Kungl. Maj:ts proposition Nr 198 (Proposition 1929:198)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Nr 198.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker m. m.; given Stockholms slott
den 25 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

I punkten 97 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har
jag omnämnt, att ett av domänstyrelsen i skrivelse den 19 september 1928
framlagt förslag till kungörelser dels angående upplåtande och inlösen av
kronotorp å kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och
Jämtlands län samt nedom odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens
län, dels ock angående odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet
till innehavare av odlingslägenheter och skogstorp å kronomark i de sex
nordligaste länen vore föremål för överarbetning inom jordbruksdeparteBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 166 häft. (Nr 198.) 1

Olika former
för jordupplåtelser
å kronomark
i de
sex nordligaste
länen.

Nybygges väsendet.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr li>8.

mentet, samt att jag vid sådant förhållande först framdeles kunde underställa
Kungl. Maj:t spörsmålet om avlåtande till 1929 års riksdag av proposition
i ämnet. Sedan beredningen av ärendet numera blivit slutförd, anhåller
jag att ånyo få anmäla detsamma inför Kungl. Maj:t.

Inledning.

Till en början torde böra lämnas en kortfattad redogörelse angående de
former, under vilka kolonisationen å kronomarker i de nordligaste länen
huvudsakligen skett, samt rörande ärendets förhistoria.

Den äldsta och jämväl mest betydelsefulla kolonisationsformen är nybyggesväsendet1.
Den nuvarande bebyggelsen i Norrland torde till väsentlig
del vara ett resultat av kolonisation i denna form. Bland de bestämmelser,
som röra nybyggesväsendet, må nämnas reglementet den 24 november
1749 för dem, som antingen redan bygga och bo i Lappland eller ock
hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja (lappmarksreglementet)
samt de å olika tider meddelade stadgandena angående avvittringen.
I fråga om avvittringen, som numera är avslutad, må erinras att
ändamålet med densamma huvudsakligen var att från kronans marker åt
nybyggen och hemman utbryta bestämda områden i inägor och skogsmark.
Mark, som efter utdelning till de enskilda och disposition till kronopark
eller annat allmänt ändamål fanns kvar, betecknades såsom överloppsmark.

Enligt under senare tid utfärdade bestämmelser angående upplåtande av
nybyggen fingo sådana anläggas å odisponerade kronomarker. Tillstånd
att upptaga nybygge meddelades av länsstyrelsen. Var avvittring ej förestående
i orten, utlades nybygget provisoriskt, därvid detsamma huvudsakligen
tilldelades odlingsmark. Viss nyttjanderätt till skogen å kronomarken
ansågs innefattas i upplåtelsen. Dylika provisoriskt utlagda
nybyggen blevo vid avvittringen slutligen bestämda och erhöllo därvid
viss tilldelning av skogsmark. Gjordes ansökning om upptagande av
nybygge å sådan tid, att den kunde behandlas i samband med avvittringen,
blev vid densamma nybyggets omfattning bestämd, därvid detsamma
tilldelades såväl inägor som skogsmark. Anlädes nybyggen efter den allmänna
avvittringen (å därvid avsatt överloppsmark), blevo desamma i särskild
ordning avvittrade. Upplåtelse av nybygge ägde rum på villkor, att
viss angiven odlings- och byggnadsskyldighet skulle åligga nybyggaren.
Denna skyldighet skulle fullgöras under vissa år, så kallade frihetsår, vilka
ursprungligen inneburo, att nybyggaren under denna tid var fri från en
del skatter och onera.

Besittningsrätten till nybyggen är i huvudsak densamma som för kronohemman
och närmare bestämd i Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegium den 5

1 Den här återgivna översikten över nybyggesväsendet ansluter sig i huvudsak till den
redogörelse därför, som lämnats av kolonisationskommittén i dess år 1922 avgivna förslag
till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna m. m. sid. 3—7.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

februari 1808, vilket brev med vissa undantag alltjämt är gällande. Efter
fullgörande av föreskriven odlings- och byggnadsskyldighet kan nybygget
överföras från krono- till skattehemman, tidigare mot erläggande av viss
köpeskilling, sedermera utan sådan.

Under de senaste årtiondena hava ny byggesupplåtelser förekommit allenast
i samband med avvittringen i lappmarkerna nedanför den så kallade
odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. Denna gräns, om vars provisionella
bestämmande Kungl. Maj:t förordnade den 13 december 1867 och
som sedermera definitivt bestämdes, uppdrogs mellan den egentliga fjällbygden,
som skulle få upplåtas till renbetesland åt lappar och andra renägare,
samt den till odling tjänliga delen av lappmarken. Allenast å sistnämnda
del skulle nybyggen få anläggas. De senaste nybyggesupplåtelserna
ägde rum år 1918 i Norrbottens län. Ytterligare upplåtelser av nybyggen
förekomma numera icke.

Med anledning av framställning av 1888 års riksdag framlade Kungl. Skogstorp.
Maj:t vid 1891 års riksdag förslag om upplåtande av till skogstorp tjänliga
lägenheter å kronoparker i Norrbottens län. Förslaget bifölls av riksdagen,
varefter Kungl. Maj:t i skrivelse den 29 maj 1891 till domänstyrelsen (S.

F. 1891 ni 29) meddelade bestämmelser i ämnet. Enligt dessa bestämmelser
skulle domänstyrelsen äga å kronoparkerna i nämnda län till odling och
bebyggande upplåta till skogstorp tjänliga lägenheter, där det för kronoparkens
vård och bevakning vore gagneligt. Upplåtelsetiden skulle vara
högst 20 år. Under första upplåtelsetiden, frihetsåren, skulle torparen
åtnjuta frihet från erläggande av såväl avgäld som utlagor och onera
för torpet men vara skyldig att dels uppodla och bebygga detsamma, dels
inom anvisat område av kronoparken utöva tillsyn och bevakning och dels
på tillsägelse av vederbörande skogstjänsteman och mot skälig ersättning
utföra å kronoparken förekommande arbeten. Torparen skulle vara berättigad
att utan avgift från kronoparken erhålla vissa skogsförnödenheter. Sedan
föreskriven byggnadsskyldighet fullgjorts, ägde torparen att av statsmedel
uppbära ett belopp av 500 kronor. Vid frihetsårens utgång hade torpare,
som funnes hava väl odlat och bebyggt torpet, företrädesrätt att mot av
domänstyrelsen med hänsyn till torpets storlek och beskaffenhet fastställd
årlig avgäld erhålla förnyad upplåtelse. Avgälden skulle utgöras medelst
dagsverken å kronoparken.

Bestämmelserna i ovannämnda skrivelse ersattes, efter beslut av 1904 års
riksdag, av kungörelsen den 27 maj 1904 (nr 21 s. 4) angående upplåtande
av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län.

Genom denna kungörelse utvidgades det område, inom vilket upplåtelser av
skogstorp finge äga rum, att omfatta jämväl Västerbottens län. Även i
vissa andra hänseenden innefattade kungörelsen ändring av vad förut gällt.

Sålunda fanns i densamma ej stadgad skyldighet för torparen att utöva tillsyn
och bevakning å kronoparken och där utföra erforderliga arbeten. Vidare
skulle den efter frihetsåren utgående årliga avgälden utgöras i pen -

Odlingslägen heter.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 198.

ningar med rätt för torparen att i avräkning därå utgöra dagsverken å
kronoparken. De nya villkoren skulle under förutsättning av lägenhetsinnehavarens
samtycke äga tillämpning jämväl å skogstorp, som upplåtits
enligt 1891 års bestämmelser.

I anslutning till domänstyrelsen i 1891 års skrivelse lämnat bemyndigande
utfärdade domänstyrelsen vissa tillämpningsföreskrifter. Enligt dessa fick
till varje skogstorp ej föreslås vidsträcktare område än 3—5 hektar förutom
erforderliga slåtterlägenheter. Lämpliga sådana, belägna i närheten av skogstorpet,
skulle få upplåtas på samma tid som detsamma.

Nämnas må vidare, att upplåtelser av skogstorp ej kommo till stånd förrän
år 1894 samt att de första upplåtelserna till stor del avsågo förut tillkomna
olaga bosättningar.

Sedan den s. k. norrlandskommittén i sitt den 27 oktober 1904 avgivna
betänkande, bland annat, framfört förslag om nya bestämmelser angående
upplåtande av odlingslägenheter å kronomark, framlade Kungl. Maj:t efter
företagen vidare utredning proposition i ämnet (nr 43) till 1909 års riksdag.
Propositionen bifölls med vissa ändringar, varefter Kungl. Maj:t den 18
juni 1909 utfärdade kungörelse (nr 69) angående upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Denna kungörelse, i vilken föreskrevs att upplåtelser enligt 1904 års kungörelse
icke vidare finge äga rum, skilde sig i åtskilliga avseenden från
bestämmelserna i sistnämnda kungörelse. Tillämplighetsområdet utsträcktes
att omfatta kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex norra länen.
Under det att förutsättningen för upplåtande av odlingslägenliet tidigare
varit den, att sådan upplåtelse funnes vara gagnelig för skogens vård och
bevakning, gjordes nu det alternativa tillägg, att upplåtelse finge ske, därest
den jord, vars upplåtande begärdes, vore belägen i närheten av odlad bygd
eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej mötte.
Upplåtelse skulle, liksom förut tillämpats, ske efter ansökning av spekulant
å visst område. Genom vissa villkor beträffande sökandens person och odlingslägenhets
storlek m. m. avsågs att sörja för, att lägenheterna skulle få
karaktären av småbruk och bliva förbehållna de till drivande av mindre
jordbruk särskilt lämpade, obesuttna folkelementen. Till förhindrande av
upplåtelser å olämpliga platser bestämdes, att, förrän upplåtelse skedde,
genom undersökning av i lantbruk kunnig person skulle inhämtas, att å
området funnes tillräcklig för odling lämplig mark. Lägenheterna skulle
upplåtas på arrende under femtio år med innehavaren förbehållen optionsrätt
till förnyat arrende vid arrendetidens utgång. Efter femton frihetsår
skulle lägenhetsinnehavaren hava att erlägga en redan vid upplåtelsen bestämd
årlig avgift av 3,6 procent å dels lägenhetens kapitalvärde, ouppodlad
och obebyggd, men med hänsyn tagen till den rätt till byggnadsvirke, som
tillförsäkrats lägenhetsinnehavaren, dels honom tillkommande statsbidrag.
Detta, som benämndes odlingshjälp, bestämdes till 750 kronor, varav tredjedelen
skulle utbetalas, då lägenhetens uthusbyggnad blivit färdig och godkänd, tredjedelen,
då manbyggnaden blivit färdig och godkänd, och sista tredjedelen, då

Kungl. Muj:ts proposition Nr 198.

minst eu hektar åker uppodlats och satts i försvarlig hävd. Lägenhetsinnehavaren
skulle äga rätt att å kronans mark erhålla bete för å lägenheten vinterfödda
hästar och nötkreatur. I fråga om lägenhetsinnehavarens rätt till skogstang
överensstämde kungörelsen med därutinnan förut gällande bestämmelse.
För innehavare av skogstorp bereddes genom kungörelsen möjlighet att få
upplåtelsevillkoren ändrade. I detta avseende stadgades, att innehavare av
skogstorp skulle äga att efter frihetsårens utgång, därest han vore berättigad
till förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under femtio år samt i
övrigt i tillämpliga delar på de villkor, som i kungörelsen föreskrivits
rörande odlingslägenheter.

I huvudsak äro bestämmelserna i 1909 års kungörelse fortfarande gällande.
Vissa ändringar i desamma hava dock vidtagits genom senare utfärdade
kungörelser (253 1913, 334/1914, 169/1915, 448/1918 och 260/1920).

Genom kungörelsen den 20 juni 1918 (nr 448) bestämdes, att innehavare av
odlingslägenhet, som enligt 1909 års kungörelse upplåtits före den 2 juli
1918, skulle, där föreskrivna byggnadsarbeten icke blivit utförda före den
1 januari 1915, kunna erhålla visst tilläggsbidrag. Detta fick för byggnadsarbeten
utförda före den 2 juli 1918 ej överstiga 500 kronor och sammanlagt
ej utgå med högre belopp än 1,250 kronor. Enligt kungörelsen
den 4 juni 1920 (nr 260) skall innehavare av odlingslägenhet, som upplåtits
efter den 1 juli 1918, äga rätt att bekomma tilläggsbidrag å belopp,
motsvarande högst hälften av hans kostnader för föreskrivna byggnadsarbeten,
dock ej högre belopp än 1,250 kronor. Till innehavare av dylika lägenheter
må sålunda statsbidrag utgå med sammanlagt högst 2,000 kronor.
Där tilläggsbidrag utgår, höjes den årliga avgiften med 3.6 procent av uppburet
bidrag.

Beträffande grunderna för bestämmande av den årliga avgiften vidtogos
genom kungörelsen den 17 oktober 1913 (nr 253) vissa ändringar. Enligt
dessa skall vid beräknande av odlingslägenhets kapitalvärde hänsyn ej
vidare tagas till rätten till fritt byggnadsvirke och markvärdet ej sättas
högre än till 20 kronor för hektar. Innehavare av lägenhet, för vilken
enligt tidigare bestämmelser den årliga avgiften beräknats jämväl med
hänsyn till rätten till byggnadsvirke, skulle för framtiden erhålla nedsättning
i avgiftsbeloppet.

Med avseende å skogstorp stadgades i nyssnämnda kungörelse den 17 oktober
1913, att innehavare, som väl hävdat torpet, skulle äga att redan vid
utgången av löpande fardagsår erhålla detsamma på arrende på 50 år. Där
arrendetiden förlängts till nämnda tid, skulle torparen äga erhålla ett till
750 kronor förhöjt statsbidrag att utbetalas i samma ordning som stadgats
beträffande odlingslijälp till innehavare av odlingslägenhet. Genom ovan
berörda kungörelser den 20 juni 1918 och 4 juni 1920, vilka under vissa
förutsättningar i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om skogstorp, som
innehavaren erhållit på arrende under 50 år, erhöllo innehavarna av sådana
skogstorp rätt till ytterligare tilläggsbidrag.

I fråga om ordningen för utbetalningen av statsbidraget till innehavare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Fjällägenlieter.

Lapparnas

bosättning.

av odlingslägenhet och på 50 års tid upplåtet skogstorp meddelades genom
kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 334) ändrade bestämmelser, enligt vilka
2/3 av bidraget skulle utbetalas med vissa minimibelopp i den mån föreskrivna
byggnads- och odlingsarbeten fullgjordes samt återstående ''/3, då
byggnaderna voro färdiga samt minst en hektar jord bruten och hävdad
som åker.

Jämväl till 1909 års kungörelse bar domänstyrelsen i anslutning till styrelsen
däri lämnat bemyndigande utfärdat vissa tillämpningsföreskrifter. Angående
lägenhetens storlek har stadgats, att den till odling lämpliga jordens
areal i regel ej borde överstiga 6 hektar. Beträffande upplåtandet av slåttermyrar
medgavs, att i närheten av odlingslägenhet eventuellt befintliga odisponerade
slåttermyrar och röjningsmarker finge vid sidan av upplåtelsekontraktet
upplåtas till lägenhetsinnehavaren att tills vidare nyttjas under
frihetsåren. Upplåtelsetiden inskränktes sedermera till högst 5 år.

Beträffande innehavare av odlingslägenhet ålagd byggnads- och odlingsskyldighet
må nämnas, att enligt föreskrifter i de under senare tid upprättade
upplåtelsekontrakten lägenhetsinnehavarna i allmänhet torde hava
att uppföra föreskrivna byggnader, bestående av mangårdsbyggnad och uthus,
inom 5 år efter upplåtelsen samt att under frihetsåren odla 3 hektar
jord, därav en hektar inom 7 år efter upplåtelsen.

I likhet med vad tidigare ägt rum i fråga om nybyggesväsendet kommo
även upplåtelserna av skogstorp och odlingslägenheter i konflikt med
nomadlapparnas intressen. Upplåtelser ägde nämligen rum ovan odlingsgränsen
i rätt stor omfattning. En reglering av förhållandena på detta område
blev småningom nödvändig. Genom kungörelsen den 3 juni 1915 (nr
169) angående upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förordnades,
bland annat, att 1909 års kungörelse angående upplåtande av odlingslägenheter
icke skulle äga tillämpning å områdena ovan odlingsgränsen. Endast
där i något fall synnerliga skäl förelåge, skulle det ankomma på Kungl.
Maj:t att vidtaga upplåtelse av odlingslägenheter eller eljest med nyttjanderätt
upplåta mark inom samma trakter. Några odlingslägenheter hava sedermera
ej upplåtits ovan odlingsgränsen, men väl andra lägenheter under
nyttjanderätt.

De lägenheter, som sålunda upplåtits enligt sistnämnda kungörelse, hava
kallats f jällägenheter. Till stor del utgöras dessa av utan tillstånd tidigare upptagna
lägenheter, som efter en för åtskilliga år sedan företagen undersökning
upplåtits till innehavarna. Upplåtelser av fjällägenheter pågå alltjämt ehuru i
ringa omfattning. Innehavare av fjällägenhet åtnjuter i viss utsträckning
hyggnadsunderstöd av statsmedel samt naturaförmåner i form av avgiftsfri
rätt till husbehovsvirke, bete m. m.

Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som på grund av ålder
eller sjuklighet ej kunna fortsätta nomadlivet, slagit sig ned å någon lämplig
plats. I en del fall hava genom sådana bosättningar uppkommit mindre
jordbrukslägenheter. Lapparnas bosättning å kronomark har numera reg -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

lerats genom kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314) angående grunder för
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark.

Upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar har förekommit
allenast i ringa omfattning i Norrland och Dalarna. Med hänsyn diirtill torde
knappast vara påkallat att i detta sammanhang redogöra för denna kolonisationsform.
Emellertid torde jag böra meddela, att jag senare i dag ärnar
föreslå framläggande för innevarande års riksdag av förslag angående ändrade
grunder för försäljning av kronoegendomar m. in., avseende bland annat
beredande av möjlighet att av kronoparker upplåta mark för egnahemsbildning.

Enligt beslut av riksdagen 1918—1924 igångsattes försök med anläggande
av kolonat å vissa kronoparker i Norrland och Dalarna. Vid 1925 års riksdag
framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 90) med förslag till ett mera
permanent ordnande av kolonisationsverksamheten i nämnda form, vilket
förslag i huvudsak byggde på ett av kolonisationskommittén den 31 maj
1922 avgivet förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna.
Propositionen bifölls av riksdagen med vissa smärre ändringar, varefter
Kungl. Maj:t den 26 juni 1925 utfärdade kungörelse (nr 291) angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna. Bestämmelserna i denna kungörelse, i vilken sedermera vissa
mindre ändringar vidtagits, innehålla i huvudsak följande:

Kolonat upplåtas till odling och bebyggande i syfte att befrämja uppkomsten
av jordbruk och egna hem, avsedda i främsta rummet för ortens
befolkning. De utläggas blott i den mån tillgång kan antagas vara för
handen till sådant förtjänstarbete, som erfordras för att kolonatets innehavare
med familj må kunna erhålla oundgänglig bärgning. Kolonat upplåtas
i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen besluta om kolonisationsåtgärders
vidtagande. Verksamheten omhänderhaves av särskilda kolonisationsnämnder.

Kolonat upplåtes med nyttjanderätt under en tid av 15 år och i regel
med rätt för kolonisten att på vissa villkor inlösa detsamma eller övertaga
kolonatet under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord.

Arealen av den odlingsbara mark, som tillägges kolonat, må i regel ej
understiga 8 hektar och ej överstiga 17 hektar. Utöver odlingsmarken tilldelas
kolonat så stor areal skogsmark, som erfordras för att normalt lämna
en årlig virkesavkastning av 15—25 kubikmeter fast mått.

Under de första 5 åren är kolonisten befriad från erläggande av arrende.
Under därpå följande 3 år erlägges en årlig avgäld, beräknad efter 1.8
procent å sammanlagda beloppet av odlingsmarkens inlösningsvärde samt
uppburen byggnadshjälp. Under återstående del av nyttjanderättstiden utgår
avgälden med 3.6 procent å nyssnämnda sammanlagda belopp. Kronan ansvarar
för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å kolonatet under den
tid, detta innehaves med nyttjanderätt, dock under högst 15 år från den
första upplåtelsen.

Inom 15 år från tillträdet skall minst 3/10 av kolonatets odlingsmark vara
uppodlad, dock skall därvid under de första tre åren uppodlas en hektar och
under en var av nästföljande två treårsperioder ytterligare en hektar. Kolonisten
är berättigad till odlingshjälp utan återbetalningsskyldighet å 750 kronor.

Egnalierasl

^enheter.

Kolonat.

Tidigare förslag
om ändrade
bestämmelser
beträffande
skogstorp
och odlingslägenheter.

Kolonisations koramitténs förslag.

Domänstyrelsens
1924
framlagda förslag.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

I allmänhet skall kolonat senast inom 5 år vara bebyggt med bostadshus
och uthus av godkänd typ. Som byggnadshjälp åtnjuter kolonisten 3,500
kronor, vilket belopp dock i undantagsfall kan höjas till 4,500 kronor.
Undantagsvis kan kolonat bebyggas genom statens försorg. Kolonisten har
att svara för byggnadernas underhåll och brandförsäkring. Byggnadsvirke
samt under nyttjanderättstiden jämväl övrigt husbehovsvirke och bränsle
erhållas fritt å rot.

Utfartsväg anordnas av staten, men ankommer underhållet med viss begränsning
på kolonisten. Genom statens försorg upptagas jämväl vissa avlopps-
och avledningsdiken och sådana laggdiken, som erfordras för odlingsarbetets
omedelbara påbörjande, men har kolonisten att underhålla dessa diken.

Rätt för kolonist att inlösa kolonat eller övertaga det med åborätt inträder,
sedan kolonisten fullgjort honom åliggande odlings- och byggnadsskyldighet.
Köpeskillingen erlägges enligt ett för kolonisten förmånligt
amorterings- och avbetalningssystem.

Erinras må vidare, att i den proposition angående ändringar i villkoren
för kolonatupplåtelser, som Kungl. Maj:t förut i dag beslutat framlägga
för innevarande års riksdag, bland annat, föreslås utsträckning av den legofria
tiden från 5 år till 10 år.

I sitt ovannämnda betänkande upptog kolonisationskommittén till behandling
jämväl frågan om skogstorp och odlingslägenheter. I betänkandet lämnades
redogörelse (sid. 14—25) över en av kommittén verkställd statistisk
utredning angående ifrågavarande lägenheter. Efter motivering framlade
kommittén ett förslag till förordning angående omförande till kolonat av
vissa odlingslägenheter och nybyggen. Av kommitténs uttalanden i ämnet
må här anmärkas:

Den av kommittén verkställda utredningen hade visat, att en stor del av
skogstorpen och odlingslägenheterna ej kunde lämna sina innehavare den
inkomst, som tillsammans med inkomst av förtjänstarbete utom lägenheten
vore behövlig. I ett stort antal fall vore statens understöd ej tillräckligt
för att lägenhetshavaren inom rimlig tid och utan alltför stora umbäranden
skulle kunna förskaffa sig en någorlunda god ekonomisk ställning. Den
odlingsmark, som tillagts lägenheterna, vore oftast alltför begränsad.

Antydda brister borde avhjälpas, och innehavarna av skogstorp och odlingslägenheter
borde beredas tillfälle att snarast möjligt nå en bättre ställning.
De borde i möjligaste mån likställas med kolonister. Genom skogstorpens
och odlingslägenheternas omförande till kolonat — något som ej skulle vara
en tvångsåtgärd utan borde bero av framställning från vederbörande —
vunnes även den fördelen, att en viss enhetlighet vid upplåtelse av jordbrukslägenheter
på kronoparker ernåddes. I den mån dylikt omförande
ägde rum, skulle de äldre lägenhetstyperna helt upphöra att finnas till.

Sedan Kungl. Maj:t anmodat domänstyrelsen att enligt angivna riktlinjer
verkställa överarbetning av kolonisationskommitténs förslag, framlade domänstyrelsen
i utlåtande den 28 maj 1924 visst förslag jämväl i fråga om odlingslägenheter.

Domänstyrelsen ifrågasatte därvid, bland annat, vissa ändrade regler för
framtida upplåtelser av odlingslägenheter. Där hinder mötte att med i orten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

tillgänglig arbetskraft utföra arbeten, som under normala förhållanden vore
erforderliga för skogens rationella skötsel och vård, i den omfattning, som
vore av behovet påkallad, skulle odlingslägenheter upplåtas under nyttjanderätt
å härför tjänlig odlingsmark, som kunde vara att tillgå inuti kronopark.
Genom statens försorg kunde området torrläggas och förses med utfartsväg.
Förutom ett byggnadsbidrag av 2,000 kronor skulle viss odlingshjälp utgå
på så sätt, att genom statens försorg uppodlades och kalkades en hektar å
varje lägenhet. Odlingslägenheternas areal av odlingsmark skulle vara minst
5 och högst 10 hektar. I övrigt skulle flertalet av de nu gällande bestämmelserna
för upplåtande av odlingslägenheter behållas i stort oförändrade,
dock skulle legan beräknas enligt vissa ändrade grunder m. m. Verksamheten
skulle fortfarande skötas av domänverket.

Vidare skulle äldre odlingslägenheter kunna — efter ansökan från vederbörande
innehavare — få av innehavaren förvärvas med äganderätt under
vissa angivna förutsättningar, såsom, bland andra, att lägenheten vore belägen
invid gränsen mot enskild mark och kunde utan olägenhet helt avskiljas
från kronoparken samt att innehavaren fullgjort honom åliggande
byggnads- och odlingsarbeten.

Vid avlåtandet till 1925 års riksdag av propositionen angående kolonisation
å kronoparker i Norrland och Dalarna yttrade dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet i fråga om skogstorp och odlingslägenheter att, ehuru
åtgärder i syfte att dels förbättra ställningen för innehavare av skogstorp
och odlingslägenheter och dels få reformerat grunderna för ett eventuellt
fortsatt upplåtande av lägenheter av sist nämnt slag torde kunna vara
motiverade, departementschefen dock ej vore beredd att för det dåvarande
framlägga förslag i dessa frågor. Dessa torde böra göras till föremål för
ytterligare omprövning.

I sitt med anledning av propositionen avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande (nr 67) framhöll jordbruksutskottet, bland annat, att utskottet ville
understryka önskvärdheten av, att frågan om beredande av en förbättrad
ställning för ifrågavarande äldre lägenhetshavare snarast toges under omprövning.

Förenämnda frågor anmäldes ånyo inför Kungl. Maj:t den 6 juni 1925
av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet. På hemställan av denne
uppdrog därvid Kungl. Maj:t åt domänstyrelsen att låta verkställa utredning
rörande av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet samma
dag avhandlade frågor om upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter å
kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen samt bemyndigade
domänstyrelsen att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom
styrelsen biträda vid utredningen.

I berörda anförande till statsrådsprotokollet yttrade departementschefen
bland annat beträffande ifrågavarande utredning:

Till en början torde böra undersökas, huruvida skäl förefunnes för ett
fortsatt upplåtande av odlingslägenheter vid sidan av kolonisationsverksamheten
å de norrländska kronoparkerna. Skulle det därvid visa sig, att ett

1925 års
riksdag.

Utredning
genom domänstyrelsen
och
tillkallade
sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

sådant fortsatt upplåtande vore av behovet påkallat, torde böra övervägas,
huruvida icke grunderna för upplåtande av odlingslägenheter behövde reformeras
i skilda hänseenden i syfte att giva åsyftade lägenhetshavare ungefärligen
samma förutsättningar för nybygges- och odlingsverksamhet som
kolonisterna.

Uppmärksamheten torde därjämte böra inriktas på frågan om beredande
av förbättrade villkor för innehavare av redan upplåtna skogstorp och
odlingslägenheter — och detta oavsett om ifrågavarande system befunnes
böra i fortsättningen bibehållas eller ej. Erforderligt statistiskt material
torde böra införskaffas och hopställas för bedömande av berörda lägenhetshavares
ställning i skilda hänseenden. Sålunda torde den av kolonisationskommittén
på sin tid verkställda undersökningen i ämnet böra kompletteras
samt till tiden framföras. På grundval av på dylikt eller annat lämpligt
sätt verkställd undersökning om dessa lägenhetshavares förhållanden samt
under nödigt hänsynstagande till de anordningar, som beslutats beträffande
kolonat, torde förslag böra upprättas rörande de ytterligare förmåner och
förbättrade villkor, som lämpligen borde tillerkännas innehavare av redan
upplåtna skogstorp och odlingslägenheter.

I enlighet med Kungl. Maj:ts ovanberörda bemyndigande tillkallade domänstyrelsen
såsom sakkunniga att biträda vid den anbefallda utredningen
överjägmästaren And. Holmgren samt lantbrukaren Ludwig Brännström
och fastighetsägaren O. W. Löfgren i Nyborg. Nämnda sakkunniga
avlämnade den 2 juli 1927 till domänstyrelsen av dem verkställd utredning
jämte därpå grundat förslag till författning angående allmänna
grunder för upplåtande av kronotorp (härefter kallat de sakkunnigas författningsförslag).

Därefter har domänstyrelsen, såsom förut nämnts, med skrivelse den 19
september 1928 framlagt förslag till dels kungörelse angående upplåtande
och inlösen av kronotorp å kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt nedom odlingsgränsen inom
Västerbottens och Norrbottens län dels ock kungörelse angående odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet till innehavare av odlingslägenheter
och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen (nedan benämnda
domänstyrelsens författningsförslag). Med sin skrivelse har styrelsen överlämnat
av styrelsen över de sakkunnigas utredning och förslag infordrade
yttranden från överjägmästarna i de sju nordligaste distrikten.

Efter remisser hava sedermera utlåtanden i ärendet avgivits av statens
egnahemsstyrelse den 14 november 1928, av lantmäteristyrelsen i visst hänseende
den 30 januari 1929 och av statskontoret den 20 februari 1929. Därjämte
bär egnahemsstyrelsen införskaffat yttrande från Alträsks nybyggesnämnd
över domänstyrelsens författningsförslag.

Framställning
från
kommunalnämnden
i
Vilhelmina
socken.

Vidare må i detta sammanhang anmälas en av kommunalnämnden i Vilhelmina
socken å kommunalfullmäktiges vägnar i skrivelse den 28 november 1927
gjord framställning angående vidtagande av vissa åtgärder för förbättrande
av den ekonomiska ställningen för innehavare av skogstorp och odlings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

lägenheter, över denna framställning hava infordrade utlåtanden avgivits
av domänstyrelsen och statens egnahemsstyrelse.

Innan jag ingår på föreliggande spörsmål, torde böra i korthet redogöras
för den av kolonisationskommittén verkställda statistiska utredningen
rörande skogstorp och odlingslägenheter samt en av de sakkunniga i ämnet
verkställd statistisk utredning. Den senare ansluter sig nära till förstnämnda
utredning och avser i huvudsak ett framförande av densamma till
tiden, i allmänhet till utgången av år 1925.

Av nämnda utredningar inhämtas i huvudsak följande.

Antalet skogstorp och odlingslägenheter, som upplåtits intill 1925 års
utgång, är 2,200. Av skogstorpen äro endast 280 fortfarande upplåtna på
de ursprungliga upplåtelsevillkoren med 20-årigt arrende. I fråga om övriga
skogstorp har upplåtelsetiden ändrats till 50 år. Beträffande skogstorpens
och odlingstorpens belägenhet inom de olika överjägmästardistrikten hava
de sakkunniga upprättat följande tablå:

D~i strikt	Antal lägenheter vid 1925 års utgång.	Antal skogs-torp och od-lingslägenheter vid 1925 års utgång.
Skogstorp.	Odlingslägen-heter och på 50 år arr. uppl. skogstorp.
Övre Norrbotten ......................................	33	338	371
Nedre » ........................................	147	317	464
Skellefteå........................... .......................	12	247	259
Umeå ......................................................	69	348	417
Härnösand ...................................................	19	593	612
Mellersta Norrland .......................................	—	29	29 j
Dalarna ......................................................	—	48	48
Summa	280	1,920	2,200 i

Enligt uppgift av de sakkunniga äro 67 av lägenheterna belägna ovan
odlingsgränsen.

De sakkunniga hava anmärkt, att totala antalet upplåtelser av lägenheter av
ifrågavarande slag utgjorde 2,636 men att därav 436 lägenheter nedlagts.
Anledningen därtill hade i de flesta fall varit, att lägenhetsinnehavaren ej
fullföljt sin avsikt att anlägga lägenheten. Där mer eller mindre uppodlade
eller bebyggda lägenheter nedlagts, hade detta i många fall berott på att
utkomstmöjligheter för innehavaren saknats på grund av jordens dåliga beskaffenhet
eller alltför ringa tillgång på förtjänstarbete.

De sakkunniga hava även undersökt, i vad mån överlåtelser av skogstorp
och odlingslägenheter förekommit, samt omnämna, att av de ej nedlagda
lägenheterna 771 lägenheter varit föremål för överlåtelse, som i många fall
skett två eller flera gånger.

I fråga om lägenheternas förläggning i förhållande till annan bosättning
och väg har kolonisationskommittén upprättat en tablå, avseende tiden vid
1916 års utgång. Av tablån må ett sammandrag här intagas:

Av kolo nisationskowmittén
och
de sakkunniga
verkställda
statistiska
utredningar
rörande skogstorp
och odlingslägenheter.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 198.

Väglängd till närmaste körväg	Lägenheter med mer än 1 km. till närmaste granne.	Antal lägenheter i kolonier av nedanstående storlekar.	Summa.
2	3—5 j 6 eller flera
under 1 km...............................	180	170	178 191	719
1—5 km. ...................................	190	124	104 44	462
5—10 km..................................	83	48	24 \| —	155
över 10 km...............................	23	13	6	42
Summa	476	355	312 \| 235	1,378

Anmärkas må, att enligt tablån lägenheterna anses tillsammans bilda en
koloni, om avståndet mellan dem uppgår till högst en kilometer.

