Kungl. Maj:ts proposition nr 197 (Proposition 1952:197)

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmänt
resereglemente m. m.; given Stockholms slott
den 31 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag till nytt allmänt resereglemente. Förslaget
åsyftar att i flera avseenden förenkla och förtydliga nu gällande bestämmelser
och innebär i åtskilliga hänseenden en decentralisering av beslutanderätten
till vederbörande myndigheter.

Bl. a. föreslås att resetraktamente och tjänstgöringstraktamente skall
sammanföras till en enhetlig traktamentsform och att de nuvarande bestämmelserna
om omplaceringstraktamente skall ersättas med ändrade regler
om omstationering.

Flertalet av de nuvarande s. k. besparingsreglementena avses skola upphävas.
I stället föreslås vissa bestämmelser, som syftar till inskränkning
av rätten att erhålla traktamente vid kortvariga förrättningar. Antalet traktamentsklasser
förordas minskat från fyra till tre, varjämte traktamentsbeloppen
föreslås skola höjas i viss utsträckning.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1952. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändrade bestämmelser
angående resekostnads- och traktamentsersättning m. m. samt
anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 november 1949 tillkallades
den 7 december samma år tre sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning angående översyn av allmänna resereglementet m. m. (1949 års
reseersättningskommitté1).

Med skrivelse den 29 januari 1952 har kommittén avlämnat betänkande
med förslag till allmänt resereglemente m. m. Betänkandet, som sedermera
har befordrats till trycket (SOU 1952:6), innehåller förslag även rörande
stationeringsort och omplaceringstraktamente.

över betänkandet har utlåtanden avgivits av Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen,
försvarets civilförvaltning, överbefälhavaren i samråd med försvarsgrenscheferna,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, generaltullstyrelsen,
domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, civilförsvarsstyrelsen,
statens lönenämnd, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse,
luf tf artsstyrelsen, Hushållningssällskapens förbund, Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund ,(SR), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisation CTCO).

De i betänkandet berörda spörsmålen har därefter varit föremål för beredning
inom civildepartementet, varjämte överläggningar i vissa frågor
har ägt rum med nämnda personalorganisationer. 1

1 Statskommissarien B. E. Johnsson, tillika ordförande, byråsekreteraren A. Almroos och
byråchefen J. A. Stenström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Vidare har kommittén i skrivelse den 29 februari 1952 framlagt förslag
angående traktamente m. m. för personal i försvarets reserver. Över denna
skrivelse har yttranden avgivits av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning
och statskontoret.

I. Allmänna resereglementet.

A. Inledning.

Reseersättningskommittén.

I det nu föreliggande betänkandet redovisar reseersättningskommittén de
delar av sitt utredningsuppdrag, som avser översyn av allmänna resereglementet
samt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, omplaceringstraktamente
och stationeringsort. Kommittén framlägger förslag till nytt
allmänt resereglemente jämte tilläggsbestämmelser och anvisningar, förslag
till ändrad lydelse av Saar samt förslag till ändrad lydelse av TB Saar.

Huvudförfattningen inom det område det här gäller, allmänna resereglementet,
utfärdades år 1929 och grundade sig i huvudsak på 1925 års allmänna
resereglemente. Detta i sin tur tillkom efter en under åren 1918—20 verkställd
sakkunnigutredning. De revisioner av reglementet, som sedermera har
ägt rum, har endast varit av partiell natur och någon utredning i ett sammanhang
rörande resereglementet och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente
har inte förekommit. Kommittén uttalar, att innehållet i 1929
års resereglemente numera måste anses såsom delvis föråldrat och att systematiken
inte är fullt klar. På grund av dessa omständigheter och då kommittén
har funnit lämpligt att arbeta samman bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente
med resereglementets traktamentsbestämmelser, är det
enligt kommitténs mening naturligt, att den verkställda överarbetningen har
måst bli tämligen genomgripande.

Vid utarbetandet av de förslag, som innehålles i betänkandet, har följande
allmänna synpunkter varit vägledande för kommittén. I sakligt hänseende
bör bestämmelserna om resekostnadsersättning och traktamente samt
angående omstationering utformas så, att ett åläggande att utföra förrättning
eller ett omstationeringsbeslut å ena sidan inte blir oskäligt betungande
för vederbörande men å andra sidan inte heller medför någon oberättigad
vinst för honom. Vad beträffar den formella sidan av överarbetningen, måste
enligt kommitténs mening anses föreligga ett starkt behov av att bestämmelserna
i förevarande ämnen förenklas, förtydligas och enhetliggöres.

Bland åtgärder, som kommittén anser böra vidtagas i förenklande och förtydligande
syfte, torde främst böra nämnas sammanförandet av traktamentsersättning
och tjänstgöringstraktamente till en ersättningsform och en
sådan omläggning av formerna för beredande av ersättning för vissa merkostnader
i samband med omstationering, att den särskilda förmånen omplaceringstraktamente
blir obehövlig. Redan härigenom vinnes en koncentra -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

tion av författningsbestämmelserna inom området för den förevarande utredningen.
Ett ytterligare steg i samma riktning skall enligt kommitténs förslag
tagas genom avveckling av systemet med s. k. besparingsreglementen.
Kommittén räknar dock med att specialbestämmelser kommer att erfordras
för ett begränsat antal förvaltningsområden med hänsyn till där rådande
särpräglade tjänstgöringsförhållanden.

Det nuvarande allmänna reseregleinentet är fastställt av Kungl. Maj :t och
riksdagen gemensamt. Beträffande bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente
bär riksdagens medverkan inskränkt sig till att i 33 § Saar har intagits
vissa allmänna stadganden, medan åt Kungl. Maj :t har överlämnats
att meddela närmare bestämmelser. Enligt kommitténs förslag skall det
nuvarande allmänna resereglementel och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente
ersättas av en ny författning med benämningen allmänt resereglemente
(Arr). Kommittén har räknat med att det nya reseregleinentet
skall utfärdas i samma ordning som det nu gällande.

I reglementet bör enligt kommitténs mening intagas endast sådana bestämmelser,
som äger grundläggande betydelse, medan detaljregleringen bör
ske genom tilläggsbestämmelser och anvisningar, utfärdade av Kungl. Maj :t
med stöd av bemyndigande i reglementet, samt — beträffande vissa frågor,
som anges i reglementet — genom beslut av vederbörande myndigheter. Till
ledning vid meddelandet av sistnämnda beslut bör anvisningarna innehålla
allmänna riktlinjer. Den angivna ordningen innebär en relativt betydande
decentralisering av beslutanderätten i förhållande till vad som gäller enligt
det nuvarande allmänna resereglementet, vilket vid sidan av principiellt betydelsefulla
stadganden innefattar rena detaljföreskrifter och knappast i
något hänseende överlämnar avgörandet åt Kungl. Maj :t underordnad myndighet.

Kommittén anser det vara en fördel, att möjlighet finnes att vid tillämpningen
av Arr taga hänsyn till de skiftande förhållanden, som på ifrågavarande
område kan förekomma och om vilka vederbörande myndigheter
av naturliga skäl kan antagas i första hand äga kännedom. Det förefaller
kommittén som om systemet med anvisningar i förening med myndigheternas
befogenhet att i vissa hänseenden besluta efter skälighetsprövning bör
kunna bidraga till en minskning av det stora antal besvärs- och anmärkningsmål
rörande traktamentsfrågor m. in., som f. n. årligen förekommer.

Yttrandena.

Med ett undantag — domänstyrelsen, som bl. a. av kostnadsskäl och med
hänsyn till arbetsförhållandena inom domänverket har förklarat sig inte
kunna tillstyrka förslaget i dess nuvarande utformning — har de hörda
myndigheterna ansett, att förslaget i huvudsak är väl lämpat att läggas till
grund för utfärdandet av ett nytt allmänt resereglemente. I ett stort antal
yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, att den allmänna uppläggningen
är rationell och ägnad att undanröja åtskilliga nu bestående tillämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

ningssvårigheter samt att omarbetningen har lett till önskvärda förenklingar
i skilda hänseenden. Uttalanden av sådan innebörd har beträffande förslaget
i dess helhet eller särskilda delar därav gjorts av bl. a. försvarets civilförvaltning,
bostadsstgrelsen, väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, statskontoret,
kammarrätten, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna
kartverk, länsstyrelsen i Skaraborgs län, statens lönenämnd, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse
samt SACO. I vissa andra yttranden har uttalats, att förslaget i huvudsak
inte har föranlett någon erinran. Luft fartsstyrelsen har dock funnit särskilt
de nya traktamentsbestämmelserna väl komplicerade och svårtolkade, och
generalpoststyrelsen har framhållit, att bestämmelserna visserligen i allmänhet
är ändamålsenliga men i vissa fall kommer att medföra ökat administrativt
arbete. Ett flertal myndigheter räknar med avsevärt ökade utgifter,
om förslagen genomföres.

Med hänsyn till svårigheterna att överblicka konsekvenserna av de delvis
ganska genomgripande ändringarna har generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen
ifrågasatt, om inte de nya bestämmelserna till en början bör få
provisorisk giltighet för viss begränsad tid.

Vad kommittén har föreslagit i fråga om författningsmaterialets uppdelning
på ett av riksdagen antaget reglemente och en av Kungl. Maj :t utfärdad
tilläggsförfattning, som också skulle innehålla anvisningar för tolkningen
av de båda författningarna, har inte givit Svea hovrätt anledning
till principiell erinran. Statskontoret, statens sakrevision och rikets allmänna
kartverk har också funnit tillvägagångssättet väl grundat. De båda sistnämnda
myndigheterna har framhållit, att därigenom möj liggöres en smidigare
anpassning av bestämmelserna efter de faktiska förhållandena, och
kartverket har betecknat det som en ytterligare fördel, att anvisningarna
bär gjorts relativt detaljerade och upptager mycket av motiveringarna till
reglementet. Detta har kartverket ansett vara till lättnad för de granskande
myndigheterna, och verket har uttalat, att de nu så vanliga anmärkningsmålen
i frågor om resekostnads- och traktamentsersättning säkerligen kommer
att kunna väsentligt reduceras till antalet. Försvarets fabriksstyrelse
har gjort uttalanden av samma innebörd. Även telegraf styrelsen har funnit
det ändamålsenligt, att vissa principuttalanden har intagits i anvisningarna,
men ansett, att förfaringsättet borde ha kommit till användning i större
utsträckning. Fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län har
förklarat sig biträda kommitténs förslag i förevarande hänseenden.

Vissa myndigheter har ställt sig mera kritiska mot bestämmelsernas uppdelning.
Sålunda har medicinalstyrelsen och vattenfallsstyrelsen ansett det
vara opraktiskt och tidsödande att behöva använda två skilda författningar
vid tillämpningen. Dessa myndigheter har jämte domänstyrelsen ifrågasatt,
om inte bestämmelserna borde sammanföras till en författning. Enligt luftfartsstyrelsens
mening är det inte rationellt, att man, för att över huvud taget
kunna tillämpa reglementet, i betydande omfattning skall nödgas vara
beroende av anvisningar, som till stor del egentligen har karaktären av bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Att beslutanderätten i en del frågor rörande resereglementets tillämpning
delegeras till vederbörande myndigheter har i regel betecknats som en riktig
princip, mot vilken i och för sig inte är något att anmärka. Vissa myndigheter
har emellertid, samtidigt som de har understrukit värdet av att
hänsyn kan tagas till förhållandena i det särskilda fallet, uttalat farhågor
för att tillämpningen inte kommer att bli enhetlig. Med denna utgångspunkt
men också med hänvisning till sannolika kostnadsökningar som en följd av
delegationen har statskontoret förordat, att myndigheternas befogenheter
starkt beskäres. Statens sakrevision har också funnit det angeläget, att ersättningen
endast i undantagsfall blir beroende av myndigheternas skälighetsprövning.
Enligt skogsstyrelsen och telegrafstyrelsen kan det tänkas,
att den större friheten för myndigheterna kommer att leda till en ökning
i stället för, som kommittén har räknat med, en minskning av antalet besvärs-
och anmärkningsmål.

Med avseende på den förutsatta befogenheten att nedsätta eller innehålla
traktamentet har Svea hovrätt och länsstyrelsen i Kronobergs län pekat på
risken för att besparingsreglementena kan återkomma i än mera oenhetliga
former.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att beslut, som grundar sig på
skälighetsprövning, inte kan göras till föremål för anmärkningsprocess i
samma mån som andra beslut, varför det kan bli svårt att leda tillämpningen
in på de banor, som kommittén har förutsatt. De fördelar, som förslaget
— vid riktig tillämpning av bestämmelserna — kommer att medföra
i nu ifrågavarande avseende, har dock synts ämbetsverket så väsentliga, att
det bör läggas till grund för beslut.

Decentraliseringen har tillstyrkts av fångvårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
länsstyrelsen i Kopparbergs län och järnvägsstyrelsen. Kammarrätten
har uttalat, att de osäkerhetsmoment, som en skälighetsprövning inrymmer,
måhända kan inge betänkligheter, åtminstone innan det nya systemet
har hunnit verka någon tid. Enligt kammarrätten är det därför av vikt, att
myndigheterna i största utsträckning samråder med varandra, så att en
enhetlig praxis redan från början möjliggöres. Statens lönenämnd har förutsatt
samråd mellan myndigheterna och samverkan med vederbörande
personalorganisationer. TCO har ansett en decentralisering av beslutanderätten
kunna väcka vissa betänkligheter med hänsyn till hur skiftande en
bestämmelse kan tolkas av olika myndigheter samt förklarat sig förutsätta,
att berörda personalorganisationer beredes tillfälle till förhandlingar innan
särbestämmelser fastställes.

Departementschefen.

Det komplex av bestämmelser, som nu har varit föremål för översyn genom
reseersättningskommittén, kännetecknas av en höggradig oklarhet och
bristande enhetlighet. Bestämmelsernas tillämpning har kommit att vålla
därav berörd personal ett oproportionerligt omfattande arbete. Det har där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

för länge framstått som angeläget att inom detta område nå fram till en
bättre ordning. Reseersättningskommittén har valt att söka lösa uppgiften
genom delvis ganska radikala åtgärder, Helt naturligt ställer det sig svårt
att på förhand med någon större säkerhet bedöma, hur de föreslagna omläggningarna
kommer att verka, särskilt som de förhållanden det här gäller
att reglera är synnerligen skiftande. I likhet med det stora flertalet remissmyndigheter
har jag emellertid den uppfattningen, att kommitténs principiella
ställningstaganden i allmänhet är väl motiverade och att förslagen
innebär inte oväsentliga fördelar gentemot nuvarande bestämmelser framför
allt genom en mera konsekvent systematik och genom förenklingar i
olika avseenden.

För min del anser jag en decentralisering av beslutanderätten till vederbörande
myndigheter vara särskilt naturlig inom ett sådant område som det
förevarande. Reseersättningskommitténs förslag härutinnan finner jag därför
principiellt riktigt. Självfallet är det emellertid av väsentlig betydelse,
att myndigheternas skälighetsbedömanden kommer att följa enhetliga riktlinjer.
I anslutning till kammarrättens och lönenämndens yttranden vill jag
understryka vikten av att myndigheterna i största möjliga utsträckning
samråder i detta syfte. Reseersättningskommittén har förutsatt, att central
förvaltningsmyndighet, som utfärdar tillämpningsföreskrifter till resereglementet,
skall ha att insända ett exemplar av föreskrifterna till riksräkenskapsverket.
Genom en sådan anordning och genom sin granskningsverksamhet
torde detta ämbetsverk kunna erhålla en ganska tillfredsställande
överblick över resereglementets tillämpning inom olika delar av statsförvaltningen
och äga förutsättningar att genom rådgivning till myndigheterna verka
för den samordning, som är önskvärd. Jag vill tillägga, att det får anses
naturligt att kontakt uppehälles mellan vederbörande myndigheter och personalorganisationer
i hithörande spörsmål liksom beträffande anställningsoch
avlöningsvillkor i allmänhet.

Under hänvisning till det anförda förordar jag, att reseersättningskommitténs
förslag med de ändringar, som jag i det följande kommer att föreslå,
lägges till grund för nya bestämmelser i ämnet.

Då det gäller att taga ställning till frågan, i vilken ordning nya författningar
på förevarande område skall utfärdas, synes man böra beakta den
utveckling, som i motsvarande hänseende har ägt rum beträffande de statliga
avlöningsreglementena. Vid utfärdandet av Saar och Arf frångick man
sålunda den tidigare gällande principen, att avlöningsreglementena skulle
till sin ordalydelse fastställas av riksdagen, och Kungl. Maj :t erhöll riksdagens
bemyndigande att utfärda de nya reglementena i huvudsaklig överensstämmelse
med framlagda författningsförslag. Kungl. Maj:t blev därigenom
oförhindrad att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar
i författningarna, såväl vid utfärdandet som därefter. På samma
sätt har förfarits vid senare verkställda löneregleringar. Det torde få anses
naturligt, att även allmänna resereglemcntet, vilket för flertalet förrätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ningsmän har karaktären av en avlöningsförfattning, utfärdas i nu angiven
ordning. Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndigande
att utfärda resereglementet i huvudsaklig överensstämmelse med det
förslag, som jag i det följande kommer att framlägga.

Liksom hittills har varit fallet, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till resereglementet. I fortsättningen
kommer jag därför i huvudsak inte att uppehålla mig vid reseersättningskommitténs
förslag beträffande tilläggsbestämmelser och anvisningar i
vidare mån än förslagen motsvarar bestämmelser, som finnes intagna i det
nu gällande resereglementet och alltså tidigare har varit underställda riksdagen.

Såsom av det anförda framgår kan jag inte tillstyrka den av vissa myndigheter
ifrågasatta anordningen, att resereglementet och dess tilläggsbestämmelser
skulle vid utredigeringen sammanföras i en författning. Mot en
sådan anordning talar enligt min mening, förutom de skiljaktiga formerna
för utfärdandet, att den skulle allvarligt inkräkta på överskådligheten.

Med anledning av vad generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen har anfört
om ett tidsbegränsat provisorium vill jag framhålla, att man enligt
min mening knappast kan utgå från att en reglering av detta slag kommer
att redan från början fungera helt friktionsfritt. Snarare bör man räkna med
att erfarenheterna kan ge anledning att företaga jämkningar i författningstexten.

B. Principiella spörsmål.

1. Syltet med resekostnadsersättning och traktamente.
Reseersättningskommittén.

Kommittén erinrar inledningsvis, att i det betänkande med förslag till resereglemente
som år 1920 avgavs av tillkallade sakkunniga har uttalats, att
genom resereglementet bör beredas skälig ersättning åt förrättningsmän för
de kostnader, som resa till och från förrättning betingar, och för de merkostnader,
som av förrättning föranledd vistelse å annan ort än bostadsorten
medför, samt att kommunikationsverkens lönekommitté i sitt år 1919
avgivna betänkande har anfört, att ändamålet med tjänstgöringstraktamente
är att utgöra ersättning för de ökade kostnader, som vistelse å annan ort
än hemorten medför.

I anslutning till dessa uttalanden framhåller reseersättningskommittén, att
den inte har ansett det åt kommittén lämnade uppdraget påkalla någon
undersökning av i vilka fall traktamentsersättningen kan ha karaktären av
ersättning för utfört arbete. Kommittén hävdar emellertid som sin principiella
uppfattning att ersättning, som anses böra tillkomma förrättningsman
för hans arbete med förrättningen, inte bör inarbetas i traktamentet
utan tillerkännas förrättningsmannen i annan form. Traktamentsbegreppet
bör så långt möjligt är renodlas genom att benämningen traktamente reser -

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

veras för sådana ersättningar, som avses gottgöra förrättningsman för merkostnader,
vilka åsamkas honom genom företagandet av tjänsteresa och
förrättning. Kommittén erinrar, att i Saar och tilläggsbestämmelserna därtill
vissa förmåner — kallortstraktamente och flygtraktamente — betecknas
som traktamente, ehuru de är av helt annan natur än traktamente enligt
resereglementet.

Resekostnadsersättning utgår för täckande av utgifter, som direkt föranledes
av förrättningsmannens förflyttning med något färdmedel (oftast
tåg, buss eller bil). Till resekostnadsersättning vill kommittén emellertid
också räkna sådan ersättning, som enligt kommitténs förslag skall utgå för
befordran av bagage; utgifter för detta ändamål har hittills, bortsett från
vissa särskilda fall, ansetts böra bestridas genom anlitande av traktamentet.

Kommittén framhåller, att uppkommande merkostnader för mat och logi

— i vilka bör inräknas drickspenningar till restaurang- och hotellpersonal

— visserligen utgör den huvudsakliga grunden för att traktamente utgår men
att en förrättning kan förorsaka även andra utgifter, som sammanhänger
med den påtvungna ändringen i livsföringen. Särskilt vid långvariga förrättningar
kan man sålunda utgå från att förrättningsmannen på olika sätt
söker hålla kontakt med hemmet, hemorten och sin privata tillvaro över huvud
taget. Vidare är det enligt kommittén ofrånkomligt, att den som — kanske
under en längre tid — är hänvisad till att bo i ett hotellrum eller ett hyrt
privatrum, har större behov av kostnadskrävande förströelse under fritiden
än den som lever i sin hemmiljö. De nu berörda omständigheterna bör enligt
kommitténs mening beaktas, då man bedömer dagtraktamentenas storlek.

Det nu gällande resereglementet präglas av en strävan att beträffande resekostnadsersättningen
förverkliga den s. k. självkostnadsprincipen, vilken
innebär, att nämnda ersättning skall så nära som möjligt ansluta sig till
de verkliga resekostnaderna, så att varken vinst eller förlust uppkommer
för förrättningsmannen. Samma strävan säger sig kommittén ha fullföljt
vid avfattningen av sitt förslag till resereglemente. I fråga om traktamente
tillämpas självkostnadsprincipen f. n. inte, om man bortser från de bestämmelser
i 18 § allmänna resereglementet, enligt vilka förrättningsman, som
beredes inkvartering genom myndighets försorg, inte erhåller nattraktamente
med högre belopp än han har att erlägga i ersättning för inkvarteringen.
Enligt kommittén skulle det vara förenat med mycket stora praktiska
olägenheter, om man i övrigt skulle tillämpa ifrågavarande princip inom
traktamentsområdet: utbetalningen av traktamente skulle då föregås av en
betungande verifikationsgranskning, och olika uppfattningar hos myndigheterna
om vad som skulle anses utgöra ersättningsgilla merkostnader skulle
medföra ojämnheter i tillämpningen. I de delar av reglementsförslaget, som
avser traktamente, gör sig självkostnadsprincipen också gällande bara i den
bestämmelse, som till sitt innehåll motsvarar nyssnämnda 18 § i det nuvarande
resereglementet. I

I anslutning till behandlingen av självkostnadsprincipen berör kommittén
frågan om s. k. resanslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Enligt resereglementet den 19 juni 1942 för tjänstemän vid domänverket
utgår resekostnadsersättning till vissa distriktstjänstemän i form av ett
för månad bestämt fast resekostnadsanslag, beräknat efter vad som kan anses
motsvara de verkliga kostnaderna. Vid anslagens bestämmande skall hänsyn
tagas till tjänstgöringens art och omfattning, tjänstgöringsområdenas
utsträckning och inom desamma befintliga kommunikationer samt dessas
beskaffenhet. Skulle resekostnadsanslag befinnas ha varit otillräckligt för
tjänstemans verkliga utgifter för resor under ett och samma kalenderår,
må domänstyrelsen, om så prövas vara av omständigheterna påkallat, tilldela
tjänstemannen skäligt tilläggsanslag. Då tjänsteman med fast resekostnadsanslag
åtföljer överordnad vid inspektionsresa, äger han för resan utbekomma
resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet, ehuru
med vissa jämkningar. Medgivande av denna innebörd kan undantagsvis
lämnas av domänstyrelsen även för viss resa av annat slag.

Det nu beskrivna systemet med resekostnadsanslag tillämpas för ifrågavarande
tjänstemän vid domänverket endast med avseende på resekostnaderna;
traktamente utgår däremot i princip enligt allmänna resereglementets
bestämmelser, ehuru vissa inskränkningar är stadgade. För vågmästare
vid väg- och vattenbyggnadsverket råder ett motsatt förhållande:
resekostnadsersättning utgår enligt allmänna resereglementet med iakttagande
av vissa besparingsföreskrifter, medan traktamentsersättning för sådana
tjänsteresor inom vågmästarens arbetsområde, som inte föranleder
övernattning utom bostadsorten, utgår med ett årligt belopp av 320 kronor.
Sistnämnda belopp kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på särskilda skäl
höja, dock inte utöver 600 kronor.

Församlingspräst åtnjuter fast resanslag om högst 500 kronor för år och
kan, om anslaget skulle visa sig vara otillräckligt, därjämte erhålla tillfälligt
resanslag. Under förarbetena till den lönereglering för prästerna, som har
trätt i kraft med ingången av detta år, yppades delade meningar om lämpligheten
av att för prästernas del bibehålla systemet med resanslag. I propositionen
1951: 156 uttalades emellertid, att systemet med fasta och tillfälliga
resanslag borde tills vidare bibehållas med hänsyn dels till uppkommande
administrativa nackdelar för stiftsmyndigheterna, om man överginge
till att tillämpa allmänna resereglementet, dels ock till den då pågående
allmänna översynen av reglementet. Riksdagen förklarade sig också
finna denna anordning ofrånkomlig men fann angeläget understryka, att
frågan om reseersättningen borde upptagas till förnyat övervägande så snart
kunde ske.

Reseersättningskommittén ger för egen del uttryck åt uppfattningen, att
allmänna resereglementet bör vinna tillämpning inom alla förvaltningsområden,
där inte särskilda skäl talar däremot. Kommittén anser det vara
uppenbart, att stora svårigheter möter att noggrant avpassa ett resanslag
efter de verkliga resekostnaderna, hur mycket arbete som än nedlägges därpå.
Antingen kommer resanslaget att bereda förrättningsmannen ett skattefritt
tillskott till lönen, eller också uppkommer en förlust, som förrättnings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

mannen måhända, men inte säkert, kan få täckt genom ett tillfälligt resanslag.
Kommittén anför härom vidare.

