Kungl. Maj:ts proposition nr 19 (Proposition 1939:19)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj
1931 (nr 142); given Stockholms slott den 25 november
1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 20, 57, 63, 64 och 82 §§ stadsplanelagen den 29
maj 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

20 §.

Inom område---avsett ändamål.

Har med avseende å visst område jämlikt 14 § beslut meddelats eller på
sätt i 15 § sägs fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan eller
stomplan, eller har enligt 16 § förbud meddelats mot nybyggnad inom område,
för vilket stadsplan eller stomplan antagits eller beträffande vilket
föreläggande enligt 4 eller 12 § givits örn upprättande eller ändring av sådan
plan, äger Konungens befallningshavande i den utsträckning, som föranledes
av omständigheterna, meddela förbud mot åtgärd, varom i första stycket
sägs. Förbud, som nu sagts, skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

57 §.

Konungen äger---av omständigheterna.

Föreligger fråga — — — Konungens befallningshavande.

Har enligt första stycket meddelats nybyggnadsförbud, eller är fall för
handen, som i andra stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser---av Konungen.

63 §.

Nybyggnad må--— avsett ändamål.

Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.

Beträffande område, som ingår i byggnadsplan, skall vad i 20 § andra
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Föreligger fråga---Konungens befallningshavande.

Är fall, som i första stycket avses, för handen, skall vad i 20 § andra
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Majlis proposition nr 19.

82 §.

Räder, då---annorledes förordnar.

I fall, som i första stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 oktober 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Eriksson.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Quensel, anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Westman, fråga angående ändring i vissa delar av stadsplanelagen.

Föredraganden anför:

»Enligt 20 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 är det förbjudet att inom
område, som ingår i stadsplan eller stomplan, vidtaga schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, såvida åtgärden uppenbarligen
är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande
för avsett ändamål. Beträffande område, för vilket icke fastställts
stadsplan eller stomplan, finnes icke någon motsvarande bestämmelse.

önskemålet att ett tillämnat ordnande av bebyggelsen icke skall försvåras
genom olämpliga åtgärder har emellertid i annat avseende tillgodosetts även
vad angår vissa områden av sistnämnda slag. Principiellt gäller sålunda förbud
mot nybyggnad i strid ej blott mot fastställd stadsplan eller stomplan
utan även mot utomplansbestämmelser, som fastställts för stad eller stadsliknande
samhälles ytterområden. Beträffande den egentliga landsbygden finnes
motsvarande förbud mot nybyggnad i strid mot fastställd byggnadsplan
eller mot fastställda utomplansbestämmelser. — Redan ett tillämnat ordnande
av bebyggelsen inom ett område kan föranleda uppkomsten av förbud
mot nybyggnad inom området. Har fråga uppkommit om bildande av ett
municipalsamhälle för sagda ändamål, äger sålunda länsstyrelsen i avvaktan
på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att utan särskilt tillstånd verkställa
nybyggnad inom området för det blivande municipalsamhället. Det
ankommer sedan på Kungl. Maj :t att vid frågans avgörande meddela det förbud
mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna. Inom
stad eller stadsliknande samhälle kan förbud mot nybyggnad utverkas hos
länsstyrelsen så snart förslag väckts om antagande eller ändring av stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område. Antagandet
av ett dylikt förslag medför även förbud mot nybyggnad utan tillstånd av

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

länsstyrelsen; förbudet gäller till dess frågan om förslagets fastställelse prövats.
Vad angår den egentliga landsbygden kan länsstyrelsen, då fråga föreligger
om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om ändring
i sådan plan, meddela förbud att utan särskilt tillstånd verkställa nybyggnad
inom området. — Slutligen må erinras därom att, i den mån underställt förslag
till stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser såsom för stad
icke vinner fastställelse, Kungl. Majit kan för viss tid meddela erforderligt
byggnadsförbud, ävensom att Kungl. Majit vid föreläggande örn upprättande
eller ändring av stadsplan eller stomplan äger meddela sådant förbud.

