Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1969 (Proposition 1969:114)

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1969

Nr 114

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken; given Stockholms slott den
9 maj 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken som har till
syfte att rationalisera utredningsförfarandet i brottmål.

Det föreslås att polisman skall få vidta utredningsåtgärd innan förundersökning
har inletts, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Den största våglängden för att hämtning skall få ske till förhör under
förundersökning föreslås bli utsträckt från 30 till 50 km.

Gällande bestämmelse om att tillfälle skall lämnas misstänkt och hans
försvarare att ta del av utredningen, begära ytterligare utredning och i övrigt
yttra sig föreslås få en ny utformning så att bestämmelsen kan tilllämpas
på ett smidigare sätt än f. n.

Vidare föreslås att den som har övertagit målsägandes enskilda anspråk
på grund av brott skall få atnjuta de processuella lättnader som tillkommer
målsäganden beträffande sådant anspråk.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 1U

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 2 och 7 §§, 23 kap. 3, 7, 18 och 24 §§
samt 45 kap. 4—6 §§ rättegångsbalken! skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 KAP.

2 §■

Grundas enskilt---------det grundas.

Finner undersökningsledaren---— ---målsäganden därom.

Första och andra styckena äga
motsvarande tillämpning, när anspråket
övertagits av annan.

Föres talan om enskilt anspråk på
grund av brott i samband med åtalet
och finnes, att den åtalade gärningen
icke är straffbar, må talan dock prövas
i målet.

§•

Föres talan om enskilt anspråk i
anledning av brott i samband med
åtalet och finnes, att den åtalade gärningen
icke är straffbar, må talan
dock prövas i målet.

23 KAP.

3 §•

Förundersökningen inledes----------särskilda skäl.

Åklagaren äge,—------undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen---------tillåter det.

1 Senaste lydelse av 23 kap. 3 § se 1957:38 och av 23 kap. 7 § se 1964:166.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Innan förundersökning hunnit inledas,
må polisman hålla förhör och
vidtaga annan åtgärd i syfte att utreda
brottet, om åtgärden icke kan
uppskjutas utan olägenhet.

Underlåter den som kallats till
förhör utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts
för förhöret, och den, där han
har sin bostad eller vid kallelsens
mottagande uppehöll sig, trettio kilometer,
må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en väglängd
av trettio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå fängelse kan följa, och det
skäligen kan befaras, att han ej skulle
hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt
försvåra utredningen.

Är den---------------för

§•

Underlåter den som kallats till förhör
utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts för
förhöret, och den, där han har sin
bostad eller vid kallelsens mottagande
upphöil sig, femtio kilometer, må
han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en väglängd
av femtio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå fängelse kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen,
förhöret.

Då förundersökningen fortskridit
så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han
höres, underrättas om misstanken.
Så snart det kan ske utan men för
utredningen, skall tillfälle lämnas
honom och hans försvarare att taga
kännedom om vad vid undersökningen
förekommit samt att angiva den
utredning de anse önskvärd och att

Då förundersökningen fortskridit
så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han höres,
underrättas om misstanken. Så
snart det kan ske utan men för utredningen,
äger han och hans försvarare
taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit, angiva
den utredning de anse önskvärd och
eljest anföra vad de akta nödigt. Un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

(Nuvarande lydelse)
eljest anföra vad de akta nödigt. Ej
må åtal beslutas, innan tillfälle därtill
beretts dem.

Begär den-----------

(Föreslagen lydelse)
derrättelse härom skall lämnas eller
sändas till den misstänkte och hans
försvarare, varvid skäligt rådrum
skall beredas dem. Ej må åtal beslutas,
innan detta skett.

---därför angivas.

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares
verksamhet samt om
protokoll och anteckningar vid
förundersökning meddelas av
Konungen.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares
verksamhet, om underrättelse
enligt 18 § första stycket
tredje punkten samt om protokoll
och anteckningar vid förundersökning
meddelas av Konungen.

45 1
4

I stämningsansökan —------

Vill åklagaren i samband med åtalets
väckande enligt 22 kap. väcka
talan om enskilt anspråk på grund
av brottet, skall han i ansökan uppgiva
anspråket och de omständigheter,
varå det grundas, samt de bevis,
som åberopas, och vad han vill styrka
med varje särskilt bevis.

Är den----------de

Ansökan skall--------

§■

-----eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets
väckande enligt 22 kap. 2 § väcka
talan om enskilt anspråk, skall
han i ansökan uppgiva anspråket och
de omständigheter, varå det grundas,
samt de bevis, som åberopas, och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis,
angivas.

--av åklagaren.

Väckt åtal — —----------- —

Åklagaren eller målsäganden må
ock, sedan åtal väckts, utan stämning
mot den tilltalade väcka talan om enskilt
anspråk på grund av brottet,
om rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Såsom ändring-----------

§•

det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må
ock, sedan åtal väckts, utan stämning
mot den tilltalade väcka talan om enskilt
anspråk på grund av brottet, om
rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter finner det
lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket
övertagits av annan.

--- för åtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vill åklagaren enligt 2 § första eller
andra stycket väcka åtal för brott
eller enligt 5 § utvidga åtalet eller
vill han eller målsäganden enligt sistnämnda
paragraf väcka talan om enskilt
anspråk på grund av brottet,
må det ske muntligen inför rätten eller
ock skriftligen. Den tilltalade
skall erhålla del därav. Talan, som
nu sagts, skall anses väckt, då den
framställdes inför rätten.

Vill åklagaren enligt 2 § första eller
andra stycket väcka åtal för brott
eller enligt 5 § utvidga åtalet eller
vill åklagaren, målsäganden eller
den, som övertagit målsägandens anspråk,
enligt sistnämnda paragraf
väcka talan om enskilt anspråk, må
det ske muntligen inför rätten eller
ock skriftligen. Den tilltalade skall
erhålla del därav. Talan, som nu
sagts, skall anses väckt, då den
framställdes inför rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ti år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 april 1969.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i rättegångsbalkens
bestämmelser om förundersökning m.m. och anför.

1. Inledning

I delbetänkande år 1963 (SOU 1963: 27) lade trafikmålskommittén fram
förslag om förenklade handläggningsformer för mindre brottmål samt vissa
andra förslag i förenklingssyfte. Förslagen berörde särskilt trafikförseelser.
Lagstiftning i flertalet av de behandlade ämnena genomfördes under år
1966 (prop. 1966: 100, 1LU: 33, rskr 272). Vissa av de då beslutade reformerna
har sedermera utbyggts genom ny lagstiftning (prop. 1968: 82, 1LU
37, rskr 274).

Den 11 november 1967 avlämnade trafikmålskommittén1 ett andra delbetänkande,
Förundersökning (SOU 1967:59). I betänkandet behandlas frågan
om fortsatta rationaliseringsåtgärder inom rättsväsendet. Kommittén
föreslår främst ändringar av bestämmelserna om förundersökning i brottmål.
Vissa andra förslag rörande brottmålsförfarandet läggs också fram. En
del av kommitténs förslag avser frågor, som Kungl. Maj :t kan pröva utan
riksdagens medverkan eller som kan regleras genom anvisningar av rikspolisstyrelsen.
Dessa frågor berörs i regel inte i det följande. Lagförslagen
i betänkandet torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av riksåklagaren
(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, kriminal -

1 F.d. borgmästaren Yngve Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, överåklagaren BerndtErik
Berndtsson, häradshövdingen Nils G. Fröding, rättschefen Bertil Holmquist, överdirektören
Kurt Lindroth och försäkringsdirektören Lennart Lindstrand.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens rättskemiska laboratorium, statens
vägverk, kontrollstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, statens trafiksäkerhetsråd,
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, statskontoret, statistiska
centralbyrån, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län, domstolskommittén,
utredningen rörande specialstraffrätten, kommittén för lagstiftningen angående
trafiknykterhetsbrott, justitieombudsmannen Alfred Bexelius (JO),
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen Sveriges
statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer,
Föreningen Sveriges polismästare, Motor organisationernas samarbetsdelegation,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska
polisförbundet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund. Föreningen
Sveriges länspolischefer har i sitt yttrande förklarat, att föreningen
inte har något att anföra utöver vad länspolischeferna har anfört i yttranden
till rikspolisstyrelsen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam
har inskränkt sig till att hänvisa till Trafikförsäkringsföreningens yttrande.

Yttranden har överlämnats av RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, av hovrätten över Skåne och Blekinge från rådhusrätten i
Malmö och av rikspolisstyrelsen från polismästarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Rikspolisstyrelsen har vidare bifogat yttranden från flertalet
länspolischefer i riket.

Yttranden har vidare bifogats av länsstyrelsen i Stockholms län från polismästarna
i Huddinge, Jakobsberg, Nacka, Solna, Södertälje och Täby, av
länsstyrelsen i Malmöhus län från polismästarna i Hälsingborg och Trelleborg
samt av länsstyrelsen i Västernorrlands län från polismästarna i Härnösand,
Sollefteå, Sundsvall och Örnsköldsvik.

Till yttrandena från polismästarna i Göteborg och Malmö finns fogade
yttranden från ett antal tjänstemän inom polisväsendet.

Slutligen har yttrande avgetts av statens väginstitut.

Flera av remissinstanserna har yttrat sig över endast något eller några
avsnitt i betänkandet. I en del av dessa remissyttranden berörs bara förslag,
vilkas prövning inte kräver riksdagens medverkan.

Den 25 maj 1968 avgav kommittén ett tredje delbetänkande, kallat Trafikmålsutredningar
(SOU 1968: 19). Betänkandet, som innehåller förslag
till arbetsanvisningar och blanketter för utredningsarbetet i trafikmål, har
remissbehandlats.

Kommittén avgav slutligen den 25 maj 1968 en skrivelse med förslag till
författningsändringar, enligt vilka biträdespersonal skall få utföra vissa
åtgärder som hör till förundersökningen. Också denna skrivelse har remissbehandlats.
Skrivelsens förslag till lagändring torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

2. Allmänt beträffande förslagen

2.1. Trafikmålskommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen av förslagen Kommittén

inleder sitt betänkande SOU 1967: 59 med vissa allmänna synpunkter
beträffande värdet av att rättsordningens organ arbetar snabbt och
effektivt samt beträffande brister som nu föreligger på den punkten. I fråga
om kommitténs närmare synpunkter i det avseendet hänvisas till betänkandets
inledningsavsnitt. Vad som särskilt betonas är att den ökade och allt
grövre brottsligheten har medfört större arbetsbelastning, särskilt för polisen,
att leraven på snabbhet och effektivitet hos rättsordningens organ behöver
tillgodoses bättre än hittills, att det är av särskild betydelse att brott
beivras snabbt och att åtgärder behövs för att motverka sådana betydande
arbetsbalanser som nu förekommer hos polisen och vid underrätterna. Det
understryks att dröjsmål och arbetsbalanser medför betydande olägenheter
i olika avseenden.

Ett fortsatt reformarbete för att uppnå rationaliseringar inom rättsväsendet
är nödvändigt enligt kommittén. Genom reformer bör man försöka
begränsa arbetsbelastningen och öka effektiviteten. Kommittén anser, att
reformarbetet bör bedrivas enligt tre huvudlinjer. En sådan linje är att
materiella regler bör utformas på sådant sätt, att de inte skapar problem
för myndigheterna inom rättsväsendet. En annan huvudlinje är att möjligheten
till processuella förenklingar bör utnyttjas. Enligt den tredje huvudlinjen
bör rättsorganen få vidgade möjligheter att göra avvägningar mellan
allmänna och enskilda intressen av att en fråga blir utredd.

Mot bakgrund av de allmänna övervägandena lägger kommittén fram
förslag som i huvudsak går ut på att förenkla och påskynda utredningsarbetet
under förundersökningsförfarandet. Förslagens innebörd är — med
förbigående av de förslag vilkas prövning inte kräver riksdagens medverkan
— i korthet följande.

Enligt kommittén måste förundersökning, särskilt angående vårdslöshet
i trafik, kunna inledas på platsen. Därför föreslås att polisman skall få inleda
förundersökning, om ett dröjsmål skulle medföra olägenhet. För att
förundersökningar skall kunna ledas av polismyndighet i större omfattning
än f. n. föreslås vidare sådan ändring i 23 kap. 3 § rättegångsbalken
(RB), att ledningen av förundersökning, som har påbörjats av polismyndighet
och som har lett till att någon skäligen kan misstänkas för brottet, inte
skall behöva övertas av åklagaren annat än om saken är av svårare beskaffenhet.

Kommittén föreslår vidare, att den största våglängden för hämtning till
förhör under förundersökning ökas från 30 till 50 km.

Bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB om att tillfälle skall lämnas den som
skäligen misstänks för brott och hans försvarare att ta del av vad som har

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

förekommit vid förundersökningen, att begära kompletterande utredning
och att yttra sig över utredningen vållar enligt kommittén svårigheter vid
tillämpningen. Därför föreslås att undantag skall få göras från bestämmelsen
i vissa fall. Därjämte föreslås att Kungl. Maj :t bemyndigas att meddela
föreskrifter om underrättelse enligt bestämmelsen. Kommittén föreslår, att
i sådana föreskrifter regleras möjligheten att sända underrättelse i vanligt
brev.

Kommittén anser, att polismyndighets befogenhet att lägga ned förundersökning
bör regleras uttryckligen. En sådan bestämmelse föreslås. Den
innebär att förundersökning skall läggas ned av åklagaren, när någon kan
skäligen misstänkas för brottet, dock att även polismyndigheten får besluta
i dessa fall, nämligen om svårare straff än fängelse i sex månader inte är
stadgat för brottet.

För att förundersökning inte skall behöva ske i de fall då sådan åtgärd
skulle innebära ett slöseri med resurserna föreslår kommittén, att åklagaren
skall kunna besluta att förundersökning inte skall inledas i vissa fall
eller, om förundersökning redan har inletts, att den skall läggas ned. Bestämmelsen
har utformats med viss anknytning till reglerna om åtalsunderlåtelse.

Kommittén tar upp frågan om tider för åtalspreskription och föreslår, att
den s. k. absoluta preskriptionstiden för bötesbrott minskas till fem år.

Vidare föreslår kommittén, att de processuella förmåner som gäller för
målsägande beträffande enskilt anspråk på grund av brott — att åklagaren
är skyldig att föra talan om anspråket i samband med åtal för brottet och att
talan om sådant anspråk får väckas utan stämning — skall tillkomma även
den som har inträtt i målsägandens rätt.

Kommittén tar slutligen upp frågan om s. k. jourdomstolar, dvs. domstolar
som dömer i nära samband med brottet. Kommittén har utarbetat ett
som principskiss betecknat förslag till lag om snabbhandläggning av vissa
brottmål.

Redan här kan förutskickas att — enligt vad som närmare utvecklas i
avsnitt 8. — vissa av de nämnda förslagen inte kommer att behandlas i förevarande
sammanhang.

2.2. Remissyttrandena

Den allmänna inställningen till kommitténs förslag och målsättningar
i stort är positivi de remissyttranden, där omdömen av mer
generell art fälls. Bland dem som gör allmänt positiva uttalanden kan nämnas
advokatsamfundet, juristförbundet och Motororganisationernas samarbetsdelegation.
Vidare kan nämnas att RÅ betonar, att brottmålsförfarandet
inte fyller rimliga krav på snabbhet. Mellan brott och påföljd förflyter
regelmässigt alltför lång tid. Detta framstår som ett allvarligt missförhållan -

Kimgl. Maj.ts proposition nr lli år 1969

de. Långsamheten innebär bl. a. en extra belastning på de rättsliga organen.
Ingen reform på straffprocessrättens område är därför enligt RÅ viktigare
än att söka åstadkomma önskvärd snabbhet i förfarandet. Lösningen måste
väsentligen sökas i rationaliseringsåtgärder.

Vissa av de i princip positiva remissinstanserna gör en del reservationer.
RÄ anser sålunda, att förslagen i allmänhet är övertygande motiverade
och att de i huvudsak kan godtas. Vissa förslag innefattar dock
enligt RÅ att gällande fördelning av uppgifter mellan de brottsbeivrande
organen frångås i större omfattning än som kan anses försvarligt från
rättssäkerhetssynpunkt och förenligt med kravet på effektivitet. Överåklagaren
i Stockholm tillstyrker i princip förslagen till författningsändringar
men kan inte ansluta sig till kommitténs motivering i vissa frågor. Detta
beror främst på att kommittén enligt överåklagaren inte har tagit tillräcklig
hänsyn till de speciella förhållandena i en storstad som Stockholm. Rådhusrätten
i Malmö framhåller, att förslagen innebär att mer ansvarsfulla och
krävande uppgifter än f. n. kommer att läggas på polispersonalen. Detta förutsätter
emellertid att polismännen har tillräcklig kompetens. Rådhusrätten
tillstyrker i allt väsentligt förslagen men vill reservera sig i fråga om denna
förutsättning. Även hovrätten för Övre Norrland pekar på att polisen kommer
att få större befogenheter, om kommitténs förslag genomförs. Principiellt
sett är en sådan utveckling inte önskvärd. Det måste nämligen beaktas
att beslut i viktiga frågor kan komma att fattas av tämligen oerfarna
polismän. Hovrätten konstaterar vidare, att de rationaliseringsvinster som
polisen erhåller kan medföra ökad arbetsbelastning för åklagare och domstolar.