Av tablån framgår, att vid 1916 års utgång ej mindre än 476 lägenheter
av 1,378 eller 34.5 procent voro belägna på mer än en kilometers avstånd
från annan likartad lägenhet eller annan bosättning. Enligt kolonisationskommitténs
uppfattning är anledningen därtill, att anläggningarna av skogstorp,
vilkas antal utgjorde 632, i det stora hela skett med ändamål att tillgodose
skogens behov på bevakare, vilket ansetts bäst äga rum genom att
upplåta lägenheterna spridda över hela skogen. Den förändring i villkoren
för lägenheternas anläggning, som sedermera genomförts enligt 1909 års
kungörelse, hade i praktiken lett till, att 96 procent av de upplåtna odlingslägenheterna
förlagts kolonivis. Enligt av de sakkunniga företagen undersökning,
avseende slutet av år 1925, voro då 491 lägenheter av 2,174 eller
22.6 procent förlagda på mer än en kilometers avstånd från annan likartad
lägenhet eller bosättning.

Vad angår den skogstorp och odling slägenheter tilldelade odlingsmarken
uppgick arealen av denna enligt uppgift av de sakkunniga vid 1926 års
utgång till sammanlagt 10,750 hektar eller i genomsnitt till omkring 4.9
hektar på lägenhet. Dessutom ingingo i de lägenheterna tillagda områden
750 hektar ej odlingsbar mark.

En av de sakkunniga utarbetad tablå utvisar huru odlingsmarken fördelar
sig på 2,163 i detta avseende undersökta skogstorp och odlingslägenheter: -

Areal odlingsbar mark i hektar.	Skogstorp (upplåtna 1894—1909).	Odlingslägen-heter (upplåtna 1910—1925).	Summa.	Frocent.
under 2 ....................................	23	14	37	1.7
2 — 3.99 ......................................	246	230	476	22.1
4—5.99 .....................................	359	924	1,283	59.8
6 — 7.99 .......................................	67	263	330	15.2
8 och däröver..............................	17	20	37	1.7
1 Summa	712	1,451	2,163	100

De sakkunniga anmärka, att av tablån framginge, att den odlingsbara
markens areal växlade högst avsevärt. Under det ej mindre än 23.8 procent
av lägenheterna tilldelats mindre än 4 hektar odlingsmark, hade 16.9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

procent erhållit en odlingsmarksareal av mer än 6 hektar. Största antalet
lägenheter eller 59.3 procent låge mellan 4 och 6 hektar i avseende å tilldelad
odlingsmark. En viss förskjutning mot större marktilldelning hade
ägt rum i och med upplåtandet av odlingslägenheter liksom i allmänhet
under senare tid. Utvecklingen hade sålunda gått mot en rikligare tilldelning
av odlingsmark. I någon mån belysande för frågan om den tidigare
tilldelningen av odlingsmark vore, att ej mindre än 504 lägenheter ansetts
böra i avseende å sina områden omregleras, vilken reglering i de allra flesta
fall varit föranledd av att lägenheterna tilldelats otjänlig odlingsmark eller
otillräcklig sådan.

Som anledning till att äldre skogstorp i många fall ej kunnat tilldelas
tillräcklig för odling tjänlig mark angiva de sakkunniga, att ett stort antal
sådana (enligt uppgift av kolonisationskommittén 170) ursprungligen tillkommit
på olagligt sätt och ej av innehavarna upptagits för att bereda dem
utkomst av jordbruk.

I fråga om odlingsmarkens beskaffenhet uppgavs av kolonisationskommittén,
att odlingsmarken å de först upplåtna lägenheterna i allmänhet utgjordes
av fastmark. Först senare hade börjat upplåtas lägenheter omfattande även
torvmark. Utvecklingen hade gått mot en allt talrikare upplåtelse av lägenheter
av sistnämnda typ samt mot en ökning av den lägenheterna tilldelade
torvmarksarealen.

Vidkommande odlingsmarkens tjänlighet för odling funno de sakkunniga
vid sina besök å lägenheterna, att värdet i hög grad växlade. Fastmarken
vore ofta stenig och svårodlad men torde i flertalet fall vara ägnad att giva
goda skördar. Den bästa i lappmarken förekommande myrmarken utgjordes
huvudsakligen av till bondhemman hörande ströängar, och sådan mark hade
därför endast kunnat tagas i anspråk i de fall, där ströängar inlösts av
kronan. Större myrmarker, som i allmänhet ur odlingssynpunkt vore att
anse som mer godartade än mindre dylika marker, hade allenast i undantagsfall
kunnat upplåtas, enär svårigheterna för markens enhetliga avdikning
visat sig oöverkomliga för lägenhetsinnehavarna.

De sakkunniga framhålla vidare, att den i 1909 års kungörelse införda
bestämmelsen om undersökning av för upplåtelse ifrågasatt områdes lämplighet
medfört en betydande förändring till det bättre i fråga om beskaffenheten
av den lägenheterna tilldelade odlingsmarken men att bestämmelsen
visat sig vara ej fullt effektiv.

Angående arealen av den odlade jorden hava de sakkunniga gjort följande
sammanställning:

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Areal odlad mark i hek-tar.	Skogs- torp.	Procent.	Odlingslägenheter, anlagda	Tillhopa
1910— 1915	1916— 1920	1921 — 1925	Summa.	Procent.	Summa.	Procent.
0	7	1.0	27	100	267	894	27.1	401	18.5
0 — 0.49	71	lO.o	85	130	116	331	22.3	402	18.6
O.S0 — 0.99	122	17.1	117	94	36	247	17.0	369	17.1
1.00—1.99	311	43.c	193	117	41	351	24.2	662	30.6
2.00—2.99	123	17.3	43	37	12	92	6.3	215	9.9
3.00—3.99	54	7.6	15	6	—	21	1.5	75	3.5
4.0 (T— 4.99	17	2.4	8	2	—	10	o.i	27	1.2
5.00—	7	1.0	1	i	3	5	0.4	12	0.6
Summa	712	100. o	489	487	475	1,451	100. o	2,163	100.o

Av sammanställningen framgår, att odlingsarbetet å lägenheterna i stort
fortgått mycket långsamt samt att de odlade arealerna äro mycket obetydliga.
I fråga om de äldre lägenheterna synes odlingsarbetet skridit särskilt
långsamt framåt, i det att ej mindre än 28. i procent av samtliga skogstorp
omfatta mindre än en hektar odlad jord.

Med avseende å de lägenheter, beträffande vilka frihetsåren utgått den 14
mars 1926, uppgiva de sakkunniga, att å omkring 1/[l av dessa mindre än
en hektar odlats, ehuru enligt upplåtelsekontrakten eu hektar skulle hava
odlats inom 7 år efter upplåtelsen. Å odlingslägenheter, som anlagts 1918,
1919 och 1920, hade vid 1925 års utgång en hektar mark uppodlats allenast
å respektive 26.7, 29.3 och 24 procent av de under vart av nämnda år upplåtna
lägenheterna.

Beträffande den omfattning, i vilken föreskrivna byggnadsarbeten fullgjorts,
hava de sakkunniga verkställt undersökningar och däröver upprättat
vissa tabeller. Av dessa framgår, att av de i undersökningen ingående 712
skogstorpen voro vid 1925 års utgång endast 77.9 procent fullt färdigbyggda.
Å de 976 odlingslägenheter, som upplåtits under åren 1910—1920 och vilka
samtliga enligt gällande upplåtelsevillkor skolat vara färdigbyggda vid 1925
års utgång, hade byggnadsskyldigheten fullgjorts å endast 28 procent av
hela antalet. Å ej mindre än 37 procent understeg det utförda byggnadsarbetet
halva byggnadsskyldigheten. Av innehavarna av dessa odlingslägenheter
vore endast ett fåtal, som färdigbyggt lägenheterna före år 1915, berättigade
till bidrag med allenast 500 kronor; till de övriga lägenheternas
bebyggande hade kunnat utgå tilläggsbidrag med belopp intill 1,250 kronor.
Å de lägenheter, beträffande vilka frihetsåren utgått den 14 mars 1926,
hade byggnadsarbetena helt avslutats å omkring halva antalet lägenheter
och utförts till mer än 75 procent på något mindre än 3/t av hela antalet.
Av de under åren 1918—1920 upplåtna lägenheterna, vilkas innehavare varit
berättigade till bidrag för odling och byggnader med belopp intill 2,000
kronor och haft att slutföra byggnadsarbetena inom 5 år efter upplåtelsen,
hade vid 1925 års utgång allenast respektive 18.6, 19.3 och 12.6 procent av
de under varje år upplåtna lägenheterna blivit färdigbyggda. De sakkunniga
hava uttalat, att det långsamma fortskridandet av bebyggelsen torde bero
på svag ekonomi hos lägenhetsinnehavarna ävensom i många fall därpå,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

att bebyggelsen försiggått enligt en mindre lämplig plan, i det att till en
början uppförts provisoriska byggnader.

I fråga om beskaffenheten av byggnaderna uppgiva de sakkunniga, att
denna växlade i mycket hög grad, från omsorgsfullt utförda till synnerligen
underhaltiga byggnader. De bäst bebyggda odlingslägenheterna funnes i
allmänhet i Västerbottens läns södra och östra delar. I de inre delarna av
nämnda län samt i Norrbottens län voro däremot byggnaderna å lägenheterna
ofta av mer underhaltig beskaffenhet.

Vad angår befolkningsförhållandena å de upplåtna lägenheterna vore enligt
uppgift av de sakkunniga å 2,135 undersökta lägenheter bosatta 10,581
personer eller i medeltal 5 personer å varje lägenhet.

Enligt av de sakkunniga verkställd undersökning angående denna befolknings
huvudsakliga arbetsförtjänst hämtades denna av nära 60 procent
av lägenhetsinnehavarna från statens skogar, och övriga 40 procent förskaffade
sig nödig arbetsförtjänst genom arbete hos bolag och andra arbetsgivare.
I övrigt lämnade enligt de sakkunnigas uppfattning lägenheternas avkastning
ett visserligen ännu ringa men givetvis mycket välkommet tillskott till
lägenhetsinnehavarnas bärgning. Detta framginge i viss mån av antalet å
lägenheterna vinterfödda kreatur, vilket å 1,795 lägenheter, där kreatur
funnes, utgjorde 841 hästar, 3,716 kor, 943 ungnöt samt 4,004 får och getter.

Då jag nu övergår att behandla föreliggande spörsmål, kommer jag först att
uppehålla mig vid frågan, huruvida systemet med upplåtande av lägenheter
av ifrågavarande slag bör bibehållas. Jag vill redan nu angiva, att jag
kommit till den uppfattningen, att så bör ske. Därefter behandlas i den
ordning de nu nämnas frågorna om de regler, som böra gälla för den fortsatta
verksamheten, samt om beredande av förbättrade villkor för innehavare
av upplåtna skogstorp och odlingslägenheter. Slutligen upptages
spörsmålet om anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål. Inom jordbruksdepartementet
har på grundval av den föreliggande utredningen utarbetats
förslag till kungörelse angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker
m. m., vilket förslag (härefter benämnt departementsförslaget) torde
få såsom bilaga A fogas till detta protokoll.

Frågan om bibehållande av systemet med upplåtande av
odlingslägenheter.

För vinnande av upplysning angående de kommunala myndigheternas De 3akkurl„
uppfattning om systemet med upplåtande av odlingslägenheter (och skogs- »''gas enquéte.
torp) utsände de sakkunniga till ordförandena i kommunalnämnderna i 42
socknar, där sådana upplåtelser förekomma, vissa frågor för besvarande.

Svar lämnades av kommunalnämndsordförandena i 28 socknar.

Bland annat begärdes upplysning, huruvida nämnda system ansåges motsvara
därmed avsett ändamål och varit till gagn för orten. I anslutning
därtill frågades, huruvida genom upplåtande av lägenhet innehavaren erhållit
väsentligt ökad möjlighet att skaffa sig och sin familj skälig bärgning.
Dessa frågor besvarades jakande av 22 kommunalnämndsordförande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

och nekande av 6 ordförande. Flera av de sistnämnda angåvo som skäl
för sin ståndpunkt, att lägenhetsinnehavarna i större eller mindre utsträckning
fallit fattigvården till last. Det framhölls även, att lägenheterna bort
förläggas mera koncentrerat samt i närheten av kommunikationsled eller
industriort. Av de sakkunniga särskilt framställd fråga, om lägenhetsinnehavarna
i nämnvärd utsträckning fallit fattigvården till last, besvarades med
ja av 10 och med nej av 18 kommunalnämndsordförande. Vidare framställdes
fråga, huruvida, sedan verksamheten för upplåtande av kolonat blivit
reglerad, fortsatt upplåtande av odlingslägenheter vore önskvärd. Denna
fråga besvarades jakande av samtliga kommunalnämndsordförande utom två.
Dessa sistnämnda anförde bland annat, att överbefolkning redan förelåge
och att så gott som alla lägenhetsinnehavare åtnjöte fattigunderstöd. Av
dem, som lämnade jakande svar, uttalade många, att upplåtande av odlingslägenheter
vore att föredraga framför kolonatupplåtelser, därvid bland annat
anfördes, att kolonisterna finge alltför stor skuld att förränta. I ett svar
framhölls, att upplåtelserna borde noga begränsas och hållas inom ramen av
utkomst åt alla.

De sakkunniga anse fortsatt upplåtande av odlingslägenheter, för vilka
de sakkunniga föreslå benämningen kronotorp, böra äga rum. Till stöd
för sin ståndpunkt åberopa de sakkunniga, att denna uppbures av en i
det närmaste enhällig opinion bland nuvarande lägenhetsinnehavare, samt
anföra vidare:

Den uppfattningen syntes både allmän och djupt rotfäst, att upplåtandet
av skogstorp och odlingslägenheter varit av bestående värde såväl för skogsstaten,
vilken härigenom på kronoparkerna erhållit en bofast arbetarstam,
som för de lösa skogsarbetarna själva, vilka på detta sätt beretts möjlighet
erhålla egna hem. Även om i något enstaka fall en del slitningar förekommit,
hade förhållandet mellan skogsstatspersonalen och lägenhetsinnehavarna
konstaterats vara genomgående gott, och hade dessa sistnämnda så
gott som enhälligt förklarat sig hellre såsom hittills vilja lyda under skogsstaten
än under de nyskapade kolonisationsnämnderna i respektive län. Då
torparna för sin utkomst vore i hög grad beroende av de arbetsmöjligheter,
som kunde erbjudas å kronoparkerna, hade det för dem varit av stort värde
att ständigt kunna stå i direkt kontakt med arbetsgivaren-revirförvaltningen.
Beträffande de nyinrättade länskolonisationsnämnderna och samarbetet
mellan dessa och kolonisterna samt skogsstatspersonalen hade torparna
framhållit, att erfarenhet härom tillsvidare saknades, men hade farhågor
allmänt uttalats för att detta samarbete ej komme att visa sig lika gott
som det, som vore rådande mellan skogsstatspersonalen och torparna. —
Jämväl de kommunala myndigheterna hade så gott som enhälligt förordat
ett fortsatt upplåtande av odlingslägenheter. Det hade av dessa myndigheter
anförts, att kolonatupplåtelserna ej tillvunnit sig samma goda förtroende,
detta beroende dels på, att personvalet i en del fall möjligen utfallit mindre
lyckligt, dels på farhågor, att kolonisterna skulle visa sig icke kunna fullgöra
sina i kontrakt gjorda ekonomiska åtaganden gentemot kronan.

Vid avgörande av frågan huruvida odlingslägenheter i framtiden alltjämt
borde upplåtas vore även att taga i betraktande, att 1925 års riksdag genom
sitt beslut att vid den fortsatta kolonisationsverksarnheten ej bibehålla den
mindre kolonattypen, som varit avsedd att tillgodose behovet av fasta skogsarbetare
på kronoparkerna, anlagt en mer jordbruksbetonad synpunkt på
frågan. Därigenom kunde ej tillgodoses domänverkets berättigade krav på

Kungl. Maj.ts proposition Nr 198.

anskaffande av på skogarna boende skogsarbetare, där så skulle anses av omständigheterna
påkallat.

Ändamålet med upplåtande av kronotorp angives i § 1 av de sakkunnigas
författningsförslag vara främjande av egnahemsbildning och underlättande
av skogsarbetares och därmed likställdas försörjningsmöjligheter. I motiveringen
till nämnda paragraf anföra de sakkunniga därom följande:

Medan kolonatupplåtelserna avsåge att befrämja uppkomst av jordbruk
och egna hem, angåves ändamålet med kronotorpsupplåtelserna vara att
främja egnahemsbildning och att underlätta »skogsarbetares och därmed likställdas
försörjningsmöjligheter». Kronotorpen gjorde sålunda icke anspråk
på att vara jordbrukslägenheter i samma mening som kolonaten. Medan
jordbruket å dessa senare lägenheter borde vara det väsentliga, kunde detsamma
för kronotorparen i regel endast tjäna till att i större eller mindre
grad underlätta de försörjningsmöjligheter, som förtjänstarbetet i skogen
eller eljest skänkte. Ett önskemål vore givetvis, att jordbruket så småningom
skulle utvecklas till att lämna allt större del av kronotorparens bärgning.

De av domänstyrelsen hörda överjägmästarna förorda i allmänhet bibehållandet
av systemet med upplåtandet av odlingslägenheter, därvid bland
annat anföres, att denna kolonisationsform vore överlägsen kolonaten.
Endast en överjägmästare (överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt)
avstyrker nya upplåtelser vid sidan av kolonatverksamheten. En överjägmästare
anser upplåtelse allenast böra ske, i den mån behov av arbetskraft
yppade sig på kronans skogar. En annan överjägmästare framhåller, att vid
ett fortsatt upplåtande borde klargöras, om detta skedde i kolonisationssyfte
eller vore påkallat av behovet av arbetskraft på kronans skogar. Sistnämnde
överjägmästare uttalar även, att behovet av arbetskraft å kronoparkerna på
vissa håll betydligt överskattats.

Även domänstyrelsen uttalar sig för fortsatt upplåtande av lägenheter av
ifrågavarande slag. Domänstyrelsen anser emellertid, att upplåtelse allenast
bör äga rum, där sådan är erforderlig för tillgodoseende av behovet av
arbetskraft å kronans skogar. Föreskrift därom har upptagits i § 1 i det
av domänstyrelsen upprättade författningsförslaget angående upplåtande och
inlösen av kronotorp. Av vad domänstyrelsen anfört i berörda hänseenden
inhämtas i huvudsak följande:

Styrelsen erinrar till en början om de olika former, varunder kolonisation
med statsunderstöd bedrives å kronoparkerna i de sex nordligaste länen
(upplåtande av fjällägenheter, odlingslägenheter och kolonat), samt om ett
av 1925 års kolonisationssakkunniga i dess den 14 juli 1927 avgivna betänkande
angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten uttalat önskemål,
att egnahemsorganisationen så småningom måtte övertaga sådana odlingsområden
å kronoparker i Norrland och Dalarna, som lämpade sig för verklig
jordbruksbildning. I detta sammanhang framhåller styrelsen, att å nämnda
kronoparker blott undantagsvis kunde utläggas egna hem av sådan beskaffenhet,
att därå kunde bedrivas självständigt jordbruk, samt att nybyggarna i
stort sett för sitt uppehälle voro i behov av arbetsförtjänst från skogen.
Tillgång därtill vore den viktigaste förutsättningen för kolonisation, och
med hänsyn till den utveckling den statligt understödda kolonisationen redan
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 166 häft. (Nr 198.) 2

Över jägmästarna.

Domänstyre

sen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

tagit och den ifrågasatta utvidgningen av egnahemsrörelsen, syntes det styrelsen
särskilt betydelsefullt, att man beaktade detta. Styrelsen erinrar, att
i nära anslutning därtill låge frågan om lämpligaste administrationsform
för kolonisationen samt att 1925 års kolonisationssakkunniga uttalat, att
skogsarbetarkolonisationen fortfarande borde bedrivas genom eller i nära
anslutning till statens skogsförvaltning. Godkändes denna uppfattning, som
enligt styrelsens mening ägde fog för sig, syntes kolonisationen å redan
odlad mark böra handhavas av egnahemsrörelsens organ.

Styrelsen företager härefter i anslutning till chefens för jordbruksdepartementet
ovan återgivna uttalande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1925 en
jämförelse mellan avsikten med och resultatet av systemen med upplåtande
av odlingslägenheter och kolonat. I förstnämnda hänseende anmärker styrelsen
bland annat — under hänvisning till gällande bestämmelser angående
förutsättningarna för upplåtande av kolonat —, att de sakkunnigas uttalanden
om kolonatupplåtelsernas jordbruksbetonade form ej vore riktiga.
I fråga om de resultat, som vunnits av de båda kolonisationsformerna,
yttrar styrelsen, att det av de sakkunnigas utredning syntes framgå, att ett
påtagligt positivt resultat ernåtts genom upplåtandet av skogstorp och odlingslägenheter,
samt att av upplysningar, som inhämtats av de sakkunniga, framginge,
att upplåtelser av kolonat icke av allmänheten mottagits med något
större förtroende.

Styrelsen fortsätter: Ville man mera ingående analysera dessa skilda omdömen,
torde orsaken därtill kunna angivas sålunda. Vid upplåtande av
odling slugenheter hade, ä ena sidan, statsunderstödet varit mera knappt
tilltaget och finge väl anses avsett att vara en hjälp till självhjälp. A
andra sidan hade man icke fordrat så snabbt resultat eller uppställt krav
på tidigt utgående avgälder för förräntning av statsbidraget. Utvecklingen
hade ej forcerats. För den framgångsrike odlaren hade det lyckats att vid
frihetsårens utgång, då den första avgälden skulle erläggas, tillskapa vissa
produktionsmöjligheter — för att ej säga att en viss kapitalbildning ägt
rum —, vid vilka han vore intimt bunden genom nedlagt arbete. Beträffande
kolonaten åter hade statsunderstödet varit rikligare, men hade från
statens sida krävts ett tidigare resultat i form av en högre och tidigare utgående
avgäld. Man hade sökt att med statligt kapital forcera utvecklingen.
Att döma av hittills ernådda resultat syntes i viss mån förklarligt, att den
allmänna opinionen givit företrädet åt den kolonisation, som ägde rum genom
upplåtandet av odlingslägenheter, och bestyrktes detta av de sakkunnigas
utredning och därvid fogade uttalanden från kommunala myndigheter inom
skilda delar av Norrland och Dalarna.

Beträffande orsakerna till, att kolonisationen genom upplåtande av odlingslägenheter
i vissa fall givit mindre lyckat resultat, yttrar styrelsen: An ledningen

härtill borde sökas däri, att upplåtande av dylika lägenheter
skett i tvenne olika syften utan klar avgränsning de båda linjerna emellan.
Resultatet härvid hade beträffande flera upplåtelser, där den sökande begagnat
sig av sin rätt att i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled
erhålla en odlingslägenhet, för lägenhetshavaren blivit en besvikelse,
då han beräknat arbetsförtjänst på angränsande kronopark. Enligt de
sakkunniga hade cirka 60 procent av de å kronoparkerna nedsatta cirka
2,200 skogstorparna och odlingslägenhetshavarna sin utkomst genom arbete å
kronans marker. För återstående 40 procent funnes visserligen ingen direkt
utredning, men hade de sakkunniga uttalat, att sannolikt en betydande del
av dessa lägenhetsinnehavare erhölle sin utkomst genom arbete hos andra

Kim al. Maj:ls proposition Nr 198.

skogsägare än kronan eller genom förtjänstarbete av annan art. Från vissa
kommuner hade emellertid meddelats, att dessa lägenhetshavare i stor utsträckning
låge fattigvården till last.

Styrelsen anför vidare: Allt detta syntes styrelsen tydligt tala för att,
därest en fortsatt kolonisation genom upplåtandet av odlingslägenlieter skulle
ske, densamma måste göras uteslutande beroende av huruvida arbetskraft å
kronans skogar ytterligare erfordrades, och borde det tillkomma styrelsen
ensam att avgöra, huruvida sådant behov förelåge. Det syntes nämligen
rimligt, att den myndighet, som hade sig anförtrodd en affärsmässig förvaltning
av statens domäner, finge självständigt bedöma och avgöra, i vilken
omfattning särskild arbetskraft borde för denna affärsmässiga drift anskaffas.
Såsom förhållandena hittills utvecklat sig hade tillfälle till arbetsförtjänst
utkrävts av statens lokala skogsförvaltning ej blott av innehavare av skogstorp
och odlingslägenlieter utan jämväl av kolonister och i vissa fall, dock
i rätt begränsad omfattning, även av innehavare av fjällägenheter. Enligt
vad styrelsen funnit, hade statens skogsförvaltning också i stort sett i berörda
avseende gjort vad göras kunde, och hade styrelsen anvisat be tydande

belopp till skogsvårdsåtgärder och avverkningar å kronoparkerna,
varvid sysselsättning beretts lägenhetshavarna på kronans mark. I vissa
fall, särskilt där en större anhopning av lägenheter ägt rum, hade styrelsen
emellertid måst ställa sig avvisande till skogsförvaltningens förslag att
ytterligare utöka avverkningarna genom revirförvaltningarna. Styrelsen
hade nämligen funnit, att dylika avverkningar i syfte att bereda dessa

kronans åbor tillfälle till arbetsförtjänst i allmänhet icke gåve samma ekonomiskt
goda resultat, som då arbetskraften tinge hämtas ur den fria marknaden.
Det sade sig då självt, att om dylika avverkningar till en viss grad
kunde vara befogade med hänsyn till önskemålet att hava för sommar säsongen

erforderlig arbetskraft ständigt bunden vid kronoparken, så gåves
det dock en gräns, utöver vilken ett ytterligare anordnande av dylika avverkningar
komme att ställa sig ekonomiskt ofördelaktigt.

I fråga om föreliggande spörsmål, huruvida vid sidan av kolonatverksamheten
fortsatt upplåtande av odlingslägenlieter bör äga rum, framhåller
styrelsen som en sammanfattning av det förut anförda, att styrelsen, som
hade den uppfattningen, att odlingslägenheten såsom kolonisationsform visat
sig överlägsen kolonatet och att en fortsatt uppodling av landet borde
stödjas, ansåge skäl finnas för att tills vidare vid kolonisationen å särskilt
de mera avlägset belägna kronoparkerna tillämpa en upplåtelseform, som i
huvudsak anslöte sig till odlingslägenheten, allt dock under förutsättning
att styrelsen funne behov av ökad arbetskraft på kronans skogar föreligga.

Vad angår behovet av upplåtelser ur synpunkten av statsskogarnas intresse
yttrar styrelsen, att för närvarande ett visst något begränsat behov
förelåge men att däremot inom en rätt nära framtid ett ökat behov av
dylik arbetskraft komme att göra sig gällande. Styrelsen anför därom
vidare:

Enligt styrelsens uppfattning förelåge ett dylikt behov för statsskogarnas
skötsel i viss utsträckning och i synnerhet på vissa avlägset belägna kronoparker,
där man kunde förutse en rätt god förbättring i fråga om möjligheterna
att avsätta skogsprodukter av annat slag än enbart grovt sågtimmer.
I stort sett torde förekomsten av tillgång på arbetskraft och behov av ytterligare
sådan kunna angivas sålunda. På vissa trakter rådde redan nu en betydande
överbefolkning, och borde där givetvis ej någon ytterligare upplåtelse
äga rum under en avsevärd tid framåt. A andra trakter åter, där behovet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Yttranden.

vore rätt väl fyllt, borde man avvakta utvecklingens gång för att med visshet
avgöra, huruvida en ökad arbetarstam där för framtiden med säkerhet kunde
beräknas erhålla mera stadigvarande sysselsättning vid skogsbruket. Återstode
så de kronoparker, där såsom ovan nämnts genom förbättrade kommunikationer
ett mera intensivt skogsbruk kunde bliva möjligt. Därstädes
kunde en fortsatt upplåtelse av dylika lägenheter äga rum i ej så oväsentlig
omfattning, även om behovet för dagen ej vore i lika hög grad framträdande.

Styrelsen uppgiver slutligen till belysande av efterfrågan å odlingslägenheter
under senare år, att antalet av de till styrelsen under åren 1924—1927
inkomna ansökningar om upplåtande av odlingslägenheter utgjort respektive
99, 141, 124 och 79. Styrelsen uttalar, att dessa siffror icke kunde anses
utgöra något överväldigande bevis för en större jordhunger.

Egnahemsstyrelsen uttalar sig i sitt i ärendet avgivna yttrande för bibehållandet
av nu ifrågavarande upplåtelseform. Styrelsen anför:

Egnahemsstyrelsen ansåge, att fortsatt upplåtelse av jordlägenheter å kronoparkerna
i de sex nordligaste länen borde äga rum, i den mån förutsättningar
härför funnes. För de stora norrländska kronoskogarnas skötsel och
drift erfordrades tillgång till bosatt befolkning å respektive parker. Å dessa
funnes också tillgång på för odling och bebyggelse användbar jord. En
viss efterfrågan å mark för bildande av egna hem på dessa områden torde
vara att påräkna från ortens befolkning. Med hänsyn till att tillgång till
förtjänstarbete vore en oundgänglig förutsättning för berörda nybyggare samt
att den hittills bedrivna verksamheten med upplåtelser genom domänverket
av skogstorp och odlingslägenheter visat sig vara en jämförelsevis tillfredsställande
form för den norrländska kronoparkskolonisationen, syntes intet
vara att erinra mot förslaget, att nu åsyftade kolonisationsfonn bibehölles
och underkastades vissa förbättringar.

I fråga om domänstyrelsens förslag, att upplåtelse av kronotorp skulle ske
allenast under förutsättning, att sådan erfordrades för tillgodoseende av behovet
av arbetskraft å kronans skogar, anför egnahemsstyrelsen i anslutning
till § 1 i domänstyrelsens författningsförslag angående upplåtande och
inlösen av kronotorp:

Domänstyrelsens förslag avsåge att främja en ren skogsarbetarkolonisation.
Förslaget inrymde alltså icke någon möjlighet att å lämplig odlingsmark
på kronoparkerna upplåta jordlägenheter till jordsökande personer, om domänstyrelsen
ansåge, att så icke erfordrades för anskaffande av erforderlig
arbetskraft på kronans skogar. I denna del skilde domänstyrelsens förslag
sig såväl från hittills gällande grunder för upplåtelser av odlingslägenheter
som från de sakkunnigas förslag, vilket senare jämväl läte egnahemssynpunkten
komma till uttryck. Å ena sidan vore det ostridigt, att tillgång
till förtjänstarbete utanför den egna jordlägenheten vore en nödvändig förutsättning
för att hithörande nybyggesverksamhet skulle lyckas samt att vederbörandes
beroende av skogsförvaltningen vore så stort, att starka skäl
kunde anföras till stöd för domänstyrelsens förslag om verksamhetens begränsning
med hänsyn till domänstyrelsens eget behov av arbetskraft. Men
å andra sidan torde på kronoparkerna, särskilt nedåt kusten, understundom
kunna finnas sådana till odling och bebyggelse tjänliga områden, där möjlighet
till annat förtjänstarbete än hos kronan vore att påräkna samt där för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

utsättningarna för småningom vidgad jordbruksdrift vore ganska stora. Enligt
egnahemsstyrelsens mening måste det tillses, att man icke genom domänstyrelsens
förslag för framtiden avskure alla möjligheter för dylik jordbruksnybildning
i egentlig mening å kronoparkerna. Möjligen invändes häremot,
att man för tillgodoseendet av dessa synpunkter hade att lita till den genom
kolonisationsnämnderna bedrivna kolonatverksambeten och att denna borde
fortgå parallellt med kronotorpsupplåtelserna. Egnahemsstyrelsen hyste emellertid
vissa betänkligheter mot dylik anordning med fortsatt statlig kolonisation
å kronoparkerna på två olika vägar och genom skilda myndigheter.

Därför syntes det styrelsen vara lämpligast, antingen att all statlig kolonisationsverksamhet
å hithörande kronoparker utövades genom domänstyrelsen
och att systemet med kronotorpsupplåtelser därvid vidgades i ungefär den
riktning, som angåves i § 1 av de sakkunnigas förslag, eller ock att domänstyrelsen,
vid sidan av den egentliga skogsarbetarkolonisationen enligt
domänstyrelsens förslag, till eventuella egnahemsspekulanter eller till vederbörande
egnahemsnämnd med äganderätt försålde sådana oodlade markområden,
som lämpade sig till verklig jordbrukskolonisation och där vederbörande
köpare alltså hade att därefter oberoende av domänverket ombestyra
vad som kunde sammanhänga med bebyggelsen och odlingen. Då ett genomförande
av det först angivna alternativet sannolikt skulle möta betänkligheter
bland annat från domänstyrelsens sida, torde den senare utvägen böra
försökas. Beträffande § 1 i domänstyrelsens förslag kunde egnahems styrelsen

alltså biträda detsamma, under förutsättning, att sådana till jordbruksnybildning
tjänliga områden å hithörande kronoparker, där domänstyrelsen
med hänsyn till frågan om behovet av arbetskraft ansåge sig förhindrad
att upplåta kronotorp, skulle kunna jämte erforderliga skogsområden
helt avskiljas från domänverkets förvaltning, i den mån enskilda
egnahemsköpare eller vederbörande egnahemsnämnder framkomme med antagbara
anbud att få med äganderätt övertaga dylika områden. Där sådana
anbud framkomme, borde domänstyrelsen föranstalta om planläggning av
dylik försäljning samt verkställa saluvärdering och därefter överlämna
ärendet till Kungl. Maj:t.

Statskontoret biträder i sitt ovannämnda utlåtande domänstyrelsens förslag.
I utlåtandet anföres bland annat:

Det torde icke kunna bestridas, att den kolonisation, som med statsunderstöd
under olika former bedrivits i de sex nordligaste länen, i ett flertal
fall icke motsvarat de förväntningar, vilka knutits till nämnda kolonisation,
eller motsvarat de uppoffringar, staten fått vidkännas för densamma. Av
den i ärendet förebragta utredningen syntes emellertid framgå, att den speciella
art av kolonisationsverksamhet, varom här vore fråga och som omhänderhavts
av statens domänverk under snart 40 år, i stort sett utfallit
relativt väl.

Sedan Kungl. Maj:t år 1925 förordnade om verkställande av ifrågavaran- Departementsde
utredning, torde frågan om vilka upplåtelseformer, som böra komma till c,iefen''
användning vid kolonisation av kronoparkerna i de sex nordligaste länen,
hava kommit i ett i viss mån förändrat läge. Då ifrågasattes, huruvida skäl
funnes att vid sidan av kolonatupplåtelser fortsätta med upplåtande av odlingslägenheter.
Såsom jag förut i dag vid anmälan inför Kungl Maj:t av
ärende angående ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser framhållit,
torde emellertid erfarenheten rörande kolonisationsverksamheten genom upp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

låtande av kolonat hava ådagalagt, att det allvarligt må kunna ifrågasättas,
huruvida kolonisation av de norrländska kronoparkerna över huvud vidare
bör ske i form av kolonatupplåtelser.

