Kungl. Maj:ts proposition Nr 199 (Proposition 1922:199)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Nr 199.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om automobilskatt m. m.; given Stockholms slott den IT mars

1922.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

dels förordning om automobilskatt,

dels förordning om särskild skatt å automobilgummiringar,
dels ock förordning om fördelning av automobilskattemedel m. in.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 samt.

169 käft. (Nr 199).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

förordning om automobilskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

För automobil, som, efter vad särskilt är stadgat, blivit här i riket
registrerad, skall årligen erläggas skatt enligt nedan meddelade bestämmelser.

Angående beskattning av automobil, vilken, ehuru den bort här
i riket registreras, icke blivit i automobilregister införd, gäller vad i
14 § här nedan stadgas.

Med automobil förstås varje för färd på marken avsett fordon,
som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper
på skenor.

2 §• .

Från skatteplikt frikallas automobil, som äges av medlem av
konungahuset samt, under villkor av ömsesidighet, enligt vad Konungen
därom förordnar, automobil, tillhörig främmande makts härvarande beskickning
eller konsulat tillhörande person, som icke är svensk undersåte.

Från skatteplikt undantages jämväl automobil, som är inrättad uteslutande
för brandväsen eller för transport av sårade eller sjuka.

3 §.

Skatteplikt för automobil inträder med kalenderkvartalet näst efter
det, under vilket automobilen blivit första gången i automobilregister
införd, samt upphör med utgången av det kalenderkvartal, under vilket
automobilen ur automobilregister avförts utan att hava blivit i annat
sådant register införd.

Inträffar i avseende å äganderätten till automobil sådan förändring,
att automobilen, där den dittills varit skattepliktig, skall jämlikt 2 §

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

bliva skattefri eller, där den förut varit skattefri, skall underkastas skatteplikt,
då skall i fråga om beskattningen så anses, som om automobilen
blivit i förra fallet ur registret avförd utan att vara i annat register
införd och i senare fallet första gången i register införd den dag, då
uppgift om förändringen i äganderätten blivit i registret intagen.

4 §•

Skattskyldig för automobil är för visst kalenderår den, som vid
kalenderårets början varit eller bort vara i au tom obilregister antecknad
såsom ägare av automobilen, eller, om automobilen blivit under kalenderåret
första gången registrerad, den, som därvid antecknats såsom automobilens
ägare.

Skall med tillämpning av vad nu är sagt skattskyldighet för automobil
åvila flera såsom samfällt ägare, svare de för skattens utgörande
en för alla och alla för en.

5 §.

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

för motorcykel utan bivagn med tio kronor;

för motorcykel med bivagn med tjugu kronor;

för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med åtta
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
egen vikt vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri;
samt

för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med femtio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av
automobilens egen vikt vid användning av tyngsta till automobilen
hörande karosseri.

Inträder skatteplikt under löpande kalenderår, skall för det året
skatten utgå med belopp, motsvarande vad av skatten för helt kalenderår
belöper å det eller de kalenderkvartal, skatteplikten gäller.

Ändras automobils beskaffenhet under löpande kalenderår, skall
därav föranledd höjning eller sänkning av skatten beräknas från och
med nästföljande kalenderkvartal.

6 §•

I början av varje år skall länsstyrelse ofördröjligen med ledning
av det inom länet förda automobilregistret upprätta särskild längd

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

(automobilskattelängd), upptagande samtliga i registret antecknade automobiler,
vilka för året äro underkastade skatteplikt.

I längden, som skall upprättas enligt av Konungen fastställt formulär,
skall för varje automobil angivas:

1) ordningsnummer i automobilregistret och igenkänningsmärke;

2) för annan automobil än motorcykel, dess egen vikt vid användning
av tyngsta till automobilen hörande karosseri;

3) för motorcykel, huruvida densamma är försedd med bivagn
eller ej;

4) huruvida automobilen är försedd med ringar av mjuk kautschuk
eller ej;

5) automobilens hemort;

6) den eller de skattskyldigas namn och hemvist;

7) skattens belopp; samt

8) de övriga anteckningar, som må finnas påkallade.

Inträder skatteplikt för automobil efter automobilskattelängdens
upprättande, eller inträffar förhållande, som föranleder ändring i fråga
om skatteplikt för automobil, skola erforderliga uppgifter införas i längden
i samband med automobilens registrering eller anteckning i automobilregistret
om det förhållande, som föranlett ändringen.

Förpliktas någon på grund av bestämmelsen i 14 § att utgiva
automobilskatt, skall anteckning härom ske i automobilskattelängden.

Före utgången av januari månad skall länsstyrelse till den, som
vid årets början är skattskyldig för automobil, med allmänna posten
översända meddelande om skattebeloppets storlek samt om tid och sätt
för detsammas inbetalande.

7 §•

Det åligger skattskyldig för automobil, som vid ett kalenderårs
början är underkastad skatteplikt, att senast den 15 februari till länsstyrelsen
i det län, inom vilket automobilen är registrerad, erlägga
honom åliggande automobilskatt.

Blir under löpande kalenderår automobil underkastad skatteplikt,
skall för det året skatten erläggas i samband med ansökan om registrering
av automobilen eller, om, i fall varom i 3 § andra stycket sägs,
registrering av automobilen redan tidigare ägt rum, i samband med
anmälan för registrering av den nye ägarens förvärv av automobilen.

Inträffar under kalenderåret förhållande, som enligt 5 § sista stycket

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

föranleder skyldighet att erlägga ytterligare skatt för automobil, skall
dylik skatt i samband med anmälan för registrering av sådant förhållande
erläggas av den, som därvid är ägare av automobilen.

8 §•

Skattebelopp skall till vederbörande länsstyrelse inbetalas genom insättning
å statsverkets giroräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning.
Inbetalning må ock kunna fullgöras därmed, att skattskyldig på eget
ansvar insänder skattebeloppet till länsstyrelsen medelst postanvisning
eller avlämnar eller på eget ansvar med posten insänder skattebeloppet
i check eller postremissväxel, ställd till länsstyrelsen, att betalas å bankkontor
i den ort, där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om Stockholms
stad skall dock insättning i riksbanken av skattebelopp ske å överståthållarämbetets
räkning för allmänna utskylder samt check eller postremissväxel
vara ställd till överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

Anteckning om fullgjord betalningsskyldighet skall ske i automobilskattelängden.

Å inbetalt skattebelopp skall lämnas behörigt kvitto.

Det å skatt för viss automobil senast bekomna kvitto skall under
färd medföras å automobilen för att på tillsägelse av polisman för denne
uppvisas.

9 §.

I fråga om indrivning av automobilskatt samt ersättning för indrivningen
skola de i gällande författningar angående uppbörd av
kronoutskylder i sådant avseende meddelade bestämmelser i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

10 §.

Automobil, för vilken skatt icke blivit behörigen erlagd, må ej
brukas, förr än skatten blivit betald.

11 §•

Den, som mot stadgandet i 10 § brukar automobil, böte från
och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Där någon, som eljest brukar skattepliktig automobil, ej på begäran
av polisman företer kvitto, som enligt 8 § sista stycket skall medföras
å automobilen, straffes med böter från och med tio till och med femtio
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Har förseelse, varom i första stycket sägs, skett med ägarens vetskap,
vare jämväl han förfallen till böter, som i samma stycke stadgas.
Brukades automobilen av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av
ersättning för skada förpliktad, skall i ägarens ställe sådan brukare vara
förfallen till ansvar.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

12 §•

Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras vid
polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen
skett.

Den, som under tid,'' då han är ställd under tilltal för förseelse,
fortsätter samma förseelse, skall, för varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits, fällas till de böter, som för dylik förseelse äro bestämda.

13 §.

Där skatteplikt för automobil under löpande kalenderår upphör,
är den, som, innan skattefrihet inträtt, sist stått i automobilregister
antecknad såsom ägare av automobilen, berättigad att, efter ansökan hos
länsstyrelsen, kostnadsfritt återbekomma så stor del av för året erlagd
skatt, som belöper å tiden efter det skattefriheten inträtt.

Äger under löpande kalenderår sänkning av skatten rum på grund
av ändring av automobils beskaffenhet, är den, som vid anmälan av ändringen
var ägare av automobilen, berättigad att i samma ordning återbekomma
vad som motsvarar sänkningen av skatten.

Anteckning om restitution skall ske i automobilskattelängden.

14 §.

Varder, efter vad därom är särskilt stadgat, ägare av automobil
dömd till ansvar för det automobilen tagits i bruk, innan densamma
registrerats och erhållit igenkänningsmärke, eller för det ägaren underlåtit
att till registret göra föreskriven anmälan eller i sådan anmälan
mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift, då skall ägaren tillika
förpliktas att utgiva den skatt för automobilen, som genom förfarandet
undandragits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

15 §.

Över länsstyrelses beslut, varigenom någon blivit i automobilskattelängden
till beskattning för automobil uppförd, äge han hos kammarrätten
anföra besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som
upprättat längden, före klockan tolv å trettionde dagen från den, då
automobilskatt avfordrats honom; dock må icke den omständigheten,
att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits eller insänts till kammarrätten,
utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären
dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I
sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till
vederbörande länsstyrelse.

Sedan vid inkomna besvär fogats utdrag av längden i vad angår
den automobil, för vilken klaganden påförts skatt, skall länsstyrelsen
skyndsamt till kammarrätten insända handlingarna med de upplysningar
och erinringar, som besvären anses påkalla.

16 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande
beskattning, som i denna förordning avses, äger att däri hos Kungl.
Maj:t söka ändring genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest
icke varda upptagna till prövning, skola före klockan tolv å sextionde
dagen efter erhållen del av utslaget eller, om då är helgdag, å nästa
söckendag därefter ingivas till finansdepartementet tillika med bevis om
dagen, då klaganden erhöll del av utslaget.

17 §•

Besvär, om vilka i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande
handlingar kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning,
på klagandens eget äventyr i betalt brev med allmänna posten
insändas till den myndighet, till vilken besvären skola enligt förordningen
ingivas.

Den omständighet, att skattskyldig anfört besvär, befriar honom
icke från att i behörig ordning inbetala honom påförd automobilskatt.

18 §.

Huruvida och efter vilka grunder samt på vad sätt skatt skall
utgå för automobil, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet
införts, bestämmes av Konungen.

Kungl. Majds proposition Nr 199.

19 §.

Angående fördelning av influten automobilskatt är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923, då skatteplikt
för automobil, som tidigare blivit registrerad och nämnda dag i registret
kvarstår, jämväl inträder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

förordning om särskild skatt å automobiigummiringar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För följande arbeten av mjuk kautschuk, som till riket införas,
utan att tullfrihet enligt särskilda bestämmelser därför åtnjutes, eller som
inom riket tillverkas, nämligen massiva hjulringar (även i längder) samt
yttergummi eller delar därtill för ringar till automobiler (även motorcyklar),
skall i den ordning nedan stadgas erläggas skatt av en krona
50 öre lör varje helt kilogram.

I första stycket omförmälda varuslag benämnas i denna förordning
automobiigummiringar.

2 §.

Skatt för automobiigummiringar, som till riket införas, skall samtidigt
med tullen till tullverket erläggas.

Därest automobil, som införes i riket, är försedd med automobilgummiringar,
skall, därest tullfrihet icke åtnjutes för automobilen, skatt
för ringarna erlägga samtidigt med tullen för automobilen.

Om betaluingsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd
eller utebliven betalning gäller beträffande i första och andra
styckena omförmäld skatt vad rörande tullavgifter finnes stadgat.

3 §•

Den, som ämnar inom riket tillverka automobiigummiringar, skall,
innan tillverkning må äga rum, därom göra skriftlig anmälan hos länsstvrelsen
i det län, inom vilket tillverkningen skall ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. (Nr 199.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

4 §•

Det åligger tillverkare av automobilgummiringar att, sedan anmälan
enligt 3 § blivit ingiven, inom en månad elter varje kalenderkvartals
utgång till länsstyrelsen avlämna en på heder och samvete avgiven
deklaration rörande automobilgummiringar, som blivit under kalenderkvartalet
av honom till annan levererade eller tagna i bruk för egen
räkning.

I deklarationen skall, särskilt för varje leverans, angivas:

1) varuslag (massiva hjulringar etc.);

2) vikten för varje varuslag;

3) namn och fullständig postadress för den, till vilken leveransen
skett; samt

4) om ringar utförts, den gränsort, över vilken utförseln skett.

Beträffande automobilgummiringar, som tagits i bruk för tillverkarens
egen räkning, skall angivas varuslag och vikten för varje
varuslag.

5 §•

Tillverkare skall samtidigt med avlämnandet av i 4 § omförmäld
deklaration till länsstyrelsen erlägga den skatt, som efter här ovan
stadgad grund belöper å i deklarationen angivna automobilgummiringar.

6 §•

Tillverkares skyldighet att jämlikt 4 § avlämna deklaration upphör,
sedan skriftlig anmälan om rörelsens upphörande och dagen därför
till länsstyrelsen ingivits. Dock skall sådan deklaration avlämnas för
det kalenderkvartal, under vilket rörelsen upphört.

Har anmälan enligt första stycket skett, må ej utan ny anmälan
enligt 3 § automobilgummiringar tillverkas, levereras eller tagas i bruk
för tillverkarens egen räkning efter den tid, då enligt anmälningen
rörelsen upphört.

7 §•

Skattebelopp, som i 5 § avses, skall till vederbörande länsstyrelse
inbetalas genom insättning å statsverkets giroräkning i riksbanken för
länsstyrelsens räkning. Inbetalning må ock kunna fullgöras därmed,
att skattskyldig på eget ansvar med posten insänder skattebeloppet i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

check eller postremissväxel, ställd till länsstyrelsen, att betalas å bankkontor
i den ort, där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om Stockholms
stad skall dock insättning i riksbanken av skattebelopp ske å
överståthållarämbetets räkning för allmänna utskylder samt check eller
postremissväxel vara ställd till överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

8 §•

Försummar tillverkare att inbetala skatt, som enligt 5 § åligger
honom att erlägga, skall för skattens uttagande omedelbart verkställas
utmätning.

9 §-

Fn var, som ur riket utfört icke begagnade automobilgummiringar,
är berättigad att efter ansökan bos länsstyrelsen i det län, där sökanden
äger hemvist, eller, om han yrkesmässigt driver handel med automobilgummiringar,
hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen drives, kostnadsfritt
återbekomma vad i skatt å de utförda automobilgummiringarna
efter deras vikt vid utförseltillfället belöpt. Dylik restitution skall bestridas
av medel, som influtit genom skatt å automobilgummiringar.

Vid ansökan'', som skall ingivas till länsstyrelsen sist inom en
månad efter det utförseln skett, skall vara fogat bevis från vederbörande
tullmyndighet, angivande de utförda automobilgummiringarnas vikt och
dagen för utförseln samt innehållande förklaring, dels att av ringarnas
utseende framgått, att de ej före utförseln varit i bruk och att med dem
ej företagits åtgärd i syfte att öka deras vikt, dels ock att ringarna
utförts under behörig tullkontroll.

10 §.

Då anmälan enligt 3 § ingivits, tillsätter länsstyrelsen en, så vitt
möjligt inom den ort, där tillverkningen skall ske, bosatt, tillsyningsman.
Det åligger denne att senast under andra månaden efter varje kalenderkvartals
utgång genom granskning av tillverkarens bokföring och annorledes
hava kontrollerat riktigheten av tillverkarens under nästförutgående
månad avlämnade deklaration. Tillverkares handelsböcker ävensom erforderliga
upplysningar skola för sådant ändamål tillhandahållas tillsyningsmannen.
över granskningen avlämnas rapport till länsstyrelsen.

11 §-

Tillsyningsmans arvode bestämmes av länsstyrelsen; dock må i
varje fall ej ersättning utgå med högre belopp än tjugu kronor för varje

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

förrättningsdag jämte rese- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen
av gällande resereglemente. Dylik ersättning skall bestridas av medel,
eom influtit genom skatt å automobilgummirmgar.

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration,
varom i 4 § sägs, böte från och med tjugufem till och med femhundra
krön1 >r.

Har deklaration icke avlämnats inom föreskriven tid, äger länsstyrelsen
jämväl förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

13 §.

Har någon i deklaration, varom i 4 § sägs, mot bättre vetande
lämnat oriktigt meddelande, så att han därigenom undgått att betala
skatt eller fatt erlägga för låg skatt, böte högst fem gånger det skattebelopp,
som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Har det oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande,
men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det
skattebelopp, som genom det oriktiga meddelandet undandragits.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas
utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

14 §.

Den, som utan att hava gjort sådan anmälan, varom i 3 § sägs,
tillverkar automobilgummiringar, böte från och med etthundra till och
med femtusen kronor samt gälde skatt enligt den i 1 § angivna grund
för de automobilgummiringar, som av honom tillverkats.

15 §.

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom tillsyningsman,
vare förbjudet att röja tillverkares yrkeshemlighet eller affärsförhållanden.
Gör lian detta och framgår ej av omständigheterna, att han om den
hemlighet eller de affärsförhållanden erhållit kännedom på annat sätt än
i sin egenskap av tillsyningsman, straffes med böter från och med femtio
till och med ettusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar
han sin kännedom om berörda yrkeshemlighet eller affärsförhållanden
till egen eller annans fördel, då må till fängelse dömas.

Har genom tillsyningsmannens åtgöranden skada uppkommit, vare
han ock skyldig att den till fullo’ gottgöra.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

16 §.

Länsstyrelse äger ådöma böter eller lalla till utgivande av vite
enligt 12 §.

Åtal för förseelse, som i 13, 14 eller 15 § omförmäles, skall anhängiggöras
vid allmän domstol.

Förseelser, som i 13 och 14 §§ omförmälas, äro föremål för allmänt
åtal. Förseelse, varom i 15 § sägs, må ej av allmän åklagare åtalas,
där ej målsäganden angivit densamma till åtal.

17 §. •

Böter och viten, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän strafflag. v

18 §.

Angående fördelning av influten skatt är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923; och skall
härvid iakttagas följande.

1) Den, som idkar tillverkning av automobilgnmmiringar och vill
därmed fortsätta efter den 1 januari 1923, har att före sistnämnda dag
göra sådan anmälan, varom förmäles i 3 §.

2) För automobilgnmmiringar, som inom riket finnas den 1 januari
1923, och för vilka icke skatt skall erläggas uti den i 2 § stadgade
ordning, skall, i den mån ej nedan i punkterna 3 och 4 annorlunda
sägs, erläggas skatt enligt den i 1 § angivna grund.

3) En var ägare av aut.omobil må från beskattning undantaga den
å automobilens hjul vid 1923 års ingång anbragta uppsättning ringar
jämte hälften därutöver, varvid iakttages, att, om vid denna beräkning
uppstår brutet tal, detsamma höjes till närmast högre hela tal.

4) Tillverkares lager av automobilgummiringar, däri ej inräknas
sådana ringar, vilka av honom för egen räkning tagits i bruk före den
1 januari 1923, beskattas allenast i den mån desamma därefter levereras
eller tagas i bruk för egen räkning; och skall den tillverkare enligt 4 §
åliggande deklarationsplikt första gången fullgöras under april månad 1923.

5) En var, som den 1 januari 1923 innehar automobilgummiringar,
för vilka skatt skall erläggas i annan ordning än i punkt 4 sägs, är
pliktig att före utgången av januari månad 1923 till länsstyrelsen i det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

län, där han har sitt hemvist, eller, om han yrkesmässigt driver handel
med automobilgummiringar, i det län, där rörelsen drives, avgiva deklaration
rörande de av honom vid iogången av år 1923 innehavda automobilgummiringar,
med angivande av antal, varuslag och vikt.

Skatt för ringarna skall erläggas vid avgivandet av deklarationen;
dock att, om skattens belopp överstiger ettusen kronor, den skattskyldige
må åtnjuta anstånd med betalningen av vad som överstiger nämnda
belopp till 1923 års utgång. Kungl. Maj:t äger att, om så finnes skäligt,
medgiva ytterligare anstånd.

6) Vad i 12 och 13 §§ stadgas angående ansvar för försummad
eller oriktig deklaration skall äga motsvarande tillämpning beträffande
deklaration rörande innehav av ringar den 1 januari 1923.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

förordning om fördelning a? antomobilskattemedel m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Av skattemedel, som under visst år influtit jämlikt förordningarna
om automobilskatt och om särskild skatt å automobilgnmmiringar eller
jämlikt de särskilda bestämmelser, Konungen enligt 18 § i förstnämnda
förordning må hava meddelat, skola en fjärdedel tillfalla rikets städer
för att användas för dessas gatu- och väghållning samt tre fjärdedelar
landstingen lör att användas företrädesvis till förbättring och underhåll
av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar.

2 §.

Städerna tillkommande andel av skattemedlen skall av statskontoret
fördelas mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp, som
från dem influtit i automobilskatt.

3 §•

Av landstingen tillkommande andel av skattemedlen skola tretton
femtondelar av statskontoret fördelas mellan de särskilda landstingen i
förhållande till de belopp, som influtit i automobilskatt från respektive
län, därvid iakttages, att Kalmar läns landstingsområden betraktas såsom
särskilda län.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Angående fördelningen av återstående två femtondelar förordnar
Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923; dock att
landstingen tillkommande andel av skattemedel för år 1923 skall till
landstingen utbetalas först år 1925.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199-

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 191.1 tillkallades
på sin tid inom finansdepartementet vissa sakkunniga, den s. k. vägkommissionen,
med uppdrag att verkställa utredning angående de åtgärder,
som kunde finnas nödiga för åvägabringande av en jämnare fördelning
av väghållningsbesväret, samt utarbeta det förslag till förändringar av
gällande väglag m. m., vartill ifrågavarande utredning kunde föranleda,
ävensom i samband därmed underkasta berörda lagstiftning revision
jämväl i vissa andra avseenden. Med skrivelse den 15 augusti 1920
har kommissionen — under framhållande, att kommissionen under fortgången
av sitt arbete kommit till den uppfattning, att till auordningarna
för ett förbättrat vägväsen borde höra införandet av beskattning å automobiler
— avgivit betänkande med förslag till förordning om automobilskatt
m. m.

Över förslaget hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
styrelsen för tekniska högskolan, chefen för generalstaben, 1920
års automobilsakkunniga, Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen,
Kungl. automobilklubben och Stockholms droskägareförening samt de
flesta magistrater, stadsstyrelser, häradsskrivare, landstings förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige, köpingar, municipalsamhällen och väghållningsdistrikt.
Vidare hava skrivelser rörande ärendet inkommit från medicinalstyrelsen,
allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, föreningen
Sveriges landsfiskaler, Sveriges trafikbilägares riksförbund, Sveriges
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 käft. (Nr 199.) 3

Historik.

Förslag år
1900 av kornmunahkattekommittén.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

åkeriidkareförbund samt Stockholms åkeriägareförening. Sedan dessa
yttranden och skrivelser överlämnats till kammarrätten, har kammarrätten
avgivit utlåtande i ärendet.

I utlandet har sedan längre eller kortare tid tillbaka automobilväsendet
varit föremål för beskattning. Även hos oss väcktes redan
tidigt förslag om införande av automobilbeskattning, men hava de förslag,
som härutinnan framkommit, som bekant, ännu icke lett till något
resultat. Visserligen utgå vissa avgifter för automobils registrering
och för kungörandet om registrering ävensom för viss anmälan till
autombilregistret samt dessutom viss ersättning till besiktningsman
för besiktning och efterbesiktning av automobil ävensom för prövning
av persons kompetens såsom automobilförare, men dessa avgifter och
ersättningsbelopp, vilka utgå med olika belopp, högst 15 kronor, kunna
uppenbarligen ej betraktas såsom något slags automobilskatt.

Innan jag närmare går in på en redogörelse av vägkommissionens
förslag, tillåter jag mig att i korthet omnämna tidigare förslag angående
beskattning av automobiler.

Redan den s. k. kommunalskattekommittén hade i sitt den 18 maj
1900 avgivna betänkande, bland annnat, hemställt om beviljande av rätt
för de särskilda kommunerna att upptaga skatt å vissa samfärdsmedel.
Med ett av kommittén utarbetat förslag till »lag angående rätt för
kommun att upptaga skatt å velocipeder m. m.» avsågs att tillerkänna
kommun befogenhet att under vissa betingelser uttaga skatt å
velocipeder, lyxekipage, lustjakter och lyxautomobiler. Enligt motiveringen
skulle skatt utgå för velocipeder och andra samfärdsmedel, vilka
av sina ägare eller innehavare användes övervägande för nöjes skull
samt med avseende å sin dyrbara konstruktion och inredning i allmänhet
kunde anses känneteckna ett visst större välstånd och därav härflytande
ökad skatteförmåga. En var ägare till sådant fortskaffningsmedel,
vilken mera stadigvarande vistades inom kommunen, skulle bliva
skattskyldig. Vad särskilt anginge lyxautomobiler, skulle kommun
äga besluta att upptaga skatt å varje sådan, som för ägarens eget
bruk användes. Beloppet av den skatt, varom kommunen sålunda ägde
besluta, finge emellertid ej överstiga 100 kronor årligen för varje automobil.
För övrigt innehöll förslaget stadganden om skyldighet för automobilägare
att dels, därest han vistades inom eu kommun viss tid, anmäla automobilen
till beskattning, dels ock erlägga dubbel skatt, därest anmälan försummades
eller därest han genom oriktig uppgift eller eljest sökte undandraga sig
skatten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

De av kommunalskattekommittén utarbetade förslagen ledde, som
bekant, icke till lösning av det kommunala skatteproblemet.

I ett av särskilda kommitterade den 16 mars 1904 avgivet betänkande
med förslag till, bland annat, lag innefattande vissa bestämmelser
om automobiltrafik både kommitterade visserligen icke upptagit
frågan om införande av automobilskatt men däremot löreslagit bestämmelser,
innefattande skyldighet för den, som genom livligare automobiltrafik
föranledde ökad kostnad för underhåll av väg, att bidraga till
vägunderhållet. I förslagets 6 § stadgades nämligen, att, därest någon
använde automobil å allmän väg på landet under sådana omständigheter,
att vägens underhåll därigenom krävde ökad kostnad, som ej vore tillfällig,
länsstyrelsen skulle äga på framställning ålägga automobilägaren
att till de väghållningsskyldiga utgiva bidrag till underhållskostnaden,
efter ty länsstyrelsen prövade skäligt. I motiveringen till nämnda lagförslag
framhöllo kommitterade, bland annat, följande. En livligare automobiltrafik
å viss väg, såsom t. ex. en yrkesmässigt utövad, regelbunden
sådan trafik mellan ett par orter eller framförande av större och tyngre
lastautomobiler mera regelbundet eller eljest i större omfattning, kunde
komma att avsevärt försvåra eller fördyra vägunderhållet. Då hänsyn
till en dylik trafik ej kunnat tagas vid då gällande vägdelningar och
ej heller vid framtida vägdelningar särskilt avseende torde böra fästas vid
det mera tillfälliga förhållandet, att livligare automobiltrafik möjligen
ägde rum å vissa vägar, syntes billigheten fordra, att i antydda fall
automobiltrafikanten bidroge till det försvårade vägunderhållet, varför
föreskrifter i sådant syfte borde för landsbygden meddelas. Kommitterade
framhöllo vidare, att det här icke vore fråga om någon allmän
vägunderhållsskyldighet eller om grunderna för sådan skyldighets fullgörande,
utan om en ersättningsplikt, som ålades en viss vägtrafikant, vilken
såsom sådan ej hade något med vägunderhållet att skaffa, eller med andra
ord en ersättning för visst bruk av väg, vars underhåll genom detta bruk
kunde bliva svårare och kostsammare än eljest. Det läge för övrigt enligt
kommitterades förmenande i en dylik trafikants eget intresse, att automobiltrafiken
icke omöjliggjordes eller försvårades genom bristande underhåll
av vägen, och det vore således ock till fördel för honom själv,
att vederbörande väghållare villigt och omsorgsfullt fullgjorde vad som
för vägtrafiken därstädes rimligen erfordrades.

Mot berörda förslag framställdes åtskilliga anmärkningar. Man
framhöll, bland annat, att synnerligen stora svårigheter skulle uppstå vid
bedömandet av ett ersättningsanspråk av ifrågavarande slag, samt att det

Kommittéförslag
år 1904.

Motion vid
1909 drt
rastdag.

Biktdagsrkri
velie 1909.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

icke vore med rättvisa och billighet förenligt, att ersättningsskyldighet
endast skulle ifrågakomma vid automobiltrafik, då en sådan skyldighet
med samma fog borde stadgas vid trafik med andra tyngre åkdon.

På grund av de framställda anmärkningarna kom någon lagstiftning
i enlighet med kommitterades förslag ej heller till stånd.

Vid 1909 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (nr
95) om automobilskatt av huvudsakligen följande innehåll:

Då nya skatteobjekt behövde uppspanas, syntes anledning föreligga att
tillse, om ej automobilägarna med skäl kunde få sig ålagd en särskild beskattning.
Där automobilerna verkligen vore till gagn och ordentligen handhades,
vore nyttan i regeln så stor, att densamma också lämpligen kunde uppvägas
med en skatt till gengäld för det allmänna väg- och gatuunderhållet, vartill
automobilägaren såsom sådan kanske ej, trots den obestridliga nyttan, väsentligen
bidroge. Visserligen deltoge kronan ej i underhållet av städernas gator,
men, då automobilerna esomoftast användes till resor från städerna utåt landet,
syntes det motionären lämpligast och i varje fall enklast, att staten uppbure
dessa avgifter. Där nyttan av automobilerna åter vore omtvistlig, måste
automobiltrafiken anses som en rike mans lyx, som kunde tåla en extra beskattning.
För automobilen krävdes ett noggrannare och dyrbarare vägunderhåll,
och anspråken på ökad uppskattning och ersättning för vägbesväret bleve helt
visst en given följd ju allmännare automobiltrafiken bleve. Motionären hemställde
om vidtagande av åtgärder därhän, att särskilt tillstånd av länsstyrelse
måtte erfordras för körning med automobil å allmän väg eller gata, samt att
automobilägaren skulle vara skyldig att för varje automobil lösa tillståndsbevis,
som skulle åsättas en stämpelavgift, beräknad efter 10 kronor för en månad
eller 120 kronor för ett år.

Med anledning av motionen avlät riksdagen en skrivelse till Kungl.
Maj:t, däri riksdagen anförde:

»Användningen av automobiler, som nog till en början skett huvudsakligen
i sportsyfte, har så småningom blivit alltmera utsträckt även i den praktiska
verksamhetens tjänst, så att det torde vara ganska säkert, att numera
automobilerna av det senare slaget äro de till antalet övervägande. Det torde
icke heller kunna betraktas annat än som en fördel, att användningen av automobiler
för praktiskt bruk mer och mer ökas. Att under sådana förhållanden
pålägga alla automohiler beskattning i den grad, som motionären föreslagit,
torde icke vara lämpligt, och riksdagen anser det jämväl kunna ifrågasättas,
om icke, även om en skatt åsättes, automobiler, som brukas för praktisk verksamhet,
böra vara fritagna från skatt eller åtminstone träffas av en lägre
skattesats än övriga automobiler. Huruvida skatt, därest sådan åsättes, bör
lämpligen utgå i form av stämpel å tillståndsbevis eller på annat sätt, torde
ock böra komma under övervägande.

