Kungl. Maj:ts proposition nr 198 (Proposition 1927:198)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Nr 198.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
utlännings rätt att här i riket vistas; given Stockholms
slott den 11 mars 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas.

Under Hans Maj:ts

Min allernadigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sand.

170 käft. (Nr 198.)

Kungl. Mq,j:ts proposition nr 198.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §■

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan
legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom
pass.

Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd med
påteckning av svensk myndighet (visering).

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet, varför jämlikt 13 eller 14 §
kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,
så framt denna icke är försedd med visering, som i 13 § sägs.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig
hos polismyndighet i den ort, dit han från utlandet först anländer. Därvid
skall han uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela de upplysningar
polismyndigheten begär. År legitimationshandlingen ej försedd med visering
eller bevis om arbetstillstånd, skall han ock meddela skriftlig uppgift enligt
fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §■

Utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med legitimationshandling,
som i 1 § sägs.

5§.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande
må finnas nödiga, meddelar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

6 §-

Det aligger utlänning att pa kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet
för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så
ock att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal uppvisa
sin legitimationshandling.

7 §''

över tre manader äger utlänning icke uppehålla sig här i riket utan särskilt
tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäller.

8 §-

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av Konungens
befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig
utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §.

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande
förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §•

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden
därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse,
skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till
längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §‘

över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han hos polismyndighet i den ort,
där han lämnar riket, personligen uppvisa sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga
eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre
för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

Kungl. Mai :ts proposition nr 198.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej Heller här i riket utöva verksamhet, som
föranledes av tjänsteanställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande,
med mindre för honom gäller visering, som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om verksamhet, som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående arbetstillstånd skall yttrande avgivas av Konungens befallningshavande
i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig
utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering.
Där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda
omständigheter föreligga, skall socialstyrelsen tillika inhämta utlåtande från
offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas;
tillika bör, när skäl därtill äro, sammanslutningar av arbetsgivare
eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga lämnas tillfälle att uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

16 §.

Yad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut
rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

18 §.

Över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

19 §•

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att
söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan
vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas
av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka
sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här
ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är
känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att
utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig
verksamhet, da ma ock avvisning ske som nyss sagts.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk
medborgare, men vilkens medborgarskap genom vistelse utomlands eller eljest
gått förlorat; dock att den, som vunnit medborgarskap i annat land, må avvisas
på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

20 §.

Återvänder utlänning, som blivit härifrån utvisad, utan att han därtill erhållit
Konungens tillstånd, där sådant erfordras, må han vid ankomsten till
riket avvisas av polismyndighet.

21 §.

Utlänning ma vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet
avvisas,

om han ej är försedd med legitimationshandling, som i 1 § sägs,

om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med bevis
eller visering, som i 2 § sägs, eller

om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav,
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

22 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt
besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl
innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra
klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens befallningshavande
anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens
befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked angående
avvisningen tillställdes klaganden; denne likväl obetaget att på eget
äventyr i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären sa
tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

23 §.

Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande infordra
polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,
som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där
detsamma icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande
snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

24 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg
föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit
ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset
eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas
eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, må intill dess sådant kan ske, utlänningen
tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling, som i 1 § sägs, eller kvarbliver han
efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava
sökt förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning
avslagits, att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss
kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall
polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande,
som må förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på
Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda
skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

26 §.

Konungens befallningshavande må jämväl, då särskilda skäl därtill äro, förordna
om förpassning ur riket av utlänning, som i annat avseende än varom i 25 §
är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i eller med stöd av denna
lag är föreskrivet eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest
i ansökningsärende, varom i eller med stöd av denna lag är stadgat, mot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum,
skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt
till längden av den tid, han vistats här i riket.

Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på
grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konungens
befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,
må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom
ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

27 §.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall innehålla de skäl, å vilka
beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva till

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet,
samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,
skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

28 §.

Har beslut meddelats om utlännings förpassning ur riket, må denne, där han
så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet avkunnades för honom
eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom, inför Konungens befallningshavande
eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde
avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som
ej avgivits inför Konungens befallningshavande, skall denne ofördröjligen
underrättas.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

29 §.

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola
förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det
beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs
honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Könungen ställda
besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, bésvären må inom tid, Som
nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är
pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens
befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan, jämte
eget utlåtande Och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet.

30 §.

Har omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,
inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet
gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes
försorg bringas till verkställighet.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda
skäl, såsom att landet är avlägset eller han där sannolikt skulle tilltalas
eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till sitt
hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han
inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,
eller han utvisats från det landet.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall
Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Konungens befallningshavande ma meddela förordnande om utvisning från
riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock
den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande
av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande
av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylik
handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av
brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning i
andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel eller för
det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande
idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under sex
månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans
vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock
att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 32 § sägs, i ärendet
hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straff blivit
frigiven;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag
om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas
till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,
han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i denna
paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast
förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,
där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, är särskilt
stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 31 § sägs, skall
Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så snart ske
kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där
utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt,
förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas av
tillsyningsmannen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,
skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda honom.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande.
Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt
frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta, ärendet
hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att, där till utvisning
dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på
grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande.
Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten
taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen
underrätta Konungens befallningshavande.

34 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,
vid äventyr, som i 41 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till
riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna vad
utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa
honom skriftligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall
utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes
utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag ävensom
i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas om
utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att därvid
ej skall gälla bestämmelsen i 30 § första stycket och att vid klagan, som här
avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

36 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.
Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör
i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga
om sådant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna
därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott.

37 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning
jämlikt 36 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom gorå anmälan
hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna
därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

38 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som i eller med stöd av
denna lag är föreskriven, straffes med böter från och med tio till och med fem
hundra kronor.

Överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med
böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

Till ''enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin
tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

39 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varonl i 25 och 38 §§ är fråga att
ställa sig till efterrättelse vad i eller med stöd av denna lag är föreskrivet,
straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende, varom i eller med stöd av denna
lag är stadgat, straffes likaledes med böter från och med tio till och med fem
tusen kronor.

40 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling,
som i 1 § sägs, straffes med böter från och med tio till och
med fem tusen kronor.

41 §.

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt utan att han därtill erhållit
Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst
sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras
ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 30 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstankes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall
tagas i häkte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

42 §.

Den, som under tid, då lian är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles
i 38—40 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när lian därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

43 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse, som i 38—40 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdomstol,
därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där
sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal
jämlikt 41 § anhängiggöres vid allmän domstol.

44 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

8 KÅP.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 41 §
sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

46 §.

Har utlänning, varom i 19—21 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och
voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att
utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,
befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom
till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger
rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder till
nämnda land.

47 §.

Den, som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin
tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund
därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta
statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska ort,
dit han sändes.

48 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande
särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar,
så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

49 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller
eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen
med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket
eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som
må finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

50 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära
tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna
lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter
Konungen meddelar.
tu ■

51 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor, som prövas nödiga, i visst
fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag
från stadgandena i 1—4, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton
år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket personligen anmäla
sig hos polismyndighet och meddela de upplysningar polismyndigheten begär
samt att arbetsanställning ej må utan arbetstillstånd innehavas utöver tre månader
från ankomsten.

52 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras
för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning,
förpassning ur riket eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,
därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående
förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgande^
vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma lag
och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande ådömande av ansvar för
förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928. Därest jämlikt 25 § kungörel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

sen den 4 september 1926 (nr 411) anledning till utlännings utvisning uppkommit
under nämnda kungörelses giltighetstid, må i händelse av inskridande
först efter den 1 januari 1928 förpassning av utlänningen ur riket vidtagas,
såvida förutsättningar, motsvarande de i 26 § angivna, äro för handen.

Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författning,
skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppehållsbok
och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.
över socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är fråga,
må klagan ej föras.

Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad 1927 och erfordras
enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes icke visering
eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet att vara försedd
med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan utlänning.
Skedde inresan efter utgången av februari månad 1927, äger utlänningen utan
hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket till den 1 april 1928.

Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan att
enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han anses
hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Förordningen
den 21
september
1860 om
upphävande
av skyldigheten
för
resande att
vara f örsedda
med
pass.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social- och handelsdepartementen anför tillförordnade chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Gärde:

»Rätten för utlänningar att inkomma i Sverige och att där uppehålla sig
regleras för närvarande väsentligen av lagen den 14 september 1914 (nr 196)
angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas samt vissa av
Kungl. Maj:t med stöd av bestämmelse i denna lag utfärdade föreskrifter angående
övervakande av utlänningar vid deras ankomst till riket och under deras
uppehåll härstädes. Av skäl, som i det följande komma att framläggas,
har jag funnit frågan om en fullständigare lagstiftning för ordnande av åtskilliga
med immigrationen från utlandet sammanhängande förhållanden nu
böra upptagas till prövning. Innan jag övergår till redogörelse för det förslag,
jag för detta ändamål låtit utarbeta inom justitiedepartementet, anhåller
jag få lämna en översikt av de hos oss gällande bestämmelserna på området.

Under årtiondena närmast före världskriget rådde i regel fullständigt fritt
folkutbyte mellan alla civiliserade länder. I Europa torde passtvång hava
förekommit endast för resande till Ryssland. För Sveriges del hade det genom
vissa under de första årtiondena av 1800-talet utfärdade författningar
reglerade passväsendet avskaffats genom förordningen den 21 september
1860 (nr 34 sid. 1) om upphävande av skyldigheten för resande att vara
försedda med pass. I ingressen till denna förordning uttalades, att dittills
gällande föreskrifter angående pass för resande visat sig mindre lämpliga i den
mån kommunikationsmedlen lättats samt att den polisuppsikt, som med berörda
föreskrifter varit avsedd men endast ofullständigt vunnits, syntes under rikets
dåvarande inre och yttre trygghet kunna i allmänhet umbäras. Genom denna
förordning infördes alltså passfrihet i vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Intill tiden för ikraftträdandet av 1914 års lag gällde i fråga om utlännin- Lagstiftare
rätt att inkomma och vistas i Sverige en mycket knapphändig lagstiftning, ^en%intill
Frånsett de stadganden, som hade avseende å utlännings rätt att här i riket 1915.
besitta fast egendom eller att idka näring m. m., jämte därmed sammanhängande
bestämmelser, reglerades hithörande förhållanden huvudsakligen av stadgandena
i kungörelsen den 16 april 1861 (nr 27 sid. 3) i anledning av en med Ryssland
den 27/i5 december 1860 avslutad konvention angående ömsesidigt återsändande
av lösdrivare, tiggare och förbrytare samt vidare av bestämmelserna i
cirkuläret den 28 maj 1886 (nr 33) angående behandlingen av utlänningar, vilka
här i riket beträdas med lösdriveri, ävensom i cirkuläret den 27 april 1906 angående
viss anmälningsskyldighet för främlingar m. in. Sistnämnda cirkulär
hade utfärdats ''med hänsyn därtill att under de senaste månaderna ett större
antal personer i följd av tilldragelserna i ryska riket därifrån begivit sig hit
till landet’.

Emellertid anhöll riksdagen, med föranledande av en i första kammaren Riksdagens
vid 1907 års riksdag av herr P. E. Lithander väckt motion (nr 25), däri fram- skr™el
hållits farorna i ekonomiskt, moraliskt, socialt och politiskt hänseende av den 1907.
pågående invandringen osterifrån, i skrivelse den 20 mars 1907 (nr 33),
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser, varigenom för landet skadlig invandring, så
vitt möjligt, skulle kunna hindras samt i övrigt utlänningars inflyttning
och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas. I denna riksdagsskrivelse
anfördes, bland annat: Under de senare åren hade invandringen

av utlänningar antagit ganska avsevärda dimensioner. Otvivelaktigt kunde
denna immigration vara förbunden med vissa olägenheter. Många invandrande
utlänningar sökte förvärva sitt uppehälle genom utövande av illojal affärsverksamhet.
Arbetssökande utlänningar kunde obehörigen bidraga till att
försämra svenska arbetares utsikt till förvärv. De, som invandrade, torde i
månget fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna. I fråga om uppsikt över inkomna
utlänningars verksamhet samt polismyndigheternas befogenhet i detta
hänseende funnes inga andra bestämmelser än de tämligen knapphändiga föreskrifterna
i cirkuläret den 27 april 1906. Dessa i administrativ väg utfärdade
föreskrifter vore ingalunda tillfyllestgörande och bestämmelser saknades
om befogenhet för polismyndighet att, då skäl därtill kunde finnas, vägra tillträde
för utlänning. Av det sålunda anförda funne riksdagen det framgå, att
ett tillfredsställande ordnande av invandringen vore en betydelsefull angelägenhet
för lagstiftningen. Ej heller syntes principiella betänkligheter möta mot
en dylik lagstiftning. Emellertid funne riksdagen det uppenbart, att vid en
dylik lagstiftning den största varsamhet iakttoges, så att icke den internationella
samfärdseln hindrades och försvårades eller dugande och behövliga arbetskrafter
avhölles från användning inom landet.

I sin till 1910 års riksdag avgivna ämbctsberättelse hemställde justitieom- ■Imtitieombudsmannen,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att nenTfram Kungl.

Maj :t måtte föranstalta om utredning rörande grunderna för och för - stöttning till

1910 ars
riksdag.

Eungl. Maj:ts proposition nr 198.

farandet vid utvisning ur riket av utlänningar ävensom beträffande därmed
sammanhängande frågor samt därefter för riksdagen framlägga förslag till
de lagbestämmelser uti ifrågavarande ämnen, vartill utredningen kunde giva
anledning. Justitieombudsmannens berörda framställning, som väl närmast
föranletts av behovet att genom uttryckliga lagbestämmelser bereda tillfredsställande
rättsskydd för den enskilde, åsyftade emellertid samtidigt att tillgodose
det allmännas intresse och säkerhet med avseende å villkoren för utlännings
tillträde till och vistande inom riket. Härutinnan anförde justitieombudsmannen,
bland annat: Varje självständig stat måste anses berättigad att utvisa
utlänningar, som dit inkommit. I Sverige saknades emellertid så gott som fullständigt
lagbestämmelser, som normerade de grunder, efter vilka uti förevarande
avseende skulle förfaras, och som angåve de former, vilka därvid borde iakttagas.
Det syntes därför vara av vikt, att en lagstiftning komme till stånd på
det angivna området. Otvivelaktigt mötte stora svårigheter att i en lag exakt
angiva de förutsättningar, under vilka utvisning finge äga rum. I flera fall
kunde visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande utlänningar,
som trots förbud berett sig tillträde till svenskt område eller som gjort
sig skyldiga till vissa förbrytelser. Klart vore emellertid, att staten icke kunde
avstå från sin rätt att utvisa utlänningar, som genom åtgärder, vilka icke kunde
rubriceras under någon viss straff lagsbestämmelse, äventyrade statens säkerhet
inåt eller utåt. I vissa fall måste därvid en diskretionär prövningsrätt lämnas
vederbörande myndighet. Vid en lagstiftning av angivet slag borde behandlas
icke blott förutsättningarna för utvisning och förfarandet därvid utan även
frågan om rätten för utlänningar att erhålla tillträde till eller vistas å svenskt
område.

Lagutskottet hemställde, att framställningen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot
andra kammaren, med avslag å samma hemställan, biföll en reservation, däri
yrkats bifall till justitieombudsmannens framställning. Frågan hade härmed
förfallit vid 1910 års riksdag.

1911 års lagförslag
rörande
tillsyn
å utlänningar
i
riket.

Sedan överståthållarämbetet, länsstyrelserna och kommerskollegium avgivit
infordrade yttranden över 1907 års riksdagsskrivelse, utarbetades inom civildepartementet
ett ''förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket’, varvid
även togs hänsyn till vad i justitieombudsmannens framställning anförts. Detta
förslag innehöll bestämmelser om anmälningsskyldighet för vissa till riket ankommande
utlänningar, om avvisning av vissa icke önskvärda invandrare samt
om utvisning från riket av redan inkomna utlänningar.

I fråga om anmälningsskyldigheten var enligt förslaget huvudregeln, att utlänning,
som inkommit till riket i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta
sig, skulle inom viss kort tid hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst
och därvid lämna vissa uppgifter angående sin person. Om polismyndigheten
icke funne anledning föreligga till utlännings avlägsnande från riket,
skulle för utlänningen utfärdas en uppehållsbok, upptagande nyssnämnda uppgifter.
Vid ombyte av boningsort inom riket skulle uppehållsboken uppvisas för
vederbörande myndigheter. I boken skulle i vissa fall ske anteckning, därest

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

utlänningen ådömdes straff. Bestämmelserna om utlännings anmälningsskyldighet
kompletterades av föreskrift om skyldighet för den, som hyste utlänning,
att därom göra anmälan hos polismyndighet. Uraktlåtenhet att göra
anmälan eller att uppvisa uppehållsbok medförde bötesstraff. Likaledes medförde
vid anmälan mot bättre vetande lämnad oriktig uppgift dylikt straff.
Nu omförmälda stadganden voro upptagna i förslagets första kapitel. I förslagets
29 § tillädes Konungen befogenhet att, där särskilda omständigheter
sådant påkallade, ifråga om utlänning, som inkomme från visst land eller till
viss del av riket, förordna om vissa skärpningar av den allmänna anmälningsskyldigheten,
bland annat därutinnan, att utlänningen skulle förete fullständiga
legitimationshandlingar vid äventyr av avvisning från riket. Enligt 30 §
skulle Konungen, där sådant för rikets försvar prövades erforderligt, ifråga
om vissa områden äga anordna en särskild anmälningsprocedur. Slutligen
agde jämlikt 31 § Konungen i händelse av krig eller fara för krig att utan
.under av den föreslagna lagens bestämmelser utfärda de föreskrifter, som för
utlänningars övervakande erfordrades.

Rörande avvisning stadgades i förslaget, att polismyndighet i gränsort eller
hamn skulle omedelbart avvisa utländska zigenare ävensom envar utlänning,
som kunde antagas hava för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande o. d.

Beträffande utvisning föreskrevs, att Konungens befallningshavande ägde
förordna om utvisning av vissa utlänningar, nämligen zigenare, bettlare, lösdrivare
och andra medellösa; den, som inom riket underginge eller inom loppet av
de närmast förflutna fem åren undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff,
så vitt brottets beskaffenhet eller hans vandel i övrigt föranledde till antagande,
att fara av hans vistelse i riket kunde uppstå för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet; den, som inom tid, som nyss sagts, utom'' riket undergått
visst svarare frihetsstraff, så vitt fara, såsom nyss sagts, kunde antagas uppstå,
den, som under vissa förhallanden dömts för olaga handel; och slutligen
den, som i avsikt att undandraga sig polisuppsikt uraktlåtit föreskriven anmälan,
och den, som vid anmälan lämnat medvetet oriktig uppgift. Därjämte
tillerkändes Konungen befogenhet att, där sådant för rikets inre eller yttre
säkerhet eller med hänsyn till allmän ordning eller sedlighet eller eljest i allmänt
intresse syntes påkallat, utvisa här varande utlänning.

Vidare stadgades under vissa omständigheter skyldighet för arbetsgivare att
ersätta kostnaden för befordrande ur riket av utvisad utländsk arbetare, som
av arbetsgivaren införskaffats.

I fråga om detta lagförslag framställde lagrådet vid sin granskning åtskilliga
anmärkningar. Beträffande anmälningsskyldigheten och övriga kontrollbestämmelser
framhöll lagrådet, att det vore förenat med nära nog oövervinneliga
svårigheter att fa till stånd en fullt tillfredsställande anordning härutinnan.
Det kunde nämligen icke, åtminstone under normala förhållanden,
ifrågasättas att göra den föreslagna kontrollen allmän och således utsträcka
densamma till alla i riket inkommande utlänningar. Hur man än avfattade
kontrollbestämmelserna, kunde det under sadana förhållanden icke undvikas,
att dessa komme att drabba en stor mängd utlänningar, med avseende å vilka

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. Ilo höft. (Nr 198.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

särskild uppsikt icke vore erforderlig, men däremot icke bleve tillämpliga måhända
just i sådana fall, där uppsikt framför allt vore påkallad. I avseende
å möjligheten att kontrollera själva invandringen torde ej heller något nämnvärt
gagn vara att förvänta av dylika bestämmelser. På grund härav hemställdes,
att bestämmelserna om anmälningsskyldighet måtte utgå. Emellertid
kunde omständigheter inträffa, som kunde göra det erforderligt att anordna
särskild uppsikt över utlänningar, vilka inkomme från visst land eller till viss
del av riket. Med hänsyn till sådana fall syntes det vara tillräckligt, att åt
Kungl. Maj :t inrymdes rätt att förordna om de kontrollbestämmelser, som
kunde finnas erforderliga. Bestämmelserna i första kapitlet och 29 § synteo
därför böra ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för Kungl.
Maj :t, vilket stadgande borde inbegripa jämväl de fall, som förutsattes i 30 och
31 §§. Denna kontroll skulle kunna smidigare än som genom lagfästa regler
vore möjligt anpassas efter det verkliga behovet, vilket i förhållande till särskilda
länders medborgare gjorde sig gällande tid efter annan med olika styrka.

Med anledning av dessa anmärkningar blev förslaget omarbetat sålunda,
att första kapitlet uteslöts samt i stället för detta kapitel och förslagets 29 31

§§ upptogs en ny paragraf, enligt vilken Konungen tillädes befogenhet att, i
händelse av krig eller fara för krig eller där sadant för rikets försvar eller
eljest på grund av särskilda omständigheter prövades erforderligt, meddela
nödiga kontrollföreskrifter. Det sålunda omarbetade förslaget blev under rubrik
''förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas
genom proposition nr 42 förelagt 1913 års riksdag. I denna proposition anförde
departementschefen, bland annat, att det icke läte sig göra att i en lagstiftning
av förevarande art reglera frågan om utländsk arbetskrafts användande inom
landet och villkoren därför.

I en med anledning av denna proposition i första kammaren av herr Steffen
väckt motion (nr 108) hemställdes, att avvisningsrätt matte stadgas även be
träffande utlänningar, tillhörande arbetsklassen, vilkas vistelse i vart land
uppenbarligen kunde obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares
utsikt till förvärv.

Lagutskottet yttrade i utlåtande nr 38, bland annat, att utskottet icke för
sin del ansett det vara slutgiltigt utrett, att föreskrifter om kontroll å utlänningar,
som i riket inkomme, och en för sadant ändamål anordnad anmälningsskyldighet
kunde utan olägenhet undvaras. Det syntes utskottet uppenbart,
att det för vinnande av en effektiv lagstiftning av ifrågavarande art vore
nödigt, att myndigheterna bereddes tillfälle att halla reda pa hit ankommande
utlänningar och öva kontroll över deras uppehållsort och deras förehavande i
landet. Det ändamål, som en sådan lagstiftning huvudsakligen avsåge att
tjäna, nämligen att utgöra ett behövligt stöd för myndigheterna vid ingripande
mot skadliga utländska element, kunde enligt utskottets mening icke på ett
tillfredsställande sätt vinnas genom överlåtande åt Kungl. Maj:t att på administrativ
väg anordna en anmälningsskyldighet, där sadant pa grund av sär
skilda omständigheter prövades erforderligt. Beträffande berörda motion

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

funne utskottet densamma angå ett ämne, som ej vore avsett att regleras genom
förevarande lagstiftning. På grund av vad utskottet sålunda och i övrigt
anfört hemställde utskottet, att riksdagen matte med förklarande, att propositionen
icke kunde bifallas, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt
för riksdagen framlägga nytt förslag i ämnet. Andra kammaren biföll utskottets
hemställan, under det att första kammaren med utelämnande av motiveringen
godkände det slut, utlåtandet innehöll. Om beslutet avläts skrivelse den
28 maj 1913 (nr 163).

Till 1914 års senare riksdag avlämnades genom proposition nr 55 ett nytt
förslag i ämnet. Ej heller i detta förslag funnos upptagna några kontrollbestämmelser.
Departementschefen förklarade sig anse, att praktiskt värde av en
dylik kontroll kunde vinnas endast genom systemet med passtvång. Emellertid
kunde det, enligt departementschefens förmenande, icke komma i fråga att i vårt
land såsom en för normala förhallanden gällande ordning återinföra det för
mer än ett halvt århundrade sedan avskaffade passtvånget. Som det emellertid
på grund av särskilda omständigheter kunde bliva erforderligt att anordna
särskild uppsikt över vissa utlänningar, hade ett stadgande om rätt för Kungl.
Maj :t att under sådana förhållanden meddela erforderliga kontrollföreskrifter
upptagits jämväl i detta förslag. Någon bestämmelse om arbetsgivares ersättningsskyldighet
i fråga om kostnaderna för utvisning av utländsk arbetare hade
däremot ej influtit i förslaget. Reglerandet av denna detalj av det omfattande
och svårlösta spörsmålet om arbetsgivares ansvarighet för utländska arbetare,
som han till riket införskaffat, borde, enligt departementschefens mening, anstå
för att upptagas tillika med den nämnda större frågan, när denna ansåges
mogen att lösas i ett sammanhang.

Lagrådet hade i fråga om anmälningsskyldigheten anslutit sig till departementschefens
uppfattning, under uttalande att, därest man ville försäkra sig om
en verklig kontroll, man dreves tillbaka till passtvånget, vars återinförande
för normala förhållanden väl icke kunde på allvar ifrågasättas.

I ämnet väcktes inom andra kammaren av herr Persson i Norrköping en motion
(nr 217) av enahanda innebörd som den vid föregående riksdag inom första
kammaren väckta motionen.

Lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 17 förslaget med vissa ändringar,
varjämte utskottet i anledning av motionen hemställde om skrivelse till Kung],
Maj :t med anhållan om utredning, huruvida och på vad sätt bestämmelser
kunde meddelas till reglering av sådana utländska arbetares vistelse här i riket,
vilka hit inkomme huvudsakligen i anledning av här inträffande arbetsinställelse
eller vilkas härvaro kunde vara ägnad att väsentligen försämra svenska arbetares
förvärvsmöjligheter, samt om framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Emot utlåtandet avgåvos flera reservationer
i olika avseenden.

Sedan kamrarna i vissa hänseenden stannat i skiljaktiga beslut beträffande
särskilda stadganden i den föreslagna lagen, godkändes ett av lagutskottet avgivet
sammanjämkningsförslag. Utskottets hemställan om skrivelse angående

1914 års
riksdag.

Kungl. May.ts proposition nr 198.

utredning av omförmälda spörsmål om den utländska arbetskraften förföll

på grund av första kammarens avslag.

Emellertid beslöt riksdagen i anledning av annan vid samma riksdag föreliggande
motion att i skrivelse den 29 augusti 1914 (nr 222) hos Kungl. Maj:t
anhålla om dels utredning, huruvida och under vilken form utlänningar, som i
Sverige åtoge sig eller utförde arbete utan att enligt hittills gällande föreskrifter
vara här i landet underkastade inkomstbevillning eller bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, borde aläggas skatteplikt till stat och
kommun, dels utredning, huruvida och i vilken form en förordning, som reglerade
dessa arbetares vistelse i riket vore behövlig, samt framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

L den ’ Den 14 september 1914 utfärdades i enlighet med riksdagens beslut lag (nr
14 septem- 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. Lagen trädannrförbud
de i kraft, 18 § den 16 september 1914 och i övrigt den 1 maj 1915. Denna
för vissa ut- Jag> g0m ännu oförändrad gäller, upptager i första kapitlet stadganden om avlattmharai
visning av utlänning, som till riket ankommer, och i andra kapitlet föreskrifter
riket vistas. om utlännings utvisning från riket. Tredje kapitlet innehåller vissa särskilda
bestämmelser.

Avvisning skall äga rum vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart
därefter. Rätt att förordna om avvisning tillkommer polismyndighet, varmed
förstås för landet landsfiskal, i Stockholm föreståndaren för detektiva polisavdelningen
samt i annan stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.
Föremål för avvisning är utländsk zigenare ävensom utlänning, vilken
uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att
under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik,
förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, ävensom den, vilken
till''riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas,
att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning. Likaledes ma
avvisning ske, därest utlänning varit dömd för vissa angivna brott eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande
av annans otuktiga levnadssätt och det skäligen kan antagas, att utlänningen
skulle komma att här i riket fortsätta, sådan brottslig eller osedlig
verksamhet. Avvisning må emellertid ej ske av invandrare, som vant svensk
medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest
gått förlorad. Den, som vunnit medborgarrätt i annat land, kan dock avvisas
med anledning av sådan brottslig eller osedlig verksamhet, som nyss nämnts.
Utlänning skall erhålla skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför
och äger över avvisningen föra klagan hos Konungens befallningshavande.
Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras. A vvisningen,
som går i verkställighet utan hinder av anförda besvär, sker genom polismyndighetens
försorg. Kan ej avvisning genast verkställas, må, intill dess sadant
kan-ske, utlänningen tagas i förvar. Den avvisade bör befordras till det land,
varifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

såsom att landet är avlägset beläget eller att han därifrån utvisats eller att
han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

Utvisning äger rum beträffande utlänning, som vistas i riket, och meddelar
Konungens befallningshavande förordnande därom. Föremål för utvisning äro
zigenare, lösdrivare, tiggare, kringvandrande musikanter, djurförevisare o. d.;
den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av
otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; den, som inom de
närmast förflutna två åren här i riket dömts för gårdfarihandel eller biträdande
därvid eller för olovlig brännvinsförsäljning eller för idkande av hantverk
eller annan hantering, som utan tillstånd utövats genom kringresande eller
kringvandrande; den, som här i riket för annat brott än nu nämnts dömts till
straffarbete eller ock till fängelse i minst sex månader, såvitt brottets beskaffenhet
föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå
för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; den, som inom de närmast förflutna
fem åren utom riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff
för brott, varför utlämning må ske. Vid bedömande huruvida utvisning bör
äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden
samt längden av den tid han vistats här i riket. Har den, vilken gjort
sig skyldig till brott här i riket, varom nu sagts, under de före brottets begående
närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för
det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro.

Då fråga uppstår om utvisning, skall hållas förhör inför Konungens befallningshavande.
Därvid äger utlänning, om han så önskar, åtnjuta hjälp. När
omständigheterna därtill föranleda, må utlänning före ärendets avgörande tagas
i förvar. Den, som utvisats, må föra klagan över utslaget hos Kungl. Maj:t i
högsta domstolen. Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla
förbud för utlänningen, vid äventyr att eljest straffas med fängelse i högst sex
månader, att'' utan Konungens tillstånd återvända till riket. Den utvisade bör
befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter däremot förekomma,
såsom att landet är avlägset beläget eller den utvisade där sannolikt skulle
tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan den utvisade ej befordras till
sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån
han i riket inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,
eller han från det landet utvisats. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter
för utvisningens verkställande, skall Konungens befallningshavande göra. anmälan
hos Konungen. Jämväl Konungen må förordna om utvisning av utlänning,
där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse
finnes påkallat. Även i dylikt fall skall förhör hållas. Utvisad utlänning, som
utan Konungens tillstånd återvänt till riket, skall efter utståndet straff omedelbart
föras ur riket.

Utlänning, som avvisas eller utvisas, är skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande
till utlandet. Under vissa omständigheter är befälhavare å fartyg,
varmed utlänning, som avvisas, hit ankommit, pliktig att utan ersättning från
statsverkets sida återföra honom till det land, varifrån han medförts.

Slutligen stadgas i 18 §, att Konungen i händelse av krig eller fara för krig

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter
prövas erforderligt äger ej mindre förordna, att utlänning, som till riket
ankommer, skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen
meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda
3e särskilda bestämmelser, som eljest med avseende å riket i dess helhet eller
beträffande viss ort må för utlännings övervakande finnas nödiga. I fall,
varom nu sagts, må Konungen i fråga om utlännings avvisning eller utvisning
förordna efter omständigheterna.

Förordnin- Den efter hand genomförda ordning, vilken faktiskt inneburit fullständigt

vTrldskri- fritt folkutbyte, hade emellertid på grund av de till följd av världskriget uppget.
komna förhållandena icke kunnat upprätthållas. Under kriget tillkommo sålunda
allestädes föreskrifter om pass- och passviseringstvång samt infördes
bestämmelser om polisövervakning av utlänningar.

För Sveriges del utfärdades den 30 oktober 1914 med stöd av nyssnämnda
18 § i utvisningslagen en kungörelse (nr 363) angående tillsyn över utlänningar
i riket vid krig eller krigsfara. Enligt denna kungörelse skulle utlänning
omedelbart vid sin ankomst till riket hos polismyndighet göra anmälan om sin
ankomst och lämna uppgifter, som vore erforderliga för fastställande av hans
identitet. Till styrkande av de lämnade uppgifterna borde han förete pass
eller annan legitimationshandling. Under vissa angivna omständigheter kunde
utlänning därvid avvisas. I annat fall skulle för honom meddelas tillstånd att
genomresa riket eller ock utfärdas uppehållsbok, innefattande tillstånd att
vistas här i riket. Dylikt tillstånd skulle jämväl begäras av utlänning, som
vistades i riket. Därjämte föreskrevs skyldighet för utlänning att lämna uppgift
om bostad och ombyte därav. Utlänning, som önskade lämna riket, skulle
begära tillstånd därtill. Den, som hos sig hyste utlänning, skulle vara skyldig
att därom göra anmälan. De i kungörelsen givna bestämmelserna skulle träda
i tillämpning, då Kungl. Maj:t därom meddelade förordnande. Något dylikt
förordnande kom emellertid ej att meddelas.

Sedermera tillkommo dels kungörelsen den 17 december 1915 (nr 582) angående
anmälningsskyldighet i vissa fall för utlänningar vid ankomst till riket
m. m. dels kungörelsen den 12 mars 1915 (nr 92) angående verkställighet av
utvisning samt ersättning åt biträde och tolk i ärende rörande utvisning dels
ock kungörelserna den 13 augusti 1917 (nr 552) och den 22 september 1917
(nr 620) angående passtvång för resande, som ankomma till riket. Genom
sistnämnda båda kungörelser återinfördes passviseringstvånget vid inresa i
Sverige.

Kungörelsen Den 26 september 1918 utfärdades en kungörelse (nr 793) angående överfe^ber
1918 vakande av utlänningar i riket. Den ersatte nyssnämnda kungörelser 1914/363,
ang. överva- 1915/582 och 1917/620.

*Unningar i Enligt 1918 års kungörelse, vars bestämmelser i huvudsak ännu äro gäl -

riket. laude, skall envar, som ankommer till riket, där han ej genom legitimationshandling
eller på annat sätt styrker sig vara svensk medborgare, vara försedd
med pass av visst innehåll och utseende. Passet skall vara påtecknat (viserat)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

av svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Ansökan om visering skall
innehålla uppgift, bland annat, om den ort inom Sverige, där utlänningen har
för avsikt att på mera stadigvarande sätt vistas. Då utlänning ankommer till
riket, skall han hos polismyndigheten i den ort, dit han först anländer, uppvisa
sitt pass och meddela de upplysningar, som polismyndigheten avfordrar
honom. Är utlänning ej försedd med behörigt pass eller iakttager han
i övrigt ej nu nämnda föreskrifter, kan han av polismyndighet omedelbart avvisas.
Är polismyndighet oviss, huruvida avvisning bör äga rum, eller är anledning
antaga, att utlänningen till men för rikets säkerhet tjänar främmande
makts intressen eller att hans verksamhet eljest är ägnad att skada riket, skall
polismyndigheten ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande,
som besluter, huruvida utlänningen skall avvisas eller med honom skall
på annat sätt förfaras. I avbidan härå äger polismyndigheten, där sådant
finnes påkallat, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under särskild
uppsikt. Beträffande besättning på fartyg och utlänningar, som i samlad
trupp genomresa riket, gälla särskilda bestämmelser. Utlänning, som befinner
sig i riket, är, därest han önskar fortfarande vistas här, skyldig att vara försedd
antingen med viserat pass eller, om han ej kan förskaffa sig dylikt, med
uppehållsbok, innefattande tillstånd att vistas i riket. Uppehållsbok, varom
skall göras ansökan, innefattande fullständiga bestyrkta legitimationsuppgifter,
utfärdas av polismyndigheten i utlänningens egentliga vistelseort. Är polismyndigheten
oviss, huruvida dylik ansökan bör beviljas, eller finner myndigheten
densamma böra avslås, skall anmälan göras hos Konungens befallningshavande,
som besluter, huruvida och på vilka villkor uppehållsbok må av
polismyndigheten utfärdas. I avbidan härå skall interimstillstånd av polismyndigheten
meddelas för utlänningen. Uppehållsbok kan, när skäl därtill
föreligga, återkallas av den polismyndighet, som utfärdat densamma, eller
av Konungens befallningshavande. Vid prövning av ansökan om visering eller
uppehållsbok skall tagas i betraktande, huruvida med avseende å uppgivna ändamålet
med vistelsen i riket och övriga omständigheter utlänningens härvaro
må befinnas lämplig med hänsyn till landets intressen. Därvid bör, bland annat,
hänsyn tagas till bostadsförhållandena å egentliga vistelseorten och, därest å
nämnda ort knapphet å bostäder råder, även därtill, om utlänningen kan förväntas
icke taga större bostadslägenhet i anspråk än som för hans och hans familjs
behov oundgängligen erfordras. Vidare skall hänsyn tagas till den tid,
utlänningen uppehållit sig härstädes. Visering och uppehållsbok skola i allmänhet
avse viss tids vistelse här i landet. Visering må även kunna gälla direkt
resa genom riket. Förlängning av vistelsetillståndet kan meddelas. Uppgifter
om meddelade viseringar och utfärdade uppehållsböcker skola lämnas
till civildepartementet. Utlänning är skyldig att vid anfordran för polismyndighet
eller underordnad polispersonal uppvisa pass, uppehållsbok eller annat
tillstånd att vistas i riket. Därest utlänning kvarbliver i landet efter utgången
av honom i visering eller annat tillstånd för vistelse i riket medgiven tid utan
att söka förlängning av viseringen eller tillståndet eller underlåter, efter det
ansökan om förlängning avslagits, att inom skälig tid lämna landet, skall
han av polismyndighet föreläggas att inom viss tid avresa från riket. Efter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198

Avveckling
av viserings
skyldigheten.

kommes ej föreläggandet, åligger det polismyndigheten att härom omedelbart
underrätta Konungens befallningshavande, som det tillkommer att förordna om
utvisning av utlänningen eller om hans ställande under åtal för vad han sålunda
låtit komma sig till last. Lämnar utlänning i ärende, varom i kungörelsen
är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, eller underlåter han i andra fall
än nyss nämnts att iakttaga vad honom åligger enligt kungörelsen eller jämligt
densamma meddelade föreskrifter, må Konungens befallningshavande, hos
vilken polismyndigheten härom ofördröjligen skall göra anmälan, förordna om
utvisning eller åtal. Straff i nu nämnda fall är böter. Underrättelser om avvisning
och utvisning skola lämnas till civildepartementet. Beträffande klagan
över myndighets beslut i ärende rörande avvisning och utvisning gäller vad
som stadgats i lagen den 14 september 1914, dock att besvären skola ingivas
till civildepartementet. Främmande diplomater och deras familjemedlemmar
samt diplomatiska kurirer äro undantagna från kungörelsens bestämmelser.

Nu nämnda kungörelse, som gällde till utgången av år 1919, har sedermera
med smärre ändringar utan avbrott och i allmänhet årligen erhållit förlängd
giltighetstid, senast genom kungörelse den 4 september 1926 (nr 411). Samtliga
ifrågavarande kungörelser äro utfärdade med stöd av 18 § i lagen den 14
september 1914. Bland de ändringar, som införts före utfärdandet av 1926
års kungörelse, må nämnas befrielse för vissa personer att medföra pass; rätt
för viss myndighet att meddela visering för viss kortare tid; rätt att återkalla
visering; överflyttning av ifrågavarande ärenden till justitiedepartementet;
skyldighet för vederbörande myndighet att vid prövning av ansökan om visering
eller uppehållsbok taga hänsyn jämväl till arbetsförhållandena i riket;
borttagande av straffbestämmelse för underlåtenhet att efterkomma föreläggande
att lämna riket; straff för den, som förhjälper utlänning, vilken ej innehar
behörigt pass, att inkomma i riket; skyldighet i visst fall för fartygsbefälhavare
att utan ersättning föra utlänning ur riket vid äventyr att eljest
dömas till böter; samt skyldighet för myndighet, som meddelat visering eller
utfärdat uppehållsbok eller återkallat visering eller uppehållsbok, att härom
medelbart eller omedelbart underrätta polismästaren i Stockholm, vilken förestår
en särskild polisbyrå för övervakande av utlänningar i riket.

Den betydelsefullaste av nu nämnda ändringar torde vara den om skyldighet
att vid prövning av ansökan om visering eller uppehållsbok taga hänsyn till
arbetsförhållandena i riket. Denna bestämmelse infördes första gången i kungörelsen
den 26 november 1920 (nr 804). Med anledning härav har efterhand
utbildats den praxis, att visering meddelats med eller utan rätt till arbetsanställning.
Då fråga gällt om visering för arbetsanställning, har yttrande inhämtats
från socialstyrelsen.

Under de senaste åren har en strävan att kunna upphäva viseringstvånget
’ blivit alltmer framträdande. Mellan ett flertal västeuropeiska stater hava ock
träffats ömsesidiga överenskommelser om upphörande av viseringen. Sverige
har för sin del på grund av ömsesidighet avstått från att uppställa fordran
å visering för undersåte i Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien,
Lichtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

tannien och Tyskland. Härjämte har viseringstvånget upphävts för undersåte
i Amerikas förenta stater, vilken tidigare varit antingen svensk medborgare
eller ock på grund av födseln dansk, norsk eller isländsk medborgare.
Den lättnad i de mellanfolkliga förbindelserna, som härigenom inträtt,
har likväl endast gällt den normala resetrafiken. I stället för viseringstvånget
hava i olika länder i syfte att skydda den inhemska arbetsmarknaden
och förbehålla bostadstillgången åt landets egna invånare vidtagits nya
åtgärder mot en befarad invandringsström, särskilt genom lagstiftning mot utlännings
yrkesutövning och bosättning. Dessa nya bestämmelser innebära i
allmänhet förbud för utlänningar att utan tillstånd antaga arbetsanställning
eller att vistas i landet annat än under viss kortare tid.

Såsom nyss nämnts, har i fråga om viseringspliktiga utlänningar, som äm- Kungörelsen
na antaga arbetsanställning här i riket, särskild prövning angående villkoren
för rätt att antaga dylik anställning ägt rum. Genom kungörelsen den 4 september
1926 hava införts bestämmelser i syfte att skydda den svenska arbetsmarknaden
mot en större inflyttning av viseringsfria utländska arbetssökande.

Dessa bestämmelser hava särskilt föranletts av hänsynstagande till de förhållanden,
som kunde väntas inträda till följd därav, att i samband med den vid
1926 års riksdag antagna svensk-tyska han delstraktaten viseringstvånget gent
emot Tyskland enligt ömsesidig överenskommelse skulle upphöra från och med
den 1 oktober 1926. I detta avseende innehåller kungörelsen i huvudsak följande.
Pass- och viseringstvång bibehålies med det undantag, att viseringstvånget
är avskaffat beträffande undersåtar i vissa länder. Likaledes bibehålies
systemet med uppehållsböcker för vissa utlänningar, som befinna sig i
riket utan att innehava pass. Utlänning, som här i riket vill taga arbetsanställning,
skall hava särskilt arbetstillstånd, därest hans pass icke är försett med
visering, som meddelats utan förbud för honom att här i riket taga arbetsanställning.
Visering, som meddelats utan sådant förbud, gäller såsom arbetstillstånd.
Angående särskilt arbetstillstånd märkes följande. Anländer utlänning
till riket i avsikt att här taga arbetsanställning, skall han på förhand hava sitt
pass försett med anteckning om dylikt tillstånd. Ansökning härom göres antingen
direkt hos socialstyrelsen eller ock hos polismyndigheten i den
ort, där anställningen önskas, eller hos svensk beskickning eller viseringsberättigat
svenskt konsulat, vilken myndighet därefter översänder ansökningshandlingarna
till socialstyrelsen. Styrelsen skall sedermera pröva ansökningen.
Vistas utlänningen i riket och önskar han här taga arbetsanställning, skall
ansökan göras hos polismyndigheten i den egentliga vistelseorten eller, om utlänningen
ej uppehåller sig på ett mera stadigvarande sätt å någon ort i riket,
hos polismyndigheten i Stockholm. Polismyndigheten har sedermera att jämte
eget yttrande översända ansökningen till socialstyrelsen, som därefter meddelar
beslut i ärendet, över socialstyrelsens beslut får klagan ej föras. Arbetstillstånd
tecknas å pass eller uppehållsbok och skall angiva den tid, för vilken
det gäller. Arbetstillstånd kan, när skäl därtill föreligga, återkallas av
socialstyrelsen. Lj heller häröver får klagan föras. Då utlänning, som ej är
dansk, norsk eller isländsk undersåte, vid ankomsten till riket skall uppvisa

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

sitt pass, skall lian, där ej hans pass är försett med visering eller anteckning
om arbetstillstånd, jämväl meddela skriftlig uppgift om tiden för vistelsen i
riket och ändamålet med densamma ävensom lämna de upplysningar polismyndigheten
avfordrar honom. Är utlänningens pass ej försett med visering
eller arbetstillstånd, där så erfordras, äger polismyndigheten avvisa honom.
Har utlänning icke tagit sin bostad å hotell, pensionat eller gästgiveri, skall
han å varje ort inom riket, där han uppehåller sig längre tid än två dagar,
hos polismyndigheten uppvisa pass eller uppehållsbok ävensom meddela de
upplysningar, som polismyndigheten avfordrar honom. Utlännings om sig till
polismyndighet i gräns- eller kustort lämnade uppgifter ävensom underrättelse
om meddelat arbetstillstånd eller om återkallelse därav skola tillställas polismästaren
i Stockholm. Denna kungörelse, som trädde i kraft den 1 oktober
1926, gäller tills vidare till utgången av år 1927.

