Kungl. Maj:ts proposition Nr 197 (Proposition 1926:197)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Nr 197.

Kung}. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt; given
Stockholms slott den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilaga, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse af sådan jord under tomträtt.

Under Hans Majestäts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 höft. (Nr 197.)

Kung!. Maj:ts proposition r 197.

Förslag

till

Lag angående tillstånd till försäljning av kyr g jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord un r tomträtt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels så an fast egendom, som omförmäles
i 1 § i ecklesiastik boställsordning en 9 december 1910 (prästboställen),
dels fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt
biskopar, domkyrkosysslomän och klockare, ell r vilkas avkomst ingår till
någon för reglering av sådana befattningshavar s löner bildad fond, dels ock
den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer
och på landet.

2 §•

Är å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister
med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet olämpligt belägen och påkallas i
anledning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället;

eller befinnes eljest kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter
icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot
skälig avgift utarrenderas;

eller kan kyrklig jord till följd av belägenhet i eller invid stad eller annan
ort med tätare bebyggelse eller grannskap till större industriell anläggning
med synnerlig fördel styckas till tomter,

må efter Konungens beprövande prästboställe eller annan kyrklig jord,
som"nu nämnts, eller del därav utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas.

3 §■

Äger någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å
kyrklig jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket
lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må, i den ordning nedan
sägs, tillstånd meddelas till överlåtelse å innehavaren av det till lägenheten
hörande området, där icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill
lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det
allmänna försäljning anses ej böra ske samt under förutsättning i övrigt:

dels att lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av beskaffenhet, som
ovan sagts, fanns å området uppfört den 1 januari 1926;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga
byggnader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 3

Överlåtelse, som nu sagts, må ock omfatta till jorden hörande byggnad,
som finnes å området.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, ävensom vid bestämmandet
av köpeskillingen för området skall ej medräknas värdet av
förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som lägenhetshavaren
eller föregående lägenhetshavare, vars rätt övergått å denne,
nedlagt därå utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vid försäljning av område jämlikt denna paragraf må jämkning ske av
områdets gränser.

4 §•

Upplåtelse under tomträtt av tomt a till kyrklig jord hörande område,
som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, må öga rum, där
Konungen för särskilt fall finner skäligt sådant medgiva.

5§-

Fråga om tillstånd till friköp av område, som i 3 § sägs, prövas och
avgöres av kammarkollegiet; dock att beträffande område, som blivit eller
anses böra bliva planlagt för bebyggande i den ordning särskilt är stadgat,
kollegiet skall med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens beprövande.

Ansökan om friköp skall ingivas till länsstyrelsen som, efter det utredning
i föreskriven ordning verkställts, insänder handlingarna till kammarkollegiet.

Över kollegiets beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som
skola hava inkommit till länsstyrelsen före klockan tolv å sextionde dagen
från det beslutet gavs.

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger
rum av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9
december 1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,
skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas
till vederbörande fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu
sagts, sådan mellangift eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende
av det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad
särskilt är stadgat eller av Konungen förordnas.

7 §•

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
utfärdas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Genom denna lag upphävas 62Vä i ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning
till berörda lagrum, skola motsvarande bestämmelser i denna lag i stället
tillämpas.

Angående försäljning till skatte av de så kallade halländska kyrkohemmanen
samt försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och
Blekinge skall fortfarande gälla vad därom finnes i särskilda författningar
stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson,
härefter:

Med anledning av vissa vid 1925 års riksdag i båda kamrarna väckta
motioner hemställde riksdagen i skrivelse den 2 juni samma år, nr 308,
att Kungl. Maj:t matte låta skyndsamt utreda, under vilka betingelser i
vidare mån än nu vore medgivet möjlighet kunde beredas lägenhetsinnehavare
å ecklesiastik jord, som därå ägde egna boningshus, att friköpa
av dem innehavda lägenheter samt för riksdagen framlägga det förslag,
som av utredningen föranleddes.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 juni 1925 bemyndigades chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning av vissa ecklesiastiska jordfrågor.

Sedan åt den av departementschefen i enlighet härmed tillkallade sakkunnige,
kammarrådet Tom Wohlin, uppdragits att utarbeta förslag till
författningsbestämmelser i den nämnda riksdagsskrivelsens syfte, har
den sakkunnige med skrivelse den 31 oktober 1925 överlämnat, bland annat,
en promemoria med utredning och förslag till lag angående grunder
för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

över ifrågavarande lagförslag har kammarkollegiet avgivit ett den 1
december 1925 dagtecknat utlåtande.

Härefter har förslaget inom departementet underkastats en överarbetning
i vissa hänseenden.

Innan jag går att lämna en närmare redogörelse för innehållet i berörda
författningsförslag och den ståndpunkt, jag ansett mig böra därtill
intaga, vill jag inledningsvis dels i anslutning till den ovan omförmälda
av den sakkunnige avlämnade promemorian lämna några kort ■
fattade upplysningar rörande omfattningen av det fastighetsbestånd, den
s. k. ecklesiastika jorden, som nu är föremål för uppmärksamhet, ävensom
rörande sättet för dispositionen av nämnda jord, dels redogöra för
den lagstiftning, som på här ifrågavarande område redan föreligger, och

Förslag till
lag angående
grunder för
försäljning i
vissa fall av
kyrklig jord
m. ni.

Den ecklesiastika
jordens
omfattning.

6 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 197.

de framställningar, som tidigare gjorts i den förevarande riksdagsskrivelsens
syfte.

Vad då först beträffar den ecklesiastika jordens omfattning meddelas
därom i promemorian följande:

Den allmänt begagnade termen »ecklesiastik jord» såsom gemensam beteckning
för en betydande del av landets publika fastighetsbestånd torde
icke till sin omfattning vara fullt bestämd. Med berörda term lärer dock
generellt åsyftas sådan jord, som genom prästerskapets privilegier samt
bestämmelsen i § 114 i gällande regeringsform undfått ett särskilt rättsskydd.
I första hand avgörande för innebörden av beteckningen ecklesiastik
jord bliva följaktligen nämnda privilegiers stadganden i ämnet.

Den första — och betydelsefullaste — gruppen av bär omliandlade
fastigheter utgöres av de boställen och löningsjordar, som äro anslagna
vissa närmare angivna befattningshavare (priv. 3 och 4 §§). Man återfinner
emellertid i den i privilegierna (4 §) gjorda speciella uppräkningen
icke blott sådana befattningshavare, som enligt nu rådande uppfattning
äro att anse såsom »ecklesiastika» eller kyrkliga: biskopar, prostar, kyrko
herdar i städerna och på landet samt »alla präster i gemen». Hit räknas
jämväl »alla personer av läroståndet»: professorer, lektorer i gymnasierna
och rektorer i skolorna, eller sålunda befattningshavare, vilka numera
efter undervisningsväsendets tvåhundraåriga utveckling sedan tillkomsten
av ifrågavarande privilegier svårligen kunna anses såsom »ecklesiastika»
i egentlig mening. Till ecklesiastika befattningshavare i såväl privilegiernas
som modern mening äro däremot obestridligt att ytterligare räkna
klockare och domkyrkosyssloman.

En andra huvudgrupp fastigheter, som är att hänföra till »ecklesiastik
jord», utgöres av »kyrkojord» i inskränkt mening eller den fasta egendom,
som sedan äldre tid besittes av domkyrkor och andra kyrkor såsom
särskilda rättssubjekt (jfr kyrkolagen kap. 26: 5). Sin största förekomst
har som bekant dylik jord i de landskap, som förr tillhört Danmark. Det
torde i allmänhet icke föreligga någon större svårighet att fastställa vad
som är att hänföra till denna kategori av fastigheter. Dock torde böra
erinras dels att avkomsten av kyrkas jordar i vissa fall av ålder varit
och alltjämt är anslagen å lön till präst eller klockare, samt att följaktligen,
så länge detta förhållande består, fastigheterna i fråga kunna sägas
hava iklätt sig natur av boställsjord, dels ock att under den historiskt
givna beteckningen kyrkojord givetvis icke bör hänföras fastighet, som
församling i senare tid förvärvat för något mer eller mindre fristående
kyrkligt ändamål och som följaktligen icke har annan rättslig ställning
än den, som tillkommer varje annan den borgerliga eller kyrkliga kommunens
fasta egendom.

Vid sidan om de ovan angivna två huvudgrupperna, boställsjord och
kyrkors jord, synas under de prästerliga privilegiernas rättsskydd falla
jämväl vissa speciella, historiskt sett den rent kyrkliga jorden närstående
kategorier, nämligen »hospitals-, akademi- eller skolegor». (5 §). Från
hospitalshemmanen kan måhända i detta sammanhang bortses. Numera
förekomma dylika hemman endast vid Danviks hospital, en inrättning,
vars rättsliga ställning erbjuder ett särskilt, invecklat problem. Vad beträffar
universitetens fasta egendom och de hemman och jordar, vilkas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

avkomst tillgodonjutes av vissa allmänna läroverk, gäller vad ovan sagts
om löningsjord, som ännu finnes anslagen innehavare av åtskilliga lärarbefattningar.
I och med att undervisningsväsendet alltmera förlorat sin
historiskt betingade kyrkliga prägel, har uppfattningen om universitetsoch
skolegendomens ställning i motsvarande mån förskjutits. Modernt
språkbruk torde icke hänföra denna egendom till den »ecklesiastika».
Där fråga uppkommit om privilegiernas tillämplighet å berörda egendom,
torde ock praxis hava varit vacklande.

Den ecklesiastika eller kyrkliga jorden — denna benämning tagen i sin
ovan antydda mera inskränkta och egentliga betydelse — kan följaktligen
med hänsyn till de regler, som gälla för dess användning eller dispositionen
av den från densamma härflytande avkastningen, sammanföras i
följande grupper:

1) Prästboställen eller sådana boställsfastigheter, varå gällande ecklesiastika
boställsordning den 9 december 1910 äger tillämpning. Jämlikt 1 $
i denna boställsordning räknas hit all den fasta egendom, som är anslagen
till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl
sådan, som användes till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till
prästerlig löneregleringsfond (kyrkofonden). Enligt den av kyrkofondskommittén
i dess den 31 maj 1923 avgivna huvudbetänkande lämnade statistiken,
tablå XI, omfattar denna grupp ett antal av cirka 3,200 jordbruksfastigheter
med en sammanlagd jordbruksareal av omkring 113,000
hektar. Enligt tablå XIII i samma betänkande fördela sig dessa fastigheter
inom de olika stiften sålunda, att största antalet (608) är beläget
inom Lunds stift och minsta antalet (resp. 76 ocli 89) i Luleå och Visby
stift. I övrigt uppvisa Linköpings, Skara och Växjö stift de största siffrorna
(resp. 342, 368 och 395).

2) Biskopsboställen och 3) boställen anslagna domkyrkosyssloman. Några
officiella statistiska uppgifter rörande dessa boställens antal och storlek
torde icke finnas sammanställda. Av tillgängliga källor synes emellertid
framgå, att biskopsboställenas antal uppgår till inemot 65 hemman och ett
mindretal självständiga lägenheter samt sysslomansboställena till endast
4 hemman (jämte viss stadsjord vid sysslomanstjänsten i Linköping).

4) Klockarb o ställen. Dessa boställens antal uppgives i den av regeringsrådet
Thulin verkställda, år 1919 avlämnade utredningen angående kloekar-,
organist- och kantors-(kyrkosångar-)befattningarna utgöra 969. Den
sammanlagda arealen av dylika boställen angives till 6,394 hektar, därav
3,016 hektar inrösnings- och 3,378 hektar avrösningsjord med impediment.
Medelarealen för varje boställe utgör cirka 8 hektar, därav nära hälften
inrösningsjord.

5) Kyrkojordar. Kyrkohemman och kyrkolägenheter hava såsom ovan
nämnts sin största förekomst i de provinser, som fordom tillhört Danmark.
Någon officiel] redogörelse beträffande antal och storlek för de inom landet
befintliga fastigheter av ifrågavarande slag föreligger veterligen icke,
men vid en inom kammarkollegiet företagen preliminär undersökning av
jordeböcker och andra tillgängliga källor hava följande siffror erhållits:

, I gällande jordebok redovisas under kronotitel såsom olika kyrkor tillhöriga,
i Malmöhus län 119 hemman om cirka 65 mantal samt 679 jordlägenheter
samt i Kristianstads län 33 hemman om cirka 8 mantal samt
535 lägenheter. Av kyrkohemmanen i Skåne tillhöra cirka 60 mantal, med

Den kyrkliga
jordens
disposition.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 197.

en areal av över 3,000 hektar, Lunds domkyrka.1) Vad beträffar övriga delar
av landet finnes en år 1821 i kammarkollegiet upprättad »Förteckning eller
jordebok över Kyrko-Jordar», vilken förteckning likväl icke torde kunna
göra anspråk å absolut tillförlitlighet. I denna förteckning finnas redovisade
över 700 enheter. Åtskilliga av dessa synas omfatta flera fastigheter.
Till allra största delen avse dessa enheter, om man frånser Halland
och Blekinge, smärre obebyggda jordstycken.

Vad angår nu gällande regler för disposition av de här förut uppräknade
grupperna kyrklig jord må följande bringas i erinran:

De prästboställen, som utgjorde bostadsboställen, befunno sig i äldre tid
i allmänhet under prästens eget bruk. Däremot plägade prästen tillgodogöra
sig löningsboställena genom att upplåta dem åt annan till brukande
mot avgäld.

Efter hand blevo även bostadsboställena i allt större utsträckning av
prästen för hans tjänstetid utarrenderade eller upplåtna under hälftenbruk;
stundom fick sådant boställe genom myndigheternas försorg utarrenderas
på viss tid, oberoende av prästens tjänstetid.

I avseende å löningshemmanen blev under senare tid genom särskilda
författningar införd obligatorisk utarrendering genom myndigheterna.
Sedan genom kungl. brev den 23 september 1812 meddelats vissa bestämmelser
i avseende å utarrenderingen av prästerskapets annex- och mensalhemman
i Bohuslän, föreskrevs genom kungl. skrivelse den 12 november
1858, att de till prästerskapets avlöning i Skåne, Halland och Blekinge anslagna
annex- och mensalhemman skulle på arrende upplåtas genom
Konungens befallningshavande och domkapitlet i enlighet med författningens
närmare föreskrifter. I förordningen den 11 juli 1862 angående
allmänt ordnande av prästerskapets inkomster stadgades därefter, att
prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kunde i förening
med bostadsboställe brukas, skulle utarrenderas efter de föreskrifter,
som vore av Kungl. Maj:t särskilt meddelade. Dessa föreskrifter
innehållas i en till kammarkollegiet samma dag, den 11 juli 1862, avlåten
skrivelse. Enligt denna förklarades, att de genom skrivelsen den
12 november 1858 meddelade stadgandena skulle med vissa smärre förändringar
tillämpas vid utarrendering av all den prästerskapet förränta jord,
när denna till följd av nyssnämnda förordning skulle på arrende upplåtas.

Enligt gällande ecklesiastika boställsordning, som utfärdades den 9 december
1910 i samband med de vid riksdag och kyrkomöte samma år antagna
prästerliga avlöningslagarna och som genom lag den 21 november
1925 blivit i väsentliga stycken reviderad, är beträffande prästboställena
den obligatoriska utarrenderingen genom myndighets försorg numera praktiskt
taget helt genomförd. Från denna utarrendering, varonr närmare regler
finnas meddelade i ecklesiastika arrendeförordningen av sistnämnda
dag, vilken förordning ersatt den äldre förordningen i ämnet av den 15
september 1911, undantagas endast de nytillskapade, till bostad för tjänstinnehavare
avsedda s. k. prästgårdarna.

’) De bär förut anförda siffrorna avse icke kyrkojordar, som kunna vara upptagna
under annan titel än kronotitel, detta beroende på att tiden icke medgivit ett fullständigt
genomgående av jordeböckerna, De sålunda ej redovisade kyrkojordarna torde
icke utgöra något avsevärdare antal.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Av biskoparnas boställen och löningsjordar disponeras vissa alltjämt
omedelbart för avlöning vid de särskilda biskopstjänsterna: övriga äro indragna
till den genom Kungl. Maj:ts brev den 15 juni 1861 bildade biskopslöneregleringsfonden.
Den förstnämnda gruppen utgöres av cirka ett femtiotal
hemman jämte ett mindretal självständiga lägenheter. Ett fåtal av
dessa hemman och lägenheter brukas av vederbörande tjänstinnehavare
själv eller äro av denne särskilt utarrenderade; de övriga äro genom myndighets
försorg upplåtna å arrende för tjänstinnehavarens räkning.

De till biskopslöneregleringsfonden indragna fastigheterna, vilkas antal
uppgår till ett femtiotal hemman och några lägenheter, äro samtliga utarrenderade
av offentlig myndighet.

Av de 4 boställshemmanen anslagna domkyrkosyssloman äro 2, de vid
sysslomannabefattningarna vid domkyrkorna i Växjö och Västerås, utarrenderade
genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg. De övriga två
disponeras av tjänstinnehavaren själv.

Utav 940 av de ovan till ett antal av 969 angivna klockarbostäUena, beträffande
vilka uppgift i förevarande avseende föreligger, brukas, helt
eller delvis, 308 av boställshavaren själv; övriga äro utarrenderade, 538
genom boställshavaren, 64 genom församlingarna eller kyrkorådet samt 30
genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg.

I den mån utarrenderingen skett genom församlingarna är här särskilt
att märka, att denna anordning vidtagits utan stöd av bestämmelserna i
1883 års förordning angående reglering av klockarnas löneinkomster och i
regel utan att Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd därtill sökts och erhållits.

Vad kyrkors hemman och jordar beträffar äro dessa, till den del de äro
belägna i de forna danska provinserna, jämlikt åtskilliga äldre författningar
i ämnet i regel utarrenderade genom vederbörande länsstyrelses och
domkapitels försorg. Kyrkojordar i övriga delar av landet förvaltas såsom
regel av vederbörande församlings kyrkoråd.

Jag övergår härefter till att redogöra för tillkomsten av lägenheter å
kyrklig jord.

Innehavet av ecklesiastikt boställe å lön har av ålder ansetts medföra
befogenhet för boställshavaren att för sin tjänstetid medgiva upplåtelse
av lägenheter därå. Genom förordningen den 19 december 1827 angående
grunderna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring
av jord eller andra lägenheter från hemman bereddes en utsträckt möjlighet
till upplåtelser av ifrågavarande slag. Denna förordning stadgade nämligen
i 7 §, att om innehavare av boställe eller publikt hemman, som icke
hesuttes under stadgad åborätt, kungs- och kungsladugårdar samt övriga
under kronans omedelbara dispositionsrätt varande hemman likväl undantagna,
ville upplåta jord på viss tid i enlighet med grunderna i förordningen,
hade han att därom göra ansökning hos det ämbetsverk, under vars
allmänna vård och inseende bostället eller hemmanet vore ställt; detta
ämbetsverk skulle, efter vederbörandes hörande, med avseende å boställets
eller hemmanets framtida nytta och förkovran äga att, då skäl därtill fun
nes, sådant tillåta och villkoren bestämma. Bestämmelsen återfinnes så

Tillkomsten
av lägenheter
å kyrklig
jord.

Kungl. 3Iaj:ts proposition Nr 197.

gott som oförändrad i förordningarna om hemmansklyvning och jordavsöndring
den 6 augusti 1864, § 12, och den 6 augusti 1881, 7 §, endast att
rätten till avsöndring utsträckts så att den kunde ske ej blott på viss tid
utan även på livstid samt ej blott från hemman utan även från lägenhet.

Motsvarande stadgande har sedermera upptagits i en särskild författning,
kungörelsen den 27 juni 1896 angående avsöndring av jord från boställen
eller vissa andra publika hemman eller lägenheter, som icke under stadgad
åborätt besittas. Enligt nämnda kungörelse gäller sålunda, att avsöndring
från boställe eller hemman, som nyss sagts, kan med vederbörande myndighets
godkännande äga rum på viss tid, ej över 50 år, och på livstid.

Genom tillkomsten av ecklesiastika arrendeförordningen den 15 september
1911 bereddes, för de prästerliga löneboställenas vidkommande, genom
stadgande i 33 § i sagda författning viss möjlighet för vederbörande boställsarrendator
att, efter medgivande av länsstyrelsen, upplåta arrenderätt
till jordområde å bostället till annan. Särskilda bestämmelser i syfte
att främja upplåtelser å prästerliga löneboställen av markområden även
för annat ändamål än jordbruk (bostadslägenheter) hava upptagits i den
nu gällande arrendeförordningen av den 21 november 1925 (2 § 4 mom. och
33 § 5 mom.). Genom sistnämnda förordning har samtidigt den i det föregående
berörda kungörelsen den 27 juni 1896, i vad denna kungörelse angår
ecklesiastika löneboställen, vilka äro utarrenderade i författningsenlig
ordning, upphävts.

Kungörelserna
om
tryggad besittningsrätt

till vissa
lägenheter
å prästboställen.

Beträffande vissa lägenhetshavare å prästboställen, vilkas besittningsrätt
till av dem innehavda områden icke blivit, i den ordning här nyss förut
nämnts, genom omedelbar upplåtelse av myndighet befäst, hava särskilda
bestämmelser meddelats till beredande av en i viss mån tryggare ställning
för lägenhetshavaren.

Vid 1902 års riksdag väcktes motion om beredande av tryggad besittningsrätt
åt innehavare av vissa lägenheter å annex-, mensal- och stomhemman.
I motionen anfördes huvudsakligen följande:

På grund av de i det föregående omtalade kungl. skrivelserna den 12
november 1858 och den 11 juli 1862 skulle annex-, mensal- och stomhemman,
som vore anslagna till lön åt prästerskapet, utarrenderas varje gång på
tjugu år och avkastningen tillfalla vederbörande prästerskap eller ingå till
prästerskapets löneregleringsfond. Vid utarrenderingen föreskreves gemenligen
av myndigheterna, att varken egendomen eller någon del därav
finge överlämnas till annan person. Men sedan den tid, då prästerna själva
hade dispositionsrätten till dessa hemman, funnes på många av dem uppförda
hus, som tillhörde enskilda personer, vanligen daglönare och hantverkare.
Dessa lägenhetsinnehavares ställning vore synnerligen osäker.
Då en ny arrendator tillträdde ett dylikt hemman, kunde det lätt hända,
att han ville bliva fri från lägenhetsinnehavaren och därför tillsade honom
att nedriva och bortföra sitt hus, vilket i sådant fall bleve nästan värdelöst;
tilläte han att huset finge stå kvar, kunde han så uppdriva avgälden, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

deri bleve oskäligt betungande och lägenhetsinnehavaren av den anledningen
nödgades antingen sälja sitt hus eller nedriva det. Under erinran därjämte,
hurusom lägenhetsinnehavare å statens domäner genom Kungl.
Maj:ts skrivelse till domänstyrelsen den 18 maj 1888 erhållit en väsentli
gen mera tryggad besittningsrätt till de av dem innehavda lägenheter,
föreslog motionären, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida några åtgärder
kunde vidtagas för att bereda tryggad besittningsrätt åt innehavare
av vissa å de åt prästerskapet anslagna annex-, mensal- och stomhemman
befintliga lägenheter.