Ett fåtal remissinstanser är negativt inställda till betänkandet.
Enligt Föreningen Sveriges polismästare är kommitténs ändringsförslag i
de flesta fall av ganska ringa praktisk betydelse. En ytterligare bearbetning
bör ske av gällande bestämmelser och rutiner för att de uppställda målen
skall nås. Betänkandet kan därvid utgöra en värdefull grund. Statsåklagarföreningen
vill särskilt med hänsyn till de författningsändringar som har
skett beträffande strafföreläggande, ordningsbot och parkeringsbot sätta
i fråga, om tillräckliga skäl f. n. föreligger att genomföra de föreslagna processuella
ändringarna. Föreningen anser vidare, att förslagen i stort sett inte
bör föranleda lagändring, eftersom behovet av rationalisering kan tillgodoses
genom administrativa föreskrifter. Polismästaren i Huddinge anser att betänkandet
inte bör läggas till grund för lagstiftning men att det är väl värt
att utgöra grundval för en översyn av bestämmelserna om förundersökning,
särskilt i fråga om trafikmål.

Vissa remissinstanser gör allmänna uttalanden i fråga om betydelsen av
att beakta rättssäkerhetssynpunkter vid rationaliseringssträvandena.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare är helt ense
med kommittén om angelägenheten av att genom reformer inom rättsväsen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

det söka höja effektiviteten och åstadkomma större snabbhet. Vid reformverksamheten
måste dock enligt föreningens mening nödig hänsyn tas till
kravet på rättssäkerhet för den enskilde. Man bör också ha uppmärksamheten
riktad på att besparingar och rationaliseringar inte bara får innebära
att arbetet förs över till någon annan. Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter
sig till kommitténs uttalande om ett säkert, snabbt och effektivt arbetande
rättsväsende men varnar för att driva effektiviseringen så långt att hävdvunna
rättssäkerhetskrav träds för nära. Inte heller får myndigheternas
skyldighet att lämna service åt allmänheten och visa hänsyn till olika minoriteter
sättas på undantag. Enligt statsåklagarföreningen synes kommittén
något övervärdera betydelsen av att rättsväsendets organ arbetar snabbt.
Föreningen delar visserligen uppfattningen att påföljd bör inträda snabbt
vid ordningsförseelser men anser att ett mera nyanserat betraktelsesätt kan
vara befogat vid åtskilliga typer av i och för sig bagatellartad brottslighet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att arbetet inom rättsväsendet kan
rationaliseras i viss utsträckning men framhåller att möjligheten att på
sådant sätt möta den ökade belastningen är begränsad.

3. Ledningen av förundersökning m. m.

3.1. Gällande rätt

Bestämmelser om ledningen av förundersökning finns i 23 kap. 3 § RB.
Enligt första stycket inleds förundersökning av polismyndighet eller åklagaren.
Har undersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av
enkel beskaffenhet, skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i övrigt överta
ledningen, när det är påkallat av särskilda skäl. Enligt tredje stycket äger
åklagaren, när förundersökningen leds av honom, anlita biträde av polismyndighet
och uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd, som hör till undersökningen,
om åtgärdens beskaffenhet tillåter det. Att polismyndighet, som
är förundersökningsledare, får anlita biträde av polisman är inte särskilt
föreskrivet utan anses gälla utan särskild föreskrift (jfr SOU 1938:44 s.
286 och Gärdes in. fl. kommentar till RB s. 293).

Innebörden av begreppet polismyndighet anges i lagen den 29 maj 1964
(nr 317) om vad som avses med polismyndighet. I 1 § föreskrivs att med
polismyndighet avses polischefen i orten, om inte annat följer av lag eller
författning. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i RB med polismyndighet även
länspolischefen. Enligt 2 § i nyssnämnda lag får Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer föreskriva, att uppgift som åligger
polischef skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom
polisväsendet. Genom sådan föreskrift får befogenhet att meddela beslut
om frihetsberövande tilläggas endast högre polisbefäl.

I kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa
polischefsuppgifter (i det följande kallad delegationskungörelsen) har med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

delats bestämmelser om fullgörande av andra polischefsuppgifter än sådana,
som angår ledning av polisverksamheten eller polisdistriktets administration
och förvaltning. I 2 § föreskrivs att den som innehar eller uppehåller
tjänst som polisöverintendent, polisintendent, förste polisassessor, polisassessor
eller polissekreterare får åläggas att fullgöra vad som ankommer
på polischef. Enligt 3 § får den som innehar eller uppehåller tjänst som
polis- eller kriminalkommissarie eller biträdande polis- eller kriminalkommissarie
åläggas att fullgöra vad som ankommer på polischef med undantag
av vissa angivna åtgärder, bl. a. beslut om frihetsberövande. Den som innehar
eller uppehåller tjänst som polis- eller kriminalinspektör eller förste
polis- eller kriminalassistent och den som innehar eller uppehåller tjänst
som polisassistent och tjänstgör som chef för arbetsgrupp, som vakthavande
befäl eller på polischefs kansli får enligt 4 § 1 åläggas att i polischefens
ställe leda förundersökningar, om saken är av enklare beskaffenhet, dock
inte ingripa med tvångsmedel enligt RB. Beslut om handläggning i polischefens
ställe meddelas av rikspolisstyrelsen (7 §).

3.2. Ur förarbetena

Vid riksdagens behandling av propositionen med förslag till RB anförde
första särskilda utskottet (ISäU 1942: 2 s. 111) i sitt utlåtande vid 23 kap.
RB, att det ibland kunde vara av stor vikt vid misstanke om brott, t. ex. vid
bilkollision, att en polisman, som kom till platsen, omedelbart verkställde
undersökning på brottsplatsen för att tillvarata material, som kunde vara
av betydelse för utredningen. Enligt utskottet måste han uppenbarligen
ha befogenhet härtill utan att dessförinnan ha inhämtat bemyndigande av
överordnad polismyndighet. Så förfors allmänt i praxis, och utskottet utgick
från att förslaget inte åsyftade någon ändring i detta hänseende. De
åtgärder, som det var fråga om, kunde enligt utskottet sägas falla utanför
den egentliga förundersökningen.

3.3. Trafikmålskommittén
Inledande av förundersökning

Kommittén anser, att utredningar av trafikolyckor skall göras klara på
olycksplatsen, om det är möjligt. I ett betydande antal fall är det enligt
kommittén möjligt att göra en väsentlig del av utredningsarbetet i omedelbart
samband med olyckan. Kommittén anser, att mål om vårdslöshet i
trafik i allmänhet inte kan handläggas enligt 23 kap. 22 § RB och att förundersökning
i princip skall ske i sådana mål.

Att göra undersökning på platsen för en trafikolycka faller enligt kommittén
utanför förundersökningen liksom att ta upp namn på parter och
vittnen. Mycket längre torde man emellertid inte kunna gå utan att inleda
förundersökning. T. ex. kan förhör inte hållas utan att förundersökning
har inletts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

Kommittén framhåller, att det även vid andra brott än trafikbrott har
visat sig nödvändigt och lämpligt att den enskilde polismannen påbörjar
utredning på brottsplatsen. Som exempel nämns bankrån.

Till platsen för ett brott, bl. a. trafikbrott, kommer enligt kommittén i
allmänhet polismän, som inte har sådan befälsställning afl de enligt nu
gällande bestämmelser får inleda förundersökning. Det torde vara uteslutet
att kräva att polisman med sådan befälsställning alltid skall närvara.
Kommittén anser därför, att enskild polisman bör få inleda förundersökning.
Så har redan skett i praktiken, och erfarenheten har visat att
polismän är tillräckligt kompetenta för denna uppgift. Förutsättning för
behörigheten bör vara att det är lämpligt av utredningsskäl att undersökningen
inleds omedelbart.

Kommittén framhåller att den däremot inte funnit anledning föreslå att
polisman skall få leda förundersökning. I behörigheten att inleda förundersökning
bör emellertid anses ingå behörighet att i omedelbart samband
med brottet utföra all utredning som hör till förundersökningen. I t. ex.
mål angående vårdslöshet i trafik torde inte sällan hela utredningen kunna
ske i samband med en trafikolycka.

På grund av det anförda föreslås att i 23 kap. 3 § förs in en bestämmelse,
enligt vilken polisman får inleda förundersökning, om ett dröjsmål skulle
medföra olägenhet. Har förundersökningen inletts av polisman, skall ledningen
snarast möjligt övertas av polismyndigheten eller åklagaren.

Övriga frågor

Kommittén tar upp frågan om ledningen av förundersökning
och redovisar skäl, som från polis- och åklagarhåll har anförts
för och mot uppfattningen att förundersökning alltid bör ledas av polismyndighet.
Kommittén tar emellertid inte ställning till frågan men vill
genom redovisningen bereda remissinstanserna tillfälle att yttra sig i saken.
Därigenom bör det bli möjligt att avgöra om behov föreligger av en närmare
utredning av frågan.

Kommittén anför, att Rå och rikspolisstyrelsen gemensamt har utfärdat
anvisningar om i vilka fall det skall anses föreligga sak av enkel
beskaffenhet och förundersökningen alltså skall ledas av polismyndigheten
även efter att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.
Saken har ansetts vara av enkel beskaffenhet vid ganska många brott.
Anvisningarna, som gäller från år 1967, har enligt kommittén för stora delar
av landet medfört att polismyndigheten leder förundersökningar i ett betydligt
större antal fall än tidigare. Kommittén förutsätter, att anvisningarna
ses över, sedan man har fått erfarenheter av tillämpningen. Det finns enligt
kommittén anledning förmoda att erfarenheterna visar, att polismyndigheten
bör leda förundersökningen även under det senare skedet vid ytterligare
brott. Bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB hindrar emellertid en sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

överflyttning. Kommittén föreslår därför, att bestämmelsen ändras på så
sätt, att ledningen av förundersökning skall övertas av åklagaren, när någon
skäligen kan misstänkas för brottet, endast om saken är av svårare beskaffenhet.

För att möjliggöra att biträdespersonal får utföra vissa arbetsuppgifter
vid förundersökning föreslår kommittén i den i inledningen omnämnda
skrivelsen ett tillägg till 23 kap. 3 § tredje stycket RB. Enligt detta
skall uppdrag att vidta särskild till förundersökningen hörande åtgärd få
ges även till annan befattningshavare än polisman. Vidare föreslås att närmare
föreskrifter om sådant uppdrag skall få meddelas av Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar.

3.4. Remissyttrandena
Inledande av förundersökning

Kommitténs förslag i denna del har fått ett i huvudsak positivt mottagande
av remissinstanserna. I åtskilliga remissyttranden framhålls att
förslagets genomförande innebär att man lagfäster ett förfarande, som redan
tillämpas i praktiken.

Den till grund för förslaget liggande principen att utredningen i trafikmål,
om det är möjligt, bör göras klar på platsen biträds av nästan
samtliga remissinstanser. En del remissinstanser ställer sig dock kritiska till
uppfattningen att det i praktiken är möjligt att förverkliga detta önskemål.
Enligt länsstyrelsen i Stockholms län måste kravet på snabbhet alltid vägas
mot kraven på noggrannhet och hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.
Polismästaren i Nacka anser, att det inte är möjligt i flertalet polisdistrikt
att göra någon väsentlig del av utredningsarbetet i omedelbart samband med
en trafikolycka. Personalen vid övervakningssektionen, som gör den första
undersökningen, har nämligen ofta inte möjlighet att stanna på en olycksplats
längre än som behövs för att spår skall säkras och uppgifter om
parter, vittnen m. m. skall antecknas. Polismästaren i Huddinge framhåller,
att det för ett sådant arbetssätt som kommittén förordar fordras mycket
större tekniska och personella resurser än polisväsendet disponerar över
f. n. Vidare måste beaktas, att de som har varit inblandade i en trafikolycka
ofta måste föras till läkarvård omedelbart, att de i vart fall ofta
har en naturlig önskan att komma från platsen så fort som möjligt och
att trafiksituationen inte tillåter att fordon och personer hålls kvar på
platsen. Det kan dessutom enligt polismästaren sättas i fråga om det är
lämpligt att höra den misstänkte omedelbart efter en trafikolycka, när
han är mer eller mindre chockad av händelsen. Polismästaren i Stockholm
påpekar, att det i Stockholm skulle krävas ett stort antal specialfordon och
en stor personalstyrka för att behövlig utryckningsberedskap skulle kunna
hållas. Rationaliseringsvinster torde inte uppnås med ett sådant system. I

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1969

en storstad är dessutom situationen sådan, framhåller polismästaren, att
fordonen genast måste flyttas från olycksplatsen och personalen ägna sig
åt andra brådskande åtgärder.

Av de remissinstanser som uttryckligen tillstyrker förslaget om rätt för
polisman att inleda förundersökning kan nämnas följande.
Föreningen Sveriges åklagare anser att förslaget är praktiskt och ändamålsenligt.
Polismästaren i Malmö uttalar sig på liknande sätt. Polismästaren
i Örnsköldsvik framhåller, att det främst i fråga om utredning av
trafikovarsamhet måste medföra avsevärd tidsvinst om förundersökningen
inleds av polisman. Enligt juristförbundet är det praktiskt sett nödvändigt
att polisman får inleda förundersökning på platsen. Överåklagaren i Stockholm
anser, att någon annan möjlighet än att låta polisman inleda förundersökning
inte torde finnas, om det skall vara möjligt att inleda förundersökning
på platsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det angeläget att det i
praktiken tillämpade förfarandet blir lagfäst.

Några remissinstanser diskuterar frågan om behörigheten att inleda förundersökning
bör tillkomma alla polismän. Polismästaren i Hälsingborg
anser, att polismän numera har ganska god teoretisk utbildning och att
de snabbt förvärvar praktisk erfarenhet och kännedom om orten. Man
kan därför utan påtagliga risker överlåta till polisman att besluta om utredning
skall inledas. Länspolischefen i Kronobergs lån har den bestämda
uppfattningen att den enskilde polismannen har de kvalifikationer som
krävs för att inleda förundersökning i trafikmål. Länspolischeferna i Malmöhus
och Gävleborgs län ställer sig däremot tveksamma till att behörigheten
skall tillkomma även unga polismän. Enligt länspolischefen i Värmlands
lön har de yngsta polismännen inte tillräcklig erfarenhet för att inleda
förundersökning. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att avgörandet
av frågan om förundersökning skall inledas kan vara svårbedömd och
kräva mognad och rutin hos polismannen. Länsstyrelsen förutsätter, att
polisledningarna uppmärksammar detta förhållande. Polismästaren i
Malmö anser, att behörigheten för polisman att inleda förundersökning
bör begränsas genom instruktioner så att kravet på nödig erfarenhet tillgodoses.
Även länspolischefen i Södermanlands län anser, att den föreslagna
behörigheten inte bör gälla utan begränsningar.

En del remissinstanser är tveksamma eller avvisande när det gäller frågan
om det föreligger behov av den föreslagna bestämmelsen.
Att polisman är berättigad att i brådskande fall vidta åtgärder för
att inleda förundersökning är enligt RÄ nödvändigt för ett effektivt beivrande
av brott och kan knappast väcka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Det synes enligt RÅ ganska uppenbart att en polisman, som
kommer till platsen för t. ex. en trafikolycka, ett bankrån eller ett affärsinbrott,
skall kunna påbörja utredning genom förhör med personer, som
har gj°rt iakttagelser i samband med händelsen. Detta sker också i praxis

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

och ett sådant förfarande torde enligt RÅ inte strida mot gällande rätt. Av
förarbetena till RB framgår, att en viss aktivitet från polismans sida i syfte
att utreda ett begånget brott har förutsatts. Det kan också erinras om att
polisman enligt särskilda bestämmelser i RB har rätt att under vissa förutsättningar
ingripa med tvångsmedel utan att formellt beslut om inledande
av förundersökning har meddelats. Det kan alltså knappast sägas vara
något för RB främmande att brottsutredning påbörjas utan att polismyndighet
eller åklagare har beslutat att förundersökning skall inledas. Något
starkare behov av en sådan regel som kommittén har föreslagit synes därför
inte föreligga. RÅ vill dock inte motsätta sig att kommitténs förslag
genomförs, om det anses påkallat att polismans berörda befogenhet lagfästs.

