Den, som har
postgirokonto och låter ingående likvider gottskrivas detta konto, blir befriad
från det besvär och även de risker, som äro förenade med handhavandet av
kontanta pengar. I stället för att mottaga likvider i värdebrev och postanvisningar,
som skola kvitteras och avhämtas från posten, vilket föranleder personliga
besök å posten eller budskickning, erhåller kontoinnehavaren varje dag, då
omsättning ägt rum, från det postkontor, där hans konto föres, en försändelse
med en uppgift å de belopp, som av olika gäldenärer inbetalts på hans konto, och
med de meddelanden, dessa skrivit till honom angående likviderna. För att
ytterligare kontrollera kontot erhåller han gång efter annan kontoutdrag från
posten. Därest han icke har omedelbart behov av å kontot innestående medel
för egna betalningar, kan han insätta dem å bankräkning, en transaktion, som
åtminstone i vissa fall kan verkställas av postverket för hans räkning, utan
att han själv behöver kontant uttaga beloppet.

Men även den, som icke själv har postgirokonto, har vid verkställande av likvid
till en kontoinnehavare en viss fördel, nämligen förmånen av lägre avgift
än om likviden verkställes på annat sätt.

Den ur alla synpunkter bästa och enklaste betalningsformen är genom överföring
av beloppet från ett konto till ett annat. Detta betalningssätt förutsätter
emellertid, att såväl betalaren som betalningsmottagaren hava konto, och kan
självfallet icke taga någon större omfattning, förrän postgirorörelsen räknar ett
förhållandevis stort antal deltagare. I de länder, där postgirorörelse finnes införd,
har det också visat sig, att detta betalningssätt haft -en procentuellt taget
obetydlig användning omedelbart efter rörelsens införande, men att antalet genom
överföring verkställda likvider år från år ökats. I avseende å genom överföring
likviderade belopp kan förtjäna omnämnas, att i vissa länder ända till
80 % av hela omsättningen i postgirorörelsen likviderats på detta sätt.

Sistnämnda betalningssätt är ur allmänt ekonomisk synpunkt det förmånligaste,
enär härvid inga kontanta medel tagas i anspråk. Likviden verkställes
genom en enkel bokföringsåtgärd. I främmande länders postgirosystem
har särskild vikt lagts vid gireringen, och i regel är denna betalningstransaktion
avgiftsfri.

Postgirorörelsen har i alla länder, där denna verksamhetsgren införts, vunnit
stor anslutning. I detta hänseende må framhållas, att postgirorörelse numera
finnes införd bl. a. i Österrike, Ungern, Italien, Schweiz, Frankrike,
Tyskland, Nederländerna, Belgien, Danmark m. fl. länder. Däremot har denna

Kuncjl. Maj:ts proposition nr äOO.

rörelsegren icke mlörts i England och Ain enka, givetvis av den anledningen,
att i dessa länder checkbetalning av ålder iörekoniincr i sådan utsträckning,
att något behov av postverkets medverkan på detta område icke förelegat. 1
snart sagt alla andra länder av någon betydenhet har postgirorörelsen införts
och, efter vad jag inhämtat, överallt rönt en avgjord framgång och så gott som
undantagslöst givit ett mycket gott ekonomiskt utbyte för vederbörande postverk.
Som exempel på vilken anslutning rörelsen vunnit må omnämnas, att
postgirorörelsen i Schweiz räknar cirka 45,000 kontoinnehavare med en omsättning
av i svenskt mynt omkring 12 miljarder kronor och att i Tyskland antalet
kontoinnehavare uppgår till omkring 700,000.

Ehuru postgirorörelsen kan med fördel användas av alla, som hava att mottaga
eller verkställa likvider, lämpar sig denna rörelsegren särskilt väl för
regelbundet återkommande betalningar, såsom av försäkringspremier, föreningsavgifter,
telefon- och telegramavgifter, avgifter för förbrukad gas och
elektricitet o. s. v. I fråga om sådana betalningar, som skola regelbundet fullgöras
till stat och kommun, är i vissa främmande länder så ordnat, att efter
överenskommelse mellan kontoinnehavaren och vederbörande kommunala eller
statliga institution de belopp, som skola erläggas, utan vidare debiteras kontoinnehavarens
konto och tillgodoföras institutionens konto, varefter de kvitterade
räkningarna från posten översändas till kontoinnehavaren.

De fördelar, betalning genom postgirorörelsen erbjuda, kunna sammanfattas
sålunda: Den, som icke själv har postgirokonto men som verkställer betalning
till kontoinnehavare genom insättning å dennes konto, har förmånen av
relativt billiga avgifter. För kontoinnehavare medför rörelsen en betydande
besparing i arbete och kostnader vid verkställande och emottagande av likvider
samt enkelhet och reda i hans kassarörelse. För det allmänna kan
postgirorörelsen medföra en minskning i användandet av de kontanta betalningsmedlen
och därigenom utöva ett gynnsamt inflytande på penningomloppet. För
postverket slutligen innebär postgirorörelsen en koncentrering av betalningsrörelsen
inom verket.

Som i det föregående omnämnts, utgå för in- och utbetalningar särskilda avgifter.
Dessa utgöra en väsentlig del av inkomsterna i postgirorörelsen. En
icke obetydlig inkomst tillföres rörelsen dessutom i form av ränta å sådana
i postgirorörelsen innestående medel, som kunna givas en räntebärande placering.
De medel, som inbetalas å postgirokonto för att hållas i beredskap
för kommande utbetalningar, bliva under längre eller kortare tid innestående
i rörelsen. Då inbetalning verkställes vid en postanstalt, åtgår naturligen någon
tid, innan beloppet blir gottskrivet betalningsmottagarens konto och kan av
kontoinnehavaren användas för egna betalningar. Då belopp skall för hans
räkning kontant utbetalas vid postanstalt, tager jämväl postbefordringen av
betalningsuppdraget en viss tid i anspråk, varjämte det kan förekomma, att
den, till vilken beloppet skall utbetalas, icke omedelbart från postverket utkvitterar
beloppet. I samma mån som betalning genom girering på grund
av ökad anslutning till rörelsen vinner större utbredning, komma de medel,
som av allmänheten anförtros åt postgirorörelsen, att bliva innestående under

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bör postgirorörelsen
införas
i Sverige!

Bank- ocli
fondinspektionen.

längre tid, enär vid likvid medlen ej uttagas ur rörelsen utan allenast bokföras.
Till viss del behöva dessa i postgirorörelsen innestående medel icke
hållas i beredskap för mötande av utbetalningar utan kunna användas för andra
ändamål. Erfarenheten har givit vid handen, att trots de stora och ständiga
växlingar, varje särskilt konto kan förete, det sammanlagda beloppet av kontoinnehavarnas
tillgodohavanden är tämligen konstant. I varje fall har detsamma
sällan att uppvisa någon större förskjutning nedåt. Vid sådant förhållande
kan en rätt avsevärd del av ifrågavarande medel givas en placering, som tillförsäkrar
rörelsen ränteinkomst, utan att kontoinnehavares rätt att förfoga över
sitt tillgodohavande på något sätt äventyras.

Av synnerlig vikt för rörelsens ekonomi är givetvis även, att omkostnaderna
för rörelsen genom en ändamålsenlig organisation av bokföringsarbetet kunna
hållas inom snäva gränser.

För att postgirorörelsen skall kunna giva ett gott ekonomiskt utbyte, kan bokföringsarbetet
icke lämpligen utföras vid samtliga postanstalter, utan måste härvid
så ordnas, att detta arbete kan i möjligaste mån centraliseras. Härigenom vinnes
den fördelen, att arbetsbesparande maskiner kunna i stor omfattning användas
och att arbetet kan utföras med en förhållandevis billig arbetskraft. I främmande
länder är också ifrågavarande arbete i regel centraliserat till ett enda eller
ett fåtal kontor, som uteslutande syssla med den i postgirorörelsen förekommande
bokföringen. Till denna fråga, som berör själva organisationen, skall
jag i det .följande återkomma.

Efter denna redogörelse för postgirorörelsen i dess allmänna drag kommer
jag nu till frågan, om erforderliga förutsättningar föreligga för postgirorörelsens
införande i vårt land.

över den av mig tidigare omnämnda framställningen från generalpoststyrelsen
om åtgärders vidtagande för rörelsens införande i Sverige hava efter remiss
yttranden avgivits av bank- och fondsinpektionen, kommerskollegium, fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret, riksräkenskapsverket, statens besparingskommitté,
vilken samtidigt avgivit infordrat yttrande över riksräkenskapsverkets
framställning i samma ämne, samt av svenska bankföreningen.
I själva huvudfrågan, huruvida postgirorörelsen bör införas i vårt land, innehålla
dessa yttranden i huvudsak följande.

I utlåtande den 5 februari 1924 framhåller bank- och fondinspektionen,
att inspektionen redan i sitt yttrande över postcheckkommitténs förslag givit uttryck
för sin tveksamhet, huruvida en postgirorörelse i vårt land kunde komma
att erhålla en mera avsevärd omfattning. Även om inspektionen icke blivit övertygad,
att något mera allmänt behov av ett införande av en dylik rörelse förelåge,
hade inspektionen likväl emot de skäl, som kommittén anfört för sin uppfattning,
icke ansett sig böra avstyrka en sådan anordning.

Den vidare utredning av frågan, som sedermera verkställts, hade icke givit
inspektionen anledning att frångå sin tveksamhet beträffande postgirorörelsens
behövlighet för våra förhållanden. I allt fall borde man vid ett eventuellt

Kungl. Maj:ls proposition nr 200. 11

införande av postgirorörelsen framgå med stor försiktighet i organisatoriskt
hänseende. > )

Kommerskollegium anför i utlåtande den 7 februari 1924, bland annat, följande
:

»I underdånigt utlåtande den 31 januari 1920 över postcheckkommitténs den
20 oktober 1919 avgivna utlåtande och förslag beträffande införande av postcheckrörelse
framhöll kollegium, att det vid övervägande av de skäl, som i ärendet
anförts för och mot införande av postcheckrörelse i vårt land, syntes kollegium
vara förenat med avsevärda svårigheter att kunna bedöma, huruvida,
frånsett den postala synpunkten, de med dess införande förbundna avsevärda
statliga kostnader motsvarades av fördelarna därmed, helst som likvideringar
medelst postcheck merendels på grund av själva organisationen icke skulle kunna
ske med den snabbhet, som från affärssynpunkt skäligen kunde krävas och
som med redan tillämpade betalningssätt ernåddes. I likhet med flera av de av
kollegium i ärendet hörda handelskamrarna höll kollegium även före, att på
grund av de säregna förhållandena i vårt land —- postremissväxelns stora betydelse
för affärslivet samt landets stora areal och ringa folktäthet — postcheckrörelsen
icke så hastigt som i vissa främmande länder komme att vinna insteg.
Särskilt torde det dröja avsevärd tid, innan den för inbesparandet av de kontanta
betalningsmetoderna viktiga gireringen nådde en sådan omfattning, att
postcheckrörelsen ur nationalekonomisk sjmpunkt kunde få någon nämnvärd
betydelse för landet. Då kollegium i sitt ovannämnda utlåtande den 31 januari
1920 likväl principiellt tillstyrkte införande av postcheckrörelse i vårt land, var
det alltså icke utan starka betänkligheter mot densamma. Dessa hänförde sig,
bland annat, till de med rörelsen förbundna avsevärda kostnaderna och närmast
svårigheten att bedöma, huruvida dessa motsvarades av de beräknade fördelarna.

Denna invändning har en helt annan betydelse nu än i början av år 1920. Om
man kunde bortse från densamma då, är detta icke möjligt nu, när mycket långt
gående ansträngningar göras för att nedbringa kostnaderna för statsförvaltningen
och för sådant, ändamål inom skilda grenar av densamma i mycket kännbar
utsträckning kräves uppoffrande av intressen av stor och ej sällan vital betydelse
för det allmänna.

Att i en sådan tid tillskapa en ny statens förvaltningsapparat måste i och för
sig inge starka betänkligheter och kan lätt te sig som en inkonsekvens i statens
allmänna besparingssträvanden. Detta skäl, som allmänt sett talar emot en utökning
just nu av statens uppgifter och organ för dessas handhavande, framstår
i förevarande fall med så mycket större styrka, som behovet av en postcheckrörelse
i vårt land är långt ifrån allmänt erkänt, tvärt om ganska omstritt.»

