Kungl. Maj:ts proposition nr 19 (Proposition 1927:19)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning
m. m.; given Stockholms slott den 17 december
1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning samt
lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927

1 samt.

17 haft. (Nr 19.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

Lag

angående fastighets befriande i Yissa fall från ansvar för inteckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån lägenhet upplåtits genom jordavsöndring, gemensamt
med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förmån, må, där upplåtelsen avsett tillgodoseende av bostadseller
egnahemsändamål eller inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrendatorn,
lägenheten kunna i den ordning nedan sägs befrias från ansvar för inteckning
i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst eller annan
förmån.

2 §.

Ansökan om lägenhets befriande jämlikt denna lag från ansvar för inteckning
i stamfastigheten skall av lägenhetens ägare göras hos rätten i den ort,
där lägenheten ligger, sist inom ett år efter det upplåtelsen skedde.

Om ansökningen skall anteckning göras i inteckningsprotokollet samt i inteckningsboken.

3 §.

I ärende, som avses i 2 §, skall sökanden visa, att stamfastighetens ägare
medgivit ansökningen samt att fastställelse meddelats å avsöndringen och lagfart
å fånget blivit sökt. Därjämte skall sökanden förete handling rörande särskild
värdering av lägenheten.

4 §.

Värdering av lägenheten skall verkställas av två av rätten eller domaren förordnade
ojäviga män av nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten
eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män i det tingslag, där lägenheten
ligger, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro
därtill valbara. Mot värderingsman gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken
gälla mot domare.

Värderingen skall avse lägenhetens värde vid den tid, då densamma uppläts
från stamfastigheten. Fanns vid nämnda tid å lägenheten byggnad, som ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

hörde till fastigheten, skall sådan byggnad ej ingå i värderingen. Ej må
värdet sättas lägre än den köpeskilling, som betingats för lägenheten.

Där anledning därtill förekommer, äge rätten infordra ytterligare utredning
angående lägenhetens värde eller bereda vederbörande inteckningshavare eller
ägare av annan, gemensamt med stamfastigheten intecknad fastighet tillfälle
att i ärendet avgiva yttrande.

5 §.

Möter ej på grund av vad i 1—4 §§ stadgas hinder mot ansökningen, meddele
rätten beslut, att sökanden äger att till lägenhetens befriande från ansvar för
inteckning i stamfastigheten nedsätta det belopp, vartill rätten funnit lägenhetens
värde böra skattas.

Är lägenheten tagen i mät, må beslut, varom nu är sagt, ej meddelas. Varder
lägenheten utmätt, innan nedsättning ägt rum, vare beslutet förfallet.

6 §.

Det åligger lägenhetens ägare att inom nittio dagar efter det beslut, varom i
6 § förmäles, vunnit laga kraft, hos Konungens befallningshavande i länet
nedsätta det belopp, som blivit bestämt av rätten, vid påföljd, om det underlåtes,
att beslutet skall anses hava förfallit.

Vid nedsättningen skola ingivas gravationsbevis rörande lägenheten, rättens
protokoll och beslut i ärendet samt bevis, att och när beslutet vunnit laga kraft,
vid äventyr, om det underlåtes, att det felande varder av Konungens befallningshavande
på lägenhetsägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,
göra anmälan hos domaren.

7 §•

Sedan nedsättning efter ty i 6 § sägs blivit verkställd, vare lägenheten ej
vidare besvärad av sådan fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån,
för vilken stamfastigheten på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar. Anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen inkommit
till domaren, göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting samt i inteckningsboken.

8 §.

I fråga om utbetalning av det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta
äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så
verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten,
dock skall utdelning tillkomma allenast innehavare av sådan fordran
eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken på grund av inteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken stamfastigbeten och lägenheten gemensamt
häftat. Vad ej därtill åtgår, äge lägenhetens ägare återbekomma. Sammanträde
för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till
sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till stamfastighetens och lägenhetens ägare samt
kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, ävensom, om
innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av lägenhetens
ägare.

9 §.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan, såvitt angår de fastigheter,
vilka gemensamt med lägenheten häftat för inteckningen.

Då likvid sålunda utfallit, åligger Konungens befallningshavande att därom,
sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen
göra anmälan hos domaren samt tillika insända fördelningslängden; och skall
anteckning om förhållandet göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting samt i -anteckningsboken.

10 §.

Vad ovan stadgats i fråga om avsöndrad lägenhets befriande från ansvar
för inteckning skall äga motsvarande tillämpning beträffande viss till gränserna
bestämd ägovidd, som av ägare av hemman till annan överlåtits att såsom
hemmansdel ägas, ävensom beträffande ägolott, som efter verkställd ägostyckning
av hemmanets ägare överlåtits. I ty fall skall vad ovan sagts om stamfastighet
gälla beträffande den eller de av ägaren behållna ägolotterna, och skall
det nedsatta beloppet så fördelas, som om det utgjort köpeskilling för det ägostyckade
hemmanet.

Beträffande område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. av
lagen om delning av jord å landet, skall vad ovan stadgats om lägenhet jämväl
äga motsvarande tillämpning, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade
området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

Lagom
ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Huru i vissa fall avsöndrat eller avstyckat område, som förut tillhört ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvarighet för inteckningar i stamfastigheten,
så ock om avsöndrat eller avstyckat områdes eller genom ägostyckning
utbruten ägolotts befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i stamfastigheten
eller det ägostyckade hemmanet, därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

Kungl. Maj:is proposition nr 19.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 februari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Tjndén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,
Wigeorss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anför:

»Jämlikt 32 § inteckningsförordningen skall, därest inteckning för fordran är
meddelad i flera egendomar gemensamt, varje egendom i första hand svara för
så stor del av inteckningen, som motsvarar denna egendoms värde i förhållande
till sammanlagda värdet av alla egendomarna. Uppstår brist i någon av
egendomarna, svara emellertid de övriga egendomarna för denna brist. Vad
sålunda är stadgat gäller jämlikt 37 § 2 mom. även för det fall, att egendom,
sedan inteckning däri beviljats, blivit delad. De särskilda delarna skola sålunda
svara för inteckningen på enahanda sätt, som om inteckningen från början
varit meddelad i flera fastigheter. Från denna regel stadgas dock ett undantag
i 3 mom. av sistnämnda paragraf. Där stadgas nämligen, att om delningen
skedde genom jordavsöndring, stamfastigheten fortfarande svarar för hela det
intecknade beloppet och lägenheten allenast subsidiärt.

Undantagsstadgandet angående lägenhets subsidiära ansvarighet infördes
genom lag den 25 juni 1909. Dessförinnan häftade jämväl lägenhet i första
hand för en mot lägenhetens värde svarande andel i den gäld, som före lägenhetens
avsöndrande meddelats i stamfastigheten. Nämnda lagändring var föranledd
av en riksdagens skrivelse den 8 maj 1900, däri riksdagen anhöll, att
Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, i vad mån, utan skada för fastighetskrediten,
ägare av frånstyckad hemmansdel eller avsöndrad lägenhet kunde
beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt besvärade
denna och den fastighet, från vilken avstyckningen eller avsöndringen
skett. Till stöd för denna framställning erinrades i skrivelsen, att ägare av
frånstyckad eller avsöndrad jordlott kunde, i följd av det sammanhang i fråga
om inteckningar, vilket enligt gällande lag förefunnes emellan jordlotten och
den fastighet, från vilken styckningen eller avsöndringen skett, komma att
utan ersättning förlora sin välfångna egendom, och att den enda utväg, som
kunde stå jordlottens ägare till buds att trygga sig mot sådan förlust, oftast
vore med avsevärda eller till och1 med oöverstigliga svårigheter förenad, da

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

iör jordlottens frigörande från inteckningar förutsattes samtycke av alla
inteckningshavare. Vid sådant förhållande måste det enligt riksdagens
mening anses självfallet, att bibehållandet av gällande lagstiftning vore skadligt
ur tvenne skilda synpunkter. Antingen måste det nämligen inträffa, att,
i den mån uppfattningen skärptes av risken att köpa en jordlott utan att den
frigjordes från stamfastighetens inteckningar, denna lagstiftning befunnes avskräcka
från avtal om dylika förvärv och därigenom lägga hinder i vägen för
strävandet att bilda egna hem, eller ock komme, om inköp av intecknade jordlotter
allt fortfarande i stor utsträckning ägde rum, de förut antydda olägenheterna
för de smärre jordlotternas ägare att allt oftare framträda. Ganska
mycket skulle vara vunnet därigenom, att formerna för dödning av inteckningar
i lägenheter förenklades. Ifrågasättas kunde även, om man ej borde bereda
lägenhetsägare möjlighet att få inteckning dödad, fastän inteckningshavare
motsatte sig dylik åtgärd. Dessas rätt syntes kunna anses tillbörligen tillgodosedd
därigenom, att dem bereddes ersättning för den minskning i inteckningssäkerheten,
som bleve en följd av lägenhetens frånskiljande. Uppställdes alltså
såsom villkor för rätten att utan inteckningshavares medgivande få inteckning i
lägenhet dödad den fordran, att lägenhetsägaren till inteckningshavaren erlade
eller för hans räkning deponerade den summa, som motsvarade vad av inteckningen
belöpte på lägenheten, borde från inteckningshavarens sida ej kunna mot
dödningen göras några befogade erinringar. För fastställande av det belopp,
som sålunda skulle av lägenhetsägaren gäldas, kunde tänkas olika former. Sålunda
skulle fastställandet kunna ske med användande av det förfarande, som
föreskreves i K. F. d. 14 april 1866 ang. jords eller lägenhets avstående för
allmänt behov, eller ock, därest berörda förfarande ansåges alltför tungt och
dyrbart, åstadkommas på det sätt, att gode män anställde värdering å marken
samt ärendet därefter överlämnades till prövning av vederbörande domstol.

Genom den lindring i lägenhets ansvarighet för stamfastighetens inteckningar,
som lagen den 25 juni 1909 medförde, avsåg man även att underlätta lägenhetens
fullständiga befrielse från sagda ansvarighet. Då lägenheten häftaT
allenast subsidiärt, kan inteckningshavaren i allmänhet medgiva inteckningens
dödande i lägenheten, utan att detta utövar något inflytande på hans rätt att
uttaga fordringen ur stamfastigheten. Den i 33 § av inteckningsförordningen
uttalade regel, att, om den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar,
låtit inteckningen i någon av dem dödas, förfalla eller nedsättas, han ej är
berättigad att för det ansvarsbelopp, som skulle falla å den egendomen, hålla
sig till de andra egendomarna, kan nämligen, såvitt angår stamfastigheten,
icke äga någon tillämpning. I följd härav bör det vara jämförelsevis lätt för
lägenhetens ägare att utverka inteckningshavarens samtycke till inteckningens
dödande i lägenheten.

Vad nu sagts gäller emellertid endast, då stamfastigheten icke är gemensamt
intecknad med andra fastigheter. Ar detta fallet, ställer sig saken annorlunda.
Medger då en inteckningshavare inteckningens dödning i lägenheten, kan detta
komma att väsentligt inverka på hans rätt. Om icke ur stamfastigheten kan
utgå vad å densamma primärt belöper av de gemensamma inteckningarna, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

inteckningshavaren sedan icke för bristen hålla sig till övriga egendomar.
Han mötes då av den invändningen, att bristen hade kunnat uttagas ur lägenheten,
i vilken han låtit döda inteckningen. Är stamfastigheten gemensamt intecknad
med andra fastigheter, lärer därför inteckningshavaren icke vilja tilllåta
inteckningens dödande i lägenheten, med mindre övriga rättsägare medgiva,
att inteckningen får gälla oförändrat i de återstående fastigheterna. Men
att åstadkomma ett dylikt avtal med rättsägarna är förenat med stora svårigheter.
Rättsägare äro nämligen då alla inteckningshavare i övriga fastigheter
samt ägare av dessa fastigheter ävensom av de från samma fastigheter avsöndrade
lägenheter. Kostnaderna för åstadkommande av ett sådant avtal bliva
därför ofta oproportionerliga i förhållande till värdet av den fastighet, som
skall befrias från inteckningsansvaret. Även bortsett från kostnadsfrågan, lärer
det i ett stort antal fall vara synnerligen besvärligt, för att icke säga omöjligt,
att komma i förbindelse med samtliga rättsägare. Följden härav har blivit,
att en mängd lägenheter icke kunnat bliva befriade från ansvar för stamfastighetens
gäld. Men ägarna av dessa lägenheter löpa alltid risken att lägenheternas
subsidiära ansvarighet utkräves och att sålunda lägenheterna med
därå efter avsöndringen uppförda byggnader tillgripas för gäldande av stamfastighetens
inteckningar. I den proposition till 1909 års riksdag, däri den
förut omförmälda lagändringen föreslogs, framlades även ett förslag om att
lägenhetens ansvar för stamfastighetens gäld skulle efter verkställd värdering
fastställas till visst maximibelopp. Härigenom skulle åtminstone det ökade
värde, som lägenheten efter avsöndringen erhållit, kunna räddas åt ägaren.
Detta förslag vann emellertid icke riksdagens godkännande, då förfarandet ansågs
för kostsamt. Mot denna lösning synes ock kunna anmärkas, att lägenhetens
ägare fortfarande skulle riskera, att lägenheten till viss del komme att
tagas i anspråk för stamfastighetens gäld.

De svårigheter, som sålunda yppat sig för befriande av lägenhet från ansvar
för stamfastighetens inteckningar, framträda i ännu högre grad, då ett
område genom ägostyckning utbrutits från ett större fastighetskomplex. En
sådan ägolott svarar nämligen primärt för viss del av den gäld, som åvilade
den ostyckade fastigheten. Inteckningshavaren måste här vara ännu ovilligare
att medgiva dödning av inteckningen i vederbörande ägolott, såvida icke samtliga
rättsägares samtycke erhålles.

Det synes vara av stor vikt att underlätta lägenheters och ägostyckningslotters
befriande från inteckningsansvar av nu nämnd art. För egnahemsbildningen
är nämligen sådan befrielse så gott som nödvändig. Och även friköpning
av arrendegårdar och försäljning av mindre jordbruk försvåras i hög grad,
därest ej sådan befrielse utan allt för stor omgång och kostnad kan vinnas.
En lösning av denna fråga har synts mig stå att vinna genom att i analogi med
bestämmelserna i expropriationslagen samt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen)
låta köpare av lägenhet eller ägostyckat område nedsätta ett fastighetens värde
motsvarande belopp till fördelning mellan inteckningshavarna i huvudfastigheten
efter de regler, som gälla för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

såld fast egendom. I enlighet härmed har jag låtit inom departementet utarbeta
ett utkast till lag angående lägenhets befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamfastigheten m. m. (se bilaga C).

Över sagda utkast hava utlåtanden inhämtats från lantbruksstyrelsen samt
länsstyrelserna i de län, i vilka jordstyckning för att befordra uppkomsten av
egna hem och småbruk i större utsträckning förekommer, nämligen Stockholms
län, Uppsala län, Södermanlands län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands
län, Kopparbergs län, Gävleborgs län, Västernorrlands län, Jämtlands län och
Västerbottens län. Yttranden hava ock avgivits av landshövdingen G. Malm
såsom ordförande samt byråchefen Carl Mannerfelt såsom sekreterare i kolonisationskommittén,
ävensom av byråchefen J. Hamrin och förordnade revisionssekreteraren
Sigurd Odéen såsom ledamöter i 1925 års undersökningskommission
för upplåtelse av jord. Från svenska bankföreningen, Sveriges allmänna
hypoteksbank samt Sveriges skogsägareförbund, vilka erhållit tillfälle
att yttra sig i ärendet, hava jämväl yttranden inkommit.

Lantbruksstyrelsen anför: Lantbruks Lagutkastet

avser att bereda lättnad vid frigörande av lägenhet från inteck- styrelsen.
ning, som samtidigt besvärar stamfastigheten och annan fastighet. För sådant
ändamål har i utkastet beretts möjlighet för lägenhetens ägare att under vissa
förutsättningar och utan medverkan av ägare till utomstående fastighet lösgöra
lägenheten från dylik inteckning genom att hos K. B. nedsätta visst
belopp, avsett att gottgöra inteckningshavare för den del av inteckningen, som
kan anses falla på samma lägenhet.

Även om köpeskillingen avväges med hänsyn till att vederbörande lägenhet
besväras av en stamhemmanet åvilande inteckning, torde det i allt fall som
regel möta stora svårigheter för exempelvis en ägare av ett jordbruksegnahem
att anskaffa medel såväl till köpeskillingens gäldande som till nedsättning
hos K. B. av ifrågavarande lösenbelopp, särskilt som sistnämnda belopp
skall motsvara lägenhetens fulla värde.

Vidare lärer den omständigheten, att det indirekt ankommer på vederbörande
inteckningshavare -—• som icke kan förväntas få någon fördel men väl
tillskyndas vissa olägenheter genom den ifrågasatta lösningsrättens användande
-— att ytterst avgöra, huruvida det föreslagna sättet för lägenhets befriande
från inteckning överhuvud skall kunna komma till användning, i sin mån motverka
en allmännare tillämpning av en eventuell lag i ämnet.

På grund av angivna omständigheter synes det Lantbruksstyrelsen tvivelaktigt,
huruvida ett lagfästande av ifrågavarande förslag skulle bliva av någon
större betydelse för bildande utav egnahem, åtminstone såvitt angår jordbruksegnahem.
Något större betydelse kan ju förslaget tänkas få beträffande bostadsegnahem,
enär det här måhända finnes större möjlighet till ekonomisk
påverkan av inteckningshavare.

I formellt avseende har Lantbruksstyrelsen endast velat framkasta spörsmålet,
huru med det nedsatta beloppet skall förfaras, därest lägenhetens ägare
blir försatt i konkurs efter nedsättningen men före fördelningen av detsamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: Länsstyrel S077/

\ fåtOcJc~

Till en början vill länsstyrelsen framhålla, att den tid, som stått länssty- holms län.
relsen till buds, varit alltför kort för att på sätt, som synts länsstyrelsen önskvärt,
avgiva yttrande över lagbestämmelserna i förevarande ömtåliga och svåra
fråga. I princip får länsstyrelsen livligt instämma i det syfte, som med lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr JO.

utkastet är avsett att vinnas, nämligen underlättande av egnahemsbildandet,
Mot själva lagutkastet häri länsstyrelsen emellertid allvarliga erinringar att
göra.

Länsstyrelsen vill därvid först ingå på den i 7 § av lagutkastet angivna
principen för fördelning av det nedsatta beloppet och de rättsverkningar, som
med tillämpning av denna princip kunna uppstå. Det torde då vara lämpligt
att till en början något beröra nu gällande bestämmelser om gemensam inteckningsansvarighet
och dess uppdelning vid exekutiv försäljning.

Enligt 32 § inteckningsförordningen skall en för flera fastigheter gemensam
fordringsinteckning fördelas på de särskilda fastigheterna med ledning av
förhållandet mellan varje fastighets värde och sammanlagda värdet å alla
fastigheterna. Därest den för någon av fastigheterna vid exekutiv försäljning
av desamma bjudna köpeskillingen icke lämnar tillgång till fulla gäldandet
av fastighetens sålunda uträknade ansvarighetsbelopp, som kan kallas det
primära ansvarighetsbeloppet, fördelas den uppkomna bristen å de övriga
fastigheterna på enahanda sätt. Uppkommer även då brist i någon av fastigheterna,
slås denna i sin tur ut på de återstående. De sålunda uttaxerade
bristerna utgöra fastigheternas sekundära ansvarighetsbelopp. Säljes endast
en av fastigheterna, skall enligt 115 § utsökningslagen av den gemensamma
inteckningen i borgenärsförteckningen upptagas allenast fastighetens primära
ansvarighetsbelopp. Något sekundärt ansvarighetsbelopp kan icke ifrågakomma
i detta fall. Enligt bestämmelserna i 36 § 1 mom. inteckningsförordningen
häftar en å exekutiv auktion försåld fastighet efter försäljningen endast
för vad av intecknade kapitalbeloppet avräknats å köpeskillingen eller skolat
i fastigheten innestå jämte ränta därå, varjämte de övriga gemensamt intecknade
fastigheterna äro befriade från vidare ansvar för vad som av inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för den fastighet, som sålts. Har en
inteckningshavare vid försäljningen avstått från sin rätt på grund av inteckningen
eller från någon del därav, äro de därigenom uppkommande rättsverkningarna
att bedöma, som om inteckningshavaren låtit sin inteckning till motsvarande
del dödas eller förfalla i den försålda fastigheten. Inteckningshavaren
kan sålunda icke hålla sig till de övriga fastigheterna för erhållande av den
rätt, från vilken han avstått.

Beträffande sådana lägenheter, som avsöndrats efter den 1 januari 1910,
har tillskapats en särskild form av gemensam inteckningsansvarighet, den s. k.
subsidiära ansvarigheten. Stamfastigheten ansvarar här för hela det intecknade
beloppet och lägenheterna allenast för vad som vid exekutiv försäljning
icke kunnat utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten, därvid jämväl viss
ordning är föreskriven, i vilken lägenheterna kunna tagas i anspråk för täckande
av uppkommen brist. Förutsättning för uttagande av inteckningsansvaret
ur en lägenhet är sålunda, dels att stamfastigheten försålts och att därvid
uppkommit brist å inteckningen, dels och att de lägenheter, som tidigare
skolat gå i betalning, icke lämnat tillgång till bristens täckande. Säljes sålunda
en lägenhet exekutivt, utan att innehavare av inteckning i stamfastigheten
äskat försäljning av stamfastigheten, äger sådan inteckningshavare icke
att ur lägenheten utbekomma något belopp. Lägenheten blir alltså i sådant
fall genom den exekutiva försäljningen fri från all ansvarighet för den med
stamfastigheten gemensamma inteckningen. Härav följer emellertid i sin ordning,
att ej heller de lägenheter, som senare än den exekutivt försålda skolat
gå i betalning, vidare häfta för intecknade beloppet. Genom att en lägenhet
definitivt befriats från ansvarighet, har innehavaren av den gemensamma inteckningen
gjort det för sig omöjligt att konstatera, om och i vad mån brist
i densamma hade kunnat uppstå, och han kan följaktligen icke hålla sig till
en lägenhet, som endast skolat svara för sådan brist. Förhållandet är ena -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

handa-, som då inteckningshavaren låtit döda eller nedsätta sin inteckning i
stamfastigheten; även därigenom går han förlustig sin rätt i lägenheten (Lagberedn.
II sid. 380).