Vad däremot angår systemet med upplåtande av odlingslägenheter torde
med stöd av den föreliggande utredningen kunna sägas, att detta i stort sett
givit jämförelsevis tillfredsställande resultat. Då jag anser fortsatt upplåtande
av jordlägenheter å de norrländska kronoparkerna böra ske, i den
mån förutsättningar därför finnas, vill jag därför förorda, att ifrågavarande
upplåtelseform bibehålies samt underkastas de förbättringar, som kunna
iinnas erforderliga.

Vid övervägande av de förändringar i reglerna för ifrågavarande upplåtelser,
som böra vidtagas, synes mig särskild hänsyn böra tagas därtill, att
en nödvändig förutsättning för en framgångsrik bosättning å de norrländska
kronoparkerna torde vara, att nybyggaren erhåller tillgång till förtjänstarbete.
På sätt domänstyrelsen yttrat torde en av de viktigaste orsakerna
till att upplåtande av odlingslägenheter i vissa fall givit mindre gott
resultat hava varit, att nödigt förtjänstarbete utom lägenheten ej stått att
erhålla. Det förtjänstarbete, som i förevarande fall företrädesvis kan komma
i fråga, torde vara skogsarbete å kronoparkerna. Med hänsyn härtill finner
jag mig böra biträda domänstyrelsens ståndpunkt, att upplåtelse av ifrågavarande
slag allenast bör äga rum, där sådan erfordras för tillgodoseende
av behovet av arbetskraft å kronans skogar.

Emellertid synes i anslutning till vad egnahemsstyrelsen anfört böra tillses,
att man icke avskär möjligheten för jordbruksbildning i egentlig mening
å kronoparkerna i sådana fall, där förutsättningar på grund av tillgång till
odlingsmark och förhållandena i övrigt, såsom annat förtjänstarbete än hos
kronan, föreligga för uppkomsten av bärkraftiga egna hem. Egnahemsstyrelsen
har härutinnan föreslagit bestämmelser åsyftande att områden å ifrågavarande
kronoparker, som med hänsyn till behovet av arbetskraft å kronans
skogar ej anses böra upplåtas såsom kronotorp, skulle kunna jämte erforderliga
skogsområden avskiljas från kronoparkerna för att användas för
egnahemsändamål. Då denna fråga torde äga nära samband med spörsmålet
angående vilka regler, som böra gälla för försäljningar från kronans egendomar
i allmänhet, har jag ansett densamma ej böra upptagas i detta
sammanhang. Emellertid har i förut omförmälda inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslag till ändrade grunder för försäljning av kronoegendomar
m. m., vilket jag ämnar föreslå till framläggande för innevarande
års riksdag, upptagits stadganden, som torde vara ägnade att
tillgodose behovet av jordupplåtelser från kronoparkerna i nu avsedda fall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Upplåtande av kronotorp.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, såsom redan berörts, ändamålet med
upplåtande av kronotorp vara främjande av egnahemsbildning och underlättande
av skogsarbetares och därmed likställdas försörjningsmöjligheter.
Kronotorp skulle omfatta allenast odlingsmark med en areal av intill 15
hektar. Det skulle av domänstyrelsen upplåtas under nyttjanderätt på 20
år med innehavaren förbehållen optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens
slut. Upplåtelse skulle i regel allenast ske, så vitt kronotorpet
vid tiden för upplåtelsen funnes kunna utan olägenhet avskiljas från kronoparken,
samt i dylika fall innefatta rätt för kronotorparen att, sedan han
fullgjort viss odlings- och byggnadsskyldighet, med äganderätt inlösa torpet
jämte visst skogsmarksområde, som vid torpets inlösande skulle läggas till
detsamma. Under de första 15 åren efter upplåtelsen skulle kronotorparen
vara befriad från erläggande av arrende och utskylder för torpet. Han
skulle under de första 9 åren av upplåtelsetiden mot erhållande av statsbidrag
utföra vissa byggnads- och odlingsarbeten. Statsbidrag skulle utgå
till byggnader med belopp intill 2,000 kronor, vilket när särskilda förhållanden
så motiverade skulle kunna höjas intill 3,000 kronor, samt till
odling med högst 750 kronor. Viss rätt till bete och husbehovsvirke å
kronopark skulle tillkomma kronotorparen. Frågan om inlösen av kronotorp
skulle prövas av domänstyrelsen.

Från de sakkunnigas förslag avviker domänstyrelsens förslag huvudsakligen
i följande hänseenden: Såsom förut nämnts uppställes såsom för utsättning

för upplåtelse, att sådan prövas vara erforderlig för tillgodoseende
av behovet av arbetskraft på kronans skogar. Kronotorpets areal begränsas
enligt förslaget till högst 10 hektar odlingsmark. Arrendetiden
föreslås till 50 år med optionsrätt för innehavaren till förnyat arrende.
Någon ovillkorlig rätt att med äganderätt inlösa torpet efter fullgjorda
byggnads- och odlingsarbeten skulle enligt förslaget ej vid upplåtelsen tillerkännas
kronotorparen. Han skulle emellertid, sedan nämnda arbeten utförts,
äga inlösa torpet, därest detsamma vid den tid, då fråga därom prövades,
funnes jämte visst skogsmarksområde kunna utan olägenhet avskiljas
från kronoparken. Byggnadshjälpens storlek föreslås till högst 2,000
kronor. Domänstyrelsen tager ej ställning till frågan om vem det bör
tillkomma att fatta beslut om försäljning av kronotorp till dess innehavare.
Styrelsen framhåller allenast att denna befogenhet bör tillkomma antingen
Kungl. Maj:t eller styrelsen.

Departementsförslaget ansluter sig i huvudsak till domänstyrelsens förslag.
Dock föreslås ökad tilldelning av odlingsjord. Beträffande byggnadshjälpens
storlek överensstämmer förslaget i huvudsak med vad de sakkunniga
därutinnan förordat. Frågan om inlösen av kronotorp föreslås skola
prövas av Kungl. Maj:t.

Förutsättningar
för
upplåtelse
m. m.

Områden
lämplighet fö-,
upplåtelse
m. m.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

I det föregående har jag utvecklat, att upplåtelse av lägenhet av ifrågavarande
slag allenast bör komma till stånd, då sådan erfordras för tillgodoseende
av behovet av arbetskraft å kronans skogar. Jag ber nu att få
upptaga frågan om vilka förutsättningar, som i övrigt böra stadgas
r för att upplåtelse må ske, ävensom spörsmål angående den förordade upplåtelseformens
tillämpligbetsområde. Bestämmelser i dessa hänseenden,
utom så vitt angår personliga förutsättningar för upplåtelse, hava upptagits
i § 1 i de av de sakkunniga och domänstyrelsen upprättade författningsförslagen.

Berörda bestämmelse i de sakkunnigas författningsförslag har följande
lydelse:

»För främjandet av egnahemsbildning och för underlättande av skogsarbetares
och därmed likställdas försörjningsmöjligheter må å kronoparker
och kronoöverloppsmarker nedom odlingsgränsen inom Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län av
domänstyrelsen på ansökan upplåtas sådana till odling och bebyggande
tjänliga jordlägenheter (kronotorp), som där kunna vara att tillgå och som
av domänstyrelsen prövas kunna utan olägenhet upplåtas.»

Vidkommande den föreslagna benämningen å ifrågavarande lägenheter
anföra de sakkunniga huvudsakligen, att de med hänsyn till de avsevärda
avvikelser från upplåtelsevillkoren rörande skogstorp och odlingslägenheter,
som innefattas i det av de sakkunniga framlagda förslaget, funnit önskvärt,
att de nya lägenheterna erhålla särskilt namn, samt att de sakkunniga
funnit namnet kronotorp lämpligt.

Vad angår tillämplighetsområdet för de ifrågasatta bestämmelserna om
kronotorpsupplåtelser uttala de sakkunniga, att anledning ej förelåge att
frångå vad i detta hänseende gällde för upplåtelser av odlingslägenheter.

Angående av de sakkunniga i § 1 föreslagna förutsättningar för upplåtelse
anföra de sakkunniga bland annat:

En god garanti för att olämpliga upplåtelser ej komme att ske, torde
vinnas genom att domänstyrelsen i största möjliga grad lämnades obunden
i sin prövning av förekommande upplåtelseärenden. Av de sakkunniga
åsyftade olägenheter, som kunde göra en upplåtelse mindre önskvärd ur det
allmännas intresse, kunde givetvis vara av många slag. Det tillänmade
kronotorpet kunde exempelvis vara beläget å markområde, som kronan
framdeles för egen räkning ej utan olägenhet kunde avvara såsom upplagsplats
e. d. eller som på grund av sitt läge exempelvis intill en blivande
järnvägsstation kunde väntas bliva erforderligt för tomtupplåtelser. Ett
annat fall, där en upplåtelse måste anses kunna medföra olägenheter för
det allmänna, vore, då de med upplåtelsen förknippade kostnaderna för
statsverket skulle bliva oskäligt stora. Sålunda kunde läge och markförhållanden
leda till, att kronans kostnader för dikning bleve oproportionerligt
höga. På samma sätt skulle det allmänna kunna vållas oskäligt stora
kostnader för vägar, skolor m. m. genom en olämplig förläggning av torplägenheter
till mera avlägsna trakter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198. 25

Det för upplåtelse ifrågasatta området borde vara tjänligt såväl till bebyggande
som odling och borde sålunda inrymma liimplig byggnadstomt,
tillräckligt utrymme kring gården samt nöjaktig tillgång till vatten.

Förutsättningarna för upplåtelse vore uppenbarligen bättre, då möjlighet
funnes för kronotorpsanläggningar gruppvis eller i anslutning till annan
bebyggelse. Särskilt med hänsyn till den föreslagna inlösningsrätten till
kronotorp vore av vikt att söka anlägga kronotorpen gruppvis i den mån
så kunde ske utan äventyrande av försörjningsmöjligheterna för den å
kronoparken bosatta befolkningen. Omständigheter kunde dock förekomma,
som motiverade upplåtelse av kronotorp å trakt, där betingelser för gruppbildning
saknades.

Den av domänstyrelsen föreslagna § 1 lyder sålunda:

»Å kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och
Jämtlands län samt nedom odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens
län må av domänstyrelsen uppå ansökan och i enlighet med vad
här nedan stadgas upplåtas sådana till odling och bebyggande tjänliga
lägenheter — kronotorp — som där kunna vara att tillgå och som av
domänstyrelsen prövas vara dels erforderliga för tillgodoseende av behovet
av arbetskraft på kronans skogar, dels ock i övrigt för ändamålet lämpliga.
»

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas tillämplighetsområde anför
domänstyrelsen:

Efter den nu avslutade efteravvittringen torde endast i rena undantagsfall
några kronoöverloppsmarker förekomma inom avsedda delar av landet,
och där sådana möjligen förekomme, torde detta bero på, att frågan om
deras disposition ännu icke vore slutligt avgjord. Under sådana förhållanden
syntes någon upplåtelse å dessa tillsvidare icke böra äga rum. I den
mån dispositionen av överloppsmarkerna bleve slutligt ordnad, torde de
delar, som skulle bibehållas i statens ägo, bliva överförda till kronoparker.

Domänstyrelsen anför vidare:

I anslutning till styrelsens förut angivna ståndpunkt, att upplåtelse finge
ske som regel endast åt skogsarbetare och allenast i den omfattning arbetskraft
_ erfordrades för statsskogarnas skötsel, hade styrelsen ur § 1 i de sakkunnigas
förslag^ uteslutit ingressen, som angav syftet med upplåtelsen, samt
utsagt, att upplåtelse borde ske endast i den mån behov av arbetskraft för
berörda ändamål förelåge. Med bestämmelsen, att den föreslagna lägenheten
skulle i övrigt vara för ändamålet lämplig d. v. s. såsom hem för skogsarbetare,
hade styrelsen avsett att tillförsäkra sig och skogsförvaltningen
rätten att bestämma, varest en upplåtelse finge ske.

Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att kronotorpen, där
så läte sig göra, borde utläggas i lämpligt befunna grupper — dock ej allt
för stora — och icke isolerade från annan dylik bebyggelse. Därigenom
nedbringades kostnaderna för vägar, ökad trevnad uppstode för nybyggarna,
skolfrågan kunde ordnas fördelaktigare m. m.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 198.

Departements chefen.

Personliga
förutsättningar
för
att kunna
antagas till
kronotorpare
m. in.

Jämväl i departementsförslaget hava bestämmelser i nu förevarande
ämnen upptagits i 1 §.

Det har synts mig ej vara något att erinra mot, att ifrågavarande lägenheter
benämnas kronotorp.

Tillämpningsområdet torde på de av domänstyrelsen anförda skäl böra
bestämmas till kronoparkerna uti ifrågavarande landsdelar.

Liksom nu gäller i fråga om upplåtande av odlingslägenlieter skall det
ankomma på den enskilde att taga initiativ till upplåtelse och göra ansökan
därom. Den upplåtande myndigheten — domänstyrelsen — har sedan att
avgöra, om sådana omständigheter föreligga, att upplåtelse av det avsedda
jordområdet må tillåtas. På sätt'' förut närmare utvecklats må upplåtelse
allenast ske, där domänstyrelsen finner sådan vara erforderlig för tillgodoseende
av behovet av arbetskraft å kronans skogar. Vidare skall jordområdet
av domänstyrelsen prövas vara tjänligt för odling och bebyggande
samt i övrigt lämpligt för upplåtelse. Angående de omständigheter, som
därvidlag böra komma i betraktande, må bland annat erinras om vad de
sakkunniga därutinnan anfört.

På sätt de sakkunniga och egnahemsstyrelsen framhållit synes ur flera
synpunkter önskvärt, att kronotorp i görligaste mån utläggas gruppvis.

Någon uttrycklig föreskrift därom har jag dock ej ansett vara erforderlig.

Av de sakkunniga uppställas i §§ 2 och 3 i det av dem utarbetade författningsförslaget
i huvudsak samma villkor för att bliva antagen till kronotorpare,
som i motsvarande hänseenden nu gälla i fråga om odlingslägenheter.
Dock föreslå de sakkunniga uteslutande av villkoret, att sökande

skall vara obemedlad eller mindre bemedlad, enär enligt de sakkunnigas

uppfattning en kronotorpare, som vid övertagande av kronotorpet ägde ett
sparat kapital, kunde insätta större kraft vid torpets bebyggande och uppodling
samt bleve mera oberoende av ständig tillgång till förtjänstarbete.

Bestämmelserna i ämnet i domänstyrelsens förslag skilja sig huvudsakligen
från de sakkunnigas förslag därutinnan, att domänstyrelsen ansett

företräde till upplåtelse av kronotorp böra lämnas skogsarbetare bland ortens
befolkning. De av domänstyrelsen föreslagna bestämmelserna hava följande
lydelse:

»§ 2. Till innehavare av kronotorp må antagas svensk medborgare, som
råder över sig och sitt gods, gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och
hederlig vandel samt prövas äga goda personliga förutsättningar för upparbetande
och drivande av ett mindre jordbruk, därvid företräde skall lämnas
skogsarbetare bland ortens befolkning.

§ 3. Kronotorp må ej upplåtas till den, som redan äger fast egendom
av den storlek att därå kan födas en familj. Ej heller må till samma
sökande upplåtas mer än ett kronotorp».

Domänstyrelsen anför, att styrelsen med föreskriften att till innehavare
av kronotorp företrädesvis skulle antagas skogsarbetare bland ortens befolk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

ning avsett, att i huvudsak endast verkliga skogsarbetare skulle kunna antagas
till kronotorpare. Med den formulering, som detta tillägg givits, hade
doek styrelsen ansett, att i undantagsfall skulle kunna såsom kronotorpare
å kronans marker få nedsätta sig jämväl hantverkare och andra yrkesskickliga
arbetare, vilkas därvaro kunde vara av betydelse för redan befintliga
kronotorpare.

Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande uttalat, att de skäl, som föranledde
Kungl. Maj:t att i propositionen nr 97/1928 angående den statsunderstödda
egnahemsverksamheten icke upptaga 1925 års kolonisationssakkunnigas förslag,
att egnahemslånesökande skulle »råda över sig och sitt gods», jämväl
torde motivera, att motsvarande uttryck icke intoges i förevarande förslag.

I anslutning till vad egnahemsstyrelsen sålunda anfört må här anmärkas
följande.

Mot 1925 års kolonisationssakkunnigas förslag i ifrågavarande del erinrades
i yttrande från Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, att det
vore olämpligt fordra, att lånesökanden skulle råda över sig och sitt gods,
enär detta skulle medföra, att han måste anskaffa vederbörande domares
bevis, att han icke vore förklarad omyndig eller i konkurstillstånd. Redan
nu vore antalet handlingar, som fordrades vid lånesökandet, stort. Det vore
för övrigt självfallet, att en omyndig person eller en konkursgäldenär ej
borde beviljas egnahemslån. Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
yttrade i denna del vid anmälan av förslaget inför Kungl. Maj:t, att han
biträdde sällskapets yrkande, därvid han förutsatte såsom självfallet, att
låneförmedlarna liksom hittills icke komme att bevilja egnahemslån åt en
person, som vore omyndig eller i konkurs.

De av domänstyrelsen föreslagna bestämmelserna föranleda ej annan er- Departementsinran
från min sida än att, på sätt egnahemsstyrelsen föreslagit, föreskriften, chefen''
att sökanden skall råda över sig och sitt gods, torde böra uteslutas, därvid
jag emellertid förutsätter som självfallet, att kronotorp icke upplåtes till
person, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Bestämmelserna hava i
departementsförslaget sammanförts i 4 §.

I ändamål att förebygga olämpliga upplåtelser hava de sakkunniga och Undersökning
domänstyrelsen föreslagit vissa bestämmelser, som upptagits i $ 4 i deras f®rutlorfattningsforslag.
för upplåtelse

I domänstyrelsens författningsförslag har nämnda paragraf följande m mlydelse: »Innan

jordområde av domänstyrelsen upplåtes såsom kronotorp skall
genom noggrann undersökning utrönas dels att området innehåller tillräcklig
för odling tjänlig mark, dels ock att övriga förutsättningar finnas för att
en upplåtelse lämpligen bör komma till stånd.

Markundersökning och i samband därmed företagen utstakning och kartläggning
samt beskrivning och värdering verkställes utan kostnad för
sökanden. Vid undersökning av odlingsmarken skall biträda jordbrukskonsulent
eller annan person, som domänstyrelsen prövar därtill kompetent.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Med nämnda föreskrift överensstämde det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet i ämnet utom därutinnan, att i detsamma dels särskilt angavs,
att vid undersökningen skulle utrönas, att genom upplåtelsen icke uppstode
oskäliga kostnader för det allmänna, dels ock föreskrevs, att den vid undersökning
av odlingsmarken biträdande skulle vara jordbrukskonsulent eller
annan person med motsvarande agronomisk utbildning.

I samband med omförmälda undersökning skall enligt de sakkunnigas
och domänstyrelsens förslag odlingsplan upprättas. Lika lydande stadganden
härom återfinnas i § 6 i författningsförslagen:

»I samband med den i § 4 omförmälda markundersökningen skall av den
därvid biträdande jordbrukssakkunnige upprättas odlingsplan, omfattande
minst en tredjedel av den kronotorpet tillagda odlingsmarken.»

Beträffande den föreslagna § 4 anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

Med hänsyn särskilt till den inlösningsrätt, som enligt förslaget skulle
tillkomma innehavare av vissa kronotorp, vore det av vikt, att varje upplåtelse
föreginges av en noggrann undersökning. Vid densamma borde utrönas,
huruvida samtliga i §§ 1—3 angivna förutsättningar för en upplåtelse
vore för handen.

Den i 1 mom. i kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av
odlingslägenheter intagna föreskrift, att före upplåtelse genom undersökning
av i lantbruk kunnig person skulle inhämtas, att å området funnes tillräcklig
för odling lämplig mark, hade icke kunnat förhindra uppkomsten av
en del ur odlingssynpunkt underhaltiga eller mindervärdiga odlingslägenheter.
I åtskilliga fall syntes de skiftesgodemän och andra, som anlitas för
undersökning av odlingsmarken, hava verkställt denna undersökning synnerligen
flyktigt. Det vore nödvändigt, att dylika olämpliga upplåtelser i
möjligaste mån förhindrades, och detta torde säkrast nås genom att jägmästaren
vid torputläggningen erhölle biträde av jordbrukssakkunnig. Hushållningssällskapens
jordbrukskonsulenter ägde härför nödig sakkunskap och
torde kunna få utan särskilda kostnader för statsverket disponeras, därest
ifrågavarande förrättningar kunde inordnas i konsulentens resplan. Där så
ej kunde ske, borde domänstyrelsen äga förordna annan kompetent person
med agronomisk utbildning att biträda vid förrättningarna. Kostnaderna
härför borde icke bliva avskräckande, då det i regel torde kunna ordnas så,
att biträde av samma jordbrukssakkunnige vore att påräkna vid flera förrättningar
inom samma eller varandra närgränsande revir.

Vid undersökningen hade förrättningsmannen — jägmästaren — att dels
söka utröna, huruvida området vore tjänligt till bebyggande och odling och
huruvida upplåtelsen kunde befaras medföra något allvarligare inkräktande
på försörjningsmöjligheterna för innehavarna av tidigare upplåtna lägenheter
i trakten, dels undersöka, huruvida och i vad mån olägenheter för det
allmänna kunde väntas uppstå genom den sökta upplåtelsens beviljande, dels
slutligen att utreda, huruvida kronotorpet borde upplåtas med eller utan inlösningsrätt.

Uppskattningen av kronotorpets jordvärde borde göras i samband med
kartläggning och beskrivning och skulle ligga till grund för beräkningen
av arrendeavgälden samt ifråga om torp, som upplätes med inlösningsrätt, av
köpeskillingen. Värdesättningen av de olika markslagen torde böra ske enligt
samma grunder, som gällde för bestämmandet av kolonats inlösningsvärde.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 198.

Ifråga om den föreslagna odling splanen anföra de sakkunniga:

Erfarenheten hade givit vid handen, att å ett stort antal odlingslägenheter
saknaden av en genomtänkt odlingsplan resulterat i, att odlingen och jordbruket
bedrivits på ett mindre ändamånsenligt sätt. Skogsstatspersonalen
torde i regel knappast kunna förväntas vara kompetent att uppgöra odlingsplan.
Då områdestilldelningen föreslagits skola ske i samråd med jordbrukskonsulet
eller annan agronom, komme denne säkerligen att besitta de
bästa förutsättningarna för bedömande av vilka delar av odlingsmarken,
som först borde göras till föremål för uppodling. De sakkunniga hade ej
fnnnit lämpligt föreslå, att odlingsplan under alla omständigheter skulle omfatta
hela odlingsmarken, utan hade i stället föreslagit, att planen skulle
omfatta minst av densamma. Härigenom skulle för ett kronotorp med
en areal av cirka 6 hektar odlingsmark odlingsplanen komma att omfatta
minst de 2 hektar, som den jordbrukssakkunnige ansåge i första hand böra
uppodlas. Därest någon med särskilt utpräglad odlarhåg och förmåga begåvad
kronotorpare så önskade, behövde tydligen hinder ej möta för förrättningsmannen
att upprätta en odlingsplan, som omfattade större delen av
eller hela odlingsmarken.

Domänstyrelsen anför i förevarande hänseenden:

Uteslutandet av den i de sakkunnigas förslag förekommande bestämmelsen,
att vid undersökningen skulle utrönas att genom upplåtelsen icke uppstode oskäliga
kostnader för det allmänna, vore föranlett av den av styrelsen föreslagna
lydelsen av § 1. Givetvis vore ej avsett att i någon mån fritaga styrelsen
från att taga hänsyn till nämnda kostnader, vilka i stor omfattning återfölle
på det affärsdrivande verket självt.

Oaktat en del överjägmästare framhållit, att det borde vara tillräckligt
om jordbrukskunskapen representerades av en vandringsrättare eller person
med motsvarande utbildning å området, hade styrelsen ej ansett sig kunna
helt avvika från de sakkunnigas förslag i detta avseende med hänsyn till
den odlingsplan, som skulle upprättas i samband med undersökningen. Styrelsen
hade emellertid funnit lämpligast, att i berörda avseende upptaga de
bestämmelser, som gällde i kungörelsen angående statsbidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk den 20 maj 1927 § 4 (nr 206).

Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört att, enär odlingsplanen
helst borde upprättas i samband med fastställandet av odlingsskyldigheten,
den föreslagna § 6 borde utgå samt i stället i stadgandet angående fastställandet
av berörda skyldighet inarbetas en bestämmelse, att den föreskrivna odlingen
skulle ske enligt av jordbrukssakkunnig upprättad odlingsplan.

I huvudsaklig anslutning till vad domänstyrelsen i förevarande hänseen- Departement
den föreslagit hava bestämmelser intagits i 5 § i departementsförslaget. En- chefenligt
samma paragraf avses att genom omförmälda undersökning få utrönt,
huruvida de i 1 och 4 §§ angivna förutsättningar för upplåtelse äro för
handen. Erinras må att till dessa förutsättningar är, såsom förut berörts,
även att hänföra, att statsverkets kostnader i anledning av upplåtelse ej må
bliva för höga.

Vad angår odlingsplan bör sådan givetvis utarbetas under iakttagande av
att den må kunna läggas till grund vid det närmare fastställandet av den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Kronotorpens
tilldelning av
odlingsmark.

odlingsskyldighet, som bör åligga kronotorparen. Ur denna synpunkt torde
emellertid liinder ej behöva möta att upprätta odlingsplanen redan vid
ifrågavarande undersökning. Med hänsyn därtill att — enligt vad jag ämnar
föreslå — odlingsskyldigheten bör omfatta en areal av 3 hektar, torde
dock böra stadgas, att odlingsplanen skall avse minst nämnda areal.

Spörsmålet om arealen av den odlingsmark, som bör tilldelas lägenhet av
ifrågavarande slag, har behandlats i de sakkunnigas enquéte till kommunalnämndsordförandena.

Flertalet kommunalnämndsordförande ansågo den odlingsmark, som under
senaste tiden utlagts för odlingslägenheterna, tillräcklig. Många uttalade
emellertid motsatt uppfattning, därvid av vissa kommunalnämndsordförande
förordades en tilldelning av intill 8—9 hektar odlingsmark. Ett stort antal
kommunalnämndsordförande framhöllo, att möjlighet till utökning av odlingsmarken
borde förefinnas, så att lägenhetsinnehavare, som visat odlingsintresse,
kunde tilldelas ytterligare odlingsmark.

I de sakkunnigas och domänstyrelsens författningsförslag hava i § 5 bestämmelser
upptagits beträffande kronotorpens tilldelning av odlingsmark.
Det av domänstyrelsen föreslagna stadgandet har följande lydelse:

»Kronotorp utlägges i ett eller högst två skiften och till en areal av
5—6 hektar odlingsbar mark. Där sökanden så önskar och förhållandena i
övrigt därtill föranleda, må kronotorp kunna tilldelas en areal odlingsbar
mark av högst 10 hektar. I undantagsfall må kronotorp utläggas med
mindre areal odlingsmark än 5 hektar.»

§ 5 i de sakkunnigas författningsförslag överensstämmer med berörda stadgande
utom att maximiarealen föreslagits till 15 hektar.

Av de sakkunnigas motivering till nämnda paragraf inhämtas i huvudsak
följande:

Kronotorp borde givetvis utläggas i lämpligast möjliga ägoligur. Där
ägorna på grund av markförhållandena måste fördelas på två skiften, borde
dessas inbördes avstånd endast i undantagsfall få överstiga 1.5 kilometer,
enär jordbruket vid större avstånd mellan brukningsdelarna ansåges bliva
alltför svår skött. Beträffande arealen torde 5—6 hektar i regel vara den
ungefärliga ytvidd, en duglig torpare kunde beräknas vara i stånd att sköta
utan anlitande i nämnvärd utsträckning av lejd arbetskraft. Emellertid
syntes möjlighet böra hållas öppen för en duglig odlare, som så önskade, att
erhålla större areal, förslagsvis upp till 15 hektar odlingsbar jord, varigenom
kronotorpet kom me i ungefärlig paritet med kolonaten.

Någon minimiareal beträffande tilldelningen av odlingsmark till kronotorp
hade de sakkunniga ej ansett lämpligt föreslå annat än genom bestämmelsen,
att 5 hektar finge underskridas endast i undantagsfall.

För att jordbruket fortast möjligt skulle kunna bliva lägenhetsinnehavaren
till ett verkligt stöd, syntes det vara nödvändigt, att odlingsarbetet
koncentrerades på de mera lättodlade torvmarkerna. Av fastmark syntes en
arealtilldelning av omkring 1 hektar i allmänhet vara lämplig. Markförhållandena,
tillgång av bete och slåtter å härför disponibla naturliga ängar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

och andra omständigheter kunde emellertid givetvis motivera en proportionsvis
större tilldelning av fastmark.

Av de sakkunniga uttalade lantbrukaren Brännström skiljaktig mening i
fråga om odlingsmarkens maximiareal, som han ansåg böra begränsas till
10 hektar. Det av pluraliteten föreslagna stadgandet kunde enligt denne
sakkunniges mening befaras föranleda till, att eu sökande frestades begära
större areal än som motsvarade behovet och kunde skötas utan lejd arbetskraft.
Genom större marktilldelning uppstode onödigtvis större kostnader
för det allmänna för avdikning och förhindrades andra bosättningar.

Domänstyrelsen har i förevarande fråga anfört:

Styrelsen anslöte sig till reservanten Brännströms uppfattning och den
från flera överjägmästare framförda åsikten, att den odlingsbara markens
maximiareal borde begränsas till 10 hektar. Skulle nämligen kronotorpet
avses endast för en familj, vore en odlad areal av 10 hektar tillräcklig för
att densamma därav skulle hava sin bärgning. Med den inlösningsrätt,
som förslaget om upplåtelse av kronotorp innebure, låge den faran nära till
hands, att vid en tilldelning av ända till 15 hektar odlingsmark å kronoparkerna
skulle genom uppdelning av de inlösta kronotorpen uppstå en nedsättning
av nybyggare i sådan omfattning, att svårigheter för deras försörjning
skulle uppstå.

Egnahemsstyrelsen yttrar i denna del i sitt utlåtande följande:

Egnahemsstyrelsen ansåge, att den ifrågasatta arealen å kronotorpens odlingsmark,
5—6 hektar, borde ändras att avse 5—8 hektar. Det torde nämligen
ur olika synpunkter vara av stor vikt, att någon del av odlingsmarken
— t. ex. 1.5 å 2 hektar jord — så snart som möjligt användes till
anläggande av betesvall. Insikten att begränsa de både ur jordbruks- och
skogssynpunkt föga lämpliga skogsbetena och i stället övergå till rationell
beteskultur å härför tjänlig inägojord syntes allt mer och mer vinna insteg
även i de trakter, som berördes av kronotorpskolonisationen. För att
möjliggöra snar anläggning av dylika betesvallar utan att härför inkräkta
på den till åker avsedda och erforderliga arealen, torde det vara nödvändigt
att på sätt styrelsen nu föresloge öka odlingsarealen.

Med biträdande av de sakkunnigas förslag förordade styrelsen vidare, att
arealen odlingsmark måtte kunna efter särskild prövning höjas till 15
hektar.

Därjämte ville styrelsen på det livligaste förorda, att till denna paragraf
gjordes ett tillägg av innebörd att, om under upplåtelsetiden ett kronotorps
hela upplåtna areal uppodlats, innehavaren kunde tilldelas ytterligare odlingsmark,
som lämpligen kunde tilläggas kronotorpet, intill så stor areal, att
lägenhetens sammanlagda areal bleve 15 hektar, samt att där två eller flera
kronotorp utlades intill varandra, nödig hänsyn vid utläggandet skulle tagas
till möjliggörande av dylik framtida utvidgning av arealen. Såsom stöd
för detta yrkande ville styrelsen bland annat åberopa, att ett stort antal av
de genom de sakkunniga hörda kommunala myndigheterna framhållit dylik
framtida arealökning såsom ett mycket angeläget önskemål samt att staten
numera målmedvetet gått in för utvidgning av ofullständiga jordbrukslägenheter.

Lantmäteristyrelsen, vars utlåtande huvudsakligen avsett de föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

författningsbestämmelsernas förhållande till den nya jorddelningslagen, bär
i förevarande hänseende gjort följande uttalande:

Då ifrågavarande upplåtelseform i stort sett avsåge att bereda för skötseln
av kronans skogar erforderliga skogsarbetare och därmed likställda
vissa försörjningsmöjligheter vid sidan av förtjänstarbetet och mindre att
tillgodose egnaliemsbildning för rent jordbruksändamål, kunde möjligen den
av domänstyrelsen ifrågasatta tilldelningen av 5—6 hektar odlingsmark
anses tillräcklig. Emellertid hölle lantmäteristyrelsen före, att jämväl i
detta sammanhang borde tillses, att möjlighet bereddes till nybildning av
jordbruksfastigheter å kronoparkerna, där förutsättningar i övrigt funnes
därför. På grund därav och på av egnahemsstyrelsen anförda skäl biträdde
lantmäteristyrelsen egnahemsstyrelsens förslag.

Departements- På de av egnahemsstyrelsen anförda skäl anser jag, att kronotorpen böra
ehefen. tilldelas i regel en areal av 5—8 hektar odlingsmark. Under de förutsättningar,
som angivits av de sakkunniga och domänstyrelsen, synes denna
areal böra kunna något höjas. I likhet med den skiljaktige bland de sakkunniga
och domänstyrelsen anser jag maximiarealen i dylikt fall böra bestämmas
till 10 hektar. Har emellertid en kronotorpare sedermera ådagalagt
sitt odlingsintresse och sin duglighet genom att uppodla den kronotorpet
tillagda odlingsarealen, vill jag, i anslutning till vad egnahemsstyrelsen
anfört, förorda, att möjlighet beredes honom att erhålla ytterligare tilldelning
av odlingsmark intill så stor areal, att odlingsmarkens sammanlagda
areal bliver 15 hektar. Vid utläggande av två eller flera kronotorp intill
varandra bör, såsom egnahemsstyrelsen framhållit, nödig hänsyn tagas till
möjliggörande av dylik framtida utvidgning av arealen.