Kollegium hemställer slutligen, att förslaget om införande av postgirorörelse
icke måtte för närvarande föranleda någon åtgärd.

Fullmäktige i riksbanken framhålla i yttrande den 31 januari 1924, att de
redan i sitt yttrande över postcheckkommitterades förslag uttalat, att postgirorörelsen
syntes kunna i hög grad underlätta verkställande av allehanda betalningar
och i synnerhet betalningar av mindre belopp samt att fullmäktige därför
ansåge sig böra förorda förslaget. Fullmäktige vidhölle samma uppfattning
angående postgirorörelsens allmänna betydelse i fråga om underlättande för
såväl statsinstitutioner som för firmor och enskilda personer vid förmedlande
av likvider. På grund härav ville fullmäktige, som saknade anledning att ingå

Kommors kolleginm.

Riksbanks fullmäktige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Riksgälds fullmäktige.

Riksräken skapsverket.

på granskning av föreslagna detaljer för denna rörelses organisation, fortfarande
förorda införande av sådan rörelse.

Fullmäktige i riksgäldskontoret liava i yttrande den 31 januari 1924 såsom sin
mening uttalat, att anledning numera ej syntes föreligga att motsätta sig postgirorörelsens
införande. Den ursprungligen föreslagna organisationen hade nämligen
i det föreliggande förslaget blivit avsevärt förenklad och krävde därigenom
en mindre ökning av arbetskrafter än förut ifrågasatts. Härtill komme
den fördelen, att åtminstone en del av den genom postsparbankens omorganisation
övertaliga personalen kunde beredas sysselsättning vid den nya rörelsen,
som i allt fall beräknades bära sina egna kostnader.

Riksräkenskapsverket, vilket, såsom jag i det föregående omnämnt, gjort
särskild framställning om införande av postgirorörelse, yttrar i utlåtande den 5
februari 1924, bland annat, att riksräkenskapsverket vid avfattandet av denna
sin framställning särskilt uppmärksammat de svårigheter, som med nu gällande
ordning för landsfiskalernas medelsredovisning möta för erhållande av en fullt
effektiv kontroll på dithörande område. Vid sökande efter utvägar för undanröjande
av de missförhållanden, som vidlådde nuvarande redovisningssystem,
hade riksräkenskapsverket tänkt sig, att man genom införande av postgirorörelse
och densammas tagande i anspråk för landsfiskalernas medelsredovisning
skulle kunna vinna vad man i detta fall eftersträvade, nämligen en i möjligaste
mån enkel och effektiv kontroll. Enligt riksräkenskapsverkets mening skulle
införandet av postgirorörelse innebära stora fördelar även på flera andra områden
av den statliga förvaltningen, såsom tjänande till att underlätta penningförmedling
såväl myndigheter sinsemellan som mellan enskilda och myndigheter.
Efter anförande av exempel på postgirorörelsens användning för dylika ändamål
yttrar riksräkenskapsverket:

»Även om inga andra skäl än de här förut nämnda funnes för denna reform,
borde densamma snarast genomföras. Ty enbart statens kontrollbehov
skulle tillfullo uppbära detta nya institut. Men härtill kommer, att om postgirorörelse
komme till användning vid det stora flertalet penningtransaktioner
mellan över- och underordnade statsmyndigheter samt mellan dessa och enskilda,
som ha att göra inbetalningar till, respektive mottaga betalningar från
statens organ, skulle därigenom statsverkets och de affärsdrivande verkens
kassaförlag kunna nedbringas till ett jämförelsevis obetydligt belopp.

Då statsverkets gemensamma giroräkning i riksbanken från och med år 1909
inrättades samt därefter successivt öppnades för statsverkets huvudförvaltningar,
skedde detta visserligen i syfte att ernå personalreduktion (bland annat
lantränteriernas indragning) samtidigt med ett stärkande av kassakontrollen,
men dock i första hand för att nedbringa behovet av kassaförlag.
Det visade sig nämligen, att de femton miljoner kronor, som den tiden
lågo i den s. k. kassaförlagsfonden, icke voro tillräckliga för det löpande behovet,
och att de andra medel, som beräknades kunna under ett års lopp tidvis
disponeras såsom kassaförlag, icke vid varje tidpunkt verkligen vore disponibla,
utan rörelsekapital för statsverket måste ofta uppbringas lånevägen. Fråga
uppstod då att av riksdagen äska ett anslag å riksstaten på ett tiotal miljoner
kronor eller mera för att säkerställa statsverkets kassaförlag. Detta avvärjdes

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 13

emellertid genom det grepp på frågan, som inrättandet av statsverkets gemensamma
giroräkning i riksbanken innebar.

Men denna giroräkning har sin begränsning däri, att riksbanken endast har
avdelningskontor i residensstäderna och ett par städer dessutom, vadan giroräkningen
i stort sett icke kan betjäna andra statsverkets ekonomiska organ än
de 47 s. k. huvudförvaltningarna.

Genomföres däremot postgirorörelsen, ernår varje statens medelsförvaltandc
organ samtliga de fördelar, som vunnits genom statsverkets giroräkning, ity att
i landet finnas 3,600 postanstalter, vilka, förutom lantbrevbärarna, kunna på
ett snabbt, enkelt och effektivt sätt förmedla in- och utbetalningar för statsverket.
Och genom att transaktionerna kunna ske — redan nu i full utsträckning
mellan statens olika organ och framdeles mellan staten och enskilda i samma
man, som postgirorörelsen vinner utbredning bland enskilda — genom gillring
och icke nödvändigtvis genom kontanta medel, torde — under förutsättning att
systemet genomföres konsekvent och hos varje statens organ — i utomordentliggrad
behovet av kassaförlag kunna minskas.»

Statens besparingskommitté anför i utlåtande den 9 februari 1924 bland annat
följande:

»Redan vid den diskussion, som kort efter kommitténs tillsättande inom kommittén
ägde rum angående de spörsmål, som kommittén kunde komma att behandla,
bragtes på tal möjligheten att genom införande av postgirorörelse ernå
enklare och bekvämare former för verkställande av likvider såväl mellan enskilda
och statliga myndigheter samt tjänstemän som ock mellan statens olika
organ inbördes.

Med ett införande av postgirorörelse skulle handhavandet av kontanta medel
inom statsförvaltningen i största möjliga utsträckning kunna inskränkas. Kommittén
finner det påtagligt, att redan genom den lättnad i vederbörande redogörares
arbete, som härav skulle bliva en följd, komme att uppstå vissa möjligheter
till besparingar i administrationen. Men jämväl i fråga om kontrollen å
medelsförvaltningen torde postgirorörelsens införande säkerligen erbjuda tillfällen
till förenklingar och därav följande kostnadsminskning. Särskilt i fråga
om de affärsdrivande verken vill det förefalla, som om besparingar i kostnaderna
för medelsredovisningen och kontrollen däröver skulle vara möjliga att vinna
på denna väg. Någon närmare undersökning i detalj för de olika förvaltningsgrenarna
har kommittén icke varit i tillfälle att företaga, men givetvis skall
det vara kommittén angeläget att vid den granskning av organisationen i berörda
avseenden, som det lärer åligga kommittén att verkställa, ägna uppmärksamhet
jämväl åt ifrågavarande synpunkt.

Uteslutet synes i själva verket ej vara, att de obestridliga fördelar, postgirorörelsen
skulle kunna medföra beträffande betalningsväsendet och kontrollen å
medelsredovisningen inom statsförvaltningen, skulle i och för sig uppväga de
merutgifter för postverket, som systemet skulle föranleda.

Däremot har kommittén ej med säkerhet kunnat bedöma, huruvida ett i huvudsak
liknande resultat i nu berörda hänseende skulle kunna vinnas på annan
väg, exempelvis genom en utveckling i viss riktning av det redan förefintliga systemet
med postanvisningar. Det har emellertid velat synas, som om skillnaden
i kostnadshänseende mellan ett postgiroförfarande och en utveckling på antytt
sätt av postanvisningssystemet icke skulle kunna bliva betydande.

Det nu anförda är emellertid ej tillfyllest för att motivera införande av
postgirorörelse för så vitt det gäller andra än statens egna myndigheter och
tjänstemän.

Statens

besparings kommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska bankföreningen.

Departe mentschefen.

Nu liar emellertid införandet av postgirorörelse från början och intill sista
tiden motiverats så gott som uteslutande av hänsyn till dess värde för den allmänna
rörelsen — där betydelsen för statsverkets medelsförvaltning omnämnts,
har detta skett mera i förbigående. Man har gjort gällande, att en dylik rörelse
i längden ej kunde undvaras i ett modernt postväsende, att genom dess införande
behovet av kontanta betalningsmedel skulle inskränkas och att rörelsen
komme att bära sig själv. Om införande av postgirorörelse kan anses motiverat
enbart ur sist antydda synpunkter — något som kommittén icke anser sig kunna
med tillförlitlighet bedöma -—- bör såsom ett plus räknas de besparingar, som
kunna vinnas genom bekvämare betalningsformer och effektivare redovisningskontroll
inom statsförvaltningen. I varje fall vill det emellertid synas kommittén,
som om fördelarna med hänsyn till båda de angivna områdena •— statsverkets
medelsförvaltning och den allmänna rörelsen —- tillsammantagna skulle
vara så stora, att all sannolikhet talar för att de skulle mer än uppväga den
merkostnad, som rörelsens införande skulle förorsaka statsverket.

Att det, för den händelse postgirorörelse funnes införd, icke skulle vara
möjligt att på annat lika billigt sätt, exempelvis genom tillämpning av postanvisningsförfarandet,
vinna motsvarande fördelar i avseende å statsverkets medelsförvaltning,
förefaller tydligt. Detta beror uppenbarligen på att för rörelsens
införande alltid kräves en viss grundkostnad, och att utvidgning av rörelsen
intill en viss omfattning kan ske inom denna kostnadsram eller med endast
obetydlig utgiftsökning.»

Kommittén finner övervägande skäl tala för att postgirorörelsen nu införes.
Till kommitténs yttrande, vilket avgivits av herrar Södermark, Kuylenstierna,
Ramström och Örne, har herr Ramström fogat det särskilda uttalande

»att han förordar införande av postgirorörelse endast under förutsättning, dels
att det efter skedd undersökning visar sig, att motsvarande fördelar icke skulle
kunna vinnas genom en rationell omläggning av postanvisningsrörelsen, och dels
att postgirorörelsen förlägges till postsparbanksbyrån, som till en början borde
ensam handhava hela bokföringen, varigenom organisationskostnaden komme att
i möjligaste mån nedbringas.»

Svenska bankföreningen hade redan i sitt yttrande över postcheckkommitténs
utlåtande och förslag intagit en mot postgirorörelsen avvisande hållning. I sitt
nu avgivna yttrande uttalar bankföreningen, att något behov av postgirorörelse
icke kan anses föreligga, särskilt som i Sverige postremissväxeln är ett synnerligen
bekvämt betalningsmedel och bankchecken under de sista tjugu åren alltmer
vunnit användning. Föreningen framhåller särskilt, hurusom under de
fyra år, som förflutit, sedan dess förra yttrande avgavs, kraven på sparsamhet
allt kraftigare gjort sig gällande och att Kungl. Maj:t genom tillsättandet av
statens besparingskommitté till behandling tagit upp frågan om inskränkningar
inom statsförvaltningen. Att utvidga statens verksamhet till nya områden vore,
enligt föreningens mening, ett steg i riktning rakt motsatt den, som funnit ett
uttryck i besparingskommitténs uppdrag.

Såsom av nu anförda yttranden framgår, äro meningarna om lämpligheten av
postgirorörelsens införande ganska delade. Under det att riksbanks- och
riksgäldsfullmäktige, riksräkenskapsyerket samt statens besparingskommitté
tillstyrka förslaget om rörelsens införande, ställer sig bank- och fondinspektio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nen tveksam inför förslaget. De av kommerskollegium ocli svenska bankföreningen
avgivna yttrandena gå i avstyrkande riktning.