Enligt polismästaren i Nacka torde det förekomma mycket sällan att
formligt beslut om inledande av förundersökning meddelas av behörig
person innan förundersökning påbörjas. Detta gäller inte bara trafikmål
utan även andra mål. Det har ansetts självklart att en polisman i samband
med platsundersökning kan påbörja förundersökningen genom förhör med
parter och vittnen utan att formligt beslut har meddelats. En annan ordning
skulle medföra mycket stora praktiska olägenheter. Föreningen Sveriges
polismästare anför samma synpunkter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget. RB har enligt
hovrätten den innebörd som kommittén anser behövlig för att utredningsarbetet
skall kunna bedrivas effektivt. Utredningen av en trafikolycka bör
därför redan enligt gällande bestämmelser kunna göras klar på platsen,
något som enligt hovrätten är starkt motiverat. Hovrätten motiverar sin
uppfattning om gällande rätt på följande sätt. För inledande av förundersökning
fordras inte, som i fråga om tvångsmedel, beslut av polismyndighet
eller åklagare. Något binder föreligger inte att anse att 23 kap. 3 § RB medger
polisman att inom ramen för de allmänna instruktioner som han har
fått och till fullgörande av sin tjänsteuppgift vidta alla de utredningsåtgärder
som inte enligt uttrycklig lagbestämmelse kräver särskilt beslut.
Även om polismannen därigenom faktiskt inleder förundersökning, ligger
inget oriktigt i detta, eftersom det skall ske enligt lag och inte kräver särskilt
beslut och han därvid handlar som biträde åt polismyndigheten och
på dess överordnade ansvar. Det är nödvändigt att anlägga detta betraktelsesätt,
eftersom polischefen inte kan vara personligen närvarande vid
varje tillfälle. Den delegation av polischefens befogenheter som kan förekomma
är avsedd bara för överordnad arbetsledning och inte för detaljbeslut
om företagande av utredning i varje särskilt fall. Enligt hovrätten
kan mot ett avstyrkande av förslaget möjligen invändas att bestämmelsen
i 23 kap. 3 § RB kan behöva förtydligas.

Enligt statsåklagarföreningen saknas anledning till den föreslagna ändringen.
Den personal, som skall utreda trafikolyckor, bör kunna via polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1969

radion få kontakt med jourhavande polisbefäl, som har behörighet att besluta
om inledande av förundersökning. Det kan inte medföra någon beaktansvärd
tidsutdräkt att inhämta besked om förundersökning skall inledas.
Föreningen vill som jämförelse nämna att åklagare meddelar åtskilliga
beslut om tvångsåtgärder efter telefonföredragning.

Några remissinstanser diskuterar den föreslagna bestämmelsens
utformning. Bestämmelsen torde enligt RÄ inte helt tillgodose kommitténs
syfte. Kommitténs avsikt att polisman skall kunna i huvudsak
slutföra en utredning på platsen synes kräva en regel om befogenhet för
polisman att inte bara inleda utan också leda förundersökning. Enligt hovrätten
över Skåne och Blekinge får den föreslagna bestämmelsen till följd att
polismannen är att anse som förundersökningsledare från det att han har
inlett förundersökning till dess ledningen övertas av annan. Alla lagregler
om förundersökningsledare blir direkt tillämpliga på honom, bl. a. bestämmelserna
om behörighet att besluta om tvångsmedel. Statsåklagarföreningen
anför liknande synpunkter.

Övriga frågor

Kommitténs redovisning av synpunkter på frågan vem som i princip bör
leda förundersökning har föranlett åtskilliga remissinstanser att
diskutera frågan. Meningarna är delade. En grupp remissinstanser, av vilka
de flesta representerar åklagarväsendet, anser att den bestående ordningen
inte bör ändras. En annan grupp, bestående av polismästare eller andra
med anknytning till polisväsendet, förordar att förundersökning i princip
skall ledas av polismyndighet. Några remissinstanser anför synpunkter på
frågan utan att ta bestämd ställning.

Förslaget om vidgat utrymme för polismyndighet att
leda förundersökning har fått ett blandat mottagande i remissyitrandena.
Av de remissinstanser som avstyrker förslaget anförs som
skäl främst att den nuvarande bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB inte hindrar
att polismyndighet vid fler brott än f. n. leder förundersökning, sedan någon
har blivit skäligen misstänkt för brottet, eller att ledningen av förundersökning
inte bör f. n. åligga polismyndighet i större omfattning än som
hittills har skett.

Kommitténs uppfattning att biträ despersonal bör få utföra vissa
åtgärder vid förundersökning biträds av de flesta remissinstanserna. Flera
av dessa anser dock, att en sådan ordning inte påkallar ändring i RB.

4. Våglängden för hämtning till förhör

4.1. Gällande rätt

Under förundersökning får enligt 23 kap. 6 § RB förhör hållas med var
och en, som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. I
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 1U

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

4 § första stycket andra punkten föreskrivs att utredningen bör bedrivas så,
att inte någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Enligt 23 kap. 7 § får den, som har kallats till förhör under förundersökning
men utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, hämtas till
förhöret, om våglängden mellan den plats, som har utsatts för förhöret, och
den, där han har sin bostad eller uppehöll sig vid kallelsens mottagande, inte
överstiger 30 km. Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom
en väglängd av 30 km från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,
om förundersökningen avser brott, på vilket fängelse kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han inte skulle hörsamma kallelse eller med
anledning av kallelse skulle försvåra utredningen genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt.

Närmare föreskrifter om förhör och hämtning till förhör finns i förundersökningskungörelsen
(FUK) den 19 december 1947 (nr 948). Enligt 5 § FUK
skall förhör hållas på tid och plats, som antas medföra minsta olägenhet för
den som skall höras, såvida inte därigenom förundersökningens behöriga
gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt försvåras.
Förhör skall också i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan undviks för
den hörde. Enligt 6 § skall fråga om hämtning till förhör i allmänhet avgöras
av undersökningsledaren. I 6 § föreskrivs vidare att hämtning till förhör av
den, som skall höras som vittne eller i övrigt utan att vara misstänkt för
brott, bör äga rum endast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan
åtgärd.

Den som hörs under förundersökning är berättigad till ersättning av allmänna
medel för kostnader enligt bestämmelserna i kungörelsen den 26 september
1947 (nr 788) om ersättning av allmänna medel till personer som
höras under förundersökning i brottmål. Ersättning utgår dock inte, bl. a.
om den hörde har försökt avvika eller i övrigt undandra sig förundersökningen
eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Inte heller utgår ersättning,
om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig
till brottet eller har medverkat därtill eller om i övrigt med hänsyn till
den hördes förhållande till saken inte är skäligt att ersättning utgår.

4.2. Frågans tidigare behandling

I propositionen med förslag till RB föreslogs — i likhet med vad processlagberedningen
hade föreslagit — att längsta väglängden för hämtning till
förhör skulle bestämmas till 15 km. Förslaget bifölls av riksdagen.

Med anledning av en motion vid 1958 års riksdag (II: 351), i vilken yrkades
ändring av den föreskrivna väglängden till 20 km, anhöll riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t om förslag till utsträckning av väglängden (1LU
24, rskr 191). Frågan togs i justitiedepartementet upp i en departementspromemoria,
som remissbehandlades. Genom proposition (prop. 1959: 143)
föreslog Kungl. Maj :t, att väglängden skulle utsträckas till 30 km. Förslaget
bifölls av riksdagen (1LU 27, rskr 277).

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

4.3. Trafikmålskommittén

Regeln om ett längsta avstånd på 30 km för att hämtning skall få ske till
förhör medför enligt kommittén inte sällan olägenheter för utredningsarbetet.
I samband med att polisväsendet förstatligades skapades större
polisdistrikt. Antalet polisstationer utanför centralorterna blev mindre. På
många håll i landet bor befolkningen mer än 30 km från närmaste polisstation.
Även när så inte är förhållandet, uppgår avståndet till polisdistriktets
centralort, där de flesta utredningarna äger rum, ofta till mer än
30 km. Avståndsregeln medför problem inte bara i landsorten utan också i
storstäderna, bl. a. i Stockholm.

Kommittén anser, att den lösning av frågan som ligger närmast till
hands är att utsträcka våglängden. Om avståndet bestäms till 50 km,
skulle problemen försvinna i de flesta fall, åtminstone i de södra och mellersta
delarna av landet.

En sådan ändring skulle enligt kommittén medföra ringa nackdel för
den enskilde. Hämtning sker i allmänhet i polisbil och en 50 km bilfärd
tar bara ungefär 45 minuter i anspråk. Kommittén framhåller också att
hämtning till förhör sker mera sällan.

Kommittén föreslår därför att det längsta avståndet för hämtning ökas
från 30 till 50 km.

4.4. Remissyttrandena

Kommitténs förslag tas emot enbart positivt i remissyttrandena.
Flera remissinstanser vitsordar, att den nuvarande avståndsregeln är för
snäv. Rikspolisstyrelsen anser, att den föreslagna våglängden är tillräcklig
i de sydligare delarna av landet, medan en regel om längre avstånd
behövs i de nordligaste distrikten. Någon differentiering bör dock inte ske.
Det torde enligt styrelsen bara vara ett fåtal fall om året, i vilka hämtning
skulle bli aktuell på längre avstånd än 50 km.

Rådhusrätten i Malmö framhåller, att den föreslagna ökade möjligheten
till hämtning bör användas med varsamhet och att hämtning bör medföra
så ringa olägenhet som möjligt för den som skall höras. Liknande synpunkter
anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare och statsåklagarföreningen. Rådhusrätten
i Malmö och polismästaren i Sollefteå anser, att polismyndigheten bör hjälpa
den hörde att efter förhöret återvända till den plats, varifrån han hämtades.
Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare kan
sådan skyldighet för polismyndigheten övervägas.

Några remissinstanser vill gå längre än kommittén. Länspolischefen i
Jämtlands län menar, att hämtning bör få ske inom ett polisdistrikt, även
om avståndet om 50 km överskrids. Polismyndigheten bör emellertid vara
skyldig att ordna återtransport av den hörde vid större avstånd än 50 km.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 114 år 1969

Enligt länspolischefen i Norrbottens län bör hämtning få ske upp till ett
avstånd av 100 kin, om polisstation eller annan lämplig förhörslokal inte
finns på närmare avstånd. Länspolischefen i Jönköpings län och polismästaren
i Täbg föreslår, att avståndsregeln slopas, om den hörde kan få ersättning
för kostnader till följd av hämtningen. Överåklagaren i Göteborg
sätter i fråga om inte regeln kan slopas. En sådan ändring bör dock kombineras
med skyldighet för polismyndigheten att återföra den hörde till
den plats, varifrån han hämtades. Även Föreningen Sveriges åklagare sätter
i fråga, om inte bestämmelsen kan upphävas, men bara för de fall, i vilka
det av effektivitetsskäl är ofrånkomligt att hämtning sker. Dessa fall bör
begränsas till utredningen av grova brott.

En annan lösning av frågan diskuteras i ett par remissyttranden. En
kommissarie vid polismyndigheten i Malmö uppger, att hämtning ofta inte
kan ske i praktiken och att man förlorar värdefull tid, även om hämtning
sker. Kommissarien sätter därför i fråga om det inte skulle vara lämpligt
att införa möjlighet att förelägga vite för den, som har underlåtit att efterkomma
kallelse till förhör. Rikspolisstyrelsen föreslår, att frågan om rätt
för polismyndighet att förelägga vite i samband med kallelse övervägs. Ett
sådant förfarande skulle enligt styrelsen kunna underlätta utredningsarbetet
och minska antalet hämtningar. Enligt länspolischefen i Jämtlands
län kan det övervägas om inte utevaro från polisförhör utan laga förfall
bör kriminaliseras.

5. Underrättelse om rätt att ta del av vad som har förekommit vid
förundersökning m. m.

5.1. Gällande rätt

Enligt 23 kap. 18 § första stycket RB skall så snart det kan ske utan
men för utredningen tillfälle lämnas den som skäligen misstänks för brottet
och hans försvarare att ta kännedom om vad som har förekommit vid
förundersökningen och att ange den utredning som de anser önskvärd och
eljest anföra vad de finner nödvändigt. Åtal får inte beslutas, innan tillfälle
därtill har beretts dem.

5.2. Trafikmålskommittén

Kommittén anför, att underrättelser om verkställd förundersökning fördröjer
och försvårar utredningsarbetet. Bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB
anses vara svårtolkad, och tveksamhet råder om vilka metoder för underrättelse
som får användas. Det skulle därför innebära en lättnad, om förfarandet
kunde förenklas. Det skulle t. ex. vara en fördel om delgivning,
som ofta är tidsödande, kunde undvikas. Det ligger även i den enskildes
intresse att ett smidigare sätt skapas. Kommittén upplyser, att tvångsåtgärder,
särskilt hämtning, i vissa fall har använts för att underrätta den
misstänkte.

Kungl. Maj:ts proposition nr it 4 år 1969

Enligt kommittén är det av största betydelse att den misstänkte får ta
del av den verkställda förundersökningen innan åtal beslutas. Rättsförlust
behöver dock inte uppkomma, om så inte sker. För åtal krävs likväl att utredningen
är tillfredsställande. Den misstänkte får dessutom i samband
med delgivning av stämningen tillfälle att anföra sina synpunkter.

Kommittén anser, att intresset av att ogrundade åtal inte väcks bör vägas
mot intresset av att reglerna om underrättelse inte är så stränga, att de skapar
svårigheter. Skillnad bör därvid göras mellan olika typer av mål.

Från regeln att underrättelse skall lämnas före beslut om åtal bör enligt
kommittén undantag kunna göras i vissa fall. I dessa fall bör i stället tillfälle
att ta del av förundersökningsprotokollet lämnas i samband med att
stämning delges. Kommittén föreslår, att undantag skall få göras, om den
misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket eller det skäligen kan befaras
att han har avvikit eller eljest försöker dra sig undan lagföring. Detta undantag
skulle enligt kommittén avsevärt förenkla underrättelseförfarandet
och dessutom minska användningen av frihetsberövande åtgärder. Åklagaren
anses f. n. få väcka åtal utan att den misstänkte har underrättats
om den verkställda utredningen, om preskripition är nära förestående.
Kommittén föreslår, att denna praxis blir lagfäst. Vidare föreslås att underrättelse
inte skall behöva lämnas innan åtal beslutas, om den misstänkte
har förklarat att han inte har någon erinran däremot. Detta undantag
skall dock gälla bara om svårare straff än fängelse i sex månader inte
är stadgat för brottet. De nämnda undantagen föreslås bli intagna i 23
kap. 18 § RB.

Kommittén anser, att underrättelseförfarandet bör kunna förenklas också
på ett annat sätt. På en del håll bär underrättelse sänts i vanligt brev.
Denna metod synes inte ha orsakat olägenheter. Brev kommer i allmänhet
adressaten till handa. Om så inte sker, får avsändaren i regel brevet i retur.
Underrättelse genom vanligt brev torde enligt kommittén endast sällan
medföra att huvudförhandlingen måste ställas in. Kommittén anser, att
denna metod bör få användas, när det inte är stadgat svårare straff än
fängelse i sex månader för brottet. Förutsättning bör dock vara att den
misstänkte har stadigvarande adress. I fråga om försvararen bör metoden
få användas oavsett brottets svårhet. Bestämmelsen bör tas upp i FUK. För
att sådan föreskrift skall kunna meddelas, föreslår kommittén att Kungl.
Maj :t bemyndigas meddela närmare föreskrifter om underrättelse. Bestämmelse
om sådant bemyndigande föreslås bli intagen i 23 kap. 24 § RB.

5.3. Remissyttrandena

Kommitténs förslag har fått ett i vissa hänseenden blandat mottagande.