Motionen bifölls av riksdagen. Efter vederbörande myndigheters hörande
iitfärdade Kungl. Maj:t den 15 april 1904 kungörelse angående beredande
av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å prästerskapets
löningshemman. I denna kungörelse förklaras att vid upprättandet
av arrendeförslag beträffande sådan ecklesiastikstaten anslagen egendom,
som skall utarrenderas genom vederbörande myndigheters försorg i enlighet
med föreskrifterna i förberörda skrivelser den 12 november 1858
och den 11 juli 1862, skall undersökas, huruvida därå finnas lägenhetsinnehavare,
som bebo dem tillhöriga, före den 1 januari 1904 uppförda
byggnader, ävensom huruvida lägenhetsinnehavarna må kunna utan men
för egendomens skötsel vid lägenheterna bibehållas. Därest så finnes vara
fallet, må bland arrendevillkoren intagas sådaua bestämmelser, genom
vilka lägenhetsinnehavare och hans hustru förbehållas att mot utgörande
till arrendatorn av avgäld, som i detta sammanhang av länsstyrelsen och
domkapitlet fastställes, kvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut, om
de leva så länge samt förenämnda myndigheter ej under arrendetiden på
grund av deras uppförande eller underlåtenhet att utgöra avgälden finna
anledning att genom uppsägning skilja dem från lägenheten. Därjämte
stadgas, att länsstyrelsen och domkapitlet jämväl äga att beträffande sådan
för^ den 1 januari 1904 tillkommen lägenhet, vilken anses för egendomen,
varå den finnes, medföra väsentligt gagn, meddela så beskaffat stadgande,
att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens utgång göres oberoende
av innehavarens frånfälle eller lägenhetens överlåtande på annan person.

Ovannämnda kungörelse, som endast avsåg lägenheter å boställen, vilka
skulle utarrenderas enligt kungl. skrivelserna den 12 november 1858 och
den 11 juli 1862, hade sålunda ett ganska begränsat tillämpningsområde.
Enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning skulle av de prästerliga boställena
bildas löneboställen, vilka skulle utarrenderas. Förordningen den
15 september 1911 ang. utarrendering av prästerskapets löneboställen meddelade
i en slutbestämmelse den föreskrift, att vid utarrendering av löneboställe
i enlighet med bestämmelserna i den ifrågavarande förordningen
skulle iakttagas vad i nyssanförda kungörelse stadgades beträffande sådana
lägenhetsinnehavare, som bebodde dem själva tillhöriga, före den 1
januari 1904 uppförda byggnader. Härigenom blev 1904 års kungörelse

1904 års
kungörelse.

1915 års
kungörelse.

Antalet
lägenheter å
kyrklig jord.

12 Kungi. May.ts proposition Nr 197.

utsträckt att gälla även i fråga om lägenheter å andra löneboställen än
sådana, som tidigare utarrenderats enligt 1858 och 1862 års kungl. skrivelser,
men en förutsättning för att tryggad besittningsrätt skulle beredas
lägenhetshavarna var fortfarande, att de bebodde dem själva tillhöriga,
före den 1 januari 1904 uppförda byggnader.

Frågan om en utsträckt tillämpning av grunderna i 1904 års kungörelse
upptogs i en vid 1913 års riksdag väckt motion. Efter riksdagens därom
gjorda framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 14 maj 1915 kungörelse
angående beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa
lägenheter å prästerskapets löneboställen. I denna kungörelse erinrades
om kungörelsen den 15 april 1904 samt ovan återgivna slutbestämmelse i
förordningen den 15 september 1911 och förordnades därefter, att vad sålunda
blivit föreskrivet beträffande lägenheter, tillkomna före den 1 januari
1904, skulle äga tillämpning jämväl i fråga om lägenheter, som tillkommit
efter den 1 januari 1904 men före den 1 januari 1915.

Antalet av de lägenheter, som hittills tillkommit å kyrklig jord, är jämförelsevis
ansenligt. Beträffande de mest omfattande fastighetsgrupperna
inom den kyrkliga jorden — präst- och klockarboställena — föreligger en
av den s. k. kronolägenhetskommissionen verkställd undersökning. Nämnda
undersökning avser emellertid tiden omkring år 1916, varför vissa av
de framkomna siffrorna numera måste antagas hava undergått en icke
oväsentlig förskjutning uppåt.

Antalet lägenheter å boställen av nyssnämnda slag utgör enligt omförmälda
statistik 5,926, därav 539 å klockarboställen och 5,387 på prästboställen.
Lägenheterna å prästboställen hava enligt samma statistik en medelareal
av 0,7i hektar, varvid är att märka, att ett övervägande antal utgöres
av rena bostadslägenheter med en areal långt under medeltalet. Upplåtelserna
hava skett för obestämd tid i nära 60 % av alla fall, för vilka uppgift
om upplåtelsetid lämnats, för livstid i ej fullt 3 % fall, samt för bestämd
tid över tjugu år i ej fullt 19 % fall.1)

Beträffande beskaffenheten av innehavarens rätt till respektive lägenhet
må nämnas, hurusom upplåtelsen skett med myndighets tillstånd i 16 % fall
samt att innehavaren i något över 28 % fall tillerkänts tryggad besittningsrätt
enligt kungörelsen den 15 april 1904 eller den 14 maj 1915.2)

I ett av kommissionen på sin tid utsänt frågeformulär begärdes bland
annat svar på frågan, huruvida respektive lägenheter ansåges lämpligen
kunna frånskiljas bostället, och framhöllos vissa synpunkter till beaktande

'') De anförda procentsiffrorna omfatta jämväl lägenheter ft klockarboställen.

2) Lägenheter å klockarboställen ingå i den förra men ej i den senare procentsiffran.
— Antalet fall, då tryggad besittningsrätt åtnjutes, ökas i den mån bostadsboställena
övergå till löneboställen, som utarrenderas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

vid svarets avgivande. Statistiken visar, att av samtliga lägenheter — sålunda
även de å klockarboställen befintliga — ej mindre än 3,485 eller
58,8 % ansetts kunna frånskiljas.

Korande de bestämmelser, som för närvarande gälla ifråga om försäljning
av kyrklig jord, torde böra meddelas följande.

Av ålder bar grundsatsen upprätthållits, att kyrklig jord icke borde
genom försäljning avliändas den institution, för vars ekonomiska bestånd
densamma anvisats. Om man frånser dels vissa allmänna stadganden i
kyrkolagen och de prästerliga privilegierna, som hava avseende å föryttring
av kyrkors jord, dels vissa under 1800-talets senare del tillkomna
föreskrifter rörande försäljning av dylik jord i speciella fall, hava betydelsefullare
lagbestämmelser till reglering av frågan om försäljning av
kyrklig jord meddelats först i och med tillkomsten av de nu gällande
prästlönelagarna. Dessa bestämmelser avse sålunda endast prästboställen
och återfinnas i 62 § ecklesiastik boställsordning.

Enligt detta lagrum, för vars ändring fordras samtycke jämväl av kyrkomöte,
får efter Konungens prövning försäljning äga rum:

1) därest prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet
är olämpligt belägen, eller

2) därest eljest på grund av särskilda omständigheter boställe eller del
därav ej kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller
mot skälig avgift utarrenderas, eller ock

3) därest löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid
stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas
till tomter.

De anförda bestämmelserna i 62 § boställsordningen både icke någon
motsvarighet i de förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning
och till ecklesiastik boställsordning, som av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen
åren 1908 och 1909, men återfinnas i huvudsak i propositionen till
1910 års riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning och härröra
från förslag, som i enskilda motioner framburos vid de förstnämnda två
riksdagarna. Dessa sistberörda förslag gingo emellertid vida längre. De
åsyftade nämligen, att de ecklesiastika boställena i allmänhet skulle avyttras.
Riksdagen ansåg emellertid, såsom framgår av dess uttalande i
samband med antagandet av den ecklesiastika boställsordningen, att stor
varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera
osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående
natur.

I samband härmed förtjänar ock återgivas det vid frågans behandling
under 1909 års riksdag av vederbörande särskilda utskott gjorda uttalandet,
att enligt dess mening kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst till -

Gällande bestämmelser

om försäljning
av
kyrklig jord.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

varatoges därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej bleve
avyttrad, enär genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens
fromma den en gång blivit upplåten, vinsten av en jordvärdestegring
även komme samma institution till godo.

I ett den 12 februari 1923 till riksdagens andra lagutskott avgivet utlåtande
har kammarkollegiet lämnat en närmare redogörelse för de grunder,
varå bestämmelserna i 62 § boställsordningen vila, och torde den av kollegiet
däri meddelade historiken få såsom bilaga åtfölja protokollet för denna
dag (bil. II).

Beträffande såväl klockarboställen som boställen, anslagna biskopar
och domkyrkosysslomän, hava hittills saknats reglerande bestämmelser,
motsvarande dem, som intagits i 62 § boställsordningen. Särskilt i fråga
om de förstnämnda, som ju utgöra den ojämförligt största av de här sistberörda
boställsgrupperna, har detta medfört påtaglig olägenhet, i det att
en fråga om föryttring av dylik boställsjord icke kunnat och alltjämt icke
kan vinna sin lösning utan den omgång, som följer av en särskild hänvändelse
till såväl riksdag som kyrkomöte.

Beträffande kyrkors jordar föreligga, såsom ovan erinrats, vissa allmänt
hållna föreskrifter i äldre författningar, som i praxis ansetts grunda en
viss befogenhet för Kungl. Maj:t att utan hörande av riksdag och kyrkomöte
medgiva föryttring av dylika fastigheter. Såsom grundläggande
denna befogenhet åberopas sålunda dels stadgandet i 26 kap. 6 § i 1686 års
kyrkolag: »Kyrkans fasta jordagods må ingen föryttra utan högsta nödtorft
eller nytta samt Vår vetskap och tillåtelse--—», dels följande

bestämmelse i prästerskapets privilegier, punkt 5: »Ingen skall hava makt
eller sig fördrista att bortsälja eller till skatte köpa några kyrkoägor utan
kammarkollegii, domkapitlets och vederbörandes vetskap och samtycke,
samt att sådant sker till nytta och förbättring---».

I fråga om den här först återgivna, ur kyrkolagen hämtade bestämmelsen
må anmärkas, att densamma även med en extensiv tolkning lämnar
en väl så snäv marginal för Kungl. Maj:ts befogenhet i förevarande avseende;
och med visst fog skulle måhända därjämte kunna göras gällande,
att bestämmelsen — där fråga uppkommer om föryttring av en utav kyrka
disponerad fastighet, vartill äganderätten kan visas tillkomma kronan —
numera än ytterligare modifierats genom stadgandet i 77 § i gällande
regeringsform.

Vad angår det ovan återgivna uttalandet i punkt 5 av prästerskapets
privilegier, som ju svårligen låter sig förlikas med kyrkolagens förenämnda
bestämmelse i ämnet men ej heller torde varit avsedd att däri göra någon
saklig ändring, lärer dess innebörd vara oklar.

Rörande försäljning av kyrkas jord finnas för närvarande gällande två

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

i nyare tid tillkomna speciella författningar. Den ena av dessa, kungl.
kungörelsen den 11 september 1863, avser försäljning till skatte av de s. k.
halländska kyrkohemmanen. Enligt kungörelsen i fråga må sådana hemman
lösas till skatte under den förutsättningen, bland annat, »att kyrkans
äganderätt ej kan med köpe- eller donationsbrev styrkas». Författningen
tillkom efter långvariga stridigheter vid riksdagar under 1800-talets förra
del rörande frågan, huruvida äganderätten till berörda slag av hemman
tillkom kronan eller kyrkan.

Den andra av de här berörda författningarna, kungl. kungörelsen den
20 november 1908, avser försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland
och Blekinge. På sätt framgår av 1 § i kungörelsen har densamma
avseende allenast å dels sådan inom visst hemmans ägoområde befintlig
jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke är känt, dels ock jordlägenhet,
som är till läget känd men på grund av gällande författningar bör ständigt
brukas under visst hemman och för vilken landgille och städja vid
åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning bestämda.

Spörsmålet om beredande av möjlighet till friköp av redan bestående
lägenheter å kyrklig jord är av jämförelsevis gammalt datum.

I en vid 1908 års riksdag utan samband med frågan om den prästerliga
löneregleringen väckt motion hemställde ledamoten av andra kammaren
herr J. Erlansson, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes utreda lämpligaste sättet för erhållande av friköpta
egna hem från jord, tillhörig klockargård, prästgård, mensalhemman
och kyrkohemman, särskilt med tanke på hustomter vid järnvägsstation,
men också i andra rummet egna hem i vidsträcktare område å
dessa jordar. På hemställan av vederbörande tillfälliga utskott föranledde
motionen ingen kammarens åtgärd. I

I anledning av en av herr Öberg vid 1915 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27
maj 1915 om utredning, i vilka fall och under vilka villkor torpare och
lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde i vidare mån än då
vore medgivet beredas möjlighet att förvärva av dem brukade jordområden.

I det utlåtande, som låg till grund för denna hemställan, framhöll lagutskottet
bland annat, att av de föreskrifter om försäljning av ecklesiastik
boställsjord, som upptagits i 62 § boställsordningen, framginge, att en föryttring
av torpares och lägenhetsinnehavares arrenderade jord kunde ifrågakomma
endast under särskilda förhållanden och att i avseende därå
icke ens blivit uttryckligen uttalat, att de nuvarande besittningshavarna
till den jord, som kunde få föryttras, skulle äga företrädesrätt att få köpa
densamma. Efter att hava erinrat, hurusom Kungl. Maj:t den 10 juni
1912 tillkallat särskilda sakkunniga, den s. k. kronolägenhetskommissionen,

Frågan om
friköp av
lägenheter å
kyrklig jord.
Historik.

Motion vid
1908 års
riksdag.

Riksdagen

1915.

Riksdagen

1920.

Kronolägenhetskommissionens
betänkande
den
11 november
1920.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

med uppdrag att verkställa utredning av frågan om upplåtelse av kronojord
till egna hem, därvid hänsyn även skulle tagas till frågan om jordupplåtelser
från de ecklesiastika boställena, anförde utskottet vidare:

Det syntes utskottet synnerligen angeläget, att en utredning i samband
med nämnda kommissions arbete eller fristående från detsamma igångsattes
för att fullt tillgodose de berättigade krav, som kunde framställas
från torpare och lägenhetsinnehavare å de ecklesiastika boställena. Utskottet
hade saknat anledning att i detta sammanhang ingå på frågan,
huruvida upplåtelserna från ecklesiastika boställen borde ske under den
nuvarande äganderättens former eller enligt den form för nyttjanderätt,
som kommissionen kunde komma att framlägga. Det syntes endast böra
betonas, att vad som komme att bliva gällande i förevarande avseende för
kronojord även borde vinna tillämpning å de ecklesiastika boställena. Vid
den utredning, som utskottet ansåge böra komma till stånd, borde självfallet
tagas behörig hänsyn även till själva boställets oeftergivliga intressen
och även till angelägenheten, att torpare och lägenhetsinnehavare bleve
i tillfälle att själva i mån av behov kunna taga initiativ till framställningar
i förevarande syfte.

Med anledning av denna av 1915 års riksdag avlåtna skrivelse fann
Kungl. Maj:t genom beslut den 26 juni 1915 gott uppdraga åt kronolägenhetskommissionen
att verkställa jämväl den sålunda begärda utredningen.

Vid 1920 års riksdag förekom ånyo, i av herrar Torgen och Vennerström
inom andra kammaren väckta motioner, spörsmålet om tryggande av lägcnhetshavares
och torpares rätt till av dem innehavda områden å ecklesiastik
jord. Motionerna avstyrktes av vederbörande utskott under hänvisning
till att det däri framförda spörsmålet vore föremål för utredning av kronolägenbetskommissionen,
och att tillika den 20 oktober 1919 tillkallats sakkunniga
för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med revision av
förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets
iöneboställen. Denna utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Kronolägenhetskommissionen har i sitt den 11 november 1920 avlämnade
betänkande angående beredande av vidgad möjlighet för torpare
och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen att förvärva av dem
brukade jordområden till en början anmärkt, att vid sidan av den försäljning
av jord från ecklesiastika Iöneboställen, som ägt rum med stöd av
62 § i ecklesiastika boställsordningen, visserligen förekommit försäljning
av ecklesiastik jord med särskilt tillstånd av riksdag och kyrkomöte för
varje fall, men att antalet dylika försäljningar under åren 1911—1920 ej
utgjort flera än fem, av vilka dessutom något gällt kloekarboställe.

Kommissionen har vidare lämnat en redogörelse för frågan om tillämpligheten
å de ecklesiastika boställena av lagen den 26 mars 1920 om rätt

KungI. May.ts proposition Nr 197.

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område (den s. k. ensittarlagen). Jag vill här inskjuta, att nämnda
lag först genom en lag av den 15 juni 1922 undergått viss ändring och
därefter ersatts av lagen i ämnet den 18 juni 1925 samt att enligt särskild
bestämmelse i såväl 1920 som 1925 års ensittarlagar desamma icke hava
avseende å jord, som tillhör kronan. Kommissionen har funnit sin utredning
av den angivna frågan giva vid handen, att ensittarlagen ansetts
tillämplig å jord, hörande till ecklesiastikt boställe, såvitt bostället icke
vore av krononatur. Förhållandet torde emellertid — framhåller kommissionen
— vara, att det övervägande antalet ecklesiastika boställen i jordeboken
upptagits under kronotitel, vadan lägenheter å dem icke kunde bliva
föremål för inlösen i enlighet med den nämnda lagen.

Härefter har kommissionen anfört, bland annat:

Om alltså lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område icke i allmänhet kan tillämpas för
inlösen av lägenheter å ecklesiastika boställen, vill det dock synas som
skulle bestämmelserna i denna lag i åtskilliga avseenden kunna tjäna som
förebild vid regleringen av den lösningsrätt, som synes böra medgivas
innehavare av dylika lägenheter oberoende av respektive boställens jordnatur.
Detta gäller dock endast förutsättningarna för lösningsrätt, icke
proceduren för rättens utövning. En av de viktigaste bestämmelserna i
avseende å lösningsrätt enligt sagda lag, nämligen att upplåtelsen skall
hava skett för viss tid över tjugu år, för livstid eller för obestämd tid
samt att lösningsrätt skall inträda i de två första fallen vid tiden då den
upplåtna brukanderätten upphör och vid upplåtelse för obestämd tid efter
tjugu års förlopp, har emellertid icke synts böra överföras till den av de
sakkunniga ifrågasatta nya lagstiftningen.1) Rätten att efter viss tid återfå
upplåten jord har icke samma betydelse, då upplåtelse skett från ecklesiastikt
boställe som då den upplåtna jorden är i enskild ägo; och den i
och för sig viktiga synpunkten att lösningsrätt icke bör kunna grundas
å upplåtelse för ett rent tillfälligt ändamål torde kunna tillbörligt beaktas
genom de bestämmelser i övrigt, som böra stadgas för rätt till inlösen.
Viktigast bland dessa är att lägenheten är så bebyggd, att därå finnes
nöjaktig bostad för lägenhetshavaren och hans familj, samt att av det
värde, lägenheten med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel
belöper å lägenhetshavaren tillhöriga byggnader. Då denna bestämmelse
sålunda synts böra gälla även i avseende å inlösen av lägenheter å
ecklesiastika löneboställen, hava till förekommande att rätt till inlösen
påyrkas beträffande områden, som upplåtits för sommarvillor eller eljest
för tillfälliga ändamål, de sakkunniga tillika funnit böra krävas, att den
ifrågavarande bostaden skall vara avsedd för stadigvarande behov. Bestämmelsen
i 1920 års ofta nämnda lag, att den nöjaktiga höstaden skall
hava funnits den 1 januari 1919, torde åsyfta att förekomma spekulation
i upplåtelser av det slag, lagen avser, i beräkning att framdeles kunna
genom tvångsinlösen förvärva äganderätt till det upplåtna området. I
avseende å lägenheter å ecklesiastika boställen torde behoAr av ett motsva *)

Denna bestämmelse numera ändrad.

Bihang till rikdagens protokoll 1926. 1 sand. 166 höft. [Kr 197.) 2

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

rande korrektiv knappast vara för handen, då arrendatorer icke kunna
upplåta lägenheter och de båda kungörelserna om tryggad besittningsrätt,
vilka till redan skedda upplåtelser begränsa möjligheten att erhålla
sådan rätt, väl bort motverka tillkomsten av upplåtelser från boställsinnehavares
sida. Möjligen kunde ifrågasättas att begränsa inlösningsrätten
till sådana fall, då antingen upplåtelsen skett med vederbörande myndighets
godkännande eller ock tryggad besittningsrätt tillerkänts lägenhetsinnehavaren.
De sakkunniga hava emellertid trott det vara lämpligare,
att prövningen, huruvida inlösning av lägenheten kan äga rum utan åsidosättande
av respektive löneboställes eller prästgårds intresse, sker, då
fråga om rätt till inlösen väckes. Men då det synts önskvärt, att villkoren
för inlösen av lägenhet å boställe av krononatur blivit så vitt möjligt ensartade
med redan stadgade villkor för inlösen enligt 1920 års lag av lägenhet
å boställe, som ej tillhör kronan, hava de sakkunniga tillika upptagit
bestämmelsen, att den nöjaktiga bostaden skall hava funnits den 1 januari
1919. Att sådan bostad skall finnas även vid den tid, då fråga om lösningsrätt
väckes, framgår av det redan anförda men då, enligt de sakkunnigas
mening, denna fråga bör kunna väckas när som helst under besittningstiden,
hava de sakkunniga icke haft anledning att, på sätt skett i 1 §
av 1920 års lag, härutinnan uppställa några villkor, som hänföra sig till
upplåtelsetidens slut.

Den procedur, som stadgas i 1920 års lag om rätt att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, innefattar ett slags expropriationsferfarande;
åtskilliga av lagens bestämmelser avse att reglera förhållandet mellan en
inlösande nyttjanderättshavare och innehavare av inteckningar i stamfastigheten.
Då kronan tillhörig fastighet icke är föremål för expropriation,
och inteckningar i sådan fastighet icke pläga förekomma, är sagda
procedur icke lämplig för nu ifrågavarande ändamål. I stället har synts
som kunde — då Konungen enligt ecklesiastik boställsordning prövar
där omhandlade frågor rörande försäljning av jord, hörande till prästerligt
boställe, oberoende av boställets jordnatur — åt Konungen överlämnas
att avgöra jämväl uppkommande frågor om inlösen av lägenheter å
dylika boställen.

I anslutning till ensittarlagens bestämmelser i tillämpliga delar har
kommissionen för möjliggörande av inlösen av lägenheter å ecklesiastika
löneboställen, även då dessa boställen äro av krono natur, föreslagit, att
till 62 § i ecklesiastika boställsordningen måtte fogas ett andra stycke av
följande lydelse:

Har lägenhet å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919
fanns och fortfarande finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig
bostad för lägenhetens innehavare och hans familj, och belöper av det
värde, lägenheten med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel
å lägenhetsinneliavaren tillhöriga byggnader, vare lägenhetsinnehavaren
berättigad att inlösa det till lägenheten hörande område, så vitt
Konungen prövar det kunna ske utan olägenhet för lönebostället eller därintill
belägen prästgård.»

Härförutom har viss av detta tillägg påkallad omformulering av lagrummets
nuvarande andra stycke tillika föreslagits.

KungI. Maj:ts proposition Nr 197.

Beträffande å ecklesiastika löneboställen förekommande torp erinrar
kommissionen, hurusom dessa skilja sig från lägenheterna — utom i avseende
å jordområdenas storlek — företrädesvis däri, att medan byggnaderna
å lägenheterna tillhöra lägenhetshavarna, byggnaderna å torpet
höra till bostället. Under åberopande av att spörsmålet om beredande av
ökade möjligheter för torpinnehavare att förvärva av dem brukade områden
ägde omedelbart samband med en dåmera väckt fråga om utredning
rörande styckning och upplåtande av ecklesiastik jord för nybildning
av mindre men självständiga jordbruk fann sig kommissionen icke
böra framlägga förslag om rätt för torpare å dylika boställen att med
äganderätt förvärva de av dem brukade områden. I syfte att bereda torpinnehavarna
ökad trygghet föreslogs emellertid av kommissionen, att jord
hörande till ecklesiastika boställen skulle kunna upplåtas under besittningsrätt
för obegränsad tid.