I sistnämnda båda yttranden framhalles angelägenheten av att på allt sätt
begränsa statens utgifter. Till kravet på största sparsamhet i detta hänseende
ansluter jag mig oförbehållsamt. Men jag kan icke finna det förenligt med
verklig sparsamhet att motsätta sig genomförandet av en anordning sådan som
den nu ifrågasatta. Enligt min mening innebär nämligen postgirorörelsens
införande möjligheter till begränsning av statens utgifter för administrationen
och därjämte till ökning av statens inkomster. Statens besparingskommitté har
ju också, såsom framgar av dess yttrande i ämnet, ansett införande av ifrågavarande
rörelse vara ett led i besparingssträvandena.

Såsom skäl mot postgirorörelsens införande bär anförts, att postremissväxeln
och bankchecken gjorde postgirorörelsen överflödig. Med allt erkännande av
postremissväxeln såsom ett praktiskt betalningsmedel kan man icke bortse från
att postgirorörelsen såsom utövad av postverket har förutsättningar att nå väsentligt
längre ut bland folket än den av bankerna förmedlade betalningsrörelsen.
Det är nämligen att märka, att postverket med sina över 3,600 postanstalter
och även genom lantbrevbärarna, vilka skulle i viss mån förmedla betalningar i
postgirorörelsen, kan göra fördelarna av mera moderna betalningsmetoder tillgängliga
för snart sagt varje inbyggare i landet och sålunda även för dem, som
icke äga bankförbindelse.

Vad särskilt beträffar bankcheckerna, torde desamma, även om de under de
senare årtiondena vunnit en allmännare användning, huvudsakligen användas av
personer och firmor med större rörelse. Den dagliga erfarenheten lämnar näppeligen
stöd för antagandet, att checkbetalning skulle komma till någon allmännare
användning inom den mindre rörelsen eller av personer, som icke driva handels-
eller industriverksamhet.

En tillförlitlig uppgift om i vilken utsträckning bankchecken ingår i den allmänna
omsättningen torde icke sta att vinna. Enligt vad för mig uppgivits, företogs
emellertid för några år sedan på enskilt initiativ en räkning av betalningsmedlen
i vissa banker för att''utröna proportionen mellan de olika betalningsmedlen,
checker, postremissväxlar och kontanta penningar. Vid denna räkningkonstaterades,
att av hela omsättningen i medeltal 27 % folio på checkerna, 38 %
pa sedlarna och 35 % på postremissväxlarna. ATd liknande räkningar i engelska
och amerikanska banker hava checkerna befunnits ingå med ända till 99 % av
hela omsättningen. Utan att vilja tillmäta nyss anförda siffror något större
värde vid bedömandet av den föreliggande frågan synas de dock bestyrka det
förut kända förhållandet, att i vårt land kontanta penningar användas i mycket
stor omfattning för verkställande av likvider. Jag anser mig icke heller böra
nu ingå på frågan, om en mera omfattande checkbetalning kan anses vara
av något större intresse ur allmänt ekonomisk synpunkt. I vårt land, där lagstiftningen
först ganska sent kommit att åt checkförfarandet bereda nödigt
rättsskydd, torde checken hava särskilt svårt att uttränga banksedlarna såsom
betalningsmedel.

Postgirorörelsen har icke heller tagit sikte på en mera utbredd checkbetalning

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

i egentlig mening utan fastmera, såsom jag i det föregående påvisat, på en ökad
användning av giroförfarandet, d. v. s. betalning genom överförande av belopp
från ett konto till ett annat. Detta betalningssätt erbjuder även vissa fördelar
framför checkbetalning i egentlig mening, ty under det att den, som mottager
betalning medelst check, i regel icke kan äga full visshet, att täckning finnes för
beloppet, kan för den,som mottager likvid genom beloppets överförande på hans
konto, ingen som helst tvekan råda i detta hänseende, enär beloppet givetvis icke
kan gottskrivas mottagarens konto, förrän detsamma avförts från betalarens
konto.

Frågan om lämpligheten av postgirorörelsens införande i vårt land bör emellertid
ses icke enbart ur synpunkten, vilka fördelar denna rörelsegren kan medföra
för den enskilde eller för den allmänna penningomsättningen. Postgirorörelsen
skulle nämligen innebära beaktansvärda fördelar även för statens egna
betalningar. Denna omständighet synes mig böra tillmätas icke ringa betydelse
vid bedömandet av frågan om rörelsens införande. På sätt riksräkenskapsverket
och statens besparingskommitté framhållit, skulle man vid anlitande för
detta ändamål av postgirorörelsen kunna ernå såväl en effektivare kontroll över
uppbörd och redovisning i statens verksamhet än det nu är möjligt att åstadkomma
som ock en förenkling av medelsförvaltningen och därigenom en minskning
i kostnaderna för densamma. Utan tvivel förekommer på hithörande område
i ganska stor utsträckning, att inom statsförvaltningens olika grenar förhållandevis
dyrbar arbetskraft användes för ganska enkla redovisningsgöromål,
vilka skulle kunna utföras på ett billigare och effektivare sätt genom anlitande
av postgirorörelsen. Denna skulle nämligen för bokföringsarbetet komma att
använda billig arbetskraft och arbetsbesparande maskiner.

Att -—- såsom ifrågasatts i ett till besparingskommitténs utlåtande fogat särskilt
yttrande — ernå samma fördelar genom en utbyggnad av postanvisningsrörelsen,
synes mig icke möjligt.

Sedan ifrågavarande rörelsegren införts i ett stort antal länder, har densamma
liksom övriga postala rörelsegrenar börjat få en internationell prägel, och vid
världspostkongressen i Madrid år 1920 avslöts ett internationellt postavtal på
detta område. Vid införande i Sverige av pöstgirorörelse skulle allmänheten
beredas de förmåner, som en anslutning till den internationella postgirorörelsen
medför, ett förhållande, som icke är utan betydelse vid bedömandet av den föreliggande
frågan.

Med hänsyn till de obestridliga fördelar, postgirorörelsen skulle komma att
medföra, kan jag icke annat än förorda rörelsens införande i vårt land. De invändningar,
som från vissa håll rests häremot synas mig icke kunna tillmätas
avgörande betydelse. Det torde för övrigt kunna sägas, att tidpunkten just
nu ar lämplig för införande av postgirorörelsen, då därigenom sysselsättning
vinnes för viss på grund av postsparbankens omorganisation övertalig personal.

Den lokala Då postgirorörelsen hittills icke införts i vårt land, torde anledningen mindre
Pionen*" ^iava var^ krokan om rörelsens lämplighet för vårt land än delade meningar om
rörelsens organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

På sätt jag i det föregående omnämnt kan kontobokföringen av praktiska skäl
icke lämpligen försiggå vid varje postanstalt. I främmande länder är därför
bokföringsarbetet helt och hållet skilt från övrigt postalt arbete och i regel centraliserat
till ett enda eller ett fåtal särskilda kontor, vilka intaga en i organisatoriskt
hänseende självständig ställning i förhållande till de egentliga postkontoren.

Postcheckkommitterade föreslogo på sin tid för Sveriges del en liknande anordning.
Kommitterade hade tänkt sig, att dylika kontor, s. k. postcheckkontor,
skulle till en början inrättas endast å fyra större orter i riket, nämligen i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Sundsvall, samt att nya sådana kontor skulle inrättas
i mån av behov, efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall.

Postsparbankssakkunnigas majoritet voro av den uppfattningen, att redan
från början borde så ordnas, att delägarnas konton kunde föras vid mer än fyra
kontor. En sa stark begränsning i antalet postgirokontor, som kommitterade
föreslagit, ansågs komma att menligt inverka på postgirorörelsens utveckling,
varför de sakkunnigas flertal funno sig böra förorda, att bokföringen utfördes
vid ett betydligt större antal kontor. Då emellertid ett flertal självständiga
postgirokontor ansags komma att avsevärt fördyra administrationen, voro de
sakkunniga av den meningen, att inga särskilda postgirokontor borde inrättas,
utan att vissa av de redan befintliga postkontoren borde erhålla i uppdrag att
fungera såsom bokföringskontor, d. v, s. föra deltagarnas räkningar. Vid flera
av dessa postkontor skulle också, åtminstone intill dess rörelsen nått någon större
omfattning, bokföringsarbetet enligt de sakkunnigas mening kunna utföras av
postkontorens ordinarie personal utan någon förstärkning. I enlighet med denna
sin uppfattning föreslogo de sakkunnigas flertal, att 13 postkontor i riket
skulle fungera såsom bokföringskontor, varjämte den föreslagna bankbyrån i
generalpoststyrelsen skulle föra deltagarnas inom Stockholms stad samt omgivande
län postgiroräkningar.

I en till de sakkunnigas utlåtande fogad reservation förklarade sig de sakkunnigas
ordförande, generaldirektören Juhlin, bestämt motsätta sig en anordning,
genom vilken bokföringsarbetet skulle komma att utföras jämsides med det
egentliga postarbetet och av samma personal, som utförde detta senare arbete.

Ehuru reservanten ansåge en organisation med självständiga postgirokontor
lämpligast för bokföringsarbetet, funne han sig, med hänsyn till den förändring
i det ekonomiska läget, som inträtt efter det postcheckkommitterade avgivit sitt
förslag, kunna tillstyrka, att till en början inga särskilda postgirokontor inrättades,
utan att bokföringsarbetet i postgirorörelsen skulle utföras vid särskilda
avdelningar inom postkontoren.

I sin förut åberopade framställning av den 11 januari 1924 anför general- Generalpoststyrelsen
i detta hänseende bl. a. följande: poststyrelsen.

»Postanstalterna hava redan nu att taga befattning med en mångfald olika
göromål härrörande såväl av de postala rörelsegrenarna i egentlig mening som
av de övriga uppgifter, som tid efter annan tillförts postverket. Då postanstalter
na komma att mottaga inbetalningar å och verkställa utbetalningar från deltagarnas
i postcheckrörelsen konton samt jämväl i övrigt förmedla kontoinne Bihang

till riksdagens protokoll 192 b. 1 samt. no käft. (Nr 209.) 2

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

havarnas förbindelser med de kontor, som verkställa bokföringen, kommer postcheckrörelsens
införande att göra samtliga postanstalters arbetsuppgifter än mera
mångskiftande. En anordning, genom vilken till alla dessa arbetsuppgifter
skulle ytterligare läggas själva bokföringsarbetet, skulle, enligt generalpoststyrelsens
bestämda uppfattning, komma att äventyra bokföringsarbetets behöriga
skötande liksom ock att inverka hindrande på fullgörandet av postkontorens övriga
uppgifter.

En sådan anordning skulle även förorsaka postverket dryga kostnader. Varje
omsättning på ett postcheckkonto, vare sig det gäller inbetalning, utbetalning
eller överföring (girering), föranleder en mångfald olika åtgärder, vilka var för
sig icke äro synnerligen arbetskrävande men som sammanlagda taga en icke obetydlig
tid i anspråk. Om bokföringsarbetet skall kunna drivas ekonomiskt, är
det ofrånkomligen nödvändigt, att varje med bokföringen sysselsatt tjänsteman
får ett i möjligaste mån begränsat arbetsområde samt att arbetsmängden inom
detta område blir tillräckligt stor. En dylik specialisering av arbetet, vilken i
fråga om bokföringen i postcheckrörelsen är desto mera nödvändig, som de i rörelsen
förekommande betalningsuppdragen i regel avse förhållandevis små belopp
och avgifterna för de olika uppdragens utförande äro låga, kan givetvis icke
åvägabringas, därest bokföringen skall verkställas av postkontorens personal
jämsides med andra göromål.

Erfarenheterna från främmande länder bestyrka också generalpoststyrelsens
nu uttalade mening, att bokföringsarbetet, om postcheckrörelsen skall kunna
giva ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande resultat, måste hållas skilt
från det egentliga postarbetet och utgöras av särskild, med detta arbete uteslutande
sysselsatt personal.»