Då en närmare utredning tarvas icke blott med avseende på skattens storlek
och omfattning utan även beträdande frågan huruvida skatten bör utgå

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

till staten eller delvis också till kommuner eller till vägunderhållet, får riksdagen,
som anser denna fråga böra komma under omprövning i sammanhang
med annan utsträckning av stämpelskatten, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning, huruvida för användning av automobiler
eller vissa slag av dem skatt, vare sig i form av stämpel eller annorledes, bör
åsättas, samt därefter till riksdagen inkomma med det förslag, vartill nämnda
utredning kan giva anledning.»

över riksdagens- skrivelse hördes överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser, varjämte vissa kronofogdar och kronolänsmän, magi- riktdagttknstrater
samt vägstyrelser och vägstämmor avgåvo yttranden i ärendet.
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna
i Malmöhus och Västernorrlands län avstyrkte införandet av
automobilskatt. Sistnämnda båda länsstyrelser tillstyrkte med vissa
modifikationer en dylik skatt, i det de förordade en statsskatt å lyxautomobiler,
varjämte de ifrågasatte, om ej de s. k. nyttigbilerna borde bliva föremål
för kommunal beskattning, när genom deras användande anläggning
och underhåll av väg, bro eller gata fördyrades.

De länsstyrelser, som avstyrkte förslaget, anförde i huvudsak följande.
Det vore oriktigt att beskatta alla slags automobiler. De, som användes
för praktiskt bruk, borde vara fria från beskattning. Det
kunde nämligen ej anses annat än obilligt att beskatta näringarnas
transportmedel och därigenom försvåra näringarnas utövning. Skatten
borde således inskränkas att utgå å endast sådana automobiler, som
uteslutande tjänade lyxbehovet eller sportintresset. Men härvid uppstode
svårigheten att skilja mellan nyttiga och lyxautomobiler. Visserligen
ginge det lätt att från beskattning undantaga lastautomobiler, men även
personautomobiler användes i vidsträckt mån i nyttans tjänst, t. ex. för
drosktrafik och av läkare. För övrigt vore det ej riktigt att endast beskatta
lyxautomobiler, utan borde, därest skatt å sådana infördes, jämväl
andra i sportsyfte eller för nöjes skull begagnade fortskaffningsmedel,
såsom lyxekipage, motorbåtar och lustjakter, samt över huvud
alla övriga lyxföremål beläggas med skatt.

De flesta vägstyrelser och vägstämmor förordade skatt å alla slags
automobiler, såväl lyxautomobiler som andra. Såsom skäl anfördes huvudsakligen,
att automobilerna dels till följd av sin tyngd, som ofta vore större
än den vid vägens byggande beräknade, och dels genom den hastighet,
varmed de fraihfördes, verkade synnerligen förslitande på vägbanan.
Automobiltrafiken medförde jämväl stegring av kostnaderna för anläggning
av vägar och broar, då nämligen vägar och broar, avsedda att
trafikeras med automobil, krävde större bredd och tillika måste byggas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

att motstå en belastning avsevärt större än den, som vore förenad med
trafiken av vanliga åkdon. Då sålunda automobiltrafiken medförde ökad
kostnad för vederbörande väghållare, förefölle det ej annat än rättvist,
att denna trafik också tillförbundes att i någon mån ersätta denna kostnadsökning.
Då de för praktisk verksamhet avsedda automobilerna
verkade i det hela ej mindre förslitande på vägbanan än lyxautomobilerna
samt det dyrare anläggningssätt för vägar och broar, vilket nödvändiggjordes
av automobiltrafiken, i lika hög grad betingades av det förra
som av det senare slaget automobiler, borde automobiler av varje slag,
oavsett deras användning, vara underkastade beskattning.

Enligt de flesta länsstyrelsers åsikt borde skatten, därest den
komme till stånd, i sin helhet tillfalla staten. De frami]öllo, att det ej
syntes föreligga något skäl att tillföra kommunerna eller de väghållningsskyldiga
densamma, då automobilerna icke fördyrade vägunderhållet
utan tvärtom nötte vägbanan mindre än vanliga åkdon. Svårigheten
att rättvist fördela skatten mellan staten, kommunerna och de
väghållningsskyldiga betonades jämväl.

Flertalet av vägstyrelserna och vägstämmorna hävdade däremot,
att skatten borde antingen helt tillfalla vederbörande väghållningsdistrikt
eller ock fördelas mellan dessa och staten, utan att dock i allmänhet
angiva, huru fördelningen borde verkställas. Ett fåtal föreslogo, att
skatten skulle helt och hållet tillfalla staten, eventuellt med skyldighet
för staten att till vägunderhållet lämna högre statsbidrag.

De länsstyrelser, som tillstyrkt förslaget, nämligen länsstyrelserna i
Malmöhus och Västernorrlands län, förordade, såsom redan påpekats, förutom
statsskatt å lyxauto mobiler, i viss utsträckning jämväl skatt å
andra automobiler, och borde denna skatt då anordnas såsom en kommunal
beskattning och tillgodokomma vägunderhållet.

Angående sättet för skattens uttagande föreslogo de flesta över
förslaget hörda myndigheterna, att uppbörden borde så ordnas, att för
rätt att använda automobil skulle erfordras tillståndsbevis, gällande för
viss tid, högst ett år, vilket bevis skulle åsättas stämpel.

Beträffande skattens storlek voro meningarna bland de hörda myndigheterna
ganska delade. En del hade ej något att invända mot det
av motionären föreslagna beloppet, andra ansågo detta för högt, under det
att åter andra funno beloppet för lågt, åtminstone beträffande lyxautomobiler.
Flera hemställde, att skatten icke måtte utgå med fixt belopp utan till
sin storlek bestämmas i förhållande till åtskilliga för de särskilda automobilerna
växlande faktorer, såsom t. ex. deras storlek eller värde, antalet
sittplatser i automobilen eller antalet hästkrafter hos motorn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Med anledning av riksdagsskrivelsen inkommo vidare särskilda
yttranden från Kungl. automobilklubben och från styrelsen för Stockholms
droskägareförening.

Automobilklubben sökte därvid bland annat uppdraga gränsen
mellan lyxautomobiler och s. k. nyttigbiler. Till de senare borde enligt automobilklubbens
förmenande till en början räknas last- och affärsvagnar,
droskor och omnibusar för persontrafik samt vagnar för läkare. Vidare
borde dit hänföras ambulansvagnar samt vagnar för militära ändamål,
brandväsen, post och telegraf. Alla dessa s. k. nyttigbiler borde enligt
klubbens mening vara helt befriade från skatt. Vad lyxautomobilerna
beträffade, ansåg klubben, att, därest dylika skulle beskattas, rättvisan
krävde, att jämväl alla andra lyxfordon underkastades beskattning.
Klubben kunde emellertid icke finna skäl för någon dylik beskattning
av vare sig automobil eller annat fordon, därvid klubben, bland annat,
betonade faran av att hindra den svenska automobilindustriens uppsving.
Att beskatta automobiler och andra fordon med visst årligt belopp för
varje vagn syntes för övrigt under alla förhållanden föga lämpligt, i
synnerhet om det vore lyxen, man ville beskatta. Rättvisare vore onekligen
att göra skattens belopp beroende av fordonets inköpspris eller
också av drivkraftens storlek. Skatten skulle exempelvis kunna sättas
till 50 kronor för de första 3,000 kronorna av inköpspriset och sedan
ökas med 5 kronor för varje påbörjat 1,000-tal därutöver, eller också
till ett belopp av 50 kronor ökat med 2 kronor per hästkraft.

Styrelsen för Stockholms droskägareförening påyrkade i sin inlaga,
att automobiler, som användes i drosktrafik, måtte undantagas från den
ifrågasatta beskattningen.

Jag övergår härefter till att redogöra för det huvudsakliga innehållet
i det av vägkommissionen framlagda förslaget (Bil. A) till förordning
om automobilskatt, därvid jag till eu början vill omnämna ett
par stadganden i gällande bestämmelser angående automobiler, vilka
stadganden äro av betydelse för frågans bedömande.

Enligt lag den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik förstås med automobil varje för färd på marken
avsett fordon, som för framdrivande är försett med kraltmaskiu
(motor) och icke löper pä skenor. Enligt förordningen samma dag om
automobiltrafik skall hos överståthållarämbetet för Stockholms stad samt
hos länsstyrelserna för respektive län föras automobilregister, i vilka
med vissa undantag varje automobil, varmed jämlikt förordningen av -

Vägkommissioneos
förslag
till förordning
om
automobilskatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ses jämväl motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram, skall, innan
densamma får tagas i bruk, inregistreras.

Enligt vägkommissionens förslag skall med vissa undantag för varje
inregistrerad automobil erläggas skatt. Från skatteplikt undantages automobil,
som äges av medlem av konungahuset, staten, kommun, väghållningsdistrikt
och främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande
person, under villkor av ömsesidighet, enligt vad Kungl. Maj:t därom
förordnar, samt automobil, som inrättats uteslutande för brandväsen eller
för transport av sårade eller sjuka. Förslaget bygger icke, såsom riksdagen
i sin förut omnämnda skrivelse tänkt sig, på den s. k. lyxprincipen, utan
den ifrågasatta skatten är anordnad som en på intresseprincipen grundad
bidragsskyldighet till det allmänna vägväsendet, innebärande ett
slags ersättningsskyldighet med avseende å den merkostnad, automobiltrafiken
åsamkar landets vägkommuner för vägunderhållet. Skatten
skall utgå för helt kalenderår med 50 kronor för varje inregistrerad
automobil samt, därest det nyttiga hästkraftantalet skulle överstiga 10,
med ytterligare 10 kronor för varje sålunda överskjutande hel hästkraft.
Skatteplikt skall inträda med kalenderkvartalet näst efter det, under vilket
autornobilen blivit inregistrerad, samt upphöra med utgången av det
kalenderkvartal, under vilket den blivit avförd ur registret. Där skatteplikt
ej omfattar helt kalenderår, skall skatt betalas med belopp, motsvarande vad
av skatten för hela året belöper å det eller de kvartal, skatteplikten gäller.
Den, som vid fjärde kvartalets ingång står i automobilregistret
antecknad såsom automobilens ägare, skall betala hela skatten. Harautomobilen
tidigare under året avförts ur registret, skall den, som i registret
senast stod antecknad såsom ägare, betala den skatt, som skall erläggas
för autornobilen. Skatten skall debiteras, uppbäras och redovisas i
sammanhang med kronouppbörden. Influtna skattemedel skola inlevereras
till statskontoret för att under det nästkommande året fördelas
mellan väghållning sdistrikten på landet till lindrande av kostnaden för
väghållningen. Medlen skola fördelas på väghållningsdistrikten i förhållande
till de belopp, som för nästföregående år i statsbidrag till vägunderhållet
tilldelats distrikten. Vad som sålunda tillkommer varje
distrikt skall utbetalas till vägstyrelsen för att på lämpligt sätt tillgodokomma
de väghållningsskyldiga i förhållande till deras vägfyrktal. Årligen
efter den 1 oktober skall länsstyrelsen upprätta en s. k. automobilskattelängd,
upptagande samtliga i automobilregistret antecknade automobiler,
för vilka skatt skall erläggas för löpande året eller någon del
därav. Därefter skall länsstyrelsen tillsända en var skattskyldig utdrag
av längden i vad angår automobil, för vilken skatt blivit honom påförd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

över länsstyrelsens beslut, varigenom någon blivit uppförd i längden
till beskattning för automobil, äger lian anföra besvär hos kammarrätten.
Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag, äger att hos
Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär.

Såsom redan förut omnämnts, hade kommunalskattekommittén i ^51^^
sitt betänkande av år 1900 tänkt sig, att kommunerna skulle beviljas skatt,
rätt att beskatta, bland annat, lyxautomobiler. Enligt kommitténs motivering Äldre förlag
skulle, såsom jag förut antytt, skatt utgå för velocipeder och andra ,örske”t‘^be''
samfärdsmedel, vilka av sina ägare eller innehavare användes övervägande
för nöjes skull samt med avseende å sin dyrbarare konstruktion
och inredning i allmänhet kunde anses käuneteckua ett visst större välstånd
och därav härflytande ökad skatteförmåga. Kommunalskattekommittén
tänkte sig således närmast en skatt på automobiler såsom lyxföremål.
Samma tankegång framträdde även i 1909 års riksdagsskrivelse
med anledning av den förut omnämnda motionen. I skrivelsen
antyddes visserligen möjligheten av att eventuellt införa skatt jämväl å
nyttiga automobiler, men härutinnan ställde sig riksdagen mera tveksam.

Såsom redan framhållits, bygger vägkommissionen sitt förslag ragkommisicke
på lyxprincipen utan på intresseprincipeu. Såsom skäl mot en lyx- ^ ^ ^
beskattning av automobiler framhåller vägkommissionen 1) svårigheten beskattning,
att på ett praktiskt tillfredsställande sätt bestämma gränsen mellan lyxoch
andra automobiler; 2) det säkerligen allt för ringa utbytet av en
skatt, lagd allenast å de förra; samt 3) det principiellt mindre riktiga
och mot vederbörande till och med obilliga däri, att allenast lyxautomobilerna
skulle drabbas av en beskattning, som med samma fog borde
läggas på varjehanda andra lyxföremål.

Då det torde vara uppenbart, att besparingen med hänsyn till
ring- och maskinslitning samt bränsleåtgång bleve avsevärd, i samma män ten av såsom
de vägar, å vilka automobilerna framfördes, vore särskilt väl byggda äg^sassein''''
och hållna, kunde det, framhåller vägkommissionen, anses väl överensstämma
med intresseprincipen, om automobilägarna finge sig ålagt att i.
skatteväg bidraga till en sådan väghållning. Det vore emellertid enligt
kommissionens uppfattning icke denna synpunkt, som borde läggas på
frågans bedömande. Åven den vanliga åkdonstrafiken hade motsvarande
nytta av goda vägar, då förslitandet av dragare och fordon givetvis
bleve väsentligen mindre på de bättre vägarna än på de sämre. Lades
därför skatt på automobilerna för det nämnda syftet, skulle följdriktigheten
fordra jämväl skatt på de vanliga fordonen. En sådan allmän
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 höft. (Nr 199.) 4

Skatten ej
såsom bidrag
till byggandet
av goda
automobilv&gar.

Skatten såsom
vederlag
för det fördyrade
vägunderhållet.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

åkdonskatt skulle visserligen enligt kommissionens åsikt i sig själv vara
synnerligen rimlig och lämplig, såsom måhända bättre än någon annan
8katteform lämnande möjlighet till en rättvis fördelning av vägskattebördan.
Emellertid ansåge kommissionen, att den strede alltför mycket
mot utvecklingen på förevarande område — för befolkningens vanor
och föreställningssätt skulle den helt visst te sig som en alltför betänklig
nyhet — för att kunna påtänkas, vartill komme hart när oöverstigliga
praktiska svårigheter med avseende å skattens upptagande och kontrollen
därå.

Beträffande frågan, om skatten borde läggas så, att densamma utginge
såsom bidrag till byggande av goda automobilvägar, anför vägkommissionen
följande:

»Ser man åter den föreliggande frågan ur vägkommunernas intressesynpunkt,
faller det i ögonen, att automobiltrafiken i sin allmännelighet är ägnad
att förorsaka vägkållningsdistrikten eu betydande kostnadsökning genom kravet
på byggande av bilvärdiga vägar. För dessa krävas större bredd, större
hållfasthet och dyrbarare hårdgörning, bärkraftigare bana m. m. än för den
vanliga åkdonstrafilcen. Om sådana särskilt dyrbara arbeten — såsom cementering,
tjärmakadamisering och dylikt — vilka i utlandet anses tillhöra en fullt
automobilmässig vägstandard, kan här icke bliva tal; de äro nämligen av så4an
art, att de i allmänhet icke efter vare sig nu gällande eller den av kommissionen
föreslagna allmänna väglagen böra kunna åläggas väghållningsdistrikten
att utföra. Men den nyssnämnda merkostnaden, som verkligen ligger
inom ramen för distriktens skyldighet, borde, kan man säga, distrikten principiellt
sett hava skäliga anspråk på att få sig åtminstone delvis ersatt genom
intäkterna av en i lämplig form anordnad automobilbeskattning.

Häri ligger även efter kommissionens tanke ett moment, som icke kan
frånkännas berättigande såsom ett bidragande motiv för anlitande av ifrågavarande
skattekälla. Emellertid torde man icke böra inrymma alltför stort
inflytande åt denna synpunkt. Byggandet av goda och hållfasta vägar bör
nämligen kunna anses ligga i vägkommunens eget intresse, av det skäl att underhållet
därigenom så väsentligt förbilligas. I valet mellan de två alternativen:
solidare byggnadssätt och billigare framtida underhåll, å ena, samt enklare
byggnadsstandard men så mycket dyrare underhåll, å andra sidan, kan en klok
vägbyggnadspolitik otvivelaktigt hava anledning att företrädesvis inrikta sig
på det förra, i den mån tillgängliga resurser det medgiva, oberoende av biltrafikens
särskilda krav åt detta håll.»

Vägkommissionen bygger, såsom redan framhållits, i stället sitt
förslag därpå, att, som automobiltraliken sliter vägarna i relativt mycket
högre grad än den vanliga åkdonstrafiken och därigenom åsamkar vägkommunerna
betydliga merkostnader för vägunderhållet, utövarna av
denna trafik böra ersätta den merkostnad, som automobiltrafiken åsamkar
landets vägkommuner för vägunderhållet.

Då i en del yttranden över riksdagens förut omtalade skrivelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

framhållits, att au tom obiltrafiken icke fördyrade vägunderhållet, utan
att automobilerna tvärtom nötte vägbanan mindre än vanliga åkdon,
bar vägkommissionen, under hänvisning till en av dess tekniske ledamot
majoren Ingemar Petersson i ämnet gjord särskild utredning, sökt visa,
att automobilerna i verkligheten utöva en kraftigare förslitande inverkan å
vägarna än vanliga anspannsfordon. Utan* att närmare ingå på denna
utredning vill jag framhålla, att av densamma framgår, att ett fordons
vägförslitande förmåga är beroende ej blott på dess tyngd utan även den
hastighet, varmed fordonet framföres. Med åberopande av att automobilen
i allmänhet besutte en betydligt större tyngd och framfördes med
en avsevärt större hastighet än andra åkdon, framhåller kommissionen,
att densamma uppenbarligen mer än andra åkdon åstadkomme skador å
vägarna samt följaktligen också föranledde ökade utgifter för vägarnas
underhåll.

Men ej endast tyngden och körhastigheten utan även andra på
grund av automobilens säregna konstruktion föranledda omständigheter
vore, framhåller kommissionen, av betydelse för automobilens förslitande
inverkan på vägarna. Sålunda måste den s. k. släp friktionen, d. v. s.
den friktion, som uppkomme mellan hjulen och marken, då automobilen
dreves framåt, verka synnerligen förslitande på vägbanan. Därigenom
att drivkraften hos automobilen vore förlagd till åtminstone det ena
av fordonets egna hjulpar, måste nämligen vid automobilens framdrivande
vägbanans ytterpartiklar pressas ur sitt läge i motsatt riktning mot körriktningen.
Ju större automobilens tyngd eller hastighet vore, desto
menligare måste tydligen nämnda kraft inverka på vägbanan.

Beträffande därefter frågan, huruvida icke en automobil, försedd
med ringar av gummi eller annat elastiskt ämne, i avsevärt mindre
grad än andra åkdon måste skada vägarna, framhåller kommissionen,
att det visserligen vore obestridligt, att dylika hjulringar förlänade automobilen
en mjukare gång och därigenom icke oväsentligt mildrade den menliga
inverkan, automobilen genom sin körhastighet förorsakade på vägarna; de
mjuka hjulringarna kunde dock på grund av den i allmänhet betydliga
körhastigheten icke verka därhän, att den menliga inverkan, som genom
körhastigheten förorsakades å vägarna, kunde så nedbringas, att den till
sin* storlek ej överstege den skada, som vanliga åkdon med sin lägre
körhastighet förorsakade på vägarna. Därjämte borde det beaktas, att de
elastiska hjulringarna besutte vissa andra egenskaper av natur att utöva
menlig inverkan på vägbanan. Sålunda bleve de vägförslitande verkningarna
av släpfriktionen mera framträdande, därest automobilen vore
försedd med elastiska hjulringar i stället för vanliga hårda ringar.
Vidare utövade de elastiska ringarna ett alldeles särskilt slag av åverkan

Avgivna

yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

å vägbanan genom så kallad »kilverkan» \och »sugning». Kilverkan
uppkomme därigenom, att de mjuka hjulringarna — särskilt pneumatiska
sådana — vid anliggningen mot vägbanan i följd av belastningen
plattades ut och därvid sköte partiklar i vägbanan åt sidan. Sugningen
uppstode, då nyssnämnda utplattade del av hjulringen vid hjulets rullande
framåt plötsligt bleve obelastad och återtoge sin normala form.
Härvid bildades ett vacuum, som föranledde, att ringen liksom söge
med sig partiklar ur vägbanan. Härmed förklarades det kända förhållandet,
att det dammade mycket mera vid färd med automobil än med
vanliga fordon. Sugningen kunde stundom vara så stark, att hela
makadamstycken bragtes ur sitt läge i vägbanan och slungades upp i
luften.

Kommissionen söker därefter värdesätta nu omnämnda för de
elastiska hjulringarna säregna vägbevarande och vägförslitande egenskaper.
Med utgångspunkt från vissa av majoren Ingemar Petersson
verkställda beräkningar funne kommissionen, att dessa egenskaper — å
ena sidan ringarnas förmåga att i viss mån verka till minskning av den
menliga inverkan, körhastigheten förorsakar på vägarna, och å den andra
deras egenskap att ytterligare stegra släpfriktionen samt att åstadkomma
kilverkan och sugning — i fråga om sin verkan till lindring eller fördyrande
av vägunderhållet på det hela taget ungefär motverkade varandra
åtminstone för vägar av den hos oss vanliga typen. Kommissionen
förmenade därför, att det för underhållet av våra vanliga vägar borde
vara tämligen likgiltigt, huruvida automobilerna vore försedda med elastiska
hjulringar eller ej, samt att för automobilernas vidkommande, liksom för
alla andra åkdon, sålunda tyngden och körhastigheten skulle utgöra de faktorer,
efter vilka deras vägförslitande inverkan skulle mätas, i följd
varav det måste anses fastslaget, att berörda inverkan, åtminstone i
fråga om den hos oss vanliga vägtypen, för automobilernas del vore
betydligt större än för de vanliga åkdonen.

Mot själva grundtanken att lägga en på intresseprincipen grundad
skatt på automobiler hava så gott som samtliga över förslaget hörda
myndigheter m. fl., däribland länsstyrelserna och kammarrätten, ävensom
Kungl. automobilklubben ej haft något att erinra. Några få
myndigheter hava emellertid ställt sig avvisande mot förslaget och därvid
framhållit i huvudsak följande: Under senare åren hade motortrafiken
här i landet nått en storartad utveckling och vore för närvarande
av utomordentlig betydelse för samfärdseln i vårt land med
dess stora avstånd och dess inom vissa områden rådande brist på järn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

vägar. En utsträckt användning av ett nytt och praktiskt fortskaffningsmedel
borde icke försvåras, vilket otvivelaktigt skulle bliva följden,
därest en skatt å automobiler infördes. Man borde i stället på allt sätt
söka främja de kraft- och tidsbesparande motorfordonens allmännare
användning. Därest en automobilskatt infördes, borde densamma endast
drabba sådana motorfordon, som användes av enskilda personer för
deras bekvämlighet. Från beskattning borde undantagas alla motorfordon,
som uteslutande tjänade rent praktiska ändamål, såsom godsoch
allmän personbefordran. Det vore oriktigt att genom skatt å nyttiga
automobiler fördyra levnadskostnaderna. Tänkbart vore också, att eu
skatt på automobiler skulle verka hämmande på landets motorindustri.
Från myndigheter i Norrland har därjämte framhållits den särskilda betydelse,
automobiltrafiken äger för samfärdseln inom de norra delarna
av riket. Det ifrågasättes, om icke automobiler inom de fyra nordligaste
länen borde bliva åtminstone tillsvidare skattefria.

Då frågan om en automobilbeskattning förut varit på tal, har man
närmast tänkt sig en skatt på automobiler såsom lyxföremål. På av
vägkommissionen anförda skäl finner jag emellertid ej lämpligt att i
detta sammanhang ifrågasätta en dylik beskattningsform. Om och i
vad mån automobiler såsom lyxföremål böra beskattas, bör tagas i övervägande
i samband med en allmännare beskattning även av andra lyxföremål,
såsom lustjakter, lyxekipage m. m.

Då det emellertid numera torde vara till fullo ådagalagt, att
automobiler dels på grund av sin tyngd och dels på grund av sin stora
hastighet i betydligt högre grad än anspannsfordon verka förslitande
på vägarna, finner jag i likhet med vägkommissionen det vara med
rättvisa och billighet förenligt, att automobiltrafiken lämnar ersättning
för den merkostnad, som nämnda trafik förorsakar landets väghållare
för vägunderhållet. Dessutom bör det ligga i automobilägarnas eget
intresse att få för automobiltrafik lämpade, väl byggda och underhållna
vägar, vilket man ej rimligen kan begära, att de väghållningsskyldiga
skola åstadkomma, därest ej bidrag därtill lämnas av utövarna av nämnda
trafik.

I fråga om normen för skattens beräkning anför vägkommissionen
i huvudsak följande.

Då det enligt vägkommissionens förmenande vore automobilens
framför andra fordon vägförstörande egenskaper, som skulle ligga till
grund för skattens beräknande, samt storleken av automobilens vägförstörande
förmåga vore beroende av dess tyngd och körhastighet, kunde man

Departement*-chefen.

Norm för
skattens beräkning.

Vägkommierionerv»
förelag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

enligt kommissionens uppfattning i automobilens hästkraftantal erhålla
en god och praktisk norm för skattens bestämmande. Visserligen vore den
kostnad, en automobil genom sin inverkan till förslitande av vägbanan
åstadkomma under viss tid, beroende förutom av tyngden och körbastigheten
jämväl av den väglängd, som under samma tid faktiskt tillryggalades,
men, då det torde vara ogörligt att beräkna den skada å vägarna,
varje automobil faktiskt åstadkomme, samt det i allmänhet kunde antagas,
att skadan i verkligheten bleve större allt efter som automobilens förmåga
att skada vore större, hade kommissionen stannat vid att föreslå hästkraftantalet
såsom norm för skattens bestämmande. En anordning av liknande
slag hade också allmänt vunnit tillämpning i utlandets lagstiftning
på området.

Såsom redan i det föregående omnämnts,har kommissionen beträffande
skatteskalan föreslagit, att skatten skulle utgå med en grundavgift av
50 kronor för varje automobil samt, därest automobilens »nyttiga hästkraftantal»
skulle överstiga 10, med ytterligare 10 kronor för varje sålunda
överskjutande hel hästkraft. Såsom skål för att skatten sålunda skulle
utgå efter en hastigare stigande skala än i proportion till hästkraftantalet
framhåller kommissionen, att de kraftigare vagnarnas förstörande
inverkan på vägbanan vore mer än proportionellt större än
de svagare vagnarnas.

Bestämmelser angående beräknandet av det »nyttiga hästkraftantalet»
skulle enligt kommissionens tanke meddelas av Kungl. Maj:t i
särskild författning. För bestämmandet av automobilens nyttiga hästkraftantal
borde följande metod, som anslöte sig till den i Norge och
Tyskland brukliga, komma till användning:

»1) I fråga om automobil, försedd med fyrtakts explosionsmotor av normal
konstruktion, användes formeln:

HK — 0.3 ■ i d2 • s,

där i = antalet cylindrar,

d = cylinderdiameter i centimeter och
s = slaglängd i meter.

2) I fråga om automobil, försedd med tvåtakts explosionsmotor, med fyrtakts
explosionsmotor av annan än normal konstruktion eller med ångmotor,
bestämmes det nyttiga hästkraftantalet till 75 procent av motorns indicerade
hästkraftantal enligt certifikat från vederbörande fabrik.

3) I fråga om automobil, försedd med elektrisk drivkraft, användes
formeln:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

där n = antalet motorer,

u — 0.9 för hjulnavsmotorer och

0.7 för motorer med tandhjuls- eller kedjeutväxling samt
w = elektromotoms energiförlust i watt vid en temperaturförhöjning av
40 ° C. enligt certifikat från vederbörande fabrik.

4) I fråga om automobil, där de föregående reglerna icke äro tillämpliga,
skall det nyttiga hästkraftantalet bestämmas av besiktningsmannen efter
bästa förstånd.»

Mot den grund, kommissionen föreslagit för skattens beräknande,
har från åtskilliga håll gjorts invändningar. Man har i huvudsak
framhållit följande. Då, såsom kommissionen framhållit, automobilens slitning
å vägarna berodde icke endast av dess tyngd och körhastighet
utan därjämte av den tid, varunder den varit i trafik, vore det ej
riktigt att låta uteslutande hästkraftantalet bestämma skattens storlek, då
därigenom för en automobil, som under året framförts en mycket kort
vägsträcka eller kanske till och med av eu eller annan anledning ej
alls varit i trafik, skulle få betalas lika stor skatt som för en automobil
med samma hästkraftantal, vilken måhända tillryggalagt mångdubbelt
längre vägsträcka än den förra. Det har därför ifrågasatts att låta
skatten utgå i form av stämpelavgift på någon för automobiltrafiken
nödvändig förbrukningsartikel, som kunde utgöra en mätare på automobilens
vägförslitande verkan med avseende jämväl å den längre eller
kortare vägsträcka, densamma tillryggalagt.

Därvid har tanken närmast fallit på skatt å det vid automobildriften
använda bränslet. Bränsleåtgången vore nämligen beroende på
såväl tyngden och körhastigheten som väglängden.

I detta sammanhang må eritiras, att kommissionen såsom skäl mot en
bränslebeskattning har framhållit huvudsakligen följande. Det torde möta
svårigheter att begränsa skatten så, att den träffade endast det bränsle, som
användes vid automobildrift, varför en dylik konsumtionsskatt skulle
drabba ej allenast automobil er utan även t. ex. motorbåtar, flygmaskiner
och maskiner med stående motorer och i följd härav i verkligheten bliva en
skatt på vissa samfärdsmedel och industrier. För övrigt skulle en beskattning
efter denna linje icke drabba automobiler med elektrisk drift.

Vidare har från åtskilliga håll framkommit förslag om en skatt å
en annan för biltrafiken nödig förbrukningsartikel, nämligen automobilgummiringarna.
Man har framhållit, att nämnda förbrukningsartikel
hade sin användning endast i och för automobiltrafiken, varför en skatt

Avgivna

yttranden.

Allmänna

synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

härå icke skulle besväras av de olägenheter, som skulle vidlåda en
bränsleskatt därutinnan, att densamma även skulle drabba andra maskiner
än automobilerna. Dessutom kunde man anse, att ringförbrukningen
vore en i allmänhet mycket god mätare på ej allenast tyngd och körhastighet
utan även den tillryggalagda våglängden och således en i
stort sett rättvis grund för beräknandet av den slitning å vägbanan,
som automobilen orsakade.