Över kronolägenhetskommissionens förslag hava yttranden avgivits av
länsstyrelserna, överståthållarämbetet, domkapitlen, Stockholms stads
konsistorium, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen samt
kammarkollegiet. Av dessa hava länsstyrelsen i Värmlands län samt
domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Lunds, Karlstads och Härnösands stift
ävensom centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen avstyrkt
förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig ej vilja
motsätta sig förslagets upphöjande till lag men ansett, att utredning dessförinnan
borde verkställas i vad mån kyrkofonden kunde påverkas genom
förvandling av fast egendom i penningar. Domkapitlet i Visby stift, med
vilket länsstyielsen i Gotlands län instämt, har anfört, att domkapitlet
icke hade något att invända mot förslaget, blott betryggande garantier
genom bestämmelser i lagtexten ställdes dels för att lägenheter, som
kunde friköpas, begränsades till ett mindre antal och ej läge för nära
prästgård till olägenhet för tjänstinnehavaren, dels ock för att försäljning
icke medgåves i större omfattning, än att den återstående delen av
bostället vore tillräcklig att utgöra ett självständigt jordbrukshemman
och, där fråga vore om löneboställe, intill vilket prästgård vore belägen,
fullt mäktade bära, utöver arrendeavgift och arrendator^ behöriga utkomst,
nödiga ämbetsskjutsar och andra naturaprestation^’ till tjänstinnehavare.
Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands, Göteborgs och Norrbottens
län, domkapitlet i Uppsala ärkestift samt kammarkollegiet hava
framställt vissa erinringar mot lagförslagets bestämmelser. Övriga myndigheter
hava antingen tillstyrkt förslaget eller ock förklarat sig icke hava
något att erinra däremot.

Av dem, som ställt sig avvisande mot förslaget, har flertalet såsom
grund härför framhållit, att kyrkans egendom, därest densamma förvandlades
i penningar, dels skulle komma att variera i värde, dels och lättare

Yttranden
över kronolägenhetskommissionens
förslag.

Kung1. Maj.is proposition Nr 107.

kunna frånhändas henne. Från flera håll har därjämte anförts, att den
möjlighet till försäljning av kyrkojord, som redan funnes, vore till fyllest,
samt att genom gällande förordningar om tryggad besittningsrätt
lägenlietsinnehavare redan beretts nödig trygghet.

Kammarkollegiet, som den 19 oktober 1923 avgivit ett sammanfattande
utlåtande i frågan, har däri anfört följande:

Ifrågavarande förslag avser, att innehavare av lägenheter å ecklesiastika
löneboställen skola under vissa förutsättningar kunna få inlösa de
till deras lägenheter hörande områden. På sätt kommissionen erinrat
föreligger icke på grund av den s. k. ensittarlagen sådan rätt beträffande
lägenheter å boställen av krononatur.

Från tillämpningsområdet för berörda lag är nämligen uttryckligen
undantagen jord, »som tillhör kronan». Enligt det uttalande, som vid frågans
behandling gjordes i riksdagens andra kammare av dåvarande chefen
för justitiedepartementet, skulle kronoegenskapen här vara att fatta
i kameral mening och sålunda avse det förhållande, att bostället vore i
jordeboken upptaget såsom krono. Kommissionen har nu, gentemot vad
departementschefen därutinnan antagit, fäst uppmärksamheten på att
det övervägande antalet ecklesiastika boställen äro i jordeboken uppförda
under kronotitél, vadan lägenheter å dem icke kunna bliva föremål för
inlösen enligt nämnda lag. I sammanhang därmed erinrar kommissionen,
att under kronotitél upptagas även andra boställen än sådana som av
kronan upplåtits.

''Med" anledning härav får kollegium meddela, att enligt en hos kyrkofondskommittén
gjord utredning allenast omkring 7 procent av ifrågavarande
boställen enligt jordeboken stå såsom skatte eller frälse, medan
återstående 93 procent redovisas såsom krono. Om jordeboksredovisningen
skall vara avgörande, är således ensittarlagen tillämplig endast å en mycket
liten grupp av de ecklesiastika boställena. Emellertid torde det måhända
icke vara alldeles klart, huru i sådant avseende förhåller sig med
den stora mängd av titulära kronoboställen, som blivit antingen anskaffade
av församlingarna genom skötning eller köp eller av enskilda för
sina ändamål donerats och vilka sålunda icke i civilrättslig mening tillhöra
kronan. För kollegium är icke känt något fall, då fråga härom —
_yilken ytterst skulle ankomma på domstols prövning — bragts å bane.

Kommissionen vill nu genom det föreslagna nya stadgandet i 62 § boställsordningen
med avseende å löneboställen, till vilka den förutnämnda
lagens tillämpningsområde icke sträcker sig, införa en »rätt» för vederbörande
lägenhetsinnehavare att inlösa sina lägenhetsområden.

Mot förslaget i dess allmänna syfte anser sig kollegium icke böra ställa
sig avvisande. Har det ansetts befogat att, för tillgodogörande av ett omfattande
socialt intresse, offra den enskilda jordäganderätten genom en
sådan speciell expropriation, som ensittarlagen i själva verket avser, lärer
det vara i överensstämmelse med principerna på området, att även kronojorden
får för ändamålet tagas i anspråk, ehuru endast efter prövning
och medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Från det ecklesiastika
intressets synpunkt torde en anordning i förslagets syfte och med
dess begränsning icke behöva vålla någon större betänklighet i betraktande
av frågans jämförelsevis mindre dimensioner i förhållande till hela
boställsbeståndets storlek.

Kling!. Maj:ts proposition Nr 197.

Det föreslagna stadgandets avfattning anser kollegium emellertid icke
tillfredsställande. Den däri proklamerade »rätten» för vederbörande att
inlösa sina lägenhetsområden är i själva verket icke alls någon »rätt», då
den i varje fall skulle kunna göras illusorisk genom en Kungl. Maj:ts
förklaring, att inlösningen icke kunde ske utan olägenhet för lönebostället
eller där intill belägen prästgård — ett besked, mot vilket talan ju icke
skulle kunna föras. För ett tydligt och nödigt angivande av rättens innehåll
skulle tillika erfordras anvisning på grunderna och sättet för löseskillingens
bestämmande i fall av meningsskiljaktighet. Härom innehåller
förslaget intet.

I sak torde det föreslagna stadgandet därför endast avse en rätt för
Kungl. Maj: t att under de i stadgandet angivna förutsättningar medgiva,
att lägenhetsområdet må av innehavaren inlösas mot den ersättning och
de villkor, som Kungl. Maj:t prövar skäligt bestämma. Givetvis bör man
då utan vidare få utgå ifrån att nämnda ersättning sättes till fulla värdet.

Med denna uppfattning av stadgandets innebörd kommer detsamma, så
omformulerat som nu antytts, att få sitt naturliga sammanhang med de i
623 boställsordningen givna bestämmelser, som reglera Kungl. Maj:ts befogenhet
att utan riksdagens och kyrkomötets hörande föryttra ecklesiastik
jord. IJr denna synpunkt skulle intet vara att erinra mot stadgandets
inrymmande i nämnda paragraf. Mot en sådan anordning kunna emellertid
göras andra erinringar. Boställsordningens enda syfte är vad angår
löneboställena att tillgodose det ecklesiastika intressets krav på boställenas
utnyttjande på fördelaktigaste sätt. Här ifrågaställa lagstiftning
däremot tager, utan hänsyn till vad som kan vara positivt fördelaktigt
för boställena eller ej, sikte allenast på det sociala intresse, som här skulle
befrämjas. Stadgandets intagande i boställsordningen skulle alltså däri
införa ett för dess anda och mening främmande element. Viktigare är
dock en praktisk synpunkt. Boställsordningen sysslar endast med de åt
prästerskapet i territoriella församlingar anslagna boställen. Jämte dessa
finnas flera andra grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-,
sysslomans- och klockarboställen, de sistnämnda utgörande eu ganska
stor grupp med ett avsevärt antal därå befintliga lägenheter (enligt kommissionens
statistik 539 stycken). Kommissionens förslag förbigår nu med
avsikt klockarboställena i förväntan på ett emotsett beslut om dessa boställens
disponerande efter samma huvudgrunder som prästerskapets och
menar, att de bestämmelser, som kunna varda meddelade i avseende å
lägenheter å prästerskapets boställen, även kunna lämpas till lägenheter
å klockarnas löneboställen. Om de övriga nyssnämnda specialgrupperna
nämnes i betänkandet intet. Vid godkännande av förslaget skulle alltså
förhållandet i förevarande avseende lämnas oreglerat beträffande alla
utanför boställsordningens ram fallande ecklesiastika boställen i den mån
ensittarlagen icke är å dem tillämplig. Detta synes knappt tillfredsställande.
Enligt kollega mening bör ifrågavarande lagstiftning beröra icke
blott prästboställena utan även alla de övriga omförmälda boställsgrupperna.
Den av kommissionen i fråga om klockarboställena åberopade omständigheten
bör icke, såvitt kollegium kan finna, härutinnan utgöra något
hinder. Ordnas frågan på detta sätt, bör givetvis det här avsedda stadgandet
icke infogas i ecklesiastika boställsordningen utan upptagas i
särskild lag.

Men härvid bör man enligt kollega åsikt icke stanna. Skall man nu

Betänkande
och förslag
angående det
ecklesiastika
arrendeväsendet.

22 Kungl. Maj.i.s proposition Nr 197.

lagstifta ensamt beträffande ecklesiastika boställen, som äro undantagna
från ensittarlagens tillämpningsområde, d. v. s. kronoboställena, och alltså
låta den sistnämnda lagen fortfarande gälla de övriga, så kommer förhållandet
att gestalta sig ganska egendomligt. I fråga om de senare skola
vederbörande hava rätt att inlösa sina lägenheter och tvistefrågan därom
avgöras vid särskild förrättning, eventuellt av domstol. Beträffande kronogruppen
åter skall frågan i varje fall ankomma på ett administrativt
förfogande av Kungl. Maj:t. I betraktande av att boställena tjäna ett och
samma ändamål synes denna olikformighet både oegentlig och olämplig.
Kollegium anser för sin del förhållandet böra ordnas enhetligt för alla
ecklesiastika boställen, oberoende av deras olika natur och då efter den
nyssnämnda administrativa linjen såsom nu är ifråga, så att ensittarlagen
icke i något fall skulle gälla boställe av ecklesiastik natur. Detta
desto hellre som dels, på sätt i det föregående erinrats, gränsen för meranämnda
lags tillämpningsområde så vitt angår dylika boställen kan vara
något osäker, dels ock åtskilliga detaljbestämmelser i lagen äro foga passande
med avseende å hithörande boställen — något som även vid lagfrågans
behandling inom riksdagen på sin tid av en motionär anmärkts.

Regleras den föreliggande frågan på här föreslaget sätt, torde dock böra
göras vissa förbehåll rörande den rätt, som tilläventyrs redan kan anses
vara, på grund av den nuvarande lagstiftningen, av vederbörande lägenhetsliavare
förvärvad. Dylikt förbehåll lärer sålunda i första hand böra
avse det fall, att anspråk å inlösen jämlikt bestämmelserna i den nu gällande
lagen redan blivit väckt. För den händelse åter att sådant anspråk
icke blivit anhängiggjort, torde av billighetsskäl böra stadgas viss tidsfrist,
inom vilken lägenhetshavare å nu ifrågavarande slag av boställen må äga
påkalla inlösen med tillämpning av äldre lagstiftning.

Frågan om tomträttsinstitutets tillämpning å prästlönejord har varit
föremål för behandling av sakkunniga för revision av förordningen angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen, vilka sakkunniga,
i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande och förslag angående det
ecklesiastika arrendeväsendet hemställt om, bland annat, visst tillägg
till 62 § ecklesiastik boställsordning i syfte att möjliggöra upplåtelser
under tomträtt av tomt å planlagt område å löneboställe.

Såsom motivering för detta sitt förslag hava de sakkunniga hänvisat
till ett av kyrkofondskommittén den 17 december 1920 avgivet utlåtande
över vissa ansökningar rörande upplåtelse under tomträtt av område tillhörande
löneboställe, vari nämnda kommitté anfört, bland annat, följande:

Tomträtten är som bekant en särskild form av nyttjanderätt med avsevärt
längre giltighetstid än arrende och hyra och så ordnad, att det
ekonomiska värdet av upplåtelsen (värdet av själva tomträtten jämte å tomten
uppförd byggnad m. m.) kan användas såsom underpant d. v. s. till
belåning för byggnadsändamål. Institutet är egentligen avsett för kronan,
kommuner och municipalsamliällen. Föremål för tomträtt kan endast
vara tomt i inskränkt bemärkelse, d. v. s. ett sådant inom stadsplan beläget
område, som blivit vid tomtindelning avskilt såsom självständig
tomt. Minimitiden för upplåtelsen är bestämd till 26 år och maximitiden
till 100 år. Även kronan är bunden av dessa tidsbegränsningar. — Till

2:5

Kungi. May.ts proposition Nr 197.

säkerhet för beståndet av upplåten tomträtt kan meddelas inskrivning,
motsvarande inteckning för vanlig nyttjanderätt och med samma verkan
som dylik inteckning. Sedan inskrivning meddelats, skall byggnad, stängsel
eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes å
tomten, anses såsom tillbehör till tomträtten. Inskriven tomträtt kan intecknas
för fordran, och njuter fordringsägaren sedan panträtt i tomträtten
med vad därtill hör. Med undantag för stadgandet om tidsbegränsning
innehåller nyttjanderättslagen inga normerande bestämmelser beträffande
avtalets innehåll. Det bar överlämnats åt kontrahenterna själva
att fritt besluta härom. Syftemålet med tomträttsinstitutets upptagande
i det svenska rättssystemet var att vinna ett medel till omläggning av
städernas och de stadsliknande samhällenas tomtpolitik. Man ville bereda
nämnda samhällen en utväg att på ett kraftigt sätt befordra byggnadsverksamheten
å dem tillhörig mark utan att uppoffra äganderätten
till marken och därmed möjligheten att tillgodogöra sig den å marken
inträdande värdestegringen. Även beträffande den ecklesiastika, till byggnadstomter
lämpliga jorden förefinnas onekligen starka skäl, som tala
för att man skall söka tillgodogöra sig jordvärdestegringen för tillgodoseende
av det ecklesiastika avlöningsändamålet, på samma gång som man
i görligaste mån söker främja markens bebyggande. För en dylik jordpolitik
synes tomträttsinstitutet på grund av sin allmänna konstruktion
vara fullt användbart, även då fråga är om ecklesiastik jord. Enligt kommitténs
mening hava de av riksdagen framhållna synpunkterna beträffande
frågan om försäljning av ecklesiastik jord direkt tillämpning även
på den ecklesiastika tomtjorden. Samma utsikt till värdestegring, som
föreligger i fråga om skogsmark, eller kanske snarare ännu större sådan
torde nämligen förefinnas beträffande tomtjord, särskilt i eller i närheten
av hastigt växande industrisamhällen. Jämväl i avseende å dylik jords
försäljning lärer därför den största varsamhet vara av nöden. Huruvida
försäljning eller tomträttsupplåtelse i det enskilda fallet är att föredraga
torde endast kunna utrönas genom särskild undersökning.

Därest tomträttsinstitutet skall kunna komma till någon större användning
i fråga om den ecklesiastika jorden, måste man vid tomträttsavtalets
ingående så avväga upplåtarens och tomträttsinnehavarens inbördes
rättigheter och skyldigheter, att å ena sidan jordägaren får tillgodonjuta
värdestegringen å den upplåtna jorden genom periodvis skeende lämplig
förhöjning i avgälden och å andra sidan tomträttsinnehavaren beredes
sådan trygghet mot avgäldens oskäliga förhöjande under upplåtelsetiden
samt sådan optionsrätt vid områdets förnyade upplåtande under tomträtt,
respektive sådan tryggad rätt till lösen för honom tillhöriga byggnader,
att tomträtten med dess tillbehör kan anses utgöra ett någorlunda tillfredsställande
kreditobjekt, och att tomterna kunna bliva begärliga för
eventuella spekulanter. Ett dylikt avvägande erbjuder uppenbarligen
ganska stora svårigheter. Det underlättas dock i någon mån därav, att
man synes kunna utgå ifrån att tomten kommer att för all framtid disponeras
av enskilda för hyggnadsändamål. Orsaken till att tomten icke upplåtits
med äganderätt är allenast den, att man velat låta en skälig andel
av tomtjordens värdestegring komma det ecklesiastika avlöningsändamålet
till godo. Det saknas således i de flesta fall anledning att vid upplåtelseperiodens
slut återtaga tomten eller uppställa sådana villkor för förnyad
upplåtelse, att icke avtalets förlängning blir ekonomiskt förmånlig

Riksdagen

1925.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

för tomträttsinnehavaren. Frågan om anskaffande av nödiga medel för
inlösen av tomträttsinnehavarens byggnader, vilket spörsmål med hänsyn
till nu gällande författningsbestämmelser onekligen är mycket svårlöst,
har därför här mindre betydelse. I något enstaka fall kan inlösningsfrågan
visserligen bliva aktuell, men kunna nödiga medel då ej uppbringas,
blir resultatet helt enkelt det, att jordägaren måste medgiva avtalets
förlängning mot en jämförelsevis begränsad förhöjning av avgälden
men i övrigt på oförändrade villkor.

För egen del hava arrendesakkunniga i ämnet vidare anfört:

Till den av kyrkofondskommittén förebragta utredningen hava sakkunniga
icke något att tillägga; och då det synts som upplåtelse under
tomträtt är en upplåtelseform, vars anlitande i vissa fall kan göra det
möjligt att på ekonomiskt fördelaktigare sätt än eljest tillgodogöra sig
ecklesiastik egendom, hava sakkunniga ansett det lämpligt att, i sammanhang
med den partiella omarbetning av boställsordningen, som efter det
föreliggande förslaget skulle äga rum, i boställsordningen införes ett stadgande,
som uttryckligt behandlar denna upplåtelse form.

Då upplåtelse under tomträtt ganska starkt närmar sig ett fullständigt
avhändande, har det synts nödigt att förbehålla Kungl. Maj:t befogenheten
att lämna medgivande till sådan upplåtelse.

Arrendesakkunnigas berörda förslag rörande vissa ändringar i ecklesiastik
boställsordning underställdes i proposition nr 222 1925 års riksdag.
Det ifrågasatta tillägget till 62 § i ecklesiastik boställsordning beträffande
upplåtelse av mark under tomträtt upptogs emellertid icke i propositionen
på angiven grund, att tillräckliga skäl för det dåvarande icke syntes
föreligga för det sålunda föreslagna institutets införande.

I lika lydande motioner vid 1925 års riksdag, vilka framburos i första
kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och i andra kammaren
av herr Norman m. fl., hemställdes, att riksdagen ville för sin del
antaga förslag till lag om ändrad lydelse av 62 § ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910. Sagda lagförslag var i allo likalydande med
det förslag till ändrad lydelse av berörda lagrum, som framlades av kronolägenhetskommissionen
i dess i det föregående omförmälda betänkande
den 11 november 1920.

Till stöd för motionerna anfördes av motionärerna, bland annat, följande:

Under behandlingen i riksdagen av 1920 års ensittarlag hade dåvarande
departementschefen, i anledning av framställd fråga, om ecklesiastik jord
inginge i eller vore undantagen från den föreslagna lagens tillämplighetsområde,
yttrat, att sådan jord icke undantoges, utan att lägenhetsinnehavare
på ecklesiastik jord i allmänhet vore lösensberättigad, men att, om
i ett eller annat fall ett boställe, som användes för kyrkligt ändamål,
skulle vara i jordeboken — således rent kameralt — upptaget såsom krono,
förelåge icke någon rätt till lösen. Härav framginge, att man vid ensittarlagens
tillkomst utgått från att den större delen av den ecklesiastika jorden,
såsom icke varande av krononatur, folie under lagens tillämplighetsområde
och att sålunda lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i allmän -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197. 25

het vore lösensberättigad. Såsom kronolägenhetskommissionen påvisat,
torde emellertid så icke i allmänhet vara förhållandet. Det torde därför
icke vara en orimlig begäran, att en sådan ändring i lagstiftningen vidtoges,
att den vid lagens tillkomst förutsatta rätten bleve förverkligad.
Den ändring i ecklesiastika boställsordningen, som sålunda förutsattes,
vore av den lagtekniskt enkla beskaffenhet, att riksdagen icke borde kunna
hysa tvekan om möjligheten att, ehuru proposition i ämnet icke förelåge,
kunna för sin del antaga densamma. Till grund för förslaget läge ju ett
betänkande, som avgivits av kronolägenhetskommissionen, vars sammansättning
borgade för att lagförslaget vore i formellt hänseende oantastbart.
Givetvis borde så ordnas, att köpeskilling för sålunda avyttrad jord
snarast möjligt åter placerades i annan lämplig fastighet. Att frågan nu
motiönsvis bragtes under riksdagens prövning vore beroende därpå, att
ändring i förenämnda boställsordning förutsatte kyrkomötets bifall. Därest
frågan icke vunne sin lösning år 1925, då allmänt kyrkomöte sammanträdde,
så kunde det dröja ytterligare fem år, innan ett lagförslag av förevarande
innebörd kunde bliva antaget.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande anförde andra lagutskottet,
bland annat, följande:

Då nu kronolägenhetskommissionens förutnämnda förslag till ändring av
62 § i ecklesiastika boställsordningen genom förevarande motioner bragts
under riksdagens prövning, vill utskottet framhålla, att enligt dess mening
ett starkt behov föreligger, att åt de lägenhetsinnehavare, som skapat sig
egna hem å ecklesiastik jord, beredas ökade möjligheter att friköpa den till
lägenheterna hörande jorden. Visserligen torde det kunna invändas, att
lägenhetsinnehavare å dylik jord genom de förut omförmälda kungörelserna
den 15 april 1904 och den 14 maj 1915 samt förordningen den 15 september
1911 hava en avsevärt tryggare ställning än lägenhetsinnehavare med
egna hus å enskild jord samt att de förra därför merendels icke kunna komma
i sådant tvångsläge, som föranlett statsmakterna att till skydd för de
senare genomföra särskilda expropriationsbestämmelser. Emellertid är det
att märka, att omförmälda bestämmelser angående beredande av tryggad
besittningsrätt icke gälla alla lägenheter å ecklesiastik jord. En stor grupp
av lägenhetsinnehavare, däribland alla de, som äga boningshus å klockarboställen,
kunna icke komma i åtnjutande av en sådan besittningsrätt. Givet
är också, att sagda rätt ej kan bereda den trygghetskänsla och de förmåner,
som äganderätten skänker. Genom erläggandet av den jämförelsevis
ringa köpesumma, som markområdena till byggnaderna merendels
torde betinga, vinna lägenhetsinnehavarna bland annat möjlighet att kunna
utnyttja sitt i byggnaderna nedlagda kapital såsom kreditobjekt.

Genom antagandet av ensittarlagen torde statsmakterna, såsom motionärerna
och kammarkollegium i dess förut återgivna yttrande framhållit,
jämväl hava i princip godkiint en sådan friköpningsrätt. Utskottet vill
erinra, att, då förslag till ensittarlag år 1918 första gången förelädes riksdagen,
i motion framfördes yrkande, att även ecklesiastik jord, som icke
vore av krononatur, måtte undantagas från lagens tillämpning, men att
riksdagen på hemställan av lagutskottet — vilket uttalade, att tillräckliga
skäl att från lösningsrätten undantaga av motionären angiven egendom
icke förelåge — lämnade motionen utan bifall. Av vad inom riksdagen vid
behandlingen av 1918 års lag förekommit, torde man vara berättigad sluta,

20 Kungl. Maj.is proposition Nr 197.

att riksdagen utgått från att lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i
allmänhet vore lösensberättigade, då denna jord antogs i regel icke vara
kronan tillhörig. Såväl kronolägenhetskommissionens som kyrkofondskommitténs
utredning har emellertid sedermera visat, att det övervägande antalet
ecklesiastika boställen i jordeboken upptagits under kronotitel. Enligt
kyrkofondskommitténs utredning äro sålunda av 3,662 prästboställen i jordeboken
redovisade allenast 140 såsom skatte och 100 såsom frälse. Även
om det torde kunna förutses, att vid en närmare undersökning det skulle
komma att visa sig, att en del av de såsom krono redovisade boställena
icke äro att anse såsom kronan tillhöriga, torde likväl med visshet kunna
antagas, att ensittarlagen äger endast ytterst begränsad tillämpning å ecklesiastik
jord. Vid nu angivna förhållanden synes det utskottet befogat,
att sådan ändring i lagstiftningen snarast vidtages, att den möjlighet tdl
friköpning, som man vid ensittarlagens tillkomst avsag att bereda lägenhetsinnehavare
med egna hus å ecklesiastik jord, bliver förverkligad.