I fråga om det antal postkontor, vid vilka bokföringsavdelningar skulle anordnas,
yttrar generalpoststyrelsen:

»Vad vårt land vidkommer, lärer centralisering av postcheckrörelsen till ett
enda bokföringskontor på grund av landets stora utsträckning icke kunna komma
i fråga, utan torde bokföringsarbetet nödvändigtvis böra utföras vid flera
kontor. Beträffande postcheckkommitterades förslag, att till en början endast
fyra postcheckkontor skulle inrättas, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Sundsvall, förklarade sig generalpoststyrelsen i sitt över postcheckkommitténs
förslag avgivna utlåtande, anse det föreslagna antalet postcheckkontor väl
knappt tillmätt. Den långt gående decentralisering av bokföringsarbetet, som
av postsparbankssakkunnigas majoritet ifrågasatts, finner sig generalpoststyrelsen
emellertid icke kunna tillstyrka. Därest kostnaderna för ifrågavarande
arbete skola kunna hållas inom riktiga gränser, måste varje bokföringsavdelning
hava ett så stort antal konton att bearbeta, att bokföringsarbetet kan i erforderlig
mån specialiseras och medgiva användning av arbetsbesparande maskiner.
Ehuru generalpoststyrelsen hyser den förvissningen, att postcheckrörelsen skall
även i vårt land samla ett betydande antal deltagare, anser sig styrelsen icke
kunna utgå ifrån, att rörelsen redan från början skall vinna en sådan anslutning,
att 14 bokföringskontor skola erhålla ett för arbetets rationella ordnande erforderligt
antal konton att bearbeta. Visserligen har Schweiz, vars folkmängd betydligt
understiger Sveriges, för närvarande icke mindre än 25 postcheckkontor.
Anslutningen till postcheckrörelsen är emellertid i detta land så stor, att
varje dylikt kontor ombesörjer bokföringen för i medeltal inemot 2,000 konton, av
vilka ett mycket stort antal äro i så gott som ständig rörelse. Varje postcheckkontor
i Tyskland sköter bokföringen för i medeltal 70,000 konton.

Vad generalpoststyrelsen här ovan framhållit angående nödvändigheten av
att bokföringsarbetet hålles avskilt från övrigt postverket åliggande arbete

Kuntjl. Maj:is proposition nr 209.

.samt att bokföringen i möjligaste man specialiseras, har betingats hven av hänsyn
till möjligheten att utöva kontroll över bokföringen. Det torde nämligen
vara uppenbart, att, da varje tjänsteman bär att verkställa endast eu viss detalj
i bokföringsarbetet och sålunda ett flertal tjänstemän taga befattning med
olika delar av ett och samma betalningsuppdrag, nära nog fullständig säkerhet
kan vinnas för arbetets behöriga utförande, vilket icke alltid kan bliva fallet,
om en eller två tjänstemän utföra samtliga de åtgärder, som ett uppdrag i postcheckrörelsen
föranleder.

Mot en stark begränsning av antalet postkontor, vid vilka särskilda bokfölingsavdelnmgar
för postchcckrörelsen skulle inrättas, kan visserligen göras den
invändningen, att med denna organisationsform postcheckinrättningen icke bleve
i önskvärd utsträckning spridd i alla delar av landet. En dylik invändning är

till vida berättigad, som det givetvis icke kan påräknas, att personer, vilkas
.skri! t växling med dessa postkontor skulle taga lång tid i anspråk, i större utsträckning
själva skaffa sig postcheckkonto. Då emellertid in- och utbetalningar
i postcheckrörelsen förmedlas av samtliga postanstalter och även av lantbrevbärare,
kan envar, som icke själv har postcheckkonto, verkställa betalningar
genom postcheckrörelsen under förutsättning, att betalningsmottagaren har
postcheckkonto, och sålunda i viss utsträckning bliva delaktig av de fördelar
betalning genom postcheckrörelsen erbjuder, bl. a. i form av billiga avgifter.»

Vad först beträffar frågan om inrättandet av särskilda postgirokontor för
bokföringsarbetet, såsom postcheckkommitterade på sin tid föreslogo, torde en
sådan organisation vara lämplig och riktig vid en fullt utbildad postgirorörelse.
I, så vitt jag kunnat inhämta, alla länder med postgirorörelse tillämpas också
denna organisationsform. För vårt lands vidkommande kunna emellertid icke så
vidlyftiga anordningar träffas, åtminstone icke från rörelsens början. På sätt av
generalpoststyrelsens nyss återgivna yttrande framgår, finner sig även styrelsen
kunna tillstyrka, att bokföringsarbetet utföres vid vanliga postkontor. Enligt
styrelsens mening bör emellertid detta arbete avskiljas från övrigt postkontoren
åliggande arbete och förläggas till särskilda avdelningar av postkontoren.

Till generalpoststyrelsens uttalande i detta avseende ansluter jag mig. Om
man överhuvud taget skall kunna åvägabringa besparingar i statens medelsförvaltning,
synes det mig nödvändigt, att det arbete, som sammanhänger med medelsförvaltning^
och redovisning, i möjligaste mån specialiseras. Härigenom
kan för ändamålet användas billig arbetskraft utan att kravet på nödig säkerhet
och kontroll eftersättes.

Vad därefter beträffar fragan, vid huru manga postkontor dylika bokföringsavdelningar
böra inrättas, tillåter jag mig erinra därom, att den specialisering
av bokföringsarbetet, som måste anses vara en nödvändig förutsättning för en
rationell skötsel av postgirorörelsen, icke kan ernås utan en stark centralisering
av bokföringen. Om man skulle låta detta arbete utföras vid en mängd olika
kontor, skulle varje kontor få ett sa obetydligt antal postgiroräkning&r att sköta,
att någon strängt genomförd arbetsfördelning icke skulle kunna ernås. I vissa
främmande länder, såsom i Belgien, Danmark och Österrike, är bokföringen
centraliserad till ett enda kontor. I andra länder, t. ex. Frankrike, Schweiz och
Tyskland, har man fördelat bokföringsarbetet på flera kontor, varvid man emellertid
sökt avväga antalet dylika kontor med hänsyn till nödvändig specialisering
av bokföringsarbetet.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Det möter givetvis mycket stora svårigheter att, innan rörelsen införts och
någon tillförlitlig uppskattning av anslutningen till densamma kan verkställas,
göra ett bestämt uttalande i frågan, till vilket antal och å vilka orter bokföringsavdelningar
för postgirorörelsen böra anordnas. I överensstämmelse med vad
jag nyss framhållit angående nödvändigheten att i möjligaste mån specialisera
bokföringsarbetet ansluter jag mig i huvudsak till generalpoststyrelsens uppfattning,
att detta arbete bör utföras vid ett begränsat antal postkontor. Det
föreslagna antalet — fyra — postkontor, där deltagarnas i postgirorörelsen
räkningar skulle föras, förefaller mig åtminstone, när rörelsen vunnit en
mera avsevärd utveckling, bliva väl knappt, men då denna fråga är i hög grad
beroende av lokalförhållandena å ifrågavarande postkontor samt av andra omständigheter,
som ur posttjänstens synpunkt inverka på frågan, synes det lämpligen
kunna överlämnas åt generalpoststyrelsen att bestämma, vid vilka postkontor
bokföringsavdelningar skola inrättas. Om början göres med det antal, generalpoststyrelsen
ifrågasatt, torde styrelsen rätt snart kunna överblicka, huruvida
och i vilken mån sådana bokföringsavdelningar kunna, utan eftersättande
av de förmåner, som en stark begränsning i detta avseende ur ekonomisk synpunkt
medför, inrättas även å andra orter.

I en reservation till besparingskommitténs utlåtande har uttalats den uppfattningen,
att hela bokföringen lämpligen borde till en början förläggas till
postsparbanksbyrån inom generalpoststyrelsen. Med hänsyn bland annat till
de stora avstånden i vårt land torde en sådan anordning knappast vara ändamålsenlig.
För att erhålla önskvärd anslutning till postgirorörelsen erfordras
givetvis, att vederbörande få sina betalningsuppdrag snabbt utförda. Detta
bleve i många fall omöjligt, därest betalningsuppdragen även från landets avlägsnare
delar måste sändas ända till Stockholm för att där bokföras.

Den centrala
ledningen
av
postgirorörelsen.

Då postgirorörelsen är en postal rörelsegren, bör naturligen den centrala ledningen
av densamma utövas av generalpoststyrelsen. I fråga om arbetsfördelningen
inom styrelsen, sedan postgirorörelsen införts, hava olika meningar kommit
till synes. Postcheckkommitterade, vilka med hänsyn till de ekonomiska
förhållanden, som voro rådande vid utarbetandet av deras förslag, förutsågo en
mycket stark utveckling av postgirorörelsen, tänkte sig denna rörelsegren såsom
en i organisatoriskt hänseende rätt självständig institution inom postverket,
varvid, såsom jag nyss omnämnt, de kontor, där deltagarnas räkningar skulle
föras, skulle vara självständiga kontor med postmästare såsom föreståndare och
den centrala ledningen vara förlagd till en särskild byrå inom generalpoststyrelsen.

Postsparbankssakkunnigas majoritet föreslog postgirorörelsens införande i
samband med postsparbankens omorganisation. De sakkunniga både särskilt
uppmärksammat de många beröringspunkter, som skulle komma att förefinnas
mellan postsparbanks- och postgirorörelserna. Postverket skulle även i sistnämnda
nya rörelsegren från allmänheten mottaga penningar och göra dessa
medel fruktbärande på i stort sett samma sätt som postsparbanken. Formerna
för placeringen av de i postgirorörelsen innestående medel skulle bliva i stort

Kungl. Maj:ls proposition nr 200.

sett lika de för postsparbanken gällande. Då de sakkunniga föreslogo, att postsparbanken
skulle upphöra såsom själständigt ämbetsverk och inordnas i postverket
såsom särskild byrå i generalpoststyrelsen, funno de sakkunniga det därför
helt naturligt, alt, om postgirorörelse infördes, även den centrala ledningen
av denna rörelse förlädes till samma byrå.

Generalpoststyrelsen finner däremot ifrågavarande båda rörelsegrenar vara
varandra väsentligen olika. I detta avseende anför styrelsen bl. a.:

»De båda rörelsegrenarnas helt olika natur framgår tydligt av följande siffror
avseende år 1922, angivande antalet omsättningar i postsparbanken i Sverige och
i postcheckrörelsen i Schweiz samt sammanlagda beloppet av bokförda poster.

I postsparbanken i Sverige uppgick antalet omsättningar under nämnda år till
närmare 900,000. Da antalet i kraft varande motböcker samma år utgjorde omkring
700,000, förekom i medeltal för året på varje postsparbankskonto föga mer
är en. enda omsättning (insättning eller uttagning). I postcheckrörelsen i
Schweiz, där antalet kontoinnehavare uppgick till omkring 45,000, uppgick antalet
omsättningar till i runt tal 27,000,000, motsvarande 600 omsättningar (inpch
utbetalningar samt. gireringar) på varje konto. Sammanlagda beloppet av
insättningar och uttagningar i svenska postsparbanken utgjorde omkring 75 miljoner
kronor, under det att sammanlagda beloppet av in- och utbetalningar samt
gireringar i den schweiziska postcheckrörelsen utgjorde i svenskt mynt omkring
12,000 miljoner kronor.

Nu anförda siffror, 1 resp. 600 och 75 resp. 12,000, torde bättre än något annat
bevisa de båda rörelsegrenarnas helt olika karaktär. Postsparbanken är ett rent
sparinstitut, postcheckrörelsen är ett organ för förmedling av likvider.

Den omständigheten, att deltagare i postcheckrörelsen under vissa förhållanden
kan erhålla någon, om ock obetydlig ränta å innestående medel, är i detta avseende
av ringa betydelse. Postcheckkommittén var — likväl med reservation
av en ledamot.— av den bestämda uppfattningen, att ränta borde under vissa
förhållanden tillerkännas kontoinnehavare å innestående medel. Att emellertid
räntegottgörelsen icke — på sätt de postsparbankssakkunnigas majoritet synes
förmoda — är något för postcheckrörelsen kännetecknande torde tydligt framgå
därav, att i åtskilliga länder med mycket livaktig postcheckrörelse — t. ex. i
Tyskland och Frankrike — ränta icke gottgöres kontoinnehavarna.