Mot sistnämnda förslag har emellertid erinrats, bland annat, följande.
Då gummiringar slitas i mycket högre grad vid trafik å dåliga vägar
med djupa hjulspår än å fasta och jämna väg ar, skulle med eu sådan
beskattningsform en stor orättvisa vederfaras de automobilägare, som hade
att trafikera vägar i dåligt skick. Skattens storlek skulle bestämmas icke
endast av slitningen på vägarna utan även av det mer eller mindre dåliga
skick, i vilket de automobiltrafikerade vägarna befunne sig. En gummiringsbeskattning
skulle därför leda till ett slags premiering av ett dåligt
vägväsen. För kontrollerandet av att icke beskattade ringar användes
skulle säkerligen erfordras en omständlig och dyrbar organisation. Utbytet
av en gummiringsskatt skulle dessutom med tiden bliva allt
mindre och mindre allt eftersom ringarna förbättrades och i följd härav
slitningen å desamma minskades. Härtill komrae, att automobilägarna
skulle frestas att låta ringarna vara i bruk under längre tid än som
vore förenligt med trafiksäkerheten.

För att få skatten bestämd icke blott efter hästkraftantalet såsom
mätare på automobilens tyngd och körhastighet utan även efter den
tillryggalagda våglängden har framkastats den tanken, att å varje automobil
skulle uppsättas en av kontrollerande myndighet plomberad vägmätare,
eller att varje automobilägare skulle förpliktas att för viss tid i
eu på heder och samvete avgiven deklaration uppgiva våglängden.

Såsom skäl mot dylika anordningar har framhållits, att det ej lärer
finnas att tillgå någon fullt tillförlitlig vägmätare, varjämte för avläsandet
av mätarna och dessas plombering skulle erfordras en allt för vidlyftig
organisation, som säkerligen skulle bliva mycket kostsam, samt att deklarationsplikt
för automobilägarna antagligen skulle befinnas allt för betungande
för dessa, varförutom det troligen skulle bliva praktiskt omöjligt
att kontrollera riktigheten av de lämnade uppgifterna.

Från några håll har hemställts, att såsom norm för skattens beräknande
skulle bestämmas storleken av automobilens tyngd eller tyngd och
lastningsförmåga, kombinerad med en skatt antingen efter hästkraftantalet
eller på gummiringarna. Man har framhållit, att det visserligen vore
riktigt, såsom vägkommissionen påpekat, att automobilens tyngd och kör -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

hastighet utövade eu förstörande inverkan på vägarna, samt att förty
hästkraftantalet såsom grund för den föreslagna skatten kunde hava sitt
berättigande, men, då den högsta tillåtna hastigheten här i landet vore
40 kilometer i timmen och denna hastighet torde uppnås även av personautomobiler
med jämförelsevis ringa kraft, vore det påtagligen orättvist
att tillmäta hästkraftantalet den stora betydelse för hastigheten, som vägkommissionen
antagit. Riktigare vore därför att vid bestämmandet av
en automobils vägförstörande inverkan, om man bortsåge från den tid,
den varit i trafik, endast taga hänsyn till automobilens tyngd.

De flesta över förslaget hprda myndigheterna hava, därest de yttrat
sig angående normen för skattens beräknande, förordat antingen helt
och hållet en gummiringsbeskattning eller också en sådan beskattning,
kombinerad med en efter annan norm beräknad skatt.

Då Kungl. automobilklubben utförligast motiverat skälen för att
delvis lägga skatten på gummiringarna, vill jag till en början andraga
automobilklubbens yttrande härutinnan.

Automobilklubben anför, sedan klubben medgivit det berättigade
uti att automobiltrafiken påfördes en avgift såsom bidrag till och gottgörelse
för den kostnadsökning, som nämnda trafik medförde för vägnätets
förnyande och vidmakthållande, följande:

»Om sålunda klubben i princip uttalar sin anslutning till att avgift erlägges
av automobiltrafiken, kan klubben däremot icke godtaga det utformande,
sagda princip erhållit i det av vägkommissionen avgivna förslaget till förordning
om automobilskatt. Härvid är först att märka, att klubben icke finner
det vare sig rättvist eller lämpligt, att, såsom vägkommissionen föreslagit,
eu skatt lägges på blotta innehavet av automobil, med storleken i det enskilda
fallet normerad av det s. k. nyttiga hästkrafttal, som motorn utvecklar. Det
är ju alldeles givet, att en uteslutande användning av denna norm för uttagande
av ett bidrag måste leda till för den allmänna rättsuppfattningen stötande
konsekvenser, i all synnerhet då man betänker, att jämväl vägkommissionen
ansett, att förslaget till skatten huvudsakligen bör motiveras genom den
ökade kostnad i vägunderhållet, som automobiltrafiken medför. Utgående härifrån
kan det omöjligen betecknas som rättvist, att den, som under året med
sin automobil färdats en vägsträcka, vilken endast utgör exempelvis en tiondel
av den, som en annan person tillryggalagt med sin automobil ocli som sålunda
kan antagas åstadkomma blott en tiondel av den slitning å vägar och
gator som den senare orsakat, skall drabbas av en lika hög vägavgift som denne.
Om man förutsätter, att den senare personen med den av honom erlagda avgiften
täcker den ökning i vägunderhåll, som hans automobil under året vållat,
får ju den förre vidkännas ett bidrag till vägunderhållet, som tio gånger
överstiger vad han rätteligen bort utgiva. Klubben fruktar, att eu dylik prinJBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 käft. (Nr 199.) 5

Yttranden av
myndigheter,
som
förordat
gummiring*-heskattning.

jKungL
automobil -klubben.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

cip för avgiftens beräkning icke kommer att uppfattas som rättvis och billig
av dem, som drabbas av avgiften ifråga.

Det skulle nu kanske kunna göras gällande, att en person, som mycket
litet använder sin automobil, icke har något egentligt behov av densamma,
och att hållandet av automobil i detta fall kan betraktas som lyx och att det
icke ligger något så särdeles upprörande i att beskatta lyxen. Häremot vill
dock klubben invända, dels att det icke är innehavet av ett visst lyxföremål,
som givit upphov till vägkommissionens förslag till förordning om automobilskatt,
och dels att det i regel är orsaker, som icke alls hava något med lyxbegreppet
att göra, som vålla att en automobil under några år endast helt obetydligt
tagits i anspråk.

En annan grund för beräkning av vägavgift, som möjligen skulle kunna
komma ifråga, är att göra densamma beroende av en förbrukningsartikel, vilken
kan sägas utgöra en mätare av automobilens vägförslitning. De förbrukningsartiklar,
som härvid kunna komma i åtanke, äro bränslet och ringarna, om
dessa utgöras av gummi.

Denna beräkningsgrund för vägavgiften skulle vara berättigad, om man
som årskostnader för en väganläggning enbart både att räkna med underhållskostnaderna,
d. v. s. kostnaderna för slitage och reparation. Så är emellertid
icke förhållandet. Även ränta och amortering å anläggningskostnaderna
böra rätteligen medräknas i'' årskostnaderna. Nu är emellertid förhållandet
det, att ju bättre en väg bygges, dess större bliva engångskostnaderna,
d. v. s. ränta och amortering, men dess mindre underhållskostnaderna. Man
kommer sålunda med ovan angiven beräkningsgrund för avgifterna till den
oegentligheten att just för de vägar, som med stora engångskostnader äro särskilt
anlagda för autoinobiltrafik, skulle minsta bidraget lämnas till vägarna
från automobiltrafiken, då däremot bidraget skulle bliva större ju sämre
vägarna äro, vilket icke kan vara riktigt.

Som exempel kan anföras:

En viss väg förorsakar på grund av sin dåliga beskaffenhet enligt denna
beräkningsgrund en ringslitning, som tillför en vägavgift av t. ex. 50,000 kronor
per år. Sättes därefter denna väg genom anlitande av allmänna medel, som säkerligen
uppgå till miljoner, i bästa möjliga skick för automobiltrafik, kommer
förbrukningen av samma artikel att så minskas, att avgiften nedgår till 5 å
10,000 kronor per år. Härigenom kommer automobiltrafiken tydligen icke att
lämna skäligt bidrag till amortering av den just för denna trafik iståndsätta
vägen Då

sålunda vägkostnaderna helt naturligt dela upp sig i tvenne delar,
en motsvarande en engångskostnad och en motsvarande årlig slitage, förefaller
det klubben naturligt att även vid uppställande av grunder för avgiftens.
beräknande man bör taga hänsyn härtill, och kan man då, enligt klubbens
mening, lämpligen fördela bidraget i en del beräknad med hänsyn till innehav
och en del beroende av någon för automobiltrafiken nödvändig förbrukningsartikel.

Proportionen mellan dessa båda avgifter borde enligt klubbens åsikt
lämpligen vara den, att vardera skulle bidraga med hälften av det belopp,
som kan anses lämpligt att uttaga.

Kimgl. Maj.ts proposition Nr 199.

Beträffande då först vägavgiften för innehavet av automobil bär jämväl
klubben tänkt sig, att densamma bör sättas i förhållande till varje automobils
hästkrafttal. Däremot har klubben icke funnit tillräckliga skäl föreligga
att låta avgiften — i överensstämmelse med vägkommissionens förslag — utgå
efter en hastigare stigande skala än i proportion till hästkrafttalet. Det motiv,
som vägkommissionen härför angiver, nämligen att de kraftigare vagnainas
förstörande inverkan på vägbanan skulle vara mer än proportionellt
större än de svagares, kan möjligen vara riktigt, men detta förhållande regleras
i tillräcklig grad genom att avgift uttages å viss förbrukningsartikel, vilket
här föreslagits. Klubben anser därför, att beloppet bör bestämmas lika för
varje hästkraft, oberoende av huruvida antalet hästkrafter är större eller
mindre, och som klubben därvid med utgångspunkt dels från sitt eget förelag,
att hälften av vägbidraget skulle på denna väg uttagas, dels ock från storleken
av den av vägkommissionen föreslagna skattesatisen, kommit till det resultat,
att en avgift av fyra kronor per hästkraft skulle inbringa hälften av det
belopp, som enligt vägkommissionens förslag skulle erhållas, har klubben funnit
sig böra i underdånighet förorda, att vägavgiften i denna del måtte bestämmas
utgå med fyra kronor per hästkraft och på sådant sätt, att det totala
avgiftsbeloppet blir direkt proportionellt mot hästkrafttalet.

Vad angår beräknandet av det hästkrafttal, som för ^varje automobil
skall läggas till grund för den därå utgående avgiften, anser klubben i likhet
med vägkommissionen, att närmare bestämmelser i detta hänseende böra meddelas
av Eders Kungl. Maj:t i särskild författning. Däremot måste klubben
underkänna den av vägkommissionen rekommenderade metoden för fastställandet
av hästkrafttalet för en automobil, försedd med en fyrtakts explosionsmotor
av normal konstruktion. Vägkommissionen utgår nämligen ifrån att
kraftbeloppet endast skall beräknas ur cylindervolymen och tager därvid icke
någon hänsyn till varvantalet, vilket har till följd, att motorer med högre varvantal
skulle gynnas på bekostnad av sådana med lägre varv antal, något, som
i sin tur betyder, att de lätta personvagnarna skulle bliva ur beskattningssynpunkt
bättre ställda äti de tyngre lastvagnarna. Klubben anser för sin del,
att sagda hästkrafttal bör bestämmas på sätt som angives i nedanstående not,
därvid dock det genom formeln bestämda maximikraftbeloppet bor reduceras
med en tredjedel, så att endast två tredjedelar av det hästkrafttal, som enligt

i) För beräkning av kraftbeloppet användes formeln

__z . d2. s . n

där z = antal cylindrar

d = cylinderdiameter i cm.
s = kolvslag i cm.
n — varvanlalet hos motorn,

då denna är direkt kopplad till drivaxeln eller med minsta utväxlingstal mellan motor och
drivaxel samt automobilen går med högsta lagenliga fart.

( 180,000 för 2 takt-motor, bensin eller fotogen
C = < 220,000 » 4 » » bensin

1 240,000 » 4 » » fotogen.

Kun yl. Maj: t.''i proposition År 199.

denna formel beräknats, lämpligen bör läggas till grund för beräkningen av
det antal hästkrafter, efter vilket avgift i varje särskilt fall skall utgå. Orsaken
till reduktionen ifråga är den, att ur en automobilmotor i allmänhet icke
uttages full effekt, utan endast en bråkdel. Tilläggas kan för övrigt att genom
denna reduktion kommer det för avgiftsberäkningen föreslagna hästkrafttalet
i nära överensstämmelse med vägkommissionens förslag vid normala varvantal
Vidkommande därefter den av klubben föreslagna vägavgiften å någon
för automobiltrafiken nödvändig förbrukningsartikel har klubben efter en ingående
provning av samtliga objekt, som överhuvudtaget kunna tänkas komma
idraga, stannat vid den bestämda uppfattningen, att förbrukningen av gummiringar
otvivelaktigt torde vara att anse som det lämpligaste föremålet för en
dylik beskattning. Här föreligger bland annat ej deri svårighet, »om måste
sagas galla beträffande en vägavgift uttaxerad på exempelvis motorbränsle,
vilket annars skulle kunna tänkas utgöra ett lämpligt objekt, nämligen att begränsa
avgiften till att uteslutande träffa den kvantitet av ifrågavarande konsumtionsartikel,
som är avsedd att tagas i bruk för automobiltrafiken. Automobilgummirmgar
äro tvärtom en sådan förbrukningsartikel, som endast har
sm användning i och för automobiltrafiken, varför en avgift härå icke besvälas
av de praktiska olägenheter, som i nyss angivet hänseende vidlåda eu förirukningsavgift
å motorbränsle. Härtill kommer också, att ringförbrukningen
måste sägas vara en i allmänhet mycket god mätare av den väglängd
en automobil tillryggalagt och således eu i stort sett rättvis grund för beräk1i‘ani
!IV den sIitning å vägbanan med ty åtföljande kostnadsökning i vägunderhållet,
som värjo automobil orsakar. Med hänsyn till bär framförda synpunkter
och jämväl av andra grunder är det klubbens åsikt, att vägavgiften
bor laggas a förbrukningen av automobilringar och att, då sagda avgift enligt
ovanstående är avsedd att inbringa hälften av det belopp, som genom den tilltankta
automobilbeskattningen skulle inflyta, densamma, med utgångspunkt
tran storleken av de skattemedel, som enligt vägkommissionens förslag skulle
erhållas, bör fastställas att utgå med 75 öre per kilogram av till riket utifrån
mforda eller bär i landet tillverkade automobilringar.

..,E0inot sistnämnda förslag, d. v. s. emot påläggandet av en konsumtionsavgitt
a gummiringar, kan enligt klubbens mening endast en allvarlig invändning
göras, nämligen att i så fall skulle de automobiler, som äro försedda med
ringar av järn i stället för med sådana av gummi, helt och hållet befrias från
ilen hälft av vägavgifterna, som är tänkt att drabba gummiförbrukningen. Då
i vissa delar av landet ett antal automobiler av detta slag för närvarande äro
i användning och det ingalunda är uteslutet, att i framtiden denna automobiltyp
kan vinna ytterligare utbredning särskilt i form av traktorer, har klubben
ansett, att, då lämplig form för beräknande av nu omnämnda avgift knappast
torde finnas, densamma bör bliva föremål för eu avvikande taxering så till vida,
att för automobiler, vilkas hjul icke äro försedda med gummiringar, avgiften
helt och hållet bör läggas på innehavet och att alltså, på det att dessa automob]ler
ma bliva föremål för ett lika kraftigt bidrag till vägnätet som Övriga
automobiler, avgiften för dem måtte bestämmas att utgå med dubbelt så högt
It--nder me<^ åtta kronor per hästkraft, beräknad på sätt ovan angivits.
Härför finnes så mycket större skäl, som automobiler av denna typ säkerligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

icke under avsevärd tid lämnas oanvända, utan av varje ägare utnyttjas så
effektivt som möjligt. Måhända bör avgiften av detta skäl sättas t. o. m. något
högre än ovan föreslagits.»

Då det mot en gummiringsbeskattning, bland annat, även gjorts
den invändningen, att det skulle möta synnerligen stora svårigheter att
kunna på ett tillfredsställande sätt uttaga en dylik skatt, är det av vikt
att redan i detta sammanhang framhålla, huru automobilklubben tänkt
sig skattens uttagande.

Automobilklubben anför härutinnan följande:

»Vidkommande sättet för uttagande av vägavgiften å förbrukningen av
automobilringar torde det enklaste vara att låta densamma utgå i form av en
stämpelavgift, vilken beträffande importerade ringar lämpligen borde uppbäras
av tullverket i samband med förtullningen, därvid vederbörande tulltjänstemän
jämväl skulle hava att förse ringarna med stämpel utvisande, att sådan
avgift erlagts. Vad angår vägavgiften å här i riket tillverkade gummiringar,
har klubben tänkt sig, att det vid försäljningen av desamma skulle åligga fabrikanten
att åsätta ringarna stämpel. Det skulle vid straffansvar förbjudas att
försälja eller saluhålla automobilringar, som icke voro försedda med stämpel.

Vad angår de ringar, som den dag förordningen träder i kraft finnas tillgängliga
i den allmänna handeln, skulle det åligga vederbörande försäljare
att anbringa stämpel å desamma.»

Overståthållarämbetet anser, att automobilklubbens förslag är förtjänt
av beaktande, men att konsumtionen av gummiringar icke kan
vara någon fullt tillförlitlig mätare å den skada på vägarna, som en
automobil kan anses''hava gjort. Overståthållarämbetet framhåller vidare,
att, då särskilt de tunga last- och personautomobiler, som gå i regelbunden
trafik å vissa bestämda sträckor, skada vägarna, utövarna av
sådan trafik borde åläggas att utöver en eventuell skatt utgiva visst
bidrag till underhållet av de vägar, som beröras av en dylik trafik.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Vid övervägande av olika möjligheter till förändrade grunder för
automobilskattens anordning har länsstyrelsen funnit det av automobilklubben
framförda förslaget vara byggt på en tillfredsställande princip.
Länsstyrelsen kan alltså förorda, att skatten uppdelas i eu grundavgift
på varje automobil, efter dess hästkrafttal, och en stämpelavgift på
gummiringarna, vilken praktiskt taget komrne att verka proportionellt
till varje automobils användning — detta senare under förutsättning,
att tillfredsställande kontroll vid stämpelbeläggningen kan anordnas,
vilket icke bör erbjuda några oövervinneliga svårigheter. Rörande avvägningen
mellan dessa olika skatteformer och skattesatsernas storlek

[Överståt hållar ämbetet.

|Länsstyrelsen
i Stockholms
län.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

(Länsstyrelsen
i Uppsala
län.j

[Länsstyrelsen
i Södermanlands

län.j

[Länsstyrelsen
i Östergötlands
län.]

(Länsstyrelsen
i Jönköpings
län.|

[Länsstyrelsen
i Kalmar
län.]

[Länsstyrelsen
i Gottlands
län.j

[Länsstyrelsen
i Blekinge
län.]

inskränker sig länsstyrelsen till att uttala, att automobilklubbens förslag
torde kunna tjäna såsom utgångspunkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att vägkommissionens förslag
i huvudsak kan anses acceptabelt, ehuru, om och när man avser en
tyngre skattebörda, en del av skatten torde böra utgå i förhållande till
den trafiken utvisande förbrukningen av vissa artiklar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar införandet av en skatt,
i huvudsak överensstämmande med den av automobilklubben föreslagna.

Länsstyrelsens i Östergötlands län yttrande innehåller i huvudsak
följande:

Vägkommissionens förslag beträffande normen för skattens utgående
är varken rättvist eller överensstämmande med de principer, på
vilka kommissionens förslag i övrigt är byggt. Det kan uppenbarligen
ej vara riktigt att lägga samma skatt på en automobil, vilken mera sällan
användes, som på en automobil, vilken under regelbunden trafik så gott
som dagligen utsätter vägarna för nötning. Ett dylikt tillvägagångssätt
skulle kunna försvaras endast om det vore praktiskt ogörligt att
utmäta skatten efter andra mera rättvisa grunder, men så torde knappast
vara förhållandet, då man, genom att, på sätt automobilklubben
föreslagit, uttaga en del av skatten genom stämpelavgift på automobilringar,
kan antagas få en skatt, byggd på automobilernas förnötande
inverkan på vägarna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller svårigheten att finna
en skatt, byggd på fullt rättvis grund. Det synes dock länsstyrelsen,
som om automobilklubbens förslag skulle mera tillfredsställa rättvisa
och billighet än vägkommissionens förslag.

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar mot vägkommissionens förslag
i förevarande hänseende, att icke blott hästkraftantalet utan även den
större eller mindre trafikintensiteten hos automobilerna borde läggas till
grund för beskattningen.

Länsstyrelsen i Gottlands län förordar med i huvudsak samma
motivering som automobilklubben skattens utgående dels med en grundavgift
efter antalet hästkrafter och dels i form av stämpelavgift å
gummiringarna.

Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar, att vägkommissionens förslag,
att vid skattens beräknande hänsyn skall tagas till hästkraftantalet
men ej till den tid, under vilken automobilen är i bruk, icke överensstämmer
med kommissionens förklaring, att skatten uteslutande vore
avsedd att utgöra gottgörelse för den förslitning å vägarna, som automobilerna
åstadkomma. Genom automobilklubbens förslag synes länssty -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 39

relsen ett bättre avvägt förslag hava framkommit, varför detsamma
förordas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, bland annat:

»Det har sagts, att hästkraftantalet såsom heskattningsgrund komme att
verka orättvist och obilligt, i det att denna heskattningsgrund komme att medföra
skatt på själva innehavet och således utgå jämväl för biler, som icke begagnades.
Särskilt med vägkommissionens motivering för skattens behörighet
såsom avsedd att täcka merutgifterna för vägunderhållet genom bilernas
skadegörelse å vägarna bleve det icke överensstämmande att taga lika stor
skatt å en bil, vilken kanske hela året stått obegagnad, som å en bil, vilken dagligen
varit i gång. Denna anmärknings befogenhet lärer icke kunna helt underkännas.
Ehuru mera sällan, kan det ju förekomma, att en bil långa fäder
står obegagnad. Någon hänsyn till bilernas större eller mindre befarande av
vägarna synes böra tagas vid skattläggningen. Att vissa svårigheter skola
möta för åstadkommande av rationella beskattningsgrunder med ett dylikt
hänsynstagande är ju visserligen uppenbart, men måhända kan den tanke,
som automobilklubben framkastat om läggande av skatten dels på hästkraftantalet
och dels på åtgången av hjulringar, visa sig innefatta en god lösning av
frågan. Måhända skulle man också kunna tänka sig ett del k 1 a r åt i o n ssy slem,
varigenom uppgifter erhölles rörande varje månad, varunder bilen varit i gång.»

Länsstyrelsen i Hallands län förordar i huvudsak automobilklubbens
förslag men framhåller dessutom följande:

För lastautomobilers hästkrafter bör erläggas högre skatt än för
personautomnbilers. De förra automobilerna äro i regel betydligt tyngre
än de senare och dessutom merendels synnerligen tungt lastade. Lastautomobilerna
nöta därför vägarna avsevärt mera än personautomobilerna.
För de sistnämnda spelar hästkraftantalet såsom mätare å vägslitningen
ingen nämnvärd roll. För dessa är nämligen hastigheten den mest avgörande
faktorn i avseende å automobilens vägslitande inverkan, men,
då maximihastigheten är bestämd i lag, är den hastighet, varmed automobilen
framföres, i verkligheten oberoende av motorstyrkan. Det kan
därför även ifrågasättas,- om icke för personautomobiler ett maximum
av det beskattningsbara hästkraftantalet bör föreskrivas.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län
ansluta sig till det av automobilklubben framställda förslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, om ej annan norm
för skattens utgående än den av vägkommissionen föreslagna bör ifrågakomma,
och hänvisar i sådant hänseende till automobilklubbens förslag.
Under alla förhållanden anser länsstyrelsen, att den av kommissionen
föreslagna skatten vore alldeles för högt tilltagen, åtminstone beträffande
de inom de nordligare länen registrerade automobilerna, vilka på grund av

[Länsstyrelsen
i Malmöhus
län.)

[Länsstyrelsen
i Hallands
län.]

[Länsstyrelserna
i -ilvsborgs,
Västmanlands

och Gävleborgs
län.]

[Länsstyrelsen
i Köpparbergs
län.]

(Länsstyrelsen
i Jämtlands
Lin.]

[Länsstyrelsen
i Västerbottens
län.]

(Länsstyrelsen
i Norrbottens
län.]

(Övriga myndigheter.
!

Yttranden,
där vägkommissionens

förslag förordats.

(Länsstyrelsen
i Kronobergs
län.)

40 Kungl. May.ts proposition Nr 199.

väderleksförhållandena ej kunna användas i trafik annat än under eu
kortare tid av året.

Länsstyrelsen i Jämtlands län kan ej finna det riktigt, att beträffande
normen för skattens utgående hänsyn ej tages till den trafik,
vari automobilen användes, varigenom t. ex. automobiler, som användas
i yrkesmässig trafik och i vida högre grad än t. ex. en privatautomobil
verka till vägarnas förslitning, skulle drabbas allenast av samma
skatt som privatautomobiler.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller det omöjliga i att
beräkna den skada å vägarna, som varje särskild automobil åstadkommer,
men anser, att vid skattens bestämmande någon hänsyn måste tagas till
den tid, under vilken automobilen är i trafik. Länsstyrelsen ifrågasätter,
om icke skattens uppdelning på hästkraftantalet och på ringarna skulle
åstadkomma en utjämning, som skulle mera närma sig en rättvis fördelning
av bidraget till vägunderhållet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om icke för skattens
beräknande en rättvisare och lämpligare norm än den av vägkommissionen
föreslagna bör kunna utfinnas. Länsstyrelsen anser, att de synpunkter,
som framkommit i automobilklubbens förslag, böra i detta avseende
kunna vinna beaktande.

Övriga över förslaget hörda myndigheter, som förordat en gummiringsbeskättning,
hava såsom skäl för en sådan skatte form i huvudsak
framhållit automobilklubbens synpunkter.

Vägkommissionens förslag att bestämma skatten efter hästkraftantalet
har förordats från åtskilliga håll. Man har framhållit metodens
enkelhet och dess lämplighet från kontrollsynpunkt. Ur yttranden från
de myndigheter in. fl., som, vissa med tvekan, uttalat sig till förmån
för vägkommissionens förslag i denna del, må framhållas följande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att en automobils förslitande
inverkan på vägarna visserligen är beroende av ej allenast dess tyngd
och den hastighet, varmed den framföres, utan jämväl av den omfattning,
vari automobilen användes i trafik, men att det torde vara synnerligen
svårt att i detta hänseende även taga sistnämnda faktor i betraktande.
En bränslebeskattning kan på av kommissionen anförda skäl ej gärna
komma i fråga. Likaså torde en gummiringsbeskattning ej vara ändamålsenlig.
Det torde nog vara omöjligt att anordna skatten så, att full
rättvisa ernås, d. v. s. att skatten noga motsvarar den vägslitning, de
olika automobilerna åstadkomma. Man får nöja sig med en viss relativi tet i

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 199.

rättvisan. Man bör i skattehänseende kunna göra skillnad mellan å ena
sidan automobiler, vilka nästan ständigt äro i trafik, och å andra sidan
sådana, som mera sparsamt äro i användning. Gränsen är visserligen icke
lätt att uppdraga. Dock torde det vara tydligt, att till den förra gruppen
böra hänföras åtminstone automobiler, vilka användas i yrkesmässigtrafik,
och att följaktligen dessa senare böra med hänsyn till ifrågavarande
beskattningsgrund och syfte hemfalla under en högre taxa.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar vägkommissionens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Av de olika sätt för beräkningen av skatten, som erbjuda sig,
synes det av vägkommissionen föreslagna vara det ojämförligt .enklaste
såväl för skattebetalarna som för de myndigheter, viika skola handhava
skattens debitering, uppbörd och redovisning. Ehuru automobilklubbens
förslag torde vila på en rättvisare grund än vägkommissionens, enär
vid skattens beräknande hänsyn därvid i viss mån tagits till den tid,
automobil varit i verksamhet, anser sig länsstyrelsen likväl icke kunna
förorda detsamma. Kostnaden för kontroll m. m. beträffande stämpelavgiften
skulle nämligen enligt länsstyrelsens förmenande bliva alltför
stor i förhållande till skattebeloppet. En annan grund för beskattningen
är den använda kvantiteten motorbränsle. Då emellertid skatten
i sådant fall synes böra utgå i form av tullavgift och upptagas genom
tullverket och därigenom drabba all motordrift, är denna väg icke framkomlig.
Länsstyrelsen anser nämligen att vid beskattningen deklarationsförfarandet
beträffande det av automobil använda bränslet icke bör
komma i fråga. Med stöd av vad sålunda anförts och då någon annan
mera rättvis och på samma gång praktiskt användbar beskattningsgrund
icke synes kunna åstadkommas, anser sig länsstyrelsen, ehuru med
tvekan, böra instämma i vägkommissionens förslag beträffande grunderna
för skattens beräknande.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att, då kommissionens förslag
torde vara det enda tänkbara samt detsamma i stort sett överensstämmer
med utländsk lagstiftning på området, detsamma bör godtagas.
Automobilklubbens förslag kan ej anses tillfredsställande, då därmed
alltid en mera invecklad kontroll måste förknippas, vartill kommer det
förhållandet, att åtskilliga automobiler äro försedda med ringar av annat
ämne än gummi.

Stockholms droskägareförening påpekar omöjligheten uti att, huru
än skatten lägges, avpassa densamma så, att den för varje automobil motsvarar
den å densamma belöpande vägslitningen för viss tid. De härvid
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 169 höft. (Nr 199.) 6

[Länsstyrelsen
i Kristianstads
län.]

[Länsstyrelsen
i Göteborgs
och
Bohus län ]

[Länsstyrelsen
i Värmlands
län]

Stockholms

droskägare förening.

]

[Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
]

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

inverkande omständigheterna äro allt för många och svåra att bestämma.
Om skatten skulle läggas på bränslet, skulle densamma ej bliva fullt
effektiv med mindre allt flytande bränsle beskattades. Skatten skulle
härigenom även drabba lantbruket, sjöfarten m. fl. områden, vilka ej
rättvisligen böra bidraga till vägunderhållet. Vad angår gummiringsbeskattningen,
kan nog förbrukuingen av gummiringarna anses som
en mätare av den väglängd, en automobil tillryggalagt, men en given
följd av en sådan beskattning måste bliva, att större delen av skatten
skulle falla på de minst bärkraftiga av automobilägarna, nämligen dem, som
för sitt yrkes bedrivande äro innehavare av automobiler för att med desamma
ombesörja personbefordran. Då alltså på grund av skilda orsaker
skatten ej lämpligen bör läggas på förbrukningsartiklarna, förordar föreningen,
att skatten lägges på automobilen och beräknas efter det nyttiga
hästkraftantalet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar till en början, att med
den grund för skattens beräknande, som vägkommissionen föreslagit,
hänsyn tages endast till två av de faktorer, på vilka ett motorfordons
vägslitande inverkan beror, nämligen fordonets tyngd och den hastighet,
varmed det framdrives. Däremot ger hästkraftantalet intet mått på
den väglängd, automobilen framföres, med vilken vägslitningen är direkt
proportionell. Härefter anför styrelsen följande:

»Om skatten skall utgå med ett belopp, som fullt motsvarar» den åverkan
automobilen gör på vägarna, torde nog sistberörda faktor, eller den väglängd
automobilen framföres, böra givas tillfälle att öva inflytande på skattebeloppet.
Automobilklubben har följt denna tankegång, då den föreslagit, att skatten
.skulle utgå med omkring balva beloppet som grundavgift, beräknad i direkt
proportion till hästkraftantalet och med den andra hälften som en tilläggsavgift
i form av stämpelskatt å automobilgummiringar. Automobilringarnas
slitning skulle nämligen vara en i allmänhet mycket god mätare av den väglängd
en automobil tillryggalagt och således en i stort sett rättvis grund för beräknandet
av den slitning på vägbanan med ty åtföljande kostnadsökning i
vägunderhållet, som varje automobil orsakar. För automobiler med hjulringar
av järn har automobilklubben föreslagit, att endast grundavgiften skulle utgå,
ehuru med dubbla beloppet.