Vid 1938 års riksdag framställdes i andra kammaren av herr Lundqvist
en interpellation till chefen för justitiedepartementet angående åtgärder till
förekommande av skadegörelse genom bortforsling av jord och dylikt inom
sådana områden där fråga örn en stadsmässig reglering av bebyggelsen
väckts men ännu ej slutligt avgjorts. I motiveringen till interpellationen
anfördes bland annat:

''Det vill synas som om något mer än möjlighet att meddela nybyggnadsförbud
vore behövligt för att icke samhället i avbidan på stadsplanens fastställelse
i dylika fall skall vara utsatt för risken att olämpliga åtgärder vidtagas,
vilka efter stadsplanens fastställelse skulle vara uteslutna. Jag åsyftar
härmed det förhållandet, att enligt 20 § i stadsplanelagen schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke må vidtagas
inom område, som ingår i stadsplan, såvida åtgärden uppenbarligen är av
beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett
ändamål. Även det skydd mot olämpliga åtgärder, som man velat bereda
genom detta lagstadgande, torde åtminstone i särskilda fall kunna vara lika
behövligt redan under övergångstiden från det frågan om tillämpning av
stadsplanelagens stadsbestämmelser inom ett samhälle tages upp och tills
stadsplanen hunnit fastställas.

Min uppmärksamhet har riktats härpå med anledning av vad som i detta
avseende passerat inom ett municipalsamhälle här i Stockholms närhet, för
vilket stadsplanelagstiftningens stadsbestämmelser nu varit tillämpliga i tio
års titj, men som ännu icke fått någon stadsplan fastställd. I avvaktan härpå
gäller förbud mot nybyggnad. Samhället har karaktären av trädgårdssamhälle,
och det ligger otvivelaktigt största vikt uppå att denna dess karaktär
bibehålies och än vidare utvecklas. Markens naturliga beskaffenhet
inom samhället erbjuder goda förutsättningar härför. Men just denna tillgång
inom samhället håller nu på att spolieras. Enskilda markägare —
bosatta å annan ort — ha tagit sig för att i stor skala försälja och bortforsla
jord från sina fastigheter. Redan har ett 10-tal stadsägor inom samhället
med en sammanlagd areal av närmare 30,000 kvadratmeter blivit på detta
sätt fördärvade. Och man har anledning befara, att denna skadegörelse,
örn den får obehindrat fortgå, skall bli ännu mera omfattande, innan samhällets
besvärliga stadsplanefråga kan bli löst. ----

Under sådana förhållanden synes man icke kunna komma till annan slutsats,
än att det nu omnämnda samhället — och naturligen även andra därmed
jämförliga samhällen — härvidlag sakna det skydd mot olämpliga åtgärder
från enskilda markägares sida, som de rätteligen borde vara tillförsäkrade.
Det anförda torde visa, att betydande värden kunna stå på spel,
örn icke ett sådant skydd åstadkommes. Jag kan ej heller underlåta att påpeka,
att tidigare framlagda stadsplaneförslag för det samhälle, jag här talat

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

om, synas ha mött motstånd väsentligen därför, att i desamma icke tillräckligt
stora områden varit avsatta till parker och andra platser för allmän
trevnad. I betraktande härav synes det så mycket egendomligare, att enskilda
markägare inom samhället kunna lia möjlighet att, under det arbetet med
stadsplanen pågår, vidtaga åtgärder, som måste komma att i hög grad försvåra
samhällets fortsatta utveckling just såsom trädgårdssamhälle.’

Till besvarande av interpellationen tillkännagav jag, att genom sakkunnig
person verkställts undersökning av de förhållanden interpellanten heroid.
Av denna undersökning syntes framgå ej blott att missförhållanden av angiven
art förelåge i det åsyftade särskilda fallet, utan också att bortförande av
jord på liknande sätt i större eller mindre omfattning förekommit på andra
håll. Anledning förelåge fördenskull att taga under omprövning behovet
av bestämmelser, ägnade att förebygga skadegörelse genom schaktning, trädfällning
m. m. redan på ett tidigare stadium än då fastställd stadsplan eller
stomplan funnes.

Inom justitiedepartementet har sedermera utarbetats en promemoria med
utkast till lag örn ändrad lydelse av 20 och 57 §§ stadsplanelagen.