Av mera allmänt hållna uttalanden om förenkling av underrättelseförfarandet
kan nämnas följande. Enligt RÅ fyller bestämmelsen om underrättelse
om verkställd förundersökning en viktig funktion i straffproces -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

sen. Tillämpningen av bestämmelsen bereder dock vissa svårigheter. Det
förekommer inte sällan, att handläggningen av ett mål fördröjs på grund
av att den misstänkte inte kan nås med underrättelse. Från rationaliseringssynpunkt
är en viss uppmjukning av kravet på underrättelse önskvärd.
Samtidigt måste dock tillses, att skäliga krav på rättssäkerhet inte
eftersätts. Föreningen Sueriges häradshövdingar och stadsdomare anser,
att det är i hög grad önskvärt med ett enkelt förfarande för att lämna misstänkt
tillfälle att ta del av förundersökning. Förfarandet får givetvis inte
göras så enkelt, att den misstänktes berättigade intressen träds för när.
Man bör enligt föreningens mening ta den ytterst obetydliga risken, knappast
för någon rättsförlust men möjligen för en eller annan inställd huvudförhandling,
för att slippa från ett omständligt delgivningsförfarande
och andra svårigheter och vinna påtagliga fördelar i fråga om enkelhet och
snabbhet. Rådhusrätten i Malmö anför, att det förhållandet att den nuvarande
bestämmelsen orsakar dröjsmål och komplikationer nödvändiggör
att förfarandet förenklas. Det är dock enligt rådhusrätten av största vikt
att en förenkling inte går ut över den misstänktes befogade intressen.

Vissa remissinstanser är kritiska mot förslaget att i vissa fall åtal skall
få beslutas utan att tillfälle har lämnats den misstänkte och hans försvarare
att ta del av utredningen. Rådhusrätten i Malmö anser inte motiverat
med undantag för det fall att den misstänkte har förklarat, att han inte har
någon erinran däremot och svårare straff än fängelse i sex månader inte är
stadgat för brottet, om möjlighet finns till ett så enkelt underrättelseförfarande
som genom vanligt brev. Inte heller RÅ kan finna att detta undantag
skulle innebära nämnvärda fördelar från rationaliseringssynpunkt, om
systemet med vanligt brev godtas. Det är enligt RÅ också viss risk för att
den misstänkte felbedömer situationen och är alltför benägen att avstå från
underrättelse före åtal. Föreningen Sueriges häradshövdingar och stadsdomare
anser, att det nämnda undantaget skulle kunna tillämpas så, att förhörsledaren
i de mål som avses alltid låter den misstänkte avge förklaring
att han inte har någon erinran mot förfarandet. Följden skulle bli att det
arbete, som nu åvilar polisen, i viss omfattning överflyttas på domstolarna.
Enligt JO torde i praktiken en sådan förklaring som avses i undantaget
regelmässigt komma att avges först på fråga från polisens sida. Det är
i princip olämpligt att en myndighet till sitt befriande från besvär föreslår
en enskild att uppge en rättighet, som tillkommer honom. Den enskilde
torde dessutom ofta inte ha betydelsen av denna rättighet klar för sig. Det
berörda undantaget från skyldigheten att lämna underrättelse före åtalsbeslutet
bör därför inte uppställas enligt JO:s mening.

RÅ avstyrker även de båda övriga av kommittén uppställda undantagen
från skyldighet att lämna underrättelse före beslut om åtal. Under förutsättning
att dessa bestämmelser tillämpas restriktivt finns visserligen inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

i och för sig anledning till erinran mot dem. Vid en restriktiv tillämpning
ger de emellertid inte några nämnvärda rationaliseringsvinster. RÅ förordar
därför, att det alltjämt överlämnas åt rättstillämpningen att i speciella
fall medge undantag från kravet på underrättelse före åtalsbeslut.

Även statsåklagarföreningen ställer sig negativ till de föreslagna undantagen
i 23 kap. 18 § RB. Ändringen kan å ena sidan leda till att undantagen
tillämpas i en inte önskvärd omfattning och å andra sidan medföra att
avsteg från huvudregeln inte sker i andra fall än de angivna, trots att avsteg
kan vara påkallat. Om bestämmelsen skall ändras, bör den enligt föreningen
ges det innehållet, att endast särskilda skäl får föranleda att åtal
beslutas, innan tillfälle har beretts den misstänkte och hans försvarare att
ta del av utredningen.

Kommitténs förslag att Kungl. Maj :t bemyndigas meddela föreskrifter
om underrättelse och att sådana föreskrifter meddelas om underrättelse
i vanligt brev i vissa fall har vunnit anslutning från så gott som alla remissinstanser.
RÄ anser, att förslaget att sända underrättelse i vanligt brev vid
mindre allvarliga brott utgör en godtagbar lösning. Genom att förslaget
berör brott, som förekommer mycket ofta, medför det betydande arbetsförenklingar.
Erfarenheten har visat, att det vid sådana brott förekommer
bara sällan att den misstänkte har något att anföra med anledning av underrättelsen.
Man bör därför enligt RÅ kunna godta ett system, som innebär
risk för att den misstänkte faktiskt inte får underrättelse om utredningen
i eu del fall. JO framhåller, att det inte skulle vara godtagbart att
underrätta en misstänkt genom vanligt brev, om misstanken avser ett grovt
brott eller om han inte har stadigvarande adress. Att vanligt brev används
under de av kommittén angivna förutsättningarna inger däremot inga betänkligheter.

Rådhusrätten i Malmö anser, att föreskrifter bör utfärdas om att den
misstänkte vid förhör skall uppmanas att hålla polismyndigheten underrättad
om sin adress och upplysas om att underlåtenhet att göra detta kan
leda till att han inte nås av underrättelsen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare vill gå längre än
kommittén i fråga om användande av vanligt brev. Enligt föreningen framstår
metoden att sända underrättelse i vanligt brev som det naturligaste
sättet att underrätta den misstänkte. I mål av mera invecklad beskaffenhet,
där en verklig granskning av förundersökningen är påkallad, torde den
misstänkte i de flesta fall ha försvarare, till vilken underrättelse kan sändas.
Om misstänkt utan försvarare underrättas vid förhör om att han kommer
att få ett meddelande med post och att han därför bör hålla polisen
underrättad om sin adress för att inte riskera att meddelandet inte når
lionom, synes något men inte behöva uppkomma för den misstänkte. Föreningen
föreslår därför som generell regel, att underrättelse skall sän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

das i vanligt brev under den adress, som den misstänkte själv har uppgivit.

Länspolischefen i Norrbottens lön kan inte helt dela uppfattningen att
det är tillräckligt från rättssäkerhetssynpunkt att sända underrättelse i vanligt
brev. Om denna metod skall kunna godtas, måste enligt länspolischefens
mening den misstänkte senare beredas skäligt rådrum att ta del av utredningen
och anföra synpunkter. Sådant tillfälle bör lämnas senast i stämningen.

6. Enskilt anspråk i anledning av brott

6.1. Gällande rätt

Som allmän princip gäller att mål om privaträttsligt anspråk, s. k. enskilt
anspråk, i anledning av brott betraktas som tvistemål och handläggs
i den ordning som är föreskriven för sådana mål. RB ger emellertid möjlighet
att ta upp och pröva enskilt anspråk i anledning av brott i samband
med åtal för brottet. Bestämmelser om sådant sammanförande finns i 22
kap. RB. Lagen skiljer mellan anspråk som »grundas å brott» och anspråk
»i anledning av brott». Med anspråk som grundas på brott förstås endast
anspråk av målsägande!! mot den tilltalade, vilket grundas på den brottsliga
gärning som läggs den tilltalade till last. Till anspråk i anledning av
brott hänförs alla slags anspråk, som har något samband med det påstådda
brottet, vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller mot någon annan.
Enligt 22 kap. 1 § RB får talan mot den misstänkte eller annan om enskilt
anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet. Har
talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet,
kan rätten enligt 5 § när skäl är därtill förordna, att talan skall handläggas
som särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen.

Beträffande åklagarens befattning med enskilt anspråk ges bestämmelser
i 22 kap. 2 §. Om enskilt anspråk grundas på brott, som hör under allmänt
åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med
åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan
olägenhet och hans anspråk inte befinns obefogat. Vill målsäganden att
anspråket tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till
förundersökningsledaren eller åklagaren med uppgift om de omständigheter
på vilka anspråket grundas. För att underlätta för målsäganden att få
biträde av åklagaren föreskrivs att, om undersökningsledaren eller åklagaren
vid utredning angående brott finner, att enskilt anspråk kan grundas
på brottet, han i god tid före åtalet skall underrätta målsäganden därom,
om det kan ske. När åklagaren utför målsägandens talan, sker det på tjänstens
vägnar. Han får inte ta emot ersättning för sin medverkan. Särskiljs
talan om enskilt anspråk från åtalet, upphör åklagarens behörighet att utföra
målsägandens talan. Fullföljer åklagaren talan i ansvarsfrågan, äger
han också fullfölja talan beträffande det enskilda anspråket. Däremot är

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969 25

åklagaren inte behörig att fullfölja talan bara i fråga om det enskilda anspråket.
Har den tilltalade fullföljt talan såväl i ansvarsfrågan som angående
det enskilda anspråket, är åklagaren behörig föra målsägandens svarandetalan.
Sådan behörighet föreligger däremot inte, om den tilltalade
har fullföljt talan bara i fråga om det enskilda anspråket.

Vad gäller formen för väckande av talan om enskilt anspråk föreskrivs
i 45 kap. 4 § andra stycket RB att, om åklagaren i samband med åtalets
väckande vill väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, han
i stämningsansökningen skall uppge anspråket och de omständigheter, på
vilka det grundas, samt de bevis som åberopas och vad han vill styrka med
varje särskilt bevis. Sedan åtal har väckts, får åklagaren eller målsäganden
enligt 45 kap. 5 § andra stycket utan stämning väcka talan mot den tilltalade
om enskilt anspråk på grund av brottet. I sådant fall har emellertid
rätten att pröva, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter
är lämpligt att talan väcks utan stämning. Finner domstolen att
stämning inte erfordras, får enligt 45 kap. 6 § talan väckas muntligen inför
rätten eller skriftligen. Talan mot annan än den tilltalade kan väckas bara
genom stämning, och detsamma gäller talan mot den tilltalade, som förs
av annan än målsäganden.

Frågan om rätt att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på
grund av brott har prövats av högsta domstolen i två refererade fall. I det
ena målet (NJA 1962 s. 174), i vilket åtal hade väckts för misshandel mot
polismän, framställdes utan stämning mot den tilltalade enskilt anspråk,
avseende ersättning för lön och ekiperingsbidrag, som hade utbetalats till
polismännen för tid då dessa till följd av misshandeln var sjuldediga. Denna
talan ansågs grundad inte enbart på brottet och kunde därför inte tas
upp till prövning utan stämning. I det andra målet (NJA 1963 s, 227) hade
innehavare av checkkonto förmått andra banker än trassatbanken att honorera
av honom utställda checkar, som saknade täckning. Sedan åtal hade
väckts mot kontoinnehavaren för bedrägeri, framställde trassatbanken, som
till följd av en mellan vissa kreditinstitut gällande överenskommelse i sin
tur hade infriat checkarna, i målet utan stämning mot den tilltalade enskilt
anspråk, avseende ersättning för den skada som trassatbanken hade
lidit genom att slutligen infria checkarna. Denna talan ansågs grundad inte
uteslutande på de begångna bedrägeribrotten och kunde därför inte tas
upp till prövning utan stämning.

Det kan nämnas att polisman enligt kungörelsen den 26 mars 1965 (nr
59) om ersättning till polisman för skada på egendom är berättigad till
ersättning av statsverket för skada på lös egendom under vissa förutsättningar.
För ersättning som har getts ut enligt kungörelsen träder statsverket
in i polismannens rätt mot den som kan vara ansvarig för skadan.
I kungörelsen föreskrivs vidare, att åklagare skall på framställning av
rikspolisstyrelsen eller den styrelsen bestämmer föra talan vid domstol
om återbetalning av utgiven ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

6.2. Frågans behandling vid 1963 års riksdag

I motioner vid 1963 års riksdag (1:531, 11:641) hemställdes om utredning
angående sådan ändring i RB, att även den som på grund av försäkring
eller eljest hade inträtt i målsägandens rätt skulle få väcka talan utan
stämning, om rätten fann att det lämpligen kunde ske, samt att åklagaren
även i dessa fall skulle vara skyldig att i samband med åtalet förbereda
och utföra den skadelidandes talan, om det kunde ske utan olägenhet och
hans anspråk inte befanns obefogat. Motionerna remissbehandlades.

I sitt utlåtande anförde första lagutskottet (1LU 20), att utskottet delade
motionärernas och flertalet remissinstansers uppfattning, att praktiska
fördelar skulle kunna vinnas genom en vidgning av möjligheterna att väcka
talan om enskilt anspråk utan särskild stämning och av åklagarens skyldighet
att utföra sådan talan. Enligt utskottets mening syntes en sådan
ändring av berörda bestämmelser i RB inte behöva medföra några beaktansvärda
olägenheter. Även från kriminalpolitisk synpunkt var det önskvärt,
att möjligheterna till samtidig prövning av ansvar stalan och talan
om enskilt anspråk vidgades. Det syntes därför utskottet angeläget, att
frågorna togs upp till prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen skulle
anhålla hos Kungl. Maj :t, att RB:s bestämmelser om väckande och utförande
av talan om enskilt anspråk i anledning av brott blev föremål för
översyn i det i motionerna angivna syftet. Utskottets hemställan bifölls av
riksdagen (rskr 206).

Kungl. Maj :t uppdrog åt trafikmålskommittén att verkställa den översyn
som riksdagen hade begärt.

6.3. Trafikmålskommittén

Kommittén konstaterar, att skälen för att talan om enskilt anspråk
i anledning av brott kan föras i samband med åtal för brottet främst är av
processekonomisk natur. Bestämmelserna bör vara utformade på sådant
sätt, att de så långt det är möjligt underlättar för den som har lidit skada
till följd av brott att framställa sina anspråk. Frågan har emellertid också
en kriminalpolitisk sida. Det är säkerligen en lämplig reaktion på brottet
vid sidan av påföljden att skadeståndsskyldighet åläggs den tilltalade.

Kommittén framhåller, att det i praktiken ofta är någon annan än den
verklige målsäganden som lider förlust till följd av brott. Arbetsgivare —
enskild, kommunal eller statlig —- har inte sällan anspråk på ersättning
mot den, som har orsakat anställd skada genom brott. Det är ofta fråga
om fall, där arbetsgivaren har betalat ersättning till anställd, som har skadats
i sitt arbete t. ex. genom misshandel. Mellan banker och vissa andra
kreditinstitut har träffats överenskommelser, som innebär att trassatbanken
i viss utsträckning svarar för förlust som kan uppkomma till följd

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1969

av att inlösta checkar saknar täckning. På grund härav uppstår förlust till
följd av checkbedrägeri ofta för annan än den, mot vilken brottet har begåtts.
Försäkringsbolag, som har ersatt skada som har orsakats genom
brott, har inte sällan anspråk på ersättning mot den brottslige. Ett ytterligare
exempel är kronans regressanspråk mot den som har vållat kroppsskada
på person, som är anställd vid försvaret. I dessa och andra fall, i vilka
målsäganden har överlåtit sitt anspråk mot en tilltalad, anses den som
har förvärvat anspråket inte ha ställning som målsägande.

Tidigare förekom det i viss utsträckning, uppger kommittén, att åklagaren
förde talan om enskilt anspråk också för sådan part som har angetts
i det föregående. Talan om sådant anspråk ansågs vidare kunna väckas
utan stämning. Denna ordning fungerade bra. Till följd av de i det föregående
angivna rättsfallen har emellertid denna praxis ändrats. Åklagarna
för numera inte talan om enskilt anspråk för annan än den egentlige
målsäganden. Den som bär inträtt i målsägandens rätt måste väcka talan
genom stämning. Detta har medfört att benägenheten för annan än målsäganden
att föra talan om enskilt anspråk har minskat.

Kommittén framhåller att, om åklagaren företräder skadeståndsberättigad,
denne ofta inte behöver inställa sig personligen i målet. Inte heller
krävs särskilt ombud. Antalet personer som engageras vid huvudförhandlingen
blir därigenom mindre. Skyldighet för åklagare att föra talan för
annan än målsäganden kan emellertid medföra ett inte önskvärt merarbete
för åklagarna. Den tidigare tillämpade ordningen vållade dock inte olägenheter
för åklagarna, såvitt kommittén har kunnat finna.

Om den som har enskilt anspråk mot tilltalad måste väcka sin talan
genom stämning, får han enligt kommittén otvivelaktigt ett visst merarbete.
Men också för domstolen uppstår olägenheter. Stämningen måste
delges särskilt. Talan om enskilt anspråk måste läggas upp som ett särskilt
mål, innan den kan förenas med brottmålet. Det finns enligt kommittén
inte anledning anta att den lämplighetsprövning, som skall ske enligt 45
kap. 5 § andra stycket RB, inte skulle kunna anförtros domstolarna även
om talan väcks av annan än målsäganden. Det sätt på vilket någon har
inträtt i målsägandens rätt vållar problem endast i undantagsfall. Kommittén
framhåller vidare, att rätten kan hänskjuta frågan om enskilt anspråk
till prövning i särskild ordning.

