Kungl. Maj:ts proposition nr 1£2 år 1967 (Proposition 1967:142 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 1£2 år 1967

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m.m.; given Stockholms slott den 30 juni 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

2) lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

3) lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken,

4) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,

5) lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet,

6) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister,

8) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,

9) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

10) lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962
(nr 242),

11) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
som skall ersätta lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. Den föreslagna lagen reglerar
alla särskilda omsorger — undervisning, vård och bostad — som det allmänna
skall bereda psykiskt utvecklingsstörda.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr lh2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Huvudmannaskapet för omsorgerna föreslås fortfarande ligga på landstingskommunerna
och de landstingsfria städerna. Staten skall dock sörja
för undervisningen av blinda eller döva psykiskt utvecklingsstörda.

Ledningen av huvudmans verksamhet för de utvecklingsstörda föreslås
skola utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Vissa organisatoriska valmöjligheter skall emellertid finnas. För tveksamma
eller kontroversiella ärenden om inskrivning i särskola, vårdhem eller
specialsjukhus eller utskrivning därifrån in. m. skall enligt förslaget finnas
beslutsnämnder för psykiskt utvecklingsstörda. Beslutsnämnd skall bestå
av en jurist som ordförande samt två eller fyra andra ledamöter, som i regel
skall vara ledamöter eller suppleanter i omsorgsstyrelsen.

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda skall enligt förslaget liksom
f. n. meddelas i särskola, som kan vara förskola, skola för grundundervisning,
träningsskola eller yrkesskola. Det förutsätts att allt fler av de svårare
utvecklingsstörda barnen skall få undervisning. För utvecklingsstörda
med anpassningssvårigheter eller vissa komplicerande fysiska handikapp
skall meddelas specialundervisning i särskola eller undervisning i specialsärskola.
Helt ny är en föreslagen skyldighet för huvudmännen att anordna
s. k. särskild undervisning i hemmet eller på eu vårdinrättning av utvecklingsstörda,
som på grund av rörelsehinder, sjukdom e. d. inte kan delta i
särskolans vanliga arbete. Blinda eller döva utvecklingsstörda skall undervisas
i den statliga specialskolan för blinda, döva eller talskadade barn.
Särskolplikten för utvecklingsstörda föreslås liksom f. n. omfatta åldrarna
7 21 år, i undantagsfall 23 ar. Särskolplikten föreslås gälla även för de

blinda eller döva utvecklingsstörda.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall enligt förslaget finnas vårdhem,
specialvårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem.
Specialsjukhusen motsvarar i princip de nuvarande särskilda sjukhusen
för psykiatrisk vård av psykiskt utvecklingsstörda. En nyhet är att en
utvecklingsstörd, som behöver vård enligt lagen men inte bör få den i en
inrättning som avses i lagen, skall kunna få vården i sitt hem.

På i huvudsak motsvarande sätt som när det gäller vård av psykiskt sjuka
skiljs mellan en fri inskrivningsform och inskrivning oavsett samtycke.
Vård oavsett samtycke föreslås kunna beredas en utvecklingsstörd, som
fyllt 15 år, i vårdhem eller specialsjukhus. Förutsättningarna för sådan
vård preciseras i nära anslutning till lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Bl. a. krävs att vården
ar oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad
och till att någon av vissa s. k. specialindikationer föreligger.

Huvudmännen åläggs bl. a. att anordna elevhem och inackorderingshem.
Begreppen externat- och internatskola utmönstras. Frågan om var en särskolelev
skall bo skall enligt förslaget avgöras särskilt.

De nuvarande reglerna om förfarandet vid inskrivning och intagning för -

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

enklas. Systemet med både inskrivnings- och intagningsbeslut föreslås borttaget.
Omsorger skall kunna beredas utan särskild ansökan eller anmälan.
Samtycke till inskrivning skall inte behöva vara skriftligt. Läkarintyg skall
dock krävas. Efter mönster av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall föreslås en del nya processuella regler av betydelse från
rättssäkerhetssynpunkt.

Nya fullfölj dsregler föreslås. Beslut om skyldighet för någon att underkasta
sig omsorger skall i regel överklagas hos psykiatriska nämnden, som
får en särskild sammansättning i särskolärenden. Mot beslut att vägra omsorg
skall talan i regel föras hos huvudtillsynsmyndigheten, som är antingen
skolöverstyrelsen eller socialstyrelsen. Psykiatriska nämndens eller huvudtillsynsmyndighetens
beslut får inte överklagas.

Omsorger enligt den föreslagna lagen skall i regel vara avgiftsfria.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Denna lag avser psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad
förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i
övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna.

2 §•

Landstingskommun skall bereda psykiskt utvecklingsstörda som är bosatta
inom landstingskommunen undervisning, vård och omsorger i övrigt
enligt denna lag, i den mån annan icke drar försorg härom.

Staten sörjer för undervisning av psykiskt utvecklingsstörda som avses i
3 § fjärde stycket. I samband därmed bereder staten dem omsorger enligt 5 §.

Lagens bestämmelser om landstingskommun äger motsvarande tillämpning
på stad som icke tillhör landstingskommun, om annat ej föreskrives.

3 §•

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda meddelas i särskola. I samband
därmed skall eleverna beredas den personliga och medicinska omvårdnad
som behöves. Särskola omfattar förskola, skola för grundundervisning,
träningsskola eller yrkesskola eller flera av dessa skolformer.

För psykiskt utvecklingsstörda, som kan gå i särskola men har svårt att
anpassa sig till verksamheten i skolan eller för vilkas undervisning fordras
särskilda anordningar, meddelas specialundervisning i särskola eller undervisning
i specialsärskola.

För psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av rörelsehinder, långvarig
sjukdom eller liknande omständighet ej kan deltaga i särskolans vanliga
arbete, anordnas särskild för dem lämpad undervisning.

Undervisning av sådana psykiskt utvecklingsstörda som på grund av syneller
hörselskada icke kan följa undervisningen i särskola meddelas i specialskola
som avses i 2 a § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)k
1 2 a § tillagd genom 1965:247.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 142 år 1967

4 §.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem. För utvecklingsstörda som
behöver vård i vårdhem med särskilda anordningar skall finnas specialvårdhem.

Psykiskt utvecklingsstörd, som behöver vård enligt denna lag men ej bör
erhålla den i inrättning som avses i första stycket, skall tillhandahållas vård
i hemmet.

5 §.

Psykiskt utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men icke behöver bo
i vårdhem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem,
inackorderingshem eller elevhem.

Organisation m. m.

6 §•

Ledningen av landstingskommuns verksamhet enligt denna lag utövas av
en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Till sådan styrelse
får utses nämnd som handhar andra landstingskommunens förvaltningsuppgifter.

Landstingskommun äger överlåta ledningen av särskola på skolstyrelsen
i den kommun där särskolan är belägen.

Landstingskommun äger besluta att ledningen av specialsjukhus skall
utövas av landstingskommunens sjukvårdsstyrelse.

Drives inrättning för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda av landstingskommuner
gemensamt, får särskild styrelse utses att för inrättningen
fullgöra de uppgifter som annars ankommer på styrelse för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda.

För vissa uppgifter som anges särskilt i denna lag finnes i landstingskommun
en beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda eller, om Konungen
bestämmer det, flera sådana nämnder.

7 §•

Hos styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall finnas
tjänster som sär skolchef, vårdchef och överläkare.

8 §•

Landstingskommun skall upprätta plan för ordnandet av omsorgerna om
psykiskt utvecklingsstörda. I plan skall upptagas de inrättningar för psykiskt
utvecklingsstörda som behöves. Plan kan vara gemensam för flera
landstingskommuner.

Plan fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Plan kan fastställas även om behovet av platser för vissa psykiskt utveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

lingsstörda i landstingskommunen tills vidare tillgodoses i enskild inrättning,
som ej upptagits i planen men som godkänts enligt 10 §.

9 §.

I den mån medel ej tillhandahålles på annat sätt, skall landstingskommun
svara för kostnaderna för sådan i plan upptagen inrättning som drives av
annan än landstingskommunen i den utsträckning platserna är avsedda för
landstingskommunen.

10 §.

Annan än staten får driva inrättning för psykiskt utvecklingsstörda endast
om den är godkänd i den ordning Konungen bestämmer. Utan sådant
godkännande får annan än staten eller landstingskommun icke heller i övrigt
driva verksamhet, som innefattar mottagande av psykiskt utvecklingsstörda
för yrkesmässigt bedriven undervisning eller vård som ej meddelas
enligt avtal med landstingskommun.

Drives godkänd inrättning eller verksamhet icke på tillfredsställande sätt
eller föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, kan
godkännandet återkallas. Beslut härom går omedelbart i verkställighet, om
annat ej förordnas.

11 §.

Särskola skall stå under ledning av en rektor. För vårdhem, daghem,
sysselsättningshem, inackorderingshem och elevhem skall finnas föreståndare.

Vid de inrättningar som anges i första stycket skall finnas en läkare som
är ansvarig för den medicinska vården.

12 §.

I fråga om specialsjukhus gäller 11—13, 16, 17, 20—23, 33 och 34 §§ sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242) i tillämpliga delar. Därvid anses sjukhuset
som lasarett samt styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
som sjukvårdsstyrelse, om icke ledningen av sjukhuset på grund av
beslut enligt 6 § tredje stycket utövas av sjukvårdsstyrelsen, och som direktion,
om icke sjukvårdsstyrelsen utövar ledningen av sjukhuset eller särskild
direktion finnes.

Särskilt utsedd direktion kan vara gemensam för specialsjukhus och
annat sjukhus.

13 §.

Högsta tillsynen över den verksamhet som bedrives enligt denna lag
utövas av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen med den fördelning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

uppgifterna som Konungen bestämmer. För varje inrättning för psykiskt
utvecklingsstörda skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Under skolöverstyrelsen har länsskolnämnden inseende över den verksamhet
som överstyrelsen har högsta tillsynen över.

Styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. m.

14 §.

Ledamöter och suppleanter i särskild styrelse för omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda väljes av landstinget eller stadsfullmäktige till det antal
landstinget eller stadsfullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock
icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst
så många väljande som motsvarar det tal vilket er hålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av
suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken
suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.

För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i
landstingskommun bestämmelserna i 43—51 §§ och 54 § fjärde stycket
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), i Stockholm bestämmelserna
i 51 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50) och i annan
stad som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 §§ och
45 § andra och tredje styckena kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753) motsvarande tillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast
förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

För styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm
gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av bestämmelserna
i kommunallagen för Stockholm.

15 §.

Till sammanträde med styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
skall särskolchefen, vårdchefen och styrelsens överläkare kallas.

Till sammanträde med skolstyrelse, sjukvårdsstyrelse eller styrelse som
avses i 6 § fjärde stycket skall särskolchef, vårdchef och överläkare hos
styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda kallas, om vid sammanträdet
avses skola förekomma ärende som rör inrättning inom tjänstemannens
verksamhetsområde.

När särskolchef, vårdchef eller överläkare hos styrelsen för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda är närvarande vid sammanträde, äger
han deltaga i överläggningarna men ej i besluten och få sin mening antecknad
i protokollet.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

16 §.

Styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall
verka för att psykiskt utvecklingsstörda inom landstingskommunen får
de omsorger som de behöver,

planlägga och samordna landstingskommunens verksamhet enligt denna
lag samt verka för att den utvecklas på tillfredsställande sätt,

handha ledningen av de inrättningar för utvecklingsstörda som drives
och den verksamhet i övrigt för dem som utövas av landstingskommunen,
om annat ej följer av beslut enligt 6 § andra, tredje eller fjärde stycket,
utöva lokal tillsyn över andra inrättningar för utvecklingsstörda enligt
de närmare föreskrifter Konungen meddelar,

för landstinget framlägga de förslag angående omsorgerna om de utvecklingsstörda
som finnes påkallade.

Beslntsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda

17 §.

Beslutsnämnd består av lagfaren ordförande som bör vara eller ha varit
innehavare av ordinarie domartjänst samt ytterligare två eller fyra ledamöter,
som skall vara ledamöter eller suppleanter i styrelsen för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda, om Konungen ej medger annat. Särskolchef,
vårdchef eller överläkare hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
får ej vara ledamot av nämnden.

För ledamot av beslutsnämnd finnes en eller flera suppleanter.

Vid hinder för både ordförande och suppleant för honom kan tillfällig
ersättare utses.

Bestämmelserna om ledamot gäller även suppleant och tillfällig ersättare.

18 §.

Ordförande i beslutsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungen
för högst fyra år i sänder. Tillfällig ersättare förordnas av länsstyrelsen.
Övriga ledamöter och suppleanter för dem utses av landstinget.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller försäkran
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör vid specialsjukhus får icke som ledamot deltaga i
handläggningen av ärende som gäller inskrivning i det sjukhus där han
tjänstgör eller som rör patient på sjukhuset. Om jäv mot ledamot gäller i
övrigt bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

19 §.

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara
närvarande, om särskilda skäl icke föranleder annat. Föres talan av vård -

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

nadshavare eller förmyndare, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara,
om särskilda skäl icke föranleder annat.

Vid sammanträde med nämnden skall särskolchefen, vårdchefen, överläkaren
hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, om
ärendet rör specialsjukhus, överläkaren vid sjukhuset närvara, om särskilda
skäl icke föranleder annat. Detsamma gäller annan tjänsteman
som med stöd av bestämmelse i denna lag begärt nämndens prövning av
ärendet.

20 §.

I ärende hos beslutsnämnd äger den som för talan anlita biträde. Visar
biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han olämplig av annan orsak,
skall nämnden avvisa honom.

21 §.

I ärende hos beslutsnämnd får förhör anordnas med den som kan antagas
ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda
skäl icke föranleder annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äger bestämmelserna
om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning.
Ersättningen skall stanna på statsverket.

22 §.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två
andra ledamöter är närvarande.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt
äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

Nämndens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i
den mån det icke är obehövligt.

23 §.

Kan prövning av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda icke avvaktas
utan fara eller allvarlig olägenhet, äger nämndens ordförande meddela
beslut som avses i 27 §, 28 § första stycket eller 36 §.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart
till efterrättelse och gäller tills vidare i väntan på nämndens prövning.
Nämndens prövning skall ske utan dröjsmål och senast tio dagar från
dagen för ordförandens beslut.

Inskrivning i särskola och utskrivning därifrån m. m.

24 §.

Psykiskt utvecklingsstörd, som kan tillgodogöra sig undervisning men
icke kan följa undervisningen inom det allmänna skolväsendet, är särskol—Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr lb2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

pliktig från och med höstterminen det kalenderår, då han fyller sju år, så
länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen det
kalenderår då han fyller 21 år. Föreligger synnerliga skäl, kan sär skolplikten
förlängas till och med vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år.

25 §.

Särskolpliktig psykiskt utvecklingsstörd skall inskrivas i särskola, om
annat ej följer av 26 eller 33 §. Med inskrivningen får dock anstå under ett
år, om särskilda skäl föreligger.

Utvecklingsstört barn som icke uppnått skolpliktig ålder får inskrivas i
särskola, om vårdnadshavaren samtycker till det eller om barnet är omhändertaget
för samhällsvård.

26 §.

Får psykiskt utvecklingsstörd enskild undervisning, som väsentligen motsvarar
den undervisning han skulle ha fått i särskola, skall han befrias från
skolgång.

Har psykiskt utvecklingsstörd befriats från skolgång, skall prövas om
han får tillfredsställande undervisning. Uteblir han från prövning utan
godtagbar orsak eller finnes undervisningen otillfredsställande och vinnes ej
rättelse, skall han inskrivas i särskola.

27 §.

Om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikten och befrielse
från skolgången beslutar särskolchefen efter samråd med överläkaren hos
styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda samt, i fråga om inskrivning
i specialsärskola, med skolans rektor. På begäran av särskolchefen
eller överläkaren eller, i fråga om inskrivning i specialsärskola, skolans
rektor eller när vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde,
om han fyllt 15 år, icke är ense med särskolchefen, prövas dock
frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Därvid prövas fråga
om inskrivning i specialsärskola av beslutsnämnd i den landstingskommun,
där skolan är belägen.

Vad som sägs i första stycket om särskolchef, överläkare och beslutsnämnd
skall i fråga om förlängning av särskolplikten för elev i specialsärskola
avse skolans rektor och läkare samt beslutsnämnd i den landstingskommun
där skolan är belägen.

28 §.

Är det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet
och skolan eller annat förhållande påkallat att den som är inskriven i särskola
bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elev -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967 11

hem, får i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall
bo i sådant hem.

I fråga om beslut som avses i första stycket äger bestämmelserna i 27 §
om inskrivning i särskola motsvarande tillämpning om annat ej följer av
32 §.

29 §.

Om uttagning till specialundervisning eller hänvisning till annan skolform
i samma särskola beslutar skolans rektor. Är vårdnadshavare^ förmyndaren
eller eleven, om han fyllt 15 år, icke ense med rektor, prövas
dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. För elev i
specialsärskola prövas frågan av beslutsnämnd i den landstingskommun,
där särskolan är belägen.

30 §.

Elev i särskola får utskrivas på försök för prövning av om han kan tillgodogöra
sig undervisningen inom det allmänna skolväsendet. Utskrivning
på försök får ske även i annat fall, om särskilda skäl föreligger.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan
förlängas med högst sex månader åt gången. Eleven får åläggas att iakttaga
särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Undervisningen i särskola får återupptagas, om förhållandena påkallar
det. Därvid får fattas beslut i fråga som avses i 28 §.

31 §.

Elev i särskola skall utskrivas slutligt, när särskolplikten upphör. Med
eget samtycke får dock elev beredas tillfälle att efter nämnda tidpunkt slutföra
påbörjad yrkesutbildning.

Barn som icke uppnått skolplikt^ ålder och ej är omhändertaget för
samhällsvård skall utskrivas slutligt, när vårdnadshavaren begär det.

32 §.

Beslut i fråga som avses i 30 § meddelas av särskolans rektor efter samråd
med skolans läkare.

Om slutlig utskrivning från särskola beslutar särskolchefen efter samråd
med överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
I fråga om elev i specialsärskola beslutar dock skolans rektor efter
samråd med skolans läkare. Styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
äger uppdraga åt rektor för särskola att efter samråd med skolans
läkare besluta om slutlig utskrivning.

Fråga som avses i 30 § första eller andra stycket eller i 31 § prövas dock
av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om

Ilungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1967

särskolchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,
rektorn för särskolan eller skolans läkare begär det,

meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan den som enligt första eller
andra stycket äger besluta och vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven,
om han fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

I fråga om specialsärskola avser bestämmelserna i tredje stycket beslutsnämnd
i den landstingskommun där skolan är belägen.

33 §.

För särskolpliktig psykiskt utvecklingsstörd, som avses i 3 § fjärde
stycket, gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i skollagen om undervisning
i specialskola i stället för 26—32 §§.

Fråga om särskolplikt efter utgången av vårterminen det kalenderår då
elev fyller 17 år prövas av den lokala styrelsen för specialskolenheten. Uppstår
meningsskiljaktighet i denna fråga mellan styrelsen och vårdnadshavaren,
förmyndaren eller eleven, prövas frågan av beslutsnämnd för psykiskt
utvecklingsstörda i den landstingskommun där specialskolenheten är
belägen.

Med eget samtycke får psykiskt utvecklingsstörd elev i specialskolan
beredas tillfälle att slutföra påbörjad yrkesutbildning efter det att hans
särskolplikt upphört.

Inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus och utskrivning därifrån m.m.

34 §.

Vård i vårdhem eller specialsjukhus skall beredas psykiskt utvecklingsstörd
som är i behov därav, efter hans eget samtycke om han är myndig och
annars efter samtycke av vårdnadshavaren eller förmyndaren. Den som fyllt
femton år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas får dock beredas
vård endast efter eget samtycke.

Psykiskt utvecklingsstörd som är omhändertagen för samhällsvård skall
om han behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus beredas sådan vård.

35 §.

Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke
som avses i 34 § första stycket beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus,
om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens
grad och till att han till följd av utvecklingsstörningen

a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska
hälsa eller för eget liv,

b) är ur stånd att taga vård om sig själv,

c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad eller

d) har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Kungl. Maj ds proposition nr lb2 år 1967

Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när vården
är oundgängligen påkallad med hänsyn till, förutom utvecklingsstörningens
grad, att den utvecldingsstörde till följd av utvecklingsstörningen är farlig
för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke
avses i första stycket under a. Vården får dock beredas endast med stöd av
domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

36 §.

Om inskrivning i vårdhem beslutar vårdchefen efter samråd med överläkaren
hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, när
det gäller specialvårdhem, med vårdhemmets föreståndare.

Om inskrivning i specialsjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset.

På begäran av vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda, föreståndaren för specialvårdhemmet eller överläkaren
vid specialsjukhuset eller när vårdnadshavare^ förmyndaren eller
den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år, icke är ense med
den som enligt första eller andra stycket äger besluta, prövas dock frågan
av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Därvid prövas fråga om
inskrivning i specialvårdhem eller specialsjukhus av beslutsnämnd i den
landstingskommun, där inrättningen är belägen.

37 §.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i specialsjukhus
skall socialstyrelsen föranstalta om att han utan dröjsmål inskrives
i sådant sjukhus. Är den psykiskt utvecklingsstörde redan inskriven i sådant
sjukhus, skall han i fortsättningen anses inskriven på grund av domen.

38 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus enligt 34 § skall utskrivas,
när han icke längre behöver vården.

Om patienten icke är omhändertagen för samhällsvård skall han också
utskrivas när det begäres av vårdnadshavare^ förmyndaren eller patienten
själv, om han är myndig eller fyllt 15 år och nått sådan mognad att hans
vilja bör beaktas.

39 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § får
utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligger och det icke medför fara
för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas
med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iakttaga
särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Den som utskrivits på försök får återintagas i vårdhemmet eller på specialsjukhuset,
om förhållandena påkallar det.

40 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § skall
ofördröjligen utskrivas slutligt, om förutsättningar enligt nämnda paragraf
för att bereda honom vård icke längre föreligger. Den omständigheten att
patienten är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat
intresse, som icke avses i 35 § första stycket under a, får icke utgöra
grund för kvarhållande i annat fall än när patienten beretts vård på grund
av domstols förordnande.

41 §.

Fråga som avses i 38—40 §§ och som rör patient i vårdhem prövas av
vårdchefen efter samråd med överläkaren hos styrelsen för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda eller, i fråga om patient i specialvårdhem, av
föreståndaren efter samråd med hemmets läkare.

Fråga som avses i 38 §, 39 § första eller andra stycket eller i 40 § prövas
dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om

vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
eller föreståndaren eller läkaren vid vårdhemmet begär det,
meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan den som enligt första stycket
äger besluta och vårdnadshavare!!, förmyndaren eller patienten, om han
fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

I fråga om specialvårdhem avser bestämmelserna i andra stycket beslutsnämnd
i den landstingskommun där vårdhemmet är beläget.

42 §.

Fråga som avses i 38—40 §§ och som rör patient i specialsjukhus prövas
av överläkaren vid sjukhuset. Om särskilda skäl föreligger, äger överläkaren
beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att
besluta om återintagning enligt 39 § tredje stycket.

Fråga som avses i 38 §, 39 § första eller andra stycket eller i 40 § prövas
dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda i den landstingskommun
där sjukhuset är beläget, om

överläkaren vid sjukhuset eller vårdchefen eller överläkaren hos styrelsen
för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i den landstingskommun
där patienten är bosatt begär det,

meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan överläkaren vid sjukhuset
och vårdnadshavaren, förmyndaren eller patienten, om han fyllt 15 år,
nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Beslutsnämnd prövar alltid fråga som avses i 39 § första eller andra
stycket eller i 40 §, om frågan gäller patient, som av domstol överlämnats till
vård i specialsjukhus eller som i annat fall beretts vård i specialsjukhus
med stöd av 35 § och som under inflytande av psykisk utvecklingsstörning
begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal icke väckts,
eller som varit intagen i fångvårdsanstalt för undergående av påföljd för
brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna
upphört inskrivits i specialsjukhus med stöd av 35 § och icke skall återföras
till anstalten.

När patient som avses i tredje stycket ger till känna att han icke vill
vara inskriven i sjukhuset eller när anledning föreligger till utskrivning av
patienten, skall överläkaren ofördröjligen anmäla det hos nämnden.

43 §.

För patient i specialsjukhus vilken avses i 42 § tredje stycket prövar beslutsnämnd
i den landstingskommun, där sjukhuset är beläget, fråga om
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av
dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Sådant tillstånd får meddelas
endast om patientens vistelse utom sjukhusområdet icke medför fara för
annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Tillstånd får förbindas
med särskilda föreskrifter.

Nämnden äger i fråga om viss patient överlåta på överläkaren vid sjukhuset
att besluta om tillstånd.

Överläkaren får återkalla tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet,
om förhållandena påkallar det. Om särskilda skäl föreligger, äger
han i fråga om viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla
tillstånd.

Besvär m. m.

44 §.

Mot beslut varigenom

någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat
fall än som avses i 37 §,

särskolplikt eljest ålagts,

särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem
eller i elevhem,

ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits,

begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem
eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd återkallats,

ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits,

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

undervisning i särskola återupptagits eller återintagning i vårdhem eller
specialsjukhus skett efter utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställts under tillsyn

får talan föras genom besvär hos den psykiatriska nämnd som avses i
lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 § första stycket får dock talan icke föras.

Mot beslut varigenom omsorg enligt denna lag vägrats eller någon uttagits
till specialundervisning eller hänvisats till annan skolform i samma särskola
får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat ej
framgår av tredje stycket.

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos länsskolnämnden
genom besvär.

I övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon
enligt denna lag.

45 §.

Mot psykiatriska nämndens beslut eller huvudtillsynsmyndighetens beslut
enligt 44 § får talan icke föras.

Mot länsskolnämndens beslut får talan föras bos Konungen genom besvär.

46 §.

Talan enligt 44 § eller 45 § andra stycket får föras av vårdnadshavare^
förmyndaren eller den som beslutet rör, om han fyllt 15 år.

Mot beslut, varigenom inskrivning i särskola, vårdhem eller specialsjukhus
vägrats, får talan också föras av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller socialnämnden.

Talan enligt 44 § första eller andra stycket får föras utan inskränkning
till viss tid.

Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.

47 §.

Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda
avvisat biträde eller utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § tredje
stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Besvären skall inges till beslutsnämnden.

48 §.

Beslut som avses i 30 § tredje stycket eller 39 § tredje stycket samt beslut
av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till
efterrättelse. Myndighet som har att pröva besvär äger dock i avvaktan på
sitt slutliga avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av beslut, som
överklagats hos myndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967
49 §.

När psykiatriska nämnden handlägger ärende, som rör särskolplikt eller
i annat avseende elev i särskola, skall en av läkarna i nämnden ersättas med
ledamot som har särskild erfarenhet av undervisning av psykiskt utvecklingsstörda.

Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29
och 31—34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Övriga bestämmelser

50 §.

Vid bedömning av fråga om inskrivning i särskola, vårdhem eller specialsjukhus
skall läkarintyg och de andra handlingar Konungen föreskriver
vara tillgängliga. Detta gäller dock icke, när domstol överlämnat någon till
vård i specialsjukhus.

För inskrivning i särskola eller vårdhem utan samtycke av vårdnadshavare^
förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år,
får icke godtagas läkarintyg som är utfärdat av överläkaren hos styrelsen
för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. För inskrivning i specialsjukhus
utan sådant samtycke får icke godtagas läkarintyg som är utfärdat
av läkare som tjänstgör vid sjukhuset.

Särskolchef, vårdchef och överläkare hos styrelsen för omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda äger ombesörja undersökning som behöves för att
bedöma fråga om inskrivning som avses i första stycket.

51 §.

Frågan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus skall
prövas fortlöpande.

Vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde,
om han fyllt 15 år, får göra ansökan om utskrivning.

Beslutsnämnd är icke skyldig att pröva ansökan om utskrivning, förrän
tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

52 §.

I samband med utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus
skall prövas om andra omsorger som avses i denna lag bör beredas eleven
eller patienten efter utskrivningen.

53 §.

Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig
ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan undervisning.

Barnavårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

29 april 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för att den som ej fyllt 18 år
och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Socialnämnd skall, om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, vidtaga
åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt
denna lag beredes sådan vård.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd äger ombesörja undersökning,
som behöves för att vidtaga åtgärd enligt denna paragraf.

54 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning på begäran av

1) särskolchef eller rektor för särskola, om den som är i särskolpliktig
ålder och inskrivits i särskola icke inställer sig i skolan eller i elevhem
där han skall bo eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt 30 § tredje
stycket,

2) vårdchef eller föreståndare för vårdhem, om den som inskrivits i hemmet
icke inställer sig där eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt
39 § tredje stycket,

3) överläkare vid specialsjukhus, om den som inskrivits i sjukhuset icke
inställer sig där eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt 39 § tredje
stycket,

4) särskolchef, vårdchef, rektor för särskola, föreståndare för vårdhem
eller överläkare vid specialsjukhus för att återföra inskriven, som avvikit
från särskola, elevhem, vårdhem eller specialsjukhus eller som icke återvänder
till elevhem, vårdhem eller specialsjukhus sedan tid för tillstånd
att vistas på egen hand utom inrättningen löpt ut eller tillståndet återkallats,

5) tjänsteman eller myndighet som anges i 50 § sista stycket eller 53 §,
om någon icke inställer sig till undersökning som han skall genomgå enligt
nämnda lagrum.

Handräckning enligt första stycket 1, 2 eller 3 får lämnas endast om det
beslut som den begärda handräckningen avser skall lända till efterrättelse
omedelbart.

Om särskilda skäl föreligger får överläkare vid specialsjukhus beträffande
viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

55 §.

Vad som sägs i denna lag om överläkare vid specialsjukhus avser även
biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.

56 §.

Avgift utgår icke för omsorger enligt denna lag. Av den som icke är berättigad
till folkpension i form av hel förtidspension eller ålderspension och

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

som har inkomst av eget arbete får dock uttagas skälig ersättning för kost
och för bostad, som tillhandahålles honom.

Vid tillämpning av 10 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring anses specialsjukhus som annan anstalt än sjukhus.

57 §.

Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot bestämmelserna
i 10 § första stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Den som hjälper någon som är inskriven i specialsjukhus med stöd av
35 § att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i högst två
år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

58 §.

Den som är eller varit verksam inom den verksamhet för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda som avses i denna lag får ej obehörigen yppa
vad han därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden.

Den som bryter mot första stycket dömes, om gärningen ej är belagd
med straff i brottsbalken, till böter eller fängelse i högst ett år.

59 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av huvudtillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall upphöra
att gälla.

Psykiskt utvecklingsstörd, som vid ikraftträdandet erhåller sluten psykiatrisk
vård på specialsjukhus, skall anses inskriven i specialsjukhuset
enligt bestämmelse i nya lagen som motsvarar den med stöd av vilken han
intagits på sjukhuset. Är den psykiskt utvecklingsstörde utskriven på försök
enligt 19 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, skall
han anses utskriven på försök enligt nya lagen.

Har psykiskt utvecklingsstörd genom lagakraftvunnen dom, som meddelats
före ikraftträdandet, överlämnats till sluten psykiatrisk vård, äger
socialstyrelsen besluta att han skall vårdas i specialsjukhus. Fattas sådant
beslut anses som om patienten av domstol genom lagakraftvunnen dom
överlämnats till vård i specialsjukhus.

Psykiskt utvecklingsstörd, som vid ikraftträdandet är intagen i särskola
eller vårdanstalt, skall anses inskriven där enligt bestämmelser i nya lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i2 år 1967

som motsvarar dem med stöd av vilka han intagits i skolan eller anstalten.

Psykiskt utvecklingsstörd, som vid ikraftträdandet är försöksutskriven
eller utackorderad i familjevård enligt 18 § lagen om undervisning och vård
av vissa psykiskt efterblivna, skall anses utskriven på försök enligt 30 § nya
lagen, dock för högst sex månader räknat från ikraftträdandet.

Centralstyrelse som avses i lagen om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna skall för återstoden av centralstyrelsens mandatperiod
utgöra styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om landstinget
eller stadsfullmäktige ej beslutar annat.

Landstingskommuner som vid ikraftträdandet har gemensam centralstyrelse
får ha gemensam styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
och gemensam beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda.

Plan som avses i 8 § inges för fastställelse senast den dag Konungen bestämmer.

Godkännande enligt äldre bestämmelser av inrättning för psykiskt utvecklingsstörda
skall gälla tills annat föreskrives av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer eller följer av beslut som fattats enligt 10 §
andra stycket.

Den som intill den 1 juli 1968 mottagit psykiskt efterblivna för yrkesmässigt
bedriven undervisning eller vård utan att verksamheten varit upptagen
i plan eller godkänd enligt 2 § fjärde stycket lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna skall anses ha fått godkännande enligt
10 § nya lagen till och med december månad 1968, om myndighet som
har att meddela sådant godkännande icke beslutar annat.

Så länge Vipeholms sjukhus drives av staten får plan som avses i 8 §
fastställas, även om den icke upptager platser för sådana psykiskt utvecklingsstörda
som kan beredas plats i nämnda sjukhus. Under samma tid skall
Vipeholms sjukhus anses som specialsjukhus vid tillämpning av nya lagen,
i den mån annat icke följer av bestämmelser som Konungen meddelar.

I fråga om besvär i ärende vari beslut meddelats före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger meddela de
övriga föreskrifter, som behöves i samband med ikraftträdandet av denna
lag.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 6 § skollagen den 6 juni 19621 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Med skola--—-------särskilt angivet.

Vad i--------—---barnet står.

Beträffande undervisningen av Om undervisning av vissa psyvissa
psykiskt efterblivna gäller vad kiskt utvecklingsstörda gälla bedärom
är särskilt stadgat. stämmelser i lagen den 1967

(nr ) angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:247.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 kap.

Befinnes att den dömde är i varaktigt
behov av sluten psykiatrisk
vård och beredes honom efter utgången
av minsta tiden sådan vård
med stöd av lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
må interneringsnämnden förordna
om interneringens upphörande.

Kan den som begått brottslig gärning,
enligt vad som framgår av
föreskriven medicinsk utredning,
beredas vård med stöd av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, må rätten, om den finner
behov av sådan vård föreligga, förordna
att han skall överlämnas till

§•

Befinnes att den dömde är i varaktigt
behov av sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda och beredes
honom efter utgången av
minsta tiden sådan vård med stöd
av lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller
35 § lagen angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda, må
interneringsnämnden förordna om
interneringens upphörande.

kap.

§•

Kan den som begått brottslig gärning,
enligt vad som framgår av föreskriven
medicinsk utredning, beredas
vård med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall eller vård i specialsjukhus
med stöd av 35 § lagen angående omsorger
om vissa psykiskt utveck -

1 Senaste lydelse av SO kap. 7 § och 31 kap. 3 § se 1966:295.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1967

(Nuvarande lydelse)
sluten psykiatrisk vård.
Om gärningen icke begåtts under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom,
må dock sådant förordnande
meddelas allenast såframt
särskilda skäl äro därtill.

(Föreslagen lydelse)
lingsstörda, må rätten, om den finner
behov av sådan vård föreligga,
förordna att han skall överlämnas
till sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda.
Om gärningen
icke begåtts under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan själslig abnormitet av så
djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom,
må dock sådant förordnande meddelas
allenast såframt särskilda skäl
äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Innehåller utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning, som avgivits
före ikraftträdandet, att den misstänkte kan beredas vård med stöd av lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, skall rätten, om skäl
föreligger till det, inhämta yttrande av medicinalstyrelsen huruvida vård i
specialsjukhus bör komma i fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 7 § rättegångsbalken1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 kap.

7 §•

Åklagare må---väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken, samt sluten
psykiatrisk vård kommer till stånd
utan lagföring och åtal ej är påkallat
av särskilda skäl.

Beslut jämlikt — —

Beslut att----

Närmare föreskrifter

Åklagare må —- — — väckes; eller
4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken, samt sluten
psykiatrisk vård eller vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda kommer till
stånd utan lagföring och åtal ej är
påkallat av särskilda skäl.

— — av riksåklagaren.

■ — finnas föreligga.

— ---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 § se 1966:296.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhälls farlig

asocialitet

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 18 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förordnande om intagning

Ej må -—----— -

a) om han är i behov av sluten
psykiatrisk vård eller vård på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts
Förordnande om någons
Om flera ------

och säkerhet,
arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av sluten
psykiatrisk vård, vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
eller vård på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

kan verkställas.

eller internering.

3 §•

för böter.

5 §.

Förekommer anledning----

Den som avses med utredningen
skall, såvida icke anledning uppenbarligen
saknas, undersökas av läkare.
Av utlåtande över läkarundersökningen
skall framgå, huruvida
den undersökte är i behov av sluten
psykiatrisk vård.

Den som skall----— ---

— -— och övervakningsnämnd.

--hans inställande.

1 Senaste lydelse av 3, 5 och 18 §§ se 1966:297.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Skall den —--------anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängelse
kortare tid än sex månader, så ock
om domstol överlämnat intagen till
sluten psykiatrisk vård eller vård
enligt lagen om nylcterhetsvård och
han till följd därav skall intagas för
sluten psykiatrisk vård eller tvångsintagas
på vårdanstalt, skall verkställigheten
eller vården så länge den
pågår träda i stället för behandlingen
i arbetsanstalt. 1

1 kvarhållningstiden

Om intagen skall undergå fängelse
kortare tid än sex månader, så ock
om domstol överlämnat intagen till
sluten psykiatrisk vård, vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda
eller vård enligt lagen
om nykterhetsvård och han till följd
därav skall intagas för sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus
eller tvångsintagas på vårdanstalt,
skall verkställigheten eller vården
så länge den pågår träda i stället
för behandlingen i arbetsanstalt.
----villkorligt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling

i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Sjuknar intagen, —---------vid anstalten.

För undersökning — ----— --— — —- lämplig vård.

När det —• -—■ — •—-----särskilda föreskrifter.

Om beredande av sluten psykiat- Om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall meddelas be- risk vård i vissa fall och vård i spestämmelser
i särskild lag. cialsjukhus för psykiskt utvecklings störda

meddelas bestämmelser i särskilda
lagar.

Tid varunder---------skäl föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 27 § se 1966:298.

Kangl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt

kriminalregister

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Registret skall

2. Överlämnats till sluten eller öppen
psykiatrisk vård eller, om för
brottet är stadgat fängelse, till vård
enligt lagen om nykterhetsvård; eller 3

3. erhållit anstånd
Har brott, — -— —

I registret--—

(Föreslagen lydelse)

eller internering;

2. Överlämnats till sluten eller öppen
psykiatrisk vård eller till vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
eller, om för brottet är
stadgat fängelse, till vård enligt lagen
om nykterhetsvård; eller
av förvandlingsstraff.
i registret,
eller beslutet.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1966:299.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 7 §§ lagen den 16 juni 1966 om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Rätten får ej förordna att någon
skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård utan att rättspsykiatrisk
undersökning företagits. Detta gäller
dock ej beträffande den som är intagen
på sjukhus med stöd av beslut
enligt 9 § andra stycket lagen den
16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall eller på grund av domstols förordnande
eller som är utskriven på
försök enligt 19 § samma lag, om
det enligt utlåtande av medicinalstyrelsen
är uppenbart att fortsatt
vård kan beredas honom med stöd
.av lagen.

Rätten får ej förordna att någon
skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård eller till vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda
utan att rättspsykiatrisk undersökning
företagits.

Förordnande som avses i första
stycket behöver dock ej föregås av
rättspsykiatrisk undersökning om
den misstänkte är intagen på sjukhus
för sluten psykiatrisk vård med
stöd av beslut enligt 9 § andra stycket
lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller på grund av
domstols förordnande eller är utskriven
på försök enligt 19 § samma
lag eller är inskriven i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda
med stöd av 35 § lagen den 1967
(nr ) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda. I sådant
fall är det tillräckligt att i målet föreligger
utlåtande av medicinalstyrelsen
enligt vilket det är uppenbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att den misstänkte kan beredas fortsatt
vård med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall eller med stöd av 35 §
lagen angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.

Utlåtande över rättspsykiatrisk
undersökning skall, om annat ej följer
av rättens beslut, innehålla uttalande
dels om förutsättningarna
för att bereda den misstänkte vård
med stöd av lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vid gärningens begående.
Anser undersökningsläkaren att den
misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bör bli föremål för annan
åtgärd än sluten psykiatrisk
vård, skall detta anmärkas.

Undersökningsläkaren skall

§•

Utlåtande över rättspsykiatrisk
undersökning skall, om annat ej följer
av rättens beslut, innehålla uttalande
dels om förutsättningarna för
att bereda den misstänkte vård med
stöd av lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller
vård i specialsjukhus med stöd av
35 § lagen angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vid gärningens begående.
Anser undersökningsläkaren att den
misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bör bli föremål för annan
åtgärd än sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus,
skall detta anmärkas.

--- — ---—- sina uttalanden.

7 §•

Den som — — -----_____

Har misstänkt, som är häktad, för
rättspsykiatrisk undersökning förvarats
på annan plats än i häkte,
skall han återföras till häktet så
snart undersökningen avslutats. Är
han enligt undersökningsläkarens
utlåtande i behov av sluten psykiatrisk
vård, skall han i stället förvaras
på rättspsykiatrisk klinik.

— eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för
rättspsykiatrisk undersökning förvarats
på annan plats än i häkte,
skall han återföras till häktet så
snart undersökningen avslutats. Är
han enligt undersökningsläkarens
utlåtande i behov av sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus,
skall han i stället förvaras på
rättspsykiatrisk klinik.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Har rätten förordnat att någon
skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård och därvid förklarat att
han skall vara häktad, skall han
vårdas på rättspsykiatrisk klinik eller
psykiatrisk avdelning i kriminaivårdsräjong
till dess han intages på
sjukhus enligt 12 § lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall. Han får, även sedan domen
i målet vunnit laga kraft, hindras att
lämna kliniken eller avdelningen och
i övrigt underkastas det tvång som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården eller för att skydda
honom själv eller omgivningen.

(Föreslagen lydelse)

Har rätten förordnat att någon
skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus
och därvid förklarat att han skall
vara häktad, skall han vårdas på
rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk
avdelning i kriminalvårdsräjong
till dess han intages på sjukhus
enligt 12 § lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall
eller på specialsjukhus. Han får,
även sedan domen i målet vunnit
laga kraft, hindras att lämna kliniken
eller avdelningen och i övrigt
underkastas det tvång som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet
med vården eller för att skydda honom
själv eller omgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 34 §§ lagen den 16 juni 1966 om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Den som--—• -— --— --

Med psykisk sjukdom jämställes
i denna lag psykisk abnormitet,
som icke är psykisk sjukdom eller
psykisk efterblivenhet.

Vård beredes —----—• — — — ■

Vad som--------- 4

Ansökan om--------

Läkare vid sjukhus eller klinik,
där sluten psykiatrisk vård icke
meddelas, eller vid sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka eller föreståndare
vid särskola eller vårdanstalt
för psykiskt efterblivna får göra ansökan
i fråga om den för vars vård
han svarar. Militär chef, dock lägst
kompanichef eller motsvarande chef,
får göra ansökan beträffande den
som står under hans befäl.

(Föreslagen lydelse)

§■

under b).

Med psykisk sjukdom jämställes i
denna lag psykisk abnormitet, som
icke är psykisk sjukdom eller utgöres
av hämning i förståndsutvecklingen.

— — sådan kommun.

- särskild sjukavdelning.

§•

--- om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik,
där sluten psykiatrisk vård icke meddelas,
eller vid sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka eller specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda
eller rektor för särskola eller
föreståndare för vårdhem för psykiskt
utvecklingsstörda får göra ansökan
i fråga om den för vars vård
han svarar. Militär chef, dock lägst
kompanichef eller motsvarande chef,
får göra ansökan beträffande den
som står under hans befäl.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse)

I fråga------- -

Beträffande den — -—---

Konungen äger----

(Föreslagen lydelse)

han står.

---— utskriven därifrån.

---tillhör krigsmakten.

Utskrivningsnämnd eller----

Rättegångsbalkens regler om omröstning
i överrätt i fråga om ansvar
äga motsvarande tillämpning
på avgörande av utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden.

Innebär beslut —■ ---- — --

------— äro närvarande.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken
om omröstning i överrätt
äga motsvarande tillämpning på
avgörande av utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden.

--psykiatriska nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, att 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 19621 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3 m o m. Bestämmelserna i denna
lag gälla icke sådan vård av psykiskt
efterblivna, varom är särskilt stadgat.

I fråga om annan vård av psykiskt
efterblivna äger Konungen meddela
föreskrifter som avvika från bestämmelserna
i denna lag.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 mom. Bestämmelserna i denna
lag gälla icke sådan vård av psykiskt
utvecklingsstörda, som avses i lagen
den 1967 (nr ) an gående

omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, i vidare mån än
som föreskrives i sistnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 1 § 3 mom. se 1966:625.

Kungl. Maj:ts proposition nr li-2 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna

barnbidrag

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Där vid — — — — — —---

Vad i första stycket sägs om kommunalt
organ skall, såvitt avser vård
å anstalt för epileptiker, äga motsvarande
tillämpning å landstingskommun
eller, efter Konungens bestämmande,
annan som driver sådan anstalt,
oavsett att ersättning för vården
ej må uttagas av barnet eller
annan enskild person.

(Föreslagen lydelse)

§•

den bidragsberättigade.

Vad i första stycket sägs om kommunalt
organ skall äga motsvarande
tillämpning å landstingskommun
och stad som ej tillhör sådan kommun
eller, efter Konungens bestämmande,
annan huvudman i fråga om
allmänt barnbidrag för barn som bor
i elevhem, vårdhem, specialsjukhus
eller inackordering shem, som avses
i lagen den 1967 (nr

) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda, eller åtnjuter
omsorger enligt nämnda lag
och bor i enskilt hem på huvudmannens
bekostnad eller vårdas på anstalt
för epileptiker, oavsett att ersättning
ej må uttagas av barnet
eller annan enskild person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 7 § se 1957:173.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 februari
1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng lagstiftning
om undervisning och vård av psgkiskt efterblivna och anför.

I betänkandet Omsorger om psykiskt ntvecklingshämmade (SOU 1966: 9),
avgivet av rättschefen Stig Nordlund såsom utredningsman samt experter,
har föreslagits att en ny lag skall ersätta nu gällande lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av riksåklagaren,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, de medicinska fakulteterna, länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, mentalsjukvårdsberedningen,
statens handikappråd, förvaltningsutskotten i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs läns landsting,
Kalmar läns södra landsting, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
samt Norrbottens läns landsting, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg
och Malmö, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
advokatsamfund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,
Svenska psykiatriska föreningen, Rättspsykiatriska föreningen, Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, De enskilda anstalternas förbund, Svenska
facklärarförbundet, Vårdföreståndarnas förening, Svenska kommunalarbetarförbundet,
Svensk sjuksköterskeförening, Svensk kuratorsförening, Sveriges
psykologförbund, Föreningen av kuratorer för psykiskt efterblivna och
epileptiker, Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Särskolornas rektors -

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967 37

förening och Svenska föreningen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

Förvaltningsutskotten och stadsfullmäktige har bifogat yttranden från
centralstyrelserna för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Även
vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden från underlydande organ
m. fl.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna på området finns i lagen den 4 juni
1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (ändrad
1960: 112, 1962: 411 och 1966: 624), i det följande kallad 1954 års lag.
Med stöd av lagen har utfärdats kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734)
med tillämpningsföreskrifter till lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna, i det följande kallad tillämpningskungörelsen,
samt särskolereglementet den 16 december 1955 (nr 730).

1954 års lag inleds med en bestämmelse som anger lagens tillämpningsområde.
Enligt denna avser lagen dels barn under skolåldern,
som på grund av allmän psykisk efterblivenhet inte kan få tillfredsställande
vård i enskilt hem, dels andra barn under 18 år, som av sadan orsak inte
kan tillgodogöra sig folkskolans (grundskolans) vanliga undervisning eller
hjälpundervisning (specialundervisning), dels personer över 18 år, som av
samma anledning inte kan ta vård om sig själva (1 § första stycket). Med
allmän psykisk efterblivenhet menas enligt förarbetena till lagen (prop.
1954: 26 s. 71, L2U 27, rskr 239) att någon på grund av brister i det centrala
nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner. Lagen gäller
således inte fall, där utvecklingshämningen beror t. ex. på miljö eller på
kroppsliga sjukdomar som inte berör det centrala nervsystemet, och inte
heller fall där hämningen är partiell.

Lagen gäller inte dem som får sluten psykiatrisk vård eller är utskrivna
på försök enligt 19 § lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (1 § andra stycket).

Huvudmannaskapet för undervisningen och vården av de psykiskt
efterblivna ligger på landstingskommunerna och de städer som inte
tillhör sådan kommun. I det följande avses med landstingskommun även
sådan stad om inte annat framgår. Staten sörjer dock för viss undervisning
av psykiskt efterblivna med syn- eller hörselskada. Bortsett härifrån skall
landstingskommun alltså svara för att psykiskt efterblivna inom landstingsområdet
får undervisning och vård enligt 1954 års lag och de bestämmelser
som meddelats med stöd av denna. För detta ändamål skall landstingskommunen
låta upprätta en plan. I den skall tas upp behövliga särskolor, vårdanstalter
och organ för öppen vård. Planen behöver emellertid inte omfatta

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

efterblivna som kan få plats på sadan enskild särskola eller vårdanstalt som
godkänts för mottagande av efterblivna från hela riket (riksanstalt). Planen
skall fastställas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Två eller flera landstingskommuner kan förena sig om gemensamma
anordningar enligt lagen (2 §). Landstingskommunerna skall anordna och
driva de särskolor och vårdanstalter som tagits upp i planen (plananstalter),
i den mån inte annan gör detta. Även enskilda anstalter kan alltså tas
upp i planen och för dessa bär då landstingskommunen ett subsidiärt ekonomiskt
ansvar (3 §).

De övriga organisatoriska bestämmelser som lagen innehåller
finns i 5—9 §§. Särskola kan vara inrättad antingen för externatundervisning
eller som internat. De olika formerna av internat är småbarnshem,
skolhem och yrkeshem. Behovet av särskolundervisning skall om
möjligt i första hand tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser.
I stad med minst 25 000 invånare skall externatundervisning alltid vara anordnad
(5 § 1 mom.). Vårdanstalter enligt lagen är arbetshem, ålderdomshem,
vårdhem för efterblivna barn och vårdhem för höggradigt efterblivna
vuxna. Där det är lämpligt bör för öppen vård inrättas barndaghem sam!
arbets- och sysselsättningsavdelningar (5 § 2 inom.).

För planläggning, ledning och samordning av landstingskommuns verksamhet
enligt 1954 års lag skall landstingskommunen utse en centralstyrelse.
Denna skall också ha lokal tillsyn över de enskilda plananstalterna.
För vissa ärenden, bl. a. de som gäller inskrivning och utskrivning, skall
finnas en särskild delegation. Den skall bestå av en lagfaren ordförande,
som utses av länsstyrelsen, och två—fyra andra ledamöter, som centralstyrelsen
utser inom sig. Landstingskommuner kan, helt eller delvis, förena
sig om gemensam centralstyrelse (6 §).

Varje särskola och vårdanstalt skall ha en föreståndare. Landstingskommun
skall också ha en rektor för hela sin särskolorganisation samt en
vårdföreståndare (7 §). Vid varje särskola och vårdanstalt skall finnas
en ansvarig läkare (skolläkare eller anstaltsläkare). Dessutom skall centralstyrelsen
ha en läkare till sitt förfogande (centralstyrelsens läkare) (8 §).

överinseendet över undervisningen och vården enligt lagen utövas av
skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan dem av
uppgifter och befogenheter, som Kungl. Maj :t bestämmer. För varje särskola
och vårdanstalt skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet
(9 §). Kungl. Maj :t har föreskrivit att skolöverstyrelsen skall
vara huvudtillsynsmyndighet för särskolorna och medicinalstyrelsen för
vårdanstalterna (se SFS 1965: 469).

Lagens 10 och 11 §§ innehåller bestämmelser om sär skolplikt
och skyldighet att underkasta sig vård. Psykiskt efterbliven
som kan tillgodogöra sig undervisning vid särskola är särskolpliktig
fr. o. m. det kalenderår, under vilket han fyller sju år, t. o. m. det kalender -

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2 år 1967

år, under vilket lian fyller 21 år. Särskolplikten varar dock bara så länge
den efterblivne behöver undervisning vid särskola. Om det föreligger synnerliga
skäl kan särskolplikten förlängas längst t. o. m. det kalenderår,
under vilket den efterblivne fyller 23 år (10 §).

Psykiskt efterbliven, som inte är sär skolplikt^ och som fyllt 16 år, är
underkastad öppen vård eller vård på vårdanstalt enligt lagen. Efterbliven
får dock inte tas in på arbetshem eller ålderdomshem annat än efter medgivande
av den efterblivne eller hans vårdnadshavare eller förmyndare

(11 §)-

Av det anförda följer, att barn under skolåldern samt barn i åldern 7—15
år, som inte kan tillgodogöra sig särskolundervisning, i princip inte kan
tas om hand med stöd av 1954 års lag utan samtycke av vårdnadshavare^
Om emellertid barnet tagits om hand för samhällsvård enligt barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), kan det bli föremål för undervisning eller
vård enligt 1954 års lag även på initiativ av barnavårdsnämnden. I sådant
fall behövs inte något medgivande av vårdnadshavare^ även om själva samhällsvården
enligt barnavårdslagen skulle vara grundad på dennes samtycke
(prop. 1954: 26 s. 171). En erinran om omhändertagande enligt barnavårdslagen
finns i 11 § andra stycket 1954 års lag.

En psykiskt efterbliven blir principiellt omhändertagen enligt 1954 års lag
genom att han skrivs in vid särskola eller vårdanstalt. Hur detta omhändertagande
närmare skall gestalta sig -— t. ex. om den efterblivne skall tas in
på anstalt eller få öppen vård — bestäms särskilt, samtidigt med beslutet
om inskrivning eller senare.

Inskrivning vid särskola eller vårdanstalt kan ske
endast efter anmälan av någon som är behörig därtill. Behöriga är först och
främst vårdnadshavare och förmyndare. Om vårdnadshavare!! inte anmälei
särskolpliktigt barn för inskrivning vid särskola, skall skolstyrelsen se till
att anmälan görs. Efterblivet barn, som tagits om hand enligt barnavårdslagen
eller som fyllt 16 år, kan barnavårdsnämnden anmäla för inskrivning
vid särskola eller vårdanstalt. Socialnämnden kan anmäla efterbliven som
fyllt 18 år för inskrivning vid vårdanstalt. Sådan anmälan kan också göras
av centralstyrelsens läkare och i vissa fall av föreståndare för särskola. Det
åligger i övrigt barnavårdsnämnd och socialnämnd att vara verksamma
för att psykiskt efterblivna får vård enligt 1954 års lag. Dessa nämnder och
skolstyrelsen skall vid behov föranstalta om läkarundersökning (12 §). Anmälan
sänds till centralstyrelsen för det landstingsområde, där den det
gäller är mantalsskriven. Den skall åtföljas av bl. a. läkarintyg (13 §).

I fråga om det fortsatta förfarandet skiljs mellan anmälan som gäller barn
och anmälan om inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt 18 år. I det
förstnämnda fallet prövas anmälan av rektor efter samråd med centralstyrelsens
läkare. Rektor skall ta ställning till om barnet skall skrivas in
vid särskola. Finner rektor att barnet är hänförligt under 1954 års lag men

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

inte kan följa undervisningen vid särskola, går ärendet över till centralstyrelsens
läkare och vårdföreståndaren som gemensamt skall besluta, om barnet
skall skrivas in vid vårdanstalt. Inskrivningsfråga skall dock prövas av
centralstyrelsens delegation, om vårdnadshavaren inte samtyckt till inskrivning
eller om läkaren begärt att delegationen skall pröva fråga om inskrivning
vid särskola eller vårdföreståndaren och läkaren är oense om att inskrivning
bör ske vid vårdanstalt (14 § första och andra styckena).

Anmälan om inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt 18 år prövas
av vårdföreståndaren och centralstyrelsens läkare i förening. Ärendet skall
hänskjutas till delegationen i samma fall som när det gäller vård av den
som är under 18 år och dessutom då den vars inskrivning begärs yrkar
det och då denne, om han är över 21 år, eller hans förmyndare inte medgivit
åtgärden (14 § tredje stycket).

Om det är centralstyrelsens läkare som utfärdat det läkarintyg som fogats
vid anmälan, skall annan läkare som centralstyrelsen utser delta i
prövningen av inskrivningsfrågan (14 § fjärde stycket).

Om ett barns psykiska utveckling anses böra prövas ytterligare, innan
inskrivningsfrågan avgörs, kan barnet tas in på särskola för observation.
Detta kan ske även innan inskrivningsanmälan skett, om vårdnadshavaren
går med på det. Observationen skall i allmänhet vara avslutad inom
sex månader (15 §).

Den närmare utformningen av omsorgerna om den som skrivits in enligt
lagen regleras i huvuddrag i 17—19 §§ under rubriken intagning,
öppen vård m. in. Barn som skrivits in vid särskola skall i första hand
tas in på externatskola. Endast om detta med hänsyn till barnets bosättningsort
och övriga förhållanden inte är lämpligt, skall barnet tas in på
internat. Intagning i särskola kan uppskjutas om det finns skäl till det, dock
högst två år. Beslut i dessa frågor meddelas av centralstyrelsen eller rektor.
Internatelev skall under ferierna om möjligt vistas i föräldrahemmet eller
annat lämpligt enskilt hem (17 §). Om det kan antas att en särskolelev kan
tillgodogöra sig grundskolans vanliga undervisning eller specialundervisning,
kan han försöksutskrivas från särskola för prövning härav. Försöksutskrivning
kan också äga rum som förberedelse till slutlig utskrivning.
Även s. k. utackordering i familjevård kan ske i sådant syfte. Försöksutskriven
kan t. ex. placeras i inackorderingshem eller enskilt hem. Han kan underkastas
övervakning och särskilda föreskrifter. Behövs fortsatt utbildning
vid särskola, kan den efterblivne åter tas in i skolan. Beslut i nu angivna
frågor fattas av särskolans föreståndare med undantag dock för beslut i
fråga om försöksutskrivning i vissa fall (18 §).

Den som skrivits in vid vårdanstalt skall utackorderas i familjevård eller
försöksutskrivas till öppen vård. Även vid denna försöksutskrivning kan
förekomma tillsyn och särskilda föreskrifter. Endast om den efterblivne
oundgängligen behöver anstaltsVård får sådan komma till stånd. Han skall

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

då tas in på en vårdanstalt som är lämplig med hänsyn till hans ålder och
vårdbehovets art (19 § första och andra styckena). Som tidigare nämnts
krävs härvid enligt 11 § samtycke i vissa fall.

En psykiskt efterbliven kan tas in provisoriskt på vårdanstalt i avvaktan
på beslut om inskrivning vid sådan anstalt (19 § tredje stycket).

Beslut om åtgärder enligt 19 § fattas av bl. a. centralstyrelsens delegation
eller vårdföreståndaren och centralstyrelsens läkare i förening enligt föreskrifter
som Kungl. Maj :t meddelar (19 § sista stycket, jfr 8 § tillämpningskungörelsen).
Fråga om försöksutskrivning skall dock i vissa fall prövas
av delegationen.

Den som är inskriven vid särskola eller vårdanstalt skall genast utskrivas
slutligt om han inte längre faller under någon av de grupper av psykiskt
efterblivna som anges i 1 § (20 § första stycket).

Slutlig utskrivning från särskola skall ske då särskolplikten upphör (20 §
tredje stycket).

Utskrivning, slutlig eller på försök, kan påkallas av den inskrivne själv
om han fyllt 16 år och av hans förmyndare eller vårdnadshavare samt av
centralstyrelsens läkare. Utskrivning kan också ske utan särskild framställning.
Det åligger föreståndare och läkare att fortlöpande följa de intagnas
psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter pröva, om utskrivning
kan ske. Sådan prövning skall ske ex officio då den som är intagen i
skolhem eller yrkeshem fyllt 18 år (21 § första stycket).

Beslut om slutlig utskrivning från särskola meddelas av rektor efter skolläkarens
hörande och beslut om sådan utskrivning från vårdanstalt meddelas
av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren i samråd. Fråga om slutlig
utskrivning eller utskrivning på försök skall dock prövas av centralstyrelsens
delegation bl. a. om detta yrkas av den som kan påkalla utskrivning.
Delegationen kan i viss utsträckning även självmant ta upp utskrivningsfråga
till prövning (21 § andra—fjärde styckena).

Omsorger enligt 1954 års lag lämnas i princip utan kostnad för särskolelev
och för den som är inskriven vid vårdanstalt och inte fyllt 21 år.
I gengäld kan barnbidrag och folkpension tillfalla huvudmannen. Vård på
vårdanstalt av efterbliven som fyllt 21 år är avgiftsbelagd (22 §).

Beslut i fråga om omsorger enligt lagen får överklagas hos huvudtillsynsmyndigheten.
Särskild besvärstid behöver inte iakttas. Huvudtillsynsmyndighetens
beslut i dessa frågor får överklagas bara om det innebär
att någon skall skrivas in vid särskola eller vårdanstalt eller tas in på vårdhem
eller att slutlig utskrivning vägrats. Talan förs då hos Kungl. Maj :t
(23 §).