I promemorian uttalades att för tillgodoseende av ovan angivna synpunkter
syntes krävas, att rättsligt skydd mot olämpliga åtgärder av de slag som
avsåges i 20 § stadsplanelagen bereddes jämväl för sådant inom stad eller
stadsliknande samhälle beläget område, vars planläggning vore under förberedande.
Hit hörde i första hand ej blott områden, för vilka beslut örn
antagande eller ändring av stads- eller stomplan fattats av stadsfullmäktige
men frågan om fastställelse ännu ej hunnit prövas (14 §), utan överhuvud
varje område, beträffande vilket fråga om antagande av stads- eller stomplan
eller ändring därav vore väckt och följaktligen förbud mot nybyggnad
kunde meddelas (15 §). Uppmärksamhet förtjänade vidare områden, för
vilka Kungl. Majit vägrat fastställelse å beslutad stads- eller stomplan men
förordnat om nybyggnadsförbud (16 § första stycket) eller ock meddelat dylikt
förbud i samband med föreläggande att upprätta stadsplan (16 § andra
stycket). Jämväl i sistnämnda båda fall syntes möjlighet böra beredas att
inom område, där nybyggnadsförbudet gällde, förbjuda åtgärd varom nu
vore fråga. Vad nu sagts syntes äga giltighet även beträffande sådana tätare
befolkade orter på landet, beträffande vilka Kungl. Majit utfärdat nybyggnadsförbud
i anslutning till förordnande örn tillämpning för orten av stadsplanelagens
bestämmelser för stad eller fråga uppkommit angående sådant
förordnande (57 § första och andra styckena).

Enligt det vid promemorian fogade lagutkastet skulle såsom ett andra
stycke i 20 § stadsplanelagen införas stadgande att, då fråga förelåge enligt 14
eller 15 § om antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan eller enligt
16 § meddelats förbud mot nybyggnad inom område, för vilket antagits stadsplan
eller stomplan eller beträffande vilket meddelats föreläggande enligt
4 §, länsstyrelsen ägde förordna om de inskränkningar i rätten att vidtaga i
paragrafens första stycke omförmälda åtgärder som föranleddes av omständigheterna;
och skulle förordnande, som nu sagts, lända till efterrättelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

utan hinder av förd klagan. Vad sålunda föreskrivits skulle enligt stadgande
i ett i 57 § infört nytt tredje stycke äga motsvarande tillämpning, därest enligt
första stycket i samma paragraf meddelats nybyggnadsförbud eller sådant
fall vore för handen, som i paragrafens andra stycke avsåges.

över promemorian jämte därvid fogat lagutkast ha avgivits utlåtanden
av byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Malmöhus, örebro och Västerbottens län samt lantmäteristyrelsen
ävensom av Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska kommunaltekniska föreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.
Dessutom ha inkommit yttranden, som av nämnda länsstyrelser infordrats
från vissa underlydande myndigheter.

Byggnadsstyrelsen har, med förmälan att den föreslagna ändringen av
stadsplanelagen vore önskvärd och av behovet starkt påkallad, tillstyrkt att
densamma genomfördes. Enligt styrelsens mening borde emellertid ändringen
icke inskränkas att allenast gälla städer och stadsliknande samhällen. Styrelsen
hemställde, att förslaget måtte utvidgas att omfatta jämväl områden för
byggnadsplan enligt 60 och 64 §§ stadsplanelagen. Till närmare motivering
härför har styrelsen anfört:

Behovet av ett ingripande från det allmännas sida mot bland annat olämplig
jordschaktning inom viss ort syntes uteslutande vara beroende av den å orten
befintliga eller blivande samhällsbebyggelsens beskaffenhet i och för sig och
alltså ovidkommande den frågan, efter vilka lagbestämmelser bebyggelsen
reglerades. Det förhölle sig så, att här i landet funnes och utvecklades alltjämt
ett stort antal samhällsbildningar — stations- eller industrisamhällen
m. m. — för vilka stadsplanelagen av en eller annan anledning först på ett
långt framskridet stadium bleve tillämplig och som därför beträffande bebyggelsens
beskaffenhet, invånarantal och storleksordning i övrigt ofta hunne
bliva avsevärt större än många städer och stadsliknande samhällen, innan
möjligheter förefunnes att reglera samhällsbebyggelsen medelst stadsplan
eller stomplan. Bebyggelsen inom åsyftade samhällsbildningar reglerades
i bästa fall endast medelst byggnadsplan, ofta endast genom utomplansbestämmelser.
— Det syntes även böra nämnas, att i åtminstone ett av de
samhällen, som närmast torde hava föranlett ifrågavarande lagförslag, reglerades
bebyggandet endast genom delvis byggnadsplan, delvis utomplansbestämmelser,
ehuru marken länge varit avstyckad och bebyggd i en omfattning,
som mer än väl motiverade municipalbildning och därav följande
stadsplaneläggning. Enligt byggnadsstyrelsens mening vore det alltså synnerligen
angeläget att jämväl för här åsyftade samhällsområden på den rena
landsbygden möjligheter bereddes till förhindrande av bland annat för markens
användning och bebyggande olämpliga schaktningsåtgärder, åtminstone
inom områden, där byggnadsplan funnes fastställd eller där fråga väckts
örn upprättande av byggnadsplan och där byggnadsförbud av sådan anledning
meddelats.

Även Svenska landskommunernas förbund har ifrågasatt, örn ej för byggnadsplaneområden
borde meddelas bestämmelser motsvarande vad som föreslagits
för stadsplaneområden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har — i likhet med länsarkitekten i länet
— tillstyrkt lagändring i förevarande avseende men tillika framhållit såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

angeläget, att denna utvidgades att omfatta utomplansområden i städer och
stadsliknande samhällen såväl som byggnadsplane- och utomplansområden
å den egentliga landsbygden samt sådana områden, där byggnadsförbud enligt
82 § stadsplanelagen vore gällande. Det hade i Stockholms län visat sig
att inom områden, där byggnadsverksamheten reglerats genom byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser, en livlig bebyggelse ofta kommit till stånd samt
att behov av skydd mot markskövling av nu ifrågavarande slag uppkommit.
Exempel härå hade förekommit i Sollentuna socken. Sedan inom ett område
på landsbygden, för vilket utomplansbestämmelser gällde och där livlig
egnahemsbebyggelse kommit till stånd, markexploateringen avstannat, hade
en fastighetsägare, som innehade ett större för bebyggelse outnyttjat markområde,
företagit sig att avskala matjordslagret och bortföra detsamma.
Härigenom hade området fått ett mycket fult och skräpigt utseende till omkringboendes
förfång. Byggnadsnämnden hade visserligen sökt förhindra
områdets förstörande, men då något stöd i lag icke funnes för att tvinga fastighetsägaren
att upphöra med markskövlingen, hade åsyftat resultat icke
kunnat ernås. Med de höga priser på matjord, som vore rådande i Stockholmstrakten,
kunde det understundom vara frestande för markägaren att
utan hänsyn till den skada för framtiden, som därav uppkomme, avyttra
matjorden och därigenom skaffa sig en tillfällig vinst. Det förelåge därför
fara för att markskövling av angivet slag kunde komma att taga ökad omfattning,
därest icke sådana lagbestämmelser komme till stånd, att densamma
kunde förhindras.

Lantmäteristyrelsen, vilken före utlåtandets avgivande beretts tillfälle att
taga del av de yttranden som avgivits av byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen
och länsarkitekten i Stockholms län, har tillstyrkt de i utkastet föreslagna
ändringarna med den utvidgning som påyrkats av sistnämnda båda
myndigheter. Enär utomplansbestämmelser på vissa ställen gällde för mycket
stora rena jordbruksområden, har styrelsen emellertid uttalat, att den
förutsatte att tillämpningen av de blivande lagbestämmelserna handhades
med den försiktighet, som påkallades av angivna förhållanden.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, örebro
och Västerbottens län hava lämnat lagutkastet utan erinran.

Jämväl Svenska stadsförbundet och Svenska kommunaltekniska föreningen
hava, under framhållande att den i utkastet föreslagna lagändringen vore
behövlig, tillstyrkt densamma.