Den enda framkomliga vägen, på vilken man kan införa sistberörda vägslitningsfaktor
i beskattningen, torde sannolikt för närvarande vara att till
grund för avgiftsberäkningen helt eller delvis lägga någon av de vid automobiltrafiken
använda konsumtionsartiklarna såsom exempelvis bränslet eller
gummiringarna. Det torde nämligen vara troligt, att ett införande av självregistrerande
vägmätare på alla i trafik gående motorfordon skulle bliva alltför
opraktiskt och kostsamt med hänsyn till de möjligheter, som lära finnas till
obehöriga ingrepp i dessa apparater samt det besvär och den kostnad, som deras
avläsning och kontroll skulle medföra.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 48

Såväl bränslet som gummiringarna hava emellertid den egenskapen att
deras åtgång ökas ju sämre vägarna äro. Eu skattläggning på dessa föremål
skulle följaktligen kunna anses innebära en principiell premiering av dåliga
vägar.

Ehuru åtskilligt alltså talar för en tillämpning av en dylik beskattningsform,
varigenom en rättvisare taxering av automobiltrafiken borde kunna ske.
har dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under frågans övervägande trott
sig finna, att auitomobilbeskattningen därigenom skulle bliva vidlyftig och
komplicerad i sin praktiska tillämpning. Man bör enligt styrelsens mening
undvika att vid tillkomsten av dessa automobilavgifter skapa ett skatteinstitut
med särskilda kontrollorgan m. in., vilka äro mer eller mindre främmande
för det vägförbättringsändamål, som med avgifterna eftersträvas. I detta avseende
erbjuder den av vägkommissionen föreslagna taxeringen efter det nyttiga
hästkraftantalet en avgjord överlägsenhet genom en enkelhet, som — ehuru
icke fri från invändningar — ändock ej kan anses avsevärt åsidosätta rättvisans
krav. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsätter därvid givetvis, att
fullt betryggande metoder användas för att utröna automobilernas hästkraftantal.
Med enkelhet förenar denna norm i sådant fall en tillförlitlighet, som
är dubbelt värdefull på ett område, där den snabba utvecklingen oupphörligi
tillhandahåller nya uppfinningar, som måhända skulle kunna rubba de gran- >
der, på vilka en konsumtionsskatt av ovanberörda slag skulle vila. Någon sådan
fara föreligger icke i fråga om en avgift på den kraft, som varje fordon
behöver för sin rörelse. En automobilskatt lagd på gummiringar har ej heller
veterlig! vunnit tillämpning i utlandet.

Om den av vägkommissionen uppställda skatteskalan kunna olika meningar
göra sig gällande, men någon mera vägande anmärkning mot densamma
torde svårligen kunna göras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får dock för
sin del i underdånighet framhålla, att det torde finnas fog för det av flera
distriktstjänstemän gjorda yrkandet att något stegra proportionen för avgifterna
med stigande hästkraftantal utöver vad vägkommissionen föreslagit, då
de därav träffade automobilerna ofta torde skada vägarna i avsevärt högre
grad än vad den föreslagna skatteskalan utvisar. I motsats härtill synes däremot
en beskattning av motorcyklar med 50 kronor vara väl hög. Detta fordon
representerar i regel ett vida mindre kapital än en automobil och har därför
även i stort antal spritt sig till de bredaste lager. Det torde då också vara skäligt,
att man tar någon hänsyn härtill vid skattebeloppets fastställande, åtmin
stone för motorcykel, som begagnas enbart. Försedd med sidvagn är den i alla
avseenden mera jämförbar med egentliga automobiler. En årsavgift av 25
kronor för enkel motorcykel och samma avgift för sidvagnen synes därför
mera närma sig billighetens krav.»

Åven 1920 års automobilsakkunniga förorda det av vägkommissionen
framlagda förslaget angående skattens beräknande och kritisera
andra framkomna förslag.

De sakkunniga anföra:

.1920 års
automobil -sakkunniga.

Kung!. Mnj:ts proposition Nr 199.

»Automobilklubben har föreslagit, att avgiften för importerade gummiringar,
vilka utgöra det överväldigande flertalet av de automobilringar, som
förbrukas i vårt land, skulle uttagas i samband med förtulfningen. Detta skulle
innebära, att, sedan själva förtullningen ägt rum, eu särskild behandling genom
tullmyndigheternas försorg erfordrades i syfte att bestämma den för ett
visst parti ringar utgående vägavgiften. Härvid yppar sig till en början den
svårigheten, att endast ytterringarna, de s. k. däcken, ingå i gällande tulltaxa
såsom särskild rubrik, medan innerringarna, de s. k. slangarna, hänföras till
övrigt mjukt gummi. Förutsatt emellertid att man lyckas komma förbi denna
svårighet, inställer sig fråg-an: huru skola ringarna märkas, så att det tydligt
må framgå, att den föreskrivna skatten (vägavgiften) erlagts? Det torde icke
bli lätt att genom något stamp]ingsförfarande eller på annat sätt förhindra, att
insmugglade ringar givas sken av att vara försedda med sådan stämpel.

Vad åter angår de inom landet tillverkade gummiringarna, skulle en beskattning,
sådan automobilklubben föreslagit, nödvändiggöra en omständlig
och dyrbar kontroll till förhindrande av att ringar, för vilka stadgade avgifter
icke betalats, komme ut i marknaden.

Om både de importerade och de svenska ringarna gäller det, att det torde
bli vanskligt att skydda sig mot att den stämpel på en ring, som utvisar, att
skatt har erlagts, flyttas över på en ring, för vilken skatt ej blivit erlagd. Väl
skulle detta i allmänhet kunna förebyggas genom att stämpeln inbrändes i
ringen; men mot en dylik åtgärd föreligga å andra sidan vissa betänkligheter;
särskilt lärer den möjlighet ej vara utesluten, att ringen därav kunde taga
skada.

Men även andra olägenheter vidlåda den av automobilklubben föreslagna
skatteformen. Därest statsmakterna skulle besluta sig för beskattning av
gummiringar, skulle säkerligen automobilägarna i god tid dessförinnan fylla
sina behov av ringar för så lång tid framåt, som av praktiska och ekonomiska
skäl läte sig göra, och härigenom skulle tiden för skattens effektiva ikraftträdande
väsentligt fördröjas. Och en anordning, varigenom för alla vid automobilskattens
ikraftträdande befintliga ringar skulle medelst eu avstämpling av
ringen betalas automobilskatt efter vissa grunder med avseende å ringens beskaffenhet,
skulle tvivelsutan bliva synnerligen besvärlig att genomföra i praktiken.
Alldeles obeaktad kan ej heller lämnas farhågan att automobilägare,
kanske i ej ringa utsträckning ATad vissa delar av" landet beträffar, reste med
sina vagnar över till exempelvis Danmark eller Norge och där bytte ut de
gamla ringarna på automobilerna mot nya, varvid betalningen av skatten
undginges. Mot dylika möjligheter behövde man alltså skydda sig genom sär
skilda förfoganden eller bestämmelser, vilka säkerligen ej bleve lätta att få tillräckligt
effektiva.

Även för försäljarna av gummiringar skulle olägenheter uppkomma.
Frånsett svårigheterna med inventering av inneliggande lager av ringar,
skulle dessa försäljare nödsakas betala skatt för ringar, som de kanske icke
{inge sålda på länge. Risken att icke alls få sälja ringar, som på grund av
långvarig lagring tilläventyrs nedgått i kvalitet, bleve också ekonomiskt känn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 45

bärare på grund av den utgift, försälja ren fått vidkännas genom erläggande av
skatten.

En ytteirligare viktig omständighet vid bedömande av ifrågavarande
skattemetod må framhållas. Genom en skatt på gummiringar skulle utövarna
av den yrkesmässiga biltrafiken bliva särskilt hårt beskattade. Det gummislitage,
som vid denna trafik uppstår, är flera gånger större än vid annan
trafik; särskilt gäller detta städernas drosktrafik, som ofta pågår nästan hela
dygnet. Men det är föga tilltalande att hårdast beskatta just den automobiltrafik,
som för den störa allmänheten och för hela landet är av-det största
gagnet, och som just givit denna trafik dess särskilda betydelse i ett land som
vårt. Med en automobilbeskattning efter gummi ringsslitaget bleve en höjning
av taxorna för den yrkesmässiga trafiken också ofrånkomlig.

Det torde ock böra framhållas, att införande av skatt på gummiringar i
vissa fall kan komma att föranleda till att anskaffning av nya ringar fördröjes
längre än som är förenligt med klok omsorg om motorfordonets hållbarhet
och trafiksäkerheten. Erfarenheten — särskilt från krigsåren, då importen
av gummi tidvis var alldeles stoppad och man således allmänt var
tvungen att köra med ytterst dåliga ringar — har lärt, att vägbanan skadas
mera av slitna ringar än av nya, vadan under nämnda förutsättning vägunderhållet
blir dyrare och besvärligare samt de influtna skattemedlen otillräckligare
att ersätta den ökade vägunderhåll skostnaden.

Slutligen må ej lämnas oanmärkt, att utfallet av en automobilskatt, lagd å
gummiringsförbrukningen, blir rätt så oberäkneligt och medelst förbättrade
ringkonstruktioner och därav minskat slitage kan avsevärt nedgå.

En del av de praktiska svårigheter, som, enligt sakkunnigas mening,
äro förknippade med en beskattning av automobilerna efter gummiringsförbrukning,
undgås, om skatten lägges å det allmännast använda bränslet för
automobiler eller bensinen. En dylik form för uttagande av automobilskatten
vore också så till vida rationell, som förbrukningen av bensin även utgör en
ganska tillförlitlig mätare på den av automobilen tillryggalagda våglängden
och på slitningen av vägen. Men här inställa sig en del andra svårigheter.
Bensinen användes ju också för en del tekniska ändamål, för drift av motorbåtar
m. m., allt utan minsta betydelse för det som är grundläggande för en
automobilskatt. Att för beskattningen av automobiler välja en form, som
också skulle drabba helt andra kategorier och ändamål, kan icke vara lämpligt.
Och att skilja på samma vara, när den användes för ett ändamål, och
då skattelägga denna, men låta den vara skattefri, när den användes för ett
annat ändamål, är uppenbart ogörligt. Ett avgörande skäl mot automobilskattens
upptagande efter bensinförbrukningen är också, att automobiler,
drivna med sprit, fotogen, elektricitet eller ånga, vilka fordon visserligen för
närvarande äro mycket fåtaliga i vårt land, icke skulle träffas av en på detta
sätt lagd skatt utan måste göras till föremål för ett skatteupptagande i annan
särskild ordning.

Härjämte må framhållas, att jämväl en beskattning efter bensinförbrukningen
kommer, liksom den efter gummiringsslitaget, att hårdast drabba den
yrkesmässiga automobiltrafiken.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

[Kammar rätten.

]

Vad nu anförts om olägenheterna av en skatt på bensin gäller i huvudsak
även om motorsprit (sulfitsprit), ett bränsle, som för närvarande visserligen
är av mindre betydelse för automobildrift, men dock kan tänkas komma
till ökad användning i framtiden.

Anser man sig böra strängt fasthålla vid att en automobilbeskattning
i görligaste mån bör läggas efter den slitning, som automobilerna orsaka vägbanan,
ligger den tanken nära till hands att låta automobilskatten utgå efter
den av en automobil med viss vikt under året tillryggalagda våglängden,
upptecknad, av en registrerande vägmätare, vars anbringande skulle vara obligatorisk
för varje automobil. Men denna form för automobilskattens uttagande
kräver, att tillgång finnes till en tillförlitlig vägmätare. En sådan saknas
emellertid. för närvarande, och ovisst torde vara, om och när en dylik kan
uppfinnas och praktiskt utexperimenteras. Anordningen kräver vidare ett omfattande
kontrollsystem med talrika funktionärer (plombering av vägmätare
m. m.). Svårigheterna äro härvid så stora och uppenbara, att varje försök att
utforma ett beskattningssystem efter nu förevarande grund lärer vara lönlöst.

Efter noggrant Övervägande av de olika linjer, efter vilka en automobilbeskattning
lämpligen bör läggas, hava sakkunniga, som i anslutning till vad
förht anförts icke ansett sig kunna tillstyrka vare sig skatt å någon för motorfordon
nödvändig förbrukningsartikel eller skatt efter vikt och tillryggalagd
väglängd, sådan denna angives av obligatoriskt införda, självregistrerande
vägmätare, stannat vid vägkommissionens förslag om skattens utgående efter
fordonets motorstyrka. Denna grund för uttagande av en automobilskatt är
också, även om vissa invändningar, kanske huvudsakligen av teoretisk innebörd,
kunna göras däremot, förenad med så störa praktiska fördelar, att den
enligt sakkunnigas mening bör antagas.

Samma grund för automobilbeskattningen har också blivit följd i nära
nog alla länder, där särskild automobilbeskattning finnes införd.

I och för sig ligger det onekligen också något mera betryggande och
bärande i att hänföra denna beskattning till storleken av den kraft, varmed ett
motorfordon framdrives, än att lägga beskattningen efter en i fordonets utrustning
ingående detalj, som för visso är av den allra största vikt för närva
rande, men som den framtida utvecklingen måhända kommer att beröva större
betydelse.»

Beträffande frågan om liästkraftantalets beräkning anse de sakkunniga
den av automobilklubben föreslagna metoden vara att föredraga
framför den av vägkommissionen förordade.

Kammarrätten anser på huvudsakligen samma skal, som av''andra
mjmdigheter anförts mot en skatt å någon för automobilerna nödvändig
förbrukningsartikel, att en dylik skatt ej bör komma i fråga. Då ej heller
någon annan metod att bestämma skatten även efter tillryggalagd väglängd
kunnat utfinnas, anser sig kammarrätten böra förorda det av kommissionen
framlagda förslaget, trots dess brister både härutinnan, att
för skattens beräknande hänsyn ej tages till den tillryggalagda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

våglängden, och däri, att formeln för beräkningen av hästkraftantalet icke
är tillämplig för alla slag av automobiler. Ett visst stöd för förslagets
ståndpunkt i denna del ligger enligt kammarrättens förmenande i den
omständigheten, att ett dylikt beräkningssätt kommit till användning i
ett flertal utländska automobilskatteförordningar.

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för en del andra
yttranden, som kunna vara av intresse för nu föreliggande frågas bedömande.

• Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att ett fordon genom
sin tyngd och körhastigbet verkar förslitande på vägarna, varför den av
vägkommissionen föreslagna skattegrunden synes hava sitt berättigande.
Men, då det ingalunda är visst, att en automobil med högre hästkraftantal
under alla omständigheter är tyngre än en sådan med lägre antal hästkrafter
och tvärtom, samt tvekan dessutom mången gång kan råda rörande
innebörden av begreppet hästkraftantal i detta sammanhang, så ifrågasätter
länsstyrelsen, huruvida icke enbart motorfordonets tyngd, som med
lätthet torde kunna utrönas, skulle utgöra en både säkrare och rättvisare
grund för skattens beräknande. Dessutom förordar länsstyrelsen, att en
de] av skatten lägges på gummiringarna. En dylik skatt skulle nämligen
komma att drabba den verkliga automobiltrafiken.

Länsstyrelsen i Örebro län anför, bland annat:

Enär frågan om beräknande av det belopp, som bör för en automobil
erläggas i skatt, utgör ett huvudsakligen tekniskt spörsmål, äger
länsstyrelsen icke möjlighet att med någon säkerhet yttra sig om vad
som härutinnan må vara rättvisast eller lämpligast. Tydligt synes
emellertid vara, att anordnande i form av en stämpelskatt å automobilringar
skulle verka rättvist så till vida, som skatten därigenom komme
att stå i förhållande till de särskilda automobilernas användande och
därigenom också till deras vägslitande verkan. Den i det föreliggande
förslaget upptagna bestämmelsen om skattens beräknande efter hästkraft
och sålunda utan hänsyn till automobilernas större eller mindre
användning kommer däremot att förhållandevis hårdare drabba lyxautomobiler
eller i allmänhet sådana, som endast mera tillfälligt eller
under kortare tider årligen äro i bruk. En sådan påföljd står visserligen
icke i god överensstämmelse med det av kommissionen åberopade,
tydligen också riktiga motivet för ifrågavarande beskattning, nämligen
att denna skall utgöra en ersättning för den skada, som genom automobiltraliken
orsakas å vägarna. Men å andra sidan torde det heller icke

Övriga förslag
till besk
åt tningsnorm.

[Länsstyrelsen
i Skara
borgs län.]

[Länsstyrelsen
i Örebro
län.]

[Styrelsen för
tekniska
högskolan.]

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

kunna anses olämpligt, att huvudsakligen för nöjes- eller sportändamål
använda automobiler, ehuru de komma till mindre användning, drabbas
av skatt efter enahanda beräkningsgrund som de egentliga trafikautomobilerna.
Däremot .synes anledning föreligga därtill, att lastautomobiler,
likasom i allmänhet automobiler med hårda ringar höra, på grund av sin
vägförstörande verkan draga högre skatt än med luftringar försedda
automobiler.

Styrelsen för tekniska högskolan hade anmodat högskolans lärarekollegium
att inkomma med utlåtande i ärendet. Med anledning härav
uppdi’og lärarekollegiet åt en kommitté att avgiva sådant utlåtande.
Sedan nämnda kommitté fullgjort detta uppdrag, har styrelsen till Kungl.
Maj:t insänt utlåtandet.

I utlåtandet anföres, bland annat, följande:

»Någon tillförlitlig'' utredning angående automobilers och hästfordons
relativa åverkan å en väg har enligt vårt förmenande ännu ej utförts, varför
något stöd genom siffror att bestämma automobilers vägförstörande verkan i
jämförelse med hästfordons synes oss omöjligt att åstadkomma. Emellertid har
erfarenheten otvivelaktigt givit vid handen dels att våra nuvarande vägar i allmänhet
äro för svaga för trafik med tunga lastbiler, och således genom dessa
överansträngas eller förstöras, dels att vid persontransport genom personal! tomobiler
vägarna slitas mer per personkilometer än genom hästfordon, samt dels
att den bekväma och snabba biltrafiken föranleder långt flera och längre resor
utanför de resandes hemort, således åstadkommande ett avsevärt större slitage
på vägarna utanför det egna väghållningsdistriktet och därigenom större
kostnader för dessa vägdistrikt än genom hästfordonen.

En automobilskatt, vilkens avkastning användes till vägarnas underhåll
och förbättring, synes oss fördenskull befogad.

Enligt vägkommissionens förslag skulle man kunna påräkna för år 1923.
d. v. s. det första året, för både automobiler och motorcyklar ett sammanlagt
skattebelopp av cirka 3,000,000 kronor. Nu finnes tyvärr ingen utredning angående
den verkliga kostnaden för våld nuvarande vägunderhåll, såväl det kontant
betalda som det in natura presterade, och således är det ej heller möjligt
att ens ungefärligen beräkna, huru stort procentuellt tillskott den nämnda automobilskatten
skulle utgöra till den förutvarande vägunderhållskostnaden, d. v. s.
i vilken mån skatten skulle tjäna till att lätta väghållningsbördan respektive
bidraga till vägnätets inom riket förbättring. Något bidrag innebär emellertid
alltid denna skatt och erfarenheten får väl sedermera angiva om och i vilken
mån skatteskalan behöver ändras.

I § 5 angives själva skatteskalan i en viss proportion till bilens
''nyttiga hästkraftantal’, vilket, dess maximalvärde nämligen, tvivelsutan ger
ett rätt så träffande uttryck för bilens vägförstörande förmåga, antingen den
krossar vägen genom sin tyngd, såsom vid lastbiler, eller den sliter vägen genom
sin hastighet såsom vid personbiler. Beträffande själva paragrafens avfattning,
liksom tillsvidare själva skatteskalan, vilja vi ej göra någon erinran,
men i stället emot det av vägkommissionen föreslagna sättet för beräkning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

bilmotorns nyttiga hästkraftantal, vilket, trots att det vedertagits i såväl Tyskland
som Danmark och Norge, är principiellt felaktigt och ledande till orättvis
beskattning av lastbilerna gentemot personbilerna, vilket från synpunkten
av den nytta de respektive bilerna göra, knappast kan anses berättigat, ävensom
av med fyrtaktmotorer drivna automobiler gentemot värmemotorer av annat
slag och elektromotordrivna vagnar.

Motorns verkliga maximaleffekt, som rättvisligen bör läggas till grund
för beräkning av dess nyttiga hästkraftantal på drivhjulen, kan ej konstateras
utan rätt vidlyftiga prov. Däremot kan medelst en formel uträknas den effekt
motorn, om den är lämpligt konstruerad, kan utveckla. Den av kommissionen
föreslagna formeln för vanliga fyrtaktmotorer HK = O.s . i . d2 . s leder emellertid
på grund av dess ofullständighet i regel till felaktiga resultat, enär i
formeln ingår motorns slaglängd men ej dess omloppstal, vilket för olika stora
motorer är avsevärt olika. Då på grund av en del tekniska och ekonomiska orsaker
produkten av slaglängden och omloppstalet vid fyrtaktmotorerna i
allmänhet är mycket litet varierande, under det att dessa båda faktorer var
för sig kunna variera avsevärt (vid bilmotorer, slaglängden från 8 till 20 centimeter
och omloppstalet samtidigt i ungefärligen omvänd proportion från 2,000
till 800 varv per minut) inses lätt att, om såsom i kommissionens formel endast
slaglängden insättes, formeln kan visa riktigt vid ett visst omloppstal, i
förslaget 800 varv per minut, men måste vara felaktig och giva för små värden
vid motorer med högre omloppstal, d. v. s. för alla snabbgående lätta personbilmotorer.
Uteslutes däremot både slaglängd och omloppstal ur formeln, kommer
densamma, om koefficienten vederbörligen avpassas, att närmare angiva
det verkliga hästkraftantalet, för såväl störa, långsamtgående som för smärre
snabbgående motorer. I anslutning till vad vi här ovan anfört, anse vi att formeln
för beräkning av fyrtaktmotorns nyttiga hästkraftantal bör hava följande
utseende: HK = 0.055 i d2 då i = antalet cylindrar och d = cylinder diametern i
centimeter.

Enär indicering av hastigt gående motorer alltid ger mycket osäkra resultat,
användes fördenskull denna metod aldrig annat än för rent vetenskapligt
ändamål, utan måste effekten, där den ej såsom vid fyrtaktmotorerna kan
approximativt beräknas, bestämmas genom bromsningsprov, varvid motorns
omloppstal bör vara det varmed den skall arbeta i automobilen, d. v. s. det för
motorn ifråga mest ekonomiska. I fråga om automobil, försedd med tvåtakts
explosionsmotor, med fyrtakts explosionsmotor av annan än normal konstruktion
eller med ångmotor, bör därför det nyttiga hästkraftantalet bestämmas
till 75 procent av motorns bromsade hästkraftantal vid det för motorn mest
ekonomiska omloppstalet, enligt certifikat från vederbörande fabrik.»

Sveriges trafikbilägares riksförbund vänder sig till en början mot
en gummiringsbeskattning ocli framhåller därvid, att, om en dylik skatt
komme till stånd, säkerligen dessförinnan stora partier gummiringar
skulle upplagras bos enskilda automobilägare, i synnerhet rika privatpersoner
och större bolag. En privat automobilägare skulle säkerligen skaffa sig flera
automobildäck och begagna desamma någon kortare tid för att på så sätt
kunna undgå dessas beskattande, när skatten infördes. I många fall
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 käft. (Nr 199.) 7

[Sveriges trafikbilägares

riksförbund]

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

[Övriga

yttranden.]

skulle han på så sätt säkerligen vara försedd med obeskattade ringar
för minst 3 å 4 år framåt. En skatt på gummiringar skulle sålunda
genast och hårdast träffa dem, vilka för sin existens vore tvungna
att föra automobil. Dessutom skulle automobilägarna komma att i stor utsträckning
reparera sina gamla däck, varigenom säkerligen utbytet av
skatten icke skulle bliva det beräknade. Genom skatt på pneumatiska
gummiringar, vilka erkänt skada vägarna mindre än något annat ringämne,
skulle kanske andra materialier kunna komma till användning,
och på så vis skulle en gummiskatt kunna motarbeta användandet av
det för vägarnas bestånd bästa ringmaterialet, nämligen gummit. Införandet
av en bensinbeskattning skulle också stöta på stora svårigheter.
Åven om man skulle kunna ordna saken så, att såväl skattepliktig som
skattefri bensin skulle kunna säljas, så vore frågan ej därmed löst. En
lantbrukare t. ex. använde bensin både för sina lantbruksmaskiners
drift och för sin automobil och en fabrik använde kanske för sin fabrikation
bensin och hade dessutom kanske en eller flera automobiler. Huru skulle
det nu kunna kontrolleras vilka kvantiteter, som användes för olika
ändamål. Förbundet ansåge också, att användandet av vägmätare för
skattens beräknande icke borde komma i fråga, och framhölle därvid, att
mångårig erfarenhet visat, att de på automobiler använda vägmätarna på
grund av sin känsliga och klena konstruktion icke hölle någon längre
tid utan ofta mitt under en körning komme ur funktion. Förbundet förordar
slutligen automobilskattens beräknande efter automobilens egen vikt med
skattens stigande efter antalet hästkrafter samt hästkraftantalets bestämmande
efter automobilklubbens formel.

Skattens läggande på d^t för automobildriften nödiga bränslet
förordas av bland andra Blekinge samt Göteborgs och Bohus läns landstings
förvaltningsutskott, magistraterna i Trälleborg och Askersund,
stadsstyrelsen i Mjölby samt stadsfullmäktige i Falköping och Nora.

Särskilt magistraten i Trälleborg har närmare angivit, huru den
tänkt sig en skatt å bensin anordnad. Mot invändningen att industrin,
motorbåtar och flygmaskiner m. m. kräva bensin för sin drift, framhåller
magistraten, att de kvantiteter bensin, som härför åtgå, utgöra
en relativt liten del i förhållande till vad automobildriften kräver. I de
fall, där det kunde påvisas, att bensinen skulle användas för icke automobildrift,
kunde det givas restitution och ett lägre pris hållas. Restitution
skulle kunna erhållas antingen efter en på heder och samvete avgiven
deklaration angående bensinens användning, ett förfaringssätt, som tilllämpades
i betydligt viktigare ekonomiska förhållanden, eller genom tillståndsbevis,
meddelade för industrier av yrkesinspektör eller annan lämplig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

person för viss tid, och för övriga avnämare av annan myndighet, t. ex.
av magistrater eller landsfiskaler.

Beträffande skattens storlek har från åtskilliga håll anmärkts, att Skatteskalan,
den av vägkommissionen föreslagna skatten vore för högt tilltagen.

Särskilt har man ansett, att motorcyklarna bleve för högt beskattade.

Man har framhållit, att motorcyklar användas allt mer och mer av
mindre bemedlade personer, vilka, boende kanske på avsevärda avstånd
från sina arbetsplatser, begagna sig av desamma för att komma till
och från sitt arbete. Från myndigheter i Norrland har framhållits, att
det vore orättvist, att man för deautomobiler, som användes i Norrland,
skulle betala lika hög skatt som för dem i övriga delar av landet. De
norrländska automobilerna kunde nämligen, har man förmenat, ej tagas
i bruk mera än under halva året, under det att övriga automobiler vore
i trafik hela året om, i följd varav, därest skatten skulle beräknas efter
samma norm för alla automobiler, de norrländska bleve dubbelt så hårt
beskattade som landets övriga automobiler. Några myndigheter hava
ansett, att automobiler i yrkesmässig persontrafik skulle enligt kommissionens
förslag bliva för högt beskattade. Andra hava uttalat, att lyxeller
privatautomobiler borde beskattas högre än andra. Från många
håll har även påpekats den stora skada, som lastautomobilerna förorsaka
å vägarna, varför dessa automobiler borde beskattas högre än andra.

Det torde utan tvivel vara riktigt, att, såsom vägkommissionen Departementsframhållit,
automobilens hästkraftantal utgör ett gott uttryck för auto- chefen''
mobilens tyngd och den hastighet, varmed automobilen kan framföras,
det vill säga de egenskaper hos automobilen, som kunna inverka förslitande
å vägarna. Om alla automobiler vore i trafik under lika lång
tid, och om man vid framförandet av eu automobil finge beträffande
körhastigheten fullt utnyttja dess hästkrafter, vore det därför riktigt att
för bestämmandet av den förslitande inverkan, en automobil åstadkommer
å vägbanan, lägga hästkraftantalet till grund. Nu har det emellertid
från flertalet av dem, som yttrat sig över förslaget i denna del, påpekats,
ätten automobil under året tillryggalägger en måhända mångdubbelt
längre vägsträcka än en annan. Då skatten, har det vidare framhållits,
skulle utgå såsom ersättning för den merkostnad, som åsamkades landets
vägkommuner för vägunderhållet, och denna merkostnad givetvis vore
beroende av ej allenast automobilens tyngd och körhastighet utan jämväl
den vägsträcka, som den tillryggalagt, vore det stridande mot principen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

för skattens utgående att vid ''bestämmandet av densamma uteslutande
taga hänsyn till hästkraftantalet.