.Endast i ett avseende, nämligen i fråga om placeringen av de i rörelsen innestående
medel, kan postcheckrörelsen anses likartad med postsparbanksverksamheten.
»

Styrelsen anser, att för utövandet av den centrala ledningen över postgirorörelsen
erfordras en särskild byrå. Ur styrelsens motivering må anföras följande:

_ »Trots alla de fördelar, postcheckrörelsen erbjuder allmänheten, erfordras för
vinnande av anslutning till rörelsen ett målmedvetet och rastlöst arbete från ledningens
sida. Detta har bestyrkts av erfarenheterna från alla länder, där postcheckrörelsen
införts, och i alla dessa länder har det ansetts fullkomligt uteslutet
att förlägga postcheckrörelsens ledning till en avdelning i centralförvaltningen,
som vore inrättad för annan verksamhet.

Postchecksrörelsen kan icke, därest den skall bliva till avsedd nytta, insnöras
i alltför Gånga former. Om rörelsen skall kunna motsvara de krav, som framställas
saväl för den enskildes som för statens betalningsrörelse, måste rörelsen
ständigt anpassas efter de nya uppgifter, som tilläggas rörelsen. Här må endast
erinras därom, att i. de länder, där postcheckrörelsen införts, densamma anlitas
bl. a. för inkassering av föreningsavgifter och försäkringspremier, av avgifter

General poststyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

för förbrukad gas och elektricitet, av telefon- och telegramavgifter, av pensionsavgifter
samt för olika slag av uppbörd i den kommunala och statliga verksamheten.
Med den mångskiftande användning, som postcheckrörelsen i dessa länder
äger och som den även i vårt land vore avsedd att vinna, torde det vara klart, att
rörelsen icke, sedan den väl igångsatts, så att säga går av sig själv efter vissa,
en gång för alla utstakade linjer. För denna postcheckrörelsens anpassning efter
nya uppgifter kräves givetvis ett personligt ingripande från ledningens sida.
Det ankommer sålunda på ledningen att samråda såväl med de olika sammanslutningarna
av mera enskild natur som med de kommunala och statliga myndigheter,
som för sina särskilda ändamål önska använda sig av postcheckrörelsen,
angående de för olika slag av uppgifter lämpligaste formerna.

Redan på grund av de förbindelser, som nödvändigtvis måste upprätthållas
mellan postcheckrörelsens ledning och rörelsens kundkrets, finner styrelsen ofrånkomligt,
att den tjänsteman, som inom generalpoststyrelsen närmast skall taga
befattning med postcheckrörelsen, icke är bunden av andra, för postcheckrörelsen
främmande göromål, utan kan odelat ägna sin tid och sitt intresse åt postcheckrörelsens
utveckling. Att förlägga ledningen av postcheckrörelsen till någon av
styrelsens nuvarande byråer kan styrelsen därför icke tillstyrka.

Generalpoststyrelsen finner inrättandet av en särskild byrå inom styrelsen för
handläggning av ärenden angående postcheckrörelsen desto mera angeläget, som
den av styrelsen framlagda, vid jämförelse med postcheckkommitténs förslag
starkt förenklade planen för rörelsens organisation kommer att från ledningens
sida kräva ett mera personligt övervakande av huru såväl postverkets som allmänhetens
intressen i avseende å postcheckrörelsen tillvaratagas vid de postkontor,
där bokföringsavdelningar komma att inrättas, än om dessa bokföringsavdelningar
hade givits en i organisatoriskt hänseende självständig ställning. Det
kan nämligen icke förutsättas, att de vid ifrågavarande postkontor placerade
postmästarna, vilka komma att få sin arbetsbörda ökad redan av det arbete, som
kommer att åläggas samtliga postanstalter i och med postcheckrörelsens införande,
skulle hava tid till övers för att — utom utövande av direkt kontroll över det
löpande arbetet vid bokföringsavdelningen — jämväl mera ingående intressera
sig för postcheckrörelsen och verka för dennas utbredning och utveckling.

Generalpoststyrelsen kan icke heller finna, att, även med bortseende från de
synpunkter, som generalpoststyrelsen här ovan anlagt på nödvändigheten att
verka för anslutning till rörelsen — vilken givetvis är av avgörande betydelse
för rörelsens ekonomi — någon egentlig besparing av de för rörelsens bedrivande
nödvändiga utgifterna skulle ernås genom förläggande av postcheckrörelsens
ledning till annan byrå, exempelvis, såsom av postsparbankssakkunniga föreslagits,
till den byrå, som nu handhar ledningen av postsparbanken. Då postsparbanken
hittills varit införlivad med postverket endast ett år, kan generalpoststyrelsen
icke nu bedöma, huruvida de tjänstemän, som för närvarande äro
placerade å ifrågavarande byrå, även framdeles, sedan alla med bankens omorganisation
sammanhängande frågor blivit slutgiltigt ordnade, kunna bliva erforderliga
därstädes. Därest så icke skulle bliva fallet, skall generalpoststyrelsen givetvis
företaga omplacering av personal från denna byrå till andra byråer, där
den övertaliga personalen kan beredas full sysselsättning, så att postsparbanksbyråns
återstående tjänstemän bliva till fullo utnyttjade. Sedan sistnämnda
byrå fått sin personal slutgiltigt anpassad efter behovet, torde det utan vidare
vara klart, att, om postcheckrörelsen skulle förläggas under denna byrå, för
handläggning av ärenden angående postcheckrörelsen komma att behövas efter
göromålens art lämpade arbetskrafter titöver dem, som erfordras för postsparbankens
räkning. Att en tjänsteman i en på löneskalan förhållandevis högt placerad
tjänstegrad — i sekreterares eller eventuellt byrådirektörs grad — kommer
att erfordras för handläggningen av postcheckärendena samt för den mera

Kunc/l. Maj ds proposition nr SO!).

direkta ledningen av postcheckrörelsen läror icke kunna bestridas av någon, som
äger kännedom om denna rörelsegren. Om denna tjänsteman gives byråchefs
tjänsteställning eller på löneskalan placeras en eller annan grad därunder, skulle
skillnaden i utgift bliva förhållandevis så obetydlig, att generalpoststyrelsen icke
kan anse densamma vara av verklig betydelse för avgörandet av frågan, huru
den centrala ledningen över postcheckrörelsen skall utövas. Med allt beaktande
av kravet på största försiktighet vid inrättande av nya statstjänster, ett krav som
generalpoststyrelsen för sin del städse ägnat största uppmärksamhet — och detta
långt innan sparsamhetskravet börjat med nyvaknad iver förfäktas från olika
håll inom samhället — kan generalpoststyrelsen icke finna det med sund sparsamhet
förenligt att, för undvikande av en förhållandevis obetydlig merutgift,
åt en ny och ur alla synpunkter nyttig rörelsegren giva en organisation, som enligt
generalpoststyrelsens bestämda uppfattning icke skulle vara lämplig utan
komma att ofördelaktigt inverka på rörelsens utveckling och härigenom på rörelsens
ekonomiska resultat.»

Generalpoststyrelsen anser sålunda en särskild byrå erforderlig men föreslår,
att byråchefsbefattningen, liksom även övriga befattningar, som. kunna behöva
tagas i anspråk för ändamålet, icke från början besättas med ordinarie innehavare
utan tillsvidare uppehållas på förordnande. Härigenom skulle, därest rörelsen
mot förmodan icke skulle vinna önskvärd anslutning, densamma kunna avvecklas
utan allvarlig rubbning i postverkets personalförhållanden.

Från generalpoststyrelsens yttrande i fråga om den centrala ledningen av Reservation,
postgirorörelsen var en av styrelsens ledamöter, byråchefen Döss, skiljaktig. I
särskilt yttrande anförde reservanten i detta ämne följande:

»Generalpoststyrelsens förslag, att för den centrala ledningen av postgirorörelsen
skulle inom styrelsen inrättas en ny byrå, kan jag icke biträda. Jag hyser
i denna fråga fortfarande samma uppfattning som på den tid, jag i egenskap
av ledamot av postsparbankssakkunniga var med om att formulera dessas yttrande
i saken, och kan därför i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till
ifrågavarande sakkunnigas uttalande i frågan (sid. 69 i betänkandet). Postsparbanksakkunnigas
uppfattning, att den centrala ledningen av postgirorörelsen
utan olägenhet borde kunna förläggas till samma byrå, till vilken postsparbanksärendena
höra, delades även av Kungl. Maj:t på sätt å sid. 31 i ovannämnda
proposition till 1922 års riksdag närmare framgår.

Under den tid, som gått, sedan postsparbankssakkunnigas betänkande avgavs,
har jag blott stärkts i min uppfattning, att postsparbanks- och postgiroärendena,
i förekommande fall, böra förläggas till en och samma byrå i generalpoststyrelsen.
I motsats till generalpoststyrelsen anser jag nämligen alltjämt, att postsparbanks-
och postgirorörelserna äro så närbesläktade och hava så mycket gemensamt,
att det vore oklokt att i postalt hänseende särskilja dem mer än nödigt
är. Vilka synpunkter man än anlägger, torde man icke kunna komma ifrån, att
båda rörelserna — ehuru deras bedrivande genom postanstalternas förmedling
är för båda en nödvändig förutsättning — dock äro av mera bankmässig än
postal natur, att för båda rörelserna de bokföringstekniska anordningarna kunna
organiseras efter i stort sett likartade principer, samt att det för den centrala
ledningen i båda fallen krävas ungefär enahanda kvalifikationer.

Under det år, som gått, sedan postsparbanken inordnades i postverket, har
bankens omorganisation hunnit genomföras. Nu kan man ock konstatera, att
postsparbankssakkunnigas beräkningar och förslag varit väl grundade. Byråns
nuvarande personalbehov är nämligen nästan precis så stort, som de sakkunniga
beräknade, och realiserandet av omorganisationsproblemet har fört med sig, att

Kung!,. Maj:ts proposition nr 209.

Riksgälds fnllmäktige.

arbetet inom postsparbanksbyrån nu med enkla och arbetsbesparande former leder
till ett effektivt resultat. Att postsoarbankssakkunnigas beräkningar beträffande
effekten av den föreslagna omorganisationen av postsparbanken alltså visat
sig riktiga, borgar väl kanske i någon mån för att även deras förslag i fråga
om postgirorörelsens organisation äro väl grundade. Det torde icke heller lida
något tvivel om, att vid organiserandet av postgirorörelsen de moderna bokföringstekniska
anordningarna inom postsparbanksbyrån kunna i icke ringa mån
tjäna till ledning.

En omständighet, som även torde böra beaktas vid behandlingen av förevarande
spörsmål, är den, att arbetsledningen inom postsparbanksbyrån i fortsättningen
knappast lärer kunna få fullt arbete av enbart postsparbanksrörelsen. Det
mesta arbetet inom byrån efter omorganisationen är ju av rent mekanisk art och
löper helt automatiskt. Jag vill härmed icke hava sagt, att icke stora fordringar
måste ställas på ifrågavarande ledning, utan endast framhålla, att omläggningen
möjliggör överflyttandet på de överordnade tjänstemännen av ytterligare arbete
av kvalificerat slag. Säkert är, att byråchefen skulle kunna utöva chefskapet
över byrån och samtidigt liksom nu i stor omfattning personligen leda arbetet,
även om detta utvidgades att omfatta jämväl postgiroärenden. Och byråns kamrer
skulle medhinna att handhava huvudbokföringen för både postsparbanksoch
postgirorörelserna. För sistnämnda rörelse skulle alltså icke behövas någon
särskild kamrersbefattning. Notarien kunde likaledes vara gemensam för både
postsparbanks- och postgiroavdelningarna.

Förläggandet av den centrala ledningen av postgirorörelsen till postsparbanksbyrån
skulle, enligt min uppfattning, kunna ske utan att detta behövde
föranleda någon ny tjänstemannabefattning över 12 :e lönegraden utom möjligen
en revisorstjänst. Kamrern och notarien synas dock under något förändrade
benämningar böra uppflyttas i 17 :e resp. 15 :e lönegraden.