Å andra sidan har Sveriges fastighetsägareförbund uttalat betänkligheter
mot förslaget samt därvid anfört bland annat, att det syntes förbundet anmärkningsvärt
att behov av lagstiftning i det i promemorian berörda hänseendet
skulle ha uppkommit på den korta tid av icke ens ett decennium
som förflutit sedan stadsplanelagen antogs. Så långt förbundets erfarenhet
sträckte sig hade icke förekommit sådana missförhållanden, som icke kunnat
avhjälpas med stöd av gällande bestämmelser. — Förbundet har vidare
framhållit, att örn genom en lagstiftning, sådan som den i promemorian
föreslagna, markägare exempelvis skulle bli förhindrade att företaga vanlig

Kungl. Mcij:ts proposition nr 19.

skogsavverkning på ett område blott därför att inom samhället mer eller
mindre obestämda planer vore å bane att i en stomplan upptaga skogsområdet
såsom park, ställdes sådana markägare mången gång inför risken att
få sin ekonomi spolierad, och detta under det att samhället icke hade någon
skyldighet att påskynda planläggningen och ännu mindre att inlösa det
område, över vilket samhället sålunda lade en död hand. Tyvärr förhölle
det sig enligt vad förbundet uttalat också på del sättet, att det allmänna icke
kunde fritagas från att stundom söka fördröja antagandet av sådan plan,
som här vore i fråga, i syfte att försätta markägarna i sådana svårigheter,
att de nödgades underkasta sig särskilt rigorösa planbestämmelser blott för
att över huvud taget få en plan till stånd. Genom den nu föreslagna lagstiftningen
skulle det allmänna erhålla ännu ett medel att öva påtryckning
på markägare genom att dessa, ehuru samhället måhända avsiktligt försvårade
fastställandet av en stadsplan eller stomplan, icke ens finge fälla
träd eller schakta bort lera eller grus. En lagstiftning med dylika konsekvenser
kunde icke tillstyrkas av förbundet.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna i lagutkastet
har förbundet anmärkt, att det vöre betänkligt att anknyta så allvarliga
rättsföljder, som här avsåges, till någonting så obestämt som att fråga om
antagande av stadsplan eller stomplan blivit väckt, samt vidare hemställt att
i allt fall giltighetstiden för länsstyrelsens ifrågavarande förordnanden måtte
begränsas.

Erfarenheten har visat, att enskilda fastighetsägare ej sällan å sin egendom
vidtaga mer eller mindre ingripande åtgärder, vilka uppenbarligen äro
av beskaffenhet att avsevärt försvåra att, där en tätare bebyggelse förefinnes
eller är att förvänta, ordna förhållandena inom orten på ett med hänsyn
till det allmänna bästa tillfredsställande sätt. Det är uppenbarligen av vikt,
att lagstiftninsen inrymmer möjlighet att i erforderlig utsträckning förebygga
eller ingripa mot dylika åtgärder. I syfte att förekomma missbruk av
ifrågavarande art har ock i 20 § av den gällande stadsplanelagen intagits visst
förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning och andra därmed jämförliga
åtgärder. Förbudet gäller emellertid allenast för områden som ingå i fastställd
stadsplan eller stomplan för stad, köping och vissa andra stadsliknande
samhällen.

Enligt förenämnda lagutkast skulle vederbörande länsstyrelse tillerkännas
befogenhet att ingripa mot åtgärder av förevarande natur i vissa fall som
icke omfattas av nyssnämnda förbud i 20 § stadsplanelagen. Länsstyrelsen
skulle sålunda äga att med avseende å område, beträffande vilket beslut
föreligger örn antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan eller fråga
därom uppkommit, förordna örn de inskränkningar i rätten att vidtaga
schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga åtgärder, som föranleddes
av omständigheterna. Samma befogenhet skulle enligt utkastet tillkomma
länsstyrelsen för de fall, att Kungl. Maj:t meddelat nybyggnadsförbud
för område, som inginge i antagen stadsplan eller stomplan eller beträf -

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

fande vilket Kungl. Majit utfärdat föreläggande om upprättande eller ändring
av stadsplan eller stomplan. Härjämte skulle sådan befogenhet tillkomma
länsstyrelsen, där Kungl. Majit, i samband med förordnande att
stadsplanelagens bestämmelser för stad skulle tillämpas i fråga om visst område
på landet, meddelat nybyggnadsförbud för området eller ock fråga
väckts örn dylikt förordnande.