Bestämmel- I syfte att möjliggöra kontroll över härvarande utlänningar hava därjämte i
SZälningt åtskilliga andra författningar än de nu nämnda införts bestämmelser om skylskyldighet
i dighet för dem, som upplåta bostad åt utlänning eller antaga utlänning i sin
fattningar, tjänst, att därom göra anmälan. Sålunda åligger enligt 83 § i stadgan om
skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63) gästgivare och skjutsstationsförestandare
samt enligt 35 § i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8
juni 1917 (nr 474) hotell- och pensionsinnehavare att till myndighet lämna
anmälan om utlännings ankomst och avresa jämte uppgift å den ort, dit utlänning
förklarat sig ämna närmast avresa. Därjämte stadgas i kungörelsen
den 8 juni 1917 (nr 475) angående vissa åtgärder för utövande av tillsyn över
utlänningar i riket enligt dess lydelse jämlikt kungörelse den 4 september 1926
(nr 412) skyldighet för envar, som utan att driva gästgiverirörelse eller sådan
rörelse, varom förmäles i hotellstadgan, mot eller utan vederlag hos sig
mottager utlänning till härbärgerande eller som i sitt arbete anställer utlänning,
att avfordra denne uppgift om hans nationalitet in. m. ävensom om den
ort, varest han senast uppehållit sig. Innan utlänningen lämnar lägenheten eller
anställningen, skall uppgift avfordras honom, huruvida han ämnar kvarstanna
å vistelseorten eller, därest så ej är fallet, om den ort, till vilken han
närmast ämnar begiva sig. Skriftlig anmälan om dessa uppgifter skall av bostadsupplåtaren
eller arbetsgivaren insändas till närmaste polismyndighet. Då
fråga är om arbetsanställning, skall anmälan jämväl innehålla uppgift om anställningen
eller dess art och tiden för densammas början. I nu nämnda författningar
förekomma jämväl ansvarsbestämmelser för den, som uraktlåter att
fullgöra nu sagda skyldigheter, och för utlänning, som mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift.

Käring sfri- I fråga om utlännings rätt att här i riket driva näring finnas stadganden i
ningenmt. förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.

Enligt denna förordning skall på särskild prövning av Kungl. Maj:t eller för
särskilt fall av länsstyrelse bero, om utlänning må här i riket idka handelseller
fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Sadant tillstånd meddelas
endast den, som är myndig och ställer säkerhet för utskylder till stat och
kommun under tre år. Utlänning må ej i något fall idka gårdfarihandel elle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

användas såsom biträde därvid. Ej heller må utlänning verkställa s. k. realisation
eller användas såsom biträde vid dylik försäljning, utan att Kungl.
Maj :t på grund av ingången traktat givit lov därtill. Däremot kan länsstyrelse
bevilja utlänning tillstånd att under kringresande eller kringvandrande idka
hantverk eller annan hantering. Vid prövning av ansökan därom skall tagas
hänsyn till, bl. a., huruvida för den eller de orter, som ansökan avser, föreligger
behov av dylik hantering. Tillståndet må ej avse längre tid än ett kalenderår
och kan, när helst skälig anledning därtill förekommer, återkallas.
Klagan över beslut i ärende, som nu senast nämnts, må föras hos kommerskollegium,
mot vars beslut talan ej får föras. Angående utlännings rätt att reda
i skepp eller att driva masugn, hytta, järnbruk eller liknande inrättning gälla
särskilda bestämmelser. Om utlänning bryter mot förordningens föreskrifter,
är han förfallen till böter; och må allmän åklagare av olovligen till salu hållna
varor eller av redskap och verktyg, som användas vid olovlig hanterings utövande,
till säkerhet för högsta bötesbeloppet, 500 kronor, och för ersättningar,
som kunna ådömas, intill 200 kronor, anhålla så mycket, som skäligen
anses motsvara högst 700 kronor, därest annan säkerhet ej ställes; dock skall
i händelse av beslag åtal ofördröjligen anställas.

Jämlikt lag den 30 maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg till lagen den
28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag må utlänning ej, ändå att han
erhållit tillstånd att i riket idka näring, här sluta handelsbolag eller ingå i
handelsbolag, utan att han därtill erhållit Konungens tillstånd. Erån denna
lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undantag, som må föranledas
av bestämmelse i traktat, vilken med främmande makt slutits före lagens ikraftträdande.

I förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter meddelas bestämmelser om beskattning
av utlänning, som reser omkring i landet och för egen eller såsom utskickad för
annans räkning till inledande av handel, med eller utan varuprov, bjuder ut
eller sluter handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras.
Sådan utlänning skall vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman
i stad avlämna skriftlig uppgift, hur länge han ämnar här tvärstanna, samt därvid
för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis erlägga viss avgift, gällande
för högst trettio dagar. Eortsättes verksamheten utan avbrott utöver
nämnda tid, skall viss lägre avgift för varje period av femton dagar betalas
till kronouppbördsmannen i stad inom det län, där han vid betalningstiden uppehåller
sig. Utlänningen skall å den ort, där han först utövar sin verksamhet i
landet, innan handel därstädes inledes, inför viss myndighet styrka, att han
erlagt den stadgade avgiften. Den, som utan att hava erlagt avgift eller förete
bevis om avgiftens erläggande idkar handel, som nu är sagt, är förfallen till
bötesansvar, varjämte han i förstnämnda fall är skyldig utgiva avgift för den
tid, varunder den olovliga handeln utövats. Skola till följd av överenskommelse
med främmande stat i fråga om nu nämnd avgift andra grunder gälla
beträffande den främmande statens undersåtar, äger Konungen utfärda de för
överenskommelsens tillämpning erforderliga föreskrifter.

Förordningen
angående
bevillninqsavqifter
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Enligt nu berörda förordning skall vidare bevillningsavgift erläggas av utlänning,
som här i riket mot avgift giver offentlig föreställning eller tillställning
av vad slag det vara må, ävensom av utlänning, som vid sådan medverkar,
i sistnämnda fall vare sig tillställningen är avgiftsfri eller ej. Slutligen
skall bevillningsavgift betalas av utländska positivspelare, musikanter, förevisare
av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka driva sitt näringsfång
under bar himmel och uppbära allenast frivillig avgift. Nu nämnda båda slag
av bevillningsavgifter skola ej erläggas av här i riket bosatt utlänning, som
förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt uppträdande.
Särskilt tillstånd erfordras till offentligt uppträdande, varom nu
sagts.

Förordnin- I kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning
^ende^räti m'' bär i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid med för

utlän- verka föreskrives, att utlänning, som är här i riket bosatt, må utan hinder av
^f^iket* iva va(f 1 kungörelsen eljest finnes föreskrivet, här giva offentlig föreställning eller
offentlig tillställning av vad slag det vara må eller medverka därvid, därest han hos
föreställ- myndighet i den ort, där han är bosatt, ställt säkerhet för utskylder till stat
^ och kommun under tre år. För sådan utlänning gäller med avseende å givande
av offentlig föreställning eller tillställning eller medverkan därvid vad i dylikt
hänseende är eller varder stadgat för här i landet bosatt svensk undersåte.
Vill utlänning, som icke förvärvat nämnda rätt, här i riket giva offentlig föreställning,
hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad, bal, lekstuga
eller andra nöjen, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar
av vad slag det vara må, till vilka allmänheten har tillträde, eller skall
utlänning, som ej förvärvat sagda rätt, medverka vid dylik tillställning, skall
ansökan därom göras å landet och i stad, där magistrat ej finnes, hos K. B., i
Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos poliskammaren eller,
där sådan ej finnes, hos magistraten. Ansökningen skall innehålla fullständiga
uppgifter om den eller dem, för vilka tillstånd sökes, samt om tillställningen
i fråga. Bifalles ansökningen, skall tillståndsbevis meddelas för högst tre
månader. Tillstånd må återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer.
Innan tillställning må givas, skall anmälan göras hos polismyndighet och
i vissa fall hos kommunalnämndsordförande. Den, som utan tillstånd eller anmälan
eller mot givna föreskrifter giver tillställning eller vid ansökan om tillstånd
lämnar oriktiga uppgifter eller upplåter lokal eller plats för obehörig
tillställning, är förefallen till bötesansvar.

Lagen om Jämlikt lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att
skränknin förvärva fast egendom m. m. må utländsk medborgare ej utan Konungens för
gar i rätten särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva fast egendom eller förvärva
atfastreaen,a e^cr bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift och ej heller i nådom
m. m. got fall härstädes inmuta mineralfyndighet. Vad sålunda är stadgat om utländsk
medborgare skall ock tillämpas beträffande utländska bolag, föreningar,
andra samfälligheter och stiftelser. Vidare hava i lagen införts bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

melser, med vilka avsetts förhindra, att utlänningar genom förmedling av bolag
eller föreningar förvärva fast egendom m. m. Utländsk medborgare, som
bär i riket förvärvat fast egendom m. m., är skyldig att, om han ej är i riket
bosatt, hava ett i orten bosatt ombud, som är svensk medborgare.

Enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården gälla vissa bestäm- Fattigvårdsmelser
om hemsändande av utländsk medborgare, som fallit fattigvården till f°rordninlast.
På grund av träffade överenskommelser gälla särskilda regler i fattigvårdshänseende
beträffande danska, norska och finska undersåtar.

I förordningen den 18 juni 1920 (nr 355) angående utlännings tillträde till Förordninarméns
och marinens etablissemang och övningar m. m. är stadgat, att utlän- funfiom
ning ej må tillåtas att inkomma inom befästningsområde eller att utan Konungens
tillstånd bosätta sig inom skyddsområde, som må vara för fästning bestämt.
Konungen äger bestämma de villkor, på vilka utlänning må kunna tilllåtas
att tillfälligtvis uppehålla sig inom fästnings skyddsområde. Likaledes
bestämmes av Konungen de villkor, på vilka utlänning må tillåtas inkomma i
annat försvaret tillhörigt etablissemang.

Den främlingspolitik, som under årtiondena före världskriget vunnit tillämp- Departening
såväl i vårt land som i det stora flertalet främmande länder, byggde, såsom meAllmän*
framgår av den redan lämnade redogörelsen, i allt väsentligt på grundsatsen motivering.
om fritt folkutbyte mellan länderna. Någon brytning med denna grundsats
innebar ej heller tillkomsten av 1914 års lagstiftning. Denna lagstiftnings
syfte är i främsta rummet att åvägabringa rättsliga garantier till skydd för
utlänningar, som vistas här i landet. I sådant syfte behandlar 1914 års lag
ingående de förhållanden, som ur ordnings- och säkerhetssynpunkt kunna giva
anledning till ett ingripande, varjämte åtgärder för utlännings utvisning ur
landet göras beroende av ett rättsligt reglerat förfarande. Lagen inrymmer
dock befogenhet för Kungl. Maj:t att i händelse av krig eller fara för krig
eller då sådant för rikets försvar eljest på grund av särskilda omständigheter
prövas erforderligt träffa anordningar för genomförande av en allmän, efter
det faktiska läget avpassad främlingskontroll. Med stöd av det sålunda lämnade
bemyndigandet ha ock, såsom närmare framgår av den förut lämnade
redogörelsen, åtskilliga författningar i sådant syfte blivit utfärdade, varigenom
eu omfattande främlingskontroll blivit införd. Den förhärskande uppfattningen
var emellertid otvivelaktigt, att vid den återgång till normala förhållanden,
som efter världskriget kunde motses, någon allmän främlingskontroll
ej längre skulle vara erforderlig. I överensstämmelse med denna uppfattning
ansågs ock det mera tillfälliga behovet av en skärpt främlingskontroll, vartill
världskriget gav upphov, kunna och böra tillgodoses i administrativ ordning.

De förhoppningar, som sålunda anknöto sig till världskrigets avslutande i
fråga om en jämförelsevis snabb återgång till förkrigstidens mera fria förhållanden
i förevarande hänseende, hava icke gått i uppfyllelse. Såsom en
följd av den allmänna försämring av det ekonomiska läget, som efter världs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kriget gjort sig gällande och tagit sig uttryck i en omfattande arbetslöshet, hava
i de flesta stater till skydd för den egna arbetsmarknaden vidtagits åtgärder,
vilka djupt ingripa i det fria folkutbytet mellan länderna.

Den prohibitiva tendens, som enligt vad jag nu antytt alltmera satt sin
prägel på de olika ländernas främlingspolitik efter världskriget, har väl mötts
av gensagor. Jämväl inom Nationernas förbund hava sålunda framkommit
förslag, syftande till en närmare samverkan såväl kulturellt som ekonomiskt
mellan folken och ett friare utbyte av såväl arbetskraft som industriprodukter
och råvaror. Det torde emellertid vara uppenbart, att de problem, som i detta
sammanhang inställa sig, äro av synnerligen invecklad och ömtålig beskaffenhet
samt att tidpunkten för deras lösning i varje fall är i hög grad oviss.
Intill dess förutsättningarna för en friare politik i nu berörda hänseende föreligga
och en allmängiltig reglering av dessa spörsmål mellan samtliga intresserade
stater kan äga rum, torde icke annan utväg stå varje särskilt land
öppen än att det ordnar sin främlingspolitik med utgångspunkt från det faktiska
läget och med beaktande av de intressen, som för landets egen del göra
sig gällande.

Till belysning av den nu förhärskande främlingspolitikens allmänna karaktär
har jag inom justitiedepartementet låtit utarbeta en sammanfattning av
vissa utländska föreskrifter i ämnet, vilken sammanfattning torde få såsom
bilaga åtfölja dagens protokoll (Bil. B).

Av denna översikt framgår, såsom jag redan antytt, att under den senaste
tiden inom skilda länder kommit till stånd en restriktiv, i vissa fall till sina
verkningar nära nog prohibitiv lagstiftning med avseende å utlänningars rätt
till bosättning och yrkesutövning. Ett återupplivande av det under ett tidigare
skede rådande systemet med övervakning av folksamfärdseln staterna emellan
har allmänt ägt rum. Icke blott i de stora världsstaterna utan även i våra
grannländer har denna nya tendens kommit till uttryck i lagstiftningen.

Den till sina verkningar mest betydelsefulla av de utländska lagarna är
otvivelaktigt den nordamerikanska. Innebörden av densamma torde vara, att
det förut förnämsta invandringslandet numera förlorat eller kommer att förlora
sin störa betydelse som en väsentlig regulator av befolkningsöverskottet i
Europa. Detta framgår av en jämförelse mellan antalet invandrare under åren
närmast före kriget, t. ex. år 1914, då det uppgick till 1,200,000, och antalet
kvotimmigranter, som för framtiden beräknas inkomma, nämligen 150,000.
Detta förhållande är i hög grad ägnat att medföra en betydligt ökad folkomflyttning
inom Europa från överbefolkade länder till områden, som ännu
icke hysa befolkningsöverskott. De främsta emigrationsländerna inom Europa
äro Italien, Polen och Tyskland. Att Sverige icke kommer att vara oberört
av dessa förhållanden är uppenbart. I avsevärd omfattning lärer utvandringsströmmen
från Tyskland och Östeuropa kunna väntas söka sig till vårt land.

Såsom jag förut omnämnt hava flerstädes i utlandet till skydd för en ej
önskvärd invandring införts bestämmelser om passviseringstvång. Passvisering
såsom medel att ur olika synpunkter reglera tilloppet av utlänningar
äger både företräden och nackdelar. Såsom företräden torde få anses, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

det allmännas kontroll kan göras i relativt hög grad effektiv; att den utlänning,
som ämnar taga arbetsanställning, redan i det egna landet kan erhålla
besked om utsikterna härför och i fall av vägran icke behöver förgäves företaga
en resa till det främmande landet; samt att övervakningen och kontrollen
inom landet av utlänningar kunna utövas under mycket enkla former. Såsom
nackdel åter lärer få anses, att viseringsproceduren är till besvär för den
inresande och därmed i viss mån står hindrande för det fria mellanfolkliga umgänget,
även där detta alls icke berör arbetsmarknadspörsmål eller dylikt.
Med hänsyn till dessa nackdelar har också passviseringstvånget mångenstädes
avskaffats. I dess ställe har man i de flesta europeiska länder sökt genom
annan lagstiftning skaffa sig möjlighet att reglera, kontrollera eller förhindra
utländsk invandring.

Den ökade invandring, vilken sålunda är att förvänta efter avskaffande av
det enda egentliga restriktiva medel vi nu äga eller viseringen, är ur olika
synpunkter att betrakta såsom en viktig samhällsföreteelse, vilken måste i tid
noggrant uppmärksammas.

Invandringsspörsmalet är till alldeles övervägande del att bedöma med hänsyn
till arbetsförhållandena,. Den stora massan av utlänningar, som begiva
sig hit, äro arbetssökande; endast en ringa procent tillhör andra befolkningsgrupper.
Då jag begagnar ordet arbetssökande, innefattar jag häri ej allenast
kroppsarbetare inom olika arbetsfack utan jämväl ingenjörer, kontorister och
affärsanställda i allmänhet. Uppenbart är, att för den inhemska arbetsmarknaden
en ökad invandring av utländska arbetssökande måste medföra betydliga
olägenheter. Vårt land befinner sig för närvarande i en period av relativt stor
arbetslöshet. En avsevärd inflyttning av utländska arbetssökande, vilka i hemlandet
icke hava en löne- och levnadsstandard motsvarande de svenska arbetarnas
och affärsanställdas, skulle leda till en försämring av de här i landet
rådande förhållandena i detta avseende. En verkan därav kan lätteligen bliva
att på det allmänna ställas ökade krav på arbetslöshetsunderstöd. Under dessa
förhållanden framstår såsom en nödvändighet, att åtgärder vidtagas till förhindrande
av att den inhemska arbetsmarknaden erhåller ett mera betydande
tillskott av utländsk arbetskraft. Men även under normala förhållanden ligger
häri ett viktigt statsintresse. Särskilt med hänsyn till den restriktiva lagstiftning,
som numera rader i främmande länder, lärer det även för vårt land
vara av trängande behov påkallat att till skydd för den svenska arbetskraften
genom föreskrifter i lag söka kontrollera och reglera invandringen av utländsk
arbetskraft. Ett fullständigt avstängande från vårt land av utländska arbetssökande
kan tydligen ej ifrågakomma, bland annat med hänsyn till den verkan,
en sådan lagstiftning skulle medföra för svenska medborgares möjlighet att
vinna utkomst utomlands. Därjämte kan icke bortses från att även vårt land
har behov av viss utländsk arbetskraft, i synnerhet sådan som är i ett eller annat
avseende specialutbildad.

Vad bostadsförhållandena angår torde numera några mer avsevärda olägenheter
ej vara att befara av en ökad invandring. Uteslutet är emellertid ej,
att främlingsströmmen, om den lämnas obehindrad, kan taga den omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att den å vissa orter kunde inverka störande på bostadsmarknaden. Vid frågans
bedömande lärer därför bostadssynpunkten ej alldeles få lämnas ur räkningen.
Även bostadstillgången bör uppenbarligen i första hand förbehållas
landets egna invånare. Härvid är oek att märka, att på vissa hall i utlandet,
t. ex. i Tyskland, en sträng bostadskontroll utgör ett betydande hinder för utlänningar
att uppehålla sig i landet, även om de erhållit visering och arbetstillstånd.

Även ur säkerhets- och ordningssynpunkt måste man räkna med allehanda
svårigheter till följd av en ökad invandring. Det är allmänt känt, att brottsligheten
å den europeiska kontinenten är väsentligt större nu än före kriget.
Anledning saknas alltså icke till antagande, att ett ökat antal kriminellt betonade
individer kan komma att söka sig till Sverige. Även de osäkra politiska
förhållandena i vissa främmande länder torde kunna föranleda invandring
av en del ej önskvärda befolkningselement. Ett befästande av möjlighet
till kontroll över de främlingar, som önska invandra hit eller vistas här, är följaktligen
jämväl ur dessa synpunkter påkallad.

Under senaste tiden har ytterligare en synpunkt vunnit allt större beaktande
i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten. De stora svårigheter, som länder
med blandade folkelement hava att bekämpa, hava i hög grad aktualiserat
detta spörsmål. Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig,
oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera
en invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmältas
med vår befolkning.

Av de skäl, som av mig åberopats till stöd för en allmän främlingskontroll,
hänföra sig vissa till förhållanden, som kunna antagas vara av övergående
beskaffenhet. Ur denna synpunkt kunde ifragasättas, huruvida icke främlmgskontrollen
kunde, såsom hittills, anordnas i administrativ väg, eller i varje
fall, huruvida ej en lagstiftning i ämnet borde givas allenast provisorisk karaktär.
Vid besvarande av dessa spörsmål må emellertid till en början framhållas,
att de huvudsakliga orsaker, som påkalla en allmän främlingskontroll,
säkerligen icke äro av allenast tillfällig natur utan av den djupgående beskaffenhet,
att någon väsentlig förbättring icke är att motse inom en nära framtid.
En reglering genom definitiv lagstiftning av nu ifrågavarande ämne medför ock
ur åtskilliga synpunkter påtagliga fördelar. Sålunda bör på denna väg väsentligt
större stadga i tillämpningen kunna vinnas. Det torde kunna förutsättas,
att de bestämmelser, som reglera främlingskontrollen, lättare komma till allmän
kännedom för de utlänningar, som beröras av desamma, om dessa bestämmelser
intagas i en lag med definitiv giltighet. Ur utlänningens egen synpunkt
torde en definitiv lagstiftning innebära en väsentligt större trygghet
än en anordning, varigenom hans ställning göres beroende av från. tid till
annan återkommande förfoganden i administrativ ordning eller i lagstiftningsväg.
Härtill kommer, att ett flertal av de förhållanden, som böra regleras i
en främlingslag, otvivelaktigt är av permanent natur. Uppenbart är, att lagens
karaktär av definitiv icke utesluter den omläggning av lagstiftningen,
som påkallas av förändrade förhållanden. För en dylik omgestaltning äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

statsmakterna vid en definitiv lagstiftning att välja den tidpunkt, som med
hänsyn till det faktiska läget kan anses lämplig. I detta sammanhang må
särskilt framhållas, att för tillgodoseende av den smidighet och anpassning
efter skiftande förhållanden, som en lagstiftning av ifrågavarande art bör äga,
enligt det föreliggande förslaget Kungl. Maj:t tillerkänts befogenhet att i
fall, då behov därav ansetts föreligga, i administrativ ordning fritaga från *''*
lagens tillämpning eller utfärda särskilda bestämmelser.

De förhållanden, som jag nu berört, hava synts mig innebära avgörande
skäl att genom lagstiftning reglera invandringen samt att åt en dylik lagstiftning
icke giva allenast provisorisk giltighet. Denna lagstiftning måste,
för att dess syfte skall vinnas, innefatta möjlighet till kontroll över utlänningar,
som anlända till eller vistas i riket, till vidsträckt rätt att avvisa utlänningar
och att från riket avlägsna ej önskvärda utlänningar samt till särskild
prövning av utlännings rätt att bosätta sig eller utöva förvärvsverksamhet
härstädes. I huvudsak torde en sådan lagstiftning alltså komma att innebära
ett fortgående på den väg, som beträddes genom 1914 års lag om förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas och därefter fullföljts genom krigsårens
administrativa författningar i ämnet, senast 1926 års passkungörelse.

I enlighet med de grunder, jag nu angivit, utarbetades inom justitiedeparte- Utkast till
mentet ett utkast till lag om utlännings rätt att här i riket vistas’, vilket ut- om- u^~
kast torde såsom bilaga få åtfölja dagens protokoll (Bil. C). I detta utkasträtTatt^är
hava vissa stadganden oförändrade eller med någon mindre omarbetning upp- *riket vista8-tagits från nyss nämnda författningar; därjämte hava uppställts vissa nya
regler. Då frågan om en immigrationslagstiftning synts böra upptagas till behandling
i ett sammanhang, hava i utkastet inarbetats även de bestämmelser
i 1914 års lag, vilka ansetts böra kvarstå sakligt oförändrade.

Nu omförmälda utkast innehåller i första, andra och tredje kapitlen bestämmelser
om utlännings inresa och uppehåll i riket samt om utlännings rätt till
arbetsanställning. h järde, femte och sjätte kapitlen upptaga regler om utlännings
avvisning, förpassning ur riket och utvisning. I sjunde kapitlet givas
stadganden om ansvar för överträdelse av lagens föreskrifter. Åttonde och
sista kapitlet upptager vissa allmänna bestämmelser.

I fråga om utlännings rätt att inkomma och uppehålla sig i riket är huvudregeln,
att utlänning skall vara försedd med pass, vilket, där Konungen ej
annorlunda^ förordnar, skall vara viserat. Utlänning, som ej är underkastad
viseringstvång, skall ej äga att uppehålla sig i landet under längre tid än tre
månader, med mindre han erhållit uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd skall
meddelas av länsstyrelse. Uppehållstillstånd skall avse viss tid och skall vara
oåterkalleligt. Beslut om uppehållstillstånd skall ej få överklagas.

Rätt för utlänning att antaga arbetsanställning skall vara beroende av visering
utan förbud för arbetsanställning eller ock särskilt arbetstillstånd. Arbetstillstånd
skall meddelas av socialstyrelsen, som i regel skall därom höra
offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid
och för viss utlänning samt avse visst slag av arbete. Arbetstillstånd skall

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utlåtanden
över utkastet.

kunna återkallas. Över beslut i ärende rörande arbetstillstånd får klagan ej
föras. Arbetssökande utlänning skall ej äga inkomma i riket, med mindre han
förut erhållit rätt att antaga arbetsanställning.

Enligt utkastet skall utlänning vara underkastad en vidsträckt anmälningsoch
uppgiftsskyldighet.

Beträffande avvisning och utvisning överensstämmer utkastet i stort sett med
1914 års lag. Vissa med de nya föreskrifterna sammanhängande avvisningsgrunder
hava dock föreslagits. Därjämte upptager utkastet en ny form för
avlägsnande från riket av utlänning, som hit inkommit, förslagsvis benämnd
förpassning ur riket, vilken skall komma till användning, därest utlänning
kvarstannar i landet utöver medgiven tid, uraktlåter att fullgöra föreskriven
anmälningsskyldighet, vid anmälan lämnar medvetet oriktig uppgift eller eljest
uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad som är föreskrivet rörande
hans vistande i riket eller hans rätt till arbetsanställning. Beslut om förpassning
skall meddelas av länsstyrelse. Klagan över dylikt beslut skall kunna föras
hos Konungen i statsrådet.

Bötesstraff skall drabba den, som uraktlåter att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet
eller att ställa sig till efterrättelse rörande hans vistande här
i riket gällande föreskrifter eller vid fullgörande av anmälningsskydighet lämnar
medvetet oriktig uppgift. Till sadant straff skall jämväl den, som utan
tillstånd antager arbetsanställning, eller arbetsgivare, som obehörigen anställer
utlänning, vara förfallen.

Bland de allmänna bestämmelserna förekommer stadgande därom, att Konungen
i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar
eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger med
avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas
å viss ort inom riket meddela nödiga bestämmelser. Därjämte medgives Konungen
rätt att meddela befrielse från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandlmg.
och skall Konungen äga att utfärda särskilda tillämpningsföreskrifter.

över nu nämnda lagutkast hava yttranden avgivits av länsstyrelserna samt
socialstyrelsen och kommerskollegium. Vissa länsstyrelser hava vid sina yttranden
fogat utlåtanden av underordnade myndigheter och kommerskollegium
har inhämtat yttranden från verkställande direktören i Sveriges industriförbund
samt Stockholms handelskammare.

Jag anhåller nu få lämna en sammanfattning av de avgivna yttrandena ävensom
återgiva några i dessa förekommande uttalanden av principiell innebörd.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län
hava förklarat sig ej hava något att erinra mot lagutkastet. Även polismästaren
i Stockholm och landsfogden i Stockholms län, vilka blivit i ärendet hörda,
hava ej funnit anledning till erinran mot detsamma.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Ble -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

binge, Malmöhus, Hallands. Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län hava anfört, att de endast beträffande en och annan detalj i lagutkastet funnit
skäl hemställa om omarbetning.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län
hava, utan att uttala sig om innehållet i lagutkastet i allmänhet, framställt invändningar
mot vissa av de i detsamma upptagna stadgandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län gör följande uttalande:

. »Enligt 1914 års lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas är den fria samfärdseln till riket för personer av främmande nationalitet
regeln och förbudet undantag, som endast gäller för vissa mindervärdiga kafégoner
eller särskilda tidsomständigheter. I det föreliggande utkastet däremot
är regeln att utlänning icke får inkomma i riket utan särskilt tillstånd.
1 vilken omfattning denna regel kommer att modifieras i administrativ ordning,
tram gar icke a, v remissen. I varje fall synes innebörden av utkastet vara en
fullständig_ omkastning av deri svenska immigration slagstiftningens hittillsvarande
ståndpunkt. Huruvida en så radikal omgestaltning är påkallad ur allmänna
befolknings- eller näringspolitiska skäl eller av politiska grunder i ogentlg
mening undandrager sig för närvarande befallningshavandes bedömande,
inom J amtlands lan hava hittills icke förekommit andra symptom i sådan riktning
an att överskott på arbetskraft i jämförelse med arbetstillgången råder
ayeiJ JVir''men ''E''tta marknadslage har icke hittills påverkats av någon nämnvärd
tillströmning av utländsk arbetskraft.------Så mvcket Cle

dock kunna sagas, att om förslagets bestämmelser skola genomföras i sin
ul!a omfattning och under en längre tid, kommer tillämpfingen sTkerligen
att bliva förenad med stora svårigheter och tillika avsevärt betunga de administrativa
myndigheterna, som skola sätta lagen i verket.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att lagutkastet i allt
vasenthgt byggde på 1914 års lag och att de avvikelser soTförekommo i
legel betingades av den omständigheten att vissa enbet hefallninn-cV, 1

1 S‘,0It bisttmmeLer "om “jgare fl k„Ä ™ om

av kungörelser, utfärdade i administrativ väg vore avsedda att •

Socialstyrelsen anför psÄasäSs Sverige

att ensamt upprätthålla frihandelsprinciper å förevarande område * T

Såmmsmm

lagstiftrångnnUndegr Mnvfsrån^l1 Ä

land oundgängligt? åt? odJffvK

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Såsom en sammanfattning av styrelsens mening, huruvida det föreliggande
lagutkastet i huvudsak kan anses motsvara de med en invandringslag avsedda
syftena, må anföras följande. Med tillfredsställelse kan då konstateras, att
jämväl utlänningar, som ej inneha eller ämna taga arbetsanställning, förlagts
under kontroll genom föreskriften om uppehållstillstånd. Vissa mindre önskvärda
utlänningselement ägna sig nämligen företrädesvis åt fri yrkesutövning
och skulle sannolikt, därest viseringstvånget fullständigt avvecklades, i betydande
omfattning invandra hit. För förverkligandet av lagens syften är vidare
av vikt att bötesstraff stadgats för arbetsgivare i Sverige, som i sin tjänst
tager utlänning, vilken ej är försedd med vederbörligt arbetstillstånd. Av väsentlig
betydelse är därjämte, att realkontrollen vid inresa för arbetsanställning,
i likhet med vad nu är fallet, sker, medan vederbörande utlänning ännu
befinner sig i utlandet.

Emellertid har styrelsen också funnit anledning till väsentliga erinringar
emot lagutkastet och särskilt mot den bristande enhetligheten i kontrollsystemets
byggnad och handhavande. Huruvida möjligheter förefinnas för åvägabringande
av tillfredsställande enhetlighet i berörda avseenden, vågar styrelsen
icke uttala sig om. Synnerligen fördelaktigt skulle det emellertid vara,
om för vårt land kunde genomföras en centralisering av utlänningskontrollen
i likhet med den, som åvägabragts exempelvis i Danmark.»

Kommer skotte gium yttrar:

»Frågan huruvida en främlingslagstiftning av denna starkt restriktiva karaktär
må anses för närvarande berättigad för vårt lands vidkommande synes
kollegium böra besvaras obetingat jakande. Sådana som förhållandena för
närvarande gestalta sig i ett flertal länder i Europa, med det stora befolkningsöverskott,
som där förefinnes, den delvis betydande arbetslösheten och
den hårda pressningen å levnadsvillkoren, i jämförelse varmed läget i vårt
land framstår i allo gynnsammare, måste det för oss tillsvidare te sig som
en nödvändig social skyddsåtgärd att, sedan fordran på passvisering mestadels
eftergivits, på annat sätt skapa möjligheter att avvärja en hotfull tillströmning
av främmande arbetssökande och att freda landet mot påträngande mindre
önskvärda folkelement.»

Verkställande direktören i Sveriges industriförbund anför:

»Faran för en alltför stor och icke önskvärd tillströmning till riket av utlänningar
torde, därest myndigheterna icke finge effektivare medel till dess
hämmande än gällande bestämmelser lämnade, anses särskilt stor, sedan passviseringstvånget
i förhållande till Tyskland upphävts. Industrien borde icke
motsätta sig sådana lagstiftningsåtgärder, som av hänsyn till berörda ^ farhågor
kunde betraktas såsom oundgängligen påkallade. På grund av svårigheterna
i Tyskland och i vissa andra länder att bereda utkomst för dessa
länders starkt tillväxande folköverskott och med hänsyn till den i förhållande
till främmande länder goda ställning anställda intoge i vårt land, vore det
förklarligt, att man särskilt inriktat sig på att förhindra invandring av utlänningar,
tillhörande de arbetssökandes kategori. I flertalet andra länder hade
redan vidtagits starkt restriktiva åtgärder uti ifrågavarande avseende; och så
länge dörren icke där lämnades öppen för utländska arbetssökande, torde det
icke kunna undvikas, att man även i vårt land av sociala skäl ingrepe reglerande
på detta område. Det borde emellertid kraftigt understrykas, att dessa
sociala hänsyn icke finge drivas så långt, att näringslivets berättigade krav
därigenom tillbakasattes.»

Stockholms handelskammare har framhållit, att de restriktiva bestämmelserna
stode i dålig samklang med det ekonomiska manifest, som nyligen ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

färdats av ledande personligheter från olika länder, men då manifestet siktade
på framtiden och de nu varande förhållandena tvingade det ena landet
att tillämpa samma skyddsåtgärder som det andra, torde det vara omöjligt
att för närvarande handla på annat sätt. Det gällde då endast att tillämpa
bestämmelserna med största möjliga vidsynthet, så att återgången till bekvämare
umgängesformer underlättades.

Såsom jag förut framhållit, anser jag det nödvändigt, att i lagen upptagas Kontroll
bestämmelser, varigenom myndigheterna beredes möjlighet att utöva kontroll utiäZdn ar
å de utlänningar, som önska inkomma eller vistas i riket. En sådan kontroll ” annm9ar
maste, för att erhålla effektivitet, avse alla utlänningar, oavsett det uppgivna
ändamålet med vistelsen härstädes eller den avsedda tiden för densamma.

Vare sig man inskränker kontrollen till vissa uppräknade grupper eller gör
densamma allmängiltig med särskilt angivande av de grupper, som skola
därifrån undantagas, blir värdet av kontrollbestämmelserna i hög grad förringat.
Visserligen innebär en dylik allmän kontroll ett band på den fullt
lojala samfärdseln de olika folken emellan, men hur önskvärt det än må
vara, att denna samfärdsel lämnas i möjligaste mån obehindrad, kunna under
nuvarande och säkerligen lång tid framåt rådande förhållanden hänsyn härtill
ej sta i vägen för införande av en av omständigheterna i övrigt synnerligen
påkallad skyddslagstiftning. Berörda hänsyn torde i stället böra vinna
beaktande på det sätt, att i kontrollen medgivas sådana lättnader, vilka kunna
vidtagas utan äventyrande av kontrollens ändamål.

Denna kontroll måste i första hand vila på ett passtvång. Någon garanti Passtvång.
för att de av en utlänning lämnade personaluppgifter m. m. överensstämma
med de verkliga förhållandena lärer ej kunna vinnas, så vida de icke äro bestyrkta
av myndighet i utlänningens hemland.

Länsstyr elsen i Kristianstads län har framhållit, att enär passtvånget vore
en av förhållandena ännu betingad kvarleva från kristiden, vilkens försvinnande
torde vara ett önskemal, man borde kunna taga i övervägande att giva
stadgandet om passtvång den formen, att Konungen skulle äga förordna om
skyldighet för utlänning att vara försedd med legitimationshandling. Ifrågavarande
skyldighet komme då att betraktas såsom en undantagsbestämmelse,
betingad tillsvidare av de efter kriget abnorma förhållandena folken emellan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åter ansett, att den omständigheten,
att principen om passtvång bleve i lag fastslagen, icke kunde vara
ägnad att väcka betänkligheter med hänsyn därtill, att Konungen skulle äga
rätt att därifrån meddela dispens.

Med anledning av vad sålunda anförts må erinras, att under förarbetena
till 1914 års lag visserligen framhölls, att det ej kunde ifrågakomma att
såsom en för normala förhållanden gällande ordning återinföra passtvånget.
Emellertid har efter tillkomsten av denna lag läget på förevarande område
så väsentligt förändrats, att det nu allestädes rådande passtvånget ej lärer
under överskådlig tid komma att avskaffas. Under sådana omständigheter och
med hänsyn jämväl därtill, att skyldigheten för utlänning att vara försedd med
pass är att anse såsom en av de grundprinciper, å vilka den nya lagstiftningen

Kung!. Ma.j:ts proposition nr 198.

måste byggas, synes det ej vara lämpligt att giva lagens stadgande om passtvång
karaktären av en undantagsbestämmelse.

Vissa utlänningar torde emellertid på grund av de i deras hemland rådande
förhållandena sakna möjlighet att erhålla pass. Detta är bland annat fallet
med ryska och armeniska flyktingar. Rörande ryssar har vid en internationell
konferens i Geneve i juli 1922 mellan vissa regeringar träffats
en överenskommelse och beträffande armenier har Nationernas förbunds råd
den 12 juni 1924 godkänt ett förslag av innebörd, att för nämnda personer
skola i stället för pass utfärdas s. k. identitetscertifikat. För nu omförmälda
utlänningar synes enligt Kungl. Majrts förordnande dylikt identitetscertifikat
kunna ersätta pass. Även i en del andra fall kan det finnas nödigt eller lämpligt,
att annan handling, som kan tjäna såsom bevis för en persons legitimering,
må gälla, såsom pass. För t. ex. sådana personer, som icke äga statsborgarskap
i något land, måste sålunda särskild legitimationshandling kunna
utfärdas av svensk myndighet.

I lagen bör därför upptagas stadgande av innehåll, att utlänning, som ankommer
till eller uppehåller sig i riket, skall vara försedd med pass eller, där
Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass,
med dylik handling. Barn under sexton år, som åtfölja eller vistas hos utlänning,
torde dock ej behöva vara underkastade denna skyldighet. Det synes
vara tillräckligt, att å utlänningens pass förekommer anteckning om de barn
under sexton år, vilka åtfölja honom. Därest åter sådant barn ankommer
till riket utan sällskap eller i sällskap med en svensk, måste barnet innehava
legitimationshandling, enär i annat fall varje bestyrkt personaluppgift
saknas. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län och socialstyrelsen
hava ansett, att den gällande passkungörelsen bör så tolkas, att befrielse från
skyldighet för barn under sexton år att vara försedd med pass skall äga
mm även för det fall, att barnet åtföljer eller vistas hos svensk medborgare.
En dylik tolkning torde emellertid ej instämma med stadgandets syfte. Ett
stadgande av den av mig nu föreslagna innebörden lärer endast innebära ett
lagfästande av vad som redan gäller. Någon okontrollerad invandring av
minderårig arbetskraft möjliggöres ej genom denna bestämmelse, enär, såsom
nämnt, barnet alltid skall finnas antecknat å den åtföljande utlänningens pass.
För andra särskilda fall, då befrielse från passtvång synes kunna medgivas
utan fara för effektiviteten av utlänningskontrollen, bör åt Kungl. Maj:t överlämnas
att medgiva undantag från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling
jämte befogenhet att i fall av behov meddela andra erforderliga
föreskrifter.

Bestämmelser om vad passet skall innehålla samt angående beskaffenheten
av passet i övrigt torde med hänsyn till de tid efter annan växlande förhållandena
i detta avseende lämpligen meddelas i administrativ ordning.

Beträffande frågan, huruvida passet skall vara viserat av svensk myndighet,
må erinras, att viseringstvånget numera är ställt på avskrivning och
att vårt land med ett flertal främmande länder träffat överenskommelser om
ömsesidigt upphävande av detsamma. I fråga om en del utländska stater

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

torde det emellertid på grund av den i dem gällande lagstiftningen eller andra
omständigheter ännu ej kunna ifrågasättas att avskaffa viseringsskyldigheten.
I anledning härav har i utkastet upptagits ett stadgande av innehåll, att
legitimationshandling skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, vara
försedd med påteckning av svensk myndighet.

I fråga om detta stadgande har socialstyrelsen anfört:

''Viseringen är till sin natur ett med hänsyn till extraordinära förhållanden
i främmande länder tillgripet skyddsmedel, som för närvarande synes vara
ställt på avskrivning. Med hänsyn härtill synes det måhända mindre befogat
att, såsom skett i lagutkastet, utgå från viseringsskyldigheten såsom
det normala. Viseringens karaktär av ett extraordinärt skyddsmedel i händelse
av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller
eljest på grund av särskilda omständigheter så prövas erforderligt, bleve därigenom
bättre framhävd. Då vidare viseringens betydelse främst torde bestå
i det skydd, detsamma erbjuder gentemot inresa av icke önskvärda element
från visst land, kan det ifrågasättas, huruvida icke viseringen borde i regel
— undantag vore måhända påkallade för vissa slag av affärsresande — begränsas
till att avse allenast tre månader eller samma tidrymd, varunder
kontroll enligt förslaget ej skulle utövas över utlänning från viseringsfritt
land. Viseringspliktig utlänning skulle i sådant fall, vid utlöpandet av den
för honom gällande viseringen, automatiskt inordnas under den ordinarie kontrollen.
Efter genomförande av en anordning, sådan som den här ovan skisserade,
skulle viseringstvångets avskaffande tydligtvis icke komma att innebära
någon större förändring i praktiskt hänseende.’

Vad socialstyrelsen anfört om det mindre befogade i att utgå från viseringsskyldigheten
såsom det normala torde onekligen äga sin riktighet. Viseringens
egenskap att utgöra en av särskilda förhållanden betingad skyddsanordning
kommer till uttryck, därest i lagen stadgas, att legitimationshandling skall,
där Konungen därom förordnar, vara försedd med visering. Jag finner alltså
skäl förorda, att i lagen upptages ett stadgande av nu nämnt innehåll. Däremot
finner jag ej anledning att, såsom socialstyrelsen hemställt, inskränka
viseringsskyldigheten till att gälla blott inresan och den närmaste tiden därefter.
De omständigheter, som föranleda bibehållande av viseringsskyldighet
för undersåtar från vissa länder, göra sig med samma styrka gällande jämväl
vid prövning av ansökan om förlängning av den medgivna vistelsetiden. Dylika
ansökningar torde följaktligen liksom för närvarande böra prövas inom
utrikesdepartementet. Sedan den i viseringen angivna tiden gått till ända,
skall alltså utlänning, som önskar kvarstanna i landet, söka ny visering.

I övrigt erforderliga bestämmelser angående visering och vad därmed äger
sammanhang torde böra meddelas i administrativ väg.

Kontrollen förutsätter vidare en vidsträckt anmälningsskyldighet. Skall en
effektiv övervakning av utlänningar kunna ske, måste de övervakande myndigheterna
äga möjlighet att, när helst anledning därtill förekommer, erhålla
kännedom om en utlännings vistelseort och sysselsättning. Anmälan till myndighet
måste följaktligen ske såväl vid utlänningens ankomst till riket som
vid varje ombyte av bostad samt vid avresan från riket. Anmälningsskyldigheten
bör i första hand åvila utlänningen själv. Men även den. som upplåter

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

bostad eller annan lägenhet åt utlänning, måste vara skyldig att därom göra
anmälan. Härigenom vinnes ytterligare garanti för att myndigheterna erhålla
nödig kunskap om härvarande utlänningar.