För att ernå möjlighet till fullt exakta beräkningar rörande postgirorörelsens
ekonomiska bärighet torde det ur alla synpunkter vara lämpligt, att postgirorörelsen
gent emot postverket gives ungefär enahanda ställning som postsparbanksrörelsen,
vilket skulle innebära, att postgirorörelsen i likhet med postsparbanksrörelsen
skulle drivas såsom en i ekonomiskt hänseende fristående rörelse.
Postverket skulle i sådant fall jämväl för denna rörelse erhålla kontant gottgörelse
för det av postanstalterna för rörelsen utförda arbetet m. m.

Jag tillåter mig erinra om att postgirorörelsen i Österrike — det land, där
denna rörelse först infördes — är ansluten till den österrikiska postsparbanken.»

Vissa av de myndigheter, som avgivit yttrande i ärendet, hava även uttalat
sig i frågan om utövandet av den centrala ledningen av postgirorörelsen.

Riksgäldsfullmäktige anföra i detta avseende:

»T generalpoststyrelsens förslag angående postcheckärendenas förläggande
till en särskild byrå i styrelsen kunna fullmäktige för sin del ej instämma. Då
chefen för postsparbanksbyrån i avgiven reservation förklarat, att arbetsledningen
inom generalpoststyrelsens postsparbanksbyrå för framtiden knappast torde
få fullt arbete av enbart postsparbanksrörelsen samt borde kunna medhinna
jämväl ledningen av postcheckrörelsen, synes det ur kostnadssynpunkt fullmäktige
ej gärna kunna ifrågakomma annat än att sistnämnda rörelse åtminstone
tills vidare förlägges under postsparbanksbyrån. De skäl, som av generalpoststyrelsen
anförts emot en sådan anordning, finna fullmäktige för sin del ej
övertygande. Visserligen äro postsparbanks- och postcheckrörelserna väsentligen
av skiljaktig natur, men de hava dock det gemensamt, att de båda knappast
äro av postal natur utan snarare utgöra olika grenar av bankrörelse. Då därjämte
för båda rörelserna de bokföringstekniska anordningarna torde kunna organise -

Kungl. May.ts proposition nr 20!).

ras efter i stort sett likartade principer, bör enligt fullmäktiges mening den erfarenhet,
ledningen å postsparbanksbyrån vunnit vid genomförandet av omläggningen
av postsparbankens organisation, kunna bliva till nytta vid organiserandet
och ledandet av postcheckgöromålen.»

Riksräkenskapsverket har icke ingått på frågan om den postala organisationen
men har särskilt understrukit, vad generalpoststyrelsen i dess nyss återgivna
yttrande framhållit angående nödvändigheten av att den byrå, åt vilken
inom generalpoststyrelsen kommer att anförtros skötseln av denna nya verksamhet,
måste — utom utövande av direkt kontroll över det löpande arbetet —
jämväl mera ingående intressera sig för postgirorörelsen och verka för densammas
utbredning och utveckling.

Statens besparingskommitté yttrar i avseende å organisationen:

»Med hänsyn till den rådande osäkerheten i fråga om rörelsens blivande omfattning
synes försiktigheten bjuda, att organisationen icke från början tilltages
vidlyftigare än som kan beräknas oundgängligen erfordras för rörelsens bedrivande
under den första tiden. Organisationen bör med andra ord icke utbildas
under sådana former, att den är färdig att omedelbart omhänderhava en fullt
utbildad postgirorörelse, utan ordnas så enkelt som det med hänsyn till rörelsens
gradvisa utveckling är möjligt. Möjlighet bör också hållas öppen — såsom
generalpoststyrelsen själv tänkt sig — för rörelsens avveckling, därest erfarenheten
skulle giva vid handen, att densamma icke är ekonomiskt bärkraftig.

Vad nu sagts gäller organisationen såväl av det lokala bokföringsarbetet som
av ledningen i generalpoststyrelsen. Vad särskilt den sistnämnda beträffar anser
sig kommittén icke kunna tillstyrka inrättande av en ny byrå i generalpoststyrelsen
för ändamålet.»

Inom kommittén har — såsom framgår av ett tidigare återgivet yttrande —
herr Ramström endast under vissa förutsättningar förordat rörelsens införande,
därvid rörelsen skulle förläggas till postsparbanksbyrån. Även herr Örne bär
förordat, att den centrala ledningen av rörelsen förlägges till nämnda byrå.

Vad generalpoststyrelsen anfört angående angelägenheten av att postgirorörelsen
kommer under en lämplig ledning finner jag beaktansvärt. Utan tvivel
kommer rörelsens framgång till stor del att bero på ledningens initiativ och intresse.
Att i detta hänseende möjlighet förefinnes att ernå ett bättre resultat,
därest ledningen icke är bunden av göromål av annan art, utan kan uteslutande
ägna sig åt denna nya rörelsegren, än om rörelsen inordnas som en detalj i en
byrå med andra göromål, finner jag påtagligt. Med hänsyn härtill synes den
skillnad i utgift, som skulle uppstå vid inrättande av en särskild byrå för postgirorörelsen
och vid denna rörelses inordnande under någon av styrelsens nuvarande
byråer, icke vara av så stor betydelse, att densamma skulle i och för sig
vara avgörande för frågan om postgirorörelsens ledning.

Då emellertid postgirorörelsen i allt fall är en ny och i vårt land oprövad rörelsegren,
synes mig försiktigheten bjuda, att för rörelsen träffas enklast möjliga
anordningar. Om, såsom jag vill förorda, rörelsen från början inordnas i
en av generalpoststyrelsens nuvarande byråer, torde rätt snart kunna bedömas,
huruvida skäl föreligger att åt postgirorörelsens organisation giva den fastare
form, som inrättandet av en särskild byrå skulle innebära.

Itiksräken skapsverket.

Statens

besparings kommitW-,

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Antalet byråer inom generalpoststyrelsen är för närvarande detsamma som
för 40 år sedan — under tiden 1896—1909 hade generalpoststyrelsen en byrå
mera än för närvarande -— trots det utomordentligt starka uppsving, poströrelsen
tagit under denna period, och trots det stora antal nya rörelsegrenar, som tid
efter annan tillagts postverket. Alldeles oavsett frågan om postgirorörelsens införande
hava framställningar även gjorts om ökning av antalet byråer i generalpoststyrelsen.
Dessa framställningar hava hittills icke föranlett någon åtgärd.
Det synes mig under sådana förhållanden icke kunna med visshet påräknas,
att, om postgirorörelsen visar sig vinna stor anslutning, rörelsens ledning
skall för någon längre tid framåt kunna handhavas av någon av styrelsens nuvarande
byråer, utan torde man böra räkna med möjligheten, att antalet byråer
i sådant fall måste utökas. Att företaga en sådan åtgärd samtidigt med rörelsens
införande och innan någon erfarenhet vunnits angående förutsättningarna
för postgirorörelsens utveckling i vårt land, anser jag mig likväl icke kunna
förorda.

Då jag nu uttalat mig för att eu särskild byrå icke för närvarande inrättas
i generalpoststyrelsen för handläggning av ärenden angående postgirorörelsen,
har jag icke ansett nödvändigt att taga ståndpunkt till frågan, å vilken av styrelsens
byråer dylika ärenden skola handläggas.

Därest postsparbanksbyrån framdeles skulle, såsom reservanten inom generalpoststyrelsen
anser sannolikt, kunna bära någon arbetsökning, synes det mig
ankomma på styrelsen att på lämpligt sätt avväga även denna byrås arbetsbörda,
antingen genom att till denna byrå förlägga ledningen av postgirorörelsen
eller genom överflyttning dit av ärenden, som nu handläggas å annan byrå,
för att låta denna senare byrå handhava ärenden angående postgirorörelsen.
Ehuru vissa beröringspunkter säkerligen kunna påvisas mellan postsparbanken
och postgirorörelsen, synas mig dessa icke vara så påtagliga, att postgirorörelsen
nödvändigtvis skall förläggas till postsparbanksbyrån. Yäl är det sant, att
i Österrike — det land, där postgirorörelsen först infördes (år 1883) — postgirorörelsen
inordnades i postsparbanken. Däremot bär, så vitt jag har mig
bekant, intet av de många länder, som sedermera infört postgirorörelse och vilka
i övrigt tillgodogjort sig allehanda erfarenheter från den österrikiska postgirorörelsen,
i det avseendet följt Österrikes exempel, att postgirorörelsen sammanförts
med postsparbanken.

På sätt jag nyss framhållit finner jag emellertid denna fråga vara en generalpoststyrelsens
inre organisationsangelägenhet. Enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade
instruktionen för generalpoststyrelsen äger styrelsen i arbetsordningen
meddela bestämmelser rörande ärendenas fördelning mellan styrelsens olika byråer,
och finner jag icke skäl föreligga att i förevarande hänseende föreslå någon
ändring i anledning av postgirorörelsens införande.

Postgiro- . I fråga om det sannolika ekonomiska resultatet av postgirorörelsen har geneekonondska
ra^Pos^s^yre^sen i sin förut åberopade framställning av den 11 januari 1924
bärighet, icke meddelat några beräkningar. Däremot hade postcheckkommitterade, vilka
förutsatte postgirorörelsens införande såsom en i viss mån självständig orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

libation inom postverket och med ett stort antal nya tjänstebefattningar, uppgjort
en sannolikhetsberäkning beträffande rörelsens ekonomiska bärighet. Kommitterade
hade därvid utgått från ett antal kontoinnehavare av 5,000, ett antal,
som ansågs rätt snart kunna uppnås. På grundvalen av de erfarenheter, som
i främmande länder gjorts angående antalet omsättningar på varje konto, hade
kommitterade, med tillämpning av de av kommitterade föreslagna avgifterna,
kommit till en inkomstsiffra av 658,000 kronor. Under samma förutsättningar
hade utgifterna beräknats till i runt tal 565,000 kronor, varvid sålunda skulle
uppstå ett överskott av omkring 03,000 kronor. Härvid hade emellertid icke
hänsyn tagits till visst å postanstalterna utfört arbete i postgirorörelsen.

Denna beräkning hade uppgjorts under helt andra förutsättningar för rörelsens
organisation än dem, som ligga till grund för generalpoststyrelsens nu föreliggande
förslag i ämnet. Ehuru det är svårt att i förväg bedöma, huruvida
inkomsterna under de av komrpitterade angivna förutsättningarna komma att
ungefärligen uppgå till det av dem beräknade beloppet, så torde man, då jag
icke har för avsikt att föreslå ändring vare sig i de ursprungligen beräknade avgifterna
för de olika transaktionerna eller i de övriga avseenden, vilka äro
av betydelse för rörelsens inkomster, kunna utgå ifrån att inkomstberäkningen
kommer att visa sig någorlunda riktig. Vad däremot beträffar utgifterna, så
torde beräkningen av dessa, såsom verkställd med tanke på en nog så vidlyftig
organisationsapparat, icke kunna med hänsyn till den nu föreslagna, väsentligen
förenklade organisationen längre anses tillförlitlig. Då nämligen, enligt nu
förevarande förslag, inga särskilda postgirokontor -— för vilka kommitterade beräknat
ett avsevärt antal tjänstemän i på löneskalan förhållandevis högt placerade
tjänstegrader, lokalhyror o. s. v. — skulle anordnas och då vidare, enligt
vad jag föreslagit, någon särskild byrå, för vilken kommitterade jämväl räknat
med åtskilliga tjänstemän, icke skulle inrättas, synes mig den beräknade
utgiftssiffran kunna väsentligt reduceras. Den besparing, denna utgiftsminskning
kan komma att medföra, låter sig icke beräkna med någon högre grad av
tillförlitlighet. Att nu verkställa en ny sannolikhetsberäkning angående rörelsens
bärighet synes mig icke heller nödvändigt, då rörelsen med den nu föreslagna
organisationsformen komme att ingå i postverket på samma sätt som andra
postala rörelsegrenar, till exempel paketrörelsen och postanvisningsrörelsen. Givetvis
kommer det emellertid att åligga generalpoststyrelsen att över inkomster
och utgifter i postgirorörelsen föra sådana räkenskaper, att därav kan vinnas en
tillförlitlig ledning för bedömande av rörelsens ekonomiska bärighet. Utgår man
emellertid från de av kommitterade verkställda beräkningarna, vilkas riktighet
under angivna förhållanden jag icke har anledning betvivla, lärer man kunna
räkna med en avsevärt större vinstmarginal än den av kommitterade föreslagsvis
angivna. I allt fall kan postgirorörelsen antagas komma att bliva en god
affär för postverket.