Enligt lagutkastet skola vid utbetalning av det nedsatta beloppet stadgandena
om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis försåld
fast egendom äga motsvarande tillämpning. Det frånsålda området skall sålunda
betraktas, som om det vore exekutivt försålt.

Därest området är avsöndrat, skola följaktligen reglerna för fördelning av
köpeskillingen för exekutivt försåld lägenhet vinna tillämpning. Därav föler,
såsom ovan visats, att innehavare av inteckning i stamfastigheten icke kan
utbekomma någon som helst del av det nedsatta beloppet, enär någon brist i
stamfastigheten icke blivit konstaterad, samt att beloppet oavkortat skall tillfalla
stamfastighetens ägare. En ännu svårare påföljd torde kunna inträffa
för inteckningshavare, om från staimfastigheten tidigare avsöndrats lägenheter,
vilka i fråga om ansvaret för inteckningen i stamfastigheten på grund av bestämmelserna
i 37 § 3 mom. inteckningsförordningen äro bättre ställda än den
nu ifrågavarande lägenheten. Genom att sistnämnda lägenhet befrias från sitt
ansvar, äro enligt ovan angivna grunder dessa bättre ställda lägenheter jämväl
befriade från allt ansvar för inteckningen.

Har det frånsålda området avskilts från stamfastigheten genom ägostyckning,
äro såväl området som återstående delen av stamfastigheten primärt ansvariga
för inteckningen. Heglerna för fördelning av köpeskillingen efter
exekutiv försäljning av en utav flera gemensamt intecknade och för inteckningen
primärt ansvariga fastigheter skola då komma till tillämpning. Härvid
är först att märka, att i lagutkastet icke angives någon grund, efter vilken
inteckningsansvaret skall uppdelas mellan återstående delen av stamfastigheten
och ägostyckningslotten. Några sådana värden, som omnämnas i 32 § inteckningsförordningen,
finnas nämligen icke. Å lotten finnes ett av värderingsmännen
satt värde, men den återstående delen av stamfastigheten har icke något
fastställt värde. Därest avsikten är, att sistnämnda värde skall med tillämpning
av bestämmelserna i nyssberörda författningsrum fastställas av vederbörande
utmätningsman samt att de sålunda bekomna två värdena skola läggas
till grund för ansvarighetens fördelning, bör detta klart utsägas. Mot ett
sådant förfaringssätt kan dock invändas, att de båda värdena kunna komma
att beräknas efter helt olika grunder, vilket i sin tur kan medföra betänkliga
verkningar för ägaren av stamfastigheten eller inteckningshavarna. Sedan inteckningsansvarigheten
fördelats och fördelningslängd upprättats, skall utbetalning
av det nedsatta beloppet ske till vederbörande i fördelningslängden upptagna
inteckningshavare. Eventuellt överskott tillfaller stamfastighetens ägare.
Under förutsättning att lagutkastet avser, att det frånskilda området skall bliva
helt fritt från inteckningar och köparen sålunda icke enligt de allmänna reglerna
är berättigad att med inteckningshavarens medgivande avräkna å inteckningen
belöpande belopp, är sålunda på grund av bestämmelserna i 36 § 1 mom.
inteckningsförordningen inteckningshavare, därest han icke vill lida minskning
i sin rätt, skyldig att mottaga betalning, varefter inteckningen i motsvarande
mån dödas. Därest nämnda förutsättning icke föreligger och avräkning sålunda
kan ifrågakomma, blir inteckningsansvarigheten uppdelad mellan det
frånsålda området, å ena sidan, och återstående delen av stamfastigheten, å den
andra. I båda fallen uppkomma givetvis olägenheter för inteckningshavaren, i
förra fallet därigenom att han i förtid nödgas mottaga betalning, och i senare
fallet genom att hans inteckning uppdelas. Det synes länsstyrelsen lämpligt,
att möjlighet beredes inteckningshavaren, att, därest därav beroende rättsägare
sådant medgiva, låta sin inteckning kvarstå till oförändrat belopp och oförminskad
förmånsrätt i återstoden av de gemensamt intecknade fastigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Därigenom skulle dels nyssberörda olägenheter för inteckningshavaren undanröjas
dels ock möjlighet beredas stamfastighetens ägare att erhålla större del av
köpeskillingen, vilket senare jämväl kan tänkas medföra ökad beredvillighet
hos denna att medverka till egnahemsbildandet.

De i lagutkastet föreslagna bestämmelserna angående fördelning av nedsatt
belopp äro likartade med de, som återfinnas i 57 § lagen om expropriation angående
fördelning av däri omförmält belopp. Av vad länsstyrelsen här ovan
anfört, torde framgå, att lika klara och tydliga, som de bestämmelser äro, vilka
tillämpas vid fördelning efter exekutiv auktion av köpeskilling, lika otydliga
och oklara bliva samma bestämmelser, då de skola erhålla motsvarande tilllämpning
i fall, då exekutiv auktion icke föregått. Detta visas jämväl av att
olika länsstyrelser vid utbetalning av expropriationsersättningar tolka bestämmelserna
på olika sätt. Länsstyrelsen i Stockholms län har för sin del fördelat
dylik ersättning, som om densamma utgjorde influten köpeskilling efter exekutiv
försäljning av stamfastigheten och icke av det exproprierade området,
vilket även kan uttryckas på det sätt, att länsstyrelsen här tillämpar i huvudsak
de regler, som gälla för fördelning av behållning, influten under tvångsförvaltning,
vilken begärts av innehavarna av fordringsinteckningarna. Samma regler
har länsstyrelsen jämväl tillämpat vid fördelning av sådant belopp, som omförmäles
i 14 § lagen om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa upplåtet
område, ehuru, då här är fråga om områden med endast subsidiärt inteckningsansvar,
vederbörande fastighetsägare, enligt vad ovan sagts, torde vara berättigad
att lyfta dylikt belopp oavkortat.

Ifrågavarande bestämmelser i expropriationslagen torde hava tillkommit utan
att man därvid tillräckligt beaktat de år 1912 ikraftträdande ändringarna i inteckningsförordningen
och utsökningslagen. Därefter hava bestämmelserna i
oförändrad form överförts till ensittarlagen, enär man ansett att förfarandet
enligt denna närmast vore att jämställa med expropriationsförfarande. Man
torde därvid icke hava tänkt sig in i att de från stamfastigheten avskilda områdena
i den förra lagen hava primär1 och i den senare subsidiär inteckningsansvarighet
för de i stamfastigheten meddelade inteckningarna. Länsstyrelsen
får allvarligt avråda från att fortgå på samma väg och upptaga berörda bestämmelser
i en lag som den föreslagna, vilken kan komma till en vidsträckt
användning, utan att dessförinnan tydligt klarlagts de rättsverkningar, som
samma bestämmelser medföra. Det kan annars tänkas, att svåra rubbningar
i fastighetskrediten i framtiden kunna uppkomma.

Länsstyrelsen vill härefter övergå till granskning av de särskilda paragraferna
i lagutkastet.

Ett av de i 1 § upptagna villkoren för att det i lagutkastet angivna förfaringssättet
skall komma till användning, är, att lägenhetens befriande från ansvar för
gemensamma inteckningar icke genom överenskommelse med rättsägarna kan
vinnas utan oskälig kostnad. Länsstyrelsen vill här endast anmärka, att
kostnaderna för relaxering nedgått på grund av kungl. kungörelsen den 20 juli
1925 om ändring av § 3 i förordningen om expeditionslösen. Denna kungörelse
gäller dock icke längre än till den 1 juli 1926. Då hos domstolarna råda
olika meningar, huruvida medgivande till relaxering erfordras av innehavare av
intecknade servituts- och nyttjanderättsförmåner, torde böra utsägas, huruvida
jämväl dessa skola anses såsom rättsägare i nu förevarande avseende.

Enligt § 2 erfordras medgivande av stamfastighetens ägare till åtgärden.
Stamfastighet kan utgöras av med subsidiär inteckningsansvarighet belastad

1 Det råder olika meningar om, huruvida exproprierat område har primär eller subsidiär inteckningsansvarighet.
I 37 § inteckningsförordningen angivas de fall, där subsidiär ansvarighet kan föreligga.
Utan att uttrycklig bestämmelse därom meddelas, torde icke exproprierat område kunna dit
hänföras. (Anm. av länsstyrelsen.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

lägenhet. Den fastighetsägare, som har största intresset av ifrågavarande
åtgärd, är tydligen ägaren av den fastighet, som i första hand svarar för den
gemensamma inteckningen. Därest med stadgandet avses, att denne skail
lämna medgivande, bör detta utsägas. I 2 § stadgas viss tid, inom vilken ansökan
om befrielse skall ingivas. Länsstyrelsen kan icke finna, att något skäl
förefinnes att begränsa tiden för ansökningens ingivande.

I 3 § saknas föreskrift om, av vem värderingsmännen skola utses. Det torde
vara förutsatt, att köparen skall utse dem. Då medgivande av stamfastighetens
ägare erfordras till åtgärd enligt lagutkastet, har denne möjlighet att inverka
på valet. Däremot föreligger icke sådan möjlighet för inteckningshavare eller
ägare av fastighet, från vilken cn stamfastighet är avsöndrad och vilken i
första hand svarar för en gemensam inteckning. Dessa komma i många fall
icke att erhålla kännedom om, att fråga föreligger om befriande av lägenheten
från inteckningsansvar, förrän ett av rätten enligt 4 § meddelat beslut redan
vunnit laga kraft, och komma följaktligen ej heller att kunna söka rättelse i
en enligt deras förmenande oriktigt verkställd värdering. Vid meddelandet av
sitt beslut har rätten, i fråga om värderingen, enligt 4 § endast att tillse, att
anledning ej förekommer till annat antagande, än att värderingen blivit riktigt
verkställd. Det synes länsstyrelsen, som om bättre garantier än de i 3 och 4 §§
föreslagna borde givas för att värderingen sker på ett opartiskt sätt.

Enligt 5 § skall lägenhetsägaren vid nedsättning av värderingssumman till
Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva bland annat gravationsbevis rörande
lägenheten. Jämlikt 1 § kungl. kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser
att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom
in. m. skall dylikt bevis innehålla bland annat ägarens namn och dagen,
då lagfart för honom beviljats eller sökts. Då i nu förevarande fall lagfart vid
tiden för nedsättningen ofta icke ens torde hava sökts å lägenheten, vill länsstyrelsen
ifrågasätta, huruvida skyldighet föreligger för vederbörande myndighet
att utfärda gravationsbevis å lägenheten. Ifrågavarande bestämmelse bör innehålla,
att gravationsbeviset skall avse lägenheten, för så vitt lagfart sökts eller
meddelats å denna, men i annat fall stamfastigheten.

Försummar lägenhetsägaren att vid nedsättningen ingiva vederbörliga handlingar,
skall det enligt 5 § andra stycket åligga Kungl. Maj :ts befallningshavande
att på lägenhetsägarens bekostnad ofördröjligen anskaffa samma handlingar.
Länsstyrelsen vill allvarligt ifrågasätta, huruvida det är nödvändigt att belasta
länsstyrelserna med besväret att införskaffa felande handlingar, och huruvida
det icke vore lämpligare att föreskriva, att nedsättningen icke skall anses fullgjord,
förrän vederbörliga handlingar ingivits. Därest sådan föreskrift meddelas,
erfordras omformulering av 6 §. Om emellertid dylikt besvär synes böra
åläggas länsstyrelserna, vill länsstyrelsen vidare ifrågasätta, huruvida det icke
bör föreskrivas, att lägenhetsägaren i sådant fall skall samtidigt med nedsättningen
till Kungl. Maj:ts befallningshavande inbetala förskott till gäldande av
berörda kostnader. Därest lägenhetsägaren vägrar att betala de av Kungl.
Maj:ts befallningshavande förskotterade kostnaderna, kunna eljest för uttagande
av desamma svårigheter uppkomma, vilka onödigtvis medföra ökat arbete för
myndigheterna.

I 7 § finnes ingen föreskrift om för vilken tid inteckningsräntor må utgå ur
det nedsatta beloppet. Skall därmed förstås, att ränta icke må beräknas för
längre tid än två år, bör detta utsägas. I annat fall bör angivas den dag, som
för ränteberäkningen skall vara avgörande. Därvid torde kunna tagas i övervägande
införandet av en bestämmelse, motsvarande 18 § 1 mom. inteckningsförordningen,
i vilket fall dagen för rättens beslut skulle motsvara dagen för verkställd
utmätning. Med föranledande av föreskriften att kostnaderna för fördelningen
skola gäldas av lägenhetens ägare, vill länsstyrelsen här liksom under

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Länsstyrelsen
i Söder
manlands
län.

Länsstyrelsen
i Uppsala
län.

5 § och på där anförda skäl ifrågasätta, huruvida icke förskott till kostnadernas
täckande skall inbetalas.

Enligt 8 § skola de föreslagna stadgandena äga motsvarande tillämpning beträffande
område, som efter försäljning genom ägostyckning avskiljes från
stamfastigheten. Länsstyrelsen finner ofattbart, att tiden för ägostyckningens
företagande bör i förevarande fall vara av någon som helst betydelse. För ägostyckning
erfordras icke, såsom i fråga om avsöndring, en föregående försäljning.
Tvärtom torde i flertalet fall. åtminstone i Stockholms län, tillgå så, att
ägostyckning först äger rum och att därefter försäljning av lotterna tager sin
början.

Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda anfört får länsstyrelsen avstyrka
lagutkastets upphöjande till lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förklarat sig icke hava något att i
ärendet erinra.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Med stöd av vunnen erfarenhet särskilt om de ofta högst betydande och icke
sällan förlustbringande svårigheter, som. vid exekutiv försäljning av gemensamt
intecknade fastigheter uppkomma för vederbörande rättsägare, kan länsstyrelsen
vitsorda behovet av åtgärder till åvägabringande av önskvärd förenkling av
gällande bestämmelser beträffande gemensamma inteckningar i fast egendom.
Ett betydande framsteg i denna riktning skulle vinnas därest, utan åsidosättande
av några befogade rättsintressen, lättnader kunde beredas i förfarandet för
lägenhets frigörande från stamfastigheten besvärande inteckningar.

Mot det remitterade lagutkastet har länsstyrelsen funnit anledning till följande
erinringar.

§ 1. Därest, på sätt lär vara önskvärt och lämpligt, stadgandena skola tilllämpas
även i det fall, att lägenhet avsöndrats från flera fasta egendomar, vilka
äro var för sig intecknade, kan anmärkas, att av hittills gällande lag och nu
föreslagna bestämmelser säker ledning icke synes kunna vinnas för bedömande
av frågan, huru det till lägenhetens befriande från inteckning nedsatta beloppet
skall fördelas mellan de fastigheter, från vilka lägenheten avsöndrats.

§ 7. Uttrycklig föreskrift torde erfordras därom, att lägenhetens ägare skall
vara skyldig att, innan föreskrivna åtgärder företagas av Konungens befallningshavande,
förskottsvis med belopp, som av Konungens befallningshavande
bestämmes, inbetala i denna paragraf omförmäld kostnadsersättning. Lämpligen
torde även böra uttryckligen stadgas, att anteckning om vid fördelning
utbetalade belopp skall av Konungens befallningshavande verkställas å företedda
inteckningar.

Närmare bestämmelser om rättsverkningarna av sådant dödande av inteckning,
som i lagutkastet avses, synes näppeligen kunna undvaras. Utan dylika
föreskrifter torde det nämligen icke vara klart, exempelvis huru, sedan en flera
fastigheter gemensamt besvärande inteckning blivit med lösensumman för en
från en av fastigheterna avsöndrad lägenhet delvis gulden, återstoden av det förskrivna
beloppet skall vid exekutiv försäljning fördelas mellan de intecknade
fastigheterna. Ej heller lär det kunna anses vara uppenbart, att efter dödning
i avsöndrad lägenhet av en i stamfastigheten och annan fastighet gemensamt
beviljad inteckning, för vilken lägenheten varit allenast sekundärt ansvarig, det
gemensamma ansvaret skall fortfarande kunna göras gällande utan hinder därav,
att brist, som uppstår vid försäljning av den fastighet, från vilken lägenheten
avsöndrats, icke längre kan i första hand uttagas ur lägenheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Tvivelsutan måste det anses vara till gagn att, såsom utgör syftet med föreliggande
förslag, bereda lättnader i det enligt gällande bestämmelser uti särskilda
fall omständliga förfarandet vid lägenhets frigörande från stamfastigheten
besvärande inteckningar.

Det synes dock kunna ifrågasättas, om antagande av nämnda förslag skulle
i någon större omfattning medföra därmed avsedd verkan. För förslagets tilllämpning
förutsattes frivilliga upplåtelser och en samverkan mellan säljare och
köpare. Vid sådana upplåtelser, som är före, lärer i regel köpeskillingen (lösenbeloppet)
för upplåtet område i allmänhet få antagas komma att uppbäras av
inteckningshavare och sålunda icke omedelbart tillfalla säljaren. Nämnda förhållande
torde ofta göra en fastighetsägare mindre benägen för försäljning,
helst köpeskillingsbeloppets bestämmande måste röna ett visst inflytande därav
att köparen har att ikläda sig betalningsansvaret för de, på förhand till storleken
icke kända kostnader, som komme att utgå för åtgärder till upplåtet områdes
frigörande från inteckningar. Hiirvid torde ock förtjäna beaktande, att,
jämlikt mom. 3 av § 37 i inteclcningsförordningen, jordavsöndring endast sekundärt
ansvarar för inteckningar i stamfastigheten och att, då, enligt Konungens
befallningshavandes hittills vunna erfarenheter, sådant sekundärt ansvar endast
i ytterst sällsynta fall gjorts gällande, den med dylikt ansvar förenade risk
icke torde vara mera allmänt känd.

De enligt förslaget upptagna bestämmelserna om efterföljande åtgärder, såsom
nedsättning av bestämt lösenbelopp och om sådant belopps fördelning hos
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande såsom överexekutor med tillämpning
av stadgandena om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
m. m., ansluta sig till vad som därutinnan föreskrives i lagen om expropriation
den 12 maj 1917 och i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet jordområde den 18 juni 1925. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande håller före, att nämnda stadganden i särskilda hänseenden
icke äro fullt tydliga. Det har sålunda vid tillämpningen av dessa
stadganden bland annat uppstått tvekan om betydelsen därav att, såsom vid
fördelningen av lösenbelopp, varom nu är fråga, allt emellanåt förekommer,
inteckningshavare avstår från lyftande av sådant lösenbelopp eller innehavare
av inteckningar med bättre rätt icke gör sin lyftningsrätt gällande, utan lösenbeloppet
får tillfalla innehavare av inteckningar med sämre eller sämsta rätt —
om i angivna fall inteckningar, varpå någon lyftning icke sker, skola fortfarande
till oförminskat belopp gälla i den återstående delen av stamfastigheten eller
icke. Klarare föreskrifter i berörda hänseende synas därför vara av nöden.
Även eljest torde tillägg till eller ändringar i de enligt förslaget ifrågasatta bestämmelserna
vara behövliga. Sålunda håller Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande
före, att till undvikande av eljest möjliga missförstånd, uttrycket i § 1
av förslaget »inteckning — -—- —■ för rätt till avkomst eller annan förmån»,
bör ändras till »inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån i penningar
eller varor-», och att uttrycket i samma § »häftar för inteckning» bör förtydligas
till »häftar för dylik inteckning», alt, i § 3 av förslaget, föreskrifterna om värdering
av lägenhet böra fullständigas med bestämmelse därom, att vid sådan
värdering icke ingår värdet av byggnader, som icke tillhöra stamfastighetens
ägare, att bestämmelserna om sekundär ansvarighet enligt ovan åberopade
mom. 3 i § 37 inteckningsförordningen i förevarande fall icke böra äga tillämplighet,
att föreskrifterna i § 3 i lagfartsförordningen för föreliggande fall höra
jämkas, och att lägenhets ägare skall vara skyldig att, där så påfordras, lämna
förskott för kostnader i analogi med vad stadgas i 198 § Utsökningslagen.

Eder Kungl. Majrts befallningshavande anser sig sålunda icke kunna förorda

Länsstyrelsen
i Värmlands
län.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ib.

ifrågavarande förslag i oförändrat skick, utan föreslår, att förslaget i särskilda
delar göres till föremål för överarbetning.

Länsstyrel- Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

se» i Örebro . i-t tcpt t

län. Da åtgärder i syfte att bereda lättnad i det omständiga förfarandet, varmed

fråga om dödande i nu förevarande avseende utav en inteckning är förenat, böra
bliva till gagn för allmänheten, har Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande ur
principiell synpunkt intet att erinra mot ett lagfästande av bestämmelser i det
i utkastet angivna syfte.

Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande får därför inskränka sig till att med
avseende å det föreliggande utkastet göra några smärre erinringar.

Till en början synes det, som om i 2 § omnämnd ansökan om lägenhets befrielse
från ansvar för inteckning i stamhemmanet borde vara åtföljd av — förutom
i paragrafen omnämnda handlingar — jämväl gravationsbevis. Tiden,
inom vilken dylik ansökan skall göras, synes, enligt Eders Kungl. Maj :ts befallningshavandes
mening böra räknas från den dag beslut om fastställelse å avsöndringen
vann laga kraft.