En utlänning skall redan vid ankomsten till riket göra anmälan. Sådan anmälan
skall ske hos polismyndigheten i den ort, dit utlänningen från utlandet
först anländer. Vid denna anmälan skall utlänningen förete sin legitimationshandling
samt lämna de upplysningar, som avfordras honom av polismyndigheten.
Denna myndighet skall nämligen vid detta tillfälle förskaffa sig underrättelse
om de förhållanden, som äro av betydelse för frågan om utlänningens
rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket. När utlänningen sedermera tager
bostad å någon ort i landet, bör det åligga honom att hos polismyndigheten å
den orten göra anmälan om sin ankomst och bostad. Vid ombyte av bostad inom
samma ort bör ock därom göras anmälan. Likaledes bör anmälan göras om
avresa och om den ort, dit utlänningen ämnar begiva sig. Anledning synes
ej föreligga att stadga personlig anmälningsskyldighet i annat fall än vid
ankomsten till riket och då utlänningen lämnar landet. Då, såsom nämnt, vid
utlänningens ankomst skall prövas, huruvida han över huvud må inkomma i
riket, torde det vara nödvändigt, att han personligen inställer sig för polismyndigheten.
Som ändamålet med anmälan, då en utlänning lämnar landet,
är att konstatera, att han verkligen begiver sig ur riket, är det uppenbart, att
han måste personligen inställa sig för att få sitt pass påtecknat. Denna personliga
anmälan skall ske å den ort, där han lämnar riket, övrig anmälan bör
kunna ske muntligen eller skriftligen. Därest utlänning tager bostad å hotell,
pensionat eller gästgiveri, synes den utlänningen i förevarande avseende åliggande
anmälningsskyldighet kunna anses fullgjord genom den anmälan, som
enligt vad särskilt är stadgat åligger honom att avgiva till hotell- eller pensionatsinnehavaren
eller gästgivaren. Emellertid ligger det i sakens natur, att
polismyndighet måste äga rätt att, när skäl därtill äro, kalla utlänning att
personligen infinna sig hos polismyndigheten för att lämna de ytterligare upplysningar,
som må finnas erforderliga. Skyldighet måste därjämte åvila utlänning
att vid anfordran uppvisa sin legitimationshandling för polismyndighet
eller underordnad polispersonal. Uppenbart är, att denna polismyndighetens
befogenhet måste utövas på ett grannlaga sätt.

Beträffande övriga personer, vilka skola vara anmälningsskyldiga, finnas
i skjutsstadgan samt i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse föreskrifter
om skyldighet för gästgivare samt innehavare av hotell eller pensionat att
till magistrat eller polismyndighet lämna skriftlig anmälan om ankommande
och avresande utlänningar. Därjämte bör bibehållas huvudsakliga innehållet av
de i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) förekommande bestämmelserna om
anmälningsskyldighet till polismyndighet för den, som i sin bostad eller annan
lägenhet hos sig mottager utlänning till härbärgerande.

Av nu nämnda föreskrifter om anmälningsskyldighet torde i lag behöva fastställas
endast de, som gälla anmälan vid utlännings ankomst till riket och då
han lämnar landet. Övriga bestämmelser torde lämpligen kunna meddelas i
administrativ ordning, men synes i lagen böra upptagas ett stadgande om rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

för Kungl. Maj :t att meddela dylika bestämmelser. Av civillags karaktär synes
vidare vara föreskrift om skyldighet för utlänning att personligen inställa sig
hos polismyndighet och att vid anfordran uppvisa sin legitimationshandling.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att bestämmelsen om
personlig anmälningsskyldighet vid inresa ej borde äga allmän lags natur. Med
hänsyn till vikten av att ej önskvärda utlänningar redan vid inresan skola kunna
avvisas och då avvisningsreglerna uppenbarligen måste äga lags karaktär, lärer
emellertid ifrågavarande, med dessa regler nära sammanhängande bestämmelse
ej lämpligen böra meddelas i administrativ väg.

För att kontrollen skall bliva effektiv måste det åligga den myndighet, som
mottagit anmälan, varom nu är fråga, att därom till vissa andra myndigheter
lämna underrättelse. Närmare bestämmelser i detta avseende synas böra givas
i administrativ ordning.

Av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår, att flerstädes i Uppehållsutlandet
finnas stadganden därom att utlänning ej äger att utöver viss kortare tillstånd.
tid uppehålla sig i landet, med mindre han därtill erhållit tillstånd. Syftet med
stadganden av denna innebörd torde vara att förhindra, att ur ordnings- och
säkerhetssynpunkt mindre önskvärda befolkningselement slå sig ned i landet.

För åtskilliga länder hava även bostadsförhållandena föranlett behov av dessa
stadganden. I vissa fall torde ändamålet med dem vara att förhindra bosättning
av främmande befolkningselement, som i rashänseende skilja sig från det
egna landets invånare.

Vad vårt land beträffar lärer det med hänsyn till ordnings- och säkerhetsintresset
anses påkallat att stadga särskilt tillstånd såsom villkor för rätt för
utlänning att under längre tid uppehålla sig härstädes. Erfarenheten visar
nämligen, att många utlänningar, vilkas vistelse här i landet ur nämnda synpunkt
måste anses olämplig, dock icke låta komma sig till last sådant förhållande,
som lagligen kan föranleda deras utvisande. Anledning finnes till antagande,
att antalet utlänningar av denna typ i framtiden kommer att avsevärt
ökas. Dessa förhållanden giva vid handen, att myndigheterna måste äga
i sin makt att även i sådana fall, då utvisningsanledning ej föreligger eller utvisningsförfarande
lämpligen ej bör äga rum, förvägra utlänning rätt att uppehålla
sig här i riket.

Emellertid måste även hos oss den immigrationspolitiska karaktären av en
dylik bestämmelse i lika hög grad uppmärksammas. Otvivelaktigt kan en bosättning
i mer betydande omfattning här i landet av invandrare, tillhörande folkslag,
som äro oss till rasen mycket skilda, lända oss till skada. Härvid må
särskilt beaktas, att man med hänsyn till praxis vid behandling av ansökningar
om medborgarrätt maste räkna med att utlänning, som under visst antal år
stadigvarande uppehållit sig härstädes, blir, därest han så önskar och anledning
till anmärkning mot honom ej föreligger, upptagen till svensk medborgare.

Vad slutligen bostadsförhållandena angår torde visserligen läget å bostadsmarknaden
hava undergått en väsentlig förbättring, men det lärer likväl, såsom
jag förut erinrat, vid denna lagstiftning ej kunna lämnas ur räkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Vid prövning av ansökan om uppehållstillstånd skall tagas i övervägande, huruvida
med avseende å det uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och övriga
omständigheter utlänningens härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till landets
intressen. Därjämte skall undersökas, huruvida på grund av bostadsförhållandena
å den uppgivna vistelseorten hinder kan anses möta för beviljande
av tillstånd. Avseende bör emellertid jämväl fästas å utlänningens familjeförhållanden
samt längden av den tid, han kan hava vistats härstädes.

Då ändamålet med uppehållstillstånd endast är att förhindra bosättning här
i riket av utlänningar, som ej äro önskvärda, lärer skyldighet att göra ansökan
om sådant tillstånd böra åligga allenast sådan utlänning, som under någon
längre tid uppehållit sig härstädes. Den tid, under vilken en utlänning må äga
rätt att vistas här i riket utan uppehållstillstånd, torde lämpligen kunna bestämmas
till tre månader. Utlänningar, vilka endast i egenskap av resande uppehålla
sig härstädes, lära i allmänhet ej utsträcka sin vistelse i landet utöver
denna tid.

Enligt lagutkastet skall meddelande av uppehållstillstånd ankomma på länsstyrelsen
i det län, där utlänningen vistas.

Härom anför socialstyrelsen:

»Det decentraliserade system beträffande prövningen av uppehållstillstånd,
vilket sålunda föreslagits, synes ägnat ingiva vissa farhågor. Mellan de tjugofem
beslutande myndigheterna i dylika ärenden skulle ej gärna kunna upprätthållas
samförstånd rörande lagens tillämpning, utan kunde man förvänta skiftande
praxis och detta även i fråga om de allmänna principerna för dessa ärendens
behandling. Uppehållstillståndet synes vara avsett att gälla för hela riket
och kan icke återkallas. Den möjligheten förefinnes och kan tänkas bliva
utnyttjad, att en utlänning, som av en länsstyrelse förvägrats uppehållstillstånd,
begiver sig till ett annat län och där erhåller sådant. Styrelsen har från
sin befattning med ärenden rörande övervakande av utlänningar kunnat förmärka,
att en del i Sverige vistande personer mer eller mindre yrkesmässigt
åtaga sig att biträda utlänningar med anskaffande av arbetstillstånd, och skulle
de för att uppnå sina syften sannolikt söka utnyttja olika inflytelser.

Då i lagutkastet icke lämnas några direktiv för besluten rörande uppehållstillstånd,
måste det anses så mycket mera angeläget att genom kontinuitet och
enhetlighet i tillämpningen såvitt möjligt säkerställa likheten inför lagen.

Sant är visserligen, att det system, som enligt lagutkastet föreslagits, företer
vissa likheter med det, vilket blivit genom förordningen den 23 november
1926 genomfört i Finland. Oavsett att kontrollen därstädes är baserad på väsentligt
andra förutsättningar — sålunda gäller s. k. vistelsebiljett allenast för
länet, varjämte såväl vistelsebiljett som arbetstillstånd meddelas av länsstyrelse,
i fråga om arbetstillstånd dock först efter obligatorisk remiss till central
myndighet — så har dock, enligt vad styrelsen erfarit, icke desto mindre svårigheter
uppkommit i de avseenden, gentemot vilka styrelsen här funnit sig böra
göra erinringar, och önskemål framkommit om en centralisation av utlänningskontrollen.

Lagutkastet saknar vidare bestämmelser angående förhållandet mellan arbetstillstånd
och uppehållstillstånd. Det lämnas sålunda Öppet, huruvida arbetstillstånd
bör kunna meddelas för tid utöver uppehållstillståndet. Enligt
styrelsens mening måste det anses mindre riktigt, att socialstyrelsen meddelar
en utlänning tillstånd att taga arbetsanställning i riket och uppbär avgift här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

för i lönn av stämpel och lösen, medan länsstyrelsen vägrar honom rätt att
uppehålla sig inom landet. Vidare torde det i många fall kunna frågas, huruvida
en av sin arbetsinkomst beroende utlänning, som meddelats uppehållstillstånd
lör längre tid, skäligen kan vägras arbetstillstånd. Likaledes kan det
vara tveksamt, om uppehållstillstånd lämpligen bör meddelas utlänning, som
blivit förvägrad arbetstillstånd — för utlänningen måste, särskilt om han saknar
medel till sitt uppehälle, uppehållstillståndet inbjuda till åsidosättande av
förbudet mot arbetsanställning. Av de nu anförda fallen synes framgå, att —
vare sig länsstyrelsens beslut om uppehållstillstånd träffas före socialstyrelsens
beslut om arbetstillstånd eller tvärtom — det först meddelade beslutet
skulle vara ägnat inverka i viss mån bindande på det senare.

Förhållandet mellan arbetstillstånd och uppehållstillstånd torde vara avsett
att närmare regleras i särskild kungörelse, men har förslag till sådan författning
icke blivit bilagt remissen. Givetvis skulle emellertid nyss antydda motsatsförhållande
kunna i avsevärd mån utjämnas genom ett klokt ordnat samarbete
mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna. Möjligen skulle vissa fördelar
vinnas, därest ansökningar om arbetstillstånd och uppehållstillstånd, som
kanske oftast komme att ingivas samtidigt, först översändes till socialstyrelsen,
vilken, efter det särskilda polisbyrån i Stockholm blivit hörd och beslut fattats
rörande arbetstillstånd, därefter hade att översända dem till vederbörande länsstyrelse
för beslut rörande uppehållstillstånd. Enligt gjorda beräkningar torde
— om man bortser från utlänningarnas hustrur — mellan åttio och nittio procent
av de utlänningar, som vistas i landet längre tid än tre månader, utgöras
av personer, vilka innehava eller söka arbetsanställning. Den omständigheten,
att sålunda det övervägande antalet utlänningar inom riket skulle falla under
bestämmelserna om arbetstillstånd, lärer visserligen i någon mån minska olägenheterna
av en månghövdad beslutsmyndighet, men så stora betänkligheter
måste dock i allt fall anses vara förknippade med den föreslagna organisationen,
att styrelsen anser ett förnyat övervägande på denna punkt vara påkallat.

Befaras kan emellertid att — vilket förfaringssätt, som än anlitades •—
proceduren skulle leda till en betydande skriftväxling och ett omfattande remissförfarande
mellan vederbörande myndigheter. Sålunda skulle exempelvis
av organisationer eller enskilda ingivna skrifter, innefattande upplysningar av
betydelse för ärendets bedömande, antagligen i stor utsträckning behöva kommuniceras
mellan myndigheterna.

Påpekas må i detta sammanhang, att med den decentraliserade organisation
av främlingskontrollen. som i lagutkastet föreslagits, möjlighet till uppläggande
av enhetligt dossierss^stem över utlänningarna i riket icke förefinnes. Vid
handläggningen av uppehållstillståndsärendena skulle det givetvis vara av betydelse,
om tidigare upplysningar rörande den ansökande utlänningen vore lätt
tillgängliga. Ett dylikt centralt dossiersystem skulle vidare erbjuda möjlighet
till en samlad överblick av främlingsstocken i landet och kunna vara till
nytta exempelvis vid behandling av ansökningar om förvärvande av svenskt
medborgarskap eller av rätt att i riket bedriva näring.

Den i lagutkastet framträdande dualismen i behandlingen av arbetstillstånd
och uppehållstillslånd kan befaras vara ägnad att förorsaka olägenheter såväl
för arbetsgivaren, som vill anställa utlänningen i sin tjänst, som för vederbörande
utlänning. I öppen dag ligger, att den ovan påpekade omgången i ärendenas
behandling och omfattande skriftväxlingen mellan myndigheterna skulle
inverka fördröjande å ärendenas avgörande. I fråga om inresa i och för arbetsanställning
skulle ett visst osäkerhetsmoment föreligga, då ju eventualiteten
av vägrat uppehållstillstånd kvarstode, även sedan arbetstillstånd erhållits.
Olägenheten härav synes särskilt komma att framträda, då fråga vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att för det svenska näringslivet förvärva högt kvalificerad arbetskraft, vilken
— enligt vad erfarenheten visat ■— i regel brukar betinga sig särskilda utfästelser
i fråga om anställningens varaktighet och säkerhet.

Det kan vidare förutses, att den dubbla behandlingen av ärendena skulle för
utlänningen komma att te sig förvirrande och oskäligt besvärande. Intyg och
andra bilagor till ansökningarna skulle måhända behöva ingivas i två exemplar.
I passet antecknat arbetstillstånd skulle säkerligen av mången utlänning komma
att uppfattas såsom innebärande rätt att uppehålla sig i riket, och skyldigheten
att låta förse passet med anteckning därjämte om särskilt uppehållstillstånd
torde icke alltid komma att av utlänningen klart uppfattas. Då fråga
vore om utlänning, vilken åtföljdes av hustru, och gemensamt pass innehades
av makarna, skulle enligt lagutkastet — för det fall, att båda makarna toge
arbetsanställning — anteckning i passet behöva göras om ej mindre än fyra
olika tillstånd.

Kommerskollegium yttrar:

»För att en sådan lagstiftning, vilken med nödvändighet lärer få givas en
tämligen generell avfattning, icke skall verka hindrande på det nyttiga och
understundom nödiga folkutbytet med andra länder är det likväl av synnerlig
vikt, att denna i tillämpningen bandhaves på ett klokt och omdömesgillt sätt.
På många områden av näringslivet kan understundom föreligga ett starkt behov
att för längre eller kortare tid få begagna sig av främmande arbetskraft,
vare sig personer med behövliga kvalifikationer icke stå att erhålla inom landet
eller anställandet av utlänningar av andra fullt legitima skäl kan befinnas
särskilt önskvärt. Ä andra sidan måste ju tillses, att den granskning,
som ägnas hithörande ärenden, blir så pass effektiv, att ändamålet med regleringen
verkligen ernås. Enligt förslaget avses, att prövning av uppehållstillstånd
för utlänningar, som önska vistas i riket utöver tre månader, utan att
avsikt att söka arbetsanställning deklarerats, skall verkställas av Konungens
befallningshavande, medan prövning rörande meddelande av arbetstillstånd skall
verkställas av socialstyrelsen. Häri synes ligga en viss fara för en behandling
av hithörande ärenden enligt oenhetliga grunder, och det kan därför ifrågasättas,
om icke handläggningen av bägge slagen av ärenden lämpligast borde
koncentreras hos en och samma myndighet, nämligen socialstyrelsen, som förutsättes
vara utrustad med en tillräcklig och för uppgiften tränad personal.
Erfarenheten lär under den tid, varunder kungörelsen den 4 september 1926
varit i. tillämpning, ha givit vid handen, att det långt övervägande antalet av
utlänningar, som ,sökt tillträde till riket annat än som tillfälliga resande, utgjorts
av personer, vilka haft för avsikt att här söka arbetsanställning, varför
ett överlämnande till socialstyrelsens handläggning av samtliga hithörande
ärenden icke torde föranleda någon mera avsevärd ökning i dess arbetsbörda
men däremot bidraga till en mera enhetlig lagtillämpning och förekomma
kringgående av lagen.»

Några länsstyrelser hava framhållit, att, såsom fallet nu är med utfärdande
av uppehållsbok, meddelande av uppehållstillstånd bör kunna anförtros åt lokala
polismyndigheter. Såsom skäl härför har anförts, att någon olägenhet icke
förmärkts av att ärenden angående uppehållsböcker tillkommit dessa polismyndigheter,
vilkas yttranden i allt fall bliva avgörande i fråga om meddelande
av uppehållstillstånd.

Med anledning av vad dessa länsstyrelser sålunda framhållit må påpekas,
att ärenden angående uppehållstillstånd tydligen äro av helt annan karaktär
än ansökningar om uppehållsbok enligt nu gällande passkungörelse. Som dessa

Kung!,. Maj:ts proposition nr 198.

ärenden ofta måste bliva av ganska ömtålig beskaffenhet, torde det vara uppenbart,
att de ej böra avgöras av underordnad polismyndighet.

Anledningen till att i lagutkastet föreslagits, att vederbörande länsstyrelse
skulle meddela uppehållstillstånd, ligger i den uppfattning, att dessa ärenden
huvudsakligen vore att bedöma ur ordnings- och säkerhetssynpunkt. Ur denna
synpunkt läge det otvivelaktigt närmast att anförtro beslutanderätten åt länsstyrelserna
i egenskap av högsta polismyndighet inom länet eller ock eventuellt
åt en för ändamålet organiserad central polismyndighet i Stockholm.
Emellertid finnes för närvarande ej någon för ändamålet lämplig central polismyndighet.
Polisbyran i Stockholm för övervakande av utlänningar torde
nämligen, med hänsyn till nuvarande organisation, ej vara rustad för denna
uppgift. En utvidgad organisation av densamma har ej heller nu synts böra
ifrågasättas.

Emellertid har jag med hänsyn till vad socialstyrelsen och kommerskollegium
anfört funnit mig höra taga ifrågavarande spörsmål under förnyat övervägande.
Det torde vara obestridligt, att enhetligheten i tillämpningen kunde
komma att bliva i hög grad lidande genom den föreslagna decentraliseringen,
varjämte en väsentlig tidsutdräkt med ärendenas avgörande säkerligen måste
följa av deras överlämnande till ett flertal myndigheter. Före avgörandet måste
ofta en vidlyftig skriftväxling äga rum mellan olika myndigheter. Dessa omständigheter
utgöra onekligen ett starkt stöd för den uppfattning, att endast
en myndighet bör handhava ärenden om uppehållstillstånd. Ej heller kan förbises
vikten av att ett intimt samarbete kan anordnas mellan den myndighet,
som skall handlägga dylika ärenden, och den myndighet, som skall meddela
arbetstillstånd. Av skäl, till vilka jag i det följande har anledning återkomma,
har jag funnit mig höra föreslå, att utfärdande av arbetstillstånd skall
ankomma på socialstyrelsen. Enligt vad socialstyrelsen uppgivit utgöras mellan
åttio och nittio procent av härvarande utlänningar, vilka ej endast tillfälligt
uppehålla sig härstädes, av sadana, som innehava eller ämna antaga
arbetsanställning. Det ligger då nära att upptaga till undersökning, huruvida
icke även ärenden angående uppehållstillstånd skulle kunna överlämnas
till socialstyrelsens avgörande. Väl kan häremot göras gällande, att socialstyrelsens
ämbetsområde icke omfattar ärenden, som skola prövas ur ordningsoch
säkerhetssynpunkt. Men då vid dessa ärendens avgörande hänsyn i lika
hög grad måste tagas till immigrationspolitiska synpunkter och i särskilda fall
till läget å bostadsmarknaden, ligger häri ett skäl för att låta socialstyrelsen
handlägga även dessa ärenden. I regel lärer jämväl den utrikespolitiska betoningen
hos frågor om uppehållstillstånd nödvändiggöra ett intimt samarbete
mellan den beslutande myndigheten och utrikesdepartementet. Ett sådan samarbete
kan lättare åvägabringas, därest avgöranderätten anförtros åt en central
myndighet i Stockholm. Intages i lagen föreskrift därom, att före socialstyrelsens
avgörande vederbiirande länsstyrelse i regel skall hava yttrat sig i varje
särskilt ärende, torde ock vara sörjt för att de förstnämnda synpunkterna skola
komma till sin rätt. Av dessa skäl har jag ansett mig böra förorda, att uppehållstillstånd
skall meddelas av socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, om det ej borde möjliggöras för utlänning
att erhålla uppehållstillstånd, även innan han inkommit i riket. Det skulle nämligen
i många fall vara önskvärt att från början kunna meddela arbetstillstånd
för längre tid än tre månader.

Vad sålunda ifrågasatts synes värt beaktande. Särskilt i sådana fall, då det
gäller att bär i riket anställa högt kvalificerad arbetskraft, lärer det ofta vara
nödvändigt att kunna meddela arbetstillstånd för längre tid. Då emellertid
arbetstillstånd ej bör erhållas för längre tid än utlänningen äger rätt att vistas
härstädes, bör möjlighet förefinnas att i samband med beviljande av dylikt arbetstillstånd
meddela upphållstillstånd. Men även i fall då arbetstillstånd ej
erfordras, lärer understundom behov föreligga att kunna meddela uppehållstillstånd
för utlänning, som ännu ej inkommit i landet. Med hänsyn härtill torde
även utlänning, som befinner sig utom riket, böra äga rätt att ingiva ansökan
om uppehållstillstånd. I dylikt fall bör före ärendets avgörande yttrande hava
avgivits av vederbörande svenska beskickning eller konsul.

Uppehållstillstånd skall avse viss tid. Anledning kan visserligen synas föreligga
att för det fall, att utlänningen redan lång tid vistats i landet, medgiva
rätt för socialstyrelsen att utfärda sådant tillstånd att gälla tillsvidare. Emellertid
torde det både ur statens intresse och med hänsyn till utlänningens
egen säkerhet vara mest ändamålsenligt, att tillståndet avser viss bestämd tid.
Därigenom beredes statsmakterna tillfälle att tid efter annan taga under omprövning
frågan om utlänningens rätt att uppehålla sig härstädes. Och utlänningen
själv vinner därigenom garanti för att han, därest han icke låter
komma sig till last något förhållande, som kan föranleda hans förpassning ur
riket eller utvisning, äger vistas härstädes under den bestämda tiden. För utlänning,
som under lång tid utan anmärkning vistats här i landet, bör tillståndet
tydligen kunna avse en längre tid. Anledning synes mig ej föreligga att,
såsom länsstyrelsen i Gotlands län hemställt, bestämma en maximitid för giltigheten
av uppehållstillstånd. Förhållandena äro härutinnan så skiftande i olika
fall, att full frihet torde böra medgivas med hänsyn till den tid, ett uppehållstillstånd
skall avse. En begränsning ligger dock alltid däri. att tiden ej
får överskrida passets giltighetstid.

I olikhet med arbetstillstånd bör meddelat uppehållstillstånd ej kunna återkallas.
I förra fallet kunna förhållandena på arbetsmarknaden hava undergått
sådan förändring, att det ur allmän synpunkt kan vara lämpligt eller nödvändigt
att återkalla meddelat tillstånd; dylik återkallelse innebär också endast
hinder för utlänning att innehava arbetsanställning, ej förbud att uppehålla sig
i riket. I senare fallet torde de omständigheter, som kunna föranleda återkallelse,
alltid vara av beskaffenhet att kunna medföra förpassning eller utvisning.
De bestämmelser, som av hänsyn till utlänningars rättssäkerhet måste
uppställas med avseende å själva utvisningsförfarandet, skulle genom en socialstyrelsen
tillerkänd rätt att utan vidare återkalla meddelat uppehållstillstånd
bliva en tom formalitet. Uppenbart är emellertid, att den omständigheten, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

utlänning innehar uppehållstillstånd ej utgör hinder för beslut om hans förpassning
ur riket eller utvisning. I och med dylikt beslut måste meddelat
uppehållstillstånd anses förfallet.

Beslut i fråga om uppehållstillstånd skall enligt utkastet ej få överklagas.

Överståthållarämbetet har härom anmärkt, att det visserligen vore sant, att man
genom att lägga det slutliga avgörandet i underordnad myndighets hand icke
löpte någon risk för att inrikespolitiska skäl spelade in vid avgörandet, men att
å andra sidan utrikespolitiska synpunkter, som endast Kungl. Maj :t vore i tillfälle
att överskada, kunde vara att beakta. I anledning av vad sålunda anmärkts
ma framhallas, att genom det samarbete, som enligt vad nyss omnämnts
i förevarande ärenden torde komma att äga rum mellan socialstyrelsen och utrikesdepartementet,
de utrikespolitiska synpunkterna komma att bliva vederbörligen
tillgodosedda. Av praktiska skäl lärer det vara uteslutet att medgiva
klagorätt i förevarande fall.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att de föreslagna bestämmelserna
om uppehållstillstånd borde utgå och ersättas med ett stadgande,
att Kungl. Maj :t skulle äga meddela dylika föreskrifter. Till detta uttalande
anhåller jag att i annat sammanhang få återkomma.

Ett av huvudsyftemalen med ifrågavarande lagstiftning är under nuvarande Arbetstillförhållanden,
såsom jag tidigare närmare utvecklat, att bevara den svenskastånd m- marbetsmarknaden
åt inhemsk arbetskraft. För vinnande av detta syfte kräves
med nödvändighet, att en utlänning icke äger att utan särskilt tillstånd antaga
eller innehava arbetsanställning här i riket.

Såsom jag omnämnt vid översikten av de hos oss på förevarande område gällande
bestämmelserna, hava genom kungörelsen den 4 september 1926 införts
föreskrifter av innehall, att utlänning, som här i riket vill taga arbetsanställning,
skall hava särskilt arbetstillstånd, därest hans pass icke är försett med
visering, som meddelats utan förbud för honom att här i riket taga arbetsanställning,
samt att beslut om arbetstillstånd skall meddelas av socialstyrelsen.

I sitt utlåtande har socialstyrelsen rörande handläggningen av arbetstillstandsärenden
lämnat följande uppgifter:

Under de båda första månader — oktober och november 1926 — som kungörs011
den 4 september 1926 varit i tillämpning, hava till styrelsen inkommit
tillhopa 746 ansökningar om arbetstillstånd, varav 516 beviljats, 6 vägrats och
214 voro vid utgången av november månad föremål för utredning Av de beviljade
ansökningarna avsågo 25 arbetstillstånd för viseringspliktiga utlänningar,
som voro försedda med uppehållsböcker. I nedanstående tabell hava beviljade
och vägrande arbetstillstånd, avseende viseringsfria utlänningar, fördelats
efter nationaliteter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Beviljade och vägrade arbetstillstånd under oktober och november 1926.

	Undersåtar i	Beviljade arbetstillstånd c ... Därav avse- Samtkga ende inresa	Vägrade ar-betstillstånd
Belgien . . .		...... —	—	1
Danmark . . .		...... 32	32	—
Frankrike		...... 2	1	—
Island ....		...... 1	—	—
Italien ....		...... 20	15	—
Nederländerna .		...... 2	1	—
Norge ....		...... 8	8	—
Schweiz . . .		..... 8	7	—
Storbritannien		...... 16	—	—
Tyskland . . .		...... 402	57	5
		Tillhopa 491	121	6

Av de anförda siffrorna framgår, att antalet vägrade arbetstillstånd vilket
motsvarar allenast 1.2 % av antalet beviljade arbetstillstånd — är förhållandevis
lågt. Styrelsen har vid handläggningen av arbetstillståndsärendena utgått
ifrån den uppfattningen, att hinder icke böra läggas för tillfredsställande av
det svenska näringslivets verkliga och legitima behov av utländsk arbetskraft.
Därest emellertid fullt kompetent arbetskraft funnits ledig inom landet, har
styrelsen utgått ifrån att denna först bör beredas arbetsanställning.

Framhållas må, att de i tabellen anförda talen icke torde giva en fullständig
bild av kontrollsystemets betydelse. Redan förefintligheten av en dylik kontroll
torde nämligen verka avhållande på invandringen. Styrelsen har sålunda
mottagit talrika underhandsförfrågningar angående möjligheten att införskaffa
utländsk arbetskraft och har styrelsen därvid lämnat meddelande om
de allmänna principer, som av styrelsen följes i dylika frågor. I många sådana
fall har aktionen icke fullföljts genom ansökan om arbetstillstånd. Enligt
vad styrelsens erfarenhet således givit vid handen, har kontrollen en allmänt
preventiv inverkan, vars betydelse icke synes böra underskattas.

Erinras må vidare, att det nu gällande kontrollsystemet varit i tillämpning
under allenast några månader. Kännedomen om detsamma synes alltjämt vara
ofullständigt spridd bland de lokala polismyndigheterna. Missuppfattning
av bestämmelsernas innebörd och bristande effektivitet i kontrollen över deras
efterlevnad hava på vissa håll kunnat konstateras. I samband härmed har behov
framträtt av en mera direkt kommunikation mellan styrelsen och de lokala
polismyndigheterna.

Vid fattande av beslut i ärenden rörande arbetstillstånd har styrelsen haft
att taga hänsyn främst till arbetsmarknadsläget inom landet. I sakens natur
ligger emellertid, att hänsyn därvid måst tagas till jämväl andra, vid sidan om de
rena arbetsmarknadssynpunkterna liggande faktorer, exempelvis utlänningens
släktskapsförhållande till eller försörjningsplikt gentemot svensk undersåte,
längden av eventuell tidigare vistelse i Sverige, hans fullgörande under sådan
vistelse av skyldigheter gentemot stat och kommun samt andra ordningssynpunkter.
I sistnämnda avseende har utredning inhämtats från särskilda
polisbyrån i Stockholm. Vid avgörandet i frågor rörande arbetstillståndsärenden
har sålunda beaktats liknande synpunkter som de, vilka inom utrikesdepartementet
läggas till grund vid beslut rörande visering för arbetssökande
utlänning. Till följd av det samarbete mellan utrikesdepartementet och styrelsen,
som genom daglig kontakt mellan vederbörande tjänstemän upprätthållits
med avseende å viseringsärenden sedan sex år tillbaka, har en enhetlig
praxis kunnat utbildas i fråga om handläggningen av de skilda slagen av ärenden
rörande övervakande av utlänningar — viseringsärenden och arbetstid

Kung!,. May.ts proposition nr 198.

ståndsärenden — och i stort sett enhetliga principer kunnat läggas till grund
för besluten. Att det provisoriska kontrollsystem, som nu är gällande, kunnat
utan egentliga olägenheter fungera på ett i stort sett tillfredsställande och smidigt
sätt får styrelsen väsentligen tillskriva ovan påpekade förhållande.

Enligt vad jag numera inhämtat har socialstyrelsen under december 1926
meddelat 226 arbetstillstånd, därav 24 avseende inresa, samt i 14 fall vägrat
dylikt tillstånd.

Jämlikt lagutkastet skall liksom enligt passkungörelsen utlänning, för vilken
meddelats visering utan förbud att här antaga arbetsanställning, ej vara underkastad
skyldighet att innehava särskilt arbetstillstånd. Detta undantag var
betingat därav, att vid prövning av ansökan om visering särskilt avseende skall
fästas å uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och att, därest sökandens
avsikt är att antaga arbetsanställning, skola undersökas enahanda omständigheter,
som komma under prövning vid ansökan cm arbetstillstånd. Före beslut
i viseringsärende har, såsom nämnts, socialstyrelsens utlåtande brukat inhämtas.

Socialstyrelsen har nu hemställt, att villkoret om arbetstillstånd skall gälla
jämväl för utlänning från viseringspliktigt land. Härigenom skulle enligt styrelsens
uppfattning större klarhet och reda ernås, och i praktiken skulle härav
endast föranledas den förändringen, att styrelsen i stället för att avgiva yttranden
skulle komma att meddela självständiga beslut. Vad socialstyrelsen
sålunda hemställt finner jag mig dock ej kunna biträda. Spörsmålet, huruvida
en undersåte i ett viseringspliktigt land skall få inkomma eller vistas i Sverige,
är av den natur, att det bör tillhöra utrikesdepartementets avgörande. Med
hänsyn härtill synes den nuvarande anordningen, enligt vilken socialstyrelsen
i ärenden av detta slag endast avgiver utlåtande, vara att föredraga framför
den av styrelsen förordade. Den dualism, mot vilken styrelsen vänt sig i
fråga om den i lagutkastet föreslagna behandlingen av uppehållstillstånd och
arbetstillstånd, skulle icke kunna undvikas vid nu ifrågavarande ärendens handläggning
med därav följande, av styrelsen framhållna olägenheter.

Ärenden om arbetstillstånd skola enligt förslaget avgöras av socialstyrelsen.
Med hänsyn till vikten av enhetlighet i tillämpningen torde nämligen avgöranderätten
i frågor om arbetstillstånd böra överlämnas åt en central myndighet,
som har kännedom om och möjlighet att överblicka arbetsmarknaden i hela
landet. En sådan anordning torde ock närmast överensstämma med den arbetssökandes
intresse. Den enda myndighet, som härvid lärer kunna komma i
fråga, är socialstyrelsen, vilken enligt sin instruktion har att handlägga, bland
annat, ärenden angående arbetsmarknadens läge, arbetsförmedling, arbetslön,
arbetslöshet och utländsk arbetskrafts användande inom landet.

Då i princip den svenska arbetsmarknaden bör förbehållas landets egna invånare,
skall socialstyrelsen tydligen vid prövning av ärenden av förevarande
slag undersöka, huruvida sådana särskilda omständigheter äro för handen, som
må kunna föranleda till ett avsteg från denna grundsats. Tillstånd till arbetsanställning
skall sålunda i regel endast meddelas, därest med hänsyn till utlän Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 170 käft. (Nr 198.)

Klingl. Mojds proposition nr 198.

ningens speciella kvalifikationer eller på grund av rådande brist på arbetskraft
inom den ifrågavarande yrkesgrenen det kan anses, att utlänningens anställning
här i landet är önskvärd och lämplig. I särskilda fall, såsom då utlänningen
längre tid vistats här i landet eller synnerliga skäl av humanitär natur
tala därför, bör dock tillstånd kunna meddelas, oaktat sådana omständigheter,
som nyss sagts, ej äro för handen. Vid bedömande av dessa ärenden torde det
böra åligga socialstyrelsen att taga hänsyn till läget på arbetsmarknaden i allmänhet
och särskilt inom den yrkesgren, som avses, och därjämte, huruvida och
på vilka grunder ansökan stödes av arbetsgivare, huruvida anvisning å lämplig
svensk arbetskraft kan erhållas genom offentlig arbetsförmedling eller annorledes
samt huruvida erbjudna arbets- och lönevillkor kunna anses överensstämma
med vad som under motsvarande förhållanden gäller i fråga om anställande av
svensk arbetskraft. Jämväl bör, där så kan ske, uppmärksamhet ägnas den
arbetssökandes personliga kvalifikationer. I och för denna prövning skall socialstyrelsen
i regel inhämta yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt
för den ort, där arbetsanställningen skall ske. Det måste nämligen vara av
vikt för ärendets bedömande, att kännedom vinnes om de särskilda förhållanden
å arbetsmarknaden, vilka kunna vara för handen å denna ort. Är ärendet
synnerligen brådskande ■—- det gäller exempelvis att anställa en sakkunnig utländsk
arbetare för tillfälligt arbete — eller föreligga andra särskilda omständigheter
— t. ex. i fråga om beskaffenheten av anställningen eller det är fråga
om ansökan om förlängning av tiden för arbetstillstånd under förhållanden,
som kunna antagas ej hava undergått någon förändring sedan den tidigare
ansökan prövades, -— lärer dock avgörandet kunna träffas utan att sådant yttrande
inhämtats. Likaledes torde socialstyrelsen, när skäl därtill föreligga,
höra lämna arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom den ifrågavarande yrkesgrenen
tillfälle att avgiva yttrande.

Ansökan om arbetstillstånd skall tydligen kunna göras av den arbetssökande
utlänningen själv. Men även arbetsgivaren bör kunna göra framställning därom.
Särskilt i de fall, då utlänningen ännu icke inkommit i riket, tala starka skäl
för lämpligheten av att arbetsgivaren gör ifrågavarande ansökan.

Före ärendets avgörande skall, om utlänningen befinner sig inom riket, yttrande
hava avgivits av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, och i annat
fall av svensk beskickning eller konsul, som är behörig meddela visering.

Stockholms handelskammare har framhållit, att det för industrien ofta vore
nödvändigt att bereda anställning åt utländska fackmän dels med hänsyn till
behovet att följa den tekniska utvecklingen dels med hänsyn till den utländska
kapitalplaceringen i svenska företag. Det vore därför ett önskemål, att bestämmelserna
om arbetsanställning icke övade en hämmande verkan och att de
tillämpades med största möjliga urskillning. Handelskammaren ville med hänsyn
därtill ifrågasätta, om ej socialstyrelsen borde vara skyldig att höra vederbörande
industriella sammanslutning, innan ansökan om arbetstillstånd avsloges.

Kommerskollegium har i anslutning härtill uttalat, att möjligen kunde nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Öl

got starkare betonas önskvärdheten av att socialstyrelsen, innan en framställning
från svensk arbetsgivare bleve avslagen, i förekommande fall inhämtade
yttrande från yrkessammanslutning på arbetsområdet, eventuellt också från
en central sammanslutning, sådan som Sveriges industriförbund, eller i viktigare
fall från kommerskollegium.

Ett tillmötesgående av handelskammarens hemställan synes mig innebära en
av förhållandena ej betingad inskränkning i socialstyrelsens befogenhet. Med
hänsyn till vikten av att avgörandet av ansökningar om arbetstillstånd ej fördröjes
utöver vad som är oundgängligen nödvändigt, torde åt socialstyrelsen
böra överlämnas att avgöra, när skäl kunna anses föreligga att inhämta yttrande
från särskilda näringsorganisationer. När sådana förhållanden äro för
handen, som av handelskammaren åberopats, står det i varje fall sökanden fritt
att hemställa om inhämtande av yttrande från vederbörande sammanslutning.
Socialstyrelsen är naturligtvis oförhindrad att i förekommande fall inhämta
yttrande även från andra myndigheter och organisationer än de nu angivna.

Verkställande direktören i Sveriges industriförbund har framhållit, att då
det på många av näringslivets skilda områden ofta vore ett önskemål av stor
vikt att på högre eller lägre platser kunna anställa utländsk arbetskraft, det
måste förutsättas, att lagen komme att tillämpas på sådant sätt, att näringslivets
lojala behov tillfullo tillgodosåges. Av den redogörelse, socialstyrelsen
lämnat rörande handläggningen av hittills förekommande ärenden angående
arbetstillstånd, synes mig framgå, att anledning till farhåga för en alltför restriktiv
tillämpning av förevarande bestämmelser icke är för handen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt utlåtande ifrågasatt, huruvida ej
samtliga stadganden angående den förberedande utredningen borde givas i administrativ
ordning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har liksom i fråga om uppehållstillstånd
ansett, att hela kapitlet om arbetstillstånd och därmed sammanhängande
bestämmelser kunde utgå och ersättas med ett stadgande om befogenhet
för Kungl. Maj:t att i administrativ väg föreskriva förbud för utlänning att
utan särskilt tillstånd innehava arbetsanställning ävensom meddela i anledning
därav nödiga föreskrifter. Såsom skäl härför har anförts, att bestämmelser
i dessa hänseenden borde äga bestånd allenast så länge sådant vore av behovet
påkallat, och uppenbart vore, att i administrativ väg utfärdade föreskrifter
snabbare och smidigare kunde rätta sig efter vid varje tid rådande förhållanden.

Kommerskollegium åter har uttalat, att det måste anses betydelsefullt, att
stadgandena om arbetstillstånd överflyttades från en i administrativ väg tillkommen
kungörelse till en av Konung och riksdag antagen lag, helst därvid
ytterligare skärpningar blivit ifrågasatta.

I likhet med kommerskollegium anser jag det vara av vikt, att de väsentliga
bestämmelserna angående arbetstillstånd erhålla lags karaktär. Enahanda
synes mig förhållandet vara beträffande uppehållstillstånd. Såsom jag tidigare
framhållit, torde de omständigheter, som ligga till grund för dessa bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

ser, ingalunda vara av mer övergående karaktär; tvärtom tyda alla tecken på
att den restriktiva politik, som i detta avseende blivit bestämmande i utlandet,
kommer att fullföljas under avsevärd tid framåt. Den betydelse, som ligger
däri, att bestämmelser av detta innehåll äro givna i lag, torde ej heller böra underskattas.
Till frågan om och i vad mån befogenhet bör tilläggas Kungl.
Maj:t att för möjliggörande av erforderlig anpassning efter föreliggande förhållanden
medgiva befrielse från lagens allmänna bestämmelser torde jag i
det följande få återkomma.

Rörande själva ansökningsförfarandet har jag emellertid ej ansett lämpligt
att, på sätt i lagutkastet avsetts, i lagen intaga bestämmelser därom. Såväl i
fråga om uppehållstillstånd som beträffande arbetstillstånd lärer det vara mest
ändamålsenligt att giva föreskrifter härom i administrativ ordning. I lagen
torde endast böra stadgas, att socialstyrelsen före dessa ärendens avgörande skall
hava inhämtat vissa yttranden.

I syfte att förhindra, att i landet inkommer ett stort antal arbetssökande
utlänningar, som saknar arbetstillstånd, hava i lagutkastet upptagits bestämmelser
av innehåll, att utlänning, som ämnar antaga arbetsanställning, ej äger
inkomma i riket, med mindre han innehar arbetstillstånd, samt att utlänning,
som ej innehar arbetstillstånd, skall vid ankomsten till riket meddela skriftlig
uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet
med densamma.

Rörande dessa bestämmelser har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit,
att uppgiftsplikten kunde förorsaka mycket besvär för polismyndigheterna,
därest resandeströmmen vore stor. Det kunde ock ifrågasättas, huruvida den
vore behövlig. Grunden för densamma vore, att vid utlänningens inresa skulle
om möjligt avgöras, huruvida han vore arbetssökande eller icke. Men då det
blivit allmänt bekant, att om ändamålet med inresan uppgåves vara sökande
av arbete, avvisning komme att ske, torde dylikt ändamål sällan komma att
uppgivas. Då ändamålet med inresan vore av beskaffenhet att kunna fastställas
först genom förhör eller genom annan undersökning från polismyndighetens
sida, läge det egentliga korrektivet för obehörigt inkommande i riket i
de åtgärder, som kunde vidtagas, sedan utlänningen någon tid uppehållit sig
härstädes. Länsstyrelsens betänkligheter skulle emellertid i väsentlig mån bortfalla,
om från uppgiftsplikten undantoges de, som i egenskap av turister eller
badgäster komme från utlandet. Kunde dylika undantag lämnas, syntes icke
någon tungt vägande invändning vara att göra mot denna föreskrift.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län hava gjort gällande, att
liksom fallet vore enligt gällande passkungörelse undantag från uppgiftsskyldigheten
borde medgivas dansk, norsk och isländsk undersåte.

Länsstyrelsen i Uypsala län har anmärkt, att den skriftliga uppgiften vore
skäligen betydelselös, helst när icke någon anteckning om innehållet gjordes å
legitimationshandlingen.

Med anledning av dessa erinringar vill jag ytterligare understryka vad jag
förut framhållit nämligen, att det är tydligt, att om invandringen skall kunna på
ett effektivt sätt övervakas, utlänningar med nödvändighet måste vara under -

Kungl. Maj :ts proposition nr 198.

kastade vidsträckt anmälnings- och uppgiftsplikt. Syftemålet att skydda den
inhemska arbetskraften mot utländsk konkurrens lärer ej kunna ernås, med
mindre man redan vid gränsen kan uppställa hinder för utländska arbetssökande
att inkomma i riket. Därest sådana utlänningar skulle i avsevärd omfattning
inkomma i vårt land, torde det möta nästan oöverkomliga svårigheter
att öva kontroll å att de icke obehörigen antaga arbetsanställning. I stor utsträckning
kunde man sannolikt ej undgå att bevilja dem arbetstillstånd. Ett
avlägsnande från riket av ett betydande antal utlänningar lärer av skilda anledningar
näppeligen kunna ifrågakomma och innebär i varje fall en åtgärd,
som det är synnerligen angeläget att kunna undvika, Även om1 anordningen
med uppgiftsskyldighet vid gränsen icke är utan olägenheter, lärer den utgöra
ett oundgängligt led i kontrollsystemet. Redan vetskapen därom att en arbetssökande,
som saknar arbetstillstånd, blir avvisad vid gränsen torde verka avhållande
på mången invandrare. I det stora flertalet fall lärer en utlännings
egenskap av arbetssökande utan vidare undersökning stå klar för vederbörande
polismyndighet. Sannolikt skall endast ett fåtal på grund av svikliga uppgifter
lyckas skaffa sig tillträde till landet. Genom administrativa föreskrifter torde
böra sörjas för att vederbörande myndigheter kunna erhålla kännedom om innehållet
av de uppgifter, en utlänning lämnar vid inresan. Ett stadgande om
undantag för turister kan jag ej förorda, enär just bland dessa ingalunda sällan
äro förstuckna personer, vilkas ändamål med inresan är att söka arbetsanställning.
Till frågan huruvida undantag kan medgivas för vissa länders undersåtar
anhåller jag att senare få återkomma.