Till förmån för resanslagssystemet har anförts, att det bereder administrativa
förenklingar i jämförelse med reseräkningssystemet, emedan granskningen
av reseräkningar bortfaller. Emellertid är att märka, att fastställandet
av ett resanslag kräver ingående beräkningar och hänsynstaganden,
om man vill kunna räkna med att beloppet skall tillnärmelsevis svara mot
de uppkommande kostnaderna för förrättningsmannen. Och räkningsgranskning
kan icke helt undvikas, om utvägen att justera anslagsbeloppet genom
medgivande av tillfälligt resanslag skall hållas öppen. Förrättningsmannens
anspråk på ökad medelstilldelning måste nämligen stödjas på uppgifter i
reseräkningsform om de kostnader, som förekommit.

Reseersättningskonnnittén anser sig vid sitt bedömande av frågan, huruvida
ersättning för tjänsteresa och förrättningar inom vissa områden alltjämt
bör utgå såsom resanslag, främst böra fästa avseende vid att denna
anordning icke ger utrymme åt självkostnadsprincipen och att detta, på
sätt ovan berörts, kan medföra icke önskvärda konsekvenser, mot vilka
systemet med ersättning efter reseräkning erbjuder starkare garantier. Med
dessa utgångspunkter men jämväl med framhållande av att de administrativa
fördelarna av resanslagssystemet synas vara övervärderade, vill kommittén
för sin del förorda, att sistnämnda system slopas på de håll, där det förekommer.

Yttrandena.

Vad reseersättningskommittén i förevarande hänseenden anfört har i allmänhet
icke föranlett några särskilda uttalanden från de hörda myndigheterna
och personalorganisationerna. Förslaget om slopande av systemet
med fasta och tillfälliga resanslag har dock berörts i några yttranden. Vägoch
vattenbyggnadsstgrelsen har förklarat sig dela kommitténs uppfattning,
att systemets administrativa fördelar inte utgör tillräckligt skäl för dess
bibehållande, och lämnat sin anslutning till förslaget. Styrelsen har särskilt
framhållit, att vägmästarna numera i stor utsträckning måste utfärda räkningar
angående sina tjänsteresor, sedan inom väg- och vattenbyggnadsverket
i huvudsak övergång har skett från tjänstebilsystem till ett system med
egna bilar. Domänstyrelsen har anfört, att på grund av reglerna för bilersättning
samt eventuella regler för motorcykelersättning fasta anslag fortsättningsvis
kan bestämmas endast för ett mindre antal tjänstemän. Med
hänsyn härtill har styrelsen inte velat motsätta sig anslagens slopande, ehuru
systemet enligt styrelsens mening vid domänverkets arbetsförhållanden
medför så väsentliga fördelar, att någon avveckling av detsamma inte hade
bort komma i fråga. Statskontoret har ansett skäl i vissa fall föreligga att
alltjämt i någon form bibehålla fasta resanslag. För prästerskapets vidkommande
torde det enligt ämbetsverket sakligt sett vara mindre lämpligt
och ur administrativ synpunkt tyngande att låta resereglementets bestämmelser
gälla för samtliga resor i tjänsten. Kammarrätten har funnit det
kunna ifrågasättas, om inte kommittén beträffande resanslagssystemet har
drivit sina strävanden att skapa enhetlighet väl långt, samt uttalat, att kammarrätten
veterligt några större olägenheter av detta system inte har för -

Kungl. Mnj. ts proposition nr 197.

sports. Ett övergivande av systemet kommer enligt kammarrätten sannolikt
att medföra onödigt merarbete.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att traktamente i vissa fall
kan anses i viss mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda
arbetet, medan i andra fall arvode utgår till förrättningsman utan att
denne samtidigt erhåller rätt till traktamente. Länsstyrelsen finner det angeläget
att en översyn av dylika bestämmelser äger rum.

2. Enhetligt traktamentsbegrepp.

Reseersättningskom mittén.

De tjänstgöringstraktamenten för natt resp. dag som för tjänstemän i
olika lönegrader anges i tilläggsbestämmelserna till Saar överensstämmer i
princip till beloppen med traktamentsersättningarna enligt allmänna resereglementet
för de traktamentsklasser, i vilka lönegraderna ingår. Vissa
delar av bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente har också avfattats
med stadganden i resereglementet som förebild. I andra delar är emellertid
de båda slagen av traktamente reglerade på olika sätt. Enligt de för kommitténs
arbete meddelade direktiven borde närmare övervägas, huruvida
inte bestämmelserna om ersättning vid resa, förrättning eller tjänstgöring
utom stationeringsorten skulle kunna förenklas, om därför avsåges endast
en traktamentsform.

Enligt resereglementet utgår traktamentsersättning vid resa inom riket
för förrättning i statens ärenden. Tjänstgöringstraktamente utgår under
tjänstgöring på annan ort inom riket än stationeringsorten. Då det gäller
att avgöra, huruvida i ett visst fall bestämmelserna om traktamentsersättning
eller bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente skall tillämpas,
uppställer sig alltså frågan, om vederbörande har utfört förrättning eller
tjänstgöring. De knapphändiga upplysningar om innebörden av »förrättning»
och »tjänstgöring», som står att erhålla ur äldre bestämmelser och
förarbetena till dem, ger emellertid inte tillräcklig vägledning för att man
säkert skall kunna avgöra, vad som är förrättning och vad som är tjänstgöring.
Man är därför i huvudsak hänvisad till att söka ledning av utslag
i besvärs- och anmärkningsmål, vilket kommittén anser inte vara tillfredsställande.
Kommittén konstaterar också, att svårigheterna att skilja mellan
förrättning och tjänstgöring har vållat mycken irritation bland den av frågan
berörda personalen.

I betänkandet lämnas en översikt av skiljaktigheterna mellan bestämmelserna
om tjänstgöringstraktamente och allmänna resereglementets traktamentsbestämmelser.
I sammandrag innehåller denna översikt följande.

Såväl i resereglementet som i bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente
stadgas för rätten till traktamente vissa villkor med avseende å
den plats, där förrättningen eller tjänstgöringen äger rum. Dessa bestämmelser
stämmer inte helt överens. Enligt resereglementet fordras, att förrättningen
utföres på mer än tre kilometers avstånd från förrättningsmannens
bostads- och tjänstgöringsorter eller, beträffande stad, köping eller där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107.

med jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket
förrättningsmannen har sin hostad eller tjänstgöring. Motsvarande villkor
beträffande tjänstgöringstraktamente innebär, att tjänstgöringen skall
äga rum på annan ort inom riket än stationeringsorten.

Reseregleinentet kräver vidare, att förrättning och resa skall taga mer än
en timme av natten i anspråk, för att nattraktamente skall utgå, och mer
än tre timmar av dagen, för att dagtraktamente skall utgå; för tid omfattande
mer än tre men högst åtta dagtimmar utgår halvt dagtraktamente,
och först om mer än åtta timmar av dagen har tagits i anspråk, äger förrättningsmannen
uppbära dagtraktamentets fulla belopp. Någon direkt motsvarighet
till denna tidsgradering finnes inte i bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente.

På sina håll anses de nu nämnda bestämmelserna om traktamentsersättning
vara analogt tillämpliga beträffande tjänstgöringstraktamente med
hänsyn till föreskriften i Saar, att tjänsteman icke i något fall äger åtnjuta
tjänstgöringstraktamente till högre belopp än den för honom enligt allmänna
reseregleinentet bestämda traktamentsersättningen. Det är emellertid
inte klart, i vilken utsträckning en sådan analogitillämpning har varit
avsedd.

Enligt tilläggsbestämmelserna till Saar skall tjänstgöringstraktamentet
för tid fr. o. m. 16:e dygnet av tjänstgöring i sammanhängande tidsföljd
på en och samma ort reduceras till vissa fastställda belopp, vilka är högre
för tjänstemän med eget hushåll än för andra tjänstemän. Sådana regler
finnes inte intagna i reseregleinentet, men med stöd av 17 § 4 mom. reglementet
har i tilläggsbestämmelserna till detta föreskrivits, att där förrättning
föranleder vistelse på en och samma ort utöver femton dygn, traktamentsersättningen
skall för den överskjutande tiden minskas efter samma
grunder, som för motsvarande fall gäller beträffande tjänstgöringstraktamente
av samma storlek som traktamentsersättningen.

Av det anförda framgår, att det inte bara är i vissa delar oklart, hur bestämmelserna
i allmänna resereglementet och föreskrifterna om tjänstgöringstraktamente
innehållsmässigt förhåller sig till varandra, utan att de
båda grupperna av bestämmelser också i vissa hänseenden, där innehållsmässig
överensstämmelse kan antagas vara avsedd, uppvisar formella olikheter.

Ett avsnitt av bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, som helt
saknar motsvarighet i resereglementet, är det, vari stadgas rätt eller i vissa
fall skyldighet för vederbörande myndighet att pröva, huruvida inte tjänstgöringstraktamentet
bör nedsättas under de i tabellen angivna beloppen.

Föreskrifter om hur det skall förfaras vid konkurrens mellan tjänstgöringstraktamente
och traktamentsersättning finnes i bestämmelserna om
tjänstgöringstraktamente. Rörande tolkningen av vissa delar av dessa föreskrifter
har olika uppfattningar kommit till synes.

Då kommittén har haft att taga ställning till frågan, om traktamentsersättningen
och tjänstgöringstraktamentet lämpligen bör ersättas med eu
enhetlig traktamentsform, har kommittén ansett sig kunna utgå från följande
fakta: 1) traktamentsersättningen och tjänstgöringstraktamentet tjänar
ett och samma syfte; 2) gällande bestämmelser om de båda slagen av
förmåner skiljer sig i vissa delar men inte på några avgörande punkter; 3)
de likväl befintliga olikheterna har förorsakat, att såväl av myndigheter och
redogörare som av personalen och dess organisationer har kommit att ned -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

läggas ett avsevärt arbete på tolkning av bestämmelser och prejudikat, men
trots detta har full klarhet rörande de omstridda spörsmålen inte stått
att vinna.

Det sagda leder enligt kommitténs mening till slutsatserna, att det bör
vara möjligt att sammanföra de båda traktamentsformerna till en samt att
det från både rationaliserings- och rättssäkerhetssynpunkter är i hög grad
grad önskvärt, att ett sådant sammanförande kommer till stånd. Vid de
närmare undersökningar kommittén företagit har framgått, att komplikationer
visserligen uppkommer vid konstruktionen av bestämmelser, vilka
skall vara avpassade efter alla de olika fall, som kan inrymmas inom de
nuvarande båda grupperna av bestämmelser tillsammantagna. Kommittén
har emellertid funnit dessa komplikationer inte vara svårare än att de kan
övervinnas. Kommittén förordar således, att enhetliga regler skall gälla om
traktamente vid — enligt nuvarande terminologi — tjänsteresa, förrättning
och tjänstgöring. Dessa regler bör enligt kommitténs mening intagas i det
allmänna resereglementet.

Ytttrandena.

Sammanförandet till en enhetlig traktamentsform av traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet och tjänstgöringstraktamente har av
alla remissmyndigheter, som har yttrat sig i frågan, tillstyrkts och betecknats
som en önskvärd rationaliseringsåtgärd. Så t. ex. har försvarets civilförvaltning
anfört, att kommittén på ett övertygande sätt har påvisat, att
det är möjligt att sammanföra de båda traktamentsformerna till en och att
detta kan ske utan större komplikationer. Härigenom har enligt ämbetsverket
vunnits en betydande koncentration och förenkling av bestämmelserna.

3. Begreppen förrättning, tjänsteresa, tjänstgöringszon
och förrättningszon.

Reseersättningskommittén.

Såsom framgår av det föregående, skall enligt kommittén det nya resereglementet
behandla förmånerna både vid sådan verksamhet, som motsvarar
förrättning enligt nuvarande resereglemente, och vid sådan, som motsvarar
tjänstgöring enligt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente. Kommittén
föreslår, att det nya sammanfattande begreppet benämnes förrättning
och definieras på följande sätt (1 § reglementsförslaget):

Med förrättning avses fullgörande på grund av Kungl. Maj :ts eller annan
statlig myndighets föreskrifter eller beslut av sådan tjänstgöring eller sådant
uppdrag för statens räkning, som föranleder resa. Dylik resa benämnes
i reglementet tjänsteresa. Den som företager förrättning och tjänsteresa benämnes
förrättningsman.

Såsom tjänstgöring bör härvid anses varje utövning av en tjänst eller
befattning, vare sig utövaren innehar densamma eller är vikarie, medan
termen uppdrag bör reserveras för sådan verksamhet, som utföres av någon

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

i annan egenskap än såsom anställd — exempelvis såsom censor vid studentexamen
eller ledamot i länsarbetsnämnd. Med Kungl. Maj :ts föreskrifter
avses instruktioner o. d., varigenom arbetsuppgifterna för en myndighet
och i viss utsträckning även för dithörande tjänstemän bestämmes. Ehuru
i allmänna resereglementet principiellt avhandlas förrättningar, som äger
rum för statens räkning, har kommittén funnit lämpligt föreslå, att även
förrättningar, som företages av personal inom vissa den statliga förvaltningen
närstående, statsunderstödda förvaltningsområden och vid vilka
resereglementets ersättningsbestämmelser anses böra gälla, skall genom en
i reglementsförslaget intagen särskild bestämmelse hänföras under reglementet
och därvid anses såsom utförda för statens räkning.

Enligt förslaget skall det icke krävas, att resa skall ha viss längd eller
varaktighet eller ske på visst sätt, för att den skall betraktas som tjänsteresa.
Även en kort förflyttning till fots kan följaktligen anses som tjänsteresa.
En annan sak är, att icke varje tjänsteresa avses skola medföra rätt
till ersättning enligt resereglementet.

Särskilda slag av resor, som kan förekomma i samband med förrättningar,
är de, som företages speciellt för erhållande av nattkvarter eller för intagande
av måltid. I 10 § nuvarande resereglemente stadgas, att om förrättningsman
vid förrättning nödgas företaga särskild resa för erhållande av
nattkvarter, han äger åtnjuta ersättning därför enligt bestämmelserna i
reglementet, dock ej med högre belopp än 15 kronor. För måltidsresor kan
förrättningsman f. n. inte komma i åtnjutande av ersättning. Då varken
natt- eller dagtraktamentet är eller kan vara avpassat med hänsyn till uppkommande
kostnader för nattkvarters- och måltidsresor men dylika kostnader
är direkt förorsakade av förrättningar, bör de enligt kommittén inte
skäligen åvila förrättningsmannen själv. Kommittén föreslår, att resorna i
fråga hänföres till kategorien tjänsteresor. Liksom beträffande andra slags
tjänsteresor kommer därvid att gälla, att rätt till ersättning föreligger endast
i den mån vederbörande myndighet finner sig kunna godkänna förrättningsmannens
val av väg och färdsätt m. in.

Kommittén anser det inte behöva särskilt motiveras, att för rätten att
åtnjuta traktamente alltjämt bör gälla vissa villkor, innebärande att förrättning
skall äga rum på visst avstånd från en angiven plats och, jämte erforderliga
resor, taga viss minimitid i anspråk. Vid behandlingen av frågan
om innehållet i det nya resereglementets avståndsregler utgår kommittén
från motsvarande regler i 17 § 1 mom. av det nuvarande resereglementet.

På de blivande bestämmelserna i ämnet bör enligt kommittén följande krav
kunna ställas. De skall vara så utformade, att tvekan om deras avsedda
innebörd inte behöver uppkomma. Deras innehåll skall vara sådant, att de
kan tillämpas under olika förhållanden utan att medföra orättvisor. De skall
slutligen vara enkla, så att den praktiska tillämpningen och revisionens
granskning blir så litet tidsödande som möjligt. Det är allmänt omvittnat,
säger kommittén, att bestämmelserna i 17 § 1 inom. allmänna rcsercglementet
inte motsvarar dessa fordringar. Vad som skall förstås med »bostads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

ort» och »tjänstgöringsort» är inte klart. Inte heller torde det råda full
klarhet om vad som avses med planlagt område, även om skäl synes tala
för att begränsa betydelsen därav till »stadsplanelagt». Mot de nuvarande
bestämmelserna har vidare — och framför allt — riktats den anmärkningen,
att de i tillämpningen leder till ojämna resultat. Det är bestämmelserna
angående planlagt område, som härvid har givit anledning till
kritik, och kommittén har funnit det vara en utbredd åsikt, att dessa bestämmelser
missgynnar förrättningsmännen i städer med vidsträckta planlagda
områden i förhållande till förrättningsmän på mindre orter och på
landsbygden. Vad slutligen beträffar kravet på enkelhet i tillämpningen
framhåller kommittén, att det måste medföra åtskilligt besvär att hålla
reda på vilka områden inom ett samhälle som är planlagda och vilka som
inte är det, helst som förhållandena härvidlag ändras i ganska snabb takt
genom städernas och de stadsliknande samhällenas expansion. Härigenom
uppkommer olägenheter både för förrättningsmännen, då reseräkningen
skall skrivas, för den myndighet, som skall bestämma om traktamente, och
för revisionen, som skall granska utbetalningens riktighet.

Med skrivelse den 18 december 1946 redovisade riksräkenskapsverket resultaten
av en ingående undersökning rörande tillämpningen av 17 § 1 mom.
resereglementet och framlade vissa förslag i ämnet. Undersökningen avsåg
möjligheterna att — eventuellt genom särskilda föreskrifter vid sidan av
resereglementet — bereda i Stockholm stationerad befattningshavare viss
gottgörelse för sådana förrättningar, som utfördes på större avstånd från
vederbörandes vanliga tjänsteställe eller bostad. Reseersättningskommittén
har enligt sina direktiv haft att beakta vad riksräkenskapsverket i nämnda
skrivelse har anfört och föreslagit ävensom vad de över skrivelsen hörda
myndigheterna och personalorganisationerna har yttrat. Beträffande den redogörelse,
som kommittén med anledning härav har lämnat, torde få hänvisas
till betänkandet. Med undersökningen och yttrandena som utgångspunkt
har kommittén för egen del gjort uttalanden av i huvudsak följande
innebörd.

Det är framför allt två omständigheter, som påkallar en omläggning av
ifrågavarande regler, nämligen ortsbegreppets oklarhet — som är av betydelse
närmast beträffande förrättningsmän i landskommuner — och verkningarna
av de särskilda bestämmelserna för städer och stadsliknande samhällen,
vilka kan sägas utgöra ett storstadsproblem. I valet mellan en kombination
av allmänna bestämmelser och särbestämmelser för vissa orter, å
ena sidan, och generella bestämmelser avsedda att tillämpas inom hela riket,
å den andra, har kommittén funnit den senare lösningen vara att föredraga
såväl med hänsyn till kravet på enkla bestämmelser som av psykologiska
skäl. Erfarenheten får anses ha visat, att det avstånd, som skall utgöra en
av förutsättningarna för rätt till traktamente, inte lämpligen bör räknas
från ett område (»ort» el. dyl.) utan från en punkt. Riksräkenskapsverkets
utredning och utlåtandena däröver ger belägg för att både myndigheter
och personalorganisationer allmänt hyser denna uppfattning. De huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

alternativ beträffande valet av utgångspunkt för avståndsberäkningen, som
i nämnda sammanhang diskuterades, var dels tjänstestället enbart, dels
tjänstestället jämte bostaden. Även kommittén anser, att valet bör stå mellan
dessa båda alternativ. Med beaktande av synpunkter, som har framförts
från isåväl verks- som personalhåll, och då kommittén anser det vara av
största vikt, att det nya resereglementet blir så enkelt att tillämpa som möjligt,
har kommittén funnit lämpligast att stanna för att avseende i princip
skall fästas endast vid belägenheten av tjänstestället på stationeringsorten.
I fråga om förrättningsmän, som inte är statstjänstemän, torde det dock
understundom bli nödvändigt att begagna vederbörandes bostad som utgångspunkt.
Om uppdragstagare, som är ledamot av riksdagen, uttalar kommittén,
att riksdagshuset bör väljas till medelpunkt i hans tjänstgöringszon
för de delar av året, under vilka riksdagen håller session.

I fråga om det traktamentsfria områdets utsträckning framgick ur diskussionerna
kring riksräkenskapsverkets utredning följande huvudalternativ:
fem kilometer efter den allmänt brukade färdvägen, fyra kilometer fågelvägen
och tre kilometer efter den allmänt brukade färdvägen (personalorganisationerna).
Vad beträffar sättet för avståndsberäkningen, förordar
kommittén av praktiska skäl, att avståndet efter fågelvägen skall vara utslagsgivande.
Den traktamentsfria zonen kommer alltså att få formen av
en cirkel. Kommittén har dock ansett sig inte kunna underlåta att föreslå
en undantagsbestämmelse av den innebörden, att traktamente må utgå vid
förrättning inom zonen, om de geografiska förhållandena är sådana, att den
kortaste färdväg mellan tjänstestället och förrättningsstället, som kan komma
i fråga, blir avsevärt längre än fågelvägsavståndet.

I enlighet med uppfattningen att de nya avståndsreglerna skall erhålla
generell giltighet inom hela riket, bör för zonradien bestämmas en enhetlig
längd. Enligt kommitténs mening bör zonradien — såsom också riksräkenskapsverket
förutsatte -— vara längre än det i allmänna resereglementet nu
föreskrivna minimiavståndet tre kilometer. Detta bör följa redan av att avståndet
enligt kommitténs förslag skall räknas inte såsom nu från en ortsgräns
utan från en punkt. Men kommittén pekar också på en omständighet,
som inte berördes i riksräkenskapsverkets utredning, nämligen att särskilda
besparingsföreskrifter för stora grupper av förrättningsmän, särskilt i landsorten,
har trätt i stället för bestämmelserna i 17 § 1 mom. allmänna resereglementet.
Såsom i det följande närmare utvecklas, anser kommittén, att det
nu vitt förgrenade systemet med besparingsreglementen bör avvecklas i
samband med ett nytt allmänt resereglementes ikraftträdande. En förutsättning
härför är emellertid enligt kommitténs mening, att vid utformningen
av de nya allmänna bestämmelserna hänsyn tages till vad som enligt besparingsreglementena
faktiskt gäller i fråga om bl. a. det nu aktuella spörsmålet,
i den mån inte sakliga skäl talar däremot. Av de speciella avståndsbestämmelserna
i besparingsföreskrifterna drager kommittén slutsatsen, att
zonradien bör bestämmas inom ramen 4—8 kilometer. Kommittén föreslår,
U liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Xr 197.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

att radien skall utgöra fem kilometer. Den traktamentsfria zonen benämner
kommittén tjänstgöringszonen.

I den förut berörda undantagsregeln skall enligt kommitténs förslag kortaste
färdvägen sättas till åtta kilometer.

Bl. a. för reglering av traktamentsförhållandena, då en förrättning på viss
plats avbrytes av förrättning på annat håll, har kommittén ansett erforderligt
att införa ett med tjänstgöringszonen analogt begrepp förrättningszonen.
Denna zon definierar kommittén som ett område, begränsat av en cirkel med
5 kilometers radie och med förrättningsstället såsom medelpunkt. Förrättningszonens
funktioner beröres närmare i det följande.

Yttrandena.

Mot den föreslagna definitionen av »förrättning» har erinringar riktats
av några myndigheter. Sålunda har skogsstyrelsen uttalat, att det inte är
det viktigaste ledet i förrättningen, huruvida den föranleder resa. Statens
lönenåmnd, försvarets civilförvaltning och järnvägsstyrelsen har framhållit,
att avfattningen inte möjliggör utbetalning av traktamente till tjänsteman,
som har förflyttats till tjänst på annan ort men förordnats att under
viss tid alltjämt tjänstgöra i sin förut innehavda tjänst. Civilförvaltningen
har vidare anfört, att definitionen inte utesluter den tolkningen, att en
tjänstemans dagliga resor för inställelse till den vanliga tjänstgöringen
skulle vara att betrakta som tjänsteresor.

Kommitténs uppfattning, att resor för intagande av måltid eller erhållande
av nattkvarter bör räknas som tjänsteresor, delas av civilförvaltningen.
Andra myndigheter har däremot riktat kritik mot förslaget i denna del, särskilt
beträffande måltidsresorna. Statskontoret och domänstyrelsen har bestämt
motsatt sig en generell rätt till ersättning för sådana resor. Även
generaltullstyrelsen, statens sakrevision och generalpoststyrelsen har givit
uttryck åt tvekan härvidlag, och civilförsvarsstyrelsen har ansett ersättning
för måltidsresa böra begränsas till undantagsfall, då vederbörande myndighet
på särskilda skäl prövar sådan erättning böra utgå. I fråga om
nattkvartersresorna har styrelsen föreslagit, att ersättning liksom nu skall
få åtnjutas men maximeras till visst belopp, lämpligen 25 kronor. Statskontoret
har funnit det i och för sig förefalla skäligt, att ersättning tillerkännes
förrättningsman för utgifter vid nattkvartersresa men uttalat, att
borttagandet av den nuvarande maximeringen är ägnat att väcka betänkligheter.

Systemet med tjänstgörings- och förrättningszoner har av de hörda myndigheterna
och personalorganisationerna i stort sett ansetts ändamålsenligt
och avgjort överlägset den nuvarande regleringen av motsvarande förhållanden.
Principiella invändningar mot konstruktionen med en tjänstgöringszon
har gjorts endast av luf tf artsstyrelsen, som visserligen har ansett
densamma vara en lämplig lösning för flertalet fall men funnit den
medföra vissa ej önskvärda konsekvenser i större tätorter, särskilt Stock -

Kungl. Muj:ts proposition nr 197.

holin och Göteborg, där goda lokala kommunikationer finnes mellan centrum
och ytterområdena. Enligt förslaget kommer exempelvis vid förrättning
på Bromma flygplats traktamente att utgå till tjänstemän med tjänsteställe
i telegrafstyrelsens ämbetsbyggnad vid Brunkebergstorg men inte till luftfartsstyrelsens
tjänstemän, vilkas tjänsteställe är beläget i ämbetshuset vid
Västerbroplan. Styrelsen föreslår, att frågan beträffande Stockholm, Göteborg
och eventuellt Malmö löses så, att en gemensam tjänstgöringszon tillskapas
för samtliga myndigheter inom respektive städer samt att denna
gives en praktisk avgränsning, som ansluter sig till de särskilda förhållandena
på orten. Lotsstyrelsen har framhållit, att fyrskeppen regelmässigt är
förlagda utanför stationeringsorten för den på dessa fartyg tjänstgörande
personalen. Enligt styrelsen bör sådan ändring vidtagas, att fyrskepp utan
hinder av berörda förhållande blir att anse som personalens tjänsteställe
vid bestämmande av tjänstgöringszon. Telegrafstyrelsen har funnit det vara
olämpligt att använda begreppet stationeringsort vid den geografiska avgränsningen
av de fall, då traktamente må åtnjutas. Med hänsyftning på
vissa av kommittén föreslagna tilläggsbestämmelser om begränsning av rätten
till traktamente har styrelsen hävdat, att begreppet stationeringsort
kan förorsaka lika iögonenfallande ojämnheter som de nuvarande bestämmelserna
om planlagt område. Länsstyrelsen i Kronobergs län och Statstjänarkartellen
har givit uttryck åt uppfattningen, att tjänstgöringszonens
radie borde vara endast 3 kilometer.

Rikets allmänna kartverk har som sin mening uttalat, att begreppet förrättningszon
kommer att bli svårt, för att inte säga nästan omöjligt att
tillämpa i de fall, då tjänsteresa inte avser viss av myndighet bestämd plats
för förrättning utan förordnandet blott innebär, att förrättningsmannen
skall utföra ett arbete inom ett visst område av landet.

Den föreslagna undantagsregeln, att traktamente må åtnjutas inom tjänstgöringszonen
om kortaste färdvägen är längre än 8 kilometer, bör enligt vissa
myndigheter utgå, enär den kommer att vålla administrativt merarbete. Uttalanden
av denna innebörd har gjorts av statskontoret, telegrafstyrelsen,
domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och luftfartsstyrelsen. Sistnämnda ämbetsverk
har anfört, att vederbörande myndighet bör tilläggas viss rätt att
besluta om de smärre avvikelser i fråga om rätt till traktamente, som kan
befinnas påkallade för att undvika irrationella gränsfall, samt att den ifrågavarande
undantagsbestämmelsen därvid skulle bli obehövlig.

■4. Traktamentets beroende av förriittningens varaktighet.
Keseerskttningskommittén.

Enligt 17 § 2 mom. allmänna resereglementet gäller, att traktamente utgår
endast om förrättning och resa tager i anspråk mer än en timme av
natten, respektive mer än tre timmar av dagen, samt att dagtraktamentet,
frånsett den år 1951 beslutade förhöjningen, där\id utgår med halva beloppet,
om mer än tre men högst åtta timmar bar tagits i anspråk. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

bestämmelser ersättes emellertid i stor utsträckning av speciella regler i de
besparingsreglementen, som inom åtskilliga förvaltningsområden gäller beträffande
tjänsteresor och förrättningar inom eget tjänstgöringsområde eller
distrikt. Enligt den ojämförligt vanligaste typen av sådana regler utgår
traktamentsersättning inte i fall, då högst sex timmar har tagits i anspråk
för tjänsteresa eller förrättning. Besparingsbestämmelser av detta innehåll
gäller vid länsarbetsnämnderna och den offentliga arbetsförmedlingen, länsbostadsnämnderna,
vägförvaltningarna, statens bilinspektion, lantbruksnämnderna,
hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, häradsskrivarorganisationen
och domänverket. Vid statens järnvägar förekommer, då fråga
är om linjetjänstemans tjänsteresa inom eget distrikt, en uppdelning på
tre tidsintervall sålunda, att halvt, tre fjärdedels och oavkortat traktamente
beräknas, allt eftersom frånvaron från stationsorten omfattat mer än fyra
men högst åtta, mer än åtta men högst tolv eller mer än tolv timmar. En tredelning
tillämpas även i vissa av försvarets civilförvaltning utfärdade bestämmelser
om tjänstgöringstraktamente, vilka är avsedda för fall, då
tjänstgöringsorten är så belägen, att tjänstemannen regelmässigt kan tillbringa
natten i sitt hem eller i det vanliga kvarteret. Tidsgränserna är där
sex, nio och tolv timmar.

De olika här nämnda besparingsregierna verkar alla därhän, att kortvariga
tjänsteresor och förrättningar (tjänstgöringsuppdrag), vilka kräver
bortovaro endast viss del av dag, i traktamentshänseende behandlas på ett
mindre förmånligt sätt än enligt de allmänna bestämmelserna. I sammanhanget
erinrar kommittén också, att man vid den provisoriska höjning av
traktamentsbeloppen enligt allmänna resereglementet, som ägde rum fr. o.
m. den 1 juni 1951, i avvaktan på kommitténs förslag begränsade höjningen
av dagtraktamentena till att gälla sådana dagar, av vilka mer än åtta timmar
har tagits i anspråk för resa eller förrättning.

Då storleken av de merkostnader, som dagtraktamentet avses täcka, väsentligen
är beroende av det antal måltider förrättningsmannen måste intaga
annorstädes än i hemmet eller på det matställe han normalt brukar
anlita, bör man enligt kommitténs mening utan vidare kunna utgå från att
traktamentets storlek även i fortsättningen skall på något sätt graderas i
förhållande till den del av dagen, som har åtgått för tjänsteresa och förrättning.
Kommittén finner det emellertid vara naturligt, att — i anslutning
till vad som i mycket stor utsträckning redan gäller — tidsreglernas
innehåll differentieras med hänsyn till huruvida fråga är om endagsförrättning
eller om första eller sista dagen av en flerdagarsförrättning. Kommitténs
motiv för att föreslå en dylik differentiering är i princip desamma,
som framgår av följande uttalanden i § 29 av riksdagens år 1932 församlade
revisorers berättelse:

Vad angår resor eller förrättningar, som taga mindre tid än 6 timmar i
anspråk, vill det förefalla att de härmed förenade utgifterna för mat och
logi, om sådana utgifter över huvud taget förekomma, äro så obetydliga,
att särskild traktamentsersättning icke bör ifrågakomma. Som en jämförelse
må erinras om att tjänstemän vid ämbetsverken i Stockholm hava sig

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

ålagda 7 timmars tjänstgöring å tjänsterummet. Om de, som ofta är fallet,
äro bosatta på längre avstånd från arbetsplatsen, hava de därför icke möjlighet
att intaga sin frukostmåltid (lunch) i hemmet utan äro nödsakade
vidkännas särskild kostnad för detta mål utan att ersättning i någon form
härför utgår. Vidare torde böra beaktas alt redan nu stora grupper befattningshavare
icke äro berättigade till traktamentsersättning vid resor eller
förrättningar, som omfatta mindre tid än sex timmar.

Av sålunda angivna skäl anser kommittén det knappast kunna råda någon
tvekan om att allmänna resereglementets nuvarande tidsgränser, tre
och åtta timmar, är alltför låga, då det gäller endagsförrättningar. Annorlunda
förhåller det sig enligt kommitténs mening, då fråga är om första
eller sista dagen av en flerdagarsförrättning. Med tanke på fall, då en
tjänsteresa anträdes under eftermiddagen eller kvällen och förrättningsmannen
inte dessförinnan har hunnit intaga middag eller då en tjänsteresa
avslutas under förmiddagen, bör enligt kommittén minimitiden för erhållande
av dagtraktamente under sådana dagar skäligen sättas till ett ganska
lågt timantal. Motsvarande gäller om den tid, som då skall fordras för erhållande
av fullt dagtraktamente. Kommittén uttalar, att tre—åttatimmarsregeln
synes vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt anpassa traktamentets
storlek efter det behov av måltider, som kan anses föreligga i dylika fall,
och föreslår, att regeln bibehålies med avseende på första och sista dagen av
flerdagarsförrättning. I fråga om endagsförrättningarna föreslår kommittén,
att särskilda, mera restriktiva bestämmelser skall gälla för fall, då tjänsteresa
eller förrättning såväl påbörjats som avslutats mellan kl. 6 och kl. 19;
minimitiderna för erhållande av halvt resp. helt traktamente bör då ökas.
I övriga fall avses tre—åttatimmarsregeln skola tillämpas. Vid denna differentiering
har kommittén ansett det böra vara avgörande, huruvida förrättningsmannen
skäligen kan antagas genom förrättningen ha blivit hindrad
att intaga huvudmålet, middagen, i hemmet eller eljest på det vanliga
matstället. Sådant hinder anses alltså ha förelegat endast om återresan från
förrättningen har avslutats senare än kl. 19.

Beträffande de särskilda tidsgränserna för endagsförrättning uttalar kommittén
bl. a., att den av 1932 års statsrevisorer angivna minimitiden sex
timmar får anses vara ganska lång, men att å andra sidan stort avseende
bör fästas vid en sådan jämförelse med tids- och kostnadsförhållandena vid
ordinarie tjänstgöring i ämbetsverken i Stockholm, som gjordes av revisorerna.
Den undre tidsgränsen för erhållande av traktamente kan därför inte
sättas mycket lägre än vid sex timmar; kommittén föreslår fem timmar.
Även vid fastställandet av den kortaste tid, som skall berättiga till erhållande
av fullt dagtraktamente vid endagsförrättning, anser kommittén de
av statsrevisorerna berörda förhållandena erbjuda en naturlig utgångspunkt.

I fråga om tjänstemän med daglig tjänstgöringstid exempelvis mellan kl. 9
och kl. 17 torde det vara rimligt att räkna med att den sammanhängande
frånvaron från hemmet uppgår till nio å tio timmar. Den tidsgräns, varom
nu är fråga, finner kommittén därför inte böra sättas lägre än vid tio timmar.
Det skulle enligt kommitténs mening inte kunna anses orimligt att gå
ännu något längre.

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

I den nuvarande regeln, att traktamente inte utgår för natt, varav högst
en timme har tagits i anspråk för tjänsteresa eller förrättning, föreslår kommittén
ingen ändring.

Yttrandena.

Om de föreslagna tidsreglerna för s. k. endagsförrättningar har mycket
skiftande meningar kommit till uttryck i remissyttrandena. Vissa myndigheter
m. fl. har helt avstyrkt dessa regler och ansett tre—åttatimmarsregeln
böra gälla generellt, andra har uttalat sig för olika jämkningar i mildrande
eller skärpande riktning. Till den förstnämnda gruppen hör Svea hovrätt,
fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län, luftfartsstyrelsen
samt SACO. Svea hovrätt har bestämt motsatt sig, att »endagsreglerna»
göres tillämpliga på domstolsväsendets befattningshavare; i andra
hand har hovrätten föreslagit, att bestämmelserna begränsas till att gälla i
fråga om halvt dagtraktamente eller att förrättningen skall ha påbörjats tidigast
kl. 8 i stället för kl. 6. Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig räkna
med att endagsreglerna skulle avsevärt försvåra tillämpningen av det nya
reglementet. Överbefälhavaren och socialstyrelsen har gjort uttalanden av
bl. a. den innebörden, att kommittén vid beräknandet av tiden för en tjänstemans
frånvaro från hemmet vid tjänstgöring på det vanliga tjänstestället
har fäst alltför stort avseende vid förhållandena i Storstockholm och att beräkningarna
därför är betydligt överdrivna beträffande flertalet tjänstemän.
Arbetarskyddsstyrelsen har erinrat, att enligt 1938 års arbetarskyddskommittés
betänkande med förslag till arbetarskyddslag arbete ej borde pågå
utan rast under längre tid än 4 1/2 timmar. Styrelsen har vidare ansett det
vara regel, att två mål mat intages under en tidrymd av 10 timmar. De tre
förenämnda länsstyrelserna har ifrågasatt, att den nedre gränsen för erhållande
av dagtraktamente bestämmes till 4 timmar; länsstyrelsen i Västerbottens
län har dessutom berört möjligheten att utsträcka gränsen för fullt
traktamente till 9 timmar. Luftfartsstyrelsen har funnit de föreslagna reglerna
onödigt komplicerade och inte helt lyckliga till verkningarna i vissa
praktiska fall. Om en generell besparingsföreskrift anses erforderlig, bör
den enligt styrelsens mening kunna givas den förenklade formen, att tjänsteman,
som företager förrättning av minst 3 timmars varaktighet under tid,
som med högst en timme överstiger den ordinarie arbetstiden, allenast skall
äga åtnjuta halvt dagtraktamente.

Olika uppmjukningar i förhållande till kommitténs förslag har förordats
av länsstyrelsen i Kopparbergs län, försvarets fabriksstyrelse, Statstjänarkartellen
och TCO. Länsstyrelsen har ifrågasatt, om inte kommittén i väl
hög grad har grundat sitt ställningstagande på förhållandena i Stockholm,
där tjänstemännen i stor utsträckning nödgas intaga lunch utom hemmet.
Enligt länsstyrelsens förmenande bör tiden för halvt traktamente bestämmas
till 4 timmar; mot tiotimmarsregeln beträffande helt traktamente har
länsstyrelsen inte haft något att erinra. Då det framför allt på de mindre

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

orterna torde vara vanligt, att de billiga matställen, där flertalet ogifta
tjänstemän plägar intaga sina måltider, stänges tidigt på aftonen, har länsstyrelsen
ifrågasatt, om inte endagsreglerna bör avse förrättningar mellan
kl. 6 och kl. 18.

Statskontoret, statens sakrevision, skogsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
Hushållningssällskapens förbund har gjort uttalanden, som innebär skärpningar
av endagsreglerna. Sålunda har statskontoret anfört, att de inskränkande
bestämmelserna torde vara i lika hög grad motiverade, om resan eller
förrättningen pågår till kl. 20. Sakrevisionen har framhållit, att kvalifikationstiden
för dagtraktamente enligt flertalet nu gällande besparingsreglementen
utgör 6 timmar. Då en minskning av denna tid kan medföra en inte
oväsentlig ökning av statsverkets utgifter och sakliga skäl knappast talar för
en sådan minskning, bör enligt sakrevisionens mening kvalifikationstiden
vid endagsförrättningar förlängas till 6 timmar, därest besparingsreglementena
indrages. Skogsstyrelsen har inte heller ansett tillräckliga skäl vara
för handen att sänka den i flertalet besparingsreglementen förekommande
tidsspärren från 6 till 5 timmar. Under beaktande av att jämväl tid för resor
skall ingå, torde enligt styrelsen en bortovaro böra kräva minst 6 timmar av
den normala tjänstetiden på dagen för att en måltid skall behöva intagas
under nämnda tid. I vattenfallsstyrelsens yttrande har framhållits, att endagsreglerna
skulle gynna tjänstemän, som vid skiftgång tjänstgör på cftermiddagsskift.
Då bestämmelserna kanske skulle locka till förrättningens
förläggande utanför klockslagen 6 och 19, har styrelsen föreslagit, att dessa
skall bortfalla och att bestämmelsen alltså får gälla utan inskränkning vid
dagsresor. Även Hushållningssällskapens förbund har, med hänvisning till
uppkommande ojämnheter, föreslagit att all dagtid skall jämställas i förevarande
hänseende.

Lantmäteristyrelsen och generalpoststyrelsen har funnit endagsreglerna
lämpligt avvägda men ansett dem komma att medföra en del merarbete.
Lantmäteristyrelsen har med anledning härav ifrågasatt, om inte tre—åttaoch
lem—tiotimmarsreglerna kunde arbetas ihop till en, som gåve ett genomsnittligt
rättvist resultat. Försvarets civilförvaltning har också betecknat
de föreslagna tidsreglerna som i princip väl avpassade men ansett det
inte otvetydigt framgå, i vilka fall endagsreglerna blir aktuella. Ämbetsverket
har ansett ordalydelsen närmast ge vid handen, att en »endagsförrättning»
inte skulle kunna pågå flera dagar i följd, då den ju i sådant fall
är avslutad först den sista förrättningsdagen.

5. Frågan om besparingsreglementen.
Reseersättnlngskommittén.

Den formella grunden för utfärdandet av s. k. besparingsreglementen är
följande bestämmelse i 1 § allmänna resereglementet: Erfordras särskilda
föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller finnes resekostnadsoch
traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare vid resor

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta reglemente sägs, äger
Kungl. Maj :t därom förordna.

I samband med sitt godkännande av förslaget om införande av förenämnda
bestämmelse uttalade 1929 års riksdag (skr. 136, s. 10) i huvudsak följande.
Riksdagen hade till behandling upptagit det i motion väckta förslaget,
att riksdagen måtte göra det uttalandet, »att de s. k. besparingsreglementen,
som gälla för vissa statsverk, utformas så, att de giva befattningshavarna
lägre ersättning vid resor än vad som i allmänna resereglementet
stadgas endast i undantagsfall, då verkligt starka skäl för undantagsbestämmelsers
införande kunna anföras». Riksdagen, som utgick från att Kungl.
Maj :t skulle begagna den rätt, som enligt 1 § andra stycket resereglementet
skulle tillkomma Kungl. Maj :t, med försiktighet och med iakttagande
av såväl statsverkets som vederbörande befattningshavares berättigade intressen,
kunde icke finna det vara påkallat, att några direktiv därutinnan
lämnades av riksdagen.

Besparingsreglementena plägar i stort sett innehålla dels regler, enligt
vilka resekostnadsersättning vid vissa färdsätt (fotvandring, cykling, skidåkning
eller färd med motorcykel) utgår med lägre belopp för kilometer än
enligt allmänna resereglementet eller inte alls utgår, dels regler, genom vilka
de i sistnämnda reglemente angivna traktamentsbeloppen för natt och
dag ersättes av lägre belopp, såvitt angår besparingsreglementets tillämpningsområde,
dels ock avstånds- och tidsregler (t. ex. åttakilometers- och
sextimmarsreglerna), vilka skärper de villkor för erhållande av traktamente,
som finnes uttryckta i 17 § 1 och 2 mom. allmänna resereglementet. En
del besparingsreglementen innehåller dock inte inskränkningar av alla dessa
slag utan bara vissa av dem. Tidigare fanns i åtskilliga besparingsreglementen
särskilda bestämmelser om resekostnadsersättning även vid resa med
egen bil — sådana bestämmelser var f. ö. ofta meddelade för förvaltningsområden,
beträffande vilka inte några andra slags besparingsregler gällde -—
men numera har generella bestämmelser i ämnet meddelats genom kungörelsen
1951:131.

Med stöd av bestämmelsen i 33 § A 3 mom. Saar, att tjänstgöringstraktamente
må åtnjutas enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av
Kungl. Maj :t, har besparingsreglementen, ehuru i mindre utsträckning, utfärdats
också beträffande tjänstgöringstraktamente.

En av kommittén verkställd undersökning visar, att besparingsreglementen
gäller inom ett stort antal förvaltningsområden. Antalet tjänstemän med
lön enligt löneplan inom dessa områden kan med ledning av den i riksräkenskapsverkets
årsbok 1951 publicerade personalstatistiken, avseende förhållandena
den 1 oktober 1950, överslagsvis beräknas till omkring 127 000.
Till jämförelse nämner kommittén, att hela antalet sålunda avlönade statstjänstemän
enligt samma källa utgjorde omkring 185 000.

Avgörande för frågan, huruvida föreskrifter av här avsedd natur bör gälla
inom visst förvaltningsområde, är enligt kommitténs mening, om det kan
visas eller göras sannolikt, att förrättningsmännen vid sådana tjänsteresor

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

och förrättningar, som äger rum mera regelbundet eller ofta och som begränsas
till vissa områden, åsamkas särskilt låga kostnader i förhållande till
dem man har räknat med som normala vid fastställandet av ersättningsbelopp
och ersättningsgrunder i allmänna resereglementet.

Vad först angår resekostnadsersättningen, synes det kommittén knappast
kunna finnas fog för ett påstående, att sådana färdsätt, för vilka ersättningen
brukar särskilt regleras i besparingsreglementena, medför mindre kostnader
vid tjänsteresor inom begränsade distrikt än eljest. Då emellertid de
i besparingsreglementena fastställda grunderna i fråga om resekostnadsersättning
ofta synes närmare ansluta sig till självkostnadsprincipen än allmänna
resereglementets ersättningsnormer, framlägger kommittén förslag
till sådana ändringar i allmänna resereglementet, att resekostnadsersättningen
helt bortfaller vid fotvandring och inte obetydligt reduceras vid begagnande
av färdmedel, som drives av förrättningsmannen personligen. Vid bifall
till dessa förslag kommer enligt kommitténs mening intet utrymme att
finnas för besparingsföreskrifter i fråga om resekostnadsersättning.

I fråga om besparingsföreskrifter rörande traktamente erinrar kommittén
om vissa argument, som har framförts i tidigare utredningar på området.
Sålunda har hävdats, att lägre kostnad för mat och logi skulle kunna utverkas
vid resor inom mindre tjänstgöringsdistrikt, särskilt då samma platser
regelbundet eller ofta besökes. Även vunnen lokal kännedom om näringsställen
och nattkvarter samt förvärvade personliga relationer har ansetts
böra beaktas.

Kommittén förklarar sig starkt ifrågasätta hållbarheten av de argument,
som har brukat anföras till stöd för att distriktstjänstemän eller andra
tjänstemän, som ofta har att företaga resor och förrättningar, skall vara
underkastade mera restriktiva ersättningsbestämmelser än förrättningsmän
i övrigt. Enligt kommitténs mening måste man förutsätta, att avsikten inte
har varit att den, vars tjänst kräver att han tillbringar en stor del av sin
tid på resor, därunder skall vara hänvisad till att i fråga om kost och logi
hålla en lägre standard än den, som allmänna resereglementets traktamentsbestämmelser
är ägnade att möjliggöra. Besparingsföreskrifterna synes då
inte kunna betecknas som sakligt motiverade med mindre det kan påvisas,
att tjänstemän av ifrågavarande kategori har särskilda möjligheter att nedbringa
sina levnadsomkostnader under resor och förrättningar så att de,
trots de skärpta traktamentsbestämmelserna, faktiskt kommer i åtnjutande
av samma standard som om allmänna resereglementet hade tillämpats på
dem utan inskränkning. Även om det måhända i en del fall kan förhålla sig
så, att en förrättningsmän erhåller någon nedsättning av de ordinarie priserna
exempelvis på ett pensionat, som han regelmässigt anlitar vid förrättningar
på en viss plats, är detta enligt kommitténs mening endast en eventualitet,
som man inte kan lägga till grund för att på hela grupper av tjänstemän
tillämpa besparingsföreskrifter i fråga om traktamente. Lokalkännedomen
synes kommittén inte heller äga den betydelse, som man har velat
tillmäta densamma. Härom uttalar kommittén, att eu förrättningsmän, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

för första gången besöker en ort i en för honom helt främmande trakt, säkerligen
inte saknar tillfällen att — om han har intresse därför — göra
sig underrättad om vilka måltids- och inkvarteringsställen som finnes att
välja mellan samt om deras standard och prisnivå, varför det i berörda hänseende
inte lärer föreligga någon skillnad av betydelse mellan distriktstjänstemän
och andra förrättningsmän.

På grundval av det nu anförda säger sig kommittén inte ha kunnat finna
några godtagbara skäl för att distriktstjänstemän alltjämt skall stå i särklass,
då det gäller möjligheterna att komma i åtnjutande av traktamente.
Kommittén tillägger dock, att den anser de i besparingsreglementena förekommande
särskilda tidsreglerna för endagsförrättningar vara uttryck för
principer, vilka i och för sig är väl grundade, och erinrar om sitt förslag till
generellt gällande särregler i nämnda hänseende. Vidare framhåller kommittén,
att de här refererade principuttalandena endast avser besparingsbestämmelser
av den i stort sett enhetliga typ, som är den vanligaste och som tilllämpas
inom den allmänna civilförvaltningen samt vid hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna. Sådana besparingsreglementen bör enligt
kommitténs mening inte vidare förekomma, sedan ett allmänt resereglemente,
grundat på de av kommittén föreslagna principerna, har trätt i kraft.
Inom vissa förvaltningsområden, såsom försvaret, tullverket, postverket och
statens järnvägar, förekommer för en del särpräglade verksamhetsgrenar bestämmelser
om traktamente, vilka är annorlunda konstruerade än besparingsreglementen
i allmänhet och på vilka ifrågavarande uttalanden därför
inte utan vidare torde vara tillämpliga.

Yttrandena.

Hushållningssällskapens förbund har framhållit, att förekomsten av skilda
resereglementen medför betydande olägenheter och att de oenhetliga ersättningsgrunderna
är ägnade att skapa irritation. Kommitténs förslag till allmänt
resereglemente har därför synts förbundet innebära en väsentlig förbättring.
Förbundet har uttalat, att den måhända tidigare förefintliga skillnaden
i kostnader för en förrättningsmans uppehälle vid förrättning inom
det egna tjänstgöringsområdet och utom detsamma numera har förlorat sin
betydelse, varför förbundet har funnit skäl inte längre föreligga för bibehållande
av de särskilda besparingsreglementena.

Enligt kammarrätten torde vid genomförande av kommitténs förslag besparingsreglementena
kunna i viss utsträckning undvaras, vilket kammarrätten
betraktar som en fördel ur förenklingssynpunkt. Kammarrätten har
vidare framhållit, att förlängningen av kvalifikationstiden för traktamente
vid endagsförrättningar synes ägnad att motverka de kostnadsökningar, som
slopandet av besparingsföreskrifterna i och för sig måste medföra. Väg- och
vattenbgggnadsstyrelsen har uttalat, att förslaget i förevarande hänseende
är särskilt tillfredsställande ur styrelsens synpunkt; besparingsreglementena
har genom sin särbehandling av vissa tjänstemannagrupper ständigt
varit en källa till irritation bland verkets personal. Ett liknande uttalande
har gjorts av länsstyrelsen i Skaraborgs län, och en avveckling av bespa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

ringsreglementena har tillstyrkts jämväl av länsstyrelsen i Kronobergs län.
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Medicinalstyrelsen har bl. a. hemställt,
att vissa i sinnessjukvårdsstadgan intagna bestämmelser av besparingsreglementes
natur måtte upphävas i samband med att övriga besparingsreglementen
sättes ur kraft. SR har uttryckt sin tillfredsställelse med att förslagen
så utformats, att systemet med besparingsreglementen blir obehövligt.

Skogsstyrelsen har däremot inte kunnat ansluta sig till kommitténs uppfattning
i förevarande fråga. Enligt styrelsens förmenande måste tjänstemän
med omfattande erfarenhet och kännedom om inkvarterings- och förplägnadsförhållandena
inom visst område ha helt andra möjligheter att —- utan
att behöva sänka den med traktamentet avsedda standarden — begränsa
sina kostnader än den som utan kännedom om förhållandena företager mera
tillfällig förrättning inom området. Styrelsen har därför ansett skäl kunna
föreligga att bibehålla särskilda besparingsföreskrifter i fråga om traktamente,
såvitt gäller distrikts- och motsvarande tjänstemän. Emellertid har
styrelsen understrukit att dylika föreskrifter då bör omfatta alla tjänstemän
av denna karaktär och inte bara förrättningsmän inom vissa förvaltningsområden.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig hysa den bestämda uppfattningen,
att fog alltjämt föreligger för att bibehålla vissa besparingsregler
inom försvaret för reglering av traktamentsförhållandena för den militära
personal, som är stationerad i eller i närheten av Stockholm eller som tages
i anspråk för tjänstgöring vid militära staber, skolor och förband i Stockholm
under sådana förhållanden att vederbörande kan tillbringa natten i
sitt hem eller i det vanliga kvarteret. Att i sådana fall tillämpa de av kommittén
föreslagna bestämmelserna om endagsförrättningar med därav följande
utbetalning av traktamentsbelopp, som betydligt överstiger vederbörandes
merkostnader, har ämbetsverket ansett varken vara rimligt eller ur
statsfinansiell synpunkt försvarligt och inte heller stå i överensstämmelse
med den grundprincip, på vilken traktamentsreglerna för statstjänstemän
har ansetts böra bygga.

Statens sakrevision har ansett frågan om besparingsreglementenas avskaffande
böra ytterligare övervägas med hänsyn till de beaktansvärda utgiftsökningar,
som kommitténs förslag enligt sakrevisionens uppfattning
medför.

Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen har avstått från att taga bestämd
ställning till kommitténs nu ifrågavarande förslag i avvaktan på resultatet
av kommitténs pågående undersökningar rörande behovet av speciella bestämmelser
för vissa verk.

6. Traktamentsbeloppen in. ni.
ItesecrsättningskoininitU-n.

Kommittén har, med ett par undantag, inte övervägt skäligheten av gällande
traktamentsbelopp. Anledningen härtill är dels att den åt kommittén
anförtrodda utredningen i första hand skulle avse en teknisk överarbetning
av gällande bestämmelser, dels ock alt frågan om ändringar i traktaments -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

beloppen har synts kommittén vara av den arten, att den borde bli föremål
för sådana förhandlingar mellan civildepartementet och vederbörande personalorganisationer,
som föregick framläggandet av förslag till 1951 års
riksdag om vissa höjningar av traktamcntsersättning enligt allmänna resereglementet
(prop. 178).

Det ena av de åsyftade undantagen hänför sig till de föreslagna tilläggsbestämmelserna
till resereglementet och torde därför inte påkalla närmare
redogörelse i detta sammanhang. Det andra undantaget är, att kommittén
har ansett sig i förenklingssyfte och med hänsyn till de av kommittén föreslagna
nya tidsreglerna böra slopa den särskilda differentiering av dagtraktamentena,
som infördes genom kungörelsen 1951: 242. Enligt denna skulle
traktamentsersättning, utgående enligt allmänna resereglementet, höjas med
två kronor för dag, varav mer än åtta timmar tagits i anspråk för resa eller
förrättning. Kommittén har inarbetat nämnda höjning och föreslagit, att
traktamente för dag, varav mindre än åtta (i vissa fall mindre än tio) timmar
har tagits i anspråk, skall utgöra hälften av motsvarande oreducerade
belopp. De sålunda vidtagna ändringarna får emellertid anses vara av teknisk
natur och innebär således lika litet som kommitténs förslag i övrigt
något ställningstagande till frågan om traktamentsnivån.

Till frågan om traktamentsbeloppen har kommittén anknutit spörsmålen
om antalet traktamentsklasser och om gränsdragningen mellan dem. Med
utgångspunkt från en vid 1946 års riksdag väckt motion (I: 80), vari motionären
uttalade sig för att indelningen i traktamentsklasser skulle slopas,
har kommittén anfört i huvudsak följande. Det skulle vara naturligt, att
traktamente utginge utan gradering, om alla förrättningsmän kunde förutsättas
leva på samma eller i stort sett samma standard. Då emellertid den
nämnda förutsättningen saknas och de statliga lönerna i själva verket varierar
inom vida gränser, skulle tillämpningen av ett enhetligt traktamentsbelopp
medföra, att ersättningen skulle för en del förrättningsmän bli onödigt
hög och för andra otillräcklig i förhållande till den levnadsstandard,
efter vilken vederbörande hade inrättat sig på grundval av löneinkomstens
storlek. Å andra sidan kan differentieringen av traktamentet inte drivas
tillnärmelsevis lika långt som differentieringen av lönen. Såväl av praktiska
skäl som med hänsyn till att levnadskostnaderna för personer i skilda inkomstlägen
inte varierar lika mycket vid vistelse på främmande ort som
då vederbörande befinner sig på sina hemorter, bör endast ett fåtal traktamentsklasser
förekomma. Enligt kommitténs uppfattning talar starka skäl
för att antalet traktamentsklasser nedbringas till tre genom att den lägsta
klassen borttages och dithörande förrättningsmän uppflyttas till den f. n.
näst lägsta klassen. Denna fråga har emellertid kommittén funnit höra så
intimt samman med avvägningen av traktamentsbeloppen att den bör avgöras
endast i samband med fastställandet av dessa belopp och således efter
förhandlingar mellan civildepartementet och vederbörande personalorganisationer.
På grund härav har kommittén ansett sig inte böra framlägga något
förslag i ämnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Departementschefen.

Såsom jag inledningsvis har framhållit har jag funnit reseersättningskommitténs
principiella ställningstaganden på det hela taget väl motiverade och
ägnade att läggas till grund för den nyreglering på förevarande område,
som av olika anledningar har ansetts påkallad. I vissa hänseenden kan jag
''emellertid icke helt ansluta mig till kommitténs förslag. Jag återkommer
härtill i det följande.

De grundläggande principerna i det nuvarande resereglementet är att ersättning
för resekostnad skall täcka de faktiska utgifterna för resa och att
traktamentsersättning skall avse täckning av de merkostnader, som föranledes
av förrättning å annan ort än det vanliga tjänstestället. Någon ändring
häri har varken av kommittén åsyftats eller i remissyttrandena ifrågasatts.
Denna princip har också varit vägledande vid utformandet av det förslag
jag i det följande framlägger. Särskilt i fråga om traktamentsersättning
kan givetvis delade meningar råda om hur bestämmelserna skall utformas
och traktamentsbeloppen avvägas för att ett åläggande att utföra en
förrättning å ena sidan inte skall bli ekonomiskt betungande för vederbörande
och å andra sidan inte medföra en vinst för honom.

Angivna grundsatser har kommittén funnit föranleda, att det å vissa förvaltningsområden
förekommande systemet med fasta resanslag i princip
inte bör bibehållas. Härtill ansluter jag mig. Av praktiska skäl torde det
emellertid inte vara möjligt att utan ytterligare överväganden avskaffa detta
system för prästerskapets vidkommande. Som i prop. 1951: 156 har framhållits
saknas i varje fall för närvarande de administrativa förutsättningarna
för en övergång till att tillämpa det allmänna resereglementet för församlingsprästerna.
Jag har för avsikt att snarast föranstalta om närmare utredning
av detta spörsmål.

De nuvarande skiljaktigheterna mellan föreskrifterna om tjänstgörings.-traktamente och allmänna resereglementets traktamentsbestämmelser har i
tillämpningen vållat åtskilliga svårigheter och lett till föga tillfredsställande
resultat. Såsom i remissyttrandena har framhållits medför reseersättningskommitténs
förslag, som innebär att de båda traktamentsformerna sammanföres
till en, en betydande koncentration och förenkling av bestämmelserna.
Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del. Bifalles vad jag i det
följande föreslår i fråga om omstationering, kommer även traktamcntsformen
omplaceringstraktamente att försvinna.

Då resereglementet i enlighet med vad jag i det föregående har förordat
bör avse förmånerna både vid sådan verksamhet, som motsvarar förrättning
enligt nuvarande resereglemente, och vid sådan, som motsvarar tjänstgöring
enligt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, är det av vikt att
det nya förrättningsbegreppet definieras på ett uttömmande och fullt tydligt
sätt. Kommitténs förslag i detta hänseende har i några remissyttranden

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

blivit föremål för viss kritik. Med anledning härav hör definitionen enligt
min mening utformas så att med förrättning avses tjänstgöring eller uppdrag,
som på grund av statlig myndighets föreskrifter eller beslut fullgöres
för statens räkning annorstädes än å förrättningsmannens tjänsteställe.
Denna definition utesluter tolkningen att en tjänstemans dagliga resor för
inställelse till den vanliga tjänstgöringen skulle vara att betrakta som tjänsteresor.
Liksom kommitténs förslag omöjliggör emellertid definitionen utbetalning
av traktamente till tjänsteman, som har förflyttats till tjänst på annan
ort men, innan flyttning har skett, förordnats att under viss tid alltjämt
tjänstgöra i sin förut innehavda tjänst. Att medge traktamente i dylikt fall
har inte synts mig påkallat. Vad som skall anses utgöra förrättningsmans
tjänsteställe torde, såsom kommittén har förutsatt, få bestämmas av vederbörande
myndighet med iakttagande av de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t
meddelar.

Vad angår resor för erhållande av nattkvarter och intagande av måltid
har jag i motsats till reseersättningskommittén inte ansett mig kunna förorda,
att bestämmelserna ges sådan utformning, att dylika resor utan vidare
hänföres till kategorien tjänsteresor. Någon generell rätt till ersättning för
dylika resor bör således enligt min mening icke föreligga, utan det bör läggas
i vederbörande myndighets hand att avgöra, om och i vad mån det med hänsyn
till förhållandena i det särskilda fallet är motiverat att resekostnadsersättning
får åtnjutas.

Reseersättningskommitténs konstruktion av bestämmelserna om traktamentsfritt
område anser jag vara en i stort sett tillfredsställande lösning av
detta svårbemästrade problem. Vad luftfartsstyrelsen har anfört ger mig anledning
att uttala, att det under vissa förhållanden säkerligen låter sig påvisa,
att även denna konstruktion för olika förrättningsmän kan medföra
ojämnheter. Det är dock inte möjligt att helt undvika sådana resultat, om
man över huvud taget skall göra någon geografisk avgränsning av rätten till
traktamente. En dylik avgränsning är enligt min mening ofrånkomlig, och
jag anser den av kommittén härför valda metoden vara betydligt överlägsen
nuvarande regler i ämnet. Luf tf artsstyrelsens förslag om särskilda tjänstgöringszoner
i de största städerna kan jag inte biträda. Inte heller har jag
ansett mig böra ifrågasätta någon ändring beträffande tjänstgöringszonens
utsträckning, som jag anser ha blivit lämpligt avvägd i kommittéförslaget.

Det är enligt min mening inte önskvärt, att i reglementet införes en undantagsbestämmelse
angående rätt till traktamente inom tjänstgöringszonen,
då kortaste färdvägen överstiger åtta kilometer. Emellertid torde behov
av en sådan regel någon gång kunna föreligga. Jag har därför inte velat motsätta
mig att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att i dylika fall
medge undantag från huvudregeln. Jag vill dock understryka vikten av att
Metta bemyndigande användes endast då det kan anses påkallat av särskilda
förhållanden.

Som redogörelsen för yttrandena visar, har förslaget rörande särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

kvalifikationstider för erhållande av traktamente vid förrättningar av viss
kortare varaktighet blivit föremål för mycket delade meningar. Vissa myndigheter
har avstyrkt förslaget och ansett den nuvarande tre—åttatimmarsregeln
böra gälla generellt. Andra myndigheter har velat mildra den föreslagna
»endagsregeln» genom förkortning av den del av dagen, under vilken
den skulle tillämpas. Åter andra myndigheter har förordat en förlängning av
samma tid eller av kvalifikationstiden för halvt dagtraktamente.

Med anledning av vad sålunda har framkommit finner jag det angeläget
att erinra, att reseersättningskommittén har sammankopplat sitt här ifrågavarande
förslag med förslaget om avveckling av besparingsreglementena.
Sistnämnda förslag är i sin tur i hög grad beroende av storleken av de traktamentsförmåner,
som det allmänna resereglementet anses böra bereda.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att en avveckling av besparingsreglementena
svårligen kan komma i fråga, om den i det nuvarande
allmänna resereglementet intagna tre—åttatimmarsregeln därvid skulle komma
att gälla vid alla förrättningar. Om besparingsreglementena slopas, bör
detta enligt min mening betraktas som en förmån, vilken kommer förrättningsmännen
som grupp till godo, och denna förmån får uppväga de skärpta
traktamentsvillkoren för sådana förrättningsmän, som nu inte är underkastade
besparingsföreskrifter. Såsom kommittén har framhållit gäller besparingsreglementen
för flertalet förrättningsmän.

Vid övervägande av förevarande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att det ur flera synpunkter är önskvärt att enhetliga ersättningsgrunder
kommer till användning inom så stora delar av statsförvaltningen
som möjligt. En avveckling av besparingsreglementena är emellertid, i vad det
gäller traktamentsersättning vid kortvariga förrättningar, knappast förenlig
med de av mig i det föregående berörda grundläggande principerna för resereglementet,
såvida inte traktamentsbestämmelserna i samband därmed så
utformas att traktamentsersättningen vid dylika förrättningar inskränkes så
att den verkligen endast täcker de merkostnader, som föranledes av förrättning
å annan ort än det vanliga tjänstestället. Enligt min mening bör en
tillfredsställande lösning av föreliggande problem kunna ernås genom en
lämplig avvägning av dels traktamentsbeloppen och traktamentsklasserna och
dels kvalifikationstiderna för erhållande av traktamente. Vad de sistnämnda
angår måste samtidigt tillses att författningsföreskrifterna blir så enkla som
möjligt. Den av kommittén föreslagna anordningen med olika kvalifikationstider
för endagsförrättningar och flerdagarsförrättningar är väl i detta hänseende
inte helt invändningsfri. Enligt min mening är emellertid de skäl,
som har anförts som motivering för att kvalifikationstiderna skulle vara
kortare vid flerdagarsförrättningar än vid endagsförrättningar, väl grundade.
Mot kommitténs förslag att den nuvarande tre—åttatimmarsregeln skall
bibehållas i fråga om flerdagarsförrättningar vill jag därför inte göra någon
erinran. I fråga om endagsförrättningar däremot skulle kommitténs förslag
i förening med upphävande av de allmänna besparingsreglementena innebära
en så avsevärd utsträckning av rätten att erhålla traktamente att jag

Kiingl. Maj:ts proposition nr 197.

icke anser mig kunna biträda förslaget i dess helhet. Med hänsyn till vad
som nu enligt flertalet besparingsreglementen gäller för det övervägande
antalet förrättningsmän och med beaktande av vad i åtskilliga remissyttranden
har anförts vill jag i stället förorda, att rätt till traktamente vid endagsförrättning
skall inträda först då mer än sex timmar i följd tagits i anspråk.
Härvid bör halvt dagtraktamente utgå såvida inte bortovaron överstiger
tio timmar. Dessa för endagsförrättningar förordade regler bör dock
i överensstämmelse med kommitténs förslag gälla endast då fråga är om
dag, varunder bortovaron från tjänstestället eller bostaden infaller mellan
klockan 6 och klockan 19. Detta innebär, att sistnämnda regler blir tillämpliga
för dag, då förrättningsmannen har såväl avrest från tjänstestället eller
bostaden som återkommit dit mellan angivna klockslag.

Vad jag här föreslagit innebär så till vida en skärpning av bestämmelserna
i det nuvarande allmänna resereglementet, att kvalifikationstiderna vid
endagsförrättningar i vissa fall har utsträckts från 3 till 6 timmar i fråga
om halvt traktamente och från 8 till 10 timmar i fråga om helt traktamente.
A andra sidan medför förslaget betydande fördelar för de förrättningsmän,
som nu är underkastade besparingsreglementen —- vilket såsom i det
föregående har framhållits är fallet beträffande flertalet statstjänstemän.
Traktamente skall sålunda utgå efter de i allmänna resereglementet angivna
beloppen och*inte såsom hittills efter lägre belopp.

Som jag i det föregående har framhållit bör emellertid vid ställningstagandet
till det föreliggande spörsmålet även beaktas storleken av traktamentsbeloppen
i och för sig samt antalet traktamentsklasser och indelningen
i traktamentsklasser.

Det nuvarande resereglementet, som tillkom år 1929, innehöll ursprungligen
sex olika traktamentsklasser med en spännvidd mellan högsta och
lägsta traktamentsldass av 15 kronor. Sedan spännvidden år 1942 minskats
till 13 kronor, begränsades år 1946 i samband med en av kostnadsutvecklingen
föranledd höjning av traktamentsbeloppen antalet traktamentsklasser
till fyra och spännvidden till 10 kronor. Vid 1951 års riksdag beslöts
med hänsyn till prisstegringarna en höjning av traktamentena enligt allmänna
resereglementet med 2 kronor för natt och 2 kronor för sådan dag,
varav minst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.

Sedan april 1951, då förslaget om sistnämnda höjning framlades, har priserna
ytterligare stigit. Jag har därför funnit en viss höjning av traktamentsbeloppen
åter befogad. I samband därmed har den av reseersättningskommittén
berörda frågan om en begränsning av antalet traktamentsklasser
ansetts böra upptagas till prövning.

Jag ansluter mig till kommitténs åsikt, att starka skäl talar för att antalet
traktamentsklasser begränsas till tre genom att den lägsta klassen, till
vilken i huvudsak hör tjänstemän i lönegraderna 1—10 å löneplanen nr 1,
borttages och dithörande förrättningsmän hänföres till den f. n. näst lägsta
klassen. Jag förordar vidare, att traktamentsbeloppen i samband härmed
höjes med 4 kronor i vardera av klasserna A och B samt med 3 kronor i

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

klassen C. Spännvidden mellan högsta och lägsta traktamentsklass blir då
8 kronor.

Liksom hittills bör det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om förrättningsmännens
hänförande till de olika rese- och traktamentsklasserna.
Jag vill dock redan i detta sammanhang nämna, att förrättningsmännen
enligt min mening i princip bör fördelas å rese- och traktamentsklasserna
i enlighet med det följande:

Lönegrad

1—18 å löneplan 1
19—36 å löneplan It
1—12 å löneplan 2J
37 å löneplan li
13—25 å löneplan 2|

Rese- och traktamentsklass .

... III C
.... II B

I A

Därest bestämmelser av den innebörd jag i det föregående har förordat
meddelas, vill jag tillstyrka att besparingsreglementena upphäves.

Vid de överläggningar, som inom civildepartementet har ägt rum med
statstjänstemännens huvudorganisationer, har dessa biträtt det av mig
framlagda förslaget i fråga om traktamentsbelopp, antalet traktamentsklasser,
indelningen i rese- och traktamentsklasser samt tidskvalifikationer för
erhållande av traktamente. Det har därvid förutsatts, att ytterligare överläggningar
skall äga rum beträffande vissa särskilda befattningshavargruppers
hänförande till rese- och traktamentsklass.

C. Specialmotivering.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående har anfört har inom
civildepartementet upprättats förslag till allmänt resereglemente, vilket torde
såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. Förslaget
förutsätter vissa ändringar, huvudsakligen av redaktionell art, i gällande
avlöningsreglementen. Förslag till sistnämnda författningsändringar torde
jag få framlägga i annat sammanhang.

Härefter övergår jag till att lämna en redogörelse för innehållet i departementsförslaget
till allmänt resereglemente.

1 §•

Förutom vissa begreppsbestämningar, vilka närmare har berörts i den
allmänna motiveringen, har i 1 § reglementsförslaget intagits en särskild
föreskrift, varigenom tillämpningen av Arr på vissa icke-statliga förvaltningsområden
underlättas.

En dylik föreskrift har ansetts erforderlig för att de i reglementet förekommande
begrepp, som har definierats med utgångspunkt från att reglementet
skall gälla beträffande verksamhet för statens räkning, skall bli
användbara även då reglementet enligt Kungl. Maj :ts beslut tillämpas inom

3 Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197,

icke-statliga förvaltningsområden, såsom hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.
Den reciprocitet, som har åsyftats med bestämmelsen, äger
betydelse exempelvis då förrättningsmannen erbjudes inkvartering av myndighet
(9 § reglementsförslaget).

2 §•

Reseersättningskommittén har ansett, att i Arr bör uttryckligen stadgas
rätt för förrättningsman att vid förrättning och tjänsteresa inom riket åtnjuta
resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna i reglementet,
i den mån ej annorlunda är eller blir stadgat. Härtill ansluter jag
mig.

Det nya allmänna resereglementet skall reglera ersättningen vid förrättningar
och tjänsteresor för statens räkning. Såsom under 1 § har angivits
har man emellertid att räkna med att resereglementets ersättningsbestämmelser,
liksom redan nu sker, kan komma att i större eller mindre utsträckning
tillämpas på en del kategorier av tjänstemän, vilka visserligen inte är
anställda hos staten men tillhör den statliga förvaltningen närstående verksamhetsområden
och till vilkas avlönande staten lämnar bidrag. Hit hör de
i 1 § 1 mom. Saar under f) angivna tjänstemännen vid hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser samt kyrkomusiker och präster. För sådana tjänstemäns
vidkommande erfordras särskilda bestämmelser, som grundar rätt
till ersättning enligt Arr. Dylika bestämmelser kan lämpligen meddelas i anslutning
till vederbörliga avlöningsreglementen.

Såsom tidigare har anförts, har jag funnit mig böra föreslå att resor för
erhållande av nattkvarter eller intagande av måltid inte skall räknas som
tjänsteresor men att vederbörande myndighet skall äga befogenhet att efter
skälighetsprövning tillerkänna förrättningsman resekostnadsersättning vid
resor för ifrågavarande ändamål. En bestämmelse härom har intagits i
denna paragraf.

I 1 mom. har vidare intagits ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet äger utfärda
erforderliga tillämpningsföreskrifter till reglementet samt utfärda bestämmelser
och meddela beslut, enligt vilka i vissa fall resekostnadsersättning
och traktamente skall utgå med lägre belopp än i reglementet sägs
eller icke utgå eller traktamente skall helt eller delvis utbytas mot förmåner
av traktamentes natur. Den del av stadgandet, som avser nedsättning av
resekostnadsersättning och traktamente, motsvaras i formellt hänsende närmast
av 1 § andra stycket i 1929 års allmänna resereglemente. Liknande befogenheter
tillkommer emellertid nu Kungl. Maj :t och vederbörande myndigheter
även i fråga om tjänstgöringstraktamente. Kommittén har förutsatt,
att Kungl. Maj :t med stöd av den föreslagna bestämmelsen skall bemyndiga
»vederbörande myndighet» att efter prövning av omständigheterna
besluta om nedsättning av traktamente eller att traktamente inte skall utgå.
Med förmåner av traktamentes natur åsyftas såväl kontanta som naturaförmåner,
exempelvis mässpenningar och fri förplägnad (se 33 § B och
40 § B Saar).

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Med avseende å 2 mom. torde få framhållas, att dit har överflyttats innehållet
i den bestämmelse i 26 § första stycket 1929 års resereglemente, enligt
vilken Kungl. Maj :t förordnar om resekostnads- och traktamentsersättning
vid resor i statens ärenden utom rikets gränser. De i andra stycket av sistnämnda
paragraf meddelade föreskrifterna för reglering av traktamentsförhållandena
vid resa från ett land till ett annat bör få sin plats i de blivande
tilläggsbestämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att sedan år 1949 pågår särskild utredning
rörande bl. a. traktamentsförmåner åt tjänstemän, som vistas utomlands
för särskilt uppdrag eller tjänstgöring. Enligt vad jag har inhämtat
överväges inom denna utredning ett förslag till särskilt resereglemente för
utrikes resor. Jag har mig också bekant, att reseersättningskommittén, som
f. n. undersöker behovet av specialbestämmelser angående traktamente
m. m. inom vissa större förvaltningsområden, därvid har sin uppmärksamhet
riktad på regleringen av ersättningsfrågorna för personalgrupper — exempelvis
vid tullverket — i vilkas åligganden det ingår att företaga resor
till grannländerna.

3 §.

I denna paragraf har intagits de bestämmelser, genom vilka antalet reseoch
traktamentsklasser fastställes och enligt vilka det liksom hittills skall
ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om förrättningsmännens indelning
i sådana klasser. Antalet reseklasser har ansetts böra liksom f. n. vara tre.
I fråga om förevarande bestämmelser i övrigt torde jag få hänvisa till vad i
det föregående har anförts.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i gällande allmänna resereglemente och
innehåller således bestämmelser om kostnadsjämförelse vid beräkning av
rese- och traktamentskostnad.

Reseersättningskommittén uttalar, att man vid avgörandet av vilken väg
och vilket färdsätt som är de lämpligaste ofta synes ha begränsat sig till
en ren kostnadsjämförelse mellan olika alternativ, emedan det råder en
utbredd ovisshet om vilka andra faktorer än kostnaderna, som får tillmätas
betydelse på grund av de i den nuvarande författningstexten ingående orden
»eller eljest» och hur avvägningen mellan olika faktorer skall ske. Med
understrykande av att det icke är möjligt att i resereglementet meddela bestämmelser
för alla de olika fall, där tvekan kan uppkomma, utan att åt
praxis måste överlämnas att komplettera de meddelade bestämmelserna,
föreslår kommittén, att det ifrågavarande författningsrummets nuvarande
lydelse i huvudsak bibehålies men att exemplifierande anvisningar till detsamma
meddelas. Med hänsyn till författningsrummets centrala betydelse
för resereglementets tillämpning torde jag här få lämna en sammanfattning
av det föreslagna innehållet i anvisningarna.

Åt termen »färdsätt» bör enligt kommittén givas en vidsträckt innebörd.
Däri vill kommittén sålunda inlägga inte bara vilket färdmedel som använts

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

utan också om x-esan har skett med natt- eller dagtåg, om vid bilresa samåkning
har ägt rum, hur förrättningsmannen har transporterat sitt bagage,
•om förrättningar på skilda platser har företagits i den ena eller den andra
ordningen in. fl. liknande omständigheter. Vid bestämmandet av lämpligaste
väg och färdsätt bör enligt kommittén utgångspunkten vara, vilken
väg och vilket färdsätt som i och för sig är ägnade att medföra den minsta
summan av resekostnadsersättning och traktamente. Avvikelser från denna
väg och detta färdsätt kan emellertid föranledas av olika faktorer. Härutinnan
framhåller kommittén, att ett snabbare och dyrbarare färdsätt bör godtagas,
om värdet av den arbetstid, som därigenom sparas — i princip beräknat
efter förrättningsmannens daglön -—• uppväger merkostnaden. Det får
emellertid enligt kommittén anses självfallet, att man fäster avseende vid
tidsvinsten endast om denna verkligen bedömes vara av någon betydelse,
och någon exakt beräkning av vare sig inbesparad tid eller därpå belöpande
lön bör inte krävas.

Beträffande vissa andra faktorer än tidsvinsten, som bör kunna tillmätas
betydelse, uttalas i betänkandet följande.

Tjänsteman är givetvis skyldig att underkasta sig det ökade ianspråktagande
av hans tid, som en tjänsteresa i allmänhet medför, men å andra sidan
bör eftersträvas, att genom tjänsteresan icke sker större intrång än nödvändigt
i vederbörandes vanliga livsföring. Vid tillämpningen av 4 § bör
myndighet följaktligen tillse, att hänsyn tages till förrättningsmannens berättigade
anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och fritid även i samband
med förrättning och tjänsteresa. Det bör sålunda icke under alla omständigheter
krävas, att förrättningsman skall företaga resan till eller från en
förrättning med sista respektive första möjliga förbindelse, exempelvis om
förrättningsmannen därvid skulle behöva anträda eller avsluta resan vid en
alltför oläglig tid på dygnet eller han skulle bli ur stånd att intaga måltid
vid någorlunda normal tid. Icke heller bör förrättningsman utan vidare
anses skyldig att använda nattåg eller, vid ogynnsam väderlek, sjöförbindelse.

Den nuvarande bestämmelsen, att förrättningsman inte på grund av vad
i resereglementet stadgas är skyldig att färdas med luftfartyg, har i kommitténs
förslag kompletterats så, att förrättningsman inte heller skall vara
skyldig att nattetid begagna sig av spårvägs- eller busstrafik. Ändringen
innebär, att förrättningsman, som under tiden mellan klockan 0 och klockan
6 har att företaga resa — t. ex. från järnvägsstation till bostaden eller till
nattkvarter på förrättningsorten — äger åtnjuta resekostnadsersättning för
begagnande av taxebil, även om summan av resekostnadsersättning och
traktamente därigenom ökas. Enligt kommitténs mening är det knappast
Skäligt att i ersättningshänseende utgå från att förrättningsmannen vid ifrågavarande
tid på dygnet skall underkasta sig så lång väntan, som kan följa
av att spårvagns- och busstrafiken då uppehälles endast med mycket glesa
turer.

Bestämmelsen i 4 § första stycket andra punkten i nuvarande allmänna
resereglemente om vilka förmåner som får beaktas vid beräknandet av den
minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnaden skall enligt kommitté -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

förslaget med viss jämkning överföras till de blivande anvisningarna. Kommittén
har helt uteslutit den i paragrafens sista stycke intagna föreskriften
att, om förrättningsman har att verkställa flera förrättningar i följd, de
därav föranledda resorna bör, såvitt lämpligen kan ske, så anordnas att kostnaden
för statsverket i största möjliga mån nedbringas. Om den sistnämnda
föreskriften uttalar kommittén, att den endast avser en speciell del av den
planläggning, som förutsättes skola ske men om vilken 4 § i övrigt inte innehåller
några direkta bestämmelser.

Under remissbehandlingen har kritik i vissa hänseenden riktats mot vad
kommittén sålunda har föreslagit.

Att den nuvarande författningstexten i huvudsak bibehålies men kompletteras
med anvisningar för tolkningen, liar luftfartsstyrelsen ansett inte vara
någon lycklig lösning. Enligt styrelsen bör själva författningstexten göras
så klar, att den i sig själv ger erforderlig vägledning och kan tolkas utan
hjälp av oproportionerligt omfattande anvisningar.

Skogsstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten och behövligheten av att förrättningsman
enligt förslaget inte skall vara skyldig att nattetid begagna
sig av spårvagn eller buss, och generaltullstyrelsen har uttalat, att en dylik
befrielse åtminstone i vissa fall inte är motiverad, då det gäller buss i långlinjetrafik
på landsbygden. Ifrågavarande bestämmelse har däremot synts
försvarets civilförvaltning välmotiverad, men enligt ämbetsverkets mening
kan skälen för bestämmelsen med samma styrka åberopas till stöd för eu uttrycklig
föreskrift om att skyldighet inte föreligger att nattetid färdas med
tåg, då sovplats på tåget inte kan erhållas.

Kommitténs uttalande om att hänsyn bör tagas till förrättningsmannens
berättigade anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och fritid även i samband
med förrättning och tjänsteresa har av överbefälhavaren och länsstyrelsen
i Gotlands län tolkats så, att enligt kommitténs mening förrättningsman vid
fartygsresa mellan Gotland och fastlandet alltid skulle kunna anträda resan
»ett dygn tidigare». Med hänsyn till därvid uppkommande traktamentskostnader
och till förlust av arbetstid har det synts de båda remissmyndigheterna
vara möjligt att alltid medge ersättning för flygresor, åtminstone till
förrättningsmän i rese- och traktamentsklasserna I A och II B. Försvarets
fabriksstyrelse har ansett en skälighetsprövning, huruvida resa i visst fall
skall företagas med flyg eller med fartyg, erbjuda praktiska svårigheter.
Styrelsen har ifrågasatt införandet av en uttrycklig föreskrift, att luftfartyg
får användas enligt vederbörande myndighets beprövande i varje särskilt
fall. Luftfartsstyrelsen har betecknat stadgandet, alt förrättningsman inte
är skyldig att färdas med luftfartyg, som otidsenligt och ägnat att ur psykologiska
synpunkter diskriminera trafikflyget. SACO har föreslagit, att vid
tjänsteresa mellan Gotland och fastlandet förrättningsman skall vara berätligad
att ef ler eget val företaga resan med flyg eller fartyg och därvid åtnjuta
ersättning för resekostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Departementschefen. Enligt gällande allmänna resereglemente är ersättningens
storlek på grund av föreskrifterna i 4 § reglementet beroende av en
lämplighetsprövning. Det har gjorts gällande, att dessa betydelsefulla föreskrifter
är alltför allmänt avfattade för att lämna myndigheterna erforderlig
ledning vid en dylik prövning, och önskemål har uttalats om mera konkreta
bestämmelser. Dessa önskemål finner jag i och för sig befogade, men
i likhet med reseersättningskommittén anser jag det inte vara möjligt att i
reglementet meddela bestämmelser för alla de olika fall, där tvekan kan
uppkomma. Kommitténs förslag om utfärdande av anvisningar synes mig
vara ägnat att i många fall underlätta tillämpningen av den i bestämmelserna
uttryckta jämförelseprincipen.

Vad angår spörsmålet om rätt att utfå ersättning för resa med flyg, bör
enligt min mening möjlighet öppnas till införande av en sådan ordning, att
jämförelse med annat färdsätt inte alltid skall behöva äga rum. Beträffande
tjänsteresor med förrättningsman tillhörigt motorfordon äger Kungl. Maj :t
redan nu förordna, att resekostnadsersättning skall utgå även i fall då förrättningsmannen
inte enligt den förenämnda jämförelseprincipen är berättigad
till ersättning för sådant färdsätt. Denna Kungl. Maj :ts befogenhet anser
jag böra utvidgas till att avse även resor med flyg. Frågan, i vilken utsträckning
och på vilket sätt det kan anses befogat att beträffande resor med
flyg medge undantag från kostnadsjämförelse i varje särskilt fall, torde
jag senare få upptaga till prövning. I första hand bör resor till och från Gotland
härvid ifrågakomma.

Enligt departementsförslaget kommer den individuella skälighetsprövningen
att elimineras också i ett annat, ehuru mindre betydelsefullt hänseende,
nämligen genom en uttrycklig bestämmelse att förrättningsman inte
skall vara skyldig att nattetid begagna sig av spårvagn eller buss i lokaltrafik.
Begränsningen till lokaltrafik har föranletts av vad generaltullstyrelsen
har anfört.

5 §.

I 16 § 1929 års allmänna resereglemente har bestämmelser meddelats, som
reglerar frågan, till och från vilka platser ersättning vid tjänsteresa må beräknas.
De i 5 § reglementsförslaget intagna bestämmelserna avses fylla
samma funktion.

Reseersättningskommittén framhåller, att en avsevärd förenkling och förkortning
av ifrågavarande bestämmelser möjliggöres därav, att begreppet
tjänstgöringsområde enligt kommitténs förslag icke skall ha någon betydelse
för rätten att åtnjuta traktamente. Vidare har »stationeringsort» ersatts
med »förrättningsmannens tjänsteställe inom stationeringsorten», och såsom
ett särskilt alternativ har införts »plats, där förrättningsmannen haft
eller har att fullgöra förrättning». Dessa ändringar är konsekvenser av omarbetningen
av de bestämmelser, som för närvarande innehålles i 17 §
1 mom. resereglementet.

För att undvika tvekan rörande tolkningen av det såväl i det nuvarande
som i det föreslagna resereglementet använda begreppet »allmänt uppdrag»

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

bör enligt kommittén en definition därav intagas i anvisningarna till paragrafen.
Denna definition anser kommittén böra innehålla, att uppdrag, som
föranleder vistelse på viss plats, skall anses vara allmänt uppdrag, om därav
föranledda resekostnader bestrides av allmänna medel.

Som motivering till den föreslagna bestämmelsen i andra stycket av förevarande
paragraf har kommittén anfört, att det inte har synts kommittén
utan vidare vara klart, att förrättningsmans bostad skall vid beräknandet av
ersättning för en tjänsteresa få tagas till utgångspunkt för resan i sådana
fall, då vederbörande har ett tjänsteställe och ersättningens beräknande på
angivet sätt medför högre kostnad än om resan hade fingerats vara påbörjad
på tjänstestället. I många fall får nämligen vederbörande därigenom ersättning
för den resa, som han eljest dagligen företager för inställelse på sitt
vanliga tjänsteställe och som då inte anses vara tjänsteresa. Den föreslagna
bestämmelsen utgör i viss mån en motsvarighet till nuvarande 16 § tredje
stycket.

I fjärde stycket av sistberörda paragraf stadgas, att förrättningsman ej må
åtnjuta ersättning för resa till ett förrättningsställe, om han före förrättningens
början uppehåller sig där till följd av annat allmänt uppdrag, och
ej heller för resa från förrättningsställe, om han efter förrättningens slut
kvarstannar där på grund av allmänt uppdrag. Kommittén har för sin del
inte funnit tillräcklig anledning att bibehålla ifrågavarande bestämmelse i
själva resereglementet, emedan innehållet i densamma enligt kommitténs
mening följer av bestämmelserna i 5 § första stycket, jämfört med 4 § reglementsförslaget.
Detta förhållande har dock synts kommittén böra understrykas
genom en anvisning till 5 §. Någon ändring i sak har kommittén
således inte åsyftat.

Svea hovrätt, generalpoststyrelsen, vattenfallsstyrelsen och försvarets
fabriksstyrelse har uttalat tvekan om var en tjänsteresa i ersättningshänseende
skall anses påbörjad, om den i verkligheten anträdes från bostaden
och denna är belägen utom förrättningsmannens stationeringsort.

Departementschefen. Beträffande frågan om ersättningens beräknande,
då förrättningsman anträder tjänsteresa från sin bostad och denna är belägen
utom stationeringsorten, vill jag framhålla att enligt 5 § reglementsförslaget
ersättning i princip skall utgå med hänsyn till den faktiska utgångspunkten
för resan och att paragrafen inte innehåller någon särskild begränsning
i fråga om bostadens belägenhet. I detta sammanhang synes det böra
påpekas, att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser bör med bostad
förstås förrättningsmannens permanenta bostad och att denne således
inte kan göra anspråk på att ersättning skall beräknas för resa från eller till
en mera tillfällig vistelseort, såsom sommarnöje e. d. I övrigt torde jag få
hänvisa till vad kommittén har anfört.

6 §.

Förevarande paragraf motsvarar nuvarande 2 § 1 mom. samt 8 och 15 §§.
För närvarande angives i 2 § 1 mom. vilken resekostnadsersättning som ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

går vid olika färdsätt. Såsom färdsätt räknas även fotvandring, och ersättningen
därför utgör 20 öre per kilometer.

Reseersättningskommittén framhåller, att kostnadsfaktorn vid fotvandring
är så obetydlig, att man kan bortse från den, och vidare, att om förflyttning
till fots är påkallad mera regelbundet eller i större omfattning,
detta i de allra flesta fall beror därpå att sådan förflyttning utgör en förutsättning
för arbetets utförande. Ansträngningar av ena eller andra slaget,
som sammanhänger med de allmänna tjänstgöringsförhållandena, bör emellertid
enligt kommitténs mening anses gottgjorda genom lönesättningen.
Inom ett flertal verksamhetsområden, där förrättningar av här angiven karaktär
ofta förekommer, gäller också besparingsreglementen, som inskränker
eller helt eliminerar den i allmänna resereglementet medgivna rätten till
resekostnadsersättning vid fotvandring. Vad åter angår fall, då förflyttning
till fots inte betingas av förrättningens natur, torde fotvandring numera på
grund av kommunikationsnätets utveckling förekomma i betydligt mindre
omfattning än då de nu tillämpade grunderna för resekostnadsersättning
tillkom. Med hänsyn till det anförda och även i viss mån i förenklingssyfte
har kommittén ansett sig böra föreslå, att fotvandring i fortsättningen inte
skall berättiga till resekostnadsersättning. Detta kommer i författningsförslaget
till uttryck därigenom, att det i 2 § 1929 års resereglemente använda
uttrycket »färdsätt» har utbytts mot »färdmedel».

Om resekostnadsersättning vid begagnande av olika slags färdmedel innehåller
betänkandet bl. a. följande.

Tåg. I sammanställningen av olika färdmedel och reseklasser svarar
mot varje reseklass den vagnsklass på tåg, som har samma nummer som
reseklassen. Innebörden härav är, att t. ex. en förrättningsman tillhörande
reseklass II äger åtnjuta resekostnadsersättning högst för resa i II klass. Man
måste nämligen utgå från att en förrättningsman, oavsett vilken reseklass
han tillhör, är skyldig att — om plats enligt hans reseklass inte står att
erhålla — åtnöjas med en lägre standard, som på ett reguljärt trafikmedel
tillhandahålles allmänheten.

Under de överläggningar, som har ägt rum mellan kommittén och representanter
för personalorganisationerna, har den tanken framförts, att regeln
om överensstämmelse mellan reseklass och vagnsklass skulle kompletteras
så, att rätt till resekostnadsersättning efter II klass järnväg skulle inträda
även för förrättningsman tillhörande reseklass III, om resan hade viss minsta
längd. Även om det sålunda framförda förslaget enligt kommitténs mening
inte kan frånkännas ett visst berättigande, har kommittén inte ansett sig
kunna tillmötesgå förslaget. Kommittén har härom anfört följande.

Det säger sig självt, att en längre resa är mera tröttande än en kortare,
och vare sig man ser till tjänstens intressen eller anlägger vad som skulle
kunna kallas den humanitära synpunkten, ter det sig önskvärt, att förrättningsmannen
icke utsättes för större obehag än nödvändigt. Å andra sidan
måste även andra faktorer än resans längd beaktas i sammanhanget, bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

vilka kommittén vill framhålla frekvensen av längre resor för olika förrättningsmän.
Det vill synas, som om den civila statsförvaltningens tjänstemän
i de till reseklass III hörande lönegraderna i allmänhet icke särdeles ofta
skulle ha att företaga längre järnvägsresor i tjänsten. Om frågan således
huvudsakligen har betydelse vid resor i samband med byte av stationeringsort
eller till- och frånträdande av förordnanden, synas emellertid knappast
tillräckliga sakskäl föreligga att införa den ifrågasatta bestämmelsen, vilken
skulle i viss mån komplicera ersättningssystemet. Vad angår försvaret,
har man att beakta, att tjänsteresa ofta företages av ett flertal förrättningsmän
samtidigt, varför förslagets genomförande sannolikt skulle för försvarets
del medföra icke obetydliga "praktiska svårigheter. Framhållas må, att
spörsmålet har betydelse icke blott för den fast anställda personalens resor;
enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning (1945; 881) skall värnpliktig vid
inryckning till eller utryckning från tjänstgöring hänföras till den för motsvarande
beställningshavare på aktiv stat gällande reseklassen.

Fartyg. Förrättningsman, som tillhör reseklass I, skall enligt nuvarande
bestämmelser äga åtnjuta resekostnadsersättning högst motsvarande avgift
för enskild hytt med högst två liggplatser. Vid resor mellan Gotland och
fastlandet — vilka torde vara de enda fartygsresor inom landet som i praktiken
kommer i fråga — kan den åsyftade graden av bekvämlighet åstadkommas
antingen därigenom, att vederbörande köper I klass biljett till enmanshytt
och betalar tilläggsavgiften 5 kronor eller genom att han köper
biljett till tvåmanshytt i I eller II klass, varvid han har att erlägga en tillläggsavgift
motsvarande under sommarsäsongen fullt och under vintersäsongen
halvt pris för en färdbiljett i vederbörlig klass. Det första alternativet
är det från kostnadssynpunkt fördelaktigaste. Enligt grunderna för 4 §
resereglementet kan förrättningsmannen följaktligen, om enmanshytt finnes
att tillgå, icke göra anspråk på högre ersättning än för resa i sådan hytt.
Om å andra sidan inte enmans- men väl tvåmanshytt är ledig, är förrättningsmannen
berättigad till ersättning för en hel sådan hytt, d. v. s. för två
platser. Enligt kommitténs mening bör emellertid plats i enmanshytt — liksom
vid resa med nattåg sovplats i I klass kupé — anses utgöra den högsta
standard, efter vilken ersättning skall utgå. Kommittén föreslår därför den
ändringen, att för reseklass I upptages »avgift för 1 hytlplats i I klass».

Förrättningsman i reseklass II äger enligt nuvarande bestämmelser rätt
till resekostnadsersättning, högst motsvarande »avgift för hyttplats». Kommittén
framhåller, att uttrycket hyttplats har ett skiftande innehåll, emedan
en hytt kan vara avsedd för ett passagerarantal varierande mellan 1 och 4,
varjämte tvåmanshytter finnes i både I och II klass, representerande två
olika grader av komfort. Av grunderna för 4 § följer, att ersättning utgår
endast för den billigaste hyttplats, som vid tillfället har kunnat erhållas. I
första hand kommer alltså II klass hytt i fråga, men om alla sådana hytter
är belagda, kan förrättningsmannen erhålla gottgörelse för avgift till I klass
hytt och, om därvid bara enmanshytt står till buds, även för sådan hytt. Av
förslaget beträffande reseklass I anser kommittén böra följa, att rätten till
ersättning för förrättningsman i reseklass II begränsas att motsvara avgift
för 1 hytlplats i II klass.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Till förrättningsman i den lägsta reseklassen, klass III, utgår nu resekostnadsersättning
motsvarande avgift högst för »salongsplats». Enligt kommitténs
mening kan varje förrättningsman med fog kräva att under sjöresa
nattetid erhålla bäddad sovplats, om förhållandena medger detta. Såsom
framgår av en i betänkandet lämnad redogörelse kan passagerare med III
klass biljett på gotlandslinjen erhålla sådan plats endast på vissa fartyg
och då i »turistklass», varvid förläggningsförhållandena har synts kommittén
vara obekväma i jämförelse med III klass sovplats på tåg. Kommittén
har därför ansett sig böra tillmötesgå ett vid överläggningarna med statstjänstemännens
organisationer framfört yrkande, att hithörande förrättningsmän
måtte förklaras berättigade till ersättning för hyttplats, och föreslår,
att för dem skall gälla samma bestämmelse som har föreslagits med
avseende på förrättningsmän i reseklass II.

Luftfartyg, spårvagn, buss och bil i linjetrafik. Taxeb
i k Då något av dessa färdmedel har begagnats, bör enligt kommittén ersättning
liksom hittills utgå för en plats. Endast beträffande färd med
taxebil har kommittén funnit erforderligt att därutöver göra några uttalanden.

I nuvarande 2 § stadgas, att avgift för taxebil skall beräknas efter den
lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma. Motiveringen
till stadgandet finner man i prop. 1925: 95 (s. 28). Vid denna tid var biltaxorna
i de flesta fall så konstruerade, att bilens vikt inverkade på avgiften,
och förrättningsman ansågs, där hinder inte mötte, böra använda bil, för
vilken skulle tillämpas den lägsta för orten fastställda tariffen. Då numera
gällande biltaxor inte är differentierade med hänsyn till bilens vikt eller
andra liknande faktorer, har kommittén ansett den ifrågavarande bestämmelsen
kunna uteslutas.

I fråga om färd med taxebil stadgas vidare i 2 §, att jämte ersättning
för avgiften må utgå gottgörelse för andra brukliga utgifter för begagnande
av sådan bil med högst 5 procent å avgiften, dock att sådan gottgörelse endast
må utgå i den mån ersättningen för avgiften icke täcker de verkliga
kostnaderna. De utgifter, som här åsyftas, är drickspenningar. Kommittén
föreslår, att ersättning för utgivna drickspenningar skall utgå med högst 10
procent av kostnaden. Till stöd härför erinrar kommittén, att en resande
väl inte är juridiskt förpliktad att utge drickspenningar men att, om han
det gör, han enligt allmän sed brukar beräkna drickspenningbeloppet till
10 procent av den taxeenliga avgiften, med större eller mindre avrundning
uppåt. Vid inkomsttaxeringen förutsättes också, att trafikchaufför har haft
vissa inkomster av drickspenningar. Å andra sidan har den föreslagna bestämmelsen
så avfattats, att förrättningsman inte skall äga uppbära ersättning
för drickspenningar i vidare mån än han har utgivit sådana. Kostnaden
för drickspenningar bör alltså verifieras genom att den särskilt upptages
på det kvitto över bilkostnaden, som bifogas reseräkningen.

De delar av nuvarande bestämmelser om »samåkning» (8 §), som utgör

Kungl. Mcij:ts proposition nr 197.

ordningsföreskrifter, har kommittén ansett inte höra hemma i resereglementet.
I förslaget har därför bara intagits en bestämmelse om den ersättning,
som skall utgå, då samåkning äger rum. Bestämmelsens tillämpning
har ansetts kunna begränsas till resor med taxebil. Lydelsen förutsätter,
att en av förrättningsmännen betalar hela resekostnaden. Till skillnad
från vad fallet är i nuvarande 8 § 1 mom. kräves inte, att samtliga resande
deltager i en och samma förrättning; omständigheterna kan enligt kommittén
göra det lämpligt att anordna samåkning även i andra fall. Vidare
har, efter påpekande från personalhåll, den utvidgningen ansetts böra göras,
att om hos staten anställda personer, som inte är förrättningsmän i resereglementets
mening men likväl deltager i förrättning — exempelvis hantlangare
eller skogsarbetare i vissa fall — medföljer i bilen, ersättning skall
kunna utgå även för den merkostnad, som föranledes därav (jfr vad i det
följande sägs angående resor med egen bil).

Egen bil. I 2 § nuvarande resereglemente stadgas, att ersättning vid
resa med »annan automobil» utgår »enligt bestämmelser, utfärdade av
Kungl. Maj :t». Kommittén föreslår, att uttrycket »annan automobil» ersättes
med »egen bil», vilket senare uttryck är det allmänt brukade och täcker
de fall, som i praktiken kommer i fråga. Om likväl i något fall tjänsteresa
skulle företagas med bil, som enligt nuvarande terminologi är »annan bil»
men ej »egen bil», äger förrättningsmännen åtnjuta resekostnadsersättning
såsom vid begagnande av »annat färdmedel», d. v. s. med belopp motsvarande
den styrkta utgiften.

Genom kungörelsen 1951: 131 har bestämmelser utfärdats angående resekostnadsersättning
vid tjänsteresa med egen bil. I dessa bestämmelser,
vilka grundar sig på beslut vid 1951 års riksdag, har kommittén ansett sig
icke böra föreslå någon ändring.

Enligt 2 § 2 mom. 1929 års allmänna resereglemente gäller, att om vid
gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras
av någon av förrättningsmännen, denne äger åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per kilometer för
varje medresande förrättningsmän. Gottgörelsen har varit bestämd till
nämnda belopp sedan den 1 juli 1931. Bestämmelsen torde ha praktisk betydelse
endast vid resor med egen bil. I propositionen nr 19 till 1951 års riksdag
behandlades bl. a. denna särskilda ersättning. Därvid redogjordes för
uttalanden av vissa myndigheter, enligt vilka ersättningen borde reduceras.
För egen del fann jag mig böra godtaga, att densamma bibehölles i avvaktan
på resultatet av reseersättningskommitténs arbete, även om den förefölle väl
hög. Kommittén anför nu, att ifrågavarande ersättning är större än som
motiveras av den ökning i slitage och bränsleåtgång, som kan föranledas
av att en eller flera personer utom föraren medföljer i bilen, men att den
torde ha avvägts på sätt som skett för att stimulera till anordnande av samåkning.
Mot en nedsättning anser kommittén tala att ersättningsbeloppet har
stått oförändrat sedan år 1931 och att realvärdet följaktligen har inte obe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

tydligt minskat. Vid kommitténs överläggningar med personalorganisationerna
har dessa bestämt motsatt sig en sänkning. Efter övervägande av olika
synpunkter på frågan och med beaktande av att denna är av förhållandevis
liten ekonomisk betydelse för statsverket, har kommittén inte funnit
tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring på denna punkt.

I den nyssnämnda propositionen redovisades ett uttalande av Statstjänstemännens
riksförbund, att vid tillämpningen av det här berörda stadgandet
borde såsom förrättningsman räknas jämväl medresande, vilken vore stadd
i statens ärenden men på vilken resereglementets bestämmelser inte ägde
tillämpning. Jag förklarade mig anse, att med prövningen av detta förslag
borde anstå, till dess kommitténs förslag förelåge. Detta sistnämnda förslag
innebär, att — liksom vid samåkning med taxebil — sådan hos staten anställd
medresande, som utan att vara förrättningsman deltager i förrättning,
skall i förevarande hänseende likställas med förrättningsman. Vad angår
fall, då samåkning äger rum med andra än statsanställda (och därmed
enligt 1 § 2 mom. reglementsförslaget jämförliga personer), är det enligt
kommitténs mening lämpligast, att frågan om ersättning lämnas oreglerad.
Någon skyldighet att låta sådana deltagare i förrättningen medfölja i bilen
anser kommittén inte böra åvila förrättningsman, utan denne bör själv få
avgöra, huruvida han önskar bereda vederbörande tillfälle härtill eller ej.

Motorcykel. Resekostnadsersättning vid färd med motorcykel har
alltsedan tillkomsten av 1925 års resereglemente utgått såsom vid »annat
färdsätt». Ersättningen utgör alltså f. n. 20 öre per kilometer. Kommittén
uttalar, att i ersättningen otvivelaktigt ingår gottgörelse för kostnaderna men
att man vid avvägningen också har velat uppmuntra förrättningsmännen att
begagna motorcykel i stället för andra, dyrare färdmedel, exempelvis taxebil.
För sin del anser kommittén inte, att särskilt förmånliga ersättningsgrunder
bör tillämpas beträffande motorcykel. Denna uppfattning grundar
sig huvudsakligen på den jämförelse man enligt kommitténs mening måste
anställa med ersättningsgrunderna vid färd med egen bil. Vid sistnämnda
färdsätt innefattar ersättningen inte annat än vad som beräknas motsvara
självkostnaderna. Kommittén anser för sin del nödvändigt, att ersättningsfrågan
vid färd med motorcykel omprövas på grundval av en självkostnadsberäkning.
På kommitténs hemställan har statens sakrevision i december
1951 utfört en dylik beräkning, enligt vilken driftskostnaderna per mil
(fasta och rörliga) skulle för en mindre motorcykel uppgå till följande belopp
vid olika årliga körlängder.

Ärlig körlängd, mil ....... 150 300 500 700 900 1 500 2 000 2 500

Driftskostnader per mil, kr. 2:28 1:36 1:07 0:91 0:83 0:73 0:71 0:68

Av kommitténs redogörelse framgår vidare, att i vissa besparingsreglementen
ersättning vid resa med motorcykel har bestämts till 15 öre per km.

Att, såsom skett i bestämmelserna om ersättning vid färd med egen bil,
fastställa flera ersättningsbelopp, svarande mot olika körlängder, synes

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

kommittén inte vara tillräckligt motiverat. Den årliga körlängd, efter vilken
ersättningen för normalfall skall avpassas, anser kommittén inte böra understiga
500 mil. Liksom i fråga om resor med egen bil bör emellertid ersättningsgrunderna
vid resor med motorcykel enligt kommitténs mening
inte direkt anges i själva resereglementet. Kommittén föreslår därför, att
ersättning skall utgå »enligt bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj :t».
Denna anordning skulle möjliggöra för Kungl. Maj :t att för särskilda förvaltningsområden
eller eljest för fall, då lämplighetsskäl talar för att högre
ersättning medgives utgå än den för normalfall bestämda, lämna sådant
medgivande. Ett dylikt skäl anser kommittén kunna vara, exempelvis, att
man med hänsyn till omständigheterna bör grunda kostnadskalkylen på att
tyngre motorcykel begagnas än den, som sakrevisionen har räknat med i
sin undersökning, eller att förrättningens art gör det motiverat, att motorcykel
med sidvagn användes. Vidare kan det tänkas, att staten har intresse
av att motorcykel användes vid vissa slags förrättningar men att den årliga
körsträckan därvid är kortare än 500 mil.

Annat färdmedel. Såsom i det föregående har berörts avser kommittén,
att fotvandring inte längre skall berättiga till resekostnadsersättning
samt att färdmedlet motorcykel skall utbrytas och sammanföras med
egen bil. Å andra sidan räknas i kommitténs förslag hästskjuts såsom »annat
färdmedel». Det huvudsakliga innehållet i denna term kommer alltså att
bli cykel, skidor, hästskjuts samt motor- och roddbåt.

Skälen för medgivande av resekostnadsersättning vid begagnande av cykel,
skidor o. d. har synts kommittén vid jämförelse med övriga färdmedel
inte vara särdeles starka. Vidare framhåller kommittén, att i förevarande
hänseende — liksom då det gäller fotvandring —- för åtskilliga stora förvaltningsområden
gäller besparingsbestämmelser, enligt vilka ersättning
inte alls utgår eller också utgår med högst 10 öre per kilometer. Med hänsyn
till sålunda föreliggande förhållanden har kommittén ansett sig inte kunna
förorda, att i det nya resereglementet stadgas högre resekostnadsersättning
för färd med sådant färdmedel, som drives av förrättningsmannen personligen,
än 10 öre per kilometer. Vad däremot angår sådana fall, då förrättningsmannen
har att till annan utgiva gottgörelse för färdmedlets begagnande,
såsom vid förflyttning med hästskjuts eller med båt, torde enligt
kommittén redan de nu föreskrivna beloppen — 30 resp. 20 öre per kilometer
— vara otillräckliga. Kommittén anser, att ersättning i sådana fall bör
utgå med belopp motsvarande förrättningsmannens styrkta kostnad. Som en
följd av detta förslag har kommittén funnit bestämmelsen i 2 § 1 mom.
sista stycket nuvarande rcsereglemente kunna utgå.

Enligt 15 § 1929 års allmänna rcsereglemente gäller att, där transportmedel
kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen, resekostnadsersättning
utgår endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav beröres. I anslutning
härtill skiljer kommittén i sitt förslag till reglering av samma
spörsmål mellan färdmedel i reguljär trafik och andra färdmedel. Kommittén
anser övervägande skäl tala för att ändring inte äger rum i det förhållandet,
att med reguljärt trafikmedel företagen resa, som är kostnadsfri
för förrättningsmannen på grund av att han innehar av trafikföretaget utfärdat
frikort, inte medför rätt till resekostnadsersättning. Uppmärksamhet
bör emellertid enligt kommittén även ägnas de fall, då resan visserligen
inte är helt kostnadsfri men biljettpriset reduceras genom utnyttjande av
rabattkort. Den nya bestämmelsen har därför av kommittén avfattats så, att
resekostnadsersättning vid begagnande av färdmedel i reguljär trafik inte
utgår med högre belopp än förrättningsmannen har erlagt i avgift för resan.
I fråga om färdmedel, som inte går i reguljär trafik, har den av kommittén
i förenklande syfte företagna omformuleringen av nuvarande 15 § medfört,
att till skillnad från vad nu gäller resekostnadsersättning kommer att utgå,
då färdmedlet kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen av kommun,
som varken har föranlett förrättningen eller eljest beröres därav. Denna
ändring anser kommittén dock knappast ha någon större praktisk betydelse.

Angående ersättning för befordran av redskap, instrument eller annan
dylik icke personlig utrustning samt för anlitande av vägvisare eller bärare
finnes bestämmelser meddelade i 14 § gällande resereglemente. Enligt samma
paragraf ankommer det på Kungl. Maj :t att förordna om ersättning för
befordran av effekter, tillhörande personlig utrustning. Kommittén föreslår,
att paragrafen skall ersättas av ett stadgande, att beträffande ersättning för
transport av bagage gäller vad Kungl. Maj :t därom bestämmer. Med bagage
avser kommittén härvid såväl förrättningsmannens som statens tillhörigheter.

Av vad under remissbehandlingen har framhållits rörande innehållet i
förevarande paragraf torde jag få nämna följande.

Skogsstyrelsen har biträtt förslaget att resekostnadsersättning skall utgå
endast då särskilt färdmedel användes. Arbetarskyddsstyrelsen, rikets allmänna
kartverk och länsstyrelsen i Västerbottens län har å andra sidan påyrkat,
att ersättning skall utgå även vid fotvandring. Ersättningen bör enligt
kartverket utgöra minst 30 öre per kilometer, och samma belopp har
länsstyrelsen föreslagit.

Statstjänarkartellen har ansett det vara motiverat, att resa överstigande
viss längd får företagas i reseklass II även av den, som med hänsyn till sin
lönegradsplacering eljest tillhör reseklass III. Frågan har berörts också av
skogsstyrelsen, som emellertid har förklarat sig inte anse tillräckliga skäl
föreligga för en sådan anordning.

Svea hovrätt har betecknat det som mindre tillfredsställande även från
arbetssynpunkt, att andra tjänstemän än domstolsledamöter, t. ex. stenografer,
under tingsresor inte skall äga rätt att färdas tillsammans med sina
överordnade. Det bör enligt hovrättens mening övervägas, om inte veder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

börande myndighet kunde tilläggas befogenhet att i särskilda fall göra sådana
undantag. Uttalanden av samma innebörd i sak har gjorts av civilförsvarsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen och SR.

Kommittéförslaget rörande förmåner vid fartygsresor har i åtskilliga yttranden
blivit föremål för kritik. Följande myndigheter och personalorganisationer
har framlagt olika motförslag, syftande till bibehållande eller i
vissa fall förbättring av nuvarande villkor för förrättningsmän tillhörande
reseklasserna I och II, nämligen Svea hovrätt, överbefälhavaren, arbetarskyddsslyrelsen,
riksräkenskapsverket, lantmåteristyrelsen, skogsstyrelsen,
länsstyrelsen i Gotlands län, telegrafstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, SR
och SACO. Försvarets civilförvaltning har däremot funnit kommitténs förslag
beträffande de båda nämnda reseklasserna vara logiskt följdriktigt.

Generalpoststyrelsen har ansett det kunna ifrågasättas, om den föreslagna
nedsättningen till hälften av ersättningen vid färd med »annat färdmedel»
är befogad i en tid, då priser och kostnader befinner sig i fortgående stegring.
Det kan enligt styrelsen förutses, att förrättningsmän, som hittills — till
fördel för verket — har begagnat sig av här avsedda färdmedel exempelvis
vid inspektioner, kommer att draga sig för det personliga omaket vid en så
ringa ersättning. Enligt rikets allmänna kartverk bör ersättning vid färd
med cykel utgå med högre belopp än enligt förslaget, och länsstyrelsen i
Kronobergs län har uttalat bl. a., att ersättning för begagnande av egen hästskjuts
och egen motorbåt bör bestämmas till 20 öre per kilometer.

Av tre reservanter i statskontoret har uttalats, att inga sakliga skäl föreligger
för att de speciella förmåner som tillkommer förrättningsmän i reseldass
I skall kunna utnyttjas vid s. k. fingerade resor. Reservanterna har
därför föreslagit, att i paragrafen stadgas uttryckligt förbud mot att vid
kostnadsjämförelse enligt 4 § reglementet hänsyn tages till avgift efter högre
vagnsklass eller hyttplats än som verkligen har använts, då resan faktiskt
har ägt rum med tåg eller fartyg, respektive till avgift för plats i I klass, då
resan har företagits med annat färdmedel än sådant som begagnas i reguljär
trafik.

Arbetarskyddsstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse har ansett, att i fall,
då bil kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmän av den som beröres av
förrättningen, gottgörelse bör beredas förrättningsmannen för utgivna
drickspenningar.

1 Med anledning av förslaget rörande den särskilda ersättningen till förrättningsman
vid gemensam färd med honom tillhörigt färdmedel har statskontoret
förklarat sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning, att dylik ersättning
bör medgivas bara om antalet medresande är två eller flera och
utgå med 5 öre per kilometer. Vissa andra myndigheter har ansett den ifrågavarande
ersättningen böra få åtnjutas också för medresande av andra
kategorier än dem kommittén har angivit, exempelvis representanter för
kommunala förmedlingsorgan (bostadsstyrelsen) samt angivare eller vägvisare,
som medföljer landsfiskal i hans bil (länsstyrelsen i Kronobergs län).
Vattenfallsstyrelsen och SACO har uttalat sig i samma riktning. Däremot

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

liar skogsstyrelsen funnit den av kommittén föreslagna avgränsningen vara
välbetänkt.

Slutligen bär arbetarskyddsstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län
i motsats till kommittén ansett behov alltjämt finnas av en särskild bestämmelse
om ersättning för anlitande av vägvisare.

Departementschefen. 6 § i departementsförslaget överensstämmer i allt
väsentligt med kommittéförslaget. Endast i följande hänseenden har jag
funnit anledning till uttalande.

Svea hovrätt in. fl. myndigheter har berört det principiellt betydelsefulla
spörsmålet om undantag från eljest gällande reseklassindelning i fall, då
förrättningsmän tillhörande skilda reseklasser samtidigt företager tjänsteresa.
Jag vill inte förneka, att det vid gemensamma tågresor någon gång
skulle kunna vara från tjänstesynpunkt fördelaktigt, att förrättningsmän
som tillhör en lägre reseklass bereddes möjlighet att färdas tillsammans
med andra i samma förrättning deltagande personer, tillhörande högre
reseklass. Emellertid torde det ingalunda vara regel, att avhandlandet av
tjänstens angelägenheter under själva resan påkallar en dylik anordning.
Något starkare skäl skulle enligt min mening kunna tala för att motsvarande
undantag medgåves i traktamentshänseende. Vare sig det gäller resekostnadsersättning
eller traktamente synes det mig emellertid möta så stora
svårigheter att reglera frågan på ett sätt, som utesluter missbruk, att jag
inte har ansett mig böra lägga de ifrågavarande yttrandena till grund för
något förslag.

De av reservanterna i statskontoret ifrågasatta särskilda bestämmelserna
rörande ersättningens beräknande vid s. k. fingerade resor skulle innebära
ett avsteg från den hittills gällande allmänna regeln, att vid jämförelse
mellan olika färdsätt enligt 4 § reglementet hänsyn må tagas till sådan förmån,
som förrättningsmannen vid »lämpligaste» färdsätt skulle ha ägt åtnjuta
och kunnat begagna. Det synes kunna ifrågasättas, om inte ett fullföljande
av tankegången bakom reservanternas förslag, såvitt det avser
jämförelse mellan resor med exempelvis egen bil, å ena sidan, och tåg, å
den andra, borde leda till att hänsyn skulle få tagas endast till kostnaderna
för tågresa i III klass sittvagn. Även om en förrättningsmän kan tänkas —
med uppoffrande av tid och bekvämlighet — draga viss fördel av den nu
tillämpade ordningen, har jag inte ansett det vara tillräckligt motiverat att
föreslå införandet av de ifrågavarande särbestämmelserna.

I fråga om resekostnadsersättningens storlek vid begagnande av »annat
färdmedel» har jag ansett mig böra förorda kommittéförslaget. I likhet med
kommittén vill jag erinra att enligt åtskilliga besparingsreglementen ersättning
vid nyttjande av cykel eller skidor f. n. inte alls utgår eller också utgår
med högst 10 öre per kilometer. Ehuru förslaget innebär en sänkning i förhållande
till ersättningsbeloppet enligt nuvarande allmänna resereglemente,
kommer det därför att för stora grupper av förrättningsmän medföra oförändrade
eller ökade förmåner.

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

Med hänsyn till vad kommittén har anfört anser jag det böra godtagas,
att den särskilda ersättningen vid samåkning bibehålies vid nuvarande belopp.
Jag ansluter mig också till kommitténs förslag rörande avgränsningen
av de kategorier av medresande, för vilka ersättningen skall få åtnjutas.
Någon sådan ytterligare utvidgning, som har ifrågasatts i vissa yttranden,
har jag alltså inte funnit påkallad.

7 §•

Förevarande paragraf innehåller traktamentsbeloppen, de i den allmänna
motiveringen berörda avstånds- och tidsreglerna för bestämmande av rätten
till traktamente samt regler om traktamente vid avbrott i tjänsteresa eller
förrättning på grund av naturhinder, sjukdom m. m.

Såsom undantag från huvudregeln, att traktamente må åtnjutas vid förrättning
utom förrättningsmannens tjänstgöringszon, har reseersättninyskommittén
föreslagit dels den förut nämnda kompletterande bestämmelsen
om rätt till traktamente inom tjänstgöringszonen, då kortaste färdvägen mellan
dennas medelpunkt och förrättningsstället är längre än 8 km, dels ock
ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att, då förhållandena det föranleder,
beträffande särskilda grupper av förrättningsmän förordna, att traktamente
må utgå vid förrättning inom tjänstgöringszonen. Detta bemyndigande föreslår
kommittén främst med tanke på förhållandena inom försvaret, där
tjänstgöringstraktamente under vissa förutsättningar må åtnjutas vid övningar
m. m. inom stationeringsorten.

Rörande tidsreglerna uttalar kommittén, att det inte skulle stå i överensstämmelse
med bestämmelsernas syfte, om olika tider under en och samma
dag, vilka tillsammans men inte var för sig uppgår till den för erhållande
av halvt resp. helt traktamente stadgade minimitiden, skulle få sammanläggas
och frågan om traktamente skulle bedömas med hänsyn till den
sammanlagda tidens längd. På grund härav har kommittén utformat nämnda
regler så, att minimitiderna skall ha förlupit i följd. Nu gäller enligt
17 § resereglementet, att vid tillämpning av tidsreglerna i 2 mom. skall i
dagtid jämväl inräknas nattid, för vilken traktamente till följd av samma
regler inte utgår. Kommittén har inte funnit tillräckliga skäl att bibehålla
denna bestämmelse, vars betydelse har synts kommittén vara tämligen
ringa.

Med tanke på fall, då en förrättning avslutas och en annan påbörjas eller
två förrättningar helt infaller under en och samma dag, har kommittén ansett
erforderligt med en bestämmelse, enligt vilken traktamente för dag
inte i något fall må åtnjutas med högre belopp än som angives i förevarande
paragraf.

Enligt It) § 1929 års resereglemente må, om uppehåll i resa eller förrättning
inträffar genom naturhinder eller styrkt sjukdom eller av annan giltig
anledning, traktamente utgå även under tiden för uppehållet, dock högst
under 15 dygn, så framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda
bestämmer. Med hänsyn till arten av de anledningar till uppehåll,

•t Dihang till riksdagens protokoll 1 samt. Xr 197.

Kungi. Maj:ls proposition nr 197.

varom här är fråga, har kommittén ansett bestämmelsen i stället böra utformas
så, att det skall i fråga om traktamente så anses, som om förrättningsmannen
utförde förrättning där han under tiden för uppehållet har
sitt nattkvarter. På grund härav kommer de vanliga traktamentsreglerna
att gälla. Om förrättningsmannen t. ex. måste intagas på sjukhus inom förrättningszonen,
behandlas traktamentsfrågan som om den påbörjade förrättningen
fortginge. Däremot är det enligt kommitténs mening inte motiverat,
att bestämmelserna i den föreslagna 8 § vinner tillämpning, då förrättning
eller tjänsteresa avbrytes genom att förrättningsmannen intages pa
sjukvårdsinrättning. Kommittén har föreslagit en uttrycklig föreskrift
härom.

Om förrättningsmannen åtnjuter sjukhusvård, skall det enligt gällande
bestämmelser bero på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentet
under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt upphöra.
Enligt kommitténs mening kan den angivna omständigheten utgöra skäl för
vederbörande myndighet att överväga, huruvida traktamentet bör nedsättas
eller indragas. Då kommittén förutsätter en generell befogenhet för vederbörande
myndighet att av särskilda skäl nedsätta eller indraga traktamentet,
har kommittén inte ansett anledning föreligga att i reglementstexten
särskilt ange det här avsedda fallet.

Nuvarande 19 § innehåller vidare en bestämmelse, att förrättningsxuan,
soin är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta sådan jämväl för
helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar utom bostads- eller
tjänstgöringsorten. Kommittén har inte medtagit någon motsvarande bestämmelse,
emedan enligt kommitténs mening 2 § 1 mom. första stycket
och 7 § 1 mom. reglementsförslaget bör anses innebära, att förrättningsman,
som åtnjuter såväl dag- som nattraktamente eller däremot svarande förmåner,
skall äga uppbära traktamente även för sön- och helgdagsdygn, vilka
infaller under förrättningen.

Rikets allmänna kartverk och vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt, om inte
med hänsyn till penningvärdets fluktuationer beslutanderätten rörande traktamentenas
storlek bör tillkomma Kungl. Maj:t. Arbetarskyddsstyrelsen har
funnit det angeläget, att traktamentsbeloppen omprövas i samband med de
ändringar i statstjänstemännens löner, som tid efter annan påkallas avändringarna
i prisnivån.

Principen, att kvalifikationstiderna för rätt till dagtraktamente skall ha
förlupit i följd, är enligt arbetarskyddsstyrelsen och järnvägsstyrelsen riktig
bara om uppehållet mellan de olika tjänsteresorna är så långt, att det tilllåter
förrättningsmannen att intaga måltid.

Överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
gencraltullstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, Hushållningssällskapens
förbund och SR har uttalat sig för bibehållande av den
nuvarande regeln, att i dagtid skall inräknas nattid, för vilken nattrakta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

mente inte utgår, emedan högst en timme av natten har tagits i anspråk.
Frågan har angivits äga stor betydelse bl. a. för statens järnvägars linjepersonal.

Departementschefen. Vad i remissyttrandena har anförts föranleder mig
inte att ifrågasätta någon ändring i hittills tillämpad ordning för traktamentsbeloppens
fastställande.

Ett tillgodoseende av de uttalanden, som rörande förevarande paragraf
har gjorts av arbetarskyddsstyrelsen och järnvägsstyrelsen, skulle enligt
min mening komplicera traktamentsreglerna i högre grad än frågans vikt
motiverar. Jag har därför funnit mig böra i detta hänseende följa kommittéförslaget.

I likhet med kommittén kan jag inte förorda någon motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen, att nattid i vissa fall får inräknas i kvalifikationstiden
för dagtraktamente. Det synes mig i samband härmed förtjäna framhållas,
att den som påbörjar endagsförrättning före kl. 6 därmed blir underkastad
den mera förmånliga tre—åttatimmarsregeln i stället för sex—tiotimmarsregeln.

8 §•

Rcseersättningskommittén har, som förut har nämnts, ansett det erforderligt
att särskilda traktamentsbestämmelser meddelas för fall, då förrättning
inom viss förrättningszon avbrytes av förrättning på annat håll. Dessa
bestämmelser bör enligt kommittén innehålla, att den, som utför förrättning
inom viss förrättningszon men tillfälligt verkställer förrättning utom zonen
under mindre än åtta hela kalenderdygn i följd, därvid skall äga bibehålla
tidigare utgående traktamente och dessutom åtnjuta traktamente enligt
de grunder, som skulle ha tillämpats, om förrättningszonen hade varit
vederbörandes tjänstgöringszon. En förutsättning härför skall dock vara,
att det inom den ursprungliga förrättningszonen utgående traktamentet är
lägre än helt dagtraktamente. Sammanlagt skall traktamentet för dag inte
få överstiga sistnämnda belopp, medan någon motsvarande begränsning icke
föreslås i fråga om nattraktamente.

Konstruktionen bygger på den förutsättningen, att efter viss tids vistelse
inom en förrättningszon det i reglementet bestämda traktamentsbeloppet
skall —- liksom nu — reduceras efter särskilda av Kungl. Maj :t föreskrivna
grunder. Denna reduktion grundas i sin tur på antagandet, att förrättningsraaunen
har vidtagit särskilda anordningar för att nedbringa sina kostnader
och inrättat sig för en inte alltför kort tids vistelse på orten i fråga. Vad
inkvarteringen beträffar, förutsätter man att han har hyrt ett rum för minst
en månad. Man kan enligt kommittén inte räkna med att förrättningsmannen
vid en hastigt påkommande tillfällig förrättning skall kunna säga upp
rummet med omedelbar verkan eller bli befriad från att erlägga hyran för
den tid han inte begagnar detsamma. Kommittén föreslår därför, att redan
utgående nattraktamente skall få bibehållas, även om förrättningsmannen

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

under den tillfälliga förrättningen åtnjuter oavkortat nattraktamente. Förstnämnda
traktamente anses av de nämnda skälen böra få bibehållas även
för det fall, att frånvaron från förrättningszonen förorsakas av tjänstgöring
inom tjänstgöringszonen.

Rikets allmänna kai-tuerk har funnit kommittéförslaget fullt berättigat
när det gäller dygn, då förrättningsmannen måste övernatta på annan plats
än i sitt vanliga kvarter inom förrättningszonen, men ställt sig mycket tveksamt
till huruvida det är befogat, att högre traktamente för dag än det
nedsatta utgår om nattkvarteret är detsamma. Om bestämmelsen likväl anses
böra kvarstå, bör det enligt kartverket åtminstone fordras att arbetet
utanför förrättningszonen omfattar viss minimitid, förslagsvis fem timmar,
varigenom verkligt missbruk skulle kunna elimineras.

•

Departementschefen. Vad kartverket anfört har inte givit mig anledning
att i sak föreslå ändring i kommittéförslaget i förevarande del.

9 §•

Innehållet i denna paragraf grundar sig på en överarbetning av de bestämmelser
i 18 § nuvarande resereglemente, enligt vilka traktamente för
natt under vissa omständigheter inte utgår eller utgår med reducerat belopp.
Dessa bestämmelser avser dels fall, då förrättningsman av staten beredes
inkvartering kostnadsfritt eller mot viss avgift, dels ock fall, då han på
statens bekostnad innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg.

Beträffande frågan, huruvida ett av myndighet lämnat erbjudande om inkvartering
bör påverka rätten till nattraktamente, oavsett inkvarteringens
standard, framhåller reseersättningskommittén, att vissa bestämmelser om
minimistandard redan nu gäller bl. a. vid kommenderingar till vissa skolor
och kurser inom försvaret men att det skulle möta mycket stora svårigheter
att för alla de områden, inom vilka allmänna resereglementet tillämpas,
generellt fastställa en inkvarteringsstandard, som skulle anses vara den
lägsta godtagbara. Kommittén uttalar, att bedömningen härav måste variera
med hänsyn tagen till olika faktorer, såsom den allmänna standarden hos
bostäder och hotell i den del av landet, där förrättningen äger rum, de förhållanden,
under vilka förrättningsmannen normalt har att utöva sitt yrke,
förrättningens varaktighet in. in. Vidare erinras, att det logi, som kan erhållas
på hotell eller pensionat och inte minst vid inkvartering hos enskilda,
är av mycket skiftande kvalitet.

Emellertid anser kommittén det vara klart, att med inkvartering inte bör
avses vilket av staten tillhandahållet nattlogi som helst. Man bör rimligtvis
kunna fordra, att bäddad sängplats, tvättanordning, uppvärmning, belysning
och städning ingår i förmånen. Med hänsyn härtill har kommittén ansett
sig böra i den förevarande bestämmelsen begagna uttrycket »godtagbar
inkvartering». Härmed har kommittén endast avsett att markera, att
vissa minimikrav på inkvarteringens kvalitet bör uppställas; den närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

utformningen av dessa krav anses, såsom förut nämnts, böra variera med
hänsyn till olika av kommittén exemplifierade faktorer. Kommittén utgår
från att frågan regleras av vederbörande myndigheter efter förhandlingar
med berörda personalorganisationer och att meningsskiljaktigheter härigenom
i stort sett skall kunna undvikas.

Huruvida förrättningsman, som har erbjudits men avvisat viss inkvartering,
det oaktat skall äga uppbära nattraktamente enligt vanliga grunder,
får enligt kommittén bli beroende av om den erbjudna inkvarteringen varit
godtagbar eller inte. I det förra fallet bör, med hänsyn till de kostnader det
medför för staten att hålla rum för här ifrågavarande ändamål, intet natttraktamente
utgå. Om åter den avvisade inkvarteringen inte har varit att
betrakta som godtagbar, anser kommittén, att nattraktamente bör utgå med
hänsyn till de kostnader förrättningsmannen måste vidkännas för att själv
anskaffa logi.

Kommittén uttalar sig vidare om spörsmålet, huruvida förrättningsman,
som har begagnat sig av anvisad inkvartering, oaktat denna icke har varit
att betrakta som godtagbar, skall äga uppbära nattraktamente helt eller
delvis. Mot ett dylikt medgivande talar, att förrättningsmannen inte vidkännes
någon sådan kostnad, för vilken nattraktamentet är avsett. Emellertid
kan enligt kommitténs mening vägande lämplighets- och billighetsskäl
anföras mot den restriktiva lösningen. Enligt gällande bestämmelser,
i vilka kommittén inte föreslår ändring, äger sålunda förrättningsman, som
på natten färdas med tåg på statens bekostnad utan att ha sovplats, åtnjuta
oavkortat nattraktamente. I sådant fall kan man, säger kommittén, med fog
tala om en »icke godtagbar» inkvartering. Kommittén framhåller även, att
ett medgivande för den som begagnar sig av ett erbjudande om en visserligen
bristfällig men dock användbar inkvartering att uppbära nattraktamentet
kan antagas i fall, då annat logi inte står att erhålla i den närmaste omgivningen,
minska benägenheten att företaga särskild resa för erhållande av
nattkvarter. Kommittén har funnit dessa skäl överväga de förenämnda principiella
betänkligheterna och föreslår fördenskull, att nattraktamente skall
utgå i här avsedda fall.

I fråga om nattraktamente för natt, då förrättningsmannen på statens bekostnad
innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg, innefattar kommitténs
förslag endast den ändringen, att varaktigheten av vistelsen på förrättnings-
eller överiiggningsort preciseras. Kommittén har funnit sådan oklarhet
råda angående tolkningen av den nuvarande bestämmelsen i ämnet,
att densamma bör kompletteras genom angivandet av en minimitid. Därvid
får det enligt kommittén anses naturligt att välja samma tidrymd, en timme,
som i andra fall än de här åsyftade skall överskridas för att rätt till natttraktamente
skall föreligga.

Svea hovrätt har erinrat, att enligt nuvarande praxis nattraktamente inte
utbetalas till häradshövdingar, tingsnotarier eller domsagobiträden, som åtnjuter
kostnadsfri inkvartering i tingshus. Om ändring i denna praxis ej är

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

avsedd, böx- enligt hovrättens mening uttrycket »statlig myndighet» i paragrafens
första stycke ändras till »offentlig myndighet».

Försvarets civilförvaltning har ansett det böra klart framgå av författningstexten,
att denna bara åsyftar fall, då förrättningsman erbjudes inkvartering
i kronan tillhörig byggnad eller av kronan eljest för stadigvarande
ändamål disponerad lokal. Civilförvaltningen har nämligen funnit
formuleringen inte utesluta fall, då myndighet har beställt rum åt vederbörande
på exempelvis hotell eller pensionat.

Järnvägsstgrelsen har uttalat att begreppet »godtagbar» är svävande och
bör utbytas mot en formulering, som klarare anger de krav som kan ställas
på ifrågavarande inkvartering. Enligt vattenfallsstyrelsen skulle en exemplifiering
av nämnda begrepp vara av värde. Styrelsen har förklarat sig anse,
att godtagbar inkvartering bör utgöras av enkelrum med utrustning som ett
normalt hotell- eller pcnsionatsrum på orten jämte service i fråga om bäddning,
städning o. s. v. Kommitténs förslag, att fastställandet av eu inkvarterings
standard i största möjliga utsträckning skall ske efter förhandlingar,
varvid hänsyn skall tagas till vissa av kommittén angivna faktorer,
har överbefälhavaren och lotsstyrelsen motsatt sig. Enligt överbefälhavarens
mening bör det i särskilda generella bestämmelser fastställas, vad som skall
anses utgöra godtagbar inkvartering. Sådan inkvartering bör motsvara normal
hotellstandard och i detalj bör bestämmas beträffande rummets beskaffenhet,
inredning in. in. Kammarrätten har åter funnit det önskvärt, att
standardfrågan i största möjliga utsträckning regleras förhandlingsvägen.

Rikets allmänna kartverk har uttalat tvekan om det befogade i att förrättningsman,
som har utnyttjat en icke godtagbar inkvartering, skall äga
åtnjuta nattraktamente. Utan att framställa erinran mot denna princip i
och för sig har överbefälhavaren, statens lönenämnd och järnvägsstyrelsen
uttalat sig för att förrättningsinannen i sådana fall skall ha att erlägga någon
avgift för inkvarteringen.

Departementschefen. Kommitténs förslag i fråga om rätt till nattraktamente
i de fall då myndighet erbjuder förrättningsinannen inkvartering
kan jag inte till alla delar biträda. Med hänsyn till ändamålet med traktamente
kan jag nämligen inte tillstyrka att helt nattraktamente i vissa fall
skall få uppbäras av den som har begagnat sig av dylik inkvartering. Enligt
min mening bör en närmare anslutning till nu gällande bestämmelser i ämnet
eftersträvas. Sålunda bör såsom huvudregel gälla, att nattraktamente,
om myndighet erbjuder förrättningsmannen inkvartering, inte utgår med
högre belopp än det myndigheten betingar sig för inkvarteringen.

Liksom kommittén anser jag emellertid, att undantag från nämnda huvudregel
skall kunna göras i vissa fall då den erbjudna inkvarteringen inte
håller viss standard. Oreducerat traktamente bör sålunda enligt min mening
utgå, om den tillhandahållna inkvarteringen inte är av sådan beskaffenhet
att den skäligen borde ha godtagits och förrättningsmannen ej heller
har begagnat sig av erbjudandet. Vid bedömandet av huruvida viss inkvartering
är av angivna beskaffenhet eller inte torde ledning kunna erhållas

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

av kommitténs uttalanden. I tillämpningsföreskrifterna till resereglementet
bör också, såsom kommittén har förutsatt, meddelas vissa riktlinjer för
dessa bedömanden. Det synes mig böra övervägas, huruvida inte i samband
därmed skulle kunna anges vissa allmänna minimikrav på inkvartering.
I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt och önskvärt, att myndigheternas
beslut i förevarandc frågor föregås av förhandlingar med vederbörande
personalorganisationer.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört har i departementsförslaget
uttrycket »statlig myndighet» utbytts mot »myndighet».

Andra stycket av förevarande paragraf överensstämmer med kommitténs
förslag, vartill jag torde få hänvisa.

10 §.

Det nu gällande resereglementet innehåller i 20 samt 22—24 §§ bestämmelser
om fördelning i vissa fall av kostnaderna för förrättningar, om förskott
till förrättningsman för bestridande av reseutgifter, om innehållet i
reseräkning samt om tid, inom vilken reseräkning skall inges. Då det enligt
reseersättningskommittén bör undvikas, att själva reglementet tynges av
ordnings- och redovisningsföreskrifter, har kommittén intagit de stadganden
i nämnda ämnen, som den ansett vara erforderliga, i de föreslagna tillläggsbestämmelserna.
Därvid har kommittén — i anslutning till ett av decentraliseringsutredningen
tidigare framlagt förslag — uteslutit föreskriften
i 24 § andra stycket reglementet om särskild, ettårig preskriptionstid
för fordran avseende resekostnadsersättning och traktamente. Det kan enligt
kommitténs mening starkt sättas i fråga, om den förevarande bestämmelsen
i praktiken fyller någon funktion, som motiverar dess bibehållande.

Kommitténs förslag om avskaffande av den särskilda ettårspreskriptionen
har avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, generaltullstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt domänstyrelsen.
Generaltullstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län har dock föreslagit,
att rätten att meddela dispens skall överflyttas från Kungl. Maj :t till vederbörande
myndigheter.

Departementschefen. Övervägande skäl talar enligt min mening för kommittéförslaget,
vilket jag följaktligen tillstyrker.

Slutbestämmelsen.

Det föreslagna allmänna resereglementet bör lämpligen träda i kraft den
1 juli 1952. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser,
som kan befinnas erforderliga.

I detta sammanhang torde jag något få beröra vissa bestämmelser i det
nuvarande resereglementet, vilka saknar motsvarighet i dcpartementsförslagcl.
Dessa bestämmelser är följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197-

5 §. Enligt första stycket utgår inte resekostnadsersättning för färd, som
inte överstiger en kilometer. Jag anser det inte vara tillräckligt motiverat
att bibehålla denna bestämmelse, vars betydelse inte torde stå i proportion
till arbetet med att kontrollera dess efterlevnad och som i en del fall, l. ex.
då förrättning påkallar medförandet av ett omfattande bagage, torde kunna
verka obilligt.

I andra stycket stadgas, att vid färd, som annorledes än med järnväg,
fartyg, spårväg eller omnibus äger rum inom stads, köpings eller därmed
jämförligt samhälles planlagda område, resekostnadsersättning — med undantag
för visst fall — icke må utgå, med mindre Kungl. Maj :t eller, enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt medge
sådan ersättning. Vad sålunda stadgats synes mig i vissa fall innebära
en mindre rationell begränsning. Enligt min mening bör inte i reglementet
meddelas någon bestämmelse, som generellt utesluter förrättningsman från
rätt till resekostnadsersättning vare sig vid färd inom visst område eller vid
begagnande av visst slags färdmedel, utan uppkommande frågor om vilken
resekostnadsersättning som under olika förhållanden skall utgå bör avgöras
genom tillämpning av 4 § reglementet och i anslutning därtill meddelade
föreskrifter. En förutsättning för att ersättning skall få utgå för bilresor
inom samhälle måste dock vara, att myndigheter och förrättningsmän iakttager
en tillbörlig återhållsamhet. Dylik ersättning bör sålunda tillkomma
förrättningsman endast då användandet av bil medför en så påtaglig tidsvinst,
att det utan tvekan kan sägas vara till fördel för tjänsten. Sådana
omständigheter torde föreligga bara i undantagsfall. Jag vill understryka,
att om någon mera allmän tendens till avvikelse från dessa riktlinjer skulle
komma att göra sig märkbar, detta enligt min mening utgör anledning att
ompröva frågan om bibehållande av den friare bedömningen i förevarande
hänseende.

6 § innehåller i första stycket, att resekostnadsersättning inte utgår för
längre väg än som verkligen har tillryggalagts, där ej enligt gällande taxa
avgift har erlagts för viss minimiväglängd. Stadgandet torde vara obehövligt,
då dess innehåll följer av 4 och 6 §§ reglementsförslaget.

Bestämmelsen i andra stycket, att vid beräkning av resekostnadsersättning
överskjutande del av kilometer räknas såsom hel kilometer, förutsätter
en exakthet vid bestämmandet av tjänsteresornas längd, som sällan synes
kunna uppnås. Det ligger enligt min mening i sakens natur, att den tillryggalagda
sträckan i praktiken måste anges uppskattningsvis.

7 §. Här föreskrives, att om till kostnadens nedbringande tur- och retureller
annan dylik biljett har kunnat användas och detta har låtit sig på förhand
beräkna, resekostnadsersättning inte må utgå med högre belopp än
som vid användande av sådan biljett skulle ha tillkommit förrättningsmannen.
Detta är en sådan omständighet, som skall beaktas vid fastställandet
jämlikt 4 § reglementsförslaget av förrättningsmannens ersättning. Något
särskilt stadgande därom erfordras inte i reglementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

9 § innehåller, att förrättningsman, där han inte enligt gällande taxa är
befriad från erläggande av bro-, väg- eller färj avgift, är berättigad till gottgörelse
för av honom erlagd dylik avgift. Kommittén har upjdyst, att avgift
av här ifrågavarande slag numera, såvitt angår det allmänna vägväsendet,
upptages endast vid en färja i landet, nämligen den vid Stegeborg,
samt att avgiftssystemet kommer att avvecklas även där. Vid sådant förhållande
finner jag anledning inte föreligga att bibehålla bestämmelsen
i fråga.

11 § innehåller en bestämmelse, att för plats i sovvagn utgår gottgörelse
endast om förrättningsmannen nattetid har begagnat sådan plats. Enligt
4 § reglementsförslaget skall ersättning i princip utgå med hänsyn tagen
till det färdsätt, som verkligen har använts, men å andra sidan får vid
s. k. fingerad resa hänsyn i förekommande fall tagas till kostnad för sovplatsbiljett.
Med hänsyn härtill bör bestämmelsen enligt min mening utgå.

12 §. Innebörden av denna paragraf är i huvudsak, att förrättningsman,
som för fram- och återresa använder ett och samma fortskaffningsmedel,
är berättigad till ersättning för utgivna väntpenningar, dock endast i den
mån resekostnadsersättningen inte därigenom kommer att uppgå till högre
belopp än om han hade anlitat nytt fortskaffningsmedel för återresan. Paragrafen
är obehövlig, dels emedan väntpenningarna måste anses utgöra en
del av avgiften för färdmedlets begagnande, dels med hänsyn till innehållet
i 4 § reglementsförslaget.

13 §. Det stadgas här, att resekostnadsersättning inte utgår för sådan
förflyttning till fots eller medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen,
som till följd av förrättnings natur måste äga rum under själva
förrättningen. Jag får erinra, att enligt mitt förslag resekostnadsersättning
över huvud taget inte skall utgå vid förflyttning till fots. I övrigt anser
jag, att inskränkningen i fråga bör avlägsnas med hänsyn till sin oklara
innebörd och sin ringa praktiska betydelse.

21 §. Beträffande här intagna bestämmelser om traktamente till befattningshavare,
vilken för förrättning äger uppbära arvode av den som har
påkallat förrättningen, uttalade redan 1918 års sakkunniga, att bestämmelserna
syntes ha till största delen förlorat sin praktiska betydelse. Såvitt
jag har mig bekant kan de numera betraktas som inaktuella, varför de inte
bör bibehållas.

25 §. Enligt denna paragraf skall såsom tjänstefel anses, om mot bättre
vetande i reseräkning lämnas oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre
ersättning än som enligt reglementet bör utgå. I propositionen nr 85 till
1944 års riksdag behandlades frågan om införande av en motsvarande föreskrift
i bestämmelserna om ersättning för flyttningskostnad, men dåvarande
chefen för finansdepartementet förklarade sig inte anse erforderligt, att
en uttrycklig bestämmelse meddelades därom, att lämnande av oriktiga uppgifter
skulle anses som tjänstefel. Någon dylik bestämmelse kom inte heller
att inflyta i den nu gällande flyttningsersättningskungörelsen. Under erinran
härom och med understrykande av att lämnandet av felaktig uppgift

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

under sådana omständigheter och i sådant syfte, som anges i förevarande
paragraf, är att betrakta som försök till bedrägeri och tjänstefel, anser jag
det inte erforderligt, att bestämmelsen i fråga intages i det nya resereglementet.

II. Stationeringsort och omplaceringstraktamente.

De allmänna reglerna om stationeringsort för statens tjänstemän finnes
meddelade i 9 § 1 mom. Saar och innehåller, att där ej tjänstemans stationeringsort
blivit av Kungl. Maj :t bestämd och denna ej heller framgår av
omständigheterna, vederbörande myndighet skall bestämma stationeringsorten
med iakttagande av de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar.
Sådana närmare bestämmelser har intagits bland tilläggsbestämmelserna till
Saar.

Genom prop. 1946: 274 inhämtade Kungl. Maj :t riksdagens bemyndigande
att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen hade förordats
besluta om särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering
från en stationerings- eller förläggningsort till en annan inte hade kunnat
anskaffa familjebostad på den nya stationerings- eller förläggningsorten. I
propositionen uttalades, att förmånerna i fråga borde omfatta rätt att åtnjuta
lön enligt den för den tidigare stationeringsorten gällande ortsgruppen
samt tjänstgöringstraktamente. Det syntes vara till fyllest, att traktamentet
som regel utginge med det reducerade belopp, som enligt vederbörlig
traktamentstabell från och med 16 :e dygnet gällde för befattningshavare utan
eget hushåll. Därvid förutsattes, att gottgörelse för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen
inte skulle utgå för tid, varunder tjänstgöringstraktamente
uppbures. Förmånerna syntes i regel inte böra få åtnjutas under
längre tid än sex månader. Utformningen av de närmare förutsättningarna
för att utfå förmånerna borde få ankomma på Kungl. Maj :t. Sedan riksdagen
genom skrivelse nr 430 hade lämnat det begärda bemyndigandet, utfärdades
kungörelsen 1947: 18 angående omplaceringstraktamente åt vissa
befattningshavare i statens tjänst.

Reseersättningskommittén.

Kommittén uttalar, att föreskrifterna i kungörelsen angående omplaceringstraktamente
reellt sett utgör en komplettering av bestämmelserna om
stationeringsort och innebär, att verkningarna av en omstationering i princip
upphäves för den tid den genom kungörelsen medgivna förmånen utgår.
Rätten att åtnjuta omplaceringstraktamente har emellertid förknippats
med villkor, vilkas uppfyllande i praktiken har vållat besvärligheter. Sålunda
kan förmånen författningsenligt inte utgå till tjänsteman, som med
anledning av omstationering har avflyttat med familjen från sin bostad på
den förutvarande stationeringsorten och därefter i avvaktan på att erhålla
familjebostad på den nya stationeringsorten har hyrt bostad för familjen

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

på en tredje ort. Vidare har den tidrymd av sex månader, under vilken omplaceringstraktamente
regelmässigt utgår, befunnits alltför snäv. Bland annat
med häsyn till här antydda förhållanden har detta särskilda traktamente
ansetts innebära en otillräcklig kompensation för de merkostnader,
som en omstationering på grund av svårigheterna att få bostad numera vanligen
medför.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det man har velat vinna
genom införandet av rätten till omplaceringstraktamente, d. v. s. en neutralisering
av de genom bostadsläget framkallade olägenheterna, även kan
vinnas genom en omarbetning av gällande bestämmelser om stationeringsort.
Denna omarbetning går i korthet ut på att man under vissa förutsättningar
framskjuter tidpunkten för ändringen av stationeringsorten. En sådan
anordning innebär, att särskilda bestämmelser om omplaceringstrakfamente
inte blir erforderliga. Vid det förhållandet, att stationeringsorten
kan bibehållas, kan nämligen traktamentsförmånerna regleras på samma
sätt som vid förrättningar i allmänhet. Den förenkling, som härigenom åstadkommes,
synes kommittén bli till fördel både för vederbörande myndigheter
och för de enskilda tjänstemännen.

Om den närmare innebörden av de särskilda bestämmelser om stationeringsort,
som kommittén anser böra ersätta de nu gällande, anför kommittén
bl. a. följande.

Befordran eller förflyttning till tjänst på annan ort innebär, att tjänstemannen
definitivt lämnar sin dittillsvarande stationeringsort. Med hänsyn
härtill bör omstationering i princip ske från och med den dag, då den nya
tjänsten skall tillträdas. På grund av svårigheterna att få bostad kan emellertid
en sådan regel skäligen icke tillämpas undantagslöst. I anslutning
till vad som nu gäller enligt kungörelsen 1947: 18 i fråga om omplaceringstraktamente
bör den gamla stationeringsorten få bibehållas intill dess lämplig
bostad kunnat anskaffas på den nya orten. Vederbörande myndighet bör
därför i förekommande fall äga medgiva sådant anstånd med ändring av
stationeringsorten. En förutsättning för att anstånd skall kunna av myndigheten
medgivas bör vara, att tjänstemannen vidtager alla de åtgärder,
som skäligen böra åligga honom, för att anskaffa lämplig bostad. Myndigheternas
befogenhet i förevarande hänseende bör vidare begränsas till att avse
högst ett år.

Av kommitténs uttalanden i övrigt beträffande frågor om stationeringsort
torde här endast de böra beröras, som avser tjänstemän utan fast stationeringsort.
I 33 § Saar stadgas, att tjänsteman, för vilken fast stationeringsort
ej bestämts, må av vederbörande myndighet tilldelas tjänstgöringstraktamente
under högst 90 dagar efter förändring av tjänstgöringsort. Härmed
korresponderar en föreskrift i tilläggsbestämmelserna till Saar, att för
tjänsteman, som vid visst verk anställts för tjänstgöring utan fast stationeringsort,
den ort skall vid varje särskild tidpunkt utgöra stationeringsort,
där tjänstgöringen fullgöres. Anställning utan fast stationeringsort förekommer,
såvitt kommittén har kunnat finna, endast inom fångvården, försvaret,
tullverket, landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna samt post -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

verket. Den personal som beröres därav är huvudsakligen yngre tjänstemän
med aspiranttjänstgöring eller tjänstgöring, som ofta skiftar från ort till
annan. Kommittén har för sin del funnit bestämmelser om anställning utan
fast stationeringsort inte vara erforderliga. Enligt kommitténs mening bör
lönen även för här ifrågavarande tjänstemän lämpligen anknytas till en fast
stationeringsort, och i den mån särskilda traktamentsbestämmelser anses
påkallade för viss personalgrupp, bör sådana bestämmelser utfärdas inom
ramen för den befogenhet härtill, som kommitténs förslag till allmänt resereglementc
med tilläggsbestämmelser inrymmer. Kommittén har sålunda vid
utarbetandet av sitt förslag till bestämmelser om stationeringsort utgått från
att alla tjänstemän skall ha fast stationeringsort.

Yttrandena.

Kommitténs förslag om anstånd med omstationering i vissa fall har uttryckligen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överbefälhavaren, statskontoret,
skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse och SR. Därjämte har domkapitlet
i Uppsala förklarat sig förutsätta, att samma ändring företages i
de prästerliga avlöningsförfattningarna, emedan det är synnerligen angeläget
att de prästerliga befattningshavare, som saknar tjänstebostad, erhåller
en mot omplaceringstraktamentet svarande förmån. Enligt telegrafstyrelsens
mening skulle det kunna tänkas, att maximitiden för erhållande av
traktamente i någon mån inskränktes beträffande tjänstemän utan eget
hushåll, för vilka svårigheten att erhålla godtagbar bostad i regel torde vara
mindre än för tjänstemän med familj. Generalpoststyrelsen har ansett att
lörslaget, ehuru rationellt, kommer att innebära en avsevärd ökning av
traktamentskostnaderna i samband med förflyttningar. Riksräkenskapsverket
har ifrågasatt om tillräckliga skäl föreligger för en sådan höjning av
traktamentsförmånerna, som förslaget innebär, och liknande synpunkter
har försvarets civilförvaltning anlagt. Enligt ämbetsverkets erfarenhet har
kritiken mot gällande bestämmelser angående omplaceringstraktamente
främst riktat sig mot att förmånen inte utgår för längre tid än sex månader.
Civilförvaltningen har också funnit det tveksamt, om den tänkta anordningen
över huvud taget kan anses lämplig för försvarets del, bl. a. emedan på
de militära staberna skulle läggas inte bara beslutanderätten i flertalet
frågor rörande förskjutning av omstationeringstidpunkten utan också hela
kontrollen av de förutsättningar, som skall utgöra villkor för att sådan förskjutning
skall äga rum. Enligt civilförvaltningens mening bör kungörelsen
angående omplaceringstraktamente bibehållas men omarbetas så, att omplaceringstraktamente
utan Kungl. Maj :ls medgivande kan utgå under
minst 12 månader. Därvid bör man också uppmjuka den nuvarande förutsättningen,
att familjen kvarblir på den tidigare stationeringsorten.

Förslaget att varje tjänsteman i fortsättningen skall ha fast stationeringsort
har berörts i två yttranden. Från generalpoststyrelsens sida har förslaget
inte föranlett någon erinran, men styrelsen har sagt sig ämna över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

väga utfärdandet av generella föreskrifter om nedsättning av resekostnadscrsättning
och traktamente för den »reservpersonal», utgörande ca 3 000 huvudsakligen
yngre, ogifta tjänstemän, som f. n. inte har fast stationeringsort.
Vidare har styrelsen ansett skäl tala för att deltagare i vissa av verket
anordnade utbildningskurser får vidkännas vissa beskärningar av traktamentsrätten.
Lotsstyrclsen har upplyst, att anställning utan fast stationeringsort
inte sällan förekommer vid fyrstaten för vissa extra tjänstemän,
som anställes med tjänstgöringsskyldighet inom visst lotsdistrikt och vid
behov anlitas på de olika fyrplatserna inom distriktet. Tjänstgöringstraktamente
utgår inte till dylika tjänstemän. Lotsstyrelsen har ansett de nuvarande
bestämmelserna vara väl lämpade för lotsverkets förhållanden, under
det att den av kommittén föreslagna ordningen i många fall knappast skulle
framstå som naturlig eller tillfredsställande. Styrelsen har därför avstyrkt
förslaget.

Departementschefen.

Under de år som har förflutit, sedan kungörelsen angående omplaceringstraktamente
tillkom, har det i ett stort antal fall befunnits skäligt att genom
särskilda medgivanden förlänga den i kungörelsen angivna maximitiden
för åtnjutande av förmånen i fråga eller dispensera från villkoret, att
vederbörandes familj skall ha kvarblivit på den tidigare stationeringsorten.
Vissa tolkningssvårigheter har vidare föranlett utfärdandet av ett cirkulär
(1950:531) till statsmyndigheterna om kungörelsens tillämpning, i stort
sett grundat på ett av reseersättningskommittén framlagt förslag. En i och
för sig erforderlig omarbetning av själva bestämmelserna har emellertid
inte kommit till stånd, emedan den har ansetts lämpligen böra samordnas
med översynen av allmänna reseregleinentet och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente.

Reseersättningskominitténs föreliggande förslag innebär en omläggning i
systematiskt hänseende och i samband därmed en utvidgning av kretsen av
ersättningsberättigade tjänstemän, vissa höjningar av traktamentsbeloppen
och fördubbling av den tid, under vilken omplaceringstraktamente kan utgå
utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande. Vidare förordas i kommittéförslaget
borttagande av det nyssnämnda villkoret angående familjens kvarblivande
på den förutvarande stationeringsorten.

Mot principlösningen, att de formella förutsättningarna för medgivande
av traktamente i samband med befordran eller förflyttning till annan ort
skall tillskapas genom anstånd med omstationering, har jag ingenting att
erinra. I övrigt anser jag mig emellertid böra förorda vissa avvikelser från
kommitténs förslag.

Omplaceringstraktamente kan enligt nuvarande bestämmelser utgå endast
till befattningshavare med eget hushåll. Tillräckliga skäl synes mig
knappast föreligga för att den särskilda förmån det här gäller skall tillerkännas
även andra tjänstemän. Dessa torde nämligen få anses skäligen till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

godosedda genom möjligheten att erhålla 1''lyttningsersättning. Då jag vidare
delar försvarets civilförvaltnings uppfattning, att kritiken mot gällande
bestämmelser har riktat sig mera mot att omplaceringstraktamente
normalt inte kan utgå för längre tid än sex månader än mot traktamentets
storlek, bör enligt min mening nuvarande grunder så till vida bibehållas
att efter en tid av tre månader till tjänsteman, som har erhållit anstånd
med omstationering, det för tjänsteman utan eget hushåll tillämpliga
traktamentsbeloppet skall utgå.

Erforderliga bestämmelser i ämnet torde få intagas i tilläggsbestämmelserna
till avlöningsrcglementet och resereglementet.

Tjänstemännens huvudorganisationer har vid de förut nämnda överläggningarna
biträtt vad jag här har förordat.

Allmänt sett förefaller mig skäl tala för avskaffande av anordningen, att
vissa grupper av tjänstemän saknar fast stationeringsort. Det torde emellertid
böra närmare övervägas, huruvida inom visst eller vissa förvaltningsområden
föreligger sådana speciella förhållanden, att anordningen i fråga
likväl bör kvarstå för deras vidkommande. Vilket resultat dessa överväganden
än må leda till, behöver det inte påverka avfattningen av allmänna resereglementet
eller 33 § Saar. Skulle för något område fast stationeringsort
för varje tjänsteman anses icke böra föreskrivas, torde erforderliga bestämmelser
om traktamente till tjänsteman utan fast stationeringsort få meddelas
i särskild ordning.

III. Traktamente till personal i försvarets reserver.

Enligt reservbefälskungörelserna för armén, marinen och flygvapnet (1943:
815—817) äger personal i reserv, som har eget hushåll och fullgör densamma
enligt vederbörlig kungörelse åliggande tjänstgöring utom bostadsorten
under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas,
uppbära lön efter den ortsgrupp, till vilken vederbörandes mantalsskrivningsort
hänföres, ävensom reservbefälstraktamente. Detta traktamente utgår
efter tjänstegrad med lägst 5 och högst 8 kronor för dygn — utan uppdelning
på natt och dag — och får åtnjutas för högst 60 dygn under en och
samma tjänstgöringsperiod. Personal utan eget hushåll uppbär lön efter
den ortsgrupp, till vilken förläggningsorten för det förband, vid vilket tjänstgöringen
äger rum, är hänförd. Sistnämnda personal har inte rätt till reservbefälstraktamente.

Vid tjänstgöring utom den ort, till vilken vederbörande har inkallats till
tjänstgöring, äger de för personal på aktiv stat gällande bestämmelserna om
Ijänstgöringstraktamente motsvarande tillämpning för reservpersonalen.

De grunder, för vilka här har redogjorts, har godkänts av 1943 års riksdag
efter förslag i propositionen nr 143. Bestämmelser av samma innehåll har
sedermera, i enlighet med av riksdagen lämnat bemyndigande, meddelats
i kungörelsen angående väg- och vattenbyggnadskåren (1951:497). Den särskilda
traktamentsförmånen benämnes där befälstraktamente.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

I skrivelse den 6 juni 1947 har Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
och Svenska reservunderofficersförbundet hemställt om
viss höjning av reservbefäl straktamentena. Efter remissbehandling har framställningen
överlämnats till reseersättningskommittén för att av kommittén
tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Med anledning härav
har kommittén inkommit med den av mig förut omnämnda skrivelsen angående
traktamente m. in. för personal i försvarets reserver. Rörande innehållet
i denna skrivelse och i de yttranden över densamma, som har inhämtats
från försvarets civilförvaltning, överbefälhavaren och statskontoret,
torde jag få anföra följande.

Reseersättningskommittén.

I fråga om lönen anser kommittén, att den bör för all personal i reserv
utgå efter bostadsortens ortsgrupp, emedan det är bostadsortens dyrortsförhållanden
som normerar de vanliga utgifterna. Som bostadsort bör anses
kyrkobokföringsorten, vilken enligt kommitténs mening torde bättre än
mantalsskrivningsorten svara mot de faktiska bosättningsförhållandena.

Vad härefter angår traktamente, framhåller kommittén, att reservpersonalen
hittills visserligen i princip har ansetts böra kompenseras för de särskilda
utgifter, som uppkommer vid tjänstgöring utom bostadsorten, men
att utgifterna i fråga beträffande personal utan eget hushåll inte har ansetts
vara av sådan betydelse, att kompensation bör beredas denna kategori.
Kommittén anser emellertid för sin del, att utgifterna vid tjänstgöring utom
bostadsorten är i stort sett desamma för reservpersonal utan eget hushåll
som för andra tjänstemän utan eget hushåll. Enligt kommitténs mening
kan det sålunda inte förutsättas, att reservpersonalen frånträder eller uthyr
sin ordinarie bostad under tiden för fredstjänstgöring, som avses i reservbefälskungörelserna.
Kommittén ansluter sig därför till ett av försvarsväsendets
lönenämnd på sin tid gjort uttalande, att med avseende på rätten
att åtnjuta traktamente åtskillnad inte bör göras mellan reservpersonal med
och utan eget hushåll.

De merkostnader, som åsamkas reservpersonal under tjänstgöring vid
vilken det vanliga kvarteret inte kan bibehållas, torde enligt kommittén
inte avsevärt skilja sig från dem, som personal på aktiv stat nödgas vidkännas
vid tjänstgöring utom stationeringsorten. Kommittén förordar därför,
att i stället för nu gällande särskilda bestämmelser om reservbefälstraktamente
de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres tilllämpliga
på reservpersonal såväl med som utan eget hushåll även vid tjänstgöring
på den ort, till vilken vederbörande har inkallats, om denna ort är
så belägen att det vanliga kvarteret inte kan bibehållas såsom nattkvarter.

Reservbefälstraktamentets belopp har i propositionen 1943: 143 motiverats
bl. a. därmed, alt reservpersonalen på förhand äger kännedom om den
tjänstgöring, varom fråga är, såväl till omfattning som beträffande tid och
plats. Denna omständighet bör även enligt kommitténs mening tagas i betraktande
vid avvägningen av traktamentsersättningens storlek. Härom an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

för kommittén, att då det bör vara möjligt för vederbörande att vidtaga
åtgärder för att nedbringa de särskilda kostnaderna redan från tjänstgöringens
början, anledning inte synes föreligga att medge högre traktamentsersättning
för de första femton dygnen än för tiden därefter. Däremot
uttalar kommittén, att förhandskännedomen om tjänstgöringen inte
motiverar någon nedsättning av de s. k. 16:e-dygnstraktamentena. Dessa
traktamentsbelopp är nämligen avvägda med hänsyn till att vederbörande
vid längre tids tjänstgöring på en och samma ort har haft viss tid till förfogande
för att träffa anstalter för nedbringande av kostnaderna för inkvartering
och förplägnad.

Beträffande bestämmelsen, att reservbefälstraktamente inte får utgå för
längre tid än 60 dygn under en och samma tjänstgöringsperiod, har i propositionen
1943: 143 framhållits, att denna undantagsbestämmelse har betydelse
bara för vissa personalkategorier vid marinen, för vilka längre fredstjänstgöringsperioder
än 60 dagar kan ifrågakomma. Kommittén förklarar
sig inte anse det troligt, att reservpersonalen har större möjligheter än annan
personal att nedbringa kostnaderna vid tjänstgöring av angiven varaktighet.
Enligt kommitténs mening bör bestämmelsen därför utgå.

Yttrandena.

Överbefälhavaren, som i ärendet har hört försvarsgrenscheferna, har förklarat
sig dela kommitténs synpunkter och tillstyrka dess förslag, även om
kommitténs motiv för traktamentsbeloppens bestämmande inte kan anses
helt bärande; enligt överbefälhavarens mening har nämligen reservpersonalen
i allmänhet inte större förhandskännedoin om tid och plats för tjänstgöringen
än den aktiva personalen och därför inte större möjligheter än
denna att planlägga sina bostads- och utspisningsförhållanden. I yttrandet
har framhållits, att förslaget medför förenklingar, som underlättar handläggningen
av ifrågavarande ärenden. Beträffande lönen bär överbefälhavaren
uttalat, att denna bör beräknas efter högsta ortsgrupp för den reservpersonal,
som mera stadigvarande har sin verksamhet förlagd till utlandet.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig biträda kommitténs förslag
rörande lönens beräknande och har funnit det ur skilda synpunkter vara
att föredraga, att de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres
tillämpliga på reservpersonalen, framför att systemet med särskilda reservbefälstraktamenten
bibehålies. Enligt civilförvaltningens mening gör sig
emellertid de skäl alltjämt gällande, som har motiverat att reservpersonalen
under tjänstgöring kommer i åtnjutande av traktamente efter mera restriktiva
grunder än som tillämpas beträffande motsvarande förmån till
den aktiva personalen. Ämbetsverket — som delar kommitténs uppfattning
att traktamente bör utgå även till anställningshavare utan eget hushåll —
har ansett det vara tillräckligt, att traktamentet för all reservpersonal vid
tjänstgöring inom inkallelseortens tjänstgöringszon bestämmes till belopp,
som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Mot upphävandet av begränsningen
till 60 dygn har civilförvaltningen inte ansett något vara att erinra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Civilförvaltningen har föreslagit införandet av bestämmelser därom, att
den som är inkallad till annan ort än bostadsorten men kan bibehålla sitt
vanliga nattkvarter skall erhålla kompensation för resorna mellan detta och
tjänstgöringsplatsen, dock inom ramen för nattraktamentets belopp.

Enligt av civilförvaltningen gjorda beräkningar skulle kommitténs förslag
medföra att traktamentskostnaderna fördubblas, under det att civilförvaltningens
förslag skulle innebära en ökning av nämnda kostnader med 60
å 70 procent.

Statskontoret har anfört, att de nu gällande ersättningsgrunderna måste
betraktas som förhållandevis restriktiva. Ämbetsverket har emellertid förklarat
sig dela den av civilförvaltningen uttalade uppfattningen, att skälen
för att beträffande reservpersonalen tillämpas mera restriktiva grunder än
för den aktiva personalen alltjämt gör sig gällande. I enlighet härmed har
statskontoret biträtt civilförvaltningens förslag i vad det avser traktamente
till personal med eget hushåll. Däremot har statskontoret ansett tillräckliga
skäl inte finnas att för personal utan eget hushåll medge traktamente efter
enahanda grunder som för personal med eget hushåll. Statskontoret har
erinrat om reseersättningskommitténs uttalande, att det inte torde kunna
förutsättas att reservpersonalen frånträder eller uthyr sin ordinarie bostad
under tiden för fredstjänstgöringen, men anfört, att några direkta merkostnader
för förplägnad som regel knappast synes kunna beräknas uppkomma.
Mot bakgrunden härav har statskontoret föreslagit, att reservpersonal, som
inte har eget hushåll, under fredstjänstgöringen endast tillförsäkras det för
natt utgående s. k. 16 :e-dygnstraktamentet.

I övrigt har statskontoret anslutit sig till vad civilförvaltningen har anfört
i sitt yttrande.

Departementschefen.

Jag anser det vara lämpligt, att såsom reseersättningskommittén har föreslagit
traktamentsförhållandena för personal i försvarets reserver under
författningsenligt åliggande tjänstgöring närmare anpassas efter de allmänt
gällande bestämmelserna om traktamente. Jag förordar alltså i princip, att
åtgärder vidtages i detta syfte. Detta innebär bl. a., att traktamente vid
tjänstgöring på inkallelseorten skall kunna utgå även till personal utan
eget hushåll. På de skäl som försvarets civilförvaltning och statskontoret
har anfört finner jag det emellertid motiverat, att förmånerna begränsas i
högre grad än enligt kommittéförslaget. För min del anser jag statskontorets
förslag innebära en lämplig avvägning av kompensationen för de merkostnader,
som i allmänhet kan beräknas uppkomma för reservpersonalen
vid fredstjänstgöring. Jag tillstyrker detta förslag och vill därvid framhålla,
att detsamma, ehuru mera restriktivt än kommittéförslaget, medför betydande
förbättringar från den berörda personalens synpunkt. Vid bifall till
vad jag nu har anfört kommer sålunda att utgå s. k. 16:e-dygnstraktamente
med belopp, som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Reservpersonal

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

utan eget hushåll kommer dock endast att erhålla dylikt traktamente för
natt. Den nuvarande begränsningen till 60 dygn upphäves.

Det torde kunna förekomma, att en anställningshavare anses lämpligen
kunna begagna sitt vanliga kvarter som nattkvarter även om det är beläget
ganska långt från tjänstgöringsplatsen. Med tanke på sådana fall synes det
mig vara motiverat att införa rätt till resekostnadsersättning enligt allmänna
resereglementet vid färd mellan tjänstgöringsplatsen och det vanliga
kvarteret. Jag förordar emellertid den begränsningen, att ersättning får utgå
endast om kvarteret är beläget utom tjänstgöringszonen. Vidare bör resekostnadsersättningen
icke få överstiga nattraktamentets belopp.

Mot kommitténs förslag rörande den ortsgrupp, efter vilken reservpersonalens
löner skall beräknas, bär jag inte funnit anledning till erinran. Någon
särbestämmelse för reservpersonal, som har sin civila verksamhet förlagd
till utlandet, finner jag inte påkallad.

Överläggningar i ämnet har ägt rum med representanter för Centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden och Svenska reservunderofficersförbundet.
Därvid har från organisationernas sida yrkats, att reseersättningskommitténs
förslag i fråga om traktamenten till reservbefäl skulle genomföras.
Såsom av det föregående framgår har jag inte ansett mig kunna
helt tillmötesgå detta yrkande.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående har anfört hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att

1) utfärda allmänt resereglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga till statsrådsprotokollet i
ärendet fogade författningsförslaget,

2) utfärda bestämmelser om omstationering samt om
traktamente in. m. till personal i försvarets reserver och i
väg- och vattenbyggnadskåren i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående har anförts samt

3) utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga
i anledning av förenämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ingvar Rörs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Bilaga.

Förslag

till

allmänt resereglemente.

1 KAP.

Vissa grundläggande bestämmelser.

1 §•

1 mom. Med förrättning avses i detta reglemente tjänstgöring eller uppdrag,
som på grund av statlig myndighets föreskrifter eller beslut fullgöres
för statens räkning annorstädes än å förrättningsmannens tjänsteställe. Av
förrättning direkt föranledd resa benämnes i reglementet tjänsteresa.

1 reglementet avses med tjänstgöringszon ett område, som begränsas av
en cirkel med 5 kilometers radie och med förrättningsmannens tjänsteställe
såsom medelpunkt. Med förrättningszon avses ett område, som begränsas av
en cirkel med 5 kilometers radie och med förrättningsstället såsom medelpunkt.
Där ej av omständigheterna framgår vad som utgör förrättningsmans
tjänsteställe eller förrättningsställe, bestämmes detta av vederbörande myndighet
med iakttagande av de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar.

Dygnet räknas från klockan 0. Natt betecknar i reglementet tiden mellan
klockan 0 och klockan 6, dag den övriga delen av dygnet.

2 mom. Har Kungl. Maj :t beträffande visst förvaltningsområde, för vilket
annan än staten är huvudman, meddelat föreskrifter eller beslut, enligt
vilka den, som för huvudmannens räkning fullgör tjänstgöring eller uppdrag,
äger att vid fullgörande av tjänstgöringen eller uppdraget samt vid därav
föranledda resor åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i detta reglemente,
skall vid reglementets tillämpning så anses, som om förvaltningsområdet
vore statligt. Därvid skall vad i reglementet sägs om staten och om
myndighet avse huvudmannen för förvaltningsområdet, respektive honom
underordnat förvaltningsorgan.

2 §•

1 mom. Vid förrättning och tjänsteresa inom riket äger förrättningsman,
i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt bestämmelserna i detta reglemente.

Vederbörande myndighet äger medgiva, att förrättningsman må åtnjuta
resekostnadsersättning enligt bestämmelserna i reglementet jämväl vid resa,
som han i samband med förrättning företager för att erhålla nattkvarter
eller för att intaga måltid.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet
äger utfärda erforderliga föreskrifter för reglementets tillämpning
ävensom utfärda bestämmelser och meddela beslut, enligt vilka i vissa fall
resekostnadsersättning och traktamente skola utgå med lägre belopp än i
reglementet sägs eller icke utgå eller traktamente skall helt eller delvis utbytas
mot förmåner av traktamentes natur.

2 mom. Om resekostnadsersättning och traktamente vid tjänsteresa och
förrättning utom riket förordnar Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

3 §.

I enlighet med bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj :t, hänföres förrättningsman
till någon av reseklasserna I, II och III samt till någon av
traktamentsklasserna A, B och C.

4 §.

Resekostnadsersättning och traktamente utgå med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som verkligen använts; dock må ersättning icke tillgodonjutas
med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått, därest
förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende
å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast.

Vad nu sagts innebär icke skyldighet för förrättningsman att färdas med
luftfartyg eller att nattetid begagna sig av spårvagn eller buss i lokaltrafik.

Beträffande tjänsteresor, som företagas med förrättningsman tillhörigt
motorfordon eller med luftfartyg, äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som
Kungl. Maj :t bestämmer, förordna, att resekostnadsersättning skall utgå
även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna i första stycket
är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.

5 §•

För beräknande av resekostnadsersättning och traktamente må tjänsteresa
anses påbörjad respektive avslutad vid förrättningsmannens tjänsteställe
eller hans bostad eller ock å annan plats, där han haft eller har att
fullgöra förrättning eller allmänt uppdrag. Om tjänsteresa påbörjas eller
avslutas annorstädes än nu sagts, skall, där ej Kungl. Maj :t annat föreskriver,
i ersättningshänseende så anses, som om resan hade påbörjats respektive
avslutats vid tjänstestället eller bostaden.

Är förrättningsstället beläget inom tjänstgöringszonen, må dock för färd
mellan bostaden och förrättningsstället resekostnadsersättning icke utgå
med högre belopp än som skulle hava tillkommit förrättningsmannen, om
han i stället färdats mellan tjänstestället och förrättningsstället.

2 KAP.

Resekostnadsersättning.

6 §.

1 mom. Resekostnadsersättning utgår enligt vad i nedanstående uppställning
angives för olika färdmedel och reseklasser.

		Reseklass
:	I	II	III
Tåg......................	Avgift för 1 plats i I klass	Avgift för 1 plats i II klass	Avgift för 1 plats i III klass

Fartyg....................	Avgift för 1 hyttplats i I klass	Avgift för 1 hyttplats i II klass
Luftfartyg, spårvagn, buss och annan bil i linjetrafik		Avgift för 1 plats
Taxebil ..................		Avgift för 1 person
Egen bil, motorcykel......	Enligt bestämmelser, utfärdade av	Kungl. Maj:t
Annat färdmedel..........	10 öre per km eller den högre ersättning förrättnings-mannen visar sig hava utgivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Vid begagnande av färdmedel i reguljär trafik utgår resekostnadsersättning
icke med högre belopp än förrättningsmannen erlagt i avgift för resan.
Då färdmedel av annat slag kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsman av
staten eller av person, företag eller kommun, som föranlett förrättningen
eller eljest beröres därav, utgår icke någon resekostnadsersättning.

Ersättning för plats i I klass å dagtåg må icke utgå i annat fall än då
platsen användes i omedelbart samband med begagnande av dylik plats i
sovvagn.

2 mom. Vid begagnande av taxebil äger förrättningsman utöver vad ovan
angivits utfå såväl ersättning för den merkostnad, som kan hava uppkommit
genom att annan person, som är anställd hos staten och som deltagit
i förrättning, eller annan förrättningsman medföljt i hilen, som ersättning
för utgivna drickspenningar med högst 10 procent av den sammanlagda
kostnaden.

Om vid gemensam färd användes färdmedel, som tillhör någon av förrättningsmännen,
äger denne åtnjuta särskild gottgörelse med 5 öre per kilometer
för varje i föregående stycke avsedd medresande.

3 mom. Om ersättning för transport av bagage gäller vad Kungl. Maj :t
därom bestämmer.

3 KAP.

Traktamente.

7 §.

1 mom. Traktamente må enligt de närmare bestämmelser, som innehållas
i detta kapitel, åtnjutas vid förrättning, som utföres utom förrättningsmannens
tjänstgöringszon, samt vid tjänsteresa i samband med sådan
förrättning. Därest den kortaste färdvägen mellan tjänstgöringszonens medelpunkt
och förrättningsstället är längre än 8 kilometer, äger vederbörande
myndighet medgiva att traktamente må åtnjutas även om förrättningsstället
är beläget inom tjänstgöringszonen.

Kungl. Maj:t äger jämväl, då förhållandena det föranleda, beträffande särskilda
grupper av förrättningsmän förordna, att traktamente må utgå vid
förrättning inom tjänstgöringszonen.

2 mom. Traktamente utgår med de belopp, som angivas i nedanstående
tabell, där ej med stöd av 2 § 1 mom. annorlunda bestämts eller annat följer
av 3 mom.

Trakt amentsklass	Traktamente
för natt	för dag	tillhopa för dygn
A..................	15: —	20: —	35: —
B..................	13: —	18: —	31: -
C ..................	11: —	16: —	27: —

3 mom. Traktamente må icke åtnjutas för natt, varav högst en timme
tagits i anspråk för tjänsteresa eller förrättning.

Traktamente må icke heller åtnjutas för dag, varav högst tre timmar i följd
sålunda tagits i anspråk. För dag, varav mer än tre men högst åtta timmar
i följd tagits i anspråk, utgår traktamente med hälften av de i 2 mom. angivna
beloppen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Då fråga är om dag, varunder tjänsteresa eller förrättning såväl påbörjats
som avslutats mellan klockan 6 och klockan 19, skola dock vid tillämpning
av bestämmelserna i föregående stycke de däri angivna tiderna tre och
åtta timmar förlängas till sex respektive tio timmar.

Traktamente för dag må icke i något fall åtnjutas med högre belopp än
som angives i 2 mom.

Kungl. Maj :t äger föreskriva undantag från vad i första, andra och tredje
styckena är stadgat.

4 mom. Nödgas förrättningsman på grund av naturhinder eller styrkt
sjukdom eller av annan giltig anledning avbryta tjänsteresa eller förrättning
och uppehålla sig annorstädes än i hemmet eller inom tjänstgöringszonen,
skall i fråga om traktamente så anses, som om förrättningsmannen utförde
förrättning där han under tiden för uppehållet har sitt nattkvarter. Intages
förrättningsmannen på sjukvårdsinrättning, skola dock bestämmelserna i
8 § icke tillämpas.

8 §.

Om förrättningsman, som vid förrättning inom viss förrättningszon åtnjuter
lägre traktamente för natt eller dag än som angives i 7 § 2 mom.,
tillfälligt verkställer förrättning utom zonen under mindre än åtta hela
kalenderdygn i följd, äger han behålla det reducerade traktamentet och
dessutom åtnjuta traktamente enligt de grunder som skulle hava tillämpats,
om nämnda zon varit hans tjänstgöringszon. Traktamente för dag må dock
ej utgå med sammanlagt högre belopp än enligt nyssnämnda författningsrum.

Reducerat traktamente för natt äger förrättningsman behålla jämväl vid
tillfällig tjänstgöring inom tjänstgöringszonen under så lång tid, som i
första stycket sagts.

9 §.

Om myndighet erbjuder förrättningsman inkvartering i lokal, som myndigheten
disponerar, må förrättningsmannen icke åtnjuta traktamente för
natt med högre belopp än det, som myndigheten betingar sig för inkvarteringen.
Mottager han icke erbjudandet, äger han dock uppbära traktamente
utan dylik inskränkning under förutsättning, att inkvarteringen icke är av
sådan beskaffenhet att den skäligen borde hava godtagits.

Traktamente för natt utgår icke, då förrättningsman på statens bekostnad
innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg; dock skall vad nu sagts
icke gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman mer än en timme
uppehåller sig på förrättnings- eller överliggningsort.

Bestämmelserna i denna paragraf skola icke medföra inskränkning i den
rätt att bibehålla traktamente för natt, varom i 8 § stadgats.

4 KAP.

Om reseräkning m. m.

10 §.

Angående ordningen för utbetalande av ersättning enligt detta reglemente
samt om fördelningen i vissa fall av kostnader för sådan ersättning gäller
vad Kungl. Maj :t därom förordnar.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 71

Innehållsförteckning.

I. Allmänna resereglementet.......................................... 3

A. Inledning .................................................... 3

Departementschefen............................................ 6

B. Principiella spörsmål .......................................... 8

1. Syftet med resekostnadsersättning och traktamente.............. 8

2. Enhetligt traktamentsbegrepp ................................ 12

3. Begreppen förrättning, tjänsteresa, tjänstgöringszon och förrätt ningszon

.................................................. 14

4. Traktamentets beroende av förrättningens varaktighet .......... 19

5. Frågan om besparingsreglementen ............................ 23

6. Traktamentsbeloppen m. m................................... 27

Departementschefen............................................ 29

C. Specialmotivering.............................................. 33

II. Stationeringsort och omplaceringstraktamente ........................ 58

Departementschefen............................................ 61

III. Traktamente till personal i försvarets reserver........................ 62

Departementschefen............................................ 65

Hemställan...................................................... 66

Författningsförslag................................................ 67