Den statliga undervisningen av psykiskt efterblivna regleras av bestämmelserna
i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319; ändrad bl. a. 1965: 247) om
undervisning i specialskola av barn, som på grund av syn-, hörsel- eller talskada
inte kan följa undervisningen i grundskolan. Sådant barn är skol2*—Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr H2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

pliktigt i specialskolan fr. o. m. höstterminen det kalenderår, då barnet
fyller sju år, t. o. m. vårterminen det kalenderår, då barnet fyller 17 år
(30 §). Detta gäller alltså även om barnet är psykiskt efterblivet (prop.
1965: 118 s. 13—15, L2U 53, rskr 318).

Vissa psykiskt efterblivna får — väsentligen på grund av sin efterblivenhet
—-sluten psykiatrisk vård på särskilda sjukhus. Det gäller
företrädesvis dem som är asociala e. d. eller eljest särskilt svårskötta. Dessa
sjukhus är Västra Marks sjukhus i Örebro, Västra Ny sjukhus vid Motala,
del av Källshagens sjukhus i Vänersborg, Salberga sjukhus i Sala och Vipeholms
sjukhus i Lund. De fyra förstnämnda sjukhusen var tidigare statliga
men blev den 1 januari 1967 landstingskommunal och provisoriskt inordnade
under sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242; ändrad bl. a. 1966: 625).
Kungl. Maj :t kan meddela föreskrifter, som avviker från bestämmelserna i
sjukvårdslagen, i fråga om den slutna psykiatriska vården av psykiskt efterblivna
(1 § 3 mom. andra stycket). Vipeholms sjukhus är fortfarande statligt
och skall övertas av landstingskommunen först den 1 januari 1970. För
detta sjukhus gäller ett av Kungl. Maj :t den 16 december 1966 fastställt
reglemente. Den slutna psykiatriska vården bereds antingen enligt den fria
intagningsformen, som regleras av sjukvårdslagen eller reglementet för
Vipeholms sjukhus, eller med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Enligt sistnämnda lag kan psykiatrisk sjukhusvård under vissa förutsättningar
beredas oberoende av samtycke av patienten. Lagen innehåller också
bestämmelser om utskrivning, besvär m. m. Den är i första hand avsedd
att tillämpas vid psykisk sjukdom m. m. och inte vid psykisk efterblivenhet.
I övergångsbestämmelserna till lagen föreskrivs emellertid, att psykisk efterblivenhet
i princip skall jämställas med psykisk sjukdom vid lagens tillämpning
tills Kungl. Maj :t bestämmer annat.

Enligt brottsbalken kan domstol i vissa fall överlämna en psykiskt efterbliven
till sluten psykiatrisk vård (31 kap. 3 §). Under vissa förutsättningar
kan överlämnande till öppen psykiatrisk vård äga rum (31
kap. 4 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Utredningen

Personkretsen

Under begreppet psykisk efterblivenhet eller oligofreni som den medicinska
termen lyder hänförs enligt utredningen en rad tämligen olikartade tillstånd
vilkas orsaker delvis är okända och vilkas gemensamma kännetecken
är att de intellektuella funktionerna är under det normala. Denna brist skall
vara medfödd eller i vart fall ha manifesterats under utvecklingsperioden
dvs. i allmänhet under tiden fram till 16-årsåldern. En motsvarande nedsättning
av de intellektuella funktionerna som inträder hos en person efter
det han uppnått vuxen ålder, t. ex. i anslutning till en psykisk sjukdom eller
som följd av åldersförändringar, hänförs i princip inte under efterblivenhetsbegreppet.
Tillstånd av sådant slag benämns demenstillstånd.

Antalet efterblivna som måste tas om hand genom det allmännas försorg
eller som inte kan försörja sig torde enligt utredningen uppgå till åtminstone
1 % av befolkningen. Utredningen beräknar att sammanlagt omkring
22 000 efterblivna dvs. inte fullt 0,3 % av befolkningen är föremål för
omsorger av olika slag. Av dem får ca 5 000 undervisning i särskola, ca 9 000
institutionsvård och ca 5 000 är omhändertagna i familjevård eller för söksutskrivna.

Psykisk efterblivenhet sammanhänger i betydande utsträckning med att
någon skada eller defekt drabbat hjärnan. I dessa fall är ofta efterblivenheten
betydande och inte sällan förbunden med kroppsliga defekter av olika
slag såsom rörelserubbningar, syn- och hörseldefekter, talsvårigheter m. m.
Ibland är sistnämnda symptom dominerande och kan göra det svårt att
bedöma graden av efterblivenhet. När nedsättningen av de intellektuella
funktionerna inte kan hänföras till någon påvisbar hjärnskada anses efterblivenheten
vanligtvis vara ett utslag av den normala variationen i fråga om
intellektuell utrustning. Efterblivenheten brukar i sådana fall betecknas
som familjär eller konstitutionell. Den är inte förenad med några medicinska
särdrag och är i regel måttlig.

Utredningen framhåller att även om allmänna arvsanlag har stor betydelse
för utvecklingen av den intellektuella förmågan hos en individ är
det viktigt att hålla i minnet att den intellektuella kapaciteten kan växla
från tid till annan beroende på inflytelser från miljön eller andra förhållanden.
Sålunda kan ett barn som växer upp i en miljö som är fattig på intellektuell
stimulans utvecklas betydligt långsammare än det annars skulle
ha gjort. Vidare kan partiella brister i nervsystemets funktioner som med -

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

för exempelvis försämrad syn eller hörsel försena den intellektuella utvecklingen.
Samma effekt kan kroppslig svaghet medföra. I dessa fall och även
i andra kan betydande sen- och eftermognadsprocesser äga rum.

Utredningen erinrar om att departementschefen vid tillkomsten av 1954
års lag (prop. 1954: 26 s. 71) ansåg, att varken benämningen allmän psykisk
efterblivenhet eller något annat av de förslag som hade kommit fram
var helt tillfredsställande, men att han stannade för den förstnämnda termen,
som rent språkligt syntes honom bäst täcka vad som avsågs utan att
därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. I fråga om innebörden
fastslog departementschefen, att med allmänt psykiskt efterbliven skulle
avses endast den som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats
i sina intellektuella helhetsfunktioner.

Sedermera har enligt utredningen uttalats önskemål om en ändrad terminologi.
Från flera håll, bl. a. av förbundet för utvecklingsstörda barn,
har föreslagits att begreppet psykiskt efterbliven skulle ersättas med benämningen
psykiskt utvecklingsstörd. Förbundet har motiverat detta särskilt
med att det förstnämnda uttrycket numera fått en avgjort nedsättande
klang. Vidare har förbundet understrukit att den föreslagna beteckningen
accepterats av både barnens föräldrar och allmänheten.

Utredningen anser att en ny lag liksom den nuvarande bör avse endast
personer som till följd av nedsättning av de intellektuella funktionerna behöver
särskild undervisning eller vård. Med hänsyn bl. a. till vad som anförts
mot termen psykisk efterblivenhet finner utredningen önskvärt att
ersätta den med en ny, som sakligt kan godtas utan att samtidigt verka förklenande.
Efter vissa överväganden kommer utredningen fram till att valet
bör stå mellan begreppen psykiskt utvecklingsstörd och psykiskt utvecklingshämmad.

Det kan visserligen ifrågasättas, anför utredningen, om dessa båda uttryck
är tillräckligt begränsade till sin innebörd. Av orden utvecklingshämning
och utvecklingsstörning framgår sålunda inte att de därav drabbade
främst kännetecknas av en nedsättning av de intellektuella funktionerna.
Emellertid kan man enligt utredningsmannen inte bortse från att benämningar
som intellektuell utvecklingshämning eller intellektuell utvecklingsstörning
lätt kan uppfattas som nedsättande. Även om bristerna i intellektuellt
hänseende utgör det mest framträdande draget hos det klientel som
det nu är fråga om kan dessa för övrigt ofta inverka även på andra delar
av själslivet, såsom känslo- och viljelivet.

Ordet utvecklingsstörning täcker enligt utredningen väl de situationer
då den intellektuella underutvecklingen kan sättas i samband med någon
skada på hjärnan. Däremot anser utredningen uttrycket mindre adekvat
för de fall då nedsättningen av de intellektuella funktionerna är att hänföra
till allmänna ärftliga faktorer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Utredningen anser att den beteckning som väljs bör användas endast på
dem som omfattas av den nya lagstiftningen. Detta innebär en principiell
skillnad i förhållande till 1954 års lag, som förutsätter att det finns andra
psykiskt efterblivna än de som lagen är tillämplig på. Enligt utredningens
uppfattning bör definitionen bli mindre medicinsk och mera social och pedagogisk.
Det sagda talar enligt utredningens mening mot det redan stabiliserade
uttrycket psykiskt utvecklingsstörda.

I fråga om terminologin har utredningen vidare haft överläggningar med
företrädare för de danska och norska myndigheter som svarar för efterblivenhetsvården.
Med hänsyn till vad som förekommit därvid och till de i det
föregående angivna skälen föreslår utredningen att uttrycket utvecklingshämmad
och avledningar därav används i den nya lagstiftningen.

I begreppet psykisk utvecklingshämning lägger utredningen inte endast att
det föreligger en nedsättning av de intellektuella funktionerna, som är hänförlig
till utvecklingsperioden, utan även — vilket är en nyhet i förhållande
till begreppet allmän psykisk efterblivenhet — att denna nedsättning har
sådana verkningar att personen i fråga behöver särskilda omsorger genom
det allmänna för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt.
Det bör enligt utredningen vara möjligt att bygga upp en ny lag efter huvudsakligen
samma principer som utmärker den nu gällande och att därvid
uppnå en precisering, som är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt,
av de undervisnings- eller vårdbehov som skall föreligga för att åtgärder
av mera ingripande slag skall kunna beslutas.

Även om tyngdpunkten i rättssäkerhetsgarantierna läggs på preciseringen
av undervisnings- och vårdbehovet finner utredningen det nödvändigt att
närmare beröra vad som bör innefattas i kravet på att en nedsättning av de
intellektuella funktionerna skall föreligga. Enligt förarbetena till 1954 års
lag omfattar som anförts begreppet allmän psykisk efterblivenhet endast
dem som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina
intellektuella helhetsfunktioner. Därigenom utesluts från lagens tillämpningsområde
de fall då störningen i den intellektuella utvecklingen beror
på miljö- eller uppväxtförhållanden eller står i samband med någon kroppslig
sjukdom, som inte berör det centrala nervsystemet eller endast drabbat
vissa delfunktioner. Enligt utredningens mening är en sådan avgränsning
inte sakligt motiverad. Den utvidgning av tillämpningsområdet för en ny
lag som detta ställningstagande principiellt innebär bör enligt utredningen
inte inge några betänkligheter. Utredningen anför att nuvarande bestämmelser
om intagning för observation i särskola, såsom förordades vid lagens
tillkomst, i viss utsträckning torde ha tillämpats i nu berörda fall. Avgörande
för om särskild åtgärd skall kunna vidtas bör vara det behov av speciell
undervisning eller vård som föreligger.

Utredningen framhåller att i förutsättningen att den utvecldingshämmade
skall behöva särskilda omsorger genom det allmänna ligger, att nedsatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

ningen av hans intellektuella funktioner måste vara av mera betydande
grad. Barn i skolåldern som kan tillgodogöra sig den allmänna skolans
hjälpundervisning skall inte hänföras under den lag utredningen föreslår.
Utredningen har övervägt om den erforderliga nedsättningen av de intellektuella
funktionerna kan komma till uttryck i lagen på något sätt, t. ex. genom
fixering av gränsen mot normal intellektuell utveckling till viss bestämd
intelligenskvot, men har funnit att detta inte är praktiskt möjligt.

Enligt utredningens åsikt bör den nya lagen självfallet inte hindra att
psykiskt utvecklingshämmade bereds den specialvård som kan behövas,
t. ex. vård på sjukhus i anledning av något psykiskt sjukdomstillstånd. Enligt
utredningens uppfattning bör emellertid lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall inte vara tillämplig på andra psykiskt utveckllngshämmade
än sådana som samtidigt är psykiskt sjuka eller psykiskt
abnorma och på grund därav behöver sluten psykiatrisk vård.

Utredningen erinrar om att när beteckningen sinnesslö genom 1954 års
lag ersattes med psykiskt efterbliven det inte ansågs möjligt att göra samma
terminologiska ändring i annan lagstiftning där sinnesslöbegreppet förekommer.
Utredningen anser att tidpunkten nu är inne för att utmönstra
beteckningen sinnesslö ur lagstiftningen. I varje särskilt fall måste dock
undersökas om uttrycket sinnesslöhet kan ersättas med något av uttrycken
psykisk utvecklingshämning eller brister i förståndsutvecklingen eller någon
gradering av dessa uttryck genom tillägget allvarlig eller höggradig.

Huvudmannaskapet

Utredningen erinrar om den s. k. huvudmannaskapsreformen, enligt vilken
landstingskommunerna den 1 januari 1967 övertog huvudmannaskapet
för den av staten bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker, inklusive
den undervisning och vård av psykiskt efterblivna som meddelats
vid de statliga mentalsjukhusen för efterblivna, vid andra statliga inrättningar
och vid vissa institutioner till vilkas drift staten bidragit enligt särskilda
avtal. Från övertagandet undantogs dock undervisningen av sådana
blinda eller döva psykiskt efterblivna som skall tas emot vid specialskolan
enligt skollagen.

Från en del håll har, säger utredningen, önskemål uttalats om att särskolan
skall samordnas med den allmänna skolan och läggas under primärkommunalt
huvudmannaskap. Utredningen anser en sådan uppdelning olämplig
redan av det skälet att de nuvarande primärkommunerna i allmänhet inte
är tillräckligt stora för att ge underlag för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade
och att de nya kommunblocken inte heller ger tillräckligt
underlag. Eftersom det inte ingått i utredningsuppdraget att ompröva
huvudmannaskapet för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade,
anser utredningen sig emellertid inte behöva närmare utveckla sin ståndpunkt
i denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utredningen konstaterar att när landstingen övertagit statens mentalsjukvård
m. m. kommer landstingskommunernas huvudmannaansvar i princip
att omfatta alla former av sjukvård samt undervisning och vård av psykiskt
utvecklingshämmade. Detta innebär emellertid inte att de omsorger som de
psykiskt utvecklingshämmade behöver till följd av sin utvecklingshämning
kan regleras genom de bestämmelser som gäller sjukvården. Utredningen
anser att en särskild lag om psykiskt utvecklingshämmade alltjämt behövs.

Enligt utredningen bör en sådan lag bli tillämplig på alla psykiskt utvecklingshämmade.
Därigenom slås fast att landstingen är skyldiga sörja
för dem alla och att särskolplikt gäller för alla psykiskt utvecklingshämmade,
som kan tillgodogöra sig sådan undervisning, oavsett var de för tillfället
vistas. När en psykiskt utvecklingshämmad behöver vistas på sjukhus,
t. ex. vid en psykos eller kroppssjukdom, gäller givetvis bestämmelserna om
vård för sjukdom, bl. a. i sjukvårdslagen. Men landstingen bör alltjämt ha
kvar ansvaret för vederbörande i hans egenskap av psykiskt utvecklingshämmad.

I fråga om blinda och döva psykiskt efterblivna barn
grundar utredningen sitt förslag på huvudmannaskapsreformen. Utredningen
framhåller dock att en psykiskt utvecklingshämmad, som dessutom
har syn- eller hörselskada, givetvis behöver minst lika lång undervisning
som andra psykiskt utvecklingshämmade, dvs. till 21 eller i undantagsfall
23 års ålder. Anledning saknas därför att begränsa skolplikten såsom skett
i skollagen. Landstingets huvudmannaansvar för en psykiskt utvecklingshämmad,
som gått igenom statlig blind- eller dövskola, innebär bl. a. att
landstinget om det behövs skall bereda honom fortsatt undervisning eller utbildning.
Man får räkna med att undervisningen i en del sådana fall måste
meddelas i speciella yrkesskolor inom särskolan. Utredningen föreslår därför
att landstingen skall vara skyldiga att anordna sådana specialsärskolor
i den mån inte annan drar försorg därom.

De f. d. statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna bör enligt utredningens
mening inte vara omfattade av sjukvårdslagstiftningen utan inordnas
som specialsjukhus under en ny lag om psykiskt utvecklingshämmade.
Denna måste alltsa innehalla bestämmelser om intagning,
kvarhållande och utskrivning såvitt avser dessa sjukhus. Även i fråga om
organisation och förvaltning m. m. behövs nya bestämmelser, antingen i lagen
eller i tillämpningsföreskrifter till denna. Enligt utredningen kan vissa
av bestämmelserna i sjukvårdslagen om tjänstemän i sjukhusledningen och
läkare lämpligen ges motsvarande tillämplighet på special sjukhusen för psykiskt
utvecklingshämmade.

Liksom hittills bör enligt utredningens mening befintliga enskilda
institutioner, i den mån de skall besta, beaktas när landstingen

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

planlägger undervisningen och vården av de psykiskt utvecklingshämmade.
Det rättsliga läget blir således liksom f. n„ att de enskilda inte är skyldiga
att ombesörja undervisning eller vård men att landstingen äger utgå från
de resurser som enskilda ställer till förfogande. Det yttersta ansvaret vilar
dock alltid på landstingen.

Platserna på de enskilda institutionerna kommer enligt utredningen att
behovas under en lång följd av år, även om man på längre sikt bör räkna
med att samhället handhar alla omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade.
Samma krav på de enskilda inrättningarnas och deras personals
standard måste upprätthållas som i fråga om landstingsanstalterna. F. n.
kan detta ske genom att den enskilda anstalten tas upp i plan eller godkänns
som riksanstalt. Utredningen anför att det emellertid visat sig att enskilda
inrättningar för psykiskt utvecklingshämmade drivs fristående och utan
godkännande eller tillsyn. Gällande föreskrifter hindrar inte att så sker, till
skillnad från vad som gäller om enskilda sjukhem och barnhem. Erfarenheterna
beträffande enskilda sjukhem visar enligt utredningen, att det är
svårt att upprätthålla skäliga standardkrav på den enskilda verksamheten
om samhället inte i förväg får pröva dess förutsättningar. Utredningen föreslår
därför att godkännande av statlig myndighet skall fordras för alla enskilda
inrättningar som är avsedda för psykiskt utvecklingshämmade och
att dessa inrättningar blir föremål för fortlöpande tillsyn.

De ekonomiska relationerna mellan landstingen och de enskilda inrättningarnas
huvudmän bör enligt utredningen liksom hittills regleras genom
avtal.

Samverkan mellan landsting i fråga om undervisning och
vård av psykiskt utvecklingshämmade förekommer, konstaterar utredningen,
i olika former med stöd av 1954 års lag (2 § tredje stycket och 6 §
tredje stycket). Utredningen framhåller att huvudmannaskapsreformen
medför väsentligt ökat behov av samverkan landsting emellan. Mentalsjukvårdsberedningen
har i september 1965 lagt fram förslag till regionindelning
av vården av vissa grupper psykiskt utvecklingshämmade.

Utredningen framhåller att det tidigare ansetts angeläget att undvika lagstiftning
om hur sjukvårdshuvudmännen skall handha regionsjukvården.
Den genomförs i stället på grundval av överenskommelser mellan dem och
statsmakterna. Sjukvårdslagen innehåller till följd därav inte några bestämmelser
om regionsjukvård. Då huvudmannaskapsreformen beslöts, ifrågasattes
inte någon ändring i denna princip. Med hänsyn härtill anser utredningen
att det inte finns anledning att i lagen om psykiskt utvecklingshämmade
reglera den regionundervisning och regionvård, som landstingen
måste organisera på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

Olika former av omsorger

Undervisning

Inledningsvis erinrar utredningen om att den undervisning, som enligt
1954 års lag meddelas i särskolan, är förskolundervisning för barn under
skolåldern, allmän teoretisk och praktisk skolundervisning för särskolpliktiga
barn samt yrkesundervisning för särskolpliktiga som åtnjutit skolundervisning.
För skolundervisning meddelas psykiskt efterblivna barn som
är lämpade för sådan undervisning. Teoretisk eller praktisk särskolundervisning
meddelas psykiskt efterblivna barn som kan tillgodogöra sig sådan
undervisning. Innehållet i de olika formerna av undervisning är således,
framhåller utredningen, avgörande för vilka efterblivna barn som
skall hänföras till särskolan. Om undervisningen finns det härutöver inte
några bestämmelser i 1954 års lag. I särskolereglementet föreskrivs emellertid
att det vid skolhem och motsvarande externatskola skall finnas försöksavdelning
och skolavdelningar, där skolundervisning meddelas i så nära
överensstämmelse som möjligt med vad som gäller för den allmänna folkundervisningen,
samt särskild avdelning för sådana elever som huvudsakligen
är mottagliga endast för praktisk undervisning. Med stöd av särskolereglementet
har skolöverstyrelsen gett ut en läroplan för särskola.

Utredningen anför att utvecklingen inom särskolan sedan 1955 karakteriserats
av materiell upprustning och ökat elevantal. Elevantalet i samtliga
skolor för psykiskt efterblivna och epileptiker utgjorde läsåret 1955/56

4 002, därav 1 198 externatelever. Läsåret 1964/65 var motsvarande siffror

5 127 och 2 221.

Utredningen framhåller att innan särskolplikten infördes genom 1944
års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa endast ett fåtal
barn, som inte var mottagliga för undervisning i traditionell mening, kom i
åtnjutande av undervisning. Särskolplikten och tillkomsten av särskolornas
läroplan har sedan medfört att allt fler barn, som tidigare betraktades som
vårdfall, fått praktisk undervisning i särskilda klasser i särskola.

I 1954 års lag dras gränsen mellan undervisning och vård efter förmågan
att tillgodogöra sig den undervisning som meddelas i särskola. Numera
framhäver man enligt utredningen starkare principen att varje barn skall
ha rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig. Principen tar sig
uttryck i en utvecklingsbefrämjande undervisning med syfte att öva upp
den allmänna färdigheten och att bibringa förmåga till social anpassning.
På samma sätt som inom det allmänna skolväsendet söker man mer än tidigare
knyta an till mål utanför skolan. En metodik som den antydda medför,
framhåller utredningen, att begreppet undervisning inom särskolan fålen
synnerligen vidsträckt innebörd, eftersom strävan bör vara att varje barn
får den undervisning som är anpassad efter barnets förutsättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Externatundervisningen har under senare år ökat. Utredningen erinrar
om att det redan vid tillkomsten av 1954 års lag ansågs angeläget att externatundervisningen
byggdes ut i så stor utsträckning som möjligt. Mellan
möjligheterna att bereda varje barn adekvat undervisning och lämpligaste
boendeform råder enligt utredningen en växelverkan. Vissa barn kan till
följd av de stora avstånden i glesbygderna inte förflytta sig till en skola.
Undervisningen kan lättare differentieras om många elever undervisas på
samma plats. Å andra sidan bör beaktas att internatvistelse kan försvåra
den viktiga kontakten med föräldrar och samhälle. Olika synpunkter gör
sig enligt utredningen gällande för olika åldrar och utvecklingsnivåer.

Utredningen uppskattar att f. n. endast ca 10 % av antalet efterblivna
barn i åldrarna 4—7 år får förskolundervisning. Åren före skolåldern
har enligt utredningen avgörande betydelse för individens utveckling.
Förskolundervisningen är särskilt för de utvecklingshämmade barnen
mycket betydelsefull och ökar i hög grad möjligheterna för dem att bli skolbarn.
Sådan undervisning bör emellertid inte begränsas till barn som kan
antas bli mottagliga för undervisningen i särskolans teoretiska och praktiska
klasser. Enligt utredningens mening bör förskolundervisning vara tillgänglig
för alla utvecklingshämmade som är mottagliga för den. En intensifiering
av förskolverksamheten är därför nödvändig.

Huvudmännen bör enligt utredningen åläggas att aktivt verka för att utvecklingshämmade
småbarn anmäls till och får börja i förskolan. En omfattande
information till föräldrarna bör lämnas i detta syfte. Vidare bör
man utnyttja den personkännedom som finns hos barnavårdscentraler,
barnavårdsnämnder m. fl. Särskilda befattningshavare bör finnas med uppgift
att vid behov undervisa psykiskt utvecklingshämmade förskolbarn i deras
hem och ge råd och hjälp till föräldrarna.

Utredningen anser att de förskolbarn som kan undervisas i grupp i princip
bör hänföras till särskola. Hänvisning till vårdhem bör i fortsättningen
inte, såsom enligt 1954 års lag, grundas på bristande förmåga hos barnet
att tillgodogöra sig undervisning utan enbart på barnets behov av vård. Det
bör uttryckligen föreskrivas att förskolundervisning skall anordnas vid
vårdanstalter för barn. Denna undervisning bör formellt hänföras till särskolan.

Utredningen erinrar om att systematiserad skolundervisning
eller sysselsättning för psykiskt utvecklingshämmade barn i de vanliga skolåldrarna
under senare tid ordnats för allt större grupper av de svårare skadade
barnen, vilka tidigare betraktades som obildbara men numera anses
mottagliga för praktisk undervisning och social träning. Det är en strävan
att göra det möjligt för de psykiskt utvecklingshämmade att leva ute i samhället.
Enligt utredningen har det visat sig att även relativt svårt utvecklingshämmade
i en utsträckning som för bara en kort tid sedan ansågs helt
otänkbar kunnat beredas en meningsfylld sysselsättning i skyddade verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

städer och i många fall t. o. m. finna anställningar i öppna marknaden.
Pedagogiska erfarenheter liksom psykologisk-pedagogisk forskning har lett
fram till en metodik som kan tillämpas på sådana utvecklingshämmade som
mycket litet eller inte alls kan tillägna sig teoretiska kunskaper.

Verksamheten för de barn som inte kan tillgodogöra sig teoretisk undervisning
kan enligt gällande bestämmelser anordnas antingen i form av praktiska
klasser vid internat- eller externatskolor eller vid s. k. externa sysselsättningsavdelningar
för de barn och ungdomar, som inte går i särskola men
inte heller är intagna i vård- eller arbetshem. De praktiska klasserna är en
del av särskolan medan verksamheten vid sysselsättningsavdelningarna utgör
ett led i vårdanstaltens omsorger. Skillnaden mellan dessa båda verksamhetsformer
har i fråga om barn i skolpliktig ålder hittills varit mycket
liten. Det har efter hand framstått som alltmer irrationellt att samma huvudman
på samma ort anordnar verksamhet av nästan samma slag på två
ställen, särskilt som elevunderlaget i flertalet fall är mycket knappt.

I vissa länder har skolverksamheten för barnen differentierats på en teoretisk
skola och en arbets- eller träningsskcia. Utredningen anser att en liknande
differentiering av verksamheten bör genomföras i vårt land. Särskolan
för de skolpliktiga i åldern från 7 till omkring 16 år bör i enlighet härmed
delas på särskolans grundskola, avsedd för teoretisk undervisning, och
särskolans träningsskola, avsedd att ersätta de praktiska klasserna och
sysselsättningsavdelningarna.

Till träningsskolan bör enligt utredningen i första hand hänvisas sådana
elever, som efter prövning i särskolans grundskola visat sig inte kunna följa
med undervisningen där. Till träningsskolan kan också hänföras sådana
elever som trots att de uppnått skolpliktig ålder inte nått den mognad som
är nödvändig för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i första
årskursen i särskolans grundskola. Den övre gränsen för placering i träningsskolan
torde böra ligga vid den skolförmåga som är normal vid testvärden
omkring IK 50 enligt Terman-Merrill-skalan. Det är inte ovanligt att
särskolelever hjälpligt kan följa med något eller några år i den teoretiska
särskolans lägre årskurser och t. ex. lära sig läsa något men att de sedan
kommer in i ett tillstånd då all inlärning av teoretiska skolämnen är omöjlig.
Sådana elever bör föras över till träningsskola. De bör emellertid vara
så utvecklade att de förstår och följer kollektiva eller individuella uppmaningar
och tillsägelser. Däremot torde man inte kunna begära att de alla
skall ha en sådan talutveckling att de själva kan tala med läraren eller
kamraterna.

Den av utredningen förordade principen att ge varje barn den undervisning
som är lämpad för det och därvid anknyta skolplikten till förmågan
att tillgodogöra sig undervisningen medför, säger utredningen, att allt fler
utvecklingshämmade barn blir skolpliktiga i särskolan. Detta innebär också
att förhållandevis heterogena grupper av barn hänförs till särskolan. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

redningen finner det därför nödvändigt att i detta sammanhang behandla
vissa organisatoriska frågor.

Utredningen framhåller att man i Sverige försökt samordna de små externatskolorna
med den vanliga grundskolan för att få bättre tillgång till
personal och materiel för en välordnad pedagogisk verksamhet. Erfarenheterna
av en sådan samverkan, som nu pågått i en följd av år, är enligt
utredningen utomordentligt gynnsamma.

Viss samverkan mellan primärkommuner och landstingskommuner i fråga
om särskolverksamheten förutses i 1954 års lag. Enligt 6 § sista stycket
kan ledningen av externatskola överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande
skoldistrikt. Denna möjlighet har utnyttjats endast i några få fall. Erfarenheterna
härav är enligt utredningen hittills inte positiva. Utredningen
anför att erforderlig samverkan mellan den vanliga grundskolan och särskolan
kan komma till stånd utan att ledningen av särskolexternatet överlåts
på skolstyrelsen.

I övrigt anser utredningen att särskolans teoretiska klasser bör anknytas
till grundskolan så långt förutsättningar härför finns. När det gäller frågan
om träningsskolan också kan anordnas i anslutning till vanlig grundskola
gör sig enligt utredningen olika synpunkter gällande. Rent allmänt bör
målet vara en sådan samordning. Efter närmare övervägande kommer utredningen
fram till att det finns goda skäl att på försök samordna även särskolans
träningsskola med den vanliga grundskolan.

Utredningen framhåller slutligen att träningsskola liksom förskola bör
kunna inrättas i anslutning till vårdhem för barn.

Utredningen anför att huvudmännen hittills inte ägnat yrkesundervisningen
för särskolans elever tillräcklig uppmärksamhet. Åtskilligt
brister både kvalitativt och kvantitativt i fråga om anordningar för de utvecklingshämmades
yrkesanpassning.

Utredningen framhåller vidare att det blir svårare att placera särskolelever,
som inte fått någon yrkesundervisning, allteftersom mekaniseringen
tränger in på flera arbetsområden och rationaliserings- och driftsekonomiska
synpunkter tillmäts allt större vikt. Denna hårdnande arbetsmarknad
skärper kravet på att särskolans yrkesundervisning byggs ut. Det finns också
andra skäl till en sådan utbyggnad, såväl humanitära som sociala och ekonomiska.
Det har, framhåller utredningen, visat sig att man genom att intensifiera
och förbättra särskolans yrkesundervisning kan få ut väsentligt mera
för både eleven och samhället.

Utredningen framhåller att många psykiskt utvecklingshämmade barn,
som rätteligen borde undervisas inom särskolan, f. n. av olika skäl går kvar
i hjälpklass eller t. o. m. normalklass under hela sin skoltid. Enligt 1954 års
lag kan dessa ungdomar inte tas in som elever i särskolans yrkesundervisning.
Utredningen föreslår att detta i fortsättningen skall bli möjligt. Förslaget
innebär i viss mån ytterligare krav på utbyggnad av särskolans yrkesundervisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

För särskolans yrkesundervisning förordar utredningen en bred uppläggning
så att undervisningen svarar mot elevernas olika förmåga att tillgodogöra
sig undervisning och deras förmåga till social anpassning. Undervisningen
bör omfatta såväl yrkesutbildning och yrkesträning som fortsatt
teoretisk utbildning. Det bör vidare ankomma på särskolan att i samverkan
med arbetsförmedlingen och arbetsvärden se till att eleverna efter avslutad
undervisning placeras i arbetslivet, antingen i öppna marknaden eller i
skyddad verksamhet. Denna viktiga del av omsorgerna om de psykiskt utvecklinghämmade
måste enligt utredningen ägnas starkt ökad uppmärksamhet.

Psykiskt utvecklingshämmade, som kan gå i skola men har svårt att anpassa
sig till verksamheten i skolan eller för vilkas undervisning det behövs
särskilda anordningar, skall enligt utredningens förslag få specialundervisning
i särskola eller specialsärskola. Här avses bl. a elever
med beteenderubbningar och elever, som är syn- eller hörselskadade men
inte omfattas av det statliga undervisningsansvaret.

Utredningen framhåller att undervisning i regel bör meddelas kollektivt
för utvecklingshämmade barn liksom för andra barn. Endast när skolgång
av någon anledning är omöjlig eller av medicinska eller andra skäl olämplig
bör hemundervisning komma i fråga. Bestämmelser om sådan undervisning
saknas i 1954 års lag. Enligt utredningen tillhandahåller emellertid landstingen
i allmänhet sådan undervisning utan att skyldighet därtill föreligger.
Utredningen föreslår att landstingen åläggs skyldighet att för alla psykiskt
utvecklingshämmade barn anordna särskild undervisning på
motsvarande sätt som inom grundskolan gäller för primärkommunerna.

I strävandena att bereda psykiskt utvecklingshämmade så normala livsbetingelser
som möjligt måste enligt utredningens uppfattning ingå ökad
hjälp i form av vuxenundervisning efter utskrivning från särskola.
Undervisningen bör få varierande utformning beroende på omständigheterna.
Om dess innehåll och metodik finns endast begränsade erfarenheter.
Någon lagstiftning om vuxenundervisning föreslår utredningen inte.
Den utgår dock ifrån att de vuxna psykiskt utvecklingshämmades behov av
undervisning inte kommer att eftersättas när vuxenundervisningen byggs ut
för övriga medborgare. Utredningen förutsätter att tillsynsmyndigheterna
lämnar erforderliga anvisningar om undervisning för vuxna utvecklingshämmade.

Vård

Utredningen framhåller att 1954 års lag saknar närmare bestämmelser om
innehållet i den vård och sysselsättning som skall beredas vårdklientelet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Tillämpningskungörelsen har bestämmelser om en del befattningshavares
åligganden, som ger viss anvisning i dessa hänseenden. Därjämte behandlas
dessa frågor även i instruktioner, råd och anvisningar från medicinalstyrelsen.

Utredningen föreslår att vården av de psykiskt utvecklingshämmade,
som inte kan gå i skola, skall omfatta social och medicinsk omvårdnad,
lekterapi, arbetsterapi och skyddad sysselsättning. Den anser det angeläget
att sistnämnda tre verksamhetsformer byggs ut. För vården bör finnas vårdhem,
daghem för barn, sysselsättningshem och verkstäder för skyddad sysselsättning.
För vissa kategorier utvecklingshämmade bör finnas specialvårdhem
och specialsjukhus. Psykiskt utvecklingshämmad som inte bör
vårdas i inrättning bör kunna få vård i hemmet. Utredningen framhåller att
vården bör ha en rehabilitering av den psykiskt utvecklingshämmade till
mål, dvs. den bör på bästa möjliga sätt anpassa honom till omvärlden.
Rehabiliteringsåtgärderna kan utgöras av talterapi, sjukgymnastik, arbetsterapi
eller arbetsvärd.

Vad särskilt gäller arbetsterapi framhåller utredningen, att denna inte
enbart är en sysselsättning för den utvecklingshämmade utan ett viktigt led
i övervinnandet av psykiska och fysiska anpassningshinder. Vårdpatienter
som man tidigare bedömt oförmögna att delta i någon verksamhet har
genom arbetsterapi kunnat aktiveras till sysselsättning. Det är enligt utredningen
angeläget att alla möjligheter tas till vara att öka arbetsterapin för
vårdklientelet.

I fråga om arbetsvärden anför utredningen att placering vid verkstad
för skyddad sysselsättning innebär att den utvecklingshämmade
inlemmas i en miljö med industriell karaktär, där han i princip skall kunna
stanna kvar under obegränsad tid. Skyddad sysselsättning ingår som ett led
i den allmänna arbetsmarknadspolitik, som är avsedd för alla partiellt arbetsföra,
däribland de psykiskt utvecklingshämmade. Utredningen framhåller
att någon lagstiftning, varigenom vissa samhällsorgan åläggs att anordna
arbetsvärd, inte finns. Exempelvis torde någon skyldighet för landstingen
att anordna skyddad sysselsättning inte vara avsedd i eller kunna
grundas på 1954 års lag.

Enligt utredningens mening kan den skyddade verksamheten i många fall
inte bedrivas på samma sätt för de psykiskt utvecklingshämmade som för
andra partiellt arbetsföra. Utredningen förordar därför att det skall ingå i
landstingens omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade att anordna
skyddad sysselsättning, där det lämpligen kan ske. Verksamheten bör skötas
av centralstyrelserna. Statsbidrag bör utgå utan villkor att platserna vid
verkstad för skyddad sysselsättning av psykiskt utvecklingshämmade skall
stå till arbetsförmedlingens förfogande. Det sagda bör emellertid inte hindra
att en utvecklingshämmad bereds plats inom den allmänna arbetsvärden,
när det är lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

För psykiskt utvecklingshämmade, som inte är intagna i vårdhem och får
sysselsättning där och som inte kan delta i skyddad sysselsättning på verkstad,
bör enligt utredningen som hittills finnas sysselsättningsavdelningar,
lämpligen benämnda sysselsättningshem. Dessa blir externa institutioner
som används under dagtid.

För barn som är så gravt efterblivna att de inte kan gå i förskolan eller i
träningsskolan bör daghemmen enligt utredningens mening behållas
som ett medel att tillgodose önskemålet att barnen får bo kvar i sina hem.
Ändamålet med dessa daghem bör vara dels att ge barnen den tillsyn och
vård som de behöver under dagen samt sysselsättning i den mån de kan delta
i sådan och den stimulans som samvaron med andra barn ger, dels att
avlasta föräldrarna en del av deras börda. I områden där daghem på grund
av otillräckligt klientelunderlag inte kan inrättas får behovet av sysselsättning
och stimulans samt kvalificerad vård för dessa barn tillgodoses genom
hemmavård.

I allmänhet bör, framhåller utredningen, sysselsättning eller arbetsträning
i grupp äga företräde framför sådan vård genom samhället i den utvecklingshämmades
eget hem. Man bör därför vidta särskilda åtgärder föl
att utvecklingshämmade skall kunna få omsorger tillsammans med andra,
t. ex. genom att ordna transporterna för dem. Hittillsvarande erfarenheter
visar emellertid enligt utredningen att vård i hemmet med lämpliga samhälleliga
stödåtgärder ibland är att föredra. Hemmavården bör ske i
den formen att någon som är ägnad att tillgodose det speciella vårdbehovet
gör regelbundna besök i hemmet. Landstingskommunen får svara för att
vårdbehovet tillgodoses men bör därvid samordna sina åtgärder med dem
som olika samhällsorgan vidtar för vård och hjälp åt handikappade som
vistas i sina hem.

Fritidsverksamhet

Utredningen anför att det inte framgår av 1954 års lag eller dess förarbeten,
om anordnandet av fritidsverksamhet ingår i den vård som det ankommer
på landstingen att svara för. I 4 § särskolreglementet föreskrivs
emellertid att elever vid internatskola skall beredas lämplig fritidssysselsättning.

Utredningen understryker hur oerhört viktig fritidsverksamheten är. Särskilt
i fråga om internatklientelet måste en mycket stor del av de utvecklingshämmades
fritidsverksamhet organiseras och ledas. Enligt utredningens
mening bör landstingen i ökad omfattning ställa personal, lokaler och
materiel till förfogande för fritidsverksamhet bland psykiskt utvecklingshämmade.
Verksamheten bör omfatta både dem som vistas i internat e. d.
och dem som bor i enskilt hem. Fritidsverksamheten för särskolelever som
skrivits ut och arbetar i den öppna marknaden är viktigast men samtidigt
svårast att organisera. Utredningen förordar ett nära samarbete med sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

manslutningar som sysslar med fritidsverksamhet i form av idrott etc. Fritidsverksamheten
bör dock inte regleras i lagen.

Boendeformer

Utredningen erinrar om föreskriften i 1954 års lag att behovet av särskolundervisning
i första hand skall tillgodoses genom extern undervisning.
Tillräckligt befolkningsunderlag för sådan undervisning måste emellertid
föreligga. Det är i allmänhet förhållandet endast i större tätorter. I 1954 års
lag har detta kommit till uttryck genom föreskriften att externatundervisning
alltid skall vara anordnad för stad med minst 25 000 invånare.

På motsvarande sätt skall, framhåller utredningen, vårdbehov i första
hand tillgodoses på annat sätt än genom anstaltsvård. Det bör enligt 5 § 2
mom. sista stycket 1954 års lag ske genom att för efterblivna barn inrättas
daghem och för vuxna externa arbets- och sysselsättningsavdelningar. För
psykiskt efterblivna som får undervisning eller vård utan att vara intagna
i internat eller vårdanstalt anger 18 och 19 §§ 1954 års lag följande
boendeformer, nämligen utackordering i familjevård samt för söksutskrivning
till inackorderingshem, lämpligt enskilt hem eller öppen vård i övrigt.
Utackordering i familjevård står enligt utredningen anstaltsvården närmast
och innebär att den efterblivne under fortlöpande tillsyn av vårdorganet
vistas i ett lämpligt enskilt hem.

Nuvarande lag bygger alltså på uppfattningen att extern undervisning och
öppen vård bör äga företräde framför internatundervisning och anstaltsvård.
Denna uppfattning, som är grundad på skäl av psykologisk, social och
ekonomisk natur, ansluter sig utredningen i princip till. Den innebär, säger
utredningen, att de psykiskt utvecklingshämmade i första hand bör bo och
vistas i det egna hemmet, i annat enskilt hem eller i någon form av inackorderingshem.

Inackorderings hem men är en boendeform som står det enskilda
hemmet nära. Sådana hem bör enligt utredningen med olika utformning
anordnas för vissa särslcolelever och för andra psykiskt utvecklingshämmade.
Exempelvis behöver äldre yrkeselever och vissa andra yngre
vuxna psykiskt utvecklingshämmade ofta särskild social träning innan de
kan bo självständigt. För detta ändamål bör anordnas inackorderingshem
dar de utvecklingshämmade i stor utsträckning får sköta sig själva. En annan
form av inackorderingshem bör anordnas för vuxna utvecklingshämmade,
som inte kan bo självständigt men dock inte behöver vård och tillsyn
i vårdanstalt.

Utredningen framhåller att det slutliga målet i fråga om boendeform
tor många av de utvecklingshämmade bör vara en egen bostad. Inom några
landstingskommuner förekommer också att centralstyrelsen hyr bostäder i
hyreshus och sedan upplåter bostäderna till utvecklingshämmade som

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

bedöms behöva endast ett minimum av tillsyn. Utredningen rekommenderar
att sådana åtgärder vidtas i ökad utsträckning.

Utredningen framhåller att det f. n. finns en del alltför små skolexternat.
Här är det nödvändigt med en avvägning mellan önskemålen att eleverna
bor kvar i sina hem och att de får en effektivare undervisning. Därvid bör
man enligt utredningens mening sträva efter att få skolor som omfattar åtminstone
två klasser. För att så mycket som möjligt låta eleverna behålla
kontakten med det egna hemmet bör vid behov inrättas en form av internat,
där eleverna bor endast fem dagar i veckan. För sådana femdagarshem bör
gälla samma regler som för de nuvarande skolhemmen. I vissa fall är det
omöjligt eller olämpligt för barnen att resa till sitt eget hem över veckosluten.
I den mån dessa barn inte kan placeras i annat enskilt hem måste
plats beredas dem vid sjudagarshem i anslutning till särskolan. Dessa olika
former av elevhem bör göras små och ges en sådan prägel att anstaltskaraktär
undgås.

Det finns enligt utredningen inte längre anledning att behålla begreppet
externa platser vid internatskolor. Betraktelsesättet bör i stället vara
att särskolundervisning meddelas vid vissa skolor och att eleverna bor antingen
i det egna hemmet eller inackorderade på skolorten eller i elevhem
som kan vara fristående eller ligga i anslutning till skolan.

Utredningen anser det angeläget att fortsätta den differentiering av vårdanstalterna
som man strävat efter under de senaste åren. I den mån en differentiering
sker efter åldersgränser bör denna i det enskilda fallet inte
tillämpas strikt. Vid alla vårdhem för vuxna bör förekomma arbetsterapi.
De som tagits in på vårdhem kan emellertid enligt utredningen syssla med
annan verksamhet, exempelvis vid verkstad för skyddad sysselsättning. På
grund härav behöver beteckningen ar betshem inte behållas. Den uttrycker
blott en bland många möjliga kombinationer av verksamhets- och
boendeform.

För utvecklingshämmade med särskilda komplikationer föreslår utredningen
vissa specialinstitutioner.

Utredningen föreslår vidare att det vid vårdhemmen inrättas korttid shem
eller korttidsplatser. Syftet med dessa skulle vara dels att bereda de
föräldrar och andra, som i hemmen vårdar utvecklingshämmade, möjlighet
till avkoppling och dels att tillgodose behov av observation och särskild behandling
av utvecklingshämmade som vårdas i sina hem, allt under en tid
av i allmänhet upp till två månader. Även för psykiskt utvecklingshämmade
som bor på institutioner bör enligt utredningen vidtas åtgärder som bereder
dem omväxling i miljön. Detta kan ske främst genom vistelse på kolonier
för dem som inte kan få vistas tillfälligt i enskilt hem. Landstingens
planer för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade bör enligt utredningen
omfatta även korttidshem, korttidsplatser och kolonier. Några
lagbestämmelser härom föreslår utredningen dock inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Organisations- och personalfrågor

Centralstyrelse m. m.

Utredningen erinrar om att det enligt gällande bestämmelser i varje
landstingsområde skall finnas en centralstyrelse för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen är eu av de nämnder som
landstingen enligt 54 § landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) skall utse
för vissa förvaltnings- eller verkställighetsbestyr som anges i särskilda författningar.
Några författningsbestämmelser om centralstyrelsens sammansättning
finns inte. Landstingen kan utse de personer som anses lämpliga.
Formellt möter det inte något hinder att förvaltningsutskottet är centralstyrelse.
Två eller flera landsting kan utse en gemensam centralstyrelse.
Förutsättningen härför är att de förenar sig om gemensamma särskolor och
vårdanstalter.

Centralstyrelsens befattning med ärenden om in- och utskrivning m. m. —
i huvudsak ärenden med inslag av tvång gentemot den enskilde — utövas
f. n. av en särskild delegation. Den består av en lagfaren ordförande som
länsstyrelsen utser samt minst två och högst fyra av centralstyrelsens ledamöter
som centralstyrelsen utser.

På detta område innebär utredningförslaget inte några större ändringar
i förhållande till vad som gäller nu. Landstingens förvaltningsutskott bör
emellertid enligt utredningens mening inte tjänstgöra som centralstyrelse.
De uppgifter som kommer att vila på landstingen i fråga om de utvecklingshämmade
gör det i regel nödvändigt att inrätta ett särskilt förvaltningsorgan.
Det skall dock vara tänkbart att till centralstyrelse utse en befintlig
nämnd som inte har alltför omfattande andra uppgifter.

I fråga om sammansättningen av centralstyrelsen och dess delegation har
bl. a. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn föreslagit ändringar. De innebär
att föräldrarepresentanter och viss expertis skulle ingå i organen. Utredningen
avvisar dessa förslag bl. a. med hänvisning till vad som i allmänhet
gäller för kommunala förvaltnings- och verkställighetsorgan. Behovet
av särskild sakkunskap kan enligt utredningen tillgodoses genom de föredragande
tjänstemän som är knutna till organet. Centralstyrelsen har f. ö.
rätt att till sina sammanträden kalla även andra sakkunniga.

Enligt utredningens mening bör gemensam centralstyrelse för två eller
flera huvudmän inte förekomma annat än som en övergångsform utom i det
fall att en landstingskommun och en stad utanför landsting har gemensam
styrelse. En annan sak är att det i vissa fall är nödvändigt med samverkan
mellan två eller flera huvudmän, exempelvis när det gäller regionala
specialinrättningar samt skolor för yrkesutbildning. Sådana särskilda samarbetsfall
kan visserligen motivera ett särskilt organ för inrättningen i fråga
men utgör inte skäl nog för gemensam centralstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Den hittillsvarande möjligheten att överföra ledningen av externatskola
på den lokala skolstyrelsen föreslås upphävd.

I fråga om centralstyrelsens tillsättning, organisation och arbetsformer
torde man, anför utredningen, i allmänhet i brist på särskilda bestämmelser
ha följt landstingslagens regler för nämnder. Denna ordning bör enligt
utredningens mening lagfästas. Härigenom kommer samma regler att gälla
oavsett om särskild centralstyrelse utses eller centralstyrelseuppgifterna anförtros
en befintlig nämnd.

För behandling av vissa frågor, där rättssäkerhetssynpunkter gör sig
starkt gällande, föreslås en särskild nämndorganisation. En av de
föreslagna nämnderna motsvarar centralstyrelsens delegation och föreslås i
fortsättningen heta centralstyrelsens nämnd. Enligt förslaget skall den bestå
av ordförande, som utses av länsstyrelsen, samt minst två och högst fyra
övriga ledamöter som landstinget utser bland centralstyrelsens ledamöter
och suppleanter. Ordföranden bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie
domartjänst. Ledamöterna av nämnden bör ha avlagt domared eller
domarförsäkran och bör vara underkastade jävsbestämmelserna för domare
i 4 kap. rättegångsbalken. Härigenom kan, anser utredningen, nämnden
falla under det domstolsbegrepp som avses i Europarådets konvention den
4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.

För specialsjukhusen föreslås dessutom utskrivningsnämnder med en
sammansättning och befogenhet i fråga om utskrivning motsvarande den
som utskrivningsnämnderna har enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Personal

Inte heller i fråga om personal föreslår utredningen några större ändringar
i lagbestämmelserna.

Enligt 7 § 1954 års lag skall det finnas en rektor för landstingskommuns
särskolväsende, en vårdföreståndare för dess vårdanstalter samt en föreståndare
för varje särskola och varje vårdanstalt. Dessa tjänster föreslås fortfarande
vara obligatoriska. Utredningen förordar att rektorn kallas särskolchef,
vårdföreståndaren vårdchef och föreståndaren för särskola rektor.
Särskolchefen resp. vårdchefen skall enligt förslaget inte samtidigt behöva
förestå någon viss särskola eller vårdanstalt.

Utredningen framhåller att författningsbestämmelser om kuratorer inom
undervisningen och vården av psykiskt efterblivna saknas. Det finns emellertid
ett flertal kuratorer på detta område. Kuratorn skall representera den
sociala sakkunskapen hos centralstyrelsen, särskilt i fråga om den öppna
vården. Med hänsyn till att denna vård får allt större betydelse anser utredningen
angeläget att kuratorsverksamheten breddas.

I fråga om läkare erinrar utredningen om bestämmelserna i 1954 års lag

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1967

om skolläkare, anstaltsläkare och centralstyrelsens läkare. Utredningen föreslår,
att motsvarande befattningar alltjämt skall finnas. Vid specialsjlikhusen
för psykiskt utvecklingshämmade föreslås gälla samma bestämmelser
om läkare som vid andra sjukhus.

Utredningen behandlar även personalkategorierna psykologer, förskollärare,
lärare i kunskapsämnen, yrkes- och övningslärare, talpedagoger, arbetsterapeuter,
föreståndare och arbetsledare vid verkstad för skyddad sysselsättning,
vårdpersonal och fritidsledare (s. 115—120 i betänkandet).

Landstingens huvudmannaskap enligt 1954 års lag innefattar enligt utredningen
självfallet skyldighet att ha den personal som behövs för undervisningen
och vården. Särskolereglementet föreskriver i 4 §, som avser elevernas
behandling vid internatskola, att personal skall vara anställd i den
omfattning som fordras för att skolan skall kunna drivas på ett tillfredsställande
sätt. Enligt 11 § reglementet skall lärare finnas vid särskolorna till
det antal som behövs för undervisningen. Som framgått av det anförda
upptar emellertid själva lagen bestämmelser endast om några få personalkategorier
av alla dem som finns. Skälet till att dessa kategorier behandlas
i lagen är att de tillagts viss beslutanderätt och vissa befogenheter i förhållande
till de enskilda. Detta skäl för lagreglering gäller enligt utredningen
alltjämt. Rättssäkerhetsintresset kräver bestämmelser i lag om de
befattningshavare som skall utföra de uppgifter vilka f. n. ankommer på
rektor, vårdföreståndare, föreståndare och vissa läkare. Utredningen anser
att ytterligare bestämmelser om personal inte bör tas in i lag. Genom föreskrifter
för statsbidrag och genom anvisningar från tillsynsmyndigheterna
kan landstingskommunerna stimuleras att anställa erforderlig personal.

Statsbidrag

Utredningen erinrar om att enligt kungörelsen den 10 december 1954 (nr
739) om statsbidrag till driftkostnader vid särskolor och vårdanstalter för
vissa psykiskt efterblivna bidrag utgår med 95 % av kostnaderna för löner
till rektorer och lärare vid särskolor men att sådant personalkostnadsbidrag
på vårdsidan inte utgår. Enligt utredningen kännetecknas dess förslag framför
allt av att de kräver ökad tillgång på utbildad personal. Utredningens
förslag innebär vidare att gränserna mellan undervisning och vård och mellan
vad som nu benämns sluten och öppen vård blir svårare att bestämma.
Skillnader i statsbidragshänseende kan alltså inte lämpligen grundas på
dessa gränser. Utredningen anser därför att det är särskild anledning att nu
överväga ökat statligt bidrag till personalkostnaderna inom vården av de
psykiskt utvecklingshämmade.

Utöver de statsbidrag som f. n. utgår till avlönande av rektorer och lärare
vid särskolan bör enligt utredningen statsbidrag utgå till avlönande av talpedagog,
vissa nya lärarkategorier, särskolchef, vårdchef, biträdande sådana
befattningshavare, kurator, psykolog och biträdande psykolog, förestån -

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

dare och biträdande föreståndare för olika inrättningar samt arbetsterapeut.
Sätts statsbidraget till 95 %, räknar utredningen med att sammanlagda
statsbidragskostnaden på detta område stiger från f. n. 34,5 milj. kr. till ca
50 milj. kr. per år.

In- och utskrivning m. in.

Allmänt

Utredningen knyter an till vad den tidigare anfört om betydelsen av att den
utvecklingshämmade redan vid tidig ålder får den vård och stimulans som
är bäst ägnad att främja hans utveckling. Det är, säger utredningen, långt
ifrån ovanligt att utvecklingshämmade barn uppmärksammas av myndigheterna
först i samband med att de skall skrivas in i grundskola. Detta förhållande
anser utredningen otillfredsställande. Landstingen bör vara aktivt
verksamma för att de utvecklingshämmade skall få den vård och hjälp de
behöver. Det är önskvärt att i denna uppspårande verksamhet
ett visst samarbete kommer till stånd med barnavårdscentralerna, organen
för den psykiska barna- och ungdomsvården, provinsialläkarna, distriktssköterskorna,
barnsjukhusen och barnklinikerna. Enligt utredningen bör
dessa myndigheter, när de under sin verksamhet kommer i beröring med
barn som kan förmodas vara utvecklingshämmade, söka förmå barnets
vårdnadshavare att vända sig till centralstyrelsen. Någon skyldighet att göra
anmälan direkt till centralstyrelsen vill utredningen inte föreslå f. n. Lösningen
av dessa spörsmål bör anstå till dess att ställning tas till frågan om
obligatorisk läkarundersökning. Utredningen erinrar om att en särskild
sakkunnig förordat att en obligatorisk hälsokontroll av fyraåringar försöksvis
anordnas i lämpliga sjukvårdsområden (Stencil S 1965: 2). Vidare har
barnanstaltsutredningen (SOU 1965: 55 s. 160) föreslagit att en allmän hälsoundersökning
av barn i förskolåldern genomförs successivt. I den mån
en sådan kontroll införs är det enligt utredningen naturligt att den utnyttjas
så att centralstyrelsen får kännedom om de barn som kan antas vara
psykiskt utvecklingshämmade. Förfarandet i anslutning därtill bör behandlas
närmare när regler för en sådan kontroll föreligger.

Så snart centralstyrelsen får kännedom om någon som behöver särskilda
omsorger torde det, anför utredningen, för att styrelsen på ett ändamålsenligt
sätt skall kunna fullgöra sina skyldigheter vara påkallat att den utvecklingshämmade
på något sätt registreras eller bokförs hos styrelsen. En
registrering som sker vid en viss tidpunkt bör emellertid inte i och
för sig utgöra grund för senare beslut. Den registrering som det här är fråga
om bör därför inte förbindas med särskilda rättsverkningar och bör över
huvud inte regleras i lag. Vid sidan härav måste sålunda för varje särskilt
fall tas ställning till vilka åtgärder som bör vidtas för att en utvecklingshämmad
skall få den hjälp eller vård som han behöver.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Utredningen erinrar om att gällande lag innehåller bestämmelser om inskrivning,
intagning och utskrivning. Inskrivning är det formella förfarandet
vilket i regel måste föregå eller sammanfalla med beslut om intagning.
Utan föregående beslut om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt kan
i tveksamma fall intagning i särskola ske för observation. Vidare finns i
1954 års lag bestämmelser om provisorisk intagning på vårdanstalt i avbidan
på beslut om inskrivning vid sådan anstalt.

Det bör enligt utredningens mening vara möjligt att förenkla bestämmelserna.
Sålunda förefaller det inte nödvändigt med såväl inskrivnings- som
intagningsbeslut. Vid hänvisning till särskola bör det alltså räcka att använda
termen inskrivning i särskola. Ett sådant avgörande bör dock kunna
kompletteras med beslut om den inskrivnes bostad. När vård behövs i vårdhem
eller specialsjukhus bör uteslutande användas termen inskrivning. Enligt
utredningens mening bör endast de nu nämnda fallen av inskrivning
regleras i lag. I dessa fall skall nämligen inskrivningen kunna grundas på
särskolplikt eller skyldighet att ta emot vård. Den inskrivning som behövs
vid inrättningar där andra omsorger bereds behöver inte lagregleras.

Bestämmelserna om intagning i särskola för observation har enligt
utredningen tillämpats i mycket varierande omfattning inom olika
centralstyrelseområden. För inskrivning i särskola bör i princip fordras att
utredning föreligger om att barnet är psykiskt utvecklingshämmat. Sådan
utredning bör enligt utredningens mening om möjligt företas utanför särskola
med hänsyn till de diagnostiska resurser som finns framför allt vid
de barnpsykiatriska klinikerna. För barn som går i skola sker givetvis den
pedagogiska bedömningen där. För alla barn i särskolan är dessutom en
fortlöpande pedagogisk observation påkallad under hela skoltiden. Med hänsyn
till det sagda anser utredningen det inte behövligt med särskilda regler
motsvarande de nuvarande bestämmelserna om intagning för observation.

Provisorisk intagning på vårdanstalt förekommer enligt
utredningens uppgift mycket sällan. Utredningen anser att någon motsvarighet
till den provisoriska intagningen inte behövs.

Särskolplikt

Den skolplikt till 21 år eller undantagsvis 23 år som gäller enligt 1954 års
lag har, framhåller utredningen, sin grund i den försenade mognad som
kännetecknar psykiskt efterblivna barn och i angelägenheten att tillförsäkra
dem inte bara vissa grundläggande kunskaper utan också en så god yrkesutbildning
som möjligt. Dessa skäl för en förlängd skolplikt gäller alltjämt.
Särskolplikten bör dock anpassas efter läsåret. Utredningen anser att särskolplikt
bör gälla för utvecklingshämmad, som kan tillgodogöra sig undervisning,
fr. o. m. höstterminen det kalenderår då han fyller sju år, så länge
han behöver undervisning, dock längst t. o. in. vårterminen det kalenderår
då han fyller 21 eller i undantagsfall 23 år. Att den utvecklingshämmade

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967

skall kunna tillgodogöra sig undervisning innebär, att han skall vara i stånd
att inhämta teoretiska eller praktiska kunskaper, därunder inbegripet även
sådana färdigheter som bibringas i förskolan. Undervisningen i särskolan
skall, som utredningen förut anfört, i princip anpassas efter de utvecklingshämmades
förutsättningar att tillägna sig kunskaper. Termen undervisning
får alltså en vidsträcktare innebörd än enligt 1954 års lag. Den nu föreslagna
särskolplikten bör gälla även för barn med komplicerad utvecklingshämning,
bl. a. syn- eller hörselskadade. Vissa ändringar måste därför företas i
skollagen.

Utredningen föreslår att även ungdomar som gått genom den vanliga
grundskolan skall kunna skrivas in i särskola till skillnad från vad som
gäller nu.

Inskrivning i särskola m. m.

Utredningen anser att inskrivning i särskola i princip bör vara obligatorisk
för psykiskt utvecklingshämmade som är skolpliktiga. Utvecklingshämmade
barn som inte uppnått skolplikt^ ålder men bör gå i särskolans förskola
bör kunna skrivas in, om barnets vårdnadshavare samtycker till detta
eller om barnet är omhändertaget för samhällsvård.

Utredningen tar upp frågan om anstånd med inskrivning i
särskola. Med hänsyn till att undervisningen i särskola bör anpassas efter
barnens mognadsnivå och till det angelägna i att utvecklingshämmade barn
som kan tillgodogöra sig undervisning även får sådan, kan det enligt utredningens
mening sättas i fråga om det över huvud bör vara möjligt att medge
anstånd med inskrivning i särskola. Det kan emellertid, framhåller utredningen,
inte bortses från att det i vissa fall kan vara olämpligt att sätta ett
utvecklingshämmat barn, som bara är sju år gammalt, i skola särskilt om
detta innebär att barnet måste skiljas från hemmet. Utredningen anser därför
att möjlighet bör finnas till uppskov under ett år, om särskilda skäl
föreligger, men uttalar att denna möjlighet bör utnyttjas med stor återhållsamhet.