Med arbetsanställning avses varje befattning i annans tjänst, som ej är att
hänföra till självständig yrkesverksamhet såsom kommissionär och handelsagent,
Under beteckningen arbetsanställda äro alltså att hänföra direktörer,
ingenjörer, handelsresande, kontorspersonal, arbetare, tjänare m. fl. Huruvida
anställningen varar kortare eller längre tid, saknar betydelse i förevarande avseende;
även om anställningen är avsedd att räcka endast några veckor erfordras
tillstånd.

Socialstyrelsen har framhållit angelägenheten av att skyldighet att innehava
arbetstillstånd kommer att åvila jämväl hos arbetsgivare i utlandet anställda
utlänningar, som utföra arbete här i landet. De olägenheter, som härav skulle
uppstå, exempelvis vid vissa brådskande monterings- och andra liknande arbeten,
syntes möjligen kunna undvikas genom undantag, meddelade enligt 53 §,
för vissa slag av kortvariga arbeten.

Med anledning av vad socialstyrelsen sålunda anfört, må framhållas, att i
lagutkastet avsetts att intaga den ståndpunkten, att jämväl hos utländska arbetsgivare
anställda utlänningar skulle vara underkastade skyldighet att innehava
arbetstillstånd. Då emellertid avfattningen av ifrågavarande bestämmelse
i lagutkastet synes kunna giva anledning till tveksamhet, har i lagförslaget
intagits ett särskilt stadgande härom. Med hänsyn till innehållet i vissa traktater
torde dock utländska handelsresande böra vara befriade från denna skyldighet.
Till frågan huruvida i särskilda fall undantag från nu angivna skyl -

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

dighet må kunna medgivas genom dispens av Kungl. Maj :t anhåller jag att senare
få återkomma.

Uppenbart är, att utlänningar, som innehava anställning i statens tjänst, ej
skola behöva söka arbetstillstånd.

Arbetstillstånd skall enligt lagutkastet beviljas för viss tid och för viss utlänning.
Denna begränsning följer redan av de förut angivna grunderna för
meddelande av dylikt tillstånd.

Verkställande direktören i Sveriges industriförbund har hemställt, att förlängning
av tiden för arbetstillstånd skulle kunna lämnas tills vidare eller åtminstone
för långa tidsperioder, och har därvid framhållit, att då enligt lagutkastet
arbetstillstånd skulle kunna återkallas, ett dylikt medgivande icke kunde
innebära någon risk.

Denna hemställan anser jag mig icke kunna biträda. Någon minimi- eller
maximitid för arbetstillstånd synes ej böra i lagen uppställas; socialstyrelsen
bör äga fria händer att i varje särskilt fall träffa det avgörande, som synes
lämpligt. Genom arbetstillståndets begränsning till viss tid ernås dessutom den
fördelen ur kontrollsynpunkt, att styrelsen kommer att tid efter annan taga under
omprövning, huruvida anledning föreligger att vägra nytt arbetstillstånd.

Arbetstillståndet måste jämväl inskränkas till visst slag av arbete, exempelvis
kontorsarbete, anställning såsom ingenjör inom verkstadsbranschen eller
å flygmaskinsfabrik, såsom montör eller hembiträde m. m. Att inskränka
tillståndet till anställning hos viss arbetsgivare synes ej nödvändigt eller lämpligt.
Därigenom skulle vederbörande komma i en alltför beroende ställning i
förhållande till arbetsgivaren. Varje annan begränsning än till viss arbetsgivare
synes emellertid böra tillåtas. Hur vidsträckt eller begränsat tillståndet
skall göras, bör bliva beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

Över socialstyrelsens beslut i ärende angående arbetstillstånd är enligt lagutkastet
klagan ej medgiven. Överståthållarämbetet har beträffande detta stadgande
gjort enahanda erinran som i fråga om bestämmelsen, att klagan ej må
föras mot beslut om uppehållstillstånd. Kommerskollegium har uttalat, att det
måhända kunde vara berättigat, att beslut i ärende rörande arbetstillstånd icke
finge överklagas, då ansökan gjorts av arbetssökande utlänning. Därest åter ansökan
framställts av svensk arbetsgivare, syntes dock — såsom från industriförbundets
sida ifrågasatts — rätt till överklagande hos Kungl. Maj :t böra medgivas.
Då de skäl, som föranlett mig att föreslå, att beslut i ärenden angående
uppehållstillstånd ej må överklagas, även göra sig gällande i nu förevarande
avseende samt anledning ej synes föreligga att i det av kommerskollegium åberopade
hänseende uppställa särskild regel, finner jag mig ej böra frångå den
ståndpunkt, som kommit till uttryck i lagutkastet.

Närmare bestämmelser angående skyldighet för socialstyrelsen att lämna
meddelanden till vissa myndigheter om beslut om arbetstillstånd eller återkallelse
därav torde lämpligen böra meddelas av Kungl. Maj:t,

Kung!,. Maj :ts proposition nr 198.

I kontrollsyfte måste det åligga arbetsgivare, som anställer utlänning i sin
tjänst, att underrätta polismyndighet såväl om anställningen som om dess
upphörande. Stadgandet härom i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) bör
följaktligen bibehållas.

Beträffande utlännings rätt att här i riket utöva annan förvärvsverksamhet
än nu omförmälts finnas, såsom framgår av den förut lämnade översikten, vissa
bestämmelser i särskilda lagar och författningar.

Kommerskollegium anför härom:

»Från Sveriges Industriförbund har under hand gjorts gällande, att bestämmelserna
för reglering av invandring utav utlänningar, som här ämna taga
anställning i annans tjäst, i tillämpliga delar borde utsträckas att gälla även
för personer, som hava för avsikt att här idka självständig rörelse på industrians,
handelns eller hantverkets områden. En sådan utsträckning av den genom
lagförslaget åsyftade regleringen finner Kollegium dock möta hinder på grund
av bestämmelser i gällande handelstraktater, vartill kommer att hithörande
rättsförhållanden redan äro reglerade genom'' näringsfrihetsförordningen, enligt
vilken utlännings rätt att här i riket idka handels- och fabriksrörelse, hantverk
eller annan hantering ankommer på prövning av Kungl. Maj:t eller i
vissa fall (beträffande utlänning, som vill här i riket under kringresande eller
kringvandrande idka hantverk eller annan hantering) av Konungens befallningshavande.
Icke heller finner Kollegium ett av Stockholms handelskammare
uttalat önskemål att i den föreslagna lagen måtte inryckas bestämmelser angående
utländska handelsresandes rättigheter och skyldigheter förtjänt av beaktande,
då hithörande förhållanden reglerats i andra författningar och för
övrigt de utländska handelsresandenas rättigheter tämligen noga utstakats i
gällande handelsfördrag.»

Anledning synes mig ej föreligga att i detta sammanhang underkasta nyssnämnda
bestämmelser någon revision. Åtminstone för närvarande torde de
innebära tillfyllestgörande skydd för inhemsk förvärvsverksamhet av de slag,
som med dem avses. Ej heller lärer i förevarande lag behöva intagas erinran
om dessa i andra författningar meddelade bestämmelser. Vad vidare angår sådan
förvärvsverksamhet, som ej beröres av nämnda stadganden, såsom exempelvis
lektionsgivning eller dylikt, torde behov ej förefinnas av särskilda föreskrifter.

Den gällande lagen skiljer, såsom i redogörelsen för den svenska lagstiftningen
omförmäles, mellan två olika former för utlännings avlägsnande från riket,
nämligen avvisning och utvisning. Denna tudelning måste anses vila på en
fullt riktig princip. Äro de omständigheter, som böra föranleda en utlännings
avlägsnande från riket, mer omedelbart framträdande i vissa yttre förhållanden,
så att de kunna konstateras utan vidlyftigare undersökning, skulle det
vara meningslöst att först låta utlänningen inkomma i riket för att sedermera
vidtaga en mer omständlig procedur för hans avlägsnande. I sådana fall bör
lämpligen ett enkelt och snabbt förfarande komma till användning redan vid
utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Kräver åter prövningen
eu mer ingående undersökning eller har en utlänning under någon tid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kortare eller längre, vistats inom landet, i vilket fall ett uppehållsförbud för
honom kan medföra mycket ingripande rättsverkningar, måste uppenbarligen
en noggrann och för utlänningens rättssäkerhet betryggande utredning föregå
avgörandet. Båda nu omförmälda former för utlännings avlägsnande från
riket finner jag alltså böra bibehållas.

Emellertid synes med hänsyn till det föreslagna övervakningssystemet med
därav följande anmälnings- och uppgiftsplikt för utlänningar en enklare
procedur än den nuvarande utvisningen böra kunna komma till användning, då
fråga uppstår om avlägsnande av utlänning, som inkommit i riket och som i ett
eller annat avseende uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna rörande
hans vistelse härstädes. De omständigheter, som i dylikt fall äro av betydelse
för frågan om en utlännings avlägsnande, äro ej av den beskaffenhet,
att de fordra en mer ingående undersökning; de kräva i regel ett skälighetsbedömande,
som lämpligast tillhör administrativ myndighet och i sista hand
Kungl. Maj:t i statsrådet. Visserligen gäller även i förevarande fall, att ett
uppehållsförbud ofta kan för den, som drabbas därav, medföra betydelsefulla
rättsverkningar, men ifrågavarande övervakningssystem kräver för sin effektivitet,
att myndigheterna sättas i tillfälle att, där så finnes påkallat, med
kraft och utan omgång ingripa mot utlänningar, som söka undandraga sig den
föreskrivna kontrollen. Det allmännas intresse måste här erhålla företräde
framför den enskilde individens. På sätt i lagutkastet föreslagits anser jag
mig av nu anförda skäl böra förorda en särskild form för avlägsnande ur riket
av utlänningar, som låta komma sig till last förseelse mot de för deras uppehåll
i riket stadgade föreskrifter, benämnd förpassning ur riket.

Jag anhåller nu att något närmare få redogöra för de olika instituten, avvisning,
förpassning ur riket och utvisning, samt deras skilda tillämpningsområden.

Avvisning. Vad då först angår avvisning, torde de fall, då enligt 1914 års lag avvisning
må äga rum, böra upptagas även i en ny lag. Under förstnämnda lags
giltighetstid har ej framträtt något behov av revision av lagens bestämmelser
härutinnan. I ytterligare ett särskilt avseende torde avvisningsrätt hava befunnits
önskvärd, nämligen då utlänning, som utvisats, försöker att utan KungL
Maj:ts tillstånd återvända till riket. Bestämmelse härom har upptagits i
lagutkastet. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett det betänkligt att överlämna
åt polismyndighets prövning, huruvida utlänningen skulle insläppas
för att häktas och straffas, och har uttalat den mening, att då avvisning näppeligen
avskräckte från förnyade försök, bestämmelsen syntes böra utgå. Vägande
praktiska skäl synas emellertid tala för att i lag införes ett stadgande
av nu nämnd innebörd. I varje fall står alltid den utvägen till buds att häkta
och straffa utlänningen.

Vidare kräva de föreslagna stadgandena om passtvång och anmälningsskyldighet
såsom komplement avvisningsrätt i vissa fall, då utlänning underlåter
att ställa sig nämnda stadganden till efterrättelse. Sålunda bör avvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kunna ske, då utlänning ej är försedd med behörig legitimationshandling, d. v. s.
pass eller annan medgiven handling, upprättad i föreskriven form samt viserad,
där så är stadgat. Är legitimationshandlingen ej försedd med arbetstillstånd,
där så är föreskrivet, skall avvisning jämväl kunna ske. Likaledes bör utlänning
kunna avvisas, därest han undandrager sig att vid ankomsten till riket anmäla
sig hos polismyndigheten eller vägrar att lämna begärda upplysningar.
Avvisning torde jämväl vara befogad, då utlänning vid fullgörande av honom
vid ankomsten åliggande uppgiftsskyldighet lämnar medvetet oriktiga uppgifter.

I fråga om de myndigheter, som skola handlägga nu omförmälda avvisningsärenden,
och beträffande själva förfarandet har jag ansett nu gällande bestämmelser
böra lämnas oförändrade. Dessa innebära, att avvisning skall ske genom
polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter,
att polismyndighet därvid har en diskretionär prövningsrätt, att klagan över avvisning
kan ske hos länsstyrelsen, mot vilkens beslut talan ej må föras, samt
att avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Länsstyrelsen i Uppsala län har gjort gällande, att polismyndighet ovillkorligen
bör vara skyldig förordna om avvisning, så snart de lagliga förutsättningarna
för avvisning äro för handen.

Onekligen tala vissa skäl, åtminstone beträffande avvisning på grund av
förseelse mot stadgandena om passtvång och anmälningsskyldighet, för en
obligatorisk avvisningsskyldighet. En dylik regel torde emellertid stundom
kunna innebära en onödig stränghet och leda till resultat, som ej äro åsyftade
med avvisningen. Hänsyn måste kunna tagas till vissa i det särskilda fallet
föreliggande omständigheter. Därest exempelvis, såsom länsstyrelsen i Jämtlands
län funnit sannolikt, det icke sällan kommer att inträffa, att utlänningar
av rent förbiseende eller slarv underlåta att iakttaga anmälningsplikten, lärer
en ovillkorlig avvisningsplikt icke kunna anses förenlig med rättvisa och billighet.
övervägande skäl synas mig alltså tala för bibehållande av den nuvarande
grundsatsen om en diskretionär prövningsrätt.

Några länssts^relser hava hemställt, att avvisning måtte kunna vinna tilllämpning,
även om utlänningen någon kortare tid uppehållit sig här i landet.
I allt fall borde tydligare än enligt gällande lag angivas, hur lång tid efter
ankomsten till riket utlänning kunde bliva föremål för avvisning.

Med hänsyn till den förenklade utvisningsprocedur, som förpassningen kommer
att innebära, torde anledning ej förefinnas att utvidga avvisningens tilllämpning
även till fall, då utlänning någon tid vistats här i landet. Att närmare
än som skett i 1914 års lag bestämma den tidrymd, inom vilken avvisning
skall kunna ske, lärer ej vara behövligt eller lämpligt. I det fall, då en utvisad
utlänning söker inkomma i riket, kan uppenbarligen avvisning äga rum endast
vid hans ankomst till riket. I

I lagutkastet har avvisningsinstitutets tillämplighetsområde utsträckts jämväl
till fall, som närmast höra till den s. k. politiska utvisningen. Enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

gällande lag äger, såsom förut erinrats, Kungl. Maj:t att, där sådant av
hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, förordna
om utvisning av utlänning, som vistas i riket. Emellertid kunna omständigheterna
vara sådana, att det redan vid en utlännings ankomst till riket står
klart för polismyndigheten, att utlänningens verksamhet i riket kommer att vara
till men för rikets säkerhet eller eljest är ägnad att skada riket. En dylik omständighet
ligger framför allt i kännedom om utlänningens tidigare verksamhet
utom eller inom landet. I detta fall tala onekligen starka skäl för lämpligheten
av att utlänningen förhindras inkomma i riket. Erfarenhet saknas icke
om behovet av ett stadgande om avvisningsrätt i dylika fall. Jag anser mig på
grund härav böra förorda, att en bestämmelse av nu nämnd innebörd upptages
i lagen. Emellertid torde rätt att i fall, varom nu är fråga, förordna om avvisning
icke kunna överlämnas åt underordnad polismyndighet, utan synes beslutanderätten
böra anförtros åt Konungens befallningshavande. Denna avvisningsrätt
bör vinna tillämpning endast vid utlännings ankomst till riket. Finner
polismyndigheten anledning antaga att awisningsgrund, som nu angivits,
är för handen, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos länsstyrelsen. Över
länsstyrelsens beslut i förevarande avvisningsärenden synes liksom i fråga om
dess beslut i andra avvisnings frågor klagan ej böra tillåtas.

Förpassning Vidkommande härefter förpassningen skall densamma, såsom nämnt, komma
ur riket. till användning, då utlänning låtit komma sig till last förseelse mot de rörande
hans vistelse i riket gällande föreskrifter. Förpassning skall sålunda kunna
ske, när utlänning uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som åligger
honom på grund av den nu föreslagna lagen eller med stöd av densamma utfärdad
föreskrift, eller vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet eller i annat
ansökningsärende mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller uraktlåter
att ställa sig till efterrättelse vad i lagen eller eljest må vara föreskrivet rörande
hans vistande här i riket eller ock utan behörigt tillstånd antager eller
innehar arbetsanställning.

Om grunderna för användande av förpassning må vidare nämnas följande.
Såsom flera gånger erinrats, förutsätter effektiviteten av kontrollen över härvarande
utlänningar en vidsträckt anmälningsskyldighet. För att framtvinga
fullgörande av denna anmälningsskyldighet måste lagen ställa vissa medel till
myndigheternas förfogande. I första hand erbjuda sig härvid stadganden om
straffansvar för eftersättande av denna skyldighet. I flertalet fall torde utkrävande
av straff medföra det åsyftade resultatet, nämligen att ett upprepande
av förseelsen förebygges. Sammalunda torde ock i regel vara förhållandet,
därest utlänning i övrigt uraktlåter att ställa sig till efterrättelse gällande föreskrifter
rörande hans vistelse här i riket. Även i fall, då utlänning lämnat
inedvetet oriktig uppgift, kan förseelsen vara av den ringa beskaffenhet, att
den ej synes i och för sig böra föranleda förpassning. Enligt förslaget skall
det ej åligga utlänning, som antager arbetsanställning, att därom göra anmälan.
Sådan anmälningsskyldighet skall i stället åvila arbetsgivaren. Emellertid
ligger det i sakens natur, att straffansvar skall kunna drabba den utlänning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

som utan tillstånd antager eller innehar arbetsanställning. Jämväl i dylikt
fall lärer rättelse mången gång stå att vinna genom tillämpning av en straffbestämmelse.
Under sådana omständigheter skulle det innebära en onödig
stränghet att i varje fall, då en utlänning gjort sig skyldig till förseelse, som nu
nämnts, såsom påföljd därför stadga förpassning ur riket. Ofta lärer även
billigheten kräva, att en sådan åtgärd ej vidtages, såsom då utlänningen under
lång tid vistats härstädes eller hans levnads- och familjeförhållanden påkalla
särskild hänsyn. För att tydligare giva uttryck åt nu anförda synpunkter än
som framgår av lagutkastet har jag ansett, att stadgandet bör erhålla den
avfattning, att förpassning av nu angivna grunder endast må ske, där särskilda
skäl äro.

Beträffande visst slag av underlåtenhet att efterkomma gällande föreskrifter
rörande utlänningars vistelse härstädes torde dock förhållandena kräva
uppställande av en annan regel. Därest utlänning saknar behörig legitimationshandling
eller därest den tid, under vilken en utlänning äger rätt att vistats
härstädes, gått till ända, skall han tydligen lämna landet, önskar han kvarbliva
utöver nämnda tid, bör han dessförinnan hava sökt förlängning av rätten
att vistas härstädes. Uraktlåtenhet att vid utgången av den medgivna tiden
eller, sedan ansökning om förlängning avslagits, att därefter lämna landet måste
anses innefatta giltig anledning för hans förpassning ur riket. Innan denna
åtgärd vidtages, torde likväl polismyndighet först böra förelägga utlänningen
att inom viss kortare tid avresa. Praktiska skäl synas däremot tala emot att,
såsom länsstyrelsen i Gotlands län hemställt, stadga, att, innan beslut om
förpassning av nu anfört skäl må äga rum, polismyndigheten skall hava förelagt
utlänningen att söka vistelsetillstånd. Efterkommes ej föreläggandet om
avresa, skall det tillkomma vederbörande myndighet att förordna om förpassning.
I förevarande fall ligger det i sakens natur, att i regel intet står
att vinna genom ådömande av straff. Därest t. ex. en utlänning icke kan
erhålla pass eller hans ansökan om visering eller uppehållstillstånd avslagits,
är det tydligen meningslöst att av honom utkräva straffansvar för hans underlåtenhet
att avresa. Förpassning av nu omförmäld anledning är närmast att
betrakta som en verkställighetsåtgärd.

Av skäl, som jag tidigare anfört, torde åt Konungens befallningshavande böra
överlämnas att handlägga ärenden angående förpassning. I fall av underlåtenhet
att vid utgången av medgiven uppehållstid lämna landet skall det åligga
polismyndigheten att ofördröjligen göra anmälan därom. Finner polismyndigheten
eljest anledning till förpassning föreligga, tillkommer det även polismyndigheten
att därom göra anmälan. Det förfarande, som skall föregå beslut
i förpassningsärende, torde kunna vara av rätt summarisk karaktär. I regel
komma dessa ärenden att vara av enkel natur och ej fordra någon mer ingående
utredning. Därjämte gör sig i dessa fall kravet på ett skyndsamt avgörande
starkt gällande. Det lärer därför ej vara nödigt att uppställa några
särskilda föreskrifter för dessa ärendens behandling. Utan stadgande i lag

Kungl. Mai ds proposition nr 198.

torde det emellertid vara klart, att, innan beslut i ärendet meddelas, utlänningen
skall hava erhållit tillfälle att avgiva förklaring.

Då det gäller en i det personliga förhållandet så ingripande åtgärd, som förpassning
ur riket i allmänhet måste utgöra, torde det vara i sin ordning att
utlänning berättigas föra klagan mot beslut, varigenom han förklarats skola
förpassas ur riket. Av enahanda skäl lärer ej heller beslut om förpassning
i regel böra gå i verkställighet, innan det vunnit laga kraft. Därest likväl
omständighet, som föranlett förpassningsbeslutet, inträffat kort tid efter det
utlänning ankommit hit, synes det till sina verkningar vara att jämställa med
förordnande om avvisning. I sådant fall torde i likhet med vad som skall
gälla om avvisning beslut om förpassning kunna gå i verkställighet utan
hinder av anförda besvär. Den tid, inom vilken sådan omständighet skall
hava inträffat, för att förpassningsbeslut, som ej vunnit laga kraft, skall kunna
verkställas, lärer lämpligen kunna bestämmas till en månad.

Av skäl, som jag tidigare angivit, torde besvär över förpassningsbeslut böra
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De föreslagna förpassningsanledningarna utgöras av överträdelse av eller
underlåtenhet att iakttaga vissa föreskrifter. Under det att utvisningsbestämmelserna
avse brottslingar, lösdrivare och liknande befolkningselement, omfatta
förpassningsstadgandena grupper av personer, mot vilkas oförvitlighet i andra
avseenden måhända intet är att anmärka. De stränga garantier för utlännings
rättssäkerhet, som den gällande utvisningsprocessen innebär, hava ej kunnat
i full utsträckning överföras till det föreslagna förpassningsförfarandet. Nu anförda
omständigheter medföra, att beslut om förpassning ej kan förbindas med
förbud för utlänningen att utan Kungl. Majrts tillstånd återvända till riket. »

Utvisning. Vad slutligen utvisningsinstitutet angår synas i huvudsak inga förändringar
i den gällande lagens bestämmelser behöva vidtagas. Visserligen kan med visst
fog göras gällande, att möjlighet borde finnas att i större utsträckning än,
nu är fallet kunna utvisa utlänningar, som gjort sig skyldiga till överträdelse
av stadganden i näringsfrihetsförordningen. Behovet av dylik utvidgad utvisningsrätt
torde emellertid böra närmare undersökas i samband med en allmän
revision av denna förordning. Till vissa detaljändringar, som jag ansett påkallade,
anhåller jag att senare få återkomma.

Enligt 1914 års lag skola kostnaderna för utlännings avlägsnande från riket
gäldas av honom själv. Under vissa omständigheter är fartygsbefälhavare
skyldig att utan ersättning från statsverkets sida återföra avvisad utlänning
till det land, varifrån han kommit. Dessa bestämmelser torde böra bibehållas
i den nya lagen.

Såsom framgår av redogörelsen för förarbetena till den gällande lagen, har
frågan om skyldighet för arbetsgivare, som till riket införskaffat utländsk
arbetare, att ersätta statsverket de kostnader, som kunde uppkomma i följd
av dennes utvisande, varit föremål för ingående behandling. I det slutliga
förslaget förekom icke något stadgandet därom, enär denna detalj av den om -

Kungl. Maj ds proposition nr 108.

fattande frågan om arbetsgivares ekonomiska ansvarighet för utländska arbetare,
som han införskaffat till riket, ansågs böra anstå för att upptagas
i ett större sammanhang. Då nu spörsmålet om utländsk arbetskrafts användande
inom riket i viss omfattning upptagits till behandling, torde frågan om
arbetsgivares ersättningsskyldighet i nu berörda avseende böra regleras. Till
en början må då anmärkas, att dylik ersättningsskyldighet icke skäligen synes
kunna åläggas arbetsgivare annat än med avseende å arbetare, som han själv
låtit införskaffa. Enbart den omständigheten, att en arbetsgivare i sin tjänst
anställer en utländsk arbetare, som sedermera blir föremål för förpassning
eller utvisning, torde ej utgöra giltig anledning att ålägga arbetsgivaren ersättningsskyldighet,
även om arbetsgivaren saknat rätt att anställa honom.
Enligt det förslag, som förelädes 1913 års riksdag, skulle arbetsgivare, som
införskaffat utländsk arbetare, vara ersättningsskyldig för kostnaden för arbetarens
befordrande till den utländska ort, dit han sändes, så vitt utvisningen
föranletts av brott eller annan omständighet, som inträffat under tiden från
arbetarens ankomst till riket och intill dess en månad förflutit från det arbetsanställningen
upphört; dock skulle arbetsgivaren vara befriad från denna förpliktelse,
därest vid inträffandet av den omständighet, som föranledde utvisningen,
ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket. Föranleddes utvisningen
av brott, som arbetaren förövat före ankomsten till riket, inträdde
likaledes sådan förpliktelse, därest förhör i ärendet ägt rum inom ett år från
det arbetaren anlänt till riket. Mot en sålunda bestämd ersättningsskyldighet
synes i konsekvens med nämnda förslags ståndpunkt till frågan om utländsk arbetskrafts
användande inom riket icke i huvudsak vara något att erinra. Annorlunda
gestaltar sig dock detta spörsmål vid de förutsättningar, från vilka förevarande
förslag utgår. Arbetsgivare skall, såsom nämnt, icke äga rätt anställa
utlänning i sin tjänst, med mindre tillstånd därtill erhållits antingen i
samband med visering eller genom särskilt beslut. Vid prövningen av ansökan
om dylikt tillstånd skall avseende fästas jämväl å den utländska arbetarens
personliga förhållanden. Med hänsyn härtill måste det förefalla obilligt att i
fall, då arbetstillstånd meddelats, ålägga arbetsgivaren ersättningsskyldighet.
Endast då avvisning eller förpassning äger rum av den anledning, att utlänning
saknar rätt att antaga arbetsanställning, bör ersättning kunna utkrävas
av arbetsgivaren. Men även beträffande en på sådant sätt begränsad ersättningsskyldighet
torde billigheten kräva en viss modifikation. Därest arbetaren
blir föremål för beslut om förpassning på den grund att han utan tillstånd
tagit anställning hos annan arbetsgivare, synes det ej böra åligga den
arbetsgivare, som införskaffat arbetaren, att gälda förpassningskostnaderna.

Såsom jag förut framhållit, kräves för övervakningssystemets effektivitet,
att straffansvar skall kunna drabba den, som uraktlåter att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter rörande hans vistande här i riket, som upptagas i förevarande
lag eller med stöd av densamma utfärdad författning. Straffpåföljd
skall sålunda kunna inträda, då någon uraktlåter att fullgöra honom åliggande
anmälningsskyldighet; vidare skall den kunna straffas, som vid anmälan eller

Ansvarsbe stämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Dispens)''ätt.

i annat ansökningsärende mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift. Likaledes
skall arbetare, som utan behörigt tillstånd antager eller innehar arbetsanställning,
eller arbetsgivare, som i sin tjänst anställer utlänning, vilken ej innehar
sådant tillstånd, vara förfallen till ansvar. Av skäl, som jag tidigare
berört, bör straff ej stadgas för underlåtenhet att vara försedd med behörig
legitimationshandling eller med uppehållstillstånd. Emellertid visar erfarenheten,
att behov förefinnes av möjlighet att kunna ådöma den straff, som förhjälper
utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling, att inkomma
i riket. I fall, som nu nämnts, torde strängare påföljd än bötesstraff
ej böra ifrågakomma.

Liksom enligt 1914 års lag torde straffet för den, som efter utvisning utan
tillstånd återvänt till riket, böra utgöras av fängelse.

Av skäl, som jag i det föregående närmare utvecklat, böra de huvudsakliga
bestämmelserna om passtvång och anmälningsskyldighet samt om rätt till
längre tids vistelse härstädes och till arbetsanställning upptagas i lagen; de
äro i regel av den grundläggande betydelse, att de ej lämpligen kunna meddelas
i administrativ ordning. I fråga om den anmälningsskyldighet, som skall
åligga utlänning under hans vistelse härstädes, har jag dock ansett det mest
praktiskt att i lagen endast stadga en rätt för Kungl. Maj :t att meddela erforderliga
bestämmelser. Emellertid ligger det i sakens natur, att det under vissa
omständigheter måste finnas möjlighet att mer eller mindre lätta på de band,
som genom denna lagstiftning läggas å den mellanfolkliga samfärdseln. Beträffande
rätten till längre tids vistelse härstädes har jag likväl funnit de skäl,
som föranlett upptagande i lagen av bestämmelser därom, vara av sådan vikt,
att undantag från dem ej bör av hänsyn till enskildas intressen kunna medgivas.
Enahanda synpunkter lära jämväl göra sig gällande i fråga om rätten
till arbetsanställning. I detta avseende torde dock understundom vissa olägenheter
kunna uppstå, därest befrielse från skyldigheten att innehava arbetstillstånd
ej skall kunna medgivas. Vid vissa brådskande arbeten såsom inmontering
av maskiner o. d. kan denna skyldighet komma att medföra en ofta
dyrbar tidsutdräkt. Under särskilda omständigheter synes därför åt Kungl.
Maj :t böra medgivas rätt att bevilja dylik befrielse. Denna dispensrätt kommer
huvudsakligen att träda i tillämpning beträffande vissa yrkesgrupper. Da
emellertid undantag från skyldigheten att innehava uppehållstillstånd ej skall
kunna meddelas, torde befrielsen från arbetstillstånd ej höra utsträckas utöver
den tid, en utlänning äger vistas härstädes utan uppehållstillstånd, eller tre
månader. Beträffande passtvånget och skyldigheten att vid ankomsten till riket
lämna skriftlig uppgift torde i vissa fall lättnader kunna ske utan att därigenom
syftet med bestämmelserna riskeras. I dylika fall bör Kungl. Maj:t
kunna meddela dispens. I samtliga fall, då Kungl. Maj :t begagnar sin dispensrätt,
bör Kungl. Maj:t äga rätt att meddela de föreskrifter, som i stället
må finnas nödiga.

I fråga om dispensrätten har länsstyrelsen i Uppsala län gjort gällande, att
det näppeligen vore lämpligt eller med vanligen använda grundsatser överens -

Kungl. May.ts proposition nr 198.

stämmande, att Kungl. Maj:t medgåves befogenhet att genom allmän befrielse
från en i civillag stadgad skyldighet sätta ur kraft en väsentlig del av denna
civillag.

Häremot må invändas, att även om en sådan ståndpunkt i regel måste anses
riktig, den dock icke kan äga allmän eller ovillkorlig giltighet. I fråga
om en lag av förevarande karaktär torde i varje fall en dylik princip ej äga
tillämplighet. Därjämte lära starka praktiska skäl tala för den av mig förordade
anordningen.

Sedan jag nu lämnat redogörelse för det huvudsakliga innehållet av den Speciell
föreslagna lagen, anhåller jag att, i anslutning till de särskilda stadgandena mohvertn3-i förslaget, få något närmare beröra vissa punkter, som synas tarva ytterligare
motivering. Hörande de stadganden, som, frånsett vissa redaktionella ändringar,
överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1914 års lag, tillåter
jag mig hänvisa till den motivering, som återfinnes i förarbetena till nämnda
lag.

Rubriken.

Den gällande lagen innehåller stadganden om de grunder, som kunna föranleda
avvisning eller utvisning av utlänning, och lämnar föreskrifter angående
det närmare förfarandet i samband med sådana åtgärder. Den nu föreslagna
lagen upptager därjämte bestämmelser med syfte att förebygga en
för landet skadlig invandring samt att reglera utlänningars bosättning och rätt
till arbetsanställning inom landet. Med hänsyn härtill har lagförslagets rubrik
erhållit en formulering, varmed avsetts att giva uttryck åt dess i förhållande
till 1914 års lag väsentligt avvikande innehåll.

Med utlänning avses i förslaget en var, som ej är svensk medborgare, således
även den, som varit svensk medborgare men förlorat sitt svenska medborgarskap
utan att bliva medborgare i annat land.

1 KAP.

I detta kapitel hava upptagits de bestämmelser, vilka innefatta regler om
vad utlänning har att iakttaga vid ankomsten till riket, överskådligheten torde
främjas av att dessa bestämmelser icke i ett kapitel sammanföras med de föreskrifter,
som avse utlännings vistelse i riket. 1

1 §•

I denna paragraf stadgad skyldighet att vara försedd med legitimationshandling
gäller endast utlänning. Emellertid ligger det i sakens natur, att
en var, som ankommer till riket, således även en svensk medborgare, måste
kunna legitimera sig, vid äventyr att eljest vägras tillträde till landet. Stadgandet
innebär, att en svensk skall kunna legitimera sig även utan företeende
av sådan legitimationshandling, som i paragrafen omförmäles.

Kungl. Maj.ls proposition nr 198.

Föreskriften i första stycket är att anse såsom uppfylld, därest någon, i vars
sällskap utlänningen befinner sig, innehar legitimationshandling, avseende utlänningen.
Har Kungl. Maj:t förordnat, att makar må vara försedda med
gemensamt pass eller att utlänningar, som i samlad trupp genomresa landet,
må innehava sådant pass, är utlänningen alltså berättigad inkomma i riket,
därest han åtföljer den, som innehar det gemensamma passet.

2 och 3 §§.

Det har ej ansetts behövligt att underkasta de utlänningar, som innehava viserade
legitimationshandlingar, skyldighet att vid ankomsten lämna skriftlig
uppgift om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma. Vid ansökan
om visering skall nämligen uppgift därom lämnas till den viseringsberättigade
myndigheten, som har att genom utrikesdepartementets förmedling
insända underrättelse om dylik uppgift till polisbyrån i Stockholm.

Några länsstyrelser hava, såsom jag förut omförmält, framhållit önskvärdheten
av att danska, norska och isländska undersåtar måtte undantagas från
skyldigheten att lämna omförmälda uppgift. Under åberopande av de skäl,
jag förut anfört för nödvändigheten av att den föreslagna kontrollen blir allmängiltig,
kan jag icke förorda införande i lagen av bestämmelse, innefattande
en generell befrielse för nu nämnda utlänningar från denna uppgiftsplikt.
Därest emellertid i vissa fall undantag från den i 3 § stadgade uppgiftsskyldigheten
helt och hållet eller i något avseende anses kunna utan äventyrande
av den föreslagna övervakningens effektivitet medgivas för undersåtar i
vissa länder, torde sådant lämpligast böra ske genom dispens, som meddelas av
Kungl. Maj:t.

Med hänsyn därtill att inresa numera ofta sker medelst flygmaskin har i 3 §
föreskrivits, att anmälan skall ske, ej såsom i lagutkastet angavs å den
gräns- eller kustort, dit utlänningen från utrikes ort först anländer, utan å
den ort, dit han från utlandet först anländer. Detta har iakttagits jämväl vid
avfattningen av 12 §.

Anledning synes ej föreligga att, såsom socialstyrelsen hemställt, föreskriva
skyldighet att lämna skriftlig uppgift i andra avseenden än i 3 § angivits.
Erinras må, att utlänning är skyldig att muntligen lämna de upplysningar,
som avfordras honom.

2 KAP.

Detta kapitel innehåller de regler, som i allmänhet angå utlännings rätt att
vistas i riket. De stadganden, som avse utlännings rätt till arbetsanställning,
hava med hänsyn till deras speciella karaktär upptagits i ett särskilt kapitel,

4—6 §§.

Rörande dessa paragrafer torde icke något vara att tillägga till vad jag
förut anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

7 §.

För undvikande av en ej avsedd tolkning må framhållas, att en utlänning
icke genom tillfälliga besök i utlandet kan undgå skyldighet att inom tre månader
efter ankomsten till riket söka uppehållstillstånd. Endast om utlänningens
vistelse utom riket är av den beskaffenhet och utsträckning, att hans
tidigare uppehåll härstädes kan anses hava definitivt upphört, skall tiden räknas
från den senare inresan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att utlänning, som erhållit arbetstillstånd,
bör likställas med den, som innehar visum. Visserligen är det uppenbart,
att i det fall, da skyldighet föreligger att vara försedd med uppehållstillstånd,
arbetstillstånd ej bör meddelas, utan att utlänningen innehar uppehållstillstånd.
Med hänsyn till de skilda omständigheter, som skola tagas i betraktande
vid meddelande av det ena eller andra slaget av tillstånd, och då i fråga
om dessa tillstånd olika regler skola gälla beträffande rätten till återkallelse,
torde det emellertid av praktiska skäl vara nödvändigt att särskilda tillstånd
meddelas i fråga om rätten till vistelse här i landet och till arbetsanställning.

8 och 9 §§.

Ansökan om uppehållstillstånd förutsättes kunna ingivas antingen direkt till
socialstyrelsen eller ock till viss ortsmyndighet, d. v. s. polismyndighet, länsstyrelse,
svensk beskickning eller konsul, som är behörig meddela visering.
Före ärendets avgörande skall yttrande hava avgivits av länsstyrelsen eller
svensk beskickning eller konsul. Utan stadgande i denna lag torde det vara
uppenbart, att länsstyrelsen före avgivande av sitt yttrande skall hava hört
polismyndigheten å orten.

I kontrollsyfte är det av vikt, att bevis om uppehållstillstånd tecknas å
legitimationshandlingen. Befinner sig utlänningen utomlands, är det emellertid
olämpligt, att han skall vara skyldig att till socialstyrelsen insända sin
legitimationshandling. I detta fall torde beviset kunna tecknas å handlingen
av beskicknings- eller konsulattjänsteman.

Vad i dessa paragrafer stadgas är ej avsett att utgöra hinder för meddelande
av gemensamt uppehållstillstånd för äkta makar, som innehava gemensamt pass.

10 §.

Anledning synes ej föreligga att i vissa avseenden beträffande förlängning
av tiden för uppehållstillstånd fastställa ett förenklat ansökningsförfarande.

11 och 12 §§.

Vidkommande dessa paragrafer torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

8 KAP.

Beträffande ansökan om arbetstillstånd samt bevisets tecknande å legitimationshandling
gäller vad nyss sagts angående ansökan om uppehållstillstånd.

Bihang till riksdagens protokoll 19017. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

I fråga om utlänning, som är anställd i annans tjänst i utlandet, föreligger
skyldighet att innehava arbetstillstånd, först då han ankommer till riket i avsikt
att här utöva verksamhet eller, om han redan befinner sig inom landet,
när han börjar utöva verksamheten.

4 KAP.

Detta kapitel överensstämmer i huvudsakliga delar med första kapitlet i
1914 års lag.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1914 års lag. I paragrafen hava endast vidtagits
några redaktionella jämkningar.

21 §.

Avvisning enligt denna paragraf bör, såsom jag tidigare framhållit, äga rum
endast vid utlänningens ankomst till riket. Därest han lyckas inkomma i riket,
kommer 43 § till tillämpning.

22 §.

I motsats till vad i allmänhet gäller enligt 20 § skall avvisning enligt förevarande
paragraf ske även av utlänning, som varit svensk medborgare. De
föreslagna kontrollbestämmelserna måste, såsom tidigare upprepade gånger
framhållits, avse alla utlänningar. För upprätthållande av kontrollens effektivitet
är det nödvändigt, att påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämnda bestämmelser
till efterrättelse skall kunna drabba varje utlänning.

23 §.

I lagutkastet har stadgats, att i fall, som avses i denna paragraf, skriftligt
besked angående avvisningen ej skulle behöva meddelas. Emellertid torde
billigheten kräva, att även i förevarande fall utlänningen erhåller dylikt besked.
Föreskriften, att i beskedet skola angivas skälen för avvisningen, lärer i
detta avseende vara iakttagen, därest i beskedet angives, att avvisningen grundas
på denna paragraf.

24—26 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande stadgan den i 1914 års
lag.

5 KAP.

I detta kapitel hava sammanförts de stadganden, som angå den föreslagna
nya formen för avlägsnande av utlänningar, som hit inkommit, förpassning ur
riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

27 §.

Beträffande denna paragraf torde utöver vad tidigare anförts icke något
vara att tillägga.

28 §.

Den uraktlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller det
lämnande av medvetet oriktig uppgift, som i förevarande paragraf angives
såsom förpassningsanledning, kan även avse den anmälningsplikt, som enligt 3 §
åligger utlänning vid ankomsten till riket. Visserligen är avvisning den åtgärd,
som i regel blir att tillämpa, då utlänning i nu nämnt hänseende bryter mot
stadgandet i sistnämnda paragraf, men, om av någon anledning avvisning ej
kunnat ske, bör myndigheterna ej vara betagen rätten att av nu anförd grund
avlägsna utlänningen från riket. Exempelvis i sådana fall, då utlänning, som
lyckats taga sig förbi passkontrollören i ankomstorten, först efter någon tid
anträffas inom riket, eller då det ej omedelbart efter utlännings ankomst blir
uppenbart, att han vid ankomsten lämnat medvetet oriktig uppgift, synes det
klart, att möjlighet bör stå till buds att förskaffa honom ur riket. Avvisning
kan i sådant fall ej förekomma, då den endast äger rum ''vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter’.

Såsom exempel på ansökningsärende, som avses i denna paragraf, må nämnas
ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd eller, i fall då viseringstvång
äger rum, ansökan om visering. Har Kungl. Maj :t med stöd av 51 § förordnat,
att utlänning ej utan särskilt tillstånd äger uppehålla sig å viss ort inom riket,
faller även ansökan om dylikt tillstånd under denna paragrafs tillämplighet.

Enligt lagutkastet skall länsstyrelsen i fall, som avses i denna paragraf,
förordna om åtal eller förpassning. En sådan föreskrift måste emellertid förutsätta,
att i varje fall, då utlänning gjort sig skyldig till förseelse av ifrågavarande
beskaffenhet, åklagaren, innan åtal anställdes, skulle underställa
ärendet länsstyrelsens prövning. Ett dylikt förfarande synes innebära en onödig
omgång i synnerhet som förpassning skall ske, endast när särskilda skäl
äro. Frågan om atals anställan synes därför böra avgöras i vanlig ordning.
Finner polismyndigheten anledning till förpassning därjämte föreligga, skall
anmälan därom göras till länsstyrelsen, som då endast har att avgöra, huruvida
förpassning skall äga rum.

29—32 §§.

Innehållet av dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med vad i 9—12
§§ i 1914 års lag är föreskrivet i fråga om utvisningsförfarandet. I de avseenden,
där avvikelse föreligger, får jag hänvisa till vad jag förut yttrat i den
allmänna motiveringen.

I anledning av hemställan av länsstyrelsen i Kristianstads län, att för undvikande
av onödiga besvär och kostnader nöjdförklaring kunde anförtros åt jämväl
andra myndigheters upptagande, har i förslaget utvidgats kretsen av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

myndigheter, som skola äga upptaga nöjdförklaring, utöver vad nu gäller i
fråga om sådan förklaring rörande utvisningsbeslut. Utvidgningen avser även
nöjdförklaring beträffande utvisningsbeslut.

6 KAP.

Endast i ett par avseenden har i detta kapitel föreslagits ändring av den
gällande lagens bestämmelser om utlännings utvisning från riket.

Såsom nya utvisningsgrunder hava i 3) upptagits fällande utslag i mål angående
olovlig tillverkning av brännvin och olovlig varuinförsel. Upptagande
av dessa utvisningsgrunder torde utgöra ett konsekvent fullföljande av den
ståndpunkt, som intagits i 1914 års lag.

I det förslag till lag i förevarande ämne, som förelädes 1913 års riksdag,
upptogs beträffande Konungens befallningshavandes utvisningsrätt på grund av
begånget brott, som bär i riket föranledde gärningsmannens fällande till frihetsstraff,
stadgande av innehåll att förordnande om sådan brottslings utvisning
kunde meddelas under det straffet avtjänades eller inom fem år sedan det
slutligen verkställts. Därjämte förekom den instruktionella bestämmelsen, att
frågan om utvisning av utlänning, som bär dömts till fängelse eller straffarbete,
borde av Konungens befallningshavande tagas under omprövning så tidigt,
att därest till utvisning dömdes, densamma kunde verkställas omedelbart
efter straffets avtjänande.