Vad sålunda föreslagits har, såsom förut nämnts, föranlett vissa erinringar
av Sveriges fastighetsägareförbund, som med hänsyn till de inskränkningar
i jordägarens rätt att disponera över sin mark, utkastet innebure, ställt
sig avvisande mot detsamma. Med anledning härav må framhållas, att det
icke lärer kunna undvikas att inom områden, där en tätare bebyggelse förefinnes
eller håller på att växa fram, de särskilda fastighetsägarna måste vid
brukande av sina fastigheter taga skälig hänsyn till deras gemensamma intresse
av ordnade förhållanden inom orten. Å andra sidan bör uppenbarligen
tillses att en fastighetsägare icke förhindras att utnyttja sin fastighet
på ett ekonomiskt sätt i den mån detta kan ske utan förfång för andra
fastighetsägare eller för det allmänna. Enligt utkastet skall, beträffande frågan
om förbud mot åtgärder av förut nämnd natur, den närmare prövningen
i sådant hänseende ankomma på länsstyrelserna. Det torde saknas anledning
till antagande, att dessa myndigheter skulle komma att underkasta vederbörande
fastighetsägare strängare föreskrifter än som äro nödvändiga och överensstämmande
med billighetens krav. I detta sammanhang må erinras, att
länsstyrelsens beslut får överklagas hos Kungl. Majit samt att beslutet, örn
förhållandena därtill föranleda, kan återkallas.

De myndigheter och sammanslutningar, som förutom fastighetsägarförhundet
yttrat sig i saken, ha icke hyst några betänkligheter i fråga örn den
befogenhet som enligt utkastet skulle tillerkännas länsstyrelserna. I flera
yttranden har däremot ifrågasatts, huruvida icke utkastet i förevarande
avseende intoge en alltför restriktiv ståndpunkt, samt föreslagits, att vederbörande
fastighetsägare borde vara underkastad vissa inskränkningar i fråga
om vidtagande av sådana åtgärder, som här vore i fråga, även i andra fall
än dem som avsåges med utkastet. Sålunda har byggnadsstyrelsen hemställt,
att förslaget måtte utvidgas att omfatta jämväl områden, som inginge i fastställd
eller ifrågasatt byggnadsplan för landsbygden, och svenska landskommunernas
förbund har givit uttryck åt samma önskemål. Vidare har lantmäteristyrelsen,
i likhet med länsstyrelsen och länsarkitekten i Stockholms
län, framhållit angelägenheten av att förslaget utvidgades att omfatta utomplansområden
i städer och stadsliknande samhällen såväl som byggnadsplan-
och utomplansområden å den egentliga landsbygden samt sådana områden,
där byggnadsförbud enligt 82 § stadsplanelagen gällde.

Det torde icke kunna bestridas, att till stöd för en utvidgning i förhållande
till det remitterade lagutkastet anförts beaktansvärda skäl. Tydligt är sålunda,
att på sätt byggnadsstyrelsen yttrat behovet av ett ingripande från
det allmännas sida mot t. ex. olämplig jordschaktning i viss ort uteslutande
är beroende av den å orten befintliga eller tilltänkta bebyggelsens beskaffen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

het och icke har något egentligt samband med frågan, vilka lagbestämmelser
som eljest äro tillämpliga å bebyggelsen. Med hänsyn härtill lärer böra
undersökas, i vad mån en utvidgning av ifrågavarande lagändring kan vidtagas.