I anslutning till vad jag nu anfört hava stadganden intagits i 6 § 1
mom. i departementsförslaget.

Torrläggning Angående torrläggning av den kronotorp tilldelade odlingsbara torvmarken
^torvmlrk** ^ava i såväl de sakkunnigas som domänstyrelsens förslag överensstämmande
stadganden upptagits i § 18. Samma paragraf enligt sistnämnda förslag
lyder sålunda:

»Ingår i kronotorpets odlingsområde icke avdikad tor vmark, skola nödiga
avloppsdiken genom statens försorg upptagas. Kronotorpare är skyldig att
underhålla sådana diken till den del desamma ligga inom torpets område
ävensom utanför detsamma belägna avloppsdiken, enligt vad därom vid
torpets upplåtande bestämmes.»

Av de sakkunnigas motivering för ifrågavarande stadgande framgår i
huvudsak följande:

Kronotorpen torde i regel i likhet med odlingslägenheter och kolonat
komma att innefatta förhållandevis stor del torvmark. Tillgången på ur
odlingssynpunkt godartade redan utdikade torvmarker vore emellertid ej
tillräcklig, och måste därför även odikade men i övrigt för odling lämpliga
myrar komma ifråga för kronotorpsupplåtelser. För ernående av ett gott
odlingsresultat vore av den största vikt, att dikningen gjordes fullt effektiv.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Du det ofta visat sig, att lägenhetsinnehavare ej mäktat utföra erforderligt
dikningsarbete på tillfredsställande sätt, vore för vinnande av syftet med
kronotorpsupplåtelserna nödvändigt, att kronan ombesörjde och bekostade
upptagandet av nödiga avloppsdiken. I fråga om kolonaten ombesörjdes
genom statens försorg upptagande av erforderliga avlopps- och avledningsdiken
ävensom sådana laggdiken, som möjliggjorde odlingsarbetets omedelbara
påbörjande. De sakkunniga hade emellertid ansett sig icke kunna
föreslå, att kronan iklädde sig större omkostnader för den förberedande
odlingsdikningen än utförandet av själva avlopps- och avledningsdikena.

Uttrycket »nödiga avloppsdiken» hade de sakkunniga avsett inrymma sådana
större huvuddiken, som erfordrades för den förberedande torrläggningen,
varför även ett i laggen förlagt större avskärningsdike i vissa fall skulle
kunna hänföras därtill. Laggdiken i allmänhet liksom tegdiken skulle däremot
tillkomma torpinnehavaren att själv upptaga.

Torparen skulle givetvis under alla omständigheter hava att underhålla
de av kronan upptagna dikena, i vad dessa låge inom kronotorpets område.

Jämväl beträffande utom torpområdet belägna avloppsdiken torde kronotorparen
eller, där dikena avledde vatten från flera torp, dessas innehavare
i regel böra göras underhållsskyldiga. Fall kunde emellertid tänkas, då
skäligheten fordrade, att kronan i större eller mindre utsträckning deltoge
i underhållet av sådana diken, såsom då kronan utnyttjade dikena som avlopp
för verkställd skogsdikning.

Nämnas må att flera kommunalnämndsordförande i svar på viss av de
sakkunniga framställd fråga framhållit, att odlingsmarken borde utdikas
genom statens försorg, utan att dock i allmänhet därvid angivits i vilken
omfattning dikning borde ske.

Egnahemsstyrelsen har beträffande förevarande fråga uttalat, att utdikningen
genom statens försorg borde — i överensstämmelse med vad som
stadgats beträffande kolonat — jämväl avse de avlednings- och laggdiken,
som erfordrades för möjliggörande av odlingsarbetets omedelbara påbörjande.

Erfarenheten från den bedrivna kolonisationsverksamheten genom kolonat- Departementsupplåtelser
torde hava ådagalagt den stora betydelsen av en tillfredsställande chefentorrläggning
av den odlingsbara torvmarken. Där å kolonaten mindre goda
skördar erhållits, torde detta ofta till stor del hava berott på ofullständig
torrläggning av den odlade jorden. Vad särskilt angår laggdiken vill jag
erinra, att enligt äldre upplåtelsevillkor beträffande kolonaten skyldighet ej
ålegat kronan att bekosta upptagande av dylika diken, men att det visat
sig, att kolonisterna ej mäktat själva på ett tillfredsställande sätt ombesörja
sådan dikning. Med hänsyn därtill har kronan sedermera i särskilda fall
bekostat laggdikenas anläggande. Jag vill därför, på sätt egnahemsstyrelsen
förordat, tillstyrka, att å kronotorpen genom kronans försorg upptagas ej
blott nödiga avloppsdiken utan även sådana laggdiken, som erfordras för
att möjliggöra odlingsarbetets omedelbara påbörjande. Föreskrift därom
upptages i 6 § 2 mom. i departementsförslaget.

Angående kronotorpares skyldighet att underhålla genom kronans försorg
anlagda diken återfinnas i 14 § i departementsförslaget bestämmelser av
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 106 häft. (Nr 198.)

34 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 198.

samma innehåll, som av de sakkunniga och domänstyrelsen därutinnan föreslagits.

Besittnings form.

De sakkunnigas

enqnéte.

De sakkunniga.

I de sakkunnigas enquéte till kommunalnämndsordförandena framställdes
fråga, huruvida ändring borde vidtagas i det beträffande odlingslägenheten
tillämpade systemet i avseende å, bland annat, besittningsformen. Av 27
kommunalnämndsordförande, som besvarade nämnda fråga, uttalade sig 5
för bibehållande av arrende såsom upplåtelseform, 7 föreslogo äganderättsupplåtelse
omedelbart eller efter fullgjord odlings- och byggnadsskyldighet och
15 förordade lägenheternas upplåtande under äganderätt efter viss tids arrende.

I de sakkunnigas författningsförslag upptagas stadganden i frågor om
formen för upplåtande av kronotorp och därmed sammanhängande spörsmål
i §§ 7, 8, 20, 21 och 22.

Nämnda bestämmelser lyda sålunda:

»§ 7. Kronotorp upplåtes på 20 år med innehavaren förbehållen optionsrätt
till förnyat arrende vid arrendetidens slut och med rätt under vissa
förutsättningar för innehavaren att med äganderätt inlösa detsamma.

§ 8. Avtal om upplåtelse av kronotorp skall ske skriftligen enligt fastställt
formulär med iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse ävensom
i tillämpliga delar av vad i lag sägs om arrende.

§ 20. Dör kronotorpare före upplåtelsetidens utgång, äger efterlevande änka
och till myndig ålder komna barn optionsrätt till arrendets övertagande, med
företrädesrätt för änkan. Om den avlidne endast efterlämnat omyndiga
barn, skall det för varje särskilt fall bero på domänstyrelsens prövning,
huruvida dödsboet må besitta torpet och förmyndaren sålunda ikläda sig i
upplåtelseavtalet bestämda rättigheter och skyldigheter intill dess något av
barnen efter uppnådd myndig ålder kan övertaga arrendet.

§ 21. Frånträder kronotorpare under pågående upplåtelseperiod nyttjanderätten
till kronotorp, vare sig till följd av dödsfall, konkurs, nyttjanderättens
förverkande eller eljest, och skall ej jämlikt § 20 avtalet fortfarande äga
giltighet för dödsbodelägare, skall kronotorpet ofördröj ligen för återstoden
av upplåtelsetiden överlåtas till annan kvalificerad person, den avträdande
obetaget att för överlåtelsen söka betinga sig den ersättning, varom överenskommelse
kan med tillträdaren träffas.

Upplåtelsen sker härvid under oförändrade villkor, dock att beträffande
fullgörandet av den kronotorparen åliggande odlings- och byggnadsskyldigheten
må vidtagas den jämkning, vartill omständigheterna skäligen må anses
föranleda.

Avträdes kronotorp, må från avträdarens sida krav på ersättning för å
kronotorpet nedlagt arbete och utgivna kostnader icke framställas mot kronan.

§ 22. Kronotorp, som av domänstyrelsen prövas kunna från kronoparken
helt avskiljas, må av innehavaren på nedan angivna villkor inlösas. Rätt
till inlösen av dylikt kronotorp inträder, sedan torpinnehavaren fullgjort
honom enligt 10 och 11 §§ åliggande byggnads- och odlingsskyldighet.»

Kungl. Maj:ls proposition Nr 198.

Av de sakkunniga var riksdagsmannen Lövgren av skiljaktig mening i
fråga om § 7, i det lian ansåg upplåtelsetiden böra bestämmas till 50 i
stället för av pluraliteten föreslagna 20 år.

I anslutning till nämnda av de sakkunniga föreslagna stadganden må
erinras om vissa i hithörande frågor i 1909 års kungörelse angående upplåtande
av odlingslägenlieter och i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
meddelade bestämmelser.

Enligt 5 mom. i omförmälda kungörelse upplåtes, såsom förut nämnts,
odlingslägenhet under nyttjanderätt på 50 år med innehavaren förbehållen
optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens slut. I 6 mom. stadgas,
att lägenhetsinnehavaren eller hans dödsbo icke må utan domänstyrelsens
medgivande åt annan överlåta arrenderätten. Vid avträde skall lägenhetsliavaren,
enligt föreskrift i 17 mom., lämna ifrån sig lägenheten med åbyggnader
och odlingar till föreskriven omfattning i fullgott stånd eller ersätta
bristen. Domänstyrelsen har i 18 mom. tillerkänts befogenhet att vid upplåtelsen
föreskriva de villkor, som utöver vad i kungörelsen stadgats samt
vad i allmänhet om arrende finnes i lag föreskrivet må kunna finnas erforderliga.

Enligt 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom gäller i fråga
om överlåtelse av arrende, att överlåtelse ej må ske utan jordägarens medgivande.
Är arrendeavtalet slutet för viss tid överstigande 15 år, äger dock
arrendatorn, om han vill lämna fastigheten och jordägaren ej mot lösen
vill återtaga densamma, i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Samma rätt tillkommer jämlikt 9 § i samma kap. avliden
arrendators dödsbo. Körande frågan om rätt för arrendator till ersättning
för jordförbättringar stadgas i 2 kap. 17 § nämnda lag, att arrendatorn
må efter vissa grunder njuta ersättning för nyodling, kulturåtgärder för
varaktigt betesbruk och täckdikning. Den uppskattning, som erfordras för
bestämmande av dylik ersättning, skall enligt 12 § i samma kap. verkställas
vid avträdessyn.

Av de sakkunnigas motivering till de av dem föreslagna stadganden inhämtas
huvudsakligen följande:

Beträffande innebörden av den av de sakkunniga avsedda besittningsformen
erinra de sakkunniga inledningsvis om beskaffenheten av besittningsrätten
till odlingslägenhet. De uttala den uppfattningen, att sådan
besittningsrätt ej kunde utmätas och att grunden därtill vore förbudet mot
överlåtelse av besittningsrätten. Till stöd för denna mening åberopas
ett av Svea hovrätt den 10 augusti 1926 meddelat utslag. I anslutning
härtill yttra de sakkunniga vidare, att innehavarna av odlingslägenheter
i allmänhet vore eniga om, att innehavare, som så önskade, borde kunna
med äganderätt förvärva sina lägenheter, och att för övriga lägenlietsinnehavare
borde bibehållas det nu tillämpade systemet med arrendeupplåtelse på
lång tid, vilket för de mindre dugliga framstode såsom mest riskfritt. Enligt
de sakkunnigas bestämda övertygelse vore emellertid denna statsgaranterade
alltför stora trygghet övervägande av ondo. Systemet hade nämligen utövat
ett tydligt demoraliserande inflytande på svagare naturer bland lägenhetsinnehavarna
och hos dem uppammat lojhet och mindre önskvärda egenskaper.
Då numera genom berörda hovrättsutslag utsagts, att besittningsrätten
ej vore att anse som utmätningsbar tillgång, måste innehavarnas redan
förut i regel små kreditmöjligheter helt förintas. Med hänsyn härtill hade

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

för de sakkunniga framstått såsom synnerligen önskvärt att finna ett system,
som å ena sidan tillgodesåge berättigade krav på trygghet för en lojal och
arbetsam innehavares besittningsrätt men å andra sidan ej på samma sätt
som det nuvarande beredde lägenhetsinnehavarna en ur många synpunkter
olämplig undantagsställning. Detta önskemål ansåge de sakkunniga kunna
förverkligas genom det av dem framlagda förslaget, innebärande dels möjlighet
för lägenhetsinnehavaren att med äganderätt inlösa lägenheten, dels avkortning
av upplåtelsetiden till 20 år med bibehållen optionsrätt för innehavaren,
dels ock bestämmelser, ägnade att upphäva berörda undantagsställning
med avseende å tryggad besittningsrätt. Sistnämnda bestämmelser
återfunnes i § 21 i författningsförslaget.

I fråga om den föreslagna inlösning sr ätten anföra de sakkunniga, att
äganderätten måste anses såsom den bästa besittningsformen och ägnad att
på ett helt annat sätt än andra upplåtelseformer sporra till ansträngningar
för lägenhetens förkovran. För kronan borde ett medgivande av nu ifrågavarande
innebörd ej betyda någon nämnvärd uppoffring, då ju kronan redan
genom lägenheternas upplåtande på lång tids arrende och med innehavarna
medgiven optionsrätt till arrendets förnyelse praktiskt taget avhänt sig
möjligheten att inom överskådlig tid för egna syften utnyttja de upplåtna
områdena. Det hade visserligen anförts, att genom lägenheternas inlösande
kronoparkerna skulle i större eller mindre grad söndersplittras, vilket skulle
medföra olägenheter i skilda hänseenden. Om lägenheterna förlädes i
utkanterna av kronoparkerna, behövde emellertid inga betänkligheter uppstå
i nämnda hänseende. Vidkommande i kronoparkernas inre delar förlagda
lägenheter kunde de uttalade betänkligheterna möjligen få anses i någon
mån motiverade. Därest emellertid lägenheterna utlades kolonivis med tre
till flera lägenheter i en grupp, bildande ett gentemot kronoparken någorlunda
regelbundet avgränsat jämförelsevis större område, syntes inga bärande
invändningar kunna göras mot försäljning av sådana lägenheter. Enstaka
liggande lägenheter torde endast i undantagsfall komma att upplåtas, till
följd varav de med dylika upplåtelser förenade olägenheterna i praktiken
knappast torde förekomma i nämnvärd omfattning.

Enligt de sakkunnigas mening borde kronotorpen i regel kunna av innehavarna
förvärvas med äganderätt, och upplåtelser av kronotorp, så belägna
att de ej lämpligen kunde helt avskiljas från kronoparken, borde endast i
enstaka undantagsfall komma till stånd. Vid den i § 4 omförmälda undersökning
borde utredas, huruvida omständigheterna motiverade ett dylikt
undantag innefattande allenast nyttjanderättsupplåtelse.

Domänstyrelsen borde erhålla generell befogenhet att träffa avtal om såväl
upplåtelse som sedermera försäljning av kronotorp. Om varje kronotorpsupplåtelse
såsom i verkligheten innebärande ett avtal om framtida försäljning
i likhet med kolonatupplåtelse skulle underställas Kungl. Maj:ts och
riksdagens prövning, måste detta verka i hög grad hämmande på verksamheten.
De sakkunniga hade dock ej ansett sig böra närmare ingå på spörsmålet
i vad mån, med hänsyn till innehållet i § 77 regeringsformen och
förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket, dylikt generellt bemyndigande lagligen kunde givas domänstyrelsen.

Angående de i § 20 föreslagna bestämmelser om rätt för avliden kronotorpares
änka och barn att övertaga kronotorpet yttra de sakkunniga att,
då lägenhetens upparbetande i regel vore resultat av lägenhetsinnehavarens
och hans hustrus gemensamma ansträngningar, måste det anses rättvist, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

besittningsrätten till lägenhet efter innehavarens död skulle under alla omständigheter
övergå till änkan. Ansåge hon sig e.j vara i stånd att fullgöra
upplåtelseavtalet, borde hon äga möjlighet att till annan behörig person
mot ersättning överlåta besittningsrätten. Barnen, som i regel ej tillnärmelsevis
i samma grad arbetat på lägenhetens förkovran, borde komma först
i andra rummet och syntes böra inbördes likställas i fråga om rätten till
lägenhetens övertagande. Om den avlidne endast efterlämnat omyndiga
barn, borde nyttjanderätten reserveras för något av barnens räkning. Endast
där detta ej läte sig göra, syntes överlåtelse böra ske till annan kvalificerad
person. Prövningen av huruvida besittningsrätten skulle reserveras eller
icke borde för varje särskilt fall verkställas av domänstyrelsen.

Vidkommande de i § 21 upptagna bestämmelser yttra de sakkunniga,
att dessa förutsatte, att besittningsrätten skulle utgöra en tillgång i vanlig
bemärkelse, som kronotorparen vid behov skulle kunna utnyttja i kreditsyfte
och som skulle vara föremål för föryttring. Vid föryttring, vare sig
denna vore frivillig eller skedde i exekutiv ordning, skulle dock gälla, att
köparen måste uppfylla de personliga förutsättningar, som krävdes för att bliva
antagen till kronotorpare. Vid överlåtelse av besittningsrätten borde enligt
de sakkunnigas mening kronotorparen äga möjlighet att för å torpet nedlagda
kostnader och arbeten av tillträdaren betinga sig den ersättning, varom
överenskommelse kunde träffas. Redan nu vore dylik inlösen allmän praxis,
men principen syntes böra fastslås genom uttryckligt stadgande. Jämväl
där arrenderätten förverkats, syntes den avträdande kronotorparen böra
medgivas samma möjlighet att av tillträdaren söka betinga sig ersättning
för å torpet nedlagt arbete. I och med det att avträdande kronotorpare
bereddes möjlighet att betinga sig ersättning av tillträdaren, bortfölle förutsättningarna
för skyldighet för kronan att utgiva sådan.

I domänstyrelsens författningsförslag äro bestämmelser i hithörande frågor
jämväl upptagna i §§ 7, 8, 20, 21 och 22. Förstnämnda två paragrafer och
§ 22 äro likalydande med samma paragrafer i de sakkunnigas författningsförslag,
dock att i § 7 i domänstyrelsens författningsförslag upplåtelsetiden
är satt till 50 år. §§ 20 och 21 i samma förslag hava följande lydelse:

»§ 20. Kronotorp må icke utan domänstyrelsens medgivande överlåtas.

Vid överlåtelse av kronotorp eller annan upplåtelse till ny innehavare,
vare avträdaren obetaget att söka betinga sig den ersättning, varom överenskommelse
kan med tillträdaren träffas.

Domänstyrelsen åligger medverka därtill, att sådan överenskommelse må
komma till stånd.

Mot kronan må icke framställas krav på ersättning som nu nämnts.

§ 21. Domänstyrelsen äger att vid upplåtelsen föreskriva de villkor, som
utöver vad ovan sagts, må kunna finnas erforderliga.»

Domänstyrelsens motivering till nämnda bestämmelser innehåller i huvudsak
följande:

Beträffande beskaffenheten av den av de sakkunniga föreslagna besittningsrätten
till odlingslägenheterna torde denna i själva verket ej vara så
tryggad, som de sakkunniga ansett, och torde därav näppeligen kunna
skapas de olägenheter av moralisk och ekonomisk art, som de sakkunniga
framhållit. Styrelsen hyste den uppfattningen att, om lägenhets -

Domän styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19S.

Lavaren skulle efter viss tid äga valfrihet mellan att inlösa lägenheten
eller behålla densamma under nyttjanderätt, sistnämnda besittningsform
borde vara sådan, att den i sig själv innebure något mera än ett vanligt
arrende. Först därmed syntes eu dylik valfrihet, vars införande styrelsen
för övrigt ansåge mycket välbetänkt, utgöra ett avvägande mot varandra
av någorlunda likvärdiga förmåner. Därför borde nu gällande bestämmelser
om odlingslägenheter i största möjliga utsträckning bibehållas och i
anslutning därtill arrendetiden för kronotorpen sättas till 50 år.

I fråga om inlösning sr ätten anför styrelsen, att ett flertal överjägmästare,
under framhållande av att genom kronotorpens avskiljande kronoparkerna
skulle söndersplittras och till följd därav åtskilliga olägenheter uppstå, uttalat
sig mot lösningsrätten. Styrelsen kunde dock icke finna dessa motiv
bärande utan anslöte sig principiellt till de sakkunnigas ståndpunkt. Emellertid
kunde styrelsen, som visserligen oförändrad upptagit den av de sakkunniga
föreslagna § 22, ej godkänna de sakkunnigas motivering. Med
hänsyn till den avsevärda tid, som kunde förflyta från ett kronotorps första
upplåtande, till dess fråga uppstode om dess förvärvande med äganderätt,
och de väsentligt ändrade förhållanden, som kunde uppstå å angränsande
kronomark till följd av bland annat kommunikationsväsendets utveckling,
och varigenom oöverkomliga svårigheter kunde uppkomma för
lämplig tilldelning av skogsmarksområde, syntes det nämligen styrelsen välbetänkt,
att rätten till inlösen av kronotorp icke gjordes ovillkorlig utan
beroende av styrelsens prövning.

Angående § 20 i domänstyrelsens författningsförslag yttrar styrelsen, att
i denna paragraf sammanförts de bestämmelser, som styrelsen ansett böra
tillämpas vid överlåtelse eller upplåtelse till ny innehavare av kronotorp.
Enligt styrelsens uppfattning vore ej lämpligt och knappast möjligt att i
eu författning intaga en del av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna,
såsom då nyttjanderätten avträddes vid konkurs, enär särskilt nämnda
stadgande innebure ett avsevärt avsteg från på området eljest gällande civilrättsliga
regler. Styrelsen hade bibehållit föreskriften om förbud mot
överlåtelse av kronotorp utan domänstyrelsens medgivande, vilken föreskrift
till sin innebörd även upptagits i de sakkunnigas förslag. Vad anginge
frågan om rätt för avträdare av kronotorp att av tillträdaren erhålla ersättning
för därå nedlagt arbete hade styrelsen strävat efter att tillgodose bland
lägenhetshavarna framkommen opinion om att avträdaren måtte erhålla dylik
rätt. Styrelsen hade därvid funnit det icke vara möjligt att göra en
föreskrift i nämnda riktning effektiv eller innebära någon reell förmån för
lägenhetshavaren, med mindre staten garanterade denna rätt. Då emellertid
ifrågavarande upplåtelseform i huvudsak syftade till åstadkommande av
odling och bebyggelse utan någon direkt förpliktelse för staten i fråga om
att övertaga de tillskapade lägenheterna, hade styrelsen måst stanna vid de
sakkunnigas förslag om enbart ett påpekande, att sökanden kunde betinga
sig den ersättning av tillträdaren, varom överenskommelse kunde träffas. Styrelsen
hade dock gått ett steg längre än de sakkunniga och föreslagit åläggande
för styrelsen att medverka därtill, att sådan överenskommelse måtte
komma till stånd.

I fråga om den av styrelsen föreslagna § 21 framhåller styrelsen, att
styrelsen avsett bereda sig tillfälle att särskilt övervaka och leda ifrågavarande
nya form av ödemarkskolonisation.

Kungl. Maj:ts proposition AV IH8.

Egnahemsstyrelsen bär i sitt utlåtande ej framställt andra erinringar mot
domänstyrelsens förslag i förevarande hänseenden än att egnahemsstyrelsen
ifrågasatt uteslutande av §§ 20 och 21 ur författningsförslaget. Därutinnan
anför egnahemsstyrelsen:

Riksdagen hade i skrivelse den 29 maj 1928, nr 264, anhållit om vidtagande
av åtgärder i syfte att reglerna för nyttjanderättsupplåtelser från
kronans mark måtte i görligaste mån anpassas efter den allmänna arrendelagens
bestämmelser och syftemål, över denna riksdagsskrivelse hade
egnahemsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande, men hade styrelsen ej medhunnit
att behandla ärendet. För att såvitt möjligt icke föregripa resultatet
av dess handläggning, syntes det vara nödvändigt, att sådana bestämmelser
icke infördes i nu förevarande kungörelseförslag, vilka stode i strid
mot den allmänna arrendelagens bestämmelser, även de s. k. dispositiva.
Aled hänsyn därtill torde åtminstone §§ 20 och 21 böra utgå ur förslaget,
därvid det förutsattes, att vad som kunde komma att föreskrivas i anledning
av nyssnämnda riksdagsskrivelse jämväl måtte vinna tillämpning beträffande
arrendevillkoren i övrigt vid upplåtelser av kronotorp.

I anslutning till vad egnahemsstyrelsen sålunda anfört må nämnas, att
styrelsen numera avgivit utlåtande över berörda riksdagsskrivelse. I detta
yttrar styrelsen — efter att hava beträffande andra nyttjanderättsupplåtelser
å kronomark förordat närmare anpassning i vissa hänseenden av upplåtelsereglerna
efter allmänna arrendelagens bestämmelser — att i fråga om
skogstorp och odlingslägenheter särskilda bestämmelser vore och torde i fortsättningen
bliva gällande.

Lantmäter istyr elsen har i sitt utlåtande gjort visst uttalande beträffande
den lösningsrätt, som enligt styrelsens uppfattning borde tillkomma kronotorparen: Lantmäteristyrelsen

ansåge sig böra understryka angelägenheten därav,
att vederbörande lägenhetsinnehavares rätt till inlösen ej gjordes beroende
av en framtida prövning utan redan från början på ett bindande sätt tillförsäkrades
honom, därest han fullgjort de villkor, som statsmakterna ansåge
sig böra uppställa därför. Det skulle givetvis vara i hög grad obilligt,
om en kronotorpare i förhoppning att framdeles få inlösa sin lägenhet å
densamma nedlade betydande arbeten av olika slag under en lång följd
av år och sedan förvägrades att inlösa området. Domänstyrelsens förslag
upptoge för rätt till inlösen en framtida prövning, som även om det kunde
antagas, att densamma komme att utövas med billighet och all skälig hänsyn
till kronotorparen, dock gjorde, att denne måste känna sin ställning
oviss och att hans intresse för lägenhetens brukande kunde minskas.

Jag biträder domänstyrelsens förslag om arrendetidens bestämmande till
50 år. Anledning synes mig ej föreligga att frångå vad i detta hänseende
nu gäller i fråga om odlingslägenheter. En lång arrendetid torde i regel
vara ägnad att stärka arrendatorns intresse att väl hävda lägenheten. Optionsrätt
till förnyat arrende vid arrendetidens slut bör förbehållas kronotorparen.

I likhet med de myndigheter som yttrat sig i ärendet anser jag möjlighet
böra beredas kronotorparen att med äganderätt inlösa kronotorpet, sedan
han fullgjort viss odlings- och byggnadsskyldighet. Såsom föreslagits såväl

Yttranden.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

av de sakkunniga som domänstyrelsen torde inlösen allenast böra äga rum,
därest kronotorpet jämte skogsmarksområde, som jag ämnar föreslå böra
läggas till detsamma, kan utan olägenhet avskiljas från kronoparken. Då
lång tid kan komma att förflyta från upplåtelsen, till dess framställning
om inlösen göres, och ändrade förhållanden därunder kunna hava inträtt,
synes knappast låta sig göra att redan vid tiden för upplåtelsen med tillräcklig
säkerhet bedöma, huruvida avskiljande framdeles utan olägenhet
kan ske. Frågan därom synes böra prövas först då framställning om inlösen
göres. Med hänsyn därtill torde någon ovillkorlig rätt till inlösen ej
höra vid upplåtelsen tillförsäkras kronotorparen. Lämpligt torde emellertid
vara, att i sådana fall, där redan vid upplåtelsen föreliggande omständigheter
giva vid handen, att kronotorpet ej utan olägenhet kan frånskiljas
kronoparken, anmärkning därom göres i samband med upplåtelsen. Till
frågan angående vem det bör tillkomma att bestämma om inlösen av kronotorp
återkommer jag längre fram.

Enär de i lagen om nyttjanderätt till fast egendom om överlåtelse av
arrende och ersättning vid avträde givna bestämmelser ej torde vara lämpade
för ifrågavarande i vissa avseenden säregna upplåtelseform, torde vara
erforderligt att meddela särskilda regler i nämnda hänseenden. Då den utredning,
som begärts i den i egnahemsstyrelsens utlåtande omförmälda riksdagsskrivelsen,
förebragts, bör emellertid givetvis vederbörlig hänsyn tagas
till utredningen, jämväl såvitt angår kronotorpen.

Vad angår överlåtelse av besittningsrätten till kronotorp må erinras att,
därest bestämmelserna i 2 kap. 8 och 9 <§>§> i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom skulle äga tillämpning, kronotorparen eller hans dödsbo, om
kronan ej ville mot lösen återtaga kronotorpet, skulle äga överlåta detsamma
till annan, blott denne vore sådan att jordägaren skäligen kunde nöjas med
honom. Kronan skulle således vara nödsakad godtaga den, till vilken lägenheten
överlätes, såvida ej mot hans solvens eller personliga egenskaper i
allmänhet kunde göras befogade anmärkningar. Med hänsyn till ändamålet
med ifrågavarande upplåtelser och de personliga förutsättningar, som böra
krävas för att bliva antagen till kronotorpare, synes därför nödvändigt att
stadga förbud mot överlåtelse av besittningsrätten utan domänstyrelsens
medgivande, detta oberoende av den verkan ett dylikt förbud må hava i
exekutivt hänseende.

Vidkommande frågan om kronotorpares rätt till ersättning vid avträde
av arrendet kan jag ej ansluta mig till domänstyrelsens ståndpunkt. Om
kronotorp avträdes till kronan, bör enligt min mening kronan gentemot
den avträdande kronotorparen själv svara för de ersättningsanspråk denne
på grund av arrendeförhållandet må äga. Det synes mindre tilltalande, om
kronan skulle fritaga sig från förpliktelser, som åligga jordägare i allmänhet.
Framhållas må även att enligt de av domänstyrelsen i ämnet föreslagna
bestämmelserna någon rättslig skyldighet att utgiva ersättning för förbättringar
ej torde komma att åvila tillträdande kronotorpare, med mindre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1i)8.

domänstyrelsen sätter åtagandet av dylik skyldighet såsom villkor för kronotorpets
övertagande, samt att, därest ny upplåtelse ej komme till stånd,
möjlighet ej skulle finnas för den avträdande kronotorparen att utfå någon
ersättning.

Vid bedömande av frågan, huruvida vid avträde av kronotorp till kronan
någondera av kontrahenterna bör av den andra undfå ersättning i anledning
av fastighetens skick, torde man kunna utgå från, att i stort sett
de förbättringar kronotorparen enligt upplåtelsevillkoren är skyldig verkställa
å kronotorpet motsvaras av de förmåner i form av statsbidrag, legofrihet
m. m., som han äger åtnjuta under frihetsåren. Där avträde sker
efter dessas utgång, torde därför kronotorparen böra åtnjuta ersättning för
förbättringar, som han vidtagit utöver vad honom ålegat. Ersättningen synes
böra beräknas efter det ökade värde kronotorpet vid avträdet kan anses
äga till följd av sistnämnda förbättringar. Å andra sidan torde kronotorparen,
om föreskrivna arbeten ej blivit fullgjorda, vara pliktig ersätta bristen.
Avträdes kronotorp före frihetsårens utgång, bör kronotorparen, liksom
då avträde sker efter nämnda tid, vara berättigad till gottgörelse, i den mån
han verkställt förbättringar i större omfattning än honom ålegat. Huruvida
i sistnämnda fall kronotorparen bör bekomma ytterligare ersättning,
synes böra bliva beroende av prövning efter omständigheterna. På sådan prövning
synes även böra bero, huruvida kronotorpare, som vid frånträde av arrendet
före frihetsårens utgång vidtagit förbättringar i samma eller mindre
utsträckning än honom ålegat, bör äga rätt till ersättning eller vara pliktig
utgiva sådan till kronan.

För sådana fall, där kronotorparen överlåter arrenderätten till kronotorpet
å annan, torde några föreskrifter angående kronotorparens rätt att betinga
sig ersättning för utförda förbättringar ej vara erforderliga.

Har kronotorp avträtts till kronan, torde ny upplåtelse av detsamma böra
avse den ursprungliga upplåtelsetiden och i regel ske på oförändrade villkor.
Har den avträdande kronotorparen avsevärt brustit i fullgörande av honom
åliggande odlings- och byggnadsskyldighet, synes emellertid jämkningar
i de ursprungliga upplåtelsevillkoren i nämnda avseenden böra vidtagas.
Om å andra sidan föregående innehavare av kronotorpet därå verkställt förbättringar
utöver vad honom ålegat och ersättning därför utgivits av kronan,
synes riktigt, att den nye kronotorparen må kunna tillförbindas att
till kronan återgälda beloppet, lämpligen genom årliga avbetalningar under
skälig tid.

I den mån särskilda regler ej givas i de för ifrågavarande arrenden nu
ifrågasatta upplåtelsegrunder, böra givetvis allmänna arrendelagens stadganden
äga tillämpning. Emellertid torde kunna finnas erforderligt att
meddela vissa detaljföreskrifter vid sidan av nämnda grunder och staganden.
Det torde böra ankomma på domänstyrelsen att giva dylika föreskrifter.
Framhållas må, att dessa ej få stå i strid vare sig med berörda grunder
eller tillämpliga stadganden i allmänna arrendelagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Arrendeavgift
och skatteplikt.

I enlighet med vad jag nu tillstyrkt hava bestämmelser meddelats i 2
och 3 samt 16—19 §§ i departementsförslaget.

I fråga om arrendeavgift och skatteplikt för kronotorp innehålla de sakkunnigas
och domänstyrelsens författningsförslag i § 9 bestämmelser, som
i huvudsak överensstämma med varandra och vad i samma hänseende är
stadgat i fråga om odlingslägenheter.

Ifrågavarande stadgande har i domänstyrelsens författningsförslag följande
lydelse:

»Kronotorpare, som under 15 år från upplåtelsen åtnjuter frihet från utlagor
och onera från kronotorpet, är skyldig att från och med 16:de besittningsåret
dels för detsamma erlägga årlig arrendeavgift, som bestämmes
till 3.6 procent av sammanlagda beloppet av det markvärde lägenheten anses
äga ouppodlad och det uppburna byggnadsbidraget, dels utgöra kronotorpet
åvilande utskylder och besvär.»