Jag delar de framkomna betänkligheterna mot kommissionens förslag
i nu föreliggande fråga. En skatt, lagd efter de grunder, som
kommissionen föreslagit, skulle otvivelaktigt i viss mån bliva en lyxskatt
för de personer, som endast obetydligt använda sina automobiler.
Såsom redan förut framhållits, anser jag mig emellertid icke böra i
detta sammanhang föreslå en lyxbeskattning: av automobiler. Genom
en skatt å någon för automobilen nödig förbrukningsartikel, såsom
bensinen eller gummiringarna, skulle i huvudsak de faktorer, som äro
av betydelse för bestämmandet av en automobils vägförslitande inverkan,
nämligen tyngd, körhastighet och tillryggalagd vägsträcka, komma att
beaktas. Åtgången av bensin och gummiringar är nämligen beroende
på såväl tyngden och körhastigheten som vägsträckan. För att få skatten
bestämd ej blott efter hästkraftantalet såsom mätare på automobilens
tyngd och körhastighet utan också efter den tillryggalagda våglängden
har man även ifrågasatt, att vägmätare skulle anbringas å varje autobil,
eller att varje ägare i en på heder och samvete avgiven deklaration
skulle angiva den våglängd, som under viss tid tillryggalagts.
Då emellertid, såsom det från åtskilliga håll framhållits, bensin
användes för drivandet av ej allenast automobiler utan jämväl andra
maskiner samt det torde möta oöverstigliga hinder att anordna en
bensinskatt så, att den endast komme att drabba automobildriften, kan
jag ej förorda en dylik beskattningsform. Ej heller anordningar med
vägmätare eller deklaration av tillryggalagd våglängd böra komma i
fråga. Någon fullt tillförlitlig vägmätare lärer ej finnas att tillgå, och
deklarationsplikt för automobilägarna skulle säkerligen leda till många
trakasserier, varförutom det nog skulle visa sig praktiskt omöjligt att
kontrollera uppgifternas riktighet. Däremot anser jag, att man genom
en beskattning av gummiringarna — varmed jag förstår de s. k. ytterdäcken
i de fall, då dubbla ringar användas — bör kunna erhålla en
lämplig beskattningsform.

De mera vägande skäl, som framkommit mot en dylik beskattningsform,
äro följande. Då ringarna slitas mera ju sämre vägarna
äro, skulle en gummiringsbeskattning leda till ett slags premiering av
ett dåligt vägväsende. Det skulle möta synnerligen stora svårigheter
att på ett tillfredsställande sätt kunna uttaga en gummiringsskatt. För
att förhindra, att inom landet tillverkade ringar komme ut i marknaden
utan att skatt för dem erlades, skulle erfordras en omständlig och dyrbar
kontroll. Dessutom skulle med sannolikhet automobilägarna begagna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

sina ringar under längre tid, än som vore förenligt med klok omsorg
om motorfordonets hållbarhet och trafiksäkerheten.

Dessa skäl mot en gummiringsbeskattning finner jag för min del
ej avgörande. Visserligen torde det vara riktigt, att ringarna slitas
mera vid trafik å dåliga vägar än å goda vägar, men å andra sidan
har erfarenheten lärt, att automobilerna slita de dåligt byggda vägarna
betydligt mera än de vägar, som befinna sig i gott skick. Då skatten
skall utgå såsom ersättning för av automobilerna förorsakad vägslitning,
är det därför icke utan skäl, om för de automobiler, som trafikera dåliga
vägar, kommer att utgå större belopp i skatt än för dem, som framföras
å göda vägar. Skattens uttagande bör kunna antagas bliva ordnad
på ett fullt tillfredsställande sätt, om den beträffande importerade
ringar uttages i samband med tullen av tullverket och beträffande bär
i landet tillverkade ringar erlägges till vederbörande länsstyrelse av
tillverkaren, t. ex. kvartalsvis i samband med avlämnande av en
på heder och samvete avgiven deklaration angående vikten å under
kvartalet levererade ringar. För kontrollen bör länsstyrelsen kunna
tillsätta ^syningsmän, som böra äga rätt att genomgå tillverkarens
böcker för granskning av deklarationens riktighet. I detta sammanhang
vill jag nämna, att enligt de upplysningar, jag kunnat förskaffa mig,
för närvarande ej lärer finnas mera än två fabriker inom landet, som
tillverka automobilgummiringar, nämligen gummifabrikerna i Trälleborg
och Gislaved. Avväges gummiringsskatten på ett lämpligt sätt, så att
ej den skatt, som kommer att belöpa på varje ring, blir för betungande,
torde ingen automobilägare finna med sin fördel förenligt att
använda sina ringar under längre tid, än som redan under nuvarande
förhållanden kan anses förenligt med klok omsorg och eftertanke.

För att undvika de olägenheter, som man å vissa håll förmenat
skulle bliva förenade med en gummiringsbeskattning, torde det emellertid
visa sig nödvändigt att ej uttaga automobilskalten uteslutande på
detta sätt.

Man får därför söka en annan grund, efter vilken automobilerna
kunna bliva ytterligare beskattade. Såsom jag redan framhållit, kan en
bränsleskatt ej lämpligen komma i fråga. Återstår då ej annat än att,
såsom vägkommissionen föreslagit, beskatta själva automobilerna. För
en sådan beskattning lär väl knappast annan form stå till buds än
antingen en skatt efter hästkraftantal eller en skatt efter automobilens
tyngd. Genom en beskattning i vare sig den ena eller andra formen
kommer man visserligen att, såsom redan framhållits, i viss mån bryta

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

mot den av vägkommissionen uttalade principen, att skatten borde utgå
såsom ersättning för den merkostnad, automobildriften förorsakar väghållarna
för vägunderhållet. I stället bleve det själva innehavet av en
automobil, som beskattades. Då man emellertid enligt min mening vid
bedömande av frågan om det berättigade i automobilismens beskattande
även synes böra anlägga den synpunkten, att det må anses rimligt, att
automobilägarna få sig ålagt att i skatteväg särskilt bidraga till erhållandet
av för biltrafik lämpade, väl byggda och underhållna vägar,
finner jag det — även om jag bortser från den likvisst synnerligen
viktiga praktiska hänsynen — ej opåkallat, att även själva innehavet av
automobil i viss mån beskattas.

Vad vidare beträffar frågan, huruvida skatten bör bestämmas efter
automobilens hästkraftantal eller efter dess tyngd, finner jag mig böra
föreslå den sistnämnda beskattningsformen. Visserligen är hästkraftantalet
i viss mån en mätare på eu automobils två vägförslitande egenskaper,
tyngden och körhastigheten. Av den föregående redogörelsen
framgår emellertid, att om sättet för hästkraftantalets beräkning yppat
sig synnerligen olika åsikter, varför ett visst osäkerhetsmoment måste
anses vidlåda även en beräkning efter hästkraftantalet. Då det därjämte
ej är tillåtet att färdas med större hastighet än 40 kilometer i timmen
och åtminstone de flesta personautomobiler, oavsett hästkraftantalet, vid
färd å slät väg komma upp till denna hastighet, anser jags, att man
utan att träda rättvisan för nära kan bortse från hästkraftantalet och
hålla sig till automobilens vikt såsom mätare för skatten. Denna utväg
erbjuder fördelen av en påtaglig enkelhet, då uppgift angående vikten
redan förefinnes i automobilregistret.

En automobilskatt, beräknad efter de grunder och till det belopp,
som vägkommissionen föreslagit, motsvarar, enligt vad 1920 års automobilsakkunniga
framhållit, i genomsnitt 200 kronor per automobil och 50
kronor per motorcykel. Den 1 december 1921 funnos i riket inregistrerade
27,466 automobiler och 18,979 motorcyklar. Enligt nyssnämnda
beräkningsgrund skulle alltså skatten komma att giva bortåt 6,500,000
kronor om året.

Efter inhämtade upplysningar dels rörande importen och exporten
av automobilgummiringar under åren 1919, 1920 och 1921 och dels
rörande ungefärliga årliga tillverkningen av sådana ringar har jag beräknat,
att årliga gummiringsförbrukningen här i landet för närvarande
kan antagas uppgå till i runt tal 1,200,000 kilogram. För att en gummiringsskatt,
vilken enligt mitt förmenande lämpligen bör beräknas efter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

vikt, skulle ensamt för sig giva ett årligt utbyte av 6,500,000 kronor,
måste man å varje kilogram gummi lägga en skatt av över 5 kronor.
Efter en skattesats av 5 kronor per kilogram skulle skatten komma att
för vissa slag av biler verka på följande sätt. . För eu Fordautomobil
med ringar av små dimensioner begagnas vanligen framhjulsringar med
en vikt av 4.7 kilogram och bakhjulsringar med en vikt av 5.9 kilogram.
För en uppsättning ringar skulle således i skatt erläggas 106 kronor.
En dylik uppsättning kostar för närvarande omkring 348 kronor. Andra
mycket i bruk varande ringar, som användas på Chevrolet- och Overlandautomobiler,
väga 8.3 kilogram. En dylik ring kostar för närvarande
cirka 145 kronor. Skatten för en uppsättning sådana ringar skulle
således uppgå till 166 kronor för ett nuvarande inköpspris av 580 kronor.
För vanliga droskautomobiler begagnas ringar, vägande omkring 12 kilogram.
Det har ansetts, att en dylik automobil i regel försliter minst 10
ringar om året. En droskautomobil skulle således i allmänhet betungas
av en årlig skatt på minst 600 kronor. För de flesta 2 till 3 tons lastautomobilerna
begagnas massiva ringar, vägande 56.3 kilogram per
styck. En fullständig uppsättning dylika ringar utgör 6 stycken; för
varje bakhjul åtgå nämligen 2 ringar. Man kan antaga, att under normala
förhållanden en dylik automobil försliter två uppsättningar om året.
För en lastautomobil skulle således få betalas en årlig skatt av icke
mindre än närmare 3,400 kronor. En skatt av 5 kronor per kilogram
gummi skulle alltså påtagligen bliva så hög, att automobilägaren lätteligen
skulle frestas att låta ringarna vara i bruk under längre tid, än
som vore förenligt med god omsorg om automobilens hållbarhet och
trafiksäkerheten, varjämte drosk- och lastautomobilerna skulle bliva
oskäligt högt beskattade särskilt med hänsyn till deras nytta såsom samfärdsmedel.
Jag anser mig ej kunna förorda en högre skatt å automobilgummiringar
än 1 krona 50 öre per kilogram. Årliga inkomsten av
en gummiringsskatt kan med denna skattesats antagas bliva omkring
1,800,000 kronor.

Vad vidare angår storleken av en å själva automobilen lagd skatt,
anser jag, att man till att börja med bör gå fram med ganska stor försiktighet,
så att skatten ej blir alltför tung och därigenom kommer att
verka hämmande på automobilismens utveckling. Jag föreslår en årlig
skatt efter följande regler, nämligen för motorcykel utan bivagn (en
motorcykel väger i genomsnitt omkring 125 kilogram) 10 kronor, för
motorcykel med bivagn 20 kronor, för vanlig automobil, försedd med
gummiringar, 8 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av

Skattemedlens
fördelning.

Vägkommissionens
förslag.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

automobilens egen vikt samt för vanlig automobil, försedd med ringar
av annat ämne än gummi, 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram
av automobilens egen vikt. Kan denna höga skattesats bidraga
till att användandet av andra ringar än gummiringar upphör, finner jag
detta endast innebära en fördel.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag haft under övervägande
att även föreslå beskattning av släpvagnar till automobiler. Sådana vagnar
lära, om ock i ringa utsträckning, hava börjat komma till användning
här och var på landsbygden. Emellertid anser jag, att med frågan om
dylika vagnars beskattande bör anstå, till dess användningen av desamma
vunnit ökad spridning.

Inuan jag lämnar frågan om skattenormen, vill jag nämna något
angående det antagliga årliga utbytet av skatten å själva automobilerna.
De i riket den 1 december 1921 inregistrerade automobilernas (motorcyklarna
därvid ej medräknade) egen vikt uppgick till sammanlagt 35,755,181
kilogram. För de egentliga automobilerna kan således påräknas en skatt
av i runt tal 2,860,000 kronor årligen. Antalet inregistrerade motorcyklar
utgjorde den 1 december 1921 18,979. Om man antager, att hälften
av dessa äro försedda med bivagn, skulle den årliga skatteinkomsten
av motorcyklarna kunna antagas uppgå till i runt tal 280,000 kronor.

Medräknar man gummiringsskatten, skulle alltså den årliga skatteintäkten
från motorfordonen kunna antagas komma att uppgå till närmare
5 miljoner kronor.

Jag övergår nu till frågan angående fördelningen av de medel,
som komma att inflyta genom en automobilskatt och en gummiringsskatt.

Vägkommissionen har ansett, att städerna icke i någon mån borde
erhålla delaktighet i automobilskattemedlen, utan att desamma borde
oavkortade tilldelas landsbygdens vägkommuner. Till stöd för denna sin
ståndpunkt har kommissionen anfört i huvudsak följande. Genom den
livliga motortrafiken i städerna vore visserligen därvarande vägar i högre
grad än vägarna på landet utsatta för slitning genom nämnda trafik,
och likaledes vore städernas gator trots sin starkare byggnad i viss
mån påverkade av automobilerna, särskilt de tyngre, vilka framför allt
rörde sig just inom städerna, men å andra sidan betydde städernas vägr
hållning i jämförelse med landsbygdens kvantitativt föga. Emellertid
vore det framför allt ur en annan synpunkt, som saken beträffande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

städerna läge på annat sätt än för landsbygden. Någon fråga om lindring
i städernas väg- och gatuhållningsbesvär föreläge icke; det både
aldrig gjorts gällande, att dessa besvär skulle vara så tryckande, att
statsmakternas mellankomst med särskilda anordningar i dylikt syfte
vore erforderlig. Bekant vore däremot, hurusom just väghållningen på
landet, såsom en erkänt tyngande börda, sedan länge varit föremål för
statsmakternas särskilda uppmärksamhet och omsorger. Dessutom skulle
— därest man ville tillerkänna städerna andel i skattemedlen — frågan
om fördelningen av dessa medel framkalla särskilda svårigheter. I de
städer, där gatu- och vägunderhållet ålåge städerna själva, mötte härutinnan
inga svårigheter. Medlen behövde endast inflyta i respektive
städers kassor. Men i ett stort antal städer sköttes underhållet av vissa
kategorier av stadens invånare antingen ensamma eller ock i förening
med staden. Att efter en rättvis grund på dessa enskilda gatu- och
väghållare fördela skattemedlen skulle bliva betydligt vanskligt. Mot
invändningen, att den nya skatten, i vad den drabbade vederbörande
inom städerna, komme att framstå som en beskattning av städerna till
landsbygdens förmån, erinrade kommissionen, att städerna redan nu i
själva verket finge vidkännas en beskattning för landsbygdens vägväsen,
nämligen genom statens betydande bidrag till väghållningen på
landet.

Ej heller landsbygdens stadsliknande samhällen, d. v. s. de samhällen,
å vilka stadsplanelagen ägde tillämpning, borde enligt kommissionens
mening komma i åtnjutande av några skattemedel för nämnda
samhällens enskilda väghållningsbesvär.

Kommissionens förslag till fördelning har mött så gott som enhällig
opposition från de över förslaget hörda myndigheterna. Särskilt
hava städer, köpingar och municipalsamhällen framhållit den orättvisa,
som kommissionens förslag innehölle därutinnan, att ej dessa samhällen
finge del av skattemedlen; och hava de därvid i huvudsak framhållit
samma synpunkter, som Svenska stadsförbundet närmare utvecklat i sitt
utlåtande över kommissionens förslag.

Svenska stadsförbundet anför i sitt utlåtande, bland annat,
följande:

Yttrande}''..

Svenska

stadsför

bundet.)

»Kommissionen gör till en början gällande, att gatu- och väghålhiingen i
stadssamhällena icke i någon avsevärd grad försvåras genom automobiltrafiken.
Dessa samhällens starkare byggda gator vore icke på långt när i samma
omfattning som landsbygdens svagare vägnät utsatta för särskild påfrestning
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. (Nr 199.) 8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

av de motordrivna fordonen. Någon anledning att kräva vederlag för försvårad
gatuhållning funnes sålunda icke. Vad återigen väghållningen anginge,
vore denna inom stadssamhällena kvantitativt så obetydlig i jämförelse med
landsbygdens, att bilskattemedlens utdelande jämväl bland dessa samhällen i
deras egenskap av väghållningskommuner icke kunde anses vara av förhållandena
påkallat.

Den utredning, som från kommissionens sida förebragts till styrkande av
nyss återgivna påståenden, är anmärkningsvärt knapphändig och bristfällig.

Även om det vore riktigt, att gator av bättre byggnadstyp i följd av sin
större härdighet äro jämförelsevis litet utsatta för slitning genom motortrafiken,
återstår att visa, att stadsgatorna i allmänhet kunna hänföras till denna
bättre byggnadstyp. Utan närmare undersökning synes kommissionen hava utgått
ifrån, att så är förhållandet. Detta överensstämmer emellertid ingalunda
med verkligheten. Uttömmande uppgifter rörande den tekniska beskaffenheten
av stadssamhällenas gatunät finnas visserligen ej samlade, men det material,
som i detta hänseende föreligger i Kommunaltekniska föreningens gatustatistik
och de större kommunala gatuförvaltningarnas årsberättelser, medger dock en
ganska god överblick av det faktiska läget. Av detta material kan med stor
grad av säkerhet slutas, att icke ens i de största städerna, vilkas gatuväsen givetvis
står högst, arealen av s. k. bättre gator1 överstiger 60 procent av gatunätets
hela körbaneareal, medan återstoden av gatunätet — 40 procent eller
mera —- utförts med s. k. sämre beläggning.2 I medelstora och mindre städer
användes den sämre beläggningen i betydligt större utsträckning, och det skulle
icke möta några svårigheter att uppräkna en hel rad av städer och stadssamhällen
med ett till omfattningen ganska ansenligt gatunät, där ännu icke en
enda gatusträcka kunnat påkostas gedignare utförande än de vanliga vägarna
på landsbygden. Antages det, att av städernas och de stadsliknande samhällenas
samtliga gator genomsnittligen 30 procent tillhöra den bättre byggnadstypen,
har man säkerligen snarare räknat för högt än för lågt. Med avseende
å återstående 70 procent kan den av kommissionen anförda synpunkten om
automobiltrafikens relativa oskadlighet omöjligen äga giltighet. Därest, såsom
allmänt erkännes, motortrafiken utgör en försvårande faktor vid vägunderhållet
på den egentliga landsbygden, så måste självfallet svårigheterna bliva ännu
mera kännbara i fråga om underhållet av stadsgator av svagare typ, då ju
dessa gator i regeln äro föremål för långt intensivare automobiltrafik än någonsin
landsbygdens vägnät.

Härtill kommer, att vägkommissionen helt visst underskattat den förslitande
inverkan, som motortrafiken utövar även å bättre byggda gator. Den
dag för dag ökade användningen av lastautomobiler medför otvivelaktigt en
stark ökning jämväl av utgifterna för dylika gators underhåll, att ej tala om
de kostnader och obehag, som denna tunga automobiltrafik visat sig kunna för -

1 Belagda med asfalt, träkubb, betong, huggen eller tuktad sten, smågatsten eller impregnerad
makadam.

2 Fältsten, vanlig makadam eller grus.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

orsaka i form av skador å äldre broar och å mindre solitt utförda husbyggnader
invid livligt trafikerade gator. Erfarenheter av detta slag hava i många
städer framtvingat särskilda ordningsföreskrifter med förhud mot framförande
av lastautomobiler på vissa gator och broar, som i annat fall skulle utsättas för
faran att helt och hållet förstöras. Ehuru på sådant sätt olägenheterna av den
tyngre motortrafiken i någon mån kunnat begränsas, kvarstår dock alltid det
faktum, att de gator, som äro upplåtna för dylik trafik, kräva ett proportionsvis
dyrbarare underhåll än eljest skulle vara behövligt. I detta sammanhang
bör ock uppmärksammas, att den bättre utrustning, som vissa av stadssamhällenas
gator erhållit, väsentligen tillkomma i syfte att bereda trafiken, ej minst
automobiltrafiken, lättnad och bekvämlighet, samt att dessa gator just i följd
av sin högre kvalitet ställa sig synnerligen dyrbara ej blott i anläggning utan
även i underhåll.

Såsom i inledningen till kommissionens betänkande erinras, är en särbeskattning
av det slag, varom nu är fråga, principiellt lika berättigad vare sig
det gäller att åstadkomma vederlag för olägenheter och merkostnader, som en
viss rörelse åsamkar kommunen, eller ersättning för kommunens utgifter för
någon anläggning eller anordning, varav samma rörelse kan påvisas draga
särskild nytta. Ur bägge dessa synpunkter, av vilka den ena företrädesvis äger
giltighet i avseende å de svagare byggda och den andra i avseende å de starkare
byggda gatorna, måste det, enligt vad styrelsen ovan framhållit, anses skäligt,
att vid automobilskattemedlens fördelning hänsyn tages jämväl till stadssamhällenas
gatuhållningskyldighet. Med så mycket större fog kan detta krav
framställas, som det ju är väl känt, att den alltmer tilltagande biltrafiken förorsakar
dessa samhällen icke oväsentliga merkostnader även för andra ändamål
än underhållet av gatorna. Särskilt må erinras om storstädernas växande utgifter
för den specialgren av ordningspolisen, som gatutrafikens fullständiga
omvandling genom automobilerna nödvändiggjort, samt om kostnaderna för
gators och vägars bevattning under sommartiden. Sistnämnda kostnader äro
framför allt kännbara i de mindre stadssamhällena med deras klent byggda gator
och i regeln ansträngda ekonomi. Exempel kunna anföras, då dylika samhällen,
belägna vid en knutpunkt för landsvägstrafiken, årligen nödgats offra
efter deras förhållanden högst ansenliga summor för att i någon man neutralisera
dammplågan, vilken ju aldrig helt kan undgås vid livlig biltrafik på
enklare belagda gator och naturligtvis vållar större skada och obehag i ett
tättbebyggt samhälle än på öppna landsbygden.»

Sedan stadsförbundet därefter, bland annat, framhållit, att längden
av städernas (de stadsliknande landsbygdssamhällena därvid ej medräknade)
gata- och vägnät kunde antagas utgöra omkring 18 procent
av längden utav landsbygdens för automobiltrafik upplåtna vägnät, yttrar
stadsförbundet slutligen:

»Sist i raden bland de skäl, som ansetts tala emot stadssamhällenas delaktighet
i automobilskattemedlen, anföres, att man genom ett motsatt förfa -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

rande skulle inveckla sig i särskilda svårigheter med avseende å själva fördelningen.
Utan risk att taga alltför mycket fel kan man nog våga det påståendet,
att dessa svårigheter, vilkas förhandenvaro ingalunda skall bestridas, för
kommissionen torde hava framstått såsom det egentliga och avgörande hindret
för städernas likställighet med landsbygden på ifrågavarande beskattningsomr
„e''. ®-ur bekvämt det än må vara att så mycket som möjligt förenkla ett besvärligt
ekonomiskt problem, lär väl dock en sådan förenkling te sig tämligen
värdelös, därest den ernas pa bekostnad av någon parts rättmätiga intressen.
Och det är detta, som enligt styrelsens mening skett, då man velat frånkänna
stadssamhällena varje andel i automobilskattens avkastning.

Kommissionens erinran, att någon absolut oomtvistlig grund för automobilskattemedlens
utskiftning mellan landsbygden, å ena, och stadssamhällena,
å andra sidan, icke kan utfinnas, är naturligtvis alldeles riktig. Men det är icke
heller härpå det kommer an, utan huvudsaken i detta som i andra liknande fall
måste anses vara, att den delningsgrund, som väljes, leder till ett i stort sett
rattvist och förnuftigt resultat. Enligt styrelsens uppfattning skulle detta anspråk
väl fyllas, om folkmängdsförhållandet lädes till underlag för den primära
delningen, så att landsbygden och stadssamhällena årligen bekomme så
stor del av skattens totala avkastning, som svarar emot folkmängdens procentuella
fördelning dem emellan enligt senaste tillgängliga officiella befolkningsstatistik.
Med nuvarande befolkningssiffror skulle stadssamhällena genom en
sådan anordning erhålla omkring 32 procent av inflytande bilskattemedel, vilket
lärer få anses innefatta en synnerligen blygsam fordran i betraktande av
att det långt övervägande flertalet motorfordon är hemmahörande i dessa samhällen
och att i följd härav och av andra orsaker, på vilka det torde vara överflödigt
att nu närmare ingå, biltrafiken i särskild grad koncentrerats till städerna
och samhällena. Såsom redan framhållits, måste därför olägenheterna
av denna trafik där bliva proportionsvis mycket större än på den egentliga
landsbygden. Om landsbygden det oaktat tillerkännes huvudparten eller mera
än 2/a av de särskilda skattebidragen från ifrågavarande trafik, torde åtminstone
ej med fog kunna göras gällande, att dess intressen blivit på något sätt eftersatta.

För fördelningen mellan stadssamhällena inbördes av dem kollektivt tillkommande
belopp kunna flera metoder ifrågasättas. Styrelsen har efter övervägande
av olika möjligheter stannat vid den meningen, att denna sekundära
fördelning lämpligast bör ske efter folkmängdsförhållandet och efter förhållandet
mellan vederbörande samhällens landareal, samt att dessa båda faktorer,
av vilka den ena företrädesvis kan sägas vara ett uttryck för motorfordonens
kvantitativa förekomst, den andra för gatu- och väghållningsskyldighetens omfattning,
böra få göra sig i lika mån gällande. I praktiken skulle fördelningen
alltså tillgå på det sättet, att halva den på stadssamhällena belöpande summan
utskiftades i förhållande till samhällenas folkmängd och den andra hälften i
förhållande till deras landareal, allt i överensstämmelse med den officiella statistikens
senaste siffror. En sådan delningsgrund synes vara väl ägnad att
skipa rättvisa de olika kommunerna emellan, samtidigt som den är enkel och
lätt att tillämpa.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Vad därefter de av vägkommissionen påtalade svårigheterna att
finna någon lämplig form, genom vilken enskilda gata- och väghållare i
städerna, där sådana funnes, skulle kunna beredas den med automobilskatten
avsedda lättnaden i underhållskyldigfeten, framhåller stadsförbundet,
att i 69 av 101 städer, angående vilkas vägunderhåll stadsförbundet
skalfat sig upplysning, enskild vägunderhållsskyldighet överhuvudtaget
icke förekomme, och att, på några få undantag när, denna
skyldighet vore av synnerligen ringa omfattning och betydelse i de
återstående 32 städer, där den ännu gällde. Härefter fortsätter stadsförbundet: »På

samma sätt förhåller det sig med gatuhållning sskyldigheten. Det
äldre systemet att sköta stadssamhällens gatu- och vägväsen genom naturaunderhåll
eller därmed jämförliga prestationer från enskildas sida är nära
nog överallt ställt på avskrivning, och, där det understundom fortfarande förekommer,
bestrider samhället såsom sådant städse ett supplementärt underhåll,
som i regeln torde vara det ur ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste. Några
betänkligheter behöva därför icke möta mot att låta stadssamhällenas andelar
av bilskattemedlen ingå i kommunens gemensamma kassa. I de fall, då billighetshänsyn
kunna anses kräva, att ifrågavarande inkomst till större eller
mindre del användes för nedbringande av enskilda personer åvilande gatu- eller
väghållningsbesvär, skola samhällena helt visst låta sig angeläget vara att
självmant vidtaga härför lämpliga åtgärder. Särskilda föreskrifter i detta
syfte torde sålunda få anses obehövliga.»

Överståthållarämbetet: Skattemedlen borde så fördelas, att hälften
utginge till de väghållningsdistrikt, vilkas vägar särskilt skadades av automobilirafiken,
och den andra hälften användes för anläggande av goda
vägar. Den första hälften borde icke fördelas mellan samtliga vägdistrikt
utan endast emellan dem, som i avsevärd mån lede av automobiltrafiken,
t. ex. de distrikt, som inom sina områden hade de stora stråkvägarna i
landet samt övriga vägar emellan städerna eller de stadsliknande samhällena.
Vägdistrikt, som saknade dylika vägar, borde icke erhålla medel
av ifrågavarande slag, liksom de vägdistrikt, vilka på angiven grund
borde erhålla tilldelning, endast borde komma i åtnjutande därav, i den
mån de hade inom sitt område vägar av nämnda beskaffenhet. Länsstyrelserna
borde för t. ex. varje femårsperiod till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
insända uppgift å de vägar, som borde ifrågakomma. Styrelsen
borde därefter bestämma de grunder, efter vilka de under varje
år av femårsperioden inflytande medlen borde fördelas, samt därefter
årligen verkställa fördelningen. Den andra hälften borde användas för
anläggandet av verkligt goda automobilvägar. Länsstyrelserna borde
även beträffande användandet av denna hälft inkomma med förslag till

[Överståth kilar
ämbetet.]

[Länsstyrelsen
i Stockholms
län.)

[Länsstyrelsen
i Uppsala
län.)

[Länsstyrelsen
i Öster,
götlands län.]

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varefter styrelsen skalle årligen fördela
jämväl dessa belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Därest av medlen en del skulle
komma till användning för nyanläggningar och mera genomgripande, vägförbättringar,
särskilt anpassade efter automobiltrafikens behov, vore det
önskligt, att de belopp, som disponerades härtill, sammanfördes i en för
hela landet gemensam fond, och att utdelning ur denna fond ägde rum
först efter enhetlig prövning av de framställningar, som kunde inkomma
till Kungl. Maj:t från skilda landsdelar. Rätt att göra framställningar
borde tillkomma vägstyrelserna, länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
över vägstyrelsernas framställningar borde yttranden avgivas
av vederbörande länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
En liknande anordning förefunnes för närvarande i fråga om utanordningen
av statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar. Den
del av medlen, som skulle utgå till vägunderhållet, borde först fördelas
mellan stadssamhällena å ena sidan och landsbygdens vägdistrikt å den
andra. Länsstyrelsen kände sig emellertid ej övertygad om att den av
stadsförbundet föreslagna procentsatsen för stadssamhällenas andel vore
den riktiga. Det torde knappast vara riktigt att bestämma storleken
av städernas totala andel enbart enligt förhållandet mellan landsbygdens
och städernas folkmängd. Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke vid fördelningen
jämväl hänsyn borde tayas till omfattningen av väghållningsskyldigheten
samt folkmängdssiffrorna.