Enligt 5 § i förslaget har lägenhetens ägare att i samband med däri omförmäld
nedsättning till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva rättens beslut i
ärendet. Ett dylikt beslut, vilket väl ofta lärer meddelas först efter det ärendet
varit föremål för behandling inför domstol åtminstone en gång, ger överexekutor
icke någon ledning för vidtagande av de överexekutor sedermera enligt 7 §
ålagda förpliktelser. Orden »rättens beslut» böra därför fullständigas antingen
genom tillägg av orden »tillika med fullständiga protokoll i ärendet» eller »tilllika
med uppgift å stamfastighetens ägare samt kända innehavare av fordran
eller rätt till avkomst eller annan förmån».

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Då icke så sällan torde förekomma, att lägenhets befriande från ansvar för
inteckningar, som gravera stamfastigheten och annan fastighet, är förenad med
oskäliga kostnader eller omgång, anser sig befallningshavanden böra förorda
de föreslagna lättnaderna, oavsett att desamma torde avsevärt komma att öka
länsstyrelsernas arbetsbörda och ansvar.

Utan att i övrigt hava något att erinra mot de ifrågasatta detaljbestämmelserna
tillåter sig befallningshavanden i underdånighet ifrågasätta, huruvida icke
den förmån, som genom kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande i vissa
fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt
upplåtet område m. m., må tillerkännas nyttjanderättshavare, som
därav prövas vara i behov, jämväl må uti här förevarande hänseende tillgodokomma
lägenhetsägare, som därav finnes vara i behov. Oavsett de lättnader,
som lagförslaget avser att bereda lägenhetsägare, kan nämligen förfarandet
för lägenhetens befriande från inteckningar i stamfastigheten draga icke oväsentliga
kostnader för lägenhetens värdering, biträde åt lägenhetsägaren, kungörelser
i allmänna tidningar och ortstidning m. m.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

För utbetalning av det nedsatta beloppet är det av nöden att uppgift beträffande
namn, yrke och postadress rörande innehavarna av penninginteckningar
införskaffas. Till förekommande av onödig omgång bör enligt^ länsstyrelsens
åsikt uppgift i sådant hänseende av stamfastighetens ägare bifogas
handlingarna i ärendet antingen vid ansökans ingivande till rätten eller vid
beloppets nedsättande hos länsstyrelsen.

I övrigt har länsstyrelsen intet att erinra mot utkastet.

Länsstyrelsen
i Västmanlands

län.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs

län.

Kungl. Majds proposition nr 19.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Ln lagstiftning i syfte att bereda lättnad i de svårigheter, som för närvarande
ofta nog förefinnas att göra en lägenhet fri från inteckningar, som
besvära stamfastigheten jämte annan fast egendom, finner länsstyrelsen synnerligen
önskvärd och synes det i utkastet föreslagna tillvägagåendet i huvudsak
för ändamålet lämpligt. Av nedan angivna skäl torde det dock ej alltid
medföra erforderlig trygghet för inteckningshavama.

Enligt lagförslaget skola vid utbetalningen av det belopp, som hos länsstyrelsen
nedsatts för att lägenheten må befrias från i stamhemmanet befintlig
inteckning, och vilket belopp motsvarar lägenhetens uppskattade värde, stadgandena
om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom äga motsvarande tillämpning. Detta torde innebära, att ansvarigheten
för ifrågakommen gemensam inteckning emellan stamfastigheten
och med denna gemensamt intecknad fast egendom under vissa omständigheter
och väl i allmänhet kommer att fördelas efter berörda fastighets och fasta
egendoms taxeringsvärden aret näst före inteckningens sökande eller taxeringsvärdena
närmast efter sagda år.

Nu kan tänkas att lägenhetens värde överstiger stamfastighetens ansvarighet
sålunda bestämd. Då måste väl berörda överskott utbetalas till stamfastighetens
ägare och endast ansvarighetsbeloppet tillkomma »inteckningshavaren,
då ju utredning saknas, huruvida stamfastighetens subsidiära ansvarighet behöver
tagas i anspråk. Om nu av en eller annan anledning den med stamfastigheten
gemensamt intecknade fasta egendomens värde under tiden från
inteckningens meddelande nedgått så, att det ej motsvarar egendomens ansvarighet
för inteckningen kan det hända att ej heller återstoden av stamfastigheten
vid exekutiv försäljning förslår att fylla bristen, i vilket fall, därest stamfastighetens
ägare icke är personligen ansvarig för inteckningen, dennas innehavare
gör förlust.

Ett exempel torde tydliggöra detta.

Om fastigheterna A. och B gemensamt svara för en inteckning å 10,000 kronor
samt vid inteckningstillfället fastigheterna voro taxerade A, såsom blott
odlingsbar mark, till 1,000 kronor samt B till 9,000 kronor så äro fastigheternas
primära ansvarighet för inteckningen respektive 1,000 och 9,000 kronor.
Under årens lopp uppodlas och bebygges A och härigenom och genom förbättrade
kommunikationer eller eljest stiger dess värde så, att det uppgår till exempelvis
8,000 kronor, under det åter B:s värde genom försämrade betingelser
(fastigheterna behöva ju ej ligga i samma trakt) minskas till 5,000 kronor.
En avsöndring eller avstyckning från A av dess värdefullaste del värderas till

5.000 kronor, vilket belopp deponeras hos överexekutor. Av detta belopp kan
då val knappast mera än 1,000 kronor, Ars primära ansvarsbelopp, utbetalas
till inteckningshavaren, varemot återstoden, 4,000 kronor tillkommer ägaren
av Aj — eventuellt andra rättsägare, -—- som ej iklätt sig personligt betalningsansvar
för inteckningen. Under sådana förhållanden torde inteckningshavaren
knappast kunna fa ut mera än 5,000 kronor ur B och 3,000 kronor ur återstoden
av A och gör sålunda en förlust av 1,000 kronor förutom eventuellt innestående
ränta.

Att till förekommande av sådan förlust stadga, att förenämnda överskott

4.000 kronor skall innestå i bank, till dess sig visar, huruvida någon del därav
behöver tagas i anspråk för inteckningens fulla likviderande, torde ej vara
lämpligt, då för närvarande ådagaläggandet av sådan ansvarighet ej torde
kunna ske utan alla de gemensamt intecknade fastigheternas exekutiva försäljning.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 17 käft. (Nr 19.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands

län.

Under sådana förhållanden synes rättens prövningsrätt, därest ej inför rätten
styrkes att inteckningshavaren gått med på åtgärden, vid vilket förhållande
han torde få skylla sig själv, om han gör någon förlust, böra utsträckas att
omfatta ett bedömande av huruvida, efter lägenhetens fritagande från ansvarighet
för inteckningen och det nedsatta beloppets behöriga fördelning, återstående
intecknade fastigheter utgöra full säkerhet för inteckningens återstående
belopp. För sådant bedömande erfordras emellertid värdering av samtliga
gemensamt intecknade fastigheter.

Enligt den förslaget bifogade P. M. förutsattes visserligen, att ifrågavarande
befrielseåtgärd knappast kommer till stånd, utan att stamfastighetens
ägare förvissat sig om inteckningshavarens medgivande. Emellertid stadgas
ej dylikt medgivande såsom villkor för åtgärden, varjämte torde förekomma fall,
då inteckningshavaren vid tidpunkten för åtgärdens vidtagande icke är känd.
Det synes därför erforderligt, att hans intresse bevakas av rätten.

Ett sådant tillgodoseende av inteckningshavares intresse åligger rätten i vissa
fall i expropriationsmål, såsom framgår av 59 § i lag om expropriation den 12
maj 1917.

Nu kan invändas att fall som det ovan angivna ytterst sällan torde förekomma,
och att det icke kan vara lämpligt att lagstifta för rena undantagsfall.
Medgivande detta, har länsstyrelsen emellertid ansett sig böra påpeka förhållandet
till den uppmärksamhet det må anses förtjäna.

I övrigt har länsstyrelsen intet väsentligt att erinra emot lagförslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar följande yttrande av länets
hushållningssällskaps egnahemsnämnd:

Den olägenhet, som ifrågavarande lagförslag avser att avhjälpa, har alltsedan
egnahemslånerörelsens uppkomst varit starkt framträdande i länet. Särskilt
har friköpningen av smärre jordbruksfastigheter från sågverksbolagen med tillhjälp
av egnahemslån försvårats, då länets egnahemsnämnd såsom säkerhet för
egnahemslån icke till följd av gällande bestämmelser kunnat godtaga annat än
första inteckning i respektive fastighet. Nybildning av jordbruk med tillhjälp
av egnahemslån på av sågverksbolag till salu utbjudna områden har ej heller
tagit väntad omfattning, vilket i någon mån även beror på här åsyftade förhållande.

Egnahemsnämnden vill därför på det livligaste tillstyrka det ifrågasatta lagförslagets
framförande och antagande. Dock synes det icke vara nödvändigt
att — såsom i 4 § i lagförslaget skett — bestämma, att sökanden hos K. B.
skall nedsätta hela det belopp, vartill respektive lägenhet värderats. Egnahemsnämnden
skulle i stället vilja förorda att rätten skulle äga befogenhet att
bestämma storleken av det belopp, som sökanden skulle nedsätta hos K. B.,
under iakttagande av att nämnda belopp minst skulle uppgå till så stor del
av den ursprungliga stamfastighetens intecknade skulder, som i förhållande
till dennas och avsöndringens värde skäligen kan anses åbelöpa på avsöndringen,
och högst intill lägenhetens värde. En fråga av mindre betydelse men
dock förtjänt av omnämnande är, huruvida icke egnahemsnämnds kommunombud,
vilka i stor utsträckning tagas i anspråk för värderingar av i lagförslaget
åsyftade lägenheter för egnahemsnämnders räkning, borde, åtminstone
efter egnahemsnämnds tillstyrkan, kunna erhålla befogenhet såsom sådana
värderingsman som omförmälas i 3 § i lagförslaget.

Länsstyrelsen förklarar sig i likhet med egnahemsnämnden tillstyrka lagstiftning
i det syfte, som i utkastet angives, samt finner ej något att erinra mot
förslagets detaljbestämmelser och utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför: Länsstyrel Enhgt

de raders motivering, som åtfölja det remitterade utkastet, är utka- STands län.
stots syfte att bereda lättnad i de svårigheter, vilka ansåges vid försäljning av
egnahems fas ti ghete r föranledas genom det omständliga förfarandet, då lägenhet
skall frigöras från stamfastigheten besvärande inteckningar, och vilka
framför allt ansåges förekomma vid upplåtelser från större fastighetskomplex,
som besvärades av gemensamma inteckningar.

o Svårigheter av sådan art, som här avses, torde kunna tänkas uppstå antingen
pa det sätt, att fastigheter i följd av besvärande inteckningar och därmed förenade
risker sakna köpare, eller sålunda, att eventuella köpare stå utan möjlighet
att få lan, särskilt ur egnahemslånefonderna, mot inteckning i den förut gemensamt
med andra fastigheter intecknade fastigheten. Det förra fallet lärer vara
så sällsynt, att man kan bortse därifrån. Vad det senare beträffar torde i
detta län knappast förekomma andra större fastighetskomplex, som besväras
av gemensamma inteckningar, än skogsbolagens egendomar. Några egentliga
jordbruksdomäner, bildade genom sammanslagning av flera fastigheter, förekomma
i stort sett icke. Behovet av den ifrågasatta lagstiftningen kan således
praktiskt taget prövas med hänsyn till försäljning från skogsbolagens fastighetskomplex.

Enligt vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandc inhämtat från egnahemsnämnden
i länet, har det vid några tillfällen visat sig svårt att ordna egnahemslan^at
köpare av lägenheter, som frånsalts bolagskomplex, men svårigheten
har i sådant fall berott icke på ovillighet från bolagens sida att medgiva
relaxation, utan på de oproportionerliga kostnader, sådana åtgärder hittills
förorsakat. Understundom har man da ordnat saken så, att bolagen förbundit
sig att vid nästa inteckningsförnyelse underlåta att förnya inteckningen i lägenheten,
varefter lån beviljats av nämnden. Numera anses svårigheterna i detta
avseende i huvudsak vara undanröjda genom den eniigt Kungl. kungörelsen den
20 juli 1925 vidtagna ändringen i expeditionslösensförordningen.

. Att döma av de sålunda lämnade upplysningarna, synes icke för detta läns
vidkommande föreligga något behov av en lagstiftning med det remitterade
utkastets begränsade räckvidd. Till frågan om lagstiftning till lägenhetsägares
förmån med vidsträcktare syfte-återkommer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det följande.

Vad härefter angår själva den lagtekniska innebörden av utkastet är denna
icke fullt klar. Utkastet innehaller icke något förslag till ändring i inteckningsförordningen
eller utsökningslagen. Nuvarande stadganden i dessa lagar
skola således gälla allt fortfarande. Enligt 37 § inteckningsförordningen är
lägenhets ansvarighet i förhållande till stamfastigheten subsidiär och i förhållande
till andra lägenheter beroende på tiden för resp. lagfart och köp. Om
och i vad mån lägenheten ansvarar i förhållande till stamfastigheten eller i förhållande
till en yngre, lägenhet, kan endast konstateras genom de senares försäljning
enligt utsökningslagen. Borgenärsförteckning, som upprättas för lägenheten,
utan att sådan försäljning är begärd, torde icke kunna upptaga någon
del av den gemensamma inteckningens belopp. Då värdering enligt 32 §
Inteckningsförordningen och 79 § Utsökningslagen endast kan ske vid försäljning.
har man ej heller någon grund för jämförelsen med Övriga ansvariga
fastigheter. Med den utformning lagförslaget erhållit, synes resultatet därför
bliva, att icke någon utdelning av det deponerade beloppet kan äga rum. Lägenhetsköparen
skulle således bliva fri från ansvarigheten utan betalning. Vill
man, att utdelning skall ske. torde därför fördelningsstadgandet böra omarbetas.
I vilket fall som helst lärer lagutkastet medföra ändring — lindring
eller skärpning — av den materiella ansvarighetsbestämmelsen enligt 37 § In -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Länsstyrelsen
i Västerbottens
län.

teckningsförordningen. Vid den kompletterande bearbetning, som synes erforderlig,
torde även böra övervägas, huruvida det är tillräckligt att såsom rättsägare
allenast behandla stamfastighetens ägare samt innehavare av inteckningar
i stamfastigheten.

I övrigt torde mot det föreliggande utkastet böra anmärkas, att dess praktiska
tillämplighet är mycket begränsad. Vid avgörandet huruvida lägenheten
skall få befrias från ansvarighet, tages ingen hänsyn till förhållandet mellan å
ena sidan lägenhetens värde och å andra sidan värdet å stamfastigheten och
övriga gemensamt intecknade fastigheter. Sammansättningen av uppskattningsnämnden
synes icke heller tillfredsställande, och för domstolen torde det bliva
mycket svårt att ingå i någon verklig prövning av den verkställda värderingen.

Beträffande ägostyckningen möta visserligen icke de tekniska svårigheter vid
fördelningen, som med avseende å avsöndringar följa av dessas subsidiära
ansvarighet. Däremot synes det ännu mera tvivelaktigt, om vid ägostyckning
en värderingsprocedur i den föreslagna svaga formen och blott omfattande de
försålda fastigheterna kan läggas till grund för ansvarighetens fördelning.

På grund av vad sålunda anmärkts kan Eders Kungl. Maj:ts befailningshavande
icke tillstyrka, att det remitterade utkastet lägges till grund för lagstiftning.

Vill man vidtaga åtgärder för att trygga egnahemsköpare mot ansvar för
gemensamma inteckningar och underlätta låneanskaffning åt dem, torde det
vara att föredraga att arbeta efter de riktlinjer, vilka framgingo vid behandlingen
av det för 1909 års riksdag framlagda förslaget om särskild värdering
av avsöndrad lägenhet. Därigenom skulle t. ex. en egnahemsnämnd kunna
erhålla visshet om storleken av en avsöndrad lägenhets ansvarighet och således
det hinder mot erforderliga egnahemslåns beviljande, som kan ligga i äldre
gemensamma inteckningar, kunna undanröjas. Därigenom skulle också undvikas,
att värdestegring, förorsakad genom lägenhetsägares arbete och av honom
nedlagda kostnader, kommer inteckningshavarna till godo, men det oaktat skulle
inteckningshavare och övriga konkurrerande rättsägare få vad dem tillkommer
enligt ställningen vid inteckningens beviljande. Ansvarigheten för den gemensamt
intecknade gälden komme ej att utkrävas i annat fall eller i vidare
mån än det visar sig erforderligt enligt 37 § Inteckningsförordningen. Fordringsägaren
bleve icke skyldig att i förtid mottaga betalning för en del av sin
fordran.

Vilket värderingsförfarande man vid sådan lagstiftning bör föreskriva, torde
icke kunna angivas på detta stadium. Det synes dock böra övervägas, om icke
värderingen skulle kunna överlämnas åt utmätningsmannen (jämför lagberedningens
förslag till jordabalk, lagen om inskrivning 3 kap. 36 §) eller av
lantmätare, där sådan tjänsteman verkställt avmätningen.

Till sist torde böra erinras, att den reella betydelsen, av avsöndrings ägares
ansvar för med bolagsfastigheter gemensamma inteckningar säkerligen minskats
genom nu gällande lagstiftning angående förbud mot fastighetsförvärv
av bolag. Nämnda lagstiftning lärer nämligen få den verkan, att exekutiv
försäljning av större fastighetskomplex blir ett löga användbart realisationsmedel
för kreditgivaren. Men därigenom kommer också avsöndringsägarens
ansvarighet i huvudsak att stanna på papperet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar följande yttrande av länets hushållningssällskaps
egnahemsnämnd:

Möjligt är att det föreliggande förslaget innebär lättnader i nu gällande bestämmelser
för relaxation av gemensamma inteckningar i flera fastigheter, i
vad de avse från någon av intecknade fastigheterna genom avsöndring, eller
ägostyckning utbrutna områden. Men den föreslagna proceduren synes i alla

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

fall komma att medföra avsevärda besvär och i många fall betydande kostnader.
Enligt förslaget skall t. ex. den ifrågasatta värderingen av ''lägenheten
verkställas av två o,jäviga män av nämnden eller bland ledamöterna i
agodelmngsrätten eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män Särskilt
i JSorrland torde denna bestämmelse komma att medföra avsevärda kostnader
ior vardenngsmännens resor. Den ifrågasatta värderingen bör kunna
verkställas av allenast en av de föreslagna värderingsmännen, eventuellt jämte
annan ojävig person. Kostnaden för fördelningen av det hos Koungens Betallmngshavande
nedsatta beloppet torde även i många fall bliva oskäligt hög
korslaget synes ej heller innebära möjlighet att befria lägenhet från ansvar
ior stam!astrghetens inteckning, därest ansökan om befrielse inlämnas senare
an den i 2 § lagfartsförordningen stadgade tiden, varför alla redan försålda
lägenheter icke skulle kunna befrias från ansvar för ifrågavarande slags inteckningar
enligt föreliggande förslag.

Enligt vad som uppgivits skall den egentliga svårigheten enligt nu gällande
bestämmelser ligga i vederbörande inteckningshavares obenägenhet att till
landsortens underrätter för relaxation utlämna inteckningsreverserna, som ofta
gälla för avsevärda belopp. Gällande inteckningsförordning medgiver emellertid,
att intecknings handling för intecknings dödande, i vad den avser genom
jordavsöndring utbruten lägenhet, må uppvisas vid annan underrätt än den,
varunder lägenheten lyder. Därest sådant medgivande utsträcktes att gälla
även beträffande ägostyckade områden, bör relaxation av de inteckningar,
som lagförslaget närmast torde avse, bliva möjlig och förfarandet betydligt
enklare och billigare än enligt föreliggande förslag. Detta dock under förutsättning
att övriga intecknade fastigheter ej behöva övertaga lägenhetens
eller ägostyckningens ansvar för inteckningen. Intecknmgshavarens medverkan
till relaxationen torde i flesta fall kunna ernas efter frivillig överenskommelse
om det belopp, som bör inbetalas till denne.

För egen del anför länsstyrelsen:

Det synes Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande synnerligen önskvärt,
att vid upplåtelser av lägenheter eller ägostyckade områden möjlighet beredes
att frigöra det upplåtna området från detsamma åvilande ansvar för inteckning
på sådant sätt, att detta ansvar överfljfttas på stamfastigheten. Det
föreliggande lagutkastet fyller detta önskemål om än det synes något omständligt
och synbarligen kommer att i många fall för lägenhetsägaren medföra
kostnader, som måhända överstiga värdet av det förvärvade området.

Vad beträffar de särskilda bestämmelserna synes förfarandet enligt Eders
Kungl. Maj :ts Befallningshavandes förmenande böra kunna inskränkas till
de fall, då det upplåtna området är besvärat av inteckning för fordran. Däremot
synes det icke förefinnas någon anledning att låta detsamma komma i
tillämpning endast då stamfastigheten är gemensamt intecknad med annan
fastighet. Samma svårigheter i fråga om avsöndringens befriande från inteckning
kunna föreligga även då stamfastigheten ensam för sig häftar för ett
flertal inteckningar och förfarandet bör kunna medgivas även i sådant fall.

. Vidkommande tiden för ingivande av ansökan om befrielse från ansvar för
inteckning lärer kunna ifragasättas huruvida denna bör erhålla så snäv begränsning,
som förslaget förutsätter, enär många omständigheter kunna förhindra
ett sa skyndsamt utförande av de åtgärder, som dessförinnan skola
vidtagas.

Kostnaderna för det nedsatta beloppets fördelning, vilka skola gäldas av
lägenhetens ägare, böra lämpligen förskjutas av sökanden och inbetalas innan
anmälan sker hos domaren.

Slutligen lärer särskilt stadgande i likhet med det i 198 § utsökningslagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Landshöv dingen Malm.

utfärdas därom att. därest inbetalta beloppet icke förslår till täckande av
berörda kostnader, återstoden skall kunna utmätas.