Från denna bestämmelse avviker det av de sakkunniga föreslagna stadgandet
i ämnet allenast därutinnan, att enligt detta det värde, efter vilket
legan skulle beräknas, skulle utgöra sammanlagda beloppet av uppburet
byggnadsbidrag och odlingsmarkens fastställda inlösningsvärde. Med avseende
å denna skiljaktighet må nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag
inlösningsvärdet å den mark, som vid upplåtelsen tillädes kronotorp, skulle
på förhand bestämmas och angivas i upplåtelsehandlingen, under det att
domänstyrelsen föreslår, att priset å marken skall fastställas först i samband
med torpets inlösande.

De sakkunniga yttra, att med hänsyn till den föreslagna höjningen av
byggnads- oeh odlingshjälp samt önskvärdheten av kronotorpens inlösande
så snart som möjligt en förkortning av frihetsåren med några år vore
tänkbar men att de sakkunniga dock ej ansåge sig böra tillstyrka någon
dylik förkortning.

I anslutning till vad de sakkunniga och domänstyrelsen föreslagit i fråga
om kronotorpares ansvar för skatter för kronotorpet må något erinras om
innehållet i nu gällande bestämmelser angående utgörandet av skatter och
onera för utarrenderad jord.

Enligt den vid 1928 års riksdag antagna skattelagstiftningen svarar jordägaren
i förhållande till det allmänna för all skatt för utarrenderad fastighet,
både kommunal-, landstings- och vägskatt. Enligt samma år vidtagen
ändring av 2 kap. 23 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall
beträffande förhållandet mellan jordägare och arrendator jordägaren, om
intet annat avtalats, själv svara för honom åliggande skattskyldighet för
fastigheten med undantag av vägskatt och vägunderhåll in natura, som
åvila arrendatorn. Där den norrländska arrendelagen äger tillämpning,
skola, om ej annat avtalats, jämlikt ändrad lydelse av 24 § i samma lag
skatterna för fastigheten utan undantag gäldas av jordägaren. Avtalsfriheten
är i sistnämnda fall på visst sätt inskränkt. I anslutning till dessa
bestämmelser har föreskrivits, att jordägaren skall åtnjuta det så kallade

Kungl, Maj:ts proposition Nr 198.

procentavdraget d. v. s. rätten till avdrag vid beräkning av den kommunala
inkomstskatten för det belopp, som beskattats genom den kommunala fastighetsskatten.
Fastighetsskatten utgår efter vissa procenttal av fastighetens
taxeringsvärde.

Framhållas må i detta sammanhang, att enligt förut gällande bestämmelser
i ämnet större delen av skattskyldigheten för utarrenderad fastighet
i praktiken ålegat arrendatorn och att i anslutning därtill denne åtnjutit procentavdraget.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad i motsvarande hänseenden gäller Departementsifråga
om odlingslägenheter torde kronotorparen böra åtnjuta 15 frihetsår
samt den årliga arrendeavgift, som därefter bör utgå, bestämmas till 3.6
procent av sammanlagda beloppet av uppburen byggnadshjälp och odlingsmarkens
värde i ouppodlat skick. Beträffande odlingslägenheter stadgas, att
odlingsmarkens värde ej må sättas högre än 20 kronor för hektar. Det
synes lämpligt, att jämväl i fråga om kronotorp föreskrift meddelas om det
värde odlingsmarken högst må åsättas. Därvid är att märka, att kronan,
enligt vad jag förut förordat, skulle i viss omfattning torrlägga kronotorp
tilldelad odlingsbar torvmark. Maximivärdet å kronotorps odlingsmark torde
lämpligen, på sätt gäller ifråga om kolonaten, kunna bestämmas till 50 kronor
för hektar. Framhållas må, att kronans dikningskostnader i allmänhet torde
komma att avsevärt överstiga detta belopp. I anslutning till vad jag nu tillstyrkt
hava föreskrifter i ämnet införts i 7 § i departementsförslaget.

Vad angår frågan om förhållandet mellan det odlingsmarken för beräknande
av arrende åsatta värde och odlingsmarkens inlösningsvärde skall jag
återkomma därtill i samband med behandlingen av spörsmålet om beräknande
av köpeskillingen för kronotorp.

Med avseende å odlingslägenheternas uppodlande och bebyggande fram- Kronotorpens
ställdes i de sakkunnigas enquéte till kommunalnämndsordförandena vissa uPP°dlln0
frågor:

Sålunda frågades, om det för berörda ändamål nu utgående statsbidrag
kunde anses tillräckligt. Meningarna härutinnan voro delade, i det att frågan
besvarades med ja av 14 och med nej av 13 kommunalnämndsordförande
(en uttalade sig ej i ämnet). Av dem, som besvarade frågan jakande,
yttrade några, att bidraget räckte för en duktig och arbetsam person. Som
skäl mot höjning av statsbidraget erinrades från ett par håll, att en höjning
skulle föranleda en kännbar ökning av legan. Av dem, som föreslogo högre
bidrag, angåvo 7 ej i vad mån detsamma borde ökas. I övrigt föreslogs
statsbidrag till belopp växlande mellan 2,500 och 4,000 kronor och av en
kommunalnämndsordförande, att lägenhetsinnehavarna i detta hänseende
borde jämställas med kolonister.

Vidare framställdes fråga angående den tid, inom vilken byggnads- och
odlingsskyldighet borde vara fullgjord, därvid förutsattes att berörda skyldighet
skulle omfatta uppförande av mangårdsbyggnad och uthus samt
odling av en hektar jord. Av 27 kommunalnämndsordförande, som besvarade
frågan, förordade 16 att, på sätt för närvarande brukar föreskrivas, byggnadsskyldigheten
skulle fullgöras inom 5 år och en hektar jord odlas inom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Departements chefen.

7 år efter upplåtelsen. De 16 kommunalnämndsordförande, som föreslogo
ändringar i nu gällande ordning, intogo växlande ståndpunkter. Sålunda
ifrågasattes både förlängning och förkortning såväl av tiden för odlingens
fullgörande som av tiden för byggnadernas uppförande. Förkortning av
byggnadstiden förordades dock endast av en kommunalnämndsordförande.

Beträffande kronotorpens uppodling förekomma följade likalydande föreskrifter
i § 11 såväl i de sakkunnigas som i domänstyrelsens författningsförslag:

»Inom tre år efter upplåtelsen skall minst en hektar av den kronotorpet
tillagda odlingsmarken vara odlad och färdig till sådd, och skall likaledes
minst en hektar ytterligare uppodlas under var och en av de tvenne närmast
därefter följande treårsperioderna. Kronotorpare äger att såsom odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet åtnjuta ett kontant belopp av intill 750
kronor, att utgå med 500 kronor per hektar för svårodlad mark och med
375 kronor per hektar för lättodlad mark. Odlingsbidraget utbetalas i mån
av arbetets fortgång på sätt, som i upplåtelseavtalet närmare bestämmes.»

Av vad de sakkunniga anfört beträffande detta stadgande inhämtas i
huvudsak följande:

Därest jordbruket skulle för kronotorparen bliva av åsyftad betydelse, vore
nödvändigt, att odlingen redan från början bedreves med all kraft, så att
den för kronotorparens nödtorftiga bärgning erforderliga arealen utan onödig
tidsutdräkt komme i hävd. Såsom framginge av den hittills bedrivna odlingsverksamheten,
vore nu utgående statsbidrag otillräckligt, och nödvändigt
vore därför att avsevärt höja odlingshjälpen.

De sakkunniga hänvisade vidare till en av dem i skrivelse den 29 november
1926 hos domänstyrelsen gjord framställning om beredande av nyodlingsbidrag
åt innehavare av skogstorp och odlingslägenheter. I skrivelsen
föreslogs, att varje lägenhetsinnehavare skulle äga erhålla sådant bidrag
intill ett belopp av 750 kronor att utgå med 500 kronor för hektar för svårodlad
mark (vanlig fastmark samt stenbunden och vanlig torvmark, som ej
utan avsevärdare brytnings- och röjningsarbete kunde direkt plöjas) och med
375 kronor för hektar för lättodlad mark (torvmark i allmänhet och synnerligen
lättodlad fastmark). Nyodlingen skulle ske enligt fastställd odlingsplan
och bidraget utbetalas i terminer i den mån odlingen fullgjordes.

Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande i denna del yttrat följande:

Domänstyrelsens förslag, att odlingsbidraget skulle utgå med 500 kronor
per hektar för svårodlad mark och med 375 kronor per hektar för lättodlad
mark, syntes mindre lämpligt. Man skulle med detta förslag icke kunna
mellan dessa gränser variera odlingsbidraget, allt efter som marken vore
mer eller mindre lätt- eller svårodlad. Egnahemsstyrelsen ifrågasatte, att
bidraget linge utgå med högst den enligt odlingsplanen beräknade odlingskostnaden,
dock ej i något fall med högre belopp än 500 kronor per hektar.

Mot domänstyrelsens förslag i denna del har jag ej annat att erinra än
att jag i fråga om beloppet av det odlingsbidrag, som högst må utgå i förhållande
till odlingskostnaden för hektar, biträder vad egnahemsstyrelsen
därutinnan förordat. Vidare torde böra föreskrivas, att odlingen skall ske
enligt fastställd odlingsplan. Föreskrifter i ämnet upptagas i 8 § i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Föreskrifter angående kronotorpens bebyggande äro upptagna i § 10 i de Kronotorpens
sakkunnigas och domänstyrelsens författningsförslag. Av domänstyrelsen tiet,y9öantle
har föreslagits följande bestämmelse:

»Kronotorp skall inom 5 år från tiden för upplåtelsen vara bebyggt med
bostadshus och uthus enligt av domänstyrelsen godkända ritningar. Såsom
byggnadsbidrag må kronotorpare åtnjuta intill 2,000 kronor. Byggnadsbidrag
utbetalas i mån av arbetets fortgång.

Därest under arrendetiden uppkommer behov av större eller flera åbyggnader
än vid upplåtelsen föreskrivits, äger domänstyrelsen lämna tillstånd
till uppförande av sådan byggnad. För byggnad, som nu sagts, utgår icke
byggnadsbidrag.»

Från denna bestämmelse skilde sig de sakkunnigas förslag till stadgande
i ämnet därutinnan, att dels byggnadsbidraget föreslogs kunna, där särskilda
förhållanden så motiverade, av domänstyrelsen höjas till högst 3,000 kronor
dels ock andra stycket i domänstyrelsens förslag saknades.

De sakkunniga anföra i förevarande fråga huvudsakligen följande:

De sakkunniga hade funnit, att den största svårigheten, som hittills mött
en skogstorpare eller odlingslägenhetsinnehavare vid förverkligande av hans
strävan att förskaffa sig ett eget hem, utan tvivel vore lägenhetens förseende
med åbyggnader. De personer, som önskade bilda sig ett eget hem på
kronans mark, voro nämligen i regel att hänföra till den fattigare delen av
befolkningen, och hade i allmänhet hustru och minderåriga barn att försörja,
vilket vore ägnat att under en lång följd av år försvåra deras strävanden.
Omsorgen om det uppväxande släktet krävde, att lägenhetsinneliavaren
någorlunda snabbt sattes i tillfälle att förse sin lägenhet med ordentliga
byggnader. Mot bakgrunden av dessa förhållanden borde frågan
om byggnadsunderstödets storlek ses.

Sedan byggnadsbidraget höjts från 500 till 1,750 kronor, hade visserligen
byggnadernas uppförande påskyndats och byggnadssättet blivit bättre, men
såsom av de sakkunniga framhållits i samband med den statistiska utredningen
återstode ännu åtskilligt att önska. Endast en jämförelsevis ringa
del av lägenhetsinnehavarna hade med hjälp av nu utgående statsbidrag
förmått att inom föreskriven tid förse lägenheterna med nödiga byggnader.

Av genom de sakkunniga verkställda utredningar framginge, att arbets- och
materialkostnaden för enligt fastställda ritningar någorlunda väl uppförda
åbyggnader å odlingslägenhet uppginge till omkring 4,100 kronor, i vilket
belopp ej inräknats av kronan tillsläppt virke. Kraftigare understöd från
statens sida för byggnadernas uppförande kunde därför ifrågasättas. Visserligen
hade allmänt vid de av de sakkunniga hållna mötena med lägenhetsinnehavare,
glädjande nog, uttalats den meningen, att ju mindre skuld
lägenhetsinnehavaren ådroge sig för lägenhetens iordningställande, dess bättre.

Man hade dock kunnat av lägenhetsinnehavarnas yttrande utläsa en viss
skiljaktighet i uppfattning mellan dem, som redan fullgjort eller i det
närmaste fullgjort sin byggnadsskyldighet, och dem, som i senare tid påbörjat
sin verksamhet och ej kommit så långt med arbetet på lägenheten.

En del av dessa senare hade även uttalat sig för förhöjt byggnadsbidrag.

De sakkunniga hyste den uppfattningen, att lämpligast vore, om lägenhetsinnehavarna
bereddes möjlighet att, där de så önskade och omständigheterna
det påkallade, erhålla förhöjning av byggnadsbidraget. Då det

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

emellertid visat sig, att en och annan lägenhetsinnehavare på relativt kort
tid mäktat fullgöra sin byggnadsskyldighet, antingen detta varit beroende
på, att han disponerat eget sparkapital, besuttit särskilt framstående duglighet
eller ägt förmånen av verksamt bistånd i sitt arbete av vuxna barn
eller andra anhöriga, torde ej alla lägenhetsinnehavare med nödvändighet
höra beviljas förhöjt bidrag. Bidragets storlek borde göras till föremål för
övervägande i varje särskilt fall.

Vid bestämmande av byggnadsbidragets maximibelopp gällde att avväga
detta så, att en medelgod arbetare utan egentligt sparkapital och utan bistånd
av vare sig vuxna barn och andra anhöriga eller på privat väg upplånade
medel skulle mäkta inom 5 år på lägenheten uppföra varaktiga byggnader
enligt fastställda ritningar. Enligt äldre bestämmelser rörande kolonatupplåtelser
skulle byggnadshjälpen utgå med tre fjärdedelar av den beräknade
byggnadskostnaden, dock högst med 4,500 kronor. Enligt kungörelsen den
26 juni 1925 (nr 290) hade byggnadshjälpen sedermera bestämts till 3,500
kronor, vilket belopp i undantagsfall kunde höjas till 4,500 kronor. De
sakkunniga hyste emellertid den uppfattningen, att, därest byggnadsbidraget
för kronotorparna höjdes till 2,000 kronor med möjlighet för torparen att,
där särskilda förhållanden så föranledde, härutöver kunna erhålla ytterligare
1,000 kronor, tillfredsställande garanti torde förefinnas för att kronotorparna
under de i det föregående omnämnda förutsättningarna skulle mäkta
fullgöra sin byggnadsskyldighet. Under förutsättning av, att den efter frihetsårens
slut utgående avgälden alltjämt komme att beräknas efter 3.6
procent ränta å byggnadsbidraget, komme den föreslagna förhöjningen av
detta bidrag att medföra en förhöjning å avgäldsbeloppet med 36 kronor,
detta i händelse byggnadsbidraget utgått med maximibeloppet 3,000 kronor.
Visserligen hade vid möten med odlingslägenhetsinnehavarna från flera håll
uttalats den meningen, att hittills varande avgälder vore nog så stora, men
borde vid denna frågas övervägande hänsyn tagas till att lägenhetsinnehavarna,
under förutsättning av att de sakkunnigas förslag om 750 kronors
odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet av statsmakterna godkändes,
komme i en väsentligt förbättrad ställning. Genom nämnda odlingsbidrag
komme lägenheterna hastigt att uppodlas och snarare giva avkastning.
Likaså bleve lägenhetsinnehavarna genom det ökade byggnadsbidraget i tillfälle
att hastigare fullborda sina byggnader och sattes därmed i tillfälle
att i större omfattning ägna sig åt förtjänstarbete än vad hittills varit
fallet.

På grund av de erfarenheter, som vunnits rörande de nu brukliga byggnaderna,
samt de önskemål, som i detta avseende framställts, hade de sakkunniga
låtit utarbeta nya ritningar med arbetsbeskrivningar, upptagande
tre typer av bostadshus och två typer av uthus.

Domänstyrelsen har i denna del anfört:

Styrelsen hade icke funnit de sakkunnigas utredning och motiv angående
behovet av, att byggnadsbidraget borde höjas till maximum 3,000 kronor,
övertygande. Tre av överjägmästarna hade av skilda anledningar, bland
annat den tyngande arrendeavgäld, som bleve en följd av detta högsta byggnadsbidrag,
uttalat sig för ett byggnadsbidrag av högst 2,000 kronor. De
skäl överjägmästarna anfört och de uttalanden, som vid möten i orterna
med innehavare av odlingslägenheter och skogstorp av dessa gjorts i denna
fråga, hade styrelsen funnit särskilt beaktansvärda. Därför syntes det
styrelsen lämpligt, att det kontanta statsbidrag, varå avgäld skulle beräknas,
begränsades till 2,000 kronor. Det torde nämligen bliva en driftig skogs -

. Kungl. Ma.j:ts proposition Nr W8.

arbetare möjligt att med detta bidrag inom föreslagen tid uppföra föreskrivna
byggnader, och eu av de viktigaste förutsättningarna för att en
nybyggare skulle slå sig fram i de norrländska skogsbygderna vore, att
han ej trycktes av för höga, årligen återkommande kontanta utlagor.

Styrelsen hade emellertid gjort ett tillägg till de sakkunnigas bestämmelser,
gående ut på att torparen dels icke skulle vara absolut bunden vid den
standardtyp för dylika åbyggnader, som kunde bliva fastställd, dels äga möjlighet
att på lägenheten uppföra ytterligare åbyggnader, såsom exempelvis
en sommarladugård eller eu bryggstuga. Det hade nämligen synts mindre
lyckligt, om en viss standardtyp skulle ovillkorligen fastställas, samt kronotorparens
berättigade önskningar om att få uppföra ytterligare åbyggnader
skulle förhindras med den något snäva avfattning de sakkunnigas 10
§> erhållit. För övrigt hade beträffande odlingslägenheterna under en lång
följd av år tillämpats de bestämmelser, som styrelsen intagit uti sitt tillägg
till paragrafen.

Något statsbidrag borde emellertid ej utgå för nyss berörda slag av åbyggnader,
enär behovet av desamma vore helt beroende av kronotorparens egen
personliga uppfattning och sålunda på förhand icke kunde beräknas.

Alträsks nybyggesnämnd har i sitt ovannämnda, till egnahemsstyrelsen
avgivna utlåtande huvudsakligen anfört följande:

Med hänsyn till de enkla byggnader, varom i förevarande fall vore fråga,
kunde en byggnadstid av 5 år visserligen anses tillräckligt lång. Emellertid
besutte nybyggarna i allmänhet ringa ekonomisk bärkraft, och en forcerad
byggnadsverksamhet måste därför i regel verka förlamande å odlingsarbetet,
vilket enligt nybyggnadsnämndens uppfattning i första hand borde
fullgöras. Nybyggarna torde ej kunna fullgöra föreslagen odlings- och byggnadsskyldighet
utan en skuldsättning, som komme att överstiga den ifrågasatta
byggnadshjälpen. Erfarenheten från Norrbotten visade, att en skuld
på 2,000 kronor jämte jordvärdet vore tillräckligt stor för att förränta fölen
innehavare av fastighet av ifrågavarande slag. På grund härav ansåge
nybyggesnämnden, att en byggnadstid av 5 år vore alltför kort och att
tiden borde utsträckas till 7 år.

Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande uti ifrågavarande hänseende gjort
följande utalande:

Då den föreslagna tiden, inom vilken kronotorp skulle vara bebyggt (5 år),
understundom kunde komma att visa sig vara väl knapp, torde ifrågavarande
paragraf böra så formuleras, att möjlighet funnes att i detta avseende
i särskilda fall jämka efter omständigheterna. Erfarenheten från kolonatverksamheten
gåve nämligen vid handen, att det icke vore lämpligt att
allt för mycket påskynda arbetet med färdigställande av åbyggnaderna.

Det syntes vara bättre att — liksom hittills i allmänhet skett vid odlingslägenheterna
— låta nybyggnadsarbeten fortskrida jämsides med odlingen
på ett mera lugnt och naturligt sätt.

Beträffande storleken av den kontanta byggnadshjälpen ville styrelsen biträda
de sakkunnigas förslag, att det reguljära beloppet av 2,000 kronor
finge i särskilda fall höjas intill 3,000 kronor.

Statskontoret har i sitt utlåtande biträtt egnahemsstyrelsens förslag i
denna del.

Vidkommande den tid, inom vilka nödiga byggnader å kronotorpet skola Departementsvara
uppförda, ansluter jag mig till egnahemsstyrelsens ståndpunkt, att möj- chefen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Tillgodoseende
av
virkesbehovet
under

arrendetiden.

lighet bör finnas att i detta hänseende jämka efter omständigheterna. Byggnadstiden
torde dock allenast i undantagsfall böra bestämmas längre än 7 år.
Då särskilda skäl därtill föranleda, torde förlängning av den vid upplåtelsen
avtalade tiden sedermera kunna medgivas av domänstyrelsen genom beviljande
av visst uppskov.

Vad angår byggnadshjälpens storlek anser jag, att densamma i regel bör
utgå med högst 2,000 kronor. Emellertid torde fall kunna tänkas, då en
förhöjning därutöver kan vara motiverad av omständigheterna. Med hänsyn
därtill förordar jag, i likhet med de sakkunniga och egnahemsstyrelsen,
att bidraget må kunna höjas intill ett belopp av 3,000 kronor. Jag anser mig
emellertid böra understryka, att en sådan förhöjning allenast må vidtagas i
enstaka fall.

I fråga om andra stycket i förevarande paragraf i domänstyrelsens författningsförslag
må erinras, att det — bland annat med hänsyn till praxis
i detta hänseende beträffande odlingslägenheter — synes onödigt att uttryckligen
angiva, att domänstyrelsen äger medgiva kronotorparen att uppföra
större åbyggnader än vid upplåtelsen föreskrivits. Flera byggnader än därvid
bestämts torde kronotorparen vara berättigad uppföra utan särskilt tillstånd.
Med hänsyn härtill har nämnda stycke ej upptagits i departementsförslaget,
i vilket bestämmelser i förevarande ämnen införts i 9 §.

Frågan angående virkestilldelning för ifrågavarande ändamål upptages
omedelbart härefter.

I fråga om tillgodoseende av kronotorps virkesbehov under arrendetiden
förekomma i de sakkunnigas och domänstyrelsens författningsförslag stadganden
under § 14. I domänstyrelsens författningsförslag har nämnda
paragraf, som överensstämmer med i ämnet gällande föreskrifter beträffande
odlingslägenhet, följande innehåll:

»Kronotorpare äger att från kronans mark erhålla dels efter utsyning
behövligt virke till lägenhetens åbyggnader och nödiga hägnader samt gagnvirke
till övrigt husbehov, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång
till vedbrand, det senare dock företrädesvis av vindfällen, avfall vid avverkningar,
torr skog eller sådan skog, som i anseende till sin beskaffenhet
eljest bör för en god skogsvård avverkas.»

Från nämnda stadgande avviker den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
i ämnet huvudsakligen därutinnan, att de sakkunniga ansett ifrågavarande
rättighet böra till tiden begränsas och avse högst 30 år från tillträdet.

Av de sakkunnigas motivering till samma bestämmelse inhämtas i huvudsak
följande:

Tiden för ifrågavarande rättighets utövande borde ej utsträckas över 30
år från torpets första upplåtande. Inom denna tid kunde kronotorparen
förväntas hava inlöst torpet eller i varje fall så ordnat sin ekonomi, att
han vore i stånd att från kronan inköpa nödigt virke. Därest emellertid
efter nämnda tids utgång förhållandena så påkallade, torde frågan om en
eventuell förlängning av tiden göras till föremål för särskild prövning.

Kun yl- Mujtts proposition AV 198.

4!)

Domänstyrelsen liar i donna del anfört att, då kronotorparen under arrendetiden
icke hade till sin disposition skogsmark av den omfattning, att någon
virkesskörd därifrån vore att påräkna, nuvarande bestämmelser syntes böra
bibehållas.

Jag biträder domänstyrelsens ståndpunkt i förevarande fråga. Föreskrifter n. paitemenui
ämnet hava upptagits i 10 § i departementsförslaget.

Såsom ett andra stycke i samma paragraf hava införts föreskrifter motsvarande
de bestämmelser, som i 10 mom. i 1909 års kungörelse angående
upplåtande av odlingslägenheter meddelats rörande virkestilldelning till uppförande
av större eller flera byggnader än som föreskrivits vid upplåtelsen.

Enligt § 15 i de sakkunnigas författningsförslag skulle kronotorpare Rätt till bete.
kunna tillerkännas viss rätt till bete å angränsande kronopark under högst
30 år från torpets första upplåtande. Som motiv för betesrättens begränsning
till nämnda tid hänvisa de sakkunniga till vad de i motsvarande
hänseende anfört i fråga kronotorparens rätt till skogsfång.

Domänstyrelsens i § 15 i dess författningsförslag upptagna bestämmelser
i ämnet, vilka i huvudsak överensstämma med därutinnan gällande stadganden
i fråga om odlingslägenhet, hava följande lydelse:

»Kronotorpare äger rätt att å område av kronans mark, som för ändamålet
anvisas, erhålla nödigt bete för å kronotorpet vinterfödda häst- och
nötkreatur; dock att, när domänstyrelsen påyrkar, det anvisade området må
kunna utbytas mot annat, samt att i varje fall från bete undantages mark,
varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som av betesrätten skulle lida
men.»

Domänstyrelsen erinrar att, ehuru man även beträffande det norrländska
jordbruket strävade efter att övergå från det mera extensiva jordbruket i
utmarkerna till betning å rationellt ordnade betesvallar, torde det för en
odlare eller jordbrukare av kronotorparens typ icke vara möjligt att avstå
från skogsbetet. Av skäl, som berörts i fråga om kronotorparens rätt till
skogsfång, hade det ej synts styrelsen nödvändigt att begränsa betesrätten
till viss tid.

De av domänstyrelsen föreslagna bestämmelserna i ämnet tillstyrkas Departementsoch
återfinnas i 11 § i departementsförslaget. c,efen''

Enligt 6 § i lagen om rätt till jakt äger innehavare av skogstorp eller Rätt till jakt
odlingslägenhet jakträtt å fastighetens ägor med undantag beträffande jakt °Ch fi*ke''
å älg.

I kungörelsen den 25 november 1927 (nr 437) angående grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt stadgas i mom. 3:o) bland annat, att domänstyrelsen
under angivna förutsättningar äger medgiva innehavare av skogstorp
och odlingslägenhet att utöva jakt efter vissa djurslag å begränsat område
av angränsande kronomark.

Bi ha nr/ till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 166 höft. (Sr 19S.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Departements chefen.

Brandförsäk ring.

I de sakkunnigas författningsförslag stadgades i § 16, att rätt till jakt
efter älg å torpet under arrendetiden förbehölles kronan, samt i § 17, att
kronotorpare kunde i den mån och för den tid, så prövades lämpligen kunna
ske, beredas rätt utan avgift till jakt och fiske å angränsande kronopark.

I domänstyrelsens förslag äro bestämmelser i ämnet jämväl upptagna i
§§ 16 och 17, vilka hava följande innehåll:

»§ 16. Angående kronotorpare tillkommande rätt till jakt är särskilt
stadgat.

§ 17. Domänstyrelsen må i den mån och för den tid, som prövas lämpligen
kunna ske, bereda kronotorpare rätt till fiske utan avgift i vatten å
angränsande kronopark.»

Domänstyrelsen anför i förevarande hänseenden i huvudsak följande:

De flesta överjägmästarna hade motsatt sig, att kronotorparna skulle äga
utöva jakt å torpet angränsande kronomark. Då numera enligt 1927 vidtagna
ändringar i jaktlagstiftningen innehavare av skogstorp och odlingslägenheter
m. fl. dylika åbor tillerkänts viss jakträtt å kronans mark, hade
emellertid styrelsen intagit motsvarande rätt för innehavare av kronotorp.
Den formulering, styrelsens förslag erhållit, förutsatte dock ändring i jaktlagen.

Då innehavare av kolonat beretts möjlighet att erhålla rätt att utan avgift
fiska å kronans mark och en dylik rätt understundom kunde visa sig
ganska värdefull för en familjs uppehälle, hade styrelsen ansett sig böra
tillse, att kronotorpare i detta hänseende icke bleve sämre lottade.

I huvudsaklig anslutning till innebörden i domänstyrelsens förslag beträffande
kronotorpares rätt till jakt hava i 12 § i departementsförslaget införts
föreskrifter angående kronotorparens rätt att utöva jakt å kronotorpet
och angränsande kronomark. Frågan rörande upptagande i jaktlagstiftningen
av de kronotorpare sålunda medgivna förmåner torde framdeles böra
upptagas.

Mot förslaget att kronotorpare må kunna erhålla rätt att fiska i vatten å
kronotorpet angränsande kronopark har jag intet att erinra.

Angående avhjälpande av brandskada hava de sakkunniga upptagit bestämmelser
i §§ 12 och 13 i sitt författningsförslag. Enligt dessa bestämmelser
skulle kronotorpare till kronan såsom brandstod för åbyggnaderna årligen
betala ett belopp, motsvarande en krona för 1,000 kronor av byggnadsvärdet.
Inträffade brandskada, skulle kronotorparen äga av domänverket
uppbära ersättning med högst 6,000 kronor, men vara skyldig bota skadorna.
Därvid skulle dock kronan tillsläppa virke fritt å rot. Ersättningens belopp
skulle bestämmas av skiljenämnd. Försummelse att erlägga brandstodsavgift
skulle medföra samma risk som uraktlåtenhet att erlägga arrendeavgift.
Föreskrifterna skulle äga tillämpning även beträffande försålt kronotorp,
såvida köpeskillingen ej till fullo guldits.

De sakkunniga anföra som motiv för nämnda föreskrifter i huvudsak
följande:

:>i

Kanal. Maj:ls proposition Nr 198.

Jämlikt 11 och 12 inom. i 190!) ars kungörelse angående upplåtande av
odlingslägenheter ålåge det lägenlietsinnehavare att företrädesvis i brandstodsförening
för lånet eller orten för kronans räkning ombesörja och utan
avdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas brandförsäkring till deras fulla
i behörig ordning uppskattade värde. Vid inträffande brandskada ägde
kronan uppbära brandskadeersättningen, och skulle skadan botas på så sätt,
att lägenhetsinnehavaren utförde arbetet mot erhållande av lirandskadeersättningen,
i den mån så för byggnaden erfordrades, men utan rätt att av
kronan erhålla fritt virke. I de med lägenhetsinnehavarna upprättade upplåtelsekontrakten
hade domänstyrelsen emellertid förbehållit sig rätt att, där
så funnes lämpligare, låta verkställa återbyggandet på entreprenad eller
genom vederbörande skogsförvaltnings försorg.

Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna om brandförsäkring ålåge
revirförvaltarna och syntes vålla dessa stort besvär. På vissa orter hade
lägen hets! nr) el lavarnas obenägenhet att ordentligt fullgöra premiebetalningen
föranlett, att brandförsäkringsbolagen ställde sig alltmer ovilliga att bevilja
försäkring å dylika lägenheter. Lägen hetsinnehavarnas försumlighet torde
''iland annat bero därpå, att det — med hänsyn därtill att kronan av brandskadeersättningen
vore berättigad tillgodoföra sig ett belopp, motsvarande
rotvärdet å virket — ansåges oriktigt, att premierna i deras helhet åvilade
lägenhetsinnehavarna.

En nära nog nödvändig förutsättning för ett effektivt övervakande av
byggnadernas brandförsäkring syntes vara, att brandstodsavgifterna uppbures
av jägmästarna och att försumlighet beträffande premieinbetalningen ledde
till enahanda risk, som uraktlåtenhet att erlägga arrende. Den närmast
till hands liggande och mest praktiska lösningen av denna besvärliga fråga
syntes vara, att kronan emot en lämpligt avvägd årlig avgäld från torpinnehavaren
övertoge brandrisken intill visst maximibelopp för de kronan
tillhöriga åbyggnaderna. Uppgifter, som av de sakkunniga införskaffats
angaende den omfattning, vari brandskador å skogstorp och odlingslägenheter
förekommit under tiden 1911—1925, hade givit vid handen, att eu
arlig avgift av en krona för 1,000 kronors byggnadsvärde borde vara tillräcklig
att täcka kronans risk och giva skälig ersättning för besvär och
administration. Då byggnaderna kunde beräknas normalt hava ett värde
av 5,100 kronor, skulle alltså avgiften i genomsnitt utgöra ungefär 5 kronor
för varje kronotorp.

Kronans övertagande av brandrisken för åbyggnaderna skulle för kronotorparna
i allmänhet betyda en avsevärd minskning av den årliga utgiften
för brandförsäkring. För kronans vidkommande skulle åtgärden innebära
ökad trygghet mot förluster på grund av kronotorpares underlåtenhet att
hava åbyggnaderna försäkrade, varjämte jägmästarnas besvär med övervakandet
av brandförsäkringarnas ikrafthållande skulle komma att i väsentlig
grad minskas.

Vad anginge storleken av brandskadeersättningen hade de sakkunniga med
hänsyn därtill, att fall kunde förekomma, då kronotorparen nedlagt avsevärda
kostnader å byggnaderna, ansett sig ej böra sätta ersättningens maximibelopp
lägre än 6,000 kronor. Som värdet å rot av det av kronan tillhandahållna
virket i genomsnitt utgjorde omkring 1,000 kronor, motsvarade
maximiersättningen ett värde å byggnaderna av ungefär 7,000 kronor.

Av de från över jägmästarna till domänstyrelsen avgivna yttrandena beröres
förevarande fråga i fyra utlåtanden. Dessa överjägmästare hava biträtt

Departements chefen.

Vägar.

52 Kungl. Maj:ts proposition AV 198.

de sakkunnigas förslag, därvid huvudsakligen framhållits, att skogsstatspersonalen
enligt detsamma skulle befrias från att övervaka, huru lägenhetsinnehavarna
fullgjorde dem nu åliggande skyldighet att betala brandförsäkringspremier.
Två överjägmästare hava ansett de av de sakkunniga föreslagna
avgifterna för låga, särskilt med hänsyn till storleken av de premier,
som de lokala brandstodsbolagen betingade sig.