Länsstyrelsen i Uppsala län: I avbidan på en reviderad väglagstiftning
borde medlen avsättas till en vägförbättringsfond. Eventuellt
kunde en dylik bestämmelse förbindas med tillägg om rätt för Konungen
att ur fonden utdela bidrag till vägunderhåll eller vägförbättring i sådana
fall, då behovet uppkommit i följd av motortrafik och väghållningsbördan
vore synnerligen betungande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Beträffande fördelningen syntes
vägkommissionens förslag i två hänseenden vara mindre tillfredsställande.
Dels innefattade förslaget icke några garantier, att skatten komme att åvägabringa
någon mot automobilernas försämrande inverkan å de allmänna
vägarna svarande verklig förbättring av samma vägar, utan skulle skatten
säkerligen i många fall endast komma att medföra en direkt lindring
i väghållningsbesväret, dels innebure städernas och de stadsliknande
samhällenas uteslutande från all delaktighet av medlen en orättvisa mot
dessa samhällen, för vilken vägkommissionen icke haft att åberopa några
mera vägande skäl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det syntes länsstyrelsen
skäligt och lämpligt, att skattemedlen anväudes även såsom bidrag dels till
underhåll av sådana vägar, som användas för automobiltrafik, och dels till
byggande av automobilvägar. Beträffande kommissionens förslag om fördelningen
av skattemedlen mellan väghållningsdistrikten på landet framhölles,
att, därest skattemedlen skulle komma att fördelas på sätt kommissionen
föreslagit, medlen måhända till allra största delen skulle tilldelas
väghålluingsdistrikt, som i mycket ringa grad vore lidande av automobiltrafiken,
varförutom skatten icke skulle, åtminstone i full utsträckning,
komma vägunderhållet till godo, då ju skatten enligt förslaget skulle
utdelas till de vägbållningsskjddiga. Enligt länsstyrelsens förmenande
borde därför skattemedlen ingå till statsverket och ställas till Kungl.
Maj:ts disposition för att på ansökan efter Kungl. Maj:ts prövning utlämnas
såsom bidrag till underhåll av vägar, som vore utsatta för slitning
genom automobiltrafiken, samt till byggande av goda automobilvägar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Genom att utdela automobilskattemedlen
till de väghållningsskyldiga i enlighet med kommissionens förslag
vunnes ingalunda det åsyftade ändamålet med skattens utgående,
nämligen att skatten skulle utgöra ett bidrag till vägars underhåll och
förbättring. De väghållningsskyldiga skulle endast erhålla lindring i
vägskatten, utan att någon egentlig förbättring av vägarna härigenom
med visshet åstadkommes. Lämpligare syntes det därför vara, att skatten
användes till förbättring av vägunderhållet, och att skatten fördes
till en fond, från vilken medel utlämnades för angivna ändamålet. Genom
en sådan åtgärd kunde vägarna så småningom förbättras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar önskvärdheten av att skattemedlen
icke utbetalades direkt till väghållarna utan överlämnades till
vägstyrelserna respektive städerna för att uteslutande användas till förbättrat
vägunderhåll på de vägar, som vore särskilt utsatta för påkänning
av automobiltrafiken.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Medlens fördelning mellan väghållningsskyldiga
i förhållande till deras vägfyrktal, såsom kommissionen
föreslagit, skulle icke bringa någon hjälp åt själva vägunderhållet. Lättnaden
för de väghållningsskyldiga skulle ej heller bliva för dem särdeles
märkbar eller av någon större betydelse. Skattemedlen borde så fördelas,
att de tillgodogjordes för vägarnas förbättring. Skattemedlen borde
visserligen fördelas mellan väghållningsdistrikten men ej för att utdelas
till de väghållningsskyldiga utan för att av vägstyrelsen användas efter
plan, som av länsstyrelsen godkändes till vägarnas grundförbättring.
Endast i den mån, som det vore fråga om områdena utanför stadsplanen

[Länsstyrelsen
i Göteborgs
och
Bohus län ]

[Länsstyrelsen
i Skaraborgs
län.)

[Länsstyrelsen
i Gävleborgs
län.]

[Länsstyrelsen
i Jämtlands
län.]

[Länsstyrelsen
i Norrbottens
län.]

• [Kungl.

automobil klubben.

]

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

och där underhållna vägar, borde städerna erhålla del av skattemedlen.
Såsom fördelningsgrund borde tjäna längden av städernas allmänna vägar
utanför stadsplani n i förhållande till de allmänna vägarna å landsbvgden.
Vad de stadsliknande samhällena anginge, borde dessa komma i åtnjutande
av medlen i förhållande till längden av de samhällets vägar, som
inginge i allmänna vägnätet såsom allmänna vägar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hölle före, att en fördelning, på sätt
vägkommissionen föreslagit, mellan samtliga väghållare av automobilskattemedlen
varken skulle i någon kännbar grad lätta deras väghållningsbesvär
eller bidraga till åstadkommande av några avsevärda vägförbättringar,
och att det bästa sättet för att göra automobilskattemedlen
fruktbärande vore, att desamma överlämnades exempelvis till länsstyrelsen
eller annan lämplig myndighet, som hade att efter undersökning använda
dem till erforderliga väg förbättringar inom länet, särskilt å sådana
sträckor, där automobiltrafiken vore livligast, och där det alltså kunde
antagas, att trafiken direkt förorsakat de uppkomna bristerna.

Kungl. automobilklubben anför:

»Beträffande slutligen den synnerligen viktiga frågan om användningen
av de vägmedel, som genom automobiltrafiken inflyta, har vägkommissionen
i sitt förslag till förordning om automobilskatt föreslagit (§ 18), att de ’i
den ordning, Konungen närmare föreskriver, under det nästföljande året fördelas
mellan väghållningsdistrikten på landet till lindrande av kostnaden för
väghållningen. Till grund för denna fördelning skall läggas förhållandet mellan
de belopp, som för nästföregående år tillkommit de särskilda distrikten såsom
statsbidrag till allmänna vägunderhållet. Vad sålunda på varje distrikt
belöper skall utbetalas till vägstyrelsen för att på lämpligt sätt tillgodokomma
de väghållningsskyldiga i förhållande till deras vägfyrktal’.

Detta förslag motiveras ytterligare i vägkommissionens betänkande, där
<3et beträffande de olika synpunkterna på automobilskatten bland annat anföres:
''Efter kommissionens åskådning skall automobilbeskattningen hämta sitt berättigande
ur samma intresseprincip, som redan under nuvarande förhållanden
kan sägas i viss mån vara och än mer efter kommissionens förslag till vägbeskattningens
definitiva ordnande skulle bliva ledande för vägunderhållningsbördans
fördelning. Kommissionen föreslår nu alltså införande av en bilbeskattning,
anordnad såsom en på intresseprincipen grundad speciell bidragsskyldighet
till det allmänna vägväsendet’. Den av kommissionen tillämpade
intresseprincipen behandlas senare ytterligare i motiven, där det framhålles,
att bidragsskyldigheten skall läggas icke allenast efter skatteförmågan, utan
även med hänsyn till de olika beskattningsföremålens olika gagn av kommunens
anordningar och inrättningar’.

I detta uttalande liksom även på andra ställen i betänkandet framhäves
såsom huvudsynpunkt, att automolbilägarna böra drabbas av en särskild skatt på
grund av den merkostnad användandet av automobil medför för vägunderhål -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199-

let. Först i andra rummet framhålles, att skatten skall användas för att i högre
grad än eljest tillfredsställa motortrafikens krav på goda vägar.

Vägkommissionen påpekar sålunda, att det icke kan bliva tal om att utföra
några särskilt dyrbara arbeten, sådana, som i utlandet anses tillhöra en
fullt automobilmässig vägstandard, och nämner därvid såsom exempel vägbanor
av betong och tjärmakadam, vilka givetvis hos oss i regel icke kunna
ifrågakomma. Kommissionen underlåter däremot att omtala sådana fullt genomförbara
och nödvändiga vägförbättringar som förstärkande av väggrunden
med makadam. Att endast nämna de avskräckande omöjligheterna synes
vara så mycket mer olämpligt, som det senare i betänkandet talas om ''merkostnad,
som verkligen ligger inom ramen för distriktens skyldighet’, vilken merkostnad
åtminstone delvis borde ersättas genom en automobilbeskattning.

Om det alltså av betänkandet tydligt framgår, att vägkommissionen tolkar
intresseprincipen huvudsakligen så, att väghållarna skola erhålla vederlag
för den ökade väghållningen, under det att autom obil ägarnas intresse att få
bättre vägar som resultat av bidragen från automobiltrafiken endast är en sekundär
fråga, så har dock även detta intresse, enligt vad betänkandet giver vid
handen, åtminstone i eu viss grad, beaktats av vägkommissionen, varför det vill
förefalla, som om den ovan citerade § 18 erhållit en lydelse, som icke kan anses
vara ett riktigt uttryck för de motiv, som av vägkommissionen anförts för det
framlagda lagförslaget. I sagda paragraf nämnes sålunda intet om bättre
vägar, endast ''om åstadkommandet av lindrande av kostnaden för väghållningen’.

Får det emellertid anses fastslaget, att kravet på bättre vägar icke endast
för automobiltrafikens utan för all vägtrafiks skull är berätigat, vilket
även kommissionen i sina övriga betänkanden och förslag med styrka har framhållit,
förefaller det självklart, att användningen av automobilskattemedlen
skulle hava angivits att avse i första hand åstadkommande av vägförbättringar.
Även om vägkommissionen med sitt lagförslag åsyftat detta, bleve säkerligen
resultatet i sagda hänseende obetydligt, om kommissionens förslag till fördelning
emellan väghållningsdistrikten komrne till genomförande. Lagförslaget
ifråga är ju avsett att omedelbart efter antagandet träda i kraft och således
gälla även under de närmaste åren, innan en eventuell ny väglag kan tillämpas.
Under dessa år skulle automobilskattemedlen kontant utdelas till vägdistrikten
i samma ordning som statsunderstödet till väghållningen. Varje enskild
väghållare skulle således vara berättigad att erhålla sill procentuella andel
av dessa medel och detta oberoende av om inom distriktet i fråga automobiltrafik
förefunnes eller icke eller t. o. in. om vägen icke är upplåten för automobiltrafik,
då endast vägunderhållsbördans storlek skulle vara avgörande för fördelningen.

I glest befolkade bygder med lätt och obetydlig trafik, men med stor vägunderhållskostnad
för den enskilda väghållaren, beroende på den glesa befolkningen,
skulle en stor andel av vägmedlen från automobiltrafiken komma att
utdelas till de enskilda lantbrukarna för lindrande av vägunderhållsbördan,
utan att förbättringar där vore trängande, och, även om så vore fallet, utan att
man hade någon som helst säkerhet för att vägarna därefter skulle komma att
hållas bättre. Ett sådant förfaringssätt kan omöjligt betecknas som vare sig
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. (Nr 199.) 9

(1920 års
automobilsakkunniga.
)

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

praktiskt eller rättfärdigt, såvida man icke helt lämnar åsido alla tankar på att
med hjälp av vägmedlen åstadkomma bättre och mer lättrafikerade vägar.

Vid fördelningen böra enligt klubbens åsikt uteslutande hänsyn rättvisligen
tagas dels till förekomsten av automobiler inom orten i fråga, dels till
behovet av vägförbättringar därstädes och dels slutligen till den större eller
mindre förmåga att bära kostnaderna för dessa vägförbättringar, som de olika
orterna kunna hava. I detta sammanhang kan påpekas, att någon bärande motivering
för städernas uteslutning från delaktighet i de influtna vägmedlen icke
torde kunna åvägabringas. Städerna hava ju eu omfattande väghållning, som
intensivt påverkas av automobiltrafiken.

Vidkommande de inflytande vägavgifterna torde det lämpligaste vara,
att dessa överfördes till en särskilt förvaltad vägförbättringsfond, i likhet med
vad fallet är exempelvis i England, att disponeras till förmån för de förvaltningsområden,
som skulle erhålla bidrag direkt ur fonden ifråga, och vilka
lämpligen torde böra utgöras av de olika länen jämte Stockholms stad, varvid
dock fördelningen icke behöver ske direkt i proportion till de från respektive
län inflytande medlen, utan efter sådana grunder, som angivits i föregående
stycke. Inom länen borde dessa vägmedel efter ansökan till Konungens befallningshavande
fördelas av denne emellan städer och vägdistrikt för bestämt angivna
vägförbättringar, vilkas erforderlighet och tjänlighet prövades av Konungens
befallningshavande och, sedan desamma blivit godkända, komme till utförande
under vederbörlig kontroll.

Som klubben redan ovan framhållit, kunna endast på detta sätt nämnvärda
förbättringar genomföras och bestående resultat uppnås genom de från
automobiltrafiken influtna vägmedlen. Godtages däremot vägkommissionens
förslag i denna del, skulle visserligen väghållarna erhålla en ring och tillfällig
lindring i sina underhållskostnader, men, som sagt, bestående resultat
erhållas icke.»

Sedan 1920 års automobilsakkunniga redogjort, för kommissionens
förslag till fördelning samt för en del av de skäl, som kommissionen
anfört för att allenast landsbygdens vägväsende borde komma i åtnjutande
av automobilskatterredlen, vilka skäl av mig förut omnämnts, anföra
de sakkunniga i denna fråga följande:

»Detta resonemang synes sakkunniga vara alltför formellt eller Opportunistiskt’
lagt. Det må, vid förevarande spörsmåls bedömande, först uppmärksammas,
att här är fråga om en särskild skatt eller avgift, utgående vid begagnande
av ett särskilt slag av fordon, vars allmännare användande medfört
viss vid vägars och gators anläggande icke beräknad inverkan på underhållet.
Det kan då knappast vara rättvist och billigt att förmena städerna för sitt
gatu- och vägunderhåll rätt till viss delaktighet i automobilskattemedlen. Med
avseende härå må först framhållas, att även städernas gator och de inom städernas
ägoområden eller jurisdiktion belägna vägarna (stadsvägarna) röna inverkan
av automobiltrafiken, och att därmed kostnaderna för gatu- och vägunderhållet
också ökats. Detta gäller särskilt för de större städernas vidkommande.
Att denna slitning av städernas gator och vägar måste vara avsevärd,
inses lätteligen därav, att det överväldigande flertalet av automobilerna i landet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

tillhöra städernas invånare, samt att trafiken i och omkring städerna är ojämförligt
mycket starkare än på landsbygden.»

De sakkunniga redogöi''a därefter för huvudsakliga innehållet i
Svenska stadsförbundets utlåtande i ärendet och fortsätta derefter:

»Även om invändningar mot vad styrelsen för svenska stadsförbundet sålunda
anfört kunna i vissa detaljer göras, finna sakkunniga emellertid alldeles
uppenbart, att vägkommissionens motiv till att förbehålla hela automobilskatten
för landsbygdens vägväsende icke äro hållbara och att det
icke kan vara med rättvisa och billighet överensstämmande att helt utesluta
städerna från delaktighet i denna skatt eller vägavgift. Å andra
sidan vilja sakkunniga framhålla, att gatorna, särskilt om de äro stensatta, röna
mindre menlig inverkan av en omfattande automobiltrafik än vad fallet är med
flertalet landsvägar och att städerna jämväl för annan trafik än den med automobiler
måste räkna med att i största möjliga omfattning anlägga och underhålla
sina gator och trafikvägar efter annan måttstock än landsbygden. Det är
därför ej rimligt, att städerna i samma proportion eller efter samma grunder
som landsbygden komma i delaktighet av nu ifrågavarande skattemedel.

Efter ingående överväganden och beräkningar efter de olika grunder, som
härvid kunna ifrågasättas, hava sakkunniga kommit till den uppfattningen, att
av de årligen inflytande automobilskattemedlen 15 procent skäligen böra tillgodokomma
städerna i gemen.»

Beträffande fördelningen av automobilskattemedlen mellan städerna
anföra de sakkunniga till en början:

»Frågan om huru denna kvot sedan skall fördelas mellan städerna är
lika svår att rationellt lösa som spörsmålet om storleken av städernas andel
över huvud i automobilskattemedlen. De fördelningsgrunder, som huvudsakligen
stå till buds, äro efter 1) folkmängden, 2) sammanlagda kostnaden för
gatu- och vägunderhållet, 3) antalet i vederbörande städer bosatta ägare av
registrerade automobiler och 4) längden av vägar och stadsvägar, antingen
var för sig eller tillsammantagna. Ävenså kunna olika kombinationer mellan
dessa faktorer tänkas. Vid uträkning huru beloppen för olika städers vidkommande
skulle ställa sig efter var och en av de nämnda fördetningsgrunderna
hava sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en fördelning vare sig
efter sammanlagda kostnaden inom respektive städer för gatu- och vägunderhållet
eller efter antalet i vederbörande städer registrerade automobiler eller
efter längden av vägar och stadsvägar icke bör ifrågakomma, då härigenom i
många fall orättvisa eller obilliga resultat skulle framkomma. Mot en fördelning
efter sammanlagda kostnaden för gatu- och vägunderhållet talar också
dels det olika sätt, varpå dessa trafikleders underhåll sker, dels beskaffenheten
inom olika stadssamhällen av dessa gator och vägar (stensatta, belagda med
asfalt, makadamiserade etc.), vilket föranleder, att kostnaderna bli mycket varierande,
och dels att ett enhetligt bokföringssätt, varigenom en kontrollerad
och kontrollerbar årlig summa för städernas utgifter för gatu- och vägunderhåll
kan erhållas, för närvarande saknas och för övrigt är svår att åstadkomma.
Mot denna fördelningsgrund kan åtminstone delvis också riktas
samma anmärkning, som mot en fördelning efter längden av gator och stads -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

vägar, eller att underhållet av dessa senare i en del städer till större delen
åligger, icke staden, utan enskilda väghållningsskyldiga.»

Vidare anföra de sakkunniga härom:

»En fördelning efter antalet registrerade automobiler, tillhörande i respektive
städer bosatta ägare, ger också ett resultat, som i tillämpningen skulle
bliva ganska orimligt och i hög grad gynna de större städerna, särskilt Stockholm.
Härjämte är det ju uppenbart, att en hel mängd automobiler i städerna,
framförallt i de mindre städerna, huvudsakligen eller åtminstone i lika mån
användas för trafik å landsbygden som i städerna. Möjligen skulle en kombination
av de nämnda fördelningsgrunderna kunna tänkas, men, då det icke
är fråga om större summor än här är fallet, har en dylik kombination synts
inveckla förhållandena mera än sakens vikt kräver.

Sakkunniga hava därför stannat vid att föreslå, att folkmängden inom
respektive städer lägges till grund för fördelningen av den städerna tillkommande
delen av automobilskattemedlen. Ehuru sakkunniga ansett denna fördelningsgrund
under nu rådande förhållanden mest överensstämmande med
rättvisa och billighet, är det givet, att ej heller detta sätt går fritt för anmärkningar
och invändningar. Särskilt kan ej utan fog göras gällande, att de
större städerna bliva gynnade på de mindres bekostnad. Denna invändning
har dock ej synts böra verka ändring av förslaget, särskilt med hänsyn till att
trafiken med automobiler är så mycket större i storstäderna än i de mindre
städerna. Kan efter eu lagstiftning om stadsvägar eller eljest eu mera rationell
grund utfinnas för fördelning mellan de olika städerna av den städerna
tillkommande delen av dessa medel, är ju eu ändring rörande fördelningsgrunden
lätt att åstadkomma och inverkar ej på de viktigaste spörsmålen
rörande denna skatts upptagande och användning.»

Beträffande fördelningen av landsbygdens, andel i automobilskattemedlen
anföra de sakkunniga, sedan de först uttalat önskvärdheten av
och det berättigade i att automobilskattemedlen icke endast användes
såsom ersättning för den merkostnad, som automobibrafiken förorsakade
i vägunderhållet, utan även till vägförbättringar, såsom grund förbättringar
av befintliga vägar, broförstärkningar, sänkning av backar, borthuggande
av buskar och träd, som skymma den fria utsikten över vägbanan
m. m. — de sakkunniga föreslå, att hälften användes till ersättning
för mersbtning och hälften till vägförbättringar — följande:

»De grunder för fördelning av skattemedlen mellan länen, som kunna
erbjuda sig, torde huvudsakligen vara följande, nämligen 1) fördelning efter
folkmängd, 2) fördelning efter verkliga kostnaden för vägväsendet inom de
olika länen, 3) fördelning efter längden av de allmänna vägarna inom varje
län samt 4) fördelning efter det antal automobiler, som i varje län är inregistrerat.
Sakkunniga hava anställt beräkningar i syfte att få utrönt, huru
stora andelar av de beräknade automobilskattemedlen, som efter varje av
dessa fördelningsgrunder för sig skulle tillfalla de olika länen. Av dessa beräkningar
hava emellertid, enligt sakkunnigas mening, otvetydigt framgått,
att knappast någon av dessa fördelningsgrunder ensam för sig bör läggas till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

grund för nu ifrågavarande fördelning. Sakkunniga hava därför kommit till
den uppfattning, att eu fördelning, väsentligen baserad på de sammanlagda
kostnaderna inom länen för vägväsendet i sin helhet, modifierad med tagen
hänsyn till antalet inom länet registrerade biler, ger det praktiskt bästa och
riktigaste resultatet.

Denna fördelning har synts böra så utformas, att av de 85 procent av
automobilskattemedlen, som skulle tillfalla landsbygdens vägväsende, 70 procent
böra mellan länen fördelas efter den totala kostnaden föregående år för
hela vägväsendet i länet, sådan denna kostnad framgår av den statistik över
allmänna väghållningsbesväret på landet, som årligen hittills utarbetats i jordbruksdepartementet
och ingått i meddelanden från detta departement, men
numera torde åligga kommunikationsdepartementet. Återstående 30 procent
skulle mellan länen fördelas efter antalet inom länet vid föregående års slut
registrerade automobiler och motorcyklar.»

Slutligen föreslå de sakkunniga, att de länen tillkommande skattemedlen
borde av länsstyrelsen efter vederbörande vägstyrelsers hörande
fördelas mellan väghållningsdistrikten för olika företag och ändamål,
att de till vägförbättringar avsedda medlen borde ingå till vederbörande
vägkassa för att genom vägstyrelsens försorg komma till användning,
samt att de för vägunderhållets direkta lättande avsedda medlen icke
borde, såsom vägkommissionen föreslagit, fördelas mellan samtliga naturaväghållare
i distriktet utan likaledes ingå till vägkassan och av vederbörande
vägstyrelse disponeras för förbättring av underhållet å de vägar,
som av automobiltrafiken väsentligen skadats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar, efter det styrelspn redogjort
för Svenska stadsförbundets utlåtande, städernas delaktighet uti
skattemedlen och anför härom följande:

»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansluter sig för sin del till de skål,
som stadsförbundets styrelse andragit för en delning av automobilskattemedlen
mellan landsbygd och stadssamhällen. Då städernas automobilägare i största
utsträckning komma att bidraga till nu ifrågavarande medel, är det nämligen
för dem av stor betydelse att också någon del därav kommer deras egna samhällen
tillgodo, på det att de vägar, som de själva oftast och kanske uteslutande
trafikera, även må kunna förbättras med anlitande av dessa vägbidrag.

Huruvida stadssamhällenas andelar höra uppgå till den av stadsförbundets
styrelse angivna höga procenten, torde däremot vara tvivel underkastat.
Även om någon statistisk grund skulle kunna åberopas för en sådan
beräkning, synes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som om en praktisk
och på verkliga behov inriktad fördelning snarare skulle komma att stanna
vid hälften av den angivna procenten.

Det sätt, som stadsförbundets styrelse föreslagit för stadssamhällenas
disposition av ifrågavarande medel, kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke
godtaga. Dessa medel böra för att komma till avsett gagn användas i överensstämmelse
med vad styrelsen här nedan föreslagit för användningen av de
medel, som skulle tillgodokomma väghållningsdistrikten på landet.»

(Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Sedan väg- och vatteubyggnadsstyrelsen därefter framhållit, att
vägkommissionens förslag, att de till väghållningsdistrikten utgående
andelarna av automobilskattemedlen skulle ingå i respektive vägkassor
och därefter komma de väghållningsskyldiga till godo i form av minskad
vägskatt eller utdelning till naturavägliållarna, visserligen skulle medföra
en ekonomisk lättnad för de väghållningsskyldiga och i följd därav
möjligen också på ett eller annat ställe eu något bättre väghållning,
men säkerligen icke medföra, att vägnäten sattes i ett för automobiltrafiken
bättre skick, anför styrelsen vidare:

»Under övervägande av den form, som borde väljas för att de genom
automobilskatten inflytande medlen skola på bästa sätt kunna användas till
vägarnas underhåll och förbättring, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommit till den slutsatsen, att detta ändamål skulle bäst främjas genom att
av dessa medel skapa en fond, från vilken anslag skulle utgå till förbättringsarbeten
på bestämda, av automobiltrafiken hårt slitna vägdelar, särskilt till
grundförstärkningar genom utförande av bärlager, för hårdgörningar genom
makadamisering, till utbyten av trätrummor mot sten- eller betongtrummor
m. fl. liknande arbeten. Genom ett sådant förfaringssätt skulle dessa medel
komma till direkt och verklig nytta för samfärdseln med motorfordon,
på vilka skatten vilar, men därjämte även till nytta för alla andra vägtrafikanter,
som begagna samma vägar. Detta resultat skulle ernås icke minst
genom att undvika medlens splittring i smådelar på ett mycket stort antal
lottägare, vilka var och en i sin stad voro oförmögna att med sina ofta ganska
små andelar åstadkomma en märkbar förbättring, utan att medlen i stället
sammanhölles till en fond, eventuellt efter bestämda grunder uppdelad på
länen, ur vilken ordentliga anslag kunde utgå för att effektivt avhjälpa
brister på sådana vägsträckor, som vore för trafiken kännbart dåliga.

De skäl, som tala för vägbidragsmedlens användning på detta satt, gälla
enligt styrelsens mening också de delar därav, som skulle tillfalla stadssamhällena.
Om dessas andelar skulle direkt ingå i respektive stadskassör, är det
nämligen fara värt att mångenstädes ingen skillnad mot förut komme att
märkas i det stadsamhällena åliggande vägunderhållet. Städernas andelar
torde därför böra fonderas på samma sätt som landsbygdens och anslag på liknande
sätt utgå till av automobiltrafiken särskilt ansträngda, inom stadsområdena
belägna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förbiser visserligen
icke, att det föreligger större svårigheter att rättvist och anmärkningsfritt utdela
anslag ur denna ’stadsfond’ än ur ovan omnämnda ''landsortsfond’, men
har tänkt sig, att den i Sverige rätt försummade frågan om städernas utfartsvägar,
vilka i stadssamhällenas vägnät hava den största allmänna betydelsen
och dessutom särskilt flitigt begagnas av automobilh-afiken, skulle företrädesvis
komma i åtanke beträffande anslag till utförandet av förstärknings- och
förbättringsarbeten av det slag, som i det föregående avsetts för landsbygdens
vägar.

En fördelning mellan länen av ifrågavarande vägbidrag synes kunna
ske med hänsyn till länens verkliga eller beräknade utgifter för vägväsendet

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

samt jämväl med hänsyn till antalet motorfordon i de olika länen, varigenom
det länet tillkommande beloppet skulle ställas i proportion dels till motsvarande
skada på vägarna, dels till det belopp, med vilket länets motorfordon
bidraga till fonden.

Vid tilldelning av anslag till städerna bör en ungefärlig fördelning mellan
dem kunna ske exempelvis efter folkmängden, då städernas vägbesvär
torde vara svårt att lägga till grund för en rättvis fördelning dem emellan.

Dessa två olika fonder synas böra förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på samma sätt som denna styrelse redan förut handhaver de fonder,
till vilka anslag utgå till väganläggningar och vägförbättringar, bro- och
hamnbyggnader samt upprensning av åar och farleder. Gången för anslagens
beviljande torde kunna i väsentliga drag ordnas på motsvarande sätt, som
gäller för anslag från dessa nybyggnadsfonder. Anslagen böra alltså på ansökan
av väghållningsdistrikt och stadsstyrelser efter förord av respektive
länsstyrelser beviljas av Eders Kungl. Maj:t på förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som synes böra tekniskt granska samtliga förslag, vilka
utarbetas till förstärkningsarbeten av nu ifrågavarande slag, samt på vanligt
sätt utöva kontrollen över medlens rätta användning på ett till samfärdselns
fromma tekniskt riktigt sätt.»

Kammarrätten anför:

»De skäl, kommissionen anfört för städernas uteslutande från delaktighet
i skattemedlen, finner kammarrätten icke övertygande. Såsom kommissionen
själv medgivit, utsättas städernas vägar för en större förslitning genom
automobiltrafik än landsbygdens, då det ju är just inom städernas områden,
som den ojämförligt största biltrafiken är tillfinnandes. Även gatuläggningen
i städerna torde röna en betydligt starkare påfrestning av biltrafiken
än vad kommissionen räknat med. Visserligen är det sant, att gatorna på
grund av sin starkare byggnad i mycket högre grad än vägarna kunna motstå
bilernas förslitande verkan, men dels måste man taga hänsyn till den i städerna
sä mycket livligare trafiken, som i synnerhet å de makadamiseratle och
asfaltsbelagda gatorna verkar högeligen förslitande, och dels måste tagas i beräkning
den dag för dag i synnerhet uti städerna ökade tyngre automobiltrafiken
genom lastbilér, vilken trafik otvivelaktigt medför en stark ökning av
utgifterna för gatornas underhåll. Dessutom bör bemärkas, att i åtskilliga
mindre städer gatorna knappast äro kraftigare byggda än en hel del utav
landsbygdens vägar. Då härtill kommer, att, såsom svenska stadsförbundet
framhållit, de större städerna till följd av den ökade automobiltrafiken fått underkasta
sig ökade utgifter för gatutrafikens reglerande, samt att många städer
på grund av bilernas framfart sommartiden fått vidkännas dryga kostnader för
gators och vägars bevattning, torde vara till fullo ådagalagt, att städernas ökade
kostnader i anledning av biltrafiken äro av sådan betydenhet, att städerna lika
väl som vägdistrikten på landsbygen kunna hava anspråk på bidrag av automobilskattemedel.
Den av kommissionen förutsedda anmärkningen, att den nya
skatten, i vad den drabbade vederbörande inom städerna, komme att framstå
som en beskattning av städerna till landsbygdens fördel, synes vara av allvarligare
innebörd än kommissionen velat medgiva. Den ojämförligt största

[Kammar rätten.

)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

delen av automobilskatten skulle komma att träffa bilägare i städerna, och.
kommissionens jämförelse med statsbidraget till väghållningsdistrikten saknar
egentligt bevisvärde, då det åberopade förhållandet icke lärer kunna tagas till
intäkt för en beskattning av särskilda kategorier bland städernas invånare. I
detta sammanhang må ihågkomma, hurusom en stor del vartliga droskbiler,
paketbiler och mindre lastbiler särskilt i de större städerna så gott som aldrig
köras utanför respektive stads område. Det förefaller mindre rimligt, att föt
dessa biler skulle erläggas skatt, vilken endast skulle tillgodokomma landsbygdens
väghållare men ej i någon mån den stad, som faktiskt ensam lede
skadan av trafiken med desamma. — Vad slutligen angår kommissionens uttalande
att det skulle möta stora svårigheter att få städerna eventuellt tillerkända
skattemedel fördelade mellan de gatu- och väghållningsskyldige, har
svenska stadsförbundet framhållit, att det enskilda gatu- och vägunderhållet i
Sveriges städer numera vore av ganska ringa omfattning. I 69 av 101 städer
förekomme ej enskild vägunderhållsskyldighet och i så gott som samtliga
återstående 32 städer vore nämnda skyldighet av föga betydelse.

Något skäl, varför de landsbygdens stadsliknande samhällen, vilka självständigt
handhava sin gatu- och väghållning, skulle uteslutas från delaktighet
i skattemedlen, har kommissionen ej anfört. Kammarrätten anser, att dessa
samhällen, vilka förutom eget väghållningsbesvär deltaga i underhållet av
landsbygdens vägar, om möjligt i än högre grad än städerna kunna hava anspråk
på del i automobilskattemedlen.

Vad härefter angår frågan om grunden för eventuell fördelning av
skattemedlen mellan stad och landsbygd, hava härutinnan framställts förslag
av svenska stadsförbundet och 1920 års automobilsakkunniga. Svenska stadsförbundet
förordar, att såsom fördelningsgrund skulle tagas förhållandet mellan
stadssamhällenas och landsbygdens invånarantal. Med nuvarande folkmängdssiffror
skulle stadssamhällena efter en sådan fördelningsgrund erhålla
omkring 32 procent av skattemedlen. 1920 års automobilsakkunniga, med vilka
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes instämma, anse, närmast med hänsyn
till vägväsendets i stadssamhällena starkare konstruktion, att städerna
icke bolde i samma proportion och efter samma grund som landsbygden erhålla
delaktighet i de influtna skattemedlen. De sakkunniga hava kommit till
den uppfattningen, att 15 procent av medlen borde tilldelas städerna och
resten landsbygden.