Landshövdingen Malm har anfört:

De fall, i vilka svårigheter för närvarande yppa sig beträffande fastighets
befrielse från ansvar för inteckningar, torde förnämligast vara dels det fall,
då inteckningsinnehavame äro många och svår- eller oanträffbara, dels det, då
stamfastighet tillsammans med annan eller andra fastigheter utgöra hypotek
för obligationslån. Båda dessa fall äga stor betydelse för en obehindrad utveckling
av egnahemsrörelsen och särskilt för den frilösning av arrendejordbruk,
som statsmakterna synas önska stödja. Genomförande av ett förslag,
som undanröjer berörda svårigheter, skulle därför hälsas med tillfredsställelse.

Det utarbetade förslaget är utformat i huvudsaklig överensstämmelse med
de regler, som för närvarande gälla angående fördelning av expropriationseisättning
och löseskilling för lägenhet, som utbrytes jämlikt ensittarlagen.
Rättsligt föreligger i alla dessa fall en realisation av panträtt, som bringas till
stånd utan något åtgörande från panthavarens sida och eventuellt kan vara i
strid mot hans intresse. Vid expropriation och inlösning av lägenhet betingas
dessa ingrepp i enskild rätt av vissa i lagen erkända allmänna eller sociala
intressen, och ingreppen rikta sig såväl mot jordägaren som inteckningshavaren.
Här åter är det fråga om fullt frivillig upplåtelse från jordägarens
sida, som kan komma att medföra en viss rättsförlust för inteckningshavaren.
Den principiella skillnaden är påtaglig och kunde vara ägnad att väcka^ betänkligheter
om reell fara för inteckningsinnehavaren kunde anses uppstå.

Anmärkas bör även, att det vid expropriation och lägenhetsinlösning i allmänhet
är fråga om mindre jordområden, vilkas befrielse från ansvarighet för
inteckningar i stamfastigheten icke vållar någon nämnvärd minskning i pantens
värde. Den nu föreslagna lagen däremot kan bliva tillämplig vid styckning
och försäljning av hel fastighet, som med annan är gemensamt intecknad.
Med avseende å särskilda inteckningar i den egendom som styckas kommer
då panträtten i sin helhet att tvångsvis avvecklas, måhända vid en för inteckningshavaren
mycket ogynnsam tidpunkt och under förhållanden i övrigt,
som kan medföra rättsförluster.

Emellertid är det väl i grund och botten så, att den egnahemsrörelse, som
man åsyftar att genöm den ifrågavarande lagen befrämja, är av så stort socialt
och allmänt intresse, att ett så lindrigt tvångsförfarande, som här föreslås,
icke kan anses opåkallat. Vidare må anföras, att ett stort antal, antagligen de
flesta förekommande fallen torde bliva sådana, där det gäller frilösning av
arrendejord eller annan jord från skogsbolag, och vid dessa representerar i
regel den inägojord, söm försäljes, ett i förhållande till hela det hypotiserade
jordkomplexet ringa värde.

Förslagets detaljer ge anledning till följande erinringar.

För tillämpning av förfarandet förutsattes, att avslutat köp föreligger. Men
om sedan vid värdering jämlikt 3 § jordens värde sättes högre än köpeskillingen,
hur skall då förfaras? Köparen synes i sådant fall kunna äga berättigade
anspråk på att få köpet hävt, men i brist på uttryckligt lagstadgande
lär detta ej lyckas.

Det må erkännas, att faran för stora avvikelser i värderingen i regel ej är
stor, ty oftast har — åtminstone såsom det tillgår i Norrbottens län —- en
dylik fråga, i varje fall om avsikten är att få egnahemslån, redan före ingivandet
av ansökan om relaxering av inteckningar varit föremål för förberedande
behandling inom egnahemsnämnden. Därvid granskas och justeras värdet
och detta innan definitivt köp kommit till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Enligt förslaget synes hinder ej möta för köparen att själv utse värderingsman.
För att få garantier för fullt opartisk värdering tordd dock värderingsmännen
lämpligare böra utses av rätten eller dess ordförande.

Förslagets genomförande kommer givetvis att inverka på länsstyrelsernas
arbetsbörda. I vad mån det blir fallet, är naturligtvis beroende av, i vilken
omfattning lagen kommer att vinna tillämpning. Fördelningsförrättningar
av ifrågavarande slag kunna vara synnerligen besvärliga och tidsödande, särskilt
då fråga är om ett flertal gemensamt intecknade fastigheter. I fråga
om expropriationsmedel och löseskillingar jämlikt ensittarlagen kan man ofta
komma ifrån svårigheterna med fördelningen genom att ägaren av stamfastigheten
förskaffaT sig inteckningshavamas medgivande att lyfta hela beloppet.
Denna genväg torde endast undantagsvis kunna komma till användning
vid fördelningar jämlikt den nu föreslagna lagen.

Det ökade arbetet inom länsstyrelserna får dock naturligtvis icke hindra
genomförande av en nyttig och önskvärd reform.

Såsom slutomdöme får undertecknad anföra, att så vitt jag kan förstå, ger
det ifrågavarande utkastet en framkomlig väg, om också en och annan modifikation
av förslaget torde vara erforderlig.

Byråchefen Hamrin och föroTdnade revisionssekreteraren Odéen hava i gemensamt
yttrande anfört :

Särskilt för återförande i enskild ägo av inägojorden å skogsbolagens fastigheter
är en lagstiftning nödvändig för underlättande av upplåtna områdens frigörelse_
från ansvar för inteckningar, som fastställts i den odelade fastigheten.
Dessa inteckningar avse ofta grupper av fastigheter och de äro merendels pantförskrivna
till säkerhet för obligationslån. Genom tillämpning av bestämmelserna
i föreliggande förslag blir givetvis det upplåtna området fritt från ansvar
för inteckningar och sker eventuellt även en nedskrivning av intecknings
huvudstol.

Härigenom bliva emellertid icke förhållandena gentemot obligationsinnehavarna
reglerade. Understundom innehåller avtalet rörande obligationslånet bestämmelse
om rätt för fastighetsägaren att i viss utsträckning eller på vissa
villkor försälja fastigheter, vari fastställda inteckningar lagts söm säkerhet
för lånet. Därest så ej skett eller därest denna bestämmelse ej räcker, vilket
man kan utgå ifrån är fallet i fråga om de försäljningar, varom här är fråga,
anse sig de emitterande bankerna vanligen böra bevaka obligationshavarnas
intressen. Enligt vad vi inhämtat uppställes härvid måhända icke alltför sällan
fordran på insättning på deposition hos banken av köpeskillingen motsvarande
belopp. Härå erhålles emellertid 3 å 3 V2 % lägre ränta än den, som
betalas för obligationslånet. Efter ikraftträdande av den föreslagna lagen bleve
detsamma fallet med det nedsatta beloppet. Och då det kan bliva tal om
belopp på tillhopa flera hundra tusen kronor — för enstaka fall på miljoner
— kan förhållandet leda till att bolaget avstår från tilltänkta försäljningar.
. För bolagens del framstår det såsom önskvärt att få verkställa betalning
i egna obligationer och helst att dessa få avräknas å annuiteterna.

Lagstiftning för reglering av nu berörda förhållanden synes givetvis önskvärt,
men torde en sådan vara ägnad att väcka betänkligheter. Någon fara
för att obligationsinnehavarnas intressen skulle komma att bliva lidande genom
en lag av förslagets innebörd torde man i allt fall icke behöva räkna med. En
sådan lag torde däremot kunna antagas komma att öva inflytande på villkoren
vid uppläggande av nya obligationslån och måhända bidraga till att
därvid bestämmes rätt för ägaren att få å annuiteterna avräkna för skedda
försäljningar influtna medel. Man torde även kunna hoppas på att en lag av
föreslagen innebörd kommer att öva ett gynnsamt inflytande i riktning mot

Byråchefen
Hamrin och
förordnade
revisionssekreteraren

Odéen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

en ändamålsenlig reglering av förhållandena jämväl vad angår redan upplagda
obligationslån.

Enligt vad vi erfarit har under senaste åren i flera fall förekommit, att personer
av bolag förvärvat fastigheter, ehuru dessa varit graverade av belopp
på miljoner. Köparen torde i dessa fall i regel varit arrendator av jorden, som
i lång tid kan hava brukats av medlemmar av samma släkt. Att köpet kommit
till stånd oaktat de förefintliga gravationerna beror givetvis på de svårigheter,
som varit förenade med frigörelsen, och har såsom förklaringsgrund även
uppgivit s köparens förtroende för vederbörande bolag och bank. Att saken
ingalunda är riskfri torde emellertid vara uppenbart.

Dessa förhållanden ådagalägga enligt vår mening på bästa sätt behovet
av en lagstiftning för reglering av ifrågavarande förhållanden.

Omfattningen av föreliggande förslag synes emellertid hava tillmätts alltför
snävt. Det ligger visserligen nära till hands att begränsa en blivande
lag till att endast avse upplåtelser, som ske efter lagens ikraftträdande, men
behovet av hjälp på ifrågavarande område genom lagstiftningen är emellertid,
på sätt nyss visats, stort även vad angår redan skedda upplåtelser. Vid
bedömande av denna fråga förtjänar ett visst avseende att beträffande avsöndrade
lägenheter kostnadss5mpunkt synes hava varit uteslutande anledning
till att värderingsförfarande ej vann godkännande av 1909 års riksdag. Det
har emellertid icke förbigått vår uppmärksamhet, att då föreliggande förslag
icke var ämnat att få retroaktiv verkan.

Till följd av bestämmelsen i 20 § 1 mom. i lagen om hemanansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring att inom Stockholms, Uppsala. Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och de norrländska länen ej må avsöndras
inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen
försvagas, användes vad angår dessa län avsöndringsinstitut numera sällan
då det gäller jorddelning för upplåtelse av egnahemslägenheter för jordbruksändamål.
Vanligen måste i stället tillgripas ägostyckning. Undantagsvis
förekommer härvid, att ett fullt avslutat avtal föreligger, även om vissa
förberedande förhandlingar i mer eller mindre bindande form föregått ägostyckningsförrättningen
eller förekommer i omedelbar anslutning till densamma. Härtill
kommer, att här och var inom ovanberörda delar av landet i stor utsträckning
i försäljningssyfte redan verkställts ägostyckningar och att ett stort antal
av därvid utstyckade lotter ännu icke försålts. Det är emellertid inom
nyssnämnda delar av vårt land behovet av lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande
område är störst, och gör sig detta behov framför allt gällande vid
upplåtelse av jordbrukslägenheter.

Med hänsyn till behovet -— en hänsyn somi vi finna oss för närvarande
främst böra lägga på frågan —- framstår det såsom synnerligen angeläget,
att en blivande lag kommer att gälla fastigheter, som bildats genom såväl avsöndring
som ägostyckning samt oberoende av tidpunkten såväl för upplåtelsen
som för fastställelse å avsöndringen eller ägostyckningsförrättningen. Detta
uttalande avser emellertid att omfatta även det fall, att stamfastigheten icke
gemensamt med annan fastighet häftar för inteckning.

Vi äro emellertid icke främmande för att det måhända kommer att möta betänkligheter
att i nu angiven utsträckning tillgodose ifrågavarande behov. Det
ligger därför nära till hands att överväga vilka särskilda villkor, som må uppställas
för att i den utsträckning ovan angivits möjliggöra anlitande av den
föreslagna proceduren, vilken givetvis medför fördelar även om inteckningshavarens
medgivande kan utverkas. Vid övervägande av detta spörsmål torde
böra tagas i övervägande att stadga det villkoret, att inteckningshavarens medgivande
skall föreligga i det fall, att värdet å den lägenhet ansökningen avser
ensamt eller tillika med värdet å förut på enahanda sätt befriade lägenheter

Kungl. Maj:is proposition nr 10.

överstiger en femtedel av taxeringsvärdet å stamfastigheten eller den ostyckade
fastigheten. Anslutning omedelbart till taxeringsvärdet å staanfastigheten
torde befinnas vara lämpligare än stadgande av viss relation till inteckningsbeloppet,
vilket i fråga om gemensamt intecknade fastigheter givetvis finge
bestämmas genom fördelning efter fastigheternas taxeringsvärden. Det har
synts oss även böra övervägas att alltid uppställa villkoret om inteckningshavarens
medgivande då det gäller fång, som skett före lagens ikraftträdande.
Beträffande redan upplåtna lägenheter förtjänar dock uppmärksammas, att
redan villkoret om medgivande av stamfastighetens ägare, på sätt förslaget
innehåller, synes innebära ett trygghetsmoment av rätt så stor betydelse.

För värderingen erfordras tillgång på kartmaterial och arealuppgifter. Det
ligger därför nära till hands att ifrågasätta återgång till 1909 års förslag
om värdering av lantmätare med gode män. Om man tänker på nya fastigheter,
som bildas, erfordras ju i regel biträde av lantmätare, vare sig avskiljandet
sker genom ägostyckning eller jordavsöndring. Om lantmätaren kunde
ombetros att ensam verkställa värderingen, kunde densamma ske i samband
med jorddelningsförrättningen och alltså utföras så gott som utan kostnad.
Om föreskrifter meddelas i fråga om sättet för värderingens verkställande, synes
det böra tagas i noggrant övervägande, huruvida ej denna utväg kan anses
tillfredsställande. Anlitas densamma, bör emellertid enligt vårt förmenande
i lagen kvarstå, att värdet ej må sättas lägre än den köpeskilling, som
för lägenheten betingats, varjämte lagen bör inrymma befogenhet för Konungen
att meddela ovan omförimälda föreskrifter i fråga om sättet för värderingens
verkställande. Dessa böra givetvis gå ut på angivande av areal,
beskaffenhet och värde å olika ägoslag samt värdet och beskaffenheten
av åbyggnader, befintligt skogsbestånd och andra nyttigheter, som
åtfölja lägenheten. Beträffande värderingen bör uppmärksammas att, på
sätt ovan meddelats, försäljning ofta sker till arrendatorn å fastigheten. Härvid
inträffar, att säljaren kan finna sig böra sätta köpeskillingen lägre än om
försäljning skedde till annan person. Det förekommer även, att värdet å fastigheten
påverkas av större eller mindre tillgång på närbeläget arbete eller andra
omständigheter. Givetvis böra till ledning för domstolen dylika särskilda förhållanden
anmärkas i värderingshandlingen.

Den här ovan föreslagna anordningen i fråga om värdesättningen bör anses
lika betryggande som den föreliggande förslag innehåller. Och i fråga om
reda och överskådlighet torde densamma äga avgjorda företräden. Genom anlitande
av densamma öppnas möjlighet att ordna saken så, att värderingsinstrumentet
bilägges förrättningsakten och även göres till föremål för granskning
av överlantmätaren. Dennes granskning kan bliva av särskild betydelse
för att få säkeT utredning om tidigare skedda upplåtelser och värdet av dem.

Gillas ej detta förslag finna vi oss emellertid böra framhålla, att lantmätarens
sakkunskap i allt fall bör utnyttjas i synnerhet som det i föreliggande fall,
på sätt ovan förut angivits, torde kunna ske för en mycket ringa kostnad.
Detta bör i så fall ske genom tillkallande av en bisittare till lantmätaren, och
torde därtill böra anlitas ledamot av nämnden eller ägodelningsrätten eller god
man vid lantmäteriförrättningar. Klart torde emellertid vara, att lantmätaren
jämte en av dessa personer böra gälla minst lika mycket som två av nämnda
ledamöter eller gode män, men lika klart torde även vara, att anlitandet av
en bisittare till lantmätaren i regel blir betydelselöst.

Enligt kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 238) angående villkor för erhållande
av statsbidrag till lantmäteriförrättningar med däri genom kungörelsen
den 18 juni 1925 (nr 294) skedda ändringar kan statsbidrag utgå till förvärvare
av område, som utbrutits genom jordavsöndring eller ägostyckning, till
belopp motsvarande högst vad på området i fråga belöper av det lantmätaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

för förrättningen enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande arvode, inberäknat
lösen för karta och handlingar. Denna möjlighet har sedan den 1 juni
1921 funnits beträffande avsöndringar samt ägostyckningar enligt 3 § (efter
upplåtelseavtal) ägostyckningslagen. Efter den 1 juli 1923 har detsamma varit
fallet även i fråga om ägostyckningar enligt 2 § i samma lag. I övrigt
gälla följande villkor för erhållande av bidrag:

a) att förrättningen avsett åstadkommande av småbruk eller eget hem;

b) att sökanden är enskild person eller utgöres av bolag eller förening med
syfte att befrämja bildande av småbruk eller egna hem;

c) att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses för
honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning eller, om sökanden
utgöres av bolag eller förening, att sådant bidrag visas medföra nedsättning
i kostnaderna för mindre bemedlad persons föTvärv av utbrutet område
under vad eljest skäligen kunnat ifrågakomma;

d) att förrättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte.

Det synes icke utan fog kunna ifrågasättas, att kostnaden för den värdering,
varom här är fråga, finge betraktas såsom förrätt.ningskostnad. Ett stöd
härför finnes i det förhållandet, att enligt nu gällande lagstiftning vid ägostyckning
värdering måste ske av samtliga lotter, vari den ursprungliga fastigheten
uppdelas, i allt fall vill det synas som om det allmänna har lika stort
intresse av att understödja lägenhetens befrielse från ansvar för inteckningarna
i stamfastigheten som själva jorddelningsåtgärden. Båda åtgärderna äro
ju lika nödvändiga för bildandet på ett betryggande sätt av småbruket eller det
egna hemmet. Häri framträder alltså ett ytterligare motiv för värderingens
uppdragande åt lantmätaren.

I detta sammanhang må erinras om det frikostiga statsbidrag, som utgår
enligt kungörelsen den 26 juli 1925 (nr 295) om bestridande i vissa fall med
allmänna medel av köslnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. De faktiska förutsättningarna torde i många fall, då
förevarande förslag komme att tillämpas, i mångt och mycket vara likartade
med dem, som falla under det s. k. ensittareförfarandet.

Byråchefen Mannerfelt yttrar:

Enligt gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse (§ 19 i kungörelsen
nr 483/1919) må annan säkerhet för egnahemslån ej betingas än första
penninginteckning i lägenheten. Dock kan såsom förskott å lånet större eller
mindre del därav utbetalas mot annan säkerhet, i vilket fall emellertid nyss
nämnd inteckningssäkerhet skall vara för hela lånet ställd senast då amorteringsskyldigheten
inträder (d. v. s. inom fem år från lånets beviljande), vid
äventyr att frågan om lånet anses hava förfallit och vad i förskott utbetalts
genast skall återbäras. I anseende bland annat härtill har det för underlättande
av egnahemsbildning, frilösning av arrendejordbruk m. m. sedan länge
framstått såsom en angelägenhet av stor vikt, att nybildade fastigheters befriande
från inteckningar må kunna ernås mera skyndsamt, billigt och enkelt.
Detta gäller framför allt, då fastigheter tillsammans med andra graveras av
ett stort antal gemensamma inteckningar. Så är som bekant fallet t. ex. i fråga
om många större skogsägande bolags för egnahemsbildning eller kolonisation
lämpliga jordbruksfastigheter. Kostnaderna för relaxering torde emellertid få
antagas hava delvis nedbringats genom kungörelsen den 20 juli 1925 (nr 362)
om ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen,
avseende minskad lösen för utdrag av fastighetsboken.

Väsentliga svårigheter torde dock ej sällan fortfarande vara förenade med
den för egnahemsbildning oundgängligen erforderliga befrielsen från inteckningar.
Förevarande lagförslag åsyftar att öppna möjlighet att i dylika fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

få fastighet befriad från inteckningar genom visst särskilt förfarande. Under
uttalande av ett kraftigt tillstyrkande av åtgärder i denna riktning får jag beträffande
innehållet av nu berörda lagförslag vördsamt anföra följande.

I fråga om förslagets omfattning, synes det ifrågasatta särskilda förfarandet
vara begränsat till lägenheter, som hädanefter avsöndras, samt lotter, som
efter försäljning genom ägostyckning avskiljas från stamfastigheten. Genom
ifrågavarande begränsning och med hänsyn till att förslaget synes förutsätta
särskild ansökan, värdering, prövning, nedsatt belopps fördelning m. m. för
varje sådan till köpare upplåten enstaka lägenhet eller lott, torde lagförslagets
betydelse sannolikt bliva mindre, än önskligt vore. Ganska visst skulle i ovannämnda
syfte vinnas mera, om förfarandet i fråga finge tillämpas jämväl beträffande
dels redan avsöndrade lägenheter och uppstyckade lotter, som fortfarande
graveras av här ifrågavarande art av inteckningar, dels ock framför
allt större styckningskomplex, varifrån upplåtelser av lägenheter eller lotter
successivt äro ämnade att äga rum. Vad särskilt det senare fallet beträffar,
torde nuvarande relaxationssvårigheter ur egnahems synpunkt näppeligen avhjälpas,
med mindre möjlighet öppnas för jordägare att —• helst innan försäljning
av lotter sker — kunna i mån av behov få hela det för försäljning
avsedda komplexet i ett sammanhang befriat från påvilande inteckningar genom
det ifrågasatta förfarandet. Härigenom kunde kostnader och besvär
för värdering, nedsatt belopps fördelning m. m. väsentligt minskas samt klarhet
i inteckningsförhållandena vinnas på ett tidigt stadium, vilket torde hava
ej ringa betydelse för både säljare och köpare. Bibehålies åter den mera begränsade
omfattning, som förslaget nu har, torde en säljare av dylika styckningskomplex
sannolikt lockas att i många fall på det sätt utnyttja lagen, att
han — kanske genom skenköp till någon närstående, såsom nu ofta torde ske
för fastställelse av avsöndring — försäljer ett stort antal jordområden på en
gång eller en större, till fortsatt uppdelning avsedd jordareal samt därefter går
i författning om områdenas eller arealens avskiljande och vederbörlig framställning,
enligt förslaget, angående befrielse av inteckningar för vad som avskilts.
Då det otvivelaktigt bliver för marksäljare ändamålsenligt att så förfara
samt då ett verkligt legitimt behov finnes, att på en gång kunna befria
flera lotter eller en större jordareal från inteckningar, synes det vara att föredraga,
att innehavare av sådant större komplex beredes dylik möjlighet genom
uttrycklig lagbestämmelse, åtminstone i sådana fall, där jordägaren åtnjuter
statslån ur egnahemslåne- eller jordförmedlingsfonden eller eljest kan förebringa
sannolika skäl för att till befrielse avsedda fastigheter på ett ändamålsenligt
sätt komma egnahemsverksamheten till godo. Om det, ur andra synpunkter
än egnahemsverksamhetens, skulle befinnas, att berörda utvidgning vore
för vidsträckt, vill jag alternativt ifrågasätta, huruvida ej det särskilda förfarandet
skulle kunna få tillämpas, då fråga är om ägostyckning, även utan
föregående försäljning.