I ändamål att tillmötesgå den av lagutskottet uttalade uppfattningen, att utvisningsåtgärd,
som grundades på ådömandet av frihetsstraff, alltid borde äga
rum i omedelbart sammanhang med det ådömda straffets avtjänande, gavs åt
motsvarande bestämmelse i 6 § av det till lagrådet 1914 remitterade förslaget
den avfattning, att förordnande kunde meddelas om utvisning av utlänning,
som här i riket underginge honom omedelbart ådömt frihetsstraff; i 7 § sista
stycket ålades dessutom Konungens befallningshavande att, då utlänning underginge
frihetsstraff, taga frågan huruvida utvisning borde äga rum under omprövning
så snart ske kunde och i varje fall i så god tid före straffets slut, att
där till utvisning dömdes, densamma kunde verkställas omedelbart efter strafftidens
utgång.

Härom yttrade lagrådet: »Den innebörd av nu återgivna stadgande torde
få anses åsyftad och tillika vid deras sammanställande närmast framgå, att då
straffet blivit verkställt utan att dessförinnan beslut om utvisning givits, Konungens
befallningshavande skulle vara betagen befogenheten att ens omedelbart
därefter meddela sådant beslut. Så tolkade synas emellertid bestämmelserna
gå längre än som erfordras för vinnande av syftemålet med desamma och
jämväl utöver vad som kan anses lämpligt. Då fråga är om kortvarigt frihetsstraff
för brott, vars beskaffenhet, oavsett att ringa straff ådömts, anses böra
föranleda utvisning, kan den givna tidsbegränsningen understundom komma
att visa sig allt för snäv. Att fångens egenskap av utlänning alltid skall redan
vid hans ankomst till straffängelset vara för befallningshavande känd kan ej
med säkerhet förutsättas. En tidskrävande utredning om. hans medborgarskap
kan ock ifrågakomma. Då av dylik eller annan anledning orsakas dröjsmål
med fattande av beslut i ärendet, skulle utvisningsrätten bortfalla, därest

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 198.

hindret för ärendets slutliga avgörande kvarstode vid strafftidens slut. En
sådan oegentlighet synes böra förebyggas. Och skälig hänsyn till utlänningens
intressen lärer icke kräva längre gående inskränkning i befallningshavandes
befogenhet att förordna om hans utvisning, än att densamma göres beroende av
att utvisningsförfarandet inletts, exempelvis genom anställande av förhör, innan
straffet blivit bragt till slut; tydligen bör tillika finnas skyldighet för
nämnda myndighet att snarast möjligt upptaga frågan till prövning. I enlighet
med nu angivna synpunkter torde förslaget i förevarande delar böra omarbetas.»

I överensstämmelse med vad lagrådet sålunda hemställt är 1914 års lag avfattad.

Innebörden av den gällande bestämmelsen är, vad angår andra brott än de
under 2) eller 3) omförmälda, att utvisningsförfarandets anhängiggörande före
strafftidens utgång är en nödvändig förutsättning för att utvisning skall kunna
ske; har straffet i sin helhet avtjänats, utan att sådant förfarande inletts, kan
utvisning ej vidare äga rum för det brott, varför straffet ådömts. Yad däremot
beträffar det fall, att utlänning dömts till frihetsstraff för sådant brott, som under
2) eller 3) avses, intager lagen den ståndpunkt, att det visserligen även
härvidlag är önskvärt, att utvisningsförfarandet anhängiggöres medan straffet
avtjänas; men skulle detta av någon anledning icke ske, utgör sådant ej hinder
för att frågan om utvisning upptages efter strafftidens utgång.

I det förslag, jag nu framlägger, har gjorts den ändring härutinnan,
att utvisning av den under 4) omnämnda anledning må äga rum blott
förhör hållits inom sex månader efter den dömdes frigivning. Det måste
nämligen framstå såsom oegentligt, att utvisning ej skall få äga rum,
därest av någon anledning förhör ej hållits före straffets avtjänande.
Understundom inträffar, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
framhållit, att en persons egenskap av utlänning icke under strafftiden
kommer till vederbörande myndighets kännedom. Även kan på grund av
förbiseende från myndigheternas sida inträffa, att förhör ej hålles inom nu
stadgad tid. Den omständigheten, att vederbörande ej ägt kännedom om att en
person är utlänning eller att en myndighet gjort sig skyldig till visst förbiseende,
synes dock ej böra föranleda till att utvisningsrätten skall förfalla. Emellertid
torde av hänsyn till utlänningens intresse utvisningsrätt ej böra förefinnas
för obegränsad tid. Tillåtes utvisning med det villkor, att förhör skall
hava hållits inom sex månader efter straffets avtjänande, lära utlänningens berättigade
intressen få anses hava blivit i skälig mån beaktade. Erinras må
jämväl, att i förslaget bibehålies föreskriften att, där fråga är om utlänning,
som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att så
framt ej särskilda hinder möta, ärendet hos Konungens befallningshavande
bringas till slut så tidigt, att utvisningen kan verkställas omedelbart efter
strafftidens utgång.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att förhör i utvisningsärende
måtte kunna hållas även av icke lagfaren tillsyningsman eller att i allt fall
även annan lagfaren person måtte kunna förordnas att hålla förhöret.

Jag finner emellertid hänsynen till utlänningars rättssäkerhet kräva, att ifrå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

gavarande förhör hålles av lagfaren person, och jag kan följaktligen ej biträda
nämnda hemställan i vad den avser att åt ej lagfaren tillsyningsman anförtro
hållande av förhör. Då något allmännare behov ej försports att kunna
förordna annan lagfaren person att hålla sådant förhör, finner jag ej heller
anledning att härutinnan biträda denna hemställan.

7 KAP.

I detta kapitel äro upptagna bestämmelser om straff vid överträdelse av
vissa i lagen eller med stöd av densamma givna föreskrifter. Därtill ansluta
sig vissa straffprocessuella regler.

För sådant förhållande från utlännings sida, vilket jag ansett böra i olika
avseenden medföra straffskyldighet, har tidigare redogjorts. I den gällande
passkungörelsen är stadgat straff för fartygsbefälhavare, som ej efterkommer
anmaning att, då utlänning med befälhavarens vetskap inkommit till riket
utan att vara försedd med behörigt pass, utan ersättning å fartyget utföra
honom ur riket. Med hänsyn till den ersättningsskyldighet, som underlåtenhet
att ställa sig stadgandet i 48 § till efterrättelse kommer att medföra
för såväl befälhavaren som rederiet, har det icke synts behövligt att bibehålla
nämnda straffbestämmelse.

Här må påpekas, att endast arbetsgivare, som här i riket anställer utlänning,
kan ådömas straff. Det ligger i sakens natur, att straff ej kan utkrävas av
arbetsgivare i utlandet, för vilkens räkning hos honom anställd person utan tillstånd
härstädes utövar verksamhet.

Med hänsyn till det från lagutkastet avvikande innehållet i 28 §, har i 45 §
utgått den i lagutkastet upptagna bestämmelsen, att vissa förseelser ej finge
åtalas utan förordnande av Konungens befallningshavande.

Därest förseelse mot stadgande i detta kapitel jämväl innefattar brott mot
annan lag, är frågan, huruvida särskilda straff skola ådömas eller om tillämpning
av allmänna strafflagens konkurrensregler skall äga rum, tydligen att avgöra
enligt allmänna straffrättsliga principer.

Tillräcklig anledning synes ej föreligga att, såsom länsstyrelsen i Jönköpings
län hemställt, göra den avvikelse från allmänna regler, att för vissa fall
åtal för förseelse mot denna lag skulle kunna anhängiggöras vid domstol i annan
ort än där brottet begåtts.

I fråga om den i 46 § stadgade bötesfördelningen har jag icke funnit anledning
att — åtminstone för närvarande och innan i lagstiftningen införts mera
allmängiltiga regler beträffande användningen av bötesmedel — frångå den
nuvarande passkungörelsens bestämmelser beträffande åklagares rätt till bötesandel.
Däremot har jag ansett behov ej föreligga att i något fall tillerkänna
angivare bötesandel.

8 KAP.

47 och 48 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden
i 1914 års lag. I anledning av hemställan från länsstyrelsen i Malmöhus län

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

har emellertid åt 48 § givits en något förändrad avfattning, varigenom förutsättningarna
för dess tillämplighet blivit mindre snäva.

Jag har ej ansett det nödigt att, såsom länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagit,
i lagen upptaga stadgande därom att utlännings skyldighet att gälda
kostnader för sitt hemsändande skall vara beroende av den omständigheten,
att han här i landet äger tillgång.

Ej heller har jag ansett det lämpligt att i denna lag giva regler om skyldighet
för den, som tages i förvar eller ställes under uppsikt, att gälda därav föranledd
kostnad.

49 §.

Beträffande denna paragraf tillåter jag mig hänvisa till vad jag tidigare
anfört i den allmänna motiveringen.

50 §.

Med hänsyn till de år 1925 tillkomna författningarna angående polisväsendet
hava i denna paragraf vidtagits ett par redaktionella ändringar. Enligt
gällande polisreglemente är för landet landsfiskalen polischef, där ej Kungl.
Maj:t ifråga om köping förordnat annan person, s. k. köpingsåklagare, att
vara polischef.

51 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 18 § i 1914 års lag. I avsende å de omständigheter,
vilka skola vara för handen för att paragrafen skall vinna tilllämpning,
föreligger full överensstämmelse med nämnda lag. Däremot förete
de föreslagna bestämmelserna vissa avvikelser beträffande de befogenheter,
som under angivna omständigheter skola tillkomma Kungl. Maj:t.

I fråga om anmälningsskyldighet torde i nu avsedda fall ej erfordras särskilda
föreskrifter utöver de, som i annat sammanhang meddelats i lagen.

Enligt nuvarande 18 § äger Konungen utfärda de särskilda bestämmelser,
som med avseende å riket i dess helhet eller beträffande viss ort må för utlänningars
övervakande finnas nödiga. I förslaget har detta stadgande ersatts
med en föreskrift, att Konungen med avseende å utlännings rätt att inkomma
eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket äger meddela
de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga. Genom denna formulering
har, såsom torde framgå särskilt av jämförelse med innehållet av andra stycket
i nämnda 18 §, ej avsetts att i sak ändra den befogenhet, som skall tillkomma
Kungl. Maj:t. Den nya avfattningen har skett i förtydligande syfte och
jämväl föranletts därav, att den föreslagna lagen redan för normala fall förutsätter
en vidsträckt övervakning. De bestämmelser, Kungl. Maj:t under de i
51 § angivna omständigheter äger meddela, kunna innebära förbud för utlänningar
i allmänhet eller från visst land att inkomma i riket eller att uppehålla
sig å viss ort, förbud att taga bostad å viss ort, inskränkning i rörelsefrihet
o. d.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Med hänsyn till den förändrade avfattningen av första stycket kommer stadgandet
i andra stycket huvudsakligen att avse själva förfarandet i avvisnings-,
förpassnings- och utvisningsärenden.

52 §.

I fråga om främmande makters här anställda diplomatiska och konsulära
tjänstemän samt deras familjer och betjäning regleras hithörande förhållanden
av avtal eller internationella sedvänjor. Dylika personer böra därför endast
i den mån Kungl. Maj:t förordnar vara underkastade bestämmelserna i denna
lag.

Ej heller beträffande främmande makters kurirer, vilka för särskilt ändamål
tillfälligt inresa i eller färdas genom landet, böra lagens bestämmelser
gälla. För sådana personer erfordras särskilda regler. Då dessa regler tid
efter annan kunna behöva ändras, torde de lämpligen meddelas i administrativ
ordning.

53 §.

Den Kungl. Maj:t tillerkända dispensrätten skall kunna utövas såväl generellt
som i speciella fall. Den lärer alltså erhålla tillämpning i sådana fall,
då enligt gällande passkungörelse befrielse från passtvånget medgivits vissa
uppräknade persongrupper, såsom viss gränsbefolkning för vistelse i särskilt
angivet gränsområde eller personer, som för visst ändamål genomresa landet,
eller kvinna, som varit svensk medborgare men genom äktenskap med utländsk
man förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i annat
land. De föreskrifter, som Konungen i samband med dylik befrielse må meddela,
kunna avse fastställande av skyldighet att vara försedd med intyg om
nationalitet eller att följa viss resroute o. d.

Dispensrätten enligt andra stycket kommer, såsom jag förut nämnt, huvudsakligen
endast att träda i tillämpning beträffande vissa yrkesgrupper såsom
montörer o. d. De särskilda föreskrifter, som i detta avseende kunna ifrågakomma,
torde gälla skyldighet att innehava intyg om anställning och verksamhet
m. m.

54 §.

De villkor, som huvudsakligen kunna ifrågakomma rörande pass, avse de
uppgifter, passet skall innehålla, passets beskaffenhet i övrigt, den myndighet,
som skall hava utfärdat passet, samt de fall, då gemensamt pass
må användas. Därjämte skall Kungl. Maj:t även kunna meddela bestämmelser
därom, att i särskilda fall pass må godtagas, även om de ej uppfylla stadgade
föreskrifter.

Erforderliga bestämmelser angående visering och vad därmed äger sammanhang
utgöras huvudsakligen av föreskrifter om myndighet, som är behörig att
verkställa visering, om ansökan om visering och vad vid prövning därom skall
iakttagas, om den tid, visering skall avse, om vissa särskilda rättigheter och
skyldigheter för den, som innehar viserad legitimationshandling, om återkal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

lelse av visering samt om skyldighet att meddela underrättelse om beslut i ärende
angående visering.

Bland de föreskrifter, som åsyftas i andra stycket, märkas bestämmelser
angående skyldighet för myndigheter, som mottagit anmälningar eller meddelat
beslut enligt denna lag, att därom underrätta andra myndigheter.

övergångsstadgandet.

Den nya lagen torde böra träda i kraft, då giltighetstiden för den nuvarande
passkungörelsen utgår. I övergångsbestämmelsen till 1914 års lag stadgas, att
utvisning ej må ske för brott, som i 6 § (33 § i detta förslag) under 3) sägs, där
detsamma blivit begånget före lagens ikraftträdande. Om samma regel skulle
genomföras med avseende å den nya lagen, borde i dess övergångsstadgande
upptagas enahanda föreskrift i fråga om olovlig brännvinstillverkning och olovlig
varuinförsel, som förövats före denna lags ikraftträdande. Tillräckliga skäl
för ett sådant förbehåll synas dock knappast förefinnas. Skälig hänsyn till utlänningars
rättsställning torde icke i detta avseende medföra hinder mot att lagen
även på denna punkt omedelbart erhåller full tillämplighet.

I och med den nu föreslagna lagens ikraftträdande skall 1914 års lag upphöra
att gälla tillika med alla de stadganden, som utfärdats med stöd av nämnda
lag. Att, på sätt blivit ifrågasatt av länsstyrelsen i Uppsala län, i övergångsbestämmelsen
angiva vilka dessa stadganden äro, har icke synts vara erforderligt.
Genom administrativa förordningar torde nya föreskrifter komma att
meddelas i flertalet av de avseenden, som beröras av nämnda stadganden, och
någon villrådighet lärer därför ej uppkomma rörande innebörden av de efter
nya lagens ikraftträdande gällande bestämmelser i olika hänseenden. Däremot
synes rätteligen böra i lagen upptagas stadgande om fortfarande giltighet av
1914 års lag och omförmälda stadganden beträffande förseelser, som begåtts
under deras giltighetstid.

Enligt lagutkastet skall skyldighet att söka, uppehållstillstånd ej åvila utlänningar,
som vid lagens ikraftträdande vistas här i riket. Denna bestämmelse
var föranledd därav, att det kunde synas obilligt, att utlänningar, som tidigare
inkommit i riket, skulle för sin rätt att fortfarande vistas härstädes vara underkastade
villkor, som ej gällde vid deras inflyttning. Särskilt starkt framträdde
denna obillighet i fråga om utlänningar, som under lång tid vistats i riket. Emellertid
synes man av hänsyn till billighetens krav ej behöva inskränka lagens
tillämplighet så långt, som skett i lagutkastet. Utlänningar, som hit inkomma,
efter det förevarande lagförslag blivit offentliggjort, hava anledning att räkna
med att deras rätt att under längre tid uppehålla sig härstädes kan bliva
beroende av särskilt tillstånd. Under sådana omständigheter torde befrielse från
skyldighet att söka uppehållstillstånd kunna begränsas till utlänningar, som
vistats här i riket sedan den 28 februari 1927. Av praktiska skäl torde dock
utlänningar, som hit inkommit efter nämnda dag, äga att till den 1 april 1928
vistas i riket utan uppehållstillstånd.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 198.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, av den lydelse bilaga
A till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen
omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att bär i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller, där
Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass,
med'' sådan handling.

Legitimationshandling skall, där Konungen därom förordnar, vara försedd
med påteckning av svensk myndighet (visering).

Skyldighet att vara försedd med legitimationshandling gäller ej för barn
under sexton år, som åtföljer vuxen person, om vilken här, är fråga.

2 §.

Utlänning, som antagit eller ämnar antaga arbetsanställning här i riket,
äger ej hit inkomma, med mindre hans legitimationshandling är försedd med
visering, som ej innefattar förbud att antaga sådan anställning, eller med bevis
om arbetstillstånd.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig
hos polismyndighet i den ort, dit han från utlandet först anländer. Därvid skall
utlänningen uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela de upplysningar
polismyndigheten avfordrar honom. Utlänning, vilkens legitimationshandling
ej är försedd med visering eller bevis om arbetstillstånd, åligger därjämte
att meddela skriftlig uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen
i riket och ändamålet med densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §.

Beträffande utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vad i 1 § är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 §.

De.bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande
må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §.

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet
för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så
oek att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal uppvisa
sin legitimationshandling.

7 §.

Utlänning äger icke rätt att uppehålla sig här i riket under.längre tid än tre
månader, med mindre för honom meddelad visering gäller för längre tid eller
han.därtill erhållit tillstånd (uppehållstillstånd).

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i
ärende angående uppehållstillstånd, skall yttrande hava avgivits av Konungens
befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om utlänningen befinner
sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig
meddela visering.

9 §.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid och skall bevis därom tecknas
å utlänningens legitimationshandling.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut
rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

11 §.

över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han hos polismyndighet i den ort,
där han lämnar riket, personligen uppvisa sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke antaga eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning)
här i riket, med mindre för honom gäller visering, som ej
innefattar förbud att antaga sådan anställning, eller han därtill erhållit tillstånd
(arbetstillstånd).

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statstjänst.

14 §.

Vad i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om verksamhet, som här i riket utövas på grund av anställning
i annans tjänst i utlandet.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock utlänning, vilken är såsom
handelsresande anställd i annans tjänst i utlandet, här i riket utöva verksamhet,
som föranledes av sådan anställning.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i ärende
angående arbetstillstånd, skall yttrande hava avgivits av Konungens befallningshavande
i det län, där utlänningen vistas, eller, om utlänningen befinner
sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela
visering.

Därjämte åligger det socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen brådskande
natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, att inhämta yttrande
från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen
skall ske, och bör socialstyrelsen tillika, när skäl därtill äro, bereda sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga
tillfälle att avgiva yttrande.

16 §.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och för viss utlänning samt skall
avse visst slag av arbete.

Bevis om .arbetstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.

17 §.

Vad i 15 och 16 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

18 §.

Arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

19 §.

över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

20 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt
att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till
annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller
annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter
avvisas av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka
sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här
ärligen vinna försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är
känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att
utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig
verksamhet, då må ock avvisning ske vid utlänningens ankomst till riket
eller omedelbart därefter.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk
medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest
gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt i annat land, må avvisas
på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

21 §.

Söker utlänning, som blivit härifrån utvisad, att hit återvända utan att han
därtill erhållit Konungens tillstånd, må han vid ankomsten till riket avvisas
av polismyndighet.

22 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller är hans legitimationshandling
ej försedd med bevis om arbetstillstånd, där så är föreskrivet, eller uraktlåter
utlänning att iakttaga vad honom enligt 3 § åligger, eller lämnar utlänning
vid fullgörande av anmälningsskyldighet, varom i samma paragraf sägs,
mot bättre vetande oriktig uppgift, må han vid ankomsten till riket eller omedelbart
därefter avvisas av polismyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

23 §.

År anledning antaga, att utlänning, som ankommer till riket, till men för
rikets säkerhet tjänar främmande makts intressen eller att hans verksamhet
eljest är ägnad att skada riket, skall polismyndighet härom ofördröjligen
göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida utlänningen
skall avvisas eller med honom skall förfaras på annat sätt. I avvaktan
på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten taga
utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över beslut, som nu nämnts, må klagan ej föras.

24 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt
besked angående avvisningen med skälen därför; och skall i fall, som i 20—
22 §§ sägs, beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att
iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats av anledning, varom i 20—•
22 §§ förmärs, äger han hos Konungens befallningshavande anföra besvär, vilka
vid talans förlust skola ingivas till Konungens befallningshavande före klockan
tolv å trettionde dagen efter det besked angående avvisningen tillställdes
klaganden; denne likväl obetaget att på eget äventyr i betalt brev till Konungens
befallningshavande insända besvären så tidigt, att de dit inkomma inom
nämnda tid.

25 §.

Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande
infordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,
som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där detsamma
icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande
snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

26 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg
föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit
ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom att landet
är avlägset beläget eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt
skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen
tagas i förvar av polismyndigheten.

Kungl. Maj ds proposition nr 198.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

27 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller kvarbliver han efter
utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava sökt
förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning avslagits,
att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss
kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet,
skall polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande,
som äger förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan
på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda
skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

28 §.

Konungens befallningshavande må jämväl, där särskilda skäl äro, förordna
om förpassning ur riket av följande utlänningar, nämligen

1) den, som uraktlåter att fullgöra honom på grund av denna lag eller med
stöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet;

2) den, som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,
varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse
är fråga, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

3) den, som i annat avseende än beträffande skyldigheten att vara försedd
med legitimationshandling eller uppehållstillstånd uraktlåter att ställa sig till
efterrättelse vad i denna lag eller med stöd av denna lag må vara föreskrivet
rörande hans vistande här i riket;

4) den, som antager eller innehar arbetsanställning utan att jämlikt denna
lag vara därtill berättigad.

29 §.

Beslut, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, skall innehålla
de skäl, å vilka beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka
ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är
utlänningen tillstädes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

30 §.

Har beslut meddelats, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur
riket, ma denne, där han sa önskar, dock tidigast a andra dagen efter det beslutet
avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom,
inför Konungens befallningshavande eller magistrat eller i vittnens närvaro
inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat,
polismästare eller landsfogde avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet.
Annan myndighet, inför vilken förklaringen avgivits, åligger att ofördröjligen
insända underrättelse därom till Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

31 §.

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola
förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det
beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs
honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Konungen ställda
besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären må inom tid, som
nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är
pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är pa fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens
befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan,
jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till
justitiedepartementet.

32 §.

Har omständighet, vara beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,
inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall
beslutet ga i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes
försorg bringas till verkställighet.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter
däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget eller han där sannolikt
skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras
till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det
land, varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga,
som nyss’ nämnts, eller han utvisats från det landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.)

Xungl. Maj:ts proposition nr 198.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande,
skall Konungens befallningshavande i ärendet gorå anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning frän riket.

33 §.

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från
riket av följande utlänningar, nämligen:

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande
av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylig
handel eller för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller för
olovlig varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under
kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som bär i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under
sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara
av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;
dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 34 § sägs, i
ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utstandet straff
blivit frigiven;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem aren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag
om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas
till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,
han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott,^ varom i denna
paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast
förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,
där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, äi särskilt
stadgat.

34 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 33 § sägs, skall
Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så^snart
ske kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där
utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 83

sikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas
av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång.

35 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på
grund av stadgande i 33 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande.
Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten
taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen
underrätta Konungens befallningshavande.

36 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,
vid äventyr, som i 43 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända
till riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna
vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt
tillställa honom skriftligt utslag, så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,
skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

37 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes
utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag
ävensom i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas
om utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att därvid
ej skall gälla bestämmelsen i 32 § första stycket och att vid klagan, som
här avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

38 §.

Kungl- Maj:ts proposition nr 198.

hör i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i
fråga om sådant förhör vad i 34 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När
omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna pragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott.

39 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning
jämlikt 38 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra anmälan
hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna
därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

40 §.

Uraktlåter någon att fullgöra honom på grund av denna lag eller med
stöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet,
straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

Lämnar någon vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,
varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse
är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och
med tio till och med fem tusen kronor.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än beträffande skyldigheten att vara
försedd med legitimationshandling eller uppehållstillstånd att ställa sig till efterrättelse
vad i denna lag är eller med stöd av denna lag ma vara föreskrivet
rörande hans vistande här i riket, straffes med böter från och med tio till och
med fem tusen kronor.

41 §.

Antager eller innehar utlänning arbetsanställning utan att jämlikt denna lag
vara därtill berättigad, straffes med böter från och med tio till och med fem
hundra kronor.

Till enahanda straff är arbetsgivare förfallen, där han anställer utlänning,
som icke jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

42 §.

Den, som förhjälper utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling,
att inkomma i riket, straffes med böter från och med tio till och
med fem tusen kronor.

Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

43 §.

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han
därtill erhållit Konungens tillstånd, straffes med fängelse i högst sex månader.
Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras ur riket; och
skall därvid förfaras enligt de i 32 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall
tagas i häkte.

44 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles
i 40—42 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

45 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse, som i 40—42 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdomstol,
därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där
sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal
jämlikt 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

46 §.

Åv böter, som ådömas enligt 42 §, tillfälle en tredjedel, dock högst fem
hundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. I andra fall än nu sagts
skola böter enligt denna lag tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

47 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 43 §
sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

48 §.

Har utlänning, varom i 20—22 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och
voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att
utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,
befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom
till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke
äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder
till nämnda land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

49 §.

Har arbetsgivare låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa hor
nom i sin tjänst och varder utlänningen avvisad eller ur riket förpassad på
grund därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen,
är arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande
till den utländska ort, dit han sändes.

50 §.

Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i Stockholm
föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad polismästare
eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal, så ock beträffande såväl land
som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande
särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar,
så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

Öl §.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

52 §.

Endast i den mån Konungen förordnar äga bestämmelserna i denna lag
tillämpning å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade
konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning.

Beträffande främmande makters kurirer äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter.

53 §.

Från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling eller att avgiva
i 3 § omförmäld skriftlig uppgift äger Konungen meddela befrielse.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äger Konungen medgiva undantag
från stadgandena i 2, 13 och 14 §§; dock må rätt att innehava arbetsanställning
utan arbetstillstånd beviljas för en tid av högst tre månader, från inresan
räknat.

I fall, som i denna paragraf avses, må Konungen meddela de särskilda föreskrifter,
som finnas nödiga.

54 §. t

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Huru ersättning åt biträde, varom i 34 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,
därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående
förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgande^
vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma
lag och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande sådana förseelser,
som begåtts före den 1 januari 1928.

Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författning,
skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppehållsbok
och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas, uppehållsbok
av den polismyndighet, som utfärdat boken, eller av Konungens befallningshavande
samt arbetstillstånd av socialstyrelsen, över Konungens befallningshavandes
eller socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är
fråga, må klagan ej föras.

Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad 1927 och erfordras
enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes icke visering
eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet att vara försedd
med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan utlänning. Skedde
inresan efter utgången av februari månad 1927, äger utlänningen utan hinder
av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket till den 1 april 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Danmark.

Bilaga B.

Översikt av de i vissa främmande länder gällande bestämmelser
rörande immigrationen m. m.

1. Danmark.

Bestämmelserna på området finnas i lagen den 15 ma] 1875 om tillsyn å främlingar
och resande m. fl. med ändringar och tillägg, senast år 1926, ävensom
i lagen den 21 augusti 1908 om utländska arbetare.

Lagen av år 1875 innehåller förbud för utländska tattare, musikanter, förevisare
av djur, atleter, taskspelare m. fl. att upphålla sig i landet, för så vitt
de ämna söka sitt uppehälle under kringvandring. Likaledes vägras tillträde
för arbetssökande utlänning, som icke är i besittning av legitimationshandling,
utfärdad av offentlig myndighet. Utlänningar av nu angivna slag ävensom
utlänningar, som ej äga försörjningsrätt i landet och som ej innehava tillräckliga
medel för sitt uppehälle, skola genom polismyndighets försorg snarast
möjligt utvisas eller utsändas ur landet, om de dit inkommit.

I kontrollsyfte föreskrives anmälningsplikt för utlänning, som icke är i besittning
av försörjningsrätt, därest han vill söka sin utkomst genom hantverk
eller annat kroppsarbete, såsom tjänare eller genom verksamhet under resa eller
vandring från ort till annan. Häri innefattas dock icke utländsk handelsresande.
Anmälan göres hos vederbörande polismästare, vilken har att undersöka,
om utlänningen rimligen kan väntas kunna och vilja genom sitt arbete vinna
utkomst i landet samt om avtal rörande arbete eller tjänst föreligger eller utlänningen
äger nödiga penningmedel för sitt uppehälle under åtta dagar och
för resa ut ur landet. Finner polismästaren härvid, att utlänningen icke kan
få tillstånd att uppehålla sig i riket, skall han draga försorg om att denne utvisas
eller utsändes. I annat fall skall uppehållsbok utfärdas för utlänningen.
Har innehavare av uppehållsbok icke funnit arbete eller utkomst inom åtta
dagar efter det han anmält sig hos polismyndigheten, är han pliktig att ånyo
var åttonde dag göra sådan anmälan; finnes han därvid ej innehava medel till
åtta dagars uppehälle, kan han utvisas eller utsändas ur landet. Den som under
sex veckor ej haft arbete, skall ovillkorligen utsändas eller utvisas, därest han
icke kan styrka, att han under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt.

Arbetsgivare, som tager utlänning i arbete, är skyldig tillse, att denne är
försedd med uppehållsbok, samt göra anteckning vid arbetets slut om dess varaktighet.
Anteckning i boken skall även göras om utlänningen ådömt straff.
Den som för betalning upplåter nattlogi eller utan vederlag härbärgerar okända
eller kringvandrande personer, är skyldig att avfordra dessa upplysning i
vissa angivna avseenden samt att meddela uppgifterna till polismyndigheten.
Förpliktelsen att vara försedd med uppehållsbok upphör, när utlänningen förvärvat
försörjningsrätt i riket.

Förutom omförmälda fall av utvisning genom polismyndighet kan utvisning
eller utsändande ske på order av justitieministern, nämligen i fråga om
utlänning, som icke har infödings- eller försörjningsrätt i riket och ej i två år
stadigvarande uppehållit sig i landet, såvida hans vandel giver anledning härtill.
Lagen ger närmare föreskrifter angående verkställandet samt kostnader -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

na. I samband med utvisning och utsändande kan meddelas förbud mot återvändande
till riket. Överträdelse av dylikt förbud är belagt med frihetsstraff.
Lämnande av falska uppgifter, användande av annans legitimationshandlingar
samt utlånande av egna sådana är belagt med frihetsstraff eller böter, och samma
straff gäller för gästgiveri eller annan, vilken lämnar falska uppgifter om
gäst. Andra förseelser mot lagen straffas med böter.

Genom lagar den 29 mars 1924 och 31 mars 1926 hava tillkommit vissa tillfälliga
ändringar och tillägg till 1875 års lag, vilka gälla till utgången av
mars 1928. I motiveringen till 1926 års lag framhölls, att förhållandena
icke väsentligen förändrat sig sedan år 1924, då frågan senast var före. Det
vore därför ogörligt att framlägga förslag till en definitiv främlingslag, enär en
dylik lag säkerligen skulle antingen vara otillräcklig för det närvarande eller
ock visa sig vara alltför sträng för mera normala förhållanden. Det hade
med hänsyn härtill _ ansetts riktigast att söka bibehålla den gällande lagstiftningen,
dock med tillägg av vissa nya viktiga bestämmelser. Den nya lagen
innehåller, förutom vissa, föreskrifter ifråga om passkontrollen, i huvudsak
följande.

Konungen äger meddela bestämmelser i vilka fall, utlänning skall vara försedd
med pass. Utländskt sjöfolk, som ankommer till dansk hamn på danskt
eller utländskt fartyg, äger icke avmönstra utan tillstånd av polisen. Kaptenen
är ansvarig för att så icke sker; underlåter han att inhämta tillstånd och blir
utlänningen hemsänd, åligger rederiet eller dess representant att ersätta utgifterna
härför. Konungens utvisningsrätt är ej längre inskränkt till utlänningar,
som ej i två år uppehållit sig i landet. Lagens viktigaste stadgande, vilket
icke ingick i den tidigare provisoriska lagen utan utgör en nyhet, är förbud för
utlänning, ^som ankommer till landet efter lagens ikraftträdande, att utan särskilt
tillstånd taga arbetsanställning av vad slag som helst (Arbejde, Stilling
eller anden Beskteftigelse) eller vistas i landet mer än tre månader från inresan
räknat. Har utlänning under en tidrymd av tolv månader uppehållit sig i
landet tillhopa tre månader avser förbudet återinresa utan tillstånd inom sex
månader efter sista utresan. Överträdelse av förbudet straffas med böter, varjämte
utlänningen kan utvisas av polismyndigheten. Bötesansvar åvilar även
den arbetsgivare, som anställer utlänningen utan föreskrivet tillstånd. Jämlikt
kungörelse den 11 maj 1926 skall ansökning om tillstånd att taga
arbetsanställning ingivas till chefen för statspolisen. Tillstånd, vilket icke
betingar särskild avgift, meddelas i form av anteckning å vederbörande utlännings
pass. Likvärdig med dylikt tillstånd är behörig visering, dock endast
om det av densamma framgår, att utlänningen äger rätt att taga
anställning i landet. Befriad från skyldighet att inhämta tillstånd är
utlänning, som vid tilläggslagens ikraftträdande den 1 april 1926 var fast
bosatt i Danmark. — Det framhålles med avseende å dessa bestämmelser, att
viseringstvånget upphävts i förhållande till ett tiotal stater, vilkas medborgare
sålunda kunnat fritt inresa i landet och taga arbetsanställning till och
med inom yrken, där arbetslöshet råder, medan däremot de flesta främmande
stater hava. bestämmelser mot utländsk arbetskraft. Det vore visserligen önskvärt,
att viseringstvånget efter hand upphävdes i så stor omfattning som möjligt.
Innan ytterligare lättnader genomfördes, måste det dock anses påkallat
att skapa möjligheter att vägra utlänning tillstånd att taga varaktigt uppehåll
eller anställning i landet, när detta skulle strida mot landets intressen
särskilt med hänsyn till bostads- och arbetsmarknadsförhållandena.

I justitieministeriets cirkulär den 4 oktober 1926 stadgas, att, därest utlänning,
som ankommer till landet ulan arbetstillstånd, förevisar arbetsbevis
eller förklarar sig vilja söka arbete eller medför verktyg eller andra redskap,
så att otvivelaktigt framgår, att han har för avsikt att söka arbete, han må

Kungl. Mai:ts proposition nr 198.

Norge.

avvisas, så framt han icke, sedan underrättelse om innehållet i lagen den 31
mars 1926 delgivits honom, skriftligen på tro och heder förklarar sig icke
vilja börja arbeta, förrän han gjort ansökan om tillstånd. Frånsett utlänningar,
vilka utvisats eller vilkas legitimationshandlingar ej uppfylla givna
föreskrifter eller vilka avvisas på grund av nyssnämnda bestämmelser, bör utvisning
ej ske, så framt utlänning innehar tillräckliga existensmedel. Undersökning
huruvida så är fallet bör endast företagas, så framt omständigheterna
på förhand giva anledning antaga, att utlänningen kommer att falla det allmänna
till last.

Lagen av år 1908 avser närmast att fylla behovet av kontroll rörande säsonginvandringen
av östeuropeiska lantarbetare (»galizier»). Emellertid gäller
den över huvud taget i fråga om utlänning, som antages i lantbruksarbete,
skogsbruk, trädgårdsskötsel, tegelbruk, torvskärning, märgelgrävning m. m.
och icke dessförinnan i minst två år oavbrutet vistats i riket. Det åligger
enligt lagen arbetsgivare att ingiva skriftlig anmälan med vissa uppgifter till
vederbörande polismästare inom fyra dagar efter arbetarens ankomst.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om normalkontrakt, arbetsgivares ansvar
för sjukvårdskostnader o. d. samt om skyldighet för polismästare att vid
uppkommande tvister mellan arbetsgivare och utländska arbetare söka förlika
parterna. Om arbetstvist icke kan biläggas genom medling eller om utländsk
arbetare anmäler sig sakna medel till sitt uppehälle, skall vid politirätten hållas
förhör till utrönande av huruvida arbetsgivare gjort sig skyldig till
kontraktsbrott samt om någondera parten har giltiga anspråk på arbetslön, respenningar
eller skadestånd av motparten. Finnes arbetsgivare hava rättsstridigt
föranlett kontraktets brytande, skall han förpliktas ersätta det allmännas
kostnader för arbetares underhåll och utsändande ur landet, vilket sker på föranstaltande
av polis- eller fattigvårdsmyndighet.

2. Norge.

Den norska främlingskontrollen grundar sig i första hand på lagen den 4
maj 1901 om anmälning av resande och främlingar m. m. (främlingslagen),
vilken i väsentliga avseenden överensstämmer med den danska lagen av år
1875. Enligt denna lag äger utlänning rätt att uppehålla sig i landet, såframt
icke betingelser för utvisning föreligga, d. v. s. att utlänningen underlåter att
fullgöra anmälningsplikt, saknar existensmedel eller utsikt att försörja sig på
lovligt sätt, gör sig förfallen till lösdriveri eller olaglig verksamhet eller i viss
omfattning straffats för brott; dock kan i regel ej utvisning ske av person,
som under de tre sista åren haft fast bostad eller stadigvarande uppehåll i
Norge.

Ett avsteg från principen om fritt tillträde till Norge för utlänning skedde
med den provisoriska lagen nr 3 den 13 juli 1917 om inskränkning i utlänningars
rätt att uppehålla sig i vissa kommuner (utlänningslagen), vilken tillkom
samtidigt med passföreskrifter. I utlänningslagen föreskrives, att polismästare
äger meddela förbud för utlänning att uppehålla sig i viss kommun, där
sådant förbud anses erforderligt med hänsyn till bostadsförhållandena eller i
övrigt av sociala skäl. Vidare stadgas, att utlänning måste av hyresnämnd,
därest sådan är tillsatt, inhämta tillstånd att hyra husrum för längre tid än
två veckor. Justitiedepartementet bestämmer, i vilka kommuner lagen skall
äga giltighet. Sedan yttranden inhämtats från kommunerna, gäller lagen numera
i de flesta städer samt i åtskilliga andra kommuner.

Av betydelse vid kontrollen av utlänningar äro även vissa stadganden i allmänna
strafflagen. I § 339 av denna lag lämnas sålunda en allmän bestäm -

Kung!. Mai:ts proposition nr 198.

melse om bötesstraff för underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälnings- eller
uppgiftsskjddighet till offentlig myndighet och i § 333 straffbelägges vägran
att på anmodan av myndighet lämna uppgift om namn, yrke eller bostad eller
lämnande av falska uppgifter härom; straffet är enligt denna paragraf i regel
böter men kan höjas till straffarbete i tre månader. Enligt § 334 bestraffas
vidare med böter underlåtenhet av hotellvärd att föra förteckning över resande,
och i § 342 meddelas slutligen straffbestämmelser för den, som utan tillstånd
återkommer till riket eller viss del av riket, varifrån han blivit utvisad;
straffet är straffarbete intill 6 månader eller, vid återfall, intill 2 år.

Den 22 januari 1926 avlämnade norska regeringen till stortinget proposition
om lag om utlänningars tillträde till riket. Med avseende å behovet av nya bestämmelser
f ramhölls i propositionen, att den genom passlagen den 13 juli 1917
införda viseringsplikten för vissa utlänningar endast kunde anses vara en tillfällig
anordning, vilken ock upphört i fråga om medborgarna från en hel del
stater. Det ansågs, att de hittillsvarande bestämmelserna och åtgärderna varit
otillräckliga för att reglera och kontrollera invandringen av utlänningar. Vidare
erinrades om den fortgående och i ökning stadda utvandringen från Norge
av arbetsför ungdom, vilket utvisade, att landets egna medborgare icke kunde
finna tillfredsställande utkomst inom landet. Man måste vidare vara beredd
på att den genom Förenta staternas invandringsrestriktioner utsållade bottensatsen
bland amerikaemigranterna från andra länder skulle i stigande omfattning
söka sig till andra ännu öppna länder. Särskilt kunde befaras inflyttning
till Norge från de av världskriget och dess verkningar desorganiserade
länderna och då till stor del av element, som till sin rasbeskaffenhet vore mycket
olika norrmännen; otvivelaktigt vore det mycket olyckligt, om invandring
av dylika främmande folkslag skedde i mera betydande omfattning. I detta
sammanhang erinrades om de mycket ogynnsamma erfarenheterna från invandringen
av utlänningar under de första krigsåren. Nu nämnda förhållanden
gjorde det nödvändigt att upptaga främlingslagstiftningen till revision för att
få till stånd en verklig invandringslag, som gåve myndigheterna möjlighet att
effektivt reglera och kontrollera invandringen.

Det framlagda lagförslaget har i huvudsak följande innehåll.

Anmälningsplikt föreskrives för samtliga utlänningar, som icke äga. fast
bostad i Norge. Denna skall fullgöras inom sex dagar efter ankomsten, om
vederbörande ämnar söka sin utkomst i Norge eller bosätta sig där, och eljest
inom två månader. För kontroll härav föreslås anmälningsskyldighet jämväl
för hotell, arbetsgivare, arbetsförmedlings- och kommissionskontor samt distriktssjukkassor.
Anmälningsplikt föreligger vidare vid utgången av den tid,
för vilken tidigare uppehållstillstånd gällt, vid ombyte av bostad eller vistelseort
samt vid avresa till utlandet ävensom vid besättnings avmönstrande från
skepp eller luftfartyg. — Uppehållstillstånd meddelas av vederbörande polismästare
för högst ett år åt gången eller å obestämd tid, om utlänningen uppehållit
sig i riket under minst två år. Vägran av tillstånd kan antingen avse
uppehåll i Norge (''iver huvud eller ock vistelse inom visst område. Angående
den prövning, som härvid skall företagas av polismyndigheterna, uttalas i propositionen,
att utlänning, vilken icke är knuten till landet med band, som böra
respekteras, icke bör erhålla tillstånd att söka sysselsättning i ett arbetsfack,
där arbetslöshet råder, eller antaga anställning, som kan övertagas av
norsk medborgare med erforderlig fackkunskap, eller över huvud driva sådan
näring, som bedrives av tillräckligt antal norska medborgare. Vidare borde
hänsyn tagas därtill, om en ökning av antalet utlänningar vore mindre önskvärd
med hänsyn till rådande bostadsnöd eller andra särskilda förhållanden.
Huvudregeln vore. att fast bostad och sysselsättning i riket skulle förbehållas
norska medborgare, även om man givetvis borde visa hänsyn särskilt gentemot

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Finland.

personer, som länge bott i landet eller genom familjeband eller annorledes voro
knntna till landet. För vinnande av en betryggande tillämpning borde det
norska centralp as skontoret bibehållas såsom centralmyndighet för dithörande
ärenden. — I förslaget lämnas vidare utförliga regler för utvisning av utlänningar,
samtliga gällande under förutsättning, att icke annat överenskommits
enligt avtal med främmande makt. Utvisning kan ske på grund av underlåten
anmälningsplikt samt där utlänningen, trots vägrat tillstånd att uppehålla
sig i riket eller i viss kommun, ändock kvarstannar; där han faller det
allmänna till last, icke försörjer sin familj, visar arbetsskygghet, hängiver sig
åt kringdrivande, skaffar sig sitt uppehälle genom olaglig verksamhet eller på
ohederligt sätt; där han under de senaste fem åren i utlandet avtjänat frihetsstraff
å minst sex månader för annat än politiskt brott eller ock i Norge dömts
till straffarbete i minst sex månader eller till fängelse i minst tre år eller
under loppet av de tre sista åren upprepade gånger dömts till frihetsstraff.
Utlänning, som under de senaste tre åren haft fast bostad eller stadigvarande
uppehåll i riket, kan dock i regel ej avvisas. Konungen äger besluta om utvisning
även i övriga fall, där hänsyn till rikets säkerhet eller intressen därtill
föranleda. Utvisad person är skyldig att betala kostnaderna för färden ur
riket. Arbetsgivare, som i sin tjänst antager utlänning, vilken vid anställandet
befann sig i utlandet, kan dock enligt lagen föreläggas att gottgöra resekostnaderna,
därest utlänningen icke erhåller uppehållstillstånd.

Då kontrollen över utlänningar i riket står i nära sammanhang med passväsendet
och man anser sig kunna räkna med att de flesta länder behålla passtvånget,
hava nödiga föreskrifter härom upptagits i lagförslaget, dock på sådant
sätt, som möjliggör förändringar och lättnader eller fullständigt upphävande
av passtvånget genom beslut av Konungen utan ändring av lagen. Lagförslaget
innehåller föreskrifter i syfte att möjliggöra effektiva kontrollanordningar,
därest passtvånget skulle upphävas, t. ex. anmälningsplikt vid gränsen
och avvisning därstädes genom beslut av administrativ myndighet.