Kommittén anser, att övervägande skäl talar för att den som har inträtt
i målsägandens rätt bör jämställas med målsäganden i berörda hänseenden.
Kommittén diskuterar möjligheten att vidga RB:s målsägandebegrepp
men finner att detta skulle medföra konsekvenser, som det inte finns anledning
att överväga i detta sammanhang. I stället föreslås sådan ändring
i 22 och 45 kap. RB, att åklagare blir skyldig föra talan om enskilt anspråk
även för den som har inträtt i målsägandens rätt och att sådan talan får
väckas utan stämning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11U år 1969

6.4. Remissyttrandena

Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran
av nästan alla remissinstanser.

Flera remissinstanser hälsar förslagen med tillfredsställelse. Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser i likhet med kommittén,
att det av både processekonomiska och kriminalpolitiska skäl är önskvärt
att den som har inträtt i målsägandens rätt får en ställning som är processuellt
likvärdig med målsägandens. Även i andra yttranden betonas
den kriminalpolitiska betydelsen av att talan om enskilt anspråk kan på
ett enkelt och praktiskt sätt tas upp samtidigt med brottmålet. Från åklagarhåll
framhålls att utvecklingen efter de prejudicerande avgörandena av
högsta domstolen har visat, att försäkringsbolag och andra, som har betalat
ut ersättning för skada vållad genom brott, i allt mindre utsträckning
riktar återkrav mot skadevållaren. Denna konsekvens av de nuvarande
reglerna anses inte tillfredsställande.

Rikspolisstyrelsen betonar särskilt angelägenheten av att polisverkets
rätt till återkrav på ersättning, som har betalats ut till polisman för skada
i tjänsten, kan bevakas på ett effektivt och smidigt sätt. Med hänsyn till
att våld mot polisman förekommer ofta och tycks bli allt vanligare är en
sådan bevakning särskilt motiverad av kriminalpolitiska skäl. Kravet på
en effektiv och smidig bevakning av polisverkets rätt motiveras naturligtvis
också av ekonomiska skäl. Styrelsen erinrar om att återkrav på ersättning,
som har utgått med stöd av kungörelsen om ersättning till polisman
för skada på egendom, måste väckas genom stämning enligt nuvarande
ordning. I praktiken vållas såväl polis som åklagare olägenheter och merarbete
genom att anspråket antingen måste vara klart när stämningsansökan
i brottmålet upprättas eller måste väckas genom särskild tvistemålsstämning.
I fråga om annan ersättning, som polisverket har betalat ut till
polisman för skada orsakad genom brott, är statsverket hänvisat att föra
talan i tvistemål utan medverkan av åklagaren. De olägenheter som detta
medför för polis och domstol torde vara uppenbara. De föreslagna ändringarna
erbjuder enligt styrelsen stora fördelar från ekonomisk synpunkt.
Samtidigt kan emellertid konstateras, att den föreslagna ordningen torde
medföra viss arbetsökning för polisen. Styrelsen finner sig dock böra tillstyrka,
att ändringarna kommer till stånd.

Endast ett par remissinstanser ställer sig i viss mån negativa
till förslaget. Föreningen Sveriges polismästare anför, att den föreslagna
ordningen medför en klar belastning på polisen. Utredning om skadeståndsanspråken
måste nämligen ske under förundersökningen, och erfarenheten
visar, att det är ytterligt svårt att få försäkringsanstalter och andra inrättningar
att precisera sina anspråk i rimlig tid. Det kan enligt föreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

starkt sättas i fråga om behov föreligger av de föreslagna ändringarna.
Polismästaren i Huddinge anför samma synpunkter. Länspolischefen i
Norrbottens län kan inte biträda förslaget om ändring i 22 kap. RB. Förslaget
i denna del skulle nämligen enligt länspolischefen tveklöst medföra
ökad belastning för såväl polisens utredningspersonal som åklagarna.

7. Övriga förslag

7.1. Trafikmålskommittén

Kommittén uppger att ett stort antal förundersökningar angående trafilcovarsamhet,
som redovisas till åklagare, inte föranleder åtal. Mot den
bakgrunden anser kommittén, att frågan om polismyndighets befogenhet
att nedlägga förundersökning bör utredas. Kommittén rekommenderar,
att polismyndigheter och åklagare beträffande förundersökningar,
som inte skall föranleda åtal, använder nedläggandeformen, om
den misstänkte inte har underrättats om den verkställda utredningen enligt
23 kap. 18 § första stycket RB, och i annat fall avslutar utredningen
med beslut i åtalsfrågan. Om det inte skulle anses möjligt enligt gällande
bestämmelser att dra gränsen på detta sätt, föreslår kommittén att RB
ändras. Befogenhet att nedlägga förundersökning tillkommer enligt kommittén
i princip polismyndighet, som leder undersökningen. Starka skäl
talar dock för att frågor, som i realiteten är åtalsfrågor, avgörs av åklagare.
En avvägning bör göras mellan hänsyn till rättssäkerheten och behovet
av rationell handläggning. Kommittén föreslår som huvudregel att förundersökning
nedläggs av åklagaren, om någon kan skäligen misstänkas för
brottet. Om svårare straff än fängelse i sex månader inte är stadgat för
brottet, skall dock även polismyndigheten få nedlägga undersökningen. En
bestämmelse i enlighet härmed föreslås bli intagen som ett nytt stycke
i 23 kap. 4 § RB.

Kommittén framhåller, att det i en del fall av brottsutredning kan sättas
i fråga om inte utredningen utgör ett slöseri med rättsväsendets begränsade
resurser. Möjligheter bör därför finnas att underlåta utredning
av vissa brott. Institutet åtalsunderlåtelse kan enligt kommittén endast
i begränsad utsträckning erbjuda en lösning av problemet. Kommittén
föreslår, att åklagaren, om särskilda skäl föreligger, skall få besluta
att förundersökning inte skall inledas eller, om förundersökning redan har
inletts, att den skall läggas ned. Bestämmelsen har anknutits till reglerna
om åtalsunderlåtelse på så sätt, att den skall gälla endast i fall som avses
i 20 kap. 7 § första stycket 1 och 2 RB. Kommittén föreslår, att bestämmelsen
tas in i 23 kap. 1 § RB. Av motivuttalandena framgår att -—- i olikhet
med vad som gäller vid åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB — den
föreslagna bestämmelsen i 23 kap. 1 § är avsedd att tillämpas främst när

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

det inte genom erkännande eller på annat sätt är klarlagt att den misstänkte
har begått brottet.

Det är enligt kommittén inte tillfredsställande att enligt gällande bestämmelser
åtal för bötesbrott — under förutsättning att den misstänkte
har fått del av åtalet inom två år från brottet — kan prövas av domstolen
10—15 år efter begåendet. Det är därför motiverat att den nuvarande absoluta
preskriptionstiden om 15 år sänks för bötesbrotten.
Kommittén föreslår sådan ändring i 35 kap. 6 § brottsbalken (BrB), att
preskriptionstiden för brott, på vilket inte kan följa svårare straff än böter,
dock inte normerade böter, bestäms till fem år. Kommittén medger
dock att en sådan ändring inte kommer att beröra många mål.

7.2. Remissyttrandena

Kommitténs förslag i fråga om nedläggande av förundersökning
har fått ett något blandat mottagande i remissyttrandena. Rekommendationen
om gränsen mellan förundersöknings upphörande genom
nedläggande och genom beslut i åtalsfrågan tillstyrks eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. En hel del remissinstanser delar dock
inte den uppfattningen utan anser att förundersökning i princip skall avslutas
med beslut i åtalsfrågan, om någon har blivit skäligen misstänkt
för brottet. Även förslaget om polismyndighets befogenhet att nedlägga
förundersökning tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Flera andra remissinstanser ställer sig däremot negativa till
förslaget. Som skäl framhålls bl. a. att den föreslagna bestämmelsen skulle
inverka på åklagarnas möjligheter att styra åtalspraxis.

Förslaget angående möjlighet att i vissa fall underlåta utredning
tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna.
I ett par remissyttranden framhålls dock, att den föreslagna bestämmelsen
skulle medföra vissa mindre tillfredsställande konsekvenser.
Några remissinstanser anser, att de allmänna förutsättningarna för åtalsunderlåtelse
samtidigt bör mjukas upp.

Förslaget om sänkning av den absoluta preskriptionstiden
godtas genomgående i remissyttrandena.

8. Departementschefen

8.1. Allmänna synpunkter

Det dröjer ofta lång tid från att ett brott har begåtts till dess lagföring sker.
Dröjsmål förekommer särskilt under utredningsskedet. Till följd av dröjsmålen
uppstår betydande olägenheter. Efter lång tid är det svårare att få ett
händelseförlopp klarlagt och påföljden förlorar en del av sin verkan. Det är
vidare påfrestande för den misstänkte att behöva vänta länge innan hans
sak blir prövad. Även andra olägenheter följer av tidsutdräkten hos de rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

skipande organen. Det är därför ett viktigt rättssäkerhetsintresse att brottmålsförfarandet
görs snabbare.

Dröjsmålen beror i väsentlig mån på arbetsbelastningen inom rättsväsendet.
Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder har arbetsbalanser
uppstått. Den ökande arbetsbördan kan bara i begränsad omfattning
mötas med personalförstärkningar. Det måste tillses att tillgänglig
personal utnyttjas effektivt. Härvid bör särskilt uppmärksammas, att inte
mer kvalificerad arbetskraft än vad som är nödvändigt tas i anspråk för
uppgifter av olika slag. Jag vill också hänvisa till vad rikspolisstyrelsen har
anfört i skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 februari 1969 om angelägenheten
av att polispersonal används endast för uppgifter som har samband med
polisverksamheten. Men även andra rationaliseringsåtgärder måste övervägas.
Det är nödvändigt att utnyttja alla möjligheter att uppnå ett snabbare
förfarande inom rättsväsendet. Jag bär tidigare haft anledning att
framhålla dessa synpunkter. Det bör också nämnas, att betydande rationaliseringar
redan har genomförts, bl. a. beträffande polisens arbete.

Möjligheten att genomföra ytterligare rationaliseringar i fråga om brottmålsförfarandet
begränsas av den hänsyn som måste tas till vissa rättssäkerhetssynpunkter.
Rationaliseringsåtgärder får givetvis inte gå ut över
den enskildes befogade intresse av vederhäftighet och objektivitet i utredningarna
och av korrekthet i avgörandena. Det bör dock beaktas att också
snabbhet i brottmålsförfarandet tillgodoser ett väsentligt rättssäkerhetsintresse.
Jag vill vidare framhålla, att det för rättssäkerheten i samhället är
nödvändigt, att rättsväsendets resurser används på sådant sätt, att den allvarligare
brottsligheten kan bemästras.

Trafikmålskommittén har lagt fram förslag, som syftar till att uppnå rationaliseringar
av brottmålsförfarandet, främst i fråga om förundersökningen,
och därmed en snabbare handläggning av brottmålsutredningarna. Kommittén
har gått fram på två vägar, dels genom förslag till författningsändringar
dels genom förslag till förenklade handläggningsrutiner. Flera
av förslagen avser ändringar, vilkas genomförande kan få stor betydelse
från rationaliseringssynpunkt.

Beträffande förslagen till lagändringar bör redan här nämnas att jag inte
tar upp alla till behandling i detta sammanhang. Kommitténs utkast till lagstiftning
om jourdomstolar kommer sålunda att kräva ytterligare överväganden
och förberedelser för eventuell försöksverksamhet. Det förslag till ändring
i 23 kap. 1 § RB, som syftar till ökade möjligheter att underlåta inledande
av förundersökning och att nedlägga sådan undersökning, torde kräva
viss överarbetning. Denna bör lämpligen ske i samband med prövningen av
en av RÅ gjord framställning om översyn av bestämmelserna i 20 kap. 7 §
RB beträffande åtalsunderlåtelse. Även ett par andra av förslagen till lagändringar
bör prövas i senare sammanhang. Ett par ytterligare lagförslag
av kommittén har jag funnit inte böra genomföras. Jag återkommer härtill
närmare i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

I fråga om de förslag som jag tar upp i dag vill jag framhålla, att de går
ut på sakliga lösningar som remissinstanserna i regel ställt sig mycket positiva
till. Enligt min mening kan de aktuella lagändringarna medföra betydelsefulla
rationaliseringsvinster. Detsamma gäller olika förslag till kungörelseändringar,
som kompletterar lagförslagen. Den slutliga prövningen
av dessa bör anstå till dess riksdagen har prövat lagfrågorna. Det bör emellertid
erinras om att kommitténs förslag om vidgning av möjligheterna att
meddela rapporteftergift har genomförts redan (SFS 1969: 7). Av kommittén
väckta anslagsfrågor kommer att prövas i annat sammanhang.

Kommitténs förslag i betänkandet Trafikmålsutredningar — vilka avser
arbetsanvisningar och blanketter för utredningsarbetet i trafikmål — bör
prövas av rikspolisstyrelsen. Jag ämnar därför föreslå att betänkandet och
remissyttrandena över detta överlämnas till styrelsen. Även vissa i SOU
1967:59 intagna förslag till förenklade handläggningsrutiner bör lämpligen
prövas i den ordningen.

8.2. Ledningen av förundersökning m. m.

Enligt nu gällande bestämmelser i RB leds förundersökning av polismyndighet
eller åklagaren. Dessa är enligt RB:s terminologi undersökningsledare.
Med polismyndighet avses i RB polischefen i orten och länspolischefen.
Uppgift att leda förundersökning i polischefens ställe får enligt delegationskungörelsen
åläggas annan tjänsteman inom polisväsendet, dock lägst polisassistent
vilken tjänstgör som chef för arbetsgrupp, som vakthavande befäl
eller på polischefs kansli. Till lägre tjänsteman än kommissarie eller biträdande
kommissarie får delegeras endast ledningen av förundersökningar,
i vilka saken är av enklare beskaffenhet, men inte befogenhet att använda
tvångsmedel enligt RB. — Det bör nämnas att utredning av brott inte alltid
måste ske i form av förundersökning. Enligt 23 kap. 22 § RB krävs nämligen
inte förundersökning beträffande bl. a. brott, för vilket inte svårare påföljd
än böter är stadgad, om tillräckliga skäl för åtal likväl föreligger. I dessa
fall får polisman på eget initiativ och ansvar göra den utredning som behövs.

Kommittén har föreslagit, att varje polisman skall få inleda förundersökning
i alla fall då dröjsmål med inledandet skulle medföra olägenhet. Förslaget
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.
Några remissinstanser menar dock, att polisman redan enligt gällande
rätt får påbörja utredning och anser därför att behov inte föreligger av den
föreslagna lagändringen.

För att förundersökning skall kunna bedrivas effektivt är det ofta nödvändigt
att utredningen kan påbörjas i nära samband med brottets begående.
En sådan ordning sparar tid och arbete för utredningspersonalen och bidrar
till att utredningen bedrivs skyndsamt. De utredningsåtgärder som härvid
främst kommer i fråga är platsundersökning och sådana förhör med parter
och vittnen, som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts.

Behov av att omedelbart kunna påbörja utredning kan föreligga vid olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

slags brott. I fråga om trafikovarsamhet har kommittén ställt upp som
princip att utredningen om möjligt skall göras klar på platsen. Flera remissinstanser
har framhållit att i praktiken hinder inte sällan torde föreligga
att helt förverkliga detta önskemål. En väsentlig del av utredningen synes
dock ofta även i sådana fall kunna ske i nära samband med trafikovarsamhetsbrottet.
I den mån polisen får ytterligare tekniska hjälpmedel, bl. a.
särskilda utredningsfordon, måste möjligheterna öka att utreda trafikovarsamhetsbrott
på platsen.

Polismän, som kommer till platsen för ett brott, har i allmänhet inte sådan
befälsställning att de enligt nuvarande bestämmelser får leda förundersökningen.
Det torde inte heller i framtiden bli möjligt att polisman med sådan
ställning i regel skall kunna komma till platsen. Det synes inte vara en
praktisk och lämplig lösning att, som statsåklagarföreningen har förordat,
kräva att polisman skall inhämta besked från behörig undersökningsledare
innan utredning påbörjas. Det är därför nödvändigt att även polismän,
som inte enligt gällande bestämmelser får leda förundersökning, har befogenhet
att på eget ansvar påbörja utredning, som bör inledas genast.
Som RÅ har framhållit kan en sådan ordning knappast väcka betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt. Man har också i stor utsträckning förfarit
på detta sätt i praktiken utan att det torde ha medfört olägenheter.