I likhet med vad som gäller enligt skollagen bör vidare barn kunna befrias
från skolgången, om det i hemmet eller på annat ställe får enskild undervisning
som väsentligen motsvarar den undervisning som det skulle ha
fått i särskolan.

Utredningen anför att inskrivning i särskola liksom f. n. bör grundas på
bl. a. läkarutlåtande rörande den utvecklingshämmade. Närmare
bestämmelser härom och om de handlingar i övrigt som bör föreligga för att
inskrivning i särskola skall kunna ske bör meddelas i tillämpningsförfattning
till en ny lag.

Bestämmelser om behörighet att göra anmälan är enligt utredningens
bedömande inte påkallade i den nya lagen. Frågan om inskrivning i särskola
bör kunna prövas så snart erforderliga handlingar föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utredningen anser det inte motiverat att ålägga barnavårdsnämnd att —
utöver vad barnavårdslagen kräver ■— verka för att utvecklingshämmade i
skolplikt^ ålder får den undervisning och utbildning i särskolan som de
beliöver.

Kommer undervisning i särskola inte till stånd när den är påkallad bör
det emellertid enligt utredningen åligga vederbörande skolstyrelse att vara
verksam därför. Denna skyldighet bör som hittills grundas på den särskilda
lagen om psykiskt utvecklingshämmade. För att skolstyrelse skall kunna
fullgöra sin skyldighet är det nödvändigt att styrelsen är berättigad att ombesörja
att vederbörande genomgår erforderliga undersökningar. En uttrycklig
bestämmelse härom bör ingå i en ny lag.

Utredningen berör närmare de situationer då skolstyrelsen bör ingripa
och framhåller, att det är angeläget att man vid behandling av fråga om
uppskov med skolgången i grundskola överväger om det finns anledning att
i stället föranstalta om inskrivning i särskola. När barnets utsikter att efter
ett års uppskov uppnå sådan mognad att det kan börja i grundskola måste
bedömas som ringa, torde det enligt utredningen vara lämpligare att låta
barnet börja i särskola än att medge uppskovet. Har ett barn efter uppskov
under ett år inte xrått tillräcklig mognad för att börja i grundskola bör det
åligga skolstyrelsen att göra anmälan för inskrivning i särskola. Med hänsyn
till angelägenheten av att utvecklingshämmade barn utan onödigt uppskov
får den undervisning som de kan tillgodogöra sig är det, framhåller utredningen,
av största vikt att skolstyrelsen noggrant iakttar sin anmälningsskyldighet.
Elever i grundskola som inte ens kan följa hjälpundervisningen
där bör i regel utan onödigt dröjsmål föras över till särskola. Det bör ankomma
på rektor vid grundskola att i nu angivna situationer snarast vidta
erforderliga åtgärder. Även i andra fall än de nu nämnda bör det enligt utredningen
åligga de allmänna skolmyndigheterna att vara verksamma för
att utvecklingshämmade som är särskolpliktiga får den undervisning de
behöver. Som exempel härpå nämner utredningen bl. a. ungdomar som fullgjort
sin skolgång i grundskolan men inte kan tillgodogöra sig Aanlig yrkesundervisning
eller sådan särskild yrkesundervisning som anordnas för
elever i hjälpundervisning.

Utredningen anför att det i fråga om förfarandet vid inskrivning i
särskola på skilda håll ansetts angeläget att proceduren förenklas. Utredningen
delar den uppfattningen. Framför allt bör man enligt utredningens
mening eftersträva likhet med förfarandet Aid inskrivning i det allmänna
skolväsendet. Sålunda synes det inte vara påkallat att vårdnadshavares anmälan
eller medgivande till inskrrvning har skriftlig form. Vidare bör underrättelse
om inskrivning i särskola när medgivande till inskrivningen föreligger
vanligtvis kunna ske på samma sätt som då meddelande lämnas om
inskrivning i grundskola.

I fråga om beslutanderätten bör enligt utredningen, i överens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

stämmelse med nuvarande ordning, som huvudregel gälla att särskolchefen
efter samråd med centralstyrelsens överläkare beslutar i frågor om inskrivning.
Det bör dock såsom f. n. i vissa fall ankomma på centralstyrelsens
nämnd att direkt pröva sådana frågor. Såväl särskolchefen som centralstyrelsens
överläkare bör vara berättigad att påkalla nämndens prövning.
Liksom nu bör vidare kontroversiella inskrivningsfrågor prövas av nämnden.
Utredningen föreslår att detta skall gälla då vårdnadshavare^ förmyndaren
eller den utvecklingshämmade, om denne fyllt 16 år, inte är ense med
särskolchefen i inskrivningsfrågan. För brådskande fall föreslår utredningen
den nyheten att, om nämndens beslut inte kan avvaktas utan fara
eller allvarlig olägenhet, dess ordförande skall vara behörig att besluta i
ärendet. Ett sådant beslut bör lända till efterrättelse omedelbart och bör
gälla tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Det nu sagda föreslås gälla
även i fråga om förlängning av särskolplikten och befrielse från skolgången.

I motsats till vad som gäller f. n. bör enligt utredningen beslut om inskrivning
i särskola avse viss skola. Därmed åsyftas en bestämd organisatorisk
enhet inom landstingskommunens särskolväsende (närmast motsvarande
skolenhet enligt skolstadgan). Vid överflyttning till annan skolenhet inom
eller utom landstingskommunen bör ny inskrivning ske.

Utredningen erinrar om att den som skrivits in vid särskola f. n. kan tas
in i internat, om det påkallas med hänsyn till hans bosättningsort och övriga
förhållanden. En bestämmelse av motsvarande innebörd bör finnas
även i en ny lag. Bestämmelsen bör dock ges en vidare omfattning. Utredningen
anser sålunda att det bör vara möjligt att besluta, att en elev som är
inskriven i särskola skall vara bosatt i annat enskilt hem än det egna eller i
inackorderingshem eller elevhem. Som förutsättning för sådant beslut bör
gälla att det påkallas med hänsyn till den utvecklingshämmades hemort eller
annat förhållande.

Uttagning till specialundervisning och överflyttning från en skolform till
en annan inom samma skolenhet bör enligt utredningen kunna ske genom
beslut av skolans rektor. Är vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven
själv, om han fyllt 16 år, inte ense med rektorn om beslutet bör dock ärendet
prövas av centralstyrelsens nämnd.

Utskrivning från särskola

Utredningen erinrar om att utskrivning från särskola f. n. kan ha karaktären
av försöksutskrivning eller också vara slutlig. Utredningen anför att
reglerna om utskrivning på försök är att se som ett led i det
allmännas strävanden att tillförsäkra psykiskt efterblivna tillräckliga omsorger
när de skall lämna särskolan. Genom bestämmelserna om återintagning
har det vidare sörjts för att den som är utskriven på försök snabbt
skall kunna tas om hand för fortsatt undervisning och utbildning om det
behövs.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1961

Det syfte som man avsett att vinna med försöksutskrivning bör enligt
utredningen kunna tillgodoses vid utskrivning, som inte har karaktären av
försöksutskrivning. Nuvarande bestämmelser om övervakning och särskilda
föreskrifter vid sådan utskrivning torde knappast ha tillämpats. Om man
tar bort bestämmelserna om försöksutskrivning, torde detta inte leda till
att utvecklingshämmade hålls kvar i särskola under längre tid än nu. Med
hänsyn till det sagda anser utredningen, att bestämmelser om försöksutskrivning
från särskola inte bör tas med i en ny lag, trots att denna skall
omfatta bl. a. även asociala utvecklingshämmade.

I fråga om de materiella förutsättningarna för utskrivning från särskola
anför utredningen att utskrivning bör ske, då man har anledning att anta
att den utvecklingshämmade inte längre behöver undervisning i särskola.
Härmed avses såväl de fall då eleven anses i stånd att tillgodogöra sig undervisningen
i vanlig skola eller bedöms över huvud inte vara tillgänglig för
undervisning som de fall då eleven i särskolan tillägnat sig sådana kunskaper
och färdigheter att han inte längre bör gå i skola. I övrigt bör enligt
utredningen utskrivning vara obligatorisk vid utgången av vårterminen det
kalenderår då eleven fyller 21 år eller, om särskolplikten förlängts, vid den
tidpunkt som angetts i förlängningsbeslutet. En elev bör dock, om han själv
samtycker till det, kunna få tillfälle att slutföra påbörjad yrkesutbildning
även efter det att han fyllt 23 år. I fråga om barn som inte uppnått särskolpliktig
ålder och inte är omhändertaget för samhällsvård bör slutligen
den särskilda regeln gälla att utskrivning skall ske då barnets vårdnadshavare
begär det.

Enligt utredningen bör det åligga vederbörande befattningshavare att
noggrant följa elevernas utveckling och vid lämpliga tidpunkter bedöma
om utskrivning kan ske eller annan särskild åtgärd är motiverad. Utredningen
anser att en sådan prövning bör ske minst en gång årligen och avse
alla inskrivna.

Behörighet att förordna om utskrivning bör enligt utredningen i första
hand tillkomma särskolchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare.
Beslutanderätten bör dock, om centralstyrelsen så bestämmer, kunna
tillkomma rektor för särskola i vilket fall samråd skall ske med skolläkaren.
Utskrivning från specialsärskola bör beslutas av skolans rektor efter samråd
med skolläkaren. Utskrivning bör kunna ske utan särskild framställning
och kunna begäras av eleven, om han fyllt 16 år, eller av hans vårdnadshavare
eller förmyndare.

I vissa fall bör enligt utredningen fråga om utskrivning från särskola
prövas av centralstyrelsens nämnd. Det bör ske om särskolchefen, centralstyrelsens
överläkare, rektorn för särskolan eller skolläkaren begär det,
om särskolchefen eller rektorn anser att framställning om utskrivning inte
bör bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna samt om särskolchefen
eller rektorn anser att utskrivning bör ske men eleven, om han

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

fyllt 16 år, hans vårdnadshavare eller förmyndare motsätter sig utskrivningen.
Dessutom bör nämnden även i andra fall kunna pröva utskrivningsfråga.
När det gäller specialsärskola föreslår utredningen, att prövningen av
fråga om utskrivning skall fullgöras av nämnden i den landstingskommun
där särskolan är belägen.

Den som skrivits ut från särskola bör, framhåller utredningen, kunna
skrivas in på nytt, om detta visar sig behövligt. Det innebär bl. a. att i
brådskande kontroversiella fall beslut kan fattas av ordföranden i centralstyrelsens
nämnd. Enligt utredningens bedömande bör det vara möjligt att
besluta om återinskrivning i särskola utan att andra nya handlingar föreligger
än sådana som avser förhållandena efter utskrivningen. En förutsättning
för återinskrivning bör vara att det visat sig, att den utskrivne behöver
fortsatta omsorger i skolan, och att han fortfarande är i skolplikt^ ålder.

Skyldighet att ta emot vård

Utredningen erinrar om att enligt It § 1954 års lag en psykiskt efterbliven,
som inte är särskolpliktig, skall vara underkastad öppen vård eller vård
på vårdanstalt efter fyllda 16 år. Det är dock inte möjligt att tvångsvis genomföra
åtgärder i öppen vård. Vad som f. n. hänförs till sådan vård motsvarar,
anför utredningen, i dess förslag närmast sådana verksamhetsformer
som arbetsterapi och skyddad sysselsättning när de förekommer externt samt
hemmavård. De bör enligt utredningen inte kunna förbindas med någon
form av tvång. Inte heller bör det vara möjligt att utan samtycke placera en
utvecklingshämmad som inte är särskolpliktig i enskilt hem eller i inackorderingshem.

Utredningen anför att liksom f. n. vård i vårdhem eller specialsjukhus
bör kunna komma till stånd efter medgivande av den utvecklingshämmade
om han är myndig eller, i annat fall, av hans vårdnadshavare eller förmyndare
eller — om den utvecklingshämmade är omhändertagen för samhällsvård
— på begäran av vederbörande barnavårdsnämnd.

Enligt utredningen förekommer det i hela landet bara ett fåtal fall om
året, då vårdnadshavare, förmyndare eller den som anses vårdbehövande
motsätter sig inskrivning vid vårdanstalt. Även för dessa få fall måste det
dock, anför utredningen, vara möjligt att få till stånd ändamålsenlig vård
utan hinder av att den utvecklingshämmade eller hans vårdnadshavare eller
förmyndare inte samtycker till vården. Det ter sig så mycket mera motiverat
som den utvecklingshämmade ofta inte har insikt om sin situation och
sitt behov av vården och vårdnadshavare eller förmyndare i enstaka fall
kan låta sitt ställningstagande dikteras av ekonomiska skäl. På grund härav
finner utredningen motiverat att även i en ny lag ha möjlighet till vård i
vårdhem eller specialsjukhus oberoende av om den utvecklingshämmade,
hans vårdnadshavare eller förmyndare samtycker därtill. Vårdtvånget bör
dock endast avse personer som fyllt 18 år. För dem som inte uppnått den

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

åldern bör i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om efterblivna under
16 år ett tvångsingripande kunna ske endast genom att den underårige tas
om hand för samhällsvård enligt bestämmelserna i barnavårdslagen. Utredningen
anför att förskjutningen av åldersgränsen är att se mot bakgrunden
av att nuvarande barnavårdslag ger möjlighet till omhändertagande,
grundat på otillfredsställande vård av underårig, upp till 18 år medan
motsvarande gräns i den barnavårdslag som gällde vid tillkomsten av 1954
års lag var 16 år.

Utredningen erinrar om att det enligt 1954 års lag för intagning i sluten
vård krävs, att ett oundgängligt behov av anstaltsvård föreligger. Detta
krav bör upprätthållas även i en ny lag, såvitt gäller intagning med tvång.
Till skydd för den enskildes rättssäkerhet bör därutöver det vårdbehov, som
skall föreligga för att vård skall kunna beredas oberoende av medgivande,
närmare preciseras i lagen. Därvid måste enligt utredningen beaktas att de
särskilda sjukhusen för efterblivna skall inordnas i vårdorganisationen för
psykiskt utvecklingshämmade som specialsjukhus. Som en följd härav
bör det stadgande i brottsbalken, enligt vilket domstol kan överlämna en
för brott åtalad person till sluten psykiatrisk vård, kompletteras så att utvecklingshämmade,
som behöver vård på specialsjukhus, skall kunna överlämnas
till vård enligt den föreslagna nya lagen. Ett sådant överlämnande,
som endast bör kunna avse dem som är underkastade vårdtvång, bör ha
till konsekvens att lagöverträdaren utan vidare prövning skrivs in i sådant
sjukhus.

Med oundgängligt behov av vård i vårdhem eller specialsjukhus avser
utredningen att vårdbehovet är klart dokumenterat och att någon annan
utväg än sådan vård rimligtvis inte står till buds. Till precisering av förutsättningarna
för vård föreslår utredningen att vårdbehovet skall grunda sig
på att den utvecklingshämmade saknar förmåga att ta vård om sig, för ett
sedeslöst liv eller är farlig för annans personliga säkerhet eller egendom.
Med uttrycket »saknar förmåga att ta vård om sig» syftar utredningen på
de fall, då den utvecklingshämmade är ur stånd att sköta sådana personliga
angelägenheter som är oundgängliga för livsuppehället. Oförmågan bör
dock vara uppenbar för att ett omhändertagande oberoende av samtycke
skall kunna ske. Indikationen »för ett sedeslöst liv» avser prostitution eller
sexuell lösaktighet i övrigt. Utvecklingshämmade löper enligt utredningen
särskilda risker i detta hänseende, eftersom de ofta är lättledda och därför
lättare än andra kan utnyttjas av samvetslösa personer. Att det i sådana
fält är möjligt att genom vård i vårdhem eller specialsjukhus bereda den
utvecklingshämmade skydd anser utredningen väl motiverat. Den sista indikationen,
farlighet för annans egendom, bör enligt utredningen bli av
praktisk betydelse framför allt för att domstol skall kunna överlämna en
tilltalad, som är utvecklingshämmad, till vård i specialsjukhus. Genom de
föreslagna indikationerna torde enligt utredningen tillräckliga möjligheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1967

finnas till vård i såväl vårdhem som specialsjukhus. Som antytts föreslås
indikationerna gälla även för att domstol skall kunna överlämna någon till
vård enligt den nya lagen.

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus
Utredningen föreslår att det liksom f. n. skall föreligga särskilt läkarintyg,
för att beslut om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus skall kunna
meddelas, om det inte är fråga om någon som av domstol överlämnats till
vård. Vid sådan inskrivning som inte är att betrakta som frivillig måste givetvis
krävas, framhåller utredningen, att läkarintyget innehåller uttalande
om att den undersökte är i oundgängligt behov av vård i vårdhem eller specialsjukhus.
Läkaren bör också i utlåtandet ange vilken eller vilka av de
särskilda specialindikationerna som han anser föreligga. Bestämmelser
härom bör meddelas i administrativ ordning.

På samma sätt som i fråga om inskrivning i särskola bör det enligt utredningen
vara möjligt att undvara särskilda bestämmelser om behörighet
att göra anmälan för inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus. Frågan om
inskrivning bör prövas så snart läkarintyget och de övriga handlingar som
fordras föreligger.

Även utan att något ingripande enligt barnavårdslagen framstår som befogat
skall barnavårdsnämnd enligt förslaget verka för att barn som kan
antas behöva vård enligt den föreslagna lagen kommer i åtnjutande därav.
I fråga om utvecklingshämmade som fyllt 18 år skall socialnämnd i princip
vara skyldig att vidta motsvarande åtgärder. För ändamål som nu nämnts
skall barnavårdsnämnd och socialnämnd vara berättigade att föranstalta om
behövliga undersökningar.

Utredningen anför att det liksom i fråga om inskrivning i särskola är
ytterst angeläget att förfarandet vid inskrivning i vårdhem och specialsjukhus
förenklas så mycket som möjligt. Ett skriftligt anmälningsförfarande
eller ett skriftligt medgivande bör i allmänhet vara överflödigt, när vårdnadshavaren
eller förmyndaren eller, om den utvecklingshämmade är myndig,
han själv samtycker till inskrivning. Vad som anförts om underrättelse
rörande beslut om inskrivning i särskola bör enligt utredningen äga motsvarande
giltighet.

Frågor om inskrivning i vårdhem, som enligt nuvarande lag i vanliga fall
prövas av centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren i förening, bör enligt
utredningens bedömande lämpligen kunna avgöras av vårdchefen efter
samråd med centralstyrelsens överläkare. I vissa fall bör dock prövningen
verkställas av centralstyrelsens nämnd. Begäran härom bör kunna framställas
av vårdchefen eller överläkaren. Nämnden bör vidare ta ställning till
fråga om inskrivning, då den utvecklingshämmades vårdnadshavare eller
förmyndare eller han själv, om han fyllt 18 år, inte är ense med vårdchefen
om vad som bör beslutas. Nämndens ordförande bör i brådskande ärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

vara berättigad att interimistiskt förordna om inskrivning i vårdhem.

I fråga om beslutanderätten vid inskrivning i specialsjukhus, bortsett från
fall då den utvecklingshämmade av domstol överlämnats till vård i sådant
sjukhus, erinrar utredningen om att det enligt sinnessjuklagen ankom på
vederbörande överläkare att besluta om intagning i de särskilda mentalsjukhusen
för efterblivna. Motsvarande gäller fr. o. m. år 1967 enligt sjukvårdslagen
och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med
hänsyn till att varje landstingskommun efter huvudmannaskapsreformen
torde komma att förfoga över ett bestämt antal platser vid specialsjukhus
och till det ansvar som landstingskommunerna har för vården av de psykiskt
utvecklingshämmade anser utredningen nödvändigt att landstingskommunerna
genom sina egna organ kan utöva ett avgörande inflytande på hur
platserna skall disponeras. Utredningen föreslår därför att frågor om inskrivning
i specialsjukhus skall prövas i samma ordning som föreslagits för
inskrivning i vårdhem. Innan inskrivning beslutas bör enligt utredningen
samråd äga rum med överläkaren vid sjukhuset. En föreskrift härom bör
meddelas i tillämpningsföreskrifter till lagen.

När domstol överlämnat någon till vård i specialsjukhus skall det enligt
förslaget ankomma på vårdchefen i den landstingskommun där den dömde
är bosatt att utan dröjsmål efter det domen vunnit laga kraft besluta om
den dömdes inskrivning i specialsjukhus. Är den dömde redan inskriven i
sådant sjukhus skall han i fortsättningen anses inskriven på grund av domen.

Utredningen anför att omplacering av patient mellan olika vårdinrättningar
bör ske enligt bestämmelserna om in- och utskrivning. Inom samma
vårdinrättning bör omplacering mellan olika avdelningar kunna ske helt
formlöst.

Utskriuning från vårdhem och specialsjukhus m. m.

Av samma skäl som i fråga om försöksutskrivning från särskola anser
utredningen det inte nödvändigt med regler om utskrivning på försök
från vårdhem. Mera svårbedömd är enligt utredningen frågan om försöksutskrivning
kan undvaras när det gäller vissa av specialsjukhusens patienter.
Dessa sjukhus är avsedda bl. a. för utvecklingshämmade som gjort
sig skyldiga till brott eller visat annan asocialitet. Jämsides med de nedsatta
intellektuella funktionerna föreligger i nämnda fall inte sällan brister på
känslo- eller viljelivets områden. Det ligger i sakens natur, anför utredningen,
att detta klientel ofta kräver betydande ansträngningar för en
resocialisering. Utskrivning av sådana patienter från specialsj likhus måste
förberedas med största omsorg och det är av stor vikt att den eftervårdande
verksamheten är tillräckligt effektiv. Med hänsyn till de resurser som centralstyrelserna
enligt vad utredningen förutsätter skall förfoga över bör det
enligt dess mening vara möjligt att organisera eftervården på ett tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

ställande sätt. Utredningen anser att regler om utskrivning på försök inte
heller behövs när det gäller specialsjukhus. Behovet av snabb återinskrivning
kan tillgodoses genom interimistiskt ordförandebeslut.

Slutlig utskrivning från vårdhem och specialsjukhus bör enligt
utredningen ske när patienten inte längre behöver vård i sådant hem eller
sjukhus. I fråga om barn, som inte fyllt 18 år och inte är omhändertaget
för samhällsvård, bör utskrivning vara obligatorisk då vårdnadshavaren gör
framställning därom. Utskrivning av den som fyllt 18 år och inte är omhändertagen
för samhällsvård bör ske på begäran av vårdnadshavaren, förmyndaren
eller den inskrivne själv, om han är myndig, allt under förutsättning
att vården inte längre är oundgänglig. Som en allmän princip för
bedömningen av sistnämnda förutsättning framhåller utredningen att en
patient inte bör hållas kvar i vårdhem eller specialsjukhus, om sådana anordningar
kan vidtas att han rimligtvis bör kunna vistas utanför vårdhemmet
eller sjukhuset utan att i nära anslutning till en utskrivning åter bli i
oundgängligt behov av omhändertagande. Framstår en motsatt utveckling
som sannolik bör enligt utredningen utskrivning inte ske.

Föreståndare och läkare vid vårdhem samt överläkare vid specialsjukhus
bör liksom f. n. vara skyldiga att noggrant följa de inskrivnas utveckling
och vid lämpliga tidpunkter bedöma om utskrivning kan ske.

Behörighet att förordna om utskrivning från vårdhem bör tillkomma
vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. När det gäller
patient i specialvårdhem bör dock utskrivningen ankomma på hemmets föreståndare
efter samråd med hemmets läkare. I vissa fall bör det åligga
centralstyrelses nämnd att pröva frågor om utskrivning från vårdhem. Detta
bör ske enligt regler som motsvarar dem som föreslagits för utskrivning
från särskola.

Behörighet att förordna om utskrivning från specialsjukhus bör enligt
utredningen i första hand tillkomma den ansvarige överläkaren vid sjukhuset.
I särskilda sjukhus för efterblivna vårdas emellertid f. n. ett inte
obetydligt antal patienter som tagits in där i anslutning till att de gjort sig
skyldiga till brott. Specialsjukhusen kommer enligt utredningens förslag
att väsentligen beläggas med samma patienter som f. n. tas in på de särskilda
sjukhusen för efterblivna. Det är vid en reglering av behörigheten att
förordna om utskrivning från specialsjukhus inte möjligt att bortse från
detta förhållande. Utredningen föreslår därför att från överläkarens prövning
undantas den, som av domstol överlämnats till vård i specialsjukhus
eller som under inflytande av psykisk utvecklingshämning begått mot annans
personliga säkerhet riktat brott vilket inte blivit åtalat. I dessa fall
skall utskrivningsfrågan prövas av en särskild utskrivningsnämnd vid sjukhuset.
Denna nämnd föreslås f. ö. också skola pröva fråga om patient, som
tillhör någon av nyssnämnda båda kategorier, skall få tillstånd att ■— utan
utskrivning — vistas på egen hand utom sjukhusområdet. Utskrivnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

nämnden bör enligt utredningen bestå av en lagfaren ordförande, som bör
vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete, en läkare som bör
vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna
värv.

I de fall då den ansvarige överläkaren enligt förslaget i princip skall vara
behörig att besluta om utskrivning bör dock, anför utredningen, beslutet
ankomma på utskrivningsnämnden, om överläkaren vid sjukhuset eller
vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare i hemlandstingskommunen begär
det, om överläkaren vid sjukhuset anser framställning om utskrivning
inte böra bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna, om
sistnämnde överläkare anser utskrivning böra ske men patienten, om han
fyllt 18 år, eller hans vårdnadshavare eller förmyndare motsätter sig utskrivning
samt om utskrivningsnämnden i andra fall anser sig böra pröva
frågan.

Vissa andra frågor

Utredningen föreslår att omsorger enligt nya lagen skall vara kostnadsfria
för den enskilde. Om en utvecklingshämmad har inkomst av
eget arbete och därför inte har rätt till förtidspension, skall han dock vara
skyldig att utge skälig ersättning för kost och logi. Som ersättning för kostnad
för vård eller försörjning skall huvudman kunna uppbära den utvecklingshämmades
folkpension. Härom hänvisas till bestämmelserna i 10 kap.
3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Därvid skall specialsjukhus
anses som annan anstalt än sjukhus. Dessutom skall landstingskommun
eller enligt Kungl. Maj :ts bestämmande annan huvudman kunna
uppbära allmänt barnbidrag som utgår för psykiskt utvecklingshämmad.
Denna rätt skall dock föreligga endast om kost och bostad bereds den för
vilken bidraget utgår.

Utredningens lagförslag innehåller bestämmelser om besvär som i huvudsak
motsvarar reglerna härom i 1954 års lag. Talan skall således få föras
hos huvudtillsynsmyndigheten utan inskränkning till viss tid. Huvudtillsynsmyndighetens
beslut om inskrivning eller vägrad utskrivning skall få
överklagas hos Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

Remissyttrandena
Allmänna synpunkter

Remissinstanserna anser i allmänhet att utredningens förslag i huvudsak
är väl underbyggda och ägnade att läggas till grund för lagstiftning liksom
att det behövs en ny lag på området. Ett fåtal remissinstanser är kritiskt

inställda till vissa av förslagets principer.

Svenska landstingsförbundet konstaterar med tillfredsställelse att förbundets
önskemål om en översyn av 1954 års lagstiftning i allt väsentligt har
uppfyllts. Vissa svårtolkade författningsrum har ersatts med mer tydliga
och fullständiga bestämmelser. Den nödvändiga samordningen med annan
lagstiftning har därjämte genomförts på ett förtjänstfullt sätt. De olika
materiella förslagen är sakligt välgrundade. Förbundet framhåller att landstingen
i större eller mindre omfattning redan vidtagit åtgärder i betänkandets
syften. Vårdmöjligheterna har utvidgats och förbättrats och de ekonomiska
insatserna från huvudmännens sida har ökats i betydande grad.
En omfattande nybyggnadsverksamhet har förekommit. Denna har bl. a.
tagit sikte på att förbättra möjligheterna till omhändertagande och prövning
av förskolbarn samt till yrkesutbildning och arbetsträning.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att de olika bestäm,
melserna i förslaget utformats klarare och fullständigare än i 1954 års
lag. Hovrätten över Skåne och Blekinge har samma uppfattning.

Enligt medicinalstyrelsens mening innebär förslaget ett stort framsteg i
förhållande till 1954 års lag. Det kodifierar på ett tillfredsställande sätt
landstingens vårdansvar på detta område. Det är också överskådligt och
så lättillgängligt som ämnets ganska komplicerade natur medger.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet anser att en modernisering
och omorganisation av vårdområdet är mycket angelägen. De föreslagna
åtgärderna innebär väsentliga fördelar för organisationen och utbyggnaden
av vårdmöjligheterna. Medicinska fakulteten vid Umeå universitet
anser det så mycket angelägnare att förslagen genomförs som de
psykiskt utvecklingshämmade hittills ej tillnärmelsevis fått rättmätig del
av de sociala omsorgerna. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län finns ett
uppenbart behov av en snabb och kraftig upprustning. Svenska facklärarförbundet
hoppas att verksamheten snarast reformeras enligt utredningens
intentioner.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att förslaget är ett stort
och betydelsefullt framsteg. Föreningen anser att omsorgerna enligt lagstiftningen
skulle behöva beröra åtminstone dubbelt så många som f. n.
Härtill kommer de krav på ökning av resurserna, som betingas av det
växande barnantalet. Särskolornas rektors förening uttalar, att förslagen
i den mån de kan realiseras kommer att i väsentliga avseenden forbattra

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr U2

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

de psykiskt utvecklingshämmades situation. Sveriges psykologförbund fram åller

att de föreslagna förändringarna kan ge möjlighet till individuellt
avpassad hjalp och ett adekvat utnyttjande av olika expertinsatser
Svenska stadsförbundet anser, att de i nuvarande lagstiftning alltför hårt
markerade skillnaderna mellan undervisning och vård samt mellan sluten
och öppen verksamhet på ett smidigt och förtjänstfullt sätt ersatts med ett
flexibelt system. Den psykiskt utvecklingshämmade synes komma att tillförsäkras
inte endast ökade utvecklingsmöjligheter utan också en så fri
boendeform som det är möjligt att förverkliga med hänsyn till hans ålder
och utvecklingsnivå. Den positiva grundsyn som präglar utredningens synpunkter
och förslag grundar sig på erfarenheter vunna i det praktiska arbetet
kanske framför allt under senare år. Det är därför enligt förbundets
mening naturligt att ett flertal verksamhetsformer av fakultativ och ny karaktär
nu föreslås reglerade som obligatoriska uppgifter.

Några remissinstanser anser, att utredningen föreslagit en alltför långt
gående detaljreglering av verksamheten. Svenska landstingsförbundet ifrågasätter
om detta är nödvändigt. Förbundet framhåller, att en sådan form av
reglering är väsensfrämmande för landstingens verksamhet. En alltför
långt gående lagreglering synes förhindra en flexibel och smidig utveckling.
Storre rörelsefrihet måste enligt förbundets mening finnas inom flera områden
av verksamheten inte minst med hänsyn till olika lokala förhållanden
och till att flera verksamhetsformer ännu inte allmänt tillämpas. Dispositiva
bestämmelser som ger möjlighet till alternativa organisationsformer
borde ha införts i förslaget. Liknande synpunkter anförs av förvaltningsutskotten
i Hallands och Örebro läns landsting. Enligt det sistnämnda
förvaltningsutskottet bör lagstiftningen på området kunna begränsas till att
reglera landstingens ansvar såsom huvudmän för behövliga omsorger om
psykiskt utvecklingshämmade. Även mentalsjukvårdsberedningen ifrågasätter
om det är lämpligt att i lag lämna detaljerade föreskrifter i olika
avseenden.

Skolöverstyrelsen beklagar att frånvaron av särskilda direktiv begränsat
utredningens möjligheter att mer allsidigt och förutsättningslöst behandla
vissa viktiga spörsmål i samband med utredningsarbetet. Sålunda har utredningen
inte funnit anledning att mer ingående överväga om det alltjämt
maste finnas en särskild lag som reglerar utbildningsfrågorna för de psylskt
utvecklingshämmade och i samband därmed undersöka möjligheterna
att inrymma för särskolorna behövliga bestämmelser i skollagen såsom
skett för syn-, hörsel- och talskadade elever. Utredningen har inte heller ansett
det ingå i sitt uppdrag att ompröva huvudmannaskapet för omsorgerna
om de psykiskt utvecklingshämmade.

Svensk sjuksköterskeförening anser att i betänkandet redovisas åtskilliga
mindre lyckade kompromisslösningar. Detta är i och för sig naturligt
da omsorgerna om klientelet berör olika områden såsom undervis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

ning, socialvård, medicinsk vård och arbetsmarknadsfrågor. Enligt föreningens
mening kan det inte råda något tvivel om att den medicinska delen
av omsorgerna satts åt sidan för ett mera socialt och pedagogiskt tankande.
Detta har skett trots att inte endast orsakerna till psykisk utvecklingshämning
utan även en väsentlig del av vården till stor del är en medicinsk
fråga. Det är synnerligen angeläget att befintliga intressemotsättningar reduceras
till ett minimum. Föreningen anser, att den föreslagna lagen inte
kommer att medverka till en gynnsam och effektiv utveckling på vårdområdet,
och hänvisar till att den alltför omfattande särlagstiftningen för
mentalsjukvården direkt hindrat en gynnsam utveckling av denna vårdform.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att utredningen gått väl långt i små
strävanden att göra centralstyrelserna självförsörjande med resurser. Utredningen
synes i stor utsträckning ha bortsett från möjligheterna att som
ett led i omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade utnyttja befintliga
eller planerade specialresurser hos huvudmännen. Möjligheterna att utnyttja
sidoordnade resurser är särskilt stora inom storstäderna med deras differentierade
och starkt specialiserade verksamhet. Fullmäktige anser det
olämpligt ur administrativ synpunkt att såsom föreslagits genom lagstiftning
reglera åtgärder och förhållanden för en avgränsad grupp av handikappade
utan tydlig förankring i en helhetssyn på den kommunala, statliga
och enskilda rehabiliteringsverksamheten. I plan för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda bör kunna tas med åven sådana resurser, som
står till verksamhetens förfogande men sorterar under annan förvaltningsmyndighet
än centralstyrelsen, och sådan myndighet bör även kunna få
planläggningsansvar.

Vissa remissinstanser är skeptiska rörande möjligheterna att inom rimlig
tid förverkliga utredningens intentioner. Svenska stadsförbundet understryker
sålunda att erforderlig utbyggnad endast kan ske successivt och i
den takt som utbildningskapaciteten för specialtjänster ökar och investeringsmöjligheterna
medger. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott
uttalar, att förslaget i mångt och mycket ger uttryck åt ett önsketänkande,
som illa rimmar med de riktlinjer i fråga om insatser på vårdsektorn vilka
mot bakgrunden av samhällets begränsade ekonomiska och personella resurser
anges av statsmakterna. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott
anser att det på grund av bristen på utbildad arbetskraft kan komma
att dröja många år innan föreslagen organisation kan genomföras. Liknande
synpunkter anförs av Legitimerade sjukgymnasters förbund.

Personkretsen

Utredningens förslag i fråga om avgränsningen av det klientel som skall
omfattas av lagstiftningen har i huvudsak lämnats utan erinran vid remiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

behandlingen. Förslaget om utbyte av beteckningen psykiskt efterbliven
mot psykiskt utvecklingshämmad har däremot föranlett delade meningar,
förslaget bär godtagits eller lämnats utan erinran av ett stort antal remissinstanser.
Bland dessa märks skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, medicinska
fakulteten vid Lunds universitet, Svenska landstingsförbundet förvaltningsutskotten
i flera läns landsting, Vårdföreståndarnas förening och
Särskolornas rektors förening. I flera yttranden har dock framförts kritiska
synpunkter. I några fall bär andra benämningar förordats.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att den föreslagna benämningen
psykiskt utvecklingshämmad språkligt sett synes vara tämligen
identisk med den nu använda. Enligt föreningens mening är dylika ändringar
tämligen meningslösa i vad de avser att motverka en känsla av diskriminering
hos klientelet. En ny beteckning kommer efter mycket kort tid att i
det allmänna medvetandet få samma innebörd som den förutvarande. Det
är praktiskt ofrånkomligt att vissa gränsfall känner sig diskriminerade av
att benamningen anses tillämplig på dem. Täta förändringar i terminologin
ar aven besvärande för den som skall tillämpa bestämmelserna.

Riksaklagaren har från principiell synpunkt inte något att invända
mot att beteckningen psykiskt utvecklingshämmad används i fråga om dem
som omfattas av den nya lagstiftningen. Då lagen blott avses omfatta fall
dar den intellektuella underutvecklingen är det dominerande draget synes
dock för undvikande av missförstånd och oklarhet vid lagens tillämpning
uttrycket intellektuellt utvecklingshämmad vara att föredra. Vad utredningen
anfört mot denna beteckning förefaller ämbetet väga mindre tungt
än angelägenheten av en korrekt och entydig terminologi.

Sveriges läkarförbund anser inte att utredningens argumentation för beteckningen
psykiskt utvecklingshämmad är övertygande. Denna beteckning
kan inte tas in i den nya lagen. Beteckningen utvecklingsstörd är däremot
allmant vedertagen och motsvarar bättre avsett betydelseinnehåll.
Även Riksförbundet för utvecklingsstörda barn förordar uttrycket utvecklingsstörd.
Förbundet hänvisar till att detta redan är väl inarbetat. Många
föräldrar anser att uttrycket utvecklingshämmad har en mera nedsättande
klang än utvecklingsstörd. Mot utredningens teoretiska argument kan anföras
andra skal av liknande art. Den psykiska retardationen är t. ex. i
manga fall inte allmän. En utvecklingsstörd, som är hämmad i vissa avseenden,
kan i andra förete en god utveckling eller i varje fall ha goda
utvecklingsmöjligheter. Uttrycket störning synes i sådana fall mer adekvat
an uttrycket hämning. Det skulle vålla besvikelse inom stora delar av
rörelsen for de utvecklingsstörda barnen om föreningens förslag inte skulle
accepteras. Om man inte godtar förbundets förslag är det därför inte
troligt att man får ett enhetligt språkbruk. Beteckningen psykiskt utvecklingsstörd
kommer säkerligen fortfarande att användas för lång tid framåt
kanske alltid.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om inte en mer
adekvat beteckning skulle vara brister i den intellektuella funktionen. Utskottet
anser det mindre lyckligt att en term tillskapas som skall förena
både en social bedömning och en medicinsk diagnos. Samma uppfattning
har Stockholms läns landstings förvaltningsutskott.

Hovrätten för Nedre Norrland kan inte finna att psykiskt utvecklingshämmad
skulle i högre grad än psykiskt efterbliven innefatta en adekvat
och avgränsande bestämning av det klientel som åsyftas. Den erforderliga
gränsdragningen och preciseringen i lagstiftningen får sökas på andra vägar.
Hovrätten har svårt att instämma i utredningens uttalande att termen
psykiskt utvecklingshämmad skulle ha den innebörden, att ingen kan betecknas
som psykiskt utvecklingshämmad, om inte lagen är tillämplig på
honom. Bortsett från att uttalandet synes bottna i ett cirkelresonemang
torde begreppet i det allmänna språkbruket vara lika diffust som det hitintills
använda. Enligt hovrättens mening finns det anledning befara att den
av utredningen förordade beteckningen med tiden kommer att bli förbrukad
på samma sätt som andra begrepp som haft samband med psykiska
sjukdomar och defekter.

Rättspsykiatriska föreningen anser att uttrycket psykiskt utvecklingshämmad
under inga förhållanden kan godtas i den nya lagen. Det utgör
en snedvridning och missvisande inskränkning av ett begrepp med en betydligt
vidare innebörd. Att inskränka begreppet till dem på vilka lagen
är tillämplig står även i strid med medicinskt och allmänt språkbruk. Föreningen
erinrar om att enligt betänkandet med förslag till mentalsjukvårdslag
(SOU 1964:40) psykiska utvecklingshämningar omfattar både
psykisk efterblivenhet eller oligofreni samt psykopati. Föreningen anser
att utredningen hamnat i ett slags cirkelresonemang vid sina försök att
precisera lagens tillämpningsområde. Om uttrycket utvecklingshämning
skall godtas anser föreningen det nödvändigt med tillägget intellektuell
för att skilja denna typ av utvecklingshämningar från andra. Efter mönster
av gällande lag bör de intellektuellt utvecklingshämmade som är i behov
av intagning i särskola eller på vårdhem betecknas som vissa intellektuellt
utvecklingshämmade. Detta förslag är preliminärt med hänsyn till önskvärdheten
av att i samtliga olika lagar uttrycket sinnesslö ersätts med en
mer adekvat och mindre misskrediterande term. I stort sett liknande synpunkter
anförs av medicinska fakulteten vid Karolinska institutet, som
föreslår att uttrycket vissa intellektuellt utvecklingsstörda används.

Även Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det nödvändigt att sambandet
med begreppbildningen i annan lagstiftning uppmärksammas så
att en fast och enhetlig terminologi kan åstadkommas. Enligt medicinalstyrelsens
mening är det lämpligt om definitiv ståndpunkt kan tas i ett
sammanhang till terminologin i samtliga de lagar där psykisk efterblivenhet
eller sinnesslöhet nu förekommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967

Huvudmannaskapet

Utredningens förslag att landstingskommunerna och de landstingsfria städerna
skall vara huvudmän för undervisning och vård av psykiskt utvecklingshämmade
godtas eller lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden.

Skolöverstyrelsen anser, att mångfalden av omsorger och de olika former
av undervisning, vård och fostran som skall förekomma ger ett visst stöd
för uppfattningen att behov finns av en gemensam huvudman för hela
verksamheten. Elevantalet är jämförelsevis ringa. De olika verksamhetsgrenarna
kräver ganska stort befolkningsunderlag. Landstingskommunen
utgör enligt överstyrelsens mening i många fall en lämplig geografisk enhet
för verksamheten.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att det enhetliga
huvudmannaskapet måste bli till fördel för vårdtagarens utveckling. Jönköpings
läns landstings förvaltningsutskott anser att den föreslagna ansvarsfördelningen
i princip kan godkännas även om klientelet avsevärt vidgas.

I några remissyttranden uttalas sympatier för ett primärkommunalt
huvudmannaskap för skolundervisningen av psykiskt utvecklingshämmade.
Socialstyrelsen anser sålunda att målsättningen att varje barn skall ha
rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig, bäst tillgodoses om
särskolorganisationen snarast möjligt ställs under samma ledning som det
allmänna skolväsendet. Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser
att starka skäl inte minst av praktisk art kan anföras för att huvudmannaskapet
för särskolundervisningen överförs på primärkommunerna när det
gäller grundskolan.

Skolstyrelsen i Malmö anser att det finns anledning att ompröva om ett gemensamt
huvudmannaskap för såväl undervisning som vård och omsorger
i övrigt är rimligt. Ansvaret för all undervisning av psykiskt utvecklingshämmade
bör vila på skolstyrelserna. Stadsfullmäktige i Göteborg föreslår,
att huvudmannaskapet för undervisningen övervägs ytterligare under den
fortsatta bearbetningen av utredningens förslag. Kronobergs läns landstings
förvaltningsutskott anser att frågan hör utredas närmare.

Särskolornas rektorsförening avvisar däremot bestämt tanken på ett primärkommunalt
huvudmannaskap för särskolorna. Även Riksförbundet för
utvecklingsstörda barn liksom flertalet övriga remissinstanser, som berört
frågan, stöder utredningens förslag att särskolundervisningen skall organiseras
på landstingsplanet enligt samma principer som hittills.

Utredningens förslag att staten även i fortsättningen skall vara huvudman
för viss undervisning av blinda och döva psykiskt efterblivna
barn godtas eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser
utom Särskolornas rektorsförening. Vad utredningen anfört om landstingskommunernas
skyldigheter att ge elever av denna kategori fortsatt utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967 79

ning efter den statliga specialskolan har dock föranlett kritik i flera yttranden.

Svenska landstingsförbundet uttalar, att landstingen inte utan vidare kan
ta på sig ansvaret för undervisning av blinda och döva över 17 år. Enligt förbundets
mening bör en ingående analys göras för att utröna inom vilken
organisation de bästa förutsättningarna kan skapas för detta klientel. Samma
ståndpunkt intar Svenska stadsförbundet. Även Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott anser att frågan bör utredas innan lagbestämmelser
utfärdas. Enligt utskottets mening bär utredningen inte särskilt
analyserat frågeställningarna rörande yrkesutbildningen för de syn- och
hörselskadade psykiskt utvecklingshämmade. Ställning bör inte tas till
huvudmannaskapsfrågan utan en föregående undersökning av antalet elever
och den ur hela samhällets synpunkt mest effektiva formen för att bedriva
utbildningen. Inte heller förvaltningsutskotten i Älvsborgs läns och Gävleborgs
läns landsting kan biträda utredningens förslag. Ansvaret för de synoch
hörselskadade psykiskt utvecklingshämmades undervisning bör enligt
dem bli kvar hos staten även efter det att eleverna uppnått 17 års ålder.

Utredningens synpunkter på enskilda institutioner för psykiskt
utvecklingshämmade berörs i endast ett fåtal yttranden.

Svensk sjuksköterskeförening, som inte har något att invända mot att
enskilda anstalter finns kvar också i fortsättningen, framhåller att alla
sådana anstalter bör ingå i landstingens vårdplaner. Medicinalstyrelsen är
tveksam om behovet av särskilda bestämmelser för de enskilda och kommunala
inrättningar för psykiskt utvecklingshämmade som inte är upptagna
i plan. Stadsfullmäktige i Göteborg anser att de enskilda anstalterna successivt
bör överföras till samhälleliga organ.

Utredningens synpunkter i fråga om samverkan mellan landsting
i deras verksamhet för de psykiskt utvecklingshämmade har godtagits
vid remissbehandlingen.

Olika former av omsorger

Undervisning

Vad utredningen föreslagit i fråga om förskolundervisning av
psykiskt utvecklingshämmade biträds eller lämnas utan erinran i samtliga
remissyttranden. Utredningens mål att förskolundervisning bör bli
tillgänglig för alla utvecklingshämmade som är mottagliga för sådan undervisning
understryks liksom behovet av en kraftig upprustning på detta område.
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn framhåller sålunda att enligt
erfarenheterna av förbundets praktiska verksamhet ett stort otillfredsställt
behov av sådan undervisning föreligger. Enligt förbundets mening
måste dock vissa föräldrar övertygas om värdet av att deras barn så tidigt
som möjligt får undervisning. En intensifierad upplysning är därför nödvändig.
Dessutom bör transportservicen för sådana barn utvecklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utredningens principiella inställning i fråga om vilka barn som bör få
skolundervisning i särskola samt om differentiering av skolverksamheten
på grundskola och träningsskola godtas eller lämnas utan erinran.
I några yttranden förs dock kritiska synpunkter fram.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser sålunda att utredningen
vidgat undervisningsbegreppet alltför mycket. Med hänsyn till samhällets
begränsade resurser och de undervisningsresultat som kan påräknas är
det enligt utskottets mening ofrånkomligt att sätta en betydligt snävare
gräns för träningsskolornas verksamhet än utredningen tänkt sig. Skolstyrelsen
i Malmö framhåller att den hårda kategoriklyvningen av olika
grupper utvecklingshämmade — i hjälpskola, särskolans grundskola och
särskolans träningsskola — knappast synes motsvara den grundsyn som
bör prägla behandlingen av detta problem. Styrelsen anser det angeläget
att en alltför fast terminologi och kategoriuppdelning undviks.

Centralstyrelsen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Kronobergs
läns landsting, som anser att den föreslagna differentieringen på
grundskola och träningsskola i stort sett är ändamålsenlig, framhåller att
vissa svårigheter dock kan uppstå på grund av att heterogena grupper av
barn kommer att tillföras träningsskolorna.

Utredningens synpunkter på samordningen av särskolundervisningen
med den allmänna skolan mottas positivt av de flesta remissinstanser som
yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen framhåller att varje möjlighet att överbrygga gränserna
mellan den vanliga skolan och särskolan måste eftersträvas, överföring av
elever i gränsskiktet mellan särskolan och den vanliga skolans hjälpundervisning
mellan de båda skolformerna bör underlättas. Överstyrelsen anser
det angeläget att man på längre sikt strävar att så långt möjligt inlemma utbildningen
av de psykiskt utvecklingshämmade som en naturlig del av det
skolväsende som omfattas av skollagen och därtill hörande bestämmelser.
Överstyrelsen framhåller att utan en ständig strävan att genom konkreta
åtgärder söka integrera utbildningen av de psykiskt utvecklingshämmade
med utbildningen av icke-handikappade finns det en påtaglig risk för att
den förstnämnda utbildningen kommer att släpa efter utvecklingen inom
skolväsendet i övrigt.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser att samverkan mellan
landstingen och primärkommunerna på undervisningens område bör
regleras i lag. Samma uppfattning har Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott,
som i stort sett ansluter sig till utredningens uppfattning
att erfarenheterna av landstingens och primärkommunernas samarbete
varit gynnsamma, men anser att en oreglerad samverkan på detta område
kan få konsekvenser som inte är önskvärda.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn hälsar med tillfredsställelse
tendensen under senare år att organisera särskolundervisningen som särskolklasser
inbyggda i vanliga skolor. Enligt förbundet kommer det att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

ökad grad bli möjligt att utveckla externatformen, då enskilda särskolklasser
lättare kan spridas ut i bebyggelsen. Denna utveckling står i överensstämmelse
med den allmänna integrationssträvan som med rätta börjat
göra sig gällande inom hela handikappundervisningen.

Särskolornas rektorsförening betecknar erfarenheterna av hittillsvarande
samordningsförsök mellan särskolan och det allmänna skolväsendet som
övervägande positiva. Föreningen är inte beredd gå med på att de som
utredningen hävdar — överallt skulle vara utomordentligt gynnsamma.
Enligt föreningens mening finns det starka skäl att när det gäller träningsskolan
gå mycket försiktigt fram med samordningen med grundskolan.
Föreningen påpekar att det gäller elever på en relativt låg utvecklingsnivå
och ofta med särpräglat beteende. Miljön kan bli alltför krävande och
riskerna för ett olämpligt uppträdande från andra elever kan inte uteslutas.
Centralstgrelsen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Blekinge
län förordar att en försöksverksamhet under längre tid anordnas för att ge
svar på frågan om träningsskolan bör förläggas i anslutning till vanlig
grundskola. Liknande synpunkter framförs av Göteborgs och Bohus läns
landstings förvaltningsutskott.

Mot utredningens förslag att ta bort nuvarande möjlighet för landstingen
att överlåta ledningen av externatskola på skolstyrelsen i vederbörande
skoldistrikt riktas invändningar av skolöverstyrelsen och vissa större städer.
Skolöverstyrelsen anser att de av utredningen redovisade mindre goda
erfarenheterna av sådan delegering beror på att planeringen av särskolans
utveckling i viss utsträckning hämmats av att två myndigheter delat ansvaret
och att planeringen för undervisningen och vården inte alltid kunnat
samordnas. Förhållandena härvidlag blir delvis annorlunda med utredningens
förslag om en viss gränsdragning mellan den direkta skolundervisningen
samt boendeformerna och vården. Enligt överstyrelsens uppfattning skulle
ett borttagande av den nuvarande överlåtelsemöjligheten vara till stort
hinder för den integration av undervisningen som alltmer eftersträvas.
Stadsfullmäktige i Göteborg finner utredningens förslag på denna punkt
svårförståeligt. Utredningen har, säger fullmäktige, inte lämnat någon redovisning
av vad de negativa erfarenheterna av nuvarande ordning skulle bestå
i. Fullmäktige anser, att det särskilt i storstäderna skulle vara värdefullt,
om externatklasser kunde ställas under ledning av skolmyndigheterna. Lagen
bör utformas på sådant sätt att nu tillämpat system kan bibehållas.
Det bör ej medföra några risker att medge huvudmännen att på detta område
få disponera sina resurser utan bindande lagregler. Centralstyrelsen för
undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Malmö upplyser, att skolstyrelsen
i staden under läsåret 1965/66 övertagit hela ansvaret för särskolbarnens
skolgång. Centralstyrelsen förordar, att det i fortsättningen
skall bli möjligt att låta en skolstyrelse överta även skolundervisningen av
internatbarnen. Skolstyrelsen i Malmö framhåller, att med den utveckling

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

mot större kommunala enheter och en ökad integration av särskolundervisning
med grundskola som nu pågår torde det kunna bli möjligt att realisera
den föreslagna organisationen på andra håll.

Utredningens allmänna synpunkter på vikten av att bygga ut särskolans
yrkesundervisning möter inte några invändningar i remissyttrandena.
Skolöverstyrelsen understryker med skärpa vad utredningen anfört
om behovet av ökade insatser för de utvecklingshämmade på detta område.

Flera remissinstanser anser att det bör vara möjligt att i viss utsträckning
samordna särskolans yrkesundervisning med den allmänna yrkesundervisningen.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller sålunda att
yrkesundervisning i de fall den kan utvecklas till mera omfattande åtgärder
än yrkesträning bör samordnas med skolväsendet i övrigt i största möjliga
omfattning. Liknande synpunkter anförs av förvaltningsutskotten i Kronobergs
läns och Västernorrlands läns landsting. Enligt skolöverstyrelsens
mening bör vissa särskolelever, vilkas intellektuella nivå står på gränsen
mot hjälpklassklientelets, kunna prövas i yrkesskolans särskilda kurser för
yrkesutbildning av lijälpklasselever. I lämplig omfattning bör yrkesutbildning
av särskolelever kunna ske i yrkesskola.

Medicinska fakulteten vid Karolinska institutet finner det både riktigt
och önskvärt med ett visst tillskott av elever från grundskolans hjälpklasser
till särskolans yrkesutbildning. Fakulteten ifrågasätter dock huruvida dessa
elever bör registreras och inskrivas som särskolelever. De måste i så fall
vara så intellektuellt utvecklingshämmade som lagen avser. Samhällets
institutioner för yrkesutbildning bör få utnyttjas av alla som behöver dem.

Utredningens förslag om särskild undervisning av psykiskt
utvecklingshämmade har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vad utredningen anfört i fråga om vuxenundervisning för psykiskt
utvecklingshämmade har berörts i ett fåtal yttranden. Centralstyrelsen
för psykiskt efterblivna i Älvsborgs län är kritisk mot att skyldigheten
att meddela vuxenundervisning inte föreslås bli lagfäst. Riksförbundet för
utvecklingsstörda barn framhåller, att en utveckling av vuxenutbildningen
för de psykiskt utvecklingshämmade är angelägen med hänsyn till de brister
som tidigare utmärkt skolgången i barna- och ungdomsåren och till att
många vuxna gått i hjälp- eller normalklass, där de inte kunnat tillgodogöra
sig undervisningen. Hos vissa av dem inträder dessutom inte sällan en
eftermognad, som bör utnyttjas.

Vård

Utredningens allmänna synpunkter och förslag i fråga om vård av psykiskt
utvecklingshämmade har i huvudsak godtagits eller lämnats utan
erinran i remissyttrandena. I vissa detaljfrågor har delvis avvikande synpunkter
redovisats.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1967

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser att förslagen i stort
sett överensstämmer med vad som redan beaktas vid nyplanering inom
landstingsområdena. Realiserandet av de olika förslagen torde dock ta
lång tid i anspråk med hänsyn till det ekonomiska läget och tillgången
på utbildad personal. För att vårdsidans personalbehov skall kunna tillgodoses
måste en intensifierad utbildning komma till stånd. Riksförbundet för
utvecklingsstörda barn ställer ett bestämt krav att omsorger av intematkaraktär
får sådana resurser, bl. a. i fråga om personaltäthet och utbildning,
att även föräldrar till svårt handikappade barn med förtroende kan lämna
sina barn till denna vårdform.

Förslaget att skyddad sysselsättning för psykiskt utvecklingshämmade
skall ingå i centralstyrelsens omsorger har gett upphov till delade
meningar i remissyttrandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att den s. k. normaliseringsprincipen, dvs.
att så långt som möjligt söka utnyttja de resurser som redan finns på
olika områden i samhället, också bör gälla de psykiskt utvecklingshämmade.
Enligt styrelsens mening bör speciella enheter för skyddad sysselsättning
av psykiskt utvecklingshämmade, som kan behövas t. ex. för att
betjäna en större vårdinstitution, organiseras i anslutning till vanliga skyddade
verkstäder. Förslaget att centralstyrelsen skall driva de speciella
verkstäderna för psykiskt utvecklingshämmade bör endast bli aktuellt i ett
fåtal fall. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att ett organisatoriskt särskiljande
inom landstingen av de skyddade verkstäderna för de psykiskt
utvecklingshämmade bryter mot den pågående utvecklingen. Den innebär
även driftsekonomiska nackdelar. Styrelsen förordar, att driften av dessa
verkstäder handhas av landstingets arbetsvårdsorgan. Då speciella verkstäder
anordnas bör arbetsplatserna vid dem stå till arbetsförmedlingarnas
förfogande, så att en arbetsmarknadsmässig prövning blir en del av bedömningen
vid nyanställning av arbetstagare. Arbetsmarknadsstyrelsen
anser slutligen att skillnaden mellan skyddade verkstäder och andra verksamhetsformer
för sysselsättning av psykiskt utvecklingshämmade bör
komma till bättre uttryck i lagen än enligt utredningens förslag.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att det inte bör vara nödvändigt att
bygga upp särskilda arbetsvårdsresurser för psykiskt utvecklingshämmade,
om en differentierad arbetsvårdsorganisation redan finns. De psykiskt
utvecklingshämmades behov av skyddad sysselsättning bör i mycket stor
utsträckning kunna tillgodoses genom arbetsvärdens försorg. Även förvaltningsutskotten
i Hallands läns och Uppsala läns landsting förordar en integrering
med landstingets arbetsvårdsverksamhet.

Medicinalstyrelsen, som delar utredningens uppfattning att skyddad
verksamhet inte kan bedrivas på samma sätt för psykiskt utvecklingshämmade
som för andra partiellt arbetsföra, är tveksam, om man bör ta bort
gällande statsbidragsvillkor att platser vid skyddad verkstad skall stå till

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

arbetsmarknadens förfogande. Styrelsen befarar, att den samordning av
omsorger om psykiskt utvecklingshämmade, som utredningen eftersträvar,
kommer att försämra den naturliga medverkan av arbetsvärden. Denna är
nödvändig för en fortsatt yrkesinriktad rehabilitering. Det är betydelsefullt
att arbetsvärdens representanter mer än vad nu är fallet medverkar i det
teamarbete som bör bedrivas vid varje vårdinstitution och skyddad verkstad.
Enligt styrelsens mening tillvaratas utredningens intentioner bäst om
medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt utformar bestämmelser
för planering och ledning av skyddad sysselsättning för psykiskt
utvecklingshämmade.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller att den skyddade
sysselsättningen för psykiskt utvecklingshämmade bör bedrivas i nära samarbete
med länsarbetsnämndernas arbetsvårdsavdelningar. Statsbidraget till
verksamheten bör dock inte kombineras med något krav på att platserna
skall stå till länsarbetsnämndens förfogande. De skyddade verkstäderna
bor tillhöra centralstyrelsernas ansvarsområden. I liknande riktning uttalar
sig bl.a. förvaltningsutskotten i Göteborgs och Bohus läns samt Södermanlands
läns landsting, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och Vårdföreståndarnas
förening.

I fråga om hemmavården anser Vårdföreståndarnas förening det
nödvändigt med stadgande om det materiella innehållet i vårdformen och
dess relation till andra omsorger.

Fritidsverksamhet

Utredningens uppfattning om betydelsen av en lämpligt ledd och innehållsrik
fritidsverksamhet vitsordas eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Medicinalstyrelsen anser att denna verksamhet är synnerligen viktig.
Den bör ägnas speciell uppmärksamhet och tillräckliga resurser bör skapas
för att fritiden skall kunna tillvaratas på rätt sätt. Detta gäller inte endast
dem som vardas internt utan kanske framförallt dem som vistas i öppen
vård. Skolöverstyrelsen understryker särskilt vikten av att normaliseringsprincipen
så långt möjligt tillämpas, dvs. att man i första hand strävar
efter att föra in de utvecklingshämmade i det allmänna kulturlivet.

Boendeformer

Vad utredningen föreslagit i fråga om olika boendeformer har mött instämmande
från dem som yttrat sig i frågan.

Några remissinstanser, bland dem Svenska landstingsförbundet, framhåller
att man i ökad utsträckning bör anlita vård i enskilda hem. Man bör
dock inte hysa alltför stor optimism om att denna vårdform, alltid skall
komma att stå till förfogande i behövlig utsträckning. Möjligheterna till
sådan vård torde snarare komma att minska allteftersom urbaniseringen

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

fortsätter och dubbelarbetet inom familjerna ökar. Enligt Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn påverkar rekryteringssvårigheterna även det
kvalitativa urvalet av de familjer som ställer sig till förfogande för familjevård.
Om denna boendeform skall kunna bevaras på ett tillfredsställande
satt och därmed lätta trycket på andra resurser, måste ersättningarna i
många fall göras mer attraktiva.

Inackorderingshemmen innebär enligt Särskolornas rektorsförening
så uppenbara fördelar för en stor del av klientelet att de bör prövas.
Föreningen är dock övertygad om att sammanhållna internat behövs även
i fortsättningen för relativt stora grupper utvecklingshämmade. Enligt
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn har inackorderingshemmen framtiden
för sig. Förbundet anser att det ligger ett värde i att själva begreppet
liksom upplöst en del av sambandet mellan boendet och andra slag av
omsorger. Det blir inte längre naturligt att ett särskolinternat blir en byggnad
där eleverna både undervisas och bor. Skolan blir en skola som andra —
till tjänst för elever som bor hos sina egna familjer och för elever som bor
i anslutna inackorderingshem. På samma sätt kan ett vårdinternat konstrueras
som en samling inackorderingshem jämte daghem, förskola, serviceenheter
etc. vilka kan utnyttjas även av externa utvecklingsstörda. I båda
fallen kan inackorderingshemmen så långt det är lämpligt integreras i den
övriga bebyggelsen.