Över detta lagförslag har stortingets justitiekommitté den 2 november 1926
avgivit betänkande. Kommittén, som i huvudsak ansluter sig till förslaget,
föreslår emellertid införande av bestämmelser om arbetstillstånd. Enligt dessa
bestämmelser måste utlänning, som inkommer i Norge i avsikt att söka eller
övertaga arbete, före inresan hava skaffat sig tillstånd därtill. Ej heller äger
utlänning, som redan befinner sig i riket, taga arbete utan dylikt tillstånd. Arbetstillstånd
skall meddelas av den myndighet, som Konungen bestämmer. Kommittén
utgår från att det ej blir polismyndighet utan en social myndighet, som
erhåller ifrågavarande uppdrag. Tillståndet skall gälla för viss tid eller tillsvidare.
Före meddelande av tillstånd skall i regel kommunal myndighets utlåtanden
inhämtas, om och i vilken utsträckning utlänningar böra tillåtas att
taga arbete i distriktet. Utlänning, som utan arbetstillstånd kommer till Norge
för att söka eller övertaga arbete, skall i regel avvisas. Uppehållstillstånd kan
ej meddelas utlänning, som söker eller innehar arbetsanställning, där han ej
har arbetstillstånd.

I början av detta år har lagförslaget antagits av odelstinget.

3. Finland.

Bestämmelser rörande utlänningars tillträde till och vistelse i riket finnas
meddelade i förordningen den 23 november 1926 angående utlännings inkommande
till Finland och vistelse i landet. Vad i förordningen stadgas kan sättas
ur kraft genom överenskommelse med främmande stat. Första avdelningen
av denna förordning innehåller föreskrifter angående pass och passvisering.
Varje utlänning, som inkommer till Finland och vistas därstädes, skall vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S,

försedd med giltigt pass. Pass skall vid utlännings ankomst till Finland vara
viserat för resa till Finland, där ej enligt fördrag med främmande stat medborgare
i fördragsstaten är befriad från viseringstvång. Medborgare i sådan
stat är berättigad att utan särskilt tillstånd inkomma i Finland och vistas därstädes
under tre månader. Visering kan i regel meddelas för en tid av högst
tre månader. Varje utlänning bör då han ankommer till Finland för polismyndigheten
i gränsorten uppvisa sitt pass och meddela alla de upplysningar, som
av polismyndigheten avfordras honom. Polismyndighet äger rätt att förhindra
utlännings inresa, där utlänningen ej är försedd med behörigt pass, där utlänningens
pass ej är försett med föreskrivet visum samt där utlänning, som ej är
underkastad viseringstvång, ej anses önskvärd. För vistelse i landet mer än
tre månader är utlänningen skyldig att av vederbörande landshövding utverka
s._ k. vistelsebiljett, som utfärdas för högst ett år i sänder. I ansökning härom,
vilken jämte fotografi ingives till polismyndigheten i uppehållsorten, har utlänningen
att lämna bestyrkta identifieringsdata m. fl. dylika uppgifter om sig
och sin familj. Polismyndigheten har att insända ansökningen med eget utlåtande
till landshövdingen, vilken före avgörandet skall inhämta upplysning
från ministeriet för utrikesärendena, om utlänningen anlänt till landet i syfte,
som förutsätter vistelse i landet utöver tre månaderstiden. Finner landshövdingen
ansökningen kunna bifallas, må han åt sökanden utfärda vistelsebiljett
för. vistelse i länet. I annat fall skall ansökningen insändas till ministeriet för
inrikesärendena för avgörande. Förlängning av beviljad vistelsetid kan meddelas.
Önskar utlänning flytta till annat län, skall ansökan göras om ny vistelsebiljett.
_ Vistelsebiljett kan av landshövdingen återkallas, därest han finner
skäl därtill föreligga. Likaså kan landshövdingen, där tvingande skäl sådant
påkalla, till utlännings boningsort i länet bestämma annan ort än den, där utlänningen
uppgivit sig ärna bo. Landshövdingens beslut i nu nämnda ärenden
kan av utlänningen överklagas hos ministeriet för inrikesärendena. Vid prövning.
av besvär över vägrad förlängning av uppehållstid eller över återkallelse
av vistelsebiljett kan inrikesministeriet ålägga utlänningen att flytta till annat
län eller helt och hållet lämna landet. Finner ministeriet utvisning påkallad,
bör i ärendet vid behov före dess slutliga avgörande inhämtas utlåtande från
utrikesministeriet.

Utlänning, som ej vid tiden för förordningens ikraftträdande den 1 december
1926 uppehåller sig i landet på grund av vistelsebiljett, bör, därest han önskar
utföra arbete, som lyder under lagen om arbetsavtal eller lagen om läroavtal,
utverka arbetstillstånd. Dylikt tillstånd meddelas utlänning, som uppehåller
sig i landet på grund av vistelsebiljett, av landshövding och i annat fall av den
myndighet, som verkställer visering. Innan arbetstillstånd meddelas, skall socialministeriets
mening inhämtas. Arbetstillstånd må återkallas, när anledning
därtill anses föreligga. Över beslut om arbetstillstånd må klagan ej föras.
Arbetstillstånd meddelas tillsvidare eller för viss tid, ej över ett år i sänder.
Tillsvidare meddelas arbetstillstånd arbetare, som åtminstone under tre år i
följd haft arbete i Finland av ej tillfällig art; kvinna, som genom äktenskap
med utlänning förlorat sin finska medborgarrätt; samt den, som före femton
års ålder å sina föräldrars pass ankommit till Finland och därefter oavbrutet
vistats i landet. För viss tid meddelat arbetstillstånd gäller endast med avseende
å viss arbetsplats. Utlänning, som antager arbete utan tillstånd, kan utvisas,
och skall dömas till högst 100 dagsböter. Den. som antager utlänning i
arbete, är skyldig att för ortens polismyndighet därom göra anmälan, i stad
inom ett dygn och på landet inom tre dygn; brott mot denna föreskrift straffas
med högst 50 dagsböter.

. Utlänning är skyldig att vid anfordran för polismyndighet uppvisa pass eller
vistelsebiljett. Har han vistats i landet utöver tre månader, skall han vid av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

resan från den sista uppehållsorten hos polismyndigheten förete sitt pass i och
för anteckning om hinderslöshet, vilken gäller fjorton dagar. Upplåtare av
bostad åt utlänning är skyldig att för ortens polismyndighet förete pass eller
vistelsebiljett för denne, i stad och köping inom ett dygn och på landet inom
tre dygn; brott mot denna föreskrift straffas med högst 50 dagsböter.

Utlänning, som vistas i landet utan att vara därtill berättigad, skall
av polismyndigheten åläggas att inom viss kortare tid utverka lagligt
tillstånd till vistelse i landet eller att avresa från landet. Fullgör han icke
detta, sker ofördröjligen anmälan till landshövdingen, vilken allt efter orsakerna
till underlåtenheten antingen vidtager åtgärd för utlänningens avlägsnande
ur landet eller, då skäl därtill anses föreligga, förordnar om hans åtalande; utlänningens
straff kan härvid eller för fall, som nedan sägs, uppgå till högst 100
dagsböter, där icke särskilt straff för förseelsen finnes utsatt i lag. Under avvaktan
på landshövdingens åtgärd kan utlänningen vid behov tagas i förvar
. eller ställas under särskild uppsikt. Detta kan även ske genom vederbörande
polismyndighet, till dess landshövdingen meddelat beslut med anledning av
myndighetens anmälan, att utlänningen rörande omständighet, varom i förordningen
är fråga, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att
iakttaga vad honom jämlikt förordningen åligger eller att ställa sig till efterrättelse
honom meddelade föreskrifter.

4. England.

England. De engelska bestämmelserna angående kontroll av utlänningar äro samlade
i utlänning sförordning en år 1920 (The Aliens Order, 1920), meddelad med
stöd av vissa lagar angående utlänningar av åren 1914 och 1919. I första avdelningen
av förordningen, vilken angiver villkoren för utlänningars tillträde
till Storbritannien och Irland (inkl. Irländska Fristaten), föreskrives, att utlänning
icke äger landstiga därstädes utan tillstånd av vederbörande immigrationsämbetsman.
Sådant tillstånd må icke givas, med mindre utlänningen uppfyller
följande villkor: att han kan försörja sig själv och de sina, att han, om
han ämnar antaga arbetsanställning, kan förete skriftligt, av arbetsministern
utfärdat tillstånd för arbetsgivaren att anställa honom, att han icke är sinnessjuk,
idiot eller psykiskt undermålig eller det eljest av medicinska skäl icke
är önskvärt, att han erhåller tillstånd att landstiga, att han icke i utlandet
dömts för s. k. utlämningsbrott, att han icke varit föremål för utvisningsdom,
att han icke förbjudits landstiga av vederbörande minister samt att han uppfyller
de övriga villkor, som kunna meddelas av vederbörande minister genom
allmänna eller speciella föreskrifter. Med avseende å sista punkten föreskrives
uttryckligen, att vederbörande minister äger att med laga verkan när som
helst tillägga ytterligare villkor till redan meddelat tillstånd att landstiga.

Prövningen av frågor om inresetillstånd för antagande av arbetsanställning
tillgår på följande sätt. Den brittiske arbetsgivaren har att till arbetsministeriets
avdelning för hithörande ärenden ingiva ansökan om tillstånd. I ansökningen
skola meddelas upplysningar om arbetarens (utlänningens) namn och
adress före inresan, ålder (endast vid husligt arbete eller kontorsarbete) och
nationalitet, det land, varifrån arbetaren ankommer, den sannolika anställningstiden,
huruvida arbetsgivaren ämnar svara för arbetarens återsändande samt
om han kan försäkra, att brittisk arbetskraft icke kommer att göras överflödig
genom utlänningens anställande, arten av den ifrågavarande arbetsanställningen,
den härför till utlänningen erbjudna lönen samt de åtgärder, som vidtagits
för att utröna, huruvida anställningen kan besättas med inhemsk arbetskraft.
Vid behandlingen, av dylika ansökningar lägges särskild vikt å den omständigheten,
att arbetsgivaren visar att han, ehuru utan resultat, verkligen ansträngt

Kungl. Maj :ts proposition nr 198.

sig att erhålla arbetskraft inom landet samt att han ämnar betala utlänningen
lämplig lön, varmed förstås den för motsvarande engelska arbetare brukliga lönen
(ev. gällande fackföreningslön). I förstnämnda avseende sker kontroll genom
vederbörande arbetsförmedlingsanstalt. I fråga om industriarbetare tilllämpas
i regel en viss kortare försökstid, efter vilkens förlopp arbetsgivaren
har att visa, att anställningens fortvara kan anses påkallad. Han har därvid
att visa, att anställningen länt till gagn för brittiskt näringsliv t. ex. genom
ökad omsättning eller eljest förbättrad arbetstillgång vid företaget, genom arbetarstammens
ökning m. m. Vid prövning av hithörande ärenden i arbetsministeriet
förekomma konferenser med arbetsgivare och organisationer å ömse
sidor, institutioner för näringslivet, arbetsförmedlingsanstalter m. fl.

I förordningen föreskrives vidare, att utlänning, som anländer till Storbritannien
och Irland och ej är sjöman, i regel endast tillåtes landstiga i vissa
hamnar; dessa utgöra 15 av de större hamnstäderna samt 3 luf tf artsstationer.
Så snart som möjligt efter ankomsten skall utlänningen underkastas undersökning
av immigrationsämbetsman. Denna undersökning, som även omfattar medförda
brev och skrivelser samt trycksaker m. m., kan ske i land, och till tryggande
av att icke olovligt inträde i landet sker, hava meddelats vissa långt
gående bestämmelser, bl. a. angående utlänningens hållande i förvar, vilket
även kan ske ombord på fartygsbefälhavarens order. Utlänning, som blivit
vägrad tillstånd att landstiga eller utan sådant tillstånd anträffats på kusten
av Storbritannien och Irland inom viss tid efter ankomsten till landet, skall avvisas,
och skall återfärden till hemlandet eller det land, varifrån han kommit,
ske genom försorg av ankomstfartyget, till vilket varje immigrationsämbetsman
och poliskommissarie äger befogenhet återföra utlänningen.

Förordningens^ andra avdelning, som handlar om tillsyn över och utvisning
av utlänningar, ålägger utlänning vittgående anmälningsskyldighet. Anmälan
skall ske snarast möjligt till polismyndigheten i det distrikt, där han är bosatt,
och skall därvid dels företes pass med fotografi eller annat identitetsdokument,
dels avlämnas uppgifter i olika hänseenden, såsom övliga identifieringsdata
samt angående dagen, platsen och sättet för inresan, adress, föregående adress
utom Storbritannien och Irland samt bedriven verksamhet i regeringstjänst
m. m., dels ock, där så prövas nödigt, avgivas namnteckning och fingeravtryck.
Förnyad anmälan skall göras inom 7 dagar angående inträffade förändringar;
rörande flyttning till annat distrikt dock redan inom 48 timmar.

Person, hos vilken anmälningspliktig utlänning innebor, är skyldig att vidtaga
åtgärder för anmälningspliktens behöriga fullgörande, och innehavare av
fastighet med bostäder, där husrum eller sovrum uthyras, är ålagd att föra förteckning
över utlänningar, som bo i fastigheten, samt att hålla densamma tillgänglig
för polismyndigheten och även i övrigt lämna denna upplysningar angående
utlänningar. De sålunda inhämtade uppgifterna angående utlänningar
sammanföras, dels i distriktsregister, som föras av de lokala polismyndigheterna,
och dels i ett centralregister för hela landet.

. I vissa avseenden kunna särskilda inskränkningar göras i fråga om utlänningar.
Sålunda kan visst område förklaras utgöra s. k. skyddat område (protected
area), vilket innebär större eller mindre restriktioner, i vissa fall t. o. m.
förbud för utlänning att vistas inom området. Vidare kunna klubbår och
restauranger stängas eller annorledes underkastas särskilda undantagsföreskrifter,
om de frekventeras av kriminella eller eljest icke önskvärda utlänningar.
Slutligen äger vederbörande minister att ålägga viss utlänning eller grupp
av utlänningar särskilda skyldigheter med avseende å bostad, anmälning till
polisen, användning eller innehav av maskiner, vapen och explosiva varor, eller
att göra andra ålägganden, som befinnas nödiga i det allmännas intresse.''

96 Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

Beslut om utvisning av utlänning kan meddelas av vederbörande minister i
följande fall, nämligen:

om domstol dömt utlänningen för vissa angivna slags brott (vissa urbota
brott, brott av prostituerade o. d.);

om visst slags domstol med summariskt förfarande inom ett år efter utlänningens
ankomst till Storbritannien och Irland intyger, att denne åtnjutit fattigvård,
gjort sig skyldig till lösdriveri eller i utlandet varit straffad för s. k.
utlämningsbrott; samt

om vederbörande minister finner det befordra det allmänna bästa att utvisa
utlänningen.

I förordningens sista avdelning, som meddelar allmänna bestämmelser, föreskrives,
att varje person, som ankommer till Storbritannien och Irland, är skyldig
att innehava antingen pass, försett med fotografi och behörigen utfärdat
under de senaste fem åren, eller ock annan tillfredsställande identitetshandling.
I fråga om organisationen av kontrollen vid hamnarna förutsättes, att tulltjänstemän
kunna förordnas att fungera såsom immigrationsämbetsmän.

Brott mot förordningen bestraffas, förutom med utvisning av utlänning, med
böter å högst £ 100 eller med fängelse eller straffarbete intill 6 månader.
Det föreskrives särskilt, att vissa delaktighetshandlingar skola bestraffas såsom
brott mot förordningen. Härvid förutsättes, att vederbörande fartygsbefälhavare
bistått utlänning att olovligen inträda i landet, för så vitt han ej
kan uppvisa motsatsen.

Den närmare utformningen av tillämpningen överlämnas till vederbörande
minister; denne har bl. a. befogenhet att undantaga viss person eller grupp av
personer från bestämmelserna i förordningen.

Förordningen trädde i kraft den 12 april 1920. Yissa nya stadganden i densamma
tillkommo den 3 december 1920 och den 12 mars 1923.

5. Frankrike.

Frankrike. Enligt 272 artikeln i Code venal kan utlänning, som av domstol förklarats
vara lösdrivare, på order av regeringen föras över gränsen. Om han återvänder,
dömes han till ansvar på sätt nedan sägs.

Enligt lagen angående utlänningars naturalisation och uppehåll i Frankrike
den 3 december 1849 kan inrikesministern genom vederbörande polismyndighet
ålägga varje utlänning, som reser i Frankrike, att omedelbart lämna rikets
territorium; då en dylik order gives, föres utlänningen till gränsen. Samma
rätt har ministern gentemot utlänning, som fått tillstånd att bo i Frankrike. I
gränsdepartementen har vederbörande prefekt en dylik befogenhet gentemot
utlänningar, vilka icke äro i riket fast bosatta; dock skall prefekten ofördröjligen
underrätta ministern.

Utlänning, som ej ställer sig till efterrättelse en utvisningsorder enligt denna
lag eller enligt 272 artikeln i Code venal eller, efter det han utvisats, utan regeringens
tillstånd återvänder, ställes inför domstol och dömes till fängelse i en
till sex månader. Sedan straffet avtjänats, föres han till gränsen.

Utvisningsdekretet plägar vara helt summariskt avfattat; de grunder, som
föranlett utvisningen, angivas icke i beslutet, som endast innehåller, att utlänningens
i fråga närvaro på franskt område är av natur att sätta den offentliga
säkerheten i fara.

Närmare föreskrifter rörande villkoren för utlänningars vistelse i landet återfinnas
i dekretet av den 30 november 1926 angående identitetskort för utlänningar.

Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

, Enligt berörda dekret är varje utlänning över 15 års ålder, som anländer till
Frankrike i avsikt att vistas i landet under mer än två månader, skyldig att
inom 48 timmar efter ankomsten inställa sig hos polismyndighet och ingiva
ansökan om identitetskort. Ansökningshandlingarna skola ingivas i dubbla
exemplar, varav det ena förvaras hos vederbörande länsstyrelse (prefektur)
och det andra insändes till inrikesministeriets centrala registrenngsbyrå. Sedan
ansökningen prövats, utfärdas identitetskort av prefekturen och tillställes
utlänningen. Dylikt identitetskort gäller för ett år och innebär uppehållstillstånd
för giltighetstiden. Avgiften för identitetskort ugör 375:— francs,
dock att studerande, journalister m. fl. ävensom med vederbörligt tillstånd anställda
utländska arbetare endast behöva betala 40: — francs. Utländska krigsdeltagare
samt obemedlade erlägga ingen avgift. Har identitetskorts giltighetstid
utlupit, skall ansökan om förnyelse inom tre månader ingivas till polismyndigheten.
Vid förnyelse av identitetskort uttages avgift efter samma grunder
som vid dess första utfärdande. Efter tre år får identitetskorts giltighet ej
vidare förlängas, utan skall då nytt kort utfärdas, varvid enahanda förfarande
tillämpas som vid dess första utställande.

Utlänning, som ombyter vistelseort, är skyldig att inom 48 timmar efter ankomsten
till den nya uppehållsplatsen uppvisa sitt identitetskort hos polismyndigheten.
Innehavare av hotell och pensionat samt överhuvudtaget var och en,
som härbärgerar en utlänning, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten
inom 24 timmar. Genom granskning av dessa anmälningar sättas polismyndigheterna
i stånd kontrollera, att ingen utlänning obehörigen vistas i
landet.

Identitetskort kan återkallas, därest innehavaren försummar följa gällande
föreskrifter eller han ej anses erbjuda önskvärda garantier. Därest identitetskort
vägras eller återkallas, är utlänningen skyldig att inom åtta dagar lämna
franskt territorium. Uppskov kan likväl lämnas av inrikesministern efter
framställning av vederbörande administrativa myndighet.

Utlänning, som icke efterkommer föreskrifterna i dekretet, är förfallen till
böter. Dessutom har inrikesministern enligt omförmälda lag av år 1849, såsom
tidigare omnämnts, rätt att utvisa vilken som helst utlänning som finnes
i landet. Enahanda rätt tillkommer prefekterna i de närmast gränsen belägna
departementen.

Främmande makters i Frankrike anställda diplomatiska och konsulära representanter
med familjer äro befriade från skyldigheten att vara försedda med
identitetskort.

Beträffande utländska arbetare gäller att identitetskort för dem endast må
utfärdas, därest de förete kontrakt utvisande, att de blivit anställda av fransk
arbetsgivare. Dessa kontrakt skola godkännas av representanter för arbetseller
jordbruksministerierna. Närmare regler rörande dessa kontrakt hava utfärdats
av arbetsministeriet. Enligt lag av den 11 augusti 1926 angående
skydd för den inhemska arbetsmarknaden är det vidare förbjudet för arbetsgivare
i Frankrike att anställa utländsk arbetare, som icke innehar identitetskort
av särskilt slag, försett med påskrift »arbetare». Genom denna anordning
uppnå,s, att ingen utlänning kan få arbetsanställning i Frankrike utan offentlig
myndighets provning och utan att hans närvaro påkallats av inhemsk arbetsgivare.

Utländsk arbetares identitetskort skall förses med anteckning rörande det arbetskontrakt,
på grund varav kortet utställts. Ombyte av yrke under året
närmast efter identitetskortets utfärdande är förbjudet, såvida icke arbetaren
förskaffat sig tillstånd härtill, vilket kan meddelas av offentlig arbetsförmedlmgsanstalt
efter prövning av arbetsmarknadens läge och sökandens yrkeskvalilikationer.
Eantbruksarbetare lår icke övergå till sysselsättning inom indu Bihaiuj

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 170 käft. (Nr 198.) 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Tyskland.

strien, förrän han efter ansökan erhållit nytt identitetskort, innefattande tillstånd
därtill. Arbetsgivare, som önskar anställa utländsk arbetare, vilken redan
befinner sig i landet på grund av med annan arbetsgivare avslutat kontrakt,
får icke göra detta, såvida icke det ursprungliga arbetskontraktet upphört
att gälla, arbetaren uppehållit sig minst ett år i landet, eller tillstånd lämnats
av offentlig arbetsförmedlingsanstalt.

Varje arbetsgivare är skyldig att inom 24 timmar efter anställandet av utländsk
arbetare göra anteckning därom i ett register, som skall hållas tillgängligt
för granskning av vederbörande myndighet.

Förseelser mot lagen den 11 augusti 1926 bestraffas med böter från 500 till
1,000 francs, dock att för underlåtenhet att verkställa anteckning i nyssnämnda
register böterna endast utgöra från 5 till 15 francs.

Arbetslösheten i Frankrike, som hittills varit obetydlig, har under den senaste
tiden avsevärt ökats. Vederbörande myndigheter torde därför numera endast i
mycket ringa utsträckning godkänna kontrakt, åsyftande ny anställning ^ av
utländska arbetare. Då det visat sig, att utlänningar, för vilka arbetstillstånd
sålunda blivit vägrat, anskaffat pass och med stöd. därav inrest till Frankrike
för att söka anställning, har franska regeringen till förekommande av dylikt
kringgående av bestämmelserna nyligen ifrågasatt att återinföra generellt passviseringstvång.
Något definitivt beslut härom har ännu icke fattats.

6. Tyskland.

Genom en för nordtyska förbundet den 12 oktober 1867 utfärdad lag, vilken
sedermera blivit gällande för det nuvarande Tyska riket, avskaffades passtvånget
principiellt för såväl egna medborgare som utlänningar. I lagen
stadgas dock, att passtvång kan helt eller delvis återinföras, därest förbundets
eller någon av förbundsstatemas säkerhet eller den allmänna ordningen synes
hotad genom krig, inre oroligheter eller av andra händelser.

Med stöd av denna lagbestämmelse återinfördes passtvånget vid världskrigets
utbrott genom särskild förordning. Denna ersattes i slutet av år 1914 av en
ny förordning, varigenom jämväl viseringstvång infördes.

I avseende på pass och visering gäller numera en ävenledes med stöd av
1867 års lag utfärdad förordning den 10 juni 1919, som föreskriver, att varje
utlänning för inresa till Tyskland och vistelse i landet, ävensom för utresa,
är skyldig vara försedd med viserat pass. I särskilda fall kan inrikesministern
såsom substitut för pass tillåta andra officiella handlingar (Passersatz).
Befrielse från viseringsskyldighet kan medgivas av inrikesministern. För enstaka
fall kunna utrikesministeriets passbyrå och centralmyndigheterna i de
länder, varav Tyska riket består, medgiva undantag från bestämmelserna om
pass och visering. Närmare föreskrifter rörande pass och visering meddelas
av inrikesministern.

I enlighet härmed hava föreskrifter utfärdats genom kungörelser den 13 .juni
och den 22 december 1924. Enligt dessa kungörelser gälla viseringar antingen
för enkel resa eller för upprepade resor eller allenast för utresa. Visering må
utfärdas för högst ett år och kan, när skäl därtill är, återkallas av den myndighet,
som utställt densamma. Därest utlänning önskar inresa i syfte att bosätta
sig eller såsom arbetare taga anställning i Tyskland, får visering endast
beviljas, om inflyttnings- eller arbetstillstånd anskaffats. .Var och en, som
söker inkomma i landet utan att vara försedd med pass och visering, i. den man
så erfordras, skall avvisas vid gränsen. Då grundad anledning föreligger, må
även med pass och visering försedd resande avvisas av passkontrollmyndigheten,
dock först efter överordnad myndighets hörande. Gör sig resande skyldig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

allvarligare förseelse mot författningarna rörande tullavgifter och varuinförsel
och_ synas tyska intressen kunna bliva förfördelade, om resan fortsattes, må
avvisning jämväl ske efter framställning av tullmyndigheterna vid gränsen. I
motsvarande fall vid utresa äger passkontrollmyndigheten befogenhet annulera
förefintlig återresevisering.

Frågorna om utlänningars anmälningsskyldighet, uppehållsrätt och utvisning
ävensom beträffande deras rätt att taga anställning äro i Tyskland endast
till mindre del reglerade enhetligt för hela riket. En stor del av hithörande
spörsmål falla under de olika ländernas kompetens. Här nedan redogöres för
de i Preussen gällande föreskrifterna.

Utlänningar äro underkastade viss anmälningsskyldighet enligt av de lokala
polismyndigheterna meddelade bestämmelser. I Berlin måste innehavare av
hotell och pensionat samt övriga, som härbärgera utlänningar, inom 24 timmar
efter utlännings ankomst göra anmälan härom hos polismyndigheten. Personlig
anmälningsskyldighet åligger utlänning, endast om han flyttar in i eller
ur egen bostad eller om han, utan att innehava egen bostad, vistas i orten under
mer än tre månader i följd.

Innehar utlänning giltig visering, är han berättigad uppehålla sig i landet
under viseringens giltighetstid. Utlänning, som önskar inresa i avsikt att bosätta
sig, får icke beviljas inresevisering, med mindre han genom den lokala
polismyndigheten erhållit inflyttningstillstånd. Sådant tillstånd förutsätter
i regel, att den lokala myndighet, som har uppsikt över bostadsregleringen, ej
har något att erinra mot den ifrågasatta inflyttningen. För den som, efter det
maximitiden för visering tilländagått, vill kvarstanna å vistelseorten, fordras
särskilt uppehållstillstånd, som meddelas av polismyndigheten.

Utvisning är av två slag: sådan som gäller för hela Tyska riket och sådan
som endast har verkan i anseende på visst land. Det förra slaget av utvisning
grundar sig på bestämmelser i Tyska rikets strafflag. Denna medgiver nämligen
befogenhet för högre polismyndighet att utvisa utlänningar, som begått
grövre brott, förbrutit sig mot lagar rörande hasardspel, prisocker m. m. eller
ock underlåtit följa gällande passrättsliga bestämmelser. Det senare slaget
stöder sig på särskilda bestämmelser för de olika länderna; i Preussen inrikesministerns
cirkulär den 24 augusti 1923. Enligt detta cirkulär må i administrativ
väg utlänning utvisas, som ådömts frihets- eller bötesstraff, varit verksam
i statsfientlig riktning, gjort sig skyldig till förseelser mot föreskrifterna om
anmälningsskyldighet, om bostadsreglering eller tagande av arbetsanställning.
Förutsättning härför är dock i allmänhet, att förseelsen är av svårare natur eller
upprepats. Vidare kunna de, som sakna existensmöjligheter, utvisas, och likaså
överhuvud varje utlänning, som i handling ådagalägger bristande hänsyn mot
flen stats intressen, som lämnar honom gästfrihet. Utlänning, som i minst fyra
år utan anmärkning varit bosatt i Preussen, bör dock i regel icke utvisas. Sådana
utlänningar, som alltsedan den 1 april 1914 varit bosatta i Tyskland, må
utvisas allenast, då alldeles särskilda skäl äro.

Därest anledning till utvisning uppkommer, prövas frågan av vederbörande
polismyndighet, som därefter avkunnar beslut. Detta beslut, som kan överklagas,
skall snarast möjligt delgivas den utvisade, som samtidigt förelägges
att inom kort tid frivilligt avresa. Ställer han sig icke föreläggandet till efterrättelse.
äger polismyndigheten förpassa honom över gränsen. Då förpassning
ej omedelbart kan ske eller hänsyn till den allmänna säkerheten så kräver,
må utlänning tagas i förvar i avvaktan på utvisningens verkställande.

Den omfattande kontroll av utlänningar, som i Tyskland utövas vid sidan
av passtvånget, vilar på arbets förmedling slagen av år 1922, vars § 26 ålägger
vederbörande högsta förvaltningsorgan, bland annat, att reglera och övervaka
värvningen och förmedlingen av utländska arbetare samt användandet av så -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

dan arbetskraft inom riket. Med stöd bärav hava utfärdats förordningar angående
utländska arbetares anställande cell sysselsättande; den nu gällande är
daterad den 2 januari 1926.

Enligt den grundläggande bestämmelsen i denna förordning får utländsk
arbetare anställas och sysselsättas endast i sådant arbetsföretag, som erhållit
vederbörligt tillstånd av behörig arbetsförmedlingsmyndighet att använda
utländsk arbetskraft. Med arbetare förstås härvid, enligt driftrådslagen, varje
person, som är sysselsatt i annans tjänst mot lön eller såsom lärling, dock
icke kontorspersonal, verkmästare m. fl. (Angestellte). Undantagna från förordningens
bestämmelser äro vidare anställda inom sjöfarten ävensom vissa
angivna kategorier arbetare, vilka erhålla frikallelse (Befreiungsschein) av
tyska arbetarcentralen,1 nämligen:

lantarbetare, som varit anställda i jordbruket i Tyskland sedan 1 januari

1913,

andra arbetare, som antingen innehaft anställning utom jordbruket i Tyskland
sedan 1 januari 1919 eller ock den 1 juli 1914 under minst ett år innehaft
sådan anställning och dit återvänt, så snart de av kriget föranledda hindren
bortfallit,

arbetare, som voro bosatta i Tyskland redan 1 januari 1919 och då ännu
icke fyllt 14 år,

arbeterskor, som genom giftermål med utlänningar förlorat sitt tyska statsmedborgarskap,
samt _

arbetare, i fråga, om vilka det skulle vara obilligt att tillämpa förordningen
och vilka därför undantagsvis blivit frikallade.

Den centrala arbetsförmedlingsmyndigheten (Reichsamt fur Arbeitsvermittlung)
äger emellertid att utsträcka förordningens tillämplighet jämväl till
ovan angivna grupper av utländska arbetstagare ävensom att medgiva undantag
från dess giltighet för visst område eller grupp av arbetare eller visst slag
av arbetsplatser.

Den, som vill i sin tjänst anställa utländsk arbetare, är skyldig begära
tillstånd härtill hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Ansökan behöver icke
avse viss arbetare utan tillstånd kan begäras för bestämt antal sadana. . Sättet
för ansökningarnas prövning regleras genom utförliga bestämmelser. Principen
är att i granskningsarbetet representanter för såväl arbetsgivare som arbetare
skola deltaga. Beslutsmässig är vederbörande landsanstalt för arbetsförmedling,
vilken dock kan delegera sin befogenhet till underlydande arbetsförmedlin Meddelat

tillstånd att använda utländsk arbetskraft skall avse bestämt antal
arbetare samt gäller för högst 12 manader, i fråga om säsonglantarbetare
dock längst till den 15 december samma år tillståndet meddelas.. Tillståndet
kan förknippas med villkor. Har arbetsgivare erhållit sadant tillstånd, äger
han därmed icke anställa vilken utlänning som helst utan i regel endast en
utländsk arbetare, som innehar legitimationskort, utfärdat. av tyska arbetarcentralen.
Efter anställningens upphörande kan utlänningen icke utan vidare taga
ny anställning; även om den nya arbetsgivaren har erhållit tillstånd att an -

1 Tyska arbetarcentralen utgör en redan före kriget tillkommen förening med säte i Berlin, som
har till ändamål att utöva förmedling av arbetsavtal med utländska arbetare, särskilt lantarbetare.
De högsta beslutande organen äro paritetiskt sammansatta av arbetsgivare och arbetstagare, medan
vissa av de ledande funktionärerna utses av regeringsmyndighet; medlemmar i föreningen aro bland
andra de preussiska hushållningssällskapen (Landwirtschaftskammer). Föreningen har aven i ovngt i
hög grad offentlig karaktär. Genom förordning år 1907 tilldelades föreningen en betydande roll i
fråga om legitimeringen av utländska arbetare ävensom av indrivningen och förvaltningen av de tor
detta förfarande fastställda avgifterna. Med hänsyn härtill äger stulen vid dess upplösning ävensom
vid tillbakaträdande från nämnda uppgifter att enligt vissa regler övertaga föreningens tillgångar
eller del därav för att användas till likartat ändamål som föreningens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

101

vända utländsk arbetskraft, får denne anställa honom endast under villkor, att
hans legitimationskort är försett med visst intyg av den föregående arbetsgivaren
eller vederbörande arbetsförmedlingsanstalt. Detta intyg skall innehålla förklaring,
att intet är att invända mot att utlänningen tager anställning å annan
arbetsplats; arbetsgivaren är förpliktad att meddela sådant intyg eller ock
att lämna arbetsförmedlingsanstalten medgivande att avgiva detsamma, såvida
icke. utlänningen lämnat anställningen genom avtalsbrott. I sistnämnda
fall äger anstaltens prövningsnämnd för ärenden rörande utländsk arbetskraft,
efter hörande av arbetsgivaren och utlänningen, ändock medgiva, att den senare
må anställas å annan arbetsplats, därest vägran skulle vara obillig eller
arbetsgivaren eljest uppenbarligen med orätt förvägrat honom intyg.

I fråga om utländska lantarbetare gälla särskilda bestämmelser. Sådan utlänning
får taga anställning utom jordbruket allenast efter medgivande av vederbörande
landsanstalt. Vidare få utländska säsonglantarbetare (landwirtschaftliche
Wanderarbeiter) endast anställas enligt ett av viss statlig myndighet
uppställt normalkontrakt; andra kontrakt äro utan verkan, i den mån de
till nackdel för utlänningen avvika härifrån; i stället för de ogiltiga bestämmelserna
träda motsvarande punkter i normalkontraktet.

Tillstånd för arbetsgivare att använda utländsk arbetskraft är belagt med
avgift; denna avgift ävensom kostnaderna för utlänningens legitimering bäras
av arbetsgivaren, vilken, vid äventyr att tillståndet återkallas, icke äger
fordra gottgörelse härför av den utländska arbetaren.

överträdelse av förordningen straffas med böter intill 10,000 guldmark eller
med fängelse intill 6 månader.

Nu oinförmälda förordning gäller för hela Tyska riket. Tillämpningsföreskrifter
i avseende på Preussen, varigenom särskilt legitimeringsförfarandet
regleras, pläga årligen meddelas av preussiske inrikesministern i cirkulärväg.
För innevarande år gäller cirkuläret den 7 januari 1927. I detsamma föreskrives,
att alla i offentlig eller enskild tjänst sysselsatta utländska arbetare,
för vilkas anställande erfordras tillstånd, skola vara underkastade legitimationstvång.
Legitimering äger rum vid inresan i regel genom tyska arbetarcentralens
gränskontor samt eljest å den ort, där utlänningen har sitt arbete, genom
vissa uppräknade lokalkontor av tyska arbetarcentralen. Utlänning, som redan
befinner sig i riket, är skyldig att legitimera sig senast den 28 februari varje år
och till riket nyinkommen utländsk arbetare utan dröjsmål efter inträffande å
arbetsplatsen.

Legitimation har samma giltighetstid som av landsanstalt för arbetsförmedling
meddelat tillstånd till sysselsättning, dock längst till utgången av år
1927. Upphör arbetsanställningen under denna tid, kan omskrivning för annan
arbetsplats av legitimationskortet ske endast, om det föreligger ett av den
förre arbetsgivaren avgivet hinderslöshetsintyg för ny anställning eller liknande
handling. Det åligger arbetsgivare att vid anställningens upphörande
inom tre dagar lämna skriftlig anmälan härom till den lokala polismyndigheten
ävensom till vederbörande legitimationsmyndighet, till vilken senare myndighet
skall, där arbetaren egenmäktigt lämnat arbetsplatsen, jämväl överlämnas den
avtalsbrytande arbetarens legitimationskort. I fråga om denna skyldighet inskärper
ministern, att tyska arbetarcentralen endast med tillhjälp av dessa anmälningar
är i stånd att genomföra legitimationsförfarandet på ett ändamålsenligt
sätt.

I cirkuläret meddelas även föreskrifter angående fullgörande av skyldighet
för de från förordningens tillämplighet undantagna utlänningarna att anskaffa
frikallelsebevis; dessa äro sålunda ingalunda fritagna från varje motsvarighet
till legitimationstvånget.

I cirkuläret framhålles slutligen, att legitimationsförfarandet ännu icke av

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

de lokala myndigheterna genomförts så noggrant, som ur säkerhets-, sanitära
och sociala synpunkter vore nödvändigt. Polismyndigheterna åläggas därför
att, under medverkan av tjänstemännen vid tyska arbetarcentralen, utöva en oavlåtlig
kontroll å företagen inom distrikten med avseende å legitimationspliktens
efterlevnad. Härvid böra även uppmärksammas bostadsförhållanden inom jordbruket.

Cirkuläret avslutas med en till lantråden riktad hemställan, under särskild
hänvisning till det spända arbetsmarknadsläget samt ifrågakommande politiska
hänsyn, att verka för bestämmelsernas noggranna genomförande.

7. Österrike.

Österrike. Kontrollen över tillströmningen av utländsk arbetskraft har i Österrike sedan
april 1922 utövats i samband med viseringstvånget. I och med. ingången
av år 1926 är behovet av skydd för den inhemska arbetsmarknaden tillgodosett
på ett annat sätt, nämligen genom lagen den 19 december 1925 om tillfällig
inskränkning i fråga om sysselsättande av utländska arbetare och af färsanställda
(Inlandarbeiterschutzgesetz). Denna lag, vars bestämmelser gälla så
länge den utomordentliga arbetslösheten i förbundsområdet anses fortfara,
riktar sig principiellt mot arbetsgivarna och icke mot den utländske arbetaren.
Den senare träffas endast indirekt av lagen och kan sålunda icke drabbas av
straffbestämmelserna för överträdelser.

Enligt huvudstadgandet äger arbetsgivare icke utan vederbörligt tillstånd
sysselsätta arbetare, kontorspersonal o. d. (Angestellte), hembiträde eller lärling,
som icke är österrikisk medborgare eller icke sedan den. 1 januari 1923
oavbrutet uppehållit sig i förbundsområdet.1 Utlänning, som vid lagens ikraftträdande
befann sig inom landet och innehade arbetsanställning, beröres av
stadgandet endast vid nyanställning. Tillstånd behöver icke inhämtas vid extraarbete
eller tillfällig anställning.

Genom särskild bestämmelse bemyndigas förbundskanslersämbetet att i
samråd med vederbörande ministerier förordna om undantag från lagens tilllämplighet
för vissa kategorier av arbetstagare, nämligen a) anställda i internationell
tjänst hos transportföretag, b) lantarbetare och tjänstfolk hos jordbrukare,
c) enstaka grupper av personer, å vilkas tjänsteförhållanden lagen
den 13 juli 1922 om scenarbetsavtal äger tillämpning samt d) bestämda grupper
av arbetstagare inom landet, särskilt i nyuppkomna industrigrenar, för
så vitt deras sysselsättande är lämpligt med hänsyn till arbetsmarknadsläget
och särskilt önskvärt i folkhushållningens intresse. Enligt detta bemyndigande
har utfärdats en förordning den 18 mars 1926, däri undantag gjorts i fråga
om kategorierna a) och c) ävensom för säsonglantarbetare, som äro anställda
i enlighet med någon med utländsk makt avslutad överenskommelse, samt
tjänstefolk hos bönder. Enligt en tidigare förordning i ämnet den 31 december
1925 vore lantarbetare överhuvud undantagna från lagens tillämplighet. De
nya bestämmelserna rikta sig i främsta rummet mot de slovakiska och galiziska
sockerbetsarbetarna.

Ansökning om tillstånd att sysselsätta utländsk arbetskraft — ansökningen
skall avse bestämd utlänning med uppgivet namn — skall av arbetsgivaren
ingivas i fråga om lånt- och skogsarbetare till landsstyrelsen (Amt der Landesregierung)
och i fråga om andra arbetstagare till den s. b. distriktsindustriknm
mission en. Myndigheten har därefter att inom tre dagar inkomma med

1 Enstaka kortare avbrott i vistelsen i Österrike, som överskrida åtta dagar och under ett år
sammantagna icke belöpa sig till mer än två månader, anses icke såsom > väsentliga och med hänsyn
till lagens syfte beaktansvärda avbrott».

Kungl. Maj:ts proposition nr 198,

103

ansökningen jämte eget yttrande till förbundskanslersämbetet, som äger meddela
tillstånd. I erforderliga fall skall yttrande inhämtas från vederbörande
förbundsministerier, därvid iakttages, att det paritetiska rådet för arbetslöshetsförsäkring
inom ministeriet för den sociala förvaltningen höres i frågor av
större betydelse för arbetsmarknaden. Förbundskanslersämbetet äger emellertid
bemyndiga vederbörande landshövding (Landeshauptman) att å dess vägnar
meddela definitivt beslut rörande ansökningar, som avse lånt- och skogsarbetare,
och vederbörande distriktsindustrikommission att likaledes å kanslersämbetets
vägnar avvisa ansökning rörande andra arbetstagare i sådana fall,
då förutsättningrna för tillstånd icke föreligga. Sådant bemyndigande kan
underkastas inskränkning och när som helst återkallas. Mot beslut av
distriktsindustrikommission äger arbetsgivaren inom två veckor anföra besvär
hos kanslersämbetet. Av sin befogenhet att delegera dessa ärenden till underlydande
myndigheter har kanslersämbetet redan gjort bruk i viss omfattning,
nämligen därigenom att dessa bemyndigats att avvisa sådana ansökningar, i
fråga om vilka vederbörande granskningskommission icke ansett förutsättningar
för bifall föreligga. Att man icke också meddelat bemyndigande — till
landsstyrelserna — att bevilja tillstånd, beror därpå, att bedömandet av arbetsmarknadsläget
ansetts endast kunna ske från centralt håll.

Landsstyrelse utövar densamma tillkommande uppgifter enligt denna lag
genom en kommission, bestående av landshövdingen eller annan tjänsteman
inom landsstyrelsen såsom ordförande samt vardera två representanter för arbetsgivare
och arbetstagare, vilka utses av landshövdingen efter hörande av
vederbörande organisationer. På motsvarande sätt utses en eller flera kommissioner
för att fullgöra de distriktsindustrikommissionen åliggande uppgifterna;
förslag till ledamöter i dessa avgivas emellertid icke i första hand av
yrkesorganisationerna utan av handels- och industri- samt arbetskamrarna.

Tillstånd meddelas endast om arbetsmarknadsläget tillstädjer det, viktiga
intressen inom folkhushållningen påkalla detsamma eller eljest tungt vägande
skäl tala därför, såsom viktiga familjehänsyn eller humanitära skäl. Det gäller
blott för viss angiven arbetstagare, bestämt yrke och särskild sysselsättning
samt meddelas för begränsad tid, vilken kan förlängas, om förutsättningar för
nytt tillstånd föreligga. Tillståndet kan förknippas med villkor.

Sedan arbetstagaren tillträtt anställningen, är arbetsgivaren skyldig att
inom tre dagar lämna uppgift härom till den myndighet, som meddelat tillståndet.
Även vid anställningens upphörande skall sådan anmälan avgivas.
Arbetsgivarens uppgiftsskyldighet kan utsträckas att gälla dels sådana utlänningar,
som redan vid lagens ikraftträdande voro i hans tjänst, i fråga om
dessas namn, arten och varaktigheten av anställningsförhållandet samt nationalitet,
dels alla andra hos honom sysselsatta arbetstagare med avseende å upplysningar
i allmänhet i lagens syfte, särskilt angående nationaliteten. Först
om arbetsgivaren icke kan giva nöjaktiga upplysningar i sistnämnda hänseende,
inträder skyldighet för arbetstagaren att legitimera sig. Detta åliggande
ävensom plikten att anskaffa bevis om uppehåll i Österrike sedan den 1 januari
1923 utan väsentligt avbrott, utgöra över huvud de enda skyldigheter, som
lagen omedelbart ålägger utlänningen. Påpekas må, att polisföreskrifter rörande
anmälnings- och passväsende icke beröras av denna lag.