Enligt kammarrättens förmenande bör i betraktande av den starkare
biltrafiken inom stadssamhällena och dessa samhällens proportionsvis betydligt
större utgifter för biltrafiken den av stadsförbundet föreslagna fördelningsgrunden
tillerkännas företräde framför de bilsakkunnigas förslag; och
anser kammarrätten i närmaste överensstämmelse med stadsförbundets förslag,
att fördelningen av automobilskattemedlen mellan städer och stadsliknande
samhällen å ena samt landsbygden å andra sidan bör ske på det sätt, att en
tredjedel av medlen tillfaller de förra och två tredjedelar landsbygden.

För fördelningen av skattemedlen mellan stadssamhällena kunna åtskilliga
olika fördelningsgrunder tänkas, såsom folkmängd, areal, antalet inregistrerade
biler samt längden av gator och vägar. Kammarrätten anser, att
ingen av nämnda fördelningsgrunder ensam bör komma i fråga. En fördel -

Kmtgl. Maj:ts proposition Nr 199. 78

ning efter enbart folkmängden kan ej anses rättvis. En stad med relativt liten
folkmängd i förhållande till stadens område, såsom Sala, skulle erhålla en alltför
liten andel av skattemedlen. Ej heller kan en fördelning efter allenast
arealen vara riktig. En stad med relativt liten areal i förhållande till folkmängden,
såsom Stockholm, skulle komma i en alltför ogynnsam ställning i
föidiållande till exempelvis Sala. Efter en dylik fördelning skulle storleken
av Salas andel i skattemedlen överstiga hälften av Stockholms andel. Vid en
fördelning efter antalet inregistrerade biler skulle måhända en liten stad med
ytterst få inregistrerade biler men belägen i en starkt biltrafikerad trakt, såsom
vid en livlig turisttrafikled, få en i förhållande till storleken av den
slitning, bilerna förorsaka stadens gator och vägar, allt för liten andel av bilskattemedlen.
Otvivelaktigt skulle eu fördelning efter längden av städernas
gator och vägar bliva mera rättvis, men en sådan fördelning torde bliva allt
för svår att verkställa. Däremot anser kammarrätten, att man genom en kombination
utav några av de nu omnämnda fördelningsgrunderna skulle kunna
erhålla en nöjaktig lösning av denna fråga. Måhända skulle en fördelning
efter bilantal samt längden av gator och vägar vara den mest rättvisa, men
då sådan fördelning, på sätt kammarrätten ovan framhållit, icke lärer kimna
komma ifråga, bär det synts kammarrätten, som om §n fördelning efter folkmängd
och areal skulle kunna anses tillfredsställande. Man kan nämligen
antaga, att antalet biler står i direkt förhållande till invånarantalet samt att
längden av vägar och gator är i huvudsak beroende av vederbörande samhälles
ytinnehåll. Kammarrätten finner sig därför kunna förorda ett av
svenska stadsförbundet framlagt förslag, att fördelningen bör ske i förhållande
till vederbörande samhällens folkmängd och areal på det sätt, att ena hälften
av stadssamhällenas andel i skattemedlen fördelas mellan samhällena efter
folkmängden och den andra hälften efter arealen.

Återstår härefter frågan, huru de landsbygden tillkommande medlen
skola fördelas. Kommissionen bär föreslagit, att till grund för fördelningen
skulle läggas förhållandet mellan de belopp, som året näst före det, under
vilket skattemedlen influtit, tillkommit de särskilda väghållningsdistrikten på
landet såsom statsbidrag till allmänna vägunderhållet, varefter medlen skulle
utbetalas till respektive vägstyrelser för att på lämpligt sätt tillgodokomma
de väghållningsskybliga i förhållande till deras vägfyrktal. Kammarrätten
håller• före, att den av kommissionen föreslagna fördelningen varken är rättvis
eller står i överensstämmelse med grunderna för den föreslagna automobilskatten.
Vad först angår fördelningen mellan de olika väghållningsdistrikten,
så skulle, därest kommissionens förslag vunne beaktande, distrikt, som erhålla
stora statsbidrag men hava ringa biltrafik, såsom distrikten i Norrbottens län,
kunna erhålla allt för stora andelar av skattemedlen, under det att distrikten
i t. ex. Malmöhus län med intensiv biltrafik skulle erhålla ringa andel
i förhållande till slitningen å vägarna därstädes. Därest kommissionens princip,
att medlen skola tilldelas var och en väghållningsskyldig i förhållande till
den merkostnad för vägunderhållet, som genom biltrafiken åsamkas honom,
skall upprätthållas, kan det ej heller vara i sin ordning, att de medel, som
tillkomma ett väghållningsdistrikt, fördelas mellan de väghållningsskyldiga i
förhållande till deras vägfyrktal. En fördelning efter denna grund vore visBiliang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. {Nr 199.) 10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

serligen riktig, därest vid nu gällande vägdelningar hänsyn tagits till bil
trafiken. De flesta vägdelningar hava emellertid ägt rum i slutet av 1890-talet eller början av 1900-talet och sålunda innan biltrafiken fått någon nämnvärd
utbredning, vadan hänsyn då icke kunnat tagas till den genom bilerna
ökade trafiken. Då enligt kommissionens förslag även de väghållare, som underhölle
vägar, å vilka biltrafik ej vore tillåten, skulle erhålla utdelning av
bilskattemedlen, skulle således följden bliva den, att även en väghållare, som
ej åsamkades den ringaste merkostnad genom biltrafiken, skulle erhålla andel
av nämnda medel.

Enligt kammarrättens förmenande skulle eu rättvisare fördelning kunna
ernås, om densamma verkställdes länen emellan efter antalet skattepliktiga biler
samt inom varje län mellan väghållare, som hava att underhålla till biltrafik
upplåten allmän väg, i förhållande till dem tillkommande statsbidrag för det
allmänna vägunderhållet. Kammarrätten anser nämligen, att antalet av de
inom ett län inregistrerade bilerna, för vilka skatt skall erläggas, utgör eu
ganska god måttstock å den genom biltrafiken ökade väghållningstungan för
länets landsbygd. Visserligen kan man göra den invändningen emot medlens
fördelning mellan länen på sätt nu föreslagits, att ett stort antal biler, på
grund av dessas rörlighet, icke trafikera landsvägarna inom endast ett län,
men härutinnan torde väl i stort sett en utjämning av förhållandena äga rum.
Möjligen kunde sättas i fråga att låta en del av de länen tillkommande medlen
disponeras av landstingen för grundförbättringar av vägar med starkare automobiltrafik.
Med hänsyn till de jämförelsevis obetydliga belopp, som för detta
ändamål kunde avses, har emellertid kammarrätten ej velat väcka förslag i
denna riktning.

Med hänvisning till vad kammarrätten här ovan anfört beträffande
skattemedlens fördelning, får kammarrätten alltså föreslå, att medlen måtte
fördelas och disponeras på följande sätt, nämligen att eu tredjedel av medlen
tilldelas städerna och landsbygdens stadsliknande samhällen för att fördelas
mellan dem på det sätt, att halva beloppet fördelas efter folkmängden och
halva beloppet efter arealen, att de städer och stadsliknande samhällen sålunda
tillkommande medlen utbetalas till respektive samhällens kassor för att användas
till gatu- och vägväsendets underhåll och förbättrande, att två tredjedelar
av automobilskattemedlen tilldelas landsbygden för att fördelas mellan
länen i förhållande till antalet inom länet inregistrerade biler, för vilka skatt
skall erläggas, samt att den på värjo län kommande andelen utbetalas till väghållare
av för biltrafik upplåtna vägar i förhållande till dessa väghållare tillkommande
statsbidrag.»

Departements chefen.

De skäl, som vägkom mission en anfört för städers uteslutande
från delaktighet i automobilskattemedlen, finner jag ej övertygande.
Att städernas gator på grund av sitt starkare byggnadssätt slitas
betydligt mindre genom automobiltrafiken än landsbygdens vägar, är
visserligen ostridigt. Ehnellertid måste man ihågkomma de stora anläggningskostnader,
som städerna fått vidkännas för anläggningen av
sina gator. Därjämte är att beakta, dels att åtskilliga städer under de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

senare årtiondena genom inkorporering med sig införlivat betydliga landområden
och därigenom fått ett synnerligen vidsträckt vägnät att underhålla,
och dels att det är inom städernas områden, som den livligaste
trafiken är tillfinnandes. Man erinre sig de stora utgifter, städerna måste
vidkännas för underhållet av de störa inkörsvägarna till städerna, vilka
vägar mer än andra slitas genom automiltrafiken. Genom de tunga
lastautomobilerna skadas också städernas yator i betydande grad, varförutom
åtminstone de större städerna få vidkännas, tack vare automobiltrafiken,
avsevärda utgifter för ordningspolis. De mindre städernas gator
äro ofta icke starkare byggda än landsbygdens vägar. Jag tillåter mig
även hänvisa till vad de myndigheter m. fl., vilka yttrat sig över förslaget
i denna del, framhållit gent emot de skäl, vägko in missionen anfört
mot städernas delaktighet i automobilskattemedlen. Jag finner det för
min del vara rättvist och billigt, att även städerna komma i åtnjutande
av dessa medel. I förslaget hava också inrymts bestämmelser, varigenom
städerna erhålla sådan andel.

Vad de stadsliknande samhällena beträffar, tillåter jag mig däremot
erinra, att enligt det förslag till väglag, som nyligen förelagts riksdagen,
dessa i viss utsträckning skola erhålla bidrag från landstingen för underhåll
av just de vägar, som kunna antagas i största utsträckning trafikeras
av automobiler. Jag finner för min del dylika samhällen icke för närvarande
böra erhålla särskild andel i automobilskattemedlen.

Beträffande siorlekeu av den andel, städerna och de stadsliknande
samhällena borde erhålla av automobilskattemedlen, innebär kammarrättens
förslag, att en tredjedel av medlen tilldelas städerna och de
stadsliknande samhällena samt två tredjedelar landsbygden. Med hänsyn
därtill att de stadsliknande samhällena, såsom jag nyss nämnt, enligt
min mening ej böra erhålla särskild andel i berörda medel, finner jag
det rättvist, att en fjärdedel därav tilldelas städerna och tre fjärdedelar
landsbygden.

Vidkommande därefter fördelningen mellan städerna av deras
andel i skattemedlen, så lärer det knappast visa sig möjligt att utfinna
en fullt rättvis grund för denna fördelning. Det synes mig emellertid,
att fördelningen lämpligen bör kunna ske i förhållande till den skatt,
som erlägges för de inom vederbörande städer befintliga automobiler.
Härigenom kommer såväl antalet automobiler som dessas beskaffenhet
att öva inflytande på fördelningen. För att möjliggöra en sådan fördelning
måste i au tomobi Iregister intagas uppgift om den plats, varest
varje automobil bör anses höra hemma. Någon nämnvärd svårighet
torde en dylik fördelning ej erbjuda.

Skatte uppbörden.

Vägkommis gicnen.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

En i stort sett likartad fördelningsgrund anser jag böra tillämpas
vid fördelningen emellan landstingen av de medel, som skola tillkomma
landsbygden. Härvid uppstår emellertid den frågan, huruvida de automobiler,
som höra hemma i de inom länen belägna städerna skola vid
fördelningen medräknas eller om därvid hänsyn skall tagas endast till
automobiler, som äro stationerade å landsbygden. Mig förefaller det
förra alternativet vara rättvisast. Det är nämligen framför allt vägarna
i närheten av åtminstone de större städerna, som utsättas för en intensiv
slitning genom trafiken av automobiler från städerna.

Emellertid torde även med en fördelning efter nu angivna linjer
vissa län komma att få för små andelar av skattemedlen i förhållande
till den slitning, som automobiltrafiken förorsakar. Särskilt torde detta
komma att gälla i fråga om Stockholms län på grund av dess grannskap
till huvudstaden. Det synes mig därför lämpligt, att viss del av
skattemedlen icke utdelas enligt nu angivna grunder utan innehålles för
att av Kungl. Maj:t fördelas mellan de landstingsområden, som eljest
skulle bliva allt för ogynnsamt lottade. Det torde vara tillräckligt, om
10 procent av samtliga nu ifrågavarande skattemedel — d. v. s. två femtondelar
av landstingens hela andel — innehållas för detta ändamål. Närmare
bestämmelser rörande fördelningen torde ankomma på Kung]. Maj:t.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att, sedan man vunnit
praktisk erfarenhet om huru nu angivna fördelningsgrunder komma att
verka, det torde böra tagas under övervägande i vad mån jämkning bör
ske i fråga om desamma. Därest det förslag till ny väglag, som framlagts
för riksdagen, blir upphöjt till lag, är någon fördelning mellan väghållningsdistrikt
och väghållare ej behövlig.

Beträffande medlens användning anser jag, att några uttryckliga
bestämmelser icke böra avfattas, men förutsätter jag, att medlen användas
dels för det ökade underhåll av vägarna, som genom automobiltrafiken
nödvnndiggöres, och dels för erhållande av väl byggda, för
sådan trafik lämpade vägar.

Vad slutligen angår frågan om uppbörden av automobilskatten,
innehåller vägkommissionens förslag i huvudsak följande. Vederbörande
länsstyrelse skulle årligen efter den 1 oktober med ledning av automobdregistret
upprätta en autnmobilskattelängd, upptagande samtliga
inregistrerade för löpande året skatteplikt underkastade automobiler.
Genom länsstyrelsens försorg skulle därefter till en var skattskyldig
automobilägare avsändas utdrag av skattelängden, i vad den angin^e
honom. Skatten skulle debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

med kronouppbörden. över länsstyrelsens beslut, varigenom någon blivit
i skattelängden uppförd till beskattning för automobil, skulle han äga att
inom viss tid hos kammarrätten anföra besvär. Den, som icke åtnöjdes
med kammarrättens utslag, skulle äga rätt att däröver anföra besvär
hos Kungl. Maj:t.

I betänkandet diskuterar kommissionen till en början ett annat
system beträffande skatteuppbörden. Kommissionen undersöker möjligheten
av den anordningen, att skatten skulle erläggas i förskott, innan
automobilen finge användas, och ifrågasätter därvid, att ägaren skulle
till vederbörande länsstyrelse, utan något åtgörande från länsstyrelsens
sida, erlägga skatten för den tid — helt år eller del av år — under
vilken automobilen vore avsedd att användas. Vid skattens betalande
skulle ägaren erhålla ett tillståndsbevis för den tid, för vilken skatten
vore betald, eller kvitto, utvisande att skatten blivit betald för viss tid,
varjämte man kunde tänka sig att ett skattemärke anbragtes å automobilen.
Innan skatten betalats, skulle automobilen icke få tagas i bruk.
För den händelse den ändock toges i bruk, skulle ägaren eller föraren
kunna dömas till ansvar ävensom förpliktas att utgiva skatten eller
måhända någon multipel av densamma.

Att kommissionen icke velat förorda detta förslag, trots dess enkelhet
i förhållande till det nu framlagda, har berott av hänsyn till
de kontrollbestämmelser, som enligt kommissionens förmenande måste
förbindas med förskottsbetalningssystemet, därest detsamma skulle
kunna ernå tillbörlig effektivitet, samt till vissa olägenheter i övrigt,
som detta system skulle draga med sig. Såsom anordningar för kontrollen
hade kommissionen tänkt sig:

1) upprättande och publicerande över hela riket av uppgifter å
alla skattskyldiga automobiler, för vilka skatten icke blivit erlagd;

2) skyldighet för förare att under färd medhava och på polismans
anmaning uppvisa bevis, att skatten blivit erlagd, eller ock hava
automobilen försedd med skattemärke;

3) delaktighet för icke blott åklagare utan även angivare i böter,
som ådömts för brukande av automobil, för vilken skatt icke blivit betald.

I avseende å dessa kontrollanordningar har kommissionen anfört
i huvudsak följande. Upprättandet av de under 1) anmärkta uppgifterna
skulle medföra allt för stort besvär med ideligen återkommande justeringar,
och, frånsett det mindre tilltalande i att upprätta sådana »svarta
listor», skulle anordningen ställa allt för stora anspråk på vederbörandes
vaksamhet. Skyldigheten för automobilförare att medföra skattekvitto
eller skattemärke skulle säkerligen väcka starkt missnöje bland trafikan -

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

terna, vilka när som helst under färden kunde bliva hejdade för visitering,
varförutom anordniugen med sådana kvitton eller märken icke
skulle utesluta möjligheten till underslev. Vidare skulle anordningen
med bötesandelar åt åklagare och angivare vara mindre lycklig. Ett
förhatligt spioneri- och augivaresystem skulle lätt komma till stånd.
Slutligen skulle enligt detta system möjligheten att utfå felande skatt
bliva beroende på ett domstolsförfärunde, något som enligt kommissionens
mening icke kunde anses tillfredsställande.

Avgivna

yttranden.

[Kammar rätten.

]

Från flera håll har framhållits, att vägkommissionens förslag vore
allt för invecklat och att man på ett mycket enklare sätt skulle kunna
uppbära skattemedlen. Så har från en del håll förordats ett förslag, gående
ut därpå, att skattemedlen skulle uppbäras vid en årligen skeende registrering
av automobilerna, därvid varje automobil skulle tilldelas en nummerplåt
med viss färg för varje år.

Sedan kammarrätten redogjort för vägkommissionens förslag och
för det av kommissionen diskuterade förslaget angående förskottsuppbörd
samt för de av kommissionen anförda skälen mot förskottsuppbörd,
anför kammarrätten följande:

Vid en jämförelse mellan de nu omnämnda två systemens fördelar och
nackdelar vore f ö r sk o t lss y s t e rn e t med avseende å enkelhet och lämplighet vida
överlägset. Gent emot de av kommissionen gjorda anmärkningarna mot förskottssystemet
ville kammarrätten framhålla, att varken upprättande av så
kallade »svarta listor» eller åklagare- och angivareandelar i böter vore en nödvändig
konsekvens av förskottssystemet, samt att hejdande av bilerna för kontrollering
av kvitton eller märken ej heller kunde behöva ifrågakomma. Vad
mot förskottssystemet i övrigt anmärkts ansåge kammarrätten icke höra
komma i betraktande. Ur det allmännas synpunkt medförde förskottssystemet
påtagliga fördelar, då därigenom skatten komme att inflyta tidigare och restantierna
säkerligen bleve mindre.

Kammarrätten övergår därefter till att redogöra för, huru kammarrätten
tänkt sig uppbörden av automobilskattemedlen böra anordnas,
därvid kammarrätten, bland annat, anför följande:

Den, som i automobilregistret stode såsom ägare av bilen vid årets
början, skulle vara skattskyldig för densamma. Länsstyrelsen skulle vid början
av varje år med ledning av automobilregistret uppgöra en förteckning å
alla biler, för vilka skatt skulle erläggas, jämte uppgift på bilens ägare, bilens
nyttiga hästkraftantal samt det belopp, som för året skulle utgå i skatt för
bilen. Det skulle därefter åligga den skattskyldige att utan anmaning från
länsstyrelsen före januari månads utgång till länsstyrelsen i det län, där
bilen den 1 januari vore inregistrerad, inbetala skattebeloppet. Vid skattens

Kungl. Maj:ts propositioti Nr 199.

betalande skulle erhållas ett kvitto, vilket bilföraren alltid skulle medföra för
framvisande för polismyndighet, därest sådant påfordrades. För under året
nyinregistrerad bil, vilken ej förut under året varit inregistrerad inom annat
län, skulle skatt erläggas vid inregistreringen och då utgå till belopp, motsvarande
vad av skatten för hela året belöpte å det eller de kvartal, skatteplikten
gällde. Skulle bil under året förstöras eller bliva skattefri eller av någon anledning
bliva avförd ur registret utan att införas i annat läns register, skulle
bilägaren efter ansökan hos länsstyrelsen kunna erhålla restitution å en del av
skatten.

Jag gillar de anmärkningar, som framkommit mot vägkommis- Depa,teme.,usionens
förslag angående skatteuppbörden. Kammarrättens förslag i che''envad
det av mig nu berörts, utmärker sig däremot för sin enkelhet,
samtidigt som det i kontrollavseende måste anses vara effektivt, varför
detsamma i huvudsak av mig förordas. Dock synas bestämmelser i
anslutning till vägkommissionens förslag böra införas angående klagorätt
över länsstyrelses åtgärd i fråga om skattskyldigs upptagande i
automobilskattelängd, varjämte underrättelse om skattebelopp m. m. bör
meddelas skattskyldig.

Föredragande departementschefen uppläser därefter inom finans- Inom finansdepartementet
enligt förut angiva allmänna grunder utarbetade förslag bentet
till dels förordning om automobilskatt, dels förordning om särskild skatt utarbetade
å automobilgummiringar, dels ock förordning om fördelning av automobil- fdrsla0-skattemedel m. m., och anför där efter vidare:

Jag övergår nu till att under de särskilda paragraferna redogöra
för förslagens innebörd, varvid jag gör början med förordningen om
automobilskatt.

Förslag till
förordning
om automobilskatt.

i §•

1 § innehåller det allmänna stadgandet om skatteplikt för den § i.
kategori av automobiler som förslaget avser att träffa, nämligen de,-som blivit eller bort bliva här i riket registrerade. Därutöver finnas
följande grupper.

l:o) Automobiler, som av fabrikanter och försäljare föras i lager
utan att hava tagits i bruk. Om dessa kan självfallet här icke bliva fråga.

2:o) Automobiler, som, utan att vara registrerade, i vissa fall få enligt
§ 5 mom. 2 i automobilförordningen tillfälligtvis framföras med beteckningen
»provvagn». Icke heller dessa böra rimligtvis underkastas beskattning.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.

3:o) Automobiler, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet
införts. Beträffande dessa hänvisas till 18 § i förslaget.

4:o) Staten tillhöriga, för speciella militära ändamål konstruerade
automobiler (§ 45 automobilförorduingen). För dessa är staten icke inregistreringspliktig.
Att sådana automobiler icke böra underkastas beskattning,
torde vara självfallet.

2 §•

§ 2. Enligt vägkommissionens förslag skulle från skatteplikt frikallas

ragkommis- automobil, som ägdes av medlem av konungaätten, av st .ten, av komswnen.
mnn eller av väghållningsdistrikt, ävensom, under villkor av ömsesidighet,
av främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande
person. Vidare skulle undantagas enskild person, bolag, förening eller
sällskap tillhörig automobil, som vore inrättad uteslutande för brandväsen
eller för transport av sårade eller sjuka.

Att staten, kommun och väghållningsdistrikt böra frikallas från
skatt, har vägkommissionen sökt motivera på följande sätt:

»Såsom skattefria upptager nu förslaget endast fem grupper av motorfonion,
flertalet av ringa betydelse. Den viktigaste torde väl vara den, som^
utgöras av staten tillhöriga automobiler, omfattande huvudsakligen två slag,*
militärbiler och sådana, som användas av statens affärsdrivande verk.

Varken för det ena eller andra slaget kan skattefriheten motiveras därmed,
att staten icke bör beskatta sig själv — eftersom skatten icke skall tillgodokomma
staten utan väghållningsdistrikten. Att emellertid de militära
statsbilerna frikallas från skatteplikten, torde få anses skäligt. Vissa av dem,
nämligen de för speciella militära ändamål konstruerade, såsom ambulansvagnar,
traktorer, ballongvagnar m. fl., äro enligt § 45 i automobilförordningen
särskilt undantagna från förordningens tillämpning; de äro alltså ej underkastade
registrering och skulle följaktligen redan på denna grund vara skattefria.
Mera tveksam kan man ställa sig ifråga om biler, tillhörande statens
affärsdrivande verk. I betraktande likväl av statens så väsentliga bidrag till
vägväsendet ävensom den omständighet, att enligt förslaget staten skall utan
kostnad för väghållningsdistrikten besörja upptagandet och utdelningen av
hela den till deras förmån utgående automobilskatten, har kommissionen trott
sig med skäl kunna under skattefriheten inrymma även denna grupp av statsbiler.

Att, såsom förslaget vidare avser, väghållningsdistrikten, till vilkas förmån
skatten upptages, skola få åtnjuta frihet från skatt för sina egna biler, anskaffade
som de äro just för vägväsendets ändamål, torde få anses fullt i sin
ordning. Däremot skulle det ju kunna vara en fråga, huruvida, på sätt förslaget
jämväl medgiver, de egentliga kommunerna för sina biler borde tillerkännas
sådan förmån. Frågan torde väl egentligen än så länge gälla endast
stadskommunerna eller nogare räknat endast de större av dessa. Eftersom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

begreppet väghållningsdistrikt enligt nu gällande lagstiftnings terminologi
hänför sig endast till landsbygden, skulle bestämmelsens inskränkande allenast
till Väghållningsdistrikt’ hava medfört den oegentlighet, att städerna, vilka ju
också bilda egna vägsamfälligheter, finge erlägga skatt även för sina till väghållningen
anskaffade motorfordon. I övrigt synes frågan kunna röra sig allenast
om de så att säga i eminent mening kommunala bilerna — för brandväsen
och sjukvård — vilka under alla förhålland.en synts böra från beskattning fritagas.
Om sedermera här ifrågakomna förmån i kraft av förevarande bestämmelse
skulle tillgodokomma några tilläventyrs för andra än nu angivna ändamål
anskaffade kommunala motorfordon, har detta förhållande säkerligen alltför
ringa praktisk betydelse för att behöva motivera undantag från samma
bestämmelse.»

Från flera håll har påyrkats skattefrihet eller skattelindring för
automobiler, tillhörande vissa grupper av medborgare. Så har man
framhållit det rättvisa uti att drosk- och lastautomobiler, vilka* vore
att betrakta såsom uteslutande nyttiga, bleve underkastade lägre skatt än
andra automobiler.

Chefen för generalstaben har ifrågasatt, huruvida icke medlemmar
av frivilliga automobilkåren borde erhålla lindring i eller befrielse från
automobilskatt. Detta skulle innebära ett medel att hålla intresset för
kåren uppe. Géneralstabschefen framhåller den vikt, som kåren hade
för krigsväsendet. På grund av arméns ringa tillgång å egna automobiler
hade arméns myndigheter för fält- och fälttjänstövningar nästan
uteslutande och så långt, tjänstgöringsskyldigheten för kårens medlemmar
det medgivit, tagit nämnda. kårs automobiler och motorcyklar i
anspråk. Därest kåren icke stode till förfogande, skulle det svårligen
låta sig göra att vid sådana tillfällen anskaffa erforderligt antal automobiler
till skälig kostnad.

Medicinalstyrelsen har översänt en skrivelse från förste provinsialläkaren
G. Stéenhofif och därvid hemställt, att densamma måtte i sammanhang
med utredning om skatt å automobiler tagas i övervägande.
Stéenhoff ifrågasätter, om icke skattefrihet eller skattelindring kunde
erhållas för tjänsteläkares egna automobiler samt andra i sjukvårdens
tjänst befintliga automobiler.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse har påpekat,
att det för prästerna för närvarande mötte svårigheter att anskaffa hästskjuts,
varför det på sina håll varit enda utvägen för prästerna för att
över huvud taget kunna bestrida med tjänsten förenade skjutsar att
skaffa sig motorfordon. Då den i löneresolutionerna för eu gång bestämda
skjutsersättningen redan nu på ett flertal ställen vore allt för
obetydlig för att motsvara utgifterna för tjänsteresor, särskilt sedan den
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 käft. (Nr 199.) 11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

allmänna prisförhöjningen inträtt, kunde det icke vara med billighet
överensstämmande, att utgifterna för tjänsteresor skulle ytterligare ökas
genom beskattning å för tjänstens upprätthållande erforderliga motorfordon.
Styrelsen hemställer därför, att motorfordon, som användas
för prästerlig tjänsts upprätthållande, icke måtte varda underkastade
skatteplikt.

Föreningen Sveriges landsfiskaler hemställer, att landsfiskal måtte
befrias från erläggande av automobilskatt för automobil eller motorcykel,
som han begagnade vid utförandet av tjänstegöromål. Föreningen
framhåller till stöd för sin hemställan, bland annat, följande. I de fall,
då landsfiskal vore i tillfälle att inköpa automobil eller motorcykel, vore
det staten, som droge största fördelen därav, särskilt då det gällde dylika
fordons användande för resor i polisärenden, vilka i regel fordrade
större skyndsamhet. Men jämväl rörande andra tjänsteresor hade användande
av automobil eller motorcykel ett statligt intresse, i det att
landsfiskalen därigenom finge mera tid över för det krävande kontorsarbete,
som numera påvilade honom.

Dep<chefennl^ ^khet med vad .kammarrätten i sitt utlåtande uttalat, anser jag icke
tillräckligt skäl finnas, varför staten, kommuner och väghållningsdistrikt
skulle undantagas från den nu ifrågasatta skattskyldigheten. Vad staten
angår, kommer frihet från skatteplikt att äga rum för densamma tillhöriga,
för speciella militära ändamål konstruerade automobiler, då ju
staten enligt automobilförordningen icke är inregistreringspliktig för
desamma.

Däremot torde den av vägkommissionen föreslagna skattefrihet
för automobil, som äges av medlem utav konungaätten, böra bibehållas.

Personer, tillhörande främmande makts härvarande beskickning
eller konsulat, torde — såsom kammarrätten även anfört — icke böra
vara frikallade från skatt, därest de äro svenska undersåtar.

Att i andra stycket av denna paragraf omförmälda automobiler
icke böra vara underkastade skatteplikt, torde ligga i sakens natur.

Däremot lära tillräckliga skäl icke förefinnas att medgiva skattefrihet
i andra fall. Såväl med hänsyn till skattens natur och avsikten
med densamma som på grund av att en för visst syfte anskaffad automobil
ofta kommer till användning för andra ändamål, bör skattskyldigheten
upprätthållas i största möjliga utsträckning.

3 §•

3 §■ 3 § innehåller vissa bestämmelser, som äro erforderliga för regle rande

av tiden för inträdande och upphörandet av den skatteplikt, som
skall åvila beskattnirigsobjektet, den registrerade automobilen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

I detta sammanhang torde en erinran vara på sin plats, huru
enligt automobilförordningen registreringsinstitutet i huvudsak är anordnat.

Registreringen utgör i regel förutsättningen för att en automobil
skall få tagas i bruk (förordningen § 5 mom. 1). Autotomobilregistret
föres länsvis. Automobil skall vara registrerad bos länsstyrelsen i det län,
där ägaren är mantalsskriven. Skall automobilen företrädesvis användas
utom det län, där ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och
mantalsskrivna inom olika län, eller bar ägaren sitt hemvist utom riket,
eller tillhör automobilen ägare, som icke är mantalsskriven, skall den registreras
hos länsstyrelsen i det län, där den företrädesvis skall brukas
(§ 6 mom. 1). Har automobil förstörts eller kommer den av annan anledning
icke vidare att användas i riket, skall ägaren inom fjorton dagar
från det automobilen, ägaren veterligen, upphörde att brukas, därom
göra anmälan bos länsstyrelsen i det län, där automobilen är registrerad
(§ 7 mom. 2). Automobilen blir då ur registret avförd. Inträffar sådan
förändring beträffande äganderätten till automobil eller dess användningsområde,
att densamma enligt § 6 mom. 1 bör registreras i annat län,
än där registrering förut skett, skall ansökan om ny registrering göras
hos länstyrelsen i det län, där registreringen bör ske, inom viss tid, i
regel en månad från det förändringen inträdde. Denna ansökan skall
innehålla uppgift om, bland annat, den förra registreringen; och skall i
övrigt i fråga om sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad som
stadgats om registrering av automobil, som icke förut registrerats (§ 7
mom. 4). Har bos länsstyrelse registrerats automobil, som förut är i
annat län registrerad, bar länsstyrelsen att om registreringen göra anmälan
hos länstyrelsen i det län, där den föregående registreringen skett
(§ 7 mom. 5). Automobilen avföres då ur det sistnämnda länets register.