Utredningens förslag att inte längre behålla begreppet externa platser
vid internatskolor samt att ta bort begreppet arbets he m lämnas
utan erinran vid remissbehandlingen.

Frågan om korttidshem och kolonier berörs av Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn. Förbundet anser att utredningen gett ett gott
stöd åt korttidshemmen medan koloniverksamheten behandlats alltför
knappt. Enligt förbundets mening måste det i lagen finnas ett krav på att
dessa anordningar skall byggas ut i tillräcklig utsträckning. Förbundet har
en rik erfarenhet av att det föreligger ett otillfredsställt behov på detta område.
Verksamheten är särskilt av betydelse för glesbygderna, som brukar
ha den största handikappfrekvensen. Många familjer, som inte vill överlämna
utvecklingsstörda barn till vanliga internat, kan lättare övertygas
om värdet av tillfällig vistelse på korttidshem av mindre dimensioner och
med mera hemliknande förhallanden. Ivorttidshemmen kan därför vara ett
rationellt medel att övertyga sådana familjer om värdet av omsorger i
samhällelig regi över huvud taget.

Organisations- och personalfrågor

Centralstyrelse in. m.

Vad utredningen föreslagit om verksamhetens organisation har i huvudsak
godtagits eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. På vissa
punkter har dock kritiska synpunkter förts fram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

I fråga om centralstyrelsen för psykiskt utvecklingshämmade
är några remissorgan tveksamma till att organisationen detalj regleras genom
tvingande föreskrifter. Norrbottens län landstings förvaltningsutskott anser
det lyckligt om lagen i detta avseende kunde ges en liknande utformning
som sjukvårdslagen, så att huvudmännen fick större frihet att lägga upp
organisationen på bästa sätt under hänsynstagande till sina behov och
förhållanden. Även Svenska landstingsförbundet anser att huvudmännen
bör ha frihet att utforma organisationen med hänsyn till lokalt betingade
förhållanden. Förbundet framhåller, att det på vissa håll har uppstått behov
av en annan organisation för den löpande verksamheten. Det kan sålunda
vara motiverat att låta den externa undervisningen ombesörjas i särskilda
specialklasser under skolstyrelsens direkta ledning, att i görligaste mån
integrera förskolundervisningen med barnstugeverksamheten i övrigt och
att låta verkstäder för skyddad sysselsättning ingå i den reguljära arbetsvårdsorganisationen.
Även i fråga om specialsjukhusen har framställts krav
att få frångå den föreslagna organisationsformen. Liknande synpunkter
anförs av stadsfullmäktige i Göteborg samt Älvsborgs läns, Västernorrlands
läns och Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Svenska stadsförbundet anser, att det med hänsyn till svårigheten att
överblicka det framtida sambandet med andra verksamhetsområden är
motiverat att Kungl. Maj :t på särskild ansökan skall kunna bevilja dispens
från huvudregeln om en odelad organisation. Samma uppfattning har
stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg.

I vissa remissyttranden uttalas betänkligheter mot att vårdorganisationen
för de psykiskt utvecklingshämmade skall underställas centralstyrelsen.
Enligt Svenska landstingsförbundets mening borde frågan om integrering
av vården av de psykiskt utvecklingshämmade i sjukvården mer ingående
ha prövats och redovisats i betänkandet. Förbundet framhåller, att en isolering
av vården av de utvecklingshämmade från sjukvårdsorganisationen
i övrigt måste vara till nackdel ur såväl organisatoriska som sjukvårdsmässiga
synpunkter. Det kan inte vara tillfredsställande ur psykologisk
synpunkt att denna vårdgren genom sin isolering uppfattas som något särpräglat.
I den mån sjukhusvård meddelas på institutioner för psykiskt utvecklingshämmade
bör ett intimt samarbete rada mellan nämnda institutioner
och sjukvården. Enligt förbundets mening talar bl. a. dessa skäl för
en större integration mellan de olika vårdformerna.

Liknande synpunkter framförs av Västerbottens läns, Skaraborgs läns och
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott. Sistnämnda myndighet framhåller
att det inte kan vara riktigt att en centralstyrelse skall utöva ledningen
för de specialsjukhus som kan komma att inrättas för ett eller flera
landsting eller för de särskilda avdelningar för psykiskt utvecklingshämmade,
som kan komma att inrättas vid mentalsjukhus vars förvaltning
handhas av särskild direktion eller styrelse.

Även Sveriges läkarförbund anser det tveksamt om det är en lämplig

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

organisation att ställa specialsjukhus för psykiskt utvecklingshämmade
under centralstyrelsen. Det skulle troligen vara mer ändamålsenligt att i
framtiden ansluta dessa sjukhus till regionsjukhusen med ökade möjligheter
till allsidig medicinsk-psykiatrisk bedömning och rådgivning. Därmed
skulle uppnås en kvalificerad och samlad medicinsk insats för alla
patienter, som lagen omfattar. Enligt förbundets mening är det viktigare
att utvidga och utveckla uppgifterna för specialsjukhusen än att skilja dem
från mentalsjukvården, vilket inte innebär att bättre diagnostiska eller
terapeutiska möjligheter erbjuds.

Svenska läkaresällskapet hyser oro inför det asociala psykiskt efterblivna
vuxna klientelets isolering från mentalsjukvården. Sällskapet framhåller
att det här på ett helt annat sätt än inom övriga vårdinstitutioner för
psykiskt efterblivna rör sig om ett klientel som behöver medicinskpsykiatrisk
sjukhusvård. Sällskapet rekommenderar för detta klientel specialavdelningar
inom mentalsjukhusens ram. För dessa bör samma lagstiftning
gälla som för psykiskt sjuka. Liknande synpunkter anförs av
Rättspsykiatriska föreningen och medicinska fakulteten vid Karolinska
institutet.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott vill inte skilja vården
av de psykiskt utvecklingshämmade från den övriga sjukvårdsorganisationen.
Utskottet framhåller att många psykiskt efterblivna har
kroppsliga defekter och handikapp av olika slag, som kräver medicinsk
behandling. Detta talar för att specialsjukhusen förläggs i anslutning till
kroppssjukhus.

Mentalsjukvårdsberedningen föreslår att centralstyrelsens uppgifter inom
i första hand vårdområdet övertas av landstingets sjukvårdsstyrelse. Beredningen
betonar att strävandena mot integration mellan sjukvårdens olika
former understryker betydelsen av en enhetlig ledning och samordning på
området. Det kan befaras att en uppdelning på flera organ försvårar möjligheterna
till en mer friktionsfri och ändamålsenlig lösning av förekommande
frågor. Beredningen anser det vidare — med hänsyn till att tendensen
att integrera vård och undervisning för de psykiskt utvecklingshämmade
framdeles kommer att ytterligare accentueras — inte obefogat att tänka sig
ett organisatoriskt närmande mellan sjukvårdsstyrelse och särskolväsende
inom landstingsområdena.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn delar utredningens uppfattning
att landstingets förvaltningsutskott inte bör fungera som centralstyrelse.
Föreningen hyser också betänkligheter mot att någon av landstingets nämnder
utses till centralstyrelse. Uppgifterna för centralstyrelsen är av sådan
omfattning och betydelse, att ledamotskap i styrelsen ofta kan bli svårt
att kombinera med andra landstingskommunala uppdrag. Liknande synpunkter
anförs av Särskolornas rektors förening och Vårdföreståndarnas
förening. Sistnämnda förening vill starkt ifrågasätta om möjlighet att utse
annan nämnd till centralstyrelse skall finnas kvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1967

Ett antal remissinstanser vill inte godta benämningen centralstyrelse på
det organ som skall utöva ledningen av landstingskommuns verksamhet för
de psykiskt utvecklingsliämmade. Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott
anser att den föreslagna benämningen i analogi med vad som i övrigt
gäller inom landstingsförvaltningen bör utbytas mot styrelse. Samma uppfattning
har Skaraborgs läns landstings förvaltningutskott. Centralstyrelsen
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Västernorrlands län framhåller
att när man i dagligt tal använder ordet centralstyrelse anger detta
inte vad frågan gäller. Ordet centralstyrelse förekommer i många andra
sammanhang. Det betecknar då verksamhet som omfattar hela landet. I
anslutning till den av utredningen föreslagna beteckningen omsorger om
psykiskt utvecklingshämmade förordar centralstyrelsen benämningen omsorgsstyrelse.
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att centralstyrelsen
bör betecknas styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Förbundet tror att en sådan ändring skulle få viss psykologisk betydelse
för föräldrar till utvecklingsstörda barn. Centralstyrelse är enligt förbundets
uppfattning ett ord som ger intryck av maktbefogenheter.

Utredningens förslag i fråga om nämndorganisationen har
föranlett invändningar i några remissyttranden.

Enligt medicinalstyrelsen ter det sig som en överorganisation med två
olika slag av nämnder för specialsjukhusen, en för inskrivning och en för
utskrivning. Man måste fråga sig om inte samma nämnd kan och bör ha
båda dessa uppgifter. Sinnessjuknämnden erinrar om att utskrivningsnämnd
vid mentalsjukhus handlägger såväl intagnings- som utskrivningsfrågor.
Det synes därför inkonsekvent att för utvecklingshämmade på specialsjukhus
lägga prövningen av dessa båda slags frågor på två olika händer. Mentalsjukvårdsberedningen
anser att de olika utskrivningsnämnderna bör samordnas.

Enligt Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott bör ordföranden i
centralstyrelsens nämnd förordnas av landstinget och inte av länsstyrelsen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser däremot att ordföranden och hans
suppleant samt vid behov tillfällig ersättare bör utses av hovrätt. Hovrätten
är kritisk mot förslaget att ordföranden bär vara innehavare av ordinarie
domartjänst. Detta innebär en skärpning i jämförelse med gällande lag,
för vilken någon motivering inte lämnats.

Förslaget att vissa ledamöter i centralstyrelsens nämnd skall avlägga
domared har mött invändningar i några yttranden. Jönköpings läns landstings
förvaltningsutskott ifrågasätter om bestämmelsen är nödvändig. Utskottet
framhåller att sådan skyldighet inte är föreskriven för andra nämnder
med lika grannlaga uppgifter. Liknande synpunkter anförs av Kalmar
läns södra landstings förvaltningsutskott. Hovrätten över Skåne och Blekinge
avstyrker förslaget. Den föreslagna regeln är överflödig. Nämnden
har visserligen uppgifter vid vilkas fullgörande rättssäkerhetssynpunkter
gör sig gällande. Detta kan sägas vara fallet på många andra områden inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

den statliga och kommunala förvaltningen. I vårt land saknas varje tradition
att använda domared på sådana områden.

Enligt Sveriges advokatsamfunds mening bör offentligt biträde kunna
förordnas för tillvaratagande av den utvecklingshämmades rätt. Samfundet
framhåller att man måste räkna med att den utvecklingshämmade ofta av
ekonomiska skäl saknar möjlighet att själv välja eller över huvud taget
få lämpligt biträde.

Personal

Vad utredningen föreslagit i fråga om personalorganisationen har i huvudsak
godtagits vid remissbehandlingen. På några punkter har dock avvikande
uppfattningar anförts. Mentalsjukvårdsberedningen är sålunda
tveksam om det behövs någon särskolchef. Enligt beredningens mening är
det mer rationellt att rektorerna får träda i särskolchefens ställe.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att huvudman bör vara
skyldig att vid sidan av särskolchef och vårdchef inrätta befattning för
särskild chef för öppen och halvöppen verksamhet. Utan en sådan chef kan
det befaras att strävandena att stärka den öppna och halvöppna verksamheten
inte kommer till sin rätt. Föreningen anser vidare att en fritidskonsulent
bör finnas vid centralstyrelsen. Liknande synpunkter framförs
av Föreningen av kuratorer för psykiskt efterblivna och epileptiker samt
Svensk kuratorsförening. Gotlands läns landsting vill ha en föreskrift om
föreståndare för hemmavården.

Statsbidrag

Åtskilliga remissinstanser betonar att ett genomförande av utredningens
olika förslag kommer att medföra avsevärt ökade kostnader och att det
därför är naturligt att statsbidragsgivningen vidgas.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet anser att nuvarande
kostnadsfördelning mellan huvudmännen och staten måste belysas
ingående och kompletteras med en bedömning av den utgiftsökning som
utredningens förslag medför innan statsbidragsfrågan slutligt avgörs. Det
är angeläget att en omprövning av statsbidragets konstruktion allvarligt
övervägs. Liknande synpunkter framförs av Gävleborgs läns, Blekinge läns,
Östergötlands läns och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott avstyrker bestämt de föreslagna
punktstatsbidragen för vissa befattningshavares avlöning. Att införa
nya sådana bidrag innebär ett stort steg bakåt i utvecklingen. Inom
andra verksamhetsgrenar strävar man att få till stånd generella bidrag
av enkel konstruktion. Det huvudsakliga syftet är därvid att på lämpligt
sätt fördela kostnaderna mellan staten och landstingskommun. Formerna
för statsbidragsgivningen på detta område bör enligt utskottets mening
särskilt utredas med sikte på förenkling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att en viktig förutsättning för att utredningens
förslag skall kunna genomföras är att statsbidragen utökas till
att omfatta av utredningen föreslagna nya tjänster. Enligt Södermanlands
låns landstings förvaltningsutskott bör driftbidraget till öppen vård av
psykiskt utvecklingshämmade uppräknas högst väsentligt.

In- och utskrivning m. m.

Allmänt

Utredningens förslag om att förenkla in- och utskrivningsförfarandet vid
särskolor och vårdanstalter för psykiskt utvecklingshämmade får ett positivt
mottagande av remissinstanserna. Inga invändningar möter mot utredningens
ståndpunkt att inskrivning också i fortsättningen skall grundas på
särskolplikt eller skyldighet att ta emot vård liksom att inskrivning vid
andra inrättningar än särskola, vårdhem eller specialsjukhus inte behöver
regleras i lag. Bland de remissinstanser som har en allmänt positiv inställning
till förslagen märks Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.
Enligt de båda förbunden synes de föreslagna reglerna på ett
tillfredsställande sätt beakta de enskildas integritet och rättssäkerhet.

Socialstyrelsen anser, att lika starka rättssäkerhetsgarantier är motiverade
i dessa frågor som vid omhändertagande för sluten psykiatrisk vård. Bestämmelserna
härom bör utgöra bakgrund till de nya reglerna om förfarandet.

Utredningens överväganden och förslag om en uppspårande verksamhet
för psykiskt utvecklingshämmade berörs i några yttranden.
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn framhåller att det är angeläget
att — i avvaktan på att de i betänkandet diskuterade hälsoundersökningarna
kommer till stånd — preliminära åtgärder vidtas bl. a. för att intensifiera
samarbetet mellan barnavårdscentralerna samt obstetriska och pediatriska
avdelningar. Därigenom skulle redan med nuvarande organisation alla barn
som misstänks lida av utvecklingsstörning av något slag kunna kontrolleras
och följas mera noggrant. För många, som inte tidigare upptäckts
vid sådana undersökningar eller vid skolbarnsundersökningar, kommer
problemet dock att kvarstå. Förbundet betonar att samverkan måste ske
mellan centralstyrelserna och de primärkommunala organ — skolstyrelser,
barnavårdsnämnder och socialnämnder •— som har ansvaret för den uppspårande
verksamheten. De primärkommunala nämnderna har dock andra
uppgifter som för dem ter sig viktigare. Det kan därför lätt hända
att de inte alltid lyckas helt fullgöra sina delar av åliggandet. Förbundet
anser att det därför måste inskärpas, att centralstyrelserna inte får anses
ha fullgjort sina förpliktelser i detta avseende endast genom att passivt ta
emot anmälningar från kommunala organ, allmänhet och läkare. De måste
tvärtom ta initiativ och aktivt verka för det samarbete som måste komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

till stånd. Medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen bör också vid behov ta
initiativ till att intensifiera det uppspårande arbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser i motsats till utredningen att vederbörande
myndigheter och funktionärer bör åläggas att anmäla psykiskt
utvecklingshämmade, som behöver omsorger enligt lagen, direkt till centralstyrelsen.
Enligt Svensk kuratorsförenings mening bör frågan om anmälningsskyldighet
allvarligt prövas.

I fråga om registrering av psykiskt utvecklingshämmade anser
Värmlands läns landstings förvaltningsutskott att det bör föreskrivas att
den som anmälts av skolstyrelse, barnavårdsnämnd eller socialnämnd skall
registreras hos centralstyrelsen. Enligt Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn krävs en fullständig registrering av alla psykiskt utvecklingsstörda
som behöver omsorger enligt lagen.

Utredningens förslag att nuvarande bestämmelser om intagning i särskola
för observation och om provisorisk intagning på vårdanstalt
skall tas bort har inte stött på något motstånd vid remissbehandlingen.
Skolstyrelsen i Malmö anser dock att det bör vara möjligt att låta
en elev delta i extern särskolundervisning utan att direkt bokföras som
psykiskt utvecklingshämmad. Förutsättningen härför är att enighet nås
mellan utredare och vårdnadshavare att pröva om särskolans arbetsformer
passar bättre än hjälp skolans.

Särskolplikt

Utredningens förslag om särskolpliktens omfattning har allmänt godtagits
eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Beträffande innebörden av
skolplikten anför skolöverstyrelsen, att den i bestämmelserna om särskolplikt
lägger in en skyldighet för samhället att ge den utvecklingshämmade
en så god grundläggande utbildning som möjligt med hänsyn till rehabiliteringsbehovet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge är inte helt övertygad om
att inte ytterligare förbättringar skulle vinnas om man skilde bestämmelserna
om särskolplikt från reglerna om vård av psykiskt utvecklingshämmade
och närmare anslöt dem till de allmänna skolförfattningarna. Hovrätten
anser det viktigt att bestämmelserna får en sådan avfattning att särskolplikten
framstår som en utbyggnad av den allmänna skolplikten. Att huvudmannaskapet
för särskolorna anförtros åt landstingskommunen beror på
rent praktiska skäl och det kan inte vålla några olägenheter att reglerna i
detta hänseende är gemensamma för särskolor och vårdinstitutioner. Hovrätten
anser att det är en brist i utredningens förslag att gränsdragningen
mellan skolplikt och särskolplikt inte anges. Erfarenheten visar att det
just är i detta hänseende som konflikter kan uppkomma, därför att särskolplikten
gäller för längre tid och kan medföra skolgång på en ort som är
avlägsen från hemmet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967
Inskrivning i särskola in. m.

Utredningens förslag i fråga om inskrivning i särskola lämnas i huvudsak
utan erinran i remissyttrandena. I några yttranden förs dock vissa invändningar
fram.

I fråga om anstånd med inskrivning i särskola anser medicinska
fakulteten vid Karolinska institutet och Svenska läkaresällskapet
att det i undantagsfall kan finnas skäl till anstånd under ett år utöver vad
utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Stockholms län däremot anser att utredningens
förslag på denna punkt knappast rimmar med vad som framhållits
i betänkandet om vikten av att den utvecklingshämmade så tidigt
som möjligt får behövlig undervisning och handledning.

Läkarutlåtande rörande den utvecklingshämmade bör enligt Svenska
läkaresällskapet vara obligatoriskt vid intagning i särskola. För att bästa
möjliga garantier skall kunna skapas för att förskolbarn med bristande
förståndsutveckling skall erhålla en i alla avseenden tillfredsställande vård
bör inskrivningen enligt sällskapets mening föregås av en undersökning
på barnklinik och i de fall då så anses nödvändigt på mera specialiserade
kliniker. Hos äldre förskolbarn och hos barn i skolåldern kan olika psykiska
sjukdomstillstånd vara orsak till bristande förståndsutveckling. I dessa
åldrar bör därför utlåtande utfärdas av barnpsykiater. Liknande synpunkter
anförs av Sveriges läkarförbund, medicinska fakulteten vid Karolinska
institutet och Rättspsykiatriska föreningen.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte i lagen borde tas in
i varje fall en erinran om den utredning som bör förebringas för att inskrivning
i särskola skall kunna ske. Då omhändertagande kan genomföras
tvångsvis måste det enligt hovrättens mening vara ett oeftergivligt villkor
att det tillförlitligen utretts att de i lagen uppställda förutsättningarna
för sådant omhändertagande föreligger.

I fråga om förfarandet vid inskrivning i särskola hyser medicinska
fakulteten vid Karolinska institutet förståelse för utredningens strävan att
förenkla proceduren men är dock ytterst tveksam till förslaget att slopa
vårdnadshavare^ skriftliga medgivande till inskrivningen. Liknande synpunkter
anförs av Rättspsykiatriska föreningen, som anser att utredningens
förslag på denna punkt stämmer dåligt överens med strävandena att öka
rättssäkerheten för de psykiskt utvecklingshämmade.

Utredningens förslag i fråga om beslutanderätten vid inskrivning
i särskola godtas eller lämnas utan erinran i de flesta yttrandena.
Några remissinstanser anser dock att beslutanderätten i vissa fall skall
läggas på andra befattningshavare än utredningen föreslagit. Sålunda anser
Svenska läkaresällskapet att särskilda bestämmelser skall gälla för inskrivning
i specialsärskola. Enligt sällskapets mening bör rektor vid specialsärskolan
och inte särskolchefen i det län varifrån eleven kommer i princip
besluta om inskrivningen. Specialsärskolans rektor bör kunna påverka

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

elevsammansättningen vid den skola han förestår. Det föreligger även uppenbara
risker för samarbetssvårigheter om beslutanderätten ligger hos
särskolchefen i hemlandstinget. Även Särskolornas rektorsförening anser
att beslutanderätten bör tillkomma rektor vid specialsärskola som bör samråda
med skolläkaren. Föreningen framhåller att endast de för skolan
ansvariga torde ha möjlighet att avgöra om en elev kan få adekvat undervisning
och vård vid skolan samt bedöma hans utsikter att anpassas till
kollektivet. Föreningen är helt övertygad om att det skulle kunna bli ödesdigra
följder för hela skolan om en elev skulle tas in mot ledningens önskan.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser att beslut om inskrivning
i särskola bör fattas av särskolchef och centralstyrelsens överläkare
i förening.

Föreningen Sveriges häradshövdingar berör frågan om när beslut om
inskrivning i särskola skall fattas av centralstyrelses nämnd. Föreningen
anser att utredningens förslag är väl lösligt. Enligt utredningen skulle det
räcka med att vårdnadshavare^ förmyndaren eller den utvecklingshämmade
inte motsätter sig åtgärden för att inskrivning skall få beslutas av särskolchefen.
Föreningen anser att det i varje fall bör krävas, att vederbörande
klart underrättats om den ifrågasatta åtgärden och om möjligheten att
påkalla behandling i nämnden. Det bör vidare uppmärksammas att i normalfallen
båda föräldrarna är vårdnadshavare och förmyndare. Föreningen
påpekar att utredningen förutsatt att om meningsskiljaktigheter uppstår
vid verkställigheten av ett av särskolchefen fattat inskrivningsbeslut frågan
skall hänskj utas till nämnden. Föreningen ifrågasätter starkt lämpligheten
av att ett enligt lagens regler fattat beslut på detta sätt rivs upp och
underställs nämnden, som ju inte är besvärsinstans.

Utskrivning från särskola

Utredningens förslag i fråga om utskrivning från särskola har med få
undantag lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Mentalsjukvårdsberedningen
anser dock att rektor skall besluta härom i stället för särskolchefen,
medan Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser att sådant
beslut skall fattas av särskolchefen och centralstyrelsens överläkare i
förening. Hallands läns landstings förvaltningsutskott anför, att centralstyrelsen
i hemlandstinget ofördröj ligen bör underrättas om utskrivning
från specialsärskola.

Utredningens förslag att slopa nuvarande möjligheter till utskrivning
på försök har föranlett vissa kommentarer. Svenska läkaresällskapet
delar utredningens uppfattning att det inte är nödvändigt med
regler om försöksutskrivning från särskola. Även Svensk sjuksköterskeförening
anser att försöksutskrivning från särskola kan slopas. Enligt föreningens
mening bör dock någon form av försöksutskrivning gälla för elever

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

vid specialsärskola, eftersom dessa oftare misslyckas med den sociala anpassningen.

Enligt skolöverstyrelsens mening måste det finnas möjlighet att utan
hinder av in- och utskrivningsbestämmelser försöksvis placera en särskolelev
i den vanliga skolans specialundervisning. Överstyrelsen framhåller
att genom otillräckligt nyanserade bestämmelser om in- och utskrivning
behålls en olämplig gränsdragning mellan särskolan och den vanliga skolan.
Överstyrelsen påfordrar därför att bestämmelserna i detta avseende utformas
så att de inte lägger hinder i vägen för en från elevernas synpunkt
lämplig samordning mellan de båda skolformerna.

Skyldighet att ta emot vård

Utredningens uppfattning att det även i en ny lag bör finnas möjlighet
till vård i vårdhem eller på specialsjukhus oberoende av samtycke samt att
vårdtvånget bör begränsas till personer som fyllt 18 år godtas vid remissbehandlingen.
Riksåklagaren framhåller dock att med utredningens förslag
en domstol inte kommer att kunna överlämna den som är under 18 år
direkt till vård i specialsjukhus. Rätten blir hänvisad att överlämna honom
till vård enligt barnavårdslagen, varefter det ankommer på barnavårdsnämnd
att vidta åtgärder för erforderlig vård enligt lagen angående omsorger
om psykiskt utvecldingshämmade. Ämbetet anser inte att denna
omgång är sakligt motiverad. Ämbetet förordar att även den som är under
18 år skall kunna överlämnas direkt till vård i specialsjukhus. Liknande
synpunkter anförs av Föreningen Sveriges häradshövdingar och Hovrätten
över Skåne och Blekinge.

De föreslagna indikationerna för omhändertagande oavsett samtycke har
föranlett invändningar i några yttranden. Socialstyrelsen ifrågasätter om
utformningen av indikationerna ger tillräcklig ledning för rättstillämpningen.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att specialindikationerna
för intagning delvis utformats olämpligt. Särskilt vänder sig förbundet
mot indikationen »för ett sedeslöst liv». Uttrycket kan uppfattas som en
brott sbeskrivning, vilket gör att intagning kommer att framstå som straff.
Avsikten torde i stället vara att genom intagningen skydda den psykiskt utvecklingsstörde
från sexuellt utnyttjande. Formuleringen i förslaget ger dock
sken av att den moraliska bördan faller på den utvecklingsstörde och är därför
olämplig. Förbundet erinrar om att indikationen saknas i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt förbundets mening bör
huvudalternativet vara att stryka indikationen i fråga om de psykiskt utvecklingsstörda.
Vid behandlingen av sexuellt utnyttjade utvecklingsstörda bör
tonvikten läggas på positiva åtgärder. I ett mindre antal fall kan det vara
behov av ytterligare åtgärder, t. ex. om det visar sig omöjligt att på annat sätt
befria en utvecklingsstörd från beroendet av en sutenör. Förbundet ifrågasätter
om inte även sådana fall ryms under indikationen »saknar förmåga att

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

ta vård om sig». Skulle denna lösning inte accepteras bör indikationen »för
ett sedeslöst liv» ersättas med ett annat uttryck, t. ex. »blir sexuellt otillbörligt
utnyttjad av annan». En sådan indikation bör kringgärdas med utomordentligt
starka begränsningar så att ett mer normalt sexualliv hos en utvecklingsstörd
inte kan föranleda tvångsintagning. Förbundet har också
betänkligheter mot indikationen »är farlig för annans personliga säkerhet
eller egendom». Andra åtgärder än intagning oavsett samtycke bör även i
detta fall komma i första hand. Vid våldsbrott bör i princip behandlingen
inte vara hårdare när det gäller en utvecklingsstörd än någon annan i samma
situation. När det gäller risker för annans egendom bör, om indikationen
behålls, intagning oavsett samtycke liksom i fråga om psykiskt sjuka endast
få ske efter domstols förordnande.

Även mentalsjukvårdsberedningen ställer sig tveksam till indikationen
»för ett sedeslöst liv». För vissa utvecklingshämmade behövs enligt beredningen
otvivelaktigt omhändertagande av detta skäl. Beredningen ifrågasätter
dock om detta bör anses speciellt utmärkande för de psykiskt utvecklingshämmade.
Oförmåga till följd av brister i det psykiska tillståndet
eller den intellektuella kapaciteten att i alla avseenden föra ett socialt välanpassat
liv behöver inte vara mindre framträdande för exempelvis vissa grupper
psykiskt sjuka. En indikation av angiven lydelse har dock inte tagits
med i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt beredningens
mening bör indikationen »saknar förmåga att ta vård om sig» i
stället kunna användas. Tillämpningen av sistnämnda indikation skulle
därigenom utvidgas i jämförelse med vad utredningen förutsatt. Beredningen
förordar vidare att övriga av utredningen föreslagna indikationer kompletteras
i anslutning till lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Farligheten för annans personliga säkerhet eller egendom bör även
få avse farlighet för annans fysiska eller psykiska hälsa eller eget liv. Det
synes också befogat att föra in indikationen »för ett för närboende eller
andra grovt störande levnadssätt». Beredningen erinrar slutligen om att indikationen
farlighet för annans egendom i lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall utvidgats att omfatta annat av lagstiftningen
skyddat intresse som inte avser annans personliga säkerhet eller fysiska
eller psykiska hälsa eller eget liv. Då det inte kan uteslutas att en sådan
bestämmelse behövs, föreslår beredningen att indikationen tas med i lagen.

Hovrätten för Nedre Norrland anser det riktigast att i fråga om psykiskt
utvecklingshämmade tillämpa samma specialindikationer som i fråga om
psykiskt sjuka. Det är vidare enligt hovrätten önskvärt att specialindikationerna
blir så utformade att domstolarna vid tillämpningen av 31 kap.
brottsbalken har möjlighet att i varje särskilt fall välja den adekvata vårdformen.
Även sinnessjuknämnden anser det motiverat med en viss överensstämmelse
med lagstiftningen om de psykiskt sjuka.

Mot utredningens förslag att domstol skall kunna överlämna en utvecklingsstörd,
som begått brott, till vård i specialsjukhus invänder Föreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1967

Sveriges stadsdomare, att det inte kan anses lämpligt, att avgörandet om en
person är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd skall ankomma på
domstol. Det torde enligt föreningen inte vara ogörligt att behålla det nuvarande
systemet med en gemensam påföljd, så att det får ankomma på någon
medicinsk myndighet att avgöra om den till vård överlämnade skall tas in
på sjukhus för psykiatrisk vård eller på specialsjukhus. Hovrätten över
Skåne och Blekinge anser att en patient bör kunna föras över från vård i
specialsjukhus till sluten psykiatrisk vård och vice versa. Hovrätten anför
vidare att domstol också bör få möjlighet att direkt överlämna åt organen för
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda att vidta erforderliga åtgärder i
fråga om en utvecklingsstörd, som begått brott, detta som en motsvarighet
till möjligheten att överlämna en psykiskt sjuk person till öppen psykiatrisk
vård enligt 31 kap. 4 § brottsbalken.

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus

Utredningens förslag att vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens
överläkare skall besluta om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus har
mött invändningar i flera remissyttranden. Detta gäller särskilt inskrivning
i specialsjukhus. Mentalsjukvårdsberedningen anser sålunda att vårdhemmets
och specialsjukhusets läkare resp. överläkare bör ersätta vårdchefen
vid in- och utskrivning.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet tar bestämt avstånd från
förslagets bestämmelser i fråga om specialsjukhusen. Enligt fakultetens
mening är det från många synpunkter inkonsekvent och olämpligt att ta från
överläkaren beslutanderätten vid inskrivning men behålla den vid utskrivning,
Fakulteten framhåller att specialsjukhusen bör driva en högt kvalificerad
verksamhet på medicinsk grund, utföra forskningsarbete och fungera
som centra för utbildning av olika personalkategorier inom vården av de
utvecklingshämmade. Avgörandet om och när en patient lämpligen kan
tas in på sjukhuset beror inte endast på patientens eget tillstånd utan även
på den totala situationen inom sjukhuset, den aktuella tillgången på speciella
undersöknings- och vårdresurser, den nyintagnes anpassning och inverkan
på den patientgrupp han kommer att tillhöra in. in. Enligt fakultetens mening
kan ingen annan än sjukhusets överläkare väga dessa faktorer mot
varandra. Fakulteten finner det helt orimligt att den för sjukvården ansvarige
läkaren inte själv skulle ha bestämmanderätt rörande patienternas intagning.
Fakulteten föreslår att samma remissförfarande som vid regionsjukhusen
tillämpas. Även Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
anser att inskrivningsbefogenheten bör tillkomma sjukhusets läkare
och inte vårdchefen. Samma uppfattning har Svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund och Östergötlands läns landsting.

Hovrätten för Nedre Norrland, som inte anser sig kunna godta att vårdbehovet
slutligt prövas och beslut om intagning meddelas av annan än läkare

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

med psykiatrisk utbildning, framhåller att intagning på sjukhus oberoende
av eget samtycke innebär ett ytterst allvarligt ingrepp i den enskildes frihet.
Det kan vara tveksamt om beslutanderätten bör tillkomma centralstyrelsens
överläkare eller överläkaren vid det specialsjukhus där patienten skall
tas in. Enligt hovrättens mening talar övervägande skäl för det sistnämnda
alternativet. Härigenom vinns också överensstämmelse med den ordning
som sedan gammalt gäller inom mentalsjukvården.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott godtar utredningens
uppfattning att landstinget i vårdtagarens liemort måste kunna utöva ett
avgörande inflytande på hur de platser, som enligt avtal tillkommer landstinget,
skall disponeras, men anser dock att överläkaren vid specialsjukhuset
bör kunna vägra intagning på sjukhuset, om patienten inte tillhör den
kategori av utvecklingshämmade för vilka sjukhuset är avsett. Även stadsfullmäktige
i Göteborg anser att överläkaren vid specialsjukhuset bör kunna
påverka patientsammansättningen på sjukhuset. Medicinalstyrelsen anser
att det uttryckligen bör anges i lagen att samråd skall ske med överläkaren.

Vårdföreståndarnas förening anser att inskrivningsärenden bör prövas av
vårdchef, centralstyrelsens överläkare samt föreståndare vid specialvårdhem
eller överläkare vid specialsjukhus i förening.

Föreningen Sveriges stadsdomare förordar att bestämmelserna om inskrivning
i specialsjukhus och utskrivning därifrån utformas såsom en hänvisning
till motsvarande bestämmelser i lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. En liknande inställning har Svensk sjuksköterskeförening.

I några yttranden har andra frågor rörande inskrivningsförfarandet berörts.
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn yrkar att beslut om tvångsintagning
på vårdhem eller specialsjukhus samt om utskrivning eller omplacering
av tvångsintagen person skall motiveras skriftligen och att vårdnadshavaren
eller förmyndaren skall få tillfälle att ta del av utredning och yttra
sig i ärendet.

Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus m. m.

Utredningens förslag om slutlig utskrivning från specialsjukhus
och vårdhem lämnas i huvudsak utan erinran. Viss kritik kommer dock
fram på några punkter.

Enligt mentalsjukvårdsberedningens mening bör den frivilliga intagningen
på vårdhem och specialsjukhus motsvaras av en rätt för patienten att lämna
anstalten. En patient bör sålunda i dessa fall både kunna tas in och få
lämna anstalten när han själv eller i förekommande fall hans vårdnadshavare
eller förmyndare så önskar.

Riksåklagaren anser det inkonsekvent att utskrivningsnämnd skall pröva
fråga om utskrivning och tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
för den som av domstol överlämnats till vård oberoende av brottets
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 142

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

beskaffenhet, medan motsvarande prövning för den som i anslutning till
begånget brott tagits in i specialsjukhus utan lagföring endast skall ske om
brottet riktats mot annans personliga säkerhet. Ämbetet förordar vidare
bestämmelser om statsåklagares medverkan vid utskrivning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att de föreslagna reglerna
om utskrivning från vårdhem och specialsjukhus är utomordentligt svårtolkade
på grund av de många olika förutsättningar m. m., som vävs ihop
i en mångfald kombinationer. Bestämmelserna bör omarbetas i syfte att
underlätta tillämpningen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
bestämmelserna bör förenklas. Hovrätten förordar ett stadgande av innehåll
att en patient, som tagits in oavsett samtycke, inte får hållas kvar längre
än de omständigheter som föranlett omhändertagandet kvarstår.

Bibehållande av regler om utskrivning på försök förordas av
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, i varje fall när
det gäller vård på specialsjukhus. Förbunden framhåller att sådana regler
otvivelaktigt ökar benägenheten att så snart som möjligt låta patienterna
övergå till friare vårdformer samtidigt som de vid akut behov möjliggör
en omedelbar återintagning. En liknande inställning har Gotlands läns
landstings förvaltningsutskott och hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten
föreslår att bestämmelser om försöksutskrivning från specialsjukhus tas
in efter mönster av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Hovrätten framhåller att det i många fall är ytterst vanskligt att bedöma
om en intagen inte längre är i behov av vård på anstalt och kan
skrivas ut. Det är då av stort värde att vid en missbedömning eller ett misslyckande
snabbt kunna återföra den utskrivne. Det kan vara riktigt som
utredningen anfört att något egentligt behov av försöksutskrivning inte föreligger
när patienten tas om hand i annan vårdform eller på annat sätt blir
föremål för centralstyrelsens omsorger. Saknas bestämmelser om försöksutskrivning
och rätt att meddela föreskrifter om övervakning blir dock den
eftervårdande verksamheten helt beroende av den utskrivnes beredvillighet
att underkasta sig eftervård. Hovrätten befarar, att det i många fall kan
komma att visa sig svårt att utan stöd av lagföreskrifter förmå patienten
till medverkan.

Svenska läkaresällskapet hyser tveksamhet till förslaget att avskaffa försöksutskrivning
för det asociala klientelet vid specialsjukhus.

Vissa andra frågor

Utredningens förslag att omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade
skall vara kostnadsfria föranleder erinringar i några remissyttranden.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om det är
riktigt att utan vidare slopa avgiftsskyldigheten för alla psykiskt utvecklingshämmade.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott avstyrker förslaget
att slopa avgiftsskyldigheten för den som är över 21 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Medicinalstyrelsen anser det inte tillfredsställande att annan ersättning
än pensionen inte kan tas ut av den som har partiell förtidspension. Styrelsen
framhåller, att reduceringen av pensionen grundar sig på att viss varaktig
försörjningsförmåga föreligger. Det är därför rimligt att var och en bidrar
till sin försörjning allt efter inkomstens storlek. Steget från institutionsvård
via inackorderingshem till att bo på egen hand underlättas med en
mjukare övergång från hel försörjning till ekonomisk självständighet.

I fråga om besvär i intagnings- och utskrivningsfrågor ifrågasätts i
några yttranden en minskning av antalet instanser. Enligt mentalsjukvårdsberedningens
mening bör det övervägas att låta en nämnd med den sammansättning
som angivits i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall fungera som gemensam besvärsinstans för såväl de i lagen berörda
patienterna som psykiskt utvecklingshämmade. En sådan nämnd bör förstärkas
vid prövning av besvärsfrågor rörande elever i särskola.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det otillfredsställande att
frågor om frihetsberövande avgörs i andra instans av en rent administrativ
myndighet utan domstolsinslag. Föreningen ifrågasätter om en sådan
handläggning är väl förenlig med Europarådskonventionen om de mänskliga
rättigheterna. Detta gäller i all synnerhet frågor om utskrivning från
specialsjukhus, vilka f. n. handläggs av sinnessjuknämnden. Föreningen
anser att besvär över beslut, som innefattar frihetsberövande, bör prövas
av psykiatriska nämnden. I varje fall bör detta gälla beslut av utskrivningsnämnd
vid specialsjukhus. I liknande riktning uttalar sig medicinalstyrelsen.

Enligt sinnessjuknämnden synes det följdriktigt att man för prövning i
högre instans anlitar den myndighet, som har att i fråga om tvångsintagna
på andra sjukhus väga de allmänna skyddssynpunkterna mot patienternas
berättigade krav att inte hållas kvar längre än nödvändigt. Föreskrifterna
om patienter på de nuvarande statliga mentalsjukhusen för efterblivna
hör inte schematiskt passas in i reglerna för särskolor och andra inrättningar.
Besvärsärendena bör handläggas av en myndighet med erfarenhet
av likartade frågor. Sinnessjuknämnden föreslår att beslut i fråga om utskrivning
från specialsjukhus skall överklagas till psykiatriska nämnden.
Detta bör också gälla beslut om inskrivning i specialsjukhus, under förutsättning
att de befogenheter som enligt utredningens förslag i dessa frågor
tillagts centralstyrelsens nämnd i stället tillkommer utskrivningsnämnden
vid sjukhuset.

100

Kungl. Mnj:ts proposition nr 142 år 1967

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Samhällets åtgärder för att bereda de psykiskt utvecklingsstörda tillfredsställande
möjligheter till utbildning och vård har utvecklats mycket kraftigt
sedan en särskild lagstiftning för denna grupp första gången beslöts år 1944.
Den lag som antogs nämnda år avsåg undervisning och vård av sådana sinnesslöa
barn som var tillgängliga för undervisning. Denna första lag avlöstes
av den nu gällande 1954 års lag, som är tillämplig även på vuxna och på
barn som inte kan tillgodogöra sig undervisning. Genom lagen infördes en i
princip fullständig reglering av huvudmannaskapet för undervisningen och
vården av de psykiskt efterblivna. Detta lades på landstingskommunerna
utom i fråga om de svårskötta eller komplicerade fallen som staten förutsattes
skola svara för. I samband med att huvudmannaskapet för mentalsjukvården
överförts från staten till landstingskommunerna har också ansvaret
för huvuddelen av de omsorger om psykiskt efterblivna som staten hade att
svara för gått över på landstingskommunerna den 1 januari 1967. Alltjämt
förekommer dock vård av psykiskt efterblivna som inte är omfattad av 1954
års lag fastän landstingskommunerna svarar för vården. Detta gäller vård
som numera regleras av sjukvårdslagen och lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.

I betänkandet Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade har lagts fram
förslag till ny lagstiftning på området. Den föreslagna lagen omfattar alla
de särskilda omsorger — undervisning, vård och olika bostadsformer — som
det allmänna skall tillhandahålla de psykiskt utvecklingshämmade. I denna
del överensstämmer den föreslagna lagen i stort med 1954 års lag. Förslaget
går dock längre. Bl. a. föreslås, att den nyssnämnda särskilda sjukhusvården
av psykiskt efterblivna skall inordnas under den nya lagen. Utredningen har
strävat efter att få fram en klarare och mera överskådlig författningstext än
1954 års lag innehåller. I detta syfte bär vissa bestämmelser slopats och
andra, särskilt reglerna om inskrivning och intagning, förenklats. Endast
de omsorger som det enligt förslaget skall vara möjligt bereda någon oberoende
av hans samtycke har reglerats närmare. Därvid har förutsättningarna
för vissa åtgärder preciserats mera än f. n. I fråga om vilka omsorger
som skall stå de psykiskt utvecklingshämmade till buds bygger utredningen
i mycket på 1954 års lag och de erfarenheter och den utveckling
som kommit fram under senare år. Vissa former av omsorger rekommenderas
men anses inte böra åläggas huvudmännen som eu förpliktelse. De nu -

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii2 år 1967

101

varande skarpa gränserna mellan undervisning och vård samt mellan omsorger
av öppen och omsorger av sluten karaktär har blivit mindre markerade
i den föreslagna lagen. Utredningen har strävat efter ett flexibelt
omsorgssystem, där mångfalden av kombinationsalternativ skall möjliggöra
att varje utvecklingshämmad får just de omsorger han behöver, inte minst i
pedagogiskt hänseende, utan att hans frihet inskränks mer än nödvändigt.
Undervisningsverksamheten föreslås utvidgad. I fråga om huvudmannaskapet
utgår utredningen från vad statsmakterna år 1963 beslöt härom i
samband med huvudmannaskapsreformen för mentalsjukvården. Vad beträffar
organisatoriska regler i övrigt skiljer sig den föreslagna lagen inte
så mycket från 1954 års lag.

Under remissbehandlingen har utredningens förslag i väsentliga delar rönt
ett gott mottagande. Särskilt har från många håll med tillfredsställelse uttalats
att den föreslagna lagen är betydligt enklare och klarare än 1954 års lag.
På det mera principiella planet har kommit fram olika uppfattningar främst
när det gäller vissa organisatoriska och lagtekniska frågor. I förstnämnda
hänseende bryter sig meningarna i någon mån i fråga om huvudmannaskapet
för undervisningen och i särskild grad när det gäller den landstingskommunala
organisationen. I lagtekniskt hänseende gäller det främst dispositionen
av författningsstoffet. Vissa önskemål har förts fram om att reglerna
om undervisning av psykiskt utvecklingshämmade skall föras in i de allmänna
skolförfattningarna.

Inom ramen för den nuvarande lagstiftningen har huvudmännen för undervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna utvecklat dessa områden
på ett förtjänstfullt sätt. Lagstiftningen gäller en betydelsefull sektor av den
sociala och medicinska omvårdnaden i vårt land. Inte mindre än ca 22 000
psykiskt utvecklingsstörda kommer f. n. i åtnjutande av samhällsomsorger
i någon form. Behovet av sådana omsorger torde inte vara fyllt därmed.

Någon anledning att gå ifrån den nuvarande principen att bygga omsorr
gerna för denna grupp av medborgare på lagstiftningens grund anser jag inte
föreligga. Remissbehandlingen bekräftar riktigheten av denna uppfattning.
Som jag nyss antytt innebär utredningens förslag i stor utsträckning en
kodifiering av en utveckling som redan börjat. Denna utveckling bör enligt
min mening främjas av lagstiftaren i möjlig mån. Bl. a. med hänsyn härtill
anser jag att tiden nu är mogen att ersätta 1954 års lag med ny lagstiftning.
Dispositionen av författningsstoffet hänger nära samman med den ställning
man tar till frågan om huvudmannaskapet för särskolundervisningen. Bl. a.
med hänsyn till att jag ämnar förorda landstingskommunalt huvudmannaskap
för både undervisning och vård anser jag att en ny lag bör omfatta
båda dessa grenar.

Den nya lag som jag ämnar föreslå, i huvudsak på grundval av utredningens
förslag, förutses successivt medföra en betydande förbättring av omsorgerna
om de utvecklingshämmade. Undervisningssektorn avses skola

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

breddas så att allt fler av de svårare skadade barnen blir föremål för systematisk
pedagogisk verksamhet. Som ett led häri inordnas de nuvarande
externa sysselsättningsavdelningarna för utvecklingshämmade i skolåldern
under särskolan. För skolundervisningen och yrkesundervisningen förutsätts
bli utbyggda. Helt ny är en föreslagen skyldighet för huvudmännen att anordna
s. k. särskild undervisning i hemmet eller på en vårdinrättning av en
utvecklingshämmad, som på grund av rörelsehinder, sjukdom e. d. inte
kan delta i vanligt kollektivt skolarbete. Huvudmännens skyldighet att ombesörja
undervisning åt utvecklingshämmade med vissa komplicerande
handikapp preciseras. På vårdsidan märks den nyheten, att huvudmännen
enligt förslaget blir skyldiga att ge vård i hemmet åt utvecklingshämmad
som behöver vård enligt den nya lagen men inte bör få den i inrättning som
avses i lagen. Vidare blir daghemmen för barn och sysselsättningshemmen,
som nu är frivilliga, obligatoriska för huvudmännen. I bostadshänseende
införs som en nyhet skyldighet för huvudmännen att anordna inackorderingshem
för utvecklingshämmade. Vidare är utredningens rekommendationer
om vissa ytterligare omsorger enligt min mening ägnade att ge vägledning
i vissa hänseenden om den önskvärda utvecklingen på något längre
sikt av omsorgerna om de utvecklingshämmade. Den nya lagen kommer att
medge flera kombinationsalternativ än som finns f. n. Vidare föreslås rättssäkerhetsgarantierna
stärkta men förfarandet vid omhändertagande likväl
i vissa avseenden betydligt förenklat.

Den nya lagen blir tämligen omfattande. Detta är en följd främst av att
organisatoriska frågor behandlas i lagen och att beslutsförfarandet måste
utformas på sådant sätt att rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses fullt ut.
För det allt övervägande antal fall då någon tvekan eller några meningsskiljaktigheter
inte föreligger i fråga om att en utvecklingsstörd bör beredas
omsorg av ett visst slag, blir flertalet av dessa sistnämnda bestämmelser
utan intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

103

Personkretsen

För att 1954 års lag skall vara tillämplig krävs dels att det föreligger allmän
psykisk efterblivenhet och dels att denna efterblivenhet fått vissa
sociala konsekvenser. Dessa konsekvenser beskrivs olika för tre skilda
ålderskategorier. För barn under skolåldern krävs att de inte kan få tillfredsställande
vård i enskilt hem, för andra barn under 18 år att de inte kan
följa någon av den allmänna grundskolans undervisningsformer och för
personer över 18 år att de inte kan ta vård om sig själva. Med begreppet »allmän
psykisk efterblivenhet» åsyftas att någon hämmats i sina intellektuella
helhetsfunktioner på grund av brister i det centrala nervsystemet. Hämningen
skall vara hänförlig till utvecklingsperioden.

Enligt utredningens förslag skall den nya lagen avse dem, som på grund
av hämmad förståndsutveckling behöver särskilda omsorger genom det allmänna.
För dem som lagen är tillämplig på föreslås beteckningen »psykiskt
utvecklingshämmade».

Som skäl för ett terminologibyte anför utredningen bl. a., att begreppet
»psykisk efterblivenhet» så småningom fått en förringande innebörd. Utredningen
framhåller också, att begreppet inte riktigt väl stämmer med den
moderna uppfattningen att underutveckling i intellektuellt hänseende
inte nödvändigtvis behöver innebära ett statiskt tillstånd.

Enligt min mening är det viktigt att den beteckning, som används för de
människor det här gäller, inte ger ett obefogat pessimistiskt intryck. Det bör
också beaktas att åtminstone en ny term, »psykiskt utvecklingsstörd», redan
vunnit insteg i språkbruket och accepterats av många, enligt vad både utredningen
och vissa remissinstanser påpekar. Jag anser att ett annat uttryck än
»psykiskt efterbliven» bör användas i den nya lagen. Att som en del remissinstanser
föreslår avvakta en terminologisk översyn, som spänner över all
lagstiftning där begreppet »sinnesslö» e. d. förekommer, är enligt min
uppfattning inte möjligt. En sådan översyn skulle få omfatta ett flertal olika
författningsområden, som alla kan tänkas kräva speciella överväganden.
F. n. bör alltså den nya terminologi som väljs föras in i den nya lagen och
vissa närstående författningar. I övrigt får terminologin moderniseras allteftersom
den berörda lagstiftningen ses över.

När det gäller utformningen av en ny terminologi har meningarna brutit
sig under remissbehandlingen. Flera remissinstanser har med skärpa vänt
sig mot förslaget att termen »psykiskt utvecklingshämmade» endast skall
kunna avse dem som den nya lagen skall vara tillämplig på. Enligt kritiken
bör man i stället här använda samma princip som i 1954 års lag, som enligt
sin rubrik gäller vissa psykiskt efterblivna. I övrigt förefaller det väsentligen

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1967

råda enighet om att valet bör stå mellan orden »utvecklingshämmad» och
»utvecklingsstörd» samt mellan bestämningarna »psykiskt» och »intellektuellt».

Jag medger att praktiska skäl kan tala för en särskild beteckning på dem
som den nya lagen omfattar. Begrepppet »psykiskt efterbliven» används i
två betydelser i 1954 års lag. I rubriken till lagen har begreppet en vidare
innebörd än det har i lagtexten i övrigt, där det betyder sådana psykiskt
efterblivna som lagen är tillämplig på. Några olägenheter av denna terminologiska
dualism har emellertid inte försports. Den speciella innebörd, som
utredningen vill ge termen »psykiskt utvecklingshämmad», stämmer knappast
med vanligt språkbruk. Jag anser utredningens förslag i denna del
mindre lämpligt. Jag anser vidare att man bör välja termen »utvecklingsstörd»,
som enligt utredningen redan accepterats i vida kretsar som ersättning
för uttrycket »efterbliven». Även om ordet »intellektuell» teoretiskt sett
är den mest korrekta bestämningen av de utvecklingsstörningar det här
gäller, kan det enligt min åsikt lätt uppfattas som förklenande att beteckna
någon som intellektuellt utvecklingsstörd, varför jag föredrar sammanställningen
»psykiskt utvecklingsstörd». Jag förordar alltså att den nya lagen
anges gälla omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Enligt utredningens förslag skall lagen vara tillämplig på psykiskt utvecklingsstörda
som på grund av hämmad förståndsutveckling behöver samhällets
omsorger för sin utveckling eller anpassning i samhället eller i
övrigt. Med uttrycket »hämmad förståndsutveckling» avser utredningen en
nedsättning av de intellektuella funktionerna som är hänförlig till utvecklingsperioden,
varmed i allmänhet menas tiden fram till 16-årsåldern. Nedsättningen
skall inte behöva vara allmän, dvs. ha drabbat förståndslivet i
dess helhet. Inte heller skall nedsättningen nödvändigtvis behöva bero på
brister i det centrala nervsystemet. Till skillnad mot vad som gäller nu skall
alltså den nya lagen enligt utredningens förslag kunna vara tillämplig också
när störningarna i den intellektuella utvecklingen beror på miljön eller
någon kroppslig sjukdom, som inte berör det centrala nervsystemet, eller
endast drabbat vissa delfunktioner.

Mot begreppet »hämmad förståndsutveckling» och vad utredningen anfört
om dess innebörd har inte riktats någon invändning under remissbehandlingen
och jag kan ansluta mig till utredningens förslag och argumentering
i denna del.

När det sedan gäller den praktiskt sett viktigare frågan, hur höggradig den
intellektuella funktionsnedsättningen skall vara för att den nya lagen skall
Vara tillämplig, anser utredningen att det inte är praktiskt möjligt att fastställa
en viss bestämd intelligenskvot som övre gräns för lagens tillämpningsområde.
Utredningen anför, att nedsättningen av de intellektuella funktionerna
måste vara av mera betydande grad, eftersom nedsättningen skall ha
framkallat behov av särskilda omsorger genom det allmänna. I fråga om

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

skolbarn uttalar dock utredningen särskilt att samma övre gräns bör gälla
för tillämpningen av den föreslagna lagen som gäller enligt 1954 års lag.

Några remissinstanser anser, att den övre gränsen för den nya lagens tilllämpningsområde
inte blivit tillräckligt preciserad i förslaget. Från något
håll efterlyses ett vägledande uttalande om den högsta intelligenskvot vid
vilken den nya lagen i regel skall kunna tillämpas. I fråga om de sociala
konsekvenserna noteras det å andra sidan på flera håll med tillfredsställelse,
att utredningen vill ersätta de delvis ganska snäva formuleringarna härom i
1954 års lag med en mera allmän beskrivning.

För egen del vill jag erinra om att undervisnings- och vårdbehovet långt
ifrån alltid står i relation till den intelligenskvot som kommer fram vid
testning. Metoderna för sådana undersökningar utvecklas och förbättras
visserligen ständigt men de är ändå utformade på sådant sätt, att proven
inte ger en fullständig bild av den undersöktes totala kapacitet utan främst
mäter vissa särskilda delar av den intellektuella förmågan. Olika testningsmetoder
kan lämna från varandra avvikande resultat, utan att detta behöver
vara särskilt anmärkningsvärt. Vissa egenskaper hos individen, såsom uthållighet
och anpassningsförmåga, vilka kan vara av väsentlig betydelse vid
bedömningen, kommer i många fall inte tillräckligt till uttryck vid testningarna.

Jag anser därför liksom utredningen att någon särskild precisering av den
intellektuella funktionsnedsättning, som gör lagen tillämplig, t. ex. genom
att man anknyter till en viss bestämd intelligenskvot, inte är praktiskt möjlig.
Intelligenstestningar utgör givetvis ändå vanligen ett viktigt led vid den
helhetsbedömning som måste äga rum i varje särskilt fall. I övrigt måste
särskild vikt fästas vid om det föreligger behov av sådana särskilda omsorger
genom det allmänna som lagen avser.

Om man liksom utredningen i fråga om den erforderliga graden av intellektuell
funktionsnedsättning i viss mån hänvisar till kravet på sociala konsekvenser,
kan det måhända synas betänkligt att ge beskrivningen av dessa
konsekvenser en allmän, elastisk utformning.

En något tänjbar bestämning av lagens tillämpningsområde kan emellertid
ha skäl för sig när det gäller rätt till omsorger och i varje fall är olägenheterna
därav inte särskilt framträdande, även om huvudmännen naturligtvis
måste kunna överblicka sina åligganden på området. Annorlunda förhåller
det sig givetvis när det gäller skyldighet att underkasta sig undervisning
eller vård. Jag kommer också att förorda särskild precisering av förutsättningarna
för åtgärder som får genomföras oavsett samtycke, såväl i fråga
om vård som i fråga om undervisning. I sistnämnda hänseende kommer jag
att föreslå att utredningens förslag kompletteras så, att det uttryckligen
framgår av lagtexten att i princip samma övre gräns för särskolplikten skall
gälla som enligt 1954 års lag.

Vad angår barn under skolåldern och personer över denna ålder anser jag
4*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 142

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

att utredningens beskrivning av de sociala konsekvenser, som gör lagen tilllämplig,
bestämt är att föredra framför formuleringarna i 1954 års lag.

På de skäl jag nu anfört förordar jag att den nya lagen skall avse sådana
psykiskt utvecklingsstörda som på grund av hämmad förståndsutveckling
för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver
särskilda omsorger genom det allmänna. Med särskilda omsorger
genom det allmänna avses i princip omsorger, som inte skall beredas individen
enligt annan lagstiftning, t. ex. skollagen, sjukvårdslagen eller lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med uttrycket »i övrigt»
avses exempelvis att hämningen av förståndsutvecklingen medför behov av
omsorger, vilkas uteblivande skulle äventyra den utvecklingsstördes hälsa.

F. n. undantas från tillämpningsområdet för 1954 års lag de som får
sluten psykiatrisk vård eller är utskrivna på försök enligt 19 § lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Utredningen föreslår, att
någon motsvarighet till detta undantag inte tas upp i den nya lagen. Den
särskilda sjukhusvård av psykiskt efterblivna, som dessa får väsentligen på
grund av sin efterblivenhet och som f. n. regleras av sjukvårdslagen och
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, föreslås falla
under den nya lagen och beredas i s. k. specialsjukhus. Detta förslag stämmer
med de intentioner som kom till uttryck vid tillkomsten av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och jag ansluter mig till
det. Vad utredningen i övrigt i detta sammanhang anför om specialvård,
t. ex. på grund av psykisk sjukdom, föranleder inte någon erinran från
min sida. Den nya lagstiftningen om psykiskt utvecklingsstörda och lagstiftningen
om psykiskt sjuka kan alltså vara att tillämpa samtidigt i fråga
om en och samma person. Detta ökar möjligheterna att samordna olika
omsorger om de psykiskt utvecklingsstörda och en förbättring här har länge
ansetts påkallad.

Det nyss sagda åsyftar främst fall då en psykiskt utvecklingsstörd blir
psykiskt sjuk och därför behöver sluten psykiatrisk vård av mera tillfällig
art. När det föreligger en kombination av utvecklingsstörning och brister
på känslo- och viljelivets områden torde man däremot normalt få välja
mellan vård enligt den föreslagna lagen och sluten psykiatrisk vård. Detta
val får träffas efter var bristernas tyngdpunkt ligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-2 år 1967

107

Huvudmannaskapet

Enligt utredningens förslag skall huvudmannaskapet för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda fortfarande ligga på landstingskommunerna
utom när det gäller viss undervisning av psykiskt utvecklingsstörda med
syn- eller hörselskada, som staten alltjämt skall ha hand om.

Flera remissinstanser anser att huvudmannaskapet för undervisningen
av de psykiskt utvecklingsstörda bör flyttas över på primärkommunerna
eller att denna fråga bör utredas närmare. Från något håll uttalas den meningen
att endast den mera teoretiskt betonade delen av undervisningen bör
läggas under primärkommunalt huvudmannaskap. Som motivering åberopas
i allmänhet det önskvärda i att särskolundervisningen i så hög grad
som möjligt integreras i det allmänna skolväsendet. Å andra sidan uttalar
sig några remissinstanser, bl. a. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn,
bestämt till förmån för fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap.

Enligt min mening saknas det inte skäl för att huvudmannaskapet för undervisningen
av de psykiskt utvecklingsstörda läggs på primärkommunerna,
som har hand om den allmänna skolundervisningen. En sådan ordning
skulle vara i linje med vad som gäller i fråga om undervisning och
vård av de rörelsehindrade barnen. Under senare år har allt fler externatskolor
för psykiskt utvecklingsstörda uppförts i anslutning till eller inrymts
i vanliga skolor. Erfarenheterna av denna integrering i fråga om
skollokalerna, som främst gällt den teoretiskt inriktade särskolundervisningen,
anses i allmänhet mycket goda. Utredningen föreslår också — och
jag ämnar återkomma till detta — att man skall gå vidare på denna väg.
Det kan givetvis invändas, att det är opraktiskt att en del av en skola
lyder under en huvudman och en annan del under en annan huvudman.
Det låter sig också sägas att tillgängliga lokal- och personresurser utnyttjas
bäst om huvudmannen är densamme och att ett gemensamt huvudmannaskap
skulle kunna underlätta en smidig övergång mellan olika undervisningsformer
och därmed främja den allmänna målsättningen att varje
barn skall få den undervisning det behöver och kan tillgodogöra sig.