Vid sina beräkningar hade postcheckkommitterade, under förutsättning av
5,000 kontoinnehavare, uppskattat personalbehovet för postcheckkontoren,
d. v. s. de kontor, där deltagarnas räkningar skulle föras, till 63 tjänstemän,

Personal behovet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Generalpost stjrelsen.

vilka givetvis skulle anställas allenast i man av behov. Därjämte skulle för den
föreslagna särskilda byrån i generalpoststyrelsen erfordras 13 tjänstemän.
Förstnämnda siffra grundar sig på erfarenheter från utländska postgirosystem
med hänsyn tagen till svenska förhållanden. Mot denna siffra torde någon erinran
icke kunna göras. Vid rörelsens början erfordras naturligen ett förhållandevis
större antal tjänstemän för ett visst antal konton än vad senare är fallet,
detta även med hänsyn därtill, att som regel personer och firmor med större rörelse
— s. k. postförskottsfirmor, bokförlag o. dyl. — först ansluta sig till rörelsen.
Sedan rörelsen vunnit en större anslutning även bland dem, som icke i
samma utsträckning som nu nämnda företag använda sig av postgirorörelsen,
erfordras naturligen ett mindre antal tjänstemän för ett visst givet antal kontoinnehavare.
I stort sett torde emellertid kunna sägas, att ett antal av omkring
60 tjänstemän behöves för det bokföringsarbete, som föranledes av 5,000 konton.

Vad beträffar antalet tjänstemän inom generalpoststyrelsen för den centrala
ledningen av rörelsen, torde genom att överlåta avgörandet av vissa frågor, som
kommitterade tänkt sig behandlade å den föreslagna checkbyrån, till vederbörande
postkontor, det av kommitterade beräknade antalet av 13 tjänstemän kunna
väsentligt nedbringas.

Angående den personal, som skulle erfordras för det av postgirorörelsen föranledda
arbetet, anför generalpoststyrelsen:

»På grund av ständigt vidtagna förenklingar av arbetet inom olika grenar av
posttjänsten samt genom användning i större utsträckning av arbetsbesparande
maskiner har behovet av arbetskrafter på olika håll minskats. Ehuru som regel
motsvarande indragning av personal ägt rum, så att personalens arbetskraft
blivit vederbörligen utnyttjad, torde dock å vissa håll personalen kunna vidkännas
någon arbetsökning. Genom omläggning av visst arbete och omplacering
av redan befintlig personal torde det begränsade antal tjänstemän av lägst postexpeditörsgrad,
som skulle behöva anlitas för postcheckrörelsen, kunna erhållas
utan ökning av antalet tjänstebefattningar i dessa tjänstegrader. För det egentliga
bokföringsarbetet skulle företrädesvis användas kvinnlig personal, huvudsakligen
kontors- och kanslibiträden. De kvinnliga befattningshavare, som sålunda
behövde anställas, kunde lämpligen i viss omfattning rekryteras bland
den extra personal, som till följd av postsparbankens omorganisation blivit övertalig.
Aven en del av den ordinarie personal, som av samma anledning överförts
till postverket — å dess övergångsstat — och vilken stundom endast med
svårighet kan beredas lämpligt arbete, torde kunna beredas sysselsättning med
det av postcheckrörelsen föranledda arbetet.»

Vad vidare beträffar de arbetskrafter, som komma att erfordras inom generalpoststyrelsen
med anledning av postgirorörelsens införande, anser generalpoststyrelsen,
som i sitt förslag utgått ifrån den förutsättningen, att för ledningen
av postgirorörelsen skulle anordnas en särskild byrå, att erforderlig personal
skulle i viss utsträckning kunna erhållas genom omplacering av personal från
andra byråer samt att de tjänstemannabefattningar, som därutöver skulle behövas,
skulle uppehållas allenast på förordnande.

Kunfjl. Maj:ls proposition nr 200.

Jag finner det lämpligt och riktigt, att de ordinarie och extra tjänstemän,
som tidigare tjänstgjort i postsparbanken, men som genom bankens omorganisation
icke längre kunnat beredas arbete därstädes, i möjligaste mån tagas i anspråk
för postgirorörelsen.

Vad särskilt beträffar de tjänstemannabefattningar, som behövas i generalpoststyrelsen
för handläggning av ärenden angående postgirorörelsen, så kräves
givetvis ett visst antal dylika befattningar, även om generalpoststyrelsens förslag
om en särskild byrå icke förverkligas. Det torde sålunda bliva nödvändigt,
att den mera direkta ledningen av postgiroärendena under vederbörande
byråchefs överinseende utövas av tjänsteman i på löneskalan förhållandevis högt
placerad tjänstegrad, och lärer Kungl. Maj:t kunna bemyndiga generalpoststjrrelsen
att på förordnande uppehålla såväl den befattning, som för detta ändamål
kan befinnas erforderlig, som ock de övriga befattningar, vilka tilläventyrs
kunna erfordras utöver dem, över vilka styrelsen eljest förfogar.

Därest postgirorörelsen införes i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag
nu föreslagit, erfordras sålunda icke ökning av postverkets ordinarie personal.

Vidkommande den författning, som skall reglera denna nya rörelsegren, för- ninttsflir
utsatte postcheckkommitterade, att, då postgirorörelsen för att kunna bliva till slag.
avsett gagn måste skötas affärsmässigt och i enlighet med de krav på förbättrade
anordningar, som otvivelaktigt tid efter annan komme att uppställas
på densamma, rörelsen icke från början borde insnöras i alltför betungande
detaljbestämmelser, vilka allenast med tyngande omgång kunde ändras allt
efter förhållandenas krav. I anslutning till denna mening hade kommitterade
i sitt förslag till förordning i ämnet inrymt, förutom sådana bestämmelser, vilka
grundlagsenligt skola av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutas, allenast bestämmelser
av grundläggande betydelse för rörelsen.

Vad kommitterade sålunda anfört synes värt beaktande. Beträffande de övriga
bestämmelser, som skola reglera allmänhetens och postverkets ömsesidiga
förhållanden i postgirorörelsen, lära sådana bestämmelser, som äro av principiell
natur eller eljest av större betydelse, böra av generalpoststyrelsen underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Andra bestämmelser i detta hänseende liksom
ock erforderliga tjänsteföreskrifter kunna givetvis utfärdas av generalpoststyrelsen
utan att dessförinnan underställas Kungl. Maj:t.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för de bestämmelser, som enligt
min mening böra av Kungl. Maj :t och riksdagen utfärdas för postgirorörelsen.

Det av generalpoststyrelsen med ovanberörda skrivelse den 11 januari 1924
överlämnade författningsförslaget överensstämmer i huvudsak med det av postcheckkommittén
utarbetade förslaget. Sålunda har, bland annat, den ifrågasatta
nya rörelsen i förslaget givits benämningen postcheckrörelse, varjämte däri
upptagits den av postcheckkommittén föreslagna bestämmelsen, att kontoinnehavaren
förfogar över sitt tillgodohavande medelst postcheck.

Emellertid har jag funnit den utformning, som givits hithörande bestämmelser
i den vid 1922 års riksdag framlagda propositionen, nr 152, angående omorganisation
av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. m., i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

avseenden äga företräde framför det av generalpoststyrelsen nu framlagda förslaget;
och har jag fördenskull låtit inom departementet utarbeta nytt förslag
i ämnet. Vad särskilt angår den nya rörelsens benämning anfördes därom i
nyssnämnda proposition av föredragande departementschefen:

»Enär postcheckrörelsens huvudändamål skulle bliva att befrämja sådana betalningsmetoder,
som vore ägnade att minska användandet av kontanta penningar,
framför allt överföring av belopp från ett konto till ett annat, så kallad
girering, finner jag lämpligt, att rörelsen från början gives en benämning, som
klarare angiver detta rörelsens viktigaste syfte. För en sådan ändrad benämning
kan även anföras ett annat skäl. Postcheckkommittén hade i sitt förslag
till förordning angående postcheckrörelse bland annat föreslagit en bestämmelse
därom, att kontoinnehavare skulle förfoga över sitt tillgodohavande medelst
postcheck, varå gällande checklag icke skulle äga tillämpning. Detta förslag
har i oförändrad form upptagits av postsparbankssakkunniga. Jag anser det
vara angeläget, att de bestämmelser, som kunna komma att utfärdas, för den
ifrågasatta nya rörelsen, avfattas på sådant sätt, att det i varje fall icke kan
råda någon tvekan om att bestämmelserna icke falla under checklagen. Enligt
vad jag inhämtat, har motsvarande rörelse i Danmark givits benämningen girorörelse,
och den handling, varigenom kontoinnehavare i nämnda land förfogar
över sitt tillgodohavande, kallas där giro- respektive utbetalningskort. Det synes
under sådana förhållanden lämpligt, att rörelsen även i Sverige gives samma
namn.

Jag tillåter mig alltså — på sätt för övrigt jämväl postsparbankssakkuniga
ifrågasatt — förorda, att den nya rörelsen gives namnet postgirorörelse.

Härav följer, att icke heller benämningen postcheck (girocheck, namncheck,
kassacheck eller dylikt) skulle komma till användning i den svenska postgirorörelsen.
»

I detta yttrande kan jag instämma och vill i detta sammanhang blott ytterligare
tillägga, att det internationella postavtalet på detta område använder
benämningen »service des virements postaux», sålunda närmast postgirorörelse.

Förslagets detaljbestämmelser skall jag i det följande beröra blott i den mån
mera väsentlig avvikelse skett från det i 1922 års proposition framlagda förslaget
eller särskilda förhållanden påkalla yttrande från min sida.

Öppnandet av ett postgirokonto föranleder givetvis en del arbete från postverkets
sida, såsom tryckning av blanketter, av vilka åtskilliga komma att i
förväg förses med kontoinnehavarens namn och kontonummer och dylikt. Det
låter tänka sig, att vissa personer skulle begära postgirokonto endast för att
åtkomma dessa blanketter. Det här föreslagna grundbeloppet är avsett att
utgöra en viss garanti för att den, som begär att få postgirokonto öppnat åt
sig, även ämnar begagna sig av detsamma, varjämte dessa ständigt innestående
belopp skulle bereda postverket någon ränteinkomst. Grundbeloppet utbetalas
ej till kontoinnehavaren, med mindre denne vill upphöra med kontot. Till
förebyggande av missbruk har dock en uppsägningstid av tre månader föreslagits.

Grundbeloppet bör naturligen icke bestämmas så högt, att detsamma hindrar
anslutning till rörelsen. För det avsedda ändamålet torde en mindre summa
vara tillräcklig, exempelvis 25 kronor. Liksom i 1922 års proposition har

Kungl. May.ts proposition nr 31

grundbeloppet begränsats till högst 50 kronor, diir Kungl. Maj:t ej medgiver,
att det sättes högre.

I fråga om grundbeloppet har riksräkenskapsverket ansett, att sådant icke
bör ifrågasättas för statens organ.

Ehuru beträffande statsorganen de här ovan anförda skälen angående grundbeloppet
såsom ett slags garantisumma icke äga tillämpning, synes någon olägenhet
icke kunna uppstå, om bestämmelsen kommer att gälla även dem.

Huruvida de i 6 § föreslagna avgifterna äro lämpligt avvägda, är givetvis
svårt att i förväg bedöma. Enligt de beräkningar, som av postcheckkommittén
och sedermera jämväl av generalpostsstyrelsen verkställts, skulle de emellertid
vara tillräckliga att tillsammans med inkomsten av räntor Ami täcka utgifterna
för rörelsen.

På sätt i det föregående omnämnts vill man i postgirorörelsen särskilt uppmuntra
till betalning genom girering, d. v. s. genom överföring av belopp från
ett konto till ett annat. I enlighet härmed förutsättes i förslaget, att denna
transaktion skall vara avgiftsfri. Då emellertid vid ett mera allmänt giroförfarande
kontoinnehavarnas medel komma att under längre tid stå till postverkets
förfogande, beredes postverket härigenom en ränteinkomst, som täcker kostnaderna
för transaktionernas verkställande.