I fråga om själva förfarandet synes i huvudsak intet annat vara att ur egnahemssynpunkt
framhålla, än att kostnaderna möjligen komma att bliva rätt
avsevärda, i det en lägenhetsägare enligt förslaget får vidkännas utgifter för
värderingsförfarandet, lösen för gravationsbevis och andra handlingar, kostnader
för det nedsatta beloppets fördelning m. m. Om. såsom ovan ifrågasatts,
jordägare kunde beredas möjlighet att i mån av behov begagna sig av förfarandet
för till försäljning förekommande fastigheter i ett sammanhang, bleve kostnaderna
mindre och komme icke så kännbart att drabba den enskilde, oftast
mindre bemedlade lägenhctsköparen. Skulle dylik utvidgning medgivas, vore
det å andra sidan möjligen av nöden, att ytterligare garantier skapades för en
ur rättsägarnas synpunkt fullt betryggande värdering av till befrielse avsedda
fastigheter. I sådana fall, där förfarandet finge tillämpas efter framställning

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

av jordägare innan försäljning skett, torde därför den av sökanden valda värderingsnämnden
möjligen böra förstärkas med t. ex. en tredje, av länsstyrelsen
utsedd, i fastighetsvärdering väl förfaren ojävig person samt uttryckligen föreskrivas,
att rätten icke ägde bifalla ansökningen med mindre samtliga värderingsman
vore om värderingen ense.

Med förmälan, att jag i övrigt ej har något att erinra mot förslaget, får jag
tillstyrka detsamma under uttalande av önskvärdheten, att hänsyn om möjligt
tages till vad ovan ifrågasatts.

Styrelsen Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har anfört:

J^qy Sveriges

allmänna Bankstyrelsen har ansett sig hava att behandla förslaget huvudsakligen ur
hypotelcs- de synpunkter, som direkt föranledas av hypoteksbankens och hypoteksförbank.
eningarnas verksamhet, men finner sig på grund av den korta tid, som utmätts
för remissens besvarande, även i detta hänseende icke kunna ingå på någon
fullt genomförd granskning, för vilken skulle erfordrats kommunikation med
föreningarna och särskilt med den av dessas ombudsmän bildade sammanslutningen.
Vid sådant förhållande får styrelsen inskränka sig till att i ärendet
vördsamt anföra följande.

Enligt lagförslaget förutsattes, för att det föreslagna sättet för lägenhets
befriande från inteckningsansvar skall komma till tillämpning, att rätten finner
det nuvarande relaxeringsförfarandet icke kunna komma till användning
»utan oskälig kostnad eller omgång».

Vad då först kostnadsfrågan angår, synes emellertid denna hava kommit i
ett väsentligen ändrat läge därigenom, att, enligt kungl. kungörelsen den 20 juli
1925, i § 3 av lösenförordningen den 7 december 1883 såsom tillägg till bestämmelserna
om lösen för utdrag av »fastighetsbok» förordnats, att, därest i ärende
angående dödande av gemensam inteckning i vad den besvärar viss fastighet
utfärdas mera än ett utdrag, lösen endast må beräknas för det första utdraget.
Denna kungörelse, som av formella skäl tillsvidare gäller allenast till den 1
juli 1926 men väl torde komma att förnyas, har i betydande mån förbilligat
kostnaderna för inteckningars relaxation. Lösenbeloppen för utdragen spela
nämligen härvidlag den avgörande rollen. Om man antar •— för att taga ett
exempel av ordinär beskaffenhet — att inteckningarnas antal är 25 och uppläggen
i inteckningsboken för dessa 49, så uppgick förut lösen för utdragen
till 25 X 50 = 1,250 kronor, under det att lösen numera stannar vid allenast
25 X 2 = 50 kronor. Övriga utgifter för relaxation, såsom protokollslösen,
gravations- och avsöndringsbevis, advokatarvode och kostnaden för inteckningarnas
företeende vid rätten, hava däremot en underordnad betydelse, åtminstone
vid större relaxationer, där enligt förslagets motivering det nya dödningssättet
företrädesvis skulle komma till användning. De genom ovanberörda tillägg till
lösenförordningen betydligt reducerade relaxationskostnaderna lära f. ö. komma
att uppvägas, ja i många fall överskridas av utgifterna för dödningsförfarandet
i den föreslagna ordningen. Till dödningsproceduren, som enligt förslaget omfattar
tre särskilda åtgärder — värderingen, domstolsbehandlingen och likvidsförrättningen
— torde nämligen i de flesta fall erfordras biträde av juridiskt
bildad person, och inteckningarnas företeende vid likvidstillfället samt förfarandet
i övrigt lära ej kunna ske utan kostnader.

Angående därefter den andra alternativa förutsättningen för den föreslagna
lagens tillämplighet eller att relaxation i vanlig ordning skulle av Rätten i det
särskilda fallet anses medföra »onödig omgång», torde ej kunna bestridas, att
svårighet mången gång möter att få fram alla för relaxationens verkställande
erforderliga medgivanden. Men även det nu föreslagna sättet synes bliva förenat
med ej mindre »omgång». Såsom ovan nämnts, sönderfaller detta i tre
särskilda åtgärder, av vilka i synnerhet fördelningen av värderingssumman

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

torde i dess föreslagna form bliva en avsevärt invecklad apparat. Hela dödningsförfarandet
kan ju också enligt förslaget draga en tid av ett år och mera.
Det synes f. ö. icke kunna komma till användning i de fall, då köparen redan
erlagt sin köpeskilling eller del därav, ej heller i de fall, då värderingssumman
sättes högre än köpeskillingen, enär i dessa senare fall köparen skulle hava att
nedsätta högre belopp än den överenskomna köpeskillingen. Ifrågavarande lagförslag
innehåller en kombination av värderings- och expropriationsförfaranden.
Båda dessa förfaringssätt hava tidigare föreslagits men icke lett till önskat
resultat (se härom N. J. A. avd. II för 1909, art. 7 sid. 14—IG, 20—21,
24—35).

Beträffande vidare den principiella sidan av frågan får bankstyrelsen betona,
att styrelsen livligt sympatiserar med syftet att underlätta formerna för
inteckningars frigörande från fastigheter, som upplåtas till egna hem. Förenklingarna,
böra dock tydligen icke ske på sådant sätt, att inteckningshavares
berättigade intressen trädas för nära, enär detta skulle medföra allvarliga verkningar
för fastighetskrediten. Styrelsen kan icke underlåta att ifrågasätta,
huruvida förslaget i detta avseende kan anses tillfredsställande.

Förslaget förutsätter, att inteckningshavaren icke får något inflytande på
värdering ssummans bestämmande. Det lärer då — med hänsyn bl. a. till möjligheten,
att köpeskillingen genom transaktioner mellan köpare och säljare kan
bestämmas efter andra grunder än det verkliga värdet — icke vara uteslutet,
att värderingssumman skulle kunna komma att understiga detta verkliga värde.
I varje fall skulle inteckningssäkerheten i det värderade området upphöra. Dessa
förhållanden kunna medföra, att säkerheten äventyras, alldeles oavsett huruvida
inteckningshavaren lyfter värderingssumman eller icke. Rörande sistnämnda
fråga synes vidare, såsom förslaget är formulerat, inteckningshavaren
bliva nödsakad att mottaga värderingssumman såsom förtidsbetalning på sin
fordran. Så länge nämligen denne kan befara, att, även om han avstår från
att lyfta värderingssumman, hans inteckning ändock blir nedskriven under erforderlig
storlek, skulle han givetvis komma att lyfta beloppet. Med en sådan
risk måste inteckningshavaren räkna, därest icke förslagets § 7 omformuleras.
Det där förekommande uttrycket »utfaller likvid å intecknings huvudstol», som
är hämtat från bl. a. expropriationslagen, har nämligen tolkats på olika sätt.
Denna fråga har varit föremål för utredning inom »föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksföreningar», vilken utredning här åberopas
(se föreningens förhandlingar sid. 95—100, 109—112, 134—141 och 181—
183). Därav och av hållen utredning angående motsvarande spörsmål enligt
vatten- och ensittarlagarna (se föreningens förhandlingar sid. 315—318) framgår,
att nyssnämnda uttryck såsom för obestämt bör förtydligas. Sådant förtydligande
synes bankstyrelsen böra gå i den riktning, att inteckningshavaren
kan avstå från att lyfta värderingssumman utan att riskera nedskrivning av
inteckningens belopp, ävensom att de närmare grunder angivas, efter vilka fördelningen
på inteckningarnas räntor och kapital skall ske. Kommer ej dylikt
förtydligande till stånd, torde åtminstone hypoteksföreningarna, vilkas intressen
i detta hänseende helt sammanfalla med bankens, bliva nödsakade att lyfta
värderingssumman. _ För hypoteksinstitutionen, liksom för andra penninginrättningar,
där inteckningslånen äro ordnade efter bestämda amorteringsplaner, är
det emellertid ej önskvärt och skulle måhända kunna bliva menligt att genom
sådana förtidsbetalningar få dessa planer rubbade. Frånsett olägenheter i
bokföringsavseende skulle härigenom även möjligheten för banken att på ett tillfredsställande
sätt beräkna sin penningställning — förhållandet mellan dess inoch
utlåning — kunna minskas. Blir lagen ej tydlig i nu ifrågavarande hänseende
och inteckningshavarna sålunda av försiktighetsskäl lyfta värderingssumman,
är ock att befara, det försäljningen av egnahemsfastigheter kan kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

ma att hämmas på den grund, att fastighetsägare ej bliva så benägna för jordupplåtelser,
då de ej kunna påräkna att få uppbära köpeskillingarna.

I lagförslagets motivering förutsattes, att fastighetsägaren (säljaren) skulle
före dödningsåtgärdens vidtagande förvissa sig om medgivande därtill av inteckning
shavaren, för att fastighetsägaren skulle slippa riskera en uppsägning
av lånet. Härav framgår, att man ansett en garanti för inteckningshavaren
ligga däruti, att denne kan uppsäga sitt lån. En dylik garanti finnes emellertid
icke för hypoteksföreningarna, då dessa enligt gällande författning ej äga
uppsägningsrätt i förevarande fall. Den avsedda säkerheten skulle för deras
del icke kunna vinnas utan att antingen uppsägningsrätt bleve dem medgiven
genom ändring av kungl. förordningen den 16 maj 1890 — vilket icke synes
stå i god överensstämmelse med grundsatserna för föreningarnas verksamhet
— eller att såsom förutsättning för det nya förfarandets tillämpning stadgades
medgivande därtill från vederbörande inteckningshavare. Ett stadgande av
sistnämnda innebörd skulle emellertid synbarligen göra förfarandet lika omständligt
som nuvarande procedur för relaxation.

På grund av vad sålunda anförts finner sig bankstyrelsen icke kunna tillstyrka
lagförslaget i nu förevarande skick. Styrelsen vill därjämte ifrågasätta,
huruvida icke en särlagstiftning i detta syfte lämpligen borde anstå, intill dess
att det nya förslag till »lag om delning av jord på landet», vilket bebådats
till innevarande riksdag, hunnit behandlas, då nämnda särlagstiftning torde
böra taga hänsyn till eventuella nya former för jorddelning.

Styrelsen
för svenska
bankföreningen.

Styrelsen för svenska bankföreningen har anfört:

Mot behovet av en lagstiftning i förevarande hänseende torde knappast någon
gensaga kunna göras. En lägenhets befriande från inteckningar i de fall,
då stamfastigheten gemensamt med annan fastighet beröres av inteckning, är
som i den remissen åtföljande promemorian framhålles ofta förbunden med stora
svårigheter genom ett omständligt relaxationsförfarande och därmed förenade
kostnader, och det synes oss därför lyckligt om enklare former härför kunde
föreskrivas. Lagförslaget synes oss också beträffande själva förfaringssättet
hava på ett lyckligt sätt löst frågan. Emellertid föranledas vi göra några erinringar
mot en del bestämmelser.

Enligt förslaget skulle inteckningshavarens medgivande icke erfordras för
att en frånsåld del av en intecknad fastighet skulle kunna förklaras fri från
inteckningar, och inteckningshavaren skulle överhuvud icke höras i ärendet.
Det förefaller som om härigenom inteckningshavarens rätt väl mycket skulle
äventyras. Man lärer ej kunna bortse ifrån att även om värderingen av den
frånsålda fastighetsdelen sker på sätt i 3 § av lagförslaget förutsättes, detta
icke innebär tillräcklig garanti emot eventualiteten_ att_ en värdefull del av
fastigheten på inteckningshavarens bekostnad frånsäljes till underpris. Ej heller
ligger det en dylik garanti i bestämmelsen att stamfastighetens ägare skall
samtycka till att den frånsålda delen bliver gravationsfri. Situationen kan
vara sådan, att han själv har intresse av ett sådant ordnande av saken, och att
någon fara för det intecknade lånets uppsägande ej föreligger. Vid obligationslån
lärer en sådan fara i regel ej förefinnas. Och slutligen ligger det ej heller
tillräcklig garanti uti rättens prövning av den gjorda värderingen, då man i
regel ej kan förvänta, att rätten har en så noggrann kännedom om förhållandena
alt den — annat än i extrema fall — skulle finna anledning att underkänna
den gjorda värderingen.

Det naturliga synes därför vara, att även inteckningshavarens samtycke till
transaktionen fordras. För vår del tro vi icke, att ett sådant villkor skulle
sätta lagens tillämpning i fara. ty erfarenheten visar, att inteckningshavare
— i varje fall, då det gäller bankeT — icke göra några svårigheter i fråga om

Kungl. Majsts proposition nr 19.

medgivande till en frånsåld fastighetsdels befriande från gravationer, utan
svårigheterna hava uppkommit av den omständliga och kostsamma proceduren
vid relaxation.

Skulle emellertid den nu ifrågasatta utvägen icke anses acceptabel, anse vi
att i varje fall inteckningshavaren bör beredas tillfälle att vid rätten yttra sig
rörande den skedda värderingen och att eventuellt överklaga rättens beslut i
ärendet.

Självfallet är vare sig det ena eller andra av förberörda alternativ väljes
att den som uppträder som inteckningshavare måste styrka denna sin egenskap.
För att underlätta detta synes det böra i lagen föreskrivas, att inteckningshavare
får prestera denna bevisning genom intyg, att han inför ledamot
av domstol eller magistrat eller inför Notarius Publicus inom viss kortare tid
före rättens sammanträde visat sig innehava inteckningarna.

Förutom förenämnda erinringar av mera principiell natur få vi göra följande
anmärkningar.

I 2 § iöreskrives att ansökan skall göras hos rätten inom den i 2 § i lagfartsförordningen
stadgade tid, räknad från det fång, varigenom avsöndringen skett,
och skall vid ansökningen fordras bland annat bevis att avsöndring-en blivit
fastställd. Det torde emellertid kunna befaras att i en del fall tidsperioden
i fråga kommer att visa sig otillräcklig för erforderlig lantmäteriförrättning
och ärendets behandling hos Konungens befallningshavande. Det vill därför
synas oss lämpligt att i lagen införes en bestämmelse om att sökanden, därest
han visat att ärendet angående fastställelse av avsöndringen ej blivit slutligen
avgjort, tillerkännes rätt att senare inkomma till rätten med bevis om fastställelsen.

I 3 § lämnas föreskrift om värdering, vilken skall verkställas av två ojäviga
män. Emellertid lämnas i författningen ingen föreskrift för det fall att värderingsmännen
skulle vara skiljaktiga.

7 § innehåller föreskrifter om utbetalning av nedsatt belopp. Föreskrifterna
äro lika med dem, som gälla för fördelning av expropriationsersättning. I fråga
om fördelningen av expropriationsersättningen lär emellertid olika praxis tilllämpas
av Konungens befallningshavande i skilda län. Då det givetvis är
önskligt att ett enhetligt förfaringssätt tillämpas, få vi hemställa, att närmare
föreskrifter om sättet för fördelningen måtte i lagen meddelas.

Sveriges skogsägareförbund har anfört: Sveriges

För underlättande av kolonisationen och arrendatorsklassens frigörande sär- * förbund.
skilt å de större skogsbesittningarna i riket är det av allra största betydelse, att
jord, som i ovan nämnda syften försäljes, må kunna under enkla former frigöras
från ansvar för stamfastighetens skulder. De svårigheter, som tidigare framträtt
vid dödandet av inteckningar i från större ägokomplex sålda jordlotter,
hava . orsakats dels av de höga kostnaderna för expeditionslösen å domarekanslierna
samt för assuranser vid inteckningshandlingarnas försändande från
långivarna till de olika häradsrätterna, dels av den omgång och det betydande
arbete, som i regel uppstått,_ då det gällt att inhämta tillstånd till relaxeringen
från innehavare, av inteckningar för annat än fordran, samt dels slutligen i
vissa fall av ovillighet hos inteckningshavarna att mottaga avbetalning å den
intecknade skulden.

Av dessa svårigheter hava numera de, som avse kostnaderna, till väsentlig
del undanröjts genom kungl. kungörelsen den 20 juli 1925 om ändring av § 3
i förordningen angående expeditionslösen. Denna kungörelse gäller tillsvidare
endast till den 1 juli detta år, men det synes förbundet med hänsyn till kolonisationsverksamheten
vara av synnerlig vikt, att den erhåller förlängd giltighet.
De tidigare mycket betydande kostnader, som orsakades av assuransen av

Kungi. Maj:ts proposition nr 19.

inteckningshandlingarna vid fÖTsändandet från de långivarna representerande
bankerna och till de skilda domsagorna, hava numera avsevärt nedbringats genom
att bankerna ej längre söka försäkringen hos postverket utan hos privata
bolag. De svårigheter, som sammanhänga med kostnaderna vid relaxering av
i kolonisationssyfte såld jord, äro därför numera dess bättre till väsentlig del
övervunna.

Däremot kvarstå oförändrade vissa andra, ofta mycket betydande eller
stundom rent av oöverkomliga hinder. Dessa bero såsom ovan framhållits i
första rummet därav, att samtliga innehavares av inteckningar för annat än
fordran ävensom penningeinteckningshavares med sämre rätt tillstånd skall
inhämtas, om dödandet av inteckningen i den sålda ägolotten skall få ske
med förbehåll om inteckningens gällande med fulla beloppet och oförändrad
förmånsrätt i den eller de kvarvarande intecknade fastigheterna. De låneförmodlande
bankerna uppställa i regel som villkor för dödandet av inteckning
nämnda villkor enligt inteckningsförordningens § 33. Detta gör, att bland annat
samtliga innehavares av inteckningar för annat än fordran tillstånd till relaxeringen
måste anskaffas och företes inför rätten, varjämte även själva de
intecknade handlingarna måste uppvisas. Detta är emellertid, ett villkor, som
många gånger är ytterligt svårt att fullgöra. Intecknade rättigheter äro mycket
talrikt förekommande å skogsbolagens fastigheter och dessa ofta mycket
gamla rättigheters nuvarande innehavare kunna vara svåra att anträffa eller
ovilliga att medge en relax. Ej sällan hava inteckningshandlingarna förkommit
och kunna ej tillrättaskaffas. Härav förorsakas mycket arbete och tidsspillan
samt ofta även betydande kostnader. En lagändring, varigenom dessa olägenheter
undanröjas, är därför önskvärd.

Ett visserligen på ett annat plan liggande, men stundom dock mycket betydande
hinder mot relaxering kan, då fråga är om fastigheter, som äro intecknade
för obligationslån, ligga i de villkor rörande köpeskillingens för den försålda
jorden disposition, vilka uppställas av bankerna. Är den försålda ägolotten
av obetydligt värde och dess köpeskilling alltså låg, medgives ofta
relaxering endast med förbehållet enligt inteckningsförordningens § 33, men
utan att bankerna för långivarnas räkning göra anspråk på köpeskillingen. Har
däremot den sålda jorden en så betydande omfattning, att dess utbrytande ur
hypoteket nämnvärt försvagar dettas värde, pläga bankerna — jämte förbehållet
enligt inteckningsförordningens § 33 — kräva .att köpeskillingen skall
hos dem deponeras och där kvarstå, till dess obligationslånet är slutamorterat.
Detta senare villkor kan i vissa fall vara synnerligen betungande för säljaren
av jorden. Å de i banken deponerade köpeskillingarna gottgöres han depositionsränta,
vilken vanligen utgör 3 hs å 4 %. Obligationslånet däremot löper
minst med 5 V2 men vanligen 6 och ej sällan med 6 hs eller ända upp till 7 %
ränta. Säljaren-låntagaren tillfogas sålunda här en ränteförlust av 2 ä, 3 % å
värdet av den jord, som ifrågasattes till relaxering. Rör det sig då, såsom
fallet kan vara vid försäljningar från Mellansveriges bruksbolag, om ett flertal
stora jordbruksgårdar med betydande värden var för sig, så kunna förlusterna
snart gå upp till ett eller ett par tiotusental kronor om året under 10,
15 ä 20 års tid. För att undgå dessa förluster hava de säljande jordägarna
hemställt hos bankerna, att köpeskillingarna för den avyttrade jorden skulle
få användas till inlösen av de obligationer, som utlottades samma år. Detta
har emellertid ej beviljats. Man har då begärt att få deponera prima obligationer
i stället för penningar, för att dymedelst kunna minska eller borteleminera
ränteförlusten. Även sådana framställningar hava emellertid mött avslag.