Beträffande område, som ingår i fastställd byggnadsplan, synes lämpligen
kunna såsom tredje stycke i 63 § stadsplanelagen intagas stadgande om enahanda
befogenhet för länsstyrelsen, som förut föreslagits beträffande vissa
områden i stad och därmed jämställda samhällen. Länsstyrelsen skulle sålunda
äga att i fråga örn sådant område som först nämnts förordna örn de inskränkningar
i rätten att företaga schaktning, fyllning, trädfällning och därmed
jämförliga åtgärder, som till förekommande av missbruk föranledas av
omständigheterna. Det torde emellertid även vara erforderligt att tillerkänna
länsstyrelsen möjlighet att i vissa fall ingripa, innan byggnadsplan blivit fastställd.
I 64 § torde fördenskull såsom andra stycke böra intagas en bestämmelse,
enligt vilken länsstyrelsen, när fråga uppkommit om upprättande eller
ändring av sådan plan, må äga att meddela förbud mot åtgärder som förut
nämnts.

I detta sammanhang må framhållas, att byggnadsplan, som ofta tillkommer
på markägarnas initiativ, städse lärer upprättas med tillbörlig hänsyn till
varje enskild markägares bästa. Ett förhindrande av åtgärder som uppenbarligen
väsentligen försvåra planens genomförande torde således ligga i markägarnas
eget välförstådda intresse.

I 82 § stadsplanelagen stadgas att, därest på grund av 1 kap. 41 § tredje
stycket lagen om fastighetsbildning i stad inom område som i sistnämnda
lagrum avsåges rådde byggnadsförbud, då stadsplanelagen trädde i kraft,
skall förbudet gälla, intill dess stadsplan varder fastställd eller Kungl. Maj:t
annorledes förordnar. Ifrågavarande stadgande i lagen om fastighetsbildning
i stad, vilket upphävdes samtidigt med stadsplanelagens utfärdande,
har nu sin motsvarighet i 57 § i sistnämnda lag. För område som avses i
82 § stadsplanelagen torde fördenskull i förevarande avseende böra gälla detsamma
som i det remitterade lagutkastet föreslagits beträffande områden,
vilka avses i 57 § samma lag.

Av lantmäteristyrelsen och vissa andra myndigheter har såsom förut
nämnts ifrågasatts, att även beträffande områden i stad och på landet, där
allenast utomplansbestämmelser äro gällande, tillerkänna länsstyrelsen befogenhet
att meddela förbud av ifrågavarande art. Något praktiskt behov av
en sådan befogenhet lärer dock icke föreligga i andra fall än då bebyggelsen
inom en ort framskridit så långt att stadsplan eller stomplan, respektive byggnadsplan,
bör upprättas. För sådana fall skall emellertid länsstyrelsen redan
enligt vad förut föreslagits äga meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning
och därmed jämförliga åtgärder. Någon utvidgning av förevarande
lagändring att jämväl omfatta utomplansområden synes därför icke böra vidtagas.

1 enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag lill lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

1931 (nr 142). Beträffande utformningen av detta förslag må anmärkas, att
i fråga örn 20 § andra stycket i förhållande till det remitterade lagutkastet vidtagits
viss jämkning av redaktionell natur.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 20, 57, 63, 64 och 82 §§ stadsplanelagen den
29 maj 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

20 §.

Inom område---avsett ändamål.

Föreligger med avseende å visst område beslut, varom i 14 § förmäles, om
antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan, eller är, på sätt i 15 §
sägs, fråga väckt om antagande eller ändring av sådan plan, eller har enligt
16 § meddelats förbud mot nybyggnad inom område, för vilket antagits stadsplan
eller stomplan eller beträffande vilket meddelats föreläggande enligt
4 § om upprättande eller ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande
förordna örn de inskränkningar i rätten att vidtaga i första stycket
omförmälda åtgärder, som föranledas av omständigheterna. Förordnande,
varom nu är sagt, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

57 §.

Konungen äger---av omständigheterna.

Föreligger fråga---Konungens befallningshavande.

Har enligt första stycket meddelats nybyggnadsförbud, eller är fall för
handen, som i andra stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser---av Konungen.

63 §.

Nybyggnad må---avsett ändamål.

Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.

Beträffande område, som ingår i byggnadsplan, skall vad i 20 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

04 §.

Föreligger fråga---Konungens befallningshavande.

Är fall, som i första stycket avses, för handen, skall vad i 20 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

82 §.

Räder, då---annorledes förordnar.

I fall, som i första stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 november
1938.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 6 oktober 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra hovrättsfiskalen Allan Nordenstam.