Emellertid finner jag för min del att skälen för fortsatt landstingskommunalt
huvudmannaskap för särskolundervisningen f. n. väger tyngre.
Landstingskommunerna har en organisation på området som i det stora
hela visat sig fungera väl. Det synes mindre välbetänkt att överge denna
för den primärkommunala skolorganisationen i ett läge då den sistnämnda
är starkt engagerad i stora nydaningsuppgifter på den allmänna skolans område.
Skolenheterna för det klientel som det här gäller kräver stora upptag -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

ningsområden. Detta gäller särskilt de kategorier som landstingskommunerna
övertog ansvaret för från staten den 1 januari 1967. För dessa kategorier
behövs regionindelning, dvs. upptagningsområden som består av flera
landstingskommuner, och det kan i något fall t. o. in. tänkas att hela landet
bör utgöra en region. Att under sådana förhållanden föra över huvudmannaskapet
från en större geografisk enhet till en mindre förefaller mig inte
lämpligt.

Härtill kommer att de psykiskt utvecklingsstörda i särskilt hög grad behöver
omsorger av flera olika slag, undervisning, vård, bostad m. m., och ett
gemensamt huvudmannaskap för alla dessa omsorger med en samlad överblick
över hela fältet innebär då bestämda fördelar. Detta blir särskilt accentuerat
om man, som utredningen föreslår och jag ämnar förorda, strävar
efter att göra gränsen mellan undervisning och vård mindre markerad än
f. n. Det är vidare ännu så länge i viss mån oklart hur långt den lokalmässiga
integreringen av särskolundervisningen med den allmänna skolundervisningen
lämpligen bör drivas. Någon uppdelning av huvudmannaskapet
så, att primärkommunerna tar hand om den teoretiskt betonade särskolundervisningen,
som ligger närmast den allmänna grundskolans verksamhet,
medan återstoden av undervisningsverksamheten stannar hos landstingskommunerna,
kan jag inte förorda f. n.

Såvitt jag förstår behöver ett landstingskommunalt huvudmannaskap inte
medföra någon risk för pedagogisk isolering av särskolundervisningen, om
man håller fast vid den gemensamma målsättningen att varje barn skall få
den undervisning som det kan tillgodogöra sig och tar till vara de integrationsmöjligheter
som erbjuder sig. Undervisningstekniska landvinningar
inom det allmänna skolväsendet bör självfallet oberoende av huvudmannaskapet
tillgodoföras särskolundervisningen i den mån det är möjligt med
hänsyn till denna undervisnings speciella karaktär. Lärarutbildningen bör
så långt det går vara gemensam för grundskolans specialundervisning och
särskolan. Jag vill erinra om att särskolorna liksom det allmänna skolväsendet
står under tillsyn av skolöverstyrelsen. Jag anser mig också kunna
förutsätta, att landstingskommuner och primärkommuner utan särskild
författningsreglering kommer att samarbeta så att tillgängliga resurser blir
utnyttjade på bästa sätt. Särskilt är det viktigt — och jag skall återkomma
till detta — att en elev smidigt och snabbt flyttas över från allmän grundskola
till särskola och vice versa, när det är pedagogiskt motiverat. De psykologiska
svårigheter av irrationell natur som lätt uppstår i dessa sammanhang
får inte utgöra något hinder. Sådana problem är över huvud taget mer
eller mindre ofrånkomligen förknippade med de gränsdragningar och kategoriklyvningar,
som av pedagogiska och organisatoriska skäl i en eller
annan form är nödvändiga, och dem måste man försöka lösa väsentligen
genom upplysningsverksamhet och lämplig handläggning av de enskilda
fallen.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Till det sagda kommer att en överflyttning av huvudmannaskapet för
särskolundervisningen till primärkommunerna knappast torde kunna ske
på grundval av utredningens betänkande. En sådan lösning skulle alltså
kräva ytterligare utredningsverksamhet och dessutom ett omfattande kommunalt
förberedelsearbete. Därvid skulle de inte obetydliga förslag till ändringar
av nuvarande lagstiftning, som utredningen lagt fram och som i övervägande
grad mottagits med tillfredsställelse under remissbehandlingen,
inte kunna genomföras förrän längre fram i tiden.

Om jag alltså stannar för att nu förorda ett fortsatt landstingskommunalt
huvudmannaskap för särskolundervisningen, vill jag emellertid för den
skull på intet sätt utesluta, att utvecklingen på längre sikt kan tänkas böra
gå mot ett primärkommunalt huvudmannaskap på detta område, sedan de
reformer i fråga om den allmänna undervisningen, som nyligen beslutats
eller är aktuella, genomförts och stabiliserats. Det är också sannolikt, att
primärkommunerna successivt kommer att bli större och därigenom bättre
ägnade att bära upp huvudmannaskapet för verksamhet med stora upptagningsområden.
Jag är därför angelägen att inte över hövan binda den framtida
utvecklingen när det gäller huvudmannaskapet för undervisningen av
psykiskt utvecklingsstörda. Jag vill redan nu förutskicka, att den nuvarande
möjligheten att överlåta ledningen av särskola till lokal skolstyrelse enligt
mitt förslag kommer att bibehållas och utvidgas.

! fråga om huvudmannaskapet för undervisningen av blinda och
döva psykiskt utvecklingsstörda barn har vissa meningsskiljaktigheter
kommit fram under remissbehandlingen.

Särskolornas rektorsförening anser att ett fortsatt statligt huvudmannaskap
för en del av denna undervisning är omotiverat och att alltså landstingskommunerna
bör överta hela denna undervisning. En sadan lösning
skulle emellertid vara oförenlig med den huvudmannaskapsreform, som beslutades
år 1963 på grundval av förhandlingar mellan staten och landstingskommunerna,
och jag kan inte biträda föreningens förslag.

Jag anser således liksom utredningen att staten tills vidare alltjämt bör
svara för undervisningen i den specialskola, som avses i 2 a § skollagen, av
blinda och döva psykiskt utvecklingsstörda i åldrarna 7—17 år.

När det sedan gäller den vidare undervisningen och utbildningen av blinda
och döva utvecklingsstörda har man från landstingskommunalt håll protesterat
mot utredningens förslag att huvudmannaskapet för denna undervisning
skall ligga på landstingskommunerna. Det uttalas bl. a. att landstingskommunerna
inte utan vidare kan ta på sig ansvaret för denna undervisning
samt att frågan om den mest lämpliga organisationen i varje fall bör utredas
närmare, innan lagbestämmelser utfärdas.

Reformen år 1965 i fråga om undervisningen av bl. a. blinda och döva barn
medförde en slutlig lösning bara av grundskolundervisningen för dem.
Denna blev 10-årig och obligatorisk samt lades på staten. Frågorna om hur

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

den fortsatta undervisningen och utbildningen av dessa barn skulle organiseras
lämnades i huvudsak öppna. Dessa problem är f. n. föremål för särskilda
överväganden.

Jag vill för min del slå fast att ungdomar med det dubbla handikapp, som
består i psykisk utvecklingsstörning och blindhet eller dövhet, givetvis bör
ha en skolplikt som sträcker sig lika långt som för de enbart utvecklingsstörda
eller till 21 eller i vissa fall 23 års ålder. För undervisning av blinda
och döva krävs speciell metodik och särskilda resurser, samtidigt som psykisk
utvecklingsstörning hos en elev självfallet också är av största betydelse
för hur undervisningen av eleven bör bedrivas. De psykiskt utvecklingsstörda
som också är blinda eller döva utgör en mycket liten grupp. Man
måste enligt min mening söka undvika att splittra de särskilda undervisningsresurser
som behövs för denna grupp. Sådana resurser finns nu i
huvudsak inom den statliga specialskolan. Med hänsyn till det sagda anser
jag, att staten tills vidare bör svara även för undervisningen av blinda eller
döva särskolpliktiga i åldrarna över 17 år. Man får emellertid vara öppen
för att resultatet av de överväganden, som jag nyss nämnde, kan ge anledning
till en omprövning av detta ställningstagande. Att således den statliga
specialskolan skall ha hand om undervisningen och utbildningen även av
blinda och döva utvecklingsstörda över 17 år hindrar inte, att annan huvudmans
pedagogiska resurser efter avtal mellan staten och denne utnyttjas
för verksamheten, när det är lämpligt.

Jag vill i detta sammanhang något beröra gränsen mellan det statliga och
det landstingslcommunala ansvarsområdet i fråga om undervisningen av
psykiskt utvecklingsstörda. Till specialskolan bör hänföras de, som på grund
av syn- eller hörselskada inte kan undervisas i särskola. Med detta åsyftar
jag inte någon ändring i princip av vad som f. n. tillämpas i fråga om gränsdragningen
mellan det statliga och det landstingskommunala ansvarsområdet,
när det gäller undervisningen av blinda och döva psykiskt utvecklingsstörda
i åldrarna 7—17 år. En motsvarande gränsdragning kommer att gälla
även för åldrarna över 17 år. De syn- eller hörselskadade skall alltså i största
möjliga utsträckning undervisas i särskolan, och endast när detta på grund
av syn- eller hörselskadan inte är möjligt skall de hänvisas till den statliga
specialskolan. Där skall de stanna endast så länge de fortfarande är oförmögna
att följa undervisningen i särskolan.

För de utvecklingsstörda som skall gå i specialskolan bör staten vara
skyldig att ordna bostad om det behövs. I praktiken torde det närmast bli
fråga om bostad i elevhem.

F. n. finns det åtskilliga enskilda institutioner för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda. De kan vara upptagna i en landstingskommuns
plan för sådana omsorger (enskilda plananstalter) eller ha fått statligt
godkännande utan att ha tagits upp i fastställd plan (riksanstalter). Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

finns emellertid också enskilda inrättningar som drivs helt vid sidan om
1954 års lag och som alltså varken är plananstalter eller riksanstalter.

Enligt utredningens bedömande kommer enskilda inrättningars platser
att behövas under en lång följd av år, även om man på längre sikt bör räkna
med att samhället har hand om alla omsorger om de psykiskt utvecklingsstörda.
I fråga om de enskilda inrättningarnas betydelse för landstingskommunerna
föreslår utredningen inte någon ändring i vad som gäller nu.
Landstingskommunerna skall alltså fortfarande vid sin planläggning få
utgå från de enskilda institutionernas resurser men det yttersta ansvaret för
tillräckliga omsorger skall alltid åvila landstingskommunerna. Utredningens
förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

För egen del kan jag instämma i vad utredningen sålunda anför om de
enskilda inrättningarna för psykiskt utvecklingsstörda.

Inte heller har jag någon invändning mot förslaget att en enskild inrättning
inte skall få drivas utan myndighets godkännande, att den skall vara
underkastad statlig tillsyn och att den skall kunna stoppas om den inte drivs
på tillfredsställande sätt. Som utredningen anför bör de ekonomiska relationerna
mellan landstingskommunerna och de enskilda inrättningarnas
huvudmän liksom hittills i princip regleras genom avtal.

Vissa bestämmelser om samverkan mellan landsting i fråga
om omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda finns i 1954 års lag.
Sålunda kan landstingskommuner upprätta gemensam plan och även utan
sådan plan förena sig om gemensamma inrättningar för psykiskt utvecklingsstörda.
Huvudmannaskapsreformen ökade starkt behovet av samverkan
mellan olika landstingskommuner. Med hänsyn till att vissa omsorger
kräver upptagningsområden, som är större än en landstingskommun, förutsattes
det då huvudmannaskapsreformen beslöts, att behövliga regionvårdsplaner
skulle upprättas. Mentalsjukvårdsberedningen lade i september 1965
fram förslag till regionindelning av vården av vissa grupper psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningen anser, att det inte finns anledning att i den nya lagen om
psykiskt utvecklingsstörda reglera den regionundervisning och regionvård
som landstingkommunerna måste organisera, och hänvisar till att statsmakterna
tidigare intagit samma ståndpunkt i fråga om regionsjukvården.

Utredningens uppfattning i denna del har inte mött några invändningar
under remissbehandlingen och jag kan ansluta mig till vad utredningen föreslår.
Den nya lagen bör alltså inte reglera de nödvändiga regionindelningarna
och formerna för det samarbete som landstingskommunerna måste
etablera i fråga om regioninstitutionerna. Det får bli landstingskommunernas
och huvudtillsynsmyndigheternas sak att se till att dessa frågor löse-i
på tillfredsställande sätt.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Olika former av omsorger

Undervisning

Enligt 1954 års lag sker undervisning av psykiskt utvecklingsstörda i särskola.
Undervisningen omfattar förskolundervisning för barn under skolåldern,
allmän teoretisk och praktisk skolundervisning för särskolpliktiga
barn samt yrkesundervisning för särskolpliktiga som åtnjutit skolundervisning.
Undervisningen skall i första hand ske externt men det skall också
finnas internatskolor.

Även enligt utredningens förslag bör undervisning av psykiskt utvecklingsstörda
meddelas i särskola. Sådan skola föreslås omfatta förskola,
grundskola, som närmast motsvarar de nuvarande allmänt teoretiska klasserna,
träningsskola, som närmast motsvarar de nuvarande allmänt praktiska
klasserna och externa sysselsättningsavdelningarna, eller yrkesskola eller
flera av dessa skolformer. Elever, som har svårt för att anpassa sig till
verksamheten i skolan, skall enligt förslaget få specialundervisning i särskola
eller specialsärskola. Motsvarande skall gälla elever för vilkas undervisning
det behövs särskilda anordningar. Den som på grund av rörelsehinder,
långvarig sjukdom e. d. inte kan delta i vanligt skolarbete skall kunna
få särskild undervisning.

I fråga om verksamhetens omfattning utgår utredningen från att varje
barn skall ha rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig. Utredningen
framhåller, att denna utgångspunkt medför att begreppet undervisning
inom särskolan får en mycket vidsträckt innebörd. Det kommer att omfatta
även en allmänt utvecklingsbefrämjande pedagogisk verksamhet, som
syftar till att öva upp den utvecklingsstördes färdigheter och ge förmåga till
social anpassning.

Det torde råda enighet om att förskolundervisning har särskilt
stor betydelse för psykiskt utvecklingsstörda barn. En systematisk pedagogisk
verksamhet som sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt ökar i hög
grad möjligheterna för dessa barn att tillgodogöra sig fortsatt undervisning.
Jag anser att förskolundervisning bör bli ett självklart undervisningsled för
alla psykiskt utvecklingsstörda barn som är mottagliga för sådan undervisning.
Detta bör gälla oavsett om barnet kan förmodas bli tillgängligt för fortsatt
undervisning eller inte. För att det uppställda målet skall nås behövs
emellertid inte bara institutioner och utbildad personal utan också att föräldrarna
är informerade om och positivt inställda till förskolundervisningen.
Jag anser inte lämpligt att utsträcka skolplikten till psykiskt utvecklingsstörda
barn under sju år. Den hittillsvarande utvecklingen torde dock visa

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

att i viss mån nya vägar måste sökas för att man skall få till stånd förskolundervisning
för de psykiskt utvecklingsstörda barnen i tillräcklig omfattning.
Huvudmännen måste aktivt verka för att utvecklingsstörda småbarn
anmäls till och får börja i förskola. Detta innebär först och främst att huvudmännen
skall försöka spåra upp de barn, som är utvecklingsstörda, på
ett så tidigt stadium som möjligt. Därvid bör man i görlig mån utnyttja den
personkännedom som finns hos barnavårdscentraler, barnavårdsnämnder,
tjänsteläkare, distriktssköterskor, lärare samt andra myndigheter och
tjänstemän. Dessutom bör man ta till vara möjligheterna att på barnstugor
observera barnen och på ett tidigt stadium upptäcka eventuella utvecklingsstörningar.
Till vissa frågor beträffande den uppspårande verksamheten
återkommer jag vid behandlingen av inskrivning enligt den nya lagen.
Vidare bör information om förskolundervisningen och dess betydelse ges
till föräldrarna. Här som i många andra avseenden torde samarbete i lämplig
omfattning med föräldraorganisationerna kunna visa sig fruktbringande.

Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen, att transportservicen
åt förskolbarn bör utvecklas, vill jag som min uppfattning uttala,
att psykiskt utvecklingsstörda förskolbarn inte bör vara sämre ställda i fråga
om transport!^ älp än andra sär skolbarn. Det torde vara särskilt viktigt att
barn i dessa åldrar i största möjliga utsträckning får bo kvar i sina hem.

Redan nu meddelas förskolundervisning i viss utsträckning vid vårdhemmen
för barn. Enligt vad jag inhämtat är erfarenheterna av denna verksamhet
gynnsamma. Jag förutsätter därför att den utvecklas ytterligare.

Skolundervisning av särskolpliktiga psykiskt utvecklingsstörda
barn avser i princip åldrarna från 7 till omkring 17 år. Utredningen anför
att utvecklingen under senare år bl. a. inneburit, att systematiserad undervisning
eller sysselsättning ordnats för allt större grupper av de svårare skadade
barnen, vilka tidigare betraktades som obildbara men numera anses
mottagliga för praktisk undervisning och social träning. Utredningen vill att
man skall gå vidare på denna väg och hänföra allt fler av dessa barn till särskolan.
Närmast kommer särskolans träningsskola i fråga för dem. Den
verksamhet som f. n. bedrivs för dessa ålderskategorier vid de externa sysselsättningsavdelningarna
föreslås bli inordnad under träningsskolan.

Under remissbehandlingen har från något håll uttalats att utredningen
vidgat undervisningsbegreppet alltför mycket med hänsyn till samhällets
begränsade resurser och de undervisningsresultat som kan påräknas.

För egen del vill jag dock här ansluta mig till utredningen. Varje utvecklingsstörd
bör ha rätt till de omsorger av pedagogiskt och annat slag som
han behöver och kan tillgodogöra sig. De goda erfarenheter man synes ha
haft av de senare årens systematiska undervisning eller sysselsättning av
relativt svårt utvecklingsstörda barn förefaller mig uppmuntrande. Man bör
bygga vidare på dessa erfarenheter och så fort det går i praktiken omsätta
de resultat, som den psykologisk-pedagogiska forskningen kan komma fram

114

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967

till. Vid den nödvändiga gränsdragningen mellan undervisning och vård,
som alltså inte blir skarp, bör man enligt min mening av psykologiska och
kanske också pedagogiska skäl inte ge undervisningsbegreppet en alltför
snäv innebörd. Den gränsdragning jag nu berört utesluter inte att man bör
ta till vara de möjligheter till vardagspedagogiska inslag, som yppar sig
inom vårdverksamheten.

Under remissbehandlingen har uttalats vissa farhågor för att kategoriklyvningen
av de utvecklingsstörda blir alltför markerad då de fördelas på
den allmänna grundskolans bjälpundervisning, särskolans grundskola och
särskolans träningsskola. Här måste man enligt min mening söka förena inbördes
motstridiga synpunkter. Vissa gränsdragningar är uppenbarligen
ofrånkomliga av praktiska hänsyn. Samtidigt är det av inte bara pedagogiska
utan också psykologiska skäl väsentligt att dessa gränser blir så mjuka
som möjligt. Elever bör snabbt och smidigt kunna flyttas från den ena undervisningsformen
till den andra. Tillgängliga resurser bör kunna utnyttjas
på bästa sätt. Den pedagogiska utvecklingen inom en undervisningsform får
inte tillåtas släpa efter utvecklingen inom en annan. Kvarvarande fördomar
och andra irrationella attityder i fråga om psykiska utvecklingsstörningar
bör motverkas.

Med utgångspunkt från detta allmänna resonemang biträder jag i sak utredningens
förslag att särskolans verksamhet skall differentieras på särskolans
grundskola, avsedd för teoretisk undervisning, och särskolans träningsskola,
avsedd för en mera praktiskt betonad undervisning som närmast syftar
till att öva upp den utvecklingsstördes allmänna färdigheter och främja
hans sociala anpassning. Begreppet grundskola bör emellertid reserveras
för den grundskola som avses i skollagen. För särskolans teoretiska undervisning
föreslår jag i stället termen skola för grundundervisning. Som jag
tidigare anfört skall den pedagogiska verksamhet, som de externa sysselsättningsavdelningarna
f. n. bedriver för de ålderskategorier det här gäller,
hänföras till träningsskolan. Vad utredningen anför om vilka utvecklingsstörda
som bör hänvisas till träningsskolan föranleder inte någon erinran
från min sida.

När det sedan gäller att motverka de olägenheter av olika slag, som kategoriklyvningar
kan medföra, har utredningen föreslagit att man skall anordna
särskolans teoretiska undervisning i anslutning till grundskolenhet i
så stor utsträckning som möjligt. Detta förslag har hälsats med tillfredsställelse
under remissbehandlingen. För egen del finner jag det uppenbart att
det bör följas. Det innebär klara pedagogiska och psykologiska fördelar som
jag nyss antytt.

Samordningen av träningsskolan med grundskolan i lokalavseende inger
större tveksamhet både hos utredningen och de remissinstanser som går in
på problemet. På denna punkt är de praktiska erfarenheterna begränsade.
Utredningen anser dock att det finns goda skäl att på försök samordna även

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

träningsskolan med grundskolan. Några remissinstanser, bl. a. särskolornas
rektorsförening, ger dock uttryck för en något mera försiktig inställning
härvidlag. För egen del anser jag det för tidigt att ta någon bestämd ställningtill
frågan. Som både utredningen och remissinstanserna påpekat kommer
träningsskolan att få ett tämligen heterogent elevmaterial. Många elever
kommer att ha en relativt låg intelligenskvot och ofta ha ett särpräglat beteende.
Miljön i anslutning till den vanliga skolan kan tänkas bli alltför krävande
för dem, även bortsett från att andra elever kan tänkas uppträda
olämpligt mot dem. Å andra sidan föreligger ju, som jag nyss var inne på,
starka skäl rent allmänt för en lokalmässig samordning med övriga skolformer.
Man bör därför genom lämpligt anordnad försöksverksamhet söka
skaffa sig de erfarenheter på området som man nu saknar.

En annan möjlighet att överbrygga gränserna mellan särskolan och den
vanliga skolan anvisas av en bestämmelse i 6 § 1954 års lag, enligt vilken
ledningen av externatskola kan överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande
skoldistrikt. Denna möjlighet vill utredningen ta bort. Under remissbehandlingen
har särskilt skolöverstyrelsen och de landstingsfria städerna protesterat
mot detta förslag. Centralstyrelsen för psykiskt utvecklingsstörda i
Malmö förordar tvärtom, att överlåtelsemöjligheten skall utvidgas till att
omfatta även internatskolor. Av de landstingsfria städernas remissyttranden
framgår, att de f. n. helt eller delvis utnyttjat möjligheten enligt 6 § 1954
års lag. De är angelägna om att kunna bibehålla nuvarande ordning.

Som framgått tidigare anser jag visserligen att de utvecklingsstörda barnen
f. n. praktiskt sett är mest betjänta av att undervisningen av dem fortfarande
i princip ligger under landstingskommunalt huvudmannaskap. Men
jag har också understrukit angelägenheten av att gränserna mellan särskolan
och den vanliga skolan i praktiken blir så litet märkbara som möjligt. Jag
förordar därför att det skall vara möjligt att överlåta ledningen av en särskola
på skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen. Med förslagets
uppläggning, enligt vilken man i princip skiljer mellan boendeformer
och övriga omsorger, innebär detta att överlåtelsemöjligheten kommer att
omfatta även de nuvarande internatskolorna. Vad som kan överlåtas skall
emellertid bara vara ledningen av undervisningen och det omedelbara ansvaret
för undervisningslokalerna, inte ansvaret för erforderliga bostäder,
exempelvis elevhem. Överlåtelsen innebär inte, att landstingskommunen
befrias från sitt allmänna ansvar för att de psykiskt utvecklingsstörda i
landstingskommunen får undervisning.

I den mån överlåtelsemöjligheten utnyttjas får skolstyrelserna ökade insikter
i fråga om undervisning av psykiskt utvecklingsstörda, samtidigt som
erfarenhet vinns av primärkommunal verksamhet på detta område. Slutligen
innebär mitt förslag i denna del att jag i ett betydelsefullt avseende
tillmötesgår ett grundläggande önskemål från huvudmannahåll, nämligen
att huvudmännen skall få så stor organisatorisk handlingsfrihet som möjligt.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Liksom utredningen och ett flertal remissinstanser vill jag understryka
yrkesundervisningens betydelse för de psykiskt utvecklingsstörda.
Särskolans yrkesundervisning bör enligt min mening stå öppen för alla
utvecklingsstörda ungdomar som behöver den, oavsett om de tidigare gått i
särskola eller inte.

F. n. brukar man skilja mellan två olika huvudtyper av yrkesundervisning
för psykiskt utvecklingsstörda, nämligen dels yrkesutbildning, som
syftar till att ge eleverna fullständig utbildning i ett visst yrke, och dels
yrkesträning, vars mål är begränsat till uppövning av allmän arbetsförmåga
eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område. Utredningen förordar
en bred uppläggning för särskolans yrkesundervisning så att den svarar
mot elevernas olika förmåga att tillgodogöra sig undervisning och anpassa
sig socialt. Undervisningen bör omfatta såväl yrkesutbildning och yrkesträning
som fortsatt teoretisk utbildning. Till dessa tankegångar ansluter
jag mig. De ligger helt i linje med den allmänna princip för omsorgerna
om psykiskt utvecklingsstörda som jag tidigare berört.

För yrkesutbildningen föreligger sannolikt ett så begränsat elevunderlag,
att regional samverkan mellan flera landstingskommuner blir nödvändig,
särskilt som man bör eftersträva en så omfattande differentiering på olika
yrken som elevernas förutsättningar medger. Därvid bör man enligt min
mening ta vara på de möjligheter som kan föreligga att samordna särskolans
yrkesutbildning med den allmänna yrkesundervisningen. I själva verket
torde de praktiska förutsättningarna för eu resursmässig integration vara
särskilt stora på detta område med hänsyn till att både den allmänna yrkesundervisningen
och särskolans yrkesundervisning befinner sig under uppbyggnad
i högre grad än grundskolundervisningen. Vid planering av nya allmänna
yrkesskolor bör alltså även särskolans lokalbehov beaktas.

Jag vill slutligen understryka utredningens uttalande att särskolan i samverkan
med arbetsförmedlingen och arbetsvärden bör se till att eleverna
efter avslutad undervisning placeras i arbetslivet, antingen i öppna marknaden
eller i skyddad verksamhet. Allmän enighet torde råda om att denna
viktiga del av omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda måste ägnas
ökad uppmärksamhet.

Utredningens förslag om specialundervisning i särskola eller
undervisning i specialsärskola av psykiskt utvecklingsstörda med beteenderubbningar
eller andra komplicerande handikapp, vilket har en liknande
bestämmelse i skollagen som förebild, har inte föranlett någon erinran under
remissbehandlingen. För min del biträder jag förslaget. Jag erinrar om att
vissa utvecklingsstörda med gravare syn- eller hörselskada enligt mitt förslag
skall tas om hand inom den statliga specialskolan.

Utredningens förslag om s. k. särskild undervisning är en
nyhet som också har sin förebild i skollagen. Förslaget har lämnats utan
erinran under remissbehandlingen. Det utgör enligt min mening ett fram -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

steg och jag ansluter mig till det. Särskild undervisning skall vid behov kunna
meddelas i den utvecklingsstördes hem eller på en vårdinrättning där
han är intagen. Som utredningen anför skall emellertid undervisning i första
hand ske kollektivt, och endast när vanlig skolgång i ett enskilt fall är omöjlig
eller olämplig skall särskild undervisning meddelas.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att det skall vara obligatoriskt
för landstingskommunerna att anordna förskolundervisning, grundundervisning,
träningsundervisning och yrkesundervisning samt specialundervisning
och särskild undervisning. Som utredningen föreslår bör även särskolundervisning
som bedrivs vid vårdinrättningar eller i hemmet organisatoriskt
hänföras till särskolan.

När det sedan gäller vuxenundervisning av psykiskt utvecklingsstörda
kan jag helt instämma med utredningen i att sådan undervisning
är mycket angelägen för att hjälpa dem till så normala livsbetingelser
som möjligt. Det kan gälla att bota brister i den tidigare skolundervisningen,
vilka orsakats t. ex. av placering i fel skolform, att ta till vara inträffad eftermognad
eller helt enkelt att vidmakthålla tidigare kunskaper, men även i
övrigt är vuxenundervisning av psykiskt utvecklingsstörda väl motiverad
som allmänt utvecklingsbefrämjande. Det kan också uppstå behov av omskolning
av en psykiskt utvecklingsstörd. Liksom utredningen anser jag
dock att man inte nu bör ålägga landstingskommunerna att anordna vuxenundervisning
för psykiskt utvecklingsstörda.

Vård

Gällande lag saknar närmare bestämmelser om innehållet i den vård som
landstingskommunerna skall bereda de psykiskt utvecklingsstörda. Däremot
reglerar lagen vilka vårdinrättningar som skall finnas. Obligatoriska är
arbetshem, ålderdomshem eller platser för åldringar vid arbetshem, vårdhem
för barn och vårdhem för vuxna.

Enligt utredningens lagförslag skall vården av de psykiskt utvecklingsstörda
omfatta erforderlig social och medicinsk omvårdnad, lekterapi, arbetsterapi
och skyddad sysselsättning. Som obligatoriska vårdinrättningar föreslås
vårdhem och specialvårdhem, vilka närmast motsvarar de nu obligatoriska
vårdanstalterna, samt daghem för barn, sysselsättningshem, verkstäder
för skyddad sysselsättning och specialsjukhus. Specialvårdhemmen
skall närmast vara avsedda för vissa psykiskt utvecklingsstörda som även
har fysiska handikapp, t. ex. syn- eller hörselskada, och specialsjukhusen för
vissa rörelsehindrade, asociala eller eljest särskilt svår skötta utvecklingsstörda.
Specialsjukhusen motsvarar i huvudsak de nuvarande särskilda sjukhusen
för psykiatrisk vård av psykiskt efterblivna.

Om en utvecklingsstörd behöver vård enligt lagen men av någon anledning

118

Kungl. Mcij:ts proposition nr H2 år 1967

inte bör få den i en institution, skall han enligt utredningens förslag kunna
få vården i sitt hem (hemmavård).

Utredningen föreslår, att det skall införas skyldighet för landstingskommunerna
att anordna skyddad sysselsättning för psykiskt utvecklingsstörda.
Utredningen föreslår vidare, att särskilda verkstäder för
skyddad sysselsättning av psykiskt utvecklingsstörda skall inrättas, att dessa
verkstäder skall drivas av centralstyrelserna samt att statsbidrag till verksamheten
skall utgå utan villkor att platserna på verkstäderna står till den
offentliga arbetsförmedlingens förfogande.

Att det kan behövas särskilda skyddade verkstäder för psykiskt utvecklingsstörda
har godtagits under remissbehandlingen. Förslagen om att
centralstyrelserna skall driva de skyddade verkstäderna och att dessa skall
få statsbidrag utan villkor om att platserna står till arbetsförmedlingens
förfogande har gett upphov till delade meningar. Arbetsmarknadsstyrelsen
förordar att den skyddade sysselsättningen av psykiskt utvecklingsstörda
integreras med landstingskommunernas allmänna arbetsvärd.
Verkstäderna bör alltså enligt styrelsens mening inte drivas av centralstyrelserna
utan av landstingskommunernas allmänna arbetsvårdsorgan. Dessa
senare skall emellertid samarbeta med centralstyrelserna när det gäller
psykiskt utvecklingsstörda. Vidare bör enligt styrelsens mening platserna
vid verkstäderna alltid stå till arbetsförmedlingens förfogande. Medicinalstyrelsen
är tveksam om man bör ta bort statsbidragsvillkoret att platserna
skall stå till arbetsförmedlingens förfogande. Styrelsen befarar att arbetsvärdens
medverkan i så fall blir otillräcklig. Utredningens förslag stöds av
bl. a. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn. Några huvudmän går på
arbetsmarknadsstyrelsens linje, några på utredningens.

Skyddad sysselsättning utgör f. n. en av verksamhetsformerna inom
arbetsvärden. Denna utgör i sin tur en del av samhällets verksamhet för
rehabilitering av bl. a. handikappade. Denna rehabilitering är inledningsvis
ofta av medicinsk art men övergår normalt successivt till att bli av alltmer
social karaktär. På detta senare stadium kommer arbetsvärden in i bilden.
Den är i princip avsedd för alla handikappade som behöver den, vare sig
handikappet är fysiskt eller psykiskt och i det senare fallet vare sig det är
fråga om psykisk utvecklingsstörning eller ett handikapp av annan psykisk
art. Något åliggande för någon att bedriva arbetsvärd finns f. n. inte. Däremot
kan statsbidrag utgå för sådan verksamhet enligt kungörelsen den
16 juni 1966 (nr 370) om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden.
Bl. a. kan landstingskommun få bidrag. Enligt kungörelsen är arbetsvärdens
verksamhetsformer arbetsprövning, arbetsträning och skyddad sysselsättning.
Dessutom förekommer s. k. halvskyddad sysselsättning. Arbetsprövningen
avser närmast att testa den handikappades arbetsförmåga samt klarlägga
hans inriktning och möjligheter i arbetshänseende. Arbetsträningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

119

syftar till att öva upp den handikappades arbetsförmåga och arbetsskicklighet
under en begränsad tid, i allmänhet högst sex månader. Skyddad sysselsättning
är avsedd för handikappade som mera stadigvarande har svårt att
få eller behålla ett arbete i öppna marknaden. Placering vid verkstad för
skyddad sysselsättning innebär att den handikappade inlemmas i en miljö
med industriell karaktär, där han i princip skall kunna stanna kvar under
obegränsad tid. Verksamheten är där inriktad på produktion med så god
ekonomisk lönsamhet som möjligt. Halvskyddad sysselsättning slutligen
förekommer vid företag. Ett av villkoren för statsbidrag är att platserna på
inrättning som avses i kungörelsen står till den offentliga arbetsförmedlingens
förfogande. Tillsyn över verksamhet till vilken bidrag utgår utövas
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Att som utredningen föreslår ålägga landstingskommunerna att anordna
skyddad sysselsättning för psykiskt utvecklingsstörda och således införa en
lagstadgad rätt för dessa till sådana omsorger, medan en dylik rätt ännu
inte tillkommer övriga handikappgrupper, är enligt min mening inte lämpligt.
På de skäl arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen anfört anser
jag inte heller att särskilda statsbidragsvillkor bör föreskrivas för denna
verksamhet.

Med hänsyn till att det är angeläget att psykiskt utvecklingsstörda får del
av arbetsvärd, särskilt skyddad sysselsättning, bör man enligt min mening
räkna med att landstingskommunerna kommer att bygga ut sådan verksamhet
för psykiskt utvecklingsstörda. Om primärkommunerna anordnar skyddad
sysselsättning för andra kategorier handikappade, kan detta utgöra en
särskild anledning för landstingskommunerna att koncentrera sin verksamhet
i denna del på det utvecklingsstörda.

Kungörelsen om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden innehåller
bara ett fåtal villkor av organisatorisk art. Verksamheten skall ledas av föreståndare
och arbetsledare som arbetsmarknadsstyrelsen förklarat kompetenta.
Vidare skall läkartillsyn ordnas på sätt som styrelsen godkänner. Slutligen
skall platserna stå till arbetsförmedlingens förfogande. Däremot är det
i övrigt utan betydelse för rätten till statsbidrag, om skyddad sysselsättning
för psykiskt utvecklingsstörda drivs av centralstyrelse eller av annat landstingskommunalt
organ. Här finns alltså möjlighet att ta hänsyn till de lokala
förhållandena. Olika organisationsformer kan prövas. Vad som enligt min
mening är viktigt är en nära samverkan mellan den offentliga arbetsförmedlingen,
centralstyrelsen och landstingskommunens allmänna arbetsvårdsorgan
samt, i förekommande fall, primärkommunalt arbetsvårdsorgan.
Att arbetsmarknadsstyrelsen när det gäller psykiskt utvecklingsstörda bör
samråda med medicinalstyrelsen och vid behov med skolöverstyrelsen är
också självklart.

Som framgått kommer alltså enligt mitt förslag några bestämmelser om

120

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

skyddad sysselsättning inte att finnas i den nya lagen. Detta hindrar givetvis
inte att skyddad sysselsättning av psykiskt utvecklingsstörda kombineras
med omsorger enligt lagen, t. ex. i fråga om bostad.

I övrigt kan man i viss mån ha delade meningar om hur detaljerade den
nya lagens bestämmelser om vård bör vara. Här har två olika principståndpunkter
kunnat urskiljas under remissbehandlingen. A ena sidan ser Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn gärna, att lagen relativt ingående föreskriver
vilka olika vårdformer som skall förekomma. Å andra sidan fruktar
man från huvudmannahåll en alltför stel reglering som skulle kunna binda
utvecklingen och därmed rentav vara till skada för verksamheten. Det förefaller
emellertid knappast finnas delade meningar på det principiella planet
om vad vården av de psykiskt utvecklingsstörda bör omfatta.

Som utredningen framhåller bör vården av de psykiskt utvecklingsstörda
syfta till att på bästa möjliga sätt anpassa dem till omvärlden. Även jag
anser att vården bör omfatta behövlig personlig och medicinsk omvårdnad,
lekterapi och arbetsterapi. Vidare behövs i många fall talterapi och sjukgymnastik.
Några närmare bestämmelser om vad vården bör omfatta bör
dock enligt min mening inte tas in i lag. Detta skulle bl. a. kunna leda till
inte önskvärda motsatsslut. Med sikte på nyssnämnda mål för vården bör
landstingskommunerna med hjälp av tillsynsmyndigheterna utveckla denna
i enlighet med vetenskapens rön och vunna erfarenheter.

Däremot anser jag det lämpligt att lagen innehåller en kortfattad bestämmelse
om vilka vårdinrättningar som skall finnas. Dessa bör enligt min
mening vara vårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem.
För utvecklingsstörda som behöver vård i vårdhem med särskilda
anordningar, t. ex. blinda och döva utvecklingsstörda, bör vidare finnas
specialvårdhem.

Vad utredningen anför om daghem och sysselsättningshem
ansluter jag mig till. I fråga om dessa inrättningar innebär mitt förslag den
ändringen i förhållande till nuläget, att de blir obligatoriska i stället för
fakultativa.

Vissa psykiskt utvecklingsstörda behöver särskilt kvalificerade medicinska
omsorger. Sådan vård bör meddelas på specialsjukhus. De
utvecklingsstörda det här gäller är närmast vissa rörelsehindrade, vidare
sådana som bör vårdas för sig, därför att de är asociala eller av annan orsak,
samt höggradigt utvecklingsstörda som är svårskötta. Till specialsjukhus
enligt nya lagen bör bl. a. hänföras de nuvarande särskilda sjukhusen för
psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningens förslag att landstingskommunerna skall vara skyldiga att
bereda hemmavård har inte i och för sig föranlett några invändningar
under remissbehandlingen. Jag biträder förslaget i denna del och kan ansluta
mig till vad utredningen anför i detta sammanhang. Under remissbehandlingen
har från något håll anförts, att det materiella innehållet i denna vård -

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

121

form är obestämt. Man kan emellertid enligt min mening knappast göra någon
precisering av hemmavården utöver vad som framgår av sammanhanget,
nämligen att det i princip skall vara fråga om omsorger som en utvecklingsstörd
egentligen skulle ha fått i inrättning som avses i lagen men som han av
särskilda skäl i möjlig omfattning i stället får i sitt hem. Härutöver bör
hemmavård naturligtvis i särskilt hög grad kombineras med stöd och råd
till föräldrarna.

Fritidsverksamhet

Av 1954 års lag eller dess förarbeten framgår inte om anordnande av fritidsverksamhet
ingår i de omsorger som landstingskommunerna enligt lagen
skall bereda de psykiskt utvecklingsstörda. I 4 § särskolereglementet föreskrivs
emellertid att elever vid internatskola skall beredas lämplig fritidssysselsättning.

Utredningen understryker starkt att fritidsverksamheten är mycket betydelsefull
och att det därför är angeläget att den ökas. Under remissbehandlingen
har samma uppfattning uttalats från flera håll. Utredningen vill dock
inte föreslå, att landstingskommunerna åläggs att anordna fritidsverksamhet
för de psykiskt utvecklingsstörda, utan nöjer sig med en rekommendation.

För egen del vill jag helt instämma i vad utredningen anför om fritidsverksamhetens
stora betydelse och det angelägna i att den utvecklas. Det
gäller inte minst att söka bryta den utvecklingsstördes isolering. Vid byggnadsplanering
bör lämpligen behovet av lokaler för fritidssysselsättning
beaktas. Det är särskilt viktigt att försöksverksamhet inleds på de punkter
där man ännu så länge saknar praktisk erfarenhet. Jag tänker här särskilt
på de utvecklingsstörda som skrivits ut och arbetar i öppna marknaden.
Samarbete bör sökas med sammanslutningar som sysslar med fritidsverksamhet
av olika slag. Det blir en uppgift för tillsynsmyndigheterna att
hjälpa huvudmännen att lägga upp fritidsverksamheten för de utvecklingsstörda.
F. n. bör särskild fritidsverksamhet inte åläggas huvudmännen som
en skyldighet.

Boendeformer

Enligt 1954 års lag skall behovet av särskolundervisning i första hand tillgodoses
genom extern undervisning. För stad med minst 25 000 invånare
skall externatundervisning alltid vara anordnad. I övrigt skall finnas internatskolor.
Under vissa förutsättningar kan särskolelev utackorderas i
familjevård eller skrivas ut på försök från särskolan. Försöksutskrivning
kan kombineras med bestämmelse att den utvecklingsstörde skall bo i inackorderingshem
eller lämpligt enskilt hem. Den som skrivits in vid vårdanstalt
skall i första hand utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas
till öppen vård.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Detta företräde för omsorger av öppen natur vill utredningen i princip
behålla. Som framgått är gällande bestämmelser om verksamhetens art och
innehåll i stor utsträckning sammanflätade med föreskrifter om institutioner
och boendeformer. Enligt utredningen bör i den nya lagen boendeformerna
behandlas för sig och övriga verksamhetsformer för sig, utom i viss mån när
det gäller vårdhem och specialsjukhus. Utredningen föreslår att psykiskt
utvecklingsstörda, som inte kan bo i eget hem men inte behöver bo i vårdhem
eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem, inackorderingshem
eller elevhem. Dessutom rekommenderar utredningen särskilda
bostadslägenheter, korttidshem och kolonier.

Vad utredningen föreslår i denna del har under remissbehandlingen hälsats
med tillfredsställelse, och jag kan för min del ansluta mig till utredningen.

Genom att man alltmer skiljer mellan boendeformer å ena sidan och övrig
verksamhet, exempelvis undervisning, å andra sidan och så mycket som
möjligt genomför detta betraktelsesätt i praktiken gör man de utvecklingsstördas
tillvaro mera lik andra människors, vilket jag anser ytterst önskvärt.
Man får också ett mera flexibelt omsorgssystem med många olika kombinationsalternativ
och kan alltså lättare ge varje utvecklingsstörd vad just han
behöver. Detta medför att gränsen mellan öppen och sluten vård blir mindre
markerad än f. n.

Liksom utredningen anser jag att man i första hand bör tillämpa så öppna
omsorgsformer som möjligt. Ju yngre ett utvecklingsstört barn är desto mer
angeläget är det i allmänhet att barnet får bo kvar i sitt hem. För många
vuxna utvecklingsstörda bör det slutliga målet i fråga om boendeform vara
en egen bostad. Om den utvecklingsstörde inte kan bo i eget hem, bör man
undersöka om han kan få bo i annat enskilt hem som kan godkännas.

Ett alternativ som enligt min mening har framtiden för sig utgör i nackorderingshemmen.
De kan utformas på olika sätt, för kortare
vistelse närmast av övergångskaraktär eller för mera stadigvarande boende,
och förenas med ett större eller mindre mått av tillsyn m. in.

Även om det alltså i och för sig är önskvärt med så öppna omsorgsformer
som möjligt vill jag understryka, att man i varje enskilt fall får väga boendeformen
mot behovet av andra omsorger och möjligheten att bereda dessa på
bästa sätt. Även vid landstingskommunernas planering av omsorgerna om
de utvecklingsstörda, vid vilken bostadsfrågorna självfallet inte kan behandlas
isolerade från övriga omsorgsformer, är en motsvarande avvägning nödvändig.
Yad utredningen i detta sammanhang anför om särskolor och elevhem
föranleder inte någon erinran från min sida. Det är självfallet i princip
önskvärt att eleverna reser hem över veckosluten i så stor utsträckning
som möjligt. Det bör därför vid behov finnas femdagarshem eller femdagarsplatser
i fråga om vilka det förutsätts att eleven under veckosluten bor utanför
elevhemmet, om inte något särskilt hinder möter. Även under ferierna

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967 123

bör eleverna naturligtvis i största möjliga utsträckning bo utanför elevhemmet.

Vad utredningen i detta sammanhang anför om differentiering av vårdanstalterna
och om verksamheten där föranleder inte någon erinran från
min sida.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Organisations- och personalfrågor

Centralstyrelse m. m.

Utredningens förslag, som i denna del i huvudsak överensstämmer med
gällande ordning, innebär att ett särskilt landstingskommunalt förvaltningsorgan,
centralstyrelsen, skall ha hand om i princip alla omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda. Detta förslag har under remissbehandlingen
fått stöd särskilt från Riksförbundet för utvecklingsstörda barn. Enligt utredningens
förslag skall det alltjämt vara möjligt att till centralstyrelse utse
en landstingskommunal nämnd som har hand om andra uppgifter.

Vissa av de remissinstanser, som utgår från landstingskommunalt huvudmannaskap
för alla omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, har fört fram
andra lösningar i fråga om det landstingskommunala förvaltningsorganet
än utredningen föreslår. Ett gemensamt drag för dessa är att de syftar till
ett organisatoriskt närmande till sjukvården. Längst går mentalsjukvårdsberedningen
som synes anse att ansvaret för inte bara vården utan också
undervisningen av de utvecklingsstörda bör läggas på sjukvårdsstyrelserna.
Dessa skulle på tjänstemannaplanet förses med den behövliga pedagogiska
sakkunskapen och centralstyrelserna skulle alltså tas bort. Vissa landsting
har förordat att vården av de utvecklingsstörda inordnas under sjukvårdsorganisationen.
Denna uppfattning har särskilt understrukits i fråga
om specialsjukhusen. Enligt läkarorganisationernas mening bör dessa sjukhus
inte isoleras från den allmänna sjukvården. Allmänt har från landstingshåll
framförts önskemål om att få så stor handlingsfrihet som möjligt
i organisatoriskt hänseende. Tvingande detaljreglering anses böra undvikas.

Jag har i det föregående förordat att huvudmannaskapet för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda fortfarande skall ligga på landstingskommunerna.
Dessa omsorger har i vissa avseenden nära anknytning till sjukvården,
som landstingskommunerna också är huvudmän för. Det kan låta sig
sägas att man bör fullfölja det enhetliga huvudmannaskapet för sjukvård
och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda med att ha ett enda förvaltningsorgan
för all denna verksamhet. Emellertid omfattar omsorgerna om
de utvecklingsstörda ett mycket viktigt pedagogiskt inslag. Hos de nuvarande
centralstyrelserna finns erfarenheter av både undervisning och vård
av psykiskt utvecklingsstörda. Jag förordar som huvudregel även i fortsättningen
att det skall finnas ett särskilt landstingskommunalt förvaltningsorgan
för omsorgerna om de utvecklingsstörda. Skiftande lokala förhållanden
kan emellertid utgöra skäl för särskilda organisatoriska anordningar,
och det kan vara olämpligt att alltför mycket binda den framtida utveck -

125

Kungl. Maj. ts proposition, nr 1^2 år 1967

lingen. Jag har därför förståelse för huvudmännens önskemål om organisatorisk
handlingsfrihet. En sådan handlingsfrihet inryms i utredningens
iörslag att en landstingskommunal nämnd, som har hand om andra uppgifter,
skall kunna utses till förvaltningsorgan också för omsorgerna om de
psykiskt utvecklingsstörda. Jag förordar detta förslag. Det torde i allmänhet
närmast vara sjukvårdsstyrelsen som här bör komma i fråga. Vidare
förordar jag, som tidigare framgått, att landstingskommunen skall kunna
överlåta ledningen av särskola på den lokala skolstyrelsen.

Specialsjukhusen utgör ett särskilt problem i detta sammanhang. De
nuvarande särskilda sjukhusen för psykiskt utvecklingsstörda ingick tidigare
i den statliga mentalsjukvårdsorganisationen. Den 1 januari 1967 övertogs
denna i princip av landstingskommunerna och de särskilda sjukhusen
för psykiskt utvecklingsstörda utom Vipeholms sjukhus inordnades då
provisoriskt under sjukvårdslagen och kom alltså att ingå i den allmänna
landstingskommunala sjukvårdsorganisationen. Jag har i ett tidigare avsnitt
förordat att dessa sjukhus skall höra till vårdorganisationen enligt den nya
lagen. Vården vid specialsjukhusen lår självfallet inte standardmässigt släpa
efter den allmänna sjukvården. Vid regionplaneringen för specialsjukhusen
kan det på längre sikt befinnas lämpligt att ansluta dem till de allmänna
regionsjukhusen. Dessa regionala sjukhus skulle då ha resurser för en allsidig
och kvalificerad medicinsk-psykiatrisk diagnostik och terapi. Jag förordar
med hänsyn härtill att landstingskommunen skall kunna besluta att
ledningen av specialsjukhus skall utövas av sjukvårdsstyrelsen. Den kompetensfördelning
mellan denna styrelse och det särskilda förvaltningsorganet
för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda som ett sådant beslut för
med sig kan landstingskommunen själv fastställa närmare. Det särskilda
förvaltningsorganet för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall dock
alltid ha en allmän överblick över samtliga dessa omsorger.

Det särskilda förvaltningsorganet för de utvecklingsstörda kallas f. n.
centralstyrelse. Liksom utredningen och flera remissinstanser anser jag
denna benämning föga idealisk. Jag biträder här ett förslag från Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn om att förvaltningsorganet skall betecknas
styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Denna benämning
torde för den mera vardagliga användningen kunna förkortas till omsorgsstyrelse.

Vad utredningen anför om det särskilda förvaltningsorganets sammansättning,
tillsättning och arbetsformer samt i fråga om organ som är gemensamma
för flera landstingskommuner föranleder inte någon erinran från
min sida. Det är självfallet angeläget att omsorgsstyrelsen och dess tjänstemän
har ett gott samarbete med föräldraföreningarna för utvecklingsstörda
barn och andra handikapporganisationer samt goda kontakter med de
utvecklingsstördas vårdnadshavare och förmyndare.

Vissa ärenden med inslag av tvång gentemot den enskilde, t. ex. om in -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

eller utskrivning, handläggs f. n. av eu särskild delegation inom centralstyrelsen.
Delegationen består av en lagfaren ordförande, som länsstyrelsen
utser, och två—fyra andra ledamöter, som centralstyrelsen utser inom sig.

Utredningen föreslår en särskild nämndorganisation för vissa
frågor. Enligt förslaget skall ett organ motsvarande centralstyrelsens delegation
alltjämt finnas och kallas centralstyrelsens nämnd. Dessutom skall det
enligt förslaget finnas en särskild utskrivningsnämnd vid specialsjukhus
med en sammansättning som motsvarar den som gäller för utskrivningsnämnderna
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Ledamot av nämnd skall ha avlagt domared eller motsvarande försäkran
och skall vara underkastad reglerna om domarjäv. När det gäller förfarandet
inför nämnd föreslår utredningen vissa bestämmelser i fråga om
muntlig handläggning, rätt att anlita biträde m. m. som i huvudsak har motsvarighet
i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Särskolan är en av de undervisningsformer som samhället tillhandahåller
för att alla barn och ungdomar skall kunna få den undervisning de behöver
och kan tillgodogöra sig. Ur denna synpunkt kan det te sig mindre tilltalande
att omgärda särskolan med relativt omfattande bestämmelser av processueil
karaktär. Å andra sidan måste beaktas, att särskolplikten är avsevärt
längre än den vanliga skolplikten, att särskolelever inte sällan måste bo
utanför föräldrahemmet för att kunna få adekvat undervisning samt att
tveksamma diagnosfrågor kan uppstå. Allt detta kräver att särskild hänsyn
tas till rättssäkerhetsintresset, vilket man också ansåg vid tillkomsten av
1954 års lag. I normala fall bör förfarandet vid in- och utskrivning m. m.
vara så likt det som tillämpas vid andra skolor som möjligt. Men för de
tveksamma eller kontroversiella fallen måste ett prövningsförfarande stå
till buds som tillfredsställer högt ställda anspråk på rättssäkerhet. Detta
gäller naturligtvis också för vårdsektorn, där rättssäkerhetssynpunkterna
får ökad praktisk betydelse i och med att de särskilda sjukhusen för psykiskt
utvecklingsstörda inordnas under den nya lagen som specialsjukhus.

Mot denna bakgrund anser jag liksom utredningen och de remissinstanser
som yttrat sig i frågan, att det bör finnas en särskild nämndorganisation för
prövning av vissa ärenden om in- och utskrivning m. m. enligt den nya lagen.
Det bör emellertid kunna räcka med en typ av nämnd. Jag föreslår att den
kallas beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och får en sammansättning
som i princip motsvarar vad utredningen föreslår för centralstyrelsens
nämnd. Det är naturligtvis önskvärt att en läkare, helst en psykiater,
ingår i beslutsnämnden. Omsorgsstyrelsens överläkare bör dock inte få vara
ledamot av nämnden. Det bör vara möjligt att utse mer än en beslutsnämnd
i en landstingskommun. Med hänsyn till det anförda bör det vara möjligt
för Kungl. Maj :t att medge avsteg från kravet på att andra ledamöter av
beslutsnämnd än ordföranden skall vara ledamöter eller suppleanter i omsorgsstyrelsen.
I övrigt bör de organisatoriskt-processuella bestämmelserna

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

om beslutsnämnden enligt min mening i stor utsträckning få samma innehåll
som reglerna om utskrivningsnämnd i lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Detta innebär att jag i huvudsak biträder vad
utredningen föreslår i denna del. De frågor som utredningen avser för utskrivningsnämnderna
vid specialsjukhusen får prövas av beslutsnämnd i
den landstingskommun där sjukhuset är beläget.

Personal

Enligt 1954 års lag skall det finnas en rektor för landstingskommunens
särskolväsende, en vårdföreståndare för dess vårdanstalter samt en föreståndare
för och en ansvarig läkare vid varje särskola och varje vårdanstalt.
Dessutom skall centralstyrelsen ha en läkare till sitt förfogande. Några
ytterligare bestämmelser om personal innehåller inte lagen. Emellertid medför
lagen givetvis en principiell skyldighet för huvudmannen att ha den personal
som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande
sätt.

Utredningen föreslår inte några större ändringar i fråga om lagbestämmelserna.
Rektorn skall dock enligt förslaget kallas särskolchef, vårdföreståndaren
vårdchef och föreståndaren för särskola rektor. Särskolchefen skall
inte samtidigt behöva vara rektor för särskola. Vid specialsjukhusen föreslås
gälla samma bestämmelser om läkare som vid andra sjukhus.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till vad utredningen föreslår.
Bestämmelser om särskolchef, vårdchef, överläkare hos styrelse för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda, överläkare vid specialsjukhus, rektor för
särskola, föreståndare för vårdhem, skolläkare och läkare vid vårdhem
måste finnas i lagen med hänsyn till de beslutsfunktioner, som enligt min
mening bör vila på dessa tjänstemän och som jag återkommer till. Att sjukvårdslagens
bestämmelser om läkare vid sjukhus blir tillämpliga vid specialsjukhusen
anser jag lämpligt. I huvudsak bör några ytterligare bestämmelser
om personal inte tas in i den nya lagen. Huvudmännen är naturligtvis
ändå liksom nu skyldiga att ha den personal som behövs för att de skall
kunna fullgöra sina åligganden enligt lagen. Prognoser över personalbehovet
på längre sikt bör göras upp och utbildningsbehovet beaktas under medverkan
från tillsynsmyndigheternas sida.

Jag har i det föregående föreslagit att landstingskommunerna skall åläggas
åtskilliga omsorger om de utvecklingsstörda och jag har rekommenderat
flera andra former av omsorger. Jag vill emellertid i detta sammanhang inte
underlåta att framhålla, att den utbyggnad som bör ske givetvis kommer att
ta sin tid, inte minst med hänsyn till knappheten på personal.

Statsbidrag

Enligt kungörelsen den 10 december 1954 om statsbidrag till driftkostnader
vid särskolor och vårdanstalter för vissa psykiskt efterblivna utgår

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

dels bidrag med 95 % av kostnaderna för löner till rektorer och lärare vid
särskolor, dels platskostnadsbidrag med vissa belopp för internatplatser vid
särskolor och vårdanstalter, för elever i externatundervisning och för psykiskt
efterblivna som är utackorderade i kontrollerad familjevård. Enligt
prop. 1967: 1 (bil. 7 s. 138) skall platskostnadsbidraget avlösas genom ett
allmänt driftbidrag till hälso- och sjukvården. Vidare utgår anordningsbidrag
enligt kungörelsen den 10 december 1954 (nr 738) om statsbidrag till
uppförande eller inrättande av särskolor och vårdanstalter för vissa psykiskt
efterblivna.

Utredningen har föreslagit att det nuvarande personalkostnadsbidraget
på 95 % av lönerna till rektorer och lärare vid särskolor utsträcks till nya
personalkategorier på både undervisnings- och vårdsidan. Förslaget innebär
en ökad kostnad för statsverket på ca 15 milj. kr. per år.

De nuvarande principerna för fördelningen av personalkostnaderna mellan
staten och huvudmännen bör enligt min mening inte ändras. Jag kan
därför inte tillstyrka utredningens förslag om utökade statsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 42 år 1967

129

In- och utskrivning m. m.

4 llmänt

Tendensen inom svensk socialvård i vidsträckt mening går i riktning mot
en allt aktivare, mer uppsökande verksamhet. En sådan verksamhet är särskilt
viktig i fall då tidigt insatta omsorger kan eliminera eller minska fortsatt
behov av dem. Jag tänker här bl. a. på de handikappade barnen. Ju
yngre barnet är när adekvat terapi mot handikappet sätts in, desto större
är i allmänhet utsikterna till förbättring. De utvecklingsstörda barnen utgör
inte något undantag. Jag har tidigare talat om hur betydelsefullt det är att
ett utvecklingsstört barn blir föremål för lämplig pedagogisk verksamhet
redan innan barnet uppnår skolpliktig ålder. En av förutsättningarna för
detta är att den rätta diagnosen ställs så tidigt som möjligt. Det är olyckligt
om ett utvecklingsstört barn inte uppmärksammas av myndigheterna förrän
barnet skall skrivas in i grundskola eller t. o. in. senare.

Landstingskommunerna bör, som jag sagt tidigare, söka spåra upp de
barn, som kan antas vara utvecklingsstörda, på ett så tidigt stadium som
möjligt. Detta är också av betydelse för landstingskommunernas planering
av omsorgerna om de utvecklingsstörda. I denna uppspårande verksamhet
bör omsorgsstyrelserna samarbeta med barnavårdscentraler,
barnstugor, organ för den psykiska barna- och ungdomsvården, provinsialläkare,
distriktssköterskor och barnkliniker. Som utredningen anför bör
dessa myndigheter och organ, när de under sin verksamhet kommer i beröring
med barn som kan förmodas vara utvecklingsstörda, söka förmå barnets
vårdnadshavare att vända sig till omsorgsstyrelsen. Det är därvid viktigt att
vårdnadshavaren blir ordentligt informerad om vilka omsorger som står till
buds och om betydelsen av tidigt insatta åtgärder.

Utredningen har övervägt om nämnda myndigheter och organ bör åläggas
att göra anmälan till omsorgsstyrelsen, när de träffar på ett barn som kan
antas vara utvecklingsstört, men utredningen vill inte f. n. föreslå detta.
Också enligt min mening bör det samarbete, som jag nyss förordat, vara till
fyllest. Någon skyldighet att göra anmälan bör därför inte införas. Möjligheterna
att utan sådan anmälningsskyldighet spåra upp psykiskt utvecklingsstörda
barn kommer att öka om en allmän hälsokontroll av barn i
fyraårsåldern kommer till stånd. Jag vill vidare erinra om att ett utvecklingsstört
barn under vissa förutsättningar kan tas om hand för samhällsvård
och på den vägen skall kunna beredas behövliga omsorger enligt den
nya lagen liksom enligt 1954 års lag. Enligt 93 § barnavårdslagen skall myndigheter
vilkas verksamhet berör barnavården m. fl. ofördröjligen till barna5—Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 142

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

vårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet fått reda på och som
kan föranleda nämndens ingripande. Ett nära samarbete mellan barnavårdsnämnderna
och omsorgsstyrelserna är angeläget. I det följande återkommer
jag närmare till barnavårdsnämndernas skyldigheter när det gäller
psykiskt utvecklingsstörda.

Den uppspårande verksamheten är särskilt viktig när det gäller barn i
förskolåldern, men jag vill understryka att landstingskommunerna givetvis
bör vara aktivt verksamma för att alla utvecklingsstörda skall få den vård
och hjälp de behöver.