Polisman torde redan enligt gällande rätt ha befogenhet att vidta vissa
utredningsåtgärder innan behörig undersökningsledare har fått tillfälle att
ta befattning med saken. Oklarhet råder f. n. om omfattningen av den befogenhet,
som tillkommer polisman. Denna bör därför uttryckligen regleras.
Som framgår av det föregående är det av stort praktiskt värde om polisman
på eget ansvar får göra en del av utredningen, särskilt åtgärder som inte
lämpligen bör uppskjutas.

Enligt kommitténs förslag skall varje polisman, om dröjsmål skulle medföra
olägenhet, få inleda förundersökning. Kommitténs tanke är enligt motiven
att, trots att förundersökningen sålunda inleds av polisman, denne inte
skulle anses leda förundersökningen i detta skede — och inte heller annan
skulle anses leda den. Ehuru ingen leder förundersökningen, skulle denna i
åtskilliga fall kunna drivas så långt att den blir helt eller i det närmaste slutförd.
En konstruktion av nu angiven innebörd kan inte anses godtagbar från
lagtekniska synpunkter. Som hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat
måste en bestämmelse av föreslagen innebörd uppfattas så, att polismannen,
så snart han har påbörjat förundersökning utan bemyndigande, är att
anse som undersökningsledare tills ledningen har övertagits av polismyndigheten
eller åklagaren. Polismannen skulle i så fall under denna tid ha de
befogenheter, bl. a. i fråga om tvångsmedel, som tillkommer undersökningsledare.
En sådan ordning måste väcka betänkligheter, särskilt beträffande
grövre brott, och bör inte komma i fråga.

För att nå en lämpligare lösning torde man i stället böra betrakta det
3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

föreliggande problemet från två skilda utgångspunkter. Dels föreligger
frågan i vilken utsträckning man är beredd att låta polisman -— reellt och
formellt —- vara undersökningsledare och i sådan egenskap vid behov kunna
slutföra förundersökningen. Dels behöver bedömas i vad mån polisman, när
han inte får fungera som undersökningsledare, skall få vidta utredningsåtgärder
på eget initiativ och ansvar.

Vad angår den första frågan anser jag, att betänkligheter inte behöver
möta att ge även annan polisman än som f. n. får vara undersökningsledare
befogenhet att inleda och leda förundersökning vid de lindrigaste brotten.
Det bör sålunda kunna godtas att polisman får befogenhet att som undersökningsledare
bedriva utredning beträffande brott, för vilka svårare påföljd
än böter inte är stadgad. Det är att märka att förundersökning i allmänhet
inte behöver ske vid dessa brott (jfr 23 kap. 22 § RB). I en del fall
behövs dock sådan undersökning, t. ex. regelmässigt vid misstanke om
vårdslöshet i trafik, eftersom vid sådant brott läget sällan är så klart att
tillräckliga skäl för åtal kan anses föreligga utan att förundersökning verkställs.
En bestämmelse som ger polisman befogenhet att vara undersökningsledare
i fall av nu berörd art kan meddelas av Kungl. Maj :t och lämpligen
tas in i delegationskungörelsen. Befogenheten synes böra göras beroende
av att någon, som enligt nu gällande bestämmelser är behörig undersökningsledare,
inte finns tillgänglig på platsen. Eftersom riksdagens
medverkan till en reglering av nu antydd innebörd inte behövs, saknar
jag anledning att vidare beröra hithörande frågor i detta sammanhang.

När det gäller den andra frågan — i vad mån polisman i annat fall skall
få vidta utredningsåtgärder på eget initiativ och ansvar — anser jag att
i RB bör tas in föreskrifter av innehåll att polisman får viss befogenhet
att vidta åtgärder i syfte att utreda ett brott utan att förundersökning anses
vara inledd. Ett villkor för att befogenhet av detta slag skall föreligga bör
vara att åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Ytterligare bör markeras,
att det är ett helt kortvarigt skede, varunder polismannen arbetar
utan behörig undersökningsledare. Lämpligen kan detta uttryckas på det
sättet att vissa utredningsåtgärder får vidtas av polismannen innan förundersökning
har hunnit inledas. Självfallet skall den misstänkte därvid
inte ha sämre ställning än vid förundersökning. De allmänna bestämmelserna
om sådan undersökning bör iakttas i tillämpliga delar beträffande
nämnda utredningsåtgärder. Uttrycklig föreskrift torde inte behövas. På
samma sätt som nu är fallet vid utredning som avses i 23 kap. 22 § RB bör
nämligen de allmänna bestämmelserna om förundersökning anses analogt
tillämpliga.

En fråga som har berörts under remissbehandlingen är om befogenheter
av nu behandlad art bör tillkomma endast vissa polismän. För min del anser
jag dock att sådan begränsning inte behövs när det gäller befogenheten
att vidta utredningsåtgärd, innan förundersökning har hunnit inledas.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att polisman innan för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

undersökning har hunnit inledas skall få hålla förhör och vidta annan åtgärd
i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.
Bestämmelsen bör föras in som ett nytt stycke i 23 kap. 3 § RB.

Som har framgått inleds förundersökning enligt gällande rätt av polismyndighet
eller åklagaren. Har undersökningen inletts av polismyndighet
och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall enligt 23 kap. 3 § RB ledningen
övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren skall också i övrigt överta ledningen, när det är påkallat
av särskilda skäl.

Kommittén har tagit upp den allmänna frågan om ledningen av förundersökning
i princip bör ligga på polismyndighet eller på åklagare och sätter
i fråga att det ämnet görs til! föremål för särskild utredning. Remissinstanserna
har redovisat mycket delade meningar i frågan. I flera remissyttranden
har anförts att den nuvarande ordningen fungerar tillfredsställande.
Utan att gå närmare in på frågan vill jag framhålla, att åtskilliga fördelar
följer av att åklagaren tar befattning med målet redan på utredningsstadiet.
Jag anser därför, att tillräckliga skäl inte föreligger att föranstalta om
utredning för eventuell omprövning av de principer som ligger till grund
för nuvarande ordning.

Kommittén har vidare — oberoende av den nyssnämnda frågan om utredning
föreslagit sådan ändring i 23 kap. 3 § RB, att ledningen av förundersökning,
som har inletts av polismyndighet och vid vilken någon har
blivit skäligen misstänkt för brottet, inte skall behöva övertas av åklagaren
annat än när saken är av svårare beskaffenhet. Syftet med detta förslag
är att polismyndighet skall kunna vara undersökningsledare i större utsträckning
än f. n. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena.

Nu bedöms frågan om saken är av sådan beskaffenhet att polismyndighet
får fullborda förundersökning med ledning av anvisningar, som har
utfärdats av RÅ och rikspolisstyrelsen gemensamt och som har börjat
tillämpas år 1967. Enligt dessa anses saken i allmänhet vara av enkel beskaffenhet
vid ett ganska stort antal angivna brott av ofta förekommande
slag. Hela förundersökningen vid dessa brott leds alltså i regel av polismyndighet.
I likhet med bl. a. RÅ anser jag att den nu gällande bestämmelsen
i RB i och för sig torde ge utrymme för att låta polismyndighet leda hela
förundersökningen vid ytterligare en del brottstyper. Syftet med kommitténs
förslag kan alltså tillgodoses genom översyn av berörda anvisningar
så länge någon mera ingripande ändring av den nuvarande kompetensfördelningen
mellan polismyndighet och åklagare inte är påkallad. På grund
av det anförda biträder jag inte kommitténs förslag till lagändring.

Åklagare, som leder förundersökning, får enligt 23 kap. 3 § RB anlita
biträde av polismyndighet vid undersökningens verkställande. I bestämmelsen
anges vidare att åklagaren får uppdra åt polisman att vidta

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

särskild åtgärd, som hör till förundersökningen, om åtgärdens beskaffenhet
tillåter det. Kommittén har föreslagit ett tillägg till bestämmelsen, enligt
vilket sådant uppdrag får ges även till annan tjänsteman än polisman.
Förslaget syftar till att klargöra att biträdespersonal skall kunna få utföra
vissa åtgärder vid förundersökning. Vidare föreslås att Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t förordnar bemyndigas att meddela närmare
föreskrifter i ämnet. Syftet med förslaget biträds av de flesta remissinstanserna.
Flera av dessa anser dock, att den föreslagna lagändringen inte
behövs.

Jag delar uppfattningen att biträdespersonal bör kunna utföra vissa av
de arbetsuppgifter som bör till förundersökning. En sådan ordning får ses
som ett led i strävandena att uppgifter av skilda slag inte bör utföras av
mera kvalificerad arbetskraft än nödvändigt. Ändring i RB behöver dock
inte ske för att biträdespersonal skall kunna tas i anspråk för enklare uppgifter
av berörd art. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t
och, när det gäller de närmare detaljerna, av rikspolisstyrelsen. Jag avser
att senare ta upp den frågan. Jag vill tillägga, att det redan nu på flera
håll förekommer att biträdespersonal anförtros uppgifter av nu berörd art.
En närmare reglering i förtydligande syfte kan dock åstadkomma att den
angivna ordningen utnyttjas mera allmänt.

8.3. Våglängden för hämtning till förhör

Den som har kallats till förhör under förundersökning men utan giltig
orsak underlåter att efterkomma kallelsen får enligt 23 kap. 7 § RB hämtas
till förhöret. Som förutsättning gäller dock att våglängden mellan den
plats, som har utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller
uppehåller sig vid kallelsens mottagande, inte överstiger 30 km. Utan föregående
kallelse får hämtning ske, om undersökningen avser brott, på vilket
kan följa fängelse, och det skäligen kan befaras, att den som skall höras
inte skulle efterkomma kallelse eller i anledning av kallelse skulle försvåra
utredningen genom undanröjande av bevis eller på annat sätt. Förutsättning
är dock att han uppehåller sig inom en våglängd av 30 km från
den plats, där förhör skall hållas.

Kommittén har föreslagit, att bestämmelsen om längsta avstånd för
hämtning ändras till 50 km. Förslaget har mottagits positivt i remissyttrandena.
Några remissinstanser vill gå längre än kommittén.

Den nu gällande begränsningen till 30 km försvårar ibland ett effektivt
utredningsarbete. Det är inte ovanligt att personer, som behöver höras under
förundersökning, bor mer än 30 km från den plats, där förhör skall
ske. En anledning till att det nu oftare föreligger behov att höra mer avlägset
boende personer är självfallet att den ökade rörligheten i samhället
medför att många tidvis befinner sig tämligen långt från bostadsorten och
därvid på ena eller andra sättet kommer i beröring med brott. En annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

orsak är att polisdistrikten har blivit större, samtidigt som huvuddelen av
utredningsarbetet har koncentrerats till distriktens centralorter. Svårigheter
synes främst ha uppkommit i landets norra delar, men även på andra
håll, bl. a. i Stockholm, har problem uppstått.

När det gäller att komma till rätta med de uppkomna svårigheterna bör
till en början beaktas följande. Under förundersökning får förhör hållas med
var och en, som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.
I den mån hämtning inte kan ske, föreligger inte skyldighet att på
kallelse inställa sig till förhör. I sådant fall får förhörsledaren söka upp
den som skall höras eller anordna förhöret på annat sätt. Bestämmelsen om
hämtning av den som inte bär efterkommit kallelse till förhör kan därför
sägas ha sin största betydelse i att därigenom avgörs i vilken utsträckning
skyldighet föreligger att inställa sig till förhör.

Olika möjligheter är tänkbara när det gäller att finna en lämplig reglering
av den berörda frågan. En lagändring får inte ske på sådant sätt att
bestämmelsen kommer att strida mot den allmänna principen att förundersökning
bör bedrivas så, att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller
olägenhet. Det bör därför inte komma i fråga att, som några remissinstanser
har förordat, slopa kravet på visst längsta avstånd. Inte heller bör
hämtning medges generellt inom varje polisdistrikt. En sådan regel skulle
f. ö. inte undanröja alla problem. En annan i och för sig möjlig lösning
skulle vara att föreskriva olika avstånd vid olika svåra brott. Mot en
sådan differentiering kan dock med fog riktas flera invändningar, bl. a.
att den är onödigt komplicerad. Den lösning som ligger närmast till hands
är att, som kommittén har föreslagit, medge att hämtning får ske på större
avstånd än nuvarande bestämmelser tillåter. Om avståndet bestäms till
50 km, torde de uppkomna olägenheterna för utredningsarbetet undanröjas
i de flesta fall.

Man har enligt min mening inte anledning att hysa betänkligheter mot
en sådan utsträckning av våglängden under förutsättning att möjligheten
att kalla till förhör på längre avstånd inom denna väglängd tillämpas med
varsamhet. Att så skall ske följer redan av den tidigare angivna bestämmelsen,
att förundersökning bör bedrivas så, att inte någon onödigt får
vidkännas kostnad eller olägenhet. Principen har kommit till närmare
uttryck i 5 § FUK, där det anges, att förhör skall hållas på tid och plats, som
antas medföra minsta olägenhet för den som skall höras, såvida inte därigenom
förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens eller
åklagarens arbete avsevärt försvåras. En garanti för att hämtning inte sker
i onödan är att beslut om hämtning i allmänhet skall meddelas av undersökningsledaren
(6 § FUK). Det bör också nämnas att enligt samma bestämmelse
annan än misstänkt bör hämtas endast när skäl av särskild vikt föreligger
för sådan åtgärd. Det är emellertid ofrånkomligt att en utsträckning
av våglängden kommer att medföra ökade kostnader och olägenheter för den

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

hörde i en de! fall. Den som hörs under förundersökning kan erhålla ersättning
av allmänna medel för sina kostnader. Rätt till ersättning föreligger
dock inte alltid, bl. a. inte om den hörde har försökt försvåra sakens utredning
eller skälig anledning till misstanke finns att han är skyldig till brottet.
Jag avser att föreslå Kungl. Maj :t att ersättning för kostnad för återresa
skall kunna utgå till den som har hämtats till förhör, om han saknar
medel till resan.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att den i 23 kap. 7 § RB
föreskrivna våglängden för hämtning till förhör ökas från 30 till 50 km.

Det bör i sammanhanget framhållas att — i likhet med vad som torde
ske f. n. — kallelse till förhör på längre avstånd än att hämtning får ske
inte bör förekomma annat än undantagsvis. När kallelse ändå anses böra
utfärdas i sådant fall, bör enligt min mening den som skall höras upplysas
om att han inte är skyldig att inställa sig till förhöret (jfr SOU 1938: 44 s.
287 och Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 296).

8.4. Underrättelse om rätt att ta del av vad som har förekommit vid förundersökning
m. m.

Så snart det kan ske utan men för utredningen skall enligt 23 kap. 18 §
RB tillfälle lämnas den som är skäligen misstänkt för brott och hans försvarare
att ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen, att begära
kompletterande utredning och att i övrigt yttra sig över utredningen.
Åtal får inte beslutas, innan tillfälle till detta har beretts dem.

Kommittén har föreslagit, att tillfälle att ta del av utredningen m. m. inte
skall behöva lämnas förrän efter det att åtal har beslutats, om den misstänkte
saknar stadigvarande hemvist i riket eller det skäligen kan befaras
att han har avvikit eller på annat sätt drar sig undan lagföring, om risk föreligger
för åtalspreskription eller om den misstänkte vid mindre allvarligt
brott har förklarat att han inte har någon erinran mot att man dröjer med
förfarande enligt 23 kap. 18 § till dess stämning delges. Vidare har föreslagits
att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att meddela närmare föreskrifter
om underrättelse enligt den anförda bestämmelsen. Det förordas att Kungl.
Maj: t därvid meddelar föreskrifter om att underrättelse får sändas i vanligt
brev vid mindre allvarliga brott.

Förslaget om undantag i vissa fall från skyldigheten att underrätta den
misstänkte och hans försvarare innan åtal beslutas har kritiserats av en del
remissinstanser. Förslaget i övrigt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i nästan samtliga remissyttranden.

För att den misstänktes intressen skall behörigen tillgodoses är det av
stor vikt att han och hans försvarare innan åtal beslutas får tillfälle att ta
del av utredningen, yttra sig över denna och begära kompletterande utredning.
Genom att bemöta utredningen med nya skäl eller bevis kan den
misstänkte förhindra att ett onödigt åtal väcks. Den berörda möjligheten
är också av betydelse för att förundersökningen skall bli så fullständig som

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

möjligt och fylla sin uppgift att förbereda huvudförhandlingen och göra
det möjligt att slutföra denna i ett sammanhang. Bestämmelsen i 23 kap.
18 § första stycket andra och tredje punkterna RB fyller därför en viktig
funktion. Detta gäller särskilt vid misstanke om allvarligare brott.