Lagrådet yttrade:

Enligt det i förslaget upptagna nya andra stycket i 20 § skall Konungens
befallningshavande i angivna fall äga förordna om de inskränkningar i rätten
att vidtaga i första stycket omförmälda åtgärder, som föranledas av
omständigheterna.

I lagtexten har icke närmare utsagts vilka omständigheter härvidlag skola
komma i betraktande. Av de skäl, som åberopats till stöd för bestämmelsens
införande, kan emellertid den slutsatsen dragas att ett förbud av den
innebörd varom här är fråga överhuvud icke bör meddelas utan att särskild
anledning därtill föreligger. För att ett ingripande från Konungens befallningshavandes
sida skall vara påkallat torde visserligen icke kunna krävas,
att ett otillbörligt förfarande redan påbörjats, men förhållandena böra dock
utmärka, att missbruk i något avseende kan befaras. Genom bestämmelsens
anknytning till första stycket i 20 § likasom genom hänvisningarna
lill reglerna i 14—16 §§ om nybyggnadsförbud antydes vidare en viss begränsning
rörande den utsträckning som i olika hänseenden får givas åt
ett enligt andra stycket meddelat förbud. Sålunda bör uppenbarligen ett
förbuds giltighetstid begränsas till vad ändamålet kräver, därvid reglerna
i 14 och 15 §§ samt med stöd av 16 § i särskilda fall meddelade tidsbeslämmelser
kunna tjäna till ledning. Har exempelvis ett förbud meddelats
i fall, som angives i 14 eller 15 §, bör detsamma begränsas att avse högst ti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

den till dess fastställelsefrågan blivit av Kungl. Majit prövad; skulle sådan
tidsbegränsning ej hava skett, och vägras fastställelse utan att nybyggnadsförbud
samtidigt meddelas, måste förstnämnda förbud omedelbart av Konungens
befallningshavande återkallas. Tydligt är ock att förbudet bör inskränkas
till att gälla allenast områden, vilkas användande för avsett ändamål
kan försvåras genom sådan åtgärd varom fråga är. Förbudet bör
vidare begränsas till den eller de kategorier av obehöriga förfoganden, som
äro att befara, t. ex. schaktning eller trädfällning, och om möjligt även
såtillvida att mindre ingripande åtgärder undantagas från förbudet. Genom
att de förbjudna åtgärderna sålunda noggrant angivas undvikes jämväl, att
jordägare lämnas i ovisshet örn gränserna för sin rätt att nyttja fastigheten.
Där i något fall ett mera generellt förbud visar sig erforderligt, bör detta, i
överensstämmelse med vad enligt första stycket gäller, omfatta allenast sådana
åtgärder, som uppenbarligen äro av beskaffenhet att kunna väsentligt
försvåra områdets användande för avsett ändamål.

Måhända skulle det bliva lättare att tolka bestämmelsen i enlighet med
vad nu sagts, om en jämkning sker i lagtexten så att där uttalas, att Konungens
befallningshavande äger i den utsträckning, som föranledes av omständigheterna,
meddela förbud mot åtgärd varom i första stycket sägs. Genom
en sådan avfattning skulle jämväl tydligare än i förslagets text komma till
uttryck att vad i 68 § är stadgat äger tillämpning, om befallningshavandens
förordnande åsidosättes.

Då Konungen meddelar föreläggande om upprättande eller ändring av
stomplan, sker det med stöd av 12 §. Detta lagrum bör därför jämte 4 §
åberopas i lagtexten.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19,

Utdrag av protokollet över justitiedepariementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 november 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för kommunikationsdepartementet, lagrådets
den 10 november 1938 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 6 oktober
1938 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad lagrådet yttrat till närmare utveckling av innebörden i det nya andra
stycket i 20 § stadsplanelagen överensstämmer med de synpunkter, som
legat till grund för lagförslaget, och föranleder därför icke någon erinran
från min sida.

De ändringar av lagtexten, som lagrådet ifrågasatt i förtydligande syfte,
torde böra iakttagas. Härjämte synas i nyssnämnda stycke böra vidtagas
vissa andra jämkningar av redaktionell innebörd.»

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu anförts jämkade
förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Piliang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 19.