Det råder intet tvivel om att icke detta bankernas krav på penningedepositioner
såsom kompensation för det förtunnande av hypoteket, som relaxen innebär,
kommer att särskilt i mellersta och södra Sveriges bruksbygder avsevärt för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

svåra eu i stor skala bedriven överflyttning från bolag till bönder av jordbruksgårdar
i storleksgruppen 20—100 tunnland åker.

Möjligheterna att undanröja de hinder mot en relaxering, som ovan omtalats,
ligga på två skilda plan. De här senast berörda svårigheter, vilka bottna
i bankernas krav på penningedepositioner so.m villkor för relaxering av mer
betydande jordområden, beröras icke i någon mån av det nu remitterade lagutkastet
samt skulle komma att kvarstå oförändrade, även om detta ledde till
ny lagstiftning. Huruvida man genom lagändringar på andra områden kan
komma till rätta med dessa svårigheter, tilltror sig förbundet ej bedöma. Såsom
ett önskemål tillåter sig förbundet emellertid framhålla, att bankerna borde
vara skyldiga att medgiva dödandet av inteckningar i jord, frånsåld fastighetskomplex,
som intecknats för obligationslån, om säljaren i vederbörande
bank deponerar prima obligationer till samma belopp som köpeskillingen för
den sålda jorden. Tänkbart vore även, att denna köpeskilling borde få användas
till inlösen av de obligationer, som utlottas i vanlig ordning.

^Vad åter beträffar de här ovan först omtalade hinder, vilka ligga i den omgång
och de svårigheter, som göra sig gällande vid anskaffandet vid inteckningshavares
för annat än fordran tillstånd till dödande av inteckning med
förbehåll enligt inteckningsförordningens § 33, så skulle dessa givetvis komma
att undanröjas genom den i det remitterade förslaget skisserade nya lagstiftningen.
Huruvida en dylik lagstiftning skulle komma att få någon större
praktisk användning lärer emellertid bero pa vilken tolkning och tillämpning,
vissa stadganden i lörslaget komme att erhålla. Såsom ovan framhållits pläga
bankerna alltid uppställa såsom villkor för dödning av inteckning i jordlott,
soin_ frånsålts ett för obligationslån gemensamt intecknat fastighetskomplexi
att inteckningen skall gälla oförändrad i kvarvarande intecknade egendomen.
Undersöker man nu i vad mån detta villkor kommer att bliva uppfyllt vid
eventuell tillämpning av den nya lagen, så lärer detta komma att bero av huru
i vederbörande länsstyrelser lagutkastets § 7, andra stycket, tolkas. Är köpesumman
för det frånsålda området av mindre betydenhet lärer det, såsom här
tidigare framhållits, mycket ofta komma att inträffa, att långivarna *— representerade
av banken — vid det i § 7 omtalade sammanträdet ej vilja besvära
sig med disponerande av det hos länsstyrelsen nedsatta beloppet utan överlämna
detta åt säljaren av jorden. Därest i sådant fall icke någon annan anmälan
göres till domaren, än som omtalas i lagutkastets § 6, och sålunda anteckning
om dödandet i inteckningsboken endast göres i fråga om den jordlott,
1 Äi eil själva dödandet sker, så torde automatiskt inteckningen komma att
gälla oförändrad i hela den Övriga intecknade egendomen. Långivarnas villkor
är då fyllt, och på den eftersträvade enklare vägen samma effekt nådd
som genom en fullständig relaxering »med förbehåll» enligt inteckningsförordningens
§ 33. Hade man garanti för att lagutkastets § 7 alltid Unga
donna tillämpning, synes sålunda den nya metoden vara tillfyllestgörande.

Lmellertid har det meddelats, att några länsstyrelser vid fördelning av köpeskillingar
vid expropriation, vilken fördelning ju sker på enahanda sätt som

enligt lagförslagets § 7, ansett, att orden »utfaller ---— __ _____ likvid

å mtecknings huvudstol» borde givas samma tolkning som om orden »belöper
lkvid a intecknings huvudstol» använts._ I anledning därav hava dessa länsstyrelser
ansetL att en nedsättning av inteckningarnas belopp med köpeskill.
ngen ^?.r1 ,e: även denna icke tages i anspråk av långivarna utan över lämnas

till saijaren. I överensstämmelse med denna upufattning hava de gjort
anmälan till domaren varefter nedskrivning av inteckningarnas belopp skett.

Om § 7 andra stycket, i lagutkastet erhåller en dylik tolkning, komma sålunda
inteckningarna icke att med oförminskad rätt gälla i kvarvarande intecknade
egendomen, och intecknmgshavarna lära då bli nödsakade att städse taga

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 17 käft. (Nr 19.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

i anspråk för sig det hos länsstyrelsen nedsatta beloppet. Ett sådant förhållande
är emellertid icke önskvärt. Jordförsäljningarna i kolonisations- och
egnahemssyfte avse mycket ofta områden, som betinga låga köpeskillingar,
vilka betyda föga i jämförelse med den kvarvarande intecknade egendomens
värde. Det vållar då endast omgång och besvär att avräkna köpeskillingen å
lånesumman eller deponera den. I många fall kommer sålunda det för långivarna
— samt givetvis även för säljarna av jorden ■— mest önskvärda förfaringssättet
att vara, att köpeskillingen överlämnas till de senares fria disposition.
Detta kan emellertid enligt vad ovan sagts icke ske, om § 7, andra
stycket, skulle komma att erhålla den tolkning, som vissa länsstyrelser redan
nu givit gällande bestämmelser om köpeskillingslikvid vid expropriation.

Skall den nu föreslagna lagändringen till relaxeringens underlättande bliva
till verklig nytta kräveS därför, att § 7 erhåller en sådan formulering, att av
densamma fullt tydligt kommer att framgå, att om inteckningshavarna överlämna
det hos länsstyrelsen nedsatta beloppet till säljarens av jorden disposition,
så skall städse inteckningen gälla med samma belopp och oförändrad förmånsrätt
i den övriga intecknade egendomen. Vinnes trygghet i berörda hänseende,
finner förbundet en lagändring i den riktning, utkastet föreslår, vara
gagnelig.

Beträffande förslagets detaljbestämmelser har förbundet endast några få
synpunkter att framlägga.

I §§ 1 och 8 säges, att den nya lagen endast skall avse avsöndringar och
ägostyckningar. Förbundet tillåter sig här påpeka, att det ej är ovanligt, att
ett bolag i egnahemssyfte säljer ett helt hemman. Vid en sådan försäljning
kunna relaxeringssvårigheterna bliva lika betydande som beträffande avsöndringar
och ägostyckningar. Det synes därför vara önskvärt, att en ny lag
gives tillämplighet även beträffande hemman, som avyttras från ett gemensamt
intecknat fastighetskomplex.

I § 8 stadgas vidare, att lagen endast är tillämplig beträffande område, »som
efter försäljning: genom ägostyckning avskiljes från stamfastigheten». Förbundet
tillåter sig här endast framhålla, att det är ganska vanligt, att större
jordägare till kolonisationens tjänst verkställa ägostyckningar,så att säga på
lager för att därmed kunna möta efterfrågan på jord. Det vore givetvis förmånligt,
om sådana för egnahemsändamål avsedda, men ännu ej sålda områden
kunde göras fria från andel i stamfastighetens skuld redan före försäljningen.
Köparens erhållande av egnahemslån skulle därigenom underlättas.
Det synes förbundet, att lagförslaget borde ändras i sådan riktning, att ett
dylikt förfaringssätt bleve möjligt. Givetvis finge då stamfastighetens ägare
i stället för köparen nedsätta värderingssumman hos länsstyrelsen.

Såsom’ av de inkomna yttrandena framgår, synes icke mera än en mening
'' råda därom att en lagstiftning till underlättande av lägenheters och ägolotters
befriande från ansvar för inteckningar i deras stamfastigheter är av behovet
påkallad. Flertalet av de hörda myndigheterna och korporationerna synes
även ansluta sig till huvudprinciperna i utkastet. I några yttranden hava dock
vissa invändningar gjorts mot utkastets bestämmelser. Såsom nämnts, har
utkastet upptagit ett förfarande, liknande det, som äger rum vid expropriation
och lösen av upplåtet område enligt ensittarlagen. Ett lägenhetens eller
ägolottens värde motsvarande belopp skall nedsättas för att fördelas å inteckningarna
i stamfastigheten efter de för fördelning av exekutivt såld fast egendom
gällande regler. Invändningarna synas nu väsentligen grunda sig därpå,
att för närvarande oklarhet råder angående fördelning av ersättningsbelopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

som nedsatts jämlikt bestämmelserna i expropriations- eller ensittarlagarna.
Det lärer därför först vara nödvändigt att något närmare redogöra för de regler,
som gälla för fördelning av dylika ersättningsbelopp.

Därest vid expropriation allenast en del av en fastighet tages i anspråk,
skall enligt en mening expropriationsersättningen fördelas sålunda, att den
inteckning, som äger den bästa förmånsrätten, först skall erhålla betalning till
hela sitt belopp. Vad som därefter återstår tillägges nästa inteckning o. s. v.
Enligt en annan åsikt skall fördelning av ersättningen ske som om den exproprierade
delen av fastigheten och den återstående delen därav vore två gemensamt
intecknade fastigheter. Ansvaret för inteckningarna skall sålunda fördelas
mellan dessa fastigheter efter deras värde, och då expropriationsersättningen
får anses såsom köpeskilling för den exproprierade delen, erhåller varje
inteckning betalning allenast för vad å den exproprierade delen belöper av inteckningen.
Om sålunda den exproprierade delens värde utgör en tredjedel av
hela fastighetens, skall inteckningshavaren utfå allenast en tredjedel av inteckningarnas
hela belopp. Återstoden av ersättningen tillfaller ägaren.

Det sistnämnda fördelningssättet är, såsom synes, ogynnsammare för innehavarna
av åtminstone de bästa inteckningarna. Det kan nämligen inträffa,
att återstoden av fastigheten icke förslår till gäldande av vad å densamma belöper
av inteckningarna. Av motiven till expropriationslagen synes emellertid
framgå, att fördelningen skall ske på först angivet sätt. Grunden härtill är
att genom expropriationen pantens värde anses försämrad, och ersättningen
härför skall i första hand komma inteckningen med den bästa förmånsrätten
till godo. Såsom en självständig fastighet är den exproprierade delen att
betrakta först sedan expropriationen genom nedsättningen av ersättningen fullbordats.
Även i praxis har detta fördelningssätt ansetts såsom det riktiga
(se N. J. A. 1925:312).

Vad nu sagts angående fördelning av expropriationsersättning gäller även
beträffande fördelning av löseskilling, som nedsatts jämlikt ensittarlagen. Dä
det inlösta området här fastställes såsom avsöndring, framträder oriktigheten
av att, såsom länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, fördela löseskillingen
som om den vore en genom exekutiv försäljning vunnen köpeskilling för den
nya lägenheten. Då lägenheten endast svarar subsidiärt för stamfastighetens
inteckningar samt någon brist i den sistnämnda ej konstaterats, skulle följden
bliva den, att inteckningshavarna ej skulle kunna erhålla något av löseskillingen
utan denna i sin helhet gå till jordägaren.

Med bestämmelserna i utkastet har nu avsetts, att det belopp, som nedsättes
till lägenhetens eller ägolottens befriande från ansvar för gemensamma inteckningar,
skall fördelas å huvudfastighetens inteckningar på enahanda sätt som
expropriationsersättning. Vid det förfarande, som utkastet behandlar, ställer
sig saken visserligen något annorlunda än vid expropriation och lösen enligt
ensittarlagen. Innan nedsättning i enlighet med utkastet kan äga rum föreligger
redan en ny självständig fastighet, vilken på grund av stadgandena
i 37 § 2 och 3 mom. inteckningsförordningen på visst sätt svarar för stamfastighetens
gäld. Lägenheten eller ägolotten kan sålunda, då nedsättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

sker, redan vara självständigt intecknad. Det är emellertid icke avsett, att det
nedsatta beloppet skall fördelas, som om detsamma vore en vid exekutiv försäljning
bjuden köpeskilling för den nya fastigheten. Då koinme tydligen de
gemensamma inteckningarnas innehavare att bliva illa ställda. Vore det fråga
om en lägenhet, skulle de icke bekomma något. Gällde det en ägolott, skulle
de bekomma en del av det nedsatta beloppet, men i allmänhet skulle, då huvudfastigheten
väl sällan är intecknad till hela värdet, endast viss del av det
nedsatta beloppet belöpa å de gemensamma inteckningarna. Skulle särskilda
inteckningar vara meddelade i den nya fastigheten, komme däremot dessa att
erhålla del i ersättningen. För att tydligt klargöra, att en sådan fördelning
ej får äga rum, utan att det nedsatta beloppet skall helt användas till gäldande
av de gemensamma inteckningarna, så långt stamfastigheten häftar för desamma,
har lagtexten i denna del omarbetats.

En annan fråga, som synes vara föremål för olika meningar vid fördelning
av expropriationsersättning, är, huruvida en inteckningshavare kan avstå från
att lyfta det belopp, som vid fördelningen utfallit å honom, och ändock bibehålla
sin inteckning gällande till fulla beloppet. Då denna fråga har stor
betydelse även för det förfarande, varom nu är fråga, synes densamma här böra
upptagas till prövning. Svaret torde böra utfalla nekande. Avstår nämligen
inteckningshavaren från vad av ersättningen å honom belöper, lärer han vid
senare exekutiv försäljning av återstående fastigheter mötas av invändningen,
att, då han ägt erhålla betalning för viss del av inteckningen men avstått därifrån,
han icke vidare kan göra inteckningen gällande för denna del. Möjligen
kunde tänkas, att inteckningshavaren efter avtal med rättsägarna skulle
kunna avstå från sin andel i ersättningen med bibehållande av inteckningen till
hela dess värde. Denna utväg torde dock vara mindre praktisk, då för ett dylikt
avtal skulle erfordras samtycke av samma rättsägare som vid en^relaxation.
Då lagen ej heller omnämner möjligheten av ett sådant avtals ingående inför
Konungens befallningshavande, synes dess rättsliga giltighet böra ifrågasättas.

Vad sålunda sagts om fördelning av expropriationsersättning bör tydligen
även gälla vid fördelning av nedsatt belopp enligt förevarande lagförslag.
Att upptaga bestämmelser, som skulle möjliggöra för inteckningshavare att
avstå från vad å honom belöper, synes icke vara av praktisk betjulelse, da detta
allenast skulle innebära ett relaxationsförfarande inför Konungens befallningshavande
i stället för vid domstolen. Å andra sidan kan ifrågasättas, om icke
nu ifrågavarande lags tillämplighetsområde minskas därigenom att inteckningshavare
i allmänhet icke kan avstå från vad å honom belöper av ersättningen
Man måste nämligen utgå ifrån att det belopp, som nedsättes till befrielse
från ansvar för inteckningarna, i verkligheten är köpeskillingen för lägenheten
eller ägolotten, vilken köpeskilling med säljarens medgivande disponeras
på nu angivet sätt. Blir det då regel, att hela beloppet tages i anspråk av
inteckningshavarna, kan följden bliva, att en fastighetsägare icke är villig att
sluta avtal om försäljning eller i allt fall icke vill medgiva en disposition av
köpeskillingen på sätt i lagförslaget angives. Säljaren kan under dessa forhållanden
nästan aldrig påräkna att erhålla någon del av köpeskillingen kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

tant. Häremot kan emellertid invändas, att köpeskillingen dock kommer säljaren
indirekt till godo genom avbetalning å inteckningarna. Dessutom måste
man taga i betraktande, att, även om inteckningshavarna varit villiga att
avstå dem tillkommande andelar i expropriationsersättning eller löseskilling
enligt ensittarlagen, detta kan hava berott därpå att det rört sig om mycket
små belopp i förhållande till de intecknade fastigheternas sammanlagda värde.
Även enligt nu ifrågavarande lagförslag skulle det väl i allmänhet ej bliva
fråga om större belopp beträffande varje särskild lägenhet eller ägolott, men
det föreslagna förfarandet torde dock kunna komma till tillämpning i så stor
utsträckning beträffande ett intecknat. fastighetskomplex, att man knappast
kan antaga, att inteckningshavarna mera allmänt skulle finna tillrådligt att
avstå från ersättningen.

Yad därefter angår förslagets räckvidd, har jag ansett det riktigast att till
ledning för rättstillämpningen i lagtexten uttryckligen angives, att förslaget
har avseende blott å sådana upplåtelser, som ske till befrämjande av en ur social
synpunkt önskvärd jordstyckning. Däremot bör vara uteslutet, att på nu
angivet sätt endast i spekulationssyfte få jord befriad från intecknad gäld.
Med ett uttryckligt angivande i lagtexten av nyss berörda förutsättning lära
till väsentlig del undanröjas de betänkligheter, som hava sin grund däri, att
inteckningshavarnas rätt skulle kunna trädas för nära.

Enligt utkastet skulle förfarandet i första hand vinna tillämpning å avsöndringar.
Men därjämte skulle lagen kunna tillämpas jämväl å ägostyckning
jämlikt 3 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring d. v. s. i de fall, då först försäljning av visst till gränserna bestämt
område skett och därefter ägostyckning verkställes. I åtskilliga av de
inkomna yttrandena har yrkats, att lagen skulle bliva tillämplig å all ägostyckning.
Härvid har framhållits fördelen i kostnadshänseende av att ett hemman
först uppdelas i lotter och att dessa sedan på en gång befrias från inteckningar.
Dessutom skulle ägolotten redan vid försäljningen vara fri från inteckning,
vilket skulle vara till stor fördel för köparen.

Genom att utsträcka förslaget så långt synes man emellertid allt för mycket
riskera manipulationer från ägarens sida till skada för inteckningshavarna.
Det nedsatta beloppet skall motsvara den utbrutna fastighetens värde. För
att kostnaderna för förfarandet icke skola bliva för stora, .måste denna värdering
få en viss summarisk karaktär. Det stöd, som man vid en sådan värdering
har av köpeskillingen för fastigheten, skulle saknas, om man medgåve befrielse
från inteckningsansvar redan innan försäljning skett. Eör övrigt kan ifrågasättas,
huruvida en utvidgning av lagens tillämpningsområde på sätt föreslagits
skulle få någon praktisk betydelse. Eör befrielse från inteckningarna måste
ju ett belopp, motsvarande fastighetens värde nedsättas, och ofta torde väl
fastighetsägaren ej hava detta belopp tillgängligt. Vid försäljning kan däremot
köpeskillingen användas för ändamålet.

Däremot synes man kunna utsträcka tillämpningen av det föreslagna förfarandet
till det fall, att efter ägostyckning, som verkställts av ägare till hemman,
ägolott första gången blir föremål för försäljning. Visserligen kan i

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

detta fall den anmärkning göras, att ägolotten under en lång tid kan hava
varit en självständig fastighet; säljaren kan till och med hava låtit särskilt inteckna
ägolotten. Sistnämnda omständighet torde visserligen försvåra uppbringandet
av det kontanta belopp, som erfordras för nedsättningen; köparen
äger ju å köpeskillingen avräkna den särskilda inteckningen, men förhållandet
bör dock ej utgöra något hinder för tillämpning av ifrågavarande lag.

Vid lagens tillämpning å ägostyckningslotter uppstår den svårigheten, att
någon stamfastighet i verkligheten ej förefinnes. Såsom stamfastighet får
betraktas den eller de av säljaren behållna ägolotterna. Vid fördelning av det
nedsatta beloppet måste detta betraktas såsom köpeskilling för hela det ägostyckade
hemmanet. Från den fördelning av ansvaret för inteckningarna, som
genom ägostyckningen uppkommit, måste man bortse.

Enligt utkastet får det föreslagna förfarandet komma till användning allenast
därest ansökning därom göres inom viss tid efter den försäljning, varigenom
avsöndring skett eller område försålts för ägostyckning. I några av
de inkomna yttrandena har ansetts, att någon sådan inskränkning icke borde
göras utan att förfarandet borde när som helst få komma till användning beträffande
avsöndring eller ägolott. Härigenom skulle lagen även kunna tilllämpas
å äldre avsöndringar och redan utbrutna ägolotter. En sådan utvidgning
synes dock ej väl överensstämma med det föreslagna förfarandet. Detta
är analogt med motsvarande förfarande enligt expropriations- och ensittarlagarna.
Man utgår ifrån att avsöndringen eller ägolotten ännu kan betraktas såsom
en del av stamfastigheten och det nedsatta beloppet fördelas såsom en ersättning
för stamfastighetens försämring. Att då utsträcka förfarandets användning
även till de fall, då avsöndringen eller ägolotten under längre tid existerat såsom''
självständig fastighet samt genom bebyggande eller på annat sätt erhållit ett
högre värde, vilket inneburit en motsvarande ökning av inteckningssäkerheten,
måste väcka betänkligheter. Då emellertid den i utkastet angivna tidsgränsen
understundom kan visa sig vara väl kort tillmätt, lärer någon utsträckning av
densamma, exempelvis till ett år, vara lämplig.

Enligt utkastet skulle en förutsättning för tillämpningen av ifrågavarande
lag vara, att stamfastigheten är gemensamt intecknad med annan fastighet
samt att på grund därav lägenhetens befriande från ansvar för stamfastighetens
inteckningar icke kan utan oskälig kostnad eller omgång vinnas genom
överenskommelse med rättsägarna. Från något håll har nu föreslagits, att villkoret,
att stamfastigheten skulle vara gemensamt intecknad med annan fastighet,
icke skulle bibehållas utan att den väg till befrielse från stamfastighetens
inteckningar, som utkastet anvisar, alltid skulle sta öppen. Denna väg är
emellertid avsedd att komma till användning, då fastighetens befrielse från inteckningsansvar
på det normala sättet genom relaxering icke kan vinnas utan
alltför stor kostnad och omgång. Det föreslagna förfarandet får alltså karaktären
av en utväg för undantagsfall, vilken icke bör utsträckas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt. Och då stamfastigheten icke är gemensamt
intecknad, torde ett relaxeringsfö rf arande i allmänhet icke möta några större
svårigheter. Då det ej gärna låter sig göra att förebringa bevisning rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

den »kostnad eller omgång», som en inteckningsbefrielse under vanliga former
skulle föranleda, har denna förutsättning icke ansetts böra bibehållas som
uttryckligt stadgande i lagtexten.