Tillämpningen av bestämmelsen bereder emellertid vissa svårigheter i
praktiken och fördröjer ibland förundersökningen. Det har också visat sig,
att oklarhet råder om vad som fordras för att föreskriften skall anses vara
uPPfylld. Det är därför påkallat att bestämmelsen förtydligas och att förfarandet
om möjligt förenklas. Härvid måste särskilt beaktas att en ändring
inte går ut över den misstänktes befogade intressen.

I fråga om de av kommittén föreslagna undantagen från skyldigheten att
innan åtal beslutas lämna den misstänkte och hans försvarare tillfälle att
ta del av utredningen, yttra sig däröver och begära kompletterande utredning
vill jag anföra följande. Om undantag skulle få göras för det fall att
den misstänkte saknar stadigvarande hemvist eller det skäligen kan befaras
att han har avvikit eller på annat sätt drar sig undan lagföring, skulle sannolikt
vissa svårigheter vid bestämmelsens tillämpning undanröjas. Men man
skulle troligen inte vinna mycket med en sådan regel, om saken ses ur en
vidare synvinkel. Besväret med att söka efter den misstänkte skulle i stället
föras över på domstolen och andra myndigheter. Vad beträffar det fallet att
den misstänkte har förklarat, att han inte har någon erinran mot att tillfälle
lämnas efter det att åtal har beslutats, kan invändas att en sådan förklaring
så gott som alltid skulle lämnas först på fråga av polismyndigheten
och att det är mindre lämpligt att en myndighet tar initiativ till att den misstänkte
uppger en rättighet, som har tillkommit främst i hans intresse.
Härvid bör också beaktas att den misstänkte ofta inte torde förstå vikten
av rättigheten. Som skall beröras närmare i det följande anser jag, att
det i viss utsträckning bör vara tillräckligt att sända underrättelse i vanligt
brev. Om sådan möjlighet finns, föreligger knappast behov av det nu behandlade
undantaget. Vad slutligen angår det fall att risk föreligger för
åtalspreskription har, som kommittén påpekar, undantag i praktiken ansetts
få ske i denna situation (1LU 1946: 59 s. 20 samt JO 1956 s. 83 ff och 1961
s. 170 ff). Det kan knappast anses behövligt att denna praxis blir lagfäst.

Med hänsyn till det anförda vill jag inte förorda, att 23 kap. 18 § RB ändras
på det sätt kommittén har föreslagit. Inte heller anser jag att det bör
införas ett generellt undantag från bestämmelsen när särskilda skäl föreligger,
vilket har förordats av statsåklagarföreningen.

Emellertid anser jag, att de av kommittén åsyftade lättnaderna i förfarandet
enligt 23 kap. 18 § kan i allt väsentligt uppnås genom kommitténs övriga
förslag i frågan. Den berörda bestämmelsen innebär, att underrättelse skall
lämnas den misstänkte och hans försvarare om att de får ta del av utredningen,
yttra sig därom och begära ytterligare utredning (jfr JO 1964 s.
215 ff; jfr också ordet underrättelse i 20 § andra stycket FUK). Sådan
underrättelse kan ofta lämnas muntligen. I stor utsträckning måste emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1969

lertid skriftlig underrättelse sändas. Det har ansetts att tillfälle som avses i
bestämmelsen inte kan anses ha beretts den misstänkte och hans försvarare,
om de inte verkligen har fått del av underrättelsen, och att bevis bör finnas
om mottagandet såvitt gäller den misstänkte (JO 1967 s. 83 ff).

Kravet på att det alltid måste framgå att den misstänkte har erhållit
underrättelsen förorsakar svårigheter och fördröjningar vid förundersökningen.
Om det vid misstanke om lindrigare brottslighet öppnas möjlighet
att sända underrättelse till den misstänkte i vanligt brev och utan krav på
mottagningsbevis, skulle ofta arbete, som kan framstå som onödigt, sparas
och tid vinnas. Mot en sådan ordning behöver man inte ha några betänkligheter,
om det genom tillämpningsföreskrifter tillses att denna underrättelseform
inte används när det finns anledning anta att den misstänkte inte
skulle erhålla underrättelsen med sådant försändningssätt. Förfarandet bör
också kunna begagnas beträffande underrättelse till försvararen, varvid
behov inte föreligger att inskränka förfarandets användningsområde till
lindrigare brottslighet. Det bör i sammanhanget också beaktas, att en förundersökning
kan fullständigas efter det att åtal har väckts (jfr 45 kap. 11 §
RB). Skulle den misstänkte eller försvararen inte ha nåtts av underrättelse
som har sänts i vanligt brev, har de sålunda möjlighet att vid behov få ytterligare
utredning verkställd i detta skede.

Lydelsen av 23 kap. 18 § RB bör således jämkas så, att den ger utrymme
för ett förfarande med underrättelse i vanligt brev. Vidare bör Kungl. Maj :t
bemyndigas att meddela föreskrifter om underrättelse. Detta påkallar ändring
i 23 kap. 24 § RB. Beträffande vissa detaljfrågor återkommer jag i
specialmotiveringen.

8.5. Enskilt anspråk i anledning av brott

Talan om enskilt anspråk i anledning av brott är i och för sig av tvistemåls
natur men kan tas upp och prövas i samband med åtal för brottet. Om
enskilt anspråk grundas på brott — varmed avses att anspråket riktas mot
den för brottet misstänkte och grundar sig uteslutande på den brottsliga
gärning som läggs honom till last — är åklagaren på målsägande^ begäran
skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens
talan. Förutsättning är dock att det kan ske utan olägenhet och att anspråket
inte är obefogat. Sedan åtal har väckts, får åklagaren eller målsäganden
utan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund
av brottet. Som villkor gäller dock att rätten finner det lämpligt med hänsyn
till utredningen och andra omständigheter. Talan som kan väckas utan
stämning får väckas muntligen inför rätten eller skriftligen.

Enskilt anspråk mot tilltalad av den som har ersatt målsäganden för
skada på grund av brott och härigenom övertagit målsägandens anspråk
mot den tilltalade har i senare tids rättspraxis ansetts grundat inte uteslutande
på brottet och har därför inte kunnat prövas utan stämning. Bestämmelsen
om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

anspråk som grundas på brott torde böra förstås på samma sätt.

Trafikmålskommittén bar föreslagit, att bestämmelserna om skyldighet
för åklagaren att i samband med åtal förbereda och utföra målsägande^
talan om enskilt anspråk och om möjlighet för åklagaren och målsägande!!
att väcka talan om enskilt anspråk utan stämning vidgas till att avse också
anspråk av den som har inträtt i målsägandens rätt. Förslaget har vunnit
anslutning av nästan samtliga remissinstanser.

Genom de nu gällande bestämmelserna har tillgodosetts målsägandens
intresse av att få sitt anspråk på grund av brott prövat med minsta möjliga
besvär och kostnader. Målsägande får emellertid ofta sin skada ersatt av
annan. Det vanligaste fallet är att ett försäkringsbolag utger ersättning för
skadan på grund av försäkringsavtal. Andra exempel är att en arbetsgivare,
vars arbetstagare har skadats i arbetet genom brott, ersätter skadan på
grund av bestämmelse i anställningsavtalet eller att vid checkbedrägeri trassatbanken
på grund av överenskommelse ersätter den honorerande banken.
Den som ersätter målsäganden övertar därigenom i allmänhet dennes anspråk
mot lagöverträdaren. Den som har övertagit anspråket anses emellertid
inte vara målsägande och hans anspråk anses inte grundat endast på
brottet. Detta innebär att försäkringsbolag och andra, som har övertagit
målsägandens anspråk mot tilltalad, inte får åtnjuta de processuella förmåner
som enligt det tidigare sagda tillkommer målsäganden.

Ett på angivet sätt övertaget anspråk skiljer sig från målsägandens anspråk
endast genom övertagandet. Detta kännetecknas i allmänhet av att
det grundar sig på ett avtal, som har träffats innan skadan uppstod. Den
ställning som förvärvaren av anspråket intar skiljer sig därför inte mycket
från målsägandens.

Tidigare tillämpades de berörda bestämmelserna i stor utsträckning på
det sättet, att åklagaren förde talan om enskilt anspråk även för den som
genom att ersätta målsäganden hade övertagit dennes anspråk mot den tilltalade
och att talan om sådant anspråk fick väckas utan stämning. Efter
högsta domstolens prejudicerande avgöranden har praxis ändrats. Åklagaren
för inte längre talan om enskilt anspråk, som har övertagits av försäkringsbolag
eller andra, och talan måste numera väckas genom stämning.
Detta har skett samtidigt som det i allt större omfattning förekommer,
främst på grund av försäkring, att skada genom brott drabbar annan än
målsäganden.

Såsom första lagutskottet anförde i utlåtande till 1963 års riksdag (1LU
20) skulle praktiska fördelar kunna vinnas, om den som har övertagit målsägandens
anspråk mot tilltalad på grund av brott i fråga om anspråket
får åtnjuta samma processuella förmåner som målsäganden. Genom en
sådan ordning kommer domstolens handläggning av anspråken att förenklas.
Härför kan dessutom åberopas kriminalpolitiska skäl. Åläggande
av skyldighet att betala skadestånd är ofta en lämplig reaktion på ett brott
vid sidan av påföljd för brottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

En ordning som den nu angivna får givetvis inte gå ut över den tilltalades
befogade intressen eller i övrigt medföra olägenheter, som inte uppvägs av
fördelarna. Som har framhållits i det föregående skiljer sig de nu aktuella
anspråken från målsägandens anspråk endast genom att de grundar sig
även på överlåtelsen från målsäganden. Denna överlåtelse torde sällan
kunna vålla tvist. Det är därför knappast mer påkallat att kräva stämning
för väckande av talan av nu aktuella anspråk än när det gäller målsägandens
talan. Rätten att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på
grund av brott är begränsad på så sätt, att det får ske endast om domstolen
finner det lämpligt med hänsyn till utredningen och andra omständigheter.
Samma begränsning bör givetvis gälla beträffande anspråk av den som
har inträtt i målsägandens rätt. Det bör i detta sammanhang beaktas också
att domstol alltid har möjlighet att förordna att talan om enskilt anspråk,
som har tagits upp till behandling i samband med åtalet, skall handläggas
som särskilt mål. Om åklagaren blir skyldig att förbereda och utföra även
talan av den som har övertagit målsägandens anspråk, uppstår visst merarbete
för åklagare och polis. Arbetsökningen kan dock inte antas bli av
någon större omfattning. Liksom när det gäller anspråk av målsäganden
skall åklagarens skyldighet att förbereda och utföra talan naturligtvis vara
begränsad av kravet att det kan ske utan olägenhet och att anspråket inte
är obefogat. Om den som har inträtt i målsägandens rätt får åtnjuta de processuella
lättnader, som f. n. tillkommer bara målsäganden, belastas den till
anspråket berättigade med mindre kostnader. Härigenom begränsas också
den tilltalades återbetalningsskyldighet för sådana kostnader. Det bör också
nämnas att olägenheter inte torde ha föranletts av att de berörda bestämmelserna
tidigare i stor utsträckning tillämpades på det sätt som nu har
diskuterats.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att åklagare bör vara skyldig att
föra talan om enskilt anspråk även för den som har övertagit målsägandens
anspråk på grund av brott och att även talan av nu berört slag skall kunna
väckas utan stämning. Bestämmelse om nämnda skyldighet för åklagare bör
lämpligen införas som ett nytt tredje stycke i 22 kap. 2 § RB. Vissa följdändringar
föranleds i 22 kap. 7 § och 45 kap. 4 §. Införande av möjlighet för
den som har övertagit målsägandens anspråk att väcka talan utan stämning
påkallar ändring i 45 kap. 5 och 6 §§. Vissa frågor som hänger samman
med de föreslagna lagändringarna behandlas i specialmotiveringen.

Målsäganden intar också enligt åtskilliga andra bestämmelser i RB en
särställning i processuellt hänseende. Målsäganden får t. ex. enligt RB 20
kap. 8 g väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, om åklagaren har
beslutat att inte åtala. Enligt samma lagrum får målsägande biträda åklagarens
åtal och fullfölja talan i högre rätt. Andra exempel är att reseförbud
samt kvarstad och skingringsförbud kan meddelas för att säkerställa skadestånd
eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

ådömas på grund av brottet (25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § RB). Jag vill framhålla,
att de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om enskilt anspråk
pa grund av brott inte pakallar ändring i nu berörda och andra hänseenden.

8.6. Vissa andra förslag av trafikmålskommittén

Enligt RB skall förundersökning läggas ned, om anledning
mte längre finns att fullfölja den. Vidare gäller den bestämmelsen att, när
förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas huruvida åtal skall väckas.
Kommittén har beträffande förundersökningar, som inte skall föranleda
atal, rekommenderat att formen nedläggande används, om den misstänkte
inte har underrättats om att han får ta del av utredningen, yltra sig
däröver och begära kompletterande utredning, och att i annat fall utredningen
avslutas med beslut i åtalsfrågan. Om gällande rätt anses hindra att
en sådan ordning tillämpas, förordar kommittén lagändring, som medger
detta. Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén, att i 23 kap. 4 §
RB införs en bestämmelse, innebärande att beslut om nedläggning av förundersökning
meddelas av åklagaren, om någon skäligen kan misstänkas
för brottet, och att även polismyndigheten får lägga ned undersökningen i
sådant fall, om svårare straff än fängelse i sex månader inte är stadgat för
brottet. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena.

För egen del vill jag anföra följande. Av förarbetena till RB (SOU 1938: 44
s. 286—287, 294—295; se också Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 312)
framgår, att förundersökning i princip skall avslutas med beslut i åtalsfrågan,
om undersökningen har riktats mot viss person som misstänkt för brottet.
Kommitténs rekommendation är inte förenlig med den uppfattning som
sålunda uttrycktes under förarbetena och torde inte böra följas utan att
lagändring sker. Emellertid är jag inte beredd att nu förorda en sådan
ändring och inte heller kan jag biträda det förslag rörande befogenheten att
nedlägga förundersökning som kommittén lägger fram. Vissa betänkligheter
möter sålunda mot en ordning som innebär att frågor, som i realiteten är
åtalsfrågor, i större omfattning kan komma att dras undan från åklagarnas
prövning. Deras möjligheter att styra åtalspraxis skulle därmed minskas.
Med det nu sagda avser jag dock inte att ta avstånd från den nu i praktiken
förekommande ordningen att polismyndighet i vissa fall anses kunna besluta
om nedläggande trots att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.
Redan i samband med RB:s tillkomst ansågs att vissa undantag fick
göras från den tidigare angivna principen (justitiedepartementets PM med
utkast till FUK m. m. s. 53—54). Jag anser dock inte att anledning föreligger
att f. n. uttryckligen reglera en sådan befogenhet. Denna fråga har f. ö. visst
samband med den under 8.1. behandlade frågan om åklagares befogenhet
att besluta att förundersökning inte skall inledas eller att förundersökning,
som redan har inletts, skall läggas ned. Som jag framhöll tidigare är avsikten
att sistnämnda fråga skall övervägas ytterligare, och i det samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

lianget kan lämpligen också ske ytterligare överväganden i frågan om en
reglering bör ske av polismyndighets befogenhet att lägga ned förundersökning
efter det att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.

F.n. gäller en s.k. absolut preskriptionstid om 15 år för
brott, på vilka inte kan följa fängelse över två år, och 30 år för övriga
brott. Kommittén har föreslagit, att preskriptionstiden för brott, på vilka
inte kan följa svårare straff än böter, dock inte normerade böter, bestäms till
fem år. Förslaget har genomgående lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Inte heller jag har i och för sig någon erinran mot att den absoluta
preskriptionstiden för bötesbrott sänks. Som kommittén själv har framhållit
skulle den föreslagna bestämmelsen dock inte bli tillämplig i särskilt många
fall. Från rationaliseringssynpunkt är förslaget därför av begränsad betydelse.
Jag anser, att förslaget inte bör tas upp i detta sammanhang. Det
kan i stället lämpligen prövas i samband med andra ändringar i preskriptionsbestämmelserna.
Sådana ändringar torde bli aktuella senare under år
1969.

9- Specialmotivering

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 34

22 KAP.

2 §•

I paragrafens första stycke föreskrivs f. n. skyldighet för åklagaren att i
samband med åtal förbereda och utföra även målsägandens talan om enskilt
anspråk, som grundas på brott, om det kan ske utan olägenhet och
anspråket inte är obefogat.