Domänstyrelsen har föreslagit bibehållande av de i 11 och 12 mom. i
1909 års kungörelse införda bestämmelser, vilka upptagits såsom §§ 12 och
13 i domänstyrelsens författningsförslag. Styrelsen anför:

Den omständigheten, att skogsstatspersonalen genom de sakkunnigas förslag
skulle befrias från att övervaka, huru lägenhetshavarna fullgjorde dem
nu åliggande skyldighet, vore enligt domänstyrelsens uppfattning av ganska
ringa vikt i jämförelse med vad förslaget i övrigt innebure av förpliktelse
för statsverket. Styrelsen måste av hänsyn därtill ställa sig avvisande till
de sakkunnigas förslag och i stället hålla på nu gällande bestämmelser.

I övrigt ville styrelsen framhålla, att då beträffande upplåtelse på arrende
av annan kronans mark arrendator alltid tillförbundes att betala brandförsäkring
för lägenhets åbyggnader, syntes i förevarande fall så mycket mindre
skäl föreligga att fritaga arrendatorn från dylik skyldighet, som byggnaderna
under viss förutsättning kunde övergå i hans ägo. Styrelsen såge
därjämte i de av styrelsen föreslagna bestämmelserna ett visst pedagogiskt
moment, varigenom kronotorparens uppmärksamhet riktades på att själv
fullgöra honom åliggande skyldigheter.

Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig finna de sakkunnigas
förslag till bestämmelser i förevarande ämne vara värda visst beaktande
men har ifrågasatt höjning av den av de sakkunniga förslagna avgiften till
2 kronor för varje 1,000 kronor av byggnadsvärdet.

Jag ansluter mig i förevarande fråga till domänstyrelsens ståndpunkt.
Tillräckliga skäl torde knappast föreligga att frångå vad som för närvarande
uti ifrågavarande hänseende gäller beträffande odlingslägenheter och utarrenderade
kronoegendomar i allmänhet. I enlighet härmed hava i 13 § i departementsförslaget
upptagits bestämmelserna i 11 och 12 mom. i 1909 års
kungörelse om upplåtande av odlingslägenheter. I detta sammanhang vill
jag framhålla, att iakttagande av bestämmelserna om kronotorparens skyldighet
att hava byggnaderna brandförsäkrade torde vara av sådan vikt för
kronan, att arrenderätten, om dessa föreskrifter åsidosättas, jämlikt 2 kap.
36 § 10 mom. i lagen om nyttjanderätt till fast egendom torde böra vara
förverkad.

Vad angår kronotorp, som inlöses med äganderätt, så föreslås i 25 § i departementsförslaget,
att kronotorparen vid inlösen skall tillförbindas att hålla
byggnaderna ä torpet brandförsäkrade, så länge köpeskillingen icke är till
fullo gulden.

I de sakkunnigas och domänstyrelsens författningsförslag hava under
§ 19 upptagits vissa i sak lika bestämmelser angående underhållet av vägar

Kungl. Maj:is proposition Nr lt)8. .''»ii

för kronotorpen. Nämnda paragraf i domänstyrelsens förslag är av följande
lydelse:

»Kronotorpare är skyldig att underhålla utfarts vä g från torpet även för
det fall, att vägen tillkommit med bidrag från kronans sida.

I underhållet av genom kronans försorg upptagen huvudväg, varigenom
förbindelse med ortens vägnät erhållits, är kronotorpare skyldig deltaga i
den utsträckning och enligt de grunder, varom vid torpets upplåtande eller
vid den vägbyggnaden föregående undersökningen överenskommits. Kronotorpare
må dock ej åläggas underhålla längre sträcka av dylik huvudväg
än tillsammans 300 meter.»

De sakkunniga anföra beträffande ifrågavarande stadgande:

På grund av svårigheterna att överblicka de kostnader, som statsverket
skulle nödgas vidkännas genom en utfästelse att förse kronotorpen med utfartsvägar,
hade de sakkunniga avsiktligt underlåtit att i författningsförslaget
införa några bestämmelser härom. De sakkunniga hade emellertid,
såsom framginge av formuleringen av första stycket i § 19, förutsatt, att
bidrag från kronans sida till dylik utfartsväg skulle kunna ifrågakomma.
Byggandet av utfartsvägar från torpen torde nämligen få anses jämväl utgöra
ett kronans intresse såsom ägnat att i viss mån underlätta revirskötseln
och borde av denna anledning och i mån därav uppmuntras genom bidrag.
Utfartsvägarna från de enskilda torpen behövde och borde tydligen i regel
ej påkostas mera, än att desamma sommartid bleve framkomliga för hjuldon.

Beträffande sådana huvudvägar genom kronoparken, varigenom förbindelse
med ortens vägnät erhöllos, hade de sakkunniga förutsatt, att dessa vägar
såsom huvudsakligen tillkomna för revirskötseln skulle byggas av kronan.
Emellertid gällde, att full hänsyn måste tagas till kostnaderna och att vägbyggnadsverksamheten
sålunda ej bedreves i större omfattning, än ait kronans
båtnad av vägarnas tillkomst kunde anses fullt motsvara byggnadskostnaderna.
A trakter, där dessa förutsättningar saknades och där kronan
genom anordnande av väg alltså icke skulle kunna inom rimlig tid erhålla
en kostnaderna motsvarande båtnad, borde upplåtelse av kronotorp tillsvidare
ej äga rum.

Underhållet av utfartsvägarna från de enskilda kronotorpen borde med
hänsyn till dessa vägars natur helt ombesörjas av vederbörande kronotorpare.
Beträffande åter huvudvägarnas underhåll borde kronotorpares delaktighet
häri bestämmas enligt skäliga grunder genom överenskommelse vid kronotorpets
upplåtande eller vid den vägbyggnaden föregående undersökningen.
Till förhindrande av, att sistnämnda vägunderhåll bleve för kronotorparen
allt för betungande, hade de sakkunniga föreslagit, ätt detsamma ej finge
omfatta längre sträcka än 300 meter, alltså enahanda begränsning, som
föreskrivits beträffande kolonist åliggande underhållsskyldighet ifråga om
kolonatvägar.

Vad de sakkunniga och domänstyrelsen i förevarande hänseende föreslagit
föranleder ej någon erinran [från min sida. Bestämmelser i ämnet
återfinnas i 15 § i departementsförslaget.

I § 22 i domänstyrelsens författningsförslag, vilken paragraf förut återgivits
i samband med behandlingen av frågan om besittningsformen för
kronotorp, stadgas såsom förutsättningar för inlösen, att kronotorparen skall

Departements chefen.

Förutsättningar
Tor
inlösen av
kronotorp

och frågan
om tillgodoseende
av
dess virkesbehov
efter
inlösen m. m.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

hava fullgjort honom åliggande byggnads- och odlingsskyldighet samt att
domänstyrelsen prövar kronotorpet kunna utan olägenhet helt avskiljas
från kronoparken. På sätt förut nämnts avser domänstyrelsen, att nämnda
prövning skulle äga rum först, då fråga väckes om inlösen av kronotorp.
I § 23 av domänstyrelsens författningsförslag hava, bland annat, upptagits
bestämmelser angående besiktning av kronotorp för utrönande av, huruvida
förutsättningarna för inlösen föreligga, samt rörande utstakning av skogsmarksområde,
som för tillgodoseende av det huvudsakliga virkesbehovet
skulle vid kronotorps inlösen läggas till detsamma. För nödig utfyllnad
av avkastningen från nämnda skogsmarksområde må enligt stadgande i § 28
innehavare av kronotorpet kunna tillerkännas viss rätt till skogsfång å
kronopark. Bestämmelserna i de tre första styckena av § 23 samt i § 28
i domänstyrelsens författningsförslag lyda sålunda:

»§ 23. Vill kronotorpare inlösa kronotorp, göre därom skriftlig anmälan
hos domänstyrelsen, som har att föranstalta om besiktning för utrönande,
huruvida inlösen må äga rum.

Sådan besiktning verkställes av vederbörande jägmästare.

Befinnes vid besiktningen de §§ 10 och 11 föreskrivna byggnads- och odlingsarbetena
vara beliörigen utförda, har jägmästaren att till lägenheten
utstaka ett lämpligt skogsmarksområde, tillräckligt för att under förutsättning
av någorlunda normal bevuxenhet och medelgod skötsel, kunna lämna
en årlig virkesavkastning av från omkring 15 till omkring 25 kubikmeter fast
mått; börande arealen skogsmark inom dessa gränser i vart fall avpassas
med hänsyn till lägenhetens areal av odlingsmark och övriga på frågan inverkande
förhållanden.

§ 28. I köpekontrakt, varom i § 27 sägs, skola intagas erforderliga förbehåll om
servitut till förmån för såväl kronoparken eller därå belägen fastighet, som
den försålda fastigheten. Sålunda skall i allmänhet ägaren av sistnämnda
fastighet förpliktas tåla att väg för utforsling av virke från kronoparken
tages över fastigheten samt att över dess område till förmån för kronoparken
eller därå belägen fastighet elektrisk ledning dragés, allt dock med ersättning
för av vid servitutets utövande vållad skada, ävensom göras förbehåll
om skyldighet för ägaren av den försålda fastigheten att underhålla
väg.

Å andra sidan skall ägaren av den försålda fastigheten och i den mån
så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronoparken efter anvisning årligen
taga viss angiven myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken rätt dock
ej må utsträckas att avse längre tid, än t. o. m. 15 år från den dag kronotorpet
försålts, ävensom rätt att å vissa platser å kronoparken taga grus,
sand, torv och lera till husbehov samt för fullgörande av den ägaren av den
försålda fastigheten åliggande skyldighet att underhålla väg.»

I de sakkunnigas författningsförslag äro, såsom nämnts, i § 22 upptagna
bestämmelser lika lydande med stadgandena i samma paragraf i domän -

Kanyl. Maj ds proposition Nr 19H. 5;''i

styrelsens författningsförslag. De sakkunniga förutsätta doek, pa sätt jämväl
förut oinförmälts, att prövningen av frågan, huruvida kronotorp kunde utan
olägenhet avskiljas från kronoparken, skulle äga rum redan vid kronotorpets
upplåtande. Angående besiktning av kronotorpet, utstakning av skogsmarksområde
och servitut finnas i de sakkunnigas författningsförslag i §§ 23,
24 och 2.) föreskrifter, vilka i stort sett överensstämma med de av domänstyrelsen
i samma ämnen föreslagna bestämmelser. Dock skulle enligt de
sakkunnigas förslag prövning av frågan, huruvida föreskrivna byggnadsoeh
odlingsarbeten fullgjorts, ske i den ordning, som i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom är stadgad beträffande av- och tillträdessyn. Vidare
föreslå de sakkunniga, att utstakningen av skogsmarksområdet skulle
företagas av lantmätare i samråd med vederbörande jägmästare. Enligt de
av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående servitut skulle
v lss betesrätt å kronomark kunna upplåtas till ägare av inlöst kronotorp,
och rätten till skogsfang skulle avse eu tid av högst 30 år från första upplåtelsen
av kronotorpet.

De sakkunnigas motivering för ifrågavarande av dem föreslagna bestämmelser
innehåller — utöver vad redan förut angivits i samband med behandlingen
av fragan om besittningsformen — i huvudsak följande:

Rätt till inlösen av kronotorp borde, i likhet med vad som gällde i fråga
om lcolonaten, inträda först sedan kronotorparen fullgjort honom åliggande
byggnads- och odlingsskyldighet, och beträffande sättet för inlösen borde i
tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som för inlösen av kolonat.

I valet mellan de olika sätt, på vilka innehavarna av inlöst kronotorp
kunde tänkas fa sitt virkesbehov fyllt, hade de sakkunniga stannat för den
lösning, som denna fråga erhållit beträffande kolonaten, och föreslagit, att
till kronotorpet skulle läggas skogsmarksskifte, som kunde beräknas giva eu
arlig virkesavkastning av 15—25 kubikmeter fast mått. Vad anginge storleken
av den areal som erfordrades för ändamålet, kunde man med hänsyn
till förhållandena å ifrågavarande trakter ej räkna med eu högre genomsnittlig
virkesavkastning per hektar än en kubikmeter för år, vilket alltså skulle
motsvara en skogsmarksareal av 15-—25 hektar. För de inre delarna av särskilt
Norrbottens län torde eu än större areal vara av behovet påkallad,
i många fall uppgående ända till det dubbla. Den för tillfället förekommande
bevuxenheten å skogsmarken, d. v. s. virkesförrådets storlek och
sammansättning, syntes ej böra tillmätas någon större betydelse i fråga om
arealtilldelningen, ntan skogsmarkens bonitet borde vara i det närmaste
allena utslagsgivande. De sakkunniga hade velat markera denna princip
genom föreskriften om, att skogsmarkstilldelningen skulle enligt angivna
grunder verkställas såsom om »någorlunda normal bevuxenhet» vore för
\l.antlen'' i verkligheten förefintliga virkesförrådet vore otillräckligt

för lägenhetens virkesbehov under den närmaste framtiden, borde lägenhetsägaren
kunna i avvaktan på en förväntad framtida avkastning från lägenhetens
skogsmarksområde medgivas rätt att efter anvisning och i mån av
behov å kronoparken kostnadsfritt hämta nödigt husbehovsvirke och bränsle
intill viss per år angiven maximikvantitet. Bestämmelser i detta syfte hade
inrymts i de sakkunnigas författningsförslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

För domänstyrelsens motivering till de av styrelsen i förevarande ämnen
föreslagna bestämmelser har förut redogjorts, så vitt angår §> 22. I fråga
om ovan intagna föreskrifter av § 23 yttrar styrelsen, att enligt styrelsens
mening omförmälda undersökning och utläggande av skogsskifte borde kunna
anförtros vederbörande jägmästare, på sätt skedde i fråga om försäljning
av enstaka lägenheter å kronoparker i de södra delarna av landet. Beträffande
stadgandena i § 28 anför styrelsen, att dessa, som överensstämde
med gällande föreskrifter i samma ämnen i fråga om kolonat, vore mera
ändamålsenliga än de av de sakkunniga förordade bestämmelserna.

Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande ej gjort annan erinran mot vad
domänstyrelsen i förevarande hänseenden föreslagit än att egnahemsstyrelsen
anslutit sig till de sakkunnigas ståndpunkt beträffande ordningen för
prövningen av frågan, huruvida föreskrivna byggnads- och odlingsarbeten
fullgjorts. Egnahemsstyrelsen yttrar därutinnan att, ehuru domänstyrelsens
förslag vore ägnat att nedbringa förrättningskostnaderna, måste dock starka
betänkligheter resas mot, att denna för kronotorparna mycket viktiga angelägenhet
skulle läggas helt i jägmästarens hand.

Lantmäter istyr elsen har i sitt utlåtande gjort följande uttalande beträffande
frågan om tillgodoseende av virkesbehovet för inlöst kronotorp.

Den i § 23 i domänstyrelsens författningsförslag angivna virkesavkastning
funne lantmäteristyrelsen allt för låg, då det gällde bildandet av självständiga
fastigheter i nu ifrågavarande delar av riket, och fmge styrelsen därutinnan
hänvisa till ett vid styrelsen utlåtande fogat, vid sammanträde med
rikets överlantmätare inför lantmäteristyrelsen den 7 mars 1928 av överlantmätaren
i Jämtlands län hållet föredrag. Bestämmelserna i 19 kap.
3 § i lagen om delning av jord å landet gåve vid handen, att då skog
tilldelades avstyckningslott detta skulle ske genom utläggande av skogsmark.
Skulle det emellertid vid upplåtande med äganderätt av kronotorp låta sig
göra att på ett även för framtida lägenhetsägare betryggande sätt medgiva
fastigheten att i viss mån fylla virkesbehovet genom rätt till avverkning å
kronoparken — vilket emellertid undandroge sig lantmäteristyrelsens bedömande
— torde hinder icke möta att vid bestämmande av den för fastigheten
erforderliga skogsmarken taga viss hänsyn till ett dylikt servitut.

Emellertid torde det med den lydelse 19 kap. 3 § fjärde stycket jorddelningslagen
givits överhuvudtaget icke låta sig göra att, såsom i nämnda
författningsförslag skett, bestämt fastslå vissa gränser för den årliga virkesavkastningen
och därmed även för storleken av den skogsmark, som
skulle tilldelas fastigheten. Bestämmelserna därutinnan torde således böra
uteslutas.

Då det voro skiftesmyndigheterna och därvid i första hand vederbörande
lantmätare vid meddelande av utlåtande rörande tillstånd till avstyckningen,
som hade att pröva frågan om den försålda fastighetens avstyckning, torde
det ur praktiska synpunkter vara lämpligt, att lantmätaren redan vid den i
författningsförslaget föreskrivna besiktningen vort1 närvarande, på det att den
till försäljning ifrågasatta fastigheten måtte utläggas på sådant sätt, att hinder
mot dess avskiljande från kronoparken icke komme att till äventyrs visa
sig föreligga vid den blivande avstyckningsförrättningen. Det torde vara

KiiihjI. Mnj:ls proposition AV l'')H.

tillräckligt att påpeka den omgång och det dröjsmål, som måste uppstå, därest
vid dylik förrättning skulle befinnas, att fastigheten sådan den genom
skedd upplåtelse bestämts icke kunde lagligen avskiljas såsom självständig
fastighet från kronoparken.

Beträffande innehållet i det i lantmäteristyrelsens utlåtande omförmälda
föredrag må här anmärkas följande:

Enligt av föredragshållaren verkställda undersökningar kunde virkesbehovet
för eu i Norrland belägen jordbrukslott med eu areal odlad jord intill
ö hektar i allmänhet beräknas till 35 å 40 kubikmeter fast mått för år.

För jordbrukslott med större areal odlad jord borde beräknas ytterligare 2,5
kubikmeter för år för varje hektar odlad jord utöver 5 hektar. Dessa beräkningar
överensstämde i stort sett med dem, som verkställts av kolonisationskommittén
samt sågverks- och trävaruexportföreningen.

På sätt jag nämnt i samband med behandlingen av frågan om besittnings- Dcpartementsform
för kronotorparen anser jag, att inlösen av kronotorp allenast må äga ''l,efen
rum, där detsamma jämte visst skogsmarksområde prövas kunna utan olägenhet
avskiljas från kronoparken, samt att denna prövning bör ske först,
då framställning om inlösen göres. Såsom förutsättning för inlösen synes
böra stadgas, att kronotorparen fullgjort honom enligt upplåtelsevillkoren
åliggande odlings- och byggnadsskyldighet.

Vidkommande den ordning, i vilken sistnämnda fråga bör prövas, ansluter
jag mig såtillvida till de sakkunnigas av egnahemsstyrelsen biträdda ståndpunkt,
att jag förordar, att frågan, där sä från någondera sidan påkallas,
företages till prövning i den ordning, som i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom är stadgad beträffande av- och tillträdessyn.

Vad angår spörsmålet om tillgodoseende av virkesbehovet för inlöst kronotorp
må erinras, att enligt 19 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet
avstyckad jordbruksfastighet skall av skogsmark, hörande till den fastighet
varifrån avstyckning skor, i mån av tillgång erhålla för dess nyttjande erforderlig
skog. Med hänsyn till detta stadgande torde, på sätt lantmäteristyrelsen
framhållit, ej låta sig göra att i förevarande sammanhang meddela
några närmare bestämmelser angående omfattningen av det skogsmarksområde,
som vid inlösen av kronotorp bör läggas till detsamma. Detta bör
givetvis tilltagas så, att hinder icke möter för avstyckning av kronotorpet
från kronoparken. Lantmäteristyrelsen har uttalat att, därest kronotorpets
virkesbehov skulle kunna på ett för framtida innehavare betryggande sätt
i viss mån tillgodoses genom skogsfång å kronoparken, hänsyn därtill skulle
kunna tagas vid bestämmande av den för kronotorpet erforderliga skogsmarken.
Anordnande av ett dylikt servitut synes mig medföra åtskilliga
fördelar. Jag vill därför förorda, att möjlighet beredes att till förmån för
inlöst kronotorp å kronopark lägga ett till tiden obegränsat servitut angående
skogsfång. Där sådant servitut upplåtos, bör givetvis bestämmelse därom intagas
i köpekontraktet angående försäljningen av kronotorpet. Då kronoparkerna
äro avsedda att i huvudsak för framtiden bibehållas i kronans ägo,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Befogenhet
att bestämma
om inlösen av
kronotorp.

Departements chefen.

synes därigenom tillfyllestgörande säkerhet vinnas för, att framtida innehavare
av kronotorpet ej komma att gå förlustiga ifrågavarande förmån.

På sätt de sakkunniga och lantmäteristyrelsen föreslagit synes lämpligt,
att lantmätare biträder redan vid den förberedande utstakningen av skogsmarksområde
till kronotorp.

Föreskrifter i nu berörda ämnen hava införts i 19, 21 och 29 §§ i departementsförslaget.

Såsom förut berörts i samband med behandlingen av frågan om besittningsformen
för kronotorp skulle enligt de sakkunnigas förslag tillkomma
domänstyrelsen att besluta om försäljning av kronotorp till innehavaren.

I domänstyrelsens författningsförslag har ej intagits någon föreskrift i
ämnet.

Domänstyrelsen har däri anfört huvudsakligen följande:

Styrelsen hade i huvudsak byggt de av styrelsen föreslagna stadganden
om inlösen av kronotorp på gällande bestämmelser rörande försäljning av
enstaka lägenheter på kronoparker i södra Sverige. I sistberörda fall tillkom
nae beslutanderätten Kungl. Maj:t. Styrelsen funne visserligen rätt väl
överensstämmande med sin uppgift att affärsmässigt förvalta eu viss del av
nationalförmögenheten, om styrelsen erhölle ett dylikt generellt bemyndigande,
men styrelsen vore emellertid icke för tillfället beredd att taga definitiv
ståndpunkt i frågan. Vissa skäl talade nämligen för att ärenden av
ifrågavarande art borde underställas Kungl. Maj:ts prövning, ej minst hänsyn
till den utredning, som för närvarande påginge angående lämpligaste
tillvägagångssättet vid försäljning av egnahem från vissa kronodomäner.
I varje fall torde det dröja en avsevärd tid, innan någon försäljning av
kronotorp kunde ifrågakomma.

Jag kan ej tillstyrka, att åt domänstyrelsen uppdrages att besluta om
inlösen av kronotorp. Ett dylikt bemyndigande skulle innebära ett avsteg
från hittills tillämpade grunder rörande försäljning av kronojord, för vilket
skäl ej torde förefinnas. Bestämmanderätten uti ifrågavarande avseende torde
böra tillkomma Kungl. Maj:t. Därav synas några olägenheter ej behöva
uppkomma. Nämnas må i detta sammanhang, att det förut av mig omförmälda
förslaget angående ändrade grunder för försäljning av kronoegendomar
in. m., vilket jag ämnar föreslå till framläggande för innevarande
års riksdag, inrymmer befogenhet för Kungl. Maj:t att försälja, bland annat,
egnaliemslägenheter från kronoparker na. Emellertid synes knappast erforderligt,
att framställningar om inlösen av kronotorp i varje fall framläggas
för Kungl. Maj:ts prövning. Sådana omständigheter kunna nämligen föreligga,
då det är uppenbart, att förutsättningarna för bifall till framställningen
ej förefinnas. Så är t. ex. förhållandet, om vid besiktningen utrönts,
att föreskrivna byggnads- och odlingsarbeten ej blivit fullgjorda. I vissa
fall torde av förhållandena vara tydligt, att kronotorpet ej utan bestämd
olägenhet kan avskiljas från kronoparken. I dylika fall torde domänstyrelsen
böra äga befogenhet att avvisa framställningen. Framhållas må att det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!J8. ä.9

står sökanden öppet att genom besvär draga frågan under Kungl. Maj:ts
prövning.

Förslag i förevarande ämne har intagits i 22 § i departementsförslaget.

Angående beräknande av köpeskillingen för kronotorp stadgas i § 26 i Beräknande
de sakkunnigas författningsförslag följande: Vingen* ffir''

»Köpeskillingen för lägenheten bestämmes med hänsyn till värdet å jord kronotorp.
och skog samt byggnadshjälp enligt allmänna grunder, som fastställas av
Kungl. Maj:t.

Vid första upplåtandet av för inlösen ifrågakommande kronotorp skall i
upplåtelsehandlingen angivas inlösningsvärdet av det kronotorpet då tilldelade
jordområdet.»

De sakkunniga anföra beträffande nämnda paragraf, att de ansett samma
bestämmelser, som föreskrivits för inlösen av kolonat, i tillämpliga delar
böra gälla samt att de smärre avvikelser, som förekomme, vidtagits bland
annat med hänsyn till de av de sakkunniga föreslagna delvis nya föreskrifterna
för kronotorpsupplåtelser.

I domänstyrelsens författningsförslag föreskrives i sista stycket i §23
att, sedan slcogsmarksskifte utstakats, jägmästaren har att värdera den
till försäljning ifrågasatta lägenheten och till domänstyrelsen ingiva uppskattningshandlingarna
med förslag till köpeskilling, samt i § 24, att köpeskillingen
beräknas med hänsyn till dels värdet å jord — i fråga om
odlingsmark i ouppodlat skick — och skog dels ock utbetalat byggnadsb
idrag.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att enligt bestämmelserna i §§ 26
och 27 i domänstyrelsens författningsförslag till inlösen ifrågasatt kronotorp
skulle avstyckas genom kronans försorg men lagfartskostnader betalas
av kronotorparen.

Domänstyrelsen anför, att styrelsen beträffande köpeskillingens bestämmande
föreslagit en annan ordning än de sakkunniga så tillvida, att på
detta stadium av utredningen icke vore fråga om annat än sättet för köpeskillingens
beräknande. Med avseende å de faktorer, som därvid borde
komma i betraktande, skilde sig styrelsens förslag från de sakkunnigas allenast
i fråga om precisering av, att odlingsmarkens värde skulle beräknas i
ouppodlat skick.

Egnahemsstyrelsen yttrar i sitt utlåtande i förevarande hänseende, att
styrelsen anslöte sig till de sakkunnigas förslag. Sålunda borde köpeskillingen
i vad den anginge jord och byggnader vara fastställd — enligt bestämda
regler — redan vid den första nyttjanderättsupplåtelsen, medan värdet
av växande skog kunde göras beroende av skogsräkning vid inlösningstillfället.

Lika med de sakkunniga och domänstyrelsen anser jag, att köpeskillingen Departemenuför
kronotorp bör beräknas med hänsyn till värdet av jord och skog samt chefen,
byggnadsbidrag. Värdet av byggnadsbidraget bör givetvis sättas till det be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!>8.

Erläggande
av köpeskillingen
för
kronolorp.

lopp, som lcronotorparen i dylikt hänseende uppburit, och priset å odlingsmarken
torde lämpligen böra bestämmas till det värde, som förut fastställts
för beräknande av arrendeavgiften. Därigenom vinnes, att köpeskillingen
i sistnämnda två hänseenden kan beräknas redan vid upplåtelsen av kronotorp.
Vad åter angår skogsmark och växande skog må framhållas, att skogsmarksområde
avses skola läggas till kronotorpet först, då detta inlöses. Med
hänsyn därtill synes riktigast, att köpeskillingen för dylik mark och växande
skog göres beroende av värdering vid inlösningstillfället. Då enligt vad jag
föreslagit det skall tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma om kronotorps
försäljning, lärer priset ej komma att sättas högre än rimligt är.

Har vid ny upplåtelse av kronotorp den nye kronotorparen tillförbundits
gottgöra kronan ersättning, som kronan på grund av förbättringsarbeten
utgivit till den avträdande kronotorparen, torde vad av beloppet må återstå
oguldet böra erläggas såsom köpeskilling.

I departementsförslaget hava föreskrifter av nu angivet innehåll om köpeskillingens
beräknande införts i 20 §.

Angående köpeskillingens erläggande upptagas bestämmelser i § 25 i
domänstyrelsens författningsförslag. Nämnda paragraf har följande lydelse.

»Där köpeskillingen icke erlägges kontant vid köpets avslutande delas
densamma i tvenne lika stora delar, en amorteringsdel och en Stående del.

På amorteringsdelen erlägges från dagen för köpekontraktets upprättande
och intill dess densamma blivit till fullo gulden, eu annuitet av 6 procent,
varvid såsom amortering räknas 2.4 procent och som ränta 3.6 procent av
det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Ränta efter 3.6 procent
skall härförutom erläggas å den stående delen, intill dess jämväl denna del
tillfullo inbetalts.

Den stående delen skall vara gulden senast inom 5 år från det sista inbetalningen
å amorteringsdelen skolat fullgöras; lägenhetsinnehavare obetaget
att nät som helst betala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor
samt att göra de avbetalningar han önskar utöver de sålunda stadgade.
Dylika avbetalningar skola i första hand avse den stående delen.

Därest den föx-sålda lägenheten till jord eller byggnader vanvårdas, eller
skog å lägenheten avverkas annorledes än till husbehov eller föreskrivna
ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras eller ägaren underlåter
att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall, därest sådant från
statens sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta
genast vara till betalning förfallet. Detsamma skall gälla, där äganderätt
till lägenheten genom köp eller annat fång övergår till ny ägare, så framt
denne icke ställer sådan borgen, som för varje Särskilt fall av domänstyrelsen
prövas erforderlig.

Som säkerhet för ogulden del av köpeskillingen skall kronotorpare, då
inlösen äger rum, avlämna med inteckningsmedgivande försedd förbindelse
avfattad i överensstämmelse med vad ovan föreskrivits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198. (»1

Köparen skall vara skyldig att erlägga i denna paragraf omförmälda
annuitet i den ordning, som från statens sida vid köpet närmare bestämmes.
»

Av de sakkunniga i ämnet föreslagna stadganden innefatta i vissa hänseenden
smärre avvikelser från domänstyrelsens förslag. Bland annat skulle
sålunda enligt de sakkunnigas förslag vid kronotorpets övergång till ny
ägare köpeskillingen vara förfallen till betalning i andra fall än då kronotorpet
övertoges av annan än efterlevande make eller bröstarvinge, såframt
icke den nye ägaren i vederbörlig ordning prövades lämplig att övertaga
kronotorpet.

Domänstyrelsen anför, att det syntes riktigt, att ogulden del av köpeskillingen
genast förfölle till betalning, om kronotorpet överginge till ny
ägare. Då från statens sida ej uppställts några som helst krav på den nye
ägarens kvalifikationer för visst syfte, torde sådant medgivande, som de
sakkunniga ifrågasatt, ej böra lämnas. Emellertid kunde det för nye ägaren
understundom vara förmånligare att ställa borgen för köpeskillingen än att
betala densamma, och valfrihet därutinnan hade därför föreslagits av domänstyrelsen.

Egnahemsstyrelsen erinrar i sitt utlåtande att, enär annuiteten utginge
till lika belopp för varje år, amorteringsdelen växte år för år och därför
ej, på sätt skett i domänstyrelsens förslag, kunde angivas med en fix procentsats.
Vidare anför egnahemsstyrelsen:

Den av domänstyrelsen föreslagna bestämmelsen angående köpeskillingens
förfallande till betalning vid kronotorps övergång till ny ägare borde ändras
att överensstämma med reglerna för överlåtelse av egnahemslån och egnahemslägenheter
från kronans jordbruksdomäner. Sålunda borde tillstånd
kunna få lämnas åt närskyld eller annan lämplig person, som övertoge
lägenheten, att på oförändrade villkor få övertaga betalningsansvaret för
den oguldna köpeskillingen. Att jämte inteckningssäkerheten i dylikt fall
fordra borgen syntes för övrigt vara varken behövligt eller lämpligt.

Vad egnahemsstyrelsen sålunda föreslagit tillstyrkes av statskontoret i
dess utlåtande.

Rörande köpeskillingens erläggande liava föreskrifter upptagits i 24—28 §§ Departements
i departementsförslaget. I fråga om betalningssättet överensstämma dessa chefen,
mod vad därutinnan föreslagits av domänstyrelsen, dock har beaktats vad
egnahemsstyrelsen anmärkt beträffande angivandet av den årliga kapitalavbetalningens
storlek. I övrigt hava nämnda föreskrifter i huvudsak samma
innehåll som de bestämmelser, vilka i motsvarande hänseenden föreslås i det
förslag angående ändrade grunder för försäljning av kronoegendomar m. m.,
vilket jag, såsom förut nämnts, i dag anmäler för Kungl. Maj:t. Jag
ber att få åberopa, vad jag därvid kommer att anföra i berörda avseenden.

Nu må allenast framhållas, att jag beträffande frågan om förtidsbetalning
av köpeskillingen vid kronotorps övergång till ny ägare anslutit mig till
egnahemsstyrelsens, av statskontoret biträdda ståndpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

De sakkunnigas
och domänstyrelsens

förslag samt
yttranden däröver.

Förbättrade villkor för innehavare av skogstorp och odlingslägenheter.

De sakkunniga föreslå, att skogstorp och odlingslägenheter under vissa
förutsättningar skola kunna omföras till kronotorp. Bestämmelser därom
upptagas i §§ 28—33 i de sakkunnigas författningsförslag. Enligt nämnda
bestämmelser skulle, efter ansökning hos domänstyrelsen, till kronotorp
kunna omföras sådana skogstorp och odlingslägenheter, som i befintligt
skick eller efter omreglering av området fyllde de krav, som med hänsyn
till jorddelning och läge ställdes på kronotorp med innehavaren medgiven
inlösningsrätt. Vid omföring skulle det gamla upplåtelseavtalet hävas och
nytt kontrakt angående lägenhetens upplåtande som kronotorp upprättas.
Där åbyggnaderna vore i väsentlig grad bristfälliga, skulle lägenhetsinnehavaren
i samband med omföringen kunna erhålla statsbidrag för byggnadernas
iståndsättande, eventuellt till uppförande av nya byggnader. Sammanlagda
beloppet av dylikt bidrag och tidigare uppburet byggnadsbidrag
skulle dock ej få överstiga det enligt § 10 i de sakkunnigas författningsförslag
fastställda högsta byggnadsbidraget. Vidare skulle innehavare av
till kronotorp omförd lägenhet vara berättigad till odlingsbidrag enligt de
i § 11 i de sakkunnigas författningsförslag innefattade grunder. Odlingsbidraget
skulle dock ej utgå till nyodlingsarbete, som utförts före omföringen,
och ej heller till sådan därefter företagen odling, för vilken lägenhetsinnehavaren
enligt de äldre upplåtelsevillkoren eller eljest åtnjöte statsbidrag.