I 1954 års lag finns bestämmelser om registrering av utvecklingsstörda
som faller under lagen. Registreringen sker på det sättet att utvecklingsstörda
som bör få undervisning skrivs in vid särskola och andra utvecklingsstörda
skrivs in vid vårdanstalt. I samband därmed eller senare bestäms
den konkreta utformningen av de omsorger som bör beredas i det särskilda
fallet. Det sker genom beslut om intagning i externat- eller internatskola av
den som skrivits in vid särskola eller, annorlunda uttryckt, inregistrerats
inom undervisningssektorn och genom beslut om öppen vård eller intagning
på vårdanstalt av den som skrivits in vid vårdanstalt, dvs. inregistrerats
inom vårdsektorn. För inskrivning vid särskola eller vårdanstalt krävs att
anmälan för sådan registrering gjorts av någon som enligt lagen är behörig
till det. I tveksamma fall kan intagning i särskola ske för observation utan
föregående beslut om inskrivning. Slutligen kan enligt 1954 års lag provisorisk
intagning på vårdanstalt äga rum i avvaktan på inskrivning vid vårdanstalt.

Utredningen anser att dessa bestämmelser bör förenklas. Systemet med
både inskrivnings- och intagningsbeslut skall enligt förslaget tas bort. Den
nya lagen bör enligt utredningen inte innehålla några bestämmelser om
registrering av utvecklingsstörda, motsvarande de nuvarande reglerna om
inskrivning vid särskola och vårdanstalt. Däremot föreslås regler om intagning
i särskola, vårdhem eller specialsjukhus. Utredningen föreslår att man
här använder termen inskrivning i särskola, vårdhem och specialsjukhus.
Någon formell anmälan för sådan inskrivning skall inte behövas. Vidare
skall man kunna fatta särskilt beslut i fråga om särskolelevs bostad. Förfarandet
när andra omsorger än nu nämnts skall beredas behöver enligt utredningens
mening inte lagregleras. Utredningen anser att någon motsvarighet
till de nuvarande bestämmelserna om intagning i särskola för observation
och om provisorisk intagning på vårdanstalt inte behövs i den nya lagen.

Enligt utredningens mening har omsorgsstyrelsen för att kunna fullgöra
sina skyldigheter mot de utvecklingsstörda behov av någon form av registrering
eller bokföring, så snart omsorgsstyrelsen får kännedom om någon som
behöver omsorger enligt lagen. En sådan registrering bör emellertid enligt
utredningen inte regleras i lag.

Utredningens förslag i dessa delar har i allt väsentligt hälsats med till -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

fredsställelse under remissbehandlingen. Från något håll har dock anförts
att man alltj ämt utan inskrivning i särskola bör kunna pröva, om undervisning
i sådan skola passar bättre för en elev än undervisning i hjälpklass.

För min del kan jag ansluta mig till utredningens förslag i de delar det nu
är fråga om. Vad särskilt beträffar frågan om registrering av utvecklingsstörda
är det självklart, att omsorgsstyrelsen bör anteckna den som kan
antas behöva omsorger enligt lagen. Som framgår av vad jag tidigare sagt
måste målet vara att omsorgsstyrelsen har en överblick över alla psykiskt
utvecklingsstörda inom landstingskommunen. Detta är av vikt både för
omsorgsstyrelsens allmänna planering av omsorgerna och för att styrelsen
skall kunna följa de särskilda fallen och vid behov ta initiativ till de omsorger
som den enskilde utvecklingsstörde behöver.

När det gäller frågan om intagning i särskola för observation vill
jag återknyta till vad jag tidigare anfört om betydelsen av att gränsen mellan
särskolan och grundskolan blir så omärklig som möjligt. Man bör i görlig
mån utan formaliteter smidigt kunna pröva olika undervisningsformer för
att så fort som möjligt finna den som passar den enskilde eleven bäst. Det
bör därför inte möta hinder att en elev i grundskolan, om vårdnadshavare!!
går med på det, försöksvis placeras i särskola under kortare tid utan att
skrivas in där. Med hänsyn till att vårdnadshavare^ samtycke skall krävas
behöver någon bestämmelse om sådan försöksplacering i särskola inte tas
in i lagen.

Liksom utredningen anser jag att bestämmelser om provisorisk
intagning på vårdanstalt inte behövs.

Särskolplikt

Enligt 1954 års lag är en psykiskt utvecklingsstörd, som kan tillgodogöra
sig teoretisk eller praktisk undervisning vid särskola, skolplikt^ vid sådan
skola fr. o. m. det kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång
tid som han behöver sådan undervisning, dock inte längre än t. o. m. det
kalenderår, under vilket han fyller 21 år. Om det föreligger synnerliga skäl
kan särskolplikten förlängas, dock längst t. o. m. det kalenderår, under vilket
den utvecklingsstörde tyller 23 år. Av lagens 1 § framgår, att särskolplikten
bara omfattar barn under 18 år, som på grund av allmän psykisk utvecklingsstörning
inte kan följa grundskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning,
och personer över 18 år, som av samma orsak inte kan ta vård
om sig själva. Skolpliktsbestämmelserna i 1954 års lag anses i princip inte
gälla psykiskt utvecklingsstörda som är blinda eller döva. Dessa utvecklingsstörda
har i stället samma skolplikt som andra barn, som på grund av
syn-, hörsel- eller talskada inte kan följa undervisningen i grundskolan, dvs.
fr. o. m. höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sju år, längst t. o. m.
vårterminen det kalenderår, då barnet fyller 17 år.

Ett förslag av utredningen att blinda och döva utvecklingsstörda skall ha

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

samma skolplikt som andra utvecklingsstörda bär jag i det föregående
anslutit mig till.

f övrigt bar utredningen inte föreslagit några principiella ändringar av
skolpliktsbestämmelserna i 1954 års lag. Särskolplikten bör dock enligt
utredningen anpassas efter läsåret och alltså liksom enligt skollagen börja
med ingången av en hösttermin och sluta med utgången av en vårtermin.
Den utvidgning av undervisningsbegreppet, som utredningen föreslår och
som jag i det föregående förordat, kommer emellertid att medföra sär skolplikt
för åtskilliga barn, som hittills ansetts alltför utvecklingsstörda för
att vara särskolpliktiga. Gränsen nedåt för särskolplikten kommer att vara
föga skarp. I fråga om särskolpliktens övre gräns åsyftar utredningen i
princip inte någon ändring av vad som gäller nu. Utredningens förslag i
denna del torde innebära, att endast den skall vara särskolpliktig som på
grund av hämmad förståndsutveckling inte kan följa undervisningen i
grundskolan eller den allmänna yrkesundervisningen. Det sist sagda har
dock inte kommit till direkt uttryck i utredningens förslag till lagtext.

Mot utredningens förslag i fråga om särskolplikten, som i huvudsak inte
mött några invändningar under remissbehandlingen, har jag ingen annan
invändning än att gränsdragningen mellan allmän skolplikt och särskolplikt
uttryckligen bör anges i lagen. Att gränsen nedåt för särskolplikten blir tämligen
obestämd kan knappast undvikas och torde inte ha någon egentlig betydelse
i praktiken. Jag förordar alltså att en psykiskt utvecklingsstörd, som
kan tillgodogöra sig undervisning men inte kan följa undervisningen inom
det allmänna skolväsendet, skall vara särskolpliktig fr. o. m. höstterminen
det kalenderår, då han fyller sju år, så länge han behöver undervisning,
dock längst t. o. m. vårterminen det kalenderår, då han fyller 21 år. Om
det föreligger synnerliga skäl skall särskolplikten kunna förlängas, dock
längst t. o. m. vårterminen det kalenderår, då den utvecklingsstörda fyller
23 år.

Inskrivning i särskola in. in.

Som framgått av det anförda skiljer 1954 års lag mellan å ena sidan
inskrivning vid särskola och å andra sidan intagning på viss särskola. Inskrivningen
är det principiella beslutet varigenom den utvecklingsstörde
registreras inom undervisningssektorn. Inskrivningen förutsätter en anmälan
av behörig person till centralstyrelsen. Vårdnadshavare! är alltid behörig
att göra en sådan anmälan. Om vårdnadshavaren inte anmäler ett särskolpliktigt
barn för inskrivning vid särskola, åligger det skolstyrelsen att se
till att anmälan görs. Barnavårdsnämnden kan göra anmälan i fråga om
barn som tagits om hand enligt barnavårdslagen eller som fyllt 16 år. Har ett
barn tagits in på särskola för observation, skall centralstyrelsens rektor
eller läkare eller skolläkaren göra anmälan om det behövs. En anmälan skall
vara åtföljd av bl. a. läkarintyg.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Anmälan skall i första hand prövas av centralstyrelsens rektor. Rektors
prövning skall avse frågorna om barnet är hänförligt under 1954 års lag
och, i så fall, om det skall skrivas in vid särskola. Innan rektor beslutar skall
han samråda med centralstyrelsens läkare. I vissa fall skall dock ärendet
hänskjutas till centralstyrelsens delegation. Detta skall ske då centralstyrelsens
läkare begär det och då rektor anser att inskrivning vid särskola
bör ske men vårdnadshavaren inte medgivit åtgärden. Om rektor finner att
barnet är hänförligt under 1954 års lag men inte kan tillgodogöra sig undervisning
i särskola, skall ärendet överlämnas till centralstyrelsens läkare och
dess vårdföreståndare, som i förening skall besluta om barnet skall skrivas
in vid vårdanstalt. Detta återkommer jag till i det följande.

Ett barn som skrivits in vid särskola skall tas in på externatskola eller, om
detta med hänsyn till barnets bosättningsort och övriga förhållanden inte äi
lämpligt, på internatskola. Intagning av särskolpliktig kan dock få anstå i
högst två år, om det finns skäl till det. Beslut i intagningsfrågor meddelas
av centralstyrelsen eller dess rektor.

Slutligen kan anmärkas att 1954 års lag innehåller eu bestämmelse
enligt vilken rektors beslutanderätt enligt lagen kan i fråga om viss särskola
delegeras till skolans föreståndare. Enligt vad jag inhämtat har
dock denna delegationsmöjlighet inte utnyttjats.

Enligt utredningens förslag skall inskrivning i särskola avse viss skola
och innebära att den utvecklingsstörde skall få undervisning vid den skolan.
Om det därvid, med hänsyn till svårigheterna att dagligen färdas mellan
den inskrivnes hem och skolan eller annat förhållande, ar påkallat att den
inskrivne bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i
elevhem, skall det enligt utredningens förslag kunna beslutas att den inskrivne
skall bo i sådant hem. Ett sådant beslut skall kunna fattas i samband
med inskrivningen eller senare.

Vad utredningen föreslagit har inte mött någon invändning under remissbehandlingen.
För min del vill jag också ansluta mig till utredningen i denna
del. Det innebär bl. a. att man här fullföljer det särskiljande mellan å ena
sidan undervisningen och å andra sidan boendeformerna, som jag tidigare
förordat och som är ägnat att göra de utvecklingsstörda skolbarnens situation
mera lik andra skolbarns.

Den som är särskolpliktig bör som utredningen föreslår skrivas in i särskola.
Ett undantag bör emellertid göras för sådana blinda eller döva psykiskt
utvecklingsstörda, som på grund av syn- eller hörselskadan inte kan
följa undervisningen i särskola. Dessa utvecklingsstörda skall fullgöra sin
skolplikt i den statliga specialskolan. En annan sak är att det behövs sådana
kontakter mellan hemlandstingskommunen och specialskolan, att hemlandstingskommunen
är beredd att vid behov ta hand om den utvecklingsstörde.
när denne skall lämna specialskolan.

Ett utvecklingsstört barn som inte uppnått skolplikt^ ålder skall enligt

134

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

utredningens förslag, som jag ansluter mig till, kunna skrivas in i särskola,
om vårdnadshavaren går med på det eller om barnet är omhändertaget för
samhällsvård. Detta innebär inte någon ändring i sak i förhållande till vad
som gäller nu.

Utredningen föreslår att en särskolpliktig psykiskt utvecklingsstörd skall
kunna få anstånd med inskrivning under ett år, om det föreligger
särskilda skäl till det. Utredningen uttalar, att möjligheten att bevilja
anstånd bör utnyttjas med stor återhållsamhet. Förslaget innebär jämfört
med 1954 års lag, att den längsta tiden för anstånd skärs ned från två till ett
år samt att förutsättningarna för anstånd i viss mån skärps.

Några remissinstanser har framfört avvikande mening i fråga om möjligheten
att bevilja anstånd med inskrivning i särskola. En länsstyrelse vill
helt ta bort denna möjlighet. Ä andra sidan anförs det från läkarhåll, att
det i undantagsfall kan finnas skäl till anstånd under två år.

För egen del anser jag att utredningens förslag i fråga om anstånd innefattar
en lämplig avvägning och jag ansluter mig till förslaget. Detta ställningstagande
innebär att man i fråga om tidslängden vinner överensstämmelse
med skollagens bestämmelser om uppskov med obligatorisk skolgång.

Ett förslag av utredningen att en psykiskt utvecklingsstörd, som får godtagbar
enskild undervisning, skall befrias från att gå i särskola har sin förebild
i skollagen och har inte framkallat någon reaktion under remissbehandlingen.
Jag har inte någon erinran mot förslaget.

För inskrivning i särskola skall som sagt någon anmälan inte vara
nödvändig. Skolstyrelserna skall enligt utredningens förslag verka för att
särskolpliktiga får undervisning i särskola.

Slopandet av det formella kravet på anmälan för inskrivning är enligt min
mening ägnat att understryka, att huvudmännen skall vara aktivt verksamma
för att de utvecklingsstörda skall få de omsorger som de behöver.
Vidare blir bestämmelser om behörighet att göra anmälan överflödiga. I
praktiken kommer måhända flertalet inskrivningar även i fortsättningen
att äga rum efter anmälan av vårdnadshavaren, skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller annan. Men huvudmannen skall också kunna ta eget initiativ.
Innan inskrivning i sådant fall sker skall frågan naturligtvis ha diskuterats
med vårdnadshavaren, i den mån detta är möjligt. I de flesta fall torde då
samförstånd uppnås.

Jag har inte något att invända mot vad utredningen anför om skolstyrelsernas
åligganden, när det gäller att se till att ett barn, som kan antas vara
särskolpliktigt, får den undervisning det behöver. Jag vill särskilt understryka,
att ovidkommande hänsyn inte får hindra att anmälan för inskrivning
i särskola sker när en sådan anmälan kan antas vara sakligt befogad.
För att skolstyrelserna skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt nya
lagen bör de liksom f. n. ha rätt att ombesörja att den, som är i särskolpliktig
ålder och eventuellt behöver undervisning i särskola, genomgår de

135

Kangl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

undersökningar som behövs för att man skall kunna bedöma om inskrivning
i särskola bör ske.

1 fråga om förfarandet innebär utredningsförslaget att vårdnadshavares
medgivande till inskrivning inte behöver vara skriftligt. Under
remissbehandlingen har det från medicinskt håll ansetts äventyrligt att slopa
kravet på skriftlighet. Andra remissinstanser som uttalar sig i frågan hälsar
däremot detta förslag med stor tillfredsställelse. För egen del ansluter jag
mig till utredningen på denna punkt, önskemålet att vinna så stor överensstämmelse
som möjligt med förfarandet vid inskrivning i grundskola
är så starkt att eventuella betänkligheter får vika. Besked om inskrivning i
särskola när medgivande till inskrivningen föreligger bör kunna ges på
samma sätt som då meddelande lämnas om inskrivning i grundskola.

Det råder enighet om att läkarutlåtande bör vara obligatoriskt
vid inskrivning i särskola. För egen del anser jag detta krav så grundläggande
att det bör slås fast i den nya lagen, liksom fallet är i 1954 års lag.
Läkarutlåtandet bör i varje särskilt fall grundas på en så ingående undersökning
som behövs för att säkerställa diagnosen och klarlägga behovet av
omsorger.

När det gäller beslutanderätten i fråga om inskrivning i särskola
föreslår utredningen en ordning som i princip överensstämmer med vad som
nu gäller i fråga om inskrivning vid särskola. Vissa avvikelser finns dock.
Enligt utredningens förslag skall fråga om inskrivning i särskola avgöras
av särskolchefen efter samråd med oinsorgsstyrelsens överläkare. I vissa
fall skall dock frågan hänskjutas till beslutsnämnden. Det skall ske då
särskolchefen eller överläkaren begär det och då vårdnadshavare!!, förmyndaren
eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 16 år, inte är ense
med särskolchefen, antingen nu denne vill skriva in den utvecklingsstörde
i särskola eller inte. Om beslutsnämndens beslut inte kan avvaktas utan fara
eller allvarlig olägenhet, skall dess ordförande enligt förslaget kunna avgöra
ärendet interimistiskt.

Det kan anmärkas att de tjänstemän och den nämnd som avses är särskolchefen
och omsorgsstyrelsens överläkare samt beslutsnämnden i den landstingskommun,
där den utvecklingsstörde är bosatt (hemlandstingskommunen).
Vad nyss sagts skall enligt utredningens förslag också gälla i fråga om
förlängning av särskolplikten och befrielse från skolgången. När det gäller
förlängning av skolplikten för elev i specialsärskola föreslås dock en särskild
regel, enligt vilken frågan skall avgöras av skolans rektor efter samråd
med skolläkaren resp. av beslutsnämnden i den landstingskommun, där särskolan
är belägen (värdlandstingskommunen). De regler om beslutanderätt
som jag nu redogjort för skall enligt utredningens förslag äga motsvarande
tillämpning när det gäller fråga om särskolelevs bostad.

Utredningens förslag i fråga om beslutanderätten i de fall jag nyss nämnt
har i princip godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

För min del kan jag också i huvudsak ansluta mig till vad utredningen
föreslår.

Nagra remissinstanser har dock kommit med invändningar på vissa punkter.
Detta gäller särskilt inskrivning i specialsärskola. Eu sådan fråga anses
på några håll böra avgöras av rektorn för specialsärskolan och inte av särskolchefen
i elevens hemlandstingskommun. Det anförs bl. a. att en specialsärskolas
rektor bör kunna påverka elevsammansättningen vid den skola
han förestar och att endast de för skolan ansvariga torde ha möjlighet att
avgöra om en elev kan fa adekvat undervisning och vård vid skolan samt
bedöma hans utsikter att anpassas till kollektivet där.

Som framgår av det föregående är specialsärskolor avsedda för utvecklingsstörda
som har svart att anpassa sig till skolarbete eller som lider a^
sadana somatiska handikapp att det behövs särskilda anordningar för deras
undervisning. På grund av elevernas fåtalighet blir det här fråga om inrättningar
av regional karaktär. Det finns f. n. några skolor som enligt den nys
lagen avses bli specialsärskolor. För dessa bar staten ansvaret före den 1
januari 1967. Beslut om intagning i sådan skola fattades då av skolans egna
organ. Nämnda dag gick ansvaret för skolorna över på landstingskommunerna
och skolorna inordnades under 1954 års lag. Det blev därmed enligt huvudregeln
hemlandstingskommunens organ, centralstyrelsen eller dess rektor,
som skall besluta om intagning i dessa skolor. Det är i princip sistnämnda
ordning som enligt utredningens förslag skall gälla även i fortsättningen.
Eftersom det i allmänhet torde vara hemlandstingskommunens särskolchef
som bäst känner en utvecklingsstörd, vars inskrivning i specialsärskola
aktualiseras, vill jag i huvudsak ansluta mig till utredningens förslag.
Emellertid bör enligt min mening remisskritiken i viss man beaktas. Jag förordar
att det skall vara hemlandstingskommunens särskolchef som beslutar
om inskrivning i specialsärskola men att han dessförinnan skall samråda
inte bara med omsorgsstyrelsens överläkare i hemlandstingskommunen utan
också med specialsärskolans rektor. Vidare bör även den sistnämnde kunna
få inskrivningsfrågan hänskjuten till prövning av beslutsnämnd. Behörignämnd
i sådan fråga bör vara beslutsnämnden i värdlandstingskommunen.

Vidare bär under remissbehandlingen från något håll anförts att beslut
om inskrivning i särskola bör fattas av särskolchefen och omsorgsstyrelsens
överläkare i förening. För min del anser jag dock liksom utredningen att
bara eu tjänsteman bör ha det formella avgörandet. Det behövliga läkarinflytandet
är säkerställt genom kravet på samråd och genom att överläkaren
kan föra ärendet till beslutsnämnden. Mitt .förslag på denna punkt överensstämmer
med vad som nu gäller i fråga om inskrivning vid särskola.

Utredningens förslag om när prövning av beslutsnämnd skall ske innebär
i flera avseenden en utvidgning i förhållande till 1954 års lag. Även särskolchefen
skall salunda kunna pakalla nämndens prövning. Sådan prövning
skall vidare äga rum, om vårdnadshavare!! anser att eu åtgärd som särskol -

137

Kungl. Maj ds proposition nr U2 år 1967

chefen motsätter sig bör komma till stånd. Slutligen skall också inställningen
hos den det gäller vara av betydelse, om denne fyllt 16 år. På en punkt innebär
dock utredningens förslag enligt en uppfattning som kommit till uttryck
under remissbehandlingen en ökad risk för oklarhet i praktiken jämfört med
vad som galler nu. Enligt 1954 års lag skall fråga om inskrivning vid särskola
prövas av centralstyrelsens delegation bl. a. om centralstyrelsens rektor
anser att inskrivning bör ske men vårdnadshavaren inte medgivit åtgärden.
Detta motsvaras i utredningens förslag av en föreskrift om nämndprövning,
när vårdnadshavaren inte är ense med särskolchefen. Detta har uppfattats
så att vardnadshavaren direkt skall motsätta sig inskrivning för att nämndprövning
skall komma till stånd.

Enligt min mening bör dock utredningens förslag inte medföra några
olägenheter i praktiken. Som jag tidigare anfört bör omsorgsstyrelsens
tjänstemän ha goda kontakter med vårdnadshavarna och där så är möjligt
diskutera tänkbara åtgärder med dem. Därvid bör de förvissa sig om vårdnadshavarens
inställning till en ifrågasatt åtgärd. Vårdnadshavaren bör
givetvis också underrättas om möjligheten att påkalla beslutsnämndens
provning. I de fall då vårdnadshavarens attityd förblir oklar bör beslutsnämndens
prövning begäras. Jag förordar utredningens förslag i fråga om
nämndprövningen. Inställningen hos den det gäller bör dock vara relevant
redan när denne fyllt 15 år. Av skäl som jag återkommer till föreslår jag
nämligen denna åldersgräns på vårdsidan och för enkelhetens skull bör den
gälla också på undervisningssidan.

Utredningens förslag om beslutanderätt i fråga om särskolelevs bostad
förefaller mig inte fullt klart när det gäller elev i specialsärskola. Jag förordar
alt bestämmelserna om behörighet att meddela beslut om inskrivning
i särskola skall äga motsvarande tillämpning i fråga om särskolelevs bostad.
Det innebär att beslut i bostadsfråga fattas av särskolchefen i hemlandstingskommunen,
sedan denne samrått med omsorgsstyrelsens överläkare
och, när det gäller någon som skrivs in eller redan är inskriven i specialsärskola,
med skolans rektor. När samråd sålunda skall äga rum med rektor
för specialsärskola kan denne påkalla, att bostadsfrågan prövas av beslutsnämnd
i värdlandstingskommunen. De regler som jag nu angett måste
emellertid förses med ett undantag. Som framgår av det följande förordar
jag att bestämmelser om utskrivning på försök behålls i den nya lagen. I
samband med att undervisningen i särskola tas upp på nytt efter försöksutskrivning
kan det bli aktuellt att fatta beslut i fråga om elevens bostad. Det
är enligt min mening lämpligast att bostadsfrågan i ett sådant fall avgörs av
den som beslutar i fråga om försöksutskrivning, dvs. enligt mitt förslag i
regel särskolans rektor efter samråd med skolläkaren. Till dessa spörsmål
återkommer jag senare.

Vad utredningen föreslår om behörighet för beslutsnämndens ordförande
att meddela interimistiskt beslut i brådskande fall föranleder inte någon
erinran från min sida.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr H2

138

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

För sådana blinda eller döva utvecklingsstörda, som på grund av syn- eller
hörselskadan inte kan följa undervisningen i särskola, bör som jag tidigare
antytt skollagens bestämmelser om undervisning i specialskola gälla i tilllämpliga
delar i stället för reglerna om särskola. Frågan om en elev är skolplikt^
även efter den i skollagen föreskrivna åldersgränsen för blinda och
döva barn i allmänhet bör i första hand avgöras av den lokala styrelsen för
specialskolenheten. För att prövningsmöjligheterna skall motsvara dem som
står andra utvecklingsstörda till buds föreslår jag att en sådan fråga om särskolplikt,
om den är kontroversiell, skall avgöras av beslutsnämnd i den
landstingskommun, där specialskolenheten är belägen.

En konsekvens av utredningens förslag att beslut om inskrivning i särskola
skall avse viss skola, dvs. en bestämd organisatorisk enhet inom landstingskommunens
särskolväsende motsvarande skolenhet enligt skolstadgan,
blir att en elev som skall flytta från en särskola till en annan skall skrivas
ut slutligt från den förstnämnda skolan och skrivas in i den sistnämnda. Vid
en sådan ny inskrivning behövs inte något nytt läkarintyg om inte omständigheterna
påkallar att nytt intyg anskaffas, vilket ofta torde vara fallet när
överflyttning till specialsärskola aktualiseras.

Utredningen föreslår att frågor om uttagning till specialundervisning eller
hänvisning till annan skolform i samma särskola skall avgöras av skolans
rektor. Om en sådan fråga är kontroversiell föreslås den dock kunna prövas
av beslutsnämnd. Detta förslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen
och jag ansluter mig till det. Nämndprövningen i fråga om
elev i specialsärskola bör ankomma på beslutsnämnd i värdlandstingskommunen.

Utskrivning från särskola

En särskolelev som antas kunna tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan
kan enligt 1954 års lag skrivas ut på försök från särskolan. Vidare
kan försöksutskrivning äga rum som förberedelse till slutlig utskrivning.
Försöksutskrivning kan kombineras med tillsyn och särskilda föreskrifter.
Om fortsatt utbildning vid särskola anses behövas kan den försöksutskrivne
tas in igen i sådan skola. Beslut om åtgärder som nu nämnts meddelas av
särskolans föreståndare. Fråga om utskrivning på försök avgörs dock av
centralstyrelsens delegation i vissa fall.

Den som skrivits in vid särskola skall enligt 1954 års lag skrivas ut slutligt,
när han inte längre kan hänföras till någon av de grupper av psykiskt
utvecklingsstörda som anges i lagens 1 §. Vidare skall den som skrivits in vid
särskola skrivas ut slutligt från skolan, om han flyttas över till vårdanstalt
och skrivs in där. Dessutom skall slutlig utskrivning från särskola alltid ske
när särskolplikten upphör. Slutlig utskrivning beslutas i regel av centralstyrelsens
rektor efter skolläkarens hörande.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Fråga om utskrivning, både slutlig och på försök, skall prövas av centralstyrelsens
delegation, om detta begärs av inskriven som fyllt 16 år eller hans
förmyndare eller vårdnadshavare eller av, bland andra, centralstyrelsens
rektor eller läkare eller skolans föreståndare. Delegationen skall dessutom
på eget initiativ pröva fråga om utskrivning av internatelev, när denne fyller
18 år. Delegationen kan också i andra fall ta upp utskrivningsfråga till prövning.

Utskrivning enligt 1954 års lag kan beslutas utan särskild framställning.
Det åligger enligt lagen föreståndare och läkare vid särskolor att fortlöpande
följa de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter pröva om
utskrivning kan ske. I fråga om den som tagits in i särskola och som fyllt
16 år skall sådan prövning ske minst en gång om året. Prövning av utskrivningsfrågan
kan även påkallas av den inskrivne, om han fyllt 16 år, och av
hans förmyndare eller vårdnadshavare samt av centralstyrelsens läkare.

Utredningen anser att bestämmelser om utskrivning på försök från särskola
inte behövs i den nya lagen. Eftervården anses kunna säkras genom
en bestämmelse av innebörd, att det i samband med utskrivning skall prövas
om andra omsorger som avses i lagen bör beredas eleven efter utskrivningen.
Och om det visar sig att en utvecklingsstörd som skrivits ut behöver fortsatt
undervisning, får han skrivas in på nytt om rekvisiten för inskrivning är
uppfyllda. Det eventuella behovet av ett snabbt ingripande avser utredningen
att tillgodose genom att beslutsnämndens ordförande skall kunna besluta
interimistiskt.

I fråga om tidpunkten för utskrivning föreslår utredningen en lagbestämmelse
av innebörd, att utskrivning skall ske senast vid utgången av vårterminen
det kalenderår då eleven fyller 21 år eller, om sär skolplikten förlängts,
vid den tidpunkt som angetts i förlängningsbeslutet. Motivledes tilllägger
utredningen att utskrivning bör ske, så snart man har anledning att
anta att den utvecklingsstörde inte längre behöver eller kan tillgodogöra sig
undervisning i särskola. Från nyssnämnda lagbestämmelse föreslår utredningen
det undantaget att en elev skall få slutföra påbörjad yrkesutbildning
även efter utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år, om
han går med på det. Barn som inte uppnått skolplikt^ ålder och inte är
omhändertaget för samhällsvård skall enligt utredningens förslag skrivas ut,
när vårdnadshavaren begär det.

Beslut om utskrivning från vanlig särskola skall enligt utredningens förslag
i regel meddelas av särskolchefen efter samråd med omsorgsstyrelsens
överläkare och beslut om utskrivning från specialsärskola av skolans rektor
efter samråd med skolläkaren. I vissa fall, i princip de tveksamma eller kontroversiella,
skall dock utskrivningsfrågan prövas av beslutsnämnd. Utskrivning
skall liksom nu kunna ske utan särskild framställning. De relativt utförliga
bestämmelserna i 1954 års lag i fråga om officialprövning av utskrivningsfrågor
bör enligt utredningen inte få någon motsvarighet i den nya

140

Kungl. Maj:ts proposition nr li-2 år 1967.

lagen. Utredningen anser dock att frågan om utskrivning även i fortsättningen
bör prövas vid lämpliga tidpunkter och minst en gång om året.
Bestämmelser härom bör enligt utredningen meddelas i administrativ ordning.

Under remissbehandlingen har utredningens förslag i fråga om utskrivning
från särskola föranlett diskussion egentligen bara när det gäller möjligheten
till utskrivning på försök. I ett yttrande anförs att någon
forrn av försöksutskrivning alltjämt bör finnas för elever i specialsärskola,
eftersom dessa oftare än andra särskolelever misslyckas med den sociala
anpassningen. Skolöverstyrelsen understryker att det måste finnas möjlighet
att utan hinder av in- och utskrivningsbestämmelser försöksvis placera
eu särskolelev i den vanliga skolans specialundervisning.

Jag har i det föregående framhållit vikten av en god samordning mellan de
olika undervisningsformer som samhället tillhandahåller. En elev bör kunna
föras över från en undervisningsform till en annan så snabbt och smidigt
som möjligt, när detta är motiverat av elevens behov. Jag har därför bl. a.
föreslagit, att en elev i grundskolan skall kunna placeras på försök i särskola
under kortare tid utan att skrivas in där, om vårdnadshavaren går med på
det. Det är självfallet lika viktigt, att eu överföring i motsatt riktning sker
så snart det finns utsikter till att en särskolelev skall kunna tillgodogöra sig
eu mera krävande undervisning eller utbildning än den som ges i särskolan.
Slår dessa förhoppningar fel får eleven gå tillbaka till särskolan.

Om man bara har en form för utskrivning och alltså måste göra en ny
inskrivning vid elevens återgång till särskola, tror jag det finns en viss risk
för att den önskvärda rörligheten mellan de olika skolformerna hämmas.
Ä andra sidan anser jag inte att den som är inskriven i särskola bör kunna
flyttas över till grundskola helt formlöst enligt den nya lagen, även om
det bara gäller en överflyttning på försök. En sådan överflyttning bör
principiellt kunna ske även utan vårdnadshavare^ samtycke. En lämplig
avvägning torde nås om man behåller möjligheten till utskrivning på försök.
Jag förordar därför att en särskolelev liksom f. n. skall kunna skrivas ut på
försök för prövning av om han kan tillgodogöra sig grundskolans undervisning
eller yrkesutbildning av annat slag än som ges i särskolan.

I andra fall än dem jag nyss syftat på bör den normala utskrivningsformen
vara slutlig utskrivning. Emellertid kan det ibland föreligga särskild
tveksamhet eller finnas ett speciellt stort behov av eftervårdande verksamhet
och av möjlighet till snabba ingripanden. Jag tänker här främst på särskolelever
med mera uttalade sociala anpassningssvårigheter. Med hänsyn
till det sagda förordar jag att utskrivning på försök skall kunna ske även i
annat fall än då det gäller att pröva elevens förmåga att följa undervisning,
om det föreligger särskilda skäl till det.

Eftersom syftet är att främja den eftervårdande verksamheten bör utskrivning
på försök enligt min mening avse viss tid, högst sex månader. För -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii2 år 1967

söksutskrivningen bör dock kunna förlängas med högst sex månader åt
gången. En särskolelev som skrivs ut på försök bör liksom nu kunna åläggas
att iaktta särskilda föreskrifter, t. ex. i fråga om bostad, och ställas under
tillsyn av lämplig person. Undervisningen i särskola bör kunna tas upp
igen, om förhållandena påkallar det. I samband därmed bör beslut kunna
fattas i fråga om elevens bostad.

Jag förordar att särskolans rektor efter samråd med skolläkaren skall besluta
i fråga om utskrivning på försök och om nyssnämnda spörsmål i samband
därmed. Tveksamma eller kontroversiella fall bör prövas av beslutsnämnd.
Frågor om återupptagande av undervisning i särskola och frågor
som sammanhänger därmed bör dock inte få föras till beslutsnämnd. Rektors
beslut i sådana frågor bör kunna verkställas genast.

Förekomsten av bestämmelser om utskrivning på försök gör det lättare
att utforma en fullständig reglering av tidpunkten för slutlig utskrivning.
Jag förordar som huvudregel att en särskolelev skall skrivas ut slutligt,
när särskolplikten upphör, eller således när någon av förutsättningarna
för särskolplikt brister. Detta är fallet, om eleven visar sig inte vara tillgänglig
för undervisning eller om det visar sig att han kan tillgodogöra
sig en mera krävande undervisning än särskolans eller när han inte längre
behöver undervisning eller när föreskriven ålders- eller tidsgräns passeras.
Som utredningen föreslår bör dock en elev kunna få slutföra påbörjad
yrkesutbildning även efter särskolpliktens slut om han går med på det.
Vidare bör ett barn, som inte uppnått skolplikt^ ålder och inte är omhändertaget
för samhällsvård, skrivas ut slutligt när vårdnadshavaren begär
det.

När det gäller behörigheten att besluta i fråga om slutlig utskrivning kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till vad utredningen föreslår. Sådant beslut
bör särskolchefen alltså fatta efter samråd med omsorgsstyrelsens överläkare.
I fråga om elev i specialsärskola bör dock skolans rektor besluta
efter samråd med skolläkaren. Omsorgsstyrelsen bör få uppdra åt rektor
för vanlig särskola att besluta i stället för särskolchefen, efter samråd med
skolläkaren. Innan rektor beslutar om slutlig utskrivning bör han samråda
med särskolchefen i elevens hemlandstingskommun. Fråga om utskrivning
bör dock prövas av beslutsnämnd, om särskolchefen, omsorgsstyrelsens överläkare,
rektorn för särskolan eller skolläkaren begär det eller om meningsskiljaktighet
i frågan uppstått mellan den som annars beslutar och
vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han fyllt 15 år, eller om
nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan. Gäller det elev i specialsärskola
bör prövningen ankomma på beslutsnämnd i värdlandstingskommunen.

Vad utredningen anför i fråga om officialprövning av fråga om utskrivning
kan jag i huvudsak ansluta mig till. Jag anser dock att det uttryckligen bör
föreskrivas i lagen, att fråga om utskrivning skall prövas fortlöpande. Sär -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

skild prövning av sådan fråga bör kunna påkallas av vårdnadshavare^ förmyndaren
eller den saken gäller, om han fyllt 15 år. I samband med utskrivning
bör prövas om andra omsorger som avses i lagen bör beredas eleven
efter utskrivningen.

Skyldighet att ta emot vård

Enligt 1954 års lag skall psykiskt utvecklingsstörd, som inte är särskolpliktig
och som fyllt 16 år, vara underkastad öppen vård eller vård på vårdanstalt.
I fråga om barn under 16 år hänvisar lagen till bestämmelserna i
barnavårdslagen om omhändertagande för samhällsvård. Den som skrivits
in vid vårdanstalt skall i första hand få öppen vård. Endast om den utvecklingsstörde
oundgängligen behöver anstaltsvård får sådan vård komma till
stånd. På arbetshem eller ålderdomshem för utvecklingsstörda får utvecklingsstörda
bara tas in efter medgivande av vårdnadshavare^ förmyndaren
eller den utvecklingsstörde själv, om han är myndig. På vårdhem enligt 1954
års lag kan däremot en utvecklingsstörd tas in även utan sådant medgivande.
Vårdhem skall finnas dels för utvecklingsstörda barn och dels för höggradigt
utvecklingsstörda vuxna, som inte kan vårdas i arbetshem eller ålderdomshem.
Endast sådana vuxna som lider av höggradig utvecklingsstörning kan
alltså enligt 1954 års lag tas in på vårdanstalt oberoende av samtycke.

Vissa utvecklingsstörda vårdas på särskilda sjukhus. Dessa sjukhus skall
enligt utredningsförslaget, som jag anslutit mig till, kallas specialsjukhus.
Denna vård regleras f. n. i sjukvårdslagen och kan beredas med stöd av
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt 1 § sistnämnda
lag får den, som lider av psykisk sjukdom, varmed f. n. psykisk
utvecklingsstörning jämställs, beredas sluten psykiatrisk vård oberoende
av eget samtycke, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad och till att någon av vissa specialindikationer
är för handen till följd av sjukdomen. Dessa indikationer är a) att den
sjuke uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt och kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir, b) att
den sjuke är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska
hälsa eller för eget liv, c) att den sjuke är ur stånd att ta vård om
sig själv, d) att den sjuke har ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt och e) att den sjuke är farlig för annans egendom eller annat
av lagstiftningen skyddat intresse än personlig säkerhet och hälsa. Indikationen
e) får bara användas när domstol överlämnar någon till sluten
psykiatrisk vård. Sådant överlämnande kan enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
ske i fråga om den, som begått brottslig gärning, om han kan beredas vård
med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

I fråga om vård i vårdhem eller specialsjukhus föreslår utredningen till
en början att en utvecklingsstörd som behöver sådan vård skall få den, om
vårdnadshavare^ förmyndaren eller den utvecklingsstörde själv, om han
är myndig, samtycker till det eller om den utvecklingsstörde är omhänder -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1967

tagen för samhällsvård. För dessa fall skall det alltså inte krävas att den
utvecklingsstörde oundgängligen behöver vården. Mot detta förslag har
någon erinran inte framförts under remissbehandlingen och jag ansluter
mig till det.

Utredningen anser att det måste finnas möjlighet att bereda vård i vårdhem
eller specialsjukhus oavsett samtycke av den utvecklingsstörde eller
företrädare för honom. Begreppet vårdhem enligt utredningens förslag omfattar
såväl arbetshem och ålderdomshem som vårdhem enligt 1954 års
lag. Skyldigheten att ta emot vård skall enligt förslaget bara omfatta utvecklingsstörda
som fyllt 18 år. Ett barn under 18 år skall alltså kunna
beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus utan vårdnadshavarens samtycke
bara om barnet är omhändertaget för samhällsvård enligt barnavårdslagen.
Detta motsvarar regleringen i 1954 års lag där åldersgränsen dock
är 16 år. Däremot innebär förslaget i denna del en principiell ändring nar
det gäller vård i specialsjukhus, eftersom lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall inte innehåller någon åldersgräns för omhändertagande.
Vidare föreslår utredningen att det nuvarande kravet på att vården
skall vara oundgängligen påkallad alltjämt skall gälla för vård oberoende
av samtycke.

Utredningen föreslår att, utöver det sagda, någon av vissa specialindikationer
skall vara uppfylld för att vård skall få komma till stånd oavsett
samtycke. Vården skall enligt förslaget vara oundgängligen påkallad med
hänsyn till att den utvecklingsstörde antingen saknar förmåga att ta vård
om sig eller för ett sedeslöst liv eller är farlig för annans personliga säkerhet
eller egendom. Som en konsekvens av förslaget att den nuvarande slutna
psykiatriska vården av psykiskt utvecklingsstörda skall inordnas under
den nya lagen som vård i specialsjukhus föreslår utredningen sådan ändring
i brottsbalken, att domstol skall få möjlighet att överlämna en psykiskt
utvecklingsstörd till vård i specialsjukhus. För att ett sådant överlämnande
skall få ske skall krävas, att alla rekvisiten enligt nya lagen för inskrivning
oavsett samtycke är uppfyllda.

Utredningens uppfattning att det måste finnäs vissa möjligheter att bereda
vård i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke har inte mött
invändningar under remissbehandlingen. För min del anser jag också, att
sådan möjlighet fortfarande måste finnas när det gäller vård i specialsjukhus.
Även om det praktiska behovet av att kunna bereda vård i vårdhem
oberoende av samtycke är relativt ringa, anser jag inte heller tillrådligt att
avstå från denna möjlighet. Att begreppet vårdhem kommer att utvidgas
enligt nya lagen och omfatta också de nuvarande arbetshemmen och ålderdomshemmen
torde inte behöva möta nagra betänkligheter, eftersom förutsättningarna
för att bereda vård oavsett samtycke blir snävt utformade.

Mot utredningens förslag om begränsning av skyldigheten att ta emot
vård till dem som fyllt 18 år har några remissinstanser riktat den invändningen,
att förslaget leder till att en utvecklingsstörd i åldern mellan 15 och

144

Kung!. Maj:ts proposition nr l''i2 år 1967

18 år som begått brott inte kommer att kunna överlämnas till vård i specialsjukhus
direkt av domstol. Domstolen blir hänvisad att överlämna den utvecklingsstörde
till vård enligt barnavårdslagen, varefter det ankommer på
barnavårdsnämnd att anmäla den utvecklingsstörde för omsorger enligt den
nya lagen. En sådan omgång anses inte sakligt motiverad. Denna anmärkning
är enligt min mening berättigad. F.n. kan en domstol överlämna en
utvecklingsstörd, som är mellan 15 och 18 år gammal, till sluten psykiatrisk
vård. Motsvarande möjlighet bör enligt min mening alltjämt finnas. För att
inte onödigtvis komplicera regelsystemet förordar jag att den föreslagna
generella 18-årsgränsen i stället får bli en generell 15-årsgräns.

För att inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus skall få ske oberoende
av samtycke bör vidare liksom nu krävas, att vården är oundgängligen påkallad.
Med denna förutsättning bör, som utredningen anför, avses att vårdbehovet
ar klart dokumenterat och att någon annan utväg än sådan vård
rimligtvis inte står till buds.

Vård oberoende av samtycke bör enligt min mening liksom f. n. endast få
beredas den, vars utvecklingsstörning är mera höggradig. Jag anser det
lämpligt att, som skett i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, detta kommer till direkt uttryck i lagtexten genom ett krav på
att vården skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens
grad.

Utredningens förslag att dessutom någon av vissa s p e c i a 1 indikationer
skall föreligga för att vård skall få beredas oberoende av samtycke
har mte i och för sig mött någon invändning under remissbehandlingen.
Förslaget innebär en ytterligare rättssäkerhetsgaranti och jag ansluter mig
till det. Bestämmelser av motsvarande slag finns i lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

När det gäller utformningen av specialindikationerna har emellertid viss
kritik riktats mot utredningens förslag under remissbehandlingen. Detta
gäller särskilt indikationen »för ett sedeslöst liv». Att det i vissa fall av sexuell
vidlyftighet hos psykiskt utvecklingsstörda kan föreligga ett behov av
omhändertagande till skydd för den utvecklingsstörde förefaller det visserligen
inte råda delade meningar om. Men detta behov anses kunna tillgodoses
genom att man begagnar sig av indikationen »saknar förmåga att ta
vård om sig». Från något håll anses formuleringen av förstnämnda indikation
antyda ett moraliskt klander. Även i fråga om specialindikationerna i
övrigt innehåller remisskritiken krav på en närmare anslutning till motsvarande
regler i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Utvecklingsstörda är enligt utredningen ofta lättledda och kan därför
lättare än andra utnyttjas sexuellt av samvetslösa personer. Behovet av en
möjlighet till omhändertagande i vissa sådana fall oberoende av samtycke
bär också vitsordats under remissbehandlingen. Indikationen »saknar förmåga
att ta vård om sig» finns också i lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall och avser där att den sjuke inte förmår sörja för sin

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 är 1967

rem personliga omvårdnad i fråga om föda, kläder, hygien o. dyl. Indikationen
bör inte ges en annan innebörd i den nu föreslagna lagen. Det behövs
alltså en särskild indikation, som dock bör få en något annorlunda ordalydelse
än utredningen föreslagit. Jag förordar att omhändertagandemöjligheten
får avse utvecklingsstörda som inte kan skydda sig själva mot att bli
sexuellt utnyttjade och vill understryka att bestämmelserna skall tolkas
restriktivt.

1 övrigt anser jag att indikationerna b)—e) i 1 § lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall lämpligen kan användas också i den nya
lagen, även om de i vissa delar kanske inte har så stor praktisk betydelse i
fråga om utvecklingsstörda. Dessa indikationer skall givetvis ha samma
innebörd i den nya lagen som i lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa tall (se prop. 1966:53 s. 168—172). Indikationen »har ett för
närboende eller andra grovt störande levnadssätt» torde inte helt sakna
praktisk betydelse när det gäller utvecklingsstörda och bör därför inte utelämnas.
Indikationen e), som i huvudsak avser farlighet för annans egendom,
bör bara få åberopas av domstol vid överlämnande till vård enligt
brottsbalken. Detta medför, att den inte kan föranleda vård i vårdhem utan
bara i specialsjukhus.

Förhandenvaron av specialindikation skall vara orsakad av utvecklingsstörningen.
Detta bör enligt min mening uttryckligen framgå av den nya
lagen på samma sätt som ett motsvarande orsakssamband uttryckligen
krävs i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

När domstol f. n. överlämnar eu psykiskt utvecklingsstörd till sluten
psykiatrisk vård tar domstolen inte ställning till om vården skall beredas på
något av de särskilda sjukhusen för psykiskt utvecklingsstörda eller på annat
sjukhus. Denna fråga avgörs i stället på verkställighetsstadiet av medicinalstyrelsen.
Utredningens förslag om överlämnande till vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda som en särskild påföljd medför däremot
att det blir domstolen som får bedöma den nämnda frågan. Mot detta
har en remissinstans invänt, att spörsmålet knappast ägnar sig för prövning
av domstol.

När man inordnar den slutna psykiatriska vård, som f. n. bereds utvecklingsstörda
väsentligen på grund av deras utvecklingsstörning, under den
nya lagen som vård i specialsjukhus, anser jag det riktigt att lösa frågan om
sambandet med brottsbalken i princip så som utredningen föreslår. Domstolen
har redan nu enligt 31 kap. 3 § brottsbalken att med hjälp av föreskriven
sakkunnigbevisning och övrig utredning i målet ta ställning till frågor
av väsentligen medicinsk karaktär. Att ytterligare en sådan fråga tillkommer
bör inte vara ägnat att inge alltför stora betänkligheter. Jag föreslår
alltså att den nuvarande påföljden överlämnande till sluten psykiatrisk
vård delas upp på dels överlämnande till sluten psykiatrisk vård, som i
princip är avsett för psykiskt sjuka och med dem jämställda psykiskt ab -

146

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

norma, dels överlämnande till vård i specialsjukhus, som i princip är avsett
för psykiskt utvecklingsstörda.

Ett val mellan dessa båda påfölj dsformer får göras i sådana fall, där det
föreligger både utvecklingsstörning och annan psykisk abnormitet. Avgörande
för valet får bli, om det är hämningen av förståndsutvecklingen eller annan
form av psykisk avvikelse som mest präglar den tilltalade. Den vårdform
bör väljas som bäst kan tillgodose det föreliggande vårdbehovet.

För bedömning av påföljdsfrågan kommer domstolen normalt att ha
ledning av ett utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning, i vilket skall
anges om sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus oberoende av
samtycke kan komma i fråga. Om båda dessa vårdformer i något fall anses
tillämpliga bör utlåtandet ange vilken av dem som bör väljas. F. ö. kan domstolen
liksom nu inhämta yttrande av medicinalstyrelsen när det är påkallat.
Att den rättspsykiatriska undersökningen blir direkt inriktad bl. a. på
frågan om sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus bör väljas,
bör i sin mån främja den differentiering i vårdhänseende mellan psykiskt
utvecklingsstörda och andra psykiskt abnorma som är viktig för vårdresultatet.

Om någon som överlämnats till sluten psykiatrisk vård och placerats i ett
sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda anses i stället mera varaktigt böra
vårdas exempelvis inom psykopatvården, kan han enligt nu gällande lag
föras över dit inom ramen för domstolens förordnande. Mitt förslag leder
till ändring på denna punkt. Detta torde emellertid sakna större praktisk
betydelse. Det problem jag nu berört torde komma upp i ytterst få fall. Den
möjligheten står då öppen att den, som av domstol överlämnats till vård
i specialsjukhus men visar sig mera varaktigt inte kunna få den mest
adekvata vården där, skrivs ut från specialsjukhuset och bereds sjukhusvård
med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
förutsatt att rekvisiten enligt sistnämnda lag är uppfyllda. På motsvarande
sätt kan den som överlämnats till sluten psykiatrisk vård skrivas ut och
beredas vård i specialsjukhus enligt den nu föreslagna lagen.

Den omständigheten att en person som är psykiskt utvecklingsstörd gjort
sig skyldig till brott behöver naturligtvis inte innebära, att han behöver vård
i specialsjukhus. Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen
har jag övervägt, om domstol bör kunna överlämna en utvecklingsstörd
även till andra omsorger enligt nya lagen, t. ex. vård i vårdhem. Vidare
skulle man kunna tänka sig att den nuvarande möjligheten att överlämna
en utvecklingsstörd till öppen psykiatrisk vård ersätts med en möjlighet för
domstolen att överlämna den utvecklingsstörde till omsorger enligt nya
lagen utan angivande av någon särskild omsorgsform. Det skulle sedan ankomma
på organen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda att ta ställning
till vilka omsorger som borde beredas den utvecklingsstörde; Jag bär
dock inte funnit tillräckliga skäl att föreslå några sådana regler som jag nu

Kungl. Maj:Is proposition nr 142 år 1967

147

nämnt. Särskilt genom möjligheten att döma till skyddstillsyn och i samband
därmed ålägga den dömde att underkasta sig viss vård eller utbildning
finns det enligt min mening ändå tillräckliga praktiska utvägar att få
till stånd omsorger enligt nya lagen om en utvecklingsstörd, som begått
brott, utan att denne för den skull överlämnas till vård i specialsjukhus.

I det följande kommer jag att föreslå bestämmelser om utskrivning från
vårdhem och specialsjukhus som i huvudsak motsvarar reglerna om utskrivning
enligt sjukvårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. Jag vill därför slutligen beröra förhållandet mellan
inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus på grund av samtycke och sådan
inskrivning oberoende av samtycke, som inte sker efter överlämnande av
domstol. Att vederbörligt medgivande till inskrivning föreligger skall inte
utgöra något absolut hinder mot att i undantagsfall inskrivning oberoende
av samtycke kommer till användning, om förutsättningarna föreligger härför.
Att ett förfarande för sådan inskrivning inletts hindrar å andra sidan
inte, att inskrivning sker på grund av samtycke om ett sådant ges på detta
stadium. Vad jag anfört i fråga om valet av intagningsform under förarbetena
till lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (prop.
1966: 53 s. 154) bör kunna tjäna till ledning även i detta sammanhang. Det
problem jag nu berört torde dock ha betydligt mindre praktisk betydelse
när det gäller utvecklingsstörda än i fråga om psykiskt sjuka.

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus

Liksom i fråga om inskrivning vid särskola förutsätts vid inskrivning vid
vårdanstalt enligt 1954 års lag en anmälan av behörig person eller behörigt
organ. Vårdnadshavaren är alltid behörig att göra anmälan. I övrigt kan för
olika fall anmälan göras av barnavårdsnämnden, socialnämnden, förmyndaren,
centralstyrelsens läkare, centralstyrelsens rektor eller föreståndare för
särskola. Barnavårdsnämnden och socialnämnden kan föranstalta om behövlig
läkarundersökning. Anmälan skall vara åtföljd av bl. a. läkarintyg. Fråga
om inskrivning vid vårdanstalt avgörs av centralstyrelsens läkare och dess
vårdföreståndare i förening. Frågan skall dock hänskj litas till centralstyrelsens
delegation, om läkaren och vårdföreståndaren inte kan enas, om
vårdnadshavaren inte medgivit åtgärden, om det begärs av den det gäller och
denne fyllt 18 år samt, i fråga om den som är över 21 år, om han själv eller
hans förmyndare inte gått med på inskrivning. Den som skrivits in vid vårdanstalt
skall, som jag tidigare sagt, i första hand få öppen vård. Bara om det
är oundgängligt får han tas in på vårdanstalt. Dessa frågor avgörs i regel
också av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare. I tveksamma
eller kontroversiella fall beslutar delegationen.

Intagning på sjukhus kan ske dels enligt den fria intagningsformen, dels
med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Intagning
enligt sistnämnda lag är förhållandevis ingående reglerad och sker

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1967

antingen efter ansökan eller på grund av domstols förordnande enligt 31
kap. 3 § brottsbalken.

Utredningens förslag i fråga om inskrivning i vårdhem och specialsjukhus
innefattar kraftiga förenklingar jämfört med 1954 års lag och lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Någon anmälan eller ansökan
skall inte krävas för inskrivning och därmed behövs inte några bestämmelser
om behörighet att göra anmälan eller ansökan. Läkarintyg skall
däremot krävas. Om det är fråga om inskrivning oberoende av samtycke
skall läkaren i intyget ta ställning till förhandenvaron av förutsättningarna
för sådan inskrivning. Samtycke till inskrivning skall inte behöva vara
skriftligt. Även utan att något ingripande enligt barnavårdslagen framstår
som befogat skall barnavårdsnämnd enligt förslaget verka för att barn som
kan antas behöva vård enligt den föreslagna lagen får sådan vård. I fråga
om utvecklingsstörda som fyllt 18 år skall socialnämnd i princip vara skyldig
att vidta motsvarande åtgärder. För ändamål som nu nämnts skäll
nämnderna vara berättigade att föranstalta om behövliga undersökningar.
Beslutanderätten i fråga om inskrivning i vårdhem och specialsjukhus skall
enligt utredningens förslag tillkomma hemlandstingskommunens vårdchef,
som skall samråda med omsorgsstyrelsens överläkare innan han beslutar.
På begäran av vårdchefen eller överläkaren skall dock frågan prövas av
beslutsnämnden i hemlandstingskommunen. Detsamma skall gälla om vårdnadshavaren,
förmyndaren eller den utvecklingsstörde, om han fyllt 18 år,
inte är ense med vårdchefen. I brådskande fall skall nämndens ordförande
kunna besluta interimistiskt.

Om någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i specialsjukhus,
skall det enligt utredningens förslag åligga vårdchefen i den dömdes
hemlandstingskommun att utan dröjsmål skriva in honom i sådant
sjukhus. Detta skall vara en ren verkställighetsåtgärd och inte innefatta
någon vårdbehovsprövning. Är den dömde redan inskriven i specialsjukhus,
skall han i fortsättningen anses inskriven på grund av domen.

Utredningens förslag har i huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen utom när det gäller beslutanderätten.

Om man undantar sistnämnda fråga kan jag i huvudsak ansluta mig till
vad utredningen föreslår. Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus bör
alltså kunna ske utan ansökan. Samtycke till inskrivning behöver inte vara
skriftligt. Jag vill i övrigt hänvisa till vad jag anfört i dessa frågor i avsnittet
om inskrivning i särskola. Läkarintyg bör vara obligatoriskt. Detta bör uttryckligen
framgå av lagtexten. Vad utredningen anför om intygets innehåll
godtar jag.

Betänkligheter har under remissbehandlingen förts fram mot utredningens
förslag att vårdchefen skall besluta om inskrivning i specialsjukhus,
låt vara efter samråd med omsorgsstyrelsens överläkare. För egen del anser
jag att remisskritiken på denna punkt är berättigad. Jag förordar därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

149

att fråga om inskrivning i specialsjukhus skall avgöras av överläkaren
vid sjukhuset. Denna ordning överensstämmer med vad som tillämpas vid
andra sjukhus och torde inte behöva försvåra det nödvändiga landslingskommunala
samarbetet i fråga om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Jag tror inte heller att man behöver befara, att den enskilda landstingskommunens
möjligheter att sörja för de utvecklingsstörda som bor inom landstingskommunen
skall bli sämre med mitt förslag än med utredningens. Att
inskrivningsfrågan i vissa fall skall prövas av besiutsnämnd återkommer
jag strax till.

I fråga om den som domstol överlämnat till vård i specialsjukhus anser
jag att medicinalstyrelsen även i fortsättningen bör anvisa visst specialsjukhus
i vilket den dömde skall skrivas in av överläkaren.

Jag förordar vidare utredningens förslag att vårdchefen bör besluta om
inskrivning i vårdhem efter samråd med omsorgsstyrelsens överläkare. Med
anledning av eu anmärkning under remissbehandlingen och i analogi med
vad jag föreslagit i fråga om specialsärskolor förordar jag att samråd också
skall ske med vårdhemmets föreståndare, när det gäller inskrivning i specialvårdhem.

Som utredningen föreslår bör fråga om inskrivning i vårdhem och i specialsjukhus
i vissa fall avgöras av beslutsnämnd. Det bör ske då vårdchefen
eller omsorgsstyrelsens överläkare i hemlandstingskommunen begär det och
då vårdnadshavaren, förmyndaren eller den det gäller, om han fyllt 15 år,
inte är ense med den som eljest beslutar. I fråga om innebörden av att de
nämnda personerna inte är ense hänvisar jag till vad jag anfört i avsnittet
om inskrivning i särskola. Sänkningen av åldersgränsen i förhållande till
utredningens förslag är att se mot bakgrunden av den åldersgräns som jag
föreslagit i fråga om skyldighet att ta emot vård. Vidare bör föreståndare
för specialvårdhem och överläkare vid specialsjukhus kunna påkalla beslutsnämndens
prövning av fråga om inskrivning i vårdhemmet eller sjuknuset.
Fråga om inskrivning i specialvårdhem eller specialsjukhus bör prövas
av beslutsnämnd i värdlandstingskommunen. I andra fall bör det vara
beslutsnämnd i hemlandstingskommunen som är behörig. I brådskande fall
bör nämndens ordförande kunna besluta interimistiskt.

Utskrivning frun vårdhem och specialsjukhus in. in.

Som jag tidigare anfört skall den som skrivits in vid vårdanstalt enligt
1954 års lag i första hand få öppen vård. Det sker genom att han utackorderas
i familjevård eller skrivs ut på försök till öppen vård. Dessa åtgärder
kan vidtas redan i samband med inskrivningen eller också sedermera i fråga
om den som till en början vårdats på vårdanstalt. Utskrivning på försök kan
kombineras med tillsyn och särskilda föreskrifter. Om vård på vårdanstalt
visar sig nödvändig kan den utvecklingsstörde tas in på sådan anstalt. Beslut
i dessa frågor meddelas i regel av vårdföreståndaren i samråd med

150

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

centralstyrelsens läkare. I vissa fall prövas fråga om utskrivning på försök
av centralstyrelsens delegation.

Den som skrivits in vid vårdanstalt skall enligt 1954 års lag omedelbart
skrivas ut slutligt, om han inte längre kan hänföras till någon av de grupper
av psykiskt utvecklingsstörda som lagen är tillämplig på. Om den inskrivne
flyttas över till särskola och skrivs in där skall han skrivas ut slutligt från
vårdanstalten. Slutlig utskrivning beslutas i regel av vårdföreståndaren och
anstaltsläkaren i samråd.

Fråga om utskrivning, både slutlig och på försök, skall prövas av centralstyrelsens
delegation, om detta begärs av inskriven som fyllt 16 år eller hans
förmyndare eller vårdnadshavare eller av, bland andra, vårdföreståndaren,
centralstyrelsens läkare eller vårdanstaltens föreståndare. Delegationen kan
också i andra fall ta upp utskrivningsf/åga till prövning.

Utskrivning enligt 1954 års lag kan beslutas utan särskild framställning.
Det åligger enligt lagen föreståndare och läkare vid vårdanstalten att fortlöpande
följa de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter
pröva om utskrivning kan ske. Prövning av utskrivningsfrågan kan också
begäras av den inskrivne, om han fyllt 16 år, och av hans förmyndare eller
vårdnadshavare samt av centralstyrelsens läkare.

Den som vårdas med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall skall genast skrivas ut, om förutsättningarna enligt 1 § lagen
för att ge honom sådan vård inte längre föreligger. Frågan om utskrivning
skall prövas fortlöpande.

Enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall får vidare
en patient skrivas ut på försök, om det föreligger särskilda skäl till det och
det inte medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Sluten psykiatrisk vård bereds också utan stöd av lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall. För vården gäller då endast sjukvårdslagens
regler och någon kvarhållningsrätt finns inte. Om patienten begär
att bli utskriven skall han alltså skrivas ut.