Enligt utkastet skall ansökan om lägenhets eller ägolotts befriande från ansvar
för inteckning göras hos rätten. Fastighetens värde skall styrkas genom
en särskild värdering. Finner rätten ej anledning till annat antagande än att
värderingen blivit riktigt verkställd, skall rätten medgiva nedsättning till befrielse
från inteckningsansvar. Något hörande av inteckningshavarna behöver
enligt utkastet ej förekomma.

Från åtskilliga håll har gjorts gällande, att inteckningshavamas rätt icke
blivit genom nämnda bestämmelser behörigen tillgodosedda. Svenska bankföreningen
går så långt, att den anser, att inteckningshavamas medgivande bör
fordras. Med ett sådant krav skulle den föreslagna nya ordningen emellertid
knappast innebära någon förenkling i förhållande till det vidlyftiga relaxationsförf
aran det. Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke inteckningshavarna
borde erhålla tillfälle att framställa de anmärkningar mot värderingen,
vartill de kunde finna anledning, samt att föTty kända inteckningshavare borde
erhålla kallelse till rätten samt kungörelse om ärendets behandling inför rätten
utfärdas. Det är emellertid att befara, att genom en undantagslös föreskrift i
sådan riktning förfarandet skulle väsentligt fördyras. I allmänhet lärer någon
verklig risk för inteckningshavarna knappast föreligga. Den betingade köpeskillingen
torde vanligen vara ett fullgott uttryck för fastighetens verkliga
värde. Vidare är avsett, att rätten, i ändamål att tillvarataga inteckningshavarnas
rätt, skall, om anledning därtill finnes, fordra ytterligare utredning
om fastighetens värde. Om därjämte i lagen införes ett stadgande, att rätten
vid förekommande anledning bör lämna inteckningshavare tillfälle att avgiva
yttrande, torde inteckningshavamas rätt blivit tillräckligt skyddad.

Hypoteksbanken har gjort gällande, att vissa nackdelar skulle för banken
kunna uppstå därigenom, att den tvingas att delvis taga betalning för sina
inteckningar i förväg, varigenom amorteringsplanen för bankens lån skulle
komma att i viss mån rubbas. Häremot må anmärkas, att knappast några
större belopp på grund av ifrågavarande förfarande torde komma att utfalla
å inteckningarna. I allt fall synas de svårigheter, vilka sålunda kunna
vållas den fastighetskredit, som är inriktad på lån för längre tid, mer än
uppvägas av de sociala fördelar, som äro förenade därmed, att de fastigheter,
varom nu är fråga, kunna vinna befrielse från nu ifrågavarande inteckningsansvar.

Angående värderingen meddelas i förslaget den föreskrift, att värdet å
fastigheten ej må sättas lägre än köpeskillingen. Till undvikande av missförstånd
har i lagförslaget införts uttrycklig erinran därom, att i värderingen
ej bör ingå värdet av byggnader, som ej tillhöra säljaren. Såsom förut nämnts,
förutsättes, att det i allmänhet blir köpeskillingen, som med säljarens medgivande
användes till nedsättning. Det kunde då ifrågasättas att i analogi med
vad som gäller rörande expropriationsersättning och lösen enligt ensittarlagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

uttryckligen föreskriva, att köpeskillingen för lägenheten skall nedsättas. Beträffande
expropriationsersättning och lösen enligt ensittarlagen gäller emellertid,
att desamma icke kunna med laga verkan erläggas på annat sätt än
genom nedsättning hos Konungens befallningshavande. Här är emellertid
fråga om ett frivilligt köp; man lärer därför icke kunna komma längre än till
en föreskrift, att ett mot köpvärdet svarande belopp skall nedsättas. Då det
därjämte kan inträffa, att lägenhetens värde är högre än köpeskillingen, synes
någon anledning icke föreligga att låta det nedsatta beloppet med nödvändighet
vara identiskt med köpeskillingen. Då sålunda det nedsatta beloppet icke
anses utgöra köpeskilling för lägenheten eller ägolotten, lärer följden bliva, att,
därest hela beloppet ej åtgår till inteckningshavarna, återstoden skall återbetalas
till lägenhetens eller ägolottens ägare. Särskild föreskrift synes böra
meddelas härom. Detta hindrar naturligtvis ej, att, om mellan köparen och
säljaren avtalats, att den sistnämnde skall lyfta sagda återstod, dylikt avtal
skall lända till efterrättelse, om detsamma inför Konungens befallningshavande
styrkes.

Ett par länsstyrelser hava påyrkat, att sökanden skall vara skyldig förskottera
kostnaderna för det nedsatta beloppets fördelning. Då någon motsvarande
bestämmelse ej upptagits i ensittarlagen, synes ett sådant stadgande
ej heller här erforderligt.

Vad därefter angår detaljbestämmelserna i förslaget, har i 2 § av utkastet
stadgats, att däri omförmäld ansökan skall göras inom viss tid. Göres ansökningen
ej inom denna tid, skall den tydligen ej upptagas till prövning. I
paragrafen föreskrives vidare, att vid ansökningen skola fogas vissa handlingar.
Den omständigheten, att dessa handlingar icke inlämnas till rätten
inom nyssnämnda tid, bör däremot ej föranleda, att ansökningen ej upptages,
utan bör sökanden lämnas skälig tid att styrka t. ex. att avsöndringen är fastställd.
För att klarare angiva detta har lagtexten omarbetats.

Om ansökningen synes anteckning böra göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

Såsom värderingsman torde i överensstämmelse med vad som gäller om synemän
vid arrendeavtal kunna anlitas personer, som förut innehaft befattning
såsom nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lanmäteriförrättningar
samt fortfarande äro därtill valbara. Att, såsom från något
håll föreslagits, meddela föreskrift om värderingens verkställande av lantmätare,
synes icke nödigt; därmed är tydligen icke uteslutet, att i vissa fall,
där särskilda krav måste ställas på värderingens noggrannhet eller fullständighet
och rätten därom finner sig böra särskilt förordna, lantmäteriteknisk sakkunskap
kan böra tagas i anspråk.

Blir lägenheten utmätt, innan rätten givit tillstånd till nedsättningen, bör
sådant tillstånd tydligen ej meddelas. Meddelat tillstånd måste även förfalla,
därest utmätning av lägenheten sker före nedsättningen. Däremot synes utmätning
av stamfastigheten ej böra erhålla en motsvarande inverkan på handläggningen
av frågan om nedsättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Såsom ytterligare förutsättning för bifall till ansökningen synes böra stadgas,
att lagfart å försålda området blivit sökt; innan så skett komma nämligen
nya inteckningar i stamfastigheten att belasta även det frånsålda området.

Angående verkan av nedsättningen å lägenhetens eller ägolottens ansvar för
intecknad gäld samt av det nedsatta beloppets fördelning å inteckningarna
torde, på sätt som skett i anledning av motsvarande förfarande enligt expropriations-
och ensittarlagarna, bestämmelser böra meddelas i intecknings förordningen.

Då det tydligen är önskvärt, att nu ifrågasatta bestämmelser må kunna
snarast möjligt tråda i tillämpning, har vid deras avfattande hänsyn icke
kunnat tagas till det förslag till ny jorddelningslagstiftning, vilket för närvarande
ligger under riksdagens prövning. Om en sådan lagstiftning kommer
till stånd, påkallas framdeles vissa jämkningar i de nu ifrågasatta bestämmelserna
angående lägenhets befriande från ansvar för vissa inteckningar.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående fastighets befriande i
vissa fall från ansvar för inteckning samt lag om ändrad lydelse av 24 § 1 mom.
och 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning
i fast egendom* av den lydelse, bilagor A och J3 vid detta protokoll
utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån lägenhet upplåtits genom jordavsöndring, gemensamt
med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förmån, må, där upplåtelsen avser friköp av utarrenderad
fastighet eller fastighets användande för bostads- eller egnahemsändamål, lägenhetens
befriande från ansvar för inteckning i stamfastigheten kunna erhållas
i den ordning nedan sägs.

2 §.

Ansökning om lägenhets befrielse från ansvar för inteckning, varom i 1 §
förmäles, skall av lägenhetens ägare göras hos rätten i den ort, där lägenheten
ligger, sist inom ett år från det fånget skedde.

Ansökningen skall av rätten antecknas i inteckningsprotokollet samt anmärkas
i inteckningsboken.

3 §.

I ärende, som avses i 2 §, åligger sökanden styrka, att stamfastighetens
ägare medgivit ansökningen samt att fastställelse meddelats å avsöndringen.
Därjämte skall sökanden förete handling rörande särskild värdering av lägenheten.

4 §.

Värdering av lägenheten skall verkställas av två ojäviga män av nämnden
eller bland ledamöterna i ägodelnings rätten eller de för lantmäteriförrättningar
utsedda gode män i det tingslag, där lägenheten ligger, eller ock bland dem,
som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Mot värderingsman
gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Värderingen skall avse lägenhetens värde vid den tid, då densamma uppläts
från stamfastigheten. Fanns vid nämnda tid å lägenheten byggnad, som ej
tillhörde stamfastighetens ägare, skall sådan byggnad ej ingå i värderingen.
Ej må värdet sättas lägre än den köpeskilling, som betingats för lägenheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Där anledning därtill förekommer, äge rätten infordra ytterligare utredning
angående lägenhetens värde eller bereda vederbörande inteckningshavare tillfälle
att i ärendet avgiva yttrande.

5 §•

Finner rätten hinder mot bifall till ansökningen icke föreligga, meddele
rätten beslut, att sökanden äger att till lägenhetens befriande från ansvar för
inteckning i stamfastigheten nedsätta det belopp, vartill rätten funnit lägenhetens
värde böra skattas.

Ej må beslut, varom nu är sagt, meddelas, där ej lagfart å lägenheten blivit
sökt eller där utmätning av lägenheten skett. Varder lägenheten utmätt,
innan nedsättning ägt rum, vare beslutet förfallet.

6 §.

Det åligger lägenhetens ägare att inom nittio dagar efter det beslut, varom i
5 § förmäles, vunnit laga kraft, hos Konungens befallningshavande i länet
nedsätta det belopp, som blivit bestämt av rätten, vid påföljd, om det underlåtes,
att ansökningen skall anses hava förfallit.

Vid nedsättningen ingive lägenhetsägaren gravationsbevis rörande lägenheten,
rättens beslut i ärendet samt bevis, att beslutet vunnit laga kraft, vid äventyr,
om det underlåtes, att det felande varder av Konungens befallningshavande
på lägenhetsägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,
göra anmälan hos domaren.

7 §•

Sedan nedsättning skett, vare lägenheten ej vidare besvärad av rätt till avkomst
eller annan förmån, för vilken stamfastigheten på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar. Angående lägenhetens befriande
på grund av nedsättningen från ansvar för intecknad gäld är särskilt
stadgat.

8 §.

I fråga om utbetalning av det nedsatta beloppet äge stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så verkställas, som om det nedsatta
beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten, dock skall utdelning
allenast tillkomma innehavare av fordran eller rätt till avkomst eller annan
förmån, för vilken på grund av inteckning eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken
stamfastigheten och lägenheten gemensamt häftat. Vad ej åtgår till
gäldande av sådan fordran eller rättighet äge lägenhetens ägare återbekomma.
Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse
till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till stamfastighetens och lägenhetens ägare samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, ävensom, om
innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger Konungens hefallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren samt tilllika
insända fördelningslängden.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av lägenhetens
ägare.

9 §•

Vad ovan stadgats i fråga om avsöndrad lägenhets befriande från ansvar
för inteckning skall äga motsvarande tillämpning beträffande viss till gränserna
bestämd ägovidd, som av ägare av hemman till annan överlåtits att såsom
hemmansdel besittas, ävensom beträffande ägolott, som efter verkställd ägostyckning
av hemmanets ägare försäljes från hemmanet. I ty fall skall såsom
stamfastighet anses den eller de av säljaren behållna ägolotterna, och skall
det nedsatta beloppet så fördelas, som om det utgjort köpeskilling för det ägostyckade
hemmanet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

om ändrad lydelse av 24 § 1 mom. och 36 § 2 inom. i förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 1 mom. och 36 § 2 mom. i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola, 24 § 1 mom. i nedan angiven
del, erhålla följande ändrade lydelse:

24 §.

1 mom. Har--— sägs.

Har---tillämpning.

Sedan till lägenhets eller ägolotts befriande från inteckning nedsättning ägt
rum jämlikt lagen angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning,
skall lägenheten eller ägolotten ej vidare häfta för inteckning, som
meddelats i stamfastigheten eller det ägostyckade hemmanet. Anteckning därom
skall, såsom i 23 § sägs, göras i inteckningsprotokollet, då anmälan om nedsättningen
inkommit till domaren.

Köpes — --kraft.

36 §.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om1 expropriation
en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt eller delvis avträdas
till den exproprierande eller av honom före expropriationens fullbordande
tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera av
gemensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller gällande
bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk eller lagen om
flottning i allmän flottled en eller flera av gemensamt intecknade egendomar
varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages, som medför skada eller
intrång å en eller flera av gemensamt intecknade egendomar, eller att egendom,
som gemensamt med annan häftar för inteckning, återköpes enligt lagen om
aterköpsrätt till fast egendom eller helt eller delvis avträdes enligt lagen om
rätt i vissa fall för nyttjanderattshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, eller att lägenhet eller ägolott jämlikt lagen angående fastighets
befriande i vissa fall från ansvar för inteckning befrias från ansvar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

vissa med andra fastigheter gemensamma inteckningar, eller att frälseränta,
som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst
för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat
belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom
göras anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket
sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Kungl. May.ts proposition nr 19.

Bilaga C.

Utkast

till

Lag

angående lägenhets befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar

i starafastiglieten in. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fast egendom, varifrån avsöndring sker, besvärad av inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån, och kan, med hänsyn därtill
att stamfastigheten gemensamt med annan fastighet häftar för inteckning,
lägenhetens befriande från ansvar för sagda inteckningar genom överenskommelse
med rättsägarna icke utan oskälig kostnad eller omgång vinnas, må befrielse
från sagda ansvar kunna erhållas i den ordning nedan sägs.

2 §.

Ansökan om lägenhets befrielse från ansvar för inteckning, varom i 1 § förmäles,
skall göras hos rätten av lägenhetens ägare inom den i 2 § lagfartsförordningen
stadgade tid, Täknad från det fång, varigenom avsöndringen skett.
Vid ansökningen skola fogas bevittnat medgivande av stamfastighetens ägare
till åtgärden, bevis att avsöndringen blivit fastställd, samt handling rörande
värdering av lägenheten.

3 §.

Värdering av lägenheten skall verkställas av två o jäviga män av nämnden
eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar
utsedda gode män i det tingslag, där lägenheten ligger. Värderingen skall avse
lägenhetens värde vid tiden för avsöndringen. Ej må värdet sättas lägre än
den köpeskilling, som för lägenheten betingats.

4 §.

Einner rätten sådant förhållande föreligga, varom i 1 § sägs, och förekommer
ej anledning till annat antagande än att värderingen blivit riktigt verkställd,
meddele rätten beslut, att sökanden äger att till lägenhetens befriande från inteckning
hos K. B. nedsätta det belopp, vartill lägenheten värderats.

5 §.

Det åligger lägenhetens ägare vid förlust av rätten till lägenhetens befriande
från inteckning att inom nittio dagar efter det beslut, varom i 4 § förmäles,
vunnit laga kraft, hos K. B. nedsätta ovan omförmälda belopp.

Vid nedsättningen ingive lägenhetsägaren till K. B. gravationsbevis rörande
lägenheten, rättens beslut i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft.
Eörsummas sådant, åligger K. B. att på lägenhetsägarens bekostnad ofördröjligen
anskaffa nämnda handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Det nedsatta beloppet skall av K. B. ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

6 §■

Sedan ovannämnda belopp hos K. B. nedsatts, skall lägenheten ej vidare häfta
för i stamfastigheten meddelad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förmån, och göre K. B. ofördröjligen anmälan om nedsättningen hos
domaren; skolande, sedan sådan anmälan till domaren inkommit, göras anteckning
i inteckningsprotokollet såsom i 23 § inteckningsförordningen sägs.

7 §•

I fråga om utbetalningen av det nedsatta beloppet äge stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart
ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom K. B:s försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till stamfastighetens ägare och kända innehavare
av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är
okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger K. B. att därom sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga
kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren samt tillika insända fördelningslängden.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av lägenhetens
ägare.

8§.

Yad ovan stadgats i fråga om lägenhets befriande från ansvar för inteckningar
skall äga motsvarande tillämpning beträffande område, som efter försäljning
genom ägostyckning avskiljes från stamfastigheten.

P. M.

Försäljningen av egnahemsfastigheter försvåras ofta nog genom det omständliga
förfarandet då det gäller att göra lägenheten fri från ^st am fastigheten
besvärande inteckningar. Detta gäller framförallt om upplåtelser från
större fastighetskomplex, som besväras av gemensamma inteckningar. Bilagda
lagutkast avser att bereda lättnad i berörda förhållanden.

Den i utkastet omförmälda värdering avser att trygga inteckningshavamas
rätt. _ . .

Villkoret att stamfastighetens ägare skall lämna medgivande till åtgärden
i fråga tjänar i viss mån samma ändamål. Det avser emellertid även att förekomma
att försäljaren beredes svårigheter genom uppsägning av inteckningslån.
Säljaren lärer nämligen icke lämna sådant medgivande utan att hava satt
sig i förbindelse med inteckningshavama och förvissat sig om att. icke förfarandet
föranleder uppsägning av lånen från inteckningshavamas sida.

Beträffande ägostyckning har lagens tillämpning ansetts böra inskränkas
till sådan ägostyckning, varom förmäles i 3 § i lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd, den 30 mars
1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christian sson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 februari
1926, hade Kungl. Majrt förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag
angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning samt lag
om ändrad lydelse av 24 § 1 mom. och 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Eörslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Erik Bergendal.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar

för inteckning.

Lagrådet:

Med hänsyn till å ena sidan de allmänt erkända svårigheter, som för närvarande
äro förenade med en avsöndrad lägenhets eller en ägolotts befriande
från ansvar för inteckningar i den fastighet, varifrån lägenheten eller ägolotten
avskilts, särskilt då denna fastighet är gemensamt intecknad med annan
fastighet, och å andra sidan den risk, som är förknippad med fortvaron av sådant
ansvar, även om detta såsom beträffande lägenheter, avsöndrade efter år
1909, är allenast subsidiärt, lärer det förvisso vara i hög grad önskvärt, om för
befrielse från dylikt inteckningsansvar kunde anvisas någon med mindre omgång
förenad utväg än den nu förefintliga. Det egentliga hindret härutinnan
ligger i svårigheten att kunna på en gång vederbörligen tillgodose jordägarens
behov av ett enkelt och billigt förfarande samt inteckningshavarens berättigade
krav att ej genom dödningsåtgärden tillskyndas rättsförlust. Det nu föreliggande
förslaget innefattar ett försök till frågans lösning i viss begränsad omfattning.
Syftet med förslaget har varit att undanröja det väsentliga hinder
för utvecklingen av egnahemsrörelsen och annan ur social synpunkt önskvärd

Bihang till riksdagen protokoll 1927. 1 saml. 17 Käft. (Nr 19.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

jordstyckning, som gällande relaxationsregler visat sig medföra. I överensstämmelse
härmed har förslaget inskränkts till att avse allenast upplåtelser av nyss
angiven karaktär. Men icke ens å alla dylika upplåtelser skulle lagen bliva tilllämplig.
För rätten att anlita den utväg till vinnande av befrielse från inteckningsansvar,
som lagen anvisar, skulle dessutom förutsättas, att stamfastigheten
-— resp. det hemman, varifrån ägostyckning skett — är gemensamt intecknad
med annan fastighet, och lagen skulle gälla beträffande före dess
ikraftträdande skedda upplåtelser endast i den mån sådant läte sig förenas med
stadgandet i 2 § att ansökning enligt lagen skall göras sist inom ett år efter
upplåtelsen. I detta sammanhang må även bemärkas, att lagen ej skulle äga
tillämplighet å genom ägostyckning avskild lott i annat fall än då överlåtelse
därav ägt rum.