Av de sakkunnigas motivering till nämnda föreskrifter inhämtas bland
annat följande:

Ur jordbrukssynpunkt olämpliga lägenheter borde ej omföras till kronotorp,
enär det måste anses önskvärt att sådana lägenheter icke vidmakthölles
genom några åtgärder från kronans sida. Ovan odlingsgriinsen belägna
lägenheter hade ej synts böra utestängas från möjlighet till omföring.
Många av dessa vore nämligen ur odlingssynpunkt mycket goda och hade
stora utvecklingsmöjligheter. Ä ett ej ringa antal lägenheter av ifrågavarande
slag, särskilt äldre lägenheter, vore åbyggnadema så bristfälliga,
att de knappast tillfredställde ens de enklaste krav på hygien och ändamålsenlighet.
Då lägenhetsinnehavarna ej själva mäktade genomföra erforderliga
reparationer och nybyggnader, vore nödvändigt att staten trädde
hjälpande emellan. Såsom skäl därför kunde även anföras, att dessa lägenhetsinnehavare
i allmänhet endast kommit i åtnjutande av ett förhållandevis
ringa byggnadsbidrag enligt äldre bestämmelser. Vore emellertid bristerna
ej av svårare beskaffenhet än att de relativt lätt kunde botas av
lägenhetsinnehavaren, borde någon statshjälp ej lämnas.

Domänstyrelsen biträder ej de sakkunnigas förslag om omförande av
skogstorp och odlingslägenheter till kronotorp. Domänstyrelsen anför därutinnan: Styrelsen

hade funnit det stöta på alltför stora praktiska svårigheter att
genomföra eu generellt medgiven rätt till skogstorps och kronotorps om -

Kungl. Maj:ts proposition Nr lltti. 03

föring (ill kronotorp med inlösningsrätt. Det finge icke förglömmas, att
»len kolonisation, som skapats genom upplåtande av odlingsliigenheter, dels
i viss mån lämnats åt sig själv och fått bryta sig fram å skilda linjer —
nämligen bosättningen intill odlad bygd och vid kommunikationsled och
nedsättning av arbetskraft för statens skogsskötsel — dels befunne sig å
vitt skilda stadier av utveckling. Att nu med samma rätt till inlösen på
eu gång omstöpa alla dessa lägenheter i eu och samma form torde i de
allra flesta fallen icke kunna ske, utan att lägenhetshavarna skulle finna
sig orättvist behandlade.

Domänstyrelsen förklarar sig emellertid ej vilja motsätta sig försäljning
av ifrågavarande lägenheter under förutsättning, att i fråga om belägenheten
hänsyn toges till av styrelsen förut framhållna synpunkter. Enligt
styrelsens mening borde dock därvid bestämmelserna om försäljning av
egna hem å kronojord tillämpas. Beträffande spörsmålet, huruvida lägenhetsinnehavarna
borde i andra hänseenden beredas förbättrade villkor, anför
styrelsen:

I fråga om tilldelning av odlingsmark sökte styrelsen i alla de fall, då
en utökning eller omläggning av en lägenhet vore befogad, tillmötesgå
vederbörandes önskningar, och syntes några särskilda åtgärder i berörda
syfte ej erforderliga.

För avdikning å skogstorp och odlingslägenheter funnes möjligheter öppnade
genom bidrag från avdikningsanslaget.

Beträffande utfartsvägar från odlingslägenheter och skogstorp anvisade
styrelsen årligen bidrag härtill. Styrelsen hade den uppfattningen, att med
den utveckling väganläggningama tagit inom ifrågavarande delar av landet
och med de bidrag till nu avsedda utfartsvägar, styrelsen ansåge sig kunna
årligen anvisa, det inom rimlig tid komme att i huvudsak bliva sörjt för
tillfredsställande av det behov, som i berörda avseende kunde påvisas.

Vad anginge statens bidrag till byggnader och odling utginge dessa till
ett belopp av högst 2,000 kronor, varav 750 kronor i odlingshjälp och 1,250
kronor såsom tilläggsbidrag. Sistnämnda bidrag avsåge allenast byggnader.
Av det förra hade tidigax-e 500 kronor avsetts utgöra byggnadsbidrag och
250 kronor bidrag till odling av en hektar. I numera gällande bestämmelser
om utbetalande av odlingshjälpen hade icke tydligt angivits, huru
mycket därav som skulle utgå för byggnad respektive odling. I praktiken
torde emellertid ovannämnda fördelning alltjämt tillämpas. Byggnadsbidraget
vore sålunda högst 1,750 kronor och odlingsbidraget 250 kronor.

Ifråga om byggnadsbidraget torde det icke vara erforderligt vidtaga någon
höjning. Styrelsen hade förut föreslagit, att byggnadsbidraget för kronotorp
skulle utgöra högst 2,000 kronor. Då styrelsen av den i ärendet förebragta
utredningen fått den uppfattningen, dels att sistnämnda belopp vore
för ändamålet tillräckligt, dels att detsamma icke alltid komme att helt
utnyttjas, syntes det icke nödvändigt att helt likställa innehavare av odlingslägenheter
med kronotorpare.

Vidkommande odlingshjälpen torde densamma få anses alldeles för knappt
tilltagen. Utan tvivel vore det en av de allra viktigaste förutsättningarna
för en framgångsrik kolonisation att odlingsarbetet bedreves i rask takt, och
detta vore icke möjligt utan rätt betydande statsbidrag. Numera syntes den
uppfattningen vara gällande, att dylika statsbidrag borde dels utgå med
ungefär halva beräknade kostnaden för odlingen och dels lämnas utan åter -

(54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

betalningsskyldighet. I sistnämnda avseende ansåges staten hava fatt valuta
genom att odling av landet kommit till ständ.

Styrelsen finge med hänsyn härtill föreslå, att innehavare av odlingslägenhet
eller skogstorp, som enligt gällande bestämmelser kunde upplåtas
på femtioårigt arrende, mätte för efter viss dag påbörjad och utförd odling
erhålla ett statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av högst 750 kronor
att utgå i enlighet med bestämmelserna i § 11 i styrelsens förslag angående
upplåtande av kronotorp.

i anslutning till vad domänstyrelsen sålunda anfört har styrelsen upprättat
förut omförmälda förslag till kungörelse angående odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet till innehavare av odlingslägenheter och skogstorp
å kronomark i de sex nordligaste länen. Enligt nämnda förslag skulle
innehavare av odlingslägenhet och innehavare av sådant skogstorp, som utarrenderats
på 50 år, vara berättigade att erhålla visst statsbidrag för odling,
som påbörjas efter den 1 juli 1929. Bidraget föreslås skola utgå med a00
kronor för hektar för svårodlad och 375 kronor för hektar för lättodlad mark,
dock ej med högre belopp än att summan därav och den odlingshjälp, som
tillkommer lägenhetsinnehavaren för odling påbörjad eller utförd före den
1 juli 1929, uppgår till 750 kronor. Utbetalning av bidraget skulle ske i
terminer i angiven ordning. För odlingsföretaget skulle upprättas plan och
kostnadsförslag enligt grunder, fastställda av domänstyrelsen. Styrelsen
skulle äga meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter till kungörelsen.

I särskild motivering till nämnda kungörelseförslag anför domänstyrelsen
bland annat:

Enligt kontrakt om odlingslägenhet ålåge det lägenhetshavaren att inom
viss tid uppodla 3 hektar mark och uppbure han därför en odlingshjälp av
inalles 250 kronor. Hade denna odlingsskyldighet fullgjorts, torde det vara
tillräckligt, om å lägenheten ytterligare odlades mark med ett statsbidrag
av högst 500 kronor. Därmed kunde till lägenheten vinnas ytterligare
högst 1 hektar svårodlad mark eller högst 1 ''/.j hektar lättodlad mark.
Lägenheten skulle sålunda komma att omfatta minst 4, högst 4 1/2 hektar
odlad mark, vilket borde vara tillräckligt för eu skogsarbetares uppehälle.
A lägenhet, varå intet eller ringa odlingsarbete utförts på grund av nu
gällande bestämmelser, komme givetvis odlingen att omfatta något mindre
totalareal, men bleve dock en dylik lägenhet i berörda avseende i huvudsak
likställd med ett kolonat.

Då det kunde tänkas, att odling ifrågasattes i endast ganska ringa omfattning,
hade det synts lämpligt att bereda domänstyrelsen möjlighet att meddela
de särskilda föreskrifter, som borde gälla vid upprättande av plan och kostnadsförslag
för odlingsföretaget, i avsikt bland annat att sa vitt möjligt
nedbringa kostnaderna för planens upprättande. Dessa kostnader borde bestridas
ur samma anslag som det föreslagna odlingsbidraget.

Domänstyrelsen borde genom utfärdande av tillämpningsföreskrifter kunna
i lämplig omfattning till underlydande tjänstemän decentralisera de förvaltningsåtgärder,
som föranleddes av den föreslagna kungörelsen.

Beträffande de sakkunnigas förslag om omföring av skogstorp och odlingslägenheter
till kronotorp yttrar egnahemsstyrelsen i sitt utlåtande följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198. 65

Egnahemsstyrelsen ville för sin del uttala sympati för grundtankarna i
de sakkunnigas förslag. De skäl, som domänstyrelsen anfört mot ett formligt
omförande av skogstorpen oeli odlingslägenheterna till kronotorp, syntes
emellertid vara värda stort beaktande. Egnahemsstyrelsen förordade därför,
att skogstorpen och odlingslägenheterna bibehölles såsom sådana men att
deras innehavare — där så läte sig göra och lämpligen befunnes kunna
ske -— erhölle vissa ytterligare förmåner i anslutning till de nya bestämmelserna
för kronotorp. Något hävande av äldre upplåtelseavtal skulle
emellertid ej ske.

Beträffande de förmåner, som enligt egnahemsstyrelsens uppfattning sålunda
borde beredas ifrågavarande lägenhetsinnehavare, uttalar styrelsen,
att de borde komma i åtnjutande av ytterligare odlingsbidrag att utgå
enligt domänstyrelsens förslag med den jämkning, som föranleddes av egnahemsstyrelsens
uttalande under § 11. Om lägenheten vid syn enligt § 4 i
författningsförslaget om upplåtande av kronotorp befunnes äga förutsättningar
att kunna bestå såsom självständig brukningsdel, borde innehavare
av sådan lägenhet dessutom kunna dels erhålla tillskott av ytterligare odlingsjord,
om tillgång därtill funnes, dels till iståndsättande av bristfälliga åbygglader
eller uppförande av nya i dessas ställe bekomma erforderlig utfyllnad
i byggnadsbidraget på sätt föreslagits av de sakkunniga, dels ock få inlösa
lägenheten med äganderätt, allt därjämte under i tillämpliga delar samma
villkor och förutsättningar, som kunde stadgas rörande kronotorp.

Såsom i inledningen nämnts har kommunalnämnden i Vilhelmina socken
å kommunalfullmäktiges vägnar i skrivelse den 28 november 1927 anhållit
om vidtagande av åtgärder för förbättrande av ifrågavarande lägenhetsinnehavares
ekonomiska ställning. I skrivelsen anföres i huvudsak följande:

Kommunalnämnden ansåge, att de nu utgående odlingsbidragen vore
otillräckliga. Ytterligare åtgärder borde vidtagas av statsmakterna för att i
största möjliga utsträckning möjliggöra lägenheternas uppodling och därmed
i görligaste mån ge dessa en ställning av självförsörjande jordbruk. Lägenhetsinnehavare,
som på grund av ålderdom och orkeslöshet överlåtit sin
lägenhet till annan person, borde av staten tillförsäkras fri bostad och vedbrand
å sin f. d. lägenhet under sin återstående livstid. Vidare borde lägenhetsinnehavarna
komma i åtnjutande av lån ur statens redskaps- och
kreaturslånefond på samma villkor, som nu vore stadgat för innehavare av
kolonat. Dessutom borde lägenhetsinnehavarna och kolonister tillförsäkras
alla de arbeten, som funnes å kronoparkerna.

I sitt utlåtande över sistnämnda framställning åberopar domänstyrelsen
förut återgivna, av styrelsen framlagda förslag i ämnet samt anför vidare
huvudsakligen följande:

En generellt medgiven rätt för avträdande lägenhetsinnehavare till bostad
å lägenheten skulle medföra krav på uppförande på statens bekostnad
av födorådsbyggnader å mer än 2,000 lägenheter. Då vid överlåtelse av
lägenhet innehavaren vore oförhindrad att betinga sig förmåner för överlåtelsen,
kunde han redan nu, om möjlighet i avseende å utrymmet förefunnes,
tillförsäkra sig bostad å lägenheten för sin återstående livstid. Styrelsen
vore rätt så tveksam, om det funnes något verkligt större behov av lån

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 166 häft. (Nr 198.) 5

Framställning
från kommunalnämnden
i
Vilhelmina
socken.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Departements chefen.

för anskaffande av kreatur och redskap åt innehavare av skogstorp och odlingslägenheter.
Det komme att möta oöverkomliga svårigheter att reservera
allt arbete å statens skogar åt ifrågavarande lägenhetsinnehavare och
skulle ofelbart leda till minskad nettoavkastning från kronoparkerna.

Egnahemsstyrelsen uttalar i sitt utlåtande över framställningen att, om
det av domänstyrelsen framlagda förslaget med av egnahemsstyrelsen ifrågasatta
ändringar bleve genomfört, hithörande lägenhetsinnehavares ställning
torde komma att i så väsentliga avseenden förbättras, att huvudsyftet med
framställningen kunde anses bliva tillgodosett.

Lika med domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen anser jag, att någon omföring
av skogstorp och odlingslägenheter till kronotorp ej bör äga rum.

Vissa ytterligare förmåner torde emellertid böra tillförsäkras deras innehavare;
och torde man härvid icke, såsom domänstyrelsen föreslagit, böra
stanna vid medgivande av ökade odlingsbidrag. På sätt jag strax kommer
att närmare utveckla, torde de därjämte under vissa förutsättningar böra
erhålla tilldelning av odlingsmark, bidrag till iståndsättande av bristfälliga
byggnader samt möjlighet att med äganderätt inlösa av dem innehavda
lägenheter. I anslutning till vad nu gäller beträffande utgående av
tilläggsbidrag till byggnadsarbete torde de ifrågasatta förmånerna böra beviljas,
förutom innehavare av odlingslägenheter, allenast innehavare av på
50-årigt arrende upplåtna skogstorp. Såsom en allmän förutsättning för
beviljande av berörda förmåner synes böra gälla, att vederbörande
lägenhet i befintligt skick eller efter företagen utvidgning av odlingsmarken
är lämplig för jordbruksändamål. Det torde nämligen ej vara önskvärt,
att ur jordbrukssynpunkt olämpliga lägenheter vidmakthållas genom åtgärder
från kronans sida. För utrönande av, huruvida sistnämnda förutsättning
föreligger, bör, där så finnes erforderligt, besiktning företagas å lägenheten.

Rörande de skäl, som torde motivera av mig nu ifrågasatta förmåner, och
de särskilda regler, som böra gälla beträffande desamma, ber jag få anföra
följande.

Utvidgning av den lägenhet tillagda odlingsmarken torde ej sällan vara
av behovet påkallad. Framhållas må, att de äldre lägenheterna 4 många
fall tilldelats synnerligen ringa areal odlingsmark. Vidare finnas bland
lägenheter, som tillagts en något större areal, en del lägenheter, där odlingsmarken
till största delen uppodlats. I dylika fall synes möjlighet böra
beredas lägenhetsinnehavaren att, där så lämpligen kan ske, erhålla tillskottsjord.
Storleken av denna bör anpassas efter omständigheterna i varje särskilt
fall. I regel torde odlingsmarkens areal ej böra ökas mera än högst
upp till 10 hektar. Har lägenhetsinnehavare visat prov på särskild duglighet
och odlingsintresse, synes emellertid hinder ej böra möta att giva odlingsmarken
något större omfattning. Dess areal torde dock ej i något fall böra
få överstiga den för kronotorp föreslagna maximividden 15 hektar.

Där utvidgning av lägenhets areal, på sätt nu föreslagits, äger rum, bör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198. 67

skriftligt tillagg till upplåtelsekontraktet göras därom. Lägenhetsinnehavaren
bör därvid tillförbindas att vidkännas den höjning i den årliga
arrendeavgiften, som motsvarar ränta efter 3.6 procent å tillskottsjordens
värde. Detta torde, i likhet med vad nu gäller i fråga om odlingsmark,
som vid odlingslägenhets upplåtande tilldelas densamma, böra sättas till högst
20 kronor för hektar.

På sätt framgår av den av de sakkunniga och kolonisationskommittén
verkställda statistiska utredningen rörande skogstorp och odlingslägenheter,
är i allmänhet arealen av den till lägenheterna hörande odlade marken alltför
ringa. Det synes därför vara av synnerligen stor betydelse att söka
åstadkomma en kraftigare bedriven odlingsverksamhet. För nämnda ändamål
torde ytterligare statsbidrag till nyodling böra lämnas. Lämpligt synes
vara, att ifrågavarande lägenhetsinnehavare i fråga om rätt till odlingsbidrag
jämställas med kronotorparna, som vid bifall till vad jag ovan
förordat i dylikt hänseende skulle äga åtnjuta intill 750 kronor. Vad angår
storleken av det bidrag, som enligt hittills gällande bestämmelser tillkommit
ifrågavarande lägenhetsinnehavare för odlingsarbete, må framhållas, att
föreskrifterna angående nu utgående så kallad odlingshjälp å 750 kronor ej
fullt otvetydigt utvisa i vad mån denna är att anse såsom byggnadsbidrag
eller att hänföra till bidrag till odlingsarbete. Såsom förut nämnts (sid. 4—5)
skulle enligt de ursprungliga bestämmelserna i 1909 års kungörelse angående
upplåtande av odlingslägenheter av odlingshjälpen två tredjedelar var
för sig utbetalas, då uthusbyggnaden och manbyggnaden voro färdiga, samt
en tredjedel, då en hektar jord var odlad. Med hänsyn härtill torde kunna
anses, att en tredjedel av odlingshjälpen eller 250 kronor utgjorde bidrag
till odlingsarbete. Ordningen för odlingshjälpens utbetalande ändrades sedermera
genom den nu gällande kungörelsen av den 9 oktober 1913 (nr 334)
sålunda, att två tredjedelar skola utbetalas i mån av byggnads- och odlingsarbetets
fortgång samt sista tredjedelen, då byggnaderna äro färdiga och en
hektar jord odlad (jfr. sid. 5—6). Man torde emellertid, såsom domänstyrelsen
uttalat, kunna anse, att fortfarande en tredjedel av odlingshjälpen belöper
å odlingsarbetet. För att i förevarande avseende ernå likställighet
mellan ifrågavarande lägenhetsinnehavare och kronotorpare torde således
de förra böra erhålla ytterligare odlingsbidrag å belopp intill 500 kronor.
Detta bidrag synes allenast böra utgå till nyodling, som påbörjas efter den 30
juni 1929 och verkställes enligt, godkänd plan. På sätt egnahemsstyrelsen
föreslagit bör bidraget ej kunna utgå med högre belopp än den enligt odlingsplanen
beräknade odlingskostnaden och ej i något fall med mera än
500 kronor för hektar. Därvid bör uppenbarligen hänsyn tagas även till
odlingshjälp, som enligt äldre bestämmelser tillkommer lägenhetsinnehavaren
för odlingsarbetet. Det nu förordade odlingsbidraget torde böra åtnjutas
utan återbetalningsskyldigliet och utbetalas i mån av odlingsarbetets fortgång.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde åbyggnaderna å en del äldre lägenheter
befinna sig i mycket bristfälligt skick. Lägenhetsinnehavarna torde på grund

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

av sin i allmänhet svaga ekonomiska ställning ej vara i stånd att avhjälpa
bristerna. Starka billighetsskäl synas tala för, att staten träder hjälpande
emellan, helst som lägenhetsinnehavarna i flertalet fall torde hava erhållit
ett jämförelsevis obetydligt statsbidrag till byggnadernas uppförande. Jag
vill därför, i anslutning till vad de sakkunniga och egnahemsstyrelsen förordat,
tillstyrka att, där åbyggnaderna å skogstorp eller odlingslägenhet
äro i väsentlig grad bristfälliga, statsbidrag må utgå till bristernas avhjälpande
eller uppförande av nya byggnader. I vissa fall torde nämligen
byggnaderna vara i så dåligt skick, att det torde vara lämpligare att uppföra
helt nya byggnader än påkosta reparationer å de befintliga husen. Äro
bristfälligheterna å byggnaderna ej av mera svårartad beskaffenhet, synes
något statsbidrag till bristernas botande ej böra medgivas. Vad beträffar
bidragets storlek, så torde detta böra kunna utgå intill så stort belopp, att
detsamma jämte statsbidrag, som förut utlämnats till byggnadsarbeten,
kommer att uppgå till 2,000 kronor eller i undantagsfall till 3,000 kronor.
Lägenhetsinnehavarna skulle därigenom i fråga om byggnadsbidrag bliva
jämställda med kronotorpare. I anslutning till vad ovan därutinnan anförts
må framhållas, att av statsbidrag, som utlämnats enligt 1909 års kungörelse
angående upplåtande av odlingslägenheter, ett belopp av 500 kronor torde
böra anses utgöra byggnadsbidrag. Det nu föreslagna byggnadsbidraget
torde böra utbetalas i mån av arbetets fortgång.

I samband med beviljande av nu ifrågasatt byggnadsbidrag böra i skriftligt
tillägg till upplåtelsekontraktet föreskrifter lämnas om beskaffenheten
av de byggnadsarbeten, som skola utföras, och lämplig tid utsättas,
inom vilken arbetena skola vara slutförda. Lägenhetsinnehavaren
bör även tillförbindas att vidkännas den höjning i den årliga arrendeavgiften,
som motsvarar ränta efter 3.6 procent å uppburet byggnadsbidrag.

I fråga om inlösen av skogstorp eller odlingslägenhet, som är lämplig för
jordbruksändamål, torde reglerna om inlösen av kronotorp i tillämpliga delar
böra gälla. Inlösen bör sålunda kunna ske i sådana fall, där skogstorpet
eller odlingslägenheten kan utan olägenhet avskiljas från kronoparken och
lägenhetsinnehavaren fullgjort i upplåtelsevillkoren föreskrivna odlings- och
byggnadsarbeten. Beträffande beräknande av köpeskillingen för skogstorp
och odlingslägenhet synas emellertid i motsvarande hänseende föreslagna
regler om kronotorp ej kunna utan vidare tillämpas utan torde särskilda
föreskrifter vara erforderliga. Följande grunder synas böra gälla. I köpeskillingen
inräknas uppburet statsbidrag, till vilket enligt arrendevillkoren
hänsyn tagits vid beräknande av arrendeavgiften. Till statsbidrag
av sådant slag äro att hänföra bidrag enligt 1891 års brev och 1904 års
kungörelse om upplåtande av skogstorp, odlingshjälp enligt 1909 års kungörelse
om upplåtande av odlingslägenheter, tilläggsbidrag, som enligt kungörelsen
den 17 oktober 1913 (nr 253) om ändring av viss del av sistnämnda kungörelse
under viss förutsättning tillkommer innehavare av skogstorp, tillläggsbidrag
till byggnadsarbete enligt kungörelserna den 20 juni 1918 (nr 448)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

och den 4 juni 1920 (nr 260) (jfr redogörelsen för nämnda bestämmelser
i inledningen) samt bidrag, som enligt nu förordade bestämmelser utgått till
byggnadsarbete. Odlingsmarken bör åsättas samma värde, som beräknats vid
bestämmande av arrendeavgiften. För annan mark och växande skog beräknas
skäligt värde. I vissa fall bar lägenhet upplåtits med kronan tillhörigt
hus. Priset för dylik byggnad torde böra sättas till dess värde vid
tiden för upplåtelsen, dock att rotvärdet å det för byggnaden använda virket
ej må medräknas.

Åt domänstyrelsen synes böra uppdragas att avgöra frågor om utvidgning
av lägenhets område samt beviljande av nu förordade odlings- och byggnadsbidrag.
Bestämmanderätten beträffande inlösen av lägenhet torde, på sätt
föreslagits i fråga om kronotorp, böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Bestämmelser i förevarande ämnen hava införts i 31—35 §§ i departementsförslaget.

Bestämmelsernas ikraftträdande och utformning.

De av mig i det föregående tillstyrkta bestämmelserna rörande kronotorp
samt förbättrade villkor för innehavare av skogstorp och odlingslägenheter
synas böra träda i kraft den 1 juli 1929.

Domänstyrelsen har framhållit att, enär den nya upplåtelseformen erbjöde
lägenhetsinnehavarna större fördelar än upplåtande av odlingslägenheter,
vidare upplåtelser av sådana borde upphöra vid ikraftträdandet av de nya
bestämmelserna. Häremot synes ej vara något att erinra. Dock må framhållas,
att hinder ej bör möta för innehavare av skogstorp att erhålla detsamma
under arrende på 50 år, på sätt stadgas i 19 mom. i 1909 års kungörelse
om upplåtande av odlingslägenheter.

Vad beträffar ordningen för antagandet av de av mig förordade i departementsförslaget
innefattade bestämmelserna, torde det böra ankomma på
Kungl. Maj:t att, sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, i
administrativ ordning utfärda berörda författningsbestämmelser. Dessa böra
givetvis i huvudsak överensstämma med vad nu tillstyrkes. Kungl. Maj:t
torde emellertid böra äga att vidtaga de smärre jämkningar av huvudsakligen
formell natur, som må finnas påkallade.

Förbättrade villkor för nybyggare å Alträsks kolonisationsområde.

I detta sammanhang anhåller jag att få anmäla uppkommen fråga om
beredande av förbättrade villkor för nybyggare å Alträsks kolonisationsområde
i Norrbottens län.

I anledning av därom framlagd proposition beslöts vid 1909 års riksdag
avsättande av nämnda område för anordnande av nybyggeslägenheter. Företaget
skulle, såsom i propositionen framhölls, tillsvidare huvudsakligen uppfattas
såsom ett experiment, därvid det gällde att genom försök avgöra,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

huruvida lämpliga nybyggesområden överhuvud kunde vinnas genom utdikning
å de stora norrländska myrmarkerna. Området, vars areal utgör
omkring 1,850 hektar impedimenter oberäknat, omfattar vissa delar av Alträsks
och Svanå kronoparker samt f. d. Selets stockfångstskog. Genom
statens försorg har den odlingsbara myrmarken i viss omfattning utdikats
och vissa vägar anlagts.

Enligt en förberedande plan för områdets indelning skulle ett femtiotal
lägenheter utläggas. Planen blev av Kungl. Maj:t den 18 februari 1910
fastställd i avseende å 21 lägenheter. Sedermera fastställdes den 1 juni
1923 förslag till indelning av viss del av området i ytterligare 27 lägenheter.
Av de å området utlagda lägenheterna hava hittills 18 upplåtits.
Därjämte har en lägenhet, som ursprungligen avsågs till mönsterjordbruk,
överlämnats till kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå för utförande av
vissa försök.

Nybyggesväsendet å kolonisationsområdet står under ledning av en särskild
nämnd, Alträsks nybyggesnämnd, som tillerkänts rätt att i vidsträckt
omfattning handla efter omständigheterna. Viss tillsyn över verksamheten
utövas av statens egnahemsstyrelse.

De vid 1909 års riksdag beslutade bestämmelserna för verksamheten, vilka
utfärdades i Kungl. Maj:ts brev den 18 juni 1909, innebära bland annat
följande:

I regel skall till varje lägenhet läggas minst 10 hektar odlingsvärd jord,
och hela arealen utom impedimenter bör icke överstiga 20 hektar. Den
huvudsakligaste skogsmarken avsättes för gemensamt skogsfång och bete,
och även i övrigt avsättas vissa för samfält behov avsedda områden.

Till nybyggare antagas allenast mindre bemedlade eller obemedlade med
vissa personliga förutsättningar.

Upplåtelserna ske med äganderätt, dock med en försökstid på 15 år.
Under denna tid skall upplåtelsen kunna av nybyggesnämnden hävas, i
händelse nybyggaren icke fullgör sina åligganden i fråga om lägenhetens
uppodling, bebyggande och hävdande eller vägrar utfärda köpeskillingsförhindelse.
Köpebrev utfärdas först efter försökstidens utgång. — Under försökstiden
är nybyggaren befriad från utlagor och onera för nybygget.

Nybyggaren skall under försökstiden vara skyldig uppodla, bebygga och,
där så erfordras, inhägna lägenheten enligt de föreskrifter nybyggesnämnden
meddelar vid upplåtelsen.

Som odlingshjälp äger nybyggaren av allmänna medel erhålla 750 kronor.
Bestämmelserna om ordningen för beloppets utbetalande överensstämma med
vad i motsvarande hänseende i 1909 års kungörelse angående upplåtande av
odlingslägenheter ursprungligen stadgades beträffande odlingshjälpen till
innehavare av sådan lägenhet (se sid. 4—5).

Nybyggaren äger vidare bekomma erforderligt byggnads- och hägnadsvirke
utan avgift.

Köpeskillingen bestämmes så, att den motsvarar dels det kapitalvärde,
vartill nybygget vid upplåtelsen av nämnden uppskattas, vilket värde ej
får sättas högre än 50 kronor för hektar av lägenhetens areal, impedimenter
oberäknade, dels ock uppburen odlingshjälp.

I fråga om köpeskillingens erläggande gäller, att densamma uppdelas i två

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. Ä amorteringsdelen
erlägges från och med sextonde året efter upplåtelsen och intill dess densamma
blivit till fullo gulden en annuitet av ti procent, varvid såsom ränta
räknas 3.6 procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Å
den stående delen erlägges från och med sextonde året efter upplåtelsen
ränta efter 3.6 procent. Det står nybyggaren fritt att när som helst inbetala
köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor samt göra de avbetalningar
han önskar å den stående delen. Sistnämnda del kan endast

1 vissa angivna fall från statens sida uppsägas, innan amorteringsdelen
till fullo guldits.

I ett för nybyggesnämnden den 21 juni 1912 av Kungl. Maj:t, efter bemyndigande
av riksdagen, fastställt reglemente meddelas, bland annat, vissa
föreskrifter angående innehållet i det kontrakt, som vid nybygges upplåtande
upprättas mellan nybyggesnämnden och nybyggaren. Nämnda föreskrifter
innehålla bland annat följande:

Nybyggaren skall tillförbindas att å lägenheten uppföra boningshus, ladugård,
gödsellider, loge, visthusbod, vedbod och redskapsskjul. Byggnadsarbetet
skall i regel vara påbörjat senast inom ett år och avslutat senast
inom 4 år efter det utstämpling av virke erhållits. Nybyggaren åliggande
odlingsskyldighet fördelas i regel så, att han under varje treårsperiod från
upplåtelsetiden räknat bör uppodla minst eu hektar, så att han vid försökstidens
slut har uppodlat minst 5 hektar, dock med rätt för nämnden att
under de år, då nybyggaren är sysselsatt med byggnadernas uppförande,
medgiva honom skälig nedsättning i odlingsskyldiglieten.

I anslutning till de ändringar, som 1914 vidtogos i då gällande bestämmelser
rörande ordningen för utbetalning av odlingshjälpen till innehavare
av odlingslägenheter (se sid. 5—6), genomfördes enligt Kungl. Maj:ts brev
den 20 januari 1915 motsvarande ändringar i föreskrifterna angående utbetalning
av odlingshjälpen till innehavare av nybygge å kolonisationsområdet.
Likaledes meddelades i samband med utfärdandet av ovan (sid. 5) anmärkta
bestämmelser om tilläggsbidrag till innehavare av odlingslägenheter för utförda
byggnadsarbeten motsvarande föreskrifter om tilläggsbidrag till innehavare
av nybyggen genom Kungl. Maj:ts brev av den 20 juni 1918 och
den 4 juni 1920.

I framställning den 6 september 1927 har Alträsks nybyggesnämnd —
under erinran om de bestämmelser angående byggnads- och odlingsbidrag,
som innefattas i det av de utav domänstyrelsen tillkallade sakkunniga den

2 juli 1927 avlämnade förslag om upplåtande av kronotorp — hemställt,
att vad Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen angående förbättrade upplåtelsevillkor
för kronotorpare även måtte föreslås i tillämpliga delar skola
gälla nybyggarna på Alträsks kolonisationsområde.

I ärendet hava infordrade utlåtanden avgivits av domänstyrelsen den 19
september 1928, egnahemsstyrelsen den 20 november 1928 och statskontoret
den 20 februari 1929.

Sedan nybyggesnämndens framställning remitterats till egnahemsstyrelsen,
införskaffade styrelsen, på sätt i det föregående berörts, utlåtande från

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

nämnden i anledning av domänstyrelsens förutbehandlade den 19 september
1928 framlagda förslag. I detta utlåtande, som är angivet den 10 november
1928, anhåller nybyggesnämnden, att egnahemsstyrelsen måtte hos Kungl.
Maj:t föreslå, att samma förmåner i fråga om byggnads- och odlingsbidrag,
som i nämnda förslag ställdes i utsikt för kronotorpare, även måtte tillerkännas
nybyggarna på Alträsks kolonisationsområde. I utlåtandet föreslår
nämnden vidare ändrade bestämmelser beträffande dels tiden för uppförande
av byggnader å nybyggena och dels köpeskillingens erläggande. Därutinnan
anför nämnden huvudsakligen följande:

En byggnadstid av 4 år vore allt för kort för att en nybyggare utan
egna kontanta tillgångar skulle kunna uppföra i upplåtelsekontraktet föreskrivna
åbyggnader. Endast en av kolonisterna på Alträsks kolonisationsområde
hade haft förmåga att göra detta. Om nybyggesnämnden skulle
fordra, att nybyggarna ovillkorligen måste verkställa odlings- och byggnadsskyldighet
enligt kontraktens bestämmelser, skulle all deras nybyggesverksamhet
fullkomligt lamslås. Med nybyggesnämndens kännedom om nybyggarnas
ekonomiska förmåga hade det ej varit och vore icke heller möjligt
att pressa fram en nybyggesverksamhet i enlighet med upplåtelsekontrakten.
Erfarenheten visade, att nybyggarna i medeltal vore i behov av en
byggnadstid på 7 år.