Av den redogörelse, som i det föregående lämnats, torde framgå, att de
betänkligheter, som städse mött i fråga om en utvidgning av nu gällande
bestämmelser om försäljning av ecklesiastik jord, huvudsakligen härleda
sig ur farhågan, att en tillfredsställande finansiering av det prästerliga
avlöningsväsendet därigenom skulle äventyras. Oavsett i vad man dessa
betänkligheter kunna anses äga fog, då fråga är om försäljning av den
ecklesiastika jorden i större omfattning, synas de emellertid i allt fall näppeligen
kunna göras gällande beträffande den begränsade utvidgning av
försäljningsrätten, som i förevarande motioner åsyftas, nämligen till vissa
av innehavarna bebyggda lägenheter av merendels obetydlig areal. Den
statistiska utredning, som kronolägenhetskommissionen verkställt, utvisar
sålunda, att sammanlagda åker- och tomtarealen av alla dylika lägenheter
å ecklesiastika boställen utgör endast 2,717 hektar eller 4,4 procent av
samtliga boställens åker- och tomtareal. Medelarealen av dessa lägenheter
utgör för riket 0,C9 hektar, därav 0,4« hektar åker och tomt, O.n hektar
ängs- och hagmark samt 0,oo hektar avrösningsjord. 91,7 procent av dessa
lägenheter hava en åker- och tomtareal om högst ett hektar. Vidare må i
detta sammanhang erinras om att enligt kronolägenhetskommissionens beräkningar
av samtliga till ett antal av 5,926 uppgående lägenheter å ecklesiastik
jord 3,485 eller 58,s procent ansetts kunna lämpligen frånskiljas
boställena.

Såsom av det föregående framgår, hava flertalet av de myndigheter, som
yttrat sig över kronolägenhetskommissionens förslag, ej heller haft något
att i princip erinra mot den utvidgning av gällande bestiimmelser om försäljning
av ecklesiastik jord, som förslaget innebär. Kammarkollegium
har sålunda uttalat, att en anordning i förslagets syfte och med dess begränsning
från det ecklesiastika intressets synpunkt icke torde behöva
vålla någon större betänklighet i betraktande av frågans jämförelsevis
mindre dimensioner i förhållande till hela boställsbeståndets storlek.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjuda sig för lösandet
av nu föreliggande lagstiftningsfråga, framställer sig givetvis i första
rummet till besvarande spörsmålet, huruvida icke de bestämmelser, som erfordras,
borde inarbetas i ensittarlagen. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra, att det förslag till ny ensittarlagstiftning, som av Kungl. Maj:t i proposition
nr 142 förelagts innevarande års riksdag, liksom 1920 års nu gällande
ensittarlag undantager all jord, som tillhör kronan, från lagens till

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 197. 27

lämpning. Liksom kronan tillhörig egendom icke ansetts höra bliva föremål
för expropriation, torde det också vara lämpligt, att lösningsrätt enligt
ensittarlagen e.i heller kan göras gällande beträffande dylik egendom. Härtill
kommer, att, såsom kronolägenhetskommissionen erinrat, den procedur,
som i ensittarlagen föreskrives beträffande inlösen av under nyttjanderätt
upplåtet område, synes vara i åtskilliga hänseenden mindre väl lämpad för
nu ifrågavarande ändamål. Ett inarbetande i nämnda lag av bestämmel
ser till reglerande av rätt till friköpning av lägenheter å prästerliga boställen
synes utskottet fördenskull ej vara att tillråda.

Mot nu förevarande förslag kunna emellertid i andra avseenden göras
berättigade erinringar. Enligt utskottets mening torde det sålunda kunna
ifrågasättas, om ej bestämmelser böra träffas angående grunderna och
siittet för den värdering, som bör ligga till grund för bestämmandet av
löseskillingen. Såsom kammarkollegium anmärkt, kan det ej heller anses
tillfredsställande, att friköpningsrätten, såsom i förslaget skett, inskränkes
till lägenheter å prästboställen. Jämväl lägenhetsinnehavare å övriga
grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-, sysslomans- och
klockarboställen, de sistnämnda omfattande enligt kommissionens statistik
icke mindre än 539 stycken lägenheter, synas sålunda böra erhålla samma
möjlighet till friköpning som nyttjanderättshavare med egna hus å de åt
prästerskapet i territoriella församlingar anslagna boställena. Gives åt
lagstiftningen en dylik omfattning, torde emellertid, såsom kammarkollegium
erinrat, kunna med fog ifrågasättas, huruvida bestämmelser i nu
ifrågavarande hänseende böra hava sin plats i den ecklesiastika boställsordningen,
vilken icke äger tillämpning å annan ecklesiastik jord än prästboställen.
Då enligt utskottets mening skäl tala för att ifrågavarande bestämmelser
ordnas enhetligt för alla hithörande boställen, oberoende av
deras olika natur, synes det jämväl böra tagas under övervägande, huruvida
icke i enlighet med vad kammarkollegium hemställt all ecklesiastik
jord bör efter denna lagstiftnings ikraftträdande undantagas från ensittar
lagens tillämpning. På grund av vad sålunda anförts och då förslag till
lagstiftning å nu ifrågakomna område synes, efter lagrådets hörande, böra
avvaktas från Kungl. Maj:t, innan riksdagen därutinnan för sin del fattar
beslut, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till det nu föreliggande
förslaget.

Då emellertid ifrågavarande lagstiftningsfråga, såsom utskottet förut
framhållit, utan tvivel kräver en skyndsam lösning samt denna fråga dessutom
näppeligen torde vara av den svårlösta och invecklade natur som
övriga med den ecklesiastika jordens disposition förenade spörsmål, synes
utskottet önskligt, att densamma, därest hela frågan om den ecklesiastika
jordens tillgodogörande för bildandet av mindre, men självständiga jordbruk
och för fyllandet av förefintligt behov av tomtmark icke inom den
närmaste tiden kan vinna sin lösning, särskilt för sig upptages till förnyat
övervägande och att om möjligt förslag i ämnet förelägges redan det under
innevarande år sammanträdande kyrkomötet. Att förnyad hemställan i
ämnet göres till Kungl. Maj:t anser utskottet lämpligt, särskilt i betraktande
därav, att numera tio år förflutit sedan riksdagens förra hemställan
däri — avseende även torpare — gjordes.

I anslutning till vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att riksdagen
med anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

Den sakkunniges
förslag.

28 Klingl. Mciy.ts proposition Nr 197.

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta skyndsamt utreda, under vilka betingelser
i vidare mån än nu är medgivet möjlighet kunde beredas lägenhetsinnehavare
å ecklesiastik jord, som därå ägde egna boningshus, att friköpa
av dem innehavda lägenheter, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som av utredningen föranleddes.

Utskottets utlåtande godkändes utan debatt av riksdagen; och avlät
riksdagen, såsom jag redan inledningsvis nämnt, skrivelse i frågan till
Kungl. Maj:t (nr 308) i överensstämmelse med utskottets hemställan.

Jag torde nu få övergå till en redogörelse för de av den inom departementet
tillkallade sakkunnige, i huvudsaklig anslutning till de av 1925 års
riksdag härutinnan angivna riktlinjer, utarbetade författningsförslagen.

Dessa förslag utgöras av:

1) förslag till lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig
jord m. m.;

2) förslag till lag om ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910; samt

3) förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § i lagen den 18 juni 1925 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Härjämte har av den sakkunnige avlämnats ett utkast till kungörelse
rörande tillämpningen av vissa bestämmelser i den under 1) upptagna
lagen.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för ifrågavarande förslag
till försäljningslag har av den sakkunnige anförts:

Då det gäller att genom allmänna författningsbestämmelser bereda möjlighet
för friköp av sådana lägenheter, som åsyftas i riksdagens skrivelse
den 2 juni 1925 nr 308, torde, redan med hänsyn till den allmänna obestämdhet,
som vidlåder den gängse termen »ecklesiastik jord», mindre väl
lämpa sig att i en lagstiftning härom upptaga nämnda beteckning. Mot
lämpligheten härav talar ett ytterligare skäl. Bestämningen ”ecklesiastik”
för viss publik jord har redan i lagstiftningen på detta område kommit till
användning i en speciell, snävare betydelse. Ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910 reglerar sålunda, på sätt framgår av 1 § i berörda lag,
oaktat sin benämning endast dispositionen av boställen, anslagna för det
territoriella prästerskapets avlöning. Vid valet mellan olika möjligheter
för ett generellt betecknande av den jord, varå de nu tilltänkta författningsbestämmelserna
lämpligen synas böra hava avseende, har i det
uppgjorda förslaget upptagits beteckningen ”kyrklig jord”. Vid detta val
har tagits sikte på att finna en allmän term, som dels icke leder föreställningen
längre än till den jord, som enligt numera rådande uppfattning har
kyrklig karaktär, dels ej heller begränsar sin räckvidd till endast någon
del av denna egendom. Till »kyrklig jord» torde sålunda böra hänföras dels
den fasta egendom, som är anslagen för bostadsändamål eller eljes för avlöning
av det territoriella prästerskapet samt av biskopar, domkyrkosysslomän
och klockare, dels ock kyrkors hemman och jordar. För vinnande

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

av full klarhet rörande den angivna beteckningens innebörd lärer vara
erforderligt att i författningen specifikt uppräkna de fastighetskategorier,
som skola falla in under beteckningen »kyrklig jord» i författningens
mening.

Upptagas bestämmelser om friköp av lägenheter å all kyrklig jord såsom
denna ovan förslagsvis begränsats i en gemensam författning, torde starka
lämplighetsskäl tala för att i sagda författning sammanföra alla de före
skrifter, som nu reglera eller anses böra bliva reglerande för Kungl. Majrts
befogenhet att utan övriga statsmakters vidare börande föryttra kyrklig
jord. Bestämmelser rörande försäljning i vissa fall av klockarboställen, i
huvudsak analoga med dem, som upptagits i 62 § i ecklesiastik boställsordning,
funnos intagna i det förslag till lag om kantorer (18 §), vilket förelädes
1921 års riksdag (KM:ts prop. nr 25). Sagda lagförslag blev emellertid,
som bekant, icke av riksdagen antaget. Den tanke, som låg till grund
för sistberörda förslag, torde i första band böra fullföljas därhän, att de
i 62 § i ecklesiastik boställsordning meddelade bestämmelser göras, i allt
fall i huvudsak, tillämpliga icke blott å klockarboställen utan jämväl å
boställen, anslagna biskopar och domkyrkosysslomän.

Efter att hava erinrat om de ålderdomliga, till sin innebörd och räckvidd
oklara stadganden rörande föryttring av kyrkors jord, för vilka jag tidt
gare redogjort, anför den sakkunnige:

Huru än eu tolkning av de här omförmälda stadgandena i övrigt utfaller,
torde dock näppeligen kunna göras gällande, att ett förfogande över kyrkors
jord i det sociala syfte, som friköp av lägenheter därå i nu åsyftade
fall närmast avser att tillgodose, skulle falla inom ramen för någon
Kungl. Maj:t redan nu tillkommande befogenhet. Att de tillämnade nya
bestämmelserna om dylikt friköp böra få tillämpning på kyrkors jord
torde därför icke vara underkastat tvekan. Mera ovisst synes vara, huruvida
det kan vara nödvändigt, att i den ifrågasatta nya författningen
intaga bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att försälja kyrkojord i
fall, motsvarande dem, som jämlikt 62 § boställsordningen gälla prästlönejord.
För ernående av enhetlighet och reda å här ifrågavarande förvalt
ningsområde lära dock övervägande skäl tala för eu sådan anordning.
Det föreliggande förslaget till lag om grunder för försäljning i vissa fall
av kyrklig jord m. m. avser följaktligen såvitt här är fråga att, efter en
utbrytning ur ecklesiastik boställsordning av de i 62 § meddelade bestämmelserna,
i nämnda lag dels upptaga i huvudsak samma bestämmelser med
tillämpning å all kyrklig jord, dels däri införa de i riksdagens ovanberörda
skrivelse den 2 juni 1925 ifrågasatta stadgandena om friköp av å sådan
jord befintliga lägenheter. Fn påtaglig fördel i systematiskt hänseende
torde härigenom vinnas. I den mån de ännu på utredning beroende mera
vittutseende frågorna om försäljning av kyrklig jord i större omfattning
föras fram till sin lösning, erbjuder den ifrågavarande författningen en
enhetlig, för eventuell vidare utbyggnad lämpad stomme.

Departementschefen lämnar härefter en närmare redogörelse för de av
den sakkunnige uppgjorda lagförslagen och hemställer, att berörda förslag
med tillhörande speciella motiv måtte såsom bilaga fogas vid detta
protokoll (bil. III). Härpå fortsätter departementschefen:

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

Kammarkollegiet liar, i sitt över nämnda förslag avgivna utlåtande,
rörande de allmänna grunder, varå förslaget bygger, uttalat sig på följande
sätt:

I en särskild lag angivas de fall, då försäljning av ecklesiastik jord må
kunna ske utan att in casu riksdagens och kyrkomötets medgivande skall
behöva inhämtas. Lagen skall hava avseende å dels prästboställen, dels
fastigheter, som äro anslagna till boställen åt biskopar, klockare och domkyrkosysslomän,
dels ock den fasta egendom, som besittes av domkyrkor
samt andra kyrkor i städer och på landet. Dylik jord kallas i lagen kyrklig
jord. I lagen inrymmas de nuvarande stadgandena i 62 § boställsordningen
med i huvudsak allenast den ändring, som betingas av att lagen
skall avse all kyrklig jord. Därjämte upptages i lagen stadganden om
friköp och upplåtelse med tomträtt av lägenhet å kyrklig jord.

Förslagen åsyfta alltså en enhetlig reglering av förutsättningar och
grunder för förvaltningsbefogenheten till föryttring av kyrklig jord i den
vidsträcktare mening förslagen avse, sålunda jämväl på ett område utanför
ecklesiastika boställsordningens räckvidd. I denna av praktiska skäl
betingade enhetsreglering framträder såsom särskilt moment den speciella
art av föryttring, som riksdagen nu avsett, nämligen medgivande
till friköp av å den kyrkliga jorden befintliga lägenheter. Huvudförfattningen,
den föreslagna försäljningslagen, har liksom den däremot svarande
62 § ecklesiastik boställsordning, vars reala innehåll skall överflyttas
till den nya lagen, karaktären av en utav riksdagen och kyrkomötet
lämnad fullmakt för Kungl. Maj:t och nu jämväl i vissa fall i första hand
för kollegiet att under givna förutsättningar i föryttringsväg förfoga
över den kyrkliga jorden. Den såmedelst utvidgade rörelsefriheten skall
utnyttjas, vad angår försäljning i allmänhet, för det kyrkliga ändamålets
egen nytta och fördel, men beträffande det föreslagna friköpsinstitutet
för tillgodoseende av ett utav statsmakterna erkänt socialt behov, dock
givetvis endast mot fullt vederlag för det kyrkliga intresset, och för övrigt
icke i något fall där detta skulle av föryttringen lida men.

Mot de allmänna grunderna i förslaget har kollegiet icke något att
erinra. Ått beträffande annan kyrklig jord än prästboställena lägga de
jordpolitiska linjerna i överensstämmelse med dem, som i 62 § ecklesiastik
boställsordning äro uppdragna eller eljest må kunna bli bestämda för
prästboställenas vidkommande, är enligt kollegiets mening en fullt riktig
tanke. Därmed är man följdriktigt framme vid förslagets anordning att
i motsvarande mån utvidga förvaltningsmyndighetens befogenhet att på
egen hand fullfölja dessa linjer. Den vidsträcktare fullmakt, som härutinnan
föreslås, skulle medföra den stora praktiska fördelen, att riksdagen
och kyrkomötet icke behöva besväras med varjehanda småfrågor om försäljningstillstånd
i de särskilda fallen, när det gäller annan kyrklig jord
än prästboställe. Den nuvarande ordningen i detta hänseende torde med
skäl kunna betecknas såsom alltför tyngande och olämplig. — Beträffande
friköpsinstitutet, synes förslaget icke stå i strid med de riktlinjer för en
lagstiftning i ämnet, som kollegiet angivit i sitt över kronolägenhetskommissionens
förslag avgivna yttrande, intaget i andra lagutskottets förenämnda
utlåtande vid 1925 års riksdag.

Friköpsförmånen konstrueras i förslaget icke såsom någon tvångsrätt.
Fn sådan är icke heller av riksdagen ifrågasatt, och kollegiet kan för sin

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 31

del icke finna något skäl varför icke den kyrkliga jorden bör vara i detta
hänseende lika väl skyddad som kronans jord. Friköpsrätten, om man så
må kalla den, konstitueras i förslaget först genom förvaltningsmyndighetens
i det särskilda fallet lämnade medgivande. Man invänder då, att
denna ordning icke i nöjaktig grad betryggar tillgodoseendet av lagens
sociala syfte. Givet är dock, att då föryttringsbefogenheten såvitt angår
friköp lämnas just i detta syfte, häri ligger en bestämd uppfordran till förvaltningsmyndigheten
att så långt som möjligt handhava friköpsinstitutet
på det positiva sätt, som svarar mot lagstiftarens intentioner i detta stycke.
När sålunda i förslaget talas om att friköp må äga rum, så skall detta
innebära, att den i första hand avgörande myndigheten, kollegiet, icke kan
vägra friköpet, om de lagbestämda förutsättningarna eljest äro för handen
och hinder ej möter av motstående enskild rätt eller eljest av allmänna
lämplighetshänsyn. I själva verket kan man ju alltså ändock tala om en viss
»friköpsrätt», men endast så långt den inom angivna gränser kan realiseras
och i intet fall av beskaffenhet att kunna i domstolsväg uttvingas.
Vägen till friköpsrättens förverkligande skall ligga helt efter den administrativa
linjen. Ett analogisk förhållande möter på domänförfattningarnas
område, där enahanda principer redan vunnit tillämpning utan att
det sociala intresset veterligen härför blivit lidande. — I förslaget hava
icke infogats några uttryckliga bestämmelser till skydd för den enskilda
rätt, som skulle kunna ligga i vägen för en föryttring i ena eller andra
formen. Med lagens rent förvaltningsrättsliga natur lärer sådant ej heller
vara nödigt. Självfallet måste här liksom vid alla andra administrativa
förfoganden tillses, att inga bestående privaträttigheter därvid offras eller
trädas för nära.

Vid kollegiets utlåtande äro fogade två reservationer. Till den ena av
dessa har jag anledning att senare återkomma.

Innan jag går att yttra mig angående den allmänna anordningen av en
lagstiftning i syfte att bereda ökade möjligheter för lägenhetsliavare å
kyrklig jord att förvärva det område, varå de skapat sina hem, ber jag
att få bringa i erinran, att denna fråga i själva verket endast utgör en
mindre del av det stora komplex av spörsmål, som redan ställts på dagordningen
och som med en gängse term pläga sammanfattas under beteckningen
»den ecklesiastika jordfrågan».

Såväl genom förslag av åtskilliga sakkunnigberedningar som genom flera
av riksdagen till Kungl. Maj:t under de senare åren gjorda hänvändelser
har problemet om den ecklesiastika jordens — och då i främsta rummet
prästlönejordens — ändamålsenligaste förvaltning och disposition bringats
fram i förgrunden. Diskussionen om detta problem — vilket icke minst
till följd av den egenartade mellanställning mellan statlig och kyrkligtkommunal
egendom, som den kyrkliga jorden historiskt och ännu faktiskt
intager, visat sig såväl från rättsliga som praktiska synpunkter alldeles
särskilt invecklat och svårlöst — har förts fram från skilda utgångspunkter.
Jag erinrar sålunda, å ena sidan, om de mångahanda förslag

Departe mentscbefe -

32 Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

och överväganden rörande detta spörsmål, som framkommit i eller i anslutning
till de s. k. ecklesiastika arrendesakkunnigas och kyrkofondskommitténs
år 1923 avlämnade hetänkanden och vilka förslag huvudsakligen
avsågo åtgärder i syfte att öka den kyrkliga jordens avkastning. Å andra
sidan har av riksdagen i skrivelser till Kungl. Maj:t åren 1920, 1923 och
1924 påkallats utredning rörande vidgade möjligheter för den ecklesiastika
jordens ianspråktagande för jordsociala syften dels genom styckning
och upplåtelse för nybildning av smärre men självständiga jordbruk
och egna hem, dels genom underlättande av avsöndring av mark för nya
bostadsbosättningar å sådan jord. Vad prästlönejorden beträffar kompliceras
de här nämnda, redan i sig själva synnerligen svårlösta problemen
ytterligare genom det sammanhang, som föreligger mellan dessa problem,
å ena sidan, och, å den andra, de grunder, varefter en förestående ny lagstiftning
rörande det prästerliga avlön ingsväsendet kan tänkas bliva utformad.

Viss preliminär beredning av dessa här antydda mera vittutseende spörsmål
har av mig igångsatts i det närmaste syftet att möjliggöra en allsidig
överblick över det lagstiftningsområde, det här gäller att reglera, och de
konsekvenser, vartill definitiva åtgärder i den ena eller andra riktningen
föra fram. Till dylika i det nuvarande rättsläget djupare ingripande förfoganden
över den kyrkliga jorden, till vilka jag för närvarande icke är
beredd att fatta ståndpunkt, hör jämväl spörsmålet om upplåtelse av jordbruksparceller
å sådan jord under den ständiga besittnings- eller åborättens
form.

Det torde av de här gjorda erinringarna utan vidare framgå, att jag
nu icke är i stånd att framlägga förslag syftande till någon lösning av
den s. k. ecklesiastika jordfrågan i hela dess vidd. I likhet med andra
lagutskottet vid 1925 års riksdag håller jag emellertid före, att de invecklade,
ännu olösta spörsmål av större räckvidd, som jag här förut berört,
skäligen icke böra hindra att man nu skrider till ett positivt steg i den
avgränsade fråga — beredande av tryggare förhållanden för lägenhetshavare
å den kyrkliga jorden — som nu närmast är föremål för uppmärksamhet.
Den här berörda speciella friköpsfrågan har såsom framgår av
det föregående under senare tid varit föremål för ett oavlåtligt intresse
från riksdagens sida. De talrika ansökningar om friköp, vilka från så gott
som alla delar av landet inkommit till ecklesiastikdepartementet, bära
jämväl vittnesbörd om att intresset för den föreliggande frågans realiserande
är starkt ute i bygderna. Den föreliggande utredningen har också
bihragt mig den övertygelsen att, för tillgodoseende av här förhandenvarande
gamla önskemål, en omedelbar lättnad i de snäva regler, som för
närvarande gälla för föryttring av kyrklig jord, bör kunna utan olägenhet
genomföras. Jag finner mig följaktligen nu böra förorda den härför
nödiga lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

På sätt jag i det föregående omnämnt har ett tidigare framlagt förslag
rörande tomträttsinstitutets tillämpning å viss kyrklig jord hittills icke
föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Detta spörsmål torde emellertid
nu föreligga i ett annat och aktuellare läge. Lämnas ett allmänt medgivande
till friköp i större eller mindre omfattning av redan befintliga bostadslägenheter
å kyrklig jord, lärer icke vara välbetänkt att lämna den
alternativa möjligheten av sådana lägenheters upplåtande under tomträtt
obeaktad. Särskilda skäl att söka vinna utrymme för tomträttsinstitutets
tillämpning å kyrklig jord saknas icke. Vad särskilt kyrkoherdeboställena
beträffar hava dessa, till följd av sin i regel centrala belägenhet, på många
håll erbjudit gynnsamma betingelser för bostadsbosättningar. Å orter
inom landets alla delar hava talrika samhällen uppstått helt eller delvis
å kyrklig jord; i avsevärd omfattning är kyrklig jord belägen inom municipalsamhällen,
köpingar och städer. Det synes följaktligen — vid föryttring
av kyrklig jord inom områden, som redan äro eller lämpligen synas
böra planläggas för bebyggande — vara ändamålsenligt, att val må
kunna äga rum mellan upplåtelse med äganderätt och upplåtelse under
tomträtt.

Vad härefter vidkommer den allmänna anordningen av den ifrågasatta
lagstiftningen, som på sätt framgår av det förut anförda av kammarkollegiet
befunnits följdriktig och lämplig, bar jag icke någon huvudsaklig
erinran mot förslaget.

I en speciell punkt kan jag dock icke ansluta mig till detsamma.

Då ärenden angående friköp av lägenheter å kyrklig jord enligt förslaget
— oavsett jordeboksnaturen och oavsett vem samma jord i privaträttslig
mening skulle kunna visas tillhöra — bänlagts till prövning i administrativ
ordning, bar till vinnande av en formell enhetlighet i proceduren
föreslagits sådan ändring av ensittarlagen, att alla kyrkliga fastigheter
skulle undantagas från nämnda lags tillämpning.

Jag skall här icke närmare inlåta mig på den nog så komplicerade
frågan om räckvidden av denna tillämplighet och det speciella spörsmålet,
huruvida för giltigheten av ensittarlagen, vilken från tillämpningen undantager
»kronan tillhörig jord», blotta jordeboksredovisningen skall anses
bestämmande eller huruvida lagens angivna stadgande förutsätter en
prövning av det hittills praktiskt taget olösta spörsmålet om äganderätten
till den kyrkliga jorden. Huru än denna rättsfråga må komma att lösas,
lärer dock resultatet bliva, att ensittarlagen befinnes vara endast i ringa
utsträckning tillämplig å kyrklig jord. I detta sammanhang anser jag
mig böra meddela, att en företagen undersökning givit vid handen, hurusom
under tiden från ensittarlagens tillkomst intill hösten 1925 det synes

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 Käft. (Nr 197.)

34 Kung!. Maj:tv proposition Nr 197.

hava förekommit endast ett ärende angående inlösen av lägenhet å kyrklig
jord i enlighet med bestämmelserna i nämnda lag.1)

Då sålunda vissa, må vara ett fåtal, lägenhetshavare å kyrklig jord för
närvarande torde äga en ovillkorlig lösensrätt till av dem innehavda områden,
synes det i och för sig betänkligt att vidtaga den av den sakkunnige
föreslagna ändringen i ensittarlagen.

Mot lämpligheten av en sådan åtgärd kan måhända även andragas ett
speciellt skäl.

Till kammarkollegiets utlåtande över det föreliggande förslaget till försäljningslag
har fogats en reservation, vari ifragasatts att reglera flagan
om friköp av lägenheter å kyrklig jord genom inrymmande åt lägenhetshavare
av en tvångsrätt efter prövning i administrativ väg. Såsom
motivering härför har, bland annat, erinrats, att frågan om den kyrkliga
jordens rättsliga ställning vore ett särdeles invecklat och svårlöst problem
ävensom att räckvidden av kronans förvaltningsbefogenheter beträffande
sådan jord, särskilt för det fall att församling eller lokalkyrka på grund
av dom eller eljest framstode såsom rättssubjekt, vore oviss. Jag får härtill
erinra, att spörsmålet om verkan av församlings bestridande vid uppkommen
fråga om försäljning av kyrklig jord kan behöva lösas, oberoende
av de nu föreslagna friköpsbestämmelserna, redan med hänsyn
till den befogenhet, som tillkommer Kungl. Maj:t i och med stadgandena
i 62 § i gällande ecklesiastik boställsordning. Även om det vid en
slutlig prövning av denna hittills olösta fråga skulle fastställas, att en församling,
med stöd av ett äganderättsanspråk å en kyrklig fastighet, skulle
kunna resa hinder mot en eljest författningsenligt tillåten försäljning av
sådan jord,”torde'' knappast, vad angår de nu ifrågavarande lägenhetsförsäljningarna,
behöva befaras, att dylikt hinder skall uppkomma annat
än i undantagsfall. Lämnas emellertid ensittarlagens giltighet beträffande
kyrklig jord! som ej »tillhör kronan» orubbad, lärer det, för sådana
undantagsfall, stå vederbörande lägenhetshavare öppet att i stället göra
gällande sin eventuella lösensrätt enligt nämnda lag.

Detalj- Sedan jag sålunda angivit den huvudsakliga ståndpunkt, jag funnit
granskning. mig töra intaga till de av den sakkunnige uppgjorda förslagen, torde jag
få övergå till en detaljgranskning av det framlagda förslaget till försäljningslag.
Mot sakkunnigförslagets detaljbestämmelser har kammarkollegiet
framställt vissa, mindre väsentliga erinringar, och torde kollegiets
utlåtande i denna del få såsom bilaga fogas till detta protokoll (bil. IV).

För egen del har jag vid den företagna granskningen av de av den sak i)

Frågan om lösensrätten har i berörda fall av kronans ombudsman dragits under domstols
prövning under bestridande, på angivet skäl, att ensittarlagen överhuvud kunde äga
någon rättslig giltighet å kyrklig jord. Slutligt utslag i det här åsyftade målet har ännu
icke meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

kunnige föreslagna bestämmelserna funnit dessa i stort sett ändamålsenliga.
Vissa modifikationer och mindre jämkningar har jag emellertid
ansett erforderliga eller lämpliga, och har, såsom förut meddelats, en överarbetning
av förslaget i enlighet härmed ägt rum inom ecklesiastikdepartementet.
Jag skall vid denna redogörelse endast uppehålla mig vid sådana
bestämmelser, beträffande vilka jag funnit anledning att framställa någon
erinran; i övrigt hänvisas till den sakkunniges motivering. Vissa föreslagna
redaktionella ändringar torde kunna förbigås.

Såsom villkor för friköp angives i 3 § i förslaget, att områdets avskiljande
under äganderätt prövas kunna ske utan olägenhet för huvudfastigheten
eller eljest för det allmänna. Uttrycket »olägenhet för huvud fastigheten»
synes mindre tillfredsställande, då en ensittarlägenhet även å kyrklig
jord torde kunna utgöras av en självständig fastighet. Härtill kommer
att olägenhet även för annan, närbelägen kyrklig fastighet än den, vartill
lägenheten kameralt hör, torde böra beaktas. En häremot svarande ändring
i formuleringen har vidtagits.

I motiveringen för den nyss återgivna bestämmelsen anföres, bland annat,
att det skäligen icke bör kunna göras gällande, att varje, även den minsta
olägenhet bör utgöra hinder för begärt friköp. För att förtydliga bestämmelsen
i nämnda hänseende har viss omformulering av densamma synts
lämplig.

Syftet med de i denna paragraf intagna bestämmelserna är givetvis att
möjliggöra friköp för lägenhetshavare, som redan hava och måhända därjämte
under viss längre eller kortare tid haft sina lägenheter bebyggda
med egna boningshus, men däremot ej, att brukare av legojord genom att
nu bebygga lägenheten skulle kunna förskaffa sig en möjlighet till friköp.
Den fordran synes alltså böra upprätthållas, att området skall vara bebyggt
vid en tidpunkt före de nu ifrågasatta lagbestämmelsernas antagande.
Skälet för att denna i förslaget fixerats till en jämförelsevis så långt tillbaka
liggande tidpunkt som den 1 januari 1919 torde endast hava varit
att härutinnan bringa det förevarande stadgandet i överensstämmelse med
ensittarlagen. Kammarkollegiet har i fråga om den berörda tidsbestämmelsen
anmärkt, att densamma innebure en viss obillighet gentemot många
lägenhetshavare. Kollegiet erinrar sålunda om att upplåtelser av lägenheter
å kyrklig jord ägt rum i synnerlig utsträckning även efter den 1
januari 1919 utan att det kunde befaras, att innehavarna av lägenheterna
velat åtkomma dem i spekulation att sedermera bliva ägare till desamma.
Med hänsyn härtill och då det skäl, som legat till grund vid fixerandet
av angivna tidpunkt i ensittarlagen med dess ovillkorliga lösensrätt för
nyttjanderättshavaren, givetvis icke äger motsvarande giltighet i nu förevarande
fall, där friköpsrätten icke har karaktären av tvångsrätt, anser
jag, att sagda tidpunkt utan större betänklighet här kan framskjutas till
den 1 januari 1926.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Ensittarlagen uppställer visserligen den fordran, att å området den 1
januari 1919 skall hava funnits ett boningshus, som då tillhörde eu nyttjanderättshavare
å området, men detta hus behöver ej vara detsamma,
som finnes vid lösenstillfället. Det å området år 1919 befintliga huset kan
exempelvis hava nedbrunnit och sedermera ersatts med ett nytt. Det föreliggande
förslaget uppställer härutinnan strängare fordringar. Då ensittarlagens
ståndpunkt i nämnda hänseende synes riktig, har jag låtit företaga
viss jämkning i formuleringen.

Enligt ensittarlagen skall vid sådan värdejämförelse, som omnämnes i
förslagets 3 §, icke tagas hänsyn till värdet av förbättringar, som nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättsliavare verkställt utan
att därtill hava varit förpliktad av upplåtelseavtalet. Samma princip gäller,
då fråga är om bestämmandet av löseskillingen. Skäligt synes vara,
att lägenhetshavare å kyrklig jord icke försättas i en sämre ställning. Ett
tillägg till förslaget har på grund härav gjorts i huvudsaklig överensstämmelse
med 1 § sista stycket och 8 § fjärde stycket i 1925 års ensittarlag.

5 §. Förslaget upptager i 5 § bestämmelse om viss frist, inom vilken ansökan

om friköp sist skall ingivas. Det skäl, som härför anförts, synes mig icke
tillräckligt bärande, varför jag ansett nämnda bestämmelse böra utgå.

Den föreslagna paragrafen innehåller vidare bestämmelse därom, att den
slutliga prövningen av ansökningar om friköp såsom regel skall ankomma
å kammarkollegiet. Rätt till besvär över kollegiets beslut är dock medgiven.
I anslutning till de skäl, som av den sakkunnige anförts för denna
anordning, har av kollegiet erinrats, hurusom det för det kyrkliga intresse,
som vore förenat med den kyrkliga jorden, syntes vara av synnerlig
vikt, att enhetliga principer tillämpades i alla de fall, då fråga uppkomme
om friköp av lägenheter å sådan jord. Kollegiet har fördenskull
ansett att, därest en decentralisering av dylika ärenden ansåges önskvärd,
prövningen av desamma lämpligen borde, såsom förslaget avsåge, anförtros
åt kollegiet och icke åt länsstyrelserna.

För egen del har jag icke funnit något att erinra mot förslaget i denna del.

Den procedur, som i anslutning till bestämmelsen i 7 § i förslaget av
den sakkunnige ifrågasatts för friköpsärendenas behandling, har synts mig
i stort sett ändamålsenlig. Då de ifrågavarande bestämmelserna äro avsedda
att utfärdas i administrativ ordning, torde jag framdeles få tillfälle
att anmäla förslag i ämnet.

övergångs- Av den sakkunnige har framlagts ett särskilt förslag till lag om ändrad
bestämmel- lydelse av 62 § boställsordningen. Enligt detta förslag skulle det nämnda
lagrummets nuvarande sakinnehåll ersättas allenast med en allmän hänvisning,
att beträffande utbyte eller försäljning i vissa fall av jord tillhörande
boställe, som i boställsordningen avses, ävensom sådan jords upp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

låtande under tomträtt skall gälla vad därom är eller varder särskilt
stadgat. En mera praktisk anordning synes vara, att nyssberörda lagrum
helt upphäves genom särskild bestämmelse i den nya försäljningslagen!
med därtill fogad föreskrift, att där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till berörda lagrum, motsvarande bestämmelser i
försäljningslagen i stället skola tillämpas. Ett häremot svarande tillägg
bär gjorts till övergångsbestämmelsen i förslaget.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående grunder för
försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m. av den lydelse, bil. I till detta
protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget
måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

C. A. Löwenhielm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bil. I.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels boställen, som omförmälas i 1
§ i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (prästboställen), dels
fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosyssloman
och klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering
av sådana befattningshavares löner bildad fond, dels ock den fasta
egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på
landet.

2 §•

År tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister förlagd å prästboställe
och påkallas med hänsyn till vederbörande befattningshavares tjänsteverksamhet
förflyttning av bostaden till därför tjänligare plats utom bostället; eller

befinnes eljest kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter
icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot
skälig avgift utarrenderas;

eller kan kyrklig jord till följd av belägenhet i eller invid stad eller annat
samhälle eller grannskap till större industriell anläggning med synnerlig
fördel styckas till tomter,

må efter Konungens beprövande prästboställe eller annan kyrklig jord,
som nu nämnts, eller del därav utbytas mot annan fastighet eller ock
försäljas.

3 §•

Ager enskild person, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet
å kyrklig jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus,
vilket lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må, där icke
med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör, för annan,
närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det allmänna försäljning anses
ej böra ske, det till lägenheten hörande området friköpas av innehavaren
under förutsättning:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

dels att lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av beskaffenhet, som
ovan sagts, fanns å området uppfört den 1 januari 1926;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga
byggnader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader.

I friköp, som nu sagts, må ock ingå jordägaren tillhörig byggnad, som
finnes å området.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, ävensom vid bestämmandet
av köpeskillingen för området skall ej medräknas värdet av
förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som lägenhetshavaren
eller föregående lägenhetshavare, vars rätt övergått å denne,
nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vid försäljning av markområde jämlikt denna paragraf må jämkning ske
av områdets gränser.

4 §•

Upplåtelse under tomträtt av tomt å till kyrklig jord hörande område,
som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, må äga rum, där
Konungen för särskilt fall finner skäligt sådant medgiva.

5 §•

Vill lägenhetshavare förvärva område, som i 3 § sägs, göre ansökan därom
hos vederbörande länsstyrelse.

Avgörandet av sådan ansökan ankomme å kammarkollegiet; dock att
friköp av område, som blivit eller anses böra bliva planlagt för bebyggande
i den ordning särskilt är stadgat, ej må ske utan Konungens
tillstånd.

Över kollegiets beslut må klagan föras bos Konungen genom besvär, som
skola hava inkommit till länsstyrelsen före klockan tolv å sextionde dagen
från det beslutet gavs.

6 §•

Äger, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning rum
av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9 december
1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,
skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas
till respektive fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord
än nu sagts, sådan mellangift eller köpeskilling må, för tillgodoseende av
det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, disponeras, därom
gäller vad särskilt är stadgat eller Konungen förordnar.

7 §■

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
utfärdas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Genom denna lag upphäves 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning
till berörda lagrum, skola motsvarande bestämmelser i denna lag i
stället tillämpas.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 197.

Bil. II.

TILL RIKSDAGENS ANDRA LAGUTSKOTT.

Genom nådigt beslut den 26 nästlidna januari bär kammarkollegium anbefallts
att till Eder inkomma med yttrande i anledning av en inom riksdagens
andra kammare av A. J. Johansson i Bro vackt motion (nr 75), vari
motionären hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och därav föranlett förslag angående sådan ändring
av gällande ecklesiastika boställsordning, att avsöndring av mark från
löneboställe till tomt må i görligaste mån underlättas så snart den plats,
där bostället är beläget, kan anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle
såsom medelpunkt för kommunens ekonomiska liv».

För en fullständig belysning av det i motionen framförda förslagets
innebörd anser kollegium till en början nödvändigt att lämna en redogörelse
för de grunder, varå det i motionen åberopade lagrummet vilar.

Prästerskapets privilegier förutsätta uppenbarligen för föryttring av
ecklesiastik egendom medgivande av prästeståndet respektive — efter representationsreformen
— av kyrkomötet.

Praxis synes emellertid tidigt hava utvecklat sig därhän, att Kungl.
Maj:t ansett sig kunna medgiva, att ecklesiastikt boställe finge utbytas
mot annan fastighet, som då iklädde sig det gamla boställets natur. Senare
har Kungl. Maj:t i särskilda fall, där någon lämplig fastighet icke omedelbart
stått att förvärva, lämnat medgivande till att boställe fick försäljas,
dock med skyldighet för vederbörande församling att snarast möjligt anskaffa
nytt boställe samt att intill dess så kunde ske göra köpeskillingen
räntebärande och redovisa räntan till vederbörande indelningsliavare.

Prästlöneregleringskommitténs den 19 juni 1903 avgivna betänkande och
förslag angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande
frågor upptog intet förslag till närmare reglering av spörsmålet
om försäljning av ecklesiastik jord. Emellertid förutsattes av kommittén,
vilken som bekant i boställsfrågan intog den ståndpunkten att
prästerskapet borde bibehållas vid innehavet av sina bostadsboställen, att
Kungl. Maj:t ägde en befogenhet att för särskilda fall förfoga över sådana
boställen genom försäljning. I § 6 mom. 1 av kommitténs förslag till löneregleringslag
förekommer sålunda följande stadgande: »Medgiver Kungl.
Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte av bostadsboställe, vars skogsavkastning
överstiger tjänstinnehavarens husbehov, varder i sammanhang
därmed prövat, huruvida någon del av köpeskillingen eller, vid byte, av
mellangiften skall överlämnas till kyrkofonden».

I motiveringen för bestämmelsen ifråga anföres (å sid. 88 i betänkandet),
bland annat, hurusom det »icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe
är mindre väl beläget, men även av annan anledning, att
tillstånd till detsammas försäljning meddelas utav Kungl. Majrt, mot
skyldighet för församlingen att omedelbart eller vid lämpligt tillfälle
inköpa annan jord i stället. Intill dess sådant skett, bör räntan å köpeskil -

Historik.

Prästlöne reglerings kommittén.

1908 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

lingen, i den mån lion icke tages i anspråk för att bereda tjänstinnehavaren
fri bostad, beräknas motsvara boställsavkastningen och förty uppföras
såsom första posten bland hans inkomster---».

I kommitténs förslag till lag om en kyrkofond, som skulle utgöra »en
svenska kyrkans gemensamma tillhörighet och förvaltas av statskontoret
utan sammanblandning med statsmedel», fanns intaget ett stadgande, att
ersättningsmedel för sålt eller utbytt bostadsboställe skulle i viss omfattning
tillföras nämnda fond.

De har anförda stadgandena — vilka synas vara de enda ställen i kommitténs
många lagförslag, där frågan om ecklesiastikt boställes försäljande
ber öres — avsågo således allenast att giva regler för dispositionen av de
köpeskillingar, som erliölles vid boställens föryttring.

I samband därmed att prästlöneregleringskommitténs ovan berörda, den
19 juni 1903 avgivna betänkande och förslag angående reglering av prästerskapets
avlöning och därmed sammanhängande frågor remitterades till
kammarkollegium för avgivande av underdåniga yttranden, anbefalldes
kollegium tillika genom kungl. brev den 12 februari 1904 att efter hörande
av samtliga domkapitel och länsstyrelser inkomma med dels underdånigt
yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde
anses lämpligt att åt kyrkoherdar samt komministrar och med dessa likställda
präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore av
menighet inköpta eller av enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast
bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland
ävensom vedbrand, samt boställena och deras avkastning i övrigt
inginge bland svenska kyrkans gemensamma avlöningstillgångar, dels ock
underdånigt förslag å de grunder, enligt vilka en sådan anordning skulle
kunna bringas till stånd.

I de yttranden, som med anledning härav infordrades av kammarkollegium,
framhöllo några myndigheter — domkapitlet i Visby samt
Konungens befallningsliavande i Södermanlands, Gotlands, Blekinge,
Västmanlands och Gävleborgs län — att de delar av boställena, som
återstode sedan för vederbörande befattningshavares räkning visst område
undantagits, ofta vore så obetydliga, att de icke lämpligen kunde
utarrenderas och därför borde försäljas, varvid köpeskillingarna, därest
en allmän indragning av boställenas avkastning komme till stånd, naturligen
borde ingå bland kyrkans gemensamma avlöningstillgångar. Kollegium
åter anförde i sitt med föranledande av kungl. brevet den 12 februari
3904 avgivna, den 20 januari 1905 dagtecknade underdåniga utlåtande,
hurusom kollegium ansåge sig böra på det bestämdaste avstyrka varje
försäljning av kyrkan tillhörig jord, alldenstund enligt århundradens erfarenhet
jordvärdet om ock med vissa avbrott likväl i det stora hela alltjämt
stege, samt vinsten av denna stegring icke borde komma andra till
godo och gå förlorad för kyrkan, som ju måste vara beredd att med
växande tillgångar möta stegrade anspråk på utvecklingen av dess verksamhet.

I de förslag till reglering av prästerskapets avlöning och till lag om
kyrkofond, vilka av Kungl. Maj:t framlades vid 1908 års riksdag (propositionen
n:r 88), funnos intagna bestämmelser av i huvudsak samma innehåll,
som de av prästlöneregleringskommittén föreslagna.

Förslag om försäljning i större omfattning av ecklesiastik boställsjord
väcktes emellertid i två vid sistnämnda års riksdag framlagda motioner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Den ene av motionärerna, herr G. Ros, vilken önskade bereda möjlighet
för en ''partiell indragning av de ecklesiastika bostadsboställena, hemställde,
att boställenas s. k. jordbrnltsdelar skulle försäljas, därest hinder för
deras utarrendering mötte samt vederbörande församling och boställsinnehavare
vore ense om fördelen av försäljning.

I den andra, av herr D. Persson i Tällberg väckta motionen gjordes gällande,
att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till prästerskapets avlöning, byggt på av
honom angivna grunder, nämligen, bland andra, att vederbörande församling
skulle tillhandahålla ordinarie prästerlig tjänstinnehavare bostad
med nödiga uthus och, såvitt möjligt trädgårdsland, samt att alla ecklesiastika
boställen, som vore förenade med jordbruk, skulle försäljas och
de därför inflytande medel avsättas till en fond för prästerskapets
avlöning.

Särskilda utskottet n:r 1, till vars behandling såväl den kungl. propositionen
n:r 88 som samtliga de med anledning av propositionen väckta
motionerna hänvisats, yttrade i sitt utlåtande (n:r 2), såvitt för den nu
föreliggande frågan är av intresse, bland annat, följande:

»Vad för övrigt beträffar frågan om försäljning av ecklesiastika boställen,
vare sig dylika boställen över huvud — vilket herr Persson uppställer
såsom ett önskemål — eller, på sätt herr Ros föreslår, blott när
hinder möter för jordbrukets utarrendering, finner utskottet en dylik åtgärd
icke välbetänkt. Visserligen är det obestridligt, att genom försäljningen
eu tillfällig fördel under stundom skulle kunna tillskyndas pastoratet
eller dess prästerskap. Å andra sidan är det ju en av erfarenheten
alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet har tendens att stiga, en tendens,
som ej sällan mycket påtagligt framträder i verkligheten. Men den
förmån, som vinnes genom värdestegringen å ecklesiastik jord, bör enligt
utskottets förmenande icke komma någon annan till godo än kyrkan, som
ju måste vara beredd att med ökade tillgångar möta växande anspråk
på utvecklingen av hennes verksamhet.»

Rörande innehållet i de reservationer, som anmäldes mot utskottets utlåtande,
ävensom rörande de uttalanden, som från skilda håll gjordes
under den efterföljande debatten i kamrarna, torde kollegium kunna inskränka
sig till en hänvisning till riksdagens protokoll.

Båda kamrarna godkände utskottets uppfattning i försäljningsfrågan
(i sammanhang med behandlingen av § 6 i det framlagda förslaget till
löneregleringslag), men då kamrarna i avseende å vissa övriga delar av
propositionen stannat i olika beslut, förföll frågan om löneregleringslag
för ifrågavarande riksdag.

Till 1909 års riksdag framlade Kung]. Maj:t ånyo förslag till löneregleringslag
och till kyrkofondslag (propositionen n:r 39), avfattade i närmaste
överensstämmelse med förslaget till 1908 års riksdag.

Herrar Ros och Persson i Tällberg vidhöllo i avgivna motioner sina vid
föregående riksdag framställda yrkanden därom, att bostadsboställena borde
i större eller mindre utsträckning försäljas. Herr Persson i Tällberg hade
dock i så måtto modifierat sin ståndpunkt, att han på grund av de vitt
skilda förhållanden, som vore rådande i olika delar av landet, ville överlämna
åt respektive församlingar att själva avgöra, huruvida ett boställe
borde utarrenderas eller försäljas.

Särskilda utskottet n:r 1, vilket ansåg, att möjlighet borde beredas att

1909 åra
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

under vissa förutsättningar försälja ecklesiastikt boställe, gjorde i sitt utlåtande
(n:r 1) följande uttalande: . -. ... ,

»Val anser utskottet, att kyrkans ekonomiska intressen i regeln bast
tillvaratagas därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej varder
avyttrad; ty genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens
fromma den en gång blivit upplåten, kan vinsten av en jordvärdestegring
även komma samma institution till godo. Men obestridligen
kunna sådana omständigheter föreligga, att genom jordens, försäljning
större fördelar äro att vänta, än om en sådan åtgärd icke vidtages, balunda
måste en försäljning antagas medföra övervägande gagn, om prästen
illa eller ej i önskvärd grad betjänas av den egendom, vilken han innehar
såsom bostadsboställe, i följd därav att denna egendoms läge blivit
ofördelaktigt, sedan t. ex. ett större befolkningscentrum bildat sig
inom en sådan del av församlingen, som ligger fjärran från bostallet;
eller om ett till bostället hörande område är så beläget, att det icke utan
stor olägenhet kan skötas i sambruk med boställets övriga ägoi; ellei om
bostället icke kan mot skälig avgift utarrenderas; eller om någon trakt
av bostället på grund av sin belägenhet intill tätare bebyggd ort eller av
annan orsak kan påräknas vid försäljning inbringa en synnerligen liog

köpeskilling o. s. v. .. .

Redan nu förekommer någon gång, att bostadsboställe, som ar mindre
väl beläget, försäljes samt annan egendom i stället inköpes och anordnas
såsom boställe. Ett dylikt utbyte torde väl även i framtiden understundom
komma att visa sig behövligt eller lämpligt. Dock anser utskottet det ingalunda
vara nödvändigt, att nytt boställe anskaffas, utan kan — såsom ju
i 30 § 2 mom. av nu omhandlade lag jämväl är förutsett i stället för
bostadsboställe, lämplig bostad av pastoratet tillhandahållas tjänstinnehavaren
eller skälig hyresersättning tilldelas honom.

Med anledning av föreliggande, av herrar Ros och D. Persson väckta
motioner anser alltså utskottet, att till mom. 2 av 4 § bör göras ett tillägg,
av innehåll, att om bostadsboställe är med hänsyn till boställshavarens
tjänsteverksamhet olämpligt heläget, eller om bostadsboställe tillhörigt
område på grund av avlägsen belägenhet i förhållande till boställets
övriga ägor eller i följd av andra omständigheter antages kunna försäljas
med fördel, nämnden må — vare sig av eget initiativ eller sedan fråga
därom väckts av boställshavaren, pastoratsborna eller någon annan vederbörande
— göra framställning om försäljning, i förra fallet av hela bostället
och i senare fallet av viss del därav. Avser försäljningen ett eller
flera till bostället hörande områden, bör emellertid nämnden taga i övervägande,
huruvida en dylik åtgärd kan bliva till men för den återstående
boställsdelen, t. ex. därigenom att det jordbruk, som dittills bedrivits å
bostället, skulle förlora förutsättningarna för att vidare kunna med framgång
idkas, eller därigenom att prästbostadens trevnad kunde störas
genom det alltför nära grannskapet till ett på det försålda området uppväxande
samhälle. Äro olägenheter av sådan art att befara, hör naturligtvis
icke nämnden ifrågasätta avyttrande från bostället av något detsamma
tillhörande område.---

1 samband med löner egleringsärendet i övrigt bör naturligtvis även försäljning
strå g an prövas av Kungl. Maj:t (kursiveringen av kollegium).
Därvid skall avgöras, ej mindre om försäljning över huvud får företagas,
än även — när Kung], Maj:t finner skäl meddela sådant tillstånd — om

Kutujl. Maj:ts proposition Nr 197.

nytt bostadsboställe eller något jordområde bör inköpas, samt huru tilläventyrs
återstående köpeskilling skall förvaltas.

De stadganden rörande försäljning av ecklesiastik jord, som utskottet i
enlighet med sina sålunda gjorda uttalanden ansa g sig böra föreslå, infördes,
utom i 4 § 2 inom., jämväl i 6 § 1 mom. och 12 § 2 mom. av det
framlagda förslaget till löneregleringslag.

Även vid 1909 års riksdag stannade, såsom bekant, kamrarna i olika
beslut i avseende å frågan om den nya ecklesiastika lagstiftningen, och
frågan härom förföll sålunda jämväl för berörda riksdag.

För att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid fortsatt beredning
av frågan om ordnandet av prästerskapets avlöningsförhållanden tillkal
lade statsrådet och chefen för nämnda departement genom skrivelse den
27 juli 1909 tre sakkunniga, vilka den 14 december 1909 avgåvo betän
bände och förslag angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed
sammanhängande frågor. Berörda förslag byggde som bekant bland
annat i det avseendet på helt ny grund, att däri förutsattes att av bostads
boställena endast tomt och bostadshus jämte trädgård skulle upplåtas till
den prästerlige tjänstinnehavaren medan återstoden, lönebostället, skulle
i särskild ordning utarrenderas.

62 § i det av de sakkunniga framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning
avfattades i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter,
som framhållits av det särskilda utskottet vid 1909 ars riksdag. Stadgandets
lydelse överensstämde med den gällande lagtexten allenast med den
skiljaktigheten, att i paragrafens första stycke sedermera infogats orden
heller mot skälig avgift» (utarrenderas).

För granskning av de uppgjorda förslagen tillkallades inom ecklesiastikdepartementet
fyra särskilda sakkunniga, vilka avgåvo en tillsammans
med sakkunnigebetänkandet tryckt promemoria, innefattande resultatet
av granskningen. Två av dessa sakkunniga — herrar Daniel Persson
i Tällberg och G. Kronlund — uttalade i fråga om den föreslagna
62 § i boställsordningen såsom sin mening, »att till de i paragrafen angivna
fall, då avyttring av boställe finge äga rum, borde läggas även
det, att försäljning borde ske, då därvid kunde erhållas sa stor köpeskilling,
att räntan å densamma i avsevärd mån överstege den avkastning,
bostället såsom sådant lämnade».

I proposition till 1910 års riksdag (n:r 163) framlade Kungl. Maj:t, bland
annat, förslag till ecklesiastik boställsordning, vari den av de sakkunniga
föreslagna § 62 upptogs med oförändrad lydelse. Efter att hava redogjort
bland annat för herrar Daniel Perssons och Kronlunds i förutnämnda
promemoria yttrade särskilda mening meddelade föredragande departementschefen
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, hurusom det i promemorian
gjorda uttalandet mött stark gensägelse från åtskilliga domkapitel
ävensom i ett den 8 januari 1910 avgivet underdånigt utlåtande bemötts
av kammarkollegium, som ansett införande i författningen av ett allmänt
stadgande av ifrågavarande innehåll ej vara tillrådligt och framhållit,
att, därest i något fall försäljning av boställe skulle av den i promemorian
angivna eller liknande anledning finnas böra ske, frågan därom
kunde lösas särskilt genom samverkan av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte.
Härefter yttrade departementschefen följande.

»Enligt min mening bör man förfara mycket varsamt i fråga om föryttring
av ecklesiastika boställen. Omständigheter kunna dock otvivel -

1909 års
sakkunniga.

1910 års
riksdag.

Kurn/l. Maj:ts proposition Nr 197.

aktigt förekomma, som göra en föryttring i hög grad önsklig, ja nödvändig.
Till sådana omständigheter torde höra räknas, att ett löneboställe
eller någon del därav är av den svaga beskaffenhet, att utarrendering
därav visar sig ej kunna med någon fördel ske. Även andra giltiga skäl
för avyttring kunna emellertid förefinnas. Jag anser de sakkunnigas med
betänkandet den 14 december 1909 framlagda författningsförslag i denna
del vara väl avvägt och liar därför bibehållit förevarande paragraf vid
det innehåll, som i nämnda förslag givits åt densamma.»

Särskilda utskottet n:r 1 gjorde i sitt utlåtande (nr 3) i anledning av
propositionen med förslag till ecklesiastik boställsordning i fråga om förslagets
62 § följande uttalande.

»Bland de omständigheter, som enligt förevarande paragraf kunna föranleda
till att boställe må efter Konungens beprövande utbytas mot annan
fastighet eller ock försäljas, har utskottet ansett höra upptagas även det
fall, att boställe eller del därav icke kan mot skiilig avgift utarrenderas.
Härvid har emellertid utskottet, som anser stor varsamhet böra iakttagas,
då det gäller att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast
egendom, vars värde är av mera bestående natur, velat framhålla nödvändigheten
av att sådan försiktighet iakttages särskilt i avseende å skog
och till skogsbörd tjänlig mark.»

I överensstämmelse härmed föreslog utskottet, att i paragrafen skulle
göras ett motsvarande tillägg.

Under diskussionen i riksdagens andra kammare rörande förslaget till
ecklesiastik boställsordning framställdes av motionären vid 1908 och 1909
års riksdagar Persson i Tallberg ett förslag till bland annat ett så lydande
tillägg till ifrågavarande § 62 i boställsordning^!!.

»Är prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet
olämpligt belägen, — — — — — — — — — — — — — — —
försäljas. Lag samma vare — — — — — — — — — _ — .— —
styckas till tomter, eller där sammanlagda beloppet av den beräknade
nettoavkastningen av boställets skog och arrendemedlen med minst 30.
procent understiger räntan, efter fem procent räknat, å det belopp, som
kan erhållas vid försäljning av boställets både in- och cinrösningsjord.->

Kollegium anser sig slutligen böra återgiva följande anförande av herr
Jansson i Djursätra vid propositionens behandling i berörda kammare:

»Det är med anledning av vad herr Daniel Persson här yttrade, som jag
nu ber att få uttala mig i denna fråga. Herr Daniel Persson framhöll, att
det vore ekonomiskt fördelaktigt att i flera fall, än vad som i nu förevarande
lagparagraf omnämnts, medgiva rättighet att få försälja prästboställen.
Det kan ju vara möjligt, att denna uppfattning i viss mån kan
vara riktig. Men jag vill även påpeka, att förhållandena kunna vara
olika på olika orter inom landet, och jag vill därför såsom min åsikt uttala,
att när det är fråga om att genom försäljning avyttra ecklesiastika
boställen, så tror jag, att försiktigheten kräver, att man går mycket varsamt
till väga. Det är lätt nog att genom försäljning förvandla fastigheter
i reda penningar, men det kan också lätt nog hända, att sådana
fonder sedermera på ett eller annat sätt kunna förminskas och rent av
försvinna. En annan sak är det ju, om det är fråga om att försälja någon
av kronans vanliga domäner, sådana som äro av den beskaffenhet, att de
icke inbringat något nämnvärt i arrende. Men då har dock alltid tillgått
så — och, vill jag minnas, tillgår fortfarande så — att de medel, som

Kungil. Maj:ts proposition Nr 197.

genom en dylik försäljning inflyta, använts för att inköpa skogsegendomar
för statens räkning. Det är i det fallet endast fråga om att förvandla en
fastighet från en fastighetsform till en annan, och det anser jag vara hra.
Men är det fråga om rätten att sälja prästboställen, vill jag för min
del om igen betona, att det vore önskvärt, om vederbörande då ville gå
till väga med stor varsamhet och försiktighet.»

Båda kamrarna antogo 62 § boställsordningen i den av särskilda utskottet
föreslagna lydelsen och i skrivelsen (n:r 149) gjordes av riksdagen
i fråga om 62 § i boställsordningen ett uttalande av samma innehåll som
särskilda utskottets här förut återgivna yttrande.

Förslaget till ecklesiastik boställsordning, i den form detsamma genom
riksdagens beslut erhållit, godkändes jämväl av kyrkomötet och utfärdades
den 9 december 1910 den nu gällande ecklesiastika boställsordningen.

Stockholm den 12 februari 1923.

HJ. NEHKMAN.

TOM WOHLIN.

Bengt Nilsson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bil. 111.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels boställen, som omförmälas i
1 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (prästboställen), dels
fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, klockare
och domkyrkosysslomän eller vilkas avkomst ingår till någon för
reglering av sådana befattningshavares löner bildad fond, dels ock den
fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och
på landet.

2 %.

Är tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister förlagd å prästboställe
och påkallas med hänsyn till vederbörande befattningshavares
tjänsteverksamhet förflyttning av bostaden till därför tjänligare plats
utom bostället;

eller befinnes eljest kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter
icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot
skälig avgift utarrenderas;

eller kan kyrklig jord till följd av belägenhet i eller invid stad eller
annat samhälle eller grannskap till större industriell anläggning med synnerlig
fördel styckas till tomter,

må efter Konungens beprövande prästboställe eller annan kyrklig jord,
som nu nämnts, eller del därav utbytas mot annan fastighet eller ock
försäljas.

3 §.

Innehaves lägenhet å kyrklig jord för brukande eller bostadsändamål av
enskild person, må friköp av det till sådan lägenhet hörande området äga
rum, där dess avskiljande under äganderätt prövas kunna ske utan olägenhet
för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna samt under förut
sättningar i övrigt:

dels att lägenhetsinnehavaren å lägenheten äger för stadigvarande bruk
avsett före den 1 januari 1919 uppfört boningshus, som lämnar nöjaktig
bostad åt honom och hans familj;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga
byggnader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader.

Finnes å området huvudfastigheten tillhörig byggnad, må jämväl sådan
byggnad av lägenhetshavaren lösas.

Kungl. Ma):ts proposition Nr 197. 49

Vid försäljning av markområde jämlikt denna paragraf må jämkning
ske av områdets gränser.

4 §.

5 i

Ansökning om friköp, varom i 3 § sägs, skall för att kunna komma
under prövning ingivas till länsstyrelsen före utgången av år 1929.

Avgörandet av sådan ansökning skall tillkomma kammarkollegiet; dock
må ej utan Konungens medgivande friköp av kollegiet beviljas beträffande
område, som blivit eller anses böra bliva, i den ordning särskilt är stadgat,
planlagt för bebyggande.

Över kollegiets beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som
skola ingivas till länsstyrelsen före klockan tolv å sextionde dagen från
det beslutet gavs.

6 %.

Äger, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning rum
av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9 december
1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,
skall den behållna mellanavgiften eller köpeskillingen överlämnas
till respektive fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu
sagts, sådan mellanavgift eller köpeskilling må, för tillgodoseende av det
ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, disponeras, därom
gäller vad särskilt är stadgat eller Konungen förordnar.

7 §•

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna
lag, utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.
Angående försäljning till skatte av de så kallade halländska kyrkohemman^
samt försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och
Blekinge skall fortfarande gälla vad därom finnes i särskilda författningar
stadgat.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910.

Härigenom förordnas, att 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 käft. (Nr 197.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

62 %.

Angående utbyte eller försäljning i vissa fall av jord tillhörande boställe,
som i denna boställsordning avses, ävensom sådan jords upplåtande
under tomträtt gälle vad därom är eller varder särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 19 § i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 19 § i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
skall erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Vad i denna lag stadgas---stadsplan.

Ej heller skall denna lag tillämpas beträffande mark tillhörande fastighet,
som avses i lagen den angående grunder för försäljning i

vissa fall av kyrklig jord m. m., evad äganderätten till sådan fastighet kan
visas tillhöra kronan, menighet eller annan.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma; dock
skall ärende angående lösningsrätt till kyrklig jord, i vilket ansökan, som
i 5 § i ovannämnda lag den 18 juni 1925 sägs, gjorts före dagen för ikraftträdandet
av förevarande lag, handläggas och prövas enligt äldre lag. Har
den i andra stycket sista punkten av berörda paragraf stadgade frist för
ansökan, som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men ej gått
till ända, må ansökan även efter sagda dag göras enligt de i äldre lag
givna regler och med där stadgad verkan.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Specialmotiv.

1 %.

I fråga om den nuvarande dispositionen av de boställen, som avses i 1 §
i ecklesiastik boställsordning, må hänvisas till den redogörelse härför, som
lämnas av de s. k. arrendesakkunniga i deras i det föregående omförmälda,
den 28 februari 1923 avgivna betänkande (sid. 3 o. ff.). Hörande antalet
och storleken av boställen tillhörande här ifrågavarande kategori ävensom
beträffande antalet och beskaffenheten av därå befintliga torp och

Öl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

lägenheter lämnas ingående statistiska uppgifter dels av kyrkofondskommittén
i dess den 31 maj 1923 avgivna huvudbetänkande (sid. 55—74), dels
ock av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande III (sid. 67 o. ff.).

Någon kortfattad gemensam beteckning å de boställsgrupper, som omhandlas
i angivna lagrum i ecklesiastik boställsordning, finnes ännu icke
upptagen i allmän författning å förevarande område. I det föreliggande
förslaget har härför upptagits beteckningen »prästboställe», vilken term
i denna betydelse numera lärer vara allmänt gängse och vedertagen.

Av biskopars boställen och löningsjordar disponeras vissa alltjämt omedelbart
för avlöning vid de särskilda biskopstjänsterna; övriga äro indragna
till den genom Kungl. Maj:ts brev den 15 juni 1861 bildade biskopslöneregleringsfonden.
Den förstnämnda gruppen utgöres av cirka ett femtiotal
hemman jämte ett mindretal särskilda lägenheter. Ett fåtal av
dessa hemman och lägenheter brukas av vederbörande tjänstinnehavare
själv eller äro av denne särskilt utarrenderade; de övriga äro genom myndighets
försorg upplåtna å arrende för tjänstinnehavarens räkning.

De till biskopslöneregleringsfonden indragna fastigheterna, vilkas antal
uppgår till ett femtontal hemman och några lägenheter, äro samtliga utarrenderade
av offentlig myndighet.

Rörande klockarboställenas tillkomst och beskaffenhet lämnas en ingående
redogörelse i den av regeringsrådet Thulin verkställda, år 1919 avlämnade
utredningen angående klockar-, organist- och kantors-(kyrkosångar-)befattningarna.
(Avd. 1 sid. 141 o. ff.). Beträffande klockarboställen,
vid vilka finnas torp och lägenheter, lämnas härjämte vissa statistiska
uppgifter av kronolägenhetskommissionen i dess förenämnda betänkande
III (sid. 67 o. ff.).

Vad angår sättet för dispositionen av ifrågavarande kategori boställen
må här endast, i anslutning till Thulins redogörelse, erinras om följande.

Klockarboställenas antal uppgives utgöra 969. Av 940 boställen, beträffande
vilka uppgift i förevarande avseende föreligger, brukas, helt eller
delvis, 308 av boställshavaren själv; övriga äro utarrenderade, 538 genom
boställshavaren, 64 genom församlingarna eller kyrkorådet samt 30 genom
länsstyrelsens och domkapitlets försorg.

I den mån utarrenderingen skett genom församlingarna är här särskilt
att märka, att denna anordning vidtagits utan stöd av bestämmelserna i
1883 års förordning angående reglering av klockarnas löneinkomster och
i regel utan att Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd därtill sökts och erhållits.

För domkyrkosyssloman finnes numera löningsjord av hemmans natur
blott vid domkyrkorna i Strängnäs, Växjö, Skara och Västerås, ett löningsliemman
vid varje befattning. Av dessa äro hemmanen vid domkyrkorna
i Växjö och Västerås utarrenderade genom länsstyrelsens och domkapitlets
försorg.

Vid domkyrkan i Linköping innehar domkyrkosysslomannen såsom
löningsjord stadsjord i staden med en ägovidd av cirka 28 tunnland.

Vad kyrkors hemman och jordar beträffar äro dessa, såsom redan i det
föregående antytts, i gamla Sverige jämförelsevis få. Av de i de forna
danska provinserna belägna kyrkofastigheterna utgöres den betydligaste
gruppen av Lunds domkyrkas hemman (något över 60 mantal med en areal
av över 3,000 hektar). Jämlikt åtskilliga äldre författningar i ämnet äro
kyrkornas hemman och lägenheter i sistnämnda provinser i regel utarrenderade
genom vederbörande länsstyrelses och domkapitels försorg. »Kyrko -

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.97.

jord» i övriga delar av landet förvaltas såsom regel av vederbörande församlings
kyrkoråd.

2 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna äro, i allt väsentligt,
desamma, som för närvarande i 62 § första stycket i ecklesiastik boställsordning
gälla i fråga om prästboställen. Innebörden av den vidtagna omredigeringen
av berörda lagrum är huvudsakligen den, att stadgandena i
nämnda 62 §, med visst undantag, gjorts tillämpliga å all kyrklig jord,
sådan denna i 1 § i förslaget blivit definierad. Undantaget hänför sig till
den första i 62 § angivna försäljningsförutsättningen eller det fall, då
»prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet är olämpligt
belägen».

Något behov av ett allmänt medgivande till försäljning för det fall att
vederbörande befattningshavares tjänstebostad anses böra förflyttas, torde
för övriga boställskategoriers vidkommande icke vara för handen.
Nämnda stadgande är för prästboställenas del motiverat av de speciella
förhållanden, som föreligga beträffande organisationen av det territoriella
prästerskapets verksamhet. Någon motsvarighet härtill kan icke sägas
föreligga i fråga om klockarna, än mindre beträffande biskopar och domkyi-kosysslomän.
I det i det föregående omförmälda, till 1921 års riksdag
framlagda förslaget till lag om kantorer, vilket förslag, såsom ovan
erinrats, upptog stadgande i förevarande ämne, var också den ifrågavarande
punkten utesluten.

Vissa mindre betydliga jämkningar hava härförutom vidtagits vid paragrafens
redigering.

Den företa av dessa jämkningar är betingad därav, att bestämmelserna
i den förevarande paragrafen skulle, i vad de avse prästboställen, erhålla
en något längre utsträckt giltighet än motsvarande stadgande i 62 § i
ecklesiastik boställsordning. I fråga om det stora flertalet prästboställen
träda nämligen bestämmelserna i detta senare lagrum i kraft först i och
med det att lönereglering, fastställd på grund av lagen om prästerskapets
avlöning, börjar tillämpas för prästerskapet i det pastorat, diir bostället
är beläget (63 § i boställsordningen). Enligt det nu föreliggande förslaget
skulle någon sådan inskränkning i bestämmelsernas giltighet icke kvarstå.
Den här anmärkta skiljaktigheten har visserligen numera i realiteten
endast ringa betydelse, då de pastorat, som efter den 1 maj 1926 ännu
icke hlivit nyreglerade, blott utgöra ett fåtal (18). Då likväl erfarenheten
torde hava ådagalagt lämpligheten av att en uppkommen fråga om försäljning
av ett prästboställe må kunna vinna sin lösning utan avvaktan å
den nya löneregleringen, lärer den föreslagna utsträckningen av de ifrågavarande
bestämmelsernas tillämpningsområde på sätt här nämnts vara
motiverad.

Då medgivande till försäljning av prästboställe jämlikt förevarande
paragraf sålunda göres oberoende av den omständigheten, huruvida bestämmelserna
i ecklesiastik boställsordning vunnit tillämpning å detsamma,
lärer beteckningen »prästgård» — som numera genom den ecklesiastika
boställsordniugens terminologi erhållit en speciell legal betydelse
(2 § i boställsordningen) — icke böra upptagas i paragrafen utan i stället
den generellare termen »tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister».

Genom den härigenom och i övrigt åt ifrågavarande bestämmelser givna,

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197. 53

från 62 § i gällande ecklesiastika boställsordning något avvikande avfattningen
torde även hava undanröjts en särskild oklarhet av nog så betydelsefull
innebörd, som ansetts vidlåda sistnämnda lagrum. Ordalagen i
första punkten av första stycket i lagrummet hava sålunda så tolkats, att,
där försäljning medgåves med hänsyn därtill att prästgård vore olämpligt
belägen», detta försäljningsmedgivande icke skulle kunna avse annan
del av bostället än just själva prästgårdsområdet ( del, varom nu är sagt ).
Olämpligheten av en dylik försäljning, varigenom ett boställes i regel centralaste
område skulle frånstyckas detsamma, torde ligga i öppen dag.

Jiimväl beträffande det i senare punkten av första stycket i 62 § i boställsordningen
förekommande stadgandet har vidtagits viss jämkning. I
nämnda punkt uppställes utom annat den fordran för försäljningsmedgivande,
att bostället är beläget i eller invid stad eller stadsliknande samhälle.
Erfarenheten torde hava ådagalagt, att bestämningen »stadsliknande»
i tillämpningen givit stadgandet en alltför snäv och av sakens
natur icke påkallad begränsning. Icke sällan befinnes kyrklig jord belägen
i eller invid större stations- eller andra dylika samhällen, där, ehuru
samhällena i fråga svårligen kunna betecknas såsom stadsliknande», värdet
å tomtmark likväl nått en jämförelsevis betydande höjd. Det torde
vara med stadgandets syfte fullt förenligt, att försäljningsmedgivande
jämväl för sådant fall må kunna av Kungl. Maj:t lämnas. Vid bestämmel
sens avfattning i den förevarande paragrafen har följaktligen ordet »stadsliknande»
utelämnats.

I paragrafen i denna del har så tillvida ytterligare gjorts en mindre
avvikelse från lydelsen av motsvarande stadgande i 62 § i boställsordningen,
i det att här tillagts orden: »eller grannskap till större industriell anläggning».
Såsom motiv för detta tillägg må hänvisas till vad som förekommit
i ett ärende angående försäljning av komministersbostället Klockargården
i Skinnskattebergs församling, vartill Kungl. Maj:t i särskilda
propositioner till innevarande års riksdag och kyrkomöte ansett sig böra
inhämta dessa statsmakters medgivande. Dispositionsrätten till berörda
boställe har sedan viss tid tillbaka innehafts av ett bolag, som därå å
spridda ställen äger anläggningar för sin sågverksrörelse. Med hänsyn
till det speciella värde, boställets mark besitter såsom industritomter, har
bemälda bolag såsom köpeskilling för bostället erbjudit ett belopp, som
flerfaldigt överskjuter boställets värde såsom jordbruksfastighet. Då bostället
likvisst icke kunde sägas vara beläget i eller invid ett »samhälle
än mindre ett »stadsliknande», har Kungl. Maj:t, på sätt ovan erinrats,
icke funnit sig behörig att utan samtycke av riksdag och kyrkomöte träffa
avgörande i ärendet (se Kungl. Maj:ts prop. till 1925 års riksdag nr 86).
Lämplighetsskäl torde tala för att försäljning av kyrklig jord i fall, likartade
med det ovan refererade, må kunna medgivas av Kungl. Maj:t
ensam.

3 §.

I anslutning till det av kronolägenhetskommissionen framlagda försla®e.
!''. ^vse de ^ förevarande paragraf upptagna bestämmelserna att bereda
möjlighet till friköp av lägenheter ä kyrklig jord under vissa av de förutsättningar,
som ensittarlagen uppställer för lösningsrätt till liigenhet,
varå berörda lag har tillämpning. Då ensittarlagen sålunda i vissa avseenden
fått tjäna till förebild vid avfattningen av här ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

stadgande!!, åsyftar denna anordning självfallet icke konstituerandet av
någon tvångsrätt gentemot det allmänna utan endast att på ett lämpligt
befunnet sätt begränsa medgivandet till föryttring av kyrklig jord i här
förevarande speciella fall. Stadgandena kunna följaktligen till sin allmänna
innebörd, och bortsett från alla skiljaktigheter i övrigt, närmast
anses motsvara de grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från
vissa kronoegendomar, som för närvarande gälla jämlikt kungl. kungörelsen
i ämnet den 17 oktober 1913 (jmfr nämnda kungörelse punkt 7).

Beträffande den förevarande paragrafens innehåll kan i huvudsak hänvisas
till de motiv, som anföras av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande
sid. 56 o. f. Vissa sakligt mindre betydande avvikelser från kommissionens
förslag hava likväl ansetts påkallade.

Det torde böra uttryckligen utsägas, att innehavaren av lägenheten skall
äga det därå uppförda boningshuset. Särskilt å prästboställen torde nämligen
kunna förekomma fall, där boningshuset å ett torp är boställets tillhörighet,
medan andra därå befintliga byggnader, vilkas sammanlagda
värde måhända uppgår till den i paragrafen stadgade kvotdelen av hela
lägenhetens, tillhör torparen.

Kommissionen upptog i sitt förslag såsom allmän förutsättning för friköp
av lägenhet å prästboställe, att sådant friköp prövades kunna ske
»utan olägenhet för lönebostället eller därintill belägen prästgård». Det
torde måhända föreligga skäl att giva denna villkorsbestämmelse en något
generellare avfattning. Det lärer sålunda kunna förekomma fall, då även
annan olägenhet bör beaktas än sådan, som kan uppkomma för huvudfastigheten
eller för vederbörande därintill bosatte befattningshavare.
Exempelvis lärer försäljning av ett område i omedelbar närhet till kyrka
och kyrkogård kunna medföra viss olägenhet och ett avhändande av viss
centralt belägen mark kan vara till hinder, om församlingen i en snar
framtid skulle behöva området eller någon del därav för något sitt ändamål.
I den förevarande paragrafen har med hänsyn härtill använts uttrycket:
»utan olägenhet för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna».
Vad för övrigt angår uttrycket »utan olägenhet» uttalades av
domkapitlet i Strängnäs i dess yttrande över kronolägenhetskommissionens
ovanberörda författningsförslag viss betänklighet mot detsamma
såsom ägnat att lämna rum för skiftande tolkning. Väl är också obestridligt,
att fall kunna förekomma, då ett övervägande vad som bör hänföras
till »olägenhet för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna» kan
vara nog så vanskligt. Skäligen torde dock icke kunna göras gällande, att
varje, även den minsta, olägenhet bör utgöra hinder för begärt friköp.
Och då proceduren vid här ifrågavarande försäljningsfrågors prövning,
på sätt här nedan skall närmare beröras, givetvis bör så regleras, att full
garanti vinnes för en allsidig och opartisk utredning, torde tolkningen av
det angivna uttrycket kunna utan synnerlig risk för de av försäljningen
berörda allmänna intressena överlämnas till den i sista hand avgörande
myndigheten.

I förevarande paragraf torde vidare böra upptagas stadgan den dels att
å lägenhet befintlig, huvudfastigheten tillhörig byggnad må kunna av
lägenhetshavaren lösas, dels ock att jämkning må ske av lägenhetens
gränser.

Kungl. Maj ds proposition Nr 197. 55

4 §.

Beträffande ifrågavarande paragraf, vari upptagits bestämmelse om
befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om upplåtelse av kyrklig jord
under tomträtt, må hänvisas till vad härom anförts i den allmänna moti
veringen.

5 §.

Fråga om friköp av lägenhet, som avses i 3 §, torde böra upptagas till
prövning endast efter särskild av lägenhetshavaren därom gjord ansökning.
Då det med hänsyn till huvudfastighetens disposition torde vara
ett befogat allmänt intresse att få fastställt, huruvida visst eller vissa
områden därå komma att genom friköp frånhändas densamma, lära övervägande
skäl tala för att fixera viss tid, inom vilken framställning, som
nyss nämnts, sist skall göras. Denna tid torde, under förutsättning att de
ifrågasatta nya lagbestämmelserna utfärdas under år 1926, lämpligen
kunna begränsas till utgången av år 1929.

Jämlikt förslag till bestämmelse i den förevarande paragrafen skulle
framställning om friköp av lägenhet, som i här ifrågavarande ordning inkommer,
såsom regel prövas och avgöras av kammarkollegiet. För denna
anordning torde tala de skäl, som överhuvud kunna anföras för en decentralisation
av mindre maktpåliggande ärenden från regeringsmakten. Det
må ytterligare erinras, att kollegiet icke blott tidigare haft sig anförtrott
uppgifter i fråga om föryttring av statlig jord av långt större ekonomisk
betydelse än de här ifrågasatta lägenhetsförsäljningarna (skatteköpsverket)
utan alltjämt har att i sin ämbetsverksamhet träffa avgöranden i
liknande frågor (exempelvis försäljning av halländska kyrkohemman, av
Visingsö skolegodshemman samt Danviks hospitalshemman). Förbindes
den här ifrågasatta bestämmelsen rörande kollegiets befogenhet med det i
förevarande paragraf jämväl upptagna stadgandet om rätt till fullföljd
av talan mot kollegiets beslut, torde näppeligen någon betänklighet vara
förenad med berörda anordning.

Från regeln att avgörandet av ansökningar om friköp må ankomma
å kammarkollegiet torde böra föreskrivas undantag för vissa fall, där
lämpligheten bjuder, att prövningen av friköpsfrågan förbehålles Kungl.
Maj:t. Sådana fall torde föreligga, där lägenheten tillhör ett samhälle,
som nått en viss högre grad av utveckling, och där ansökningen avser
mark, som antingen redan blivit eller lämpligen synes böra bliva föremål
för stadsplaneläggning och tomtindelning.

Redan för närvarande äger, med stöd av stadgandet i 62 § ecklesiastik
boställsordning, i icke obetydlig omfattning försäljning rum av prästlönejord
i här nämnda fall. Merendels är härvid samhället självt köpare
av markområdet i dess helhet men såsom regel förbindes tillståndet till
försäljning med särskilda inskränkande bestämmelser beträffande samhällets
dispositionsrätt till detsamma. I Kungl. Maj:ts beslut i dylika ärenden
pläga sålunda, bland annat, uppställas villkoren, dels att samhället
förbinder sig att av den förvärvade marken ej avyttra några områden,
innan tomtindelning för områdena vederbörligen fastställts, dels ock åtager
sig att till självkostnadspris till lägenhetshavare å området ifråga, i
den mån hänsynen till befintlig eller blivande tomtindelning det medgiver,
försälja tomt, som vid tomtindelning utlagts för lägenhetshavarens
bostadsplats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Yäckes med stöd av bestämmelserna i 3 § i det föreliggande lagförslaget
fråga om friköp av lägenhet tillhörande område av den beskaffenhet,
som här avses, torde vara givet, att friköpsfrågan bör prövas allenast i
sammanhang med spörsmålet om dispositionen av det till den kyrkliga
jorden hörande området i dess helhet. Finnes stadsplan och tomtindelning
redan gällande för område, som nu sagts, bör sålunda tillses, att friköpsområdet
icke utlägges annorledes än i full anslutning till berörda indel
ning. Och för det fall, att planläggning och indelning, som nyss nämnts,
ännu icke, oaktat behov därav föreligger, åvägabragts, lärer med friköpsärendets
slutliga prövning böra anstå, intill dess anstalt hunnit vidtagas
för en erforderlig reglering i sådant syfte.

De allmänna förutsättningar, som föreligga vid friköp i fall, som här
beröras, måste i själva verket antagas i regel komma att sammanfalla
med dem, som jämlikt stadgandet i 2 § näst sista stycket av författningsförslaget
reglera Kungl. Maj:ts befogenhet att för där nämnt fall medgiva
försäljning av kyrklig jord (»med synnerlig fördel styckas till torn-*
ter»). Fn följd härav hlir då också den, att Kungl. Maj:ts avgörande i
sådant friköpsärende såsom regel kan träffas utan bundenhet av de särskilda
villkor, som angivas i 3 §. Genom den här ifrågasatta anordningen,
varigenom prövningen av friköpsärenden av förevarande särskilda beskaffenhet
skulle hänskjutas till prövning av Kungl. Maj:t, torde ytterligare
vinnas den praktiska fördelen, att samtidigt med prövningen av
friköpsärendet kan tagas under övervägande, huruvida i stället för försäljning
av tomter inom det ifrågavarande området upplåtelser under
tomträtt därstädes lämpligen må kunna äga rum.

6 §.

Paragrafen upptager vissa allmänna bestämmelser rörande dispositionen
av medel, som inflyta vid utbyte eller försäljning av kyrklig jord.
I sak innebära dessa bestämmelser ingen avvikelse från vad redan för
närvarande får anses gälla jämlikt meddelade författningsföreskrifter
samt allmänt följd praxis.

För prästboställenas vidkommande gäller härom för närvarande dels
stadgandet i 62 § andra stycket i ecklesiastik boställsordning, dels bestämmelsen
i 19 § 3:o) i prästlöneregleringslagen.

Det förstnämnda stadgandet lyder som följer:

»Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, ankomme ock
på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst
helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad
mellanavgift eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas till
nämnda fond.»

Fn viss oklarhet vidlåder onekligen det här återgivna stadgandet. Dess
innebörd torde likväl, såsom en närmare undersökning av stadgandets
tillkomst med tämlig säkerhet giver vid handen, få anses inskränka sig
till regeln, att köpeskilling eller mellanavgift för sådant boställe, som
avses i 3 § 3 punkten i kyrkofondslagen, skall tillföras nämnda fond.

Beträffande det störa flertalet prästboställen gäller jämlikt 19 § 3:o) i
prästlöneregleringslagen, att räntan å medel, som erhållits för försålt
boställe eller del därav, skall användas till avlöning av prästerskapet i
det pastorat, inom vilket bostället är beläget. Undantag från denna regel
utgöra, förutom de nyssnämnda i 3 § tredje punkten kyrkofondslagen om -

Kung!,. May.ts proposition Nr 197. 57

förmälda boställena, endast sådana, vilkas avkomst skall, enligt 7 § i
prästlöneregleringslagen, tillkomma viss tjänstinnehavare utöver lönen
eller, enligt bestämmelse i donationsbrev angående bostället, tillfalla änka.

Vidkommande såväl dessa sistnämnda boställen som ock all övrig kyrklig
jord, rörande vilken uttryckliga författningsbestämmelser härutinnan
icke finnas meddelade, gäller den i sakens natur grundade regeln, att
räntan å medel, som influtit vid försäljning av fastigheten eller del därav,
skall disponeras för samma ändamål, vartill fastighetens avkomst är
anslagen.

I analogi med motsvarande föreskrift rörande de boställen, vilkas avkomst
ingår till kyrkofonden, torde beträffande de till biskopslöneregleringsfonden
indragna fastigheterna böra uttryckligen stadgas, att försäljningsmedel
för sådan fastighet eller del därav skola inlevereras till
sistnämnda fond.

I detta sammanhang må erinras, att spörsmålet om den ändamålsenligaste
dispositionen av medel, som inflyta vid försäljning av kyrklig jord,
enkannerligen prästlönejord, innefattar ett problem av nog så stor räckvidd.
Mot det härutinnan nu såsom regel tillämpade tillvägagångssättet
att i speciella fonder uppsamla dylika försäljningsmedel utan att träffa
anstalt för deras återplacering i en värdebeständigare valuta än penningar
kan givetvis riktas befogade anmärkningar. Så länge försäljning av
kyrklig jord äger rum endast i strängt begränsade undantagsfall, framstår
väl här åsyftad olägenhet mindre starkt. Men i den mån man skrider
till en omläggning av den kyrkliga jordens disposition därhän, att
försäljning blir en allmännare anlitad åtgärd, inställer sig oförnekligen
behovet av ett rationellare förfaringssätt.

Under diskussionen rörande detta spörsmål har vad angår prästlönejorden
framförts tanken att inom kyrkofonden särskilt bokföra medel av
ifrågavarande slag för att användas för inköp av större sammanhängande
skogskomplex. Denna anordning skulle sålunda för prästlönejordens vidkommande
innebära en motsvarighet till det tillvägagångssätt, som enligt
gällande bestämmelser äger rum beträffande kronodomänerna. Då genom
de nu ifrågasatta bestämmelserna om friköp av lägenheter å kyrklig jord
försäljning av sådan jord tvivelsutan skulle komma att taga allmännare
omfattning, hade väl varit önskvärt att det ovan antydda spörsmålet hade
kunnat upptagas till ett samtidigt övervägande. Lösningen av sagda fråga
griper emellertid djupt in i grunderna för den gällande prästerliga lönelagstiftningen
och lärer fördenskull icke vara möjligt att upptaga denna
fråga annat än i sammanhang med en allmän revision av berörda lagstiftning.

7 i

De i det föreliggande lagförslaget upptagna bestämmelserna rörande
friköp av vissa lägenheter å kyrklig jord hava begränsats till stadganden
av rent konstitutiv innebörd. Utöver dessa bestämmelser torde tarvas
särskilda tillämpningsföreskrifter, vilkas utfärdande lärer böra ankomma
å Kungl. Maj:t.

Enligt kronolägenhetskommissionens i det föregående omförmälda utredning
skulle av samtliga till ett antal av inemot 6,000 uppgående lägenheter
å präst- och klockarboställen cirka 3,500 kunna lämpligen frånskiljas
boställena. Redan med hänsyn till dessa avsevärda siffror uppställer

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

sig fordran på en enhetlig och möjligast förenklad procedur för friköps
ärendenas behandling.

För denna procedur torde lämpligen kunna meddelas föreskrifter av
huvudsakligen följande innehåll.

Då ansökning göres om friköp av lägenhet, som avses i 3 §, torde sökanden
böra lämna upplysning rörande det avtal eller det beslut av myndighet,
varå han stöder sin nyttjanderätt. Innehar sökanden karta över lägenheten,
lärer sådan givetvis böra bifogas.

För vinnande av en allsidig och objektiv utredning i ärendet torde länsstyrelsen,
där ej är uppenbart, att friköp jämlikt nyssberörda lagrum ej
kan komma i fråga, böra föranstalta om en syneförrättning å stället.
Starka lämplighetsskäl torde tala för att verkställandet av dylik förrättning
uppdrages åt de boställsnämnder, rörande vilkas sammansättning
och verksamhet bestämmelser influtit i det av 1925 års riksdag för sin del
antagna förslaget till ändringar i vissa delar av ecklesiastik boställsordning.

I den mån dessa förrättningar komma att påkallas beträffande annan
kyrklig jord än prästboställen, komme visserligen den för de omförmälda
boställsnämnderna nu ifrågasatta uppgiften att gå utom ramen för nämndernas
genom boställsordningen reglerade verksamhet. Mot en dylik av
praktiska skäl påkallad tillfällig utsträckning av dessa nämnders verksamhetsområde
torde dock ingen befogad erinran kunna göras.

Till förrättning för behandling av inkommen ansökan om friköp torde
böra genom nämndens ordförande kallas tjänstinnehavare och arrendator,
vilkas rätt kan av ansökningen beröras. Är fråga om boställe, som
avses i 19 § 2 mom. i lagen om reglering av prästerskapets avlöning eller
om klockarboställe eller kyrkas jord, torde jämväl böra kallas ombud,
utsett i det förstnämnda fallet av pastoratet och i de senare av vederbörande
församling.

Berör förrättningen lägenhet å skogs- eller hagmark, lärer länsstyrelsen
böra om förrättningen underrätta vederbörande revirförvaltare.

Något förordnande av särskilda konsistorie- och kronoombud vid ifrågavarande
förrättningar torde däremot icke behöva äga rum, då samman
sättningen av boställsnämnden — med en ledamot utsedd av domkapitlet
och en av länsstyrelsen — i och för sig lärer innefatta tillräcklig garanti
för att de intressen, dylika allmänna ombud skulle hava att företräda,
varda vid förrättningen tillbörligen beaktade.

Till ledning vid förrättningen lärer böra finnas karta över det område,
vars friköp begäres, upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter
och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt, ävensom
noggrann beskrivning över området. Kan så beskaffad karta med beskrivning
ej av sökanden tillhandahållas och finnes dylik ej heller eljest
tillgänglig, torde länsstyrelsen böra, på hemställan av boställsnämndens
ordförande, förordna lantmätare att upprätta karta, varom nu sagts, och
i övrigt, där så prövas nödigt, biträda vid förrättningen.

Nämndens uppgift vid förevarande slag av förrättningar torde givetvis
i första hand böra avse en ingående undersökning rörande de i 3 § av
lagförslaget angivna förhållanden eller, med andra ord, huruvida de i
detta lagrum angivna allmänna förutsättningarna för friköp äro för
handen.

Nämnden torde härefter hava att dels pröva och föreslå den jämkning

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 197.

av områdets gränser, som må befinnas erforderlig; dels fastställa särskilda
försäljningsvärden, såväl å det till friköp ifrågasatta området som
å sådan å lägenheten befintlig, huvudfastigheten tillhörig byggnad, vilken
i händelse området friköpes synes böra av lägenhetshavaren lösas;
dels ock i fråga om lägenhetshavaren tillhörig byggnad, vartill timmer
tagits från boställets skog utan att ersättning därför lämnats, uppskatta
timrets rotvärde att vid friköpet ersättas.

Utgöres lägenheten helt eller delvis av tomt å område, som i stadgad
ordning blivit planlagt för bebyggande, eller ingår lägenheten i mark, som
synes böra, efter fastställande av stadsplan för densamma, indelas i byggnadstomter,
torde böra ankomma å nämnden att undersöka, huruvida av
sådan lägenhet bildad tomt lämpligen bör, i stället för att överlåtas med
äganderätt, upplåtas under tomträtt.

Anses eljest erforderligt att, innan friköp äger rum av lägenhet å kyrklig
jord, för visst område därå upprättas stadsplan eller att särskilda
byggnadsbestämmelser därför meddelas, lärer nämnden hava att härutinnan
verkställa närmare utredning samt föreslå den åtgärd, som kan av
omständigheterna påkallas.

Sedan protokollet över förrättningen uppsatts, torde nämndens ordfö
rande böra förelägga sökanden att inom viss tid, högst trettio dagar efter
erhållen del av föreläggandet, till honom inkomma med yttrande över
nämndens förslag. Protokollet lärer under angivna tid böra hos ordföranden
eller hos landsfiskalen i orten hållas tillgängligt såväl för sökanden
som annan sakägare, som önskar därav taga del. Efter utgången av den
förelagda tiden torde nämndens ordförande böra med återställande av ansökningshandlingarna
tillika ingiva förrättningsprotokollet jämte inkommet
yttrande till länsstyrelsen.

Då, som ovan påpekats, två ledamöter i boställsnämnden skola utses av
statlig myndighet, den ena av dem utav domkapitlet, och då vederbörande
pastorat eller församling, vars intresse kan tänkas vara i friköpsärendet
berört, beretts tillfälle att genom ombud närvara vid den hållna syneför
rättningen, torde, i allt fall som regel, icke höra anses erforderligt att
genom särskilda efterföljande remisser inhämta yttranden av vare sig
domkapitlet eller av de nämnda menigheterna. Innan handlingarna av
länsstyrelsen med eget utlåtande överlämnas till kammarkollegiet torde
däremot, där anledning till tvekan förekommer, huruvida hinder möter mot
avskiljande till särskild fastighet av det till friköp ifrågasatta området,
erforderlig utredning härutinnan böra av länsstyrelsen förebringas. För
sådant ändamål lärer nämnda myndighet böra i angivna fall inhämta
yttrande av överlantmätaren eller, där området är beläget i stad eller samhälle
å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, av vederbörande byggnadsnämnd.

Finner kammarkollegiet vid den slutliga prövningen av ärendet hinder
icke möta mot friköp av lägenhet, som här avses, torde kollegiet hava att
bestämma köpeskillingen och övriga köpevillkor. Härvid torde böra iakttagas,
att köparen skall ensam vidkännas kostnad för områdets avskiljande
och för lagfart å fånget.

I fråga om det mindretal prästbostiillen, vilka alltjämt inneliavas under
boställsrätt av vederbörande prästerlige tjänstinnehavare eller änka ävensom
i fråga om övriga i 1 § av förevarande lagförslag angivna boställskategorier
lära emellertid fall kunna förekomma, där boställshavaren, även

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 197.

om hinder mot begärt friköp med hänsyn till bestämmelsen i 3 § befinnes
icke vara för handen, motsätter sig bifall till ansökningen. Likaledes kan,
där lägenhetshavarens rätt att kvarsitta å lägenheten reglerats i enlighet
med kungörelsen den 15 april 1904 och den 14 mars 1915 angående beredande
av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å
prästerskapets löneboställen, tänkas det undantagsfall, att vederbörande
huvudarrendator av bostället, med stöd av viss bestämmelse i arrendekontraktet,
reser invändning mot ett friköp i fall, som nyss nämnts. Ansök
ningar om friköp i här åsyftade fall torde givetvis icke böra utan vidare
avvisas av kollegiet, utan torde skäligheten bjuda, att dylika ansökningar
av kollegiet förklaras vilande med samtidigt uppdrag till vederbörande
domkapitel att vid nästinfallande ombyte av boställshavare, respektive
arrendeledighet anmäla friköpsärendet till kollegiets förnyade prövning.

Kollegiets beslut, varigenom ansökning om friköp av lägenhet å kyrklig
jord slutligen prövats, torde lämpligen böra avfattas i brev till länsstyrelsen.
Avskrift av beslutet lärer genom kollegiets försorg böra i rekommenderat
brev sändas dels till sökanden, dels ock till vederbörande pastorsämbete
för beslutets tillkännagivande, där ärendet angått prästboställe, i
pastoratets kyrkor samt eljest i vederbörande församlings kyrka. Avskrift
av beslutet torde böra tillställas jämväl domkapitlet.

Där sökanden önskar på de av kollegiet fastställda villkoren förvärva
lägenhet, som nu är i fråga, torde böra ankomma å länsstyrelsen att, sedan
kollegiets beslut vunnit laga kraft eller efter besvär blivit fastställt, upprätta
avtal om köpet och efter det köparen fullgjort vad som erfordras för
erhållande av köpebrev utfärda sådant.

Vad beträffar kostnaden för den ovan berörda förrättningen — däri inräknat
ersättningen åt den eventuellt såsom biträde förordnade lantmätaren
— torde denna kostnad, i allt fall såsom regel, böra gäldas av sökanden.
En dylik förpliktelse för lägenhetsinnehavaren torde få anses följa
redan med hänsyn därtill, att friköp av lägenheter, varom här är fråga,
icke äger rum efter hembud av lägenheten till inlösen av lägenhetsinnehavaren,
på sätt för motsvarande fall är stadgat beträffande försäljning
av vissa egnahemslägenheter å kronodomäner, utan göras beroende på särskild,
av lägenhetsinnehavaren därom gjord ansökning. Ett särskilt skäl
att föreskriva sådan betalningsskyldighet för lägenhetsinnehavaren lärer
härjämte föreligga med hänsyn till angelägenheten att söka i görligaste
mån förhindra ansökningar dels av personer, som kunna förmodas sakna
allvarlig avsikt eller förmåga att genomföra ett friköp, dels ock i sådana
fall, där det för vederbörande lägenhetshavare bort stå klart, att förutsättningarna
för medgivande av friköp icke äro för handen.

Upptages bestämmelse om skyldighet för siikande att gälda förevarande
kostnader, lärer denna bestämmelse böra förbindas med en föreskrift om
förpliktelsen för denne att tillika ställa borgen för kostnaderna. Prövningen
av sådan borgen torde böra ankomma å länsstyrelsen.

I samband med utfärdande av 1925 års ensittarlag hava meddelats särskilda
bestämmelser om bestridande i vissa fall med allmänna medel av
kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område
m. m. (kungl. kungörelse i ämnet den 20 juli 1925 n:r 379). De i nämnda
kungörelse avsedda kostnader utgöras, bland annat, av kostnader för lantmäteriförrättning,
varom i ensittarlagen förmäles, för fastställande av inlöst
områdes avskiljande samt för löseskillingens fördelning. Förutsätt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

ning för statsmedels tillgripande i här berörda fall är att vederbörande
nyttjanderättshavares bristande förmåga att gälda desamma blivit på visst
sätt fulltygad.

De skäl, som varit bestämmande för statsmedels anvisande för nyssberörda
ändamål, torde i stort sett äga giltighet jämväl i fråga om mindre
bemedlade innehavare av lägenheter å kyrklig jord, vilka önska begagna
sig av en öppnad möjlighet till lägenheternas förvärvande.

De kostnader, som vid friköp av lägenheter å kyrklig jord sålunda skulle
kunna bestridas av allmänna medel, torde skäligen böra begränsas till kostnaderna^
för den av boställsnämnden verkställda förrättningen och ersättningen
åt den eventuellt såsom biträde förordnade lantmätaren. De när
mare bestämmelser, som härutinnan erfordras, synas kunna avfattas i
huvudsaklig anslutning till motsvarande föreskrifter i ovanberörda kungörelse
den 20 juli 1925.

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Bil. IV.

TILL KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET.

Genom remiss den 2 november 1925 har statsrådet och chefen för kungl.
ecklesiastikdepartementet anmodat kammarkollegium att till departementet
inkomma med yttrande över en av kammarrådet Tom Wohlin såsom
tillkallad sakkunnig avgiven promemoria med utredning och förslag till
lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Med remissen har kollegium jämväl fått mottaga en av Wohlin utarbetad
promemoria angående ensittarlagens tillämpning å viss publik jord.

I anledning härav får kollegium med remisshandlingarnas återställande
anföra följande.

Beträffande författningsförslagens detaljer får kollegium anföra
följande.

Förslag

till

Lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

1 §•

Den föreslagna lagen avses ej skola bliva tillämplig å de till ecklesiastik
jord hänförliga »hospitals-, akademi- eller skolägor», till vilka senare räknas
lektors- och rektors jordar. Något trängande behov av att låta 2 § i
lagförslaget bliva tillämplig å sådana »ägor» torde ej heller föreligga.
Däremot kan det måhända icke anses fullt överensstämmande med principerna
för den lagstiftning, varom i förslagets B § är fråga, att därifrån
undantaga lägenhetsinnehavare å dylik jord. Emellertid hava i motiven
goda skäl onekligen anförts för att begränsa tillämplighetsområdet för en
sådan försäljningslag, som den föreslagna, till kyrklig jord i detta ords
egentliga mening. Den i förslaget använda terminologien härutinnan skapar,
så vitt kollegium kan finna, en fast ram. Att bryta denna genom tilllägg
av en eller flera närstående kategorier, vilka såsom t. ex. akademiägor
sakna fast avgränsning åt andra sidan, skulle lätt giva anledning till
uppkomsten av gränsfall, där avgörandet huruvida lagrummet vore tilllämpligt
eller ej lätt kunde bero på en tillfällighet.

Å andra sidan lärer ej heller med fördel en begränsning av de i 1 §
angivna fastighetskategorierna lämpligen kunna ske. En sådan begränsning
skulle närmast hänföra sig till den fasta egendom, som tillhör domkyrkor
och andra kyrkor i städer och på landet, beträffande vilken jord
behovet av en försäljningslag måhända icke ännu gjort sig särskilt starkt
gällande. Emellertid är det icke möjligt att, så att säga, uppdraga någon
klar gräns mellan dylik jord och boställsjorden. Kyrkors jord disponeras
i ej ringa utsträckning såsom boställsjord — såväl för prästerskapet som
klockarna — stundom för all framtid, stundom så länge vissa förutsättningar
existera, stundom mot avgäld, föränderlig eller fast, stundom utan
avgäld. Än är boställsnaturen klar och ostridig, än tvivelaktig och
omstridd.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 197.

Då orden »dels boställen, som omförmälas i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910 (prästboställen)» måhända leda tanken allenast
på de boställen, varå boställsordningen är tillämplig, kan ifrågasättas, om
icke nämnda ord böra utbytas mot »dels all den fasta egendom, som är
anslagen till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar,
jämväl sådan, som användes till prästeänkesäte eller vars avkomst
ingår till prästerlig löneregleringslond (prästboställen)).

De i paragrafen uppräknade befattningshavare synas böra angivas i
följande ordning »biskopar, domkyrkosyssloman och klockare .

2 §.

Paragrafen upptager i allt väsentligt samma bestämmelser, som nu gälla
enligt 62 § boställsordningen i fråga om prästboställena. De ändringar och
tillägg, som nu föreslagits, synas vara väl motiverade, särskilt vad angår
den utvidgade befogenheten att medgiva försäljning till tomter.

Att i detta sammanhang upptaga till behandling den vittutseende frågan
om ett ytterligare underlättande av tomtupplåtelser å kyrklig jord
torde däremot icke vara erforderligt. Kollegium får för övrigt tillfälle att
taga ställning till frågan därom, då kollegium har att inom den närmaste
tiden besvara Kungl. Maj:ts remiss den 22 juni 1923 i anledning av en av
riksdagen gjord framställning om utredning, under vilka betingelser i
vidare mån än nu vore medgivet möjlighet kunde beredas till upplåtande
av tomtmark från ecklesiastika löneboställen, så snart den plats, där bostället
vore beläget, kunde anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle
såsom medelpunkt för kommunens liv.

3 %.

Då stadgandet icke avser att konstituera någon rätt för lägenketsinnehavare
å kyrklig jord att inlösa av dem innehavda lägenheter, synes i
stadgandet icke behöva upptagas bestämmelser om grunderna för köpeskillingarnas
bestämmande. Ordnas nämligen frågan om friköp, på sätt
nu föreslagits, efter den administrativa linjen, torde därav följa, att såsom
köpeskilling för lägenheterna skall betingas vad som motsvarar lägen
heternas fulla försäljningsvärden.

Enligt lagförslaget skulle lägenhetsinnehavare å kyrklig jord få möj
lighet att friköpa av dem innehavda lägenheter även för det fall, att avtal
om nyttjanderätt till lägenheten icke föreligger. Förslaget har i sådant
hänseende motiverats med att sådana lägenhetsinnehavare finnas, som
allenast på någon av kungl. kungörelserna den 15 april 1904 och den 14
maj 1915 kunna grunda rätt till av dem innehavda lägenheter. Utsträckes
möjligheten till friköp av lägenheter även till dylika lägenhetsinnehavare,
böra även stärbhusdelägare efter sådana lägenhetsinnehavare få komma i
åtnjutande av förmånen av friköp. Förslaget synes även vara så avfattat,
att det icke lägger hinder i vägen härför. Den omständigheten att
den faktiska besittningen av lägenheten utgör en av förutsättningarna
för friköp, torde däremot icke innebära, att försäljning av lägenheten
skall ske även då innehavaren förverkat sin rätt att nyttja lägenheten
eller då han över huvud icke kan grunda någon rätt till densamma. För sådana
fall torde nämligen en lägenlietsinnehavares ansökan om friköp
kunna och böra lämnas utan bifall.

De i förslaget angivna förutsättningarna för friköp äro i huvudsak häm -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

tade från ensittarlagen. Det har emellertid för friköp av lägenheter å
kyrklig jord ansetts nödigt att stadga jämväl det villkoret, att sådant friköp
icke får ske, då lägenhetens avskiljande under äganderätt skulle medföra
olägenhet för huvudfastigheten eller eljest för det allmänna. Därigenom
har, synes det kollegium, vunnits garanti för att försäljning av
lägenheter icke skall kunna ske i sådana fall, då den kyrkliga jordens
förmåga att tillgodose det med densamma avsedda ändamålet skulle genom
försäljningen äventyras eller väsentligen förminskas. Villkoret torde där
jämte kunna innebära, att en ansökan om friköp av lägenhet skall kunna
avvisas även för den händelse, att det från det kyrkliga intressets synpunkt
kan vara fördelaktigare med tomträttsupplåtelse eller att för sådan
upplåtelse avvakta den tid, då stadsplaneläggning och tomtindelning av
den kyrkliga jorden eller del därav kan ifrågakomma.

Vad angår övriga förutsättningar för friköp kan i fråga om den i paragrafen
föreslagna tidsbestämmelsen framställas den anmärkningen, att
densamma innebär en viss obillighet gentemot många lägenhetsinnehavare.
Det får nämligen erinras om, att upplåtelser av lägenheter å kyrklig
jord ägt rum i synnerligen stor utsträckning även efter den 1 januari
1919 utan att det kan befaras, att innehavarna av lägenheterna velat
åtkomma den i spekulation att sedermera bliva ägare till desamma.

4 %.

Tomträttsinstitutets effektivitet på förevarande område torde vara beroende
av huru frågan om lösensskyldighet i avseende å byggnader å den
tomt, som är avsedd för tomträttsupplåtelse, kommer att ordnas.

5 i

Det torde för det kyrkliga intresse, som är förenat med den kyrkliga
jorden, vara av synnerlig vikt, att enhetliga principer tillämpas i alla de
fall, då fråga uppkommer om friköp av lägenheter å sådan jord. Prövningen
av framställningar om friköp synes därför, därest en decentralisering
av dylika ärenden anses önskvärd, lämpligen höra, såsom förslaget
avser, anförtros åt kollegium och icke åt länsstyrelserna. En sådan anordning
nödvändiggör emellertid ändring i den för kollegium gällande
instruktionen.

Övergångsbestämmelserna.

De häri omnämnda författningarna äro dels kungl. kungörelsen den 11
september 1863 angående försäljning till skatte av de s. k. halländska
kyrkohemmanen, dels ock kungl. kungörelsen den 20 november 1908 angående
försäljning av vissa jordlägenheter i Skåne, Halland och Blekinge.

Stockholm den 1 december 1925.

HJ. NEHRMAN

ERIC SVERNE.

ÅTce Åkeson.

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 197.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 februari
1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 januari 1926,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över
upprättat förslag till lag angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig
jord m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kammarrådet Tom Wohlin.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Syftet med det förevarande lagförslaget har i första hand varit att bereda
ökade möjligheter för sådana innehavare av lägenheter å kyrklig jord, vilka
där skapat sig egna hem, att med äganderätt förvärva den till lägenheterna
hörande jorden. För vinnande av detta syfte har en påbyggnad gjorts å det
i 62 § i gällande ecklesiastik boställsordning upptagna stadgandet om rätt
för Konungen att under vissa förutsättningar medgiva föryttring av ecklesiastikt
boställe eller del därav, eu påbyggnad, varigenom åt kammarkollegium
uppdrages att under aktgivande på vissa i förslaget upptagna villkor
pröva, huruvida friköp av sådana lägenheter, som ovan nämnts, må tillåtas.
I sammanhang härmed har nyssberörda stadgande i ecklesiastik boställsordning
föreslagits skola överflyttas till den nu ifrågasatta lagen och åt detsamma
givits en utvidgad innebörd så till vida, att även annan kyrklig jord
än de i boställsordningen avsedda boställena skall kunna göras till föremål
för försäljning efter Konungens beprövande. Vad med kyrklig jord förstås
har i en särskild paragraf detaljerat angivits. I förslaget har därjämte upptagits
bestämmelse om upplåtande under tomträtt av tomt å till kyrklig jord
hörande område.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 166 käft. (Nr 197.)

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Mot den sålunda föreslagna anordningen av förevarande lagstiftning,
vars ovannämnda huvudsyfte givetvis är ur social synpunkt behjärtansvärt,
synes någon huvudsaklig anmärkning icke vara att göra. Frågan om äganderätten
till kyrklig jord är som bekant av synnerligen invecklad och svårlöst
art. Någon lösning av denna fråga åsyftas icke med förslaget. Ett
godtagande av detta lärer lika litet som stadgandet i 62 § ecklesiastik boställsordning
kunna tagas till intäkt för den ena eller andra uppfattningen
rörande äganderättsfrågan. Lagförslagets reella innebörd, såsom densamma
lärer vara avsedd, är allenast den, att genom detsamma, om det varder upphöjt
till lag, gives ett generellt bemyndigande för Konungen eller — där
fråga är om lägenhets friköpande — i regel för kammarkollegium att såsom
legal representant för det kyrkliga intresset under vissa förutsättningar lämna
medgivande till föryttring av kyrklig jord eller till dess upplåtande under
tomträtt. I avseende å denna innebörd överensstämmer förslaget, frånsett
utvidgningen av tillämplighetsområdet, med omförmälda paragraf i ecklesiastik
boställsordning. Att denna överensstämmelse bör upprätthållas är
självfallet, enär en avvikelse från berörda stadgande skulle kunna föranleda
slutsatser, som måhända ej vore befogade. Medgivas måste visserligen, att
avfattningen av 62 § ecklesiastik boställsordning icke lämnar någon bestämd
ledning för avgörande av frågan, vilken betydelse i avseende å föryttring
av ecklesiastik jord bör tillmätas ett av vederbörande församling eller
pastorat under påstående om äganderätt framställt bestridande. Såsom departementschefen
erinrat, måste detta spörsmål betecknas som olöst. I
själva verket torde man emellertid kunna utgå från att tillstånd till försäljning
av kyrklig jord lika litet framdeles som hittills kommer att meddelas,
för den händelse ett dylikt bestridande gjorts. Att så sker lärer, särskilt
såvitt angår friköp av lägenheter, vara av vikt, enär eljest den äganderätt,
lägenhetshavaren åstundar att genom lägenhetens friköpande förvärva, måhända
skulle kunna visa sig mindre trygg eller i allt fall svårigheter för
honom kunna uppstå i fråga om erhållande av lagfart å friköpet.

Om således i enlighet med vad ovan sagts någon tvekan beträffande den
avsedda innebörden i förslaget icke lärer kunna råda, synes dock vara att
förorda, att till mera tydligt utmärkande av att här är fråga allenast om
tillstånd till försäljning resp. till upplåtelse under tomträtt dels rubriken
ändras till förslagsvis »lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord
i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt» och dels första
stycket i 3 § omredigeras i den riktningen, att däri utsäges, att tillstånd
må i den ordning efteråt i lagen sägs meddelas till försäljning av lägenheten
till dess innehavare, i sammanhang varmed torde erfordras viss jämkning
av ordalagen i nämnda paragraf jämväl i övrigt ävensom i 5 §. Till omredigeringen
av 3 § torde föreligga även ett annat skäl. Såväl i motiven
till det förslag, vilket ligger till grund för det remitterade lagförslaget, som
i kammarkollegii yttrande däröver har betonats, att genom här föreslagna

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

bestämmelser om friköp icke skapas någon lägenhetshavaren tillkommande
tvångsrätt, liknande den i ensittarlagen medgivna lösningsrätten. Den åt
första stycket i 3 § givna avfattningen synes dock icke helt utesluta tanken
på att här är fråga om en rätt för lägenhetshavaren att friköpa lägenheten,
om också denna rätt på grund av de uppställda betingelserna är väsentligt
mindre stark än nyssnämnda lösningsrätt. Om den ovan ifrågasatta omredigeringen
vidtages, skulle visserligen utrymme knappast finnas för användande
i detta sammanhang av uttrycket friköp, men anses denna beteckning
icke böra saknas i lagen, synes den lämpligen kunna upptagas i 5 §.

Regeringsrådet Palmgren:

Med instämmande i huvudsak i vad av lagrådets övriga ledamöter nu
anförts förenar jag mig med dem i att förorda ändrad avfattning av lagens
rubrik och angivna stadganden i lagen.

2 §•

Lagrådet:

I 62 § ecklesiastik boställsordning upptages såsom en förutsättning för
försäljning av boställe eller del därav, att bostället är beläget i eller invid
stad eller stadsliknande samhälle. Detta uttryck har i förslaget ersatts med:
i eller invid stad eller annat samhälle. Enligt motiveringen har detta skett
för att förekomma en alltför snäv och av sakens natur icke påkallad begränsning
vid stadgandets tillämpning samt möjliggöra försäljning jämväl
av kyrklig jord, belägen i eller invid större stations- eller annat dylikt samhälle
med jämförelsevis högt tomtvärde, oavsett att samhället icke kunde
betecknas såsom stadsliknande. Uttrycket samhälle lärer här liksom i annan
nyare lagstiftning inom närliggande områden böra anses åsyfta en kommunal
bildning av något i lag särskilt omförmält slag och ej blott ett område
med tätare bebyggelse överhuvud taget. Skulle det sistnämnda vara avsett,
synes ett annat uttryck böra komma till användning.

5 §•

Lagrådet:

Stadgandena i denna paragraf synas erhålla en riktigare uppställning, om
paragrafen inledes med de bestämmelser, som nu innehållas i andra stycket.
Därvid torde åt föreskriften i styckets senare del böra givas en något ändrad
avfattning för att tydligare utmärka vad som lärer vara därmed åsyftat.
Meningen synes vara, att kammarkollegium, därest av utredningen i ärendet
framgår, att det område, varom fråga är, blivit eller anses böra bliva planlagt
för bebyggande i den ordning särskilt är stadgad, skall hänskjuta avgörandet
av ärendet i dess helhet till Konungen, under det att de i förslaget
begagnade ordalagen lämna rum för den tolkningen, att allenast frågan
huruvida försäljning må ske eller icke skall underställas Konungens prövning
och att, efter det Konungens beslut därutinnan meddelats, kammarkollegium

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

skall ånyo upptaga ärendet till avgörande i övrigt. Med avseende å vad
ovan anförts rörande förslagets innebörd synes ifrågavarande stycke
böra få ungefär den avfattningen, att fråga om tillstånd till försäljning av
område, som i 3 § sägs, tillhör kammarkollegiets upptagande och avgörande,
dock att beträffande område, som blivit eller anses böra bliva planlagt för
bebyggande i den ordning särskilt är stadgad, kammarkollegiet skall med
eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens beprövande.

Föreskriften i första stycket, vilken följaktligen skulle upptagas såsom ett
andra stycke, kunde lämpligen fullständigas med en bestämmelse att länsstyrelsen
skall, efter det erforderlig utredning ägt rum, insända handlingarna
i ärendet till kammarkollegiet.

Ur protokollet:

A. E. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Lindeks, Schlytek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson,
lagrådets den 23 februari 1926 avgivna utlåtande över det genom Kungl.
Maj:ts beslut den 22 januari 1926 till lagrådet remitterade förslaget till lag
angående grunder för försäljning i vissa fall av kyrklig jord m. m.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har, såsom framgår av utlåtandet, icke funnit anledning att
göra någon huvudsaklig anmärkning mot det sätt, varpå de ifrågavarande
författningsbestämmelserna anordnats i det remitterade förslaget.

Vad angår lagrådets anförande om den betydelse, som bör tillmätas ett
av vederbörande församling eller pastorat under påstående om äganderätt
fiamställt bestridande av ansökan att få köpa lägenhet, lärer detta lagrådets
yttrande böra hava giltighet endast i fråga om sådan jord, till vilken
församlingen eller pastoratet genom en efter köp vunnen lagfart eller på
annat liknande sätt förvärvat en mera obestridlig äganderätt.

Lagrådet bär förordat vissa formella jämkningar i syfte att bringa de
föreslagna nya författningsbestämmelserna i eu än närmare anslutning till
ordalagen i 62 § boställsordningen. Dessa jämkningar avse dels lagens
rubrik, dels bestämmelserna i 3 och 5 §§ i förslaget. Mot vad lagrådet härutinnan
föreslagit har jag icke något att erinra.

Med beaktande av lagrådets erinringar har jag låtit vidtaga därav betingade
ändringar i det remitterade förslaget, vari jämväl i övrigt gjorts
vissa mindre jämkningar av redaktionell art.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda jämkade förslaget till lag
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp°
låtelse av sådan jord under tomträtt samt hemställer, att förslaget måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. B. Hammar.

Stockholm 1926, Ivar Ha:ggströms Boktryckeri A. B.