Vad beträffar avgifterna för utbetalning kan mot desamma den invändningen
göras, att And utbetalning av stora belopp avgifterna bliva rätt betungande.
Då man emellertid vill i möjligaste mån förebygga kontanta utbetalningar och
i stället uppmuntra till girering, torde avgifterna ur denna synpunkt icke vara
för höga.

De föreslagna avgifterna för såväl in- som utbetalningar i rörelsen lära stå
i nära överensstämmelse med de grunder, efter vilka avgifterna i främmande
länders postgirosystem äro fastställda.

I visst fall skulle inbetalningsavgift icke utgå, nämligen då till kontoinnehavare
penningar försänts med posten -—- exempelvis genom postanvisning ■—
för att kontant utbetalas till honom, men kontoinnehavaren i stället för att kontant
uppbära beloppet låter det gottskrivas sitt postgirokonto. I detta fall
har postavgift nämligen redan betalts för penningarnas försändande. Att penningarna,
i stället för att utbetalas, gottskrivas ett postgirokonto är ur postverkets
synpunkt enbart fördelaktigt.

Postcheckkommittén föreslog en uttrycklig bestämmelse av innehåll, att inbetalningsavgift
icke skulle utgå för belopp, som kontoinnehavare medelst av
annan kontoinnehavare utställd postcheck inbetalade å kontot. Då en dylik
transaktion i själva verket är en girering, även om därvid icke skulle användas
samma slags blankett som vid annan girering, har dylik bestämmelse icke ansetts
erforderlig.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, att avgifter icke borde i allmänhet utgå
för statsinstitutioners in- och utbetalningar. Om man skall kunna vinna en
tillförlitlig uppgift om postgirorörelsens bärighet, synes mig skyldigheten att
betala avgifter för olika transaktioner böra åligga även statsinstitutioner, åtminstone
till en början. Sedan erfarenhet i förenämnda hänseende vunnits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kunde statsorganens avgifter utgå efter uppskattning på statistisk väg såsom nu
är fallet beträffande dessas postavgifter i allmänhet.

Då jag mot de i denna paragraf föreslagna avgifterna icke anser mig böra
göra någon erinran, vill jag emellertid framhålla angelägenheten därav, att,
såsom jag tidigare anfört, generalpoststyrelsen angående postgirorörelsen för
sådana räkenskaper, att av dessa framgår, om rörelsen är ekonomiskt bärkraftig.
Sedan rörelsen varit införd någon tid, torde erfarenheten visa, huruvida
någon ändring av avgifterna bör vidtagas.

Då deltagarnas i postgirorörelsen konton skola föras endast på ett mycket
begränsat antal platser, skulle kontoinnehavare å andra orter förorsakas betydande
portokostnader vid insändande av sina betalningsuppdrag till de postkontor,
som skola föra deltagarnas räkningar och således bliva sämre ställda
än kontoinnehavare, som hade tillgång till dylikt kontor å sin egen ort.

Då det dessutom är ur arbetssynpunkt fördelaktigt, att största möjliga antal
betalningsuppdrag inkommer till sådant kontor på ett och samma sätt, är i flertalet
främmande länder med postgirorörelse så ordnat, att alla kontoinnehavare
äga rätt att insända sina betalningsuppdrag utan erläggande av postavgift.

För att ernå största möjliga enhetlighet och reda i detta avseende skall kontoinnehavare,
för att komma i åtnjutande av portofrihet för försändelser i postgiroärenden,
vara skyldig att använda sig av särskilt kuvert, som för detta
ändamål tillhandahålles av postverket.

Enligt 9 § i det nu föreliggande förslaget äger Kungl. Maj :t bestämma, huruvida
och efter vilka grunder ränta å medel, som innestå å postgirokonto, skall
gottgöras kontoinnehavare. Under ärendets föregående behandling hava meningarna
varit delade angående lämpligheten av att kontoinnehavare skulle gottgöras
ränta å medel, som innestode å postgirokonto. I de främmande länder, i
vilka postgirorörelse införts, gälla i detta avseende olika bestämmelser. Postcheckkommitténs
flertal ansåg emellertid, att kontoinnehavare borde tillföras
ränta, och anförde, att detta syntes billigt redan av den anledningen, att postverket
genom sin postgirorörelse komme att i viss mån fungera såsom en bankinrättning.
Vidare anförde kommittén, att stora delar av postgirorörelsens avsedda
kundkrets helt säkert skulle känna stor tveksamhet, i många fall även
ren obenägenhet, att ansluta sig till rörelsen, därest de icke, såsom förhållandet
vore i fråga om enskild bankinrättning, tillerkändes en, om ock rätt lag, ränta
å de innestående medlen. Kommittén tänkte sig också, att mot den föreslagna
räntegottgörelsen möjligen kunde anföras det skäl, att det med en statens inlamngsrörelse
skulle vara oförenligt att giva ränta a mnestaende medel. Framhallas
kunde då, att postsparbanken — även den en statsinstitution - allt sedan sitt
inrättande och allt fortfarande lämnade ränta a insatta medel. Kommittén ansåg,
att räntefoten åtminstone tills vidare lämpligen borde bestämmas till 1,8 procent
och att ränta skulle beräknas för varje period av en halv kalendermånad
å det belopp, som under hela perioden innestått å kontot. Dock skulle ej ränta
utgå å belopp, varmed en kontoinnehavares tillgodohavande överstege 100,000
kronor och ej heller i allmänhet a medel, som insattes av statsinstitution.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Mot den av kommitténs flertal i denna truga uttalade mening avgav kommitténs
ledamot Grönwall reservation. Reservanten framhöll, att förhållandena i
vissa främmande länder ådagalade, att postgirorörelsens framgång icke vore
beroende av ränteberäkningen. För att räntegottgörelse verkligen skulle kunna
utgöra en lockelse till att begagna sig av postgirorörelsen, måste räntan, enligt
reservantens åsikt, sättas åtskilligt högre än den av kommitténs flertal föreslagna.
För postverket komme ränteberäkningen, enligt reservantens mening,
att medföra onödigt fördyrande av postgirorörelsen. Slutligen ansåg reservanten,
att det skulle i hög grad förrycka postverkets fullgörande av sina dittillsvarande
uppgifter, om detta verk skulle komma att anlitas för en i större skala
anlagd inlåningsrörelse för statens räkning.

Av de över postcheckkommitténs förslag hörda myndigheter, som uttalade sig
i denna fråga, förklarade sig riksbanksfullmäktige icke hava något att erinra
mot den föreslagna räntesatsen, och generalpoststyrelsen uttalade såsom sin mening,
att det måste betraktas såsom ett livsvillkor för rörelsens utveckling, att
deltagarna erhölle ränta på innestående medel. Kommerskollegium, svenska
bankföreningen samt bank- och fondinspektionen uttalade sig däremot för att
ränta icke skulle utgå.

I 1922 års proposition upptogs i § 18 ett stadgande, att ränta skulle utgå
efter den räntefot och på det sätt Kungl. Maj :t bestämde.

Även enligt generalpoststyrelsens den 11 januari 1924 avgivna förslag skulle
ränta utgå, dock icke å medel tillhörande statsinstitution, såvida ej Kungl. Maj :t
i särskilda fall annorlunda bestämde.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande över general poststyrelsens för- Bank- och
slag hemställt, att räntegottgörelse åt kontoinnehavare icke måtte utgå, och fondinspekhar
inspektionen i sådant avseende anfört:

»Den fördel, som postcheckrörelsen i förekommande fall skulle bereda en kontoinnehavare,
skulle denne förvisso komma att tillgodogöra sig även utan räntegottgörelse
för innestående belopp, och den blygsamma ränta, som ifrågasatts
och som icke torde utan olägenhet kunna i någon väsentlig mån höjas, torde ej
kunna inverka på kontoinnehavarens beslut i fråga om placeringen av till kontot
influtna medel. Såvitt inspektionen kan finna är räntegottgörelse sålunda obehövlig,
och att densamma icke för rörelsens framgångsrika utveckling är något
livsvillkor framgår av det förhållandet, att räntegottgörelse icke förekommer
inom vissa främmande länders postcheckrörelse. Det bör också beaktas, att postcheckrörelsen
skall, såsom generalpoststyrelsen även framhållit, vara ett organ
för förmedling av likvider och icke ett organ för beredande av räntebärande
placering åt ledigt kapital.»

I övrigt hava invändningar mot räntegottgörelse ej framställts.

Jag delar den i 1922 års proposition av föredragande departementschefen Departeuttalade
mening, att, även om en låg ränta icke bleve av någon större ekonomisk mentschefen.
betydelse för kontoinnehavarna, den omständigheten att ränta beräknades dock
komme att utgöra ett psykologiskt moment, som skulle stimulera till deltagande
i postgirorörelsen. Under de första åren efter postgirorörelsens införande, innan
de med rörelsen förbundna fördelarna blivit kända och prövade, torde man
emellertid icke kunna räkna med, att rörelsen i avsevärdare omfattning kommer

Bihang till riksdagens protokoll 1924• 1 saml. 170 höft. (Nr 209.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att omfattas av den stora allmänheten, för vilken räntegottgörelsen skulle kunna
tänkas vara av särskild betydelse. Till en början torde väl huvudsakligen statsinstitutioner
samt större affärsmän och andra näringsidkare ansluta sig till
rörelsen, och för dem torde räntegottgörelsen i jämförelse med postgirorörelsens
övriga fördelar sakna betydelse. Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas
att icke genast från början bestämma sig för, att räntegottgörelse skall
utgå, utan först avvakta någon tids erfarenhet av rörelsens utveckling. Måhända
kan det även vara av betydelse att vederbörande under de första, mera
prövande organisationsåren befrias från det besvär och den kostnad, som ränteberäkningen,
hur förenklad den än må vara, dock måste medföra.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag funnit det icke böra i förordningen
bestämmas, att ränta ovillkorligen skall utgå, utan torde avgörandet av
denna fråga kunna överlämnas åt Kungl. Maj :t.

I 10 § har upptagits en bestämmelse om årsbesked rörande postgirokonto, vilken
motsvarar § 14 i 1922 års förslag, dock med någon jämkning med hänsyn
till att det är ovisst, huruvida ränta kommer att utgå.

I 11 § hava intagits bestämmelser angående preskription beträffande medel,
som innestå å postgirokonto, motsvarande § 22 i 1922 års proposition och § 13 i
förordningen om postsparbanken.

På sätt jag i det föregående omnämnt, vore det avsett att i viss utsträckning
giva de i postgirorörelsen innestående medel, vilka icke omedelbart behövde tagas
i anspråk för utbetalningar, en placering, som tillförsäkrade postverket
ränteinkomst av desamma, varvid givetvis skulle iakttagas, att dessa medel
placerades på sådant sätt, att rörelsens likviditet icke äventyrades. Postcheckkommittén
hade förutsatt, att bestämmelser angående ifrågavarande medelsplacering
skulle intagas i den förordning, som skulle utfärdas angående
postgirorörelsen.

Då placeringen av de i postgirorörelsen innestående medel kan ske i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som i detta avseende gäller för postsparbankens
medel, synas bestämmelser om ifrågavarande medelsplacering kunna,
på sätt postsparbankssakkunniga och sedermera även generalpoststyrelsen
föreslagit, utfärdas av Kungl. Maj:t.

I 13 § har intagits bestämmelse om att kontoinnehavare i förekommande fall
kan skiljas från postgirorörelsen därigenom, att generalpoststyrelsen förklarar,
att hans konto skall upphöra och att innestående medel skola till honom utbetalas.
Sådan åtgärd kan bliva erforderlig att vidtaga exempelvis i det fall,
att kontoinnehavare i bedräglig avsikt söker förfoga över större belopp än det,
vartill hans tillgodohavande lämnar tillgång.

I fråga om tidpunkten för postgirorörelsens införande synes det mig lämpligt,
att rörelsen träder i verksamhet med ingången av år 1925.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ovan berörda, inom kommunikationsdepartementet
upprättade förslag till förordning angående post -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

girorörelse och hemställer, att förslaget måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Fredric Haiverman.