Genom särskilt stadgande bemyndigas förbundsregeringen att, om annan
stat behandlar österrikiska medborgare ogynnsamt i de av lagen åsyftade hänseenden,
genom förordning förklara nämnda statsmedborgare underkastade lagens
tillämplighet, även om de eljest skulle vara därifrån undantagna, ävensom
föreskriva, att meddelat tillstånd för sådana statsmedborgare när som helst
må kunna återkallas. Å andra sidan medgiver lagen avslutande av ömsesidiga
överenskommelser, som genomföra lindringar i fråga om rätten till yrkesut -

Tjecko slovakien.

Schweiz.

104 Kungl. Maj ds proposition nr 198.

övning och härigenom i större eller mindre omfattning partiellt suspendera
desnsamma.

Överträdelse av föreskrifterna i denna lag eller med stöd härav utfärdade
förordningar straffas, där icke gärning föreligger, som skall dömas enligt
strafflagen, med böter intill 1,000 skilling eller frihetsstraff (»arrest») intill
3 månader.

8. Tjeckoslovakien.

Någon speciell lagstiftning rörande utlänningars arbetsanställning förefinnes
icke i Tjeckoslovakien. Man har emellertid sökt vinna erforderligt skydd
för hemarbetsmarknaden genom administrativa åtgärder. I denna väg har man
fått till stånd en ordning, enligt vilken det för en utlänning, som vill inresa
i landet i och för arbetsanställning, är nödvändigt att dessförinnan inhämta
tillstånd av den centrala arbetsmyndigheten (Landeszentralarbeitsamt). Ansökning
härom ingives av den blivande arbetsgivaren. Praxis i fråga om
prövningen av ansökningarna betecknas såsom rigorös. Sålunda avslås exempelvis
utan vidare framställningar rörande icke kvalificerad arbetskraft. Vägras
begärt tillstånd, förses utlänningens pass med anteckningen: »Ogiltigt för
arbetsanställning.» _ Tager utlänningen ändock arbetsanställning, äventyrar
han, att polismyndigheten, på hemställan av den centrala arbetsmyndigheten,
tvingar honom att lämna anställningen. I överensstämmelse med denna praxis
måste varje utlänning, som antagit arbetsanställning efter viss dag, nämligen
den 30 april 1923, kunna uppvisa tillstånd av den centrala arbetsmyndigheten.

Genom förordning i juni 1925 föreskrives, att tillstånd att anställa utländsk
arbetskraft är belagt med avgift, växlande mellan 20 och 1,000 Krönen. Inom
dessa gränser avgör socialministeriet efter fritt bedömande avgiftens storlek i
det enskilda fallet.

9. Schweiz.

Gällande bestämmelser för hela edsförbundet rörande övervakande av utlänningar
äro meddelade i förordningen den 29 november 1921 om kontrollen
av utlänningar, med ändringar den 7 december 1925. För beträdande av schweiziskt
område erfordras för utlänning pass eller, undantagsvis, härmed likvärdig
handling, som ådagalägger innehavarens nationalitet samt hans rätt att
när som helst återvända till hemlandet eller senaste uppehållsland. Å denna
handling skall anteckning göras om ändamålet med inresan. Pass skall vara
viserat av behörig schweizisk förbundsmyndighet, därest icke förbundsrådet
annorlunda beslutat. Visering ger endast rätt att överskrida gränsen. Inom
åtta dagar efter ankomsten till landet skall ansökning om uppehålls- eller
bosättningstillstånd. göras hos polismyndigheten i uppehållsorten. Är ändamålet
med inresan icke bosättning eller bedrivande av förvärvsarbete och bor
utlänningen å hotell, pensionat, sanatorium e. d., är ifrågavarande frist utsträckt
till tre månader. I dessa fall är innehavaren av hotellet anmälnings
pliktig liksom numera även arbetsgivare, hos vilken utlänning antagit arbetsanställning.

Uppehålls- och bosättningstillstånd meddelas av de kantonala myndigheterna.

Har utlänning för avsikt att antaga arbetsanställning, skall yttrande inhämtas
från arbetsförmedlingsanstalt före meddelande av härför erforderligt tillstånd.
Dylik anstalt har enligt gällande reglemente av år 1923 att göra sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

105

skilt noggrann undersökning för att inom landet finna lämplig arbetskraft till
lediganmäld plats, då det gäller att förhindra, att platsen besattes av utlänning.
Med avseende härå föreskrives uttryckligen, att erforderligt tillstånd för utländsk
arbetskraft icke må meddelas, utan att arbetsplatsen varit upptagen å
den schweiziska riskvakanslistan. Det är förbjudet att antaga arbetsanställning
utan tillstånd. Även för annan yrkes- eller förvärvsverksamhet erfordras
tillstånd, om verksamheten utövas under mer än åtta dagar. Tillstånd avser
visst slag av verksamhet, varför nytt tillstånd fordras vid ombyte.

Av förbundsrådets motivering till förslaget till den numera genomförda författningsändringen
framgår avsikten att för framtiden förhindra bosättning
av utlänningar i landet. Beviljande av bo.sättningstillstånd torde, om dessa intentioner
fullföljas, endast komma att ske i undantagsfall. — Det bör måhända
framhållas, att bosättningstillstånd icke egentligen motsvarar tillstånd att
förhyra bostad, utan att bestämmelserna härom snarast utgöra ett medel till
förhindrande av att utländska undersåtar varaktigt slå ned sina bopålar inom
landet,_ skyddsbestämmelser, som givetvis föranletts av det starka tilloppet till
Schweiz.. av flyktingar och andra utländska undersåtar. Bestämmelserna kunna
alltså betecknas såsom immigrationspolitiska åtgärder.

Ansökning om uppehåll och bosättning göres skriftligen med biläggande av
legitimationshandlingar, frejdebetyg och utdrag ur hemlandets straffregister.
Av kanton meddelat tillstånd, kan inom en månad upphävas av den centrala
passbyrån; detta gäller dock icke tillstånd för säsongarbetare för den löpande
säsongen samt för hembiträden för en tid av två år. Det av kantonen lämnade
tillståndet blir .definitivt först efter en månad, och före utgången av denna
tid äger utlänningen icke utöva förvärvsverksamhet, såvida icke kantonen i
trängande fall meddelat provisoriskt tillstånd. Om kanton vägrat tillstånd,
har den centrala passb5^rån icke rätt att göra ändring härutinnan.

överuppsikten över handhavandet av främlingskontrollen utövas av förbundets
justitie- och polisdepartement, som utgör sista besvärsinstans i beslut enligt
förordningen och som även har att verkställa beslutade utvisningar. Den
närmaste övervakningen fullgöres av förbundets centrala passbyrå, vilken därjämte
har speciella uppgifter i fråga om denna kontroll, nämligen att meddela
de lokala myndigheterna uppgifter om misstänkta och om personer, som förvägrats
rätt till uppehåll, samt att utöva viss tillsyn över dessa, ävensom att
företaga prövning av kantonala beslut om uppehållstillstånd och bosättning.

Den, som i avsikt att vilseleda organen för främlingskontrollen använder eller
anskaffar falska legitimationshandlingar, straffas med fängelse intill ett år.
Beträdande eller kvarstannande å schweiziskt område genom kringgående av
meddelade föreskrifter straffas med fängelse intill sextio dagar eller med böter
intill 5,000 francs, vilka straff kunna förenas. Samma straff är stadgat
för lämnande av falska uppgifter rörande förutsättningarna för utlännings ineller
utresa, uppehåll eller bosättning i Schweiz samt för underlåtenhet att fullgöra
stadgat anmälningstvång. Andra överträdelser mot förordningen eller
med stöd härav meddelade föreskrifter äro belagda med bötesstraff, högst
2,000 francs.

Utlänning, som gjort sig skyldig till överträdelse mot bestämmelserna i förordningen
och avreser ur riket, kan förpliktas att ställa säkerhet intill 5,000
francs. Undandrager han sig rättspåföljden för sin förseelse, tillfaller säkerheten
vederbörande kanton.

Om en utlännings legitimationshandlingar förlora giltighet, upphör meddelat
tillstånd till bosättning eller uppehåll att gälla, och kan utlänning, som
icke innehar tillfredsställande legitimationshandlingar, föras över gränsen. De
kantonala polismyndigheterna äro dock berättigade att undantagsvis utställa
s. k. toleranstillstånd för utlänning, som icke innehar legitimationshandling.

106

Kung!. Maj.ts proposition nr 198.

Utvisning av utlänning enligt förbundsförfattningen beslutas av förbundsrådet.
I och för utvisning i denna ordning skall till förbundsrådet göras anmälan
om utlänningar, vilka genom sina åtgöranden störa, försvåra eller hindra
landets försörjning med livsmedel eller andra oumbärliga förnödenheter. Utvisning
kan även ske i enlighet med den kantonala lagstiftningen, vilket då
sker genom de kantonala myndigheterna. Dessa äro vidare behöriga att besluta
utvisning på grund av underlåten anmälan, uppgiftsvägran, oriktiga upplysningar.
överträdelse av föreskrifter samt otillfredsställande bevisning, att ändamålet
med vistelsen är utan anmärkning eller icke stridande mot Schweiz’
intressen. Om utvisning icke kan verkställas, kan interneringsförfarande tillgripas
mot den, som utvisningsbeslutet avser.

I en till förbundsförsamlingen den 8 februari 1926 lämnad redogörelse för
syftet med de i slutet av år 1925 vidtagna ändringarna i förordningen meddelade
förbundspresidenten, att grannländerna Italien, Tyskland och Österrike
under år 1925 framställt förslag om ömsesidigt slopande av viseringstvånget.
Då detta tvång principiellt numera endast hade till ändamål att hindra en
massinvandring av utländska arbetare och sådan invandring främst vore att
befara från dessa länder, hade förbundsregeringen ansett sig höra dryfta frågan
med kantonerna vid en konferens i september 1925. Härvid hade framgått,
att sympatier förefunnits för viseringstvångets upphävande i fråga om
kortare uppehåll för resande, medan däremot stark betänksamhet rått i fråga
om arbetssökande, enär man hyste tvivel om den inre kontrollens effektivitet.
Noggranna undersökningar hade också övertygat regeringen, att en förenkling
av formaliteterna för inresa av grannländernas medborgare förutsatte en förbättrad
inre kontroll. Enbart den faktiska — om ock icke rättsliga — möjligheten
för arbetssökande utlänningar att inkomma i Schweiz utan visering
syntes medföra, att tyngdpunkten för utlänningskontrollen komme att överflyttas
från gränsmyndigheterna till den inre kontrollen. Vid denna gällde det
framför allt att hastigt kunna konstatera ändamålet med uppehållet samt att
binda utlänningen vid den uppgivna anledningen. Så länge viseringstvånget
existerade, antecknades resans ändamål på passet av vederbörande viseringsmyndighet;
upphävdes detta tvång borde anteckningen ske genom den lokala
polismyndigheten. Såsom kontroll härvid hade införts skyldighet för arbetsgivare
att göra anmälan angående hos honom anställd utländsk arbetskraft.

Vid utarbetande av de nya bestämmelserna hade till en början föreslagits förbud
för arbetsgivare att anställa andra utlänningar än sådana, som erhållit
tillstånd att taga arbetsanställning. Med hänsyn till goda erfarenheter från
kantonen Basel rörande den därstädes tillämpade anmälningsplikten för arbetsgivare
vid dylik anställning, hade man vid genomförande av kontrollen
jämväl inom andra delar av förbundsområdet kunnat stanna vid en dylik anmälningsskyldighet.

På grund av klagomål från arbetsförmedlingsanstalterna hade införts en ny
föreskrift, som gåve tydligt uttryck för den kantonala polismyndighetens skyldighet
att rådfråga dessa anstalter före meddelande av tillstånd att antaga
arbetsanställning. Det förutsattes, att härvid en närmare personlig kontakt
skulle komma till stånd mellan dessa båda organ.

10. Polen.

I Polen har den 10 augusti 1926 utfärdats en förordning angående utlänningar,
vilken förordning gäller från och med den 1 januari 1927. Endast med
särskilt tillstånd äger en utlänning inresa i, genomresa eller uppehålla sig i
riket. Dylikt tillstånd kan förvägras, därest utlänningens vistelse i landet

Polen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

107

innebär fara för rikets säkerhet och den offentliga ordningen, därest han inom
eller utom riket dömts för vissa brott, därest han utvisats ur riket, därest han
med hänsyn till den allmänna hälsovården anses mindre önskvärd eller därest
han är medellös.

Tillstånd att inresa i landet och att uppehålla sig därstädes under kortare
tid meddelas av konsularämbetsman. Dylikt tillstånd meddelas för viss tid
och kan förlängas genom beslut av förvaltningsmyndighet.

Tillstånd att bosätta sig i riket meddelas av högre förvaltningsmyndighet.
Dylikt tillstånd måste av utlänning förvärvas före inresa och förmedlas genom
konsul. Undantagsvis kan ett tillstånd för kortare tid förvandlas till bosättningstillstånd.

Klagan över förvägrat tillstånd må ej föras.

Utlänning är underkastad anmälnings- och registreringsplikt. Anmälan
skall ske omedelbart efter inresan eller ombyte av vistelsort. Registrering sker
en gång och fordrar personlig närvaro. I inrikesministeriet föres ett centralregister
över utlänningar. Över registreringen erhåller utlänningen ett bevis.

Utlänning kan utvisas, om han ej ställer sig förordningens bestämmelser till
efterrättelse eller om hans vistelse i landet befinnes olämplig med hänsyn till
statens intressen. Kostnaden för utvisningen skall bestridas av den utvisade.
I visst fall må klagan föras över utvisningsbeslut.

Med hänsyn till statens säkerhet eller av politiska, närings- eller hälsovårdsskäl
kan ministerrådet tillfälligtvis meddela inskränkande bestämmelser beträffande
utlännings inresa, uppehåll, utresa eller genomresa. Dessa inskränkningar
kunna avse avstängning av gränstrafiken, förbud att uppehålla sig å
vissa områden, rörelsefrihet inom riket eller särskilda kontrollbestämmelser.

Fängelsestraff intill ett år eller böter kunna drabba den, som begagnar falska
handlingar, som mot bättre vetande lämnar oriktiga uppgifter, som utan
tillstånd överskrider gränsen, som begagnar andras handlingar eller förhjälper
annan att förskaffa sig dylika å andra utställda handlingar i och för legitimation,
som döljer sig för att undgå utvisning eller återvänder till riket, ehuru
han utvisats, och slutligen den, som gör sig skyldig till delaktighet i eller försök
till nu nämnd handling. För andra överträdelser är straffet mindre.

Vissa utlänningar kunna befrias från alla eller några av förordningens bestämmelser.

11. Amerikas Förenta Stater.

Bestämmelser om utlänningars tillträde till Amerikas förenta stater innehållas
i Immigration Ad of 1924, den s. k. kvotlagen. Denna lag trädde i
kraft den 1 juli 1924 och gäller för obestämd tid.

Till grund för den begränsning av immigrationen, som är avsedd med lagen,
ligger den s. k. kvotprincipen. Det antal personer, som tillåtes immigrera
från ett visst land, får ej överstiga en kvot, som erhållits genom en på visst
sätt verkställd beräkning. Med immigrant menas varje utlänning, som reser
från en plats utanför Förenta staterna med detta land som destination, med
undantag likväl av

1) en i främmande regerings tjänst anställd person, hans familj, tjänare och
anställda,

2) en utlänning på tillfälligt besök som turist, i affärer eller för nöjes skull,

3) en utlänning stadd på direkt genomresa,

4) en utlänning, som förut lagligen inkommit i landet och reser från en
plats i Förenta staterna till en annan genom närliggande främmande land,

5) en bona fide utländsk sjöman, anställd i denna egeskap å till Förenta
staterna anländande fartyg, som önskar där temporärt landstiga endast för att
söka ny hyra,

Amerikas
Fören ta
Stater.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

6) en utlänning, som äger inresa i Förenta staterna för att endast idka handel
i överensstämmelse med ett gällande handels- och sjöfartsavtal.

Immigranterna indelas i quota och non-quota immigranter.

Non-quota immigranter äro följande, nämligen:

1) ett ogift barn under 18 år eller hustrun till en person, som vid ingivandet
av den för sådana familjemedlemmars inresa nödvändiga ansökan till Commissioner
General of Immigration är amerikansk medborgare och bosatt där i
landet,

2) en immigrant, som förut lagligen inkommit i landet och återvänder från
tillfälligt besök i annat land,

3) en immigrant, född i vissa amerikanska länder,

4) en immigrant, som under åtminstone två år före ansökan om inresetillstånd
har varit präst i något kyrkosamfund och vill resa till Förenta staterna
i denna egenskap, eller varit lärare vid skola, akademi, seminarium eller universitet
och ämnar besöka Förenta staterna i denna egenskap; likaså en sådan resandes
hustru och ogifta barn under 18 år, därest de medfölja eller senare inresa
till honom, samt

5) en immigrant, som är bona fide studerande, åtminstone 15 år gammal, som
vill inresa uteslutande för studier vid skola, college, akademi, seminarium eller
universitet.

Alla immigranter, som ej äro att betrakta som non-quota immigranter, äro
quota immigranter. Det är i lagen särskilt angivet, att en person, som icke
i lagen uttryckligen är angiven som non-quota immigrant eller icke-immigrant,
icke får lämnas tillträde såsom tillhörande dessa kategorier.

Vid utställande av immigrationsvisa skall företräde lämnas vissa personer,
nämligen

1) en quota immigrant, som är ett ogift barn under 21 år, fader, moder, man
eller hustru till en amerikansk medborgare, som är minst 21 år gammal, samt

2) en quota immigrant kunnig i jordbruk, hans hustru och hans av honom
underhållna barn under 16 år, därest de medfölja eller senare inresa till honom.

De under 1) uppräknade immigranterna hava ingen företrädesrätt över de
under 2) angivna. Antalet fall, varå företrädesrätten tillämpats, får ej överstiga
hälften av årskvoten.

Ansökan om immigrationsvisum göres hos den amerikanske konsuln. Därvid
skola lämnas noggranna personaluppgifter samt uppgifter bl. a. om ändamålet
med resan, om sökanden varit i fängelse eller åtnjutit fattigvård och om
han eller någon av hans förändrar varit intagen å anstalt för sinnessjuka. Uppgifterna
skola bekräftas med ed. Ansökningarna skola granskas av konsuln,
som, därest hinder ej möter, i regel utfärdar immigrationsvisum. Dylikt visum
utgör bevis för att immigranten tillsvidare godtagits. Enligt lagen skall dylikt
visum ej utfärdas, om det av immigrantens uppgifter eller företedda handlingar
framgår, att immigranten icke kan vinna tillträde under immigrationslagarna,
om ansökningen icke uppfyller givna föreskrifter eller om konsuln har anledning
antaga, att immigranten icke kan vinna tillträde. I vissa fall får konsuln
utfärda visum först efter bemyndigande av utrikesdepartementet, nämligen
då immigranten är under 18 år eller hustru till en i Amerika bosatt amerikansk
medborgare och åberopar denna omständighet för tillträde såsom nonquota
immigrant eller då immigranten påyrkar företräde till vanligt visum
på grund av släktskap med amerikansk medborgare. Även om visum utfärdats,
kan immigranten avvisas vid ankomsten till Amerika. Inresetillståndet
skall begagnas inom viss tid, högst fyra månader. Immigranten skall innehava
pass, vilket dock ej behöver viseras.

Varje utlänning, som ej varit berättigad att inkomma i landet eller tvärstanna!
utöver medgiven tid, skall utvisas. Tillträde till landet, vilket med -

Kung!.. Maj:ts proposition nr 198.

109

givits på grund av en undantagsbestämmelse, skall nämligen endast gälla för
viss tid och är underkastat vissa villkor.

Lagen innehåller straffbestämmelser för olaglig befordran av immigranter.

Förfalskning av immigrationsvisa, användande av falskt namn i samband
med inresa till Förenta staterna, bekräftande med ed av medvetet falska uppgifter
m. fl. brott äro belagda med böter intill 10,000 dollars eller fängelse i
fem år, eller bådadera.

I lagen givas vissa regler, till utlänningens nackdel, angående bevisbördans
fördelning i vissa mål. När en utlänning söker vinna inträde i Förenta staterna,
skall det alltid anses åligga honom att bevisa, att ingen exklusionsklausul
är tillämplig å fallet, och icke de amerikanska myndigheterna att bevisa motsatsen.
I varje deportationsmål mot en utlänning skall denne, för att hindra
deportationen, lyckas bevisa, att han inkommit i landet på lagligt sätt, genom
styrkande av tiden, platsen och sättet för inresan. Utlänningen skall dock
härvid äga tillgång till sitt immigrationsvisum och andra i arbetsdepartementet
förvarade handlingar angående inresan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Bilaga C.

Utkast

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa i riket.

1 §•

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller, där
Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass,
med sådan handling.

Legitimationshandling, varom i första stycket sägs, skall, där ej Konungen
annorlunda förordnar, vara försedd med påteckning av svensk myndighet
(visering).

Skyldighet att vara försedd med legitimationshandling gäller ej för barn
under sexton år, som åtföljer vuxen person, om vilken här är fråga.

2 §•

Utlänning, som ämnar antaga arbetsanställning här i riket, äger ej hit inkomma,
med mindre hans legitimationshandling är försedd med visering, som
ej innefattar förbud att här antaga sådan anställning, eller med bevis om arbetstillstånd.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig
hos polismyndighet i den gräns- eller kustort, dit han från utrikes ort först anländer.
Därvid skall utlänningen uppvisa sin legitimationshandling ävensom
meddela de upplysningar polismyndigheten avfordrar honom. Utlänning, vilkens
legitimationshandling ej är försedd med visering eller bevis om arbetstillstånd
eller vilkens legitimationshandling är viserad med förbud att här antaga
arbetsanställning, åligger därjämte att meddela skriftlig uppgift enligt
fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

111

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §.

Beträffande utlänning, som uppehåller sig i riket, skall vad i 1 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

5 §.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande
må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §.

Det åligger utlänning, som uppehåller sig här i riket, att på kallelse personligen
inställa sig hos polismyndighet för meddelande av upplysningar, som
angå hans vistelse här i riket, så ock att vid anfordran för polismyndighet eller
underordnad polispersonal uppvisa sin legitimationshandling.

7 §•

Utlänning äger icke rätt att uppehålla sig här i riket under längre tid än tre
månader, med mindre för honom meddelad visering gäller för längre tid eller
han därtill erhållit tillstånd (uppehållstillstånd).

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av Konungens befallningshavande i det län, där
utlänningen vistas.

Ansökning om uppehållstillstånd skall ingivas eller i betalt brev insändas
till polismyndigheten i den ort, där utlänningen vistas; och åligger det polismyndigheten
att med eget yttrande översända ansökningen till Konungens befallningshavande.

9 §.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.
Har denna handling icke inkommit till Konungens befallningshavande,
åligger det Konungens befallningshavande att om uppehållstillståndet underrätta
polismyndigheten, som har att, då handlingen företes, därå teckna bevis
om detsamma.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ansökning
och beslut rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

11 §•

Över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12 §.

Då utlänning lämnar riket, skall han hos polismyndighet i den gräns- eller
kustort, från vilken han avreser, uppvisa sin legitimationshandling.

112

Eungl. Maj ds proposition nr 198.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning här i riket.

13 §.

Utlänning äger icke att här i riket antaga eller innehava anställning i annans
tjänst (arbetsanställning), med mindre för honom meddelats visering, som ej
innefattar förbud att här antaga sådan anställning, eller han därtill erhållit
tillstånd (arbetstillstånd).

14 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i ärende
angående arbetstillstånd, skall socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen
brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, inhämta
yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt inom den ort, där arbetsanställningen
skall ske, och bör socialstyrelsen, när skäl därtill äro, bereda
sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet i
fråga tillfälle att avgiva yttrande.

15 §.

Ansökning om arbetstillstånd må göras av den arbetssökande utlänningen
eller ock av arbetsgivare, som önskar anställa utlänningen i sin tjänst. Dylik
ansökning skall ingivas eller i betalt brev insändas, om utlänningen befinner
sig utom riket, till svensk beskickning eller avlönad svensk konsul i det land,
där utlänningen vistas, och i annat fall till polismyndigheten i den ort, där
anställningen önskas; och åligger det nu nämnd myndighet att med eget yttrande
översända ansökningen till socialstyrelsen.

16 §.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och för viss utlänning samt skall
avse visst slag av arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.
Har denna handling icke inkommit till socialstyrelsen, åligger det styrelsen att
om arbetstillståndet underrätta vederbörande beskickning, konsul eller polismyndighet,
som har att, då handlingen företes, därå teckna bevis om detsamma.

17 §.

Yad i 14—16 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ansökning
och beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

18 §.

Arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

19 §.

över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

20 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt
att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

113

annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller
annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter
avvisas av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka
sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här
ärligen vinna försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är
kant, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att
utlänningen skulle^ komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig
verksamhet, då må ock avvisning ske vid utlänningens ankomst till riket
eller omedelbart därefter.

21 §.

Söker utlänning, som från riket utvisats, att hit återvända utan att han därtill
erhållit Konungens tillstånd, må han vid ankomsten till riket avvisas av
polismyndighet.

22 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller är hans legitimationshandling
ej försedd med erforderlig visering eller bevis om arbetstillstånd,
där så är föreskrivet, eller uraktlåter utlänning att iakttaga vad honom enligt
3 § åligger, eller lämnar utlänning vid fullgörande av anmälningsskyldighet,
varom i samma paragraf sägs, mot bättre vetande oriktig uppgift, må han vid
ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas av polismyndighet.

23 §.

Är anledning antaga, att utlänning, som ankommer till riket, till men för
rikets säkerhet tjänar främmande makts intressen eller att hans verksamhet
eljest är ägnad att skada riket, skall polismyndighet härom ofördröjligen
gorå anmälan hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida utlänningen
skall avvisas eller med honom skall förfaras på annat sätt. I avvaktan
på Konungens befa.llningshavandes beslut äger polismyndigheten taga
utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

Över beslut, som nu nämnts, må klagan ej föras.

24 §.

_ Finnes i fall, som i 20—22 §§ sägs, avvisning böra äga rum, skall till utlänningen
överlämnas skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför;
och skall beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att
iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga över avvisningen, äger han hos Konungens befallningshavande
anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens
befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked angående
avvisningen tillställts klaganden; denne likväl obetaget att på eget äventyr
i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären så tidigt,
att de dit inkomma inom nämnda tid.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 170 höft. (Nr 198.)

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

25 §.

Aro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande
infordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,
som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där detsamma
icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande
snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut ma klagan ej föras.

26 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg
föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han ankommit
hit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom att landet är
avlägset beläget eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt
skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, ma intill dess sadant kan ske, utlänningen
tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

27 §.

Kvarbliver utlänning efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här
i riket, utan att hava sökt förlängning av nämnda tid, eller underlåter han,
efter det sådan ansökning avslagits, att inom skälig tid lämna riket, skall polismyndigheten
förelägga honom att inom viss kortare tid avresa från riket.
Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall polismyndigheten härom ofördröjligen
underrätta Konungens befallningshavande, som äger förordna om
utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på Konungens befallningshavandes
beslut äger polismyndigheten, där särskilda skäl äro, taga utlänningen
i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

28 §.

Där i annat fall än i 22 § sägs utlänning uraktlåter att fullgöra honom på
grund av denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse aliggande
anmälningsskvldighet eller vid anmälan eller i ansökningsärende, varom
i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse är fråga,
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift, eller uraktlåter att ställa, sig till
efterrättelse vad i denna lag är eller med stöd av denna lag ma i övrigt vara
föreskrivet rörande hans vistande här i riket, skall polismyndigheten härom
ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som efter omständigheterna
må förordna om utlänningens förpassning ur riket eller, där sådan
förpassning lämpligen icke kan verkställas eller eljest icke finnes höra äga
rum om utlänningens ställande under åtal för vad han låtit komma sig till last.
I avvaktan på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten
vidtaga åtgärd, som i 27 § första stycket sista punkten sägs.

Samma lag vare, där utlänning antager eller innehar arbetsanstallnmg utan
att därtill hava erhållit tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

115

29 §•

varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, skall innehålla
de skal, a vilka beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande
i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka
ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är
utlänningen tillstädes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

30 §.

Har beslut meddelats, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur
riket, må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet
delgavs honom, inför Konungens befallningshavande avgiva förklaring,
att han åtnöjes med beslutet. Förvaras utlänningen i häkte, må förklaringen i
vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet;
och åligger det den myndighet, inför vilken förklaring avgivits, att ofördröjligen
insända underrättelse därom till Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

31 §•

Vill utlänning, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats
skola förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter
det beslutet delgavs honom, till Konungens befallningshavande ingiva sina
till Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären
må inom tid, som nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet.
Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens
befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens
befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan,
jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till
justitiedepartementet.

32 §.

Har den omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,
inträffat inom en månad efter det utlänningen ankommit till riket, skall
beslutet gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes
försorg bringas till verkställighet.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall
Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

33 §.

Konungens befallningshavande må meddela, förordnande om utvisning från
riket av följande utlänningar, nämligen:

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, sa ock
den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande
av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkessmässigt övande
av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; _

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid d^-lik handel eller för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller för
det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande
idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under
sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara
av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;
dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 34 § sägs, i
ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utstandet stråt!

blivit f Tigi ven; „ . ,

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem aren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag
om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skalig hänsyn .agas
till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,
han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i denna
paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast
förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej for det brott utvisas,

där ej synnerliga skäl därtill äro. ...... .. ■,

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, ar särskilt

stadgat.

34 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 33 § sägs, skall
Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen sa malt
ske kan, inställes till ''förhör inför Konungens befallningshavande; dock ma, dar
utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsman^ uppsikt,
förhöret efter Konungens befallningshavandes beprovande kunna hallas

aVNär omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. , „ .. , o, • .

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, dar han sa askar, åtnjuta
hiälp. Är han ej på fri fot och säger han sig ej sjalv kunna anskaffa biträde,
skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda

h°Ö°vCT förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande
Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart adomt
frihetsstraff skall iakttagas, att. så framt ej särskilda hinder mota., ärendet
hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt att dar till utvisning
dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

35 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på
grund av stadgande i 33 §, skall anmälan därom goras hos Konungens befallningshavande.
Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, ma polismyn -

Kung1. Maj:ts proposition nr 198.

117

digheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen
underrätta Konungens befallningshavande.

36 §.

37 §.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes utslag i ärende rörande
utvisning samt i fråga om verkställighet av utvisning skall med undantag
av bestämmelsen i 32 § första stycket gälla vad i denna lag stadgas om
utlännings förpassning ur riket; dock att vid klagan, som här avses, besvären
skola insändas till nedre justitierevisionen.

38 §.

Där sådaDt av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.
Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör
i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i
fråga om sådant förhör vad i 34 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När
omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott.

39 §.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

40 §.

Uraktlåter någon att fullgöra honom på grund av denna lag eller med
slöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet,
straffes med böter från och med tio till och fem hundra kronor.

Har utlänning i annat avseende än i första stycket sägs uraktlåtit att ställa
sig till efterrättelse vad i denna lag är eller med stöd av denna lag må vara
föreskrivet rörande hans vistande här i riket, straffes med böter från och med
tio till och med fem tusen kronor.

118

Kung1. Maj:ts proposition nr 198.

41 §.

Antager eller innehar utlänning arbetsanställning utan att därtill hava erhållit
tillstånd, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra
kronor.

Till enahanda straff är arbetsgivare förfallen, där han anställer utlänning,
som icke erhållit tillstånd att antaga anställningen.

42 §.

Den, som förhjälper utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling,
att inkomma i riket, straffes med böter från och med tio till och
med fem tusen kronor.

43 §.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall
tagas i häkte.

44 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom förmärs
i 40—42 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

45 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare. Utan förordnande
av Konungens befallningshavande må dock ej åtalas förseelse, som
avses i 40 eller 41 §.

46 §.

Av böter, som ådömas enligt 42 §, tillfälle en tredjedel, dock högst fem
hundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. I andra fall än nu sagts
skola böter enligt denna lag tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

47 §.

Varder utlänning avvisad, ur riket förpassad eller utvisad, är han skyldig
gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

48 §.

Har utlänning, varom i 20—22 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och
voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198

119

utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,
befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom
till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke
äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder
till nämnda land.

49 §.

Har arbetsgivare låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom
i sin tjänst och varder utlänningen avvisad eller ur riket förpassad på
grund därav att han ej erhållit tillstånd att antaga arbetsanställning, är
arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande
till den utländska ort, dit han sändes.

50 §.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde eller landsfiskal
samt i stad magistrat eller stadsstyrelse, poliskammare, polismästare, stadsfiskal
eller chef för detektiv polisavdelning så ock beträffande såväl land som
stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande
särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar.

51 §.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

52 §.

Endast i den mån Konungen förordnar äga bestämmelserna i denna lag tilllämpning
å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade
konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning.

Beträffande främmande makters kurirer äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter.

53 §.

Konungen äger meddela befrielse från skyldighet för utlänning att vara försedd
med legitimationshandling och må Konungen i samband därmed meddela
de särskilda föreskrifter, som finnas nödiga.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

Huru ersättning åt biträde, varom i 34 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,
därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående
förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadganden,
vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utlänning, som den 1 januari 1928 vistas här i riket och för vilken visering
eller i kungörelsen den 4 september 1926 (nr 411) om övervakande av utlänningar
i riket omförmäld uppehållshok då ej erfordras, skall anses hava erhållit
uppehållstillstånd, gällande tills vidare.

Utlänning, som den 1 januari 1928 vistas här i riket och för vilken sådan
uppehållshok, som ovan nämnts, utfärdats att gälla jämväl för tid efter nämnda
dag, äger att utan hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket under
den tid, uppehållsboken är gällande.

Uppehållshok må, när skäl därtill föreligga, återkallas av den polismyndighet,
som utfärdat boken, eller av Konungens befallningshavande. över Konungens
befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

Utlänning, som sedan den 30 september 1926 vistas här i riket och för vilken
visering då icke erfordrades, skall anses hava erhållit arbetstillstånd,
gällande tills vidare. Utlänning, för vilken vid nämnda tid visering erfordrades,
skall, därest han då innehade visering, som ej innefattar förbud att här
antaga arbetsanställning, anses hava erhållit dylikt tillstånd för den tid, viseringen
är gällande.

Från denna lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undantag, som
må föranledas av bestämmelse i traktat, vilken med främmande makt slutits
före lagens trädande i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars
1927.

N ä Tvär ande:

justitierådet ton Seth,
justi tierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-GtllbnbIga,
justitierådet Albxanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 februari
1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande .skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om utlännings rätt att här i riket vistas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet G. Siljeström.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet och dess .särskilda ledamöter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken lagrådets övriga ledamöter i huvudsak
instämde:

I likhet med den lag som för närvarande reglerar utlännings tillträde till
riket och vistelse härstädes, den vanligen s. k. utvisningslagen av den 14 september
1914, innehåller förslaget (i Öl §) bestämmelse att under krigstid eller
då det eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt Konungen
äger i dessa ämnen förordna så som det finnes nödigt. Förslaget i alla dess
övriga delar innefattar alltså den ordning som anses vara den för normala förhållanden
nyttiga och behövliga; det bör härutinnan följaktligen jämföras icke
med vad under närmast föregående tid gällt i kraft av kungörelser, som med
stöd av ovannämnda stadgande i 1914 års lag utfärdats för utomordentliga förhållanden,
utan med innehållet i denna lag själv. Anställer man en sådan jämförelse
med vad som för tretton år sedan ansågs motsvara behovet och rättsuppfattningen,
blir det väsentliga resultatet följande.

Enligt 1914 års lag äger utan passtvång envar utlänning fritt tillträde till
riket, med undantag av dem som tillhöra vissa element av samhällenas drägg:

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

bettlare, vaneförbrytare, bondfångare, prostituerade, sutenörer, ävensom av dem
som måste antagas sakna möjlighet att här vinna ärlig försörjning. Skyldighet
att anmäla sin hitkomst eller under vistelsen härstädes sin vistelseort och
adress har utlänningen icke. Han äger kvarbliva här så länge han ej visat sig
tillhöra de nyssnämnda samhällsparasiternas kategori eller här gjort sig skyldig
till eller befunnits utomlands under de sista fem åren vara dömd för svårare
brott eller här idkat olaga gårdfarihandel eller liknande, i vilka fall han
kan utvisas med förbud att återkomma; har han fallit fattigvården till last kan
han hemsändas. Vid sidan av nyss nämnda, s. k. administrativa utvisning,
varom i första instans länsstyrelse äger besluta, tillkommer Konungen rätt till
politisk utvisning (»av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse»).
-— I fråga om utlännings rätt att här försörja sig genom yrkesutövning
gälla enligt näringsförfattningarna vissa inskränkningar, vilka dock med oväsentliga
undantag icke innefatta hinder för honom att här taga arbetsanställning
hos annan.

Enligt förslaget råder passtvång och där Konungen så förordnar jämväl viseringstvång.
Viseringen är tydligen avsedd att meddelas för bestämd tid,
varefter förnyelse måste utverkas. Men även ett pass som bereder utlänning
tillträde till riket utan förbehåll om visering medför ej rätt till längre uppehåll
i riket än tre månader; efter denna tids förlopp erfordras ett av socialstyrelsen
meddelat uppehållstillstånd, givet för bestämd tid varje gång. Över
vägran att meddela sådant tillstånd må klagan ej föras. Några grunder
efter vilka ansökan om uppehållstillstånd skall prövas finnas ej i lagförslaget
angivna. De — för övrigd ytterst allmänt hållna — uttalanden som
göras i remissprotokollet sakna all motsvarighet i lagtexten. Ej heller antydes
att anvisningar i ämnet skola utfärdas i administrativ väg. -— Vid hitkomsten
skall utlänning genast personligen legitimera sig hos polismyndighet och lämna
alla upplysningar som avfordras honom. På kallelse har han under vistelsen
här att åter inställa sig och lämna upplysningar som angå hans vistelse i riket.
T ,egi ti matt önskan dlin g skall städse på begäran uppvisas för polispersonal. Övrig
anmälningsskyldighet regleras i administrativ författning.

Utlänning må enligt förslaget ej här i riket innehava arbetsanställning utan
särskilt arbetstillstånd. Sådant meddelas antingen i samband med passvisering
av viseringsmyndigheten eller ock av socialstyrelsen. Tillståndet gäller
varje gång det meddelas bestämd tid, i förra fallet så länge viseringen gäller,
i senare fallet en särskilt utsatt tid. I detta fall kan det emellertid av socialstyrelsen
återkallas före den utsatta tidens förlopp, över beslut i dessa ärenden
kan ej klagas. Ej heller i fråga om arbetstillstånd eller dess återkallande
finnas några grunder för prövningen angivna i lagen; och tydligen är det ej
avsett att därom förordna i administrativ författning. I remissprotokollet angives
såsom ledstjärna principen att den svenska arbetsmarknaden bör förbehållas
landets egna invånare, vadan prövningen borde gälla huruvida särskilda
omständigheter i det föreliggande fallet kunde föranleda ett avsteg från denna
grundsats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

123

Avvisning eller utvisning kan, förutom under de i gällande lag uppställda
förutsättningar, äga rum i ett antal nytillagda fall. Sålunda skall naturligtvis
hit ankommande utlänning avvisas, om han saknar behörig legitimationshandling.
Samma öde drabbar emellertid även den som hitkommer för att söka
arbete eller tillträda erbjuden anställning, om han ej redan före inresan försett
sig med arbetstillstånd, och vidare den som ej omedelbart fullgör sin anmälningsskyldighet
eller vägrar besvara framställd fråga eller besvarar den medvetet
oriktigt. I dessa fall utövas avvisningsbefogenheten av underordnad polismyndighet.
Men dessutom föreslås rätt för länsstyrelse att på ''politiska grunder
avvisa (om det är »anledning antaga att utlänningens verksamhet är ägnad
att skada riket»), över sådan avvisning må klagan ej föras. Såsom nya utvisningsanledningar
upptager förslaget: olovlig tillverkning eller försäljning
av brännvin samt olaga varuinförsel.

Härjämte har införts en ny form för avlägsnande av utländska element, nämligen
förpassning ur riket. Den skiljer sig från avvisning därigenom att den
kommer till användning mot utlänningar, som redan någon tid uppehållit sig
här, från utvisning därigenom att den icke innefattar förbud att återkomma.
Dess uppgift är att trygga genomförandet av de nya tillstånds- och övervakningsreglerna.
Sålunda skall den i regel vidtagas mot den som saknar behörig
legitimationshandling eller efter tre månaders vistelse här kvarstannar utan stöd
av alltjämt gällande uppehållstillstånd. Därjämte kan den, om särskilda skäl
föreligga, i stället för straff användas även mot den som utan arbetstillstånd
antager eller innehar arbetsanställning eller brister i fullgörande av anmälningsskyldighet
eller i avgivande av riktiga uppgifter eller eljest i villkoren för hans
uppehåll här. Om utförpassning beslutar länsstyrelsen. Klagan kan föras hos
Kungl. Maj :t i statsrådet; men om utlänningen ej redan vistats här en månad
eller längre går beslutet i verkställighet utan avvaktan på klagotidens utgång.

Besinnar man vad ovan erinrats, att förslaget i här redovisade delar avser en
reglering för vad numera betraktas såsom normala förhållanden, gör denna jämförelse
ett beklämmande intryck. Den gällande lagen, knappt tretton år gammal,
framstår som härrörande från ett förgånget högre kulturskede. I vad utlänningars
ställning här i riket angår, har rättsstaten efterträtts av den sociala
välfärds- och polisstaten. Lagen av 1914 och det remitterade förslaget vila på
diametralt motsatta principer. I ena fallet fritt tillträde och rätt att kvarbo
för envar oförvitlig, med rätt tillika att här söka sin ärliga försörjning genom
arbetsanställning; ingen särskild övervakning med permanent anmälningsskyldighet;
rättsliga garantier mot ingrepp till avlägsnande, med förmånen att i
sista hand vädja till landets högsta domstol. I andra fallet beroende vid hitkomsten
av lokal myndighets uppfattning rörande utlänningens politiska skadlighet
eller oskadlighet, och för det vidare uppehållet härstädes av tillstånd
från ett administrativt ämbetsverk, som vid meddelande eller förvägran härav
icke är bundet av stadgade normer, icke angiver några skäl och vars beslut är
utan appell; ständig övervakning och anmälningsskyldighet; förbud i princip
mot arbetsanställning; utförpassning av den, som ej lyckats utverka tillstånd

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att kvarstanna, eventuellt även av den, som försyndat sig mot övervakningsföreskrifterna.

Med hänsyn till den läggning förslaget sålunda ansetts böra erhålla kan det
visserligen ifrågasättas huruvida rätta tidpunkten är inne att avlösa det nuvarande
provisoriet av administrativa författningar, byggda på 18 § i 1914
års lag, med en ny lag med definitiv giltighet. Den i remissprotokollet omförmälda
större lättheten för utlänningar att dymedelst vinna kännedom om
gällande svenska bestämmelser torde kunna skattas mycket ringa. Och den väsentligt
större rättstrygghet, som jämväl säges skola bliva en följd, synes alldeles
illusorisk i betraktande av att lagen i stort sett skulle innefatta en fullmakt
för ett ämbetsverk att med uppehålls- och arbetstillstånd förfara efter vad
allmänna nyttighetssynpunkter anses kräva. Hänvisningen till andra länders
föredöme är icke heller i och för .sig ett alltför avgörande argument vid en tidpunkt,
då tillfälligt, men starkt verkande psykologiska faktorer mäktigt bidraga
att litet varstädes giva statssäkerhetsintressets och den välfärdande socialekonomiska
politikens förespråkare tillfälle att även på bekostnad av mänsklighet
och billighet få sina synpunkter helt ut beaktade.

Frågan synes alltså väsentligen bliva den huruvida de nu såsom »abnorma»
behandlade förhållandena tack vare tillvaron även av mera permanenta faktorer
måste för överskådlig tid framåt betraktas såsom »normala». Härvid är
det, såsom i remissprotokollet angives, ett moment som långt framför andra tilldrager
sig uppmärksamheten, nämligen Förenta staternas nya restriktiva immigrationspolitik
och därav följande omflyttningstendenser inom Europas folk.
Då dessa omständigheter måste tilläggas en avsevärd betydelse för vårt lands
arbets- och invandringsförhållanden, och då den inträdda situationen svårligen
kan antagas bliva av en snart övergående karaktär, finner jag mig icke kunna
avstyrka att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet. I vissa delar,
vartill jag i det följande återkommer, finner jag emellertid förslaget innefatta
bestämmelser som även från dess allmänna utgångspunkter betraktat synas
mera än nödigt åsidosätta rättstrygghetens krav.