Paragrafens bestämmelse angående tidpunkten för skattepliktens
inträdande bar vid jämförelse med innehållet i näst sista stycket av 5 § betydelse
för skattebeloppets storlek för registreringsåret. Skatten för nämnda
år skall nämligen utgå med allenast så stor del, som proportionellt svarar mot
den del av året, då skatteplikten varit för banden. Åven bestämmelsen
angående tidpunkten för skattepliktens upphörande är av betydelse därutinnan,
att enligt 13 § restitution kan erhallas å så stor del av för
året erlagd skatt, som belöper å tiden efter det skatteplikten upphört.
Strängt taget skulle måhända, med hänsyn till registreringens betydelse
för skattepliktens inträdande y>cb upphörande, data för införandet i och
avförandet ur registret beträffande varje automobil också beteckna respektive
skattepliktens inträdande och dess upphörande. Eu dylik

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

anordning har emellertid icke synts mig nödig eller praktiskt lämplig,
utan har jag stannat för att i enlighet med vägkommissionens förslagförorda
en kvartalsbeskattning.

4 §■

4 § innehåller bestämjnelser angående den subjektiva skattskyldigheten.
Skattskyldigheten skall åligga automobilens ägare. Vem som
skall anses såsom ägare, avgöres genom uppgifterna i automobilregistret.
Automobilförord ningen innehåller härutinnan följande bestämmelser. Beviljas
registrering av automobil, skall länsstyrelsen i registret införa,
utom dag för registreringen och annat, ägarens namn, yrke och hemvist
eller däremot svarande uppgift (§ 6 mom. 6). Anmäles ändring i förhållande,
varom inskrivning i registret skett, eller varder sådan ändring
eljest för länsstyrelsen veterlig, skall denna ändring anmärkas i registret
(§ 6 mom. 7). Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall, där
icke ny registrering bör ske inom annat län, den nye ägaren inom fjorton
dagar, sedan förvärvet skedde, därom göra anmälan hos länsstyrelsen
i det län, där automobilen är registrerad; dock att, om äganderätten
övergår genom arv eller testamente, tiden för anmälan .räknas, där boskifte
erfordras, från det detta hölls, men i annat fall, vid arv, från det
bouppteckningen'' efter arvlåtaren avslutades och, vid testamente, från det
detta blev beståndande. Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i
riket, och har automobilen förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger
anmälningsskyldighet, som nyss sagts, förre ägaren (§ 7 mom. 1).

Enligt förevarande paragraf skall, även om automobilen under året
byter ägare en eller flera gånger, endast en av ägarna betala skatten
för hela året, nämligen den, som vid årets ingång är automobilens ägare,
eller, därest automobilen under året första gången registreras, den, som vid
registreringen antecknas såsom dess ägare. Enligt min mening kan det
knappast ligga någon obillighet däri, att hela skatten uttages hos den först
registerförde ägaren. I händelse av överlåtelse utav automobilen lärer
utan tvivel genom avtal så ordnas, att vardera kontrahenten i verkligheten
får vidkännas skatten i vad den belöper på hans tid. Därest
registret icke innehåller vederbörliga anteckningar angående äganderättens
övergång och på grund härav automobilskatt påföres äldre ägare, kan
denne genom besvär erhålla rättelse.

5 §•

För bestämmelserna i 5 § har förut redogjorts.

Av de uppgifter, som erfordras för skattens bestämmande, finnes

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

för närvarande i automobilregistret endast angiven automobilens egen
vikt. Ändring bör därför ske i automobilförordningen av innehåll, att
vid registrering av automobil i registret skall införas uppgift om vikten
med tyngsta till automobilen hörande karosseri, ävensom uppgift om
huruvida motorcykel är försedd med bivagn eller ej samt uppgift om
automobilen är försedd med ringar av annat ämne än gummi eller
s. k. mjuk kautschuk.

Därest under löpande kalenderår automobils beskaffenhet ändras,
skall därav föranledd höjning eller sänkning av skatten beräknas från
och med nästföljande kalenderkvartal.

6 §■

Då för varje särskilt fall alla nödiga uppgifter för bestämmande 6 §•
av själva skatteobjektet och den subjektiva skattskyldigheten ävensom
skattebelopp skola vara att hämta ur automobilregistret, kommer automobilskattelängden
i själva verket att till största delen endast utgöra utdrag
ur registret. Det kan därför, framhåller vägkommissionen, synas
onödigt att upprätta sådan längd, då anteckning jämväl om skattebeloppet
skulle kunna införas direkt i registret. Vägkommissionen framhåller härom
följande. Registret upptager en mängd anteckningar om förhållanden,
som icke längre äga aktualitet, såsom angående redan avförda automobiler,
tidigare ägare o. s. v. Det erbjuder därför allt för liten översiktlighet
och koncentration för att lämpa sig såsom skattelängd. För
kontrollens skull måste längden även vara summerad, men det i löpande
följd år efter år förda registret kan icke lämpligen inrättas så, att därur
kan för varje år utläsas summan av de skattebelopp, som för året
skola utgå.

För min del anser jag det på av .vägkommissionen anförda skäl
vara lämpligt att upprätta en särskild skattelängd.

7 §•

7 § innehåller bestämmelser om tiden för automobilskattens in- 7 inbetalande.

Första stycket handlar om automobiler, som redan vid början av
ett år äro underkastade skatteplikt. Ägaren till en dylik skall senast
den 15 februari till vederbörande länsstyrelse inbetala skatten. För att
den skattskyldige skall erhålla kännedom om grunderna för skattskyldigheten
samt ordningen för skattens erläggande, bör underrättelse i berörda
avseende meddelas honom.

Andra stycket handlar om sådana automobiler, som under året

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

bliva underkastade skatteplikt. Detta inträffar med dels de automobiler,
som förut aldrig varit registrerade i något automobilregister, och dels
dem, som förut varit skattefria men på grund av förändring i äganderätten
enligt 4 § blivit underkastade skatteplikt, t. ex. en autombil,
som av en person, tillhörande en främmande makts beskickning, sålts till
person, som är pliktig att för sin automobil erlägga skatt. För det första
slaget automobiler kan skatten icke gärna betalas annat än i samband
med registreringen. Beträffande det andra slaget skall anmälan om
äganderättens övergång ske till registret, och bör skatt lämpligen uttagas
i samband med denna anmälan. Någon risk, att den nye ägaren skulle
för att undgå skatt underlåta att fullgöra förut omnämnd anmälningsskyldighet,
torde ej förefinnas, då en dylik underlåtenhet enligt automobilförordningen
kan leda till den anmälningspliktiges dömande till böter
från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

8-12 §§. •

s—12 §. För bestämmelserna i 8—12 §§ torde någon särskild motivering

utöver den, som redan förut lämnats, ej vara erforderlig.

13 §.

13 §. Då det kan inträffa, att en automobil, för vilken skatt erlagts till

årets slut, under året blir skattefri, bör en bestämmelse införas angående
restitution å så stor del av för året erlagd skatt, som belöper å tiden
efter det skattefriheten inträtt. Motsvarande bör gälla, därest under
året sänkning av skatten äger rum.

14 §.

ii §. Bestämmelserna i 14 § äro hämtade ur 16 § i vägkommissionens

förslag.

Då skattepåföringen skall grundas å automobilregistret, vars uppgifter
i sin ordning till största delen bero av vederbörande automobilägares
anmälningar, kan under vissa omständigheter ett åsidosättande
av anmälningsskyldigheten eller meddelande av oriktiga uppgifter till
registret hava till påföljd, att skatt antingen icke alls eller till för lågt
belopp blir i automobilskattelängden påförd.

Beträffande uraktlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet
synes man kunna urskilja väsentligen endast följande tre fall.

1. Automobilägaren underlåter att till registrering anmäla en förut
icke registrerad automobil men tager densamma icke desto mindre
i bruk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Enligt automobilförordningen får en automobil i regel icke tagas
i bruk, innan den blir behörigen registrerad och tilldelats igenkänningsmärke.
Överträdelse härav medför ansvar för såväl föraren som, där
förseelsen skett med ägarens vetskap, jämväl denne.

2. Automobil, som enligt 4 § i förslaget är på grund av ägarens
särskilda ställning skattefri, övergår till nj ägare, för vilken skattefrihet
icke äger rum, och nye ägaren underlåter att till registret anmäla förändringarna.

Enligt § 7 i automobilförordningen åligger det nye ägaren att för
registrering göra anmälan om förändringen inom fjorton dagar sedan
förvärvet skedde. Underlåtenhet härutinnan medför enligt § 34 mom. 1
bötesansvar.

3. Registrerad automobil förses med t. ex nytt kaTosseri, varigenom
dess egen vikt ökas, eller motorcykel utan bivagn förses med
sådan eller automobil med gummiringar förses i stället med järnringar
och ägaren underlåter att anmäla förändringarna.

I registret är uppgift om automobilens egen vikt införd. Meningen
är även, att sådana ändringar i automobilförordningen skola företagas,
att uppgifter om motorcykels bivagn och beskaffenheten av automobils
ringar skola intagas i registret. Av § 7 i automobilförordningen framgår,
att, därest ändring sker i förhållande, varom inskrivning skett i
registret, anmälan skall göras härom. Underlåtenhet att anmäla en sådan
ändring medför för vederbörande ansvar enligt § 34 mom. 1.

Fall, då skatteförlust skulle kunna åsamkas det allmänna genom
meddelande av oriktig uppgift, torde i själva verket vara föga sannolika.
Automobilförordningen stadgar i § 34 mom. 2 för den, som i
anmälan till automobilregister mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift,
visst bötesansvar, »där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff».

Av vad sålunda anförts torde framgå, att i varje fall, då ett
undandragande av automobilskatt kan tänkas förekomma, tillika måste
föreligga ett brottsligt förfarande av beskaffenhet att kunna föranleda
ansvar för automobilens ägare, varför det synes vara lämpligt, att i
samband med ådömande av straff ägaren förpliktas att utgiva undandragen
skatt.

15-17 §.

Någon närmare redogörelse för innehållet i dessa paragrafer torde 15—17 §.
icke. erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19:9.

18 §.

Bestämmelse svarande mot 18 § återfinnes i 17 § uti vägkommissionens
förslag.

Beträffande motiveringen för denna paragraf inskränker jag mig
till att anföra, vad vägkommissionen anfört beträffande frågan om utlandsautomobilers
beskattning. Vägkommissionen yttrar, bland annat,
följande:

Beträffande rättigheten att tillfälligt här i riket bruka från utlandet införd
bil funnes särskilda föreskrifter meddelade dels i automobilförordningen
(§§ 24—27) dels ock genom kungörelse den 20 oktober 1916 med bestämmelse angående
tillämpningen av den internationella konventionen rörande automobiltrafik.
Beträffande innehållet i dessa stadganden både man till en början
att skilja mellan två olika fall, alltefter som bilens ägare vore undersåte i sådan
främmande stat, som anslutit sig till internationell konvention rörande
automobiltrafik, eller i stat, med vilken detta icke vore händelsen. Den åsyftade
internationella konventionen vore ingången i Bern den 11 oktober 1909
och hade blivit tillträdd av såväl Sverige (Svensk författningssamling 1911, nr
17) som flertalet utländska stater (se förenämnda kungörelse den 20 oktober
1916). Vad nu först anginge det fall, att den främmande staten icke vore ansluten
till konventionen — vilket i automobilfötrordningen behandlades såsom
regel, ehuru det i följd av nyssnämnda förhållande i själva verket bildade undantag
— gällde, så vitt nu vore fråga, enligt automobilförordningen (§§ 24—
26) huvudsakligen följande. Innehade någon, som icke både hemvist här i riket,
bevis av svensk konsul eller polismyndighet i det land, där lian både hemvist,
eller av konsul, som företrädde detta land bär i riket, att automobil, som
av honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till sin beskaffenhet
uppfyllde de i det främmande landet gällande föreskrifter för att där
få användas i allmän trafik, vore besiktning av automobilen ej nödig, utan
skulle allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten å den första ort i
riket, varest automobilen vore avsedd att begagnas. Om beviset vore behörigt,
tecknade polismyndigheten därå meddelande om tillstånd att i riket bruka
automobilen samt tilldelade bilen igenkänningsmärke. Företeddes icke sådant
bevis, underkastades bilen besiktning såsom i avseende å inländsk bil vore
föreskrivet. Därest bilen enligt intyg av besiktningsman funnes uppfylla de
för inländska biler gällande bestämmelser och jämväl i övrigt vara lämplig
för sitt ändamål, tilldelades av polismyndigheten densamma igenkänningsmärke,
varjämte i intyget tecknades bevis om meddelande av tillstånd att i riket
bruka automobilen. Registrering förekomma ej, men i stället läte polismyndigheten
i särskild längd införa namnet såväl å den person, vilken uppgåvos
vara ägare av bilen, som, därest ägaren icke till riket medföljde, å den
person, som förfogade över bilen, ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot
svarande uppgift, dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket
bruka bilen samt det igenkänningsmärke, som tilldelats densamma. Om meddelade
tillstånd att bruka automobil insändas och polismyndigheten ofördröjligen
uppgift till vederbörande departementschef. Tillstånd gällde för en tid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

av två månader; dock kunde giltighetstiden av länsstyrelsen utsträckas med
ytterligare en månad. När skälig anledning därtill förelåge, kunde tillstånd,
varom här vore fråga, återkallas av en var länsstyrelse, i vars läri automobilen
brukats. Vidkommande härefter det andra fallet, nämligen att automobilens
ägare vore undersåte i sådan främmande stat, som anslutit sig till den internationella
konventionen, skulle enligt automobilförordningen (§ 27) i stället för
särskilda föreskrifter om utlandsbiler (§§ 24—26) gälla »vad Konungen i sådant
avseende särskilt stadgat». Dessa särskilda stadgande!! vore meddelade
genom kungörelse den 20 oktober 1916. Häri gjordes åtskillnad på två olika
fall, beroende på huruvida en viss särskild förutsättning vore för handen eller
ej — den nämligen, att fordonet och dess förare uppfyllde de i konventionen
föreskrivna villkor och sådant på anfordran styi-ktes genom i kraft varande
internationellt tillståndsbevis, som avsåges i art. 3 av konventionen. Förelåge
icke denna förutsättning, gällde vad i förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik
vore stadgat. Detta torde böra så förstås, att de i bilförordningen
intagna särskilda föreskrifterna om utlandsbiler bleve även här tillämpliga.
Förhållandet bleve även sålunda här i själva verket detsamma som i det först
behandlade fallet i avseende å motorfordon från icke ansluten främmande
stat. Uppfylldes åter nämnda förutsättning, ägde, med avseende å automobil
de särskilda föreskrifterna i bilförordningen om utlandsbiler icke tillämpning,
men icke heller förordningens bestämmelser om registrering. Således erfordrades
för bilens brukande varken registrering eller ens det särskilda polistillståndet.

Valkommissionen anför vidare:

»Vad nu angår frågan om beskattning av de för tillfälligt brukande i
riket från utlandet införda motorfordonen lärer den internationella konventionen,
såsom berörande endast själva trafiken, icke innefatta något hinder för
de anslutna staterna att var för sig efter eget skön ordna denna fråga. Med
förslagets princip i avseende å bilbeskattningens syfte är det givetvis ganska
väl överensstämmande att beskatta även dessa fordon. Å andra sidan lärer det
knappast vara ändamålsenligt att införa en sådan beskattning, innan utvecklingen
medfört en så pass avsevärd frekvens i den ifrågavarande — ännu före
kristiden helt obetydliga — biltrafiken att skatten skulle kunna bliva nog inbringande
att lämna något egentligt utbyte. Hänsyn måste härvid, tagas därtill,
att, eftersom fråga är om ett allenast tillfälligt brukande, som i regel kan
förutsättas sträcka sig över en mycket kort tidrymd, understundom kanske en-,
dast några få dagar, en eventuell skatt måste sättas efter andra grunder än för
inländska motorfordon. Jämväl i andra hänseenden måste grunderna för den
ifrågavarande skatten, om den överhixvud skall införas, utformas på sitt särskilda
sätt. Avseende lärer jämväl böra fästas vid reciprociteten, så att frihet
från skatt medgives för biler från sådana främmande stater, där motsvarande
förmån är inrymd för svenska fordon. Slutligen måste utfinnas särskilda
anordningar för skattens upptagande och redovisning.»

I betraktande av alla de omständigheter, som sålunda framhållits,
finner jag i likhet med vngkommissionen lämpligast, att ordnandet av
denna fråga i dess helhet överlåtes åt Kungl. Maj:t.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 höft. (Nr 199.) 12

Förslag till
förordning
om särskild
skatt å
automobilgummiring
ar.

i §•

2 §.

3 §•

4 och 5 §§.

6 §.

7 och 8 §§.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för bestämmelserna
i vissa paragrafer i förslaget till förordning om särskild skatt å automobil
gummiring ar.

1 §•

Då enligt förslaget skatt å importerade gummiringar skall upptagas
samtidigt med tullen av tullverket, har det synts mig lämpligt
att vid rubriceringen av de skattepliktiga varuslagen använda samma
benämning som i tulltaxan.

2 §.

Av bestämmelserna i nästföljande paragrafer framgår, att skatt för
här i riket fabricerade ringar alltid skall komma att utgå även om leveransen
sker i samband med försäljning av en automobil. För att icke de svenska
ringarna skola i skattehänseende bliva sämre ställda än de utländska,
har jag ansett nödigt att i andra stycket införa bestämmelse, att,
om automobil, för vilken tull skall erläggas, är försedd med gummiringar,
skatt å gummiringarna skall erläggas i samband med automobilens
förtullning.

3 §•

Beträffande bestämmelsen i denna paragraf torde ej erfordras någon
särskild motivering.

4 och 5 §§.

För att icke en tillverkare skall kunna undgå att erlägga skatt
för automobilringar, som användas å egna automobiler, har måst stadgas
deklarationsplikt även för sådana ringar, som av tillverkaren tagits i
bruk för egen räkning. Då deklarationen enligt 5 § ligger till grund
för skatteberäkningen, kommer tillverkaren således att få betala skatt
även för dessa ringar.

6 §•

Bestämmelserna i denna paragraf innebära, att en tillverkare icke
kan anmäla, att rörelsen upphört, förr än det inneliggande lagret av
ringar levererats eller av honom själv tagits i bruk.

7 och 8 §§.

Beträffande dessa paragrafer torde ej erfordras någon motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

9 §.

Då skatten är avsedd att utgå såsom ersättning för slitning av 9 §.
vägar inom landet, har i denna paragraf införts bestämmelse om restitution
å erlagd skatt för sådana ringar, som utföras ur riket och ej hava
varit i bruk. Det vore nämligen obilligt, om det icke funnes någon
bestämmelse om rätt att återfå skatt för ringar, som aldrig bidragit eller
komma att bidraga till den merslitning, som automobiltrafiken förorsakar
landets vägar. För övrigt torde en rätt till restitution böra medgivas
för att ej försvåra exporten av svensk tillverkning.

10-18 §§.

Någon redogörelse för innehållet i paragraferna torde icke vara 10—18 §§.
erforderlig.

Övergångsbestämmelser.

Enligt förordningen skulle automobilringar, som vid förordningens
ikraftträdande hos annan än tillverkare finnas i riket, gå fria från skatt. ’esser- e
Att detta ej är lämpligt, synes mig uppenbart, då redan för närvarande
lager av ringar torde förefinnas, tillräckliga att täcka en avsevärd del
av behovet för kommande år, och möjlighet till ytterligare import inom
loppet av innevarande år givetvis är för handen. I en övergångsbestämmelse
torde därför böra intagas föreskrift om skattskyldighet även
för sådana ringar. Då emellertid vid dylikt förhållande även begagnade
ringar skulle bliva underkastade skatteplikt, har det synts mig rättvist
och i överensstämmelse med normen för skattens utgående, att automobilägare
blir skattefri beträffande de ringar, som äro åsätta hans automobil,
jämte hälften därutöver. Därjämte synes det mig billigt, att fullgörandet
av betalningsskyldigheten för innehavare av större ringlager
underlättas genom anstånd med skattens erläggande.

Beträffande förslaget till förordning om fördelning av automobil- Förslag till
skattemedel m. m. har jag förut lämnat erforderlig redogörelse. Här må
endast tilläggas, att en övergångsbestämmelse måst införas på den grund, av automobilatt
den ifrågasatta nya väglagen skulle träda i kraft först med ingången skatJf"^el
av år 1925. Under detta år skulle sålunda skattemedel för två år
komma landstingen till godo.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl.
Maj:t ville genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut upplästa
förslag till dels förordning om automobilskatt, dels förordning om särskild
skatt å automobilgummiringar, dels ock förordning om fördelning
av automobilskattemedel m. m.

Till denna av statsrådet övriga medlemmar biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
B. E. Brimberg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Bil. A.

Förslag

till

förordning om automobilskatt.

Härigenom förordnas »om följer.

1 *.

För automobil, som, efter vad särskilt är stadgat, blivit här i riket registrerad,
skall årligen erläggas skatt enligt nedan meddelade bestämmelser.

2 $.

Skatteplikt för automobil, som i 1 § avses, skall, med iakttagande av vad
i 4 § stadgas, inträda med kalenderkvartalet näst efter det, under vilket automobilen
blivit i automobilregistret införd, samt upphöra med utgången av det
kalenderkvartal, under vilket automobilen blivit ur registret avförd.

3 §.

Skattskyldighet för registrerad automobil skall beträffande varje kalenderår
eller den del därav, för vilken skatteplikten enligt 2 § gäller, åligga den,
som vid fjärde kalenderkvartalets ingång står i automobilregistret antecknad
såsom ägare av automobilen, eller, där automobilen tidigare under året ur
registret avförts, den, som dessförinnan senast varit såsom ägare uppförd; allt
med iakttagande av vad i 4 § stadgas.

Skall med tillämpning av vad nu är sagt skattskyldighet för automobil
åvila flera såsom samfällt ägare, varde skatten dem emellan lika fördelad efter
huvudtalet.

4 $.

Från skatteplikt, varom ovan är sagt, frikallas automobil, som äges av

a) medlem av konungaätten;

b) staten;

c) kommun eller väghållningsdistrikt; eller

d) främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande
person, under villkor av ömsesidighet, enligt vad Konungen därom förordnar.

Från skatteplikt undantages jämväl enskild person, bolag, förening eller
sällskap tillhörig automobil, som är inrättad uteslutande för brandväsen eller
för transport av sårade eller sjuka.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Inträffar i avseende å äganderätten till automobil sådan förändring,
som enligt första stycket bör medföra, att automobilen, där den dittills varit
skattepliktig, skall bliva skattefri eller, där den förut varit skattefri, skall
underkastas skatteplikt; då skall ifråga om beskattningen så anses som om
automobilen blivit i förra fallet ur registret avförd och i senare fallet i registret
införd den dag, då uppgift om förändringen i äganderätten blivit i registret
intagen.

5 $.

Skatt för registrerad automobil utgår för helt kalenderår med femtio
kronor samt, där det från motorn till au bomobilens drivhjul överförbara antalet
hästkrafter (nyttiga hästkraftantalet) enligt registret överstiger tio, med
ytterligare tio kronor för varje sålunda överskjutande hel hästkraft.

Där skatteplikt för automobil enligt 2 § icke omfattar helt kalenderår,
skall för det år skatten bestämmas till belopp motsvarande vad av skatten för
helt kalenderår belöper å det eller de kalenderkvartal, skatteplikten gäller.

6 *.

Såsom beskattningsort skall anses:

a) för enskild skattskyldig, som har hemvist här i riket, den ort, där

han är mantalsskriven;

7 *

b) för inländskt aktiebolag den ort, där styrelsen har sitt säte; samt

c) för skattskyldig, angående vilken här ovan angivna regler icke äga
tillämpning, den ort, där ombud för sådan skattskyldig är mantalsskrivet,

allt enligt automobilregistrets uppgifter.

7 $.

För avliden persons skattskyldighet svare hans stärbhus allenast med
tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad
av skatten å hans lott belöper och i intet fall med mera än hans lott i boet utgör.

8 §.

Årligen efter den 1 oktober skall länsstyrelsen ofördröjligen enligt ovan
stadgade grunder och med ledning av det inom länet förda automobilregister
upprätta särskild längd (automobilskattelängd), upptagande samtliga i registret
antecknade automobiler, vilka för löpande året eller någon del därav äro
underkastade skatteplikt.

I längden, som skall upprättas enligt av Konungen fastställt formulär,
skall, särskilt för varje automobil, angivas:

1) ordningsnummer i registret och igenkänningsmärke jämte dag för
automobilens införande i eller avförande ur registret;

2) det eller de kvartal skatteplikten för löpande året omfattar;

3) automobilens nyttiga hästkraftantal;

4) beloppet av den skatt, som för året skall utgå;

5) den eller de skattskyldigas namn och fullständiga postadress;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

6) för en var skattskyldig beskattningsorten och det honom åliggande
skattebelopp ävensom för ombud, som i 6 § avses, namn och fullständig postadress;
samt

7) de övriga anteckningar, som må finnas påkallade.

Med län avses i denna förordning jämväl Stockholms stad samt med
länsstyrelse jämväl överståthållareämbetet i nämnda stad.

9 §.

Sedan automobilskattelängden upprättats, skall genom länsstyrelsens försorg
till en var i längden upptagen skattskyldig så fort ske kan översändas
utdrag av längden i vad angår automobil, för vilken skatt blivit honom påförd.
Därvid skall tillika lämnas underrättelse, att skattskyldig, som åt automobilskattelängden,
i vad honom rörer, icke åtnöjes, må däröver anföra besvär
i den ordning nedan stadgas.

Berörda utdrag och underrättelse skola genom länsstyrelsens försorg i
rekommenderat brev med allmänna posten kostnadsfritt tillsändas den skattskyldige
eller, i fall som avses i 6 § c), hans ombud under adress, som i automobilregistret
antecknats.

10 $.

Skatt, varom ovan är sagt, skall för en var skattskyldig debiteras, uppbäras
och redovisas i sammanhang med kronouppbörden i den beskattningsort,
varom i 6 § för varje fall förmäles.

11 *.

Senast den 1 november skall länsstyrelsen beträffande ''de i automobilskattelängden
upptagna skattskyldiga, vilka i fråga om beskattningsorten enligt
6 § tillhöra länet, till vederbörande häradsskrivare och magistrater för debiterings
verkställande översända utdrag av längden, summerade i avseende å
skatten.

Inom samma tid skall länsstyrelsen för skattskyldiga, som tillhöra annat
län, till länsstyrelsen i detta län översända utdrag av längden såvitt dem angår.

Det åligger sistnämnda länsstyrelse att ofördröjligen efter mottagandet
av sådant utdrag därmed förfara på lika sätt som beträffande längden är i
första stycket stadgat.

Efter slutad debitering av skatten skola utdragen av debiteringsförrättarna
återställas till den länsstyrelse, från vilken utdragen bekommits.

Stadgandena i första och tredje styckena av denna paragraf skola icke
äga tillämpning beträffande överståthållarämbetet i Stockholm.

12 $.

över länsstyrelses beslut, varigenom någon blivit i automobilskattelängden
till beskattning för automobil uppförd, äge han hos kammarrätten anföra
besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som upprättat längden, före
klockan tolv på sista helgfria dagen i december månad det år, längden avser,
vid äventyr att besvären eljest icke varda upptagna till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Sedan vid inkomna besvär fogats utdrag av längden i vad angår den
automobil, för vilken klaganden påförts skatt, skall länsstyrelsen skyndsamt
till kammarrätten insända handlingarna med de upplysningar och erinringar,
som besvären anses påkalla.

Så snart ovan stadgade besvärstid gått till ända, översänder länsstyrelsen
till kammarrätten förteckning över anförda besvär.

13 $.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande beskattning,
som i denna förordning avses, äger att däri hos Kungl Maj:t söka ändring
genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna
till prövning, skola före klockan tolv å sextionde dagen efter erhållen del av
utslaget eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter ingivas till finansdepartementet,
tillika med bevis om dagen, då klaganden erhöll del av utslaget.

14 $.

Besvär, om vilka i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande handlingar
kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till den myndighet,
till vilken besvären skola enligt förordningen ingivas.

15 $.

Besvär, som i denna förordning avses, befria icke den skattskyldiga från
att i behörig ordning inbetala honom påförd automobilskatt.

16 §.

Varder, efter vad därom särskilt är stadgat, ägare av automobil dömd
till ansvar för det automobilen tagits i bruk, innan densamma registrerats
och erhållit igenkänningsmärke, eller för det ägaren underlåtit att till registret
göra föreskriven anmälan eller i sådan anmälan mot bättre vetande meddelat
oriktig uppgift; då skall ägaren tillika förpliktas att utgiva den skatt för
automobilen, som må finnas hava genom förfarandet undandraga. På allmänna
åklagaren ankommer att härom i sammanhang med åtalet föra talan.

Vad sålunda i avseende å automobilägare är stadgat skall äga tillämpning,
i händelse automobilen tillhör någon, som står under förmyndare eller
annan laga målsman, å denne samt, där automobilen äges av oskift dödsbo
eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund eller av stiftelse
eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda boet, samfundet
eller inrättningen.

17 *.

Huruvida och efter vilka grunder samt på vad sätt skatt skall utgå för
automobil, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, bestämmes
av Konungen.

18 $.

Medel, som på grund av denna förordning eller de särskilda bestämmelser,
Konungen enligt 17 § må hava utfärdat, i automobilskatt under varje

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 97

år inflyta, skola redovisas till statskontoret, för att, i den ordning Konungen
närmare föreskriver, under det nästföljande året fördelas mellan väghållningsdistrikten
på landet till lindrande av kostnaden för väghållningen. Till grund
för den fördelning skall läggas förhållandet mellan de belopp, som för nästföregående
år tillkommit de särskilda distrikten såsom statsbidrag till allmänna
vägunderhållet.

Vad sålunda på varje distrikt belöper skall utbetalas till vägstyrelsen för
att på lämpligt sätt tillgodokomma de väghållningsskyldiga i förhållande till
deras vägfyrktal.

... penna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1923, då skatteplikten
tor automobil, som tidigare blivit registrerad och nämnda dag i registret kvarstår,
jämväl skall inträda.

. Har .för sådan automobil nyttiga hästkraftantalet dessförinnan icke
blivit, på sätt särskilt stadgas, efter sakkunnig undersökning i registret infört
skall, intill dess så skett, vid upprättande av automobilskattelängd till grund
för skattens beräknande läggas det i registret förut antecknade antalet hästkrafter.
Finnes detta antal i registret angivet med flera än ett tal, gälle det
högsta.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 käft. (Nr 199.)