Utredningen anser att regler om utskrivning på försök från vårdhem eller
specialsjukhus inte längre behövs. Utskrivning från en sådan inrättning bör
enligt utredningen ske när patienten inte längre behöver vård där. I fråga
om barn, som inte fyllt 18 år och inte är omhändertaget för samhällsvård,
bör utskrivning vara obligatorisk då vårdnadsliavaren gör framställning
därom. Utskrivning av den, som fyllt 18 år och inte är omhändertagen för
samhällsvård, bör ske på begäran av vårdnadshavare^ förmyndaren eller
den inskrivne själv, om han är myndig, allt under förutsättning att vården
inte är oundgänglig. En patient i specialsjukhus som inte oundgängligen behöver
vård där bör enligt förslaget också skrivas ut på begäran av vårdchefen
eller omsorgsstyrelsens överläkare i patientens hemlandstingskommun.
Föreståndare och läkare vid vårdhem samt överläkare vid specialsjukhus

151

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

bör liksom f. n. vara skyldiga att noggrant följa de inskrivnas utveckling och
vid lämpliga tidpunkter bedöma om utskrivning kan ske. Utredningen anser
dock att föreskrifter härom kan meddelas administrativt. Patient som fyllt
18 år bör kunna begära särskild prövning av utskrivningsfrågan.

Jag förordar att utskrivningsreglerna utformas så att man liksom när det
gäller den slutna psykiatriska vården skiljer mellan en fri intagningsform
och intagning oavsett samtycke.

Slutlig utskrivning av den som skrivits in i vårdhem eller specialsjukhus
på grund av samtycke bör alltså ovillkorligen äga rum, när
vårdnadshavaren, förmyndaren eller patienten själv, om han är myndig,
begär det. Den fria inskrivningsformen skall alltså inte få förvandlas till inskrivning
oberoende av samtycke, således medan patienten fortfarande är
inskriven i vårdhem eller specialsjukhus. Till den fria inskrivningsformen
i den nya lagens mening hör också det fallet, att den utvecklingsstörde är
omhändertagen för samhällsvård och skrivits in i vårdhem eller specialsjukhus
på grund av framställning från barnavårdsnämnden. Så länge samhällsvården
varar gäller inte vad jag nyss sagt om att vårdnadshavaren, förmyndaren
eller patienten själv, om han är myndig, har ovillkorlig rätt att
få till stånd utskrivning, men om samhällsvården upphör får de omedelbart
denna rätt.

Den som skrivits in i vårdhem eller specialsjukhus enligt den fria inskrivningsformen
skall skrivas ut ex officio, när han inte längre behöver vården.
Jag ansluter mig inte till utredningens förslag om att patient i specialsjukhus
i vissa fall skall skrivas ut även på begäran av vårdchefen eller
omsorgsstyrelsens överläkare i patientens hemlandstingskommun. Detta
förslag torde hänga samman med utredningens förslag, att vårdchefen i
hemlandstingskommunen skall besluta om inskrivning i specialsjukhus, och
går mindre väl ihop med min ståndpunkt att inskrivningsfrågan skall avgöras
av specialsjukhusets överläkare.

Den som skrivits in i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke
bör ofördröj ligen skrivas ut slutligt, om förutsättningar för att bereda
honom vård oberoende av samtycke inte längre föreligger. Den specialindikation,
som i huvudsak avser farlighet för annans egendom, bör i överensstämmelse
med vad som gäller enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall inte få aberopas för kvarhallande i andra fall än
när domstol överlämnat patienten till vård.

Allmänt vill jag ansluta mig till utredningens uttalande att en patient
inte bör hållas kvar i vårdhem eller specialsjukhus, om sådana anordningar
kan vidtas att han rimligtvis bör kunna vistas utanför vårdhemmet eller
sjukhuset utan att i nära anslutning till en utskrivning åter bli i oundgängligt
behov av omhändertagande. Framstår en motsatt utveckling som sannolik
bör slutlig utskrivning inte ske.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1987

Liksom när det gäller särskola anser jag att möjligheten till utskrivning
på för s ö k bör behållas. Detta är särskilt av vikt i fråga om vissa
patienter på specialsjlikhusen, för vilka eftervården är synnerligen bety*
delsafull och ofta krävande samtidigt som sluten vård i princip hör avlösas
av en mera öppen vård så fort som möjligt. Möjligheten att skriva ut på
försök torde visserligen inte få så stor praktisk betydelse för vårdhemmens
patienter men enligt min mening bör dessa ändå inte undantas. Däremoi
bör mitt förslag i fråga om den fria inskrivningsformen föranleda att utskrivning
på försök bara får avse patienter som skrivits in i vårdhem ellei
specialsjukhus oberoende av samtycke. Jag förordar att utskrivningsreglerna
i fråga om dessa patienter även i övrigt utformas i nära anslutning tik
motsvarande bestämmelser i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vårc
i vissa fall.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om förflyttning av patient
mellan olika vårdinrättningar som nu avses. Som utredningen föreslår bör
en sådan omplacering ske enligt reglerna om in- och utskrivning. Nytt
läkarintyg bör inte krävas i andra fall än när detta påkallas av omständigheterna,
något som ofta torde vara fallet när överflyttning från vanligt vårdhem
till specialvårdhem eller specialsjukhus aktualiseras. I fråga om den som är
inskriven enligt den fria inskrivningsformen vill jag understryka att denne
inte får skrivas ut från en inrättning och in i en annan på sådant sätt, att
den fria inskrivningsformen förvandlas till inskrivning oberoende av samtycke.
Anses en omplacering av en sådan patient nödvändig men vägrar
vårdnadshavare^ förmyndaren eller patienten själv, om han är myndig, att
lämna sitt samtycke, får detta tolkas som en begäran om utskrivning. Patienten
skall da skrivas ut. Först därefter kan frågan om inskrivning oberoende
av samtycke tas upp till prövning. Sker detta får nytt läkarintygskaffas.

Enligt 19o4 ars lag kan en utvecklingsstörd inte vara inskriven vid särskola
och vårdanstalt på en gång. Utredningens förslag synes mig böra
föranleda en annan ståndpunkt för den nya lagens del. Den som är inskriven
i vårdhem eller specialsjukhus och får undervisning där bör också
vara inskriven i den särskola som svarar för undervisningen.

I samband med utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus bör som
utredningen föreslår prövas, om andra omsorger som avses i nya lagen bör
beredas patienten efter utskrivningen. Utskrivning från specialsjukhus och
specialvårdhem bör planeras och eftervården därefter bedrivas i nära samråd
mellan sjukhusets överläkare eller hemmets föreståndare och vårdchefen
i hemlandstingskommunen.

Beslutanderätten i fråga om utskrivning från vårdhem bör enligt
utredningens förslag tillkomma vårdchefen efter samråd med omsorgsstyrelsens
överläkare. När det gäller patient i specialvårdhem bör dock utskrivningen
ankomma på hemmets föreståndare efter samråd med dess

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1967

153

läkare. I vissa fall bör det åligga centralstyrelsens nämnd att pröva frågor
om utskrivning från vårdhem. Detta bör ske om vårdchefen, omsorgsstyrelsens
överläkare, föreståndaren eller läkaren vid vårdhemmet begär det,
om vårdchefen eller föreståndaren, när han har beslutanderätten, anser
att framställning om utskrivning inte bör bifallas och den som gjort framställningen
vidhåller den samt om vårdchefen eller föreståndaren, när han
har beslutanderätten, anser att utskrivning bör ske men vårdnadshavare^
förmyndaren eller patienten, om han fyllt 18 år, motsätter sig utskrivningen.
Även i andra fall bör nämnden enligt förslaget kunna pröva fråga
om utskrivning. Gäller det specialvårdhem skall prövningen ankomma på
nämnden i värdlandstingskommunen.

Utredningens förslag i fråga om behörighet att förordna om utskrivning
från värdhem har inte föranlett någon remisskritik och jag kan i princip
ansluta mig till det. Patientens egen inställning bör dock, här som eljest
enligt mitt förslag, vara relevant redan när patienten fyllt 15 år.

Med sistnämnda modifikation och ett par andra kan jag också godta utredningens
förslag i fråga om behörighet att avgöra fråga om utskrivning
från specialsjukhus.

Sådan behörighet bör alltså i första hand tillkomma överläkaren. I vissa
fall bör dock utskrivningsfrågan alltid prövas av beslutsnämnd i värdlandstingskommunen.
Detta bör gälla samma grupper som dem för vilka
beslutanderätten enligt 17 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall tillkommer utskrivningsnämnd, dvs. dem som överlämnats till
vård enligt domstols beslut och vissa med dem jämställda. Om en sådan
patient ger till känna att han inte vill vara inskriven i specialsjukhuset eller
om överläkaren finner anledning till utskrivning, bör överläkaren genast
anmäla detta till nämnden.

I de fall då överläkaren i princip skall vara behörig att besluta om utskrivning
bör dock beslutet ankomma på beslutsnämnden, om överläkaren
vid sjukhuset eller vårdchefen eller omsorgsstyrelsens överläkare i hemlandstingskommunen
begär det, om överläkaren vid sjukhuset anser att
framställning om utskrivning inte bör bifallas och den som gjort framställningen
vidhåller den, om överläkaren anser att utskrivning bör ske
men patienten, om han fyllt 15 år, eller hans vårdnadshavare eller förmyndare
motsätter sig utskrivning samt om beslutsnämnden i andra fall anser
sig böra pröva frågan.

Om beslutanderätten när det gäller utskrivning på försök bör enligt min
mening samma regler gälla som i fråga om annan utskrivning från vårdhem
eller specialsjukhus. Fråga om återintagning efter försöksutskrivning
bör dock inte få föras till beslutsnämnd. Sådant beslut bör kunna verkställas
genast.

Som framgått av det anförda skall utskrivning från vårdhem och specialsj
likhus liksom f. n. kunna ske ex officio. I lagen bör uttryckligen föreskri -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

vas att frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande. Vårdnadshavare^
förmyndaren eller den utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år, bör kunna
påkalla särskild prövning av frågan.

Enligt utredningen ligger det i sakens natur att överläkaren vid specialsjukhus
och föreståndaren för vårdhem får besluta huruvida en patient
skall få vistas på egen hand utom inrättningens område. För detta anses
några föreskrifter i lag inte behövliga. För de patienter i specialsjukhus
som överläkaren inte skall kunna skriva ut själv föreslår dock utredningen
en lagbestämmelse enligt vilken det i princip skall vara utskrivningsnämnden
vid sjukhuset som ger en sådan patient tillstånd att vistas på egen hand
utanför sjukhusområdet.

För egen del kan jag i huvudsak biträda utredningens förslag. Det bör
vara beslutsnämnd i värdlandstingskommunen som beslutar. Reglerna
bör utformas i anslutning till motsvarande bestämmelser i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

155

Vissa andra frågor

Enligt 1954 års lag är undervisning och vård av särskolelev och av den
som är inskriven vid vårdanstalt och inte fyllt 21 år kostnadsfri. Huvudman
får dock uppbära allmänt barnbidrag som utgår för den utvecklingsstörde
enligt 7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag. Dessutom
gäller enligt 10 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring och kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 393) om rätt i vissa fall
för kommun eller annan att uppbära folkpension att, om en pensionsberättigad
under hel månad får kostnadsfri undervisning eller vård vid särskola
eller vårdanstalt enligt 1954 års lag, huvudmannen får uppbära den
pensionsberättigades folkpension för månaden. Han skall dock ge den pensionsberättigade
ett visst fickpenningbelopp. Utgår barntillägg för den utvecklingsstörde
får huvudmannen i princip också uppbära detta. Detsamma
gäller bidragsförskott, som utgår till utvecklingsstörd, enligt 9 § tredje
stycket lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott och kungörelsen
den 21 maj 1964 (nr 144) med vissa bestämmelser angående tillämpningen
av lagen om bidragsförskott.

Från nyssnämnda regel om kostnadsfri undervisning och vård gör 1954
års lag det undantaget, att den som skrivits ut på försök eller utackorderats
i familjevård skall ersätta kostnaderna för vården i den utsträckning
centralstyrelsen bestämmer.

För vård på vårdanstalt av en utvecklingsstörd som fyllt 21 år skall
enligt 1954 års lag erläggas avgift, som fastställs av Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

För sådana utvecklingsstörda som får sluten psykiatrisk vård gäller i
princip sjukvårdslagens bestämmelser om vårdavgift, som innebär att huvudmannen
kan bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift
skall erläggas. Enligt kungörelsen den 9 december 1966 (nr 631) om
avgiftsfri vård på sjukhus i vissa fall skall dock vård på sjukhus på grund
av psykisk utvecklingsstörning vara kostnadsfri för den som inte fyllt 21
år och inte åtnjuter förtidspension enligt lagen om allmän försäkring.

Utredningen föreslår att omsorger enligt nya lagen skall vara kostnadsfria
för den enskilde. Om en utvecklingsstörd har inkomst av eget
arbete och därför inte har rätt till förtidspension skall han dock vara skyldig
att utge skälig ersättning för kost och logi. Som ersättning för kostnad
för vård eller försörjning skall huvudman kunna uppbära den utvecklingsstördes
folkpension. Härom hänvisas till bestämmelserna i 10 kap. 3 § lagen
om allmän försäkring. Därvid föreslås att specialsjukhus skall anses som
annan anstalt än sjukhus. Dessutom skall huvudman enligt förslaget kunna

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

uppbära allmänt barnbidrag vilket utgår för psykiskt utvecklingsstörd som
bor i elevhem, vårdhem, specialsjukhus, inackorderingshem eller på huvudmannens
bekostnad i enskilt hem.

Utredningens förslag har godtagits eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Från några håll har dock gjorts gällande att skälig avgift
bör få tas ut av en utvecklingsstörd som har inkomst av eget arbete, även om
den utvecklingsstörde har partiell förtidspension.

Den nyssnämnda remisskritiken bör enligt min mening beaktas. I övrigt
kan jag med några smärre modifikationer godta utredningens förslag. Avgift
bör alltså i princip inte utgå för omsorger enligt nya lagen. Skälig
ersättning bör dock få tas ut för kost och för logi som tillhandahålls eu utvecklingsstörd,
som har inkomst av eget arbete. Detta bör gälla under förutsättning''
att den utvecklingsstörde inte har rätt till hel förtidspension eller
ålderspension. Om det behövs bör närmare bestämmelser om dessa avgifters
storlek kunna meddelas av Kungl. Maj :t. Huvudman bör i princip
kunna uppbära folkpension, barntillägg, allmänt barnbidrag och bidragsförskott
som ersättning för en utvecklingsstörd som bor i elevhem, vårdhem,
specialsjukhus, inackorderingshem eller på huvudmannens bekostnad i
enskilt hem. Regler härom bör dock inte tas in i den nya lagen utan det
sagda bör framgå av bestämmelserna om allmän försäkring, allmänna barnbidrag
och bidragsförskott. I fråga om barnbidrag behövs för detta ändamål
en ändring av 7 § lagen om allmänna barnbidrag. I nya lagen bör dock föreskrivas,
att specialsjukhus skal! anses som annan anstalt än sjukhus vid
tillämpning av 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring.

Närmare föreskrifter om vad som skall ingå i de avgiftsfria omsorgerna,
t. ex. bestämmelser om fria resor, bör liksom f. n. meddelas av Kungl. Maj :t.

Besvär över beslut i fråga om omsorger enligt 1954 års lag får anföras
hos huvudtillsynsmyndigheten, alltså på skolsidan skolöverstyrelsen och på
vårdsidan medicinalstyrelsen. Någon särskild besvärstid gäller inte. Behörig
att föra talan är den som saken rör. Innebär beslutet att inskrivning vägrats
får det också överklagas av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden eller
socialnämnden. Mot huvudtillsynsmyndighetens beslut får talan föras bara
i vissa fall, nämligen om beslutet innebär att någon skall skrivas in vid
särskola eller vårdanstalt eller tas in på vårdhem eller att framställning om
slutlig utskrivning lämnats utan bifall. Talan förs hos Kungl. Maj :t och
prövas, i regeringsrätten. ; ,

Enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall .kan
läkares beslut överklagas, om läkaren tagit in någon på sjukhus eller beslutat
att den som tagits in skal! stanna kvar på sjukhuset, om läkaren lämnat
begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt
eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd, om läkaren avslagit

157

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, om läkaren i samband
med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta särskilda föreskrifter
eller ställt honom under tillsyn eller om läkaren återintagit patient under
utskrivning på försök. Talan förs hos utskrivningsnämnden. Över
nämndens beslut får besvär anföras, om nämnden ogillat besvär över beslut
om intagning eller kvarhållande, om nämnden avslagit ansökan om utskrivning
eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut
om avslag på en sådan ansökan eller om nämnden i samband med utskrivning
på försök ålagt patient att iaktta särskilda föreskrifter eller ställt
honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor
helt eller delvis utan bifall. Talan förs hos psykiatriska nämnden vars avgörande
inte kan överklagas. Psykiatriska nämnden bestar av lagfaren
ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domartjänst, två
läkare som är särskilt kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhet
i allmänna värv.

Utredningen föreslår bestämmelser om besvär som i huvudsak motsvarar
fullfölj dsreglerna i 1954 års lag.

Förslaget har mött vissa invändningar under remissbehandlingen. Enligt
dessa bör huvudtillsynsmyndigheten och Kungl. Maj:t som besvärsinstanser
helt eller delvis ersättas av psykiatriska nämnden, som eventuellt bör
få en särskild sammansättning när det gäller särskolfrågor.

Enligt min mening bör remisskritiken beaktas. Psykiatriska nämnden
trädde den 1 januari 1967 i sinnessjuknämndens ställe. Den är speciellt
avsedd för prövning i sista instans av administrativa frihetsberövanden på
grund av psykisk abnormitet. Bestämmelserna om nämndens sammansättning
och om förfarandet inför nämnden är utformade så, att rättssäkerheten
skall bli tillgodosedd i så hög grad som möjligt. Jag förordar att besvär
över beslut enligt nya lagen, som innebär inskränkning i individens frihet,
< princip skall prövas av psykiatriska nämnden som sista instans. Gäller
det en särskolfråga bör därvid en av läkarna i nämnden ersättas med ledamot
som har särskild erfarenhet av undervisning av psykiskt utvecklingsstörda.

Även beslut varigenom omsorg enligt nya lagen vägrats bör kunna överklagas.
Ett sådant ärende bör dock inte handläggas av psykiatriska nämnden.
Det förefaller lämpligast att talan i sådana fall förs hos huvudtillsynsmyndigheten.
Detsamma bör gälla beslut varigenom någon tagits ut till
specialundervisning eller hänvisats till annan skolform i samma särskola,
eftersom man i dessa fall knappast kan tala om någon ny frihetsinskränkning.
Huvudtillsynsmyndighetens beslut i dessa frågor bör inte få överklagas,
vilket stämmer med 1954 års lag och utredningens förslag. Besvär över
beslut varigenom omsorg enligt 1954 års lag vägrats har varit sällsynta.
Bl. a. med hänsyn härtill torde några olägenheter i praktiken inte behöva
befaras av den dualism i besvärsordningen som jag föreslår.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Talan bör få föras utan inskränkning till viss tid. Behöriga att föra talan
bör vara vårdnadshavare^ förmyndaren eller den som beslutet rör, om
lian fyllt 15 år. Mot beslut varigenom inskrivning i särskola, vårdhem eller
specialsjukhus vägrats bör, som utredningen föreslår, talan också få föras
av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden eller socialnämnden.

Beslut av lokal styrelse för den statliga specialskolan bör dock överklagas
enligt regler som motsvarar dem som finns i skollagen. Som framgår
av vad jag tidigare anfört (s. 103) blir detta emellertid inte aktuellt när det
är fråga om särskolplikt efter utgången av vårterminen det kalenderår då
elev fyller 17 år.

Förslaget föranleder viss ändring i 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Denna fråga torde få anmälas av
chefen för justitiedepartementet i annat sammanhang.

Utredningen föreslog att den nya lagen skulle träda i kraft den 1
januari 1967. Detta förslag var det enligt min mening inte möjligt att genomföra
men i prop. 1966: 132 räknade jag med att ny lagstiftning på grundval
av utredningens betänkande skulle kunna träda i kraft den 1 januari
1968. Sedermera har emellertid kommit fram önskemål från huvudmannahåll
om uppskov någon tid med den nya lagstiftningens införande. Vidare
har skolöverstyrelsen i remissyttrande över förslag till särskolstadga och
vårdstadga föreslagit att de nya organisatoriska bestämmelserna om särskola
sätts i kraft den 1 juli 1968. Som skäl har överstyrelsen åberopat behovet
av tid för nödvändiga förberedelser och att det är olämpligt att nya
bestämmelser om särskolan träder i kraft under löpande läsår.

Dessa önskemål och synpunkter bör enligt min mening beaktas. Huvudinannaskapsreformen
den 1 januari 1967 för den psykiatriska sjukvården
och omsorgerna om de komplicerat utvecklingsstörda har medfört många
nya problem för landstingskommunerna. Det kan därför uppstå svårigheter
för dem om redan ett år senare en helt ny författningsreglering i fråga
om psykiskt utvecklingsstörda införs. Med hänsyn härtill och till vad skolöverstyrelsen
anfört förordar jag att den nya lagen sätts i kraft den 1 juli
1968.

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1967

159

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som dragits upp i det föregående
har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda, förslag till lag om ändrad lydelse av
1 § 3 mom. sjukvårdslagen, förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap.
7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken och förslag till lag angående ändrad lydelse
av 7 § lagen om allmänna barnbidrag. Vidare har inom departementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen, förslag till lag om
ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet, förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj
1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt, förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister,
förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301)
om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga 1.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas om förslagen.

Förslaget till lag angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda

2 §.

Enligt denna paragraf blir bosättningen avgörande för fördelningen av
landstingskommunernas ansvar för psykiskt utvecklingsstörda. I vissa fall
kan den åtgärd som vidtas för en utvecklingsstörd medföra att han kommer
att bo utanför landstingskommunen, exempelvis i en inrättning som är
gemensam för flera landstingskommuner eller för hela landet eller i annat
enskilt hem än det egna. Bosättningen vid den tidpunkt då åtgärden vidtas
bör därvid vara avgörande för vilken landstingskommun som har ansvaret
enligt 2 §. Det ekonomiska ansvaret bör således inte övergå på värdlandstingskommunen
genom en sådan ändring av bostadsorten.

Vid bedömning av frågan var en person skall anses bosatt kan i övrigt
ledning hämtas från folkbokföringens bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort.
En person kan alltså i regel anses bosatt på den ort där han är
kyrkobokförd. 3

3 §•

Denna paragraf gäller undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda och
de inrättningar som skall finnas för den. Företrädesvis skall förskola vara

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

avsedd för barn under skolåldern, skola för grundundervisning och träningsskola
för barn i åldern 7—ca 17 år samt yrkesskola för ungdom över sistnämnda
ålder. Om en elev behöver undervisning i en skolform som inte motsvarar
elevens ålder, skall åldersgränsen dock inte hindra att eleven deltar
i denna undervisning.

Med syn- och hörselskada avses detsamma som enligt skollagen, dvs. i
fråga om hörselskada dels varje nedsättning av hörsel oavsett orsak och dels
talrubbningar som orsakats av hörselskada (jfr prop. 1965: 118 s. 11).

5 §•

Uttrycket »annat enskilt hem» i paragrafen syftar på hem som utses och
godkänns av befattningshavare hos omsorgsstyrelsen. Vid vistelse i sådant
hem står styrelsen för kostnaderna gentemot den som förestår hemmet. Den
nuvarande distinktionen mellan utackordering i familjevård och övrigt
boende i annat enskilt hem än det egna slopas.

6 §•

Förordnar Kungl. Maj :t att det skall finnas flera beslutsnämnder i en
landstingskommun kan Kungl. Maj :t också, om det behövs, föreskriva hur
ärendena skall fördelas mellan dessa nämnder.

8 §•

Reglerna om organisationsplan överensstämmer i stort med dem i 1954
års lag. Ett speciellt skäl för att behålla dem är, att man genom planerna
kan få besked om vilka inrättningar som är särskolor, specialsärskolor,
vårdhem, specialvårdhem etc. Dessa förhållanden har betydelse för beslutanderätten
i fråga om in- och utskrivning.

Att plan fortlöpande skall anpassas efter behovet av omsorger och att
även ändring av plan skall fastställas av Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer torde inte behöva uttryckligen föreskrivas i lagen.
Detsamma gäller det förhållandet att plan eller ändring av plan skall kunna
fastställas att gälla för viss tid eller tills vidare.

10 §.

För att en inrättning skall föreligga bör i allmänhet förutsättas att det
finns eu särskild lokal för ändamålet och att särskild personal är anställd.
Vid internat bör man liksom i fråga om enskilda sjukhem räkna med att en
inrättning föreligger om det finns minst tre platser.

18 §.

Ordförande i beslutsnämnd bör liksom ordförande i utskrivningsnämnd
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall förordnas
av Kungl. Maj :t. Det synes lämpligt att tillfällig ersättare för ordföranden
förordnas av länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967 161

19 §.

Självfallet bör den som ärendet avser inte vara närvarande vid beslutsnämndens
sammanträde om det kan vara till skada för honom. Barn torde
därför endast undantagsvis böra närvara. Nämnden bör i varje särskilt fall
avgöra om personlig närvaro är lämplig.

21 §.

Både skriftlig och muntlig utredning får förebringas inför beslutsnämnden.
Nämnden bör inte avslå en begäran om att någon skall höras annat än
om det kan antas att hörandet kommer att sakna betydelse. Även om den
som ärendet avser är närvarande vid nämndens sammanträde, bör nämnden
kunna besluta att han skall lämna sammanträdeslokalen, exempelvis om
den som skall höras av rädsla eller annan anledning inte vågar uttala sig
eller om hans uppgifter kan påverkas på annat sätt.

Kostnaden för förhör enligt denna paragraf torde få belasta det under
andra huvudtiteln upptagna förslagsanslaget Ersättning till domare, vittnen
och parter.

22 §.

För det fall att beslutsnämnd består av mer än tre ledamöter bör den
vara beslutsför med ordförande och två andra ledamöter.

24 §.

Synnerliga skäl för förlängning av särskolplikten enligt paragrafens
andra stycke är för handen om det för den utvecklingsstördes framtid måste
anses vara väsentligt, att han får fortsatt yrkesundervisning inom särskolans
ram, eller om det i något fall måste anses vara av stor vikt för en försöksutskriven
utvecklingsstörd, att han får fortsatt tillsyn genom särskolans
försorg. Att en utvecklingsstörd skrivits ut slutligt från särskola eller över
huvud taget inte gått i särskola tidigare hindrar inte att man beslutar om
förlängd särskolplikt för honom. Flera förlängningsbeslut kan fattas.

25 §.

Ett särskilt skäl för anstånd med inskrivning i särskola kan vara att den
utvecklingsstörde är fysiskt klen. Enbart den omständigheten att den utveclclingsstörde
inte nått sådan mognad att han kan följa särskolans grund- eller
träningsundervisning bör inte utgöra tillräcklig anledning till uppskov med
inskrivning i särskola om han lämpligen kan placeras i förskola.

När ett barn som inte uppnått skolpliktig ålder skrivs in i särskola kommer
det givetvis bara i fråga att placera barnet i förskola.

Vanligen är båda föräldrarna vårdnadshavare. För inskrivning enligt
paragrafens andra stycke krävs då i princip samtycke av dem båda. Har en
av dem uttryckligen samtyckt till inskrivning och uppger han att den andre
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 142

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

också går med på inskrivning, kan det dock ofta vara befogat att utgå från
att även den andre samtyckt.

27 §.

Anser sig särskolchefen inte kunna bifaila en begäran om inskrivning,
som skolstyrelse gjort enligt 53 §, bör han hänskjuta frågan till beslutsnämnden.

32 §.

Uppdrag att i särskolchefens ställe besluta i fråga om slutlig utskrivning
från vanlig särskola bör normalt ges bara till heltidsanställd särskolrektor.

33 §.

De bestämmelser i skollagen som åsyftas i paragrafens första stycke är
främst 23 § andra stycket, 24 § andra och tredje styckena, 25—28 §§, 28 a §,
31 § andra stycket, 32 § andra stycket, 33—35, 38, 39 och 39 a §§.

Specialskolan omfattar f. n. tio årskurser. För de blinda och döva utvecklingsstörda
kommer specialskolan på grund av nya lagen dessutom att
omfatta de ytterligare årskurser som behövs med hänsyn till att dessa
utvecklingsstörda med skolplikt till 21 eller i undantagsfall 23 års ålder
skall få all sin undervisning i specialskolan.

34 §.

För att inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus skall kunna grundas
på en myndig utvecklingsstörds eget samtycke fordras, att den utvecklingsstörde
förstår vad saken gäller och kan anses vara i stånd att ge ett giltigt
samtycke.

36 §.

Anser sig vårdchefen inte kunna bifalla en begäran om inskrivning i vårdhem,
som barnavårdsnämnd eller socialnämnd gjort enligt 53 §, bör han
hänskjuta frågan till beslutsnämnden.

44 §.

I denna paragraf anges uttömmande de beslut i fråga om omsorger enligt
den nya lagen som får överklagas.

Enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall kan
närmare angivna beslut av läkare överklagas hos utskrivningsnämnden. I
vissa fall får utskrivningsnämnds beslut överklagas hos psykiatriska nämnden.
I regel föreligger alltså ett treinstanssystem: tjänsteman — utskrivningsnämnd
— psykiatriska nämnden. Några frågor stannar dock i mellaninstansen
och vidare är utskrivningsnämnden första instans i vissa utskrivningsfrågor.

Enligt 1954 års lag är den första instansen anordnad på ett i princip an -

163

Kungt. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

norlunda sätt. I regel sker avgörandena på tjänstemannaplanet men tveksamma
eller kontroversiella frågor skall hänskjutas till centralstyrelsens
delegation som första instans.

Söm framgått av den allmänna motiveringen är den första instansen''enligt
den nya lagen i regel anordnad på motsvarande sätt som enligt 1954 års
lag. Andra och sista instans när det gäller skyldighet för någon att underkasta
sig omsorger är i princip psykiatriska nämnden. Den praktiska skillnaden
i förhållande till treinstanssystemet enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall blir dock liten. Även enligt nya lagen kommer
frågorna i regel att prövas i första hand på tjänstemannaplanet, i andra
hand av beslutsnämnd och slutligen av psykiatriska nämnden, när talan
får föras dit. Betydelsefullt är att kontroversiella fall enligt den nya lagen
obligatoriskt skall prövas av beslutsnämnd. Det sagda gäller f. ö. också i
fråga om rätt till omsorger, fastän den andra och sista instansen då i stället
är huvudtillsynsmyndigheten.

Som framgått av det anförda kommer de beslut som skall prövas av
psykiatriska nämnden eller huvudtillsynsmyndigheten i regel att ha fattats
av beslutsnämnd, eftersom tjänstemans ställningstagande normalt skall
prövas av sådan nämnd om det är kontroversiellt eller blir det innan det
verkställts. Att en tjänstemans beslut om inskrivning blir kontroversiellt
först sedan det verkställts torde bli sällsynt. Det normala sättet att få en
ändring till stånd i sådana fall torde f. ö. bli en hegäran om utskrivning.
I vissa fall blir det dock ofrånkomligt att psykiatriska nämnden direkt
prövar en tjänstemans beslut, främst när det gäller återintagning efter
utskrivning på försök samt sådana permissionsfrågor som inte obligatoriskt
skall avgöras av beslutsnämnd enligt 43 §.

När besvär skall prövas av psykiatriska nämnden kommer i processuellt
hänseende att gälla de regler om förfarandet inför nämnden som finns i
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Mot beslut om inskrivning i specialsjukhus efter överlämnande av domstol
får talan inte föras enligt den nya lagen, eftersom påföljdsfrågan bara
skall prövas i brottmålet.

Formuleringen »särskolplikt eljest ålagts» syftar på fall när beslutsnämnd
enligt 33 § prövat frågan om särskolplikt för en elev i den statliga
specialskolan.

46 §.

Det ligger i sakens natur att talan enligt paragrafens andra stycke förs
av den primärkommunala nämnd som enligt 53 § skall verka för att en
sådan omsorg som vägrats kommer till stånd.

47 §.

Talan får föras av den som beslutet rör inom tid som anges i lagen den
4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

164 Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

^beslut eller således inom tre veckor från det att klaganden fick del av
beslutet.

50 §.

För inskrivning i specialsjukhus efter överlämnande av domstol behövs
inte läkarintyg enligt den nya lagen. Enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål får nämligen domstol inte förordna att någon skall
överlämnas till vård i specialsjukhus utan att rättspsykiatrisk undersökning
företagits eller viss annan medicinsk utredning finns tillgänglig. Ett exemplar
av utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen och av de
Övriga handlingar i brottmålet som kan vara av intresse ur vårdsynpunkt
bör sändas till specialsjukhuset.

Bestämmelserna i andra stycket syftar till att omsorgsbehovet i de fall
som där avses skall prövas av två läkare oberoende av varandra.

51 §.

Bestämmelsen i tredje stycket har en motsvarighet i 18 § tredje stycket
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

54 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om handräckning. När det i
paragrafen som förutsättning för handräckning anges att någon inte inställer
sig vid viss inrättning, avses i fråga om utvecklingsstörda barn och
andra som inte råder över sig själva att vårdnadshavare eller förmyndare
underlåtit att vidta eller medverka till den åtgärd som avses med handräckningen.

När det gäller någon som skrivits in i vårdhem eller special sjukhus på
grund av samtycke kan handräckning normalt inte komma i fråga, eftersom
han eller hans ställföreträdare har ovillkorlig rätt att få till stånd
utskrivning. Men om den utvecklingsstörde utan tillstånd avvikit från
vårdhemmet eller specialsjukhuset eller inte återvänder dit efter permission
och man inte har anledning att tolka det inträffade som en behörig
begäran om utskrivning, bör det inte vara uteslutet att få polisens medverkan
till att den utvecklingsstörde förs tillbaka till inrättningen.

För inställelse i eller återförande till inackorderingshem eller enskilt
hem kan handräckning inte lämnas.

Av andra stycket framgår att tjänstemans beslut om inskrivning inte kan
verkställas genom handräckning. Visar det sig när beslutet skall genomföras
att lämnat medgivande till inskrivningen inte vidhålls, får tjänstemannen
hänskjuta ärendet till beslutsnämnden om han anser att inskrivning
bör komma till stånd oberoende av samtycke. För att kunna verkställas
genom handräckning skall ett beslut om inskrivning vara fattat av beslutsnämnd
eller besvärsmyndighet eller, interimistiskt, av ordförande i
beslutsnämnd. Däremot kan tjänstemans beslut om återupptagande av un -

165

Kungl. Mcij:ts proposition nr 142 år 1967

dervisningen i särskola efter utskrivning på försök och bostadsbeslut i
samband därmed samt beslut om återintagning i vårdhem eller specialsjukhus
efter utskrivning på försök genast verkställas genom handräckning.

Det bör beaktas att besvärsmyndighet kan besluta om inhibition enligt

48 §.

57 §.

Med enskild inrättning eller verksamhet avses i denna paragraf sådan
som drivs av annan än staten, landstingskommun (landstingsfri stad) eller
primär kommun.

58 §.

Paragrafen har utformats i anslutning till motsvarande bestämmelser i
barnavårdslagen, lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård och
lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp. Tystnadsplikten omfattar
främst dem som är eller varit ledamöter eller suppleanter i omsorgsstyrelse
eller beslutsnämnd och dem som är eller varit anställda i den verksamhet
som avses i lagen samt dem som är eller varit ledamöter eller
suppleanter i sjukvårdsstyrelse, skolstyrelse, barnavårdsnämnd, socialnämnd,
lokal styrelse för specialskola eller psykiatriska nämnden, såvitt
gäller de sistnämnda organens verksamhet för psykiskt utvecklingsstörda
enligt lagen.

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagen avser som nämnt träda i kraft den 1 juli 1968.

Psykiskt utvecklingsstörd som vid ikraftträdandet får sluten psykiatrisk
vård på ett sjukhus, som vid nämnda tidpunkt skall bli specialsjukhus,
»kall anses inskriven i specialsjukhuset enligt nya lagen. Har den slutna
psykiatriska vården beretts honom enligt den fria intagningsformen skall
han anses inskriven i specialsjukhuset enligt 34 § nya lagen. Har däremot
vården beretts patienten med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall skall han anses inskriven enligt 35 § nya lagen.

Är den utvecldingsstörde vid ikraftträdandet utskriven på försök enligt
19 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, skall han
anses utskriven på försök från special sjukhus enligt nya lagen. En konsekvens
av detta är att han också får anses inskriven med stöd av 35 § nya
lagen i det sjukhus, varifrån han skrivits ut på försök. Om den utvecklingsstörde
skrivs ut på försök för sex månader exempelvis den 1 maj 1968
återstår den 1 juli 1968 fyra månaders försöksutskrivning enligt nya lagen.
Innan denna tid går ut måste frågan om fortsatt försöksutskrivning eller
annan åtgärd prövas på nytt.

Psykiskt utvecklingsstörd som vid ikraftträdandet går i särskola skall
anses inskriven i skolan enligt nya lagen. Det gäller även den som är

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

intagen för observation i särskola enligt 15 § 1954 års lag. Är en utvecklingsstörd
intagen i arbetshem eller ålderdomshem enligt 1954 års lag skall han
anses inskriven i vårdhemmet enligt 34 § nya lagen. Är han intagen i
vårdhem enligt 1954 års lag skall han anses inskriven där enligt 35 § nya
lagen. Den som är provisoriskt intagen i vårdanstalt enligt 1954 års lag
skall dock alltid anses inskriven enligt 34 § nya lagen.

Utvecklingsstörd som vid ikraftträdandet är inskriven vid särskola men
skrivits ut på försök eller utackorderats i familjevård skall anses utskriven
på försök från särskola enligt nya lagen. För söksutskrivning på grund av
denna bestämmelse får dock vara högst sex månader från nya lagens
ikraftträdande. Inom denna tid måste således frågan om fortsatt försöksutskrivning
eller annan åtgärd tas upp till prövning. Utskrivningen på försök
får anses ha skett från den särskola i vilken den utvecklingsstörde
senast har gått. En konsekvens av detta är att den utvecklingsstörde får
anses inskriven i den skolan enligt nya lagen.

Enligt nya lagen får landstingskommuner inte längre ha gemensam omsorgsstyrelse.
En annan sak är att det kan utses en särskild styrelse för
en gemensam inrättning. Emellertid bör de huvudmän, som har gemensam
centralstyrelse vid ikraftträdandet, få behålla motsvarande ordning även
därefter och då också ha gemensam beslutsnämnd. Enligt 59 § kan Kungl.
Maj :t föreskriva hur dessa gemensamma organ skall utses, i den mån nya
lagen inte ger besked härom, och annars får huvudmännen själva komma
överens i dessa frågor.

För tiden innan nya planer fastställts enligt 8 § kan Kungl. Maj :t med
stöd av näst sista stycket i övergångsbestämmelserna föreskriva bl. a. vilka
inrättningar som skall vara specialsärskolor, specialvårdhem och specialsjukhus
enligt nya lagen.

Tionde stycket i övergångsbestämmelserna sjdtar till att undvika inte
önskvärda driftavbrott vid ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

All undervisning av sådana psykiskt utvecklingsstörda som avses i lagen
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall i fortsättningen
vara reglerad i den lagen. Att 33 § lagen i vissa avseenden hänvisar
till skollagen är en annan sak. Om det sagda utgör 6 § tredje stycket
skollagen en erinran.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken 30

kap.

7 §•

Ändringen i paragrafen är en följd av förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

167

31 kap.

3 §.

Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen (s. 11Ö—112).

Enligt 11 § lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff
gäller vissa inskränkningar i möjligheterna att verkställa eller fatta
beslut om förvandling av böter i fråga om bl. a. den, som efter förordnande
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken tagits in på sjukhus för vård. Dessa inskränkningar
kommer att gälla både dem som överlämnats till sluten
psykiatrisk vård och dem som överlämnats till vård i specialsjukhus.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken
Att bestämmelsen, som motsvarar utredningens förslag, omfattar även
det fallet att vård i vårdhem kommer till stånd torde få praktisk betydelse
främst i sådana fall då en utvecklingsstörd gjort sig skyldig till en enstaka,
mera bagatellartad brottslighet som knappast behöver beaktas vid bedömande
av hans vårdbehov.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 16 juni
1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Ändringarna är följdändringar till förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Enligt andra stycket övergångsbestämmelserna till lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall jämställs psykisk efterblivenhet i
princip med psykisk sjukdom vid lagens tillämpning, tills Kungl. Maj :t bestämmer
annat. Som framgått av den allmänna motiveringen är den slutna
psykiatriska vård, som f. n. bereds utvecklingsstörda väsentligen på grund
av deras utvecklingsstörning, avsedd att inordnas under lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Därvid skall de nuvarande
särskilda sjukhusen för psykiskt utvecklingsstörda bli specialsjukhus enligt
sistnämnda lag.

Emellertid förekommer det f. n. i viss utsträckning att psykiskt utvecklingsstörda
vårdas för sin utvecklingsstörning på annat sjukhus än sådant
som är avsett för utvecklingsstörda. Det är i och för sig angeläget att dessa
utvecklingsstörda förs över till specialsjukhus. I vissa fall kan emellertid en
sådan överflyttning vara ogörlig eller olämplig. Det bör då inte föreligga något
hinder mot att den utvecklingsstörde stannar kvar för fortsatt psykiatrisk
vård på det sjukhus där han vårdas den 1 juli 1968, trots att detta sjukhus
inte blir specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Den nyssnämnda
övergångsbestämmelsen till lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall bör därför inte tas bort. Bestämmelsen bör dock inte få föranleda

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

nyintagning för sluten psykiatrisk vård. Den behövliga begränsningen av
bestämmelsens räckvidd jämfört med vad som gäller nu kan nås genom
föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj :t. Jag ämnar föreslå sådana föreskrifter.

Övriga lagförslag

Övriga lagförslag är väsentligen att se som följdändringar till förslaget till
lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Hemställan

Det föreliggande förslaget till lag angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda torde till en betydande del vara av sådan beskaffenhet
att det jämlikt 87 § regeringsformen bör underställas lagrådets granskning.
Lagrådets utlåtande över förslaget bör därför inhämtas. Detta gäller också
övriga lagförslag som upprättats i detta ärende med undantag av förslagen
till lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962
(nr 242) och lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag. Under hänvisning till det anförda får jag
hemställa att lagrådets utlåtande inhämtas genom utdrag av protokollet över
förslagen till

1) lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319);

3) lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken;

5) lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder
vid samhälls farlig asocialitet;

6) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om
allmänt kriminalregister;

8) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål;

9) lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 16 juni 1966 (nr
293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

169

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

2 §•

Staten sörjer för undervisning av psykiskt utvecklingsstörda som avses i
3 § fjärde stycket. I samband därmed bereder staten dem omsorger enligt 5 §.

Lagens bestämmelser om landstingskommun äger motsvarande tillämpning
på stad som icke tillhör landstingskommun, om annat ej föreskrives
särskilt eller framgår av sammanhanget. 3

3 §.

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda meddelas i särskola. I samband
därmed skall eleverna beredas den personliga och medicinska omvårdnad
som behöves. Särskola omfattar förskola, skola för grundundervisning,
träningsslcola eller yrkesskola eller flera av dessa skolformer.

1 Lydelse se 1965:247.

6* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 142

170

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

4 §•

Psykiskt utvecklingsstörd, som behöver vård enligt denna lag men ej bör
erhålla den i inrättning som avses i första stycket, skall tillhandahållas vård
i hemmet.

5 §.

Psykiskt utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men icke behöver bo
i vårdhem eller special sjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem,
inackorderingshem eller elevhem.

Organisation m. in.

6 §.

Landstingskommun äger överlåta ledningen av särskola på skolstyrelsen
i den kommun där särskolan är belägen.

Landstingskommun äger besluta att ledningen av specialsjukhus skall
utövas av landstingskommunens sjukvårdsstyrelse.

För vissa uppgifter som anges särskilt i denna lag finnes i landstingskommun
en beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda eller, om Konungen
bestämmer det, flera sådana nämnder.

7 §•

Hos styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall finnas
tjänster som särskolchef, vårdchef och överläkare. 8

8 §•

Plan fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Plan kan fastställas även om behovet av platser för vissa psykiskt utveck -

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

lingsstörda i landstingskommunen tills vidare tillgodoses i enskild inrättning,
som ej upptagits i planen men som godkänts enligt 10 §.

9 §•

10 §.

11 §•

Särskola skall stå under ledning av en rektor. För vårdhem, daghem,
sysselsättningshem, inackorderingshem och elevhem skall finnas föreståndare.

Vid de inrättningar som anges i första stycket skall finnas en läkare som
är ansvarig för den medicinska vården.

12 §.

Särskilt utsedd direktion kan vara gemensam för specialsjukhus och
annat sjukhus.

13 §.

Högsta tillsynen över den verksamhet som bedrives enligt denna lag
utövas av s k o 1 ö ve r s t yr elsen och medicinalstyrelsen med den fördelning av
uppgifterna som Konungen bestämmer. För varje inrättning för psykiskt

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

utvecklingsstörda skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Under skolöverstyrelsen har länsskolnämnden inseende över den verksamhet
som överstyrelsen har högsta tillsynen över.

Styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. m.

14 §.

Ledamöter och suppleanter i särskild styrelse för omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda väljes av landstinget eller stadsfullmäktige till det antal
landstinget eller stadsfullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock
icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst
så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av
suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken
suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.

För styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm
gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av bestämmelserna
i kommunallagen för Stockholm.

15 §.

Till sammanträde med styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
skall särskolchefen, vårdchefen och styrelsens överläkare kallas.

Till sammanträde med skolstyrelse, vid vilket avses förekomma ärende
som rör särskola under skolstyrelsens ledning, skall särskolchefen och
överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
kallas.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket avses förekomma
ärende som rör specialsjukhus under sjukvårdsstyrelsens ledning, skall
vårdchefen och överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
kallas.

När särskolchefen, vårdchefen eller överläkaren hos styrelsen för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda är närvarande vid sammanträde, äger
han deltaga i överläggningarna men ej i besluten och få sin mening antecknad
i protokollet.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967
16 §.

Styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall
verka för att psykiskt utvecklingsstörda inom landstingskommunen får
de omsorger som de behöver,

planlägga och samordna landstingskommunens verksamhet enligt denna
lag samt verka för att den utvecklas på tillfredsställande sätt,

för landstinget framlägga de förslag angående omsorgerna om de utvecklingsstörda
som finnes påkallade.

Beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda
17 §.

Beslutsnämnd består av lagfaren ordförande som bör vara eller ha varit
innehavare av ordinarie domartjänst samt ytterligare två eller fyra ledamöter,
soxn skall vara ledamöter eller suppleanter i styrelsen för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda, om Konungen ej medger annat. Särskolchef,
vårdchef eller överläkare hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
får ej vara ledamot av nämnden.

För ledamot av beslutsnämnd finnes en eller flera suppleanter.

Vid hinder för både ordförande och suppleant för honom kan tillfällig
ersättare utses.

Bestämmelserna om ledamot gäller även suppleant och tillfällig ersättare.

18 §.

Ordförande i beslutsnämnd förordnas av Konungen för högst fyra år i
sänder. Tillfällig ersättare förordnas av länsstyrelsen. Övriga ledamöter utses
av landstinget.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller försäkran
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

19 §.

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara
närvarande, om särskilda skäl icke föranleder annat. Föres talan av annan

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1967

än honom, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om särskilda
skäl icke föranleder annat.

20 §.

I ärende hos beslutsnämnd äger den som för talan anlita biträde. Visar
biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han olämplig av annan orsak,
skall nämnden avvisa honom.

21 §.

I ärende hos beslutsnämnd får förhör anordnas med den som kan antagas
ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda
skäl icke föranleder annat.

22 §.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två
andra ledamöter är närvarande.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar äger
motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

Nämndens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i
den mån det icke är obehövligt.

23 §.

Inskrivning i särskola och utskrivning därifrån m. m.

24 §.

Psykiskt utvecklingsstörd, som kan tillgodogöra sig undervisning men
icke kan följa undervisningen inom det allmänna skolväsendet, är särskol -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

pliktig från och med höstterminen det kalenderår, då han fyller sju år, så
länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen det
kalenderår då han fyller 21 år. Föreligger synnerliga skäl, kan särskolplikten
förlängas till och med vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år.

25 §.

Särskolpliktig psykiskt utvecklingsstörd skall inskrivas i särskola, om
annat ej följer av 33 §. Med inskrivningen får dock anstå under ett år, om
särskilda skäl föreligger.

Utvecklingsstört barn som icke uppnått skolplikt^ ålder får inskrivas i
särskola, om vårdnadshavaren samtycker till det eller om barnet är omhändertaget
för samhällsvård.

26 §.

Får psykiskt utvecklingsstörd enskild undervisning, som väsentligen
motsvarar den undervisning han skulle ha fått i särskola, skall han befrias
från skolgång.

27 §.

28 §.

År det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet
och skolan eller annat förhållande påkallat att den som är inskriven i sär -

176 Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

skola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem,
far i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall
bo i sådant hem.

I fråga om beslut som avses i första stycket äger bestämmelserna i 27 §
om inskrivning i särskola motsvarande tillämpning om annat ej följer av
32 §.

29 §.

Om uttagnmg till specialundervisning eller hänvisning till annan skolform
i samma särskola beslutar skolans rektor. Är vårdnadshavaren förmyndaren
eller eleven, om han fyllt 15 år, icke ense med rektor, prövas
dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. För elev i
specialsarskola prövas frågan av beslutsnämnd i den landstingskommun,
där särskolan är belägen.

30 §.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan
forlangas med högst sex månader åt gången. Eleven får åläggas att iakttaga
särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Undervisningen i särskola får återupptagas, om förhållandena påkallar
det. Därvid far fattas beslut i fråga som avses i 28 §.

31 §.

Elev i särskola skall utskrivas slutligt, när särskolplikten upphör. Med
eget samtycke får dock elev beredas tillfälle att efter nämnda tidpunkt
slutföra påbörjad yrkesutbildning.

Barn som icke uppnått skolplikt^ ålder och ej är omhändertaget för
samhällsvård skall utskrivas slutligt, när vårdnadshavaren begär det.

32 §.

o BesIut i fråga som avses i 30 § meddelas av särskolans rektor efter samråd
med skolans läkare.

Om slutlig utskrivning från särskola beslutar särskolchefen efter samråd
med overlakaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
I fråga om elev i specialsärskola beslutar dock skolans rektor efter
samråd med skolans läkare. Styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
äger uppdraga åt rektor för särskola att efter samråd med skolans
läkare besluta om slutlig utskrivning.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

Fråga som avses i 30 § första eller andra stycket eller i 31 § prövas dock
av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om

särskolchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,
rektorn för särskolan eller skolans läkare begär det,

meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan den som enligt första eller
andra stycket äger besluta och vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven,
om han fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

I fråga om specialsärskola avser bestämmelserna i tredje stycket beslutsnämnd
i den landstingskommun där skolan är belägen.

33 §.

Med eget samtycke får psykiskt utvecklingsstörd elev i specialskolan
beredas tillfälle att slutföra påbörjad yrkesutbildning efter det att hans
särskolplikt upphört.

Inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus och utskrivning därifrån m. m.

34 §.

Psykiskt utvecklingsstörd som behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus
skall beredas sådan vård, om vårdnadshavaren, förmyndaren eller,
om den utvecklingsstörde är myndig, han själv samtycker till det eller om
han är omhändertagen för samhällsvård.

35 §.

Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke
som avses i 34 § beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården
är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad
och till att han till följd av utvecklingsstörningen

a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska
hälsa eller för eget liv,

b) är ur stånd att taga vård om sig själv,

c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad eller

d) har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Vård i specialsjukhus på grund av domstols förordnande enligt 31 kap.
3 § brottsbalken får beredas även när vården är oundgängligen påkallad
med liänsyn till, förutom utvecklingsstörningens grad, att den utvecklingsstörde
till följd av utvecklingsstörningen är farlig för annans egendom eller
annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses i första stycket
under a.

36 §.

Om inskrivning i vårdhem beslutar vårdchcfen efter samråd med överläkaren
hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, när
det gäller specialvårdhem, med vårdhemmets föreståndare.

Om inskrivning i special sjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset.

37 §.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i specialsjukhus,
skall medicinalstyrelsen föranstalta om att han utan dröjsmål
inskrives i sådant sjukhus. Är den psykiskt utvecklingsstörde redan inskriven
i sådant sjukhus, skall han i fortsättningen anses inskriven på grund
av domen.

38 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus enligt 34 § skall utskrivas,
när han icke längre behöver vården.

Om patienten icke är omhändertagen för samhällsvård skall han också
utskrivas när vårdnadshavare^ förmyndaren eller patienten själv, om han
är myndig, begär det.

39 §.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Den som utskrivits på försök får återintagas i vårdhemmet eller på specialsjukhuset,
om förhållandena påkallar det.

40 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § skall
ofördröj ligen utskrivas slutligt, om förutsättningar enligt nämnda paragraf
för att bereda honom vård icke längre föreligger. Den omständigheten att
patienten är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat
intresse, som icke avses i 35 § första stycket under a, får icke utgöra
grund för kvarhållande i annat fall än när patienten beretts vård på grund
av domstols förordnande.

41 §.

Fråga som avses i 38 §, 39 § första eller andra stycket eller i 40 § prövas
dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om

vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
eller föreståndaren eller läkaren vid vårdhemmet begär det,
meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan den som enligt förstastycket
äger besluta och vårdnadshavare^ förmyndaren eller patienten, om han
fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

I fråga om specialvårdhem avser bestämmelserna i andra stycket beslutsnämnd
i den landstingskommun där vårdhemmet är beläget.

42 §.

Fråga som avses i 38 §, 39 § första eller andra stycket eller i 40 § prövas
dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda i den landstingskommun
där sjukhuset är beläget, om

överläkaren vid sjukhuset eller vårdchefen eller överläkaren hos styrelsen
för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i den landstingskommun
där patienten är bosatt begär det,

meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan överläkaren vid sjukhuset
och vårdnadshavare^ förmyndaren eller patienten, om han fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

Beslutsnämnd prövar alltid fråga som avses i 39 § första eller andra

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

stycket eller i 40 §, om frågan gäller patient, som av domstol överlämnats till
vård i specialsjukhus eller som i annat fall beretts vård i specialsjukhus
med stöd av 35 § och som under inflytande av psykisk utvecklingsstörning
begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal icke väckts,
eller som varit intagen i fångvårdsanstalt för undergående av påföljd för
brott och under tiden för anstaitsvården eller i samband med att denna
upphört inskrivits i specialsjukhus med stöd av 35 § och icke skall återföras
till anstalten.

43 §.

För patient i specialsjukhus som avses i 42 § tredje stycket prövar beslutsnämnd
i den landstingskommun, där sjukhuset är beläget, fråga om
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av
dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Sådant tillstånd får meddelas
endast om patientens vistelse utom sjukhusområdet icke medför fara för
annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Tillstånd får förbindas
med särskilda föreskrifter.

Nämnden äger i fråga om viss patient överlåta på överläkaren vid sjukhuset
att besluta om tillstånd.

Besvär m. m.

44 §.

Mot beslut varigenom

någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat
fall än som avses i 37 §,

sär skolplikt eljest ålagts,

särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem
eller i elevhem,

ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits,

begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem
eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd återkallats,

ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

181

undervisning i särskola återupptagits eller återintagning i vårdhem eller
specialsjukhus skett efter utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställts under tillsyn

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos länsskolnämnden
genom besvär.

I övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon
enligt denna lag.

45 §.

Mot psykiatriska nämndens beslut eller huvudtillsynsmyndighetens beslut
enligt 44 § får talan icke föras.

Mot länsskolnämndens beslut får talan föras hos Konungen genom besvär.

46 §.

Talan enligt 44 § eller 45 § andra stycket får föras av vårdnadshavaren,
förmyndaren eller den som beslutet rör, om han fyllt 15 år.

Mot beslut, varigenom inskrivning i särskola, vårdhem eller specialsjukhus
vägrats, får talan också föras av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller socialnämnden.

Talan enligt 44 § första eller andra stycket får föras utan inskränkning
till viss tid.

Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.

47 §.

Besvären skall inges till beslutsnämnden.

48 §.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

49 §.

Övriga bestämmelser

50 §.

För inskrivning i särskola utan samtycke av vårdnadshavaren, förmyndaren
eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år, eller för
inskrivning i vårdhem med stöd av 35 § får icke godtagas läkarintyg som är
utfärdat av överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
För inskrivning i specialsjukhus med stöd av 35 § får icke godtagas
läkarintyg som är utfärdat av läkare som tjänstgör vid sjukhuset.

51 §.

Frågan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus skall
prövas fortlöpande.

Vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde,
om han fyllt 15 år, får göra ansökan om utskrivning.

Beslutsnämnd är icke skyldig att pröva ansökan om utskrivning, förrän
tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

52 §.

I samband med utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus
skall prövas om andra omsorger som avses i denna lag bör beredas eleven
eller patienten efter utskrivningen.

53 §.

Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig
ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan undervisning.

Barnavårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den
29 april 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för att den som ej fyllt 18 år
och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Socialnämnd skall, om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, vidtaga
åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt
denna lag beredes sådan vård.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd äger ombesörja undersökning,
som behöves för att vidtaga åtgärd enligt denna paragraf.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

54 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning på begäran av

2) vårdchef eller föreståndare för vårdhem, om den som inskrivits i hemmet
icke inställer sig där eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt
39 § tredje stycket,

3) överläkare vid specialsjukhus, om den som inskrivits i sjukhuset icke
inställer sig där eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt 39 § tredje
stycket,

5) kommunal myndighet som anges i 53 §, om någon icke inställer sig till
undersökning som han skall genomgå enligt 53 §.

Handräckning enligt första stycket 1, 2 eller 3 får lämnas endast om det
beslut som den begärda handräckningen avser skall lända till efterrättelse
omedelbart.

Om särskilda skäl föreligger får överläkare vid specialsjukhus beträffande
viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

55 §.

Vad som sägs i denna lag om överläkare vid specialsjukhus avser även
biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.

56 §.

Avgift utgår icke för omsorger enligt denna lag. Av den som icke är berättigad
till folkpension i form av hel förtidspension eller ålderspension och
som bär inkomst av eget arbete får dock uttagas skälig ersättning för kost
och för bostad, som tillhandahålles honom.

Vid tillämpning av 10 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring anses specialsjukhus som annan anstalt än sjukhus.

57 §.

Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot bestämmelserna
i 10 § första stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Den som hjälper någon som är inskriven i specialsjukhus med stöd av

184

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

35 § att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i högst två
år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

58 §.

Den som bryter mot första stycket dömes, om gärningen ej är belagd
med straff i brottsbalken, till böter eller fängelse i högst ett år.

59 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av huvudtillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall upphöra
att gälla.

Har psykiskt utvecklingsstörd genom lagakraftvunnen dom, som meddelats
före ikraftträdandet, överlämnats till sluten psykiatrisk vård, äger
medicinalstyrelsen besluta att han skall vårdas i specialsjukhus. Fattas sådant
beslut skall bestämmelserna i 37 § tillämpas.

Psykiskt utvecklingsstörd, som vid ikraftträdandet är intagen i särskola
eller vårdanstalt, skall anses inskriven där enligt bestämmelser i nya lagen
som motsvarar dem med stöd av vilka han intagits i skolan eller anstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967 185

Plan som avses i 8 § inges för fastställelse senast den dag Konungen bestämmer.

I fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger meddela de
övriga föreskrifter, som behöves i samband med ikraftträdandet av denna
lag.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 är 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 6 § skollagen den 6 juni 19621 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Med skola — —- — ------särskilt angivet.

Vad i—-—--------—----barnet står.

Beträffande undervisningen av Om undervisning av vissa psy vissa

psykiskt efterblivna gäller vad kislct utvecklingsstörda gälla bedår
om är särskilt stadgat. stämmelser i lagen den 1967

(nr ) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:247.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

187

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av SO kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 kap.

§•

31 kap.
3 §•

Kan den som begått brottslig gärning,
enligt vad som framgår av föreskriven
medicinsk utredning, beredas
vård med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall eller vård i specialsjukhus
med stöd av 35 § lagen angående omsorger
om vissa psykiskt utveck -

1 Senaste lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § se 1966:295.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

189

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 7 § rättegångsbalken^ skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

20 kap.
7 §•

Åklagare må —--väckes; eller

(Föreslagen lydelse)

Åklagare må---väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken, samt sluten
psykiatrisk vård eller vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda kommer till
stånd utan lagföring och åtal ej är
påkallat av särskilda skäl.
av riksåklagaren,
finnas föreligga.

av Konungen.

Beslut jämlikt

Beslut att--

Närmare föreskrifter

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse se 1966:296.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A2 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet

Härigenom för ordnas, att 3, 5 och 18 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

3 §•

(Föreslagen lydelse)

Förordnande om intagning---och säkerhet.

Ej må---------arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av sluten
psykiatrisk vård eller vård på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

a) om han är i behov av sluten
psykiatrisk vård, vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
eller vård på allmän
vårdanstalt för alkoholmiss -

brukare,

b) om han dömts------—------kan verkställas.

Förordnande om någons — --------eller internering.

Om flera — —--------för böter.

Förekommer anledning---—

Den som skall —- —-------

§•

---och övervakningsnämnd.

--- hans inställande.