Enligt det nya tredje stycket skall bestämmelserna om åklagarens skyldighet
att förbereda och utföra talan om enskilt anspråk äga motsvarande
tillämpning också i fråga om sådant anspråk på grund av brott, som har
övertagits av annan än målsäganden. Härmed avses i första hand fall,
i vilka målsäganden fått sin skada ersatt på grund av avtal, som hade träffats
innan brottet begicks, t. ex. ett försäkringsavtal. Den nya bestämmelsen
täcker dock även andra fall, i vilka någon har ersatt målsägandens skada
på grund av brott (t. ex. arbetsgivare som har lämnat anställd ersättning
för förlust på grund av brott) samt övertagit anspråket. I dessa senare fall
talar visserligen mindre starka skäl för att anspråket skall likställas med
målsägandens anspråk. Tillräckliga skäl saknas dock för att göra undantag
för denna kategori.

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,
att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han enligt paragrafens
andra stycke i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom, om det kan
ske. Kommittén har inte föreslagit, att denna skyldighet skall gälla även i
fråga om sådant anspråk på grund av brott, som har övertagits av annan. En
sådan utvidgning skulle enligt kommittén kunna medföra svårigheter för
undersökningsledaren och åklagaren. För att den, som har övertagit målsägande^
anspråk, skall ha effektiv möjlighet att få biträde av åklagaren
med förberedande och utförande av talan om anspråket har jag emellertid
ansett, att det bör gälla en ordning som möjliggör underrättelse till den
som har övertagit målsägande^ anspråk. Det nya tredje stycket har därför
fått omfatta även bestämmelsen i andra stycket. Hänvisningen bör inte
anses innebära, att undersökningsledaren eller åklagaren skall vara skyldig
att särskilt undersöka om enskilt anspråk har överlåtits. Underrättelsen
skall alltså lämnas till målsäganden, om det inte framgår att anspråket har
övertagits av annan. Endast om undersökningsledaren eller åklagaren får
kännedom om att enskilt anspråk på grund av brott har övertagits av annan,
behöver denne underrättas.

7 §■

I 7 § i dess nuvarande lydelse föreskrivs att talan om enskilt anspråk på
grund av brott, som förs i samband med åtalet, får prövas i målet, även om
det befinns att den åtalade gärningen inte är straffbar. Som framgår av
ordalydelsen avser bestämmelsen bara anspråk, som grundas uteslutande på
brottet. Det anses dock ligga i sakens natur, att detsamma gäller talan om
annat anspråk i anledning av brott, som förs i samband med åtal för brottet
(jfr Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 286—287).

Det har ansetts lämpligt att ändra 7 § för att undvika att — såvitt angår
de nya fall som inbegrips under 2 § i dess föreslagna lydelse — oklarhet uppstår
beträffande domstolens befogenhet att pröva enskilt anspråk när den
åtalade gärningen befinns inte vara straffbar. Ändringen har skett på så
sätt, att bestämmelsen får avse talan om enskilt anspråk i anledning av
brott, som förs i samband med åtal för brottet.

23 KAP.

3 §•

Den föreslagna nya bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke är tillämplig
bara om behörig undersökningsledare inte har hunnit inträda. Befogenheten
är avsedd för utredning, som sker i nära samband med brottet, främst
på brottsplatsen. I dessa fall finns i allmänhet inte behörig undersökningsledare
tillgänglig. Polismannen handlar på eget ansvar, när han påbörjar
utredning. Han har att själv bedöma bl. a. om förutsättningar föreligger för
inledande av förundersökning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

För att polisman skall få vidta utredningsåtgärd gäller vidare, att åtgärden
inte kan uppskjutas utan olägenhet. Detta bör bedömas främst med
hänsyn till utredningen. Om det skulle vara till fördel för utredningsarbetet
att t. ex. göra undersökning på platsen eller hålla vissa förhör, bör polismannen
få göra sådan utredning. Skulle det för den som skall höras innebära
olägenhet om förhöret skjuts upp, bör dock även detta kunna beaktas.
Självfallet bör inte förhör hållas med någon som är chockad eller i övrigt
när det är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Som framgår av paragrafens lydelse avser bestämmelsen sådana fall då
förundersökning krävs. Bestämmelsen reglerar alltså inte polismans befogenhet
i fall som avses i 23 kap. 22 § RB.

7 §•

Förslaget bär behandlats i den allmänna motiveringen (8.3.), till vilken
jag får hänvisa.

18 §.

Enligt den föreslagna lydelsen har den misstänkte och hans försvarare
rätt att, så snart det kan ske utan men för utredningen, ta kännedom om
vad som har förekommit vid förundersökningen, ange den utredning som
de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Vidare föreskrivs
att underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte
och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem, och att åtal
inte får beslutas innan detta har skett. Att visst rådrum skall beredas dem
torde f. n. få anses följa därav att de skall lämnas tillfälle att vidta vissa
åtgärder. När enligt förslaget bestämmelsens konstruktion i viss mån ändras,
har det ansetts lämpligt att uttryckligen ange att skäligt rådrum skall
beredas den misstänkte och försvararen (jfr 32 kap. 1 § RB). Den ändrade
utformningen är inte avsedd att föranleda någon förlängning av nu i praxis
förekommande tidsfrister.

I paragrafen har inte angetts på vilket sätt underrättelse skall ske. Avsikten
är att detta skall regleras i FUK. Reglerna bör ha sådan innebörd,
att det i princip men inte undantagslöst krävs, att det genom protokollsanteckning
eller på annat sätt skall framgå att den misstänkte och försvararen
har erhållit underrättelsen. Som har framhållits i den allmänna motiveringen
(8.4.) behöver man inte ha några betänkligheter mot att underrättelse
sänds i vanligt brev, om det tillses att detta försändningssätt inte
används när det finns anledning anta att den misstänkte inte skulle nås av
underrättelsen på det sättet. Föreskrifter av sådan innebörd bör meddelas
av Kungl. Maj :t i FUK. I praktiken kommer därigenom underrättelse att
kunna sändas i vanligt brev bara till den som har fast bostad och bara om
det inte finns anledning anta att han med ett sådant försändningssätt inte
skulle få underrättelsen. Underrättelsen kommer sålunda att sändas under

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

den adress, som den misstänkte själv har uppgett. Om han flyttar till annan
adress eller av annan orsak lämnar bostaden för längre tid medan förundersökning
pågår, kan det med visst fog anses vara hans sak att meddela polismyndigheten
adressändringen. Förfarandets användningsområde bör begränsas
till mål, i vilka svårare straff än fängelse i sex månader inte kan
följa på brottet. Förfarandet bör alltid kunna användas i fråga om försvararen,
om det inte finns anledning anta att han inte skulle erhålla underrättelsen.

24 §.

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken
jag får hänvisa.

45 KAP.

4—6 §§.

De föreslagna ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen
(8.5), till vilken jag får hänvisa.

Ikraftträdandebestämmelse

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. Särskilda
övergångsbestämmelser torde inte behövas.

10. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen inhämtas
över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Bilaga 1

Trafikmålskommitténs förslag
i SOU 1967:59

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 4 och 7 §§,23 kap. 1, 3, 4, 7, 10, 18, 19
och 24 §§ samt 45 kap. 4, 5 och 6 §§ rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 KAP.

4 §•

Om rätt---------— motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i 2 § första stycket
skall tillämpas på sådan talan om
enskilt anspråk mot den tilltalade
som väckes av den som inträtt i
målsägandens rätt.

Föres talan om enskilt anspråk
på grund av brott i samband med
åtalet och finnes, att den åtalade
gärningen icke är straffbar, må talan
dock prövas i målet.

Föres talan om enskilt anspråk
i anledning av brott i samband med
åtalet och finnes, att den åtalade
gärningen icke är straffbar, må talan
dock prövas i målet.

23 KAP.

1 §•

Förundersökning skall -------åtal, förövats.

Hör brottet -—- ■—--------förundersökningen nedläggas.

7 fall som avses i 20 kap. 7 § första
stycket 1 och 2 må åklagaren, om
särskilda skäl föreligga, besluta att
förundersökning ej skall inledas.
Har den redan inletts, må åklagaren
nedlägga förundersökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

(Nuvarande lydelse)

3 §•

(Föreslagen lydelse)

Förundersökningen inledes av polismyndighet
eller åklagaren. Har
den inletts av polismyndighet och
är saken ej av enkel beskaffenhet,
skall ledningen övertagas av åklagaren,
så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren
skall ock eljest övertaga ledningen,
när det finnes påkallat av särskilda
skäl.

Åklagaren äge —----

Då förundersökningen--

Förundersökningen inledes av polismyndighet
eller åklagaren. Om ett
dröjsmål skulle medföra olägenhet,
må dock polisman inleda förundersökningen.
Har den inletts av polisman,
skall ledningen snarast möjligt
övertagas av polismyndigheten
eller åklagaren.

Har förundersökningen inletts av
polismyndighet eller polisman och
är saken av svårare beskaffenhet,
skall ledningen övertagas av åklagaren,
så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren
skall ock eljest övertaga ledningen,
när det finnes påkallat av särskilda
skäl.

undersökningens bedrivande.

■---—- •—- -— tillåter det.

Vid förundersökningen — —-Förundersökningen skall

4 —- Bihang till riksdagens protokoll

eller olägenhet,
den nedläggas.

Beslutet om nedläggning av förundersökning
meddelas av åklagare
om någon kan skäligen misstänkas
för brottet. Är för brottet ej stadgat
svårare straff än fängelse i sex månader
må dock även i sådant fall
polismyndighet meddela beslutet.

§•

1969. 1 samt. Nr 114

4 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

(Nuvarande lydelse)

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av trettio kilometer från den
plats, där förhör skall hållas, hämtas
till förhöret, om undersökningen
avser brott, varå fängelse kan följa,
och det skäligen kan befaras, att han
ej skulle hörsamma kallelse eller i
anledning av kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.

Är den-----------

(Föreslagen lydelse)

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av femtio kilometer från den
plats, där förhör skall hållas, hämtas
till förhöret, om undersökningen
avser brott, varå fängelse kan följa,
och det skäligen kan befaras, att
han ej skulle hörsamma kallelse eller
i anledning av kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.
--för förhöret.

Vid förhör---------- -

Undersöltningsledaren har att bestämma,
huruvida annan än vittne
må övervara förhör. Vid förhör, som
enligt 18 § andra stycket hålles på
den misstänktes begäran, äge han
och hans försvarare att närvara.
Även vid annat förhör må, om det
kan ske utan men för utredningen,
försvarare vara tillstädes.

Är den-----—-------

Undersökningsledaren äge ----

§•

----vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma,
huruvida annan än vittne
må övervara förhör. Vid förhör, som
enligt 18 § fjärde stycket hålles på
den misstänktes begäran, äge han
och hans försvarare att närvara.
Även vid annat förhör må, om det
kan ske utan men för utredningen,
försvarare vara tillstädes.

--vid förhöret.

---får uppenbaras.

§•

Då förundersökningen fortskridit
så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han
höres, underrättas om misstanken.

Så snart det kan ske utan men för
utredningen, skall tillfälle lämnas
honom och hans försvarare att taga
kännedom om vad vid undersökningen
förekommit samt att angiva
den utredning de anse önskvärd och
att eljest anföra vad de akta nödigt.
Ej må åtal beslutas, innan tillfälle
därtill beretts dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Begär den

Har undersökningsledaren, ehuru
han slutfört den utredning han anser
erforderlig, ej bifallit begäran,
som avses i 18 § andra stycket, eller
förmenar den misstänkte, att annan
brist i utredningen föreligger, må
han göra anmälan därom hos rätten.

Då anmälan — —---- — ——

(Föreslagen lydelse)

Underrättelse enligt andra stycket
må lämnas först i samband med att
stämning delgives om

1. den misstänkte saknar stadigt
hemvist inom riket eller det skäligen
kan befaras att han har avvikit
eller annorledes undandrager sig
lagf öring;

2. sådan tid förflutit från brottet
att det kan antagas att påföljd eljest
ej kan ådömas på grund av bestämmelserna
i 35 kap. brottsbalken;
eller

3. den misstänkte i mål om brott
för vilket ej är stadgat svårare straff
än fängelse i sex månader förklarat
sig ej ha någon erinran mot ett sådant
förfarande.

därför angivas.

Har undersökningsledaren, ehuru
han slutfört den utredning han anser
erforderlig, ej bifallit begäran,
som avses i 18 § fjärde stycket, eller
förmenar den misstänkte, att annan
brist i utredningen föreligger, må
han göra anmälan därom hos rätten.

— finnes påkallad.

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares
verksamhet samt
om protokoll och anteckningar vid
förundersökning meddelas av
Konungen.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares
verksamhet, om
protokoll och anteckningar vid förundersökning
samt om underrättelse
enligt 18 § andra och tredje
styckena meddelas av Konungen.

45 KAP.

4 §•

I stämningsansökan —-----eljest anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

(Nuvarande lydelse)

Är den---- ---—---

Ansökan skall---------

(Föreslagen lydelse)

Vill åklagaren i samband med
åtalets väckande enligt 22 kap. 2 §
första stycket eller 4 § andra stycket
väcka talan om enskilt anspråk,
skall han i ansökan uppgiva anspråket
och de omständigheter, varå det
grundas, samt de bevis, som åberopas,
och vad han vilt styrka med varje
särskilt bevis.

--- — det angivas.

•— ---av åklagaren.

Väckt åtal-----------

Åklagaren eller målsäganden må
ock, sedan åtal väckts, utan stämning
mot den tilltalade väcka talan om
enskilt anspråk på grund av brottet,
om rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Såsom ändring----—---

---- det lämpligt.

Åklagaren, målsäganden eller den
som inträtt i målsågandens rätt må
ock, sedan åtal väckts, utan stämning
mot den tilltalade väcka talan
om enskilt anspråk. Talan må väckas,
om rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter
finner det lämpligt.

------för åtalet.

6 §•

Vill åklagaren enligt 2 § första
eller andra stycket väcka åtal för
brott eller enligt 5 § utvidga åtalet eller
vill han eller målsäganden enligt
sistnämnda paragraf väcka talan om
enskilt anspråk på grund av brottet,
må det ske muntligen inför rätten
eller ock skriftligen. Den tilltalade
skall erhålla del därav. Talan, som
nu sagts, skall anses väckt, då den
framställdes inför rätten.

Vill åklagaren enligt 2 § första
eller andra stycket väcka åtal för
brott eller enligt 5 § utvidga åtalet
eller vill han, målsäganden eller annan
enligt sistnämnda paragraf väcka
talan om enskilt anspråk, må det
ske muntligen inför rätten eller ock
skriftligen. Den tilltalade skall erhålla
del därav. Talan, som nu sagts,
skall anses väckt, då den framställdes
inför rätten.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 kap. 6 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 35 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35 KAP.
6 §•

/ intet fall må påföljd ådömas sedan
trettio år eller, om å brottet icke
kan följa fängelse över två år, sedan
femton år förflutit från dag som i
4 § sägs.

Påföljd må i intet fall ådömas sedan
det från dag som i 4 § sägs förflutit 1.

fem år, om å brottet ej kan följa
svårare straff än böter, dock ej normerade
böter;

2. femton år, om å brottet kan följa
normerade böter, eller om å brottet
i annat fall än i 1 sägs icke kan följa
fängelse över två år;

3. trettio år i övriga fall.

Denna lag träder i kraft den

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr It4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 84 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 84 §''militära rättegångslagen den 30 juni 1948
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad i----------avse

§•

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1
rättegångsbalken är stadgat om beslut
att icke tala å brott skall ej äga
tillämpning, om i det föreliggande
fallet straff för brottet må åläggas i
disciplinmål. 1 sådant fall gäller ej
heller vad i 23 kap. 1 § tredje stycket
rättegångsbalken är stadgat om beslut
att ej inleda eller att nedlägga
förundersökning i fall som avses i
20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken.

disciplinstraff.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

Bilaga 2

Trafikmålskommitténs förslag
i skrivelse den 25 maj 1968

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §.

Förundersökningen inledes--------särskilda skäl.

Åklagaren äge------undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av
åklagaren, äge han vid undersökningens
verkställande anlita biträde
av polismyndighet så ock uppdraga
åt polisman att vidtaga särskild till
undersökningen hörande åtgärd, om
dess beskaffenhet tillåter det. Sådant
uppdrag får även ges till annan befattningshavare.
Närmare föreskrifter
härom meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2b april 1969.

N är varande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
jusfitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 april
1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Torkel Gregow.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
9 maj 1969.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Morerg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, under framhållande att hinder inte synes möta mot att
ärendet behandlas under riksdagens höstsession, att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten