Kungl. Maj:ts proposition nr 197 (Proposition 1950:197)

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen ang. godkännande av
allmänna riktlinjer för en tvångs clearing med Tyskland;
given Stockholms slott den 24 mars 1950.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

östen Undén.

Sammanfattning.

I propositionen heanställes, att riksdagen måtte godkänna vissa allmänna
riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland. De huvudsakliga grundsatserna
kunna sammanfattas på följande sätt. Tvångsclearing med Tyskland
bör äga rum utan uppskov och ske med stöd av gällande clearinglagstiftning.
Inom ramen för clearinglagens bestämmelser avgöres, vilka
fordringsanspråk som skola beaktas i clearingen och i vilken ordning anspråken
skola tillgodoses. Personkretsen å borgenärssidan bestämmes på
det sättet, att den i princip omfattar svenska rättssubjekt dock icke sådana,
som äro bosatta i Tyskland. För att beaktas skall fordringen hava varit på
svensk hand den 1 maj 1945, d. v. s. den antagna dagen för det definitiva
tyska sammanbrottet. Allmänt undantag utgör kommersiella fordringar. I
övrigt uppdrages till Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga dispensföreskrifter.
Till gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen hänföras
tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare, som under
kriget varit bosatta i Tyskland. Med Tyskland avses tyska riket i dess ut1
Bihang till riksdagens protokoll 19V9. 1 samt. Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

sträckning före den 1 januari 1938. Tvångsclearingen avser allenast fordringsanspråk,
och i clearingen upptagas väsentligen endast fordringar, som
uppkommit före det tyska sammanbrottet eller ha sin grund i förhållanden
före denna tidpunkt. Om det kan visas, att gäldenären var solvent vid den
tidpunkt före den 1 maj 1945, då fordringen förföll till betalning, skall
fordringen från denna synpunkt godkännas. Är det utrett, att gäldenären
vid ifrågavarande tidpunkt var insolvent, skall fordringsanspråket avvisas.
Kan full bevisning rörande solvensen icke förebringas, ankommer det på
fördelningsorganet att fatta beslut med hänsyn till omständigheterna. Samtliga
fordringar på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 skola anses vara
förfallna, oberoende av utsatt förfallodag. Hinder möter därför icke att avräkna
utdelning å dylika fordringars kapitalbelopp. Borgenären skall avstå
så mycket av sin fordran, som han uppburit. Det föreslås, att vissa fordringsanspråk
skola utgå med förmånsrätt. Normer givas för omräkning till
svenska kronor av fordringsanspråk, som äro uttryckta i utländska myntslag.
För att möjliggöra hjälpåtgärder för svenskar, som under kriget varit
bosatta i Tyskland, föreslås, att staten avstår sammanlagt sex miljoner kronor
av den utdelning, som tillkommer vissa statliga fordringsanspråk. Prövningen
av betalningsanspråken och fördelningen föreslås skola ombesörjas
av en för ändamålet inrättad nämnd, som skulle bestå av tre, utav Kungl.
Maj :t utsedda ledamöter. Nämndens avgöranden böra vara slutgiltiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 2i mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler ministern
för utrikes ärendena frågan om fördelningen av de tyska tillgångarna
i riket och anför.

Inledning.

På grund av att ett flertal länder i början av 1930-talet genomfört valutarestriktioner,
som berett svenska exportörer svårigheter, utfärdades den 17
juni 1932 Sveriges första clearinglag. Syftet med lagen var att ge civilrättsligt
stöd åt clearingavtal, som Konungen kunde sluta med främmande land,
och skapa ett påtryckningsmedel mot en stat, som vägrade ingå clearingavtal
med Sverige. Lagen skulle tillämpas först efter särskilt kungligt förordnande,
och förordnande skulle blott få givas efter hörande av fullmäktige i
riksbanken. År 1934 ersattes 1932 års clearinglag av den nu gällande lagen
den 16 februari 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m. Clearinglagen har sedermera flera gånger
ändrats. Enligt 2 § clearinglagen äger Kungl. Maj :t att, där omständigheterna
därtill föranleda, anordna tvångsclearing med främmande makt.

På grundval av clearinglagen har slutits ett flertal clearingavtal med
Tyskland. Dessa avtal voro av tre olika typer. Det egentliga clearingavtalet
avsåg betalningar, som härrörde ur det svensk-tyska varuutbytet (s. k. kommersiella
fordringar). Rikslåneavtalet reglerade främmande betalningar av
räntebelopp och Dawes-, Young- och Kreugerlånen. I avtalet innefattades
även räntor å två österrikiska statslån och Svenska Tändsticksaktiebolagets
(Stabs) andel i Deutsche Ziindwarenmonopolgesellscbafts vinst enligt ett
mellan tyska staten och bolaget träffat avtal. Transfer- eller privatskuldavtalet
slutligen avsåg betalning av svenska fordringar på räntor å och avkastning
av privata krediter och andra kapitalinvesteringar, som folio under
det av den tyska riksbanken år 1934 beslutade betalningsuppskovet
(det s. k. transfermoratoriet). Förutsättningen för att fordringar, som åsyf -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 197.

tades i rikslåne- och privatskuldavtalen, skulle kunna betalas med celaringmedel
var, att överskott av sådana medel funnos till tysk favör, sedan betalning
skett av de svenska fordringar, som avsågos i clearingavtalet. För
att betalning skulle äga rum enligt de båda avtalen törutsattes alltså, att
exporten från Tyskland till Sverige översteg den svenska exporten dit. Men
innehavare av betalningsanpråk, som avtalen åsyftade att tillfredsställa,
ägde icke att utfå hela det överskott, som uppkommit, sedan de belopp betalats,
som clearingavtalet avsåg. Hälften av överskottet skulle nämligen
ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på det sättet, att denna
ägde överföra medlen till tyska riksbankens konto hos svenska riksbanken.
Den andra hälften däremot skulle användas till betalning av skulder,
som tyskarna förpliktat sig att betala enligt rikslåne- och privatskuldavtalen.
Härigenom kom de till svensk-tyska clearingkontot avsatta medlen
att inom clearingnämnden bokföringsmässigt fördelas i tre grupper: Egentliga
clearingmedel, d. v. s. medel, som inbetalats av svenska importörer
och användas till gäldande av svenska exportfordringar, som folio
under clearingavtalet, s. k. kommersiella fordringar; optionsmedel
eller den hälft av överskottet på clearingmedlen, som skulle ställas till den
tyska clearingmyndighetens förfogande för överföring till den tyska riksbankens
konto hos den svenska riksbanken (från slutet av år 1944 skedde
icke någon sådan överföring); och transfermedel, d. v. s. den hälft
av överskottet, som skulle användas till betalning av skulder enligt rikslåne-
och privatskuldavtalen.

Det tyska sammanbrottet föranledde, att det svensk-tyska clearingavtalet
icke längre kunde tillämpas. Med anledning härav förordnade Kungl.
Maj :t i kungörelse den 6 april 1945, att fordringar, som tillkomme någon i
det Tyska riket, skulle inbetalas till clearingnämnden och där vara spärrade.
De tyska clearingmedlen hava sedan sagda dag varit och är o alltjämt
spärrade med undantag för av Kungl. Maj :t sedermera särskilt beslutade
utbetalningar av vissa räntefordringar. Clearingmedlen hava emellertid efter
den 6 april 1945 ökats på grund av att inbetalningar av tyska skuldbelopp
enligt Kungl. Maj :ts förordnande skett till clearingnämnden, som dessutom
i stor utsträckning låtit indriva dylika tillgodohavanden i Sverige,
men clearingmedlen hava även ökat på annat sätt.

Sedan de under andra världskriget mot Tyskland allierade makterna uppmanat
de neutrala länderna att sätta tysk egendom under kontroll och
eliminera det tyska inflytandet, tillmötesgick Sverige önskemålet genom år
1945 beslutade lagstiftningsåtgärder. Den 29 juni 1945 utfärdades lagen om
kontroll å viss utländsk egendom (kontrollagen), som ändrades den 14 december
samma år. Sistnämnda dag utfärdades även lagen om administration
av vissa bolag m. m. (administrationslagen). På grund av denna lagstiftning
har tysk egendom både satts under kontroll och i stor utsträckning
försålts under överinseende av ett särskilt statligt organ, flyktkapitalbyrån.
De belopp, som sålunda influtit, ha jämväl insatts på clearingkonto.
Såväl dessa medel som övriga tyska clearingmedel äro alltjämt tysk egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

De allierade makterna framställde även anspråk på att utfå värdet av
den tyska egendom, som influtit genom realisationer av de tyska tillgångarna.

Genom en i Washington den 18 juli 1946 verkställd och den 17 december
samma år av riksdagen godkänd skriftväxling mellan representanter för
svenska regeringen, å ena sidan, samt Storbritanniens och Norra Irlands,
Frankrikes och Förenta staternas regeringar, å den andra sidan, har emellertid
uppgörelse träffats, bl. a. rörande likvidationen av tyska tillgångar
i Sverige, med undantag för egendom tillhörig här bosatta tyska medborgare,
vilka icke skola repatrieras. Enligt nämnda uppgörelse skall behållningen
av likvidationen av de tyska tillgångarna disponeras dels för betalning av
svenska fordringar gentemot Tyskland och dels — med ett i uppgörelsen
fixerat belopp av 150 miljoner kronor — för finansiering av inköp av för
det tyska folkhushållet viktiga varor, varom överenskommelse må träffas
mellan svenska regeringen och de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna.
De tyska ägarna skola erhålla ersättning i tysk valuta för den
egendom, som likvideras eller disponeras i enlighet med överenskommelsen.
De allierade myndigheterna i Tyskland skola enligt uppgörelsen vidtaga erforderliga
åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla motvärdet av
den likviderade egendomen blir vederbörligen registrerad.

Det belopp, som sålunda står till förfogande för betalning av svenska
fordringar på Tyskland, är icke i uppgörelsen närmare angivet, lika litet
som omfattningen eller arten av de fordringar, som därur kunna åtnjuta
betalning.

I detta sammanhang må erinras om vad jag anfört till statsrådsprotokollet
den 1 november 1946 vid avlåtande av proposition till riksdagen rörande
den förut nämnda skriftväxlingens godkännande:

»Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige,
som jämväl förutsattes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga
rum med stöd av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som
skola utfå utbetalning genom detta förfarande, böra medräknas statsverkets
oguldna fordringar på Tyskland, inklusive den fordran, som uppkommer
genom utlämnandet av det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom
fullgod likvid i betalningssammanhang, som eljest skulle reglerats över
clearingen, och mot uttrycklig försäkran, att guldet ej skulle härstamma från
ockuperat land. Därjämte bör övervägas, huruvida och i vilken utsträckning
utdelning skall ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska
rikslånen — även i de fall, då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu
icke äro förfallna. Vidare kan ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av
de inflytande medlen bör användas till en fond för tillgodoseende av de
särskilda anspråk på ersättning utanför den normala clearingens ram, som
må befinnas skäliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

att dessa böra tagas i anspråk för ändamål, som falla utanför den normala
clearingens ram, torde fråga härom böra underställas riksdagen.

Slutligen bör övervägas, huruvida i samband med att föreskrift meddelas
om betalning av fordringar ur clearingmedel jämväl bör stadgas, att vissa
fordringar böra utgå med förmånsrätt och övriga erhålla utdelning blott
i den mån återstående tillgångar förslå.»

Kungl. Maj :t bemyndigade mig samma dag att tillkalla högst tre sakkunniga
att utreda och framlägga förslag i frågan om den slutliga dispositionen
av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärrade hos clearingnämnden
eller må uppstå genom likvidation av här befintliga tyska tillgångar,
till den del dessa tillgodohavanden icke skulle användas för inköp för det
tyska folkhushållets räkning enligt uppgörelsen i Washington.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag ledamoten av riksdagens
första kammare, professor Åke Holmbäck, ordförande, bankdirektören C.
A. K. Lindahl och numera t. f. statssekreteraren i handelsdepartementet
Kurt Holmgren att utföra ifrågavarande sakkunniguppdrag. Till sekreterare
åt de sakkunniga förordnades e. o. hovrättsassessorn Harald Skogman.
Under den tid Skogman av sjukdom varit förhindrad att tjänstgöra, ha de
sakkunniga biträtts av f. d. hovrättsrådet Allan Björklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen tyskmedelskommittén, ha i februari
1949 till mig överlämnat ett betänkande med förslag rörande den slutliga
dispositionen av tyska tillgodohavanden (här bifogat såsom bilaga).
Förslaget går ut på att med stöd av 2 § clearinglagen genomföra en s. k.
tvångsclearing gentemot Tyskland. Sedan betänkandet för yttrande remitterats
till fullmäktige i riksbanken, clearingnämnden, flyktkapitalbyrån,
Skyddskommittén för utlandsfordringar och Svenska bankföreningen, hava
remissvar avgivits. Vidare hava Utlandssvenskarnas förening, Emigranternas
självhjälp, Emigranternas skyddsförening, Tyska socialdemokratiska
partistyrelsens representant i Sverige, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska Viktoriaförsamlingens i Berlin kyrkoråd och Skyddsföreningen
för utländska värdepapper inkommit med framställningar i ärendet.

De tyska tillgångarna och anmälda betalningsanspråk.

A. De för utdelning disponibla medlen.

Hos clearingnämnden innestå per 28.2.50:

1) Clearingkontot........................

2) Optionskontot........................

3) Transferkontot.......................

4) Spärrkontot..........................

1 236 208: 63
72 530 784: 61
30 549 266: 60
43 333 184: 17

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Under flyktkapitalbyråns kontroll stående medel:

1) Avbetalningsfordringar..................................

2) Spärrade medel (förvaltade av byråns syssloman)..........

3) Därjämte förväntas blivande realisation av tysk egendom in -

9 900 000: —
10 800 000: —

bringa ett belopp om ca

33 000 000:

För utdelning disponibla medel

S:a kronor 201 349 444: 01

Förutom nu nämnda medel finnes ett belopp om ca 27,2 miljoner kronor,
vilket dock är tvistigt och beroende av utgången av vissa internationella
uppgörelser. Det är ovisst men dock möjligt, att omkring hälften av detta
belopp kan komma att tillerkännas svenska intressenter och därför ställas
till clearingnämndens förfogande. Under denna förutsättning kan ett belopp
av 214,9 miljoner kronor stå till förfogande för utdelning till svenska fordringsägare.

Det må därjämte nämnas, att ett belopp om 150 miljoner kronor utbetalats
till statskontoret för leveranser av livsmedel till det tyska folkhushållet.

B. Anmälda betalningsanspråk.

Genom kungörelse den 16 januari 1948 (nr 26) angående anmälan av vissa
fordringar hos gäldenärer i Tyskland erhöll svensk undersåte eller svensk
juridisk person, som har fordran på någon i Tyskland och vill åtnjuta betalning
härför ur de tyska tillgångarna i riket, möjlighet att till clearingnämnden
göra anmälan om sitt anspråk före den 15 mars 1948. Beträffande fordran,
som avsågs i avräkningsöverenskommelsen den 14 december 1940 med
Tyskland, föreskrevs i kungörelsen, att anmälan fick göras av jämväl annan
betalningssökande.

Clearingnämnden, som sammanställt inkomna anmälningar, har indelat
fordringarna i tre grupper: kommersiella, finansiella och övriga fordringar.

I. Kommersiella fordringar.

Kommersiella fordringar äro sådana, som avsågos i den svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen
den 14 december 1940. Fordringarna härröra
från betalningar i samband med det svensk-tyska varuutbytet och omfatta
därjämte

1. omkostnader i samband med detta varuutbyte (tullar, frakter, speditionskostnader,
provisioner och kostnader för affärsresor),

2. entreprenad- och montagekostnader,

3. avgifter för patent, licenser och liknande ideella prestationer,

4. avräkningar i den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken,

5. kostnader för förädlingsarbete samt

6. andra kostnader, varom överenskommelse träffals.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Enligt av clearingnämnden lämnade uppgifter hava anmälningar gjorts
med nedan angivna belopp:

svenska kronor . .

riksmark........

pund...........

dollars..........

danska kronor...
norska kronor ...
schweiziska francs

finska mark.....

deutsche mark ...
guldfrancs......

II. Finansiella fordringar.

Till finansiella fordringar hänför clearingnämnden fordringar på grund
av innehav av obligationer, aktier, äganderätt till fast egendom, inteckningsfordringar,
bankfordringar och andra finansiella fordringar. Enligt uppgift
av clearingnämnden hava följande anspråk anmälts:

13 967 369: 93
8 552 855: 63
4 317: 11:0
148: 50
1 741: 98
4 561: 12
4 650: —
6 469: 60
11 905: 07
718 542: —

1. Fordringar på grund av innehav av tyska statsobligationer.

a. Daweslånet:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor................... 16 716 000: — 16 716 000: —

riksmark........................ 500: — —

pund............................ 234 100: —: — 230 000: —: —

dollars.......................... 2 840 400: — 2 818 700: —

De anmälda obligationerna innehavas av fyra banker,

b. Younglånet:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor............... 56 731 190: — 56 845 000: —

riksmark........................ 8 000: — —

pund............................ 272 700: —: — 272 700: —: —

dollars.......................... 4 990 500: — 4 238 000: —

holländska floriner................ 1 729 400: — 1 551 400: —

franska francs.................... 22 000: — 22 000: —

belgiska francs................... 3 500: — —

Omkring 40 miljoner kronor av den svenska tranchen innehavas av vissa
banker och bolag och återstoden av inemot 6 000 privatpersoner.

c. Kreugerlånet:

anmält belopp certifierat belopp

dollars.......................... 50 200 000: — 50 200 000: —

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 9

Svenska tändsticksaktiebolaget har bevakat ett belopp av 49,2 miljoner
dollars.

d. S. k. f linding bonds:

svenska kronor . ..

riksmark.........

pund............

dollars..........

holländska floriner

anmälda belopp

3 935 879: 90
1 092 153: 28
3 060: —: —
286 552: 31
1 858: 41

e. Andra skuldförbindelser, utfärdade av tyska riket.

anmälda belopp

svenska kronor.......................... 142 224: 79

riksmark................................ 2 952 933: 48

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer.

Under denna grupp upptagas obligationer, som utfärdats av tyska delstater
eller tyska kommuner eller av tyska banker, kreditanstalter eller industriföretag.

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 495:70 300: —

riksmark......................... 11 079 799: 15 10 604 217: 26

pund................................ 97 031:13:0 97 540:—: —

dollars.............................. 11 076 461: 45 11 548 560: —

holländska floriner.................... 1 524 262: — 1 463 950: —

schweiziska francs .................... 368 561:25 303 261:25

Bland anmälningarna märkes en från statens krigsförsäkringsnämnd å
$ 584 200:—.

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.

anmälda belopp

svenska kronor.......................... —

riksmark................................ 2 046 796: 04

pund................................... 21: —: —

Kommittén har yttrat, att dessa anspråk torde komma att väsentligt reduceras
vid den slutliga prövningen.

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet.

anmälda belopp

svenska kronor.......................... 45 805: 79

riksmark................................ 2 225 777: 81

Vissa av de i svenska kronor anmälda beloppen torde komma att avföras
vid den slutliga prövningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

5. Fordringar, till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats.

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 906 945: 89 1 109 773: 02

riksmark............................ 11 446 131: 75 9 458 330: 66

pund................................ 9 650: —: — —

6. Bankfordringar.

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 440 846: 33 —

riksmark............................ 21 871 298: 48 2 476 877: 82

dollars.............................. 90 493: 85 2 052 328: 25

schweiziska francs.................... 199 040: —- —

Därjämte komma vissa smärre belopp i lire, zloty och estniska kronor.

7. Övriga finansiella fordringar.

Till denna grupp har clearingnämnden hänfört fordringar av mycket
skiftande art, såsom fordringar på grund av arv, försäkringar, köpeskillingslikvider,
som icke slutförts, lån, som icke skett i bank eller mot inteckningssäkerhet
m. m. Anmälda anspråk utgöra:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 12 077 347: 09 8 527 050: 41

riksmark............................ 19 852 210: 17 11 252 754: 54

pund................................ 112 229: 10: 6 12 030: 19: 6

dollars.............................. 1 054 730: 03 16 091: 55

holländska floriner.................... 4 397:20 —

schweiziska francs.................... 14 266: — —

danska kronor........................ 42 042:62 —

lats................................. 68 200: — —

III. Övriga fordringar.

Till denna grupp har clearingnämnden hänfört fordringar på lön, pension
och livränta samt underhållsanspråk, fordringar på grund av rekvisition
av egendom av tyska myndigheter, skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar
samt andra fordringar. De anmälda anspråken utgöra
enligt av clearingnämnden lämnade uppgifter:

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. d.

svenska kronor

a. löner och tantiéme.............. 296 830: 25

b. pensioner och livräntor på grund

av tjänst intill 1/10 1948 ......... 163 832: —

c. pensioner och livräntor, utgående

av annan grund än tjänst........ —

d. anspråk på inbetalda premier å

tjänstepensioner................ —

e. underhållsanspråk............... 175 253: 78

riksmark pund

722 749: 60
1 091 786: 20
47 679: 38
56 698: —

177 880: 62 54: —: —

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

2. Fordringar på grund av rekvisition av egendom.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor...............

riksmark.....................

pesos........................

zloty........................

2 441 169: 10
4 313 523: 86
500: —
27 849: —

Bland dessa anmälningar märkas en från statens krigsförsäkringsnämnd
å kronor 47 660: 28 samt en från samma institution å kronor 967 795: 71.

3. Skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar.

svenska kronor . ..

riksmark........

pund............

dollars...........

holländska floriner
franska francs
norska kronor
estniska kronor ...

25 269 923: 41

1 179 326: 03

2 000: —: —

1 300: —
429 096: 79
587 700: —
47 969: —
5 823: —

Bland anspråk, som hänförts till denna grupp märkas statens krigsförsäkringsnämnds
för skadestånd med svenska kronor 18 225 812: — och Aktiebolaget
Aer otransports för nedskjutningen av flygplanen Gladan och Gripen
med svenska kronor 4 457 669: —. Det må nämnas, att de av krigsförsäkringsnämnden
framställda anspråken täckas av premier, som försäkringstagarna
erlagt. I den mån försäkringsfallen vållats av Tyskland eller
tyska medborgare, kan en regressrätt mot Tyskland tänkas föreligga.

Särskilt anmält är dessutom ett krav från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
på ersättning för skadade eller förstörda anläggningar i Narvik med
norska kronor 11,2 miljoner.

4. Övriga fordringar.

svenska kronor.......................... 7 419 671: 75

riksmark................................ 2 991 684: 96

Bland dessa fordringar märkas anmälningar å kronor 4 233 005: 19 från
försvarets civilförvaltning, 29 753:05 från civilförsvarsstyrelsen och
181 346:73 från medicinalstyrelsen, avseende kostnader för tyska militärinterner.

Fordringar, som icke hava motsvarighet i clearingnämndens cirkulär nr 85

den 31 januari 1948.

Under denna grupp har clearingnämnden uppfört anspråk å betydande
belopp, svenska kronor 13,8 miljoner, riksmark 39,8 miljoner, jämte ett antal
belopp i olika främmande valutor. En stor del av dessa anspråk avse ersättning
för bombskador samt för avgifter och annat, som lagts å judar enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rasdiskrimineringslagarna i Tyskland, ni. m. Större delen av dessa anspråk
torde icke kunna ifrågakomma vid den slutliga utdelningen.

Riksgäldskontorets utgifter för det österrikiska konuersionslånet.
Riksgäldskontor har till clearingnämnden anmält anspråk på ersättning
för kontorets utlägg för 1934 års österrikiska konversionslån med följande
belopp:

svenska kronor ...

pund............

holländska floriner
belgiska francs ...

franska francs____

schweiziska francs
tjeckiska kronor..

91 144: 28
123 867: 12: 3
23 328: 22
199 052: 05
1 531 409: 86
119 093: 40
255 000:—

Förutom nämnda krav har Svenska tändsticksaktiebolaget anmält anspråk
på ersättning för bolagets andel i tyska tändsticksmonopolets vinst
med ett till 55 miljoner kronor avrundat belopp.

Principiella utgångspunkter.

Kommittén: (Kap. 5).

Kommittén genomgår i detta kapitel de olika förutsättningarna för tvångsclearing
jämlikt 2 § andra stycket clearinglagen och kommer till slutsatsen,
att förutsättningarna få anses vara uppfyllda. Kretsen av de rättsägare, till
vilkas förmån tvångsclearing kan äga rum, bestämmes -— framhåller kommittén
— i clearinglagen endast så, att utbetalningen skall gälla »fordran
hos någon i den främmande staten». Lagen innehåller icke några föreskrifter
om förhållandet mellan olika betalningsberättigade i fall, då tillgängliga
medel icke förslå att täcka fordringarna i deras helhet. Bestämmelser saknas
ock i clearinglagen angående sättet för utbetalningen. Kommittén finner
därför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter
i dessa hänseenden. Kommittén tillägger i samband därmed:

»Det är anledning understryka, att inga svenska fordringsägare, vare sig
de av clearingavtalen berörda eller andra, ha någon juridisk rätt till de på
clearingen innestående medlen. Frågan om en borgenär skall erhålla betalning
genom tvångsclearing eller ej beror helt på de bestämmelser, som
Kungl. Maj:t härom utfärdar. Då Kungl. Maj:t äger att bestämma, vilka
fordringar skola erhålla ersättning genom tvångsclearing, måste Kungl.
Maj:t även äga att bestämma, huru stora belopp av tillgängliga medel som
skola användas till tvångsclearing och i vilken ordningsföljd olika fordringar
eller grupper av fordringar skola få betalning. Frågor huru stora belopp
av de innestående medlen skola användas till clearingverksamheten och
om man skall anordna förtursrätt för vissa typer fordringar bli därför även
av betydande vikt vid uppgörandet av förslag till en utdelningsplan.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Vidare anför kommittén, att borgenär enligt clearinglagen skall avstå så
mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet belopp för att erhålla betalning
av insatta clearingmedel. Detta villkor motsvaras av en i Washingtonuppgörelsen
(huvudskrivelsen p. 3) intagen bestämmelse om ersättning till
de tyska ägarna för här i riket likviderad egendom. Vederbörande svenska
myndighet förutsättes för detta ändamål lämna de allierade erforderliga
uppgifter om de belopp, som framkomma vid likvidationen med angivande
av de tyska ägarnas namn och adresser.

Kommittén framhåller slutligen, att en tvångsclearing, genomförd i anslutning
till — förutom 2 § clearinglagen — Washingtonuppgörelsen, i princip
bör erhålla en global karaktär. Samtliga fordringsgrupper böra få konkurrera
i hela massan av tyska tillgångar, och man bör undvika att låta en
möjligen förefintlig anknytning mellan vissa fordringar och vissa tyska tillgångar
skänka fordringarna i fråga företräde till betalning av de senare.
Målet bör vara att med en så rättvis fördelning som möjligt låta alla svenska
fordringar på tyska staten eller någon i Tyskland — berörda i de äldre avtalen
eller ej — vilka icke av särskilda skäl anses böra uteslutas, deltaga
i tvångsclearingen. Denna får under angivna förhållanden en så vid omfattning,
att de för en mera begränsad avtalsclearing gällande reglerna endast
i förhållandevis ringa mån kunna tjäna till ledning. Vid fördelningen, uttalar
kommittén, synes man »mindre ha att utgå från på förhand givna
civilrättsliga grundsatser eller analogier än från skälighetsbedömanden.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta, om utbetalningarna från clearingmedlen
icke borde uppskjutas dels på grund av den omständigheten, att det
vore tvivelaktigt om någon kurs å riksmark för närvarande kan fastställas,
dels ock enär frågan om ersättning enligt Washingtonavtalet till de tyska
ägarna av härstädes likviderad egendom icke definitivt lösts.

Clearing nämnden, Bankföreningen och Skyddskommittén för utlandsf ordringar
hava i sina yttranden betonat vikten av att — särskilt med hänsyn
till Sveriges framtida förbindelser med Tyskland — clearingen sker med
iakttagande av de till grund för den svenska clearinglagstiftningen liggande
principerna och i övrigt tillämpliga rättsregler. Bankföreningen och skyddskommittén
åberopa ett av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och N. von
Steyern gemensamt avgivet utlåtande. Skyddskommittén har därjämte ingivit
ett utlåtande av juris professorn vid Uppsala universitet Phillips Hult.
I utlåtandena avvisas kommitténs uppfattning, att de svenska borgenärerna
skulle sakna juridisk rätt till utdelning. Det bestrides, att Kungl.
Maj :t skulle äga att fritt bestämma, vilka borgenärer som skola erhålla
ersättning och vilken förtursrätt, som skall iakttagas. I stället göres gällande,
att när Kungl. Maj:t enligt 2 § clearinglagen utfärdat förordnande
om tvångsclearing för fördelning av tillgängliga tyska clearingmedel, så ha
de svenska borgenärernas krav på dem tillkommande andel av medlen fått
en rättslig grundval. Om medlen ej förslå till borgenärernas fulla förnöjande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

skola de enligt denna uppfattning fördelas efter de i en sådan situtation tilllämpliga
civilrättsliga grundsatserna. I det av justitieråden avgivna utlåtandet
säges härom bl. a.:

»Varken i propositionerna 1932 eller 1934 eller i Kungl. Maj :ts prop. nr
384/1945 rörande vite för fullgörande av inbetalningsskyldigheten inom
viss tid har fällts något yttrande som antyder, att meningen varit att den
Kungl. Maj:t meddelade befogenheten skulle åsyfta annat än att möjliggöra
för resp. svenska fordringsägare att åtnjuta den rätt till betalning, som
grundades på deras civilrättsliga förhållande till den utländska gäldenären.
Att några andra synpunkter skulle tillämpas vid meddelande av ett Konungens
förordnande rörande utbetalning av de spärrade medlen har man ej
ifrågasatt. Den civilrättsliga grundvalen måste då förutsättas vara av avgörande
betydelse vid fastställandet av principerna för fördelningen i händelse
full betalning ej kan erhållas ur de uppsamlade medlen. Att vid en tvångsclearing
avvika från den civilrättsliga grunden skulle innebära ett avvikande
från de riktiga principer, på vilka den hittillsvarande tvångsclearinglagstiftningen
uppbyggts, nämligen det berättigade intresset hos de svenska
fordringsägare, som genom den främmande statens åtgärder berövats sin
rätt att i vanlig ordning göra sin fordran gällande, att i stället få betalning
ur fordringar härstädes tillhörande det främmande landet eller dess innebyggare.
Att svenska staten genom en tvångsclearing skyddar denna sina
undersåtars rätt kan icke medföra någon rättsligen grundad befogenhet för
staten att i vidare mån än då en prioritet kan grundas på civilrättsliga regler
gynna den ena fordringsägaren framför den andra, vare sig han är en
enskild eller en statlig fordringsägare.

Aven internationellt-rättsligt sett torde ett tillgodoseende av vissa svenska
borgenärer framför de övriga, utan att någon civilrättslig grund därför kan
åberopas, vara svårt att rättfärdiga. Den internationellt berättigade motåtgärd,
som en tvångsclearing innebär, grundar sig på ett eftersättande från
den främmande statens sida av dess utländska fordringsägares rättsligen
grundade intressen. Att staten genom tvångselearingen inträder till deras
skydd kan icke berättiga staten att i egenskap av jämväl fordringsägare
tillskansa sig civilrättsligt ogrundade fördelar i jämförelse med de övriga
fordringsägarna eller att utan civilrättslig grund gynna en enskild fordringsägare
på de andras bekostnad. Statens åtgärder härutinnan äro icke enbart
en intern angelägenhet. Den rättsligt grundade fördelningen av de genom
retorsionsåtgärden från det främmande landet och dess innebvggare
övertagna tillgångarna mellan de svenska fordringsägarna är en angelägenhet,
som berör även det främmande landet och dess innebyggare. Motåtgärden
får icke gå utöver det internationellt berättigade syftet med densamma.»

Även professor Hult kritiserar den av kommittén hävdade uppfattningen,
att de svenska fordringsägarna skulle sakna juridisk rätt till clearingmedlen
och att Kungl. Maj :t skulle bestämma, vilka fordringar som skola erhålla
betalning vid tvångselearingen samt prioritetsförhållandet mellan olika fordringar.
Professor Hult gör gällande, att »clearinglagen och den allena bestämmer,
vilka personer, som kunna göra anspråk på delaktighet i clearingmedlen.
» Professor Hult anför vidare: Kungl. Maj :t har uppenbarligen vid
lagens tillämpning att iakttaga vanliga regler för civillagars tolkning och utfyllande.
Därvid kunna oklara och oreglerade frågor förekomma, varvid ett
skönsmässigt avgörande inaste träffas, men det innebär ingalunda att

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

»Kungl. Maj :t skulle äga frihet att efter rena, av civilrättsliga grundsatser
eller analogier obundna skälighetsbedömanden träffa de avgöranden, som ur
en eller annan synpunkt kunde synas Kungl. Maj :t mest tilltalande». Kungl.
Maj :t är bunden av lagens ord, i den mån dessa äro klara, och av lagens
syfte.

Clearingnämnden ifrågasätter ytterligare, huruvida förutsättningarna för
en tvångsclearing mot Tyskland för närvarande föreligga. Nämnden anser, att
särskilt frågan om möjligheterna för de tyska fordringsägarna att erhålla
ersättning bör utredas och framhåller, att det allmänna läget i Tyskland fortfarande
är synnerligen oklart samt möjligheterna till en korresponderande
avräkning i Tyskland till förnöjande av de tyska rättsägarna ovissa. Hur
efter ett utdelningsförfarande härstädes motvärdet i Tyskland skall kunna
presteras och vilka garantier, som föreligga härför, har ej varit föremål för
närmare utredning. Många juridiska och praktiska problem måste vidare
lösas, om man skall komma fram till ett någorlunda tillfredsställande resultat
vid prövningen av de ifrågavarande fordringsanspråken. Clearingnämnden
finner det sannolikt, att ett uppskov med den föreliggande frågan
skulle vara ägnat att skapa säkrare utgångspunkter för dess bedömande.

Departementschefen.

Det förfarande som nu avses är en med stöd av clearinglagens bestämmelser
av den svenska staten ensidigt vidtagen betalningsutjämning mellan
svenska och tyska betalningsanspråk. Syftet är att skydda svenska intressen,
och medlet är tvångsclearing. Åtgärden är föranledd av att det med Tyskland
ingångna clearingavtalet icke kan tillämpas och av det tyska sammanbrottet.
Om ett clearingavtal, som slutits med en främmande stat, icke
kan tillämpas, äger enligt 2 § clearinglagen Konungen att, där omständigheterna
därtill föranleda, förordna, att den, som har fordran hos någon i den
främmande staten men på grund av där vidtagna inskränkningar i rätten
att förfoga över betalningsmedel ej kan erhålla betalning, skall äga erhålla
betalning av medel, som enligt 1 § clearinglagen insatts i svensk bank eller
kassa mot det att han för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar
skett, avstår så mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet
belopp. Det är uppenbart, att de formella förutsättningarna föreligga
för en tvångsclearing med Tyskland. Starka sakliga skäl tala även för en
dylik åtgärd, och i de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha i
allmänhet erinringar icke framställts mot den planerade tvångsclearingen
i och för sig. Fullmäktige i riksbanken och clearingnämnden ha dock ifrågasatt
lämpligheten av att ett förordnande om tvångsclearing gives nu.

Tveksamheten synes huvudsakligen hava orsakats av att utredning skulle
saknas beträffande utsikterna för tyskar, vilkas egendom blivit likviderad,
att erhålla ersättning enligt Washingtonuppgörelsens bestämmelser. Detta
skäl för ett uppskov med frågans behandling finner jag icke hållbart med
hänsyn till den utformning Washingtonuppgörelsen erhållit. Jag vill sålunda
erinra om att de allierade makterna enligt punkt S i denna uppgörelse för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

bundit sig att av Tyskland eller den blivande tyska regeringen kräva godkännande
av överenskommelsens bestämmelser, i den mån de beröra tysk
egendom i Sverige.

Ett ytterligare dröjsmål med den betalningsutjämning, som ändock en
gång måste komma till stånd, skulle medföra allvarliga nackdelar. Det skulle
avsevärt öka de redan nu betydande olägenheterna för de svenska borgenärerna
av den långa betalningsspärren. I stället för att skapa klarare utgångspunkter
skulle uppskovet göra situationen ännu mera invecklad. Ju längre
tid som förflyter desto svårare blir det att genom utredningar och förebringande
av bevisning komma till riktiga resultat. Den omständigheten, att
ståndpunkt måste tagas till ett stort antal juridiska och praktiska problem,
kan givetvis icke i och för sig vara en giltig anledning till dröjsmål. Jag
förordar därför, att tvångsclearing med Tyskland äger rum utan uppskov.

Vad angår de allmänna principerna för clearingen är, såsom flyktkapitalbyrån
framhåller i sitt yttrande, förfarandets huvudlinjer givna. Byrån yttrar
härom: »Vad som åsyftas är en clearing mellan Sverige och Tyskland,
d. v. s. ett betalande enligt Kungl. Maj :ts förordnande av fordringar, som
i Sverige nu må finnas mot Tyskland eller någon i det landet, genom ianspråktagande
av tyskägda fordringar, därvid man utgår från att tyska fordringar
mot Sverige eller någon i Sverige på liknande sätt betalas ur svenska
fordringsägares anspråk på Tyskland. Det förutsättes sålunda, att de tyska
tillgodohavandena brukas till betalning av fordringar mot tyska staten eller
någon i Tyskland, att dessa fordringar ha en viss anknytning till Sverige
samt att de äro förfallna till betalning. Vidare fordrar clearinggrunden att,
såsom clearinglagen uttrycker det, fordringsägaren ej kan erhålla betalning
på grund av i Tyskland vidtagna inskränkningar i rätten att förfoga över
betalningsmedel. Detta innebär i sin ordning krav på att den tyske gäldenären
är solvent — ett sådant krav ligger inneslutet redan i själva clearingbegreppet
— och att fordringsägarens tillgodohavande ej bör gå utöver vad
han kunnat utfå, därest inskränkningarna i rätten att förfoga över betalningsmedlen
ej funnits. Slutligen måste den svenske fordringsägaren för
clearing i Tyskland avstå så stor del av sin fordran, som svarar mot av
honom uppburet belopp.»

Till vad flyktkapitalbyrån sålunda anfört kan jag ansluta mig. Det bör
dock framhallas, att de av det tyska sammanbrottet orsakade svårigheterna
inom förevarande område medfört helt nya, invecklade och stundom svåröverskådliga
problem. Lösningarna måste vinnas genom avvägning av olika
intressen, och om man vill undvika stötgnde konsekvenser är det icke alltid
möjligt att strikt tillämpa schematiska principer. I vad mån jämkningar befunnits
påkallade framgår av den följande redogörelsen.

1 några av de med anledning av kommitténs betänkande avgivna yttrandena
hävdas, att varje fordringsägare, som har fordran hos någon i Tyskland,
även skulle hava juridisk rätt att deltaga i utdelningen av de tyska
medlen, sedan förordnande om tvångsclearing givits. Fördelningen skulle enligt
samma åsikt ske enligt privaträttsliga regler, och om medlen icke skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

förslå till borgenärernas förnöjande, skulle civilrättsliga grundsatser tillämpas
vid bestämmande av förtursrätt och andra grunder för det konkursliknande
förfarandet.

Det är riktigt att, så länge den nuvarande clearinglagen består oförändrad,
det finns en ram, utanför vilken statsmakterna icke kunna gå, om
tvångsclearingen, som avsett är, skall genomföras med stöd av den gällande
clearinglagen. De tyska clearingmedlen kunna sålunda icke användas
till annat än tillfredsställande av fordringsanspråk, och härvid skola
de i lagen uttryckligen angivna förutsättningarna vara uppfyllda. Men inom
den uppställda ramen äga statsmakterna att avgöra, både vilka fordringsanspråk
som genom den statliga åtgärden (tvångsclearingen) skola stödjas
och den ordning, i vilken de skola beaktas.

Det förekommer ofta även under normala förhållanden, att enskilda anspråk
mot en främmande stat icke kunna göras gällande med utsikt till
framgång, om de ej understödjas av landets regering och upptagas som
statliga krav. En allmänt vedertagen och erkänd regel är, att det härvid
ankommer på regeringen att avgöra, vilka anspråk som skola stödjas. Då
en främmande stat befinner sig i det läge, som nu föreligger beträffande
Tyskland, har en regering särskild anledning att utöva sin diskretionära
prövningsrätt. Clearinglagens bestämmelser lägga icke hinder i vägen för
ett sådant förfaringssätt. Härtill kommer, att clearinglagens föreskrifter äro
synnerligen kortfattade och i många fall icke ge någon ledning alls. Vad
särskilt frågan om förtursrätt angår, måste framhållas, att folkrätten
icke ger någon anvisning på ett internationellt konkursinstitut för stater,
och den svenska konkursrätten är varken tillämplig eller i detta sammanhang
normerande för statsmakterna. De civilrättsliga regler och grundsatser,
som i de ifrågavarande yttrandena och utlåtandena åsyftas, kunna
icke ha annat intresse för hithörande frågors bedömning än som mer eller
mindre vaga analogier.

Det sagda innebär icke, att statsmakterna böra förfara godtyckligt. Tvärtom
framgår av det föregående önskvärdheten av att vissa normer följas.
De regler, som härutöver erfordras, komma att i det följande redovisas och
motiveras, varjämte särskilt angives, i vilken utsträckning undantag från
reglerna må medgivas.

Personkretsens omfattning (borgenärer och gäldenärer).

Kommittén: (Kap. G)

Kommittén framhåller inledningsvis, att man beträffande de krav, som
man vid clearinglagens tillkomst önskade uppställa å en borgenär —
»den som har fordran» — har lika litet ledning av clearinglagens förarbeten
som av lagtexten. Clearinglagens följdförfattningar äro icke heller upplysande.
Vid utgestaltningen av en tvångsclearing mot Tyskland måste man
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

emellertid enligt kommittén hos borgenären fordra en ganska stark anknytning
till Sverige.

Efter en redogörelse för bestämmelser av intresse för denna fråga i de mellan
Sverige och Tyskland slutna clearingavtalen m. m. samt i valutaförordningen
erinrar kommittén, att i framställningar av olika flyktingorganisationer
hävdats, att man vid avgörandet, vilka fordringsägare som höra
få deltaga i tvångsclearingen, ej skulle kräva svenskt medborgarskap utan
blott fast bosättning i Sverige. I denna fråga åberopar kommittén, vad
kommittén anfört i en framställning till Kungl. Maj :t den 25 november
1947:

»Vid en tvångsclearing av det slag, varom här är fråga, bör det ankomma
på varje nation att, såvitt möjligt, tillvarataga sina egna medborgares
rätt och omvänt bör varje fordringsägare få lita till sina egna myndigheter.
Utbetalning från de tyska tillgångarna i Sverige bör därför endast ske till
svenska medborgare. I Kungl. propositionen 1946 nr 367 förutsattes endast
att ''svenska’ fordringar skulle erhålla betalning ur de tyska tillgångarna
(propositionen s. 16, 23). Här i riket vistande förutvarande tyska
statsanhöriga och övriga flyktingar sakna visserligen möjlighet att genom
egna statsmyndigheter få sina anspråk tillgodosedda, men detta förhållande
medför icke, att de svenska myndigheterna böra låta dem få del av
förevarande medel i annat fall än då deras anknytning till Sverige fått den
fasthet, att de upptagits till svenska medborgare. Flyktingarna har den
svenska staten bisprungit på annat sätt: genom en hjälpverksamhet, vars
kostnader uppgå till mycket stora belopp och som ännu fortsätter, och genom
ett belopp av 50 miljoner kronor, som den svenska staten genom
Washingtonöverenskommelsen åtog sig att utbetala till den internationella
flyktingkommittén i London att användas för gottgörelse och ny bosättning
åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repatrieras.

Från den uppställda regeln, att endast svenska medborgare böra få utdelning
ur den tyska egendomen för sina fordringar bör dock ett undantag
göras. Rätt till betalning för kommersiella fordringar, d. v. s. — såsom
tidigare nämnts — fordringar, som falla under clearingavtal mellan Sverige
och Tyskland, bör tillkomma jämväl andra. Clearingavtalen — det
clearingavtal, till vilket här är att taga hänsyn, är dagtecknat den 14 december
1940 — innehöllo nämligen icke någon begränsning i fråga om
fordringsägarens nationalitet utan voro i det hela uppbyggda på domicilprincipen.
För den viktigaste gruppen av de kommersiella fordringarna,
nämligen varufordringarna, saknade till och med domicilet betydelse; villkoret
var endast, att betalningen avsåg varor, som härrörde från Sverige.»

Kommittén ingår härefter på frågan om man, såsom från några håll
gjorts gällande, för deltagande i tvångsclearingen bör kräva ej blott att borgenären
är svensk medborgare utan även att han sedan viss tid tillbaka
är bosatt i Sverige. Kommittén yttrar:

»Enligt kommitténs uppfattning böra mycket tungt vägande skäl krävas för
att från delaktighet i tvångsclearingen utesluta vissa grupper svenska borgenärer.
--- — Såsom skäl mot rätt till ersättning oavsett bosättning kan

givetvis anföras, att clearingen en gång inrättats för att undanröja olägenheterna
av det tyska förbudet för överföring av medel till Sverige
och att svenskar, som under kriget varit och fortfarande äro bosatta utanför
Sverige eller först efter kriget återvänt hit, icke tidigare kunnat räkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

med att få sina fordringar på någon i Tyskland tillgodosedda genom cleringen.
Då emellertid nu i anledning av det extraordinära läget efter Tysklands
sammanbrott en tvångsclearing förberedes, som för de allra flesta
svenska fordringsägare å Tyskland representerar sista möjligheten att inom
en överskådlig framtid erhålla vederlag, synes det enligt kommitténs
mening stötande att utesluta i utlandet bosatta eller nyligen hit återflyttade
medborgare. Sin största praktiska betydelse synes ståndpunktstagandet till
de av clearingnämnden och flyktkapitalbyrån ifrågasatta begränsningarna
erhålla med avseende på de återkomna tysklandssvenskarna.»

Kommittén föreslår vidare, att rätt till utdelning principiellt icke göres
beroende av tidpunkten för förvärvet av svenskt medborgarskap. Däremot
föreslår kommittén från annan utgångspunkt, att fordran bör hava funnits
på svensk hand vid tiden för det tyska sammanbrottet för att berättiga
till utdelning. Kommittén betraktar den 1 maj 1945 såsom den dag,
då sammanbrottet skedde. En följd därav blir, att flertalet fordringar, som
innehavas av nyblivna svenska medborgare, icke bliva berättigade att erhålla
betalning vid tvångsclearingen.

Från nämnda grundsatser föreslår kommittén undantag för kommersiella
fordringar för att vinna överensstämmelse med 1940 års clearingavtal. Därjämte
föreslår kommittén, att möjlighet beredes att i undantagsfall, efter
beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t, medgiva utbetalning åt i Sverige
bosatta tyska medborgare, som tidigare under avtalsclearingens lid kunnat
få medel transfererade för sitt uppehälle, s. k. ömmande fall, samt åt
härstädes bosatta svenskfödda kvinnor, som emellertid genom gifte blivit
tyska medborgare.

Med avseende å gäldenär en föreslår kommittén, att såsom förutsättning
för deltagande i tvångsclearingen uppställes kravet, att gäldenären
under det andra världskriget varit medborgare och haft hemvist i Tyskland.
Med Tyskland avser kommittén Tyska riket i dess utsträckning före den 1
januari 1938.

Yttranden:

Clearingnämnden förordar, att borgenär för att kunna erhålla utdelning
skall hava varit svensk medborgare sedan den 1 september 1939 eller ock
tidigare haft och sedermera återvunnit svenskt medborgarskap. Dessutom
bör fordras, att borgenären varit bosatt i Sverige sedan tiden för det tyska
sammanbrottet den 1 maj 1945. Undantag från de föreslagna reglerna bör
enligt nämnden göras för kommersiella fordringar och dispensmöjlighet
beredas för ömmande fall (exempelvis svenskfödda, med tyskar gifta kvinnor).

Flyktkapitalbyrån anför:

»Vad beträffar den personkrets, som bör äga rätt att deltaga i utdelningen,
har kommittén föreslagit att dit skall räknas alla svenska medborgare,
oavsett om och sedan vilken tid de äro bosatta i Sverige, dock att betalning
för kommersiella fordringar bör tillkomma jämväl andra. Beträffande
icke kommersiella fordringar har kommittén ansett endast den begräns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ningen böra finnas för rätt till utdelning, att fordran skall ha funnits på
svensk hand vid det tyska sammanbrottet, som förutsättes fixerat till den
1 maj 1945. Därigenom uppgives bl. a. för de i Tyskland bosatta svenskarnas
del clearinglagens fordran på att grunden för tvångsclearingförfarandet
skall vara, att fordringsägaren ej kan erhålla betalning på grund av i
Tyskland vidtagna inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel.
Byrån anser kravet därpå icke kunna eftergivas. Även om det — på
sätt kommittén framhållit — kan synas stötande att utesluta i utlandet bosatta
eller nyligen hit återflyttade svenska medborgare från delaktighet i
utdelningen anser sig därför byrån böra vidhålla sitt i yttrandet den 31
januari 1948 gjorda förslag, att för deltagande i clearingen bör fordras,
att vederbörande fordringsägare varit svensk medborgare och bosatt i Sverige
sedan den 1 januari 1944. Anledningen till det förhållandevis tidiga
datum för fyllandet av nationalitets- och bosättningskravet, som flyktkapitalbyrån
föreslår, är att genom ändring i nationalitets- och bosättningsförhållandena
en överföring sker av vissa förmögenhetsbestånd, som naturligen
höra till ett visst lands ekonomi. Ehuru det i princip måste anses
oriktigt att tillgodose en fordringsägare, som byter nationalitet och bosättningsort,
kan detta medges under normala tider med obetydlig flyttningsfrekvens,
men det bör ej ske i en ensidig clearing då på grund av en katastrof,
som övergår det land, mot vilket den ensidiga clearingen företages,
en abnorm förflyttning äger rum. Från de angivna nationalitets- och bosättningskraven
bör undantag göras dels för kommersiella fordringar, vilka
icke under avtalsclearingens tid varit underkastade sådana villkor, dels
ock för certifierade fordringar. Det kan sättas i fråga, huruvida icke den
av byrån förordade begränsningen av den utdelningsberättigade personkretsen
även i andra fall kan leda till otillfredsställande resultat. Såsom
exempel kan anföras svenska medborgare, vilka medan de varit bosatta i
Sverige förvärvat fordringar av natur att böra betalas genom clearingen
och vilka därefter bosatt sig å utrikes ort. Det synes därför önskvärt, att
beträffande fordringar, som grunda sig å från Sverige härrörande prestationer,
skapas möjlighet att deltaga i utdelningsförfarandet, även om fordringens
innehavare icke fyller det av byrån ovan angivna bosättningskravet.»

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening och Tyska socialdemokratiska
partistyrelsens representant i Sverige ha i gemensam skrivelse
till utrikesdepartementet framhållit, att de svensk-tyska clearingavtalen
byggde på domicilprincipen, varför borgenärens och gäldenärens
bosättningsort och icke medborgarskapet bör vara avgörande, om clearingiagstiftningen
skall tillämpas. Om rätten att deltaga i utdelningen begränsas
till svenska medborgare, kan enligt sammanslutningarnas uppfattning
detta icke grundas på clearinglagens ordalydelse eller clearingens karaktär.
Sammanslutningarna uppgiva, att antalet tyska flyktingar i Sverige vid krigets
slut uppgick till 3 000 personer och att av dem mellan tre- till femhundra
lämnat landet. De kvarvarande ha till större delen (4/E) förvärvat svenskt
medborgarskap och borde icke längre betraktas som flyktingar. De äga hemvist
i Sverige. Sammanslutningarna hemställa, att de tyska emigranternas
anspråk måtte tillgodoses även i de fall vederbörande icke blivit svenska
medborgare. Sammanslutningarna framhålla därjämte, att kommitténs förslag,
att fordringarna böra finnas på svensk hand den 1 maj 1945 medför,
att så gott somi alla fordringar, vilka anmälts av f. d. tyska medborgare ute -

Iiungl. Maj.ts proposition nr 197.

slutas från utdelning, även om dessa personer sedan många år varit fast bosatta
i riket. Liknande fordringar, som överlåtits till svenska medborgare
före den 1 maj 1945, skulle däremot vara utdelningsberättigade. Ett sådant
förhållande vore icke önskvärt. De naturaliserade medborgarnas fordringar
hava enligt sammanslutningarnas uppfattning erforderlig anknytning till
Sverige för att böra erhålla utdelning vid tvångsclearingen.

Departementschefen.

Tvångsclearingen bör äga rum för att skydda svenska intressen. I likhet
med kommittén anser jag därför att i princip endast svenska rättssubjekt
böra ha möjlighet att erhålla utdelning ur de tyska tillgångarna. Fråga
har emellertid uppkommit, om därutöver ytterligare krav böra uppställas
beträffande borgenärernas anknytning till det svenska samhället. Såväl
clearingnämnden som flyktkapitalbyrån ha föreslagit, att endast personer,
som vid viss tidpunkt varit svenska medborgare och bosatta i Sverige, skulle
kunna deltaga i utdelningen. Kommittén har för sin del icke uppställt några
andra krav på borgenärernas personliga kvalifikationer än att borgenären
skall vara svensk medborgare. Från en annan synpunkt kommer emellertid
kommittén till en begränsning av möjligheten att erhålla utdelning, nämligen
genom att uppställa krav på att fordringen skall ha varit på svensk
hand den 1 maj 1945.

Mot kommitténs förslag i denna del ha erinringar framställts av vissa
emigrantsammanslutningar, som framhålla, att regelns följd blir, att så
gott som alla fordringar, vilka anmälts av f. d. tyska medborgare, uteslutas
från tilldelning, ehuru ifrågavarande personer varit sedan lång tid bofasta
i Sverige. Med anledning härav vill jag först erinra om att en fast och allmänt
erkänd folkrättslig regel är, att en naturalisering i allmänhet icke
har retroaktiva verkningar. De fordringar och anspråk, som en naturaliserad
svensk medborgare förvärvat före naturaliseringen, bruka enligt vedertagen
folkrättslig praxis vanligen icke upptagas och stödjas av svenska regeringen
gentemot främmande makt. Härav följer också, att dylika anspråk
i princip icke böra beaktas vid tvångsclearingen. Då den av kommittén uppställda
regeln står i överensstämmelse med gällande folkrättslig praxis och
även torde vara tillräcklig i detta avseende, biträder jag kommitténs förslag.

Frågan huruvida särskilt bosättningsvillkor bör eftergivas, är måhända
mera tveksam. Det kan göras gällande, att avtalsclearingen icke avsåg
utlandssvenskar, och det kan ifrågasättas, om deras anspråk ha den fasta
anknytning till Sverige och det svenska folkhushållet, som rimligen bör
fordras. Å andra sidan skulle det leda till ett föga tillfredsställande resultat,
om utlandssvenskar ställdes utanför deltagande i tvångsclearingen. Det
skulle i hög grad försvåra möjligheten att tillmötesgå de till Sverige återvända
och numera här i riket bofasta tysklandssvenskarnas i många fall
och av många skäl beaktansvärda framställningar. Jag kan icke finna, att
resultatet är ofrånkomligt.

Den planerade tvångsclearingen är icke en fortsättning av avtalsclearing -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

en utan företages, som förut är nämnt, för att skydda svenska intressen i
den på grund av det tyska sammanbrottet uppkomna situationen. Det ankommer
härvid på statsmakterna att inom clearinglagens ram avgöra, vilka
svenska intressen som skola stödjas. Starka sakliga skäl tala för att härvid
även utlandssvenskarnas anspråk beaktas. De ha förvärvat sina fordringsanspråk
såsom svenska medborgare, och det skulle onekligen vara stötande,
om de, efter att i utlandet hava utfört en i många fall även för Sverige gagnande
verksamhet, lämnades utan stöd av de svenska statsmakterna. Jag
kan därför icke finna annat än att deras anknytning till Sverige är tillräckligt
stark för att motivera deras deltagande i den planerade clearingen.

Flyktkapitalbyrån har framhållit, att ett fullständigt eftergivande av bosättningsvillkor
kommer i strid med clearinglagens bestämmelser. I Tyskland
bosatta svenska medborgare eller domicilierade rättssubjekt kunna
nämligen icke sägas vara hindrade från att erhålla betalning på grund av i
Tyskland vidtagna inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel.
Kommittén berör icke spörsmålet, men det måste anses vara självklart,
att clearingförfarandet icke kan avse sådana svenska medborgare. Jag föreslår
därför, att personkretsen å borgenärssidan bestämmes på det sättet,
att den i princip omfattar svenska rättssubjekt, dock icke sådana, som ha
hemvist i Tyskland.

Från huvudregeln, att endast svenska rättssubjekt kunna deltaga i tvångsclearingen
såsom borgenärer, uppställer kommittén ett allmänt undantag.
Innehavare av sådana kommersiella fordringar, som falla under clearingavtalet
den 14 december 1940, skulle enligt kommittén erhålla utdelning
genom tvångsclearingen oberoende av borgenärens nationalitet. Tvångsclearingen
skulle i detta fall anknyta till avtalsclearingen. Jag biträder kommitténs
förslag i denna del.

Kommittén föreslår vidare, att i undantagsfall och efter beslut varje gång
av Kungl. Maj :t utbetalning av clearingmedel skulle kunna medgivas åt
sådana tyska medborgare, som tidigare under avtalsclearingen kunnat få
medel transfererade för sitt uppehälle, och även till i Sverige bosatta svenskfödda
kvinnor, som genom äktenskap blivit tyska medborgare. Ytterligare
förordar kommittén, att likaledes i undantagsfall och efter särskilt beslut
av Kungl. Maj :t skulle till förmån för svenskfödda kvinnor, som på grund
av äktenskap varit tyska medborgare men numera åter blivit svenska medborgare,
dispens kunna givas från regeln, att fordringen skall ha varit i
svensk hand den 1 maj 1945 för att kunna beaktas i tvångsclearingen. Slutligen
skulle enligt kommittén på samma sätt dispens från sistnämnda regel
kunna beviljas svenska medborgare, som blivit naturaliserade efter den 1
maj 1945.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att dispensmöjligheter
böra beredas i de nu nämnda fallen, men jag skall i övrigt upptaga frågan
härom i samband med spörsmålet om behandlingen av ömmande fall i allmänhet.

I likhet med kommittén förordar jag, att till kategorien gäldenärer, vilkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

fordringar skola omfattas av tvångsclearingen, hänföras tyska staten, tyska
juridiska personer och tyska medborgare, som under andra världskriget
varit bosatta i Tyskland, men icke andra rättssubjekt. Med Tyskland avses
tyska riket i dess utsträckning före den 1 januari 1938.

Frågan om vilka anspråk som böra beaktas vid en tvångs clearing

med Tyskland.

1. Anspråk, som på grund av clearinglagens bestämmelser icke kunna stödjas

vid en clearing.

Kommittén: (Kap. 7.)

Kommittén framhåller, att ett anspråk endast kan tillgodoses med stöd
av clearinglagstiftningen, i den mån anspråket har karaktär av en fordran.
Ersättning kan därför icke lämnas för sakrätter, framför allt äganderätt till
fast eller lös egendom. Ej heller kan ersättning utgå för aktier, andelsbevis
i handelsbolag och i andra bolag och föreningar eller för aktieägares, delägares
eller föreningsmedlems rätt till andel i bolagets eller föreningens
likvidation.

Förluster, som drabbat svenska medborgare på grund av att fastigheter,
bohag eller värdesaker i Tyskland förstörts genom krigshandlingar från de
staters sida, med vilka Tyskland var i krig, giva icke upphov till skadeståndsskyldighet
för Tyskland. Dessa förluster kunna därför enligt kommitténs
uppfattning icke tillgodoses med stöd av gällande clearinglagstiftning,
i den mån icke tyskt åtagande att erlägga ersättning kan visas. Kommittén
avböjer med utförlig motivering, att ersättningsmöjligheterna utvidgas
genom lagändring. Med hänsyn till omständigheterna föreslår kommittén,
såsom nedan skall närmare utredas, att viss ersättning skall utgå till
tysklandssvenskarna för icke clearinggilla anspråk.

Yttranden:

Clearingnämnden ansluter sig till kommitténs förslag att från utdelning
utesluta sakrätter, aktier och andra andelsrättigheter, »enär deras inneslutande
under tvångsclearingen icke vore förenligt med clearinglagens bestämmelser».

Flijktkapitalbyrån, Skijddskommittén för utlandsfordringar och Bankföreningen
biträda i denna del kommitténs förslag.

Utlandssvenskarnas förening avstyrker kommitténs förslag, enär såsom
nedan skall närmare utvecklas, därigenom huvuddelen av tysklandssvenskarnas
anspråk icke kunna tillgodoses.

Departementschefen.

Med åberopande av stadgandet i 2 § clearinglagen, att tvångsclearing skall
avse fordran hos någon i den främmande stat, tvångsclearingen avser, har

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

kommittén följdriktigt förordat, att ersättning i den nu planerade tvångsclearingen
icke skall givas för sakrätter (framförallt äganderätt till fast
eller lös egendom) eller för aktier och andelsbevis. Avkastning av fast egendom
och till betalning förfallen utdelning å aktier äro däremot fordringar
och skola följaktligen beaktas. Jag biträder kommitténs förslag. Det ankommer
på den myndighet, som har att besluta om utdelning, att i tveksamma
fall avgöra, till vilken kategori anspråket skall anses höra.

2. Fordringsanspråk i allmänhet.

Kommittén: (Kap. 7)

Kommittén föreslår, att alla arter av fordringsanspråk beaktas vid tvångsclearingen
med undantag för svenska företags investeringsfordringar å dotterföretag
i Tyskland. Härom anför kommittén:

»Investering från ett svenskt företags sida av medel i Tyskland för bedrivande
av viss verksamhet har regelmässigt skett genom att i Tyskland
ett dotterföretag bildats med medel, som tillskjutits av det svenska moderföretaget.
Det svenska företagets intresse har avspeglat sig däri, att moderföretaget
ägt alla eller de flesta andelarna i dotterföretaget. Om det sistnämnda
haft formen av ett aktiebolag — vilket torde vara det ojämförligt
vanligaste — har i regel moderföretaget innehaft aktiemajoriteten i dotterföretaget.
De investeringar, som skett på detta sätt, äro mycket betydande.
Det kan sålunda nämnas, att av det till valutakontoret vid valutadeklarationen
per årsskiftet 1943/44 deklarerade innehavet av aktier i tyska bolag,
uppgående till ett sammanlagt värde av 157 miljoner riksmark, icke mindre
än 87 % utgjordes av svenska företags aktier i dotterbolag i Tyskland.

Investeringar ha emellertid skett även på andra sätt varvid åtminstone
formellt en fordran uppstått för den investerande.

En investering torde ofta ha skett i den form, att moderföretaget, sedan
aktiekapitalet tillskjutits, lämnat dotterföretaget ytterligare stöd genom lån.

Ett svenskt företag kan vidare ha grundat ett dotterföretag i Tyskland
genom investeringar, som icke lett till svenskt aktieinnehav. Det svenska
bolaget kan sålunda omedelbart hava tillhandahållit medel åt en tysk bank,
som i sin tur för det svenska företagets räkning tecknat och ställt sig som
innehavare av aktierna i dotterföretaget. Det svenska företaget har i detta
fall en fordran på den tyska banken.

Finansiering av ett dotterföretag torde emellanåt även ha skett icke blott
med likvida medel utan även på det sätt, att dotterföretaget på kredit erhållit
exempelvis varor, material eller utrustning, som erfordrats för dess
verksamhet; därigenom har alltså formellt en fordran uppkommit för moderföretaget
gentemot dotterföretaget. Denna form av investering blev, enligt
vad kommittén inhämtat, föremål för uppmärksamhet från tysk sida
efter det clearingavtal år 1934 första gången slutits mellan Sverige och Tyskland.
De tyska vederbörande förklarade sig då icke vilja tillåta någon betalning
över clearingen av sådana leveranser, varom nu är fråga, på den grund,
att det icke gällt kommersiella leveranser utan just investeringar.

Kommittén kan icke anse det sakligt grundat, att vid tvångsclearingen behandla
investeringar olika alltefter de former, som investeringarna tagit.
Den omständigheten, att investeringen skett i sådan form att en fordran
uppkommit bör icke ställa den investerande i bättre läge än om han valt den
i allmänhet tillämpade vägen att tillskjuta dotterföretagets aktiekapital.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Kommittén anser alltså att investeringsfordringar icke böra erhålla ersättning
genom tvångsclearingen.

Det kan icke förnekas, att genomförandet av den nu föreslagna skillnaden
i behandlingen av investeringsfordringar och andra fordringar kan bliva
förenad med praktiska svårigheter. BI. a. kan märkas att svenska moderföretag
givetvis i stor utsträckning kunna i tyska dotterbolag ha fordringar,
som ej ha karaktären av investeringar och därför böra kunna tillgodoses i
en tvångsclearing. Att återbetalning av investerade kapitalbelopp icke hör
ske via tvångsclearingen ens när investeringen formellt givit upphov till en
fordran, bör icke vara ett hinder mot att löpande fordringar mellan bolagen
regleras över clearingen. I fråga om exempelvis sådana leveranser av varor
från ett moderbolag till ett dotterbolag, som ingått i varuutbytet mellan
Sverige och Tyskland och därför fallit under clearingavtalen, bör betalning
genom tvångsclearingen kunna ske på enahanda villkor och på samma sätt
som för kommersiella fordringar över huvud. Av vad nu sagts är tydligt,
att den myndighet, som skall verkställa clearingen, kommer att få svårigheter
redan vid tolkningen av begreppet investering. De svårigheter, som
uppstå vid särskiljandet av de fordringar, som böra ingå och de som icke
böra ingå i tvångsclearingen, torde emellertid ej vara större än att den
utdelningsprövande myndigheten efter ett närmare studium av det anmälningsmaterial,
som inkommit i anledning av kungörelsen den 16 januari
1948, skall bliva i stånd uppdraga riktlinjer som giva en någorlunda säker
grund till rättstillämpningen på området.»

Yttranden:

Clearingnämnden avstyrker, att investeringsfordringar undantagas. Nämnden,
som utgår från att kommittén med investeringsfordringar åsyftar
svenska moderföretags fordringar å dotterföretag i Tyskland, yttrar härom.

»Vad däremot angår investeringsfordringar vill nämnden påpeka, att det
synes svårt att draga en juridiskt hållbar gräns mellan sådana fordringar
och andra fordringar samt att övervägande skäl torde tala för att investeringsfordringar
i förevarande hänseende erbjudas enahanda behandling
som övriga svenska fordringar i Tyskland. Nämnden erinrar om att moderföretagens
fordringar i allmänhet uppkommit i samband med företagens
exportaffärer och att man vid svensk-tyska handelsförhandlingar gjort gällande,
att dylika fordringar voro berättigade till särskilt förmånlig behandling
i betalningshänseende.»

Skyddskommittén för utlandsfordringar, till vars yttrande Bankföreningen
ansluter sig, gör gällande, att hållbar grund saknas för kommitténs förslag
om diskriminering av svenska moderbolags fordringar hos dotterföretag
i Tyskland och yttrar härom.

»I fråga om tyskmedclskommitténs förslag, att svenska moderbolags fordringar
hos dotterföretag i Tyskland skulle likställas med sakrätter och sålunda
uteslutas från utdelning, får skyddskommittén framhålla, att någon
hållbar grund för en dylik diskriminering av sådana fordringar icke finnes.
Tyskmedelskommittén synes utgå ifrån att moderbolagens fordringar normalt
uppkommit genom investeringar i dotterbolagen och att de fördenskull
borde likställas med exempelvis aktieinnehav. Så är emellertid ingalunda
fallet, utan det vanliga torde snarare vara, att fordringarna uppkommit i
samband med företagens exportaffärer. Då fordringar av sådant slag tidigare
ansetts böra behandlas särskilt förmånligt i betalningshänseende, före -

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ligger desto mindre anledning att nu ställa dem i sämre läge än andra
fordringar.»

Departementschefen.

Kommittén har föreslagit, att alla arter av fordringsanspråk skola beaktas
vid clearingen med undantag för svenska moderbolags investeringsfordringar
å dotterföretag i Tyskland. Mot principen har jag icke något att erinra.

Vad undantaget beträffar har det i några av remissvaren gjorts gällande,
att det av juridiska och praktiska skäl vore svårt att på ett hållbart sätt
draga en gräns mellan moderbolagens fordringar på grund av investeringar
och deras löpande fordringar. De senare skulle nämligen enligt kommitténs
förslag erhålla utdelning. Det har också framhållits, att vid handelsunderhandlingar
med Tyskland från svensk sida påyrkats särskilt förmånlig behandling
av svenska dotterbolag.

Det är tydligt, att —- som kommittén själv framhåller — juridiska och
praktiska svårigheter kunna uppkomma vid gränsdragningen mellan investeringsfordringar
och andra fordringar. Huruvida kommitténs förslag
i denna del är genomförbart kan icke nu med säkerhet bedömas. Jag föreslår
därför, att det må ankomma på Kungl. Maj :t att efter hörande av
det organ, som har att pröva betalningsanspråken, besluta, huruvida investeringsfordringar
skola beaktas i den planerade clearingen.

3. Skadeståndsanspråk.

Kommittén: (Kap. 7)

Kommittén har icke till särskild behandling upptagit frågan, huruvida
skadeståndsanspråk böra vinna beaktande i samband med tvångsclearingen.
Av kommitténs framställning framgår emellertid, att kommittén
avsett, att även skadeståndsfordringar höra bliva tillgodosedda. Denna kommitténs
ståndpunkt har givit anledning till olika yttranden.

Clearingnämnden avstyrker, att skadeståndsfordringar beaktas vid clearingen
och anför härom:

»Bland fordringar, som anmälts till clearingnämnden jämlikt kungörelsen
den 16 januari 1948 angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer
i Tyskland, finnas skadeståndskrav å mycket avsevärda belopp.
Skadeståndskrav, som grunda sig på rasdiskriminerande åtgärder eller åtgärder
av liknande art vidtagna av tyska myndigheter mot i Tyskland bosatta
personer, ha i kommittéförslaget undantagits från tvångsclearingen.
Samtidigt upptagas i kommitténs kalkyler anmälda skadeståndskrav grundade
på neutralitetskränkningar eller andra olagliga åtgärder av tyska myndigheter.
Åtskilliga av dessa krav äro av den art, att de icke kunna prövas
av svensk domstol. Clearingnämnden tillråder för sin del, med hänsyn
till föreliggande praktiska svårigheter, att skadeståndskrav i princip
lämnas utanför tvångsclearingen.»

Flyktkapitalbgrån ifrågasätter, huruvida icke större delen av anmälda
skadeståndsanspråk helt borde uteslutas från deltagande i clearingen men

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

medger, att starka skäl tala för att låta åtminstone vissa skadeståndsanspråk
deltaga. Byrån motiverar sin uppfattning på följande sätt.

»Byrån vill då först ifrågasätta om icke större delen av de anmälda skadeståndsfordringarna
borde helt uteslutas. Det är nämligen uppenbart,
att clearingförfarandet i stort sett ej lämpar sig för tvistiga fordringar
och i synnerhet ej för fordringar av så oviss natur, som i allmänhet kännetecknar
skadeståndsfordringar. Olämpligheten att medtaga skadeståndsfordringar
blir så mycket starkare understruken, som det skulle bli nödvändigt
att med åsidosättande av det naturliga forum låta pröva dessa
fordringar av svensk myndighet och utan kontradiktoriskt förfarande, vilket
måste anses betänkligt ur processuell synpunkt. Å andra sidan måste
dock medges, att beträffande vissa skadeståndsfordringar starka skäl tala
för att låta även dem deltaga. I den mån man ej principiellt utesluter dem,
torde dock böra uttalas att skadeståndsfordringarna böra upplagas endast
i fall omständigheterna äro sådana, att en tillfredsställande utredning om
fordringarna synes kunna vinnas. Den prövande myndigheten synes nämligen
endast under särskilda omständigheter böra betungas med granskning
av fordringar, beträffande vilka det redan från början föreligger stor
sannolikhet för att de icke kunna bliva tillgodosedda.»

Departementschefen.

Kommittén har icke från principiell synpunkt dryftat, i vad mån skadeståndsfordringar
böra beaktas vid clearingen. Skadeståndskrav äro vida
svårbedömligare än andra krav, och åtskilliga fall kunna förekomma, där
icke svensk utan tysk domstol är behörig att avgöra, om skadeståndsskyldighet
föreligger. Att generellt avvisa skadeståndsanspråk från beaktande
vid clearingen, vore dock att gå för långt, men det är påkallat, att en mycket
stor återhållsamhet iakttages vid beslut om utdelning på grund av skadeståndsfordringar.
Utdelning bör icke medgivas i andra fall än där en
övertygande och fullständig utredning företetts av sökanden. I alla andra
fall böra anspråken avvisas.

4. Statens anspråk med anledning av utlämnad guldmängd.

Kommittén: (Kap. 7)

Kommittén föreslår, att ersättning skall utgå vid tvångsclearingen med
belopp motsvarande värdet av vissa guldkvantiteter, som jämlikt Washingtonöverenskommelsen
må komma att utlämnas, och att denna utbetalning
bör äga ruin såsom en kvittning mellan den svenska och tyska staten.

Enligt Washingtonöverenskommelsen (huvudskrivelsen p. 4) åtog sig
svenska regeringen att till de allierade återställa det av Sverige förvärvade
guld, som bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder (rövat
guld). Fråga är om dels en viss, i överenskommelsen närmare angiven
mängd guld, som motsvarar den kvantitet guld, härrörande från Banque
de Belgique, vilken förvärvats av riksbanken, dels ock en viss kvantitet
guld, varpå holländska staten framställt anspråk. Värdet av dessa guldpartier
beräknades efter då gällande pris på guld till ca 05 miljoner kronor.
(Riksbanken har sedermera till Banque de Belgique utlämnat guld till ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

värde vid utlämnandet av ca 28,9 miljoner kronor. Det av holländska staten
framställda anspråket avser en kvantitet guld, vars ungefärliga dagsvärde
uppgår till ca 50,i miljoner kronor.)

Kommittén framhåller, att i fråga om guldet »den praktiska förutsättningen
för ersättningskraven — nämligen att Sveriges riksbank funnit sig
nödsakad att återställa guldpartierna i fråga —» ännu vid tiden för betänkandets
avgivande icke var för handen, varför kommitténs bedömning
av ersättningskraven måste bliva preliminär. Kommittén nämner, att det
gjorts gällande, att riksbankens ersättningsanspråk icke skulle vara av
beskaffenhet att kunna tillgodoses vid en tvångsclearing. Det har hävdats,
att såväl det belgiska som det holländska guldet icke frångått sina ägare
under sådana omständigheter, att det kunde betraktas såsom »rövat» (looted)
guld och att, oavsett detta förhållande, riksbanken, som förvärvat guldet
i god tro, icke skulle vara skyldig att utlämna detsamma. Om riksbanken
trots detta återställde guldet i fråga, skulle en sådan åtgärd icke grunda
något clearinggillt fordringsanspråk. Kommittén yttrar härom:

»Kommittén finner sig icke ha anledning närmare ingå på det händelseförlopp,
som föranlett guldkvantiteternas utlämnande till Tyskland och
vars bedömande är av betydelse för frågan huruvida guldet i tyskarnas
hand skall anses som »rövat» eller ej. Det synes dock kunna hävdas, att
tyskarnas åtgärder för att få guldet överfört till Tyskland och därigenom
underkastat rekvisitionsförfarande varit stridande mot internationell rätt.
Oavsett detta och därmed sammanhängande spörsmål vill det emellertid
förefalla som om — också för det fall att guldet icke kunde anses »rövat»
— tyska regeringens åtgärd att, trots guldets ömtåliga ursprung, låta detsamma
ingå i affärstransaktioner med ett neutralt land och därvid stillatigande
eller uttryckligt beteckna detsamma såsom härrörande från tyska
riksbankens s. a. s. reguljära guldförråd är ägnad att grunda skadeståndsanspråk
mot Tyskland, när de svenska vederbörande senare, efter upptäckten
av guldets verkliga ursprung och under hårt förhandlingstryck, eventuellt
funnit sig'' böra återställa guldet i fråga.

Kommittén framhåller därjämte, att Sverige måste göra betydande uppoffringar
för att uppnå de fördelar — däribland full frihet att genom tvångsclearing
utnyttja huvudparten av de tyska tillgångarna till de svenska fordringsägarnas
fromma — som Washingtonavtalet innebar. Avståndet av det
»rövade guldet» ingick bland de prestationer, som Sverige måste göra för att
Washingtonavtalet skulle komma till stånd. Kommittén finner därför naturligt,
att »priset betalas av clearingmedlen, innan dylika användas till utdelning
åt personer, som ha direkt fördel av att Washingtonuppgörelsen
kommit till stånd».

I denna fråga har ledamoten av kommittén herr Lindahl avgivit särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

yttrande, vari han gör gällande, att kommittén enligt hans uppfattning icke
bort ingå på ett bedömande av frågan, huruvida anspråket på ersättning för
det rövade guldet är av sådan beskaffenhet, att det lagligen kan tillgodoses
vid en tvångsclearing. Denna fråga borde helt hava lämnats öppen för att
prövas i samma ordning som övriga fordringsanspråk.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken ansluta sig till kommitténs förslag om kvittning
och att ersättningen bör utgå med förtur framför samtliga övriga fordringsanspråk.

Clearingnämnden har, »med hänsyn till den oklarhet som ännu råder rörande
ifrågavarande anspråk», icke funnit sig böra taga ställning till spörsmålet.

Flyktkapitalbyrån anser, att de fordringar, som staten förvärvat för att
åvägabringa Washingtonavtalet och vad som kan komma att utgivas för det
rövade guldet, böra utgå med förmånsrätt, och tillägger, att de svenska fordringsägare,
till vilkas förmån åtagandet gjorts, icke synas befogade att bestrida
en sådan förmånsrätt.

Skyddskommittén och Svenska bankföreningen ansluta sig till förenämnda
utlåtande av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och N. von Steyern.
I utlåtandet göres gällande, att, såvitt tillgängliga uppgifter visa, de ifrågavarande
guldkvantiteterna icke kunna anses vara rövade (looted) och, även
om så skulle varit förhållandet, har riksbanken icke rättslig skyldighet att
utlämna guldpartierna, enär riksbanken ostridigt varit i god tro vid leveransernas
mottagande. Sveriges riksbank har alltså enligt denna uppfattning
icke något rättsligt grundat krav på ersättning av den tyska riksbanken,
som uppkommit genom utlämnande av guldpartierna. Till samma resultat
kommer juris professorn Phillips Hult i sitt förutnämnda utlåtande. Hult
avvisar även den av kommittén framförda tanken, att utlämnande av guldet
skulle utgöra ett pris för Washingtonuppgörelsen och att clearingborgenärerna
borde betala detta pris, enär de haft den största fördelen av uppgörelsen.

I det av f. d. justitierådet Bagge m. fl. avgivna utlåtandet göres gällande,
att leverans av felaktigt gods icke ägt rum, därest guldet, även om det härstammade
från ockuperat land, icke varit rövat. Den av kommittén hävdade
uppfattningen, att tyskarna genom att låta guld från ockuperat land ingå i
leveransen förfarit inkorrekt och att skadeståndsskyldighet därmed uppstått,
avvisas i utlåtandet, under motivering, att vanliga rättsregler vore
tillämpliga även å affärsförhållanden mellan statliga institutioner samt att
»inkorrekt» förfarande icke vore en rättsgiltig ersättningsgrund. Vidare
framhålles i utlåtandet, att det icke visats, att tyska riksbanken stillatigande
eller uttryckligt betecknat guldet såsom härrörande från bankens s. a. s.
reguljära guldförråd.

1 utlåtandet säges vidare, att tyska riksbanken, därest guldet varit att anse
såsom rövat, gjort sig skyldig till brott mot försäljningsavtalct. Sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

guld vore icke leveransgillt. Emellertid göres i utlåtandet gällande, att i allt
fall det belgiska guldet icke kan anses som rövat. Sättet för tyskarnas övertagande
av guldet vore avgörande för bedömande härav. Utlämnandet av det
belgiska guldet ägde rum efter överenskommelse mellan tyska regeringen
och franska regeringen Laval. Denna franska regering vore att anse såsom
laglig fransk regering, och det framginge av handlingarna, att Laval ansett
sig ha skäl att utlämna guldet för att därigenom ernå vissa fördelar för
Frankrike. Tyskarnas beslag av guldet, sedan det väl införts i Tyskland,
ägde rum enligt tysk rekvisitionslagstiftning från tiden före kriget. En sådan
åtgärd strede icke mot internationell rätt.

I utlåtandet göres därefter en undersökning av frågan, huruvida riksbanken,
även om det visas att brott mot leveransavtalet förelåge, genom utlämnande
av guldet, tillfogats skada, för vilket tyska riksbanken vore ersättningsskyldig.
Någon skyldighet att utlämna icke rövad egendom har icke
vant ifrågasatt. Även om det belgiska guldet varit »rövat», förelåg icke någon
skyldighet för riksbanken att utlämna detsamma, enär riksbanken vid
förvärvet varit i god tro. På grund av detta förhållande dragés i utlåtandet
den slutsatsen, att riksbanken, därest den utan skyldighet att utlämna guldet
avhänder sig detsamma, icke förvärvar något skadeståndsanspråk gentemot
tyska riksbanken.

Professor Hult argumenterar i det av honom avgivna utlåtandet i huvudsak
på följande sätt: Vare sig svensk eller tysk rätt åberopas, kan skadeståndsskyldighet
för Tyskland icke ha uppkommit enligt reglerna om säljarens
hemulsplikt. Det är till en början tvivelaktigt, om den ifrågavarande
guldmängden kan anses vara »looted» (rövad). Även om så kunde anses
vara förhållandet, var emellertid svenska riksbanken i god tro vid förvärvet.
Skadeståndsskyldighet kan därför icke grundas på reglerna om säljarens
hemulsskyldighet. Tanken, att säljaren gjort sig skyldig till kontraktsbrott,
är icke i och för sig orimlig, om tyska riksbanken förpliktat sig att icke leverera
guld av visst ursprung. Bortsett från att det icke visats, att den tyska
riksbanken givit en dylik utfästelse, kan ett kontraktsbrott dock icke medföra
en sådan skadeståndsskyldighet, som kommittén avsett. Om kontraktsbrott
föreligger på grund av leverans av icke leveransgillt gods kan säljaren
häva köpet och återkräva köpeskillingen. Men om krav på guldets hela värde
skall framställas, måste givetvis guldmängden återställas till säljaren, d. v. s.
den tyska riksbanken. Guldet har emellertid redan utlämnats till Belgien.
Om slutligen det göres gällande, att utlämnandet av guldet utgjorde ett pris
för Washingtonuppgörelsen, kan det icke inses, varför clearingborgenärerna
skulle betala detta pris, och, vilket är det väsentligaste, ett fordringsanspråk
gentemot Tyskland kan icke grundas på detta skäl. Om utlämnandet av
guldleveransen är priset för Washingtonuppgörelsen bör »priset» betraktas
som en allmän statsutgift och beskattningsvägen uttagas av det svenska
folkhushållet, som i lika hög grad som clearingborgenärerna haft fördel av
uppgörelsen.

Utlandssvenskarnas förening förelår, att staten avstår från sitt krav på

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ersättning ur tyskmedlen för det rövade guldet samt att även frågan om
ett avstående från ersättningskravet för de 150 miljoner kronor, för vilka
inköp gjorts för det tyska folkhushållet utredas. Föreningen anför:

»Genom Washingtonavtalet bortgav staten ansenliga belopp, bl. a. 150
miljoner kronor till det tyska folkhushållet samt utfäste sig att återbetala
»rövat guld», vars värde nu beräknas till 65 miljoner kronor. Även om dessa
medgivanden gjordes av politiska skäl och därför ansetts skola bäras av det
svenska samhället, är det svårt att förstå, varför samhället skulle tillgodogöra
sig ersättning just av tyskmedlen i stället för av allmänna medel. Härigenom
blir det icke Sverige i dess helhet som får bära bördan, utan denna
lägges uteslutande på den relativt ringa gruppen av dem, som inneha fordringar
på Tyskland. De statliga kraven reducera väsentligt övriga fordringsägares
möjlighet till ersättning.»

Departementschefen.

I Washingtonuppgörelsen (punkt 4) utfäste sig svenska regeringen att
till de allierade återställa allt av Sverige förvärvat guld, som bevisligen tagits
av tyskarna från ockuperade länder. Vidare förklarades i avtalet, att på
grundval av verkställd utredning — vilken skulle göras till föremål för
ytterligare kontroll — den kvantitet guld, som skulle återställas, antogs uppgå
till viss angiven kvantitet. »Denna kvantitet» — sägs det vidare i uppgörelsen
— »motsvarar den mängd guld, härrörande från Banque de Belgique,
som förvärvats av Sveriges riksbank och som skall återställas enligt ovanstående
förklaring.»

Svenska regeringen hade alltså kommit till den slutsatsen, att de allierade
med fog kunde anse, att Tyskland orättmätigt tagit det belgiska guldet. I
överensstämmelse med denna sin uppfattning var svenska regeringen villig
att återställa guldpartiet. Washingtonavtalet har godkänts av svenska riksdagen
och trätt i kraft. I propositionen om Washingtonuppgörelsen yttras,
att bland de fordringar, som skola utfå betalning genom clearingförfarandet,
bör medräknas »den fordran, som uppkommer genom utlämnande av
det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i betalningssanunanhang,
som eljest skulle reglerats över olearingen och med uttrycklig
försäkran, att guldet ej skall härstamma från ockuperat land.»

Den ifrågavarande guldkvantiteten har sedermera återställts till Banque
de Belgique (Belgiska nationalbanken) och statens fordran med anledning
därav uppgår till omkring 29 miljoner kronor.

Då i några av yttrandena över kommitténs betänkande åberopats juridiska
utlåtanden, som utmynna i att svenska staten icke skulle hava något
fordringsanspråk mot Tyskland med anledning av den utlämnade guldkvantiteten,
må här redogörelse lämnas för transaktionerna med ifrågavarande
guldmängd innan den av den tyska riksbanken såsom likvid överlämnades
till Sverige.

Redan i mitten av november 1939 hade Belgiska nationalbanken — som
icke har karaktären av statsbank -— deponerat en del av sin guldkassa hos
Banque de Franco (Franska banken). Före kriget hade vissa guldpartier de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ponerats i Amerika och England. I maj 1940 deponerades det då kvarvarande
guldet hos franska banken. I juni 1940 begärde Belgiska nationalbankens
guvernör hos guvernören för franska banken, att sistnämnda bank
måtte vidtaga samma åtgärder beträffande det belgiska guldet som beträffande
dess egen guldkassa. I enlighet härmed anförtrodde Franska banken
det belgiska guldet till franska marinstaben, som vid denna tid ensam ansågs
i stånd att bedöma de materiella möjligheterna av en transport utom
kontinenten och handla därefter. Det belgiska guldet fördes då på en fransk
hjälpkryssare till Dakar i Nordafrika och anlände dit den 28 juni. Guldet
ställdes under kolonialmyndigheternas vård.

På tysk begäran upptogos sedermera underhandlingar mellan tyska och
franska vederbörande inom stilleståndskommissionerna i syfte att reglera de
franska och belgiska emissionsbankernas inbördes mellanhavanden och att
därvid även precisera villkoren för överlämnande till belgiska nationalbanken
av det belgiska guldet i Dakar. Ett fransk-tyskt avtal härom träffades.
Franska banken — som själv icke var part i avtalet, lika litet som Belgiska
nationalbanken — ålades att till den belgiska återställa guldpartiet. Men
Belgiska nationalbanken vägrade sedermera att begära guldets återgående.
De tyska ockupationsmyndigheterna förmådde då Vichyregeringen att beordra
den franska stilleståndskommissionen att underteckna ett tilläggsprotokoll
den 11 december 1940, varigenom Tyska riksbanken övertog depositionen
i stället för Franska banken. Tyska riksbanken skulle förvara guldet
gentemot denna. Franska banken skulle föra det belgiska guldpartiet till
Marseille och överlämna det att förvaras av Tyska riksbanken. Belgiska nationalbanken,
som stod utanför detta avtal, erkände ej dess giltighet.

I september 1942 beslöt den tyska regeringen att rekvirera det belgiska
guldet, som alltså då hade överförts i den Tyska riksbankens förvar. I meddelande
härom till Belgiska nationalbanken förklarades, att ersättning skulle
utgå i riksmark och krediteras nationalbanken. Ersättningssuinman finge
dock ej användas utanför Tyskland. Till svar härå meddelade den sistnämnda
banken den 28 december 1942, att det rekvirerade guldet icke utgjorde
någon deposition i Tyska riksbanken och att dess utlämnande genom
Franska banken skett utan nationalbankens medgivande och under villkor,
som icke kunde godtagas. På grund härav kunde nationalbanken icke överväga
att mottaga ersättning för rekvisitionen.

Under en skriftväxling i saken mellan Tyska riksbanken och Franska
banken ■— skrivelser från Franska banken den “A och “/» 1944 — gav sistnämnda
bank sitt stöd åt den belgiska ståndpunkten och underströk, att
guldet måste återställas till Belgiska nationalbanken.

Denna redogörelse giver vid handen, att det tyska besittningstagandet liksom
rekvisitionen av det belgiska guldet innebar en klar rättskränkning i
förhållande till Belgiska nationalbanken. Franska banken uttalade under
nyssnämnda skriftväxling, att de interna tyska föreskrifterna (rekvisitionsdekretet)
icke kunde modifiera förpliktelser som Tyska riksbanken åtagit
sig inom en internationell ram, varvid hänvisades dels till den särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

karaktären av transaktioner mellan emissionsbanker dels ock till protokollet
den 11 december 1940.

Det må tilläggas, att, enligt vad sedermera blivit känt, tyska regeringen
först övervägde att rekvirera guldet med åberopande av Haagreglerna om
lantkrig, art. 52, men avstod därifrån. Art. 52 handlar om rekvisitioner från
enskilda eller kommuner i ockuperat land »för ockupationsmaktens behov.»

Under svensk-tyska handels- och betalningsförhandlingar i februari 1943
blev man enig om att en utjämning i betalningsbalansen skulle åstadkommas
genom överförande av guld till Sverige. I samband därmed och efter framställning
från svensk sida förklarade vice chefen för Tyska riksbanken till
en av de svenska delegaterna, att intet guld från ockuperade länder skulle
ingå i framtida guldleveranser till Sverige. Han upplyste också vid ett senare
tillfälle, att erforderliga åtgärder vidtagits i syfte att förebygga användandet
av sådant guld.

Det har efteråt visat sig, att nämnda utfästelse från tysk sida icke uppfyllts.
Tvärtom användes i uppenbar strid mot givna utfästelser belgiskt
guld, varöver Tyska riksbanken eller tyska staten icke ägde förfoganderätt,
för guldlikvider till Sverige. Enligt folkrätten kan detta tyska förfarande
anses grunda skadeståndsrätt för Sverige mot Tyskland. Efter det tyska
sammanbrottet önskar svenska staten helt naturligt göra sig skadeslös
genom att uttaga ersättning ur de tyska tillgångarna i Sverige. Denna åtgärd
faller helt inom ramen för folkrätten. Liksom tvångsclearingen överhuvud
är uttagandet av ersättning en åtgärd av retorsionskaraktär. Slutligen
må framhållas, att Sverige i enlighet med en från svensk sida erkänd rättsprincip
förpliktat sig i Washingtonuppgörelsen att utlämna guldmängden
till dess rätte ägare. Jag föreslår alltså, att statens krav med anledning av den
till Belgien återställda guldleveransen upptages såsom fordran i tvångsclearingen.

Tyska riksbanken har vid en tidigare tidpunkt även levererat guld av
holländskt ursprung. Holländska staten har framställt anspråk på denna
guldmängd. I detta fall föreligga emellertid helt andra omständigheter och,
såvitt hittills kunnat utrönas, kan förpliktelse icke anses åvila Sverige att
utlämna guldet. Undersökningarna härom äro dock ännu icke avslutade och
något bestämt uttalande kan icke göras. För närvarande framställes icke
något betalningsanspråk mot Tyskland i detta sammanhang. Medel böra
dock reserveras till dess ärendet blivit slutgiltigt utrett.

5. De svenska försäkringsbolagens fordringsanspråk.

Kommittén har i sitt betänkande icke berört frågan om behandlingen av
de fordringar och skulder, som uppkommit i samband med svenska och tyska
återförsäkringsaffärcr. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i skrivelse
den 25 januari 1950 hemställt, att frågan upptages i samband med proposition
till riksdagen och har även framställt alternativa förslag till frågans
lösning.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Enligt förbundets uppgifter skulle de tyska försäkringsbolagens fordringar
efter preliminära beräkningar uppgå till omkring 4,2 miljoner kronor och de
svenska bolagens till omkring 1,3 miljoner kronor. Förbundet anhåller i första
hand att möjlighet skulle beredas till en »separatlösning». Betalningar i samband
med svensk-tyska återförsäkringsaffärer hava nämligen hittills stått
utanför det för andra kommersiella skulder tillämpade clearingförfarandet.
Den lösning förbundet avser är, att varje tyskt bolags tillgodohavanden här
i landet i första hand skulle få disponeras för reglering av bolagets skulder
till svenska försäkringsbolag. De svenska försäkringsfordringar, som icke
bleve tillgodosedda enligt de av förbundet föreslagna avräkningsreglerna
skulle få göras gällande i den allmänna tvångsclearingen och likställas med
förmånsberättigade kommersiella fordringar. Efter avräkningsförfarandet
återstående tyska fordringar skulle överföras till clearingmedlen. Om en
»separatlösning» icke kunde medgivas, hemställer förbundet, att de svenska
försäkringsfordringarna måtte jämställas med förmånsberättigade kommersiella
fordringar.

Departementschefen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har hemställt att frågan om
clearing av svenska och tyska försäkringsbolags ömsesidiga fordringar på
grund av återförsäkringsavtal upptages till behandling och lösning i samband
med proposition om tyskmedlens fördelning.

Det synes icke vara påkallat att här framlägga förslag till en detaljerad
lösning av detta särskilda spörsmål. Jag föreslår därför, att det uppdrages
åt Kungl. Maj :t att sedan de allmänna riktlinjerna för tvångscelaringen med
Tyskland blivit fastställda utfärda erforderliga anvisningar, hur fordringar
på grund av återförsäkringsaffärer skola regleras i den avsedda clearingen.

Särskilda villkor för erhållande av betalning.

1. Tidpunkten för fordringens uppkomst. Ränta och avkastning.

Kommittén: (Kap. 8 och 12)

Kommittén anser det ligga i sakens natur, att utdelning allenast bör ske
för fordringar, som uppstått före det tyska sammanbrottet den 1 maj 1945.

»Vad sålunda anföres», tillägger kommittén, »får emellertid icke anses innefatta
ett krav på att den fordran, varom fråga är, aktualiserats före den
angivna tidpunkten. Hinder bör sålunda ej möta för betalning av en fordran,
som grundar sig på avtal, som ingåtts, eller annat förhållande, som tillkommit,
redan före sammanbrottet, även om själva fordringen icke uppkommit
förrän någon tid efteråt. Sålunda bör exempelvis ett patentombud,
som för sin tyske klients räkning på dennes uppdrag inbetalt årsavgifter
till patentverket, kunna erhålla ersättning härför vid tvångsclearingen, om
inbetalningen skett efter det tyska sammanbrottet, dock icke så långt därefter
att han skäligen bort betrakta sitt avtal med den tyske klienten såsom
förfallet. Och i de fall, då svenska importörer på grund av avtal med tyska
exportörer erlagt utfäst förskottsbetalning först strax efter det tyska sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

inanbrottet, bör denna omständighet, sedan ett fullföljande av leveranserna
visat sig omöjligt, icke hindra återbetalning genom tvångsclearingen av det
erlagda beloppet. Det kan anmärkas att i princip frågan om riksbankens
krav på ersättning för att den nödgats återställa det rövade guldet bör bedömas
på samma sätt. Även om detta återställande skett först efter det
tyska sammanbrottet har det föranletts av tyska riksbankens inkorrekta
förfarande vid guldleveranser till Sverige under krigsåren.

»Tankegången att ersättning icke bör medgivas för avkastning efter sammanbrottet
bör uppenbarligen äga giltighet även såvitt angår Stabs ersättningskrav
för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolbolagets framtida
vinst. Detta krav avser ju icke något annat än avkastning, låt vara en
speciell form härav.»

Kommittén erinrar slutligen att »förhållandet kompliceras något därav
att, på sätt av 2 kap. framgår, räntor på grund av särskilda Kungl. Maj :ts
medgivanden betalts även efter det tyska sammanbrottet. Sålunda betalades
på rikslånen räntor som förfallit före 1945 års utgång. Även på privatskulderna
medgavs räntebetalning av enahanda omfattning, dock endast
under förutsättning att gäldenären erlagt räntan i Tyskland. Denna förutsättning
uppfylldes allenast i undantagsfall, något som sammanhängde med
att privatskuldavtalet icke blev förlängt efter 1944 års utgång samt att de
tyska myndigheterna på grund härav under år 1945 regelmässigt vägrat att
mottaga räntebetalning på dessa skulder.

Yttranden:

Clearingnämnden avstyrker kommitténs förslag, att vissa redan utbetalade
räntcbelopp skulle avräknas vid slutuldelningen, och framhåller, att den
tidigare utbetalningen för fordringsägaren utgjort skattepliktig inkomst,
under det att utbetalningen i den föreslagna tvångsclearingen skulle komma
att utgöra kapitalåterbäring.

Fhjktkapitalbyrån biträder kommitténs förslag, alt räntor, avkastning
och avgifter efter det tyska sammanbrottet icke skulle beaktas i tvångsclearingen,
men avstyrker, att redan utbetalade räntor i vissa fall skulle avräknas
vid slututdelningen. Förfarandet skulle i verkligheten innebära återbetalning.

Skyddskommittén, till vars yttrande Bankföreningen ansluter sig, av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

styrker kommitténs förslag, att uppburna räntor i vissa fall skulle avräknas.
Vidare utgår skyddskommittén från att tyskmedelskommittén i övrigt
icke tänkt sig någon avvikelse från den gängse regeln, att borgenären är berättigad
att i första hand göra sig betald för sin räntefordran.

D e partem en t s chef en.

Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före det
tyska sammanbrottet eller hava sin grund i förhållanden före denna tidpunkt.
I några fall böra emellertid även fordringar, som uppkommit såsom
omedelbar följd av sammanbrottet, beaktas. Hit hör statens fordringsanspråk
på grund av underhåll och transport av tysk militär, i den mån anspråken
avse kostnader efter den 1 maj 1945, och dit kan även hänföras
kostnader för vård av vissa tyska patent.

Kommittén upptager i detta sammanhang även frågan om hur räntor,
avkastning eller avgifter på grund av äldre avtal böra behandlas. Härvid
kommer kommittén till det resultatet, att utdelning icke bör äga rum för
tiden efter sammanbrottet, enär »här är fråga om belopp, för vilka fordringsrätt
för svenskar uppstår genom att deras penningmedel, annan deras
fasta eller lösa egendom, deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga
rätt brukas i Tyskland efter sammanbrottet». Sådana fordringar böra enligt
kommittén täckas genom den avkastning, det tyska näringslivet ger
efter ockupationen. Till dessa fordringar hänför kommittén även Svenska
tändsticksaktiebolagets ersättningskrav för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolets
framtida vinst. Kommittén förordar, att räntor för tiden
efter sammanbrottet, som utbetalats på grund av särskilda Kungl. Maj:ts
medgivanden, avräknas vid den slutliga utdelningen. I ett fall anser kommittén,
att ränteanspråk i clearingen icke ens bör beaktas för tiden före
sammanbrottet. Det gäller ränta å obligationer i de fall ränta transfererats.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag med den ändringen, att jag icke
anser, att redan utbetalade räntor böra avräknas. Mot kommitténs förslag i
denna del har från flera håll vägande anmärkningar framställts. I anledning
av ett uttalande av skyddskommittén vill jag framhålla, att det är en
följd av kommitténs av mig godkända ståndpunkt, att — till skillnad från
vad skyddskommittén menat — innehavarna av t. ex. en obligationsfordran
icke bliva berättigade att avräkna sin fordran å ogulden ränta för tiden
efter sammanbrottet utan får avräkna utdelningen å obligationens kapitalbelopp.

2. Tidpunkten för fordrans övergång. Ocertifierade finansiella fordringsanspråk.
Frågan om icke förmånsberättigade fordringars konkurrens.

Kommittén: (Kap. 8 och 11)

Kommittén förordar, att en fordran — med undantag för kommersiella
fordringar— bör hava funnits på svensk hand före det tyska sammanbrottet
den 1 maj 1945 för att berättiga till utdelningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Kommittén föreslår, att ocertifierade fordringar böra få konkurrera med
certifierade under lika villkor. Härutinnan anför kommittén:

»För tanken att även vid tvångsclearingen uppehålla kravet på certifiering
talar möjligen den omständigheten att förvärvet före det tyska sammanbrottet
av fordringar, vilka icke kunnat certifieras, i många fall varit
förbundet med ett starkt spekulativt moment. Den som förvärvade exempelvis
en obligation under sådana förhållanden, att han icke kunde få den
certifierad, torde i regel ha handlat i full insikt om att han i varje fall tills
vidare icke kunde erhålla någon betalning genom clearingen. Rikslåne- och
privatskuldavtalen avsågo icke honom. Beträffande vissa under världskriget
skedda köp av bl. a. tyska riksobligationer föreligger vidare möjligheten att
det var fråga om skenköp från obligationsinnehavare i Tyskland eller i länder,
som förde krig mot Tyskland; obligationsinnehavarna hoppades då att
bättre bevara chansen att få ut något för obligationerna genom deras överförande
på neutrala händer.

Häremot bör emellertid erinras att läget vid en tvångsclearing väsentligt
skiljer sig från förhållandet under avtalsclearingens tid. Medan avtalsclearingen
grundade sig på de olika sedan 1934 med Tyskland avslutade
clearingavtalen med deras mot ocertifierade fordringar klart avvisande ståndpunkt,
grundas tvångsclearingen på stadganden i 2 § clearinglagen, vilka i
princip icke kunna sägas uppbära någon annan begränsning av borgenärernas
krets än kravet på svenskt medborgarskap. Ehuru, som tidigare anmärkts,
det står Kungl Maj :t öppet att genom uppställande av särskilda villkor
och krav från betalning utestänga också svenska borgenärsgrupper,
synes för en sådan uteslutning krävas tungt vägande skäl. Den omständigheten
att förvärvet av ifrågavarande fordringar ej sällan skett i spekulationssyfte
synes icke i och för sig utgöra tillräckligt motiv för att vägra betalning.
Vad åter angår de fall, då skenöverlåtelsc skett, föreligger över
huvud ingen svensk fordran och av sådant skäl skall utdelning vägras.

Ur ren skälighetssynpunkt må vidare framhållas, att genom det tyska
sammanbrottet de ocertifierade fordringarnas utsikter till betalning i avgörande
grad försämrats och att dessa fordringars utestängande från del i
tvångsclearingen kan antagas reducera stora grupper av dem till fullständig
värdelöshet. Före det tyska sammanbrottet kunde även en innehavare av en
icke certifierad obligation hysa någon förhoppning om att det tyska riket
en gång skulle bli i stånd att infria sina förbindelser. I och med sammanbrottet
har det emellertid blivit uppenbart, att inom överskådlig tid så icke kominer
att ske. Det skulle då enligt kommitténs förmenande vara obilligt att
utestänga de svenska obligationsinnehavare vilka ha icke certifierade fordringar
mot det tyska riket från all möjlighet att göra sin rätt gällande i de
tyska tillgångarna här.

Samma tankegång kan göras gällande i fråga om obligationer, vilka utfärdats
av tyska delstater och tyska kommuner. Till sist bör betonas att i fråga
om många fordringar möjlighet till certificring icke funnits. Mot dessa fordringsinnehavare
skulle en regel, att endast certifierade fordringar skulle få
deltaga i utdelningen, verka orättvist.»

Vidare anser kommittén, att utdelning bör medgivas för fordran, som
befunnit sig på svensk hand före den 1 maj 1945, men därefter växlat innehavare,
om fordringen vid tvångsclearingen göres gällande av svensk medborgare.
Undantag från denna regel bör emellertid enligt kommitténs mening
göras för pensioner och livräntor. I den mån pensionsbelopp och liv -

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

räntor komma att utgå med förmånsrätt böra belopp blott utgå till den verklige
pensionären eller livräntetagaren.

Kommittén föreslår, att icke förmånsberättigade fordringar böra få konkurrera
med varandra till sina fulla belopp och avstyrker sålunda, att den
procent, varmed fordringarna skola konkurrera, varierar efter fordringarnas
art eller kursvärde. Likaledes avstyrker kommittén, att utdelningen för
en fordran ställes i relation till det belopp, för vilket fordran förvärvats.

Yttranden:

Clearingnämnden avstyrker kommitténs förslag att ocertifierade finansiella
fordringar som regel erhålla betalning ur de tyska medlen, enär de,
som förvärvat fordringar i Tyskland efter den 15 juni 1934 och alltså ej
kunnat erhålla certifikat, borde ha varit medvetna om att transferering av
ränte- och amorteringsbelopp icke skulle bliva möjlig. Nämnden förutsätter
dock, att dispens skall kunna givas. Under rikslåne- och privatlåneavtalens
giltighetstid kunde nämligen tyska tillgångar, som genom arv tillföllo
i Sverige bosatta personer eller tillhörde från Tyskland till Sverige hemflyttade
svenska medborgare, i vissa fall jämställas med certifierade fordringar.

Flgktkapitalbyrån ifrågasätter om ocertifierade fordringar böra få konkurrera
med certifierade annat än i kvalificerade fall.

Fullmäktige i riksbanken åberopa liknande synpunkter. Vad angår frågan
om rätten att beräkna utdelning utan hänsyn till det belopp, för vilket en
fordran förvärvats, anmäla fullmäktige i riksbanken någon tvekan

»huruvida det kan anses skäligt att en fordringsägare, som efter det tyska
sammanbrottet förvärvat t. ex. obligationer till ett lågt börsvärde, skall äga
tillgodogöra sig en vinst därigenom att utdelning ur clearingmedlen eventuellt
överstiger det belopp, för vilket obligationen förvärvats».

Fullmäktige finna emellertid efter utförlig diskussion att »principiella betänkligheter
och praktiska svårigheter i förening kunna tala mot en annan
anordning på denna punkt än den, som kommittén förordat. —- — — Med
hänsyn till dessa omständigheter ha fullmäktige på denna punkt icke velat
framlägga något annat förslag än kommittén utan ha velat inskränka sig
till att särskilt peka på de awägningsproblem mellan rättvisesynpunkter
och praktiska synpunkter, som här föreligga.»

Departementschefen.

Den av kommittén föreslagna regeln, att fordring för att beaktas skall
hava varit i svensk hand den 1 maj 1945 — med undantag för kommersiella
fordringar — anser jag lämplig. Jag har förut i samband med frågan om
bestämningen av personkretsens omfattning utvecklat mina synpunkter på
regelns betydelse för naturaliserade svenskars fordringsanspråk.

Kommittén förordar, att ocertifierade finansiella fordringsanspråk skola
likställas med certifierade. Jag kan icke biträda kommitténs förslag härom
och finner kommitténs argumentering icke vara helt övertygande.
Enligt kungörelsen den 5 oktober 1934 skulle de i rikslåne- och privatskuldavtalen
avsedda fordringsanspråken endast kunna deltaga i clearingen om

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

certifikat å fordringen blivit utfärdat. Det finns icke något vägande skäl
att helt eftergiva detta krav. Mot dem, som enligt förordningens bestämmelser
erhållit certifikat, skulle det uppenbart vara obilligt, men härtill kommer
som ett väsentligt skäl, att upprätthållande av principen, att endast
certifierade finansiella fordringar beaktas, ger ett tjänligt medel att förhindra
spekulationsvinster genom tvångsclearingen. I vissa fall har emellertid
certifiering icke varit möjlig på grund av omständigheter, som icke rimligen
böra förhindra anspråkets tillgodoseende. Jag vill därför föreslå, att ocertifierade
finansiella fordringsanspråk icke beaktas i andra fall, än då särskilda
omständigheter därtill föranleda. Vad som menas med finansiella
fordringar framgår av kommitténs betänkande 4 kap. II.

I likhet med kommittén föreslår jag, att utdelning medgives för fordran,
som efter att ha varit i svensk hand omedelbart före sammanbrottet därefter
växlat innehavare. Förutsättning är givetvis, att anspråket framställes
av svensk medborgare (med undantag för kommersiella fordringar).

Jag ansluter mig även till kommitténs förslag, att samtliga oprioriterade
fordringar få konkurrera jämsides med varandra. Utdelningsprocenten bör
alltså icke variera efter fordringens art, dess kursvärde vid viss tidpunkt
eller ställas i relation till det belopp, för vilket fordringen förvärvats. Det
vore visserligen önskvärt, att spekulationsvinster mera effektivt kunde förhindras
särskilt i de fall, då fordringen förvärvats mot en ringa ersättning,
men starka praktiska skäl tala dock för att detta icke sker genom variationer
i utdelningsprocenten. Om ocertifierade fordringar på sätt jag nu föreslagit
icke utan särskilda skäl beaktas, har möjligheten att göra spekulationsvinster
genom clearingen försvårats. Fall, som kunna tänkas vara skenöverlåtelser
och kapitalflykt, böra givetvis noggrant undersökas, innan beslut
om utdelning sker.

3. Gäldenärens solvens.

Kommittén: (Kap. 8)

Kommittén gör gällande, att en fordran icke bör berättiga till utdelning,
därest vederbörande tyske gäldenär varit insolvent vid tiden för det tyska
sammanbrottet. Med hänsyn till svårigheten att bedöma gäldenärens solvens
i varje särskilt fall föreslår kommittén vissa allmänna presumtioner.
Kommittén yttrar:

»Beträffande kommersiella fordringar föreslås i detta hänseende, att utdelning
endast skall lämnas för belopp, som icke förfallit till betalning före
den 1 oktober 1944. Detsamma gäller löner och pensioner. Att gäldenären
icke betalt tidigare förfallna fordringar presumeras hava berott på att
han varit insolvent. Denna regel skall dock icke hindra, att fordran, som
innestått sedan tid före sistnämnda dag, tillgodoses, om det visas eller
kan antagas, att den bristande betalningen berott på annan omständighet
än att gäldenären icke varit solvent. Vad angår andra fordringar bör såsom
princip gälla, att man vid tvångsclearingen utgår från att gäldenären va -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rit solvent men att i särskilda fall denna huvudregel icke bör utesluta ett
hänsynstagande till de omständigheter, som visa motsatsen.»

Slutligen gör kommittén gällande, att tyska staten, tyska delstater och
kommuner höra anses solventa vid tiden för sammanbrottet.

Yttranden:

Clearingnämnden anser, att de av kommittén föreslagna presumtionerna
om solvens respektive insolvens hos den tyske gäldenären äro alltför teoretiska
och knappast ägnade att tjäna som underlag för en tvångsclearing. I
stället vill nämnden förorda, att utredning om gäldenärens solvens skall
krävas för att en fordran skall kunna tillerkännas förmånsrätt. Om tillfredsställande
utredning härom icke kan förebringas, må fordringen konkurrera
med andra icke förmånsberättigade fordringar.

Även Flyktkapitalbyrån anser, att den utdelande myndigheten bör få lösa
solvensfrågan utan bindande presumtioner och anför i anslutning härtill:

»Ett clearingarrangement förutsätter såsom tidigare antytts, att gäldenären
är solvent. Att helt släppa detta krav och nöja sig med vissa presumtioner
att gäldenären vid sammanbrottet varit solvent är otillfredsställande.
Av praktiska skäl torde visserligen den prövande myndigheten i stor utsträckning
nödgas arbeta med vissa allmänna presumtioner. Frågan är emellertid,
om det ej är lämpligt att låta den prövande myndigheten lösa frågan
utan att binda den vid fastställda presumtioner. I de fall, då det klart kan
visas, att gäldenären är insolvent, bör fordringsägaren givetvis ej erhålla
någon utdelning. Solvensfrågan är framför allt av betydelse för clearingens
avslutande i Tyskland. Det har såsom förut antytts förutsatts att de tyskar,
vilkas egendom i Sverige likviderats, skola erhålla ersättning ur de svenska
fordringarna i Tyskland. För att en sådan anordning skall kunna genomföras
fordras uppenbarligen solvens hos de tyska gäldenärerna.»

Departementschefen.

Regeln att gäldenären skall ha varit solvent vid den tid, clearingen avser,
framgår, som förut nämnts, av clearinggrunden. Därav följer även, att om
det kan visas, att gäldenären vid ifrågavarande tid (tiden före den 1 maj
1945) var solvent då fordringen förföll till betalning, skall anspråket från nu
förevarande synpunkt godkännas. Är det utrett att gäldenären vid den
ifrågavarande tidpunkten var insolvent, skall fordringsanspråket avvisas. I
flera fall lärer det bliva nödvändigt att utgå från vad som med hänsyn till
omständigheterna kan anses vara antagligt, utan att full bevisning kan
åstadkommas i den ena eller den andra riktningen. Kommittén uppställer
därför vissa allmänna presumtioner, som dock med nödvändighet måste
bliva schematiska. Det synes icke vara påkallat att på förhand och generellt
binda det organ, som har att besluta om utdelningen vid dylika presumtioner.
Det bör i stället ankomma på myndigheten att själv bedöma, vad som
i givna fall eller grupper av fall kan vara antagligt. Uppenbart är dock, att
den tyska staten, de tyska delstaterna och de tyska kommunerna skola antagas
vid ifrågavarande tidpunkt hava varit solventa.

Kungi. Maj.ts proposition nr 197.

4. Kravet att fordringen skall vara förfallen till betalning. Avstående av

fordran.

Kommittén: (Kap. 8)

Kommittén föreslår, att även fordringar, som icke förfallit till betalning,
böra få deltaga vid utdelningen. Kommittén yttrar härom, att den tyske
gäldenären beträffande de fordringar, varom här är fråga, gjort sig skyldig
till dröjsmål. Enligt såväl svensk som tysk rätt medför dröjsmål med
erläggande av ränta eller amortering icke, att i framtiden förfallande belopp
genast bli till betalning förfallna. Däremot har borgenär en möjlighet att
försätta gäldenären i konkurs. I konkursförfarandet gälla alla icke ännu
förfallna fordringar såsom förfallna.

Kommittén åberopar härvid en av f. d. justitierådet Emil Sandström utarbetad
promemoria, i vilken bl. a. anföres:

»Även om enligt avtalens och skuldförskrivningarnas ordalydelse vissa
av skulderna —- till beloppet den övervägande delen därav — ej äro förfallna,
är det likväl möjligt att de äro det enligt allmänna rättsgrundsatser.

Väl är det osäkert om enligt svensk eller tysk rätt — den ena eller den
andra torde i de flesta fall vara tillämplig — det enkla faktum att räntebetalningarna
och amorteringarna uteblivit konstituerar rätt för borgenären
att fordra betalning i förtid. Detta är enligt ledande danska rättslärda dansk
rätt. Väsentlig brist i uppfyllandet av förpliktelserna medför rätt att fordra
förtidsbetalning. Svenska författare tala ej om en sådan rätt och några
svenska rättsfall som antyda den lära ej heller finnas. Frågan är i viss
mån opraktisk privata emellan, enär utebliven räntebetalning i regel skapat
rätt att begära gäldenären i konkurs, och om gäldenären ej betalar eller
går i konkurs, är fordringen i sin helhet, oavsett avtalet, jämlikt 100 § konkurslagen
att anse såsom förfallen till betalning.

Emellertid torde enligt såväl svensk som tysk rätt de uteblivna betalningarna
i det läge som råder efter det tyska sammanbrottet böra anses ha den
följden att gäldenären ej kan åberopa den i avtalet stadgade förfallotiden.»

Sandström tillägger:

»Det är utan vidare klart att det genom Tysklands sammanbrott inträffade
läget, politiskt och ekonomiskt, faller helt utanför vad man vid ingående
av de olika skuldförbindelserna haft anledning att räkna med. Borgenärerna
liksom gäldenärerna ha säkert räknat med en normal utveckling
av förhållandena och snarast med en förbättring i det allmänna och särskilt
Tysklands ekonomiska läge. I stället har utvecklingen fört till en katastrof
för Tyskland och det fullständigaste ekonomiska sammanbrott som världen i
modern tid bevittnat. För borgenärernas del medför detta tillstånd, att räntor
och amorteringar utebliva och att de måste avvakta en långt avlägsen
tidpunkt för alt betalningen därav skall återupptagas, om det nu någonsin
blir av. Deras möjlighet att erhålla betalning, låt vara i Tyskland, är under
tiden berövad dem. Det är utom tvivel att en väsentlig förutsättning brustit
och att det skulle strida mot tro och heder att i den nya situationen låta
borgenären vara bunden av avtalet.»

Kommittén erinrar, att borgenär enligt 2 § clearinglagen skall avstå så
mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Yttrande:

Flyktkapitalbyrån biträder kommitténs åsikt att obligationernas kapitalbelopp
måste anses förfallna.

Departementschefen.

Den av kommittén förebragta utredningen visar, att hinder icke möter
att anse samtliga fordringar från tiden före den 1 maj 1945 mot Tyskland
vara till betalning förfallna. Ett sådant betraktelsesätt är också naturligt med
hänsyn till det långa dröjsmålet med betalning och de omständigheter, som
föranlett uraktlåtenheten. Avräkning kan därför äga rum å sådana fordringars
kapitalbelopp oberoende av den utsatta förfallodagen.

I övrigt är beträffande de särskilda villkoren endast att tillägga, att enligt
clearinglagens föreskrift borgenären skall avstå så mycket av sin fordran,
som han uppburit.

Kvittning och specialexekution.

Kommittén: (Kap. 9)

Kommittén föreslår, att statens rätt till kvittning endast begagnas med
avseende å statens ersättningskrav för det rövade guldet.

Kommittén gör gällande, att specialexekution i den begränsade omfattning,
som förekom under avtalsclearingens tid, synes vara befogad vid en
tvångsclearing men avstyrker specialexekution i vidare omfattning. Kommittén
yttrar härom:

»Gentemot en specialexekution i vidare omfattning än som är möjlig med
stöd av 9 § clearingkungörelsen må emellertid framhållas, att en sådan strider
mot grundtanken i tvångsclearingen, nämligen önskemålet att vinna en
någorlunda rättvis fördelning av tillgängliga medel bland borgenärerna. Ett
förfogande över de tyska medlen i specialexekutionens form skulle få verkningar,
som knappast skulle kunna godtagas. Det synes sålunda näppeligen
försvarligt att ge innehavare av de tyska statsobligationerna en företrädesställning
blott därför att tyska staten och dess institutioner ha stora tillgodohavanden
här i varje fall ej om detta skulle ske med utnyttjande av andra
medel än som direkt reserverats för sådant ändamål. Tvångsclearingen måste
i princip göras så, att alla fordringsägare få lika rätt att konkurrera i de
tyska tillgångarna, och man måste därvid bortse från mer eller mindre tillfälliga
omständigheter med avseende å de tyska gäldenärernas tillskott till
clearingmedlen. En helt annan sak är att den omständigheten att en tysk
gäldenär här i riket har tillgångar, tillräckliga för betalning av hans skulder,
bör undanröja all tvekan om hans solvens.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken anse, att statens anspråk för återställd guldleverans
bör på sätt kommittén föreslagit kvittas mot clearingmedlen.

Skyddskommittén för utlandsfordringar och Bankföreningen bestrida under
åberopande av förut nämnda utlåtanden, att kvittning av statens ford -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rån (om en sådan skulle anses föreligga) på grund av guldleveransens återställande
kan äga rum enligt civilrättsliga regler.

Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställer, som förut omnämnts,
att ett kvittningsliknande förfarande skulle äga rum med avseende på de
svenska och tyska försäkringsbolagens ömsesidiga fordringar och skulder
på grund av återförsäkringsaffärer.

Departementschefen.

a. Kvittning.

Kvittning i civilrättslig mening bör vid tvångsclearing vara tillåten efter
samma grunder, som hittills gällt enligt 9 § kungl. kungörelsen den 28 augusti
1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet. Kommittén
uttalar den meningen, att staten bör iakttaga återhållsamhet vid begagnande
av sina möjligheter till kvittning. Jag är av samma uppfattning och förordar,
att staten inte ens gör det i det av kommittén föreslagna undantagsfallet,
det rövade guldet. Som jag strax närmare skall utveckla, bör emellertid
statens fordran på grund av utlämnat guld i stället utgå med förmånsrätt.
Anspråket kommer därför — ehuru på annan grund än den av kommittén
föreslagna — att ändock fullt tillgodoses.

b. Specialexekution.

Panthavare bör ha rätt att för täckande av sin fordran i första hand hålla
sig till panten.

Mot kommitténs förslag, att provisionsfordringar liksom hittills kunna
täckas därigenom, att borgenären tillgodogör sig vederlag ur den betalning,
som hans svenska kunder erlagt, har jag icke något att erinra.

Kommittén avvisar vad kommittén kallar en utvidgad specialexekution,
d. v. s. att den borgenär, vars tyske gäldenär har tillgångar här i landet,
tillåtes att i första hand tillgodose sina anspråk ur dessa tillgångar. Kommitténs
ståndpunkt torde i första hand vara betingad därav att en annan
ordning enligt kommitténs uppfattning skulle leda till ytterst ojämna resultat
vid utdelningen: de borgenärer, vars gäldenärer av en eller annan
orsak ha tillgångar här i landet, skulle få full eller mycket god utdelning,
medan andra borgenärer skulle bliva i motsvarande mån missgynnade.
Flyktkapitalbyrån har vid sitt avveck lingsarbete — i överensstämmelse med
praxis under tidigare clearingförfarande — följt den av kommittén nu förordade
linjen, och det torde redan av tekniska skäl vara svårt att övergå till
en annan ståndpunkt. Emellertid kan mot den hittills tillämpade ordningen,
vilken i det hela lämnats utan erinran i remissvaren, invändas att det i vissa
fall skulle te sig obilligt för den tyske gäldenären att, medan hans tillgångar
här likvideras och likviden inbetalas till clearingen, hans skulder,
åtminstone i viss utsträckning, komma att kvarstå obetalda. I betraktande av
den kvittningspraxis, som flyktkapitalbyrån vid sin likvidation tillämpat,
torde visserligen dessa fall icke vara talrika, inen det är icke desto mindre
lämpligt att det närmare undersökes i vilken mån jämkningar i hittillsva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rande ordning böra ske, varefter det bör ankomma på Kungl. Maj :t att fatta
det beslut som må finnas påkallat.

Förmånsrätter.

Kommittén: (Kap. 10 och 12)

Kommittén föreslår, att, sedan tillgängliga medel minskats med vad som
åtgår för kvittning, vissa fordringar böra utgå ur återstoden med förmånsrätt.
Dessa fordringar äro: 1) kommersiella fordringar, 2) löner för tiden
Vio 1944—”/. 1945, 3) vissa pensioner och livräntor på grund av tjänst, 4)
skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, orsakade av neutralitetskränkningar,
5) s. k. funding bonds lydande å svenska kronor.

Kommittén yttrar i anslutning härtill: »Beträffande löner, vilka icke böra
beräknas för tid före den 1 oktober 1944 och icke för tiden efter den 1 oktober
1945, föreslår kommittén, att förmånsrätten icke skall få åtnjutas för
högre belopp än 20 000 kr. för år. För pensioner och livräntor, som utgå på
grund av tjänst eller arbetsanställning, skall förmånsrätten avse redan förfallna
prestationer och det kapitaliserade värdet för framtiden. Vid beräkningen
av de förfallna beloppen och det kapitaliserade värdet bör dock, såvitt
gäller förmånsrätten, högst ett belopp av 12 000 kr. för år beaktas. För de
kapitaliserade beloppen böra livräntor inköpas i svenska försäkringsanstalter.
»

Därjämte föreslår kommittén att belopp, som icke utgå med förmånsrätt,
upptagas bland de oprioriterade fordringarna. Detsamma föreslår kommittén
gälla sådana pensioner och livräntor, som utgå av annan grund än för
innehavd tjänst.

Kommittén förordar, att å svenska kronor lydande funding bonds blott
beräknas till 50 % av sina belopp, samt anför i anslutning härtill:

»Funding bonds utlämnades, såsom tidigare nämnts, under åren 1935—
38 i stället för kontant betalning genom clearingen såsom likvid för avkastning
på certifierade fordringar, fallande under privatskuldavtalet. Före det
tyska sammanbrottet inlöstes den största delen av dessa funding bonds,
varigenom vederbörande fordringsägare fingo kontant betalning för ifrågavarande
avkastning. Det förefaller då rimligt och välgrundat, att de kvarvarande
innehavarna av funding bonds ej skola komina i sämre läge än de
övriga som redan blivit tillgodosedda. Återstående funding bonds torde därtör
böra inlösas med förtursrätt. En sådan behandling innebär ju blott att
man även beträffande dessa medger utbetalning av avkastning, som för länge
sedan förfallit till betalning. Vid en sådan inlösen bör dock icke högre
kurs tillämpas än den för vilken de tyska vederbörande gjorde sina inköp.
Denna kurs höll sig, enligt vad kommittén erfarit, vid omkring 50 %. Någon
rätt att för återstående 50 % med de icke förmånsberättigade fordringsägarna
deltaga i konkurrensen om de tyska medlen böra innehavarna
av funding bonds givetvis icke erhålla.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken framhålla, att frågan, huruvida betalning till
svensk fordringsägare för kommersiell fordran verkligen erhölls över clea -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ringen, var beroende av huruvida den tyske gäldenären inbetalat likvid till
den tyska clearingmyndigheten. Av detta skäl föreslå fullmäktige, att kommitténs
förslag om undantagslös förmånsrätt borde ytterligare övervägas.
Värt beaktande vore synpunkten, att en exportör, som kort före sammanbrottet
sänt en vara till Tyskland utan att kräva förskottslikvid, bort inse,
att han därmed toge en betydande risk med hänsyn till såväl gäldenärens
insolvens som till de osäkra förhållandena i Tyskland i allmänhet.

Clearing nämnden har icke något att erinra mot att statens fordran å 150
miljoner kronor utgår med förmånsrätt under förutsättning, att man från
svensk sida övertygat sig om att motsvarande belopp i tyskt mynt genom
allierad försorg kommer att stå till förfogande i Tyskland för utbetalning
till vederbörande tyska fordringsägare.

För utdelning med förmånsrätt bör enligt nämnden pricipiellt krävas, att
gäldenären visas vara solvent. Prioritet bör under sådana förutsättningar
givas såväl kommersiella fordringar som fordringar, för vilka inbetalning
skett i Tyskland till tysk transfereringsmyndighet. Är utredningen i solvensfrågan
bristfällig, bör hinder ej föreligga att behandla fordringen som
en vanlig oprioriterad fordran.

Nämnden tillstyrker förmånsrätt för vissa löne- och pensionsfordringar;
beträffande löner för tiden 1 oktober 1944—30 september 1945 för belopp
om maximalt 10 000 kronor per år och beträffande pensioner och livräntor
för tiden 1 oktober 1944 till tiden för tvångsclearingens genomförande för
belopp om maximalt 6 000 kronor per år. Utdelning för det kapitaliserade
värdet av pensioner och livräntor borde icke ifrågakomma, ehuru möjlighet
till dispens i ömmande fall kunde givas i anslutning till det s. k. »Härtefällesförf
arandet».

Nämnden tillstyrker kommitténs förslag om förmånsrätt för fordringar
på skadeståndsersättning för dödsfall eller skada å person på grund av
neutralitetskränkningar och s. k. funding bonds.

Nämnden förordar därjämte förmånsrätt för förfallen avkastning å certifierad
eller likställd fordran i fall, då innehavaren kan styrka, att inbetalning
av avkastningen före sammanbrottet verkställts till Verrechnungskasse
fur deutsche Auslandsschulden.

Flyktkapitalbyrån anser, att bland de fordringar, som i första hand böra
utgå med förmånsrätt, böra upptagas de förpliktelser, som staten iklätt sig
genom Washingtonavtalet, d. v. s. dels det belopp, 150 miljoner kronor, som
utbetalats till tyska folkhushållet, dels ock ersättningen för det rövade guldet.
Därefter borde med förmånsrätt utgå fordringar, som uppkommit för
värd av tysk egendom eller underhåll av tysk militär eller annan personal.

Beträffande kommersiella fordringar anser sig byrån icke vilja föreslå
någon ändring i kommitténs förslag men framhåller i likhet med riksbanksfullmäktige,
att hänsyn bör tagas till de med förhållandena i Tyskland
under krigets slutskede sammanhängande riskerna att leverera varor
utan att kräva förskottsbetalning. Dessa synpunkter böra enligt byrån beaktas
i samband med bestämmande av kursen för riksmarken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Löner, pensioner och livräntor böra enligt byrån utgå med förmånsrätt,
men byrån föreslår, att beloppen reduceras med 50 %, så att de utgå maximalt
för löner med 10 000 kronor och för pensioner och livräntor med
6 000 kronor. Ehuru byrån ur principiell synpunkt anser det diskutabelt att
utbetala det kapitaliserade värdet av pensioner och livräntor, finner byrån
ur social synpunkt »önskvärt att dessa fordringsägares förhållanden ordnas
på ett varaktigt och betryggande sätt».

Byrån tillstyrker kommitténs förslag om förmånsrätt för vissa fordringsanspråk
på grund av neutralitetskränkningar.

Den av kommittén förordade förmånsrätten för s. k. funding bonds kan
byrån icke biträda. Den omständigheten, att funding bonds, som härröra
från clearingens första år, avsett avkastning och att en del av dem tidigare
inlösts, kan enligt byrån icke anses utgöra tillräckligt skäl att tillerkänna
dem förmånsrätt.

Skyddskommittén för utlandsfordringar anser, att det med undantag för
de kommersiella fordringarna saknas rättslig grund för de av kommittén
föreslagna förmånsrätterna. Då emellertid redan under clearingavtalens tid
ömmande fall blivit föremål för en gynnsammare behandling, borde det
icke vara uteslutet, att liknande synpunkter gjorde sig gällande beträffande
löner, pensioner och livräntor samt ersättning för olycksfall och personskador
orsakade genom neutralitetskränkningar. Dock böra de av kommittén
föreslagna beloppen väsentligt reduceras. Förslaget angående kapitaliserade
belopp för livräntor och pensioner borde ytterligare övervägas.

Utlandssvenskarnas förening ifrågasätter lämpligheten att upprätthålla
skillnaden mellan prioriterade och icke prioriterade fordringar under framhållande
av att det ur den enskildes synpunkt är bättre »att alla få något
än att ett fåtal får mycket och de övriga praktiskt taget intet». De enskilda
personerna äro enligt föreningen otvivelaktigt i större behov av ersättning
än staten, banker och storindustrier, som ofta avskrivit sina osäkra fordringar
på Tyskland. Emellertid föreslår föreningen, att de enskilda utlandssvenskarna
tillerkännas visst företräde vid utdelningen. Staten borde
avstå från sin rätt till ersättning för det rövade guldet och utreda möjligheten
att avstå jämväl från ersättningen för de 150 miljonerna.

Beträffande livräntor framhåller föreningen likheten i många fall mellan
dessa och vissa försäkringar, för vilka ersättning föreslås höra utgå.

Enär större delen av innehavarna av bankfordringar vore att betrakta
såsom småsparare, anser föreningen, att förmånsrätt bör tillkomma även
dessa fordringar, i allt fall intill visst belopp.

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening och Tyska socialdemokratiska
partistyrelsens representant i Sverige föreslå, att s. k. ömmande
fall beredas »en viss förmånsrätt» i enlighet med det till clearingavtalet
gjorda tillägget angående understödsutbetalningar, pensioner, arv
och liknande prestationer, vilka enligt avtalet skulle bliva föremål för välvillig
prövning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, därest det föreslagna

Kung!. Maj.ts proposition nr 197.

kvittningsförfarandet icke skulle kunna godkännas, såsom ett önskemål,
att bolagens fordringar å återförsäkringar behandlas såsom prioriterade
kommersiella fordringar.

Departemen tschefen.

Såsom kommittén riktigt framhåller givas icke några juridiska bestämmelser,
som reglera den ordning, i vilken anspråken böra beaktas. Det framgår
av kommitténs utredning, att vissa fordringsanspråk böra tilläggas förmånsrätt.
Under sådana förhållanden ankommer det på statsmakterna att
besluta, i vilka fall så bör ske.

1. Vissa statliga fordringsanspråk, som böra utgå med förmånsrätt.

Innan jag går in på de av kommittén dryftade fallen, vill jag föreslå, att

vissa statliga fordringsanspråk erhålla utdelning före andra fordringar.

Statens anspråk på grund av det belopp, 150 miljoner kronor, som Sverige
i överensstämmelse med Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folkhushållets
förfogande, bör i första hand tillerkännas förmånsrätt. En närmare
motivering härför lär vara överflödig. I andra hand bör komma statens
fordran på ersättning för den till Belgien utlämnade guldkvantiteten.
Fordringen uppgår till omkring 28,9 miljoner kronor. Det är uppenbart,
att staten icke kan åtnöjas med en partiell täckning av en fordran, som
uppkommit på det sätt förut omtalats. Den tyska riksbanken levererade
under den nazistiska regimen i strid mot given utfästelse en guldmängd,
som den svenska riksbanken omedelbart skulle avvisat som likvid, om banken
känt till det sätt, på vilket Tyskland åtkommit guldet. Guldleveransen
ingick i betalningssammanhang, som eljest skulle reglerats över clearingen.
Sverige har i Washingtonuppgörelsen förpliktat sig att utlämna ifrågavarande
guldmängd till dess rätte ägare. Sedan utlämnande numera skett, bör
staten för sin fordran på ersättning i clearingen erhålla utdelning såsom
förmånsberättigad fordran, d. v. s. med fullt belopp. Med förmånsrätt böra
vidare utgå statens fordringar mot det tyska riket för kostnader, som åsamkats
den svenska staten i samband med den tyska evakueringen av Norge
och för internering av tysk militärpersonal. Därest det skulle befinnas, att
den guldmängd av holländskt ursprung, som under kriget av Tyskland levererades
till Sverige, måste anses vara »rövat» guld och därför böra utlämnas
till Holland, bör det därav följande fordringsanspråket tillgodoses
med förmånsrätt.

2. Övriga förmånsrätter.

Kommittén föreslår, att följande fordringsanspråk utgå med förmånsrätt
1) kommersiella fordringar, 2) löner, vissa pensioner och livräntor, 3) skadeståndskrav
på grund av dödsfall eller kroppsskador, orsakade av tyska
neutralitetskränkningar, samt 4) å svenska kronor lydande s. k. funding
bonds.

a. Kommersiella fordringar. Kommitténs skäl för att kommersiella fordringar
böra utgå med förmånsrätt äro bcaktansvärda. De kommersiella
fordringarna skulle enligt clearingavtalct, som naturligt är, gäldas till sina

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

kapitalbelopp, medan avtalen beträffande de finansiella fordringarna endast
gällde överförande av räntan. Det har i några remissyttranden ifrågasatts,
om alla kommersiella fordringar (före sammanbrottet) borde utgå
med förmånsrätt. Den exportör, menar man, som strax före sammanbrottet
exporterade varor till Tyskland utan att begära förskottsbetalning tog
en icke obetydlig risk, som han även borde få vidkännas. Det torde dock
vara svårt och, med hänsyn till de belopp det gäller, föga givande att göra
skillnad mellan sådan export, som på grund av avtal eller andra omständigheter
icke utan vidare kunde avbrytas, och andra fall. Att statliga kommersiella
fordringar i likhet med övriga skola tillerkännas förmånsrätt är
självfallet.

b. Löner, pensioner och livräntor. Kommittén föreslår, att lönefordringar
för tiden från den 1 oktober 1944 till den 1 oktober 1945 skola utgå med
förmånsrätt, varvid dock förmånsrätt icke skulle medgivas för högre belopp
än 20 000 kronor för år. Lönefordringar för tiden efter den 1 oktober 1945
böra enligt kommittén icke ens beaktas såsom oprioriterade fordringar. Som
skäl för att lönefordringar skola behandlas med förmånsrätt anför kommittén,
att vissa lönefordringar under clearingavtalens tid behandlades som
kommersiella fordringar, och kommittén anser, att praktiska skäl tala för
att alla lönefordringar likställas. Tidsbegränsningen har kommittén kommit
fram till dels genom att (beträffande utgångspunkten) presumera gäldenärens
insolvens i de fall, lön icke betalats före den 1 oktober 1944 och
dels genom att (beträffande slutpunkten) anse samtliga löneavtal upphävda
genom det tyska sammanbrottet men samtidigt tillerkänna den anställde lön
under skälig uppsägningstid.

Beträffande pensioner utgår kommittén från att pension är intjänt lön
och att pension följaktligen utgör en arbetsgivares skuld till den anställde.
Kommittén föreslår därför, att krav på pension skulle beaktas även i vad
det avser tiden efter den 1 maj 1945. Pensions- och livräntekraven skulle
tillgodoses på det sättet, att de kapitaliserades (efter ett maximalt pensionsunderlag
om 12 000 kronor för år) och för beloppet skulle livräntor i svenska
försäkringsbolag inköpas. Beloppen skulle av sociala skäl utgå med förmånsrätt.
Kommitténs förslag gäller emellertid endast pensioner och livräntor
på grund av anställning (såväl egen pension som familjepension).
Pension eller livränta på grund av försäkringsavtal anser kommittén icke
kunna medgivas förmånsrätt av den anledningen, att dylika pensioner icke
äro innehållen lön och att ett medgivande av förmånsrätt därför skulle föra
för långt. Då skulle nämligen enligt kommittén även den, som insatt pengar
på sparkasseräkning för framtida behov, kunna göra anspråk på förmånsrätt.
Sådana pensioner böra dock såsom oprioriterade fordringar erhålla
utdelning.

De av kommittén förordade förmånsrätterna för löne- och pensionsfordringar
motiveras av sociala skäl. Som det ankommer på statsmakterna att
bestämma den ordning, i vilken fordringsanspråken skola tillgodoses, finner
jag det vara riktigt att härvid även sociala synpunkter vinna beaktande. Men

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

om vissa fordringsanspråk av sådan anledning skola tillerkännas förmånsrätt,
måste uppenbarligen anspråken maximeras och underkastas uppmärksam
granskning.

Kommittén har också föreslagit viss maximering. Det har mot kommitténs
förslag i detta hänseende i några av remissvaren anmärkts, att de av kommittén
föreslagna beloppen skulle vara alltför höga. Jag finner, att frågan
om de lämpliga maximibeloppen bör ytterligare övervägas och föreslår därför,
att det överlämnas till Kungl. Maj :t att fastställa de maximerade beloppen.

Lämpligheten av att pensioner och livräntor kapitaliseras har jämväl ifrågasatts.
Det är riktigt, att ur strikt clearingsynpunkt invändningar kunna
göras mot ett dylikt förfaringssätt. Såsom flyktkapitalbyrån framhåller, är
det emellertid av sociala skäl önskvärt, att de ifrågavarande fordringsägarna
beredas en tryggad ställning. Kommittén har till stöd för sin ståndpunkt
framhållit önskvärdheten av att clearingförfarandet icke drager ut på tiden.
Även detta skäl är beaktansvärt. Jag ansluter mig alltså till kommitténs
förslag.

Kommittén föreslår såväl beträffande löne- som beträffande livräntefordringar
på grund av tjänst, att, i den mån fordringarna överstiga de maximerade
belopp, som skola utgå med förmånsrätt, återstoden bör ingå bland
oprioriterade fordringar. Detta innebär beträffande pensioner och livräntor
på grund av tjänst, att bland oprioriterade fordringar böra upptagas
efter den 1 oktober 1944 förfallna belopp och kapitaliserat värde av icke förfallna
belopp, allt i den mån beloppen ligga över de fastställda maximibeloppen.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Jag biträder alltså kommitténs förslag om förmånsrätt för lönefordringar
samt för pensions- och livräntefordringar, som utgå på grund av tjänst, och
föreslår, att det överlämnas till Kungl. Maj :t att slutgiltigt fastställa maximibeloppen.

Mot kommitténs förslag, att även sådana pensions- och livräntefordringar,
som uppkommit på grund av försäkringsavtal, kapitaliseras och utgå i form
av livräntor men behandlas som oprioriterade fordringar, har jag i och för
sig icke något att erinra. Vissa pensioner och livräntor på grund av försäkringsavtal
synas dock i fråga om förmånsrätt böra jämställas med pensioner
och livräntor på grund av tjänst. I flera fall utgöras de av en kombination
av pension på grund av tjänst och försäkring. I andra fall tala sociala
skäl för ett jämställande. Jag föreslår därför, att det prövande organet skall
i enlighet med givna bestämmelser i organets blivande instruktion hava
möjlighet att likställa vissa pensioner och livräntor på grund av försäkringsavtal
med pensioner och livräntor på grund av tjänst.

Jag vill slutligen understryka vikten av att löne- och pensionsanspråken
noga prövas. De anmälda fordringarnas sammanlagda belopp är betydande.
I detta sammanhang vill jag föreslå, att ett undanlag göres från de förut
angivna reglerna. Om lön, pension eller livränta utgår på grund av att vederbörande
under kriget bedrivit tysk propaganda, exempelvis i radio eller
4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

i pressen, eller haft anställning i vissa nazistiska organisationer såsom S.A.,
S.S. och Waffen S.S., eller eljest haft sådan befattning med den tyska krigföringen,
som måste anses vara av särskilt stötande beskaffenhet, bör anspråket
icke beaktas.

c. Skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, som orsakats
genom tyska neutralitetskränkningar.

Kommittén förordar, att här omförmälda krav utgå med förmånsrätt
och att, i den mån skadeståndet utgår med periodiska prestationer, kapitalisering
och utbetalning sker på samma sätt som beträffande pensioner. Jag
har icke något att erinra mot kommitténs förslag. Kommittén dryftar icke
heller i detta sammanhang de bevisningssvårigheter, som äro förbundna med
prövningen av skadeståndskrav. Emellertid kunna dessa bliva särskilt framträdande,
när det gäller exempelvis krigsförlisningar eller nedskjutning av
flygplan. Vid prövningen av dylika krav lärer det i några fall bliva nödvändigt
atl grunda beslutet om utdelning på vad som kan anses vara sannolikt
med hänsyn till omständigheterna.

d. Funding bonds. Under åren 1935—1938 utlämnades s. k. funding bonds
i stället för kontant betalning över clearingen såsom likvid för avkastning å
certifierade fordringar. Större delen av funding bonds blevo inlösta före
sammanbrottet till en kurs av omkring 50 %. Kommittén föreslår, att återstoden
erhåller utdelning med förmånsrätt, som dock endast skulle avse
hälften av det nominella beloppet och endast sådana funding bonds, som
lyda å svenska kronor. Överskjutande del av beloppet skulle därefter över
huvud icke beaktas vid clearingen. Jag biträder kommitténs förslag.

Jag föreslår alltså, att följande fordringar tillerkännas förmånsrätt i nu
nämnd ordning vid utdelning av de tyska medlen: 1) vissa av statens fordringar,
i enlighet med vad förut föreslagits, 2) kommersiella fordringar, 3)
löne-, pensions- och livräntefordringar enligt vad förut sagts, 4) A-issa skadeståndsfordringar
på grund av neutralitetskränkningar samt 5) fordringar
på grund av s. k. funding bonds lydande å svenska kronor till 50 % av det
nominella beloppet.

Omräkningskurser.

Kommittén: (Kap. 13, 14 och 15)

Kommittén föreslår, att fordringar i främmande valutor, vilka icke blivit
föremål för devalvering -— kommittén nämner svenska kronor, amerikanska
dollar, engelska pund, holländska floriner och schweiziska francs -— betalas
fullt efter den å betalningsdagen gällande kursen. Fordringar i valutor,
som fallit i värde (tyska mark, italienska lire, zloty och franska francs) betalas
efter kursen å den dag, som fastställes såsom tvångsclearingsdag,
jämte ett tillägg, motsvarande 25—50 % av kursfallet mellan förfallodagen
och tvångsclearingsdagen.

Kommittén föreslår, att omräkningskursen för fordringar, som lyda å
riksmark, fastställes till 1: 68 kronor för en riksmark, såvitt gäller kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

mersiella och andra med förmånsrätt utgående fordringar och till 30 öre
för en riksmark beträffande andra fordringar. Icke förmånsberättigade
fordringar å lön, pension och livränta böra dock enligt kommitténs mening
omräknas efter samma kurs som förmånsberättigade sådana fordringar.

Kommittén motiverar sin ståndpunkt beträffande de förmånsberättigade
fordringarna med att tyska kommersiella fordringar å svenska rättssubjekt
även efter sammanbrottet indrivits efter denna kurs och framhåller »dessutom
starka rättviseskäl» — »särskilt att de svenska borgenärerna icke
böra bliva lidande av att den svenska statsmakten inställde clearingen».
Beträffande övriga fordringar, som föreslås utgå med förmånsrätt, erinrar
kommittén, att fråga blott är om vissa löne-, pensions- och livräntebelopp i
riksmark. Enär bland kommersiella fordringar finnas vissa lönefordringar,
och pensioner och livräntor tidigare reglerats över clearingen vid sidan av
clearingsavtalet men till clearingkurs, finner kommittén icke anledning att
beträffande dessa fordringar frångå clearingkursen.

Beträffande kursen å oprioriterade riksmarksfordringar uttalar kommittén,
att en ungefärlig dagskurs av riksmark vid en värdering med stöd av
den tyska valutareformen (efter en dollarkurs av kronor 3: 60 för en dollar)
kan fastställas till 11 öre för en riksmark. Kommittén föreslår med
hänsyn till att så lång tid förflutit mellan fordringarnas förfallodag och
betalningsdagen, under vilken tid riksmarken starkt fallit i värde, ett tilllägg
till nyssnämnda kurs med 19 öre per riksmark. De oprioriterade fordringarna
i riksmark skulle sålunda beräknas efter en kurs av 30 öre för en
riksmark.

Slutligen föreslår kommittén, att vid betalningsförbindelser förekommande
guldklausuler endast böra beaktas i fråga om fordringar, som uppstått
i den internationella post- och telegramtrafiken.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken biträda kommitténs uppfattning angående omräkningskurserna
men uttala sin tvekan om lämpligheten av tillägget till
kursen å devalverade valutor.

Fullmäktige finna tveksamt, huruvida en riksmarkskurs av 1: 68 bör läggas
till grund för betalning av andra fordringar än dem, för vilka betalning
erlagts till tyska clearingmyndigheter före sammanbrottet. Därjämte hysa
fullmäktige tvivel om riktigheten av en beräkning av riksmarkskurs på basis
av den tyska myntreformen. Fullmäktige uttala vidare, att det torde
vara tveksamt, huruvida någon kurs å riksmark över huvud för närvarande
bör fastställas. I Schweiz har sådan kurs ännu icke fastställts. Fullmäktige
förorda, att man avvaktar att bestämma någon kurs å riksmark.

Därest ett uppskjutande av utbetalningarna icke anses böra äga rum, finna
fullmäktige, att man skulle kunna förfara så, att riksmarksfordringarna
upptagas i kalkylen över fordringarna till en schematisk maximal kurs, förslagsvis
en krona för en riksmark. Därefter fastställes en utdelningsprocent
på basis av denna kalkyl, jämfört med för utdelning tillgängliga medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Utdelning sker därefter på fordringar i annat mynt än riksmark efter denna
procentsats, varjämte utdelning eventuellt även kan ske på riksmarksfordringarna
efter en minimikurs, under vilken man skäligen icke bör gå. Ytterligare
utdelning får anstå, tills ett riksmarksvärde kunnat fastställas.

Clearingnämnden avstyrker det föreslagna tillägget till kursen å devalverade
valutor och förordar, att betalningsdagens kurs kommer till användning.

Nämnden föreslår beträffande kursen å riksmark, att samtliga kommersiella
fordringar erhålla betalning efter en kurs av 1: 68 kronor för en riksmark.
Däremot avstyrker nämnden, att denna kurs tillämpas även på löne-,
pensions- och livräntefordringar och föreslår, att dessa fordringar beräknas
efter en kurs av 20 öre för en riksmark.

Nämnden gör gällande, att det för närvarande icke är möjligt att bestämma
den kurs, till vilken innehavare av oprioriterade riksmarksfordringar böra
erhålla betalning och förordar, att denna fråga ytterligare undersökes.

Flyktkapitalbyrån föreslår en kurs av 89 öre för en riksmark såsom högsta
tänkbara kurs å riksmarken. Byrån föreslår, att denna kurs lägges till grund
för utbetalningar till innehavare av kommersiella fordringar och fordringar
å löne-, pensions- och livräntebelopp. Byrån ifrågasätter riktigheten av den
av kommittén föreslagna kursen för icke förmånsberättigade fordringar men
tillstyrker en kurs av 20 öre för en riksmark för dessa fordringar.

Bankföreningen, till vars yttrande Skyddskommittén för utlandsf ordringar
ansluter sig, avstyrker, att tillägg utgår för kursfallet å devalverade valutor
liksom till det med stöd av den tyska valutareformen beräknade värdet å
riksmarken, 11 öre för en riksmark. Föreningen förordar, att kursen 168: 01
kronor tör 100 riksmark användes dels beträffande samtliga fordringar, vilka
inbetalats till den tyska clearingmyndigheten och aviserats clearingnämnden
före sammanbrottet dels ock för löne-, pensions- och livräntebelopp,
förfallna före den 13 juli 1946 (dagen för den svenska revalveringen). För
senare förfallna förmånsberättigade pensions- och livräntefordringar föreslår
föreningen skilda kurser med hänsynstagande till den svenska revalveringen
och den tyska valutareformen.

Föreningen gör vidare gällande, att det icke för närvarande är möjligt
att fastställa den kurs, efter vilken icke förmånsberättigade riksmarksfordringar
böra omräknas och föreslår att uppskjuta bestämmandet av denna
kurs. Föreningen förordar, därest ett uppskjutande icke anses böra äga
rum, att fordringarna beräknas efter värdet av de olika typer av tidigare
existerande riksmarkskategorier (register-, handels-, aktiemark), som de
närmast motsvara. Föreningen avvisar slutligen kommitténs uppfattning om
guldklausulerna och yttrar, att anledning saknas att icke vid tvångsclearingen
beakta förekommande guldklausuler, i den mån de enligt tillämplig
nationell lagstiftning äro giltiga. Skyddskommittén framhåller särskilt, att
å riksmark lydande obligationer med guldklausul till betydande belopp emitterats
i Sverige av tyska gäldenärer. Enligt kommitténs framställning äro
dessa guldklausuler giltiga enligt tysk rätt. Klausulerna äro likaledes gil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

tiga enligt svensk rätt. Skyddskommittén gör därför gällande, att »en tilllämpning
av rättsprinciper leder till att guldklausulen beaktas vid tvångsclearingen».

Utlandssvenskarnas förening förordar, att riksmarkskursen 1:68 kronor
för en riksmark reduceras väsentligt.

Sveriges försäkringsbolags riksförbund förordar beträffande återförsäkringslikviderna,
att de saldon, som voro förfallna till betalning före den 8
maj 1945, omräknas efter då gällande växel- eller clearingkurser. Vidare
föreslår förbundet, att övriga avräkningssaldon omräknas efter dagskurs,
varvid beräkningen bör grundas på kursen på tyska mark efter förhållande
1 tysk mark =10 riksmark.

Departementschefen.

Då en enhetlig kursbestämning är i hög grad önskvärd, föreslår jag, att
fordringar, som äro uttryckta i andra utländska myntslag än tyska riksmark,
betalas efter den kurs, som gäller å clearingdagen, d. v. s. den dag,
då Kungl. Maj :t utfärdar förordnande om tvångsclearing med Tyskland.
Kommitténs förslag, att förfallna fordringar i myntslag, som fallit i värde,
skulle betalas efter kursen å betalningsdagen jämte ett tillägg motsvarande
25 eller 50 % av kursfallet mellan fordringens förfallodag och betalningsdagen,
har i några av remissvaren blivit föremål för befogade erinringar.
Jag vill därför föreslå, att dylikt tillägg icke göres.

Fastställande av omräkningskurs å riksmark erbjuder betydande svårigheter,
något som också framhållits både av kommittén och i samtliga yttranden
över kommitténs förslag. Den av kommittén föreslagna kursen å
riksmark, kronor 1: 68, för prioriterade fordringar, synes dock vara alltför
hög i jämförelse med den kurs, som bör fastställas för övriga i riksmark
uttryckta fordringar. Det är över huvud icke övertygande visat, att prioriterade
fordringar böra betalas efter högre kurs än oprioriterade. Beträffande
en kategori av de prioriterade fordringsanspråken kunna dock bärande skäl
anföras för en förmånligare kursbestämning. Vid den av kommittén omnämnda,
i juni 1948 företagna reformen av penningväsendet i den amerikanska,
engelska och franska zonen i Tyskland ha fastställts olika kurser
för utbyte mellan den gamla myntenheten, riksmarken, och den nya, den
tyska marken. Löner, som skola betalas för tiden efter penningreformen
men på grund av äldre kontrakt, skola enligt den nya ordningen beräknas
efter en kurs av en tysk mark för en riksmark. På grund av sociala skäl och
med anknytning till den nyss nämnda utbytesrelationen finner jag skäligt,
att samtliga löne-, pensions- och livräntefordringar, som äro uttryckta i riksmark,
omräknas på det sättet, att en riksmark anses motsvara en tysk mark
och att den tyska markens kurs å clearingdagen blir bestämmande för omräkningen
i svenska kronor. Beträffande övriga prioriterade fordringar synes
icke tillräckliga skäl kunna anföras för att en högre kurs skulle tillämpas
vid omräkningen än den, som fastställes för de oprioriterade fordringarna.

Att fastställa en rimlig kurs vid omräkning av riksmark i svenska kronor

Kungi. Maj:ts proposition nr 197.

möter, som förut nämnts, mycket stora vanskligheter. Vid frågans bedömande
böra följande omständigheter beaktas. De i riksmark uttryckta
fordringsanspråken ha tillkommit under tiden före det tyska sammanbrottet
och ha icke kunnat gäldas på grund av de hinder för överföring, som
uppställts på tysk sida. Med anledning av det tyska sammanbrottet spärrades
clearingmedlen, och utbetalningar till svenska borgenärer upphörde
(med i detta sammanhang betydelselösa undantag). Å ena sidan är det
icke möjligt att helt se bort från den högst betydande värdeförsämring,
som riksmarken undergått efter sammanbrottet. En del av denna värdeförsämring
måste ägarna av markfordringar få vidkännas. Å andra sidan
synes det med hänsyn till de föreliggande omständigheterna vara mindre
rimligt, om de skulle få vidkännas hela värdeförsämringen. Med beaktande
av anförda omständigheter har en omräkningskurs av 30 öre för en riksmark
ansetts utgöra en godtagbar norm. Såsom Bankföreningen framhåller,
finnes emellertid åtskilliga typer av fordringsanspråk, som före sammanbrottet
betalades med särskilda kategorier av riksmark (handelsmark etc).
Flera av dessa markkategorier hade redan före sammanbrottet en lägre
kurs än 30 öre för en riksmark. Med avseende på dessa fordringsanspråk
bör omräkningskursen i tvångsclearingen bestämmas till den kurs, som för
dessa kategorier av mark angivits vid sista noteringen före sammanbrottet.

Jag föreslår alltså, att beträffande löne-, pensions- och livräntefordringar
(såväl prioriterade som oprioriterade) omräkningskursen bestämmes till
1 tysk mark för 1 riksmark och att den tyska markens kurs å clearingdagen
användes vid omräkningen till svenska kronor. I övrigt bör en tysk
riksmark vid omräkningen anses motsvara 30 öre, såvida fråga icke är om
särskilda kategorier av mark, som före sammanbrottet noterades till lägre
värde än 30 öre. I sistnämnda fall bör sista noteringen före sammanbrottet
vara bestämmande för omräkningskursen.

Vad slutligen angår omräkningskursen för i guldmark eller viktsenheter
fint guld uttryckta fordringar biträder jag helt kommitténs förslag. Jag föreslår
alltså, att dylika klausuler i allmänhet icke beaktas. Däremot bör, såsom
kommittén föreslagit, guldklausulen beaktas i samband med fordringar,
som uppkommit till följd av den internationella post- och telegraftrafiken.
Dylika fordringar äro uttryckta i guldfrancs och guldklausulen utgör i detta
sammanhang en grundval för ett avräkningsförfarande.

Frågan om tillgodoseende av tysklandssvenskarnas anspråk,
ömmande fall (svenska och tyska).

Kommittén: (Kap 6 och 10.)

Kommittén föreslår dels, att tysklandssvenskarna erhålla ersättning för
förlorad egendom med högst 2 miljoner kronor ur de medel, som må tillkomma
statens krigsförsäkringsnämnd, dels ock att möjlighet öppnas att
i undantagsfall medgiva ersättning i ömmande fall. Kommittén förordar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

medel härtill tagas ur det restbelopp, som beräknas återstå, sedan slututdelningen
skett. Kommittén beräknar detta överskott till omkring 12,i miljoner.

De anspråk, varom här är fråga, äro dels sådana, som icke kunna tillgodoses
över clearingen, dels ock ömmande fall, som kunna erhålla utdelning
i clearingen, ävensom fordringsanspråk av svenskfödda kvinnor eller
efter sammanbrottet naturaliserade svenska medborgare.

1) Anspråk, vilka icke kunna tillgodoses över clearingen.

Huvudparten av tysklandssvenskarnas krav avser ersättning för förluster
på grund av att fastigheter, bohag eller värdesaker i Tyskland förstörts
genom krigshandlingar från de staters sida, med vilka Tyskland var i krig.
Sådana förluster giva uppenbarligen icke upphov till skadeståndsskyldighet
för Tyskland och kunna därför icke tillgodoses enligt gällande clearinglagstiftning.
Kommittén vill icke förorda en utvidgning av clearinglagen.
De ifrågavarande ersättningskraven kunde sålunda icke tillgodoses, såvida
icke tyskt åtagande att erlägga ersättning visas.

För att ändock möjliggöra ett visst beaktande av tysklandssvenskarnas
i många fall behjärtansvärda anspråk i detta sammanhang föreslår kommittén,
som förut nämnts, att de medel, som vid den blivande utdelningen
må tillkomma krigsförsäkringsnämnden, avstås till tysklandssvenskarna,
dock högst 2 miljoner kronor.

Kommittén framhåller därvid, att i första hand blott sådana tysklandssvenskar
böra tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland men erhålla ringa
eller ingen utdelning i tvångsclearingen samt äro i ömmande omständigheter.

2) Ömmande fall, som kunna erhålla utdelning i clearingen, ävensom
fordringsanspråk av svenskfödda kvinnor eller efter sammanbrottet naturaliserade
svenska medborgare.

Kommittén avvisar tanken på att genom clearingmedlen mer allmänt
tillgodose ömmande fall, s. k. »Härtefälle». Detta gäller både svenska och
tyska medborgare. Kommittén avstyrker alltså, att en mera allmän möjlighet
skulle beredas fordringshavarna »att under åberopande av ömmande
omständigheter utverka full utdelning eller utdelning efter särskilt gynnsam
procentsats». Emellertid tillägger kommittén:

»Möjligen skulle man emellertid vid bestämmandet av huru efter den
egentliga utdelningen kvarstående restbelopp av tyskmedlen skall användas,
kunna taga hänsyn till fordringar, vilka innehavas av personer i ömmande
omständigheter. Ett restbelopp kommer att finnas på grund av att det icke
är tekniskt möjligt att genomföra utdelningen på grundval av ett visst procenttal
för oprioriterade fordringar, som är så beräknat, att samtliga medel
tagas i anspråk. Utdelningsprocenten bör uppenbarligen vara ett någorlunda
lätthanterligt tal och vid bestämmandet av detta ta! måste man ta
till något i underkant. Restbeloppet torde å andra sidan bli för litet för

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

att medgiva en ny allmän utdelning. Det är från detta restbelopp, som
enligt kommitténs uppfattning även tyska Härtefälle och svenskfödda kvinnor,
som genom gifte blivit tyska medborgare böra tillgodoses, i den mån
Kungl. Maj :t fattar beslut om sådant tillgodoseende (se ovan 6 kap. under
I).»

I 6 kap. under I yttrar kommittén, att möjlighet i princip att få utdelning
för fordringar från clearingmedlen icke bör öppnas ens för sådana
tyska medborgare, som mycket länge varit bosatta i Sverige och som tidigare
under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfererade för sitt
uppehälle, s. k. Härtefälle. Med dessa jämställas härstädes bosatta svenskfödda
kvinnor, som genom gifte blivit tyska medborgare. Emellertid föreslår
kommittén, »att i undantagsfall, efter beslut i varje särskilt fall från
Kungl. Maj :ts sida, möjlighet bör kunna öppnas för personer, tillhörande
de två nämnda kategorierna, att få utdelning. Att stor försiktighet bör
iakttagas i förevarande punkt är emellertid motiverat icke blott av principiella
skäl utan även av att det är svårt att ange, valka fordringsbelopp det
här kan röra sig om.»

Till förenämnda kategorier synas även böra hänföras efter det tyska
sammanbrottet naturaliserade svenska medborgare. Dessa personer jämställas
av kommittén med svenskfödda kvinnor, som genom gifte blivit
tyska medborgare.

Yttranden:

Clearingnämnden förordar, att dispensmöjlighet bör medgivas från de
av nämnden föreslagna villkoren beträffande medborgarskap och bosättning
för ömmande fall, exempelvis för svenskfödd kvinna, som genom giftermål
blivit tysk medborgare.

Flyktkapitalbyrån delar kommitténs uppfattning, att ersättning i Sverige
bör beredas tysklandssvenskarna. Med hänsyn till det behjärtansvärda i
deras läge föreslår byrån, att det belopp, som särskilt ställes till förfogande
för deras tillgodoseende blir i motsvarande grad förhöjt. Byrån föreslår,
att bdloppet uttages antingen ur det överskott, som beräknas kvarstå efter
den egentliga utdelningen, eller utgår ur de medel, som genom avgifter
under avtalsclearingen uttagits av clearingnämnden och kvarstå hos denna
ävensom eventuellt av räntor, som staten anser sig böra erlägga för disposition
av clearingmedlen efter 1945.

Skyddskommittén för utlandsfordringar kan icke biträda tyskmedelskommitténs
förslag angående ersättning i ömmande fall. Enligt skyddskommitténs
uppfattning böra clearingmedlen komma tvångsclearingsborgenärerna
och inga andra till godo.

Utlandssvenskarnas förening yttrar, att det av kommittén framförda förslaget,
att ersättning icke skulle utgå för förlust av fast och lös egendom,
som förstörts eller skadats genom krigshändelserna, icke kan finna förståelse
bland utlandssvenskarna. Föreningen framhåller därvid de tjänster,
som tysklandssvenskarna gjort landet under kriget, samt anför, att tysk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 57

landssvenskar förväntat något slags ersättning för sådana förluster. Viss
prioritet borde givas dessa anspråk så, att ersättningen icke bleve fiktiv.

Föreningen antyder jämväl, att, även om vissa fordringar kunna betalas
med stöd av clearinglagen, kommittén dock föreslår utdelningar för ändamål,
som äro främmande för lagens syften. Då dylika avsteg kunna anses
berättigade, ifrågasätter föreningen, om skillnad bör upprätthållas mellan
olika slag av fordringar.

Beträffande ömmande fall föreslår föreningen, att ett tillräckligt belopp
avsättes för detta ändamål, vilket skulle medföra, att statliga och kommunala
utgifter för socialvård i motsvarande mån kunde minskas. Föreningen
gör gällande, att beloppet möjligen icke skulle behöva direkt belasta clearingmedlen,
därest det tages från den vinst, som clearingnämnden måste
hava gjort vid värderingen av markfordringar till en kurs av kronor 1: 68.
Föreningen föreslår, att ett belopp om 20 miljoner kronor avsättes för detta
ändamål.

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening samt Tyska
socialdemokratiska partistyrelsens representant i Sverige föreslå, att ömmande
fall beredas »en viss förmånsrätt» i enlighet med det till clearingavtalet
gjorda tillägget angående under stödsbetalningar, pensioner, arv och
liknande prestationer, vilka enligt avtalet skulle bliva föremål för välvillig
prövning.

Viktoriaförsamlingens i Berlin kyrkoråd hemställer, att de av kriget
drabbade församlingsmedlemmarna måtte erhålla ersättning för lidna skador
och hjälp till anskaffning av maskiner, husgeråd, verktyg, arbetslokaler
m. m.

Departementschefen.

a. Tysklandssvenska anspråk, som icke kunna göras gällande i clearingen.

På grund av clearinglagens föreskrift, att tvångsclearing endast avser
fordringsanspråk, kan i allmänhet utdelning genom clearingen icke ske för
tillgodoseende av anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland förstörts
till följd av direkta krigshändelser (luftanfall, luftvärnseld eller artilleribeskjutning).
Såvida icke tyskt åtagande att utgiva ersättning till dylika
skador kan visas, finnes icke någon rättslig grund för ett fordringsanspråk
i dylika fall. Stora delar av tysklandssvenskarnas anspråk komma
därför att lämnas utanför clearingen. Tysklandssvenskarna ha emellertid
lidit betydande förluster genom kriget och flera av dem befinna sig i
ett nödställt läge. Det är av flera skäl angeläget att bispringa dem. Kommittén
har för sin del föreslagit, att man nu skulle vidtaga en liknande anordning,
som då ersättning gavs åt svenskar för förlorad egendom i Balticum.
Under åberopande av den då vidtagna åtgärden föreslår kommittén,
att av de medel, som vid den blivande utdelningen må tillkomma krigsförsäkringsnämnden,
avstås till förmån för tysklandssvenskarna högst 2 miljoner
kronor. Enligt kommittén skulle i första hand sådana tysklands -

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

svenskar tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland och erhållit ingen eller
ringa utdelning i clearingen.

Den av kommittén förordade utvägen är beaktansvärd. Emellertid är det
av kommittén föreslagna beloppet knappast tillräckligt. Det är visserligen
icke möjligt att med någon säkerhet avgöra, vilka belopp som kunna erfordras
för att tillgodose de mest trängande hjälpbehoven, och det rådande finansiella
läget möjliggör tyvärr icke heller en mycket vidsträckt hjälpverksamhet,
men det av kommittén föreslagna beloppet är dock med säkerhet
alltför knappt och bör avsevärt höjas. Jag har funnit det möjligt att
föreslå, att till hjälpåtgärder för de av kriget drabbade tysklandssvenskarna
avsättes ett belopp av 6 miljoner kronor. Denna summa erhålles genom
att staten till förmån för tysklandssvenskarna avstår dels ett belopp om
2 miljoner kronor av den utdelning, som i clearingen må tillkomma krigsförsäkringsnämnden,
och dels ett belopp av sammanlagt 4 miljoner kronor
att utgå av den utdelning, som i clearingen tillkommer försvarets civilförvaltning
på grund av kostnader för tyska militärinternerade och som enligt
det föregående skall utgå med förmånsrätt. Jag vill därför föreslå, att
en summa av 6 miljoner kronor på nämnda sätt ställes till förfogande för
stöd åt de av kriget drabbade tysklandssvenskarna. Medlen böra förvaltas
av en särskilt utsedd nämnd. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att besluta
om nämndens sammansättning, utse dess ledamöter och utfärda instruktion.
Kostnaderna för nämndens verksamhet skola utgå ur de avsatta
medlen. Nämnden bör äga att utdela medlen såväl till här i riket bosatta
förutvarande tysklandssvenskar som till svenskar bosatta i Tyskland och
jämväl till svenska institutioner i Tyskland (exempelvis till den svenska
församlingen i Berlin).

b. ömmande fall (svenska och tyska).

Såsom av det föregående framgått, har kommittén föreslagit, att i undantagsfall
dispens må beviljas av Kungl. Maj :t från de av kommittén uppställda
reglerna för bestämmande av personkretsens omfattning och innehav
av utdelningsberättigad fordran. Kommittén har dessutom föreslagit,
att såväl i dessa fall som beträffande ömmande fall i övrigt ett tillgodoseende
skulle ske inom clearingens ram på det sättet, att vid utdelningen uppkommet
restbelopp ställdes till förfogande för sådant ändamål. Kommittén
framhåller, att det icke är tekniskt möjligt att anordna en sådan utdelning
för oprioriterade fordringar, att samtliga medel tagas i anspråk. Utdelningsprocenten
bör nämligen vara ett lätthanterligt tal och tilltagas något i underkant.
Härigenom uppkommer ett restbelopp, som kan beräknas vara för
litet för att medge ny allmän utdelning. Restbeloppet har dock av kommittén
uppskattats till icke mindre än 12 miljoner kronor.

I likhet med kommittén anser jag, att såväl svenska som tyska ömmande
fall, som kunna tillgodoses inom clearingens ram, böra på särskilt sätt beaktas
och att härvid möjlighet till undantag från uppställda regler bör givas.
Det bör överlåtas till Kungl. Maj :t att fastställa normerna för dylika falls
behandling och att besluta, hur utdelning i dylikt sammanhang bör ske. En

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

allmän utdelningsprocent, som skulle lämna en så stor rest som 12 miljoner
kronor, måste jag dock anse vara mindre lämpligt avvägd.

Kostnaderna för förvaltning: och utdelning av de tyska

tillgångarna.

Kommittén:

Kommittén föreslår, att vid utdelningen en särskild, i procent av utdelat
belopp beräknad avgift uttages. Procentsatsen bör så avvägas, att kostnaderna
för restitutionsnämnden, flyktkapitalbyrån, tyskmedelskommittén
och blivande kostnader för utdelningsförfarandet täckas.

Kommittén har beträffande täckandet av flyktkapitalbyråns och restitutionsnämndens
kostnader övervägt två alternativ. Enligt det ena skulle dessa
myndigheter få bevaka anspråken och erhålla utdelning liksom borgenärer
i allmänhet, varvid anspråken med hänsyn till deras art skulle erhålla
förmånsrätt. Detta alternativ avvisas emellertid av kommittén, därför att
det är svårt att betrakta kostnaderna för de statsinstitutioner, som handlagt
eller komma att handlägga ärenden rörande den tyska egendomens avveckling,
såsom fordringar å det tyska riket. Kommittén framhåller, att de
ifrågavarande borgenärerna icke på sätt clearinglagen stadgar kunna för
clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstå så mycket
av egen fordran, som svarar mot uppburet belopp. Därför har kommittén
valt det andra alternativet, som innebär, att vid utdelningen en särskild avgift
uttages. Som skäl för avgiften anföres av kommittén, att borgenärerna
måste anses stå närmare än staten att i sista hand bära kostnaderna för de
tyska tillgångarnas förvaltning.

Yttrande:

Flyktkapitalbyrån har i sitt yttrande biträtt kommitténs förslag, att kostnaderna
för flyktkapitalbyråns förvaltning uttagas genom avgift å utbetalningarna.

I övrigt har kommitténs förslag icke föranlett uttalanden i remissvaren.

Departementschefen.

Jag biträder kommitténs förslag, att kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens och tyskmedelskommitténs verksamhet och kostnaderna
för det kommande utdelningsförfarandet uttagas genom en särskild,
i procent av utdelat belopp räknad avgift. Denna avgift bör fastställas av
Kungl. Maj :t efter förslag av fördelningsorganet.

Utdelningsförfarandet.

Kommittén: (Kap. 16)

Kommittén gör gällande, alt en ingående prövning av varje särskilt anspråk
måste äga rum, innan utdelning för anmäld fordran kan medgivas.
Kommittén förordar, att om icke ett särskilt statsorgan inrättas, denna prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ning bör anförtros åt clearingnämnden, vars organisation med hänsyn till
uppgifternas natur och omfattning i detta fall fordrar en viss utbyggnad.
Beslut av den prövande myndigheten bör enligt kommitténs mening kunna
överklagas genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Kommittén ifrågasätter, om icke en kungörelse bör utfärdas, att ytterligare
anmälningar mottagas intill viss bestämd tid.

Slutligen föreslår kommittén, att förmånsberättigade fordringar skola
prövas och utbetalas så snart som möjligt. Sedan övriga anmälda anspråk
prövats och de till betalning godkända beloppen fixerats samt likvideringen
av de tyska tillgångarna i huvudsak avslutats, bör den prövande myndigheten
upprätta en utdelningsplan, avsedd att underställas Kungl. Maj :t.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta, huruvida icke flyktkapitalbyrån bör
utses till fördelningsorgan.

Clearingnämnden och flyktkapitalbyrån hava var för sig förklarat sig beredda
att pröva betalningsanspråken och ombesörja fördelningen.

Departementschefen.

Kommittén föreslår, att för prövningen av betalningsanspråk och omhänderhavande
av utdelningen antingen ett särskilt statsorgan inrättas eller
att någon av de myndigheter, som i stor utsträckning sysslat med affärsförbindelser
mellan Sverige och Tyskland, anlitas. I det senare fallet förordar
kommittén clearingnämnden, medan fullmäktige i riksbanken föreslå flyktkapitalbyrån.

Starka skäl tala för att ett särskilt fristående statsorgan inrättas. Jag vill
därför föreslå, att för ändamålet en särskild nämnd tillsättes. Nämnden bör
bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, av vilka en bör besitta beprövad
och kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Av praktiska skäl böra
nämndens avgöranden vara slutgiltiga. Besvärsrätt bör alltså icke medgivas.
Instruktion för nämnden bör utfärdas av Kungl. Maj :t. Den första utdelningen
bör ske så snabbt som möjligt och bör i främsta rummet avse fordringsanspråk,
som skola tillgodoses av sociala skäl. Jag har icke funnit det
görligt att här meddela en utdelningskalkyl, som på grund av många ovissa
omständigheter måste bliva i hög grad approximativ. Såvitt nu företagna
undersökningar visa, skulle den allmänna utdelningsprocenten bliva omkring
20 % eller något mindre. Det finnes dock icke någon möjlighet att
göra ett bestämt uttalande om vad som kan bliva det slutliga resultatet.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition angående fördelning av de
tyska tillgångarna i riket med anhållan, att de allmänna grundsatser,

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

jag framlagt, måtte få lända till efterrättelse. De huvudsakliga riktlinjer-’
na kunna sammanfattas på följande sätt:

1) Den planerade tvångsclearingen med Tyskland bör äga ruin utan
uppskov och genomföras med stöd av gällande clearinglagstiftning. Inom
ramen för clearinglagens bestämmelser avgöres, vilka fordringsanspråk
som i clearingen skola beaktas och i vilken ordning anspråken skola tillgodoses.

2) Personkretsen å borgenärssidan bestämmes på det sättet, att den i
princip omfattar svenska rättssubjekt, dock icke sådana, som äro bosatta
i Tyskland. Härutöver uppställes villkoret, att fordringen för att beaktas
skall ha varit på svensk hand den 1 maj 1945, d. v. s. den antagna dagen
för det definitiva tyska sammanbrottet. Allmänt undantag från dessa regler
utgöra de kommersiella fordringar, som avses i clearingavtalet den 14
december 1940. I övrigt uppdrages åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
dispensföreskrifter.

3) Till kategorien gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen,
hänföras tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare,
som under andra världskriget varit bosatta i Tyskland men icke andra rättssubjekt.
Med Tyskland avses det tyska riket i dess utsträckning före den
1 januari 1938.

4) Tvångsclearingen avser allenast fordringsanspråk. Alla arter av fordringsanspråk
skola beaktas med undantag av svenska moderföretags investeringsfordringar
å svenska dotterföretag i Tyskland. Vad de sistnämnda
fordringsanspråken beträffar ankommer det å Kungl. Maj :t att efter hörande
av fördelningsorganet besluta, huruvida och i vad mån denna typ av
fordringar skall erhålla utdelning. Statens anspråk på ersättning av det tyska
riket för en till Belgien av Sverige utlämnad guldkvantitet, som den tyska
riksbanken levererat till den svenska riksbanken, skall upptagas såsom fordringsanspråk
i clearingen.

5) Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före
det tyska sammanbrottet eller ha sin grund i förhållanden före denna tidpunkt.
Räntor, avkastning eller avgifter på grund av avtal erhålla icke utdelning
i clearingen, i den mån de belöpa sig å tiden efter den 1 maj 1945. Om
ränta å obligationer före nämnda dag transfererats från Tyskland, erhålles
icke utdelning för räntor å samma obligationer.

6) Ocertifierade finansiella fordringsanspråk beaktas icke i andra fall
än då särskilda skäl därtill föreligga.

7) Om det kan visas, att gäldenären före den 1 maj 1945 var solvent, då
fordringen förföll till betalning, skall anspråket från denna synpunkt godkännas.
Är det utrett, att gäldenären vid ifrågavarande tidpunkt var insolvent,
skall fordringsanspråket avvisas. Kan full bevisning rörande solvensen
icke förebringas, ankommer det på fördelningsorganet att fatta beslut med
hänsyn till omständigheterna. Det tyska riket, de tyska delstaterna och de
tyska kommunerna skola antagas hava varit solventa intill den 1 maj 1945

8) Samtliga fordringar på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

anses vara förfallna, oberoende av utsatt förfallodag. Hinder möter därför
icke att avräkna utdelning å dylika fordringars kapitalbelopp.

9) Borgenären skall avstå så mycket av sin fordran, som han uppburit.

10) Kvittning i civilrättslig mening är tillåten i tvångsclearingen efter
samma grunder som hittills gällt enligt 9 § kungl. kungörelsen den 28
augusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet. Panthavare
har rätt att i första hand hålla sig till panten. Provisionsfordringar
kunna täckas därigenom, att borgenären tillgodogör sig beloppet ur den
betalning, hans svenska kunder erlagt. Frågan om tysk gäldenär, vars egendom
i Sverige likvideras, må äga rätt att av egendomen förnöja sina borgenärer
bör undersökas. Det må därefter ankomma på Kungl. Maj :t att i frågan
fatta det beslut, Kungl. Maj :t finner vara påkallat.

11) Följande fordringsanspråk böra utgå med förmånsrätt: a) Statens
anspråk på ersättning för det belopp, 150 miljoner kronor, som Sverige i
överensstämmelse med Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folkhushållets
förfogande; b) Statens fordran på ersättning för den enligt Washingtonuppgörelsen
till Belgien utlämnade guldkvantiteten; c) Statens fordringsanspråk
för kostnader för internering av tysk militärpersonal och för kostnader
i samband med den tyska evakueringen av Norge; d) Kommersiella
fordringar; e) Löner, pensioner och livräntor enligt vad som angivits; f)
Skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, som orsakats av
tyska neutralitetskränkningar; g) S. k. funding bonds lydande å svenska
kronor till hälften av det nominella beloppet. Därest det befinnes, att den
guldkvantitet av holländskt ursprung, som under kriget levererades av Tyskland
till Sverige, måste anses vara »rövat» guld och därför utlämnas till
Holland, bör det därav följande fordringsanspråket erhålla förmånsrätt.
Medel böra reserveras i avvaktan på resultatet av pågående utredning.

12) Pensioner och livräntor skola erhålla utdelning å de till betalning
förfallna beloppen. Återstoden skall kapitaliseras och för beloppet skola
livräntor inköpas.

13) I andra utländska myntslag än tyska riksmark uttryckta fordringar
skola omräknas i svenska kronor efter den kurs, som gäller å clearingdagen,
d. v. s. den dag, då Kungl. Maj :t förordnar om tvångsclearing. I riksmark
uttryckta fordringsanspråk skola beträffande löner, pensioner och livräntor
omräknas på det sättet, att en riksmark anses motsvara en tysk mark,
och värdet av en tysk mark skall beräknas efter den kurs, som gäller för
dylika mark å clearingdagen. I övrigt skall en riksmark anses motsvara
30 öre. Fordringar, som före sammanbrottet betalades med någon av de
kategorier av riksmark, vilka före den 1 maj 1945 noterades till lägre kurs
än 30 öre för riksmark, skola dock omräknas efter den kurs, som sista
noteringen före sammanbrottet utvisar för dylik markkategori.

14) Guldklausuler skola icke beaktas annat än beträffande post- och
telegrafverkets i guldfrancs uttryckta fordringsanspråk.

15) För att möjliggöra hjälpåtgärder för svenskar, som under kriget
varit bosatta i Tyskland, avstår staten dels två miljoner kronor av den ut -

Rättelse å proposition 197.

De tre översta raderna å sid. 48 skola lyda:

kapitalbelopp, medan avtalen beträffande de finansiella fordringarna i huvudsak
endast gällde överförande av räntan. Det har i några remissyttranden
ifrågasatts, om alla kommersiella fordringar (före sammanbrottet) borde utgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

delning, som i clearingen tillkommer krigsförsäkringsnämnden, dels ock
sammanlagt fyra miljoner kronor av den utdelning, som tillkommer försvarets
civilförvaltning på grund av statens kostnader för tyska militärinternerade.
Medlen skola omhänderhavas och utdelas av en särskild
nämnd, vars ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Kostnaderna för nämndens
verksamhet skola utgå ur de medel, som sålunda ställts till förfogande.
Utdelning skall ske enligt av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.

16) Sådana ömmande fall, som kunna tillgodoses inom clearinglagstiftningens
ram, skola beaktas i enlighet med föreskrifter, som det ankommer
å Kungl. Maj :t att utfärda.

17) Kostnaderna för flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens och tyskmedelskommitténs
verksamhet och kostnaderna för det kommande utdelningsförfarandet
uttagas genom en särskild, i procent av utdelat belopp
räknad avgift. Denna avgift fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av fördelningsorganet.

18) Prövningen av betalningsanspråken och fördelningen skola ombesörjas
av en för ändamålet inrättad nämnd, som skall bestå utav tre av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. En av nämndens ledamöter skall besitta
beprövad och kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Nämndens avgöranden
äro slutgiltiga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
A.

Bilagor.

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

RÖRANDE

DEN SLUTLIGA DISPOSITIONEN AV
TYSKA TILLGODOHAVANDEN

AVGIVET AV

Tyskmedelskommittén

• !. ''■ '' -. I

Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Den 10 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t Eders Excellens att tillkalla
högst tre sakkunniga att utreda och framlägga förslag1 i frågan om
den slutliga dispositionen av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärrade
hos clearingnämnden eller må uppstå genom likvidation av här befintliga
tyska tillgångar, till den del dessa tillgodohavanden icke skola användas för
finansiering för tysk räkning enligt den i Washington den 18 juli 1946 mellan
Sverige och vissa allierade makter träffade uppgörelsen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 14 januari
1947 undertecknade ledamoten av riksdagens första kammare professor
Åke Holmbäck, ordförande, samt bankdirektör C. A. R. Lindahl och numera
t. f. statssekreteraren i handelsdepartementet hovrättsrådet H. K. H.
Holmgren att utföra ifrågavarande sakkunnigeuppdrag. Till sekreterare åt
de sakkunniga har Eders Excellens förordnat e. o. hovrättsassessorn Harald
Skogman. Under sista tiden av de sakkunnigas arbete då Skogman av sjukdom
varit förhindrad att deltaga har kommittén biträtts av hovrättsassessorn
Allan Björklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen tyskmedelskommittén, ha till
Eders Excellens avlåtit skrivelser

1) den 10 juli 1947 med yttrande över tre framställningar från Utlandssvenskarnas
förening om åtgärder bl. a. för att åt de tysklandssvenskar, som
återvänt till Sverige, bereda ersättning för den förlust av egendom, som
åsamkats dem genom krigsförhållandena,

2) den 25 november 1947 med förslag om utfärdande av kungörelse om
anmälningar av fordringar på Tyskland och mot någon i Tyskland,

3) den 31 december 1947 med förslag om förtursbetalning åt vissa kategorier
fordringsägare på Tyskland eller någon i Tyskland,

4) den 2 juni 1948 med yttrande över två framställningar till Konungen,
den ena avseende kvittning av viss skuld mot fordran på Tyskland och den
andra om ersättning för kostnader för omhändertagande av tyska båtar.

Efter fullgjort uppdrag får kommittén nu till Eders Excellens vördsamt
avgiva betänkande i det oss anförtrodda uppdraget.

Som bakgrund för kommitténs arbete ligger ett yttrande av Eders Excellens
till statsrådsprotokollet den 1 november 1946 över utrikesdepartementsärendena
om avlåtande till riksdagen av proposition angående godkännande

1 Det anförande varigenom tillkallandet av de sakkunniga motiverades är återgivet
å s. 5—6.

av den i Washington träffade uppgörelsen. I yttrandet, som icke föranlett
erinran av riksdagen, angav Eders Excellens, att den clearing av svenska
fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige, som uppgörelsen förutsätter,
bör äga rum med stöd av gällande clearinglagstiftning. Kommittén börjar
därför sin framställning med en skildring av den svenska clearinglagstiftningens
uppkomst och innehåll samt en teckning av våra clearingförbindelser
med Tyskland. Så övergår kommittén till att angiva de delar av
Washingtonuppgörelsen, som äro av vikt, samt de kategorier fordringar, som
för närvarande finnas på svensk hand på Tyskland eller på tyska rättssubjekt.
Mot bakgrunden av dessa redogörelser framställer och motiverar
därefter kommittén sitt förslag.

Stockholm i februari 1949.

CURT LINDAHL

ÅKE HOLMBÄCK

KURT HOLMGREN

Harald Skogman.

Kommitténs uppdrag.

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1947 varmed ministern
för utrikes ärendena excellensen Undén motiverade tillsättande av
kommittén anfördes följande:

Sedan det svensk-tyska clearingavtalet i samband med det tyska sammanbrottet
upphört att tillämpas, förordnade Kungl. Maj:t i kungörelse den 6 april 1945, att
alla fordringar, som tillkomme någon i Tyska riket, skulle inbetalas till Clearingnämnden
och där vara spärrade.

Sedermera har genom en i Washington den 18 juli 1946 verkställd och den 17
december samma år av riksdagen godkänd skriftväxling mellan representanter för
svenska regeringen, å ena sidan, samt Storbritanniens och Norra Irlands, Frankrikes
och Förenta Staternas regeringar, å den andra sidan, uppgörelse träffats, bl. a.
rörande likvidation av tyska tillgångar i Sverige, med undantag för egendom tillhörig
här bosatta tyska medborgare, vilka icke skola repatrieras. Enligt nämnda
uppgörelse skall behållningen av likvidationen av de tyska tillgångarna disponeras
dels för betalning av svenska fordringar gentemot Tyskland och dels — med ett
i uppgörelsen fixerat belopp av 150 milj. kronor — för finansiering av inköp av
för det tyska folkhushållet viktiga varor, varom överenskommelse må träffas mellan
svenska regeringen och de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna.

Det belopp, som sålunda står till förfogande för betalning av svenska fordringar
på Tyskland, är icke i uppgörelsen närmare angivet, lika litet som omfattningen
eller arten av de fordringar, som därur kunna åtnjuta betalning.

I detta sammanhang må erinras om vad jag anfört till statsrådsprotokollet den
1 november 1946 vid avlåtande av proposition till riksdagen rörande den förut
nämnda skriftväxlingens godkännande:

»Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige, som
jämväl förutsattes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga ruin med stöd
av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som skola utfå betalning
genom detta förfarande, böra medräknas statsverkets oguldna fordringar på Tyskland,
inklusive den fordran, som uppkommer genom utlämnande av det s. k. rövade
guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i betalningssammanhang som eljest
skulle reglerats över clearingen och mot uttrycklig försäkran att guldet ej skulle
härstamma från ockuperat land. Därjämte bör övervägas huruvida och i vilken utsträckning
utdelning skall ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska rikslånen
— även i de fall, då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu icke äro förfallna.
Vidare kan ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av de inflytande medlen
bör användas till en fond för tillgodoseende av de särskilda anspråk på ersättning
utanför den normala clearingens ram, som må befinnas skäliga.

Enligt clearinglagstiftningen tillkommer det Kungl. Maj :t att giva närmare föreskrifter
i samband med clearingen. I den mån den fortsatta utredningen av frågan
om fördelningen av influtna medel giver vid handen, att dessa höra tagas i anspråk
för ändamål som falla utanför den normala clearingens ram, torde fråga härom
böra underställas riksdagen.

Slutligen bör övervägas, huruvida i samband med att föreskrift meddelas om betalning
av fordringar ur clearingmedel, jämväl bör stadgas, att vissa fordringar

böra utgå med förmånsrätt och övriga erhålla utdelning blott i den mån återstående
tillgångar förslå.»

Ministern för utrikes ärendena bemyndigades av Kungl. Maj :t att tillkalla
de sakkunniga att utreda och framlägga förslag i frågan om den slutliga
dispositionen av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärrade hos clearingnämnden
eller må uppstå genom likvidation av här befintliga tyska
tillgångar, till den del dessa tillgodohavanden icke skola användas för
finansiering av inköp för tysk räkning enligt den i Washington träffade
uppgörelsen.

1 KAP.

Den svenska clearinglagstiftningens tillkomst och

utformning.

Sveriges första clearinglag — lag om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet — utfärdades den 17 juni 1932.
I ett flertal länder hade då genomförts valutarestriktioner, som varit till
avsevärt hinder för det mellanfolkliga varuutbytet och som för Sveriges del
berett exportörerna svårigheter. Mellan utländska stater hade, i anledning
av valutarestriktionerna, under åren 1931 och 1932 slutits clearingavtal, och
1932 års svenska lag hade till uppgift att giva civilrättsligt stöd åt clearingavtal,
som Konungen kunde sluta med ett främmande land, och att skapa
ett påtryckningsmedel mot den stat, som vägrade ingå clearingavtal med
Sverige. Den skulle tillämpas först efter särskilt kungligt förordnande, och
detta förordnande skulle blott få givas efter hörande av fullmäktige i riksbanken.
Denna karaktär har den svenska clearinglagstiftningen bibehållit
ända tills nu.

Förutsättning för tillämpligheten av 1932 års lag var att i främmande
stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts. Lagen gav regler
för huru den, som på grund av köp eller eljest blivit skyldig erlägga betalning
till någon i den främmande staten, skulle fullgöra sin betalningsskyldighet.
Om clearingavtal slutits med den främmande staten, skulle betalningen
fullgöras genom beloppets inbetalande i riksbanken på villkor, som
stadgades i avtalet. Om clearingavtal icke slutits, kunde Konungen förordna
att betalningen skulle fullgöras genom beloppets insättande i riksbanken
eller i annan av Konungen angiven bank å räkning, varöver borgenären —
alltså den, som var medborgare i eller eljest hade anknytning till den främmande
staten — icke finge förfoga i vidare mån än Konungen bestämde.
Bestämmelsen förutsåg alltså införandet av ett spärrförfarande av ett
spärrkonto. Det var denna bestämmelse, som var tänkt som ett påtryckningsmedel
för den händelse en stat, med vilken Sverige önskade sluta clearingavtal,
vägrade sluta sådant avtal. Exportörer eller andra fordringsägare i

denna stat kunde genom bestämmelsen avstängas från betalning för sina
fordringar på Sverige.

Clearinglagen av 1932, som antogs endast på kort tid men vars giltighet
förlängdes, kom aldrig till praktisk tillämpning. Det torde emellertid böra
anmärkas, att den 19 september 1932 — alltså under lagens giltighetstid —
ett protokoll upprättades angående reglering av fordringar i varuhandeln
mellan Sverige och Tyskland. Enligt 1932 års protokoll öppnades ett konto
OSonderkonto») i tyska riksbanken för den svenska riksbanken, och till
detta konto inbetalades sedermera belopp för från Sverige till Tyskland exporterade
varor samt utbetalades belopp till tyska exportörer för till Sverige
exporterade varor. Den 16 juni 1934 upprättades ett tilläggsprotokoll till
1932 års protokoll.

År 1934 ersattes 1932 års lag av den nu gällande lagen den 16 februari
1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m. m. Även denna lag hade temporär giltighet men har flera gånger
förlängts, senast genom lag den 23 april 1948 till och med den 30 juni 1949.
I förhållande till den tidigare lagen innefattade 1934 års lag en nyhet av
stor vikt.

Den påtryckning, som kunde aga rum å utländsk stat för den händelse
denna vägrat sluta clearingavtal med Sverige, bestod enligt 1932 års clearinglag
blott i att medel, som insatts för gäldande av skulder till borgenärer
i en främmande stat, kunde hållas inne på spärrkonto. Någon rätt att
förfoga över medlen gav 1932 års lag varken Kungl. Maj :t eller annan myndighet.
En dylik rätt ansågs emellertid kunna utgöra ett verksamt medel
att snabbt uppnå överenskommelse med vederbörande främmande stat, och
i enlighet med lagstiftning i Italien och Nederländerna införde man därför
i 1934 års clearinglag ett stadgande om sådan rätt. Konungen fick befogenhet
att förordna att den, som hade fordran hos någon i den främmande staten
men på grund av där vidtagna inskränkningar i rätten att erhålla betalning
ej kunde erhålla betalning, skulle äga erhålla betalning av de insatta
medlen mot att han, för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar
skett, avstode så mycket av sin egen fordran, som svarade mot uppburet
belopp. Man fick sålunda genom 1934 års lag, vid sidan av den clearing,
varom regler gåvos redan i 1932 års lag och som vilade på avtal (avtalsclearing,
bilateral eller ev. multilateral clearing), en ny form av clearing,
vilken skulle ske uteslutande genom ett svensk maktbud för att skaffa
fordringsägare deras rätt (tvångsclearing, unilateral clearing).

Clearinglagen 1934 har undergått förändringar genom lagar den 15 juni
1935, den 7 maj 1937, den 19 april 1940, den 23 mars 1945 samt den 14 december
1945. Av dessa ändringar torde här behöva beröras blott den, som
ägde rum genom lagen den 23 mars 1945. Såsom framgått av det föregående,
hade enligt clearinglagen av år 1934 Kungl. Maj:t möjlighet att förordna
om tvångsclearing endast i fråga om medel, som insatts å spärrkonlo,
icke däremot i fråga om medel, som stode insatta på clearingkonto för
ett land, med vilket Sverige hade clearingavtal. Man hade icke räknat med

ett upphörande och en avveckling av ett sådant avtal annat än i avtalsenlig
ordning. I början av 1945 kunde det emellertid förutses, att Tyskland snart
icke skulle kunna fullgöra sitt clearingavtal med Sverige och att över huvud
taget snart en tysk regering icke skulle finnas. Genom den ändring i clearinglagen,
som ägde rum genom lag den 23 mars 1945, fick därför Kungl.
Maj :t rätt att förordna att även medel, som stode på clearingkonto i svensk
bank eller kassa till förmån för stat, med vilken Sverige hade clearingavtal,
kunde användas till tvångsclearing. Förutsättning var att förhållanden inträffat,
som medfört att clearingavtalet icke kunde tillämpas för medlens
disponerande.

I det skick clearinglagen erhållit genom de beslutade ändringarna har
den — med uteslutande av överskrift och promulgationsbestämmelser —
följande lydelse.

1 §. Har i främmande stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts,
äge Konungen, i den mån så prövas nödigt för vinnande av betalningsutjämning
(clearing), efter hörande av fullmäktige i riksbanken förordna, att den, som är
betalningsskyldig för vara, härörande från den främmande staten, eller eljest är
pliktig att utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon i den staten eller
som från sådan fordringsägare övergått å annan, skall fullgöra betalningsskyldigheten a)

om clearingavtal slutits med den främmande staten genom att på villkor,
som stadgas i avtalet, inbetala beloppet i riksbanken eller i annan av Konungen
angiven bank eller ock i särskild för ändamålet inrättad kassa; samt

b) i annat fall genom beloppets insättande i bank eller kassa varom under a)
förmäles å räkning varöver förfogande icke må ske i vidare mån än Konungen
bestämmer.

I förordnande, som nu sagts, äge Konungen föreskriva, i vilket myntslag betalningen
skall fullgöras.

1 fall, som under b) avses, äge Konungen, i stället för att förordna om betalningsskyldighetens
fullgörande i där stadgad ordning, föreskriva att betalning
må erläggas allenast med användande av visst eller vissa slag av betalningsmedel
eller fordringar.

Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, äge Konungen, där det
finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda ändamålet, tilllika
förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må, om skälig anledning
ej föreligger för underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet, varom i nämnda
stycke sägs, vid vite förelägga den betalningsskyldige att verkställa betalningen
inom viss tid. Har anstånd med betalning medgivits, vare det ej hinder för föreläggande
som nu sagts. Vid prövning av yrkande om utdömande av vite må jämväl
fråga, huruvida vite bort föreläggas, komma under bedömande. Utdömt vite
skall tillfalla kronan. Ej må vite förvandlas till frihetsstraff.

2 §. I fall då förordnande meddelas om insättning av medel å räkning, som i
1 § under b) avses, äge Konungen, där omständigheterna därtill föranleda, tilllika
förordna, att den, som har fordran hos någon i den främmande staten men
på grund av där vidtagna (inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel
ej kan erhålla betalning, skall äga utbekomma betalning av insatta medel mot det
att han för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstår
så mycket av sin egen fordran, som svarar mot uppburet belopp.

Lag samma vare i fråga om medel, som finnas insatta i bank eller kassa enligt
vad i 1 § under a) sägs, därest1 förhållanden inträffat, som medföra att för medlens
användande clearingavtalet icke kan tillämpas.

2 KAP.

Clearingavtalen med Tyskland och deras tillämpning.

På grundval av clearinglagen ha slutits ett flertal clearingavtal och givits
vissa förordnanden om fullgörande av betalningsskyldighet genom insättande
av belopp å spärrat konto.1 Här skall blott redogöras för utvecklingen
i vad gäller de svensk-tyska förhållandena.

Det första cleringavtalet med Tyskland slöts den 28 augusti 1934. Avtalet,
vars officiella benämning var »betalningsöverenskommelse» (»Zahlungsabkommen»),
trädde i kraft den 1 september 1934. Avtalet avsåg betalningar,
som härrörde ur det svensk-tyska varuutbytet, däribland även betalningar
för omkostnader m. m. Betalningar från tyska gäldenärer skulle äga
rum till tyska riksbanken och de svenska betalningarna skulle äga rum till
förmån för clearingnämnden, en svensk clearinginstitution, som man nu
grundade, å ett konto i den svenska riksbanken, benämnt tysk-svenska clearingkontot,
Stockholm. Samma dag avtalet slöts gav Kungl. Maj :t med stöd
av clearinglagen en kungörelse om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till Tyskland. Genom denna kungörelse, som utfärdades
efter hörande av fullmäktige i Sveriges riksbank, föreskrevs bl. a., att svenska
gäldenärer skulle fullgöra sina inbetalningar på sätt kungörelsen angav.1 2
Samma dag utfärdades även instruktion för clearingnämnden.

Förfarandet gestaltade sig på följande sätt vad angår inbetalningar från
och utbetalningar till svenskar.

Inbetalningarna skedde till svensk bank. Medlen överfördes därefter till
riksbanken, där de gottskrevos tysk-svenska clearingkontot, Stockholm,
varefter riksbanken aviserade clearingnämnden, som översände en-betalningsorder
till die deutsche Verrechnungskasse. Denna i sin tur utbetalade
beloppet. Inbetalades däremot ett belopp i Tyskland, översände die deutsche
Verrechnungskasse en betalningsorder till clearingnämnden, som utbetalade
beloppet från tysk-svenska clearingkontot, Stockholm.

Clearingavtalet den 28 augusti 1934 ersattes av ett nytt avtal (avräkningsöverenskommelse,
Verrechnungsabkommen) av den 22 december samma
är. Avtalet den 22 december 1934, som skulle tillämpas från den 1 januari
1935, skulle upphöra först efter uppsägning. Vid sidan av clearingavtalen
träffades emellertid mellan Sverige och Tyska riket andra avtal av stor
ekonomisk betydelse.

Under åren 1933 och 1934 skred den tyska (nationalsocialistiska) regeringen
till mycket restriktiva åtgärder i fråga om betalningen av utländska
skulder. Den 9 juni 1933 utfärdades en lag om betalningsförbindelser till
utlandet (Gesetz uber Zahlungsverbindlichkeiten gegeniiber dom Ausland).

1 En uppräkning av clearingavtalen har skett i kungl. propositionen 1945 nr 36.

2 Kungörelsen ändrades genom kungörelser den 26 oktober och den 23 november 1934.

Lagen föreskrev att en särskild kassa, »die Konversionskasse fiir deutsche
Auslandsschulden», skulle upprättas. Till denna kassa skulle inbetalas räntor,
vinstandelar, amorteringar av regelmässig natur (regelmässige Tilgungsbeträge),
hyres- och arrendebelopp samt liknande regelbundet återkommande
prestationer på grund av utlänningar tillkommande tillgodohavanden,
krediter, lån, hypotek, »Grundschulden», andelar (Beteiligungen)
och andra förmögenhetsplaceringar. Genom att till die Konversionskasse
betala det belopp, som han var skyldig, blev gäldenären fri från sin förpliktelse.
Die Konversionskasse gottskrev den utländske borgenären dennes
tillgodohavande men utbetalning till honom ägde rum endast efter beslut av
tyska riksbanken. Ett år efter utfärdandet av lagen den 9 juni 1933 vidtog
Tyskland än mera ingripande åtgärder.

I mitten av juni 1934 förklarade den tyska riksfinansministern att tills
vidare icke funnes någon valuta för betalningen av Dawes-, Young- och
Kreugerlånen. Samtidigt beslöt den tyska riksbanken, med giltighet från
den 1 juli 1934 för en tid av ett år — vilken tid sedermera förlängdes —
att betalningen av tyska utlandsskulder skulle suspenderas. Det betalningsuppskov,
som därigenom skapades, brukar kallas det tyska transfermoratoriet.
Under transfermoratoriet folio medel- och långfristiga tyska utlandsförpliktelser
av varje slag (rånte-, dividend- och andra regelmässiga
prestationer), som enligt lagen den 9 juni 1933 skulle inbetalas till die
Konversionskasse. Varje innehavare av rätt till prestation, som föll under
moratoriet, var emellertid berättigad att erhålla en »Fundierungsschuldverschreibung»,
som garanterades av riket och löpte med 3 % ränta.

De avtal mellan Sverige och Tyskland, varom nu är fråga och som liksom
clearingavtalet slötos den 28 augusti 1934, avsågo att åstadkomma ändringar
i de förhållanden, som uppstått genom de tyska åtgärderna från juni 1934.
Avsikten var att vissa svenska fordringar mot tyska rättssubjekt skulle betalas
med medel som flöto in till clearingkontot. Avtalen voro två.1 Det ena
rikslåneavtalet, Reichsanleiheabkommen — avsåg betalning av räntebelopp
å Dawes-, Young- och Kreugerlånen. Det andra avtalet — transferavtalet,
I ransferabkommen — avsåg betalning av svenska fordringar på
räntor å och avkastning av privata krediter och andra under transfermoratoriet
fallande kapitalinvesteringar. Till dessa avtal fogades även den 28
augusti 1934 ett särskilt protokoll (Zeichnungsprotokoll) och ett tilläggsprotokoll
därtill. Bland annat reglerades därigenom det »Sonderkonto», varom
är talat i det föregående.

Förutsättning för att fordringar, som avsågos i de två nu nämnda avtalen,
skulle kunna betalas med clearingmedel, var att överskott av sådana medel
funnos till tysk favör, sedan betalning skett av de svenska fordringar,
som avsågos i clearingavtalet. Detta förutsatte i sin tur, att exporten från
tyskland till Sverige översteg den svenska exporten dit. Rikslåne- och transferavtalen
voro emellertid icke konstruerade så att innehavarna av de be 1

För den utveckling, som kommer att anges i det följande, se bl. a. Clearingnämndens
av trycket utkomna meddelanden.

talningsanspråk, som avtalen avsågo att tillfredsställa, ägde utfå överskott
sedan de belopp betalts, som clearingavtalet avsåg. Jämsides med att räntorna
på Dawes-, Young- och Ivreugerlånen betalades, skulle nämligen av
överskottet vissa belopp ställas till fritt förfogande för den tyska riksbanken
i den svenska riksbanken. Skulle även efter det räntorna erlagts och
Tyskland fått de angivna beloppen finnas överskott, ägde tyska riksbanken
få ytterligare belopp i fri valuta och först om även därefter överskott förelåg,
skulle betalning erläggas å de fordringar, som avsåges i transferavtalet.
Den relativt ogynnsamma ställning, dessa fordringar alltså erhållit, medförde
att de icke kunde betalas om icke exportöverskottet var betydande, och
till en början räckte clearingmedlen icke heller till att fullgöra prestationer,
som avsågos i transferavtalet.

Riltslåne- och transferavtalen föranledde en kungörelse den 5 oktober
1934 (nr 489). I denna kungörelse, vars ingress hänför sig blott till clearingavtalet,
angavs vilka typer anspråk, som skulle kunna få betalning, och
vilka förutsättningar beträffande ägaren, som skulle gälla; icke blott svenska
medborgare, som hade fast bostad i Sverige, eller svensk juridisk person
skulle kunna få betalning utan även utländsk medborgare som haft fast
bostad i Sverige sedan den 1 juli 1933 samt i visst fall och under viss förutsättning
svensk medborgare, som icke var bosatt i Sverige. Förutsättning för
att betalning skulle medges var vidare att certifikat å fordringen utfärdats.
Dylika certifikat skulle utfärdas av clearingnämnden eller av svensk bank,
som bemyndigades därtill.

Vid sidan av clearingavtalet den 22 december 1934 avslöts samma dag ett
nytt rikslåneavtal och ett nytt transferavtal. Till samtliga de tre avtalen
fogades likaledes samma dag ett strängt förtroligt »Zeichnungsprotokoll»,
som bl. a. angav, i vilken ordning svenska fordringar skulle få betalning ur
överskottet å clearingmedlen. Bland de svenska fordringsägarna nämndes
nu Svenska Tändsticksaktiebolaget (Stab) för den andel, det enligt mellan
Tyska riket och bolaget träffat avtal hade i Deutsche Zundwaren Monopolgesellschafts
vinst. Denna andel skulle utbetalas efter räntorna på de tre
rikslånen men före de skulder, som avsågos i transferavtalet.

Fördelningen av de bestämmelser, om vilka man kommit överens, i ett
clearingavtal (avräkningsöverenskommelse), ett rikslåneavtal och ett transferavtal
blev bestående intill det tyska sammanbrottet.

Den 19 juli 1935 slöts en överenskommelse om ändring av clearingavtalet.
Förändringen innebar att belopp, som insattes i die Konversionskasse, fingo
i viss utsträckning användas inom Tyskland. På hösten samma år började
medel faktiskt bli tillgängliga1 för räntor å rikslånen och för i dollar upptagna
tyska obligationslån, för vilka utgivits räntekuponger, s. k. scrips.
Den 31 januari 1936 slötos ett nytt rikslåneavtal och ett privatskuldavtal
(Privatschuldabkommen), som ersatte det gamla transferavtalet. Till de
båda avtalen var fogat ett tilläggsprotokoll (Zusatzprotokoll) av samma dag.
Av bestämmelserna i de nya avtalen kan anmärkas att innehavarna av ford 1

Jfr SFS 1935:504, 505; jfr även 1930:599.

ringar, som skulle få ersättning enligt privatskuldavtalet, fingo, i stället för
reda penningar, vilka fortfarande icke kunnat utbetalas, skuldförbindelser
i svenska kronor, s. k. funding bonds. Dessa förbindelser löpte med 4 %
ränta, utställdes av die Konversionskasse och voro garanterade av tyska riket.
För att vederbörande fordringägare skulle erhålla dylika förbindelser
måste hans fordran vara certifierad. I stället för fordringsbevis kunde emellertid
fordringsägarna liksom förut under vissa förutsättningar få ett konto
i en tysk bank och dylika konton, som principiellt voro spärrade, skulle fortfarande
stå öppna för utgifter av vissa typer.

1938 gjordes viktiga ändringar i avtalsläget. Införlivandet av Österrike
samt de sudettyska områdena med Tyska riket hade till följd överenskommelser,
genom vilka clearingförfarandet utsträcktes även till de med Tyska
riket nyinförlivade områdena.1 Rikslåne- och privatskuldavtalen ersattes
med nya avtal den 28 oktober 1938. Det nya rikslåneavtalet, som •— utom
beträffande Kreugerlånet — icke var tidsbegränsat, gällde även två österrikiska
lån, republiken Österrikes internationella förbundslån (internationale
Bundesanleihe) av år 1930 och det garanterade österrikiska konversionslånet
1934. I rikslåneavtalet utsäges direkt, att de båda österrikiska
lånen tagits med i avtalet utan att den tyska regeringen erkände någon rättslig
förpliktelse i detta hänseende; i fråga om konversionslånet gjordes dock
ett särskilt medgivande, som skall angivas i det följande.* 2 Det nya privatskuldavtalet
var totat på helt andra grundsatser än som tidigare gällt. Om
öppnandet av »Sonderkonti» eller om funding bonds talades ej längre. Däremot
skulle en svensk fordringsägare kunna få utbetalt i svenskt mynt i
princip hälften av den summa, som insattes för hans fordran i die Konversionskasse
fur deutsche Auslandsschulden. Till detta medgivande var emellertid
den viktiga reservationen knuten att fordringsägaren skulle godtaga
transfererat belopp såsom full likvid för sin fordran. (Mit der Annahme der
Kronenzahlungen sind die jeweiligen Erträgnisforderungen in vollem Umfange
abgegolten.)

Till de båda avtalen fogades även ett teckningsprotokoll (Zeichnungsprotokoll)
av den 28 oktober 1938. Två bestämmelser i detta torde här böra
anföras. Överskottet sedan de i clearingavtalet berörda skulderna hade betalts
skulle bestämmas två gånger varje månad. Hälften av detta överskott
skulle ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på det sätt,
att denna ägde överföra medlen till tyska riksbankens konto hos svenska
riksbanken; den andra hälften skulle användas till de betalningar som stodo
vid sidan av själva clearingavtalet. Härigenom kommo de på svensk-tyska
clearingkontot insatta medlen att inom clearingnämnden bokföringsmässigt
uppdelas i följande tre grupper.

1) Egentliga clearingmedel, d. v. s. medel, som av svenska importörer in _Den

11. november 1938 utfärdades en kungl. kungörelse (nr 644) om certifiering även
av österrikiska skulder. Jfr i fråga om betalningsförhållandena till Österrike SFS 1938:
662 och i förhållande till de sudettyska områdena clearingnäinndens meddelande nr 31.

2 4 kap. under IV.

betalts till gäldande av skulder till Tyskland och som användes till gäldande
av svenska exportörers och andras fordringar, som folie under clearingavtalet.
Det var uppkommande överskott på dessa medel, som, på sätt ovan
nämnts, två gånger i månaden uppdelades i de två hälfter, som upptagas
under 2) och 3) här nedan.

2) Optionsmedel, d. v. s. den hälft av överskottet på clearingmedlen, som
skulle ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande för överföring
till tyska riksbankens konto hos svenska riksbanken. Från slutet av år 1944
skedde icke någon sådan överföring. Optionsmedel ha visserligen även sedermera
avskiljts i clearingnämndens bokföring men icke överförts till tyska
riksbankens konto i riksbanken. De kvarstå alltså i riksbanken för clearingnämndens
räkning.

3) Transfermedel, d. v. s. den hälft av överskottet på clearingmedel, som
skulle användas till betalning av skulder, som tyskarna förbundit sig att
betala men som icke angåvos i clearingavtalet utan först i rikslåneavtalet,
i bestämmelsen om utbetalningen av Stabs monopolvinst och i (transfer)
privatskuldeavtalet. Dessa medel angåvos i teckningsprotokollet skola insättas
på ett nyinrättat konto, transferkontot.

Jämte teckningsprotokollet upprättades även andra handlingar, som här
icke torde behöva beröras, och den 9 december undertecknades även vissa
andra protokoll och handlingar av omfattande natur.

De ändringar, som skedde i avtalsläget under världskriget, torde blott behöva
i korthet beröras. Den 18 november 1939 slöts en tilläggsöverenskommelse
(Zusatzabkommen) för ändring av rikslåneavtalet den 28 oktober 1938
och protokollet den 9 december samma år. Privatlåneavtalet förlängdes på ett
år i sänder genom särskilda avtal, första gången den 22 december 1939.
Den sist vidtagna förlängningen avsåg år 1944 och avtalet upphörde alltså
med 1945 års ingång. Den 14 december 1940 ersattes clearingavtalet den 22
december 1934 med ett nytt clearingavtal (avräkningsöverensltommelse,
Verrechnungsabkommen). I övrigt torde förhållandena under det andra
världskriget icke behöva behandlas. I

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 april 1945 anmälde clearingnämnden att
den funnit att såsom följd av de inom Tyska riket rådande förhållandena
den mellan svenska och tyska regeringarna den 14 december 1940 träffade
överenskommelsen angående betalningarna i samband med varuutbytet
mellan Sverige och Tyska riket icke tillämpades på sätt som enligt överenskommelsen
vore förutsatt. Nämndens skrivelse föranledde åtgärder i två
riktningar.

Den 6 april 1945 utfärdades kungörelse (nr 114) angående ändring i 1934
års i det föregående nämnda kungörelse. I 1934 års kungörelse insköts en
ny paragraf, som väsentligen utvidgade kungörelsens tillämpningsområde.
Det stadgades att där någon även i andra fall än som avsågs i kungörelsens
äldre lydelse vore pliktig att utgiva betalning till någon i Tyska riket eller
till någon som erhållit fordran från någon i Tyska riket, betalningsskyldig -

heten skulle fullgöras genom inbetalning enligt kungörelsen. Detta betydde
att betalningsskyldighet i samtliga fall för framtiden skulle fullgöras genom
inbetalning av beloppet till bank i och för överförande till clearingkonto.1
Å andra sidan föreskrevs att vid tillämpning av kungörelsen skulle med
Tyska riket förstås Tyska riket i dess utsträckning före införlivandet av
förbundsstaten Österrike.

Samma dag beslöts även ett brev till clearingnämnden. I detta brev föreskrevs
att förfogande över belopp, som enligt 1934 års kungörelse efter inbetalning
hos svensk bank insatts å i kungörelsen omförmält konto i riksbanken,
tills vidare icke finge ske i vidare mån än Kungl. Maj :t bestämde.
Detta betydde att clearingkontot, inklusive de optionsmedel, som ej överförts
till tyska riksbankens konto, förvandlades till ett spärrkonto, men
även att förhållandet blev detsamma med transferkontot, då även detta utgjordes
av medel, som jämlikt 1934 års kungörelse insatts i riksbanken.

Efter kungl. brevet den 6 april 1945 ha de olika clearingmedlen förblivit
spärrade. Vissa upplysningar om dessa medel böra här lämnas. Dessa upplysningar
giva även vid handen de undantag, som Kungl. Maj :t ansett böra
äga rum från spärren.

1) De egentliga clearingmedlen uppgingo vid spärrens inträde den 16
april 1945, då Kungl. Maj :ts beslut delgavs clearingnämnden, sedan avskiljande
av optionsmedel och transfermedel gjorts, vilket sista gången skedde
den 31 mars 1945, till ett belop av 1 041 384 kronor 99 öre, bortsett från
vissa betalningar, vilka i avbidan på närmare utredning förts å särskilda
konton.

Efter åtskilliga utbetalningar med stöd av Kungl. Maj :ts beslut samt sedan
åtskilliga återbetalningar av tyska utbetalningar från kontot skett finnes
per den 31 januari 1949 ett saldo av 1 193 723 kronor 72 öre till svensk
förmån.

2) De å clearingnämndens konto i riksbanken innestående optionsmedlen
uppgå till 72 530 784 kronor 61 öre.

3) Från transferkontot tillät Kungl. Maj :t till en början vissa utbetalningar.

I skrivelse den 4 april 1945 anmälde clearingnämnden att Deutsche Verrechnungskasse
efter utgången av 1944 icke lämnat nämnden anvisning om
utbetalning till förmån för svenska fordringsägare av medel från transferkontot,
trots att saldot å kontot medgivit sådan utbetalning. Genom brev den
6 april 1945 — alltså samma dag som transferkontot spärrades av Kungl.
Maj :t — bemyndigade därefter Kungl. Maj :t cleringnämnden att tills vidare
i den mån och efter hand som ränta eller avkastning å sådana fordringar
som omfattades av rikslåne- och privatskuldavtalen den 28 oktober 1938 förfallit
eller förfölle till betalning, överföra för betalningen erforderliga medel
från transferkontot till de svenska banker, som tidigare handhaft sådan
betalning. I fråga om fordringar, som folio under privatskuldavtalet, skulle 1

1 I meddelande den 16 april 1945 (nr 71) kallar nämnden kontot »särskilt konto avsett
för clearing mot i Tyskland infrusna svenska tillgodohavanden».

därvid gälla som villkor, att fordringarna blivit eller bleve inbetalda till
die Konversionskasse fur deutsche Auslandsschulden. För utbetalningar
från de svenska bankernas sida skulle samma grunder tillämpas som använts
1944.

I nyssnämnda kungl. brev den 6 april 1945 meddelades ännu en bestämmelse.
Clearingnämnden bemyndigades att under enahanda förutsättningar
från transferkontot till särskilt spärrat konto i riksbanken överföra belopp,
motsvarande till betalning förfallen kapitalskuld i den mån dess betalning
reglerades genom rikslåneavtalet. Om disposition av de sålunda spärrade
medlen ville Kungl. Maj :t sedermera meddela föreskrifter.

Den 4 maj 1945 gåvos bestämmelser om ytterligare en utbetalning. Stab
— som icke kunde bliva delaktig av de förmåner, som gåvos genom kungl.
brevet den 6 april 1945, då dess fordran varken föll under rikslåne- eller
privatskuldeavtalet — hade begärt att få till sig utbetalat ett belopp av
3 900 000 kr., vilka enligt tidigare tillämpad tillämpningsgrund motsvarade
bolagets andel i Deutsche Zundwaren Monopolgesellschafts vinst 1944. På
grund av bristande medverkan från det tyska riksfinansministeriets sida
hade icke inbetalning av detta belopp ägt rum till die Konversionskasse fur
deutsche Auslandsschulden. Kungl. Maj :t medgav nu att beloppet finge utbetalas
under förutsättning av att borgen lämnades av två svenska banker
att hålla nämnden skadeslös för varje ekonomisk påföljd av utbetalningen.

I början av år 1946 intog emellertid Kungl. Maj :t en annan ståndpunkt.
Genom brev den 12 januari 1946 för ordnades att överföringar och betalningar,
som avsåges i kungl. brevet den 6 april 1945, tills vidare icke skulle
äga rum. Någon föreskrift om utbetalning till Stab av ytterligare vinst från
det tyska tändsticksbolaget har icke givits.

Transferkontot utgjorde vid spärren 50 808 175 kronor 76 öre. Från kontot
utbetalades under år 1945 och fram till den 12 januari 1946 sammanlagt
20 262 057 kronor 27 öre, däri inbegripet Stabs vinst från det tyska
tändsticksbolaget. Någon avsättning till det i kungl. brevet den 6 april 1945
avsedda särskilda kontot kom aldrig till stånd. Efter skedda återbetalningar
av till disposition ställda medel, som ej utnyttjats, uppgick transferkontot
den 31 januari 1949 till 30 549 028 kronor.

4) Efter spärren har utom de summor, som nämnts under 1) på clearingkonto
till den 31 jaunari 1949 insatts 165 402 902 kronor 91 öre. Denna summa
har uppstått genom två olika typer åtgärder. Dels har den uppstått genom
att medel inbetalats till clearingkontot enligt kungörelsen den 6 april
1945. I betydande utsträckning har clearingnämnden direkt indrivit medel,
som skulle inbetalas till clearingkontot enligt kungörelsen i fråga. Dels har
summan uppstått genom att flyktkapitalbyrån å clearingkontot insatt de
belopp, som influtit genom byråns likvidation av tyska tillgångar här i
riket enligt de därom särskilt givna bestämmelserna. Redogörelse för dessa
bestämmelser lämnas i nästföljande kapitel.

Det må anmärkas, att i samband med avvecklingen av den utav det tyska
försäkringsbolaget Victoria zu Berlin Allgemeine Versicherungsgesellschaft

A.-—G. i riket bedrivna försäkringsrörelsen Kungl. Maj :t den 28 februari
1947 förordnat att ett belopp av 150 000 kronor skulle avskiljas från medel
innestående å det svensk-tyska clearingkontot i riksbanken samt tillsvidare
reserveras för utbetalning av förpliktelser åvilande en av det tyska
försäkringsbolaget i riksbanken nedsatt kaution lydande å samma belopp.
Detta belopp ingår i det här ovan nämnda saldot för optionsmedel.

3 KAP.

W ashin gtonuppgörelsen.

Den ståndpunkt i fråga om tysk egendom i neutrala länder, vilken de allierade
intogo vid slutet av det andra världskriget, kan sammanfattas i två
satser. De neutrala staterna borde sätta egendomen under kontroll för att därigenom
eliminera det tyska inflytandet i dessa staters näringsliv. Detta inflytande
ansågo de allierade makterna vara och för framtiden kunna bliva
skadligt för dem. Egendomen borde vidare utlämnas till de allierade staterna;
liksom den tyska egendom, som funnes i Tyskland, borde nämligen även den
tyska egendom, som funnits i utlandet, kunna användas till krigsskadestånd.
Vid den i Bretton Woods i Förenta Staterna under sommaren 1944 hållna
konferensen för penning- och finansfrågor kommo båda dessa ståndpunkter
till uttryck. Man antog en resolution, nr VI, i vilken man behandlade spörsmål
rörande fiendeegendom, som funnes i neutrala stater. Det borde förhindras
att dylik egendom — varmed avsågs egendom, som tillhörde regering,
enskilda eller institutioner inom fiendeländerna eller de fientliga ledarna
och deras medhjälpare — gömdes undan, och den borde utlämnas till
de allierade. De neutrala staterna borde därför uppmanas att vidtaga åtgärder
i enlighet härmed. Resolutionen bragtes officiellt till den svenska regeringens
kännedom den 2 oktober 1944 och föranledde vissa förhandlingar.

I den mån Bretton Woods-resolutionen avsåg kontroll över den tyska
egendomen i Sverige och en elimination av det tyska inflytandet på Sveriges
näringsliv, tillmötesgingo de svenska statsmyndigheterna resolutionens önskemål
genom åtgärder, som började under förra halvåret 1945.

Vid slutet av vårsessionen av 1945 års lagtima riksdag framlades ett lagförslag
om kontroll å viss utländsk egendom. Förslaget antogs av riksdagen
och utfärdades den 29 juni 1945 såsom lag. Den nya lagen, kontrollagen,
kompletterades samma dag genom administrativa kungörelser om skingringsförbud
å tysk egendom i riket och om skyldighet att deklarera dylik
egendom. Från den 1 juli 1945 inrättades en särskild myndighet, flyktkapitalbyrån,
för handhavande av lagen, och samtidigt inrättades en särskild
nämnd, restitutionsnämnden, med väsentligen judiciella funktioner i
ärenden angående den tyska egendomen.

Under hösten 1945 visade det sig önskvärt att man skulle kunna företaga
mera ingripande åtgärder än som var möjligt med kontrollagen i dess dåvarande
lydelse. Den 14 december 1945 fick kontrollagen därför i vissa hänseenden
ändrad lydelse och samma dag utfärdades en ny lag, lag om administration
av vissa bolag m. m. — administrationslagen — vilken möjliggjorde
vissa ingripanden, som icke voro tillåtna enligt kontrollagen. Genom
den så angivna lagstiftningen kunde tysk egendom -— vare sig fråga
var om egendom, tillhörig tyska staten, tysk juridisk person, tysk medborgare
eller person som var bosatt i Tyskland — icke blott sättas under kontroll
utan, såsom lagstiftningen utformades genom de bestämmelser, som antogos
i december 1945, även tvångsvis försäljas. Flyktkapitalbyrån har även
genomfört kontroll över den tyska egendomen och i betydande omfattning
skridit till dess realisation. Såsom redan är angivet insättas de belopp, som
inflyta vid realisationen, på clearingkontot med tillämpningen av den lydelse
kungörelse den 28 augusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till Tyska riket erhöll genom kungörelse den 6
april 1945.

Vad som skett och sker genom dessa åtgärder är att den svenska staten
förvandlar den tyska egendomen till penningbelopp, ungefär på samma sätt
som när genom expropriation äganderätt till fastighet förvandlas till anspråk
på en penningsumma motsvarande fastighetens värde. Att beloppen insättas
på clearingkontot innebär icke något underkännande av att medlen äro tyska.
Något avhändande av beloppen från de forna ägarna till den egendom, som
realiserats, äger icke rum genom insättande på clearingkontot.

Vid dylikt förhållande är det emellertid klart, att nu nämnda åtgärder icke
tillgodosågo de allierade anspråken på utfående av den tyska egendomen,
d. v. s. av det värde, som influtit genom egendomens realisation. Genom noter
den 3 och 4 augusti 1945 — alltså innan kontrollagen utvidgades och administrationslagen
tillkom — från de tre västallierade makterna till det svenska
utrikesdepartementet gjorde dessa gällande anspråk på de tyskägda och
tyskkontrollerade tillgångarna i Sverige. De bragte alltså å bane det andra
av de två önskemålen från Bretton Woods. Från svensk sida åberopade man
en rättsståndpunkt. Man svarade, att de allierade visserligen övertagit maklen
i Tyskland och i följd härav i vissa hänseenden vore att anse som en tysk
regering men att icke ens en nationell tysk regering ägde rätt att disponera
över tysk privatägd egendom i andra länder. Efter förhandlingar, för vilka
icke här behöver redogöras, sammanträdde den 31 maj 1946 i Washington
delegerade för Sverige å ena och för Frankrike, Förenta staterna och Storbritannien
å andra sidan för att söka nå en överenskommelse i frågan. Resultatet
av dessa underhandlingar, vilka omfattade även åtskilliga andra
ämnen, blev den s. k. Washingtonuppgörelsen den 18 juli 1945, genom
vilken frågan om utgivande av den tyska egendomen i Sverige bragtes till
avgörande. Sovjetunionen var icke representerad vid underhandlingarna,
men i ett brev från den svenska underhandlaren till de allierade ländernas
representanter förutsattes att ryska regeringen i Sverige icke hade några

2—60021)8.

anspråk på att använda tyska tillgångar i Sverige till förmån för den ryska
zonen, och i ett svarsbrev härå bekräftade de allierade staternas representanter
att Sovjetunionen, i enlighet med Potsdam-protokollet, avstått från
varje krav på tyska tillgångar i Sverige, såväl för egen del som för den av
unionen förvaltade zonen i Tyskland. Det uttalande i Potsdamdeklarationen,
å vilket denna bekräftelse går tillbaka, är artikel IV, punkt 8, enligt vilken
Sovjetregeringen avstår från (renounces) alla krav på tysk utomlandsegendom
i alla länder med undantag för Bulgarien, Finland, Rumänien, Ungern
och östra Österrike.

I det följande gives en redogörelse för Washingtonuppgörelsen endast i den
mån denna är av intresse för de frågor, som kommittén har att behandla.

Enligt Washingtonuppgörelsen skulle av behållningen av likvidationen av
de tyska tillgångarna i Sverige ett saldo av 150 milj. kronor göras tillgängligt
på ett konto i Sveriges riksbank för att användas till finansiering av sådana
inköp — i Sverige eller annorstädes — av för det tyska folkhushållet viktiga
varor, som må överenskommas mellan svenska regeringen och de allierade.
Syftet härmed var att medverka till förebyggande av sjukdomar och nöd i
Tyskland. Med »behållningen av likvidationen av tyska tillgångar i Sverige»
avsåg man uppenbarligen summan av de medel, som jämlikt den tidigare lagstiftningen
införts eller infördes på claringkonto i riksbanken och av de
medel, som inflyta på clearingen genom kontroll- och administrationslagstiftningen.
Saldot på 150 milj. kronor motsvarar sistnämnda medel, alltså
de medel, som beräknades inflyta på clearingen genom kontroll- och administrationslagstiftningen.
Den kan alltså anses motsvara behållningen av
själva realiseringen av de tyskägda tillgångarna. Att dessa medel skulle
användas för det tyska folkhushållets räkning var såtillvida en fördel för
de allierade, att därigenom, såsom förhållandena utvecklat sig, deras försörjningsbörda
gentemot Tyskland lättades i motsvarande mån. Såsom klart
framgår av en av de skrivelser som den svenska underhandlaren avlät till de
allierade underhandlarna vid uppgörelsens undertecknande (skrivelsen
nr 11) hävdade Sverige, i överensstämmelse med den ståndpunkt, som redan
angivits, att »behållningen av likvidationen» — alltså samtliga de medel,
som influtit eller inflyta på clearingen — var tysk egendom. Att Sverige ändock
ansåg sig kunna ställa ett belopp av 150 milj. kronor av medlen till
disposition berodde uppenbarligen på en tanke, som utgör en fortsättning av
de grundsatser, å vilka clearinglagstiftningen i Sverige liksom utomlands
vilar. Denna tanke var att om Sverige tillhandahölle medel för inköp, som
voro nödvändiga för det tyska folkhushållet, Sverige därigenom förvärvade
sig en —- oavsett att icke inköpen gjordes av någon tysk utan efter beslut av
de allierade och svenska regeringen — fordran mot Tyskland. Denna fordran
skulle kunna användas till clearing mot de tyska tillgångar som funnos
innestående å clearingen. I nyss berörda skrivelse säger även den svenske
underhandlaren, att behållningen »må användas som betalning för leveranser
av förnödenheter till Tyskland i enlighet med den svenska clearinglagstiftningen».
Det bör strykas under, att detta uttalande är det enda, i vilket den
svenska clearinglagstiftningen nämnes i överenskommelsen.

De som kunde bliva lidande på nu nämnda anordning voro de gamla
ägarna till den egendom, som realiserats. Om icke andra clearingmedel
skulle användas till bestridande av deras krav -— vilket, som strax skall
framgå, icke var händelsen — kunde de bliva av med sin egendom utan ersättning.
I den redan två gånger berörda skrivelsen knöt emellertid den
svenske underhandlaren sitt uttalande, att behållningen av likvidationen
kunde användas för leveranser till Tyskland, till det förbehållet, att ersättning
lämnades ägaren. De gamla ägarnas anspråk beaktades i uppgörelsen
genom ett uttalande, att vederbörande tyska ägare skola erhålla ersättning
i tysk valuta för den egendom, som likvideras eller disponeras i Sverige
i enlighet med överenskommelsen. Vilken som skall betala denna ersättning
angives icke; där säges blott att vederbörande svenska myndighet
skall lämna de allierade erforderliga uppgifter beträffande belopp, som
framkomma vid likvidationen, med angivande av de tyska ägarnas namn
och adresser, samt att de allierade myndigheterna i Tyskland komma att
vidtaga erforderliga åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla motvärdet
av den likviderade egendomen skall bliva vederbörligen registrerad.

Med frånräknande av nu angivna 150 miljoner kronor skulle enligt Washingtonuppgörelsen
det belopp, som kunde inflyta genom likvidationen av
de tyska tillgångarna, få användas till betalning av vissa svenska fordringar
(clearing against cerlain swedish claims, efter betalning av »certaines
créances suédoises»), I de beräkningar, som ligga bakom Washingtonuppgörelsen
uppskattas hela behållningen av likvidationen till 378 milj. kronor,
och de belopp, som skulle kunna användas till svenska fordringsägare, skulle
alltså komma att uppgå till 228 miljoner. Denna summa ansågs tydligen
motsvara det belopp, som skulle influtit på clearingen, om icke kontrolloch
administrationslagarna kommit till.1 Några som helst inskränkningar
i fråga om vilka fordringar Sverige skulle äga tillgodose genom de tyska
medlen stadgas icke i Washingtonuppgörelsen. I förhållande till de allierade
bindes icke Sverige i fråga om de stadganden, som skola ligga till grund
för betalningen, och Sverige bindes alltså t. ex. icke till att vid betalningen
använda sin nuvarande clearinglagstiftning. Endast såtillvida kan det sägas
att en inskränkning i Sveriges handlingsfrihet föreligger att beloppet anges
skola användas till gäldandet av fordringar.

Att de tyska medlen skulle, med frånräknande av ett saldo på 150 miljoner
kronor, få användas till betalning av svenska fordringar, var uppenbarligen
en fördel för Sverige. Sverige ställde emellertid av statsmedel till
de allierades förfogande ett belopp av 125 miljoner svenska kronor — alltså
mer än hälften av den summa, som beräknades skola användas för gäldandet
av svenska fordringar — till återuppbyggnad av krigshärjade områden

1 Bagge har i Utredning rörande de för en tvångsclearing med Tyskland tillgängliga
medlen etc., Stencil, Stockholm 1948, (s. 8—9) hävdat att om det skulle visa sig att
mindre än 228 miljoner funnes kvar för de svenska fordringarna, svenska staten skulle
»stå denna risk». Med hänsyn till formuleringen av kommitténs uppdrag torde anledning
saknas att närmare ingå på denna uppfattning, men det bör anmärkas att kommittén
icke delar densamma.

och till flyktinghjälp. Även om dessa belopp äro ett fullföljande av tidigare
hjälpverksamhet från svensk sida, får det icke förbises att de utfåstes i
direkt samband med Washingtonuppgörelsen och som ett led i denna. De
äro alltså faktiskt en motprestation till vad Sverige vann genom Washingtonuppgörelsen.

Washingtonuppgörelsen innehöll slutligen ett åtagande av Sverige i ett
speciellt hänseende. Svenska regeringen förband sig till fullföljande av sin
avsikt att återlämna s. k. rövad egendom att på villkor som skola angivas
i det följande1 till de allierade återställa allt av Sverige förvärvat guld, som
bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder.

Vid Washingtonförhandlingarna meddelas (skrivelsen nr 7) att de
allierade regeringarna med hänsyn till det samförstånd som uppnåtts i fråga
om likvidationen av de tyska tillgångarna beslutat avskaffa de s. k. svarta
listorna bl. a. såvitt beträffade Sverige och personer om veterligen voro svenska
medborgare. Amerikas Förenta stater förklarade jämväl (skrivelsen
nr 15), att de svenska tillgodohavandena i Förenta Staterna snarast möjligt
skulle frigivas.

4 KAP.

De särskilda grupperna svenska fordringar mot Tyskland

och tyskar.

Den första uppgiften för en undersökning av huru de tyska tillgångarna
böra disponeras, vilka genom Washingtonuppgörelsen angåvos böra användas
till betalning av vissa svenska fordringar, är att angiva storleken av
de svenska fordringarna mot Tyskland och tyskar. Efter förslag av kommittén
har Kungl. Maj :t den 16 januari 1948 utfärdat kungörelse (nr 26)
angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland, och på
grundval av denna förordning har clearingnämnden meddelat närmare anvisningar
genom sitt cirkulär nr 85 av den 31 januari 1948. Enligt förordningen
skulle svensk medborgare eller svensk juridisk person, som har
fordran på någon i Tyskland och vill åtnjuta betalning för sådan fordran
ur de tyska tillgångarna här i riket, göra anmälan härom före den 15 mars
1948. Var fråga om fordran, som avsåges i svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen
den 14 december 1940, fick anmälan göras jämväl av annan betalningssökande.
Dessa anmälningar ha sammanställts av clearingnämnden.
För resultatet av clearingnämndens sammanställningar samt för vissa fordringar,
vilka ej anmälts till clearingnämnden, redogöres i det följande.

Clearingnämnden har indelat fordringarna i tre olika grupper: kommersiella
fordringar, finansiella fordringar och övriga fordringar. Dessa grupper
behandlas även av kommittén var för sig (I—III). Såsom en fjärde

1 4 kap. under IV.

grupp (IV) upptagas anspråk, vilka anmälts men icke av clearingnämnden
upptagits i sammanställningarna. En femte grupp (V) bilda de fordringar,
som ej anmälts för clearingnämnden men vilka kommittén ansett böra bli
föremål för redogörelse.

Redan här bör angivas att clearingnämnden icke tagit hänsyn till räntor.
Det bör även betonas att anmälningar av anspråk på utdelning ur de tyska
tillgångarna fortfarande komma in.

I. Kommersiella fordringar.

Med kommersiella fordringar menas enligt nyssnämnda kungörelse de
fordringar, som avsågos i svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen den 14
december 1940. Dessa fordringar utgöras enligt överenskommelsen av fordringar,
som falla under följande kategorier:

1. Betalningar, härrörande ur införseln av svenska varor till Tyskland och
tyska varor till Sverige;

2. Betalningar för omkostnader, vilka uppstå i samband med det svensktyska
varuutbytet, särskilt för tullar, sjö- och järnvägsfrakter samt därmed
jämförliga umgälder, speditionskostnader samt kommersiellt berättigade
provisioner och kostnader för affärsresor;

3. Betalningar för entreprenad- och montagekostnader, ävensom i samband
därmed stående löner och utgifter;

4. Betalningar för patentavgifter, liksom — med förbehåll för särskild prövning
i varje enskilt fall — även för licenser och liknande ideella prestationer
(t. ex. auktors- och förlagsrätt, författararvoden, filmhyror);

5. Betalning av de behållningar, som uppstå vid utanför denna överenskommelse
skeende avräkningar mellan de svenska och tyska förvaltningarna
i den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken;

6. Betalningar för förädlingsarbete (bearbetningskostnader);

7. Efter särskild överenskommelse mellan vederbörande myndigheter å ömse
sidor betalningar för andra kostnader, som stå i samband med det
svensk-tyska handelsutbytet.

1 clearingnämndens cirkulär återfinnas dessa kategorier. Clearingnämnden,
som ägt kännedom om det förberedande arbetet i kommittén, har emellertid
för att underlätta kommitténs arbete icke i allo följt nyssnämnda schema
utan vidtagit vissa ändringar i detta. Punkten 2 omfattar i clearingnämndens
cirkulär blott provisionsfordringar under det att såsom punkt 7
upptagits »frakt, tull eller speditionsfordran». Genom införande av denna
punkt 7 kommer clearingnämndens indelning att omfatta åtta punkter. Under
det att punkt 7 i avräkningsöverenskommelsen den 14 december 1940 innefattar
kostnader i samband med det svensk-tyska varuutbytet, för vilkas
betalning särskild överenskommelse mellan vederbörande myndigheter å
ömse sidor erfordrades, omfattar punkt 8 i clearingnämndens uppräkning
»annan fordran (än som angivits i det föregående) av den art, alt betalning
tidigare kunnat verkställas via den svensk-tyska clearingen».

I kungörelsen den 16 januari 1948 bestämdes att den, som anmälde fordran,
skulle angiva bl. a. tiden för dess tillkomst. Med ledning av de uppgifter,
som lämnats i detta hänseende, har clearingnämnden sorterat de kommersiella
fordringarna i två grupper alltefter det fordringarna förfallit till
betalning före eller efter den 1 oktober 1944.

Uppdelade i de punkter clearingnämnden angivit i sitt cirkulär, äro de
kommersiella fordringarna enligt clearingnämndens uppgifter av den 16
februari 1949 följande:

1. Varufordringar.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor ...................... 685 101:51

riksmark .......................... 76 699:98

engelska pund ...................... 2 366:0:9

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 355 441: 48

riksmark ........................... 30 290:05

I sistnämnda belopp i svenska kronor ingår en anmälan från statens
krigsförsäkringsnämnd å kr. 38 269: 33.

Provisionsfordringar.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor
riksmark ....
danska kronor
norska kronor
engelska pund
dollars......

64 318: 88
446 848: 14
1 287: 40
3 815:51
98: 19: 2
148:50

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 586 936: 40

riksmark ........................... 632 325: 58

3. Fordran på grund av montage och entreprenadavtal.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Riksmark ........................... 16 613:86

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 38 781: 32

riksmark ........................... 35 914:50 4

4. Fordran för patentavgift, licens eller dylik ideell prestation.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor .................... 424 185:93

riksmark .......................... 1 882 256: 08

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor .................... 1 127 807: 39

riksmark .......................... 2 042 518:22

danska kronor .................... 454:58

norska kronor ..................... 745:61

finska mark ....................... 1 600: —

Till stora delar avse de belopp, som äro förfallna efter den 30 september
1944, fordringar, vilka uppstått på grund av beräkning av avgifter för utnyttjande
av äldre svenskägda patent och andra immaterialrätter i Tyskland
för tiden efter det tyska sammanbrottet.

5. Fordran enligt avräkning mellan de svenska och tyska förvaltningarna i
den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor .................... 1 847 917: 86

riksmark .......................... 2 695: 48

guldfrancs ........................ 718 542: —

Fordringarna å kronor 1 847 917: 86 fördela sig med 863: 271: 86 å generalpoststyrelsen
och 984 646 å järnvägsstyrelsen. Av sistnämnda belopp hänför
sig kr. 68 032: 25 till fordringar på grund av medverkan vid krigsfångeutväxling.
Fordringen å riksmark 2 695: 48 utgör fordran som anmälts av
järnvägsstyrelsen. Fordran å guldfrancs 718 542 utgör fordran som telegrafstyrelsen
har för utväxlade telegram och telefonsamtal.

6. Fordran för förädlingsarbete (bearbetningskostnad).

Inga fordringar ha anmälts.

7. Frakt, tull och speditionskostnad.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor ...................... 1 677: 27

riksmark ........................... 5 062:10

engelska pund ...................... 3:8:4

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 277 752: 65

riksmark ........................... 2 606: 89

Bland anmälningarna märkes en från statens krigsförsäkringsnämnd å kr.
249 680: 09, avseende fordringar förfallna efter 30 sept. 1944.

8. Annan fordran av den art att betalning tidigare kunnat verkställas
över den svensk-tyska clearingen.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor

riksmark .......

schweiziska francs

4 104 147: 47
1 642 278: 52
336 616: 83

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor .

riksmark ......

engelska pund
schweiziska francs

3 885 550: 26
1 556 004: 33
214: 16: 11

25 227:35

I dessa belopp ingå statliga anspråk till betydande summor. Krigsförsäkringsnämnden
har anmält regressfordringar för försäkringar. Dessa fordringar,
vilka skulle gått genom clearingen, uppgå till svenska kronor
614 954:68 förfallna före 1 oktober 1944 och svenska kronor 2 166 438:24
förfallna efter 30 september 1944. Flygförvaltningen har anmält anspråk å
riksmark 100 000 avseende skadestånd för fel på levererade motorer. I anmälningshandlingen
ifrågasättes emellertid, huruvida beloppet, som förts till
gruppen fordringar förfallna före 1 oktober 1944, motsvaras av en fordran;
felen å motorerna upptäcktes nämligen först efter garantitidens utgång.
Summan hade lika gärna kunnat anmälas i svenska kronor. Statens bränslekommission
har anmält anspråk på riksmark 773 323: 22, avseende förskott.
Beloppet förföll till betalning den 31 december 1944. Det ovan angivna före
1 oktober 1944 förfallna beloppet i schweiziska francs har anmälts av Svenska
spannmålsaktiebolaget. Det avser skadestånd för fel beträffande spannmålsleveranser.
Beloppet är emellertid av tvistig natur och rättegång har förelegat
vid domstol i Hamburg.

II. Finansiella fordringar.

Under begreppet finansiella fordringar inräknar clearingnämnden i sitt
cirkulär och i sina sammanställningar till kommissionen följande grupper:

1) fordringar på grund av innehav av statsobligationer (under begreppet
statsobligationer räknar clearingnämnden då obligationer och andra med
obligationer jämställda handlingar utfärdade av det tyska riket, ej däremot
obligationer utfärdade av tyska delstater),

2) fordringar på grund av innehav av andra obligationer,

3) fordringar på grund av innehav av aktier,

4) fordringar på grund av äganderätt till fastighet,

5) fordringar till säkerhet varför inteckning i fastighet meddelats,

6) bankfordringar,

7) andra finansiella fordringar.

Kommittén följer här samma indelning, dock att kommittén för tyska rikets
lån använder begreppet rikslån.

Kommittén erinrar om att räntebetalning och i viss mån amortering på
vissa svenska finansiella fordringar, nämligen fordringar på grund av vissa

rikslån och fordringar, som folio under det tyska transfermoratoriet, reglerades
genom särskilda, vid sidan av clearingavtalet ingångna avtal, rikslåneavtalet
och transfer-(privatskuld-) avtalet och att därvid uppställdes
vissa villkor i fråga om fordringens anknytning till Sverige. Kommittén erinrar
även om att å dessa fordringar certifikat utfärdades enligt kungörelsen
den 5 oktober 1934 om utfärdande av certifikat angående vissa svenska
fordringar hos tyska gäldenärer.1 I det följande givas uppgifter om i vilken
utsträckning de finansiella fordringarna på nu nämnt sätt äro certifierade,
i den mån upplysning härom kan erhållas genom anmälningarna av fordringarna
hos clearingnämnden.

1. Fordringar på grund av innehav av rikslån.

De viktigaste fordringar, som hava karaktär av rikslån, äro de som basera
sig på de tre stora rikslånen, Daweslånet, Younglånet och Kreugerlånet.
Därjämte finnas funding bonds och vissa andra skuldförbindelser utfärdade
av det forna tyska riket.

a. Daweslånet.

Daweslånet emitterades 1924 i särskilda trancher för USA och ett flertal
europeiska länder. Den svenska tranchen utgjordes av 25 200 000 kronor
och övertogs helt av Svenska Obligationskreditaktiebolaget, vilket i sin tur
utfärdade egna obligationer, som försåldes på den svenska marknaden.
Amortering skulle ske med V» varje år under tiden 1925—1949. Räntan utgjorde
7 % och ränteterminerna voro 16/4 och K/w. Amorteringen på detta
län i Sverige upphörde år 1934 som en följd av det tyska transfermoratoriet.
Genom rikslåneavtalet 1938 och i anslutning därtill träffade överenskommelser
nedsattes räntan för dem, som ville få ränteavkastningen transfererad,
från 7 till 5 %. Skillnaden mellan den gamla och den nya räntesatsen
skulle användas för amortering, vilken skulle börja den 15 oktober 1939
och verkställas genom utlottning eller uppköp. Amortering verkställdes senast
den 15 oktober 1944.

Obligationerna tillhöra nu fyra banker efter förvärv från Svenska Obligationskreditakliebolaget.

Härjämte äro vissa delar av de amerikanska och brittiska trancherna certifierade
i Sverige. Dessa belopp ligga till största delen på ett fåtal händer.

Av Daweslånet ha anmälts

svenska kronor 19 716 000 (= det certifierade beloppet),

dollars 2 833 466:66 (certifierat belopp 2 818 700),

engelska pund 233 600: — (certifierat belopp 230 600: —),

riksmark 500: — (certifierat belopp saknas).

1 Från de certifikat, som utfärdades på grund av kungi. kungörelse den 11 november
1938 kan bortses, enär blott österrikiska staten svarar för de belopp, som certifierats.

b. Younglånet.

lounglånet emitterades år 1930 i särskilda trancher på samma sätt som
Daweslånet, därvid den svenska tranchen utgjorde 110 miljoner kronor.

Varje krona skulle motsvara ^ ■ kg fint guld.

2480

Younglånet skulle amorteras under tiden 1931—1965. Räntan utgjorde
5 Va % och ränteterminerna voro V6 och yi:. Liksom beträffande Daweslånet
upphörde amorteringen på Younglånet år 1934 och 1938 träffades beträffande
svenska borgenärer överenskommelse om nedsättning av räntan, i
detta fall från 5 */, till 4 */, %. Skillnaden, 1 %, skulle användas för återupptagande
av amorteringen den 1 juni 1941 på samma sätt som i fråga om
Daweslånet. Amortering verkställdes i Sverige sista gången den 1 juni 1943.

I Sverige äro belopp certifierade icke blott av den svenska utan även av
den amerikanska, den engelska, den holländska och den franska tranchen.
Följande belopp äro anmälda

svenska kronor 56 447 690: — (det certifierade beloppet 56 845 000:—),
dollars 4 999 000: -— (det certifierade beloppet 4 238 000: —■),
holländska floriner 1 729 400: — (det certifierade beloppet 1 551 400: —),
Iranska francs 22 000:— (== det certifierade beloppet),
engelska pund 272 700: — (= det certifierade beloppet),
belgiska francs 3 500:— (certifierat belopp saknas),
riksmark 120 000:— (certifierat belopp saknas).

Cirka 40 000 000 kronor av den svenska tranchen innehas av banker och
bolag och återstoden av bortåt 6 000 privatpersoner. De anmälda beloppen av
den amerikanska tranchen ha så gott som uteslutande certifierats för banker
och bolag.

c. Kreugerlånet.

Den 26 oktober 1929 slöts mellan tyska riket, å ena, samt Svenska tändsticksaktiebolaget,
Stockholm (Stab), N. V. Finansieele Maatschappij Kreuger
& Toll, Amsterdam, å andra sidan ett avtal, enligt vilket tyska riket skulle
erhålla ett lån om 125 000 000 dollars med guldklausul. Lånet (Kreugerlånet)
övertogs helt av Stab, som genom avtalet för viss tid förvärvade hälften
av den vinst, som efter vissa avdrag kunde uppstå från ett tyskt tändsticksmonopol,
vilket skulle inrättas, samt av AB. Kreuger och Toll och av
International Match Corporation. Det skulle amorteras under tiden den 15
januari 1941—den 15 januari 1980 efter utlottning eller genom fritt inköp
av obligationer. Räntan utgjorde 6 % och ränteterminerna voro 15/i och
En del av lånet återköptes av tyskarna till underpris. Den övriga delen har
så småningom kommit att så gott som helt tillhöra Stab. Sålunda tillfördes
bolaget 15 600 000 dollars vid bolagets rekonstruktion efter kreugerkraschen
1932, varjämte bolaget under år 1943 förvärvade obligationer för 500 000
dollars i utbyte mot obligationer, tillhörande fria staden Danzigs tändsticksmonopollån.
Sammanlagt har Stab därigenom kommit att inneha obligationer,
avseende Kreugerlånet, å tillhopa 49 200 000 dollars. Härjämte finnas
obligationer för 1 miljon dollars certifierade för ett bolag.

Samtliga nyssnämnda obligationer, alltså dollars 50 200 000: — ha anmälts.

d. Av s. k. funding bonds (ovan 2 kap.) ha anmälts:

svenska kronor...................... 3 954 631: 99

riksmark .......................... 1 065 419: 16

dollars ....... 286 402:31

engelska pund...................... 3 060

holländska floriner .................. 1 858: 41

Dessa fordringar äro icke certifierade.

e. Andra skuldförbindelser, utfärdade av tyska riket.

Vid sidan av de nu nämnda rikslånen ha anmälts fordringar på tyska riket
av den natur att clearingnämnden kallat dem statsobligationer, till ett belopp
av riksmark 2 934 820: 28. Dessa fordringar äro av skiftande typer: en typ
kallas Reichsschatzanweisungen. Beloppen äro icke certifierade.

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer.

Transfer-(privatskuld)avtalet tillät transferering av obligationsräntor
och betydande belopp blevo därför certifierade. Nu ha anmälts obligationer
för

riksmark 10 860 588: 03 (certifierat belopp 10 604 217: 26),
dollars 11 026 966:45 (certifierat belopp 11 548 560:—),
engelska pund 100 983: 13 (certifierat belopp 97 540: -—■),
schweiziska francs 368 561:25 (certifierat belopp 303 261:25),
svenska kronor 495: 70 (certifierat belopp 300:-—).

De olika myntslag, i vilka obligationerna anmälts, ge ett uttryck för att
man från tysk sida under perioden mellan krigen ofta upptog lån i annan
valuta än tysk. Ett betydande antal av obligationerna äro försedda med
guldklausul. Obligationerna ha utfärdats dels av tyska delstater och tyska
kommuner och dels av tyska banker, andra tyska kreditanstalter, tyska industriföretag
o. s. v.

Bland anmälningarna märkes en från krigsförsäkringsnämnden avseende
obligationer, lydande å 584 200 dollars. Obligationerna torde för närvarande
finnas å Bermudasöarna. Svårigheter att få dem överförda till Sverige synas
föreligga.

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.

Transfer-(privatskuld)avtalet medgav att aktieutdelningar transfererades,
och i följd härav certifierades de aktier, svenska aktieägare hade i tyska
bolag. De certifierade beloppen av aktier uppgå till en summa av
122 415 028: 42 riksmark, 6 650: 7: 5 engelska pund samt ett mycket obetyd -

ligt belopp i dollars. Nu ha till clearingnämnden anmälts fordringar på grund
av aktieutdelningar för

svenska kronor .................... 1 611 358:85,

riksmark .......................... 1 087 663: 72,

engelska pund ..................... 21: .

Fordringarna i svenska kronor avse emellertid tyska riksmark, vilka av
särskilda anledningar omräknats i svenska kronor efter en kurs av 1 krona
68 öre för riksmarken. Hela det i svenska kronor beräknade beloppet bör
därför efter nyssnämnda kurs omskrivas i riksmark. Mot uppgiften om anmälning
av engelska pund har kommittén icke haft anledning till erinran.
Om nyssnämnda omräkning av svenska kronor till riksmark äger rum, bli
de anmälda beloppen

riksmark .......................... 2 046 796: 04

engelska pund..................... 21: .

Synnerligen betydande belopp ha bevakats trots att de utgöras av aktieutdelningar,
av vilka hälften girerats till Sverige efter en kurs av 1 krona
68 öre för riksmarken under villkor att borgenären skulle nöja sig med denna
hälft såsom full betalning, allt enligt privatskuldavtalet den 28 oktober
1938. I dessa fall är det redan nu uppenbart att någon fordran mot Tyskland
eller någon i Tyskland icke längre kan förefinnas på grund av dessa
aktieutdelningar och i följd härav kan icke någon utdelning av de tyska
medlen förekomma. I vissa fall har clearingnämnden meddelat detta till vederbörande
som anmält anspråk på de tyska tillgångarna. Överhuvud torde
kunna uttalas att de under förevarande rubrik inräknade anspråken komma
att mycket väsentligt reduceras vid den prövning av varje särskilt anspråk,
som måste komma att ske före en eventuell utdelning ur de tyska
tillgångarna i riket.

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet.

Transfer-(privatskuld)avtalet medger även att avkastning av fastighet
transfererades, och för dylik avkastning har alltså utfärdats certifikat enligt
1934 års kungörelse. Vid certifikatens utfärdande åsattes värde å fastigheterna
och detta värde angavs till 21 117 813:30 riksmark och 1 149 890
svenska kronor. De fordringar på avkomst från fastigheterna, vilka nu anmälts,
äro i åtskilliga fall till beloppet icke angivna. De angivna beloppen
uPP§å till 2 187 872: 38 riksmark och 43 675: 79 svenska kronor.1 Av beloppet
i svenska kronor maste emellertid av åtskilliga anledningar vissa summor
avföras. Riktigast torde vara att anse att de anmälda fordringarna
uppgå till

1 Clearingnämndens siffra är 76 925: 79, men sedan den avgivits har ett belopp av
33 250 kr. avförts från förevarande rubrik.

riksmark ....
svenska kronor

2 203 042:61 och
28 304: 57

Beloppen i svenska kronor utgöras av fordringar mot tyskar för arrende
eller hyra av fastigheter i Sverige.

5. Fordringar, till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats.

Fordringar, för vilka finnes inteckningssäkerhet, folio under transfer(privatskuld)avtalet.
De nu anmälda beloppen ligga mycket nära de belopp,
vilka certifierats. Anmälda äro fordringar, för vilka ligger inteckningssäkerhet
till

riksmark 11 132 689: 15 (certifierat belopp 9 458 330: 66 riksmark),

svenska kronor 906 945: 89 (certifierat belopp 1 109 773: 02) samt

engelska pund 9 650:— (certifierat belopp saknas).

Av anmälningshandlingarna kan man ej alltid se, om omslagsreverser till
de belopp, som äro angivna i svenska kronor, verkligen äro utfärdade i detta
myntslag eller om fråga är om markfordringar, vilka omräknats i kronor.
En viss förskjutning av gränserna torde emellertid vid en närmare prövning
av fordringarna komma att äga rum: ett anspråk å 68 000 svenska kronor
synes i varje fall avse riksmark. Vissa belopp avse viktsenheter fint guld
eller guldmark. Beloppet i engelska pund synes vid en förberedande granskning
icke ge anledning till anmärkning.

6. Bankfordringar.

Avkastning av bankfordringar fick transfereras enligt transfer-(privatskuld)avtalet
och certifiering ägde alltså rum av dylika fordringar. Anmälda
äro

riksmark 21 351 338: 56. Det certifierade beloppet utgöres blott av riksmark
2 476 877: 82.

dollars 90 493: 85. Här är det certifierade beloppet vida större, nämligen
dollars 2 052 328: 25.

svenska kronor 492 907: 77. Certifierat fordringsbelopp i svenska kronor
saknas.

Dessutom ha vissa smärre belopp, som icke certifierats, nu anmälts, nämligen schweiziska

francs..................... 240: —

italienska lire......................... 15 090: —

zloty................................. 1 551: 58 och

estniska kronor....................... 1 000: —

Ett certifierat belopp av 108 000 engelska pund saknar motsvarighet i de
nu anmälda fordringarna.

Att märka är att vissa av fordringarna i svenska kronor tydligen avse
fordringar i riksmark, vilka av fordringsägarna omskrivits i svenska kro -

nor. Andra fordringar avse emellertid uppenbarligen konton i tyska banker å
svenska kronor. De belopp, som på detta sätt klart kunna verifieras, tillhöra
svenska banker och äro betydande.

7. Andra finansiella fordringar.

De fordringar, som av clearingnämnden förts under denna rubrik, äro av
den mest skiftande art. Dit har räknats fordringar på grund av arv, försäkringar,
köpeskillingslikvider, som icke slutförts, lån, som icke skett i bank,
mot inteckning eller mot obligation, vissa belopp, som svenska moderbolag
tillfört sina tyska dotterbolag, utlägg, som en svensk halvofficiell institution
haft för verksamhet för tysk räkning i ett utomeuropeiskt land, varuskulder,
som ligga före clearingen eller eljest äro så gamla, att de icke ansetts vara
av kommersiell natur o. s. v. Många av de förevarande fordringarna äro certifierade.
De nu anmälda fordringarna äro mycket skiftande. Beloppen äro
betydande. Anmälda äro fordringar för
riksmark 19 582 052:29 (certifierat belopp 11 252 754:54),
svenska kronor 12 047 605:59 (certifierat belopp 8 527 050:41),
dollars 1 052 730: 03 (certifierat belopp 16 091: 55),
engelska pund 112 227:10:6 (certifierat belopp 12 030:19:6).

Dessutom föreligga vissa belopp i myntslag, för vilka över huvud icke finnas
några certifieringar, nämligen

danska kronor ........................ 42 042:62

schweiziska francs .................... 14 266: —

holländska floriner .................... 4 397: 20

lats .................................. 68 200: —

Det kan väntas att vid en närmare granskning stora delar av de anspråk»
vilka anmälts, icke komma att visa sig hållbara.

III. Övriga fordringar.

I denna grupp har clearingnämnden i sitt cirkulär nr 85 inordnat fyra
särskilda kategorier, nämligen

1) fordran på grund av lön, pension, livränta, underhållsbidrag o. dyl.,

2) fordran på grund av rekvisition av egendom av tysk myndighet,

3) skadeståndsfordran på grund av neutralitetskränkning eller annat övergrepp
från tysk sida,

4) annan fordran.

Clearingnämnden har emellertid, i sina sammanställningar, upptagit

5) ytterligare en kategori fordringar som anmälts till nämnden. 1

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. dyl.

1. Belopp, som förfallit till betalning före den 1 oktober 1944, redovisar
clearingnämnden dels med reduktion, så att intet belopp får överstiga 15 000

kr. per år (varvid riksmarken beräknas till 1 kr. 68 öre per mark, så att maximibeloppet
i riksmark blir 8 855 mark) och dels utan denna reduktion. De
av clearingnämnden angivna beloppen äro:

Belopp, vilka framkommit efter reduktionen

riksmark kronor

löner ...................................... 226 548:— 134 899: —

pensioner och livräntor...................... 654 720: — —

Överskjutande belopp .................... 515 246:— 111 510:-—

Anmärkning. En tantiemfordran å riksmark 413 072 i sin helhet upptagen
här.

2. Belopp, som förfallit till betalning den 1 oktober 1944 eller senare redovisar
clearingnämnden i fråga om löner fram till den 1 oktober 1945 och
i fråga om pensioner och livräntor fram till den 1 oktober 1948. Anledningen
till att clearingnämnden i fråga om löner valt förstnämnda tidpunkt beror
på att clearingnämnden ägt kännedom om den åsikt, kommittén kommer
att utveckla i det följande att löner icke böra utgå för tid efter den sista
september 1945. Tidpunkten den 1 oktober 1948 ansluter sig nära till den
tidpunkt, då clearingnämnden avlämnade sin redogörelse till kommittén. De
belopp, nämnden uppger, äro följande.

Om samma reduktion vidtages som under 1:

riksmark

löner .................................... 35 860: —

pensioner och livräntor .................... 1 600 000: —

Överskjutande belopp löner, pensioner och
livräntor, redovisade utan inbördes åtskillnad 250 531:—-3. Kapitaliserade värdet på pensioner och
livräntor efter 1 oktober 1945. (Beräkningen
är gjord av doktor G. Brundin i försäkringsinspektionen
efter försäkringsmatematiska grunder)
.................................... 8 500 000: —

kronor

14 676: —
262 000: —

13 482: —

2 000 000: —

Efter det clearingnämnden avgivit den sammanställning, i vilken nu
nämnda siffror finnas, har den emellertid, efter av kommitténs ordförande
uttalad önskan, lämnat säruppgifter beträffande pensioner och livräntor
på grund av tjänst eller arbetsanställning. Dessa säruppgifter visa emellertid
något högre siffror än för alla pensioner, livräntor och understöd. I säruppgifterna
uppges

pensioner och livräntor på grund av tjänst eller arbetsanställning:

a) Senaste betalning gjord före 1 oktober 1944 (20 stycken)

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ...... svenska kronor 1 100 000

Kapitaliserat värde från 1 oktober 1948 » » 1 300 000

b) Senaste betalning gjord efter 30 september 1944 (omkring 200 stycken)

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ...... svenska kronor 2 950 000

Kapitaliserat värde från 1 oktober 1948 » » 15 500 000

Samtidigt har clearingnäinnden lämnat uppgifter om pensioner och livräntor
på grund av försäkringsavtal. Uppgifterna visa:

Senaste betalning gjord före 1 oktober 1944 (9 stycken).

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ............ svenska kronor 30 000

Senaste betalning gjord efter 30 september 1944 (25 stycken).

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ............ svenska kronor 100 000

Sammanlagt kapitaliserat värde från 1 oktober

1948 ........................................ » » 850 000.

En förberedande granskning av anmälningshandlingarna ger vid handen
att de anmälda pensionsfordringarna äro av mycket skiftande slag: pensioner
från tyska riket, tyska företag, tyska pensionskassor o. dyl. Av pensionskassorna
märkes särskilt Die Reichsversicherungsanstalt fur Angestellte,
som hade officiell ställning; premierna inbetalades av arbetsgivaren men
bekostades till vissa delar av den anställde genom avdrag å lönen. I flera
fall ha emellertid även tyska ålders- och invalidpensioner, pensioner på
grund av krigsskador anmälts. I ett fall har anmälts en pension från ett adligt
kloster. Åtskilliga anmälningar avse änkepensioner. Stundom tycks intet
pensioneringsavtal ha förelegat under tjänstetiden utan vederbörande
företag har tillerkänt en anställd pension först nära före eller vid avskedstagandet.
Pensionärernas ålder understiger stundom den sedvanliga pensionsåldern,
och om i dylika fall avtal om pensionering icke tidigare förelegat,
kan man misstänka kapitalflykt. Fordringarna på livränta avse i stor
omfattning underhållsbidrag till frånskilda kvinnor och till barn inom eller
utom äktenskap.

Ett betydande antal av anmälningarna komma från personer, som först
helt nyligen blivit svenska medborgare.

2—5. Fordringar på grund av rekvisition av egendom från tysk myndighets
sida. Skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkning eller annat

övergrepp från tysk sida.

Dessa två grupper har clearingnäinnden särskilt i sitt cirkulär den 31
januari 1948 men ej i sina till kommittén överlämnade sammanställningar
av de inkomna anmälningarna. I dessa sammanställningar har clearingnämnden
i förevarande hänseende blott uppgivit att på grund av rekvisition
av egendom från tysk myndighet, skadeståndskrav på grund av neutralitetskränkning
eller annat övergrepp från tysk sida anmälts krav å

svenska kronor .................... 35 000 000: —

riksmark ........................ 22 000 000: —

Till dessa siffror, som givetvis äro blott ungefärliga, böra, enligt vad clearingnämnden
upplyst, läggas ytterligare 350 000 kr., som sju änkor begärt
för att deras män dödats vid flygplanet Gripens haveri, och 15 000 kr., som
begärts av fadern till en utanför Windau omkommen svensk flygare, vars
plan besköts av tyskarna.

På begäran av kommittén har emellertid clearingnäinnden sedermera
lämnat mera specialiserade sammanställningar. Därvid ha icke medtagits
ovan angivna 365 000 kr. De specialiserade sammanräkningarna fördela de
anmälda anspråken på grupperna 2, 3, 4 och 5. Anledningen till att slutsiffrorna
för samtliga grupper i vad avser fordringar i riksmark icke uppgår
till en ungefärlig storlek av 22 000 000 är uppenbarligen att clearingnämnden
i de specialiserade sammanställningarna icke alls upptagit vissa
anmälningar, vilka clearingnämnden funnit under inga förhållanden kunnat
leda till beslut om utbetalning. De specialiserade sammanställningarna
visa per den 18 december 1948 de siffror, som anges i det följande.

2. Rekvisition av egendom.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor .................... 2 348 528:39

riksmark .......................... 4 755 384:77

zloty .............................. 27 849: —

pesetas ............................ 500: —

Under grupp 2 märkes en anmälning från Statens krigsförsäkringsnämnd
å svenska kronor 47 660: 28 och en annan anmälning från samma institution
å svenska kronor 967 795: 71.

3. Skadeståndsfordran på grund av neutralitetskränkningar.

Anmälda äro anspråk å
svenska kronor
riksmark ....
engelska pund
estniska kronor
norska kronor
dollars ......

23 846 051: 55
887 805: 15
2 000: —
5 823: —
47 969: —
1 300: —

Särskilt anmälda äro dessutom krav från Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag
på ersättning för skadade eller förstörda anläggningar i Narvik
norska kronor .................... 11 200 000: —

Det mycket stora beloppet av anmälda ersättningsanspråk i svenska kronor
på grund av neutralitetskränkning beror till väsentlig del på mycket
stora bevakningar från statliga myndigheters sida.

Här följer en uppställning av belopp, som anmälts i svenska kronor av

statliga myndigheter.

Domänstyrelsen: skadat lager i Narvik .................. 211 084: —

Riksförsäkringsanstalten: flyghaveri, Gripen ............ 111410:39

Statens krigsförsäkringsnämnd: skadestånd .............. 18 225 812: —

Summa 18 548 306

39.

3—500208

Till denna summa kommer ett belopp av 291 729: 06 riksmark, som flygförvaltningen
anmält på grund av neutralitetskränkning från tysk sida.
Detta belopp hade emellertid uppenbarligen lika gärna kunnat anmälas i
svenska kronor.

Ett mycket stort anspråk i svenska kronor göres även gällande från AB
Aerotransport, som för nedskjutning av flygplanen Gladan och Gripen anmält
ett anspråk å 4 457 669: —.

Till kommentar av vissa av de nu givna uppgifterna må anföras:

I sin verksamhet som försäkringsgivare för krigsrisk har krigsförsäkringsnämnden
i anledning av fartygssänkningar och uppbringande av fartyg
utgivit hundratals miljoner kronor, vilka täckts av premier, som försäkringstagarna
erlagt. I den mån försäkringsfallen vållats av tyskarna kan
en regressrätt mot Tyskland tänkas föreligga.

4. övriga fordringar.

Clearingnämnden uppger i ovan angivna specaliserade sammanställningar
att nämnden under denna rubrik fört anspråk å

svenska kronor .................... 1 334 606:19

riksmark .......................... 2 482 682:18

Bland fordringarna, som äro av mycket skiftande art, märkes en anmälan
från statens krigsförsäkringsnämnd å 146 693:62 svenska kronor.

Efter det de specialiserade sammanställningarna avlämnats har clearingnämnden
underrättat kommittén att ytterligare inkommit anmälningar,
som förts under grupp 4, till ett belopp av

svenska kronor...................... 4 460 341: 86

Dessa anmälningar härröra samtliga från statliga institutioner: kr.
4 226 128:48 från försvarets civilförvaltning, kr. 28 972:20 från civilförsvarsstyrelsen,
kr 175 095:18 från medicinalstyrelsen och kr. 30 146:—
från statens utlänningskommission. De tre förstnämnda myndigheternas
anmälningar avse kostnader för tyska militärinterner och anmälningen från
ullänningskommissionen kostnader för transport av tysk legationspersonal.

De i riksmark anmälda fordringarna ha undergått vissa förändringar innebärande
en minskning med 47 680 riksmark.

Sammanlagda beloppet under förevarande nummer upptagna anmälningar
bli alltså

svenska kronor .................... 5 794 948:05

riksmark .......................... 2 435 002:18 5

Under det särskilda nummer, vilket ej har motsvarighet i clearingnämndens
cirkulär av den 31 januari 1948, har clearingnämnden upptagit anmälningar
å

svenska kronor
riksmark
ostmark . .. .

5 339 906:54
5 575 790: 17
444 875: —

Ett mycket betydande antal av dessa anspråk, som avse bl. a. ersättning
lör skatt, som lagts å judar, för bombskador o. s. v., torde icke kunna godkännas
vid en närmare prövning för eventuell utdelning.

Anmälningarna i »ostmark» avse anspråk i den valuta, tyskarna upprätthöllo
i de baltiska staterna under tiden för deras ockupation genom den
tyska krigsmakten.

IV. Fordringar, vilka anmälts till clearingnamnden men
icke upptagits i de sammanställningar, på vilka omstående
sammanställning är byggd.

1. Riksgäldskontorets utlägg för det österrikiska konversionslånet 1934.

österrikiska konversionslånet av år 1934 upplades i slutet av 1934 för
konvertering till lägre räntefot av 1923 års internationella lån för Österrikes
finansiella återuppbyggande. Lånet emitterades i särskilda trancher för nio
länder, nämligen Österrike, Storbritannien, Frankrike, Tjeckoslovakien, Italien,
Belgien, Sverige, Danmark och Holland. För förräntningen och amorteringen
av lånet iklädde sig de åtta sistnämnda staterna garanti till vissa
bestämda andelar av samtliga trancher. Sveriges garanti, som omfattade 2
procent, tecknades av riksgäldskontoret på svenska statens vägnar.

Enligt rikslåneavtalet den 28 oktober 1938 mellan Sverige och Tyskland
förband sig Tyskland — utan att erkänna någon rättslig förpliktelse i fråga
om betalningen av konversionslånet — att dels ställa erforderliga medel till
förfogande för ränta och amortering å det svenska innehavet av lånet och
dels omedelbart ersätta svenska staten vad denna eventuellt kunde komma
att få utgiva på grund av sin garanti för lånet. Efter andra världskrigets
utbrott gjorde tyska regeringen gällande, att den kunde upprätthålla betalningen
av ränta och amortering på det svenska innehavet endast under den
förutsättningen, att svenska staten ej krävde den tyska på vad den eventuellt
kunde få utgiva för sin garanti, enär en sådan betalning från Tyskland
skulle betyda, att betalning via Sverige skulle komma medborgare i
fientliga stater till godo.

Clearingnämnden har meddelat kommittén, att för 1934 års österrikiska
konversionslån anmälts svensk statlig fordran å

svenska kronor .................... 91 144: 28

engelska pund .................... 123 867: 12: 3

franska francs...................... 1 531 409: 86

belgiska francs ...................... 199 652:05

schweiziska francs.................... 119 093:40

floriner ............................. 23 328:22

tjeckiska kronor...................... 255 000: —

2. Svenska tändsticksaktiebolagets andel i tyska tändsticksmonopolets vinst.

Enligt kontraktet den 26 oktober 1929 om Kreugerlånet och den i överensstämmelse
med kontraktet utfärdade tyska tändsticksmonopollagen den 29
januari 1930, skulle Stab erhålla hälften av nettovinsten på tyska tändsticksmonopolet,
intill dess Kreugerlånet blivit inlöst, dock minst under 32 år,
d. v. s. till och med år 1961. Hade Kreugerlånet då icke helt guldits, skulle
Stab fortfarande ha del i nettovinsten, dock endast med 1/t. Denna vinstandel
skulle utgå till dess lånet fullständigt betalts något som enligt lånekontraktet
skulle ske senast den 13A 1980.

Efter transfermoratoriet 1933 blev Stabs monopolvinst icke utbetald med
hela beloppet. Från och med nämnda år avdrogs en s. k. »Verzicht» med
23 % för 1933 och med 25 % för vartdera av följande år. Monopolvinsten
har med dessa avdrag utbetalts genom clearingen till och med 1944, sistnämnda
år med stöd av Kungl. Maj :ts ovanberörda bemyndigande för clearingnämnden
den 4 maj 1945.

I en »preliminär bevakning» till valutakontoret av kapitalvärdet av Stabs
andel i den tyska monopolvinsten innan vinsten för år 1944 utbetalts har
Stab beräknat detta på följande sätt.

Under de 10 åren 1934—43 hade värdet i svenska kronor av Stabs andel,
före avdrag av den s. k. »Verzicht», i medeltal uppgått till 5 195 852: 71 kr.
per år. Om man beräknar att denna summa skulle inflyta även för framtiden
skulle nuvärdet (1945) av det Stab tillkommande beloppet för åren
1944 till och med 1961 efter 6 % uppgå till 59 634 150: 86. Om obligationslånet
icke vore fullt återbetalat år 1961 men skulle bli inlöst vid den kontraktsenliga
för fallotiden, den “A 1980, tillkomma nuvärdet av en under
19 år d. v. s. från och med år 1962 till och med år 1980, utgående betalning
å kr. 2 597 926: 36 (= 50 % av kr. 5 195 852: 71), vilket efter 6 % gåve ett
nuvärde per 1945 av 10 765 098: 72. Sammanlagda nuvärdet skulle alltså utgöra
70 399 249:58 kronor.

Räknades i stället med en räntesats av 4 %, bleve beloppen resp.
68 406 876: 17 kr. samt 17 516 812: 27 kr. eller tillhopa 85 923 688 : 44 kr.

Om obligationslånet icke skulle ha till fullo inlösts år 1980, skulle till
resp. summor komma ytterligare belopp.

Beräknades i stället nuvärdet på basis av att det skulle motsvara exempelvis
10 års vinst av den storlek, som redan uppkommit för de år då vinsten
utbetalts, erhölles 52 000 000 kr. och om tiden sättes till elva år 57 000 000
kronor.

I nyssnämnda preliminära anmälan har Stab utan förbindelse anmält värdet
av sin monopolrättighet i Tyskland till ett till 55 000 000 kronor avrundat
belopp.

Till clearingnämnden har till ett belopp av cirka 40 miljoner svenska kronor
anmälts krav, som grunda sig på rasdiskriminerande åtgärder eller åtgärder
av liknande art, vidtagna av tyska myndigheter mot i Tyskland bo -

satta personer. På grund av den inställning, kommittén ansett sig böra intaga
med avseende å dessa krav, har kommittén icke ansett sig böra infordra
närmare uppgifter rörande dem från clearingnämnden. Det må anmärkas att
gränsen mellan dessa krav och de under III punkt 5 upptagna är flytande.

I åtskilliga fall ha utlänningar, vilka tidigare på grund av ömmande omständigheter
såsom Härtefälle fått medel från Tyskland över den svensktyska
clearingen, anmält sina fordringar. Dessa fordringar ha avvisats av
clearingnämnden. På grund av liknande skäl, som angivits under 3. har kommittén
icke ansett sig behöva infordra närmare uppgifter om dessa anmälningar.

5. Riksbankens krav på ersättning för återlämnat guld.

I Washingtonuppgörelsen åtog sig Sverige, såsom redan angivits under 3
kap., att återställa allt av Sverige förvärvat guld, som bevisligen tagits av
tyskarna från ockuperade länder. Åtagandet skulle dock gälla allenast i den
mån sådant guld ännu den 1 juni 1945 befann sig i svensk besittning och
krav, som icke framställts före den 1 juli 1947, skulle anses såsom preskriberade.

Då Washingtonuppgörelsen ingicks var det enda »rövade» guld, om vilket
man hade kännedom, ett belgiskt guldparti, som via Frankrike, där det deponerats
av de belgiska vederbörande, förts till Tyskland och sedan i samband
med handelsavtalsförhandlingar mellan Sverige och Tyskland av tyska
riksbanken tillförts svenska riksbanken. Vid avlåtandet 1946 av propositionen
om Washingtonuppgörelsen beräknades värdet av det guld, som sålunda
skulle avstås, till närmare 30 miljoner kronor. Guldpartiet har ej återställts
men frågan om dess återställande är under dryftande vid nu pågående avtalsförhandlingar
med Frankrike, som gottgjort belgarna deras förlust.

Emellertid har före den 1 juli 1947 rests ytterligare ett, från Holland härrörande
krav på återställande av guld till ett värde av ungefär 35 miljoner
kronor. Befogenheten av detta krav är för närvarande under prövning inom
utrikesdepartementet och det är sålunda för tidigt att uttala sig om vilka
krav riksbanken kan få anledning göra gällande mot de tyska tillgångarna
i detta hänseende. Endast det kan sålunda sägas om storleken av de svenska
kraven på grund av utfästelsen till de allierade, att dessa högst kunna uppgå
till omkring 65 miljoner kronor.

I propositionen om Washingtonuppgörelsen yttras alt bland de fordringar,
som skola utfå betalning genom clearingförfarandet, bör medräknas »deri
fordran, som uppkommer genom utlämnande av det s. k. rövade guldet, vilket
mottagits såsom fullgod likvid i betalningssammanhang, som eljest skulle
reglerats över clearingen och mot uttrycklig försäkran att guldet ej skulle
härstamma från ockuperat land».

V. Anspråk som icke anmälts till clearingnämnden.

Kostnader för förvaltning och utdelning av de tyska tillgångarna.

I den mån förvaltningen av de tyska tillgångarna och verkställandet av
utbetalningar därifrån till svenska fordringsägare kan betraktas som ett konkursförfarande,
kan svenska staten göra gällande, att kostnaderna härför
böra gäldas ur »konkursmassan». De kostnader det här är fråga om utgöres
av omkostnaderna för restitutionsnämndens, flykfckapitalbyråns och tyskmedelskommitténs
verksamhet samt de kostnader, som kunna uppstå för det
organ, som skall ombesörja prövningen av framställda anspråk samt verkställandet
av utbetalningarna.

Ifrågavarande kostnader uppskattas preliminärt till 2 miljoner kronor.

5 KAP.

Allmänna spörsmål.

Det ursprungliga stadgandet om tvångsclearing — i 2 § första stycket
clearinglagen — tillkom, såsom av den tidigare redogörelsen framgår, väsentligen
för att skänka möjlighet till påtryckning mot främmande stat,
som visade sig ovillig att ingå clearingavtal med Sverige. Genom det 1945
tillagda andra stycket i paragrafen öppnades emellertid, med tanke på det
genom Tysklands nederlag uppkommande läget, en möjlighet att tillgripa
tvångsclearing också i fall då clearingavtal slutits med en främmande stat och
i överensstämmelse därmed betalning för varor, härrörande från den främmande
staten, insatts i bank eller kassa. Till motivering för det föreslagna
tillägget anfördes i första lagutskottets utlåtande (nr 9) rörande den för
1945 års riksdag framlagda proposition om förlängd giltighet för clearinglagen
bl. a. följande.

Denna paragraf (2 §) hänför sig i sin nuvarande utformning endast till ett sådant
avtalslöst tillstånd, som åsyftas i 1 § b). För det i 1 § a) avsedda fall att
clearingavtal träffats har någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 § ej ansetts
erforderlig. Man har tydligen förutsatt, att alla de bestämmelser, som hava sammanhang
med avtalsfrågans lösning, skola upptagas i avtalet. Det har icke ansetts
vara anledning att räkna med ett upphörande och en avveckling av avtalet annorledes
än i avtalsenlig ordning. Emellertid kan på grund av nu rådande förhållanden
den situationen tänkas inträffa, att ett clearingavtal, till följd av oförmåga från
den främmande statens sida att fullgöra detsamma, bringas att upphöra genom
en ensidig svensk åtgärd. För sådan händelse bör Konungen äga samma befogenhet
att i avvecklingssyfte anordna ett tvångsclearingsförfarande som nu föreligger.

Såsom förutsättning för att tvångsclearing jämlikt 2 § andra stycket
clearinglagen skall kunna äga rum gäller att clearingavtalet på grund av
inträffade förhållanden icke kan tillämpas för de innestående medlens användande.
Om att denna förutsättnig är uppfylld kan något tvivel icke råda.

Vidare gäller — genom hänvisning från andra stycket till första stycket
2 § clearinglagen såsom förutsättning att det skall vara fråga om borgenärer,
vilka på grund av inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel,
vidtagna i den främmande staten, ej kunna erhålla betalning.
Jämväl denna förutsättning får, bortsett från att den väsentligaste orsaken
till svårigheten att erhålla betalning givetvis är det tyska sammanbrottet,
anses uppfylld. Ett transferförbud har ju sedan länge bestått och är icke
upphävt.

Rörande kretsen av de rättsägare, till vilkas förmån tvångsclearing kan
äga rum, innehåller clearinglagen icke annat stadgande än att utbetalningen
skall gälla »fordran hos någon i den främmande staten». Ej heller om
förhållandet mellan olika betalningsberättigade, när tillgängliga medel ej
förslå till täckande av fordringarna i deras helhet, innehåller clearinglagen
föreskrifter. I dessa hänseenden liksom beträffande sättet för utbetalningen
torde det därför ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser.
Det är anledning understryka, att inga svenska fordringsägare, vare
sig de av clearingavtalen berörda eller andra, ha någon juridisk rätt till de
på clearingen innestående medlen. Frågan om en borgenär skall erhålla
betalning genom tvångsclearing eller ej beror helt på de bestämmelser som
Kungl. Maj :t härom utfärdar. Då Kungl. Maj :t äger att bestämma vilka
fordringar skola erhålla ersättning genom tvångsclearing, måste Kungl.
Maj :t även äga att bestämma huru stora belopp av tillgängliga medel, som
skola användas till tvångsclearing, och i vilken ordningsföljd olika fordringar
eller grupper av fordringar skola få betalning. Frågor huru stora
belopp av de innestående medlen skola användas till clearingverksamheten
och om man skall anordna förtursrätt för vissa typer fordringar bli därför
även av betydande vikt vid uppgörandet av förslag till en utdelningsplan.

Såsom villkor för att borgenär skall erhålla betalning av insatta medel
gäller enligt 2 § clearinglagen att han för clearing av fordringar, för vilkas
gäldande insättningar skett, avstår så mycket av sin egen fordran som svarar
mot uppburet belopp. Detta villkor motsvaras av en i Washingtonuppgörelsen
(huvudskrivelsen p. 3) intagen bestämmelse om ersättning till de
tyska ägarna. Enligt bestämmelsen skola vederbörande erhålla ersättning
i tysk valuta för den egendom, som likvideras eller disponeras i Sverige
i enlighet med uppgörelsen. För detta ändamål förutsättes vederbörande
svenska myndighet lämna de allierade erforderliga uppgifter beträffande
belopp, som framkomma vid likvidationen, med angivande av de tyska ägarnas
namn och adresser. De allierade myndigheterna i Tyskland skola sedan
i sin tur vidtaga erforderliga åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla
motvärdet av den likviderade egendomen skall bliva vederbörligen
registrerad.

Rörande genomförandet av den tilltänkta tvångsclearingen må vidare erinras
att, ehuru tvångsclearingen såsom nyss antytts tillgripes på grund av
clearingavtalets otillräcklighet, det ligger nära till hands att eftersträva att
de i clearingavtalet berörda borgenärerna icke vid tvångsclearingen bliva

sämre ställda än som skulle ha blivit fallet under fortsatt avtalsclearing.
I överensstämmelse med denna tankegång har kommittén redan —- i sin
framställning den 31 december 1947 angående förtursbetalning av kommersiella
fordringar m. m. —- föreslagit full utbetalning av de kommersiella
fordringar, som kunna antagas ha blivit betalda om avtalsclearingen fungerat
ännu någon tid.

Vad åter angår de i rikslåne- och privatskuldavtalen avsedda fordringsägarna
kunna dessa icke rimligtvis ha anspråk på att medel skola reserveras
så, att de för all framtid skola bli säkerställda med avseende å räntebetalning
och amortering enligt avtalen. Som av det tidigare anförda framgår
var ju villkoret för att betalning skulle kunna fullgöras från tysk sida,
att härför erforderligt överskott på clearingmedel till tysk favör förelåg,
något som i sin tur förutsatte ett betydande tyskt exportöverskott. Och i
och med det tyska sammanbrottet bortföll helt underlaget för denna anordning.
Däremot kunna ifrågavarande fordringsägare med visst berättigande
göra gällande, att det överskott på clearingmedel, som vid sammanbrottet
faktiskt redan uppkommit till tysk favör, bör komma dem till godo till den
del så skolat ske enligt de under avtalsclearingen tillämpade reglerna. Storleken
av de medel, som komma att bli tillgängliga för utdelning, medger, att
så åtminstone i allt väsentligt blir fallet även vid en allmän utdelning till
alla fordringsägare och anledning finnes då ej att särskilt reservera medel
för ifrågavarande ändamål.1

En tvångsclearing, genomförd i anslutning till — utom 2 § clearinglagen
— Washingtonuppgörelsen, bör också i princip så långt som möjligt erhålla
en global karaktär. Samtliga fordringsgrupper böra få konkurrera i hela
massan av tyska tillgångar, och man bör så långt möjligt undvika att låta
möjligen förefintlig anknytning mellan vissa fordringar och vissa tyska tillgångar
skänka fordringarna i fråga företräde till betalning ur de senare.
Riktpunkten bör vara att med så rättvis fördelning som möjligt låta alla
svenska fordringar på tyska staten eller någon i Tyskland — berörda i de
äldre avtalen eller ej — vilka icke av särskilda skäl anses böra uteslutas,
deltaga i tvångsclearingen. Denna får under angivna förhållanden en så vid
omfattning att de för en mera beränsad avtalsclearing gällande reglerna
endast i förhållandevis ringa mån kunna tjäna till ledning, över huvud synes
man vid upprättandet av ett förslag till fördelning av de tyska tillgångarna
mindre ha att utgå från på förhand givna civilrättsliga grundsatser eller
analogier än från skälighetsbedömanden.

Det må slutligen anmärkas att bestämmelser om tvångsclearing redan
före andra världskriget införts i ett flertal andra europeiska länder och
att över huvud tvångsclearing, ehuru sällan tillämpad, redan då blivit er 1

Bagge synes i Utredning rörande de för en tvångsclearing med Tyskland tillgängliga
medlen etc., Stencil Stockholm 1948, bl. a. s. 4—5, vilja rekommendera en gynnsammare
behandling av borgenärerna enligt rikslåne- och privatlåneavtalen än kommittén.
Såsom Bagge också torde anse, ger emellertid utformningen av 2 § clearinglagen ej
hemul för en sådan särbehandling. Ej heller ur skälighetssynpunkt finnes enligt kommitténs
uppfattning tillräckligt fog för en särbehandling.

känd såsom vilande på rättslig grund.1 Ehuru kommitténs uppdrag endast
avser att utarbeta förslag till en fördelning mellan vederbörande fordringsägare
av tillgängliga tyska tillgångar och en undersökning av den folkrättsliga
grunden för en sådan clearing alltså ej ingår i dess åligganden, anser
sig kommittén ändå böra understryka, att enligt dess uppfattning några
betänkligheter av folkrättslig natur mot en tvångsclearing i detta fall icke
möta. De utomordentligt stora förluster som vållats svenska intressen genom
den stora tyska betalningsinställelsen synas f. ö. också ge fullt ekonomiskt
berättigande åt en clearing till de svenska fordringsägarnas förmån.
Genom den nyss återgivna bestämmelsen i Washingtonuppgörelsen rörande
ersättning i tyskt mynt åt de tyska rättsägarna har man i någon mån sökt
sörja för att tvångsclearingen icke skall innebära, att dessa frånhändas sin
egendom utan vederlag.

6 KAP.

Förutsättningar vid en tvångsclearing mot Tyskland med
hänsyn till borgenärernas och gäldenärernas nationalitet

och domicil.

Den personkrets, till vars förmån en tvångsclearing enligt clearinglagen
kan äga rum (borgenärerna), resp. den personkrets, mot vilken de fordringar
måste gälla, som kunna betalas vid en tvångsclearing (gäldenärerna),
är i clearinglagen mycket ofullständigt bestämd. Man har icke annat
stadgande än regeln i 2 § första stycket att betalning kan erhållas av »den
som har fordran» »å någon i den främmande staten».

I. Borgenärerna.

Beträffande de krav, man vid clearinglagens tillkomst önskade uppställa
å en borgenär — »den som har fordran» — har man lika litet ledning av
clearinglagens förarbeten som av lagtexten. Clearinglagens följdförfattningar
äro icke heller upplysande. Vid utgestaltningen av en tvångsclearing
mot Tyskland måste man emellertid beträffande borgenären fordra en
ganska stark anknytning till Sverige. För att belysa frågan vill kommittén
redogöra för förhållandena enligt de mellan Sverige och Tyskland slutna
clearingavtalen och dessa närstående avtal och för vissa bestämmelser i
den på grundval av valutalagen av den 22 juni 1939 utfärdade valutaförordningen
den 25 februari 1940.

De mellan Sverige och Tyskland ingångna clearingavtalen grundade sig
i huvudsak på grundsatsen, att borgenärer och gäldenärer skulle vara bosatta
i Sverige respektive Tyskland (domicilprincipen). I fråga om den mest

1 Sc härom Bagge: Användande av tyska tillgångar i Sverige till gäldande av svenska
fordringar på Tyskland samt skydd för svensk egendom i Tyskland, Stencil 194G, del II
s. 15 ff.

betydande gruppen av de under avtalen fallande s. k. kommersiella fordringarna,
nämligen varufordringarna, saknade emellertid även domicilet
betydelse; den enda uppställda förutsättningen i fråga om anknytning till
Sverige var här, att betalningen gällde svenska varor, som exporterats till
Tyskland. Betalning av andra kommersiella fordringar, exempelvis provisionsfordringar,
skedde under den tid Sverige hade avtalsclearing med Tyskland
icke blott till svenska medborgare utan även till utlänningar, företrädesvis
tyskar, som voro bosatta i Sverige.

Enligt det mellan Sverige och Tyskland ingångna rikslåneavtalet den 28
oktober 1938 ansågs som svensk borgenär, såvitt avtalet avsåg Young- och
Daweslånen, svensk medborgare och svensk juridisk person, som var bosatt
respektive hade sitt säte i Sverige, samt vidare sådan fysisk person,
som, utan att vara svensk medborgare, likväl redan den 1 juli 1933 var
stadigvarande bosatt i Sverige. Emellertid fordrades för rätt till betalning
därutöver, att vederbörande enligt utfärdat certifikat redan den 15 juni
1934 var ägare till Young- eller Dawesobligationer, dock att härmed jämställdes
det fall att han först efter sistnämnda dag förvärvat obligationerna
från svensk borgenär, som ägt desamma redan vid ifrågavarande tidpunkt.
För ett specialfall saknade domicilet betydelse. Det stadgades nämligen i
avtalet att som svensk borgenär skulle anses jämväl sådan svensk medborgare,
som, ehuru han den 15 juli 1934 icke varit stadigvarande bosatt
vare sig i Sverige eller Tyskland, likväl sedan sistnämnda dag ej blott varit
ägare till obligationen utan även bevisligen haft densamma deponerad i
bank i Sverige.

I huvudsak enahanda bestämmelser gällde enligt samma års privatlåneavtal
för de därunder inbegripna fordringarna.

Jämväl valutaförordningens bestämmelser bygga på domicilbegreppet.
Skyldighet att lämna uppgift till riksbanken om innehav av utländska betalningsmedel
m. m. föreskrives i 16 § (enligt lydelse av den 20 oktober
1944). Skyldigheten gäller för dem, som äro här bosatta eller eljest uppehålla
sig här. I tillämpningsbestämmelser härtill vid valutadeklarationen
per årsskiftet 1944/45 angavs i ett meddelande från riksbanken, att såsom
botsatt här i riket skulle anses svensk medborgare med fast bostad i Sverige,
så ock utlänning, som haft fast bostad sedan den 25 november 1939. Juridisk
person skulle anses vara bosatt i Sverige, om styrelsen här hade sitt
säte eller, därest styrelse icke funnes, om huvudkontoret vore beläget här
i riket. Andra fysiska eller juridiska personer skulle anses såsom bosatta
i utlandet, men för dem föreskrevs deklarationsskyldighet, om de vistats i
Sverige åtminstone sedan den 1 november 1944.

Föreningen Emigranternas Självhjälp, Emigranternas Skyddsförening
och Tyska Socialdemokratiska Partistyrelsens Representant i Sverige ha i
en till Konungen riktad framställning den 18 januari 1947 åberopat bl. a.
nu berörda förhållanden som stöd för att man vid tvångsclearingen uteslutande
borde taga hänsyn till domicilet, så att alla fordringsägare, som
vore fast bosatta i Sverige, också skulle betraktas som svenska.

I denna framställning anföres bland annat följande:

Antalet i Sverige bosatta från Tyskland härstammande flyktingar uppgår till omkring
3 000. Bland dessa emigranter finnas förhållandevis många gamla personer
med nedsatt arbetsförmåga. Det övervägande flertalet är statslösa, endast ett mindre
antal är fortfarande tyska undersåtar. Nästan alla ha kommit till Sverige imellan
åren 1933 och 1939 och ha sålunda bott här mer än sju år.

Vi tillåta oss härmed att vördsamt uttala vår uppfattning, att vid betalning av
fordringar ur ifrågavarande claringmedel, en viss gottgörelse borde erkännas de
från Tyskland för den politiska åskådningens eller rasens skull fördrivna personerna
(nazismens offer) såsom ersättning för skador, som tillfogats dem på det
most stötande sätt. Några exempel må omnämnas.

1) Det svensk-tyska claringa vtalet åsyftade bl. a. att möjliggöra överförandet avvissa
prestationer för att förnöja socialt påkallade behov såsom socialräntor, underhållsbidrag,
pensioner, de båda sistnämnda inom vissa förvaltningsmåssigt efter
de sociala kraven anpassade gränser.

Vi utgå ifrån att personer, som förut under det löpande clearingavtalet fått sådana
prestationer överförda, komma att på ett eller annat sätt få sina anspråk rörande
tiden efter clearingavtalets upphörande tillgodosedda i tvångsclearingen. Men
under det löpande clearingavtalet hade de ovannämnda prestationerna undanhållits
nazismens offer. Dessa ha antingen berövats själva anspråken eller ha i varje fall
ej utfått betalning, eftersom de nazistiska myndigheterna i strid med de av humanitära
skäl överenskomna bestämmelserna avböjde att clearingvägen överföra inbetalningar.
Vi vädja om att dessa offer erhålla en skälig gottgörelse såväl för de
förut undanhållna beloppen som även för tiden efter clearingavtalets upphörande.

2) Det finns icke så få unga människor, vilka själva såsom barn räddades till
Sverige, vilkas föräldrar emelertid mördades i de tyska koncentrationslägren. Dessa
barn ha genom dessa brott mot mänsligheten förlorat sina försörjare. Såväl enligt
svensk som tysk lag är Tyska Riket förpliktat att i de mördades ställe uppfylla
deras underhållsskyldighet. Anspråk av detta slag, de må tillkomma barn eller
iinkor eller andra till underhåll berättigade personer, torde behandlas i samma
ordning som de under nr 1) ovan omnämnda underhållsanspråken.

3) De flesta av nazismens offer ha i strid med de allmänt erkända mänskliga
rättigheterna berövats sin förmögenhet genom naziregimens konfiskatoriska åtgärder.
Det har skett på grund av den drabbades politiska övertygelse eller på grund
av hans ras och har genomförts utan rannsakning och dom. Anspråk på skadestånd
för dessa åtgärder, som måste betecknas som rov, överensstämma med
svenskt rättsmedvetande och en rättvis tillämpning av tysk lag och kräva enligt
vår uppfattning en skälig gottgörelse vid fördelningen av de tyska tillgångarna.

De, som avgivit skrivelsen den 18 januari 1947, ha anfört kompletterande
synpunkter beträffande dessa anspråk i en till Konungen ställd skrift den
20 april 1947. Däri anföres bland annat följande:

Angående de på naziregimens order mördade personerna är det visserligen i regeln
omöjligt att utpeka mördaren. Men någon tvekan kan ej råda om att mördandet
i koncentrationslägren och gaskamrarna i strid med tyska strafflagen skedde
på tyska myndigheternas befallning. Enligt art. 131 av den tyska grundlagen
(Reichsverfassung) är staten fönmögenhetsrättsligt ansvarig för tjänstemannabrott
och denna grundlagsbestämmelse har aldrig upphävts, ej heller av naziregimen.
Bedchsgericht uttalade ännu i utslaget av den 6 november 1935 (Entscheidungen
des Reichsgerichts in Zivilsachen band 149 s. 170) följande:

»Die llaftung des Reichs fur Amtspflichtverletzungcn von Reamten bestimmt
sich nach der — als Rechtsnorm des burgerliohen Recihts noch geltendcn —
Bestimmung des Art. 131 Weim. Verf...»

Men även de till 3 (i den första skriften) omnämnda anspråken måste erkännas
enligt tysk lag. Den enskildes äganderätt åtnjöt enligt grundlagens art. 153 skydd
mot konfiskation. Visserligen åberopade Reichsgericht i utslaget av den 22 oktober
1934 (RG. 145:373) en rikspresidentens förordning av den 28 februari 1933.
genom vilken »diese Vorschrift der Reichsverfassung... bis auf weiteres (tills
vidare) ausser Kraft gesetzt ist». Eftersom förordningen enligt ingressen endast
avser »Die Abwehr kommunistischer staatsgefährdender Gewaltakte» torde domskälen
knappast kunna åberopas som stöd för uppfattningen att de mot judarna
riktade konfiskeringsåtgärderna stå i överensstämmelse med tysk rätt, vartill kommer
att förordningen gällde endast tills vidare och att sedan dess många år förflutit.
Även en tysk domstol, som dömer utan nazistisk påtryckning torde därför
väl anse att den omnämnda lagtolkningen är felaktig och att en konfiskering, som
ej grundar sig på straffrättsliga grunder strider mot den tyska grundlagens art.
153. I enlighet med den av tysk rättsskipning städse omhuldade uppfattningen att
rätten är berättigad och förpliktad att åsidosätta lagar och förordningar, som
strida mot den tyska grundlagen (jfr Entscheidungen des Reichsgerichts in Zivilsachen
111: 332), torde den stadfästa konfiskationen anses ogiltig. För övrigt strida
konfiskationsbestämmelserna till den grad mot här i riket allmänt erkända rättsregler
och därmed mot den av svensk rättsskipning erkända ordre public-principen,
att svensk domstol tvivelsutan skulle bortse från en tillämpning av konfiskationskungörelsen
(jfr NJA 1941: 424).

Men dessutom är den tyska förordningen av den 25 november 1941 (11. Verordnung
anm Reichsbiirgergesetz) ogiltig. Tv Reichsbiirgergesetz förordnade att
»die zur Durchfiihrung und Ergänzung des Gesetzes erforderlichen Rechts- und
Verwaltungsvorschriften» skola förordnas av inrikesministern »im Einvernehmen
mit dem Stellvertreter des Fiihrers». »Stellvertreter des Fiihrers» uppehöll sig 1941
i England. Det var således omöjligt att han samtyckte till förordningen av den
25 november 1941, och han har ej heller gjort detta. Inrikesministern ensam var
ej behörig att kungöra förordningen. Slutligen ägde inrikesministen ej att förordna
om konfiskation av judarnas förmögenhet, eftersom lagens fullmakt endast avsåg
föreskrifter, som skulle genomföra och fullständiga lagen men ej skapa rättsliga
förhållanden, som ej hade något att göra med lagens innehåll.

Kommittén har tidigare yttrat sig över de nu refererade skrivelserna,
nämligen i sin framställning den 25 november 1947. Kommittén anförde
därvid följande:

Vid en tvångsclearing av det slag, varom liär är fråga, bör det ankomma på varje
nation att, såvitt möjligt, tillvarataga sina egna medborgares rätt och omvänt bör
varje fordringsägare få lita till sina egna myndigheter. Utbetalning från de tyska
tillgångarna i Sverige bör därför endast ske till svenska medborgare. I Kungl. propositionen
1946 nr 367 förutsattes endast att »svenska» fordringar skulle erhålla
betalning ur de tyska tillgångarna (propositionen s. 16, 23). Här i riket vistande
förutvarande tyska statsanhöriga och övriga flyktingar sakna visserligen möjlighet
att genom egna statsmyndigheter få sina anspråk tillgodosedda, men detta förhållande
medför icke att de svenska myndigheterna böra låta dem få del av förevarande
medel i annat fall än då deras anknytning till Sverige fått den fasthet,
att de upptagits till svenska medborgare. Flyktingarna har den svenska staten bisprungit
på annat sätt: genom en hjälpverksamhet, vars kostnader uppgå till mycket
stora belopp och som ännu fortsätter, och genom ett belopp av 50 miljoner
kronor, som den svenska staten genom Washingtonöverenskommelsen åtog sig att
utbetala till den internationella flyktingkommittén i London att användas för gottgörelse
och ny bosättning åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repatrieras.

Från den uppställda regeln, att endast svenska medborgare böra få utdelning ur
den tyska egendomen för sina fordringar bör dock ett undantag göras. Rätt till
betalning för kommersiella fordringar, d. v. s. — såsom tidigare nämnts — fordringar,
som falla under clearingavtal mellan Sverige och Tyskland, bör tillkomma
jämväl andra. Clearingavtalen -— det clearingavtal, till vilket här är att taga hänsyn,
är dagtecknat den 14 december 1940 — innehöllo nämligen icke någon begränsning
i fråga om fordringsägarens nationalitet utan voro i det hela uppbyggda
på domicilprincipen. För den viktigaste gruppen av de kommersiella fordringarna,
nämligen varufordringarna, saknade till och med domicilet betydelse; villkoret
var endast att betalningen avsåg varor, som härrörde från Sverige.

Kommittén har under det fortsatta arbetet icke funnit anledning att i
princip ändra sin uppfattning i denna fråga och anser därför, att utbetalning
vid tvångsclearingen skall ske endast till svenska rättssubjekt med de
undantag i fråga om kommersiella fordringar, som kommittén berör i sin
skrivelse den 25 november 1947. Den omständigheten, att rikslåne- och
privatlåneavtalen under vissa omständigheter medgåvo betalning jämväl till
utländska rättssubjekt, bör enligt kommitténs uppfattning icke föranleda
till att utlänningar berättigas deltaga också vid den utdelning, som tvångselearingen
innebär. Här äro förutsättningarna nämligen helt andra; utdelningen
kan i denna del icke betraktas som en fortsättning på avtalsclearingen.

Kommitténs ståndpunkt i förevarande hänseende innebär även att enligt
kommitténs uppfattning i princip möjlighet att få utdelning för fordringar
från clearingmedlen icke bör öppnas ens för sådana tyska medborgare,
som tidigare under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfererade
för sitt uppehälle. Fråga är här om tyskar, som mycket länge varit
bosatta i Sverige, varför det betraktats som en orimlig hårdhet att de skulle
överflyttas till Tyskland, s. k. Härtefälle. På samma linje stå härstädes bosatta
svenskfödda kvinnor, som genom gifte blivit tyska medborgare. Till
stor del ha de personer, varom här är fråga, numera fått svenskt medborgarskap,
och även om detta ej blivit fallet, få de svensk socialhjälp. Clearingnämnden
och flyktkapitalbyrån ha emellertid i sina svar på de remisser,
som skett av kommitténs skrivelse den 31 december 1947 till utrikesministern,
ifrågasatt att man skulle i fråga om dessa kategorier intaga en annan
ståndpunkt, och kommittén ansluter sig såtillvida till de två myndigheternas
uppfattning, att den vill föreslå att i undantagsfall, efter beslut i varje
särskilt fall från Kungl. Maj :ts sida, möjlighet bör kunna öppnas för personer,
tillhörande de två nämnda kategorierna, att få utdelning. Att stor
försiktighet bör iakttagas i förevarande punkt är emellertid motiverat icke
blott av principiella skäl ulan även av att det är svårt att ange vilka fordringsbclopp
det här kan röra sig om.

Skola emellertid samtliga svenska borgenärer ha rätt alt deltaga i den
allmänna clearingen eller bör undantag göras för vissa kategorier svenskar?

I detta avseende må till en början påpekas att kommittén i sin framställning
den 31 december 1947 tänkte sig att den då ifrågasatta förhandsutbefalningen
i princip borde inskränkas att äga rum till här i riket bosatta
svenska medborgare.

Clearingnämnden anförde i remissyttrande över framställningen bl. a.

ClearingnäiTtliden vill ifrågasätta, om icke åtminstone beträffande nu ifrågasatta
förutbetalningar ytterligare villkor rörande samhörigheten med det svenska

samhället böra uppställas.--— Principiellt bör fordringsägaren vara bosatt

i Sverige sedan viss tid tillbaka. En begränsning bör även ske beträffande sådana,
som först på senare tid vunnit svenskt medborgarskap. Har fordringsägare t. ex.
efter den 1 januari 1944 blivit svensk medborgare eller före denna dag icke varit
bosatt i Sverige, bör förutbetalning ej ske. Undantag från denna regel bör dock
kunna äga rum t. ex. i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare
eller som före clearingavbrottet såsom svenska medborgare genom cleartingen erhållit
betalning.

Flyktkapitalbyrån har i fråga om utomlands bosatta eller sent hemflyttade
svenska borgenärer anfört liknande synpunkter. Byrån föreslår att
för utbetalning å en icke kommersiell fordran föreskrives, att den betalningssökande
måste ha vunnit svenskt medborgarskap senast den 31 december
1943 samt ha varit bosatt här i landet sedan detta datum, men
byrån förutsätter därvid rätt för den utbetalande myndigheten att medgiva
undantag för exempelvis svenskfödda kvinnor.

Enligt kommitténs uppfattning böra mycket tungt vägande skäl krävas
för att från delaktighet i tvångsclearingen utesluta vissa grupper svenska
borgenärer. Kommittén ställer sig därför tveksam mot de av clearingnämnden
och flyktkapitalbyrån ifrågasatta inskränkningarna och kan med avseende
å den slutliga utdelningen ej ens finna anledning uppehålla kravet
på bosättning i riket.

Såsom skäl mot rätt till ersättning oavsett bosättning kan givetvis anföras,
att clearingen en gång inrättats för att undanröja olägenheterna av
det tyska förbudet för överföring av medel till Sverige och att svenskar,
som under kriget varit och fortfarande äro bosatta utanför Sverige eller
först efter kriget återvänt hit, icke tidigare kunnat räkna med att få sina
fordringar på någon i Tyskland tillgodosedda genom clearingen. Då emellertid
nu i anledning av det extraordinära läget efter Tysklands sammanbrott
en tvångsclearing förberedes, som för de allra flesta svenska fordringsägare
å Tyskland representerar sista möjligheten att inom en överskådlig
framtid erhålla vederlag, synes det enligt kommitténs mening stötande
att utesluta i utlandet bosatta eller nyligen hit återflyttade medborgare.

Sin största praktiska betydelse synes ståndpunktstagandet till de av clearingnämnden
och flyktkapitalbyrån ifrågasatta begränsningarna erhålla
med avseende på de återkomna tysklandssvenskarna. Rörande dessas ersättningskrav
uttalade kommittén i yttrande till ministern för utrikes ärendena
den 10 juli 1947, samtidigt som kommittén avvisade tanken på ersättning
för andra än verkliga fordringar, att inflytande clearingmedel kunde
användas till att betala sådana verkliga av tysklandssvenskar innehavda
fordringar, som förelågo på grund av att inteckningar och obligationer m. m.
icke betalts. Då tysklandssvenskarna i stor omfattning återvände till Sverige
först vid det tyska sammanbrottet eller senare skulle det i remissvaren resta

kravet på bosättning sedan den 1 januari 1944 betyda ett avvisande av hithörande
ofta mycket behjärtansvärda ersättningskrav.

Ej heller kan kommittén finna tillräckliga skäl föreligga att svensk medborgares
rätt till utdelning i princip göres beroende av tidpunkten för förvärvet
av det svenska medborgarskapet. Enligt kommitténs mening böra
alltså borgenärer, som först på senare tid blivit svenska medborgare, vara
principiellt likställda med övriga svenskar. De nyblivna svenska medborgarnas
rätt kommer emellertid att i väsentlig mån röna inverkan av en regel,
som kommittén från en helt annan utgångspunkt i det följande kommer
att föreslå (8 kap. under II), nämligen att vederbörande fordran bör
ha funnits på svensk hand den 1 maj 1945. Denna regel kommer uppenbarligen
att medföra att många fordringar som innehavas av nyblivna svenska medborgare
icke bliva utdelningsberättigade. Givet är nämligen att för att en
fordran skall anses ha legat på svensk hand vid detta datum, dess innehavare
redan då måste ha varit svensk; det är alltså icke tillräckligt alt
han sedermera förvärvar svenskt medborgarskap. I den mån en person förvärvat
svenskt medborgarskap efter den 1 maj 1945 skulle han alltså icke
få möjlighet till utdelning för de anspråk, som härröra från hans förbindelser
med Tyskland eller med tyska medborgare. Med tillämpning av vad
som tidigare generellt sagts med avseende på svenskfödda kvinnor, som
genom gifte blivit tyska medborgare, bör emellertid Kungl. Maj :t äga möjlighet
att i undantagsfall till förmån för personer av denna kategori dispensera
från det uppställda kravet.

II. Gäldenärerna.

Vad därefter angår gäldenären — eller, som clearinglagen säger, »någon
i den främmande staten» — kan lagtexten tänkas avse att gäldenären skall
vara medborgare i den främmande staten, att han skall ha sitt hemvist där
eller att han skall både vara medborgare i den främmande staten och ha
sitt hemvist där. Förarbetena lämna icke något stöd för bestämmandet vilken
av dessa möjligheter som är den rätta. Med hänsyn till clearinglagstiftningens
nära anslutning till de faktiska ekonomiska förhållandena har
emellertid kommittén stannat vid att den mest naturliga tolkningen av clearinglagens
text är att gäldenären skall ha sitt hemvist i den främmande
staten. Helt oberoende av clearinglagen förefaller det även mest naturligt,
att låta en tvångsclearing mot Tyskland omfatta gäldenärer som av tyska
valutarestriktioner och tyskt transfermoratorium hindrats att betala sina
skulder. Detta innebär att gäldenären bör ha varit bosatt i Tyskland under
andra världskriget. Den omständigheten att en enskild gäldenär vid en tidpunkt
nära det tyska sammanbrottet eller senare lämnat Tyskland synes
däremot icke rimligen böra föranleda till att den svenska fordringsägaren
icke skulle få möjlighet att erhålla betalning genom tvångsclearingen.

Det synes emellertid som om vid en tvångsclearing av den natur, varom
här är fråga, gäldenärskretsen dessutom borde inskränkas til! dem, som

under kriget varit medborgare i Tyskland. Kommittén föreslår alltså, att
man uppställer krav på att gäldenären såväl varit medborgare i som haft
bostad i Tyskland. Detta kan ske, utan att clearinglagen behöver ändras,
på grund av det förut antydda förhållandet, att Kungl. Maj :t har full frihet
att begränsa kretsen av de fordringsägare och fordringar som i och för
sig kunna ifrågakomma till utdelning i tvångsclearingen.

Att tyska staten och tyska juridiska personer böra medtagas i den kategori
gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen, är självklart.

Med Tyskland bör vid en tvångsclearing avses Tyska riket i dess utsträckning
före den 1 januari 1938, alltså före den tyska expansionen. Skulder,
som personer i stater eller områden, som Tyskland därefter ockuperade,
under ockupationstiden ådrogo sig gentemot Sverige, böra icke regleras vid
en svensk-tysk tvångsclearing, även om de temporärt indrogos under den
svensk-tyska avtalsclearingen. Frågan om reglering av sådana skulder får,
i den mån frivillig betalning ej inflyter, i stället ordnas genom förhandlingar
med de rättmätiga företrädarna för sådana stater och områden. Vad
som sagts om i vilken territoriell omfattning Tyskland bör tagas vid en
tvångsclearing mot Tyskland överensstämmer med innehållet i kungörelsen
den 6 april 1945 (nr 114) angående ändring av kungörelsen den 28
augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till Tyska riket samt med kungörelserna den 29 juni 1945 (nr
559) om deklaration av tysk egendom m. m. och den 16 januari 1948 (nr
26) angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland.

7 KAP.

Vilka typer anspråk böra tillgodoses yid en tvångsclearing

gentemot Tyskland.

Att 2 § clearinglagen bereder möjlighet att vid tvångsclearing giva betalning
endast åt den, som har »fordran» hos någon i den främmande staten,
innebär, att endast sådana rättigheter, som äro att anse som fordringsrätter,
kunna realiseras vid en tvångsclearing på grundval av clearinglagen i dess
nuvarande lydelse. Lagtexten lägger däremot icke hinder i vägen för betalning
via tvångsclearingen av vilken fordran å penningar som helst, oavsett
dess grund. Det kan alltså vara fråga om fordringar på grund av ingångna
avtal eller skuldebrev (obligationer) eller på grund av familjerättsliga förhållanden,
fordringar på skadestånd o. s. v. Av 2 § clearinglagen framgår att
fordran skall avse penningar — förutsättning för att tvångsclearing skall
äga ruin är ju, att vederbörande icke kan erhålla betalning för sin fordran
på den grund att inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel
vidtagits. Det sagda hindrar givetvis icke att, när prestationsskyldigheten
visserligen ursprungligen omfattat något annat än penningar, t. ex. en sak,

men sedan på grund av den förpliktades försummelse (t. ex. vanvård av
saken) övergått till att avse penningar (skadeersättning), rätten i fråga kan
tillgodoses vid tvångsclearingen.

Då clearinglagen medger att ett anspråk tillgodoses genom clearingen endast
i den mån anspråket har karaktär av en fordran, kan för sakrätter,
alltså framför allt för äganderätt i fast eller lös egendom, ersättning icke
givas vid en tvångsclearing enligt clearinglagen. De, som ägt eller äga fast
eller lös egendom i Tyskland kunna alltså, om clearinglagen bildar utgångspunkten,
icke få någon ersättning, om de gått förlustig sin egendom. De
förluster, som här äro i fråga, ha till den ojämförligt största delen vållats av
allierade flyganfall och andra krigshandlingar från de allierades sida, vilka
uppenbarligen icke kunnat giva upphov till någon skadeståndsskyldighet för
Tyskland. De undantagsfall, när sådan skadeståndsskyldighet kan föreligga,
torde företrädesvis avse situationer, då egendom rekvirerats av tyskarna
eller eljest av dem avsiktligt bortförts eller förstörts.

Vad nu sagts om äganderätt gäller även i fråga om aktier (även interimsbevis),
andelsbevis i handelsbolag och i andra bolag och föreningar m. m.
Dylika handlingar ge icke upphov till någon fordran utan äro blott bevis för
en andelsrätt i bolagets eller föreningens förmögenhet. Deras innehavare
kunna alltså icke få ersättning genom en tvångsclearing, som grundar sig på
clearinglagen. Med utdelningskuponger är givetvis förhållandet ett annat.
Sedan den utdelning, vartill en utdelningskupong berättigar, blivit fixerad,
föreligger nämligen en fordran för innehavaren på att utfå ett bestämt belopp
från bolaget, och clearinglagen lägger tydligen icke hinder i vägen för
att en sådan realiseras vid tvångsclearingen.

Ett mellanfall mellan sakrätt och fordringsrätt utgör vederbörande aktieägares
(delägares i handelsbolag, medlems av förening) rätt att vid bolagets
(föreningens) likvidation utfå sin andel i bolagets behållna tillgångar. Här
föreligger en rätt för aktieägaren att få visst belopp i ersättning för sin aktierätt,
något som talar för att det är fråga om fordran. Å andra sidan är det
fortfarande fråga om en andelsrätt i bolagets tillgångar, låt vara att dessa
förvandlats i penningar. Enligt kommitténs mening torde sist nämnda synpunkt
tillerkännas avgörande betydelse och en fordringsrätt alltså icke anses
föreligga.

bill fordringar räknar kommittén givetvis anspråk, för vilka ställts pantsäkerliet.
Å inteckningslån bör alltså enligt kommitténs mening ersättning
kunna givas vid en tvångsclearing. Kommittén anser att det icke finnes möjlighet
att skilja mellan olika arter inteckningslån; även s. k. Grundschuld —
som utmärkes av att borgenären icke har personligt fordringsanspråk mot
någon — får därför enligt kommitténs uppfattning betraktas som fordran.

Den nu givna framställningen har avsett endast det fall, att clearinglagen
i dess nuvarande lydelse lägges till grund för den tvångsclearing, som skall
ske med de tyska tillgångarna i Sverige som utgångspunkt. Det kan emellertid
tänkas en vidgning av de arter anspråk, som skola tillgodoses vid tvångsclearingcn.
Washingtonuppgörelscn torde icke innefatta något hinder mot

4—500208.

en dylik vidgning. Vill man vidga kretsen av de anspråk, som skola tillgodoses
vid en clearing, kan man antingen ändra clearinglagen så att en vidgning
sker av de arter anspråk, som kunna tillgodoses, eller ock kan beslut fattas
i annan ordning om dylik vidgning. I båda fallen bör, såsom utrikesministern
antytt i den proposition, genom vilken Washingtonavtalet underställdes
riksdagen, riksdagen höras.

Frågan huruvida den blivande tvångsclearingen mot Tyskland bör utvidgas
till att omfatta även anspråk, som icke rymmas inom clearinglagen
i dess nuvarande lydelse, har kommittén redan behandlat i sitt yttrande
den 10 juli 1947 över tysklandssvenskarnas framställningar om ersättning
för lidna förluster. Efter att ha framhållit att huvudparten av tysklandssvenskarnas
krav vore av den art, att de tyska tillgångarna med nuvarande
clearing] agstiftning icke kunde tagas i anspråk härför — därvid såsom
exempel nämndes anspråk, avseende förluster på grund av att fastigheter,
bohag eller värdesaker förstörts vid de fientliga luftbombardemangen av
det tyska riksområdet — förklarade kommittén, att den icke kunnat definitivt
taga ställning till frågan, huruvida en ändring i clearinglagstiftningcn
borde komma till stånd.

Kommittén anförde vidare:

Emellertid vill kommittén redan nu fästa uppmärksamheten på att starka betänkligheter
ur rättssynpunkt mota mot en ändring i clearinglagstiftningen i syfte
att möjliggöra ett tillgodoseende med clearingmedel av andra anspråk än egentliga
fordringsanspråk. Ett sådant tillgodoseende skulle nämligen innebära, att
tyska medel toges i anspråk för utgivande av ersättningar utan att någon rättslig
skyldighet att gälda dessa ersättningar förelåge på tysk sida. Tillåtligheten av ett
dylikt förfarande —- som svårligen låter sig inrymmas under begreppet clearing
- - kan med fog ifrågasättas, även om i ett exceptionellt läge visst försvar för åtgärden
ur andra än rättsliga synpunkter skulle kunna presteras. Det må anmärkas,
att förhållandena i nu ifrågavarande hänseende måhända i en framtid kunna radikalt
förändras, nämligen om och i den mån kapabla tyska myndigheter tillkomma,
som äro villiga att åtaga sig ersättningsskyldighet jämväl i de nu antydda
fallen. I

I sin skrivelse den 25 november 1947 till utrikesministern angående ett
anmälningsförfarande för fordringar på Tyskland eller mot tysk man var
kommittén ytterligare inne på förevarande spörsmål. De överläggningar,
som ägde rum före avlåtande av denna skrivelse, befäste hos kommittén uppfattningen,
att den blivande tvångsclearingen icke borde omfatta de anspråk,
varom nu är fråga. Kommittén yttrade därför:

Anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland förstörts eller skadats genom
direkta krigshändelser, såsom luftanfall, luftvärnseld eller artilleribeskjutning,
böra undantagas, såvida icke tyskt åtagande att erlägga ersättning kan visas.
Det skulle enligt kommitténs uppfattning föra för långt att utan sådant åtagande
använda tyskägda medel för att gottgöra dylika förluster. Till att anse Tyskland
skadeståndsskyldigt eller eljest utan åtagande ersättningsskyldigt för dessa förluster
finnes nämligen enligt kommitténs uppfattning icke någon rättslig grund.
Tyskland torde icke folkrättsligt kunna göras ansvarigt för de skador, som åstadkommits
t. ex. genom luftanfall från de allierades sida. Det kan heller icke göras

ansvarigt för skador genom Inftvärnseld eller genom annat försvar av egendom
som hotades genom allierades angrepp.

I kungörelsen den 16 januari 1948 (nr 26) angående anmälan av vissa
lordringar hos gäldenärer i Tyskland säges det i överensstämmelse med vad
kommittén anfört (1 § andra stycket):

»Såsom fordran på någon i Tyskland anses icke anspråk på ersättning för
egendom, som där förstörts eller skadats genom direkta krigshändelser, så«om
luftanfall, luftvärnseld eller annan artilleribeskjutning, med mindre det
kan visas, att tysk myndighet eller annan i Tyskland åtagit sig ersättningsskyldighet
eller eljest är skyldig att utgiva ersättning.»

Vid den uppfattning, kommittén uttalat och som genom den lydelse kungörelsen
den 16 januari 1948 erhållit torde vunnit Kungl. Maj:ts sanktion,
står kommittén fortfarande fast. Kommittén anser icke, att en vidgning utöver
clearinglagens nuvarande bestämmelser bör ske av de typer anspråk,
som böra tillgodoses genom tvångsclearingen. Endast fordringar böra alltså
tillgodoses.

Enligt detta ställningstagande skulle alltså stora delar av tysklandssvenskarnas
anspråk lämnas utanför den blivande utdelningen. Med hänsyn till
de omständigheter som i och för sig kunna anföras till stöd för att i möjligaste
mån tillgodose utlandssvenskarnas anspråk har kommittén emellertid
övervägt om icke ett sådant tillgodoseende i någon utsträckning skulle
kunna äga ruin på annat sätt. I detta hänseende har kommittén uppmärksammat
en anordning, som vidtogs i samband med godkännandet av den
ryska handelsöverenskommelsen 1946. Då beslöts, att ersättning till svenskar
för förluster i Balticum i viss omfattning skulle utgå av krigsförsäkringsnämnden
tillkommande medel. Kommittén föreslår, att man efterliknar
denna anordning på så sätt att de medel, som vid den blivande utdelningen
må tillkomma krigsförsäkringsnämnden, avstås till tysklandssvenskarna,
dock högst 2 miljoner kronor. I så fall synas i första hand sådana
tysklandssvenskar böra tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland men erhålla
ringa eller ingen utdelning i tvångsclearingen samt äro i ömmande
omständigheter.

Av den i 3 kap. lämnade redogörelsen framgår, att krigsförsäkringsnämnden
anmält dels kommersiella fordringar å tillhopa kr. 3 069 342: 34, därav
kr. 2 454 387: 66 förfallet efter den 30 september 1944, dels finansiella fordringar
avseende 584 020 dollars dels ock andra fordringar å kr. 19 387 961: 61.
Det förtjänar dock framhållas att det beträffande sistnämnda belopp är
ovisst, i vad mån därmed avsedda fordringar vid den slutliga prövningen
kunna godkännas.

Nästa fråga är om en kommande clearing skall avse att giva ersättning
blott åt vissa arter fordringar eller bör omfatta alla arter. Lösandet av detta
spörsmål ligger inom Kungl. Maj :ts befogenhet.

En uppfattning, som därvid ligger nära, är att clearingen skulle inskränkas
till de typer fordringar, som faktiskt genom rikslåne- och privatskuldavtalen
fingo ersättning. Kommittén kan emellertid icke finna att så bör

ske. För den blivande tyska staten torde det vara likgiltigt om de fordringar,
som betalas genom den svenska tvångsclearingen, äro av den typ, som
tidigare föranledde clearing, eller av annan art. Den omständigheten att det
under den nazistiska regeringens tid i Tyskland icke lyckades för den svenska
staten att faktiskt skydda mer än begränsade svenska fordringar, synes
icke utgöra skäl att numera ställa de grupper, man lyckats skydda tidigare,
framför andra grupper. Man synes böra besinna att den nu planerade utdelningen
för flertalet svenska fordringsägare på Tyskland representerar
sista möjligheten att få likvid för sina anspråk och att det då bör krävas
starka skäl att göra ramen för utdelningen mer inskränkt än lydelsen av
2 § clearinglagen ger anledning till.

Av de rättigheter, som falla under begreppet fordran, har kommittén icke
ansett att mer än en kategori bör uteslutas från tvångsclearingen, nämligen
investeringsfordringar. Dessutom kommer kommittén, på sätt närmare utvecklas
i 10 kap., att föreslå att lönefordringar skola tillgodoses blott i den
mån de belöpa sig på tiden till den 1 oktober 1945.

Investering från ett svenskt företags sida av medel i Tyskland för bedrivande
av viss verksamhet har regelmässigt skett genom att i Tyskland ett
dotterföretag bildats med medel, som tillskjutits av det svenska moderföretaget.
Det svenska företagets intresse har avspeglat sig däri, att moderföretaget
ägt alla eller de flesta andelarna i dotterföretaget. Om det sistnämnda
haft formen av ett aktiebolag — vilket torde vara det ojämförligt vanligaste
— har i regel moderföretaget innehaft aktiemajoriteten i dotterföretaget. De
investeringar, som skett på detta sätt, äro mycket betydande. Det kan sålundas
nämnas, att av det till valutakontoret vid valutadeklarationen per årsskiftet
1943/44 deklarerade innehavet av aktier i tyska bolag, uppgående till
ett sammanlagt värde av 157 miljoner riksmark, icke mindre än 87 % utgjordes
av svenska företags aktier i dotterbolag i Tyskland.

Investeringar ha emellertid skett även på andra sätt, varvid åtminstone
formellt en fordran uppstått för den investerande.

En investering torde ofta ha skett i den form att moderföretaget, sedan
aktiekapitalet tillskjutits, lämnat dotterföretaget ytterligare stöd genom lån.

Ett svenskt företag kan vidare ha grundat ett dotterföretag i Tyskland genom
investeringar, som icke lett till svenskt aktieinnehav. Det svenska bolaget
kan sålunda omedelbart hava tillhandahållit medel åt en tysk bank,
som i sin tur för det svenska företagets räkning tecknat och ställt sig som
innehavare av aktierna i dotterföretaget. Det svenska företaget har i detta
fall en fordran på den tyska banken.

Finansiering av ett dotterföretag torde emellanåt även ha skett icke blott
med likvida medel utan även på det sätt, att dotterföretaget på kredit erhållit
exempelvis varor, material eller utrustning, som erfordrats för dess verksamhet;
därigenom har alltså formellt en fordran uppkommit för moderföretaget
gentemot dotterföretaget. Denna form av investering blev, enligt
vad kommittén inhämtat, föremål för uppmärksamhet från tysk sida efter
det clearingavtal år 1934 första gången slutits mellan Sverige och Tyskland.

De tyska vederbörande förklarade sig då icke vilja tillåta någon betalning
över clearingen av sådana leveranser, varom nu är fråga, på den grund, att
det icke gällt kommersiella leveranser utan just investeringar.1

Kommittén kan icke anse det sakligt grundat att vid tvångsclearingen behandla
investeringar olika alltefter de former, som investeringarna tagit.
Den omständigheten att investeringen skett i sådan form att en fordran uppkommit
bör icke ställa den investerande i bättre läge än om han valt den i
allmänhet tillämpade vägen att tillskjuta dotterföretagets aktiekapital. Kommittén
anser alltså att investeringsfordringar icke böra erhålla ersättning
genom tvångsclearingen.

Det kan icke förnekas, att genomförandet av den nu föreslagna skillnaden
i behandlingen av investeringsfordringar och andra fordringar kan bliva
förenad med praktiska svårigheter. Bl. a. kan märkas att svenska moderföretag
givetvis i stor utsträckning kunna i tyska dotterbolag ha fordringar, som
ej ha karaktären av investeringar och därför böra kunna tillgodoses i en
tvångsclearing. Att återbetalning av investerade kapitalbelopp icke bör ske
via tvångsclearingen ens när investeringen formellt givit upphov till en
fordran, bör icke vara ett hinder mot att löpande fordringar mellan bolagen
regleras över clearingen. I fråga om exempelvis sådana leveranser av varor
från ett moderbolag till ett dotterbolag, som ingått i varuutbytet mellan Sverige
och Tyskland och därför fallit under clearingavtalen, bör betalning genom
tvångsclearingen kunna ske på enahanda villkor och på samma sätt
som för kommersiella fordringar över huvud. Av vad nu sagts är tydligt, att
den myndighet, som skall verkställa clearingen, kommer att få svårigheter
redan vid tolkningen av begreppet investering. De svårigheter, som uppstå
vid särskiljandet av de fordringar, som böra ingå och de som icke böra ingå
i tvångsclearingen, torde emellertid ej vara större än att den utdelningsprövande
myndigheten efter ett närmare studium av det anmälningsmaterial,
som inkommit i anledning av kungörelsen den 16 januari 1948, skall bliva
i stånd uppdraga riktlinjer som giva en någorlunda säker grund till rättstillämpningen
på området.1 2

1 I den mån fordringarna i fråga ansågo.s ha karaktär av investeringar, kunde de
såsom finansiella fordringar falla under privatskuldavtalet, som medgav transferering
icke av själva fordringsbeloppet men väl av avkastningen därå, räntan.

2 Det förtjänar nämnas, att det jämställande av vanliga investeringar och investeringar
i skepnad av fordringsanspråk, som kommittén föreslår, äger en viss motsvarighet
i reglerna i 1944 års aktiebolagslag om innehållet av balansräkning i koncernförhållanden
och därför kan sägas hava viss grund i den gällande svenska rätten. Enligt
101 § 3 mom. första stycket av 1944 års lag gäller att moderbolagets balansräkning
skall upptagas inom linjen sammanlagda beloppet av moderbolags fordringar eller skulder
hos dotterbolag, alltefter det att moderbolaget har överskjutande fordringar eller
skulder till dotterbolag. Lagberedningen erinrade i sina motiv (SOU 1941:9 s. 370, jfr
s. 372), att förut gällande lagstiftning såvitt angår redovisningen i aktiebolags balansräkning
av bolaget tillhöriga aktier i andra bolag innehölle den bestämmelsen, att aktierna
skulle, särskilt för varje bolag, upptagas till antal och värden, och att, där så ske
kunde, till balansräkningen skulle fogas senaste fastställda balansräkning för de bolag
som aktierna gällde. Redovisning av moderbolaget tillhöriga aktieposter skulle således
äga rum i dess balansräkning. Däremot funnes ej skyldighet för moderbolag att i sin
balansräkning särskilt redovisa fordringar hos eller skulder till dotterbolag. Om ett dot -

Gentemot de anspråk, som från det allmännas sida kunna resas om riksbanken
nödgas återställa det belgiska och holländska guldet (sammanlagt
omkring 65 miljoner kronor), har i justitierådet Bagges utredning erinrats
att här icke skulle vara fråga om någon fordran av beskaffenhet att lagligen
kunna tillgodoses vid en tvångsclearing.1

I guldfrågan är till en början att märka att den praktiska förutsättningen
för ersättningskraven — nämligen att Sveriges riksbank funnit sig nödsakad
återställa guldpartierna i fråga -— ännu ej är för handen. Utredning rörande
önskemålen i ämnet pågår alltjämt och kan ej beräknas bliva avslutad inom
den närmaste tiden. Kommitténs bedömning av de ersättningskrav, som det
allmänna sedermera kan komma att framställa, måste under sådana förhållanden
bliva preliminär. Då det emellertid på grund av de uttalanden i saken,
som gjorts i samband med Washingtonuppgörelsen och i propositionen
angående dennas godkännande, framstår som sannolikt, att åtminstone något
av guldpartierna kommer att återställas, har kommittén icke ansett sig
kunna undgå att taga ställning till konsekvenserna härav med avseende å
fördelningen av tyskmedlen.

Bagge har med avseende å såväl det belgiska som det holländska guldet
gjort gällande att detta icke frångått sina ägare under sådana omständigheter
att detsamma kunde anses som »rövat» (looted) guld. Och oavsett detta
förhållande skulle enligt Bagges mening Sveriges Riksbank, som i god tro
förvärvat guldet, icke vara skyldig utlämna detsamma. Om riksbanken trots
detta återställde guldkvantiteterna i fråga, kunde från angiven utgångspunkt
en sådan åtgärd icke utgöra grund för något ersättningsanspråk i en tvångsclearing.

Kommittén finner sig icke ha anledning närmare ingå på det händelseförlopp,
som föranlett guldkvantiteternas utlämnande till Tyskland och vars
bedömande är av betydelse för frågan huruvida guldet i tyskarnas hand
skall anses som »rövat» eller ej. Det synes dock kunna hävdas att tyskarnas
åtgärder för att få guldet överfört till Tyskland och därigenom underkastat
rekvisitionsförfarande varit stridande mot internationell rätt. Oavsett detta
och därmed sammanhängande spörsmål vill det emellertid förefalla som om
— också för det fall att guldet icke kunde anses »rövat» — tyska regeringens
åtgärd att, trots guldets ömtåliga ursprung, låta detsamma ingå i affärstransaktioner
med ett neutralt land och därvid stillatigande eller uttryckligt
beteckna detsamma såsom härrörande från tyska riksbankens s. a. s. regul terbolags

tillgångar väsentligen bestode av fordringar hos moderbolaget eller annat koncernbolag,
kunde emellertid värdet av moderbolagets aktier i dotterbolaget i hög
grad påverkas av moderbolagets egen ställning, och det vore därför tydligt, att moderbolagets
fordringar hos ett dotterbolag med hänsyn till dettas beroende ställning
icke borde såsom tillgång bos moderbolaget jämställas med fordringar hos andra
från moderbolaget fristående företag. Redovisningen i moderbolags räkenskaper av fordringar
hos dotterbolag tillsammans med fordringar hos utomstående kunde även föranleda
antagande att förstnämnda fordringar uppkommit genom försäljning till utomstående.
Uppgift i vad mån moderbolagets fordringar och skulder utgjorde fordringar hos
och skulder till dotterbolag erfordrades därför för vinnande av inblick i moderbolagets
förhållande till dotterbolagen och därmed i dess verkliga ställning.

1 Bagge: Utredning 1948 s. 22 ff.

jära guldförråd är ägnad att grunda skadeståndsanspråk mot Tyskland, när
de svenska vederbörande senare, efter upptäckten av guldets verkliga ursprung
och under hårt förhandlingstryck, eventuellt funnit sig böra återställa
guldet i fråga.

Över huvud synes det väsentliga spörsmålet vara icke huruvida Sverige
med hänsyn till vad som förekommit varit juridiskt förpliktat att återställa
guldet utan huruvida dels tyskarna förfarit inkorrekt genom att låta guldet
ingå i de ifrågavarande transaktionerna med svenska riksbanken, dels
svenska staten har fog för sin åtgärd att i samband med Washingtonuppgörelsen
och därtill sig anslutande förhandlingar återlämna guldet. I sistnämnda
hänseende är det uppenbart att Sverige för att uppnå de fördelar,
Washingtonuppgörelsen innebar — däribland full frihet att genom en
tvångsclearing utnyttja huvudparten av de tyska tillgångarna till de svenska
fordringsägarnas fromma — måste göra betydande uppoffringar. Utan de
prestationer svenska staten därvid åtog sig, hade Washingtonuppgörelsen
icke kunnat komma till stånd med de fördelar den innebar för svenska fordringsägare
och, genom deblockeringen av de svenska tillgodohavande i För
enta staterna och genom borttagande av de svarta listorna, för näringslivet
överhuvud. Avståendet av det »rövade guldet» ingick i dessa prestationer.
Att det enligt nationell svensk lagstiftning liksom enligt nationell tysk lagstiftning
till äventyrs kunnat göras invändningar mot Sveriges skyldighet
att utlämna guldet måste givetvis stått klart å den svenska sidan under förhandlingarna,
men en principförklaring om guldets återställande avgavs
ändå, utan skiljedom, enär man ville uppnå en överenskommelse. Det är då
naturligt att — som kommittén kommer att föreslå då den behandlar frågan
om kvittning (9 kap.) — priset betalas av clearingmedlen innan dylika
användas till utdelning åt personer, som ha direkt fördel av att Washingtonuppgörelsen
kommit till stånd.

Det kan göras gällande att de statliga kostnaderna för förvaltning och
utdelning av de tyska tillgångarna, i analogi med vad som är fallet med konkurskostnader,
böra täckas i samband med utdelningen.

Flyktkapitalbyrån har i sitt yttrande över kommitténs framställning den
,‘31 december 1947 anfört följande beträffande kostnaderna för byråns verksamhet
:

Slutligen vill flyktkapitalbyrån i detta sammanhang upptaga till diskussion frågan
huruvida icke kostnaderna för byråns likvidering av den tyska egendomen
bör uttagas ur de inflytande clearingmedlen så som hittills skett i fråga om kostnaderna
för clearingnämnden. Utgifterna för byrån uppgingo för budgetåret
1945/46 till 288 685 kronor 17 öre och för budgetåret 1946/47 till 300 057 kronor
84 öre. Kostnaderna för flyktkapitalhyråns hittillsvarande och fortsatta verksamhet
kunna med ledning härav kanske beräknas uppgå till 2 miljoner kronor. Då
de utdelningsbara clearingmedlen kunna beräknas uppgå till ca 200 miljoner kronor,
bli flyktkapitalhyråns kostnader ca 1 procent av sistnämnda belopp. Om man
vill låta statsverket uttaga ersättning för ifrågavarande kostnader ur clearingmedlen.
kan man antingen direkt uttaga ett belopp av 2 miljoner kronor eller också

förordna att av varje utdelat belopp 1 procent innehålles till täckande av ifrågavarande
kostnader. Genom en sådan avgift skulle kostnaderna för byråns verksamhet
helt komma att bäras av fordringsägarna. Ur psykologisk synpunkt kan
betänkligheter kanske anföras häremot även om också en direkt reservering av
2 miljoner kronor innebär, att de betalningsberättigades utdelning procentuellt
minskas. Utbetalningsförfarandet förenklas emellertid avsevärt, om statsverket tilllåtes
bevaka sina anspråk på ersättning för kostnaderna för byrån ur clearingmedlen.
Inom byråns styrelse ha de flesta ledamöterna anslutit sig till detta förslag.

Det ka i icke förnekas att vägande skäl tala för att kostnaderna för flyktkapitalbyråns
och restitutionsnämndens verksamhet uttagas innan fordringsägarna
tillgodoses. Denna tankegång kan sägas i viss mån redan ha vunnit
beaktade i 1945 års lagstiftning om kontroll å utländsk egendom. Enligt 2 §
lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. skall
restitutionsnämnden bestämma i vad mån kostnad för kvarstad och försäljning
som avser av lagen berörd egendom må uttagas av egendomen eller
köpesumman för densamma. Enligt 8 § lagen den 14 december 1945 om
administration av vissa bolag m. m. bestämmer restitutionsnämnden i vad
mån kostnaden för administrationen jämte revision må uttagas av den juridiska
egendomens värde (i följd varav alltså vad som i anledning av likvidationen
skulle inflyta å clearingkontot minskas med motsvarande belopp).

Täckandet av flyktkapitalbyråns och restitutionsnämndens kostnader
skulle, såsom flyktkapitalbyrån anfört, kunna ske på två sätt. Antingen
skulle dessa myndigheter få bevaka anspråken och erhålla utdelning liksom
borgenärer i allmänhet, därvid dock anspråken med hänsyn till deras art
borde erhålla sådan förmånsrätt, som kommittén i det följande (10 kap.)
kommer att föreslå beträffande exempelvis kommersiella fordringar, eller
också skulle såsom en särskild avgift innehållas lämpligt avpassade belopp
av vad som utdelades till borgenärerna. Mot det första alternativet kan riktas
den invändningen att, såsom kommittén tidigare framhållit, i princip
endast de som innehava fordran böra erhålla betalning ur clearingmedlen.
Det synes vara svårt att betrakta kostnaderna för de statsinstitutioner, som
handlagt ärendena rörande den tyska egendomens avveckling, såsom fordringar
å tyska riket. En tillämpning av det första alternativet torde därför
komma att innebära ett åsidosättande av syftet med den 2 § clearinglagen
stadgade regeln att borgenär, som erhåller betalning av insatta medel, skall
för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstå så
mycket av egen fordran, som svarar mot uppburet belopp.

Samma invändning kan icke riktas mot det senare alternativet genom vilket
endast borgenärernas rätt beröres. Då borgenärerna måste anses stå närmare
till än staten att i sista hand bära kostnaderna för de tyska tillgångarnas
förvaltning och utdelning föreslår kommittén att vid utdelningen en särskild,
i procent av utdelat belopp beräknad avgift uttages, därvid procentsatsen
awäges så att nu omförmälda kostnader liksom kostnaderna för tyskmedelskommittén
och de blivande kostnaderna för utdelningsförfarandet
bliva täckta.

8 KAP.

Särskilda villkor för erhållande av betalning vid en tvångs clearing

mot Tyskland.

Clearinglagens stadganden om tvångsclearing medgiva, såsom framgår
av den förut lämnade redogörelsen, vidsträckt frihet för Kungl. Maj :t
att utfärda reglerande föreskrifter rörande clearingmedlens fördelning bland
fordringsägarna. Under det att man icke, i varje fall ej utan att vidga clearinglagens
tillämpningsområde, kan vid utbetalningen tillgodose anspråk
utan karaktär av fordran, står däremot den möjligheten öppen att genom
inskränkande föreskrifter utesluta vissa fordringsgrupper liksom ock att
genom särskilda villkor begränsa rätten att erhålla betalning. I vilken omfattning
fordringsgrupper böra uteslutas har förut dryftats. De särskilda
villkor för rätten att erhålla betalning, som kommittén funnit anledning
överväga, hänföra sig till tidpunkten för fordringens uppkomst och tidpunkten
för dess lokalisering till Sverige, vidare till den tyske gäldenärens
solvens och slutligen till den för fordringen gällande förfallotiden. I anslutning
till dryftandet av tidpunkten för fordrans lokalisering till Sverige
kommer kommittén att ägna särskild uppmärksamhet åt de förhållanden
vilka sammanhänga med att ett anspråk övergått från en innehavare till
en annan. Slutligen komma några frågor i samband med stadgandet i 2 §
clearinglagen om fordrans avstående att dryftas.

I. Tidpunkten för fordrans uppkomst.

Det torde ligga i sakens natur, alt den tvångsclearing, som ifrågasättes
gentemot Tyskland, endast bör avse fordringar, som uppstått före det tyska
sammanbrottet. Det kan icke vara riktigt att den, som efter det tyska sammanbrottet
lämnat en tysk medborgare en kredit, skall äga utfå medel genom
tvångsclearingen. Då han lämnade krediten, ägde han kännedom om
att det tyska riket störtat samman, och han bör då icke, till förfång för personer
vilka givit Tyskland eller tysk man krediter vid tidigare tidpunkt,
utfå betalning ur clearingen.

Vad nu anförts får emellertid icke anses innefatta ett krav på att den
fordran, varom fråga är, aktualiserats före den angivna tidpunkten. Hinder
bör sålunda ej möta för betalning av en fordran, som grundar sig på
avtal, som ingåtls, eller annat förhållande, som tillkommit, redan före sammanbrottet,
även om själva fordringen icke uppkommit förrän någon tid
efteråt. Sålunda bör exempelvis ett patentombud, som för sin tyske klients
räkning på dennes uppdrag inbetalt årsavgifter till patentverket, kunna erhålla
ersättning härför vid tvångsclearingen, om inbetalningen skett efter
det tyska sammanbrottet, dock icke så långt därefter att han skäligen bort
betrakta sill avtal med den tyske klienten såsom förfallet. Och i de fall, då

svenska importörer på grund av avtal med tyska exportörer erlagt utfäst
förskottsbetalning först strax efter det tyska sammanbrottet, bör denna omständighet,
sedan ett fullföljande av leveranserna visat sig omöjligt, icke
hindra återbetalning genom tvångsclearingen av det erlagda beloppet. Det
kan anmärkas att i princip frågan om riksbankens krav på ersättning för
att den nödgats återställa det rövade guldet bör bedömas på samma sätt.
Även om detta återställande skett först efter det tyska sammanbrottet har
det föranletts av tyska riksbankens inkorrekta förfarande vid guldleveranser
till Sverige under krigsåren.

Då det gäller räntor, avkastning eller avgifter för tiden efter det tyska
sammanbrottet på grund av äldre avtal komma följande synpunkter i betraktande.
Det är här fråga om belopp, för vilka fordringsrätt för svenskar
uppstår genom att deras penningmedel, annan deras fasta eller lösa egendom,
deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga rätt brukas i Tyskland
efter sammanbrottet. Dessa fordringar äro avsedda att täckas genom
den avkastning, som det tyska näringslivet ger efter ockupationen. Kommittén
kan icke komma till annat resultat än att det riktiga är att icke
låta nu förevarande rättigheter komma i betraktande vid utdelningen. Då
tvångsclearingen står nära ett konkursförfarande, kan beträffande räntor
hänvisas till en analogi med 138 § konkurslagen, enligt vilket lagrum ränteberäkning
i allmänhet upphör från dagen för egendomsavträdet. Detta lagrum
gäller blott oprioriterade fordringar men just i förevarande sammanhang
bör den princip, som ligger bakom lagrummet, gälla även för prioriterade
fordringar. Vad angår avkastning av fast eller lös egendom, däri inbegripet
aktier, torde även böra framhållas, att om, enligt kommitténs förslag,
någon ersättningsrätt för det fall att egendomen förstörts eller skadats
icke medgives i den ifrågavarande utdelningen, någon rätt för avkastning,
uppstående efter det tyska sammanbrottet, icke heller synes böra
medgivas. Att efter omvälvningen i Tyskland göra några ens tillnärmelsevis
hållbara beräkningar av den framtida avkastningen är i allmänhet omöjligt.
Icke ens för den tid, som redan nu förflutit efter sammanbrottet, lärer man
i regel kunna utan vidare stödja sig på exempelvis hyres- eller arrendekontrakt,
som ägt giltighet under tidsperioden i fråga. Därtill kommer, att
egendomen eller företaget kan ha satts under tvångsförvaltning och avkastningen
betalts till förvaltaren. Analoga synpunkter göra sig gällande även
för fall att industriell, litterär eller konstnärlig rätt nyttjas i Tyskland. För
den händelse att avgiften för en industriel], litterär eller konstnärlig rätt
utgår i form av en royalty kommer härtill att avgiftens belopp är synnerligen
svårt att beräkna.

Tankegången att ersättning icke bör medgivas för avkastning efter sammanbrottet
bör uppenbarligen äga giltighet även såvitt angår Stabs ersättningskrav
för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolbolagets framtida
vinst. Detta krav avser ju icke något annat än avkastning, låt vara en speciell
form härav. Kravet bör sålunda icke för tid efter den 1 maj 1945 tillgodoses
vid tvångsclearingen. Då vinstandelen tidigare beräknats per år och

anledning ej finnes att frångå ett sådant beräkningssätt, innebär det sagda,
att det senaste år, för vilket betalning kan utgå, blir år 1944. Andelen för
detta år har, såsom framgår av 2 kap., med stöd av särskilt av Kungl. Maj :t
den 4 maj 1945 meddelat beslut redan blivit utbetald.

Förhållandet kompliceras något därav att, på sätt av 2 kap. framgår, räntor
på grund av särskilda Kungl. Maj :ts medgivanden betalts även efter det
tyska sammanbrottet. Sålunda betalades på rikslånen räntor som förfallit
före 1945 års utgång. Även på privatskulderna medgavs räntebetalning av
enahanda omfattning, dock endast under förutsättning att gäldenären erlagt
räntan i Tyskland. Denna förutsättning uppfylldes allenast i undantagsfall,
något som sammanhängde med att privatskuldavtalet icke blev
förlängt efter 1944 års utgång samt att de tyska myndigheterna på grund
härav under år 1945 regelmässigt vägrat att mottaga räntebetalning på dessa
skulder.

För att undanröja den skillnad, som på grund av Kungl. Maj :ts berörda
medgivanden kommit att uppstå mellan olika slags fordringar — och denna
skillnad är tämligen betydande, då det var hela räntebeloppen som utbetalades
och icke en mindre del därav — synes man vid utdelningen böra
från det belopp, fordringsägaren eljest skulle få, avräkna den ränta, som
utbetalats på grund av de ifrågavarande medgivandena av Kungl. Maj :t.
Härigenom kommer den redan skedda utdelningen att framstå som en utdelning
på själva kapitalfordringen och detta synes ur fordringsägarnas synpunkt
vara det naturligaste och ägnat att åvägabringa största möjliga rättvisa
dem emellan.

Genomföras de begränsningar som nu angivits, kommer utdelningen att
framstå som en utdelning som bestämts enligt förhållandena vid det tyska
sammanbrottet.

När man skall anse att det tyska sammanbrottet ägt rum kan vara tveksamt.
Kommittén föreslår att man vid en blivande tvangsclearing mot Tyskland
bör utgå från att det tyska sammanbrottet ägt rum den 1 maj 1945.

II. Tidpunkten för fordrans övergång på svensk hand. Böra
ocertifierade fordringar uteslutas från rätt att deltaga

i tvångsclearingen?

Då tvångsclearingen bör gälla till förmån för endast svenska medborgare
— om undantag göres för kommersiella fordringar — synes även den regeln
böra uppställas att fordringen varit i svensk hand redan före det tyska sammanbrottet,
den 1 maj 1945. Om man skulle giva plats i tvångsclearingen
åt en svensk fordringsägare, som efter det tyska sammanbrottet av en utlänning
förvärvat en redan tidigare existerande fordran mot en tysk eller
mot Tyskland, skulle man giva honom en fördel, med vilken han icke kunna!
räkna då han förvärvade fordringen.

Att en viss fordran legat på svensk hand redan före det tyska samman -

brottet kan erbjuda stora svårigheter att konstatera. Dessa bevisningssvårigheter
torde emellertid icke vara så stora att de böra föranleda ett uteslutande
av ocertifierade fordringar från rätt till utdelning.

För tanken att även vid tvångsclearingen uppehålla kravet på certifiering
talar möjligen den omständigheten att förvärvet före det tyska sammanbrottet
av fordringar, vilka icke kunnat certifieras, i många fall varit förbundet
med ett starkt spekulativt moment. Den som förvärvade exempelvis
en obligation under sådana förhållanden, att han icke kunde få den certifierad,
torde i regel ha handlat i full insikt om att han i varje fall tills vidare
icke kunde erhålla någon betalning genom clearingen. Rikslåne- och
privatskuldavtalen avsågo icke honom. Beträffande vissa under världskriget
skedda köp av bl. a. tyska riksobligationer föreligger vidare möjligheten
att det var fråga om skenköp från obligationsinnehavare i Tyskland
eller i länder som förde krig mot Tyskland; obligationsinnehavarna hoppades
då att bättre bevara chansen att få ut något för obligationerna genom
deras överförande på neutrala händer.

Häremot bör emellertid erinras att läget vid en tvångsclearing väsentligt
skiljer sig från förhållandet under avtalsclearingens tid. Medan avtalsclearingen
grundade sig på de olika sedan 1934 med Tyskland avslutade clearingavtaien
med deras mot ocertifierade fordringar klart avvisande ståndpunkt, grundas
tvångsclearingen på stadganden i 2 § clearinglagen, vilka i princip icke
kunna sägas uppbära någon annan begränsning av borgenärernas krets än
kravet på svenskt medborgarskap. Ehuru, som tidigare anmärkts, det står
Kungl. Maj :t öppet att genom uppställande av särskilda villkor och krav
irån betalning utestänga också svenska borgenärsgrupper, synes för en sådan
uteslutning krävas tungt vägande skäl. Den omständigheten att förvärvet
av ifrågavarande fordringar ej sällan skett i spekulationssyfte synes
icke i och för sig utgöra tillräckliga motiv för att vägra betalning. Vad åter
angår de fall, då skenöverlåtelse skett, föreligger över huvud ingen svensk
fordran och av sådant skäl skall utdelning vägras.

Ur ren skälighetssynpunkt må vidare framhållas att genom det tyska sammanbrottet
de ocertifierade fordringarnas utsikter till betalning i avgörande
grad försämrats och att dessa fordringars utestängande från del i tvångsclearingen
kan antagas reducera stora grupper av dem till fullständig värdelöshet.
Före det tyska sammanbrottet kunde även en innehavare av en icke
certifierad obligation hysa någon förhoppning om att det tyska riket en
gång skulle bli i stånd att infria sina förbindelser. I och med sammanbrottet
har det emellertid blivit uppenbart, att inom överskådlig tid så icke kommer
att ske. Det skulle då enligt kommitténs förmenande vara obilligt att
utestänga de svenska obligationsinnehavare vilka ha icke certifierade fordringar
mot det tyska riket från all möjlighet att göra sin rätt gällande i de
tyska tillgångarna här.

sa fordringsinnehavare skulle en regel, att endast certifierade fordringar
skulle få deltaga i utdelningen, verka orättvist.

III. Förhållandena då ett anspråk övergått från en innehavare
till en annan.

Om en fordran, som varit på svensk hand den 1 maj 1945, vid clearingen
göres gällande av svensk bör enligt kommitténs uppfattning anspråk på erhållande
av betalning kunna bifallas oavsett att fordringen under mellantiden
växlat innehavare. Att uppställa restriktioner, så att den, som nu gör
fordran gällande, måste vara samma person som den 1 maj 1945 innehade
fordringen, är ogörligt beträffande t. ex. obligationer, och skäl synas icke
föreligga att behandla andra fordringar strängare än fordringar, som grundas
å obligationer. Icke ens den omständigheten att en fordran någon tidsperiod
efter den 1 maj 1945 varit på utländsk hand synes böra medföra att
fordringen icke skulle kunna göras gällande vid clearingen. En motsatt regel
skulle betyda att den myndighet, som verkställer clearingen, måste i varje
särskilt fall fastställa hela längden av innehavare från den 1 maj 1945 till
det datum, då fordringen göres gällande i clearingen. Vid obligationer kan
en dylik prövning giva anledning till stora svårighter utan att man skulle
nå motsvarande fördel.

Från nu angivna regler bör emellertid ett undantag göras. I den mån
pensionsbelopp och livräntor komma att utgå med förmånsrätt, synes beloppen
böra utbetalas endast till den verklige pensionären eller livräntetagaren.
Såsom kommer att anges i 10 kap., grundar sig nämligen i detta fall utbetalningen
med förmånsrätt å sociala skäl, och anledning finnes ej att låta dylika
skäl gälla även till förmån för den, som förvärvat fordringen av pensionären
eller livräntetagaren. Har pensionären eller livräntetagaren överlåtit
sin fordran å annan, bör den nye innehavaren kunna göra fordringen gällande
men utan förmånsrätt.

Lika som att en fordran övergått till annan genom överlåtelse bör man
enligt kommitténs uppfattning bedöma det fall alt en fordran övergått till
en annan genom arv eller annat familjerättsligt fång. Även här bör emellertid
givetvis iakttagas, att utdelning med förmånsrätt icke bör äga rum för
pensioner eller livräntor. Har alltså t. ex. en pensionär dött innan han utfått
förfallet pensionsbelopp, bör utdelningen för detta kunna erhållas av arvingarna
men blott i konkurrens med alla andra fordringsägare. Avgörande
är även här att de sociala skäl, som tala för att pension och livränta skall
utgå med förmånsrätt, icke gälla även sedan pensionären eller livräntetagaren
avlidit.

IV. Gäldenärens solvons.

Som redan framgått kunde under avtalsclearingens lid en borgenär icke
utfå betalning för en kommersiell fordran eller för en fordran, som föll un -

der privatskuldeavtalet, under annan förutsättning än att gäldenären först
inbetalt beloppet till vederbörande tyska myndighet. Först då denna myndighet
därefter avsände en betalningsorder till den svenska myndigheten,
skedde betalningen av fordringen genom clearingen. Var den tyske gäldenären
icke i stånd att inbetala beloppet, skedde ingen utbetalning.

I själva naturen av den tvångsclearing, som nu planlägges, ligger att någon
inbetalning icke skett från tysk gäldenär då borgenären får ersättning.
I viss mån kommer därför den borgenär, vars fordran betalas genom tvångsclearingen,
i ett bättre läge än om avtalsclearing varit rådande. Det spörsmålet
yppar sig emellertid, om det icke i varje fall bör fordras, att fordringen
förfallit inom den närmaste tiden före avtalsclearingens upphörande.
Om man ger betalning även åt fordringar, som förfallit till betalning långt
före avtalsclearingens upphörande, komma många borgenärer att få betalning
genom tvångsclearingen trots att de icke skulle fått det genom avtalsclearingen
ehuru de tillhöra den kategorier fordringsägare, vilka fingo betalning
genom avtalsclearingen. Den gäldenär, som låtit en längre tid förflyta
utan att över clearingen betala sin fordran, kan nämligen presumeras
ha varit insolvent redan under avtalsclearingens tid.

Beträffande de kommersiella fordringarna har kommittén i sin framställning
av den 31 december 1947 varit inne på förevarande fråga. De kommersiella
fordringarna skulle enligt kommitténs framställning utgå med förmånsrätt.
Kommittén motiverar på följande sätt att betalning, i fråga om
kommersiella fordringar, endast bör ske beträffande belopp, vilka icke förfallit
till betalning före den 1 oktober 1944.

Uppenbarligen bör vid den nu ifrågasatta tvångsclearingen betalning ej ifrågakomma
av sådana fordringar, som kunna antagas aldrig ha blivit tillgodosedda genom
clearingen, om clearingavtalet alltjämt ägt bestånd. Detta gäller bl. a. fall,
där gäldenären redan under avtalsclearingens bestånd var insolvent. Om fordringen
vid tiden för vapenstilleståndet stått ogulden en längre tid efter förfallodagen,
måste detta, i brist på upplysning i annan riktning, anses tyda på betalningsoförmåga
hos gäldenären.

Att generellt bestämma att fordringarna icke få ha stått oguldna mer än viss
tid efter förfallodagen, är givetvis mycket vanskligt då förhållandena kunna växla
från fall till fall. Den myndighet, som verkställer utbetalningarna, synes därför
icke böra bindas alltför snävt. Som allmän regel torde emellertid kunna gälla,
att om en fordran före spärren stått ogulden mer än sex månader från förfallodagen
eller med andra ord förfallit tidigare än —- för enkelhetens skull — den 1
oktober 1944, någon betalning med företrädesrätt icke synes höra komma i fråga
annat än i undantagsfall, såsom då till förmån för den tyske gäldenären gjorts
tillräckliga inbetalningar å den svenska clearingen. Beträffande åter fordringar,
som förfallit till betalning den 1 oktober 1944 eller senare, torde man såsom regel
böra medgiva utbetalning med företrädesrätt. Det bör dock betonas, att även i detta
fall fordringen icke bör gäldas ur clearingmedlen, då det av särskilda skäl kan
antagas att betalningsorder skulle ha uteblivit även om sammanbrottet icke kommit
— exempelvis om det upplystes, att gäldenären kommit på obestånd redan före
sammanbrottet — och särskild uppmärksamhet måste i detta sammanhang ägnas
de löpande fordringarna med periodvis eller på annat sätt skeende avräkning
mellan parterna.

Förändringar i betalningsförmågan, som inträtt efter vapenstilleståndet, synas
däremot icke böra hindra en utbetalning av de tyska medlen. Den utdelning till
svenska fordringsägare, som förutsatts i Washington-avtalet, har tillkommit bl. a. i
anledning av den generella betalningsoförmåga, som på den tyska sidan får anses
ha inträtt genom sammanbrottet och därav följande avbrott i de ekonomiska förbindelserna
mellan Sverige och Tyskland. Uppenbarligen skulle det möta nästan
oöverstigliga svårigheter att kräva utredning huruvida de individuella tyska gäldenärernas
ställning efter sammanbrottet är sådan att de fortfarande kunna anses
solventa för skulderna i fråga. Det är för övrigt tydligt att ett villkor om gäldenärens
solvens skulle, i nuvarande läge, utesluta betalningen av fordringar beträffande
den gäldenär på den tyska sidan, mot vilken de största fordringarna föreligga,
nämligen tyska staten.

Spörsmålet om betydelsen av de tyska gäldenärernas solvens liar berörts
i clearingnämndens och flyktkapitalbyråns yttranden över kommitténs nu
återgivna framställning.

Clearingnämnden förklarade sig i likhet med kommittén finna det nödvändigt
att uppställa en presumtionsregel, innebärande att då fordringen
förfallit till betalning före viss dag en utebliven betalning skall utgöra tecken
på gäldenärens insolvens, men framhöll, att avsteg från denna regel
borde kunna göras i den mån utredning om solvens eller insolvens bleve
möjlig att anskaffa.

Flyktkapitalbyrån anförde.

Kommittén har uttalat att den myndighet, som verkställer utbetalningarna, icke
synes böra bindas alltför snävt med bestämmelser om huru lång tid fordringarna
skola ha fått stå oguldna, utan att gäldenären på grund av uppskovet med betalningen
skall anses insolvent. Icke desto mindre har kommittén föreslagit ett bestämt
datum, nämligen den 1 oktober 1944, såsom den tidigaste dag, från vilken
fordringarna få stå öppna. Visserligen kan det i praktiken bliva nödvändigt att
röra sig med mer eller mindre fasta presumtioner men att redan nu fixera ett
datum förefaller dock vanskligt. Man bör ihågkomma, att förhållandena i vissa
delar av Tyskland redan under hösten 1944 på grund av krigshändelserna varit
ganska förvirrade. Dessutom bör sammanbrottet i Tyskland säkerligen icke betraktas
såsom en enda händelse vid en viss tidpunkt utan som en serie av händelser
under en rätt lång tidrymd. Om en gäldenär sålunda genom krigshändelser
varit urståndsatt att betala en längre tid före sammanbrottet, bör det kanske icke
utesluta utdelning ur clearingmedlen. Med hänsyn till det anförda bör man lämna
utrymme för bedömning från fall till fall om dröjsmål med betalning verkligen
bör anses betyda gäldenärens insolvens. Vad nu sagts rörande de kommersiella
fordringarna torde även böra beaktas beträffande de med de kommersiella fordringarna
närstående fordringarna på löner m. m., även om i fråga om t. ex. löner
det oftare torde inträffa att ett dröjsmål med betalningen tyder på insolvens.

Kommittén hyser fortfarande den uppfattningen, att med förmånsrätt —
se om förmånsrätt närmare det följande under 10 kap. — i princip endast
sådana kommersiella fordringar böra ha ersättning genom tvångsclearingen,
vilka icke stått oguldna längre tid före avtalsclearingens slut. Kommittén
kan icke heller finna annat än att den 1 oktober 1044 därvid är ett lämpligt
datum. I anledning av vad som anförts av clearingnämnden och flykkapitalbyrån
får kommittén emellertid understryka, att regeln, alt betalning
icke skulle förekomma för fordringar, inneståendc sedan tiden före

den 1 oktober 1944, är avsedd endast som en principiell bestämmelse. Regeln
bör icke utgöra något hinder att genom tvångsclearingen tillgodose också en
fordran, som innestått sedan tid före den 1 oktober 1944, om det nämligen
visas eller kan antagas, att den bristande betalningen berott på annan omständighet
än att gäldenären icke varit solvent. Den förordade presumtionen
synes beträffande kommersiella fordringar böra gälla icke blott för betalning
med förmånsrätt utan över huvud taget betalning genom tvångsclearingen.

Beträffande de fordringar, som folio under privatskuldavtalet, har kommittén
däremot funnit övervägande skäl tala för att man vid tvångsclearingen
i princip skall utgå från att gäldenären varit solvent. Därest man,
exempelvis på grund av att gäldenären under någon tid underlåtit att göra
inbetalningar för klar och förfallen skuld, får anledning misstänka insolvens,
bör denna huvudregel dock icke utesluta att man tager hänsyn till de
särskilda omständigheter som kunna föreligga i olika fall. Därvid måste man
emellertid beakta att en under privatskuldavtalet hörande förpliktelse i
många fall kan ha blivit fullgjord utan att clearingnämnden fått kännedom
därom. Räntebetalning kan exempelvis ha erlagts under borgenärens
vistelse i Tyskland.

Även i fråga om sådana privatfordringar, som icke blivit certifierade och
därför icke kunnat betalas genom avtalsclearingen, bör man vid tvångsclearingen
i princip utgå från att gäldenären varit solvent. Beträffande dessa
fordringar saknar man helt tillgång till sådana uppgifter om räntebetalning,
som avsetts i det föregående. Därest misstanke om insolvens uppkommer
blir man därför hänvisad att på andra vägar, främst genom förfrågningar
hos den betalningssökande, söka bilda sig ett omdöme i saken.

Beträffande fordringar som falla under rikslåneavtalet och över huvud
fordringar på den tyska staten får, såsom antytts i kommitténs framställning
den 31 december 1947, betalningsoförmåga regelmässigt anses ha inträtt
först i och med sammanbrottet. Solvenssynpunkten bör följaktligen i
dessa fall icke hindra att fordringarna i fråga betalas vid tvångsclearingen.
Samma förhållande bör anses gälla i fråga om fordringar på tyska delstater
och kommuner.

V. Måste fordringen vara förfallen till betalning?

De svenska fordringar, som omfattades av rikslåne- och transfer-(privatskuld),
avtalen ingingo i avtalsclearingen huvudsakligen med räntebelopp
och endast till en obetydlig del med amorteringar. I detta läge, vari nu en
tvångsclearing överväges, synes det emellertid naturligt, att fordringarnas
kapitalbelopp skola få deltaga. Detta kan emellertid möta betänkligheter i
den mån fordringarna ej äro förfallna till betalning. Framför allt gäller det
här Young- och Kreugerlånen. Daweslånet däremot skulle i sin helhet hava
amorterats år 1949 och kommittén kan då utgå från att det är i sin helhet
förfallet då utbetalning från de tyska medlen kan ifrågakomma.

Justitierådet Bagge har'' i frågan, om enligt 2 § clearinglagen jämväl icke
förfallna svenska fordringar kunna ingå i tvångsclearingen, uttalat att det
knappast vore troligt att lagstiftaren vid tillkomsten av lagrummet i dess
ursprungliga lydelse tänkt sig, att andra än förfallna svenska fordringar
skulle kunna gäldas på detta sätt; i och för sig förelåge det dock icke något
hinder för att antaga att lagstiftaren avsett att för alla eventualiteter ge
Kungl. Maj :t en större befogenhet än Kungl. Maj :t antagligen komme att begagna
sig av. Med hänsyn till frågans ovissa läge hade det enligt Bagges mening
varit önskvärt att man vid tillkomsten av lagen den 23 mars 1945 om
ändrad lydelse av 2 § clearinglagen utsagt att även icke förfallna svenska
fordringar å någon i den främmande staten, respektive å den främmande
staten själv, skulle kunna genom tvångsclearing utjämnas. En sådan lagändring
hade emellertid icke vidtagits. Sannolikt vore under sådana förhållanden
att enligt gällande lagstiftning endast förfallna svenska skulder
och fordringar kunna ingå i tvångsclearingen.

Bagge1 2 har emellertid även undersökt huruvida icke på grund av allmänna
avtalsrättsliga grundsatser de fordringar mot Tyskland eller tysk man,
för vilka enligt förbindelsernas ordalag förfallotiden ännu ej inträtt men för
vilka utlovad ränta ej erlagts eller föreskriven amortering ej skett, kunde
anses förfallna till betalning. Då på grund av internationellt privaträttsliga
regler den tyska rätten torde vara i stor utsträckning tillämplig å ifrågavarande
fordringsförhållanden, har Bagge åberopat ett den 18 mars 1946
dagtecknat utlåtande rörande den tyska rättens ställning av en tysk advokat,
Dr Gerhard Cohn, vilken, av anförda skäl, ansett att de svenska borgenärernas
fordringar på grund av låneavtal äro att i tvångsclearing anse som
till betalning förfallna. Bagge har anslutit sig till Cohns slutsats att fordringarna
i fråga få anses som förfallna, även om de icke äro det enligt
avtalen.

Samma fråga har behandlats också i en av f. d. justitierådet Emil Sandström
utarbetad promemoria angående åtgärder för tillvaratagande av svenska
tillgodohavanden i Tyskland. Sandström anför i denna del bl. a. följande.

Även om enligt avtalens och skuldförskrivningarnas ordalydelse vissa av skulderna
—■ till beloppet den övervägande delen därav — ej äro förfallna, är det likväl
möjligt att de äro det enligt allmänna rättsgrundsatser.

Väl är det osäkert om enligt svensk eller tysk rätt — den ena eller den andra
torde i de flesta fall vara tillämplig — det enkla faktum att räntebetalningarna och
amorteringarna uteblivit konstituerar rätt för borgenären att fordra betalning i
förtid. Detta är enligt ledande danska rättslärda dansk rätt. Väsentlig brist i uppfyllandet
av förpliktelserna medför rätt att fordra förtidsbetalning. Svenska författare
tala ej om en sådan rätt och några svenska rättsfall som antyda den lära
ej heller finnas. Frågan är i viss mån opraktisk privata emellan, enär utebliven
räntebetalning i regel skapat rätt att begära gäldenären i konkurs, och om gäldenären
ej betalar eller går i konkurs, är fordringen i sin helhet, oavsett avtalet,
jämlikt 100 § konkurslagen att anse såsom förfallen till betalning.

1 I sin utredning 1946, s. 32.

2 Utredning 1946, s. 35 — 36.

5—500298.

Emellertid torde enligt såväl svensk som tysk rätt de uteblivna betalningarna
i det läge som råder efter det tyska sammanbrottet böra anses ha den följden att
gäldenären ej kan åbropa den i avtalet stadgade förfallotiden.

Svensk rättsdoktrin lär sålunda, att då en privat rättshandling har kommit till
stånd under en i avtalet ej uttryckt förutsättning angående förhållandenas framtida
utveckling parterna, under vissa omständigheter och oberoende av en speciell
lagregel, ej äro bundna av avtalet om förutsättningen brister. De omständigheter
som fordras kunna angivas så att 1) förutsättningen skall vara väsentlig, d. v. s.
skall ha verkat bestämmande på en persons handlingssätt så att rättshandlingen ej
skulle ha kommit till stånd om han förutsett den utveckling förhållandena tagit,
2) att medkontrahenten insett eller bort inse att rättshandlingen företogs under
den angivna förutsättningen samt 3) att det skulle strida mot tro och heder att låta
avtalet bestå.

Om bristande av förutsättningen liar till följd att utfästelse ej längre blir bindande
kan prestation som redan är fullgjord fordras tillbaka. I vissa fall kan endast
en jämkning i avtalet vara erforderlig.

Vår rättspraxis har ofta tillämpat dessa regler och även om rättsfallen ej avse
ensidiga rättshandlingar, saknas anledning att beträffande dem anlägga andra synpunkter
än på tvåsidiga. Principen tillämpas ju vid tvåsidiga avtal även då den
ena prestationen fullgjorts. Samband med 33 § avtalslagen torde också bestyrka
detta.

Vad angår tysk rätts ståndpunkt refererar Sandström Cohns uttalanden
och finner dem böra godkännas såsom uttryck för tysk rätt. Sandström
fortsätter:

Det är utan vidare klart att det genom Tysklands sammanbrott inträffade läget,
politiskt och ekonomiskt, faller helt utanför vad man vid ingående av de olika
skuldförbindelserna haft anledning att räkna med. Borgenärerna liksom gäldenärerna
ha säkert räknat med en normal utveckling av förhållandena och snarast
med en förbättring i det allmänna och särskilt Tysklands ekonomiska läge. I stället
loar utvecklingen fort till en katastrof för Tyskland och det fullständigaste ekonomiska
sammanbrott som världen i modern tid bevittnat. För borgenärernas del
medför detta tillstånd, att räntor och amorteringar utebliva och att de måste avvakta
en långt avlägsen tidpunkt för att betalningen därav skall återupptagas, om
det nu någonsin blir av. Deras möjlighet att erhålla betalning, låt vara i Tyskland,
är under tiden berövad dem. Det är utom tvivel att en väsentlig förutsätttning
brustit och att det skulle strida mot tro och heder att i den nya situationen låta
borgenären vara bunden av avtalet.

Den förändrade situationen är lika säkert ett sådant Wegfall der Geschäftsgrundlage
som tysk rätt fordrar för användandet av re bus-si c-sta n t i b u s-pri n e ipe n vid
tillämpningen av 242 § BGD.

Med denna uppfattning bör man anse alla fordringar på Tyskland förfallna oavsett
förfallotid och klausuler. Det i clearingbegreppet ingående och av clearingen
uppställda kravet på att fordringarna skola vara förfallna kan alltså anses uppfyllt
även i avseende å fordringarnas kapitalbelopp.

Såsom redan angivits representerar den tvångsclearing, som kommittén
har till uppgift att förbereda, för det stora flertalet svenska fordringsägare
på Tyskland eller någon i Tyskland praktiskt taget den enda möjligheten
till betalning inom en ej alltför avlägsen tid. I betraktande härav framstår
det såsom rättvist och naturligt att till deltagande i tvångsclearingen berättigas
alla de borgenärer, som å ena sidan icke kunna räkna med att i van -

lig ordning erhålla betalning, å andra sidan icke med hänsyn till arten av
sitt fordringsinnehav, sättet för fordrans förvärv eller andra särskilda omständigheter
anses böra stå i efterhand. Den fordringsgrupp, som särskilt
beröres av frågan om förfallotiden, omfattar en mycket betydande del av de
svenska kapitalfordringarna på Tyskland, i svenskt mynt över 200 miljoner
kronor. Ett uteslutande av kapitalbelopp av fordringar ur clearingen på den
grund att de ej äro förfallna skulle därför uppenbarligen innebära, att fördelningen
av clearingmedlen bleve mycket orättvis. Den skulle även vara
olämplig. Föreskrivna amorteringar å förevarande fordringar kan man ej
utesluta och måste därför medel reserveras för att successivt utbetalas. Att
reservera medel, motsvarande de berörda kapitalbeloppen, för — — ■—
amortering skulle för mycket avsevärd tid förlänga avvecklingen av den gamla
tyska clearingen och möter på grund härav allvarliga betänkligheter. Man
bör undvika, att clearingförfarandet drar ut på tiden.

Ur rättvise- och lämplighetssynpunkt framstår det alltså som klart, att
fordringar, som enligt de till grund för fordringarna liggande avtalen ännu
icke förfallit till betalning, i trots av detta även till sina kapitalbelopp böra
ingå i tvångsclearingen. Den frågan inställer sig då, om tillgodoseende av
denna synpunkt skulle strida mot gällande rättsregler. Genom att även icke
förfallna fordringar erhålla betalning, kommer tysk egendom att tagas i
anspråk för ett tidigare betalande av tyska skulder än som enligt förpliktelsernas
egna ordalydelser behövde bliva fallet. Denna tyska egendom hade i
tvångsclearingen kunnat ställas till förfogande för betalningen av andra
tyska skulder.

Följande synpunkter göra sig emellertid gällande.

Beträffande samtliga de fordringar, som här äro i fråga, har den tyska
gäldenären gjort sig skyldig till dröjsmål, befinner sig i mora. Detta dröjsmål
är numera synnerligen långvarigt. Den tyska allmänna civilrätten äger
icke — liksom ej heller den svenska rätten — den regeln att ett dröjsmål
innebär att en prestation, som först längre tid i framtiden skall betalas, blir
genast förfallen. Den tyska rätten har alltså icke uppställt den regeln att genom
att gäldenären råkar i mora beträffande ränta eller amortering till en
skuld själva skulden förfallgfr till betalning. Men om en tysk gäldenär icke
ordentligen betalar sin gäld, kan han begäras i konkurs och om fordringen
samt gäldenärens insolvens göras trolig (wenn die Forderung des Gläubigers
und die Zahlungsunfähigkeit des Geineinschuldners glaubhaft gemacht
werden) så sättes gäldenären i konkurs (§ 105 av den tyska konkurslagen
av den 17 maj 1898). I konkursförfarandet gälla alla icke ännu förfallna
fordringar såsom förfallna (betagte Forderungen gelten als fällig; § 65).
Genom denna regel bör den tyska rätten anses ha godkänt den regeln att en
borgenär, vars fordran icke i fråga om amortering och (eller) räntor betalas
å utsatt dag, kan få ut hela sin fordran med detsamma.

Den svenska lagstiftningen står på samma ståndpunkt (konkurslagen 2
och 100 §§). Att märka är, att konkurs kan i Sverige öppnas mot utländskt
rättssubjekt, där honom tillhörig egendom finnes i riket (konkurslagen 7 §
jämförd med rättegångsbalken 10 kap. 3 §).

Vad nu angivits ger enligt kommitténs uppfattning vid handen att både
den svenska och den tyska rätten ansett sig böra öppna en väg för att
en gäldenär skall kunna få ut ett kapitalbelopp av den fordran, i fråga om
vilken gäldenären beträffande någon del befinner sig i mora. Kommittén
kan därför icke finna annat än att Sverige gentemot den blivande tyska staten
äger att låta fordringar konkurrera i de tyska tillgångarna i riket, oavsett
att dessa fordringar icke äro till betalning förfallna.

Det återstår emellertid fortfarande ett särspörsmål. Ger clearinglagen
Kungl. Maj :t fullmakt att anordna en tvångsclearing, i vilken alla icke till
betalning förfallna fordringar äga taga del, eller måste för detta ändamål
clearinglagen ändras? För svaret på denna fråga må det framhållas, att i
2 § clearinglagen icke upptagits något villkor om beskaffenheten av de fordringar
som kunna betalas genom en tvångsclearing, sålunda icke heller att
fordringarna måste vara förfallna till betalning. Även om statsmakterna vid
utformningen 1934 av det ursprungliga stadgandet om tvångsclearing icke
tänkt sig att andra än förfallna fordringsanspråk skulle tillgodoses och icke
heller haft ögonen öppna för förevarande spörsmål, då 2 § andra stycket
clearinglagen 1945 infördes i rättsordningen, ter det sig icke rimligt att utan
tvingande skäl och utan ens någon grund i lagtextens ordalag antaga begränsande
villkor vid tolkningen av ett lagstadgande, vilket tillskapats för att
möta ännu icke uppkomna och nödvändigtvis svårfixerbara saklägen samt
därför helt naturligt hade erhållit en allmän och vidsträckt avfattning. Enligt
kommitténs förmenande har därför Kungl. Maj :t enligt 2 § clearinglagen
fria händer att förordna om betalning också av icke förfallna fordringar.

VI. Avstående av fordran.

Såsom villkor för att borgenär skall erhålla betalning av insatta medel
gäller enligt 2 § första stycket clearinglagen att han för clearing av fordringar,
för vilkas gäldande insättningar skett, avstår så mycket av sin egen
fordran som svarar mot uppburet belopp. Avsikten är då tydligen att dylika
fordringar skola avträdas till myndighet i det främmande landet att av myndigheten
disponeras för gäldande i det främmande landet av svenska skulder,
vilka i Sverige guldits genom insättning på clearingkonto. Någon närmare
kommentar till stadgandet är icke erforderligt. Utan vidare är klart
att om för en löpande förbindelse full betalning lämnas, förbindelsen bör
överlämnas till vederbörande utbetalande myndighet och att avstämpling
bör ske, så att avbetalningen framgår av själva fordringsbeviset. Om detta
icke iakttages och betalning sker utan fordringsbevisets återställande eller
avstämpling, kan gäldenärens betalningsförpliktelse åter göras gällande mot
denne, åtminstone av godtroende innehavare av fordringsbeviset.

Sistnämnda synpunkt leder till att man för betalning bör kräva uppvisande
här i Sverige av ett löpande fordringsbevis, även då certifikat utfärdats

om fordringen. Möjligen kan kravet eftergivas om säkerhet vinnes för att
vederbörlig avstämpling sker i det land där fordringsbeviset finnes.

Självklart är, att om betalning erhålles å en inteckning, själva inteckningsrätten
bör i motsvarande mån avstås av den svenska fordringsägaren.

9 KAP.

Kvittning och specialexekution.

I. Kvittning.

Regler om kvittning av fordran mot skuld har funnits i clearingförfarandet
beträffande Tyskland ända från dettas början. I 9 § kungörelsen den
28 augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till Tyska riket erhöll clearingnämnden befogenhet att medgiva
utjämning av skuld genom kvittning eller liknande förfarande. Som
redan har framgått ändrades genom kungörelsen den 6 april 1945 (nr 114)
nyssnämnda kungörelse bl. a. så, att genom en ny paragraf, § 2 a, föreskrevs
att även den, som var pliktig att på annan grund än förut var stadgat utgiva
betalning för fordran, som tillkomme någon i Tyskland eller som från
sådan fordringsägare övergått å annan, skulle fullgöra betalningen genom
insättning på clearingkontot. Samtidigt utsträcktes emellertid även 9 §
att gälla inbetalningar enligt den nya 2 a §, varför ännu en gång kvittningen
betonades i den lagstiftning, varom här är fråga.

Vid en konkurs äro, som bl. a. den svenska konkurslagen (121 §) utvisar,
regler om kvittning av stor betydelse. De stora likheter, som finnas mellan
ett konkursförfarande och den planerade tvångsclearingen kunde göra det
berättigat att även vid tvångsclearingen begagna regler för kvittning. Någon
mera generell betydelse skulle emellertid icke regler om kvittning kunna få
vid tvångsclearingen. Den svenske fordringsägare, som tillika haft skuld till
den tysk, mot vilken han har fordran, har nämligen haft möjlighet att få
sitt kvittningsanspråk tillgodosett genom 2 a § i 1934 års kungörelse.

I fråga om svenska statliga anspråk har emellertid kvittningsfrågan betydelse.

De clearingmedel, som innestå i riksbanken, äro enligt svensk uppfattning
närmast att betrakta som en tysk fordran å den svenska staten. Särskilt
är därvid att märka, att optionsmedlen, 72 500 000 kr., vilka hade karaktär
av ett överskott Tyskland till godo i det svensk-tyska clearingförfarandet,
kunde genom en ensidig tysk åtgärd ställas till den forna tyska riksbankens
fria disposition. Man har till en början anledning fråga, om ej den
svenska staten med tilllämpning av den grundsats, som för den svenska rättens
del funnit ett uttryck i 121 § konkurslagen, kan och bör begagna så
mycket av de tyska medlen, som erfordras, till kvittning mot den svenska
statens fordringar.

De fordringar den svenska staten äger mot Tyskland ha framgått av
4 kap. i kommitténs betänkande. Kommittén erinrar om att de utgöras avriksbankens
ersättningskrav i anledning av återställandet av s. k. rövat guld,
riksgäldskontorets krav på grund av det tyska ersättningsåtagandet beträffande
svenska statens garanti för det österrikiska konversionslånet av år
1934 samt olika statsmyndigheters (krigsförsäkringsnämnden, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, flygförvaltningen, bränslekommissionen,
domänstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försvarets civilförvaltning,
civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen och statens utlänningskommission)
framställda eller eljest förefintliga ersättningskrav. Kommittén
erinrar vidare om kostnaderna för flyktkapitalbyrån, restitutionsnämnden
och tyskmedelskommittén m. m.

Kommitténs allmänna uppfattning är att staten bör iakttaga återhållsamhet
vid utnyttjande av sina möjligheter till kvittning. Kommittén har redan
angivit som sin uppfattning att vissa av dessa anspråk, nämligen kostnaderna
för flyktkapitalbyrån, restitutionsnämnden och tyskmedelskommittén böra
tillgodoses på särskilt sätt. Vissa av de övriga anspråken äro av kommersiell
natur och böra då behandlas som andra kommersiella fordringar. Ytterligare
andra — särskilt statens garanti för det österrikiska konversionslånet av
1934 — torde böra tillgodoses först i jämnbredd med fordringar, för vilka
någon förmånsrätt icke kan begäras.

En särställning intages emellertid av statens anspråk på ersättning för
det s. k. rövade guldet.

Att — liksom beträffande andra statliga fordringar — de vanliga förutsättningarna
för kvittning äro för handen står, enligt kommitténs uppfattning,
utom tvekan.1 Den skadeståndsrätt, som kan förefinnas från svensk
sida mot tysk, tillkommer närmast den svenska riksbanken och riktar sig
då mot Deutsche Reichsbank, som levererat guldet. Skadeståndsrätten tillkommer
alltså icke omedelbart den svenska staten mot den tyska. Den
svenska riksbanken och den tyska Verrechnungskasse äro emellertid uppenbarligen
blott representanter för de båda staterna och det är mellan dem,
som frågan om kvittning föreligger. Enligt kommitténs mening äro kvittningsförutsättningarna
för handen helt oberoende av att i varje fall den
tyska rätten (Burgerliches Gesetzbuch § 395)3 icke tillåter kvittning, om
statlig fordran göres gällande av ett statsorgan och genfordringen gäller mot
ett annat sådant organ. I detta lagrum gäller det inre tyska förhållanden;
och icke kvittning stat mot stat.

De möjligheter till kvittning som den svenska staten här äger, böra enligt
kommitténs mening även begagnas. Skälen härför ha angivits vid behandlingen
av frågan huruvida ersättningsanspråken för guldet över huvud
skola upptagas som utdelningsberättigade fordringar (7 kap.). 1 2

1 Annan mening Bagge: Utredning 1948 s. 14 ff.

2 I fråga om den svenska rättens ställning se Bagge a. a. 1948.

II. Specialexekution.

Vid en konkurs förekomma även vissa former av specialexekution. Den,
som har pant eller retentionsrätt i ett borgenären tillhörigt föremål, får ut
sin fordran, i den mån den täckes av föremålet, före de andra borgenärerna.
En regel, som stode specialexekutionen nära, skulle skapas, om man läte
den, som har fordran mot en tysk gäldenär, som har tillgångar här i riket,
få ut sin fordran ur dessa tillgångar framför andra fordringsägare på Tyskland
eller tysk man, så att blott vad som sedan återstode av tillgångarna
bleve del av den tyska egendom, från vilken de svenska fordringarsägarna
i allmänhet skola få sin betalning.

En sådan ordning har, låt vara i ringa omfattning, tillämpats under avtalsclearingens
tid. Enligt 9 § i 1934 års ovannämnda kungörelse hade clearingnämnden
nämligen befogenhet att förordna icke blott om kvittning utan
även om betalning av skuld annorledes än på det sätt clearingsystemet
förutsatte, d. v. s. genom en direkt betalning. Denna befogenhet kom till
användning huvudsakligen i fråga om svensk gäldenärs tillkommande provisionsfordringar.
Om sålunda en svensk importör haft sina affärer med
den tyske exportören ordnade på provisionsbas, medgav clearingnämnden
i många fall honom att tillgodogöra sig sin provision ur den betalning, som
hans svenska kunder skulle erlägga för varorna och som eljest oavkortad
skulle ingå på clearingen.

En specialexekution i den begränsade omfattning, som sålunda förekommit
under avtalsclearingens tid, synes vara befogad även vid en tvångsclearing.
På sina håll har emellertid ifrågasatts att specialexekution vid den tilltänkta
tvångsclearingen borde medgivas i vidare utsträckning.

Clearingnämnden har i sitt yttrande över kommitténs framställning den
31 december 1947 varit inne på en sådan tankegång. Nämnden har, för den
händelse en förberedande utdelning ansågs böra komma till stånd, föreslagit
att denna skulle avse bl. a. kommersiella och likställda fordringar mot sådana
tyska gäldenärer, för vilkas räkning tillräckliga belopp funnes innestående
å clearingkontot. Det framgår emellertid icke huruvida nämnden tänkt sig
en tillämpning av den sålunda föreslagna metoden i mera generell utsträckning.

Gentemot en specialexekution i vidare omfattning än som är möjlig med
stöd av 9 § clearingkungörelsen må emellertid framhållas, att en sådan strider
mot grundtanken i tvångsclearingen, nämligen önskemålet att vinna en
någorlunda rättvis fördelning av tillgängliga medel bland borgenärerna. Ett
förfogande över de tyska medlen i specialexekutionens form skulle få verkningar,
som knappast skulle kunna godtagas. Det synes sålunda näppeligen
försvarligt att ge innehavare av de tyska statsobligationerna en företrädesställning
blott därför att tyska staten och dess institutioner ha stora tillgodohavanden
här, i varje fall ej om detta skulle ske med utnyttjande av
andra medel än som direkt reserverats för sådant ändamål. Tvångsclea -

ringen måste i princip göras så, att alla fordringsägare få lika rätt att konkurrera
i de tyska tillgångarna, och man måste därvid bortse från mer eller
mindre tillfälliga omständigheter med avseende å de tyska gäldenärernas
tillskott till clearingmedlen. En helt annan sak är att den omständigheten att
en tysk gäldenär här i riket har tillgångar, tillräckliga för betalning av hans
skulder, bör undanröja all tvekan om hans solvens.

10 KAP.

Förmånsrätt.

I det föregående har framhållits hurusom clearinglagen ej upptager föreskrifter
om förhållandet mellan olika betalningsberättigade, när tillgängliga
medel ej förslå till täckandet av fordringarna i deras helhet, och att det därför
ankommer på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter i detta hänseende.
Kungl. Maj :t äger full frihet att utan sträng bundenhet av juridiska regler
eller analogier i dessa hänseenden träffa de avgöranden som kunna anses
skäliga. Det är anledning framhålla att på grund av de betydande skiljaktigheterna
mellan tvångsclearingen och den tidigare avtalsclearingen reglerna
för den sistnämnda här liksom i andra fall ej synas ägnade att giva
mycken ledning. Ej heller de knapphändiga uttalandena vid tvångsclearingens
tillkomst synas giva någon belysning för utformningen av förmånsrättsreglerna.
1

Frågan om vissa fordringar böra utgå med förmånsrätt sedan tillgängliga
medel minskats med de summor, som utgå för kvittning, har kommittén
redan i viss utsträckning behandlat i sin framställning den 31 december 1947
till utrikesministern. I framställningen anförde kommittén att den funnit
sig böra överväga, om icke betalning till gäldande av vissa fordringar borde
verkställas utan att man avvaktade det definitiva utfallet av likvidationen
av de tyska tillgångarna eller resultatet av det av kommittén föreslagna anmälningsförfarandet
beträffande fordringarna på Tyskland. Kommittén yttrade
därutinnan följande:

1 detta hänseende ifrågakomma först sådana fordringar, vilka böra anses berättigade
till förmånsrätt framför flertalet andra anspråk och sålunda ej behöva
konkurrera med dessa fordringsgrupper. Vad angår dylika fordringar saknas anledning
att avvakta det slutliga utdelningsförslaget, om för deras gäldande tillräckliga
medel influtit. Ett uppskjutande av betalningen för dessa fordringar,
skulle också för de betalningsberättigade säkerligen framstå såsom ett onödigt
dröjsmål. Även beträffande fordringar, som icke utan vidare kunna anses berättigade
till full utdelning, kan det vara anledning att redan nu överväga utbetal 1

Bagge har i Utredning 1948 s. 17 utan särskild motivering hävdat att en förutsättning
för prioritet för svensk fordran skulle vara att en sådan rätt kunde härledas ur clearingavtalet
eller statslåne- och privatskuldavtalen. Ordalagen i 2 § clearinglagen giva
icke anledning till en så snäv tolkning, vilken även ur praktiska synpunkter synes böra
avböjas.

ningar, nämligen i den mån fordringsägarnas betalningsanspråk av olika skäl
måste anses särskilt trängande.

Enligt kommitténs mening borde tre kategorier av fordringar omedelbart
betalas, nämligen kommersiella fordringar, en del de kommersiella fordringarna
närstående anspråk (vissa löner, pensioner och livräntor) samt ersättningsanspråk
på grund av neutralitetskränkningar.

I. Kommersiella fordringar.

Beträffande de kommersiella fordringarna anförde kommittén, efter att ha
konstaterat att avtalsclearingen i och med det tyska sammanbrottet upphört
att fungera, bl. a. följande:

Den tvångsclearing, som nu bör komma till stånd, innebär en fortsättning av
den normala clearingen, avtalsclearingen, låt vara med vissa väsentliga modifikationer.
Det skulle te sig otillfredsställande och föga rationellt, om exempelvis en
svensk exportör, som förlitat sig på att få full likvid genom clearingen, skulle gå
miste om denna genom att clearingen av svensk myndighet satts ur funktion, sedan
hans vara avsänts eller han eljest haft kostnader på grund av avtal med tysk
exportör men innan hans mellanhavande hunnit regleras.

Kommitténs uppfattning att de kommersiella fordringarna borde betalas
fullt lämnades i de remissyttranden, som inhämtades över kommitténs
framställning, i princip utan erinran, och kommittén vidhåller sitt förslag
i denna del. Härvidlag må anmärkas, att även om clearingavtalen med Tyskland
icke innefattade någon betalningsgaranti för de svenska exportörerna,
betalning i en betydande del av de aktuella fallen säkerligen kommit att utgå
om avtalsclearingen kunnat fortsätta att fungera. I 8 kap. har kommittén
föreslagit vissa regler till förhindrande av att betalning sker av sådana
fordringar, som kunna antagas aldrig ha blivit tillgodosedda, även om avtalsclearingen
ägt bestånd. Som ytterligare stöd för att full betalning bör
utgå för de kommersiella fordringarna vill kommittén åberopa, att de olika
avtalen med Tyskland avsågo att de kommersiella fordringarnas kapitalbelopp
gäldas, varemot beträffande finansiella fordringar i huvudsak blott avkastning
fick transfereras. De kommersiella fordringarna hade alltså redan
på avtalsclearingens tid ett försteg, som rimligen bör bibehållas också vid en
tvångsclearing.

Det må anmärkas, att kommittén i sin framställning den 31 december
1947 icke avsåg någon utbetalning för de statliga kommersiella fordringarna
med förtur framför andra kommersiella fordringar. Men principen om full
betalning bör givetvis gälla även dessa. De fordringar, varom här är fråga,
utgöras av det saldo till svensk favör, som kvarstår vid avräkning mellan
de svenska och tyska trafikförvaltningarna och de ytterligare statliga kommersiella
fordringar, som finnas.

II. Löner, pensioner och livräntor.

I den fordringsgrupp, varom nyss talats, ingå löner, som stodo i samband
med entreprenad och montageavtal och alltså i egenskap av kommersiella
fordringar betalades över clearingen. I sin framställning den 31 december
1947 upptog emellertid kommittén såsom en andra fordringsgrupp, för vilken
betalning med förtursrätt borde ske, även löner, som under avtalsclearingens
tid icke skulle haft den ställning, att lönen skulle gått över clearingen.
Enligt kommitténs mening talade starka skäl för att ställa alla löner
på samma linje. Kommittén föreslog emellertid, att lön skulle utbetalas endast
till den 1 oktober 1945. Enligt kommitténs åsikt kunde det nämligen
icke anses obilligt mot en löntagare att hans anställningskontrakt betraktades
som upphävt i och med det tyska sammanbrottet, om han blott finge
åtnjuta lönen under en tid som kan motsvara skälig uppsägningstid. Kommittén
har fortfarande samma uppfattning och föreslår alltså att löner utbetalas
med förmånsrätt till den 1 oktober 1945. I den mån fråga är om löner
till personer i tysk statstjänst, skulle löner även för en längre tidsperiod
kunna ifrågakomma; det tyska riket och de tyska delstaterna presumeras
nämligen, enligt den uppfattning, som legat till grund för kommitténs förslag,
hava varit solventa trots att de under avtalsclearingens tid icke erlagt
de skulder, vilka förfallit före den 1 oktober 1944 (8 kap. under IV). Undantaget
torde emellertid sakna praktisk betydelse.

Enligt kommitténs mening bör emellertid förmånsrätt icke åtnjutas till
huru högt lönebelopp som helst. Kommittén anser att ett maximum av 20 000
svenska kronor räknat för år icke bör överskridas.

Av den motivering för utbetalning av lön just till den 1 oktober 1945, som
kommittén nyss angivit, framgår att enligt kommitténs mening icke utbetalning
av något belopp, vare sig med eller utan förmånsrätt, bör ifrågakomma
för tid efter detta datum. Någon utbetalning av belopp, som skulle motsvara
kapitaliserade värdet av en lön, bör alltså enligt kommitténs förslag icke
ske. Kommittén föreslår därvid icke undantag för löner på grundval av löneavtal,
i vilka det stipulerats längre uppsägningstid eller som äro ouppsägbara
från den anställandes sida. Vid den ifrågasatta tvångsclearingen gäller
det nämligen icke att tillgodose rättigheter till deras juridiska gräns utan
— såsom kommittén tidigare betonat — att innanför denna gräns träffa skälighetsavgöranden.
Kommittén kan ej finna att de lönebelopp, varom här är
fråga, skäligen böra ha företräde framför annan gäld; för tiden efter det
tyska sammanbrottet disponerar ju den enskilde i varje fall sin arbetskraft.
Kommittén kan ej ens finna att de böra få konkurrera med dylik gäld, sedan
de i vad gäller under året 1 oktober 1944 till 1 oktober 1945 förfallna
eller för detta år intjänade belopp erhållit den fördelaktiga ställning som
föreslagits. Vad som beträffande de arbetstagare, vilka haft dylika långvariga
arbetskontrakt, kan tänkas böra ytterligare skyddas är blott deras rätt
till pension. Till denna fråga kommer kommittén strax tillbaka.

I sitt yttrande över kommitténs framställning den 31 december 1947 har
clearingnämnden förklarat sig utgå från att kommittén i framställningen
syftade på löner, som löntagaren under vistelse i Sverige ägt uppbära från
Tyskland och icke på löner, som svenska medborgare förtjänat under vistelse
i Tyskland. Kommittén har emellertid icke gjort denna åtskillnad utan
anser att lönekraven i dessa fall böra behandlas lika. Kommittén kan icke
finna något skäl, varför den svensk, som haft anställning t. ex. vid en fabrik
i Tyskland, skall ha sämre ställning än den svensk, som varit samma företags
representant i Sverige.

I samma fordringsgrupp som löner inräknade kommittén i sin framställning
den 31 december 1947 även de pensioner och livräntor, som tillkomma
svenska medborgare på grund av tjänst eller arbetsanställning hos tyska
rättssubjekt. Kommittén föreslog därvid utbetalning för tiden tills frågan
om dispositionen av de tyska medlen blivit slutgiltigt avgjord men med
en begränsning per år förslagsvis till ett belopp av 5 000 kronor. Kommittén
upptog emellertid icke i denna framställning frågan, om på grund av
tjänst eller arbetsanställning utgående pensioner eller livräntor för framtiden
skulle utgå och i så fall till vilket belopp. Jämte det att kommittén vidhåller
sitt tidigare förslag — med den modifikation i fråga om maximibeloppet
som skall framgå — upptar nu kommittén sistnämnda problem.

De förmåner, som en person erhåller på grund av en rätt till pension eller
livränta, som utgår på grund av arbetsanställning, är av annan natur än
lön. I motsats till en för framtiden utgående lön är en pension eller livränta
ett på grund av arbete i det förflutna intjänat belopp. När den forne arbetsgivaren
utbetalar en pension eller en livränta, vilken någon har rätt till på
grund av ett arbetsavtal, betalar han alltså en skuld. Principiella skäl mot att
utbetala pensionen eller livräntan för tid, som ligger efter den 1 oktober
1945, göra sig alltså här icke gällande. Kommittén föreslår därför, att pensioner
eller livräntor på grund av arbetsanställning betalas för framtiden.
Att pensionen eller livräntan varit av den natur som här avses framgår vanligen
av att den tillförsäkrats arbetstagaren på ett tidigt stadium av hans anställning
eller av att, om den skall utbetalas av ett försäkringsbolag, arbetsgivaren
ensam eller tillsammans med arbetstagaren svarat för premiebetalningen
på grund av avtal dem emellan eller på grund av lagens stadgande.

Då dispositionen av de tyska medlen bör äga rum genom ett likvidationsförfarande,
som bör avslutas snabbt, är det lämpligast att för pensioner och
livräntor utbetalas kapitaliserade belopp, för vilka inköpas livräntor i svenska
försäkringsanstalter. Man uppnår därmed uppenbara fördelar. Säkerhet
vinnes mot exekutiva åtgärder, och man får över huvud säkerhet för att vad
som utbetalas från de tyska medlen tillgodoföras just pensionären eller livräntetagaren
och icke någon annan, till vilken den verklige pensionären eller
livräntetagaren kan ha överlåtit sin rätt.

I stället för att på nu angivet sätt inköpa livräntor för belopp, som motsvara
anspråkens kapitaliserade värden, skulle ett annat tillvägagångssätt
kunna användas. Man skulle sålunda kunna från clearingmedlcn till en sär -

skild fond överföra belopp, som jämte avkastningen därå med säkerhet
räckte till för kontinuerliga utbetalningar till pensions- och livräntetagarna.
Härigenom vunnes att man, alltefter det rätten till pension eller livränta
upphörde, i varje särskilt fall exakt kunde konstatera vad de tyska vederbörandes
förpliktelse inneburit. Man undviker en invändning som kan riktas
mot det av kommittén förordade tillvägagångssättet med inköp av livräntor.
Detta måste nämligen grundas på en beräknad genomsnittlig levnadsålder
och kan därför medföra, att det belopp som åtgår för inköp av livränta för
en pensionstagare, som avlider före inträdet av den för honom beräknade
levnadsåldern, kan komma att överstiga vad som faktiskt därefter av försäkringsbolaget
utbetalats åt honom. Detta i sin tur skulle kunna föranleda
anmärkning från tysk sida att man betalat en tysk skuld med högre belopp
än vartill skulden, enligt vad det visar sig, hade uppgått. Metoden med bildande
av en fond för kontinuerliga utbetalningar skulle emellertid medföra
en väsentlig förlängning av tiden för likvidationsförfarandet. På grund härav
och då en kapitalisering av de framtida förpliktelserna och inköp i samband
därmed av livräntor, vilket måste anses vara en naturlig metod att avveckla
framtida förpliktelser av nu ifrågavarande art, måste föra mycket
nära det resultat, till vilket man kommer om man utbetalar varje pensionsbelopp
allt efter det beloppet förfaller till betalning, har kommittén -— med
beaktande jämväl av den tilltänkta tvångsclearingens karaktär av engångsuppgörelse
— funnit den först angivna metoden vara att föredraga.

Kommittén föreslår även att nu nämnda kapitaliserade belopp utbetalas
med förmånsrätt. Skälet härtill är av social natur. Det synes angeläget att de
pensions- eller livräntetagare, varom här är fråga, och som näppeligen i någon
större utsträckning lära kunna genom fortsatt arbete bereda sig försörjning,
skyddas från att gå förlustiga de förmåner, de intjänat. Emellertid
böra icke heller här förmånsrätt åtnjutas till huru stora belopp som helst.
Kommittén föreslår att ett högsta belopp av 12 000 kronor för år beräknas
såsom underlag för beräkningen av det maximala värdet på pension eller
livränta.

På samma linje som pensioner och livräntor, vilka utgå på grund av tjänsteförhållande
böra givetvis ställas pensioner och livräntor, vilka utgå till
änkor på grund av deras mäns anställning.

Clearingnämnden har i sitt yttrande över kommitténs framställning den
31 december 1947 anfört att skälet till att kommittén föreslagit, att svenska
medborgare tillkommande pensioner och livräntor på grund av tjänst eller
arbetsanställning skulle jämställas med de kommersiella fordringarna, syntes
vara att pensions- eller livräntetagarna vore i särskilt behov av beloppen.
Det kunde därför enligt clearingnämndens mening ifrågasättas om ej livräntor,
vilka utginge på grund av försäkring i tyskt försäkringsföretag, borde
jämställas med de av kommittén omnämnda livräntorna, åtminstone därest
trängande behov av beloppen förelåge.

Även om sociala skäl synas tala för att jämväl de av clearingnämnden
åsyftade pensionerna och livräntorna utbetalas med förtur, kan kommittén

emellertid icke biträda detta förslag. Det skulle föra för långt att medge förmånsrätt
för den som, låt vara med medel som han lagt undan av sin lön,
själv anskaffat exempelvis en pensionsförsäkring. Då kunde lika gärna den,
som insatt en del av sin lön på sparkasserältning för framtida behov, påfordra
förmånsrätt härför. Det avgörande bör enligt kommitténs mening
vara, att arbetstagarens lön delvis innehållits för beredande av pension åt
honom, d. v. s. att löneutbetalningen i realiteten till en del antingen ställts
på framtiden eller direkt skett till ett försäkringsbolag.

Av samma skäl som anförts beträffande pensioner och livräntor på grund
av tjänst eller arbetsanställning föreslår kommittén emellertid, att även pensioner
och livräntor på grund av försäkringsavtal skola utbetalas för framtiden
och att därvid livräntor skola inköpas för deras kapitaliserade belopp.

III. Krav på skadestånd för genom neutralitetskränkningar
orsakade dödsfall eller skador å person.

Den tredje grupp av fordringar, beträffande vilka kommittén i sin framställning
den 31 december 1947 föreslog en omedelbar utbetalning, utgjordes
av krav från enskilda å skadestånd för dödsfall eller skador å person, då
skadan orsakats av neutralitetskränkningar från tysk sida. Kommittén anförde
därvid:

Såsom exempel på de fall, som kommittén nu avser, må följande nämnas. I maj
1940 besköts Vassijaure järnvägsstation av ett tyskt flygplan, därvid en värnpliktig
dödades. I juli 1942 besköts en fiskebåt på svenskt område av ett tyskt flygplan
därvid befälhavaren svårt skadades. I juni 1945 inträffade en liknande händelse
beträffande en annan fiskebåt. Härvid skadades befälhavaren och en besättningsman
svårt. I augusti 1943 sänktes två fiskebåtar av tyska minsvepare vid
fiske i Skagerack, därvid tolv sjömän omkommo. Slutligen nedsköts trafikflygplanet
»Gripen» i oktober 1943 av ett tyskt flygplan utanför Hållö i Bohuslän. Därvid
omkommo fem svenska medborgare.

Även om dylika fall icke äro särskilt talrika, ligger det enligt kommitténs uppfattning
i öppen dag att från neutralitetskränkningarna härrörande skadeståndskrav,
i huvudsak gällande sådan gottgörelse till förolyckades efterlevande, som
icke ordnats försäkringsvägen, böra så snart som möjligt tillgodoses. Att den tidigare
tyska regeringen icke medgivit ersättningsskyldighet bör icke hindra, att den
svenska prövningsinstansen i nuvarande läge, då vidare förhandlingar äro uteslutna,
till avgörande upptager frågan om Tysklands ansvarighet för händelserna
i fråga och eventuellt utmäter det skadestånd, vartill konstaterade neutralitetskränkningar
kunna föranleda.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i dessa fall bör enligt kommitténs
mening ersättningen utgå med förmånsrätt. I den mån den bestämmes i form
av periodiska prestationer, bör för utbetalningarna gälla samma begränsning som
tidigare föreslagits beträffande livräntor.

Till denna framställning vill kommittén nu foga, att på samma sätt som
ovan föreslagits beträffande pensioner och livräntor på grund av tjänst eller
arbetsanställning jämväl nu ifrågavarande skadestånd, i den mån skadeståndet
bör utgå såsom periodiska prestationer, vid den slutligen utdel -

ningen böra förvandlas till ett kapitaliserat belopp, för vilket eventuellt en
livränta inköpes. På detta sätt bör man t. ex. säkerställa den ekonomiska
framtiden för en dödad persons änka.

Uppräkningen i framställningen den 31 december 1947 av de fall, som vore
att anse såsom neutralitetskränkningar, var, såsom ock i framställningen
angivits, endast en exemplifiering och icke en uttömmande redovisning av
fallen, låt vara att kanske de mest betydande medtagits. Framhållas må att
fartygssänkningar, vilka skett i uppenbar strid mot folkrättsliga regler, äro
att hänföra till neutralitetskränkningar, även om det icke skett ett direkt angrepp
mot svenskt sjö- eller landterritorium. Föreligga i dylika fall förluster
för enskilda, som icke gottgjorts försäkringsvägen, böra dessa sålunda enligt
kommitténs mening vid tvångsclearingen ersättas fullt.

Kommittén anmärker att anmälda belopp, som äro att räkna till förevarande
kategori, utgöras av blott 365 000 kronor.

IV. Funding bonds.

Utöver vad som föreslagits i kommitténs skrivelse den 31 december 1947
vill kommittén föreslå förmånsrätt för funding bonds, lydande å svenska
kronor. Funding bonds utlämnades, såsom tidigare nämnts, under åren
1935—38 i stället för kontant betalning genom clearingen såsom likvid för
avkastning på certifierade fordringar, fallande under privatskuldavtalet. Före
det tyska sammanbrottet inlöstes den största delen av dessa funding bonds,
varigenom vederbörande fordringsägare fingo kontant betalning för ifrågavarande
avkastning. Det förefaller då rimligt och välgrundat att de kvarvarande
innehavarna av funding bonds ej skola komma i sämre läge än de
övriga som redan blivit tillgodosedda. Återstående funding bonds torde därför
böra inlösas med förtursrätt. En sådan behandling innebär ju blott att
man även beträffande dessa medger utbetalning av avkastning, som för länge
sedan förfallit till betalning. Vid en sådan inlösen bör dock icke högre kurs
tillämpas än den för vilken de tyska vederbörande gjorde sina inköp. Denna
kurs höll sig, enligt vad kommittén erfarit, vid omkring 50 procent. Någon
rätt att för återstående 50 % med de icke förmånsberättigade fordringsägarna
deltaga i konkurrensen om de tyska medlen böra innehavarna av funding
bonds givetvis icke erhålla.

V. S. k. Härtefälle, i vad gäller svenska medborgare.

Kommittén har till slut övervägt, huruvida icke förmånsrätt skulle kunna
beredas enstaka fordringsägare, vilkas behov av betalning framstår som
särskilt starkt, oavsett vilken kategori respektive fordringar tillhöra. Ett
sådant system tillämpades i viss utsträckning under avtalsclearingens tid
med stöd av ett tillägg till clearingavtalet av följande lydelse:

Die zuständigen deutschcn Stellen werden auf Veranlassung von Clearingnämnden
in Härtefällen die Ueberweisung von Unterstiitzungszalilungen, Pensionsbeziigen,
Erbschaftsbeträgen und ähnlichen Leistungen an in Schweden ansässige
Personen sowie von Lebensversicherungsprämien schwedischer Staatsangehöriger
in Deutschland im Verrechnungswege wohlwollend priifen.

Denna ordning innebar en utvidgning för ömmande fall av privatskuldavtalet
i två hänseenden, nämligen dels så att utbetalning medgavs beträffande
fordringar utanför avtalets ram och dels så, att icke blott avkastning
utan även kapital kunde överföras.

Det vore givetvis tänkbart att vid tvångsclearingen tillämpa en motsvarande
regel. Flyktkapitalbyrån har varit inne på en sådan tankegång i sitt
yttrande rörande den av kommittén i dess framställning den 31 december
1947 föreslagna förtursutbetalningen av vissa fordringar. Byrån anförde där
bl. a. följande:

Skulle Kungl. Maj:t bestämma, att förskottsbetalning skall äga rum, anser byrån
att den bör få tydlig karaktär av undantagsåtgärd för särskilt ömmande fall. Byrån
vill föreslå, att beslutet då får sådan form att den myndighet, som förordnas
att handhava utbetalningen, tilldelas visst bestämt belopp av clearingmedlen att
utbetalas endast till dem, vilkas anspråk på förtidsbetalning får anses särskilt
trängande. Härigenom skulle huvudsakligen endast ifrågakomma kommersiella
fordringar närstående anspråk (vissa löner, pensioner och livräntor) samt ersättningsanspråk
på grund av neutralitetskränkningar.

Det synes byrån vidare erforderligt, att om utbetalning (i förtid) skall äga rum,
de betalningsberättigades krets visserligen begränsas, men den utbetalande myndigheten
generellt meddelas befogenhet att därutöver medgiva utbetalning, då
synnerliga skäl därtill föranleda.

Det framgår icke av flyktkapitalbyråns yttrande huruvida byrån ansett
att också vid den slutliga utdelningen en allmän förmånsrätt borde öppnas
för ömmande fall. Förnekas kan icke att en sådan ordning ur billighetssynpunkt
vore tilltalande.

För den händelse att fråga är om tyska medborgare har kommittén
redan i det föregående (6 kap. under I) avvisat tanken på att genom clearingmedlen
mer allmänt tillgodose Härtefälle. Kommittén anser sig böra
göra det även i den mån fråga är om svenska medborgare. Enligt kommitténs
mening skulle en förmånsrätt av detta slag, mera allmänt tilllämpad,
i alltför hög grad strida mot den affärsmässighet, som måste prägla
tvångsclearingen. Att man under avtalsclearingens tid fann sig böra för
ömmande fall utnyttja ett av tyskarna gjort ensidigt medgivande till ökad
betalning via clearingen kan icke häva de principiella betänkligheterna
mot att i nuvarande läge tillämpa en sådan ordning. En mera allmän
möjlighet för fordringshavarna att under åberopande av ömmande omständigheter
utverka full utdelning eller utdelning efter särskilt gynnsam
procentsats måste dessutom uppenbarligen ställa den utdelande myndigheten
inför stora praktiska svårigheter samt därigenom komplicera och
förlänga utdelningsförfarandet.

Möjligen skulle man emellertid, vid bestämmandet av huru efter den

egentliga utdelningen kvarstående restbelopp av tyskmedlen skall användas,
kunna taga hänsyn till fordringar, vilka innehavas av personer i ömmande
omständigheter. Ett restbelopp kommer att finnas på grund av att
det icke är tekniskt möjligt att genomföra utdelningen på grundval av
ett visst procenttal för oprioriterade fordringar, som är så beräknad att
samtliga medel tagas i anspråk. Utdelningsprocenten bör uppenbarligen
vara ett någorlunda lätthanterligt tal och vid bestämmandet av detta tal
måste man ta till något i underkant. Restbeloppet torde å andra sidan bli
för litet för att medgiva en ny allmän utdelning. Det är från detta restbelopp,
som enligt kommitténs uppfattning även tyska Härtefälle och
svenskfödda kvinnor som genom gifte blivit tyska medborgare böra tillgodoses,
i den mån Kungl. Maj :t fattar beslut om sådant tillgodoseende
(se ovan 6 kap. under I).

I detta sammanhang må anmärkas, att ministern för utrikes ärendena
i propositionen nr 367 till 1946 års riksdag angående godkännande av
Washingtonuppgörelsen ifrågasatt, huruvida viss begränsad del av de vid
likvidationen av de tyska tillgångarna inflytande medlen borde användas
till en fond för tillgodoseende av de särskilda anspråk på ersättning utanför
den normala clearingens ram, som kunde befinnas skäliga. Den av
kommittén föreslagna anordningen, att uppkommande restbelopp skall inom
clearingens ram få användas för tillgodoseende av fordringsägare i ömmande
omständigheter, torde medföra att sådan avsättning till en fond, som
i propositionen ifrågasatts, icke är erforderlig.

11 KAP.

Böra alla fordringar, som ej skola gå med förmånsrätt,
få konkurrera till sina fulla belopp?

Andra fordringar än de, som kommittén behandlat i föregående kapitel,
böra enligt kommitténs uppfattning utgå jämsides med varandra. Flera
spörsmål yppa sig emellertid.

I. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera,
variera efter fordringarnas art?

Man kan fråga sig om ej bland fordringar, som enligt det sagda böra
utgå jämsides, en gradering bör ske så, att utdelningsprocenten varierade
alltefter fordringarnas art. Detta skulle möjliggöras, om vissa fordringar
finge konkurrera blott med en viss procentsats av sitt nominella värde. Något
sådant kunde möjligen ifrågasättas beträffande fordringar på grund av
innehav av obligationer, utfärdade för tyska rikslån.

Enligt kommitténs uppfattning vore det emellertid icke försvarligt att
generellt ställa en innehavare av en rikslåneobligation på en annan linje än
en innehavare av en obligation, som utfärdats av en tysk bank eller av ett
industriföretag i Tyskland, eller än en innehavare av ett tyskt bankotillgodohavande.
De tre stora rikslånen utfärdades för att möjliggöra tysk
återhämtning från följderna av det första världskriget. Denna återhämtning,
som man praktiskt taget överallt i den civiliserade världen ville gynna,
ansågs skola bliva till gagn icke blott för Tyskland utan för alla andra
stater. Lånen upptogos långt innan den nationalsocialistiska riktningen fick
överhand i Tyskland och alltså innan man där började den upprustning, som
skulle leda till det andra världskriget. De obligationer, som såldes i Sverige,
kunna ej ställas på helt samma linje som motsvarande obligationer, vilka
emitterades i andra länder. De värderades ofta högre än de obligationer av
samma typer, vilka placerades i andra länder. Den svenska handeln med Tyskland
visade redan då lånen upptogos kontinuerligt ett stort importöverskott
och detta förhållande fortsatte även under tiden för Tysklands upprustning
och under det andra världskriget. Medeltalet av de årliga svenska importöverskotten
uppgick under åren 1924—1929 till ca 245 milj. kronor, under
1930-talet till ca 205 milj. kronor och under åren 1940—1944 till ca 335
milj. kronor. (Dessa siffror grunda sig å handelsstatistiska uppgifter som
för åren t. o. m. 1935 hänföra sig till inköps- och försäljningsländer och därefter
till ursprungs- och förbrukningsländer.)

Häri torde ha ansetts ligga en betydande garanti för att de svenska långivarna
skulle lyckas få ut sina tillgodohavanden.

Det torde likaledes vara svårt att motivera en principiell åtskillnad de tre
lånen emellan. Av den i det föregående lämnade redovisningen framgår att
Kreugerlånet så gott som helt innehaves av Svenska Tändsticksaktiebolaget,
att Daweslånet till övervägande del innehaves av fyra banker och att Younglånet
i ej ringa utsträckning spritts i små poster. Det torde emellertid icke
vara möjligt att med utgångspunkt härifrån göra gällande att de tre lånen
böra behandlas olika, exempelvis att Younglånet bör gynnas, enär det icke
i lika hög grad som Daweslånet och Kreugerlånet skulle varit ett led i internationella
affärstransaktioner mellan finansiellt betydande subjekt.

Det synes likaledes opåkallat att taga hänsyn till den grad av säkerhet
som varit förenad med de olika lånen, så att den som varit nog försiktig att
hålla sig till ett lån med — vid belåningstillfället — större säkerhet skulle
få större utdelning. Kommittén vill över huvud avstyrka en differentiering
någon eller några obligationsgrupper till nackdel.

II. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera,
få variera efter fordringarnas kurs värde?

Det andra spörsmålet är om de fordringar, som tillåtas konkurrera i de
tyska tillgångarna, böra begränsas så, att de icke få konkurrera i dessa lill -

0—åooi08.

gångar med större belopp än som motsvarar deras vid ett givet tillfälle fixerade
kursvärde. Man skulle kunna tänka sig en dylik regel beträffande t. ex.
Dawes- och Youngobligationerna, vilka noterats på den svenska börsen. De
kurser, vartill dessa fordringar kunnat förvärvas, ha varierat men ha i det
hela varit vikande. Som exempel må nämnas Dawes- och Youngobligationernas
notering vid följande tidpunkter enligt av Svenska Fondhandlareföreningen
sammanställda uppgifter för förmögenhetsdeklaration.

Daweslånet		Younglånet
		krontranchen	$-tranchen
1927	106 %	—			—
1928	106 %	—			—
1929	107 %	—			—
1930	102 %	71	%		—
1931	51 %	42	%		—
1932	78 %	80	%		—
1933	75 %	63	%		—
1934	45 %	42	% 29	%x	—
1935	42 %	39	% 30		—
1936	28 %	32	%		—
1937	36 %	33	%		—•
1938	38 %	31	%		—
1939	20 %	10	%		—
1940	45 %	31	%		-—■
1941	50 %	23	%		39	%
1942	22 %	18	%		15	%
1943	28 %	13	%		20	%
1944	20 %	17	%		20	%
1945	14 %	12	%		11	%
1946	14 %	13	%		13	%
1947	10 %	7	%		7	%
1948	13 %	13	%		13	%
regel,	att vissa fordringar skulle få	blott konkurrera med	ett procent-

tal, som står i relation till en vid visst tillfälle gällande börskurs, medför
icke några bevisningssvårigheter för den myndighet, som skall verkställa
clearingen. I övrigt kan emellertid regeln mötas med flera invändningar. Å
de värden, som enligt kommitténs förslag skola få konkurrera i de tyska tillgångarna,
kan den tillämpas endast för börsnoterade obligationer. Men det
blir då en orättvisa de olika fordringarna emellan: bankfordringar och
andra fordringar, exempelvis de obligationsfordringar å Tyskland eller någon
i Tyskland, vilka icke äro börsnoterade, skulle då i brist på allmänt gällande
kurs få beräknas fullt, ehuru redan vid tiden för det tyska sammanbrottet
deras verkliga värde fallit kanske mer än de börsnoterade obligatio -

1 Utan certifikat.

nernas. Icke ens riksobligationerna emellan når man rättvisa; så har Kreugerlånet
icke börsnoterats. Motiveringen för tanken att man skulle bestämma
den summa, med vilken en obligation skulle få konkurrera, till obligationens
börsnoterade värde vid en viss tidpunkt, som vore senare än den
tidpunkt då obligationen emitterades, skulle givetvis vara att många obligationsinnehavare
förvärvat sina obligationer efter den tidpunkt, man alltså
bestämde, och i följd därav, såvida obligationerna sedermera fallit,
icke förtjänade att få utdelning efter fördelaktigare beräkning än på grundval
av denna summa. Mot de obligationsinnehavare, som förvärvat sina obligationer
till högre kurser, innebär emellertid regeln en orättvisa.

III. Bör utdelning för en fordran ställas i relation till det
belopp till vilket fordringen förvärvats?

De förslag, kommittén i det föregående (8 kap. under III) framställt för
det fall att en fordran växlat ägare, ha en olägenhet. De möjliggöra att en
person skulle kunna för en fordran få utdelning till större belopp än han
själv givit för fordringen. Tänkbart är t. ex., att en person, som köpt en
fordran för 5 % av dess nominella värde, skulle få utdelning efter en högre
procentsats. De av kommittén föreslagna reglerna möjliggöra alltså att en
spekulant skulle kunna inkassera en vinst. Kommittén har därför övervägt,
om icke de av kommittén i förevarande hänseende föreslagna reglerna borde
kompletteras på sådant sätt att utdelningen bleve beroende på de värden,
fordringarna haft då deras nuvarande innehavare förvärvade dem. Man
kunde då införa stadganden av innebörd antingen att ett anspråk, som
göres gällande vid tvångsclearingen, icke skulle få beräknas till högre belopp
än för vilket förvärvaren fått fordringen, om förvärvet skett genom köp
eller byte, eller att i varje fall utdelning för anspråket icke i detta fall skulle
få utgå med högre belopp än det för vilket förvärvaren tillhandlat sig anspråket.
Ingendera av dessa vägar är emellertid framkomlig. Båda ställa den
myndighet, som skall verkställa clearingen, inför svårlösta bevisspörsmål
beträffande den nuvarande innehavarens av anspråket förvärv av fordringen.
Mot den förstnämnda av de två utvägarna att lösa frågan kunna
dessutom framställas andra invändningar. En dylik begränsning står ej i
god överensstämmelse med allmänna civilrättsliga grundsatser. Det är svårt
att finna något exempel på att i ett obligationsrättsligt förhållande innehavaren
av en välfången fordringsrätt förvägras att göra sin rätt gällande
fullt ut på grund av att han förvärvat fordringsanspråket för lägre belopp
än dess nominella värde. Skälighetsmässigt må vidare framhållas att de
fordringsrätter på Tyskland, varom närmast är fråga, under senare år allmänt
ansetts prekära och att den som betalt ett låt vara lågt belopp för en
tysk fordran därmed otvivelaktigt tagit en risk; en vinst som han till äventyrs
kominer att göra genom den högre utdelningen, kan under sådana förhållanden
icke anses obehörig. Förbises bör heller icke, att den starka varia -

tion i utdelningarna för likartade fordringsanspråk, som skulle bli en följd
av den ifrågasatta regeln, onekligen komme att te sig egendomlig.

Helt skild från det problem, som nu behandlats, är den situation, då den
svenske borgenären direkt från den tyske gäldenären fått en fordran på denne
utan att prestera någon valuta eller efter att ha presterat mindre än full
valuta. Skulle misstanke uppkomma om att en sådan situation föreligger
bör noggrann undersökning göras i syfte att förhindra både ett obehörigt
gynnande av borgenären på övrigas bekostnad och en eventuell kapitalflykt.
Det får i detta sammanhang icke förbises, att verkningarna av sådana åtgärder,
som nu varit i fråga, bli mindre i den mån utdelningen begränsas. I
det övervägande antalet fall är det uppenbart, att det är fråga om fullt
lojala transaktioner, t. ex. då ett obligationslån emitterats till underkurs.

12 KAP.

Yissa, frågor rörande utbetalning av löner, pensioner, licensavgifter,
royalty, avkastning av fast egendom eller aktier

och räntor.

Beträffande löner har kommittén i 10 kap. föreslagit en utbetalning med
förtursrätt för belopp, som avse tiden före 1 oktober 1945. Kommitténs motivering
för denna begränsning är att den anställde bör få anse sitt anställningsavtal
som uppsagt genom det tyska sammanbrottet och räkna tiden till
den 1 oktober 1945 som uppsägningstid. Kommittén har tidigare angivit att
enligt dess uppfattning denna regel bör tillämpas även för det fall att för ett
anställningsavtal gällt en längre uppsägningstid eller att avtalet varit från
den anställandes sida ouppsägbart och att för detta fall icke någon lönefordran
bör få beräknas ens bland fordringar utan förmånsrätt. Här har
kommittén att tillägga att i den mån vid bestämmandet av de förmånsberättigade
fordringarna en lönefordran icke fått räknas fullt på grund av den
maximering kommittén föreslagit, nämligen 20 000 kronor för år, det återstående
beloppet givetvis bör få upptagas bland de oprioriterade fordringarna.

Till sitt i det föregående framställda förslag i frågan om pensioner och
livräntor på grund av innehavd tjänst, att belopp, som förfallit efter den 1
oktober 1944, och kapitaliserade värdet av icke förfallna belopp skola utgå
med förmånsrätt, har kommittén här att tillägga att i den mån pensioner
eller livräntor icke skola åtnjuta förmånsrätt, beräkning bland de oprioriterade
fordringarna bör få ske. Bland de fordringar som icke skola gå med
förmånsrätt, bör alltså få upptagas efter den 1 oktober 1944 förfallna belopp
och kapitaliserat värde av icke förfallna belopp, allt i den mån årsbeloppet
ligger över 12 000 kronor per år. Givetvis bör bland de oprioriterade

fordringsägarna också upptagas innehavarna av livräntor, vilka utgå på annan
grund än för innehavd tjänst.

I den mån avkastning av fast eller lös egendom, däribland aktier, och avgifter
för patent eller för användandet av litterär, musikalisk eller konstnärlig
rätt belöper på tiden före det tyska sammanbrottet — för senare tid
får enligt kommitténs förslag belopp icke beräknas (8 kap. under 1) — föreligga
vanliga fordringar, som äro att behandla enligt de huvudregler, som
angivits i det föregående. Några svårigheter att bestämma storleken av avkastning
av fast eller lös egendom för iiden före sammanbrottet torde icke
föreligga. I många fall lära vederbörande inbetalningar ha gjorts i Tyskland
och i andra fall giva hyres- och arrendekontrakt tillräcklig ledning. Ha
inbetalningar enligt kontraktet icke på längre tid ägt rum, kan detta vara
ett indicium på att gäldenären blivit insolvent eller att avtalsförhållandet
upphört, och då bör i regel icke någon utbetalning förekomma. Beträffande
vinstutdelningar kan ledning hämtas av föreliggande bolagsbeslut. I detta
sammanhang bör framhållas att utbetalning genom tvångsclearingen av utdelning
icke bör hindras av att utdelningen avser ett svensk moderföretags
aktier i ett tyskt dotterföretag. Det är visserligen här fråga om en investering
men samma synpunkter göra sig gällande som i fråga om avkastning
av fast eller lös egendom. Egendomens värde bör ej beräknas vid
tvångsclearingen men väl avkastningens.

Enligt kommitténs i det föregående framställda förslag (8 kap. under I)
skall ränta icke alls få beräknas för tiden efter det tyska sammanbrottet.
För tiden dessförinnan bör ränta givetvis få beräknas endast om sådan varit
utfäst eller om det på grund av rådande kutym eller eljest skäligen kan
fordras att gäldenären erlägger ränta å förfallet oguldet belopp. Av större
betydelse blir frågan om beräkningen av ränta blott för de tyska rikslånen.
Om man utgår från att det tyska riket varit solvent till sammanbrottet, så
skulle enligt de principer, som kommittén lagt till grund för sin framställning,
mycket betydande belopp före det tyska sammanbrottet förfallna men
icke infriade räntebelopp få beräknas vid utdelningen genom tvångsclearingen.
Kommittén har emellertid stannat i den slutsats att under avtalsclearingens
tid innehavarna av certifierade obligationer som höra till de tyska
rikslånen dock genom att räntebelopp transfererats till dem haft en så jämförelsevis
fördelaktig ställning, att det icke finnes skäl att låta dem till nackdel
för andra borgenärer beräkna ränta efter de höga räntesatser, å vilka de
fingo löfte, då rikslånen emitterades. Kommittén föreslår alltså att innehavarna
av dessa obligationer visserligen skola få utdelning efter sina fordringars
kapitalbelopp men icke ytterligare för ogulden ränta. Lika med rikslåneobligationerna
böra givetvis andra obligationer, för vilka ränta faktiskt
transfererats, behandlas.

En särskild fråga rörande räntor som förfallit efter sammanbrottet, nämligen
betydelsen av det av Kungl. Maj :t tidigare lämnade medgivandet till
utbetalning av vissa räntor för år 1945, är behandlad i 8 kap. under I.

13 KAP.

Omräkni n gskurser.

De anmälningar av fordringar, som enligt kungl. kungörelsen den 16 januari
1948 gjorts hos clearingnämnden, avse mestadels belopp i svenska kronor
eller tyska riksmark, men den föregående framställningen har visat, att
många anmälningar avse belopp i andra myntslag. Till clearingnämnden ha
sålunda anmälts anspråk på belopp i belgiska, franska och schweiziska
francs, lire, zloty, danska och norska kronor, estniska kronor, engelska pund
och amerikanska dollars. Det är redan angivet att vissa av fordringarna äro
försedda med guldklausul och att andra fordringar lyda i viktsenheter fint
guld. Fråga uppstår, vilka kurser böra tillämpas vid omräkningen till svenska
kronor av de belopp, som skola beräknas vid tvångsclearingen.

Detta spörsmål torde böra lösas i så nära anslutning som möjligt till de
rättsregler, som skulle gällt, om tvångsclearingen icke kommit emellan. Vilka
rättsregler skulle alltså ha tillämpats, om fordringarna utsökts i vanlig ordning? Vid

utsökning i vanlig ordning skulle borgenärerna varit tvungna att,
mestadels vid tyskt forum, göra gällande sina krav. I den mån en gäldenär
hade egendom i Sverige — och fråga icke var om ett rättssubjekt, som
hade immunitet för sin egendom, d. v. s. det tyska riket och tysk delstat —
hade emellertid talan kunnat instämmas även till svensk domstol. Vare sig
kravet framställts vid svensk eller tysk domstol, hade gällt att domstolen
i fråga haft att med ledning av sitt lands internationella privaträtt avgöra,
vilket lands rättsordning materiellt skulle ha tillämpats. Till vilket resultat
de särskilda reglerna i den svenska och den tyska internationella privaträtten
föra, kan i många fall vara svårt att bestämma. Hur oklart svaret på
frågan är för den svenska rättens del visas bl. a. av Kungl. Maj :ts dom den
30 jaunari 1937 (NJA 1937 s. 1) i mål mellan försäkringsaktiebolaget Skandia
och riksgäldskontoret. I detta mål gällde det huruvida amerikansk eller
svensk rätt vore att tillämpa på en tvist om betalningen av obligationer utfärdade
av den svenska staten att betalas i New York. I domen fann högsta
domstolen att gäldförhållandet ägde »naturligare anknytning till betalningslandets
lag än till gäldenärens». Bakom detta uttryck ligger tydligen ett avgörande,
för vilket strängt fixerade rättsregler icke kunnat vara bestämmande.
För det ändamål, varom här är fråga, torde det emellertid vara tillräckligt
att angiva att för de flesta fall den internationella privaträtten inom
de båda länderna skulle hänvisas till antingen den tyska eller den svenska
rättsordningen för tvistens bedömande. Då den svenska och den tyska rättens
materiella regler därför äro av särskild vikt, lämnas i det följande en översikt
av de av de båda rättssystemens bestämmelser, som här äro av större
betydelse. Då det sedermera vid förrättandet av själva tvångsclearingen gäller
att gå spörsmålen närmare, torde det visa sig att enligt regler i svensk
eller tysk internationell privaträtt även t. ex. nordamerikansk eller engelsk

materiell rätt kan bliva att tillämpa. Utredningen av vilka dessa regler äro,
kommer emellertid att åligga den myndighet, som skall verkställa clearingen.
1

I. Tysk rätt.

En rättegång inför tysk domstol kan naturligen icke blott avse en fordran,
som är uttryckt i tysk valuta, utan även en fordran, som är uttryckt
i, från tysk synpunkt sett, främmande myntslag. Båda dessa fall böra behandlas.

För den förlust som träffar en borgenär genom att hans i tysk valuta
uttryckta fordran fallit i värde (minskat i köpkraft) före fordringens förfallodag,
har den tyska rätten icke genom några uttryckliga regler givit
borgenären skydd. Efter första världskriget tillämpade den tyska högsta
domstolen i ett mycket uppmärksammat rättsfall av år 1923 (Entscheidungen
des Reichsgerichts in Zivilsachen, band 107 s. 78) den regeln att om
det skulle strida mot tro och heder att begära att valutans nuvarande värde
skulle läggas till grund för betalning av en fordran, ett högre värde skulle
få läggas till grund för betalningen. År 1925 utkom en tysk rikslag, i vilken
vissa arter fordringar uppvärderades till i regel 12y2—25 % av fordringarnas
värde om riksmarken beräknas till sitt guldvärde (Gesetz fiber die
Aufwertung von Hypotheken und anderen Anspruchen vom 16. Juli 1925).
Någon liknande rättspraxis eller lagstiftning finnes emellertid icke efter
det andra världskriget; i varje fall känner man icke i Sverige någon sådan
lagstiftning. Man torde därför kunna utgå från att enligt tysk rätt,
sådan den nu föreligger, fordringar i riksmark principiellt icke ha högre
värde än som nominellt tillkommer dem.

I fråga om den värdeminskning, som kunnat träffa en i tyskt mynt uttryckt
fordran, sedan fordringen förfallit till betalning, gäller den allmänna
regeln i 286 § i Burgerliches Gesetzbuch fur das deutsche Reich, att gäldenären
har att ersätta borgenären den skada som uppstår genom hans
dröjsmål. För att gäldenären skall göra sig skyldig till dröjsmål behöves
blott att förfallodagen inträtt; saknas förfallodag måste borgenären anställa
krav (se närmare 284 § i Burgerliches Gesetzbuch).

Den slutsats, till vilken den föregående framställningen för, är att om
den tyska rättsordningens regler läggas till grund, en i tyskt mynt uttryckt
fordran kan vid tvångsclearingen betalas med tysk valuta resp., om omräkning
skall ske, med svenskt mynt efter nu gällande växelkurs, i båda

1 En framställning av de regler, som eventuellt kunna bliva att tillämpa, skulle föra
mycket vida. Både lagstiftning och rättspraxis är mycket omfattande. Av den senaste
rättspraxis se en intressant och auktoritativ dom den 27 juni 1946 av schweiziska förbundsdomstolen
(Frau Charlotta Chambergs och Hans Friedrich Eisler mot Frau Lily
Isay och Wolfgang Hermann Isay). Inför schweizisk domstol gjordes på grund av arv
anspråk gällande mot tyskt dödsbo vilket hade i Schweiz för anspråket kvarstadsbelagd
egendom. Anspråket utdömdes efter värdet å tyska mark den dag anspråket förföll till
betalning, ej då betalning erlades (avgörandet i Entscheidungen des schweizerischen Bundesgerichts,
band 72, III del s. 100 ff).

fallen med tillägg av ett skadestånd för den tid gäldenären gjort sig skyldig
till dröjsmål.

De främmande valutorna framstå åter, med utgångspunkt från den tyska
valutan, i regel såsom myntslag, vilka stigit i värde. Den tyska rätten äger
emellertid icke något principiellt stadgande som sänker det nominella beloppet
av i dylika valutor uttryckta fordringar, när sådana fordringar göras gällande
vid tysk domstol för betalning i tyska mark. Man har icke ansett sig genom
en dylik regel böra skydda den tyska gäldenären mot att bliva för hårt belastad.
Under den nationalsocialistiska epoken skyddades han visserligen synnerligen
effektivt på annat sätt, nämligen genom den tvångskurs, som riksmarken
hade och som var mycket för hög i förhållande till riksmarkens
verkliga värde men detta har ingen principiell betydelse. Vilka regler skola
gälla för kursberäkningen, då en i utländsk valuta ställd fordran betalas
först efter förfallodagen, har i tysk rätt varit föremål för tvekan. Växeloch
checklagstiftningens regler kunna därvid lämnas åsido. 244 § av
Burgerliches Gesetzbuch säger att om en i utländskt myntslag uttryckt
penningskuld skall betalas i Tyskland, betalningen kan ske i tyskt riksmynt,
såvida det icke uttryckligen betingats att betalningen skall ske i utländskt
mynt. Till denna bestämmelse fogas följande stadgande: Omräkningen
sker efter det kursvärde som är bestämmande vid betalningstiden
för betalningsorten (die Umrechnung erfolgt nach dem Kurswerte der zur
Zeit der Zahlung fur den Zahlungsort massgebend ist). Tidigare hade avdelningar
(senater) inom den tyska högsta domstolen (das Reichsgericht)
vid tolkningen av detta lagrum stannat i den uppfattningen att, om kursen
å det utländska myntet stigit efter förfallodagen, omräkningen i tyskt
mynt skulle ske efter förfallodagens kurs och borgenären hänvisas att utsöka
eventuell högre ersättning i form av skadestånd för gäldenärens
dröjsmål att erlägga betalning. År 1921, alltså under inflationen efter första
världskriget, antog emellertid Reichsgericht å plenarsammanträde annan
grundsats: Omräkningen skulle alltid ske efter betalningsdagens kurs (Entscheidungen
des Reichsgerichts in Zivilsachen, 101, s. 312 ff). Vinsten i
tyskt mynt av att den utländska valutan stigit i värde mellan förfallooch
betalningsdagarna kom alltså borgenären till godo.

Det fall att den utländska valutan fallit mer än den tyska blir givetvis
vid en tvångsclearing, som i nuvarande läge anordnas till fördel för svenska
borgenärer, icke av större praktisk betydelse. Av hänsyn till den följande
framställningen i 15 kap. om guldklausulen torde emellertid uppmärksamheten
böra inriktas härpå.

Spörsmålet uppmärksammades starkt i Tyskland på mitten av 1930-talet. Den tyska valutan hölls då stabil, under det att t. ex. den nordamerikanska
deprecierades. Beträffande tyska lån, som upptagits i utlandet i
utländsk valuta men av vilka obligationer nu gjordes gällande i Tyskland
av tysk borgenär, dömde då den tyska högsta domstolen att betalning i
tyskt mynt icke skulle ske efter den utländska valutans kurs sådan denna
blivit sedan valutan i fråga deprecierats utan sådan kursen var, innan va -

lutan deprecierats. Denna dom föranledde emellertid en lag den 26 juni
1936 iiber Fremdwährungs-Schuldverschreibungen. I sin 1 § stadgar denna
lag: »Lautet eine im Ausland aufgenommene, in Wertpapieren verbriefte
Anleihe auf eine ausländische Währung — unbeschadet ob mit oder ohne
Goldklausel — so ist im Fälle einer Abwertung dieser Währung fiir den
Umfang der Zahlungsverpflichtung des Schuldners die abgewertete Währung
massgebend.» (Se i ämnet S. Dennemark i Svensk juristtidning 1938
s. 331 f.) För detta fall har alltså den tyska rätten icke skyddat de borgenärer,
vilka göra sina fordringar gällande vid tysk domstol, utan i stället
gäldenärerna. Huruvida denna lag även gäller för den värdeminskning,
som kan ha inträffat mellan en fordrans förfallodag och den dag då fordringen
faktiskt betalades, må emellertid lämnas därhän.

Om vid en svensk tvångsclearing den tyska rättens regler skola läggas
till grund för bestämmandet av värdet av de fordringar, som äro uttryckta
i annat mynt än tyskt, torde alltså de fordringar, som äro uttryckta i svenska
kronor och andra valutor, vilka i jämförelse med den tyska valutan
stigit i värde, kunna betalas efter sitt nominella belopp i kronor respektive
efter sitt i kronor efter dagskurs uträknade värde. De fordringar, som uttryckts
i en valuta, som sjunkit även i förhållande till den tyska valutan,
torde kunna betalas efter den utländska valutans dagskurs i svenska kronor
med tillägg av ett skadestånd för den sänkning i värde, vederbörande
fordran undergått genom det kursfall, som kan ha ägt rum efter den dag,
fordringen skolat betalas.

II. Svensk rätt.

Den svenska rätten äger inga stadganden för den händelse en fordran,
som är ställd å svenska kronor, fallit i värde innan den betalas. Den svenska
kronans relativa stabilitet har gjort att det icke med större styrka
gjort sig gällande några problem motsvarande dem, vilka beträffande fordringar
i riksmark sysselsatt det tyska rättslivet. För den händelse en fordran
är uttryckt i utländsk valuta böra åter för den svenska rättens del
samma två problem lösas som vid behandlingen av den tyska rätten. Huru
ställer det sig, om en utländsk valuta i vilken en fordran är uttryckt, fallit
i värde mellan fordringens uppkomst och den tidpunkt, då den skolat
betalas? Huru ställer det sig om valutan fallit i värde mellan den tidpunkt,
då den skolat betalas, och den, då betalningen faktiskt erlägges?

Det första problemet har varit föremålet för högsta domstolens avgörande
i två domar, som utgåvos den 16 oktober 1930 (NJA 1930: 507 och 513).
Båda rättsfallen föranleddes av den starka värdeminskning som den tyska
valutan undergick efter första världskriget.

I rättsfallet NJA 1930:507 var fråga om betalningen av en licensavgift
för tillverkningen av gevär enligt en tysk firmas konstruktion. Licensavgiften,
som var bestämd till viss summa i mark för varje tillverkat gevär,
hade avtalats under den tid marken hade sitt värde i guld. Yrkandet avsåg
licensavgifter i tre poster, som förfallit till betalning den 15 januari 1923,

1924 och 1925. Högsta domstolens dom innehöll, starkt förkortad, följande.
Genom lagstiftning 1924 infördes i Tyskland en myntenhet, Reichsmark,
vars värde motsvarade en marks ursprungliga värde. Samtidigt förordnades
att en riksmark skulle motsvara en billion mark i det gamla
myntet. Enligt här ovan förut omförmäld tysk lagstiftning och rättspraxis
skulle emellertid licenstagarens å äldre mynt lydande fordran vara föremål
för uppvärdering, utan särskild stadgad begränsning, enligt den civilrättsliga
lagstiftningens allmänna grundsatser. Vid sådant förhållande och med
hänsyn till sambandet mellan omräkningsregeln och bestämmelserna om
uppvärdering fann högsta domstolen att omräkningsregeln ej skulle tilllämpas
i målet. Med tillämpning av i Sverige gällande allmänna civilrättsliga
rättsgrundsatser fann högsta domstolen, att det ålåge licenstagaren att
utgiva vederlag, som med avseende å avtalets beskaffenhet och förutsättningar,
de förändringar förhållandena undergått från tiden för dess tillkomst
till den tid, då ifrågavarande licensavgifter skolat erläggas, samt övriga
omständigheter vore skäligt. Med tillämpning av dessa principer tillerkände
högsta domstolen den tyska firman betalning för de licensposter,
som förfallit den 15 januari 1924 och 1925, då marken stabiliserats, efter
den beräkningsgrunden att en mark av hans fordran skulle betalas med
en mark i det nya myntet. För den licenspost som förfallit den 15 januari
1923 ansåg högsta domstolen en mark i det gamla myntet motsvara en
halv mark i det nya.

I rättsfallet NJA 1930: 517 var fråga om betalningen av en försäkring,
given 1917 av ett svenskt bolag åt en tysk försäkringstagare och ställd i
den då gällande tyska myntenheten mark. Försäkringen förföll till betalning
1927 och under mellantiden hade, såom framgår av redogörelsen för
föregående rättsfall, en ny myntenhet införts, därvid förordnats att en mark
i det nya myntet skulle motsvara en billion i det äldre. Högsta domstolen
fann vid sådant förhållande att försäkringssumman å förfallodagen icke
motsvarade något värde i tyskt mynt. Vidkommande frågan, huruvida bolaget
utan hinder av denna omständighet enligt svenskt rättsgrundsats borde
förpliktas att på grund av försäkringsavtalet utgiva något belopp, upplystes
i målet att bolaget placerat den engångspremie, det erhållit, i markfordringar,
vilka sedermera blivit värdelösa på grund av markvalutans försämring.
Högsta domstolen ansåg därför att någon betalningsskyldighet
icke kunde åläggas försäkringsgivaren.

Högsta domstolen har alltså i ett fall ansett att enligt svensk rätt en fordran,
ställd i en utländsk valuta, som undergått stark värdeminskning innan
fordringen förföll till betalning, kunde under vissa förutsättningar beräknas
efter en för borgenären fördelaktigare beräkning än efter den främmande
valutans kursvärde vid fordringens förfallotid. I det fall högsta
domstolen avdömde på detta sätt hade emellertid valutalagstiftningen i det
land, om vars valuta var fråga, givit föreskrifter om en uppvärdering av
fordringar, som uttryckts i landets valuta. I det andra fallet har emellertid
den svenska högsta domstolen avböjt en dylik uppvärdering. Spörsmålet har
alltså tydligen bedömts efter omständigheterna i de särskilda målen.

Å det andra problemet — huru förhållandena ställa sig då en fordran
som lyder å en främmande valuta, icke betalas å förfallodagen och valutan
sedermera undergår värdeminskning i tiden mellan förfallodagen och
den faktiska betalningsdagen — har både rättspraxis och lagstiftning varit
inne. I rättspraxis har frågan varit uppe i rättsfallet NJA 1928 s. 252 —
alltså före skuldebrevslagens antagande — för det fall att fråga var om en
varuskuld, som var att gälda i tyskt mynt. Högsta domstolen ansåg i sin
den 18 maj 1928 utfärdade dom, att borgenären skulle ha ersättning för
den förmögenhetsminskning, han rönt genom att på grund av den tyska
markens fall hans fordran blivit försämrad mellan den avtalade och den
verkliga betalningsdagen, men att denna ersättning icke skulle sättas till
värdeminskningens hela belopp, räknat efter relationen mellan markens
och kronans kurser. Det tyska myntets inre värde hade icke under ifrågavarande
tid nedgått lika mycket som dess yttre kurs och även i borgenärens
hand skulle det belopp, han ägt utfå a förfallodagen, ha sjunkit i värde.
Då det emellertid måste antagas, att borgenären skulle åtminstone för
en del av beloppet ha köpt värdebeständig valuta, tillerkände högsta domstolen
honom hälften av skillnaden i kursvärdet mellan de två tidpunkterna.
I lagstiftningen har problemet behandlats, utom i växel- och checklagarna,
vilka även för den svenska rättens del kunna lämnas å sido, i 7 §
skuldebrevslagen. Enligt detta lagrum äger, där ett skuldebrev är ställt i
främmande mynt, vilket fallit i kurs i tiden efter det att betalningen skolat
erläggas, borgenären kräva betalning i ortens mynt efter kursen den dag
betalningen skolat erläggas. Föranleda omständigheterna annan beräkning
av den skada, borgenären må hava lidit av kursfallet, skall beräkningen
lämpas därefter, och om det kan antagas, att borgenären ej lidit skada av
kursfallet, skall skulden gäldas efter betalningsdagens kurs. Samma regel
gäller där dröjsmålet beror (av borgenären eller) av lagbud, avbrott i den
allmänna samfärdseln eller annat likande oöverstigligt hinder.

Vad nu anförts torde, för den svenska rättens del, ge vid handen att då
det gäller skuldebrev svensk lagstiftning skyddar borgenär mot kursfall i
främmande valuta mellan den avtalade och den faktiska betalningsdagen
samt att svensk rättspraxis visat en tendens att även då det gäller fordringar,
å vilka icke finnas skuldebrev, medgiva att borgenären får ersättning
för kursförlusten utan att dock i detta hänseende binda sig.1

III. Sammanfattande synpunkter.

Den föregående framställningen torde över huvud visa, huru nära till resultatet
den tyska och den svenska rätten befinna sig på hithörande område.
Det är därför skäligen likgiltigt, om man till grund för reglerna om
tvångsclcaringcn lägger den tyska eller den svenska rättens matei iclla reg 1

Hithörande och närliggande frågor ha i svensk juridisk litteratur varit föremål för
diskussion. Det senaste inlägget, som ger litteraturupplysningar aven om den tidigare
diskussionen, hos Michaeli, Internationales Privatrecht gemass schwedischen Rccht und
schwedischer Reclitssprecliung, Stockholm 1948 s. 320 ff.

ler om beräkningen av det värde med vilket en fordran skall ersättas. Framställningen
torde, vare sig man utgår från att den tyska eller den svenska
materiella rätten skall tillämpas, kunna ge anledning till det uttalandet att
i svenska kronor, amerikanska dollars, engelska pund, holländska floriner
och schweiziska francs uttryckta fordringar kunna vid tvångsclearingen
betalas fullt efter a betalningsdagen gällande kurs utan att man därigenom
träder de intressen för nära, vilka äro att iakttaga vid utbetalning av tyska
tillgångar. Förfallna fordringar i mynt, vilka fallit i värde (tyska mark,
italienska lire, zloty, franska francs) torde kunna betalas efter den kurs,
som gällde vid fordringens förfallotid. På grund av den tyska högsta domstolens
praxis att — vid utdömande av fordringar vilka fallit i värde mellan
den dag, de skolat betalas, och den verkliga betalningsdagen -— rätta sig
efter kursen å den verkliga betalningsdagen, är det emellertid icke fullt
säkert att man tager full hänsyn till de tyska gäldenärsintressena, om man
helt tillämpar denna regel. För att icke göra någon orätt mot de tyska gäldenärsintressena
torde man i stället böra bestämma värdet på den i utländskt
myntslag angivna fordringen så, att den utgöres av fordringens värde
efter kursen å en dag som bestämmes såsom tvångsclearingsdag jämte
ett tillägg, motsvarande 25 eller 50 % av kursfallet mellan fordringens förfallodag
och tvångsclearingsdagen. Därmed skulle man ha kommit rätt nära
den grundsats, söm den svenska högsta domstolen tillämpat i rättsfallet
NJA 1928: 252. Någon juridisk orätt begår man genom en dylik nedsättning
icke mot innehavarna av nu åsyftade fordringar, enär ingen fordringsägare
har någon juridisk rätt att utfå medel ur tvångsclearingsmedlen.

Det torde till slut böra anmärkas att om en fordran är uttryckt i flera
myntslag (vilket varit vanligt beträffande obligationer) betalning bör utgå
efter det myntslag, vars kurs ger borgenären högsta värde å fordringen. Att
en fordran ställes i flera myntslag har nämligen berott på en önskan att
skydda borgenären mot kursförluster.

14 KAP.

Kursen på riksmark.

De viktigaste av de fordringar i utlänsk valuta, som kunna ifrågakomma
vid en utbetalning av fordringar från de tyska medlen, äro de, som äro uttryckta
i riksmark. Riksmarken noteras icke av banker eller på börser men
noteras hos riksbanken såsom clearingkurs efter ett numera helt fiktivt
värde, nämligen i svenskt mynt 1 kr. 68 öre. Till fordringarna i riksmark
knyter sig alltså det särproblemet, vilket värde riksmarken numera skall
äga. Kommittén har till en början att redovisa de uttalanden i denna fråga,
som gjorts av svenska institutioner under kommitténs eget arbete.

I vad gäller utbetalning med förtur till innehavare av kommersiella ford -

ringar m. m. har kommittén varit inne på spörsmålet i sin framställning
den 31 december 1947 angående förtursbetalning av kommersiella fordringar
m. m. I skrivelsen anförde kommittén:

»Detta problem är, när det gäller fordringarna över huvud på de tyska tillgångarna,
mycket komplicerat. Men i den män kommitténs förslag avser ett fortsättande
av avtalsclearingen synes anledning icke finnas att göra något avsteg
från den vid spärrens tillkomst och alltjämt gällande clearingkursen, nämligen
168 kronor 1 öre för 100 riksmark. Det må därvid anmärkas, att tyska fordringar
i riksmark på Sverige av clearingnämnden indrivas efter denna kurs. Om ifrågavarande
kurs sålunda bör tillämpas på de kommersiella fordringarna, däri —
såsom av det föregående framgår — ingå även vissa löner, synes det vara konsekvent
att tillämpa denna kurs även beträffande de andra löner, som enligt
kommitténs förslag skola betalas för viss kortare tid. Icke heller beträffande pensioner
och livräntor — av vilka en del, såsom förut nämnts, vid sidan av clearingavtalet
tidigare reglerats över clearingen, därvid clearingkursen tillämpats
— torde anledning finnas att frångå denna kurs. Skulle senare gjorda överväganden
leda till ett annat resultat, kan detta tillämpas i fortsättningen och avräkning
ske med redan utbetalade belopp; kommittén föreslår icke nu betalning av något
kapitaliserat belopp utan endast successiv utbetalning av förfallande belopp. Beträffande
skadeståndskraven på grund av neutralitetskränkningar uppkommer
uppenbarligen icke något kursproblem.»

I yttrande häröver ha fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 19 februari
1948 anfört:

Svårigheten att fastställa en kurs på riksmark torde närmast vara anledningen
till att några liknande utbetalningar från de tyska tillgångarna i Schweiz ännu
icke kunnat göras. Det kan väl icke anses vara uteslutet att förhållandena inom
en icke alltför avlägsen framtid komma att leda till återinförande av en tysk valuta
med officiell notering i förhållande till åtminstone pund eller dollar. Kommittén
har också särskilt framhållit svårigheterna att bedöma vilken kurs som
skall tillämpas beträffande fordringar på de tyska tillgångarna i riket över huvud
taget. Kommittén har emellertid därvid uttalat, att i vad kommitténs förslag avser
ett fortsättande av avtalsclearingen anledning icke syntes finnas att göra avsteg
från den alltsedan clearingspärrens tillkomst gällande clearingkursen, nämligen
1G8 kronor 1 öre för 100 riksmark. Kommittén har särskilt anmärkt, att tyska
fordringar i riksmark på Sverige av clearingnämnden indrivits efter denna kurs.
I och för sig synes det icke orimligt, att denna kurs tillämpas på sådana fordringar,
för vilka inbetalning skett till det tyska clearinginstitutet före sammanbrottet.
Mera tveksamt synes vara, i vilken utsträckning samma kurs skall tillämpas även
beträffande andra fordringar. I viss mån torde frågan om vilken kurs som i
olika fall kan bliva tillämplig böra bedömas i anslutning till de resultat, som man
i dessa hänseenden kommer till i andra länder.

Flyktkapilalbyrån har i yttrande den 31 januari 1948 över kommitténs
förslag anfört:

»Problemet om den kurs, som skall tillämpas beträffande fordringar i riksmark,
liar kommittén sökt lösa på det sättet att den vid sammanbrottet gällande
clearingkursen, 168 kronor 1 öre för 100 riksmark, skall tillämpa». Härtill vill
Hvktkapitalbyrån erinra om att clearingkursen icke blev föremål för justering i
samband med uppvärderingen av den svenska kronan sommaren 1946. Det är
dessutom säkerligen så att i fråga om olika fordringar —• iiven bland de kommersiella
—- det kan tänkas förekomma anledning till beräkning av olika kurser.

Elyktkapitalbyrån vill därför biträda den av kommittén föreslagna kursen endast
såsom den högsta kurs, efter vilken fordringar i riksmark må omräknas i händelse
av förskottsutdelning ur clearingmedlen. Det bör emellertid i så fall framhållas,
att denna kurssättning ej får anses prejudicerande för kursen vid den fortsatta
utdelningen.»

I frågan i hela dess vidd har kommittén inhämtat särskilda yttranden
från riksbanken och Svenska Bankföreningen.

Riksbanken har i sitt den 28 februari 1948 avgivna yttrande hänvisat till
vad riksbanksfullmäktige — på sätt framgår av det föregående — anfört i
ämnet i anledning av kommitténs framställning den 31 december 1947 samt
tillagt att därav torde framgå att frågan om omräkningskursen ännu knappast
kunde tillfredsställande besvaras. Riksbanken har därjämte med hänsyn
till att samma problem torde uppställa sig bl. a. i Schweiz och där vara
av långt större principiell räckvidd än i Sverige förklarat, att det syntes
önskvärt, att man, förslagsvis via legationen i Bern, sökte erhålla någon
närmare underhandsinformation om uppfattningen härutinnan hos representanter
för de schweiziska myndigheterna.

Svenska Bankföreningen, vars yttrande är dagtecknat den 21 januari
1948, har anfört följande:

Det spörsmål som Tyskmedelskommittén här framställt erbjuder avsevärda
svårigheter att tillfredsställande besvara. Sålunda må till en början framhållas,
att därest frågans innebörd skulle vara att angiva en verklig dagskurs på riksmark,
utmärkande dess faktiska värde i dag, bankföreningen icke skulle kunna
åtaga sig något sådant. Detta spörsmål låter sig över huvud för närvarande icke
besvara. Bankföreningen har icke heller fattat frågans innebörd så. Men även
med denna inskränkning är det synnerligen vanskligt att lämna ett uttömmande
svar på den av kommittén gjorda framställningen. Detta skulle nämligen förutsätta,
att bankföreningen ägde tillgång till detaljerade uppgifter rörande vilka
olika slag av fordringar det här är fråga om ävensom rörande tidpunkten för deras
tillkomst m. m.. något som emellertid icke är fallet. AU fordringarna äro av
mycket skiftande karaktär, framgår därav, att enligt vad som under hand inhämtats
anspråken pendla mellan å ena sidan klara kommersiella fordringar på
det svensk-tyska clearingkontot och å den andra tillgodohavanden spärrade i
tyska banker enligt de tyska valutarestriktionerna. I avsaknad av närmare uppgifter
i nämnda hänseenden och med hänvisning till vad nyss sagts om omöjligheten
att nu angiva riksmarkens verkliga dagsvärde får bankföreningen inskränka
sig till att framlägga vissa mera schematiskt upplagda normer för kursberäkningen,
vilka torde kunna utgöra en praktiskt godtagbar lösning av frågan i det
övervägande antalet fall men som å andra sidan i icke förutsedda specialfall måhända
måste mer eller mindre modifieras. Exempelvis må framhållas, att kursberäkningen
vid kvittning av försäkringsfordringar mellan Tyskland och Sverige
torde utgöra ett sådant specialfall, på vilket nedan angivna schematiska normer
icke kunna utan vidare tillämpas.

Vad dä först beträffar sådana anspråk, som grunda sig på inbetalning i riksmark
å den svensk-tyska clearingen samt avse kommersiella transaktioner, synes
det rimligt att för dessa tillämpa clearingkursen RM 100:—- = Skr. 108: 01, vilken
kurs allt fortfarande noteras å riksbankens officiella kursnota samt följaktligen
också kommer till användning jämväl vid de inbetalningar, som ännu ske till
clearingnämnden. Anledning saknas enligt bankföreningens uppfattning att i
delta sammanhang upptaga till diskussion de problem, som skapades genom den

svenska kronans appreciering i juli 1946, vilken i och för sig borde lia medfört
en automatisk sänkning av den tyska clearingkursen. Vid oförändrad anknytning
mellan riksmarken och exempelvis US-dollar hade den svenska apprecieringen
eljest bort resultera i en clearingkurs i Stockholm av RM 100: — = 144 kr. Emellertid
synes det nödvändigt att såsom villkor för en omräkning av förenämnda kommersiella
anspråk efter clearingkursen 168: 01 uppställa krav på att inbetalningen
var verkställd å det svensk-tyska clearingkontot i Berlin senast vid tidpunkten
för det tyska sammanbrottet samt vidare att avi härom kommit clearingnämnden
tillhanda.

Med de nyssnämnda kommersiella fordringarna synas i kurshänseende böra
jämställas de säkerligen i ytterst ringa omfattning förekommande anspråken i
fria riksmark. Dessa tillgodohavanden ha alltsedan de tyska valutarestriktionernas
tillkomst och fram till krigets slut uppstått huvudsakligen genom försäljning
till Tyskland av fri valuta och ha hela tiden kunnat utnyttjas för köp av utlandsvaluta
från Tyskland. Med dylika fria riksmark ha också vissa betalningar mellan
Sverige och Tyskland kunnat verkställas, vilka icke fallit under clearingavtalet.

Vad därefter beträffar övriga kategorier av anspråk lydande å riksmark torde
man kunna utgå ifrån att de till alldeles övervägande del härröra från tiden före
de tyska transfersvårigheternas uppkomst på 1930-talet. Dessa gamla svenska
fordringar blevo år 1934 underkastade certifiering, och de certifierade fordringarna
torde till avgjort största delen ha förvärvats vid en tid då Tyskland, liksom
även Sverige, hade guldmyntfot och då kursen på riksmark rörde sig omkring
pariteten RM 100: — = Skr. 88:89. Efter inträdande av Tysklands transfersvårigheter
har man som bekant från tysk sida sökt upprätthålla riksmarkens gamla
guldvärde beträffande en del av den tyska betalningstrafiken med utlandet, medan
däremot betydande underkurser fått uppkomma beträffande andra kategorier av
riksmarkstillgångar. Utvecklingen på den svenska valutamarknaden har därjämte
övat inflytande på Kursen mellan riksmark och kronor, främst i samband med
guldmyntfotens frånträdande i Sverige hösten 1931. Till ytterligare belysning av
frågan om kursutvecklingen på den tyska riksmarken må nämnas, att de allierade
arméerna i samband med inträngandet på tyskt territorium fastställt s. k.
militärkurser å riksmark: sålunda har från amerikansk sida fastställts ett omräkningsförhållande
av S 1:—- = RM 10:—, vilket vid nuvarande dollarkurs i
Sverige skulle innebära att RM 100:—■ = Skr. 36:—. Sistnämnda kurs synes
dock sakna intresse för bedömandet av riksmarkens värde i Sverige och torde få
betraktas såsom tillkommen allenast för de amerikanska trupperna i Tyskland.
Svenska resande ha sålunda icke möjlighet att på officiell väg till denna kurs anskaffa
riksmark, och det är känt från flera konkreta fall, bland annat avräkningarna
mellan de svenska statsjärnvägarna och den tyska järnvägsförvaltningen, att
förenämnda militärkurs på riksmark icke äger vitsord. Vid omräkning mellan de
tyska statsjärnvägarnas i riksmark uttryckta tariffer lär sålunda relationen $ 1: —
= RM 3:33 användas, vilket för närvarande skulle motsvara en kurs i svensk
räkning av RM 100:—- = Skr. 108:—.

Med utgångspunkt från ovanstående resonemang vore bankföreningen närmast
benägen att intaga den ståndpunkten, att vid den ifrågavarande omräkningen det
riktiga vore att låta den gamla pariteten mellan riksmark och kronor, d. v. s.
RM tOO:— = Skr. 88:89, bli normerande. Därmed skulle emellertid följa, att i
US-dollar utställda tyska obligationer med hänsyn till kurssänkningen på dollar
i Sverige under den gamla guldpariteten skulle vid ifrågavarande avräkning komma
i ett sämre läge än obligationer utställda i riksmark, något som med hänsyn
till den svenska valutans nuvarande anknytning till dollarn icke vore tillfredsställande.
Bankföreningen har fördenskull stannat vid att föreslå en modifiering

av den nyssberörda principen i så måtto, att riksmarkens parivärde 88:89 vid
omräkningen mot kronor bör minskas med ett belopp motsvarande den minskning
under pari som dollarns nuvarande notering i Sverige innebär. I enlighet
härmed skulle det ifrågavarade omräkningsvärdet bli RM 100:— = Skr. 85:79.

Det nyss sagda gäller emellertid endast sådana fordringar som på sin tid certifierats
eller eljest måste anses likaberättigade med dylika fordringar. Vad åter
beträffar icke certificrade anspråk i riksmark må framhållas, att såväl före som
under kriget en viss handel ägt rum på in- och utländska valutamarknader med
olika slag av tyska spärrmark till kurser som genomgående legat lägre än noteringarna
för fria riksmark respektive clearingkurserna i olika länder. De kurser,
som härvid framkommit, synas kunna tjäna såsom utgångspunkt för fastställandet
av omräkningskurser för icke certifierade anspråk i riksmark, i den mån sådana
förekomma. Kursutvecklingen för dessa spärrmarkstyper har emellertid företett
avsevärda fluktuationer, varför det torde bli nödvändigt att basera omräkningskursen
på representativa medelkurser. I de fall notering icke står att erhålla för
viss typ av spärrmark, torde medelkursen för närmast jämförliga spärrmarkskategori
kunna komma till användning. Som exempel på dylika medelkurser är
bankföreningen i tillfälle att angiva följande:

Registermark RM 100: — = Skr. 50: —

Handelsmark RM 100:— = Skr. 18: —

Aktiemark RM 100: — = Skr. 19: —

Därest man till utgångspunkt för omräkningen mellan kronor och riksmark väljer
ovan föreslagna riktlinjer, undgår man också ett spörsmål som eljest automatiskt
uppställer sig, nämligen huruvida fordringsanspråken skola omräknas efter
kursläget vid krigshandlingarnas inställande i maj 1945, efter kursläget sedan
kronan apprecierats i juli 1946 eller till äventyrs efter kursläget vid utdelningens
definitiva fastställande.

Bankföreningen har i detta sammanhang icke haft anledning att ingå på frågan,
huruvida och i vad mån en klassificering av olika slag av fordringsanspråk
bör äga rum med hänsyn till deras inbördes kvalifikationer. Av det ovan anförda
torde emellertid framgå, att i den mån en sådan klassificering anses böra vidtagas,
denna icke bör ske genom variationer i valutakurserna. I stället synes i så
fall ett koefficientsystem böra tillämpas för åstadkommande av en av fordringsanspråkens
inbördes kvalifikationer betingad avvägning. I

I mitten av juni 1948 genomfördes till slut en reform av penningväsendet
i den amerikanska, den engelska och den franska zonen i Tyskland. Denna
reform torde göra den av riksbanken ifrågasatta hänvändelsen till schweiziska
myndigheter onödig. Reformen har skett genom särskilda, av militärförvaltningarna
utfärdade lagar. Den 18 juni utfärdades en Währundsgesetz,
och kort därefter en Emissionsgesetz och en Drittes Gesetz zur Umordnung
des Geldwesens (Umstellungsgesetz). De tre lagarna kompletteras
genom andra förordningar och genom en Viertex Gesetz zur Umordung des
Geldwesens (Ergänzung zum Umstellungsgesetz) av den 8 oktober 1948.
Principen i den angivna lagstiftningen, som är mycket utförlig, är att den
gamla myntenheten, die Reichsmark, efter viss kurs utbytes mot en ny myntenhet,
die deutsche Mark. Vid beräkningen av värdet av fordringar, som
uppkommit före den 21 juni 1948, skulle kursen vara en deutsche Mark för
tio Reichsmark. Man förbehöll sig emellertid därvid att i framtiden ytter -

ligare medge att för vissa fordringar ytterligare en deutsche Mark skulle
komma å tio Reichsmark. Därvid har man tydligen avsett fordringar, för
vilka pantsäkert ställts (dinglich gesicherte Forderungen). Däremot
skulle bl. a. löner, som skulle betalas för tid efter penningsreformen men
på grund av äldre kontrakt, beräknas efter en kurs av en tysk mark för
en riksmark. Devalveringen kan över huvud betecknas som en nedsättning
av skulder till en bråkdel av deras värde samtidigt som det gamla myntvärdet
behålles för prestationer vilka utföras i framtiden. För att de ekonomiska
förhållandena genast skulle röjas upp, bestämdes även att innehav
av sedlar och banktillgodohavanden skulle anmälas före den 26 juni
1948 för att över huvud kunna göras gällande.

Någon kurs i förhållande till utländska valutor har icke satts å det nya
myntet men vid betalning av importerade varor anses en tysk mark (DM)
vara värd 30 amerikanska cents. Efter en kurs på dollarn av 3 kr. 60 öre
skulle alltså den tyska marken vara värd 1 kr. 8 öre, d. v. s. efter kursen
1 tysk mark = 10 riksmark, riksmarken vara värd 11 öre.

Kommittén övergår nu till att angiva huru den betraktar frågan om beräkningen
av den kurs som skall fastställas å riksmarken vid tvångsclearingen.

Då kommittén i sin skrivelse den 31 december 1947 ifrågasatte att de
kommersiella fordringarna skulle betalas efter en kurs av 1 kr. 68 öre per
riksmark, anmärkte kommittén att clearingnämnden efter det tyska sammanbrottet
indrivit tyska fordringar i Sverige efter denna kurs. Då de indrivna
beloppen insatts på clearingkontot och då de å clearingkontot insatta medlen
få anses som tysk egendom, har alltså efter det tyska sammanbrottet
svensk egendom använts till ökande av tysk egendom efter en kurs av
1 kr. 68 öre per riksmark. Det belopp som på nu nämnt sätt efter det tyska
sammanbrottet tillförts den tyska egendomen, är per den 21 december 1948
16 480 000 svenska kronor. Då de synpunkter, vilka angivits under 13 kap.,
icke motsäga att en kurs av 1 kr. 68 öre för riksmark tillämpas för de
kommersiella fordringarna och då dessutom starka rättviseskäl tala för denna
kurs — särskilt att de svenska borgenärerna icke böra bli lidande av
att den svenska statsmakten inställde clearingen — vidhåller kommittén
sitt förslag om en kurs av 1 kr. 68 öre för de kommersiella fordringarna.

Samma kurs som användes i fråga om de kommersiella fordringarna synes
höra beräknas även för de övriga fordringar, vilka enligt kommitténs
förslag böra betalas med förmånsrätt. Fråga blir här blott om i riksmark
uttryckta löne- och pensionsbelopp.

Övriga fordringar, som äro uttryckta i riksmark, ha icke haft samma ställning
vid clearingen som de kommersiella fordringarna och det riktiga synes
då vara att tillämpa samma grundsatser som angivits i 13 kap. för fordringar
i utländskt mynt i allmänhet. En kurs av 11 öre för riksmarken
synes kunna fastställas såsom ungefärlig dagskurs. I enlighet med de grundsatser,
för vilka redogjorts i föregående kapitel, torde emellertid ett tillägg
böra göras för att icke fordringar betalats i tid. Några fasta regler för be -

l—aon2»s.

stämmande av detta tillägg torde icke kunna uppställas. Med anledning av
att riksmarken fallit så starkt i värde föreslår kommittén ett tillägg av 19
öre per riksmark. Motiveringen till detta tillägg är alltså att riksmarken
fallit i värde mellan fordringarnas förfallodag och betalningsdagen. Med
denna utgångspunkt skulle rätteligen något tillägg icke göras för fordringar,
som vid betalningsdagen ännu icke förfallit till betalning eller som förfallit
på tid efter vilken riksmarken icke fallit i värde. Kommittén har
emellertid funnit övervägande skäl tala för att någon skillnad vid beräkningen
av kursen å riksmark icke göres mellan olika icke förmånsberättigade
fordringar.

Kommittén föreslår alltså att i allmänhet icke förmånsberättigade fordringar
i riksmark få konkurrera i de tyska tillgångarna med 30 öre för varje
riksmark. Icke förmånsberättigade fordringar å lön, pension eller livränta
böra dock omräknas till samma kurs som förmånsberättigade sådana fordringar.

15 KAP.

Omräkningskursen beträffande fordringar uttryckta i guld.

Beträffande de fordringar, som äro försedda med guldklausul eller direkt
lyda å viktsenheter fint guld, göra sig särproblem gällande.

Guldklausulen var under äldre tid synnerligen vanlig både vid upptagande
av statslån och vid utställande av obligationer från stora privata företags
sida. Då 1930-talets finansiella kris nådde sin höjdpunkt under år
1931, tvungos flera stater att frångå guldmyntfoten, och svårigheter yppade
sig då att betala fordringar som hade guldklausul. Flera länder ogiltigförklarade
då guldklausulen -— däribland Nordamerikas förenta stater genom
den s. k. Joint resolution av den 5 juni 1933. Över hela världen uppkommo
rättegångar, vilka i många fall slutade med ett underkännande av
guldklausulen.

Hur den tyska rätten tog ställning till guldklausulen i vad den gällde
tyska förbindelser, som upptagits i utlandet i utländsk valuta, har framgått
av den lag av den 26 juni 1936, som angivits i 13 kap. under I. Har
alltså ett tyskt i utlandet upptaget lån, som gäller i utländsk valuta, försetts
med guldklausul, är enligt tysk rätt guldklausulen ogill. Den svenska
rätten har icke intagit en lika avgjord hållning, men observeras kan att den
17 juni 1932 utfärdades en lag, genom vilken förklarades att här i riket
före den 28 september 1931 utfärdad obligation må, ändå att den lyder å
kronor i guld eller å guldmynt, inlösas i riksbankens sedlar. Om obligation
lyder å både svenskt och utländskt mynt, får betalning ej fordras annorledes
än i svenskt mynt, såvida icke obligation före vissa i lagen utsatta
data tillhörde utländsk eller i utlandet bosatt svensk borgenär. Lagen, som

trädde i kraft genast efter utfärdandet, gäller tills riksbankens skyldighet
att inlösa sina sedlar med guld återinträder.1

Kommittén har vid sina överväganden kommit till den slutsatsen att,
särskilt i betraktande av 1936 års tyska lag om betalningsförbindelser, som
äro utställda i utländskt mynt, man vid en tvångsclearing icke bör taga
hänsyn till guldklausulen. De förbindelser, vilka äro utfärdade med guldklausul,
böra alltså enligt kommitténs åsikt behandlas på samma sätt som
om guldklausulen icke funnits. Förbindelse som är utställd å vissa viktsenheter
fint guld, torde i analogi härmed böra anses omfatta så stort belopp
av vederbörande lands mynt, som vid förbindelsens utfärdande motsvarade
guldvärdet räknat efter vid denna tidpunkt gällande växelkurs. Sedermera
får värdet i svenska kronor av förbindelsen beräknas efter kursen å
den utländska valutan i enlighet med de regler, som föreslagits i den föregående.
Det närmare utformandet av nu angivna grundsats torde böra
överlämnas åt den myndighet, som får att verkställa tvångsclearingen.

I fråga om en art förbindelser bör emellertid, enligt kommitténs åsikt,
guldklausulen fortfarande gälla. Vissa fordringar, vilka uppstått i den internationella
post- och telegramtrafiken, skola enligt gällande konventioner
räknas i guldfrancs, och för dylika fordringar har, som redan framgått av
det föregående, det svenska telegrafverket anmält ett tämligen betydande
belopp. Dylika fordringar beräknas icke i guldfrancs för att i ett skuldförhållande
skydda borgenären utan för att man måste ha en grundval för ett
avräkningsförfarande. Detta är, enligt kommitténs mening, ett tillräckligt
skäl för att i detta fall godkänna guldklausulen.

16 KAP.

Ordningen för prövningen av betalningsanspråken och för

utbetalningen.

Prövningen av anspråk på betalning ur de tyska tillgångarna blir, såsom
det föregående torde utvisa, mången gång av tämligen vansklig natur. I det
hela måste prövningen antagas erhålla en helt annan karaktär än de schematiska
konstateranden, som förekommo under avtalsclearingens tid, och
den kommer att få en domstolsmässig prägel.

1 Lagstiftning, rättspraxis och litteratur angående gnidklausulen torde lättast kunna
uppsökas med hjälp av en artikleserie »La clause or» i Bulletin juridique international,
Harlem och Haag. Serien började år 1934 i del XXX s. 258 och går sedan igenom de följande
banden fram till och med senare bandet år 1939. I artiklarna finnes ordalydelsen
av ett betydande antal domar, fällda av domstolar i skilda delar av världen. Svensk rättspraxis
och litteratur uppsökes bäst med tillhjälp av uppgifterna i Nial. Internationell
förmögenhetsrätt, 1944, s. 141 ff. Beträffande rättspraxis se särskilt NJA 1937 s. 1 (anmärkt
i det föregående 13 kap.) och s. 17. Svensk rättspraxis har vid flera tillfällen haft
att taga ståndpunkt till mål, i vilka guldklausulen förekommer, utan att dock frågan om
klausulens giltighet ställts på sin spets.

100

En grundläggande uppgift för den myndighet, åt vilken prövningen skall
anförtros, blir att avgöra huruvida den betalningssökande verkligen har
någon fordran.

I sin framställning den 31 december 1947 om förtursbetalning av kommersiella
fordringar m. m. riktade kommittén uppmärksamheten på detta
spörsmål och anförde med avseende på de kommersiella fordringarna bl. a.
följande:

Det första spörsmål, som här uppställer sig, avser vilka krav som skola ställas
på den svenske fordringsägaren, då det gäller att styrka den uppgivna fordringens
existens. Under clearingtiden uppkom icke något sådant problem, enär betalningsordern
från den tyska sidan utgjorde bevis för fordringens berättigande.
Då det regelmässigt icke torde möta svårigheter för den betalningssökande att
till fullo styrka en affärsmässig fordrans uppkomst, synas emellertid några särskilda
regler i detta hänseende icke behöva uppställas; beträffande huvudparten
av de lordringar, som uppkommit före den 1 januari 1945, nämligen varufordringar,
tiar man för övrigt ledning av, om de upptagits i valutadeklarationen per
den 31 december 1944.

En svårighet vid prövningen kan väntas föreligga i så måtto som den prövande
myndigheten i allmänhet får antagas sakna upplysning om den tyske gäldenärens
eventuella invändningar. Av praktiska skäl kan det nämligen icke — annat än
möjligtvis i undantagsfall — ifrågakomma vare sig att höra de tyska vederbörande
i frågan eller att av den betalningssökande kräva utredning om gäldenärens
inställning till betalningsyrkandet. I nuvarande läge inkomna upplysningar från
gäldenärssidan kunde för övrigt förmodas ofta bliva mindre tillförlitliga. Med
hänsyn till risken av obefogade utbetalningar är det emellertid ofrånkomligt att
den prövande myndigheten icke ställer för låga krav på bevisningen om de anmälda
fordringarnas tillkomst.

Även beträffande fordringar, som rent avtalsmässigt äro fullt klara, kunna förhållandena
vara sådana att någon betalning icke bör utgå genom tvångsclearingen,
åtminstone icke med företrädesrätt. Kommittén har sålunda erfarit, att under
clearingavtalets giltighetstid tyska importörer i åtskilliga fall utfäste förskottsbetalning
för att få leverans till stånd. Det bör enligt kommitténs förmenande
icke vid en tvångsclearing ifrågakomma att en svensk exportör med företrädesrätt
erhåller dylik förskottsbetalning av clearingmedel i vidare mån än som motsvarar
kostnader, som den svenske exportören ådragit sig för avtalets fullgörande.
Har åter en svensk importör erlagt betalning i förskott, bör, i den mån leverans
ej kommit till stånd, hans genom förskottsbetalning uppkomna fordran för
bristande leverans gäldas som kommersiella fordringar i övrigt.

Vidare anförde kommittén beträffande anspråk på löner, som icke vore
att hänföra till kommersiella fordringar, att den betalningssökande tydligen
måste styrka avtalsmässig grund för sitt krav; den prövande myndigheten
kunde därvidlag uppenbarligen bli ställd inför större bedömningssvårigheter
än som förelåge i fråga om löner, vilka tidigare utgått via clearingen.

Beträffande slutligen ersättningar för neutralitetskränkningar anförde
kommittén, att den omständigheten att den tidigare tyska regeringen icke
medgivit ersättningsskyldighet icke borde hindra, att den svenska prövningsmyndigheten
i nuvarande läge, då vidare förhandlingar vore uteslutna,
till avgörande upptoge frågan om Tysklands ansvarighet för händelserna
i fråga och eventuellt utmätte det skadestånd, vartill konstaterade neutralitetskränkningar
kunde föranleda.

101

Vad kommittén sålunda anfört torde vara tillräckligt för att visa, att
prövningen av betalningsanspråken blir en krävande juridisk-ekonomisk
angelägenhet. I vissa fall, exempelvis beträffande certifierade obligationsfordringar,
är väl en närmare prövning helt överflödig, då själva innehavet
av en certifierad obligation får anses utgöra bevis för fordringens existens
och fortbestånd. I åter andra fall uppkomma säkerligen en mångfald problem
av liknande art som de tidigare redovisade.

För prövningen av betalningsanspråken och ombestyrandet av själva utdelningen
bör, om icke ett särskilt statsorgan för ändamålet inrättas, lämpligen
anlitas någon av de myndigheter som i större utsträckning haft att
syssla med affärsförbindelserna mellan Sverige och Tyskland och med den
tyska egendomen i Sverige, nämligen clearingnämnden, flyktkapitalbyrån
eller restitutionsnämnden. Med hänsyn till uppgiftens natur och omfattning
torde densamma icke kunna anförtros åt någon av de nämnda tre myndigheterna
utan att myndigheten i fråga får viss organisatorisk utbyggnad.
För sin del anser kommittén att uppgiften bör anförtros åt clearingnämnden.

Den myndighet som får uppdraget att omhänderha utdelningen, bör till
sin ledning erhålla en instruktion, innnefattande huvudlinjer för dess handlande
bl. a. i de hänseenden som tidigare av kommittén berörts. Det är angeläget
att instruktionen blir så uttömmande och preciserad som möjligt.

Ur praktisk synpunkt vore det helt visst önskvärt att myndighetens avgörande
i utdelningsfrågor bleve slutliga och alltså icke kunde överklagas.
Det vill dock synas som om skälen för att vägras rätt till fullföljd icke vore
tillräckligt starka för att motivera en inom det administrativa området så
ovanlig anordning som förbud för missnöjd sökande att hos Kungl. Maj:t
överklaga myndighetens beslut.

Kommittén vill helt kort beröra vissa huvudsynpunkter som enligt dess
uppfattning böra normera utdelningsförfarandet.

Såsom bevakade böra de anspråk anses, som anmälts jämlikt kungörelsen
den 16 januari 1948, vare sig detta skett före där stadgad tidpunkt eller
senare. Eventuellt bör en kungörelse utfärdas att ytterligare anmälningar
mottagas men blott till viss tidpunkt.

De fordringar, som skola betalas helt, böra av skäl, som kommittén berört
i sin framställning den 31 december 1947, prövas och utbetalas så fort
som möjligt. Utdelningsförfarandet bör alltså börja med en prövning av
anmälningarna av dylika fordringar.

I övrigt synes gången böra bli den, att de anmälda anspråken i tur och
ordning upptagas till prövning av myndigheten. Då de till utbetalning godkända
beloppen blivit, åtminstone i det närmaste, fixerade samt likvidationen
av de tyska tillgångarna i huvudsak avslutats, bör en utdelningsplan
upprättas med den utdelningsprocent, som med säkerhet kan påräknas,
samt underställas Kungl. Maj :t. Med hänsyn till den takt, vari likvidationen
av de tyska tillgångarna fortskrider, kan man antaga att detta skall
kunna ske någon gång under våren eller sommaren 1949. Sedan Kungl.

102

Maj :ts beslut meddelats, torde huvudutdelningen kunna äga rum. Det kan
möjligen befinnas lämpligt att taga denna i omgångar.

Då likvidationen av de tyska tillgångarna helt avslutats, bör en slutlig
disposition äga rum av de ännu icke utdelade medlen. Denna disposition
bör, om icke en någorlunda stor utdelningsprocent skulle möjliggöras,
knappast få karaktären av allmän utdelning. I stället kunde måhända, såsom
kommittén föreslagit i 10 kap. under V, överskottet användas till betalning
av sådana fordringar, där fordringshavarens omständigheter framstå
som särskilt ömmande.

17 KAP.

Utdeln ingskal kyl.

Att exakt angiva det resultat i finansiellt hänseende de av kommittén i
det föregående framställda förslagen skulle medföra är för närvarande icke
möjligt. Det skulle förutsätta, att det slutgiltigt vore fastställt till vilket
belopp förefintliga anspråk på utdelning skulle godkännas ävensom att det
till utdelning tillgängliga beloppet vore fixerat. Någon bedömning i vilken
mån de anmälda anspråken verkligen utgöras av fordringar har emellertid
ännu icke skett och en dylik prövning, som måste göras före utdelningen,
blir, såsom kommittén utvecklat i 16 kap., av tämligen vansklig natur. Av
vad kommittén vid redogörelsen i 4 kap. för de anmälda anspråken anfört
beträffande en del anmälningar, torde framgå att man har anledning att
antaga att många anspråk vid en närmare granskning komma att underkännas.
Å andra sidan bör man räkna med att nya anmälningar kunna inkomma.

Då kommittén i det följande framlägger en utdelningskalkyl, måste den
till grund för angivandet av anspråken på utdelning lägga de i 4 kap. återgivna
siffrorna. Kommittén vill därför betona att kalkylen bygger på synnerligen
osäkert material och att det verkliga utfallet av en blivande tvångsclearing
i väsentliga punkter kan komma att avvika från den bild kalkylen
ger.

Kommittén har utgått ifrån att det belopp som är att fördela uppgår till
200 milj. kronor. I första hand avräknas värdet av det s. k. rövade guldet.
Detta värde, om både det belgiska och holländska guldet skulle komma att
återställas, anslås till 65 milj. kronor. Återstoden blir alltså 135 milj. kronor.

I kalkylen upptagas först fordringar av beskaffenhet att enligt kommitténs
förslag utgå med förmånsrätt. Därefter följer en sammanställning av andra
fordringar för vilka utdelning enligt kommitténs förslag skall ske.

Kommersiella fordringar och lönebelopp, vilka förfallit till betalning före
den 1 oktober 1944, upptagas i allmänhet icke. Dock torde böra medtagas

103

ett belopp av 336 616:83 schweiziska francs, som visserligen förfallit till
betalning före nämnda dag men beträffande vilket orsaken till den uteblivna
betalningen synes vara icke gäldenärens insolvens utan att beloppet
var tvistigt.

Pensioner och livräntor, varå senaste utbetalning skett före den 1 oktober
1944, upptagas ej heller. Anspråken å löner, pensioner och livräntor
angivas i övrigt med belopp som följa av redogörelsen i 4 kap. I detta hänseende
är att märka, att vissa siffror i denna redogörelse, som bygger på uppgifter
från clearingnämnden, äro grundade på en maximering av årsbeloppen
till 15 000 kronor medan kommittén föreslagit en maximering av årsbeloppen,
såvitt fråga är om förmånsrätt, till 20 000 kronor för lön och
12 000 kronor för pension och livränta. Vidare märkes att uppgift saknas om
det kapitaliserade värdet av pensioner och livräntor till den del de överstiga
maximibeloppet. Dessa förhållanden sakna dock betydelse då det gäller en
allmän översikt av den natur, här är fråga, i all synnerhet som siffrorna i
övrigt för pensioner och livräntor äro synnerligen osäkra. Kommittén har
därför icke ansett sig böra låta företaga de tidskrävande beräkningar, som
skulle fordras för att dessa siffror skulle kunna erhållas.

I enlighet med de uttalanden kommittén tidigare gjort upptagas icke i
kalkylen följande i 4 kap. angivna fordringsgrupper: IV p. 2—4 och V (Stabs
fordran på andel i tyska tändsticksmonopolbolagets vinst, krav på ersättning
för rasdiskriminerande o. d. åtgärder, utländska s. k. Härtefälle samt
kostnader för förvaltning och utdelning av de tyska tillgångarna).

Fordringar i utländska myntslag ha omräknats till svenska kronor. Därvid
ha, utom för riksmark, enhetliga kurser tillämpats, nämligen: 1 pund
sterling = 14:47, 1 dollar = kr. 3:59, 100 franska francs = kr. l:35y„
100 belgiska francs = kr. 8: 18, 100 schweiziska francs = kr. 83:30, 100
floriner = kr. 135: 15, 100 danska kronor = svenska kr. 74: 75, 100 norska
kronor = svenska kr. 72: 30, 100 finska mark = kr. 2: 64, 100 tjeckoslovakiska
kr. = svenska kr. 7: 161/, samt 100 guldfrancs = kr. 1: 17. Dessa
kurser motsvara köpkurserna för resp. valutor den 3 februari 1949.

I fråga om riksmark har för kommersiella fordringar samt löner, pensioner
och livräntor tillämpats kursen 100 RM = kr. 168: 01 medan övriga
fordringar omräknats enligt kursen 100 RM = kr. 30: —.

Förmänsberättigade fordringar.

I. Kommersiella fordringar.

	Anmälda	Omräknade
	belopp	till sv. kr.
1. Varufordringar
Kronor.......................	.......... 355 441:98	355 441: 98
Riksmark.....................	.......... 30 290: 05	50 890: 31
2. Provisionsfordringar
Kronor .......................	.......... 586 939: 40	586 936: 40
Riksmark.....................	.......... 632 325: 58	1 062 370: 21

104

	Anmälda	Omräknade
	belopp	till sv. kr.
3. Fordringar på grund av montage- och entre-
prenadavtal
Kronor.................................	38 781: 32	38 781: 32
Riksmark...............................	35 914: 50	60 339: 95
4. Fordringar för patentavgift, licens eller dylik
ideell prestation
Kronor .................................	1 127 807: 59	1 127 807: 59
Riksmark...............................	2 042 518: 22	3 431 634: 86
Danska kronor..........................	454: 58	339: 80
Norska kronor...........................	745: 61	539: 08
Finska Mark............................	1 600: —	42: 24
5. Fordringar i avräkning för post-, telegraf-,
järnvägs- och lufttrafik
Kronor.................................	1 847 917: 86	1 847 917: 86
Riksmark...............................	2 695: 48	4 528: 68
Guldfrancs..............................	718 542: —	840 694: 14
6. Fordran för förädlingsarbete	—: —	-;-
7. Frakt-, tull- och speditionskostnad
Kronor..................................	277 752: 65	277 752: 65
Riksmark...............................	2 606: 89	4 379: 84
8. Andra fordringar
Kronor.................................	3 885 550: 26	3 885 550: 26
Riksmark...............................	1 556 004: 33	2 614 242: 87
Engelska pund..........................	214 016: 11	3 108: 81
Schweiziska francs.......................	361 844: 18	301 416: 20
Summa kommersiella fordringar		16 494 715: 05

II. Finansiella fordringar.

Funding bonds, 50 % av i sv. kr. anmält belopp 3 954 631: 99 1 977 315: 99

III. Övriga fordringar.

1. a) Löner för tiden 1/10 1944—30/9 1945 (maximerade) Kronor

.................................

Riksmark...............................

b) Sådana pensioner och livräntor för tjänst
eller arbetsanställning, varå senaste utbetalning
gjorts efter 30/9 1944 (maximerade):

Till 1/10 1948 upplupna belopp...........

Per 1/10 1948 för framtiden kapitaliserade

belopp..................................

Summa löner, pensioner och livräntor.....

14 676: — 14 676: —

35 860: — 60 248: 39

2 950 000: —

15 500 000: —
18 524 924: 39

105

Anmälda Omräknade

belopp till sv. kr.

2. Skadeståndskrav på grund av neutralitetskränkningar
som förorsakat skada å person

Kronor ................................. 365 000: — 365 000: —

Förmånsberättigade fordringar.

I. Kommersiella fordringar.................. 16 494 715: 05

II. Finansiella fordringar.................... 1 977 315: 99

III. Övriga fordringar:

1) Löner, pensioner, livräntor............. 18 524 924: 39

2) För neutralitetskränkningar............ 365 000: —

Summa kr. 37 361 955: 43

Om detta belopp dragés från summan 135 milj. kr., återstår att fördela i runt
tal 97,6 milj. kr.

Fordringar vilka böra konkurrera i detta belopp.

I. Kommersiella fordringar................................ —: —

II. Finansiella fordringar.................................. —: —

1. Rikslånen

(För detaljer hänvisas till redogörelsen i 4 kap.)

a) Daweslånet...................................... 30 269 027:35

b) Younglånet...................................... 80 713 937: 50

c) Kreugerlånet..................................... 180 218 000: —

d) Funding bonds, icke lydande å sv. kr.

Anmält i riksmark............................... 319 625: 75

» » dollars................................. 1 028 184: 29

» » engelska pund.......................... 44 278: 20

» » floriner................................. 2 511:64

e) Andra rikslån.

Anmält i riksmark............................... 880 446: 08

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer 44 613 726: 59

3. Fordringar på grund av innehav av aktier

Anmält i riksmark............................... 614 038: 81

» » engelska pund.......................... 303: 87

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet

Anmält i riksmark............................... 660 912: 78

» » kronor................................. 28 304: 57

5. Fordringar med inteckningssäkerhet.

Anmält i riksmark............................... 3 339 806: 75

» » kronor................................. 906 945: 89

» » engelska pund........................... 139 635: 50

106

6. Bankfordringar.

Anmält i riksmark...............................

» » dollars.................................

» » kronor.................................

Till detta komma vissa små belopp i annan valuta.

7. Andra finansiella fordringar.

Anmält i riksmark...............................

» » kronor .................................

» » dollars.................................

» » danska kronor ..........................

» » engelska pund..........................

» » schweiziska francs.......................

» » holländska floriner......................

Därtill kommer ett belopp i lats.

III. Övriga fordringar.

1. Löner, pensioner och livräntor

a) På grund av försäkringsavtal utgående pensioner och
livräntor, varå senaste utbetalning gjorts efter 30/9
1944 (maximerade):

Till 1/10 1948 upplupna belopp...................

Per 1/10 1948 för framtiden kapitaliserade belopp ...

b) Maximibeloppen överskjutande belopp av löner, pensioner
och livräntor (av alla slag), avseende beträffande
löner 1/10 1944—30/9 1945 samt beträffande pensioner
och livräntor 1/10 1944—30/9 1948:

Anmält i riksmark...............................

» » kronor .................................

2. Rekvisition av egendom.

Anmält i kronor.................................

» » riksmark...............................

Därtill komma vissa smärre belopp.

3. Fordringar på grund av neutralitetskränkningar.

Anmält i kronor.................................

» » riksmark...............................

» » engelska pund..........................

» » norska kronor..........................

» » dollars.................................

4. Fordringar som clearingnämnden betecknat som övriga
fordringar.

Anmält i kronor.................................

» » riksmark...............................

Omräknade
till sv. kr.

6 405 401: 57
324 872: 92
492 907: 77

5 874 615: 69
12 047 605: 59
3 779 300: 81
31 426: 86
1 623 932: 28
11 883: 58
5 942: 82

100 000: —
850 000: —

420 917: 13
13 482: —

2 348 528: 39
1 426 615: 43

23 846 051: 55
266 341:55
28 940: —
8 132 281: 59
4 667: —

5 794 948: 05
730 500: 65

107

Omräknade
till sv. kr.

5. Fordringar, som ej ha motsvarighet i clearingnämndens

cirkulär den 31 januari 1948.

Anmält i kronor................................. 5 339 906: 54

» » riksmark............................... 1 672 737: 05

IV. Riksgäldskontorets utlägg för det österrikiska konversionslånet
1934.

Anmält i kronor................................. 91 144: 28

» » engelska pund.......................... 1 792 364: 17

» » franska francs.......................... 20 750: 60

» » belgiska francs......... 16 282: 46

» » schweiziska francs....................... 99 204: 80

» » floriner................................. 61 528: 09

» » tjeckoslovakiska kronor.................. 18 270: 75

Summa anmälda fordringar utan förmånsrätt 427 423 037: 54

En utdelning med 20 % å dessa ca 427,4 milj. kr. skulle erfordra ca 85,5 milj.
kr., varför man då skulle ha ett överskott på ca 12,1 milj. kr. å de 97,6 milj. kr.,
som skulle vara att fördela.

18 KAP.

Sammanfattning av huvudpunkterna i kommitténs förslag.

1. Utbetalning vid tvångsclearingen bör endast ske till svenska rättssubjekt.
Visst undantag föreslås dock beträffande kommersiella fordringar
för att överensstämmelse skall vinnas med clearingavtalet den 14 december
1940. Möjlighet bör öppnas att i undantagsfall, efter beslut i varje särskilt
fall av Kungl. Maj :t, medgiva utbetalning åt i Sverige bosatta tyska medborgare,
som tidigare under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfererade
för sitt uppehälle, ävensom åt härstädes bosatta svenskfödda kvinnor
som genom gifte blivit tyska medborgare.

I princip böra alla svenska fordringsägare äga rätt att deltaga i utdelningen
oavsett om och sedan vilken tid de äro bosatta i Sverige. Härigenom
bliva tysklandssvenskarna berättigade till utdelning för verkliga fordringar.
Rätt till utdelning skall i princip också föreligga oavsett tidpunkten då någon
förvärvat svenskt medborgarskap. Från en annan utgångspunkt föreslår dock
kommittén att fordran bör ha funnits på svensk hand vid det tyska sammanbrottet
för att berättiga till utdelning. I kommitténs förslag antages den
1 maj 1945 såsom den dag då sammanbrottet skedde. En följd härav blir
att flertalet fordringar som innehavas av nyblivna svenska medborgare icke
bliva utbetalningsberättigade. Dispens bör dock i undantagsfall kunna givas

108

av Kungl. Maj :t till förmån för svenskfödda kvinnor som varit tyska medborgare
på grund av äktenskap.

2. Såsom förutsättning för deltagande i tvångsclearingen bör uppställas,
att gäldenären under det andra världskriget såväl varit medborgare i som
haft hemvist i Tyskland. Med Tyskland avses Tyska riket i dess utsträckning
före den 1 januari 1938.

3. Utdelningen ur de tyska medlen bör ske med stöd av gällande clearinglagstiftning.
Enligt kommitténs uppfattning kan ett anspråk tillgodoses med
stöd av denna lagstiftning endast i den mån anspråket har karaktär av en
fordran. Däremot kan ersättning icke givas för sakrätter, alltså framför allt
icke för äganderätt till fast eller lös egendom. Ej heller kan ersättning givas
för aktier, andelsbevis i handelsbolag m. m.

Förluster som drabbat svenskar på grund av att fastigheter, bohag eller
värdesaker i Tyskland förstörts genom krigshandlingar från stater, med
vilka Tyskland var i krig, giva uppenbarligen icke upphov till skadeståndsskyldighet
för Tyskland och kunna därför icke tillgodoses med stöd av gällande
clearinglagstiftning. På grund av betänkligheter ur rättssynpunkt anser
kommittén sig icke kunna föreslå att lagstiftningen ändras så att även
sakrättsliga anspråk kunna tillgodoses. Med hänsyn till de omständigheter
som i och för sig kunna anföras till stöd för utlandssvenskarnas begäran om
ersättning även för sakrätter föreslår kommittén emellertid, att de medel,
som vid den blivande utdelningen må tillkomma statens krigsförsäkringsnämnd,
avstås till utlandssvenskarna till ett belopp av högst 2 miljoner
kronor.

Utdelning bör icke medgivas å svenska företags investeringsfordringar å
dotterföretag i Tyskland.

Lönefordringar böra tillgodoses blott i den mån de belöpa å tiden till den
1 oktober 1945.

4. Enligt Washingtonuppgörelsen åtog sig Sverige att återställa av Sverige
förvärvat guld, som bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder
(s. k. rövat guld). Anspråk ha rests på återställande av guld till ett
värde av ca 65 miljoner kronor. Befogenheten av anspråken äro fortfarande
under prövning. Den närmare storleken av den svenska förlust, som kan
uppkomma genom utlämnande av guldet, kan därför ännu icke bestämmas.

Enligt kommitténs mening bör ur clearingmedlen utbetalas ett belopp motsvarande
värdet av det guld som jämlikt Washingtonuppgörelsen må komma
att utlämnas och denna utbetalning bör såsom en kvittning mellan den
svenska och tyska staten ske innan andra utbetalningar göras. I denna fråga
har ledamoten herr Lindahl avgivit särskilt yttrande.

5. Kostnaderna för de tyska tillgångarnas förvaltning och utdelning föreslås
skola täckas genom att vid utdelningen uttages en i procent av utdelat
belopp beräknad avgift.

6. Utdelning bör ske allenast för fordringar som uppstått före det tyska
sammanbrottet (den 1 maj 1945). Med fodringar jämställes ränta, i den
mån den upplupit före 1 maj 1945. Anspråk å ränta för tiden före det tyska

109

sammanbrottet å certifierade obligationer, som höra till de tyska rikslånen,
böra dock icke tillgodoses vid tvångsclearingen, ej heller ränta å andra
obligationer, för vilka ränta transfererats, även om därvid lägre räntefot än
den i obligationen utfästa tillämpats. Av att utdelning endast skall ske för
fordringar, som uppstått före det tyska sammanbrottet följer, att räntor
eller annan avkastning av fast eller lös egendom eller avgifter för industriell,
litterär eller konstnärlig rätt, vilka avse tiden efter det tyska sammanbrottet,
icke böra tagas i beaktande vid utdelningen. Detsamma gäller ett av Svenska
Tändsticks Aktiebolaget framställt anspråk på ersättning för utebliven andel
i det tyska tändsticksmonopolbolagets vinst efter 1944. För pensioner och
livräntor skall få utgå värdet av i framtiden förfallande belopp.

7. Ocertifierade fordringar böra få konkurrera med certifierade fordringar
under lika villkor.

8. Utdelning bör icke erhållas på en fordran då man har visshet om att
vederbörande gäldenär varit insolvent vid tiden för det tyska sammanbrottet.
Svårigheten att i varje särskilt fall bedöma solvensen har emellertid
föranlett kommittén att föreslå vissa allmänna riktlinjer och presumtioner.

Beträffande kommersiella fordringar föreslås i detta hänseende att utdelning
endast skall lämnas för belopp, som icke förfallit till betalning före den
1 oktober 1944. Detsamma gäller löner och pensioner. Att gäldenären icke
betalt tidigare förfallna fordringar presumeras ha berott på att han varit
insolvent. Denna regel skall dock icke hindra, att fordran, som innestått sedan
tid före sistnämnda dag, tillgodoses, om det visas eller kan antagas att
den bristande betalningen berott på annan omständighet än att gäldenären
icke varit solvent.

Vad angår andra fordringar bör såsom princip gälla, att man vid tvångscleringen
utgår från att gäldenären varit solvent men att i särskilda fall
denna huvudregel icke bör utesluta ett hänsynstagande till de omständigheter
som visa motsatsen.

Vidkommande fordringar å tyska staten, tyska delstater och tyska kommuner
bör betalningsoförmåga anses ha inträtt först i och med det tyska
sammanbrottet och följaktligen bör solvenssynpunkten i dessa fall icke
hindra att fordringarna betalas vid tvångsclearingen.

9. Även fordringar som ännu icke förfallit till betalning böra få deltaga
vid utdelningen. Innebörden av detta förslag är bland annat att obligationerna
till Young- och Kreugerlånen få konkurrera med sina kapitalbelopp,
ehuru amorteringstiden icke utgått.

10. Någon rätt till kvittning föreslås icke i vidare mån än som framgår
av vad som sagts i punkt 4 rörande det s. k. rövade guldet.

11. Sedan tillgängliga medel minskats med vad som åtgår för kvittning
böra ur återstoden vissa fordringar utgå med förmånsrätt. De till förmånsrätt
föreslagna fordringarna äro kommersiella fordringar, löner, vissa pensioner
och livräntor, skadeståndskrav på grund av dödsfall eller skador
å person, förorsakade av neutralitetskränkningar, samt å svenska kronor
lydande funding bonds.

110

Beträffande löner, -vilka såsom framgår av det tidigare anförda i regel
icke böra beräknas för tid före den 1 oktober 1944 och icke skola få beräknas
för tid efter den 1 oktober 1945, föreslår kommittén att förmånsrätten
icke skall få åtnjutas för högre belopp än 20 000 kronor för år.

För pensioner och livräntor som utgå på grund av tjänst eller arbetsanställning
skall förmånsrätten avse redan förfallna prestationer och det kapitaliserade
värdet för framtiden. Vid beräkningen av de förfallna beloppen
och det kapitaliserade värdet bör dock, såvitt gäller förmånsrätten,
högst ett belopp av 12 000 kronor för år beaktas. För de kapitaliserade
beloppen böra livräntor inköpas i svenska försäkringsanstalter.

Med hänsyn till vissa omständigheter böra å svenska kronor lydande
funding bonds beräknas blott till 50 procent av sina belopp.

12. Kommittén ifrågasätter att vid bestämmandet av fördelningen av
det restbelopp, som beräknas kvarstå efter den egentliga utdelningen, hänsyn
skall tagas till fordringar, vilka innehavas av personer i ömmande omständigheter.

13. Icke förmånsberättigade fordringar skola få konkurrera med varandra
till sina fulla belopp. Den procent, varmed de skola konkurrera,
skall alltså ej varieras efter fordringarnas art eller deras kursvärde. Ej
heller bör utdelningen för en fordran ställas i relation till det belopp för
vilket fordringen förvärvats.

14. Omräkningskursen för fordringar, som lyda å riksmark, föreslås till
1 krona 68 öre för en riksmark såvitt gäller kommersiella och andra med
fömånsrätt utgående fordringar samt till 30 öre för en riksmark beträffande
andra fordringar.

15. En ingående prövning av riktigheten av varje särskilt anspråk som
anmälts jämlikt kungörelsen den 16 januari 1948 måste ske innan utdelning
för anmäld fordran kan medgivas. Denna prövning och ombestyrandet
av själva utdelningen bör enligt kommitténs mening anförtros åt clearingnämnden.
Med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning erfordras
viss organisatorisk utbyggnad av nämnden.

16. De fordringar, som skola utgå med förmånsrätt, böra prövas och utbetalas
så fort som möjligt. Sedan övriga anmälda anspråk prövats och de
till utbetalning godkända beloppen blivit, åtminstone i det närmaste, fixerade
samt likvidationen av de tyska tillgångarna i huvudsak avslutats,
bör clearingnämnden upprätta en utdelningsplan och underställa den Kungl.
Maj :t.

17. Kommittén har på grundval av de anmälda fordringarna upprättat
en utdelningskalkyl. Därvidlag är då att märka, att kalkylen bygger på
ett mycket osäkert material, då man måste räkna med såväl att en del
av de anmälda anspråken komma att underkännas vid den slutliga prövningen
som att nya anmälningar kunna inkomma.

Kommittén utgår ifrån att ett belopp av 200 milj. kronor skall finnas att
fördela. Sedan 65 milj. kr. avförts för täckande av statens anspråk på ersättning
för eventuellt utlämnat s. k. rövat guld återstår 135 milj. kr.

111

De förmånsberättigade fordringarna upptagas till ca 37,4 milj. kr., varefter
i runt tal 97,6 milj. kr. skulle återstå att fördela mellan övriga fordringar.
Dessa upptagas till ca 427,4 milj. kr.

En utdelning med 20 % å dessa 427,4 milj. kr. skulle erfordra ca 85,5 milj.
kr., varför då ett överskott på ca 12,i milj. kr. skulle uppkomma å de 97,6
milj. kr., som skulle vara att fördela.

Särskilt yttrande av herr Lindahl.

Ministern för utrikes ärendena har till statsrådsprotokollet den 1 november
1946 vid avlåtande av propositionen till riksdagen rörande godkännande
av Washingtonuppgörelsen anfört, att bland de fordringar, som skola
utfå betalning vid tvångsclearingen, borde medräknas bland annat den fordran,
som uppkomme genom utlämnande av det s. k. rövade guldet. Med
hänsyn härtill anser jag det riktigt att i redogörelsen för de svenska anspråken
anmärks förefintligheten av anspråket på ersättning. Däremot anser
jag icke att kommittén bort ingå på ett bedömande av frågan huruvida
anspråket på ersättning är av sådan beskaffenhet att det lagligen kan tillgodoses
vid en tvångsclearing. Frågan härom borde, enligt mitt förmenande,
helt ha lämnats öppen för att slutligen prövas i samma ordning
som prövning skall ske av andra fordringsanspråk. Beträffande statens rätt
till kvittning för sin fordran är jag såtillvida av samma uppfattning som
kommitténs övriga ledamöter, att, därest anspråket på ersättning för utlämnat
guld prövas lagligen kunna tillgodoses vid tvångsclearingen, rätt
till kvittning föreligger och även bör utnyttjas.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Ministern för Utrikes Ärendena............................... 3

Kommitténs uppdrag................................................... 5

1 kap. Den svenska clearinglagstiftningens tillkomst och utformning...... 6

2 kap. Clearingavtalen med Tyskland och deras tillämpning................ 9

3 kap. Washingtonuppgörelsen......................................... 16

4 kap. De särskilda grupperna svenska fordringar mot Tyskland och tyskar .. 20

I. Kommersiella fordringar.................................... 21

II. Finansiella fordringar....................................... 24

1. Fordringar på grund av innehav av rikslån................. 25

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer....... 27

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.................. 27

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet............. 28

5. Fordringar till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats
.................................................. 29

6. Bankfordringar.......................................... 29

7. Andra finansiella fordringar............................... 30

III. Övriga fordringar........................................... 30

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. d.................... 30

2—5. Fordringar på grund av rekvisition av egendom från tysk

myndighets sida. Skadeståndfordringar på grund av neutralitetskränkning
eller annat övergrepp från tysk sida........ 32

2. Rekvisition av egendom.................................. 33

3. Skadeståndsfordran på grund av neutraliterskränkningar..... 33

4. Övriga fordringar........................................ 34

5. Vissa ytterligare fordringar............................... 34

IV. Till clearingnämnden anmälda fordringar vilka icke upptagits under
I—III................................................. 35

1. Riksgäldskontorets utlägg för det österrikiska konversionslå net.

................................................... 35

2. Svenska tändsticksaktiebolagets andel i tyska tändsticksmono polets

vinst............................................. 36

3. Krav på grund av rasdiskriminerande eller liknande åtgärder.. 36

4. S. k. Härtefälle............................. ............ 37

5. Riksbankens krav på ersättning för återlämnat guld......... 37

V. Anspråk som icke anmälts till clearingnämnden:

Kostnader för förvaltning och utdelning av de tyska tillgångarna 38

5 kap. Allmänna spörsmål............................................. 38

113

Sid.

6 kap. Förutsättningar vid en tvångsclearing mot Tyskland med hänsyn till

borgenärernas och gäldenärernas nationalitet och domicil......... 41

I. Borgenärerna.............................................. 41

II. Gäldenärerna.............................................. 47

7. kap. Vilka typer anspråk böra tillgodoses vid en tvångsclearing gentemot

Tyskland?..................................................... 48

8 kap. Särskilda villkor för erhållande av betalning vid en tvångsclearing mot

Tyskland...................................................... 57

I. Tidpunkten för fordrans uppkomst........................... 57

II. Tidpunkten för fordrans övergång på svensk hand. Böra ocertifierade
fordringar uteslutas från att deltaga i tvångsclearingen? .. 59

III. Förhållandena då ett anspråk övergått från en innehavare till en

annan.................................................... 61

IV. Gäldenärens solvens........................................ 61

V. Måste fordringen vara förfallen till betalning?.................. 64

VI. Avstående av fordran....................................... 68

9 kap. Kvittning och specialexekution .................................. 69

I. Kvittning ................................................ 69

II. Specialexekution........................................... 71

10 kap. Förmånsrätt................................................... 72

I. Kommersiella fordringar.................................... 73

II. Löner, pensioner och livräntor............................... 74

III. Krav på skadestånd för genom neutralitetskränkningar orsakade

dödsfall eller skador å person............................. 77

IV. Funding bonds............................................ 78

V. S. k. Härtefälle, i vad gäller svenska medborgare............... 78

11 kap. Böra alla fordringar, som ej skola gå med förmånsrätt, få konkurrera

till sina fulla belopp?........................................... 80

I. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera, variera

efter fordringarnas art? ................................... 80

II. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera, variera

efter fordringarnas kursvärde?.............................. 81

III. Bör utdelning för en fordran ställas i relation till det belopp till

vilket fordringen förvärvats?................................ 83

12 kap. Vissa frågor rörande utbetalning av löner, pensioner, licensavgifter,

royalty, avkastning av fast egendom eller aktier och räntor........ 84

13 kap. Omräkningskurser.............................................. 86

I. Tysk rätt................................................. 87

II. Svensk rätt............................................... 89

III. Sammanfattade synpunkter............................. 90

14 kap. Kursen på riksmark............................................. 92

15 kap. Omräkningskursen beträffande fordringar uttryckta i guld........... 98

16 kap. Ordningen för prövningen av betalningsanspråken och för utbetalningen 99

17 kap. Utdelningskalkyl............................................... 102

18 kap. Sammanfattning............................................... 107

Särskilt yttrande av herr Lindahl........................................ 111

8—0002B8.