1 Senaste lydelse av 3, 5 och 18 §§ se 1966:297.

Kuhgt. Mäj:ts proposition nr 1A2 år 1967 194

(Nuvarande lydelse)

Skall den-----------—

Om intagen skall undergå fängelse
kortare tid än sex månader, så ock
om domstol överlämnat intagen till''
sluten psykiatrisk vård eller vård
enligt lagen om nykterhetsvård och
han till följd därav skall intagas för
sluten psykiatrisk vård eller tvångsintagas
på vårdanstalt, skall verkställigheten
eller vården så länge den
pågår träda i stället för behandlingen
i arbetsanstalt. I

I kvarhållningstiden

(Föreslagen lydelse)

§•

anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängelse
kortare tid än sex månader, så ock
''om domstol överlämnat intagen till
sluten psykiatrisk vård, vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda
eller vård enligt lagen
om nykterhetsvård och han till följd
därav skall intagas för sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus
eller tvångsintagas på vårdanstalt,
skall verkställigheten eller vården
så länge den pågår träda i stället
för behandlingen i arbetsanstalt.

— villkorligt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Sjuknar intagen,-----------vid anstalten.

För undersökning--------— lämplig vård.

När det--------—särskilda föreskrifter.

meddelas bestämmelser i särskilda
lagar.

Tid varunder--------— skäl föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 27 § se 1966:293.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

193

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister1
skajl erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Registret skall — —-------

2. överlämnats till sluten eller öppen
psykiatrisk vård eller, om för
brottet är stadgat fängelse, till vård
enligt lagen om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd--- —---

Har brott, -—--- -----------

I registret-----------

(Föreslagen lydelse)

§•

--eller internering;

2. överlämnats till sluten eller öppen
psykiatrisk vård eller till vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
eller, om för brottet är
stadgat fängelse, till vård enligt lagen
om nykterhetsvård; eller
av förvandlingsstraff.
i registret,
eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. * 7

1 Senaste lydelse av 2 § se 1966:299.

7 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 142

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301)
om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, att 3, 5 och
psykiatrisk undersökning i brottmål
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

7 §§ lagen den 16 juni 1966 om rättsskall
erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

§•

Rätten får ej förordna att någon
skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård eller till vård i specials jukhus
för psykiskt utvecklingsstörda
utan att rättspsykiatrisk undersökning
företagits.

Förordnande som avses i första
stycket behöver dock ej föregås av
rättspsykiatrisk undersökning om
den misstänkte är intagen på sjukhus
för sluten psykiatrisk vård med
stöd av beslut enligt 9 § andra stycket
lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller på grund av
domstols förordnande eller är utskriven
på försök enligt 19 § samma
lag eller är inskriven i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda
med stöd av 35 § lagen den 1967
(nr ) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda. I sådant
fall är det tillräckligt alt i målet föreligger
utlåtande av medicinalstyrelsen
enligt vilket det är uppenbart

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Undersökningsläkaren skall 7

(Föreslagen lydelse)
att den misstänkte kan beredas fortsatt
vård med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall eller med stöd av 35 §
lagen angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.

Utlåtande över rättspsykiatrisk
undersökning skall, om annat ej följer
av rättens beslut, innehålla uttalande
dels om förutsättningarna för
att bereda den misstänkte vård med
stöd av lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller
vård i specialsjukhus med stöd av
35 § lagen angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vid gärningens begående.
Anser undersökningsläkaren att den
misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bör bli föremål för annan
åtgärd än sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus,
skall detta anmärkas.

------— sina uttalanden.

7 §•

Den som-----—--- —

Har misstänkt, som är häktad, för
rättspsykiatrisk undersökning förvarats
på annan plats än i häkte,
skall han återföras till häktet så
snart undersökningen avslutats. Är
han enligt under sökningsläkarens
utlåtande i behov av sluten psykiatrisk
vård, skall han i stället förvaras
på rättspsykiatrisk klinik.

eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för
rättspsykiatrisk undersökning förvarats
på annan plats än i häkte,
skall han återföras till häktet så
snart undersökningen avslutats. Är
han enligt undersökningsläkarens
utlåtande i behov av sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus,
skall han i stället förvaras på
rättspsykiatrisk klinik.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Har rätten förordnat att någon
skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård och därvid förklarat att
han skall vara häktad, skall han
vårdas på rättspsykiatrisk klinik eller
psykiatrisk avdelning i kriminalvårdsräjong
till dess han intages på
sjukhus enligt 12 § lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall. Han får, även sedan domen
i målet vunnit laga kraft, hindras att
lämna kliniken eller avdelningen och
i övrigt underkastas det tvång som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården eller för att skydda
honom själv eller omgivningen.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

197

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 16 juni 1966 om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Den som------------

Med psykisk sjukdom jämställes
i denna lag psykisk abnormitet,
som icke är psykisk sjukdom eller
psykisk efterblivenhet.

Vård beredes--- -—---- -—

Vad som--- ■—- -----— 4

(Föreslagen lydelse)

§•

under b).

Med psykisk sjukdom jämställes i
denna lag psykisk abnormitet, som
icke är psykisk sjukdom eller utgöres
av hämning i förståndsutvecklingen.

--sådan kommun.

- särskild sjukavdelning.

4 §•

Ansökan om---------

--- om intagning.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I fråga — ■—--— — — — —- han står.

Beträffande den — — -— --------—- utskriven därifrån.

Konungen äger —-----—--— tillhör krigsmakten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1967

199

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, att 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 19621 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
(Nuvarande lydelse)

3 m o m. Bestämmelserna i denna
lag gälla icke sådan vård av psykiskt
efterblivna, varom är särskilt stadgat.

1 fråga om annan vård av psykiskt
efterblivna äger Konungen meddela
föreskrifter som avvika från bestämmelserna
i denna lag.

anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 m o in. Bestämmelserna i denna
lag gälla icke sådan vård av psykiskt
utvecklingsstörda, som avses i lagen
den 1967 (nr ) an gående

omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, i vidare mån än
som föreskrives i sistnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 1 § 3 mom. se 1966:625.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529)
om allmänna barnbidrag

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Där vid —- --— —- — —--

(Föreslagen lydelse)

§•

den bidragsberättigade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 7 § se 1957:173.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

201

Bilaga 2

Utredningens förslag till

Lag angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade

Inledande bestämmelse

1 §•

Denna lag avser dem som på grund av hämmad förståndsutveckling för
sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöva särskilda
omsorger genom det allmänna (psykiskt utvecklingshämmade).

Handhavandet av omsorgerna om psykiskt utvecklingshämmade

2 §•

Landstingskommun åligger att bereda psykiskt utvecklingshämmade, som
äro bosatta inom landstingskommunen, undervisning, vård och omsorger
i övrigt enligt denna lag, i den mån icke annan drager försorg härom.

Staten sörjer för viss undervisning av psykiskt utvecklingshämmade med
syn- eller hörselskada.

Lagens bestämmelser om landstingskommun äga motsvarande tillämpning
på stad som icke tillhör landstingskommun, om ej annat föreskrives
särskilt eller framgår i övrigt.

3 §•

Ledningen av landstingskommuns verksamhet enligt denna lag utövas
av en centralstyrelse för omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Till
centralstyrelse får utses nämnd som handhar andra uppgifter.

Vid centralstyrelse skola finnas befattningar som särskolchef, vårdchef
och centralstyrelsens överläkare. 4

4 §•

Undervisning av psykiskt utvecklingshämmade meddelas i särskola. I
samband därmed skola de beredas erforderlig social och medicinsk omvårdnad.
Särskola skall omfatta förskola, grundskola, träningsskola eller yrkesskola
eller flera av dessa skolformer.

För psykiskt utvecklingshämmade, som kunna gå i skola men ha svårt
att anpassa sig till verksamheten i skolan eller för vilkas undervisning
fordras särskilda anordningar, skall meddelas specialundervisning i särskola
eller specialsärskola.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1967

För psykiskt iitvecldingshämmade, som på grund av rörelsehinder, långvarig
sjukdom eller liknande omständighet ej kunna deltaga i vanligt skolarbete,
skall anordnas särskild för dem lämpad undervisning.

5 §•

Vård av psykiskt utvecklingshämmade skall omfatta erforderlig social
och medicinsk omvårdnad, lekterapi, arbetsterapi och skyddad sysselsättning.
För vården skola finnas vårdhem, daghem för barn, sysselsättningshem
och verkstäder för skyddad sysselsättning. För utvecklingshämmade
som behöva vård i vårdhem med särskilda anordningar skola finnas specialvårdhem.

För psykiskt utvecklingshämmade, som på grund av vanförhet behöva
särskild medicinsk vård eller som på grund av asocialitet eller annan orsak
svårligen kunna vårdas tillsammans med andra samt för höggradigt utvecklingshämmade,
som äro så svårskötta att de behöva särskild vård, skola
anordnas specialsjukhus.

Psykiskt utvecklingshämmad, som behöver vård enligt första stycket
men ej bör beredas vården i inrättning som anges i denna paragraf, skall
genom centralstyrelsens försorg tillhandahållas erforderliga omsorger i
hemmet (hemmavård).

6 §•

För psykiskt utvecklingshämmade som ej kunna bo i eget hem skall, om
de ej behöva bo i vårdhem eller specialsjukhus, bostad beredas i annat enskilt
hem, inackorderingshem eller elevhem för särskolelever eller inackorderingshem
för andra psykiskt utvecklingshämmade.

7 §•

För landstingskommun skall Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer, efter förslag av landstinget, fastställa plan för ordnandet av
omsorgerna om psykiskt utvecklingshämmade. I plan skola upptagas skolor,
vårdhem, specialsjukhus, daghem, sysselsättningshem, verkstäder, inackorderingshem
och elevhem som anges i 4—6 §§, med erforderligt antal
platser. Plan må vara gemensam för flera landstingskommuner.

Plan skall fortlöpande anpassas efter behovet av omsorger. Även ändring
av plan fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Plan eller ändring i plan må fastställas att gälla för viss tid.

Plan må fastställas även om behovet av platser för vissa psykiskt utvecklingshämmade
i landstingskommunen tills vidare tillgodoses i enskild inrättning,
som ej upptagits i planen men som i den ordning Konungen bestämmer
godkänts för mottagande av psykiskt utvecklingshämmade.

8 §•

Det åligger landstingskommun att, i den mån medel ej tillhandahållas
på annat sätt, bestrida kostnaderna för annan tillhörig inrättning som upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967 203

tagits i plan, i den utsträckning platserna där äro avsedda för landstingskommunens
behov.

9 §•

Annan än statlig inrättning för psykiskt utvecklingshämmade får ej
drivas utan att vara upptagen i plan eller godkänd i den ordning Konungen
bestämmer. Detsamma gäller enskild verksamhet i övrigt, vilken innefattar
yrkesmässigt mottagande av psykiskt utvecklingshämmade för undervisning
eller vård som ej meddelas enligt avtal med landstingskommunen.

Drives inrättning eller verksamhet som avses i första stycket icke på tillfredsställande
sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande och
sker ej rättelse, äger myndighet som Konungen bestämmer återkalla meddelat
godkännande eller förbjuda fortsatt verksamhet. Beslut härom går
omedelbart i verkställighet, om ej annat förordnas.

10 §.

Särskola skall stå under ledning av en rektor. För vårdhem, daghem, sysselsättningshem,
verkstad för skyddad sysselsättning, inackorderingshem
och elevhem skola finnas föreståndare.

Vid de inrättningar, som anges i första stycket, skall finnas en läkare som
är ansvarig för den medicinska vården.

11 §•

I fråga om specialsjukhus, som avses i 5 § andra stycket, skola 13, 16, 17,
20—23, 33 och 34 §§ sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) gälla i tilllämpliga
delar. Därvid anses centralstyrelsen som sjukvårdsstyrelse och
direktion, om särskild sådan ej finnes, samt sjukhuset som lasarett.

12 §.

Högsta tillsynen över den verksamhet som bedrives enligt denna lag utövas
av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan
dem av uppgifter och befogenheter som Konungen bestämmer. För varje inrättning
för psykiskt utvecklingshämmade skall en av dessa myndigheter
vara huvudtillsynsmyndighet.

Tillsyn över skyddad sysselsättning som bedrives enligt denna lag utövas
även av arbetsmarknadsstyrelsen.

Under skolöverstyrelsen har länsskolnämnden inseende över undervisningen
av psykiskt utvecklingshämmade i landstingskommunen.

Centralstyrelse
13 §.

Ledamöter och suppleanter i särskild centralstyrelse väljas av landstinget
eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfullmäktige bestämmer.
Antalet ledamöter får dock icke vara under fem. Valet skall vara
proportionellt om det begäres av minst så många väljande som motsvara

204

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1967

det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal
personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt
val gälla särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt,
skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.

För särskild centralstyrelse äga i landstingskommun bestämmelserna i
43—51 §§ och 54 § fjärde stycket landstingslagen, i Stockholm bestämmelserna
i 51 § kommunallagen för Stockholm och i annan stad som ej tillhör
landstingskommun bestämmelserna i 32—42 §§ och 45 § andra och tredje
styckena kommunallagen motsvarande tillämpning. I protokoll behöver
dock upptagas endast förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i
varje ärende.

För centralstyrelsen i Stockholm gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriva
med iakttagande av bestämmelserna i kommunallagen för Stockholm.

14 §.

Till centralstyrelsens sammanträden skola kallas särskolchefen, vårdchefen
och centralstyrelsens överläkare. De äga deltaga i överläggningarna
men ej i besluten och få sin mening antecknad i protokollet.

15 §.

Det åligger centralstyrelsen att

verka för att psykiskt utvecklingshämmade inom landstingskommunen
beredas de omsorger som de behöva,

planlägga och samordna de omsorger för vilka landstingskommunen svarar
enligt denna lag samt verka för att de utvecklas på tillfredsställande sätt,

handha ledningen av de inrättningar som drivas och den verksamhet i
övrigt som utövas av landstingskommunen för utvecklingshämmade,

utöva lokal tillsyn över andra inrättningar för utvecklingshämmade enligt
de närmare föreskrifter Konungen meddelar,

för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de förslag angående omsorgerna
om de utvecklingshämmade som finnas påkallade.

16 §.

Drives inrättning för omsorger om psykiskt utvecklingshämmade av landstingskommuner
gemensamt, må särskild styrelse utses att för inrättningen
fullgöra de uppgifter som annars ankomma på centralstyrelse.

Nämnder
17 §.

För vissa uppgifter som anges särskilt i denna lag skall för landstingskommun
finnas en centralstyrelsens nämnd. Den består av en lagfaren ord -

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

förande som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst
samt ytterligare minst två och högst fyra ledamöter som utses av landstinget
bland centralstyrelsens ledamöter eller suppleanter. Ordföranden förordnas
av länsstyrelsen för högst fyra år i sänder.

Vid de specialsjukhus som Konungen bestämmer skall finnas en utskrivningsnämnd.
Den består av en lagfaren ordförande som bör vara eller ha
varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt
kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv. Läkare
som är anställd vid specialsjukhus får ej vara ledamot av utskrivningsnämnd
vid sjukhuset. Ledamot av utskrivningsnämnd förordnas av
länsstyrelsen för högst fyra år i sänder.

För ledamot av centralstyrelsens nämnd och utskrivningsnämnd skall
finnas en eller flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gälla även
suppleant.

18 §.

Innan ledamot av nämnd börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared
eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

I fråga om jäv mot ledamot gälla bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken
om jäv mot domare.

19 §.

Vid sammanträde med nämnd skall den som ärendet avser vara närvarande
om det kan ske utan olägenhet. Föres talan av annan än honom,
skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om icke särskilda skäl
äro däremot.

Vid sammanträde med centralstyrelsens nämnd skola särskolchefen, vårdchefen
och centralstyrelsens överläkare närvara, om icke särskilda skäl föranleda
annat. Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skall överläkaren
vid specialsjukhuset närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat.

20 §.

I ärende hos nämnd äger den som för talan anlita biträde. Visar biträde
oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han vara olämplig på annat sätt,
skall nämnden avvisa honom.

21 §.

Vid sammanträde med nämnd må den höras som antages kunna lämna
upplysningar av betydelse. Därvid skall den som ärendet avser vara närvarande,
om icke särskilda skäl föranleda annat.

I fråga om ersättning till den som hörts enligt första stycket skola bestämmelserna
om ersättning av allmänna medel till vittnen äga motsvarande
tillämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967
22 §.

Nämnd får företaga ärende till prövning endast om samtliga ledamöter
eller suppleanter äro närvarande.

Såsom nämnds beslut gäller den mening som de flesta förena sig om eller,
vid lika röstetal, den mening ordföranden biträder.

Beslut som nämnd meddelar skall innehålla de skäl på vilka avgörandet
grundas, i den mån det icke är obehövligt.

Inskrivning i särskola och utskrivning därifrån

23 §.

Psykiskt utvecklingshämmad som kan tillgodogöra sig undervisning är
särskolpliktig från och med höstterminen det kalenderår, då han fyller sju
år, så länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen
det kalenderår, då han fyller 21 år.

Föreligga synnerliga skäl, må särskolplikten förlängas till och med vårterminen
det kalenderår, då den utvecklingshämmade fyller 23 år.

24 §.

Särskolpliktig psykiskt utvecklingshämmad skall inskrivas i särskola.
Med inskrivningen får dock anstå under ett år, om särskilda skäl föreligga.

Utvecklingshämmat barn som icke uppnått skolpliktig ålder får inskrivas
i särskola om vårdnadshavare!! samtycker därtill eller barnet är omhändertaget
för samhällsvård.

25 §.

Bereds psykiskt utvecklingshämmad enskild undervisning, som väsentligen
motsvarar den undervisning han skulle ha fått i särskola, skall han
befrias från skolgång.

Har psykiskt utvecklingshämmad befriats från skolgång, skall prövas om
han får tillfredsställande undervisning. Uteblir han från prövning utan
giltigt förfall eller finnes undervisningen otillfredsställande och vinnes ej
rättelse på annat sätt, skall han inskrivas i särskola.

26 §.

Om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikten eller befrielse
från skolgången beslutar särskolchefen efter samråd med centralstyrelsens
överläkare. På begäran av särskolchefen eller överläkaren samt då vårdnadshavare^
förmyndaren eller den psykiskt utvecklingshämmade, om han
fyllt 16 år, icke är ense med särskolchefen, prövas dock frågan av centralstyrelsens
nämnd.

Vad som sägs i första stycket om särskolchefen, centralstyrelsens överläkare
och centralstyrelsens nämnd skall i fråga om förlängning av särskol -

Kungl. Maj.is proposition nr 142 år 1967

207

plikten för elev i specialsärskola avse skolans rektor och läkare samt centralstyrelsens
nämnd i den landstingskommun, där särskolan är belägen.

27 §.

Är det med hänsyn till möjligheterna att dagligen färdas mellan hemmet
och skolan eller annat förhållande påkallat att den som är inskriven i särskola
bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem,
må i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall
bo i sådant hem. I fråga om behörighet att meddela sådant beslut äger 26 §
motsvarande tillämpning.

28 §.

Om uttagning till specialundervisning eller hänvisning till annan skolform
i samma särskola beslutar skolans rektor. Är vårdnadshavare^ förmyndaren
eller eleven själv, om han fyllt 16 år, icke ense med rektor om beslutet,
prövas dock ärendet av centralstyrelsens nämnd.

29 §.

Utskrivning från särskola skall ske senast vid utgången av vårterminen
det kalenderår då eleven fyller 21 år eller, om särskolplikten förlängts, vid
den tidpunkt som angivits i förlängningsbeslutet. Med eget samtycke får
dock elev beredas tillfälle att även efter utgången av vårterminen det kalenderår,
då han fyller 23 år, slutföra påbörjad yrkesutbildning.

Barn som icke uppnått skolplikt^ ålder och ej är omhändertaget för
samhällsvård skall utskrivas, när vårdnadshavaren begär det.

I samband med utskrivning skall prövas om andra omsorger som avses
i denna lag böra beredas eleven efter utskrivningen.

30 §.

Om utskrivning av elev från särskola beslutar särskolchefen efter samråd
med centralstyrelsens överläkare. I fråga om elev i specialsärskola beslutar
skolans rektor efter samråd med skolläkaren. Centralstyrelsen äger uppdraga
åt rektor för särskola att i särskolchefens ställe efter samråd med
skolläkaren besluta i fråga om utskrivning. Utskrivning får ske utan särskild
framställning och kan begäras av vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven,
om han fyllt 16 år.

Fråga om utskrivning från särskola prövas dock av centralstyrelsens
nämnd, om

särskolchefen, centralstyrelsens överläkare, rektor för särskolan eller skolläkaren
begär det,

särskolchefen eller rektor, när han har beslutanderätten, anser framställning
om utskrivning icke böra bifallas och den som gjort framställningen
vidhåller denna,

208

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

sär skolchef en eller rektor, när han har beslutanderätten, anser utskrivning
böra ske men vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han
fyllt 16 år, motsätter sig utskrivningen,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

I fråga om utskrivning från specialsärskola avse bestämmelserna i andra
stycket centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun, där särskolan
är belägen.

Inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus samt utskrivning därifrån

31 §.

Psykiskt utvecklingshämmad som behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus
skall beredas sådan vård, om vårdnadshavaren, förmyndaren eller,
om den utvecklingshämmade är myndig, han själv samtycker därtill eller
om han är omhändertagen för samhällsvård.

Utvecklingshämmad som fyllt 18 år skall utan samtycke som avses i
första stycket beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården är
oundgängligen påkallad med hänsyn till att den utvecklingshämmade saknar
förmåga att taga vård om sig, för ett sedeslöst liv eller är farlig för annans
personliga säkerhet eller egendom.

32 §.

Om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus beslutar vårdchefen efter
samråd med centralstyrelsens överläkare. På begäran av vårdchefen eller
överläkaren samt då vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingshämmade,
om han fyllt 18 år, icke är ense med vårdchefen, prövas
dock frågan av centralstyrelsens nämnd.

33 §.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i specialsjukhus,
åligger det vårdchefen i den landstingskommun, där den som
överlämnats till vård är bosatt, att utan dröjsmål inskriva honom i sådant
sjukhus. Är han redan inskriven i sådant sjukhus, skall han i fortsättningen
anses inskriven på grund av domen.

34 §.

När patient icke längre behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus, skall
han utskrivas. Den som ej är omhändertagen för samhällsvård skall utskrivas,
om han icke fyllt 18 år, på begäran av vårdnadshavaren samt, om
han fyllt 18 år och icke oundgängligen behöver vården, på begäran av vårdnadshavaren,
förmyndaren eller honom själv, om han är myndig. Patient
i specialsjukhus som icke oundgängligen behöver vård där skall utskrivas
även på begäran av vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare i den landstingskommun,
där patienten är bosatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967 209

Patient som fyllt 18 år äger påkalla prövning av frågan om han bör utskrivas.

I samband med utskrivning skall prövas om andra omsorger som avses i
denna lag böra beredas patienten efter utskrivningen.

35 §.

Om utskrivning från vårdhem beslutar vårdchefen efter samråd med
centralstyrelsens överläkare. I fråga om patient i specialvårdhem beslutar
föreståndaren efter samråd med hemmets läkare.

Fråga om utskrivning från vårdhem prövas dock av centralstyrelsens
nämnd, om

vårdchefen, centralstyrelsens överläkare, föreståndaren eller läkaren vid
vårdhemmet begär det,

vårdchefen eller föreståndaren, när han har beslutanderätten, anser framställning
om utskrivning icke böra bifallas och den som gjort framställningen
vidhåller denna,

vårdchefen eller föreståndaren, när han har beslutanderätten, anser utskrivning
böra ske men vårdnadshavare^ förmyndaren eller patienten, om
han fyllt 18 år, motsätter sig utskrivningen,

nämnden i andra fall anser att den bör pröva frågan.

I fråga om utskrivning från specialvårdhem avse bestämmelserna i andra
stycket centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun, där vårdhemmet
är beläget.

36 §.

Om utskrivning från specialsjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset.

Fråga om utskrivning från specialsjukhus prövas dock av utskrivningsnämnden
vid sjukhuset, om

patienten av domstol överlämnats till vård i specialsjukhus eller under inflytande
av psykisk utvecklingshämning begått brott mot annans personliga
säkerhet vilket icke blivit åtalat,

överläkaren vid sjukhuset eller vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare
i den landstingskommun, där patienten är bosatt, begär det,

överläkaren vid sjukhuset anser framställning om utskrivning icke böra
bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna,

överläkaren vid sjukhuset anser utskrivning böra ske men vårdnadshavaren,
förmyndaren eller patienten, om han fyllt 18 år, motsätter sig utskrivning,

utskrivningsnämnden i andra fall anser att den bör pröva frågan.

I fall då beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall överläkaren
ofördröjligen göra anmälan hos nämnden, när patienten ger tillkänna
att han icke vill vara inskriven i sjukhuset eller överläkaren finner
anledning till utskrivning.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 142

210 Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

37 §.

För patient i specialsjukhus, som av domstol överlämnats till vård eller
under inflytande av psykisk utvecklingshämning begått brott mot annans
personliga säkerhet, för vilket åtal icke väckts, beslutar utskrivningsnämnden
vid sjukhuset om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Nämnden
äger i fråga om viss patient överlåta sin beslutanderätt på överläkaren vid
sjukhuset.

Överläkaren äger återkalla även utskrivningsnämndens beslut om tillstånd
som avses i första stycket.

Särskilda bestämmelser

38 §.

Det åligger skolstyrelsen att vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig
ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan
undervisning. Styrelsen äger därvid ombesörja att han genomgår erforderliga
undersökningar.

Det åligger barnavårdsnämnden att utöver vad som framgår av barnavårdslagen
vidtaga åtgärder för att barn som kan antagas behöva vård enligt
denna lag beredes sådan vård. Barnavårdsnämnden äger därvid ombesörja
att barnet genomgår erforderliga undersökningar.

Det åligger socialnämnden, om det ej ankommer på barnavårdsnämnden,
att vidtaga åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva
vård enligt denna lag beredes sådan vård. Socialnämnden äger därvid ombesörja,
att han genomgår erforderliga undersökningar.

39 §.

Kan prövning av centralstyrelsens nämnd icke avvaktas utan fara eller
allvarlig olägenhet, äger nämndens ordförande meddela beslut som avses i
26, 27 eller 32 §.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart
till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.
Nämndens prövning skall ske utan dröjsmål och senast tio dagar från dagen
för ordförandens beslut.

40 §.

Centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd är icke skyldig att
pröva begäran om utskrivning, förrän tre månader förflutit från prövningen
av tidigare begäran.

41 §.

Ledamot och suppleant i centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd
samt den som är anställd i den verksamhet som avses i denna lag

211

Kangl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

får ej till obehörig yppa vad han i sin nämnda egenskap erfarit om enskilds
personliga förhållanden.

Undervisnings- och vårdkostnader
42 §.

Omsorger enligt denna lag äro kostnadsfria för den enskilde. Av den som
har inkomst av eget arbete och till följd därav icke är berättigad till folkpension
i form av förtidspension får dock uttagas skälig ersättning för
bostad och kost, som tillhandahållas honom.

Landstingskommun eller enligt Konungens bestämmande annan huvudman
äger uppbära allmänt barnbidrag för psykiskt utvecklingshämmad
som bor i elevhem, vårdhem, specialsjukhus, inackorderingshem eller på
huvudmannens bekostnad i enskilt hem. I fråga om rätt att uppbära folkpension
såsom ersättning för kostnad för vård eller försörjning gälla bestämmelserna
i 10 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
varvid specialsjukhus anses som annan anstalt än sjukhus.

Besvär och handräckning in. m.

43 §.

Talan mot beslut i fråga om inskrivning i särskola, vårdhem eller specialsjukhus,
utskrivning från sådan inrättning, tillstånd att på egen hand vistas
utom inrättning, förlängning av särskolplikten, befrielse från skolgången i
särskola, särskolelevs bostad, uttagning till specialundervisning, hänvisning
till annan skolform i samma särskola eller beslut varigenom annan
omsorg vägrats får utan inskränkning till viss tid föras hos huvudtillsynsmyndigheten
genom besvär. Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats,
får föras, förutom av den som beslutet rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller socialnämnden. Beslut av centralstyrelsens nämnd eller
utskrivningsnämnd länder omedelbart till efterrättelse. Huvudtillsynsmyndigheten
äger i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet
av sådant beslut.

Mot beslut, varigenom centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd
avvisat biträde eller utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § andra stycket,
äger den beslutet rör inom tre veckor från det han fick del av beslutet föra
särskild talan genom besvär hos huvudtillsynsmyndigheten.

Besvär skola ingivas till den som meddelat beslutet.

44 §.

Talan mot huvudtillsynsmyndighetens beslut, varigenom någon inskrivits
i särskola, vårdhem eller specialsjukhus eller framställning om utskrivning
8*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 142

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

lämnats utan bifall, må föras genom besvär hos Konungen. Huvudtillsynsmyndighetens
beslut länder omedelbart till efterrättelse.

Mot andra beslut som huvudtillsynsmyndigheten meddelat enligt 43 § får
talan ej föras.

45 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning på begäran av

särskolchefen eller rektor för särskola, om särskolpliktig som inskrivits
i särskolan icke fullgör skolgången,

vårdchefen eller föreståndare för vårdhem, i vilket psykiskt utvecklingshämmad
inskrivits, om han icke inställer sig där,

överläkaren vid specialsjukhus, i vilket utvecklingshämmad inskrivits,
om han icke inställer sig där,

särskolchefen, vårdchefen, rektor för särskola, föreståndare för vårdhem
eller överläkaren vid specialsjukhus för att återföra utvecklingshämmad
som olovligen håller sig undan från särskola, elevhem, vårdhem eller specialsjukhus,

kommunal myndighet som anges i 38 §, om någon icke inställer sig till
undersökning som han skall genomgå enligt 38 §.

46 §.

Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot 9 § dömes
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Den som hjälper någon att avvika från specialsjukhus, där han inskrivits
enligt denna lag, dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år. För försök
dömes till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

47 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelar Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, huvudtillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Genom lagen upphäves lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Psykiskt efterbliven, som enligt 2 kap. sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321) eller med tillämpning av 47 § 3 mom. samma lag i dess lydelse
före den 1 januari 1965 eller på grund av domstols förordnande enligt 31
kap. 3 § brottsbalken är intagen för vård på sådant sinnessjukhus som efter
ikraftträdandet blir specialsjukhus, skall anses inskriven i specialsjukhuset
enligt nya lagen.

Psykiskt efterbliven, som vid ikraftträdandet är intagen i särskola eller
vårdanstalt, skall anses inskriven där enligt nya lagen.

Landstingskommuner som vid ikraftträdandet ha gemensam centralstyrelse
må behålla denna ordning även därefter.

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Senast två år efter ikraftträdandet skola planer som avses i 7 § underställas
för fastställelse.

Till dess Vipeholms sjukhus blir specialsjukhus enligt denna lag får plan
som avses i 7 § nya lagen fastställas, även om den ej upptager platser för
sådana psykiskt utvecklingshämmade som kunna beredas plats i nämnda
sjukhus. Under samma tid skola bestämmelserna om specialsjukhus och
utskrivningsnämnd i 17—22, 31—34, 36, 37, 39—41 samt 43—46 §§ nya
lagen gälla för Vipeholms sjukhus.

I fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet gälla
äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 maj 1967.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 16 mars 1967 tillhandakonimet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17
februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 2) lag om
ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319), 3) lag om ändrad
lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken, 4) lag om ändrad lydelse
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 5) lag angående ändring i lagen den 4 juni
1964- (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 6) lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,
7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963
(nr 197) om allmänt kriminalregister, 8) lag angående ändring i lagen den
16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och 9)
lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Carl Herman Bergh.

Lagrådet yttrade:

Lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

1 §•

Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna gäller inte
dem som får sluten psykiatrisk vård eller är utskrivna på försök enligt 19 §
lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall. Någon motsvarande undantagsbestämmelse har icke upptagits i
den nu föreslagna lagen. Den nya lagstiftningen om psykiskt utvecklingsstörda
och lagstiftningen om psykiskt sjuka kan alltså vara att tillämpa samtidigt
i fråga om en och samma person. Enligt uttalande i motiven ökar detta

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

möjligheterna att samordna olika omsorger om de psykiskt utvecklingsstörda
och en förbättring här har länge ansetts påkallad.

Den föreslagna ordningen med samtidig tillämpning av olika regelsystem
torde i vissa fall kunna föranleda tvekan om hur samordningen rent faktiskt
skall komma till stånd. Lagrådet avser här sådana fall där en psykiskt
utvecklingsstörd, som är föremål för vård eller andra omsorger enligt den
nu föreslagna lagen, blir psykiskt sjuk och måste beredas vård enligt 1966
års lag om sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Denna lag innehåller särskilda
regler om permission och utskrivning på försök. Det ligger i sakens natur
att om patienten erhållit permission enligt reglerna i 1966 års lag detta beslut
måste respekteras även av de myndigheter som har att handlägga frågor rörande
patienten enligt omsorgslagen. Den omständigheten att vederbörande
under den tid han är intagen för sluten psykiatrisk vård även är underkastad
bestämmelserna i omsorgslagen bör alltså inte få medföra att frågan om
permission skall omprövas enligt denna senare lag.

Utskrivning på försök från sluten psykiatrisk vård bör icke ske i sådana
fall då patienten är inskriven i vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § omsorgslagen.
Något behov att under en prövotid följa patienten torde ej föreligga
i dessa fall eftersom patienten efter utskrivning enligt 1966 års lag
skall erhålla fortsatt vård i vårdhemmet eller på specialsjukhuset. Vad under
förarbetena (se prop. 1966: 53 sid. 197) till lagen om sluten psykiatrisk vård
i vissa fall uttalats därom att det inte bör finnas något formellt hinder att använda
utskrivning på försök från sådan vård även om patienten skall återföras
till anstalt av något slag torde därför ej äga tillämpning för nu förevarande
fall.

15 §.

I denna paragraf torde böra upptagas även regler om vilka tjänstemän som
skall kallas till sammanträde med sådan för landstingskommuner gemensam
särskild styrelse som avses i 6 § fjärde stycket. Uppenbarligen bör härvid
komma ifråga vederbörande särskolchefer, vårdchefer och överläkare
hos styrelser för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, dock endast i den
mån vid sammanträdet avses skola förekomma ärende angående inrättning
inom sådan tjänstemans verksamhetsområde. Lagrådet föreslår att andra
och tredje styckena slås samman till ett stycke och ges följande lydelse:

»Till sammanträde med skolstyrelse, sjukvårdsstyrelse eller styrelse som
avses i 6 § fjärde stycket skall särskolchef, vårdchef och överläkare hos styrelse
för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda kallas, om vid sammanträdet
avses skola förekomma ärende som rör inrättning inom tjänstemannens
verksamhetsområde.»

19 §.

I första stycket av denna paragraf ges bestämmelse av innehåll att, för det

216

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i2 år 1967

fall att annan än den ärendet avser för talan, som regel skall beredas tillfälle
för honom att närvara vid det sammanträde med beslutsnämnden då ärendet
behandlas. Under föredragningen inför lagrådet har upplysts att stadgandet
endast avser vårdnadshavare eller förmyndare. Denna innebörd av
föreskriften synes böra komma till tydligt uttryck i lagtexten genom att orden
»annan än honom» utbyts mot »vårdnadshavare eller förmyndare».

I andra stycket av paragrafen anges vissa befattningshavare som skall
närvara vid sammanträde med beslutsnämnd. Emellertid kan såsom framgår
av 32 och 41 §§ även andra befattningshavare än de angivna begära nämndens
prövning av frågor som regleras av den föreslagna lagstiftningen. Det
kan givetvis i många fall vara lämpligt att även sådan befattningshavare är
närvarande vid sammanträden med nämnden när dessa ärenden behandlas.
En bestämmelse härom bör ges i förevarande stycke förslagsvis genom ett
tillägg av följande lydelse: »Detsamma gäller annan befattningshavare som
begärt nämndens prövning av ärendet.»

22 §.

Omröstningsregeln i andra stycket har utformats i överensstämmelse med
motsvarande stadgande i 34 § andra stycket lagen den 16 juni 1966 om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med hänsyn till att beslutsnämnden
även har att fatta beslut i ersättningsfrågor bör den föreslagna avfattningen
av regeln jämkas. Förslagsvis kan nu förevarande bestämmelse
ges följande lydelse: »Vad enligt 29 kap. rättegångsbalken gäller angående
omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.
» Sker sådan jämkning, bör även nyssnämnda stadgande i 1966 års lag
omformuleras.

23 §.

Förevar ande paragraf innehåller stadgande om rätt för beslutsnämndens
ordförande att meddela vissa beslut, om nämndens prövning icke kan avvaktas
utan fara eller allvarlig olägenhet. Beslutet länder omedelbart till
efterrättelse och gäller tills vidare i väntan på nämndens prövning. I sista
punkten av andra stycket föreskrivs att nämndens prövning skall ske utan
dröj smål och senast tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

Vad som sålunda stadgas får anses medföra att ordförandens beslut förfaller
om någon prövning av nämnden icke ägt rum inom den föreskrivna
tiden. I detta avseende kan göras jämförelse med vad som enligt 24 § andra
stycket barnavårdslagen gäller i fråga om underställning av vissa beslut av
barnavårdsnämnd, se NJA II 1960 sid. 450.

25 §.

I motiven till denna paragraf behandlas det fall att, då båda föräldrarna
är vårdnadshavare och samtycke krävs av dem båda, endast en av dem ut -

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-2 år 1967

tryckligen samtyckt till inskrivning men denne uppger att den andre går
med därpå. Departementschefen anför att det då ofta kan vara befogat att
utgå ifrån att även den andre samtyckt. Spörsmålet har betydelse även i
andra situationer, t. ex. vid inskrivning enligt 34 §. Enligt lagrådets mening
är det visserligen önskvärt att ärenden om lagens tillämpning i de enskilda
fallen handläggs på ett personligt sätt utan tyngande former. Samtycke, i de
fall då sådant krävs, är emellertid en viktig förutsättning för inskrivning.
Frågan om vilken utredning som bör fordras om att samtycke lämnats får
i varje särskilt fall under tjänsteansvar bedömas av den som har att besluta
om inskrivning.

27 §.

I anslutning till denna paragraf har departementschefen uttalat att, om
särskolchefen inte anser sig kunna bifalla en begäran om inskrivning, som
skolstyrelse gjort enligt 53 §, han bör hänskjuta frågan till beslutsnämnden.
Enligt lagrådets mening bör detsamma gälla om särskolchefen inte anser
sig kunna bifalla en framställning från barnavårdsnämnd om inskrivning.

28 §.

I paragrafen regleras möjligheterna att besluta om särskolelevs bostadsförhållanden.
En placering av eleven utanför det egna hemmet får ske om
detta är påkallat med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet
och skolan eller annat förhållande. I remissprotokollet har inte närmare
angivits vad som åsyftas med uttrycket »annat förhållande». Utredningen
har däremot gjort vissa uttalanden som kan tjäna till vägledning vid tolkningen.
Sålunda framhåller utredningen att inskrivning i särskola skall avse
viss skola och att redan vid detta avgörande boendefrågan bör beaktas. En
vägledande princip sägs böra vara, att eleven om möjligt skall bo kvar i det
egna hemmet. Det tillfogas att om skolan ligger på sådant avstånd från elevens
hemort att han inte lämpligen kan färdas dit dagligen eller om han av
annat skäl inte kan fullgöra skolgången under det att han bor hemma, det
blir nödvändigt att lösa boendefrågan på annat sätt.

Enligt lagrådets uppfattning är det oklart om en placering utanför det
egna hemmet är avsedd att kunna få ske även av den anledningen, att förhållandena
i hemmet bedöms vara mindre tillfredsställande. Utredningens
uttalanden synes närmast tyda på att man inte tänkt sig att den myndighet
som beslutar om inskrivning skall ingå på en allmän bedömning av förhållandena
i hemmet utan begränsa sin prövning till sådana omständigheter
som mera direkt kan påverka skolgången, såsom skolvägens längd o. dyl. Då
det är betydelsefullt att förhållandet mellan barnavårdsnämndens möjligheter
att ingripa enligt barnavårdslagen och inskrivningsmyndighetens befogenheter
enligt den nu aktuella lagen klarläggs, får lagrådet hemställa om ett
förtydligande.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967
34 §.

Denna paragraf och den följande anger förutsättningarna för intagning i
vårdhem eller specialsjukhus. Det kan i detta sammanhang vara anledning
att erinra om den ordning som gäller beträffande intagning på sjukhus av
psykiskt sjuka, en ordning som för övrigt äger tillämpning för närvarande
även i fråga om psykiskt utvecklingsstörda.

Fri intagning — i princip grundad på den sjukes eget samtycke — sker
enligt sjukvårdslagen tämligen formlöst. Intagning oberoende av eget samtycke
får äga rum enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall om där angivna förutsättningar, hänförliga till den sjukes tillstånd,
är för handen. Vid framläggandet av förslaget till den sistnämnda lagen anslöt
sig departementschefen till några gjorda kommittéuttalanden. Enligt
dessa borde den fria intagningsformen kunna användas så snart den sjuke
inte uttryckligen motsätter sig intagningen och det hänvisades härvid till att
vissa psykiskt sjuka kan vara mer eller mindre likgiltiga för hur det förfars
med dem eller på grund av omtöcknings- eller förvirringstillstånd ur stånd
att uttrycka några önskemål; ytterligare angavs att om patientens inställning
sedermera blir den att han motsätter sig fortsatt vård, några olägenheter
som regel inte torde behöva befaras om det visar sig nödvändigt att
skriva ut honom.

Den antagna lagtexten och motiveringen till denna anger ej att samtycke
till intagning kan lämnas av annan än den sjuke och ändå vara att anse som
dennes eget samtycke i lagens mening. Grunden till att så icke desto mindre
kan vara fallet är beträffande föräldrar och andra vårdnadshavare att finna
i den vårdnad de har att utöva. Motsvarande gäller beträffande förmyndares
omsorg om omyndigförklarads person.

De befogenheter som tillkommer en vårdnadshavare förblir inte oförändrade
under hela den tid vårdnaden varar. Ju mer ett barn med åldern får
förmåga av självständig bedömning, dess större betydelse måste, även rättsligt,
tilläggas dess uttalade vilja. Det torde anses att medan föräldrar äger
bestämma vistelseorten för mindre barn, man har att beträffande barn som
nått en ålder av 15 år och däröver ta hänsyn till barnets egen vilja rörande
vistelseort. Särskild återhållsamhet är påkallad vid inskränkning i någon
betydelsefull medborgerlig frihet, såsom mera varaktigt frihetsberövande. —
I detta sammanhang kan göras jämförelse med den mycket diskuterade frågan
om betydelsen av ett barns vilja när det gäller verkställighet av dom avseende
vårdnaden av barnet. Enligt förslag, som föreligger till lagrådets
granskning, skall, om barnet fyllt femton år, verkställighet icke ske mot
dess vilja utan att länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets
bästa, och detsamma skall gälla om barnet ännu ej fyllt femton år men nått
sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. — Ytterligare
kan i sammanhanget förtjäna omnämnas den ändring som vid den nu gällande
barnavårdslagens tillkomst företogs i dess 31 §. I sin ursprungliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967 219

form innebar paragrafen att vårdbehövande som ej fyllt 18 år kunde, då föräldrarna
avlidit eller övergivit honom, eller på begäran av föräldrarna eller
med deras samtycke, omhändertas för samhällsvård även om han själv motsatte
sig sådan åtgärd. På hemställan av lagrådet, som härvidlag delvis följde
remissyttrande av utredningen om administrativa frihetsberövanden, tillfogades
emellertid bestämmelse att den som fyllt 15 år fick, om ej särskilda
skäl föranledde annat, endast efter eget samtycke omhändertas enligt paragrafen.

Den ordning som gäller för psykiskt sjuka torde i enlighet med det sagda
kunna sammanfattningsvis anges sålunda. Underårig eller omyndigförklarad
kan bli intagen enligt den fria intagningsformen på grund av samtycke av
vårdnadshavaren resp. förmyndaren, men i vissa fall fordras samtycke av
den sjuke själv. Dessa fall får antas vara då den sjuke, i regel äldre än femton
år, uppnått tillräcklig mognad. I överensstämmelse med de förut återgivna,
av departementschefen biträdda kommittéuttalandena behöver enbart
frånvaro av sådant samtycke icke då nödvändigtvis tillerkännas betydelse.
Den sjukes inställning kommer i beaktande företrädesvis då han uttryckligen
motsätter sig intagning.

Det nu föreliggande förslaget avviker inom sitt tillämpningsområde från
denna ordning. Så snart den utvecklingsstörde står under annans vårdnad
eller är omyndigförklarad är hans uttalade vägran utan verkan för intagningsfrågan
och vårdsnadshavarens resp. förmyndarens samtycke tillräckligt
för att fri intagning får komma till stånd. Förslaget medger alltså inte något
undantag för den kategori utvecklingsstörda som nått viss mognad.

Såvitt lagrådet kan finna, lämnar förarbetena ej någon upplysning om anledningen
till att denna ståndpunkt intas. Möjligen utgår förslaget från att,
när det gäller utvecklingsstörda, denna kategori enligt sakens natur måste
vara av så ringa omfattning att den icke behöver tas i beräkning. Uppgifter
som stöder ett sådant antagande saknas emellertid. Här kan erinras om departementschefens
uttalande i motiveringen till 34 §. Beträffande eget samtycke
av myndig utvecklingsstörd sägs att det fordras att han förstår vad
saken gäller och kan anses vara i stånd att ge ett giltigt samtycke. Tydligt är
att om en 21-åring kan ha denna förmåga, så kan vara fallet även med den
som inte uppnått denna ålder. Och vad omyndigförklarad angår, kan ju förklaringen
vara föranledd av bristande ekonomiskt förstånd som ej utesluter
förmåga att liandha personliga angelägenheter. Icke heller kan lämnas ur
sikte att intagning enligt förslaget regelmässigt lär bli av längre varaktighet
och att omyndig utvecklingsstörd icke har någon ovillkorlig rätt själv att
påkalla utskrivning från den fria intagningen. Härtill kommer att handräckning
enligt 54 § skall lämnas även vid fri intagning. Som ytterligare påpekande
kan erinras om att, vid den formella handläggningen av ärenden enligt
lagen, betydelse i åtskilliga sammanhang just tilläggs den omständigheten
att den saken gäller fyllt 15 år.

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Man får givetvis inte bortse från att intagning är avsedd att ske till den
utvecklingsstördes bästa och att den grundläggande förutsättningen är att
han behöver vård. Detsamma kan emellertid med lika rätt sägas om psykiskt
sjuka. De omsorger om psykiskt utvecklingsstörda som sker i form av
intagning på vårdhem eller special sjukhus innefattar påtagligen ett moment
av frihetsberövande. Hänsyn till den enskildes rättssäkerhet föranleder att
vid den fria intagningen allt rimligt utrymme skall lämnas för hans egen uttalade
vilja. Intagning mot hans vilja bör däremot i princip följa reglerna i
35 § om intagning oberoende av samtgcke. Lagrådet anser att om utvecklingsstörd,
som nått 15 års ålder och har sådan förståndsmognad och omdömesförmåga
att han är i stånd till en rimlig bedömning av ett samtyckes
innebörd och verkan, uttryckligen motsätter sig intagning, den fria intagningsformen
icke får grundas endast på samtycke av vårdnadshavare eller
förmyndare. En begäran om utskrivning skall då under motsvarande förutsättningar
ovillkorligen bifallas (38 §). — En bedömning av den utvecklingsstördes
förmåga i angivet hänseende kan vid intagning lämpligen ske i samband
med prövningen om han behöver vård.

Förevarande paragraf — 34 § — innebär vidare, att om den utvecklingsstörde
är omhändertagen för samhällsvård, det varken fordras samtycke av
honom själv eller av hans vårdnadshavare eller förmyndare för att fri intagning
skall få äga rum. Det kan antas vara förutsatt att framställning i
någon form skall ha skett från barnavårdsnämnden, jfr 53 § andra stycket.
Här må anmärkas att, såsom i det föregående berörts, omhändertagande för
samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen i princip fordrar eget samtycke
om den som skall omhändertas fyllt 15 år. Blir en sådan underårig föremål
för åtgärd enligt den nu förevarande 34 § i den föreslagna lagstiftningen kan
han genom att begära samhällsvårdens upphörande undanröja förutsättningen
för tillämpning av paragrafen. Det problem som här ovan varit på
tal med avseende å kollision mellan å ena sidan samtycke från vårdnadshavare
eller förmyndare och å andra sidan vägran från 15-årig utvecklingsstörd
blir alltså när det gäller omhändertagande för samhällsvård aktuellt
endast beträffande annan samhällsvård än enligt 31 § barnavårdslagen.

Utgångspunkten för bestämmande av barnavårdsnämndens befogenheter
mot den omhändertagne har tidigare varit att de icke sträckte sig längre än
föräldrarnas gentemot deras barn. Den nya barnavårdslagstiftningen innebär
att befogenheterna inte längre begränsas på detta sätt utan i stället gjorts
beroende av vad den omhändertagnes behandling kräver. Barnavårdsnämnden
har sålunda enligt 41 § barnavårdslagen rätt att underkasta den omhändertagne
den begränsning i rörelsefriheten som betingas av syftet med
omhändertagandet.

Med hänsyn härtill synes det följdriktigt att, såsom förslaget anger, den
som är omhändertagen för samhällsvård kan intas på vårdhem eller specialsjukhus
mot sin vilja. Detta gäller även om han undantagsvis är myndig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

221

I enlighet med det sagda förordar lagrådet att paragrafen erhåller förslagsvis
följande formulering:

»Vård i vårdhem eller specialsjukhus skall beredas psykiskt utvecklingsstörd
som är i behov därav, efter hans eget samtycke om han är myndig och
annars efter samtycke av vårdnadshavaren eller förmyndaren. Den som
fyllt femton år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas får dock
beredas vård endast om han själv samtycker därtill.

Psykiskt utvecklingsstörd som är omhändertagen för samhällsvård skall
om han behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus beredas sådan vård.»

35 §.

I den allmänna motiveringen har departementschefen berört det fall att
någon som av domstol överlämnats till vård i special sjukhus anses i stället
böra mera varaktigt vårdas inom psykopatvården. Det framhålles att han
enligt nu gällande lag kan föras över dit inom ramen för domstolens förordnande.
Den föreslagna lagstiftningen leder, påpekas det, till ändring på denna
punkt men problemet anses komma upp i ytterst få fall. Enligt vad som
anges kan då den som domstol överlämnat till vård i specialsjukhus skrivas
ut därifrån och beredas sjukhusvård med stöd av lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, förutsatt att rekvisiten enligt sistnämnda
lag är uppfyllda.

I anledning härav kan framhållas att den från specialsjukhus utskrivne
icke kan överlämnas till sluten psykiatrisk vård med stöd av 1 § e) i den omförmälda
lagen. Därför fordras nämligen beslut av domstol, och det domstolsbeslut
som föreligger i fallet avser vård i specialsjukhus och kan således ej
åberopas.

Vad angår innehållet av sista stycket i förevarande paragraf torde detta
komma till klarare uttryck, om den inledande huvudsatsen fick förslagsvis
följande jämkade lydelse: »Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke

får beredas även---under a). Vården får dock endast beredas med stöd

av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.»

38 §.

Med hänvisning till vad som anförts under 34 § hemställer lagrådet att
slutorden i andra stycket ersätts med »när det begäres av vårdnadshavaren,
förmyndaren eller patienten själv om han är myndig eller fyllt 15 år och nått
sådan mognad att hans vilja bör beaktas».

44 §.

Enligt denna paragraf och 47 § kan talan föras hos psykiatriska nämnden.
I motiven har uttalats att i processuellt hänseende skall gälla de regler om
förfarandet inför den psykiatriska nämnden som finns i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt lagrådets mening bör en ut -

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

trycklig bestämmelse härom upptas i nu förevarande lag. Ett sådant stadgande
kan lämpligen införas såsom ett andra stycke i 49 § och förslagsvis
ges följande lydelse: »Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tilllämpliga
delar 29 § och 31—34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.»

49 §.

Lagrådet hänvisar till vad lagrådet anfört vid 44 §.

50 och 54 §§.

I sista stycket av 53 § tilläggs skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd
rätt att ombesörja undersökning som behövs för att vidtaga åtgärd
enligt paragrafen. Såsom framgår av motiven, åsyftas här läkarundersökning,
testning och annan undersökning som erfordras för att bedöma behovet
av undervisning eller vård enligt lagen. Om den som skall genomgå undersökning
inte inställer sig, kan skolstyrelsen, barnavårdsnämnden eller
socialnämnden begära handräckning enligt 54 § första stycket 5).

Med hänsyn till vad under föredragningen upplysts torde det vara lämpligt
att även omsorgsstyrelsens tjänstemän, nämligen särskolchefen, vårdchefen
och styrelsens överläkare, erhåller befogenhet att föranstalta om undersökning
av ifrågavarande slag och begära handräckning för att få undersökningen
till stånd. I förstnämnda hänseende synes bestämmelse kunna tas
in i 50 §. Rätten att begära handräckning torde kunna stadgas genom en utvidgning
av föreskriften i 54 § första stycket. Lagrådet hemställer, dels att
i 50 § tilläggs ett tredje stycke av följande lydelse »Särskolchef, vårdchef och
överläkare hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger
ombesörja undersökning som behöves för att bedöma fråga om inskrivning
som sägs i första stycket», dels ock att 54 § första stycket 5) erhåller följande
avfattning »5) tjänsteman eller myndighet som anges i 50 § sista stycket
eller 53 §, om någon icke inställer sig till undersökning som han skall genomgå
enligt nämnda lagrum».

I samband med ändringen i 50 § torde paragrafens andra stycke böra jämkas
i formellt avseende.

Övergångsbestämmelser

Genom regeln i tredje stycket av övergångsbestämmelserna ges möjlighet
för medicinalstyrelsen att besluta om vård i specialsjukhus av en psykiskt
utvecklingsstörd, som genom lagakraftvunnen dom, som meddelats före
ikraftträdandet överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Uppenbarligen har
därvid förutsatts att den nya lagens regler skall tillämpas, sedan sådant beslut
givits, och inte de som innefattas i lagen om sluten psykiatrisk vård i
vissa fall. Exempelvis skall fråga om utskrivning behandlas av beslutsnämnd

223

Kungl. Maj. ts proposition nr lk2 år 1967

och inte av utskrivningsnämnd. Att övergångsbestämmelsen har den angivna
innebörden synes böra tydligt framgå av lagtexten. Detta kan förslagsvis
ernås genom att andra meningen i stycket ges följande lydelse: »Fattas
sådant beslut skall anses som om patienten av domstol genom lagakraftvunnen
dom överlämnats till vård i specialsjnkhus.» Lagrådet förordar att
stadgandet utformas i enlighet härmed.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 16 juni 1966
(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Förslaget föranleder ingen erinran. Om i enlighet med vad lagrådet anfört
vid 22 § förslaget till lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
detta lagrum jämkas, bör dock även 34 § i 1966 års lag omformuleras.
En sådan omformulering föranleder också ändringar i rubriken och ingressen
till nu förevarande lagförslag.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 juni

1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Odhnoff, Wickman

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319), lag om ändrad
lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken, lag om ändrad lydelse
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, lag angående ändring i lagen den 4 juni
1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, lag angående ändrad
lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister, lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966
(nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och lag angående ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

De ändringar som lagrådet föreslagit i 15, 19, 22, 34, 35, 38, 49, 50 och
54 §§ samt övergångsbestämmelserna förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda bör i sak godtas. Tillägget till 19 §
andra stycket bör dock innehålla att nämndens prövning begärts med stöd
av bestämmelse i lagen. Jag vill göra den anmärkningen att ett särskilt
skäl att behandla ett ärende utan att viss tjänsteman är närvarande kan
vara att reseavståndet är alltför stort i förhållande till inställelsens betydelse.

I fråga om 15 § vill jag tillägga att samtliga inrättningar som avses i den
föreslagna lagen får anses falla inom verksamhetsområdet för överläkaren
hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

I anslutning till förslaget i 28 § att beslut om att en särskolelev skall bo
i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem skall
kunna fattas, om det är påkallat med hänsyn till svårigheter att dagligen
färdas mellan det egna hemmet och skolan eller annat förhållande, har lagrådet
begärt ett förtydligande för att klarlägga förhållandet mellan barnavårdsnämnds
möjligheter att ingripa enligt barnavårdslagen och inskrivningsmyndighetens
befogenheter enligt förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

225

Jag vill understryka att en särskolelev om möjligt bör bo kvar i det egna
hemmet. Placering utanför detta bör dock kunna ske med stöd av omsorgslagen,
om det är påkallat för att eleven över huvud taget skall kunna få
den undervisning han behöver eller för att han skall kunna tillgodogöra
sig den på tillfredsställande sätt. Olika yttre faktorer kan påverka den utvecklingsstördes
möjligheter att få eller dra nytta av särskolundervisning.
En särskilt praktisk situation har angetts i den remitterade lagtexten,
nämligen att det — av geografiska skäl eller sådana skäl i kombination med
andra omständigheter -— är svårt för den utvecklingsstörde att dagligen
färdas mellan hemmet och skolan. Även andra faktorer kan emellertid vara
av betydelse, däribland förhållandena i hemmet. Det torde inte vara möjligt
att dra en klar gräns mellan barnavårdsnämndernas kompetensområde
och inskrivningsmyndighetens i fråga om placering av en särskolelev utanför
det egna hemmet. Man bör undvika att snävt begränsa inskrivningsmyndighetens
kompetensområde. Syftet med dess åtgärder i fråga om en
elevs boendeförhållanden bör dock vara att trygga hans skolgång. Barnavårdsnämnden
befrias inte från sin skyldighet att ingripa till skydd för
barnet enligt barnavårdslagen.

Vad lagrådet i övrigt anfört i fråga om förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda föranleder ingen erinran från min
sida.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna bör vissa redaktionella
jämkningar göras i förslaget. Vidare bör benämningen »medicinalstyrelsen»
i det remitterade förslaget bytas ut mot »socialstyrelsen», eftersom denna
beteckning är avsedd att användas för den centrala förvaltningsmyndighet
som den 1 januari 1968 skall ersätta socialstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Lagrådets förslag om ändring av 34 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall bör genomföras. I samband härmed bör lagförslaget
benämnas förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr
293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t genom proposition
föreslår riksdagen att anta dels de i det föregående nämnda lagförslagen
med angivna ändringar, dels ock de vid statsrådsprotokollet den 17 februari
1967 fogade förslagen till lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242) och lag angående ändrad lydelse av 7 §
lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................. 1

Lagförslagen .................................................... 4

Förslag till lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda...... 4

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)... 21

Förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken 22

Förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken........... 24

Förslag till lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet.......................................... 25

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt...................................... 27

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister............................. 28

Förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål.................................... 29

Förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall......... 32

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962

(nr 242) ........................................................... 34

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag................................................. 35

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 februari 1967 ............................ 36

Huvuddragen av gällande bestämmelser.................................... 37

Utredningen........................................................... 43

Personkretsen....................................................... 43

Huvudmannaskapet................................................. 46

Olika former av omsorger............................................. 49

Undervisning..................................................... 49

Vård............................................................ 53

Fritidsverksamhet................................................. 55

Boendeformer..................................................... 56

Organisations- och personalfrågor...................................... 58

Centralstyrelse m. m............................................... 58

Personal.......................................................... 59

Statsbidrag....................................................... 60

In- och utskrivning m. m............................................. 61

Allmänt.......................................................... 61

Särskolplikt....................................................... 62

Inskrivning i särskola m. m........................................ 63

Utskrivning från särskola........................................... 65

Skyldighet att ta emot vård........................................ 67

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus............................ 69

Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus m. m.................... 70

Vissa andra frågor................................................... 72

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967 227

Remissyttrandena...................................................... 73

Allmänna synpunkter................................................ 73

Personkretsen....................................................... 75

Huvudmannaskapet................................................. 78

Olika former av omsorger............................................. 79

Undervisning..................................................... 79

Vård............................................................ 82

Fritidsverksamhet................................................. 84

Boendeformer..................................................... 84

Organisations- och personalfrågor...................................... 85

Centralstyrelse m. m............................................... 85

Personal.......................................................... 89

Statsbidrag....................................................... 89

In- och utskrivning in. m............................................. 90

Allmänt.......................................................... 90

Särskolplikt....................................................... 91

Inskrivning i särskola m. m........................................ 92

Utskrivning från särskola........................................... 93

Skyldighet att ta emot vård........................................ 94

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus............................. 96

Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus m. m.................... 97

Vissa andra frågor................................................... 98

Departementschefen..................................................... 100

Allmänna synpunkter................................................ 100

Personkretsen....................................................... 103

Huvudmannaskapet................................................. 107

Olika former av omsorger............................................. 112

Undervisning..................................................... 112

Vård............................................................ 117

Fritidsverksamhet................................................. 121

Boendeformer..................................................... 121

Organisations- och personalfrågor...................................... 124

Centralstyrelse m. m............................................... 124

Personal.......................................................... 127

Statsbidrag....................................................... 127

In- och utskrivning m. m............................................. 129

Allmänt.......................................................... 129

Särskolplikt....................................................... 131

Inskrivning i särskola m. m........................................ 132

Utskrivning från särskola........................................... 138

Skyldighet att ta emot vård........................................ 142

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus............................ 147

Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus m. m.................... 149

Vissa andra frågor................................................... 155

Specialmotivering...................................................... 159

Departementschefens hemställan.......................................... 168

228 Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Bilagal.............................................................. 169

Förslag till lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda..... 169

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319). . . 186

Förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken 187

Förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken........ 189

Förslag till lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet..................................... 190

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt................................. 192

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister...................................... 193

Förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål............................... 194

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 16 juni 1966

(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall........... 197

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962

(nr 242)...................................................... 199

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag........................................... 200

Bilaga 2.............................................................. 201

Utredningens förslag till lag angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade.
.......................................................... 201

Lagrådets utlåtande .............................................. 214

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 juni 1967 ........................ 224

ESSELTE AB, STHLM 67
614809