1 §•

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och
justitierådet Alexanderson instämde:

Om jämlikt Konungens förordnande ett gemensamt pass utfärdas för makar,
skall vardera maken anses vara vederbörligen försedd med pass; ja efter Konungens
förordnande skall en hel skara utlänningar kunna i samlad trupp genomresa
landet på gemensamt pass, d. v. s. en var i truppen anses vara försedd
med pass, ehuru det finnes blott en enda legitimationshandling. Om däremot
en utlänning åtföljes av eget eller annans barn under 16 ar, skall visserligen
barnet alltid finnas antecknat å utlänningens pass, och detta bör, enligt remissprotokollet,
betraktas såsom »tillräckligt». Men förhållandet uppfattas ej så,
att barnet är försett med pass, utan har ansetts kräva det undantagsstadgande,
som utgör tredje stycket av förevarande paragraf och innebär att barn under

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

125

16 år, som åtföljer vederbörligen legitimerad utlänning, är befriat från skyldigheten
att vara försett med legitimationshandling.

Detta sätt att ordna barnets rättsställning synes dock i visst hänseende mindre
lämpligt och kunna ge anledning till tvekan. Då legitimationshandling ej kräves,
ligger det antagande nära att ej heller sådant tillstånd erfordras,
varom bevis skall tecknas å legitimationshandling. Förslaget menar törhända
också att särskilt uppehållstillstånd ej är av nöden för barnet, men säkerligen
är det icke avsett att barnet skall få innehava arbetsan ställning utan särskilt
tillstånd.

Det är vidare tydligt att lagens regler måste vid tillämpningen i flera hänseenden
modifieras såvitt barn angår. Sålunda kan, exempelvis, personlig anmälningsskyldighet
ej åligga barn, även om det har sin självständiga legitimationshandling;
särskilda bestämmelser erfordras beträffande barn som födas
här i riket av utländska föräldrar; o. s. v. (jfr lagrådets uttalande i k. prop.
nr 42 till 1913 års riksdag s. 105 f.).

Enligt min tanke är det snarast ägnat att förvilla, om i lagen upptages den
enda bestämmelse om barn som här föreslås. Någon olägenhet av passtvångets
utsträckande även till barn torde icke vara att befara. Det lärer få ankomma
å Konungen att på lämpligaste sätt ordna barnens rättsställning, med begagnande
av rätten att medgiva undantag från vissa lagens regler (53 §) och att
meddela närmare föreskrifter jämlikt 54 §.

Det hemställes förty att tredje stycket måtte få utgå.

Justitierådet von Seth:

I tredje stycket stadgas, att skyldighet att vara försedd med legitimationshandling
ej gäller för barn under 16 år, som åtföljer vuxen person, om vilken
i paragrafen är fråga. Barnet avses skola vara antecknat å dens pass, som
det åtföljer.

Det läge väl närmast till hands att antaga, att då barnet ej har egen legitimationshandling,
det ej heller skall vara underkastat de bestämmelser i lagen,
som kräva särskilda tillstånd av beskaffenhet att skola antecknas å legitimationshandling,
d. v. s. bestämmelserna om uppehållstillstånd och om arbetstillstånd.
Detta lärer också vara förslagets mening, såvitt angår uppehållstillstånd.
I fråga åter om arbetstillstånd är saken vid lagtextens tystnad
ej fullt så klar. Vissa departementschefens uttalanden giva nämligen anledning
antaga, att han närmast tänkt sig, att även barnet för att få antaga eller
innehava arbetsanställning måste vara försett med särskilt tillstånd.

Såsom vid granskningen av det förslag i ämnet, som låg till grund för propositionen
till 1913 års riksdag, framhölls av det då fungerande lagrådet, lärer
det icke vara lämpligt, att dessa förhållanden lämnas alldeles utan bestämmelser
i lagen. Det är dock här fråga om rättigheter och skyldigheter, som
äro av synnerlig betydelse för individerna.

Jag anser mig alltså böra hemställa, att i förslaget måtte införas bestämmelser
i dessa ämnen.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Vad angår det materiella innehållet i dessa bestämmelser lärer det icke vara
något att erinra mot att sådant barn, som här är i fråga, befrias från skyldighet
att söka särskilt uppehållstillstånd. Mera tvivelaktigt ställer sig däremot
saken i fråga om arbetstillstånd. Vissa av de skäl, som föranlett kravet på
sådant tillstånd, såvitt angår vuxna, kunna vid en ytlig betraktelse synas i
lika mån tala för ett motsvarande anspråk mot ifrågavarande minderåriga. En
ovillkorlig rätt för dem att antaga arbetsanställning skulle ju kunna leda till
att en eller annan inhemsk arbetssökande bleve undanträngd. Söker man se
litet djupare på frågan, ställer sig emellertid svaret nog något annorlunda. Det
kan ju, särskilt om man begränsar undantaget till sådant barn, som åtföljer
person, vilken har arbetstillstånd, ej bliva fråga om någon avsevärdare konkurrens
med den inhemska arbetskraften. Ej heller kan det bliva fråga om de mera
givande arbetsanställningarna. Och det kan väl t. ex. ej vara riktigt att, då
man låtit föräldrarna inkomma i riket och här söka sin utkomst, ställa familjen
sämre i försörjningshänseende än inhemska familjer genom att lägga särskilda
hinder i vägen för att även barnen kunna bidraga till familjens uppehälle.
Det synes mig därför, som om, åtminstone då den person barnet åtföljer
erhållit arbetstillstånd, barnet bör äga utan särskilt sådant tillstånd
antaga och innehava arbetsanställning.

Det nu sagda gäller emellertid endast barn, som åtföljer nära anförvant, och
möjligen även barn, som åtföljer någon, som särskilt har hand om dess uppfostran.
Barn t. ex., som utan att åtfölja någon av de nu nämnda hava anställning
vid ett hit ankommande cirkussällskap, o. s. v. synas mig i alla nu ifrågavarande
hänseenden, även det i förslaget uttryckligen berörda, böra likställas
med vuxna liksom fallet enligt förslaget skulle bliva med utländska barn, vilka
åtfölja svensk man eller kvinna eller inkomma ensamma. Att barnet, om det
under vistelsen här fyller 16 år, ej längre kan få intaga någon undantagsställning
synes mig klart.

Vill man, på sätt jag hemställer, inskränka det nu i tredje stycket av 1 §
upptagna undantaget från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling
till allenast barn under 16 år, som åtföljer vuxen nära anförvant eller
uppfostrare, och samtidigt göra de av mig ifrågasatta undantagen för sådant
barn från skyldighet att vara försett med särskilt uppehållstillstånd och särskilt
arbetstillstånd, kommer det möjligen att finnas lämpligt att sammanföra
dessa undantag i en paragraf med plats bland de särskilda bestämmelserna i
8 kap. Denna paragraf borde då innehålla, att barn under 16 år, som åtföljer
person, som ovan sagts, ej skall vara underkastat de i lagen förut upptagna bestämmelserna
om skyldighet för utlänning att vara försedd med legitimationshandling
eller om uppehållstillstånd och, såvitt person, som barnet åtföljer, innehar
arbetstillstånd, ej heller bestämmelserna om sådant tillstånd.

2 §•

Lagrådet:

Liksom 1 § ej utsäger något om verkan därav att utlänning ej är försedd
med legitimationshandling, så torde även 2 § böra inskränka sig till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

127

ange det legitimationshandlingen i visst fall skall vara försedd med visering av
särskilt slag eller med arbetstillstånd; med andra ord, det bör i 2 § icke heta,
att utlänning ej äger hit inkomma. Om påföljden av att legitimationshandling
saknas eller icke uppfyller de i 1 kap. uppställda fordringarna stadgas i annat
sammanhang (22 §, jfr 27 §).

Mindre tillfredsställande är att 2 § rör sig med de tekniska termerna arbetsanställning
och arbetstillstånd utan att hänvisa till 13 och 14 §§, där dessa termer
först få sin förklaring.

Enligt 2 §, jämförd med 13 §, skall befogenheten att utfärda handling, innefattande
arbetstillstånd, vara fördelad på skilda myndigheter, beroende på om
utlänningens pass är underkastat viseringstvång eller icke. I det förra fallet
ligger befogenheten i fråga hos den myndighet, som viserar passet, i det senare
åter, som redan nu blivit och är avsett att än mera bliva regelfallet, hos socialstyrelsen.
Då sistnämnda myndighet både enligt sakens natur och enligt förslagets
syfte skall äga den egentliga befattningen med reglering av den utländska
arbetskraften, synes det egendomligt att icke styrelsen, på sätt den
själv föreslagit, får beslutanderätten för alla fall sig tillagd; och i synnerhet
förefaller det irrationellt, att uppdelningen av denna befogenhet sker efter en
till synes så ovidkommande grund som den från vilket land den arbetssökande
kommer. Departementschefen har väl erinrat att frågan, huruvida undersåte i
viseringspliktigt land skall få hit inkomma och här vistas, är av natur att böra
tillhöra utrikesdepartementets avgörande. Men saken gäller ju icke uppehållsutan
arbetstillståndet. Att finna en sådan form för ärendets behandling, att fördelningen
av beslutanderätten i dessa båda frågor å två skilda myndigheter
icke behöver medföra någon tunga för den sökande, synes icke erbjuda större
svårigheter.

Vinner denna erinran icke beaktande, synes emellertid det naturliga vara
att tillstånd till arbetsanställning, även då det meddelas av viseringsmyndighet,
skall vara ett uttryckligt sådant och avse visst slag av arbete. Iakttages
detta, inverkar det på avfattningen av 13 §.

7 §•

Lagrådet:

Paragrafens lydelse synes ägnad att ingiva den föreställningen, att utlänning,
som vistas här med stöd av ett viseringstvång underkastat pass, skulle efter
utgången av viseringens giltighetstid kunna välja emellan att utverka förnyad
visering eller att hos socialstyrelsen förskaffa sig uppehållstillstånd. Då detta,
enligt vad av remissprotokollet framgår, icke är stadgandets avsedda innebörd,
torde en jämkning i uttryckssättet böra vidtagas. Motsvarande erinran gäller
vad i 13 § sägs om arbetstillstånd.

8 och 9 §§.

Lagrådet:

Institutet uppehållstillstånd är både till namnet och saken nytt iiven i förhållande
till den hittillsvarande provisoriska regleringen. Så länge viserings -

128

Kungl. Maj ''ts proposition nr 198.

tvång gällde, fungerade dock detta på tämligen motsvarande sätt. Sedan detta
tvång i förhållande till det stora flertalet med oss i närmare samfärdsel stående
kulturstater bortfallit, innebär införande av uppehållstillstånd i realiteten
tvångets återupplivande, ehuru begränsat till att icke gälla inresan och tre
månaders vistelse i landet. Uppehållstillstånd fordras dels för den, som innehar
sådant pass, i fråga om vilket viseringstvång ej gäller, och dels för den, som
saknat möjlighet att förse sig med pass, men av svensk myndighet utrustats
med »annan legitimationshandling» av beskaffenhet att ej behöva viseras (1 §
i förslaget; »uppehållsbok» enligt gällande kungörelse om övervakning av utlänningar)
.

Om grunderna för visering och utfärdande av uppehållsbok har i kungörelserna
i ämnet alltsedan 1920 varit stadgat, att hänsyn skall tagas, förutom
till uppgivna ändamålet med vistelsen härstädes och andra omständigheter,
särskilt till längden av den tid, utlänningen redan vistats i riket. I 1922 års
kungörelse som år 1923 erhöll förlängd giltighet tillädes, att om utlänningen
inkommit före den 1 januari 1920 och därefter utan längre avbrott vistats här,
visering eller uppehållsbok skall givas, så framt ej särskild anledning till anmärkning
mot honom förekommer. Detta tillägg bortföll i senare kungörelser.
I de båda sista kungörelserna (av den 11 december 1925 och den 4 september
1926) föreskrives emellertid, att för utlänning, som utan längre avbrott vistats
här under minst tre år, visering eller uppehållsbok bör i allmänhet gälla tills
vidare (viseringen dock ej längre än själva passet gäller); och uppenbarligen
åsyftar denna bestämmelse att vara ett uttryck för att utlänningen kan räkna
på att få tvärstanna, så länge icke anledning till anmärkning mot honom yppats
eller hans levnadsförhållanden undergått avsevärd förändring.

Uppehållstillstånd enligt förslaget skall alltid meddelas för viss tid. I
remissprotokollet uttalas den uppfattning, att utlänningens rättstrygghet därigenom
blir större än om det gåves blott tills vidare. Gällande kungörelse
utgår, såsom nyss visats, från en motsatt förutsättning. I viss mån förklaras
denna olikhet i uppfattningen därav, att visering och uppehållsbok, även då de
äro givna på viss tid, kunna enligt kungörelsen återkallas, »när skäl därtill
äro», medan detta ej är förhållandet med uppehållstillstånd. Men i övrigt måste
omdömet om vilket system innefattar den större förmånen bero på hur lång den
tillåtna uppehållstiden tillmätes. Härom säges i remissprotokollet blott att för
utlänning, som under lång tid utan anmärkning vistats här, bör tillståndet kunna
avse en längre tid. I lagtexten finnes emellertid ingen antydan vare sig härom
eller ens om att vid bedömandet av frågan, huruvida nytt uppehållstillstånd
överhuvud skall beviljas, hänsyn skall tagas till den redan förflutna vistelsetidens
längd. Yäl kan det sägas ligga i sakens natur att så bör ske. Men det
synes dock icke tillfredsställande, att lagen icke innehåller några som helst direktiv;
situationen är tillräckligt prekär ändå för en främling, vars enskilda
välfärd måst lämnas till en administrativ myndighets fria avvägande mot det
egna samhällets intressen. Lagens tystnad i förevarande avseende gör sig särskilt
märkbar vid jämförelse med stadgandena i 28 och 33 §§ om ^förpassning
på grund av underlåtenhet att iakttaga övervakningsföreskrifter och andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

129

särskilt stadgade villkor för vistelsen härstädes och om utvisning, där det föreskrives
att skälig hänsyn skall tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden
samt till längden av den tid han vistats i riket — en bestämmelse som,
vad utvisning a.—■ i t, influtit i gällande lag i anledning av tidigare erfarenheter
om behovet.

Lagrådet hemställer, att 8 och 9 §§ sammanföras till en paragraf och att i en
ny paragraf närmast efter 10 § införas stadganden, att vid bedömande såväl
huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden därför förlängas som ock
vilken tid tillståndet eller förlängningen skall gälla skälig hänsyn skall tagas,
förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen
utan längre ^ avbrott vistats i riket, ävensom att där vistelsen omfattat
minst tre år, uppehållstillstånd eller förlängning ej må vägras, där ej särskilda
skäl äro.

Till frågan om uppehållsrätt för utlänning, som redan nu vistas i riket, återkommer
lagrådet vid övergångsbestämmelserna.

14 §.

Lagrådet:

Det hemställes att här måtte omedelbart utsägas, att utan arbetstillstånd må
utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet, sota föranledes av tjänsteanställning
utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande. Lämpligt vore
ock om genom redaktionell jämkning i Övriga delar av lagförslaget stadgandet
om motsvarande tillämpning kunde göras helt överflödigt; i varje fall borde
" § kunna omformuleras sa, att den motsvarande tillämpningen endast behövde
gälla bestämmelser, som i lagen följa efter nu förevarande paragraf.

16 §.

Lagrådet:

Att arbetstillstånd skall vara personligt eller, såsom det här heter, meddelas
för viss utlänning framgår otvetydigt av tidigare bestämmelser i förslaget
och bör desto mindre särskilt betonas som därav måhända kunde föranledas
den oriktiga tolkning, att uppehållstillstånd skulle kunna givas så att säga i
klump för en mer eller mindre obestämd och vidsträckt kategori av främlingar.

18 §.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg instämde:

-Till stöd för den här meddelade bestämmelsen anföres i remissprotokollet att
förhållandena på arbetsmarknaden kunna hava undergått sådan förändring, att
det ur allmän synpunkt kan vara lämpligt eller nödvändigt att återkalla meddelat
arbetstillstånd. Å andra sidan framhålles, att genom att arbetstillstånd
alltid meddelas blott för bestämd tid socialstyrelsen kommer att tid efter annan
taga under omprövning huruvida anledning föreligger att vägra nytt arbetstillstånd.

Särskilt i betraktande därav att arbetssökande som ej på förhand utverkat

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 170 Käft. (Nr 198), 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

socialstyrelsens arbetstillstånd skola hejdas redan vid gränsen, kan jag icke
hålla för sannolikt att styrelsen utsattes för en sådan moralisk passion, att
den frestas att meddela arbetstillstånd i avsevärt större utsträckning än arbetsmarknaden
under den utmätta tillstandstiden befinnes kunna tala. Jag
hemställer därför, att till undanröjande av ett enligt mitt förmenande icke
nödvändigt otrygghetsmoment för den här arbetande utlänningen paragrafen
måtte utgå.

20 §.

Lagrådet:

Om det i tredje stycket finge heta, att avvisning må »ske som nyss sagts»,
bleve därmed angivet icke blott när utan också — vad nu lämnas osagt
av vem utlänningen må avvisas. För vinnande av överensstämmelse med nu gällande
terminologi bör i fjärde stycket »medborgarrätt» utbytas mot »medborgarskap».

21 §.

Lagrådet:

Utvisning, som vidtagits enligt 24 eller 25 § i kungörelsen den 4 september
1926 eller motsvarande stadganden i äldre kungörelser, torde icke äga annan
rättsverkan än som enligt förslaget tillkommer förpassning och således ej
innefatta förbud att åter inkomma i riket, något som bestyrkes därav att i kungörelsen
väl hänvisas till 1914 års lag i fråga om verkställighet av utvisningen,
men ej i fråga om dess rättsverkan (jfr ock lydelsen av 15 § i gällande
lag).

I enlighet härmed torde paragrafens lydelse böra jämkas.

22 §.

Justitierådet Wedberg:

Det nära sambandet mellan bestämmelserna i 1 kap. och i förevarande paragrav
skulle komma bättre till synes, om vad här sägs om behörig legitimationshandling
och om arbetstillstånd uttrycktes därmed att utlänning icke är försedd
med legitimationshandling som i 1 och 2 §§ sägs, om vidare paragrafen finge
inleda kapitlet och om detta i sin helhet flyttades upp närmast efter det första,
i vars rubrik ordet »inresa» borde utbytas mot »ankomst till riket».

I anslutning till vad jag nu yttrat vill jag ock hemställa att, till undvikande
av tvetydighet, orden »behörig legitimationshandling» i 27 och 42 §§ måtte
utbytas mot »legitimationshandling som i 1 § sägs» och att i 4 § måtte direkt
utsägas att utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med
dylik legitimationshandling.

23 §.

J ustitierådet Alexander son: ■ . .

Gällande lag bygger på den viktiga principen att underordnade administrativa
myndigheter äga inskrida mot utlännings tillträde till riket eller vistelse
härstädes endast försåvitt det gäller att utestänga eller avlägsna socialt skad -

Eungl. Maj:ts proposition nr 198.

131

liga eller olämpliga element: förbrytare, samhällsparasiter, försörjningsodugliga.
Inskridande av politiska grunder tillkommer däremot endast Kungl.
Maj:t. Mot den oväsentliga modifikation häri som förslagets 21 § möjligen
kan för vissa fall anses innefatta, i det att polismyndighet skall kunna avvisa
en förut, låt vara av politiska grunder, utvisad person i stället för att befordra
honom till häktning, åtal och straff, synes intet vara att invända. Det mycket
allvarsamma avsteg från principen som stadgandet i förevarande paragraf innebär
har jag däremot icke kunnat finna motiverat av något tvingande behov.
Det må erinras att det här gäller normala förhållanden. Finner Konungen
en mera övergående situation kräva särskilda mått och steg, är det honom
enligt 51 § obetaget att för den tid den fortvarar åt länsstyrelserna uppdraga
en politisk avvisningsrätt sådan som den här föreslagna.

Jag hemställer således att paragrafen får utgå ur förslaget.

Vinner denna hemställan ej avseende, synes det i allt fall nödvändigt att, i
motsats till förslagets ståndpunkt, stadga klagorätt för den avvisade hos
Kungl. Maj:t i statsrådet, varjämte orden »eller med honom skall förfaras på
annat sätt», vilkas innebörd synes oklar, lära böra uteslutas.

Regeringsrådet Planting Gyllenbåga, med vilken justitierådet vem Selh instämde: Den

åtgärd, varom här är fråga, är av så pass allvarlig art för utlänningen
och på samma gång äro förutsättningarna för densamma så vagt angivna i lagtexten,
att det synes obilligt att betaga utlänningen rätt att söka ändring i
Konungens befallningshavandes beslut. Jag instämmer förty i vad justitierådet
Alexanderson härutinnan alternativt hemställt, och är jag ense med
honom jämväl i vad angår uteslutande av orden »eller med honom skall förfaras
på annat sätt».

Justitierådet Wedberg:

Att en utlänning bör kunna av politiska grunder icke blott utvisas utan också
redan vid ankomsten avvisas torde vara i sin ordning. Men goda skäl
synas tala för att sådan avvisning får, i likhet med den politiska utvisningen,
beslutas endast av Konungen. Det hemställes förty att paragrafen måtte
ändras därhän att Konungens befallningshavande, när anmälan inkommit, till
Konungen hemställer om utlänningen skall avvisas eller ej. Förutom de ytterligare
jämkningar i denna och följande paragrafer som en sådan ändring måste
föranleda, torde tillika en omgruppering av bestämmelserna lämpligen böra
vidtagas så, att i en paragraf närmast efter 20—22 §§ sättas första styckena
i 24 och 26 §§, därefter likaledes i en paragraf andra stycket i 24 § och hela
25 §, vidare 23 § och slutligen de båda senare styckena i 26 §.

27 §.

Lagrådet:

Till förebyggande av den tolkning att Konungens befallningshavande
skulle ovillkorligen vara pliktig att under de i paragrafen angivna förutsätt -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

ningarna förordna om utlänningens förpassning ur riket, torde »äger» böra ersättas
med »må» (jfr t. ex. 22 §).

28 §.

Lagrådet:

Större överskådlighet och reda skulle vinnas, om uppräkningen finge börja
med vad nu utgör 3) och om 1) och 4), vilka blott äro specialfall av 3), helt
utelämnades. Tillika borde förbehållet i 3) angivas med orden »i annat avseende
än i 27 § beröres» och orden »rörande hans vistande här i riket» utgå.

33 §.

Lagrådet:

Under 3) i denna paragraf hava tillagts ett par nya utvisningsanledningar.
Den som under de närmast förflutna två åren här i riket genom lagakraftvunnet
utslag dömts för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller
för olovlig varuinförsel, må kunna utvisas. Mot förslagets lydelse, i vad det
gäller det förra av dessa båda huvudslag av förseelser, synes kunna riktas
den anmärkningen, att den är i flera avseenden för snäv, i det den ej innefattar
olaga mäskberedning eller innehav av mäsk eller olovlig befattning
med olovligen tillverkat eller infört brännvin, ej heller olaga försäljning av
eller annan olovlig befattning med vin och andra spritdrycker än brännvin -—
sistnämnda ord torde nämligen såsom lagteknisk term endast i förordningen
om brännvinstillverkning äga en vidare innebörd än i allmänna språkbruket.
Att giva en ej alltför invecklad och likväl korrekt beteckning för de förseelser,
som här böra åsyftas, är förenat med vissa svårigheter på grund av att hithörande
författningar hava skiftande terminologi och delvis blott provisorisk giltighet.
Måhända kunde emellertid stadgas, att den må utvisas, som dömts för
förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av brännvin eller försäljning
av spritdrycker eller vin eller olovlig befattning i andra fall med sådana
drycker. En sådan bestämmelse komme att omfatta jämväl olovlig införsel
av nämnda drycker, och det hemställes huruvida tillräckliga skäl böra
anses föreligga för att, såsom förslaget innehåller, låta jämväl smuggling av
andra varor drabbas av en så sträng påföljd som utvisning.

40 och 41 §§.

Lagrådet:

För vinnande av större reda hemställes, under hänvisning till vad som yttrats
vid 28 §, att 40 § måtte få innehålla, jämte det nuvarande första stycket,
hela 41 § och att såsom närmast följande paragraf sättas nuvarande
andra och tredje styckena i 40 §, med omkastad ordning. I samband härmed
torde nuvarande tredje stycket i 40 § böra jämkas så som förordats beträffande
dess motsvarighet i 28 §, dock att förbehållet finge gälla »annat
avseende än i 27 och 40 §§ beröres»; och nuvarande första och andra styckena
borde erhålla en förenklad lydelse. Första stycket i 41 § angår efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

133

orden blott överträdelse av 13 §; att även överträdelse av 14 § är på lika sätt
straffbar, uttryckes i förslaget genom den i samma paragraf givna regeln
om »motsvarande tillämpning». Då ett stadgande i kapitlet om ansvarsbestämmelser
icke bör, på grund av föreskrift i tidigare kapitel, äga större räckvidd
än dess egen avfattning anger, hemställes, att första stycket i 41 § måtte få
handla om att utlänning överträder vad i 13 eller 14 § är stadgat. Straffbestämmelsen
i andra stycket av 41 § synes böra riktas mot den, som här i riket
har utlänning i sin tjänst oaktat denne icke är berättigad innehava anställningen.

43 §.

Lagrådet:

Vad härförut anmärkts i fråga om 21 § äger motsvarande giltighet beträffande
förevarande paragraf.

46 §.

Lagrådet:

Det torde knappast finnas större behov av att genom medgivande av andel
i böterna egga åklagarmyndigheterna till ingripande i fråga om förseelser,
som avses i 42 §, än beträffande övriga i förslaget omförmälda förseelser.
Det hemställes förty om sådan ändring i paragrafen, att alla böter enligt den
föreslagna lagen komma att tillfalla kronan.

49 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad som yttrats beträffande andra stycket i 41 §
hemställes, att i nu förevarande paragraf ordet »arbetsgivare» måtte undvikas.

50 §.

Lagrådet:

Den befogenhet, som tillkommer den av Konungens befallningshavande särskilt
förordnade, lärer väl böra innefatta rätt att avfordra utlänningen upplysningar,
men däremot icke rätt att vidtaga en så kraftig åtgärd som avvisning.
Detta torde klarare framgå, ''om det stadgades, att Konungens befallningshavande
jämväl äger förordna annan att vara polismyndighet i de avseenden,
varom i 3 och 6 §§ förmäles.

52 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket torde icke tydligt angiva vad som avses med detsamma
eller att bestämmelserna i lagen överhuvud taget icke skola äga tillämpning
beträffande främmande makters kurirer, utan att i fråga om dem
skola gälla de särskilda bestämmelser Konungen meddelar.

134

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 198.

53 §.

Lagrådet:

Någon jämkning av ordalydelsen i första och andra styckena synes önsklig
till tydligare utmärkande, att här ej endast är fråga om dispensrätt för enskilda
fall.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagrådet:

Till stadgandet om ikraftträdandet synes, i analogi med vad som iakttogs
beträffande 1914 års lag, böra fogas det förbehåll, att de nytillkomna utvisningsanledningarna
i 33 § under 3) ej skola gälla, om brottet begåtts före lagens
ikraftträdande. Åtminstone torde så böra ske i fråga om annan olovlig varuinförsel
än av vin och spritdrycker, därest denna utvisningsanledning bibehålies.

I första stycket av övergångsbestämmelserna torde tydligare böra uttalas,
att bibehållandet av äldre stadgande^ giltighet gäller ådömande av ansvar
för förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928, samt tilläggas, att därest
jämlikt 25 § kungörelsen den 4 sept. 1926 anledning till utlännings utvisande
uppkommit under nämnda kungörelses giltighetstid, ma förpassning av utlänningen
ur riket vidtagas, såvida förutsättningar motsvarande de i 28 § angivna
äro för handen.

I fråga om uppehållsrätt i riket för sådan utlänning, som redan vid lagens
ikraftträdande vistades här, innehålla andra och tredje styckena vissa bestämmelser.
Av dem framgår, att innehavare av pass, som redan före nämnda
tidpunkt var viseringsfritt, ej är underkastad skyldighet att vara försedd med
uppehållstillstånd, så framt han inkommit till riket före mars månad 1927.
Gällde åter för passet viseringstvång, fortfar detta; bortfaller efter lagens
ikraftträdande viseringstvånget, kommer det även i fråga om dessa tidigare
inkomna att ersättas av krav på uppehållstillstånd. Detsamma gäller innehavare
av identitetscertifikat. För den ej ringa kontingent slutligen, som är
innehavare av uppehållsbok, ställer sig saken olika, allt eftersom boken är utfärdad
att gälla tills vidare eller för bestämd tid. Den senare kategorien utlänningar
faller utan vidare efter den bestämda tidens utgång under nya lagens
regler, vilket torde innebära, att för dem fordras visum eller uppehållstillstånd,
allt eftersom den nya legitimationshandling, som träder i uppebållsbokens ställe
är underkastad viseringstvång eller ej. De slutligen, vilkas uppehållsbok gäller
tills vidare, äro beroende av att den ej återkallas, vartill polismyndighet, vars
beslut synes kunna överklagas hos länsstyrelsen, eller ock länsstyrelse, vars beslut
däremot är inappellabelt, har befogenhet. Sådant återkallande synes jämlikt
27 § normalt få utförpassning till följd. Det torde varken vara avsett eller
överensstämma med ordalagen i nämnda paragraf, att socialstyrelsen efter en
dylik återkallelse skall äga meddela uppehållstillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

135

Den grundsats, som enligt remissprotokollet tillämpats vid uppställande av
dessa regler är, att tidigare inkommen utlänning ej borde för sin rätt att fortfarande
vistas här vara underkastad villkor, som icke gällde vid inflyttningen.
Att den tidslängd, under vilken utlänning redan uppehållit sig i riket, borde
utöva inflytande vid bedömningen har däremot ej kommit till uttryck vid lagtextens
utformning lika litet som i lagens 8 §.

Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida skäl förefinnas för att, sedan socialstyrelsen
i övrigt anförtrotts handhavande av frågor om uppehållsrätt, det alltjämt
skall tillkomma länsstyrelse och lokala polismyndigheter att besluta om
indragning av uppehållsbok, som är given tills vidare.

överflyttas handläggningen av dessa frågor till socialstyrelsen och iakttages
tillika vad lagrådet vid 8 och 9 §§ hemställt, torde det icke vara nödigt
att — vad eljest borde ske — jämka övergångsbestämmelserna till större trygghet
för innehavare av uppehållsbok ävensom passinnehavare, som före lagens
ikraftträdande inkommit men först senare upphört att vara viseringspliktig.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

136

Kungl. Maj ds proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Thyrén, lagrådets den 3 mars 1927 avgivna utlåtande över det den
4 februari 1927 till lagrådet remitterade förslaget till lag om utlännings rätt
att bär i riket vistas.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Inom lagrådet har en ledamot, med vilken övriga ledamöter förklarat sig i
huvudsak instämma, till det föreliggande förslaget anknutit vissa uttalanden,
vilka giva uttryck för en stark misstämning inför utsikten att i vårt land skall
komma till stånd en lagstiftning av här ifrågasatt innehåll. Då den kritik,
vilken sålunda i allmänna drag ägnats förslaget, dock icke lett till dess avstyrkande
i huvudsakliga delar, lärer härav få slutas, att förslagets genomförande
uppfattats såsom påkallat av omständigheternas tvång, inför vilket även djupt
grundade betänkligheter måste falla. I mycket finnes häri överensstämmelse
med den syn på detta spörsmål, vilken angavs vid remissen till lagrådet. Vid
sådant förhållande saknar jag anledning att nu närmare än som förut skett
utveckla de skäl, vilka enligt min mening kräva lagstiftningsåtgärder i den av
förslaget anvisade riktningen. Vissa uttalanden inom lagrådet i fråga om förslagets
allmänna läggning och innebörd kunna dock icke av mig lämnas utan
gensaga.

I det åsyftade yttrandet inom lagrådet har företagits en genomgående jämförelse
mellan det remitterade förslaget och den gällande lagen i ämnet av den
14 september 1914. Med anledning av de vittgående slutsatser, som dragits av
denna jämförelse, må anmärkas, att 1914 års lag dock berör allenast en del av
det område, som nu skulle underkastas rättslig reglering. Nämnda lag tillkom
för att tillgodose behovet av regler i lag för utvisningsförfarandet såväl ur allmän
synpunkt som med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Härutinnan saknades
förut varje lagstiftning. De regler, som i detta avseende upptogos i 1914
års lag, skola enligt det remitterade förslaget i allt väsentligt kvarstå. Men
frågan om den allmänna immigrationslagstiftning, som det remitterade förslaget
därutöver inbegriper, utgör en annan sida av problemet, vilken vid tiden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

137

tillkomsten av 1914 års lag ingalunda av statsmakterna lämnades obeaktad,
ehuru förhållandena, då främst syntes påkalla de åtgärder, som genom samma
lag vidtogos. Nästan omedelbart efter lagens tillkomst måste dock anlitas den
däri lämnade möjligheten att i administrativ ordning sörja för erforderliga föreskrifter
rörande en allmän kontroll av utlänningars inflyttning och vistelse här
i landet. Då tiden nu funnits vara inne att med fasta lagbestämmelser ersätta
dessa tillfälligt givna föreskrifter, måste tydligen frågans bedömande ske även
från andra utgångspunkter än 1914 års lagstiftning i och för sig kan erbjuda.

Om förslaget har i det nu berörda yttrandet fällts det omdöme, att det i fråga
om utlänningars ställning här i riket betecknar, att ''rättsstaten efterträtts av
den sociala välfärds- och polisstaten’. Omdömet synes vara väsentligen grundat
därpå, att erforderliga bestämmelser till ledning för vederbörande administrativa
myndigheters handhavande av dem förelagda uppgifter skulle saknas,
varigenom rättstrygghetens krav i vissa avseenden skulle mer än nödigt åsidosättas.

Lagrådet torde att döma av sagda uttalande och dess egna ändringsförslag
mindre hava haft att erinra mot den ifrågavarande lagstiftningens huvudgrunder
än mot det förhållandet, att enligt lagrådets förmenande alltför vidsträckt
utrymme lämnats de administrativa myndigheterna vid lagens tilllämpning.
Med hänsyn till det remitterade förslagets motivering, som uppenbarligen
ock bör tjäna till ledning för en blivande tillämpning, kan jag icke
tillerkänna detta lagrådets omdöme berättigande i den allmänna form, vari det
framkommit; i vissa fall vill jag emellertid föreslå iakttagande av lagrådets
anmärkningar antingen medelst upptagande i lagen av mera bestämda direktiv
eller genom att låta därur utgå bestämmelser, vilka vid tillämpning skulle
kunna i enstaka fall befaras leda till osäkerhet eller ojämnhet. Särskilt efter
dessa jämkningar synas mig farhågorna för att den ifrågavarande lagstiftningen
skulle äventyra utlänningarnas rättstrygghet komma att sakna fog.
Icke heller torde lagrådet avse att frånkänna ett samhälle egenskapen av rättsstat,
därför att det med hänsyn till egna sociala förhållanden och välfärdsintressen
genom lag reglerar utlänningars vistelse och näringsverksamhet i riket
samt till sina administrativa myndigheter överlämnar kontrollen över lagens
efterlevnad. Även om dessa myndigheters beslut i vissa fall icke kunna överklagas,
handla de dock under ansvar och äro i sin verksamhet underkastade
tillsyn. Det torde ock kunna förväntas att, därest en godtycklig tillämpning i
något fall skulle kunna påvisas, ett sådant tillvägagångssätt icke skall undgå
att röna ogillande i den allmänna rättsuppfattningen.

Jag övergår härefter till de uttalanden, till vilka lagrådets granskning i
särskilda delar av förslaget giva mig anledning.

Beträffande 1 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt om uteslutande
av stadgandet i tredje stycket, att barn under sexton år, som åtföljer vederbörligen
legitimerad utlänning, ej är skyldigt att vara försett med legitimationshandling.
En ledamot har föreslagit, att undantaget från skyldigheten att
vara försedd med legitimationshandling skulle inskränkas till allenast barn

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 170 höft. (Nr 108.)

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

under sexton år, som åtföljer vuxen nära anförvant eller uppfostrare, samt att
barn, som nu nämnts, ej skulle vara underkastat bestämmelserna om uppehållstillstånd,
och så vitt person, som barnet åtföljer, innehar arbetstillstånd, ej
heller bestämmelserna om sådant tillstånd. Med hänsyn till vad lagrådets flesta
ledamöter härutinan anfört och då, jämväl med bibehållande av det ifrågavarande
stadgandet, vissa ytterligare föreskrifter för ordnande av barnens
ställning äro erforderliga, har jag ansett lämpligast att det överlämnas åt
Kungl. Maj:t att med stöd av 53 § i det remitterade förslaget meddela samtliga
de bestämmelser, som i detta ämne påkallas. Jag har alltså funnit mig
böra föreslå, att ifrågavarande stycke utgår.

Vid 2 § har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke socialstyrelsen borde få sig
anförtrodd befogenheten att meddela arbetstillstånd jämväl för utlänningar,
som äro underkastade viseringstvång. Jag har icke ansett mig böra härutinnan
frångå det remitterade förslaget. Beträffande dessa utlänningar måste den
fordran uppställas, att utrikesdepartementet vid meddelande av visering äger,
oberoende av annan myndighets prövning, taga hänsyn till samtliga på frågans
avgörande inverkande omständigheter. Såsom i remissprotokollet framhållits
måste det jämväl i och för sig betraktas som en olägenhet att avgörandet i
dessa hänseenden ligger hos skilda myndigheter. Däremot anser jag i likhet
med lagrådet, att tillstånd till arbetsanställning, även då det meddelas av viseringsmyndighet,
skall vara uttryckligt och avse visst slag av arbete. Närmare
bestämmelser härom torde emellertid, såsom skall vara fallet med övriga föreskrifter
om visering, böra meddelas i administrativ ordning.

Vid 8 och 9 §§ har lagrådet hemställt, att i lagen måtte införas ett särskilt
stadgande av innehåll, att vid bedömande av fråga om uppehållstillstånd skälig
hänsyn skall tagas jämväl till längden av den tid utlänningen utan längre
avbrott vistats i riket, ävensom att, där vistelsen omfattat minst tre år, uppehållstillstånd
eller förlängning därav ej må vägras, där ej särskilda skäl äro.

Emot upptagande i lagen av ett dylikt stadgande har jag, såvitt angår dess
förra del, icke något att erinra; därigenom skulle blott återgivas den uppfattning,
åt vilken tillförordnade departementschefen vid remissen givit uttryck i
fråga om grunderna för prövning av ansökningar om uppehållstillstånd. Däremot
har jag icke kunnat undgå att finna det betänkligt att, på sätt därjämte
förordats, införa en bestämmelse, som skulle innefatta en formlig utfästelse att
endast i undantagsfall uppehållstillstånd komme att förvägras, där utlänningen
vistats här i landet under tre år. Något behov lärer näppeligen föreligga
att utöver det allmänna direktiv, den nya paragrafen kommer att innehålla, särskilt
understryka dessa utlänningars befogade anspråk på skäligt beaktande av
deras längre uppehåll i landet. En bestämmelse av angivet innehåll torde för
att icke förfela sitt ändamål påkalla ett stadgande, att i regel jämväl arbetstillstånd
bör meddelas för den tid det fortsatta uppehållet skall avse. En sådan
konsekvens har dock icke heller lagrådet dragit, uppenbarligen av den anledning
att jämväl lagrådet ansett icke tillrådligt att binda den beslutande myndigheten
vid en dylik anordning. En nära liggande följd härav bleve sannolikt

Eungl. Maj:ts proposition nr 198.

139

den, att myndigheten, till förebyggande av en oberäknelig inverkan på arbetsmarknaden,
funne sig hänvisad till att begränsa uppehålls- och arbetstillstånden
till kortare perioder än eljest skulle bliva fallet. Men oavsett nu antydda
samband skulle otvivelaktigt ett stadgande av det innehåll lagrådet föreslagit
lätt kunna medföra, att den beslutande myndigheten i syfte att bevara
sin handlingsfrihet i allmänhet komme att bevilja allenast kortare uppehållstillstånd,
vilket uppenbarligen icke skulle gagna utlänningarna själva. En i
det närmaste ovillkorlig rätt för ifrågavarande utlänningar att kvarstanna i
landet torde därjämte för en efterföljande prövning av deras anspråk att vinna
svenskt medborgarskap medföra vissa konsekvenser, vilka göra det mindre
lämpligt att avgörandet i nu avsedda fall ligger bos en ämbetsmyndigbet, vars
beslut icke underställas Kungl. Maj :t. Och att härutinnan rubba den ordning
förslaget förutsätter torde i detta sammanhang icke böra ifrågakomma. Sedan
någon närmare erfarenhet föreligger om de förhållanden, vilka äga inflytande
på detta spörsmål, synes mig lämpligen böra upptagas till övervägande,
huruvida en lagstiftning skulle kunna komma till stånd, varigenom skulle läggas
i Kungl. Maj :ts hand att på ansökning av utlänning medgiva honom sådan
domicilrätt här i riket, att för honom varken uppehålls- eller arbetstillstånd bleve
erforderligt.

Två av lagrådets ledamöter hava vid 18 § hemställt, att stadgandet om rättför
socialstyrelsen att återkalla meddelat arbetstillstånd måtte utgå. Denna
hemställan har jag icke ansett mig böra biträda i vidare mån än att avfattningen
av denna paragraf ändras därhän, att för återkallelse särskilda skäl skola
vara för handen. Med denna lydelse torde stadgandet endast i undantagsfall
komma i tillämpning; dock torde dess bibehållande vara påkallat såsom en nödvändig
säkerhetsanordning för sådana fall, då arbetsmarknaden kan komma att
undergå oförutsedda förändringar av mera genomgripande art.

Stadgandet i 23 § av det remitterade förslaget angående befogenhet för Konungens
befallningshavande att av politiska grunder avvisa en utlänning har
inom lagrådet föranlett skilda uttalanden. En ledamot har hemställt, att stadgandet
måtte utgå eller, därest denna hemställan ej vunne avseende, att utlänningen
skulle äga rätt att hos Kungl. Maj:t i statsrådet söka ändring i Konungens
befallningshavandes beslut. Två ledamöter hava anslutit sig till denna
senare hemställan. En ledamot har ansett, att sådan avvisning borde i likhet
med den politiska utvisningen beslutas endast av Kungl. Maj :t. En överflyttning
till Kungl. Maj:t — eventuellt efter besvär mot Konungens befallningshavandes
beslut — av ifrågavarande prövningsrätt torde med hänsyn till
dessa ärendens brådskande natur medföra olägenheter. På grund härav och
då något mera framträdande behov av det föreslagna stadgandet icke torde föreligga,
särskilt med hänsyn till de i 38 och Öl §§ av det remitterade förslaget
upptagna bestämmelserna om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om utlännings
utvisning och att vid mera kritiska tillfällen meddela särskilda föreskrifter i
fråga om utlänningars tillträde till landet och därmed sammanhängande förhållanden,
har jag ansett, att 23 § i det remitterade förslaget bör kunna utgå.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Av skäl, som lagrådet anfört vid 33 § i det remitterade förslaget, har jag
funnit mig böra föreslå en formell omarbetning av denna paragraf. Däremot
har jag ej ansett mig böra biträda lagrådets hemställan, att smuggling av andra
varor än spritdrycker och vin icke skall kunna föranleda utvisning.

I fråga om ansvarsbestämmelserna har lagrådet uttalat, att straffbestämmelsen
i 41 § andra stycket i det remitterade förslaget syntes böra riktas mot den,
som bär i riket har utlänning i sin tjänst, oaktat denne icke är berättigad innehava
anställning. Ett godtagande av denna hemställan skulle innebära, att
arbetsgivare komme att drabbas av straff först då utlänningen tillträtt anställningen,
varemot arbetaren bleve straffskyldig redan vid träffande av avtal om
anställningen. Då det enligt min mening icke bör ifrågakomma att straffskyldigheten
för arbetaren i detta fall göres mera omfattande än för arbetsgivaren
har jag ansett mig härutinnan böra bibehålla det remitterade förslaget.

Med avseende å 50 § i det remitterade förslaget har lagrådet förordat en avfattning,
varav klarare skulle framgå, att den befogenhet, som tillkommer den
av Konungens befallningshavande särskilt förordade icke innefattar rätt att besluta
om avvisning. Lika med lagrådet anser jag visserligen, att det icke bör
ingå i den förordnades befogenhet att meddela sådant beslut. Däremot bör
den förordnade vara berättigad förvägra utlänning, som i något avseende icke
iakttager vad i 1 kap. stadgas, att fortsätta inresan innan beslut föreligger i
avvisningsärendet. Med hänsyn härtill torde den lydelse, stadgandet erhållit i
det remitterade förslaget, vara att föredraga.

Yad lagrådet vid övergångsbestämmelserna anmärkt i fråga om tillämpningen
av nytillkomna utvisningsanledningar har synts mig ej innefatta tillräckligt
skäl att härutinnan vidtaga ändring i det remitterade förslaget. Någon
obillighet torde med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande brott icke
ligga däri att möjlighet till utvisning står öppen även för det fall att brottet
blivit begånget före lagens ikraftträdande.

Vad lagrådet i övrigt erinrat har vunnit beaktande, och hava därjämte vissa
ändringar av redaktionell natur blivit vidtagna. På grund av sammanslagning
av 15 och 16 §§ ävensom uteslutande av 23 § har paragrafföljden ändrats.»

Föredraganden uppläser härefter det överarbetade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

263242