Att förslaget ur jordägarens synpunkt uppfyller rimliga fordringar å enkelhet
och billighet synes påtagligt. Däremot förefaller det i hög grad tvivelaktigt,
om genom de nya reglerna inteckningshavarnas intressen blivit i behörig mån
tillgodosedda. Att för dem möjligheten av rättsförlust icke är under alla förhållanden
helt utesluten vid en tillämpning av den metod, som nu föreslagits,
har uppmärksammats av åtskilliga bland de myndigheter och sammanslutningar,
vilka yttrat sig i anledning av det uppgjorda utkastet till lag i ämnet. Det
lärer ock vara obestridligt, att i särskilda fall en inteckningshavare skulle kunna
till följd av områdes befriande från inteckningsansvar i nu ifrågasatt ordning
lida minskning i sin rätt utan att detta kunnat av honom förekommas.
Bortsett från sådana fall som det av länsstyrelsen i Gävleborgs län i dess yttrande
över utkastet exempelvis uppställda, där förlusten kan sägas vara uppkommen
först genom ett visserligen tänkbart men i verkligheten mindre sannolikt
sammanträffande av ett flertal ogynnsamma omständigheter, synes skada
kunna vara att befara även i vissa fall, där förutsättningarna ingalunda kunna
anses särskilt egenartade. Om t. ex. från ett intecknat hemman efter 1910 års
ingång avsöndrats en lägenhet, vilken således subsidiärt häftar för den härigenom
uppkomna gemensamma inteckningen, samt därefter från denna lägenhet
avsöndras en del av dess område, måhända den huvudsakliga eller värdefullaste,
kommer det belopp, som i enlighet med förslaget nedsättes för befriande
av den nya lägenheten från de inteckningar, som besvära den ursprungliga
lägenheten, icke att till någon del tillfalla innehavaren av den gemensamma
inteckningen, alldenstund denne icke är i stånd att visa, att inteckningen icke
kan täckas av stamhemmanet utan anlitande av den endast subsidiärt ansvariga
äldre lägenheten. Det nedsatta beloppet får i stället lyftas av innehavare
av särskild inteckning i den äldre lägenheten eller, där sådan inteckning ej
finnes, återbäras till den nya lägenhetens ägare. För täckande av den brist,
som vid en sedermera inträffande exekutiv auktion å hemmanet kan yppas, finnes
då ej att anlita mera än återstoden av den äldre avsöndringen, som måhända
visar sig härför otillräcklig, medan full täckning skulle erhållits, om
lägenheten i dess helhet fortfarande stått i ansvar för inteckningen. Visserligen
kan häremot med något fog erinras, att enahanda förhållande kan tänkas
uppstå redan för närvarande på grund av de likartade bestämmelser, som gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

angående befrielse från inteckning genom nedsättning av lösenbelopp, exempelvis
enligt expropriationslagen eller ensittarlagen, vilkas stadganden tjänat
till förebild för förslaget i denna del. Men dels må tillämpningen av den föreslagna
lagen kunna förväntas få en omfattning, överstigande de nyssnämnda
lagarnas, dels lärer vid de tvångsvis skeende förvärv, som genom dessa lagar
regleras, utrymme knappast givas för åtgörande från fastighetsägarens sida
i syfte att obehörigen befria sin egendom från någon del av intecknad gäld, något
vartill möjlighet i förevarande fall, där en frivillig överlåtelse skulle ligga
till grund, icke synes vara helt utesluten.

Även i annat avseende måste ur rättssäkerhetens synpunkt förslaget ingiva
betänkligheter. Värderingen av lägenheten eller ägostyckningslotten skulle
verkställas som en rent privat förrättning av värderingsman, tillkallade endast
av ägaren till marken, och vid rätten komme i regel behandlingen av ärendet
att förlöpa utan att inteckningshavarna erhölle eller ens satts i tillfälle att
erhålla kännedom om saken. En jämförelse med motsvarande bestämmelser i
expropriationslagen och ensittarlagen giver vid handen, att inteckningshavarnas
intresse i nu ifrågavarande hänseenden blivit enligt nämnda lagar väsentligen
bättre tillgodosett än här skulle bliva fallet. Åtminstone såvitt angår värderingen
synes emellertid utan rubbning av grunderna för förslaget eller avsevärd
höjning av kostnaderna genom någon jämkning av bestämmelserna bättre garanti
för ett tillfredsställande resultat stå att vinna, vilket exempelvis kunde ske
genom en föreskrift, att värderingsmännen skulle på begäran av jordägaren
förordnas av rätten eller domaren.

Med hänsyn till det i hög grad behjärtansvärda syftet med förevarande lagförslag
och den begränsning i förslagets räckvidd, som i samband därmed vidtagits,
samt då man måhända kan antaga, att de påpekade bristerna, i den
mån de icke kunna genom förslagets omarbetning avhjälpas, i verkligheten dock
icke skulle komma att medföra de ogynnsamma påföljder, vilkas möjlighet ur
teoretisk ssuipunkt icke kan förnekas, har lagrådet, om ock med tvekan, ansett
sig icke böra avstyrka förslaget.

Justitierådet Tlögstedt:

Ehuru jag förenat mig med lagrådets övriga ledamöter om ovan avgivna yttrande
och således icke vill direkt avstyrka det förevarande förslaget, anser
jag mig dock böra fästa uppmärksamheten på en omständighet, som synes mig
i viss mån tala för att låta frågan om genomförande av en lagstiftning i förslagets
syfte ännu något år anstå. I det för pågående riksdag framlagda förslaget
till lag om delning av jord å landet hava instituten jordavsöndring och
ägostyckning icke bibehållits utan i stället föreslagits ett nytt, båda dessa jorddelningsformer
motsvarande institut, avstyckning. Om nu jorddelningslagförslaget
i denna del godkännes, blir följden den, att den ifrågasatta lagen om
fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning måste, därest den
av riksdagen antages, redan nästa år undergå omarbetning för att vid den tidpunkt,
då den nya jorddelningslagen träder i kraft, bliva tillämplig i fråga om
styckningslotter, uppkomna genom avstyckning enligt nämnda lag. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

omarbetning behövde visserligen icke innebära en förändring av huvudgrunderna
för lagen, men uppenbart är, att det ur synpunkten av lagstiftningens auktoritet
är föga lyckligt, om en lag, som antages det ena året, redan året därpå
måste omstöpas i en ny form. Hur önskvärt det än må vara, att en viss fråga
erhåller snar reglering i lag, får man dock icke bortse från den stora betydelsen
av stabilitet i lagstiftningen. Ett särskilt skäl, utöver detta allmänna, att
uppskjuta det lagliga ordnandet av den fråga, som utgör föremål för den nu
föreslagna lagen, till dess jorddelningslagförslaget blivit i riksdagen prövat, må
jämväl framhållas. Såsom i lagrådets yttrande här ovan erinrats, är det av
stor vikt, att den värdering, som enligt förevarande förslag skulle ligga till
grund för rättens avgörande, blir så samvetsgrant och riktigt utförd som möjligt
och att således inteckningshavarnas rätt i största möjliga mån tillgodoses.
Förslaget erbjuder i detta hänseende icke tillräcklig garanti. Enligt det ovannämnda
förslaget till jorddelningslag skall emellertid varje avstyckning ske
genom förrättning av lantmätare, som därvid under vissa förhållanden skall biträdas
av två gode män. Det synes kunna med säkerhet antagas, att den omförmälda
värderingen skulle bliva på ett betryggande sätt utförd, om den i
samband med avstyckningsförrättningen verkställdes av lantmätaren och gode
männen eller, där sådana icke biträda vid förrättningen, för ändamålet särskilt
tillkallade gode män. Denna utväg synes under alla förhållanden vara väl
värd att tagas under noggrant övervägande. Tydligt är emellertid, att om
den ifrågasatta lagstiftningen kommer till stånd redan nu med giltighet beträffande
avsöndrade lägenheter och ägostyckningslotter samt formerna för värderingen
sålunda fastslås, man så gott som frånsagt sig möjligheten att vid
lagens tillämpning i fråga om fastigheter, som bildas genom det nya avstyckningsinstitutet,
begagna sig av nämnda utväg. 1

1 §•

Lagrådet:

Syftet att begränsa förslagets räckvidd till sådana upplåtelser, som ske till
befrämjande av en ur social synpunkt önskvärd jordstyckning, är i förevarande
paragraf uttryckt därmed, att upplåtelsen skall avse friköp av utarrenderad
fastighet eller fastighets användande för bostads- eller egnahemsändamål. Mot
de härvid begagnade uttrycken »friköp» och »egna hem» kan anmärkas, att deras
betydelse, vilken icke kan anses vara ur rent språklig synpunkt självklar, icke
är i förslaget eller eljest i lag fastställd och att på grund härav osäkerhet kan
uppkomma vid tillämpningen. Båda lära vara avsedda att angiva, att fråga är
om jämförelsevis mindre områden för den mindre bemedlade befolkningens
räkning. Med avseende på begreppet egna hem, vilket visserligen redan förut
utan vidare förklaring använts i några författningar av lags natur, synas
emellertid betänkligheterna väsentligen försvagas därigenom att detsammas innebörd
torde kunna anses hava vunnit en någorlunda tillfredsställande bestämning
genom föreskrifterna om understöd från staten till egnahemsverksamheten.
I fråga om uttrycket friköp av utarrenderad fastighet lärer däremot icke någon
som helst auktoritativ begreppsbestämning föreligga. Vad som i förevarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

förslag är meningen att därmed utsäga torde vara, att försäljningen av jorden
skall ske till dess arrendator; att frågan endast rör sig om mindre områden,
framgår redan av paragrafens begränsning att gälla blott del av en fastighet.

Begagnandet av uttrycket fastighet i ovan angivna sammanhang torde ej vara
fullt begreppsenligt, da en ny fastighet uppkommer först genom upplåtelsen.
Vidare ma erinras, att lägenhets befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten,
särskilda saväl som gemensamma, bör, såsom är avsett och jämväl
skett i det förberedande utkastet, för vinnande av full tydlighet uttryckligen
förklaras gälla allenast inteckningar för fordran eller avkomsträtt.

Med avseende å vad sålunda anförts torde senare delen av paragrafen lämpligen
kunna få ungefär det innehållet, att lägenheten må, där upplåtelsen avsett
tillgodoseende av bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av
utarrenderad jord till arrendatorn, kunna i den i lagen stadgade ordningen befrias
från ansvar för inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till
avkomst eller annan förmån.

3 §.

Lagrådet:

Såsom av 5 § framgår, skall lagfart å lägenheten vara sökt för att ansökning
enligt denna lag skall kunna bifallas. Bestämmelsen härom synes likartad med
den här givna föreskriften om skyldighet för sökanden att styrka, att fastställelse
meddelats å avsöndringen, och torde därför böra med nödig omredigering
överflyttas till förevarande paragraf.

4 §''

Lagrådet:

För att förebygga försök att till skada för inteckningshavare nedbringa lägenhetens
värde genom att vid upplåtande av ett redan bebyggt område av
stam fastigheten till köparen först avyttra byggnaderna och därefter själva
marken hemställes, att i paragrafens andra stycke uttrycket »byggnad, som
ej tillhörde stamfastighetens ägare» utbytes mot »byggnad, som ej hörde till
fastigheten». Då överlåtelse från fastighetsägare av en honom tillhörig, å
fastigheten belägen byggnad icke medför, att byggnaden rättsligen skiljes
från fastigheten, förrän den därifrån bortföres, skulle härigenom möjligheten
av ett missbruk av stadgandet i angivna syfte vara utesluten.

I ändamål att bereda större trygghet mot en oriktig uppskattning av lägenhetens
värde synes, utöver vad i detta avseende i det redan anförda föreslagits,
jämväl för ägare av annan, gemensamt med stamfastigheten intecknad fastighet
böra i förekommande fall lämnas tillfälle att avgiva yttrande i ärendet,
innan beslut av rätten meddelas.

5 §■

Lagrådet:

Den prövning, som — frånsett värdeuppskattningen — tillkommer rätten,
avser uppenbarligen endast tillvaron av de förutsättningar för lagens tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

ning, vilka angivas i föregående fyra paragrafer, men skall däremot icke innefatta
något bedömande av lämpligheten i det särskilda fallet av den sökta
befrielsen. Detta skulle erhålla ett tydligare uttryck, därest paTagTafen inleddes
ungefär sålunda: »Möter ej på grund av vad i 1—4 §§ stadgas hinder
mot ansökningen». Genom borttagande i detta sammanhang av uttrycket »bifall
till» ansökningen skulle tillika förekommas den eljest vid jämförelse med
2 §:s inledningsord nära liggande missuppfattningen, att rättens beslut skulle
innehålla ett uttryckligt förklarande att lägenheten, därest föreskriven nedsättning
följde, skulle vara befriad från befintliga inteckningar av ifrågakomna
slag.

6 §.

Lagrådet:

I ett av de avgivna yttrandena har hemställts, att ej blott rättens beslut utan
dess fullständiga protokoll i ärendet skulle ingivas till Konungens befallningshavande
för att därigenom kännedom matte beredas om stamfastighetens
ägare och innehavare av inteckningar i denna. Då behovet av sådan kännedom
synes kunna på detta sätt i viss mån tillgodoses samt skyldighet att ingiva
jämväl protokollet icke torde för lägenhetens ägare medföra ökad kostnad,
förordas, att i paragrafens andra stycke orden »rättens beslut» måtte utbytas
mot »rättens protokoll och beslut».

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Jämte det i 7 § stadgas, att sedan nedsättning av det lägenhetens värde motsvarande
beloppet skett, lägenheten ej vidare är besvärad av rätt till avkomst
eller annan förmån, för vilken stamfastigheten på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, hänvisas i avseende å lägenhetens befriande
på grund av nedsättningen från ansvar för intecknad gäld till vad därutinnan
är särskilt stadgat. Nämnda hänvisning avser inteckningsförordningens
24 § 1 mom., till vilket moment nu föreslås tillägg av ett nytt stycke av
innehåll, såvitt angår avsöndrad lägenhet, att sedan föreskriven nedsättning
ägt rum, lägenheten ej vidare skall häfta för inteckning, som meddelats i stamfastigheten,
samt att anteckning därom skall, då anmälan om nedsättningen
inkommit till domaren, göras i inteckningsprotokollet. Den sålunda föreslagna
anordningen att till inteckningsförordningen hänvisa bestämmelserna om nedsättningens
rättsverkan beträffande fordringsinteckningarna överensstämmer
med ensittarlagen och de flesta andra lagar, enligt vilka lösen av fastighet eller
del därav må äga rum och lösenbeloppet skall mellan inteckningshavarna jämte
andra rättsägare i fastigheten fördelas. Rätta platsen för föreskrifterna
om den inverkan, sålunda verkställd likvid har å inteckningarnas giltighet, har
ansetts vara i inteckningsförordningen.

Vad den nu ifrågasatta lagen beträffar, är emellertid att märka, hurusom
denna är av helt annan natur än ensittarlagen och övriga nyss omförmälda
lagar. Dessa åsyfta i första hand att reglera den lösningsrätt, som ligger till

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

grund för den på inteckningarna inverkande fördelningen av lösensumman; den
härav följande rättsverkan med avseende å inteckningarna ligger i viss mån
på sidan om lösningslagstiftningen. Syftet med den nu föreslagna lagen är
däremot uteslutande att i vissa fall vid frivillig överlåtelse av del av en fastighet
möjliggöra den överlåtna fastighetsdelens befriande från ansvar för
inteckningarna i den fastighet, varifrån densamma utbrutits. Detta är en
helt och hållet till inteckningslagstiftningen hörande fråga, och det kunde därför
ifrågasättas, om det icke varit riktigast att helt införliva de bestämmelser,
som för ändamålet synas erforderliga, med inteckningsförordningen. Något
hinder för bestämmelsernas upptagande i en särskild lag, utgörande
ett komplement till nämnda förordning, torde dock icke finnas.
Men i sadant fall synes den särskilda lagen böra innehålla alla de
föreskrifter, som erfordras för en fullständig behandling av det ämne, som utgör
lagens föremål. Eörfares så, undviker man den oegentlighet, som vidlåder
det remitterade förslaget därutinnan att, ehuru detsamma enligt sin rubrik
handlar om fastighets befriande från ansvar för inteckning, däri, såvitt
angår inteckning för fordran, visserligen meddelas bestämmelser angående
åtgärder för vinnande av sådan befrielse men däremot icke direkt utsäges, att
dessa åtgärder, när lagens fordringar härutinnan äro uppfyllda, verkligen medföra
den åsyftade befrielsen, utan i detta avseende hänvisas till annan lag.

På grund av det anförda och då nedsättning av det belopp, vartill rätten
funnit lägenhetens värde böra skattas, tydligtvis bör medföra befrielse jämväl
från ansvar för ogulden köpeskillingsfordran, varför stamfastigheten kan häfta
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, hemställes att -—- med uteslutande av det föreslagna
tillägget till 24 § 1 mom. inteckningsförordningen — 7 § i nu förevarande
förslag omarbetas sålunda, att däri utsäges, dels att sedan nedsättning
efter ty i 6 § sägs blivit verkställd, lägenheten ej vidare är besvärad av sådan
fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken stamfastigheten
pa grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, dels ock
att anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen inkommit till domaren,
göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting
samt i inteckningsboken.

Enligt andra stycket i 8 § skall, därest vid fördelning av det nedsatta beloppet
likvid utfaller a intecknings huvudstol, Konungens befallningshavande, sedan
fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom
göra anmälan hos domaren samt tillika insända fördelningslängden. Att inteckning-en
till motsvarande belopp är utan verkan i den eller de fastigheter,
vilka fortfarande besväras av densamma, samt att anteckning härom skall göras
i inteckningsprotokollet och (enligt 61 § inteckningsförordningen) i inteckningsboken
framgar av den ändrade avfattning 36 § 2 mom. inteckningsförordningen
föreslagits skola erhålla. I enlighet med vad ovan anförts synes emellertid
även stadgandet härom böra införas i det förevarande lagförslaget, i vilket
fall någon ändring i nyssnämnda lagrum icke skulle erfordras.

Vid ett bifall till vad ovan hemställts skulle således förslaget till ändringar i
inteckningsförordningen helt förfalla. Däremot kan det ifrågasättas, om ej i

Kungl. Maj:is proposition nr 19.

stället borde i 37 § nämnda förordning intagas en hänvisning till förevarande
lag i likhet med den i paragrafens 6 mom. innehållna erinringen om lagen angående
soldattorps befriande från inteckningsansvar. Att en sådan hänvisning
emellertid icke i alla liknande fall befunnits erforderlig, därå utgör lagstiftningen
om ströängars indragande till kronan ett exempel.

Såväl expropriationslagen som ensittarlagen omnämna uttryckligen upplupen
ränta å nedsatt belopp såsom ingående i de medel Konungens befallningshavande
har att till vederbörande utbetala. Detsamma är tydligen avsett att
gälla även i förevarande fall men torde till undvikande av varje ovisshet böra
i 8 § direkt utsägas.

9 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall vid lagens tillämpning å ägostyckningslott såsom
stamfastighet anses den eller de av säljaren behållna lotterna. Detta
stadgande — vilket bättre torde kunna uttryckas så, att vad i lagen sägs om
stamfastighet skall gälla beträffande nämnda lott eller lotter lärer innebära,
att så länge någon lott finnes kvar, därå lagfart för ny ägare icke sökts,
beslut om rätt till nedsättning enligt 5 § kan meddelas för envar av övriga lotter,
men att, sedan lagfart blivit sökt å alla lotterna, hinder för att på denna
väg vinna befrielse från inteckning möter för den sist överlåtna bland de lotter,
som ännu icke av rätten förklarats berättigad till nedsättning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 § 1 inom. och 36 § 2 mom.
i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning

i fast egendom.

Lagrådet hänvisade beträffande detta förslag till vad av lagrådet ovan under
7 och 8 §§ i förslaget till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar
för inteckning anförts och hemställts.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:is proposition nr 19.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 17 december 1926.

N är varande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anmäler lagrådets den
30 mars 1926 avgivna utlåtande över de den 19 februari 1926 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående fastighets befriande i vissa fall frän ansvar
för inteckning samt lag om ändrad lydelse av 24 § 1 mom. och 36 § 2 mom. i
förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I likhet med min företrädare i ämbetet finner jag synnerligen önskvärt, att
en lagstiftningsåtgärd i det med förslaget avsedda syftet må komma till stånd.
Även med den begränsade räckvidd, förslaget erhållit, har lagrådet funnit
vissa betänkligheter möta mot dess upphöjande till lag; med hänsyn till det i
hög grad behjärtansvärda syftet med förslaget har lagrådet likväl ansett sig
icke böra avstyrka detsamma. Vid sådant förhållande har jag funnit förslaget
höra framläggas för riksdagen.

Beträffande den föreslagna värderingen av lägenhet eller ägostyckningslott,
om vars befriande från ansvar för inteckning är fråga, har jag i enlighet med
den uppfattning, som uttalats av lagrådet, ansett värderingsmännen böra förordnas
av rätten eller domaren. En sådan anordning torde vara ägnad att befordra
värderingens tillförlitlighet och någon ökad kostnad lärer därigenom
knappast tillskyndas sökanden.

Lagrådets anmärkningar i övrigt, vilka äro av huvudsakligen formell natur,
har jag ansett böra vinna beaktande. Sålunda hava bland annat i enlighet med
lagrådets hemställan bestämmelserna rörande det föreslagna förfarandets inverkan
å intecknad gäld upptagits i lagen angående fastighets befriande i vissa fall
från ansvar för inteckning. Härigenom hava de föreslagna ändringarna i 24 §
1 mom. och 36 § 2 mom. inteckningsförordningen blivit överflödiga. Däremot
har i 37 § 6 mom1, nämnda förordning upptagits hänvisning till sagda lag. Då,

Bihang till riksdagens protokoll 19S7. 1 samt. 17 höft. (Nr 19.) 5

Kungl. Ma):ts proposition nr 19.

såsom justitierådet Högstedt anmärkt, det föreslagna förfarandet bör göras
tillämpligt även å styckningslotter, uppkomna genom avstyckning enligt den
numera utfärdade lagen om delning av jord å landet, har lagförslaget fullständigats
härutinnan. Därjämte hava vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

I en den 23 september 1926 dagtecknad skrift har föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksföreningar framställt vissa erinringar mot
förslaget. Dessa erinringar sammanfalla emellertid i huvudsak med vad redan
tidigare anförts av bland andra styrelsen för Sveriges allmänna: hypoteksbank
och hava sålunda vid förslagets utarbetande varit föremål för övervägande.

Tiden för lagens ikraftträdande synes kunna sättas till den 1 juli 1927. Den
omständigheten att lagen om delning av jord å landet kan komma att träda
i kraft först vid en senare tidpunkt lärer icke föranleda, att särskild tid utsättes
för ikraftträdandet av de bestämmelser i ifrågavarande lag, vilka hava
avseende å avstyckning.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts omarbetat
förslag till lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för
inteckning ävensom förslag till lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt
hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet :
II. Stefenson.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290699