Då försökstiden nu utgått för 5 kolonister på kolonisationsområdet, hade
nämnden utfärdat köpebrev till dessa. För köpeskillingens erläggande hade
de sökt och fått egnahemslån. Då andra bestämmelser nu vore gällande
för jordbruksegnahemslån än vid den tid, då riksdagen beslutade om
grunder för erläggande av köpeskillingen för nybyggena, ansåge nämnden,
att beträffande köpeskillingens erläggande endast skulle föreskrivas, att den
skulle betalas efter samma grunder, som vid försökstidens utgång gällde för
jordbruksegnahemslån.

Domänstyrelsen, vars i ärendet avgivna utlåtande har avseende å nybyggesnämndens
framställning den 6 september 1927, förklarar sig ej hava
något att erinra emot att nybyggarna i däri berörda avseende likställas med
innehavare av skogstorp och odlingslägenheter samt hänvisar till sitt förslag
rörande förbättrade upplåtelsevillkor för dessa lägenhetsinnehavare.

Egnahemsstyrelsen anför beträffande nybyggesnämndens båda framställningar
följande:

Egnahemsstyrelsen trodde sig kunna förutsätta, att syftet med nybyggesnämndens
framställningar vore, att de från odlingslägenhetsformen avvikande
grunddragen väl skulle bibehållas, såsom ifråga om verksamhetens
skötsel genom en särskild nämnd, äganderättsformen, skogsallmänningen
m. m., men att de ytterligare förmåner, som särskilt i form av ökade
byggnads- och odlingsbidrag, hjälp till dikning o. d. ifrågasattes för kronotorparna
även skulle komma nybyggarna på Alträsk till del. För egen del
ansåge styrelsen, att intet vore att erinra mot vidtagande av åtgärder i sist
angivna riktning.

Vad särskilt anginge den i nybyggesnämndens .skrivelse den 10 november
1928 berörda frågan om byggnadstidens utsträckande till 7 år, syntes nämndens
uppfattning vara i stort sett riktig, och förmenade styrelsen att, därest
styrelsens i remissyttrande den 14 november 1928 gjorda uttalande under §,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

10 vid granskning av domänsstyrelsens förslag den 19 september 1928 om upplåtelser
av kronotorp vunne beaktande, syftet med nämndens uttalande i huvudsak
bleve tillgodosett. Beträffande nämndens förslag om köpeskillingens
erläggande finge styrelsen framhålla, att ett ryggande av statens tidigare
kontraksenliga utfästelser därom näppeligen kunde ske; doek torde hinder ej
möta att medgiva en nybyggare, som så önskade, att på en gång gälda köpesumman
för nybygget med användande av vederbörligen sökt och erhållet
egnahemslån. Egnahemsstyrelsen ville alltså ifrågasätta, att Kungl. Maj:t
inhämtade riksdagens medgivande att i så måtto jämka villkoren vid upplåtelser
å Alträsks nybyggesområde, att innehavarna av nyhyggen därstädes,
såväl äldre som nytillkommande, måtte komma i åtnjutande av i tillämpliga
delar samma ytterligare förmåner, som i de hänseenden, där jämställdhet
i huvudsak hittills rått mellan nybyggarna å Alträsk och innehavarna
av odlingslägenheter å kronoparker i de sex nordligaste länen, kunde
varda tillerkända kronotorpare, som omförmäldes i domänstyrelsens förslag
i ämnet den 19 september 1928.

Statskontoret har i sitt i ärendet avgivna utlåtande anslutit sig till vad
egnahemsstyrelsen anfört.

Förut hava innehavare av nybyggen å kolonisationsområdet beträffande Departementsodlings-
och byggnadsbidrag likställts med innehavare av odlingslägenheter. I che,en''
anslutning därtill torde vid framtida upplåtelser av nybyggen nybyggarna i
nämnda hänseenden böra beredas samma förmåner, som kronotorpare enligt
vad ovan föreslagits skulle erhålla. Sålunda bör till nybyggarna utgå
odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet intill 750 kronor och byggnadsbidrag
intill 2,000 kronor. Sistnämnda belopp bör i undantagsfall, när synnerliga
skäl äro därtill, kunna höjas intill 3,000 kronor. Vidare torde genom
kronans försorg böra upptagas jämväl sådana laggdiken, som möjliggöra
odlingsarbetets omedelbara påbörjande. Beträffande redan upplåtna nybyggen
torde möjlighet böra beredas innehavarna att — utöver nu utgående bidrag
— erhålla ytterligare odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet å belopp
intill 500 kronor på sätt föreslagits beträffande odlingslägenheter.

Vad angår ordningen för erläggande av köpeskillingen för nybygge, torde,
på sätt egnahemsstyrelsen erinrat, ändring ej kunna vidtagas i reglerna därutinnan,
såvitt angår upplåtna nybyggen. Dessa regler äro nämligen intagna
i upplåtelsekontrakten. Då reglerna i stort sett överensstämma med vad
i motsvarande hänseende föreslagits beträffande kronotorp, ifrågasätter jag
ej heller ändring i densamma med avseende å framtida nybyggesupplåtelser.

Vidkommande den av nybyggesnämnden väckta frågan om utsträckning
av den tid, inom vilken nybyggare har att uppföra föreskrivna byggnader,
synes lämpligt, att därutinnan nu gällande föreskrifter ändras till huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motsvarande hänseende förordats i fråga
om kronotorp. Till denna fråga, som rör ändring av ovannämnda av Kungl.

Maj:t den 21 juni 1912 fastställda reglemente, ber jag emellertid få återkomma,
sedan riksdagen fattat beslut i anledning av vad jag föreslagit angående
dikning å nybyggena samt odlings- och byggnadsbidrag till nybyggesinnehavarna.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 198.

Vid bifall till vad jag i sistnämnda hänseenden förordat erfordras med
avseende å framtida nybyggesupplåtelser vissa ändringar i de av riksdagen
1909 godkända upplåtelsegrunderna. Det torde kunna uppdragas åt Kungl.
Maj:t såväl att införa dessa ändringsföreskrifter och vidtaga därav föranledda
jämkningar i bestämmelserna i övrigt som ock att utfärda erforderliga föreskrifter
angående det förordade odlingsbidraget till innehavare av redan upplåtna
nybyggen.

Anslagsbehovet.

Odlingshjälp och tilläggsbidrag, som för närvarande utgå till innehavare
av skogstorp och odlinglägenheter samt nybyggen å Alträsks kolonisationsområde,
anvisas från ordinarie förslagsanslaget till odlings- och byggnadshjälp åt
innehavare av odlingslägenheter m. fl. I punkten 97 under nionde huvudtiteln
av årets statsverksproposition har nämnda anslag för budgetåret 1929/
1930 uppförts med oförändrat belopp, 200,000 kronor.

Erinras må jämväl i detta sammanhang att Kungl. Maj:t i punkten 99
under nämnda huvudtitel av årets statsverksproposition i anledning av framställning
den 17 september 1928 från Alträsks nybyggesnämnd föreslagit
riksdagen att till gäldande av vissa av kolonisationsverksamlieten å Alträsks
kolonisationsområde föranledda utgifter för budgetåret 1929/1930 anvisa ett
extra förslagsanslag av 3,275 kronor. Berörda utgifter avse huvudsakligen
förvaltningsomkostnader samt krono- och kommunalutskylder för nybyggena.

Domänstyrelsen har i sin ovannämnda skrivelse den 19 september 1928
behandlat frågan om de ökade kostnader, som föranledas av styrelsens förslag
om odlingsbidrag till innehavare av skogstorp och odlingslägenheter.
Styrelsen anför därutinnan:

Nämnda kostnader vore synnerligen svåra att beräkna med hänsyn därtill,
att utredning icke funnes att tillgå, i vad mån ytterligare odling vore
möjlig i anslutning till sådana lägenheter, å vilka den odlingsbara marken
redan vore uppodlad. Att söka uppgöra en beräkning över kostnaderna
vore sannolikt ej heller erforderligt, då beloppet endast delvis komme att
årligen under en rätt lång följd av år tagas i anspråk.

Av vissa utredningar att döma syntes å nu befintliga skogstorp och odlingslägenheter
uppodlas omkring 80 hektar årligen, för vilket arbete vederbörande
voro berättigade att utfå odlingshjälp efter 250 kronor per hektar med
20,000 kronor. Med det nu ifrågasatta högre odlingsbidraget torde särskilt
odlingen å torvmarkerna komma att avsevärt påskyndas. Enligt förslagets
bestämmelser skulle odlingsbidraget beträffande dylik mark utgå med 375
kronor per hektar. Då även någon odling av fast mark samtidigt torde
förekomma, syntes odlingsbidraget under några år framåt kunna beräknas
till 425 kronor per hektar. Om det ökade statsbidraget kunde tänkas åstadkomma
en fördubbling av den årligen odlade arealen eller uppodling av
160 hektar, skulle det härför erforderliga statsbidraget bliva 68,000 kronor,
klot denna ökade kostnad svarade en minskning å det nu utgående anslaget
av 20,000 kronor. Nettoökningen syntes därför böra beräknas till 48,000

Kanyl. Maj:ls proposition Nr 198.

kronor avrundat till 50,000 kronor. Med hänsyn till bestämmelserna om
huru odlings bidraget skulle utbetalas, torde det icke behöva ifrågasättas
någon ökning i det nu för odlingslägenheter och skogstorp utgående statsanslaget
av 200,000 kronor under det första budgetåret, efter det styrelsens
förslag eventuellt bli vit bifallet. Bestämmelserna om upprättande av odlingsplan
torde ock i någon mån fördröja utbetalandet av det högre statsbidraget.

Alträsks nybyggesnämnd har i sitt förut omförmälda, den 10 november
1928 till egnahemsstyrelsen avgivna utlåtande uttalat att, om nybyggarna
å kolonisationsområdet bereddes möjlighet att erhålla odlingsbidrag å 750
kronor, erfordrades för budgetåret 1929/1930 ett belopp av 2,000 kronor utöver
det av nämnden i skrivelsen den 17 september 1928 begärda beloppet.

Egnahemsstyrelsen har i sitt den 20 november 1928 avgivna utlåtande
förklarat sig ej hava något att erinra mot denna beräkning av medelsbehovet.
Styrelsen har därjämte ifrågasatt, att medgivande måtte begäras
av riksdagen, att det anslag, som för budgetåret 1929/1930 kunde anvisas
för uppehållande av nämndens verksamhet, måtte i mån av behov användas
jämväl för bestridande av andra sådana utgifter, som bleve en följd av de
av styrelsen förordade jämkningarna i upplåtelsevillkoren.

Statskontoret har yttrat, att de föreslagna bidragen till nybyggare å
Alträsks kolonisationsområde syntes böra anordnas från ordinarie förslagsanslaget
till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter
m. fl. och att den utgift för sagda anslag, som skulle bliva en följd
därav, torde vara alltför obetydlig för att någon höjning av anslaget fördenskull
skulle behöva vidtagas.

De av mig nu förordade odlings- och byggnadsbidragen till kronotorpare
samt innehavare av skogstorp, odlingslägenheter och nybyggen torde — i
likhet med hittills utgående bidrag av samma slag — böra anvisas från
ordinarie förslagsanslaget till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av
odlingslägenheter m. fl. Övriga kostnader, som för det allmänna föranledas
av de föreslagna bestämmelserna angående skogstorp, odlingslägenheter och
kronotorp, såsom utgifter för dikning, upprättande av odlingsplan, utstakning
av kronotorp m. m. torde böra bestridas av domänfondens avkastning.

Med hänsyn bland annat därtill, att de tillstyrkta bidragen avses skola
utgå först i den mån föreskrivna byggnads- och odlingsarbeten fullgöras,
torde desamma ej i nämnvärd grad komma att öka medelsbehovet för
budgetåret 1929/1930. Någon höjning av det belopp, varmed ifrågavarande
anslag uppförts i statsverkspropositionen, synes därför ej påkallad. I vad
mån förhöjning av anslaget må bliva erforderlig för framtiden, torde för
närvarande knappast kunna med större säkerhet bedömas. Först sedan
erfarenhet om de föreslagna bestämmelsernas verkningar under någon tid
vunnits, torde mera säkra beräkningar av det framtida anslagsbehovet
kunna göras.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

Departementschefens hemställan.

På grund av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i hilaga A till detta protokoll intagna bestämmelser, utfärda kungörelse
angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.;

b) dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag bärutinnan tillstyrkt vidtaga ändringar i de av riksdagen godkända
bestämmelser rörande upplåtande av nybyggen å Alträsks kolonisationsområde
samt utfärda föreskrifter angående ytterligare odlingsbidrag
till innehavare av upplåtna dylika nybyggen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 198.

Bilaga A.

Förslag

till

kungörelse angående upplåtande av kronotorp å vissa
kronoparker m. m.’

Härigenom förordnas som följer:

Om utläggande av kronotorp.

1 $.

Ä kronoparker i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands och Jämtlands
län samt nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län må av
domänstyrelsen till odling och bebyggande efter ansökan upplåtas lägenheter
(kronotorp), som styrelsen finner lämpliga för ändamålet och erforderliga
för tillgodoseende av behovet av arbetskraft på kronans skogar.

2 §.

Vid upplåtelse av kronotorp skola lända till efterrättelse i denna kungörelse
om kronotorp meddelade föreskrifter samt i tillämpliga delar bestämmelserna
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. De ytterligare villkor
för upplåtelse, som kunna finnas erforderliga, bestämmas av domänstyrelsen.

Avtal om upplåtelse skall upprättas skriftligen.

3 $.

Kronotorp upplåtes under nyttjanderätt på femtio år med innehavaren
förbehållen optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens slut.

4 $.

Till kronotorpare må antagas svensk medborgare, som gjort sig känd
för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga goda personliga
förutsättningar för upparbetande och drivande av ett mindre jordbruk.
Företräde skall lämnas skogsarbetare bland ortens befolkning.

Kronotorp må ej upplåtas till den, som redan äger fast egendom av den
storlek, att därå kan födas en familj. Ej heller må till samma sökande
upplåtas mer än ett kronotorp.

5 §.

Innan kronotorp upplåtes, skall noggrann undersökning företagas för utrönande
av, huruvida det för upplåtelse ifrågasatta området innehåller till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

räcklig för odling tjänlig mark samt övriga i 1 och 4 §§ angivna förutsättningar
för upplåtelse äro för handen. Vid undersökningen av odlingsmarken
skall biträda jordbrukskonsulent eller annan person, som domänstyrelsen
prövar därtill kompetent.

I samband med undersökning, som nyss nämnts, skall dels verkställas
utstakning och kartläggning samt beskrivning och värdering av området,
dels ock av den biträdande jordbrukssakkunnige upprättas odlingsplan, omfattande
minst tre hektar av odlingsmarken.

6 $.

1 mom. Till kronotorp skall läggas odlingsbar mark i ett eller högst två
skiften och i regel till en areal av minst fem och högst åtta hektar. Där
sökanden så önskar och förhållandena i övrigt därtill föranleda, må nämnda
areal ökas till högst tio hektar. I undantagsfall må arealen understiga fem
hektar.

Har kronotorpare uppodlat den kronotorpet tillagda odlingsmarken i dess
helhet, må, där så lämpligen kan ske, detsamma tilldelas ytterligare odlingsmark
intill så stor areal, att odlingsmarkens sammanlagda areal bliver
femton hektar. Angående sådan utvidgning av arealen skall skriftligt tilllägg
göras till upplåtelsekontraktet.

Utläggas två eller flera kronotorp intill varandra, skall därvid nödig
hänsyn tagas till möjliggörande av framtida utvidgning av odlingsmarken
på sätt nyss nämnts.

2 mom. Ingår torvmark i odlingsområdet, skola nödiga avloppsdiken
ävensom laggdiken, som möjliggöra odlingsarbetets omedelbara påbörjande*
upptagas genom kronans försorg.

Om kronotorpares rättigheter och skyldigheter under arrendetiden.

7 §.

Under femton år från första upplåtelsen åtnjuter kronotorpare frihet från
erläggande av arrende för kronotorpet, och under samma tid ansvarar
kronan för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å detsamma.

Från och med sextonde året från första upplåtelsen erlägges för kronotorpet
årlig arrendeavgift. Denna bestämmes vid upplåtelsen och sättes till
tre och sex tiondels procent av sammanlagda beloppet av uppburen byggnadshjälp,
varom i 9 § sägs, och den kronotorpet tilldelade odlingsmarkens värde,
vilket ej må beräknas högre än till femtio kronor för hektar. Tillägges
kronotorpet sedermera ytterligare odlingsmark, skall arrendeavgiften höjas
med belopp, som motsvarar tre och sex tiondels procent av samma marks
värde, beräknat på sätt nyss nämnts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

7!)

8 $.

Inom tre år efter första upplåtelsen skall minst en hektar av den kronotorpet
tillagda odlingsmarken vara odlad och färdig till sådd, och skall
likaledes minst en hektar ytterligare uppodlas under var och en av de två
närmast därefter följande treårsperioderna, allt i enlighet med vad vid upplåtelsen
närmare bestämmes i fastställd odlingsplan. Kronotorparen äger
att såsom odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet åtnjuta ett belopp
intill 750 kronor, under iakttagande att högre belopp ej må utgå än den
enligt odlingsplanen beräknade odlingskostnaden och ej i något fall mer än
500 kronor för hektar. Odlingsbidraget utbetalas i mån av arbetets fortgång
på sätt vid upplåtelsen närmare bestämmes.

9 §.

Inom tid, som vid upplåtelsen bestämmes, skall kronotorpare hava å
kronotorpet uppfört bostadshus och uthus i enlighet med vad vid upplåtelsen
närmare avtalats. Tiden må allenast i undantagsfall sättas längre än till
sju år från första upplåtelsen.

Såsom bidrag till nämnda byggnaders uppförande äger kronotorpare åtnjuta
intill 2,000 kronor. I undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro,
må detta belopp höjas, dock högst till 3,000 kronor. Byggnadsbidraget utbetalas
i mån av arbetets fortgång på sätt vid upplåtelsen närmare bestämmes.

10 §.

Kronotorpare äger att från kronans mark erhålla dels efter utsyning behövligt
virke till åbyggnader, som angivas i upplåtelsekontraktet, och till
nödiga hägnader samt gagnvirke till övrigt husbehov, dels ock efter anvisning
erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare dock företrädesvis
av vindfällen, avfall vid avverkningar, torr skog eller sådan skog, som i
anseende till sin beskaffenhet eljest bör för en god skogsvård avverkas.

Därest behov uppkommer av större eller flera åbyggnader än vid upplåtelsen
föreskrivits, äger domänstyrelsen medgiva, att kronotorparen jämväl
för sådant ändamål erhåller nödigt virke från kronans mark. I skriftligt
tillägg till upplåtelsekontraktet skall föreskrivas, huru den nya åbyggnaden
skall vara beskaffad.

Kronotorpare äger rätt att å område av kronans mark, som för ändamålet
anvisas, erhålla nödigt bete för å kronotorpet vinterfödda hästar och nötkreatur;
dock att, när domänstyrelsen så påyrkar, det anvisade området må kunna
utbytas mot annat, samt att i varje fall från bete undantages mark, varå i
skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som av betesrätten skulle lida men.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

12 §.

Kronotorpare äger jakträtt å kronotorpet med undantag beträffande jakten
å älg.

Domänstyrelsen bör i den mån och för den tid, som prövas lämpligen
kunna ske, bereda kronotorpare rätt att utan avgift jaga och fiska inom
visst begränsat område å angränsande kronopark.

13 §.

Kronotorpare skall vara skyldig att företrädesvis i brandstodsbolag för
länet eller i orten, där sådan finnes, för kronans räkning ombesörja och utan
avdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas brandförsäkring till deras fulla i
behörig ordning uppskattade värde med rätt för domänstyrelsen att, där anledning
därtill förekommer, meddela föreskrift såväl om det belopp, varför
försäkring bör sökas, som om den anstalt, där försäkring må äga rum.

Om brandskada inträffar, är kronotorparen skyldig att mot erhållande av
brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att av kronan erhålla fritt virke;
skolande kronan äga uppbära brandskadeersättningen, vilken tillhandahålles
kronotorparen i den mån för byggnadernas återuppförande erfordras.

14 §.

Kronotorpare är skyldig underhålla genom kronans försorg upptagna laggoch
avloppsdiken till den del desamma ligga inom kronotorpets område ävensom,
enligt vad därom vid upplåtelsen bestämmes, utanför kronotorpet
belägna avloppsdiken.

15 §.

Utfartsväg från kronotorpet underhålles av kronotorparen även i fall, där
vägen tillkommit med bidrag från kronans sida.

I underhållet av genom kronans försorg upptagen huvudväg, varigenom
förbindelse med ortens vägnät erhållits, är kronotorpare skyldig deltaga
i den utsträckning och enligt de grunder, varom vid kronotorpets upplåtande
eller vid den vägbyggnaden föregående undersökningen överenskommits.
Kronotorpare må dock ej åläggas underhålla längre sträcka av dylik
huvudväg än tillsammans 300 meter.

16 §.

Kronotorp må icke utan domänstyrelsens medgivande överlåtas.

1 mom. Om kronotorp avträdes till kronan, skall kronotorparen avlämna
detsamma med åbyggnader och odlingar till föreskriven omfattning i fullgott
skick eller ersätta bristen, sådan den vid avträdessyn befinnes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

2 inom. Har kronotorpare vidtagit jordförbättringar utöver vad honom
enligt upplätelseavtalet ålegat eller verkställt överbyggnad, vartill han ägt
erhålla fritt virke, ägo han vid avträdet åtnjuta ersättning därför av kronan.
Avträdes kronotorpet före utgången av femtonde året från första upplåtelsen,
må kronotorparen kunna tillerkännas ytterligare ersättning för sådana
å kronotorpet nedlagda förbättringar, varför han icke kan anses gottgjord
genom av honom åtnjutna förmåner.

Om ny upplåtelse av kronotorp, som avträtts under arrendetiden.

18 §.

Ny upplåtelse av kronotorp, som avträtts till kronan, skall avse återstoden
av den ursprungliga upplåtelsetiden och ske under oförändrade villkor. Beträffande
fullgörandet av den kronotorparen åliggande odlings- och byggnadsskyldighet
må dock vidtagas den jämkning, vartill omständigheterna
skäligen må anses föranleda. Har gottgörelse tillerkänts avträdande kronotorpare
enligt vad i 17 § 2 mom. sagts, må den nye kronotorparen kunna
tillförbindas att gälda beloppet medelst årliga avbetalningar under skälig
tid, högst tio år.

Om inlösen av kronotorp.

19 $.

Sedan kronotorpare fullgjort honom enligt upplåtelsevillkoren åliggande
odlings- och byggnadsskyldighet, äger han på nedan angivna villkor med
äganderätt inlösa kronotorpet jämte erforderlig skogsmark, såvitt kronotorpet
med dylikt skogsmarksområde prövas kunna utan olägenhet avskiljas
från kronoparken.

20 §.

Köpeskillingen för kronotorp bestämmes med hänsyn till värdet å jord
och skog samt uppburet byggnadsbidrag. Därvid skall iakttagas, att värdet
av odlingsmarken sättes till samma belopp, vartill nämnda värde beräknats
vid bestämmande av arrendeavgiften, samt att annan mark och växande
skog åsättas skäligt värde.

Har kronotorpare tillförbundits gälda ersättning, på sätt i andra punkten
av 18 § sägs, skall vad därav återstår oguldet medräknas vid köpeskillingens
bestämmande.

21 $.

Vill kronotorpare inlösa kronotorp, skall skriftlig framställning därom
göras hos domänstyrelsen.

Befinnes ej uppenbart, att kronotorpet med erforderligt skogsmarksområde
icke utan olägenhet kan avskiljas från kronoparken, har domänBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 166 håfl. (Nr 198.)

Kungl. Mai ds proposition Nr 198.

styrelsen att föranstalta om undersökning av kronotorpet för utrönande av
huruvida kronotorparen fullgjort honom enligt upplåtelsevillkoren åliggande
odlings- och byggnadsskyldighet. Där så från någondera sidan påkallas,
skall sådan undersökning företagas i den ordning, som beträffande syn är
föreskriven i 2 kap. 11 och 12 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom;
och gälle i dylikt fall jämväl i övrigt i tillämpliga delar vad i nämnda
lagrum stadgas.

Befinnes att föreskrivna odlings- och byggnadsarbeten blivit fullgjorda,
skall domänstyrelsen ombesörja, att till kronotorpet föreslås lämpligt skogsmarksområde,
därvid vederbörande lantmätare skall biträda, samt att kronotorpet
värderas efter de i 20 § angivna grunder.

22 §.

Sedan på sätt i 21 § omförmäles förslag till lämpligt område för kronotorp
upprättats samt värdering skett, skall domänstyrelsen med eget utlåtande
underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

23 §.

Beslutar Kungl. Maj:t, att inlösen må äga rum, skall domänstyrelsen med
kronotorparen upprätta köpekontrakt angående försäljningen. I kontraktet
skola intagas samtliga villkor för köpet.

24 $.

Där köpeskillingen för kronotorp icke erlägges kontant vid köpets avslutande,
delas densamma i två lika stora delar, en amorteringsdel och en
stående del.

Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden,
en annuitet av sex procent, varvid såsom ränta räknas tre och sex tiondels
procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.

Å den stående delen betalas ränta efter tre och sex tiondels procent, intill
dess jämväl denna del tillfullo inbetalts. Densamma skall vara gulden senast
inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Det står köpare fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess helhet
jämte upplupna räntor samt att göra de ytterligare avbetalningar han önskar,
dock företrädesvis å den stående delen.

Annuitet erlägges i den ordning, som av domänstyrelsen vid köpet närmare
bestämmes.

25 §.

Erlägges köpeskillingen genom avbetalningar, skall kronotorpets ägare,
intill dess köpeskillingen i sin helhet guldits, hålla de byggnader, som vid
tiden för köpet finnas å egendomen och äro nödiga för fastighetens bruk,
så ock därå växande värdefull skog brandförsäkrade till fulla värdet. Årligen
skall till domänstyrelsen insändas bevis, att brandförsäkringen vidmakthålles.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

26 §.

Innan köpeskillingen blivit till fullo gulden, vare ej ägaren tillåtet att
utan domänstyrelsens medgivande bedriva annan avverkning av kronotorpets
skog än som med tillämpning av en ändamålsenlig hushållning kan anses
erforderlig för kronotorpets behov. Medgivande, som nyss nämnts, må givas
allenast, såframt därigenom kronans säkerhet till betalning icke märkligen
minskas.

27 %.

Vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta skall, där domänstyrelsen
det påfordrar, genast vara till betalning förfallet:

a) om föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras;

b) om ägaren åsidosätter sin skyldighet att hava byggnader och skog
brandförsäkrade;

c) om kronotorpet genom vanvård eller annorledes så försämras, att
kronans säkerhet till betalning märkligen minskas, eller avverkning av därå
växande skog bedrives i strid mot vad i 26 § stadgas; samt

d) om kronotorpet helt eller delvis överlåtes å någon, som ej äger del
i detsamma och ej är ägarens make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande
led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomling.

I fall, som under d) nämnts, må domänstyrelsen dock, där skäl därtill äro,
medgiva den nya ägaren att övertaga betalningsansvaret för ogulden köpeskilling
på oförändrade villkor.

28 $.

Som säkerhet för ogulden del av köpeskillingen skall kronotorpare avlämna
skuldförbindelse, avfattad i överensstämmelse med vad i 24—27 §§
föreskrivits och försedd med inteckningsmedgivande.

29 §.

Vid försäljning av kronotorp skola göras erforderliga förbehåll om servitut
till förmån för såväl kronoparken eller därå belägen fastighet som kronotorpet.

Sålunda skall å ena sidan i allmänhet ägaren av kronotorpet förpliktas
tåla, att väg för utforsling av virke från kronoparken tages över detsamma
och att däröver till förmån för kronoparken eller därå belägen fastighet
dragés elektrisk ledning, allt dock mot ersättning för skada, som må vållas
vid servitutets utövande. Vidare skall förbehåll göras om skyldighet för
ägaren av kronotorpet att underhålla väg.

Å andra sidan skall ägaren av kronotorpet, om och i den mån så finnes
nödigt, tillerkännas rätt att å kronoparken efter anvisning årligen taga viss
myckenhet husbehovsvirke och bränsle samt att å angivna platser å krono -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.

parken taga grus, sand, torv och lera till husbehov samt för fullgörande
av honom åliggande skyldighet att underhålla väg.

SO §.

Sedan köpekontrakt upprättats, skall domänstyrelsen ombesörja, att det
försålda kronotorpet på kronans bekostnad genom avstyckning utbrytes från
kronoparken, samt att lagfart meddelas å köpet på köparens bekostnad.
Domänstyrelsen har jämväl att ombesörja, att inteckning fastställes till
säkerhet för utfärdad skuldförbindelse och beståndet av servitut, varom förbehåll
gjorts till förmån för kronoparken eller därå belägen fastighet, samt
att för skuldförbindelsen meddelad inteckning förnyas.

Om skogstorp och odlingslägenheter.

31 §.

Innehavare av skogstorp, som upplåtits antingen enligt brevet den 29 maj
1891 (nr 29) till domänstyrelsen angående upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparker i Norrbottens län eller enligt kungörelsen den 27 maj 1904
(nr 21 s. 4) angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens
och Norrbottens län och sedermera erhållits på arrende på 50 år, så ock
innehavare av odlingslägenhet, som upplåtits enligt kungörelsen den 18 juni
1909 (nr 69) angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och
överloppsmarker i de sex nordligaste länen, må under förutsättning, att lägenheten
i befintligt skick eller efter företagen utvidgning, varom i 32 § sägs,
är lämplig för jordbruksändamål samt på de villkor i övrigt, som i varje
särskilt fall föreskrivas, komma i åtnjutande av förmån, som avses i 32—35 §§.

För utrönande av huruvida lägenhet är lämplig för jordbruksändamål,
skall, där så finnes erforderligt, besiktning företagas å lägenheten, därvid
skall biträda jordbrukskonsulent eller annan person, som domänstyrelsen
prövar därtill kompetent.

32 §.

Föreligger behov av utvidgning av skogstorp eller odlingslägenhet tilldelad
odlingsmark, må, där så lämpligen kan ske, efter domänstyrelsens prövning
till lägenheten läggas ytterligare odlingsmark. När synnerliga skäl
ej föreligga, må den sammanlagda arealen av odlingsmarken icke överstiga
tio hektar, och må arealen ej i något fall ökas utöver femton hektar.

Angående sådan utvidgning av arealen skall skriftligt tillägg göras till
upplåtelsekontraktet. Lägenhetsinnehavaren skall därvid tillförbindas att
erlägga den höjning i den årliga arrendeavgiften, som motsvarar tre och
sex tiondels procent av tillskottsjordens värde, vilket dock ej må sättas
högre än till tjugu kronor för hektar.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 198.

33 §.

För nyodling, som å skogstorp eller odlingslägenhet påbörjas efter den 30
juni 1929 och verkställes enligt godkänd plan, må lägenhetens innehavare
— utöver honom enligt äldre bestämmelser rörande skogstorp eller odlingslägenheter
tillkommande odlingshjälp — efter domänstyrelsens prövning erhålla
odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet å belopp intill 500 kronor.
Därvid skall dock iakttagas, att bidrag till odlingsarbetet ej må utgå med
så högt belopp, att bidraget jämte odlingshjälp, som enligt nyssnämnda bestämmelser
må tillkomma lägenhetsinnehavaren för samma odlingsarbete,
överstiger vare sig den enligt odlingsplanen beräknade kostnaden eller 500
kronor för hektar. Odlingsbidraget utbetalas i mån av odlingsarbetets fortgång.

34 §.

Äro åbyggnaderna å skogstorp eller odlingslägenhet i väsentlig grad bristfälliga,
må lägenhetens innehavare för iståndsättande av desamma eller uppförande
av nya byggnader efter domänstyrelsens prövning erhålla byggnadsbidrag
intill så stort belopp, att detsamma jämte statsbidrag, som enligt
äldre bestämmelser rörande skogstorp eller odlingslägenheter utlämnats till
byggnadsarbete, uppgår till 2,000 kronor eller i undantagsfall, när synnerliga
skäl därtill äro, till 3,000 kronor.

I tillägg till upplåtelsekontraktet skola föreskrifter lämnas om de arbeten,
som skola utföras, och om den tid, högst 3 år, inom vilka arbetena skola
vara slutförda. Lägenhetsinnehavaren skall därjämte tillförbindas vidkännas
den höjning i den årliga arrendeavgiften, som motsvarar tre och sex
tiondels procent av uppburet byggnadsbidrag.

Byggnadsbidrag utbetalas i mån av arbetets fortgång.

35 §.

Om inlösen av skogstorp och odlingslägenhet skall i tillämpliga delar gälla
vad ovan är stadgat beträffande inlösen av kronotorp. I fråga om beräkningen
av köpeskillingen för skogstorp och odlingslägenhet skall dock iakttagas,
att hänsyn tages till dels uppburet statsbidrag dels ock värdet av jord
och skog samt kronan tillhörig byggnad, som vid upplåtelsen må hava funnits
å lägenheten, enligt följande grunder:

a) att i köpeskillingen inräknas statsbidrag, till vilket enligt arrendevillkoren
hänsyn tagits vid beräknande av arrendeavgiften för lägenheten;

b) att värdet av odlingsmarken sättes till samma belopp, vartill nämnda
värde beräknats vid bestämmande av arrendeavgiften för lägenheten;

c) att annan mark och växande skog åsättas skäligt värde; och

d) att där lägenheten vid tiden för upplåtandet var bebyggd med kronan
tillhörigt hus, priset därför sättes till dess värde vid nämnda tid, dock att
rotvärdet å det för byggnaden använda virket ej må medräknas.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 106 höft. (Nr 198.) 7

Kungl. Maj:is proposition Nr 19B.

Särskilda bestämmelser.

36 §.

Åtgärder, som i 5 § avses, besiktning, varom i 31 § sägs, samt upprättande
av odlingsplan, som i 33 § omförmäles, verkställas utan kostnader för
sökanden.

37 $.

Domänstyrelsen äger meddela de närmare föreskrifter, som kunna finnas
erforderliga för tillämpningen av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1929, från och med vilken
dag vidare upplåtande av nya lägenheter på grund av kungörelsen den
18 juni 1909 (nr 69) angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen icke må äga rum.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1029.